Regeringens proposition
1992/93:5

om Sveriges tillträde till arrestkonventionen

Prop. 1992/93:5

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifo-
gade utdrag ur regeringsprotokollet den 25 juni 1992.

På regeringens vägnar

Carl Bildt

Reidunn Laurén

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att Sverige tillträder 1952 års konvention om kvar-
stad och liknande säkerhetsåtgärder på havsgående fartyg (arrestkonventio-
nen).

Propositionen innehåller också förslag till den lagstiftning som krävs för
att Sverige skall kunna tillträda konventionen.

Lagstiftningen föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer.

1 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 5

Propositionens lagförslag

1 Förslag till

Lag om kvarstad på fartyg i internationella
rättsförhållanden

Härigenom föreskrivs följande.

1§

Denna lag gäller kvarstad på fartyg för anspråk som i Sverige eller ett an-
nat land är eller kan bli föremål för rättegång i tvistemål eller för talan om
enskilt anspråk i brottmål. Lagen gäller dock inte kvarstad för fordringar
som avser skatter eller avgifter till stat eller kommun.

Lagen gäller för fartyg som är införda i det svenska skeppsregistret eller
ett motsvarande utländskt fartygsregister. Lagen gäller dock inte för svenska
skepp, om sökanden har hemvist eller sitt huvudsakliga driftställe i Sverige.

I lagen (1938:470) med vissa bestämmelser om främmande statsfartyg
m.m. finns bestämmelser om att kvarstad inte får läggas på vissa fartyg.
Kvarstad får inte heller läggas på fartyg som ägs eller uteslutande används
av svenska staten.

2§

Vad som i allmänhet gäller om kvarstad på fartyg gäller också för kvarstad
enligt denna lag, om något annat inte föreskrivs i lagen.

3§

Ett fartyg får beläggas med kvarstad endast för en sjöfordran.

Med sjöfordran avses ett anspråk som grundar sig på någon av följande
omständigheter:

1. skada som har orsakats av ett fartyg genom sammanstötning eller på
annat sätt,

2. dödsfall eller personskada som har orsakats av ett fartyg eller som har
inträffat i samband med driften av ett fartyg,

3. bärgning,

4. skeppslegoavtal,

5. avtal som rör befordran av gods med ett fartyg på grundval av certe-
parti, konossement eller liknande,

6. förlust av eller skada på gods inklusive resgods under befordran med
fartyg,

7. gemensamt haveri,

8. bodmeri,

9. bogsering,

10. lotsning,

11. leverans av varor eller materiel för ett fartygs drift eller underhåll,

12. byggande, reparation eller utrustande av ett fartyg eller kostnader för
dockning,

13. lön eller annan gottgörelse till befälhavaren eller annan ombordan-
ställd på grund av dennes anställning på fartyget,

14. befälhavares utlägg samt utlägg som gjorts av avlastare, befraktare el-
ler agenter för fartygets eller dess ägares räkning,

15. tvist om äganderätten till ett fartyg,

16. tvist mellan delägare till ett fartyg om äganderätten eller besittningen
till fartyget eller driften av eller intäkterna från detta,

17. panträtt på grund av inteckning eller annan på avtal grundad panträtt
i fartyg.

Prop. 1992/93:5

4§

Kvarstad får läggas på det fartyg som sjöfordran hänför sig till.

Om en sjöfordran grundar sig på någon omständighet som avses i 3 § andra
stycket 1-14, får kvarstad i stället läggas på ett annat fartyg som tillhör den
som vid tiden för sjöfordrans uppkomst var ägare av det fartyg som sjöford-
ran hänför sig till.

Om någon annan än fartygets ägare är ansvarig för en sjöfordran enligt
andra stycket, får kvarstad i stället läggas antingen på det fartyg som sjöford-
ran hänför sig till eller på ett annat fartyg som tillhör gäldenären.

5§

Ett fartyg får beläggas med kvarstad endast om fartyget i Sverige kan ut-
mätas för sjöfordran. Avser sjöfordran någon annan förpliktelse än betal-
ningsskyldighet, skall vad som nu sagts om utmätning i stället gälla annan
verkställighet än verkställighet av kvarstad på fartyget.

6§

Kvarstad på ett fartyg får beviljas endast en gång för en och samma sjö-
fordran.

Om borgen eller annan säkerhet för en sjöfordran har ställts till befrielse
från kvarstad, får kvarstad inte beviljas för samma sjöfordran. Kvarstad får
dock beviljas, om borgenären visar att den ställda säkerheten har upphört
att gälla eller att det annars finns särskilda skäl för kvarstad.

7§

Ett fartyg som är belagt med kvarstad skall hindras att avgå.

Om kvarstad har beviljats för en sjöfordran som grundar sig på sådana
omständigheter som avses i 3 § andra stycket 15 eller 16, får domstolen dock

1. tillåta den som har fartyget i sin besittning att mot borgen eller annan
säkerhet nyttja fartyget, eller

2. bestämma om fartygets användning på andra villkor.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Lagen är inte tillämplig på ansökningar om kvarstad som har gjorts före
ikraftträdandet.

Prop. 1992/93:5

2 Förslag till

Lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. I)1

Härigenom föreskrivs att 200, 336 och 337 §§ sjölagen (1891:35 s 1) skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Prop. 1992/93:5

Föreslagen lydelse

200 §

Bestämmelserna i 178 § får inte åsidosättas genom avtal.

Avtalsvillkor som inskränker pas-
sagerarens rättigheter enligt 181-198
§§, 337 § andra stycket och 368 §
första stycket 6 och 7 är ogiltiga

Avtalsvillkor som inskränker pas-
sagerarens rättigheter enligt 181-198
§§, 337 § andra och tredje styckena
och 368 § första stycket 6 och 7 är
ogiltiga

1. vid befordran inom Sverige, Danmark, Finland eller Norge eller till el-
ler från någon av dessa stater, oavsett vilken lag som i övrigt är tillämplig på
befordringen;

2. vid annan befordran om svensk lag är tillämplig på befordringen enligt
allmänna svenska lagvalsregler.

Övriga bestämmelser i detta kapitel gäller endast om inte något annat är
avtalat eller följer av sedvänja.

Första domstol i tvistemål rörande
förhållande som avses i denna lag är
tingsrätt, som regeringen utser (sjö-
rättsdomstol). Detsamma gäller
brottmål i fråga om gärning som av-
ses i denna lag, även om gärningen
är belagd med strängare straff i
brottsbalken.

336 §

Första domstol i tvistemål rörande
förhållande som avses i denna lag ef-
ter i lagen (1992:000) om kvarstad på
fartyg i internationella rättsförhållan-
den är tingsrätt, som regeringen ut-
ser (sjörättsdomstol). Detsamma
gäller brottmål i fråga om gärning
som avses i denna lag, även om gär-
ningen är belagd med strängare
straff i brottsbalken.

Rör mål som angives i första stycket uteslutande båt, som ej hålles i drift
yrkesmässigt eller eljest i förvärvssyfte, får målet upptagas även av tingsrätt
som är behörig enligt 10 eller 19 kap. rättegångsbalken.

I fråga om behörigheten för sjö-
rättsdomstol att ta upp tvistemål
som avses i 336 § skall bestämmel-
serna om laga domstol i tvistemål i
allmänhet tillämpas. Talan får även
väckas vid sjörättsdomstolen för den
ort där fartyget finns. Har säkerhet
för en fordran ställts hos myndighet
till befrielse från kvarstad eller annan
säkerhetsåtgärd, får talan väckas
även vid sjörättsdomstolen för den
ort där säkerheten har ställts. Talan
angående en fordran som säkerheten
har avsett får väckas vid sistnämnda

337 §2

I fråga om behörigheten för sjö-
rättsdomstol att ta upp tvistemål
som avses i 336 § skall bestämmel-
serna om laga domstol i tvistemål i
allmänhet tillämpas.

1 Lagen omtryckt 1985:176.

2 Senaste lydelse 1992:795

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:5

sjörättsdomstol, även om säkerheten
harfrigetts .

Talan om ansvarighet på grund av avtal om befordran av passagerare eller
resgods får väckas endast vid domstol

1. för den ort där svaranden är varaktigt bosatt eller har sin huvudsakliga
rörelse;

2. för den avtalsenliga avgångs- eller bestämmelseorten;

3. i den stat där käranden har sitt hemvist eller eljest är varaktigt bosatt,
förutsatt att svaranden har driftsställe för sin rörelse i den staten och är un-
derkastad dess domsrätt; eller

4. i den stat där befordringsavtalet träffades, förutsatt att svaranden har
driftsställe för sin rörelse i den staten och är underkastad dess domsrätt.

Trots bestämmelserna i första och
andra stycket får talan även väckas
vid sjörättsdomstolen för den ort där
fartyget finns. Om säkerhet för en
fordran har ställts hos en myndighet
till befrielse från kvarstad eller annan
säkerhetsåtgärd, får talan väckas
även vid sjörättsdomstolen för den
ort där säkerheten har ställts. Talan

angående en fordran som säkerheten
har avsett får väckas vid sistnämnda
sjörättsdomstol, även om säkerheten
har upphört att gälla .

Efter det att tvist som avses i andra stycket har uppstått får parterna avtala
att talan skall väckas vid annan domstol eller att tvisten skall hänskjutas till
skiljemän.

Finns inte sjörättsdomstol i den
ort där svaranden har kunnat sökas

enligt första stycket, andra stycket 1
eller 2 eller tredje stycket, väcks ta-
lan vid den sjörättsdomstol som är
närmast den orten.

enligt första stycket, andra stycket 1
eller 2 eller tredje eller fjärde
stycket, väcks talan vid den sjörätts-
domstol som är närmast den orten.

Om flera är redare i ett fartyg, skall fartygets hemort anses som rederiets
hemvist.

Bestämmelserna i denna paragraf
gäller inte om annat följer av lagen
(1992:794) med anledning av Sveri-
ges tillträde till Luganokonventio-
nen.

Bestämmelserna i denna paragraf
gäller inte om annat följer av lagen
(1992:794) med anledning av Sveri-
ges tillträde till Luganokonventio-
nen. Tredje stycket gäller dock om
fartyget är belagt med kvarstad .

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 juni 1992

Prop. 1992/93:5

Närvarande: Statsminister Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg,
Johansson, Laurén, Hörnlund, af Ugglas, Dinkelspiel, Thurdin, Björck,
Davidson, Odell, Ask

Föredragande: statsrådet Laurén

Proposition om Sveriges tillträde till
arrestkonventionen

1 Inledning

Konventionen om kvarstad och liknande säkerhetsåtgärder på havsgående
fartyg (arrestkonventionen) antogs år 1952 vid en diplomatisk sjörättskonfe-
rens i Bryssel och trädde i kraft år 1956.

Ett tillträde till denna konvention har aktualiserats av att Sverige skall till-
träda den mellan EFTA- och EG-staterna år 1988 ingångna konventionen
om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens
område, den s.k. Luganokonventionen (jfr prop. 1991/92:128, LU 36, rskr.
294). Ett svenskt tillträde till Luganokonventionen medför nämligen efter en
övergångstid att svenska domstolar delvis förlorar sin behörighet att avgöra
sjörättsmål med internationell anknytning. Detta kan emellertid i viss mån
förhindras om Sverige tillträder arrestkonventionen.

Inom Justitiedepartementet har upprättats en promemoria (Ds 1991:70)
om Sveriges tillträde till 1952 års konvention om kvarstad och liknande sä-
kerhetsåtgärder på havsgående fartyg (arrestkonventionen). I promemorian
föreslås att Sverige tillträder konventionen. Promemorian innehåller också
förslag till den lagstiftning som krävs för ändamålet. Den har remissbehand-
lats.

Remissyttranden har avgetts av Svea hovrätt, Hovrätten för Västra Sve-
rige, Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Samhällsvetenskapliga fa-
kultetsnämnden vid Göteborgs universitet, Riksskatteverket, Kronofogde-
myndigheten i Göteborgs och Bohus län, Sjöfartsverket, Sveriges advokat-
samfund, Sveriges Industriförbund, Svenska bankföreningen, Sjöassuradö-
rernas förening, Sveriges Ångfartygs Assuransförening, Svenska sjörättsför-
eningen, Sveriges redareförening, Svenska maskinbefälsförbundet, Sjö-
manslagsutredningen (K 1990:01), dispaschören Jan Sandström, Institutet
för utländsk rätt och Axel Ax:son Johnsons institutet för sjörätt och annan
transporträtt (Sjörättsinstitutet).

Sveriges Försäkringsförbund, Sveriges stuvareförbund/Svenska Hamnför-
bundet och Institutet för utländsk rätt AB har meddelat att man avstår från
yttrande.

En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i lagstiftnings- Prop. 1992/93:5
ärendet (dnr 91-3200).

Till protokollet i detta ärende bör fogas de lagförslag som läggs fram i pro-
memorian som bilaga 1 .

Lagrådet

Regeringen beslutade den 27 maj 1992 att inhämta lagrådets yttrande över
de lagförslag som utarbetats i ärendet. De till lagrådet remitterade förslagen
bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2 .

Lagrådet har föreslagit vissa omformuleringar men i övrigt godtagit lagför-
slagen. När det gäller lagförslag 1 har lagrådet utvecklat sin syn på förhållan-
det mellan 4 och 5 §§ (se avsnitt 6.1). Lagrådets yttrande bör fogas till proto-
kollet som bilaga 3.

Jag har med anledning av lagrådets påpekanden gjort vissa redaktionella
ändringar i de remitterade lagförslagen.

2 Arrestkonventionen 1

2.1 Bakgrund

Arrestkonventionen antogs vid en diplomatisk sjörättskonferens i Bryssel år
1952 och trädde i kraft år 1956. Ett sextiotal stater har tillträtt konventionen.
Bland dessa kan nämnas samtliga tolv EG-stater. Av de nordiska staterna
har endast Danmark tillträtt konventionen. Detta skedde våren 1989. Där-
emot har bl.a. Förenta staterna, Japan och vad som tidigare utgjorde Sovjet-
unionen hittills valt att ställa sig utanför.

Sverige deltog i 1952 års diplomatkonferens i Bryssel. Arrestkonventio-
nen remissbehandlades år 1955 och fick då ett övervägande negativt motta-
gande. 1958 års sjölagskommitté övervägde sedan frågan om ett svenskt till-
träde till konventionen och redovisade sina överväganden i betänkandet
(SOU 1965:18) Fartygs befälhavare. Gemensamt haveri och dispasch. An-
svarsbestämmelser m.m. Kommittén delade i allt väsentligt de negativa syn-
punkter som lagts fram under remissbehandlingen och avstyrkte därför Sve-
riges tillträde till konventionen. Utredningsarbetet genomfördes i samråd
med de övriga nordiska sjölagsutredningarna, vilka intog samma ståndpunkt
för sina respektive länders del (a.a. s. 90-94).

Frågan om en revision av konventionen har behandlats vid Comité Mari-
time Internationals (CMI) internationella konferens i Lissabon år 1985. Vid
konferensen befanns det föreligga behov av så genomgripande ändringar i
konventionstexten att ett förslag till en ny konvention på samma område ut-
arbetades. Detta förslag vann stor anslutning vid konferensen. Vissa stater,
däribland Sverige, avstod emellertid från att rösta om förslaget.

På FN-organen UNCTAD:s (United Nations Conference on Trade and
Development) och IMO:s (International Maritime Organization) uppdrag
arbetar sedan år 1986 en expertgrupp med en översyn av 1926 och 1967 års
konventioner om sjöpanträtt och skeppshypotek. Majoriteten av den ex-
pertgruppen har ansett att arrestkonventionen utgör en lämplig reglering av
frågorna om kvarstad och liknande säkerhetsåtgärder avseende havsgående
fartyg. Man har dock förklarat att en i huvudsak redaktionell anpassning av
arrestkonventionens terminologi till resultatet av expertgruppens arbete så
småningom kan bli aktuell. Mot denna bakgrund torde en så genomgripande
översyn av arrestkonventionen som förordades vid CMI-kongressen år 1985
knappast komma till stånd inom överskådlig tid.

Frågan om ett svenskt tillträde till arrestkonventionen har fått förnyad ak-
tualitet i och med antagandet av konventionen den 16 september 1988 om
domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens om-
råde, den s.k. Luganokonventionen, som Sverige skall tillträda (jfr prop.
1991/92:128, LU 36, rskr. 294). Ett svenskt tillträde till Luganokonventionen
skulle medföra att svenska domstolar skulle förlora delar av sin behörighet
att pröva sjörättsliga mål med internationell anknytning, såvida inte arrest-
konventionen tillträds inom en närmare angiven övergångstid.

Prop. 1992/93:5

2.2 Arrestkonventionens innehåll

Prop. 1992/93:5

Arrestkonventionen syftar till att skydda sjöfarten mot att fartyg hålls kvar
för privaträttsliga fordringar som saknar vaije anknytning till fartyget. Den
syftar vidare till att ett fartyg skall få fortsätta sin resa om säkerhet ställs för
den aktuella fordringen. Konventionen innehåller också bestämmelser om
domstolars behörighet att avgöra sjörättsliga tvister. Konventionen utgör en
kompromiss mellan anglosaxisk rätt å ena sidan och kontinental (främst
fransk) rätt å den andra sidan.

En redogörelse för konventionen lämnas i det följande. Redogörelsen är
en sammanfattning av den redogörelse för konventionen som lämnades i
promemorian (Ds 1991:70 s. 12-24). Till vissa speciella frågor om konventio-
nens innebörd återkommer jag i den allmänna motiveringen och i specialmo-
tiveringen (avsnitten 4 och 6).

Konventionstexten i dess franska och engelska lydelser samt en inom Jus-
titiedepartementet gjord översättning till svenska liksom en förteckning över
konventionsstaterna bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4 och

Artikel 1

I artikelns § 1 uppräknas ett antal anspråk som grundar sig på sjörättsliga
förhållanden, s.k. sjöfordringar. Uppräkningen omfattar såväl utomobliga-
toriska som kontraktuella anspråk som uppkommit i samband med ett far-
tygs drift. Även tvister om äganderätten och besittningen till ett fartyg räk-
nas hit liksom fordringar som är förenade med inteckning i ett fartyg.

En närmare genomgång av sjöfordringarna sker i specialmotiveringen.

Artikelns §2 innehåller en definition av begreppet arrest. Därmed avses
att genom ett rättsligt förfarande hålla kvar ett fartyg till säkerhet för en sjö-
fordran. Säkerhetsåtgärden får dock inte användas för att trygga verkställig-
heten av en redan meddelad dom.

I § 3 definieras begreppet person. Begreppet omfattar inte endast fysiska
personer och privaträttsliga juridiska personer utan även stater, offentliga
myndigheter och allmänna inrättningar. I § 4 definieras begreppet borgenär
som en person som gör gällande att han har en sjöfordran.

Artikel 2

Enligt denna artikel får ett fartyg från en konventionsstat beläggas med ar-
rest endast för en sådan fordran som omfattas av uppräkningen i artikel 1 § 1.
Ett betydelsefullt undantag från konventionens huvudregel görs emellertid
genom att det föreskrivs att konventionens bestämmelser inte inverkar på de
rättigheter och befogenheter som tillkommer en stat, offentliga myndigheter
eller hamnmyndigheter att enligt lagen i den staten förordna om kvarstad på
ett fartyg eller att kvarhålla eller på annat sätt hindra det från att gå till sjöss.
Myndigheterna har alltså oberoende av konventionen rätt att ingripa mot
fartyg för att säkra offentligrättsliga fordringar liksom för att tillgodose sä-
kerhetsaspekter och andra publika hänsyn. Rent privaträttsliga fordringar
som en myndighet kan ha erhåller däremot inte någon förmånsbehandling.

Artikel 3

Prop. 1992/93:5

I artikelns § 1 föreskrivs att en borgenär har rätt att utverka arrest antingen
i det fartyg som sjöfordringen hänför sig till eller i något annat fartyg som
tillhör den person som vid tiden för fordringens uppkomst var ägare till det
förstnämnda fartyget, s.k. systerfartyg. Från denna huvudregel finns vissa
undantag. I de fall sjöfordringen riktar sig mot befraktaren gäller enligt arti-
kelns § 4 särskilda bestämmelser, till vilka jag återkommer. Slutligen kan en
stat med stöd av artikel 10 i samband med tillträde till konventionen reser-
vera sig mot att tillämpa artikel 3 i fråga om arrest för fordringar som är för-
enade med panträtt i fartyget på grund av inteckning.

Konventionen tillåter alltså att ett fartyg beläggs med kvarstad för alla sjö-
fordringar som hänför sig till detta oavsett om fordringarna är förenade med
sjöpanträtt eller panträtt på grund av inteckning e.d. Fartygets ansvar för
sjöfordringar påverkas inte av förändrade ägarförhållanden. Även en för-
värvare som varit i god tro och inte känt till skulder som överlåtaren dragit
på sig, exempelvis på grund av ett fraktavtal, riskerar att fartyget beläggs
med kvarstad för dessa skulder.

Artikelns § 2 behandlas i samband med § 4.

Enligt § 3 gäller som huvudregel att ett fartyg inte får beläggas med arrest
mer än en gång för samma fordran på begäran av samma borgenär. Med ar-
rest likställs i detta sammanhang att säkerhet tidigare ställts för att undvika
eller upphäva ett beslut om arrest. Skulle borgenären ändå lyckas utverka
ett nytt förordnande om arrest för samma fordran, skall detta beslut upp-
hävas och fartyget friges.

Förbudet mot upprepade säkerhetsåtgärder är emellertid inte absolut. Så-
lunda föreligger inte hinder mot en ny arrest för samma fordran om den sä-
kerhet som ställts i det tidigare arrestärendet redan har släppts fri. Ett mer
generellt undantag görs för det fall borgenären kan visa att det finns särskilda
skäl för arrest. Denna undantagsregel kan vara tillämplig om den ursprungli-
gen ställda säkerheten till följd av sedermera inträffade omständigheter bli-
vit otillräcklig eller bristfällig.

Om en borgenär har fått till stånd arrest i ett fartyg för en fordran, kan
han inte genom att överlåta fordringen kringgå regeln att fartyget inte åter
får beläggas med arrest för samma fordran. Detta får anses följa av artikel 8
§ 5. Den identitet mellan den ursprunglige borgenären och en förvärvare av
fordringen som följer av den paragrafen tar visserligen i första hand sikte
på andra förhållanden än förnyad arrest, men den får anses ha en generell
tillämpning.

I § 4 föreskrivs att ett fartyg kan beläggas med arrest även för fordran mot
annan än fartygets ägare.

Enligt paragrafens första stycke kan vid skeppslega (charter by demise) en
borgenär som har en sjöfordran mot förhyraren erhålla arrest antingen i de
förhyrda fartyget, om fordringen hänför sig till detta, eller i något annat far-
tyg som tillhör förhyraren. Däremot kan inte systerfartyg till det förhyrda
fartyget beläggas med arrest för en sådan fordran.

I paragrafens andra stycke sägs att bestämmelsen i första stycket skall vara
tillämplig även i andra fall då någon annan person än fartygets registrerade

ägare är ansvarig för fordringen. Denna bestämmelse tycks vara tillämplig Prop. 1992/93:5
på alla typer av befraktningsavtal. Ett fartyg kan alltså beläggas med arrest
för en rad fordringar mot befraktaren.

Som framgått kan inte endast det fartyg till vilket sjöfordran hänför sig
beläggas med kvarstad. Borgenärerna har också möjlighet att utverka säker-
hetsåtgärd i ett systerfartyg, dvs. i något annat fartyg som tillhör samme
ägare. Ett fartyg skall enligt § 2 anses tillhöra samma ägare när alla andelar
i fartyget tillhör samma person eller personer. Jag återkommer till innebör-
den av den bestämmelsen i specialmotiveringen.

Det är att märka att borgenären kan få kvarstad för sin fordran endast i
ett fartyg - antingen i det fartyg till vilket sjöfordran hänför sig eller i ett
systerfartyg. Systerfartyget skall ägas av den person som vid tiden för ford-
ringens uppkomst ägde det fartyg till vilket sjöfordringen hänför sig. Över-
går äganderätten till systerfartyget till någon annan, upphör detta fartygs
”ansvar” för sjöfordringen.

För vissa sjöfordringar får emellertid inte ett systerfartyg beläggas med
kvarstad. Vad som undantagits från denna möjlighet är tvister om äganderät-
ten till ett fartyg, vissa tvister mellan delägare till ett fartyg samt fordringar
som på grund av avtal är förenade med panträtt (inteckning) i ett fartyg.

Artikel 4

Enligt denna artikel får arrest beslutas endast av domstol eller annan judi-
ciell myndighet.

Artikel 5

Artikeln innehåller regler om hävande av arrest. Ett fartyg som har belagts
med arrest skall friges av domstol eller annan judiciell myndighet sedan sä-
kerhet har ställts för sjöfordringen. Säkerheten kan utgöras av borgen eller
av annan allmänt accepterad säkerhet, t.ex. en bankgaranti. Kan parterna
inte enas i fråga om säkerheten, ankommer det på domstolen eller myndig-
heten att bestämma dess beskaffenhet och belopp.

I de fall kvarstad har beviljats för en sjöfordran i en tvist om äganderätten
till fartyget eller i en tvist mellan fartygets delägare föreskrivs ett alternativ
till frigivande mot säkerhet. I dessa situationer får domstolen eller myndig-
heten i stället besluta om inskränkningar i besittningshavarens rätt att an-
vända fartyget. Sådana begränsningar kan exempelvis innebära förbud mot
att fartyget lämnar statens territorialhav eller mot att fartyget används för
befordran av visst gods eller ett åläggande för besittningshavaren att ned-
sätta ersättning för nyttjandet av fartyget.

I artikelns tredje stycke anges att den som ställer säkerhet för att få ett
fartyg frigivet inte därigenom anses ha medgivit fordringen eller avstått från
möjligheten att åberopa begränsningar i redaransvaret.

Artikel 6

Prop. 1992/93:5

Enligt artikelns första stycke skall alla frågor om borgenärens ansvar för den
skada som genom ett felaktigt arrestbeslut kan tillskyndas motparten avgö-
ras enligt rätten i den stat där beslutet har fattats.

Förfarandefrågor skall enligt artikelns andra stycke helt styras av nationell
lagstiftning.

Artikel 7

§ 1 upptar bestämmelser om rätt för domstolarna i den konventionsstat där
kvarstad eller liknande säkerhetsåtgärd har verkställts att i sak pröva den
fordran som har föranlett beslutet om säkerhetsåtgärd. Det slås inlednings-
vis fast att sådan domsrätt tillkommer domstolarna i en konventionsstat, om
dessa enligt nationell lag är behöriga att pröva tvisten. Alternativt anges ett
antal situationer då domstolarna i den aktuella konventionsstaten skall vara
behöriga att pröva tvister, även om de enligt inhemsk lag inte redan har så-
dan behörighet. Bland dessa kan nämnas att borgenären har hemvist eller
sitt huvudsakliga driftställe i denna stat, att fordringen uppkommit under
den resa under vilken arresten verkställts (vilket även torde omfatta fall då
arrest avvärjts genom att säkerhet ställts för fordran) och att fordringen avser
bärgning. Den i § 1 punkt d) omnämnda konventionen från år 1910 rörande
bestämmelser om fartygs sammanstötning har ratificerats av Sverige (se
prop. 1912:26, LU 32, rskr. 151). Artikel 13 i den konventionen motsvaras
av 222 § SjöL.

I § 2 behandlas den situationen att domstolen i den ort där fartyget har
belagts med arrest inte är behörig att pröva målet i sak. I sådant fall skall den
domstol eller myndighet som beslutat om arresten dels förklara att säkerhet
som ställts för fartygets frigivande skall avse fullgörandet av dom som kan
komma att meddelas av en behörig domstol, dels bestämma en frist inom
vilken borgenären skall väcka talan vid sistnämnda domstol.

Också om parterna kommer överens om att tvisten skall handläggas av en
annan domstol än domstolen inom vars domkrets arresten har verkställts el-
ler om de hänskjuter tvisten till skiljedom, får enligt §3 den domstol eller
myndighet som fattat beslut om säkerhetsåtgärden besluta om en frist inom
vilken borgenären skall väcka sin talan.

Försitter borgenären en frist som beslutats enligt § 2 eller § 3, skall fartyget
eller säkerheten enligt § 4 på motpartens begäran friges.

Av § 5 framgår att bestämmelserna i de föregående paragraferna inte skall
tillämpas i fall som omfattas av bestämmelserna i 1868 års reviderade kon-
vention angående Rhenfarten. Denna konvention behandlar sjöfarten på
floden Rhen. Den innehåller bl.a. bestämmelser (artiklarna 33-35) om behö-
righet för vissa s.k. flodtribunaler att pröva brottmål och tvistemål med an-
knytning till sjöfarten på Rhen. Till konventionen är anslutna Belgien,
Frankrike, Nederländerna, Schweiz, Storbritannien och Tyskland.

Artikel 8

Denna artikel reglerar konventionens tillämpningsområde. § 1 anger att
konventionens bestämmelser skall tillämpas på vaije fartyg som för en för-

dragsslutande stats flagg inom en fördragsslutande stats område. Enligt § 2
får tillämpningsområdet utvidgas till att avse även fartyg som för en icke-
fördragsslutande stats flagg. Detta hindrar dock inte att sådana fartyg kan
beläggas med säkerhetsåtgärder också för andra fordringar än sjöfordringar.
§ 3 medger att en konventionsstat utsätter icke-fördragsslutande stater och
personer som inte har sitt hemvist eller huvudsakliga driftställe i en konven-
tionsstat för negativ särbehandling med avseende på konventionens bestäm-
melser. § 4 öppnar möjlighet för en konventionsstat att såvitt avser interna
sjörättsliga tvister tillämpa nationell lag. I § 5 slutligen föreskrivs att en för-
värvare av en sjöfordran skall anses ha sitt hemvist eller huvudsakliga drift-
ställe i samma stat som den ursprunglige borgenären. Denna identitet mellan
den ursprunglige borgenären och en förvärvare av fordringen anses som tidi-
gare nämnts inte ta sikte endast på de förhållanden som avses i paragrafen
utan ha en generell tillämpning.

Artikel 9

Enligt denna artikel skall arrestkonventionen inte anses grunda en rätt till
talan som med undantag för bestämmelserna i konventionen inte skulle före-
ligga enligt konventionsstatens nationella lag. Inte heller grundar konventio-
nen i sig någon sjöpanträtt som inte föreligger enligt nationell lag eller enligt
konventionen om sjöpanträtt och fartygshypotek, om denna konvention är
tillämplig. Bestämmelsen kommenteras närmare i avsnitt 4.2.4.

Artikel 10

I denna artikel öppnas vissa reservationsmöjligheter. En konventionsstat får
sålunda i samband med tillträdet till konventionen förbehålla sig att i fråga
om säkerhetsåtgärder för fordringar som avser äganderätten eller besitt-
ningen till ett fartyg eller intäkter från detta tillämpa nationell lag i stället för
konventionens bestämmelser liksom att inte tillämpa artikel 3 beträffande
en fordran som är förenad med panträtt i fartyget på grund av inteckning.

Artikel 11

Enligt denna artikel åtar sig konventionsstaterna att hänskjuta frågor om
konventionens tolkning och tillämpning till skiljedom. Har konventionssta-
ter kommit överens om att hänskjuta tvister dem emellan till den Internatio-
nella domstolen i Haag, är det i stället denna domstol som är behörig att
pröva tvister mellan dem om tolkning och tillämpning av konventionen.

Artiklarna 12-18

Dessa artiklar innehåller sedvanliga slutbestämmelser.

Prop. 1992/93:5

3 Luganokonventionen

3.1 Allmänt om Luganokonventionen

Frågan om en svensk ratifikation av arrestkonventionen har ett nära sam-
band med en svensk anslutning till den konvention om domstols behörighet
och om verkställighet av domar på privaträttens område som antogs den 16
september 1988 i Lugano. Det hade varit en fördel om dessa båda konventio-
ner hade kunnat tillträdas samtidigt. Jag skall senare återkomma till den frå-
gan (se avsnitt 4.2.6).

Mellan medlemsstaterna i den europeiska ekonomiska gemenskapen
(EG) gäller 1968 års Brysselkonvention om domstols behörighet och om
verkställighet av domar. Brysselkonvention får tillträdas endast av EG-sta-
ter.

Luganokonventionen är så gott som likalydande med Brysselkonventio-
nen. Den får i första hand tillträdas av EG:s och EFTA:s medlemsstater. Ge-
nom Luganokonventionen kan enhetliga domsrätts- och verkställighetsreg-
ler komma att gälla inom hela EG- och EFTA-området. Brysselkonventio-
nen och Luganokonventionen är alltså två parallella instrument varav det
ena gäller EGs medlemsländer emellan medan det andra gäller mellan EG-
och EFTA-länderna samt EFTA-länderna inbördes. Bland huvuddragen i de
båda konventionerna finns det anledning att här nämna följande.

Konventionerna täcker privaträttens område (civila och kommersiella
mål). De är s.k. dubbla konventioner; de reglerar inte bara frågor om erkän-
nande och verkställighet utan också den direkta behörigheten, dvs. vilken
stat som har domsrätt vid olika slag av internationella tvister. Dessa behörig-
hetsregler är alltså direkt tillämpliga redan i den stat där rättegången äger
rum.

Konventionerna utgår från en grundprincip om ”domars fria rörlighet”,
dvs. att meddelade domar i största möjliga utsträckning skall kunna flyta fritt
över gränserna. Genom att det i konventionerna finns direkta behörighets-
regler och vissa andra regler som är tillämpliga under rättegången har man i
hög grad kunnat begränsa de olika staternas möjligheter att vägra erkänna
eller verkställa domar som har meddelats i de andra konventionsstaterna.

Konventioner som konventionsstaterna har ingått på särskilda områden
har emellertid företräde framför Bryssel- och Luganokonventionerna. I den
mån sådana konventioner innehåller bestämmelser om domstolars interna-
tionella behörighet eller om erkännande och verkställighet av domar, skall
dessa bestämmelser alltså tillämpas i stället för Bryssel- och Luganokonven-
tionernas regler.

I fråga om domstolarnas behörighet är huvudregeln att tvister som faller
inom konventionernas tillämpningsområde skall prövas i den stat där svaran-
den har hemvist. Användningen av s.k. exorbitanta behörighetsregler för-
bjuds uttryckligen i förhållande till en svarande i en annan konventionsstat.
Härmed avses exempelvis behörighetsregler som tillåter att talan får väckas
i en stat endast på grund av att svaranden har tillgångar där. Sådana regler
behövs inte i förhållandet mellan två stater som erkänner och verkställer var-
andras domar. I artikel 3 i Luganokonventionen förekommer sålunda en ex-

Prop. 1992/93:5

emplifierande uppräkning av sådana exorbitanta forumregler som är för-
bjudna. För svensk del anges här förmögenhetsforum i 10 kap. 3 § rätte-
gångsbalken (RB).

I förhållande till en svarande som har hemvist i en tredje stat, dvs. en stat
som inte omfattas av konventionerna, får däremot de nationella behörig-
hetsreglerna, inklusive de exorbitanta, tillämpas. En kärande som har hem-
vist i en konventionsstat får dessutom, på samma villkor som medborgarna
i den staten, åberopa dessa nationella behörighetsregler gentemot en sva-
rande som har hemvist i en tredje stat. Parternas medborgarskap spelar
ingen roll för frågan i vilken stat en tvist skall prövas. Konventionerna inne-
håller också speciella behörighetsregler för vissa mål.

Konventionerna innehåller även bestämmelser bl.a. om prorogation och
lis pendens.

En närmare redogörelse för konventionerna finns i prop. 1991/92:128 om
Sveriges tillträde till Luganokonventionen.

3.2 Luganokonventionens reglering av sjörättsliga frågor

Sjörättsliga frågor behandlas på olika ställen i Luganokonventionen, bl.a. i
artiklarna 5.7 och 54A. Bestämmelserna är identiska med Brysselkonventio-
nens. Dessa tillkom i samband med Danmarks, Irlands och Storbritanniens
tillträde till Brysselkonventionen år 1978. Man var inom EG ense om att det
inte fanns något behov av särskilda behörighetsregler för sjörättsmål. Skälet
härförvar bl.a. Brysselkonventionens regler om att en stat behåller sin behö-
righet att pröva ett mål med stöd av en sjörättslig konvention, och detta även
om svaranden har hemvist i en konventionsstat som inte är ansluten till
samma konvention. Dessutom var alla förhandlande stater eniga om att
samtliga stater borde tillträda 1952 års arrestkonvention. För detta ändamål
avgav staterna en gemensam deklaration. Regleringen kunde därför in-
skränka sig till de ovan nämnda artiklarna. Luganokonventionen bygger på
samma förutsättningar.

Eftersom andra behörighetsregler än de som anges i Luganokonventionen
inte får tillämpas av konventionsstaterna och särskilt som de exorbitanta fo-
rumreglerna har utmönstrats genom artikel 3, innebär ett tillträde till Luga-
nokonventionen att domsrätten för en tillträdande stat begränsas. Domsto-
larna i en konventionsstat är emellertid enligt artikel 24 - oberoende om de
har behörighet att pröva målet i sak - behöriga att förordna om kvarstad och
andra säkerhetsåtgärder. I arrestkonventionens artikel 7 ges, som tidigare
nämnts, bestämmelser om behörighet för domstolarna i den stat där kvar-
stad meddelats att pröva målet också i sak. Denna behörighet accepteras i
Luganokonventionen, eftersom särskilda konventioner har företräde fram-
för Luganokonventionen (artikel 57). För att en stat skall behålla sin behö-
righet att pröva ett sjörättsmål i sak sedan kvarstad har beviljats krävs med
andra ord att också arrestkonventionen tillträds.

För att ge bl.a. de nordiska staterna den tid som erfordras för ratifikation
m.m. har artikel 54 A tillskapats. I denna artikel, som bör fogas till protokol-
let i detta ärende som bilaga 6, ges bestämmelser motsvarande vissa delar av
arrestkonventionen. Bestämmelserna gäller under längst tre år räknat från

Prop. 1992/93:5

ikraftträdandet av Luganokonventionen för respektive stat. Av bestämmel-
serna i artikel 54 A motsvarar punkten 1 artikel 7 i arrestkonventionen. Nå-
gon hänvisning till nationell lag finns dock inte i punkten 1. Punkterna 2-4
motsvarar artikel 3 och punkten 5 motsvarar artikel 1 i arrestkonventionen.

Enligt artikel 5.7 kan i fråga om tvist om betalning av bärgarlön för bärg-
ning av skeppslast eller för frakt talan mot den som har hemvist i en konven-
tionsstat väckas i en annan konventionsstat vid den domstol där lasten eller
frakten a) har blivit föremål för kvarstad eller liknande säkerhetsåtgärd för
att säkerställa sådan betalning, eller b) kunde ha blivit föremål för en sådan
säkerhetsåtgärd, om inte borgen eller annan säkerhet hade ställts. En ytterli-
gare förutsättning för behörigheten är att det görs gällande att svaranden har
någon rätt till lasten eller frakten eller att han hade en sådan rätt vid tiden
för bärgningen. Bestämmelsen kan sägas komplettera arrestkonventionens
behörighetsregler gällande fartyg genom att tillåta arrestforum också i fråga
om last och frakt.

Prop. 1992/93:5

4 Allmän motivering

4.1 Sveriges tillträde till arrestkonventionen

Prop. 1992/93:5

Mitt förslag: Sverige skall tillträda konventionen. Konventionen skall
införlivas i svensk rätt genom transformering i en särskild lag.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemo-
rian s. 42).

Remissinstanserna: Förslaget om ett svenskt tillträde till arrestkonventio-
nen har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det stora flertalet. Några har
emellertid ställt sig tveksamma. De som berört frågan om hur konventionen
skall införlivas med svensk rätt har samtliga tillstyrkt att detta sker genom
transformering i form av en särskild lag.

Skälen för mitt förslag: Som tidigare nämnts deltog Sverige i den diplomat-
konferens år 1952 i Bryssel vid vilken arrestkonventionen upprättades. Sve-
rige undertecknade emellertid inte konventionen. Vid den remissbehandling
av konventionen som skedde år 1955 avstyrkte de flesta remissinstanserna
en svensk anslutning. Det ansågs att konventionen i flera hänseenden var
invecklad och oklar. Särskilt forumreglerna kritiserades. Från flera håll på-
pekades att konventionsstaterna i viktiga hänseenden lämnades alltför stort
utrymme för nationella särregler och att den eftersträvade enhetligheten på
så sätt inte kunde antas komma till stånd. Genomgående ansågs det vara en
brist att enhetliga regler inte åstadkommits i fråga om skyldighet för kvar-
stadssökanden att svara för skada som tillskyndas motparten och att ställa
säkerhet för sådan skada. Det framhölls att reglerna till motverkande av
dubbelkvarstad inte var fullständiga och gjorde det möjligt med dubbel-
kvarstad exempelvis i fall då flera skadelidande hävdar anspråk mot redaren
på grund av en och samma olycka. Också det förhållandet att konventionen
innehöll flera element som var främmande för svensk rätt väckte kritik. Såle-
des påpekades att enligt konventionen kvarstad kunde komma i fråga endast
för särskilt uppräknade fordringar och att kvarstad var möjlig även om kra-
vet inte gällde fartygets ägare eller fordringen inte var förenad med panträtt
i fartyget. Det underströks slutligen från flera håll att en anslutning inte
borde ske innan det visat sig i vilken utsträckning konventionen skulle
komma att ratificeras av de större sjöfartsnationerna.

1958 års sjölagskommitté delade i allt väsentligt de synpunkter som så-
lunda framkommit under remissbehandlingen. Kommittén fann att de bris-
ter som konventionen företedde från svensk synpunkt var så väsentliga att
Sverige inte med fördel kunde tillträda konventionen och avstyrkte således
ett sådant tillträde G fr SOU 1965:18 s. 94).

Sedan sjölagskommittén prövade frågan om en svensk anslutning till ar-
restkonventionen har förhållandena i viss mån ändrats. Flera viktiga sjö-
fartsnationer har sålunda tillträtt konventionen och samtliga EG-stater är
numera anslutna till denna. Konventionen tycks i praktiken ha fungerat bra,
något som bekräftats av den expertgrupp som på UNCTADzs och IMO:s
uppdrag ser över sjöpanträttskonventionerna.

2 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 5

Ett svenskt tillträde till konventionen innebär att svenska fartyg i konven-
tionsstaterna skulle komma att åtnjuta de fördelar som arrestkonventionen
trots allt innebär. Det gäller framför allt begränsningen av de fordringar för
vilka arrest kan erhållas och rätten att få åtgärden hävd sedan säkerhet har
ställts.

Även för svenska fordringsägare kan ett sådant tillträde vara av värde. Ar-
tikel 8 § 3 i arrestkonventionen ger nämligen en konventionsstat rätt att ute-
sluta personer som inte har sitt hemvist eller huvudsakliga driftställe i en för-
dragsslutande stat från konventionens förmåner, t.ex. tillgången till arrestfo-
rum. En svensk anslutning till konventionen undanröjer alltså risken för att
svenska borgenärer med sjöfordringar missgynnas.

Ett annat och mycket viktigt skäl för ett tillträde är tillkomsten av Lugano-
konventionen. Svensk domsrätt i sjörättsmål med internationell anknytning
grundas idag i stor utsträckning på att det fartyg till vilket tvisten hänför sig
finns här i riket eller här har varit föremål för kvarstad. Eftersom Lugano-
konventionen inte tillåter användning av exorbitanta behörighetsregler i för-
hållande till en svarande med hemvist i en konventionsstat skulle ett tillträde
till Luganokonventionen begränsa svenska domstolars behörighet att avgöra
sjörättsmål.

Genom att tillträda arrestkonventionen behåller Sverige behörigheten för
svenska domstolar att pröva sjörättsmål i sak sedan kvarstad har meddelats
(jfr avsnitten 3.1 och 3.2). Möjligheten att föra talan om en fordran inför en
domstol i det egna landet är en betydelsefull rättighet. Förberedandet och
utförandet av talan blir enklare och billigare. Möjligheterna till verkställig-
het ökar.

Luganokonventionen förutsätter att samtliga konventionsstater skall till-
träda arrestkonventionen. Jag har erfarit att Finland och Norge som en följd
av ett tillträde till Luganokonventionen torde komma att tillträda arrestkon-
ventionen. Sverige har nu sökt medlemsskap i EG. Om Sverige blir fullvär-
dig medlem av Gemenskapen, torde en sådan anslutning under alla förhål-
landen bli nödvändig. Jag finner det därför naturligt att Sverige redan nu
tillträder arrestkonventionen.

De remissinstanser som är tveksamma till ett tillträde till arrestkonventio-
nen har framhållit att behörighetsfrågan väger mindre tungt eftersom hand-
läggningen av tvister på det sjörättsliga området i stor utsträckning styrs av
skiljedoms- och prorogationsklausuler. Man har också anfört att de invänd-
ningar som tidigare kunnat riktas mot arrestkonventionen i stort sett kvar-
står och påpekat att flera stora sjöfartsnationer fortfarande inte tillträtt kon-
ventionen. Även det faktum att vissa fordringar med nära anknytning till
olika sjöfartsförhållanden, t.ex. skadestånd på grund av oljeföroreningar,
inte omfattas av de i konventionen uppräknade sjöfordringarna har åbero-
pats som ett skäl mot en svensk anslutning.

Jag kan i och för sig instämma i att behörigheten att avgöra kontraktsrätts-
liga tvister i sjörättsförhållanden ofta bestäms av skiljedomsklausuler och
prorogationsavtal. I sådana fall inverkar inte Luganokonventionens regle-
ring av forumfrågan. Men om kontraktsparterna inte har avtalat att tvister
dem emellan skall avgöras genom skiljedom eller med tillämpning av viss lag
eller vid viss domstol liksom då det är fråga om utomobligatoriska anspråk,

Prop. 1992/93:5

är det angeläget att så långt möjligt hävda svenska intressen. För övrigt anser Prop. 1992/93:5

jag att flertalet av de olägenheter som ett tillträde till arrestkonventionen
befarats medföra kan undanröjas genom åtgärder i samband med att kon-
ventionen införlivas i svensk rätt. Till dessa frågor återkommer jag senare.

Vad angår skadeståndsanspråk för oljeföroreningar finns det anledning att
uppmärksamma 13 § i lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till
sjöss. Där finns bestämmelser om att det för utländska fartyg som anlöper
eller lämnar svensk hamn eller på svenskt sjöterritorium belägen tilläggs-
plats och som vid tillfället befordrar mer än 2 000 ton olja som bulklast skall
finnas försäkring eller annan betryggande säkerhet som täcker ägarens an-
svarighet. Om denna skyldighet inte fullgörs, får enligt 7 kap. 6 § lagen
(1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg Sjöfartsverket eller
annan myndighet som regeringen utser meddela förbud för fartyget att an-
löpa eller avgå från en svensk hamn eller från en tilläggsplats som ligger inom
svenskt territorium.

Av intresse i sammanhanget är också 7 kap. 5 § sistnämnda lag där det
föreskrivs att om utsläpp av olja eller något annat skadligt ämne sker från ett
fartyg i strid mot gällande bestämmelser eller om det skäligen kan befaras
att så kommer att ske och det finns grundad anledning att anta att svenskt
territorium eller svenska intressen i övrigt kan skadas härigenom i avsevärd
mån, får Sjöfartsverket eller annan myndighet som regeringen bestämmer
meddela de förbud och förelägganden som är nödvändiga för att förebygga
vattenförorening, såsom bl.a. förbud mot fartygets avgång eller vidare resa.

Det sagda innebär att det finns möjligheter att vid sidan om arrestkonven-
tionens reglering ingripa med anledning av vattenföroreningar och oljeska-
dor. Olägenheten av en begränsning av möjligheterna att på civilrättslig
grund kunna belägga ett fartyg med kvarstad torde därmed vara begränsad.

De skäl som vissa remissinstanser har anfört mot ett tillträde motiverar
inte enligt min mening att vi avstår från de fördelar som ett tillträde till kon-
ventionen innebär.

Arrestkonvention har en sådan utformning att det inte är lämpligt att in-
förliva originaltexten med den svenska lagstiftningen. För att göra ett till-
träde möjligt krävs därför en speciell reglering i svensk rätt av kvarstadsinsti-
tutet med avseende på fartyg. Dessa regler bör lämpligen tas in i sjölagen
(1891:35 s. 1, SjöL). Denna lag är emellertid föremål för en översyn på
grundval av sjölagsutredningens slutbetänkande (SOU 1990:13). En propo-
sition med anledning av denna översyn torde inte kunna lämnas förrän under
år 1993. Då ett tillträde till arrestkonventionen föranleder tämligen ingri-
pande ändringar i regelsystemet bör dessa nu inte inarbetas i SjöL utan tills
vidare införlivas genom en särskild lag. Bestämmelserna i denna lag bör
emellertid med hänsyn till önskemålet om en gemensam struktur i de nor-
diska sjölagarna inarbetas i SjöL i samband med att denna revideras. Redan
nu behövs emellertid vissa ändringar i 200, 336 och 337 §§ SjöL.

I det följande behandlas behovet av nya lagregler närmare.

4.2 Nya särskilda regler om kvarstad på fartyg

4.2.1 Vilka former av kvarstad skall omfattas av regleringen?

Mitt förslag: Lagen skall omfatta kvarstad på fartyg dels i tvistemål
avseende anspråk av privaträttslig karaktär, dels i brottmål för en-
skilda anspråk.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemo-
rian s. 45).

Remissinstanserna har lämnat förslaget utan erinran.

Skälen för mitt förslag: De svenska säkerhetsåtgärder som berörs av kon-
ventionsreglerna är naturligtvis främst kvarstad i tvistemål enligt 15 kap. 1
och 2 §§ RB. Säkerhetsåtgärder enligt 15 kap. 3 § RB faller utanför arrest-
konventionens tillämpningsområde, eftersom de inte innebär att ett fartyg
rent fysiskt kan hindras att avsegla. Sådana åtgärder bör inte heller omfattas
av den nya lagen.

Men också 26 kap. RB, som behandlar kvarstad i brottmål, tar upp en typ
av fordringar som faller in under konventionen, nämligen anspråk på skade-
stånd eller annan ersättning till målsägande. Andra former av kvarstadsbe-
slut för vilka bestämmelserna om kvarstad i brottmål är tillämpliga påverkas
emellertid inte av konventionens reglering, eftersom de avser att trygga of-
fentligrättsliga fordringar. Detsamma gäller kvarstad enligt 57 § miljö-
skyddslagen (1969:387).

Kvarstad enligt 3 § lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köpa-
ren låter i säljarens vård kvarbliva (lösöreköplagen) faller inte under tviste-
målsreglerna. Denna form av kvarstad utgör en förberedande åtgärd till en
rättegång om äganderätten till den egendom som avses med lösöreköpet.
För sådana tvister medger konventionen att kvarstad beviljas på ett fartyg,
jfr artikel 1 § 1 o). Lösöreköplagens bestämmelser torde därför vara för-
enliga med konventionen. Det saknas således anledning att göra någon änd-
ring i denna lag eller att låta sådan kvarstad omfattas av den nya regleringen.

Bestämmelsen i 2 kap. 11 § konkurslagen (KL) om kvarstad i konkurs
torde inte beröras av konventionen. Genom en konkurs tar nämligen en gäl-
denärs samtliga borgenärer i ett sammanhang tvångsvis i anspråk samtliga
gäldenärens tillgångar för betalning av sina fordringar, jfr 1 kap. 1 § KL.
Kvarstaden syftar i dessa fall inte till att trygga endast den fordran som ligger
till grund för konkursansökan utan hela borgenärskollektivets intressen.
Den nya lagen bör därför inte omfatta kvarstad i konkurs.

Konventionens ”arrest” innebär att fartyget rent fysiskt hindras från att
avsegla. Av detta följer att möjligheten att på distans belägga ett svenskregi-
strerat skepp med kvarstad inte berörs av konventionens reglering. Det sak-
nas därför anledning att göra någon ändring i 16 kap. 13 § utsökningsbalken
(UB).

Med hänsyn till det anförda bör den nya lagen omfatta kvarstad på fartyg
i tvistemål och i samband med talan om enskilt anspråk i brottmål.

Såvitt avser kvarstad i tvistemål bör en inskränkning göras i lagens tillämp-

Prop. 1992/93:5

ningsområde. Som tidigare framhållits inverkar konventionens bestämmel- Prop. 1992/93:5
ser inte på de rättigheter och befogenheter som tillkommer en stat, offentliga
myndigheter eller hamnmyndigheter att enligt lagen i den staten förordna
om kvarstad eller att hindra det från att gå till sjöss. Myndigheterna har alltså
oberoende av konventionen rätt att ingripa mot fartyg för att säkra offentlig-
rättsliga fordringar, t.ex. skattefordringar och offentligrättsliga avgifter. I
Sverige är myndigheterna i regel hänvisade till domstol för att utverka kvar-
stad även för fordringar avseende avgifter. I den mån sådana anspråk skall
handläggas i den för tvistemål stadgade ordningen, bör de uttryckligen un-
dantas från de nya reglerna.

4.2.2 Vilka fartyg skall omfattas av regleringen?

Mitt förslag: De nya bestämmelserna skall tillämpas på fartyg som är
införda i utländskt fartygsregister oavsett om de för konventionsstats
flagg eller ej. De skall också tillämpas på fartyg som är införda i det
svenska skeppsregistret, om sökanden saknar närmare anknytning till
Sverige. Undantag görs för fartyg som ägs eller uteslutande används
av svenska staten och för vissa främmande statsfartyg.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt utom i det avseendet
att det föreslås att lagen skall tillämpas oberoende av om ett fartyg är infört
i fartygsregister eller ej (se promemorian s. 46).

Remissinstanserna: Flera har haft invändningar mot att lagen kan komma
att tillämpas även på mindre nöjesfartyg liksom mot att fartyg som inte för
någon konventionsstats flagg skall omfattas av lagen.

Skälen för mitt förslag: Konventionen avser enligt sin titel havsgående far-
tyg (sea-going ships). Någon definition av begreppet finns inte i konven-
tionstexten. Traditionellt torde dock härmed avses fartyg av den storlek att
de ägnar sig för högsjöfart.

Den närmsta motsvarigheten är nog vad som i svensk lagstiftning beteck-
nas som skepp, dvs. fartyg vars skrov har en största längd av minst tolv meter
och en största bredd av minst fyra meter. Annat fartyg kallas båt, se 2 § första
stycket SjöL. Ett större nöjesfartyg kan alltså utgöra ett skepp, medan ett
mindre fartyg som används i näringsverksamhet, t.ex. ett fiskefartyg, kan
vara att beteckna som båt. Denna indelning av fartyg i skepp och båtar har
betydelse främst med avseende på frågan om fartyget skall vara infört i det
svenska skeppsregistret och därmed vara inteckningsbart. Indelningen har
emellertid ingen direkt motsvarighet i andra länders lagstiftning.

I promemorian föreslås med hänsyn till önskvärdheten av fasta och enhet-
liga regler att lagstiftningen skall avse fartyg oavsett om de är skepp eller
båtar. Någon nedre storleksgräns för reglernas tillämplighet fastställs således
inte. Förslaget har emellertid mött invändningar från flera remissinstanser.
Som skäl mot förslaget har anförts bl.a. följande. Konventionen tar i första
hand sikte på större fartyg i kommersiell fart och regelsystemet bör inte ges
en vidare tillämpning än nödvändigt. Det torde vara mindre vanligt att en

sjöfordran hänför sig till en fritidsbåt. Dessa representerar ofta mycket bety-
dande ekonomiska värden som bör kunna tas i anspråk för att trygga andra
anspråk mot ägaren än sjöfordringar. Fritidsbåtar förekommer inte sällan i
kvarstadsmål utan att det bakomliggande rättsförhållandet har anknytning
till båten eller dess drift. De avtal av ekonomisk innebörd, t.ex. leasing- och
avbetalningsavtal, som i stor utsträckning ingås avseende såväl fritidsbåtar
som andra icke-inteckningsbara fartyg uppvisar stora likheter med avtal av-
seende annan lös egendom. Däremot skiljer sig dessa avtal ofta markant från
de avtalsformer som brukas i fråga om kommersiell finansiering av byggnad,
överlåtelse och upplåtelse av vad som i Sverige betecknas som skepp. Lea-
singavgifter, avbetalningsbelopp och liknande är inte att hänföra till sjöford-
ringar i arrestkonventionens mening och skulle alltså enligt promemorieför-
slaget inte kunna säkerställas genom kvarstad.

Vad som nu sagts talar för att reglerna lämpar sig mindre väl för icke-in-
teckningsbara fartyg och särskilt för fritidsbåtar. Några remissinstanser har
också föreslagit att lagen endast skall tillämpas på fartyg av sådan storlek att
de enligt svenska regler är att anse som skepp liksom på andra fartyg som
används yrkesmässigt.

Jag delar uppfattningen att mindre fartyg i möjligaste mån bör undantas
från lagens tillämpningsområde. Eftersom SjöL:s indelning av fartygen i
skepp och båtar är en specifikt svensk företeelse och lagen i första hand rör
fartyg som seglar under utländsk flagg finner jag det emellertid mindre lämp-
ligt att strikt tillämpa denna indelning. I stället bör det förhållandet att ett
fartyg är registrerat i ett fartygsregister vara avgörande för om det skall om-
fattas av lagen. Med fartygsregister avser jag då - förutom det svenska
skeppsregistret - motsvarande utländska nationalitetsregister med möjlighet
till rättighetsinskrivning. Att ett fartyg kan vara infört i någon motsvarighet
till de svenska båtregistren är således utan betydelse i sammanhanget.

En sådan regel som den föreslagna följer den sjörättsliga principen att
flaggstatens lag får avgöra olika begreppsbestämningar. Bestämmelserna om
registreringsbarhet varierar i och för sig mellan olika länder men torde ge-
nomgående innebära att mindre nöjesfartyg faller utanför lagens regler. Ge-
nom att helt undanta fartyg som inte är nationalitetsregistrerade i ett fartygs-
register undviker man också problemen med att utreda gränsdragningsfrå-
gor om ett fartyg är ett nöjesfartyg eller inte. Att ett fartyg är infört i ett
fartygsregister innebär normalt att det också är inteckningsbart. Fordringar
med anledning av fartygets överlåtelse eller upplåtelse kan därmed säkras
genom registerpanträtt och blir således att behandla som sjöfordringar. Med
den nu föreslagna ordningen torde de problem som påtalats av remissinstan-
serna få en tillfredsställande lösning.

Enligt artikel 8 i arrestkonventionen åtar sig konventionsstaterna endast
att göra konventionens bestämmelser tillämpliga för fartyg som hör till öv-
riga konventionsstater. Andra regler kan med vissa undantag gälla för såväl
konventionsstatens egna fartyg som för fartyg som hör hemma i stater som
inte är anslutna till konventionen.

Några remissinstanser har kritiserat promemorieförslaget att göra lagen
tillämplig också på utländska fartyg från icke konventionsländer. Från ett
par håll har det gjorts gällande att arrestkonventionen har sådana brister att

Prop. 1992/93:5

den på konventionen grundade lagen bör ges en så begränsad tillämpning Prop. 1992/93:5
som möjligt. Det har vidare anförts att fartyg från länder som inte är an-
slutna till arrestkonventionen inte bör få åtnjuta de förmåner som konven-
tionen ger, när svenska fartyg inte får motsvarande behandling i dessa län-
der. Särskilt har man pekat på att det vore olyckligt om Sverige frånhände
sig rätten att belägga ett fartyg från en icke-konventionsstat med kvarstad
för skadeståndskrav avseende oljeutsläpp och andra föroreningar.

Enligt min mening utgör den kritik som sålunda anförts inte tillräcklig an-
ledning att komplicera lagstiftningen genom att göra åtskillnad mellan fartyg
som för en konventionsstats flagg och andra utländska fartyg. Särskilt i fråga
om utländska fartyg som är dubbelregistrerade eller som tillfälligt för annan
nationalitetsflagg än registreringslandets kan det nämligen i kvarstadsmålet
vara förenat med stora svårigheter att fastställa fartygets rätta nationalitet.

Jag anser därför att lagen skall tillämpas på utländska fartyg oavsett natio-
nalitet. Samma ordning har valts i den danska lagstiftningen.

Svenska skepp bör däremot undantas från särbestämmelserna i den ut-
sträckning som konventionen tillåter. Om sökanden har anknytning till Sve-
rige genom att ha sitt hemvist eller huvudsakliga driftställe här i riket, skall
således den föreslagna lagen inte tillämpas såvitt avser svenska skepp.

I de fall lagen inte är tillämplig, exempelvis då det är fråga om icke-regi-
strerade fartyg eller i rent nationella rättsförhållanden, tillämpas i stället rät-
tegångsbalkens allmänna bestämmelser.

Fartyg som tillhör eller uteslutande används av den svenska staten anses
på grund av allmänt gällande rättsgrundsatser vara fritagna från kvarstad.
Detta bör anges uttryckligen i lagen.

Också vissa utländska fartyg åtnjuter folkrättslig immunitet och är skyd-
dade mot bl.a. exekutiva åtgärder i Sverige. Enligt lagen (1938:470) med
vissa bestämmelser om främmande statsfartyg m.m. får således kvarstad inte
läggas på krigsfartyg eller annat fartyg, som en främmande stat äger eller
nyttjar eller i dess helhet befraktat för en viss resa eller för tid, och som bru-
kas uteslutande för statsändamål och inte för affärsdrift. I övrigt utgör den
omständigheten att ett fartyg ägs eller nyttjas av en främmande stat inte nå-
got hinder mot att fartyget beläggs med kvarstad för en fordran, som grundar
sig på fartygets begagnande eller befordran. Dessa regler grundar sig på 1926
års Brysselkonvention rörande fastställande av vissa gemensamma bestäm-
melser i fråga om statsfartygs fri- och rättigheter, som Sverige har tillträtt år
1938 (se prop. 1938:15). En erinran om detta bör tas in i lagen.

Vidare anses ett fartyg under s.k. oskadlig genomfart i territorialhavet inte
vara åtkomligt för kvarstad för andra förpliktelser än sådana som det har
ådragit sig i samband med dess genomfart av kuststatens sjöterritorium.
Detta följer av allmänna folkrättsliga principer och har kommit till uttiyck i
artikel 20:2 i 1958 års internationella konvention angående territorialhavet
och tilläggszonen liksom i artikel 28:2 i 1982 års havsrättskonvention. Jag
anser att det inte finns behov av att uttryckligen ange detta undantag i lagtex-
ten.

4.2.3 Sjöfordringarna

Prop. 1992/93:5

Mitt förslag: Fartyg som omfattas av regleringen skall kunna beläggas
med kvarstad endast för sjöfordringar, dvs. anspråk som hänför sig till
ett fartyg eller dess drift.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemo-
rian s. 48).

Remissinstanserna har endast haft invändningar mot vissa detaljer i försla-
get.

Skälen för mitt förslag: Enligt konventionen får fartyg beläggas med kvar-
stad eller liknande säkerhetsåtgärd endast för sådana anspråk som hänför sig
till ett fartyg eller dess drift, s.k. sjöfordringar.

Enligt svensk rätt kan ett fartyg beläggas med kvarstad för att säkerställa
alla typer av civilrättsliga anspråk. Mot denna bakgrund innebär en anslut-
ning till arrestkonventionen i teorin en avsevärd inskränkning av möjlighe-
terna att utverka kvarstad mot en fartygsägare. Som framhållits under re-
missbehandlingen torde dock i praktiken skillnaden inte bli så stor. Sedan
länge förekommer nämligen kvarstad på utländska fartyg så gott som uteslu-
tande för fordringar med sjöpanträtt eller annan begränsad sakrätt eller som
eljest kan inordnas bland sjöfordringarna i arrestkonventionen. Denna
praxis är en naturlig följd av att ett registrerat fartyg får beläggas med kvar-
stad för fordran som inte är förenad med särskild förmånsrätt endast om sö-
kanden särskilt har begärt detta (4 kap. 5 § och 16 kap. 13 § UB).

Flera av de i konventionen såsom sjöfordringar uppräknade anspråken ger
legal säkerhetsrätt enligt svensk lag. Det föreligger emellertid inte någon
fullständig överensstämmelse mellan konventionens sjöfordringar och de
anspråk som är förenade med sjöpanträtt eller retentionsrätt enligt 244 och
247 §§ SjöL. Exempelvis gäller inte sjöpanträtt till säkerhet för sådana sjö-
fordringar, som grundar sig på avtal som rör ett fartygs användning eller för-
hyrning eller på förlust av eller skada på transporterat gods. Samtidigt finns
det bland de med sjöpanträtt enligt 244 § SjöL förenade anspråken sådana
som inte förekommer i uppräkningen av sjöfordringar i konventionens arti-
kel 1, t.ex. hamn-, kanal- och andra vattenvägsavgifter. I den mån sådana
avgifter är av offentligrättslig natur, vilket oftast torde vara fallet i Sverige,
berörs de emellertid inte av den föreslagna lagstiftningen. I stället skall van-
liga regler om kvarstad tillämpas på sådana anspråk. Det sagda gäller för
övrigt även anspråk som i och för sig omfattas av konventionens uppräkning
av olika sjöfordringar men som är av offentligrättslig natur.

Under remissbehandlingen har framhållits att det förhållandet att privata
hamn- och kanalavgifter inte omfattas av de uppräknade sjöfordringarna
medför att den som har en fordran på en sådan avgift med nuvarande regler
om preskription och preskriptionsavbrott inte kommer att kunna förhindra
en preskription av sjöpanträtten. En remissinstans har ansett att det bör
övervägas om sådana problem skall lösas genom en ändring i SjöL.

Jag vill erinra om att den svenska regleringen av frågan om preskription
och preskriptionsavbrott för fordringar förenade med sjöpanträtt grundas på

1967 års internationella sjöpanträttskonvention till vilken Sverige är anslu- Prop. 1992/93:5
tet. Någon möjlighet att genom åtgärder i nationell lagstiftning söka skydda

de nu aktuella fordringarna finns därför inte.

4.2.4 Processuella förutsättningar för kvarstad

Mitt förslag: De allmänna förutsättningarna för kvarstad enligt svensk
rätt skall gälla också för kvarstad för sjöfordringar. Det innebär bl.a.
att sökanden skall visa att det föreligger flykt- eller sabotagerisk i de
fall en fordran inte är förenad med sjöpanträtt. En förutsättning för
kvarstad skall vidare vara att det kvarstadsbelagda fartyget kan utmä-
tas för fordringen eller att annan verkställighet av anspråket i fråga
kan ske i fartyget.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se promemo-
rian s.50).

Remissinstanserna: Några har ställt sig tveksamma till att flykt- eller sabo-
tagerisk i regel skall utgöra förutsättning för kvarstad. Med något undantag
har de godtagit utmätningsbarhet som ett villkor för kvarstad.

Skälen för mitt förslag: Förfarandefrågor skall enligt artikel 6 andra
stycket i arrestkonventionen helt styras av nationell lagstiftning. I promemo-
rian har det dock uttryckts viss tveksamhet om det är förenligt med grun-
derna för konventionen att en konventionsstat uppställer ytterligare förut-
sättningar för arrest utöver det grundläggande kravet att borgenären vid
första anblicken (”prima facie”) skall visa att han har en sjöfordran som hän-
för sig till fartyget. Ett par remissinstanser har givit uttryck för samma in-
ställning.

Som en förutsättning för kvarstad i tvistemål och brottmål gäller enligt
svensk rätt att det skäligen kan befaras att motparten genom att avvika,
skaffa undan egendom eller förfara på annat sätt undandrar sig att betala sin
skuld eller på annat sätt göra rätt för sig, jfr 15 kap. 1 och 2 §§ och 26 kap. 1
§ RB. Från bestämmelsen i 15 kap. 1 § RB finns det emellertid på denna
punkt ett undantag såvitt avser vissa sjöfordringar. I 248 § tredje stycket
SjöL stadgas nämligen att domstol får förordna om kvarstad på ett fartyg för
en fordran som är förenad med sjöpanträtt i fartyget även om det inte finns
risk för att motparten undandrar sig att betala skulden. Denna särreglering
är motiverad bl.a. av den korta preskriptionstid som gäller för dessa ford-
ringar.

Enligt min mening är det angeläget att Sverige så långt möjligt behåller de
skyddsmekanismer som kringgärdar ett kvarstadsförfarande. Jag menar att
artikel 6 ger konventionsstaterna frihet att uppställa krav på flykt- eller sabo-
tagerisk. Så har konventionen också uppfattats bl.a. i Tyskland. När det gäl-
ler kvarstad på utländska fartyg kan det dessutom ofta i praktiken anses före-
ligga sabotagerisk redan genom att det främmande fartyget förväntas lämna
landet, såvida inte ägaren har annan egendom i Sverige. I sådana situationer
blir betydelsen av detta krav uttunnad. I fråga om fordringar som är för-

enade med sjöpanträtt i fartyget bör emellertid liksom f.n. något krav på Prop. 1992/93:5
flykt- eller sabotagerisk inte uppställas.

Några remissinstanser har i detta sammanhang berört frågan om det för
verkställighet i Sverige av ett utländskt beslut om kvarstad på fartyg enligt
arrestkonventionens regler skall krävas att det föreligger flykt- eller sabota-
gerisk. Några remissinstanser har också tagit upp frågan om den som söker
verkställighet av ett utländskt arrestbeslut skall behöva ställa säkerhet för
den skada som kan åsamkas gäldenären genom verkställighetsåtgärden.

Verkställighetsfrågor regleras över huvud taget inte i arrestkonventionen.
Utländska avgöranden kan inte verkställas i Sverige med mindre det finns
särskilda regler om detta, jfr 3 kap. 2 § UB. De svenska reglerna härom byg-
ger normalt på ömsesidighet och att Sverige således har ingått en internatio-
nell överenskommelse i ämnet. Utländska beslut om säkerhetsåtgärder
verkställs i regel inte i Sverige; verkställighetsavtalen brukar i stället inne-
hålla föreskrifter om att sådana beslut inte skall verkställas. Luganokonven-
tionen utgör här ett undantag (jfr prop. 1991/92:128 s. 146). Frågan om Lu-
ganokonventionen tillåter att svenska krav på flykt- och sabotagerisk skall
vara uppfyllda för att ett utländskt kvarstadsbeslut skall kunna verkställas i
Sverige har behandlats i propositionen om Sveriges tillträde till Luganokon-
ventionen (prop. 1991/92:128 s. 145) och där besvarats nekande. I samma
proposition (s. 144f.) utvecklades också frågan om borgenären skall behöva
ställa säkerhet under verkställighetsförfarandet. Chefen för Justitiedeparte-
mentet förklarade sig där inte vara beredd att föreslå några sådana regler.

Enligt konventionen kan ett fartyg beläggas med arrest för alla sjöford-
ringar som hänför sig till detta oavsett om fordringarna är förenade med sjö-
panträtt eller panträtt på grund av inteckning eller dylikt. Fartygets ansvar
för sjöfordringarna påverkas inte av förändrade ägarförhållanden. Också
s.k. systerfartyg till det av fordringen berörda fartyget kan i flertalet fall bli
föremål för arrest. Vidare kan ett fartyg tas i anspråk för att trygga en rad
fordringar mot annan än ägaren, t.ex. en befraktare. Arrestkonventionen
tillåter således kvarstad i flera fall trots att fartyget inte kan utmätas eller på
annat sätt slutligt tas i anspråk för fordringen.

Konventionens reglering strider i flera hänseenden mot grunderna för och
syftet med det svenska kvarstadsinstitutet som bygger på att kvarstaden skall
trygga en framtida exekution i den berörda egendomen. Har egendom över-
låtits, kan överlåtarens borgenärer i regel inte ta egendomen i anspråk för
sina fordringar sedan en godtroende förvärvare (genom tradition eller in-
skrivning) har vunnit sakrättsligt skydd för sitt förvärv. I vissa fall är det dock
möjligt att belägga ett fartyg med kvarstad för fordringar mot annan än farty-
gets registrerade ägare liksom att få fartyget försålt i exekutiv ordning för
sådana fordringar. Enligt 244 § tredje stycket SjöL uppstår nämligen sjö-
panträtt i ett fartyg oavsett om gäldenären i fordringsförhållandet är farty-
gets ägare, redare eller befraktare eller någon som helt eller delvis har hand
om fartygets drift i redarens ställe, t.ex. en självständig restauratör ombord.
Det föreligger inte något krav på att borgenären måste vara i god tro med
avseende på det rättsenliga förfogandet över fartyget, om hans medkontra-
hent är någon annan än ägaren själv (jfr prop. 1973:42 s. 264). Men som tidi-
gare har framhållits föreligger det inte någon fullständig överensstämmelse

mellan konventionens sjöfordringar och de anspråk som i svensk rätt är för- Prop. 1992/93:5
enade med sjöpanträtt (se 244 § SjöL).

Starka skäl talar för att även fortsättningsvis reservera kvarstad på fartyg
till situationer där fartyget i Sverige kan utmätas eller på annat sätt slutligen
tas i anspråk för sjöfordringen. I annat fall uppstår i realiteten ytterligare ett
antal dolda rättigheter påminnande om sjöpanträtt till men för kreditsäker-
heten inom sjöfarten. Exempelvis skulle kvarstad kunna tvinga en fartygs-
ägare att snabbt betala en fordran som varken han själv eller fartyget slutli-
gen skall svara för. Vidare skulle man annars komma i konflikt med princi-
pen att svensk domstol kan meddela kvarstad för anspråk som skall prövas
av utländsk domstol endast om den utländska domstolens avgörande får
verkställas här i riket (jfr NJA 1983 s. 814).

Frågan uppstår då huruvida konventionen ger möjlighet att som ett ytterli-
gare villkor för kvarstad uppställa att fartyget sedermera skall kunna tas i
anspråk för en dom eller annan exekutionstitel som grundas på den aktuella
sjöfordringen. Enligt artikel 9 skall konventionen inte anses grunda en rätt
till talan som med undantag för bestämmelserna i konventionen inte skulle
föreligga enligt konventionsstatens nationella lag.

Innebörden av denna bestämmelse är omstridd. Enligt en uppfattning in-
nebär bestämmelsen att konventionen inte innefattar någon förpliktelse för
konventionsstaterna att tillåta säkerhetsåtgärder i fartyg i vidare mån än vad
som följer av nationell lag. Om exempelvis den nationella lagen grundas på
principen att kvarstad endast får beviljas för fordringar för vilka utmätning
kan ske, ändrar inte konventionen på detta förhållande. Bakom detta syn-
sätt ligger uppfattningen att konventionens syfte i första hand är att i sjöfar-
tens intresse begränsa möjligheterna till säkerhetsåtgärder i fartyg. Till stöd
för denna mening har också anförts att i motsatt fall ett kvarhållande av ett
fartyg skulle kunna användas i utpressningssyfte mot fartygets ägare. Det
har också framhållits att enligt artikel 6 andra stycket förfarandefrågor skall
avgöras enligt nationell rätt (jfr Allan Philip, Maritime jurisdiction in the
EEC, Nordisk Tidskrift for International Ret, 1977, s. 118 f.). Denna stånd-
punkt har nyligen intagits av den danska lagstiftaren (se Jesper Martens, Nye
regler om arrest i skib, Marius 165, 1989, s. 8 ff.).

Mot denna uppfattning har hävdats att konventionen även syftar till att
tillförsäkra borgenärerna vissa speciella rättigheter. I utbyte mot begräns-
ningen av möjligheterna att utverka arrest i fartyg endast för anspråk med
en direkt anknytning till fartyget, skulle borgenärerna ges rätt att få till stånd
säkerhetsåtgärder även i de fall då fartygets ägare inte personligen häftar för
skulden eller fartyget till följd av panträtt svarar för denna. Företrädare för
denna mening har hänvisat till uttrycket ”med undantag för bestämmelserna
i denna konvention” i artikel 9 och särskilt pekat på bestämmelsen i artikel
3 § 4 (jfr Francesco Berlingieri, The 1952 Brussels Convention on Arrest of
Ships i Essays on Maritime Liens and Mortgages and on Arrest of Ships,
1984, s. 125 f.).

Enligt min uppfattning, som delas av flera remissinstanser, torde arrest-
konventionen inte hindra att det i nationell lag som en förutsättning för kvar-
stad i ett fartyg anges att borgenären måste kunna utverka exekution för sin
fordran i fartyget. Som nämnts har den danska lagstiftaren intagit samma

ståndpunkt. Även den svenska lagen bör uppställa ett sådant villkor för Prop. 1992/93:5
kvarstad.

Några remissinstanser har föreslagit en ytterligare inskränkning i möjlig-
heterna att belägga ett fartyg med kvarstad för fordran mot annan än ägaren,
nämligen att endast sådana sjöpanträtter som är accepterade enligt svensk
lag skall kunna ligga till grund för ett sådant beslut. Enligt 259 § andra
stycket SjöL kan även annan legal säkerhetsrätt än sådan som är erkänd en-
ligt svensk lag åberopas här i riket. En sådan rättighet skall prövas enligt
lagen i den stat där fartyget är registrerat. Utrymmet för att i Sverige er-
känna en främmande legalpanträtt är begränsat till utländskt fartyg. Jag an-
ser att det inte finns tillräckliga skäl för att i detta sammanhang ytterligare
inskränka möjligheten att åberopa en för svensk rätt okänd legal säkerhets-
rätt.

4.2.5 Svensk domstols behörighet

Mitt förslag: Svensk domstols behörighet att pröva sjörättsmål utvid-
gas på en punkt. Det gäller talan om ansvarighet på grund av avtal om
befordran av passagerare eller resgods. Sådan talan skall alltid kunna
väckas vid svensk domstol, om fartyget är belagt med kvarstad i Sve-
rige.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag utom såtillvida
att förutsättningen för svensk domstols behörighet där föreslås vara att farty-
get finns i Sverige eller att säkerhet för berörd fordran ställts hos svensk
myndighet (se promemorian s. 51-53).

Remissinstanserna har med något undantag tillstyrkt förslaget eller lämnat
det utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Särskilda regler om svensk domstols behörighet i
sjörättsmål finns i 337 § SjöL. Enligt första stycket är svensk domstol behörig
att avgöra tvisten bl.a. om fartyget finns i Sverige. Såvitt gäller talan om an-
svarighet på grund av avtal om befordran av passagerare eller resgods görs
dock vissa undantag i andra stycket. Sådan talan får föras vid svensk domstol
endast under vissa särskilda förutsättningar. Vissa kompletterande bestäm-
melser till andra stycket finns i tredje stycket.

Artikel 7 i arrestkonventionen medger att vi behåller bestämmelsen i
första stycket i den mån som den innebär att svensk domstol är behörig att
avgöra tvisten om fartyget finns i Sverige på grund av kvarstad. En samord-
ning av arrestkonventionens kompletterande behörighetsregler med forum-
bestämmelserna i 337 § andra och tredje styckena SjöL skulle emellertid ge
upphov till ett svåröverskådligt regelsystem. En enkel utväg vore att ta bort
de särskilda reglerna i 337 § andra stycket. Emellertid kan det inom en nära
framtid bli aktuellt för Sverige att ansluta sig till 1974 års Aténkonvention
på vilken dessa regler grundas. För ett sådant tillträde talar bl.a. att svensk
domstols behörighet att handlägga mål om ansvarighet på grund av avtal om
passagerarbefordran annars inskränks i förhållande till stater som är an-
slutna till Luganokonventionen (fortsättningsvis benämnda Luganostater).

Forumbestämmelser i nationell rätt som inte överensstämmer med Luga-
nokonventionens behörighetsregler är som nämnts i regel inte gällande i för-
hållande till andra Luganostater. I sådana fall gäller i stället Luganokonven-
tionens behörighetsregler. I samband med lagstiftningen om Sveriges till-
träde till Luganokonventionen har erinran om detta tagits in i 337 § SjöL.
Detta innebär bl.a. att de särskilda behörighetsreglerna i mål om ansvarighet
på grund av avtal om passagerarbefordran inte gäller i förhållande till Luga-
nostater. Olika forumregler kan därför komma att gälla för passagerarfarten
på Finland, som också står i begrepp att ansluta sig till Luganokonventionen,
respektive för färjetrafiken på Estland.

I avbidan på en svensk ratifikation av Aténkonventionen är det angeläget
att i största möjliga utsträckning behålla svensk jurisdiktion även vid passa-
gerarfart på Luganostater. Det föreslås därför att bestämmelserna i 337 §
första stycket andra och tredje punkten tills vidare skall omfatta även sådana
mål som avses i paragrafens andra stycke. En sådan ändring är till fördel för
skadelidande i allmänhet eftersom kretsen av behöriga domstolar vidgas vid
situationer utanför Luganokonventionens tillämpningsområde.

Från regeln att Luganokonventionens behörighetsregler skall gälla i för-
hållande till Luganostater undantas fall där behörigheten grundas på andra
konventionsåtaganden. I och med att Sverige tillträder arrestkonventionen
blir därför kvarstad på ett fartyg behörighetsgrundande i situationer då den
konventionen är tillämplig. Detta speciella undantag från Luganokonventio-
nen bör för tydlighets skull uttryckligen anges i lagtexten.

4.2.6 Ikraftträdande

Enligt artikel 15 tredje stycket i arrestkonventionen blir en stat som ansluter
sig till konventionen bunden av denna först sex månader efter den dag då
underrättelse om statens anslutning tagits emot av det belgiska utrikesminis-
teriet. Det är därför inte möjligt att säkert ange vid vilken tidpunkt konven-
tionen kan träda i kraft för Sveriges del.

Flera remissinstanser har framhållit det angelägna i att den nu föreslagna
lagstiftningen träder i kraft samtidigt med lagen om Sveriges tillträde till Lu-
ganokonventionen. Jag delar i och för sig den uppfattningen. Det är emeller-
tid av flera skäl, bl. a. med hänsyn till Luganokonventionens praktiska bety-
delse, angeläget att Sverige så snart som möjligt tillträder denna konvention.
Såvitt nu kan bedömas bör detta kunna ske senast den 1 januari 1993. Till
den tidpunkten kan dock Sverige inte ha anslutit sig till arrestkonventionen.
Av detta skäl torde det inte vara möjligt att ett tillträde till de båda konven-
tionerna sker samtidigt. Man tvingas därför acceptera de olägenheter som
uppstår till följd av att Sverige under en viss tid kommer att vara anslutet till
Luganokonventionen men inte till arrestkonventionen (jfr avsnitt 4.1).

4.3 Kostnadsaspekter

Den föreslagna lagstiftningen syftar i första hand till att så långt möjligt be-
hålla svensk domstols behörighet att handlägga sjörrättsmål med internatio-
nell anknytning. Antalet sådana tvister torde därför inte komma att ändras

Prop. 1992/93:5

i någon nämnvärd omfattning. Det finns inte anledning att anta att lagstift- Prop. 1992/93:5
ningen i övrigt medför några ökade kostnader för domstols- eller exekutions-
väsendet. Inte heller kan lagstiftningen förutses medföra några besparings-
möjligheter.

5 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har det inom Justitiedepartementet upp-
rättats förslag till

1. lag om kvarstad på fartyg i internationella rättsförhållanden,

2. lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1).

6 Specialmotivering

6.1 Lagen om kvarstad på fartyg i internationella
rättsförhållanden

1§

Denna lag gäller kvarstad på fartyg för anspråk som i Sverige eller ett annat
land är eller kan bli föremål för rättegång i tvistemål eller för talan om enskilt
anspråk i brottmål. Lagen gäller dock inte kvarstad för fordringar som avser
skatter eller avgifter till stat eller kommun.

Denna paragraf har behandlats under den allmänna motiveringen (avsnitt

4.2.1 och 4.2.2).

Paragrafen har avfattats enligt lagrådets förslag.

2§

Vad som i allmänhet gäller om kvarstad på fartyg gäller också för kvarstad
enligt denna lag, om något annat inte föreskrivs i lagen.

Denna paragraf bygger på artikel 6 i konventionen. Frågor om de proces-
suella förutsättningarna för kvarstad, om domstols handläggning av kvars-
tadsfrågan och om ställande av säkerhet för den skada som genom ett felak-
tigt kvarstadsbeslut kan tillskyndas motparten skall alltså avgöras enligt van-
liga regler.

Det innebär bl.a. att sökanden måste visa sannolika skäl för att han har en
fordran, som är eller kan antas bli föremål för rättegång eller prövning i an-
nan liknande ordning, och att han skall göra antagligt att det föreligger viss
risk för att motparten skall hindra eller försvåra för honom att få betalt för
sin fordran. På denna punkt finns det emellertid som nämnts ett undantag
såvitt avser vissa sjöfordringar. I 248 § tredje stycket SjöL stadgas nämligen
att domstol får förordna om kvarstad enligt 15 kap. 1 § RB på ett fartyg för
en fordran som är förenad med sjöpanträtt i fartyget även om det inte finns
risk för att motparten undandrar sig att betala skulden.

Vid kvarstad i allmänhet anger domstolen i sitt beslut normalt inte vilken
egendom som skall bli föremål för kvarstad utan förordnar endast att gälde-
nären tillhörig egendom till ett så stort värde att ett visst angivet fordringsbe-
lopp kan antas bli täckt skall beläggas med kvarstad. Det ankommer därefter
på kronofogdemyndigheten att vid verkställighet av beslutet bestämma vil-
ken egendom som skall tas i anspråk. Då åtgärden riktar sig mot ett ut-
ländskt rederi som äger ett i svensk hamn liggande fartyg vilket är berett att
avgå, anger domstolen dock i regel i sitt beslut att det är fartyget som skall
beläggas med kvarstad.

Prop. 1992/93:5

I tvistemål får kvarstad beviljas endast om sökanden hos rätten ställer sä- Prop. 1992/93:5
kerhet för den skada som kan tillfogas motparten. Rätten får emellertid un-
dantagsvis befria en sökande från denna skyldighet. Förutsättningarna för
undantagsregelns tillämpning är att sökanden inte förmår ställa säkerhet och
att han visar synnerliga skäl för sitt anspråk. Staten och vissa kommunala
myndigheter behöver inte ställa säkerhet. Inte heller den som har beviljats
allmän rättshjälp behöver ställa sådan säkerhet, se 9 a § rättshjälpslagen
(1972:429). Säkerhet skall bestå av pant, borgen eller en bankgaranti. Säker-
heten skall prövas av rätten, om den inte har godkänts av motparten. Ett
tillträde till arrestkonventionen föranleder alltså inte någon ändring i dessa
bestämmelser.

Paragrafen har avfattats enligt lagrådets förslag.

3§

Ett fartyg får beläggas med kvarstad endast för en sjöfordran.

Med sjöfordran avses ett anspråk som grundar sig på någon av följande om-
ständigheter:

1. skada som har orsakats av ett fartyg genom sammanstötning eller på
annat sätt,

2. dödsfall eller personskada som har orsakats av ett fartyg eller som har
inträffat i samband med driften av ett fartyg,

3. bärgning,

4. skeppslegoavtal,

5. avtal som rör befordran av gods med ett fartyg på grundval av certe-
parti, konossement eller liknande,

6. förlust av eller skada på gods inklusive resgods under befordran med
fartyg,

7. gemensamt haveri,

8. bodmeri,

9. bogsering,

10. lotsning,

11. leverans av varor eller materiel för ett fartygs drift eller underhåll,

12. byggande, reparation eller utrustande av ett fartyg eller kostnader för
dockning,

13. lön eller annan gottgörelse till befälhavaren eller annan ombordanställd
på grund av dennes anställning på fartyget,

14. befälhavares utlägg samt utlägg som gjorts av avlastare, befraktare eller
agenter för fartygets eller dess ägares räkning,

15. tvist om äganderätten till ett fartyg,

16. tvist mellan delägare till ett fartyg om äganderätten eller besittningen

till fartyget eller driften av eller intäkterna från detta,

17. panträtt på grund av inteckning eller annan på avtal grundad panträtt i
fartyg.

I paragrafens första stycke ges den grundläggande bestämmelsen att kvar-
stad på fartyg får meddelas endast för en sjöfordran.

Paragrafens andra stycke innehåller en uttömmande uppräkning av sjö-
fordringarna. Uppräkningen följer artikel 1 i arrestkonventionen. Det kan
konstateras att ett anspråk i vissa fall kan hänföras till två eller flera av de
angivna grunderna. Detta förhållande har dock inte någon praktisk bety-
delse.

Under punkt 1 anges skada orsakad av ett fartyg antingen genom samman- Prop. 1992/93:5
stötning eller på annat sätt. Förutom sakskador som uppkommit vid kolli-
sion mellan fartyg eller vid sammanstötning mellan ett fartyg och ett annat
föremål omfattar denna grund även andra skador som orsakats av ett fartygs
manövrering. Som exempel kan nämnas skador på bryggor och förtöjda bå-
tar till följd av kraftigt vågsvall liksom att ett fartyg framförs på ett sådant
sätt att det tvingar ett annat fartyg till en skadebringande undanmanöver.
En sådan sjöfordran är förenad med sjöpanträtt enligt 244 § första stycket 4
SjöL.

Punkt 2 behandlar dödsfall eller personskada som orsakats av ett fartyg
eller som har inträffat i samband med driften av ett fartyg. Personskador till
följd av händelser som åsyftas under punkt 1 faller under denna punkt. Vi-
dare omfattas exempelvis situationer då någon träffas av ett nedfallande
block, halkar på ett halt däck eller till följd av en bristfällig reling faller över
bord och drunknar. Huruvida skadan drabbar en passagerare, besättnings-
man eller tredje man saknar i sammanhanget betydelse. Också för en sjö-
fordran av detta slag finns sjöpanträtt, 244 § första stycket 3 SjöL.

Punkt 3 avser bärgning. Här avses inte endast bärgarlön. Också vissa
andra anspråk som uppstått i anslutning till en bärgningsoperation omfattas,
t.ex. skador som uppstått på det bärgade fartyget till följd av bärgarens
vårdslöshet. Enligt 244 § första stycket 5 SjöL gäller sjöpanträtt till säkerhet
för fordran på bärgarlön. Dessutom gäller enligt 232 § SjöL att ett bärgat
fartyg inte utan bärgarens medgivande får lämna det ställe dit det förts efter
bärgningen innan bärgarlönen betalts eller säkerhet ställts.

Punkt 4 omfattar anspråk på grund av avtal om skeppslega, dvs. att ett
fartyg helt ställs till förhyrarens disposition. Denna upplåtelseform motsva-
rar i praktiken konventionens ”avtal som rör fartygs användning eller förhyr-
ning på grundval av certeparti eller liknande”.

Punkt 5 avser anspråk som grundar sig på avtal som rör befordran av gods
med ett fartyg enligt certeparti, konossement eller liknande. Avtalet kan
avse såväl styckegodstransport som olika typer av befraktning. Alla typer av
bristande uppfyllelse av avtalet ryms inom detta stadgande med undantag
för skada på eller förlust av det befordrade godset.

Anspråk som grundas på sistnämnda förhållanden inordnas under punkt

6 ”förlust av eller skada på gods inklusive resgods under befordran med far-
tyg”. Resgods får här anses omfatta även handresgods.

Punkt 7 avser anspråk grundade på gemensamt haveri och tar sikte på de
haveribidrag som därvid kan aktualiseras. En fordran på bidrag till gemen-
samt haveri är förenad med sjöpanträtt enligt 244 § första stycket 5 SjöL.

Det under punkt 8 upptagna bodmeriinstitutet, dvs. ett slags lån mot pant-
förskrivning, har utmönstrats ur svensk rätt. Det kan emellertid inte uteslu-
tas att institutet alltjämt kan förekomma i främmande rättsordningar.

Punkt 9 upptar bogsering. Alla slags anspråk som hänför sig till bogsering,
vare sig den utförs på öppet hav eller i hamn, kan aktualiseras med stöd av
denna punkt. Som exempel kan nämnas ersättning för skada på det bogse-
rade fartyget eller bogserbåten och skadestånd för kontraktsbrott.

Punkt 10 behandlar lotsning. Lotsavgift är förenad med sjöpanträtt enligt

244 § första stycket 2 SjöL. Det kan nämnas att avgifter för lotsning också 33

3 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 5

bereds skydd genom att tullmyndighet efter anmälan av Sjöfartsverket får Prop. 1992/93:5
hindra ett fartyg att avgå innan sådan avgift har betalts, se 26 § förordningen
(1982:914) om lotsavgifter. I den mån en lotsavgift är att betrakta som en
offentlig avgift, berörs den överhuvudtaget inte av de nya reglerna.

Punkt 11 avser leverans av varor eller materiel för ett fartygs drift och un-
derhåll. I konventionen framhålls att det saknar betydelse var leveransen
skett. Det har ansetts onödigt att i lagtexten skriva in detta för svensk rätt
självklara förhållande. Leveransen kan alltså ha skett såväl i hemmahamnen
som under resans gång. Det krävs inte att leveransen varit nödvändig för
fartyget.

Under punkt 12 förs samman anspråk på ersättning för byggande, repara-
tion eller utrustande av ett fartyg samt dockningskostnader. Alla fordringar
på grund av tillverkning, reparation och ombyggnad av ett fartyg är enligt
247 § första stycket SjöL förenade med retentionsrätt i fartyget.

Under punkt 13 tas upp lön och annan gottgörelse till befälhavaren eller
annan ombordanställd på grund av dennes anställning på fartyget. Avfatt-
ningen överensstämmer helt med bestämmelsen i 244 § första stycket 1 SjöL
om sjöpanträtt för lönefordringar. Denna bestämmelse bygger i sin tur på
1967 års internationella konvention om sjöpanträtt och fartygshypotek. Den
aktuella punkten har följande lydelse på engelska: ”...wages and other sums
due to the master, officers and other members of the vesseFs complement in
respect of their employment on the vessel” (se prop. 1973:42).

Däremot avviker den föreslagna lydelsen något från arrestkonventionens
grundtext på denna punkt, nämligen ”wages of Masters, Officers and crew”
eller i svensk översättning ”befälhavares, befäls och besättnings löner”. En
sådan avvikelse synes emellertid försvarlig. ”Lön” enligt arrestkonventionen
har nämligen i internationell praxis fått omfatta även skilda typer av bonus
liksom olika socialförsäkringsavgifter. Begreppet torde alltså väl täcka även
”annan gottgörelse” enligt 244 § första stycket 1 SjöL.

Något mera osäkert är det om personkretsarna kan anses sammanfalla.
Sjöpanträttsstadgandet innefattade nämligen då det infördes en nyhet i för-
hållande till vad som tidigare gällt i och med att även ombordanställda som
inte stod i något direkt anställningsförhållande till redaren fick sjöpanträtt
för lönefordringar. Det är numera vanligt att redaren överlåter bemannings-
ansvaret till ett bemannings- eller managementbolag. Självfallet är det ange-
läget att lönekrav också från t.ex. sådan personal kan säkras genom kvar-
stad. Mot bakgrund av den nära överensstämmelsen mellan konventioner-
nas grundtexter på denna punkt torde det kunna godtas att lönekrav från
även andra med anknytning till fartyget än besättningen i trängre mening
förs in under sjöfordringarna.

Punkt 14 behandlar befälhavares utlägg samt utlägg som gjorts av avlas-
tare, befraktare eller agenter för fartygets eller dess ägares räkning. Enligt
64 § SjöL är befälhavaren i denna sin egenskap behörig att på ägarens vägnar
företa rättshandlingar bl.a. för att bevara fartyget eller utföra resan. För ut-
lägg som befälhavaren kan ha haft i samband med sådana rättshandlingar
kan han alltså utverka betalning genom att söka kvarstad på fartyget.

Men inte endast befälhavaren utan även vissa kategorier av mellanmän
ges möjlighet att framtvinga betalning på detta sätt. I dessa fall krävs dock

att utlägget gjorts i ägarens intresse eller att det direkt kommit fartyget till Prop. 1992/93:5
godo. Härigenom utesluts från sjöfordringarna exempelvis hamnavgifter lik-
som kostnader för lastning och lossning av skeppslast som erlagts för en be-
fraktares räkning.

Punkt 15 tar upp tvister om äganderätten till ett fartyg. Även tvist om
bättre rätt till andel i skepp är att hänföra hit, om det inte är fråga om en
tvist mellan delägare. Sådana tvister hör nämligen hemma under följande
punkt. Till skillnad mot vad som gäller under punkt 16 är emellertid tvister
som rör besittningen till ett fartyg inte att anse som en sjöfordran.

Som nyss antytts avser punkt 16 tvister mellan delägare till ett fartyg rö-
rande äganderätten eller besittningen till fartyget eller driften av eller intäk-
terna från detta. För det fall ett fartyg ägs av ett bolag, är tvister mellan bo-
lagsmännen eller aktieägarna inte att räkna hit och detta även om fartyget
utgör bolagets enda tillgång.

Punkt 17 slutligen handlar om panträtt på grund av inteckning eller annan
på avtal grundad panträtt i fartyg. Här rör det sig alltså om vad som i svensk
rätt betecknas som skeppshypotek. Även en fordran med panträtt i en andel

1 ett fartyg synes omfattas av stadgandet.

Som tidigare framhållits faller hamn-, kanal- och andra vattenvägsavgifter
utanför lagens tillämpningsområde. I den mån de är av offentligrättslig ka-
raktär kan emellertid ett fartyg beläggas med kvarstad för sådana krav enligt
rättegångsbalkens bestämmelser. Detta får anses vara förenligt med artikel

2 i konventionen. För de av staten förvaltade vattenvägarna Södertälje kanal
och Trollhätte kanal finns också bestämmelser som ger rätt för trafikområ-
deschefen resp, kanaldirektören att hålla kvar ett fartyg till dess kanalavgift,
särskild avgift eller ersättningsbelopp betalats eller nöjaktig säkerhet läm-
nats. Om avgift eller ersättningsbelopp för en tidigare resa inte har betalats,
får fartyget i fråga vägras att gå genom kanalen, se 20 § kungörelsen
(1970:664) om trafik på Södertälje kanal (senast ändrad genom SFS 1983:
813) och 21 § kungörelsen (1970:665) om trafik på Trollhätte kanal.

Som exempel på andra regler som inte påverkas av konventionen och där-
för inte omfattas av regleringen kan nämnas

- kvarstad enligt 26 kap. RB för böter, värdet av förverkad egendom, före-
tagsbot och annan ersättning till det allmänna;

- kvarstad för avgifter enligt 27 § arbetstidslagen (1982:673), 10 kap. 8 §
utlänningslagen (1989:529), 6 § lagen (1989:532) om tillstånd för anställ-
ning på fartyg och 57 § miljöskyddslagen (1969:387);

- betalningssäkring enligt lagen (1978:880) om betalningssäkring för skat-
ter, tullar och avgifter;

- TUllverkets rätt att hålla kvar ett fartyg för tullkontroll eller till dess vissa
offentliga avgifter har betalats; jfr 11 § förordningen (1977:1118) om fyr-
avgift, 6 § förordningen (1977:1119) om farledsvaruavgift, 8 kap. 6 och 7
§§ lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg och 26
§ förordningen (1982:914) om lotsavgifter;

- Sjöfartsverkets eller annan myndighets rätt enligt 7 kap. 4-6 §§ lagen om
åtgärder mot vattenförorening från fartyg att meddela förbud mot ett far-
tygs avgång eller vidare resa av hänsyn till intresset att förebygga eller

begränsa oljeskada eller för att framtvinga fullgörandet av försäkrings-
skyldighet resp, enligt 11 kap. 1 och 2 §§ fartygssäkerhetslagen (1988:49)
att av sjösäkerhetsskäl förbjuda ett fartygs vidare resa; samt

- hamninnehavares rätt enligt 7 § lagen (1986:371) om flyttning av fartyg i
allmän hamn att hålla kvar ett fartyg till säkerhet för sin fordran på ersätt-
ning för kostnader för fartygets flyttning m.m.

När det gäller anspråk enligt 77 a § uppbördslagen (1953:272) på personligt
betalningsansvar mot företrädare för arbetsgivare som är juridisk person för
vissa av den juridiska personens skatter och avgifter får dessa anspråk anses
vara av övervägande offentligrättslig natur och således falla utanför lagens
tillämpningsområde. Frågan torde ha en begränsad praktisk betydelse, bl.a.
eftersom skattemyndigheten i stället kan ansöka om betalningssäkring.

4§

Kvarstad får läggas på det fartyg som sjöfordran hänför sig till.

Denna paragraf anger vilka fartyg som kan beläggas med kvarstad för en viss
sjöfordran. Bestämmelserna svarar mot artikel 3 §§ 1 och 4 i konventionen.
Bestämmelsen i paragrafens tredje stycke är inte inskränkt till situationer
där en förhyrare vid skeppslega är ansvarig för en sjöfordran, även om detta
torde vara det vanligaste fallet. En sådan inskränkning torde strida mot arti-
kel 3 § 4 andra stycket i arrestkonventionen. Det får ankomma på rättstill-
lämpningen att precisera den krets av personer på vilka bestämmelsen skall
tillämpas. Ett exempel på när så kan bli fallet utanför skeppslegoförhållan-
den är då en ombordanställd har en fordran på övertidsersättning mot en
tidsbefraktare.

Betydelsen av bestämmelsen i tredje stycket begränsas i hög grad av 5 §.
Enligt denna paragraf gäller nämligen som en förutsättning för kvarstad att
fartyget skall kunna utmätas eller på annat sätt slutligt tas i anspråk för sjö-
fordringen. Genom denna bestämmelse inskränks möjligheten att med kvar-
stad belägga ett fartyg för en sjöfordran mot annan än ägaren till fall då ford-
ringen är förenad med sjöpanträtt eller annan begränsad sakrätt i fartyget.

I artikel 3 § 2 i konventionen finns en regel om vad som skall avses med
”samma ägare” till flera fartyg. Bestämmelsen är svårtydd och någon mot-
svarande bestämmelse föreslås inte införd i den svenska lagen. Vid tillämp-
ningen av bestämmelserna i förevarande paragraf kan i doktrinen anförda
exempel tjäna som ledning (jfr Ds 1991:70 s. 16 f.).

5 §

Ett fartyg får beläggas med kvarstad endast om fartyget i Sverige kan utmä-
tas för sjöfordran. Avser sjöfordran någon annan förpliktelse än betalnings-

Prop. 1992/93:5

skyldighet, skall vad som nu sagts om utmätning i stället gälla annan verkstäl- Prop. 1992/93:5
lighet än verkställighet av kvarstad på fartyget.

Paragrafen upptar en viktig begränsning i möjligheten att få kvarstad på ett
fartyg för en sjöfordran. För att kvarstad skall få beviljas måste det nämligen
vara möjligt att fartyget sedermera slutligt kan tas i anspråk för denna ford-
ran.

Om ett kvarstadsyrkande avseende en betalningsförpliktelse riktas mot ett
s.k. systerfartyg, förutsätter ett bifall till yrkandet att detta fartyg kan utmä-
tas för den aktuella fordringen. Har systerfartyget överlåtits och har inskriv-
ning skett för förvärvet, får enligt 19 § SjöL fartyget efter utgången av den
inskrivningsdag då inskrivningen gjordes i regel inte tas i anspråk för annan
fordran mot överlåtaren. I ett sådant fall skall alltså kvarstadsyrkandet läm-
nas utan bifall, såvida fordringen inte är förenad med panträtt i egendomen.

En annan situation där paragrafen blir tillämplig är om det föreligger ett
avtal mellan sökanden och fartygets ägare om att tvister med anledning av
deras avtal skall prövas av en utländsk domstol och denna domstols avgö-
rande inte kan verkställas i Sverige. I detta hänseende utgör alltså paragra-
fen en kodifiering av den princip som lagts fast i rättsfallet NJA 1983 s. 814.

Paragrafens andra mening tar sikte på sådana sjöfordringar som inte avser
betalningsskyldighet, dvs. anspråk på bättre rätt till fartyget och tvister om
driften av eller i vissa fall intäkterna från detta. Också i sådana fall utgör
möjligheten att i Sverige verkställa ett slutligt avgörande av tvisten en förut-
sättning för att kvarstad skall kunna beviljas i fartyget.

Enligt den kontradiktoriska princip som råder vid svenska domstolar an-
kommer det på parterna att visa huruvida förutsättningar för lagens tillämp-
ning föreligger. Om domstolen av en ansökan om kvarstad prima facie finner
att förutsättningar för bifall föreligger, kan alltså ett interimistiskt beslut
därom meddelas. Visar motparten sedermera exempelvis att det föreligger
ett avtal mellan parterna enligt vilket tvister dem emellan skall avgöras av
en domstol eller skiljenämnd vars avgörande inte kan verkställas i Sverige,
får kvarstadsbeslutet hävas. Sökanden kan då bli skyldig att ersätta motpar-
ten för den skada som tillfogats denne genom att fartyget felaktigt förhind-
rats att avsegla.

Lagrådet har i sitt yttrande uppehållit sig vid förhållandet mellan 4 och 5 §§
och i denna del anfört följande.

De närmare konsekvenserna av begränsningsregeln i 5 § torde dock behöva
belysas ytterligare. I specialmotiveringen berörs bestämmelsens betydelse
för kvarstadsyrkande som riktas mot ett s.k. systerfartyg och mot fartyg som
tillhör en gäldenär, som inte är ägare av det fartyg till vilket sjöfordringen
hänför sig. I detta sammanhang behandlas en bestämmelse i arrestkonven-
tionens artikel 3 § 2 om delat ägarskap till ett fartyg, en regel som inte ansetts
behöva få någon motsvarighet i lagförslaget.

Begränsningsregeln i 5 § torde emellertid få betydelse utöver de i motiven
berörda i 4§ andra och tredje styckena reglerade fallen och torde i princip
komma att gälla alla fall då ett fartyg har mer än en ägare.

När ett fartyg ägs av flera omfattar vars och ens äganderätt en ideell andel
i fartyget. Huvudregeln torde därför bli att föremålet för exekution är den
ideella andelen och inte fartyget som sådant (Rune: Rätt till skepp, 1976,

s. 178 ff.; jfr Walin m. fl.:Utsökningsbalken, 1982, s. 29 f.; i fall av partrederi
se prop. 1973:42 s. 255, Rune: Festskrift till Knut Rodhe, 1976, s. 374 och
380, Walin m.fl. a.a. s. 292). Det sagda gäller vare sig det är det fartyg som
sjöfordringen hänför sig till eller ett annat fartyg som har flera ägare. I hän-
delse sjöfordringen är förenad med sjöpanträtt i fartyget, vilket gäller för
åtskilliga av de i 3 § uppräknade fordringarna, kan fartyget beläggas med
kvarstad enligt den föreslagna lagen, eftersom panträttshavaren alltid kan få
fartyget utmätt. Detsamma gäller innehavare av annan begränsad sakrätt i
ett fartyg än sjöpanträtt. Sjöfordringar som avser byggande eller reparation
av fartyg är enligt 247 § sjölagen förenade med retentionsrätt och för dem
torde kvarstadsinstitutet ha begränsat praktiskt intresse.

I andra fall än då sjöpanträtt eller annan begränsad sakrätt föreligger
torde kvarstad på det fartyg som sjöfordringen avser inte alltid vara möjlig
om fartyget har flera ägare. Detsamma gäller när fartyget med flera ägare är
ett s.k. systerfartyg. Detta är en konsekvens av den nyss angivna huvudre-
geln att det inte är fartyget som sådant utan den rättighet som en delägares
ideella andel utgör som utmäts.

Redigeringen av 4 och 5 §§ ger inte omedelbart uttryck för vad som efter
en analys visar sig vara reglernas innebörd. Lagrådet vill dock inte motsätta
sig den utformning som de båda paragrafernas text har fått i förslaget. Med
hänsyn till den begränsade betydelse som frågan om ägaridentitet torde
komma att få kan lagrådet ansluta sig till uppfattningen att lagen inte behö-
ver innehålla någon motsvarighet till artikel 3 § 2 i konventionen.

Jag delar självfallet lagrådets uppfattning att ett fartyg som har mer än en
ägare inte kan beläggas med kvarstad för en sjöfordran som inte är förenad
med säkerhetsrätt i fartyget, för det fall fordringen riktar sig mot en (eller
några men inte alla) av fartygets ägare. I sådana situationer kan kvarstaden
avse endast gäldenärens ideella andel i fartyget.

Om fartygets samtliga ägare gemensamt är ansvariga för sjöfordringen,
torde det däremot finnas möjligheter att få kvarstaden verkställd i själva far-
tyget, eftersom kvarstad avseende samtliga ideella andelar i ett visst objekt
är att likställa med kvarstad i objektet som sådant (jfr Nial: Om handelsbo-
lag och enkla bolag, 2 uppl., 1983, s. 403). Särskilt i den inte ovanliga situa-
tionen att fartygets ägare är solidariskt ansvariga för sjöfordringen är det
alltså ofta möjligt att ta fartyget i anspråk. Vid partrederi, där enligt huvud-
regeln partredarna har ett delat gäldsansvar, kan ett kvarstadsbeslut mot
samtliga partredare verkställas i fartyget i stället för i andelarna bara om del-
ägarna och deras ansvar för skulden är desamma vid verkställigheten som
vid tiden för beslutet (jfr Rune: Festskrift till Knut Rodhe, 1976, s. 372). I
praktiken kräver därför rederiborgenärerna i åtskilliga fall solidarisk an-
svarsförbindelse av partredarna (jfr prop. 1973:42s. 255 ff.).

6§

Kvarstad på ett fartyg får beviljas endast en gång för en och samma sjöford-
ran.

Denna paragraf motsvarar artikel 3 § 3 i konventionen. Paragrafens huvud-

Prop. 1992/93:5

regel är att ett fartyg inte får beläggas med kvarstad mer än en gång för
samma fordran på begäran av samme borgenär.

Som framgår av paragrafens andra stycke likställs med kvarstad i detta
sammanhang att säkerhet tidigare ställts för att undvika eller upphäva ett
kvarstadsbeslut. Skulle borgenären ändå lyckas utverka ett nytt kvarstadsbe-
slut för samma fordran, skall detta beslut upphävas och fartyget friges. För-
budet mot upprepade säkerhetsåtgärder är dock inte absolut. Sålunda före-
ligger inte hinder mot ny kvarstad för samma fordran om den säkerhet som
ställts i det tidigare kvarstadsärendet redan har släppts fri. Ett mer generellt
undantag görs för det fall borgenären kan visa att det annars finns särskilda
skäl för kvarstad. Denna undantagsregel kan vara tillämplig om den ur-
sprungligen ställda säkerheten till följd av sedermera inträffade omständig-
heter blivit otillräcklig eller bristfällig. Som exempel kan nämnas att ford-
ringen visat sig vara större än vad man ursprungligen haft anledning att räkna
med eller att, vid borgen, borgensmannen gått i konkurs.

Det bör framhållas att den föreslagna regleringen inte gäller den situatio-
nen att en interimistisk kvarstad först beviljas av underrätt som sedan - efter
att ha hört svaranden - vid sin slutliga prövning häver kvarstaden. Om bor-
genären överklagar beslutet att häva kvarstaden, är hovrätten naturligtvis
oförhindrad att fatta ett nytt kvarstadsbeslut i målet. I en sådan situation
skall ny verkställighet ske, om det är praktiskt möjligt.

Paragrafen har avfattats enligt lagrådets förslag.

7§

Ett fartyg som har belagts med kvarstad skall hindras att avgå.

Om kvarstad har beviljats för en sjöfordran som grundar sig på sådana om-
ständigheter som avses i 3 § andra stycket 15 eller 16, får domstolen dock

1. tillåta den som har fartyget i sin besittning att mot borgen eller annan
säkerhet nyttja fartyget, eller

2. bestämma om fartygets användning på andra villkor.

Paragrafens första stycke motsvarar artikel 1 § 2 i konventionen.

Bestämmelsen är inte avsedd att ändra hittills gällande praxis att, om sö-
kanden återkallar ansökan om verkställighet hos kronofogdemyndigheten,
denna myndighet omedelbart kan frisläppa fartyget utan att avvakta domsto-
lens formella hävningsbeslut. Självfallet skall kronofogdemyndigheten ge-
nast underrätta domstolen och registermyndigheten härom.

Andra stycket innehåller ett undantag från huvudregeln att ett fartyg som
har belagts med kvarstad skall hållas kvar så länge kvarstaden består. Stycket
motsvarar artikel 5 första stycket i konventionen.

Paragrafen har avfattats enligt lagrådets förslag.

6.2 Lagen om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)

200 §

Bestämmelserna i 178 § får inte åsidosättas genom avtal.

Prop. 1992/93:5

Avtalsvillkor som inskränker passagerarens rättigheter enligt 181-198 §§,
337 § andra och tredje styckena och 368 § första stycket 6 och 7 är ogiltiga

1. vid befordran inom Sverige, Danmark, Finland eller Norge eller till el-
ler från någon av dessa stater, oavsett vilken lag som i övrigt är tillämplig på
befordringen;

2. vid annan befordran om svensk lag är tillämplig på befordringen enligt
allmänna svenska lagvalsregler.

Övriga bestämmelser i detta kapitel gäller endast om inte något annat är
avtalat eller följer av sedvänja.

För att vid passagerarbefordran forumregeln i 337 § tredje stycket ej skall
kunna avtalas bort görs en ändring i denna paragraf.

336 §

Första domstol i tvistemål rörande förhållande som avses i denna lag eller i
lagen (1992:000) om kvarstad på fartyg i internationella rättsförhållanden är
tingsrätt, som regeringen utser (sjörättsdomstol). Detsamma gäller brottmål
i fråga om gärning som avses i denna lag, även om gärningen är belagd med
strängare straff i brottsbalken.

Eftersom forumreglerna i SjöL endast är tillämpliga på förhållanden som av-
ses i den lagen och de fordringsförhållanden som anges i arrestkonventionen
inte genomgående täcks av regler i SjöL görs i 336 § en hänvisning till lagen
om kvarstad på fartyg i internationella rättsförhållanden.

337 §

I fråga om behörigheten för sjörättsdomstol att ta upp tvistemål som avses i
336 § skall bestämmelserna om laga domstol i tvistemål i allmänhet tilläm-
pas.

Talan om ansvarighet på grund av avtal om befordran av passagerare eller
resgods får väckas endast vid domstol

1. för den ort där svaranden är varaktigt bosatt eller har sin huvudsakliga
rörelse;

2. för den avtalsenliga avgångs- eller bestämmelseorten;

3. i den stat där käranden har sitt hemvist eller eljest är varaktigt bosatt,
förutsatt att svaranden har driftsställe för sin rörelse i den staten och är un-
derkastad dess domsrätt; eller

4. i den stat där befordringsavtalet träffades, förutsatt att svaranden har
driftsställe för sin rörelse i den staten och är underkastad dess domsrätt.

Trots bestämmelserna i första och andra stycket får talan även väckas vid
sjörättsdomstolen för den ort där fartyget finns. Om säkerhet för en fordran
har ställts hos en myndighet till befrielse från kvarstad eller annan säkerhets-
åtgärd, får talan väckas även vid sjörättsdomstolen för den ort där säkerhe-
ten har ställts. Talan angående en fordran som säkerheten har avsett får
väckas vid sistnämnda sjörättsdomstol, även om säkerheten har upphört att
gälla.

Efter det att tvist som avses i andra stycket har uppstått får parterna avtala
att talan skall väckas vid annan domstol eller att tvisten skall hänskjutas till
skiljemän.

Prop. 1992/93:5

Finns inte sjörättsdomstol i den ort där svaranden har kunnat sökas enligt Prop. 1992/93:5
första stycket, andra stycket 1 eller 2 eller tredje eller fjärde stycket, väcks
talan vid den sjörättsdomstol som är närmast den orten.

Om flera är redare i ett fartyg, skall fartygets hemort anses som rederiets
hemvist.

Bestämmelserna i denna paragraf gäller om inte annat följer lagen
(1992:794) med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen.
Tredje stycket gäller dock om fartyget är belagt med kvarstad.

Av paragrafens nya lydelse framgår att det förhållandet att ett fartyg finns i
Sverige eller att säkerhet har ställts till befrielse från kvarstad alltid skall
grunda behörighet för svensk domstol oavsett tvistens karaktär, dvs. även
vid talan om ansvarighet på grund av avtal om befordran av passagerare eller
resgods. Lagtekniskt har detta åstadkommits genom att reglerna i första
stycket andra, tredje och fjärde meningarna har fått bilda ett nytt tredje
stycke. Bestämmelserna är tvingande i den omfattning som framgår av 200 §.

Paragrafens sista stycke tillkom i samband med lagstiftningen om Sveriges
tillträde till Luganokonventionen. Stadgandet, som innehåller en erinran om
att forumreglerna i 337 § SjöL inte gäller i den mån annat följer av Lugano-
konventionens bestämmelser, har behandlats i avsnitt 5.2.5. I detta stycke
görs nu en förtydligande komplettering av innebörd att den med arrestkon-
ventionen förenliga behörighetsregeln om kvarstadsforum i tredje stycket
gäller oavsett Luganokonventionens forumbestämmelser.

7 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen före-
slår riksdagen att

dels godkänna den i Bryssel den 10 maj 1952 antagna konventionen om
kvarstad och liknande säkerhetsåtgärder (arrest) på havsgående fartyg,

dels anta förslagen till

1. lag om kvarstad på fartyg i internationella rättsförhållanden,

2. lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1).

8 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden
har lagt fram.

Departementspromemorians lagförslag

l. Förslag till

Lag om kvarstad på fartyg

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag gäller kvarstad på fartyg i tvistemål och i samband med talan
om enskilt anspråk i brottmål. Lagen gäller dock inte kvarstad för fordringar
som avser skatter och offentliga avgifter.

Lagen gäller inte kvarstad på svenska fartyg, om sökanden har sin vanliga
vistelseort eller sitt huvudkontor i Sverige.

I lagen (1938:470) med vissa bestämmelser om främmande statsfartyg

m. m. finns bestämmelser om att kvarstad inte får läggas på vissa fartyg.
Kvarstad får inte heller läggas på fartyg som ägs eller uteslutande används
av svenska staten.

2 § I den mån inte annat föreskrivs i denna lag gäller för kvarstad på fartyg
vad som är föreskrivet i lag om kvarstad i allmänhet.

3 § Ett fartyg får beläggas med kvarstad endast för en sjöfordran.

Med sjöfordran avses ett anspråk som grundar sig på någon av följande
omständigheter:

1. skada som har orsakats av ett fartyg genom sammanstötning eller på
annat sätt,

2. dödsfall eller personskada som har orsakats av ett fartyg eller som har
inträffat i samband med driften av ett fartyg,

3. bärgning,

4. avtal som rör fartygs användning eller förhyrning på grundval av certe-
parti eller annat,

5. avtal som rör befordran av gods med ett fartyg på grundval av certe-
parti, konossement eller annat,

6. förlust av eller skada på gods inklusive resgods under befordran med
fartyg,

7. gemensamt haveri,

8. bodmeri,

9. bogsering,

10. lotsning,

11. leverans av varor eller materiel för fartygs drift eller underhåll,

12. byggnad eller reparation av eller utrustning till ett fartyg eller kostnader
för dockning,

13. lön och annan gottgörelse till befälhavaren eller annan ombordanställd
på grund av dennes anställning på fartyget,

14. befälhavares utlägg, samt utlägg som gjorts av avlastare, befraktare el-
ler agenter för fartygets eller dess ägares räkning,

15. tvist om äganderätten till ett fartyg,

16. tvist mellan delägare till ett fartyg om äganderätten eller besittningen
till fartyget eller driften av eller intäkterna från detta,

17. panträtt på grund av inteckning eller annan på avtal grundad panträtt i
fartyg.

Prop. 1992/93:5

Bilaga 1

4 § Kvarstad får läggas på det fartyg som sjöfordringen hänför sig till.

Grundar sig en sjöfordran på någon omständighet som avses i 3 § andra
stycket 1-14 får kvarstad i stället läggas på ett annat fartyg som tillhör den
som vid tiden för sjöfordringens uppkomst var ägare av det fartyg som sjö-
fordringen hänför sig till.

Om någon annan än fartygets ägare är ansvarig för en sjöfordran som an-
ges i andra stycket, gäller i stället för vad som där föreskrivs att kvarstad får
läggas antingen på det fartyg som sjöfordringen hänför sig till eller på ett
annat fartyg som tillhör gäldenären.

5 § Ett fartyg får beläggas med kvarstad endast om fartyget kan utmätas för
sjöfordringen i Sverige. Avser sjöfordringen annan förpliktelse än betal-
ningsskyldighet, skall vad som nu sagts om utmätning i stället gälla annan
verkställighet än kvarstad på fartyget.

6 § Kvarstad på fartyg får beviljas endast en gång för en och samma sjöford-
ran.

Om borgen eller annan säkerhet för sjöfordran har ställts hos en myndig-
het till befrielse från kvarstad eller liknande säkerhetsåtgärd, får kvarstad
inte beviljas för samma sjöfordran. Kvarstad får dock beviljas, om borgenä-
ren visar att säkerhet som har ställts tidigare slutligt har frigivits före ansökan
om kvarstad eller att det annars finns särskilda skäl för kvarstad.

7 § Ett fartyg som har belagts med kvarstad skall kvarhållas så länge kvarsta-
den består.

Om kvarstad har beviljats för en sjöfordran som grundar sig på en omstän-
dighet som avses i 3 § andra stycket 15 eller 16, får domstolen dock

tillåta den som har fartyget i sin besittning att mot borgen eller annan sä-
kerhet nyttja fartyget, eller

bestämma om fartygets användning på andra villkor.

Prop. 1992/93:5

Bilaga 1

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om kvarstad som begärts före
ikraftträdandet.

2. Förslag till

Lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)

Härigenom föreskrivs att 200 och 337 §§ sjölagen (1891:35 s l)1 skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Prop. 1992/93:5

Bilaga 1

Föreslagen lydelse

200 §

Bestämmelserna i 178 § får inte åsidosättas genom avtal.

Avtalsvillkor som inskränker pas-
sagerarens rättigheter enligt 181-198
§§, 337 § andra stycket och 368 §
första stycket 6 och 7 är ogiltiga

Avtalsvillkor som inskränker pas-
sagerarens rättigheter enligt 181-198
§§, 337 § andra och tredje styckena
och 368 § första stycket 6 och 7 är
ogiltiga

1. vid befordran inom Sverige, Danmark, Finland eller Norge eller till från
någon av dessa stater, oavsett vilken lag som i övrigt är tillämplig på beford-
ringen;

2. vid annan befordran om svensk lag är tillämplig på befordringen enligt
allmänna svenska lagvalsregler. Övriga bestämmelser i detta kapitel gäller
endast om inte något annat är avtalat eller följer av sedvänja.

337

I fråga om behörigheten för sjö-
rättsdomstol att ta upp tvistemål
som avses i 336 § skall bestämmel-
serna om laga domstol i tvistemål i
allmänhet tillämpas.Talan får även
väckas vid sjörättsdomstolen för den
ort där fartyget finns. Har säkerhet
för en fordran ställts hos myndighet
till befrielse från kvarstad eller annan
säkerhetsåtgärd, får talan väckas
även vid sjörättsdomstolen för den
ort där säkerheten har ställts. Talan

I fråga om behörigheten för sjö-
rättsdomstol att ta upp tvistemål
som avses i 336 § skall bestämmel-
serna om laga domstol i tvistemål i
allmänhet tillämpas.

angående en fordran som säkerheten

har avsett får väckas vid sistnämnda
sjörättsdomstol, även om säkerheten
har frigetts.

Talan om ansvarighet på grund av avtal om befordran av passagerare eller
resgods får väckas endast vid domstol

1. för den ort där svaranden är varaktigt bosatt eller har sin huvudsakliga
rörelse;

2. för den avtalsenliga avgångs- eller bestämmelseorten;

3. i den stat där käranden har sitt hemvist eller eljest är varaktigt bosatt,
förutsatt att svaranden har driftsställe för sin rörelse i den staten och är un-

derkastad dess domsrätt; eller

4. i den stat där befordringsavtalet träffades, förutsatt att svaranden har
driftsställe för sin rörelse i den staten och är underkastad dess domsrätt.

Talan som avses i första och andra
styckena får dock väckas även vid
sjörättsdomstolen för den ort där far-
tyget finns. Har säkerhet för en ford-
ran ställts hos myndighet till befrielse
från kvarstad eller annan säkerhets-

1 Lagen omtryckt 1985:176.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

åtgärd, får talan väckas även vid sjö-
rättsdomstolen för den ort där säker-
heten har ställts. Talan angående en
fordran som säkerheten har avsett får
väckas vid sistnämnda sjörättsdom-
stol, även om säkerheten harfrigetts.

Efter det att tvist som avses i andra stycket har uppstått får parterna avtala
att talan skall väckas vid annan domstol eller att tvisten skall hänskjutas till
skiljemän.

Finns inte sjörättsdomstol i den
ort där svaranden har kunnat sökas
enligt första stycket, andra stycket 1
eller 2 eller tredje stycket, väcks ta-
lan vid den sjörättsdomstol som är
närmast den orten.

Om flera är redare i ett fartyg, skall fartygets hemort anses som rederiets
hemvist.

Prop. 1992/93:5

Bilaga 1

Finns inte sjörättsdomstol i den
ort där svaranden har kunnat sökas
enligt första stycket, andra stycket 1
eller 2 eller tredje eller fjärde
stycket, väcks talan vid den sjörätts-
domstol som är närmast den orten.

Första - tredje stycket gäller inte
om annat följer av lagen (1992:000)
om domstols internationella behörig-
het och om verkställighet av ut-
ländska domar på privaträttens om-
råde.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till

Lag om kvarstad på fartyg i internationella
rättsförhållanden

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag gäller kvarstad på fartyg för anspråk som är eller kan bli före-
mål för svensk eller utländsk rättegång i tvistemål eller för talan om enskilt
anspråk i brottmål. Lagen gäller dock inte kvarstad för fordringar som avser
skatter eller avgifter.

2 § Vad som är föreskrivet om kvarstad på fartyg i allmänhet gäller också för
kvarstad på fartyg i internationella rättsförhållanden, om något annat inte
föreskrivs i denna lag.

3 § Ett fartyg får beläggas med kvarstad endast för en sjöfordran.

Med sjöfordran avses ett anspråk som grundar sig på någon av följande
omständigheter:

1. skada som har orsakats av ett fartyg genom sammanstötning eller på
annat sätt,

2. dödsfall eller personskada som har orsakats av ett fartyg eller som har
inträffat i samband med driften av ett fartyg,

3. bärgning,

4. skeppslegoavtal,

5. avtal som rör befordran av gods med ett fartyg på grundval av certe-
parti, konossement eller liknande,

6. förlust av eller skada på gods inklusive resgods under befordran med
fartyg,

7. gemensamt haveri,

8. bodmeri,

9. bogsering,

10. lotsning,

11. leverans av varor eller materiel för ett fartygs drift eller underhåll,

12. byggande, reparation eller utrustande av ett fartyg eller kostnader för
dockning,

13. lön eller annan gottgörelse till befälhavaren eller annan ombordanställd
på grund av dennes anställning på fartyget,

14. befälhavares utlägg samt utlägg som gjorts av avlastare, befraktare eller
agenter för fartygets eller dess ägares räkning,

15. tvist om äganderätten till ett fartyg,

16. tvist mellan delägare till ett fartyg om äganderätten eller besittningen

Prop. 1992/93:5

Bilaga 2

till fartyget eller driften av eller intäkterna från detta,

17. panträtt på grund av inteckning eller annan på avtal grundad panträtt i
fartyg.

4 § Kvarstad får läggas på det fartyg som sjöfordringen hänför sig till.

Om en sjöfordran grundar sig på någon omständighet som avses i 3 § andra
stycket 1-14, får kvarstad i stället läggas på ett annat fartyg som tillhör den
som vid tiden för sjöfordringens uppkomst var ägare av det fartyg som sjö-
fordringen hänför sig till.

Om någon annan än fartygets ägare är ansvarig för en sjöfordran enligt
andra stycket, får kvarstad i stället läggas antingen på det fartyg som sjöford-
ringen hänför sig till eller på ett annat fartyg som tillhör gäldenären.

5 § Ett fartyg får beläggas med kvarstad endast om fartyget i Sverige kan
utmätas för sjöfordringen. Avser sjöfordringen någon annan förpliktelse än
betalningsskyldighet, skall vad som nu sagts om utmätning i stället gälla an-
nan verkställighet än kvarstad på fartyget.

6 § Kvarstad på fartyg får beviljas endast en gång för en och samma sjöford-
ran.

Om borgen eller annan säkerhet för en sjöfordran har ställts till befrielse
från kvarstad, får kvarstad inte beviljas för samma sjöfordran. Kvarstad får
dock beviljas, om borgenären visar att den säkerhet som har ställts tidigare
har upphört att gälla före ansökan om kvarstad eller att det annars finns sär-
skilda skäl för kvarstad.

7 § Ett fartyg som har belagts med kvarstad skall kvarhållas så länge kvarsta-
den består.

Om kvarstad har beviljats för en sjöfordran som grundar sig på sådana
omständigheter som avses i 3 § andra stycket 15 eller 16, får domstolen dock

1. tillåta den som har fartyget i sin besittning att mot borgen eller annan
säkerhet nyttja fartyget, eller

2. bestämma om fartygets användning på andra villkor.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Om en ansökan om kvarstad har gjorts före ikraftträdandet, tillämpas
äldre bestämmelser vid prövningen av ansökan.

Prop. 1992/93:5

Bilaga 2

2 Förslag till

Lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)

Härigenom föreskrivs att 200, 336 och 337 §§ sjölagen (1891:35 s l)1 skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Prop. 1992/93:5

Bilaga 2

Föreslagen lydelse

200 §

Bestämmelserna i 178 § får inte åsidosättas genom avtal.

Avtalsvillkor som inskränker pas-
sagerarens rättigheter enligt 181-198
§§, 337 § andra stycket och 368 §
första stycket 6 och 7 är ogiltiga

Avtalsvillkor som inskränker pas-
sagerarens rättigheter enligt 181-198
§§, 337 § andra och tredje styckena
och 368 § första stycket 6 och 7 är
ogiltiga

1. vid befordran inom Sverige, Danmark, Finland eller Norge eller till el-
ler från någon av dessa stater, oavsett vilken lag som i övrigt är tillämplig på
befordringen;

2. vid annan befordran om svensk lag är tillämplig på befordringen enligt
allmänna svenska lagvalsregler.

Övriga bestämmelser i detta kapitel gäller endast om inte något annat är
avtalat eller följer av sedvänja.

336 §

Första domstol i tvistemål rörande
förhållande som avses i denna lag el-
ler i lagen (1992:000) om kvarstad på
fartyg i internationella rättsförhållan-
den är tingsrätt, som regeringen ut-
ser (sjörättsdomstol). Detsamma
gäller brottmål i fråga om gärning
som avses i denna lag, även om gär-
ningen är belagd med strängare
straff i brottsbalken.

Lydelse enligt prop. 1991/92:128 Föreslagen lydelse

337 §

I fråga om behörigheten för sjö-
rättsdomstol att ta upp tvistemål
som avses i 336 § skall bestämmel-
serna om laga domstol i tvistemål i
allmänhet tillämpas.

'Lagen omtryckt 1985:176.

Lydelse enligt prop. 1991/92:128

Föreslagen lydelse

Prop. 1992/93:5

Bilaga 2

sjörättsdomstol, även om säkerheten

har frigetts.

Talan om ansvarighet på grund av avtal om befordran av passagerare eller
resgods får väckas endast vid domstol

1. för den ort där svaranden är varaktigt bosatt eller har sin huvudsakliga
rörelse;

2. för den avtalsenliga avgångs- eller bestämmelseorten;

3. i den stat där käranden har sitt hemvist eller eljest är varaktigt bosatt,
förutsatt att svaranden har driftsställe för sin rörelse i den sta,ten och är un-
derkastad dess domsrätt; eller

4. i den stat där befordringsavtalet träffades, förutsatt att svaranden har
driftsställe för sin rörelse i den staten och är underkastad dess domsrätt.

Talan får även väckas vid sjörätts-
domstolen för den ort där fartyget
finns. Har säkerhet för en fordran
ställts hos myndighet till befrielse
från kvarstad eller annan säkerhets-
åtgärd, får talan väckas även vid sjö-
rättsdomstolen för den ort där säker-
heten har ställts. Talan angående en
fordran som säkerheten har avsett får
väckas vid sistnämnda sjörättsdom-
stol, även om säkerheten har upphört
att gälla.

Efter det att tvist som avses i andra stycket har uppstått får parterna avtala
att talan skall väckas vid annan domstol eller att tvisten skall hänskjutas till
skiljemän.

Finns inte sjörättsdomstol i den
ort där svaranden har kunnat sökas

enligt första stycket, andra stycket 1
eller 2 eller tredje stycket, väcks ta-
lan vid den sjörättsdomstol som är
närmast den orten.

enligt första stycket, andra stycket 1
eller 2 eller tredje eller fjärde
stycket, väcks talan vid den sjörätts-
domstol som är närmast den orten.

Om flera är redare i ett fartyg, skall fartygets hemort anses som rederiets
hemvist.

Bestämmelserna i denna paragraf
gäller inte om annat följer av lagen
(1992:000) med anledning av Sveri-
ges tillträde till Luganokonventio-
nen.

Bestämmelserna i denna paragraf
gäller inte om annat följer av lagen
(1992:000) med anledning av Sveri-
ges tillträde till Luganokonventio-
nen. Tredje stycket gäller dock om
fartyget är belagt med kvarstad.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

4 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 5

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-06-11

Närvarande: f. d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Hans-Gun-
nar Solerud, regeringsrådet Anders Swartling.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 27 maj 1992 har regeringen
på hemställan av statsrådet Laurén beslutat inhämta lagrådets yttrande över
förslag till lag om kvarstad på fartyg i internationella rättsförhållanden och
till lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1).

Förslagen har inför lagrådet föredragits av kanslirådet Fredrik von Ar-
nold.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget till lag om kvarstad på fartyg i internationella rättsförhållanden

Lagförslaget är föranlett av att Sverige föreslås tillträda 1952 års konvention
om kvarstad och liknande säkerhetsåtgärder på havsgående fartyg (arrest-
konventionen) och innebär en transformering av de huvudsakliga konven-
tionsbestämmelserna till svensk rätt. Denna transformering möter vissa svå-
righeter på grund av att konventionen bygger på principen att säkerhetsåt-
gärderna riktar sig mot själva fartyget under det att svensk rätt ser säkerhets-
åtgärderna liksom exekution över huvud som riktade mot gäldenären och
hans förmögenhetsmassa.

Motsättningen träder särskilt väl i dagen i 4 § i lagförslaget och har föran-
lett en korrigerande regel i 5 §. I sistnämnda paragraf slås fast att ett fartyg
får beläggas med kvarstad endast om fartyget enligt svensk rätt kan utmätas
för sjöfordringen eller, om denna inte avser betalningsskyldighet, bli föremål
för annan verkställighet än verkställighet av kvarstadsbeslut.

Enligt den uppfattning som uttalas av föredragande statsrådet uppställer
arrestkonventionen inte något hinder mot en sådan förutsättning för kvar-
stad som framgår av 5 §. Vad som i lagstiftningsärendet redovisats i denna
fråga ger inte lagrådet anledning att inta en annan ståndpunkt än föredra-
gande statsrådet.

De närmare konsekvenserna av begränsningsregeln i 5 § torde dock be-
höva belysas ytterligare. I specialmotiveringen berörs bestämmelsens bety-
delse för kvarstadsyrkande som riktas mot ett s.k. systerfartyg och mot far-
tyg som tillhör en gäldenär, som inte är ägare av det fartyg till vilket sjöford-
ringen hänför sig. I detta sammanhang behandlas en bestämmelse i arrest-
konventionens artikel 3 § 2 om delat ägarskap till ett fartyg, en regel som inte
ansetts behöva få någon motsvarighet i lagförslaget.

Prop. 1992/93:5

Bilaga 3

se prop. 1973:42 s. 255, Rune: Festskrift till Knut Rodhe, 1976, s.374 och
380, Walin m.fl. a.a. s. 292). Det sagda gäller vare sig det är det fartyg som
sjöfordringen hänför sig till eller ett annat fartyg som har flera ägare. I hän-
delse sjöfordringen är förenad med sjöpanträtt i fartyget, vilket gäller för
åtskilliga av de i 3 § uppräknade fordringarna, kan fartyget beläggas med
kvarstad enligt den föreslagna lagen, eftersom panträttshavaren alltid kan få
fartyget utmätt. Detsamma gäller innehavare av annan begränsad sakrätt i
ett fartyg än sjöpanträtt. Sjöfordringar som avser byggande eller reparation
av fartyg är enligt 247 § sjölagen förenade med retentionsrätt och för dem
torde kvarstadsinstitutet ha begränsat praktiskt intresse.

I förtydligande syfte bör 1, 2 och 5-7 §§ samt ikraftträdandebestämmelsen
omformuleras på sätt som framgår av bilaga till detta protokoll.

Förslaget till lag om ändring i sjölagen

Förslaget lämnas utan erinran.

Prop. 1992/93:5

Bilaga 3

Bilaga till lagrådets protokoll 1992-06-11

Förslag till

Lag om kvarstad på fartyg i internationella
rättsförhållanden

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna lag gäller kvarstad på fartyg för anspråk som i Sverige eller ett
annat land är eller kan bli föremål för rättegång i tvistemål eller för talan om
enskilt anspråk i brottmål. Lagen gäller dock inte kvarstad för fordringar
som avser skatter eller avgifter till stat eller kommun.

2 § Vad som i allmänhet gäller om kvarstad på fartyg gäller också för kvar-
stad enligt denna lag, om något annat inte föreskrivs i lagen.

Prop. 1992/93:5

Bilaga 3

6 § Kvarstad på ett fartyg får beviljas endast en gång för en och samma sjö-
fordran.

7 § Ett fartyg som är belagt med kvarstad skall hindras att avgå.

Om kvarstad har beviljats för en sjöfordran som grundar sig på sådana
omständigheter som avses i 3 § andra stycket 15 eller 16, får domstolen dock

1. tillåta den som har fartyget i sin besittning att mot borgen eller annan
säkerhet nyttja fartyget, eller

2. bestämma om fartygets användning på andra villkor.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Lagen är inte tillämplig på ansökningar om kvarstad som har gjorts före
ikraftträdandet.

Arrestkonventionen

Prop. 1992/93:5

Bilaga 4

CONVENTION INTERNATIO-
NALE

pour 1’unification de certaines régles
sur la saisie conservatoire des navi-
res de mer,

signée å Bruxelles, le 10 mai 1952.

Les Hautes Parties Contractantes,
Ayant reconnu 1’utilité de fixer de
commun accord certaines régles uni-
formes sur la saisie conservatoire de
navires de mer, ont décidé de conc-
lure une convention å cet effet et ont
convenu de ce qui suit:

Article 1

Dans la présente Convention, les ex-
pressions suivantes sont employées,
avec les significations indiquées ci-
dessous:

(1) ”Créance Maritime” signifie
allégation d’un droit ou d’une
créance ayant l’une des causes sui-
vantes:

(a) dommages causés par un na-
vire soit par abordage, soit autre-
ment;

(b) pertes de vies humaines ou
dommages corporels causés par un
navire ou provenant de 1’exploita-
tion d’un navire;

(d) contrats relatifs å 1’utilisation
ou la location d’un navire par charte-
partie ou autrement;

(e) contrats relatifs au transport
des marchandises par un navire en
vertu d’une charte-partie, d’un con-
naissement ou autrement;

(f) pertes ou dommages aux marc-
handises et bagages transportés par
un navire;

(g) avarie commune;

(h) prét å la grosse;

INTERNATIONAL CONVENTION

relating to the arrest of seagoing
ships,

signed at Brussels on May 10, 1952

The High Contracting Parties, Ha-
ving recognised the desirability of
determining by agreement certain
uniform rules of law relating to the
arrest of seagoing ships, have deci-
ded to conclude a convention, for
this purpose and thereto have ag-
reed as follows:

Article 1

In this Convention the following
words shall have the meanings he-
reby assigned to them:

(1) ”Maritime Claim” means a
claim arising out of one or more of
the following:

(a) damage caused by any ship eit-
her in collision or otherwise;

(b) loss of life or personal injury
caused by any ship or occuring in
connexion with the operation of any
ship;

(d) agreement relating to the use
or hire of any ship whether by char-
terparty or otherwise;

(e) agreement relating to the car-
riage of goods in any ship whether
by charterparty or otherwise;

(f) loss of or damage to goods in-
cluding baggage carried in any ship;

(g) general average;

(h) bottomry;

Prop. 1992/93:5

Bilaga 4

INTERNATIONELL KONVEN-
TION

om kvarstad och liknande säkerhets-
åtgärder (arrest) på havsgående far-
tyg

undertecknad i Bryssel den 10 maj
1952

De höga fördragsslutande parterna,
vilka erkänner värdet av att genom
avtal fastställa vissa enhetliga regler
om kvarstad och liknande säkerhets-
åtgärder på havsgående fartyg, har
beslutat att sluta en konvention för
detta ändamål och därför kommit
överens om följande.

Artikel 1.

I denna konvention skall följande
uttryck ha den innebörd som anges
här.

§ 1 Med ”sjöfordran” avses en ford-
ran som stöder sig på en eller flera
av följande grunder:

a) skada orsakad av ett fartyg ge-
nom sammanstötning eller på annat
sätt;

b) dödsfall eller personskada som
orsakats av ett fartyg eller som in-
träffat i samband med driften av ett
fartyg;

c) bärgning;

d) avtal som rör fartygs använd-
ning eller förhyrning på grundval av
certeparti eller annat;

e) avtal som rör befordran av gods
med ett fartyg på grundval av certe-
parti, konossement eller annat;

f) förlust av eller skada på gods in-
klusive resgods under befordran
med fartyg;

g) gemensamt haveri;

h) bodmeri;

(i) remorquage;

(j) pilotage;

(k) fournitures, quel qu’en soit le
lieu, de produits ou de matériel fai-
tes å un navire en vue de son exploi-
tation ou de son entretien;

(l) construction, réparations,
équipement d’un navire ou frais de
cale;

(m) salaires des Capitaine, Offi-
ciers ou hommes d’équipage;

(n) débours du Capitaine et ceux
effectués par les chargeurs, les affré-
teurs ou les Agents pour le compte
du navire ou de son propriétaire;

(o) la propriété contestée d’un na-
vire;

(p) la copropriété contestée d’un
navire ou sa possession, ou son ex-
ploitation, ou les droits aux produits
d’exploitation d’un navire en copro-
priété;

(q) toute hypothéque maritime et
tout mortgage.

(2) ”Saisie” signifie 1’immobilisation
d’un navire avec 1’autorisation de
1’autorité judiciaire compétente
pour garantie d’une créance mari-
time, mais ne comprend pas la saisie
d’un navire pour 1’exécution d’un
titre.

(3) ”Personne” comprend toute per-
sonne physique ou morale, société
de personnes ou de capitaux ainsi
que les États, les Administrations et
Etablissements publics.

(4) ”Demandeur” signifie une per-
sonne, invoquant ä son profit, l’exis-
tence d’une créance maritime.

Article 2

Un navire battant pavillon d’un des
États contractants ne pourra étre
saisi dans le ressort d’un État Cont-
ractant qu’en vertu d’une créance

(i) towage;

(j) pilotage;

(k) goods or materials wherever
supplied to a ship for her operation
or maintenance;

(l) construction, repair or equip-
ment of any ship or dock charges
and dues;

(m) wages of Masters, Officers, or
crew;

(n) Master’s disbursements, inclu-
ding disbursements made by ship-
pers, charterers or agents on behalf
of a ship or her owner;

(o) disputes as to the title to or
ownership of any ship;

(p) disputes between co-ownersof
any ship as to the ownership, posses-
sion employment or earnings of that
ship;

(q) the mortgage or hypotheca-
tion of any ship.

(2) ”Arrest” means the detention of
a ship by judicial process to secure a
maritime claim, but does not include
the seizure of a ship in execution or
satisfaction of a judgment.

Prop. 1992/93:5

Bilaga 4

(3) ”Person” includes individuals,
partnerships and bodies corporate,
Governments, their Departments,
and Public Authorities.

(4) ”Claimant” means a person who
alleges that a maritime claim exists
in his favour.

Article 2

A ship flying the flag of one of the
Contracting States may be arrested
in the jurisdiction of any of the
Contracting States in respect of any

i) bogsering;

j) lotsning;

k) leverans av varor eller materiel
för fartygs drift eller underhåll, obe-
roende av leveransorten;

l) byggande, reparation eller ut-
rustande av ett fartyg eller kostna-
der för dockning;

m) befälshavares, befäls och be-
sättnings löner;

n) befälshavares utlägg, inklusive
utlägg som gjorts av avlastare, be-
fraktare eller agenter för fartygets
eller dess ägares räkning;

o) tvist om äganderätten till ett
fartyg;

p) tvist mellan delägare till ett far-
tyg om äganderätten eller besitt-
ningen till fartyget eller driften av el-
ler intäkterna från detta;

q) panträtt på grund av inteckning
eller annan på avtal grundad pant-
rätt i fartyg.

§ 2 Med kvarstad och liknande sä-
kerhetsåtgärder (arrest) avses att ge-
nom ett rättsligt förfarande hålla
kvar ett fartyg till säkerhet för en
sjöfordran, dock inte för verkställig-
het av en dom.

§ 3 ”Person” omfattar fysiska perso-
ner, bolag och sammanslutningar,
stater, offentliga myndigheter och
allmänna inrättningar.

§ 4 Med "borgenär” avses en person
som gör gällande att han har en sjö-
fordran.

Artikel 2

Ett fartyg som för en fördragsslu-
tande stats flagg får i en sådan stat
beläggas med arrest endast för en
sjöfordran; dock skall konventio-

Prop. 1992/93:5

Bilaga 4

maritime, mais rien dans les disposi-
tions de la présente Convention ne
pourra étre considéré comme une
extension ou une restriction des
droits et pouvoirs que les États, Au-
torités publiques ou Autorités por-
tuaires tiennent de leur loi interne
ou de leurs réglements, de saisir, dé-
tenir ou autrement empécher un na-
vire de prendre la mer dans leur res-
sort.

Article 3

(1) Sans préjudice des dispositions
du paragraphe 4) et de 1’article 10,
tout Demandeur peut saisir soit le
navire auquel la créance se rap-
porte, soit tout autre navire apparte-
nant ä celui qui était, au moment ou
est née la créance maritime, proprié-
taire du navire auquel cette créance
se rapporte, alors méme que la na-
vire saisi est prét ä faire voile, mais
aucun navire ne pourra étre saisi
pour une créance prévue aux alinéas
o), p) ou q) de l’article premier ä
1’exception du navire méme que
concerne la réclamation.

(2) Des navires seront réputes avoir
le méme propriétaire lorsque toutes
les parts de propriété appartiend-
ront ä une méme ou aux mémes per-
sonnes.

(3) Un navire ne peut étre saisi et
caution ou garantie ne sera donnée,
plus d’une fois dans la juridiction
d’un ou plusieurs des États Contrac-
tants, pour la méme créance et par le
méme Demandeur; et si un navire
est saisi dans une des dites juridic-
tions et une caution ou une garantie
a été donnée, soit pour obtenir la
mainlevée de la saisie, soit pour évi-
ter celle-ci, toute saisie ultérieure de
ce navire, ou de n’importe quel

maritime claim, but in respect of no
other claim; but nothing in this Con-
vention shall be deemed to extend or
restrict any right Or powers vested in
any Governments or their Depart-
ments, Public Authorities, or Dock
or Harbour Authorities urider their
existing domestic laws or regulations
to arrest, detain or otherwise pre-
vent the sailing of vessels within
their jurisdiction.

Article 3

(1) Subject to the provisions of para
4) of this Article and of Article 10, a
claimant may arrest either the parti-
cular ship in respect of which the
maritime claim arose, or any other
ship which is owned by the person
who was, at the time when the mari-
time claim arose, the owner of the
particular ship, even though the ship
arrested be ready to sail; but no
ship, other than the particular ship
in respect of which the claim arose,
may be arrested in respect of any of
the maritime claims enumerated in
Article 1, 1) o), p) or q).

(2) Ships shall be deemed to be in
the same ownership when all the
shares therein are owned by the
same person or persons.

(3) A ship shall not be arrested, nor
shall bail or other security be given
more than once in any one or more
of the jurisdictions of any of the
Contracting States in respect of the
same maritime claim by the same
claimant; and, if a ship has been ar-
rested in any one of such jurisdic-
tions, or bail or other security has
been given in such jurisdiction either
to release the ship or to avoid a
threatened arrest, any subsequent

Prop. 1992/93:5

Bilaga 4

nens bestämmelser varken utvidga
eller inskränka de rättigheter och
befogenheter som tillkommer en
stat, offentliga myndigheter eller
hamnmyndigheter att enligt lagen i
den staten förordna om kvarstad på
ett fartyg eller att kvarhålla eller på
annat sätt hindra det från att gå till
sjöss.

Prop. 1992/93:5

Bilaga 4

Artikel 3

§ 1 Om inte annat följer av § 4 eller
av artikel 10 har en borgenär rätt att
få arrest i antingen det fartyg, som
sjöfordringen hänför sig till, eller i
något annat fartyg ägt av den person
som vid tiden för fordringens upp-
komst var ägare till det förstnämnda
fartyget, och detta även om fartyget
i fråga är klart att avgå. I fråga om
sådana fordringar som anges i arti-
kel 1 § 1 o), p) eller q) får dock en-
dast det fartyg som sjöfordringen
hänför sig till tas i anspråk.

§ 2 Fartyg skall anses tillhöra samma
ägare när alla andelar däri ägs av
samma person eller personer.

§ 3 Ett fartyg får inte beläggas med
arrest och inte heller får borgen eller
annan säkerhet ställas mer än en
gång i en eller flera fördragsslutande
stater för samma sjöfordran på be-
gäran av samme borgenär; om i nå-
gon sådan stat ett fartyg har belagts
med arrest eller om borgen eller an-
nan säkerhet har ställts antingen för
att upphäva eller undvika arrest
skall varje senare förordnande om
arrest i detta fartyg eller i varje an-

autre nävire, appartenant au méme
propriétaire, par le Demandeur et
pour la méme créance maritime,
sera levée et le navire sera libéré par
le Tribunal ou toute autre juridiction
compétente du dit État, ä moins que
le Demandeur ne prouve, ä la satis-
faction du Tribunal ou de toute autre
Autorité Judiciaire compétente, que
la garantie ou la caution a été défini-
tivement libérée avant que la saisie
subséquente n’ait été pratiquée ou
qu’il n’y ait une autre raison valable
pour la maintenir.

(4) Dans le cas d’un affrétement
d’un navire avec remise de la gestion
nautique, lorsque 1’affréteur ré-
pond, seul, d’une créance maritime
relative å ce navire, le Demandeur
peut saisir ce navire ou tel autre ap-
partenant ä l’affréteur, en observant
les dispositions de la présente Con-
vention, mais nul autre navire ap-
partenant au propriétaire ne peut
étre saisi en vertu de cette créance
maritime.

Ualinéa qui précéde s’applique
également å tous les cas ou une per-
sonne autre que le propriétaire est
tenue d’une créance maritime.

Article 4

Un navire ne peut étre saisi qu’avec
Tautorisation d’un Tribunal ou de
toute autre Autorité Judiciaire com-
pétente de 1’État Contractant dans
lequel la saisie est pratiquée.

Article 5

Le Tribunal ou toute autre Autorité
Judiciaire compétente dans le res-
sort duquel le navire a été saisi, ac-
cordera la mainlevée de la saisie
lorsqu’une caution ou une garantie
suffisantes auront été fournies, sauf

arrest of the ship or of any ship in the
same ownership by the same clai-
mant for the same maritime claim
shall be set aside, and the ship relea-
sed by the Court or other appro-
priate judicial authority of that
State, unless the claimant can satisfy
the Court or other appropriate judi-
cial authority that the bail or other
security had been finally released
before the subsequent arrest or that
there is other good cause for main-
taining that arrest.

(4) When in the case of a charter by
demise of a ship the charterer and
not the registered owner is liable in
respect of a maritime claim relating
to that ship, the claimant may arrest
such ship or any other ship in the ow-
nership of the charterer by demise,
subject to the provisions of this Con-
vention, but no other ship in the ow-
nership of the registered owner shall
be liable to arrest in respect of such
maritime claims.

The provisions of this paragraph
shall apply to any case in which a
person other than the registered ow-
ner of a ship is liable in respect of a
maritime claim relating to that ship.

Article 4

A ship may only be arrested under
the authority of a Court or of the ap-
propriate judicial authority of the
Contracting State in which the arrest
is made.

Article 5

The Court or other appropriate judi-
cial authority within whose jurisdic-
tion the ship has been arrested shall
permit the release of the ship upon
sufficient bail or other security being
furnished, save in cases in which a

Prop. 1992/93:5

Bilaga 4

nat fartyg tillhörigt samma ägare,
som begärts av samme borgenär för
samma fordran, upphävas och skep-
pet friges av domstolen eller annan
behörig judiciell myndighet i den
staten, såvida inte borgenären inför
domstolen eller myndigheten kan
visa att den ställda borgen eller sä-
kerheten hade blivit frigiven före
den senare arresten eller att det
finns ett annat giltigt skäl för att bi-
behålla arresten.

Prop. 1992/93:5

Bilaga 4

§ 4 Om vid skeppslega (demise char-
ter) befraktaren, och inte den regi-
strerade ägaren, är ansvarig för en
sjöfordran som hänför sig till farty-
get, har borgenären rätt att få arrest
i detta fartyg liksom i annat fartyg
som tillhör befraktaren i enlighet
med konventionens bestämmelser;
annat fartyg som tillhör den registre-
rade ägaren får inte beläggas med
arrest för en sådan fordran.

Detsamma skall gälla i andra fall
då någon annan person än fartygets
registrerade ägare är ansvarig för en
sjöfordran.

Artikel 4

Ett fartyg får beläggas med arrest
endast enligt beslut av en domstol el-
ler annan behörig judiciell myndig-
het i den fördragsslutande stat där
arresten sker.

Artikel 5

Den domstol eller annan behörig ju-
diciell myndighet inom vars område
fartyget har belagts med arrest skall
häva arresten när tillräcklig borgen
eller annan säkerhet har ställts, så-
vida inte arresten har beviljats för en

dans le cas ou la saisie et pratiquée
en raison des créances maritimes
énumérées ä 1’article premier ci-des-
sus, sous les lettre o) et p); en ce cas,
le juge peut permettre 1’exploitation
du navire par le Possesseur, lorsque
celui-ci aura fourni des garanties suf-
fisantes, ou régler la gestion du na-
vire pendant la durée de la saisie.

Faute d’accord entre les Parties
sur 1’importance de la caution ou de
la garantie, le Tribunal ou 1’Autorité
Judiciaire compétente en fixera la
nature et le montant.

La demande de mainlevée de la
saisie moyennant une telle garantie,
ne pourra étre interprétée ni comme
une reconnaissance de responsabi-
lité, ni comme une renonciation au
bénéfice de la limitation légale de la
responsabilité du propriétaire du na-
vire.

Article 6

Toutes contestations relatives ä la
responsabilité du Demandeur, pour
dommages causés ä la suite de la sai-
sie du navire ou pour frais de caution
ou de garantie fournies en vue de le
libérer ou d’en empécher la saisie se-
ront réglées par la loi de l’État Cont-
ractant dans le ressort duquel la sai-
sie a été pratiquée ou demandée.

Les régles de procédure relatives
å la saisie d’un navire, ä 1’obtention
de 1’autorisation visée ä 1’Article 4 et
ä tous autres incidents de procédure
qu’une saisie peut soulever sont ré-
gies par la loi de 1’État Contractant
dans lequel la saisie a été pratiquée
ou demandée.

Article 7

(1) Les Tribunaux de 1’Etat dans le-
quel la saisie a été opérée, seront

ship has been arrested in respect of
any of the maritime claims enumera-
ted in Article 1 1), o) and p). In such
cases the Court or other appropriate
judicial authority may permit the
person in possession of the ship to
continue trading the ship, upon such
person furnishing sufficient bail or
other security, or may otherwise
deal with the operation of the ship
during the period of the arrest.

In default of agreement between
the parties as to the sufficiency of
the bail or other security, the Court
or other appropriate judicial autho-
rity shall determine the nature and
amount thereof.

The request to release the ship
against such security shall not be
construed as an acknowledgment of
liability or as a waiver of the benefit
of the legal limitation of liability of
the owner of the ship.

Article 6

All questions whether in any case
the claimant is liable in damages for
the arrest of a ship or for the costs of
the bail or other security furnished
to release or prevent the arrest of a
ship, shall be determined by the law
of the Contracting State in whose ju-
risdiction the arrest was made or ap-
plied for.

The rules of procedure relating to
the arrest of a ship, to the applica-
tion for obtaining the authority re-
ferred to in Article 4, and to all mat-
ters of procedure which the arrest
may entail, shall be governed by the
law of the Contracting State in which
the arrest was made or applied for.

Article 7

(1) The Courts of the country in
which the arrest was made shall have

Prop. 1992/93:5

Bilaga 4

fordran som avses i artikel 1 § 1 o) el-
ler p). I sådana fall får domstolen el-
ler myndigheten antingen tillåta den
person som har fartyget i sin besitt-
ning att fortsätta använda detta mot
att han ställer tillräcklig borgen ellpr
annan säkerhet eller reglera farty-
gets användning under den tid som
arresten varar på något annat sätt.

Om parterna inte kan enas om vad
som utgör en tillräcklig borgen eller
annan säkerhet, skall domstolen el-
ler myndigheten bestämma dess be-
skaffenhet och belopp.

En begäran om hävande av arrest
mot en sådan säkerhet skall inte an-
ses innebära vare sig ett erkännande
av ansvarighet eller ett avstående
från den legala begränsningen av re-
darens ansvarighet.

Prop. 1992/93:5

Bilaga 4

Artikel 6

Alla frågor om borgenärens ansva-
righet för skada som orsakats genom
att ett fartyg belagts med arrest eller
för kostnader som uppkommit ge-
nom att borgen eller annan säkerhet
ställts för att häva eller undvika ar-
rest skall avgöras enligt lagen i den
fördragsslutande stat där arresten
har verkställts eller sökts.

De processuella reglerna om ar-
rest i fartyg, om utverkande av be-
slut som anges i artikel 4 och om alla
övriga förfarandefrågor som arres-
ten kan medföra skall bestämmas av
lagen i den fördragsslutande stat där
arresten har verkställts eller sökts.

Artikel 7

§ 1 Domstolarna i den stat där arres-
ten har verkställts skall vara behö-

compétents pour statuer sur le fond
du procés;

- soit si ces Tribunaux sont compé-
tents en vertu de la loi interne de l’E-
tat dans lequel la saisie est prati-
quée;

- soit dans les cas suivants, nom-
mément définis:

(a) si le Demandeur a sa résidence
habituelle ou son principal établisse-
ment dans l’État ou la saisie a été
pratiquée;

(b) si la créance maritime est elle-
méme née dans 1’Etat Contractant
dont dépend le lieu de la saisie;

(d) si la créance provient d’un
abordage ou de circonstances visées
par 1’Article 13 de la Convention In-
ternationale pour 1’unification de
certaines régles en matiére d’abor-
dage, signée ä Bruxelles, le 23 sep-
tembre 1910;

(e) si la créance et née d’une assis-
tance ou d’un sauvetage;

(f) si la créance est garantie par
une hypothéque maritimp ou un
mortgage sur le navire saisi.

(2) Si le Tribunal, dans le ressort du-
quel le navire a été saisi n’a pas com-
pétence pour statuer sur le fond, la
caution ou la garantie ä fournier
conformément ä 1’article 5 pour ob-
tenir la mainlevée de la saisie, devra
garantir 1’exécution de toutes les
condamnations qui seraient ulté-
rieurement prononcées par le Tribu-
nal compétent de statuer sur le fond,
et le Tribunal ou toute autre Auto-
rité Judiciaire du lieu de la saisie,
fixera le délai endéans lequel le De-
mandeur devra introduire une ac-
tion devant le Tribunal compétent.

jurisdiction to determine the case
upon its merits if the domestic law of
the country in which the arrest is
made gives jurisdiction to such
Courts, or in any of the following ca-
ses namely:

(a) if the claimant has his habitual
residence or principal place of busi-
ness in the country in which the ar-
rest was made;

(b) if the claim arose in the
country in which the arrest was
made;

(d) if the claim arose out of a colli-
sion or in circumstances covered by
Article 13 of the International Con-
vention for the unification of certain
rules of law with respect to collisions
between vessels, signed at Brussels
on 23rd September 1910;

(e) if the claim is for salvage;

(f) if the claim is upon a mortgage
or hypothecation of the ship arres-
ted.

(2) If the Court within whose juris-
diction the ship was arrested has not
jurisdiction to decide upon the me-
rits, the bail or other security given
in accordance with Article 5 to pro-
cure the release of the ship shall spe-
cifically provide that it is given as se-
curity for the satisfaction of any
judgment which may eventually be
pronounced by a Court having juris-
diction so to decide; and the Court
or other appropriate judicial autho-
rity of the country in which the ar-
rest is made shall fix the time within
which the claimant shall bring an ac-
tion before a Court having such ju-
risdiction.

Prop. 1992/93:5

Bilaga 4

riga att avgöra tvisten i fråga, om de
enligt inhemsk lag har sådan behö-
righet liksom i följande fall:

Prop. 1992/93:5

Bilaga 4

a) om borgenären har hemvist el-
ler sitt huvudsakliga driftställe i
denna stat;

b) om fordringen uppkommit i
denna stat;

c) om fordringen uppkommit un-
der den resa under vilken arresten
har verkställts;

d) om fordringen grundar sig på
en sammanstötning eller på omstän-
digheter som avses i artikel 13 i den
internationella konventionen rö-
rande fastställande av vissa gemen-
samma bestämmelser i fråga om far-
tygs sammanstötning, undertecknad
i Bryssel den 23 september 1910;

e) om fordringen avser bärgning;

f) om fordringen är förenad med
panträtt i det arrestbelagda fartyget
på grund av inteckning eller annan
på avtal grundad panträtt i fartyg.

§ 2 Om den domstol inom vars
domkrets fartyget har belagts med
arrest inte är behörig att avgöra tvis-
ten, skall borgen eller annan säker-
het som har ställts enligt artikel 5 ut-
tryckligen avse fullgörandet av dom
som kan komma att meddelas av en
behörig domstol; domstolen eller
annan behörig judiciell myndighet i
den stat där arresten verkställs skall
bestämma den frist inom vilken bor-
genären skall väcka talan vid en be-
hörig domstol.

5 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 5

(3) Si le conventions des parties con-
tiennent soit une clause attributive
de compétence ä une autre juridic-
tion, soit une clause arbitrale le Tri-
bunal pourra fixer un délai dans le-
quel le saisissant devra engager son
action au fond.

(3) If the parties have agreed to sub-
mit the dispute to the jurisdiction of
a particular Court other than that
within whose jurisdiction the arrest
was made or to arbitration, the
Court or other appropriate judicial
authority within whose jurisdiction
the arrest was made may fix the time
within which the claimant shall bring
proceedings.

Prop. 1992/93:5

Bilaga 4

(4) Dans les cas prévus aux deux ali-
néas précédents, si 1’action n’est pas
introduite dans le délai imparti, le
Défendeur pourra demander la
mainlevée de la saisie ou la libéra-
tion de la caution fournie.

(5) Cet article ne s’appliquera pas
aux cas visés par les dispositions de
la convention revisée sur la naviga-
tion du Rhin du 17 octobre 1868.

(4) If, in any of the cases mentioned
in the two preceding paragraphs, the
action or proceedings are not
brought within the time so fixed, the
defendant may apply for the release
of the ship or of the bail or other se-
curity.

(5) This article shall not apply in ca-
ses covered by the provisions of the
revised Rhine Navigation Conven-
tion of 17 October 1868.

Article 8

(1) Les dispositions de la présente
Convention sont applicables dans
tout État Contractant ä tout navire
battant pavillon d’un État Contrac-
tant.

(2) Un navire battant pavillon d’un
État non-contractant peut étre saisi
dans l’un des États Contractants, en
vertu d’une des créances énumérées
å 1’article ler, ou de toute autre
créance permettant la saisie d’aprés
la loi de cet État.

(3) Toutefois, chaque État Contrac-
tant peut refuser toute ou partie des
avantages de la présente Convention
å tout État non-Contractant et å
toute personne qui n’a pas, au jour
de la saisie, sa résidence habituelle
ou son principal établissement dans
un État Contractant.

Article 8

(1) The provisions of this Conven-
tion shall apply to any vessel flying
the flag of a Contracting State in the
jurisdiction of any Contracting
State.

(2) A ship flying the flag of a non-
Contracting State may be arrested in
the jurisdiction of any Contracting
State in respect of any of the mari-
time claims enumerated in Article 1
or of any other claim for which the
law of the Contracting State permits
arrest.

(3) Nevertheless any Contracting
State shall be entitled wholly or
partly to exclude from the benefits
of this Convention any Government
of a non-Contracting State or any
person who has not, at the time of
the arrest, his habitual residence or
principal place of business in one of
the Contracting States.

§ 3 Om parterna har enats om att
tvisten skall tas upp av en viss annan
domstol än den inom vars domkrets
arresten har verkställts eller att hän-
skjuta tvisten till skiljedom, får den
domstol eller behöriga judiciella
myndighet, inom vars domkrets ar-
resten har verkställts, bestämma en
frist inom vilken borgenären skall
väcka talan inför en domstol eller
skiljenämnd.

§ 4 Om borgenären inte för saken in-
för domstol eller skiljenämnd inom
den frist som bestämts enligt de före-
gående två paragraferna, får mot-
parten begära att arresten hävs eller
att borgen eller annan säkerhet ges
fri.

§ 5 Denna artikel skall inte tillämpas
i fall som omfattas av bestämmel-
serna i den reviderade konventionen
angående Rhenfarten av den 17 ok-
tober 1868.

Artikel 8

§ 1 Bestämmelserna i denna konven-
tion skall tillämpas på varje fartyg
som för en fördragsslutande stats
flagg inom en fördragsslutande stats
område.

§ 2 Ett fartyg som för en icke för-
dragsslutande stats flagg får beläg-
gas med arrest i varje fördragsslu-
tande stat för en sjöfordran som an-
ges i artikel 1 eller för en annan ford-
ran för vilken arrest kan beviljas en-
ligt den fördragsslutande statens lag.

§ 3 En fördragsslutande stat har
dock alltid rätt att från de förmåner
som konventionen ger helt eller del-
vis utesluta en icke-fördragsslutande
stat eller en person, som vid tiden
för arresten inte har hemvist eller
sitt huvudsakliga driftställe i någon
av de fördragsslutande staterna.

Prop. 1992/93:5

Bilaga 4

(4) Aucune disposition de la pré-
sente Convention ne modifiera ou
n’affectera la loi interne des États
Contractants en ce qui concerne la
saisie d’un navire dans le ressort de
l’État dont il bat pavillon par une
personne ayant sa résidence habi-
tuelle ou son principal établissement
dans cet État.

(5) Tout tiers, autre que le deman-
deur originaire qui excipe d’une
créance maritime par 1’effet d’une
subrogation, d’une cession ou autre-
ment, sera réputé, pour 1’application
de la présente Convention, avoir la
méme résidence habituelle ou le
méme établissement principal que le
créancier originaire.

(4) Nothing in this Convention shall
modify or affect the rules of law in
force in the respective Contracting
States relating to the arrest of any
ship within the jurisdiction of the
State of her flag by a person who has
his habitual residence or principal
place of business in that State.

Prop. 1992/93:

Bilaga 4

(5) When a maritime claim is asser-
ted by a third party other than the
original claimant, whether by subro-
gation, assignment or otherwise,
such third party shall, for the pur-
pose of this Convention, be deemed
to have the same habitual residence
or principal place of business as the
original claimant.

Article 9

Rien dans cette Convention ne doit
étre considéré comme creånt un
droit ä une action qui, en dehors des
stipulations de cette Convention,
n’existerait pas d’aprés la loi ä appli-
quer par le Tribunal saisi du litige.

La présente Convention ne con-
fére aux Demandeurs aucun droit de
suite, autre que celui accordé par
cette derniére loi ou par la Conven-
tion Internationale sur les Priviléges
et Hypothéques maritimes, si celle-
ci est applicable.

Article 9

Nothing in this Convention shall be
construed as creating a right of ac-
tion, which, apart from the provi-
sions of this Convention, would not
arise under the law applied by the
Court which had seisin of the case,
nor as creating any maritime liens
which do not exist under such law or
under the Convention on Maritime
Mortgages and Liens, if the latter is
applicable.

Article 10

Les Hautes Parties Contractantes
peuvent au moment de la signature
du dépöt des ratifications ou lors de
leur adhésion ä la Convention, se ré-
server

(a) le droit de ne pas appliquer les
dispositions de la présente Conven-
tion ä la saisie d’un navire pratiquée
en raison d’une des créances mariti-
mes visées aux o) et p) de 1’article
premier et d’appliquer å cette saisie
leur loi nationale;

Article 10

The High Contracting Parties may at
the time of signature, deposit or rati-
fication or accession, reserve

(a) the right not to apply this Con-
vention to the arrest of a ship for any
of the claims enumerated in para-
graphs o) and p) of Article 1, but to
apply their domestic laws to such
claims;

§ 4 Ingen bestämmelse i denna kon-
vention skall ändra eller påverka
vad lagen i respektive fördragsslu-
tande stat föreskriver i fråga om ar-
rest i fartyg som för dess flagg om
borgenären har hemvist eller sitt hu-
vudsakliga driftställe i denna stat.

Prop. 1992/93:5

Bilaga 4

§ 5 Om någon annan än den ur-
sprungliga borgenären framställer
anspråk på grund av en sjöfordran,
oavsett om detta sker till följd av in-
träde, överlåtelse eller på annan
grund, skall han anses ha hemvist el-
ler sitt huvudsakliga driftsställe på
samma ort som den ursprunglige
borgenären.

Artikel 9

Inget i denna konvention skall anses
grunda en rätt till talan som - med
undantag för bestämmelserna i
denna konvention - inte skulle före-
ligga enligt den lag som tillämpas av
den domstol där tvisten är anhängig;
inte heller grundar konventionen
någon sjöpanträtt som inte förelig-
ger enligt sådan lag eller enligt kon-
ventionen om sjöpanträtt och far-
tygshypotek, om denna är tillämp-
lig-

Artikel 10

De höga fördragsslutande parterna
får vid undertecknandet eller vid de-
position av ratifikations- eller an-
slutningsinstrument förbehålla sig

a) rätt att i fråga om arrest på far-
tyg för fordran som avses i artikel 1 §
1 o) och p) i stället för konventionen
tillämpa inhemsk lag;

6 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 5

(b) Le droit de ne pas appliquer
les dispositions du premier para-
graphe de 1’article 3 å la saisie prati-
quée sur leur territoire en raison des
créances prévues ä 1’alinéa q) de
1’article 1.

Article 11

Les Hautes Parties Contractantes
s’engagent å soumettre ä arbitrage
tous différends entre États pouvant
résulter de 1’interprétation ou l’ap-
plication de la présente Convention,
sans préjudice toutefois des obliga-
tions des Hautes Parties Contractan-
tes qui ont convenu de soumettre
leurs différends å la Cour Internatio-
nale de Justice.

(b) the right not to apply the first
paragraph of Article 3 to the arrest
of a ship, within their jurisdiction,
for claims set out in Article I, para-
graph q).

Prop. 1992/93:5

Bilaga 4

Article 11

The High Contracting Parties under-
take to submit to arbitration any dis-
putes between States arising out of
the interpretation or application of
this Convention, but this shall be
without prejudice to the obligations
of those High Contracting Parties
who have agreed to submit their di-
sputes to the International Court of
Justice.

Article 12

La présente Convention est ouverte
ä la signature des États représentés
å la neuviéme Conférence diploma-
tique de Droit Maritime. Le procés-
verbal de signature sera dressé par
les soins du Ministére des Affaires
étrangéres de Belgique.

Article 13

La présente Convention sera rati-
fiée et les instruments de ratification
seront déposés auprés du Ministére
des Affaires étrangéres de Belgique
qui en notifiera le dépöt å tous les
États signataires et adhérents.

Article 14

(a) La présente Convention entrera
en vigueur entre les deux premiers
États qui 1’auront ratifiée, six mois
apres la date du dépöt du deuxiéme
instrument de ratification.

Article 12

This Convention shall be open for
signature by the States represented
at the Ninth Diplomatic Conference
on Maritime Law. The protocol of
signature shall be drawn up through
the good offices of the Belgian Mi-
nistry of Foreign Affairs.

Article 13

This Convention shall be ratified
and the instruments of ratification
shall be deposited with the Belgian
Ministry of Foreign Affairs which
shall notify all signatory and acce-
ding States of the deposit of any such
instruments.

Article 14

(a) This Convention shall come into
force between the two States which
first ratify it, six months after the
date of the deposit of the second in-
strument of ratification.

b) rätt att inte tillämpa artikel 3 i
fråga om arrest på ett fartyg inom
dess område för fordringar som av-

Prop. 1992/93:5

Bilaga 4

Artikel 11

De höga fördragsslutande parterna
förbinder sig att hänskjuta till skilje-
dom varje mellanstatlig tvist som
uppkommer vid tolkningen eller till-
lämpningen av denna konvention,
dock utan att detta medför någon in-
skränkning i de förpliktelser som
gäller för de höga fördragsslutande
parter, vilka har överenskommit att
hänskjuta sina tvister till den inter-
nationella domstolen.

Artikel 12

Denna konvention är öppen för un-
dertecknande av de stater som var
företrädda vid den nionde diploma-
tiska sjörättskonferensen. Signatur-
protokollet skall upprättas genom
det belgiska utrikesministeriets för-
sorg.

Artikel 13

Denna konvention skall ratificeras
och ratifikationsinstrumenten skall
deponeras hos det belgiska utrikes-
ministeriet, som skall underrätta alla
signatärmakter och anslutna stater
om varje sådan deposition.

Artikel 14

a) Denna konvention skall träda i
kraft mellan de två stater vilka först
ratificerar den sex månader efter da-
gen för depositionen av det andra ra-
tifikationsinstrumentet .

(b) Pour chaque État signataire
ratifiant la Convention apres le
deuxiéme dépöt, celle-ci entrera en
vigueur six mois apres la date du dé-
pöt de son instrument de ratifica-
tion.

Article 15

Tout État non représenté ä la neu-
viéme Conférence diplomatique de
Droit Maritime pourra adhérer ä la
présente Convention.

Les adhésions seront notifiées au
Ministére des Affaires étrangéres de
Belgique qui en avisera par la voie
diplomatique tous les États signatai-
res et adhérents.

La Convention entrera en vigueur
pour 1’État adhérent six mois aprés
la date de réception de cette notifi-
cation, mais pas avant la date de son
entrée en vigueur telle qu’elle est
fixée ä 1’Article 14 a).

Article 16

Toute Haute Partie Contractante
pourra å 1’expiration du délai de
trois ans qui suivra 1’entrée en vi-
gueur å son égard de la présente
Convention, demander la réunion
d’une Conférence chargée de statuer
sur toutes les propositions tendant ä
la révision de la Convention.

Toute Haute Partie Contractante
qui désirerait faire usage de cette fa-
culté en avisera le Gouvernement
beige qui se chargera de convoquer
la conférence dans les six mois.

Article 17

Chacune des Hautes Parties Cont-
ractantes aura le droit de dénoncer

(b) This Convention shall come
into force in respect of each signa-
tory State which ratifies it after the
deposit of the second instrument of
ratification six months after the date
of the deposit of the instrument of
ratification of that State.

Article 15

Any State not represented at the
Ninth Diplomatic Conference on
Maritime Law may accede to this
Convention.

The accession of any State shall be
notified to the Belgian Ministry of
Foreign Affairs which shall inform
through diplomatic channels all sig-
natory and acceding States of such
notification.

The Convention shall come into
force in respect of the acceding State
six months after the date of the re-
ceipt of such notification but not be-
fore the Convention has come into
force in accordance with the provi-
sions of Article 14 a).

Article 16

Any High Contracting Party may
three years after the coming into
force of this Convention in respect
of such High Contracting Party or at
any time thereafter request that a
conference be convened in order to
consider amendments to the Con-
vention.

Any High Contracting Party pro-
posing to avail itself of this right
shall notify the Belgian Government
which shall convene the conference
within six months thereafter.

Article 17

Any High Contracting Party shall
have the right to denounce this Con-

Prop. 1992/93:5

Bilaga 4

b) Denna konvention skall för sig-
natärmakt, som ratificerar konven-
tionen efter depositionen av det
andra ratifikationsinstrumentet,
träda i kraft sex månader efter dagen
för depositionen av denna stats rati-
fikationsinstrument .

Artikel 15

En stat, som inte var företrädd vid
den nionde diplomatiska sjörätts-
konferensen, får ansluta sig till
denna konvention.

Underrättelse om en stats anslut-
ning skall lämnas till det belgiska ut-
rikesministeriet, som på diplomatisk
väg skall meddela alla signatärmak-
ter och anslutna stater om en sådan
underrättelse.

För en stat som ansluter sig skall
konventionen träda i kraft sex må-
nader efter den dag då den nämnda
underrättelsen togs emot, dock inte
innan konventionen har trätt i kraft
enligt artikel 14a).

Prop. 1992/93:5

Bilaga 4

Artikel 16

En hög fördragsslutande stat får, se-
dan tre år förflutit efter att konven-
tionen trätt i kraft för dess del, när
som helst påkalla att det samman-
kallas en konferens för att överväga
en ändring av konventionen.

En hög fördragsslutande part som
vill begagna sig av denna rätt skall
underrätta den belgiska regeringen,
vilken skall sammankalla konferen-
sen inom sex månader.

Artikel 17

En hög fördragsslutande part skall
ha rätt att säga upp denna konven-

la présente Convention ä tout mo-
ment apres son entrée en vigueur å
son égard. Toutefois, cette dénon-
ciation ne prendra effet qu’un an ap-
res la date de réception de la notifi-
cation de dénonciation au Gouver-
nement beige qui en avisera les aut-
res Parties Contractantes par la voie
diplomatique.

vention at any time after the coming
into force thereof in respect of such
High Contracting Party. This denun-
ciation shall take effect one year af-
ter the date on which notification
thereof has been received by the
Belgian Government which shall in-
form through diplomatic channels
all the other High Contracting Par-
ties of such notification.

Prop. 1992/93:5

Bilaga 4

Article 18

(a) Toute Haute Partie Contractante
peut, au moment de la ratification,
de 1’adhésion, ou ä tout moment ul-
térieur, notifier par écrit au Gouver-
nement beige que la présente Con-
vention s’applique aux territoires ou
å certains des territoires dont elle as-
sure les relations internationales. La
Convention sera applicable aux dits
territoires six mois apres la date de
réception de cette notification par le
Ministére des Affaires étrangéres de
Belgique, mais pas avant la date
d’entrée en vigueur de la présente
Convention ä 1’égard de cette Haute
Partie Contractante.

(b) Toute Haute Partie Contrac-
tante qui a souscrit une déclaration
au titre du paragraphe a) de cet ar-
ticle; pourra ä tout moment aviser le
Ministére des Affaires étrangéres de
Belgique que la Convention cesse de
s’appliquer au Territoire en ques-
tion. Cette dénonciation prendra ef-
fet dans le délai d’un an prévu ä 1’ar-
ticle 17.

(c) Le Ministére des Affaires ét-
rangéres de Belgique avisera par la
voie diplomatique tous les États sig-
nataires et adhérents de toute notifi-

Article 18

(a) Any High Contracting Party may
at the time of its ratification of or ac-
cession to this Convention or at any
time thereafter declare by written
notification to the Belgian Ministry
of Foreign Affairs that the Conven-
tion shall extend to any of the terri-
tories for whose international rela-
tions it is responsible. The Conven-
tion shall six months after the date of
the receipt of such notification by
the Belgian Ministry of Foreign Af-
fairs extend to the territories named
therein, but not before the date of
the coming into force of the Conven-
tion in respect of such High Contrac-
ting Party.

(b) A High Contracting Party
which has made a déclaration under
paragraph a) of this Article exten-
ding the Convention to any territory
for whose international relations it is
responsible may at any time thereaf-
ter declare by notification given to
the Belgian Ministry of Foreign Af-
fairs that the Convention shall cease
to extend to such territory and the
Convention shall one year after the
receipt of the notification by the Bel-
gian Ministry of Foreign Affairs
cease to extend thereto.

(c) The Belgian Ministry of Fo-
reign Affairs shall inform through
diplomatic channels all signatory
and acceding States of any notifica-

tion när som helst efter det att den
trätt i kraft för dess del. Uppsäg-
ningen skall gälla sedan ett år förflu-
tit från den dag då underrättelsen
om densamma togs emot av den bel-
giska regeringen, vilken på diploma-
tisk väg skall meddela alla övriga
höga fördragsslutande parter om un-
derrättelsen.

Prop. 1992/93:5

Bilaga 4

Artikel 18

a) En hög fördragsslutande part får
vid tiden för ratifikationen eller an-
slutningen eller när som helst däref-
ter skriftligen underrätta det bel-
giska utrikesministeriet om att kon-
ventionen skall utsträckas till att
gälla för ett område, för vars inter-
nationella förbindelser parten an-
svarar.

Konventionen skall sex månader
efter den dag då det belgiska utrikes-
ministeriet tog emot underrättelsen
bli tillämplig på ett sådant område,
dock tidigast den dag då konventio-
nen träder i kraft för den höga för-
dragsslutande partens del.

b) En hög fördragsslutande part,
som har avgivit en förklaring enligt
a) i denna artikel, får när som helst
underrätta det belgiska utrikesmi-
nisteriet om att konventionen skall
upphöra att gälla för området i
fråga;

ett år efter det att det belgiska utri-
kesministeriet har tagit emot en så-
dan underrättelse skall konventio-
nen upphöra att gälla för området.

c) Det belgiska utrikesministeriet
skall på diplomatisk väg meddela
alla signatärmakter och anslutna sta-
ter om varje underrättelse som tagits

cation re?ue par lui au titre du pré-
sent article.

Fait ä Bruxelles, le 10 mai 1952, en
langues fran§aise et anglaise, les
deux textes faisant également foi.

tion received by it under this Article.

Done in Brussels, on May 10, 1952,
in the French and English langua-
ges, the two texts being equally aut-
hentic.

Prop. 1992/93:5

Bilaga 4

emot enligt denna artikel.

Prop. 1992/93:5

Bilaga 4

Upprättad i Bryssel den 10 maj 1952
i ett exemplar, vars franska och eng-
elska text skall ha lika vitsord.

Förteckning över stater anslutna till arrestkonventionen

Algeriet

Antigua och Barbuda

Bahamas

Belgien

Belize

Benin

Borneo

Burkina Faso

Centralafrikanska republiken

Costa Rica

Danmark

Djibouti

Dominikanska republiken

Egypten

Elfenbenskusten

Fiji

Frankrike

Gabon

Grekland

Grenada

Guinea

Guyana

Haiti

Irland

Italien

Jugoslavien

Kambodja

Kamerun

Kiribati

Komorerna

Kongo

Kuba

Luxemburg

Malgache

Marocko

Mauretanien

Maurice

Nederländerna

Niger

Nigeria

Paraguay

Polen

Portugal

Saint Christopher och Nevis

Saint Lucia

Saint-Vincent och Grenada

Prop. 1992/93:5

Bilaga 5

Salomonöarna

Sarawak

Schweiz

Senegal

Seychellerna

Spanien

Storbritannien och Nordirland

Sudan

Syrien

Tchad

Togo

Tonga

Tuvalu

Tyskland

Vatikanstaten

Zaire

Prop. 1992/93:5

Bilaga 5

Artikel 54 A i Luganokonventionen om domstols Prop. 1992/93:5

behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens Bilaga 6
område

Under en tid av tre år räknat från ikraftträdandet av denna konvention för
respektive Danmark, Grekland, Irland, Island, Norge, Finland och Sverige,
skall i sjörättsmål behörigheten i dessa stater bestämmas inte endast enligt
bestämmelserna i avdelning II utan även enligt de nedan i punkterna 1 till
7 angivna bestämmelserna. Dessa bestämmelser upphör dock att gälla för
ifrågavarande stat när den internationella konventionen om kvarstad och lik-
nande säkerhetsåtgärder (arrest) i havsgående fartyg, som undertecknades i
Bryssel den 10 maj 1952, träder i kraft i förhållande till den staten.

1. Mot den som har hemvist i en konventionsstat kan i fråga om sjöfordringar
talan väckas vid domstolarna i en av de ovan nämnda staterna om det fartyg
som fordran hänför sig till, eller annat av honom ägt fartyg, har blivit föremål
för kvarstad eller liknande säkerhetsåtgärd (arrest) vid ett rättsligt förfa-
rande inom den senare statens territorium för att säkerställa kravet, eller
kunde ha blivit föremål för sådan säkerhetsåtgärd om inte borgen eller an-
nan säkerhet hade ställts, och:

a) käranden har hemvist i denna stat, eller

b) fordringen har uppkommit i denna stat, eller

c) fordringen har uppkommit under den resa vid vilken säkerhetsåtgärden
har, eller kunde ha, vidtagits, eller

d) fordringen grundar sig på en sammanstötning eller skada orsakad av ett
fartyg på ett annat eller på gods eller personer ombord på något av far-
tygen, som beror antingen på verkställd eller underlåten manöver eller
underlåtenhet att iaktta gällande föreskrifter, eller

e) fordringen avser bärgning, eller

f) panträtt på grund av inteckning eller annan på avtal grundad panträtt
till säkerhet för fordringen gäller i det fartyg som är föremål för kvar-
stad eller liknande säkerhetsåtgärd (arrest).

2. Kvarstad eller liknande säkerhetsåtgärd (arrest) kan erhållas såväl i det
fartyg som sjöfordringen hänför sig till som i annat fartyg ägt av den person
som vid tiden för fordringens uppkomst var ägare till det förstnämnda farty-
get. I fråga om sådana fordringar som anges i punkt 5 o), p) eller q) i denna
artikel får dock endast det fartyg som sjöfordringen hänför sig till tas i an-
språk.

3. Fartyg skall anses tillhöra samma ägare när alla andelar däri ägs av samma
person eller personer.

4. Om, vid skeppslega (demise charter), befraktaren ensam är ansvarig för
en sjöfordran som hänför sig till fartyget, kan kvarstad eller liknande säker-
hetsåtgärd (arrest) erhållas för fordringen i detta fartyg eller i annat fartyg
som ägs av befraktaren men inte i något annat fartyg som tillhör ägaren.

Denna bestämmelse gäller även i andra fall då någon annan än ett fartygs
ägare är ansvarig för en sjöfordran.

5. Uttrycket ”sjöfordran” innebär en fordran som stöder sig på en eller flera

av följande grunder:

a) skada orsakad av ett fartyg genom sammanstötning eller på annat sätt;

b) dödsfall eller personskada som orsakats av ett fartyg eller som inträffat
i samband med driften av ett fartyg;

c) bärgning;

d) avtal som rör fartygs användning eller förhyrning på grundval av certe-
parti eller annat;

e) avtal som rör transport av gods med ett fartyg på grundval av certeparti,
konossement eller annat;

f) förlust av eller skada på gods inklusive resgods under transport med
fartyg;

g) gemensamt haveri;

h) bodmeri;

i) bogsering;

j) lotsning;

k) leverans av varor eller material för fartygs drift eller underhåll, obe-
roende av leveransorten;

l) byggnad eller reparation av eller utrustning till ett fartyg eller kostnader
för dockning;

m) befälhavares, befäls och besättnings löner;

n) befälhavares utlägg, inklusive utlägg som gjorts av avlastare, befraktare
eller agenter för fartygets eller dess ägares räkning;

o) tvist om äganderätten till ett fartyg;

p) tvist mellan delägare till ett fartyg om äganderätten eller besittningen
till fartyget eller driften av eller intäkterna från detta;

q) panträtt på grund av inteckning eller annan på avtal grundad panträtt i
fartyg.

6.1 Danmark skall, i fråga om sjöfordringar som behandlas i punkt 5 o) och
p) i denna artikel, uttrycket ”arrest” (kvarstad och liknande säkerhetsåtgär-
der) anses omfatta också ”förbud” när detta, enligt paragraferna 646 till 653
i lov om rettens pleje, är det enda tillåtna förfarandet i fråga om sådan ford-
ran.

7. I Island skall, i fråga om sjöfordringar som behandlas i punkt 5 o) och p)
i denna artikel, uttrycket ”arrest” (kvarstad och liknande säkerhetsåtgärder)
anses omfatta också ”lögbann” när detta, enligt kapitel III lagen om kvarstad
och förbud (lög um kyrrsetningu og lögbann), är det enda tillåtna förfaran-
det i fråga om sådan fordran.

Prop. 1992/93:5

Bilaga 6

Innehållsförteckning ProP-1992/93:5

Propositionens huvudsakliga innehåll ......................... 1

Propositionens lagförslag.................................... 2

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 juni 1992 .. 6

1 Inledning ............................................. 6

2 Arrestkonventionen.................................... 8

2.1 Bakgrund......................................... 8

2.2 Arrestkonventionens innehåll ....................... 9

3 Luganokonventionen................................... 14

3.1 Allmänt om Luganokonventionen.................... 14

3.2 Luganokonventionens reglering av sjörättsliga frågor ... 15

4 Allmän motivering..................................... 17

4.1 Sveriges tillträde till arrestkonventionen.............. 17

4.2 Nya särskilda regler om kvarstad på fartyg............ 20

4.2.1 Vilka former av kvarstad skall omfattas av regle-
ringen? .................................... 20

4.2.2 Vilka fartyg skall omfattas av regleringen?..... 21

4.2.3 Sjöfordringarna ............................ 24

4.2.4 Processuella förutsättningar för kvarstad....... 25

4.2.5 Svensk domstols behörighet.................. 28

4.2.6 Ikraftträdande.............................. 29

4.3 Kostnadsaspekter.................................. 29

5 Upprättade lagförslag................................... 30

6 Specialmotivering...................................... 31

6.1 Lagen om kvarstad på fartyg i internationella rättsförhål-
landen ............................................ 31

6.2 Lagen om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)............ 39

7 Hemställan............................................ 41

8 Beslut................................................ 41

Bilaga 1 Departementspromemorians lagförslag................ 42

Bilaga 2 Lagrådsremissens lagförslag ......................... 46

Bilaga 3 Utdrag ur protokoll vid lagrådets sammanträde den 11

juni 1992 .......................................... 50

Bilaga 4 Arrestkonventionen................................ 54

Bilaga 5 Förteckning över stater anslutna till arrestkonventionen . 78

Bilaga 6 Artikel 54 A i konventionen om domstols behörighet och

om verkställighet av domar på privaträttens område .... 80

gotab 42006, Stockholm 1992

om Sveriges tillträde till arrestkonventionen

Regeringens proposition1992/93:5

om Sveriges tillträde till arrestkonventionen

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionens lagförslag

1 Förslag till

Lag om kvarstad på fartyg i internationellarättsförhållanden

2 Förslag till

Lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. I)1

Justitiedepartementet

Proposition om Sveriges tillträde tillarrestkonventionen

1 Inledning

Lagrådet

2 Arrestkonventionen 1

2.1 Bakgrund

2.2 Arrestkonventionens innehåll

3 Luganokonventionen

3.1 Allmänt om Luganokonventionen

3.2 Luganokonventionens reglering av sjörättsliga frågor

4 Allmän motivering

4.1 Sveriges tillträde till arrestkonventionen

4.2 Nya särskilda regler om kvarstad på fartyg

4.3 Kostnadsaspekter

5 Upprättade lagförslag

6 Specialmotivering

6.1 Lagen om kvarstad på fartyg i internationellarättsförhållanden

6.2 Lagen om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)

7 Hemställan

8 Beslut

Departementspromemorians lagförslag

l. Förslag till

Lag om kvarstad på fartyg

2. Förslag till

Lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till

Lag om kvarstad på fartyg i internationellarättsförhållanden

2 Förslag till

Lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)

Lagrådet

Bilaga till lagrådets protokoll 1992-06-11

Förslag till

Lag om kvarstad på fartyg i internationellarättsförhållanden

Arrestkonventionen

Förteckning över stater anslutna till arrestkonventionen

Artikel 54 A i Luganokonventionen om domstols Prop. 1992/93:5

behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens Bilaga 6område

Innehållsförteckning ProP-1992/93:5

Regeringens proposition
1992/93:5

Lag om kvarstad på fartyg i internationella
rättsförhållanden

Proposition om Sveriges tillträde till
arrestkonventionen

6.1 Lagen om kvarstad på fartyg i internationella
rättsförhållanden

Lag om kvarstad på fartyg i internationella
rättsförhållanden

Lag om kvarstad på fartyg i internationella
rättsförhållanden

behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens Bilaga 6
område