Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

om ny köplag

Proposition 1988/89:76

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition 1988/89:76

om ny köplag


Prop.

1988/89:76


Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 26 januari 1989.

På regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Laila Freivalds

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen läggs fram förslag till en ny köplag som skall ersätta den nuvarande köplagen från år 1905.

Förslaget innebär en betydande modernisering av köprätten. 1 stor ut­sträckning sker också en anpassning till den internationella utvecklingen på området.

Den föreslagna nya köplagen innehåller i huvudsak följande sakliga nyheter.

Vägledande bestämmelser införs för bedömningen av om en vara skall anses felaktig. Om en vara är felaktig skall köparen i regel ha rätt att kräva att säljaren utan kostnad för köparen avhjälper felet eller, i vissa fall, företar omleverans. Säljaren skall å sin sida i regel ha rätt att på egen bekostnad avhjälpa ett fel eller företa omleverans för att därigenom undgå de mera ingripande påföljderna prisavdrag och hävning.

När del gäller hävning innebär förslaget att en part i regel skall ha rätt all häva ett köp endast om motparten har gjort sig skyldig lill ett avtalsbrott som är av väsentlig betydelse för parten och motparten insåg eller borde ha insett detta.

Förslagets regler om skadestånd vid säljarens dröjsmål och fel i varan är helt nya. Utgångspunkten är att säljaren svarar för det som ligger inom hans kontrollsfär (kontrollansvar). För indirekta föriuster svarar säljaren dock bara vid vållande.

En nyhet i förslaget är regler om avbeställning som innebär att om köparen avbeställer en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för honom är säljaren i regel skyldig att ställa in tillverkningen men har då rätt till skadestånd av köparen.

i    Riksdagen 1988/89. I .saml. Nr 76


I fråga om köparens skyldigheter innehåller förslaget vissa avvikelser i förhållande till den nuvarande köplagen. Bl.a. införs bestämmelser om köparens medverkan till köpet. Vidare föreslås att reglerna om prisets bestämmande skall bygga på att köparen, om annat inte följer av avtalet, skall betala ett skäligt pris.

Regleringen av skadeståndsskyldigheten vid köparens avtalsbrott före­slås bli i huvudsak densamma som den som gäller vid säljarens avtalsbrott.

Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1990.


Prop. 1988/89:76


Lagförslagen i denna proposition har granskats av lagrådet. Proposi­tionen innehåller därför tre huvuddelar; lagrådsremissen (s. 20), lagrådets yttrande (s. 221) och föredragande statsrådels ställningsta­gande till lagrådets synpunkter (s. 235).

Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen måste därför läsa alla tre delarna.


 


Propositionens lagförslag                                  Prop. 1988/89:76

1 Förslag till

Köplag

Härigenom föreskrivs följande

Inledande bestämmelser Tillämpningsområde

1 §   Denna lag gäller köp av lös egendom.

Lagen gäller i tillämpliga delar även byte av lös egendom. Lagen gäller inte överlåtelse av tomträtt.

2 § Lagen gäller beställning av en vara som skall tillverkas utom när
beställaren skall tillhandahålla en väsentlig del av materialet. Lagen gäller
inte avtal om uppförande av byggnad eller annan fast anläggning på mark
eller i vatten.

Lagen gäller inte avtal som innebär att den som skall leverera en vara även skall utföra arbete eller någon annan tjänst, om tjänsten utgör den övervägande delen av hans förpliktelse.

Avtalsfrihet

3 § Lagens bestämmelser tillämpas inte i den mån annat följer av avta­let, av praxis som har utbildats mellan parterna eller av handelsbmk eller annan sedvänja som måste anses bindande för parterna.

Konsumentköp

4 §   Lagen gäller inte i fall då konsumentköplagen (1900:000) är tillämp-lig.

Internationella köp

5 §   Lagen gäller inte i fall då lagen (1987:822) om internationella köp är tillämplig.

Varans avlämnande

Hämtningsköp

6 § Varan skall hållas tillgänglig för avhämtning där säljaren vid köpet hade sitt affärsställe eller, om han saknade affarsställe som hade samband med köpet, sitt hemvist. Visste parterna vid köpet att varan eller det parti ur vilket den skall tas fanns på en annan plats, skall varan hållas tillgänglig för avhämtning på denna plats. Varan är avlämnad när köparen har tagit hand om den.


 


Transportköp                                                                 Prop. 1988/89: 76

7 § Skall varan transporteras lill köparen inom en och samma ort eller
inom ett område där säljaren vanligen ombesörjer transporten av liknande
varor, sker avlämnandet när varan överlämnas till köparen.

Om varan i annat fall skall transporteras till köparen och annat inte följer av en leveransklausul eller av avtalet i övrigt, sker avlämnandet när varan överlämnas till den transportör som har åtagit sig transporten från avsändningsorten. Om säljaren själv utför transporten, sker avlämnandet först när varan överlämnas till köparen.

Har varan sålts "fritt", "levererad" eller "fritt levererad" med angivan­de av en viss ort, anses den inte avlämnad förrän den har kommit fram till denna ort.

8 § Skall säljaren ordna transporten av varan, skall han ingå avtal om
transporten till bestämmelseorten med lämpligt transportmedel och på
sedvanliga villkor för en sådan transport.

Tiden för avlämnandet

9 § Skall varan inte avlämnas efter anfordran eller utan uppskov och följer tiden för avlämnandet inte heller annars av avtalet, skall varan avlämnas inom skälig tid från köpet.

Skall varan avlämnas inom en viss tidrymd och framgår det inte av omständigheterna att del ankommer på köparen att bestämma tidpunkten för avlämnandet, skall denna bestämmas av säljaren.

Om säljaren vid hämtningsköp skall bestämma tidpunkten för avläm­nandet, skall han i tid underrätta köparen om när varan finns tillgänglig för avhämtning.

Rätt att hålla inne varan

10 § Har säljaren inte gett kredit eller anstånd med betalningen, är han inte skyldig att lämna ut varan eller, genom överlåtelse av dokument eller på annat sätt, frånhända sig förfoganderätten över den förrän betalning sker.

Skall säljaren sända varan från den ort där den skall avlämnas, får han inte med stöd av första stycket underlåta alt avsända den. Han får dock hindra att varan eller dokument avseende varan lämnas ut till köparen innan betalning sker.

Kostnaderna för varan

11 § Säljaren svarar för sådana kostnader för varan som uppkommer före avlämnandet och som inte beror på att avlämnandet har försenats till följd av något förhållande på köparens sida.

Risken för varan

Vad risken innebär

12 § Bär köparen risken för varan, är han skyldig att betala varan även om den har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom en händelse som inte beror på säljaren.


 


Riskens övergång                                                           Prop. 1988/89:76

13 § Risken går över på köparen, när varan avlämnas enligt avtalet eller
enligt 6 eller 7 §.

Avlämnas varan inte i rätt tid och beror det på köparen eller något förhållande på hans sida, går risken över på köparen när säljaren har gjort vad som ankommer på honom för att avlämnandet skall kunna ske.

Skall köparen hämta varan på en annan plats än hos säljaren, går risken över när tiden för avlämnandet är inne och köparen har fått veta att varan finns tillgänglig för avhämtning.

14 § Risken går aldrig över på köparen förrän det genom märkning,
anteckning i transportdokument eller på annat sätt har gjorts klart att
varan är avsedd för köparen.

Varor under transport

15 § Avserköpeten vara under transport, går risken över på köparen vid köpet, om det inte framgår av omständigheterna att köparen har åtagit sig att bära risken från den tidpunkt då varan överlämnades till den transpor­tör som har utfärdat transportdokumentet. Säljaren bär dock alllid risken för att varan vid köpet har förstörts, kommit bort, försämrats eller mins­kal, om han kände till eller borde ha känt till detta men inte har upplyst köparen om det.

Öppet köp

16 §   Har öppet köp avtalats och varan avlämnats, bär köparen risken till dess att varan lämnas tillbaka.

Varans beskaffenhet

Överensstämmelse med avtalet m.m.

17 § Varan skall i fråga om art, mängd, kvalitet, andra egenskaper och
förpackning stämma överens med vad som följer av avtalet.

Om inte annat följer av avtalet, skall varan

1.  vara ägnad för det ändamål för vilket varor av samma slag i allmänhet
används,

2.  vara ägnad för det särskilda ändamål för vilket varan var avsedd att användas, om säljaren vid köpet måste ha insett detta särskilda ändamål och köparen har haft rimlig anledning att förlita sig på säljarens sakkun­skap och bedömning,

3.  ha egenskaper som säljaren har hänvisat till genom att lägga fram prov eller modell, och

4.  vara förpackad på vanligt eller annars försvarligt sätt, om förpackning behövs för att bevara eller skydda varan.

Om varan avviker från vad som föreskrivs i första eller andra stycket eller i något annat avseende avviker från vad köparen med fog kunnat förutsätta, är varan att anse som felaktig.

18 § Fel föreligger även om varan inte överensstämmer med sådana
uppgifter om varans egenskaper eller användning som säljaren har lämnat
vid marknadsföringen av varan eller annars före köpet och som kan antas
ha inverkat på köpet.


 


Varan skall vidare anses felaktig, om den inte överensstämmer med Prop. 1988/89:76 sådana uppgifter om dess egenskaper eller användning som någon annan än säljaren, i tidigare säljled eller för säljarens räkning, före köpet har lämnat vid marknadsföringen av varan och som kan antas ha inverkat på köpet. Varan skall dock inte anses felaktig, om säljaren varken kände till eller borde ha känt till uppgifterna.

Första och andra styckena gäller inte, om uppgifterna har rättats i tid på ett tydligt sätt.

Befintligt skick

19 §   Även om varan har sålts i "befintligt skick" eller med ett liknande allmänt förbehåll skall den anses felaktig, om

1.  varan inte överensstämmer med sådana uppgifter om dess egenskaper
eller användning som säljaren har lämnat före köpet och som kan antas ha
inverkat på köpet,

2.  säljaren före köpet har underlåtit att upplysa köparen om ett sådant väsentligt förhållande rörande varans egenskaper eller användning som han måste antas ha känt till och som köparen med fog kunde räkna med att bli upplyst om, under fömtsättning att underlåtenheten kan antas ha inverkat på köpet, eller

3.  varan är i väsentligt sämre skick än köparen med hänsyn till varans pris och övriga omständigheter med fog har kunnat fömtsätta.

När en begagnad vara har sålts på auktion, anses den såld "i befintligt skick". Vid tillämpning av första stycket 3 skall hänsyn i så fall tas till utropspriset.

Undersökning av varan fiire köpet

20 § Köparen får inte såsom fel åberopa vad han måste antas ha kant till vid köpet.

Har köparen före köpet undersökt varan eller utan godtagbar anledning underlåtit att följa säljarens uppmaning att undersöka den, får han inte såsom fel åberopa vad han borde ha märkt vid undersökningen, om inte säljaren har handlat i strid mot tro och heder.

Andra stycket gäller även när köparen före köpet har fått tillfälle att undersöka prov på varan och felet gäller en egenskap som skulle framgå av provet.

Avgörande tidpunkt för bedömningen av om fel föreligger

21 § Frågan om varan är felaktig skall bedömas med hänsyn till dess beskaffenhet när risken för varan går över på köparen. Säljaren svarar för fel som har funnits vid denna tidpunkt även om felet visar sig först senare.

Uppkommer en försämring av varan efter det att risken har gått över på köparen, skall varan anses felaktig, om försämringen är en följd av sälja­rens avtalsbrott. Detsamma gäller om säljaren genom en garanti eller liknande utfästelse har åtagit sig att under en viss tid svara för varans användbarhet eller andra egenskaper och försämringen avser en egenskap som omfattas av utfästelsen.


 


Påföljder vid dröjsmål med varans avlämnande    Prop. 1988/89:76

Påföljderna

22 § Avlämnas inte varan eller avlämnas den för sent och beror det inte
på köparen eller något förhållande på hans sida, får köparen enligt 23 —
29 §§ kräva fullgörelse eller häva köpet samt dessutom kräva skadestånd.
Han får även hålla inne betalningen enligt 42 §.

Fullgörelse

23 § Köparen får hålla fast vid köpet och kräva fullgörelse. Säljaren är
dock inte skyldig att fullgöra köpet, om det föreligger ett hinder som han
inte kan övervinna eller om fullgörelsen skulle fömtsätta uppoffringar som
inte är rimliga med hänsyn till köparens intresse av att säljaren fullgör
köpet.

Om ett förhållande som nyss nämnts upphör inom rimlig tid, får köpa­ren dock kräva att säljaren fullgör köpet.

Köparen förlorar rätten att kräva att säljaren fullgör köpet, om han väntar orimligt länge med att framställa kravet.

24 § Frågar säljaren om köparen trots dröjsmålet godtar avlämnande
inom en viss tid eller meddelar säljaren att han kommer att fullgöra köpet
inom en viss tid och svarar köparen inte inom skälig tid efter det att han
har fått frågan eller meddelandet, får köparen inte häva köpet om säljaren
fullgör det inom den tid som han har angett.

Hävning

25 § Köparen får häva köpet på gmnd av säljarens dröjsmål, om avtals­
brottet är av väsentlig betydelse för köparen och säljaren insåg eller borde
ha insett detta.

Har köparen förelagt säljaren en bestämd tilläggstid för varans avläm­nande och är den inte oskäligt kort, får köparen även häva köpet om varan inte avlämnas inom tilläggstiden.

Medan tilläggstiden löper får köparen häva köpet endast om säljaren meddelar att han inte kommer att fullgöra köpet inom denna tid.

26 § Avser köpet en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för
köparen efter dennes anvisningar eller önskemål och kan säljaren inte utan
väsentlig förlust tillgodogöra sig varan på annat sätt, får köparen häva
köpet på gmnd av säljarens dröjsmål endast om hans syfte med köpet är
väsentligen förfelat genom dröjsmålet.

Skadestånd

27 § Köparen har rätt till ersättning för den skada han lider genom säljarens dröjsmål, om inte säljaren visar att dröjsmålet beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

Beror dröjsmålet på någon som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet, är säljaren fri från skadeståndsskyldighet endast om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt första stycket. Detsam-


 


ma gäller om dröjsmålet beror på en leverantör som säljaren har anlitat     Prop. 1988/89:76 eller någon annan i tidigare säljled.

Enligt första och andra styckena ersätts inte sådan indirekt förlust som avses i 67 § andra stycket.

Köparen har alltid rätt till ersättning, om dröjsmålet eller förlusten beror på försummelse på säljarens sida.

28 § Hindras säljaren att fullgöra köpet i rätt tid, skall han lämna köpa­ren meddelande om hindret och dess inverkan på möjligheterna till fullgö­relse. Om köparen inte får ett sådant meddelande inom skälig tid efter det att säljaren har fått eller borde ha fått kännedom om hindret, har köparen rätt till ersättning för den skada som kunde ha undvikits om han hade fått meddelandet i tid.

Meddelande om hävning och skadestånd

29 § Har varan avlämnats för sent, får köparen inte häva köpet eller kräva skadestånd på grund av dröjsmålet, om han inte inom skälig tid efter det att han fick kännedom om avlämnandet meddelar säljaren att han häver eller vill kräva skadestånd. Om köparen häver köpet, behöver han dock inte lämna särskilt meddelande om att han vill kräva skadestånd.

Påföljder vid fel i varan

påföljderna

30 § Är varan felaktig och beror det inte på köparen eller något förhål­lande på hans sida, får köparen enligt 31 — 40 §§ kräva avhjälpande, om­leverans eller prisavdrag eller häva köpet samt dessutom kräva skade­stånd. Han får även hålla inne betalningen enligt 42 §.

Undersökning av varan efter avlämnandet

31 § När varan har avlämnats skall köparen så snart omständigheterna medger det undersöka den i enlighet med god affärssed.

Framgår det att varan skall transporteras från platsen för avlämnandet, får köparen vänta med undersökningen till dess att varan har kommit fram.

Om köparen ändrar bestämmelseorten medan varan är på väg eller sänder varan vidare utan att ha haft skälig möjlighet att undersöka den och säljaren vid köpet kände till eller borde ha känt till möjligheten av en sådan omdestinering eller vidaresändning, får undersökningen uppskjutas till dess att varan har kommit fram till den nya bestämmelseorten.

Reklamation

32 § Köparen får inte åberopa att varan är felaktig, om han inte lämnar säljaren meddelande om felet inom skälig lid efter det att han märkt eller borde ha märkt felet (reklamation).

Reklamerar köparen inte inom två år från det att han har tagit emot varan, förlorar han rätten att åberopa felet, om inte annat följer av en garanti eller liknande utfästelse.


 


33 §   Utan hinder av 31 och 32 §§ får köparen åberopa att varan är     Prop. 1988/89:76

felaktig, om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och

heder.

Avhjälpande och omleverans

34 § Köparen har rätt att kräva att säljaren avhjälper felet ulan kostnad
för köparen, om avhjälpande kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet
för säljaren. I stället för att avhjälpa felet får säljaren företa omleverans
enligt 36 §.

Köparen har rätt att kräva omleverans, om avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för honom och säljaren insåg eller borde ha insett detta. Köparen har dock inte rätt att kräva omleverans, om det föreligger ett sådant förhållande som avses i 23 §. Köparen har inte heller rätt att kräva omleve­rans, om det är fråga om en vara som fanns vid köpet och som, med hänsyn lill sina egenskaper och till vad parterna måste antas ha förutsatt, inte kan ersättas med någon annan vara.

Om säljaren inte fullgör sin skyldighet att avhjälpa felet, har köparen rätt till ersättning för försvariiga kostnader för att avhjälpa det.

35    § Köparen får inte kräva avhjälpande av fel eller omleverans, om han inte lämnar säljaren meddelande om kravet i samband med all han rekla­merar eller inom skälig lid därefter. Detta gäller dock inte om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder.

36    § Även om köparen inte kräver det, har säljaren rätt att på egen bekostnad avhjälpa felet eller företa omleverans, om detta kan ske utan väsentlig olägenhet för köparen och utan risk för att köparen inte får sina egna kostnader ersatta av säljaren.

Säljaren får ej åberopa att han inte har beretts tillfälle att avhjälpa felet eller företa omleverans, om köparen har avhjälpt felet och det med hänsyn till omständigheterna inte skäligen kunde krävas att köparen skulle avvak­ta avhjälpande eller omleverans från säljarens sida.

Prisavdrag och hävning

37 § Om avhjälpande eller omleverans inte kommer i fråga eller inte
sker inom skälig tid efter reklamationen, får köparen kräva prisavdrag
beräknat enligt 38 § eller häva köpet enligt 39 §.

Köparen har dock inte rätt till prisavdrag vid köp av begagnade varor på auktion.

38    § Kräver köparen prisavdrag, skall det beräknas så att förhållandel mellan det nedsatta och det avtalsenliga priset svarar mot förhållandet vid tidpunkten för avlämnandet mellan varans värde i felaktigt och i avtalsen-ligt skick.

39    § Köparen får häva köpet på grund av fel, om avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för honom och säljaren insåg eller borde ha insett detta.

Köparen får inte häva köpet på grund av felet, om han inte inom skälig tid efter det att han märkt eller borde ha märkt felet, eller efter den tid för avhjälpande eller omleverans som kan följa av 37 §, meddelar säljaren att han häver köpet. Detta gäller dock inte om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder.


 


Skadestånd                                                                   Prop. 1988/89:76

40 § Köparen har rätt lill ersättning för den skada han lider genom att varan är felaktig, om inte säljaren visar att det har förelegat ett sådant hinder som avses i 27 § första eller andra stycket för att avlämna felfri vara. Vad som sägs i 28 § om säljarens skyldighet att lämna köparen meddelande om hinder för att fullgöra köpet i tid gäller på motsvarande sätt, om det föreligger hinder för att avlämna felfri vara.

Enligt första stycket ersätts inte sådan indirekt förlust som avses i 67 § andrastycket.

Köparen har alltid rätt till ersättning, om felet eller förlusten beror på försummelse på säljarens sida eller om varan vid köpet avvek från vad säljaren särskilt har utfast.

Påföljder vid rättsligt fel

41 § Om tredje man har äganderätt till varan eller har panträtt eller annan liknande rätt i den (rättsligt fel) och det inte följer av avtalet att köparen skall överta varan med den begränsning som tredje mans rätt medför, gäller bestämmelserna om reklamation i 32 § första stycket och 33 §, om avhjälpande och omleverans i 34 —36§§, om prisavdrag och hävning i 37 —39 §§, om skadestånd i 40 § samt om köparens rätt att hålla inne betalningen i 42 §.

Köparen har alllid rätt till ersättning för den skada han lider genom ett rättsligt fel som förelåg vid köpet, om han varken kände till eller borde ha känt till felet.

Påföljder av rättsligt fel får även göras gällande, om tredje man påstår att han har en sådan rätt som avses i första stycket och det finns sannolika skäl för påståendet.

Gemensamma bestämmelser om påföljder vid säljarens avtalsbrott

Rätt att hålla inne betalningen

42 § Har köparen krav på grund av säljarens dröjsmål eller på grund av att varan är felaktig, får köparen hålla inne så mycket av betalningen som motsvarar kravet.

Partiellt avtalsbrott

43 § Är endast en del av leveransen försenad eller felaktig, tillämpas bestämmelserna om ifrågavarande avtalsbrott på denna del. Köparen får häva köpet i dess helhet, om avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för honom i fråga om hela köpet och säljaren insåg eller borde ha insett detta.

Om det kan antas alt säljaren anser sig ha fullgjort köpet i dess helhet trots att allt inte har avlämnats, tillämpas bestämmelserna om fel.

Hävning vid successiv leverans

44 § Skall avlämnande ske efter hand och är någon delleverans försenad
eller felaktig, får köparen häva köpet i fråga om denna enligt de bestäm­
melser som i övrigt gäller för hävning.                                                   10


 


Om dröjsmålet eller felet ger anledning att anta att ett avtalsbrott som     Prop. 1988/89: 76 ger rätt till hävning kommer att inträffa beträffande någon senare delleve­rans, får köparen på denna gmnd häva köpet i fråga om en sådan senare leverans, om det sker inom skälig tid.

Häver köparen i fråga om en delleverans, får han samtidigt häva i fråga om tidigare eller senare leveranser om han på gmnd av sammanhanget mellan dem skulla ha betydande olägenhet av att stå fast vid köpet beträf­fande dessa leveranser.

Köparens skyldigheter Prisets bestämmande

45    § Följer priset inte av avtalet, skall köparen betala vad som är skäligt med hänsyn till varans art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet samt omständighetema i övrigt.

46    § Skall priset beräknas efter antal, mått eller vikt, skall varans mängd vid den tidpunkt då risken för varan går över på köparen läggas till gmnd för beräkningen.

Om priset skall beräknas efter varans vikt, avräknas först förpackning­ens vikt.

47 § Har köparen fått en räkning, är han bunden av det pris som har
angetts i räkningen. Detta gäller dock inte, om han inom skälig tid med­
delar säljaren att han inte godkänner priset, om ett lägre pris följer av
avtalet eller om det fordrade beloppet är oskäligt.

Betalningen

48 § Betalning skall ske hos säljaren. Om betalning skall ske mot över­
lämnande av varan eller dokument avseende varan, skall den dock ske där
överlämnandet äger mm.

Skyldigheten att betala omfattar även skyldighet att i enlighet med avtalet acceptera växel och ställa remburs, bankgaranti eller annan säker­het samt att vidta de andra åtgärder som behövs för att möjliggöra betal­ning.

49 § Följer tidpunkten för betalningen inte av avtalet, skall köparen
betala när säljaren kräver det. Köparen är dock inte skyldig att betala
förrän varan hålls honom till hända eller ställs till hans förfogande i
enlighet med avtalet.

Innan köparen betalar har han rätt att undersöka varan på det sätt som följer av sedvänja eller bör medges med hänsyn till omständighetema, om inte det avtalade sättet för avlämnandet och betalningen är oförenligt med en sådan undersökning.

Har konossement utfärdats för varans transport till bestämmelseorten
eller transporteras varan i övrigt på sådana villkor att säljaren inte sedan
betalning har skett får förfoga över varan, får utan hinder av första eller
andra stycket betalning krävas mot konossement eller när köparen har
tagit emot fraktsedel eller annat bevis för att varan transporteras på sådana
villkor.                                                                                            11


 


Köparens medverkan m. m.                                              Prop. 1988/89:76

50 §   Köparenskall

1.  medverka lill köpet på ett sådant sätt som skäligen kan förväntas av honom för att säljaren skall kunna fullgöra köpet, och

2.  hämta eller ta emot varan.

Påföljder vid köparens avtalsbrott Påföljderna

51 § Betalar köparen inte i rätt tid eller medverkar han inte till köpet
enligt 50 § 1 och beror detta inte på säljaren eller något förhållande på
dennes sida, får säljaren enligt 52 —59§§ kräva betalning eller annan
fullgörelse eller häva köpet samt dessutom kräva skadestånd. Han får även
hålla inne varan enligt 10 § och kräva ränta enligt 71 §.

Uppfyller köparen inte sin skyldighet att hämta eller ta emot varan och beror detta inte på säljaren eller något förhållande på dennes sida, gäller 55 §, 57 § andra — fjärde styckena och 58 §.

Krav på betalning och annan fullgörelse

52 §   Säljaren får hålla fast vid köpet och kräva betalning.

Om köparen avbeställer en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för honom, får säljaren dock inte hålla fast vid köpet genom att fullfölja tillverkningen, vidta andra förberedelser för avlämnandet och kräva betal­ning. Detta gäller dock inte, om ett avbrott skulle medföra en väsentlig olägenhet för säljaren eller risk för alt hans förlust till följd av avbeställ-ningen inte blir ersatt. Skadestånd på grund av avbeställningen beräknas enligt 67-70 §§.

Har varan ännu inte avlämnats, förlorar säljaren rätten att kräva betal­ning, om han väntar orimligt länge med att framställa kravet.

53 § Säljaren får hålla fast vid köpet och kräva att köparen medverkar
till köpet enligt 50 § 1. Köparen är dock inte skyldig att medverka lill
köpet, om det föreligger ett hinder som han inte kan Övervinna eller om
hans medverkan skulle förutsätta uppoffringar som inte är rimliga med
hänsyn till säljarens intresse av köparens medverkan.

Om ett förhållande som nyss nämnts upphör inom rimlig tid, får sälja­ren dock kräva att köparen medverkar till köpet.

Säljaren förlorar rätten att kräva att köparen medverkar till köpet, om han väntar orimligt länge med all framställa kravet.

Hävning på grund av dröjsmål med betalningen

54 § Säljaren får häva köpet på gmnd av köparens dröjsmål med betal­ningen, om dröjsmålet utgör ett väsentligt avtalsbrott.

Har säljaren förelagt köparen en bestämd tilläggstid för betalningen och är den inte är oskäligt kort, får köpet även hävas om köparen inte betalar inom tilläggstiden.

Medan tilläggstiden löper får säljaren häva köpet endast om köparen meddelar att han inte kommer att betala inom denna tid.

Har varan kommit i köparens besittning, får säljaren häva köpet endast
om han har förbehållit sig rätt till detta eller köparen avvisar varan.           12


 


Hävning på grund av bristande medverkan                           Prop. 1988/89:76

55 § Säljaren får häva köpet, om köparen inte medverkar till köpet enligt 50 § 1 och avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för säljaren samt köparen insåg eller borde ha insett detta. Säljaren får under samma fömt­sättningar häva köpet, om köparen inte i rätt lid hämtar eller tar emot varan i fall då det framgår av avtalet eller omständigheterna att säljaren har ell särskilt intresse av att bli a v med det som han har sålt.

Säljaren får vidare häva köpet, om köparen inte inom en bestämd tilläggstid som säljaren har förelagt köparen och som inte är oskäligt kort

1.     medverkar till köpet enligt 50 § I, eller

2.  hämtar eller tar emot varan i fall då del framgår av avtalet eller
omständigheterna att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det
som han har sålt.

Medan en tilläggstid löper får säljaren häva köpet endast om köparen meddelar att han inte kommer all fullgöra sina skyldigheter inom tilläggs-liden.

Hävning vid successiv leverans

56 § Skall betalning ske efter hand i särskilda poster allteftersom avläm­nande sker och föreligger det dröjsmål med betalningen av någon delleve­rans, får säljaren häva köpet i fråga om denna delleverans enligt de bestämmelser som i övrigt gäller för hävning.

Säljaren får häva köpet även i fråga om en senare delleverans, om det inte saknas anledning att anta att dröjsmål med betalningen som ger rätt till hävning kommer att upprepas.

Skadestånd

57 § Säljaren har rätt till ersättning för den skada han lider genom
köparens dröjsmål med betalningen, om inte köparen visar att dröjsmålet
beror på lag, avbrott i den allmänna samfärdseln eller betalningsförmed­
lingen eller annat liknande hinder som köparen inte skäligen kunde för­
väntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen
kunde ha undvikit eller övervunnit.

Säljaren har också rätt till ersättning för den skada han lider genom att köparen inte medverkar till köpet enligt 50 § 1 eller genom alt köparen inte i rätt tid hämtar eller tar emot varan i fall då del framgår av avtalet eller omständighetema att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt. Rätt till ersättning i dessa fall föreligger dock inte, om köparen visar att det har funnits ett hinder av det slag som anges i 27 § första eller andra stycket för att medverka lill köpet eller för alt hämta eller ta emot varan.

Enligt andra stycket ersätts inte sådan indirekt föriusl som avses i 67 § andra stycket.

Säljaren har alllid rätt till ersättning, om avtalsbrottet eller förlusten beror på försummelse på köparens sida.

58 § Hindras köparen att fullgöra köpet i rätt tid, skall han lämna
säljaren meddelande om hindret och dess inverkan på möjligheterna till
fullgörelse. Om säljaren inte får ett sådant meddelande inom skälig tid

efter det att köparen har fått eller borde ha fått kännedom om hindret, har      13


 


säljaren rätt till ersättning för den skada som kunde ha undvikits om han     Prop. 1988/89:76 hade fått meddelandet i tid.

Meddelande om hävning och skadestånd

59 § Säljaren får inte häva köpet på gmnd av köparens dröjsmål med att betala eller med att hämta eller ta emot varan, om han inte innan fullgörel­se har skett meddelar köparen att han häver.

Om köparen har lämnat medverkan enligt 50 § 1 men detta har skett för sent, får säljaren inte häva köpet eller kräva skadestånd på gmnd av dröjsmålet, om han inte inom skälig tid efter det att fick kännedom om att medverkan har lämnats meddelar köparen att han häver eller vill kräva skadestånd. Om säljaren häver köpet, behöver han dock inte lämna sär­skilt meddelande om alt han vill kräva skadestånd.

Specifikation

60 § Skall köparen specificera varans form, mått eller andra egenskaper
och underlåter han att göra det vid avtalad tid eller inom skälig tid efter
det han har fått begäran om detta från säljaren, får säljaren göra specifika­
tionen i överenstämmelse med vad som kan antas vara i köparens intresse.
Detta hindrar inte säljaren från att göra gällande andra påföljder.

Säljaren skall underrätta köparen om den specifikation han gör och förelägga köparen en skälig tid inom vilken denne kan ändra specifika­tionen. Ändrar köparen inte specifikationen inom den tid som har före­lagts honom, blir säljarens specifikation bindande.

Befarat avtalsbrott Stoppningsrätt

61 § Visar det sig efter köpet att en parts handlingssätt eller ekonomiska
förhållanden är sådana, att det finns starka skäl att anta att han inte
kommer att uppfylla en väsentlig del av sina förpliktelser, får motparten
för sin del inställa fullgörelsen och hålla inne sin prestation.

Har säljaren redan avsänt varan och visar det sig att sådana förhållan­den som avses i första stycket föreligger på köparens sida, får säljaren hindra att varan lämnas ut till köparen. Detta gäller även om köparen har tagit emot transportdokument avseende varan.

Den som inställer fullgörelsen eller hindrar att varan lämnas ut skall genast meddela motparten detta. Om han inte gör det, har motparten rätt till ersättning för den skada som han lider genom att ett sådant meddelan­de inte har lämnats i tid.

Den som har inställt sin fullgörelse eller hindrat att varan lämnas ut skall fortsätta fullgörelsen, om motparten ställer godtagbar säkerhet för sin fullgörelse.

Hävning

62 § Står det klart att det kommer att inträffa ett avtalsbrott som ger en
part rätt att häva köpet, får denne häva redan före tiden för fullgörelsen.
Hävningen är dock utan verkan, om motparten genast ställer godtagbar
säkerhet för sin fullgörelse.                                                                 14


 


Konkurs m. m.                                                               Prop. 1988/89: 76

63 § Har en part försatts i konkurs, får konkursboet inträda i avtalet. Motparten får kräva att boet inom skälig tid ger besked om det vill inträda.

Inträder konkursboet i avtalet och är tiden för motpartens fullgörelse inne, får denne kräva att boet fullgör sin prestation eller, om anstånd har medgetts, utan oskäligt uppehåll ställer godtagbar säkerhet för sin fullgö­relse. Är tiden för motpartens fullgörelse inte inne, får denne kräva säker­het om det av särskild anledning är nödvändigt för att skydda honom mot förlust.

Om boet inte inom skälig tid efter motpartens krav enligt första stycket inträder i avtalet eller inte efterkommer motpartens krav enligt andra stycket, får motparten häva köpet.

Överlämnas varan till köparen eller hans konkursbo efter det att köpa­ren har ansökt om förordnande av god man enligt ackordslagen (1970:847) eller försatts i konkurs och har betalning inte skett, får säljaren kräva att varan lämnas tillbaka. Varan behöver dock inte lämnas tillbaka, om betalning sker genast eller, i fall då köpesumman inte ännu har förfallit till betalning, köparen eller konkursboet inom skälig tid efter uppmaning ställer godtagbar säkerhet för betalningen.

Om konkursboet har sålt varan eller på annat sätt har förfogat över den så att den inte kan lämnas tillbaka väsentligen oförändrad och oförmin­skad, skall konkursboet anses ha inträtt i avtalet.

Gemensamma bestämmelser om hävning och omleverans

Verkningar av hävning och omleverans

64 § Hävs köpet, bortfaller säljarens skyldighet att överlämna varan och
köparens skyldighet att betala och medverka till köpet.

I den mån köpet har fullgjorts får vardera parten kräva att motparten lämnar tillbaka vad han har tagit emot. Var och en får därvid hålla inne vad han har tagit emot till dess att den andre ger ut vad han skall lämna tillbaka samt betalar eller ställer godtagbar säkerhet för skadestånd och ränta som han kan vara skyldig att erlägga.

Om säljaren skall företa omleverans, får köparen hålla inne vad han har tagit emot till dess att omleverans sker.

65 § Hävs köpet, skall köparen ge ut den avkastning av varan som han
har fått samt betala skälig ersättning om han har haft annan nytta av
varan.

Om säljaren skall lämna tillbaka betalningen, skall han betala ränta från den dag han tog emot betalningen.

Bortfall av rätt till hävning och omleverans

66 §   Köparen får häva köpet eller kräva omleverans endast om han kan lämna tillbaka varan väsentligen oförändrad och oförminskad. Rätten att häva köpet eller kräva omleverans går dock inte föriorad, om

1.  varan har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom sin egen beskaffenhet eller något annat förhållande som inte beror på köparen,

2.  varan har förstörts, försämrats eller minskat till följd av en åtgärd som har varit behövlig för att undersöka om varan är felfri, eller

3.  varan helt eller delvis har sålts vidare i vanlig ordning eller använts av  15


 


köparen för förutsatt bruk innan han märkte eller borde ha märkt det fel på     Prop. 1988/89: 76 grund av vilket han vill häva köpet eller kräva omleverans.

Rätten all häva köpet eller kräva omleverans går inte heller förlorad, om köparen ersätter säljaren den minskning i varans värde som är en följd av att varan har försämrats eller minskat.

Skadeståndets omfattning

Allmänt

67 § Skadestånd på grund av avtalsbrott omfattar ersättning för utgifter, prisskillnad, utebliven vinst och annan direkt eller indirekt föriusl med anledning av avtalsbrottet. Skadestånd enligt denna lag omfattar dock inte ersättning för förlust som köparen tillfogas genom skada på annat än den sålda varan. Som indirekt föriusl anses

1.  föriusl till följd av minskning eller bortfall av produktion eller omsätt­
ning,

2.  annan förlust till följd av alt varan inte kan utnyttjas på avsett sätt,

3.  utebliven vinst till följd av att ett avtal med tredje man har fallit bort eller inte har blivit riktigt uppfyllt, och

4.  annan liknande förlust, om den varit svår all förutse.

Som indirekt förlust enligt andra stycket anses dock inte en sådan förlust som den skadelidande har haft för att begränsa en förlust av annat slag än som anges i andra stycket.

Prisskillnad

68    § Har köpet hävts och köparen gjort ett täckningsköp eller säljaren sålt varan på nytt, och har åtgärden vidtagits med omsorg och inom skälig tid efter det att köpet hävdes, läggs priset enligt köpet och priset vid täckningsköpet eller försäljningen till grund för beräkningen av prisskillna­den.

69    § Har köpet hävts utan att täckningsköp eller försäljning enligt 68 § har skett och finns del ett gängse pris för sådana varor som köpet avser, läggs priset enligt köpet och varans gängse pris vid tiden för hävningen till grund för beräkning av prisskillnaden.

Begränsning av skadan och nedsättning av skadeståndet

70 § Den skadelidande parten skall vidta skäliga åtgärder för att begrän­
sa sin skada. Försummar han det, får han själv bära en motsvarande del av
föriusten.

Om skadeståndet är oskäligt med hänsyn till den skadeslåndsskyldiges möjligheter att förutse och hindra skadans uppkomst samt omständighe­terna i övrigt, kan skadeståndet jämkas.

Ränta

71 § I fråga om ränta på priset och andra fordringar som inte betalas i tid
gäller räntelagen (1975:635).

I fall då säljaren får kräva betalning mot tillhandahållande av varan         16


 


utgår dock ränta enligt 6 § räntelagen redan från den dag säljaren framstäl-     Prop. 1988/89: 76 ler ett sådant krav även om förfallodagen ej är bestämd i förväg. Detsam­ma gäller i fall då säljaren får kräva betalning mot sådant dokument eller bevis som innebär att säljaren inte får förfoga över varan när det har lämnats ut till köparen.

Andra stycket gäller dock inte om säljaren ger ut varan, dokumentet eller beviset trots att betalning inte sker.

Vård av varan

Säljarens vårdplikt

72 § Om varan inte hämtas eller tas emot i rätt tid eller om den inte överlämnas till köparen lill följd av något annat förhållande på hans sida, skall säljaren för köparens räkning vidta skäliga åtgärder för vård av varan, om han har den i sin besittning eller annars kan ta hand om den.

Köparens vårdplikt

73 §   Vill köparen avvisa en vara som han har tagit emot, skall han för säljarens räkning vidta skäliga åtgärder för vård av varan.

Vill köparen avvisa en vara som har sänts till honom och hålls honom tillhanda på bestämmelseorten, skall han ta hand om den för säljarens räkning, om det kan ske utan alt betalning sker och utan oskälig kostnad eller olägenhet. Sådan skyldighet föreligger dock inte, om säljaren eller någon som på hans vägnar kan ta hand om varan finns på bestämmelseor­ten.

Förvaring hos tredje man

74 § Har den part som skall ta vård om varan överlämnat den till tredje man för förvaring för motpartens räkning och har förvararen valts med omsorg, är den vårdpliktige parten fri från ansvar för varan när förvararen har tagit emot den.

Ersättning för vårdkostnader

75 § Den part som skall ta vård om varan för motpartens räkning har rätt lill ersättning för försvarliga utgifter och kostnader på grund av vår­den. Han får hålla inne varan till dess att ersättningen betalas eller god­tagbar säkerhet ställs för den.

Försäljning av varan

76 § Den part som skall ta vård om varan får sälja den, om han inte utan väsentlig kostnad eller olägenhet kan fortsätta med vården eller om mot­parten dröjer oskäligt länge med att ta hand om varan eller med att betala varan eller ersätta kostnader för vården.

Om varan är utsatt för snabb förstörelse eller försämring eller om den fordrar alltför kostsam vård, skall den säljas om det kan ske.

Varan skall säljas med omsorg. Motparten skall om möjligt underrättas
före försäljningen.                                                                            17

2    Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 76


77 §   Har en part rätt att sälja varan enligt 76 § men kan den inte säljas     Prop. 1988/89: 76
eller är det uppenbart att priset inte skulle täcka kostnaderna för en

försäljning, får parten förfoga över varan på annat sätt som är försvarligt. Innan det sker, skall motparten om möjligt underrättas.

78 § Vad en försäljning har inbringat och vad en part på annat sätt har
fått ut av varan skall, liksom uppkomna kostnader, redovisas för motpar­
ten. Överskott tillfaller motparten.

Avkastning

79    § Avkastning som varan ger före avtalad tid för avlämnandet tillfaller säljaren, om det inte med fog kunde beräknas att den skulle utfalla senare. Avkastning som varan ger efter det att den skall avlämnas tillfaller köpa­ren, om det inte med fog kunde beräknas att den skulle utfalla tidigare.

80    § I köp av aktier ingår utdelning som inte har förfallit till betalning före köpet och sådan företrädesrätt för aktieägare att delta i emission som inte har kunnat utövas före köpet.

81    § 1 köp av räntebärande fordringar ingår ränta som är upplupen men ännu inte förfallen till betalning vid den tidpunkt som har avtalats för avlämnandet. Vad som svarar mot sådan ränta skall köparen betala till säljaren utöver priset, om inte fordringen har sålts som osäker.

Vissa meddelanden

82 § Harett meddelande som köparen skall lämna säljaren enligt 23, 24,
29, 32, 35, 39, 47 eller 61 § avsänts på ett ändamålsenligt sätt, får medde­
landet åberopas även om det försenas, förvanskas eller inte kommer fram.
Detsamma gäller beträffande ett meddelande som säljaren skall lämna
köparenenligt 52, 53, 59eller61 §.

Denna lag träder i kraft den Ijuli 1990.

Genom lagen upphävs lagen (1905:38 s. 1) om köp och byte av lös egendom med den begränsningen att de hänvisningar till den lagen som finns i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresan­de skall fortsätta att gälla.

I fråga om avtal som har ingålts före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser.

18


 


2 Förslag till

Lag om ändring i räntelagen (1975:635)

Härigenom föreskrivs att 2§ räntelagen (1975:635) skall ha följande lydelse.


Prop. 1988/89:76


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


2§

Ränta på fordran utgår ej för tid innan fordringen är förfallen till betalning.


På fordran som avser återgång av betalning då avtal hävts till följd av betalningsmottagarens kontrakts­brott eller på likande grund utgår dock ränta för tiden från den dag betalningen erlades till och med den dag återbetalning sker eller, om återbetalning ej sker i rätt lid, den dag från vilken ränta börjar utgå enligt 3 eller 4 §.


På fordran som avser återgång av betalning då avtal hävts till följd av kontraktsbrott eller på likande gmnd utgår dock ränta för tiden från den dag betalningen erlades till och med den dag återbetalning sker eller, om återbetalning ej sker i rätt tid, den dag från vilken ränta börjar utgå enligt 3 eller 4 §.


 


Denna lag träder i kraft den Ijuli 1990.


19


 


Justitiedepartementet                             Prop. 1988/89:76

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 oktober 1988.

Närvarande: statsministem Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Nordberg, Engström, Freivalds och Wallström.

Föredragande: statsrådet Freivalds

Lagrådsremiss om ny köplag 1  Inledning

Lagen (1905:38 s. 1) om köp och byte av lös egendom utgör ett av de äldsta exemplen på lagstiftning som har tillkommit i nordiskt samarbete. Mot­svarande lagar antogs i Danmark år 1907 och i Norge år 1908. Den isländska köplagen från år 1922 anknyter nära till de skandinaviska köpla­garna.

Finland stod den gången utanför det nordiska köplagssamarbetet. År 1961 inleddes emellertid ett arbete på en finsk köplag. Ett syfte med det arbetet var att åstadkomma en modern köplagstiftning. Samtidigt fram­hölls från finsk sida vikten av en enhetlig nordisk lagstiftning på detta område. Detta kom att bilda upptakten till ett nordiskt reformarbete på köprättens område. Danmark, Norge och Sverige utsåg sakkunniga som fick i uppdrag att följa det finska arbetet. Senare utvidgades de sakkunni­gas uppdrag till att avse en översyn av köplagarna i Danmark, Norge och Sverige. Förslag eller utkast till (nya) köplagar lades i de fyra länderna fram under åren 1976-1978.

Sedan lagförslagen remissbehandlats låg arbetet på en revision av köp­rätten nere i avvaktan på att Förenta Nationemas kommission för intema-tionell handelsrätt (UNCITRAL) slutförde arbetet på en konvention om intemationella köp. Vid en diplomatkonferens i Wien den 11 april 1980 antogs en sådan konvention.

Den 10 juni 1980 beslöt justitieministrarna i Danmark, Norge, Finland och Sverige att tillsätta en arbetsgmpp med uppdrag att undersöka möjlig­hetema att åstadkomma samordnade köplagar för de fyra ländema.

Arbetsgmppen avlämnade i oktober 1984 betänkandet (NU 1984:5) Nordiska köplagar. Betänkandet innehåller förslag till nya köplagar i Dan­mark, Norge och Sverige samt förslag till köplag i Finland. Det svenska betänkandet har remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av
betänkandet som bilaga 1, dels det svenska lagförslag som läggs fram i
betänkandet som bilaga 2, dels en förteckning över remissinstansema och
en remissammanställning som bilaga 3.                                                 20


 


Under lagstiftningsärendets beredning i justitiedepartementet har över­läggningar hållits med företrädare för justitiedepartementen i Danmark, Finland och Norge. Därefter har en köplag antagits i Finland den 27 mars 1987 och en ny köplag antagits i Norge den 13 maj 1988. I Danmark är siktet inställt på att lägga fram förslag till en ny köplag under år 1989.

I Sverige har de lösningar som diskuterats vid de nordiska departe­mentsöverläggningarna behandlats vid särskilda överläggningar med före­trädare för Svea hovrätt, konsumentverket, juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Lantbmkarnas Riksförbund, Sveriges advokat­samfund, Sveriges industriförbund, SHIO/Familjeföretagen, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund. Svenska handelskammarför-bundet. Kooperativa förbundet och Sveriges Mekanförbund samt med professor emeritus Jan Hellner.


Prop. 1988/89:76

Allmänna utgångspunkter


 


2 Allmänmotivering

2.1 Allmänna utgångspunkter

2.1.1 Behovetaven reform på köprättens område

Köplagen har fortfarande väsentligen samma innehåll som när den inför­des för drygt 80 år sedan. Lagen präglas av de värderingar och förhållan­den som rådde då. Det är naturligt att samhällsutvecklingen medfört att köplagen med tiden har kommit att framstå som allt mera föråldrad.

Handeln med jordbmksprodukter, råvaror och basprodukter spelade ännu vid seklets början en dominerande roll. Det var till stor del fråga om varor som var allmänt tillgängliga på den inhemska eller utländska mark­naden och som ofta var utsatta för betydande prisförändringar. Vid sidan av sådana köp var köp av kreatur och hantverksprodukter viktiga. Indu­striproduktemas andel i handeln var däremot betydligt mindre.

I dag spelar handeln med industriellt tillverkade varor en central roll. Detta gäller såväl massproducerade varor som verkstadsindustrins pro­dukter. Beställningsköp, dvs. köp som fömtsätter att varan tillverkas se­dan köpeavtalet har ingåtts, ofta i enlighet med köparens anvisningar eller önskemål, har blivit allt vanligare och viktigare vid sidan om köp som avser standardiserade industriprodukter. I båda fallen är det ofta fråga om tekniskt komplicerad utmstning, som dessutom är specifik för en viss tillverkare och som därför inte finns allmänt tillgänglig på marknaden. Också i fråga om andra industriellt tillverkade varor är det vanligt att det endast finns en eller ett fåtal producenter och säljare av en särskild modell, märke eller typ av en bestämd vara. Produkterna kan med andra ord vara differentierade även när det gäller serietillverkade varor.

Även i marknadsförhållandena har betydande förändringar skett. Distri­butionskedjan består i många branscher av flera led som dock kan vara starkt integrerade sinsemellan, bl.a. genom ensamförsäljningsavtal och andra liknande arrangemang.

Dessa faktorer medför att en köpare redan från början kan vara mer eller mindre hänvisad till en viss eller ett fåtal leveranskällor och sedan är


21


 


beroende av den säljare som köparen har valt att ingå avtal med, t. ex. vad gäller rättelse av fel, service och leverans av reservdelar och tillbehör. Situationen vid köp av industriprodukter avviker betydligt från köp av sådana råvaror och andra motsvarande nyttigheler som är allmänt till­gängliga på marknaden och ofta utsatta för prisförändringar.

Marknadsföringen spelar numera också en betydande roll som underlag för köpet, i synnerhet i handeln med industriprodukter. Speciellt när det gäller tekniskt komplicerade produkter har de uppgifter som för säljarens räkning lämnas om varan i många fall en avsevärd betydelse för köparen.

Kommunikationerna har under de senaste årtiondena utvecklats väsent­ligt. Detta har bl. a. inverkat på sättet att ingå och avveckla avtal, framför allt i den internationella handeln, och har över huvud taget ökat avtalspar­ternas möjligheter till snabba kontakter med varandra.

Också när det gäller transportförhållandena har det skett en betydande teknisk utveckling, som delvis förändrat förutsättningarna för t. ex. den inlernordiska handeln. Handeln med andra länder spelar också en helt annan roll i dag än vid köptagens tillkomst.

Bestämmelserna i 1905 års lag är på många punkter elastiskt utformade. Detta har möjliggjort för rättspraxis att i viss utsträckning anpassa lagen till den utveckling som har skett. Lagens dispositiva karaktär har dessutom öppnat dörren för en utveckling av köprälten genom avialspraxis. Men detta har samtidigt minskat lagens betydelse som grundläggande rättskälla på området.

Sverige och Finland har i december 1987 med vissa reservationer ratifi­cerat Förenta Nationernas konvention den 11 april 1980 angående avtal om internationella köp av varor (FN-konventionen). Norge har ratificerat konventionen i juli 1988. Danmark väntas ratificera den i slutet av år 1988. Självfallet medför det ett behov av att de nationella köplagarna i dessa länder anpassas till FN-konventionen så långt det är möjligt och lämpligt.

Det råder alltså ingen tvekan om att utvecklingen på flera områden definitivt har sprungit förbi 1905 års lag. I likhet med arbetsgruppen och del alldeles övervägande antalet remissinstanser anser jag därför att det föreligger ett klart behov av en ny lagstiftning avseende köp av lös egen­dom.


Prop. 1988/89:76

Allmänna

utgångspunkter


 


2.1.2 Riktlinjer för en ny köplagstiftning

En ny köplagstiftning skall självfallet innehålla de grundläggande reglerna om förhållandet mellan köpare och säljare. Den skall bl. a. ge ändamålsen­liga anvisningar om hur praktiskt viktiga problem som kommer upp i samband med köp bör lösas. En köplag som knyter an till moderna förhållanden kan minska behovet av särskilda avtalsvillkor mellan parter­na, vilket är ägnat att underlätta avtalsförhandlingarna och därmed den allmänna handeln. I den mån det i det enskilda fallet behövs en avtalsreg­lering, kan köplagen tjäna som utgångspunkt för avtalsskrivningen.

Köplagen måste täcka köp av mycket skiftande slag. Variationerna gäller till en början föremålet för köpet. Det kan vara fråga om varor av


22


 


högst olika slag och värde — råvaror, konsumtionsvaror, verkstadsproduk­ter, begagnade föremål, konst, värdepapper m.m. Också variationer i partsförhållandel kan innebära att olika krav bör ställas på de köprällsliga reglerna. Regleringen bör vara utformad med hänsyn lill vad som framstår som en önskvärd och lämplig normallösning. I vissa fall kan en normallös­ning inte anvisas och reglerna får i sådana fall utformas så att de inbjuder lill erforderiiga avvikelser i avtalet. De köprättsliga reglerna bör bygga på vad som är en rimlig avvägning mellan parternas intressen så som dessa ter sig vid en generell bedömning.

Med tanke på det stora antal varierande situationer som de köprällsliga reglerna skall gälla måste de på många punkter oundvikligen bli relativt allmänt hållna. I flera avseenden får det snarast bli fråga om riktlinjer för bedömningen av de problem som kan komma upp i praktiken. Rättsområ­dets vidd gör också att parterna i princip måste ha möjlighet alt komma överens om en annan reglering i ett eller annat avseende. Att lagens regler kan behöva fyllas ut och preciseras genom avtal har redan berörts.

Det sagda innebär att en ny köplag — i likhet med den gällande — bör bygga på avtalsfrihet mellan parterna. Detta betyder dock inte att fullstän­dig avtalsfrihet råder. Bl. a. ger bestämmelserna om oskäliga avtalsvillkor i 36 § avtalslagen möjlighet att i ett enskilt fall bortse från eller modifiera villkor i ett köpeavtal som på ett eller annat sätt missgynnar den ena avtalsparten. Den dispositiva rätten utgör härvid en viktig jämförelse­punkt för bedömningen. Marknadsrättsliga lösningar ger också möjlighet för det allmänna att påverka handelsvanorna i affärslivet. De båda av­talsvillkorslagarna, dvs. lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsument­förhållanden och lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare, syftar exempelvis till att tillgodose behovet av att mera generellt kunna ingripa mot standardiserade avtalsformulär som innehåller oskäliga vill­kor.

Den gällande köplagen präglas i viss mån av tanken att parterna i ett köpeavtal skall betraktas, inte som motståndare vilka var och en på sin sida uteslutande försöker tillgodose sina särskilda intressen utan som medarbetare vilka gemensamt verkar för något som är till fördel för dem båda. Ett sådant synsätt bör enligt min mening ligga till gmnd även för en modern köplag.

Samhället blir allt mer komplicerat. Den tekniska utvecklingen går snabbt. Allt fler varor kräver specifik anpassning till den individuelle köparen för att svara mot dennes behov. Detta för med sig all kraven på samverkan mellan köpare och säljare växer. Många gånger kan en sådan samverkan vara nödvändig för alt ett köpeavtal över huvud taget skall vara praktiskt genomförbart. Man får räkna med att dessa förhållanden kommer att vara än mer uttalade i morgondagens samhälle. Den gällande köplagen har kommit att fylla en viktig uppgift utöver att ge svar på köprällsliga problem. Eftersom det saknas en allmän civillag har rättstill-lämpningen och rättsvetenskapen i stor utsträckning sökt ledning i köp­lagen vid avgörandet av allmänna kontraktsrättsliga frågor som inte är särskilt reglerade i annan lag. Den köprättsliga lagstiftningen har därför genom analogier fått betydelse långt utanför dess egentliga tillämpnings-


Prop. 1988/89:76

Allmänna utgångspunkter

23


 


område. Det kan dock inte gärna komma i fråga att direkt utforma en köplag så att den skall fungera som en allmän civillag, låt vara att det vid utformningen av köplagstiftningen finns anledning att på många punkter anlägga ett brett civilrätlsligt perspektiv. Huruvida köprätten skall tjäna till ledning för andra rättsområden måste liksom för närvarande huvud­sakligen bli en fråga för rättstillämpningen. Det får också ankomma på domstolarna att ta ställning till frågan om den nya köplagens betydelse på områden där gällande rätt bygger på en analog tillämpning av principerna bakom 1905 års lag.


Prop. 1988/89:76

Allmänna utgångspunkter


 


2.1.3 Förhållandet till FN-konventionen

Som jag redan har nämnt har Norge, Finland och Sverige med vissa reservationer ratificerat FN-konventionen angående avtal om intematio­nella köp av varor. Danmark väntas göra det före utgången av år 1988. I fråga om sättet att införa konventionens regler i svensk rätt har valts modellen med en s. k. blankettlag. Det innebär att det i en särskild lag, lagen (1987:822) om internationella köp, har angivits att vissa av bestäm­melserna i FN-konventionen skall i originaltexternas lydelse gälla som lag i Sverige. Lagen om internationella köp träder i kraft den 1 januari 1989 (se SFS 1988:843).

Det är naturligtvis en fördel om reglerna för nationella och internatio­nella köp blir så lika varandra som möjligt. Handeln med andra länder spelar en stor roll för svenskt näringsliv. Allt fler köpare och säljare kommer i kontakt med såväl nationella som internationella transaktioner. Arbetsgruppen har också haft som målsättning att närma de nationella köpreglerna till reglerna i FN-konventionen. Gmppen har emellertid an­sett att en lösning som går ut på en fullständig anpassning av de nya köplagarna till FN-konventionen inte är realistisk. De remissinstanser som har uttalat sig i denna fråga har genomgående ställt sig på samma linje. För egen del instämmer jag också i den bedömningen.

Konventionens tillämpningsområde är mer begränsat än som är och bör vara fallet med de nationella nordiska köplagama. FN-konventionen ger inte heller några tillfredsställande lösningar på alla de frågor som bör täckas av en nationell lag. Helt naturligt utgör också konventionen en balans mellan olika rättssystem — något som är en förutsättning för att den skall kunna få en bred anslutning. Den nordiska köprätten har på olika sätt påverkat konventionens innehåll men det är givet att man från nor­diskt håll inte har kunnat få gehör för alla de synpunkter som man fört fram. Det går inte att komma ifrån att det på vissa punkter finns ett behov av avvikande lösningar på det nationella planet.

Det finns alltså inte skäl att fullständigt anpassa den nya svenska köp­lagen till FN-konventionen. En strävan bör dock vara att beakta konven­tionens reglering så långt det går. Detta gäller både beträffande systematik och i fråga om innehåll. Från praktisk synvinkel är det en fördel om den nationella och internationella regleringen till sin systematik inte avviker alltför radikalt. Om strukturen i den nationella köplagen i vissa gmndläg­gande drag motsvarar konventionen torde detta nämligen göra det lättare


24


 


för läsaren att jämföra de två regelsystemen och se vilka olikheter som föreligger i bestämmelsernas innehåll. Även beträffande de materiella frågoma finns det skäl att — oavsett sättet för konventionens genomföran­de — beakta dess bestämmelser vid utformningen av de nya nationella köplagarna. Man bör undvika onödiga skillnader mellan de regler som gäller vid intemationella köp, å ena sidan, och vid nationella och nordiska köp, å den andra.


Prop. 1988/89:76

Allmänna utgångspunkter


 


2.1.4 Förhållandet till konsumentköp

I alla de nordiska länderna utom Island har under 1970- talet genomförts tvingande lagstiftning om köp mellan näringsidkare och konsumenter, konsumentköp. Regleringen av konsumentköpen har emellertid genom­förts på olika sätt. I Danmark och Norge infördes tvingande bestämmelser om konsumentköp i de gällande allmänna köplagama. I Finland finns en konsumentskyddslag som innehåller gmndläggande tvingande bestämmel­ser om konsumentköp.

I Sverige finns en särskild konsumentköplag (1973:129) vars bestäm­melser är tvingande till konsumentens förmån. Detta innebär att av­talsvillkor som inskränker konsumentens befogenheter enligt lagen blir ogiltiga. Däremot är det inget som hindrar att parterna avtalar om villkor som är gynnsammare för konsumenten. Lagen ger med andra ord ett minimiskydd för denne.

Vid sidan av konsumentköplagen är också reglema i den allmänna köplagen tillämpliga på konsumentköp. Detta gäller inte bara frågor som är oreglerade i konsumentköplagen utan också frågor som behandlas i båda lagarna. Den allmänna köplagens bestämmelser är dispositiva, dvs. gäller endast när något annat inte har avtalats. I vissa avseenden är den allmänna köplagens regler förmånligare för köparen än konsumentköpla-gens regler. I sådana fall kan den allmänna köplagens regler bli tillämpliga även på konsumentköp.

Det rådande systemet har kritiserats som svårt att förstå och överblicka. Konsumentköplagen har också varit föremål för en översyn. Denna har resulterat i ett förslag till en ny konsumentköplag (se SOU 1984:25) som innehåller utförligare bestämmelser än den gällande.

Förslaget till ny konsumentköplag har remissbehandlats. Remissinstan­serna har genomgående uttalat att det behövs en ny lagreglering för konsu­mentköpen.

Under remissbehandlingen av förslaget till ny allmän köplag har emel­lertid frågan kommit upp om en reglering av konsumentköpen bör ske i en särskild konsumentköplag eller om regleringen av dessa köp bör integreras i den allmänna köplagen. Flera remissinstanser har ansett att konsument­reglerna bör arbetas in i den allmänna köplagen.

Jag kan i och för sig ha förståelse för ett sådant synsätt. Flera skäl kan anföras till förmån för en enda lag som gäller såväl vid allmänna köp som vid konsumentköp. De materiella reglema torde i viss omfattning komma att överensstämma med varandra. För säljare som avtalar både med konsumenter och med näringsidkare blir det lättare att se vilka regler som


25


 


gäller i de olika fallen. Man undviker också de gränsdragningsproblem som kan uppstå om man har två regelsystem. Den föreslagna nya konsument­köplagen lämnar vidare vissa luckor som ändå måste fyllas ut av de regler som gäller för köp i allmänhet.

Som andra remissinstanser har pekat på finns det emellertid också goda skäl som talar för ett system med dels en allmän köplag, dels en konsu­mentköplag. Det är givetvis av värde att samlat och i en enda lag kunna finna de regler som gäller just för konsumentköp. Konsumenter, konsu­mentvägledare och andra som har behov av att lätt hitta bestämmelser om konsumenlköp slipper att söka i en omfattande allmän lag som med nödvändighet måste innehålla åtskilligt som är av inget eller mycket ringa intresse för konsumentköp. Dessutom skulle en enda lag för såväl allmän­na köp som konsumenlköp kräva vissa modifikationer, tillägg och undan­lag för konsumentköp. Det ligger också mera i linje med konsumentregler­nas allmänna syfte att värna om konsumentintresset, om bestämmelserna rent tekniskt ges en utformning som är lättillgänglig för konsumenter.

Med en särskild konsumentköplag blir del vidare enklare att med avvi­kelse från den allmänna köplagen införa lösningar som särskilt tar hänsyn till konsumenternas förhållanden. Sålunda kan det t. ex. på vissa punkter vara motiverat att låta konsumenlköpsreglerna följa konsumenttjänstreg­lerna i stället för reglerna i den allmänna köplagen. Det kan också vara lättare att i framtiden genomföra reformer i konsumentskyddet vid köp om detta inte kräver ingrepp i den allmänna köplagen. Den allmänna köplagen kan dessutom ges en bättre anpassning lill näringslivet om man där inte behöver ta hänsyn till särskilda konsumenlskyddsaspekter.

Med hänvisning till det nu anförda anser jag att konsumentköpen bör regleras i en särskild och fristående konsumentköplag. Inom justitiedepar­tementet pågår arbete med en lagrådsremiss med förslag till en sådan lag. Avsikten är att förslag om en sådan lag skall föreligga i sådan tid att det när den lagstiftning som nu föreslås behandlas av riksdagen skall gå att få en samlad bild av hur lagstiftningen på köprättens område är avsedd att utformas samt att de båda lagarna också skall kunna träda i kraft samti­digt.


Prop. 1988/89:76

Allmänna

utgångspunkter


 


2.1.5 Nordisk rättslikhet

Arbetsgruppen understryker på flera ställen i sitt betänkande önskemålet att man i möjligaste mån bevarar den nordiska rättslikheten på köprättens område. För egen del vill jag starkt instämma i detta. Den inlernordiska handelns del av utrikeshandeln är betydande för alla de nordiska länderna. Det är en avsevärd fördel om en gemensam köplagstiftning kan ligga till grund för denna handel. Att den nya köplagstiftningen blir så enhetlig som möjligt i de nordiska länderna är därför viktigt inte minst av praktiska skäl.

Med nordiska köplagar som sinsemellan är i allt väsentligt överensstäm­mande kan man undgå eller i varje fall minska behovet av att bestämma vilket lands lag som skall tillämpas. Därigenom underlättar man avtalsför­handlingarna och förbättrar parternas möjligheter att överblicka och fömt-


26


 


se rättsläget vid sådana köp. Dessa synpunkter har särskilt stor betydelse för de små och medelstora företagen som ofta inte har omedelbar tillgång lill juridisk sakkunskap. En enhetlig köplagsliftning är dessutom av bety­delse när det gäller att utveckla Norden som hemmamarknad. Möjligheter­na att uppnå nordisk enhetlighet är dock beroende av flera omständighe­ter. En är hur FN- konventionen skall införiivas med nationell rätt. Jag har tidigare nämnt all FN-konventionen har införlivats med svensk rätt ge­nom en s. k. blankettlag. Konventionen kommer alt gälla som lag här i riket i dess originaltexter. Ell motsvarande förfarande har tillämpats i Finland och torde komma att tillämpas i Danmark. I Norge har man däremot införlivat konventionen med norsk rätt genom att arbeta in den i den allmänna köplagen.

Möjligheten att uppnå nordisk enhetlighet är också beroende av hur regleringen av konsumentköp blir i de olika nordiska länderna. Jag har tidigare redogjort för skälen till att enligt min mening konsumentreglema bör samlas i en fristående konsumentköplag. I Finland har man valt samma lösning som i Sverige. I Norge har konsumentköpreglerna tagits in i den allmänna köplagen. En särskild utredning skall emellertid tillsättas för alt överväga möjligheterna all bryta ut dem och samla dem i en särskild lag. I Danmark har man ännu inte tagit slutlig ställning. I både Norge och Danmark kan det alltså på sikt bli samma lösning som i Sverige och Finland.

Ytterligare en omständighet som påverkar möjligheten att uppnå nor­disk enhetlighet på köprättsområdet är att rättspraxis i de olika länderna, trots den gemensamma gmnden, delvis har glidit isär. Arbetsgmppen har uttalat att den försökt att överbrygga sådana skillnader men att det likväl visat sig nödvändigt all godta vissa olikheter mellan förslagen till följd av en något olika praxis som man inte har velat överge.

Arbetsgmppen pekar också på en annan omständighet av betydelse för möjligheten att uppnå överensstämmelse mellan de nordiska köplagarna. Under arbetsgruppens arbete visade det sig att man från norsk sida önska­de en något mer utförlig reglering än de andra länderna. Och från dansk sida önskade man formuleringar som mera anknyter till dem som före­kommer i de gällande köplagarna.

Skillnaderna i arbetsgmppens förslag är minst mellan de finska och svenska förslagen. Det finska förslagets svenskspråkiga version och det svenska förslaget är nästan identiska.

Frågan om nordisk rättslikhet har tillmätts stor betydelse av remissin­stanserna. Många har starkt betonat vikten av att reglerna blir mera överensstämmande i de nordiska länderna.

Enligt min mening bildar arbetsgmppens betänkande en god utgångs­punkt för att bevara och utveckla den nordiska rättslikheten på köprättens område. Redan det faktum att Finland får en köplag som svarar mot de övriga ländernas köplagar är ett betydande framsteg. Jag ser det också som positivt att det i arbetsgmppen har kunnat uppnås enighet om det reella innehållet i de flesta bestämmelserna.

Vid de nordiska departementsöverläggningarna som nämnts i avsnitt I har det emellertid visat sig möjligt att få en ännu större överensstämmelse


Prop. 1988/89:76

Allmänna utgångspunkter

27


 


mellan köpreglerna i de nordiska länderna. Enighet har sålunda uppnåtts om lösningar i sak som innebär en ökad nordisk rättslikhet jämfört med arbetsgmppens förslag. Denna enighet om det materiella innehållet har också kunnat slå igenom i de enskilda formuleringarna, låt vara att de språkliga skillnaderna sätter vissa gränser. En sådan ökad harmonisering av formuleringama är särskilt värdefull genom att den kan förebygga tolkningstvister och motverka att rätts- och avtalspraxis utvecklas olika i de nordiska länderna.

De nordiska departementsöverläggningama har alltså resulterat i en betydande grad av harmonisering mellan lagförslagen. Att skilda lösningar har valts för genomförandet av FN-konventionen och placeringen av kon­sumenlköpsreglerna har inte hindrat att många av de skillnader som förelåg i arbetsgmppens betänkande har arbetats bort. Enligt min mening är det lagförslag som nu läggs fram väl ägnat att bevara och t. o. m. stärka den nordiska rättslikheten på köprättens område.


Prop. 1988/89:76

Allmänna utgångspunkter


 


2.1.6 Olika typer av köp

I 1905 års lag görs en gmndläggande skillnad mellan å ena sidan species-köp och å andra sidan genusköp eller leveransavtal. Med speciesköp avses köp av bestämt gods, dvs. köp vid vilket säljarens prestationsskyldighet från början är koncentrerad till ett visst föremål. Med genusköp avses däremot köp som inte avser bestämt gods utan en viss myckenhet av angivet slag. Även s. k. halvgeneriska köp, dvs. fall där en "viss mycken­het" har sålts för att "ur bestämt gods uttagas", behandlas på samma sätt som genusköp i trängre bemärkelse.

Gmnden till distinktionen mellan speciesköp och genusköp är att sälja­ren vid den senare typen av köp har frihet — eller i varje fall större frihet än vid speciesköp — att välja den egendom med vilken köpet fullgörs. Denna skillnad utgör anledningen till att bestämmelserna om genusköp i många avseenden är strängare mot säljaren än bestämmelsema om spe­ciesköp.

Som arbetsgmppen har anfört har emellertid distinktionen mellan spe­ciesköp och genusköp i sin nuvarande form kommit att bli mindre ända­målsenlig. Den är visserligen användbar för typiska speciesköp, såsom köp av begagnade bilar och unika föremål som existerar vid avtalsslutet. Lika­så är den bmkbar för utpräglat generiska köp såsom köp av spannmål, råvaror e. d. Däremot är distinktionen inte särskilt lämplig i fråga om industriellt tillverkade varor vare sig det är fråga om serietillverkade produkter eller om varor som skall tillverkas särskilt efter köparens beställ­ning.

Om köpet avser en ny serietillverkad vara finns det ingen anledning att t. ex. i fråga om säljarens skadeståndsskyldighet göra någon principiell skillnad mellan det fallet att köpet i avtalet har angetts avse en vara av en viss typ och det fallet att köpet avser ett bestämt exemplar av produkten. När det är fråga om industriellt tillverkade varor med standardiserade egenskaper är en distinktion som bygger på det sätt på vilket köpeobjektet beskrivits i avtalet alltför schematisk.


28


 


Den nuvarande distinktionen mellan speciesköp och genusköp passar inte heller särskilt väl i fråga om varor som skall tillverkas efter köparens beställning. Ibland avser beställningen en vara av mer eller mindre indivi­duell beskaffenhet, ibland en utpräglat standardiserad vara. I båda fallen består tillverkningen normalt lill stor del av genusartade prestationer. Säljaren skall anskaffa råvaror, komponenter och annat material för till­verkningen, bedöma hur tillverkningen skall genomföras osv. Den uppdel­ning i species- och genusköp som görs i den gällande köplagen passar inte som kriterium för utformningen av påföljdssystemet vid avtal av här avsett slag.

Jag anser därför att distinktionen mellan speciesköp och genusköp i dess nuvarande form bör avskaffas. Detta betyder dock inte att del helt bör sakna betydelse vilket slags vara som köpet avser. Påföljdssystemet bör utformas på ett sådant sätt att det vid varje enskild påföljd finns utrymme för de nyanseringar som behövs i sammanhanget. Detta behov kan tillgo­doses genom att en i och för sig generell regel utformas så att varans beskaffenhet kan tillmätas betydelse inom ramen för regeln.

1905 års lag innehåller också en del specialbestämmelser om handels­köp. Med handelsköp förstås köp som ingås mellan köpmän i och för deras rörelse. Särregleringen av handelsköp innebär strängare reklamationsreg­ler för detta slags köp än för andra köp — s. k. civila köp — och en strängare undersökningsplikt för köpare som är köpmän. Vid handelsköp gäller dessutom att varje dröjsmål ger motparten rätt till hävning. Det finns ytterligare någon mindre skillnad mellan handelsköp och civila köp. 1 likhet med arbetsgruppen menar jag att de gällande reglerna för handels­köp i vissa avseenden är alldeles för trubbiga. Reklamationsskyldigheten framstår ofta som alltför sträng, och rätten att häva ett köp vid varje försening passar sällan så bra in i det modema samhället. Man bör därför inte ha med särregler om handelsköp i en ny allmän köplag. De nyanse­ringar som kan vara nödvändiga bör, på motsvarande sätt som i fråga om speciesköp respektive genusköp, göras inom ramen för de enskilda bestäm­melserna.


Prop. 1988/89:76

Allmänna

utgångspunkter


 


2.1.7 Leveransklausuler

Säljarens skyldigheter i samband med avlämnandet av varan anges ofta i avtalet genom en hänvisning till en leveransklausul, t. ex. "fob" (fritt ombord). Detta gäller i synnerhet vid internationella och kommersiella köp. I de gällande köplagarna finns särskilda bestämmelser som anger vad vissa vanliga leveransklausuler innebär i fråga om t. ex. tidpunkten för avlämnandet och ansvaret för transportkostnaderna.

Arbetsgruppen har övervägt huruvida också en ny köplagstiftning bör innehålla regler om innebörden av leveransklausuler. Arbetsgruppen har emellertid stannat för att — med ett undantag — inte föreslå några sådana regler. Enligt min mening är arbetsgruppens bedömning väl underbyggd. På den internationella köprättens område har leveransklausulerna och deras innebörd särskilt utvecklats genom de av Internationella handels­kammaren fastställda definitionerna i de s.k. INCOTERMS. Utveckling-


29


 


en av transportförhållandena medför ett fortlöpande behov av att revidera     Prop. 1988/89: 76 leveransklausulerna. Då man inte gärna kan möta behovet av en sådan     Allmänna kontinuerlig anpassning med successiva ändringar av köplagarna är alter-     utgångspunkter nativet all bara ha vissa myckel allmänna regler om de viktigaste punkter­na i de vanligaste klausulerna. Behovet liksom betydelsen av sådana regler torde dock vara begränsat. Delta gäller särskilt utrikeshandeln.

I fråga om klausuler som är vanliga i inrikeshandeln är situationen kanske något annorlunda. Här skulle det kunna vara skäl att i köplagen göra vissa preciseringar beträffande klausulernas innebörd. Även på detta område är en lagreglering dock problematisk. Någon klar gruppering av leveransklausulerna kan knappast göras. Samma klausuler kan förekomma såväl i inrikes- som i utrikeshandeln. Det måste därför anses tveksamt om man i en ny köplagsliftning skall definiera klausuler vars gängse innebörd på utrikeshandelns område kan vara eller bli en annan. Svårigheten att anpassa lagens regler efter förändrade praktiska behov gör sig gällande också här.

I ett fall finns det emellertid behov av ett klarläggande i lagtexten. Det gäller klausulen "fritt" ("fritt levererad", "levererad"). Denna klausul finns inte definierad i INCOTERMS, och den har huvudsakligen betydelse för inrikeshandeln. Innebörden av denna klausul är för närvarande att varan inte skall anses avlämnad förrän den har kommit fram till den ort som nämns i samband med klausulen. Detta kan inte tolkningsvis anses framgå av klausulen. Eftersom huvudregeln om avlämnande vid transport-köp föreslås bli alt avlämnandet sker då varan avlämnas till den som har åtagit sig transporten från avsändningsorten, är det alltså motiverat med en särskild bestämmelse om innebörden av den nämnda klausulen.

2.1.8 Allmänt om köplagens innehåll

Liksom 1905 års lag bör den nya köplagen framför allt ge svar på vissa frågor som typiskt sett uppkommer vid köp av varor. Lagen bör sålunda klargöra när en vara skall avlämnas från säljaren till köparen, hur det skall ske, vilken betydelse detta avlämnande har och i vilket skick varan då skall befinna sig. Lagen bör också reglera vad som gäller om säljaren inte avlämnar varan i rätt tid eller om varan är behäftad med fel. I samband med detta bör regleras under vilka förutsättningar varan skall anses vara behäftad med fel. Lagen bör vidare innehålla regler om vad som gäller beträffande betalning och beträffande fall då köparen är i dröjsmål med betalningen. En ny köplag bör också innehålla reglerom köparens medver­kan till köpet.

Del är naturligt alt huvudintresset vid utformningen av en ny köplag knyts till de situationer då avtalsrelationerna inte har utvecklat sig på det sätt som parterna har haft anledning att förvänta sig. För de väl fungeran­de situationerna behövs ingen eller i vart fall ringa lagstiftning. Den nya lagen bör alltså till större delen koncentreras på frågorna om när avtals­brott kan anses föreligga och vilka påföljder som då kan bli aktuella.

De förslag som jag nu lägger fram innebär i sina huvuddrag en reglering
som svarar mot 1905 års köplag. I en del betydelsefulla avseenden görs     30


 


dock avvikelser. I det följande kommer jag i återstående delar av den    Prop. 1988/89:76

allmänna motiveringen all ta upp vissa större frågor där jag förordar       Allmänna

sådana avvikelser, medan jag återkommer lill övriga avvikelser i special- utgångspunkter
motiveringen (avsnitt 4).

2.1.9 Dispositionen av den följande framställningen

Jag har härmed avslutat min redogörelse för de allmänna utgångspunkter som enligt min mening bör gälla för en ny lagstiftning om köp. I det följande avser jag alt närmare behandla frågan om

varans beskaffenhet i avsnitt 2.2,

avhjälpande och omleverans i avsnitt 2.3,

hävning i avsnitt 2.4,

skadestånd i avsnitt 2.5,

avbeställning i avsnitt 2.6,

prisets bestämmande i avsnitt 2.7,

ikraftträdande i avsnitt 2.8,

kostnader i avsnitt 2.9.

Mina kommentarer lill de enskilda lagbestämmelserna återfinns i spe­cialmotiveringen (avsnitt 4).

31


 


2.2 Varans beskaffenhet


Prop. 1988/89:76

Varans beskaffenhet


Mitt förslag: Köplagen skall innehålla regler som ger vägledning för bedömningen av om en vara är behäftad med fel. Enligt huvudre­geln föreligger fel, om varan i fråga om art, mängd, kvalitet, andra egenskaper eller förpackning inte överensstämmer med avtalet. Ger avtalet inte besked om hur en vara skall vara beskaffad skall den normalt anses felaktig, om den inte är ägnad för det ändamål för vilket varor av samma slag i allmänhet används eller för sitt särskil­da ändamål eller om den inte är förpackad på vanligt eller annars försvarligt sätt då förpackning behövs för att bevara eller skydda varan. En vara skall vidare anses vara felaktig, om den inte överens­stämmer med sådana uppgifter om dess egenskaper eller använd­ning som säljaren eller någon annan har lämnat. Detsamma gäller i de flesta fall när säljaren har underlåtit att lämna väsentliga uppgif­ter om varan. Även om en vara har sålts i "befintligt skick" skall fel anses föreligga om den inte uppfyller en viss minimistandard.


Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Arbetsgruppen har dock inte föreslagit några regler rörande felbedömning­en i sådana fall då avtalet inte ger besked om hur varan skall vara beskaf­fad (se betänkandet s. 175—178; jfr det norska förslaget som innehåller sådana regler).

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser ställer sig positiva till ar­betsgmppens förslag. Förslaget alt fel skall anses föreligga i vissa fall då säljaren har underlåtit att upplysa köparen om vissa förhållanden beträf­fande varan har dock kritiserats för att vara alltför strängt mot säljaren. Några remissinstanser har vidare ansett all reglerna om varans skick inte bör omfatta förpackning. En del remissinstanser har förordat att den svenska köplagen skall i likhet med det norska förslaget innehålla regler för bedömning av om fel föreligger även för sådana fall då parternas avtal inte ger något besked om hur varan skall vara beskaffad. Andra remissinstanser ställer sig negativa till sådana regler.

Skälen för mitt förslag: En säljare är skyldig att leverera en felfri vara. Är varan behäftad med fel kan köparen göra gällande de påföljder som köp­lagen eller avtalet tillhandahåller. Det är därför av stor betydelse att kunna avgöra när ett fel föreligger.

1905 års köplag innehåller inte några regler om hur en vara skall vara beskaffad och inte heller några upplysningar om vad som skall anses utgöra fel. Kanske är det bl.a. av den orsaken som olika åsikter om en varas skick är den oftast förekommande anledningen lill tvister mellan säljare och köpare.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört anser jag det angeläget att köp­lagen tillhandahåller regler som ger vägledning för bedömningen av om en vara är behäftad med fel.

När det gäller utformningen av sådana regler vill jag till en början


32


 


framhålla att dessa av naturiiga skäl måste ges en allmän utformning. De     Prop. 1988/89: 76 skall tjäna som vägledning för bedömningen av enskilda fall men måste     Varans beskaffenhet fyllas ul av omständigheterna i det enskilda fallet.

Vid utformningen av felbegreppet kommer först sådana fall i blickpunk­ten då en varas fysiska egenskaper avviker från vad köparen har rätt att kräva. Del är alltså fråga om avvikelser vad gäller varans art, kvalitet eller egenskaper. Felreglerna bör emellertid också ta sikte på vissa fall då varans mängd avviker från vad köparen har rätt att kräva. Om säljaren har levererat för liten kvantitet bör detta visserligen normalt bedömas som ett dröjsmål med leveransen, men felreglerna bör bli tillämpliga i sådana fall om säljaren anser sig ha fullgjort sin prestation i dess helhet.

Utgångspunkten för felbedömningen måste - i enlighet med lagens dispositiva karaktär — vara det enskilda avtalet och förhållandena i an­slutning lill detta. Den angivna utgångspunkten bör framgå direkt av lagen genom att det klart anges att en vara i fråga om art, mängd, kvalitet och andra egenskaper skall överensstämma med avtalet. Om en vara inte uppfyller dessa krav, bör ett fel anses föreligga.

I den moderna omsättningen av industrivaror av de mest skiftande slag kan varans förpackning ofta nog vara lika viktig för köparen som egenska­per hos själva varan. Detta är fallet både när varan är avsedd att vidareför-säljas i originalförpackning och när förpackningen är avsedd att skydda eller bevara varan. Enligt min mening bör därför fel eller brist i förpack­ningen i påföljdshänseende bedömas på samma sätt som fel i varan. Felreglerna bör därför utformas så att även varans förpackning skall över­ensstämma med vad som framgår av avtalet.

Modema industriprodukter marknadsförs ofta kraftfullt och inte sällan genom insatser av olika säljled. En köpares kunskap om en vara gmndas därför i stor utsträckning på uppgifter som han har inhämtat före köpet inte bara från säljaren utan också från andra, såsom tillverkare, importör eller grossist. Ofta kan det vara fråga om uppgifter av teknisk natur som den enskilde köparen har små möjligheter att kontrollera. Eftersom upp­gifter vid marknadsföringen ofta är av avgörande betydelse inte bara för köparens möjligheter att bedöma en vara utan också för köpeavtalet över huvud laget, är det angeläget att även denna typ av uppgifter beaktas vid felbedömningen. I köplagens felregler bör därför anges att fel skall anses föreligga om varan inte överensstämmer med information om varan som köparen har erhållit före köpet.

Det sagda innebär att säljaren bör åläggas ett marknadsföringsansvar.
När del gäller uppgifter som har lämnats av säljaren eller hans företrädare
bör del innebära att varan skall anses felaktig, om den inte överensstäm­
mer med uppgifter om dess egenskaper eller användning som har lämnats
vid marknadsföringen av varan eller i övrigt före köpet. Det bör inte vara
nödvändigt alt uppgiftema har lämnats direkt till köparen. Felansvaret
bör i stället omfatta också uppgifter som har förekommit i säljarens all­
männa marknadsföring, såsom vid annonsering och i annan reklam. Fel-
ansvaret bör emellertid inte vara generellt vid alla sådana avvikelser från
lämnade uppgifter, utan en förutsättning bör vara att uppgifterna kan
antas ha inverkat på köpet. Den fömtsättningen innebär dessutom att       33

3   Riksdagen 1988/89. I saml. Nr 76


säljaren bör kunna undgå felansvaret genom att i tillräcklig tid rätta     Prop. 1988/89:76
felaktiga uppgifter på ett tydligt sätt.                                Varans beskaffenhet

Ett sätt som en säljare kan använda för att ge information om en vara är att presentera vamprov eller modeller. Felansvaret bör omfatta även den situationen. En vara bör alltså anses vara behäftad med fel, om den avviker från en egenskap som säljaren har hänvisat till genom att förete ett prov eller en modell.

Som jag redan har nämnt erhåller köparen ofta viktig information om en vara från någon annan än säljaren. Ibland kan det dessutom vara svårt att avgöra från vem informationen kommer, då en varas hela distributions­kedja kan framstå som en kommersiell enhet. Jag anser därför att det inte finns någon rimlig anledning att begränsa säljarens ansvar för marknadsfö­ringsuppgifter lill uppgifter som han själv har lämnat, utan hans ansvar bör omfatta också sådana för köpet betydelsefulla uppgifter som någon annan än säljaren, i tidigare säljled eller för säljarens räkning, har lämnat vid marknadsföringen av varan. Fel bör således anses föreligga när en vara inte överensstämmer med uppgifter som har lämnats i broschyrer, annon­ser eller annan reklam från exempelvis varans tillverkare eller distributör även när dessa inte har sålt varan till den ifrågavarande köparen.

Felansvaret med avseende på uppgifter som har lämnats av någon annan än säljaren bör inte fömtsätta att uppgiftema skall ha åberopats av sälja­ren. Om säljaren inte har känt till eller ens bort känna till att uppgiftema lämnats — och därför också har saknat möjlighet att rätta dem — bör han däremot inte behöva ansvara för dem.

Vid en felbedömning som tar sikte på uppgifter som har lämnats av säljaren eller någon annan bör det emellertid inte ha någon betydelse om säljaren känt till eller bort känna till att uppgiften var felaktig. Lämnas ingen reservation för uppgifternas riktighet skall säljaren därför bära an­svaret för dessas innehåll även om han var i god tro. Det bör inte heller vara tillräckligt att åberopa ett allmänt förbehåll, såsom att varan såhs "i befintligt skick" eller liknande, för att undgå ansvaret för uppgifter som lämnats. Ett förbehåll måste för att beaktas vara konkret till sitt innehåll och tydligt ange vilka uppgifter som förbehållet avser.

Lika betydelsefullt som det är för köparen att den information som lämnas är riktig, lika betydelsefullt är det att inte väsentliga förhållanden rörande varan förtigs. I vart fall för vissa fall är det således angeläget att säljaren åläggs en viss upplysningsplikt. Ett fall är när säljaren tillämpar avtalsvillkor som i allmänna ordalag gör förbehåll för varans skick, t. ex. om det anges att varan säljs i befintligt skick. För att ett sådant allmänt formulerat förbehåll inte skall vara ägnat att tjäna otillbörliga syften bör en vara även om den säljs med ett sådant förbehåll anses felaktig, om säljaren före köpet har underlåtit att upplysa köparen om ett sådant väsentligt förhållande rörande varans egenskaper eller användning som säljaren mås­te antas ha känt till och som köparen med fog kunde räkna med att bli upplyst om, allt under fömtsättning att underlåtenheten kan antas ha inverkat på köpet.

För det fall att avtalet inte innehåller något sådant allmänt utformat
förbehåll beträffande varans skick, behövs inte någon motsvarande ut-      34


 


trycklig regel om upplysningsplikt. Som jag strax återkommer till kommer     Prop. 1988/89:76 jag nämligen alt förorda en sådan utformning av de allmänna reglerna för    Varans beskaffenhet den felbedömning som skall ske i dessa fall att säljaren får en indirekt upplysningsplikt. Säljaren måste för att undgå felansvaret i viss utsträck­ning ge köparen upplysning om relevanta brister hos varan.

I många fall ger varken avtalet eller omständigheterna kring avtalet någon ledning för bedömningen av en varas avtalsenliga skick. Den om­ständigheten får naturligtvis inte innebära att köparen skall behöva accep­tera vilken standard på varan som helst. I den beskrivna situationen får en bedömning av om varan är felfri ske utifrån en jämförelse med likvärdiga varor. Enligt min mening bör detta framgå av köplagen. I den svenska köplagen bör därför — liksom har skett i den finska lagen och i det norska lagförslaget — tas in en regel om att varan skall anses vara behäftad med fel, om den inte är ägnad för det ändamål för vilket varor av samma slag i allmänhet används. Varan skall med andra ord ha minst sådana egenska­per att den kan användas i normalt bmk på alla de sätt som man vanligen använder varor av samma slag. En tillämpning av enbart den grova mått­stock som denna abstrakta bedömningsmodell utgör är dock inte ägnad att fastställa vilka kvalitativa krav som i det enskilda fallet bör ställas på varan. Bedömningen kan inte heller i varje detalj utföras på det abstrakta planet. Andra omständigheter, såsom varans pris, måste också vägas in och kan då påverka utfallet av den abstrakta bedömningen, exempelvis så att priset och andra omständigheter leder till att köparen bör acceptera en kvalitet som ligger under gängse standard.

Vid felbedömningen bör vidare köparerts konkreta syfte med köpet ges betydelse. Kan det antas att säljaren måste ha insett att köparen avsett att tillgodose ett särskilt ändamål med den köpta varan, framstår det som rimligt att varan anses felaktig om den inte är ägnad för det ändamålet. Detta gäller dock inte generellt, utan säljarens ansvar i detta hänseende bör fömtsätta att köparen har haft rimlig anledning att förlita sig på säljarens sakkunskap.

Vad jag nu har anfört innebär också att säljaren för att undgå felansvaret måste före köpet upplysa köparen om eventuella brister hos varan som gör att den inte är ägnad för sitt ändamål.

Jag har tidigare framhållit att varan även med avseende på förpackning
skall överensstämma med avtalet. Förpackningen är ofta en så väsentlig
fömtsättning för varans skick att varan, även när frågan om förpackning
inte regleras i avtalet, bör vara förpackad på vanligt eller annars försvarligt
sätt om en förpackning behövs för att bevara eller skydda den. Det är
således inte fråga om något allmänt krav på att varan skall vara förpackad.
Är en vara avsedd för vidareförsäljning i originalförpackning, bör det
emellertid anses föreligga ett fel om förpackning saknas. Likaså bör varan
anses felaktig om den inte är förpackad på det sätt som är bmkligt inom
ifrågavarande bransch eller — om något sådant bmk inte har utvecklats —
på det sätt som är försvarligt för att bevara eller skydda den. Detta innebär
att en köpare skall kunnna göra felpåföljder gällande när en vara har
skadats på gmnd av bristande förpackning, även när skadan har inträffat
efter den tidpunkt då risken för varan övergick på köparen.                     35


 


Då en vara har sålts i "befintligt skick" eller med liknande allmänt förbehåll sänks naturligtvis de krav som kan ställas även vid en abstrakt bedömning. Som jag tidigare har framhållit bör ett sådant allmänt förbe­håll inte kunna tilläggas den betydelsen att en köpare skall behöva accepte­ra vilken standard som helst. En bedömningsregel bör därför ges som i dessa fall anger en minimistandard, som förbehåll av ifrågavarande typ inte skall kunna påverka. Jag förordar därför en regel av innehåll att fel skall anses föreligga när en vara sålts med ett allmänt formulerat förbehåll beträffande varans skick, om varan visar sig vara i ett väsentligt sämre skick än köparen med hänsyn till varans pris och övriga omständigheter med fog haft anledning att förutsätta.


Prop. 1988/89:76 Avhjälpande och omleverans


2.3 Avhjälpande och omleverans

Mitt förslag: Köparen skall ha rätt att kräva all säljaren utan kost­nad för köparen avhjälper ett fel i varan, om ett avhjälpande kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren. Om felet är av väsentlig betydelse för köparen och säljaren insåg eller borde ha insett detta, skall köparen ha rätt att kräva omleverans. Säljaren skall å sin sida ha rätt att på egen bekostnad avhjälpa ett fel eller företa omleverans, om del kan ske utan väsentlig olägenhet för köparen och utan risk för alt denne inte får sina egna kostnader ersatta av säljaren.


Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkan­det s. 179 ff)-

Remissinstanserna: Remissinstanserna godtar med ett undantag arbets­gruppens förslag om införande av påföljderna avhjälpande och omleve­rans. En remissinstans anser alt införandet av en rätt för köparen att kräva avhjälpande är ägnat att komplicera affärsförhållandena ulan motsvaran­de nytta. Några remissinstanser menar all regeln om avhjälpande är alltför allmänt hållen och att den bör begränsas till beställningsköp, där själva avtalet förutsätter att säljaren utför arbete på varan, och till fall där säljaren yrkesmässigt utför reparationer.

Skälen för mitt förslag: När det föreligger fel i en vara gäller enligt 1905 års lag all köparen har rätt till prisavdrag eller, om felet inte är ringa, rätt att häva köpet (se 42 § första stycket). I fråga om leveransavtal kan köpa­ren, om felet är sådant all han i och för sig har rätt att häva köpet, välja att kräva omleverans i stället för all häva köpet (se 43 § första stycket). Under vissa myckel begränsade förutsättningar har säljaren rätt att avhjälpa ett fel för att därigenom avvärja krav på hävning eller prisavdrag (jfr 49 §). Någon skyldighet för säljaren att avhjälpa fel föreligger inte enligt 1905 års lag.

Vid fel i en vara har köparen också under vissa förutsättningar rätt till skadestånd (se 42 § andra stycket och 43 § andra stycket). Till den frågan återkommer jag senare (se avsnitt 2.5).


36


 


Liksom hittills bör köparen vid fel i varan även i fortsättningen ha möjlighet till prisavdrag och — om felet inte är ringa — hävning. Till frågan om förutsättningarna för hävning återkommer jag i det följande (se avsnitt 2.4).

En av de mera besvärande bristerna i påföljdssystemet enligt gällande lag är all det finns ett alltför snävt utrymme för rättelse av fel i varan. En sådan rättelse kan ske antingen genom alt säljaren på egen bekostnad avhjälper felet eller genom all säljaren företar omleverans, dvs. förser köparen med en ny, felfri vara. I den moderna handeln är avhjälpande av fel och omleverans oftast de för båda parter mest ändamålsenliga påföljds-alternativen, inte minst ur ekonomisk synvinkel. Om köpet avser en komplicerad teknisk produkt, kan del vidare vara av stor betydelse för köparen att just säljaren avhjälper felet. Säljaren är kanske den ende som besitter det nödvändiga tekniska kunnandet och som har tillgång lill de reservdelar, specialverktyg m.m. som behövs för att utföra reparationen. Har en produkt tillverkats särskilt för ett av köparen angivet, speciellt ändamål, kan onödig värdeförstöring undvikas om felet avhjälps i stället för att köpet hävs. All avhjälpande är en påföljd som oftast ligger i linje med båda parters intressen framgår också av förekommande slandardav-lalsvillkor, i vilka avhjälpande intar en central plats i påföljdssyslemel vid fel i varan.

Jag anser därför i likhet med arbetsgruppen att den nya köplagen bör ge ökade möjligheter att använda rättelse som påföljd vid fel i varan. 1 själva verket är det önskvärt att påföljdsformerna avhjälpande och omleverans blir de primära och alltså får en central plats i påföljdssyslemel.

Ofta kan de båda rättelseformerna användas alternativt. I en del fall ligger dock den ena formen närmare till hands. Om köpet t. ex. gäller varor som tillverkats speciellt för köparen, är ett avhjälpande av felet ofta den ekonomiskt mest försvarliga lösningen vid fel i varan. Omleverans fram­står i sådana fall som en mindre lämplig lösning i fall då felet kan avhjäl­pas. Vid fel i köpta standardvaror är däremot omleverans ofta det enklaste och mest ekonomiska sättet att företa rättelse. Ibland bör båda rätlelsefor-merna kunna komma i fråga vid samma fel genom att omleverans sker efter det att försök att avhjälpa felet inte har lett till ett godtagbart resultat.

Jag går nu in på de närmare förutsättningar som bör gälla beträffande avhjälpande resp. omleverans.

Vad först gäller avhjälpande vill jag framhålla att köparen inte bör tillerkännas någon ovillkorlig rätt att få ett fel avhjälpt. Det kan förekom­ma fall då ett avhjälpande kan ske bara till kostnader som framstår som orimliga i förhållande till varans värde eller i övrigt. Det kan också finnas fall där kostnaderna för att avhjälpa felet visserligen inte är så höga att de framstår som orimliga men där en skyldighet att avhjälpa felet skulle leda till beaktansvärda olägenheter för säljaren. Att en säljare tvingas avhjälpa ett fel på en standardvara när säljaren saknar egna reparationsresurser kan vara ett exempel på del.

På grund av det anförda delar jag arbetsgruppens uppfattning att köpa­ren bör ha rätt att få felet avhjälpt bara om avhjälpandet kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren. Ibland kan det också inträffa


Prop. 1988/89:76 Avhjälpande och omleverans

37


 


att säljaren i en situation, då köparen begär att ett fel skall avhjälpas, hellre vill leverera en ny, felfri vara. Jag delar arbetsgruppens uppfattning att säljaren då bör ha rätt att göra en omleverans. För köparen kan det i sådana fall knappast spela någon roll om säljaren väljer det ena eller andra alternativet. Köparens primära intresse är att få tillgång till en felfri vara.

Under remissbehandlingen har som redan nämnts framförts uppfatt­ningen att den av arbetsgruppen föreslagna avhjälpandeskyldigheten skul­le vara alltför allmänt utformad. Jag kan inte dela den uppfattningen. Enligt de regler om avhjälpandeskyldigheten som jag nyss har förordat skall det vara en fömtsättning för skyldigheten att avhjälpandet kan ske ulan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren. En mera inskränkt av­gränsning, exempelvis att säljarens skyldighet skulle vara begränsad till beställningsköp och fall där säljaren yrkesmässigt ombesörjer reparatio­ner, skulle vara alltför stelbent och inte omfatta de situationer där ett avhjälpande av fel även i andra fall framstår som en naturlig och ända­målsenlig påföljd. En avgränsning av den typen skulle t. ex. innebära att köparen inte skulle ha rätt att ställa krav på avhjälpande när säljaren inte tillhör den angivna kategorin men trots det har inrättat sin verksamhet så att han regelmässigt låter reparera felaktiga produkter hos t. ex. tillverka­ren eller genom en särskild serviceorganisation.

Jag går nu över till frågan om köparens rätt att få omleverans. En omleverans är utan tvekan en mera ingripande påföljd än ett avhjälpande av felet. Det framstår därför som naturligt att rätten att få omleverans är mera begränsad än rätten att kräva avhjälpande. Redan i gällande lag utesluts rätt till omleverans vid fel som är av ringa betydelse.

På gmnd av vad jag nu har anfört biträder jag arbetsgruppens förslag att rätt till omleverans skall föreligga bara om felet är av väsentlig betydelse för köparen och säljaren insåg eller borde ha insett detta.

Vad jag hittills har berört har avsett fall i vilka köparen har tagit initiativet till rättelse av fel i varan. En annan fråga är om säljaren skall ha rätt att på egen bekostnad avhjälpa ett fel eller företa en omleverans utan att detta påkallas av köparen; denne kanske hellre vill häva köpet och kräva skadestånd eller begära nedsättning av priset.

Det framstår enligt min mening som rimligt att säljaren genom att på eget initiativ rätta fel i varan ges möjlighet att undgå de mera ingripande påföljder som köparen kan aktualisera. Vissa begränsningar måste dock ställas upp av hänsyn till köparen. Denne bör inte behöva acceptera en rättelse som innebär en avsevärd olägenhet för honom eller som gör att han riskerar att inte få sina egna kostnader ersatta av säljaren.

På grund av det anförda förordar jag i likhet med arbetsgruppen att säljaren skall ges rätt att på egen bekostnad avhjälpa ett fel i varan eller företa en omleverans, om det kan ske utan väsentlig olägenhet för köparen och utan risk för att denne inte får sina egna kostnader ersatta av säljaren.


Prop. 1988/89:76

Avhjälpande och omleverans


38


 


2.4 Hävning 2.4.1 Huvudregeln

Mitt förslag: Vid säljarens dröjsmål och fel i varan får köparen häva köpet, om avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för köparen och säljaren insåg eller borde ha insett detta. Vid köparens bristande medverkan får säljaren häva köpet under motsvarande fömtsätt­ningar; vid underlåtenhet att ta emot eller hämta varan dock endast om säljaren dessutom har ett särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt. Vid köparens dröjsmål med betalningen får sälja­ren häva köpet om dröjsmålet utgör ett väsentligt avtalsbrott.


Prop. 1988/89:76

Hävning


 


Arbetsgruppens förslag: Hävning får ske om säljarens dröjsmål, felet i varan, köparens dröjsmål med betalningen samt köparens bristande med­verkan i fall då säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han sålt utgör ett väsentligt avtalsbrott (se betänkandet s. 181-182, 191 och 193).

Remissinstanserna: Remissinstanserna ställer sig genomgående positiva till arbetsgmppens förslag att ett väsentlighetskrav skall uppställas som huvudregel för hävning. Flera remissinstanser menar dock att regeln bör utformas så att den tar sikte på avtalsbrottets betydelse för den part som utsätts för det samt att den fömtsätter att den part som begår avtalsbrottet insåg eller borde ha insett betydelsen därav för motparten.

Skälen för mitt förslag: Det utmärkande för hävning av ett avtal kan något förenklat sägas vara att en part på gmnd av den andra partens avtalsbrott ställer in såväl sin egen som motpartens prestation. Hävning innebär inte att parten går miste om rätten att kräva skadestånd.

Enligt 1905 års lag fömtsätter hävning vanligen att avtalsbrottet är väsentligt eller, såsom det uttrycks i lagen, "ej ringa" (se 21 § andra stycket, 28 § första stycket, 42 § första stycket och 43 § första stycket). Vissa undantag finns dock. Vid säljarens dröjsmål får köparen häva köpet även om dröjsmålet är ringa när han har "betingat sig noggrant iakttagan­de av tiden för godsets avlämnande". Vid handelsköp medför också varje dröjsmål med avlämnandet rätt till hävning av köpet "med mindre det som fördröjt är utgör allenast en ringa del av godset" (se 21 § andra stycket). Vid fel i godset äger köparen häva köpet även om felet inte är att anse som ringa när säljaren har förfarit svikligt (se 42 § första stycket). Vid leveransavtal får han dessutom häva köpet vid ringa fel, om säljaren "avvetat felet å sådan tid, att han utan oskälig kostnad eller svårighet kunnat till köpets fullgörande anskaffa felfritt gods" (se 43 § första styc­ket). Är köparen i dröjsmål vid handelsköp har säljaren alltid rätt att häva köpet (28 § första stycket).

Som redan den nu lämnade framställningen antyder är det rådande systemet inte särskilt lättillgängligt. Den oinskränkta rätt till hävning som 1905 års lag i en del fall ger möjlighet till har också uppfattats som alltför sträng. På de flesta andra rättsområden har utvecklingen allt mer gått mot


39


 


att man ställer upp ett generellt krav på väsentlighet för att en part skall få     Prop. 1988/89:76 vidta den genomgripande och för motparten betungande påföljd som     Hävning hävning innebär. I ett samhällsekonomiskt perspektiv finns det också skäl att främja en reguljär avveckling av avtalsförhållandena och undvika "onödiga" hävningar.

Arbetsgruppen har föreslagit betydande förenklingar i det rådande syste­met, främst bestående i att hävning vid säljarens dröjsmål och vid fel i varan som huvudregel skall förutsätta ett väsentligt avtalsbrott. För egen del är jag ense med arbetsgmppen att förenklingar är påkallade. Jag biträ­der också uppfattningen att man som huvudregel bör ställa upp ett väsent­lighetskrav för hävning. Däremot anser jag i likhet med flera av remissin­stanserna att väsentlighetsrekvisitel inte helt bör utformas enligt arbets­gruppens förslag.

Vad först gäller säljarens dröjsmål och fel i varan bör enligt min mening utgångspunkten för bedömningen vara om avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för köparen. Det framstår som rimligt att man vid så ingripande påföljder som det här är fråga om låter prövningen ta sikte på avtalsbrot­tels betydelse för den som har drabbats av det. Är det väsentligt för köparen talar starka skäl för en hävningsrätt, medan rätten till hävning inte ter sig lika motiverad om avtalsbrottet inte är av så stor betydelse för denne.

Förutom kravet på all avtalsbrottet skall vara väsentligt för köparen bör man, i likhet med gällande rätt, kräva en viss insikt härom hos säljaren. Denne skall inse eller ha bort inse att avtalsbrottet var av väsentlig betydel­se för köparen. Även om en sådan insikt saknas från början kan köparen dock bli berättigad att häva om rättelse inte sker inom en tilläggsfrist (se avsnitt 2.4.2).

Arbetsgruppens förslag innehåller vissa regler om påföljderna av köpa­rens bristande medverkan. Regleringen av säljarens rätt att häva köpet och kräva skadestånd är begränsad till fall då säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt. Vid de nordiska departementsöver­läggningarna har emellertid uppnåtts enighet om en vidgad reglering. Denna innebär att bestämmelser förs in om att köparen skall dels medver­ka till köpet på ett sådant sätt som skäligen kan förväntas av honom för att säljaren skall kunna fullgöra köpet, dels hämta eller ta emot varan. I fall då köparen brister i dessa avseenden är förhållandena sakligt sett ofta likarta­de med dem som nyss har berörts i fråga om säljarens avtalsbrott. Det finns därför anledning att även för dessa fall ställa upp motsvarande krav som i fråga om säljarens dröjsmål och fel i varan för att hävning skall få ske. Vid underlåtenhet att hämta eller ta emot varan bör dessutom krävas att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han sålt, såsom om köpet avser ell hus för rivning. I andra fall skyddas nämligen säljaren av bl. a. regler om vård av varan som ger honom rätt till ersättning för vårdkostnaderna, rätt att placera varan hos tredje man samt möjlighet att sälja varan för köparens räkning.

Även när det gäller köparens dröjsmål med betalningen finns det anled­
ning all ställa upp ett väsentlighetskrav. Vid väsentlighetsbedömningen
bör emellertid, till skillnad från vad som gäller vid de förut behandlade        40


 


situationerna, inte krävas att dröjsmålet är av väsentlig betydelse för motparten. Detta betyder inte all bedömningen skall vara schematisk exempelvis så att ett dröjsmål alltid blir att anse som väsentligt efter ett visst antal dagar, ulan hänsyn får tas till sådana omständigheter som transaktionens karaktär, betydelsen av att förfallotiden noga följs o. d. Däremot bör man inte beakta säljarens ekonomiska ställning. Även om denna i det enskilda fallet skulle vara så god att det inte har någon större betydelse om betalning sker i lid, bör detta inte komma köparen lill godo. Vid köparens dröjsmål med betalningen bör således prövningen ta sikte på avtalsbrottet mera allmänt.

Huruvida köparen har insett eller bort inse att dröjsmålet är väsentligt bör inte heller tillmätas någon betydelse. Även om köparen har anledning att anta att dröjsmålet inte spelar någon större roll för säljaren, bör denne kunna häva köpet när avtalsbrottet efter den mer allmänna bedömning som har nämnts framstår som väsentligt.


Prop. 1988/89:76

Hävning


2.4.2 Tilläggstid

Mitt förslag: Vid säljarens dröjsmål samt vid köparens dröjsmål med betalningen och bristande medverkan, får motparten även häva köpet om han har satt ut en tilläggstid som inte är oskäligt kort och prestation inte sker inom denna tid.


Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag såvitt gäller säljarens dröjsmål och köparens dröjsmål med betalningen (se betänkan­det s. 181, 182 och 191). Vid bristande medverkan föreslås ingen motsva­rande regel.

Remissinstanserna: Arbetsgmppens förslag godtas allmänt.

Skälen för mitt förslag: I flera utländska rättsordningar finns ett förfa­rande med s. k. tilläggstid. Innebörden av det kan beskrivas så att en part får göra även ett icke väsentligt avtalsbrott till hävningsanledning genom att sätta ut en tilläggstid för fullgörande. Sker fullgörande inte inom tiden blir parten berättigad att häva köpet. Förfarandet med tilläggstid verkar alltså till förmån för den part som vill åberopa ett avtalsbrott genom att han inte behöver styrka att väsentlighetskravet är uppfyllt i det enskilda fallet.

Det finns goda skäl att införa en möjlighet till tilläggstid i köplagen. Utsättandet av en tilläggstid kan vara ett sätt att undgå bevissvårigheter om det framstår som tveksamt ifall väsentlighetskravet är uppfyllt eller om parten har svårt att styrka detta. Parten kan då sätta ut en frist vars längd är anpassad till omständigheterna i det aktuella fallet. I det praktiska livet är det för övrigt vanligt förekommande att en avtalspart som blir utsatt för ett avtalsbrott inte häver avtalet förrän han uppmanat motparten att fullgöra sin prestation. Även den part som har begått avtalsbrottet kan vara betjänt av att hans motpart sätter ut en tilläggstid. Han vet då att om han presterar inom den utsatta tiden undgår han hävning.


41


 


De skäl som talar för en möjlighet till tilläggstid äger naturligen giltighet även i fall då köparen inte medverkar till köpet på ett sådant sätt som skäligen kan förväntas av honom för att säljaren skall kunna fullgöra köpet och fall då köparen inte hämtar eller tar emot varan när säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt. Regler om tilläggs­lid bör därför införas även för dessa fall.


Prop. 1988/89:76

Skadestånd


2.5 Skadestånd

2.5.1 Allmänt om skadeståndsansvaret

Mitt förslag: Vid säljarens dröjsmål och fel i varan är säljaren skadeståndsansvarig för sådant som ligger inom hans kontrollsfär (kontrollansvar). Vid köparens bristande medverkan skall denne på motsvarande sätt ha ett kontrollansvar medan vid köparens dröjs­mål med betalningen möjligheterna till befrielse från skadestånds­skyldighet skall fömtsätta ett kvalificerat belalningshinder.


Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag såvitt gäller säljarens dröjsmål. Vid fel bygger ansvaret också primärt på kontrollansva­ret men det är modifierat i flera avseenden. För varor som har tillverkats särskilt för köparen och varor som fanns vid köpet och som inte kan ersättas med andra varor föreslås ett differentierat ansvarssystem, som i princip bygger på vållande. Vidare föreslås att köparen alltid skall ha rätt till skadestånd om varan avviker från vad säljaren särskilt utfast samt om varan inte svarar mot uppgifter om varans egenskaper eller användning och säljaren insåg eller borde ha insett att uppgiften var oriktig eller vilseledande. Säljaren skall också ha ett ansvar för försummelse att lämna vissa för köparen betydelsefulla upplysningar om en vara samt ett ansvar för handlande i strid mot tro och heder. Regleringen av köparens skade­ståndsskyldighet på gmnd av betalningsdröjsmål och bristande medverkan överensstämmer — i tillämpliga delar — med mitt förslag (se betänkandet s. 183-187, 192-193).

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker arbetsgmppens förslag eller lämnar det utan erinran utom såvitt gäller reglema om felan­svaret. Flera remissinstanser menar att dessa är både onödigt komplicera­de och svårtillämpade.

Skälen för mitt förslag: I 1905 års lag är reglerna om säljarens skade­ståndsansvar vid dröjsmål olika vid speciesköp och genusköp. Vid species­köp gäller att säljaren är skyldig att ersätta köparen skada på gmnd av dröjsmål, om dröjsmålet beror på att säljaren har varit försumlig. Säljaren har emellertid bevisbördan för att någon försummelse inte har förelegat. Han bär ett s. k. presumtionsansvar (se 23 §).

Vid genusköp är utgångspunkten att säljaren bär ett strikt skadestånds­ansvar. Han svarar alltså oberoende av försummelse (se 24 §). Säljaren går dock fri från ansvar under vissa fömtsättningar. Dels krävs det att dröjs-


42


 


målet beror på ett hinder som gör det objektivt omöjligt att fullgöra köpet.     Prop. 1988/89:76

Objektiv omöjlighet föreligger om del är omöjligt att fullgöra köpet inte     Skadestånd

bara för den ifrågavarande säljaren utan också för varje annan person.

Som exempel på sådana hinder anges i lagen förstörelse av allt gods av det

slag eller det parti som köpet avser, eller krig, införselförbud eller därmed

jämförlig händelse. Dels måste situationen vara sådan att säljaren vid

köpslutet inte borde ha räknat med att hindret kunde uppstå.

Också vid fel gör 1905 års lag skillnad mellan speciesköp och genusköp. Vid speciesköp har köparen rätt till skadestånd om godset vid köpet saknade egenskap som kan anses tillförsäkrad. Sådan rätt föreligger vidare om felet efter köpet har uppkommit till följd av säljarens vanvård eller försummelse eller när svikligt förfarande ligger säljaren till last (se 42 § andra stycket). Vid genusköp är säljaren skadeståndsskyldig oberoende av försummelse; dock kan — på samma sätt som vid säljarens dröjsmål — objektiv omöjlighet befria säljaren från skadeståndsansvar på grund av fel (se 43 § andra stycket).

Vid tillämpning av reglerna svarar säljaren för oaktsamhet också av sina anställda samt, som huvudregel, av självständiga företagare som har anli­tats för att fullgöra avtalet.

Enligt min mening finns det anledning att i flera avseenden sätta i fråga det gällande regelsystemet. Till en början synes det vara en allmän uppfatt­ning att det skadeståndsansvar vid genusköp som gmndas på den s.k. omöjlighetsläran är alltför strängt. I själva verket torde bestämmelsen därom numera tillämpas endast undantagsvis; avsteg görs regelmässigt i avtalet. Vidare är, som jag i ett tidigare sammanhang har framhållit, uppdelningen mellan speciesköp och genusköp alltför trubbig för att lämpa sig för dagens, och morgondagens, förhållanden.

Den tekniska utveckling som har skett — och som kommer att ske — gör att det många gånger också framstår som mindre ändamålsenligt att låta prövningen utgå från om ett avtalsbrott kan läggas en part till last såsom vållande. Att det exempelvis uppstår fel och tekniska störningar i säljarens tillverkningsapparat behöver inte bero på någon försummelse av säljaren (eller någon för vilken han svarar). Men det kan ändå ligga närmare till hands att säljaren skall bära konsekvenserna av detta än att köparen skall göra det. Arbetsgruppen har valt att knyta skadeståndsansvaret till FN-konventionens regler om skadestånd vilka bygger på ett s. k. kontroll­ansvar. Detta kan sägas innebära att säljaren svarar för det som ligger inom hans kontrollsfar. Tekniskt är kontrollansvaret utformat så att det ställer upp fyra fömtsättningar som alla måste vara uppfyllda för att säljaren skall bli befriad från skadeståndsansvar. Säljaren har bevisbördan för att förutsättningarna är uppfyllda.

För att säljaren skall gå fri från ansvar krävs för det första att det föreligger ett hinder för fullgörelse. Hindrets art är i och för sig utan betydelse. Men det måste vara ett faktiskt hinder. Det är inte tillräckligt att fullgörelsen har blivit mer besvärlig eller kostsam än förutsatt. Å andra sidan krävs det inte objektiv omöjlighet. Säljaren behöver alltså inte visa att också andra än han själv har drabbats av hindret.

För det andra skall hindret ligga utanför säljarens kontroll. Det bör          43


 


strykas under all del i delta sammanhang inte är fråga om oaktsamhet eller vållande. Säljaren kan bli ansvarig också om han inte har handlat klan­dervärt. Poängen med föreskriften är att förhållanden som ligger innanför det som säljaren i princip har kunnat påverka, l. ex. interna förhållanden i säljarens verksamhet eller hans ekonomiska förhållanden, inte skall kunna åberopas som befrielsegrunder.

Ett tredje villkor för ansvarsbefrielse är att säljaren inte skäligen kunde förväntas ha räknat med hindret vid köpet. Säljaren svarar med andra ord för del som var förutsebart vid avtalsslutet. Detta gäller oavsett om sälja­ren har förbisett hindret eller om han har chansat på att hindret inte skulle dyka upp eller all det skulle falla bort före leveransdagen.

Slutligen är det ett villkor all säljaren inte skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit hindret. Detta innebär att säljaren är skyldig att försöka tillgripa alternativa fullgörelsemöjligheter när sådana finns.

Som den nu lämnade redovisningen torde utvisa, är de skilda förutsätt­ningarna nära sammanflätade med varandra. Exempelvis låter det sig knappast sägas att det föreligger ett hinder, om säljaren kan undvika eller övervinna följderna av det. Man får därför göra en helhetsbedömning av om förutsättningarna är uppfyllda. Ett skadeståndsansvar som utformas i enlighet med del nu sagda leder till olika resultat för säljaren beroende på vilket slags vara som köpet avser. Om köpet avser en vara av generiskt slag som är allmänt tillgänglig på marknaden, utgör t. ex. en förstörelse av ett exemplar eller ett parti av varan inte något oövervinneligt hinder för säljaren. Annorlunda förhåller del sig om köpet avser en unik vara, t. ex. ett konstföremål eller en begagnad maskin. Om en sådan vara förstörs, saknar säljaren alternativa möjligheter att fullgöra köpet. Kontrollansvaret innebär således all ansvaret blir strängare mot säljaren ju mer generisk hans förpliktelse är och lindrigare ju snävare varan har specificerats i avtalet.

1 förhållande till gällande rätt innebär kontrollansvaret först och främst en nyansering av ansvaret. Vid genusköp blir ansvaret rimligare utformat än som för närvarande är fallet. Det krävs inte nödvändigtvis att omöjlig­heten är objektiv, och arten av de hinder som kan frita från ansvar är inte begränsade på samma sätt som enligt 1905 års lag. Å andra sidan kräver 1905 års lag bara all fullgörelse "må anses utesluten" medan utgångspunk­ten för kontrollansvaret är att det faktiskt föreligger ett hinder. Men om förhållandena är så extraordinärt betungande att de vid en objektiv be­dömning framstår som ett hinder för fullgörelse, kan säljaren bli befriad också enligt en kontrollansvarsregel.

När det gäller speciesköp leder kontrollansvaret till ett något strängare ansvar än som följer av 1905 års lag, bl.a. därför att det inte krävs oaktsamhet av säljaren.

Enligt min mening framstår en reglering med ett kontrollansvar som en rimlig avvägning mellan parternas intressen och en lämplig anpassning till dagens samhälle. Dessutom uppnår man en önskvärd likhet med FN-konventionen. Jag förordar därför alt skadeståndsansvaret utformas på det sättet. Att det för vissa typer av skador bör gälla ett mera begränsat ansvar återkommer jag till i nästa avsnitt.


Prop. 1988/89:76

Skadestånd

44


 


En särskild fråga som uppkommer i anslutning till kontrollansvaret är i Prop. 1988/89: 76 vilken utsträckning som säljaren skall vara ansvarig när orsaken till av- Skadestånd talsbrottet ligger hos tredje man. Huvudregeln om konlrollansvar, som jag har beskrivit i det föregående, leder i många fall till alt säljaren blir ansvarig också för avtalsbrott som har sin omedelbara orsak i tredje mans handlingar. Detta följer av att organiseringen av och tillsynen över fullgö­relsen ligger inom säljarens kontroll. Men situationen kan vara sådan att säljaren inte kan anses ha kontroll över tredje mans, exempelvis en leve­rantörs, handlingar. Om en sådan leverantör inte levererar en beställd genusvara i lid och säljaren är avskuren från möjligheten att skaffa varan från annat håll, kan fråga uppkomma vem som skall bära konsekvenserna av detta.

För att undvika oklarhet om säljarens ansvar har arbetsgruppen föresla­git en särskild reglering. Denna går ul på att om dröjsmålet kan hänföras lill någon som säljaren har anlitat för alt helt eller delvis fullgöra köpet, blir säljaren fri från skadeståndsskyldighel endast om de ovan beskrivna förutsättningarna för ansvarsbefrielse är uppfyllda såväl för säljarens egen del som for den som har anlitats för fullgörelsen. Säljarens skadestånds­skyldighel kan med andra ord inte bli lindrigare genom att han har anlitat någon utomstående för att fullgöra avtalet. Detsamma gäller om dröjsmå­let beror på en leverantör som säljaren har anlitat eller på någon annan i tidigare säljled.

För min del instämmer jag i arbetsgruppens synsätt. Det måste ligga närmare till hands i de nu avsedda fallen all säljaren skall vara skade­ståndsskyldig än att dröjsmålet skall belasta köparen. Detta bör också klart komma till uttryck i lagtexten.

Som jag tidigare nämnt har arbetsgruppen inte> velat låta kontrollansva-rel gälla fullt ul vid fel i varan. För några situationer har föreslagits regler som i stället bygger på vållande respektive strikt ansvar. Arbetsgmppens förslag i detta avseende har emellertid mött stark kritik under remissbe­handlingen. Flera remissinstanser har menat att den föreslagna regleringen är onödigt komplicerad. Man har också ifrågasatt den från sakliga utgångs­punkter.

Vid bedömningen av om det kan anses motiverat att särreglera skade­ståndsansvaret vid vissa fall av fel i varan är det enligt min mening viktigt att göra klart för sig det samband som finns mellan dröjsmålsreglerna och felreglerna. Antag all en säljare har åtagit sig att leverera en vara av en viss kvalitet vid en viss tidpunkt. Antag vidare att säljaren på leveransdagen märker all han inte kan leverera en avlalsenlig vara. Frågan om säljarens skadeståndsansvar måste då rimligen bygga på samma grund oavsett om säljaren sänder iväg varan i halvfärdigt skick eller om han förskjuter leveransen för att göra varan avlalsenlig.

Utifrån det nu anförda finner jag inte tillräckliga skäl föreligga att, utom för det fall att varan avviker från vad säljaren särskilt har utfast, ta in särregler av det slag som arbetsgruppen har föreslagit. Utgångspunkten för säljarens skadeståndsskyldighel såväl vid dröjsmål som vid fel bör således vara ell kontrollansvar. Vid de nordiska departementsöverläggningarna

45


 


har det förelegat enighet om att man bör göra denna avvikelse från arbets­gmppens förslag.

När det gäller köparens skadeståndsskyldighet anser jag i likhet med vad arbetsgmppen i tillämpliga delar har föreslagit att ett kontrollansvar bör gälla i fråga om bristande medverkan. Som arbetsgmppen också har före­slagit - utan erinran från remissinstanserna - bör däremot ansvaret för dröjsmål med betalningen vara något strängare med tanke på att det rör sig om en förpliktelse av utpräglad generisk karaktär. Befrielse från skade­ståndsskyldighet vid betalningsdröjsmål bör fömtsätta att dröjsmålet be­ror på ell betalningshinder av kvalificerat slag — lag, avbrott i den allmän­na samfärdseln eller annat liknande hinder - som köparen inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.


Prop. 1988/89:76

Skadestånd


2.5.2 Direkt och indirekt skada

Mitt förslag: Den skadeståndsskyldighet som följer av kontrollan­svaret skall omfatta näraliggande och typiska förluster på gmnd av avtalsbrottet, medan ansvar för övriga förluster skall fömtsätta vål­lande på den skadeståndsskyldiges sida.


Arbetsgruppens förslag: Arbetsgmppens förslag innehåller ingen diffe­rentiering av skadeståndsansvaret med avseende på skadetyp.

Remissinstanserna: Har inte uttalat sig i frågan.

Skälen för mitt förslag: Skadeståndsansvaret enligt 1905 års lag är diffe­rentierat så till vida att det är strängare för generiska prestationer än för speciesprestatioiner. Det är däremot inte differentierat med avseende på olika skadetyper. Om skadeståndsskyldighet föreligger, har den berättiga­de i princip samma rätt till ersättning för skador vilka är en mera avlägsen följd av avtalsbrottet som för skador vilka är en omedelbar följd därav, förutsatt att skadorna är en adekvat följd av avtalsbrottet.

Av skäl som jag redovisat i föregående avsnitt, skall säljarens skade­ståndsskyldighel på grund av dröjsmål och vid fel gmndas på ett s. k. kontrollansvar. Samma principer skall gälla också för köparens skade­ståndsskyldighet vid underlåtenhet att hämta en vara eller att ta emot den i lid. Om skyldigheten att ersätta en förlust på grund av avtalsbrott skulle omfatta hela förlusten när den faller inom ramen för kontrollansvaret, men oavsett vållande, skulle det emellertid innebära en alltför sträng skadeståndsskyldighet.

Vid utformning av kontraktsvillkor är det vanligt att frågan om skade­ståndsskyldighet behandlas med avseende på ansvaret för särskilt angivna skador och inte generellt som i den gällande dispositiva lagstiftningen. Det är visserligen då oftast inte fråga om en differentiering av ansvaret på det sättet att strängare ansvar föreskrivs för vissa skador och ett lindrigare ansvar för andra. Differentieringen sker i stället mellan skador för vilka ersättning skall utgå och skador som inte skall ersättas. De skador för vilka


46


 


ersättning skall utgå är ofta föremål för en ganska ingående reglering,     Prop. 1988/89:76 medan de skador som inte skall ersättas anges i mera allmänt formulerade     Skadestånd termer som "indirekta skador" eller "följdskador". Beträffande de båda sistnämnda typerna förekommer dock att kontrakten föreskriver ett an­svar vid grov vårdslöshet.

Det köprättsliga skadeståndsansvaret omfattar liksom det allmänna ska­deståndsansvaret i princip alla skador som faller inom adekvansens ram, dvs. såväl skador vilka till art och omfattning är typiska följder av avtals­brottet som skador vilka är betingade av den skadelidande partens indivi­duella förhållanden. Det är av naturliga skäl så, att den skadeståndsskyldi­ge parten som regel har lättare att förutse och kalkylera med sådana skador som är en typisk följd av avtalsbrottet än med sådana skador som är betingade av motpartens individuella förhållanden. Den skadelidande tor­de som regel ha lättare att både hindra och begränsa sådana skador som vid ett eventuellt avtalsbrott inträffar som en följd av hans speciella förhållanden. Mot denna bakgrund är det inte orimligt att den skade­ståndsskyldige åläggs ett strängare ansvar för skador som är en typisk och förutsebar följd av avtalsbrottet än för sådana skador som är mer oberäk­neliga.

Den differentiering som i kommersiella sammanhang i stor omfattning förekommer enligt allmänna leveransbestämmelser och som innebär an­svar för näraliggande skador, medan ansvaret för indirekta skador är mycket begränsat eller helt uteslutet genom olika former av friskrivnings-klausuler, får ses som uttryck för en ordning som parterna på marknaden anser rimlig. Att kontraktspraxis är sådan beror inte bara på att säljarsidan ofta är dominerande. Starka köpare som stat och kommuner godtar också en begränsning av säljarens ansvar.

Även om allmänna leveransbeslämmelser ligger lill gmnd för ett stort antal köp ingås många köp utan stöd av sådana bestämmelser, och i dessa fall blir den dispositiva rätten bestämmande för vad som skall gälla. Det är då inte rimligt att den dispositiva rätten, dvs. köplagen, leder till ett resultat som i alltför hög grad avviker från koniraktspraxis. Det finns anledning att räkna med att det är mindre företag och privatpersoner som ingår försäljningsavtal utan att hänvisa till leveransbestämmelser eller på annat sätt begränsa sitt skadeståndsansvar. I dessa fall skulle ett strängt ansvar för indirekta skador innebära en oskälig belastning för den skade­ståndsskyldige.

De omständigheter som jag nu har pekat på talar för en ordning som innebär ell strängare ansvar för direkta eller näraliggande skador än för indirekta.

De nämnda skälen talar med särskild styrka för en differentiering av
säljarens ansvar. Enligt vad jag förordat i föregående avsnitt skall dock
kontrollansvaret omfatta också köparen. Detta gäller dels köparens skyl­
dighet att medverka till köpet på sådant sätt som skäligen kan förväntas av
honom för att säljaren skall kunna fullfölja köpet, dels köparens skyldighet
att i rätt lid hämta eller ta emot varan. Även bland de skador som en
köpares avtalsbrott i de angivna hänseendena kan förorsaka kan det före­
komma skador som inte är typiska eller förutsebara följder av avtalsbrot-   47


 


tet. Differentieringen bör därför gälla också de skador med anledning av     Prop. 1988/89:76 köparens avtalsbrott för vilka denne är ersättningsskyldig enligt reglerna     Skadestånd om kontrollansvar.

Mot bakgmnd av det anförda anser jag att direkta förluster — med vilket begrepp jag avser förluster som till sin typ och omfattning är vanliga och förutsebara vid det aktuella avtalsbrottet — bör ersättas enligt den strängare ansvarsgmnd som kontrollansvaret innebär, medan mera avlägs­na och svårfömtsebara förluster bör ersättas enligt en lindrigare ansvars­gmnd. Denna lindrigare ansvarsgmnd bör utformas så, att skadestånds­skyldigheten skall förutsätta att avtalsbrottet eller förlusten är en följd av vållande på den skadeståndsskyldiges sida. Om en sådan differentiering skall vara meningsfull bör skillnaden mellan del strängare ansvaret och det lindrigare inte vara alltför obetydlig. Därför bör det beträffande de indi­rekta skadorna inte vara fråga om ett culpansvar med omvänd bevisbörda (presumtionsansvar), utan bevisbördan bör vara placerad hos den part som till stöd för sitt skadeståndsyrkande åberopar motpartens vållande.

Vid bestämmandel av hur gränsen mellan direkta och indirekta skador skall dras är det några synpunkter som särskilt gör sig gällande. För det första bör till de direkta förlusterna som omfattas av kontrollansvaret hänföras — vilket redan principen för gränsdragningen i förhållande till de indirekta skadorna utvisar — endast sådana förluster som till förekomst och omfattning är en normal och beräknelig följd av det skadeståndsgmn-dande avtalsbrottet. Det är vidare angeläget att reglema utformas så att den skadelidande partens rätt till ersättning är huvudsakligen densamma oavsett vilket handlingsalternativ han väljer för att kompensera sig för avtalsbrottet. Den utgångspunkten är nödvändig för att en konflikt inte skall uppstå i förhållande till lagens regler om den skadelidande partens skyldighet att begränsa sin skada. Den part som har drabbats av ett avtalsbrott kan nämligen ofta välja mellan olika alternativ för att kompen­sera sig för avtalsbrottet. Skadeståndsreglema får då inte vara så utforma­de att köparen för att ha rätt till skadestånd enligt reglerna om kontrollan­svaret är hänvisad lill att välja en lösning som innebär en mer omfattande skada än som i och för sig motiveras av avtalsbrottet.

Rent tekniskt kan uppdelningen mellan direkta och indirekta förluster ske genom en uttömmande beskrivning av antingen de direkta eller de indirekta förlusterna. Enligt min mening finns det goda skäl för att välja den senare metoden som innebär att alla de förluster som inte i lagen uttryckligen anges som indirekta skall ersättas som direkta förluster enligt den strängare ansvarsgmnden. Som jag tidigare nämnt förekommer ofta i allmänt tillämpade standardvillkor ansvarsfriskrivning med avseende på indirekt förlust och utan att innebörden av det valda begreppet närmare klargörs. En lagtext som definierar begreppets innebörd kan i de fallen tjäna som hjälpmedel vid bestämmandet av friskrivningens omfattning. Om ingenting annat har angivits i avtalet får en sådan friskrivning nämli­gen antas gälla för förluster som motsvarar de som i lagen definierats som indirekta förluster.

Viktigare än den valda metoden är emellertid hur gränsen dras i sak. I
det följande skall jag beröra huvuddragen i den indelning som jag förordar.  48


 


I specialmotiveringen (avsnitt 4) kommer jag att lämna ytterligare vägled-     Prop. 1988/89:76
ning för gränsdragningen.                                                Skadestånd

För del första bör de direkta utgifter som en part har haft som en omedelbar följd av avtalsbrottet ersättas som direkt föriusl. Det kan vara fråga om utgifter för telefon, telex, porton och resor som föranletts av avtalsbrottet. Vid fel i en vara bör vidare t. ex. kostnaderna för undersök­ning av varan och utredning med anledning av avtalsbrottet ersättas som direkt förlust. Vid köparens hävning efter säljarens avtalsbrott bör ersätt­ningen för direkt förlust också omfatta t. ex. tullar, skatter och avgifter som erlagts utan nytta, i den mån sådana kostnader inte återfås när avtalet hävs.

Klart är att förlusten med anledning av täckningsköp, dvs. köp av en motsvarande vara från annat håll efter köparens hävning, måste ersättas enligt den strängare ansvarsgmnden. Detta är en fömtsättning bl. a. för att det skall vara meningsfullt för köparen att häva ett köp som han har ingått på fördelaktiga villkor. Får han inte prisskillnaden ersatt enligt reglema om kontrollansvaret, är det ju oftast meningslöst för honom att häva efter ett sådant köp. Det skulle i så fall vara bättre att tåla skadan. Motsvarande gäller situationen för en säljare som har gjort en god affär.

Om hävningsfömtsättningar inte föreligger, eller om det inte finns nå­gon vara som lämpar sig för täckningsköp, är köparen hänvisad till andra åtgärder för att kompensera sig för säljarens försenade eller felaktiga prestation. Det kan vara fråga om att under en tid hyra en ersättningsvara eller att utnyttja någon utomståendes tjänster. Köparen kan också kom­pensera sig för förluster till följd av säljarens avtalsbrott genom helt interna åtgärder, såsom att låta anställda arbeta på övertid för att kompen­sera den bristande produktionskapaciteten som avtalsbrottet kan innebä­ra. Kostnaderna för dessa och liknande åtgärder som den skadelidande parten vidtar för att helt eller delvis kompensera sig för motpartens av­talsbrott bör räknas som direkt förlust.

Även köparens avhjälpningskostnader som uppkommer sedan säljaren misslyckats med att under skälig tid avhjälpa fel bör ersättas enligt den strängare ansvarsgmnden. Detsamma bör gälla utgifter som en part har haft som en omedelbar följd av motpartens avtalsbrott. Till direkta förlus­ter bör hänföras också utgifter och kostnader som den skadelidande parten har haft för avtalet men som har blivit onyttiga på gmnd av avtalsbrottet. Det kan vara fråga om kostnader eller utgifter för att förbereda fullgörelsen av avtalet.

Som direkt förlust bör slutligen bedömas belopp som köparen på gmnd av dröjsmål eller fel tvingas betala till sin avtalspart i senare led i form av prisavdrag eller ersättning för avtalspartens direkta förlust och som ger honom ett regresskrav mot säljaren. Detsamma gäller köparens regress­krav på gmnd av kostnader för rättelse av fel efter reklamation av en köpare i nästa led. Säljaren bör således vara skyldig att ersätta köparens re­gresskrav även om det är fråga om ett dolt fel som uppkommit i ett tidigare säljled. Härigenom möjliggörs en kanalisering av skadeståndsansvaret till del säljled från vilket felet härstammar.

Till kategorin indirekta förluster bör som jag tidigare nämnt hänföras       49

4    Riksdagen 1988/89. 1 saml Nr 76


sådana som är i hög grad beroende av den individuelle köparens sätt att organisera sin verksamhet och som därför typiskt sett är svåra för säljaren all förutse. Förlust till följd av minskning eller bortfall av produktion eller omsättning och annan förlust till följd av alt varan inte kan utnyttjas på avsett sätt är exempel på sådana skador som en säljare typiskt sett har svårt alt förutse och som i hög grad är beroende av den individuelle köparens förhållanden. Köparen, som löper en generell risk för driftsstör­ningar av olika slag i sin verksamhet, kan däremot ofta skydda sig mot denna risk genom egna interna åtgärder, såsom betryggande lagerhållning och genom försäkring. Han bör därför kunna bära risken för driftsstör­ningar ulan större extrakostnader eller olägenheter även när driflsstörning-arna beror på säljaren. För säljaren är det däremot i regel svårt att försäkra sig eller på annat sätt gardera sig mot denna risk.

På grund av det anförda anser jag att förlust till följd av minskning eller bortfall av produktion eller omsättning bör ersättas som indirekt förlust. Ersättningsskyldigheten fömtsätter alltså i dessa fall vållande på säljarens sida. Detsamma bör gälla andra föriuster till följd av att varan inte kan utnyttjas på avsett sätt, liksom förluster på grund av utebliven vinst i köparens kontraktsförhållande med tredje man.

Givetvis är det inte möjligt att uttömmande och på ett konkret sätt ange alla de typer av förluster som är sådana att de skall hänföras lill indirekta förluster. Uppräkningen i lagen av de olika poster som skall ersättas som indirekt skada bör därför avslutas med posten annan liknande svårförul-sebar förlust. Det får sedan ankomma på rättstillämpningen all i varje enskilt fall ta ställning till vilka föriuster som till sin art är sådana att de, enligt de principer som jag har angett för avgränsningen till indirekta skador, bör hänföras lill denna särskilda ersältningspost.

Den angivna uppdelningen av de olika skadelyperna på de skilda an­svarsgrunderna kontrollansvar respektive vållande kan emellertid inte gäl­la generellt i alla situationer. Om den skadelidande parten i enlighet med sin skyldighet att genom skäliga åtgärder begränsa sin skada handlar så att en indirekt förlust uppkommer för honom samtidigt som hans direkta föriusl minskar, framstår det som orimligt att hans rätt lill skadestånd skulle försämras på grund av att han vidtagit åtgärder för att begränsa skadan. 1 sådana fall bör han därför ha rätt att få ersättning för den indirekta förlusten såsom om den vore en direkt förlust.


Prop. 1988/89:76 Skadestånd


2.5.3 Förhållandet till produktansvaret

Mitt förslag: Säljarens köprällsliga skadeståndsskyldighet skall inte omfatta s.k. produktansvar, dvs. sådana skador på annat än den försålda varan som beror på skadebringande egenskaper hos den försålda varan.


Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i princip med mitt förslag (se betänkandet s. 187).


50


 


Remissinstanserna: Har inte haft någon erinran mot arbetsgruppens     Prop. 1988/89:76
förslag.                                                                        Skadestånd

Skälen för mitt förslag: En särskild fråga som rör säljarens skadestånds­skyldighet är hans ansvar för produktskador, dvs. skador som skadebring­ande egenskaper hos den sålda varan orsakar på annat än denna vara. Ibland kan såldana skador uppstå till följd av att varan är behäftad med ett fel i köplagens mening, men så behöver inte alltid vara fallet. Den sålda varan kan vara helt avlalsenlig men ändå ha skadebringande egenskaper som orsakar skador på person eller på annan egendom än den sålda varan.

Vid utarbetandet av 1905 års köplag logs inte ställning till i vad mån ansvaret för produktskador skulle bedömas enligt de köprättsliga reglerna. I ett tidigt rättsfall, NJA 1918 s. 156, fastslog emellertid högsta domstolen att köplagens regler inte är tillämpliga i fråga om produktskador samt all säljaren på annan grund har ett ansvar gentemot köparen för skadebring­ande egenskaper endast om säljaren har garanterat frånvaron av sådana eller om han har varit försumlig. Denna ståndpunkt har därefter ansetts vara den svenska rättens, även om den genom några senare rättsfall (se t. ex. NJA 1935 s. 577 och I960s. 441) i någon mån har modifierats genom att köplagen har tillämpats på skador som uppslår genom all felet i en produkt sprider sig och skadar delar av köparens egendom som blandas eller på annat sätt förenas med den felaktiga produkten (ingrediensska­dor).

Särskilda lagregler om produktansvar saknas för närvarande. I stället är allmänna skadeslåndsrättsliga regler tillämpliga, i första hand skade­ståndslagens culparegel (se 2 kap. 1 § skadeståndslagen). Det innebär alt ansvar för produklskador som regel inträder bara när en skada kan härle­das till någon form av oaktsamhet (försummelse) hos den som har till­handahållit varan. Varje tillverknings- och försäljningsled svarar som regel för försummelser endast i det egna ledet. Dock har i rättspraxis en tillver­kare blivit skadeståndsskyldig i visst fall för en underleverantörs oaktsam­het (NJA 1986 s. 712) och en svensk importör för en utländsk tillverkares oaktsamhet (NJA 1977 s. 538).

Om avtalet mellan säljare och köpare inte reglerar ansvaret för produkt­skador gäller således att köparen har rätt till ersättning för sådana skador bara om det föreligger en oaktsamhet som säljaren svarar för. Om säljaren har tillhandahållit en vara under former som kan anses jämförliga med att han har garanterat en varas egenskaper, kan han dock ha ett längre gående skadeståndsansvar. Om varan saknar dessa egenskaper och detta medför en skada för köparen, kan säljaren bli ansvarig för den skadan även om det inte föreligger en oaktsamhet som han svarar för (jfr NJA 1985 s. 641).

Vad saken nu gäller är om produktskador även i fortsättningen bör hållas utanför den köprättsliga regleringen.

När det gäller personskador har produktansvarskommiltén i betänkan­
det (SOU 1979:79) Produktansvar II föreslagit att sådana skador skall
omfattas av en särskild produklansvarslagsliftning och därför vara undan­
tagna från köprällens skadeståndsreglering. Jag delar den uppfattningen.
Personskador bör behandlas lika oavsett om den som drabbas av skadan är
någon som står i ett köprättsligt avtalsförhållande till den ansvarige eller   51


 


ej. Jag kan nämna att inte heller konsumentköplagen (1973:877) är till-     Prop. 1988/89:76
lämplig på förlust som köparen lider genom personskada (se 19 §).        Skadestånd

En annan fråga är om produktskador på egendom bör omfattas av den köprättsliga regleringen.

Den finska köplagen, som är i kraft sedan den 1 januari 1988, innehåller en bestämmelse om produktansvar som innebär att en förlust till följd av en produktskada skall utgöra indirekt förlust. Som jag har nämnt i avsnitt 2.5.2, bör ansvaret för indirekt förlust fömtsätta oaktsamhet. 1 förarbetena till den finska lagen anförs att det saknas klara principer för att avgöra i vilken utsträckning produktskador skall bedömas enligt de köprättsliga skadeståndsreglerna och att bestämmelsen inte är avsedd att reglera den frågan. Syftet med bestämmelsen anges i stället vara att slå fast att förlust till följd av produktskada — i den mån köprättens regler skall tillämpas på ersättning för sådana skador - skall bedömas som en indirekt förlust.

Den norska propositionen med förslag till ny köplag innehåller en mer omfattande köprättslig reglering av produktansvaret. Förslaget sägs i prin­cip inte vara avsett att reglera förhållandet mellan de köprättsliga reglerna och allmänna regler om produktansvar. I motiven uttalas dock att det är naturligt att vissa skador på annat än den sålda varan regleras av köplagen men att huvudregeln bör vara att ansvaret för produktskador skall bygga på de allmänna reglerna om produktansvar. Enligt förslaget differentieras det köprättsliga ansvaret för produktskador på det sättet att förlust till följd av skador på föremål som tillverkas av den sålda varan och skador på andra föremål som har nära och direkt samband med varans fömtsätta bruk skall ersättas som direkt förlust. Förlust till följd av skada på andra föremål som befinner sig i närheten av varan skall ersättas som indirekt förlust, såvida föremålen inte har ett klart funktionellt samband med den sålda varan.

I justitiedepartementet förbereds för närvarande lagstiftning om pro­duktansvar. Avsikten är att en departementspromemoria med förslag om en produktskadelag skall läggas fram inom den närmaste tiden. En pro-duktskadelag bör kunna träda i kraft samtidigt med den nya köplagen.

De nya produktansvarsreglerna kan antas komma att innebära att bl. a. tillverkare får ett strikt ansvar för vissa produktskador. Det strikta ansva­ret kommer dock knappast att gälla för andra sakskador än sådana som drabbar egendom som vid skadetillfället används huvudsakligen för en­skilt ändamål.

Som jag nämnde inledningsvis är produktskador ofta ett slags följdska­dor av fel som omfattas av det köprällsliga felbegreppet. Det kunde därför förefalla naturligt att skadeståndsskyldigheten i sådana fall följer de köp­rättsliga reglerna. En ordning av detta slag är emellertid inte problemfri. I förhållande till vad som gäller för närvarande skulle en reglering av pro­duktansvaret enligt de köprättsliga reglerna nämligen i vissa fall kunna innebära begränsningar i den skadelidandes möjligheter att få ersättning.

1 rättspraxis har den skadelidande parten ofta åberopat de köprättsliga
felreglerna till stöd för ett skadeståndsyrkande. Orsaken till det har varit
den skadelidandes strävan att — i stället för att behöva styrka att det
föreligger en oaktsamhet som säljaren svarar för — kunna stödja sina        52


 


ersättningskrav på de mot säljaren stränga reglema i 1905 års köplag om     Prop. 1988/89: 76
skadestånd för fel vid leveransavtal.                                  Skadestånd

Som jag har berört i avsnitt 2.5.2 bör skadeståndsansvaret i den nya köplagen differentieras med avseende på skadetyp på det sättet att skade­ståndsskyldighel enligt en nära nog strikt ansvarsgmnd (ett s. k. kontroll­ansvar) skall omfatta näraliggande och typiska förluster på gmnd av ett avtalsbrott, medan ansvar för övriga förluster skall fömtsätta vållande på den skadeståndsskyldiges sida.

Vid en köprättslig reglering av produktansvaret bör det enligt min mening inte komma i fråga med ersättning enligt den strängare ansvars­gmnden. Om en köprättslig reglering av produktansvaret skall övervägas, bör därför enligt min mening utgångspunkten vara att produktansvar skall komma i fråga endast enligt den lindrigare ansvarsgmnden, dvs. under förutsättning av vållande på den skadeståndsskyldiges sida. Ansvarsgmn­den skulle därmed sammanfalla med vad som för närvarande gäller enligt de allmänna reglerna om produktansvar. Köplagens felregler föreskriver för närvarande en absolut reklamationsfrist om två år i stället för den allmänna tioårspreskription som gäller för de allmänna reglema om pro­duktansvar. Om ingen ändring görs i köplagens reklamationsfrister, skulle därmed en köprättslig reglering av produktansvaret vara till nackdel för den skadelidande. En köprättslig reglering av produktansvaret skulle då innebära att olika regler i viss utsträckning skulle gälla, beroende på om köparen står i kontraktsförhållande till den skadeståndsskyldige eller ej. I förhållandet till den skadelidandes säljare skulle köplagens regler gälla. I förhållandet mellan den skadelidande och tidigare säljled skulle däremot allmänna skadeståndsrättsliga regler gälla.

Som jag redan har berört i avsnitt 2.5.2 förekommer ofta i allmänt tillämpade standardvillkor en ansvarsfriskrivning med avseende på indi­rekt förlust eller följdförlust utan att innebörden av det valda begreppet närmare klargörs. Om lagtexten anger att en produktskada skall utgöra en indirekt förlust, ligger det nära till hands att anta att en sådan ansvarsfri­skrivning — om inte annat framgår av avtalet eller omständighetema i det särskilda fallet — gäller även ansvar för produktskador. Därigenom skulle produktansvar i stor utsträckning vara uteslutet i kontraktsförhållanden mellan näringsidkare på gmnd av innehållet i allmänna leveransbestäm­melser.

Konsumentköplagen är för närvarande inte tillämplig på förlust som
köparen lider genom skador på annan egendom än den sålda varan. I sitt
förslag till ny konsumentköplag (SOU 1984:25) har konsumentköpsutred-
ningen dock förordat att säljarens skadeståndsskyldighet skall omfatta
även sådana skador som till följd av ett fel i den sålda varan uppkommer
på annan egendom som tillhör köparen eller någon medlem av dennes
hushåll och är avsedd huvudsakligen för enskilt ändamål. Frågan om en
sådan regel bör införas för konsumentköp får behandlas i det kommande
lagstiftningsärendet rörande ny konsumentköplag (se avsnitt 2.1.3). De
särskilda konsumentskyddsaspekter som kan motivera en sådan regel i
konsumentköplagen gör sig emellertid inte gällande i fråga om den allmän­
na köplagen.                                                                                   53


 


Mot bakgmnd av det anförda framstår det enligt min mening som lämpligast att låta de allmänna köprättsliga skadeståndsreglerna tillämpas endast på skador på den sålda varan. Om en såld varas skadebringande egenskaper orsakar skador på annan egendom, får rätten till ersättning för den skadan i stället bedömas enligt de allmänna skadeståndsrättsliga regler som gäller för produktansvar, såvida inte fråga är om garanti eller utfästel­se.


Prop. 1988/89:76

Avbeställning


2.6 Avbeställning

Mitt förslag: Avbeställer köparen en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för honom, är säljaren skyldig att avbryta fortsatta förberedelser, om inte ett avbrott skulle medföra en väsentlig olä­genhet för säljaren eller risk för att hans förlust till följd av avbeställ­ningen inte blir ersatt. Avbryter säljaren sina förberedelser får han rätt till skadestånd som beräknas enligt de allmänna skadeståndsreg­lerna.


Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag utom så till vida att avbeställningsregeln i arbetsgmppens förslag tar sikte endast på varor som skall tillverkas särskilt för köparen (se betänkandet s. 193 — 194).

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser godtar förslaget om en avbeställningsregel eller lämnar det utan erinran. Några instanser menar dock att en regel av det slaget inte bör införas. Flera remissinstanser anser att frågan hur skadeståndet skall beräknas om köparen avbestälter en vara bör komma till direkt uttryck i lagtexten.

Skälen för mitt förslag: 1905 års lag innehåller inte några regler om avbeställning. I 60 § finns dock bestämmelser som kan sägas tangera ämnet. De handlar om öppet köp. Om öppet köp är avtalat innebär dessa bestämmelser bl. a. att en köpare som har fått en vara från säljaren inom viss tid kan lämna tillbaka varan och därmed i praktiken inställa köpet.

Om en köpare i ett fall då del inte är fråga om ett öppet köp avbeställer köpet får det enligt gällande rätt betraktas som ett avtalsbrott. Enligt 1905 års lag kan säljaren då välja mellan att häva köpet och att kräva att köpet fullgörs. I det förra fallet är han berättigad till skadestånd. I det senare är han — åtminstone formellt enligt bestämmelserna i 1905 års lag — berätti­gad att fullfölja tillverkningen även om denna inte har påbörjats samt kräva att köparen mot erhållande av den färdiga produkten betalar priset.

Att en köpare som har gått in i ett köpeavtal sedermera önskar dra sig tillbaka från delta kan ha skilda orsaker. Köpet kan ha varit mindre välbetänkt. Syftet med köpet kan kanske tillgodoses på ell annat billigare sätt. Köparens förhållanden kan också ha ändrats på ett sätt som inte kunde förutses när köpet ingicks. Det kan vara så att köparen hade tänkt använda varan för en vidareförsäljning som visar sig inte vara möjlig att


54


 


genomföra. Det kan också vara så att den verksamhet i vilken den beställ-     Prop. 1988/89: 76
da varan skulle ha kommit till användning måste läggas ned.   Avbeställning

Från den enskilde köparens synpunkt är det givetvis en fördel att kunna dra sig tillbaka från ett köp som har varit mindre välbetänkt eller som på gmnd av ändrade förhållanden inte längre är förenligt med hans intressen. För säljaren innebär en avbeställning att han går miste om en affär. Nackdelarna av detta varierar naturligen åtskilligt beroende på vad slags vara som köpet avser, hur långt förberedelserna har kommit osv.

Man kan säga att det väsentligen är två aspekter som här gör sig gällan­de. Den ena är hänsynen till avtalssäkerheten. En möjlighet för köparen att avbeställa ett köp innebär ett avsteg från principen att avtal skall hållas. Den andra aspekten rör samhällsekonomiska hänsyn. Det innebär en från samhällets synpunkt olycklig förstörelse av ekonomiska värden om en säljare kan tilltvinga sig en rätt att tillverka en vara som över huvud taget inte kan nyttiggöras eller som köparen i vart fall inte längre vill ha.

Principen all avtal skall hållas har länge betraktats som en hömpelare inom avtalsrätten. Attityden att till varje pris upprätthålla ett avtal enligt sitt innehåll, bortsett från fall av särskilda ogiltighetsanledningar, har emellertid i viss utsträckning fått ge vika för ett mera nyanserat synsätt. Ett utslag av detta är de jämkningsmöjligheter som bestämmelsema i 36 § avtalslagen ger möjlighet till. Ett annat är att omförhandlingar i allt större utsträckning ses som en lämplig väg när ett avtal inte längre fungerar som det var planerat. Det förekommer också att det direkt i avtal anges att omförhandlingar kan påkallas under vissa fömtsättningar. Avtalsbunden­heten kan således vara mer eller mindre rigorös. Förtroende och det framtida samarbetet mellan parterna kan vara viktigare än avtalets bok­stav.

Den andra aspekten som gör sig gällande i fråga om avbeställningar — att det från allmän ekonomisk synpunkt måste betraktas som olämpligt om en tillverkning som inte är önskad av den som har beställt den likväl kommer till stånd — utgör enligt min mening ett mycket viktigt skäl för att införa regler om avbeställning. Även om en avbeställning av ett tillverk­ningsavtal i praktiken ofta leder till att tillverkningen ställs in, bör köpla­gens regler inte lämna stöd för att en ekonomiskt icke önskvärd tillverk­ning genomförs.

Mot bakgmnd av del nu anförda anser jag att övervägande skäl talar för att köplagen bör innehålla regler om avbeställning.

En första fråga som då uppkommer är hur vidsträckt en sådan regel bör vara. Av min tidigare framställning torde ha framgått att det framför allt är vid tillverkningsavtal som en möjlighet till avbeställning har någon större praktisk betydelse. Arbetsgmppen har stannat för att låta den föreslagna avbeställningsrätten avse sådana köp. Enligt min mening bör emellertid en avbeställningsregel även omfatta varor som skall skaffas särskilt för köpa­ren. Om köparen i ett sådant fall förklarar att han inte längre vill ha varan, är det ekonomiskt meningslöst att likväl transportera den till honom. En möjlighet till avbeställning kan medföra att onödiga transportkostnader undviks.

De slags köpeavtal som jag nu har berört, tillverkningsavtal och avtal      55


 


om varor som skall skaffas särskilt för köparen, kännetecknas bl. a. av att köparen inte utan vidare kan avyttra varan på annat håll eftersom den är anpassad eller anskaffad just för honom. Även i fråga om andra varor, också rena standardvaror, är naturligtvis en avbeställningsmöjlighet eko­nomiskt fördelaktig för köparen. Många gånger måste en köpare av stan­dardvaror som han inte vill behålla sälja varorna vidare till betydligt reducerade priser. Hade köparen kunnat avbeställa varan innan han tog emot den, skulle däremot säljaren fortfarande ha kunnat sälja dem som nya. Eftersom sådana standardvaror ändå kan säljas vidare till någon som kan ha nytta av dem, föreligger emellertid i dessa fall inte det viktigaste motivet för en avbeställningsregel, nämligen att förhindra en från allmän ekonomisk synpunkt olycklig värdeförstöring. Jag förordar därför att av­beställningsregeln utformas så att den begränsas till att avse tillverknings­köp och köp av varor som skall skaffas särskilt för köparen.

Man kan ställa frågan om en fömtsättning för regelns tillämpning bör vara att köparen visar sig ha något särskilt skäl för att göra avbeställning­en, t. ex. att han på gmnd av ändrade förhållanden inte längre har behov av varan. Ett sådant krav skulle emellertid starkt inskränka betydelsen av regeln. En begränsning av det slaget kan också befaras ge upphov till svårbedömda tvister. Härtill kommer att begränsningsregeln skulle stå i strid med det gmndläggande skälet för en avbeställningsregel, nämligen att motverka den värdeförstöring som blir följden av att varor som beställaren inte längre önskar ha tillverkade ändå kommer att tillverkas. Jag anser därför att någon sådan begränsning inte bör gälla.

1 övrigt är det framför allt två spörsmål som har kommit i blickpunkten. Det ena är vad som skall gälla i fråga om säljarens fortsatta arbete på att fullgöra avtalet om köparen avbeställer varan, det andra är hur säljaren skall ersättas om avtalet inte kommer att fullgöras.

Arbetsgmppens förslag i den förra frågan går ut på att säljaren som huvudregel inte skall få fullfölja tillverkningen av en vara om köparen avbeställer köpet. Detta kan jag biträda med det tillägget att säljaren inte heller bör få vidta andra förberedelser för varans avlämnande (såsom i fall där varan skall skaffas särskilt för köparen). Det sagda innebär att säljaren blir tvungen att finna sig i köparens besked att köpet inte längre skall fullföljas. Säljaren kan inte påfordra att få leverera den beställda varan och uppbära den överenskomna köpeskillingen.

Som också arbetsgmppen är inne på måste emellertid en huvudregel av det slaget underkastas vissa modifikationer. En sådan hänger samman med hur långt tillverkningen eller andra förberedelser för avlämnandet har hunnit. Det är givet att möjligheten att avbeställa ett tillverkningsavtal ter sig mera motiverad om tillverkningen inte alls eller endast till en ringa del har kommit i gång än om en betydande del av arbetet redan har utförts. I det senare fallet är det inte sällan ofördelaktigt att avbryta tillverkningen. Nedlagda kostnader kan bli tillspillogivna och den ekonomiska fördel som avbeställningsregeln avser att medföra inträder inte. Motsvarande gäller om en vara som skall skaffas särskilt redan har transporterats till köparens ort. Ett sätt att beakta den nu berörda aspekten är att knyta avbeställnings­regeln just till hur långt tillverkningen (eller andra förberedelser) har


Prop. 1988/89:76

Avbeställning

56


 


kommit. En sådan regel skulle emellertid bli trubbig och inte alllid ge ett Prop. 1988/89: 76 tilltalande resultat i det enskilda fallet. Ett bättre alternativ är att införa en Avbeställning mer övergripande prövningsregel som lämnar utrymme för en helhetsbe­dömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Då kan man la hänsyn exempelvis till hur långt tillverkningen har kommit. Men man kan också väga in andra aspekter som kan vara av betydelse. En sådan mera generell regel bör kunna tillgodose säljarintresset samtidigt som den inte stänger dörren för avbeställning i fall där en sådan inte är till någon större nackdel för säljaren även om denne skulle ha kommit en bit på vägen mot avtalets fullgörelse.

En regel av delta slag kan lämpligen utformas så att man uppställer som en förutsättning för att säljaren skall vara skyldig att ställa in vidare förberedelser, att avbrottet inte medför en väsentlig olägenhet för säljaren. Det kan visserligen sägas att olägenheter för säljaren kompenseras genom att ersättningen till honom ökas. 1 denna mening har en regel av nu avsett slag mindre betydelse. Men det kan finnas fall där kostnaderna för avbry­tandet blir så betydande att de skulle överstiga det avtalade priset. Det kan även finnas andra olägenheter som säljaren kan lida genom att ställa in tillverkningen eller avbryta andra förberedelser för avlämnandet. Säljaren kanske inte kan sysselsätta sina anställda utan måste säga upp dessa om han inte får fullfölja tillverkningen. Färdigställandet av en vara kan ha betydelse för säljaren som ett referensarbete, vilket kan leda till nya be­ställningar. Om säljaren drabbas av olägenheter av sådant slag på grund av en avbeställning, bör han inte vara skyldig att ställa in arbetet. Det kan tänkas att säljarens ekonomiska risk blir större om han avbryter arbetet och helt litar till den rätt till ersättning som han förvärvar mot köparen än om han väljer att gå vidare med tillverkningen eller annat förberedelsear­bete. Det bör givetvis inte komma i fråga att säljaren skall vara skyldig att avbryta arbetet, om detta sätter honom i en sämre ekonomisk situation än om han hade fullföljt sin prestation. Även om denna risk i och för sig bör kunna betraktas som en sådan olägenhet för säljaren som jag nyss har talat om anser jag att saken är så viktig att den bör komma till direkt uttryck i lagtexten.

Den andra frågan som har rönt särskild uppmärksamhet bland remissin­stanserna gäller ersättningen till säljaren. Utgångspunkten för arbetsgmp­pen har varit att köparen skall ersätta säljarens förlust i enlighet med de regler för skadeståndsberäkning som generellt föreslås. Däremot har ar­betsgmppen inte funnit anledning att i lagtexten ta uttrycklig ställning till de närmare beräkningsmetoderna.

Man brukar, närmast i fråga om avbeställning av tillverkningsköp, tala om en sublraktionsmetod och en additionsmetod. Enligt subtraktionsme­toden skall säljarens ersättning normalt utgöra det avtalade priset med avdrag för de kostnader som säljaren besparar sig genom att avbryta tillverkningen. Säljaren får med denna metod samma vinst som om avtalet hade fullgjorts. Additionsmetoden innebär i stället att man summerar de olika posterna i säljarens förlust varjämte säljaren ges en skälig ersättning för vinst. Denna metod leder i vissa fall till en lägre ersättning än om

57


 


subtraktionsmeloden tillämpas. Detta gäller särskilt när avbeställningen sker innan tillverkningen har påbörjats.

Flera remissinstanser har riktat kritik mot att arbetsgruppen har lämnat frågan om den närmare beräkningen öppen. De menar att en avbeställ­ningsregel också bör lämna anvisningar hur ersättningen till säljaren skall beräknas. För egen del är jag dock närmast benägen att instämma i arbets­gruppens bedömning att det inte finns anledning att i lagtexten särskilt ta ställning lill hur just denna skadeståndsfråga skall regleras. Frågan får avgöras med utgångspunkt i de allmänna skadeståndsbestämmelser som jag förut har förordat.


Prop. 1988/89:76

Prisets be­stämmande


2.7 Prisets bestämmande

Mitt förslag; Om priset inte följer av avtalet, är köparen skyldig att betala vad som är skäligt med hänsyn till varans art och beskaffen­het, gängse pris vid tiden för köpet samt omständigheterna i övrigt.


Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med milt förslag (se belänkan­det s. 308-310).

Remissinstanserna: Arbetsgruppens förslag godtas allmänt.

Skälen för mitt förslag: I överensstämmelse med gällande rätt bör köp­lagen bygga på principen att del står parterna fritt att träffa avtal om priset. Har ett sådant avtal träffats skall det alltså normalt gälla enligt sitt innehåll. Om ett avtalsvillkor rörande priset för en vara är oskäligt, kan det dock jämkas med stöd av 36 § avtalslagen. En viktig fråga är vad som skall gälla, om priset för en vara inte följer av avtalet mellan parterna. Enligt 5 § i 1905 års lag gäller att köparen är skyldig att betala vad säljaren fordrar, om det inte kan anses oskäligt. Detta innebär att den övre gränsen för vad säljaren äger kräva är att priset inte är oskäligt. Denna regel har från skilda utgångspunkter kritiserats i den rättsvetenskapliga litteraturen. Som jag ser det bör köplagen bygga på att köparen, när priset inte följer av avtalet, skall betala ett pris som är skäligt. Vad som är ett skäligt pris får bedömas efter omständigheterna.

Till en början bör beaktas varans art och beskaffenhet. Utgångspunkten måste alltid vara vad för slag av vara som köpet avser. Kvaliteten har betydelse för bedömningen av vad som är ett skäligt pris vid både nya och begagnade varor.

Vidare bör man ta hänsyn till gängse pris vid tiden för köpet. Det kunde måhända lyckas naturligt all när priset inte följer av avtalet låta det gängse priset för motsvarande varor vara avgörande. En regel av det slaget skulle emellertid vara komplicerad att tillämpa. Det kan finnas olika prisnivåer för samma vara. Och leveranstidpunkten kan ligga mer eller mindre långt fram i tiden. Om man j stället låter det gängse priset för motsvarande varor vid avtalstillfället — om ett sådant pris finns — utgöra en av flera omstän­digheter som skall beaktas vid skälighetsbedömningen, lämnar man ut­rymme för rättstillämpningen att fästa tillräcklig och lämplig vikt vid vad


58


 


som kan konstateras i fråga om gängse prissättning inom branschen e. d.,     Prop. 1988/89:76 samtidigt som regeln i detta avseende inte blir onödigt stel och besvärlig     Ikraftträdande att tillämpa.

Utöver de faktorer som jag nu har nämnt bör en regel om prisets bestämmande också hänvisa till omständigheterna i övrigt. Som exempel på en omständighet som kan verka kostnadshöjande kan nämnas att köparen har begärt leverans vid en för säljaren obekväm tidpunkt. I kostnadssänkande riktning kan verka att köparen har hämtat varan på tillverkningsorten och därigenom besparat säljaren kostnader som denne vanligen har.

2.8 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Som jag tidigare har berört har det köprättsliga reformarbetet nått långt i både Finland och Norge och det framstår som angeläget att en motsvaran­de reformering i Sverige inte kommer allt för långt efter. Såvitt nu kan bedömas bör köplagen träda i kraft den 1 januari 1990.

Lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande (kommissionslagen) ansluter nära lill 1905 års köplag och den innehåller i 21, 26 och 37 §§ hänvisningar till bestämmelser i 1905 års köplag. Kom­missionslagen är numera föremål för särskild översyn. Jag vill därför inte i detta sammanhang föreslå några följdändringar i den lagen. I avvaktan på ny lagstiftning bör i stället hänvisningarna till 1905 års köplag fortsätta att gälla.

2.9 Kostnader och resursbehov

Den nya köplagen kan knappast medföra några större kostnadsökningar inom näringslivet. Givetvis får man räkna med vissa initialkostnader avseende översyn av standardavtal m.m. Man får också räkna med att branschorganisationer kan behöva sprida information om de nya reglerna och om dess praktiska följder för näringsidkare. Dessa kostnader bör dock bli ganska marginella. Köplagens regler anknyter i stor utsträckning till den standardavtalspraxis som redan finns. Att köpreglerna anpassas till moderna förhållanden bör också allmänt sett kunna bli till avsevärd nytta för näringslivet.

Genomförandet av den nya köplagen medför ett informationsbehov också från det allmännas sida. Detta torde emellertid kunna tillgodoses inom ramen för befintliga anslag. Det finns inte anledning alt räkna med att den nya lagstiftningen kommer att medföra andra kostnader och resurs­behov för det allmänna som bör beaktas i förevarande sammanhang.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1.                                                                                               köplag       59

2.     lag om ändring i räntelagen (1975:635)

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.


4 Specialmotivering                                        Prop. 1988/89:76

i§ 4.1 Förslaget till köplag

Köplagen är indelad i olika huvudavsnitt vilka i sin tur ibland innehåller nägra underavsnitt. Köplagens inledande bestämmelser behandlar lagens tillämpningsområde (1 och 2 §§), reglemas dispositiva karaktär (3 §) samt förhållandet till konsumentköplagen och lagen om internationella köp (4 och 5 §§). Därefter följer regler om varans avlämnande (6—11 §§). Bestäm­melser om risken för varan finns i 12— 16 §§. Regler om varans beskaffen­het finns i 17-21 §§. Därefter följer regler om påföljder vid dröjsmål med varans avlämnande (22-29 §§) och påföljder vid fel i varan (30-41 §§). Vissa gemensamma bestämmelser om påföljder vid säljarens avtalsbrott finns i 42-44 §§. 1 lagen behandlas därefter köparens skyldigheter (45-50§§) och påföljder vid köparens avtalsbroU (51-60§§). 1 6l-63§§ regleras vad som gäller vid ett ännu inte inträffat men befarat avtalsbrott. Vissa bestämmelser som är gemensamma för fall då köpet hävs och då omleverans skall ske finns i 64-66 §§. Regler om skadeståndets omfatt­ning finns i 67 — 70§§. Köplagen avslutas sedan med regler om ränta (71 §), vård av varan (72-78 §§), avkastning av varan (79-81 §§) och vissa meddelanden (82 §).

Inledande bestämmelser

Tillämpningsområde

l§ Denna lag gäller köp av lös egendom. Lagen gäller i tillämpliga delar även byte av lös egendom. Lagen gäller inte överlåtelse av tomträtt.

(Jfr 1 § i arbetsgmppens förslag)

Första stycket

I förhållande till 1905 års lag innebär första stycket inte någon föränd­ring i sak (se rubriken till 1905 års lag). I bestämmelsen anges att lagen gäller köp av lös egendom.

Lagtexten innehåller inte någon definition av vare sig köp eller lös
egendom. Begreppet lös egendom bestäms enligt svensk rätt negativt på det
sättet att det omfattar alla förmögenhetsrättigheter som inte är att hänföra
till fast egendom. För att avgöra vad som är fast egendom får man gå till I
och 2 kap. jordabalken. 11 kap. 1 § slås fast att fast egendom är jord och att
denna är indelad i fastigheter. Till fastighet hör bl. a. byggnad (2 kap. 1 §)
och till denna hör i sin tur fast inredning och annat som fastigheten har
blivit försedd med, om det är ägnat till stadigvarande bmk för byggnaden
eller en del av denna (2 kap. 2 §). Till fastighet som helt eller delvis är
inrättad för industriell verksamhet hör även s. k. industritillbehör (2 kap.
3 §). Köplagen kan alltså inte tillämpas på köp av en fastighet med bygg­
nad och tillbehör. Om emellertid byggnad och tillbehör inte skulle tillhöra
fastighetsägaren utan exempelvis en arrendator, ingår de inte i den fasta   60


 


egendomen (2 kap. 4 §). Byggnad på annans mark är således lös egendom     Prop. 1988/89:76
och köp därav faller under köplagen.                                  l §

Beteckningen lös egendom är med andra ord den gemensamma beteck­ningen på egendom som inte är fast egendom. Till lös egendom är därför att hänföra tillgångar av högst skiftande art; lösa saker (lösöre), byggnader på annans mark, arrende- och hyresrätter, andra nyttjanderätter, panträt­ter, fordringar, aktier och andra värdepapper m.m. Köplagens regler är dock i första hand utformade med tanke på köp av lösa saker. Köpeobjek­tets speciella karaktär kan därför motivera avsteg från de regler som gäller i fråga om köp av lös egendom i allmänhet. 1 vissa fall kan också andra lagregler träda in i stället för eller jämte köplagens regler; se t. ex. 9 § lagen (1936:81) om skuldebrev.

Föremålet för köpet betecknas i lagen med uttrycket "varan".

Karakteristiskt för köp är att det avser överiåtelse av en rättighet, inte upplåtelse av en begränsad rätt till egendomen. Om någon hyr ut sin egendom eller upplåter en panträtt i den, faller transaktionen följaktligen inte under köplagen. Man får således skilja mellan å ena sidan upplåtelse av en sådan begränsad rätt från ägaren till en första innehavare och å andra sidan denne innehavares överlåtelse av sin rätt till en ny innehavare. Den senare transaktionen men inte den förra blir köp om den sker mot veder­lag. Däremot är det inte köp om den som hyrt egendom i sin tur — alltså utan att överlåta sin egen hyresrätt — hyr ut egendomen.

Om en överlåtelse sker utan vederlag är den en gåva, inte ett köp. För gåva gäller andra regler som får sin prägel av det benefika förhållandet.

Köplagen gäller endast säljarens och köparens rättigheter och skyldighe­ter. Den reglerar inte parternas förhållande till tredje man, såsom köparens förhållande till säljarens borgenärer eller till den person från vilken sälja­ren har förvärvat varan eller till vilken säljaren i strid med köpet har överlåtit den. Lagen gäller inte heller säljarens förhållande till köparens borgenärer.

Andra stycket

Bestämmelsen överensstämmer med 1 § andra stycket i 1905 års lag.

Om båda parter överlåter annat än pengar avser avtalet byte, inte köp. Många företeelser som i dagligt tal kallas för byte är inte byte utan en kombination av två köp, såsom då en åkare vid köp av en ny lastbil lämnar sin gamla lastbil som dellikvid. Gränsen mellan köp och byte har dock mindre betydelse. Enligt andra stycket gäller nämligen köplagen i tillämp­liga delar även för byte av lös egendom. Vid byte får man tillämpa regler om säljarens prestation på båda parternas prestationer.

Tredje stycket

Tomträtt är att betrakta som lös egendom och faller formellt under 1905 års lag. Enligt 13 kap. 7 § jordabalken gäller emellertid samma regler vid överlåtelse av tomträtt som vid överlåtelse av fast egendom. I tredje stycket av förevarande paragraf görs därför ett uttryckligt undantag från köplagen för överiåtelse av tomträtt.

Undantaget avser förutom själva tomträtten även tillbehör till denna,      61


 


t. ex. en byggnad som tillhör tomträttshavaren (jfr 13 kap. 9§ andra     Prop. 1988/89:76 stycket jordabalken). Köp av en byggnad från fastighetsägaren som sker i     2 § samband med att tomträtten upplåts bedöms däremot i princip enligt reglerna om köp av lös egendom (jfr NJA 1977 s. 138). Sådan försäljning omfattas därför inte av undantaget i tredje stycket.

2§'

Lagen gäller beställning av en vara som skall tillverkas endast om bestäl­laren inte skall tillhandahålla en väsentlig del av materialet. Lagen gäller inte avtal om uppförande av byggnad eller annan fast anläggning på mark eller i vatten.

Lagen gäller inte avtal som innebär att den som skall leverera en vara även skall utföra arbete eller någon annan tjänst, om tjänsten utgör den övervägande delen av hans förpliktelse.

(Jfr 2 § i arbetsgmppens förslag)

I paragrafen regleras avgränsningen av köplagens tillämpningsområde mot avtal om tjänster o. d. Första stycket behandlar prestationer som tar sikte på tillverkning av själva varan. Andra stycket avser prestationer som typiskt sett sker i samband med eller efter leveransen av varan och som går ut på något annat än tillverkning av själva varan. Förekommer båda dessa slag av prestationer måste man beakta såväl första som andra stycket.

Första stycket

Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 2 § i 1905 års lag.

Lftvecklingen inom ekonomi och samhällsliv har gjort det allt mer vanligt med avtal om varor som skall tillverkas först efter avtalsslutet. Det kan många gånger vara tveksamt om ett avtal av sådant slag bör uppfattas som ett köp eller som en tjänst (arbetsbeting). Riktar man uppmärksamhe­ten på förpliktelsen att avlämna den färdiga produkten framstår avtalet som ett köp. Fäster man sig i stället vid det arbete som erfordras för att åstadkomma produkten ligger det närmare till hands att betrakta avtalet som ett arbetsbeting. Även om i många avseenden samma rättsgmndsatser gäller i fråga om båda avtalstyperna, kan det bli nödvändigt att avgöra humvida det i ett särskilt fall föreligger ett köp eller en tjänst. I förevaran­de stycke görs den avgränsningen att köplagen skall tillämpas bara i sådana fall då beställaren inte skall tillhandahålla en väsentlig del av materialet (ämnet). Frågan om ett avtal om tillverkning av en vara faller under köplagen eller skall anses som ett avtal om en tjänst blir således i princip beroende på vad avtalet mellan parterna innebär i fråga om tillhandahål­lande av det material som behövs för att tillverka varan. Skall beställaren inte tillhandahålla en väsentlig del av materialet, blir avtalet att bedöma som ett köp. Om däremot den som beställer varan själv tillhandahåller en väsentlig del av materialet, består tillverkarens prestation huvudsakligen av arbete eller annan tjänst. Avtalet skall då inte bedömas enligt köplagen utan enligt de principer som gäller för avtal om tjänster. Om exempelvis

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                               62


 


ett konfeklionsföretag skall tillverka uniformer och beställaren tillhanda-     Prop. 1988/89:76 håller emblem och gradbeteckningar till uniformema, medför detta inte     2 § att avtalet föriorar sin karaktär av köp. Skulle emellertid beställaren till­handahålla det tyg som uniformerna skall sys av, blir köpreglerna inte tillämpliga.

Bedömningen av vad som är en väsentlig del av materialet varierar naturligen beroende på de föreliggande omständigheterna. En faktor av betydelse är värdet. Om emellertid tillverkaren tillhandahåller en från funktionell synpunkt väsentlig del av materialet, kan den omständigheten all beställaren kanske anskaffar vissa värdemässigt dyra tillbehör i regel inte tillmätas avgörande betydelse. Om beställaren i det fömtnämnda exemplet tillhandahåller emblem i ädla metaller som betingar ett högre pris än tyget, föranleder denna omständighet i sig inte att avtalet förlorar sin karaktär av köp.

Ordet "tillverka", som används i lagtexten, tar i första hand sikte på sådana beställningsköp som avser t. ex. hantverksmässigt förfärdigande av individuella föremål eller industriell masstillverkning av varor. Det är emellertid avsett att omfatta även avtal om varor som framställs t. ex. med hjälp av kemiska eller naturliga processer, exempelvis odling av växter e.d.

Köplagen är under de fömtsättningar som anges i första stycket tillämp­lig på tillverkning av alla slag av lösa saker. Lagen gäller således t. ex. avtal om skeppsbyggnad.

I andra meningen i första stycket görs en avgränsning av lagens tillämp­ningsområde i förhållande till byggnadsentreprenader m.m. Köplagen skall inte tillämpas på avtal om uppförande av byggnad eller annan fast anläggning på mark eller i vatten. Detta gäller oberoende av hur stor del av materialet som tillhandahålls av den som uppför byggnaden eller anlägg­ningen. Köplagens regler är på flera punkter, bl.a. vad gäller hävning, mindre lämpade att reglera konfliktsituationer som kan uppkomma vid avtal av ifrågavarande slag. 1 praktiken regleras avtal om byggnads- och anläggningsentreprenader ofta genom utförliga standardvillkor.

Motsvarande undantag i 1905 års lag avser "uppförande av hus, vat­tenverk eller byggnad". Det undanlaget knyter an lill formuleringar i tidigare lagstiftning från år 1895 respektive år 1966 om vad som är fast egendom. Det nu valda uttrycket ansluter till beskrivningen i 2 kap. 1 § jordabalken av fastighetstillbehör. Där har "hus" och "vattenverk" hän­förts till begreppet "byggnad", som i sin tur har förts in under del vidare begreppet "anläggning".

Beträffande uttrycket "uppförande av byggnad" kan hänvisas till prop. 1984/85:110 s. 146. Med annan fast anläggning på mark eller i vatten avses en konstruktion eller anordning med fast eller tämligen fast anknyt­ning lill marken eller sjöbotten. Undantagsbestämmelsen omfattar t. ex. en stationär installation på kontinentalsockeln men inte en oljeplattform som inte vilar på sjöbotten.

Köplagen är tillämplig även om ett avtal avser tillverkning av en lös sak
som efter tillverkningen skall förenas med marken eller med en byggnad
e. d. på ett sådant sätt att det blir att anse som fast egendom. Om någon      63


 


beställer tillverkning av dörrar eller fönster eller av ett monteringsfärdigt     Prop. 1988/89: 76

hus, är det alltså fråga om ett tillverkningsavtal som enligt första stycket     2 §

faller under köplagen, om beställaren inte skall tillhandahålla en väsentlig

del av materialet. I sådana fall torde emellertid ofta också montering ingå.

Då måste man även beakta andra stycket. Det är däremot inte fråga om ett

s. k. beställningsköp utan om en tjänst ifall motparten förfärdigar något

som i och med tillverkningen antar karaktär av fast egendom.

Andra stycket

Bestämmelsen har ingen motsvarighet i 1905 års lag.

I första stycket behandlas prestationer som tar sikte på tillverkning av själva varan. Andra stycket avser däremot fall då säljaren inte bara skall leverera en vara utan också utföra arbete eller annan tjänst som inte består i tillverkning av själva saken. Sådana kombinerade avtal är mycket vanliga i praktiken. Någon gång kan avtalet bestå av två så självständiga delar, den ena avseende köp och den andra avseende en tjänst, att det är naturligt att betrakta dem var för sig. Många gånger är det emellertid svårt eller ogörligt att hålla avtalets olika delar isär från varandra. Avtalet måste klassificeras antingen som ett köp eller som en tjänst. Den frågan behandlas i andra stycket.

I bestämmelsen anges att köplagen inte gäller avtal som innebär att den som skall leverera en vara även skall utföra arbete eller någon annan tjänst, om tjänsten utgör den övervägande delen av hans förpliktelse. Med hjälp av den regeln får man exempelvis bedöma om ett avtal som innefattar leverans av maskiner eller annan utrustning samt installation, montering eller andra tjänster i anslutning till leveransen skall betraktas som ett köp eller inte. Så länge leveransen av varan — och inte tjänsten — framstår som den övervägande delen av leverantörens prestation betraktas avtalet som ett köp.

Vid bedömningen av vad som skall anses utgöra den övervägande delen av partens förpliktelse är värdet en faktor av betydelse. Men även andra omständigheter måste beaktas. Arbetet kan på gmnd av erforderlig fack­kunskap, skicklighet eller särskild utrustning utgöra det viktigaste inslaget i den ena partens prestationsskyldighet. Ett avtal som går ul på leverans och montering av reservdelar till komplicerad teknisk utrustning är t. ex. i regel att bedömas som en tjänst även om reservdelarna är av större värde än arbetet. Arbelsåtagandel framstår i sådana fall som den övervägande delen av den ena partens prestation och avtalet bör då normalt betraktas som en tjänst och inte som ett köp.

I andra fall kan inslaget av köp framstå som så dominerande att det är
naturligt att se arbelsåtagandel som en biförpliklelse till köpeavtalet. Går
arbetet ut på leverans av tillbehör som särskilt har angetts vid beställning­
en eller av lätt utbytbara reservdelar samt installation av dessa, t. ex. nya
hjul på en bil, kan man ofta anse att det är fråga om ett köp. Om man
återvänder lill de förut nämnda exemplen där någon på beställning tillver­
kat dörrar och fönster torde också vanligen avtalet i sin helhet böra
bedömas som ett köp även om det innefattar inmontering av dörrarna och
fönstren. Detsamma kan i vissa fall gälla, om leverans av en färdig bygg-   64


 


nad även innefattar uppsättning av byggnaden. Gränsdragningen kan dock     Prop. 1988/89: 76
knappast anges entydigt.                                                3 §

Bestämmelsen utgår från att förpliktelsen är att betrakta som odelbar. Den besvarar inte frågan huruvida olika delar i ett avtal som lämpligen kan delas upp bör — i stället för att betraktas som en helhet — bedömas enligt skilda regelsystem. Bestämmelsen utgör således inte hinder mot att man i situationer där den avtalade prestationen består av två tillräckligt självständiga delar, den ena avseende ett köp och den andra avseende en tjänst, tillämpar de köprättsliga reglerna på den ena delen och tjänsteregler på den andra. Det kan exempelvis vara naturligt att se ett avtal om leverans av teknisk utrustning och om årlig service på utrustningen som dels ett köpeavtal och dels ett tjänsteavtal.

Med arbete eller annan tjänst avses i andra stycket prestationer som typiskt sett sker i samband med eller efter leveransen av varan och som går ut på något annat än tillverkning av själva varan. I första stycket berörs däremot prestationer som går ut på tillverkning av själva varan. Första och andra styckena är således självständiga stadganden som tar sikte på olika situationer. Om ett avtal enbart går ut på tillverkning av en vara enligt köparens beställning, skall det bedömas bara enligt första stycket. Om emellertid tillverkaren också skall montera varan åt beställaren måste man även beakta andra stycket. Beroende på monteringsarbetets omfattning och karaktär kan i ett sådant fall ett avtal som enligt första stycket skulle betraktas som ett köp falla utanför köplagen till följd av regleringen i andra stycket.

Av 3 § följer att frågan om vilka regler som skall tillämpas på avtalet eller dess olika delar kan regleras i avtalet och att parterna således kan precisera eller avvika från de principer som lagen anger för gränsdragning­en.

Avtalsfrihet

Lagens bestämmelser tillämpas inte i den mån annat följer av avtalet, av praxis som har utbildats mellan parterna eller av handelsbruk eller annan sedvänja som måste anses bindande för parterna.

(Jfr 3 § i arbetsgruppens förslag)

Paragrafen behandlar samma frågor som 1 § första stycket i 1905 års lag. Enligt bestämmelsen blir köplagens bestämmelser för del första inte till­lämpliga om annat följer av avtalet. Här uttalas den viktiga principen att köplagens bestämmelser är dispositiva och kan sättas ur kraft genom avtal. Denna princip utgör sedan gammalt den allmänna utgångspunkten inom köprätten. Vidare kan praxis som har utbildats mellan parterna samt handelsbruk och annan sedvänja sätta köplagens regler ur funktion.

För att fastställa vad som skall gälla mellan parterna i ett köpeavtal har
man således i första hand att undersöka vad som följer av parternas avtal.
Innehållet däri får bestämmas enligt allmänna avtalsrättsliga principer.       65

5    Riksdagen 1988/89. 1 .saml. Nr 76


Inte bara det som kan anses ha blivit avtalat vid köpet utan även senare     Prop. 1988/89: 76
överenskomna villkor sätter köplagens bestämmelser åt sidan.     3 §

Att köplagens bestämmelser är dispositiva innebär inte att full avtalsfri­het råder i varje avseende vid ett köp. Bl. a. ger bestämmelsen om oskäliga avtalsvillkor i 36 § avtalslagen möjlighet att i ett enskilt fall bortse från eller modifiera villkor i ett köpeavtal som på ett eller annat sätt missgynnar den ena avtalsparten. Den dispositiva rätten utgör härvid en viktig jämfö­relsepunkt för bedömningen.

Ett exempel på fall då det kan finnas anledning att tillämpa 36 § kan vara att en producent av en vara i avtal med en styrkemässigt underlägsen köpare, som avser att sälja varan vidare till konsumenter, har friskrivit sig från allt ansvar för varans skick m. m. I sådana fall gäller nämligen till skydd för konsumenten tvingande regler för det ansvar som mellanhanden har vid vidareförsäljningen. Det framstår då ofta som oskäligt att mellan­handen inte skall ha möjlighet att regressvis utkräva samma ansvar av producenten.

Marknadsrättsliga lösningar ger också möjlighet för det allmänna att påverka handelsvanorna i affärslivet. Exempelvis de båda avtalsvillkorsla­garna, dvs. lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare, syftar till att tillgodose behovet av att mer generellt kunna ingripa mot standardiserade avtalsformulär som innehåller oskäliga villkor.

Köplagens bestämmelser tillämpas inte heller i den mån annat följer av praxis som har utbildats mellan parterna eller av handelsbruk eller annan sedvänja som måste anses bindande mellan parterna.

Vad som skall erfordras för att en sådan privat praxis som avses i stadgandet skall anses föreligga kan inte anges generellt. Formuleringen "följer av praxis" avser att lämna ett visst utrymme för en skönsmässig bedömning av t. ex. det privata bmkets skälighet. Inte heller när del gäller handelsbruk eller annan sedvänja kan i lagtexten anges vilka krav som bör ställas därpå (jfr NJA II 1936 s. 302). En allmän fömtsättning för att exempelvis ett handelsbruk skall få företräde framför lagen är att det generellt har godtagils och efterföljs inom den aktuella branschen. Den närmare bedömningen måste överlåtas åt rättstillämpningen. Detsamma gäller sådana dithörande spörsmål som lösningen av den konflikt som kan uppstå då flera olika handelsbmk på olika orter eller inom olika markna­der kan komma ifråga.

Handelsbmk eller annan sedvänja har företräde framför lagens regler endast om del är fråga om ett bmk eller en sedvänja som måste anses bindande för parterna. Handelsbruk och andra sedvänjor kan inte under alla förhållanden tillerkännas bindande verkan, utan domstolarna torde ha möjlighet att pröva om ett handelstpmk eller en annan sedvänja skall tillämpas eller inte (se 1. ex. Grönfors, Sjölagens bestämmelser om godsbe­fordran, 1982, s. 37 f, Hellner, Speciell avtalsrätt I, 1982, s. 45, Ramberg, Spedition och fraktavtal, 1984, s. 40). Skulle det förekomma att handels­bruk eller annan sedvänja i ett enskilt fall framstår som oskälig, bör domstolarna således kunna sätta åt sidan eller jämka sedvänjan.

66


 


Konsumentköp                                                               Prop. 1988/89: 76

                                                                               '

Lagen gäller inte i fall då konsumentköplagen (1900:000) är tillämplig. (Jfr 4 § i arbetsgmppens förslag)

Den gällande konsumentköplagen behandlar ett antal frågor som är av central betydelse från konsumentskyddssynpunkt men innehåller inte nå­gon fullständig reglering rörande konsumentköp. Vid sidan av konsument­köplagen är 1905 års allmänna köplag tillämplig på konsumentköp. Syste­met med två delvis parallella lagar som gäller förhållandet mellan säljare och köpare vid konsumentköp har kritiserats som svårt att förstå och överblicka.

Som har framhållits i avsnitt 2.1.4 är avsikten att ett förslag till en ny frislående konsumentköplag skall läggas fram i sådan tid att den kan träda i kraft samtidigt med den nya allmänna köplagen. I konsumentköplagen skall lagreglerna om konsumentköp samlas. Den allmänna köplagen skall således inte gälla sådana köp. I den allmänna köplagen bör därför göras ett undantag för köp på vilka den nya konsumentköplagen blir tillämplig.

Internationella köp

Lagen gäller inte i fall då lagen (1987:822) om intemationella köp är tillämplig.

(Jfr 5 § i arbetsgmppens förslag)

Paragrafen gäller regleringen av intemationella köp i den nationella köplagen. I de fall då den internationella köplagen är tillämplig gäller inte den nationella köplagen.

Enligt den internationella köplagen skall vissa angivna artiklar i Förenta nationernas konvention den 11 april 1980 angående avtal om intematio­nella köp av varor gälla som lag här i landet. Den internationella köplagen tillämpas dock inte i fall då både säljaren och köparen har sina affarsstäl-len i olika nordiska länder (nordiska köp). På nordiska köp är den natio­nella köplagen tillämplig. Vilken av de nordiska nationella köplagarna som blir tillämplig får avgöras enligt allmänna internarionellt privaträttsliga regler. Men eftersom de nordiska köplagarna på det hela taget har samma innehåll, får det sällan någon större betydelse vilken lag som skall tilläm­pas.

Den nationella köplagen tillämpas även på sådana internationella köp
som har undantagits från FN- konventionen, l. ex. köp av fartyg och
luftfartyg, köp av värdepapper och köp på auktion. Vidare kan den natio­
nella köplagen bli tillämplig även på andra internationella köp. Parterna i
ett köp som faller under FN-konventionens tillämpningsområde kan t. ex.
komma överens om att den nationella köplagen i Sverige skall tillämpas på
avtalet i stället för konventionen. En lagvalsklausul som utan precisering
hänvisar till svensk rätt torde dock som regel böra tolkas så att den svenska    67


 


internationella köplagen (och därmed i de flesta avseenden konventionen)     Prop. 1988/89:76
blir tillämplig.                                                                 6§

Varans avlämnande Hämtningsköp

Varan skall hållas tillgänglig för avhämtning där säljaren vid köpet hade sitt affärsställe eller, om han saknade affärsställe som hade samband med köpet, sitt hemvist. Visste parterna vid köpet att varan eller det parti ur vilket den skall tas fanns på en annan plats, skall varan hållas tillgänglig för avhämtning på denna plats.

Varan är avlämnad när köparen har tagit hand om den.

(Jfr 6 § i arbetsgmppens förslag)

Ett köp ger upphov till förpliktelser för båda parter. Säljarens främsta skyldighet är att avlämna varan, köparens att betala den. Begreppet "av­lämnande" är en juridisk fackterm vars betydelse framgår av dess funktion i ett antal regler.

Närmast anknyter avlämnandet till ett annat begrepp, nämligen sälja­rens dröjsmål. Om varan inte avlämnas i rätt tid innebär det som regel att säljaren är i dröjsmål. Även andra regler än de om dröjsmål knyter an till avlämnandet. Risken för varan övergår i allmänhet på köparen när varan avlämnas. Härigenom får avlämnandet betydelse för köparens ställning bl. a. i det fallet att varan har förstörts eller försämrats genom en olycks­händelse. Genom reglerna om riskens övergång får avlämnandet även betydelse i fråga om den tidpunkt som skall läggas till gmnd för felbedöm­ningen. Ytterligare har avlämnandet betydelse för fördelningen mellan säljaren och köparen av vissa kostnader för varan.

Den förevarande paragrafen innehåller regler om varans avlämnande vid hämtningsköp, dvs. köp då köparen skall avhämta varan. Om inte annat har avtalats eller följer av praxis mellan parterna eller av handels­bruk eller annan sedvänja skall köpet betraktas som ett hämtningsköp. Parterna kan emellertid t. ex. ha avtalat att säljaren skall transportera varan till köparen eller till annan plats där avlämnandet skall ske. För sådana transportköp finns regler om avlämnandet i 7 §.

Första stycket

Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 9 § i 1905 års lag.

Huvudregeln är all varan skall avlämnas hos säljaren. Säljaren är alltså inte skyldig att sända varan lill köparen. Detta gäller både om köparen och säljaren är bosatta på samma ort och om de bor på skilda orter. Säljaren skall hålla varan tillgänglig där han vid köpslutet hade sitt affärsställe eller, om han saknade affärsställe som hade samband med köpet, sitt hemvist. Skulle säljaren ha mer än ett affärsställe torde det ställe böra beaktas till vilket avtalet och dess fullgörande har sin närmaste anknytning.

Någon definition av affärsställe görs inte i lagtexten. Med affärsställe bör 68


 


i regel förstås ett ställe där någon stadigvarande driver affärsverksamhet. Ett     Prop. 1988/89:76 utrymme som tillfälligtvis hyrs i t. ex. ett hotell för att användas som för-     6 § handlingslokal kan sålunda normalt inte anses som ett affärsställe. 1 all­mänhet kan inte heller en plats där säljaren endast har en produktionsin­rättning utan någon försäljningsverksamhet betraktas som ett affärsställe enligt köplagen.

Andra meningen gäller den situationen att varan vid köpslutet fanns på en annan plats än hos säljaren och parterna visste detta. Då skall varan avlämnas där den fanns och säljarens skyldighet i samband med köpet beslår i att hålla varan tillgänglig på denna plats. Regeln i andra meningen vilar på samma gmndsats som regeln i första meningen, nämligen att säljaren inte på gmnd av köpeavtalet som sådant har någon transportskyl­dighet beträffande varan.

Tillämpningen av andra meningen förutsätter att båda parter vet inte bara att varan finns på en annan plats än hos säljaren ulan också var den finns. Varan kan t. ex. befinna sig i ett lager på en annan ort än säljarens affarsställe eller hos tredje man. Vid ett köp som ingås i samband med säljarens affärsverksamhet kan varan finnas hemma hos säljaren. Även om köpet saknar samband med säljarens affärsverksamhet kan varan finnas på säljarens affarsställe.

Med att varan redan vid köpslutet fanns på ett annat ställe än hos säljaren jämställs den situationen att det vamparti varifrån varan skall tas fanns på en annan plats än hos säljaren.

Andra stycket

I 1905 års lag finns ingen motsvarande bestämmelse.

Varan anses avlämnad när köparen har tagit hand om den. Detta inne­bär att det inte är tillräckligt att varan ligger redo i säljarens magasin och att denne är beredd att låta köparen få den när köparen kommer för att hämta varan eller att t. ex. massaved har lagts upp i skog för att hämtas utan säljarens medverkan. Varan är inte avlämnad förrän köparen verkli­gen har tagit hand om den.

I lagtexten talas om att köparen tar hand om varan. Mottagandet kan givetvis ske även av någon som handlar för köparens räkning, en represen­tant. I kommersiella sammanhang torde detta för övrigt snarare vara regel än motsatsen. Fråga om vem som äger handla på köparens vägnar får avgöras enligt allmänna regler om handlande genom representant.

Bestämmelsen anger inte exakt när en vara skall anses avlämnad. Man kan exempelvis tänka sig att varan skadas i samband med lastning på den lastbil som köparen har sänt för att hämta varan. Frågan om vem som skall svara för en sådan skada kan inte besvaras generellt utan måste bli beroen­de på omständighetema i det enskilda fallet.

Av senare bestämmelser framgår att den tidpunkt som avses i föreliggan­de stycke, dvs. tidpunkten för varans faktiska omhändertagande, inte undantagslöst är avgörande för de rättsverkningar som normalt är knutna till varans avlämnande. 1 bestämmelsema om kostnaderna för varan (11 §), riskens övergång (13 § andra stycket) och säljarens dröjsmål (22 §)

69


 


görs nämligen en reservation för den situationen att avlämnandet försenas     Prop. 1988/89:76

beroende på köparen eller ett förhållande på dennes sida, exempelvis att     7 §

köparen försummar att avhämta varan inom överenskommen tid. I stad-

gandena om riskens övergång görs vidare en reservation särskilt för det

fallet att köparen skall hämta varan på en annan plats än hos säljaren, t. ex.

i ett magasin som tillhör en tredje man. Risken går då över när tiden för

avlämnandet är inne och köparen har fått veta att varan finns tillgänglig

för avhämtning (13 § tredje stycket).

Transportköp

Skall varan transporteras till köparen inom en och samma ort eller inom ett område där säljaren vanligen ombesörjer transporten av liknande va­ror, sker avlämnandet när varan överlämnas till köparen.

Om varan i annat fall skall transporteras till köparen och annat inte följer av en leveransklausul eller av avtalet i övrigt, sker avlämnandet när varan överlämnas till den transportör som har åtagit sig transporten från avsändningsorten. Om säljaren själv utför transporten, sker avlämnandet först när varan överlämnas till köparen.

Har varan sålts "fritt", "levererad" eller "fritt levererad" med angivan­de av en viss ort, anses den inte avlämnad förrän den har kommit fram till denna ort.

(Jfr 7 § i arbetsgmppens förslag)

Som har framhållits vid 6 § har säljaren inte på gmnd av köpet som sådant någon skyldighet att sända varan till köparen. Den grundsatsen gäller såväl när säljaren och köparen är bosatta på samma ort som när de bor på skilda orter. Av avtalet, eller av exempelvis handelsbmk, kan emellertid följa att säljaren är skyldig att sända varan till köparen. För sådana fall finns regler i 7 §.

Första stycket

Bestämmelsema i första stycket motsvarar i huvudsak 11 § i 1905 års lag.

Första stycket gäller platsköp, dvs. köp där det på gmnd av avtalet, sedvänja eller annan omständighet åvilar säljaren att sända eller transpor­tera varan till köparen på samma ort eller inom ett område där säljaren vanligen sköter om transporten av liknande varor. I sådana fall sker avlämnandet då varan överlämnas till köparen. Den praktiska betydelsen härav är att säljaren bär risken för den lokala transporten och att han kan råka i dröjsmål på gmnd av att transporten försenas. Likaså svarar säljaren för fel som uppkommit under transporten. Av 11 § framgår att kostnader­na för transporten i dessa fall skall bäras av säljaren. Vad som nu har sagts gäller oavsett om säljaren själv utför transporten, om han anlitar en själv­ständig transportör (jfr andra stycket om distansköp), om varan sänds med post eller om den transporteras på annat sätt.

Första stycket blir alltid tillämpligt när varan skall transporteras till en
köpare på samma ort. En begränsning av regeln till transport inom samma   70


 


ort skulle dock vara otillfredsställande med hänsyn till bl.a. fall där sälja- Prop. 1988/89:76 ren vanligen ombesörjer transporten av liknande varor inom ett större 7§ område. Det kan t. ex. omfatta flera närliggande kommuner. Bestämmel­sen har därför utformats så att den även täcker situationer där avtalet förutsätter att säljaren skall ombesörja varans transport till köparen och transporten framstår som lokal trots att den sträcker sig utanför ortsgrän­sen.

Det förutsätts därvid inte att det är vanligt inom branschen i allmänhet att säljare ombesörjer transport av ifrågavarande varor inom ett visst område. Vad som krävs är att den aktuella säljaren brukar göra det. Avlämnandet sker då när varan överlämnas till köparen oavsett om sälja­ren i det särskilda fallet använder sitt eget folk för transporten eller låter sända varan på annat sätt.

Första stycket handlar enligt sin lydelse endast om sådana fall där varan skall sändas till "köparen", men bestämmelsen är givetvis tillämplig även om varan skall sändas till någon person eller något företag e.d. som köparen har angett.

Andra stycket

Andra stycket gäller varans avlämnande vid distansköp, dvs. köp där varan skall sändas till köparen och detta förutsätter en transport från en ort till en annan eller i övrigt en transport som inte kan betraktas som lokal enligt första stycket. Andra stycket omfattar således köp som fömtsätter att varan transporteras till köparen och som inte faller under första styc­ket.

I 1905 års lag finns en bestämmelse om avlämnande vid distansköp i 10 §.

Första meningen av förevarande stycke tar sikte på det fallet att säljaren anlitar en eller flera självständiga transportörer för transporten. Har en sådan transportör åtagit sig hela transporten från avsändningsorten sker avlämnandet då varan överlämnas till denne. Om i stället varan skall transporteras successivt av flera självständiga transportörer sker avläm­nandet då varan överlämnas till den första transportör vars åtagande är att transportera varan från avsändningsorten, t. ex. ett lastbilsföretag som skall transportera varan från säljarens ort till en hamnort varifrån sjötrans­port skall ske. Däremot är varan inte avlämnad om den överlämnas till en transportör som endast har åtagit sig en transport inom säljarens ort, exempelvis från säljarens affarsställe till järnvägsstationen. Först då varan omhändertagits av en transportör som skall transportera den från avsänd­ningsorten sker avlämnandet.

Om säljaren själv utför hela transporten gäller enligt andra meningen att avlämnandet sker först när varan överlämnas till köparen. Skulle säljaren utföra en del av transporten från avsändningsorten till bestämmelseorten, synes det vara mest förenligt med de principer som ligger bakom bestäm­melserna i denna paragraf att avlämnandet anses ske när varan överläm­nas till en självständig transportör för vidaretransport (utanför avsänd­ningsorten),

71


 


Med avsändningsorten avses den ort från vilken varan avsänds men inte     Prop. 1988/89: 76
ett sådant större område som beskrivs i första stycket.        7 §

1 andra stycket anges särskilt att annat kan följa av en leveransklausul eller av avtalet i övrigt. Detta följer visserligen redan av 3 §. Föreskriften har emellertid lagts till i klargörande syfte med tanke på det omfattande bruk av leveransklausuler och andra avtalsregler för transporter som före­kommer inom bl.a. storhandeln.

Del är vanligt att det av en leveransklausul som anger en viss ort framgår att säljarens förpliktelse går ul på alt avlämna varan på den inlastnings-eller bestämmelseort som framgår av klausulen. Av leveransklausulen kan även följa att varan skall anses avlämnad då den kommit innanför ett fartygs sida. Om säljaren exempelvis skall tillhandahålla köparen ombord-konossement torde det få anses följa av vederbörande leveransklausul eller av avtalet i övrigt att varan är avlämnad först när den kommit innanför fartygets sida.

Om det inte följer av en leveransklausul eller annars, förutsätter avläm­nandet enligt andra stycket att varan har överlämnats till en transportör (om inte säljaren själv utför transporten). Det fordras inte att varan har blivit inlastad i det transportmedel med vilket det skall avsändas eller att varan t. ex. har kommit innanför fartygets sida. Det är tillräckligt att transportören har mottagit varan exempelvis i en godsterminal. Vid far­tygs-, flyg- eller järnvägstransporter krävs inte att denna terminal ligger i utskeppningshamnen, på avsändningsflygplatsen eller vid avsändningssta-tionen.

Termen överlämna, som används i lagtexten, är inte helt entydig. Be­dömningen av vem som skall svara för t. ex. skador som drabbar varan i samband med lastning och lossning, dvs. medan överlämnande till trans­portören (eller köparen) håller på att ske, måste bli beroende av omstän­digheterna i det enskilda fallet. Motsvarande problematik har berörts under 6 §.

En särskild fråga är huruvida varans överlämnande till en speditör skall anses som ett avlämnande vilket förutsätter att speditören är att betrakta som en självständig transportör. Detta är vanligen inte fallet. En speditörs uppgift begränsar sig sålunda ofta till att ordna varans transport för upp­dragsgivarens räkning. Avlämnande kan därför i allmänhet inte anses ha skett i och med att varan överlämnas till den speditör som sedan skall lämna den vidare till transportören.

Del är dock inte uteslutet alt speditören på grund av de avtalsvillkor under vilka han omhändertar varan kan anses som en transportör med den verkan att avlämnandet sker genom att varan överlämnas till speditören. Ett indicium på att speditören uppträder som självständig transportör kan vara att han har frihet gentemot sin kund att välja befordringssätt och ombesörja utförandet och att han debiterar ett enhetspris för transporten. Om speditören är anvisad av köparen torde ofta överlämnande till honom medföra att varan kan anses avlämnad. Vidare är det möjligt att speditö­ren kan anses ha tagit emot varan på transportörens vägnar.

72


 


Tredje stycket                                                              Prop. 1988/89:76

Bestämmelsen motsvarar 65 § i 1905 års lag.                    8§

En klausul enligt vilken varan har sålts "fritt", "levererad" eller "fritt levererad" med angivande av en viss ort, innebär att varan inte anses ha blivit avlämnad förrän den har kommit fram till den angivna orten. I lagtexten har inte exakt preciserats när varan i dessa fall skall anses ha blivit avlämnad. Avsikten är t. ex. inte att det avgörande skall vara att varan har passerat ortsgränsen. Normalt fordras i stället att varan är tillgänglig för köparen t. ex. på hans affärsställe, i en terminal eller hos säljarens ombud på orten. Den närmare preciseringen av när avlämnande skall anses ha ägt rum måste dock bli beroende på tolkningen av det individuella avtalet och omständigheterna i övrigt.

Uttrycken "fritt", "levererad" och "fritt levererad" används ofta i sam­band med andra leveransklausuler, t. ex. "levererad fraklfritt", "levererad cif'. När dessa uttryck används i sådana sammanhang medför det inte att varan anses avlämnad först när den har kommit fram till köparen. En klausul "levererad cif bör således ges samma innehåll som klausulen "cif (cost, Insurance, freight).

Ibland används uttrycken "fritt", "levererad" och "fritt levererad" vid andra köp än distansköp. De kan t. ex. förekomma i sammanhanget "fritt säljarens lager" när varan redan finns där. Föreliggande bestämmelse gäller inte tolkningen av sådana klausuler.

Bestämmelsen gäller frågan när varan skall anses avlämnad. Genom att man på andra ställen i köplagen hänvisar till avlämnandet, får emellertid bestämmelsen betydelse för t. ex. riskens övergång, kostnadsfördelningen mellan parterna och bedömningen av humvida varan är felfri. Om parter­na vill tillmäta bestämmelseorten betydelse endast för t. ex. kostnadsför­delningen, bör detta därför ske på ett annat sätt än genom att använda klausulerna "fritt", "levererad" och "fritt levererad".

Skall säljaren ordna transporten av varan, skall han ingå avtal om transporten till bestämmelseorten med lämpligt transportmedel och på sedvanliga villkor för en sådan transport.

(Jfr 8 § i arbetsgruppens förslag)

Paragrafen saknar motsvarighet i 1905 års lag.

För det fall att säljaren på gmnd av leveransklausul (t. ex. ciO, en särskild överenskommelse mellan parterna eller annars är skyldig att ord­na med varans transport ges i förevarande paragraf vissa allmänna före­skrifter. Säljaren skall ingå avtal om transporten till bestämmelseorten. Om det är fråga om en successiv transport, skall alltså säljaren träffa avtal rörande alla enskilda avsnitt av transporten till den avtalsenliga bestäm­melseorten. Han skall se till alt varan sänds med lämpliga transportmedel och på sedvanliga villkor. Med tanke på den skyldighet som här avses saknar det betydelse humvida säljaren ingår avtalet i eget namn eller som ombud för köparen.

Köplagen reglerar inte påföljderna av att säljaren försummar de skyldig-  73


 


heter som framgår av denna paragraf. Avtalsbrottet får därför bedömas     Prop. 1988/89:76 enligt allmänna avtalsrättsliga principer. Främst torde skadestånd komma     9 § i fråga men även andra påföljder kan bli aktuella.

Tiden för avlämnandet

Skall varan inte avlämnas efter anfordran eller utan uppskov och följer tiden för avlämnandet inte heller annars av avtalet, skall varan avlämnas inom skälig tid från köpet.

Skall varan avlämnas inom en viss tidrymd och framgår det inte av omständighetema att det ankommer på köparen att bestämma tidpunkten för avlämnandet, skall denna bestämmas av säljaren.

■ Om säljaren vid hämtningsköp skall bestämma tidpunkten för avläm­nandet, skall han i tid underrätta köparen om när varan finns tillgänglig för avhämtning.

(Jfr 9 § i arbetsgmppens förslag)

Paragrafen gäller tidpunkten för varans avlämnande.

Första stycket

Bestämmelsen motsvarar 12 § i 1905 års lag.

I de flesta fall då varan inte avlämnas i direkt samband med själva köpet torde tiden för avlämnandet följa av avtalet. Tiden för avlämnandet kan framgå direkt i form av en exakt tidpunkt, tidrymd eller liknande. Den kan också vara angiven på ett mera obestämt sätt, varvid den får bestämmas genom tolkning. Av avtalet kan följa att avlämnande skall ske efter anford­ran eller utan uppskov. Någon gång kan ett avtal tänkas ha den innebörden att säljaren får avlämna varan efter sin bekvämlighet, låt vara att en sådan föreskrift torde få antas vara förenad med en kompletterande bestämmelse av innehåll att efter en viss längre tids förlopp säljaren inte längre kan dra sig undan avtalets fullgörande med hänvisning lill att det ännu inte stäm­mer med hans bekvämlighet att leverans äger mm.

I de sannolikt få fall då inte avtalet (och inte heller bmk eller sedvana som enligt 3 § tar över lagregleringen) utvisar när varan skall avlämnas, blir regeln i första stycket tilllämplig. Den innebär att varan skall avlämnas inom skälig tid efter köpet. Vad som är en skälig tid varierar naturligen beroende på omständighetema, bl. a. på huruvida varan skall tillverkas först efter köpslutet, anskaffas från en tredje man eller tas från säljarens lager. En skälig tid kan vara en relativt kort tidsperiod.

Andra stycket

Bestämmelsen överensstämmer i sak med 13 § i 1905 års lag.

Andra stycket ger en specialregel för sådana fall då tiden för varans
avlämmnande endast är relativt bestämd. För att bestämmelsen skall bli
tillämplig fömtsätts att varan skall avlämnas inom en viss tidrymd. Hit
hör inte bara avtal om leverans t. ex. "nästa vecka", "i oktober", "under
hösten", utan även sådana fall där säljaren har förbundit sig att avlämna    74


 


varan före en viss dag eller senast en viss dag. Även då är en tidrymd     Prop. 1988/89:76
angiven som börjar löpa omedelbart efter avtalets ingående.  10 §

Huruvida det i sådana fall är säljaren eller köparen som får bestämma den exakta tidpunkten för varans avlämnande beror i första hand på avtalet, handelsbruk e. d. Huvudregeln är annars att säljaren får bestämma den exakta tidpunkten för avlämnandet inom den avtalade perioden. Regeln är baserad på antagandet att en sådan tidrymd oftast avtalas med hänsyn till säljarens intresse. Omständigheterna kan dock tyda på motsat­sen och i så fall får den exakta tidpunkten bestämmas av köparen. Av avtalet kan framgå t. ex. att köparen skall anskaffa transportlägenhet för varans transport eller att varan skall levereras inom viss tid, allt efter köparens behov. Man får således undersöka i vems intresse det har legat att tiden inte har blivit närmare bestämd.

Tredje stycket

I 1905 års lag finns ingen motsvarighet till bestämmelsen i tredje stycket. Skall varan hämtas av köparen och ankommer det på säljaren att bestäm­ma tidpunkten för avlämnandet, skall säljaren enligt förevarande bestäm­melse underrätta köparen om när varan finns tillgänglig för avhämtning. Säljaren är skyldig att lämna köparen ett sådant meddelande i tid. Detta innebär att köparen bör få en efter omständigheterna skälig möjlighet att ordna med varans mottagande eller göra sig beredd för det.

Om en sådan underrättelse som ovan har sagts inte lämnas i tid och detta leder till att avhämtande inte kan ske vid den tidpunkt som säljaren tänkt sig, innebär detta att förseningen inte kan anses bero på köparen. Detta får betydelse när det gäller kostnaderna för varan, riskens övergång m.m.

Köplagen reglerar inte frågan om skyldighet att lämna underrättelse i andra fall, t. ex. av säljaren när varan inte skall hämtas av köparen och av köparen när denne skall bestämma tidpunkten för varans avlämnande. Oftast är det självklart att köparen måste meddela säljaren när han vill att varan skall avlämnas. Likaså är det klart alt köparen inte får åberopa en sådan försening av avlämnandet som beror på att säljaren inte i tid blivit underrättad om den tidpunkt som köparen valt för avlämnandet. Ifall någon underrättelse inte behövs, t. ex. om varan skall hållas tillgänglig för avhämtning från och med en viss dag för att köparen skall kunna hämta den när han vill, framgår detta i regel av avtalet eller omständigheterna i övrigt.

Rätt att hålla inne varan

10§

Har säljaren inte gett kredit eller anstånd med betalningen, är han inte skyldig att lämna ut varan eller, genom överlåtelse av dokument eller på annat sätt, frånhända sig förfoganderätten över den förrän betalning sker.

Skall säljaren sända varan från den ort där den skall avlämnas, får han
inte med stöd av första stycket underlåta att avsända den. Han får dock
hindra att varan eller dokument avseende varan lämnas ut till köparen
innan betalning sker.                                                                        -75

(Jfr 10 § i arbetsgruppens förslag)


 


Paragrafen gäller säljarens rätt att hålla inne varan tills köparen betalar     Prop. 1988/89: 76 priset. Denna rätt utgör den ena sidan av principen att parternas prestatio-     jq § ner skall utväxlas samtidigt. Principen innebär att varje part får en viss säkerhet för att även den andra parten fullgör sin del av avtalet innan han fullgör avtalet för sin del.

Första stycket

11905 års lag finns motsvarande bestämmelse i 14 §.

Säljaren är inte skyldig att lämna ut varan eller, genom överlåtelse av dokument eller på annat sätt, frånhända sig förfoganderätten över den förrän köparen betalar priset. Utgångspunkten är således att köpet fömt­sätter kontantbetalning. Om köparen vid köpslutet har fått kredit av säljaren eller om säljaren efter avtalsslutet har beviljat honom anstånd med betalningen, innebär detta att säljaren har avstått från rätten att göra varans avlämnande avhängig av prisets betalning. Om avsikten enligt avtalet är att bevilja köparen kredit mot växel, skall accept av växeln jämställas med betalning av priset (se 48 §). Detta innebär att säljaren trots en sådan kreditöverenskommelse har rätt att hålla inne varan eller doku­mentet tills köparen accepterar växeln.

Säljarens prestation består inte alltid i att lämna ut varan. Den kan bestå i att lämna ut ett dokument som representerar varan. Om t. ex. den som har köpt en vara under transport vill överlåta varan medan den fortfaran­de är under transport och transportdokumentet är ett konossement, kan en överlåtelse med rättslig verkan i förhållande till var och en åstadkommas genom överlåtelse av dokumentet. Har i ett sådant fall säljaren inte gett kredit eller anstånd med betalningen, är han inte skyldig att lämna ifrån sig konossementet förrän betalning sker.

En säljare som inte har gett kredit eller anstånd med betalningen, är inte heller skyldig att på annat sätt, t. ex. genom dataregistrering, överföra förfoganderätten över varan så länge köparen inte fullgör sin betalnings­skyldighet. Däremot kan säljaren givetvis vara skyldig att tillhandahålla köparen sådana dokument som inte är avgörande för förfoganderätten men som köparen behöver för att kunna fullgöra betalningsskyldigheten, t. ex. urspmngscertifikat.

Vilken av partema som skall ta initiativ till avvecklingen av avtalsför­hållandet framgår indirekt av reglema om varans avlämnande.

Andra stycket

Bestämmelsen motsvarar 15 § i 1905 års lag.

Principen om samtidig utväxling av prestationerna kan inte tillämpas som sådan vid distansköp där varan skall sändas från den ort där den skall avlämnas. Avlämnandet sker ju då när varan överlämnas till en självstän­dig transportör, och om man skulle tillämpa principen i första stycket om ömsesidig utväxling av prestationerna på dessa fall skulle säljaren aldrig bli skyldig att avlämna varan. Därför måste principen i första stycket av förevarande paragraf modifieras. Detta sker i andra stycket på ett sätt som

76


 


åtminstone delvis tillgodoser de intressen som första stycket avser att     Prop. 1988/89:76 skydda. Säljaren får inte underlåta att avsända varan, men han får hindra     ii § att varan eller dokument avseende den lämnas ut till köparen innan betalning sker.

I vissa fall kan säljaren ha rätt att hålla inne varan på bestämmelseorten med stöd av de frakträttsliga reglerna. Detta kommenteras närmare i anslutning till bestämmelsen i 49 § tredje stycket.

I likhet med första stycket blir andra stycket inte tillämpligt om köparen har beviljats kredit eller anstånd med betalningen.

För köparens del framgår principen om prestationernas inbördes av-hängighet av 49 §. Av den paragrafen framgår dessutom att köparen under vissa fömtsättningar inte är skyldig att betala priset förrän han haft tillfälle att undersöka varan.

Kostnaderna för varan

11§

Säljaren svarar för sådana kostnader för varan som uppkommer före avlämnandet och som inte beror på att avlämnandet har försenats till följd av något förhållande på köparens sida.

(Jfr 11 § i arbetsgmppens förslag)

Paragrafen som saknar motsvarighet i 1905 års lag reglerar hur de kostnader för varan som har uppkommit före avlämnandet skall fördelas mellan partema i fall då fördelningen inte följer av avtal eller t. ex. han­delsbmk. Paragrafen avser den slutliga kostnadsfördelningen mellan par­terna, inte frågan om vem som i första hand skall betala de kostnader som är förenade med varans avlämnande.

Enligt bestämmelsen svarar säljaren som huvudregel för sådana kostna­der för varan som har uppkommit före avlämnandet. Det kan röra sig om kostnader för varans transport, försäkring och lagring saml anskaffande av olika tillstånd. Kostnader som uppstår efter del att avlämnande har skett skall i allmänhet bäras av köparen.

Från huvudregeln att säljaren svarar för kostnaderna för varan tills den är avlämnad, görs undantag för kostnader som beror på att avlämnandet har försenats till följd av något förhållande på köparens sida. Undantaget avser alltså bara sådana tilläggskostnader som förseningen har medfört.

Det centrala med bestämmelsen är att slå fast den gmndläggande regeln
om säljarens kostnadsansvar. Syftet med undantaget för kostnader som
beror på något förhållande på köparens sida är däremot inte att avgöra
vem som skall svara för dessa kostnader. Även om det i allmänhet ter sig
rimligt att köparen svarar för sådana kostnader kan det inte uteslutas att
det kan uppkomma situationer där kostnadema bör fördelas på ett annat
sätt. 1 regel torde emellertid frågan om kostnader av här avsett slag kunna
lösas utifrån bestämmelsen i 75 § om ersättning för vårdkostnader samt
bestämmelsen i 57 § om köparens skadeståndsansvar vid bristande med­
verkan.                                                                                          77


 


Risken för varan                                              Prop. 1988/89:76

12§ Ett köp syftar typiskt sett till att en vara skall övergå från en säljare till en

köpare. Ibland sker Övergången i direkt samband med själva köpet. Många

gånger dröjer det emellertid en tid från köpeavtalets ingående till dess att

köparen får varan i sin besittning. Om varan under den tiden drabbas av

en olyckshändelse eller av en annan händelse som inte beror på någon av

parterna, uppkommer fråga vem av dem som skall bära följderna av det

inträffade.

1 12 § behandlas innebörden av att köparen bär risken för varan. 13 och

14 §§ reglerar när risken går över på köparen vid köp i allmänhet. I 15 §

finns en motsvarande regel för köp av varor som är under transport när

köpet sker. 16 § behandlar s. k. öppet köp.

Vad risken innebär

12§

Bär köparen risken för varan, är han skyldig att betala varan även om den har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom en händel­se som inte beror på säljaren.

(Jfr 12 § i arbetsgruppens förslag)

Innebörden av att köparen bär risken för varan framgår i 1905 års lag av

17§-

Förevarande paragraf innebär alt om varan skulle försämras eller mins­kas genom en händelse för vilken köparen bär risken är denne skyldig att betala priset fullt ut trots att den vara som han erhåller inte är kontrakts-enlig. Skulle varan ha förstörts eller kommit bort måste köparen betala priset trots att han inte får något utbyte alls för sina pengar.

Paragrafen får betydelse framför allt i fråga om olyckshändelser, t. ex. eldsvådor och åsknedslag, men även handlingar av utomstående personer som varken säljaren eller köparen svarar för faller under paragrafen. Det kan exempelvis röra sig om skadegörelse av tredje man eller om att varan har blivit stulen och man inte vet var den är.

Om den händelse varigenom varan t. ex. har försämrats beror på sälja­ren, kan denne däremot inte kräva betalning av köparen med hänvisning till att köparen bär risken för varan. Även om köparen bär risken för varan är han således inte betalningsskyldig om varan exempelvis har försämrats genom att säljaren har förpackat den felaktigt.

Skulle varan ha förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom en händelse som beror på köparen påverkas givetvis inte betalningsskyl­digheten.

Innebörden av att säljaren — i stället för köparen — bär risken för varan
framgår inte av förevarande paragraf utan av de bestämmelser som gäller
säljarens avtalsbrott och påföljderna av dem. Om varan t. ex. blir helt
förstörd av en olyckshändelse innan risken har gått över på köparen,
medför detta ofta att varan inte kan avlämnas och att säljaren således
kommer i dröjsmål. Ifall varan kommer fram till köparen i skadat skick på     78


 


gmnd av en olyckshändelse som inträffat medan säljaren bär risken för     Prop. 1988/89:76 varan, blir åter bestämmelserna om fel tillämpliga. Skulle säljaren lyckas     13 § ersätta den försenade eller skadade varan i tid med en som är avlalsenlig, undgår han påföljderna av avtalsbrott. Men han kan inte kräva betalning för den försenade eller skadade varan.

Avlämnandet av varan kan ibland hindras av andra omständigheter än att varan har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat. Exempelvis kan det inträffa att varans avlämnande hindras av export- eller importför­bud. Sådana fall omfattas inte av 12 §. Ofta, såsom beträffande det nyss­nämnda exemplet, får man i stället lösa uppkommande tvister med hjälp av reglerna om säljarens dröjsmål.

Riskens övergång

13§

Risken går över på köparen, när varan avlämnas enligt avtalet eller enligt 6 eller 7 §.

Avlämnas varan inte i rätt tid och beror del på köparen eller något förhållande på hans sida, går risken över på köparen när säljaren har gjort vad som ankommer på honom för att avlämnandet skall kunna ske.

Skall köparen hämta varan på en annan plats än hos säljaren, går risken över när tiden för avlämnandet är inne och köparen har fått veta att varan finns tillgänglig för avhämtning.

(Jfr 13 § i arbetsgruppens förslag)

Paragrafen innehåller regler om tidpunkten för riskens övergång på köparen.

Första stycket

Första stycket motsvarar del av 17 § i 1905 års lag.

Som huvudregel gäller att risken för varan går över på köparen vid avlämnandet (del faktiska avlämnandet, inte den tidpunkt då avlämnan­det skulle ha skett). Har parterna i avtalet angett när varan skall anses avlämnad, blir denna tidpunkt avgörande även för riskens övergång. Om parterna i avtalet har reglerat tidpunkten för riskens övergång gäller i stället det. Avtalet kan alltså innebära att det finns olika tidpunkter för avlämnandet och riskens övergång.

Är inget bestämt om när varan skall anses avlämnad, blir bestämmelser­na i 6 och 7 §§ tillämpliga. Vid hämtningsköp (6 §) övergår följaktligen risken när köparen omhändertar varan hos säljaren. För det fallet att varan skall hämtas av köparen på en annan plats än hos säljaren och ulan dennes medverkan, innehåller föreliggande paragraf dock en specialregel i tredje stycket.

Vid plalsköp (se 7 § första stycket) övergår risken när varan överlämnas
till köparen. Vid distansköp (se 7 § andra stycket) övergår risken när varan
överlämnas till en transportör som har åtagit sig varans transport från
avsändningsorten. Utför säljaren själv transporten övergår risken också
vid distansköp när varan överlämnas till köparen på den plats där enligt     79


 


avtalet avlämnandet skall ske. Om varan har sålts "fritt", "levererad" eller     Prop. 1988/89: 76 "fritt levererad" med angivande av en viss ort, går risken för varan inte     13 § över förrän varan har kommit fram till den ort som har angetts i klausulen.

Bestämmelsen i första stycket tar sikte på fall där avlämnandet sker enligt avtalet eller enligt 6 eller 7 §. Skulle det inträffa att varan avlämnas vid en tidpunkt som följer av bruk eller sedvänja (jfr 3 §), bör principen i första stycket kunna tillämpas analogt. Det kan dock inte uteslutas att omständigheterna i dylika fall kan vara sådana att risken bör gå över på köparen vid en annan tidpunkt än när varan avlämnas. Bedömningen härav får överlämnas lill rättstillämpningen.

Av 14 § följer alt varan skall ha avskilts för köparens räkning för att risken skall gå över på denne. Den närmare innebörden av detta behandlas i specialmotiveringen till den paragrafen.

Andra stycket

Andra stycket innehåller ett undantag från huvudregeln om tidpunkten för riskens övergång. En liknande regel finns i 37 § i 1905 års lag. Undanta­get avser det fallet att varan inte avlämnas i rätt tid och detta beror på köparen eller på något förhållande på dennes sida. Då går risken över på köparen när säljaren har gjort det som ankommer på honom för att varan skall kunna avlämnas.

Om varans avlämnande försenas till följd av något förhållande på köpa­rens sida innebär detta således inte att säljaren fortsättningsvis skulle bära risken för varan tills avlämnandet faktiskt sker, utan risken kan i dessa fall gå över på köparen redan tidigare. Som anges i lagtexten fömtsätter riskens övergång att säljaren för sin del har fullgjort det som ankommer på honom för att avlämnande kan ske. Risken går dock inte över förrän den tid som köparen kan ha på sig för att avhämta varan eller ta emot den har gått ut. Om det t. ex. följer av avtalet att köparen skulle hämta varan den 15 juli men han kommer först en vecka senare, övergår risken för varan på honom den 15 juli även om säljaren för sin del hade varan färdig och tillgänglig för avhämtning redan den 10 juli.

Andra stycket blir tillämpligt inte bara i det fallet att köparen underlåter att hämta eller ta emot varan utan också t. ex. när varan inte avlämnas av den orsaken att säljaren håller den inne med stöd av 10 § eller då avläm­nandet försenas därför att köparen har underlåtit att ge säljaren anvisning­ar som denne behöver för att kunna avlämna varan som avtalet föreskri­ver. Om säljaren vid distansköp vill åberopa regeln i 10 § andra stycket och hålla inne varan genom att hindra dess överlämnande till köparen, har avlämnande enligt 7 § ofta skett redan tidigare. Risken för varan har då gått över enligt första stycket av förevarande paragraf Andra stycket blir därför inte tillämpligt i sådana fall.

Av 14§ framgår att också om situationen är sådan som avses i andra stycket av förevarande paragraf, går risken för varan inte över förrän varan har blivit avskild för köparens räkning. Även om varan redan tidigare har ställts till köparens förfogande, går risken således över först när varan har avskilts för köparen.

80


 


Tredjestycket                                                                Prop. 1988/89:76

I tredje stycket finns en speciabestämmelse om tidpunkten för riskens 14 § övergång i det fallet att köparen enligt avtalet skall hämta varan på annan plats än hos säljaren, I 1905 års lag finns i 17 § andra meningen en bestämmelse som liknar den nu berörda bestämmelsen. I fall som nu avses övergår risken för varan när tiden för avlämnandet är inne och köparen har fått veta att varan finns tillgänglig för avhämtning. Om köparen enligt avtalet skall hämta varan t. ex. från ett lager hos tredje man, övergår risken på honom genast när han har fått vela att varan finns tillgänglig för honom, fömtsätt att tiden för avlämnandet är inne. Riskens övergång fömtsätter således inte att köparen t. ex. har haft en rimlig tid på sig för att hämta varan eller att den tid inom vilken varan skulle avlämnas har löpt ut. Däremot fömtsätter riskens övergång att köparen faktiskt har fått veta att varan finns tillgänglig för avhämtning. Köparens vetskap behöver emellertid inte nödvändigtvis grunda sig på ett meddelande från säljaren. Del är t. ex. möjligt att tredje man som förvarar varan har lämnat köparen ett meddelande om att varan är färdig att avhämtas. Köparens vetskap om att varan kan avhämtas kan också gmnda sig på andra omständigheter än ett meddelande från säljaren eller tredje man.

Bestämmelsen i tredje stycket gäller alla typer av köp. När köpet avser något annat än ett individuellt föremål följer dock av 14 § att risken inte går över på köparen förrän varan har avskilts för honom.

Bestämmelsen avser bara det fallet att köparen skall hämta varan på annan plats än hos säljaren. Skall köparen hämta varan hos säljaren går risken över först när köparen faktiskt hämtar varan, fömtsätt att detta sker i tid (jfr 13 § andra stycket). Anledningen till detta är att säljaren har bättre möjligheter att avvärja skador som kan drabba varan och alt upprätta försäkringsskydd mot skador så länge varan är i hans besittning.

14§

Risken går aldrig över på köparen förrän det genom märkning, anteck­ning i transportdokument eller på annat sätt har gjorts klart att varan är avsedd för köparen.

(Jämför 14 § i arbetsgmppens förslag)

Paragrafen innehåller en bestämmelse som kompletterar de föregående reglerna om riskens övergång. 1 37 § i 1905 års lag finns en bestämmelse med liknande innehåll.

Förevarande paragraf innebär att risken för varan inte går över på köparen förrän varan har individualiserats för dennes räkning. Detta får betydelse vid köp av annat än individuellt beskaffade varor. Då krävs att varan avskiljs för köparen. I paragrafen anges att avskiljandet kan ske genom märkning eller anteckning i transportdokument, vilket torde vara de vanligaste fallen, eller på annat sätt. Varan bör kunna identifieras så att det framgår alt den är avsedd för den ifrågavarande köparen.

Kravet på att varan skall vara avskild för köparen modifierar för det
första huvudregeln om att risken för varan övergår på köparen då varan
avlämnas. Om avlämnandet skett utan att varan dessförinnan har blivit     81

6   Riksdagen 1988/89. I saml. Nr 76


avskild för köparen, t. ex. då vara som transporteras som bulklast i enlighet Prop. 1988/89:76 med 7 § andra stycket skall anses ha blivit avlämnad när den överlämnats 15 § till transportören, övergår risken på köparen först när det parti som avtalet avser har blivit avskilt för honom. På motsvarande sätt modifierar kravet på avskiljande den princip som framgår av 13 § andra stycket. Även om varans avlämnande försenas av orsaker som beror på köparen övergår risken för varan inte på köparen såsom sägs i nämnda bestämmelse om varan inte har blivit avskild för honom. Motsvarande gäller för de situatio­ner som avses i 13 § tredje stycket. Även om tiden för avlämnandet är inne och köparen har fått veta att han kan hämta varan är detta inte tillräckligt för att risken skall gå över på honom om varan inte har blivit avskild för honom.

Varor under transport

15§

Avser köpet en vara under transport, går risken över på köparen vid köpet, om det inte framgår av omständigheterna att köparen har åtagit sig att bära risken från den tidpunkt då varan överlämnades till den transpor­tör som har utfärdat transportdokumentet. Säljaren bär dock alltid risken för att varan vid köpet har förstörts, kommit bort, försämrats eller mins­kat, om han kände till eller borde ha känt till detta men inte har upplyst köparen om det.

(Jfr 15 § i arbetsgmppens förslag)

I paragrafen, som saknar motsvarighet i 1905 års lag, ges vissa allmänna regler om riskens övergång i det specialfallet att köpet avser en vara som — med parternas vetskap — befinner sig under transport. Det kan t. ex. vara fråga om försäljning av en oljelast.

Huvudregeln är i sådana fall att risken går över på köparen vid köpet. Från denna huvudregel görs undantag för det fall det framgår av omstän­digheterna att köparen har åtagit sig att bära risken från den tidpunkt då varan överlämnades till den transportör som har utfärdat transportdoku­mentet. Undantaget skall ses mot bakgrund av att det inom främst stor­handeln är vanligt att köparen av en vara under transport får bära risken för händelser som har inträffat redan före köpet (jfr även Almén-Eklund, Om köp och byte av lös egendom, 1960, s. 177 not 20, Hellner, Köprält, 3 uppl., s. 72, Nörager-Nielsen og Theilgaard, Köbeloven 1, 1979, s. 220 fl). Detta beror framför allt på all det inte sällan kan vara svårt att utreda exakt när en skada har inträffat, t. ex. om varan är lastad i en container. Genom försäkring har köparen vanligen skydd för skada som har inträffat före avtalsslutet. Vid bedömningen av om undantagsregeln är tillämplig blir del ofta av betydelse just om köpet har ingålts på sådana villkor att transportförsäkringen har överförts på köparen, såsom vid cif-köp.

Även om det skulle framgå av omständigheterna att köparen har åtagit
sig all bära risken för varan från det att varan överlämnades till den
transportör som har utfärdat transportdokumentet, bär enligt andra me­
ningen säljaren dock ändå risken för att varan vid köpet har förstörts,       82


 


kommit bort, försämrats eller minskat, om han kände till eller borde ha     Prop. 1988/89: 76
känt till detta men inte har upplyst köparen om det.              16 §

Att köparen exempelvis har möjlighet att göra anspråk på försäkringser­sättning är naturligtvis inte likvärdigt med mottagandet av en avlalsenlig vara. Om säljaren kände lill eller borde ha känt till att varan t. ex. hade försämrats under transporten, borde han ha meddelat köparen detta så att denne fått möjlighet att ta ställning till om han i den situationen velat ingå köpeavtalet. Gör säljaren inte detta bär han risken för försämringen.

Öppet köp

16§

Har öppet köp avtalats och varan avlämnats, bär köparen risken till dess att varan lämnas tillbaka.

(Jfr 16 § i arbetsgmppens förslag)

I 1905 års lag framgår motsvarande princip om farans övergång vid öppet köp av 60 §.

Paragrafen innehåller ett specialstadgande om risken för varan vid öp­pet köp. Vid ett sådant köp har köparen en viss tid på sig att överväga om han vill stå fast vid köpet eller inte.

Vid öppet köp övergår risken för varan på köparen på normalt sätt i enlighet med de föregående bestämmelserna, dvs. som huvudregel vid varans avlämnande. Om köparen bestämmer sig för att inte behålla varan, går risken för varan tillbaka på säljaren först när varan lämnas tillbaka till denne. Köparen bär således risken för händelser som drabbar varan me­dan han har den i sin besittning och medan varan är på väg tillbaka till säljaren. Detta gäller även om den t. ex. avsänts med post eller transporte­ras av en självständig fraktförare.

I paragrafen tas inte ställning till om köparen har rätt att t. ex. öppna varans förpackning eller prova varan.

Varans beskaffenhet

överensstämmelse med avtalet m. m.

17§'

Varan skall i fråga om art, mängd, kvalitet, andra egenskaper och förpackning stämma överens med vad som följer av avtalet.

Om inte annat följer av avtalet, skall varan

1.  vara ägnad för det ändamål för vilket varor av samma slag i allmänhet
används,

2.  vara ägnad för det särskilda ändamål för vilket varan var avsedd att användas, om säljaren vid köpet måste ha insett detta särskilda ändamål och köparen har haft rimlig anledning att förlita sig på säljarens sakkun­skap och bedömning,

3.  ha egenskaper som säljaren har hänvisat till genom att lägga fram prov eller modell, och

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                              83


 


4. vara förpackad på vanligt eller annars försvarligt sätt, om förpackning     Prop. 1988/89:76
behövs för att bevara eller skydda varan.                           J7 §

Varan skall anses felaktig, om den avviker från vad som föreskrivs i första eller andra stycket.

(Jfr 17 § i arbetsgruppens förslag)

Paragrafen som saknar motsvarighet i 1905 års lag innehåller de grund­läggande bestämmelserna om varans egenskaper och utgör därmed ut­gångspunkten för bedömningen av om en vara skall anses vara behäftad med fel. Påföljderna vid fel i varan regleras i 30-40 §§.

Första stycket

Bestämmelsen ger uttryck för den — i enlighet med lagens dispositiva karaktär — grundläggande principen att bedömningen av frågan huruvida fel i varan föreligger i första hand skall ske med utgångspunkt i vad som beträffande varans beskaffenhet kan anses avtalat mellan parterna. Från den utgångspunkten föreligger fel i varan när den — utan att den i något hänseende behöver vara sämre — avviker från vad som är avtalat. Alt varan skall överensstämma med vad som följer av avtalet syftar inte bara på avtalstexten, utan även omständigheterna vid köpet kan vara betydelse­fulla fakta vid bestämmandel av avtalsinnehållet.

Även om parterna inte uttryckligen specificerat varan, kan det av avtalet indirekt framgå vad som har avtalals. Om varan exempelvis har angetts genom hänvisning till beteckning eller motsvarande, får det härav anses följa att varan skall motsvara den beskaffenhet som varor av det slaget vanligtvis har. Av omständigheterna kring köpet framgår ofta vad som kan anses avtalat om varans egenskaper. Exempelvis är priset en omständighet som i allmänhet kan ge vägledning om vilken kvalitet som är fömtsätt. Även handelsbruk och annan sedvänja kan vara relevant vid bedömningen av humdan vara säljaren är skyldig att leverera.

Första styckets hänvisning till varans mängd korresponderar med be­stämmelsen i 43 § andra stycket, som anger att bestämmelserna om fel i vissa fall blir tillämpliga även då en leverans brister i kvantitativt hänseen­de.

Av första stycket framgår vidare att varan även beträffande förpackning­
en bör överensstämma med vad som följer av avtalet. Varan kan således
anses vara felaktig om den inte har förpackats på det sätt som avtalet
fömtsätter. Orsaken till att varans förpackning har berörts i avtalet kan
vara att förpackningen är viktig för att skydda varan eller bevara dess
egenskaper. Orsaken kan också vara att köparen avser att sälja varan
vidare i en förpackning av viss design eller med bestämda kännetecken,
uppgifter eller dylikt. Köparen kan således göra gällande påföljder av fel
beträffande en vara som skall hämtas hos säljaren, om det följer av avtalet
att säljaren skall förpacka varan för transport men han inte har gjort det. Å
andra sidan är det klart att köparen inte kan göra gällande några påföljder
av fel i varan på den gmnden att en transportförpackning är skadad efter
en transport, om inte själva varan är skadad. Förpackningen, vars enda
syfte är att skydda varan under transport, har i ett sådant fall endast fyllt g4


 


sin funktion. Däremot kan påföljder av fel göras gällande om varans     Prop. 1988/89:76 försäljningsförpackning är defekt och varan exempelvis är avsedd för     17 § vidareförsäljning i obruten originalförpackning.

Andra stycket

I andra stycket anges vissa allmänna regler om varans beskaffenhet vilka kommer till användning om avtalet inte ger besked om hur en vara skall vara beskaffad. Stadgandet är inte avsett som en uttömmande beskrivning av felsiluationer utan har en närmast klargörande funktion genom att ange vissa centrala principer som bör ligga till grund för felbedömningen. Även andra omständigheter än de som nämns kan därför i det enskilda fallet vara relevanta.

Punkt 1. Varan skall ha egenskaper som gör den lämpad för sådan användning som är normal för varor av samma slag. En sådan bedömning skall i första hand avse varans ändamålsenlighet och inte dess kvalitet. Att kvalitetsskillnader förekommer inom vida ramar mellan varor av samma slag innebär inte att en vara endast på grund av dess sämre kvalitet skall anses felaktig. Andra omständigheter, såsom varans pris, får vara vägle­dande när det gäller att fastställa vilken standard en köpare har rätt att kräva.

Regeln i punkt 1 tar sikte på alla de egenskaper som är relevanta med hänsyn till det eller de ändamål som varor av samma slag i allmänhet används för. Om köpet avser en vara som allmänt används för flera olika ändamål, skall den anses felaktig om den inte är lämpad för alla dessa ändamål.

Även om en vara är användbar för det särskilda ändamål som köparen har avsett alt utnyttja den för, kan bestämmelsen i förevarande punkt ändå leda till att varan anses felaktig. Detta blir — om inte annat har avtalats — fallet, om varan inte är lämplig för sådana andra ändamål för vilka varor av samma slag i allmänhet används. Således behöver en köpare inte nöja sig med exempelvis en maskin, som i och för sig är användbar för avsett ändamål, om den förbrukar avsevärt mer energi än vad som är normalt i fråga om motsvarande maskiner. Den som säljer varor som inte har samma brukbarhet som motsvarande varor i allmänhet, bör se till att detta blir känt för köparen.

Den bedömningsprincip som följer av regeln i punkt 1 är avsedd att tillämpas även i det fallet att en vara skall säljas vidare, om vidareförsälj­ning är det normala vid köp av liknande slag. Varan skall då vara sådan att den kan vidareförsäljas i normal ordning och på sedvanliga villkor.

Punkt 2. Denna punkt avser det fallet att säljaren måste ha insett att
köparen avser att använda varan för ett särskilt ändamål som i något
hänseende skiljer sig från vad liknande varor vanligtvis används till. Att
säljaren "måste ha insett" vilket särskilt ändamål köparen avsåg att använ­
da varan för innebär att situationen skall ha varit sådan att det inte kan
finnas någon rimlig anledning att anta att säljaren har kunnat undgå att
inse köparens avsikt med varan. Det är således inte tillräckligt att säljaren
"borde" ha känt till köparens avsikt. Regeln får betydelse till exempel i
situationer där köparen inte har angett sina önskemål om varans egenska- 85


 


per på annat sätt än att han har beskrivit för vilket ändamål han behöver     Prop. 1988/89:76 den. Sådana fall torde inte vara ovanliga, eftersom det ofta är säljaren som     17 § har den särskilda sakkunskap som behövs för att välja den vara som bäst passar för den avsedda användningen.

Om säljaren har känt till eller efter omständigheterna måste ha insett att köparen har avsett att använda varan för ett bestämt ändamål, svarar säljaren för att varan är ägnad för detta ändamål. Det är vad säljaren kände till när avtalet ingicks som är avgörande. Om säljaren när avtalet skall ingås inte kan erbjuda någon vara som motsvarar köparens behov, bör han upplysa köparen om det.

Säljaren svarar dock inte för att varan är ägnad för köparens speciella ändamål i alla de situationer där han känner till dessa ändamål. Om det framgår av omständigheterna att köparen inte föriitade sig på eller inte hade rimlig anledning att förlila sig på säljarens sakkunskap och bedöm­ning, bär köparen själv risken för varans bristande ändamålsenlighet. Så kan vara fallet om köparen själv har bättre förutsättningar att bedöma varans lämplighet på grund av att han har större sakkunskap av varor av ifrågavarande slag eller har bättre kännedom om de förhållanden under vilka varan kommer att användas.

Punkt 3. En vara skall ha de egenskaper som säljaren hänvisat till genom att lägga fram prov eller modell. Redan gällande rätt får anses innebära att säljaren vid försäljning efter prov utfast sig att varan helt, eller i de delar som provet har varit avsett att tjäna som ledning för, skall överensstämma med provet. Som framgår av ordalagen lar bestämmelsen sikte på blott de egenskaper som säljaren kan anses ha hänvisat till genom att visa fram ett prov, eftersom ett prov kan vara avsett att illustrera varans egenskaper endast i vissa avseenden. Ifall det kan förekomma avvikelser i varan i förhållande till de egenskaper som framgår av provet och dessa avvikelser är sådana att köparen inte hade anledning att räkna med dem, bör säljaren upplysa om det förhållandet. Särskilt beträffande prov i mindre format, t. ex. varor i trämaterial, bör köparen i allmänhet få räkna med de variatio­ner som förekommer i naturmaterial.

Punkt 3 gäller som framgår av ordalydelsen endast säljarens prov. Ell prov som köparen har förevisat kan inte i alla situationer tillmätas samma betydelse vid felbedömningen som ett prov som säljare har visat.

Put\kt 4. Varan skall vara förpackad på vanligt eller annars försvarligt sätt, om förpackningen behövs för att skydda eller bevara varan. Vissa typer av varor, såsom bilar och sådana varor som transporteras i bulk, leveras normalt utan förpackning. Stadgandet innebär emellertid inte nå­got krav på all varor i andra fall alltid skall levereras i förpackning. Säljaren är skyldig att förpacka varan endast om det behövs för att skydda eller bevara den, I sådant fall skall den förpackas på ett sätt som är vanligt för varor av del slaget. 1 många fall kan det förekomma flera förpacknings-sätt som är brukliga och därför acceptabla.

Tillägget för det fallet att något vanligt förpackningssätt inte finns tar sikte i första hand på nya typer av produkter för vilka något bruk i fråga om förpackning ännu inte har utvecklat sig. 1 ett sådant fall skall varan, om

86


 


det behövs för att bevara eller skydda den, förpackas på ett för ändamålet     Prop. 1988/89:76
försvarligt sätt.                                                             18 §

Tredje stycket

Genom att en vara skall anses felaktig, om den avviker från vad som föreskrivs i första och andra styckena, knyts feldefinitionen direkt till de krav med avseende på varans beskaffenhet som dessa bestämmelser inne­håller. En vara skall således anses felaktig när den avviker från vad som anges i de båda första styckena. Som redan har framhållits är bestämmel­serna i andra stycket inte någon uttömmande beskrivning av vad som — bortsett från vad som följer av avtalet — krävs för att en vara skall vara felfri. En vara kan alltså vara felaktig även i andra fall än då den avviker från vad som anges i första och andra styckena. Det får överlämnas åt rättstillämpningen att avgöra när sådana ytterligare felfall kan anses före­ligga.

Alt en vara även i andra fall skall anses felaktig på grund av särskilda åtgärder av bl. a. säljaren framgår av 18 §.

18§'

Även om det inte följer av 17 § skall varan anses felaktig, om den inte överensstämmer med sådana uppgifter om varans egenskaper eller an­vändning som säljaren har lämnat vid marknadsföringen av varan eller annars före köpet och som kan antas ha inverkat på köpet.

Varan skall även anses felaktig, om den inte överensstämmer med sådana uppgifter om dess egenskaper eller användning som någon annan än säljaren, i tidigare säljled eller för säljarens räkning, före köpet har lämnat vid marknadsföringen av varan och som kan antas ha inverkat på köpet. Varan skall dock inte anses felaktig, om säljaren varken kände till eller borde ha känt lill uppgifterna.

Första och andra styckena gäller inte, om uppgifterna har rättats i tid på ett tydligt sätt.

(Jfr 18 och 19 §§ i arbetsgruppens förslag)

1905 års lag innehåller inga regler om säljarens ansvar för oriktiga uppgifter.

Bestämmelserna i förevarande paragraf kompletterar reglerna i 17 § genom att ange att reglerna om fel blir tillämpliga när köparen förlitat sig på orikliga uppgifter. Paragrafen omfattar säljarens ansvar för uppgifter om varan före köpet som har lämnats av honom själv (första stycket) eller av någon annan i tidigare säljled eller för säljarens räkning (andra stycket). Det felansvar som följer av bestämmelserna kan i och för sig i viss ut­sträckning härledas ur principen att varan skall överensstämma med vad som har avtalats.

Första stycket

I första stycket anges att varan skall anses felaktig, om den inte överens­stämmer med uppgifter om dess egenskaper eller användning som säljaren

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                              87


 


har lämnat vid marknadsföringen av varan eller på annat sätt före köpet Prop. 1988/89:76 och det kan antas att uppgiftema har inverkat på köpet. Med uppgifter 18 § som säljaren har lämnat avses även uppgifter som har lämnats av någon som har fullmakt att i detta avseende handla på säljarens vägnar. Vanligen är det då fråga om personer med s. k. ställningsfullmakt enligt 10 § andra stycket avtalslagen, t. ex. försäljare och andra anställda, vars ställning medför behörighet att lämna uppgifter om varan. En person som är an­ställd hos säljaren kan vara behörig att lämna uppgifter om varan även om han inte är behörig att sluta avtal på säljarens vägnar.

Felansvar på gmnd av att varan inte motsvarar uppgifter som lämnats om den kan inträda oavsett om den lämnats i skriftlig form eller muntli­gen. Bestämmelsen avser såväl att det enskilda exemplaret av produkten avviker från de uppgifter som lämnats som att produkten som sådan inte motsvarar uppgifterna.

För att det skall vara fråga om en uppgift av betydelse i förevarande sammanhang, fordras att uppgiften är tillräckligt konkret och inte innebär endast ett allmänt lovprisande. Ju mer allmänt hållen en uppgift om varan är, desto svårare är det för köparen att gmnda något anspråk med anled­ning av uppgiften. Mycket allmänt hållna uppgifter av säljfrämjande natur kan således inte gmnda något felansvar för säljaren. Inte heller andra s.k. kringuppgifter, dvs. uppgifter som visserligen rör en varas egenskaper men som i likhet med uppgifter av den nyss berörda typen mer allmänt har till syfte att främja avsättningen, kan i allmänhet gmnda felansvar.

Ansvar enligt bestämmelsen förutsätter inte vållande hos säljaren. Va­ran kan således anses felaktig, även om säljaren inte visste eller ens borde ha känt till att en uppgift som han lämnat var oriktig. Inte heller spelar det någon roll om hans avsikt varit att vilseleda köparen eller ej. När det däremot gäller följderna av ett fel, t. ex. vad gäller skadeståndsansvaret, har säljarens eventuella vållande samma betydelse som vid fel i allmänhet.

En fömtsättning för felansvar är att den uppgift som har lämnats kan antas ha inverkat på köpet. Köparen kan således inte åberopa en uppgift som uppenbarligen har varit irrelevant för honom vid köpslutet. Inte heller kan han åberopa en uppgift som han då inte kände till. Kravet på kausalitet är utformat så, att det får ankomma på köparen att göra antag­ligt att en uppgift av ifrågavarande slag har haft inverkan på köpet.

Att säljaren har ett ansvar för att de uppgifter som har lämnats om varans egenskaper är riktiga innebär att en säljare som är osäker på någon omständighet rörande varan bör avhålla sig från att lämna några uppgifter om den omständigheten innan han har försäkrat sig om att uppgifterna är riktiga; annars kan han drabbas av felansvar i del hänseendet. Eftersom säljaren själv avgör innehållet i de uppgifter som han lämnar om varan kan han också se till att osäkra uppgifter inte presenteras som säkra utan att de förses med tillräckliga reservationer eller att det i vart fall framgår att uppgiften är osäker.

Andra stycket

I paragrafens andra stycke föreskrivs att varan skall anses felaktig om
den inte överensstämmer med uppgifter om dess egenskaper eller använd- 88


 


ning som någon annan än säljaren, i tidigare säljled eller för säljarens Prop. 1988/89:76 räkning, före köpet har lämnat vid marknadsföringen av varan. Fömtsätt- 18 § ningen härför är, att säljaren har känt till eller borde ha känt till uppgifter­na och att, liksom förutsätts i första stycket, uppgifterna kan antas ha inverkat på köpet. Typiska exempel är uppgifter som har lämnats i bro­schyrer, i annonser eller på varans förpackning. Bestämmelsen omfattar dock alla marknadsföringsuppgifter om varans egenskaper eller använd­ning, oavsett på vilket sätt uppgifterna har lämnats och oberoende av vilket medium som använts vid marknadsföringen.

Bestämmelsen innebär en utvidgning av felansvaret i första stycket genom att säljaren enligt stadgandet i vissa fall har att bära felansvaret även för marknadsföringsuppgifter som har lämnats av annan. Hänvis­ningen till tidigare säljled innebär t. ex. att en detaljist inte behöver svara för uppgifter som konkurrerande detaljister har lämnat till kunden. Är säljaren en detaljist, avses med tidigare säljled den som har levererat varan till detaljisten (t. ex. en importör eller grossist), hans leverantör osv. bakåt till tillverkaren. Vidare görs enligt regeln säljaren ansvarig för uppgifter som lämnas av någon annan för säljarens räkning. Det är inte fråga om ett handlande på grund av fullmakt. Om en fullmakt föreligger gäller i stället, som tidigare framhållits, vad som anges i första stycket. 1 nu förevarande fall är det alltså tillräckligt att vederbörande får anses ha handlat för säljarens räkning. Det avgörande får i tveksamma fall vara, hur en köpare objektivt sett har anledning att uppfatta situationen. Vad som avses är exempelvis när en reklambyrå hjälper säljaren med dennes marknadsfö­ring och när en branschorganisation eller en företagskedjas gemensamma organisation bedriver marknadsföring för sina medlemmars räkning.

Betydelsen av marknadsföringsuppgifter som har lämnats av någon annan än säljaren är inte beroende av all säljaren för egen del hänvisat till eller åberopat uppgifterna. Enligt bestämmelsen fordras endast att uppgif­terna kan antas ha inverkat på köpet. Beträffande den närmare innebörden av den förutsättningen hänvisas till vad som anförts i anslutning till första stycket.

En betydelsefull avgränsning av säljarens felansvar innebär undantaget för sådana uppgifter som säljaren varken känt till eller borde ha känt till. Denna avgränsning avser alt från uppgifter som omfattas av säljarens felansvar avskilja sådana fall där det inte är rimligt att anta att säljaren fått kännedom om uppgifterna. Utan att känna till uppgifterna saknar han ju möjlighet att undgå felansvaret genom alt rätta uppgifterna. Som exempel på situationer där det inte är rimligt att förlila sig på att säljaren känner till uppgifter som lämnats om varan kan nämnas alt en säljare på köparens begäran skaffar fram en vara som normalt inte ingår i hans sortiment. Det kan också, vid importerade produkter, vara fråga om marknadsförings-uppgifter som har lämnats utomlands.

Att säljarens ansvar för uppgifter som har lämnats av annan på angivet
sätt begränsas, betyder emellertid inte att risken för vissa marknadsfö­
ringsuppgifter på ett otillbörligt sätt drabbar köparen. De former under
vilka uppgifter av här avsett slag har lämnats, och övriga omständigheter,
torde vara sådana, att köparen, om uppgifterna som sådana eller i något   89


 


hänseende är särskilt betydelsefulla för honom, finner anledning att kon-     Prop. 1988/89: 76 trollera dem hos säljaren. Om säljaren därvid vitsordar uppgifterna, påtar     19 § han sig ett sådant ansvar för uppgiftemas riktighet som följer av första stycket.

Tredje stycket

Enligt tredje stycket skall sådana uppgifter som avses i första och andra styckena inte påverka felbedömningen om de rättas i tid på ett tydligt sätt. En oriktig uppgift som har rättats på ett sätt som är ägnat att eliminera uppgiftens inverkan på det enskilda köpet förlorar sin betydelse för felbe­dömningen. Vad som bör krävas för att rättelsen skall anses ha skett på ett tillräckligt tydligt och effektivt sätt får bedömas med hänsyn till omstän­digheterna i det enskilda fallet och beroende på hur uppgiften har lämnats, uppgiftens innebörd och betydelse etc. Som ett allmänt krav bör uppställas att uppgiften måste rättas på ett sätt som är minst lika tydligt som det sätt på vilket uppgiften urspmngligen lämnats. 1 detta ligger också att rättelsen skall vara ägnad att nå samma krets av presumtiva kunder som har nåtts av den urspmngliga marknadsföringen. Då det i praktiken torde vara omöjligt att med en rättelse nå samtliga presumtiva köpare som har fått del av felaktiga uppgifter, vore det orimligt betungande för säljaren att bära ansvaret för varje fall där rättelsen faktiskt förbigått den enskilde köparen. Det avgörande får här i stället vara om rättelsen har skett med sådan omsorg att den typiskt sett varit ägnad att nå de presumtiva köpare som fått del av den urspmngliga uppgiften. Det får överlämnas åt rättstillämp­ningen att med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet närmare precisera de krav som bör ställas på rättelsemeddelandets spridning.

Om rättelsemeddelandet, trots att det uppfyllt kraven enligt tredje styc­ket, har förbigått en köpare men säljaren har insett eller på gmnd av omständigheterna hade bort inse att köparen förlitade sig på den urspmng­liga uppgiften och att denna hade betydelse för köparens handlande, torde det följa av allmänna avtalsrättsliga regler att näringsidkaren blir bunden av uppgiften om han inte rättar den i det enskilda fallet. I den nu berörda situationen är emellertid förevarande bestämmelse inte tillämplig.

Det bör framhållas att rättelsen av en uppgift inte behöver vara gjord av den som har lämnat uppgiften, men det skall tydligt framgå av meddelan­det att det är fråga om rättelse av en viss tidigare uppgift. Säljaren kan sålunda alltid rätta en uppgift som har lämnats av någon annan, t. ex. en tillverkare eller en branschorganisation. Ett annat sätt att undgå ansvar för en uppgift i ett sådant fall är att säljaren klargör att han inte kan stå för riktigheten av uppgiften. För att en sådan förklaring skall få samma effekt som en sådan rättelse av en tidigare lämnad uppgift måste det krävas att förklaringen tar direkt sikte på den tidigare uppgiften.

Befintligt skick

19 §

Även om varan har sålts i "befintligt skick" eller med ett liknande
allmänt förbehåll skall den anses felaktig, om                                         90


 


1.   varan inte överensstämmer med sådana uppgifter om dess egenskaper     Prop. 1988/89: 76
eller användning som säljaren har lämnat före köpet och som kan antas ha     19 §

inverkat på köpet,

2.  säljaren före köpet har underlåtit att upplysa köparen om ett sådant väsentligt förhållande rörande varans egenskaper eller användning som han måste antas ha känt lill och som köparen med fog kunde räkna med att bli upplyst om, under förutsättning att underlåtenheten kan antas ha inverkat på köpet, eller

3.  varan är i väsentligt sämre skick än köparen med hänsyn till varans pris och övriga omständigheter med fog har kunnat förutsätta.

När en begagnad vara har sålts på auktion, anses den såld "i befintligt skick". Vid tillämpning av första stycket 3 skall hänsyn i så fall tas till ulropsprisel.

(Jfr 20 § i arbetsgmppens förslag)

1905 års lag innehåller inga särskilda regler om förbehåll av det slag som förevarande paragraf behandlar. I fråga om auklionsköp innehåller 1905 års lag i 48 § en bestämmelse som ålägger säljaren ett begränsat felansvar.

Paragrafen behandlar de fall då en vara sålts i befintligt skick eller under åberopande av något liknande allmänt formulerat förbehåll. Enligt stad­gandet begränsas räckvidden av sådana friskrivningar i tre olika hänseen­den, nämligen dels om varan inte överensstämmer med lämnade uppgif­ter, dels om säljaren har underlåtit att lämna köparen vissa upplysningar om varan, dels om varan är i väsentligt sämre skick än köparen har haft befogad anledning att fömtsätta. Bestämmelsen kan givetvis, enligt vad som framgår av 3 §, jämkas eller åsidosättas genom uttryckliga eller under­förstådda villkor i parternas avtal eller genom handelsbmk eller annan sedvänja. Det bör understrykas att bestämmelsen blir tillämplig endast i det fall att säljaren faktiskt har gjort ett förbehåll. Om en vara säljs utan sådant förbehåll tillämpas således de allmänna felreglema (jfr 17 och 18 §§), vilka medför ansvar för säljaren i alla de fall där reglerna i föreva­rande paragraf skulle kunna medföra ansvar.

Förbehåll av den typ som avses i paragrafen är utanför konsumentför­hållanden i princip bindande mellan partema. I rättspraxis har dock villkor av detta slag inte uppfattats som undantagslöst bindande. De har sålunda bland annat ansetts vara underkastade de begränsningar som följer av den gmndsats som uttrycks i 48 § i 1905 års köplag i fråga om köp på auktion.

Utgångspunkten för en reglering av frågan vilken verkan som skall tillmätas klausulen "i befintligt skick" och liknande bör vara, att dylika förbehåll även i fortsättningen i princip skall tillerkännas giltighet mellan partema. Det är emellertid angeläget att motverka uppfattningen att en säljare genom en sådan klausul undgår allt ansvar för varan, oavsett omständigheterna. Förevarande paragraf är avsedd att ange vilken an­svarsfriskrivning som ett sådant allmänt förbehåll av säljare medför.

Första stycket

Punkt 1 gäller fall där säljaren har lämnat oriktiga uppgifter om varan
och uppgifterna kan antas ha inverkat på köpet. Som framgår av 18 § bär  „


 


säljaren ett vidsträckt ansvar för sina uppgifter om varans beskaffenhet     Prop. 1988/89:76

eller användning. Ett sådant ansvar kan utkrävas även om varan har sålts i     19 §

befintligt skick. En sådan allmän friskrivning inverkar inte på säljarens

ansvar för de speciella uppgifter som han har lämnat om varan. Det

motsatta förhållandet skulle nämligen innebära att säljaren kunde lämna

uppgifter om varan på köparens risk. Att verkan av ett allmänt förbehåll

får vidkännas nu angivna begränsningar torde i huvudsak överensstämma

med den ståndpunkt som har intagits i hittillsvarande rättspraxis.

Är säljaren osäker på en uppgift som han har lämnat om varan, kan han inte freda sig från ansvar för uppgiften genom att stödja sig på ett förbehåll om befintligt skick eller liknande. Han måste även i ett sådant fall tydligt reservera sig i fråga om uppgiftens riktighet eller på annat sätt göra klart för köparen att uppgiften är osäker. I punkt 1 avses alla uppgifter om varan som har lämnats av säljaren, dvs. både uppgifter som har lämnats vid köpslutet som sådana som dessförinnan har lämnats vid marknadsföring­en av varan.

Det ligger i sakens natur att säljaren även i sådana fall som avses i förevarande paragraf har samma möjligheter som följer av I8§ tredje stycket att rätta felaktiga uppgifter. Genom en tillräckligt tydlig och i tid gjord rättelse kan säljaren undvika att de felaktiga uppgifterna inverkar på köpet och han undgår därigenom det felansvar som annars skulle ha drabbat honom.

Punkt 2. Lagen innehåller ingen allmän regel om verkan av att säljaren underlåter att lämna upplysningar om varan. Däremot talar starka skäl för att den frågan regleras när det gäller att precisera räckvidden av klausuler om befintligt skick och liknande förbehåll. De tvister som uppstår till följd av dylika klausuler gäller ofta fall då säljaren för köparen har förtigit väsentliga uppgifter om varan och därefter till sitt fredande åberopat att han genom den berörda klausulen har generellt friskrivit sig från ansvar för varans beskaffenhet.

En säljare som vill åberopa en klausul om befintligt skick eller liknande får enligt förevarande bestämmelse finna sig i en viss upplysningsplikt mot köparen. Upplysningsplikten omfattar dock inte andra egenskaper hos varan än sådana som köparen med hänsyn till omständigheterna med fog haft anledning att räkna med att bli upplyst om och som säljaren faktiskt haft vetskap om. Del är alltså inte tillräckligt att säljaren — enligt vad som kan bedömas — bort ha sådan vetskap. Den valda formuleringen i lagtex­ten — "måste antas ha känt till" — avser att medge en viss lättnad i kravet på bevis om säljarens kunskap.

Omfattningen av säljarens upplysningsplikt enligt förevarande regel får
bedömas mot bakgrund av bestämmelserna i 20 § om köparens skyldighet
att undersöka varan. I fråga om förhållanden som köparen hade kunnat
upptäcka vid en undersökning som han genomfört eller som han efter
omständigheterna rimligen borde ha kunnat genomföra blir säljarens upp­
lysningsplikt normalt inte aktuell. Däremot har den betydelse i fråga om
förhållanden som kan antas vara av betydelse för köparen men som inte
kan uppdagas vid en normal undersökning av varan eller som köparen i
övrigt inte har anledning att själv vara uppmärksam på.                           92


 


Punkt 3 är avsedd att tillämpas endast i sådana fall då varans skick står     Prop. 1988/89:76 i ett uppenbart missförhållande till varans pris och övriga omständigheter.     20 § Den frågan skall bedömas objektivt. Stadgandets tillämpning fömtsätter inte nödvändigtvis vållande på säljarens sida.

Andra stycket

Enligt andra stycket skall en begagnad vara som har sålts på auktion anses såld i "befintligt skick". Det innebär att bestämmelserna i första stycket blir tillämpliga även på auktionsköp utan att säljaren gör något särskilt förbehåll om att varan säljs i "befintligt skick". Bestämmelsen gäller dock bara begagnade varor. Nya varor skall således, även vid auk-lionsförsäljning, bedömas enligt de allmänna felreglerna, såvida varorna inte utbjudits under uttryckligt förbehåll om befintligt skick eller liknande.

Enligt första stycket punkt 3 skall bedömningen av om en i "befintligt skick" såld vara är felaktig bl.a. ske mot bakgrund av varans pris. I auktionsfallen kan det emellertid ske bara då säljaren har angett ett ut­ropspris. När så har skett, får det anses betyda att säljaren har gjort en värdering av varan på grundval av sina speciella kunskaper om varor av samma slag.

Undersökning av varan före köpet

20 §

Köparen får inte såsom fel åberopa vad han måste antas ha känt till vid köpet.

Har köparen före köpet undersökt varan eller utan godtagbar anledning underlåtit att följa säljarens uppmaning att undersöka den, får han inte såsom fel åberopa vad han borde ha märkt vid undersökningen, om inte säljaren har handlat i strid mot tro och heder.

Andra stycket gäller även när köparen före köpet har fått tillfälle att undersöka prov på varan och felet gäller en egenskap som skulle framgå av provet.

(Jfr 21 § i arbetsgruppens förslag)

Första stycket

Bestämmelsen saknar motsvarighet i 1905 års lag.

Paragrafen anger vissa förutsättningar för köparens rätt att göra gällande påföljder på grund av fel.

Om köparen när han ingick köpeavtalet var medveten om en viss egen­
skap hos varan, kan han inte senare göra gällande alt den egenskapen utgör
ett fel. För all köparen skall förlora sin rätt att åberopa felet krävs emeller­
tid att köparen inte bara var medveten om den faktiska omständigheten
som felet hänför sig lill utan också har haft en uppfattning om omständig­
hetens betydelse. Om säljaren exempelvis före köpet har nämnt en om­
ständighet som utgör fel i varan, men köparen som saknar nödvändiga
fackkunskaper inte rimligen kan antas ha insett vilken betydelse den
påpekade omständigheten har, förlorar köparen inte rätten all åberopa
felreglerna. Bedömningen får bli beroende av varuslag, köparens kunska-    93


 


per på det aktuella området och andra omständigheter i det enskilda fallet.     Prop. 1988/89: 76

Bestämmelsen är självfallet inte tillämplig på situationer där det har     20 § avtalals eller annars har varit förutsatt att säljaren skulle avhjälpa felet efter köpet.

Lagtextens hänvisning till omständigheter som köparen måste antas ha känt till innebär att man principiellt förutsätter en faktisk kunskap hos köparen om den ifrågavarande omständigheten. Samtidigt avser formule­ringen att medge en viss lättnad i kravet på bevis om köparens vetskap.

Andra stycket

Bestämmelsen motsvarar, tillsammans med tredje stycket, 47 § i 1905 års lag.

Andra stycket reglerar betydelsen av köparens undersökning av varan före köpet. Huvudregeln är att köparen inte såsom fel får åberopa vad han borde ha märkt vid undersökningen.

Köparen har inte, såvida inte annat följer av avtal, av handelsbmk eller av annan sedvänja, någon skyldighet att på eget initiativ undersöka en vara före köpet, inte ens om det kan ske utan större besvär. Har köparen emellertid gjort en sådan undersökning, eller trots uppmaning från sälja­ren underlåtit det, kan det inverka på hans rätt att göra gällande påföljder av fel.

En uppmaning från säljaren att undersöka varan behöver inte i varje situation vara given i klara ordalag, utan den kan efter omständigheterna anses lämnad indirekt, exempelvis genom att varan vid förhandlingar om köpet har förevisats eller hållits tillgänglig för undersökning av köparen. Bland omständigheter som kan utgöra en godtagbar anledning för köparen att underlåta att trots uppmaning undersöka varan kan nämnas att det i det särskilda fallet skulle vara alltför kostsamt eller besvärligt för honom. Varan kan exempelvis befinna sig på en för köparen avlägsen ort. Säljarens uppträdande kan vidare på olika sätt ge köparen anledning att begränsa sin undersökning eller att helt avstå från den. Den vanligaste situationen torde vara att säljaren har lämnat vissa uppgifter om varan eller utfästelser. Köparen torde då vara berättigad att uppfatta säljarens uppgifter och uttalanden som en omständighet som befriar honom från skyldigheten att undersöka varan i de hänseenden som uppgifterna avser.

Att en undersökning har ägt mm eller har underlåtits utan godtagbar anledning innebär, såsom framgår av lagtexten, inte att köparen senare är betagen alla möjligheter att åberopa fel. Han föriorar endast rätten att göra gällande sådana fel som han borde ha märkt vid undersökningen. Det betyder alt omfattningen av köparens undersökningsplikt blir beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. Bedömningen får därvid ske med utgångspunkt i den grad av omsorg som kan krävas av en person i köpa­rens ställning.

Av lagtexten framgår att de begränsningar av köparens rätt att åberopa
fel som regleras i förevarande paragraf inte aktualiseras i de fall då säljaren
har handlat i strid mot tro och heder. Om säljaren har förfarit så, kan alltså
köparen ändå åberopa ett fel som han borde ha märkt då han undersökte
varan.                                                                                           94


 


Tredjestycket                                                                Prop. 1988/89:76

Tredje stycket motsvarar, tillsammans med andra stycket, 47 § i 1905     21 § års lag.

Enligt tredje stycket får en köpare som har fått tillfälle alt undersöka ett prov av en vara inte göra gällande påföljder av fel som hänför sig till egenskaper som har framgått av provet och som köparen borde ha märkt vid undersökningen. Som prov anses såväl en mindre kvantitet ur ett parti, varur leveransen skall fullgöras, som ett föremål av samma typ som köpet avser och som säljaren har ställt till köparens förfogande. Det är tillräckligt att köparen har satts i tillfälle att undersöka proven, och det fordras inte att säljaren dessutom har uppmanat honom särskilt till det. Underlåtenhet att fästa avseende vid provets egenskaper får emellertid läggas köparen till last endast med avseende på egenskaper som provet varit avsett att illu­strera.

Hänvisningen till andra stycket medför att köparen har kvar sin rätt att åberopa felet, om säljare har handlat i strid mot tro och heder.

Avgörande tidpunkt för bedömningen av om fel föreligger

21 §

Frågan om varan är felaktig skall bedömas med hänsyn till dess beskaf­fenhet när risken för varan går över på köparen. Säljaren svarar för fel som har funnits vid denna tidpunkt även om felet visar sig först senare.

Uppkommer en försämring av varan efter det att risken har gått över på köparen, skall varan anses felaktig, om försämringen är en följd av sälja­rens avtalsbrott. Detsamma gäller om säljaren genom en garanti eller liknande utfästelse har åtagit sig att under en viss tid svara för varans användbarhet eller andra egenskaper och försämringen avser en egenskap som omfattas av utfästelsen.

(Jfr 22 § i arbetsgmppens förslag)

1905 års lag innehåller regler om tidpunkten för felbedömningen i 44 §.

Första stycket

Enligt huvudregeln i första stycket skall frågan om varan är behäftad
med fel bedömas med utgångspunkt i förhållandena vid den tidpunkt då
risken för varan övergår på köparen. Frågan om tidpunkten för riskens
övergång regleras i 13 — 16 §§. Enligt huvudregeln i 13 § övergår risken för
varan på köparen när varan avlämnas. För tydlighets skull anges uttryckli­
gen i lagtexten att säljaren ansvarar för fel som har funnits vid tidpunkten
för riskens övergång även om felet visar sig först senare. Det avgörande är
således om felet har sin gmnd i en omständighet som förelåg vid den
tidpunkt som enligt stadgandet skall läggas till gmnd för felbedömningen.
När en vara visar sig felaktig redan en kort tid efter det att den har tagits i
bruk, beror det ofta på att den redan från början var behäftad med fel,
vilket således ger köparen rätt att göra gällande felpåföljder. Särskilt i fråga
om tillverkade varor av mer komplicerad natur, såsom maskiner och
liknande, torde det inte vara ovanligt att ett tillverkningsfel visar sig först
efter det att varan har tagils i bmk (dolda fel).                                      95


 


Andrastycket                                                                 Prop. 1988/89: 76

I andra stycket behandlas två fall där fel skall anses föreligga också när     21 § en försämring av varan uppkommer först efter det att risken för varan har övergått på köparen.

Det första fallet gäller om försämringen är en följd av ett avtalsbrott på säljarens sida. Säljaren kan enligt avtalet eller på gmnd av handelsbruk eller annan sedvänja ha skyldigheter även i tiden efter riskens övergång, exempelvis när han har åtagit sig att efter varans överlämnande installera eller montera den hos köparen. En försämring av varan som uppkommer till följd av säljarens vållande eller annat avtalsbrott i samband med uppfyllelsen av ett sådant åtagande, medför enligt andra stycket felansvar för säljaren trots att försämringen har uppkommit först efter det alt risken har övergått på köparen.

Den andra situationen då säljarens felansvar sträcker sig tidsmässigt längre än vad som framgår av första stycket avser fall då säljaren har lämnat något slags tidsbestämd garanti. Enligt andra stycket skall en vara anses felaktig om säljaren genom en garanti eller liknande utfästelse har åtagit sig att under viss tid svara för varans användbarhet eller andra egenskaper och varan under den utfästa tiden försämras i fråga om en egenskap som omfattas av utfästelsen. Det kan således vara fråga om antingen en s. k. funktionsgaranti, som innebär att säljaren åtar sig ett ansvar för varans funktionsduglighet under garantitiden, eller en garanti varigenom säljaren garanterar en egenskaps bestånd under en viss tid. Varan skall vid en funktionsgaranti ha sådan kvalitet att den vid avsett bmk förblir användbar för sitt huvudsakliga ändamål i vart fall under garantitiden.

Alla tidsbestämda garantier är emellertid inte funktionsgarantier eller sådana garantier som avser en egenskaps fortbestånd under en närmare angiven tid. Ibland förekommer också en mer begränsad form av garanti, nämligen en som i fråga om lidpunkten för felbedömningen bara innebär delsamma som huvudregeln i första stycket. Vid sådana garantiåtaganden presumeras visserligen ell fel som upptäcks under garantitiden ha funnits vid tiden för riskens övergång på köparen. Säljaren kan emellertid undgå ansvar för felet om han gör sannolikt att avvikelsen inte fanns när risken övergick på köparen.

Det är således bara i fråga om funktionsgarantier och garantier med avseende på någon egenskaps bestånd under viss tid som stadgandet är avsett att flytta fram lidpunkten för felbedömningen. Vid garantier av mer begränsat slag sker felbedömningen enligt huvudregeln i första stycket med hänsyn lill varans beskaffenhet vid riskens övergång.

Vilka rättsverkningar som följer av en garanti eller liknande utfästelse beror på dess innehåll. Förevarande bestämmelser avser inte att reglera garantiutfästelsernas innebörd.

96


 


Påföljder vid dröjsmål med varans avlämnande    Prop. 1988/89:76

Påföljderna                                                                  

22§

Avlämnas inte varan eller avlämnas den för sent och beror del inte på köparen eller något förhållande på hans sida, får köparen enligt 23 — 29 §§ kräva fullgörelse eller häva köpet samt dessutom kräva skadestånd. Han får även hålla inne betalningen enligt 42 §.

(Jfr 24 § i arbetsgruppens förslag)

Den närmaste motsvarigheten till denna paragraf i 1905 års lag är 21 §.

Av paragrafen framgår när dröjsmål med varans avlämnande anses föreligga. Dessutom innehåller paragrafen en uppräkning av de påföljder som köparen kan göra gällande på gmnd av dröjsmålet.

Som anförts under specialmotiveringen till 6 § hänger begreppet sälja­rens dröjsmål samman med begreppet avlämnande. För att ett dröjsmål på säljarens sida skall föreligga krävs först och främst att varan inte avlämnas eller avlämnas för sent. Dröjsmål kan således föreligga både då varan avlämnas en timme senare än överenskommet och då den aldrig levereras. Om avlämnande däremot sker i tid är det definitionsmässigt uteslutet att tala om dröjsmål.

För att ett dröjsmål på säljarens sida skall föreligga krävs vidare att det försenade eller uteblivna avlämnandet inte beror på köparen eller något förhållande på dennes sida.

Exempel på att förseningen med varans avlämnande beror på köparen är att denne underlåter att hämta varan när avtalet fömtsätter att han gör det eller att köparen underlåter att lämna säljaren de uppgifter som denne behöver för att kunna sända varan till köparen. Som exempel kan även nämnas att köparen enligt avtalet skall skaffa transportlägenhet men att han misslyckas med detta vilket leder till att avlämnandet inte kan ske i tid.

Hänvisningen till ett förhållande på köparens sida avser situationer där varans avlämnande försenas eller uteblir på gmnd av en omständighet som visserligen inte direkt beror på köparens förfarande men som ändå bör hänföras till hans risksfär. En sådan situation kan uppkomma exempelvis när det enligt avtalet åligger köparen att skaffa transportlägenhet men säljaren sköter de praktiska arrangemangen på köparens vägnar och miss­lyckas utan att detta beror på säljarens fel eller försummelse. Ett annat exempel är att varans avlämnande försenas på gmnd av att köparen till följd av en olyckshändelse eller annat hinder som drabbat honom inte kan ta emot varan i rätt tid. Ett ytterligare exempel är att köparen inte får erforderligt importtillstånd.

I paragrafen anges de påföljder som köparen kan göra gällande på gmnd
av dröjsmål med varans avlämnande. Det framgår att köparen får kräva
köpets fullgörelse eller häva köpet samt kräva skadestånd enligt de efter­
följande paragraferna. Dessutom får han hålla inne betalningen enligt 42 §.
Syftet med denna uppräkning av påföljderna är informativt. Uppräkning­
en är inte helt uttömmande i och med att stadgandena om successiv        97

7   Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 76


'leverans i 44 § och befarat avtalsbrott i 61-63§§ inte nämns. Dessa     Prop. 1988/89:76 paragrafer utgör dock närmast ell komplement till paragraferna om häv-     23 § ning i 25 och 26 §§. Av 43 §, som inte heller ingår i uppräkningen, framgår i sin lur hur bestämmelserna om avtalsbrott skall tillämpas i det fallet att endast en del av leveransen avlämnas.

Fullgörelse

23 §'

Köparen får hålla fast vid köpet och kräva fullgörelse. Säljaren är dock inte skyldig att fullgöra köpet, om det föreligger ett hinder som han inte kan övervinna eller om fullgörelsen skulle fömtsätta uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn till köparens intresse av att säljaren fullgör köpet.

Om hindret eller missförhållandet upphör inom rimlig tid, får köparen dock kräva att säljaren fullgör köpet.

Köparen förlorar rätten all kräva att säljaren fullgör köpet, om han väntar orimligt länge med att framställa kravet.

(Jfr 25 § i arbetsgruppens förslag)

I 1905 års lag framgår köparens rätt att kräva fullgörelse av köpet av 21 §. Bestämmelsema i förevarande paragraf om inskränkningarna i rätten all kräva fullgörelse saknar motsvarighet i 1905 års lag.

I 26 § andra meningen i 1905 års lag finns en bestämmelse som i huvudsak svarar mot tredje stycket i förevarande paragraf

Första stycket

Om dröjsmål inträffar får köparen i regel kräva att säljaren fullgör köpet. Är fömtsättningarna för hävning också uppfyllda, har köparen rätt att välja mellan krav på fullgörelse och hävning. Av tredje stycket framgår dock att köparen förlorar rätten alt kräva fullgörelse om han väntar orim­ligt länge med att framställa kravet. Då blir han hänvisad till hävningsrät-ten.

I andra meningen regleras de förhållanden under vilka säljaren undan­tagsvis inte är skyldig att fullgöra köpet. Även om en sådan befrielsegmnd är för handen, föreligger det enligt 22 § ett avtalsbrott. Befrielsegmnderna har således betydelse endast i fråga om säljarens förpliktelse att fullgöra köpet genom att avlämna varan. Däremot inverkar dessa befrielsegmnder inte på köparens rätt att göra gällande andra påföljder på gmnd av dröjs­målet, dvs. att häva köpet, kräva skadestånd eller hålla inne betalningen. Dessa påföljder regleras självständigt i 24-29 §§ och i 42 §. Rätten till hävning är helt oberoende av orsaken till avtalsbrottet. Fömtsättningama för befrielse från skadeståndsskyldighet är strängare än de fömtsättningar som ställs upp i förevarande paragraf för befrielse från skyldigheten att fullgöra köpet "in natura".

Om köparen utnyttjar sin rätt att kräva köpets fullgörande men säljaren trots detta inte fullgör köpet, inverkar detta så till vida på köparens rätt till skadestånd alt den tidpunkt vars prisläge läggs till gmnd för skadestånds-

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget                                                               98


 


beräkningen förskjuts framåt. Beräkningen av skadestånd för prisskillnad     Prop. 1988/89: 76
behandlas närmare i 68 och 69 §§.                                    23 §

Enligt andra meningen är säljaren till en början inte skyldig att fullgöra köpet om del föreligger ett hinder för fullgörelsen som han inte kan övervinna. Bestämmelsen är tillämplig oavsett om varan finns vid köpslu­tet eller om den skall tillverkas först därefter. Vad först gäller frågan om vilka omständigheter som kan utgöra hinder för fullgörelsen, kan alla omständigheter som rent faktiskt hindrar köpets fullgörande vara av bety­delse. Orsaken till hindret har således i och för sig inte någon betydelse. Ett typiskt exempel på ett hinder som avses i delta sammanhang är att köpet avser ett unikt föremål och delta har blivit förstört efter köpslutet eller att det varuparti från vilket varan enligt avtalet eller annars skulle tas har förstörts. Då bortfaller säljarens skyldighet all avlämna varan oberoende av vad som är orsaken till att varan har förstörts; avlämnandet har ju blivit omöjligt. Som exempel på andra omständigheter vilka kan utgöra hinder för varans avlämnande kan nämnas export- och importförbud och förbud att saluhålla varor av ifrågavarande slag.

Alla motgångar utgör inte hinder för avtalels uppfyllelse. Inträffar det någonting som inverkar eller kan inverka på säljarens möjligheter att i tid fullgöra köpet, ingår det i säljarens normala förpliktelser på grund av avtalet att försöka eliminera dessa omständigheter eller dess konsekvenser för avtalets uppfyllelse. Om det efter köpslutet visar sig att avta/ef inte kan fullgöras på det sätt som säljaren tänkt sig, måste säljaren försöka utnyttja alternativa möjligheter att fullgöra avtalet. Så länge prestationssvårighe­terna kan övervinnas genom all tillgripa andra alternativ som står till buds för att uppfylla avtalet, föreligger del inte något hinder för fullgörelsen.

Om sålunda den leverantör som säljaren tänkt anlita för att anskaffa en vara drabbas av ett hinder som medför att han inte kan leverera varan till säljaren, utgör detta inte något prestationshinder för säljarens del ifall samma vara kan erhållas hos andra leverantörer på marknaden. På mot­svarande sätt föreligger det inte något hinder för fullgörelse om det vid tiden för avlämnandet visar sig omöjligt att få varan transporterad till köparen på det sätt som säljaren förutsatt, så länge del finns andra möjlig­heter att genomföra transporten t. ex. genom att använda andra transport­medel eller utnyttja en annan rutt. Den senare delen av förevarande bestämmelse kan dock ibland leda till att säljaren inte är skyldig att fullgöra köpet genom all utnyttja alternativ som i princip skulle vara tänkbara. Detta är fallet om förhållandet mellan de uppoffringar som fullgörelsen skulle innebära och det intresse som köparen har av att sälja­ren fullgör köpet inte framstår som rimligt. Denna fråga behandlas närma­re i det följande.

Att köpets fullgörande kan bli mera kostsamt för säljaren än vad han
beräknat saknar i regel betydelse. Den allmänna utgångspunkten är att
säljaren är skyldig att fullgöra avtalet trots att besväret eller kostnaderna
för detta blir större än han har räknat med. Även i detta fall kan dock den
senare delen av bestämmelsen leda till all kostnaderna för fullgörelse i
vissa fall kan ha betydelse vid bedömningen av säljarens prestalionsskyl-
dighet.                                                                                          99


 


Vad som utgör ett hinder för fullgörande måste bedömas i relation till Prop. 1988/89:76 säljarens förpliktelse, dvs. med hänsyn till avtalets innehåll. Om del sätt på 23 § vilket köpet skall fullgöras har specificerats i avtalet i syfte att begränsa säljarens åtagande, kan omständigheter till följd av vilka fullgörelse inte kan ske på detta sätt utgöra ell relevant hinder. Det kan t. ex. vara avtalat att säljaren skall leverera en bestämd slags vara från en bestämd källa, exempelvis en viss skörd av säd från säljarens eget jordbruk. Om då skörden från detta jordbruk förstörs, föreligger ett hinder för att fullgöra köpet. Däremot skulle motsvarande omständighet inte utgöra ett hinder om säljarens åtagande vore mera ospecificerat.

För att de svårigheter som säljaren har drabbats av skall kunna beteck­nas som hinder måste de alltså vara av kvalificerat slag. Det är inte tillräckligt att fullgörelsen försvåras eller blir mer kostsam än säljaren räknat med.

Även om det i och för sig kunde anses ingå i själva begreppet hinder att det är fråga om omständigheter som inte kan övervinnas, har denna förutsättning uttryckligen angetts i lagtexten. Också när det har inträffat omständigheter som hindrar att köpet fullgörs på del sätt som avtalet förutsätter är säljaren skyldig att försöka övervinna hindret. Vilka åtgärder som kan bli aktuella i detta syfte beror bl.a. på avtalets innehåll och omständigheterna i det konkreta fallet.

Att säljaren är skyldig att försöka övervinna ett prestationshinder inne­bär inte all han utan stöd i avtalet eller särskild överenskommelse med köparen skulle ha rätt att prestera någonting annat än det som har avtalats eller följer av handelsbruk etc. Omständigheter som hindrar säljaren att fullgöra köpet på del satt som avtalet förutsätter inverkar med andra ord inte på köparens rätt att göra gällande påföljder på grund av att säljaren har ändrat sin prestation på ett sätt som medför att denna inte är avlalsen­lig. I förevarande paragraf tas inte ställning till frågan huruvida säljaren kan vara skyldig att i stället för den avtalsenliga prestationen utföra en ändrad prestation, exempelvis genom att använda ett annat material för varans tillverkning när del har uppstått ett hinder mot att få fram ett sådant material som angetts i avtalet. Bedömningen av detta måste bli beroende bl.a. på tolkningen av säljarens åtagande, dvs. på avtalets inne­håll.

Det nu behandlade prestationshindret kompletteras av en annan be­stämmelse som ytterligare begränsar säljarens skyldighet att fullgöra kö­pet. Säljaren är inte skyldig att fullgöra köpet, om fullgörelsen skulle förutsätta uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn till det intresse köparen har av att säljaren fullgör köpet. Denna bestämmelse har en nära anknytning till principen om säljarens skyldighet att försöka övervinna prestationshinder. Skyldigheten att fullgöra köpet är inte absolut och ger inte köparen rätt att förutsätta vilka uppoffringar som helst av säljaren.

De uppoffringar som avses i bestämmelsen kan vara av fysisk eller
ekonomisk art. Bedömningen av huruvida säljarens skyldighet att fullgöra
köpet består trots de svårigheter som har uppkommit skall bygga på en
intresseavvägning där man jämför de insatser som köpets fullgörande
skulle kräva av säljaren med det intresse som köparen har av att säljaren  100


 


fullgör köpet. Bestämmelsen tar sikte på fall där avtalsbalansen har rub- Prop. 1988/89:76 bals efter köpet till följd av ändrade förhållanden. Även 36 § avtalslagen är 23 § tillämplig på köpeavtal och medger en justering av avtalets innehåll både på grund av förhållanden som förelåg vid avtalsslutet och på grund av efterföljande omständigheter. I den situation som det här är fråga om utgör emellertid köplagens bestämmelse en precisering av ramen för be­dömningen och något utrymme för att vid sidan härav tillämpa 36 § avtalslagen finns därför knappast.

Orsaken till att uppfyllelsen har blivit mer betungande för säljaren är i princip ulan betydelse för intresseavvägningen. Del avgörande är vilket missförhållande som föreligger mellan säljarens prestation och köparens intresse av fullgörelse. Avvägningen måste bli beroende av omständighe­terna i del enskilda fallet, bl. a. vilket slags vara avtalet gäller. Vid köp av konjunkturkänsliga varor eller där säljaren medvetet har tagit en risk beträffande förhållandenas utveckling bör t. ex. en tillämpning av bestäm­melsen komma i fråga endast i extrema fall.

En allmän förändring i prisnivån skapar i regel inte ett sådant missför­hållande som förutsätts i bestämmelsen. Köparens intresse av köpet för­ändras då normalt i samma utsträckning som förändring sker i den insats som säljaren måste göra för att kunna fullgöra köpet. En inhemsk devalve­ring berör t. ex. hela importseklorn och medför således att det intresse, som en köpare av importvaror har av att köpet fullgörs vid avtal som har ingåtts till ell fast pris före devalveringen, i allmänhet förstärks i motsva­rande mån som devalveringen ökar bördan för säljaren/importören, som blir tvungen att själv betala för varan enligt de nya valutakurserna. Ett missförhållande mellan säljarens prestation och köparens intresse kan däremot ibland uppstå när köpet gäller en vara som säljaren skall importe­ra och det sker en oväntad och mycket drastisk ändring i växelkursen för säljarens kontraktsvaluta, medan köparens behov av varan utan större olägenhet kan tillgodoses med en vara vars anskaffande inte berörs av kursändringen.

Vid bedömningen av köparens intresse av fullgörelse skall man bl. a. ta hänsyn lill köparens möjligheter att få motsvarande prestation på annat håll; det är köparens intresse av att säljaren presterar som är av betydelse. Ifall del är jämförelsevis lätt för köparen att skaffa motsvarande vara på annat sätt till ett pris på samma nivå som det avtalade priset, finns det i allmänhet inte lika stor anledning att tvinga säljaren att stå fast vid köpet som när det är viktigt för köparen att just säljaren fullgör köpet. Exempel på det sistnämnda är att köparen på gmnd av säljarens ställning på marknaden eller på grund av att säljarens varor har någon unik egenskap inte alls eller endast med betydande svårigheter kan skaffa en motsvarande produkt på annat håll. Bedömningen kan därför bli varierande bl. a. bero­ende på huruvida köpet avser ett individuellt föremål eller leverans av standardvaror som är allmänt tillgängliga på marknaden.

Som redan har berörts i det föregående innebär det förhållandet att
säljaren blir befriad från skyldighet att fullgöra köpet på gmnd av att
fullgörelsen skulle förutsätta uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn
till köparens intresse av att säljaren fullgör köpet inte nödvändigtvis att    101


 


säljaren också blir befriad från skadeståndsskyldighet (se specialmotive-     Prop. 1988/89:76
ringen lill 27 §).                                                              24 §

Andra stycket

Befrielse från skyldighet att fullgöra köpet gäller i allmänhet bara så länge hindret eller missförhållandet varar. När befrielsegmnden upphör får köparen kräva att säljaren fullgör köpet. En fömtsättning härför är emellertid att befrielsegrunden upphör inom en rimlig tid. Har det gått en längre tid, bör säljaren inte vara skyldig att fullgöra köpet.

Vilken tid som i detta sammanhang kan vara rimlig beror bl. a. på den ifrågavarande prestationen. Vid bedömningen bör också i detta avseende beaktas hur starkt intresse köparen har av att säljaren fullgör avtalet. Ju starkare intresset är, desto längre tid bör anses rimlig. Det bör framhållas att den rimliga tid som avses i stadgandet kan vara betydligt längre än t. ex. den s.käliga tid som avses i bestämmelserna om exempelvis reklamation.

Tredje stycket

Om köparen efter det att dröjsmål har inträffat på säljarens sida förhål­ler sig passiv under en efter omständighetema orimligt lång tid, går han miste om rätten att kräva fullgörelse och blir i stället hänvisad till häv-ningspåföljden och möjligtvis skadeståndskrav.

Den lid som avses i bestämmelsen kan variera betydligt beroende på omständigheterna i det konkreta fallet, bl. a. på vad slags vara köpet gäller samt på säljarens beteende efter det att dröjsmålet har inträffat. Om säljaren har låtit köparen förstå att han fortfarande avser att fullgöra köpet, kan detta ge köparen befogad anledning att först vänta på säljarens åtgärder utan att framställa någon uppmaning till fullgörelse. Däremot måste man förutsätta en snabbare reaktion från köparens sida, ifall om­ständigheterna tyder på att säljaren inte kommer att fullgöra köpet utan påminnelse eller uppmaning. Typiskt sett avses i föreliggande stadgande en längre tid än i 29 §, som gäller den tid inom vilken köparen måste lämna meddelande om hävning i det fallet att varan har avlämnats men detta har skett för sent.

24 §

Frågar säljaren om köparen trots dröjsmålet godtar avlämnande inom en viss tid eller meddelar säljaren att han kommer att fullgöra köpet inom en viss tid och svarar köparen inte inom skälig tid efter det att han har fått frågan eller meddelandet, får köparen inte häva köpet om säljaren fullgör det inom den tid som han har angett.

(Jfr 26 § i arbetsgruppens förslag)

I 1905 års lag finns i 26 § en bestämmelse med liknande innehåll som i förevarande paragraf

Paragrafen gäller den situationen att säljaren, när dröjsmål har inträffat

eller kommer att inträffa, föreslår en ny tid för köpets fullgörande. Om

säljaren frågar köparen humvida denne trots dröjsmålet godtar att varan

avlämnas inom en viss tid som säljaren anger, skall köparen svara på

102


 


säljarens fråga inom skälig tid efter det att han fått frågan. Gör han inte det     Prop. 1988/89:76

får säljaren avlämna varan inom den tid han angett. Som framgår av     25 §

lagtexten innebär detta att köparen inte får häva köpet, om avlämnande

sker inom den angivna tiden. Motsvarande gäller om säljaren i stället för

en förfrågan meddelar köparen att han kommer att avlämna varan inom

en viss tid.

Paragrafen kan bli tillämplig också när köparen har förelagt säljaren en tilläggstid (se 25 § andra stycket). Om köparen har meddelat säljaren att tilläggsfristen utgår den sista mars men säljaren bemöter detta genom att meddela att han kan avlämna varan den 15 april eller frågar huruvida köparen kan godta denna längre frist, bör i allmänhet säljarens fråga tillmätas den verkan som framgår av föreliggande paragraf om inte köpa­ren meddelar säljaren att han motsätter sig säljarens förslag. Om däremot köparen redan i samband med att han förelade en tilläggstid har gjort klart att avlämnande efter tilläggstiden är uteslutet, har säljaren inte längre möjlighet att få fristen förlängd genom en förfrågan eller ett meddelande, vilket skulle tvinga köparen att ännu en gång svara och framhålla att han håller fast vid den tilläggstid som han själv förelagt. Under sådana omstän­digheter kan säljarens fråga eller meddelande således inte tillmätas den verkan som framgår av bestämmelsen.

I bestämmelsen förutsätts att säljaren i sin förfrågan eller i sitt medde­lande har angett en bestämd tidpunkt eller frist för fullgörelsen. Det är således inte tillräckligt att säljaren har lämnat ett opreciserat meddelande om att han trots dröjsmålet avser alt leverera varan eller på ett ospecifi­cerat sätt frågar köparen om denne ännu vill ta emot varan.

Köparen förlorar rätten att häva köpet om han inte reagerar på säljarens fråga eller meddelande som avses i paragrafen inom en skälig tid och varan avlämnas inom den tid som säljaren har angett. Vad som är en skälig tid beror även i detta sammanhang på omständigheterna i det enskilda fallet samt på den tid som säljaren har angett. I regel kan man kräva en relativt snabb reaktion av köparen i dessa situationer.

Hävning

25 §

Köparen får häva köpet pä grund av säljarens dröjsmål, om avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för köparen och säljaren insåg eller borde ha insett detta.

Har köparen förelagt säljaren en bestämd tilläggstid för varans avläm­nande och är den inte oskäligt kort, får köparen även häva köpet om varan inte avlämnas inom tilläggstiden.

Medan tilläggstiden löper får köparen häva köpet endast om säljaren meddelar att han inte kommer att fullgöra köpet inom denna tid.

(Jfr 27 § i arbetsgruppens förslag)

Paragrafen gäller köparens rätt att häva köpet på gmnd av säljarens
dröjsmål. I 1905 års lag regleras motsvarande fråga i 21 §. Bestämmelser
om tilläggstid saknas i 1905 års lag.                                                    103


 


Förstastycket                                                                Prop. 1988/89:76

Enligt första stycket får köparen häva köpet om säljarens avtalsbrott är 25 § av väsentlig betydelse för köparen och säljaren insåg eller borde ha insett detta. Bedömningen av dröjsmålets väsentlighet skall alltså ske ur köpa­rens synpunkt. Det avgörande är om leverans vid en fastställd tid har stor betydelse för köparen, medan det inte spelar någon roll om det för säljaren är mer eller mindre betungande att iaktta liden. Det är dock inte köparens subjektiva uppfattning som är av betydelse vid bedömningen av om vä­sentlighetskravet är uppfyllt. Det avgörande är om dröjsmålet objektivt sett kan anses vara av väsentlig betydelse för honom.

Vid många köp, t. ex. av maskiner som skall användas i köparens rörel­se, är tidsfaktorn inte alltid så viktig. I andra fall, t. ex. inom handeln med råvaror och värdepapper där priset på varan kan variera kraftigt från dag till dag eller till och med från timme till timme, kan även mycket kortvari­ga dröjsmål vara av väsentlig betydelse för köparen.

För att köparen skall ha rätt att häva köpet med hänvisning till säljarens dröjsmål är det inte tillräckligt att avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för honom. Det krävs ytterligare en viss subjektiv täckning härför hos säljaren. Denne skall ha insett eller bort inse att dröjsmålet var av väsentlig betydelse för köparen. Om sålunda i fråga om leverans av ett visst slags vara ett kortvarigt dröjsmål allmänt sett inte anses vara väsentligt för köparen men det på gmnd av särskilda förhållanden hos den aktuelle köparen är av stor betydelse alt leveranstiden hålls, har denne inte rätt att häva köpet med mindre säljaren insåg vilken betydelse det hade för köpa­ren att köpet fullgjordes i rätt tid eller säljaren på gmnd av omständighe­terna borde ha insett det.

Hävningsrätten är oberoende av om säljaren varit vållande eller inte. Att säljaren hade en i och för sig fullgod ursäkt för förseningen inverkar alltså inte.

Om säljaren avlämnar varan för sent och den dessutom visar sig vara behäftad med fel, är det ofta skäl att beakta den sammanlagda betydelsen av säljarens avtalsbrott vid bedömningen av om fömtsättningar föreligger för köparen att häva köpet.

Andra stycket

Enligt andra stycket får köpet även hävas om köparen har förelagt säljaren en bestämd tilläggstid för varans avlämnande som inte är oskäligt kort men avlämnande inte sker inom tilläggstiden. Denna regel innebär att hävningsförfarandet uppdelas i två etapper. I den första utsätter köparen en frist, i den andra häver han på gmnd av att fristen har gått ut utan att avlämnande har skett. När en tilläggstid har förelagts krävs inte någon ytterligare utredning om dröjsmålets väsentlighet. Å andra sidan får köpa­ren, frånsett den situation som regleras i tredje stycket, inte häva köpet under åberopande av väsentligt dröjsmål så länge tilläggstiden löper.

I lagtexten används uttrycket "bestämd tilläggstid". Det skall alltså vara
fråga om en tämligen exakt tidsangivelse. Om köparen uppmanar säljaren
att fullgöra köpet "snart" e. d., är tidsangivelsen alltför vag för att kunna
betraktas som en tilläggstid i här avsedd mening. Detta innebär dock inte  104


 


att ett sådant meddelande skulle sakna all betydelse. Även uppmaningar     Prop. 1988/89: 76 där någon bestämd tid inte anges kan vara relevanta vid bedömningen av     25 § dröjsmålets väsentlighet.

När en tilläggstid föreläggs, bör det dessutom framgå att den utsatta liden innebär en definitiv frist för fullgörelse. Om köparen bara uttrycker en mera obestämd önskan om all få varan under nästa vecka, kan han inte anses ha förelagt tilläggstid som avses i föreliggande stycke.

Tilläggstid kan i allmänhet föreläggas först när säljaren redan har kom­mit i dröjsmål. Om det emellertid redan före tidpunkten för fullgörelsen framgår antingen av ett meddelande från säljaren eller av omständigheter­na i övrigt att dröjsmål kommer att inträffa, är det inte uteslutet att förelägga en tilläggstid redan i detta skede.

Tilläggstiden får inte vara oskäligt kort. Vad delta närmare innebär måste avgöras med hänsyn till omständighetema i det enskilda fallet. Omständigheter av betydelse för den bedömningen är bl.a. vilket slags vara det är fråga om, vilka som är parter i köpet samt köparens behov av varan. Om varan är utsatt för snabba prisförändringar, kan tilläggstiden vara myckel kort. Vid andra varor kan fristen böra vara längre. Bedöm­ningen av att fristen inte är oskäligt kort kan däremot inte utgå från alt säljaren skall ha rådmm efter det att han har mottagit köparens krav för att vidta åtgärder för leverans och genomföra denna inom fristen. Liksom vid väsentlighetsbedömningen skall man nämligen utgå från köparens situa­tion, inte från säljarens. Kravet på en skälig tid innebär att ett dröjsmål som är oväsentligt för köparen inte kan göras till hävningsgmnd.

Som har nämnts i det föregående krävs det inte någon ytterligare utred­ning om dröjsmålets väsentlighet när en tilläggstid har förelagts. Det kan dock bli nödvändigt att bedöma om den tilläggstid som köparen har föreslagit är oskäligt kort ifall säljaren gör gällande detta. Utgångspunkten är att köparen har rätt att häva köpet efter tilläggstiden om varan inte dessförinnan har avlämnats. Om säljaren anser att den tilläggstid som köparen har förelagt är oskäligt kort, ankommer det på säljaren att medde­la köparen delta. Gör han inte delta äger köparen i princip häva köpet om varan inte avlämnas inom tilläggstiden. Skulle säljaren meddela köparen att han anser att tilläggstiden är oskäligt kort och att varan inte kommer att avlämnas inom tilläggstiden, blir köparens hävningsrätt betingad av alt han kan motivera fristens längd eller visa att dröjsmålet utgör ett avtals­brott av väsentlig betydelse för honom och att säljaren insåg eller borde ha insett detta.

Om säljaren meddelar köparen att varan inte kommer att avlämnas inom förelagd tilläggstid men kombinerar meddelandet med ett förslag om en ny längre leveranstid, kan 24 § bli tillämplig. Som berörts i specialmo­tiveringen till den paragrafen kan köparen då vara skyldig att svara på säljarens meddelande, ifall han inte vill godta leverans efter utgången av den frist som han själv har förelagt. I ett sådant fall kan köparens passivitet med andra ord leda till alt han inte får häva köpet, om varan avlämnas inom den tid som framgår av säljarens meddelande.

Att köparen har förelagt säljaren en tilläggstid innebär inte att han är
tvungen att häva köpet om varan inte avlämnas under tilläggstiden. Köpa-      105


 


ren kan t. ex. kräva fullgörelse i stället, om han i övrigt är berättigad till     Prop. 1988/89:76
del.                                                                             26 §

Tredje stycket

Som ovan anförts är utgångspunkten att köparen inte får häva köpet med hänvisning till ett sådant väsentligt dröjsmål som avses i första stycket så länge tilläggsfristen löper. Om emellertid säljaren under tilläggs­tiden meddelar köparen att han inte kommer att fullgöra köpet, finns det inte anledning att tvinga köparen att vänta med hävningen tills tilläggsti­den har löpt ut. Motsvarande gäller om säljarens meddelande alt han inte kommer att fullgöra köpet är föranlett av alt han anser att tilläggstiden är oskäligt kort. Om köparen då inte vill förlänga tilläggstiden saknas det anledning att tvinga honom att vänta med hävning tills den förelagda tilläggstiden har löpt ut. Huruvida köparen i sådant fall har hävningsrätt beror, som förut nämnts, på om han kan motivera fristens längd eller visa att dröjsmålet är sådant som avses i första stycket.

I specialmotiveringen till andra stycket har framhållits att köparens passivitet i en situation, där säljaren meddelar att han inte kommer att fullgöra köpet inom tilläggstiden men föreslår en längre frist än vad köpa­ren har förelagt, kan leda till alt köparen inte får häva köpet om varan avlämnas inom den tid som framgår av säljarens meddelande.

Om det under tilläggstiden kommer fram omständigheter som gör det klart all varan inte kommer att avlämnas inom tilläggstiden, kan köparen ha rätt att häva köpet före tilläggstidens utgång med stöd av 62 §.

26 §

Avser köpet en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för köparen efter dennes anvisningar eller önskemål och kan säljaren inte utan väsent­lig förlust tillgodogöra sig varan på annat sätt, får köparen häva köpet på grund av säljarens dröjsmål endast om hans syfte med köpet är väsentligen förfelat genom dröjsmålet.

(jfr 28 § i arbetsgruppens förslag)

Paragrafen innehåller regler som begränsar köparens rätt att häva köpet på grund av säljarens dröjsmål, när köpet avser en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för köparen efter dennes anvisningar eller önskemål. Om säljaren inte utan väsentlig förlust kan tillgodogöra sig varan på annat sätt, får köparen häva köpet på grund av säljarens dröjsmål endast om hans syfte med köpet är väsentligen förfelat genom dröjsmålet. Liknande bestämmelser saknas i 1905 års lag.

När varan skall tillverkas särskilt enligt köparens specifikationer eller skaffas särskilt på köparens begäran för att tillgodose hans särskilda behov, innebär detta ofta all säljaren inte har möjlighet att på rimliga villkor sälja varan till någon annan än just denne köpare. Å andra sidan har köparen i sådana fall inte lika stort behov av att kunna häva köpet på grund av säljarens dröjsmål eftersom han i regel inte snabbt kan få tag på någon motsvarande vara på annat håll. Med hänsyn till säljarens intressen är del

106


 


därför rimligt att ställa högre krav på dröjsmålets betydelse för köparen än     Prop. 1988/89: 76
vad de allmänna hävningsfömtsättningarna i 25 § innebär.     26 §

Med uttrycket "vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för köparen efter dennes anvisningar eller önskemål" avses exempelvis en maskin som skall tillverkas speciellt för köparens räkning eller en växt av ovanligt slag som på köparens begäran skall importeras från utlandet. Att en vara skall tillverkas särskilt förutsätter att den är "unik" i den meningen att den i ett eller flera avseenden avviker från standardvaror av motsvarande kategori (om sådana finns), liksom att varans speciella beskaffenhet rör dess kon­struktion eller väsentliga egenskaper i övrigt. Enbart den omständigheten att köparen har beställt en maskin i ett visst utförande som ingår i fabri­kantens sortiment men som inte tillhandahålls av säljaren annat än på särskild beställning bör således i regel inte föranleda att föreliggande bestämmelse blir tillämplig. Inte heller den omständigheten alt en stan­dardvara skall färdigställas efter köparens beställning bör tillmätas sådan betydelse. Sålunda bör inte exempelvis köp av en heltäckande matta som skall tillskäras efter köparens önskemål för att passa dennes kontor omfat­tas av de strängare hävningsförutsättningar som förevarande paragraf uppställer.

Paragrafen förutsätter att säljaren inte utan väsentlig föriusl skall kunna tillgodogöra sig varan på annat sätt. Förutsättningen kan inte anses upp­fylld om säljaren varken har lagt ned arbete eller kostnader som blir onyttiga vid en hävning. Situationen kan exempelvis vara den alt säljaren ännu inte har påbörjat tillverkningen av varan eller, om varan skall skaffas särskilt för köparen, ännu inte har ingått ett bindande avtal om leverans med tredje man. Förutsättningen är inte heller uppfylld enbart därför att säljaren nödgas avbryta ett pågående arbete med verkan att nedlagda kostnader blir onyttiga eller därför alt han saknar möjlighet att avyttra en färdigtillverkad vara för det avtalade priset. Endast om säljaren skulle komma att lida en väsentlig förlust, exempelvis genom att han måste sälja varan till "skrotpris", äger han göra gällande den inskränkning i hävnings­rätten som föreliggande paragraf innehåller.

Begränsningen i hävningsrätten innebär att köparen får häva köpet på grund av säljarens dröjsmål endast om hans syfte med köpet är väsentligen förfelat genom dröjsmålet. Om köparen har beställt en vara för att använ­das vid ett speciellt tillfälle, exempelvis vid invigning av en ny fabrik, och den uteblivna leveransen medför alt varan blir ulan nytta för honom, äger köparen således häva köpet.

Frågan huruvida syftet med köpet är väsentligen förfelat genom dröjs­
målet skall i princip bedömas utifrån köparens synpunkt. Härvid bör
hänsyn dock inte tas till ett mer speciellt syfte med köpet, vilket inte varit
synbart för säljaren. Köparen bör således inte ha rätt att häva avtalet, om
säljaren varken insett eller bort inse ett speciellt syfte med köpet. Det har
inte ansetts nödvändigt att låta delta komma till särskilt uttryck i lagtex­
ten. Principen överensstämmer nämligen med vad som allmänt gäller för
hävning enligt 25 § och den förevarande paragrafen innebär en skärpning
av hävningsförulsältningarna i förhållande till den nyssnämnda paragra­
fen.                                                                                             107


 


Skadestånd                                                                   Prop. 1988/89: 76

27 §                                                                            "S

Köparen har rätt till ersättning för den skada han lider genom säljarens dröjsmål, om inte säljaren visar att dröjsmålet beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

Beror dröjsmålet på någon som säljaren har anlitat för att heh eller delvis fullgöra köpet, är säljaren fri från skadeståndsskyldighet endast om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt första stycket. Detsam­ma gäller om dröjsmålet beror på en leverantör som säljaren har anlitat eller någon annan i tidigare säljled.

Enligt första och andra styckena ersätts inte sådan indirekt förlust som avses i 67 § andra stycket.

Köparen har alltid rätt till ersättning, om dröjsmålet eller föriusten beror på försummelse på säljarens sida.

(Jfr 29 § i arbetsgruppens förslag)

Paragrafen gäller säljarens skadeståndsskyldighet på grund av dröjsmål. Den reglerar förutsättningarna för skyldigheten att betala skadestånd. Paragrafen bygger som huvudregel på ett s. k. kontrollansvar. Delta regle­ras i första och andra styckena. Tredje stycket knyter an till reglerna i 67 § om skadeståndels omfattning vilka gör en uppdelning mellan direkta och indirekta skador. Av tredje stycket i förevarande paragraf framgår att kontrollansvarel endast gäller direkta skador. För att köparen skall vara berättigad till ersättning för indirekt skada krävs försummelse på säljarens sida. Detta följer av fjärde stycket.

1 1905 års lag regleras säljarens skadeståndsskyldighet på gmnd av säljarens dröjsmål i 23 och 24 §§.

Första stycket

Första stycket gäller rätten till ersättning för direkta skador (jfr 67 §). Huvudregeln är all köparen har rätt till ersättning för den skada han lider genom säljarens dröjsmål. För att säljaren skall undgå skadeståndsskyldig­het krävs enligt första stycket att fyra förutsättningar föreligger. För det första skall det föreligga ett hinder för avlalsenlig uppfyllelse. För det andra skall hindret ligga utanför säljarens kontroll. För det tredje skall hindret vara sådant alt köparen inte skäligen kunde förväntas ha räknat med det vid köpet. Och för det fjärde skall säljaren inte skäligen ha kunnat undvika eller övervinna hindret.

För all säljaren skall undgå skadeståndsskyldighet måste samtliga fyra förutsättningar vara uppfyllda. Säljaren har bevisbördan för att så är fallet.

Den första förutsättningen innebär alltså att dröjsmålet beror på om­
ständigheter som utgör hinder för fullgörelse i rätt tid. Det är inte tillräck­
ligt att fullgörelsen försvåras eller blir mer kostsam än säljaren räknat med.
Däremot krävs det inte att det föreligger en s. k. objektiv omöjlighet, dvs.
att fullgörelse i rätt tid är utesluten inte bara för säljaren utan också för
varje annan person. Inte heller är det en helt nödvändig förutsättning att
fullgörelsen är absolut omöjlig för säljaren. Det kan föreligga sådana         108


 


extraordinärt betungande omständigheter att de enligt en objektiv bedöm-     Prop. 1988/89: 76 ning rent faktiskt måste anses utgöra hinder. De övriga fömtsättningar för     27 § befrielse från skadeståndsskyldighet vilka behandlas nedan innebär å and­ra sidan att endast vissa typer av hinder med framgång kan åberopas för att undgå skadeståndsskyldighet.

Ett hinder för fullgörande kan ha olika orsaker. En naturkatastrof kan t. ex. medföra hinder för transporter eller förorsaka elavbrott som leder till produktionsstopp. En olyckshändelse, såsom en eldsvåda eller explosion, eller en strejk kan likaså hindra säljarens verksamhet. Även en åtgärd av en myndighet kan utgöra hinder för fullgörelsen, t. ex. om det är fråga om export- eller importförbud som gäller ifrågavarande varor eller en råvara som behövs för att tillverka den beställda varan.

Händelser av nu nämnt slag utgör dock inte i och för sig befrielsegmn­der. De kan befria säljaren från skadeståndsskyldighet endast under fömt­sättning att de faktiskt hindrar säljaren att fullgöra köpet. En strejk eller en eldsvåda kan t. ex. beröra endast en del av säljarens tillverkningsprocess eller övriga verksamhet och drabba fullgörelsen av olika köp på olika sätt beroende på hur stort lager av färdiga produkter som finns hos säljaren osv. På motsvarande sätt utgör t. ex. ett importförbud hinder för avtalets fullgörande endast ifall en vara av ifrågavarande slag inte kan erhållas på den inhemska marknaden.

Säljaren kan i regel inte med framgång åberopa omständigheter av ekonomisk natur. Den allmänna utgångspunkten är att säljaren är skyldig att fullgöra avtalet trots att kostnaderna för detta blir större än han har räknat med. Inte ens det förhållandel alt säljaren enligt 23 § antas bli fri från skyldigheten att fullgöra köpet på gmnd av att fullgörelsen skulle förutsätta uppoffringar som är orimliga med hänsyn till det intresse köpa­ren har av fullgörelsen innebär nödvändigtvis att säljaren också blir befri­ad från skadeståndsskyldigheten. A andra sidan är prestationshinder i grunden ofta av ekonomisk art. I många fall är det inte fråga om alt avtalels fullgörande skulle ha blivit helt omöjligt utan om att kostnadema för alt övervinna den inträffade händelsen eller dess inverkan klart skulle överstiga gränsen för vad som objektivt sett kan anses vara en tänkbar insats vid ett köp av ifrågavarande slag.

Det avgörande är därför inte så mycket själva orsaken till att säljaren inte kan fullgöra avtalet i tid — förutsatt att orsaken är sådan att den uppfyller de övriga kriterier vilka anges i bestämmelsen — som de inträffa­de omständigheternas inverkan på säljarens rent faktiska möjligheter all fullgöra köpet.

När det är fråga om dröjsmål får lidsfaktorn stor betydelse även för
frågan om vad som kan utgöra hinder för rättidig fullgörelse av avtalet.
Tidsaspekten innebär att inverkan av händelser som drabbar säljarens
förberedelser för fullgörelsen i många fall beror på i vilket skede händelsen
inträffar. Om köpet avser en standardvara och det exemplar eller parti
som säljaren avsänt till köparen förstörs genom en olyckshändelse som
inträffar under varans transport till platsen för avlämnandet, kan detta
innebära att säljaren inte har möjlighet att i tid få fram en ny vara för att
ersätta det förstörda exemplaret eller partiet. Olycksfallet utgör då ett     109


 


hinder för fullgörelsen under den tid som är nödvändig för att få fram en Prop. 1988/89:76 ny leverans. En olyckshändelse som inträffar i ett tidigare skede och 27 § förstör det exemplar som säljaren tänkt avlämna till köparen utgör där­emot inte något hinder för rättidig fullgörelse, om säljaren har flera exem­plar av samma vara i lager eller i övrigt har möjlighet att i tid skaffa fram en ny vara för leverans till köparen. Men om säljaren inte har tillgång till ytterligare exemplar av varan föreligger det ett hinder.

Vad som kan utgöra prestalionshinder beror även på avtalets innehåll. Om köpet avser en vara som skall levereras från ett visst parti och hela partiet förstörs genom en olyckshändelse, föreligger det ett hinder för att fullgöra köpet. Del kan exempelvis röra sig om köp av en viss mängd potatis från säljarens egen skörd eller köp av olja från ett bestämt fartyg. Om köpet däremot avser en viss mängd varor av bestämd art, t. ex. förstklassig potatis eller en viss typ av olja, utan att säljarens åtagande enligt avtalet begränsats till en viss leveranskälla, utgör förstörelsen av del parti från vilket säljaren tänkt fullgöra köpet inte något hinder för fullgö­relsen, så länge en avlalsenlig vara kan erhållas från annat håll. På motsva­rande sätt föreligger det ett hinder för varans avlämnande, om köpet avser ett individuellt föremål med unika egenskaper och delta förstörs före avlämnandet. Däremot föreligger det inte något hinder ifall köpet avser en massproducerad standardvara som säljaren har tillgång i flera exemplar och del exemplar som säljaren har tänkt avlämna till köparen förstörs innan avlämnandet skett.

Ju mera begränsat och specificerat säljarens åtagande är, desto större är risken för att någon oberäknelig händelse får den effekten att fullgörelsen inte kan ske, eftersom de kvarstående möjligheterna till fullgörelsen då är mera begränsade. Ju mera öppet och vidsträckt säljarens leveransåtagande är, desto flera alternativa möjligheter till fullgörelse finns det och desto mera omfattande händelser måste inträffa, innan ell hinder för fullgörel­sen kan anses föreligga.

Den andra förutsättningen för befrielse från skadeståndsskyldighet är att dröjsmålet beror på ett hinder som ligger utanför säljarens kontroll. Detta innebär att omständigheter som kan hänföras till säljarens egen kontroll­sfär alltid medför skadeståndsansvar för honom, även om sådana omstän­digheter kan utgöra ett hinder mot att avtalet fullgörs i rätt tid.

Den bedömning som krävs för att avgöra huruvida ett prestationshinder ligger utanför säljarens kontroll skiljer sig från en culpabedömning bl. a. genom att skadeståndsskyldighet alltid inträder när orsaken till hindret kan hänföras till säljarens kontrollsfär. Det är tillräckligt att hindret beror på omständigheter som i princip är kontrollerbara för säljaren. Däremot är det utan betydelse huruvida säljarens handlande i något avseende är att betrakta som klandervärt.

Innanför säljarens konlrollsfär ligger typiskt sätt omständigheter som
kan hänföras till säljarens anställda. Situationer där det föreligger en
arbetskonflikt kan dock utgöra ett undantag. Om en konflikt i anslutning
lill allmänna kollektivavtalsförhandlingar leder till en strejk och detta
medför ett prestationshinder för säljaren, är del fråga om arbetstagarnas
självständiga handlande som i allmänhet inte kan anses ligga inom ramen   110


 


för säljarens kontroll. Bedömningen kan däremot bli en annan ifall det är     Prop. 1988/89:76

fråga om en strejk som utlösts t. ex. på gmnd av att säljaren klart bmlit     27 §

mot bestämmelser i gällande lag eller kollektivavtal, I detta senare fall får

det anses röra sig om ett förhållande som säljaren i princip har kontroll

över.

Säljaren svarar också för utomstående medhjälpare i den mån deras handlande och konsekvenserna av detta kan anses vara i princip kontrol­lerbart för säljaren (se även andra stycket).

Förhållanden som direkt eller indirekt kan hänföras till säljarens egna åtgärder eller hans eget handlande ligger inom hans kontrollsfär. 1 denna ingår alltså omständigheter som kan kontrolleras eller påverkas genom planeringen, organisationen, styrningen eller övervakningen av den egna verksamheten. Säljaren är därför alltid ansvarig när orsakerna lill avtals­brottet har samband med det sätt på vilket hans verksamhet drivs. Ansva­ret omfattar således avtalsbrott som är att hänföra till företagets interna förhållanden, oberoende av vad avtalsbrottet konkret beror på. Orsaken kan t. ex. ligga i bristande omsorg eller planering i fråga om fullgörelsen av det enskilda avtalet eller mera allmänt i företagets organisation, admini­stration, resurser eller effektivitet. Att säljaren är ansvarig för del sätt på vilket verksamheten drivs innebär också all han är ansvarig för det sätt på vilket han väljer att göra de dispositioner med utomstående som behövs för att driva verksamheten.

Som en befrielsegmnd kan säljaren inte åberopa ett prestationshinder som beror på att hans beräkningar av produktionskapaciteten slår fel eller att det förekommer tekniska stömingar i tillverkningsmaskineriet som gör att produktionen minskar. Också rena olyckshändelser, t. ex. en brand, omfattas av ansvaret om inte orsakerna ligger utanför det som säljaren kan kontrollera. Beror en brand på kortslutning i det elektriska systemet ligger det i princip innanför säljarens kontrollsfär. Situationen blir däremot en annan om en pyroman har varit framme.

Att det uppstår råvarubrist och produktionen därför inte kan hållas på en tillräckligt hög nivå kan inte åberopas som en befrielsegmnd, om bristen på råvaror beror t. ex. på att säljaren har gjort sig för beroende av en bestämd råvamleverantör. Säljaren kan inte heller bli befriad från skadeståndsansvar, om del visar sig att de leveranser som han har beställt från tidigare distributionsled inte räcker till för att fullgöra alla de avtal som han har ingått eller om den som skall utföra service och reparationer på säljarens produktionsanläggning bryter sitt åtagande med följd alt anläggningen inte fungerar. Produktionsstörningar som beror på utifrån kommande orsaker, t. ex. en översvämning som stoppar transporterna av råvaror eller ett allmänt importförbud för ett visst ämne som gör att köpet inte kan genomföras, kan däremot utgöra en befrielsegmnd eftersom det då är fråga om ett förhållande som ligger utanför säljarens kontrollsfär.

Inom säljarens kontrollsfär hör hans egna ekonomiska förhållanden. Om
säljaren råkar i dröjsmål därför att han inte kan finansiera de leveranser
från tredje man vilka behövs för att han skall kunna fullgöra köpet, kan
säljaren inte undgå skadeståndsansvar. Om säljarens förberedelser för
fullgörelse däremot hindras till följd av en strejk bland bankpersonal som    i 11


 


medför avbrott i betalnings- och finansieringsrörelsen, kan detta utgöra en     Prop. 1988/89:76

befrielsegrund, eftersom orsaken till hindret ligger utanför säljarens kon-     27 §

troll.

Den tredje fömtsättningen för befrielse från skadeståndsskyldighet är att hindret är sådant att säljaren inte skäligen kunde förväntas ha räknat med del vid köpslutet. Om en export- eller importbegränsning eller en strejk som kan drabba fullgörelsen av köpet kunde förutses redan då avtalet ingicks, kan en sådan händelse inte åberopas som grund för befrielse från skadeståndsskyldighet. Fömtsebara prestationssvårigheter bör, också om de ligger utanför säljarens kontroll, beaktas vid avtalets utformning, exem­pelvis genom att säljaren förbehåller sig en längre leveranstid som ger möjlighet att undgå konsekvenserna av ett temporärt hinder som väntas inträffa före tiden för avlämnandet.

Vilka händelser som bör tas i beräkning redan vid köpslutet är givetvis i hög grad beroende av de föreliggande omständigheterna. Det kan finnas risker som är ofta förekommande och typiska för den aktuella verksamhe­ten så all säljaren regelmässigt bör räkna med dem, medan mera ovanliga och avlägsna händelser bör beaktas endast om det kan anses föreligga en aktuell risk för att en sådan händelse kommer att inträffa och medföra prestationshinder. Som exempel på en typisk risk vilken säljaren bör beakta kan nämnas den situationen att möjlighetema att fullgöra ett avtal av ett visst slag är beroende av väderleksförhållandena. Säljaren bör då räkna med förekomsten av olämpligt väder och beakta delta vid avtalets utformning, t. ex. genom alt förbehålla sig en tillräckligt lång leveranstid som lämnar skäligt utrymme även för väderlekshinder. Exceptionellt dåli­ga väderleksförhållanden kan däremot tänkas utgöra ett hinder som sälja­ren inte skäligen kan förväntas räkna med och som således kan medföra befrielse från skadeståndsansvar.

I lagtexten hänvisas till ett hinder som säljaren inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpslutet. Det kan emellertid hända att ett prestationshinder — som inte kunde förutses vid den tidpunkt då avtalet ingicks — kunde fömtses senare men före tidpunkten för avlämnandet. Också då måste säljaren inrätta sig efter vad som kan antas hända. Detta krav ingår i den fjärde fömtsättningen för befrielse från skadeståndsskyl­dighet.

Denna fjärde förutsättning är att säljaren inte skäligen kunde ha undvi­kit eller övervunnit hindrets följder. Ett prestationshinder kan undgås genom att säljaren på förhand vidtar åtgärder för att avvärja den händelse som kan utgöra ett hinder eller för att undvika dess följder eller genom att säljaren efter det att en sådan händelse redan har inträffat försöker undan­röja händelsens följder. I lagtexten omnämns endast hindrets följder, men säljaren blir självfallet inte befriad från skadeståndsskyldighet om han kunde ha undanröjt själva den omständighet som utgör orsaken till av­talsbrottet. Detta följer redan av att det skall föreligga ett hinder utanför säljarens kontroll.

Säljarens möjligheter att undvika följderna av ett hinder kan ligga i att
han bygger upp ett lager som är tillräckligt stort för att möta tillfälliga
leveransproblem. Efter det att ett hinder har uppkommit kan följderna av   112


 


det övervinnas genom att säljaren utnyttjar sådana alternativa möjligheter    Prop. 1988/89: 76 som kan finnas för att uppfylla åtagandet enligt avtalet. Om varan t. ex.     27 § inte kan transporteras till den ort där avlämnandet skall ske på del sätt som säljaren tänkt sig, måste han om möjligt utnyttja andra transportme­del eller transportvägar.

Som tidigare har framhållits är det i regel utan betydelse att fullgörelsen till följd av omständigheter som inträffat efter köpslutet blir mera kostsam för säljaren än beräknat. Detsamma gäller i fråga om skyldigheten att försöka undvika eller övervinna följderna av ett hinder. En sådan skyldig­het åligger säljaren trots att den ofta medför ökade kostnader. Som också påpekats tidigare kan ett hinder emellertid ibland anses föreligga även om avtalets fullgörelse inte har blivit direkt omöjlig men dock så extraordinärt betungande att det objektivt sett är orimligt att kräva en sådan insats som skulle vara nödvändig för all fullgöra köpet. På motsvarande sätt förut­sätts det inte heller att det måste vara direkt omöjligt att undvika eller övervinna hindrets inverkan på avtalets fullgörelse. Vad som krävs är all säljaren inte skäligen kan undvika eller övervinna hindrets följder.

Ett prestalionshinder som har inträffat först efter det alt säljaren av någon annan orsak redan har råkat i dröjsmål medför inte befrielse från skadeståndsskyldighet, såvida hindret inte hade inverkat på avtalets full­görelse ifall fullgörelse från början skett i rätt lid.

Sådana omständigheter som hindrar avtalets fullgörelse har ofta endast en temporär inverkan på säljarens möjligheter att fullgöra köpet. Säljaren befrias från skadeståndsskyldighel endast under den tid som hindret be­står. Om situationen utvecklas så att förutsättningarna för ansvarsbefrielse inte längre är för handen, är säljaren befriad från skadeståndsskyldighet endast i fråga om en sådan förlust som har uppkommit för köparen under den tid då förutsättningar för befrielse förelåg.

Av framställningen ovan framgår att de fyra förutsättningar som ställs upp i första stycket inte är fristående från varandra. Tvärtom finns det ett nära samband mellan dem. 1 större eller mindre utsträckning griper de in i och täcker varandra. Detta gäller inte minst bedömningen av om det föreligger ett hinder och om följderna av detta hade kunnat undvikas eller övervinnas. Men det är inte bara mellan förutsättningarna i första stycket som det finns ett samband. Även gränsdragningen mellan första och andra styckena är i viss mån flytande. Detta har antytts i det föregående och kommer all ytterligare beröras nedan.

Andra stycket

Andra stycket gäller säljarens ansvar för dröjsmål som beror på tredje man. Bestämmelsen tar sikte dels på en tredje man som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet, dels på en leverantör som säljaren har anlitat eller någon annan i tidigare säljled. Beror dröjsmålet på en sådan tredje man undgår säljaren skadeståndsskyldighel endast om både han och tredje mannen skulle vara fria från skadeståndsskyldighel enligt principerna i första stycket. Detta förutsätter med andra ord att det för tredje mannens del föreligger ett hinder som avses i första stycket och all

113

8    Riksdagen 1988/89. I saml. Nr 76


 


detta i sin tur enligt första stycket utgör ett ansvarbefriande hinder för    Prop. 1988/89:76
säljaren.                                                                       27 §

Bestämmelsen i andra stycket innebär en skärpning av det skadestånds­ansvar som följer av första stycket. Bestämmelsen blir, som nämnts, til­lämplig för det första när avtalsbrottet beror på en tredje man som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet. Detta avser fall där tredje mannens insats hänför sig lill fullgörelsen av det enskilda köpeavtalet, t. ex. genom all tredje mannen har fått i uppdrag av säljaren att tillverka en viss komponent till en maskin som köparen har beställt eller genom att han har anlitats för att installera varan hos köparen eller för att transportera den till den plats där avlämnandet enligt avtalet skall ske (jfr dock princi­pen i 7 § andra stycket enligt vilken varan vid andra köp än platsköp ofta anses avlämnad när den överlämnas till en självständig transportör).

Syftet med regleringen i andra stycket är all säkerställa att säljaren inte skall kunna undgå skadeståndsansvar enbart genom att helt eller delvis överföra avtalets fullgörande på en tredje man. 1 många fall leder redan första stycket till ett sådant resultat. Organiseringen och övervakningen av avtalels fullgörelse ligger inom säljarens kontroll. Säljaren svarar också för att de utomstående medhjälpare som han har anlitat för att fullgöra avtalet har valts med omsorg och att deras prestationer vederbörligen övervakas.

I vissa fall leder emellertid reglerna i första stycket inte lill det resultatet. Det är i sådana fall som reglerna i andra stycket får betydelse. Anlag att säljaren på ett försvarligt sätt har anlitat ett specialistföretag för framställ­ning av en viss komponent till en maskin som han har åtagit sig att tillverka för köparen och det visar sig att den komponent som tredje man har levererat på grund av dennes misstag har gjorts enligt en oriktig specifikation. Anlag vidare att detta upptäcks så sent att en riktig kompo­nent inte längre kan erhållas i tid varför varans avlämnande försenas. Det är då tänkbart att en tillämpning av första stycket skulle leda till att det för säljaren förelåg ett ansvarsbefriande hinder i fråga om den tid som del tar att göra en ny komponent och därefter slutföra tillverkningen av maski­nen. Om säljaren däremot själv hade tillverkat komponenten leder ett dröjsmål med leveransen lill följd av motsvarande misslag inte till befriel­se från skadeståndsskyldighet.

Regleringen i andra stycket innebär att säljaren kan undgå skadestånds­
skyldighet endast om ett hinder som avses i första stycket föreligger såväl
för tredje man som för säljaren. I det nyss beskrivna fallet blir säljaren
således inte befriad från skadeståndsskyldighet gentemot köparen, efter­
som tredje mannens avtalsbrott inte beror på ett hinder som uppfyller
förutsättningarna enligt första stycket. Även om det skulle föreligga ett
sådant hinder för tredje man blir säljaren å andra sidan inte befriad från
skadeståndsskyldighet gentemot köparen ifall tredje mannens avtalsbrott
inte utgör ett sådant hinder för säljaren som förutsätts i första stycket.
Detta kan t. ex. vara fallet om tredje mannens avtalsbrott har inträffat i ett
så tidigt skede att säljaren skäligen kan eliminera dess inverkan på möjlig­
heterna att fullgöra köpet i tid. Om motsvarande prestation kan utföras av
någon annan eller av säljaren själv, kan säljaren bli befriad från skade­
ståndsskyldighet endast beträffande den försening som eventuellt inte kan      114


 


undvikas ens vid utnyttjandet av sådana alternativa fullgörelsemöjlighe-     Prop. 1988/89:76
ler.                                                                                                 27 §

Det talas i lagtexten om någon som säljaren har anlitat. Om säljaren i avtalet har anvisats alt vända sig till en bestämd tredje man för all fullgöra avtalet får frågan om den utomstående kan anses ha anlitats av säljaren avgöras med hänsyn till avtalets innehåll och omständigheterna i övrigt. Om det är fråga om en tredje man som säljaren regelmässigt anlitar eller som har utsetts med hänsyn till säljarens intressen, torde i regel andra stycket få anses tillämpligt. Om i stället en bestämd tredje man har anvi­sats av köparen i hans intresse, bör detta i allmänhet medföra att andra stycket inte tillämpas i fråga om avtalsbrott av en sådan tredje man. Då kan det nämligen inte anses vara fråga om en tredje man som säljaren har anlitat. Den omständigheten att säljaren rent faktiskt, t. ex. på grund av den rådande marknadsstrukturen, saknar möjlighet att välja mellan flera tredje män, medför däremot inte att andra stycket inte skall tillämpas.

Bestämmelsen i andra stycket gäller även det fallet att dröjsmålet beror på säljarens leverantör eller någon annan i tidigare säljled. Med leverantör avses den från vilken säljaren anskaffar varan eller, om säljaren själv tillverkar eller framställer varan, den från vilken han anskaffar råvaror, halvfabrikat eller komponenter för sin produktion. Den som levererar t. ex. elektricitet till säljarens anläggningar betraktas däremot inte som leverantör i föreliggande sammanhang. Begreppet leverantör syftar på säljarens avtalspart, dvs. del första bakomliggande ledet, medan ullrycket "någon annan i tidigare säljled" avser t. ex. varans tillverkare eller impor­tör, när säljaren är en detaljist som anskaffar varan från grossist eller ett annat bakomliggande led.

På motsvarande sätt som i fråga om en tredje man som säljaren har anlitat för att fullgöra avtalet kan det följa redan av första stycket att säljaren inte kan undgå skadeståndsansvar på grund av ett avtalsbrott som beror på hans leverantör. Eftersom valet av leverantör, på samma sätt som organiseringen av avtalets fullgörelse i övrigt, ligger inom säljarens kon­troll svarar säljaren enligt första stycket om han redan från början borde ha räknat med att den den valda leverantörens resurser är otillräckliga för att fullgöra ett åtagande av den storleksordning som det är fråga om eller om konsekvenserna av ett avtalsbrott från leverantörens sida kan övervinnas genom att säljaren vänder sig till en annan leverantör.

Regleringen i andra stycket innebär att säljaren även utanför området
för första stycket kan ådra sig ett skadeståndsansvar för dröjsmål som
beror på hans leverantör eller på någon annan i tidigare säljled. Säljaren
undgår ansvar endast om de förutsättningar som anges i första stycket är
uppfyllda både för säljarens egen och för tredje mannens del. Om en
leverantör bryter sitt avtal med säljaren på grund av att affären har blivit
olönsam för honom och detta sker i ett så sent skede samt i övrigt under
sådana omständigheter att leverantörens avtalsbrott utgör ett sådant hin­
der för säljaren som avses i första stycket, blir alltså säljaren ändå skade-
slåndsskyldig mot köparen eftersom orsaken till leverantörens avtalsbrott
inte är ett sådant hinder som avses i första stycket. Säljaren får då täcka sin
förlust genom att själv rikta ett skadeståndskrav mot leverantören. Om           1 ] 5


 


leverantörens avtalsbrott däremot beror på en branschomfattande strejk     Prop. 1988/89:76 som har stoppat produktionen hos leverantören och detta utgör ett hinder     27 § som säljaren saknar möjlighet att övervinna inom den tid som återstår, blir säljaren befriad från skadeståndsskyldighet för den tid som krävs för att få fram en ny vara.

Om orsaken till säljarens dröjsmål är att hänföra till någon annan i tidigare säljled, t. ex. om säljarens dröjsmål beror på importörens dröjs­mål, vilket i sin tur beror på tillverkarens dröjsmål, och omständigheterna är sådana att detta utgör ett sådant hinder som avses i första stycket såväl för säljaren som för importören, blir säljaren fri från skadeståndsskyldig­het endast om även tillverkarens avtalsbrott berodde på ett motsvarande hinder. 1 annat fall får säljaren kompensera sin ersättningsskyldighet gent­emot köparen genom skadeståndskrav mot importören som i sin tur får rikta skadeståndkrav mot tillverkaren.

Å andra sidan innebär den föreliggande bestämmelsen att säljaren under de fömtsättningar som anges i andra stycket får åberopa ett hinder som beror på hinder i tidigare led, även om säljaren i och för sig har haft möjlighet att välja mellan flera leverantörer. Hans ansvar för valet av leverantör är således inte absolut. Om köpet avser en vara som kan erhållas från flera olika håll på marknaden och säljaren på ett försvarligt sätt har placerat sin beställning hos en av de tänkbara leverantörerna, kan ett hinder som drabbar denne leverantör ibland medföra ett temporärt hinder även för säljaren. Detta kan vara fallet om leverantörens hinder inträffar i ett så sent skede att säljaren inte i tid hinner kompensera den uteblivna leveransen genom att vända sig till någon av de övriga leverantö­rema. Som exempel kan nämnas att säljarens leverantör skall avlämna ett parti färskvaror hos säljaren dagen innan köparen enligt avtalet skall avhämta sin andel av varan hos säljaren och hela partiet förstörs i en olycka som drabbar leverantörens lastbil under transporten till säljaren. Om säljaren inte i tid kan få fram en ny motsvarande leverans, kan han beträffande den försening som då är oundviklig åberopa befrielsegmnder­na enligt andra stycket, trots alt han i utgångsläget i och för sig hade möjlighet att välja sin leverantör.

Tredje stycket

Enligt tredje stycket gäller första och andra styckena inte säljarens skyl­dighet att ersätta en sådan indirekt förlust som avses i 67 § andra stycket. Kontrollansvarel gäller alltså bara direkta skador. Rätten till ersättning för indirekta skador regleras i fjärde stycket.

Fjärde stycket

Enligt fjärde stycket har köparen alltid rätt lill skadestånd, om dröjsmå­let eller förlusten beror på försummelse på säljarens sida. Försummelse på säljarens sida är alltså en tillräcklig förutsättning för att säljaren skall bli skadeslåndsskyldig. Att försummelse inte är en nödvändig förutsättning tor skadeståndsskyldighet har framgått av första och andra styckena.

Säljaren är i regel ansvarig enligt första och andra styckena om förlusten
kan tillskrivas någon på hans sida. Som framgår av tredje stycket omfattar      116


 


emellertid kontrollansvaret inte ersättning för indirekt förlust. Bestämmel-     Prop. 1988/89:76 sen i fjärde stycket får därför betydelse i första hand som den regel på     27 § vilken skadeståndsansvar för indirekt förlust kan gmndas.

I bestämmelsen talas om försummelse på säljarens sida. Inte bara sälja­ren själv och hans anställda utan också självständiga företagare som sälja­ren — genom avtal med honom själv eller via en eller flera mellanhänder — har anlitat för att utföra sin prestation enligt köpeavtalet eller en del därav kan ådra säljaren skadeståndsskyldighet. Om säljaren har anlitat en underentreprenör och denne i sin tur har engagerat en underentreprenör, svarar säljaren enligt förevarande bestämmelse för båda underentreprenö­rernas eventuella försummelse i samband med utförandet av prestationen.

Även försummelse av en självständig företagare som säljaren har anlitat för att verkställa transport faller under säljarens ansvar enligt förevarande bestämmelse. Härvid måste man emellertid beakta reglerna om varans avlämnande. Har varan överlämnats till en självständig transportör är varan ofta att anse som avlämnad Qft 7 §). En försummelse av transportö­ren varigenom varan försenas efter avlämnandet medför då inte skade­ståndsskyldighel för säljaren.

En sådan försummelse som leder till skadeståndsansvar för säljaren kan förekomma såväl vid ingåendet av avtalet som vid fullgörandet av det. Säljaren eller någon av dem som han svarar för kan t. ex. ha bmstit i omsorg genom att inte ta i beaktande omständigheter som påverkar möj­ligheten alt leverera varan i lid eller genom all ingå avtal om underleveran­ser med företag som saknar ekonomiska eller tekniska resurser för alt kunna fullgöra sin leveransskyldighel eller genom all ge uppdraget att transportera varan till den ort där den skall avlämnas lill en transportör som saknar lämpliga transportmedel.

Försummelse vid fullgörandet av avtalet kan förekomma t. ex. i form av underlåtenhet att i god tid göra erforderliga materialanskaffningar eller genom bristande övervakning av anställdas eller underieverantörers pre­stationer eller genom undermålig förvaring av en unik vara så att den förstörs med verkan att köpet inte kan fullgöras.

Enligt fjärde stycket blir säljaren skadeslåndsskyldig också om dröjsmå­let i och för sig inte beror på försummelse på säljarens sida men detta är fallet med den föriusl som uppkommer för köparen. Ett exempel kan vara att säljaren i en dröjsmålssitualion som han inte kan lastas för försummar att underrätta köparen om den nya tidpunkten för avlämnandet vilket leder lill en förlust för köparen (jfr även 28 §).

Säljaren svarar för all han är solvent. Av allmänna regler torde följa att säljaren inte med framgång kan göra gällande all han inte varit försumlig därför att dröjsmålet beror på hans bristande betalningsförmåga. Om sålunda säljaren t. ex. saknar tillräckliga ekonomiska resurser eller kre­ditvärdighet för att kunna finansiera de anskaffningar som fullgörelsen av avtalet förutsätter och varans avlämnande därför försenas, får han svara även för indirekt föriusl.

Bevisbördan för att förutsättningarna för befrielse från skadeståndsskyl­
dighet enligt första och andra styckena är uppfyllda åvilar säljaren. När det
däremot gäller köparens rätt till ersättning enligt fjärde stycket finns ingen       117


 


motsvarande regel. Avsikten är all den princip som i allmänhet gäller vid     Prop. 1988/89: 76 culpaansvar, dvs. att den som påstår att motparten har varit försumlig har     28 § bevisbördan härför, skall gälla. Beviskravet får bli beroende av omständig­heterna i det enskilda fallet, bl. a. köparens möjlighet att förebringa bevis­ning om ett visst förhållande.

28 §

Hindras säljaren att fullgöra köpet i rätt tid, skall han lämna köparen meddelande om hindret och dess inverkan på möjligheterna till fullgörelse. Om köparen inte får ett sådant meddelande inom skälig tid efter det att säljaren har fått eller borde ha fått kännedom om hindret, har köparen rätt till ersättning för den skada som kunde ha undvikits om han hade fått meddelandet i lid.

(Jfr 30 § i arbetsgruppens förslag)

Någon motsvarighet till denna paragraf finns inte i 1905 års lag.

Det kan ha stor betydelse för köparen att bli underrättad om hinder för rätlidig fullgörelse. Många gånger kan köparen vidta åtgärder som begrän­sar de för honom negativa följderna av att varans avlämnande försenas om han bara får vetskap om förseningen. Förevarande paragraf ålägger därför säljaren att underrätta köparen om hindret. Underrättelsen skall innehålla upplysning om hindret och dess inverkan på möjligheterna till fullgörelse.

Påföljden av att säljaren inte inom skälig tid underrättar köparen om hindret är att säljaren blir skyldig alt ersätta köparen för den skada som kunde ha undvikits, ifall köparen i tid fått ett meddelande om hindret. Den skadeståndsskyldighet som avses i förevarande paragraf är oberoende av bestämmelserna i 27 §. Är det fråga om ett hinder som enligt 27 § medför befrielse från skadeståndsskyldighet, blir säljaren trots detta skyl­dig att ersätta köparen för den skada som avses i föreliggande paragraf, om han efter att ha fått kännedom om hindret underiåter att underrätta köparen om det. Däremot blir han då enligt 27 § befriad från skyldigheten all ersätta sådana skador som inte kunde ha undvikits även om meddelan­de om hindret hade lämnats i tid. Om hindret är sådant att det inte uppfyller fömtsättningama för ansvarsbefrielse enligt 27 §, har föreliggan­de paragraf mindre självständig betydelse. I sådana fall ligger det dock i säljarens eget intresse att underrätta köparen så att denne kan begränsa skadan.

Utgångspunkten för frislen är den tid då säljaren fick eller borde ha fått vetskap om hindret. Vad som är en skälig tid måste bli beroende på omständighetema i det enskilda fallet. Typiskt sett måste dock krävas en förhållandevis snabb reaktion.

Bestämmelserna i denna paragraf omfattar både direkta och indirekta skador.

Meddelande om hävning och skadestånd

29 §
Har varan avlämnats för sent, får köparen inte häva köpet eller kräva     118


 


skadestånd på grund av dröjsmålet, om han inte inom skälig tid efter det     Prop. 1988/89:76 att han fick kännedom om avlämnandet meddelar säljaren att han häver     30 § eller vill kräva skadestånd. Om köparen häver köpet, behöver han dock inte lämna särskilt meddelande om att han vill kräva skadestånd.

(Jfr 31 § i arbetsgruppens förslag)

Paragrafen motsvaras av 27 § i 1905 års lag.

Bestämmelserna i förevarande paragraf är tillämpliga i de fall då varan har avlämnats för sent. Så länge varan inte har avlämnats kan köparen således förhålla sig passiv utan alt förlora rätten till hävning eller skade­stånd. En s. k. neutral reklamation krävs således inte i samband med dröjsmål såsom fallet är vid fel (jfr 32 § andra stycket).

Reklamationsfrislen löper inte från själva avlämnandet ulan från den tidpunkt då köparen fick kännedom om avlämnandet. Hur köparen har fått veta detta är ulan betydelse.

Vad som är en skälig tid i föreliggande sammanhang beror bl. a. på vilket slags vara köpet avser. Ofta är det viktigt för säljaren att snart få besked om hävningen. Man bör också ta hänsyn till vem som är säljarens avtals­part. Om köparen är näringsidkare eller någon därmed jämförbar person, t. ex. en myndighet, kan det ställas strängare krav på honom än när köparen är en privatperson. I fråga om skadeståndskrav blir bedömningen av vad som är en skälig tid beroende bl.a. på hur snart köparen har förutsättningar att avgöra om det finns anledning att framställa ett sådant krav.

Om köparen vill både häva köpet och begära skadestånd behöver han inte lämna ett särskilt meddelande om kravet på skadestånd. Om köparen har hävt köpet kan han således senare återkomma med ett skadestånds­krav även om han inte har nämnt något om ett sådant krav i samband med hävningsförklaringen. Det framstår i dessa fall som onödigt att fordra ett särskilt meddelande om skadeståndskrav, eftersom säljaren efter det att han har fått meddelande om hävning i allmänhet har anledning att även räkna med krav på skadestånd.

Påföljder vid fel i varan

Påföljderna

30 §

Är varan felaktig och beror det inte på köparen eller något förhållande på hans sida, får köparen enligt 31 — 40 §§ kräva avhjälpande, omleverans eller prisavdrag eller häva köpet samt dessutom kräva skadestånd. Han får även hålla inne betalningen enligt 42 §.

(Jfr 32 § i arbetsgmppens förslag)

Av paragrafen framgår vilka påföljder som kan komma i fråga när en vara är behäftad med fel. Paragrafen motsvarar delvis 42 och 43 §§ i 1905 års lag.

Bedömningen av frågan humvida fel föreligger görs med utgångspunkt i   1H


 


avtalet och reglerna i 17 - 21 §§. För att köparen skall få göra gällande Prop. 1988/89:76 några påföljder av fel räcker del emellertid inte med att konstatera att fel 31 § foreligger. Som framgår av förevarande paragraf krävs det därutöver att felet inte beror på köparen eller något förhållande på hans sida. Som exempel på situationer då felet får anses bero på köparen eller ett förhål­lande på dennes sida kan nämnas — utöver vållande på köparens sida — att köparen enligt avtalet skall tillhandahålla material för varans tillverk­ning och materialet visar sig vara behäftat med ett dolt fel som inte har kunnat upptäckas av säljaren samt det dolda felet leder till att varan inte fungerar på avtalsenligt sätt. Ett annat exempel kan vara en olyckshändelse som inträffar efter det att risken för varan har gått över på köparen.

De påföljder som köparen enligt denna paragraf får göra gällande när varan är behäftad med fel är avhjälpande av felet eller omleverans (se 34 - 36 §§), prisavdrag (37 och 38 §§) eller hävning av köpet (39 §). Vida­re kan köparen ha rätt till skadestånd på grund av felet (40 §). Han har också rätt att hålla inne så myckel av betalningen att hans krav på grund av felet säkerställs (42 §).

De regler om hävning och om rätt att hålla inne betalning som nämns i denna paragraf kompletteras med bestämmelserna om hävning vid succes­siv leverans (44 §) och vid befarat avtalsbrott (65 och 66 §§). 1 49 § regleras det fallet att endast en del av leveransen är felaktig.

Bestämmelserna i förevarande paragraf avser endast faktiska fel i varan. En vara kan emellertid också vara behäftad med rättsliga fel. Rätten att göra gällande felpåföljder vid rättsliga fel regleras i 41 §.

Lindersökning av varan efter avlämnandet

31 §

När varan har avlämnats skall köparen så snart omständigheterna med­ger det undersöka den i enlighet med god affärssed.

Framgår det att varan skall transporteras från platsen för avlämnandet, får köparen vänta med undersökningen till dess att varan har kommit fram.

Om köparen ändrar bestämmelseorten medan varan är på väg eller sänder varan vidare utan att ha haft skälig möjlighet att undersöka den och säljaren vid köpet kände till eller borde ha känt till möjligheten av en sådan omdestinering eller vidaresändning, får undersökningen uppskjutas till dess att varan har kommit fram lill den nya bestämmelseorten.

(Jfr 33 § i arbetsgruppens förslag)

1905 års lag innehåller i 51 § bestämmelser om köparens skyldighet att vid handelsköp undersöka godset.

I 20 § finns regler om köparens undersökning av varan före köpet. Den
paragrafen innehåller inte någon generell plikt för köparen att vid den
tidpunkten undersöka varan. Bestämmelserna i förevarande paragraf ger
däremot köparen en generell skyldighet att undersöka varan när den har
avlämnats. Undersökningsplikten har samband med köparens reklama­
tionsskyldighet, dvs. skyldigheten att meddela säljaren om fel i varan
(32 §). En köpare som försummar sin undersökningsplikt drabbas inte av    120


 


någon direkt påföljd för det. Har underlåtenheten att undersöka varan fått     Prop. 1988/89: 76 till följd att reklamationsskyldighelen har åsidosatts, kan det enligt 32 §     31 § medföra alt köparen går miste om rätten alt göra gällande påföljder på grund av fel. Undersökningsplikten har således ingen självständig betydel­se vid sidan av reglerna om reklamation i 32 §.

Av 49 § andra stycket framgår att köparen har rätt att innan han betalar för en vara undersöka den på det sätt som följer av sedvänja eller som med hänsyn till omständigheterna bör medges, om inte det avtalade sättet för avlämnande och betalning är oförenligt med en sådan undersökning.

Första stycket

Genom hänvisningen i första stycket till god affärssed blir undersök­ningspliktens innehåll beroende av olika förhållanden i del enskilda fallet, såsom varutyp, användningsområde, förpackningssätt och parternas pla­cering i distributionsledet. Skall köparen sälja varan vidare i obruten förpackning, får det betydelse för kravet på undersökningens omfattning. Det kan t.o.m. förekomma all god affärssed över huvud tagel inte på­kallar några särskilda åtgärder för att undersöka varan. Om en varas förpackning är utformad för att skydda eller bevara varan under lagringsti­den, kan det vara kutym att varan lagras hos köparen i den ursprungliga förpackningen innan den tas i bruk eller säljs vidare. I sådana fall kan undersökningsplikten vara begränsad till att omfatta endast yttre omstän­digheter som kan bedömas utan att förpackningen bryts.

Vid köp av maskiner och annan teknisk utrustning kan sedvänjan vid undersökningen variera inom vida gränser. I vissa fall, särskilt vid köp av mer komplicerad eller special utformad teknisk utmstning, kan det krävas att varans egenskaper testas vid realistisk provdrift, medan det i andra fall kan vara tillräckligt alt varans tekniska funktion provas i samband med dess normala användning utan att några särskilda tester anordnas.

Undersökningens omfattning får bedömas mot bakgrund av köparens förutsättningar. Kraven på en köpare som har ingått avtal i sin yrkesverk­samhet och som därför har särskild sakkunskap och erfarenhet av liknande köp måste bli strängare än de som kan ställas på en privatperson. Även beträffande en köpare som uppträder som näringsidkare kan kraven på undersökningspliktens omfattning bli helt olika, beroende på om köpet avser varor som han omsätter eller tillgodogör sig i den affärsmässiga verksamheten eller om det är fråga om inköp av varor av annat slag, exempelvis kontorsutrustning.

Om någon undersökningsplikt enligt god affärssed inte skall anses före­ligga, får frågan huruvida köparen har försummat vad som skäligen kan ankomma på honom för all vara bevarad vid rätten att göra gällande fel bedömas med utgångspunkt enbart i reklamalionsreglerna i 32 §. Dessa föreskriver att meddelande om felet skall lämnas utan oskäligt uppehåll efter det all köparen bort märka felet.

Huvudregeln enligt första stycket, enligt vilken undersökningsplikten är
knuten till varans avlämnande, blir tillämplig bl. a. vid hämtningsköp (6 §)
och vid sådana transportköp som regleras i 7 § första stycket. Om varan
skall hämtas från säljarens affärsställe eller en transportterminal på köpa- 121


 


rens ort där avlämnandet sker, innebär första stycket i förevarande para-     Prop. 1988/89: 76

gråfäll köparen i allmänhet kan vänta med undersökningen tills även den     31 §

lokala transporten har utförts och varan har kommit fram till köparens

affärsställe eller hemvist. Om köparen dröjer med att hämta varan efter

det att den har avlämnats, kan detta emellertid läggas honom till last vid

bedömningen huruvida undersökningsplikten har fullgjorts i tid.

Andra stycket

Om varan skall sändas eller annars transporteras från platsen för avläm­nandet, kan undersökningen anstå tills varan har kommit fram. Detta avser främst sådana transportköp där avlämnandet skall anses ske i sam­band med att varan överlämnas lill en självständig transportör som har åtagit sig att transportera varan från avsändningsorten. Bestämmelsen i andra stycket kompletterar således huvudregeln i första stycket genom att ange att undersökningen av en vara vid transportköp kan uppskjutas tills varan har kommit fram till bestämmelseorten, även om avlämnandet har skett tidigare. När varan har kommit fram till bestämmelseorten behöver undersökningen i allmänhet inte ske i direkt anslutning till att huvudtrans­porten avslutas, exempelvis vid en transportterminal, utan den kan även i fall som avses här ske när varan efter den lokala transporten har kommit fram till köparens affärsställe eller hemvist.

Tredje stycket

Enligt tredje stycket får köparens undersökning av en vara uppskjutas tills dess att den kommit fram till ny bestämmelseort om köparen ändrar bestämmelseorten medan varan är på väg eller sänder varan vidare utan alt ha haft skälig möjlighet att undersöka den. Fömtsättningen härför är att säljaren vid köpet kände till eller borde ha känt till möjligheten av en sådan omdestinering eller vidaresändning. Att köparen inte haft skälig möjlighet att undersöka varan innan den har kommit fram till den nya bestämmelseorten kan bero på alt den har förpackats på ett sådant sätt att det skulle vara förenat med besvär och kostnader att bryta förpackningen eller, såsom vid containertransporterade varor, alt göra varorna åtkomliga för undersökning. I det fall alt en vara omdestineras medan transport pågår är det vanligtvis inte ens möjligt att undersöka varan innan den har nått fram till den nya bestämmelseorten. Det är tillräckligt att säljaren, på grund av vad han vet om köparens förhållanden, har kunnat räkna med möjligheten att denne ändrar bestämmelseorten eller sänder varan vidare utan föregående undersökning. Säljaren kan t. ex. vela att köparen har ett affärsställe på annan ort än bestämmelseorten och att varan med hänsyn till omständigheterna sannolikt är avsedd att användas på detta ställe. Säljaren kan också veta att köparen inte är detaljist utan säljer varan vidare i stora kvantiteter och alt detta kan föranleda sådana åtgärder som avses i tredje stycket.

122


 


Reklamation                                                                   Prop. 1988/89:76

32 §                                                                            32 §

Köparen får inte åberopa att varan är felaktig, om han inte lämnar säljaren meddelande om felet inom skälig tid efter del att han märkt eller borde ha märkt felet (reklamation).

Reklamerar köparen inte inom två år från det att han har tagit emot varan, förlorar han rätten att åberopa felet, om inte annat följer av en garanti eller liknande utfästelse.

(Jfr 34 § i arbetsgmppens förslag)

Paragrafen innehåller regler om köparens skyldighet att meddela sälja­ren att en vara är behäftad med ett fel (reklamera). Påföljden av att köparen underlåter att reklamera är att han förlorar rätten att åberopa att varan är felaktig. Reklamation måste enligt paragrafen ske inom viss tid. I första stycket anges den tid inom vilken köparen måste reklamera sedan han märkt eller borde ha märkt felet. Detta kompletteras i andra stycket av en regel om en tvåårig reklamationsfrist som räknas från det att köparen har tagit emot varan.

Med reklamation avses här endast s.k. neutral reklamation, dvs. ett meddelande om att varan är behäftad med fel som köparen vill åberopa. Köparen kan senare precisera den eller de påföljder han vill göra gällande, om han inte är beredd att göra det redan i samband med reklamationen. Den tid inom vilken köparen skall framställa krav på avhjälpande av felet eller omleverans eller lämna meddelande om hävning regleras i 35 respek­tive 39 §.

I 1905 års lag innehåller 52 § första stycket regler om reklamation, medan preskriptionsregler återfinns i 54 §.

Första stycket

Enligt första stycket skall köparen, om han vill åberopa att varan är
felaktig, reklamera inom skälig tid efter det att han har märkt eller borde
ha märkt felet. Den tidpunkt, då köparen bort märka felet, följer oftast av
reglerna i 31 § om köparens undersökningsplikt. Felet kan emellertid vara
sådant att det inte kan upptäckas vid en normal undersökning utan visar
sig först senare efter det alt varan har tagits i bmk eller sålts vidare (s. k.
dolda fel). I sådana fall räknas reklamationsfristen från det att felet visar
sig eller, vid vidareförsäljning, har kommit till köparens kännedom exem­
pelvis på grund av en senare köpares reklamation. Frågan om när köparen
borde ha märkt felet kan även vara beroende av hans sakkunskap. Skyldig­
heten att reklamera inträder nämligen inte nödvändigtvis redan då t. ex. de
funktionsstörningar som felet förorsakar först kunde konstateras, utan
man bör dessutom fömtsätta att köparen borde ha insett att störningarna
kan bero på fel i varan och inte något annat, såsom felaktig användning
e. d. Någon viss form för reklamation fordras inte, men uttrycket "medde­
lande om felet" innebär att köparen måste ange antingen vari felet huvud­
sakligen består, hur det visar sig, eller i vilket avseende varan enligt
köparens uppfattning avviker från avtalad standard. Någon detaljerad
beskrivning av felels beskaffenhet krävs inte, men det är inte heller till-    123


 


räckligt att köparen endast i allmänna ordalag klagar på varan eller hävdar     Prop. 1988/89:76
att den är felaktig.                                                         32 §

Den tid inom vilken meddelande om ett fel bör lämnas efter det att det upptäckts kan variera beroende bl. a. på vem som är köpare. Att medde­lande skall lämnas inom skälig tid avser således att medge en bedömning som tar hänsyn till de omständigheter som föreligger i det särskilda fallet. Som regel bör bedömningen vara strängare om köparen är en näringsidka­re, och särskilt om köpet har samband med dennes ordinarie näringsverk­samhet, än om köparen är en privatperson. När köparen är näringsidkare kan man oftast kräva att meddelande om felet lämnas inom kort tid, i regel någon eller några dagar efter det alt felet har observerats. Vilket mått av sakkunskap köparen har är också en omständighet som bör beaktas. En köpare kan behöva biträde av en sakkunnig person för att bedöma humvi­da ell fel föreligger som kan göras gällande mot säljaren. Vamslaget inver­kar också på vilket mått av skyndsamhet som kan begäras. I vissa fall, såsom beträffande färskvaror, måste köparen reagera mycket snabbi om varan visar sig vara behäftad med fel.

Det bör anmärkas att — i enlighet med vad som framgår av 17 § — en vara skall anses felaktig när en kvantitativ brist i säljarens prestation föreligger. Detta innebär att tillämpningen av förevarande paragraf med­för att en köpare som underlåter att reklamera måste betala för den avtalade och fakturerade varumängden, trots att en del därav aldrig levere­rats.

Om köparen inte reklamerar inom den tid som framgår av första stycket, förlorar han - såvida inte 33 § blir tillämplig - all rätt att göra gällande påföljder på grund av felet. Detta gäller även beträffande rätten till in­vändning mot säljarens krav på betalning.

Av 82 § följer att det är säljaren som står risken för att ett meddelande om reklamation inte kommer fram.

Andra stycket

Andra stycket innehåller en regel om preskriptionstid för anspråk på gmnd av fel i varan. Reklamerar inte köparen inom två år från del alt han har tagit emot varan, förlorar han rätten att åberopa felet. För fel som visar sig eller reklameras först efter utgången av denna tvåårsperiod svarar säljaren således inte, såvida inte annat följer av 33 § på gmnd av att säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder.

1 och för sig följer redan av 3 § att regeln i första stycket inte gäller när annat är avtalat, men i andra stycket har likväl markerats att en garanti eller liknande utfästelse som avser längre tid än två år naturligtvis innebär att köparens rätt att göra gällande påföljder i enlighet med utfästelsen inte begränsas av den lagstadgade tvåårsfristen, även om ingenting uttryckligen sagts om köparens reklamationsskyldighet. Å andra sidan följer av lagens dispositiva karaktär att en garanti som lämnats för kortare tid än två år kan innebära en förkortning av preskriptionstiden.

Om säljaren har lämnat en utfästelse att under viss tid svara för en varas
funktion eller någon egenskaps bestånd, kan köparen i vissa fall ha rätt att
reklamera även efter denna tids utgång. En bedömning av reklamations-   124


 


frislen enligt reglerna i första stycket kan leda till sådant resultat, om ett fel     Prop. 1988/89: 76 som omfattas av utfästelsen upptäcks först i slutskedet av den utfästa     33 § tiden. En sådan möjlighet får anses följa av utfästelsen, såvida det inte uttryckligen angetts att utfästelsen enbart gäller fel som reklamerats inom den utsatta tiden.

Frågan om den tidpunkt som skall läggas till gmnd för bedömningen av humvida varan är felaktig regleras i 21 §.

33 §

Ulan hinder av 31 och 32 §§ får köparen åberopa att varan är felaktig, om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder.

(Jfr 35 § i arbetsgmppens förslag)

Regler av liknande slag men med annan utformning finns i 53 och 54 §§ i 1905 års lag.

Paragrafen innehåller vissa undantag från reglerna om köparens rekla­mationsskyldighet i 32 §. De reglerna tillgodoser säljarens intresse att inom rimlig tid få vetskap om huruvida köparen anser avtalet rätteligen fullgjort eller huruvida köparen vill göra gällande någon påföljd på gmnd av fel i varan. Det saknas emellertid anledning att låta en illojalt handlan­de säljare åberopa reklamationsreglerna för att freda sig mot köparens anspråk på gmnd av fel. Därför föreskrivs i förevarande paragraf att om säljaren handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder får köparen åberopa ett fel i varan utan hinder av att reklamation inte har skett inom den i 32 § första stycket angivna tiden eller att den i andra stycket av samma paragraf angivna preskriplionsfristen har löpt ut.

Föreskriften att köparen "utan hinder av 31 och 32 §§" får åberopa att varan är felaktig innebär vidare att den i 31 § föreskrivna undersöknings­plikten saknar betydelse i dessa fall.

I de fall som avses i förevarande paragraf behöver alltså reklamations-reglerna i 32 § inte iakttas. Detta innebär dock inte att köparen kan dröja i obegränsad tid med att lämna meddelande om felet efter det att han märkt det. En sådan passivitet kan enligt allmänna principer medföra förlust av rätten alt åberopa felet. Vidare gäller även i här avsedda fall de allmänna reglerna om preskription av fordringar.

Avhjälpande och omleverans

34 §'

Köparen har rätt att kräva att säljaren avhjälper felet utan kostnad för köparen, om avhjälpande kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren. I stället för att avhjälpa felet får säljaren företa omleverans enligt 36 §.

Köparen har rätt att kräva omleverans, om avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för honom och säljaren insåg eller borde ha insett detta. Köparen har dock inte rätt att kräva omleverans, om det föreligger ett sådant hinder eller missförhållande som avses i 23 §. Köparen har inte heller rätt att

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                             125


 


kräva omleverans, om det är fråga om en vara som fanns vid köpet och     Prop. 1988/89:76 som, med hänsyn till sina egenskaper och till vad parterna måste antas ha     34 § förutsatt, inte kan ersättas med någon annan vara.

Om säljaren inte fullgör sin skyldighet att avhjälpa felet, har köparen rätt till ersättning för försvarliga kostnader för att avhjälpa det.

(Jfr 36 § och 45 § första stycket i arbetsgruppens förslag)

Paragrafen reglerar köparens rätt alt vid fel i varan kräva avhjälpande av felet eller omleverans.

Första stycket

Bestämmelsen om köparens rätt att kräva att felet avhjälps saknar motsvarighet i 1905 års lag.

Om varan är felaktig, får köparen enligt första stycket kräva alt säljaren ulan kostnad avhjälper felet, förutsatt att avhjälpandet kan ske utan att säljaren åsamkas oskälig kostnad eller oskälig olägenhet. Skulle avhjälpan­det medföra oskälig kostnad eller oskälig olägenhet för säljaren, får han alltså avvisa köparens krav. Denne är då hänvisad till de andra påföljder som kan slå till buds vid del fel i varan som det är fråga om.

Säljarens resurser att själv utföra en reparation har ingen avgörande betydelse för hans skyldighet att avhjälpa ett fel. En säljare inrättar ofta sin verksamhet så, att han låter avhjälpa fel genom tillverkaren eller annan. Det förekommer också ofta att en tillverkare antingen själv eller genom ett serviceföretag reparerar fel på de produkter som saluförs genom försälj­ningsbolag eller annan fristående försäljningsorganisation. En säljare kan också ha möjlighet att för avhjälpande av fel i levererade varor anlita hantverkare eller en verkstad som han vanligen anlitar i den egna verksam­heten. Även om en säljare inte själv kan avhjälpa ett fel, är det sålunda ofta möjligt för honom att åstadkomma avhjälpandet.

Köparens rätt att kräva avhjälpande är inte beroende av att felet är väsentligt. Felets art kan emellertid, bland andra omständigheter, inverka på bedömningen av om avhjälpandet kan ske "ulan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren". Skyldighet att avhjälpa felet kan vara oskäligt betungande för säljaren exempelvis om han saknar tekniska eller organisa­toriska resurser för ändamålet eller om anskaffandet av erforderliga re­servdelar skulle vara mycket kostsamt. Därför torde avhjälpandeskyldig-het inte utan vidare komma i fråga för exempelvis en detaljhandlare som endast bedriver återförsäljning. Att varan finns på en avlägsen ort kan också utgöra skäl mot en skyldighet för säljaren all avhjälpa fel. Vidare bör viss hänsyn las till köparens intresse av att få felet undanröjt. Härvidlag kommer felets betydelse för köparen in i bedömningen.

När säljaren inte är näringsidkare torde oftast en skyldighet all avhjälpa fel få anses vara oskäligt betungande, särskilt om avhjälpandet fömtsätter reparation av varan. Är säljaren privatperson torde därför skyldighet att avhjälpa ett fel endast undantagsvis komma i fråga.

Regeln om säljarens skyldighet att avhjälpa fel innebär enligt dess lydel­
se att avhjälpandet skall ske på säljarens bekostnad. Skulle kostnaderna bli
höga, t. ex. på grund av att en dyrbar transport lill en utländsk tillverkare . jz-


 


erfordras, får den omständigheten beaktas i anslutning till frågan huruvida     Prop. 1988/89:76
säljaren över huvud skall vara skyldig att avhjälpa felet.        34 §

Att avhjälpandet skall ske utan kostnad för köparen innebär emellertid inte att denne skall kunna fordra all avhjälpandet skall ske helt ulan varje olägenhet för honom. Köparen kan således inte med stöd av förevarande bestämmelse fordra att säljaren i alla situationer skall låta hämta varan, alternativt reparera den på plats, ulan han kan, beroende på omständighe­terna, vara skyldig att själv avlämna varan lill säljaren eller till någon som säljaren anvisat. Innebörden av skyldigheten att avhjälpa felet måste näm­ligen bestämmas efter en allmän bedömning av vad som är ekonomiskt rimligt i det enskilda fallet. Köparen blir dock, enligt vad som framgår av ordalydelsen, berättigad lill ersättning för de utlägg som han ådrar sig i sammanhanget.

Av 37 § första stycket framgår att säljaren, sedan köparen har framställt krav på avhjälpande, har en efter omständigheterna skälig tid alt efter­komma kravet. Köparen kan således inte utan vidare ändra sig och häva köpet, såvida det inte av säljarens meddelande eller på annat sätt står klart att säljaren inte kommer att efterkomma köparens krav. Om å andra sidan felet inte avhjälps inom skälig tid, får köparen göra gällande de övriga påföljder som enligt lagen kan komma i fråga på grund av fel. Vid bedöm­ningen om avtalsbrottet är väsentligt, vilket är en förutsättning för häv­ning och omleverans, bör man även beakta betydelsen av att köparens krav på avhjälpande inte har efterkommits.

I stället för att avhjälpa ett fel får säljaren välja att företa omleverans, dvs. leverera en ny, felfri vara. Genom hänvisningen till 36 § blir denna säljarens valfrihet beroende av att sådan omleverans kan ske utan väsent­lig olägenhet för köparen och utan risk för att köparen inte får sina egna kostnader ersatta av säljaren. Är denna förutsättning inte för handen, får köparen således enligt 36 § vägra godta omleverans.

Andra stycket

I 1905 års lag finns regler om köparens rätt att kräva omleverans i 43 §.

Enligt andra stycket i förevarande paragraf har köparen rätt att kräva omleverans, om avtalsbrottet är av väsentligt betydelse för honom och säljaren insåg eller borde ha insett detta. Utgångspunkten för väsenllig-hetsbedömningen skall således vara felets betydelse för köparen. I stället för en abstrakt väsentlighelsbedömning blir det fråga om vad som är väsentligt för den individuelle köparen. Från den utgångspunkten får ett avtalsbrott i allmänhet anses vara väsentligt, om det medför en sådan olägenhet för köparen att del i huvudsak berövar honom vad han hade rätt alt vänta sig av avtalet. För att köparen skall ha rätt all kräva omleverans fordras vidare att säljaren skall ha insett eller i vart fall borde ha insett all avtalsbrottet skulle leda till att köparen i huvudsak gick miste om vad han hade rätt att förvänta sig till följd av avtalet.

Köparens rätt att kräva omleverans är förenad med vissa undantag.
Säljaren är befriad från omleverans om del föreligger ett sådant hinder
eller missförhållande som avses i 23 §, d. v. s. om det föreligger hinder som
han inte kan övervinna eller om omleverans skulle innebära uppoffringar    127


 


som inte står i rimlig proportion till köparens intresse av att erhålla felfri     Prop. 1988/89: 76 vara. Skyldigheten att avlämna felfri vara är således förenad med samma     34 § undantag som skyldigheten att fullgöra köpet när ingen vara har levererats. Beträffande den närmare innebörden av dessa undantag hänvisas till vad som har anförts i specialmotiveringen lill 23 §.

Säljaren är också befriad från skyldigheten att omleverera i fråga om en vara som fanns vid köptillfället, om den, med hänsyn till sina egenskaper och vad parterna måste anses ha förutsatt, inte kan ersättas av en annan vara. Sistnämnda undantag grundar sig på att det i regel skulle vara oskäligt betungande eller till och med omöjligt för säljaren att leverera ny vara om den är unik eller har utpräglat individuella egenskaper. Däremot kan köparen även i de fall som avses med undantagen från rätten att kräva omleverans kräva att säljaren avhjälper felet.

Säljaren har i samband med omleverans rätt att återfå den felaktiga varan. Köparen har, enligt 64 § tredje stycket, rätt att hålla inne den mottagna varan till dess att omleverans sker.

Tredje stycket

Bestämmelsen i tredje stycket om köparens rätt lill ersättning för egna kostnader för att avhjälpa ell fel saknar motsvarighet i 1905 års lag.

Om säljaren enligt första stycket är skyldig att avhjälpa ett fel men underlåter att göra det, har köparen enligt tredje stycket rätt till ersättning för försvarliga kostnader för att själv avhjälpa felet. En sådan skyldighet skulle i de flesta fall följa redan av de allmänna bestämmelserna i 40 § om skadestånd vid fel, eftersom kostnaderna för felets avhjälpande kan ingå i de skadeposter som enligt 67 § skall ersättas av säljaren i sådana fall då han enligt 40 § har ådragit sig skadeståndsansvar på grund av felet. Genom alt i förevarande stycke särreglera den skadeståndsskyldighet som anknyter till säljarens skyldighet att avhjälpa fel i varan kommer emellertid sådan skadeståndsskyldighel att föreligga även i sådana fall då det enligt 40 § finns grund för alt säljaren skall undgå skadeståndsskyldighel.

Förutsättningen för skadeståndsskyldighel enligt tredje stycket är såle­des att säljaren är skyldig all avhjälpa fel i varan och alt denna skyldighet inte har fullgjorts. Regeln blir tillämplig vare sig skyldigheten beror på föreskriften i första stycket eller säljaren har åtagit sig att avhjälpa felet utan all avtalet anger vad som skall gälla om felet inte avhjälps. I del senare fallet kan dock en tolkning av avtalet leda till annat resultat.

Av 37 § följer att avhjälpandet skall ske inom skälig lid efter reklama­tion. Om en skyldighet att avhjälpa fel föreligger och skyldigheten inte fullgörs inom skälig tid efter reklamation, är köparen berättigad till ersätt­ning enligt förevarande stycke. Det saknar därvid betydelse om säljaren har varit helt passiv eller om han visserligen har försökt att avhjälpa felet men inte lyckats med det inom skälig tid. Orsaken till att felet inte har avhjälpts saknar också betydelse.

Vad som är skälig tid kan naturligtvis variera inom vida ramar beroende på omständigheterna i del enskilda fallet. Vid exempelvis leverans av komplicerade maskiner kan man få räkna med en relativt lång tid för

128


 


inlrimning, medan fel av tekniskt enkel beskaffenhet påkallar avhjälpande     Prop. 1988/89: 76
med större skyndsamhet.                                                35 §

Köparens rätt till skadestånd enligt tredje stycket avser endast ersättning för den direkta kostnaden för felets avhjälpande. Köparens rätt till ersätt­ning för andra förluster får bedömas enligt 40 §. Ersättningen är vidare begränsad till vad som kan anses försvarligt. Har köparen exempelvis låtit utföra en onödigt kostsam reparation eller eljest vidtagit åtgärder som inte varit befogade, kan han få kostnaderna för avhjälpandet ersatta endast i den utsträckning som motsvaras av försvarliga åtgärder.

35 §

Köparen får inte kräva avhjälpande av fel eller omleverans, om han inte lämnar säljaren meddelande om kravet i samband med att han reklamerar eller inom skälig tid därefter. Detta gäller dock inte om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder.

(Jfr 37 § i arbetsgruppens förslag)

1 1905 års lag finns liknande bestämmelser i 52 och 53 §§.

Paragrafen behandlar köparens skyldighet att meddela säljaren om krav på avhjälpande av fel eller omleverans. Köparen behöver inte redan i samband med reklamation enligt 32 § ta ställning till vilken påföljd han vill göra gällande på gmnd av felet. Om han inte då kräver avhjälpande eller omleverans, måste han emellertid göra det inom skälig tid därefter. Vad som skall utgöra skälig tid får bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet, t. ex. om parterna är näringsidkare eller privatpersoner, vilket behov av skäligt rådrum för att överväga sina krav som köparen har och vilket intresse säljaren har att få veta vilken påföljd som köparen avser att göra gällande. Om köparen försummar att inom skälig tid lämna säljaren meddelande om sitt krav, går han miste om möjligheten att vidare kräva avhjälpande eller omleverans.

Vid grovt vårdslöst handlande eller handlande i strid mot tro och heder från säljarens sida har köparen — i likhet med vad som gäller enligt 33 § beträffande skyldigheten att reklamera felet — rätt att framställa krav på avhjälpande eller omleverans utan hinder av att köparen inte har lämnat säljaren meddelande om sitt krav inom skälig tid.

Liksom vid reklamation enligt 32 § är det säljaren som står risken för att köparens meddelande om hävning eller omleverans inte kommer fram (jfr 82§).

36§

Även om köparen inte kräver det, har säljaren rätt att på egen bekostnad avhjälpa felet eller företa omleverans, om detta kan ske utan väsentlig olägenhet för köparen och utan risk för att köparen inte får sina egna kostnader ersatta av säljaren.

Säljaren får ej åberopa att han inte har beretts tillfälle att avhjälpa felet eller företa omleverans, om köparen har avhjälpt felet och det med hänsyn lill omständigheterna inte skäligen kunde krävas att köparen skulle avvak­ta avhjälpande eller omleverans från säljarens sida.

(Jfr 38 § i arbetsgruppens förslag)                                                   129

9   Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 76


1 1905 års lag finns bestämmelser av liknande slag i 49 §.   Prop. 1988/89:76

Förevarande paragrafs första stycke innehåller en bestämmelse som     36 §

under vissa fömtsättningar ger säljaren rätt att avhjälpa fel i varan eller

företa omleverans i syfte att undvika andra påföljder från köparens sida. Andra stycket anger förutsättningarna för att köparen skall ha rätt att

avhjälpa fel på säljarens bekostnad utan att först avvakta avhjälpande eller

omleverans från säljarens sida.

Första stycket

Enligt första stycket får säljaren efter tidpunkten för avlämnandet, och även om köparen inte kräver det, avhjälpa fel i varan eller företa omleve­rans, om det kan ske utan väsentlig olägenhet för köparen och utan risk för att köparen inte får sina egna kostnader ersatta av säljaren. Genom att säljaren avhjälper ett fel eller lämnar en felfri vara kan han undgå påfölj­derna hävning och prisavdrag på gmnd av felet, förutsatt att avhjälpandet eller omleveransen sker inom skälig tid efter reklamationen. Detta framgår av 37 §.

Om säljaren efter reklamation erbjuder sig att avhjälpa felet eller levere­ra felfri vara, är köparen således skyldig all bereda säljaren tillfälle till sådan rättelse om den kan ske utan väsentlig olägenhet och utan kostnads­risk för honom. Detta gäller även om köparen i samband med reklamatio­nen har framställt krav på annan påföljd med anledning av felet. Bestäm­melsen innebär också att säljaren fritt kan välja om han vill avhjälpa felet eller om han vill leverera ny vara, fömtsätt att intetdera sättet för rättelse innebär någon väsentlig olägenhet eller kostnadsrisk för köparen. Om säljaren i ett sådant fall erbjuder sig att avhjälpa felet, kan köparen inte tvinga fram en omleverans. Han får i stället nöja sig med att felet avhjälps, om det kan ske inom skälig tid efter reklamation.

Vad som utgör en sådan olägenhet som enligt paragrafen ger köparen rätt att avböja rättelse får bedömas med hänsyn lill samtliga omständighe­ter i det enskilda fallet och med utgångspunkt i köparens befogade intresse. Felets art får i allmänhet tillmätas stor betydelse, liksom om parterna är näringsidkare eller privatpersoner. Skulle det för köparen vara förenat med svårigheter att inte kunna använda varan under den tid som säljaren behöver för reparation eller för att anskaffa en ny vara, bör köparen ha rätt att häva köpet och skaffa en ny vara på annat håll. Är emellertid felet av mindre omfattning och inverkar del inte på varans huvudsakliga använd­ning, kan det vara skäligt att köparen får nöja sig med den felaktiga varan i

avvaktan på att säljaren lämnar en ny. Om en rättelse skulle ta så lång tid i anspråk, att del vid dröjsmål med leverans skulle vara fråga om ett väsent­ligt dröjsmål, kan köparen inte göra anspråk på att företa rättelse enligt förevarande bestämmelse. Köparen kan avvisa säljarens krav på att företa rättelse också om förutsättningarna är sådana att det på förhand är klart att säljarens åtgärder inte skulle leda till godtagbart resultat.

All säljaren tidigare har rättat fel på varan innebär inte i och för sig att
köparen kan vägra att låta säljaren vidta rättelse med avseende på nya fel
som visar sig senare. Är det fråga om upprepade fel, kan emellertid den     130


 


samlade olägenhet för köparen som upprepade rättelser kan medföra bli så     Prop. 1988/89:76 stor att han kan avvisa ytterligare åtgärder från säljarens sida och i stället     36 § enligt 37 § kräva prisavdrag eller häva köpet.

Att avhjälpande eller omleverans medför kostnader för köparen utgör i och för sig inget hinder för säljarens rätt att företa rättelse. Endast i det fall att det föreligger en risk för att köparen inte får ersättning för de kostnader han till följd av säljarens rättelse åsamkas, kan köparen vägra att godta säljarens erbjudande. Säljaren kan i den situationen givetvis motverka köparens invändning genom att ställa säkerhet för dennes kostnader. De kostnader som kan bli aktuella är exempelvis kostnaden för varans trans­port till säljaren i samband med reparation eller hyra för ersättnings vara under reparationstiden eller i avvaktan på att omleverans sker.

Skulle köparen emellertid i samband med rättelse vara tvungen att lägga ut betydande belopp, kan detta dock innebära en sådan olägenhet för honom att han på den grunden kan vägra att acceptera säljarens erbjudan­de.

Säljarens rätt till avhjälpande eller omleverans inverkar i och för sig inte på köparens rätt till skadestånd på gmnd av felet. Säljarens rätt att enligt förevarande bestämmelse vidta rättelse får i fråga om skadestånd den betydelsen att säljaren ges en möjlighet att, under de fömtsättningar som anges, på eget initiativ och oberoende av köparens medgivande begränsa köparens skada och därigenom sitt eget skadeståndsansvar.

Andra stycket

Paragrafens andra stycke reglerar det fall att köparen själv har låtit avhjälpa fel utan att dessförinnan ha berett säljaren tillfälle att vidta rättelse enligt första stycket. Huvudregeln är att köparen, när han uppläckt fel, skall reklamera för att därigenom bereda säljaren tillfälle all vidta rättelse genom att avhjälpa felet eller företa omleverans enligt första styc­ket. Det är emellertid inte i alla situationer rimligt eller ens möjligt för köparen alt förfara på det sättet. Omständigheterna kan vara sådana att köparen av praktiska skäl måste låta avhjälpa felet utan alt först bereda säljaren tillfälle till rättelse eller ulan alt ens kunna meddela säljaren om felet före avhjälpandet. Det kan vara fråga om ett fel som kräver ett snabbt avhjälpande och som visar sig när säljaren inte kan nås eller när det är uppenbart att säljaren inte skulle kunna åstadkomma rättelse tillräckligt snabbt. Säljaren kan i sådana situationer inte kräva att köparen skall avvakta att säljaren blir i tillfälle att avhjälpa felet eller all företa omleve­rans. Denna inskränkning av säljarens rätt att själv företa rättelse följer i och för sig av vad som redan framgår av första stycket i denna paragraf I de fall som avses här måste det nämligen också vara fråga om en situation där kravet att säljaren skall kunna avhjälpa felet utan väsentlig olägenhet för köparen inte har uppfyllts. 1 klarläggande syfte har en uttrycklig be­stämmelse om köparens rätt alt i vissa fall själv låta avhjälpa fel på säljarens bekostnad emellertid tagits in i andra stycket.

131


 


Prisavdrag och hävning                                                    Prop. 1988/89:76

37 §                                                                            37§

Om avhjälpande eller omleverans inte kommer i fråga eller inte sker

inom skälig tid efter reklamationen, får köparen kräva prisavdrag beräknat

enligt 38 § eller häva köpet enligt 39 §. Köparen har dock inte rätt till prisavdrag vid köp av begagnade varor på

auktion.

(Jfr 39 § i arbetsgmppens förslag)

Första stycket

I 1905 års lag behandlas köparens rätt till prisavdrag och hävning i 42 § första stycket och 43 § första stycket.

Förevarande paragraf anger under vilka förutsättningar som prisavdrag och hävning kommer i fråga som påföljder på gmnd av fel. När det gäller hävning finns dock ytterligare fömtsättningar i 39 §. Av förevarande para­graf framgår också förhållandel mellan å ena sidan påföljderna avhjälpan­de och omleverans och å andra sidan prisavdrag och hävning. De senare påföljdema är i regel subsidiärt tillämpliga. Om köparen har krävt avhjäl­pande eller omleverans eller om säljaren har erbjudit sig att vidtaga sådan rättelse och köparen enligt 36 § första stycket är skyldig att acceptera erbjudandet, kommer prisavdrag eller hävning således i fråga först i den mån rättelse inte har skett inom skälig tid. Att rättelse inte har skett kan bero antingen på att säljaren helt har underlåtit att vidta rättelse eller att han har försökt att avhjälpa felet utan att lyckas med det på ett godtagbart sätt.

Krav på prisavdrag och hävning kan dock göras gällande även när rättelse av felet inte alls har varit på tal. Om köparen inte har framställt eller inte har haft rätt att framställa krav på rättelse och säljaren inte heller har erbjudit sig att företa sådan rättelse eller om köparen har haft rätt att vägra godta rättelse från säljarens sida, kan både prisavdrag och hävning komma i fråga också som primära påföljder på gmnd av felet.

Om köparen utan godtagbara skäl skulle vägra att godta rättelse, kan han därefter inte göra anspråk på prisavdrag eller hävning.

Prisavdrag är ett alternativ till hävning och kan göras gällande om köparen väljer att behålla varan. Prisavdrag är avsett främst att kompense­ra köparen för mindre fel och har därför i de fall påföljden kommer till användning den effekten att den begränsar behovet av hävning. Syftet med prisavdrag är att återställa balansen mellan säljarens felaktiga prestation och det vederlag som köparen skall betala. Orsaken till felet är utan betydelse för köparens rätt till prisavdrag. Avdraget utgår på helt objektiv grund.

Prisavdragets beräkning behandlas i 38 §.

För att rätt till prisavdrag eller hävning skall föreligga krävs att köparen har iakttagit reglerna om reklamation i 32 § när 33 § inte befriar honom härifrån.

Andra stycket
Andra stycket anger att rätt till prisavdrag inte föreligger vid köp av      132


 


begagnade varor på auktion. Det vore inte rimligt all köparen i sådana fall     Prop. 1988/89: 76 skulle ha rätt att kräva prisavdrag, eftersom det rör sig om en speciell form     38 § av försäljning av varor i befintligt skick där köparen bestämmer priset.

Undantaget för prisavdrag vid auklionsköp avser endast försäljning av begagnade varor. I det fall då ett lager nya varor säljs genom auktionsförfa­rande i stället för på sedvanligt sätt innebär således inte formen för fösäljningen någon skillnad i köparens rätt att göra gällande påföljder på grund av fel.

38 §

Kräver köparen prisavdrag, skall det beräknas så att förhållandel mellan det nedsatta och det avtalsenliga priset svarar mot förhållandet vid tid­punkten för avlämnandet mellan varans värde i felaktigt och i avtalsenligt skick.

(Jfr 40 § i arbetsgruppens förslag)

I 1905 års lag finns bestämmelser om prisavdragets storlek i 42 § första stycket och 43 § första stycket.

Om köparen enligt 37 § har rätt till prisavdrag, skall detta beräknas enligt 38 §. Prisavdraget skall bestämmas så, att förhållandet mellan det avtalsenliga och det nedsatta priset svarar mot förhållandet mellan varans värde i avtalsenligt och felaktigt skick. Beräkningen skall göras med ut­gångspunkt i värdena vid liden för varans avlämnande. Om det inträffar en prisstegring efter köpslutet som leder till att varan i felfritt skick har ett högre värde vid avlämnandet, innebär det att köparens kompensation blir större än om beräkningen skulle ha gmndats på de värden som var aktuella vid köpslutet. Vid motsatt prisutveckling påverkas prisavdraget i motsatt riktning.

I många fall kan beräkningen av prisavdragets storlek inte baseras på marknadsvärden. Detta gäller särskilt varor som är tillverkade eller i något hänseende speciellt utformade enligt köparens särskilda önskemål. Beräk­ningen får då göras på mer skönsmässiga gmnder med utgångspunkt i felets betydelse för köparen. Också när felet har sin gmnd i att säljaren har lämnat oriktiga upplysningar om varans egenskaper kan det bli fråga om en mer skönsmässig bedömning av prisavdraget.

Termen prisavdrag utgår — enligt ordets betydelse — från att köpeskil­lingen inte är erlagd när köparen gör gällande sin rätt till prisavdrag. Emellertid spelar det för bestämmelsens tillämpning ingen roll om köpe­skillingen är erlagd. I det fallet får köparen i stället återkräva så stor del av köpeskillingen som han annars skulle vara berättigad att tillgodogöra sig som avdrag.

Ersättning för prisavdrag utesluter inte att köparen dessutom kräver skadestånd på gmnd av felet. Skadeståndet får dock i det fallet inte omfatta förlust till den del som kompenseras genom prisavdrag.

39§

Köparen får häva köpet på gmnd av fel, om avtalsbrottet är av väsentlig
betydelse för honom och säljaren insåg eller borde ha insett detta.          . , ,


 


Köparen får inte häva köpet på grund av felet, om han inte inom skälig    Prop. 1988/89:76 tid efter det att han märkt eller borde ha märkt felet, eller efter den tid för     39 § avhjälpande eller omleverans som kan följa av 37 §, meddelar säljaren att han häver köpet. Detta gäller dock inte om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder.

(Jfr 41 § i arbetsgruppens förslag.

Regler om hävning finns i 1905 års lag i 42 § första stycket och 43 § första stycket.

1 förevarande paragraf anges de förutsättningar som, utöver vad som krävs enligt 37 §, skall vara uppfyllda för att köparen skall ha rätt att häva köpet på grund av fel i varan. I paragrafen behandlas också köparens skyldighet att lämna säljaren meddelande om hävning.

Första stycket

Enligt första stycket får köparen häva köpet på grund av fel, om avtals­brott är av väsentlig betydelse för honom och säljaren insåg eller borde ha insett detta. Liksom i fråga om rätten alt kräva omleverans (se 34 § andra stycket) skall avtalsbrottet bedömas med avseende på dess betydelse för köparen. Det är således inte en abstrakt väsentlighetsbedömning som skall göras utan en bedömning av vad som med hänsyn till den enskilde köpa­rens förutsättningar framstår som ett väsentligt avtalsbrott. Ett avtalsbrott torde generellt kunna sägas vara av väsentlig betydelse för köparen, om det berövar honom den huvudsakliga nyttan av vad han hade anledning att vänta sig av avtalet.

1 likhet med vad som gäller vid omleverans uppställs även för rätten att häva köpet kravet att säljaren skall ha insett eller med hänsyn till omstän­digheterna borde ha insett att avtalsbrottet var av väsentlig betydelse för köparen.

Ett fel som för den ene köparen har liten betydelse kan spela en stor roll för en annan köpare. Således torde ett i och för sig obetydligt fel, såsom en smärre färgavvikelse, ofta vara väsentligt om det är fråga om ett komplet­teringsköp som förutsätter överensstämmelse med tidigare köpta produk­ter.

Väsentlighelsbedömningen tar naturligen i första hand sikte på avvikel­sens storiek i förhållande till en felfri vara men kan påverkas också av tidsfaktorn. En betydande avvikelse behöver därför inte nödvändigtvis anses som ett väsentligt fel om den avhjälps inom skälig lid.

Förutsättningarna för rätten till hävning skall prövas vid en helhetsbe­dömning av avtalsbrottets betydelse för köparen med beaktande av möjlig­heten att rätta felet eller kompensera köparen för det genom övriga påfölj­der. Kan felet åtgärdas genom avhjälpande eller omleverans enligt 34 — 36 §§, kan det vara en omständighet som talar för att väsentlighetsrekvisi­tel inte är uppfyllt. Att köparens krav på avhjälpande eller omleverans inte har efterkommits inom skälig tid, eller att en sådan påföljd inte kommer i fråga, är däremot omständigheter som talar för det motsatta förhållandet. Om en vara som är behäftad med fel dessutom har avlämnats för sent,

134


 


finns det anledning att vid bedömningen av hävningsfömtsättningarna ta     Prop. 1988/89: 76
hänsyn till den sammanlagda betydelsen av avtalsbrotten.    40 §

När del gäller en vara som har tillverkats särskilt för köparen efter dennes anvisningar eller önskemål, finns det ofta skäl att med avseende på köparens hävningsrätt särskilt beakta möjligheten att avhjälpa felet eller att kompensera det på annat sätt. I dessa fall medför en hävning oftast större olägenhet för säljaren än när köpet avser en masstillverkad vara. Säljaren kan ha gjort en betydande insats för att tillverka varan, och en hävning kan innebära att hela denna insats går förlorad om inte varan kan realiseras på annat sätt. Tyngst väger dock självfallet köparens intresse att till slut få en felfri vara. Emellertid finns i allmänhet skäl att ställa något högre krav på de omständigheter som skall föranleda att ett avtalsbrott bedöms som väsentligt vid köp av denna typ. Denna något strängare väsentlighetsbedömning följer nämligen i regel av den bedömning som enligt bestämmelsen skall ske med avseende på avtalsbrottets betydelse för köparen. Denne torde nämligen vara beredd att finna sig i ölägenheter av större omfattning, exempelvis i samband med felets avhjälpande, när det gäller en vara som är anpassad efter köparens speciella önskemål och vilken han inte utan vidare kan ersätta genom köp från annat håll.

Andra stycket

I andra stycket anges den tid inom vilken köparen har rätt all framställa krav på hävning. Den tid inom vilken ett sådant krav skall framställas beror på om köparen vill eller kan göra gällande hävning som första påföljd eller om hävningspåföjden framställs först sedan köparen dessför­innan har krävt avhjälpande eller omleverans eller säljaren själv har åtagit sig att vidta rättelse. Enligt andra stycket skall köparen, i det fall han avser alt tillgripa hävning som första påföljd, lämna meddelande till säljaren inom skälig tid efter det alt han har märkt eller borde ha märkt felet. I övriga fall skall hävningsmeddelandel lämnas inom skälig tid efter den tid som enligt 37 § står säljaren till buds för rättelse genom avhjälpande eller omleverans.

Några generella riktlinjer för vad som skall anses vara skälig tid för att framställa krav på hävning torde inte vara möjligt att ge. Det får överläm­nas ål rättstillämpningen att i detta sammanhang ge begreppet dess närma­re innehåll. Klart är emellertid att bedömningen måste anpassas lill situa­tionen i det enskilda fallet och vara beroende av en rad olika faktorer, såsom typ av vara, vem som är köpare och köparens behov av rådrum för all överväga situationen. Inte minst säljarens intresse av att i tid få medde­lande om hävningen måste beaktas, eftersom han, när .hävningsgmnd föreligger, enligt 66 § står risken för att varan förstörs eller skadas av någon orsak som inte beror på köparen.

1 vissa fall kan rätlen att häva köpet falla bort. Detta regleras i 66 §.

Skadestånd

40 §
Köparen har rätt till ersättning för den skada han lider genom att varan  135


 


är felaktig, om inte säljaren visar alt del har förelegal ett sådant hinder     Prop. 1988/89:76 som avses i 27 § första eller andra stycket för all avlämna felfri vara. Vad     40 § som sägs i 28 § om säljarens skyldighet alt lämna köparen meddelande om hinder för alt fullgöra köpet i tid gäller på motsvarande sätt, om det föreligger hinder för att avlämna felfri vara.

Enligt första stycket ersätts inte sådan indirekt förlust som avses i 67 § andrastycket.

Köparen har alltid rätt till ersättning, om felet eller förlusten beror på försummelse på säljarens sida eller om varan vid köpet avvek från vad säljaren särskilt har utfast.

(Jfr 42 — 44 §§ i arbetsgruppens förslag)

I 1905 års lag finns bestämmelser om skadestånd vid fel i varan i 42 § andra stycket och 43 § andra stycket.

Paragrafen behandlar säljarens skadeståndsskyldighet på grund av fel i varan. Förutsättningarna för att säljaren skall vara skadeståndeskyldig framgår av 30 § i förening med förevarande paragraf medan regler om skadeståndets omfattning finns i 67 §. Liksom när det gäller skadestånd vid dröjsmål (se 27 §) har säljaren ett s.k. konlrollansvar för direkta skador. Detta regleras i första stycket av förevarande paragraf Köparens rätt till ersättning för indirekta skador fömtsätter däremot enligt andra och tredje styckena antingen försummelse från säljarens sida eller att varan avviker från vad säljaren särskilt har utfast.

I paragrafen föreskrivs vidare, genom hänvisning till 28 §, dels en skyl­dighet för säljaren att lämna köparen meddelande när det föreligger hinder för att lämna felfri vara, dels - om sådant meddelande inte lämnas på det sätt som föreskrivs — en skyldighet att ersätta köparen för den skada som kunde ha undvikits om köparen i tid hade meddelats om hindret.

Första stycket

Huvudregeln är att säljaren är skyldig alt ersätta köparen för skada som denne lider på grund av fel i varan. Köparens rätt till skadestånd faller bort endast om del förelegat något sådant hinder som avses i 27 § för att avlämna felfri vara. Av hänvisningen till 27 §, som gäller säljarens skade­ståndsskyldighel vid dröjsmål, följer att säljaren kan bli fri från skade-stånsskyldighet på grund av fel i varan under fömtsättning att samtliga de i 27 § första stycket angivna förutsättningarna föreligger. Det skall för det första vara fråga om ett sådant hinder att leverera varan i avtalsenligt skick som ligger utanför säljarens kontroll. Vidare skall hindret vara sådant att säljaren inte skäligen kunde förväntas ha räknat med det vid köpet. Slutli­gen skall köparen inte heller skäligen ha kunnat undvika eller övervinna hindret. Tillämpade på felsituationen innebär dessa förutsättningar att utrymmet för befrielse från skadeslåndsskyldigheten i praktiken torde vara mycket begränsat.

Bestämmelsen avser den situationen att en vara som har avlämnats visar sig vara behäftad med fel. Om avlämnandet försenas därför att säljaren i ett sent skede upptäcker att den vara som han avser att leverera är felaktig och därför för sent ersätter den med en felfri vara, skall den situationen

136


 


bedömas enligt bestämmelserna i 27 § om skadestånd på gmnd av dröjs-     Prop. 1988/89:76
mål.                                                                             40 §

Felet som sådant kan naturligtvis inte åberopas som ansvarsbefriande hinder. Om varan visar sig ha ett dolt fel, kan säljaren inte undgå skade­ståndsskyldighel genom att hänvisa till att han inte har kunnat upptäcka felet före avlämnandet eller att han inte har haft någon anledning att misstänka att varan skulle vara felaktig.

Det är inte heller tillräckligt att orsaken lill felet ligger utanför säljarens kontroll, utan orsaken skall dessutom ha inneburit ett faktiskt hinder mot att leverera felfri vara. Även om säljaren kan visa att felet i den avlämnade varan har uppkommit till följd av en omständighet utanför hans kontroll, blir han därför inte fri från skadeståndsskyldighet i sådana fall när det bara är fråga om ett fel i det enskilda exemplar eller parti av varan som säljaren råkat välja eller som råkat vara tillgängligt för leverans till köparen. I ett sådant fall har det inte förelegat något hinder av det slag som avses i bestämmelsen, eftersom säljaren hade kunnat välja att fullgöra köpet med en annan, felfri vara. Den omständigheten att felet inte har kunnat upptäc­kas av säljaren före avlämnandet skall inte tillmätas någon betydelse i sammanhanget.

Om en vara exempelvis visar sig ha ett dolt fel som härstammar från tillverkningsprocessen och orsaken till felet ligger utanför säljarens kon­troll, kan säljaren bli fri från skadeståndsskyldighet endast ifall det vid liden för avlämnandet inte fanns någon felfri vara att tillgå med vilken köpet skulle ha kunnat fullgöras. Ett hinder mot att avlämna felfri vara kan ha förelegat, om hela det parti ur vilket varan enligt avtalet skulle tas var behäftat med ett dolt fel, vars orsak ligger utanför säljarens kontroll, eller om alla de varor av ifrågavarande beskaffenhet som vid tiden för avläm­nandet fanns tillgängliga i säljarens lager eller på marknaden var behäftade med sådant fel. Som exempel kan nämnas att köpet avser en vara från säljarens egen produktion och att en olyckshändelse — vars orsak ligger utanför säljarens kontrollsfär — skadat hela hans lager utan att detta har kunnat upptäckas av säljaren innan varan avlämnades.

Ett hinder med ansvarsbefriande verkan kan ibland uppkomma även i samband med säljarens åtgärder för att avlämna varan. Varan kan exem­pelvis skadas genom en olyckshändelse utanför säljarens kontroll under transport från säljaren till orten för avlämnandet, dvs. före riskens över­gång. Del kan också inträffa att varans avlämnande försenas till följd av en sådan händelse och all detta leder till att varan vid den tidpunkt som är avgörande för felbedömningen försämras på gmnd av sin egen beskaffen­het.

Befrielse från skadeståndsskyldigheten förutsätter inte bara att hindret
ligger utanför säljarens kontroll utan även att säljaren inte skäligen kunde
förväntas ha räknat med hindret vid köpslutet och att han inte heller
skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit dess följder. Beträffande inne­
börden av dessa krav hänvisas till vad som har anförts i anslutning till
specialmotiveringen lill 27 §. Konstmktionsfel som berör alla varor av ett
visst slag som säljaren tillverkar är att hänföra till säljarens kontrollsfär
och medför därför alltid skadeståndsansvar för honom. I fråga om fel i      137


 


enskilda exemplar av en produkt föreligger, som ovan sagts, inte något     Prop. 1988/89:76 ansvarsbefriande hinder som säljaren kan hänvisa till, även om orsaken till     40 § felet i och för sig skulle ligga utanför hans kontrollsfär.

Hänvisningen till 27 § andra stycket avser det fallet att felet beror på någon tredje man som säljaren har anlitat. Detta innebär att säljaren blir fri från skadeståndsskyldighel endast om något sådant hinder som avses i 27 § har förelegat såväl för tredje mannen som för säljaren själv. Säljaren befrias således inte från skadeståndsskyldighet på den grunden att felet är hänförligt till dolda fel i komponenter som tillverkas av en tredje man för att ingå i säljarens produkt. På motsvarande sätt kan inte heller en säljare i grossist- eller detaljistledet som befrielsegrund åberopa att det är fråga om ett fel som finns på alla produkter av ifrågavarande slag och att det därför förelegat hinder för honom att leverera felfri vara.

Säljaren har bevisbördan för all en befrielsegrund som han åberopar föreligger.

Enligt en uttrycklig hänvisning till 28 § gäller vad som föreskrivs där om säljarens skyldighet att underrätta köparen om hinder för köpets fullgöran­de på motsvarande sätt när det föreligger ett hinder mot att avlämna en felfri vara. En sådan underrättelseskyldighet kan bli aktuell om varan skadas vid en händelse under transport till orten för avlämnandet och varan avlämnas i skadat skick. Även om felet i och för sig har uppkommit under sådana omständigheter att hinder som avses i 27 § har förelegat, kan säljaren bli ersättningsskyldig för skada som kunde ha undvikits om köpa­ren hade fått meddelandet i tid. Om säljaren i ett sent skede upptäcker att varan har ett fel, kan det å andra sidan följa av 27 § att han blir fri från skadeståndsskyldighet i fråga om sådan skada som köparen lider till följd av det dröjsmål som kan uppstå därför att säljaren måste anskaffa en ny felfri vara innan avlämnandet kan ske.

Andra stycket

Bestämmelsen om skadeståndsskyldighet i första stycket gäller inte så­dan indirekt förlust som avses i 67 § andra stycket. Säljarens konlrollan­svar omfattar således primärt endast ersättning för direkt förlust såsom den definieras i nämnda lagrum.

Förutsättningarna för ersättning även för indirekt föriusl framgår av tredje stycket.

Tredje stycket

Enligt tredje stycket har köparen alltid rätt till ersättning, om felet eller föriusten beror på försummelse på säljarens sida. Säljaren är likaså alltid ersättningsskyldig, om varan vid köpet avvek från vad säljaren särskilt har utfast.

Som framgår av andra stycket omfattar säljarens skadeståndsansvar inom ramen för kontrollansvaret inte indirekt föriusl. Bestämmelsen i tredje stycket är därför av betydelse främst genom att den anger gmnderna för skadeståndsansvaret i fråga om indirekta förluster. En motsvarande bestämmelse, som gäller vid dröjsmål, återfinns i 27 § fjärde stycket.

138


 


Regeln om säljarens skyldighet att ersätta skador på grund av vad han     Prop. 1988/89:76
särskilt har utfast saknar däremot motsvarighet i 27 §.          40 §

Som framgår av motiven till 27 § omfattar säljarens ansvar enligt be­stämmelsen — förutom egna försummelser — försummelser dels av perso­ner i hans tjänst, dels av självständiga medhjälpare eller företagare som säljaren har anlitat för att uppfylla åtagandet enligt köpeavtalet. Om säljaren anlitar en underentreprenör, som i sin tur lämnar uppdraget eller del därav vidare till en underentreprenör, svarar säljaren enligt bestäm­melsen för eventuell försummelse från båda underentreprenörernas sida.

Säljarens ansvar omfattar försummelser såväl vid avtalsslutet som vid fullgörandet av avtalet. Det innebär att en skadeståndsgrundande försum­melse kan förekomma även efter varans avlämnande, exempelvis i sam­band med installation eller intrimmning av en maskin eller i samband med avhjälpande av fel.

En försummelse vid avtalets ingående kan bestå i att säljaren vid mark­nadsföringen av varan eller i samband med köpeavtalet har lämnat uppgif­ter om varan eller dess användning som han har insett eller borde ha insett var orikliga eller vilseledande. Han kan exempelvis ha underlåtit att kon­trollera uppgifter som har lämnats, trots att omständighetema har varit sådana att det skäligen kunde krävas av honom att han kontrollerat dem eller i vart fall gjort förbehåll för deras riktighet. Detta ansvar omfattar inte blott oriktiga uppgifter som säljaren själv har lämnat utan även sådana uppgifter som någon annan, i tidigare säljled eller för säljarens räkning, har lämnat och som kan antas ha inverkat på köpet (jfr 18 §). För bedömningen av om fel i varan föreligger med hänsyn till de uppgifter som lämnats om varan saknar det enligt 18 § betydelse om säljaren har känt till eller borde ha känt till att uppgifterna var oriktiga. För att säljaren skall kunna anses ha varit försumlig och därmed skadeståndsskyldig enligt förevarande bestämmelse krävs däremot att säljaren har haft eller med hänsyn till den föreliggande situationen borde ha haft en sådan insikt.

Säljaren kan vidare bli skadeståndsskyldig enligt tredje stycket om han har underlåtit att lämna köparen sådana uppgifter om varans egenskaper eller användning som han har varit eller borde ha varit medveten om och som han har förstått eller borde ha förstått var viktiga för köparen. Sälja­rens primära felansvar föreligger i regel oberoende av om han har känt till eller borde ha känt till att varan inte motsvarar vad köparen hade rätt att räkna med. Däremot kan skadeståndsansvaret enligt förevarande bestäm­melse, som gmndas på försummelse på säljarens sida, uppkomma endast i fråga om omständigheter som säljaren har känt till eller borde ha känt till.

Säljarens ansvar enligt tredje stycket för särskilda utfästelser föreligger oberoende av om säljaren har känt till eller borde ha känt till att varan avviker från det skick som han har lämnat utfästelse om. Säljaren får nämligen anses ha varit försumlig genom att han utan att vara säker på det rätta förhållandet har lämnat en särskild utfästelse om varans egenskaper eller användning.

En sådan särskild utfästelse som avses med bestämmelsen gmndar sig i
allmänhet på vad säljaren uttryckligen har meddelat. Han kan exempelvis
ha lämnat en försäkran om att varan har en viss egenskap som är central 139


 


för köparen. En uppgift som med fog kan uppfattas som en särskild     Prop. 1988/89:76

utfästelse kan emellertid föreligga även utan att säljaren uttryckligen har     40 §

lämnat den. Så kan exempelvis vara fallet om köparen uttryckligen har

meddelat säljaren att han köper varan under fömtsättning all varan har en

viss närmare angiven egenskap och säljaren ingår köpeavtalet med denna

vetskap.

Alla uppgifter som säljaren lämnar om en vara kan naturligtvis inte uppfattas som särskilda utfästelser. För att en ansvarsgrundande utfästelse skall föreligga måste det krävas alt köparen med beaktande av det sätt på vilket den lämnats har haft särskild anledning att fömtsätta att varan inte avviker från vad som har uppgetts. Om säljaren vid avtalsförhandlingar särskilt understryker en egenskap hos varan eller annars använder ett uttryckssätt som är ägnat att hos köparen skapa en särskild tillit till att den uppgift som har lämnats är riktig, bör det i allmänhet vara fråga om en sådan utfästelse som bestämmelsen avser. Om köpet avser en maskin som enligt vad säljaren har försäkrat skall medföra en energibesparing i köpa­rens produktionsprocess eller som enligt vad som har understrukits i marknadsföringen eller vid avtalsförhandlingarna skall ha den egenska­pen, kan det anses föreligga en sådan särskild utfästelse att säljaren på den grunden är skyldig att ersätta köparen för den uteblivna kostnadsbespa­ringen på gmnd av felet även om säljaren varken kände till eller borde ha känt till bristen i maskinen.

Ersättningsskyldighet som gmndas på en särskild utfästelse enligt be­stämmelsen omfattar endast sådana fall då varan redan vid köpet avvek från vad som utfasts. Om varan däremot skadas efter köpet utan att det beror på någon försumlighet hos säljaren och varan därför inte vid tiden för riskens övergång överensstämmer med vad som har blivit utfast, blir säljaren inte skadeståndsskyldig på grund av den föreliggande specialbe-slämmelsen. Frågan om säljarens skyldighet all ersätta skadan får i stället prövas enligt reglerna i första stycket.

Försummelse vid fullgörandet av avtalet kan förekomma vid val av material till varan eller lill del av den eller vid kontroll av materialets kvalitet. Försummelse kan också, i en eller annan form, förekomma under produktionen av varan eller genom underlåtenhet att avhjälpa fel som uppstått under tillverkningen och som borde ha upptäckts innan varan levererades.

1 fråga om varor som säljaren inte själv har tillverkat kan försummelse vid fullgörelsen av avtalet förekomma vid lagring eller annan förvaring av varan eller vid förpackning eller vid transport av varan till platsen för avlämnandet.

Säljaren kan bli skadeståndsskyldig enligt tredje stycket även om felet i
och för sig inte är sådant att det medför skadeståndsskyldighet, nämligen
när en skada som uppkommer för köparen till följd av felet beror på
försummelse från säljarens sida. En sådan situation kan föreligga när en
säljare försummar alt underrätta köparen om ett fel som har uppkommit
efter köpet och som han känner till men som i och för sig inte beror på
någon omständighet som ligger inom ramen för säljarens skadeståndsan­
svar. Säljaren kan således bli skyldig att ersätta en skada som uppkommer 140


 


för köparen till följd av att säljaren inte i tid har underrättat köparen om     Prop. 1988/89: 76

en olyckshändelse som har inträffat under transport av varan och som har     41 §

lett till att varan har skadats innan risken för varan gick över på köparen.

Om köparen hade kunnat undvika skadan ifall han fått kännedom om den

innan varan kom fram, kan säljaren bli skyldig att ersätta sådan skada

även om han inte annars skulle vara skadeståndsskyldig på grund av felet.

Skadeståndsskyldighet för säljaren enligt tredje stycket kan vidare upp­komma om säljaren orsakar skada för köparen i samband med att han avhjälper ett fel i varan. Om säljaren därvid av oaktsamhet skadar varan, blir han skyldig att ersätta köparen för den skada som härigenom uppkom­mer för denne. Skadeståndsskyldigheten kan också uppkomma för säljaren om han av oaktsamhet dröjer med att avhjälpa ett fel.

I fråga om bevisbördan är avsikten att den princip som i allmänhet gäller vid culpaansvar, dvs. att den som påstår all motparten har varit försumlig har bevisbördan härför, skall gälla. Beviskravet får bli beroende av om­ständigheterna i det enskilda fallet, bl.a. köparens möjligheter att före­bringa bevisning om ett visst förhållande.

Påföljder vid rättsligt fel

41 §

Om tredje man har äganderätt till varan eller har panträtt eller annan liknande rätt i den (rättsligt fel) och det inte följer av avtalet att köparen skall överta varan med den begränsning som tredje mans rätt medför, gäller bestämmelserna om reklamation i 32 § första stycket och 33 §, om avhjälpande och omleverans i 34— 36§§, om prisavdrag och hävning i 37 —39§§, om skadestånd i 40 § samt om köparens rätt att hålla inne betalningen i 42 §.

Köparen har alltid rätt till ersättning för den skada han lider genom ett rättsligt fel som förelåg vid köpet, om han varken kände till eller borde ha känt till felet.

Påföljder av rättsligt fel får även göras gällande, om tredje man påstår all han har en sådan rätt som avses i första stycket och det finns sannolika skäl för påståendet.

(Jfr 23, 46 och 47 §§ i arbetsgruppens förslag)

Paragrafen anger vad som i köplagens mening skall anses som rättsligt fel och påföljderna vid sådana fel. 1 1905 års lag behandlas rättsliga fel i 59 §.

Första stycket

Av första stycket framgår att ett rättsligt fel föreligger, om tredje man äger varan eller har panträtt eller någon annan liknande rätt i den.

Uttrycket "liknande rätt" är avsett all begränsa bestämmelsens räck­
vidd. Köplagens reglering beträffande rättsliga fel är nämligen inte avsedd
alt tillämpas med avseende på tredje mans immaterialrätt. Om varans
användning eller vidareförsäljning skulle strida mot tredje mans patent-,
vammärkes- eller upphovsrätt, skall föreliggande bestämmelse inte tilläm- 141


 


pas. Vilken inverkan som tredje mans immaterialrätt skall ha på förhållan-     Prop. 1988/89: 76
det mellan säljare och köpare får bedömas enligt allmänna regler. 4i §

Att en vara ägs av tredje man kan bero på t. ex. att säljaren har stulit den, att den är överlåten till säljaren med giltigt äganderättsförbehåll eller all den innehas av säljaren med nyttjanderätt på grund av hyres- eller leasingavtal.

Ur köpeavtalets synvinkel har de rättsliga felen den egenskapen att de i vissa fall bortfaller helt eller delvis om köparen är i god tro. Reglerna om godtrosförvärv kan sålunda medföra att köparen förvärvar äganderätten till en vara, trots att den vid köpet tillhörde annan än säljaren. Om köparen av ett löpande skuldebrev, som tillhör annan än säljaren, i god tro får skuldebrevet i sin besittning, har han gjort ett exstinktivt godtros­förvärv. Det rättsliga felet bortfaller då i förhållande till den godtroende köparen. Vid köp av lösöre gör köparen visseriigen på motsvarande sätt ett exstinktivt godtrosförvärv. Han löper emellertid då risken alt enligt särskilda regler tvingas lämna ifrån sig varan till den tidigare ägaren mot lösen. 1 ett sådant fall kvarstår del rättsliga felet, men i en speciell form; se lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre.

Även en mera begränsad rättighet för tredje man än äganderätt, exem­pelvis panträtt eller relentionsrätt, kan medföra att varan anses behäftad med ett rättsligt fel. Detta förutsätter dock all det är fråga om en rättighet av sådant slag som tredje man kan göra gällande även mot den som genom köp har förvärvat äganderätten lill varan. Om tredje mannens rättighet är av sådant slag att den inte kan få sakrättsligt skydd gentemot den nye ägaren lill varan, blir reglerna om rättsligt fel inte aktuella. Exempelvis är tredje mans nyttjanderätt till lös egendom i allmänhet inte bindande för en ny ägare och innebär därför inget rättsligt fel.

Ett rättsligt fel kan bestå i att en rättighet belastade varan redan vid köpet, men ett sådant fel kan uppstå även efter köpet. Varan kan exempel­vis vara föremål för tredje mans retentionsrätt eller panträtt som har uppkommit efter köpet. Det kan exempelvis vara avtalat att köparen skall hämta varan hos tredje man, där den befinner sig. Om tredje man därvid gör gällande retentionsrätt i varan på grund av en fordran mot säljaren lill följd av all han har haft varan i förvar eller utfört arbete på den, kan köparen inte få ul varan utan att betala tredje mannens fordran mot säljaren.

Reglerna om rättsligt fel tillämpas således när en vara har avlämnats till köparen med den belastning som tredje mans rätt innebär. Skulle däremot varans avlämnande till köparen förhindras därför att tredje mannen har gjort gällande sin rätt lill varan, blir det i allmänhet fråga om att tillämpa reglerna om dröjsmål. Dessa blir tillämpliga även när en säljare efter köpet men innan varan har avlämnats till köparen har sålt varan till en tredje man som i god tro har fått den i sin besittning och därigenom har förvärvat äganderätten till den.

Eftersom köparens skydd mot säljarens borgenärer i enlighet med tradi­tionsprincipen i allmänhet förutsätter all varan har kommit i köparens besittning, kan varan efter köpslutet men före avlämnandet komma att

142


 


utmätas för säljarens skulder eller bli indragen i hans konkursbo. Även i     Prop. 1988/89:76
dessa situationer blir reglerna om dröjsmål tillämpliga.           41 §

Säljarens åtgärder för att avlämna en vara kan i vissa situationer för­hindras genom någon myndighets åtgärd. Det kan vara fråga om import-eller exportförbud eller förbud mot försäljning av en viss vara. Även i dessa fall ligger det närmast till hands att tillämpa reglerna om dröjsmål. Om ett myndighetsingripande leder till att varan kan levereras endast i ett avvikande utförande eller utan vissa delar, kan det antingen vara fråga om en felsituation eller om ett dröjsmål med avseende på en del av varan (jfr 43§).

Även om varan belastas av en rättighet för tredje man, följer del av 3 § alt köparen inte kan åberopa ett rättsligt fel om det kan anses vara avtalat att köparen skall ta emot varan med en sådan belastning. Detta kan vara fallet när tredje mannen har en mera begränsad rättighet än äganderätt till varan. Det är inte tillräckligt att köparen har känt till eller borde ha känt till att varan belastas av en rättighet för tredje man, utan det bör framgå av avtalet eller omständigheterna vid dess tillkomst att köparen har samtyckt till att varan avlämnas med denna belastning. Även om köparen vid köpslutet känner till att en tredje man har panträtt i varan, kan han — om inte annat har avtalats — ha grundad anledning att förutsätta att säljaren före avlämnandet skall se till att panträtten upphör all belasta varan. Om köparen vid köpslutet kände till att varan belastas av en rättighet för tredje man och omständigheterna är sådana all det inte kan anses vara fömtsätt att säljaren skall eliminera belastningen, bör situationen dock ofta uppfat­tas så att köparen har samtyckt till all tredje mannens rättighet består även efter avlämnandet. En omständighet som kan tyda på att köpet har ingåtts under förutsättning att tredje mans rätt skall bestå är prisets storlek. Om avsikten är att köparen skall överta varan med den belastning som tredje mans rätt innebär, inverkar del i allmänhet på det avtalade priset.

När ett rättsligt fel föreligger, tillämpas med vissa undantag reglerna om påföljder vid fel i varan. Sålunda gäller även vid rättsliga fel bestämmelser­na om reklamation i 32 § första stycket och 33 §. Däremot gäller inte 32 § andra stycket vid rättsliga fel. Vid sådana fel räcker det alltså med att reklamera inom skälig tid efter det att köparen har märkt eller borde ha märkt det rättsliga felet (se 32 § första stycket).

Inte heller 31 §, som innehåller regler om köparens undersökningsplikt, är tillämplig vid rättsliga fel.

Reglerna om avhjälpande och omleverans (34 — 35 §§), om prisavdrag och hävning (37-39 §§) och om skadestånd (40 §) gäller även vid rättsliga fel. Reglerna om skadestånd i 40 § får dock vid rättsliga fel i regel betydelse endast i fråga om fel som har uppkommit efter köpet. Andra stycket i förevarande paragraf innehåller nämligen en specialbestämmelse om sälja­rens skadeståndsskyldighet bl.a. när ett rättsligt fel föreligger redan vid köpet.

Avhjälpande med avseende på ett rättsligt fel betyder att säljaren får
vidta den åtgärd som kan vara erforderlig för att eliminera felet, exempel­
vis genom all han träffar någon form av överenskommelse med tredje man
som innebär att dennes äganderätt upphör eller genom att säljaren åstad-       143


 


kommer att tredje mans panträtt i varan upphör genom att betala eller     Prop. 1988/89:76
ställa annan säkerhet.                                                     41 §

Omleverans i samband med rättsliga fel torde komma i fråga endast i mera sällsynta fall, eftersom fömtsättningarna härför i fråga om en vara av individuell beskaffenhet enligt 34 § andra stycket är begränsad och rättsli­ga fel i fråga om råvaror eller varor av standardiserad typ sällan torde förekomma.

Prisavdrag vid rättsliga fel kan komma i fråga t. ex. om felet belastar endast en del av varan.

Andra stycket

Andra stycket innehåller en särskild regel om ersättning för skada på grund av ett rättsligt fel som förelåg redan vid köpet och som köparen varken kände till eller borde ha känt till. För en sådan skada blir säljaren ersättningsskyldig oberoende av om förlusten enligt 67 § skall bedömas som direkt eller indirekt. Har felet däremot uppträtt efter köpet eller var köparen inte i god tro med avseende på ett fel som förelåg vid köpet, skall säljarens skadeståndsskyldighet, som anges i första stycket, bedömas enligt reglema i 40 §.

Tredje stycket

Enligt tredje stycket får påföljder av rättsligt fel i vissa fall göras gällande redan på den grunden att tredje man gör anspråk på att han har äganderätt till varan eller panträtt eller annan likande rätt i den. Tredje mannen hävdar alltså att ett rättsligt fel belastar varan. Förutsättningen för att påföljder får göras gällande redan på gmnd av dennes anspråk är att det finns sannolika skäl för anspråket. Tredje mannens anspråk kan göra köparens ställning osäker och medföra en väsentlig belastning för honom även om det senare skulle visa sig att anspråket var ogrundat. Tredje mannens krav kan också begränsa köparens rådighet över varan tills tvis­ten har avgjorts.

Köparen kan enligt bestämmelsen göra gällande samma påföljder som om tredje mannens rätt enligt kravet var odiskutabelt. Köparen skall således inte behöva löpa risken alt bli indragen i en besvärlig tvist mellan säljaren och en utanförstående tredje man som han inte har räknat med.

För att köparen skall kunna göra felpåföljder gällande mot säljaren krävs
emellertid — som redan har nämnts — att det finns sannolika skäl för
tredje mannens anspråk. Kan tredje mannen inte anföra några beak­
tansvärda skäl för sin rätt till varan, uppkommer sannolikt varken någon
större svårighet för köparen att bestrida tredje mannens anspråk eller
någon sådan belastning att det skulle motivera en rätt för köparen att
åberopa påföljder av rättsligt fel mot säljaren. Kravet på sannolika skäl för
tredje mannens anspråk är inte avsett att innebära några högt ställda krav
på sannolikhet, eftersom det i sådana fall där dennes rätt inte är uppenbar
utan gmnden för den är oklar kan fordras ett både kostsamt och tidsödan­
de förfarande att genom rättegång eller på annat sätt klarlägga läget. Det
måste emellertid föreligga någon beaklansvärd grund som ger anledning
att räkna med att tredje mannen kan ha fog för sina krav för att köparen  144


 


skall ha rätt att rikta krav mot säljaren och göra gällande påföljder av     Prop. 1988/89:76
rättsligt fel.                                                                  42 §

Om en tredje man efter köpet har framställt anspråk på att varan tillhör honom eller hävdat all han har panträtt eller annan liknande rätt i varan, kan köparen inte kräva skadestånd enligt andra stycket innan det har fastställts all tredje mannens anspråk var riktigt och att denne har en rätt som förelåg redan vid köpet. Däremot är det inget som hindrar alt köparen med stöd av 40 § tillerkänns ersättning för skador till följd av anspråket, t. ex. när köparen har hävt köpet på den gmnden att tredje mannens anspråk gör hans ställning osäker.

Gemensamma bestämmelser om påföljder vid säljarens avtalsbrott

Rätt att hålla inne betalningen

42 §

Har köparen krav på grund av säljarens dröjsmål eller på grund av att varan är felaktig, får köparen hålla inne så mycket av betalningen som motsvarar kravet.

(Jfr 48 § i arbetsgruppens förslag)

I 1905 års lag finns ingen direkt motsvarighet till föreliggande bestäm­melse. Den lagen innehåller dock i 14 § en regel om att köparen har rätt att hålla köpeskillingen inne till dess godset hålls honom lill hända.

Köparen har enligt förevarande paragraf rätt att hålla inne betalningen för varan eller del därav för att säkerställa sill krav mot säljaren på grund av säljarens dröjsmål eller fel i varan. Denna rätt är av betydelse för köparen som ett påtryckningsmedel för alt förmå säljaren att avhjälpa fel och som ell medel för att göra rätten till prisavdrag eller hävning effektiv för den händelse felet inte avhjälps.

Om köparen har krav på gmnd av säljarens dröjsmål eller fel i varan, får köparen hålla inne så mycket av betalningen som motsvarar hans krav på grund av dröjsmålet eller felet. Detta innebär att säljaren inte får göra gällande dröjsmålspåföljder mot köparen för all denne med stöd av be­stämmelsen låter bli att erlägga betalning vid den tidpunkt då betalnings­skyldigheten annars skulle inträda. Eftersom något dröjsmål med köparens prestation inte uppkommer i den mån han har rätt att hålla inne betalning­en, är inte bara de påföljder som regleras i köplagen uteslutna utan även rätten att kräva dröjsmålsränla på del belopp som har hållits inne.

Rätten att hålla inne betalning förutsätter att köparen har rätt att göra gällande krav på grund av säljarens dröjsmål eller på gmnd av fel i varan. Köparen måste själv bedöma om förutsättningar föreligger att med tillämpning av föreliggande bestämmelse hålla inne betalningen. Skulle det i efterhand konstaleras alt köparen har hållit inne betalning utan fog, kan säljaren göra gällande påföljder på grund av att köparen inte har betalat i tid.

Köparen får hålla inne så mycket av betalningen som svarar mot hans    145

10   Riksdagen 1988/89. I .saml. Nr 76


krav. Med krav avses därvid inte köparens yrkande som sådant utan det     Prop. 1988/89: 76 som han har rätt att göra gällande mot säljaren på gmnd av felet eller    43 § dröjsmålet. Köparen får uppskatta storleken av sina befogade krav och bestämma det belopp han håller inne med hänsyn till detta. Skulle han hålla inne ett för stort belopp riskerar han alt själv drabbas av dröjsmåls­påföljder.

Vilka belopp som det blir fråga om att hålla inne blir beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Är det fråga om ett fel och är felet av sådan beskaffenhet att hävning kan komma i fråga, bör köparen kunna hålla inne hela betalningen. I andra fall av fel i varan kan det bli fråga om att hålla inne ett belopp motsvarande prisavdrag och skadestånd. Går kravet i första hand ut på en naturaprestation, avhjälpande eller omleve­rans, får beloppet bestämmas med utgångspunkt i de påföljder som kan komma i fråga i andra hand, t. ex. just prisavdrag. Rör det sig om ett dröjsmål, torde det i regel bli fråga om att köparen håller inne en del av betalningen för anspråk på skadestånd för ett avslutat dröjsmål. Innan varan hålls köparen till hända eller ställs till hans förfogande i enlighet med avtalet, är han nämligen enligt 49 § i regel inte skyldig att betala för den.

Har köparen med stöd av paragrafen hållit inne ett belopp, får han fortsättningsvis hålla inne detta endast i den mån han alltjämt har ett utestående anspråk mot säljaren på gmnd av dröjsmålet eller felet. Om säljaren helt eller delvis avhjälper ett fel, får köparen alltså därefter hålla inne endast ett belopp som kan beräknas svara mot hans eventuellt kvar­stående och nytillkomna krav osv. till dess att parterna når en slutregle­ring.

Om betalning skall erläggas vid olika tidpunkter och köparen har rätt att hålla inne en viss del av priset, får han utnyttja denna rätt genom att hålla inne de poster som närmast förfaller till betalning. Han behöver alltså inte fortsätta att erlägga förfallande poster tills skulden motsvarar det belopp har han rätt att hålla inne.

Partiellt avtalsbrott

43 §

Är endast en del av leveransen försenad eller felaktig, tillämpas bestäm­melserna om ifrågavarande avtalsbrott på denna del. Köparen får häva köpet i dess helhet, om avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för honom i fråga om hela köpet och säljaren insåg eller borde ha insett detta.

Om det kan antas att säljaren anser sig ha fullgjort köpet i dess helhet trots att allt inte har avlämnats, tillämpas bestämmelserna om fel.

(Jfr 49 § i arbetsgmppens förslag)

Paragrafen gäller tillämpningen av påföljdsreglerna i situationer där
dröjsmål eller fel föreligger endast beträffande en del av leveransen. Para­
grafen avser fall där varan skall avlämnas på en gång. För fall då varan
skall avlämnas efter hand i flera poster finns bestämmelser om köparens
hävningsrätt i 44 §.                                                                         146


 


Första stycket                                                              Prop. 1988/89:76

I 1905 års lag finns inga bestämmelser som svarar mot första stycket (jfr    43 § Almén-Eklund, Om köp och byte av lös egendom, 1960, s. 267 ff och 616

ff).

Första meningen avser fall där en viss mängd eller vissa exemplar av ett visst parti varor försenas eller är felaktiga. Däremot avser bestämmelsen inte fall där ett fel kan hänföras till en viss del av varan som har ett så nära fysiskt eller funktionellt samband med hela varan att en uppdelning inte lämpligen kan ske; det talas i lagtexten om en del av leveransen och inte om en del av varan. Om det föreligger ett fel i en del i en maskin, måste man som regel se det som ett fel i hela varan. Bestämmelsen kan i allmänhet inte heller tillämpas om t. ex. en maskin som skall monteras hos köparen levereras i flera lådor och en av lådorna är försenad. Om köpet däremot avser 100 lådor frukt och tio av dem är felaktiga eller försenade, blir bestämmelsen tillämplig (för så vitt inte avvikelsen skall anses som en brist enligt andra stycket). Köparen kan då ha rätt att t. ex. häva köpet såvitt avser de tio lådorna.

Den största praktiska betydelsen har regeln i första meningen i fråga om köparens hävningsrätt. Enligt 25 och 39 §§ har köparen rätt att under vissa förutsättningar häva köpet om varan är försenad eller felaktig. Av föreva­rande bestämmelse följer att köparen kan häva köpet såvitt gäller en del av leveransen, om de allmänna förulsättningarna för hävning är uppfyllda beträffande denna del. Delvis samma sak sägs i 44 §, men där är det fråga om avtal om succesiva leveranser. Den förevarande bestämmelsen medger partiell hävning trots att det inte är förutsatt i köpeavtalet att fullgörelsen skall ske genom delprestationer.

Väsentlighetskravet i 25 och 39 §§ får i de fall som nu avses bedömas i förhållande till den försenade eller felaktiga delen och inte i förhållande till hela avtalet. Vid dröjsmål har köparen även i denna situation möjlighet att uppnå en hävningsgrund genom alt sätta ul en tilläggstid för avlämnandet enligt 25 § andra stycket. Den förevarande bestämmelsen innebär å andra sidan att påföljder kan göras gällande endast beträffande den del av leve­ransen som avtalsbrottet hänför sig till. För att köparen skall ha rätt all häva köpet i dess helhet måste de fömtsättningar som anges i andra meningen vara uppfyllda.

Andra meningen gäller köparens möjlighet att häva köpet i dess helhet när det föreligger ett partiellt avtalsbrott. Köparen får häva köpet i dess helhet, om avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för honom i fråga om hela köpet och säljaren insåg eller borde ha insett detta. Det är alltså bara när det allmänna väsentlighetskravet för hävning är uppfyllt med avseende på hela köpet som rätt till total hävning föreligger. Så kan vara fallet om det med tanke på del ändamål för vilket varan är avsedd skulle orsaka köparen betydande olägenhet att behöva nöja sig med en del av leveran­sen. Däremot kan köparen vid partiellt avtalsbrott från säljarens sida inte uppnå en hävningsgrund för köpet i dess helhet genom tilläggstidsförfaran­det.

147


 


Andra stycket                                                               Prop. 1988/89: 76

I 1905 års lag finns en liknande bestämelse i 50 §.             44 §

Om säljaren har fullgjort endast en del av leveransen har man i vissa fall att tillämpa reglerna om dröjsmål. Detta framgår av första stycket av förevarande paragraf Man talar i sådana fall om partiellt dröjsmål. Av andra stycket framgår emellertid alt man i andra fall skall tillämpa felreg­lerna när köpet inte har fullgjorts i dess helhet. För dessa fall bmkar man tala om brist.

Gränsen mellan brist och partiellt dröjsmål dras så att, om del kan antas att säljaren anser sig har fullgjort köpet i dess helhet, reglerna om brist är tillämpliga. Omständigheterna kan ge vid handen att säljaren troligen av misstag har gjort en icke fullständig leverans. Av beställda 100 artiklar levereras endast 99, men på följesedeln anges att 100 har levererats. Omständigheterna kan också tyda på att en del av leveransen har förkom­mit under transporten. Exempelvis kan emballaget vara trasigt. I sådana fall blir reglerna om brist tillämpliga. I andra fall kan annat inte antas än att säljaren har varit medveten om att han endast har fullgjort en del av sin skyldighet. Ett indicium på detta kan vara avvikelsens storlek. Då blir reglerna om dröjsmål tillämpliga.

Den viktigaste konsekvensen av att man skall tillämpa bestämmelserna om fel i de situationer som avses i stycket är att köparens reklamations­skyldighet bestäms enligt 32 §. Detta innebär alt köparen helt förlorar sin rätt all göra gällande påföljder på grund av brislen, om han inte har lämnat säljaren meddelande om bristen inom skälig tid efter det att han har märkt eller borde ha märkt den. Om köparen inte reklamerar i tid, blir han således trots bristen skyldig att betala hela priset. Enligt dröjsmålsreglerna skulle köparen däremot endast förlora rätten att kräva ut den uteblivna delen av leveransen, om han väntar orimligt länge med att framställa kravet. Även beträffande rätten att häva köpet innebär bestämmelserna om fel en strängare reglering för köparen än vad som gäller i fråga om dröjsmål, där något krav på s. k. neutral reklamation inte uppställs.

En tillämpning av felreglerna innebär att köparens rätt att kräva ut den del av leveransen som saknas bestäms enligt bestämmelserna om avhjäl­pande av fel (34 § första stycket). Också krav på omleverans i fråga om hela leveransen kan komma i fråga (34 § andra stycket). Köparen kan ha intresse av detta om det är viktigt för honom att hela leveransen t. ex. har precis samma färgnyans och detta förutsätter att allt material tas ur samma tillverkningsparti.

Hävning vid successiv leverans

44 §

Skall avlämnande ske efter hand och är någon delleverans försenad eller felaktig, får köparen häva köpet i fråga om denna enligt de bestämmelser som i övrigt gäller för hävning.

Om dröjsmålet eller felet ger anledning att anta att ett avtalsbrott som
ger rätt lill hävning kommer att inträffa beträffande någon senare delleve­
rans, får köparen på denna grund häva köpet i fråga om en sådan senare
leverans, om det sker inom skälig tid.                                                  148


 


Häver köparen i fråga om en delleverans, får han samtidigt häva i fråga     Prop. 1988/89: 76 om tidigare eller senare leveranser om han på grund av sammanhanget     44 § mellan dem skulla ha betydande olägenhet av att stå fast vid köpet beträf­fande dessa leveranser.

(Jfr 50 § i arbetsgmppens förslag)

Paragrafen gäller köparens hävningsrätt i fall där varan skall avlämnas efter hand i flera poster.

I 1905 års lag finns bestämmelser om hävning vid succesiv leverans i 22 § beträffande dröjsmål och i 46 § beträffande fel.

Första stycket

Huvudregeln är att hävning får ske endast i fråga om den enskilda delleverans som avtalsbrottet gäller och all de olika leveranserna således betraktas som om del vore fråga om flera självständiga köp. Huvudregeln modifieras emellertid genom reglerna i andra och tredje stycket.

Det är alltså köplagens allmänna bestämmelser om hävning som skall tillämpas beträffande en enskild delleverans. Vid dröjsmål med en delleve­rans får således köparen häva köpet beträffande denna, om avtalsbrottet uppfyller väsentlighetskravet i 25 § första stycket eller om avlämnande inte har skett inom en tilläggslid som köparen har förelagt enligt 25 § andra stycket. Om varan har tillverkats eller skaffats särskilt för köparen efter dennes anvisningar eller önskemål, är hävningsrätten enligt 26 § dock mera begränsad. När del föreligger fel i en delleverans, får köpet hävas beträffande denna om del är fråga om ett sådant avtalsbrott som sägs i 39 § första stycket. Då de enskilda delleveranserna enligt huvudregeln betraktas som om de vore flera självständiga köp, får hävningsfömtsättningarna bedömas i förhållande till den ifrågavarande delleveransen och inte i förhållande till hela avtalet.

Även de bestämmelser som reglerar köparens skyldighet att underrätta om avtalsbrottet och hävningen (se 29, 32 och 33 samt 39 § andra stycket) samt att svara på säljarens förfrågan (se 24 §) måste iakttas, om köpet hävs beträffande en delleverans.

Andra stycket

Andra stycket gäller den situationen att ett avtalsbrott som har inträffat i fråga om någon delleverans ger anledning att befara ytterligare avtalsbrott. Skulle något avtalsbrott ännu inte ha inträffat men finns det skäl att förvänta ett sådant — säljaren har exempelvis nätt och jämt lyckats fullgö­ra den första delleveransen i tid men det står ändå klart all han inte kommer att hinna fullgöra senare leveranser i tid — blir inte andra stycket utan reglerna om befarat avtalsbrott i 61 och 62 §§ tillämpliga.

Enligt andra stycket gäller att om del föreligger ett avtalsbrott beträffan­
de en delleverans och detta ger anledning att anta att dröjsmål eller fel som
ger rätt till hävning kommer att inträffa beträffande någon senare delleve­
rans, får köparen på denna grund häva köpet i fråga om en sådan senare
delleverans. I detta specialfall av befarat avtalsbrott efter det att ett av­
talsbrott redan har inträffat i fråga om någon delleverans är förutsättning-       j4q


 


arna för alt köparen skall kunna häva köpet beträffande återstående del-     Prop. 1988/89:76 leveranser lindrigare än enligt den allmänna regeln i 62 § om hävning på     45 § grund av befarat avtalsbrott. Den senare förutsätter nämligen alt det står klart att säljaren inte kommer att fullgöra avtalet på rätt sätt.

För rätten att häva en senare delleverans är det i och för sig utan betydelse om det redan inträffade avtalsbrottet ger rätt till hävning. Och i fall då del inträffade avtalsbrottet ger rätt till hävning får köparen häva köpet beträffande senare delleveranser även om han inte enligt första stycket häver köpet i fråga om den delleverans som det inträffade avtals­brottet gäller.

Rätlen att häva beträffande senare delleveranser avser samtliga delleve­ranser i fråga om vilka det föreligger anledning att anta att ett avtalsbrott av det slag som ger rätt lill hävning kommer att inträffa. Det är inte nödvändigt alt det första avtalsbrottet ger anledning att förvänta ett nytt avtalsbrott av samma slag. Hävning beträffande senare delleveranser kan också komma i fråga t. ex. om ett fel i en delleverans ger anledning att anta att senare delleveranser inte kommer att avlämnas i tid. Så kan vara fallet om det föreligger ett materialfel och det kan antas att säljaren inte hinner få fram felfritt material tillräckligt snabbt för alt i tid kunna fullgöra senare delleveranser.

Tredje stycket

I tredje stycket görs ett ytterligare undantag från huvudregeln att häv­ning får ske endast i fråga om den enskilda delleverans som avtalsbrottet gäller. Undantaget förutsätter att det finns ett sådant sammanhang mellan särskilda delleveranser att köparen skulle ha betydande olägenhet av att slå fast vid köpet beträffande dessa delleveranser. Sammanhanget mellan de olika delleveranserna kan bero på att de skall användas för samma ändamål, exempelvis för att fullgöra ett tillverkningsavtal mellan köparen och tredje man.

Till skillnad från regleringen i andra stycket fömtsätter hävningsrätten enligt tredje stycket att köparen häver i fråga om den delleverans som avtalsbrottet gäller. Gör han detta får han häva även i fråga om delleveran­ser beträffande vilka det finns ett sådant sammanhang som nyss angetts. Det kan vara fråga om leveranser som har skett tidigare och i rätt tid liksom om kommande leveranser beträffande vilka dröjsmål inte behöver befaras. Det är också möjligt att köparen enligt tredje stycket kan ha rätt att häva köpet i dess helhet.

Köparens skyldigheter Prisets bestämmande

45 §

Följer priset inte av avtalet, skall köparen betala vad som är skäligt med hänsyn till varans art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet samt omständigheterna i övrigt.

(Jfr 51 § i arbetsgruppens förslag)                                                   150


 


I 1905 års lag finns en bestämmelse om prisets bestämmande i 5 §.    Prop. 1988/89:76

Förevarande paragraf reglerar den situationen att ett avtal om köp har    45 § slutits utan att priset följer av avtalet (alt bruk eller sedvänja kan ta över lagregleringen följer av 3 §). Köparen skall då betala vad som är skäligt med hänsyn till varans art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet samt omständigheterna i övrigt.

Priset kan vara bestämt på olika sätt i avtalet. Det kan framgå direkt av ett totalbelopp eller genom angivande av ett enhetspris, såsom pris per styck eller per viss kvantitet. Priset kan också framgå indirekt genom hänvisning till en bestämd notering e. d. Även om partema inte uttryckli­gen har kommit överens om ett visst pris, kan priset "följa av avtalet" enligt allmänna principer för tolkning av avtal.

Priset kan vara reglerat i avtalet beträffande en del av varan men inte beträffande hela varan. I så fall tillämpas förevarande paragraf när det gäller den eller de delar beträffande vilka priset inte följer av avtalet.

Om priset inte följer av avtalet är det säljarens sak att avgöra vilket pris han skall begära. Enligt förevarande paragraf är köparen dock inte skyldig att betala mer än som är ett med hänsyn till omständigheterna skäligt pris.

Vid bedömningen av vad som är ett skäligt pris skall hänsyn för det första tas till varans art och beskaffenhet . Utgångspunkten är alltså vad slags vara som köpet avser. Kvaliteten har betydelse för bedömningen av vad som är ett skäligt pris både vid köp av nya och vid köp av begagnade varor. Den omständigheten att varan till äventyrs är felaktig påverkar däremot i princip inte beräkningen av prisets skälighet. En annan sak är att köparen i sådana fall kan bli berättigad till prisavdrag.

Vid skälighetsbedömningen skall för det andra hänsyn tas till gängse pris vid tiden för köpet. Med gängse pris avses det pris som säljare i allmänhet tillämpar för samma slags vara under motsvarande omständigheter. Den prisnivå som skall beaktas är prisnivån i det distributionsled i vilket köpet har ingåtts. Alla säljare i samma led kan dock inte alltid jämställas med varandra i detta avseende. Gängse pris kan sålunda variera mellan olika typer av distributionskanaler beroende på t. ex. betalningsvillkor, service­nivå och försäljningsställenas mer eller mindre centrala läge. Dessutom finns det ofta lokala variationer i den gängse prisnivån.

Varierar det gängse priset mellan olika orter och är det inte givet vilket pris som bör vara utslagsgivande, ter det sig ofta naturligt att beakta priset på säljarens ort, om köparen har beställt varan där. Har säljaren å andra sidan marknadsfört varan på köparens ort, ligger det närmare till hands att beakta priset på denna ort vid bedömningen av vad som skall anses vara gängse pris med tanke på det aktuella köpet. Hänsyn bör också tas till var varan skall avlämnas och vem som svarar för transportkostnadema.

Den tidpunkt som bedömningsgmnden gängse pris hänför sig till är avtalstillfället. Undantagsvis kan dock även någon annan tidpunkt tänkas få betydelse. En ytterligare bedömningsgrund vid prövningen av prisets skälighet är nämligen omständigheterna i övrigt. Om det efter avtalstillfäl­let har inträffat en oförutsedd och påtaglig prisutveckling — uppåt eller nedåt — fram till tidpunkten för varans avlämnande, kan det ibland finnas

151


 


skäl att la hänsyn också till en sådan omständighet. Detta förutsätter dock     Prop. 1988/89:76
att köpet inte har karaktär av spekulation.                          46 §

Hänvisningen till omständighetema i övrigt innebär att man också kan beakta t. ex. särskilda kostnader eller besvär som köpets fullgörande med­för för säljaren och som köparen vid köpet har varit medveten om eller, på motsvarande sätt, en eventuell minskning av säljarens normala kostnader t. ex. på gmnd av att köparen på egen bekostnad hämtar varan på tillverk­ningsorten.

Om det inte finns något gängse pris, vilket särskilt får antas vara fallet med unika eller ovanliga varor och med specialtillverkade varor, får priset bestämmas mer fritt genom en skälighetsbedömning. Ofta torde säljarens kostnader kunna bilda en utgångspunkt för bedömningen. Hänsyn bör dock inte tas till exceptionella kostnader som har uppkommit i det särskil­da fallet, exempelvis genom att säljaren har råkat förstöra det exemplar som han skulle tillverka och därför måste tillverka ett nytt.

Bestämmelsen tar bara sikte på det fallet att priset inte följer av avtalet. Den ger alltså inte utrymme för någon skälighetsprövning av ett avtalat pris. Om ett sådant pris är oskäligt kan dock — liksom i fråga om andra avtalsvillkor — jämkning komma i fråga med stöd av 36 § avtalslagen.

46      §

Skall priset beräknas efter antal, mått eller vikt, skall varans mängd vid den tidpunkt då risken för varan går över på köparen läggas till gmnd för beräkningen.

Om priset skall beräknas efter varans vikt, avräknas först förpackning­ens vikt.

(Jfr 52 § i arbetsgmppens förslag)

Första stycket

Bestämmelsen, som överensstämmer med 7 § i 1905 års lag, avser beräk­ning av priset efter kvantitet. Regeln är att kvantiteten vid tidpunkten för riskens övergång är avgörande.

Andra stycket

Bestämmelsen, som överensstämmer med 8 § i 1905 års lag, ställer upp en presumtion för prisets beräkning efter varans nettovikt. Skall priset beräknas efter varans vikt, skall förpackningens vikt (taravikt) först avräk­nas.

47        §

Har köparen fåll en räkning, är han bunden av det pris som har angetts i räkningen. Detta gäller dock inte, om han inom skälig tid meddelar sälja­ren att han inte godkänner priset, om ett lägre pris följer av avtalet eller om det fordrade beloppet är oskäligt.

(Jfr 53 § i arbetsgmppens förslag)

I 1905 års lag finns motsvarande bestämmelser i 6 §.

Paragrafen gäller köparens skyldighet att göra invändning mot en räk-


 


ning som han har mottagit från säljaren. Om köparen inte godkänner det     Prop. 1988/89:76

pris som anges i räkningen, skall han lämna säljaren ett meddelande om     48 §

detta inom skälig tid. Gör köparen inte detta är han — utom i två

undantagsfall — bunden av det pris som anges i räkningen. Bestämmelsen

innebär ingen inskränkning i köparens rätt att kräva prisavdrag vid fel.

Meningen är endast att den köpare som inte reklamerar inom skälig tid

skall vara avskuren från möjligheten alt göra gällande att del debiterade

priset är för högt för en leveransgill vara.

Den köpare som inte vill godkänna det pris som har angetts i räkningen utan finner delta för högt, skall meddela säljaren detta inom skälig tid. Utgångspunkten är därvid naturligen räkningens mottagande. Humvida köparen har reklamerat inom skälig tid därefter får såväl i delta som i andra liknande sammanhang bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. 1 kommersiella och därmed jämförbara förhållanden får man förutsätta en snabbare reaktion än när köparen är en privatperson eller en ideell förening utan sådana fasta belalningsmtiner som ett företag har.

Om köparen inte inom skälig tid meddelar säljaren att han inte godkän­ner det pris som har angetts i räkningen, blir han bunden av priset. Detta gäller dock inte i två fall. Det ena är om ett lägre pris följer av avtalet. Det andra är om det fordrade priset är oskäligt. I dessa två fall blir köparen inte genom underlåten reklamation bunden av del pris som anges i räkningen.

Betalningen

48 §

Betalning skall ske hos säljaren. Om betalning skall ske mot överlämnan­de av varan eller dokument avseende varan, skall den dock ske där över­lämnandet äger mm.

Skyldigheten att betala omfattar även skyldighet att i enlighet med avtalet acceptera växel och ställa remburs, bankgaranti eller annan säker­het samt att vidta de andra åtgärder som behövs för att möjliggöra betal­ning.

(Jfr 54 § i arbetsgmppens förslag)

Första stycket

Bestämmelsen gäller platsen för betalningen. I 1905 års lag finns inte någon sådan bestämmelse.

Huvudregeln är att betalning skall ske hos säljaren. Med detta uttryck
avses säljarens affärsställe eller, om säljaren inte har något affärsställe som
har samband med köpet, hans hemvist. Så långt stämmer bestämmelsen
överens med den i 6 § första stycket första meningen. 1 ett annat avseende
skiljer den sig emellertid från vad som föreskrivs där, nämligen i det fallet
att säljaren har bytt affarsställe eller hemvist sedan avtalet slöts. Enligt 6 §
är leveransstället likväl säljarens affärsställe eller hemvist vid tidpunkten
för köpets ingående. Enligt förevarande paragraf är det däremot säljarens
affärsställe eller hemvist vid tidpunkten för betalningen — och inte vid
köpets ingående — som är avgörande. Bestämmelsen torde överensstäm- 153


 


ma med allmänna rättsgrundsatser angående var penningförpliktelser skall     Prop. 1988/89:76
presteras, jfr 3 § lagen (1936:81) om skuldebrev.                 48 §

Ofta förekommer andra betalningsmedel än reda pengar, s. k. bokbetal­ning. Vad särskilt gäller post- och bankgiroinbetalning torde enligt allmän­na principer gälla att innehav av post- eller bankgirokonto in dubio får anses innefatta en förklaring alt betalning kan ske på kontot (jfr Tiberg, Fordringsrätt, 1986, s. 42 och Walin, Lagen om skuldebrev m. m., 1977, s. 33).

Om betalning inte sker hos säljaren utan genom post- eller bankgiro eller i övrigt genom förmedling av en penninginrättning, har platsen för betal­ningen inte samma betydelse som när priset skall betalas i reda pengar direkt till säljaren. Principen att betalning skall ske hos säljaren har dock även i dessa fall betydelse vid avgörandet av humvida betalningen sker i rätt tid, dvs. vid tolkningen av 51 § som gäller frågan när dröjsmål med betalningen föreligger.

Vid köp som ingås mellan parter i olika länder kan platsen för betalning­en ha särskild betydelse bl. a. med hänsyn till valutarestriktioner. Enligt 7 § skuldebrevslagen kan betalningsorten ha betydelse för frågan i vilken valuta betalning får ske.

I andra meningen ges en särskild regel för de fall betalning skall ske mot överlämnande av varan eller dokument avseende varan (t. ex. konosse­ment, järnvägs- och flygfraktsedlar). I så fall skall betalning ske där över­lämnandet äger mm. Om säljaren enligt avtalet skall transportera varan lill köparen och andra betalningsvillkor inte har avtalats, får säljaren enligt 49 § kräva betalning mot att varan överlämnas till köparen, dock med beaktande av köparens rätt att undersöka varan. Detta innebär att betal­ningen skall ske där överlämnandet sker, dvs. hos köparen. Motsvarande gäller om varan enligt avtalet skall sändas till köparen mot efterkrav eller postförskott. Även detta innebär att betalningen skall ske där varan över­lämnas lill köparen. En ytterligare situation är att säljaren sänder doku­ment avseende varan till inkasso hos en bank på köparens ort där betalning då skall ske.

Andra stycket

I 1905 års lag finns den närmaste motsvarigheten till förevarande be­stämmelse i 28 §.

Köparens skyldighet att betala priset omfattar även skyldighet att i enlighet med avtalet acceptera växel och ställa remburs, bankgaranti eller annan säkerhet samt att vidta de andra åtgärder som behövs för att möjliggöra betalning. Underlåtenhet att vidta åtgärder som här nämns skall alltså inte behandlas enligt reglerna om befarat dröjsmål utan som fullbordat dröjsmål. Säljaren behöver därför inte gå in på någon bedöm­ning humvida den slutliga betalningen kommer att ske i tid eller inte, utan han har rätt att behandla köparens underlåtenhet att t. ex. acceptera växel när skyldighet därtill föreligger som ett fullbordat avtalsbrott.

I lagtexten nämns, fömtom accept av växel och ställande av remburs,
bankgaranti eller annan säkerhet, skyldighet för säljaren att vidta de andra
åtgärder som behövs för att möjliggöra betalning. Dessa åtgärder behöver 154


 


inte nödvändigtvis ha angetts i avtalet, utan det kan vara fråga om åtgärder     Prop. 1988/89:76

som rent faktiskt är en förutsättning för att betalning skall kunna ske i     49 §

enlighet med avtalet. Som exempel kan nämnas varans avhämtande i fall

där betalningen har knutits till avlämnandet och varan skall hämtas av

köparen.

49 §

Följer tidpunkten för betalningen inte av avtalet, skall köparen betala när säljaren kräver det. Köparen är dock inte skyldig att betala förrän varan hålls honom till hända eller ställs till hans förfogande i enlighet med avtalet.

Innan köparen betalar har han rätt att undersöka varan på det sätt som följer av sedvänja eller bör medges med hänsyn till omständigheterna, om inte det avtalade sättet för avlämnandet och betalningen är oförenligt med en sådan undersökning.

Har konossement utfärdats för varans transport till bestämmelseorten eller transporteras varan i övrigt på sådana villkor att säljaren inte sedan betalning har skett får förfoga över varan, får utan hinder av första eller andra stycket betalning krävas mot konossement eller när köparen har tagit emot fraktsedel eller annat bevis för att varan transporteras på sådana villkor.

(Jfr 55 § i arbetsgruppens förslag)

Första stycket

1 1905 års lag finns motsvarande bestämmelser i 12 och 14 §§.

I de flesta fall då ett köpeavtal inte direkt fullgörs från någondera sidan brukar parterna komma överens om när varan skall avlämnas och priset betalas eller åtminstone när en av prestationerna skall fullgöras. Även i de fall då den ena parten direkt fullgör vad som åligger honom enligt köpeav­talet brukar avtalet innehålla bestämmelser om när den andra parten skall prestera. För de fall då betalningstidpunkten inte följer av avtalet (och inte heller av bruk eller sedvana, jfr 3 §) blir lagregeln i första stycket tillämplig.

Utgångspunkten är att köparen är skyldig att betala när säljaren kräver det. Detta sker ofta genom alt köparen i samband med varans avlämnande eller därefter får en räkning på grund av vilken betalning skall erläggas. 1 princip är köparen då skyldig att betala omgående, om han inte enligt räkningen fåren betalningsfrist.

Enligt andra meningen har dock köparen rätt att hålla inne betalningen tills varan hålls honom till hända eller ställs till hans förfogande i enlighet med avtalet. Denna rätt utgör den ena sidan av principen att parternas prestationer skall utväxlas samtidigt (jfr 10 § angående säljarens rätt att hålla inne varan tills köparen betalar priset). Principen innebär att varje part får en viss säkerhet för att även motparten fullgör sin del av avtalet innan han fullgör avtalet för sin del. Den rätt att hålla inne betalningen som här föreskrivs tar sikte på fall där tiden för betalningen inte är bestämd i avtalet och betalning sålunda skall ske när säljaren kräver det. Bestämmelser om rätt att hålla inne betalningen vid säljarens dröjsmål respektive fel i varan finns i 42 §.

155


 


Andra stycket                                                               Prop. 1988/89: 76

I 1905 års lag framgår köparens rätt till undersökning av varan indirekt     49 § av 71 § första stycket.

Enligt andra stycket av förevarande paragraf är köparen inte skyldig att betala för varan innan han har haft tillfälle att undersöka den på det sätt som följer av sedvänja eller bör medges med hänsyn till omständigheterna. Även om priset enligt första stycket skall betalas mot att varan ställs lill köparens förfogande, kan denne således ha rätt alt undersöka varan innan han betalar.

Skulle avtalet innehålla en föreskrift om undersökningen, blir denna givelvis gällande framför lagens regler. 1 förevarande bestämmelse hänvi­sas i övrigt i första hand till sedvänja. När inte sedvänja lämnar ett tillräckligt besked får undersökningsrätten bero av omständigheterna. In­dividuellt utformade varor torde normalt få undersökas i större utsträck­ning än märkesvaror av standardkaraktär. När varan är emballerad får köparen i regel bryta förpackningen och kontrollera varans skick innan han eriägger betalning, förutsatt alt delta med hänsyn till varans beskaffen­het, förpackning och andra omständigheter kan ske utan oskälig tidsut­dräkt eller annan olägenhet för säljaren. Den preliminära undersökning som avses i förevarande paragraf kan ofta vara mindre grundlig och noggrann än den som krävs enligt 31 §.

Köparen har dock inte rätt att undersöka varan innan betalning sker, om det avtalade sättet för varans avlämnande och prisets betalning är ofören­ligt med en sådan undersökning. Om det följer av avtalet att varan t. ex. skall sändas mot postförskott, medför detta att köparen måste erlägga betalningen utan att dessförinnan bryta varans förpackning för att under­söka varan. Denna undantagsbestämmelse har närmast ett klargörande syfte. Det torde nämligen i och för sig fä anses följa redan av den grundläg­gande regeln, att sedvänja eller omständigheterna inte medger någon un­dersökning före köpet, ifall en sådan undersökning är oförenlig med det avtalade sättet för varans avlämnande och betalning.

Tredje stycket

Detta stycke gäller säljarens rätt att kräva betalning mot dokument eller i övrigt utan att köparen samtidigt kan ta emot varan eller undersöka den. I 1905 års lag ingår regler om betalning mot dokument i 16 och 71 §§.

Bestämmelsen i förevarande stycke gäller inte bara fall där varan skall sändas från den ort där avlämnandet sker utan kan bli tillämplig också när varan t. ex. skall levereras fritt på köparens ort.

Säljaren får för det första kräva betalning mot konossement som har utfärdats för varans transport, under förutsättning att konossementet av­ser transporten ända fram till varans bestämmelseort. Huruvida det är fråga om ombord- eller mottagningskonossemenl saknar betydelse. Även "destination bilis of lading", dvs. konossement som har utfärdats av rederiet på bestämmelseorten, faller under bestämmelsen.

För det andra får betalning krävas mot bevis om alt varan transporteras
på sådana villkor att säljaren inte längre får förfoga över varan sedan
betalning har skett. Som exempel på sådana dokument kan nämnas frakt- 156


 


sedelduplellen vid järnvägstransport samt avsändarexemplaret vid luft- Prop. 1988/89:76 transport och internationell vägtransport. Det centrala kravet alt varan 50 § transporteras på sådana villkor att säljaren inte efter betalningen får förfo­ga över varan förutsätter att varan enligt dokumentet är destinerad till köparen eller till dennes representant, t. ex. en speditör som köparen har anvisat. Däremot är kravet inte uppfyllt om varan är sänd till en av säljaren utsedd speditör eller bank på köparens ort, eftersom destinatören i sådana fall får anses vara en säljarens representant och det inte är uteslutet att säljaren fortfarande kan förfoga över varan när den har anlänt till destinatören.

I moderna transportförhållanden har man anledning att i allt större utsträckning räkna med s. k. dokumentlösa transporter. Utvecklingen i transportpraxis torde gå i riktning mot att transportdokumenten i betydel­sen av fysiska papper i ökad omfattning försvinner och att deras funktio­ner i stället övertas av datorer i kombination med teleförbindelser. Sådana transportformer har beaktats i lagtexten i och med att det stadgas att säljaren får kräva betalning mot "annat bevis" för alt varan transporteras på sådana villkor att säljaren inte sedan betalning har skett får förfoga över varan. Även vid dokumentlösa transporter skall köparen således erhålla bevis för all varan är destinerad till honom eller hans representant. Där­emot lar bestämmelsen inte ställning till vilka uppgifter som skall framgå av beviset, t. ex. i fråga om tiden då varan har avsänts eller i fråga om dess mängd eller skick.

1 bestämmelsen sägs "Har konossement utfärdats..." och "transporteras varan...". Häri ligger att bestämmelsen skall kunna tillämpas även om det inte är särskilt avtalat att betalning skall ske mot dokument, om bara de förutsättningar som anges i bestämmelsen är uppfyllda.

1 fall som avses i bestämmelsen skall priset betalas mot transportdoku­ment eller annat bevis som uppfyller de angivna kraven, även om varan inte ännu har kommit fram eller inte kan undersökas av köparen. Huruvi­da köparen kan ha rätt att vägra betalning mot dokument på den gmnd att det föreligger eller kan antas föreligga avtalsbrott på säljarens sida, t. ex. fel i varan, är ett spörsmål som förevarande bestämmelse inte tar ställning till. Angående detta kan hänvisas till 42 § och till övriga bestämmelser om påföljder av säljarens avtalsbrott och befarat avtalsbrott.

Köparens medverkan m. m.

50 §

Köparen skall

1.  medverka till köpet på ett sådant sätt som skäligen kan förväntas av
honom för att säljaren skall kunna fullgöra köpet, och

2.    hämta eller la emot varan

(Paragrafen saknar motsvarighet i arbetsgruppens (svenska) förslag).

1 1905 års lag finns det inte någon motsvarighet till föreliggande para­
graf                                                                                              157


 


Paragrafen gäller köparens förpliktelser vid sidan av hans skyldighet att     Prop. 1988/89:76
betala för varan.                                                            50 §

Punkt 1. Bestämmelsen avser en sådan medverkan av köparen som hänför sig till tiden före avlämnandet av varan och som utgör en förutsätt­ning för att säljaren skall kunna fullgöra sin egen prestation. En sådan medverkan av köparen kan vara nödvändig närmast när köpet avser en vara som skall tillverkas eller skaffas efter köparens beställning.

Det kan vara fråga om att köparen till säljaren skall leverera material eller komponenter som behövs för tillverkningen av varan. Köparens skyldighet kan bestå i att skaffa fram materialet eller delarna från någon utomstående leverantör eller i all själv tillverka dem. I andra fall kan köparen vara skyldig att för ett visst arbetsskede som kräver särskild sakkunskap ställa personal till säljarens iorfogande. Köparens skyldighet att medverka till köpet kan också bestå i all tillhandahålla säljaren ritning­ar eller andra anvisningar eller en modell eller prototyp avseende den vara som köpet gäller. Skyldigheten kan vidare bestå i att skaffa tillstånd eller licenser som fullgörelsen av avtalet kan förutsätta. Ibland kan köparen vara skyldig att fortlöpande undersöka och godkänna delprestationer. Den medverkan som krävs av köparen definieras ofta i avtalet. Att så har skett är emellertid inte en förutsättning för att förevarande bestämmelse skall kunna bli tillämplig. Innehållet i förpliktelsen att medverka till köpet kan också framgå indirekt av avtalets innehåll eller av omständigheterna i övrigt.

Köparens skyldighet att medverka är begränsad till vad som skäligen kan förväntas av honom. Hur långt skyldigheten sträcker sig i det enskilda fallet blir därför beroende av de föreliggande omständigheterna i just det fallet.

Medverkar köparen inte lill köpet enligt bestämmelsen, kan säljaren ha rätt att göra gällande olika påföljder (se 51 § första stycket).

Av bestämmelsens ordalydelse framgår all den endast avser sådan med­verkan som utgör en förutsättning för att säljaren skall kunna fullgöra sin egen prestation. Andra biförpliklelser som köparen kan ha — och som inte går in under punkt 2 — faller däremot utanför bestämmelsen och därmed utanför påföljdssystemet i köplagen.

Punkt 2. I köparens förpliktelser ingår även att hämta eller ta emot varan. I och för sig är delta också en form av medverkan. Den går dock inte ut på att göra det möjligt för säljaren att uppfylla sina egentliga förpliktelser, även om köparens handlande kan vara nödvändigt för att varan skall kunna avlämnas. Köparens skyldighet enligt punkt 2 rör sig mera om att uppfylla vad som kan vara ett av säljarens ändamål med försäljningen, nämligen att frånhända sig varan. Egentliga påföljder vid brott mot denna köparens förpliktelse kan emellertid göras gällande endast i vissa speciella fall, nämligen om det framgår av avtalet eller omständig­heterna i övrigt att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt (55 § och 57 § andra stycket). I första hand blir stadgande­na om vård av varan (72-78 §§) tillämpliga, om köparen inte hämtar eller tar ut varan.

158


 


Påföljder vid köparens avtalsbrott                      Prop. 1988/89:76

„.„.,..                                                                                            51 §

Påföljderna

51 §

Betalar köparen inte i rätt tid eller medverkar han inte till köpet enligt 50 § 1 och beror detta inte på säljaren eller något förhållande på dennes sida, får säljaren enligt 52-59 §§ kräva betalning eller annan fullgörelse eller häva köpet samt dessutom kräva skadestånd. Han får även hålla inne varan enligt 10 § och kräva ränta enligt 71 §.

Uppfyller köparen inte sin skyldighet att hämta eller la emot varan och beror detta inte på säljaren eller något förhållande på dennes sida, gäller 55 §, 57 § andra — fjärde styckena och 58 §.

(Jfr 56 och 57 §§ i arbetsgruppens förslag)

Den närmaste motsvarigheten i 1905 års lag till föreliggande bestämmel­se är 28 § första stycket.

Första stycket

I inledningen till första stycket ges en allmän beskrivning av vad som skall förslås med dröjsmål med betalningen. Sådant dröjsmål föreligger, om köparen inte betalar i rätt tid och detta inte beror på säljaren eller något förhållande på dennes sida.

För all avgöra om betalning har skett i rätt lid får man i första hand gå till avtalets bestämmelser. Skulle avtalet inte innehålla något härom gäller enligt 49 § att betalning skall ske när säljaren kräver del. Och som framgår av 48 § andra stycket omfattar skyldigheten att betala inte bara den egent­liga betalningen (med sedlar eller mynt, bankgiro e. d.) utan även skyldig­het att vidta vissa andra åtgärder som behövs för all möjliggöra betalning i enlighet med avtalet. Underiålenhel att vidta en sådan åtgärd kan alltså medföra all betalningsdröjsmål föreligger. De åtgärder som avses är accep­terande av växel, ställande av remburs, bankgaranti eller annan säkerhet saml vidtagande av andra åtgärder som behövs för att möjliggöra betal­ning, t. ex. avhämtande av varan i de fall där betalningen har knutils till avlämnandet och varan skall hämtas av köparen.

Dröjsmål med betalningen föreligger inte, om förseningen beror på säljaren eller något förhållande på dennes sida. Exempel på det förra är alt köparen underiåter all betala därför att säljaren inte avsänt varan i tid där detta åligger honom eller levererat en felaktig vara. Hänvisningen lill ett förhållande på säljarens sida avser situationer där förseningen har sin grund i en omständighet som visserligen inte direkt beror på säljarens förfarande men som ändå bör hänföras till hans risksfär.

Detta kan vara fallet exempelvis om varan förstörs medan säljaren bär
risken för den. Som ytterligare exempel kan nämnas vissa förseningar vid
betalningstransaktioner Om betalning skall ske genom bankgiro från kö­
parens bank till ett av säljaren anvisat konto i säljarens bank, torde av
allmänna regler följa att betalning har skett i rätt tid om beloppet kommer
in på säljarens konto senast på förfallodagen. Del är således ulan betydelse
au säljaren kanske först flera dagar senare nås av ett meddelande om att 159


 


betalningen har skett (jfr NJA 1988 s, 312). Om beloppet kommer in på     Prop. 1988/89:76

säljarens konto först efter förfallodagen och orsaken till detta ligger hos     51 §

säljarens bank, är det fråga om ett förhållande på säljarens sida. Köparen

är då inte i dröjsmål. Är det i stället så att förseningen beror på den bank

som köparen har anlitat eller på att köparen har angett fel kontonummer,

är det inte fråga om ett förhållande på säljarens sida utan på köparens.

Denne kan då drabbas av dröjsmålspåföljder.

Om betalning enligt 48 § skall ske där varan eller transportdokument avseende den överlämnas till köparen, sker en eventuell vidarebefordring av betalningen från betalningsorten till säljarens ort på säljarens risk. Skulle säljaren t. ex. ha översänt dokument till inkasso hos en bank på köparens ort, skall betalningen ske där. En försening vid överföringen av medlen från denna bank till säljarens bank utgör inte dröjsmål, eftersom betalningen anses ha skett redan före överföringen. Motsvarande gäller om betalningen sker mot efterkrav.

Om köparen har kommit i dröjsmål med betalningen, får säljaren kräva betalning enligt 52 § eller häva köpet enligt 54 och 59 §§. Om inte annat följer av 54 § fjärde stycket får säljaren välja mellan krav på betalning och hävning. Säljarens hävningsrätt vid successiv leverans behandlas i 56 §. Säljaren får också kräva skadestånd på gmnd av dröjsmålet. Denna rätt regleras i 57 och 58 §§. Säljarens rätt till dröjsmålsränta på betalning som erlagts för sent regleras i räntelagen (1975:635), till vilken 71 § hänvisar. Säljarens rätt att hålla inne varan eller i övrigt låta bli att frånhända sig förfoganderätten över varan regleras i 10 §.

På motsvarande sätt som i 22 § är syftet med uppräkningen av påföljder­na informativt. Uppräkningen är inte helt uttömmande. Säljarens rätt att hålla inne sin prestation och att häva köpet på grund av ett befarat hetalningsdröjsmål från köparens sida behandlas i 61 och 62 §§. I 63 § finns bestämmelser bl. a. om del fallet att köparen har gått i konkurs och varan har överlämnats till honom eller konkursboet efter det att konkursen har inletts.

Det hittills sagda har tagit sikte på försening med betalningen. I första stycket i den föreliggande paragrafen nämns också att köparen inte med­verkar till köpet enligt 50 § punkt 1. Beror detta inte på säljaren eller något förhållande på dennes sida, får säljaren kräva fullgörelse av skyldigheten att medverka till köpet (53 §) eller häva köpet (55 och 59 §§). Dessutom har säljaren rätt att kräva skadestånd (57 och 58 §§). Också stadgandena i 61 och 62 §§ om befarat avtalsbrott kan bli tillämpliga.

Exempel på fall där dröjsmål med köparens medverkan till köpet beror på säljaren och det således inte är fråga om ett avtalsbrott av köparen utgör den situationen att köparen skall skaffa material för tillverkning av varan men inte kan göra det i tid därför att säljaren inte har underrättat köparen om vilken mängd material som behövs. Också i de fall där köparen enligt 61 § har rätt att hålla inne sin prestation är det fråga om ett dröjsmål som beror på säljaren.

Bestämmelserna om köparens bristande medverkan före avlämnandet
har tillkommit i första hand med tanke på sådana situationer där köparen
råkar i dröjsmål med uppfyllelsen av sin skyldighet att medverka till köpet, 160


 


dvs. inte alls fullgör skyldigheten eller fullgör den senare än som bort ske.     Prop. 1988/89: 76

Bestämmelserna är emellertid tillämpliga också om köparens medverkan     52 §

sker på fel sätt, t. ex. när det föreligger ett fel i det material som köparen

har levererat för tillverkning av varan. Även i dessa fall kan således

bestämmelserna om fullgörelse av skyldigheten att medverka, om hävning

och om skadestånd bli aktuella.

Andra stycket

I andra stycket anges genom paragrafhänvisningar vilka påföljder som säljaren kan göra gällande, om köparen inte uppfyller sin skyldighet att hämta eller ta emot varan i tid. Också i dessa fall kan påföljder göras gällande endast om det inte beror på säljaren eller något förhållande på dennes sida att köparen inte har uppfyllt sina förpliktelser. Säljaren kan i dessa fall ha rätt att häva köpet enligt 55 §. Han kan också ha rätt till skadestånd enligt 57 och 58 §§. Dessa påföljder kan emellertid - med undantag för skadeståndspåföljden enligt 58 § — göras gällande endast om det framgår av avtalet eller omständigheterna att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt. Också 61 och 62 §§ om befarat avtalsbrott kan bli tillämpliga. I motsats till de fall som avses i första stycket har säljaren emellertid inte rätt att kräva naturafullgörelse av skyldigheten att hämta eller ta emot varan.

Som nämnts är möjlighetema att göra gällande hävning och skadestånd begränsade till de situationer där det är av särskild vikt för säljaren att bli av med varan. Detta hänger samman med att det endast är i dessa speciella situationer som behov av hävning och skadestånd typiskt sett kan anses föreligga. 1 andra fall torde nämligen bestämmelserna om vård av varan vara tillräckliga för att tillgodose säljarens intressen när köparen inte hämtar eller tar emot varan. Dessa bestämmelser (72-78 §§) kan ge sälja­ren rätt till ersättning för vårdkostnaderna, rätt att placera varan hos tredje man samt möjlighet att sälja varan för köparens räkning.

Krav på betalning och annan fullgörelse

52 §

Säljaren får hålla fast vid köpet och kräva betalning.

Om köparen avbeställer en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för honom, får säljaren dock inte hålla fast vid köpet genom att fullfölja tillverkningen, vidta andra förberedelser för avlämnandet och kräva betal­ning. Detta gäller dock inte, om ett avbrott skulle medföra en väsentlig olägenhet för säljaren eller risk för att hans förlust till följd av avbeställ­ningen inte blir ersatt. Skadestånd på grund av avbeställningen beräknas enligt 67-70 §§.

Har varan ännu inte avlämnats, förlorar säljaren rätten att kräva betal­ning, om han väntar orimligt länge med att framställa kravet.

(Jfr 58 och 59 §§ i arbetsgmppens förslag)

Första stycket
1 1905 års lag finns i 28 § en regel om rätt att kräva fullgörande av köpet.    161

11   Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 76


Av bestämmelsen i förevarande stycke framgår att säljaren, när köparen     Prop. 1988/89:76 har kommit i dröjsmål med betalningen, har rätt att hålla fast vid köpet     52 § och kräva betalning. Hänvisningen till att säljaren får hålla fast vid köpet antyder att betalningskravet förutsätter att säljaren för egen del fullgör köpet.

Bestämmelsen innehåller inte några inskränkningar i säljarens rätt att kräva betalning, bortsett från del fallet att köparen avbeställer köpet (se andra stycket). Beträffande säljarens rätt att kräva fullgörelse av köparens betalningsförpliktelse gäller således inte någon begränsning av den typ som följer av 23 § angående köparens rätt att kräva att säljaren fullgör köpet. Detta hänger samman med olikheten i förpliktelsernas natur.

Andra stycket

I 1905 års lag saknas bestämmelser om avbeställning.

Bestämmelsen innehåller ett undantag från principen i första stycket om att säljaren får hålla fast vid köpet och därmed fullgöra köpet för sin del. Undantaget avser den situationen att köparen avbeställer en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för honom. Säljaren får då enligt första meningen i andra stycket inte hålla fast vid köpet genom att fullfölja tillverkningen, vidta andra förberedelser för avlämnandet och kräva betal­ning. Han får alltså inte vidta åtgärder för att fullfölja det ifrågavarande köpet. Däremot kan det följa av säljarens skyldighet att begränsa skadan (se 70 §) alt han t. ex. bör utnyttja redan utfört arbete och anpassa varan lill en annan köpare.

Om köparen avbeställer en vara och säljaren inte får hålla fast vid köpet och kräva betalning, är han i stället berättigad till skadestånd. Den frågan behandlas i det följande.

Enligt andra meningen gäller undantagsbestämmelsen i första meningen inte om del skulle medföra väsentlig olägenhet för säljaren att inte fullfölja köpet eller om del skulle medföra risk för all hans föriusl lill följd av avbeställningen inte blir ersatt. 1 sådana fall får alltså säljaren trots avbe­ställningen hålla fast vid köpet genom att fullfölja tillverkningen, vidta andra åtgärder för avlämnandet och kräva betalning.

En sådan väsentlig olägenhet som avses här kan bero på att säljaren åsamkas betydande sysselsättningssvårigheter eller på alt han har gjort särskilda investeringar för att kunna genomföra produktionen eller på att han har ett särskilt intresse av beställningen såsom ett referensarbete. Ju längre tillverkningen eller andra förberedelser för avlämnandet har fram­skridit, desto större olägenhet innebär det ofta för säljaren att inte fullfölja köpet. Ju senare avbeställningen inträffar, desto större anledning finns det också att vid bedömningen av den skada som tillfogas säljaren ta hänsyn även till köparens möjligheter all själv utnyttja varan på ett annat sätt än det som från början var avsikten.

Risk för att säljarens förlust till följd av avbeställningen inte blir ersatt
kan föreligga t. ex. på grund av köparens dåliga betalningsförmåga. Om i
ett sådant fall säljarens ställning med hänsyn till det säkerhetsvärde som
varan kan representera förbättras genom att tillverkningen fullföljs, är han
således inte skyldig att ställa in tillverkningen. Motsvarande gäller om det  162


 


av någon annan anledning måste antas att säljarens förlust på grund av     Prop. 1988/89:76 avbeställningen inte blir ersatt. Som exempel kan nämnas att köparen inte     53 § är beredd att frivilligt betala skadestånd med anledning av avbeställningen och att möjligheten att få en verkställbar dom mot honom är utesluten eller alltför besväriig och osäker.

Frågan om vilka förluster för säljaren som skall ersättas, när köpet till följd av köparens avbeställning inte får fullföljas, skall bedömas enligt de allmänna principer för skadeståndsberäkning som anges i 67 — 70 §§. Ska­deståndet omfattar således bl. a. de kostnader som säljaren har lagt ned på varans tillverkning eller för de övriga åtgärder som han har vidtagit i syfte att förbereda varans avlämnande samt kostnader som förorsakas av att tillverkningen och andra förberedelser ställs in. Ytterligare har säljaren rätt till ersättning för vinst som han förlorar på grund av avbeställningen. Bestämmelsen lar inte ställning till vilken beräkningsmetod som skall användas för att bestämma ersättningens storlek.

Frågan om säljarens rätt till skadestånd kan någon gång böra bedömas utifrån stadgandet i 57 § första stycket (se specialmotiveringen till den paragrafen).

Tredje stycket

I 1905 års lag finns i 31 § en regel motsvarande den föreliggande.

Vid dröjsmål på köparens sida får säljaren enligt första stycket kräva betalning för varan. Är förutsättningarna för hävning också uppfyllda, har säljaren rätt att välja mellan krav på betalning och hävning. Enligt bestäm­melsen i tredje stycket förlorar emellertid säljaren rätten att kräva betal­ning om han väntar orimligt länge med att framställa kravet. Bestämmel­sen gäller endast för sådana fall då varan ännu inte har avlämnats. Har säljaren fullgjort den egna prestationen genom att avlämna varan, går han inte enligt förevarande stadgande miste om sin rätt att kräva betalning för varan av köparen. Däremot kan denna rätt gå förlorad enligt allmänna regler om preskription av fordran.

Bestämmelsen motsvarar 23 § tredje stycket, enligt vilken köparen ge­nom sin passivitet kan förlora rätten att kräva fullgörelse av köpet. Vad som där sägs om tidsfaktorn gäller i tillämpliga delar även förevarande bestämmelse.

53 §'

Säljaren får hålla fast vid köpet och kräva att köparen medverkar till köpet enligt 50 § 1. Köparen är dock inte skyldig att medverka till köpet, om det föreligger ett hinder som han inte kan övervinna eller om hans medverkan skulle förutsätta uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn till säljarens intresse av köparens medverkan.

Om hindret eller missförhållandet upphör inom rimlig tid, får säljaren dock kräva all köparen medverkar till köpet.

Säljaren föriorar rätten att kräva att köparen medverkar till köpet, om han väntar orimligt länge med att framställa kravet.

(Paragrafen saknar motsvarighet i arbetsgruppens förslag)
' Ändrad lydelse i propositionsförslaget,                                               163


 


Paragrafen har ingen motsvarighet i 1905 års lag. Den gäller säljarens     Prop. 1988/89:76
rätt att kräva att köparen medverkar till köpet enligt 50 § 1.  54 §

Bestämmelsen i första stycket är en motsvarighet till 23 § första stycket och ställer liksom den bestämmelsen upp vissa förutsättningar för att fullgörelse, här i form av medverkan, skall kunna krävas. Rörande den närmare innebörden av dessa förutsättningar gäller i tillämpliga delar vad som har anförts under 23 §. Vid en avvägning mellan parternas intressen bör uppmärksamhet fästas vid det förhållandet att köparens medverkan ofta är helt nödvändig för att säljaren skall kunna uppfylla sina förpliktel­ser.

På motsvarande sätt som enligt 23 § medför det förhållandet att köparen blir befriad från skyldigheten att medverka till köpet inte nödvändigtvis att köparen också blir befriad från skadeståndsskyldigheten.

När det gäller bestämmelserna i andra och tredje styckena kan hänvisas till vad som har anförts under motsvarande bestämmelser i 23 § andra och tredje styckena.

Hävning på grund av dröjsmål med betalningen

54 §

Säljaren får häva köpet på gmnd av köparens dröjsmål med betalningen, om dröjsmålet utgör ett väsentligt avtalsbrott.

Har säljaren förelagt köparen en bestämd tilläggstid för betalningen och är den inte är oskäligt kort, får köpet även hävas om köparen inte betalar inom tilläggstiden.

Medan tilläggstiden löper får säljaren häva köpet endast om köparen meddelar att han inte kommer att betala inom denna tid.

Har varan kommit i köparens besittning, får säljaren häva köpet endast om han har förbehållit sig rätt till detta eller köparen avvisar varan.

(Jfr 60 § i arbetsgruppens förslag)

Paragrafen gäller säljarens rätt alt häva köpet på grund av köparens dröjsmål med betalningen. Hävning på grund av ett befarat avtalsbrott regleras i 62 §. I 56 § ingår särskilda bestämmelser om hävning i fall där varan skall avlämnas och priset betalas i flera poster.

Första stycket

I 1905 års lag finns regler om hävning på grund av köparens dröjsmål med betalningen i 28 § första stycket.

Bestämmelsen i förevarande stycke innehåller att säljaren får häva köpet
om köparens dröjsmål utgör ett väsentligt avtalsbrott. Formuleringen
skiljer sig från motsvarande bestämmelser i 25 och 39 §§ genom att en
hänvisning till avtalsbrottets betydelse för motparten saknas. Det krävs
alltså vid tillämpningen av förevarande stycke inte att avtalsbrottet är av
väsentlig betydelse för säljaren. Detta hänger samman med att säljarens
tillgångar eller finansiella läge inte bör tillmätas någon avgörande betydel­
se för bedömningen av om han skall ha rätt att häva köpet på gmnd av
köparens dröjsmål med betalningen. Prövningen skall i stället utgå från
avtalsbrottet som sådant.                                                                 164


 


Vid bedömningen av om ett dröjsmål med betalningen utgör ett väsent- Prop. 1988/89:76 ligt avtalsbrott bör hänsyn tas bl. a. till köpets karaktär och betydelsen vid 54 § ifrågavarande förhållanden av att betalningen försenas. Vid vissa transak­tioner kan ett mycket kort dröjsmål vara väsentligt, medan man i andra fall bör kräva mer innan hävning kan ske. Väsenllighetsbedömningen kan dock inte göras enbart utifrån dröjsmålets längd. Man måste också beakta t. ex. huruvida dröjsmålet gäller hela betalningen eller endast en mindre del av betalningen. Däremot saknar orsaken till köparens dröjsmål med betalningen betydelse för säljarens rätt att häva köpet.

Kravet på att avtalsbrottet skall vara väsentligt är detsamma oavsett om betalning skall ske i reda pengar mot utfående av varan eller t. ex. mot överlämnande av dokument. Men betalningsvillkoren kan givetvis ha betydelse för utfallet av väsentlighetsbedömningen i det enskilda fallet.

Bestämmelsen fömtsätter inte att köparen skall ha insett eller bort inse all avtalsbrottet var väsentligt. Även om köparen har anledning att anta att dröjsmålet inte spelar någon större roll för säljaren, har denne rätt att häva köpet när avtalsbrottet är väsentligt enligt den mera allmänna bedömning som har nämnts.

Andra stycket

1905 års lag saknar motsvarande bestämmelse.

Bestämmelsen gäller säljarens rätt att häva köpet efter utgången av en tilläggstid som säljaren har förelagt köparen. Om tiden inte är oskäligt kort får säljaren häva köpet om köparen inte betalar inom tiden. Bestämmelsen svarar mot 25 § andra stycket som gäller köparens rätt alt häva köpet efter utgången av en tilläggstid som han har förelagt säljaren, om varan inte avlämnas inom tilläggstiden.

Tilläggstiden får inte vara oskäligt kort. Köparen måste få en reell möjlighet att erlägga betalningen inom tilläggstiden. Däremot behöver säljaren inte ta hänsyn till köparens individuella möjligheter att få fram de medel som krävs för betalningen. Rörande den närmare innebörden av bestämmelsen kan i tillämpliga delar hänvisas till vad som har anförts i specialmotiveringen till 25 § andra stycket.

Tredje stycket

1905 års lag innehåller ingen motsvarighet till förevarande stycke. Be­stämmelsen svarar mot 25 § tredje stycket vartill kan hänvisas.

Fjärde stycket

Bestämmelsen överensstämmer med 28 § andra stycket i 1905 års lag.

Bestämmelsen innehåller den mest betydelsefulla inskränkningen i sälja­rens hävningsrätt. Säljaren saknar i regel hävningsrätt då han har låtit köparen komma i besittning av varan. Någon motsvarighet till denna princip förekommer inte i fråga om köparens hävningsrätt. Denna begrän­sas sålunda inte av att avtalet har blivit fullgjort genom betalning av priset.

För alt rätten att häva köpet på gmnd av dröjsmål med betalningen skall
vara utesluten fordras att varan har kommit i köparens besittning. Att
varan är avlämnad avskär således inte hävningsrätten i andra fall än då    165


 


avlämnandet och mottagandet sammanfaller. Vid distansköp är detta i     Prop. 1988/89:76 regel inte fallet, och säljaren har då enligt 10 § andra stycket rätt att     55 § förhindra att varan lämnas ul annat än mot betalning. Begagnar sig sälja­ren av denna rätt kommer varan aldrig i köparens besittning, och säljaren kan då, om betalning inte sker, häva köpet utan hinder av förevarande bestämmelse.

Den inskränkning i hävningsrätten som avses i bestämmelsen gäller inte i sådana fall då säljaren förbehållit sig rätt att häva köpet trots att varan har kommit i köparens besittning. Det vanligaste fallet är att varan har sålts med ett giltigt äganderättsförbehåll.

Ett andra undantagsfall då säljaren är berättigad att häva köpet, trots att varan har kommit i köparens besittning, är då köparen har avvisat varan. Detta undantagsfall tar sikte på de situationer då avvisandet har skett utan fog. Har köparen haft rätt att avvisa varan är det han och inte säljaren som har en hävningsrätt.

Hävning på grund av bristande medverkan

55 §

Säljaren får häva köpet, om köparen inte medverkar till köpet enligt 50 § I och avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för säljaren samt köparen insåg eller borde ha insett detta. Säljaren får under samma fömtsättningar häva köpet, om köparen inte i rätt tid hämtar eller tar emot varan i fall då det framgår av avtalet eller omständigheterna att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt.

Säljaren får vidare häva köpet, om köparen inte inom en bestämd tilläggstid som säljaren har förelagt köparen och som inte är oskäligt kort

1.    medverkar till köpet enligt 50 § 1, eller

2.   hämtar eller tar emot varan i fall då det framgår av avtalet eller
omständigheterna att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det
som han har sålt.

Medan en tilläggstid löper får säljaren häva köpet endast om köparen meddelar att han inte kommer att fullgöra sina skyldigheter inom tilläggs­tiden.

(Jfr 60 § fjärde stycket i arbetsgmppens förslag)

I 1905 års års lag saknas motsvarande bestämmelser.

I 50 § regleras köparens skyldighet att medverka till köpet och att hämta eller ta emot varan. Om köparen inte uppfyller sina förpliktelser i dessa avseenden har säljaren rätt att häva köpet enligt vad som föreskrivs i förevarande paragraf

Köparens underlåtenhet att hämta eller ta emot varan eller i övrigt
medverka till köpet kan ofta i förening med andra omständigheter vara ett
tecken på att köparen inte kommer att fullgöra sin betalningsförpliktelse.
Om det står klart all det kommer att inträffa ett betalningsdröjsmål som
ger säljaren rätt till hävning, får säljaren enligt 62 § häva köpet på denna
grund även om dröjsmålet ännu inte har fullbordats. 1 den mån omständig­
heterna är sådana att rätt till hävning på gmnd av ett befarat eller fullbor-      166


 


dal betalningsdröjsmål inte föreligger, kan rätten till hävning på gmnd av     Prop. 1988/89:76
bristande medverkan däremot ha en självständig betydelse.   55 §

Första stycket

En fömtsättning för att säljaren skall ha rätt att häva köpet på gmnd av bristande medverkan från köparen är att avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för säljaren och att köparen insåg eller borde ha insett detta. Vid bedömningen av om väsentlighetskravet är uppfyllt måste man ha i min­net att det här rör sig om köparens biförpliklelser. Många gånger kan köparens bristande medverkan inte anses ha sådan betydelse för säljaren att underlåtenheten bör medföra hävningsrätt. Ett avtalsbrott som består i bristande medverkan är således i regel inte lika allvarligt som ett avtals­brott som består i bristande betalning.

Hävning av köpet i fall då köparen inte har medverkat till det kan bli aktuellt t. ex. om det med tanke på säljarens övriga verksamhet kan upp­komma en betydande olägenhet eller skada för honom om fullgörelsen av avtalet drar ut på tiden därför att köparen inte medverkar till köpet i tid. Det kan exempelvis röra sig om att ett fartyg eller en maskin som är under byggnad tar utrymme på säljarens varv eller i hans produktionshall och förhindrar eller försvårar fullgörelsen av säljarens övriga åtaganden.

Skulle köparen såväl brista i medverkan som underlåta att göra delbetal­ningar, kan det ofta finnas skäl att bedöma frågan om hävningsrätt förelig­ger i förhållande till den sammanlagda verkan av köparens avtalsbrott för säljaren. Säljaren kan således bli berättigad att häva köpet även om av­talsbrotten var för sig inte är så betydande att de skulle ge säljaren en sådan räft.

Säljarens rätt att häva köpet enligt förevarande paragraf är oberoende av orsaken till avtalsbrottet. Hävning kan således komma i fråga också i sådana fall där köparens dröjsmål med att medverka till köpet beror på omständigheter utanför köparens kontroll.

Består avtalsbrottet i att köparen inte i rätt tid har hämtat eller tagit emot varan, krävs — utöver väsentlighetskravet — att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt. Det är endast i sådana fall som en hävningsrätt i nu avsedda fall framstår som motiverad. Om köparen inte i rätt tid hämtar eller tar emot varan, föreligger det ofta samtidigt ett dröjsmål med betalningen eller ett befarat sådant. Då skyd­das säljaren av andra regler, nämligen de om betalningsdröjsmäl och de om befarat avtalsbrott. I många fall kan säljaren också få ett tillräckligt skydd genom reglema om vård av varan 172-78 §§. Dessa ger honom rätt till ersättning för vårdkostnaderna, rätt att placera varan hos tredje man samt möjlighet att sälja varan för köparens räkning. Reglema om vård av varan blir tillämpliga t. ex. om köpet gäller en lastbil som köparen har betalt men inte tagit emot. I allmänhet har säljaren i en sådan situation inte intresse av att kunna häva köpet.

1 vissa fall kan emellertid säljaren ha ett särskilt intresse av att bli av
med det som han har sålt. Som exempel kan nämnas att säljaren har sålt ett
hus för rivning eller att köpet avser överblivet byggnadsmaterial från ett
bygge eller varor från ett lager som måste tömmas. Som ytterligare exem-       167


 


pel kan nämnas att köpet avser giftigt industriavfall från säljarens verk-     Prop. 1988/89: 76

samhet som säljs för att återanvändas. I sådana fall kan köparens underiå-     56 §

lenhet att hämta eller ta emot varan ha en så stor betydelse för säljaren att

han har ett särskilt intresse av att kunna häva köpet. Den möjlighet som

ges därtill i första stycket medför också att säljaren enligt 62 § kan frigöra

sig från avtalet redan före tiden för fullgörelsen, om det står klart att

köparen inte kommer att ta emot varan.

Andra stycket

Andra stycket innehåller en bestämmelse om ett tilläggstidsförfarande som i princip motsvarar bestämmelsen i 25 § andra stycket. Vid bedöm­ningen av tilläggstidens längd bör beaktas det slag av förpliktelse som det är fråga om. Tilläggstiden bör innebära en faktisk möjlighet att uppfylla förpliktelsen. Säljaren är dock inte skyldig att beakta köparens individuel­la behov och förhållanden när han sätter ut tilläggstiden. Kravet på en skälig tid innebär emellertid att ett dröjsmål som är oväsentligt för säljaren inte kan åberopas som hävningsgmnd. Det kan framhållas att, i de fall då köparen inte har hämtat eller tagit emot varan, säljaren inte genom till-läggstidsförfarandet kan sätta ur spel den hävningsfömtsättning som be­står i alt säljaren skall ha ett särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt.

Tredje stycket

På sätt som motsvarar vad som föreskrivs i 25 § tredje stycket gäller att säljarens rätt att häva köpet under tilläggstiden är begränsad till de fall då köparen meddelar att han inte kommer att fullgöra sina skyldigheter inom tilläggstiden.

Hävning vid successiv leverans

56 §'

Skall betalning ske efter hand i särskilda poster allteftersom avlämnande sker och föreligger det dröjsmål med betalningen av någon post, får sälja­ren häva köpet i fråga om denna post enligt de bestämmelser som i övrigt gäller för hävning.

Säljaren får häva köpet även i fråga om en senare post, om det inte saknas anledning att anta att dröjsmål med betalningen som ger rätt till hävning kommer att upprepas.

(Jfr 62 § i arbetsgmppens förslag)

Paragrafen innehåller specialregler om hävning i de fall då varan skall avlämnas och betalas efter hand i särskilda poster (successiv leverans).

Första stycket

I 1905 års lag saknas en uttrycklig motsvarighet till första stycket.

Om varan skall avlämnas successivt och även betalningen skall ske i flera poster allteftersom varan avlämnas, får säljaren vid dröjsmål med

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                              168


 


betalningen av en post häva köpet beträffande denna post enligt de be- Prop. 1988/89:76 stämmelser som i övrigt gäller för hävning. De enskilda posterna betraktas 56 § med andra ord i detta avseende som om det vore fråga om flera självstän­diga köp. Det är alltså köplagens allmänna regler om hävning som skall tillämpas beträffande en enskild post. Vid dröjsmål med en post får således säljaren häva köpet beträffande denna, om avtalsbrottet uppfyller väsentlighetskravet i 54 § första stycket eller om betalning inte har skett inom en tilläggslid som säljaren har förelagt enligt 54 § andra stycket. Då de enskilda posterna betraktas som om det vore fråga om flera självständi­ga köp, får hävningsfömtsättningarna bedömas i förhållande till den ifrå­gavarande poslen och inte i förhållande till hela avtalet. Bestämmelsen har sin motsvarighet i fråga om avtalsbrott av säljaren i 44 § första stycket.

Andra stycket

I 1905 års lag finns en motsvarighet till förevarande bestämmelse i 29 §.

Bestämmelsen gäller säljarens rätt att på grund av ett betalningsdröjsmål som har inträffat beträffande en post häva köpet beträffande en senare post. Utgångspunkten är att köpet får hävas även i fråga om en senare post. Undantag görs dock för det fall att del saknas anledning alt anta att dröjsmål med betalningen som ger rätt till hävning kommer att upprepas. I jämförelse med motsvarande bestämmelse om säljarens avtalsbrott (44 §) är den föreliggande bestämmelsen något strängare mot köparen i del att presumtionen för hävningsrätt är den omvända. Även i förhållande till vad som annars gäller vid befarat avtalsbrott (62 §) är förutsättningarna för hävning strängare mot köparen.

Som exempel på fall där hävning enligt bestämmelsen inte bör komma i fråga kan nämnas att det inträffade dröjsmålet uppenbarligen har berott på ett misstag från köparens sida, ett tillfälligt betalningshinder eller någon annan liknande orsak som inte har samband med köparens betalningsför­måga och som inte heller annars ger anledning att befara dröjsmål i fortsättningen. Hänvisningen till dröjsmål som ger rätt till hävning inne­bär att det skall saknas anledning att förvänta ett sådant dröjsmål med betalningen av kommande post eller poster som utgör ett väsentligt av­talsbrott.

Hävning beträffande senare poster kan komma i fråga oberoende av huruvida säljaren häver köpet i fråga om den post vars betalning redan har försenats. Hävning på grund av det redan inträffade dröjsmålet kan vara utesluten t. ex. därför att varan redan har kommit i köparens besittning (jfr 54 § fjärde stycket). Detta hindrar dock inte säljaren att häva köpet beträf­fande kommande poster.

Hävning enligt andra stycket torde ofta komma att omfatta alla de återstående posterna. Detta är dock i princip inte nödvändigt, utan häv­ning kan även komma i fråga beträffande bara någon eller några av de senare posterna. De förutsättningar som anges i andra stycket måste näm­ligen föreligga beträffande varje post som hävningen avser.

Bestämmelsen i andra stycket innehåller inte någon uttrycklig reglering av frågan inom vilken tid säljaren måste utöva sin hävningsrätt. Frågan

169


 


huruvida hävningsrätten kan förloras genom passivitet får bedömas ut-     Prop. 1988/89:76
ifrån allmänna principer.                                                   57 §

Skadestånd

57 §'

Säljaren har rätt till ersättning för den skada han lider genom köparens dröjsmål med betalningen, om inte köparen visar att dröjsmålet beror på lag, avbrott i den allmänna samfärdseln eller betalningsförmedlingen eller annat liknande hinder som köparen inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

Säljaren har också rätt till ersättning för den skada han lider genom att köparen inte medverkar till köpet enligt 50 § 1 eller inte i rätt tid hämtar eller tar emot varan i fall då det framgår av avtalet eller omständigheterna att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt. Rätt till ersättning i dessa fall föreligger dock inte, om köparen visar att det har funnits ett hinder av det slag som anges i 27 § första eller andra stycket för att medverka till köpet eller för att hämta eller ta emot varan.

Enligt andra stycket ersätts inte sådan indirekt förlust som avses i 67 § andra stycket.

Säljaren har alltid rätt till ersättning, om avtalsbrottet eller förlusten beror på försummelse på köparens sida.

(Jfr 63 § i arbetsgruppens förslag).

Paragrafen gäller köparens skadeståndsskyldighet på grund av köparens betalningsdröjsmål och bristande medverkan. Paragrafens första stycke har i 1905 års lag sin närmaste motsvarighet i 30 §. Andra — fjärde styckena saknar motsvarighet i den lagen.

Första stycket

Bestämmelsen gäller köparens skadeståndsskyldighet på grund av dröjs­mål med betalningen. Utgångspunkten är att köparens betalningsdröjsmål medför skyldighet för honom att ersätta säljarens skada. Även om det föreligger ett dröjsmål, kan köparen dock under vissa förutsättningar vara befriad från skadeståndsansvar.

Befrielse från skadeståndsskyldighet på grund av dröjsmål med betal­ningen förutsätter att dröjsmålet beror på ett betalningshinder av kvalifi­cerat slag, som köparen inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpslutet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. I lagtexten nämns några exempel på sådana hinder som kan utgöra befrielsegrund. Det talas om att dröjsmålet beror på lag, avbrott i den allmänna samfärdseln eller betalningsförmedlingen eller annat liknan­de hinder.

Exemplen är huvudsakligen desamma som i 7 § andra stycket lagen (1936:81) om skuldebrev. Där talas om dröjsmål som beror på lagbud, avbrott i den allmänna samfärdseln eller liknande oöverstigligt hinder som gäldenären inte borde ha tagit i beräkning vid skuldebrevets utfärdande.

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                             170


 


Skuldebrevslagens krav på att hindret skall vara "oöverstigligt" motsvaras     Prop. 1988/89:76 i förevarande bestämmelse av kravet på att köparen inte skäligen kunde ha     57 § undvikit eller övervunnit följderna av hindret.

I förevarande bestämmelse talas om "annat liknande hinder". Däremot nämns inte — såsom i 27 § — att hindret skall ligga utanför köparens kontroll. Ett sådant krav gäller emellertid även i förevarande samman­hang. Det framgår av de exempel som nämns i lagtexten samt av ordet "liknande". Formuleringen i förevarande bestämmelse är emellertid mer tänkt alt betona parallelliteten med den förutnämnda bestämmelsen i skuldebrevslagen än med reglerna i 27 § om säljarens dröjsmål. Dessa gäller en förpliktelse av en helt annan typ. De exempel som ingår i föreva­rande bestämmelse utvisar att möjligheterna till befrielse från skade­ståndsskyldighet på grund av köparens betalningsdröjsmål är mera begrän­sade än motsvarande befrielsegmnder vid säljarens dröjsmål.

Föreligger ett hinder av avsett slag kan det likväl inte åberopas som befrielsegmnd, om köparen skäligen kunde förväntas ha räknat med det vid köpet. Förutsebara svårigheter bör beaktas vid avtalets utformning, t. ex. genom att köparen förbehåller sig alternativa betalningssätt eller betalningsvägar (jfr vad som anförts i specialmotiveringen till 27 §).

Om svårigheten inte kunde fömtses vid den tidpunkt då avtalet ingicks men före betalningstidpunkten, måste köparen inrätta sig efter vad som kan antas hända. Ett hinder kan således inte heller åberopas som befriel­segrund, om köparen skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit dess följder. Om t. ex. ett avbrott i betalningsförmedlingen har blivit fömtse-bart efter köpslutet men före förfallodagen och dess följder kunde ha undvikits genom att betalningen hade erlagts någon dag tidigare, kan detta innebära att köparen inte får åberopa hindret till befrielse från skade­ståndsskyldighel.

Om avtalet förutsätter att betalning sker mot att eller efter det att varan har avlämnats, kan man dock inte kräva att köparen för att undvika betalningshindret skall erlägga betalningen redan innan han har fått varan. Däremot kan det även då vara möjligt för köparen att erlägga betalningen på ett annat sätt än genom bank eller post — exempelvis kontant — och på det sättet undvika det hinder som förutses inträffa. Huruvida man skä­ligen kan begära kontantbetalning i en sådan situation får bli beroende på bl.a. var säljaren bor och hur stort belopp det är fråga om. Beror ett betalningshinder på valutalagsliftningen i köparens land, kan det vara rimligt att kräva att köparen försöker övervinna det genom att utnyttja möjligheter att få licens eller dispens.

Bristande betalningsförmåga kan inte utgöra en sådan befrielsegmnd som avses i föreliggande stycke.

Enligt 48 § andra stycket omfattar, köparens skyldighet att betala priset även skyldighet att i enlighet med avtalet acceptera växel, ställa remburs eller bankgaranti eller vidta någon annan åtgärd som behövs för att möjlig­göra betalning. Ett hinder som medför att köparen inte i tid kan vidta en sådan åtgärd måste vara av samma kvalificerade slag som har nämnts ovan för all köparen skall befrias från skadeståndsskyldighet.

Bestämmelsen gäller såväl när köpet har hävts som när så inte har skett.      171


 


Ett specialfall där säljarens rätt till skadestånd blir aktuell är att köparen Prop. 1988/89:76 avbesläller varan. Som framgår av 52 § andra stycket innebär detta att 57 § säljaren i vissa fall inte får hålla fast vid köpet genom att kräva ut köpe­summan. I stället får han kräva skadestånd av köparen. I fråga om beräk­ningen av skadeståndet hänvisas till 67 — 70 §§. I den förevarande bestäm­melsen finns det vissa grunder som köparen kan åberopa för att undgå skadeståndsskyldighet, nämligen de nyss angivna hindren mot fullgöran­det av betalningsförpliktelsen. Orsaken till att köparen avbeställer en vara ligger vanligtvis inte i alt det föreligger ett sådant betalningshinder. Men om detta någon gång skulle vara fallet, bör frågan om skadestånd skall utgå bedömas enligt den förevarande bestämmelsen. Undantagsvis kan det således tänkas att en köpare som avbeställer en vara kan bli befriad från skadeståndsskyldighet enligt förevarande bestämmelse. Säljaren har dock rätt till ersättning för varans vård enligt bestämmelserna i 75 §.

Andra stycket

Om köparen inte medverkar till köpet enligt 50 § 1 eller inte i rätt tid hämtar eller tar emot en vara som säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med, har säljaren rätt till skadestånd enligt motsvarande grunder som i 27 § första eller andra stycket. Genom hänvisningen till 27 § första stycket fömtsätter befrielse från skadeståndsskyldighet att köparens bristande medverkan till köpet eller underlåtenhet att hämta eller ta emot varan beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. Genom hänvisningen till 27 § andra stycket har köparen också ett visst ansvar för dröjsmål som beror på tredje man.

Tredje stycket

Bestämmelsen svarar mot 27 § tredje stycket. Den skadeståndsskyldig­het som följer av kontrollansvaret enligt andra stycket omfattar inte indi­rekt förlust. För att säljaren skall ha rätt till sådan ersättning fordras försummelse enligt vad som stadgas i fjärde stycket. När det däremot gäller köparens skadeståndsskyldighet enligt första stycket finns ingen motsvarande begränsning. Vid betalningsdröjsmål har alltså säljaren sam­ma ansvar för direkt som för indirekt förlust.

Fjärde stycket

Bestämmelsen svarar mot 27 § fjärde stycket. Beror avtalsbrottet eller förlusten på försummelse från köparens sida, är detta en tillräcklig fömt­sättning för att köparen skall bli skadeståndsskyldig. Att försummelse inte är en nödvändig fömtsättning för skadeståndsskyldighet framgår av första och andra styckena.

I de flesta fall torde köparen vara skadeståndsansvarig enligt första eller
andra stycket. Ansvaret enligt första stycket avser såväl direkt som indi­
rekt förlust. Ansvaret enligt andra stycket avser däremot inte indirekt
förlust. Detta framgår av tredje stycket. Bestämmelsen i Qärde stycket får
därför betydelse främst som den regel på vilken skadeståndsansvar för     172


 


indirekt förlust kan gmndas i fall där köparens avtalsbrott är sådant som     Prop. 1988/89:76
avses i andra stycket.                                                    58 §

Säljaren har i princip bevisbördan för alt försummelse föreligger.

58      §

Hindras köparen att fullgöra köpet i rätt tid, skall han lämna säljaren meddelande om hindret och dess inverkan på möjligheterna till fullgörelse. Om säljaren inte får ett sådant meddelande inom skälig tid efter det att köparen har fått eller borde ha fått kännedom om hindret, har säljaren rätt till ersättning för den skada som kunde ha undvikits om han hade fått meddelandet i lid.

(Jfr 63 § tredje stycket i arbetsgruppens förslag)

Bestämmelsen saknar motsvarighet i 1905 års lag.

Om köparen hindras att — helt eller delvis — fullgöra köpet i rätt lid, skall han lämna säljaren ett meddelande om hindret. Detta gäller vid hinder för betalningen liksom vid hinder vilka innebär att köparen inte kan medverka till köpet enligt 50 §. Meddelandet skall innehålla uppgift om hindret och dess inverkan på möjligheterna till fullgörelse och tillstäl­las säljaren inom skälig lid efter det att köparen fått eller borde ha fått kännedom om hindret. Får säljaren inte ett sådant meddelande har han rätt till ersättning för den skada som kunde ha undvikits om han hade fått meddelandet i tid. Paragrafen motsvarar bestämmelsen i 28 §, och det kan i fråga om dess närmare innebörd hänvisas dit.

Till skillnad från vad som gäller enligt 57 § andra stycket är det inte en förutsättning för skadeståndsskyldighet enligt förevarande paragraf att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt.

Meddelande om hävning och skadestånd

59      §

Säljaren får inte häva köpet på grund av köparens dröjsmål med att betala eller med att hämta eller ta emot varan, om han inte innan fullgörel­se har skett meddelar köparen att han häver.

Om köparen har lämnat medverkan enligt 50 § 1 men detta har skett för sent, får säljaren inte häva köpet eller kräva skadestånd på grund av dröjsmålet, om han inte inom skälig tid efter det att fick kännedom om att medverkan har lämnats meddelar köparen att han häver eller vill kräva skadestånd. Om säljaren häver köpet, behöver han dock inte lämna sär­skilt meddelande om att han vill kräva skadestånd.

(Jfr 61 § i arbetsgruppens förslag).

Paragrafen gäller säljarens skyldighet att lämna köparen meddelande om all han häver köpet eller, i fall som avses i andra stycket, om krav på skadestånd.

I 1905 års lag är den närmaste motsvarigheten till förevarande paragraf

32 §.

173


 


Förstastycket                                                                Prop. 1988/89:76

Bestämmelsen gäller hävning av köpet på gmnd av köparens dröjsmål 60 § med betalningen eller med att hämta eller ta emot varan. I dessa fall måste säljaren, om han vill utöva sin rätt att häva köpet, göra detta innan köparen fullgör den ifrågavarande förpliktelsen. Har betalning väl skett eller har köparen hämtat eller tagit emot varan, låt vara för sent, får säljaren inte längre häva köpet på gmnd av avtalsbrottet. Den avgörande tidpunkten är då köparens prestation har ägt rum. Inte ens om säljaren först senare har fått kännedom om fullgörelsen får han häva köpet efter det att köparen har fullgjort sin förpliktelse.

Bestämmelsen innebär att säljaren förlorar hävningsrätten. Däremot kan han vara berättigad till skadestånd på gmnd av dröjsmålet.

Andra stycket

Dessa bestämmelser gäller det fallet att köparen har medverkat till köpet enligt 50 § 1 men detta har skett för sent. Bestämmelsema motsvarar till sitt innehåll 29 § som rör säljarens dröjsmål.

Så länge köparen inte fullgör sin skyldighet att medverka har säljaren rätten att hava köpet och kräva skadestånd i behåll. Om säljaren efter det att medverkan har lämnats vill utöva sin hävningsrätt eller kräva skade­stånd därför att köparen inte har medverkat till köpet i tid, skall han göra detta inom skälig tid efter del alt han fick kännedom om att medverkan har lämnats. Om säljaren häver köpet behöver han dock inte lämna något särskilt meddelande om att han vill kräva skadestånd.

Specifikation

60 §

Skall köparen specificera varans form, mått eller andra egenskaper och underlåter han att göra det vid avtalad tid eller inom skälig tid efter det han har fått begäran om detta från säljaren, får säljaren göra specifika­tionen i överenstämmelse med vad som kan antas vara i köparens intresse. Detta hindrar inte säljaren från att göra gällande andra påföljder.

Säljaren skall underrätta köparen om den specifikation han gör och förelägga köparen en skälig tid inom vilken denne kan ändra specifika­tionen. Ändrar köparen inte specifikationen inom den tid som har före­lagts honom, blir säljarens specifikation bindande.

(Jfr 64 § i arbetsgmppens förslag).

I 1905 års lag finns inte någon motsvarighet till förevarande paragraf Paragrafen behandlar det särskilda fallet att köparen skall specificera varans form, mått eller andra egenskaper men inte gör det i tid. Under vissa fömtsättningar kan säljaren i så fall göra specifikationen i köparens ställe.

Första stycket

En fömtsättning för att första stycket skall bli tillämpligt är att köparen
enligt avtalet eller annars, t. ex. handelsbmk, skall göra den ifrågavarande 174


 


specifikationen. Avtalet kan t. ex. avse tillverkning eller leverans av sä- Prop. 1988/89:76 songvaror beträffande vilka köparen kan bedöma sina närmare önskemål i 60 § fråga om färg, form osv. först efter köpslutet. Ett annat exempel är att avtalet avser tillverkning av varor vilkas tekniska detaljer köparen inte kan slå fast i det skede då avtalet ingås på grund av att de är beroende av önskemål från hans egna kunder. Däremot kan en säljare som skall tillver­ka en vara och som märker all han saknar vissa specifikationer som behövs för att han skall kunna fullfölja tillverkningen inte ulan vidare åberopa bestämmelsen för att själv göra de närmare bestämningarna av varans egenskaper.

Om köparen underlåter att göra specifikationen vid den överenskomna tidpunkten eller inom en skälig tid efter del att han har mottagit en begäran från säljaren, får säljaren själv företa specifikationen. Denna måste dock överensstämma med vad som kan antas vara i köparens intresse. Hur varan skall vara närmare beskaffad för att överensstämma med köparens intresse kan t. ex. framgå av tidigare beställningar eller av att säljaren känner till de ändamål för vilka varan skall användas.

Bestämmelsen i första meningen ger säljaren rätt att göra specifika­tionen men den förpliktar honom inte att göra den. Om säljaren föredrar att häva avtalet på gmnd av köparens underlåtenhet att specificera, kan han göra detta om fömtsättningama för hävning föreligger (jfr 50 § 1 och 55 §). Även om han väljer att själv göra specifikationen, har han kvar sina övriga rättigheter, t. ex. rätten till skadestånd (57 § andra stycket).

Andra stycket

Om säljaren med stöd av första stycket gör en specifikation skall han enligt andra stycket underrätta köparen om den och förelägga köparen en skälig lid inom vilken denne kan ändra specifikationen. Ifall köparen har fått en sådan underrättelse och inte ändrar specifikationen inom utsatt tid, blir säljarens specifikation bindande.

Att specifikationen blir bindande innebär bl.a. att varan skall anses avlalsenlig om den överenstämmer med den av säljaren gjorde specifika­tionen. Köparen kan inte heller bli fri från avtalet genom att hävda att avtalets fullgörande, dvs. säljarens leveransskyldighet och hans egen betal­ningsskyldighet, har varit beroende av att köparen faktiskt lämnat den specifikation som avtalet fömtsätter. Bestämmelserna ger därför säljaren en möjlighet att hålla fast vid köpet också i de fall då köparens underlåten­het att lämna specifikation beror på en önskan att köpet inte fullföljs.

Om köparen ändrar specifikationen inom förelagd tid blir säljarens specifikation inte bindande för honom. Skulle säljaren likväl avlämna en vara som har tillverkats enligt hans egen specifikation är varan inte avlals­enlig. Köparen kan då ha rätt att göra gällande felpåföljder.

Ifall köparen avbeställer varan och säljaren enligt 52 § andra stycket inte får hålla fast vid köpet utan måste nöja sig med skadestånd, sätts bestäm­melsema i förevarande paragraf åt sidan. Då blir säljaren även enligt 70 § skyldig att vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada. Den skyldighe­ten inträder när säljaren får veta om avbeställningen.

175


 


Befarat avtalsbrott                                           Prop. 1988/89:76

61 § Bestämmelserna i 61 och 62 §§ reglerar vilka befogenheter en part i köpe­avtal har om det kan befaras att motparten kommer att göra sig skyldig till ett avtalsbrott. Det rör sig alltså om situationer där något avtalsbrott från motpartens sida ännu inte har inträffat men kan förväntas komma att inträffa. I den rättsvetenskapliga litteraturen används termen anteciperat avtalsbrott för att beskriva en sådan situation. I förevarande lag används uttrycket befarat avtalsbrott. Bestämmelserna om befarat avtalsbrott är tillämpliga på samtliga de typer av avtalsbrott som regleras i lagen, obero­ende av från vilken parts sida som ett avtalsbrott är att vänta.

I anslutning till dessa bestämmelser om befarat avtalsbrott finns i 63 § vissa bestämmelser om följderna av att en part har försatts i konkurs och konkursboets rätt till inträde i konkursgäldenärens avtal.

Stoppningsrätt

61 §

Visar det sig efter köpet att en parts handlingssätt eller ekonomiska förhållanden är sådana, att det finns starka skäl att anta att han inte kommer att uppfylla en väsentlig del av sina förpliktelser, får motparten för sin del inställa fullgörelsen och hålla inne sin prestation.

Har säljaren redan avsänt varan och visar det sig att sådana förhållan­den som avses i första stycket föreligger på köparens sida, får säljaren hindra att varan lämnas ut till köparen. Detta gäller även om köparen har tagit emot transportdokument avseende varan.

Den som inställer fullgörelsen eller hindrar alt varan lämnas ut skall genast meddela motparten detta. Om han inte gör det, har motparten rätt till ersättning för den skada som han lider genom att ett sådant meddelan­de inte har lämnats i tid.

Den som har inställt sin fullgörelse eller hindrat att varan lämnas ut skall fortsätta fullgörelsen, om motparten ställer godtagbar säkerhet för sin fullgörelse.

(jfr 65 § i arbetsgruppens förslag)

I 1905 års lag finns liknande regler av mera begränsad räckvidd i 39 §.

Förevarande paragraf innehåller regler om stoppningsrätt, dvs. en parts rätt att avbryta åtgärder för att fullgöra köpeavtalet och hålla inne den egna prestationen när ett avtalsbrott från motpartens sida kan befaras.

Att en part har rätt att ställa in fullgörelsen av sina skyldigheter innebär för säljarens del att han inte behöver avlämna varan och för köparens del att han inte behöver betala. Stoppningsrätten medger emellertid också att förberedelserna för fullgörelsen får avbrytas. Säljaren kan t. ex. avbryta tillverkningen av varan, och köparen behöver inte vidta de förberedande åtgärder som kan behövas för att betalning skall kunna ske.

Vid kontantköp skyddas säljaren redan av reglerna i 10 §, enligt vilka
han vid sådant köp inte är skyldig alt lämna ut varan eller genom överlåtel­
se av dokument eller på annat sätt frånhända sig förfoganderätten över den
förrän köparen betalar priset. Den rätten har säljaren oberoende av orsa­
ken till att betalningen dröjer. Säljaren är naturligtvis oförhindrad att även 176


 


vid kontantköp åberopa bestämmelserna i förevarande paragraf som ger     Prop. 1988/89:76 honom rätt att, om han enligt avtalet är skyldig att skicka varan till annan     61 § ort, underlåta att sända den.

På motsvarande sätt skyddas köparen redan genom reglerna i 49 §, som föreskriver att köparen inte är skyldig att betala förrän varan hålls tillgäng­lig för honom eller ställs till hans förfogande i enlighet med avtalet.

Stoppningsrätten enligt föreliggande paragraf är underkastad vissa kva­lificerade förutsättningar. Dessa innebär alt det måste föreligga starka skäl att befara ett avtalsbrott från motpartens sida.

Första stycket

Utgångspunkten i första stycket är att del bara är sådana förhållanden som visar sig efter avtalsslutet som får betydelse för rätten att ställa in fullgörelsen. En part kan således inte åberopa bestämmelsen i första styc­ket till stöd för att ställa in en fullgörelse under hänvisning till förhållanden på motpartens sida kända för honom redan när köpeavtalet träffades. Det är i och för sig inte nödvändigt att del skall ha inträffat en förändring i motpartens förhållanden efter avtalsslutet, men det skall vara fråga om förhållanden som har visat sig först efter den tidpunkten.

På köparens sida är del närmast fråga om omständigheter som rör köparens ekonomiska förhållanden som kan ge säljaren anledning att göra bruk av stoppningsrätten. Att köparens betalningsförmåga visar sig vara svag eller alt han i något avseende har handlat så alt hans betalningsvilja kan ifrågasättas är sådana omständigheter som kan ge säljaren starka skäl att anta att köparen inte kommer att fullgöra sin del av avtalet. Om köparen försätts i konkurs eller är föremål för ackordsförfarande finns det starka skäl att ifrågasätta om köparen kan fullgöra sina förpliktelser. 1 sådana fall är det helt klart att säljaren har stoppningsrätt. Att köparen har ställt in sina betalningar eller på annat sätt förklarat sig vara insolvenl utgör också som regel tillräcklig grund för säljaren att hålla inne sin prestation.

Med hänsyn till att del i den ifrågavarande bestämmelsen ställs höga krav på graden av sannolikhet för en parts bristande uppfyllelse av sina förpliktelser kan man bli mera tveksam beträffande andra fall då det finns omständigheter som tyder på att köparen har svag ekonomi. Att en borge­när inte lyckas driva in sin fordran hos köparen tyder visserligen på bristande förmåga eller vilja hos köparen all betala, men varken en sådan omständighet eller en resultatlös utmätning behöver alltid betyda att sälja­ren utan vidare skall ha rätt att hålla inne sin prestation. Exempelvis innebär regeln om beneficium att viss egendom eller inkomst är undanta­gen från utmätning, och även om en utmätningsborgenär inte har fått sin fordran indriven i dess helhet är det fullt möjligt att köparen trots det har medel att betala säljarens fordran, särskilt om den är liten i förhållande lill utmätningsborgenärens fordran. I ett enskilt fall kan del således mycket väl förhålla sig så att det trots utmätningen inte föreligger starka skäl lill anlagande att köparen inte kommer att fullgöra sina förpliktelser. 1 så fall har säljaren inte stoppningsrält.

Motsvarande förhållande kan ofta föreligga vid situationer som upp-      '      177

12   Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 76


kommer som en typisk följd av insolvens eller bristande betalningsvilja, Prop. 1988/89: 76 såsom vräkning, handräckning eller återtagande av en vara som har sålts 61 § på avbetalning med äganderättsförbehåll. Omständigheter av angivet slag kan i allmänhet uppfattas som tecken på att en risk för avtalsbrott förelig­ger, men de ger inte säljaren en självklar rätt att hålla inne sin prestation. Omständigheterna i det enskilda fallet kan nämligen innebära att det trots en händelse av angivet slag inte föreligger tillräckligt starka skäl för att säljaren skall ha rätt att hålla inne sina prestationer.

Även på säljarens sida kan såväl säljarens ekonomiska förhållanden som hans handlande föranleda starka skäl till antagande att han inte kommer att fullgöra en väsentlig del av sina förpliktelser. Del kan även beträffande säljaren vara fråga såväl om att han kan antas sakna resurser eller andra möjligheter till fullgörelse som att han saknar vilja att fullgöra avtalet.

Säljarens bristande betalningsförmåga kan inverka på hans möjligheter att leverera enligt avtalet, exempelvis om han sannolikt inte kan anskaffa det material som han behöver för sin tillverkning. Skall däremot leverans ske från eget lager, har säljarens bristande betalningsförmåga inte samma betydelse för hans förmåga till fullgörelse. Säljarens ekonomiska förhållan­den kan med andra ord ge köparen rätt att hålla inne sina prestationer endast om det med hänsyn till omständigheterna i det konkreta fallet finns starka skäl att anta alt säljaren på grund av sitt ekonomiska läge inte kommer all fullgöra en väsentlig del av sina förpliktelser.

Som exempel på en situation där säljarens handlingssätt ger anledning till ett sådant antagande kan nämnas att säljaren efter köpslutet har under­låtit all vidta sådana åtgärder som är nödvändiga för att fullgörelsen skall kunna ske i rätt tid eller på rätt sätt. Om det t. ex. vid tillverkningsköp visar sig att säljaren inte har gjort sådana beställningar eller träffat andra sådana avtal som behövs för att leverans skall kunna ske på utsatt tid, kan detta ge köparen rätt att hålla inne avtalsenliga betalningar. Motsvarande rätt kan bli aktuell, om del före leveransen visar sig att säljarens prestation på ett väsentligt sätt avviker från avtalet och det kan antas att bristen över huvud taget inte kommer att kunna avhjälpas eller all detta i varje fall inte kan ske utan att det uppstår ett väsentligt dröjsmål med leveransen.

I vissa fall kan även fel i leveranser till andra köpare utgöra gmnd för rätt att hålla inne en prestation. Detta förutsätter dock alt det föreligger ett sådant samband mellan de olika leveranserna att man på grundval av avtalsbrott som drabbat andra köpare kan dra slutsatser även beträffande fullgörelsen av avtalet med den ifrågavarande köparen. Så kan vara fallet om det gäller varor från samma tillverkningsparti och tidigare leveranser till andra köpare har varit behäftade med ett fel som på starka skäl kan antas drabba även den förestående leveransen till köparen.

Rätlen att hålla inne en prestation gäller bara så länge motpartens
ekonomiska förhållanden eller handlingssätt innebär starka skäl att anta
all han inte kommer att fullgöra en väsentlig del av sina förpliktelser.
Förhållandet kan också utvecklas på sådant sätt att parten får rätt att häva
köpet med stöd av 62 §. Innehållandet av den egna prestationen kan
således i många fall vara ett första steg mot hävning av köpet. Rätten att
hålla inne en prestation kan emellertid upphöra på den gmnden att fömt-   178


 


sättningarna för denna faller bort, t. ex. genom att en köpare betalar priset     Prop. 1988/89: 76 eller, i enlighet med vad som framgår av fjärde stycket, ställer säkerhet för    61 § betalningen.

Den försening av avtalets fullgörande som uppkommer genom att en part i enlighet med ifrågavarande bestämmelse har hållit inne sin presta­tion ger inte motparten rätt till påföljder på grund av dröjsmål (jfr 22 och 51 §§). Den part som ställer in sin fullgörelse eller håller inne sin prestation står emellertid själv risken för att fömtsättningarna för detta är för han­den. Om det i efterhand visar sig att bedömningen var felaktig, kan parten drabbas av dröjsmålspåföljder.

Andra stycket

Andra stycket innehåller en specialregel som behandlar det fallet att en sådan situation på köparens sida som avses i första stycket visar sig först efter det att säljaren redan har avsänt varan till köparen. Säljaren får då hindra att varan lämnas ut till köparen.

Om köparen har mottagit ett transportdokument avseende varan ger del honom normalt rätt att erhålla varan. Säljarens stoppningsrätt enligt före­liggande stycke gäller emellertid även i sådana fall. Även om köparen redan har tillställts ett konossement eller en fraktsedel som under vanliga förhållanden skulle ge honom rätt att kräva att varan lämnas ut till honom, får således säljaren använda sig av sin stoppningsrält.

Säljarens rätt enligt andra stycket gäller intill dess att varan kommer i köparens besittning. Har varan en gång lämnats ut till köparen, har sälja­ren inte med stöd av andra stycket någon rätt att få tillbaka varan, inte ens om omständighetema som skulle ha berättigat honom att förhindra varans utlämnande förelåg redan när varan kom i köparens besittning. Underlåter säljaren att i tid tillgripa sin stoppningsrätt, eller lyckas han inte i sina försök att hindra att varan lämnas ut till köparen, förlorar han således definitivt sin rätt enligt detta stycke. Endast om köparen har försalts i konkurs eller om offentlig ackordsförhandling har inletts innan varan lämnades ut till honom kan säljaren enligt 63 § ha rätt att få tillbaka varan, trots att den redan har överlämnats till köparen eller hans konkursbo.

Tredje stycket

Tredje stycket behandlar en parts skyldighet att meddela motparten att han utövar rättigheter som enligt första eller andra stycket tillkommer honom. Den som inställer en fullgörelse eller hindrar att varan lämnas ut skall genast meddela motparten det. Försummar parten den underrättelse­skyldigheten, blir han skyldig att ersätta motparten för skada som drabbar denne på grund av att ett sådant meddelande inte lämnas i lid. Sådan skada kan utgöras av de kostnader som en köpare åsamkas lill följd av att han har anlitat en transportör för alt hämta varan, något som han skulle ha kunnat undvika om säljaren i tid hade meddelat att han avsåg att hålla inne leveransen.

179


 


Fjärde stycket                                                               Prop. 1988/89:76

Av fjärde stycket framgår att en parts rätt att hålla inne sin prestation     62 § upphör om motparten ställer godtagbar säkerhet för sin fullgörelse.

Vad som avses med godtagbar säkerhet torde inte vålla några problem när det gäller köparens betalningsförpliktelser. I vissa fall kan säkerheten utgöras av att betalningsvillkoren ändras till att avse kontant betalning vid leveransen i stället för leverans mot kredit eller betalning mot faktura. 1 de flesta fall torde emellertid den normala formen av säkerhet som en köpare måste prestera när det föreligger starka skäl att anta att han inte kommer alt uppfylla en väsentlig del av sina förpliktelser utgöras av en bankgaranti eller något likvärdigt åtagande att svara för köparens betalningsförpliktel­se.

I fråga om säljarens förpliktelser kan säkerhet inte erbjudas på samma sätt som när det gäller köparens prestation. Vad som kan krävas blir i hög grad beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. Enbart en försäk­ran från säljaren alt köpet kommer att fullföljas kan inte vara tillräckligt vid en situation enligt första stycket, eftersom en sådan försäkran inte innebär någonting utöver det åtagande som redan följer av avtalet. Sälja­ren måste därför prestera någonting som säkerställer att den omständighet som utgör gmnden för att köparen utövar sin stoppningsrätt faller bort eller i vart fall förlorar i styrka så mycket att det inte längre kan anses föreligga starka skäl att anta att säljaren kommer att göra sig skyldig till avtalsbrott. Om det exempelvis har ifrågasatts huruvida säljaren kan leve­rera ett varuparti med den rätta kvaliteten, kan säljaren genom prover visa att han har skaffat sig förutsättningar för att leverera avtalad kvalitet. Förhållandena kan också vara sådana att säljaren för att undanröja de förutsättningar som ger köparen stoppningsrätt enligt förevarande para­graf måste ställa säkerhet för betalningen av den skadeståndsskyldighet som kan följa av ett kommande avtalsbrott.

Hävning

62 §'

Står det klart att det kommer att inträffa ett avtalsbrott som ger en part rätt att häva köpet, får denne häva redan före tiden för fullgörelsen. Hävningen är dock ulan verkan, om motparten genast ställer godtagbar säkerhet för att han kommer att fullgöra köpet.

(jfr 66 § i arbetsgruppens förslag)

Paragrafen behandlar en parts rätt att häva köpet på gmnd av ett befarat avtalsbrott från motpartens sida. Denna bestämmelse är, liksom reglerna om stoppningsrätt i 61 §, tillämplig på avtalsbrott såväl på säljarens som på köparens sida.

I 1905 års lag behandlas säljarens rätt att häva köpet vid vissa fall av köparens anteciperade betalningsdröjsmål i 39 §.

Om det står klart att det kommer att inträffa ett avtalsbrott som ger en

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                             180


 


part rätt att häva köpet, får denne enligt förevarande paragraf häva redan     Prop. 1988/89: 76

före tiden för fullgörelsen. Vid en jämförelse med kraven för stoppnings-     62 §

rätt i 61 § första stycket framgår att det i förevarande paragraf ställs högre

krav för rätt att häva. Detta framstår som helt naturiigt. 61 § första stycket

gäller en parts rätt att hålla inne sin prestation på gmnd av ett befarat

avtalsbrott från motpartens sida. Innehållandet av en prestation är ofta en

första reaktion som sedan följs av hävning, om motparten inte fullgör sin

del av avtalet.

En ytteriigare fömtsättning för att en part skall ha rätt att häva i förtid är att det väntade avtalsbrottet skulle ge rätt till hävning när det inträffar. Den fömtsättningen innebär en hänvisning till lagens allmänna hävnings­fömtsättningar. Det primära kravet blir därigenom att det förväntade avtalsbrottet skall vara väsentligt (jfr 25, 39 och 54 §§). Vid köp som avses i 26 § - lillverkningsköp och köp av varor som har anskaffats särskilt för köparen efter dennes anvisningar — får köparen häva köpet på gmnd av säljarens dröjsmål bara om köparens syfte med köpet är väsentligen förfe­lat genom dröjsmålet. Det kravet skall beaktas även vid hävning enligt förevarande lagrum, liksom den begränsning av säljarens hävningsrätt som följer av 54 § fjärde stycket.

Rätten till hävning enligt förevarande paragraf är inte beroende av orsaken till det väntade avtalsbrottet. Tillämpningsområdet för paragrafen är därför mer vidsträckt än för regeln i 61 § om parts rätt att hålla inne sin prestation. Står det klart au ett väsentligt avtalsbrott från motpartens sida kommer att inträffa, får köpet hävas oberoende av vilka omständigheter som ger anledning till farhågorna. Dessa omständigheter kan därför i och för sig ligga helt utanför motpartens kontroll.

Kravet på att det skall stå klart att ett hävningsgmndande avtalsbrott kommer att inträffa innebär inte att motparten behöver vara ur stånd att påverka hävningsfömtsättningarna. Enligt andra meningen är således häv­ningen utan verkan om motparten genast ställer godtagbar säkerhet för sin fullgörelse. Likaså bör det vara möjligt för en part att avvärja en hävning genom att genast förebringa omständigheter med avseende på utsikterna för en riktig fullgörelse som visar att det inte längre kan anses stå klart att ett avtalsbrott kommer att inträffa. Det bör framhållas att vad som är tillräckligt för att avvärja hävningspåföljden, dvs. omkullkasta bedöm­ningen att det är klart att ett avtalsbrott kommer att inträffa, inte nödvän­digtvis behöver vara tillfyllest för att även fömtsättningama för att en part skall ha rätt enligt 61 § att hålla inne sin prestation skall falla bort. Sådana starka skäl som enligt den paragrafen är fömtsättningen för att hålla inne en prestation kan således föreligga trots att hävningsfömtsättningama har fallit bort.

Den som häver köpet enligt förevarande paragraf står risken för att fömtsättningarna för åtgärden är för handen. Visar det sig i efterhand att fömtsättningar för hävning inte förelåg, kan den hävande parten bli skyl­dig att ersätta motpartens skada.

181


 


Konkurs m. m.                                                                Prop. 1988/89: 76

63 §'                                                                            "§

Har en part försatts i konkurs, får konkursboet inträda i avtalet. Motpar­ten får kräva att boet inom skälig tid ger besked om det vill inträda.

Inträder konkursboet i avtalet och är tiden för motpartens fullgörelse inne, får denne kräva att boet fullgör sin prestation eller, om anstånd har medgetts, utan oskäligt uppehåll ställer godtagbar säkerhet för sin fullgö­relse. Är tiden för motpartens fullgörelse inte inne, får denne kräva säker­het om det av särskild anledning är nödvändigt för att skydda honom mot föriusl.

Orn boet inte inom skälig tid efter motpartens krav enligt första stycket inträder i avtalet eller inte efterkommer motpartens krav enligt andra stycket, får motparten häva köpet.

Överlämnas varan till köparen eller hans konkursbo efter det att köpa­ren har ansökt om förordnande av god man enligt ackordslagen (1970:847) eller försatts i konkurs och har betalning inte skett, får säljaren kräva att varan lämnas tillbaka. Varan behöver dock inte lämnas tillbaka, om betalning sker genast eller, i fall då priset inte ännu har förfallit till betalning, köparen eller konkursboet inom skälig tid efter uppmaning ställer godtagbar säkerhet för betalningen.

Om konkursboet har sålt varan eller på annat sätt har förfogat över den så att den inte kan lämnas tillbaka väsentligen oförändrad och oförmin­skad, skall konkursboet anses ha inträtt i avtalet.

(jfr 67 § i arbetsgmppens förslag)

1905 års lag innehåller i 39 och 40 §§ regler om säljarens rättigheter vid köparens konkurs m. m.

Paragrafen reglerar vissa frågor som blir aktuella om en part försätts i konkurs m. m. Första stycket innehåller en generell regel om ett konkurs­bos rätt till inträde i konkursgäldenärens köpeavtal. Andra stycket anger all motparten i vissa fall kan kräva säkerhet för konkursboets fullgörelse. Tredje stycket reglerar vad som krävs för att en part skall ha rätt att häva köpet med anledning av att den andra parten har försatts i konkurs. Fjärde stycket innebär att säljaren i vissa fall har rätt att få tillbaka varan vid köparens konkurs m. m. Av femte stycket framgår betydelsen av att kon­kursboet förfogat över en mottagen vara.

Första stycket

I första stycket anges att ett konkursbo har en generell rätt att träda in i konkursgäldenärens avtal. Bestämmelsen gäller såväl vid köparens som vid säljarens konkurs. Om inte boet på eget initiativ har lämnat motparten besked om sin avsikt att inträda, får motparten inte häva avtalet enligt tredje stycket förrän konkursboet beretts tillfälle att inträda i köpet.

Bestämmelsen om inträdesrätt innebär inte att en motpart vid alla typer av köp behöver finna sig i att konkursboet fullgör gäldenärens prestation. När det gäller köparens konkursbo där köparens prestation i allmänhet består enbart eller huvudsakligen i att betala pengar, är det ingen nackdel

Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                              182


 


för motparten att motta köparens prestation från konkursboet. Annorlun- Prop. 1988/89:76 da kan del emellertid förhålla sig när det är säljaren som har gått i konkurs. 63 § Om säljarens prestation avser leverans av standardvaror, kan ett rörelse­drivande konkursbo ofta fullgöra gäldenärens åtagande utan nackdel för motparten. Är det däremot fråga om att en viss säljares speciella förutsätt­ningar såsom exempelvis personliga kunskaper och yrkesskicklighet är av betydelse för köpeavtalet, är det inte lika självklart att köparen bör finna sig i alt motta leveransen från konkursboet. I sådana och liknande fall har motparten en möjlighet att med stöd av reglerna om anteciperat avtals­brott i 62 § häva köpet när ett väsentligt avtalsbrott kommer att inträffa därför att konkursboet saknar förutsättningar att leverera en avlalsenlig vara.

Reglerna om inträdesrätt tar sikte på framför allt sådana fall då motpar­ten inte har fullgjort sin prestation vid konkursutbrottet. Om motparten redan dessförinnan har presterat kan boet nämligen i regel behålla presta­tionen utan att fullgöra sin prestation, och motparten blir då hänvisad till att såsom övriga fordringsägare bevaka sin fordran för rätt till eventuell utdelning i konkursen. Boets intresse av att i dessa situationer träda in inskränks därför till fall då motparten kan återkräva sin prestation, vilket exempelvis är fallet när en säljares rätt till den levererade varan är sakrätts­ligt skyddad.

Motparten får kräva att boet inom skälig tid lämnar besked om sin avsikt att inträda. För motparten är det i allmänhet angeläget alt så snart som möjligt få besked om konkursboets avsikt. För det fall att boel inte skulle önska överta konkursgäldenärens roll i avtalsförhållandet måste motparten nämligen, om han är säljare, söka en alternativ avsättning för sin vara och, om han är köpare, träffa avtal med annan leverantör.

Vid bedömningen av vilken tid som enligt bestämmelsen skäligen skall stå till konkursboels förfogande för att lämna besked om sin avsikt att träda in i avtalet får en avvägning ske mellan å ena sidan de faktorer som påverkar konkursboets behov av skäligt rådrum för överväganden och å andra sidan motpartens befogade intresse av ett snabbi besked. Faktorer som därvid bör beaktas är bl. a. köpets omfattning och den typ av vara som köpet avser. Om det är fråga om en vara som är underkastad snabba prisändringar eller som är mycket efterfrågad på marknaden eller om avtalet har begränsad ekonomisk betydelse, måste det kunna förutsättas att konkursboet skall lämna ett snabbt besked. Är det däremot fråga om exempelvis ett lillverkningsköp av större ekonomisk betydelse, måste boet kunna få en något längre tid på sig för att ta ställning till ett inträde.

Ett meddelande från konkursboet om att del avser att träda in i avtalet tillhör inte den kategori av meddelanden som enligt 82 § får åberopas utan hinder av att det försenas, förvanskas eller inte kommer fram, utan boet får stå risken i detta hänseende.

I och för sig är det inte nödvändigt att konkursboets besked lämnas
genom en uttrycklig förklaring eller ett särskilt meddelande. En åtgärd som
ger klart uttryck för boets avsikt kan tillmätas samma betydelse som ett
uttryckligt meddelande. Ett exempel härpå är att boet sänder full betalning
för en vara som har mottagits efter konkursutbrottet.                           183


 


När boet utnyttjar sin inträdesrält, inträder det i gäldenärens rättigheter     Prop. 1988/89:76 och skyldigheter fullt ut i enlighet med avtalet. För de övertagna förpliktel-     63 § serna ikläder sig boet massaansvar. Om konkursboet begår avtalsbrott, kan motparten i full utsträckning göra gällande påföljder mot boet. Även skadeståndskrav med anledning av boets avtalsbrott utgör en massaford­ran.

En situation som emellertid kan tänkas uppstå är om konkursboet inte självmant meddelar någon avsikt att inträda och motparten inte heller utnyttjar sin möjlighet att få besked om boets avsikt. En sådan passivitet innebär inte att boet har inträtt i avtalet. Ej heller är detta fallet om boel underlåter att besvara motpartens förfrågan om en eventuell avsikt att inträda. I det senare fallet inträder enligt tredje stycket en hävningsrätt för motparten.

Andra stycket

Bestämmelserna i andra stycket bygger på principen att konkursboels motpart i avtalet efter boets inträde inte skall behöva fullgöra sin presta­tion gentemot boet med mindre än att boel uppfyller sin del av avtalet eller ställer godtagbar säkerhet för sin fullgörelse. I och för sig anges redan i 10 § att parternas prestationer skall utväxlas samtidigt. Varje part ges därige­nom en säkerhet för att också den andra parten fullgör sin del av avtalet innan han fullgör avtalet för egen del. När boet träder in, kan motparten emellertid inte utan vidare återta ett åtagande i köpeavtalet om leverans mot kredit respektive förskottsbetalning för varan. Boet övertar nämligen vid inträdet fullt ul de villkor som gällde för konkursgäldenären. Enligt andra meningen kan motparten dock, om konkursboets prestation skall ske senare, kräva säkerhet som villkor för den egna prestationen. När sådant krav har framställts, skall konkursboet ställa godtagbar säkerhet utan oskäligt uppehåll. Detta gäller oavsett boets ekonomiska ställning. Säkerheten kan utgöras av bankgaranti, pantförskrivning, borgensförbin­delse eller liknande som skäligen kan godtas. För köparens del skall säker­heten trygga betalningen av köpeskillingen, medan den säkerhet som en säljare skall ställa får avse den skada som kan drabba köparen om avtalet eventuellt inte uppfylls från boets sida. 1 stället för att ställa säkerhet kan boet naturligtvis välja att fullgöra sin prestation.

I de flesta fall torde motparten innan tiden för hans egen fullgörelse är
inne inte ha något befogat intresse av säkerhet vid sidan av det massa­
ansvar som boet genom sitt inträde i avtalet har påtagit sig. Under vissa
speciella förutsättningar kan det dock vara rimligt att krav på säkerhet kan
ställas redan tidigare. En sådan situation kan föreligga när köparens kon­
kursbo träder in i ett avtal som avser en vara som skall tillverkas speciellt
för köparen och en lång leveranstid är avtalad. Om boet inte har medel att
betala för produkten när leveranstiden är inne, gör säljaren en förlust om
han inte kan få avsättning för varan på annat sätt. För denna och liknande
situationer ges därför en möjlighet för motparten att kräva säkerhet av
konkursboet redan innan prestationen till boet skall ske, nämligen om det
av särskild anledning är nödvändigt för att skydda motparten mot förlust.
Rätten att på detta stadium kräva säkerhet är avsedd endast för sådana  184


 


undantagsfall där det med hänsyn till boets ställning och andra omständig-     Prop. 1988/89:76 heter föreligger en uppenbar risk för att boets tillgångar inte skall räcka till     63 § för att boet skall kunna fullgöra sin prestation.

I den situation som avses är det inte nödvändigt att säkerheten omfattar boets fullgörelse i dess helhet. Storleken av den säkerhet som kan begäras får bedömas genom en uppskattning av dels den förlust som ett avtalsbrott kan förorsaka motparten, dels boets möjligheter att täcka en sådan förlust.

Tredje stycket

Om boet inte inom skälig tid efter motpartens krav på besked inträder i avtalet eller om det inte ställer säkerhet enligt andra stycket, får motparten häva köpet. Hävningen innebär för den hävande parten att han befrias från skyldigheten all fullgöra sin del av köpeavtalet. Har han före konkurs-utbrottet helt eller delvis fullgjort sin del av köpeavtalet, är hans möjlighe­ter att återfå prestationen starkt begränsade. När köparen har försatts i konkurs kan säljaren återfå den sålda varan endast om hans rätt till den är sakrättsligt skyddad, exempelvis genom äganderättsförbehåll. Vid sälja­rens konkurs är köparen hänvisad till att bevaka sin fordran i konkursen och avvakta eventuell utdelning vid anspråk på betalning som har utgetts före konkursen.

Fjärde stycket

Fjärde stycket innehåller i första meningen en bestämmelse som i vissa fall ger säljaren en rätt att få tillbaka en vara som har överlämnats till köparen. Regeln blir tillämplig om varan, utan att betalning har skett, överlämnas till köparen eller dennes konkursbo efter det att köparen har ansökt om god man enligt ackordslagen eller har försatts i konkurs. Under angivna fömtsättningar får säljaren kräva att varan lämnas tillbaka. Re­geln torde bli tillämplig i första hand när säljaren vid varans utlämnande inte kände till konkursen respektive ackordsförfarandet. Dock är inte sådan ovetskap hos säljaren någon fömtsättning för rätt till återtagande. Omständigheterna kan vara sådana att säljaren visserligen kände till köpa­rens konkurstillstånd men i praktiken inte, eller endast med svårigheter eller till stora kostnader, kunde hindra att varan lämnades ut till köparen eller hans konkursbo.

Bestämmelsen förutsätter inte att varan har sålts på kredit. Tvärtom torde den vanligaste situationen vara att varan har sålts mot kontant betalning men säljaren utan vetskap om förhållandena på köparens sida medger att varan lämnas ut. Däremot är bestämmelsen inte tillämplig om köparen redan har betalat.

Enligt första meningen får säljaren kräva att varan lämnas tillbaka, men konkursboet har enligt andra meningen möjlighet att behålla varan genom att genast betala för den. Är priset inte förfallet till betalning, får boet också behålla varan om det förklarar sig villigt att betala och efter anma-ning ställer godtagbar säkerhet för betalningen.

Bestämmelserna i förevarande stycke medför att det skapas ett undantag
från principen i 54 § fjärde stycket om att säljaren förlorar sin rätt att häva
köpet när varan har överlämnats till köparen.                                       185


 


Femtestycket                                                                Prop. 1988/89:76

Detta stycke innehåller en regel för det fallet att konkursboet har förfo-     64 § gal över varan på sådant sätt att den inte kan återställas till säljaren i väsentligen oförändrat eller oförminskat skick. I ett sådant fall medför boets handlande att boet skall anses ha trätt in i avtalet, vilket också innebär att säljarens fordran på betalning utgör massagäld i boet.

Gemensamma bestämmelser om hävning och omleverans Verkningar av hävning och omleverans

64 §

Hävs köpet, bortfaller säljarens skyldighet att överlämna varan och köparens skyldighet att betala och medverka till köpet.

I den mån köpet har fullgjorts får vardera parten kräva att motparten lämnar tillbaka vad han har tagit emot. Var och en får därvid hålla inne vad han har tagit emot till dess att den andre ger ut vad han skall lämna tillbaka samt betalar eller ställer godtagbar säkerhet för skadestånd och ränta som han kan vara skyldig att erlägga.

Om säljaren skall företa omleverans, får köparen hålla inne vad han har tagit emot till dess att omleverans sker.

(jfr 68 § i arbetsgmppens förslag)

Andra stycket i förevarande paragraf motsvaras av 57 § i 1905 års lag, medan bestämmelser motsvarande dem i första och tredje styckena saknas i 1905 års lag.

Första stycket

Första stycket innehåller den gmndläggande regeln om vad en hävning av ett köp innebär. Regeln tar i första hand sikte på sådana fall då någon prestation ännu inte har fullgjorts. Enligt regeln innebär hävningen att säljarens skyldighet att överlämna varan liksom köparens skyldighet att betala för den upphör. Även köparens skyldighet att i övrigt medverka till köpet upphör.

Vilken inverkan hävningen får för andra förpliktelser som kan åvila en part på gmnd av köpeavtalet får bedömas med hänsyn till föreliggande omständigheter i det särskilda fallet. I sakens natur ligger att skadestånds­skyldighet som eventuellt belastar endera parten inte faller bort om avtalet hävs. En hävning kan också medföra att det uppstår nya skyldigheter för en part. 1 73 § föreskrivs en skyldighet för köparen att vidta åtgärder för att vårda varan om han har tagit emot den eller, under vissa fömtsättningar, att ta hand om en vara som har sänts till honom.

Andra stycket

Andra stycket anger principerna för genomförandet av hävning när
köpet har fullgjorts. Vardera parten får kräva alt motparten lämnar tillba­
ka vad han har tagit emot. Har köparen enligt 73 § tagit vård om varan för
säljarens räkning och sålt den med stöd av 76 §, blir han i stället enligt 78 §
skyldig att återställa det överskott som han därvid har uppburit.              186


 


Som framgår av 66 § är ett återställande av varan inte i alla situationer Prop. 1988/89: 76 en nödvändig fömtsättning för köparens rätt att häva köpet. Om köparen 65 § enligt 66 § ar berättigad att häva köpet trots att han inte kan återlämna varan eller inte kan återlämna den i oförändrat skick, får säljaren givetvis inte heller kräva del. Kan emellertid köparen i andra fall än som avses i 66 § inte lämna tillbaka varan, skall han i stället utge ersättning för den. Kan han lämna tillbaka varan endast i förändrat skick, skall han utge ersättning för värdeminskningen.

Vid avbetalningsköp gäller särskilda regler om återställande av gods och om avräkning mellan säljare och köpare, se lagen (1978:599) om avbetal­ningsköp mellan näringsidkare m.fl.

Av andra stycket framgår vidare att vardera parten har rätt att hålla inne vad han själv skall ge ut lill dess att den andra parten utger vad han skall återbära. Denna rätt, detentionsrätt, får utövas även med avseende på skadestånd och ränta som motparten kan vara skyldig att erlägga. Rätten att hålla inne upphör om motparten betalar eller ställer godtagbar säkerhet för vad han är skyldig att betala.

Beträffande krav mot köparen avseende skadestånd eller ränta gäller att säljaren självfallet inte får hålla inne större del av köpesumman än som svarar mot dessa krav. Med säljarens skadeståndskrav kan i detta hänseen­de jämställas krav på ersättning enligt 65 § för den nytta som köparen har haft av varan. Säljarens rätt att hålla inne köpesumman till säkerhet för skadestånds- och räntekrav gäller oberoende av om det föreligger fömtsätt­ningar för kvittning.

Köparen får för sin del hålla inne varan till säkerhet för skadeståndskrav mot säljaren till dess alt skadeståndet betalas eller säkerhet för kravet ställs. Denna köparens rätt gäller oberoende av om priset har betalats eller ej.

Tredje stycket

Tredje stycket innehåller en bestämmelse som ger köparen rätt att hålla inne den levererade varan i avvaktan på att omleverans sker. Denna rätt gäller både när del är fråga om en omleverans som köparen har krävt (34 §) och när säljaren med stöd av 36 § själv valt att omleverera. Att köparens rätt enligt tredje stycket gäller till dess att omleverans sker innebär alt säljaren har rätt att vid omleverans få tillbaka den felaktiga varan.

65 §

Hävs köpet, skall köparen ge ut den avkastning av varan som han har fått saml betala skälig ersättning om han har haft annan nytta av varan.

Om säljaren skall lämna tillbaka betalningen, skall han betala ränta från den dag han tog emot betalningen.

(jfr 69 § i arbetsgruppens förslag)

Paragrafens första stycke innehåller en regel om köparens skyldighet att vid hävning ge ut avkastning av varan och betala ersättning för annan nytta som han har haft av den. Andra stycket gäller säljarens skyldighet att

187


 


utge s.k. avkastningsränta på det belopp han skall betala tillbaka till     Prop. 1988/89:76
köparen.                                                                       65 §

I 1905 års lag finns ingen motsvarighet till förevarande paragraf

Första stycket

Bestämmelsen skall ses mot bakgmnd av regeln i 64 §, enligt vilken köparen vid hävning är berättigad att återfå hela det belopp som han har betalat, oavsett om han före hävningen har tillgodogjort sig avkastning av varan eller haft annan nytta av den.

Med avkastning avses i detta sammanhang inte sådan som fömtsätter särskilda åtgärder eller insatser i samband med varans användning utan endast sådan avkastning som är direkt knuten till varan, såsom utdelning på aktier eller vissa hyresintäkter. Har köparen däremot använt varan på sådant sätt att den gett inkomster, är det inte fråga om avkastning i den mening som avses med bestämmelsen.

För annan nytta som köparen har haft av varan skall han betala skälig ersättning till säljaren. Denna regel skall ses mot bakgmnd av att en hävning kan ske relativt lång tid efter det att köparen har mottagit varan (jfr bestämmelsen i 33 § om två års reklamationsfrist vid fel). Det skulle i många fall framstå som oskäligt om köparen inte skulle behöva lämna något vederlag för den nytta han haft av varan. Ersättning bör utgå endast i de fall då köparen annars skulle få en fördel av varan på säljarens bekost­nad. Ersättningen för nyttan bör därför bestämmas vid en skälighetsbe­dömning, varvid hänsyn får tas till det eventuella obehag och de kostnader som vållats köparen på gmnd av felet. Vid den prövningen får felets ekonomiska betydelse, såsom kostnader, produktionsbortfall och andra olägenheter och besvär som felet kan ha medfört för köparen, beaktas som faktorer vilka skall minska köparens ersättningsskyldighet. Den ekonomis­ka nyttan som köparen har haft av en vara skall bedömas mot bakgmnd av köparens situation före köpet. Om köparen har anskaffat en ny maskin för att ersätta en motsvarande av äldre typ, skall således inte hela den produk­tion som köparen före hävningen har uppnått med den nya maskinen anses utgöra den ekonomiska nyttan av varan utan endast den del av produktionen som har åstadkommits med hjälp av den nya maskinens högre kapacitet.

Att köparen har rätt till ersättning för försvarliga kostnader som han har lagt ned på varan framgår av 75 §.

Bestämmelsen innehåller ingen uttrycklig regel om köparens eventuella skyldighet att utge ersättning för att han, utan att ha gått miste om rätten att häva, exempelvis har förbmkat varan. Enligt 66 § andra stycket får köparen i vissa fall häva köpet trots att varan inte kan återlämnas oföränd­rad eller oförminskad. 1 sådana fall får den nytta som köparen har haft av varan ersättas enligt förevarande bestämmelse.

Om köparen avyttrar en vara för säljarens räkning därför att han inte är skyldig att ta vård om den längre, blir han enligt reglema i 76 § skyldig att i stället redovisa för vad han uppburit.

188


 


Andra stycket                                                               Prop. 1988/89:76

Säljarens skyldighet enligt andra stycket att utge ränta, s. k. avkastnings- 66 § ränta, från den dag han mottog betalningen föreligger oberoende av om det hävningsgmndande avtalsbrottet har inträffat på köparens eller säljarens sida. Räntan omfattar tiden från det betalningen mottogs och är inte beroende av leveranstidpunkten. Således skall ränta utgå även på för­skottsbetalningar som skall återlämnas.

Avkastningsräntan skall löpa till och med den dag då återbetalning sker eller, om återbetalning inte sker i rätt tid, till och med den dag från vilken dröjsmålsränta skall utgå.

1905 års lag innehåller — som nyss framhållits — inga regler om avkast­ningsränta. I räntelagen (1975:635) finns däremot sådana bestämmelser i 2 § andra stycket. Dessa gäller endast återgång av betalning då avtal hävts till följd av betalningsmottagarens kontraktsbrott. Räntelagens regler om avkastningsränta har därför anpassats till förevarande bestämmelse i köp­lagen (se lagförslag 2).

Bortfall av rätt till hävning och omleverans

66 §'

Köparen får häva köpet eller kräva omleverans endast om han kan lämna tillbaka varan väsentligen oförändrad och oförminskad.

Rätten att häva köpet eller kräva omleverans går dock inte förlorad, om

1.  varan har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom sin
egen beskaffenhet eller något annat förhållande som inte beror på köparen,

2.  varan har förstörts, försämrats eller minskat till följd av en åtgärd som har varit nöci vändig för att undersöka om varan är felfri, eller

3.  varan helt eller delvis har sålts vidare i vanlig ordning eller använts av köparen för förutsatt bmk innan han märkte eller borde ha märkt det fel på grund av vilket han vill häva köpet eller kräva omleverans.

Rätten alt häva köpet eller kräva omleverans går inte heller förlorad, om köparen ersätter säljaren den minskning i varans värde som är en följd av att varan har försämrats eller minskat.

(jfr 70 § i arbetsgmppens förslag)

I 1905 års köplag motsvaras föreliggande paragraf av stadganden i 57 och 58 §§, som emellertid saknar motsvarighet till punkt 3 i andra stycket och till tredje stycket.

De gmndläggande bestämmelserna om köparens rätt att häva ett köp finns 22, 25, 26, 30, 37, 39 och 41 §§. Rätten lill hävning vid partiellt avtalsbrott framgår av 43 §, och rätten till hävning vid successiv leverans anges i 44 §. Vissa begränsningar i köparens hävningsrätt framgår av 24 och 29 §§. I förevarande paragraf finns ytterligare begränsningar av köpa­rens rätt att häva. Dessa begränsningar innebär att köparen normalt har rätt att häva köpet bara om han kan lämna tillbaka varan väsentligen oförändrad och oförminskad.

På motsvarande sätt finns de gmndläggande bestämmelserna om köpa­rens rätt till omleverans i 30, 34 och 41 §§. Rätten till omleverans vid

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                                             189


 


partiellt avtalsbrott regleras i 43 §. Vissa begränsningar i köparens rätt lill     Prop. 1988/89:76 omleverans framgår av 35 §. Andra begränsningar följer av förevarande     66 § paragraf Dessa begränsningar innebär att köparen normalt har rätt till omleverans bara om han kan lämna tillbaka varan väsentligen oförändrad och oförminskad.

Första stycket

Första stycket anger som huvudregel att köparen får häva köpet eller kräva omleverans endast om han kan lämna tillbaka varan väsentligen oförändrad eller oförminskad. Vissa särskilda undantag från huvudregeln finns i andra stycket. Som ett allmänt undantag gäller dock enligt tredje stycket att köparens rätt all häva eller kräva omleverans inte går förlorad om köparen ersätter säljaren för den minskning i varans värde som är en följd av att den har försämrats eller minskat.

Andra stycket

Andra stycket innehåller i förhållande till huvudregeln i första stycket vikliga undanlag som ger köparen rätt att häva köpet eller kräva omleve­rans trots att han inte kan återställa varan i det skick som förutsätts i första stycket.

Andra stycket innebär härigenom en modifiering av reglerna i 12— 16 §§ om risken för varan genom att säljaren, i den utsträckning som närmare anges, när hävningsgrund föreligger står risken för varan trots att den har avlämnats.

Punkt 1. Som exempel på varor som kan försämras eller minska genom sin egen beskaffenhet kan nämnas lättflyktiga vätskor som avdunstar samt färskvaror. Om köpet avser frukt som har avlämnats för sent och som hunnit ruttna då hävningen blir aktuell, kan undantaget i punkt I bli tillämpligt. Ofta kan det föreligga ett samband mellan hävningsgrunden och varans försämring, t. ex. när en maskin havererar på grund av mate­rialfel. Har emellertid köparen visat oaktsamhet genom att fortsätta att använda en vara sedan den visat sig vara felaktig och därigenom skadats och har skadan till föjd av den fortsatta användningen ökats, har inte förändringen skett endast på grund av varans egen beskaffenhet. Vilka krav som i detta och i liknande fall kan ställas på köparen kan variera starkt och får bli beroende på bl. a. varutyp och köparens fackkunskaper.

Rätten till hävning eller omleverans är vidare bevarad om varan föränd­rats till följd av ett förhållande som inte beror på köparen. Skadas varan i anslutning till säljarens befattning med den, exempelvis när säljaren av­hjälper ett fel eller i samband med monteringsarbeten efter leveransen, har köparen alltså rätt all häva eller kräva omleverans. Detta är också fallet när säljaren har gett felaktiga eller bristfälliga instruktioner om varans användning med påföljd att den skadas.

Uttrycket "förhållanden som inte beror på köparen" innebär att även vådahändelser omfattas av säljarens ansvar, om det föreligger allmänna förutsättningar för hävning eller omleverans. Om exempelvis varan brin­ner upp eller blir stulen, ulan att vare sig säljaren eller köparen kan lastas

190


 


för del, utgör det inget hinder för köparens rätt all häva köpet eller kräva     Prop. 1988/89:76
omleverans.                                                                  66 §

Punkt 2. Den undersökning av varan som köparen enligt 31 § har att göra så snart omständigheterna medger det efter varans avlämnande skall enligt den bestämmelsen ske i enlighet med god affärssed. 1 vissa fall torde emellertid en sådan undersökning inte vara tillräcklig för att upptäcka fel. Om köparen gör en gmndligare undersökning, antingen i anslutning lill varans avlämnande eller senare, skall inte hävningsrätten eller rätten att kräva omleverans gå förlorad om köparen exempelvis har brutit varans förpackning eller utsatt varan för prov i samband med undersökningen. Det måste dock förutsättas att de åtgärder köparen har vidtagit vid under­sökningen har varit nödvändiga eller i vart fall försvarliga med hänsyn till omständigheterna.

Vill köparen åberopa t. ex. dröjsmål med varans avlämnande, har han i regel ingen anledning att undersöka den och kan därför inte heller åberopa föreliggande bestämmelse för rätt all återlämna varan i försämrat skick.

Punkt 3. Bestämmelsen tar framför allt sikte på det fallet att varan är avsedd för vidareförsäljning, men den är tillämplig även när varan sålts vidare utan att detta ursprungligen har varit förutsatt. Efter vidareförsälj­ning kommer hävning och omleverans vanligen i fråga endast om den senare köparen för sin del har hävt köpet eller framställt krav på omleve­rans. Om den senare köparen har hävt sill köp på grund av ett fel som förelåg redan när varan överlämnades lill den förste köparen, kan denne med stöd av bestämmelsen i punkt 3 rikta samma krav mot den ursprung­lige säljaren. Den grundläggande förutsättningen är givetvis att det rör sig om fel som förelåg redan vid det första köpet. Den omständigheten att den senare köparen har hunnit konsumera varan eller del av den eller på annat sätt har använt den så att den inte kan återställas i ursprungligt skick utgör inget hinder för den ursprunglige köparens rätt alt häva eller kräva om­leverans. Han är givelvis dock skyldig att tijl sin säljare återställa varan sådan han erhållit den från sin köpare (jfr 64 § andra stycket).

Köparen förlorar inte heller rätten att häva köpet eller att kräva omleve­rans, om varan har försämrats, minskat eller skadats medan den använts av köparen för förutsatt bruk innan köparen märkte eller borde ha märkt det fel som åberopas till stöd för hävningen eller kravet på omleverans. Med förutsatt bruk avses vad som är normalt för en vara av ifrågavarande slag men även en sådan speciell användning som var känd för säljaren. Om köpet gäller en maskin, kan säljaren således inte motsätta sig hävning eller krav på omleverans endast genom att hänvisa till att maskinen blivit sliten och inte längre är likvärdig med en ny, ifall köparen använt maskinen på avsett sätt innan den visar sig vara felaktig. Motsvarande gäller om köpa­ren har konsumerat eller förbrukat en vara. Detta kan vara fallet om köparen har använt en felaktig råvara i sin tillverkning.

När varan trots att den är behäftad med fel har en viss användbarhet, blir köparen dock som framgår av 65 § skyldig att utge skälig ersättning för den nytta som han har haft av varan.

Både vid vidareförsäljning och vid köparens egen användning av varan
är förutsättningen att försäljningen respektive användningen skall ha skett       191


 


innan köparen märkt eller borde ha märkt det fel som åberopas för häv- Prop. 1988/89:76 ning eller krav på omleverans. Har köparen således sålt varan vidare, trots 66 § att han kände till felet, kan han inte senare häva eller kräva omleverans på grund av det felet, om han inte kan åstadkomma all varan återlämnas till den ursprunglige säljaren. På samma sätt är hävning eller omleverans utesluten, om köparens användning efter det att han har upptäckt ett fel medför att varan inte kan återlämnas väsentligen oförändrad eller oför­minskad.

Tredje stycket

Enligt tredje stycket förlorar köparen inte rätten att häva köpet eller kräva omleverans, om han ersätter säljaren den minskning i varans värde som är en följd av att varan har försämrats eller minskat. I förhållande till andra stycket innebär detta en utvidgning, eftersom köparen även vid annat hinder än som avses i andra stycket har rätt till hävning eller omleverans, förutsatt att han ersätter säljaren för minskningen i varans värde. Bestämmelsen blir tillämplig när en vara visserligen kan återlämnas men inte i det skick som förutsätts i första stycket och ingen av fömtsätt­ningarna i andra stycket föreligger. Har en vara som är behäftad med fel skadats genom köparens vållande, får han enligt regeln häva eller kräva omleverans om han återlämnar varan och ersätter säljaren för den värde­minskning som skadan har medfört.

Ett annat fall då tredje stycket blir tillämpligt är när förutsättningar enligt andra stycket i och för sig föreligger men köparen av någon anled­ning ser sig nödsakad att använda varan även en viss tid efter det att felet har uppdagals, exempelvis därför att han är beroende av varan i sin produktion. I ett sådant fall går köparen inte miste om rätten till hävning eller omleverans på grund av att varan genom den fortsatta användningen förlorar i värde, förutsatt att han ersätter säljaren för värdeminskningen.

Regeln i tredje stycket gäller oberoende av vad som är orsaken till värdeminskningen. Men den förutsätter naturligtvis att de grundläggande förutsättningarna för hävning respektive omleverans föreligger. Regeln ger således inte något utrymme för att "köpa" sig till hävningsrätt i varje situation där ett fel föreligger.

Av ordalydelsen framgår att regeln inte är avsedd för de fall då varan är helt förbrukad eller vidareförsåld, så all inget kan återlämnas. De fallen regleras genom undantagsbestämmelsen i andra stycket.

Skadeståndets omfattning

Grunderna för säljarens och köparens skadeståndsansvar framgår av 27 —
28 §§ (säljarens dröjsmål), 40 § (fel i varan), 41 § (rättsligt fel) och 57 §
(köparens dröjsmål med betalningen och bristande medverkan i övrigt).
Av dessa bestämmelser framgår emellertid inte vad den skadelidande kan
få ersättning för eller med andra ord vad skadeståndet omfattar. Det
regleras i stället i 67— 70 §§. Bestämmelserna i dessa paragrafer är gemen­
samma för alla slag av avtalsbrott, såväl säljarens som köparens.             192


 


Allmänt                                                                         Prop. 1988/89:76

67 §'                                                                            "5

Skadestånd på gmnd av avtalsbrott omfattar ersättning för utgifter, prisskillnad, utebliven vinst och annan direkt eller indirekt förlust med anledning av avtalsbrottet. Skadeståndet omfattar dock inte ersättning för förlust som köparen tillfogas genom skada på annat än den sålda varan.

Som indirekt förlust anses

1.    förlust till följd av minskning eller bortfall av produktion eller omsätt­ning,

2.    annan förlust till följd av att varan inte kan utnyttjas på avsett sätt,

3.    utebliven vinst till följd av att ett avtal med tredje man har fallit bort eller inte har blivit riktigt uppfyllt, och

4.    annan liknande svårförutsebar förlust.

Som indirekt förlust enligt andra stycket anses dock inte en sådan förlust som den skadelidande har haft för att begränsa en föriust av annat slag än som anges i andra stycket.

(Jfr 71 § i arbetsgruppens förslag)

Paragrafen innehåller de gmndläggande reglerna om omfattningen av det skadestånd som kan utgå på gmnd av avtalsbrott. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i 1905 års lag.

Utgångspunkten för regleringen av skadeståndets omfattning är princi­pen om fullt skadestånd, vilken i samband med avtalsbrott i allmänhet anses innebära att den skadelidande parten ekonomiskt skall sättas i samma läge som om motparten skulle ha fullgjort avtalet på rätt sätt (det positiva kontraktsintresset). Principen om full ersättning gäller emellertid inte alltid fullt ut utan begränsas av såväl generella principer som uttryckli­ga bestämmelser.

För det första gäller vid bestämmandet av skadeståndets omfattning enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer den s.k. adekvansregeln. Enligt denna omfattar ersättningsskyldigheten inte förluster som saknar ett adekvat kausalsammanhang med avtalsbrottet. Det innebär att mycket avlägsna, onormala och opåräkneliga följder av avtalsbrottet faller utanför skadeslåndsskyldigheten. Det är inte möjligt att ange några generella rikt­linjer för hur gränsen mellan adekvata och icke adekvata förluster på gmnd av ett kontraktsbrott skall dras. Det får i stället liksom hittills överlämnas åt rättstillämpningen att avgöra denna fråga med hänsyn till de enskilda omständigheterna i varje särskilt fall.

Principen om full ersättning modifieras vidare av regeln i 70 § som anger att den skadelidande parten skall begränsa sin skada och att han, om han försummar det, själv får bära motsvarande del av förlusten. En annan princip, som kan sägas delvis ha samband med skyldigheten att begränsa en skada, är att den skadelidande partens eget medvållande till skadan kan föranleda nedsättning eller bortfall av skadeståndet.

I enlighet med vad som gäller enligt allmänna principer för ersättning i kontraktsförhållanden har den skadelidande parten rätt till ersättning bara

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.                                               193

13   Riksdagen 1988/89. I saml. Nr 76


för sin faktiska nettoförlust. Detta betyder att om den skadelidande parten     Prop. 1988/89:76 med anledning av avtalsbrottet har befriats från kostnader som han skulle     67 § ha haft om köpeavtalet hade fullgjorts på ett riktigt sätt, skall detta beaktas vid beräkningen av skadeståndet genom att ersättningen minskas med motsvarande belopp.

Ett undantag från principen om alt ersättning utgår för enbart faktiska förluster följer emellertid av bestämmelsen i 69 §, enligt vilken skadestånd vid hävning i vissa fall utgår med det belopp som motsvarar skillnaden mellan gängse pris och det avtalade priset, utan att den skadelidande parten behöver visa att prisskillnaden motsvaras av hans faktiska förlust.

Första stycket

Enligt första stycket omfattar skadestånd på grund av avtalsbrott ersätt­ning för utgifter, prisskillnad, utebliven vinst och annan direkt eller indi­rekt förlust på gmnd av avtalsbrottet.

Med utgifter avses sådana direkta kostnader som avtalsbrottet har med­fört för den skadelidande parten. Som exempel kan nämnas post-, lelefon-och transportkostnader som har uppstått i samband med avtalsbrottet eller kostnader som har varit nödvändiga för att tillfälligt kompensera säljarens uteblivna eller felaktiga prestation. Ersättningsgilla utgifter kan uppkom­ma t. ex. genom att köparen har gjort en extra resa för att avhämta en vara som inte har varit färdig att avlämnas vid den avtalade tidpunkten eller genom att han har haft utgifter för att låta installera en vara som sedan har visat sig vara behäftad med ett väsentligt fel. Utgifter för att tillfälligt kompensera en utebliven eller felaktig prestation kan uppkomma t. ex. genom att köparen måste hyra ett substitut eller anlita utomståendes tjänster under den tid som han saknar varan.

Genom ersättning som utgår för prisskillnad får en part som har hävt köpet kompensation för oförmånliga prisfluktuationer och andra ändring­ar i prisnivån. Ersättningen för prisskillnad ger i vissa fall även kompensa­tion för utebliven vinst. Ersättning för prisskillnad fömtsätter alt parten har lidit en förlust i form av prisskillnad. En sådan ersättning blir aktuell t. ex. om köparen häver köpet på grund av säljarens dröjsmål och priset för varan har stigit efter köpslutet så att köparen är tvungen att betala ett högre pris då han efter hävningen köper samma vara på annat håll. På motsvarande sätt kan säljaren få ersättning för prisskillnad, om han har hävt köpet och prisnivån för varan har sjunkit så att en ny försäljning inbringar ett lägre pris än det som har avtalats med den förste köparen.

Ersättning för prisskillnad bestäms enligt bestämmelserna i 68 eller 69 §.

Ersättning för utebliven vinst kan bli aktuell i den mån förlusten inte har
blivit kompenserad i form av prisskillnad. Som exempel kan nämnas det
fallet att en köpare som har hävt köpet med säljaren på grund av dennes
dröjsmål inte har kunnat göra täckningsköp innan en senare köpare till
vilken han har sålt varan vidare har hävt sitt köp. 1 detta fall har den förste
köparen inte lidit någon förlust i form av prisskillnad. Däremot har han
gått miste om den vinst som han skulle ha gjort vid vidareförsäljningen
ifall leveransen från säljaren hade blivit fullgjord i rätt lid. En liknande
situation kan uppkomma, om köparen inte har haft rätt att häva köpet      194


 


men säljarens avtalsbrott har lett till att varan endast har kunnat säljas Prop. 1988/89:76 vidare till ett lägre pris än om något avtalsbrott från säljarens sida inte 67 § hade inträffat. Ersättning för utebliven vinst kan också bli aktuell i det fallet att säljaren häver eller köparen avbeställer ett köp som avser en specialtillverkad vara för vilken det inte finns någon alternativ avsätt­ningsmöjlighet. Även om köpet avser en vara för vilken det finns en marknad, kan en säljare som har hävt köpet eller som har drabbats av avbeställning i vissa fall ha rätt till ersättning för utebliven vinst. En sådan ersättning kan ibland komma i fråga, om avsättningsmöjlighetema för varor av det aktuella slaget är begränsade och säljaren därför har gått miste om ett köp genom att den andra köparen till vilken säljaren slutligen har sålt varan även annars hade ingått avtal med säljaren om köp av en motsvarande vara. I detta fall utgör den uteblivna vinsten en mera indirekt följd av köparens avtalsbrott.

Ersättning kan utgå även för annan förlust på grund av motpartens avtalsbrott. Som exempel kan nämnas förlust på gmnd av produktions­bortfall som har inträffat hos köparen till följd av säljarens dröjsmål med leveransen eller till följd av fel i varan. Ett annat exempel är att fel i varan medför ökade driftkostnader för köparen. Åtgärder som måste vidtas på grund av avtalsbrottet, t. ex. för att minska förlusten, kan förorsaka några köpare direkta utgifter, medan motsvarande åtgärder för andra köpare kan innebära ökade interna kostnader. Även andra kostnader är ersättningsgil­la enligt de principer som i övrigt gäller vid skadeberäkningen.

Om en parts avtalsbrott utlöser ett avtalsbrott i förhållandet mellan den andra parten och tredje man, t. ex. om säljarens uteblivna leverans leder till att köparen inte kan fullgöra sin prestationsskyldighet gentemot köpare i nästa led, kan tredje mannnens skadeståndskrav mot sin avtalspart utgöra en ersättningsgill förlust i förhållandet mellan de förstnämnda parterna. Om köparen blir skadeståndsskyldig mot sin avtalspart i nästa led, kan han ha rätt att föra ansvaret vidare genom att rikta motsvarande krav mot säljaren, såvida inte annat följer t. ex. av hans skyldighet att begränsa förlusten. Om säljaren till följd av köparens betalningsdröjsmål har blivit oförmögen att fullgöra sin betalningsförpliktelse gentemot tredje man, är det möjligt att hans räntebetalnings- och skadeståndsskyldighet mot denne i vissa situationer kan anses utgöra en ersättningsgill förlust i förhållandet mellan säljaren och köparen. I många fall torde en sådan skada dock ligga utanför adekvansgränsen, bl. a. med hänsyn till att sälja­ren bör anses själv svara för att hans likviditet inte mbbas t. ex. av mindre betydande betalningsdröjsmål från köparens sida.

Om säljaren häver vid ett lillverkningsköp lönar det sig inte alltid för
honom att slutföra tillverkningen för att sälja den färdiga varan till någon
annan. Särskilt gäller detta om varan har tillverkats för att passa köparens
speciella behov och om tillverkningen inte befinner sig i slutskedet. Sälja­
ren har då i stället rätt till ersättning för utebliven vinst och för nedlagda
kostnader, i den mån dessa inte kan komma till nytta på annat sätt i
säljarens verksamhet. Ersättning vid tillverkningsköp torde ofta kunna
beräknas så att från det avtalade priset dras inbesparade kostnader och
värdet av produktionsinsatser och material som kan nyttiggöras på annat  195


 


sätt. Råvaror och material som visserligen har anskaffats för tillverkningen     Prop. 1988/89:76 av den köpta varan men som kan komma lill användning i säljarens     67 § ordinarie produktion ersätts således inte.

Om en köpare avbeställer en vara, har säljaren enligt huvudregeln i 52 § rätt att hålla fast vid köpet och kräva fullgörelse. I sådana fall kan köparen drabbas av det strikta ersättningsansvar som stadgas i 75 § för säljarens kostnader för vård av varan. Om varan inte har betalats, har säljaren vid avbeställning också rätt att enligt 62 § häva köpet. Han kan i så fall göra en kompensationsförsäljning och under de fömtsättningar som framgår av 68 § kräva ersättning för eventuell prisskillnad.

Säljaren har vidare rätt till ersättning för kostnader som har samband med köparens avtalsbrott, t. ex. kostnader med anledning av kompensa­tionsförsäljning.

I 52 § andra stycket finns en specialregel för det fallet att köparen avbeställer en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för honom. I det fallet är säljaren under vissa fömtsättningar skyldig att avbryta till­verkningen av varan och övriga förberedelser för att fullgöra avtalet. Säljaren har således inte i den situationen rätt att hålla fast vid köpet och kan därför inte göra någon kompensationsförsäljning. Skadeståndet får i dessa fall beräknas så, att det omfattar de kostnader som förberedelserna för fullgörandet av avtalet har förorsakat jämte säljarens uteblivna vinst.

1 fråga om en vara som tillverkas särskilt för köparen är det inte alltid ändamålsenligt att avbryta tillverkningen med tanke på önskemålet att begränsa omfattningen av skadan. Som framhållits i specialmotiveringen till 52 § andra stycket kan skyldigheten att begränsa skadan innebära att säljaren efter köparens avbeställning bör fortsätta tillverkningen om det kan finnas andra köpare av varan och det är uppenbart att skadan skulle kunna begränsas genom en kompensationsförsäljning. Om man i sådana fall vid beräkningen av skadeståndet kan stödja sig på principen i 68 § eller om ersättningen måste beräknas på annat sätt är något som får avgöras med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Avgörandet får bero bl.a. av om kompensationsförsäljningen fömtsätter avvikelser från vad den ursprungliga försäljningen avsåg och i vilken utsträckning detta i så fall har påverkat tillverkningskostnaderna och det slutliga priset.

Av första meningen i förevarande stycke framgår att de förluster som kan uppstå till följd av ett avtalsbrott delas in i två kategorier, direkta föriuster och indirekta förluster. Vad som är indirekta förluster anges i andra stycket. Härav kan man motsatsvis få fram vad som är direkta förluster.

Indelningen i direkta och indirekta förluster får betydelse på två olika sätt. Det ena är att det framgår av 27, 40, 41 och 57§§ att det s.k. kontrollansvaret vid säljarens dröjsmål, fel i varan och köparens bristande medverkan till köpet inte omfattar indirekta förluster. För att en part skall kunna få ersättning för indirekta förluster vid dessa typer av avtalsbrott krävs att avtalsbrottet eller föriusten beror på försummelse på säljarens sida eller - vid fel i varan - att varan vid köpet avvek från vad säljaren särskilt har utfast.

Indelningen kan emellertid få betydelse också på det sättet att parter i  196


 


köpeavtal ofta tar in avtalsvillkor i avtalet vari olika regler ges för direkta     Prop. 1988/89: 76 och indirekta förluster utan att förlusttyperna definieras. I sådana fall får     67 § lagens indelning användas för att klargöra den närmare innebörden av avtalsvillkoren, om inte avtalet självt, handelsbruk eller andra omständig­heter ger anledning lill annat.

Vid köparens dröjsmål med betalningen saknar indelningen i direkta och indirekta förluster betydelse. Köparen har nämligen samma ansvar för såväl direkta som indirekta förluster med anledning av dröjsmålet (se 57 § forsla stycket). Vid ett sådant avtalsbrott begränsas köparens skadestånds­skyldighel bara av vissa kvalificerade hinder för betalning. Dessa hinder är närmast av force majeure-karaktär.

Även om det alltså är så att köparens skadeståndsansvar vid betalnings-dröjsmål i princip är strikt, får skadeståndsansvaret inte samma betydelse vid sådana dröjsmål som vid andra slag av avtalsbrott. Eftersom möjlighe­terna för säljaren att häva köpet med anledning av den försenade eller uteblivna betalningen är begränsade (jfr väsentlighetskravet i 54 § första stycket; se också fjärde stycket i samma paragraf), är det framför allt dröjsmålsränta som kommer i fråga för att läcka säljarens föriust på grund av dröjsmålet (jfr 71 §).

Om däremot säljaren häver vid köparens dröjsmål med betalningen, har köparens skadeståndsskyldighel en mera reell betydelse. I fråga om varor som har en allmän efterfrågan är en försäljning till en annan köpare den åtgärd som i regel i första hand bör komma i fråga med hänsyn till säljarens skyldighet att begränsa sin skada. Vid en sådan försäljning kan det ofta inträffa att säljaren får mindre betalt för varan än enligt avtalet med den förste köparen. I sådana fall har säljaren rätt till ersättning för prisskillnaden. Denna beräknas enligt reglerna i 68 §.

I vissa fall kan emellertid en kompensationsförsäljning vara en olämplig åtgärd med hänsyn till säljarens skyldighet att begränsa sin förlust. Ibland kan en kompensationsförsäljning över huvud taget inte ske. Även i sådana fall har säljaren rätt till ersättning för prisskillnad, om varan har ett gängse pris (beträffande beräkningen av prisskillnaden, se 69 §). I annat fall har säljaren i stället rätt till ersättning för utebliven vinst.

I 34 § tredje stycket finns en regel som ger köparen rätt till ersättning för
försvarliga kostnader för att avhjälpa ett fel, om inte säljaren fullgör den
skyldighet att avhjälpa felet som enligt första stycket i nämnda paragraf
åvilar honom. Rätten att få sådan ersättning är direkt knuten till säljarens
skyldighet att avhjälpa felet. Är säljaren inte skyldig att avhjälpa felet,
föreligger inte heller rätt för köparen alt få ersättning med stöd av 34 §
tredje stycket. I så fall kan köparen i stället använda sig av bestämmelserna
i förevarande stycke för att få ersättning för sina kostnader för att avhjälpa
felet. Det kan exempelvis vara fråga om fall där det på grund av säljarens
förhållanden skulle förorsaka honom oskälig kostnad eller olägenhet att
avhjälpa felet men där det är fullt möjligt och motiverat att köparen
avhjälper felet. Köparen har då rätt till ersättning enligt 40 §, och det är
fråga om en direkt förlust. Även i det fall som avses i 36 § andra stycket
och i fall när köparen har rätt att vägra godta avhjälpande från säljarens
sida skall kostnaden ersättas på motsvarande sätt som en direkt förlust.  197


 


Såväl när säljaren enligt 34 § första stycket är skyldig att avhjälpa ett fel Prop. 1988/89:76 som när han enligt 36 § har rätt att avhjälpa det, skall avhjälpandet ske på 67 § säljarens bekostnad. Det innebär att säljaren skall betala både de direkta kostnaderna för avhjälpandet (t. ex. reparationskostnader) och andra kost­nader (t. ex. transportkostnader) som avhjälpandet föranleder. I dessa fall utgår ersättning till köparen för sådana kostnader med stöd av 34 resp. 36 §, och någon tillämpning av reglerna om skadeståndets omfattning i 67-70 §§ blir inte aktuell.

Detsamma avses gälla vid omleverans. Inte heller vid omleverans blir det därför aktuellt att tillämpa reglerna i 67 —70§§ på de kostnader som föranleds av omleveransen.

Vad som nu har angetts beträffande kostnaderna för avhjälpande och omleverans gäller även för det fallet att säljaren inte fullgör sin skyldighet att avhjälpa ett fel utan att köparen gör det i hans ställe enligt 34 § tredje stycket.

Det anförda hindrar dock inte att köparen med stöd av reglerna i 67 — 70 §§ kräver skadestånd av säljaren för andra förluster än sådana som utgör kostnader för avhjälpandet eller omleveransen.

En särskild fråga är i vilken utsträckning de köprällsliga reglerna skall tillämpas på s. k. produktskador. Den frågan har behandlats utförligt i den allmänna motiveringen (se avsnitt 2.5.3). 1 andra meningen av förevaran­de stycke anges att skadestånd på grund av avtalsbrott inte omfattar ersättning för förlust som köparen tillfogas genom skada på annat än den sålda varan. Del innebär att förluster som hänför sig till skador på person eller annan egendom än den sålda varan inte skall ersättas enligt de köprällsliga reglerna utan enligt de regler som gäller för produklskador. Enligt gällande rätt innebär det att det i första hand är skadeståndslagens s. k. culparegel (se 2 kap. 1 § skadeståndslagen) som blir tillämplig. Som har berörts i den allmänna motiveringen kan rättsläget emellertid delvis komma att ändras på denna punkt, om det genom ny lagstiftning införs strikt ansvar för i vart fall vissa produktskador.

Utformningen av lagtexten i andra meningen medför en viss justering av rättsläget jämfört med hittills gällande rätt. Fram till nu torde säljarens skyldighet att ersätta i vart fall vissa s.k. ingrediensskador ha bedömts enligt de köprättsliga reglerna (se avsnitt 2.5.3 i den allmänna motivering­en). Bestämmelsen i andra meningen innebär emellertid att skyldigheten alt ersätta sådana skador i princip inte längre skall bedömas med ledning av köprättsliga regler. Det får i stället bli de regler som gäller för produkt­skador i allmänhet som tillämpas om inte annat har avtalats.

Om en skadad produkt har satts samman av skilda beståndsdelar, varav en är den köpta varan som är behäftad med fel, torde frågan om köplagens regler skall tillämpas på skadan på produkten få avgöras efter en bedöm­ning av om det finns identitet mellan den beståndsdel som utgör den köpta varan och slutprodukten eller om sådan identitet inte föreligger. Om den köpta varan utgör den helt dominerande delen av slutprodukten, kan sådan identitet ofta anses föreligga. Köplagens regler bör då tillämpas vid bedömningen av skyldigheten att ersätta skadan.

198


 


Andrastycket                                                                Prop. 1988/89: 76

Andra stycket innehåller en uttömmande uppräkning av vad som skall     67 § anses utgöra indirekta förluster. Det som inte nämns där är därför att anse som direkta föriuster.

Vid bedömningen av huruvida en skada skall anses utgöra direkt eller indirekt förlust gör det ingen skillnad om den skadelidande parten har haft direkta utgifter till utomstående eller om skadan har uppkommit inom förelaget som en intern extrakostnad. Har köparen t. ex. utan nytta ordnat med transportmedel för att hämta en vara som på grund av säljarens dröjsmål inte kan avlämnas vid den avtalade tidpunkten, är köparens rätt till ersättning för de extra kostnaderna i form av direkt förlust inte beroen­de av om han har använt egna transportmedel eller om han har anlitat en utomstående transportör.

Punkt I. Enligt denna punkt anses som indirekt en förlust till följd av minskning eller bortfall av produktion eller omsättning. Det är fråga om en föriusl som följer av att köparen på grund av säljarens kontraktsbrott har gått miste om möjligheter att i sin tur ingå avtal eller uppfylla löpande leveransåtaganden. En indirekt förlust kan också uppkomma, om omsätt­ningen minskar på grund av brister i produktions- eller lagerkapacitet som beror på säljarens avtalsbrott. Om köparen går miste om kontrakt avseen­de vidareförsäljning därför att han inte kan hålla sina normala leveransti­der, ersätts den skada som härigenom uppstår som en indirekt förlust.

Punkt 1 tar primärt sikte på en kvantitativ nedgång i produktion eller omsättning, men det synes naturligt att regeln även kommer till använd­ning vid motsvarande nedgång i kvalitativt hänseende. Har exempelvis en försåld maskin fel som leder till försämrad kvalitet på den vara som produceras med hjälp av maskinen, bör detta, om ett oförändrat antal produkter kan avsällas endast med en lägre prissättning, innebära att skadan som följer av den minskade intäkten behandlas som en indirekt förlust.

En annan typ av indirekt förlust är den som uppkommer när priserna vid säljarens dröjsmål sjunker efter den avtalade leveranstiden och köpa­ren erhåller ett lägre pris vid vidareförsäljning än han skulle ha fått om säljaren hade levererat i tid.

Köparen kan i många fall begränsa en förlust av den typ som avses under punkt 1. Han kan t. ex. hyra en vara som ersättning för den felaktiga eller ännu ej levererade, anlita utomståendes tjänster eller genom interna åtgär­der kompensera effekten av säljarens avtalsbrott. Kostnader av detta slag är emellertid att betrakta som direkta förluster.

Punkt 2. Enligt denna punkt skall som indirekt förlust anses även annan förlust till följd av att varan inte kan utnyttjas på avsett sätt än sådan som avses i punkt 1. Bestämmelsen fångar upp faktiska förluster som inte är direkt knutna till produktion eller omsättning. Det kan exempelvis vara fråga om att en inköpt datoranläggning inte kan tas i bruk på det sätt som var avsett och att detta drabbar företagets administrativa funktioner utan att det samtidigt inverkar på produktion eller omsättning. Ett annat exem­pel är att en för sen leverans av en maskin utan att menligt inverka på

199


 


produktion eller omsättning medför att avsedda rationaliseringsvinster     Prop. 1988/89:76
inte uppnås.                                                                  67 §

När en köpare för att bedriva sin verksamhet på det sätt som han har avsett eller för att begränsa sin föriusl hyr en ersättningsvara, anlitar någon utomståendes tjänster eller vidtar interna åtgärder, utgör emellertid kost­naden härför en direkt förlust.

Punkt 3. Denna punkt gäller fall där ett kontraktsbrott får följdverkning­ar för motpartens avtal med tredje man. Enligt ordalydelsen anses som indirekt förlust utebliven vinst lill följd av att ett avtal med tredje man har fallit bort eller inte har blivit riktigt uppfyllt. Ett typiskt exempel är att köparen har träffat avtal med en tredje man om vidareförsäljning av en vara och att säljarens kontraktsbrott orsakar att avtalet om vidareförsälj­ning hävs. Ersättning för indirekt förlust utgår även med avseende på den vinst som köparen går miste om på den gmnden alt ett planerat avtal med en tredje man inte har kommit till stånd därför att säljarens avtalsbrott har inverkat på köparens möjligheter till fullgörelse.

Del är endast den uteblivna vinsten som utgör indirekt förlust. Övriga förluster i förhållandet till en tredje man räknas som direkt förlust i den mån de inte omfattas av någon av de övriga punkterna i andra stycket. Delta betyder bl.a. att den ersättning för direkt förlust vid fel eller dröjs­mål som köparen kan bli skyldig att utge lill tredje mannen räknas som direkt förlust också i fråga om säljarens ansvar.

Punkt 4. Enligt denna punkt skall också andra förluster än de som avses i punkterna 1 —3 anses som indirekta, om de är svårfömtsebara och de till sin art kan jämställas med de som anges i de nämnda punktema. Eftersom det inte är möjligt att uttömmande räkna upp alla tänkbara indirekta förlustposter, är. denna kompletterande bestämmelse nödvändig för att medge en nyanserad avgränsning och förhindra att inte alla de förlustpos­ter som inte uttryckligen har behandlats i de föregående punkterna skall utgöra direkta skador. Det får överlämnas till rättstillämpningen att när­mare precisera vilken typ av förluster som bör jämställas med de i andra stycket angivna och som därigenom skall vara ersättningsgilla enligt regler­na om indirekta förluster.

Tredje stycket

Tredje stycket innehåller en bestämmelse som begränsar området för de indirekta förluster som definieras i andra stycket.

Den skadelidande parten har enligt 70 § en generell skyldighet att genom skäliga åtgärder begränsa sin skada. Om han därvid handlar så att en förlust av den typ som omfattas av andra stycket uppkommer för honom samtidigt som hans direkta förlust minskar, skall enligt bestämmelsen den ifrågavarande förlusten ersättas som en direkt förlust trots att den i och för sig är hänföriig till en sådan indirekt förlust som avses i andra stycket.

Den skadelidande skall således inte komma i ett sämre läge när han för att begränsa en direkt förlust väljer ett handlingsalternativ som medför en förlust som enligt andra stycket skall anses vara indirekt.

Om en köpare i stället för att häva ett köp och företa täckningsköp eller
hyra en ersättningsvara minskar sin produktion, skall således förlusten till  200


 


följd av produktionsbortfallet ersättas som direkt förlust trots att en sådan     Prop. 1988/89:76
förlust enligt andra stycket i och för sig utgör en indirekt förlust. 67 §

Av bestämmelsens ordalag följer att de kostnader som avses skall ha lett till en begränsning av den direkta förlusten. Den skadelidande parten kan alltså inte få ersatt kostnader såsom en direkt förlust om inte det altemati-vet är det för motparten förmånligaste. Detta innebär att ersättning enligt bestämmelsen för förluster, som enligt andra stycket i och för sig anses som indirekta, aldrig kan överstiga minskningen av den direkta förlusten.

Den indelning i direkta och indirekta förluster som görs i förevarande paragraf kan behöva kommenteras ytterligare såvitt gäller vissa särskilda situationer. Det görs i det följande.

Om köparen har hävt köpet och gjort ett täckningsköp på annat håll till ett högre pris (jfr 68 §), utgör fördyringen av varan, liksom de kostnader som är förenade med täckningsköpet, en direkt förlust. Detsamma gäller en prisskillnad som har beräknats enligt reglerna om gängse pris i 69 §.

När köpet gäller en vara, avsedd att användas i köparens verksamhet eller produktion eller på något motsvarande sätt, kan vid dröjsmål från säljarens sida eller vid fel i varan olika åtgärder komma i fråga för att kompensera säljarens försenade eller felaktiga prestation. Vilken åtgärd som blir aktuell är beroende av de speciella förutsättningar som kan föreligga i det enskilda fallet. Ofta kan köparen ha två eller flera alternativa möjligheter att välja mellan.

En åtgärd som köparen kan vidta för att kompensera sig för säljarens dröjsmål eller fel i varan är att hyra en ersättande vara för att upprätthålla produktion eller annan verksamhet på den nivå som var avsedd med den köpta varan. Om köparen genom all hyra en ersältningsvara kan begränsa den skada som säljarens avtalsbrott förorsakar, är utgiften för hyran en direkt förlust. Hyra av ersättningsvara för att begränsa skadan av säljarens avtalsbrott kan bli aktuell dels under tid intill dess att säljaren levererar varan, avhjälper fel i den eller omlevererar, dels efter hävning under lid som åtgår för täckningsköp och leverans av varan från annat håll.

Ett annat sätt för köparen att kompensera sig för säljarens avtalsbrott är alt anlita ett utomstående företags tjänster. Har köparen beställt en maskin för tillverkning av en komponent som ingår i den produkt som köparen tillverkar, kan han vid dröjsmål med leveransen eller vid fel anlita ett annat företag för tillverkning av komponenten. Kostnaderna härför utgör en direkt föriusl.

Köparen kan också parera säljarens leveransförsening eller fel i varan med egna åtgärder, exempelvis interna omdispositioner. Gäller köpet en maskin, kan han kanske genom övertidsarbete bedriva produktionen med den gamla maskinen på den nivå som var avsedd med den köpta. De extra kostnader som ett sådant arrangemang medför, t. ex. ersättning till de anställda för övertidsarbete, är att betrakta som en direkt förlust.

Kostnaderna för täckningsköp, för hyra av ersättningsvara, för anlitande
av utomståendes tjänster och för egna interna åtgärder är utgifter som är
jämförbara i den meningen att de är föranledda av att köparen på något
sätt kompenserar sig för säljarens avtalsbrott. Samtliga dessa kostnader
ersätts som direkt förlust. I de fall köparen kan välja mellan olika alterna-  201


 


tiv för att kompensera sig för säljarens bristande prestation, är han skyldig     Prop. 1988/89: 76 att välja det alternativ som kan bedömas vara mest förenligt med skyldig-     68 § heten att begränsa skadan. Har köparen hyrt en ersättningsvara till högre kostnad än ett övertidsuttag i det egna företaget skulle medföra, skall den utgående ersättningen sättas ned i motsvarande mån.

Om köparen i förhållande till sin avtalspart blir tvungen att utge ersätt­ning för förlust som är hänföriig till säljarens avtalsbrott, blir säljaren ersättningsskyldig gentemot köparen för dennes kostnader. Har köparen vid vidareförsäljning ådragit sig kostnader på gmnd av fel i varan, vilka förelåg redan när risken för varan övergick på honom, har han sålunda rätt till ersättning för kostnader som uppkommit på gmnd av avhjälpande eller omleverans enligt 34 — 36 §§. Detsamma gäller ersättning som köparen blir skyldig att utge till sin avtalspart såsom prisavdrag eller skadestånd på gmnd av omständighet som är hänföriig till säljarens avtalsbrott. Dessa kostnader utgör direkt förlust.

En förutsättning för att sådan ersättningsskyldighet skall uppkomma är givetvis att skadan är en följd av säljarens avtalsbrott och inte beror på något förhållande som köparen bär ansvaret för. Även med avseende på regressituationen är köparen skyldig att handla på ett sätt som är förenligt med skyldigheten att begränsa en förlust. Om en skada som uppkommit för köparens avtalspart kunde ha undvikits eller begränsats, om köparen hade fullgjort sin skyldighet att avhjälpa felet eller hade företagit omleve­rans eller hade utövat sin rätt att företa sådan rättelse, bortfaller köparens regressrätt mot säljaren till den del som skadan beror på köparens hand­lande.

Om köparen på gmnd av säljarens avtalsbrott har råkat i dröjsmål och blivit skyldig att utge avtalsvite i nästa led, skall en sådan förlust i allmän­het betraktas som indirekt. Utgångspunkten är att en avtalspart, som själv åtar sig att vid dröjsmål betala vite till sin medkontrahent, har möjlighet att i eget intresse trygga sin egen ställning gentemot leverantören genom att betinga sig motsvarande vitesklausul i avtalet med denne.

När säljarens regressansvar kommer i fråga på gmnd av att köparen har nödgats medge prisavdrag i förhållande till sin avtalspart på gmnd av ett fel som förelåg redan när risken för varan gick över till köparen, skall ersättningen på gmnd av säljarens regressansvar bestämmas på gmndval av priset enligt avtalet mellan säljare och köpare och inte priset vid vidareförsäljningen. Har köparen nödgats medge ett prisavdrag om tio procent av sitt återförsäljningspris, skall säljaren som direkt förlust ersätta köparen med tio procent av det pris som han själv betingade sig av köparen.

Prisskillnad

68 §

Har köpet hävts och köparen gjort ett täckningsköp eller säljaren sålt varan på nytt, och har åtgärden vidtagits med omsorg och inom skälig tid efter det att köpet hävdes, läggs priset enligt köpet och priset vid täcknings­köpet eller försäljningen till gmnd för beräkningen av prisskillnaden.

(Jfr 72 § i arbetsgmppens förslag)

202


 


Paragrafen saknar motsvarighet i 1905 års lag.                  Prop. 1988/89:76

Enligt 67 § omfattar skadestånd på gmnd av avtalsbrott bl. a. ersättning    68 § för prisskillnad. Förevarande paragraf anger hur beräkningen av ersätt­ningen för prisskillnad skall göras i sådana fall då den skadelidande parten har hävt köpet och gjort en täckningstransaktion (kompensationsavtal).

För att paragrafens regler om beräkning av prisskillnad skall tillämpas krävs först och främst att den hävande parten faktiskt har företagit en täckningstransaktion, dvs. ett köp eller en försäljning som sakligt och tidsmässigt har samband med det köp som hävts och vars syfte är all kompensera bortfallet av den avtalade transaktionen. Det innebär t. ex. att den vara som införskaffas genom ett täckningsköp skall vara likvärdig med den som avsågs med det ursprungliga köpet.

Om köpet avser ett unikt eller starkt särpräglat föremål, blir bestämmel­sen tillämplig endast i fråga om täckningsförsäljning. Något täckningsköp av en vara som till sina egenskaper och i fråga om prissättning skulle vara tillräckligt jämförbar med den vara som ursprungligen köptes är i sådana fall inte möjligt. Som exempel på dylika varor kan nämnas vissa begagnade varor, varor som har framställts i enstaka exemplar och varor som har tillverkats särskilt efter köparens anvisningar.

En ytterligare fömtsättning för att prisskillnaden skall beräknas enligt föreliggande paragraf är vidare att täckningstransaktionen sker med om­sorg. Detta innebär alt en köpare exempelvis inte kan kräva ersättning för prisskillnad på grund av ett täckningsköp till ett onödigt högt pris. Å andra sidan kan det inte krävas att köparen alltid skall välja det utifrån enbart ekonomiska synpunkter fördelaktigaste altemativet. Även andra faktorer än rent ekonomiska måste beaktas, t. ex. kvalitet och tillgänglighet. Vad som kan krävas av en köpare är att han inte väljer det dyrare av två eller flera alternativ som vid en samlad bedömning av samtliga omständigheter i övrigt framstår som likvärdiga. Frågan humvida ett täckningsköp har skett med den omsorg som kan krävas får alltså avgöras efter en samlad bedömning av framför allt pris, kvalitet, tänkbara inköpsställen, kostna­derna vid köpet och inte minst den tid som står parten till buds. Tids­aspekten kan ofta leda till att köparen för att undvika ytterligare skada måste vända sig till den leverantör som kan leverera snabbt, även om det innebär ett högre pris och sämre villkor i övrigt än vad andra leverantörer kan erbjuda. En sådan situation innebär att alternativen inte är likvärdiga, varför omsorgskravet får anses uppfyllt även vid köp till det högre priset.

För säljarens del innebär kravet på omsorg vid täckningsförsäljningen att han skall försöka uppnå samma pris för varan som vid det urspmngliga avtalet eller ett pris som ligger så nära som det med hänsyn till de förelig­gande omständigheterna är möjligt.

För att bestämmelsen om beräkning av prisskillnad i förevarande para­graf skall vara tillämplig krävs vidare att täckningstransaktionen sker inom skälig tid efter hävningen. Detta innebär att en köpare inte kan spekulera på säljarens bekostnad genom att vid stigande priser dröja med täckningsköpet för att försöka uppnå en högre ersättning för prisskillna-

203


 


den. Bedömningen av om läckningsköpet har gjorts inom skälig lid får     Prop. 1988/89:76 göras från fall till fall med hänsynstagande till bl. a. prisutvecklingen och     69 § köparens möjligheter att företa ett lämpligt täckningsköp. Bedömningen påverkas även av principen i 70 § första stycket, enligt vilken den skadeli­dande parten är skyldig att vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin förlust.

För säljare innebär kravet all läckningsförsäljningen skall ske inom skälig tid efter hävningen, att han inte kan på motpartens bekostnad dröja med täckningsförsäljningen i syfte att vid fallande priser överföra hela förlusten på den första köparen. Även här får man vid bedömningen av om täckningstransaktionen har vidtagits inom skälig lid beakta säljarens skyl­dighet enligt 70 § att begränsa förlusten.

Täckningsköpet eller täckningsförsäljningen behöver inte nödvändigtvis ske på samma villkor som det ursprungliga köpet. Om t. ex. transportkost­naderna eller fördelningen av dem mellan köpare och säljare är olika vid de två avtalen, kan den ersättningsgilla prisskillnaden inte beräknas direkt på grund av priserna vid det första köpet och täckningstransaklionen, utan en justering för andra villkor som påverkar den totala differensen får då göras.

Om täckningstransaktionen inte har gjorts med tillräcklig omsorg eller inom skälig tid efter hävningen, kan priset vid den transaktionen inte läggas till grund för beräkningen av prisskillnaden. I sådana fall får i stället reglerna i 69 § tillämpas, vilket innebär alt prisskillnaden får beräknas med utgångspunkt från vad som kan anses vara ett gängse pris på motsva­rande vara.

69 §

Har köpet hävts utan att täckningsköp eller försäljning enligt 68 § har skett och finns det ett gängse pris för sådana varor som köpet avser, läggs priset enligt köpet och varans gängse pris vid tiden för hävningen till grund förberäkningav prisskillnaden.

(Jfr 73 § i arbetsgruppens förslag)

I 1905 års lag finns liknande bestämmelser i 25, 30 och 45 §§.

Paragrafen anger hur beräkningen av prisskillnad skall ske när köpet har hävts utan att någon täckningstransaktion enligt 68 § har kommit till stånd.

För att bestämmelsen skall kunna användas förutsätts att köpet avser en vara som omsätts i sådan omfattning att det på marknaden finns ett pris för den som kan betecknas som varans gängse pris.

Att det är gängse pris vid tiden för hävningen som det avtalade priset skall jämföras med innebär alt köparen vid dröjsmål på säljarens sida som första alternativ kan kräva fullgörelse av köpet enligt 23 § utan all han i skadeståndshänseende blir lidande ifall prisnivån för jämförbara varor stiger medan han i avvaktan på säljarens fullgörelse väntar med att häva köpet. Även säljaren är på motsvarande sätt skyddad, om han till en

204


 


början uppmanar köparen att fullgöra sina förpliktelser och häver först när     Prop. 1988/89: 76
kraven på betalning visar sig bli resullatlösa.                        70 §

Förevarande paragraf kan också tillämpas i fall då den part som har hävt köpet visserligen har ingått ett kompensationsavtal men det avtalet inte uppfyller de krav på täckningsköp eller täckningsförsäljning som ställs upp i 68 §, därför att transaktionen inte har vidtagits med den omsorg eller inom den tid efter hävningen som föreskrivs i den paragrafen.

För många varor förekommer en och samma prisnivå över ett större område eller över hela landet. Prisnivån kan emellertid i vissa fall uppvisa regionala eller rent av lokala variationer. I sådana fall bör priset på orten för avlämnandet läggas lill grund för beräkningen av prisskillnaden.

Reglerna om platsen för varans avlämnande finns i 6 och 7 §§. Enligt huvudregeln i 6 § är varan avlämnad när köparen har tagit hand om den, antingen vid säljarens affarsställe eller herhvist eller på annan plats där säljaren har hållit den tillgänglig för avhämtning. Av 7 §, som behandlar transportköp, framgår att varan är avlämnad antingen när den avlämnas till en självständig transportör eller — om säljaren själv utför transporten — när den överlämnas till köparen.

Vid transportköp torde det vara vanligast att en självständig transportör anlitas. Vid beräkningen av prisskillnaden får i sådana fall prisnivån på den ort där transportören har mottagit varan användas.

I en del fall kan det naturligtvis förekomma att del på orten för avläm­nandet saknas ett gängse pris för den typ av vara som det är fråga om. Finns ett sådant pris på varan på någon annan jämförbar ort, bör i stället det priset läggas till grund för beräkningen. Korrigering bör därvid göras för skillnaden i transportkostnaderna i de båda fallen.

Begränsning av skadan och nedsättning av skadeståndet

70 §

Den skadelidande parten skall vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada. Försummar han det, får han själv bära en motsvarande del av förlusten.

Om skadeståndet är oskäligt med hänsyn till den skadeståndsskyldiges möjligheter att förutse och hindra skadans uppkomst samt omständighe­terna i övrigt, kan skadeståndet jämkas.

(Jfr 74 § i arbetsgruppens förslag)

Paragrafen, som saknar motsvarighet i 1905 års lag, innehåller dels en generell regel som ålägger den skadelidande parten att vidta skäliga åtgär­der för alt begränsa sin skada, dels en bestämmelse om jämkning av skadeståndsskyldigheten.

Första stycket

Regeln ger uttryck för principen att den skadelidande parten är skyldig att vara aktivt verksam för alt begränsa sin föriusl.

Vilka skadeståndsbegränsande åtgärder som kan krävas av den skadeli­
dande parlen får bero av omständigheterna i det konkreta fallet. Skyldig-  205


 


heten att vidta sådana åtgärder anknyter bl.a. till reglerna om täcknings- Prop. 1988/89:76 transaktion i 68 §. Att häva köpet och företa en täckningstransaktion kan i 70 § många fall vara en åtgärd som den skadelidande parten kan förutsättas vidta för alt begränsa förlusten, särskilt när parterna är näringsidkare. Detta gäller i synnerhet om köpet avser en vara som det finns en fungeran­de marknad för. Emellertid får partens individuella förutsättningar att genomföra en täckningstransaklion, t. ex. en köpares möjligheter att finan­siera köpet, beaktas vid bedömningen av huruvida transaktionen är en skälig åtgärd i syfte att begränsa förlusten.

Den skadelidande parten kan också vara skyldig att vidta rent interna åtgärder med avseende på sin egen verksamhet eller att avveckla avtal med andra på sådant sätt att skadan på grund av motpartens avtalsbrott begrän­sas.

Vid bedömningen av vilka skadebegränsande åtgärder som den skadeli­dande parten bör vidta skall utgångspunkten vara vad som skäligen kunde förväntas av honom vid tiden för avtalsbrottet. Man har således att utgå från den situation som han befann sig i när avtalsbrottet inträffade. Avgö­rande är med andra ord vilka möjligheter att begränsa förlusten som den skadelidande hade och i vilken utsträckning den skadelidande kände till dessa möjligheter.

Den skadelidande parten bör ha ett efter förhållandena och med hänsyn till varuslag skäligt rådrum för att bedöma läget och överväga konsekven­serna av olika tänkbara handlingsalternativ. Del torde ofta kunna förutsät­tas att den skadelidande parten tar kontakt med motparten för att samråda om möjligheterna att begränsa skadan.

Andra stycket

Förutsättningarna för att jämka ett skadestånd med stöd av bestämmel­sen får bedömas med utgångspunkt i omständigheterna i det enskilda fallet. Jämkning kan ske oberoende av om det är fråga om en direkt eller en indirekt förlust. Som framgår av bestämmelsens ordalag kommer jämk­ning i fråga närmast vid mera oförutsebara följder av avtalsbrottet. Jämk­ning blir därför aktuell främst vid skador som är en mera indirekt följd av avtalsbrottet och som är är beroende av den skadelidandes individuella förhållanden, vilka motparten inte har anledning att räkna med eller inte har möjlighet att påverka. Typiskt sett onormala skador kan emellertid i det enskilda fallet vara förutsebara för den skadeståndsskyldige parten och därför föranleda en annan bedömning än vid motsvarande skador i andra situationer. Det bör påpekas att även skador, som enligt 67 § skall anses som indirekta, i och för sig väl kan vara normala och fömtsebara följder av ett avtalsbrott.

Förekomsten av oförutsedda skador innebär inte i och för sig att skade­ståndet regelmässigt bör jämkas. Andra omständigheter måste vägas in, såsom köpets karaktär, vilka parterna är, avtalsbrottets karaktär och or­sak, arten och graden av försummelse på den skadeståndsskyldige partens sida och hans uppträdande i övrigt samt den skadelidande partens förfa­rande.

Om avtalsbrottet beror på grovt vållande från den skadeståndsskyldiges 206


 


sida, bör jämkning inte komma i fråga annat än undanlagsvis och då     Prop. 1988/89:76
endast vid särskilt tungt vägande skäl.                               71 §

Fömtsättningarna för jämkning kan även variera beroende på vilket avtalsbrott som föreligger. Oförutsedda förluster som uppgår till stora belopp men som ändå ligger inom adekvansens ram är exempelvis vanli­gare i samband med säljarens avtalsbrott än vid köparens.

Jämkning kommer i fråga först på det belopp som är ersättningsbart enligt andra regler. I motiven till 67 § har angetts att ersättningsskyldighe­ten begränsas av adekvansprincipen, som förutsätter att det skall föreligga ett tillräckligt orsakssamband mellan avtalsbrottet och den uppkomna skadan. En annan begränsning ligger i att ersättning inte skall utgå för en skada i den mån den överstiger den skadelidande partens faktiska förlust, vilket innebär att avdrag skall göras för de kostnader som den skadelidan­de kan ha besparats genom avtalsbrottet. Vidare skall, enligt bestämmel­sen i första stycket, skadeståndet sättas ned i den mån den skadelidande har försummat att vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada. En nedsättning av skadeståndet kan även betingas av att den skadelidande parten själv har medverkat till skadans uppkomst eller omfattning. I praktiken torde det dock vara svårt att dra en gräns mellan en tillämpning av dessa principer och en jämkning, eftersom liknande bedömningsgmn-der kan göra sig gällande i båda fallen.

Ränta

71§

I fråga om ränta på priset och andra fordringar som inte betalas i tid gäller räntelagen (1975:635).

I fall då säljaren får kräva betalning mot tillhandahållande av varan utgår dock ränta enligt 6 § räntelagen redan från den dag säljaren framstäl­ler ett sådant krav även om förfallodagen ej är bestämd i förväg. Detsam­ma gäller i fall då säljaren får kräva betalning mot sådant dokument eller bevis som innebär att säljaren inte får förfoga över varan när det har lämnats ut till köparen.

Andra stycket gäller dock inte om säljaren ger ut varan, dokumentet eller beviset trots all betalning inte sker.

(Jfr 75 § i arbetsgruppens förslag)

Paragrafen, som reglerar fömtsättningarna för ränta på priset, överens­stämmer i huvudsak innehållsmässigt med 38 § i 1905 års lag. Den para­grafen ändrades i samband med räntelagens tillkomst (se prop. 1975:102, s. 132 ff och SOU 1974:23, s. 142 ff).

En mindre ändring bör dock uppmärksammas. Eftersom köparen enligt
49 § tredje stycket är skyldig att betala priset för varan inte bara mot
sådana dokument som anges där utan även mot vissa andra bevis om hur
varan transporteras, bör underlåtenhet att betala mot sådant bevis medfö­
ra samma konsekvenser i räntehänseende som underlåtenhet att betala
mot dokument.                                                                               207


 


Vård av varan                                                  Prop. 1988/89:76

Ty 8 Säljarens vårdplikt

72 §

Om varan inte hämtas eller tas emot i rätt tid eller om den inte överläm­nas lill köparen till följd av något annat förhållande på hans sida, skall säljaren för köparens räkning vidta skäliga åtgärder för vård av varan, om han har den i sin besittning eller annars kan ta hand om den.

(Jfr 76 § i arbetsgmppens förslag)

Paragrafen motsvarar 33 § i 1905 års lag.

Den vårdplikt som åläggs säljaren enligt förevarande paragraf inträder i första hand när köparen inte hämtar eller mottar varan i rätt tid, men den omfattar också fall då varan inte överlämnas till köparen på gmnd av något annat förhållande på dennes sida. Det kan vara fråga om att varans avlämnande är beroende av att priset betalas. Om varan skall överlämnas till köparen mot att priset betalas men varan enligt 10 § hålls inne till följd av att betalningen inte sker i rätt tid, blir säljaren enligt förevarande bestämmelse skyldig att ta vård om varan.Detsamma blir fallet om avläm­nandet blir forsenat exempelvis på grund av att köparen inte såsom fömt­sätts parterna emellan har medverkat vid varans tillverkning eller trans­port.

Om säljaren har varan i sin besittning, blir han alltid skyldig alt vidta skäliga åtgärder för att vårda den. I andra fall får vårdpliklen vara beroen­de av om säljaren har möjlighet att ta hand om varan. Om varan finns på annan ort än säljarens, kan denne oftast anses ha möjligheter att ta hand om den, om han har en filial på den orten eller en speditör eller annan som representerar honom där och denne också har faktiska förutsättningar att ta hand om varan för säljarens räkning.

Säljarens åtgärder för vården av varan sker helt och hållet för köparens räkning. Säljaren har därför, enligt reglerna i 75 §, rätt till ersättning för försvarliga kostnader på grund av vården och även rätt att hålla inne varan till säkerhet för betalningen av de kostnaderna. Bestämmelsen innehåller ingen tidsbegränsning av säljarens vårdplikt. Han kan emellertid välja att häva köpet med stöd av 55 § eller använda sig av rätten enligt 76 eller 77 § att sälja varan eller på annat sätt förfoga över den.

Av 13 § andra stycket framgår att risken för varan i de fall då vårdplikt uppkommer för säljaren i allmänhet övergår på köparen, eftersom fömt­sättningarna för vårdpliktens inträde respektive riskens övergång i huvud­sak sammanfaller. Men även om köparen således bär risken för varan medan den befinner sig i säljarens vård, kan vårdpliklen exempelvis inne­bära en skyldighet för säljaren att hålla varan försäkrad.

I paragrafen anges ingen påföljd för säljaren när denne inte uppfyller sin
vårdplikt. Om köpet inte hävs och varan till följd av säljarens försummelse
försämras, kan köparen i samband med säljarens krav på betalning av
priset göra gällande att varan är behäftad med fel. Detta framgår av 21 §
andra stycket, enligt vilken bestämmelse en försämring av varan efter
riskens övergång utgör fel om försämringen är en följd av säljarens avtals- 208


 


brott. Den regeln bör omfatta även här avsedda situationer, där säljaren     Prop. 1988/89: 76

har försummat en skyldighet som åligger honom enligt lagen. Köparen kan     73 §

också rikta invändningar mot säljarens redovisning enligt 78 §, om varan

har sålts och försäljningen till följd av säljarens försumlighet i samband

med vården av varan har inbringat ett lägre pris än som annars skulle ha

kunnat uppnås. Köparens invändning kan då medföra att avräkningen

mellan parterna måste justeras med hänsyn till minskningen i varans

värde. Om säljaren i ett senare skede häver köpet, kan hans försumlighet i

samband med varans vård på motsvarande sätt inskränka hans rätt till

skadestånd.

Köparens vårdplikt

73 §

Vill köparen avvisa en vara som han har tagit emot, skall han för säljarens räkning vidta skäliga åtgärder för vård av varan.

Vill köparen avvisa en vara som har sänts till honom och hålls honom tillhanda på bestämmelseorten, skall han la hand om den för säljarens räkning, om det kan ske utan att betalning sker och utan oskälig kostnad eller olägenhet. Sådan skyldighet föreligger dock inte, om säljaren eller någon som på hans vägnar kan ta hand om varan finns på bestämmelseor­ten.

(Jfr 77 § i arbetsgmppens förslag)

Paragrafen motsvarar delvis 55 och 56 §§ i 1905 års lag och behandlar köparens skyldighet att ta vård om varan.

Första stycket

Om köparen vill avvisa en vara som han har tagit emot, är han skyldig att vidta skäliga åtgärder för varans vård. Eftersom det är fråga om vård av varan för säljarens räkning, fömtsätts att köparen har rätt att avvisa varan. Bestämmelsen avser således situationer där köparen antingen vill häva köpet eller kräva omleverans på gmnd av säljarens avtalsbrott. Formule­ringen av kravet på köparens vårdplikt — "skäliga åtgärder" — är densam­ma som i 72 §, och det är också avsett att vårdpliktens innehåll skall vara detsamma för säljare och köpare. Köparens omhändertagande av godset sker för säljarens räkning, och köparen har enligt 75 § samma rätt till ersättning för försvarliga utgifter och kostnader som säljaren har med anledning av ett omhändertagande av varan enligt 72 §.

Eftersom första stycket avser varor som köparen har tagit emot, är det också köparen — utom i fall som avses i 74 § — som står risken för att varan försämras.

Andra stycket

Andra stycket behandlar den situationen att köparen vill avvisa en vara
som han visserligen inte har tagit emot, men som har sänts till honom och
hålls honom tillhanda på bestämmelseorten. Vid distansköp är köparen
inte bara skyldig att vårda en vara som han har tagit emot, utan han måste    209

14   Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 76


under vissa fömtsättningar ta hand om en vara som är på väg till honom Prop. 1988/89:76 och som kommer fram först efter det att köparen har fått anledning att 74 § avvisa den. Har säljaren, genom någon representant eller på annat sätt, möjligheter alt ta hand om varan på bestämmelseorten, uppkommer där­emot ingen vårdplikt för köparen. Detta fömtsätter dock att köparen utan dröjsmål meddelar säljaren eller säljarens representant att han vill avvisa varan.

1 de situationer som avses i andra stycket har avlämnande i regel redan skett vid den tidpunkt då varan avvisas. Även i dessa fall bär köparen således vanligtvis risken för varan medan han har den i sin vård, bortsett från det fall att han enligt 74 § har lämnat över varan för förvaring hos tredje man.

Varken i första eller andra stycket anges verkningarna av att köparen försummar sin vårdplikt. Enligt 66 § kan sådan försummelse medföra att köparen går miste om sin hävningsrätt eller rätten att kräva omleverans. Han kan också bli skadeståndsskyldig gentemot säljaren.

Förvaring hos tredje man

74 §

Har den part som skall ta vård om varan överlämnat den till tredje man för förvaring för motpartens räkning och har förvararen valts med omsorg, är den vårdpliktige parten fri från ansvar för varan när förvararen har tagit emot den.

(Jfr 78 § i arbetsgmppens förslag)

Paragrafen, som saknar motsvarighet i 1905 års lag, ger en part som enligt 72 eller 73 § är skyldig att ta vård om varan rätt att överlämna den till en tredje man för förvaring för motpartens räkning. Har förvararen valts med omsorg, befrias den vårdpliktige parten från ansvaret för varan när förvararen har tagit emot den. Alt ordna förvaringen på det sättet kan ofta vara det praktiskt lämpligaste altemativet, exempelvis om varan kräver förvaring under speciella förhållanden som den vårdpliktige parten inte alls eller endast med svårighet kan ordna. Eftersom vården av varan, hur den än ordnas, sker för motpartens räkning och aktualiseras först vid avtalsbrott på motpartens sida, uppställs inga särskilda krav för rätten att frånhända sig ansvaret för varan genom att överlämna den till förvaring hos en tredje man. Den vårdpliktige parten kan således, under de fömtsätt­ningar som bestämmelsen ställer upp, efter fritt val befria sig från ansvar för varan om han överlämnar den till annan för förvaring.

Enligt paragrafen skall förvararen väljas med omsorg, vilket innebär att förvaringen hos tredje man skall ske med samma omsorg som enligt 72 och 73 §§ fömtsätts för den vårdpliktiges vård av varan i egen regi. Vid valet av förvarare bör den vårdpliktige även beakta att förvaringen ordnas så, att kostnaderna hålls på en försvarlig nivå. Om så inte sker, blir han nämligen enligt 75 § utan ersättning för den del av kostnaden som överstiger vad som kan anses försvarligt.

Verkan av att förvaringen hos en tredje man ordnas på det sätt som     210


 


bestämmelsen föreskriver är att den vårdpliktige befrias från ansvaret för    Prop. 1988/89:76

varan sedan den tagils emot av förvararen. Detta innebär att den vårdplik-     75 §

tige parten blir skyldig att ersätta motparten för skada som drabbat varan

medan den är i förvar hos tredje mannen endast om det kan anses att han

har brustit i omsorg vid valet av förvarare. Den vårdpliktige parten är med

andra ord inte skadeståndsskyldig även om förvararen förorsakat skadan

genom vållande, såvida förvararen kan anses ha blivit vald med tillbörlig

omsorg.

Ersättning för vårdkostnader

75 §

Den part som skall ta vård om varan för motpartens räkning har rätt till ersättning för försvarliga utgifter och kostnader på grund av vården. Han får hålla inne varan till dess att ersättningen betalas eller godtagbar säker­het ställs för den.

(Jfr 79 § i arbetsgruppens förslag)

Bestämmelser som delvis motsvarar förevarande paragraf finns i 1905 års lag i 36, 55 och 56 §§.

Förevarande paragraf ger den vårdpliktige parten rätt till ersättning för försvarliga utgifter och kostnader på grund av vården av en vara som omhändertagits för motpartens räkning. Motpartens ansvar för sådana kostnader är helt strikt, och de befrielsegrunder som enligt 27, 40 och 57 §§ gäller vid skadeståndsansvar är inte tillämpliga när det är fråga om betal­ningsskyldighet för vårdkostnader.

Del ersättningsansvar som omfattas av paragrafen avser endast sådana kostnader som en part åsamkas på grund av åtgärder för att fullgöra den vårdplikt som följer av 72 och 73 §§. Andra kostnader som beror på det kontraktsbrott som har utlöst vårdplikten men som inte beror på vården av varan ersätts enligt skadeståndsreglerna i 27, 40 och 57 §§.

Exempel på utgifter som här avses är — förutom kostnadema för sådana med hänsyn till vamslaget skiftande åtgärder som kan vara nödvändiga för att bevara varan i ursprungligt skick — kostnaden för lagring av varan och transport till en tredje man som enligt 74 § skall förvara varan för motpar­tens räkning. I fall då säljaren har transporterat varan till en köpare ulan att avlämnande har kommit till stånd kan det också vara fråga om kostna­der för att alertransportera varan.

Ersättningsskyldigheten enligt denna paragraf är uttryckligen begränsad
till utgifter och kostnader som är försvariiga. Vad som utgör försvarliga
kostnader får bedömas med ledning av vad som i det konkreta fallet kan
anses som erforderiigt för att uppfylla kravet på vårdplikten. En part som
har dragit på sig en större kostnad än som vid en sådan bedömning kan
anses försvarlig står alltså själv risken för det. Detsamma gäller om förva­
ring hos en tredje man har valts utan iakttagande av den omsorg som
förutsätts enligt 74 §, med påföljd att kostnaden för förvaringen blir högre
än vad som kan anses vara försvarligt (jfr vad som anförts i anslutning till
74§).                                                                                           211


 


Den vårdpliktige har rätt att hålla inne varan till säkerhet för den Prop. 1988/89:76 ersättning för vården av varan som han enligt förevarande bestämmelse 76 § har rätt till. Delta betyder att en säljare som har rätt att få ersättning för vårdkostnader inte är skyldig att lämna ut varan till köparen även om denne erbjuder sig att betala priset för den, om inte vårdkostnaden samti­digt ersätts. En köpare är i motsvarande fall inte skyldig att i samband med hävning eller krav på omleverans återlämna varan till säljaren förrän han får ersättning för vårdkostnadema.

Den ersättningsskyldige parten kan hindra motparten från att hålla inne varan genom att ställa godtagbar säkerhet. Detta kan vara ett alternativ exempelvis när det är tvist om vad som är en försvarlig kostnad för vården av varan.

Försäljning av varan

76 §

Den part som skall ta vård om varan får sälja den, om han inte utan väsentlig kostnad eller olägenhet kan fortsätta med vården eller om mot­parten dröjer oskäligt länge med att ta hand om varan eller med att betala varan eller ersätta kostnader för vården.

Om varan är utsatt för snabb förstörelse eller försämring eller om den fordrar alltför kostsam vård, skall den säljas om det kan ske.

Varan skall säljas med omsorg. Motparten skall om möjligt underrättas före försäljningen.

(Jfr 80 § i arbetsgruppens förslag)

I 1905 års lag finns liknande bestämmelser i 34-36 §§.

Paragrafen behandlar försäljning av en vara som parten enligt 72 eller 73 § är skyldig att ta vård om. Första stycket anger förutsättningarna för att en part skall ha rätt att sälja varan, medan i andra stycket föreskrivs att den vårdpliktige parten i vissa fall är skyldig att sälja varan för motpartens räkning.

Första stycket

I första stycket anges i vilka fall den som skall ta vård om varan får sälja
den. Ell sådant fall är om den vårdpliktige parten inte utan väsentlig
kostnad eller olägenhet kan fortsätta med vården. Eftersom den parten
enligt 75 § har rätt att av motparten erhålla ersättning för försvariiga
utgifter och kostnader på grund av vården, är det främst utläggen för
kostnaderna som kan anses så betungande för den vårdpliktige att han
enligt bestämmelsen har rätt att sälja varan. Även om motparten succes­
sivt ersätter vårdkostnaderna, får den vårdpliktige partens utlägg för dessa
efter hand karaktären av en löpande kredit som han inte i längden skall
behöva stå för. Även om utläggen för vårdkostnaderna i och för sig inte
skulle vara särskilt betungande för parten, gäller dock enligt 75 § att
motparten blir ersättningsskyldig endast för utgifter och kostnader som
varit försvarliga. En part kan därför inte vara skyldig att fortsätta med
vården, om kostnaderna härför skulle överstiga vad motparten enligt 75 §
kan bli ersältningsskyldig för.                                                             212


 


Varan får vidare säljas, om motparten väntar oskäligt länge med att ta Prop. 1988/89: 76 hand om den. Vad som skall anses vara en oskäligt lång tid får bedömas 76 § med hänsyn till varuslaget, vem den vårdpliktige parten är och dennes förutsättningar att ta vård om varan. En säljare har ofta större praktiska möjligheter och den specialkompetens som ibland kan krävas för att på rätt sätt ta hand om den vara han sålt, och han har också anledning att räkna med risken för att emellanåt, på grund av köparens kontraktsbrott, drabbas av den vårdplikt som följer av 72 §. En köpare kan däremot typiskt sett inte förutsättas ha samma beredskap eller förutsättningar att ta hand om en vara som han vill avvisa.

Den vårdpliktige ges vidare rätt att sälja varan, om motparten dröjer oskäligt länge med att betala för den eller ersätta kostnaden för vården. Dröjsmål med betalningen för varan som gmnd för rätt till försäljning kan bli aktuellt endast när det är säljaren som har varan i sin vård.

När köparen är i dröjsmål med att ta hand om varan har säljaren i allmänhet, utöver rätten att sälja den enligt förevarande bestämmelse, även rätt att häva köpet enligt 55 §. Förhållandet är detsamma vid köpa­rens dröjsmål med betalning av priset genom att 54 § ger säljaren häv­ningsrätt i den situationen. För rätten till hävning förutsätts enligt 54 § att köparens dröjsmål utgör ett väsentligt avtalsbrott. För rätt till hävning enligt 55 § krävs att avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för säljaren och att köparen borde ha insett detta. Vidare krävs att del framgår av avtalet eller omständigheterna att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt. När en säljare har varan i sin besittning till följd av reglerna om vårdplikt kan han således, även när fömtsättningar för häv­ning i och för sig föreligger, i stället välja att hålla fast vid köpet och därefter sälja varan enligt reglerna i förevarande paragraf

I motsats till vad som gäller i 34 § i 1905 års lag innehåller inte föreva­rande bestämmelse något krav på att motparten skall uppmanas att ta hand om varan (förfoga över den). Har en sådan uppmaning ändå getts, kan det bli av betydelse för bedömningen av huruvida motparten väntat oskäligt länge med att ta hand om varan.

Andra stycket

Andra stycket innehåller en specialbestämmelse om försäljningsplikt för den vårdpliktige parten i vissa undantagsfall. Syftet med reglerna i 72 och 73 §§ om vårdnadsplikt är att förhindra att en part skall lida skada därför att en vara som befinner sig i motpartens besittning lämnas utan vård. Dessa regler kompletteras av förevarande bestämmelse, som ålägger den vårdpliktige parten att sälja en vara dels om den är utsatt för snabb förstörelse eller försämring, dels orn varan fordrar alltför kostsam vård. Det första fallet avser framför allt färskvaror, där ett fortsatt omhänderta­gande inte är i motpartens intresse. Den åtgärd som behövs för att rädda varans värde åt motparten är i stället en snabb försäljning.

Bakgrunden till del andra fallet är att motparten enligt 75 § är ersätt­ningsskyldig för försvarliga kostnader på grund av vården. Stiger dessa kostnader till ett i förhållande till varans värde betydande belopp, ligger

213


 


det i motpartens intresse att varan säljs innan kostnaden för vården har     Prop. 1988/89:76
tagit en alltför stor andel av vamvärdet i anspråk.                77 §

I de fall som avses med andra stycket skall varan säljas om det kan ske, vilket innebär att försäljningsplikten är beroende av att det finns avsätt­ningsmöjligheter för varan. Saknas sådana möjligheter, får den vårdplikti­ge parten förfoga över varan på det sätt som framgår av 77 §.

Tredje stycket

Utöver det allmänna omsorgskrav som föreskrivs i tredje stycket ges ingen föreskrift om hur försäljningen skall ske. Bedömningen får variera beroende på omständighetema i det enskilda fallet. I många fall kan det bästa möjliga resultatet för säljarens del uppnås om han använder sig av sina normala försäljningskanaler. Också för köparens del kan det vara mest förenligt med omsorgskravet att varan säljs under hand genom existe­rande affärskontakter. Försäljning på offentlig auktion kan däremot ofta leda till ett så oförmånligt pris att den försäljningsmetoden i många fall inte kan anses förenlig med omsorgskravet. 1 vissa branscher kan förhål­landena emellertid vara annorlunda.

Innan varan säljs skall motparten om det är möjligt underrättas om den förestående försäljningen. I de flesta fall torde det vara möjligt att lämna sådan underrättelse, exempelvis per telefon. Men om tidsfaktorn är viktig, exempelvis i fall som avses i andra stycket, skall försäljningen inte uppe­hållas på gmnd av svårigheter att underrätta motparten.

77 §

Har en part rätt att sälja varan enligt 76 § men kan den inte säljas eller är det uppenbart att priset inte skulle täcka kostnaderna för en försäljning, får parten förfoga över varan på annat sätt som är försvarligt. Innan det sker, skall motparten om möjligt undertättas.

(Jfr 81 § i arbetsgmppens förslag)

Paragrafen, som i 1905 års lag motsvaras av regler i 34, 55 och 56 §§, ger den vårdpliktige parten rätt att i vissa fall förfoga över varan på annat sätt än genom att sälja den.

Den första fömtsättningen för ett sådant förfogande är att parten enligt 76 § har rätt att sälja varan. Den fömtsättningen är givetvis uppfylld också i sådana fall då en part är skyldig att sälja varan (se 76 § andra stycket).    .

Den andra fömtsättningen är att försäljning inte är möjlig eller att det är uppenbart att priset vid en försäljning inte skulle täcka kostnadema för försäljningen. Det är alltså inte tillräckligt att det förefaller mindre sanno­likt att försäljningspriset skall komma att uppväga kostnaderna för försälj­ningen. Endast om det kan anses uppenbart att försäljningskostnaderna inte kommer att täckas av försäljningspriset, föreligger rätt att enligt bestämmelsen förfoga över varan på annat sätt. Det måste dock beaktas att det många gånger kan vara förenat med svårigheter att med större exakthet fömtsäga lönsamheten vid en försäljning.

Bestämmelsen anger inte vilka typer av förfoganden som kan komma i fråga som altemativ till en försäljning, endast att det förfogandet skall ske på ett försvarligt sätt. Det kan vara fråga om att använda varan i den egna

214


 


verksamheten, hyra ut den, låna ut den eller -som sista utväg - kassera     Prop. 1988/89:76
den.                                                                            79 §

Innan ett förfogande som avses med denna bestämmelse sker, skall motparten — i likhet med vad som enligt 76 § gäller inför en försäljning — såvitt möjligt underrättas.

78        §

Vad en försäljning har inbringat och vad en part på annat sätt har fått ut av varan skall, liksom uppkomna kostnader, redovisas för motparten. Överskott tillfaller motparten.

(Jfr 82 § i arbetsgmppens förslag)

Paragrafen, som saknar motsvarighet i 1905 års lag, behandlar den vårdpliktige partens redovisningsskyldighet gentemot motparten.

Den vårdpliktige parten skall enligt bestämmelsen redovisa för vad han uppburit vid försäljning av varan och vad han på annat sätt fått ut av varan, dvs. avkastning eller annan nytta som den vårdpliktige haft exem­pelvis då han i enlighet med 77 § förfogat över den på annat sätt än genom att sälja den.

Även uppkomna kostnader skall redovisas. De kostnader som här avses är omkostnader för vården enligt 75 §, kostnader för sådan försäljning som avses i 76 § och kostnader på gmnd av annan disposition som har skett med stöd av 77 §.

Ett eventuellt överskott tillfaller motparten. Detta överskott kan emel­lertid enligt allmänna regler avräknas mot den andre partens skuld till den vårdpliktige parten, t. ex. säljarens krav på betalning av priset för varan eller köparens krav på ersättning på gmnd av fel.

Avkastning

79      §

Avkastning som varan ger före avtalad tid för avlämnandet tillfaller säljaren, om det inte med fog kunde beräknas att den skulle utfalla senare. Avkastning som varan ger efter det att den skall avlämnas tillfaller köpa­ren, om det inte med fog kunde beräknas att den skulle ulfalla tidigare.

(Jfr 83 § i arbetsgmppens förslag)

Paragrafen motsvarar 18 § i 1905 års lag och reglerar fördelningen mellan parterna av varans avkastning. Fördelningen av avkastningen vid köp av aktier och räntebärande värdepapper regleras dock särskilt i 80 och

8l§§.

Paragrafen innehåller en generell regel om fördelningen av varans av­kastning. Den avgörande tidpunkten är den avtalsenliga tidpunkten för varans avlämnande. Om det faktiska avlämnandet försenas eller sker tidigare än avtalat inverkar del inte på fördelningen av varans avkastning.

Avkastning som varan ger upphov till innan den skall avlämnas till
köparen tillfaller säljaren, såvida det inte med fog kunde beräknas att
avkastningen skulle ulfalla först senare. På motsvarande sätt tillfaller
avkastning som utfaller efter den avtalade tidpunkten för varans avläm-   215


 


nandet köparen, såvida det inte med fog kunde beräknas att avkastningen     Prop. 1988/89: 76 skulle utfalla tidigare. Det avgörande är således när avkastningen utfaller    80 § eller med fog kan beräknas utfalla. Vill parterna fördela avkastningen annorlunda, måste de således avtala särskilt om det.

80      §

1 köp av aktier ingår utdelning som inte har förfallit till betalning före köpet och sådan företrädesrätt för aktieägare att delta i emission som inte har kunnat utövas före köpet.

(Jfr 84 § i arbetsgmppens förslag)

Paragrafen motsvarar 19 § i 1905 års lag.

Till skillnad från vad som enligt 79 § gäller avkastning i allmänhet skall enligt förevarande bestämmelse den utdelning som vid köpet ännu inte har förfallit till betalning ingå i köpet. Den avgörande tidpunkten är således en annan än enligt 79 §, och den framgår av innehållet i bolagsordning eller av beslut av behörigt organ, i regel bolagsstämman.

I köp av aktier ingår vidare i förekommande fall rätten att teckna nya aktier, om den rätten inte har kunnat utnyttjas före köpet. Detta överens­stämmer med den praxis som för närvarande råder beträffande börsnote­rade aktier, vilka noteras utan värdet av teckningsrätt så snart rätten att teckna aktier kan utövas. Den som köper aktie efter den tidpunkten kan således inte räkna med att teckningsrätten skall åtfölja aktien. 1 första hand avses teckningsrätt vid ny- och fondemission. Enligt 5 kap. 2 § aktiebolagslagen (1975:1385) har aktieägarna i vissa fall rätt att teckna sig för förvärv av konvertibla skuldebrev och av skuldebrev som är förenade med optionsrätt till nyteckning. Även sådan teckningsrätt omfattas av paragrafen.

81      §

I köp av räntebärande fordringar ingår ränta som är upplupen men ännu inte förfallen till betalning vid den tidpunkt som har avtalats för avläm­nandet. Vad som svarar mot sådan ränta skall köparen betala till säljaren utöver priset, om inte fordringen har sålts som osäker.

(Jfr 85 § i arbetsgmppens förslag)

Paragrafen motsvaras av 20 § i 1905 års lag. Den paragrafen omfattar endast räntebärande värdepapper.

Bestämmelserna i förevarande paragraf omfattar däremot räntebärande fordringar oavsett om dessa är knutna till ett värdepapper eller inte.

Köp av räntebärande fordringar omfattar upplupen ränta som förfaller till betalning först efter den tidpunkt som avtalats för avlämnandet. Den avgörande tidpunkten är således densamma som enligt 79 §. Vidare anges att värdet av den upplupna ränta som ej förfallit till betalning före avläm­nandet skall betalas av köparen utöver priset. Detta gäller emellertid inte om fordringen har sålts som osäker.

Ränta på räntebärande fordringar förfaller i allmänhet i fasta terminer.
Normalt är det därför inga problem att vid varje tid fastställa värdet av     216


 


den upplupna räntan. När värdet av den räntan fram till den avtalade     Prop. 1988/89:76 avlämningstiden läggs till köpesumman, kompenseras köparen härför ge-     82 § nom att han får rätt till räntan för hela ränteterminen när den förfaller till betalning.

Vissa meddelanden

82 §

Har ett meddelande som köparen skall lämna säljaren enligt 23, 24, 29, 32, 35, 39,47 eller 61 § avsänts på ett ändamålsenligt sätt, får meddelandet åberopas även om det försenas, förvanskas eller inte kommer fram. Det­samma gäller beträffande ett meddelande som säljaren skall lämna köpa-renenligt52, 53, 59eller6l §.

(Jfr 86 § i arbetsgruppens förslag)

Paragrafen, som i 1905 års lag delvis motsvaras av 61 § (jfr även 26 och 31 §§ samma lag), anger vilken av partena som bär risken för att vissa meddelanden som berörs i lagen försenas eller förvanskas vid befordran eller inte alls kommer fram.

Den generella utgångspunkten inom avtalsrätten är att avsändaren står risken för att hans meddelande inte kommer fram i tid eller på rätt sätt. Många av de meddelanden mellan partema som behandlas i köplagen skall likväl enligt vad som framgår av bestämmelsema i förevarande paragraf befordras på mottagarens risk under fömtsättning att meddelandet har avsänts på ell ändamålsenligt sätt. De meddelanden som det är fråga om är sådana dar lagen ålägger en part att reklamera eller på annat sätt ge tillkänna när han anser att motparten har bmstit i sina åtaganden eller skyldigheter på gmnd av köpeavtalet.

Bestämmelserna innebär att avsändaren får åberopa meddelandet även om det pä grund av ett missöde vid befordran har försenats, förvanskats till sitt innehåll eller inte alls kommit fram.

Kravet på att meddelandet skall avsändas på ett ändamålsenligt sätt innebär att ett sådant befordringssätt skall väljas som är försvarligt med hänsyn till den föreliggande situationen. De faktiska omständighetema får således bli avgörande när det gäller att avgöra om en muntlig underrättelse är tillräcklig eller om det krävs skriftlig underrättelse, och omvänt om en skriftlig underrättelse är tillfyllest i en brådskande situation.

De meddelanden som befordras på mottagarens risk räknas upp i lag­rummet. De meddelanden från köparen till säljaren som går på säljarens risk är köparens krav på fullgörelse (23 §), köparens svar på säljarens förfrågan om för sen leverans godtas (24 §), köparens hävningsförklaring eller krav på skadestånd vid säljarens dröjsmål (29 §), köparens reklama­tion vid fel i varan (32 §), köparens krav på rättelse (35 §), köparens hävningsförklaring vid fel i varan (39 §), köparens meddelande om att han inte godkänner säljarens räkning (47 §) och köparens meddelande om att han vill åberopa rätten att hålla inne sin prestation på gmnd av säljarens befarade avtalsbrott (61 §).

De meddelanden från säljaren till köparen som går på köparens risk är    217


 


säljarens krav på fullgörelse, dvs. i regel betalning (52 §), säljarens krav på     Prop. 1988/89:76 köparens medverkan enligt 50 § första stycket (53 §), säljarens hävnings-     2 § räntelagen förklaring (59 §) och säljarens meddelande om att han avser att hålla inne sin prestation på grund av köparens befarade avtalsbrott (61 §).

Uppräkningen i paragrafen är uttömmande, vilket betyder att övriga meddelanden enligt köplagen befordras på avsändarens risk. Bland sådana märks säljarens förfrågan till köparen i samband med säljarens dröjsmål (24 §), säljarens begäran om specifikation och hans meddelande om speci­fikation (60 §) samt parternas meddelanden om prestationshinder (jfr 25 § tredje stycket, 28 §, 40 § första stycket, 54 § tredje stycket, 55 § tredje stycket och 58 §).

4.2 Förslaget till lag om ändring i räntelagen (1975:635)

Ränta på fordran utgår ej för tid innan fordringen är förfallen till betalning.

På fordran som avser återgång av betalning då avtal hävts till följd av kontraktsbrott eller på liknande grund utgår dock ränta för tiden från den dag betalningen erlades till och med den dag återbetalning sker eller, om återbetalning ej sker i rätt tid, den dag från vilken ränta börjar utgå enligt 3 eller 4 §.

Förslaget till ny köplag innehåller i 65 § andra stycket regeln att säljaren, om betalning skall återgå till följd av att köpet har hävts, skall betala avkastningsränta på beloppet. Regeln har sin förebild i artikel 84 i Förenta nationernas konvention den 11 april 1980 angående avtal om internatio­nella köp av varor. En nyhet i förhållande till gällande rätt är att avkast­ningsränta enligt förslaget skall utgå även i det fallet att det är köparen som har gjort sig skyldig till ett avtalsbrott.

1905 års köplag innehåller inga regler om avkastningsränta. Enligt 2 § andra stycket räntelagen utgår avkastningsränta när betalning går åter vid hävning av ett avtal till följd av betalningsmottagarens kontraktsbrott eller på liknande grund. Räntan utgår från den dag betalningen erlades till och med den dag återbetalning sker eller, om återbetalning inte görs i rätt tid, till och med den dag från vilken dröjsmålsränta skall utgå.

Bestämmelsen har tillkommit i första hand med avseende på köp, men tillämpningsområdet är inte begränsat till denna avtalstyp. Vid sidan av köp av fast eller lös egendom kan regeln komma att tillämpas på alla andra slag av avtal där återgång av erlagd betalning kommer i fråga, t. ex. när hävning sker av entreprenadavtal, hyresavtal eller fraktavtal. Vid köp av lös egendom blir regeln tillämplig vid hävning på grund av säljarens dröjsmål eller på grund av fel i godset.

Räntelagens bestämmelser om avkastningsränta är således inte tillämp­
liga när betalningen går åter på grund av något förhållande som hänför sig
till den betalande. Om säljaren häver köpet på grund av ett kontraktsbrott
på köparens sida med påföljd att köpeskillingen skall återbäras, utgår
därför enligt bestämmelsen ingen ränta på beloppet. I förarbetena till       218


 


räntelagen har anförts att säljaren i den situationen i många fall blir Prop. 1988/89:76 berättigad till skadestånd, varvid hans förmån av att ha uppburit och 2 § räntelagen åtnjutit betalningen innan hävning sker kan beaktas vid beräkningen av skadeståndet, medan säljaren — åtminstone som huvudregel — inte torde behöva utge ränta när han betalar tillbaka köpeskillingen efter att ha hävt ett köp på grund av köparens förhållande. Vid köp på avbetalning blir konsumentkreditlagen (1977:981) eller lagen (1978:599) om avbetalnings­köp mellan näringsidkare m. fl. tillämplig, och avräkning sker då enligt reglerna i någon av dessa lagar. För övriga fall har det överlämnats åt rättstillämpningen att avgöra när omständigheterna motiverar ett avsteg från den nämnda huvudregeln (se prop. 1975:102 s. 116).

I samband med den översyn av räntelagens regler om dröjsmålsränta som gjordes i departementspromemorian (Ds Ju 1983:16) Ändringar i räntelagen förordades en anpassning av reglerna om avkastningsränta till FN- konventionens bestämmelser så att sådan ränta skulle utgå på en köpeskilling som återbärs även när återbetalningen är en följd av den betalandes kontraktsbrott eller liknande.

Huvuddelen av remissinstanserna tillstyrkte eller lämnade förslaget utan erinran. Några instanser ansåg emellertid att förslaget borde övervä gas inom ramen för det pågående arbetet med ny köplag. Den bedömning­en delades av departementschefen, som uttalade att frågan hade sådant samband med den pågående översynen av köplagen att den borde behand­las i det sammanhanget och inte tas upp vid den begränsade översyn av räntelagen som då var aktuell (prop. 1983/84:138 s. 9).

Regler om ränta på betalning som återbärs till följd av den betalandes kontraktsbrott torde visserligen ha mindre betydelse än när det är fråga om betalningsmottagarens kontraktsbrott. Reglerna i den föreslagna nya köp­lagen om avkastningsränta innebär emellertid att samma regler skall gälla i båda fallen. Skälet för denna lösning är att det inte kan anses motiverat alt en säljare i vissa fall skall få inneha köpeskillingen räntefritt. Köparen kan i vilket fall som helst bli skyldig att utge ersättning för avkastning av varan eller för annan nytta som han har haft av den (se 65 § första stycket i den föreslagna nya köplagen). I dessa fall är det rimligt att ränta på köpeskil­lingen får kvittas mot sådana ersättningskrav. Om säljaren blir berättigad till skadestånd, får rätten till avkastningsränta beaktas vid beräkningen av skadeståndet.

Avgörande skäl talar således för alt avkastningsränta skall utgå även när det är köparen som är orsak till återgången. Med hänsyn härtill har räntelagens regler anpassats till köplagens bestämmelser om avkastnings­ränta.

I likhet med vad som gäller i fråga om räntelagens nuvarande regler om avkaslningsränta saknas det anledning att begränsa tillämpningsområdet till återgång av köp. Den nya regeln har därför gjorts tillämplig på de övriga avtalstyper som berörs av räntelagens regler om avkastningsränta.

219


 


5   Hemställan                                                               Prop. 1988/89:76

Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1.     köplag,

2.     lag om ändring i räntelagen (1975:635).

6 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

220


 


Lagrådet                                                                       Prop. 1988/89:76

Lagrådet
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1988-12-15                  Inledning

Närvarande: justitierådet Nils Mannerfell, justitierådet Bertil Freyschuss, regeringsrådet Åke Bouvin.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 13 oktober 1988 har rege­ringen på hemställan av statsrådet Laila Freivalds beslutat inhämta lagrå­dets yttrande över förslag till

1.     köplag,

2.     lag om ändring i räntelagen (1975:635).

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorerna Lars Jansson och Göran Karlstedt. Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget till köplag Inledning

Det föreliggande köplagsförslaget har en osedvanligt gedigen underbygg­nad. På sätt som närmare skildras i remissprotokollet har, väsentligen i nordiska samarbete, utredningsverksamhet på området bedrivits sedan 1962. Ett vidare perspektiv än det nordiska har kommit in i övervägan­dena genom att man i lagstiftningsärendet tagit hänsyn till 1980 års FN-konvention om internationella köp (vilken såvitt angår köp av intema-tionell art är införlivad med svensk rätt). Remissförfarandena, komplette­rade i det svenska förberedelsearbetets slutfas med muntliga samråd på kvalificerad nivå, borgar för att skilda intressen inom samhället fått kom­ma till uttryck inför skedet då det tilltänkta lagverket gavs den utformning som regeringen nu har presenterat för lagrådsgranskning.

Utifrån de granskningsuppgifter lagrådet har att företräda kan allmänt sägas, att här föreligger en lagstiftningsprodukt som är så väl genomarbe­tad att både dess gmndlinjer och dess lösningar i flertalet delfrågor otvivel­aktigt förtjänar anslutning. Att i det väsentliga uppnås nordisk samstäm­mighet i den köprällsliga lagstiftningen är synnerligen tillfredställande; de olikheter som kommer att föreligga i de olika ländernas regleringar gör dock att frågan om lagval ej blir alldeles betydelselös vid inlernordiska avtal.

I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1.1) redogör departementschefen
för en del huvuddrag i handelslivets och köprättens utveckling efter till­
komsten av 1905 års lag, en redogörelse som leder till slutomdömet att
utvecklingen definitivt har spmngit förbi denna lag. Det bör enligt lagrå­
dets mening kompletteringsvis framhållas att vad som i hög grad berättigar
till det nämnda slutomdömet är den rättsutveckling som under 1970- och
1980-talen förekommit på konsumenträttsområdet. Den utvecklingen
kommer i blickpunkten först i remissprotokollets senare diskussion hum­
vida konsumentköpen bör omfattas av en ny allmän köplag (avsnitt 2.1.4),      221


 


ett spörsmål som med anknytning till gällande lagstiftning besvaras nekan­de.

Det sist gjorda påpekandet har lagrådet velat göra för all det skall poängteras, att redan gällande köplag i det väsentliga har blivit en näring­livets köprättsliga reglering. En sådan prägel accentueras om, såsom tämli­gen tydligt förutskickas i remissprotokollet, en framtida konsumentköplag görs i princip heltäckande och ej i vissa delar replierar på en underliggande allmän köplags reglering. Det nu angivna förhållandet gör att särskild uppmärksamhet måste fästas vid om den nya regleringen kan anses väl anpassad till näringslivets typiskt sett mer storskaliga förhållanden. Samti­digt bör inte lämnas obeaktat, att en allmän köplag får genomslag på en del typer av gemene mans transaktioner, nämligen framför allt när båda avtalsparterna hör lill konsumentkategorin; lagen skall passa även då.

En biprodukt av det nu anförda är följande. Av stort principiellt intresse är det i remissprotokollet (avsnitt 2.1.2 sista stycket) berörda spörsmålet i vad mån en köplags reglering bör — med vår avsaknad av en allmän civillag — anses ge vägledning vid avgörandet av allmänna kontraktsrätts­liga frågor utanför köplagens tillämpningsområde i kraft av analogier. Departementschefen uttalar, att det får ankomma på domstolarna att la ställning till frågan om den nya köplagens betydelse på områden där gällande rätt bygger på en analogisk tillämpning av principerna i 1905 års lag. Lagrådet vill härtill anmärka, att redan gällande köplags roll som källa för analogislut i allmänna kontraktsrättsliga frågor är väsentligen minskad i följd av rättsutvecklingen på det konsumenträttsliga området, och sam­ma förhållande är att förutse för en ny köplags vidkommande.

Vad som i remissprotokollet allmänt anförs om vad en ny köplag bör innehålla (avsnitt 2.1.8) utmynnar i uttalandet, att för de väl fungerade situationerna det behövs ingen eller ringa lagstiftning och att den nya lagen alltså till större delen bör koncentreras på frågorna om när avtalsbrott kan anses föreligga och vilka påföljder som då kan bli aktuella. En sådan bedömning är i sak välbefogad. Det kan nämnas, att på ett helt väsensskilt rättsområde (äktenskapsbalken) det då tjänstgörande lagrådet gav uttryck för samma filosofi: bestående äktenskap behöver ringa lagstiftning — det är i upplösningssiluationen som problemen hopar sig (prop. 1986/87:1 s. 274).

I den allmänna motiveringen övergår departementschefen härefter lill vissa större frågor där det förordas mer betydelsefulla nyheter i jämförelse med 1905 års lag (avsnitt 2.2.-2.7). I det följande kommer lagrådet att under enskilda paragrafnummer anföra en del synpunkter i vissa hithöran­de frågor. I denna inledning begränsar sig lagrådet lill några reflexioner i anslutning till det nya kontrollansvaret och skadeståndsbestämmelserna.

Beträffande skadeståndsansvaret lämnar departementschefen (avsnitt 2.5.1) en ur skilda synvinklar kritisk redogörelse för 1905 års lags regelsy­stem i del ämnet med udden riktad särskilt mot omöjlighetsläran och det mindre ändamålsenliga i all i vissa fall tillämpa culpabedömningar. Mot detta ställs innnebörden och konsekvenserna av sådant kontrollansvar som FN-konventionen baserats på och som enligt huvudprincipen innebär att skadeståndsansvaret utlöses av ett faktum som ligger inom vederböran-


Prop. 1988/89:76

Lagrådet

Inledning

222


 


de parts kontrollsfar. Slutsatsen i huvudsaken blir på anförda skäl att en reglering med ett kontrollansvar medför en rimlig avvägning mellan par­ternas intressen och är lämplig i övrigt.

Lagrådet delar departementschefens uppfattning alt regleringen innebär en lämplig avvägning partema emellan.Förslaget medför enligt lagrådets mening en värdefull förenkling i jämförelse med 1905 års lag. Förslagets positionsförflyttningar synes, jämfört med nuläget, inte innebära någon påfallande förskjutning i det jämviktsläge som naturligen bör råda i ett köprättsligt partsförhållande. Lagrådet kan i enlighet med det anförda godta den principiella uppläggning förslaget har i denna del.

I frågan om skadeståndets omfattning skiljer lagförslaget (avsnitt 2.5.2) mellan fall av direkt och indirekt skada. Innebörden är i korthet att skadeståndsbedömningen skall bli olika när fråga är om skadetyper som innefattar en typisk och fömtsebar följd av avtalsbrottet (de direkta) eller skador som är mer avlägsna och oberäkneliga (de indirekta). För de först­nämnda inträder ersättningsskyldighet när kontrollansvaret ger utslag, medan ansvar för de senare inträder när vållande är för handen på skade­orsakarens sida. Denna principiella distinktion finner lagrådet vara rimlig och lämplig. Den anknyter också enligt vad som framgår av remissen till den praxis som framvuxit när formulärrättsliga allmänna leveransbestäm­melser tillämpats mellan parterna.

Från lagrådets synpunkt blir av särskilt intresse hur lagtexten genomför distinktionen mellan de direkta och indirekta skadorna. Tekniken som valts är att de indirekta skadetyperna uppräknats (med en säkerhetsventil som slutpunkt i uppräkningen, 67 § andra stycket 4) medan övriga skador (inom adekvansens ram) betraktas som direkta.

Lagrådet anser att det är goda skäl som i remissprotokollet har anförts för den valda metoden. Sedan är det en sak för sig att även med den metoden vissa gränsdragningsproblem är att fömtse i tillämpningen. Tolk­ningsspörsmålen underlättas i viss mån genom att protokollet i angivet avsnitt ger en mångskiftande flora med exempel främst på vad som bör hänföras till de direkta skadorna (exempel finns också i specialmotivering­en till 67 § tredje stycket).

Vad angår produktansvaret innebär lagförslaget (avsnitt 2.5.3.) att, om en såld varas skadebringande egenskaper orsakar skador på annat än den försålda varan, rätten till ersättning får bedömas enligt de allmänna ska­deståndsrättsliga regler som gäller för produktansvar och sålunda inte skall omfattas av säljarens köprättsliga skadeståndsskyldighet. Lagrådet finner att förslaget i denna del kan godtas. Det kan inte hjälpas att de nordiska ländernas lagstiftning beträffande produktansvar blir reglerad på olikartat sätt; övriga nordiska länder har andra utgångspunkter för sin reglering på detta rättsområde.

Avslutningsvis anför lagrådet här ett par formella aspekter som har avseende på flera spridda paragrafer.

1 en del paragrafer utsägs att någonting "aldrig" gäller (14 §) eller "all­tid" gäller (15, 27, 40, 41 och 57 §§). Syftet med dessa kategoriska uttrycksätt är att ge uttryck för att vissa föregående särregler inte slår till i de sammanhang där de citerade orden används. Tekniken får anses god-


Prop. 1988/89:76

Lagrådet

Inledning

223


 


tagbar. Man torde kunna förutsätta att varje läsare av lagen är medveten om dess i allo dispositiva natur (3 §) och inte förleds till tron att "aldrig-" resp. "alltid-reglerna" skall läsas bokstavligen med giltighet i rättsområ­dets alla situationer.

1 en del formuleringsfrågor har lagrådet funnit anledning att ge uttryck för en eller annan synpunkt som talar för att ordalagen i det svenska lagförslaget bör jämkas; jämkningarna ligger därvid ofta på den nivå som i del svenska lagrådsarbetet bmkar betecknas som "blåkrite-ändringar", dvs. omformuleringsförslag som ulan skrivna kommentarer brukar i sam­förstånd anammas i det slutliga regeringsförslaget. Lagrådet är medvetet om att i följd av den samordningsvilja som måste prägla en nordisk strävan mot likformighet jämkningsförslag av angiven art måste mötas av motvind. Icke desto mindre har vissa ändringspropåer ansetts värda att nämna.


Prop. 1988/89:76 Lagrådet


 


Föreskriften i paragrafens första stycke första meningen har konstruk­tionen att i tillverkningsfall lagen gäller "endast om ... inte ...". Även om meningen inte kan missförstås, är avfatlningen språkligt mindre tilltalan­de. Bättre vore om man, med närmande till den norska textens avfattning, skrev  "gäller.,.  en  vara som  skall tillverkas,  utom  när beställaren

skall_ " (ev: frånsett fall, då beställaren skall ...). Man får då fram det

positiva beskedet först och därefter begränsningen i detta.

Specialmoliveringen till 2 § andra stycket klargör att, medan första stycket lar sikte på tillverkningen av själva varan, andra stycket avser att säljaren — utöver leverans av färdig vara — skall utföra arbete eller tjänst som inte består i tillverkning. Ordet "även" i sagda stycke får väl anses ge tillräcklig ledtråd för förstående av att här åsyftas arbete eller tjänst som förekommer efter det att leverans skett av färdigtillverkad vara. Följaktli­gen saknar andra stycket betydelse för det fall att redan i själva tillverk­ningsmomentet arbetet är det väsentliga.

Paragrafens andra stycke tilldrar sig vidare särskilt intresse genom vad bestämmelsena motsättningsvis utsäger, nämligen att lagen skall bli gällan­de när en leverantör visserligen skall utföra arbetet eller annan tjänst, med tjänsten inte utgör den övervägande delen av hans förpliktelse. Ett påfal­lande förhållande är att lagens sanklionssystem inte innehåller något om vad som skall gälla när dröjsmål eller fel förekommer med avseende på en sådan, i själva köpeavtalet inrymd sidoförpliktelse.

1 den nordiska arbetsgruppen ansågs från norsk sida att köplagen borde omfatta alla förpliktelser som följer av köpet. Från dansk, finsk och svensk sida förespråkades däremot, att lagen borde gälla bara brott mot parternas viktigaste förpliktelser efter köpet, dvs. dröjsmål med leveransen, fysiska fel, rättsliga fel och dröjsmål med betalningen.

I den norska propositionen till köplag fann justisdepartementet att en modern köplag borde också reglera parternas sidoförpliktelser. Även om sådana förpliktelser kunde vara av varierande art och omfång, var det enligt departementet inte skäl att överlåta lösningarna av problemen till


224


 


rättspraxis. Utan alt föreslå en detaljreglering av ansvaret för sidoförplik­telserna fann departementet att behovet av reglering tillgodsågs genom att lagens regler för huvudförpliktelser gjordes tillämpliga på sidoförpliktel­serna.

Som en konsekvens av det sagda har § 22 (2) i den norska lagen fått den lydelse att, om säljaren inte uppfyller sina förpliktelser i övrigt efter köpet, bestämmelserna om dröjsmål gäller "tilsvarende så långt de passer"; bl. a. gäller bestämmelsen § 25 (1) om hävning vid väsentligt kontraktsbrott.

Justisdepartementet pekar i de norska motiven på att hävning är en drastisk reaktion och bör bara kunna användas vid ett väsentligt dröjsmål. Enligt departementet kan det inte vara rimligt att köparen utan vidare kan häva ett köp efter utgången av tilläggsfristen, om dröjsmålet är bagarellar-tat, utan hävningsrätten bör vid brott mot sidoförpliktelser alltid värderas i förhållande till huvudregeln i § 25 (1), även om säljaren har gått över tilläggsfrislen. Detta stämmer överens med reglerna i FN-konvention, jfr art 49 nr I (b).

Bestämmelsen i § 22 (2) i norska lagen motsvaras av § 30 (2) när det gäller fel i varan. I det svenska remissförslaget och i den finska lagen finns inga motsvarigheter till dessa regler.

1 motiven till 2 § andra stycket i det svenska lagförslaget uttalas visserli­gen, att den avtalade prestationen "någon gång" kan bestå av två tillräck­ligt självständiga delar, den ena avseende ett köp och den andra en tjänst, och att de köprättsliga reglerna kan tillämpas på den ena delen och tjänste­regler på den andra. En del avtalstyper berörs också där tjänsteinslaget är det övervägande och avtalet därför faller utanför köplagen. Men vad lagrådet nu vill uppmärksamma är de avtalstyper som i följd av 2 § andra stycket faller under lagen till följd av att köpelementet är det övervägande och sidoförpliktelsen ett bihang samt att avtalsförhållandet — enligt re­missprotokollets riktiga och viktiga huvudtes om att säljarförpliktelsen i regel bör betraktas som odelbar — skall bedömas som ett köpavtal.

I remissprotokollet exemplifieras transaktioner som har övervägande köprättslig karaktär och där arbelsåtagandel betraktas som en sidoförplik-lelse till köpeavtalet. Enligt förslaget är del sålunda ofta fråga om köp om arbetet gäller en leverans av tillbehör som särskilt har angetts vid beställ­ningen, exempelvis lätt utbytbara reservdelar samt installation av dessa, eller om någon exempelvis på beställning tillverkat dörrar och fönster och avtalet även innefattar inmontering av dessa. Vidare sägs att del i vissa fall kan vara fråga om köp då en leverans av en färdig byggnad även innefattar uppsättning av byggnaden.

I det svenska förslaget har man inte löst frågan om hur man skall se på fall av försummelser när det gäller tjänslebetonade sidoförpliktelser som inryms i ett avtal som är att rubriciera som ell köpeavtal. 1 motiven till det norska förslaget tas som exempel att säljaren kan bli ansvarig för brott mot sidoförpliktelser på grund av allmänna obligationsrättsliga regler eller på grund av analogitillämpning av köplagens bestämmelser. Om säljaren till exempel efter leveransen skall svara för montering av varan, kan han enligt motiven troligen bli ansvarig för dröjsmålet med monteringen oavsett alt varan levererats i rätt tid.


Prop. 1988/89:76 Lagrådet

225


15    Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 76


Rättsläget har alltså för svensk del lämnats öppet i denna del. 1 stor utsträckning torde dock köplagens sanktionsprinciper böra betraktas som vägledande för bedömning av sådana avtalsbrott mot köpeavtalet som lämnats oreglerade (jfr NU 1984:5 s. 166). Vid försummelse beträffande sidoförpliktelser av tjänstekaraktär bör det därför anses naturligt att dra analogislut utifrån vad som gäller för varan. Som ett ovisst spörsmål får dock betecknas om dröjsmål eller fel beträffande sidoförpliktelse kan utgöra skäl för hävning av köpet av själva varan.

Beträffande fall som i följd av 2 § andra stycket faller utanför köplagens tillämpningsområde (sådana uppdelbara avtal resp. övervägande tjänsle­betonade avtal som omnämns i remissprotokollet) får man falla tillbaka på en sådan mer allmän bedömning som antyds i lagrådets inledning när det gäller frågan om en köplag berättigar till analogislut med avseende på kontrakträttsliga frågor som ligger utanför lagens tillämpningsområde.


Prop. 1988/89:76 Lagrådet


3§

Paragrafen ger uttryck för att inskränkningar i lagens tillämplighet och avvikelser i övrigt kan följa av det särskilda avtalet, av handelsbruk etc.

I särskilda fall kan, i följd av lagens egna gränsdragningar i främst 2 §, individuella transaktioner komma att falla utanför lagens formella tillämp­ningsområde.

Allmänna grundsatser om avtalsfrihet kan dock föranleda all även avtal, som i följd av främst 2 §:s avgränsning faller utanför lagens tillämpnings­område, skall bedömas enligt lagens grundsatser när sådana förhållanden som åsyftas i 3 § föreligger. Bl. a. innebär detta att, i fall där köplagen inte är formellt tillämplig, parterna ändå genom avialsföreskrift kan åstadkom­ma att lagens reglering blir normerande för det interna avtalsförhållandet. I anslutning till det sagda må erinras om uttalandena i sista stycket av remissprotokollels specialmotivering till 2 §.


6-8 §§

Genom 6 § jämte dess omedelbart föregående rubrik "Hämtningsköp" ges ett exempel på att numera i en ej kapitelindelad lagstiftning en rubrik anses få ha en konstitutiv betydelse beträffande efterföljande paragrafs räckvidd: paragrafens egen text upplyser ju inte om att vad som där sägs har avseen­de blott på den rubricerade Iransaktionstypen. Tekniken får enligt lagrå­dets mening anses godtagbar.

All det förekommer kategoriindelade rubriker före 6 § resp. 7 —8 §§ kan — även om de två sistnämnda är villkorade — för läsaren undanskymma den tanke som uttrycks i tredje stycket av specialmotiveringen till 6 §,näm­ligen i sak all det in dubio skall råda en presumtion för att ett köp skall betraktas som ett hämlningsköp.

Spörsmålet synes dock inte vara av beskaffenhet all behöva föranleda


226


 


förtydligande i lagtexten. Att hämtningsköp är grundformen och i presum-        Prop. 1988/89: 76

tionshänseende skall ha försteg i in-dubio-situationer kan nog sägas vara        Lagrådet

ett så självklart inslag i köprätten att förhållandet inte behöver komma till        17 §
klarare uttryck i lagtext.


17ochl8§§

Föreskriften i 17 § reglerar vilka anspråk som en köpt vara skall motsvara. I första stycket anges att varan skall stämma överens med vad som följer av avtalet. Andra stycket, som här särskilt kommer i blickfältet, uppräknar i fyra punkter vissa grundkrav som, när annat inte följer av avtalet, måste vara uppfyllda. 1 tredje stycket följer så konklusionen alt varan skall anses felaktig, om den avviker från vad som föreskrivs i första eller andra stycket.

Av specialmoliveringen till paragrafen framgår otvedtydigt, att paragra­fens andra stycke ej är avsett att vara en uttömmande beskrivning (jfr allmänna motiveringens avsnitt 2.2. sjunde stycket). Det förutsätts m.a.o. att del kan förekomma andra ofullkomligheler än de särskilt uppräknade som skall kunna ge grund för omdömet all varan är felaktig (med alla de rättsföljder som detta utlöser).

Det måste anses lagtekniskt olyckligt att lagtexten inte antyder att 17 § andra stycket är tänkt som en icke heltäckande uppräkning utan som exemplifiering. Paragrafens tredje stycket ger fastmer intrycket att felbe­greppet är strikt anknutet till första och andra styckenas bestämningar. Intrycket förstärks av ingressen till 18 §, vari markeras att där följer något som utgör en tilläggsfålla till 17 §:s avgränsade tillämpningsfält.

Ord behöver inte spillas på argumentation för att lagtext, när så är möjligt, skall avspegla den verkliga tanken bakom lagtexten. Den bakom­liggande tanken kan här lagtexlmässig signaleras på följande sätt.

Bestämmelsen i 17 § tredje stycket ges lydelsen: "Om varan avviker från vad som föreskrivs i första eller andra stycket eller eljest i något väsentligt avseende avviker frän vad köparen med fog kunnat fömtsätta, är varan att anse som felaktig".

Även med en omformulering av 17 § synes det lämpligt att man i svensk köplag anknyter till den finländska lagens ordval i 18 §:s ingress och låter denna paragraf få inledningen: "Fel föreligger även om (eller hellre: när)

varan inte överensstämmer  " I paragrafens andra stycke kan ordet

"även" utbytas mot "vidare", om man vill undvika upprepning.

I anslutning till 17 och 18 §§ må ytterligare anmärkas, att lagförslaget i sig laborerar med en feltyp som tydligen anses falla utanför 17 och 18 §§:s räckvidd, nämligen rättsligt fel. Lagrådet behandlar den frågan under 41 §.

Vad särskilt angår 17 § kan slutligen som en tilläggsaspekt påpekas, att fel i varan kan tänkas föreligga på den grunden att varan är "för fin". Som exempel kan tas det fallet alt på köparsidan finns en företagare som bedriver en industri av måhända tämligen blygsam omfattning. För att rationalisera driften önskar han anlita datorteknik i produktionsförloppet och vänder sig till ett specialistföretag i den branschen med förtroende för att detta är bäst väpnat att erbjuda honom en datortyp som är lämplig för


227


 


hans behov. Antag sedan att datorfirman då erbjuder och levererar en dator med konstmktion och funktioner som vida överstiger vad småföre­tagaren egentligen har behov och nytta av, med i motsvarande mån ett onödigt överpris. En sådan företeelse synes vara att hänföra till felområ­det. Någon tvekan kan man hysa i frågan om felet hör hemma i 17 § andra stycket punkt 2 eller bör ses som en avvikelse från vad som som tolknings­vis måste anses följa av avtalet.


Prop. 1988/89:76 Lagrådet

23 §


23 §

Enligt paragrafens första stycke andra meningen är säljaren inte skyldig att fullgöra köpet, om det föreligger ett hinder som han inte kan övervinna eller om fullgörelsen skulle fömtsätta uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn till det intresse köparen har av alt säljaren fullgör köpet. Köparen får dock, enligt andra stycket, kräva att säljaren fullgör köpet, om hindret eller missförhållandet upphör inom rimlig tid.

Bestämmelsen i andra stycket hör sakligt sett ihop med bestämmelsen i första stycket andra meningen. Enligt lagrådets mening skulle lagtexten vinna i tydlighet om de båda bestämmelserna inte var styckeåtskilda.

Frågan om säljarens skyldighet att fullgöra köpet bygger på en intresse­avvägning, där man jämför de insatser som köpet skulle kräva av säljaren med det intresse som köparen har av att säljaren fullgör köpet. Om en föreliggande disproportion mellan säljarens och köparens intressen upp­hör, får köparen kräva att säljaren fullgör köpet. Att kalla denna dispro­portion för "missförhållande" är språkligt sett mindre tillfredsställande; jfr riksdagens lagutskotts promemoria angående prop. 1987/88:155 om skydd för företagshemligheter (prot. 1988/89:6), i vilken promemoria ordet missförhållande förekommer i den vanligaste betydelsen (se 2 §). Lagrådet förbiser i detta sammanhang inte att ordet missförhållande i betydelsen disproportion förekommer i avtalslagens 31 § och brottsbal­kens 9 kap. 5 §, men där är satsbyggnaden sådan att betydelsen blir självklar.

Den nu särskilt uppmärksammade föreskriften kan med hänsyn till det anförda ges följande lydelse: "Om hindret eller annat förhållande som nyss nämnts upphör inom rimlig tid, får köparen dock kräva att säljaren fullgör köpet." Alternativt kan lagrådet väl tänka sig att använda ordet "dispro­portion" i lagtexten. Sistnämnda lösning är till fördel med tanke på att åsyftad företeelse återkommer i 24 och 53 §§ och dessa bestämmelser blir mer lättillgängliga om läsaren genast får klart för sig att det är ett dispro­portionsförhållande som är i fråga. Varför skulle man för övrigt väja för det i och för sig latinklingande ordet disproportion, när remissförslaget i sin mbrik före 60 § och i texten till samma paragraf använder det egentli­gen mer svårtillgängliga ordet "specifikation"?


32 §

I anslutning till de i paragrafen omnämnda reklamationsfristema bör noteras den i doktrin och rällsstillämpning uppmärksammade frågan i vad


228


 


mån en säljare vid reklamation från en köpare i anledning av felaktig vara genom sitt uppträdande utom rätta går förlustig möjligheten att åberopa eventuella brister i köparens reklamation. Rättspraxis synes ha intagit den ståndpunkten att, om säljaren utan att rikta anmärkning mot en sådan reklamation inlåtit sig i förhandlingar med köparen, säljaren i allmänhet sedermera inte kan göra gällande att den blivit för sent framställd eller av annan anledning skulle vara utan verkan.


Prop. 1988/89:76

Lagrådet

34 §


34 §

I anslutning till paragrafens andra stycke vill lagrådet erinra om vad som anförts ovan beträffande 23 §, där lagrådet väckt tanken att utbyta ordet "missförhållande" mot "disproportion".

41 §

Denna bestämmelse, som gäller påföljder vid rättsligt fel, står under avdel­ningsrubriken "Påföljder vid fel i varan" (före 30 §). Beträffande de tidiga­re paragrafema vet läsaren att, när i dessa paragrafer (30 — 40 §§) talas om fel eller felaktig vara, så är det fråga om sådana bristfälligheter som lagen tidigare har beskrivit och i övrigt berört i 17-21 §§. I 41 § ställs läsaren inför nyheten att det utanför ramen för 17 —21 §§ finns en ytterligare feltyp, det rättsliga felet. Detta fel får inte sin beskrivning, förrän man redan har avverkat felbegreppet och är framme i påföljdsdelen. 1 den logiska uppbyggnaden av lagen kan detta sägas vara en onöjaktighet (tydli­gen observerad under lagförfattandet, eftersom man sett sig föranlåten alt uppräkna ett antal paragrafer från fel-avsnittet som skall tilllämpas också vid rättsligt fel). Lagrådet anser dock att förhållandet inte ger anledning till jämkningspropåer; utrymme måste finnas för vissa tekniska genvägar.

45 §

Av paragrafen framgår att om priset inte följer av avtalet är det säljarens sak att avgöra vilket pris han skall begära. Köparen är dock inte skyldig betala mer än skäligt pris, vilket får bestämmas med hänsyn till varans art och beskaffenhet, gängse pris vid liden för köpet samt omständigheterna i övrigt. Enligt 5 § 1905 års lag skall köparen, då köp ingåtts utan att pris blivit bestämt, betala vad säljaren fordrar där det ej kan anses oskäligt. Inom doktrinen har sistnämnda paragrafs formulering varit föremål för en del diskussioner. Rättspraxis synes ha givit paragrafen en tolkning som ansluter till den gmndtanke som nu kommer till uttryck i lagförslaget. För sin del finner lagrådet att omformuleringen är ändamålsenlig och ger uttryck för en lämplig avvägning mellan partsintressena.


50 §

I sista stycket av specialmotiveringen till paragrafens punkt 1 görs ell kategoriskt uttalande om att en köpares sidoförpliktelser (underförstått i


229


 


vad dessa uttrycks i ett avtal som är att vid en helhetssyn beteckna som ett köpeavtal) faller utanför bestämmelsen och därmed utanför påföljdssyste­met.

Lagrådet vill i det sammanhanget erinra om vad som sagts under 2 § i fråga om sidoförpliktelser på säljarsidan, nämligen att, när fråga är om avtal som i följd av 2 § andra stycket faller under lagen, starka skäl talar för en analogitillämpning av lagens sanktionsbestämmelser vid eftersättande av sidoförpliktelsen. Motsvarande synsätt bör i princip anläggas, om det är på köparsidan som en i ett köpeavtal fastslagen sidoförpliktelse gäller. Samtidigt erkänns gärna att det torde vara ett ganska opraktiskt fall att sidoförpliktelser av nu åsyftad art åvilar köparen.


Prop. 1988/89:76 Lagrådet

52 §


52 §

I motsats till vad som gäller enligt 1905 års lag innehåller förslaget till ny köplag regler om avbeställning. Dessa regler gmndas på en av departe­mentschefen gjord avvägning mellan hänsynen till å ena sidan avtalssäker­heten och å andra sidan samhällsekonomin. Till stöd för att införa de nya reglerna anför departementschefen, att principen om att avtalet skall hål­las enligt sitt innehåll i ökad utsträckning fått ge vika — som exempel näms bl. a. 36 § avtalslagen — och vidare att det från allmän ekonomisk synpunkt måste anses som olämpligt om en tillverkning som inte är öns­kad av beställaren och som inte kan nyttiggöras ändå kommer till stånd. Enligt lagrådets mening är det en riktig bedömning att köplagens regler inte skall bidra till en icke önskvärd förstörelse av ekonomiska värden och att det därför är befogat att på föreslaget sätt frångå principen om avtals­bundenhet. Vad departementschefen i övrigt föreslår om säljarens fortsat­ta arbete på att fullgöra avtalet, när köparen avbeställer varan, och på vilket sätt säljaren skall ersättas om fullgörelsen inte kommer till stånd har lagrådet inte heller någon erinran mot.


53 §

På samma sätt som lagrådet gjort vid 34 § hänvisar lagrådet till vad som anförts beträffande 23 §, där tanken väckts att utbyta ordet "missförhål­lande" mot "disproportion".

Lagrådet noterar att, enligt vad som kan utläsas av remissprotokollet, undantaget i paragrafens första stycke andra meningen inte innebär, att där avsett förhållande skulle falla utanför avtalsbrottens krets utan endast att avtalsbrottet ej utlöser den rättsföljd som paragrafen handlar om. Konstaterandet får betydelse för förståendet av att även i hindersfallen hävning och skadestånd enligt de följande paragrafema kan förekomma som rättsföljder.

Sammanhanget i saken framgår klart vid läsning av specialmotiveringen till 23 §.


230


 


54 §

I paragrafens fjärde stycke anges två fall, då säljaren får häva köpet trots att varan har kommit i köparens besittning. Enligt vad som uttalas i specialmotiveringen till 63 § fjärde stycket innebär det lagmmmel, att ytterligare fall föreligger där säljaren har hävningsrätt trots att varan kommit i köparens besittning. I klarhetens intresse synes detta ytterligare fall böra anges i lagtexten, exempelvis på följande sätt:

"Har varan_ förbehållit sig rätt till detta eller om köparen avvisar

varan eller om sådant fall föreligger som avses i 63 § Qärde stycket."


Prop. 1988/89:76 Lagrådet

54 §


56 §

I paragrafen används orden post och poster i olika betydelser. I det ena fallet liktydigt med delleverans och i det andra synonymt med delbetal­ning. Därför föreslår lagrådet, att man på de tre sista ställena i paragrafen där ordet post förekommer i stället använder ordet delleverans. Detta ord anknyter närmare till det norska ordvalet i motsvarande paragraf och ansluter också till ordvalet i 44 §. På gmnd av det anförda förordar lagrådet att paragrafen får följande lydelse:

"Skall betalning ske efter hand i särskilda poster allteftersom avlämnan­de sker och föreligger det dröjsmål med betalningen för någon delleverans, får säljaren häva köpet i fråga om denna delleverans enligt de bestämmel­ser som i övrigt gäller för hävning.

Säljaren får häva köpet även i fråga om en senare delleverans, om det inte saknas anledning att anta att dröjsmål med betalningen som ger rätt lill hävning kommer att upprepas."

57 §

Enligt andra stycket har säljaren rätt till skadestånd för den skada han lider genom att köparen inte medverkar till köpet enligt 50 § I eller inte i rätt tid hämtar eller tar emot varan "i fall då det framgår av avtalet eller omstän­digheterna att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt". För att det klarare skall framgå att den citerade satsen tar sikte enbart på det fallet att köparen inte i rätt tid hämtar eller tar emot varan (jfr avfatlningen av 55 § första och andra styckena) bör orden "genom att köparen" inskjutas mellan "50 § 1 eller" och "inte i rätt tid".


61-64§§

Den rätt som föreligger för köpare eller säljare att för sin del inställa fullgörelsen och hålla inne sin prestation föreligger enligt 61 § första stycket när det efter köpet visar sig att en motparts handlingssätt eller ekonomiska förhållanden är sådana att det finns starka skäl att anta att han inte kommer att fullgöra sina förpliktelser.

Fråga uppkommer när det skall anses föreligga "starka skäl" för anta­gande om bristande fullgörelse. I remissprotokollet har lämnats en del


231


 


exempel på när så bör anses vara fallet. Av dessa exempel framgår att köparens eller säljarens slutsats skall grundas på de föreliggande objektiva omständigheterna. Den bedömning parten gör sker på hans egen risk och är den felaktig blir han skadeståndsskyldig för såväl den direkta som den indirekta skada motparten lider till följd av hans åtgärd.

Fråga är i detta sammanhang om en beviskravsregel av specifik natur:
rätten skall i efterhand bedöma om vederbörande part vid en tidpunkt i
förfluten tid byggde sin bedömning på acceptabelt underlag. Kravet på
partens underlag ullrycks på andra håll i förslaget med att parten "med fog
kunnat räkna med (förutsätta, kunde beräkna)"; se 19§ första stycket 1
och 2 samt 79 §, jfr lagrådets förslag under 17§. I annat sammanhang
ligger kravet högre än på sistnämnda ställen, nämligen i 62 §, där det sägs
"Står det klart all det kommer att inträffa ett avtalsbrott  ". Avfatl­
ningen av 63 § lär få uppfattas så, alt beviskravet avsetts ligga något högre
än i "med-fog-fallen" men lägre än i "det-slår-klart- fallet". Det kan
verkligen ifrågasättas om man inte genom denna mellannivå har hamnat i
en språklig övernyansering utan egentligt värde för rättstillämparna (jfr
Ekelöf, Rättegång IV, 1982, s. 87 fdär del förordas användning av ett fåtal
standardiserade uttryck i beviskravsfrågor). Eftersom det svenska förslaget
i behandlad del anknyter till övriga nordiska lagars uttryckssätt, finner sig
dock lagrådet inte ha tillräcklig anledning att framföra någon ändringspro­
på.

Enligt 61 § Jjärde stycket, 62 § och 64 § andra stycket kan part ställa "godtagbar säkerhet" för att uppnå vissa i paragraferna närmare angivna rättsverkningar och enligt 63 § andra stycket kan part kräva sådan säkerhet när konkursbos prestation skall ske senare. I dessa paragrafer används alltså orden "godtagbar säkerhet" medan det i 1905 års lag och i den norska lagen talas om "betryggande säkerhet". Även i exempelvis 4 kap. 23 § jordabalken, 2 kap. 13 § bankrörelselagen och 11 § lagen om tryggan­de av pensionsutfästelser återfinns orden "betryggande säkerhet".

I de situationer som avses i den föreslagna svenska köplagen ankommer del på säljare och köpare all utan myndighetsprövning söka nå en överens­kommelse om säkerheten. Enligt lagrådets mening bör för sådant fall ullrycket "godtagbar säkerhet" kunna användas. Detta uttryck används också i en motsvarande situation enligt 11 kap. 9 § äktenskapsbalken (se prop. 1986/87:1 s. 182).

Vad som avses med "godtagbar säkerhet" berörs i specialmotiveringen till 61 § fjärde stycket och 63 § andra stycket.

Det anförda äger tillämpning också beträffande 75 §.

1 61 § fjärde stycket och 63 § andra stycket talas om att part "ställer godtagbar säkerhet för sin fullgörelse" medan i 62 § saken uttrycks så, att motparten "ställer godtagbar säkerhet för att han kommer all fullgöra köpet". Sistnämnda text bör ändras så alt den överensstämmer med den först angivna lydelsen.

Vad särskilt angår 63 § behandlas däri de spörsmål som ur en köplags perspektiv uppkommer, när en avtalspart kommer i konkurs. Lagförsla­gels huvudprincip är därvid all konkursboet får inträda i avtalet. Då den föreslagna liksom den gällande köplagen är i allo dispositiv ges i denna


Prop. 1988/89:76

Lagrådet

61-64§§

232


 


lagstiftning inte något svar på frågan om avtalsparterna i ett köpförhållan­de kan avtala bort den i 63 § angivna befogenheten för konkursbo att inträda som part i avtalsförhållandet, dvs. ta med en avlalsklausul som är till nackdel för tredje man. Svaret på den frågan är i stället alt söka inom ett vidsträcktare avtalsrättsligt rättsområde än del nu aktuella, varvid är att beakta att här spelar in även konkursrättsliga och i övrigt exekutions-rättsliga aspekter (jfr 2 kap. 3 § konkurslagen och 5 kap. 5 § ulsökningsbal­ken). Det lagförslag lagrådet nu har att granska väcker alltså i sig inte något nytt problem i berört avseende, ett förhållnade som gör det ganska natur­ligt att remissprotokollet lämnar frågan utan behandling.

Lagrådet konstaterar, att spörsmålet är föremål för uppmärksamhet inom ramen för den rättsvetenskapliga debatten, då det behandlats i en ganska färsk doktorsavhandling (Mikael Möller, Konkurs och kontrakt, särskilt s. 58 fl'och 92 ff, som i den delen, enligt vad lagrådet erfarit, inte förblev oemotsagd vid disputationen). En del uttalanden i ämnet förekom­mer i den norska propostionen (s. 113 f).

Från språklig synpunkt förefaller det riktigare att i 63 § fjärde stycket tala om att "köpesumman" ännu inte har förfallit till betalning än att så är förhållandet beträffande "priset". — Även på annat håll (71 §) förekom­mer termen "pris" där man hellre borde ha använt "köpesumma", men ordvalet är därvid inte lika störande som i förevarande paragraf


Prop. 1988/89:76

Lagrådet

66 §


66 §

Enligt förslaget gäller som huvudregel att köparen får häva köpet eller kräva omleverans endast om han kan lämna tillbaka varan väsentligen oförändrad eller oförminskad (första stycket). Köparens rätt går dock inte förlorad om varan har förstörts, försämrats eller minskat till följd av en åtgärd som har varit nödvändig för att undersöka om varan är felfri (andra stycket punkt 2). Enligt motiven till förslaget förutsätts att de åtgärder köparen har vidtagit vid undersökningen har varit nödvändiga eller i vart fall försvarliga med hänsyn till omständigheterna. För att nå bättre över­ensstämmelse mellan lagtext och motiv bör i lagtexten talan om "åtgärd som har varit behövlig för att undersöka om varan är felfri" (jfr norska lagförslagels uttryckssätt "handling som trengs ").


67 §

I första stycket anges i en första mening den omfattning ett på avtalsbrott grundat skadestånd skall ha. I andra meningen följer så ett undantag som går ut på att produktskador inte ersätts, underförstått: enligt den förelig­gande lagen. Bakom ligger tanken, att såsom närmare utvecklas i motiven, sistnämnda skador avses bli ersatta enligt andra grunder.

Det torde vara en fördel om lagtexlläsaren fick en antydan om den
bakomliggande tanken, så att han ej kan vilseledas att tro att andra
meningens fall överhuvudtaget inte är ersättningsgilla. Tillräcklig antydan
synes bli given om andra meningen inleds med orden "Skadestånd enligt
denna lag omfattar dock inte ."


233


 


I specialmotiveringen till första stycket berörs s.k. ingrediensskador,     Prop. 1988/89:76 beträffande vilka remissförslagets avsikt är att de i princip inte längre skall     Lagrådet bedömas enligt köprättsliga regler. I anslutning härtill behandlas del fallet     75 § att en skadad produkt har satts samman av skilda beståndsdelar, varav en är den köpta varan som är behäftad med fel. Utslagsgivande i den situatio­nen sägs böra vara om det finns "identitet" mellan den beståndsdel som utgör den köpta varan och slutprodukten, i vilket fall ersättningsfrågan ofta vore att bedöma enligt köprättsliga regler. Identitet borde anses före­ligga, om den köpta varan utgör "den helt dominerande delen av slutpro­dukten".

Ett exempel på identiletsfall kan måhända vara att en bagare förvärvat mjöl som senare visat sig otjänligt, med effekten att slutprodukten, brödet, blev misslyckat; brödels ingredienser vid sidan av mjölet kunde ofta betraktas som försumbara i en helhetsbedömning.

Det kan ifrågasättas om det köpta behöver vara det kvantitativt helt dominerande. Dominansen kan ju tänkas ligga i att den köpta varan är det värdemässigt och funktionellt centrala för slutprodukten (t. ex. doftämnet vid parfymtillverkning).

1 andra stycket sker en uppräkning av de fyra fallen som konstitulerar indirekt föriusl. Uppräkningen avslutas i punkt 4 med "annan liknande svårförutsebar förlust". Uttryckssättet ger intrycket att lagstiftaren betrak­tat även punkterna 1 — 3 som "svårförutsägbara". Emellertid kan dessa punkters fall ibland ha varit klart förutsebara vid tiden för det ersättnings-utlösande avtalsbrottet (jfr remissprotokollets uttalanden i specialmotive­ringen till 70§). Med fördel kan därför punkt 4 ges lydelsen "annan liknande förlust, om den varit svår att förutse".

Beträffande tredje stycket måste en reflexion inställa sig. Remissproto­kollet laborerar i anslutning till andra och tredje styckena med konstruk­tionen att alla förlustfall som ej faller under andra styckets uttömmande uppräkning av de indirekta skadefallen är att betrakta som direkta förlus­ter; något tredje gives inte i det resonemanget. Mot nu angiven bakgrund synes tredje stycket kunna formuleras enligt följande:

"Som indirekt förlust-- haft för att begränsa en direkt förlust."

75 §

Beträffande begreppet "godtagbar säkerhet" hänvisas till vad lagrådet uttalat under 61-64 §§.

Förslag till lag om ändring i räntelagen (1975:635) Förslaget lämnas ulan erinran.

234


 


Justitiedepartementet                             Prop. 1988/89:76

Slutprotokoll Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 januari 1989

Närvarande: statsministem Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen, Hjelm-Wallén, S. Andersson, Bodström, Gradin, Dahl, Hell­ström, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Nordberg, Freivalds och Wallström

Föredragande: statsrådet Freivalds

Proposition om ny köplag

1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 13 november 1988) över förslag till

1.     köplag,

2.     lag om ändring i räntelagen (1975:635).
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har i allt väsentligt godtagit den föreslagna lagstiftningen. På några punkter har lagrådet dock fört fram synpunkter och förslag till ändringar av lagtexten. Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till de uppfatt­ningar som lagrådet därvid gett uttryck för och också, med ett par undan­tag, biträda lagrådets ändringsförslag, även om jag på några punkter föror­dar en delvis annorlunda formulering av lagtexten.

I det följande uppehåller jag mig endast vid de delar av lagrådets yttran­de där lagrådets uttalanden föranleder särskilda kommentarer från min sida.

Först vill jag ta upp ett par frågor beträffande vilka lagrådet har gjort vissa principiella uttalanden. En sådan rör parternas sidoförpliktelser, t. ex. skyldighet för säljaren att montera en köpt vara.

I 1905 års lag, liksom i de danska och norska lagarna från samma tid, regleras endast parternas huvudförpliklelser på gmnd av köpet och påfölj­derna av avtalsbrott mot sådana förpliktelser. 1 övrigt lämnas öppet vad som skall gälla. Med undantag för vissa regler om köparens medverkan bygger det föreliggande förslaget till ny köplag på samma princip. Detsam­ma gäller i fråga om den finska köplagen och torde komma att gälla i fråga om en ny dansk köplag. Den nya norska köplagen innehåller däremot en bredare reglering, som tar sikte även på sidoförpliktelser.

Lagrådet har i anslutning till 2 och 50 §§ utförligt uppehållit sig vid frågan om sidoförpliktelser. Lagrådet har därvid gjort vissa uttalanden om vad som bör gälla när ett avtal i enlighet med den föreslagna regleringen i

2 § andra stycket skall i sin helhet anses som ett köp trots att det innehåller
moment av tjänstekaraktär.

När det gäller sidoförpliktelser rör man sig på ett område där variatio­
nen och mångfalden av de olika situationer som kan tänkas förekomma är 235


 


betydande. Det går knappast att i en enkel och för alla fall verkande formel fånga in lämpliga påföljder. Som lagrådet har anfört bör i de flesta situatio­ner köplagens principer kunna bli vägledande även för bedömningen av sådana avtalsbrott som har lämnats oreglerade. Enligt min mening finns det dock anledning all understryka att den omständigheten att köpregler skall tillämpas på avtalet inte utesluter att en analogisering av reglerna om tjänster kan vara att föredra på någon punkt (jfr SOU 1976:66 s. 207).

Lagrådet har också berört frågan humvida dröjsmål eller fel beträffande en sidoförpliktelse kan utgöra skäl för hävning av köpet. Med anledning härav vill jag framhålla att brott mot sidoförpliktelser sällan kan anses ha sådan betydelse för motparten att denne bör ha rätt att häva hela köpet (jfr vad som anförts i remissprotokollet under specialmotiveringen till 55 §).

En annan fråga gäller de köprättsliga reglernas tillämpning på s. k. pro­duktskador. Lagrådet har i anslutning till 67 § med exempel avsett att belysa ett par situationer där det kan anses föreligga en sådan identitet mellan den skadade produkten och den sålda varan att ersättningsfrågan skall bedömas efter de köprällsliga reglerna.

Jag kan inte förorda att de av lagrådet anförda exemplen tas som utgångspunkt för den bedömningen. I båda exemplen föreligger ett alltför stort tillverknings- eller förädlingsmoment för att det skall kunna sägas vara fråga om identitet mellan den sålda varan och den färdiga produkten. Enligt min mening är de bara vid mera obetydliga förändringar av den sålda varan som slutprodukten kan anses vara — i den mening som här avses — identisk med den sålda varan.

När del gäller lagrådets förslag till ändringar i lagtexten vill jag först beröra 54 §. Lagrådet har anfört alt den paragrafen bör kompletteras med en föreskrift om att hävning i den angivna situationen får ske också om sådant fall föreligger som avses i 63 § fjärde stycket.

Den föreslagna nya köplagen har utformats så att den i de inledande avsnitten innehåller dels regler om säljarens förpliktelser och om påföljder för brott mot dessa, dels regler om köparens förpliktelser och om påföljder för brott mot dessa. 1 61—63§§ ges därefter vissa regler om befarat avtalsbrott, konkurs m.m., vilka är gemensamma för både säljaren och köparen. Vid befarat avtalsbrott och konkurs kompletterar och modifierar dessa senare regler sålunda de tidigare.

Det anförda kan exemplifieras med reglerna om tilläggstid i 25 §. Om säljaren är i dröjsmål med avlämnandet, kan köparen enligt 25 § andra stycket förelägga säljaren en tilläggstid för varans avlämnande. Är tilläggs­tiden inte oskäligt kort, får köparen häva köpet om säljaren inte avlämnar varan inom tilläggstiden. Enligt vad som föreskrivs i 25 § tredje stycket får köparen medan tilläggstiden löper häva köpet endast om säljaren med­delar att han inte kommer att fullgöra köpet inom denna tid. Men alldeles oberoende av den sistnämnda föreskriften kan köparen ha rätt att häva köpet före tilläggstidens utgång med stöd av 62 § under där angivna förutsättningar, dvs. om det står klart att varan inte kommer att avlämnas inom tilläggstiden.

På motsvarande sätt gäller i en konkurssituation att reglerna i bl. a. 54 § kan kompletteras eller modifieras av vad som sägs i 63 §. Att särskilt


Prop. 1988/89:76 Slutprotokoll

236


 


utsäga detta i 54 § skulle emellertid inte öka klarheten utan i stället bryta     Prop. 1988/89:76

lagens stmktur. Detta skulle skapa osäkerhet om förhållandet mellan å ena     Slutprotokoll

sidan reglema i 6l-63§§ och å andra sidan de tidigare reglerna om

säljarens respektive köparens förpliktelser och om påföljder för brott mot

dessa regler. Jag är därför inte beredd att godta lagrådets förslag i denna

del.

Beträffande 67 § tredje stycket har lagrådet förordat en något annorlun­da formulering än som föreslagits i remissprotokollet. Någon saklig för­ändring är inte avsedd med lagrådets förslag. Jag har i och för sig förståelse för de synpunkter som ligger bakom lagrådets ändringsförslag. Intresset av nordisk överensstämmelse gör sig emellertid särskilt starkt gällande i fråga om så centrala bestämmelser som den i 67 § om skadeståndets beräkning. Jag är därför inte beredd att ansluta mig till lagrådets förslag i denna del.

Beträffande 23 § har lagrådet förordat att bestämmelsen i andra stycket och bestämmelsen i första stycket andra meningen inte styckeåtskils. Även om det finns fördelar med lagrådets förslag, anser jag också i denna fråga att intresset av nordisk överensstämmelse väger tyngre. Jag vill därför inte godta lagrådets förslag i denna del.

I ett par avseenden vill jag förorda en delvis annorlunda formulering av lagtexten än den som föreslagits av lagrådet. Det gäller dels 17 §, dels 23, 34 och 53 §§.

Vad gäller 17 § innebär lagrådets förslag att — vid sidan av avvikelser från sådana krav på varan som följer av paragrafens första eller andra stycke —bara väsentliga avvikelser från vad köparen med fog har kunnat fömtsätta beträffande varans skick skall medföra att varan anses felaktig. Det remitterade lagförslaget innehåller däremot inte något krav på att sistnämnda avvikelser skall vara väsentliga. Lagrådets förslag innebär således en saklig skillnad gentemot det remitterade förslaget. Det torde emellertid inte ha varit avsikten. Jag förordar därför att något väsentlig­hetskrav inte skall gälla.

I fråga om 23, 34 och 53 §§ har lagrådet väckt tanken att byta ut ordet "missförhållande" mot ordet "disproportion". Jag delar lagrådets uppfatt­ning att ordet "missförhållande" bör bytas ut. Enligt min mening är emellertid ordet "disproportion" inte heller lämpligt. Jag förordar därför att lagtexten — som lagrådet beträffande 23 § har föreslagit såsom ell alternativ — omformuleras på ett sätt som gör att de ifrågavarande orden inte behöver användas.

I remissprotokollet (avsnitt 2.1.4) har jag framhållit att köplagen bör träda i kraft samtidigt med en ny konsumentköplag. En proposition med förslag till ny konsumentköplag beräknas kunna läggas fram först under senhösten 1989. Jag föreslår därför att köplagen skall träda i kraft den 1 juli 1990.

2 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen
att anta de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.   237


 


3  Beslut                                                                                       Prop. 1988/89:76

Slutprotokoll Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att

genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

238


 


Innehåll                                                         Prop. 1988/89:76

Propositionens huvudsakliga innehåll........................ ... 1

Propositionens lagförslag.....................................     3

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 oktober 1988     20

1    Inledning....................................................... .. 20

2    Allmän motivering ........................................... .. 21

2.1 Allmänna utgångspunkter  ........................... .. 21

2.1.1  Behovet av en reform på köprättens område              21

2.1.2     Riktlinjer för en ny köplagstiftning............   22

2.1.3     Förhållandet till FN-konventionen ...........   24

2.1.4     Förhållandet till konsumentköp................   25

2.1.5     Nordisk rättslikhet ...............................   26

2.1.6     Olika typer av köp ...............................   28

2.1.7     Leveransklausuler.................................   29

2.1.8     Allmänt om köplagens innehåll ................   30

2.1.9     Dispositionen av den följande framställningen           31

 

2.2    Varans beskaffenhet  .................................   32

2.3    Avhjälpande och omleverans......................... . 36

2.4    Hävning.................................................... .. 39

 

2.4.1     Huvudregeln  ......................................   39

2.4.2     Tilläggstid   ........................................   41

2.5 Skadestånd ..............................................   42

2.5.1     Allmänt om skadeståndsansvaret.............   42

2.5.2     Direkt och indirekt skada ......................   46

2.5.3     Förhållandet lill produktansvaret   ...........   50

 

2.6    Avbeställning.............................................   54

2.7    Prisets bestämmande...................................   58

2.8    Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser....   59

2.9    Kostnader och resursbehov ..........................   59

 

3    Upprättade lagförslag.......................................   59

4    Specialmotivering............................................ . 60

 

4.1   Förslaget till köplag...................................... . 60

4.2   Förslaget till lag om ändring i räntelagen (1975:635)         218

 

5    Hemställan..................................................... 220

6    Beslut   ........................................................ 220

Utdrag ur lagrådets protokoll den 15 december 1988. 221

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 januari 1989      235

Bilagor, se separat bilägedel

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1989                                                                                                                    239


 


 


 


Sammanfattning av betänkandet              Prop-1988/89:76

Bilaga 1 Bakgrund

Köp av lös egendom regleras i Danmark, Norge och Sverige i köplagar som tillkommit efter gemensamt beredningsarbete. Lagarna infördes i Dan­mark år 1906, i Norge år 1907 och i Sverige år 1905. De har i det närmaste samma innehåll men de är inte helt och hållet överensstämmande och de har i några avseenden kommit att tillämpas olika i rättspraxis. Island har en köplag från 1922 som inte nämnvärt skiljer sig från den danska lagen. I Finland saknas en särskild köplag. Köprätten i Finland har emellertid utvecklats i nära anslutning lill köplagarna i de övriga nordiska länderna.

Justitieministrarna i Danmark, Finland, Norge och Sverige tillsatte år 1980 en nordisk arbetsgrupp med uppdrag att bl. a. undersöka möjligheter­na att åstadkomma samordnade köplagar för de fyra länderna. Uppdraget utvidgades senare så, att arbetsgruppen skulle utarbeta förslag till lagtex­ter.

Den nordiska köplagsgmppen föreslår nu att köplagarna i Danmark, Norge och Sverige skall ersättas av nya köplagar och att en köplag skall införas i Finland. De föreslagna lagarna bygger till stor del på det utred­ningsarbete som inleddes år 1961 och som 1976 — 79 resulterade i förslag till ändringar av köplagarna i Danmark (Betaenkning 845/1978, Bilag 5), Norge (NOU 1976:34) och Sverige (SOU 1976:66) saml till en finsk köplag (Kom. bet. 1973:12, Lagstiflningsavdelningens vid justilieministe-riet publikation 13/1977 och ett propositionsförslag från år 1979). Bety­dande hänsyn har också tagits till 1980 års FN-konvention om internatio­nella köp.

Förslagens uppbyggnad och tillämplighet på olika köp

De föreslagna köplagarna avviker till sin uppbyggnad och i flera avseen­den också lill sill innehåll från de gällande köplagarna.

Förslagen innehåller först allmänna bestämmelser om tillämpningsom­rådet. Efter detta följer bestämmelser om säljarens förpliktelser och påfölj­derna (misligholdsbefoyelsene) av säljarens avtalsbrott. Här behandlas bl. a. varans avlämnande och riskens övergång, varans beskaffenhet samt påföljderna av säljarens dröjsmål (forsinkelse) och av fel (mangler). I det följande avsnittet behandlas köparens skyldighet att betala priset m.m. och därefter påföljderna av köparens avtalsbrott. Efter detta följer regler som är gemensamma för säljaren och köparen såsom bestämmelser om betydelsen av motpartens obestånd (insolvens), verkan av hävning och omleverans, beräkning av skadestånd (erstalning), skyldighet att ta vård om varan (dra omsorg for tingen) och rätten till avkastning samt risken för vissa meddelanden. Det norska förslaget innehåller ytterligare stadganden bl.a. om köparens rätt att framställa krav mot tidigare försäljningsled.

Det danska och det norska förslaget gäller även konsutnentköp/forbru-kerkjep. De finska och svenska förslagen är däremot tillämpliga på sådana köp endast där det inte finns särskilda lagregler om konsumenlköp.

1    Riksdagen 1988/89. 1 saml Nr 76. Bilagedel


Del norska förslaget är även tillämpligt på sådana köp som avses I    Prop. 1988/89:76 FN-konventionen. I de övriga ländernas förslag lämnas däremot sådana     Bilaga I köp utanför lagen. Denna olikhet i tillämpningsområdet återspeglas i ell särskilt kapitel om internationella köp i det norska förslaget.

De föreslagna lagarna skall liksom gällande lagar vara tillämpliga på köp och byte av egendom som inte är att hänföra tiU fast egendom, dvs. enligt finsk och svensk terminologi lös egendom. Detta innebär att lagarna blir tillämpliga inte bara på köp av saker och varor i sedvanlig mening ulan även på överlåtelse av t. ex. fordringar och andra rättigheter. Föremålet för köpet anges i lagtexterna som salgsgenstanden (D), tingen (N) och varan (F oS).

Förslagen avviker från de gällande köplagarna såtillvida att de inte innehåller specialregler om handelsköp. Detta innebär emellertid inte att det skulle sakna betydelse för lagens tillämpning alt en part är näringsidka­re (köpman, handlande). Sålunda finns det anledning att tillämpa en del bestämmelser strängare mot en part som är näringsidkare. Detta är fallet t. ex. med reglerna om undersökningsplikt och reklamationsskyldighet.

1 de gällande köplagarna skiljer man mellan köp av bestämt gods och leveransavtal (specieköp och genusköp). Distinktionen är av betydelse bl.a. med hänsyn till riskens övergång samt säljarens skadeståndsskyldig­het på grund av dröjsmål och fel (erstatningsansvar p. g. a. forsinkelse og mangler). Denna begreppsbestämning återfinns inte i förslagen. Varans beskaffenhet får emellertid fortfarande betydelse i en del situationer, t. ex. i fråga om säljarens skadeståndsskyldighet på grund av dröjsmål och fel.

Liksom gällande köplagar är förslagen tillämpliga även på beställnings-köp/tilvirkingskjop. För del, fallet all varan skall tillverkas särskilt for köparen efter dennes anvisningar eller önskemål innehåller det finska, norska och svenska förslaget särskilda bestämmelser om säljarens skade­ståndsansvar och köparens rätt att häva köpet och att kräva omleverans.

De föreslagna bestämmelserna är dispositiva (fravikdige). Detta innebär att de blir tillämpliga endast i den mån inte annat följer av avtalet, praxis som utbildats mellan parterna eller av handelsbruk eller annan sedvänja. Del danska och det norska förslagets bestämmelser skall dock vara tving­ande vid konsumentköp i väsentligen samma utsträckning som gällande bestämmelser är det.

Varans avlämnande och riskens övergång

Bestämmelserna om varans avlämnande har såvitt gäller hämtningsköp
(hentekjöp) utformats i nära anslutning till regleringen i gällande köplagar.
Beträffande transportköp föreslås några sakliga ändringar. Den nuvarande
regeln för plalsköp att varan inte är avlämnad förrän den överlämnats lill
köparen föreslås sålunda bli tillämplig också när säljaren distribuerar
varan utanför sin egen ort men inom sitt normala distributionsområde.
Vid dislansköp är huvudregeln liksom f n. alt varan avlämnas i och med
att den överlämnas till den förste transportören. Den nuvarande särregeln
om avlämnandet vid vissa fartygslransporler har utgått. Förslagen inne­
håller inte heller — med ett undantag — några regler om tolkning av            2


 


leveransklausuler. Om tiden för avlämnandet inte framgår av avtalet, skall     Prop. 1988/89: 76 varan enligt gällande lagar avlämnas vid anfordran. Enligt förslagen skall     Bilaga 1 varan i ett sådant fall avlämnas inom skälig lid.

Risken för att varan förstörs övergår enligt förslagen i regel när varan avlämnas. För finländsk del innebär delta en ändring i gällande rätt enligt vilken risken vid speciesköp går över vid avtalsslutet och vid leveransavtal när säljaren gjort vad som ankommer på honom med tanke på varans avlämnande. Också för övriga länder innebär det en ändring såtillvida att nuvarande särregel upphävs enligt vilken risken i vissa fall vid speciesköp går över på köparen redan när han har rätt att hämta varan.

Varans beskaffenhet (fel i varan/mangel ved tingen)

Förslagen har regler om varans beskaffenhet och om när fel skall anses föreligga som — såvitt gäller andra köp än konsumentköp — saknar motsvarighet i nuvarande lagar. Såsom huvudregel fastslås att varan skall överensstämma med vad som avtalats. Del norska förslaget innehåller dessutom ett antal bestämmelser om vilka krav köparen kan ställa på varan när parterna inte avtalat om dess beskaffenhet. Vidare innehåller förslagen bestämmelser om verkan av att varan inte överensstämmer med uppgifter som säljaren eller någon annan lämnat om den vid marknads­föringen eller annars före köpet saml av att säljaren före köpet försummat att lämna betydelsefulla uppgifter om varan.

Som utvecklas närmare i del följande innehåller förslagen också fullstän­digare och mera omfattande regler om rättsligt fel (rettsmangel) än gällan­de köplagar.

Påföljder av säljarens dröjsmål (forsinkelse)

Vid dröjsmål med avlämnandet kan köparen enligt förslagen liksom enligt gällande rätt kräva att säljaren fullgör (oppfyller) köpet eller häva köpet. Dessutom kan han kräva ersättning för den skada som dröjsmålet förorsa­kat honom. Han kan också hålla inne betalningen utan att delta betraktas som ell dröjsmål på hans sida. Enligt del norska förslaget kan de angivna påföljderna göras gällande också när säljaren är i dröjsmål med att fullgöra någon annan förpliktelse än att avlämna varan.

1 förslagen har intagits en uttrycklig bestämmelse om att köparen inte får kräva att säljaren fullgör köpet så länge del föreligger ett hinder för fullgö­relsen som säljaren inte kan övervinna eller om fullgörelsen skulle förutsät­ta uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn lill det intresse som köparen har av köpet. Att köparen inte får kräva fullgörelse utesluter dock inte att säljaren i en sådan situation kan bli skyldig alt betala skadestånd.

Enligt gällande bestämmelser om hävning på grund av säljarens dröjs­
mål kan köparen inte häva köpet om dröjsmålet är av ringa betydelse för
köparen eller säljaren hade grundad anledning all anta att detta var fallet.
Vidare innehåller de gällande lagarna en bestämmelse om att köparen vid
handelsköp kan häva köpet vid varje dröjsmål. I förslagen har dessa
bestämmelser förenklats. Huvudregeln innebär att köparen får häva köpet,  3


 


om dröjsmålet utgör ett väsentligt avtalsbrott. Avtalsbrottets väsentlighet Prop. 1988/89: 76 skall bedömas med hänsyn till omständigheterna. I exempelvis förhållan- Bilaga 1 den mellan näringsidkare kan också ett mycket kortvarigt dröjsmål ibland utgöra ett väsentligt avtalsbrott. Vidare föreslås all om köparen har utsatt en bestämd tilläggstid av skälig längd för fullgörelsen, han alllid får häva köpet om säljaren inte fullgör köpet inom denna tid. För vissa beställnings­köp föreslås för finsk, norsk och svensk del att köparen får rätt att häva köpet endast om hans syfte med avtalet väsentligen förfelas genom dröjs­målet.

Enligt de gällande köplagarna har köparen vid speciesköp rätt till skade-stånd/erstaining på grund av dröjsmål med varans avlämnande, om det inte visas all försummelse inte ligger säljaren till last (ikke kan tilregnes selgeren). Vid leveransavtal (genusköp) är säljaren skadeståndsskyldig, om inte möjligheten att fullgöra köpet är utesluten till följd av någon omstän­dighet som säljaren inte bort la i beräkning vid köpslutet. Enligt förslagen är säljaren skadeståndsskyldig, såvida inte dröjsmålet beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. Om dröjsmålet beror på tredje man som anlitats för avtalets fullgörande, måste dessa kriterier för ansvarsbefrielse vara upp­fyllda också för dennes del.

Den föreslagna skadeståndsregeln skall tillämpas antingen köpet gäller en vara av generiskt slag, t. ex. olja, eller en i köpeavtalet specificerad vara såsom t. ex. en viss begagnad (brukl) maskin. Det har ansetts vara en fördel att man inte som nu behöver klassificera ett köp som antingen genus- eller speciesköp för att veta vilken skadeståndsbeslämmelse som blir tillämplig, i synnerhet som många köp i praktiken inte utan svårighet kan klassifice­ras på det sättet. Den nya enhetliga regeln är emellertid avsedd att tilläm­pas strängare mot säljaren ju mer generisk förpliktelsen är. Detta innebär att skillnaden mellan skadeståndsansvaret enligt denna regel och ansvaret enligt gällande köplagar i praktiken inte är så stor.

Påföljder av fel i varan (mangel ved tingen)

De påföljder som enligt förslagen kan komma ifråga vid fel i varan är avhjälpande (relling), omleverans, prisavdrag och hävning. Oavsett vilken av dessa påföljder köparen gör gällande, kan han kräva skadestånd för den förlust som inte ersatts på annat sätt. Dessutom kan han hålla inne betal­ningen. Säljaren kan avvärja krav på bl.a. prisavdrag och hävning genom att själv — utan att köparen begär del — avhjälpa felet eller företa omleve­rans.

1 de gällande köplagarna ingår inte stadganden om säljarens skyldighet att avhjälpa (rette) fel i varan. 1 många standardvillkor intar emellertid avhjälpande en central plats i påföljdssystemet. Avhjälpande av felet är ur ekonomisk synvinkel ofta den mest ändamålsenliga påföljden. Det föreslås därför alt säljaren skall vara skyldig att avhjälpa felet, om det kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för honom. Avhjälpandet skall ske på


 


säljarens bekostnad. I stället för att avhjälpa felet får säljaren välja att     Prop. 1988/89:76
företa omleverans.                                                         Bilaga 1

Köparens rätt att kräva omleverans förutsätter alt felet är väsentligt. Han har dock inte rätt till omleverans, om det föreligger ett sådant hinder som befriar säljaren från skyldigheten att avlämna varan eller om del är fråga om vissa beslällningsköp eller andra köp som avser varor av indivi­duell beskaffenhet.

Om felet inte avhjälps och inte heller omleverans sker inom skälig lid efter det all köparen har reklamerat, aktualiseras hans rätt att kräva prisavdrag eller all häva köpet. I förslagen anges utförligare än f n. hur prisavdrag skall beräknas. Liksom enligt gällande rätt förutsätter hävning på grund av fel i princip all felet utgör ett väsentligt avtalsbrott.

Enligt de gällande köplagarna har köparen vid speciesköp rätt till skade­stånd på grund av fel, om varan saknar en egenskap som kan anses tillförsäkrad, om felet efter köpslutet uppkommit genom säljarens vanvård eller försummelse eller om svikligt förfarande ligger säljaren till last. Vid leveransavial (genusköp) har säljaren ett strikt skadeståndsansvar, dock med samma undantag som vid dröjsmål (objektiv omöjlighet). Enligt förslagen är huvudregeln att säljaren är skadeståndsskyldig, om det inte förelegal ett hinder utanför hans kontroll för att avlämna en felfri vara eller — enligt det norska förslaget — om det förhållandet att en felaktig vara avlämnats beror på ett hinder utanför säljarens kontroll. På samma sätt som vid dröjsmål skall det vara fråga om ett hinder som säljaren inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpslutet och vars följder han inte skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. I likhet med vad som är fallet vid leveransavtal enligt gällande rätt innebär denna regel att säljaren sällan kan undgå skadeståndsansvar om det är fel i varan.

För vissa beställningsköp (tilvirkingskjop) och andra köp av varor av mera individuell beskaffenhet är dock skadeståndsansvaret mindre strängt mot säljaren. När det är fråga om vissa beställningsköp gäller sålunda enligt det finska, svenska och norska förslaget att säljaren är skadestånds­skyldig såvida han inte kan visa all skadan inte beror på fel eller försum­melse på hans sida. Om köpet avser en vara som fanns vid köpet och som enligt vad parterna kan antas ha förutsatt inte kan ersättas med någon annan vara, har köparen rätt till skadestånd om felet efter köpet uppkom­mit till följd av försummelse på säljarens sida. Enligt det danska förslaget gäller sistnämnda regel också för det fallet all varan inte existerade vid köpet, och regeln skall därför enligt del förslaget tillämpas även på vissa beställningsköp.

Skadeståndsreglerna kompletteras av stadganden enligt vilka köparen — oavsett varans beskaffenhet — har rätt till skadestånd bl.a. om varan avviker från del som säljaren särskilt har utfast, om säljaren vid köpet eller i övrigt vid marknadsföringen har lämnat en uppgift rörande varan och han insåg eller borde ha insett att uppgiften var oriktig eller vilseledande, eller om säljaren har försummat sin upplysningsplikt enligt lagen.

Köparen har enligt förslagen också rätt lill ersättning för försvarliga
kostnader för all avhjälpa ett fel, om säljaren försummat sin skyldighet att
avhjälpa felet. Detta gäller även om säljaren skulle vara fri från skade-        5


 


slåndsansvar på grund av själva felet. Enligt det norska förslaget gäller     Prop. 1988/89:76 regeln även om säljaren inte "försummat" sin skyldighet att avhjälpa, när     Bilaga 1 det efter förhållandena skulle vara orimligt att kräva att köparen skulle avvakta säljarens avhjälpande.

Enligt gällande köplagar förlorar köparen rätten att åberopa ett fel i varan, om han inte reklamerar utan oskäligt uppehåll. Samma regel finns i det finska och svenska förslaget. Enligt det danska och norska förslaget måste köparen reklamera inom skälig tid (rimelig tid). Vidare gäller f n. att reklamationen måste ske inom en viss bestämd tid från varans motta­gande — ett år i Danmark och Sverige, två år i Norge. I finsk rätt saknas en motsvarande regel. Enligt förslagen lill finska, norska och svenska köp­lagar måste reklamationen ske senast inom två år. I det danska förslaget behålls dock ettårsregeln. I huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt är säljaren förhindrad att göra invändning om att reklamationen skett för sent, bl. a. om säljaren har handlat i strid mot tro och heder.

Om köparen vill kräva avhjälpande eller omleverans eller häva köpet, räcker det inte att han har framställt den s. k. neutrala reklamationen i tid. Han måste dessutom inom skälig tid meddela säljaren att han vill göra gällande den ifrågavarande påföljden. F. n. gäller att köparen, om han vill häva eller kräva omleverans, måste meddela säljaren detta utan oskäligt uppehåll.

Påföljder av rättsligt fel (rettsmangel)

Som redan antytts innehåller förslagen fullständigare och mera omfattan­de regler om rättsliga fel än gällande köplagar. Nuvarande lagar har inte några andra bestämmelser om rättsligt fel än en skadeståndsregel för det fallet att varan vid köpet tillhörde någon annan än säljaren. Enligt försla­gen skall varan anses ha ett rättsligt fel, om tredje man har äganderätt, panträtt eller någon annan liknande rätt till varan. Vidare föreslås huvud­sakligen samma påföljdssystem som vid faktiskt fel. Bestämmelsen om att reklamation skall ske senast inom två (ett) år gäller emellertid inte vid rättsligt fel. Enligt det danska, finska och svenska förslaget gäller inte heller bestämmelsen om köparens undersökningsplikt vid rättsligt fel. Enligt dessa förslag kan köparen inte heller kräva prisavdrag på gmnd av ett rättsligt fel. Om det rättsliga felet förelåg redan vid köpslutet, har köparen rätt till skadestånd oberoende av säljarens vållande under fömt­sättning att köparen varken kände till eller borde ha känt till felet.

Påföljder av rättsligt fel får också göras gällande om tredje man framstäl­ler ett anspråk (krav) på äganderätt e. d., under förutsättning att anspråket begränsar köparens möjligheter alt förfoga över varan och inte är uppen­bart ogmndat. Köparen skall således i princip inte behöva ta på sig en process om rätten till varan.


 


Köparens förpliktelser och påföljderna av köparens  Prop. 1988/89:76

avtalsbrott                                                     Bilaga 1

Enligt regeln om prisets bestämmande i de gällande köplagarna skall köpa­ren, ifall priset inte avtalats, betala det som säljaren fordrar om det inte kan anses oskäligt. Regeln föreslås ersatt av en bestämmelse att köparen skall betala vad som är skäligt med hänsyn till varans art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet och omständigheterna i övrigt. I del norska förslaget anges dock som den primära regeln att köparen skall betala gängse pris om ett sådant pris finns.

Vid dröjsmål (forsinkelse) med betalningen kan säljaren — enligt försla­gen liksom enligt gällande rätt — välja mellan att kräva betalning eller att häva köpet. I bägge fallen kan han även kräva skadestånd. Om betalningen sker för sent, har säljaren också rätt till dröjsmålsränta. Köparens dröjsmål kan även ge säljaren rätt att hålla inne sin egen prestation.

För vissa fall av köparens bristande medverkan uttryckligen angivits att säljaren har rätt att häva köpet och kräva skadestånd. Så är fallet om säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det han sålt. Detta torde överensstämma med gällande rätt men framgår inte direkt av nuvarande köplagar. Enligt det norska förslaget kan säljaren vid varje form av bristan­de medverkan från köparens sida göra gällande i huvudsak samma påfölj­der som vid köparens dröjsmål med betalningen.

Förslagen innehåller också regler utan motsvarighet i gällande rätt för det fallet att köparen avbeställer vara som skall tillverkas för hans räkning. Del föreslås att säljaren i så fall skall vara skyldig att inställa tillverkning­en, såvida inte detta skulle medföra väsentlig olägenhet för honom eller risk för att hans förlust till följd av avbeställningen inte blir ersatt. Köpa­rens avbeställning inskränker alltså under de angivna förutsättningarna säljarens rätt alt hålla fast vid köpet och kräva betalning av priset. Där­emot inskränks inte säljarens rätt att kräva skadestånd. Genom en uttryck­lig hänvisning till reglerna om skadeståndets beräkning framgår bl.a. att säljaren är skyldig att begränsa sin skada.

Säljaren har enligt förslagen rätt att häva köpet, om köparens dröjsmål med betalningen utgör ell väsentligt avtalsbrott. Hån har vidare rätt att häva, om han förelagt köparen en viss tilläggstid och denne inte betalar inom denna tid. I dessa avseenden innebär förslagen samma förändringar gentemot gällande rätt som när det gäller köparens rätt att häva på grund av säljarens dröjsmål. Den nuvarande regeln att säljaren inte får häva, om varan har kommit i köparens besittning, föreslås bibehållen.

Vid köparens dröjsmål med betalningen äger f n. bestämmelserna om skadestånd på grund av säljarens dröjsmål vid leveransavtal (genusköp) motsvarande tillämpning. I de danska, finska och svenska köplagsförsla-gen blir köparens skadeståndsansvar vid dröjsmål med betalningen något strängare än vid säljarens dröjsmål med varans avlämnande. Det norska förslaget håller sig inom samma ram som bestämmelsen om säljarens ansvar för dröjsmål (forsinkelse), även om avbrott i samfärdseln eller betalningsförmedlingen nämns som exempel på ansvarsbefriande hinder.

Förslagen innehåller bestämmelser utan motsvarighet i nuvarande lagar     7


 


om säljarens rätt att göra en specifikation beträffande varans egenskaper     Prop. 1988/89: 76
när köparen själv underlåter att göra den.                           Bilaga 1

Övriga bestämmelser

l gällande köplagar finns inte några allmänna bestämmelser om befarat (forventet) avtalsbrott. För det fallet alt köparen har försatts i konkurs eller annars kommit på obestånd (insolvens) ges dock vissa, ganska invecklade regler bl. a. om säljarens rätt alt stoppa leveransen, häva köpet och kräva tillbaka varan. Enligt förslagen har såväl säljaren som köparen rätt att stoppa fullgörelsen av avtalet och hålla inne sin prestation, om det visar sig alt motparten på grund av t. ex. sina ekonomiska förhållanden inte kan antas uppfylla sina förpliktelser. Vidare innehåller förslagen en allmän regel om hävning på grund av befarat avtalsbrott. Om det står klart att det kommer att inträffa ell avtalsbrott som ger ena parten rätt all häva, får denne sålunda häva köpet redan före tiden för fullgörandet.

Förslagen innehåller bestämmelser om verkningarna av hävning och omleverans som systematiskt skiljer sig från motsvarande bestämmelser i nuvarande köplagar men sakligt sett inte innebär några större förändringar i förhållande till gällande rätt. Inte heller reglerna om bortjall av köparens rätt till hävning och omleverans innebär några väsentliga förändringar. Enligt förslagen har köparen dock kvar rätten att avvisa varan trots att den inte kan lämnas tillbaka oförändrad — inte bara som f n. om den förstörts genom någon särskilt angiven ursäktlig händelse utan även annars om köparen ersätter säljaren för minskningen i varans värde.

Förslagen har bestämmelser om beräkning av skadestånd som är gemen­samma för alla avtalsbrott. Dessa bestämmelser är betydligt utförligare än de regler om skadeståndets beräkning som finns i nuvarande köplagar. Enligt huvudregeln i förslagen omfattar skadestånd ersättning för utgifter, prisskillnad, förlorad vinst och annan föriusl med anledning av avtalsbrot­tet. I särskilda bestämmelser anges hur prisskillnaden skall beräknas dels om den part som hävt köpet har gjort en s. k. täckningstransaklion, dels om hävning skett utan att en sådan transaktion är aktuell. Den abstrakta beräkning som skall ske i det senare fallet skiljer sig från vad som före­skrivs i gällande lagar genom att del är varans gängse pris vid hävningen eller del faktiska mottagandet — och inte som f n. vid den avtalade tiden för avlämnande — som skall läggas lill grund för beräkningen.

Förslagen har vidare uttryckliga regler om den skadelidande partens skyldighet alt begränsa sin förlust. Alla förslag utom det danska medger också jämkning av ell för den skadeslåndsskyldige oskäligt betungande skadestånd. En specialregel i det norska förslaget ger en legaldefinition av vad som skall förstås med indirekt skada när en part friskrivit sig i det hänseendet.

I huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt innehåller förslagen
regler om skyldighet att ta vård om varan (omsorg for tingen). Skyldigheten
gäller säljaren, när denne beroende på köparens förhållanden inte blir av
med varan i rätt tid, och köparen, när denne vill avvisa en vara som han
har tagit emot. Enligt förslagen har den som skall ta vård om varan rätt till  8


 


viss ersättning för vården. Motpartens skyldighet att utge denna ersättning Prop. 1988/89:76 är helt strikt, dvs. inte underkastad de begränsningar som gäller för skade- Bilaga 1 siåndsskyldighet på grund av avtalsbrott. Under i stort sett samma förut­sättningar som f n. får den som har varan i sin vård sälja varan och han kan i vissa fall vara skyldig att sälja den för motpartens räkning. Det nuvarande kravet all försäljningen skall ske på offentlig auktion har inte behållits. Enligt förslagen gäller i stället ett allmänt krav på att varan skall säljas med omsorg.

Slutligen innehåller förslagen bestämmelser om rätt lill avkastning, t. ex. utdelning på aktier och ränta på värdepapper. Bestämmelsema över­ensstämmer i allt väsentligt med motsvarande regler i nuvarande köplagar.

Del norska förslaget innehåller ytterligare bestämmelser om köparens rätt att göra gällande krav mot tidigare distributionsled. Köparen kan göra gällande alt sådant krav om säljaren i sin tur skulle kunna göra gällande motsvarande krav mot sin säljare. Bestämmelserna har utformats något olika beroende på om köparen är konsument eller inte.

Till sist innehåller det norska förslaget bestämmelser om inlernaiiondla köp. Dessa bestämmelser, skall tillsammans med de bestämmelser i de tidigare avsnitten som också är tillämpliga på internationella köp, motsva­ra FN-konventionen.


 


Betänkandets lagförslag                          Prop. 1988/89:76

,   ,    ,                                                        Bilaga 2

Inledande bestämmelser

Tillämpningsområde

1 §   Denna lag gäller köp av lös egendom.

Lagen gäller i tillämpliga delar även byte av lös egendom. Lagen gäller inte överlåtelse av tomträtt.

2 § Beställning av en vara som skall tillverkas anses som köp, om inte
beställaren skall tillhandahålla en väsentlig del av materialet. Avtal om
uppförande av byggnad eller annan fast anläggning på mark eller i vatten
anses dock inte som köp.

Ett avtal enligt vilket den som skall leverera en vara även skall utföra arbete eller någon annan tjänst anses inte som köp, om tjänsten utgör den övervägande delen av hans förpliktelse.

Avtalsfrihet

3 § Lagen tillämpas inte i den mån annat får anses avtalat eller följer av handelsbruk eller annan sedvänja, som måste anses bindande för parterna. Sådan sedvänja anses som en del av avtalet.

Konsumentköp

4§   Lagen tillämpas inte i den mån annat följer av konsumentköplagen (1973:877) eller i övrigt är särskilt föreskrivet.

Internationella köp

5 § Lagen tillämpas inte i fall då lagen (1900:00) om internationella köp
av lösa saker är tillämplig.

Varans avlämnande Hämtningsköp

6 § Varan skall hållas tillgänglig för avhämtning där säljaren vid köpet
hade sitt affarsställe eller, om han saknade affärsställe som hade samband
med köpet, sitt hemvist.

Om varan, eller del parti ur vilket den skall tas, vid köpet fanns på en annan plats och parterna visste delta, skall varan hållas tillgänglig för avhämtning där den fanns.

Varan är avlämnad när den har tagits om hand av köparen eller av någon för hans räkning.

Transportköp

7 § Skall varan transporteras lill köparen på samma ort eller inom ett
område där säljaren vanligen svarar för transporten av liknande varor,
sker avlämnandet då varan överlämnas lill köparen.

Skall varan i annat fall transporteras till köparen och anlitas en transpor- 10


 


tör som har åtagit sig transporten från avsändningsorten, sker avlämnan-     Prop. 1988/89: 76 del då varan överlämnas till denne. Om säljaren själv utför transporten.     Bilaga 2 sker avlämnandet först då varan överlämnas till köparen.

Har varan sålts "fritt", "levererad" eller "fritt levererad" med angivan­de av viss ort, anses den inte avlämnad förrän den har kommit fram lill denna ort.

8 § Skall säljaren ordna transporten av varan, skall han ingå avtal om transporten till bestämmelseorten med lämpligt transportmedel och på sedvanliga villkor för en sådan transport.

Tiden för avlämnandet

9 § Om del inte får anses avtalat att varan skall avlämnas vid en viss tidpunkt, utan uppskov eller först efter anfordran, skall den avlämnas inom skälig tid.

Skall varan avlämnas inom en viss tidrymd och framgår det inte av omständigheterna att det ankommer på köparen att välja tidpunkten för avlämnandet, skall denna bestämmas av säljaren. Om varan skall hämtas av köparen, skall säljaren i tid underrätta köparen om när varan finns tillgänglig för avhämtning. Om det i annat fall kan antas vara av betydelse för köparen att få vela vilken tidpunkt säljaren har valt för avlämnandet, skall säljaren i tid underrätta köparen om denna tidpunkt.

Rätt att hålla inne varan

10 § Säljaren är inte skyldig all lämna ut varan eller, genom överlåtelse av dokument eller på annat sätt, frånhända sig förfoganderätten över den förrän köparen betalar priset. Detta gäller dock inte vid kreditköp eller när köparen har fått anstånd med betalningen.

Skall varan sändas från den ort där den skall avlämnas, får säljaren inte med stöd av första stycket underlåta att avsända den. Han får dock sända den på sådana villkor all varan eller dokument avseende varan inte lämnas ut till köparen förrän denne har betalat priset.

Kostnader fiir varan

11 § Säljaren svarar för de kostnader för varan som uppkommer före avlämnandet. Delta gäller inte kostnader på grund av att avlämnandet har försenats lill följd av ett förhållande på köparens sida.

Risken för varan

12 §   Bär köparen risken för varan, skall han betala priset även om varan har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat av våda.

Riskens övergång

13 §   Risken går över på köparen, när varan avlämnas.

Avlämnas varan inte i rätt tid och beror det på köparen eller ett förhål­
lande på hans sida, går risken över på köparen när säljaren har gjort del
som ankommer på honom för att avlämnandet skall kunna ske.                  11


 


Skall köparen hämta varan på en annan plats än hos säljaren och utan     Prop. 1988/89:76 dennes medverkan, går risken över när tiden för avlämnandet är inne och     Bilaga 2 köparen har fått veta att varan finns tillgänglig för avhämtning.

14 §   Risken går inte över på köparen förrän varan genom märkning, transportdokument eller på annat sätt har skilts av för hans räkning.

Varor under transport

15 § Avser köpet en vara under transport, går risken över på köparen vid köpet, om del inte framgår av omständigheterna att köparen har åtagit sig att bära risken från det att varan överlämnades lill den transportör som har utfärdat transportdokumentet. Säljaren bär dock även i sistnämnda fall risken tor förlust eller skada som han vid köpet kände till eller borde ha känt lill men inte upplyst köparen om.

Öppet köp

16 §   Har öppet köp avtalats och varan avlämnats, bär köparen risken tills varan lämnas tillbaka.

Varans beskaffenhet

Överensstämmelse med avtalet m. m.

17  § Varan skall i fråga om art, mängd, kvalitet och andra egenskaper saml förpackning överensstämma med vad som får anses avtalat. I annat fall är den felaktig.

18  §   Även om det inte följer av 17 § anses varan felaktig,

 

1.   om den inte överensstämmer med en uppgift om varans egenskaper eller användning, som säljaren har lämnat vid marknadsföringen av varan eller annars före köpet, och uppgiften kan antas ha inverkat på köpet, eller

2.   om säljaren före köpet har försummat att upplysa köparen om ett sådant förhållande rörande varans egenskaper eller användning, som han kände till eller borde ha känt till och som han insåg eller borde ha insett var av betydelse för köparen, och försummelsen kan antas ha inverkat på köpet.

19      § Varan är även felaktig, om den inte överensstämmer med en uppgift
om dess egenskaper eller användning som någon annan än säljaren, i
tidigare säljled eller för säljarens räkning, före köpet har lämnat vid mark­
nadsföringen av varan, och uppgiften kan antas ha inverkat på köpet.
Detta gäller dock inte om uppgiften har rätlats i tid på ett tydligt sätt.

Befintligt skick

20 §   Har varan sålts i befintligt skick eller med ett liknande allmänt förbehåll, anses den trots detta felaktig,

1.   om den inte överensstämmer med en uppgift om varans egenskaper eller användning, som säljaren har lämnat före köpet, och uppgiften kan antas ha inverkat på köpet,

2.   om säljaren före köpet har försummat alt upplysa köparen om ett         12


 


sådant förhållande rörande varans egenskaper eller användning, som han     Prop. 1988/89: 76 måste antas ha känt till och som han insåg eller borde ha insett var av     Bilaga 2 betydelse för köparen, och försummelsen kan antas ha inverkat på köpet, eller

3. om varan är i väsentligt sämre skick än köparen med hänsyn till varans pris och övriga omständigheter har haft anledning att förutsätta.

Undersökning av varan före köpet

21 § Köparen får inte såsom fel åberopa vad han vid köpet måste antas ha känt till.

Om köparen före köpet har undersökt varan eller om han utan godtagbar anledning har underlåtit alt följa säljarens uppmaning att undersöka va­ran, får han inte såsom fel åberopa det som han borde ha märkt vid undersökningen. Har säljaren å sin sida försummat sin upplysningsskyl­dighet eller annars handlat i strid mot tro och heder, skall köparens försummelse dock endast tillmätas betydelse i den mån det är skäligt.

Andra stycket gäller även när köparen har fått tillfälle att undersöka prov på varan och felet gäller en egenskap som skulle framgå av provet.

Avgörande tidpunkt för felbedömningen

22 § Frågan om varan är felaktig skall bedömas med hänsyn till dess beskaffenhet när risken för varan går över på köparen. Säljaren svarar för fel som har funnits vid denna tidpunkt även om felet visar sig först senare.

Uppkommer en försämring av varan efter det alt risken har gått över på köparen, skall fel anses föreligga, om försämringen är en följd av säljarens avtalsbrott eller om säljaren genom en garanti eller liknande utfästelse har åtagit sig att under en viss tid svara för varans användbarhet eller andra egenskaper och försämringen avser en egenskap som omfattas av utfästel­sen.

Rättsligt fel

23      § Rättsligt fel föreligger, om tredje man har äganderätt, panträtt eller
annan liknande rätt till varan.

Det som sägs om rättsliga fel tillämpas också, om tredje man gör anspråk på att varan tillhör honom eller att han har panträtt eller annan liknande rätt till varan och detta begränsar köparens möjlighet att förfoga över varan. Detta gäller dock endast om anspråket inte är uppenbart ogrundat.

Påföljder av dröjsmål med varans avlämnande

24      § Avlämnas inte varan eller avlämnas den för sent och beror det inte
på köparen eller något förhållande på hans sida, får köparen enligt 25 —
31 §§ kräva fullgörelse eller häva köpet och dessutom kräva skadestånd.
Han får även hålla inne betalningen enligt 48 §.

Krav på fullgörelse

25 §   Har varan inte avlämnats, får köparen kräva all säljaren fullgör

köpet. Säljaren är dock inte skyldig att fullgöra köpel så länge det föreligger     13


 


ett hinder som säljaren inte kan övervinna eller fullgörelsen skulle förulsät-     Prop. 1988/89: 76 ta uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn till köparens intresse av att     Bilaga 2 säljaren fullgör köpet.

Köparen förlorar rätten all kräva att säljaren fullgör köpet, om han väntar orimligt länge med alt framställa kravet.

26 § Frågar säljaren om köparen trots dröjsmålet godtar avlämnande inom en viss tid, eller meddelar säljaren att han kommer alt fullgöra köpet inom en viss tid och svarar köparen inte inom skälig lid efter det att han har fåll frågan eller meddelandet, får köparen inte häva köpet, om säljaren fullgördel inom den tid som han harangett.

Hävning

27      § Köparen får häva köpet, om säljarens dröjsmål utgör ett väsentligt
avtalsbrott.

Har köparen förelagt säljaren en bestämd tilläggstid för varans avläm­nande och är den inte oskäligt kort, får köpel även hävas, om varan inte avlämnas inom tilläggstiden eller om säljaren meddelar alt han inte kom­mer alt fullgöra köpel inom denna tid.

28      § Har varan tillverkats eller anskaffats särskilt för köparen efter den­
nes anvisningar eller önskemål, får köparen häva på grund av säljarens
dröjsmål endast om hans syfte med köpet är väsentligen förfelat genom
dröjsmålet.

Skadestånd

29      § Lider köparen skada genom säljarens dröjsmål, har han rätt till
skadestånd. Rätt till skadestånd föreligger dock inte i den mån dröjsmålet
beror pä hinder utanför säljarens kontroll som han inte skäligen kunde
förväntas ha räknat med vid köpel och vars följder han heller inte skäligen
kunde ha undvikit eller övervunnit.

Beror dröjsmålet på någon som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpel, är säljaren fri från skadeståndsskyldighel endast om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt första stycket. Delsam­ma gäller om dröjsmålet beror på en leverantör som säljaren har anlitat eller någon annan i tidigare säljled.

30      § Hindras säljaren all fullgöra köpet i lid, skall han lämna köparen
meddelande om hindret och dess inverkan på möjligheterna till fullgörelse.
Om köparen inte har fått ett sådant meddelande inom skälig lid efter det
att säljaren fått eller borde ha fått kännedom om hindret, har köparen rätt
lill ersättning för den skada som kunde ha undvikits om han hade fåll
meddelandet i lid.

Reklamation som förutsättning för hävning och skadestånd

31 § Har varan avlämnats för sent och vill köparen häva köpet eller kräva skadestånd på grund av dröjsmålet, måste han inom skälig lid efter det all han fick kännedom om avlämnandet meddela säljaren all han vill göra gällande en sådan påföljd (reklamera). Om köparen häver köpet.


 


behöver han dock inte lämna särskilt meddelande om att han vill kräva     Prop. 1988/89:76
skadestånd.                                                                  Bilaga 2

Påföljder av fel i varan

32 §   Är varan felaktig och beror del inte på köparen eller något förhållan­
de på hans sida, får köparen enligt 33 — 45 §§ kräva avhjälpande, omleve-      ,,
råns eller prisavdrag eller häva köpet och dessutom kräva skadestånd. Han
får även hålla inne betalningen enligt 48 §.

Av 46 och 47 §§ framgår vilka påföljder köparen får göra gällande, om del föreligger ett rättsligt fel.

Undersökning av varan efter avlämnandet

33 § När varan har avlämnats skall köparen så snart omständigheterna medger undersöka den i enlighet med god affärssed.

Framgår det av avtalet att varan skall transporteras från platsen för avlämnandet, får undersökningen uppskjutas tills varan har kommit fram.

Bestämmer köparen en ny bestämmelseort för varan medan den är på väg eller sänder han den vidare utan att ha haft skälig möjlighet att undersöka den och kände eller borde säljaren vid köpet ha känt lill möjlig­heten av sådan omdestinering eller vidaresändning, får undersökningen uppskjutas tills varan har nått den nya bestämmelseorten.

Reklamation

34      § Vill köparen åberopa all varan är felaktig, skall han lämna säljaren
meddelande om felet (reklamera). Om inte köparen reklamerar utan oskä­
ligt uppehåll efter det att han märkt eller borde ha märkt felet, får han inte
åberopa felet.

Reklamerar köparen inte inom två år från del att han har tagit emot varan, föriorar han rätten att åberopa felet, såvida inte annat följer av en garanti eller liknande utfästelse.

35      § Utan hinder av 34 § får köparen åberopa att varan är felaktig, om
säljaren har handlat i strid mot tro och heder. Vidare får köparen utan
hinder av 34 § första stycket åberopa alt varan är felaktig, om säljaren har
handlat grovt vårdslöst.

Avhjälpande och omleverans

36      § Köparen får kräva all säljaren på egen bekostnad avhjälper felet, om
avhjälpande kan ske ulan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren. 1
stället för att avhjälpa felet får säljaren företa omleverans enligt 38 §.

Är felet väsentligt, får köparen kräva omleverans. Detta gäller dock inte om det föreligger ett sådant hinder eller missförhållande som avses i 25 § eller det är fråga om en vara som har tillverkats särskilt för köparen efter hans anvisningar eller önskemål eller som annars, med hänsyn till varans egenskaper och lill vad parterna måste antas ha förutsatt, inte kan ersättas med någon annan vara.

37      §   Vill köparen kräva avhjälpande av fel eller omleverans, skall han

meddela säljaren detta i samband med att han reklamerar eller inom skälig  15


 


lid därefter. Om han inte gör del, får han inte framställa ett sådant krav,     Prop. 1988/89: 76 såvida inte säljaren har handlat i strid mot tro och heder eller grovt     Bilaga 2 vårdslöst.

38 § Även om köparen inte kräver det, får säljaren på egen bekostnad avhjälpa felet eller företa omleverans, om detta kan ske utan väsentlig olägenhet för köparen och utan risk för att köparen inte får sina egna kostnader ersatta av säljaren.

Har köparen låtit avhjälpa felet utan alt säljaren beretts tillfälle att själv ombesörja rättelse, får säljaren inte åberopa det som sägs i första stycket, om del med hänsyn lill omständigheterna inte skäligen kunde krävas att köparen skulle avvakta avhjälpande eller omleverans från säljarens sida.

Prisavdrag och hävning

39  § Om inte felet avhjälps och inte heller omleverans sker inom skälig tid efter reklamation, får köparen kräva prisavdrag beräknat enligt 40 § eller häva köpet enligt 41 §.

40  § Kräver köparen prisavdrag, skall det beräknas så att förhållandet mellan del avtalsenliga och det nedsatta priset svarar mot förhållandel vid tidpunkten för avlämnandet mellan varans värde i avtalsenligt och i felak­tigt skick.

41  § Köparen får häva köpel, om felet utgör ett väsentligt avtalsbrott. Har varan tillverkats särskilt för köparen efter dennes anvisningar eller önskemål, skall vid bedömningen av köparens rätt att häva köpel särskild hänsyn tas till möjligheten att avhjälpa eller på annat sätt gotlgöra felet.

Vill köparen häva köpel på grund av felet, skall han meddela säljaren detta inom skälig tid. Om han inte gör det, får han inte häva, såvida inte säljaren har handlat i strid mot tro och heder eller grovt vårdslöst.

Skadestånd

42      § Lider köparen skada genom all varan är felaktig och är del inte fråga
om en vara som avses i 43 §, har köparen rätt till skadestånd, såvida det
inte har förelegat ett sådant hinder som avses i 29 § för att avlämna felfri
vara. Del som sägs i 30 § om säljarens skyldighet all lämna köparen
meddelande om hinder för alt fullgöra köpel i tid gäller på motsvarande
sätt, om det föreligger hinder för att avlämna felfri vara.

Om det föreligger fel på grund av att varan inte överensstämmer med en uppgift som har lämnats av någon annan än säljaren, är säljaren dock fri från skadeståndsskyldighet, om han varken kände lill eller borde ha känt till uppgiften.

43      § Avser köpel en vara som har tillverkats särskilt för köparen efter
hans anvisningar eller önskemål, har köparen rätt lill skadestånd på grund
av fel, såvida inte säljaren visar att felet inte beror på försummelse på hans
sida.

Avser köpet en vara som fanns vid köpet och som med hänsyn till varans egenskaper och till vad parterna måste antas ha förutsatt inte kan ersättas med någon annan vara, har köparen rätt till skadestånd på grund av fel, om felet har uppkommit efter köpet till följd av säljarens försummelse.

Har säljaren efter köpet försummat att upplysa köparen om fel som han   16


 


kände till eller borde ha känt till, har köparen rätt till ersättning för den     Prop. 1988/89:76
skada som kunde ha undvikits genom en sådan upplysning.    Bilaga 2

44      § Även om det inte följer av 42 eller 43 §, har köparen rätt till
skadestånd på grund av fel,

1.     om varan vid köpel avvek från vad säljaren särskilt utfast,

2.  om säljaren har lämnat en uppgift som avses i 18 § 1 eller 20 § 1 och säljaren insåg eller borde ha insett att uppgiften var oriktig eller vilseledan­de, eller

3.  om säljaren har försummat att lämna en sådan upplysning som avses i 18 § 2 eller 20 § 2 eller annars har handlat i strid mot tro och heder.

45      § Fullgör säljaren inte sin skyldighet att avhjälpa ett fel, har köparen
även utan stöd av 42 —44§§ rätt till ersättning för kostnaderna för att
avhjälpa felet i den mån han därvid har handlat försvarligt.

Köparen har även rätt till ersättning för den skada som han lider genom säljarens försummelse vid avhjälpandet.

Påföljder av rättsligt fel

46  § Föreligger del ett rättsligt fel, gäller bestämmelserna om reklama­tion i 34 § första stycket och 35 §, om avhjälpande och omleverans i 36 — 38 §§, om hävning i 39 och 41 §§ samt om köparens rätt all hålla inne betalningen i 48 §.

47  § Lider köparen skada genom ett rättsligt fel som förelåg vid köpel, har han rätt lill skadestånd, om han varken kände till eller borde ha känt till felet.

Även om första stycket inte är tillämpligt, har köparen rätt till skade­stånd på grund av rättsligt fel enligt 42- 45 §§.

Gemensamma bestämmelser om påföljder av säljarens avtalsbrott

Rätt att hålla inne betalningen

48      § Har köparen krav på grund av säljarens dröjsmål eller på grund av
att varan är felaktig och skall priset helt eller delvis betalas vid eller efter
tiden för varans avlämnande, får köparen hålla inne så myckel av betal­
ningen som motsvarar kravet.

Partiellt avtalsbrott

49      § Är endast en del av leveransen försenad eller felaktig, tillämpas
bestämmelserna om ifrågavarande avtalsbrott på denna del. Köparen får
häva köpet i dess helhet, om avtalsbrottet är väsentligt för hela köpet.

Om del kan antas att säljaren anser sig ha fullgjort köpet i dess helhet trots att allt inte har avlämnats, tillämpas bestämmelserna om fel.

Hävning vid successiv leverans

50      § Skall varan avlämnas efter hand i särskilda poster och föreligger det
dröjsmål eller fel beträffande någon post, får köparen häva köpet i fråga

om denna post enligt de bestämmelser som i övrigt gäller för hävning.        17

2   Riksdagen 1988/89. I .saml. Nr 76. Bilagedel


Om dröjsmålet eller felet ger anledning att anta all ett avtalsbrott, som     Prop. 1988/89:76 ger rätt till hävning, kommer att inträffa beträffande någon senare post, får     Bilaga 2 hävning ske i fråga om denna.

Häver köparen i fråga om en post, får han samtidigt häva i fråga om tidigare eller senare poster, om han på grund av sammanhanget mellan posterna skulle ha betydande olägenhet av alt stå fast vid köpet beträffan­de dessa poster.

Priset för varan Prisets bestämmande

51  § Om priset inte får anses avtalat, skall köparen betala vad som är skäligt med hänsyn lill varans art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet samt omständigheterna i övrigt.

52  § Skall priset beräknas efter antal, mått eller vikt, skall förhållandena vid den tidpunkt då risken för varan går över på köparen läggas till grund för beräkningen.

Om priset skall beräknas efter varans vikt, avräknas först förpackning­ens vikt.

53      § Har köparen fått en räkning, är han bunden av det pris som har
angetts i räkningen, om han ej utan oskäligt uppehåll meddelar säljaren att
han inte godkänner priset. Detta gäller dock ej, om ett lägre pris får anses
avtalat eller om det fordrade beloppet är oskäligt.

Prisets betalning

54      § Priset skall betalas hos säljaren. Om betalning skall ske mot över­
lämnande av varan eller dokument avseende varan, skall dock priset
betalas där överlämnandet sker.

Köparens skyldighet att betala priset omfattar även en skyldighet att i enlighet med avtalet acceptera växel och ställa remburs, bankgaranti och annan säkerhet saml att vidta de andra åtgärder som behövs för att möjliggöra betalning.

55      § Säljaren får kräva betalning, när varan hålls köparen till hända eller
ställs till hans förfogande i enlighet med avtalet.

Köparen är dock inte skyldig att betala priset förrän han har haft tillfälle till en sådan undersökning av varan som följer av sedvänja eller bör medges med hänsyn till omständigheterna. Köparen får likväl inte på denna grund hålla inne betalningen, om det avtalade sättet för varans avlämnande eller prisets betalning är oförenligt med en sådan undersök­ning.

Har konossement utfärdats för varans transport till bestämmelseorten eller transporteras varan i övrigt på sådana villkor att säljaren inte efter betalning får förfoga över varan, får utan hinder av första och andra stycket betalning krävas mot konossement eller när köparen har tagit erriot fraktsedel eller annat bevis för att varan transporteras på sådana villkor.

Påföljder av köparens dröjsmål

56      §   Betalar inte köparen priset i rätt tid och beror det inte på säljaren

eller något förhållande på dennes sida, får säljaren enligt 58 — 63 §§ kräva 18


 


betalning eller häva köpet och dessutom kräva skadestånd. Han får även     Prop. 1988/89: 76
hålla inne varan enligt 10 § och kräva ränta enligt 75 §.        Bilaea 2

57      § Medverkar inte köparen i rätt tid till köpet genom att hämta eller ta
emot varan eller vidta andra åtgärder för all köpet skall kunna fullföljas
och beror det inte på säljaren eller något förhållande på dennes sida, gäller
60 § fjärde stycket och 63 § andra stycket.

Krav på betalning

58    §   Säljaren får hålla fast vid köpet och kräva att köparen betalar priset.
Avbesläller köparen en vara som skall tillverkas, får säljaren dock inte

fullfölja tillverkningen för köparens räkning, såvida inte ett avbrott av tillverkningen skulle medföra en väsentlig olägenhet för säljaren eller risk för all hans förlust till följd av avbeställningen inte blir ersatt. Skadestånd för förlust till följd av avbeställningen beräknas enligt 71 — 74 §§.

59      § Frågar en köpare, som inte har tagit emot varan och inte heller har
betalat priset, om säljaren trots dröjsmålet med betalningen vill hålla fast
vid köpet, måste säljaren svara inom skälig tid, såvida han vill kräva
betalning. Även om säljaren inte får någon fråga, förlorar han sin rätt all
kräva betalning, om han väntar orimligflänge med att framställa kravet.

Hävning

60      § Säljaren får häva köpet, om köparens dröjsmål med betalningen
utgör ett väsentligt avtalsbrott.

Har säljaren förelagt köparen en bestämd tilläggstid för betalning av priset och är den inte oskäligt kort, får köpel även hävas, om köparen inte betalar inom tilläggstiden eller om han meddelar att han inte kommer att betala inom denna tid.

Har varan kommit i köparens besittning, får säljaren häva köpet endast om han har förbehållit sig rätt till detta eller köparen avvisar varan.

Framgår det av avtalet eller omständigheterna all säljaren har ett särskilt intresse av alt bli av med det han sålt, får säljaren häva köpet, om köparen inte i rätt lid medverkar till köpet och detta utgör ett väsentligt avtalsbrott.

61      § Har köparen betalat priset för sent och vill säljaren häva köpet på
grund av dröjsmålet, måste han utan oskäligt uppehåll meddela köparen
all han vill häva.

Hävning vid successiv leverans

62      § Skall priset betalas efter hand i särskilda poster allteftersom avläm­
nande sker och föreligger det dröjsmål med betalningen av någon post, får
säljaren häva köpet i fråga om denna post enligt de bestämmelser som i
övrigt gäller för hävning.

Säljaren får även häva köpet i fråga om en senare post, dock inte om det saknas anledning alt anta att dröjsmål med betalningen som ger rätt till hävning kommer all upprepas.

Skadestånd

63      § Lider säljaren skada genom köparens dröjsmål med betalningen, har
han rätt till skadestånd. Räll lill skadestånd föreligger dock inte i den mån

dröjsmålet beror på lag, avbrott i den allmänna samfärdseln eller annat      19


 


liknande hinder, som köparen inte skäligen kunde förväntas ha räknat     Prop. 1988/89:76 med vid köpel och vars följder han heller inte skäligen kunde ha undvikit     Bilaga 2 eller övervunnit.

Framgår del av avtalet eller omständigheterna att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det han sålt, har säljaren också rätt lill skade­stånd, om han lider skada genom att köparen inte medverkar lill köpet i rätt tid. Säljaren har dock inte rätt till skadestånd, om det har förelegat ell hinder för köparen motsvarande del som avses i 29 §, för att hämta eller ta emot varan.

Det som sägs i 30 § om säljarens skyldighet all lämna meddelande om hinder för att fullgöra köpel i tid gäller på motsvarande sätt för köparen, om denne hindras att i tid betala priset eller medverka till köpet.

Specifikation

64      § Skall köparen specificera varans form, mått eller andra egenskaper
och underlåter han att göra del vid avtalad tid eller inom skälig tid efter
det att han fått begäran om delta från säljaren, får säljaren göra specifika­
tionen i överensstämmelse med vad som får antas vara i köparens intresse.

Om säljaren gör specifikationen, skall han underrätta köparen om den och förelägga köparen en skälig tid inom vilken denne kan ändra specifika­tionen. Har köparen fåll en sådan underrättelse och ändrar han inte specifikationen inom den förelagda tiden, blir säljarens specifikation bin­dande.

Befarat avtalsbrott Stoppningsrätt

65      § Visar det sig efter köpel all en parts handlingssätt eller ekonomiska
förliållanden är sådana, all han får antas inte komma alt uppfylla en
väsentlig del av sina förpliktelser, får motparten för sin del avbryta fullgö­
relsen och hålla inne sin prestation.

Har ell förhållande som avses i första stycket inträffat på köparens sida och har säljaren redan avsänt varan, får säljaren hindra att varan lämnas ut till köparen. Detta gäller även om köparen har mottagit transportdoku­ment avseende varan.

En part som utövar sin räll enligt första eller andra stycket skall genast meddela motparten detta. Om han inte gör det, har motparten rätt till ersättning för den skada som han lider genom att meddelande inte har lämnats i tid.

Även om det föreligger ell förhållande som avses i första eller andra stycket, skall parten fortsätta fullgörelsen, om motparten ställer säkerhet för sin fullgörelse.

Hävning

66 §   Slår det klart att det kommer att inträffa ett avtalsbrott som ger ena parten räll all häva köpet, får denne häva redan före tiden för fullgörelsen.

Köparens konkurs m. m.

67 §   Överlämnas varan till köparen eller hans konkursbo efter del att

köparen har ansökt om förordnande av god man enligt ackordslagen          20


 


(1970:847) eller försalls i konkurs och är priset inte betalt, får säljaren     Prop. 1988/89:76 kräva att varan lämnas tillbaka. Detta gäller dock inte, om priset betalas     Bilaga 2 genast eller, ifall priset inte är förfallet till betalning, köparen eller kon­kursboet utan oskäligt uppehåll efter uppmaning ställer säkerhet för priset. Om konkursboet har sålt varan eller på annat sätt förfogat över den så att den inte kan lämnas tillbaka väsentligen oförändrad, skall konkursboet anses ha tillträtt köpel.

Gemensamma bestämmelser om hävning och omleverans

Verkningar av hävning och omleverans

68      § Hävs köpet, bortfaller säljarens skyldighet att överlämna varan och
köparens skyldighet all betala priset och medverka till köpet.

I den mån köpet har fullgjorts, får vardera parten kräva att motparten lämnar tillbaka vad han har tagit emot. Var och en får därvid hålla inne vad han har tagit emot tills den andre ger ut vad han skall lämna tillbaka samt betalar eller ställer säkerhet för skadestånd och ränta som han kan vara skyldig all erlägga.

Om säljaren skall företa omleverans, får köparen hålla inne vad han har tagit emot tills omleverans sker.

69      § Hävs köpet eller sker omleverans, skall köparen ge ut avkastning
och annat utbyte som han har fått samt betala skälig ersättning, om han
har haft väsentlig nytta av varan.

Om säljaren skall betala tillbaka priset, skall han betala ränta från den dag han tog emot betalning, dock tidigast från lidpunkten för avlämnan­det.

Bortfall av rätt till hävning och omleverans

70 §   Köparen förlorar rätten att häva köpet och att kräva omleverans, om han inte kan lämna tillbaka varan väsentligen oförändrad och oförmin­skad. Första stycket gäller inte,

1.  om varan har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat av våda, genom sin egen beskaffenhet eller till följd av ett förhållande på säljarens sida,

2.  om varan har förstörts, försämrats eller minskal till följd av en åtgärd som har varit nödvändig för att undersöka varan, eller

3.  om varan helt eller delvis har sålts vidare i vanlig ordning eller använts av köparen för avsett bruk innan han märkte eller borde ha märkt det fel på grund av vilket han vill häva köpet eller kräva omleverans.

Köparen förlorar inte heller rätten att häva köpet eller kräva omleve­rans, om han ersätter säljaren för den minskning i varans värde som är en följd av att varan har försämrats eller minskal.

Skadeståndets beräkning

71 § Skadestånd på grund av avtalsbrott omfattar ersättning för utgifter,
prisskillnad, förlorad vinst och annan föriusl med anledning av avtalsbrot­
tet.                                                                                               21


 


Prisskillnad                                                                    Prop. 1988/89: 76

72      §   Har köpet hävts och har köparen gjort ett täckningsköp eller säljaren     bilaga /
sålt varan på nytt och har åtgärden vidtagits med omsorg och inom skälig

lid efter del att köpet hävdes, läggs priset enligt köpet och priset vid läckningsköpet eller försäljningen till grund för beräkning av prisskillna­den.

73      § Har köpet hävts utan att täckningsköp eller försäljning enligt 72 §
har skett och finns del ett gängse pris för sådana varor som köpet avser,
läggs priset enligt köpet och varans gängse pris vid liden för hävningen till
grund för beräkning av prisskillnaden. Om köpel har hävts av köparen
efter del all varan har tagits emot, skall i stället gängse pris vid liden för
mottagandel läggas till grund för beräkningen.

Gängse pris skall beräknas enligt prisnivån för varor av samma slag på den ort där avlämnandet borde ha skett.

Nedsättning av skadeståndet

74 § Den skadelidande parten skall vidta skäliga åtgärder för alt begrän­sa sin skada. Försummar han det, sätts skadeståndet ned i motsvarande mån.

Skadeståndet kan jämkas, om del är oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges möjligheter att förutse och hindra skadans upp­komst saml lill omständigheterna i övrigt.

Ränta

75 §   1 fråga om ränta på priset och andra fordringar gäller bestämmelser­na i räntelagen (1975:635).

I fall då säljaren får kräva att priset betalas mot att köparen tillhanda­hålls varan eller dokument eller bevis för att varan transporteras lill köparen på sådana villkor att säljaren ej längre får förfoga över varan, utgår dock ränta enligt 6 § räntelagen redan från den dag säljaren framstäl­ler ett sådant krav. Detta gäller dock inte om säljaren ger ul varan, dokumenlet eller beviset trots all priset inte betalas.

Vård av varan

Säljarens vårdplikt

76 § Om varan inte hämtas eller las emot i rätt tid eller om den inte överlämnas till köparen lill följd av något annat förhållande på hans sida, skall säljaren för köparens räkning vidta skäliga åtgärder för vård av varan, om han härden i sin besittning eller annars kan ta hand om den.

Köparens vårdplikt

77 §   Vill köparen avvisa en vara som han har tagit emot, skall han för säljarens räkning vidta skäliga åtgärder för vård av varan.

Vill köparen avvisa en vara som har sänts till honom och hålls honom
till hända på bestämmelseorten, skall han ta hand om den för säljarens
räkning, om det kan ske utan att priset betalas och utan oskälig kostnad
eller olägenhet. Sådan skyldighet föreligger dock inte, om säljaren eller       22


 


någon, som på hans vägnar kan ta hand om varan, finns på bestämmelse-     Prop. 1988/89: 76
Orten.                                                                          Bilaga 2

Förvaring hos tredje man

78 § Den part som skall la vård om varan får överlämna den till tredje man för förvaring för motpartens räkning, såvida inte kostnaderna för förvaringen är oskäligt stora. Om förvararen har valts med omsorg, är den vårdpliktige parten fri från ansvar för varan, när förvararen har tagit emot den.

Ersättning fiir vårdkostnader

79 § Den pari som skall ta vård om varan för motpartens räkning har räll till ersättning för försvarliga utgifter och andra kostnader på grund av vården. Till säkerhet för sådan ersättning får parten hålla inne varan.

Försäljning av varan

80      § Den part som skall la vård om varan får sälja den, om han inte utan
väsentlig kostnad eller olägenhet kan fortsätta med vården eller om mot­
parten dröjer oskäligt länge med att ta hand om varan eller med att betala
priset eller kostnaderna för vården.

Om varan är utsatt för snabb förstörelse eller försämring eller om den fordrar alltför kostsam vård, skall den säljas om det kan ske.

Varan skall säljas med omsorg. Motparten skall såvitt möjligt underrät­tas före försäljningen.

81  § Har en part rätt all sälja varan enligt 80 § men kan den inte säljas eller är del uppenbart att priset inte skulle täcka kostnaderna för en försäljning, får parten förfoga över varan på annat sätt som är försvarligt.

82  § Del som en försäljning har inbringat och som på annat sätt har utvunnits av varan skall, liksom uppkomna kostnader, redovisas till mot­parten. Överskott tillfaller motparten.

Avkastning

83  § Avkastning som varan ger före avtalad tid för avlämnandet tillfaller säljaren, såvida det inte med fog kunde beräknas att den skulle falla ut senare. Avkastning som varan ger efter det att den skall avlämnas tillfaller köparen, såvida det inte med fog kunde beräknas att den skulle falla ul tidigare.

84  § I köp av aktier ingår utdelning som inte har förfallit lill betalning före köpel. I köpet ingår också sådan företrädesrätt för aktieägare all delta i emission som inte har kunnat utövas före köpet.

85  § I köp av räntebärande värdepapper ingår ränta som är upplupen men ännu inte förfallen vid den tidpunkt som har avtalats för avlämnan­det. Det som svarar mot sådan ränta skall köparen betala lill säljaren

utöver priset, såvida inte fordringen har sålts som osäker.                       23


 


Vissa meddelanden                                                      Prop. 1988/89:76

Bilasa 2 86 §   Har ett meddelande som köparen skall lämna säljaren enligt 25, 26,

31,34,37,41,53 eller 65 § avsänts på ett ändamålsenligt sätt, får köparen

åberopa meddelandet även om det försenas, förvanskas eller inte kommer

fram. Motsvarande gäller ett meddelande som säljaren skall lämna till

köparen enligt 59,61 eller 65 §.

Denna lag träder i kraft den       då lagen (1905:38 s. 1) om köp

och byte av lös egendom upphör att gälla. Äldre lag gäller dock i fråga om köp som har ingåtts före den nyalagens ikraftträdande.

24


 


Sammanställning av remissyttrandena      Prop- 1988/89:76

Bilaga 3 Betänkande (NU 1984:5) Nordiska köplagar

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Svea hovrätt, Göteborgs tingsrätt. Försvarets civilförvaltning. Försvarets materielverk. Statens vatlenfallsverk. Televerket, Postverket, Statskontoret, Riksrevi­sionsverket, Marknadsdomstolen, Kommerskollegium, Konsumentver­ket, Allmänna reklamationsnämnden. Statens industriverk. Länsstyrelsen i Malmöhus län. Juridiska fakulletsnämnden vid Uppsala universitet, 1983 års småhusköpsutredning (Ju 1983:03), Produklåterkallelsekommil-tén (H 1982:6), Professor Jan Hellner, Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet. Lantbrukarnas Riksförbund, Sveriges advokatsam­fund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges kronofogdar. Ackords­centralen Stockholm, Stockholms fondbörs, Sveriges industriförbund. Svensk induslriförening, Sveriges hanlverks-och induslriorganisation/Fa-miljeföretagen, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund. Svenska handelskammarförbundel. Näringslivets delegation för marknads-rätt. Kooperativa förbundet. Svenska bankföreningen. Svenska sparbanks­föreningen, Sveriges föreningsbankers förening. Finansbolagens förening. Svenska försäkringsbolags riksförbund. Svenska byggnadsenlreprenörföre-ningen, Sveriges mekanförbund, Sveriges bilindustri- och bilgrossistförelag. Motorbranschens riksförbund, Sveriges varvsindustriförening, Sveriges redareförening och Motormännens riksförbund. Sveriges industriförbund. Svenska handelskammarförbundel, Sveriges grossislförbund, Sveriges me­kanförbund, Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening. Näringslivets delegation för marknadsrätt. Svenska byggnadsentreprenörföreningen och Sveriges varvsindustriförening har avgett ett gemensamt ytllrande som nedan återges under rubriken Näringslivsorganisalionerna. Remissyttrandena återges i regel i oavkortat skick och ulan bearbetning.

1  Allmänna och sammanfattande synpunkter

Svea hovrätt

Allmänna synpunkter

Hovrätten har inte någonting att erinra mot arbetsgruppens bedömning i fråga om' behovet av en reform på den allmänna köprällens område.

En ny allmän köplag bör enligt hovrättens mening så nära som möjligt
anknyta lill det resultat som har uppnåtts genom det nyligen avslutade
mellanfolkliga arbetet på köprättens område, dvs. till 1980 års FN-konven­
tion om internationella köp. Konventionen bör vara förebild både ifråga
om del sakliga innehållet och den formella uppbyggnaden. Dock bör
drastiska förändringar i förhållande lill 1905 års köplag undvikas, inte
minst därför att den lagen genom analogier har fått betydelse långt utanför
sitt egentliga tillämpningsområde. Den har kommit alt tjäna som en all­
män civilkod i fråga om kontraktsrätlsliga spörsmål som inte är reglerade i
annan lag. Del är svårt all överblicka de problem som kan uppstå på det
oreglerade fältet genom förändringar på köprättens område. Härtill kom­
mer att innebörden av nu gällande köprält i regel är väl känd genom praxis
och doktrin, där Alméns insatser fortfarande är grundläggande, medan
innebörden av ändrade regler i en ny köplag sannolikt kommer att under
räll lång tid förbli mindre klar på åtskilliga punkter. Motivuttalandena i         25


 


betänkandet är ofta knappa och allmänt hållna och som bekant råder en     Prop. 1988/89: 76 betydande ratlsfallslorka inom köprätten. Hovrätten gör dock den samla-     Bilaga 3 de bedömningen all svårigheter av nu antydd art, även om de är betydelse­fulla, inte får slå i vägen för en på längre sikt nödvändig modernisering och vidareutveckling av rättsområdet.

Göteborgs tingsrätt

Behovet av nya köplagar

Beträffande behovet av en reformering av den nordiska köplagstiftningen instämmer tingsrätten i huvudsak i de synpunkter som arbetsgruppen har framfört. Att köplagarna anpassas lill moderna affärsförhållanden är ange­läget även med hänsyn till den stora betydelse för normgivning utanför den egentliga köprätten, som dessa lagar har. Reformbehovet kan dock inte för närvarande anses så akut att det motiverar ett frångående av den nordiska rättslikheten. Såsom senare något skall utvecklas ifrågasätter därför tings­rätten om inte ytteriigare internordisk bearbetning av föreliggande förslag bör ske innan det blir föremål för lagstiftning.

Lagförslagens systematik

Tingsrätten anser att den modernisering som har skett av samhället sedan gällande köplags tillkomst i och för sig väl motiverar att reglerna om köp i motsvarande mån blir föremål för ändring och omarbetning. Emellertid vill tingsrätten ifrågasätta huruvida del kan vara rationellt och lämpligt att ersätta ett fungerande regelsystem med ell helt nytt. Det kan inte bortses ifrån att det förhållande att en regels plats i systemet ändras och dess lydelse justeras kommer att — även i fall då någon materiell ändring ej är åsyftad — leda till tveksamhet i vilken mån tidigare praxis och uttalanden i doktrinen är alt tillämpa för framtiden. Härtill kommer all köplagens regler i stor utsträckning tillämpas även utanför köprällens område såsom 1. ex. beträffande entreprenadavtal och hyra av lös sak och all den nämnda osäkerheten beträffande tidigare praxis tillämplighet i viss utsträckning kan komma att drabba även dessa rättsområden.

Försvarets civilförvaltning

Civilförvaltningen delar utredningens åsikt att köplagen skall ge tidsenliga anvisningar om hur praktiska problem som uppkommer i samband med köp bör lösas. Det är också av stor betydelse att den nordiska lagstiftning­en utformas så, att den inte bara sakligt nära överensstämmer utan även formellt uppvisar så små skillnader som möjligt.

Lagstiftningen rörande köp av lös egendom är utspridd på flera lagar. Det bör övervägas att i möjligaste mån sammanföra denna lagstiftning i något färre lagar.

Förslaget innebär inget ställningstagande till frågan om säljarens skade­
ståndsansvar enligt köplagen jämväl skall omfatta skador som drabbar
annan egendom än själva varan (produktansvar). Civilförvaltningen anser
alt del ligger nära till hands att ta upp denna fråga till bedömning i delta
sammanhang och all det är en brist i förslaget att så inte skett.               26


 


Försvarets materielverk                                                   Prop. 1988/89:76

De i Sverige, Danmark och Norge gällande köplagarna fyller alltjämt sin °

uppgift i flera viktiga avseenden, men utvecklingen har lett till all de inte längre på ett fullt tillfredsställande sätt svarar mot tidens krav. I samband med del moderniseringsarbete, som därför befunnits erforderligt har den nordiska arbetsgruppen strävat efter att åstadkomma enhetlig köplagstift­ning för de nordiska länderna. Det är därför med viss besvikelse som materielverket konstaterar, att de för de olika länderna framlagda lexlför-slagen innehåller så många avvikelser från varandra. I vissa fall har lagför­slagen olika lydelse trots att sakinnehållet är avsett att vara detsamma.

Det föreliggande förslaget har i förhållande till gällande köplag en mo­derniserad disposition och språkdräkt. Den vinst i klarhet och lättillgäng­lighet som därmed vinns överväger enligt materielverkets åsikt nackdelar­na med alt bryta med den hävdvunna formen.

Försvarets materielverk tecknar i huvudsak enligt Allmänna bestämmel­ser av år 1957 för leveranser lill försvarets myndigheter ("1957 års bestäm­melser"). Dessa är upprättade i samråd med Sveriges Industriförbund. De större upphandlingarna till försvaret präglas av alt en väsentlig del av leverantörens arbete består i produktutveckling. Leveranserna av de färdi­ga produkterna sker under lång tid och villkoren för dessa leveranser regleras i detalj, varför en tillämpning av köplagen sällan blir aktuell. Köplagens regler saknar emellertid inte intresse för dessa fall. De utgör en bas för bedömningen av vad som är rimliga villkor i köpavlal.

Materielverkets helhetsintryck av lagförslaget, särskilt reglerna om sälja­rens dröjsmål och fel, är att påföljderna vid säljarens kontraktsbrott anses böra bli mildrade.

Statens vattenfallsverk

En modernisering av köplagen är motiverad med hänsyn lill samhällsut­vecklingen under 1900-talel. Lagförslagets systemalik och mbriksältning är väl utformad.

En ny köplag föranleder en genomgång av de allmänna leveransbesläm­melser som användes i avtal, där Vattenfall är part. Eftersom lagen är disposiliv, väntas några svårigheter inte möta vid anpassningen.

Vallenfall finner inte anledning att i detalj kommentera lagförslaget. På några punkter finns dock skäl all instämma i professor Hjerners kritik av majoritetens förslag.

Televerket

Det vore utan tvekan värdefullt om Sverige nu fick en köplag som tillgodo­såg behovet hos ett modernt näringsliv. Om denna köplag dessutom kunde göras enhetlig för de nordiska länderna vore värdet av den uppenbariigen än större.

Emellertid är näringslivet en myckel heterogen grupp. Att i en och
samma lag tillgodose de behov som representeras av denna grupp är
givelvis förenat med problem. En metod som i lagstiftningssammanhang
kan tillämpas för att möta sådana problem är att ge en lag en mycket
allmängiltig utformning och att överlämna uppgiften att närmare konkre­
tisera lagens innebörd åt rättstillämpningen. Televerket har i och för sig
förståelse för all metoden används, men ser dess användning här vara
förenad med konsekvenser som bör nämnas.                                         27


 


En grundläggande princip för en köplag bör vara att den tillgodoser     Prop. 1988/89:76
köparens och säljarens intressen på ett balanserat och förutsägbart sätt.        Bilaga 3

I Sverige finns idag en mångfald, branschvis upprättade bestämmelser som reglerar förhållandel mellan köpare och säljare. Eftersom den före­slagna köplagen i stor utsträckning överlåter åt rättstillämpningen att klarlägga lagens innebörd och den även avses bli dispositiv torde den inte komma att minska antalet sådana bestämmelser. Del synes därmed före­ligga risk för att den föreslagna lagstiftningen inte kommer att få den betydelse för rättsutvecklingen som måste anses önskvärt.

Televerket finner det angelägel all grunderna för en ny köplag och de uttryckssätt som föreslås komma till användning ytterligare analyseras och tillstyrker att lagstiftningsarbetet forisätter enligt de föreslagna riktlinjer­na.

Postverket

Postens granskning av betänkandet har gjorts utifrån den marknadsorien­tering vi arbetar efter. Vi har därför koncentrerat vårt intresse till den betydelse den föreslagna lagstiftningen kan få för Postens affärsverksam­heter.

Närmast berörs poslorderhandel till företag, distributionstjänster samt betalningsförmedling.

Postens verksamhet i relation till förelag baseras i huvudsak på avtal, vilket i kombination med lagens dispositiva karaktär begränsar vårt intres­seområde.

Statskontoret

Från de synpunkter statskontoret har att beakta har vi ingen erinran mot vad som framförs i betänkandet.

Riksrevisionsverket

RRV begränsar sitt yttrande lill frågan huruvida nu gällande regler för den offentliga upphandlingen står i överensstämmelse med förslaget till ny köplag. RRV konstaterar härvid att ell genomförande av förslaget inte innebär att nämnda regler behöver ändras.

Marknadsdomstolen

Marknadsdomstolen kan inte gå in i detalj på de enskilda bestämmelserna i lagförslagen men anser alt förslaget till ny svensk köplag är väl ägnat att läggas lill grund för lagstiftning. Därvid utgår domstolen från att även en ny konsumentköplag kommer alt utarbetas på grundval av konsument-köpsutredningens förslag (SOU 1984:25). Dessa två lagförslag har dock många bestämmelser som trots samma sakliga innehåll fått olika redaktio­nell form. En bearbetning av lagtexterna så all språkbruk och terminologi blir enhetliga synes nödvändig.

I marknadsdomstolens hittillsvarande verksamhet har köplagens be­
stämmelser haft betydelse främst i ärenden enligt 1971 års lag om av­
talsvillkor i konsumentförhållanden. Sedan den 1 juli 1984 har domstolen
även alt tillämpa lagen om avtalsvillkor mellan näringsidkare. Vid avgö­
rande om ett avtalsvillkor är oskäligt skall dom.stolen — enligt båda           28


 


avtalsvillkorslagarna — ta hänsyn till om villkoret avviker från gällande Prop. 1988/89:76 disposiliv rätt. Ett avtalsvillkor som avviker från tvingande rättsregler Bilaga 3 anses regelmässigt oskäligt redan på grund av alt det vilseleder om det faktiska rättslägel. Genom att den föreslagna konsumentköplagen innehål­ler regler som är tvingande och längre gående till köparens fördel än köplagsförslaget, kommer — om förslagen genomförs — den allmänna köprälten att få mindre betydelse vid bedömningen av avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Å andra sidan kan tillkomsten av lagen om av­talsvillkor mellan näringsidkare öka den allmänna köplagens betydelse för domstolens rättstillämpning. Domstolen har dock hittills haft endast ett fåtal ärenden enligt den nya lagen.

En grundläggande tanke bakom lagen om avtalsvillkor mellan näringsid­kare är att en mindre näringsidkare skall få ett starkare skydd vid avtal med en starkare motpart. Ett avtalsvillkor skall bedömas med hänsyn till behovet av skydd för den som intar en underlägsen ställning i avtalsförhål­landet. Motsvarar villkoret vad som följer av disposiliv rätt kan det i allmänhet inte bli fråga om att bedöma det som oskäligt. Det finns därför anledning all vara särskilt uppmärksam på att mindre näringsidkare i egenskap av köpare får ett tillfredsställande skydd enligt köplagen. På sid. 156 i betänkandet framgår att arbetsgruppen beaktat sådana synpunkter. Det kan dock ifrågasättas om inte ifrågavarande köpares ställning bör stärkas ytterligare i vissa fall. Exempelvis kan det under vissa förhållanden vara befogat alt beakta orsaken till köparens dröjsmål med betalning då säljarens hävningsrätt skall bedömas. Enligt förslaget (s. 191) skall så inte ske. Vidare finns det skäl all överväga bl. a. om inte regleringen av köpa­rens avbeställning (38 § 2 st.) för här berörda kategorier borde ske mera i enlighet med förslaget till ny konsumentköplag.

Konsumentverket

Behovet av en ny köplagstiftning gör sig gällande i alla de nordiska länder­na. Som arbetsgruppen påpekar (s. 156) har bl.a. utvecklingen på del rättsliga området och inom handel och industri medfört att de existerande köplagarna från början av seklet inte motsvararnutida krav. Det är mot den bakgrunden positivt all nya allmänna köplagar utarbetas i de nordiska länderna och att lagarna blir så enhetligt utformade som möjligt.

Konsumentverket har granskat den del av arbetsgruppens förslag som är avsedd att ersätta 1905 års svenska köplag. Förslaget synes väl ägnat att ligga till grund för lagstiftning.

Allmänna reklamationsnämnden

Allmänna reklamalionsnämnden (ARN) har inte någon annan mening än arbetsgmppen om behovet av en översyn av köplagen. Att den gällande 1905 års köplag fortfarande är i huvudsak användbar är naturligtvis ett kriterium på lagverkets höga kvalitet och förtjänster i övrigt men hindrar inte all det behövs en anpassning av köplagstiftningen till nuvarande samhällsförhållanden.

Det hade varit värdefullt om arbetet med en allmän översyn av köplagen
hade kunnat komma igång betydligt tidigare. Då skulle det säkerligen ha
blivit lättare all harmonisera de under senare år genomförda reformerna
på konsumenträttens område med köprätten. I stället har det blivit så att
reformarbetet — t. ex. genom antagandet av de särskilda lagarna om kon­
sumentköp och konsumenttjänster — har kommit alt bedrivas i "bakvänd    29


 


ordning". Det är ägnat alt komplicera den översyn av den allmänna     Prop. 1988/89:76 köplagen som nu förestår. I nuläget har man emellertid all utgå från de     Bilaga 3 förutsättningar som råder.

Arbetsgruppen har tagit på sig en besvärlig uppgift. Del har gällt att la hänsyn inte bara till den sedan lång tid tillbaka gällande köplagen och den utveckling som har skett inom handeln och affärslivet i övrigt utan även till på senare lid tillkommen speciallagstiftning på t. ex. konsument- och näringsrättens områden. Uppgiften kompliceras ytterligare av att köpla­gens inflytande inom civilrätten ju sträcker sig betydligt vidare än vad lagens omedelbara tillämpningsområde anger. Härtill kommer intresset av en anpassning till den härom året antagna FN-konventionen om interna­tionella köp. Dessutom skall den nordiska rättsenheten bevaras. Del är givet att varje avvägning mellan sådana sinsemellan svårförenliga intres­sen som det här är fråga om lätt kan kritiseras från den ena eller andra utgångspunkten. Nämndens allmänna intryck är emellertid att arbetsgrup­pens belänkande innefattar rimliga kompromisser mellan olika intressen och att lagförslaget väl kan läggas lill grund för det fortsatta köplagsstift-ningsarbetet. Det är önskvärt om man därunder söker ytterligare brygga över de skillnader som kvarstår i betänkandet mellan de olika ländernas förslag. ARN har ingen erinran mot systematiken i de framlagda förslagen, vilken i betydande grad tycks vara inspirerad av FN-konventionen. Bruket av rubriker och underrubriker gör det förhållandevis lätt all orientera sig i lagen, trots all materian ju ingalunda är okomplicerad.

Vad gäller själva betänkandets utformning noterar nämnden alt moti­ven till förslagen är tämligen allmänt hållna. Bortsett från de punkter där de olika ländernas lösningar skiljer sig från varandra är kommentaren lill de olika bestämmelserna rätt kortfattad och refererande. I förening med den nya systemaliken och arbetsgruppens strävan efter ett modernare språkbruk medför delta dessvärre alt del emellanåt är svårt att säkert veta hur en viss regel är avsedd att tillämpas. En större konkretisering och exemplifiering är önskvärd i motiven. Det är angeläget att del framgår i vad mån en viss bestämmelse i sak skiljer sig från motsvarande lagrum i nuvarande lag. Annars uppkommer lätt tvekan om hur långt den omfat­tande praxis och judikatur som har vuxit fram under 80 år fortfarande har giltighet. Med tanke på den auktoritet som Alméns kommentar har fått för uttolkningen av köplagen kunde det t. ex. vara av värde all få direkta hänvisningar lill sådant i kommentaren som alltjämt anses relevant.

Länsstyrelsen i Malmöhus län

Länsstyrelsen kommer i sin verksamhet blott i mycket ringa omfattning i kontakt med köplagens regler. Länsstyrelsen har därför föga erfarenhet av köplagen och dess tillämpning.

Länsstyrelsen konstaterar emellertid att köplagarna i Danmark, Norge och Sverige enligt de framlagda förslagen även i fortsättningen kommer att i huvudsak överensstämma med varandra och med en ny köplag i Finland. Detta är myckel värdefullt med hänsyn till det nordiska samarbetet och det intensiva handelsutbytet länderna emellan. Överensstämmelsen är särskilt väsentlig för utvecklingen av det gränsregionala samarbetet, t. ex. i Öresundsregionen.

Länsstyrelsen, som inte haft möjlighet att gå in på en detaljgranskning
av förslaget till svensk köplag, har utifrån de allmänna synpunkter som
länsstyrelsen har att beakta, ej funnit anledning lill någon erinran mot
förslaget.                                                                                        30


 


Uppsala universitet                                                         Prop. 1988/89: 76

Allmänt                                                                         B''g3 3

Fakullelsslyrelsen tillstyrker i allt väsentligt del framlagda förslaget lill ny svensk köplag.

Vissa förslag synes dock behöva omarbetas. Våra huvudsakliga anmärk­ningar gäller vad som utgör fel, säljarens skadeståndsansvar vid fel och skadeståndets omfattning generellt samt ulmönstringen av 40 § i nuvaran­de köplag ur förslaget.

Behovet av ny lagstiftning

Det råder ingen tvekan om att det på skäl som anförs i avsnitt 5.1—2 behövs en ny allmän köplag. Visseriigen torde förekomsten av allmänna avtalsvillkor inte försvinna, men avtalsskrivandet kan förhoppningsvis rationaliseras och villkoren bli mindre omfattande. Det är alltså viktigt att en allmän köplag inte har så betydande avvikelser från det påföljdssystem som vanligen finns eller är avsett att finnas i olika avtal, att oavsiktliga luckor i avtalen inte gärna kan fyllas ut med hjälp av köplagen (jfr NJA 1979 s. 483). På några punkter kan man fråga sig om anpassningen gått tillräckligt långt i förslaget, för att den nya köplagen skall kunna fylla funktionen alt tjäna som utgångspunkt för avialsskrivning och avialstolk-ning. Fakultetsstyrelsen vill här särskilt peka på skadeslåndsskyldighetens omfattning (se nedan).

Köplagens omfattning och systematik

En central fråga är, huruvida konsumentköp bör föras in i den allmänna köplagen eller regleras i en särskild konsumentköplag. Frågan torde inte kunna besvaras förrän man slutligen vet vilka materiella lösningar som skall gälla i respektive fall. Fakullelsslyrelsen hyser visseriigen uppfatt­ningen att det inte får vara ett självändamål, att reglerna om konsument­köp och övriga köp så långt som möjligt skall överensstämma med varand­ra. En sådan inställning skulle endast resultera i en intetsägande eller kompromissbelonad lagtext. Men det kan inte uteslutas att man efter en bedömning av vad som är lämpligt vid vanliga köp och vid konsumentköp kommer fram till att skillnaderna blir ganska begränsade. Under sådana förhållanden synes det mest rationellt all efter danskt och norskt mönster föra in konsumentköpen i den allmänna köplagen.

Det tillstyrks att internationella köp hålls utanför köplagen.

Eftersom ändringarna i förhållande till 1905 års köplag är relativt bety­dande, blir det nödvändigt all bryta den nuvarande paragrafnumreringen. Därmed är även lagens systematik öppen tor lämplighetsöverväganden. Del enda som kunde diskuteras är, om utfyllande regler om köparens plikter borde placeras tidigare före reglerna om säljarens kontraktsbrott. Fakullelsslyrelsen anser dock att det lagda förslaget duger bra.

På vissa punkter anser fakultetsslyrelsen att lagförslagen är alltför all­mänt hållna (se nedan).

Produktåterkallelsekommittén

Produktåterkallelsekommittén   (PÅK)   har   enligt   sina   direktiv   (Dir

1982:60) att — som ett komplement till gällande lagstiftning om produkt-  31


 


säkerhet - överväga frågan om en lagstiftning för att möjliggöra återkallel- Prop. 1988/89: 76 se av farliga varor. . Begreppet återkallelse har därvid använts för att läcka Bilaga 3 ett vitt fält av åtgärder. I direktiven anges att man dit vanligen hänför ett förfallningsreglerat förfarande av innebörd att en myndighet kan ålägga en näringsidkare att erbjuda sig att ta tillbaka farliga varor som han sålt eller att rätta lill säkerhelsbrister i dessa. Ell annat exempel som nämns är att näringsidkaren åläggs att gå ut med information om hur köparna skall undvika vissa faror.

En lagstiftning uppbyggd efter sådana riktlinjer får uppenbarligen prin­cipiellt en näringsrätlslig- marknadsrättslig karaktär. Det blir fråga om regler av påbudstyp direkt inriktade på alt ge direktiv för myndigheters och näringsidkares handlande, regler som har saklig anknytning till be­stämmelser om produktsäkerhet i marknadsföringslagen och flera andra lagar.

Emellertid anges i PÅK:s direktiv också att kommittén bör överväga de regressfrågor och andra civilrättsliga spörsmål som kan uppstå i anslutning till problemen rörande vem eller vilka som skall kunna åläggas att återkalla de farliga varorna. Därigenom blir vissa delar av del nu remitterade förslaget till nordiska köplagar av omedelbart intresse för PÅK.

Allmänt sett finner kommittén det tillfredsställande att samordnade förslag lill köplagar för de nordiska länderna nu har kunnat läggas fram. I och för sig skulle det vara önskvärt att samordningen under lagstiftnings­ärendenas fortsatta behandling kunde drivas ännu längre än som skett i förslagen. PÅK har i november 1984 yttrat sig över konsumentköpsulred-ningens betänkande "Ny konsumentköplag" (SOU 1984:25). I det yttran­det framhöll kommittén inledningsvis att flera av reglerna i den rent civilrättsliga lagstiftning som förslaget till konsumentköplag innebar hade lill syfte att skydda konsumenter mot gods som inte är tillförlitligt från säkerhetssynpunkt, all detta var ett syfte av delvis samma slag som det som skulle bära upp en ålerkallelsereglering och all mellan de båda regel­områdena uppenbarligen måste förekomma ett nära samspel och en väx­elverkan. Här bör enligt kommitténs mening också regler i den allmänna köplagen passa in, även om de inte kan ha lill grundläggande syfte att skydda köpare mot farliga varor. Detta vill kommittén något närmare belysa i det följande (se avsnitt 4).

Jan Hellner

De nu framlagda förslagen lill nordiska köplagar har utarbetats av en gemensam nordisk arbetsgrupp med tre ledamöter från vardera Danmark, Finland, Norge och Sverige. Arbetet utgör en fortsättning av det tidigare arbete på en reform av köprätten som också skedde i nordisk samverkan men i mer traditionell form. För Sveriges del resulterade detta i betänkan­det Köplag. SOU 1976:66 (i del följande, i anslutning till motiven till det nu framlagda förslaget, betecknat SOU).

I egenskap av utredningsman i köplagsulredningen var jag huvudansva­
rig för SOU. Enligt direktiven för denna utredning skulle den nuvarande
köplagens allmänna principer, dess systematik och begreppsbestämningar
i allt väsentligt lämnas orubbade, och förslaget var utformat i enlighet
därmed. De nu framlagda förslagen skiljer sig däremot avsevärt från den
nu gällande köprätten och från de tidigare framlagda nordiska förslag som
byggde på den. De har en helt annan systematik, och även materiellt skiljer
de sig åtskilligt. Nyheterna avser inte endast sådant som har kritiserats i
den gällande rätlen, ulan förslagen innehåller ändringar även på punkter     32


 


där, såvitt är känt, ingen kritik har riktats mot gällande rätt. Delvis är     Prop. 1988/89:76 förslagen, såsom skall beröras närmare i del följande, betingade av en     Bilaga 3 önskan att följa FN-konvenlionen om internationella köp, antagen i Wien 1980. Men det finns också andra nyheter, t. ex. beträffande säljarens skadeståndsskyldighet vid fel i godset, som inte kan förklaras med detta skäl.

Del måste omedelbart sägas, alt del är svårt att sätta sig in i de nu framlagda förslagen. En stor del av motiven upptas av redogörelser för olikheter mellan förslagen för de olika nordiska länderna. På många punk­ter är olikheterna huvudsakligen, enligt vad som sägs i motiven, av redak­tionell natur, något som innebär alt man av vad som föreslås för de andra nordiska länderna bör kunna dra slutsatser också om vad som skall gälla i Sverige. 1 övrigt är motiven, med vissa undantag, kortfattade. Tekniken vid skrivandet av motiven har varit att redogöra för de föreslagna texter­nas innehåll och avsedda tolkning — jämte skillnaderna mellan de olika nordiska förslagen, såsom nyss sades — och därefter göra en jämförelse med dels den nu gällande köprätten, dels tidigare förslag, och dels FN-konventionen. De referat som ligger till grund för jämförelsen är emellertid kortfattade, och de avser i allmänhet endast lydelsen av texter­na, inte den praxis som har utvecklats på grundval av dem eller den vedertagna uppfattning som för Sveriges del främst framgår av Alméns kommentar. Hänvisningar lill rättsfall och litteratur saknas fullständigt. Det finns inte heller någon jämförelse mellan vad som nu föreslås och vad som i tidigare förslag framställdes i motiven. Jämförelsen med FN-konventionen består ofta endast i en anmärkning, att en föreslagen bestämmelse motsvarar en viss artikel i konventionen, även när del.är uppenbart för den som undersöker saken att överensstämmelsen är så stor att en artikel i konventionen är nära nog ordagrant översatt.

Det saknas vidare i stor utsträckning motivering, i meningen av skäl för de föreslagna reglerna, i del nu framlagda betänkandet. Detta gäller såväl på systemnivå som på detaljnivå. Arbetsgruppen anför visserligen ett antal skäl för att de nu gällande köplagarna behöver reformeras (se särskilt s. 155 ff). Dessa skäl är i stort sett desamma som låg till grund för de tidigare, långt mindre radikala förslagen, och de förklarar därför inte varför ytterli­gare långtgående förändringar ansetts nödvändiga. Huruvida de nu fram­lagda förslagen innebär en starkare anpassning lill modern praxis och teknik än de tidigare framlagda låter sig åtminstone diskuteras.

Läsaren är således ofta hänvisad lill att söka själv utröna, vari nyheterna i förhållande till gällande rätt består och vilka skälen för att föreslå dem är. För egen del har jag gjort betydande sådana försök, ibland — såsom kommer alt framgå av det följande — ulan framgång eller åtminstone utan alt vara säker på att jag har lyckats. Svårigheten att förstå förslagen är inte endast en olägenhet för den som vill sätta sig in i dem; den kommer också all skapa en betydande osäkerhet om förslagen genomförs, såvida inte mycket utförligare förklaringar upptas i en proposition.

Jag har inte ansett del vara min uppgift att ingå på någon utförligare diskussion i rättspolitiska frågor, ulan jag har koncentrerat uppmärksam­heten på dels de föreslagna lagarnas allmänna roll i rättssystemet, dels på rättstekniska frågor som är av betydelse för att förslå och tillämpa de föreslagna reglerna. Någon fullständig analys av alla osäkra eller diskutab­la punkter eftersträvas inte; delta skulle fordra en långt mer ingående granskning.

33

3    Riksdagen 1988/89. 1 saml. Nr 76. Bilagedel


2 Vissa allmänna synpunkter                                             Prop. 1988/89:76

2.1 Köplagens plats i rättssystemet                                   Bilaga 3

Arbetsgruppen har till synes nästan helt inskränkt sitt perspektiv lill de köp som skall regleras av de föreslagna lagarna. Köprälten måste emeller­tid också ses som en del av den allmänna kontraktsrätten och civilrätten. Även om inte arbetsgruppen ansett sig ha anledning att göra det, måste man med tanke på framtiden se på de föreslagna lagarnas roll i kontrakts­rätten.

För närvarande finns i Sverige en köplag, avsedd för alla typer av köp av lös egendom, vilken kompletteras av konsumentköplagen samt konsu­mentkreditlagen och lagen om avbelalningsköp mellan näringsidkare. En­ligt den allmänna plan för köplagstiftningen, av vilken det nu framlagda förslaget är en del, skall Sverige - lill skillnad från Danmark och Norge och kanske även från Finland — ha tre olika, i princip fullständiga köp­lagar. En är FN- konventionen för internationella köp. Den blir tillämplig i den mån parternas avtal, eller i avsaknad därav konventionens bestäm­melser, leder till en sådan tillämpning. Den andra är den köplag som nu föreslås. Den är till sill innehåll främst inriktad på nationella kommersiel­la köp, men dess innehåll och åtskilliga molivuttalanden lyder på alt den antas kunna tillämpas också på internationella köp. Detta är säkeriigen välbetänkt. Del kan inte uteslutas att också vid internationella köp parter­na föredrar en nationell köplag framför FN-konventionen, och den svens­ka köplagen bör vara så utformad att den duger även för delta ändamål. Den nu föreslagna köplagen blir vidare tillämplig på köp mellan privatper­soner, t. ex. om en privatperson säljer en begagnad bil eller bål eller ett hus på annans mark till en annan person, samt på köp vid vilka säljaren är privatperson och köparen är näringsidkare. Den tredje är konsumentköp­lagen (förslag SOU 1984:25), som uteslutande skall tillämpas på köp vid vilka säljaren är näringsidkare och köparen är konsument.

Av det nu sagda framgår all den köplag lill vilken förslag nu har fram­lagts kommer all få starka beröringspunkter med annan nationell lagstift­ning. En viktig synpunkt vid all lagstiftning måste vara integrationen mellan olika lagar och harmonin i rättssystemet. Lika skall behandlas lika. Förslaget är starkt påverkat av FN-konventionen, och integrationen mel­lan den och den nationella köprälten har uppenbariigen varit en viktig faktor vid utformningen. Jag återkommer senare till detta. Däremot synes arbetsgruppen ha ägnat mycket mindre uppmärksamhet ål den nationella integrationen. Del nu föreliggande förslaget till konsumentköplag är an­passat till ett tidigare utkast till köplag från arbetsgruppen, och man kan förmoda alt vid den fortsatta bearbetningen sambandet kan beaktas. Men om en blivande konsumentköplag anpassas till det nu föreliggande köp­lagsförslaget, blir olikheten mot den nyligen antagna konsumenttjänst-lagen (1985:716) desto större. Del synes nödvändigt att i framliden vid behandlingen av lagstiftningsärendet ägna uppmärksamhet ål denna fråga.

Något som mera direkt angår arbetsgruppens förslag är förhållandet lill
reglerna om köp av fast egendom (4 kap. JB). För närvarande är samord­
ningen mellan reglerna om köp av lös och av fast egendom på det hela taget
god. 4 kap. JB är starkt influerad av den nu gällande köplagen. Behovet av
enhetlighet exemplifieras av att köp av byggnad på annans mark faller
under den lag som nu föreslås, och det är uppenbarligen betydande likhe­
ter mellan sådana köp och köp av fast egendom. Aibetsgruppens förslag
innebär att olikheterna mellan köp av lös och av fast egendom blir avsevärt
större än för närvarande, vilket särskilt visar sig vid påföljderna av fel (se
nedan beträffande 42 — 45 §§ förslaget).                                             34


 


Härtill kommer förhållandet till de avtalstyper som inte alls är reglerade Prop. 1988/89:76 i lag, t. ex. hyra av lös egendom. Den nuvarande köplagen har haft stor Bilaga 3 betydelse även för dessa, genom all man i stor utsträckning har arbetat med analogier eller genom att köplagens regler har ansetts uttrycka "all­männa rättsgrundsatser". Som ett exempel på betydelsen härav kan näm­nas att arbetsgruppen föreslår en helt ny reglering av anteciperat kontrakts­brott (65 — 67 §§). De motsvarande reglerna i nu gällande rätt (39 — 41 §§ köplagen) har dels motsvarigheter i andra civilrättsliga lagar (se 4:26 JB 37 § kommissionslagen samt 26 § försäkringsavtalslagen) och har dels ex­empelvis i NJA 1979 s. 253 av HD sagts ge uttryck ål grundsatser som i viss utsträckning kan tillämpas analogt utanför köprätten. Här uppslår alllsåett helt nytt läge.

Om denna fråga säger arbetsgruppen i betänkandet blott (s. 156): "Hu­ruvida köprätten skall tjäna lill ledning för andra rättsförhållanden måste emellertid även i fortsättningen bli en fråga för rättstillämpningen." Verk­liga förhållandet är att det för närvarande förekommer mycket ringa rättstillämpning, i varje fall från högsta instans, som kan bli vägledande för utvecklingen. De kontraktsrätlsliga principerna är inte endast något som angår domstolarna utan framför allt vad enskilda parter måste utgå från, för att inte behöva gå till domstol vid varje ovisshet. Det finns en betydande rättsvetenskaplig litteratur som alltsedan början av delta sekel har analyserat de kontraktsrätlsliga frågorna, delvis på grundval av den rättspraxis som finns, delvis genom självständiga resonemang, med köp­lagen som en självklar utgångspunkt. Denna litteratur kommer — liksom den som särskilt berör köprätten — att bli föråldrad om förslaget genom­förs. Även om en analys skulle ge vid handen, att det är möjligt och lämpligt all behålla de nuvarande principerna, fordras mycket arbete redan för att konstatera att så är fallet. När den hittillsvarande grundvalen visar sig ha förändrats, blir frågan vad man kan bygga på den nya.

Denna synpunkt måste enligt min mening beaktas vid det fortsatta arbetet, inte blott avfärdas med frasen att del ankommer på rättstillämp­ningen att ta ställning. Del synes rimligt att också ägna någon uppmärk­samhet åt vad som fordras för att göra en ny köplagsliftning och dess konsekvenser för kontraktsrätten kända inte bara för enskilda parter, vilka står inför konkreta problem rörande avialsskrivning, handlande för att uppfylla kontrakt och biläggande av tvister, utan även för den "juridiska allmänheten".

Systematiken I förslagen

Arbetsgruppen har helt frångått systematiken i de nu gällande nordiska köplagarna. Uppbyggnaden av dessa sägs vara "pragmatisk", vilket tydli­gen inte av arbetsgruppen uppfattas som något berömvärt. Enligt vad som sägs i motiven (s. 161) kan "befogad kritik" i olika avseenden riktas mot systematiken i de gällande köplagarna (liksom mot den i FN-konven­tionen), utan att det dock anförs vare sig vilka grunderna för kritiken är eller hur bristerna påverkar lagarnas användbarhet. Arbetsgruppen har vall sin egen systematik, vilken förefaller alt vara en kompromiss mellan de nuvarande köplagarnas och FN- konventionens. Någon allmän motive­ring för den valda systemaliken ges inte.

Efter en tids erfarenhet av den föreslagna lagen får jag som min mening
uttala, all systematiken ofta ler sig besväriig — man får bläddra fram och
tillbaka för att sammanställa de olika regler som gäller om samma ämne.
Man kan som exempel nämna reglerna om säljarens dröjsmål. Reglerna       35


 


om avlämnande finns 16-11 §§, medan påföljderna av dröjsmål med Prop. 1988/89:76 avlämnandet behandlas inte i omedelbar anslutning därtill utan i 24— Bilaga 3 31 §§. Det finns emellertid regler om påföljder av säljarens dröjsmål även på andra ställen i lagen. 48 — 50 §§ innehåller "gemensamma bestämmelser om påföljder av säljarens avtalsbrott". 65 och 66 §§ handlar bl. a. om säljarens anteciperade dröjsmål, 68 — 70 §§ behandlar hävning och omleve­rans. 71—74§§ innehåller de regler om beräkning av skadeståndet vilka blir tillämpliga bl.a. vid säljarens dröjsmål. Man får således vid läsningen av motiven till sistnämnda paragrafer leta fram vad som rör säljarens dröjsmål. Till jämförelse kan nämnas att i den nuvarande köplagen (och i SOU) alla bestämmelser om påföljder av säljarens dröjsmål finns samlade 121-27 §§, utom bestämmelserna om hävning vilka återfinns i 55 —58 §§.

Även om jag har svårt all inse att den nu valda systematiken skulle innebära någon förbättring bör del framhållas, alt — liksom vid de flesta andra lagar - systematiken spelar en mindre roll för den som hunnit bli förtrogen med ett lagverk. Det synes dock rimligt att vid en framtida bearbetning åtminstone förbättra systemaliken såtillvida som reglerna om säljarens avlämnande av godset får följas omedelbart av reglerna om påföljderna av dröjsmål med avlämnande, i stället för att reglerna om "varans beskaffenhet" skjuts in emellan. Även andra liknande förändring­ar synes väl påkallade, t. ex. att låta reglerna om rättsligt fel (f n. 23 §) följas omedelbart av reglerna om påföljder av rättsligt fel (f n. 46,47 §§).

4 Sammanfattning

Här har under 2 anförts vissa allmänna omständigheter som inverkar på bedömningen av om del är önskvärt att ersätta den nu gällande köplagen med det förslag som har framlagts.

Under 3 har ell antal särskilda stadganden granskats, och en jämförelse har skett med nu gällande rätt. Enligt min mening kan man knappast underiåta att vid en fortsalt bearbetning lä hänsyn till oklarheter och osäkerhet av den typ som nu har påvisats. Mycket som vid en första genomläsning förefaller godtagbart visar sig vid en närmare analys ge upphov till en besvärande ovisshet.

Förklaringen ligger, såvitt jag kan förstå, väsentligen i det arbetssätt som gruppen nödgals lill eller själv valt. Såsom tidigare har framhållits är det en oöverstiglig uppgift all på en gång ansluta en köplag till FN- konventio­nen och bygga vidare på den hävdvunna nordiska köprätten. Mig veterli­gen har ingen i något annat land haft en motsvarande ambition. Svårighe­ten ökas av att FN- konventionen själv är full av oklarheter, som kanske varit nödvändiga för att inte väcka motstånd inom de stater som vill anta dem. Detta kan emellertid inte vara något skäl för att till en svensk köplag överföra dessa oklarheter. I varje fall skulle för en bearbetning och sammansmältning fordras myckel längre tid än den arbetsgruppen har haft till sitt förfogande.

Det är möjligt att en del av oklarheterna försvinner orn en proposition till en svensk köplag koncentrerar sig på svenska förhållanden och be­mödar sig alt ge en förklaring lill vad i en ny lag som skall skilja sig från hittills gällande rätt. En sådan fortsatt bearbetning synes nödvändig om en lag som bygger på det nu föreliggande förslaget skall på ett tillfredsställan­de sätt ersätta den nu gällande köplagen.

36


 


Landstingsförbundet                                                       Prop. 1988/89:76

Köplagstiftningen är av stor betydelse för sjukvårdshuvudmännen, vars     '"äga i inköp uppgår till åtskilliga miljarder kronor varje år. Sjukvårdshuvudmän­nens inköp skiljer sig dock från näringslivets på så sätt att landstingskom­munerna är offentligrättsligt bundna i sin upphandling och deras upp­handlingsbeslut kan prövas genom kommunalbesvär.

I huvudsak kan Landstingsförbundet tillstyrka del svenska, förslaget till köplag.

Kommunförbundet

Allmänna synpunkter

Styrelsen lar endast upp frågor som kan vara av kommunalt intresse. Köplagstiftningens betydelse för kommunen är stor. Kommunala inköp av varor och tjänster beräknades uppgå till ca 55 miljarder kronor år 1984. Kommunerna uppträder också ofta som säljare av olika varor och nyttig­heler i första hand till de egna kommunmedlemmarna.

Allmänt sett kan sägas att kommunernas roll som köpare inte i någon betydande omfattning avviker från vad som gäller inom näringslivet. En grundläggande olikhet ligger dock i att en kommun är offentligrättsligt bunden i sin upphandling och all upphandlingsfrågor kan prövas bl.a. genom kommunalbesvär. Härigenom har man på offentligrättslig grund infört principer om affärsmässighet, konkurrens och objektivitet i upp­handlingen, vilket t. ex. medför att behovet alt på civilrättslig grund regle­ra oskäliga avtalsvillkor i kommunal upphandling är mindre framträdan­de.

I övrigt kan man knappast hävda att kommunerna intar någon särställ­ning i sin egenskap av köpare. De varor eller tjänster som kommunen får köpa måste dock hålla sig inom ramen för vad som får anskaffas inom den kommunala kompetensen. Sådana frågor faller emellertid utanför vad som behöver beaktas vid utformningen av en köplagstiftning.

När kommunen uppträder som säljare är läget däremot ofta mer kompli­cerat. Oftast, men inte alltid, faller kommunens leveranser utanför köpla­gens område. Så är t. ex. vattenleveranser reglerade i offentligrättslig lag­stiftning. I fråga om elleveranser är lägel i dag oklart. 1902 års ellag har givetvis betydelse för rättsförhållandet mellan distributör och abonnent men vid sidan härav hävdas att köplagen åtminstone kan tillämpas ana­logt. I fråga om fjärrvärme och naturgas finns numera särskild lagstiftning genom 1981 års lag om allmänna värmesystem. I praktiken utnyttjas emellertid inte denna lag, utan abonnenlförhållandet grundas på avtal, där också köplagens regler kan länkas ha betydelse åtminstone analogi vis.

Särskilt komplicerat är förhållandet mellan konsumentköplag och det
offentligrättsliga regelsystemet. Denna fråga berörs inte i det nu föreliggan­
de betänkandet, men styrelsen anser ändå att frågan behöver uppmärk­
sammas. Den moderna konsumenlrätten har växt fram och tillämpats i
kommunala sammanhang utan all hänsyn tagits till kommunens särart och
dess speciella förhållande lill sina kommunmedlemmar som ju i grunden
är samma personkrets som konsumenterna av kommunala nyttigheter.
Frågan har heller inte analyserats i något sammanhang. Den grundläggan­
de olikheten mellan kommunala tjänster och nyttigheter jämfört med
liknande tjänster inom det privata näringslivet är all en kommun i princip
inte får tillhandahålla sina varor eller tjänster på en öppen marknad utan
enbart för sina kommunmedlemmar. Den kommunala affärsverksamhe­
ten måste vara av allmännyttig karaktär och får inte drivas i vinstintresse. 37


 


Också i sitt civilrättsliga handlande är kommunerna gentemot sina avtals-     Prop. 1988/89: 76

parter bundna av offentligrällsliga regler som syftar t. ex. till att kommu-     Bilaga 3

nerna skall iakttaga objektivitet och opartiskhet. Till olikheterna hör också

besvärsmöjligheter, offentlighetsprincipen samt JO- och JK-tillsyn. Även

om delta regelsystem primärt inte är inriktat på all reglera de avialsmässi-

ga förhållandena kan man enligt styrelsens mening inte bortse från att

systemet ger de kommunala konsumenterna vissa gmndläggande rättsliga

garantier som saknas på den privata sektorn. Det nu sagda gäller inte för

de kommunala bolagen eller stiftelserna. Del förekommer emellertid ofta

att kommunerna i samband med förelagsbildningen ser till att de nu

nämnda principerna för offentlig verksamhet så långt som möjligt överförs

till de kommunala förelagen. Lagförslag i denna riktning har också nyligen

framlagts av kommunalföretagskommiltén, men ännu ej blivit föremål för

lagstiftning.

Styrelsen vill i detta sammanhang efterlysa en samlad översyn av konsu-menträltens tillämplighet på kommunala varor och tjänster. Styrelsen vill dock betona att avsikten givetvis inte är att försämra konsumentens ställ­ning när transaktionen sker med en kommun. Styrelsen anser däremot att hänsyn bör tas till kommunernas särart sådan den kommer till uttryck i offentligrättslig lagstiftning.

Några särskilda frågor

I huvudsak kan förbundsstyrelsen tillstyrka del svenska förslaget till köp­lag. Enligt styrelsens mening hade del dock varit angelägel att söka uppnå ännu större nordisk rättslighet än vad som följer med förslaget. Sakligt sett är det svårt att se några motiv för de olikheter som kvarstår mellan de nordiska länderna annat än smärre olikheter i rältslraditionen.

Ifråga om lagstiftningens utformninghör man ha i minnet all köplagen i första hand kommer att tillämpas av personer utan juridisk utbildning. Varken uppköpare eller säljare kan antas ha någon mer ingående utbild­ning i juridik eller i juridiskt språk. Mot den bakgrunden bör hänsyn tas till läsbarhet och till att reglerna ges en pedagogisk utformning även där det från strikt juridisk synpunkt kanske inte är motiverat. Styrelsen vill också ansluta sig till vad professor Hjerner anfört (betänkandet s. 401) i sitt särskilda yttrande om behovet av en undanlagsregel för försäljning på auktion när del gäller möjligheterna för en säljare att sälja godset utan eller med ell begränsat felansvar. Som Hjerner påpekar är denna fråga bl. a. av betydelse för de kommunala auktionsverken liksom för annan auk-tionsverksamhel.

Lantbrukarnas riksförbund

Satnmanjattning

LRF ställer sig positivt lill att arbetet på samordnade köplagar i de nordiska
länderna nu resulterat i fyra lagförslag. Det hade dock varit önskvärt att
de olika lagförslagen varit mer överensstämmande än som blivit fallet.
LRF instämmer till största delen i de överväganden som ligger bakom de
flesta av arbetsgruppens förslag och tillstyrker all lagstiftning genomförs i
huvudsak i enlighet med förslaget. Detta är dock i vissa delar betydligt mer
komplicerat och svårtillgängligt än den gällande köplagen. Ambitionerna
att på olika sätt sammanväva konsumentköprättsliga tänkesätt och regler­
na i FN-konventionens förslag om internationella köp med vanliga köp
näringsidkare emellan har lett till i vissa fall svåröverskådliga lösningar.
En ny konsumentköplag bör inte genomföras innan arbetet på den nya       38

köplagen är färdigt. Lagarna bör samstämmas och träda i kraft samtidigt.


Allmänna synpunkter                                                       Prop. 1988/89:76

Gällande köplag tillkom vid sekelskiftet. Sedan dess har omfattande änd- rJgä J ringar skett i varumarknad, marknadsförhållanden, kommunikationer och utrikeshandel. Detta har medfört att köplagen inte längre till alla delar är anpassad lill näringslivets behov. Det reformarbete som nu lett fram till förslag om ny köplag i de fyra nordiska länderna har haft till syfte att svara mot de moderna krav som ställs.

På basis av den gällande köplagen har ett omfattande regelsystem av praxis, branschkutym och standardavtal utformats. Mot denna bakgmnd har också behovet av en ny köplag inte blivit direkt akut under den gångna perioden utan man har genom lagens dispositivitet kunnat göra anpass­ningar till de avtalsförhållanden som varit nödvändiga att reglera. Det har då framstått som naturiigt att man i utredningsarbetet skulle ta hänsyn till näringslivets egen utveckling genom standardvillkor o. dyl. Så kunde ha skett i större utsträckning.

Även om gällande köplag genom praxis och näringslivets standardavtal m.m. och deras tillämpning i praktiken fått ett förutsebart innehåll i många hänseenden konstaterar LRF att lagmotiven i regel är mycket begränsade och ofullständiga. Detta är beklagligt, eftersom en utförligare skrivning skulle inneburit en värdefull service till näringslivet.

Vad gäller förslagets systematik finner LRF att dél omfattande mbriks-systemet ger en god överblick över lagens innehåll.

Sveriges advokatsamfund

Bör den nuvarande köplagen ändras eller bytas ut helt?.

Vad professor Lars Hjerner framför i sitt särskilda yttrande på-S:-395 och 396 i denna fråga är enligt samfundets uppfattning väl värt att beakta. Skulle de sakliga ändringarna i köplagen inte bli mer genomgripande än som framgår av förslaget vore del bättre att utgå från nuvarande köplag och ändra i den. Ändringarna i rättsläget vore då oerhört mycket mera lättöverblickbara för praktiskt verksamma jurister. I den frågan bör dock värdet av nordisk rättslikhet ta över om inte enighet skulle nås om nu angiven linje.

Även om alternativet med helt ny lagtext väljs ;bör inte hävdvunna termer bytas ut utan sakliga skäl. Del finns exempelvis ingen anledning att tala om "vara" i stället för "gods" eller "risk" i stället för "fara".

Sveriges domarfiirbund

Behovet av ny köplag

Köplagarna i Danmark, Norge och Sverige tillkom i början av 1900-talet. De förhållanden som dessa lagar avsåg att reglera inom köprättens område skilde sig mycket från dagens förhållanden. Förbundet instämmer i den beskrivning som lämnats i betänkandet om de genomgripande förändring­ar som handeln med bl.a. industriellt tillverkade varor genomgått samt beträffande de ändringar som skett i marknadsförhållanden samt på de allmänna kommunikationernas område (sid. 147 f). I sammanhanget bör också framhållas den rättsutveckling som ägt rum inom olika branscher på köprättens område, där slandardvillkor utarbetats och som kommit att bestämma avtalsförhållanden mellan köpare och säljare.

De av arbetsgruppen anförda omständigheterna menar förbundet på ett
riktigt sätt åskådliggör den utveckling som ägt rum efter köplagarnas        39


 


tillkomst. Förbundet kan därför instämma i att den nuvarande köplagslift-     Prop. 1988/89: 76 ningen mindre väl tillgodoser de krav moderna förhållanden ställer. Enligt     Bilaga 3 förbundets mening är det inte heller tillfredsställande för rättstillämpning­en och rättsvetenskapen att köplagstiflningen lill stora delar satts ur kraft genom utarbetandet av standardvillkor och allmänna leveransbestämmel­ser, särskilt som köplagen kommit att vara vägledande vid avgörandet av kontraktsrättsliga frågor, som inte är reglerade i annan lag. Förbundet tillstyrker därför all den nuvarande köplagstiftningen ersätts.

Lagförslagets huvudpunkter och tillämpningsområde

Förbundet noterar att arbetsgruppen i sitt förslag till svensk köplag sökt välja en systematik som i stora drag ansluter till den nuvarande köplagen. Lagförslaget vinner på att del försetts med ett genomarbetat rubriksystem.

Föreningen Sveriges Kronofogdar

Med — — — gjorda reservationer för konsekvenser för exekutiva auktio­ner (se avsnitt 5 samt under 20 §) tillstyrker föreningen i övrigt lagförsla­get.

Ackordscentralen Stockholm

Vi utgår ifrån att vi beretts tillfälle att yttra oss i första hand beroende på ev. anknytning till insolvensförfarandel. Såvitt vi kunnat finna innehåller förslaget dock icke några väsentliga nyheter på dessa gränsmarker.

Möjligheten bör erinras om att ett förordnande av god man enligt ackordslagen ger vissa rättsverkningar (§ 67) som i sammanhanget kan synas mindre rätlinjiga. De ackord som handläggs av Ackordsceniralen som ideell förening leder som regel till att ackordsförslaget blir fastställt. Ackord som handläggs av andra leder däremot i övervägande antal fall lill konkurs. Detta kan utläsas av SCB:s rättsstatistik. Anledningen torde främst vara att vederbörande handläggare velat säkra sitt arvode genom att komma i åtnjutande av den exklusiva förmånsrätt som vidlåder förord­nandet.

1 fortsättningen övergår vi lill några strödda synpunkter på förslaget utan anknytning till insolvensförfarandet. Rent allmänt bör dock först betonas att 1905 års köplag otvivelaktigt är en förnämlig lag, som i många avseenden fortfarande är väl anpassad till näringslivets behov. Det oaktat och med tanke på mängden handelsbmk som utvecklats under dessa 80 år framstår det som naturligt med en genomgripande översyn i stället för att lappa på lagen med smärre justeringar. För vår del är frågan närmast om utredningen inte varit alltför ambitiös i sin strävan att modernisera lagen.

(Efter all ha framfört synpunkter på vissa frågor — se nedan — anför ackordscentralen följande.)

Del är möjligt att förestående randanmärkningar kan betecknas som väl småaktig klåfingrighet men vi kan inte frigöra oss från uppfattningen att arbetsgruppens förslag förefaller något ojämnt. Huvudintrycket är självfal­let att förslaget innehåller välmotiverade ändringar men i vissa delar lämnas ingen närmare motivering. Del förekommer också flera exempel på föreslagen ändring i lagtext utan att därmed avspeglas någon ändring i det materiella rättsläget.

Även om yttrandet skulle begränsas till förslaget om svensk köplag vill vi  40


 


avslutningsvis uttrycka en allmän förhoppning om att förekommande     Prop. 1988/89:76 skiljaktighet i praxis icke skall utgöra något oöverstigligt hinder för en     Bilaga 3 harmonisering av lagstiftningen inom Norden.

Stockholms fondbörs

Från de synpunkter börsstyrelsen har att beakta saknas anledning till erinran mot förslaget.

Näringslivsorganisationerna

Allmänna synpunkter

Den köprällsliga lagstiftningen intar en central plats i det svenska rättssys­temet inte bara genom att den reglerar ett av privaträttens viktigaste områden utan också genom att bestämmelserna påverkar rättstillämpning­en inom stora delar av förmögenhetsrätten.

Vår köplag har varit gällande i åtta decennier. En omfattande köprältslig praxis och doktrin har under denna tid vuxit fram med lagen som utgångs­punkt. Köprälten kännetecknas idag av en betydande stadga och förutse­barhet.

Behovet av en ny köplag och dispositionen härav

Något mera kännbart kommersiellt behov av en så genomgripande reform som den nu föreslagna finns enligt organisationernas mening inte för svensk del. Ett viktigt skäl till detta är naturligtvis lagstiftningens disposi­tiva karaktär. Parterna har härigenom fria händer alt gestalta sina förhål­landen på det sätt som är mest ändamålsenligt i varje särskilt fall eller i skilda typsituationer genom individuellt upprättade avtal eller på grundval av branschvisa allmänna leveransbestämmelser.

Å andra sidan är det givetvis önskvärt att en köplag så långt som möjligt återspeglar de handlingsmönster som faktiskt iakttas av dem för vilka lagen främst är skriven. En anpassning av lagen till den moderna handelns förhållanden bör därför välkomnas, i synnerhet vad gäller köp av industri­ella produkter. För detta slag av köp passar inte regelsystemet i 1905 års lag särskilt väl. Organisationerna ställer sig därför bakom strävandena att närma köplagsliflningens regler till de köprällsliga mönster som utbildats inom näringslivet, bl. a. så att en anpassning sker till vanligt förekomman­de standardvillkor t. ex. beträffande rätten och skyldigheten alt avhjälpa fel i vara, ansvaret vid dröjsmål och skadeståndsskyldighetens omfattning.

Lagförslagets systematik måste värderas mot bakgrund av att en omfat­tande lärobyggnad i form av praxis och doktrin har utbildats på grundval av 1905 års lag. De svårigheter som kan uppkomma vid en övergång från en disposition av lagens bestämmelser till en annan bör inte underskattas.

Organisationerna vill i delta sammanhang helt allmänt anmärka alt de motiv som ges till de enskilda lagrummen är knapphändiga. Arbetsgrup­pen har ofta nöjt sig med en redogörelse för lagtexternas innehåll och för skillnaderna mellan de nordiska förslagen, följd av en kortfattad jämförel­se med gällande rätt, 1976 års förslag och FN-konventionen. Detta försva­raren allsidig och nyanserad bedömning av förslaget.

Samtnanfattning av organisationernas grundläggande inställning till JÖrslagel

Av vad ovan anförts framgår att organisationerna inte anser att del för     41

svensk del föreligger ell angeläget reformbehov som motiverar en så ge­nomgripande revision av köplagen som den föreslagna.


 


Mot det ringa behovet av en mera omfattande revision måste emellertid Prop. 1988/89:76 vägas det stora värdet av en nordisk rättslikhet på köprättens område. En Bilaga 3 realistisk bedömning av lagsliftningssituationen i Norden ger vid handen att Finland förmodligen kommer att införa en köplag inom en ganska nära framtid, även om övriga länder skulle avstå från en reform. En sådan finsk köplag skulle förmodligen bygga på det förslag som nu presenterats. Kan­ske är också ytterligare något nordiskt land berett att introducera en ny köplag, även om Sverige inte skulle gå på denna linje.

Sett mot denna bakgrund, dvs. att den nordiska rättslikheten på köprät­tens område riskerar att omintetgöras, anser organisationerna att arbetet på en ny nordisk köplag måste drivas vidare. Gransknigen av i första hand det svenska lagförslaget sker från denna utgångspunkt.

Även om lagförslaget ger anledning till delvis allvarlig kritik har del också betydande förtjänster på många punkter. Ett flertal förbättringar i förhållande till nuvarande regler kan noteras, t. ex. vad gäller avhjälpande-bestämmelserna, hävningsfömtsättningarna m. m.

Organisationerna anser att de nordiska förslaget i huvudsak kan utgöra en god grund för ett fortsalt lagstiftningsarbete inriktat på att få till stånd närmast identiska nordiska köplagar. Organisationerna vill emellertid un­derstryka alt denna positiva inställning till ett fortsatt köplagsarbete fömt­sätter samnordiska direktiv om en väsentligt bättre samordning av köpla­garna än vad som präglar förslagen. I det fortsatta arbetet måste också de enskilda bestämmelserna förses med betydligt mera utförliga motiv.

Organisationerna vill avslutningsvis framhålla vikten av att man på svensk sida inte föregriper och försvårar arbetet på den nya gemensamma nordiska köplagen genom att anta nya konsumenlköpsbeslämmelser innan det nordiska projektet slutförts.

Svensk Industriförening

Föreningen har tagit del av Sveriges Industriförbunds m.fl. näringslivsor­ganisationers gemensamma remissyttrande och instämmer i de synpunkter som där finns angivna.

Sveriges köpmannaförbund/SHIO familjefiiretagen

Allmänna synpunkter

Syftet med reformarbetet måste ha varit alt åstadkomma en köplag som i allt väsentligt är likalydande i de nordiska länderna. Samtidigt bör efter­strävas att så långt möjligt åstadkomma regler som motsvarar 1980 års FN-konvention om internationella köp. Förslaget borde även utformas på ett sätt som förenklar dess tillämpning samtidigt som utformning och motiv bättre anknyter lill den praxis som utbildats inom köprättens områ­de.

Den klarhet och lättillgänglighet som bör eftersträvas i en lagstiftning av
1985 års modell, är enligt organisationerna ej uppfylld med föreliggande
förslag. Nu gällande köplag upptar i vissa fall regler som är stränga för
säljaren. Som exempel kan åberopas bestämmelsema om skadestånd vid
säljarens dröjsmål. Regeln är emellertid enkel att tillämpa och tvistigheter
angående regelns tolkning och innebörd uppkommer sällan. Del nya för­
slaget lill köplag beträffande skadestånd på gmnd av säljarens dröjsmål är
emellertid synnerligen komplicerad och svåröverskådlig. Säljaren kan en­
ligt förslaget bli fri från skadestånd om fyra stycken svårtillämpade fömt-   42


 


sättningar är uppfyllda. Del är inte lätt för varken den enskilda näringsid-     Prop. 1988/89: 76 karen, konsumenten eller domstolen att med någon grad av säkerhet på     Bilaga 3 förhand avgöra huruvida säljaren blir skadeståndsskyldig. Det kommer att la avsevärd tid innan rättstillämpningen genom praxis ger parterna vägled­ning för hur denna del skall tolkas. Detta är inte acceptabelt.

Organisationerna har inget att erinra mot lagförslagets dispositioner och rubriksätlning.

KF

KF kan konstalera, att flertalet av de synpunkter som KF framförde på enskilda bestämmelser i sitt yttrande över 1976 års förslag till köplag är tillgodosedda i del nu framlagda förslaget. Den tveksamhet, som KF då anförde gentemot en till två år utökad preskriptionstid för rätlen att reklamera vid fel i varan, har KF sedermera frånfallil och godtar sålunda den förlängda preskriptionstiden. Några vägande invändningar mot en­skilda bestämmelser i övrigt kvarstår inte för KF:s del.

Avslutningsvis kan KF inte underlåta att beröra en fråga. Distributions­teknik, ekonomisk och finansiell teknik har förändrats starkt sedan till­komsten av 1905 års köplag. Trots detta har, med undantag för några få ekonomer under köplagsutredningens arbete under 1960- och 70-talet, nästan uteslutande jurister varit delaktiga i arbetet med översyn av lagstift­ningen. Trots den förtjänstfulla strävan mot ett mer tidsenligt språkbruk som ådagalagts i föreliggande förslag, återspeglas nyssnämnda förhållande i många hänseenden alltjämt. Ell exempel härpå är faktiskt lagens rubrik. Bestämmelserna i lagen handlar i väl så stor utsträckning om försäljning som om köp. Rubriken översätts också till engelska språket med "Sales of goods Act", utan all denna inadvertens, såvitt KF kunnat finna, någon­stans kommenteras. KF kan i och för sig inte i delta sammanhang föreslå någon mer adekvat rubrik — delta är kanske inte heller möjligt eller ens eftersträvandsvärt — men KF har inte önskat låta frågeställningen passera utan kommentar.

Sammanfattningsvis tillstyrker KF att det i betänkandet framlagda för­slaget till ny svensk köplag läggs till grund för ny lagstiftning och att en ny konsumentköplag utarbetas i huvudsaklig överensstämmelse med konsu-mentköpsulredningens förslag.

Svenska sparbanksföreningen

Den nu gällande svenska köplagen tillkom år 1905. Behovet av en översyn och en mera tidsenlig lagstiftning på detta område har länge varit påtagligt. Sparbanksföreningen hälsar därför med tillfredsställelse att det nu lagts fram ell förslag som förhoppningsvis kan leda till lagstiftning.

Sparbanksföreningen har vid en genomgång av det svenska lagförslaget inte funnit anledning till erinran mot några enskildheter i detsamma. Föreningen tillstyrker därför alt förslaget förverkligas.

Motorbranschens Riksförbund

Förbundet ansluter sig- till vad Näringslivets delegation för Mark­
nadsrätt (se näringslivsorganisalionerna) anför i sill yttrande över köp­
lagen.----------------- 43


 


2 Det internationella samarbetet              Prop. 1988/89:76

Bilaga 3 Svea hovrätt

En ny köplag bör självfallet också så nära som möjligt överensstämma med de planerade köplagarna i våra nordiska grannländer. Hovrätten är med­veten om den möda och det mångåriga arbete som ligger bakom det nu aktuella betänkandet. Ytterligare försök bör ändå göras att jämna ut de skillnader som fortfarande finns mellan de olika nordiska förslagen och som tyvärr i vissa hänseenden är rätt betydande. För svensk del bör man på de punkter där skillnader föreligger söka närma sig det nordiska förslag som ligger närmast FN-konventionen, i den mån inte goda skäl talar för en avvikelse från konventionens modell.

Skälet till hovrättens ställningstagande i nu berört avseende är främst de uppenbara fördelar som ligger däri att likartade regler om köp tillämpas i olika stater i en värid där handelsutbytet mellan länderna ökar. Av särskilt värde är detta naturiigtvis för de köpare och säljare som idkar handel såväl nationellt och nordiskt som internationellt. I sammanhanget bör också uppmärksammas alt FN-konventionen har arbetats fram genom samför­ståndslösningar. 1 arbetet har deltagit ell stort antal länder med olika rättssystem och politiska värderingar. Det finns i vårt land en lång tradi­tion för alt slå vakt om de resultat som uppnås i det internationella konventionsarbetel. En nära anknytning till konventionens regelsystem också i intern lagstiftning ger ett påtagligt uttryck för att denna tradition är obruten.

Lagförslaget är klart påverkat av FN-konvenlionen. Enligt hovrättens mening innebär detta betydande fördelar i förhållande lill nuvarande ordning. Sålunda är förslaget genom dess uppbyggnad tillgängligare än gällande lag, och del flitiga användandet av rubriker och underrubriker underlättar i hög grad läsningen. Del kan möjligen hävdas alt den arbets­grupp som utformat förslaget än mer borde ha följt konventionens logiska mönster.

I fråga om det direkt sakliga innehållet finns i förslaget flera nya regler som är inspirerade av konventionen. Det är fråga om regler för vilka det länge har funnits ett påtagligt behov i vår föråldrade allmänna köprätt, t. ex. reglerna om avhjälpande av fel, reglerna om tilläggsfrist för klargö­rande av om ett avtalsbrott är väsentligt och reglerna om avbeställning vid tillverkningsköp. Del är också fråga om regler som jämkar eller nyanserar rigida bestämmelser i 1905 års köplag, t. ex. reglerna om prisets bestäm­mande och reklamationsreglerna, och om regler som fyller ut tomrum i den lagen, t. ex. bestämmelserna om hur varan skall vara beskaffad för att överensstämma med avtalet. Förslaget synes i berörda delar på det hela taget ganska väl ansluta sig till det internationella systemet.

Önskvärt i och för sig vore att lagstiftaren även kunde ordna del så att
lagen, i likhet med del norska förslaget, kom all gälla också för sådana köp
som faller under FN-konventionen; allt skulle då bli samlat på ett ställe.
Emellertid avviker det föreliggande förslaget alltför mycket från konven­
tionen för alt ett sådant arrangemang skall framstå som meningsfullt.
Även om förslaget skulle kunna justeras i riktning mot konventionen på en
del punkter kommer del av allt att döma att krävas åtskilliga specialstad-
ganden som krånglar till det hela. Hovrätten ifrågasätter om det över
huvud tagel är möjligt all på del sättet uppnå den överensstämmelse med
konventionen som krävs för att denna skall kunna ratificeras. Konventio­
nen bör istället införlivas med svensk rätt efter direkt översättning genom
en s. k. blankettlag såsom har föreslagits på dansk, finsk och svensk sida.  44


 


Man bör naturiigtvis sträva efter nordisk rättslikhet också när det gäller Prop. 1988/89: 76 lagiekniken. I del fortsatta samarbetet på köplagsprojeklet, som väl nu Bilaga 3 kommer all ske direkt på departementsplanet, bör man eftersträva den kompromisslösningen, alt konsumentköpen hanteras enligt en modell av det slag som valts på norsk sida, medan FN- konventionen införlivas med nationell räll genom en blankettlag såsom de övriga länderna har föresla­git. Enas man på nordiskt plan dels om denna lagstiftningsmodell, dels om den hållning till FN-konventionen som förebild som hovrätten förordat, bör man ha skapat plattformen för bibehållen nordisk rättslikhet inom köprälten på ungefär samma ambitionsnivå som idag.

Göteborgs tingsrätt

FN-konventionens betydelse för utformningen av de nya lagarna

Tingsrätten har ingen erinran mot del förslag som för Sveriges del redovi­sas beträffande sättet för införlivandet av FN-konventionen med nationell rätt. Enligt tingsrättens mening tillgodoses konventionens syfte att skapa en enhetlig internationell köplag för Sveriges vidkommande bäst genom en blankelllag.

Vad härefter gäller den betydelse som konventionen bör få vid reglering­en av den nationella köprälten ställer sig tingsrätten något tveksam inför de uttalanden som görs i betänkandet. Enligt betänkandet skall konventio­nen beträffande såväl uppbyggnaden av den nya köplagen som dess mate­riella innehåll tillmätas betydelse. Detta har medfört att i det svenska förslaget den nya lagens systematik väsentligt avviker från gällande köp­lags. Full överensstämmelse med konventionens systemalik uppnås dock ej. Del kan befaras att de föreslagna ändringarna i köplagens systematik kan komma att medföra att gällande praxis och doktrin i vissa delar inte kommer att kunna utnyttjas. Den nackdel som detta skulle innebära torde överväga de fördelar som kan vinnas genom en närmare anslutning till konventionens uppbyggnad. Det är då att märka att svenska domstolar vid avgörande av nationella tvister mera sällan kommer att kunna hämta någon ledning av de avgöranden som andra konventionsstaters domstolar fattar med tillämpning av konventionen.

Vad gäller de nya köplagarnas materiella innehåll torde det varken vara möjligt eller önskvärt att inte beakta bestämmelserna i konventionen.

Nordisk rättslikhet

Tingsrätten anser lika med arbetsgruppen all det är av vikt att den nordis­ka rällsenhelen inom köprätten bevaras. Det resultat som arbetsgruppen redovisar företer dock i många avseenden skiljakligheter, för Sveriges del framförallt i förhållande till Norge och Danmark. Visserligen har i de flesta fall de enskilda frågorna behandlats parallellt och stadgandena erhållit samma paragrafnummer, men de materiella olikheterna är i vissa fall betydande. Tingsrätten ansluter sig härvidlag till den uppfattning som Hjerner framför i sitt särskilda yttrande (s. 396 n) att förslagen för all kunna godtas som en samnordisk lösning bör bli föremål för ytterligare bearbetning och sammanjämkning.

Statens vattenfallsverk

Vattenfall ser de nordiska ländernas strävan efter en gemensam köplag­
sliftning som riklig och värdefull. Det är också önskvärt att den nordiska    45


 


lagstiftningen anpassas till reglerna i 1980 års FN-konvention om interna-     Prop. 1988/89: 76
lionellaköp.                                                                    Bilaga 3

Marknadsdomstolen

Marknadsdomstolen finner del mycket tillfredsställande att samordnade förslag till köplagar för Danmark, Finland, Norge och Sverige nu har kunnat läggas fram. Att den nordiska enheten på köprättens område beva­ras och fördjupas torde från alla synpunkter vara angeläget. Det kan beklagas all samordningen av de föreslagna lagtexterna inte kunnat drivas ännu längre än som skett. Domstolen förutsätter att ytterligare kontakter i delta syfte tas med de övriga nordiska länderna under det fortsatta lagstift­ningsarbetet. Möjligen kan det svenska förslaget därvid utökas med några bestämmelser som ingår i andra förslag men som ansetts obehövliga för svensk del.

Kommerskollegium

För svensk handelspolitik är strävandet att göra Norden lill en gemensam hemmamarknad av stor vikt. All införa gemensamma nordiska rättsregler på det område som utgör grundvalen i förhållandet mellan säljare och köpare, vore ett steg i denna riktning. Arbetsgruppen var från början inriktad på att åstadkomma ett förslag till en gemensam nordisk köplag som i hög grad skulle överensstämma med FN-konvenlionen om interna­tionella köp. Även sedan man övergivit denna inriktning överensstämmer förslagen i stort och den gemensamma systematik som använts är lill stora delar gemensam med FN-konventionen. Det man uppnått är i sig väsent­ligt. Ändå vore det önskvärt alt komma ännu längre vad gäller den nordiska rättslikheten. Kollegiet ser inga principiella hinder mot att förs­lagen omprövas ur denna aspekt innan man på grundval av dem lägger fram ett lagförslag.

Uppsala universitet

Nordisk enighet

Det är önskvärt med en långtgående nordisk enighet på detta område. Emellertid kan konstateras all någon fullständig sådan inte synes vara möjlig all uppnå sedan särskilt Danmark och Norge i vissa fall gått egna vägar. Det bör då likaledes vara möjligt för Sverige att välja de lösningar som synes bäst här.

Jan Hellner

Förhållandet till FN-kon ventionen

I betänkandet ägnas stor uppmärksamhet åt förhållandel mellan förslagen
och FN-konvenlionen (se särskilt s. 157 O- Arbetsgruppen utgår från att de
nordiska staterna kommer att ratificera konventionen, ehuru något for­
mellt beslut inte torde ha fattals därom. Det diskuteras lill en början två
möjliga sätt för konventionens genomförande i de nordiska länderna,
nämligen som en "blankettlag", dvs. att konventionen som sådan eller en
direkt översättning av den blir gällande såsom lag i de nordiska länderna,
eller genom en "konsoliderad köplag", vilket innebär att konventionens        46


 


bestämmelser inarbetas i den lag som skall innehålla de nationella bestäm-     Prop. 1988/89:76 melserna om köp. Det förra alternativet väljs för den svenska rättens del.     Bilaga 3 men framför allt därför all Norge reflekterar på del senare alternativet och detta avspeglas i det norska förslaget, inverkar konventionen starkt även på det svenska förslaget.

Enligt arbetsgruppen bör konventionen såväl i fråga om uppbyggnad (systematik) som i fråga om materiellt innehåll tillmätas betydelse vid en modernisering av den nationella köprättsliga lagstiftningen (se s. 158).

Beträffande systematiken är det möjligt all fatta sig kort. Även om konventionens systematik har haft ett visst inflytande på förslagen, är olikheterna i systemalik mellan konventionen och de nu framlagda försla­gen så stora, att det för den som vill göra en jämförelse mellan de olika systemen knappast är enklare att med konventionen jämföra de nu fram­lagda förslagen än de nu gällande köplagarna. En jämförelse fordrar under alla förhållanden ett ingående arbete, och detta underlättas inte mycket av de likheter i systematik som finns mellan FN-konventionen och det nu framlagda förslaget. Detta är särskilt märkbart vid en jämförelse mellan reglerna om påföljder av säljarens kontraktsbrott (art. 45 —52 i konventio­nen och 24 —50§§ i förslaget). Förslagets systematik får bedömas själv­ständigt (jfr nedan 2.4).

Arbetsgruppen understryker också vikten av att beträffande de materiel­la frågorna beakta konventionens bestämmelser. Häri finns givelvis all anledning att instämma. Men det förutsätter en prövning av om de materi­ella regler som konventionen innehåller är lämpliga. Detta är säkerligen också arbetsgruppens mening, all döma av de talrika olikheterna mellan förslagen (med visst undantag för det norska förslaget) och konventionen. I många detaljfrågor har emellertid arbetsgruppen valt formuleringar som ansluter sig närmare lill konventionen än till gällande svensk rätt (eller SOU). På några punkter har arbetsgruppen föreslagit regler eller formule­ringar som framkommit som kompromisser mellan motstridiga förslag vid utarbetande av FN-konvenlionen och som knappast ens konventionens egna upphovsmän torde anse vara helt lyckade.

Frågan blir då om vinslen av en överensstämmelse med konventionen uppväger de nackdelar som otvivelaktigt uppslår om man överger en i och för sig godtagbar regel vilken hittills gällt i nordisk rätt. Därvid är särskilt all beakta den osäkerhet som uppstår när man skall bedöma om den nya formuleringen avser alt genomföra en saklig ändring eller blott är en redaktionell nyhet. Denna fråga kan inte diskuteras allmänt, utan den återkommer i den följande diskussionen av särskilda bestämmelser.

Nordisk rättslikhet

För närvarande råder en stark nordisk rättsgemenskap på köprättens om­
råde, trots att Finland i viss mån intar en särställning (se särskilt T
Wilhelmsson, SvJT 1984 s. 775 ff). Inte bara är överensstämmelsen mellan
lagarnas lydelse stor; rättspraxis är också mycket enhetlig. De olikheter
som finns mellan olika nordiska länder är på det hela taget inte mycket
större än de som förekommer mellan olika uttolkare inom ell och samma
rättssystem. De förslag till köplagstiftning som avgavs tidigare byggde på
en strävan all bevara den nordiska rättsgemenskapen så väl som möjligt.
Olikheterna mellan de tidigare förslagen var till stor del sådana, all del
kunde väntas att vid en följande bearbetning inom justitiedepartementen
de väsentligen skulle elimineras, genom alt departementen förenade sig
om något av de framlagda förslagen, möjligen gjorde en kompromiss.         47


 


De nu framlagda förslagen bygger likaledes på en uttalad önskan alt     Prop. 1988/89:76 behålla rällsenhelen inom den nordiska köprälten (se särskilt s. 159 f). Det     Bilaga 3 finns dock omständigheter som har motverkat detta syfte.

Arbetsgruppen pekar själv på att förhållandel till FN- konventionen har utgjort en försvårande faktor (s. 159). En "konsolideringslösning", såsom eftersträvas i Norge, fordrar en mycket stark anpassning till FN-konven­tionen. Det är uppenbart att man inte kan på en gång ansluta sig nära till konventionen, vilken är utformad för all tillgodose önskningar i länder med helt skilda rättsystem och dessutom är anpassad efter internationella, kommersiella köp, och behålla de grundläggande principerna i den nordis­ka köprälten. De övriga nordiska förslagen följer visserligen inte så nära FN-konventionen men strävan att inte göra olikheterna mot det norska förslaget större än nödvändigt har satt starka spår.

De nu framlagda förslagen präglas av en, enligt min mening ogenom­förbar, strävan att kompromissa mellan å ena sidan anpassningen till konventionen, å andra sidan behållande av den hittills gällande nordiska köprätten. Man har satt sig mellan två stolar. Delta påverkar också moti­ven, som lill stor del är så skrivna att formuleringar som är hämtade från FN-konventionen tolkas så all de så nära som möjligt skall likna hittills gällande nordisk rätt. Men detta ökar oklarheten och leder även till motsä­gelser mellan de föreslagna lagtexterna och motiven.

Ett annat problem uppstår genom regleringen av konsumentköpen. Me­dan den svenska, och väl även den finska, utgångspunkten är att konsu­mentköp skall vara föremål för särskild lagstiftning och att därför behovet av all la hänsyn till konsumentförhållanden inte fordrar någon speciell utformning av delaljregler i köplagen, kräver den lagstiftningsteknik som begagnas i Danmark och Norge, och som går ut på att regler avsedda särskilt för konsumenternas skydd inarbetas i den allmänna köplagen, en större anpassning till vad som bör gälla vid konsumentköp. Även detta leder till olikheter mellan förslagen. Det måste dock sägas att dessa olikhe­ter i det hela är mindre betydande än de som sammanhänger med anpass­ningen till FN-konventionen.

Men även bortsett från vad som har nämnts nu måste det sägas, all de föreslagna lagtexterna uppvisar betydande olikheter sinsemellan. De fins­ka och svenska förslagen är visserligen på alla väsentliga punkter likaly­dande. De skiljer sig emellertid avsevärt från de danska och norska försla­gen, vilka i sin tur har betydande inbördes olikheter. Arbetsgmppen säger visserligen (s. 160), att enighet har uppnåtts beträffande de materiella lösningarna av de allra flesta frågorna. Rikligheten härav beror på hur stora anspråk på rättslikhet som man ställer. Likheten är i varje fall mycket mindre än enligt nu gällande rätt och även mindre än enligt de tidigare framlagda förslagen.

Härtill kommer olikheterna i formellt avseende. På den ena punkten
efter den andra sägs i motiven, att trots redaktionella olikheter någon reell
skillnad inte är åsyftad, eller att någon nämnvärd olikhet inte uppstår,
varvid det står öppet för läsaren all söka avgöra, om olikheten är saklig
men så liten alt motivförfattarna inte anser den vara betydande eller om
den uteslutande är formell. För den som skall arbeta med lagarna och utgår
från lagtexten föreligger i sådana fall aldrig någon säkerhet, att vad som
skall gälla i det ena landet också skall gälla i del andra. Han måste
undersöka, om det finns några skillnader och i så fall hur stora de är.
Eftersom den intranordiska handelns behov är en av de omständigheter
som åberopas lill stöd för nordisk rättslikhet, är detta besvärande. Även
när olikheterna i motiven sägs vara formella, får läsaren fråga vilken
formulering som skall vara avgörande när de olika texterna pekar i olika      48

riktning.


 


Landstingsförbundet                                                       Prop. 1988/89:76

Förbundet anför, efter de synpunkter som redovisas under avsnitt 6;     rJiiaga J

I övrigt har Landstingsförbundet inga erinringar mot förslaget. Enligt förbundels mening hade det dock varit angeläget alt söka uppnå en ännu större likhet mellan de nordiska förslagen.

Lantbrukarnas riksförbund

Beträffande det internationella regelsystemet finner LRF del, med hänsyn till föreliggande svårigheteratt nå enighet om nationell anpassning, riktigt att Förenta Nationernas konvention om avtal rörande internationella köp av den 11 april 1980 (FN-konventionen) inte direkt införlivas i den svens­ka köplagen.

LRF finner anledning att i sammanhanget understryka betydelsen av nordisk samstämmighet i utformningen av köplag så långt detta är möjligt. De andra nordiska länderna är sammantaget Sveriges viktigaste handels­partner. Detta har tagit sig i uttryck i ett stort antal standardavtal för handeln, såsom NLM 80 m. fl. Det får anses vara av vikt att lagstiftarna i respektive land strävar mot nordisk enhetlighet på centrala rättsområden. LRF finner del beklagligt att arbetsgrupperna inte kunnat prestera förslag som varit än mer enhetliga än som nu blivit fallet. Det föreligger betydan­de skillnader mellan de olika lagförslagen, inte enbart av formell art. En utveckling på köprättens område som fjärmar de nordiska ländema från varandra måste anses vara olycklig. Under det fortsatta lagstiftningsarbe­tet bör förnyade kontakter tas med övriga nordiska länder i syfte att än menillgodose kraven på rättslikhet.

Sveriges Advokatsamfund

Samfundet finner det väsentligt att den nordiska rättslikheten på köpräl­lens område bibehålls och helst utvidgas. Bedömningarna i det följande görs emellertid i allt väsentligt efter vad som ter sig lämpligt ur svensk synvinkel och ulan beaktande av vad som kan antas vara möjligt alt få accepterat i samtliga nordiska länder. Om regler som i och för sig vore mest önskvärda ur svensk synvikel inte går att få accepterade av övriga nordiska länder, måste frågan huruvida den nordiska rättslikheten i det särskilda fallet skall prioriteras framför den i och för sig ur svensk synvin­kel mest önskvärda regeln, avgöras i och på grundval av förhandlingar efter remissförfarandets slutförande i respektive land. Det följer emellertid av vad som inledningsvis sagts att samfundet anser att hänsynen lill den nordiska rättslikheten då måste väga tungt.

Sveriges domareförbund

Vid utformning av föreliggande förslag till nordiska köplagar har det funnits olika meningar mellan de nordiska länderna vilken hänsyn som skulle tas vid utformningen av de nya lagarna vid ett anlagande av FN-konventionen för internationella köp.

Förbundet delar den uppfattning som framförts från svensk sida, nämli­
gen att FN-konventionen bör införiivas med nationell rätt genom en s. k.
blankelllag. En ny köplag bör därför endast avse inhemska förhållanden.
Även om arbetsgruppen influerats av FN-konventionen vill förbundet
understryka att konventionen inte bör, vare sig i fråga om systematik eller 49

4    Riksdagen 1988/89. I saml. Nr 76. Bilagedel


i fråga om materiellt innehåll, alltför myckel få vara bestämmande för     Prop. 1988/89:76 dispositionen av en ny köplag. Förbundet menar att man bör avvika från     Bilaga 3 konventionen där så är befogat. Så har också skett (se nedan).

Förbundet understryker att man bör söka bevara den nordiska rättsen­heten. Det är en avsevärd fördel om en gemensam köplagstiftning kan finnas i alla nordiska länder med hänsyn till del betydande varuutbyte som äger rum inom Norden. Ambitionen alt nå nordisk rällsenhet har dock inte helt infriats. En skiljedelare mellan de nordiska länderna synes ha varit regleringen av konsumenlköp. I Danmark och Norge tycks man ha den uppfattningen all bestämmelser om konsumentköp bör finnas i den allmänna köplagen. För svenskt vidkommande har hävdats att konsu­mentköprättsliga regler bör finnas i en särskild lag, bl.a. med hänsyn till bestämmelsernas indisposiliva natur.

Förbundet vill i detta sammanhang erinra om alt det i oktober 1984 angav ett yttrande över betänkandet om ny konsumentköplag. Därvid anfördes bl. a. att man borde avvakta med alt införa en ny konsumentköp­lag innan arbetet med ny köplag hade slutförts och förslaget remissbehand­lats, så att en harmonisering mellan lagarna kunde uppnås. I remissvaret anfördes all del även på konsumentköplagstiftningens område var viktigt att sträva mot nordisk rättsenhet. Om detta inte kunde förverkligas, talade övertygande skäl för all man valde lösningen med att samla de särskilda konsumenlrätlsliga reglerna i en separat lag. Förbundet förordar alltjämt att den lösningen väljs om inte nordisk rättsenhet kan uppnås för en annan systematik.

Trots att enighet i nu berört avseende ej nåtts är det betydelsefullt all det materiella innehållet i de föreslagna köplagarna har stor likhet.

Näringslivsorganisationerna

Nordisk rättslikhet

En fråga av största vikt för organisationernas inställning lill del framlagda förslaget är all den nordiska rättslikheten bevaras på det centrala område som köprälten utgör.

Som de nordiska industri- och grossislförbunden närmare utvecklat i en gemensam skrivelse till respektive justitiedepartementet samt de nordiska handelskammarförbunden deklarerat i ett gemensamt uttalande utgör de övriga nordiska länderna mycket viktiga handelspartner för varje nordiskt land. En stor del — i genomsnitt något över 22 % — av såväl export som import för varje land avsåg under 1984 det övriga Norden.

Denna omfattande handel har otvivelaktigt väsentligt underlättats av den i stort överensstämmande avtals- och köprätten inom Norden. Det har vidare varit förhållandevis lätt att vid behov enas om samnordiska leve­ransbestämmelser. Det har också visat sig väsentligt lättare att utarbeta enskilda avtal mellan nordiska parter än mellan nordisk part och icke nordisk part.

Arbetsgruppen synes, att döma av de uttalanden som görs i betänkandet,
dela organisationernas syn på värdet av nordisk rättslikhet. Arbetsgrup­
pens deklarerade grundsyn har emellertid inte konsekvent kommit till
uttryck i de fyra lagförslagen. Tvärtom har skillnaderna mellan de danska,
norska och svenska förslagen blivit mångfaldigt flera än vad de är idag.
Denna utveckling är djupt oroande. Visserligen framhålls ofta i motiven
till enskilda lagrum att skillnaderna mellan förslagen enbart eller i huvud­
sak är redaktionella. Med de i övrigt knappa motiven till lagtexten svävar
man emellertid inte sällan i osäkerhet om någon saklig skillnad föreligger.     50


 


Dessa redaktionella skillnader medför också en risk för att praxis i de olika     Prop. 1988/89:76
nordiska länderna glider isär.                                            Bilaga 3

Betydande olikheter föreligger också mellan förslagen i såväl sakligt som systematiskt hänseende. Organisationerna finner det synnerligen olyckligt all det norska förslaget utarbetats med sikte på att så småningom kunna införliva FN-konvenlionens regler. Detsamma gäller beträffande det för­hållandet alt de danska och norska förslagen innehåller även bestämmelser om konsumenlköp. Olikheterna har fått negativa konsekvenser på flera sätt. De behov och omständigheter som bör vara styrande för regelkon­struktionen beträffande huvudkategorien av kommersiella köp har inte kunnat renodlas, utan man har fått störande bieffekter både från den internationella köplagen och från konsumentreglema. Lösningar som har varit "skräddarsydda" för vissa typfall har på ett otillfredsställande sätt tillåtits att färga av sig på andra områden.

Sveriges köpmannaförbund/SHIO Familjeföretagen

Handelsutbytet mellan de nordiska länderna är stort. Även det utom-nordiska handelsutbytet tenderar alt öka. Utredningens förslag har till vä-senlligadelarkonfirmerat FN-konventionens förslagom internationella köp. Detta är av stor betydelse.

Dessvärre har utredningsarbetet inom norden lill väsentliga delar icke uppnått likartade bestämmelser, vilket skulle ha varit en stor fördel. Det är därför angelägel att man ytterligare anstränger sig att söka åstadkomma samma eller väsentligt likartade bestämmelser för samtliga nordiska län­der.

KF

Se under avsnitt 4.

Svenska Bankföreningen

Den nuvarande köplagen tillkom efter nordiskt samarbete, vilket ledde till all köplagarna i Danmark, Norge och Sverige fick en praktiskt taget likartad utformning. Det är därför med beklagande som bankföreningen konstaterar att denna nära nog helt överensstämmande rättslikhet som förekommit i dessa länder inte har kunnat upprätthållas i nu framlagda förslag trots det samarbete som har ägt rum i den nordiska arbetsgmppen och trots förekomsten av FN-konventionen om inlernationella köp, vil­ken bort underiätta en samordning.

Enhetliga regler har självfallet betydelse bl. a. för att underlätta handeln över gränserna. Mot den angivna bakgrunden anser bankföreningen det angelägel att ytterligare ansträngningar görs för all uppnå största möjliga rättslikhet. Del förslag som nu har lagts fram bildar därvid en lämplig grund för ell fortsatt arbete på en enhetlig nordisk köplag.

Mot denna allmänna bakgrund är bankföreningen, som redan framgått, tveksam till det lämpliga i all nu lagstifta på grundval av det framlagda förslaget; innan en eventuell lagstiftning kommer lill stånd bör samord­ningen mellan de olika länderna drivas vidare.

Finansbolagens fiirening

De nuvarande köplagarna i Danmark, Norge och Sverige tillkom efter
nordiskt samarbete och lagarna är idag nästan identiska. De föreslagna
köplagarna i betänkandet avviker lill sin uppbyggnad — och i flera avseen-


 


den till sitt innehåll - från de gällande köplagarna i dessa länder. Finland     Prop. 1988/89:76
saknaren allmän köplag.                                                   Bilaga 3

Reglerna i den allmänna köprälten är tillämpliga bl. a. på finansbolagens förvärv av leasingobjekt och på avbetalningsköp där finansbolagen uppträ­der som finansiärer av säljförelagen. Sådana förvärv görs inte sällan i ett annat nordiskt land. Det är därför givetvis önskvärt alt de nordiska köpla­garna överensstämmer till sitt innehåll. Mot bakgrund härav och av att förslaget på flera punkter avviker från gällande köplagar förutsätter för­eningen att en ytterligare bearbetning och sammanjämkning i syfte all uppnå en samnordisk lösning görs efter remissbehandlingen.

I 2 § i förslaget anges att "avtal om uppförande av byggnad eller annan fast anläggning på mark eller i vatten" inte anses som köp. Med anläggning avses i stadgandet en anordning eller konstruktion med fast anknytning till marken eller sjöbottnen. Däremot är lagen tillämplig på köp av byggnads­material och tillbehör. Det kan i detta sammanhang erinras om att finans­bolagen inte sällan refinansierar förvärv av virkestorkar och silos och andra större byggnadstillbehör. Detta understryker betydelsen av att man så långt möjligt har uniforma köplagsregler i Norden.

Sveriges Redareförening

Inledningsvis vill Redareföreningen fasta uppmärksamheten på det förhål­landet att dispositionen och systematiken på vissa punkter skiljer sig åt i de nordiska förslagen. Detta leder till att paragrafnumreringen inte blir helt överensstämmande i de olika ländernas förslag. Anledningen till detta är bl.a. att de danska och norska förslagen innehåller stadganden om konsumenlköp medan dessa köp i Sverige och Finland regleras genom speciell lagstiftning. 1 det norska förslaget har vissa förskjutningar av paragrafnumreringen förorsakats av att lagtexten innehåller stadganden som omfattar köp som faller in under 1980 års FN-konvention om inlerna­tionella köp. Del norska förslaget innehåller ett speciellt kapitel om inter­nationella köp medan man i de övriga nordiska länderna lämnar sådana köp utanför lagtexten.

Trots dessa skillnader i förslagens dispositioner har den nordiska arbets­gruppen arbetat utifrån uppfattningen att med tanke på köplagarnas bety­delse för den nordiska rällsenhelen och enigheten i lagtolkningsförfaran­det så bör de fyra nordiska förslagen till sin uppbyggnad överenslämma med varandra.

Denna likformighetsprincip bör i största möjliga utsträckning framkom­ma i de slutgiltiga lagtexterna.

Svenska Handelskammarförbundel

Handelskammaren noterar med tillfredsställelse att arbetsgruppen presen­terat ett gemensamt förslag lill ny köplagstiftning med den uttalade ambi­tionen att söka bevara den nordiska rättslikheten.

Oaktat detta kan emellertid konstateras åtskilliga och på vissa punkter betydande skillnader i de olika förslagen såväl i sakligt som i tekniskt hänseende.

Vad gäller lagstiftningstekniken kan beträffande ett flertal bestämmelser
noteras all arbetsgruppen — trots stora skillnader i avfatlningen av lagtex­
ten — i motiven anger att ingen saklig skillnad är avsedd. Denna teknik är
förvirrande och torde åtminstone så smånirigom kunna leda till skilda
uppfattningar om stadgandenas innehåll. Risken är också betydande för     52


 


all praxis i de olika länderna glider isär Även om sättet att avfatta lagtext     Prop. 1988/89: 76 normall varierar mellan länderna, bör en sammanjämkning kunna ske i     Bilaga 3 den nordiska rättslikhetens intresse.

Om förslagen genomförs, skulle den i dag rådande rättslikheten mellan de nordiska länderna på köprällens område i stort utsträckning gå förlo­rad. Rättslikheten är i dag så gott som fullständig mellan Sverige, Norge och Danmark. Förslagen innebär all en långtgående rättslikhet skulle uppslå mellan Sverige och Finland, medan betydande avvikelser skulle uppkomma i förhållandet mellan dessa länder och Norge och Danmark.

Handelskammaren vill erinra om att de nordiska grannländerna sammanlaget är respektive nordiskt lands viktigaste handelspartner. Den­na handel har underlättats av överensstämmande lagstiftning på köp- och avtalsrättens område. Rättslikheten har också starkt bidragit till den rika förekomsten av nordiska leveransbestämmelser och har varit av betydan­de värde såväl vid utformning av avtal som vid direkt tillämpning. Så är det exempelvis av stort värde att den många gånger knapphändiga natio­nella litteraturen och sparsamma förekomsten av vägledande rättsfall kan kompletteras med material från de andra nordiska länderna. Genom sin gemensamma terminologi och systemalik har rättslikheten också varit särskilt betydelsefull för mindre företag som ingår avtal utan tillgång lill juridisk expertis.

Värdet av enhetliga köplagar kan därför inte nog understrykas när det gäller möjligheterna att utveckla Norden till vår gemensamma hemma­marknad.

All rättslikhet råder beträffande den mest centrala civilrättsliga lagstift­ningen är också av avgörande betydelse för möjligheterna att leva upp till de många gånger uttalade ambitionerna om rättslikhet inom andra områ­den.

Inför den fortsatta beredningen av köplagsförslagen får därför handels­kammaren uppmana regeringarna all verka för att lagförslagen samman-jämkas och justeras i syfte att bevara den vikliga nordiska rättslikheten på köprällens område.

Sveriges industriförbund, Industrins centralförbund, Industrirådet, Norges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Finlands grossistforbund, Norges grossistförbund och Grosseren — Societet

Den nordiska marknaden

De övriga nordiska länderna utgör för varje enskilt land i Norden mycket viktiga handelspartners.

De nordiska staterna kan i många fall karakteriseras som hemmamark­nad för både små och stora företag i respektive land. Av Danmarks totala export 1984 gick ca 20% till Finland, Norge och Sverige. Den danska importen från dessa länder utgjorde ca 21 % av den totala. Motsvarande siffror för Finland är såvitt avser exporten ca 21 % och såvitt avser impor­ten ca 17 %, för Norge ca 26 % respektive ca 28 % (exklusive olja och gas) och för Sverige ca 24 % respektive ca 21 %.

Del förhållandet att rättstillämpningen inom köp- och avtalsrätten i allt väsentligt är överensstämmande i de nordiska länderna har säkerligen underlättat och bidragit lill den omfattande handeln mellan länderna.

Många branschvisa leveransbestämmelser är också samnordiska pro­
dukter framtagna gemensamt av organisationer i respektive land. Som       ,,


 


exempel härpå kan nämnas NL 79, NLM 84, NLS 82 och NLG 81 inom     Prop. 1988/89:76 verkstadsindustrin och Vogn-Dana inom irävaruseklorn. Inom textilbran-     Bilaga 3 schen pågår diskussioner med syftet alt söka enas om gemensamma nor­diska leverans- och betalningsvillkor.

Ulan den nordiska rättsgemenskapen på köprättens område hade det varit betydligt svårare att arbeta fram dessa branschvisa leveransbesläm­melser. Genom att köp- och avtalsrätten i allt väsentligt varit densamma i de nordiska länderna har avtalsförfattarna kunnat arbeta utifrån en ge­mensam terminologi och ett i stort sett enhetligt rättsläge i Norden.

En överensstämmande lagstiftning har naturiigtvis varit av synneriigen stort värde för affärspartners i de olika länderna också vid utarbetande av individuella avtal och vid direkt tillämpning av lagen, dvs. då inte något särskilt avtal ingåtts. Särskilt gäller delta för mindre företag som inte anlitarjuridisk expertis för sina affärer.

Nordisk rättslikhet

I belänkandet ges egentligen inte uttryck för några synpunkter som tillmä­ter den nordiska rättslikheten mindre värde än vad organisationerna här har gjort. Inte minst mot bakgmnd härav finner vi det beklagligt att arbetsgruppen med den strävan mot nordisk rättslikhet som har måst prägla arbetet inte har lyckats närmare de skilda lagförslagen mer än som skett. Arbetsgruppens, på sid. 140 i betänkandet, uttalande "arbetsgmp­pen har således funnit att det är möjligt att bevara den nordiska rättslikhe­ten på köprättens område och att i Danmark, Finland, Norge och Sverige genomföra köplagar som i allt väsentligt överensstämmer med varandra" är förvånande mot bakgrund av de många olikheterna mellan förslagen som faktiskt finns. Uttalandet följer för övrigt efter del att de många skiljaktlighelerna berörts av arbetsgmppen.

Enligt organisationerna förefaller det snarare som om den hittillsvaran­de nordiska rättslikheten är på väg att brytas. Såvitt vi kan bedöma är nämligen skiljaktlighelerna mellan lagförslagen — med undantag av de finska och svenska förslagen som inbördes är nära nog identiska - betyd­ligt fler än de skillnader som idag föreligger mellan köplagarna i Danmark, Norge och Sverige.

Organisationerna vill varna för en utveckling i riktning mot mindre nordisk rättslikhet. Det hjälper föga att det ibland i betänkandet i samband med redogörelser för olikheterna framhålls att det i sak inte är avsett att vara någon skillnad mellan köplagarna. För organisationerna är det svårt all förstå att man då inte lyckats få till stånd en gemensam lagtext. Olikheter i traditioner av lagtextskrivning kan inte ursäkta sådana skillna­der, särskilt som de - trots uttalanden om den sakliga identiteten - ger upphov till stor osäkerhet huruvida samma regler gälleri de olika länder­na.

Med de knapphändiga motiv som ges med därav i vissa stycken följande osäkerhet om ett lagrums rätta tolkning är det också av utomordentligt stor vikt att lagtexterna inte avviker från varandra.

Organisationerna vill understryka att lagförslagen vart och ett för sig har
fått ett i huvudsak acceptabelt innehåll. Enligt organisationernas uppfatt­
ning borde således det omfattande arbete som arbetsgruppen har lagt ned
utgöra ett gott underlag för utformning av parallella nordiska lagtexter.
Detta förulsälter emellertid en ytteriigare samordning - i riktning mot en
total identitet — mellan de olika.nordiska texterna. Vi hoppas att ett
sådant arbete snarast kan sättas i gång så att gemensamma nordiska förslag
kan framläggas inom rimlig tid.                                                            54


 


En stor grad av parallellitel mellan de nordiska köplagsförslagen förut- Prop. 1988/89:76 sätter vissa systematiska ändringar i de danska, finska och norska utkas- Bilaga 3 len. Om Danmark, Finland och Norge tar bort konsumenlköpsbestämmel-serna och Norge lar bort bestämmelserna om internationella köp från sitt förslag, tror vi all det relativt snart skulle kunna vara möjligt att samordna de nordiska lagtexterna även i övrigt. Både konsumentbeslämmelserna och bestämmelserna för inlernationella köp påverkar nämligen i hög grad utformningen av i synnerhet det danska respektive norska förslaget och binder utformningen av bestämmelserna i samtliga förslag.

Organisationerna har här inte för avsikt att närmare argumentera om placeringen av konsumentköpsbeslämmelserna och bestämmelserna om internationella köp utan hänvisar till tidigare brev, daterat 1982-03-08, angående dessa frågor samt till de synpunkter som framkommer i de danska, finska och norska remissvaren.

3 Köplagen och konsumentköprätten

Svea hovrätt

En ny köplag bör i princip omfatta alla typer av köp av lös egendom. Modellen att reglera konsumentköpen i en särskild lag är nu mogen all överges. Det förslag till en ny särskild konsumentköplag som avlämnades för en lid sedan överensstämmer i väsentliga delar med del nu aktuella förslaget. Den från konsumentsynpunkt avgörande skillnaden är att den särskilda lagen i princip är tvingande medan den allmänna är dispositiv. För hovrätten framstår det som angeläget att man knyter an lill den danska och norska modellen. Man bör med andra ord nöja sig med en lag, vars bestämmelser vid konsumentköp görs tvingande i den utsträckning konsu­mentintresset kräver del och i förekommande fall kompletteras med speci-alsladganden inriktade just på förhållandet mellan konsument och nä­ringsidkare. Ett arrangemang av det slaget ger klart besked om att lagens regler är handlingsnormer och att normerna inte kan avtalas bort när skyddsvärda intressen anses föreligga. Ett viktigt skäl för lösningen med en sammanhållen lag är vidare behovet av överskådlighet. Det ter sig mindre lyckat med två, lill stora delar ganska parallella, köplagar. Medräknas den förutsatta blankeltlagen för internationella köp skulle vi t.o.m. få tre köplagar, vilket inte vore rimligt.

Om lagen omfattar även konsumentköp blir rältsområdet lättare att överskåda inte minst för de säljare som avtalar ömsom med konsumenter, ömsom med näringsidkare. Med lämplig rubriksättning m.m. kan de speciella konsumentköpreglerna tydliggöras även i en sammanhållen lag. Det bör ej förbises att den föreslagna särskilda konsumentköplagen lämnar luckor som ändå får fyllas ut av de regler som gäller för köp i allmänhet. Slutligen bör här framhållas att modellen med endast en lag inte är ägnad att försvaga konsumenternas ställning vid köp. Det kan snarare hävdas att den modellen gör det tekniskt enklare att efterhand bygga ut konsument­skyddet, i den mån det anses motiverat (jfr 3 § 2 st. danska förslaget och

4 § norska förslaget).

55


 


Göteborgs tingsrätt                                                        Prop. 1988/89:76

Förhållandet till konsumentköp                                          Bilaga 3

Vad gäller regleringen av konsumentköprätten och frågan huruvida denna skall integreras i en ny köplag eller som hittills vara föremål för särskild lagstiftning önskar tingsrätten anföra följande. Del synes vara mest natur­ligt och praktiskt all samtliga nationella köprällsliga regler samlas i en lag. När strävandena att genom lag förstärka konsumenternas ställning skulle genomföras på 1970-talet är det förklarligt att man valde att inte ändra den gällande köplagen genom all arbeta in reglerna i denna. Ell sådant förfa­rande hade i och för sig varit möjligt men synes ha skjutits på framtiden med hänsyn bl.a. lill att någon omarbetning av köplagen då inte var avsedd. Följaktligen genomfördes konsumenlköpsreglerna i form av en särskild lag. När man nu inte vill nöja sig med en omarbetning av köprät­ten utifrån gällande lag ulan väljer en ny uppbyggnad av lagen finns enligt tingsrättens mening vägande skäl för all i detta sammanhang inarbeta de konsumentköpsrällsliga reglerna i den nya allmänna köplagen. Om samtli­ga nationella köprällsliga regler samlas i en lag vinner man i viss mån i överskådlighet samtidigt som man minskar risken all praxis divergerar på ett icke önskat sätt i bedömningen av konsumentköplvister och andra likartade köplvisler. Dessutom uppnås också större nordisk rättsenhet, eftersom såväl Norge som Danmark har valt den ordningen och det möjli­gen kan förväntas all Sveriges ställningstagande kan påverka Finland lill en motsvarande reglering.

Konsumentverket

När det gäller frågan om den allmänna köplagens tillämplighet på konsu­menlköp och det förevarande köplagsförslagets förhållande lill konsu-menlköpsutredningens förslag till ny konsumentköplag (SOU 1984:25) vill verket dock anföra följande synpunkter.

Arbetsgruppen har delvis bedrivit sitt arbete parallellt med konsument-köpsulredningen och de bägge utredningsgrupperna har kunnat ta hänsyn till varandras förslag vid utarbetandet av betänkandena. Detta har fått det positiva resultatet att förslagen lill stora delar överensstämmer med var­andra, både vad gäller systematik och redaktionell utformning.

De betydande materiella likheterna mellan lagförslagen gör del naturligt att överväga om inte reglerna om konsumentköp och andra köp borde las in i en enda lag. På så sätt kunde bättre klargöras att de särskilda reglerna om konsumentköp inte är helt uttömmande utan att de allmänna köpreg­lerna kan bli tillämpliga i vissa situationer. Eventuella gränsdragningspro­blem med två regelsystem skulle kunna undvikas. Den förenkling som det kan innebära all ha en enda lag för köp av lös egendom skulle kunna vara till fördel i rällstillämpningen. Konsumentköpreglernas genomslagskraft ■ inom näringslivet kan också antas bli större om reglerna finns i direkt anslutning till allmänna köpregler.

Också ett syslem med två skilda lagar har emellertid fördelar. Del kan
vara av värde att samlat och i en enda lag kunna återfinna de regler som
enbart gäller konsumentköp. Både konsumentvägledare och andra, som
har behov av att lätt hitta bestämmelser om konsumentköp, slipper att
söka i en omfattande allmän lag som även innehåller dispositiva regler för
bl.a. kommersiella köp. Genom att konsumentköplagen görs så täckande
som föreslås i SOU 1984:25 blir också behovet av att vända sig till den
allmänna köplagen litet.                                                                     56


 


Enligt konsumentverkels mening talar övervägande skäl för en enda lag.     Prop. 1988/89:76 Verket kan dock inte se att det har någon avgörande betydelse vilkendera     Bilaga 3 lagteknisk lösning som väljs. Det finns i båda fallen goda förutsättningar för en väl fungerande lagstiftning på området. Om en särskild konsument­köplag införs, bör övervägas att där ta in en hänvisning till den allmänna köplagen för det fall konsumentköplagen inte reglerar en viss fråga.

Enligt 4 § i köplagsförslaget skall lagen gälla vid konsumentköp endast i den mån inte annat följer av konsumentköplagen. Eftersom den sistnämn­da lagen inskränker sig lill all reglera de för konsumenter vanligaste frågorna vid köp, kommer — som förut antytts — vissa regler i köplagen ändå att bli dispositivl tillämpliga. Visserligen blir behovet att falla tillba­ka på allmänna köpregler mindre om nya och mer omfattande regler för konsumentköp införs. I motsats till vad arbetsgruppen anser (s. 165) kan man dock inte bortse från konsumenlköpsaspeklerna vid utformningen av köplagsreglerna. För alt konsumenlköpsreglerna skall få avsedd genom­slagskraft är det tvärtom önskvärt att regelkomplexen så långt möjligt harmonierar inbördes.

Allmänna reklamationsnämnden

Det nordiska köplagsarbetet har till en del bedrivits parallellt med den svenska konsumentköpsutredningens arbete på en reviderad konsument­köplag. Utredningen har i sitt belänkandet SOU 1984:25 valt att lägga fram förslag till en frislående konsumentköplag, anpassad lill del då före­liggande nordiska köplagsutkastet, och avsedd att reglera de allra flesta frågor som normalt uppkommer vid konsumenlköp. ARN har i sitt yttran­de över förslaget godtagit denna lagtekniska lösning. Av betydelse för nämndens ställningstagande var då bl. a. erfarenheterna av den nuvarande svåröverskådliga ordningen med en dispositiv allmän köplag modifierad av ett begränsat antal tvingande bestämmelser i en särskild konsument­köplag.

När ARN avgav sitt nyss berörda remissyttrande hade den nordiska arbetsgruppen ännu inte lagt fram sina slutliga förslag lill ny allmän köplag. När dessa nu föreligger finns del skäl att på nytt aktualisera frågan om hur konsumentköpen skall regleras lagtekniskt. ARN konstaterar att det föreligger betydande likheter i materiellt hänseende mellan förslagen till köplag och konsumentköplag. All döma av de danska och norska lagtexterna tycks det inte möta alltför svårforcerade hinder av teknisk natur att integrera konsumentköpen i den allmänna köplagen. En sammanhållen köplag är tilltalande i flera avseenden. Överskådligheten blir bättre. Särskilt för näringsidkare som har affärer både med konsumen­ter och andra kontrahenter blir systemet lättare att överblicka. Man slipper ifrån att anlita den allmänna köplagen som supplerande rättskälla om den särskilda konsumentköplagen inte berör en viss fråga. Risken för omotive­rade skillnader i rättstillämpningen mellan konsumentköp och andra köp torde minska. Köplagen skall ju inte bara gälla de rent kommersiella köpen ulan den läcker ett otal högst varierande situationer. Många köp som faller under lagen, t. ex. köp mellan privatpersoner, behöver inte påtagligt skilja sig från konsumentköpen.

För ett system med två olika köplagar så som har föreslagits talar främst
att det blir enklare att hitta de specifikt konsumenträltsliga bestämmelser­
na. Det är naturligtvis en fördel såväl för enskilda parter som för dem som
har till yrke all syssla med konsumentjuridiska spörsmål, t. ex. konsument­
vägledare,  företrädare för branschförbund och  reklamationsansvariga      57


 


inom företagen. Nämnden tror dock inte betydelsen härav bör överdrivas.     Prop. 1988/89:76

Även om köplagsförslaget består av dubbelt så många paragrafer som den     Bilaga 3

föreslagna konsumentköplagen tror sålunda nämnden inte alt de som

yrkesmässigt arbetar med konsumentfrågor kommer att finna det alltför

svårt alt finna de relevanta bestämmelserna. Och flertaget enskilda parter

lär nog ändå inte gå direkt lill lagtexten utan hänför sig sannolikt till någon

rådgivare eller någon kommenterande beskrivning av rättsläget.

Frågan om den lagtekniska lösningen är enligt nämndens mening inte av någon avgörande betydelse. Oavsett vilket alternativ man väljer går det säkert att åstadkomma godtagbara köpregler. ARN anser dock att övervä­gande skäl talar för alternativet med en enda lag gällande både konsumenl­köp och andra köp. Om de båda lagförslagen skall arbetas samman kom­mer också konsumentköpsutredningens i positiv bemärkelse traditionella betänkande all ingå i del gemensamma utredningsunderlaget. Det kan bidra till en sådan större precisering i lagmotiven som nämnden har efteriyst i det f