om kontroll av hybrid-DNA-teknikens användning

Proposition 1979/80:10

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1979/80:10

Regeringens proposition

1979/80:10

om kontroll av hybrid-DNA-teknikens användning

Beslutad den 13 seplember 1979.

Regeringen föreslår riksdagen alt anta de förslag som har upplagils i bifogade uldrag av regeringsprolokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

OLA ULLSTEN

ROLF WIRTÉN

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås alt samhällets kontroll av hybrid-DNA-leknikens användning stärks genom alt en delegation för hybrid-DNA-frågor inrällas. Delegationen skall yttra sig lill berörda tillsynsmyndigheter i frågor rörande riskklassificering och övriga säkerhets- och skyddsfrågor. Den skall också göra myndighelerna uppmärksamma på sådana förhållanden inom hybrid-DNA området som kan vara av värde för deras tillsynsverksamhei. Delegationen skall vidare yttra sig lill slalliga institutioner samt till institutioner, företag m.fi. utanför den offentliga sektorn i frågor om riskklassificering samt i andra frågor än de som är föremål för tillståndslvång eller offentlig tillsyn. Delegationen skall även följa utvecklingen med avseende på de etiska villkoren för användningen av hybrid-DNA-tekniken och anmäla lill regeringen om någon planerad användning av tekniken kan ifrågasällas från etiska och humanitära ulgångspunkter. Slutligen skall delegationen ha lill uppgifl atl informera allmänhelen om ulvecklingen inom delegationens ansvarsområde på ett sådant säu att iniressel för frågorna upprällhålls och den allmänna debatten stimuleras.

Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 10

Prop.  1979/80:10                                                     2

Uldrag ARBLTSMARKNADSDEPARTEMENTET    PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1979-09-13

Närvarande: statsminister Ullsten, stalsråden Sven Romanus, Mundebo, Wikström, Friggebo, Wirtén, Huss, Rodhe, Wahlberg, Hansson, Enlund, Lindahl, Winther, De Geer, Blix, Cars, Gabriel Romanus, Tham, Bondeslam

Föredragande: statsrådet Wirtén

Proposition om kontroll av hybrid-DNA-teknikens användning.

1 Inledning

Utredningen om skyddslagstiftning rörande forskning om hybrid-DNA (deoxiribonukleinsyra)(U 1978:20)har avlämnat betänkandel (Ds U 1978:11) Hybrid-DNA-tekniken under konlroll. Belänkandel bör-med undantag för dess bilagor - fogas till prolokollel i detla ärende som bilaga I,

Efter remiss har yllranden över belänkandel avgetis av följande myndigheler och organisationer, nämligen försvarets forskningsansiall (FOA), socialslyrelsen, statens bakteriologiska laboratorium (SBL), stalskonlorel, byggnadsslyrelsen, statens arbeismiljönämnd, universilets- och högskoleämbetet (UHÄ), samarbetsnämnden för LUP-kommitiéerna, lantbruksstyrelsen, statens livsmedelsverk, statens naturvårdsverk (SNV) och produktkontrollnämnden (PKN) gemensamt, koncessionsnämnden för miljöskydd, statens stråiskyddsinstitut, arbelarskyddsstyrelsen, slyrelsen för arbelarskyddsfonden, styrelsen för teknisk utveckling (STU), kammarrätten i Sundsvall, direktionerna för Karolinska sjukhusel resp Akademiska sjuk-hu.set i Uppsala, forskningsrådsnämnden, medicinska forskningsrådet (MFR), naiurvetenskapliga forskningsrådet (NFR), Sveriges lantbruksuni-versitei, statens veterinärmedicinska anslall, slalens råd för skogs- och jordbruksforskning, ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), Vetenskapsakademien (KVA), Riksföreningen mot cancer. Svenska kommunförbundel, Landslingsförbundel, Lantbrukarnas riksförbund. Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige (LO), Sveriges förenade studentkårer. Svenska läkaresällskapets delegalion för medicinsk etik och Sveriges medicinsk-juridiska förening, ulredningen om översyn av miljöskyddslagslifiningen (miljöskyddsulredningen) (Jo 1976:05).

Prop. 1979/80:10                                                      3

Socialslyrelsen har överlämnat yttranden från SBL, omgivningshygieniska avdelningen vid SNV, länsläkarorganisationen i Uppsala län, hälsovårdsnämnden i Uppsala kommun. Svenska läkaresällskapets sektion för medicinsk mikrobiologi samt vissa medlemmar i socialslyrelsens vetenskapliga råd.

2 Bakgrund

Under senare år har inom molekylärbiologin utvecklats metoder som gör del möjligi atl biokemiskt förena gener från hell olika organismer. Genom au segment av deoxiribonukleinsyra (DNA) utanför en levande cell kopplas samman med varandra bildas en DNA-molekyl vilken benämns hybrid-DNA. Molsvarande gäller för ribonukleinsyra (RNA). Hybrid-DNA-tekniken går ut på att med hjälp av ett virus, en baklerieplasmid eller en annan bärare föra in denna konstgjorda molekyl i en levande cell och få den att fungera där, bl.a. då alt föröka sig och föra sina anlag vidare lill nya cellgeneralioner. Tekniken innebär förbällrade möjligheter att sludera DN A-molekylernas och genernas uppbyggnad. Tekniken förutses också inom en nära framlid komma all användas för industriell tillverkning av hormoner, lex, insulin. I belänkandet (Ds U 1978:11) Hybrid-DNA-iekniken under konlroll beskrivs tekniken närmare.

Forskningen med hybrid-DNA har diskulerals livligt under senare år främst belräffande risker och ev. etiska och humanitära konsekvenser som den kan medföra. Riktlinjer för hybrid-DNA-verksamheien har också utarbetats i vissa länder, bl.a. Storbritannien och USA. I belänkandet Hybrid-DNA-iekniken under konlroll redogörs dels för poieniiella risker förknippade med hybrid-DNA-verksamheien och dels för hur en ur säker-heissynpunkl tillfredsställande kontroll av dess användning skall kunna åsladkommas. Vidare t)ehandlar ulredaren den internalionella utvecklingen på området.

Är 1975 lillsalles i Sverige kommilién för frågor rörande forskning med hybrid-DNA. Kommittén lillsalles av MFR och NFR. Av instruktionen framgår au kommittén "skall informera sig om och befrämja svensk forskning rörande hybrid-DNA och också genom lämpliga åtgärder övervaka alt den bedrivs under, för både laboratoriepersonal och allmänhelen, riskfria förhållanden."

I kommittén finns företrädare för berörda forskningsråd - MFR, NFR, och samhällsvetenskapligt-juridiska forskningsrådet - Riksföreningen mot cancer, socialstyrelsen, FOA, STU, IVA, KVA, läkemedelsindustriföreningen och TCO-S. NFR ulser dessulom två lekmannarepresenlanler. Sammanlagl beslår kommittén av elva ledamöter. FOA och STU delar på en plals, likaså IVA och KVA, NFR är huvudman för kommittén och svarar för dess sekretariat.

Efter önskemål bl.a. från den ovannämnda kommilién tillsattes i februari

Prop.  1979/80:10                                                      4

1978 utredningen om skycklslagsliflning riirandc forskning om hybrid-DNA med uppgifl au ulreda siikcrhcislriigorna kring sådan forskning, Ulgångspunklen förarbetet skulle vara atl cu tilirrctlssiiillanclc skydd skall finnas mot hygieniska och ekologiska risker som kan uppstå i samband med forskning rörande hybrid-DNA, Enligl sina direktiv borde uirctlaren bl,a, pröva om nuvarande lagstiftning för friimst miljö- och hälsoskydd utgjorde en tillräcklig grund för att åstadkomma en från säkcrhcissynpunkt tillfredsställande konlroll av forskningen med hybrid-DNA eller om särskilda lagbestämmelser eller kompletleringar av gällande lag krävdes. Utredaren skulle också i övrigt ange ev. erforderliga föreskrifter, bl.a, i fråga om konlroll och ansvarig myndighet. 1 detta sammanhang skulle också prövas vilken slällning forskningsrådens kommillé för frågor rörande forskning med hybrid-DNA borde ha. Utredningsdirektiven återfinns i sin helhel i belänkandet Hybrid-DNA-iekniken under konlroll.

3 Föredragandens överväganden

3.1      Utredningen om skyddslagstiftning rörande  forskning om  hybrid-
DNA

I belänkandet Hybrid-DNA-tekniken under kontroll föreslås au hybrid-DNA lekniken skall slällas underdel allmännas kontroll genom författnings-föreskrifter som innebär dels att lagen om hälso- och miljöfarliga varor görs tillämplig på hybrid-DN A-molekyler, dels all krav på lillslånd enligt arbetsmiljölagen ställs på verksamhet i vilken hybrid-DNA-leknik används och krav på godkännande enligt arbetsmiljölagen slälls på användning av hybrid-DNA-molekyler, Som kontrollorgan föreslås en nämnd hos arbelarskyddsstyrelsen med namnet bioteknisk nämnd. Denn? skall inie bara handlägga ärenden angående tillstånd till verksamhel med hybrid-DNA-leknik, det må vara forskning eller industriell verksamhet, och angående godkännande av hybrid-DNA-molekyler uian också meddela säkerhetsföreskrifter av samma typ som de amerikanska och engelska riktlinjerna. Den biotekniska nämnden skall också enligt förslagel ges i uppgift atl meddela säkerhetsföreskrifter för verksamhel med allmänfarliga paiogener.

Chefen för utbildningsdepartementet har efter samråd med cheferna för social-, jordbruks- och arbetsmarknadsdepartementen överlämnat ulredningen saml remissyllrandena lill chefen för arbelsmarknadsdeparlementel för handläggning. Ulredningen (exkl. dess bilagor) utgör bilaga I lill denna proposition,

3.2      Offentlig kontroll av hybrid-DNA

I belänkandel Hybrid-DNA-tekniken under kontroll finns en översikl över utvecklingsmöjligheter som är förknippade med användning av hybrid-DNA-tekniken,

Prop.  1979/80:10                                                     5

Med anledning härav anför socialstyrelsen i sill remissvar alt en framgångsrik lilliimpning av hybrid-DNA-iekniken kan komma alt innebära au hälso-och sjukvården tillförs produkter och procedurer som på etl avgörande säll kan öka möjligheterna atl förebygga, bota och lindra en väsentlig del av förekommande sjukdomar, LO menar au hybrid-DNA-tekniken innebär i första hand mycket stora möjligheter inom medicin och växtförädling, läkemedelstillverkning och livsmedelsproduktion.

Flera andra remissinsianser lar också upp de utvecklingsmöjligheter som är förknippade med tekniken, Sveriges medicinsk-juridiska förening menar all de kunskaper som vunnits med den nya tekniken är utomordentligt viktiga för förståelsen av hur cellkärnan slyr olika processer. Man kan enligt föreningen vänta atl dessa kunskaper fär slor betydelse inom medicinen, Samma uppfattning anförs av statens livsmedelsverk som nämner som ell exempel alt nya behandlingsmetoder för cancer kan komma all utvecklas. När del gäller läkemedelsforskningen öppnas enligt livsmedelsverket nya vägar för att producera en lång rad läkemedel. Som exempel på andra områden där hybrid-DNA-forskningen kan väntas ge resullal av stort värde nämner verket framställandet av nya växtsorier. Inom delta område är hybrid-DNA-forskningen en utvidgning eller utveckling av den sedan årtionden pågående växtförädlingen. En viklig följdproduki av den moderna molekylärbiologiska forskningen är uivecklandet av den s.k, Ames test och andra liknande testmetoder. Där används modifierade bakieriestammar för att upptäcka 1,ex, kemikaliers cancerframkallande och mutagena egenskaper. Sådana tester är av stort värde för miljökonirollarbetet och används regelmässigt inom livsmedelsloxikologin.

Hybrid-DNA-tekniken är även förknippad med risker. Dessa behandlas i elt särskill avsnill i betänkandel. Dels finns direkt påvisbara risker - som enligt Ulredaren dock inte är allvarligare än de som finns vid t.ex. annan virologisk eller bakteriologisk teknik - dels också vissa hypotetiska risker som måsle las på allvar innan man visal all de inle exisierar.

Riskerna är således svårbedömbara. Jag delar därför utredarens uppfattning att den omständigheten all hittills iniei vådligt inlräffal vid användningen av hybrid-DNA-leknik iniefårias till intäkt för au lekniken är ofarlig. Den ger bara belägg för att tekniken är ofariig när den används under iakttagande av betydande försiktighetsåtgärder,

I likhel med remissinstanserna delar jag därför utredarens uppfattning all hybrid-DNA inte bör få användas fritt utan måste stå under kontroll. Totalförbud mot användning av hybrid-DNA bör inte komma lill stånd och har heller inte förordals vare sig av ulredaren eller någon av remissinslanserna.

Prop. 1979/80:10                                                      6

3.3 Risker med hybrid-DNA

Innan jag gårnärmare in på omfaiiningen och ulformningen av konlrollen vill jag uppehålla mig något ytteriigare vid riskerna med bl,a, hybrid-DNA-leknik. Några av remissinslanserna har gjorl jämförelser med risker förknippade med andra lekniker. Dessa jämförelser är så inlressania all jag i korihei vill redovisa några av lankegångarna här.

SNV och PKN konstaterar i ett gemensamt remissyllrande att även om utredningsdirektiven endast lar fasia på de evenluella risker som är förknippade med hybrid-DNA-teknik måste del med skärpa framhållas atl man nu i snarl tre decennier i myckel slor skala har använi olika kemiska agens och joniserande strålning för all framkalla muiationer av alla upplänk-liga slag hos såväl lägre som högre organismer. Sådana meloder har bl.a, med framgång använls inom växtförädlingen, SNV och PKN menar all det måsie beiraktas som en brisl au denna aspekt inle alls har belysts av ulredningen. 1 princip föreligger nämligen samma lyp av risker vid tillämpningen av alla de metoder som i dag används för alt artificiellt förändra arvsanlagen hos levande organismer. Del är dessulom enligt SNV och PKN möjligt atl sannolikheten är slörre för all nya riskabla former av mikroorganismer skall uppslå i naturen än för atl de skall skapas på konstlad väg genom användning av hybrid-DNA-teknik i laboratorier. Dessa remissinstanser delar därför hell utredarens uppfaUning all hybrid-DNA-leknikens risker inte är allvariigare än de som är förknippade med annan virologisk eller bakteriologisk leknik.

SBL anför all riskerna för au organismer av nytt slag, framställda genom hybrid-DNA-leknik, skulle kunna spridas i laboratorierna och ge upphov till sjukdomar eller förorsaka ekologiska rubbningar är hypotetiska. De är därför svåra alt värdera i konkrela lermer. Del är också svårt au inordna kontrollåtgärder mot hypotetiska risker i den befintliga skyddslagstiftningen som ju i allmänhet avser mätbara risker. T.o.m. riskerna för reaklorolyckor och lagring av radioaktivt avfall är lättare all bearbeia därför all man vel all radioakliv strålning existerar och vilken skadlig effekl sådan strålning har, enligt SBL. När det gäller hybrid-DNA-leknik har man inte visal alt smittfarligare organismer kan framställas än de som förekommer nalurligl. Man har inte heller kunnal påvisa atl organismer framställda med hybrid-DNA leknik har förmåga att överieva och spridas under nalurliga förhållanden, skriver SBL i remissvaret, SBL anser därför au del inte finns några konkrela påvisade risker som' kan ulgöra lillräckligl moliv för alt reglera hybrid-DNA-iekniken genom tillståndsgivning, vilkel ulredaren föreslagit-

MFR gör också en jämförelse mellan riskerna förknippade med användning av hybrid-DNA-teknik och andra tekniker med liknande inriklning, MFR konslalerar au när lekniken infördes åren 1973-74 diskuterades riskmomenien intensivt och menar alt del nu står klart atl de ursprungliga

Prop. 1979/80:10 7

farhågorna var kraftigl överdrivna. Vidare lorde enligt rådet de risker som debaiierats i massmedia kunna belraklas som högsi osannolika, Deiia beror enligl rådel på all uppbyggnaden av arvsmassa hos högre celler (inkl, människoceller) skiljer sig sirukiurelli från bakieriers arvsmassa långt mer än vad som var känl för några år sedan, Dessulom förekommer överföring av DNA-segmenl inom bakterier och mellan besläktade bakterier i belydligl större ulslräckning än man tidigare anat Inställningen lill arbete med hybrid-DNA har därför ändrals både i USA och i de fiesta europeiska länder under de senaste åren. Som exempel nämner rådel all arbele med arvsmassa från virus med hybrid-DNA-iekniken nu av en överväldigande majorilel av fackmän belraklas som betydligl mindre riskabelt än klassiskt virologiskt arbete. Liknande synpunkler framförs av forskningsnämnden hos Riksföreningen mol cancer.

Sveriges lantbruksuniversitet diskuterar i sill remissvar också riskema och konstaterar bl.a. att hybrid-DNA-iekniken i princip påskyndar och riktar nalurliga biologiska processer och förlopp. Lantbruksuniversitetet menar au del inom del moderna jordbruket finns många ingrepp i naturens ekologiska balans som ter sig långl mer drastiska och oroande än de risker som förknippats med hybrid-DNA i den inlernalioneHa deballen.

Som jag redan tidigare anfört anser jag all hybrid-DNA är förknippad med sådana risker atl en offenllig konlroll av användningen bör komma lill stånd. Jag har nyss redovisat nägra remissinsiansens jämförelser med risker förknippade med andra tekniker. Dessa jämförelser ulgör en del av bakgrunden lill mina slällningslaganden med avseende på omfaiiningen och ulformningen av konlrollen.

3.4 Omfattningen av kontrollen

Samlliga remissinsianser är eniga om au hybrid-DNA inte bör få användas fritl utan bör slå under samhällets konlroll. När det gäller omfaiiningen av konlrollen finns del dock olika meningar företrädda bland remissinstanserna.

Svenska läkaresällskapets delegalion för medicinsk etik tar upp elt principielll resonemang om det ansvar som velenskapsmännen och deras organisationer käni och lagil när det gäller all förebygga risker och andra ogynnsamma följdverkningar av den forskning som bedrivils. Delegationen finner ingen anledning all förmoda atl denna ansvarskänsla skulle uttunnas i framliden. När det gäller all undvika olyckor i samband med ulvecklingsarbete är forskarnas allilyd och omdöme av avgörande belydelse. Del skulle enligl delegationen kunna lala för alt man h)orde avhålla sig från lagreglering på della område. Å andra sidan anser man del förslåeligi au i.ex. denna lyp av forskningsprojekl - dar följdverkningarna kan vara svåra au överblicka - kan skapa farhågor och ängslan. I del lägel kan en konirollreglering vara välbelänkl. Silualionen kan också enligl delegationen bli en annan om

Prop. 1979/80:10                                                      8

tekniken förs ut på del industriella planet. Av dessa skäl understöder delegationen tanken på en reglering men menar atl den sannolikt endasi kommer all behövas under ett övergångs- och uppbyggnadsskede.

Centralorganisationen SACO/SR anser atl den fråga som man i della sammanhang bör slälla sig är huruvida del är prakliskl möjligt uu genom ett ensidigt svenskt beslut kontrollera, påverka eller sioppa arbelel inom elt visst forskningsområde. Effekten av eu sådanl beslul kan enligl SACO/SR:s uppfattning bli atl Sverige frånhänder sig kunskaper .som är nödvändiga och önskvärda för alt påverka utvecklingen i önskvärd riktning,

LO menar alt konlrollen inle bara får begränsas till en reglering av forskningslaboratoriernas arbetsmiljö. Man måste enligt LO redan på elt tidigt stadium skapa kontrollmöjligheter av den induslriella tillämpningen av lekniken.

Utredaren menar au frågan om konlroll av hybrid-DN A-tekniken bör lösas genom en förordning med föreskrifter om all arbetsmetod som innefaltar lilliimpning av hybrid-DNA-leknik endasi får användas efter lillslånd, Hybrid-DNA-molekyler bör vidare endasi få användas efter godkännande. Vad som sägs i lagen om hälso- och miljöfariiga varor bör också gälla i fråga om hybrid-DNA-molekyler,

Flera remissinsianser, bl.a, SBL, SNV och PKN saml direktionerna för Akademiska sjukhuset i Uppsala resp Karolinska sjukhuset lar i anslutning lill detla förslag upp definitionsfrågan i sina remissyttranden. SBL vill ha en mer specificerad definition av begreppet hybrid-DNA-teknik och föreslår

-    alt sådan teknik skall undantas, där hybrid-DNA-molekylen i sin helhet beslår av DNA som naturligt förekommer i vardcellen

-    all föreskriftema skall gälla i fråga om hybrid-DN.A-molekyl som finns i levande cell eller viruspartikel

-    alt hybrid-DNA-molekyl får i yrkesmässig verksamhet införas i levande cell eller viruspartikel endasi efter godkännande,

SNV och PKN menar all hybrid-DNA-iekniken inbegriper ett fiertal mer eller mindre kompletta biologiska system (givare, mottagare, vektorer) vilka hittills i de fiesta fall helt ellerdelvis utgjorts av bakierieroch virus. Dessutom används ett flertal komplexa, mer eller mindre renframslällda. biologiska substanser som enzymer (resiriktionsenzymer, ligascr) etc, SNV och PKN anser därför att den i belänkandel föreslagna tillämpningen av lagen om hälso- och miljöfariiga varor på enbart hybrid-DNA-molekylen är tveksam. Dessa remissinstanser menar atl det är svårl all se den principiella skillnaden, vad avser lillampbarheten av lagen om hälso- och miljöfariiga varor, mellan å ena sidan en produkt av typen enzym, bakterieplasmider, virus (eller fragment därav) och å andra sidan hybrid-DNA, Hybrid-DNA är inie någol kemiskt ämne ulan en sammanfallande beteckning för artificiellt sammanfogade delar från virus, bakteriekromosomer o,d, med starkt varierande ursprung och storlek, anför SNV och PKN, De understryker vidare ull del

Prop. 1979/80:10                                                                    9

inte iir hybrid-DNA i sig som kan vara farlig för människa och miljö. I suillct är det så alt de potentiella riskema är knuina lill de muicraclc organismer som kun uppstå genom användning av hybrid-DN A-icknikcn som arbetsmetod och diir hybrid-DNA ingår som segment.

Direktionen för Akademisk;i sjukhuset i Uppsala menar alt den av utredaren föreslagna definitionen är alltför vidlyftig och omfattande och kan äga tillämpning på hybrid-DNA-molekyler som i sin helhet beslår av DN.A och som naturligt förekommer i viirdcellen. Det finns goda bevis för mi hybridiseringar sker i betydande omf;ittning i naturen ocli avsiklen kan rimligtvis inie vara all definitionen skall omlaiia även dessa, anför sjukhus-dirckiionen. Den anser vidare att de definiiioncr som skall ingå i förraii-ningen lämpligen bör utarbetas av del kontrollorgan som skapas. Samma uppfaUning har STU,

Jag har förslåelse för denna uppfattning. Med hänsyn till uilbrmningen av och uppgifterna tör konirollorganci somjag senare kommeratt (orörda anser jag dock att resp tillsynsmyndighet bör behandla dcfinilionsfrågan i samband med sin verksamhet rörande hybrid-DNA. Jag återkommer lill frågan när jag behandlarskyddslagsiiftningen. Med hänsyn lill den snabba utvecklingen av hybrid-DNA-tekniken och dess vidgude tillämpning förefaller det lämpligt atl hu ell regelsystem för utnyitjundct uv tekniken som fungerar smidigt och som anknyts till inlernutionell pruxis inom området. Därigenom kommer vi att kunnu lillgodogöru oss erfurenheier från de länder dur de storu frumstegen med hybrid-DNA hittills hur gjorts, Jug inslämmer härvid i de uppfuitningur som frumförts uv bl,u. MFR och STU, I dettu summunhung kun dei v;iru viirt att notera utt NFR:s kommitté för frågor rörande forskning med hybrid-DNA - som jag inledningsvis behandlui - så sent som i januari i år beslulal uu följa de amerikunsku rikilinjernu (Federal Regisler 1978 purt VII. Guidelines for Reseurch Involving Recombinuni DNA Molecules) vid klassificering uv försök med hybrid-DNA. Av intresse ur också alt studeru de umerikunsku definilionemu på hybrid-DNA-molekyler (Federul Regisler sid 60108 -60109),

I unslutning till diskussionen om konirollens omfuiining tur Heru remiss-insiunser upp uiredarens förslug om lillslåndslvång för unvundning uv hybrid-DNA-leknik. STU hur i princip ingen invändning mol förslagel om lillslåndslvång men unser alt det ur viktigt ull lillslåndslvångel formulerus su all det enburt uvser de riskfylldu momenten. UHÄ och NFR unför liknundc synpunkler och nienuruitdeiurungelägeluti från kontrollen unduntusdcslug uv experiment som enligt ull erfurenhet suknur riskmoment. Jug återkommer senure till denna frågu i sumbund med utt jug beliundlur sk\ddslugstiri-ningcn.

Prop. 1979/80:10                                                      10

3.5 Genomförande

Det system för kontroll uv hybrid-DNA-tekniken som jug iimnur föreslå bör genomförus snabbt. Det galler givelvis utt tillgodose sukerhelskruven men också utt inte lördröju forsknings- och utvecklingsurbctci på områdel. Eftersom frågan om konirollreglering kommil upp kun mun unlu uti vissu projekl dur mun uvser alt använda hybrid-DNA-teknik inte påbörjus eftersom osäkerhei råder om huruvidu en offentlig kontroll skull kommu till slånd och hur den i så fall skall ulformas.

Många remissinstanser, bl,a. FOA, Sveriges lunlbruksuniversitet, Slutens veterinurmcdicinsku unstall, KVA, STU, IVA och NFR, betonar också att del ur viktigt att kontrollen uv hybrid-DNA-teknik kommer till slånd ulun dröjsmål,

Mol denna bukgrund unser jug ull det kontrollorgun som jug senure kommer au förorda, bör tillskapas fr.o.m, den I januari 1980,

3.6 Allmänfarliga patogener

Enligl utredurens förslag skall konirollorganei för hybrid-DNA-teknik ansvuru för föreskrifter och anvisningar i fråga om laboraloriesäkerhelen vid användningen av allmunfurliga paiogener (sjukdomsulstrande orgunismer). Ulredarenkonsiutcrurbl,a, aulagenom hälso-och miljöfariiga vurorinieur tillämplig på de virus och bukleriersom används vid hybrid-DNA-leknik och att den inle heller bör göras tillämplig på dem. Skyddsregler i frågu om allmunfurliga paiogener hör inle hemma i den lugen utan haren naiurligure pluis i annun skyddslagstiftning. När det gäller växter finns säduna regler i vuxtskyddslugen. Däremot saknas bestämmelser som tur sikte på sjulvu smiitumnenu i smitlskyddslagen och epizooiilugen, dur skyddsreglernu ur individinriklade, Detla är enligl ulredaren en ullvurlig brisl, Hun anser ull dessu säkerhetsfrågor ligger nära molsvarande frågor vid användningen uv hybrid-DNA-leknik. Del skulle därför inte vuru rutioncllt utt låtu dessu frågr liggu på olika beslutsorgan.

Förslagel har kritiserats av ell stort antul remissinstunser bl.a, SBL, sociulstyrelsen, luntbruksstyrelsen, direktionen för Akudemisku sjukhuset i Uppsula, KVA, Riksföreningen mot cuncer, Centrulorgunisutionen SACO/ SR, urbelurskyddsslyrelsen och Sveriges medicinsk-juridisku förening, I kritiken unIÖr mun frumför ullt utt problem uv .sumordningskurukuir skulle kunnu uppstå vid en sådun lösning eftersom större delen uv urbetet med ullmunfuriigu putogener inte innefuttur unvundunde uv hybnd-DNA-teknik, Den nuvurunde unsvursfördelningen mellun oliku myndigheter bör därför kvurstå.

Prop. 1979/80:10                                                     11

SBL avstyrker.lörslogci uv foljundc skäl

1.   I frågu om ullmunfuriigu paiogener finns direkta, mutburu risker för
sjukdomsfall och epidemiuibrolt enligl dokumentation uv enskildu händelser
och siutislisku summunsiällningur, Konlrollålgärdcr kun buserus på erfaren
hel och mätningar uv faktiska förhållanden.

När del gäller hybrid-DNA-leknik däremol ur riskerna enligt SBL. enbun hypotetisku,

2.   Slörre delen uv arbetet med ullmänfarligu patogener hos munniskun
avser enligt SBL diugnostik av inträffade sjukdomsfull. Smittspridning från
putienier kun uigöru en slörre risk an arbetet på luborutoriel. Risken för
anhörigu, urbelskumruier, medresenärer, sjukvårdspersonul etc, ur därför
enligl SBL etl större och mer svårkontrollerburt problem.

Åtgärder lill sumhällets skydd reglerus bl.a, av smiltskyddslugsiiftningen. Socialstyrelsen är tillsynsmyndighet för det mesl omfuliunde avsnittet när det galler skydd mot allmanfarligapulogener hos människan, Lantbruksslyrelsen har motsvarande roll nar det gäller djur och växter, Arbeiarskyddet bevukus av arbelarskyddsstyrelsen. Tillkomsten av hybrid-DNA-tekniken ger enligt SBL inte anledning till ändring av denna principiella ansvarsfördelning,

3.   Arbelet med allmänfarliga paiogener är enligl SBL i allmänhet en
löpunde rutinuppgift oftu reluterud till epidemilägel och därmed också
underkastat snubbu förändringar,

Hybrid-DNA-teknik avser däremot ännu så länge forsknings- och utvecklingsprojekt.

Det gäller således enligt SBL i enu fallet (allmänfariigu patogener) ärenden som oftast inte behöver bedömas projeklvis, eftersom en riskklassificering bunden till smittämne kan fastställas och generella anvisningar kun tillämpas, 1 del andra fullet (vid användningen av hybrid-DNA) galler det forskning där riskerna måste t)edömas för varie projekl för sig av personer som hur kompelens alt följa en myckel snabb forskningsutveckling, I det sistnumndu fallet är det fråga om att åstadkomma en balanserad summunvägning uv fysiska barriärer för spridning (lokaler, luftslussar, skyddsurbetsboxar, uuto-klaveretc) med biologiska barriärer(försvagninguv värdorganismen/vektorn för DNA-molekylen, så atl den inte kan överleva utunför luborutoriel). Del finns, enligt SBL, unledning ull tro, att en sammankoppling uv de bådu områdena kommer atl bli ett hinder för utveckling och praktisk verksumhet utan au några pålagliga fördelur står alt vinna.

4.   Motivet för samhällelig konlroll ar enligt SBL helt olika för hybrid-
DNA-teknik och för ullmunfuriigu putogener. Nar det giiller hybrid-DNA-
leknik rör det sig om oro inför en ny leknik vars konsekvenser ännu inte kun
överblickus, Niir det gäller pulogenernu rör del sig om välkundu risker i en
fortlöpande verksumhet,

SBL föreslår ull suillningsiugunde lill behovel uv ylterligure. särskildu riktlinjer förurbeie med för munniskun ullmunfuriigu puiogener. luinskjuis till

Prop.  1979/80:10                                                                   12

s()ciulsi\Tclsen. som bör bcuklu en utredning, som hur lillkommil på iniliuliv ;iv Svensku liikuresiillskupcis sektion för medicinsk mikrobiologi, och som har Ullons i samurbcie mellan oliku medicinska och vclcrinärmcdiclnsUu luboraioricr i lundei. SBL hur vuril reprcscnlcrai i utredningen.

Mccl liiins.\n friimsi lill de skiil som SBL unföri kun jug inte tillslyrku utredurens förslug i dennu del.

Som uireclurcn pupckut suknus bestiimmelser som tur sikte pu ,siulva smiuämncnu i smiuskyddslugcn ocli epizooiilugen. där skyddsreglernu ur individinrikiudc. Dettu. menur utredurcn. iir en ullvurlig brist som skulle a\'hjälpus om föreskrifter och unvisningur i frågu om luborutoriesiikcrheten vid unviindning uv ullmiinfurligu puiogener fick unkommu på del förcslugnu kontrollorgunet. Även om jug ulliså inic delur huns uppfuttning ull kontrollen UV allmänfariigu puiogener bör liggu inom del förordude kontrollorgunet unser jug dock ull frågan om ytterligure föreskrifter om skydd mol ullmiinfurligu puiogener bör uiredus. Jug vill i dettu summunhung unmulu ull chefen för sociuldcpuriemcniel uvser uu senure föreslå regeringen ull uppdru åt sociul-siyrelscn utt i sumråd med undru myndigheteroch instituiionergenomföru en sådun ulredning.

Som jug nyss numnt menur även en rad undra remissinstunser all sociulstyrelsen bör behålla unsvurei för ullmiinfurligu puiogener eftersom del föreligger mycket viisentligu skillnuder mellun dem och hybrid-DNA, Sociulsi\Telscn hur i dug redun huvudunsvurei nur det galler smittskyddsfrå-gor och humunpuiogener, Lunibrukssiyrelsen skriver i siu remissvar ull man avser utt i sumråd med ,sociulstyrclsen tu upp problemen med införseln uv puiogener så snurt beslul fuiiuts i frågu om li\brid-DNA-iekniken, FOA finner det uv värde uu även verksumhet med ullmiinrurligu putogener uppmurksummuts i utredningen och frumhåller vikten uv utt dessu frågor följs upp. Del Ibrdrus dock enligt FOA yllerligare ulredning med uigångspunkl i utredurens påpekunden om bristcrnu i snuttskyddslugstiftningen,

Jug vill i dettu summunhung erinru om ull regeringen nyligen i en proposition (1979/80:6) om sociulstyrefsens omorgunisuiion lugt frum förslug som syftur bl,u. lill uu skupu eu klurt och enlydigt unsvursförhållunde på cenlral nivå när del gäller smiuskyddei. Del sumlude unsvurei för sumhalleis .smitisk\ddsverksumhet bör enligt propositionen luggus på sociulstyrelsen, I propositionen (Öreslås som en följd hiiruv ull den epidemiologisku uvdel-ningen vid statens bukieriologisku luborutorium i sinu huvudsukligu delar orgunisuioriski knyts till sociulsi\relsen. Den niirmure utformningen uv den föreslugnu omorganisuiionen bör enligl förslagel göras av en organisaiions-kommitic.

Genom dennu lösning bör mun - lörutom etl klurt och entydigt unsvurs-lörliållunde - också få lill stund en bättre samordning av verksamhelen. Diiriill lai" sociulsiyrclsen buiuc föruisiitiningur utt fullgöru de m> luliulicts-uppglftcr som skull liggu pu siNTClscn, Sociulsi\Tclsen har fn, betriirfundc smitiskvdtlsfLinkiioncn liuvudsukligcn endusl kompetens i rormell mening

Prop.  1979/80:10                                                    13

och litci UV clcn sukliguocli vctcnskupligu kompcicnssom iir uvgörunde fören cITekliv m>ncliglictsuiövning. Genom.en övernyltning uv den cpitlcmiolo-gisku uvtlclningcn frun slutens bukieriologisku luborutorium fur sociulsurcl-,sen en direkt tillgång till ilen cxpcrikunskup som ur en ubsokii röriiisiilining för styrelsens myncliglicisrunktion inom smiitsk.\'tklsomrudci,

3.7 Skyddslagstiftning

Som jug tidigure frumhullil torde elc risker som, suviii mun f.n, vel, iir lörknippuclc med nylljundet uv hybricl-DNA-tckniken i och för sig inte vuru ullvarligurc un vud som ur fullci med i.cx. de virologisku och de bukieriologisku teknikemu vilku iir viil etublcruclc i skiklu summunhung, Dci som frun risksynpunkl skiljer hybrid-DNA-ickniken frun undru vctcnskupligu metoder ur snurusl uu tekniken öppnul möjligheter ull på ett mcru direkt siitt påverka urvsanlugen hos levande orgunismer sumt uu gränserna för teknikens ulvecklingsmöjligheterännu så länge inie aröverblickburu. Med hänsyn lill teknikens allmänna inriklning måsie redun dettu förhållande förtjäna särskild uppmärksamhet, särskilt som del ur svårt atl ha någon föreställning om vilka typer av risker som det i en framlid kan bli frågu om ull bemästra, I likhel med utredaren anser jag uti della är lillräckligl skäl för alt skapa en effektiv kontroll av användningen uv hybrid-DNA,

Eftersom det föreligger problem vid försöken ull definieru hybrid-DNA-ieknikcn och i än högre grud uu beskrivu de risker som moliverur den särskildu kontrollen, uppstår naturligtvis frågun vilku rörfuitningsenligu och orgunisuiorisku ullryck en sådun konlroll skull ges. Del ligger i sukens nutur utt det i förslu hund måste bli frågu om utt byggu upp en god beredskap, såviii nur det gäller kunskuper som orgunisution, lör ull vurje uppenburud risk snubbi skull kunnu mötas med effektivu kontroll- och skyddsuigiirder, Dei iir då naturiigt utt så långl som möjligt uin\tiju och evenluelll kompletieru de konlroUmöjligheler som redun slår sumhällei till buds. Att orguniseru cu särskilt kontrollsystem för risker som ännu inle ur kundu ur enligl min uppfuuning en olämplig lösning. Deitu skulle bl,u. medföru risk för utt konlrollorgunisutionen, då den vul skull tus i bruk, visur sig olämplig.

För all klarlägga i vilken mån del t>ehövs speciallagstiftning för atl åstadkomma en effektiv konlroll av uinyttiandd av hybrid-DNA görs i betänkandet en genomgång av existerande förfallningar med sådan inriktning att de skulle kunna utnyttjas för ändamålet. Genomgången skulle enligt ulredningsdirektiven ge svar på frågan om nuvarande skyddslagstiftning ger tillräcklig grund för meddelande av föreskrifter om lillslåndslvång och villkor för forskning och övrig användning av hybrid-DNA samt tillsyn över sådan verksamhet.

Genomgången visarutt en hög beredskap för kundu risker kun upprutthål-lus med stöd uv nuvurunde skyddslugstiltning, Jug kan lör min del insuiiumu i

Prop.  1979/80:10                                                     14

utredurens bedömning  men  hur  på  vissu  punkter en  något uvvikunde uppfuuning,

Llircduren konstuterur till en början utt del inom miljöskyddsområdet finns lleru lörrutiningur vilkus tilliimpningsomrude omfuttar såväl den yttre miljön som urbctsmiljön. Det är därför nuiurligi ull först undersöku om den erforderliga kontrollen kun åstudkommus inom rumcn för dessu förfuttningur. Utreduren förordur utt lugen (1973:329) om hiilso- och miljöfurligu vuror genom ett siirskilt beslut uv regeringen görs tillämplig på hybrid-DNA-tekniken,

Mujorilelen uv remissinstunscrnu hur däremot stulit sig Iveksamma lill en lösning som innebär att lugen om hälso-och miljöfurligu vuror görs tillämplig på hybrid-DNA. Del frumslu skälet ur utt hybrid-DNA-molekylen i sig inte kun belraklas som en hulso- eller miljöfurlig vara på vilken lagen omedelbarl ur lillämplig, Jug hur redun tidigure berört dennu frågu i samband med au jag behundlude definitionen uv begreppet hybrid-DNA-teknik, Jug redovisude dur uppfuttningar från flera remissinstanser, däribland SNV och PKN, De frumhåller således utt det torde vura klart atl lagstiftningen inle är avsedd atl lillämpus på en produkt uv typ hybrid-DNA, som ju egentligen kan jämställas med modifierade viruspariiklur. De underslryker också all det inte är hybrid-DNA i sig som kun vuru farligt för människa eller miljö. De potentiella riskerna ur knuina lill de mulerude organismer som kun uppstå genom användning uv hybrid-DNA-tekniken som arbetsmetod, dur hybrid-DNA ingår som en komponent. För egen del vill jag inte helt utesluta möjlighelen alt låtu lagen om hälso- och miljöfurligu vuror bli tillämplig i fråga om hybrid-DNA. Men bl.a. med hänsyn till den nyss redovisude remisskritiken kun jug inle finnu utt det i dug föreligger tillräckligu skäl utt reglera hanteringen uv hybrid-DNA-molekylen med slöd uv lugen om hälso- och miljöfurligu vuror.

Nar del galler urbeismiljölugen (1977:1160) konslalerar utredaren ull den ger utrymme för tillräckligu kontrollåtgärder uvseende hybrid-DNA-tekniken. Utreduren faster surskild uppmärksamhel på 3 kup 12 S urbeismiljölugen, Dennu purugruf ger regeringen eller, efter regeringens beslämmande arbeiurskyddssiyrelsen, möjlighel utt föreskrivu ull urbetsprocess, arbetsmetod eller unluggning uvsedd för verksamhet uv visst slug får användas endasi efter lillslånd. Sådant tillsiånd får också förenas med villkor för användningen. Utreduren konstuterur uu hybrid-DNA-tekniken ulan ivekan kun hunlörus lill urbetsmeiod i urbetsmiljölagens mening. Även behovet av deiuljerude regler om förutsäitningar och villkor för tillstånd och/eller godkännundc saml om säkerhet och konlroll kun tillgodoses med slöd av lugen. När del gäller uu ulfärda sådanu föreskrifter hur urbelurskyddsslyrelsen givits eu ullmänl bemyndigunde i urbetsmiljöförordningen, Dettu hur tillsammuns med bemyndigundet ull förenu tillstånd eller godkunnunde med villkor lör brukundet uv utreduren bedömls vul tucku det behov uv föreskrifter som kun göru sig gällunde.

Prop. 1979/80:10                                                      15

Utredaren hur frumhullil utt de risker, som hybrid-DNA-tekniken kun innebäru, främst gör sig gällunde i urbctsmiljön, Hun konstuterur vidare utt eu i ullu delur gcnomUinkt skyddssyslem enligt urbeismiljölugen givelvis iiven kommer deu yitre miljön lill godo. Å undru sidan hur enligt utreduren urbeismiljölugen begränsud unviindburhei när del t,ex, gäller behovet uv föreskrifter rörunde trunsporter uv hybrid-DNA mellun skildu institutioner,

Jug delur uircdurens uppfuuning ull det i lörsiu hund är de människor som i sin yrkcsverksumhet kommer i kontakt med hybrid-DNA-tekniken som kun drubbus uv dess risker. Del fuller sig därför nuiurligi uti utnyllju urbeismiljölugen för oliku skyddsåtgärder. Såvitt gäller urbeismiljön torde det därför enligt min uppfattning inte finnus behov uv ytterligure lugsiiftning. Det unkommer pu urbelurskyddsslyrelsen ull prövu enligt urbeismiljölugen frågun om evenluellt tillståndstvång och övrigu föreskrifter för hunteringen uv hybrid-DNA, Jug delur likuledes utredurens åsikt uU skyddsålgärder som vidlus med slöd uv urbeismiljölugen oftu gagnar den yltre miljön. Min uppfuuning ur emellertid något uvvikande när det gäller omfuiiningen uv den verksumhet som faller utunför urbeismiljölugen, Ell såduni område skulle enligl utreduren vuru trunsporter uv hybrid-DNA mellan oliku institutioner, Sådunu trunsporter torde normull ulförus som eu led i urbeiet vure sig transporten ulförs uv någon som ur verksum inom någon uv de berörda institutionernu eller utav elt självsländigl iransporlföreiug. Transporterna skulle därmed fullu inom arbelsmiljölagens tillämpningsområde. Föreskrifter som ges med stöd uv urbeismiljölugen för uti skydda den arbeisiugure som ulför irunsporten lorde vura lillriickliga uven för skyddet uv den omgivande miljön. Del bör i deiiu summunhung emellertid frumhållus uu frågun om transport av farligt gods fn, är föremål för ulredning inom kommunikulions-departemenlet (Dir 1979:1), Det ankommer på ulredningen utt inom rumen för silt uppdrug beukta de särskildu problem som kun förunledus uv irunspori uv hybrid-DNA.

Även den förprövning som kan kommu ifråga enligt miljöskyddslagen (1969:387) finner ulredaren möjlig all lillumpu på laboruioriebyggnader och fabriksbyggnuder där hybrid-DNA används. Med hänsyn lill de positiva effekler för skyddel av den yllre miljön som kun följu uv skyddsåtgärder med stöd uv arbelsmiljölagen torde det enligl utreduren för närvurunde inte vuru aktuellt alt utnyttja miljöskyddslagen i samband med hybrid-DNA-teknikens nyttjande.

När del gäller frågan om miljöskyddslagsiiftningens tillämplighet har åtskilliga remissinstanser funnil det moliveral utt preciscru sinu uppfuttningar i förhållunde till utredurens. Således frumhåller SNV. PKN och miljöskyddsulredningen ull utsUippunde uv bl.u, bakterier ocli virus ulgör miljöfarlig verksamhel enligt miljöskyddslagen, Konlrollen uv den yllre miljön bör bl,u. därför ske med hjälp uv dennu lag och tillståndstvång inlörus genom  komplettering uv 2 >;  miljöskyddskungörelsen (1969:388),  Även

Prop.  1979/80:10                                                                   16

miljöskvcklsLiircclningcn rrumhullcr lugcns tillämplighet på sudun murkun-viiiuliiing som kun mccllöru störning för omgivningen genom spridning uv bakterier och virus. Utövunclc uv verksumhet i vilken DNA-hybrid-tcknik ingur ulgör miljöfurlig verksumhet och fuller således redun idug inom milj()skydilslugens tilliimpningsomrude.

Även jug ur uv den uppfuttningcn utt verksumhet med hybrid-DNA nuUirligcn lullcr inom miljöskyddslugcns tillämpningsområde, Jug kun heller inic finnu nugru burunde skul som lulur för utt hybrid-DNA skulle, som utreduren untydcr, fn, undunius från lugcns lillumpning, Jug finner del ungcliiget atl tillslund enligt miljöskyddslugstiftningen skull kruvus innan mun uppför eller iindrur en inriittning för ull bedriva verksumhet som inneluttur humcring uv hybrid-DNA, Genom en sådun åtgärd skulle inriitiningens unviindburhcl tuslställus för den verksumhet som unsökningen giiller och någon irövning enligt miljöskyddslagstiftningen av varje enskill projekl skulle ime fordras. Efter samråd med chefen för jordbruksdeparie-mentet förordur jug således att regeringen genom tillägg i 2 S miljöskydds-kungörelsen inför förprövningsplikt för inrättning där hybrid-DNA-leknik skall ulnylljas. Förprövningen skall därvid omfalta inte bara forskningslaboratorier utan också inrättningar där hybrid-DNA-leknik skall utnytljas industriellt.

Även hälsovårdsstadgan har av ulredaren bedömts vara av inlresse i detla summunhung, Bl.u, får dennu unses ge hulsovårdsniimndernu de befogenheter de behöver för ull effektivt kunnu bekiimpa risker p,g,u, olyckor i sumbund med n>ujundet uv hybrid-DNA-teknik, Sludgun ger även hälsovårdsnämn-clernu möjlighet utt verku på det förebyggande planet nur det gäller sådun verksumhet, Jug delur utredurens bedömning i dettu hänseende,

3.8 Sekretessfrågor

Mol bukgrund uv ull utreduren töreslugit ull kontrollen i huvudsuk skull genomförus genom tillämpningen uv urbeismiljölugen och lugen om hulso-och miljöfurligu vuror hur inte något behov av särskild lugsiiftning på sekretesskyddets område unseits förcliggu, Inle heller med en ökud betydelse UV miljöskyddslugstiftningen i sumbund med kontrollen av hybrid-DNA, i enlighet med vud jug förordar, torde sekreiessfrågun erbjuda någru problem, Niir del guller den siirskildu delegution som jug föreslår i det följunde kommer dess korrespondens med berörda myndig)ieler uu vuru bunden uv de sekrelessregler som guller för dessu myndigheter, Nur del sedun gäller delegutionens ullmunnu inrormutionsskyldighei lorde någru särskildu sekre-lessreizlcr ime vuru motiverade.

Prop.  1979/80:10                                                    17

3.9 Delegationen för hybrid-DNA-frågor ,

Jug hur tidigure i oliku summunhung behundlut den iniernulionellu ulvecklingen rörunde hybrid-DNA-tekniken och uven redogjort för kommitténs för frågor rörande forskning med hybrid-DNA-uppgiftcr m.m, Vidure hur jag konstaicrul att grunsernu för teknikens utvecklingsmöjligheter ännu inte kun överblickus. Med hänsyn till teknikens ullmunnu inriktning måsie redun detla förhållande förtjäna slor uppmärksumhei, surskill som del är svårl ull ha någon föresuillning om vilku typer av risker del kan bli frågu om ull bemiistru i frumtiden.

Att det hiuills inte. som jug tidigure anfört, iniräffut någol vådligi vid användning uv hybrid-DNA-leknik kun inte tus lill intäkt för ull tekniken ur ofurlig, I stället lulur dettu för ull tekniken är ofuriig när den unvänds under iukiiugunde uv betydunde försikiighetsåigärder,

Jug har tidigure också konstuterut ull del inom rumen för gällunde lugsiiftning finns utrymme för alla de kontroll- och skyddsåtgärder som kan kommu i frågu, såväl belräffande förprövning som belräffande tillsyn uv verksumhet dur hybrid-DNA-teknik unvänds. Arbeiurskyddssiyrelsen och yrkesinspektionen hur lillsynsansvarel över arbeismiljölagsliftningen. Naturvårdsverket och länsstyrelserna ulövar lillsynen enligl miljöskyddslagstiftningen. De centrala myndigheterna har också till uppgift utt meddela närmare föreskrifter inom sina ansvarsområden. Vad jag nu har redovisat om myndighetsansvaret på detta område bör gälla även i fortsättningen.

Gränserna för hybrid-DNA-teknikens utvecklingsmöjligheter kan - som jag lidigare konstaterat - ännu inie överblickas. De risker som kan vara förknippade med användningen uv hybrid-DNA kan därför inte heller bedömus f n. med någon slörre grad av säkerhet,

Hybrid-DNA-tekniken erbjuder i vissu avseenden speciella problem när del gäller lillsynen. Ulöver vad jag nyss nämnl om svårighelen alt överblicka teknikens uivecklingsmöjligheler och risker gäller alt flera vetenskapsgrenar berörs. En tillräcklig vetenskaplig kompetens finns i dag inte hos berörda tillstånds- och tillsynsmyndigheter. Det är vidare väsentligt atl andra samhällsintressen än sådana som är knuina lill den inre eller yttre miljön får möjlighel att påverka utvecklingen inom detla område.

Vissa remissinstanser har lagil upp frågor om etiska och humanitära synpunkler på hybrid-DNA-tekniken. Landslingsförbundel anser all en ulredning om de etiska och humaniiära villkoren för lekniken är helt nödvändig för att debatten i dessa frågor skall kunna föras vidare. Statens råd för skogs- och jordbruksforskning menar all allmänhelens oro inför en ny melodik, vars gränser och omfattning ännu inie kan överblickas ålminslone i elt lidigl skede för med sig krav på politiskt ansvar och insyn från samhällels sida med behov av regler för "eliska" hänsyn. För egen del anser jag att kontrollorganet bör ha en sådan sammansällning all eliska frågor får en

2 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 10

Prop. 1979/80:10                                                     18

allsidig och ingående belysning. Jag älerkommer inom kort till denna fråga.

Ulredaren har föreslagit att skyddsfrågor i anslulning till hybrid-DNA-frågor ytterst skall ligga hos en bioleknisk nämnd hos arbetarskyddsstyrelsen. Enligt förslagel skall den biotekniska nämnden inte endasi fatta beslut i enskilda tillslåndsärenden utan även utfärda skyddsföreskrifter bl.a. när det gäller hybrid-DNA-ieknik,

Arbelarskyddsstyrelsen har i siu remissvar anfört aU risker vid användningen av hybrid-DNA-leknik på laboratorier och andra arbelsplalser måsle beaklas parallelll med andra hälsorisker i arbelsmiljön. Mot denna bakgrund lorde en inlegrering av hybrid-DNA-frågornas arbelsmiljösida i arbelarskyddsslyrelsens ordinarie verksamhel vara all föredra framför en handläggning hos en särskild bioleknisk nämnd. Föruiom de svårigheier av samord-ningskaraklär som uppslår med alt ha två självständiga föreskrivande organ inom arb>etsmiljöområdel, varav del ena är inrymt i del andra, kan svårigheier också förutses i fråga om ledning av yrkesinspektionens verksamhel, anför arbetarskyddsstyrelsen.

Statens naturvårdsverk och produktkontrollnämnden anför i sitt gemensamma remissvar att det synes nalurligt att låla kontrollen av den yltre miljön ske med hjälp av miljöskyddslagen även vad gäller hybrid-DNA-verksam-helen. 1 enlighet härmed bör tillståndstvång för denna utföras genom komplettering av 2 § miljöskyddskungörelsen. Härigenom skapas garantier för att miljöskyddsintressena blir väl lillgodosedda. Den lillslåndsgivande myndighelen - koncessionsnämnden för miljöskydd - kan genom att förordna sakkunnig tillföras den kunskap som fordras för au bedöma de speciella risker som det här är fråga om. Något särskill expertorgan skulle därför inle behöva tillskapas.

Jag har förslåelse för arbelarskyddsslyrelsens, naturvårdsverkets och produktkonirollnämndens farhågor när del gäller alt inrälla elt särskilt organ med myndighetsfunktioner rörande en specifik fråga och därigenom splittra ansvarel för arbelsmiljön resp. den yttre miljön. Däremol anser jag atl en särskild delegafion för hybrid-DNA-frågor bör inrättas som genom sin samlade kompetens bör bli ell vikligl stöd för tillsynsmyndigheterna i deras verksamhel.

Delegationen bör enligt min mening ha till uppgift alt följa ulvecklingen inom hybrid-DNA-områdel och särskilt beakta nya förhållanden som har eller kan lä betydelse för samhällels tillsyn över användningen av hybrid-DNA, Delegationen skall vidare ta initiativ samt ytira sig till berörda tillsynsmyndigheter i frågor rörande riskklassificering och övriga säkerhelsoch skyddsfrågor. Delegationen bör också göra myndigheterna uppmärksamma på sådana förhållanden inom hybrid-DNA-området som kan vara av värde för deras tillsynsverksamhet. Ställningstaganden av en sådan delegation bör givetvis tillmätas stor betydelse av tillsynsmyndigheterna i deras verksamhel.

Prop. 1979/80:10                                                     19

Genom dessa uppgifler för delegationen vill jag belöna viklen av konlakler mellun delegationen och de myndigheler som har ansvar för lillslåndsgivning och lillsyn inom varje område där hybrid-DNA-frågor kan bli aktuella. Redan härigenom torde de väsentligaste riskområdena omfattas av delegationens ansvar. Men som jag flera gånger tidigare har framhållil befinner sig hybrid-DNA-tekniken alltjämt i etl tidigt utvecklingsskede och framtida risker behöver inle befinna sig inom områden som i dag är föremål för särskild uppmärksamhet från samhällels sida. Jag anser därför all delegationen bör ha en allmän skyldighet att yttra sig till och informera såväl slalliga institutioner som institutioner, företag mm. uianför den offenlliga sektorn i fråga om riskklassificering samt om andra risker i samband med hanleringen av hybrid-DNA-tekniken än de som i dag är föremål för lillslåndslvång eller offenllig kontroll. Syftet är att delegationen skall bidra med de kunskaper som behövs för att risker p.g.a. hantering av hybrid-DNA skall kunna förekom-mas oavselt var dessa uppträder. Delegationen bör därvid anmäla lill regeringen om den anser au en reglering behövs av andra frågor än de som i dag är föremål för tillståndslvång eller offentlig konlroll.

Även allmänhetens behov av information bör tillgodoses. Någon oinskränkt skyldighet för delegationen atl genom yttranden och annan information lillgodose allmänhelens informationsbehov i hithörande frågor kan av praktiska skäl inte genomföras. När det gäller verksamheter uianför den offentliga seklorn bör därför delegationens skyldighet att ge information begränsas till fall där den är av betydelse från allmän synpunkt.

Delegationen bör till följd av den snabba utvecklingen inrättas redan fr.o.m. den I januari 1980. Jag kommer senare att lämna förslag om delegationens sammansättning.

Med tanke på att del som regel är de som i sin yrkesverksamhet kommer i kontakt med hybrid-DNA-tekniken som i första hand drabbas av de risker som tekniken kan medföra kommer frågor om hybrid-DNA-leknikens användning naturiigen att i första hand handläggas inom arbetarskyddsverkets kompetensområde. Till följd därav bör delegationen för hybrid-DNA-frågor lämpligen knytas till arbelarskyddsstyrelsen i administrativt hänseende.

Jag vill erinra om atl delegationen enligl det förslag somjag lägger fram här skall följa utvecklingen och de nya förhållanden inom hybrid-DNA-området som har eller kan vänlas lä belydelse för samhällets bevakning och kontroll av teknikens användning. Denna uppgift för delegationen omfattar givelvis alla de aspekier som kan läggas på användningen av hybrid-DNA inom nya områden, inte minst etiska. Delegationen bör - som jag redan tidigare förordat - ha en sådan differentierad sammansättning att etiska frågor får en allsidig och ingående belysning. Om delegationen vid någon lidpunkt bedömer atl de etiska villkoren för användningen av hybrid-DN A bör Ulredas närmare har delegationen all anmäla delta till regeringen.

När man diskuterar de etiska och humanitära villkor som bör gälla vid den

Prop.  1979/80:10                                                                   20

frumtidu unviindningcn uv hybrid-DNA och den oro och osäkerhei som ullmänlicten kun kunnu kommer mun osökt in på vikten uv en bred informution kring dessu frågor. Jag delur därför luntbruksunivcrsileicis uppfaUning ull en bred, suklig och konlinueriig information lill ullmänhcten om hybrid-DNA-tekniken är mycket väsentlig på såväl kort som lång sikt, Luntbruksuniversiletel skriver i sitt remissyurande all detla förutom inrull-undei uv ett kontrollorgun också kräver suklig informution från biologiskt skolud expertis direkt lill massmedia och ullmänheten.

Delegulionen bör därför hu till uppgift utt informera ullmänheten om utvecklingen inom delegutionens ansvarsområde på eu såduni säll utt iniressel för frågorna upprällhålls och den ullmännu debuiten stimulerus, Informutionsverksumhden blir en viktig uppgift såväl för delegulionen som för det sekretariui som kommer ull knyius lill dennu.

Enligt min uppfattning bör den bredu summunsättning uv delegationen som jag i del följande kommer au redovisa leda lill au oliku intressegrupper får en skälig insyn i och möjlighel alt påverka ulformningen av sådana informationsinsatser. Informutionsinsalserna bör i och för sig ingå som en ordinarie del i främst arbelarskyddsslyrelsens informulionsverksumhel men kommer på grund av delegutionens övergripande uppgifter när det guller hybrid-DNA-frågor också att omfalla hilhörande frågor som faller inom rumen för undru myndigheters tillsynsområden. 1 sådunu full är del givelvis väsentligt att informationen ulformas i samråd med berörda tillsynsmyndigheter och med ulnyltjande uv deras informutionsresurser. I sumbund med utt jag i tilläggsbudget 1 lill slatsbudgelen för budgeiårel 1979/80 beräknur medel för delegafionen avser jug att beräkna vissa medel specielll för information om hybrid-DNA,

3.10 Sammansättning och sekretariat

Som jag redun tidigare framhållit är del ungeläget att delegulionen får en så bred summunsättning som möjligi med representunier för olika intressent-grupper, Dettu är viktigt ime minst för alt den skall kunna vinnu allmänl förtroende. Således bör, förutom represenlanler för de berörda lillsynsmyn-digheierna, ingå vetenskapsman med särskilda kunskuper om hybrid-DNA och personer som kan tillvarata de anställdas och allmänhetens intressen.

Arbetarskyddsstyrelsens generaldirektör bör vuru ordförunde i delegulionen. 1 delegationen bör riksdagsledamöter ingå. Blund delegationens ledumöter bör vidare finnas fördrädure för såväl grundforskning som lillumpud forskning inom de vetenskapsgrenar som nurmust berörs uv användningen av hybrid-DNA, nämligen genetik, mikrobiologi, biokemi och vuxtförudling, Vidure bör del ingå förelrädare för socialstyrelsen, SNV sumt berörda forskningsråd. Ytterligare ledamöter bör förordnas efter förslug uv de fuckliga huvudorganisationerna samt efter gemensaml förslag från Svensku arbetsgi-vureföreningen och Sveriges industriförbund. Det ankommer på regeringen

Prop. 1979/80:10                                                      21

utt beslutu om delegutionens slulligu summunsättning,

Utreduren hur föreslugii ull delegulionen skull hu en kvulificerud sekretc-rurc och hundläggurc till sitl förfogunde. Mot bukgrund uv den senure tidens snubbu utveckling inom området ser jug det emellertid som nödvändigt med etl sturkure sekrcluriut. Två handläggare bör därför knytus till delegulionen, Dessu skull hu sådun nulurvelenskuplig kompelens utt de behärskur ämnesområdet, Vidure behöver delegulionen personulresurser för kunsliuppgif-ler.

Jag avser all återkomma lill frågan om medel för den föreslagna organisationen i samband med förslag lill tilläggsbudget 1 lill statsbudgeten förbudgdåret 1979/80,

Som jug inledningsvis numnt finns i Sverige sedun år 1975 kommilién för frågor rörunde forskning med hybrid-DNA, Initiuiivet lill lillskupundei uv den svensku kommittén togs uv den för MFR, NFR och Riksföreningen mol cuncer gemensummu kommittén för molekylär biologi.

Jag ser dettu iniliuliv som ulomordenlligl värdefullt och konstuterur ull kommittén tillskapudes mycket snubbi efter Asilomurkonferensen, Som jug redun tidigure numnl skull kommilién enligt sin instruktion '"informeru sig om och befrämja svensk forskning rörande hybrid-DNA och också genom lumpligu ålgärder övervuku ull den bedrivs under för både laboraloriepersonul och ullmänheien riskfriu förhållunden," Kommittén biträder råden och övrigu Slulligu orgun vid bedömning uv säkerhetsfrågor för projekl som stöds uv dem. Instruktionen ulgår från alt kommittén också skull hu dennu funktion för projekt inom den privuiu sektorn. Kommittén kun också ge råd ocli unvisningur direkl till forskurnu när del gäller riskklassificering uv försök och därmed summunhungunde säkerhetsåtgärder. Den lämnar också biträde till myndigheter vid utarbetande uv officiella bestämmelser. Kommittén hur på begärun erhållil försäkringur från ledande anslagsbeviljande organ sumi slutliga och privutu luboruiorier om ull projekl rörande sådan forskning skull underslällas kommilién för bedömning.

De unsvursområden för delegationen som jag föreslagil i del föregående innebär ull dennu kommer utt övertu vissu av de uppgifler som handlagts av den inom forskningsrådsorganisationen lillsattu hybrid-DNA-kommittcn. Giveivis medför denna förändring inget hinder för forskningsråden eller andru instanser ull inruiiu de orgun för beredning uv hybrid-DNA-frågor som bedöms erforderligu.

4 Hemställan

Med hänvisning till vud jug nu hur unföu hernsläller jug all regeringen föreslår riksdugen

utt godkännu de uv mig förordude rikilinjernu för kontroll uv hybrid-DNA-leknikens un vändning.

Prop. 1979/80:10 22

5 Beslut

Regeringen ansluler sig lill föredragandens överväganden och beslular att genom proposition föreslå riksdagen au anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

23 Bilaga 1

UTBILDNINGSDEPARTEMENTET

HYBRID-DNA TEKNIKEN UNDER KONTROLL

Ds U 1978:11

Prop. 1979/80:10 24

Till Statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet

Den 16 februari 1978 bemyndigade regeringen chefen för utbildningsdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda om och i vad mån nuvarande lagstiftning är en tillräcklig grund för att kontrollera forskning med hybrid-DNA. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen den 3 mars 1978 regeringsrådet Bertil Wennergren såsom utredare. Såsom sekreterare förordnades samma dag byråchefen hos naturvetenskapliga forskningsrådet Bengt Samuelsson.

Jag har i Scunband med utredningen samrått med företrädare för arbetarskyddsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, naturvårdsverket, socialstyrelsen, statens bakteriologiska laboratorium, statskontoret, 1976 års miljöskyddsutredning, LO, SACO/SR och TCO samt med kommittén för frågor rörande forskning med hybrid-DNA.

Biträde har lämnats mig av medicinska forskningsrådet, naturvetenskapliga forskningsrådet, Sveriges utsädesförening Svalöf, vetenskapsattachéerna vid svenska ambassaderna i Bonn, Moskva, Tokyo och Washington, docent Alf Lindberg, professor Jan Lindsten, docent Roland Möliby, professor Claes Kamel och direktör Bertil Åberg.

Jag får härmed överlämna betänkandet "Hybrid-DNA-tekniken under kontroll" med författningsförslag. Utredningsuppdraget är därmed slutfört.

Stockholm den 1 december 1978

Bertil Wennergren

/Bengt Samuelsson

Prop. 1979/80:10 25

INNEHALL

Sammanfattning                                                                                 27

Författningsförslag                                                                             28

1.          Utredningsdirektiven                                                                   31

2.          Hybrid-DNA-tekniken                                                                   35

2.1    DNA                                                                                    35

2.2      Kromosomer och celldelning                                    40

2.3      DNA och proteinsyntesen                                      43

2.4      Överföring av DNA hos bakterier och virus                '

2.5      Hybrid-DNA-tekniken                                            '•''

2.6      Tillämpningsområden för hybrid-DNA-tekniken

2.7      Motiv för forskningen "°

Risker med  hybrid-DNA-tekniken                                                70

3.1      Allmänt                                                              70

3.2      Risker för människor som arbetar med tekniken   71

3.3      Risker för övriga människor                                     75

3.4      Risker för djur                                                      75

3.5      Risker för växter                                                  75

3.6      Allmänna ekologiska risker

76

översikt över utvecklingen                                              78

4.1    Olika  länder                                                                        78

4.1.1	USA
4.1.2	Canada
4.1.3	Japan
4.1.4	Storbritannien
4.1.5	Sovjetunionen
4.1.6	Förbundsrepubliken Tyskland
4.1.7	Frankrike
4.1.8	Nederländerna
4.1.9	Danmark
4.1.10	Finland
4.1.11	Norge
4.1.12	Sverige

78

103 104 105 113 114 121 124 127 128 129 131

4.2    Internationellt                                                                    138

4.2.1               ESF                                                                     138

4.2.2               ICSU                                                                    142

4.2.3               EMBO                                                                  145

4.2.4               EMBC   och                                                       EMBL     147

Prop. 1979/80:10 26

Skyddslagstiftning                                                                     148

5.1        Arbetsmiljölagen                                                              149

5.2        Byggnadsstadgan                                                            153

5.3        Lagen om hälso- och miljöfarliga varor                            154

5.4        Transport av farligt gods                                                 160

5.5        Smittskydds-, epizooti- och växtskyddslagarna  161

5.6        Läkemedelskontrollen                                                      163

5.7        Miljöskyddslagen och naturvårdslagen                            165

5.8        Hälsovårdsstadgan                                                          167

överväganden och förslag                                                        169

6.1        Inledning                                                                         169

6.2        Lagstiftning till skydd för både den yttre                172 miljön och arbetsmiljön.

6.3        Allmänfarliga patogener                                                  175

6.4        Skyddet av arbetsmiljön                                                  176

6.5        Tillstånds- och godkännandetvång                                  178

6.6        Säkerhetsföreskrifter                                                       180

6.7        Arbetsmiljö versus yttre miljö                                          182

6.8        Kontrollorgan                                                                   184

6.9        Sekretessfrågor                                                               189

Teckningar: Lennart Dahl

Prop. 1979/80:10 27

SAMMANFATTNING

Med liybtrid-DNA menas segment av deoxiribonukleinsyra (DNA) som utanför en levande cell kopplats sominan med vaL-andra och bildat en DNA-molekyl. Motsvarande gäller ribonukleinsyra (RNA). Hybrid-DNA tekniken qår ut på att med hjälp av ett virus, en bakterieplasmid eiler annan bäirare Höra in denna konstgjorda molekyl i en levande cell och få don att fungera där, bl a då att föröka sig och föra sina anlag vidare till nya cellgenerationer. Tekniken har vrsat sig mycket fruktbar för forskning rörande DNA-molekyiernas och deras geners uppbyggnad. Tekniken förutses ocksä inom en nära framtid komma i tillämpning för industriell tillverkning av proteiner, t ex insulin.

Alltsedan amerikanska forskare 1973 för första gången lyckades framställa hybrid-DNA har en livlig diskussion pågått framför allt i USA men även i Europa om riskerna med tekniken och behovet av kontroll över densamma. Riktlinjer har också utarbetats för hybrid-DNA verksamheten. Ännu så länge är det dock endast i Storbritannien som frågan blivit författningsreglerad även om i USA en rad lagförslag framlagts för kongressen. Den engelska författningen heter The Health and Safety (Genetic Manipulation) Regulations 1978 och trädde i kraft den 1 augusti 1978.

Genom beslut av medicinska och naturvetenskapliga forskningsråden inrättades 1975 en kommitté för frägor rörande forskning med hybrid-DNA. Kommittén gavs till uppgift att "informera sig om och befrämja svensk forskning rörande hybrid-DNA och också genom lämpliga åtgärder övervaka att den bedrivs under både för laboratoriepersonal och allmänheten riskfria förhållanden". Genom frivilliga överenskommelser har uppnåtts att intet forskningsprojekt angående hybrid-DNA igångsätts utan att ha fått kommitténs sanktion. Kommittén följer i princip de riktlinjer för bedömningen som tillämpas i Storbritannien.

I betänkandet föreslås nu att hybrid-DNA tekniken ställs under det allmännas kontroll genom författningsföreskrifter som innebär dels att lagen om hälso- och miljöfarliga varor görs tillämplig på hybrid-DNA molekyler, dels att krav på tillstånd enligt arbetsmiljölagen ställs på verksamhet i vilken hybrid-DNA teknik används och krav på godkännande enligt arbetsmiljölagen ställs på användning av hybrid-DNA molekyler. Som kontrollorgan föreslås en nämnd hos arbetarskyddsstyrelsen med namnet biotckniska nämnden. Denna är då tänkt att inte bara handlägga ärenden angående tillstånd till verksamhet med hybrid-DNA teknik, det må vara forskning- eller industriell verksamhet, och angående godkännande av hybrid-DNA molekyler utan också meddela säkerhetsföreskrifter av samma typ som de amerikanska och engelska riktlinjerna. Det föreslås att biotekniska nämnden också skall ges uppgiften att meddela säkerhetsföreskrifter för verksamhet med allmänfarliga patogener.

Prop.  1979/80:10 28

FÖRSLAG TILL FÖRORDNING OM HYBRID-DNA

Regeringen föreskriver med stöd av 1 § lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor och 3 kap 12 § arbetsmiljölagen (1977:1160) följande.

1 §  Med hybrid-DNA molekyl avses i denna förordning en

molekyl av deoxiribonukleinsyra (DNA) som utgörs av utanför en levande cell sammankopplade naturliga eller konstgjorda DNA-segment.

Med hybrid-DNA teknik avses i denna förordning teknik varigenom en hybrid-DNA-molekyl medelst ett virus, en bakterieplasmid eller annan bärare förs in i en levande cell för att fungera där.

Vad 1 första och andra styckena sägs om DNA gäller även ifråga om ribonukleinsyra (RNA).

2 §  Vad i lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor

sägs om hälso- och miljöfarlig vara skall gälla ifråga om hybrid-DNA molekyl.

3 §  Hybrid-DNA molekyl får användas i yrkesmässig verksam-

het endast efter godkännande av arbetarskyddsstyrelsen.

4 §  Hybrid-DNA teknik får användas i verksamhet på vilken

arbetsmiljölagen (1977:1160) är tillämplig endast efter tillstånd av arbetarskyddsstyrelsen.

Prop. 1979/80:10 29

FÖRSLAG TILL ÄNDRING IFÖRORDNINGEN (1972:16-1) MKD INSTRUKTION FÖR ARBETARSKYDDSSTYRELSEN

Regeringen föreskriver ifråga om f örordn Lng:n mec! instruktion för arbetarskyddsstyrelsen de]: att 8 och 8 a §§ skall ha nedan angivna lydelse dels att i förordningen skall införas sju nya paragrafer, 8 b, 8 c, 27 a, : 7 b, 2'!   <',    27 d och 27 e §§, av nedan angivna lydelse.

8   §  Som rådgivande organ har styrelsen ett vetenskapligt råd.

För handJäggning av vissa ärenden finns on arbets-tidsnämnd och en bioteknisk nämnd.

8 a §  Ledamöterna av vetenskapliga rådet utses av regeringen efter anmälan av generaldirektören.

Ledamot -----  arbete.

Vid--------- åligganden.

8 b §  Arbetstidsnämnden -------  (partsrepresentanter).

Av ----  kommunförbundet.

För ----  suppleanter.

När ----  ordförande.

8 c §  Biotekniska nämnden består av tio särskilt utsedda ledamöter och chefen för tillsynsavdelningen. De särskilt utsedda ledamöterna förordnas av regeringen för högst tre år och för envar av dem förordnar regeringen en personlig suppleant.

Regeringen förordnar ordförande och vice ordförande i nämnden. Av de särskilt utsedda ledamöterna förordnas tre efter förslag av rikssammar,.-; 1 •; tningar av arbetstagare.

Inom nämnden finns ett utskott för riskklassificering av biokemisk teknik.

27 a §  Biotekniska nämnden handlägger ärenden om tillstånd till användning av hybrid-DNA teknik och ärenden om godkännande av hybrid-DNA molekyl för användning samt ärenden om villkor och föreskrifter för brukandet. Styrelsen och generaldirektören far även överlämna åt nämnden att avgöra andra grupper av ärenden.

27 b §  Ärende som handlägges av biotekniska nämnden, av,gcres

Prop. 1979/80:10 30

efter föredragning, som ankommer på särskilt förordnad föredragande.

27 c §  Biotekniska nämnden är beslutför  när ordföranden eller vice ordföranden och minst fem andra ledamöter är närvarande, därav minst en av de på förslag av rikssamraanslutningar av arbetstagare utsedda ledamöterna.

Som nämndens beslut gäller den mening, om vilken de flesta förenar sig, eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträder.

27 d §  Generaldirektören och överdirektören får närvara vid sammanträden med biotekniska nämnden.

27 e §  Biotekniska nämnden får vid behov kalla ledamot av vetenskapliga rådet att tillhandagå med råd i ärende som berör den vetenskapsgren eller det verksamhetsområde han företräder.

Prop. 1979/80:10 3!

1,                UTREDNINGSDIREKTIVEN

Utredning om skyddslagstiftning rörande forskning om hybrid-DNA (deoxyribonukleinsyra)

Dir 1978:20

Beslut vid regeringssammanträde 1978-02-16

Departementscliefen, statsrådet Wikström, anför.

Under senare år har inom molekylärbiologin utvecklats tekniker som gör det möjligt att biokemiskt förena gener från helt olika organismer. Härigenom skapas en hybrid-DNA med nya koiubinationer av gener, som kan införas i levande celler och där förökas.

Forskningen med hybrid-DNA kan väntas leda till en ökad insikt om orsaken till vissa sjukdomar hos människor, djur och växter. Den teknologi som kan komma att utvecklas som en följd av forskningen kan få mycket stor praktisk betydelse inom medicin, växtförädling och områden av tillämpad mikrobiologi. Forskningen med hybrid-DNA kan emellertid också innebära risker för människan och miljön. En sådan potentiell risk är att organismer av nytt slag sprids utanför laboratorierna och ger upphov till sjukdomar eller förorsakar ekologiska rubbningar.

En omfattande debatt, initierad av forskarna själva, har uppstått kring forskningen med hybrid-DNA. Denna debatt har berört såväl de potentiella risker som är förenade med själva forskningsarbetet som de etiska och humanitära konsekvenser som kan följa av forskningens resultat och dess tillämpningar. Debatten har främst förts i USA och Storbritannien. Den har i dessa länder bl a  lett fram till att skyddsåtgärder har vidtagits mot potentiella risker för labora-torieanställda och allmänhet vid experimentell forskning med hybrid-DNA. I den amerikanska kongressen har framförts förslag till en lagstiftning och i Storbritannien kommer den gällande arbetarskyddslagen att förses med tillämpningsföreskrifter i syfte att kontrollera forskningen. Även i Frankrike, förbundsrepu-bliken Tyskland och Nederländerna pågår arbete med att åstadkomma samhällskontroll över forskningen med hybrid-DNA. Frågan har även varit föremål för omfattande diskussioner i europeiska organisationer såsom Europeiska Gemenskapen (EG) och European Science Foundation (ESF). ESF har inrättat en särskild konmiitté för hybrid-DNA-forskning.

Prop. 1979/80:10 32

I Sverige finns on ■uv f orskn ings r.Vlen inrättad kommitté tör frågor rörande forskning med hybrid-DNA. Konunittcn, i viikJn irigår både forskare och lokinän, har till huvuduppgift att frä.nja svensk forskning om hybrid-DNA ocli samtidigt övervaka att forskningsarbetet bedrivs under riskfria förhållanden. De riktlinjer för r i:jk!.iedömning som har utarbetats av nationella och internationella organ inom området skall vara /ägledande för kom/nittiSns verksamhet. Forskningsråden har bestämt att inte stödja något f (5rskn ingspro jek t med hybrid-DNA utan att kommittfn har uttalat sig om säkerhets.itgärderna i varje enskilt fall. Kommittén har även ansett det nödvändigt att den industriella forskningen med hybrid-DNA underställs kom,mitténs bedömnirig. Beträffande det sist nämnda området är emellertid kommitténs kontrollmöjligheter helt beroende av frivillig medverkan av forskarna och berörda företag.

Som tidigare har nämnts, utreds i flera stora industriländer alltjämt möjligheterna att kontrollera de potentiella riskerna med forskningen med hybrid-DHA. Några motsvarande åtgärder har hittills inte vidtagits i Sverige. Den senaste tidens utveckling har emellertid givit ökad aktualitet ät frågan hur forskningen med hybrid-DNA i Sverige kan och bör kontrolleras.

Ett önskemål, som har framförts av forskningsrådens kommitté för frågor rörande forskning med hybrid-DNA, är att få undersökt om man med nuvarande lagstiftning kan åstadkomma offentlig kontroll av experiment med hybrid-DNA eller om detta fordrar en komplettering av denna. De regler som bör finnas för att tillgodse rimliga krav på övervakning och kontroll har varit föremål för diskussion bl a i ESF:s kommitté för hybrid-DNA-forskning.

Enligt denna kommitté bör en reglering syfta till att forskning med hybrid-DNA inte skall kunna bedrivas utan att ha blivit föremål för granskning och godkännande och att experimenten fortlöpande granskas och övervakas.

Jag anser att det är angeläget att också i Sverige utreda säkerhetsfrågorna kring forskningen rörande hybrid-DNA. Arbetet bör i en första etapp utföras av en särskilt tillkallad utredare. Utgångspunkten för arbetet bör vara att ett tillfredsställande skydd skall finnas mot hygieniska och ekologiska riskor som kan uppstå i samband med forskning rörande hybrid-DNA. Utredaren

Prop. 1979/80:10 33

bör mot denna bakgrund pröva om nuvarande lagstiftning om främst miljö- och hälsoskydd utgör en tillräcklig grund för att åstadkomma en från säkerhetssynpunkt tillfredsställande kontroll av forskningen med hybrid-DNA eller om särskilda lagbestämmelser krävs. Nödvändiga beståndsdelar i ett regelsystem för en sådan kontroll torde vara bestämmelser om

1.   skyldighet för den som avser att forska med hybrid-DNA att göra anmälan om detta till ett kontrollorgan,

2.   krav på tillstånd för att få sätta igång forskningsprojekt och att använda laboratorier när forskningen avser försök med hybrid-DNA,

3.   skyldighet för den som bedriver forskning med hybrid-DNA att registrera och för kontrollorganet hålla tillgängliga alla de uppgifter om experimenten som kan vara av betydelse för att bedöma säkerhetsfrågor,

4.   skyldighet att underrätta kommunens hälsovårdsnämnd eller annat berört organ om verksamheten,

5.   fortlöpande övervakning och kontroll av forskning med hybrid-DNA.

Enligt min mening skall sädana bestämmelser bygga pä att alla frågor om tillstånd och kontroll skall bedömas enbart från säkerhetssynpunkt. Någon prövning av ett forskningsprojelvt eller experiment från andra synpunkter skall för kontrollorganets del inte komma i fråga, syftet med kontrollen bör säledes endast vara att forskningen skall bedrivas under förhållanden som är riskfria för allmänheten och de anställda vid laboratorierna.

Utredaren bör lämna förslag om de kompletteringar av gällande lag som kan behövas samt i övrigt ange erforderliga föreskrifter. Utredaren bör lämna förslag om hur och av vilken myndighet den angivna kontrollen skall utövas. I detta sammanhang bör också prövas vilken roll forskningsrådens kommitté för frågor rörande forskning med hybrid-DNA bör ha.

Utredaren bör om möjligt vid utarbetandet av sina förslag beakta och göra jämförelser med de åtgärder som redan har vidtagits i andra länder, framför allt i USA och Storbritannien.

3 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 10

Prop. 1979/80:10 34

Det material som utredaren får fram genom granskning av bl a  den svenska arbetarskydds- och miljöskyddslagstiftningen samt jämförelsen med lagstiftningen i andra länder bör kunna utgöra ett gott underlag för att bedöma behovet av att utreda de humanitära och etiska-villkor sora bör gälla forskning rörande hybrid-DNA.

Utredaren bör hålla kontakt med kommittén för frågor om forskning med hybrid-DNA samt berörda myndigheter, forskningsinstitutioner och personalorganisationer. Vidare bör utredaren i vanlig ordning erhålla experthjälp .

Utredningsuppdraget bör bedrivas skyndsamt. Förslag bör avlämnas i sådan tid att eventuella lagförslag kan föreläggas riksdagen vid 1978/79 års riksmöte.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för utbildningsdepartementet

att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda om i vad män nuvarande lagstiftning är en tillräcklig grund för att kontrollera forskning med hybrid-DNA,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde ät utredaren.

Vidare hemställer jag att regeringen föreskriver

att ersättning till utredare, sakkunnig, expert och sekreterare skall utgä i form av dagarvode enligt kommittékungörelsen (1946:394) om ej annat föreskrives ,

att kostnaderna skall belasta nionde huvudtitelns kommittéanslag.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

(Utbildningsdepartementet)

Prop.  1979/80:10 35

2               HYBRID-DNA-TEKNIKEN

2 .1           DNA

Alla levande organismer är uppbyggda av celler. En del organismer - exempelvis bakterier och urdjur (protozoer) - består av en enda cell, andra är fler-celliga. Antalet celler hos de senare skiftar men är hos en växt, ett djur eller en människa enormt stort.

Gemensamt för de levande organismerna är att de innehåller nukleinsyror, sä benämnda eftersom de först påträffades i cellkärnan (nucleus). Nuklein-syrorna är av två slag, deoxyribonukleinsyra (DNA) och ribonukleinsyra (RNA). Såväl DNA-molekylen som .'yj.A-molekylen är förhållandevis stora och betecknas som makromolekyler. De är sammansatta av nukleotider.

En nukleotid har tre beståndsdelar, nämligen ett socker (deoxyribos hos DNA och ribos hos RNA), ett fosfat och en kvävebas. Socker och fosfat bildar en kedja med fosfaten som bindemedel. DNA-molekylen består av två sådana kedjor. RNA-molekylen vanligen av en enda.

Kvävebaserna är anslutna till resp socker. Baserna är av fyra slag, två puriner och två pyrimidiner. Purinbaserna är desamma hos DNA och RNA nämligen adenin (A) och guanin (G). Pyrimidinbaserna är också tvä men DNA har tymin (T) och cytosin (C) medan RNA har uracil (U) och cytosin (C) .

En DNA-molekyl består av två nukleotidkedjor i spiral runt varandra. Svaga elektriska bindningar s k vätebryggor fungerar mellan kedjornas inåtriktade baser och håller på det sättet ihop kedjorna som härigenom bildar en sammanhängande dubbelspiral. Man säger att DNA är dubbelsträngat (fi3_l). En bas i den ena kedjan binds till en bas i den andra enligt bestämda regler, de s k basparningsreglerna. A kopplas alltid till T och G till C. I fi3_2 åskådliggörs detta med passformen hos fyra pusselbitar. Reglernaför basparning gör att DNA-molekylens två nukleotidkedjor inte är identiska. Baserna har inte samma ordningsföljd, men känner man ordningsföljden i den ena kedjan ger sig ordningsföljden i den andra. En nukleotidkedja kan återges med användning av bas-

Prop.  1979/80:10

36

34 A

Fig. I Modell av DNA-molckyIcn. I A(ngsiröin) = 10 m m = en tiomiljondels mm

Fig. 2. Delalj av segmcnl av DNA-molc-kvlcn. S = socker (deoxiritios) octi H = fosfai Pi varje socker silter en (kvävc)-bas (Tvmin. Guanin, Adenin eller Cytosin). Socker, fosfat och tias bildåren nukleotid och de efter varandra kopplade nukleotidcrna en kedja Varje DNA-molekyl består av ivi sådana kedjor Dessa hälls samman av baserna men endasi T och A samt C och G kan kombineras med varandra Basernas ordningsföljd i DNA-molekylen, som kan består av miljontals baspar bildar en kod som innehåller den genetiska inforniiitiontn. De tvä kcdjoi-na ar i verkligheten lagda i spiral (fig I).

Prop. 1979/80:10 37

bokstäverna t ex A-T-C-G-T osv.

Bakterier och vissa andra organismer saknar cellkärna och har sitt DNA liggande fritt i cellplasman (cytoplasman). Sådana organismer kallas prokaryoter till skillnad trän eukaryoterna, d v s de som har en äkta (eu) kärna (karyon).

I cellkärnan hos eukaryoter finns förutom DNA, en mindre kropp. Den kallas nukleol och innehåller bl a RNA. RNA finns också i cytoplasman och där befintliga organeller,bl a i ribosomerna som svarar för framställning av cellens äggviteämnen (proteinsyntesen) .

Det DNA som finns i en bakteriecell, en växtcell, en djurcell eller en människocell är uppbyggt enligt samma princip. Det finns däremot inte lika mycket DNA t ex i en bakteriecell som i en människocell. För att återge basbokstäverna i den förras DNA-molekyl räknar man med att det skulle krävas ca 2 000 A4-sidor, medan det skulle gå åt ett par miljoner A4-sidor för att skriva av basbokstäverna i människans DNA.

Antalet baser i detta beräknas nämligen vara i storleksordningen 7 miljarder. På titelbladet är Bror Marklunds DNA-inspirerade skulptur vid Biomedicinskt centrum i Uppsala avbildad. Den innehåller 5 varv och är 13 m hög. Varje varv innehåller i verkligheten 10 baser. I samma skala som skulpturen skulle människans DNA få en längd som är ungefär 5 gånger avståndet till månen.

Virus är prokaryota organismer som inte kan fortplanta sig på egen hand utan endast med utnyttjande av en levande organisms cell, en bakteriecell för ett bakterievirus, en djurcell för ett djurvirus osv. Virus innehåller nukleinsyra, antingen DNA eller RNA. Men molekylen ifråga innehåller inte fler baser än att deras bokstäver ryms på en A4-sida,

I stort sett varje cell i en organism har full uppsättning av DNA i den sammansättning som är specifik för organismen. Detta DNA är nyckeln till organismens liv. Nukleotidbaserna bildar en minnesbank med alla de data som behövs dels för att bygga upp organismen ifräga - göra en blåsippa, en ekorre eller en människa - dels för att under organismens levnadslopp kontinuerligt ersätta förbrukade celler med nya, dels för att sörja för framställning av de proteiner som organismen behöver för sin funktion, bl a de livsviktiga hormonerna, och dels för

Prop. 1979/80:10 38

att föra minnesbanken vidare till nästa cellgeneration. Minnesbanken innehåller alltså konstruktionsunderhålls- service- och fortlevnadsprogram. Ett antal baser i viss ordningsföljd bildar tillsamirians ett program, t ex programmet för bildningen eller syntesen av ett visst protein. Man säger då att baserna utgör en gen och kallar genen för strukturgen eftersom den bestämmer proteinets struktur.

Ett protein består av aminosyror kopplade till varandra som länkarna i en kedja och med kedjan formad på ett särskilt sätt sä att en tredimensionell struktur erhålls  (fi9_3)• Tjugo olika slag av aminosyror används. Ett medelstort protein innehåller 300 -500 aminosyremolekyler. Dessa kommer till cellen med näringsämnen utifrån eller bildas i cellen genom dess egna kemiska processer. Proteinerna kan indelas i två huvudgrupper, en omfattande de proteiner som används som byggnadsmaterial i cellen och en omfattande de proteiner vilka fungerar som kemiska katalysatorer i organisrrimaskineriet och kallas enzymer. Mot varje aminosyremolekyl i ett protein svarar en basföljd om tre baser i vederbörande strukturgen. Denna basföljd kallas kodord eller kodon. Om ett protein innehåller ett hundra aminosyremolekyler finns det alltså ett hundra kodoner eller tre hundra baser i strukturgenen.

Förutom strukturgener finns gener vilka kallas regulatorgener och operatorgener och som styr strukturgenernas aktivitet sa att organismen byggs upp på rätt sätt och fungerar planenligt. En operatorgen med tillhörande en eller flera strukturgener bildar en funktionell enhet som kallas operon.

Baserna och deras ordningsföljd utgör det som brukar kallas den genetiska koden. Antalet baser i en gen blir givetvis större ju mer komplicerad genens uppgift är. Regulator- och operatorgenerna kan ha upp till 10 000 baser. Pä samma sätt blir antalet gener allt större ju mer komplicerad organism det är fråga om. En människas DNA antas ha 40 000 -50 000 gener medan en bakteries bara har något tusental. Hela det genbatteri som en organism förfogar över betecknas som dess genom. Olika gener i genomet tas i anspråk beroende på vilken typ av cell, en hudcell, en muskelcell, en blodcell, en nervcell etc. som genomet verkar i. De gener i on cell som inte skall tas i an::;.råk för just den c-;U-lens uppgifter sätts ur funkt;on av härför avsedaa regulatorgener med hjälp av enzymer, s k represtor-enzymer. .ä detta sätt selekteras och specialiseras genomet i en cell under dess funktionsfas till

Prop. 1979/80:10

39

AcNH

1 ig. 3. F,n/ymct karb(iaiih;.dra frän människa, schematiskt återgivet. Detta en/ym katalyserar koldioxidens förening med välten till kolsyra och omvänt (f"O,-fH..0.: H.CO,). Varje molekyl karboan hydras katalyserar ea I milj sådana reaktioner per sekund. Pilarna \ isar aminosyrornas sträckning. Cylindrarna anger att aminosyrorna där går i spiral. Enzymetsaktiva centrum innehåller en /inkatom och ar markerat med ett klot. (Bild, Wallcnberglaboraloriet, Uppsala Universitet).

Prop. 1979/80:10 40

just de funktioner som cellen ifråga har att svara för.

Hos prokaryoter och lägre eukaryoter används större delen av DNA för kodning av proteiner. Men hos exempelvis bananflugan är det endast 5 procent av det totala DNA som har denna funktion och hos människan förmodligen ännu mindre. Den stora mängden av frän proteinsynpunkt tyst DNA hos eukaryoterna kan förefalla förbryllande. Det står dock klart att dessa organismer med deras väl utvecklade arbetsfördelning hos cellerna mäste ha koder för regleringsmekanismer av mycket invecklade slag i sitt DNA vilka t ex bestämmer när mångfalden av olika gener med vitt skilda funktioner skall avge sin information sä att exempelvis det komplicerade förlopp som fosterutvecklingen utgör sker harmoniskt. De olika celltyperna, nervceller, muskelceller, synceller etc, måste utvecklas på rätt ställe, vid rätt tidpunkt och i rätt mängd. Härför krävs invecklade programsystem som det behövs mängder av gener för att bygga upp.

2.2      KROMOSOMER OCH CELLDELNING

Det DNA, som finns i en eukaryot cell och som utgör organismens genom, är fördelat pä en eller flera dubbelspiraler. Under cellens funktionsfas är dessa utspridda i cellkärnan och svåra att iaktta även i elektronmikroskop. Inför cellens delning förtätas DNA-materialet genom kontraktion och veckning och bildar tillsammans med proteiner de strukturer som kallas kromosomer. Antalet kromosomer skiftar från art till art, merendels ligger det mellan 20 och 40. Människan har 46.

Eukaryoterna har i sina kroppsceller en dubbel uppsättning av genom. Man säger därför hellre att män-.niskan har 2 x 23 kromosomer - en uppsättning om 23 kromosomer från varje förälder. Celler med sådan kromosomuppsättning sägs vara diploida. Kromosomer-na från de båda föräldrarna är parvis lika (homologa) Ibland är det möjligt att direkt identifiera olika kromosompar hos en art. Hos människan är det exempelvis relativt lätt att sär?.kilja det kromosompar (XX el XY) som bestämmer köroi. Eukaryoternas könsceller (gamcterna) har däremot enkel kromosomuppsättning. De är haploida. Eukaryoternas könliga fortplantning sker genom att tvä gameter från olika

Prop. 1979/80:10

kön förenas och sammansmälter till en cell som kallas zygot. Norraalt är zygoten identisk med den befruktade äggcellen. Hos människan finns i äggceller och spermier vardera 23 kromosomer. I zygoten återställs det diploida talet (46).

Hos prokaryoterna förhäller det sig annorlunda. Bakterier och virus har en enda kromosom- DNA-molekyl. De är haploida. Hos flertalet bakteriearter, bl a hos stammar av den vanliga tarmbakterien, Escheri-chia coli (E.coli), kan emellertid dessutom finnas en eller flera små slingor av cirkulära DNA-moleky-ler, vilka kallas plasmider. De representerar dock mindre än 1 % av cellens totala DNA. Bakterierna bildar inga gameter men har ansatser till könlig fortplantning.

Celldelning innebär bl a att den uppgift som genomet haft under cellens funktionsfas, nämligen att styra proteinsyntesen, tillfälligt tonas ner. I stället genomför genomet nu sin andra huvuduppgift nämligen att föra minnesbanken vidare till nästa cellgeneration.

Kroppscellernas delning (mitos) innebär att cellkärnan delar sig och att varje kromosom delar sig på längden (replikation) i två dotterkromoscmer (kromatider). Dessa skils från varandra och går till var sin dotterkärna. Samtidigt har hela cellen delat sig i två dotterceller som nu får var sin av dessa kärnor. Kromosomerna överger nu sin sammanpackade form för att under dottercellernas funktionstid fullgöra sina syntetiserande o a uppgifter. Dessa har pä detta sätt gått i arv. Mitosen innebär att varje dottercell blir en exakt kopia av modercellen. Den första mitosen hos en individ inträffar när zygoten delar sig.

Vid bildning av gameterna skall antalet kromosomer i de diploida modercellerna reduceras till hälften. Denna delning kallas därför reduktionsdelning (meios) Varje kromosomslag i de diploida cellerna är representerat av två homologa kromosomer. Vid meiosen lägger sig dessa cvä och tvä vid varandra så att man får ett antal par med homologa kromosomer-. I varje sådant par härstammar den ena kromosomen från modern, den andra från fadern. Kromosomerna skiljs sedan från varandra och går till var sin dotterkärna och dottercell. Resultatet blir celler som endast innehåller en representant för varje kromosompar. Frän dessa celler bildas sedan gameterna som alltså är haploida.

Prop. 1979/80:10 42

Den halvering av den dubbla kromosorauppsättningen som sker under meiosen tillgår så att kromosomerna i varje par fördelas slumpmässigt till dottercellerna. Kromosomerna från föräldrarna kommer därför att omkombineras till nästa generation.

Vid meiosen byter vanligtvis homologa kromosomer som parat sig också segment med varandra. Detta kallas överkorsning eller crossing över och räknas också in under begreppet omkombination. Det är i allmänhet på dylikt utbyte av genmaterial vid meiosen som man syftar när man använder denna term.

En plötslig kemisk eller strukturell förändring av generna eller kromosomerna som ej beror på omkombination av gener kan inträffa. Sädana förändringar eller mutationer utgör materialet för evolutionen i de fall dessa förändringar när könscellerna och därmed kan föras vidare till nästa generation. Mutationer kan även framkallas med fysiska (exempelvis strålning) och kemiska medel.

Flertalet mutationer är menliga eller värdelösa för individen och arten. De elimineras genom vad som brukar kallas det naturliga urvalet. Detta sörjer också för att de för individen och grupper av individer positiva eller ändamålsenligt mutationerna behålls och befästs, varigenom artens utveckling befordras. Mutation, omkombination och det naturliga urvalet är de mekanismer som ligger bakom den biologiska variationen och artrikedomen.

Mutationer och omkombinationer träffar ytterst generna, dvs segment i DNA-molekylen, och ärvs. Då man säger att DNA är en ärftlighetsmolekyl och kallar generna för arvsanlag undanskyms emellertid det viktiga förhållandet att DNA-molekylen och dess gener visserligen representerar artens minnesbank men att uppgifterna inte stannar vid att föra dess data vidare från generation till generation utan att generna också har till uppgift att av en zygot bygga upp en ny individ och att sätta alla övriga handlingsprogram i verket. Ord som ärftlighetsmolekyl och arvsanlag förmedlar en alltför ensidig bild av DNA-molekylen och dess gener.

Prop. 1979/80:10 43

2.3      DNA OCH PROTEINSYNTESEN

I syntesen eller framställningen av ett visst protein deltar en bestämd gen i cellkärnans DNA samt ribosomerna, vilka är RNA-rika korn som finns i cytoplasman. Genen ifräga styr inte proteinsyntesen i ribosomerna direkt. I stället är det en speciell RNA som tjänstgör som budbärare mellan DNA och ribosomerna .

Det program som finns kodat i den aktuella genen omskrivs (transkriberas) i RNA-form. Endast den ena nukleotidked]an i DNA deltar i denna process. Valet av kedja är utomordentligt viktigt eftersom basernas ordningsföljd ju inte är densamma i de båda kedjorna. Felaktigt val av DNA-kedja skulle ge RNA felaktiga instruktioner att överföra till ribosomerna där protcinframställningen sker och därmed ge cellen fel proteiner. Mekanismen bakom kedjevalet är okänd. Den DNA-kedja som inte deltar i transkriptionen antas närmast ha till uppgift att finnas till hands för replikation av DNA och reparation av brott och skador.

Transkriptionen omfattar endast den del av DNA-ked-jan som innehåller det program som behövs för ändamålet. Vilka aminosyror som skall infogas i ett protein och i vilken ordning det skall ske bestäms av-genens kodoner. Till programmet för framställning av ett protein hör inte bara kodonerna för valet och ordningsföljden av aminosyrorna utan även informationssekvenser som anger när framställningen skall börja och sluta och för vad som i övrigt behövs för att genomföra syntesen.

RNA uppträder i olika former. Det RNA som förmedlar ett proteinprogram från DNA till ribosomerna kallas budbärar-RNA (eng messenger RNA eller mRNA). Det RNA som hämtar upp de aminosyror som finns prefabricerade i cellens cytoplasma och för dem till ribosomerna för proteinsyntesen kallas transport-RNA (eng transfer RNA, tRNA). I syntesarbetet medverkar också ett flertal enzymer. Det är t ex ett enzym och inte tRNA som söker upp och känner igen de rätta aminosyrorna och kopplar dem till tRNA för vidare transport till ribosomerna. Hastigheten och noggrannheten i proteinsyntesen beror därför till stor del på hur effektivt detta enzym verkar.

Prop. 1979/80:10 44

Om ett bastecken ändras i en av en gens kodoner eller basernas ordningsföljd ändras genom mutationer fortplantas ändringen via mRNA till proteinbildningen och leder till att en annan aminosyra eller ingen aminosyra alls kommer in på viss plats i den fabricerade proteinmolekylen. Detta i sin tur yttrar sig i regel i att proteinet inte fungerar som förut och i en ändrad egenskap hos cellen. Många gånger innebär sådana mutationer att den nya programtexten blir omöjlig för ribosomerna att sätta i verket med svåra störningar i cellens aktiviteter och stundom dödlighet som följd. Bildningen av protein betecknar slutfasen när det gäller att sätta DNA:s proteinprogram i verket. Eftersom proteinsammansättningen är avgörande för den levande organismens egenskaper,struktur och funktioner är kunskaper om förloppet DNA-RNA-Protein av grundläggande biologisk betydelse.

2.4      ÖVERFÖRING AV DNA HOS BAKTERIER OCH VIRUS

Bakterier och virus är särskilt väl lämpade för undersökningar av geners byggnad och egenskaper. De är lättare att hantera i laboratoriet än växter och djur. De förökar sig mycket hastigt vilket gör att förändringar i generna snabbt kommer till uttryck och att stora mängder undersökningsmaterial lätt blir tillgängligt. Det förhållandet att de har en enda kromosom (och inte en dubbel uppsättning som hos flercelliga organismer) gör att förändring i generna direkt återverkar på cellens egenskaper och inte döljs av den andra kromosomen. Härtill kommer att bakterier och virus använder sig av speciella metoder för överföring av DNA, vilka kan utnyttjas inom hybrid-DNA-tekniken.

Inom klassen bakterier (Bacterias) finns ett flertal ordningar och inom dem olika familjer. En familj (Bacillaceae) rymmer de stavformiga "bacillerna". En del av dessa, t ex Bacillus subtilis, är talrika i jord, där de medverkar i nedbrytningen av organiskt material,en del är patogena t ex stel-krampsbaciilen. Till en annan familj (Enterobacte-riaceae) hör den vanliga tarmbakterien, E.coli.

Bakterier kan ha gener som bär på motståndskraft mot antibiotika. Plasmider innehåller delar av den informationen.

Prop. 1979/80:10 45

r.e kan vidare ha igenskapon att överföras från en bakterie till en annan, om bakterierna koiamer i kontakt med varandra. Det sker genom ett förlopp som kan liknas vid en dockning. En enzym tar hål på cellväggarna vid kontaktstället och de två bakterierna förbinds med varandra genom en tunnel. Plasmiden klipps av sa att den bildar en tråd vilken därefter via tunneln  förflyttar sig  över till den andra bakterien, där den återtar sin ursprungliga cirkulära form. Förbindelsen mellan de två cellerna bryts sedan. Den mottagande bak torioceIlen innehåller nu sitt ursprungliga DNA plus det främmande DNA som tagit sig in. Om detta DNA accepteras av cellen, så har den fått nägon eller några nya egenskaper som den tidigare saknade och dessa går sedan i arv. Innehöll plasmiden e.xempolvis gener som ger resistens mot ett visst antibiotikum visar det sig genom att den mottagande bakteriens avkomma kan växa pä substrat som innehåller detta antibiotikum.

Vissa plasmider kan dra med sig en bit av den egna bakteriocellens kromosom-DNA till den andra bakterien. Den överförda biten kromosom-DNA kan då byggas in i mottagarens kromosom-DNA. Också plasmidens DNA kan l.iycigas in i mottagarens kromosom-DNA. Överföringen av kromosom-DNA har vissa likheter med befruktning och bakterierna kallas i detta saramanhang för han- och hon-celler.

När DNA överförs frän en bakterie till en annan sägs bakterierna konjugera. Plasmider som kan förflytta sig över till en annan bakterie kallas kon-jugativa. En plasmid kan förlora denna egenskap genom mutation och bli nonkonjugativ.

Vilken roll plasmidöverföringen  har spelat i bakteriernas utveckling är okänt. De vanliga bakterierna har emellertid förblivit så intakta över det enorma antal bakteriegenerationer som existerat sedan man började studera dem vetenskapligt att det lett till antagandet att denna företeelse knappast kan ha spelat någon avgörande roll i deras utveckling.

Då en bakterie upplöses och dör frigörs fragment [rån dess DNA till don omgivande miljön. Under vissa betingelser kan dessa DNA-fragment och därmed germiaterial tas om hand av en annan bakterie och byggas in i dess DNA. När detta sedan replikeras, bildas celler som innehåller den främmande genen. Även gener från andra organismer än bakterier kan n.'> detta sätt inkorporeras i bakterie-DNA. Detta

Prop.  1979/80:10 46

kallas transformation.

Ett virus består av en DNA-molekyl eller en RNA-molekyl inslagen i ett proteinhölje (kapsid). Höljet skiftar i utseende med virustypen. Virus är parasiter på bakterier och andra organismers celler. I dot förra fallet kallas de baktcriofäger eller bara fager. På E.coli kan flera olika fager parasitera. En av dem heter lambda. Proteinhöljet hrjs denna har både till formen och funktionen påtagliga likheter med en injektionsspruta men en sådan av storleken ett par tiotusendels mm. Nukleinsyran hos lambda är DNA.

Virus måste ta sig in i en levande cell för att kunna föröka sig. Det saknar nämligen egna ribosomer och kan därför inte själv tillverka sitt proteinhölje och sina enzymer. En bakteriofag av lambda-typ gör med hjälp av ett enzym hål i bakterieväggen och injicerar genom detta sitt DNA. Detta stänger av bakteriens eget syntesmaskineri, som nu ut7 nyttjas för syntes av nya viruspartiklar. Virus-DNA replikeras snabbt i ett stort antal kopior. mRNA tillverkas och ger bakteriens ribosomer instruktion om tillverkning av de proteiner som skall ingå i kapsiden och av det celIväggsnedbrytände enzym som fagen behöver. Proteinerna sarrmanfogas till kap-sider och dessa laddas med kopior av virus-DNA. När ett stort antal nya lambda-fager ligger färdiga i bakteriekroppen spricker cellväggen upp och fagerna frigörs för infektion av nya colibakterier (lysis) .

Själva infektionsförloppet ger inte bara upphov till nya fager. Virus-DNA-molekylerna kan innan de kapslas in byta gener med varandra (omkombineras). Därför är de fager som lämnar bakteriecellen inte alltid identiska med den eller dem som infekterade cellen. Virus-DNA kan också förändras genom mutationer. Ibland händer det- med en frekvens mindre än 1 på miljonen -  att gener från bakteriens kromosom-DNA kommer in i kapsiden istället för eller tillsammans med virus-DNA. En fag med sådan DNA-laddning fungerar dåligt men lyckas ibland injicera sina bakteriegener i en annan bakterie. Genmaterialet inlemmas dä i mottagarens kromosom-DNA. En sådan överföring av bakteriegener kallas transduktion.

Virus-DNA kan i likhet med plasmid-DNA inkorporeras i bakteriekromosom-DNA och ärvas av de bakterieceller som uppkommer genom delning av bakeriecellen i fräga. Detta inbyggda virus-DNA kallas £rofag och

Prop. 1979/80:10 47

bakterierna som bär det sägs vara lysogena. Profa-gen kan förhålla sig pas;jiv och länge vara ofarlig för att plötsligt - om de yttre betingelserna ändras - frigöra sig frän bakterie-kromosom-DNA, ta över styrningen av cellen, föröka sig och slvitligen spränga (lysera) bakterien. Inte utan skäl har pro-fagen liknats vid en helvetesmaskin inplacerad i bakteriekroppen. Profagen kan dock uttrycka även annan information i bakteriecellen. Exempelvis sker bildningen av difteritoxin pä grundval av information frän en bakteriofag, som infekterat difteri-bakterien.

2.5       HYBRID-DNA-TEKNIKEN

Bakterier, bland dem E.coli, har utvecklat ett speciellt försvar mot virusangrepp. De framställer helt enkelt ett enzym som sönderdelar (klipper) virus-DNA i bitar som sedan kan oskadliggöras. Upptäckten av dessa enzymer gav förklaringen till varför fager som sökte sig till vissa stammar av E.coli blev hämmade (eng restricted) i sin tillväxt. Enzymerna fick beteckningen restriktionsenzymer. Ett hundratal är numera kända och isolerade. Ett restriktionsenzym kan känna igen och uppsöka en viss för enzymet specifik sekvens om 4 - 10 baser i en nukleotidkedja. Där görs sedan klippet. Ett restriktionsenzym skulle kunna bli förödande för den egna DNA-molekylen. Denna har emellertid utvecklat en metod att skydda sig. Den blockerar de ställen på sig själv som ligger i farozonen.

Ett av restriktionsenzymerna (ECo Rl) uppsöker en sekvens om fyra nukleotider i DNA-molekylen, vilken återkonmier med ojämna mellanrum och återges i fi3_4. Kedjorna klipps då inte rakt av utan den ena blir något längre än den andra. Det uppstår s k komplementära ändstycken. Dessa har stor benägenhet att till sig binda nya nukleotider enligt reglerna för basparning. Man talar om "sticky ends", klibbiga ändar, kardborreband o d för att åskådliggöra detta förhållande. Komplementärmodellen används i hybrid-DNA-tekniken för att foga in ett främmande DNA-segment i en befintlig DNA-molekyl. En sådan infog-ning kräver dock medverkan av ytterligare ett enzym benämnt ligas. Dess naturliga uppgift är att laga brott som uppkommer i DNA-molekylen. Ligas verkar på själva skelettet i DNA-molekylen, dvs kemiskt på bindningarna mellan fosfat och socker.

Prop.  1979/80:10

48

O A 6 <

Behandling med restriktionsenzym (ECO Rl)

ger

'\ ö

och

"©""

Fig. 4. Restriklionsen/ymen känner igen vissa lägen på DN.A-molekylen och klipper därav den. Etl enzym t ECORI) identifierar den symmetri s(im åskådliggörs i figuren om man utgår från mitten. Klippen görs mellan G och A vilket resullerar i sk komplcmcniara andslycken som ».edan kan användas vid infogning av främmande DNA-segment.

Prop. 1979/80:10 49

Vid tillämpning av hybrid-DNA-tekniken behövs tre medverkande, nämligen en givare, en bärare (vektor) och en värd (mottagare). Det som ges, bärs och mottas är DNA-segment. Givare kan i princip vilken organism som helst vara. Som bärare (vektorer) kan användas plasmid-DNA eller virus-DNA. I det senare fallet används ofta beteckningen vektor för hela viruspartikeln dvs för kapsid -t DNA. Vektorbegreppet är därför inte alltid entydigt.

När plasmid-DNA och bakteriofag-DNA används som vektorer är en bakteriecell värd. Oftast används en försvagad stam av E.coli benämnd K 12. Används celler i cellkultur som mottagare är virus-DNA den enda möjliga vektorn.

Hybrid-DNA-tekniken innebär i korthet följande (|i3_5).

1.       DNA isoleras frän givarorganismen och sönderdelas (klipps) med hjälp av ett eller flera restriktionsenzymer. En bakteries plasmid-DNA eller ett virus-DNA isoleras och klipps med samma enzym eller delas pä fysikalisk väg, exempelvis med ultraljud.

2.       Segment som erhållits vid klippningen av givarens DNA sammanfogas in vitro, d v s i provrör eller liknande, genom ligas med det klippta plasmid-DNA eller virus-DNA och bildar dä tillsammans med detta vad man kallar hybrid-DNA.

3.       Vektorns DNA som nu är hybrid-DNA införs i den cell som utvalts som värdcell.

4.   I värdcellen förökas hybrid-DNA genom replika
tion. När vektorn är en plasmid kan förökningen ske
antingen i anslutning till bakteriecellens delning,
varvid hybrid-DNA distribueras till dottercellerna,
eller självständigt i bakteriecellen och där ge upp
hov till något tusental kopior. Celler som uppkom
mer genom delning av en och samma ursprungscell är
identiskt lika och bildar vad man kallar en klon.
Hybrid-DNA-tekniken ger stora upplagor av identiskt
lika hybrid-DNA. Den innebär alltså en kloning av
molekyler eller molekylfragment (molekylär kloning) .

5.   Under vissa förutsättningar kan de främmande
generna i hybrid-DNA omsätta sina proteinprogram i
bakteriecellen (genexpression). Härför krävs da

bl a att cellens ribosomer, enzymuppsättning och

4 Riksdagen 1979/80. 1 saml Nr 10

Prop. 1979/80:10

50

>

E o (A 0 E 0 L-

»-S

<

Prop. 1979/80:10 51

maskineri i övrigt svarar på genernas programsignaler. Om allt klaffar kommer bakteriecellerna att arbeta som fabriker för proteinframställning.

Av särskilt intresse för forskningen är att isolera en enskild gen och identifiera dess funktioner. Ett par alternativa tillvägagångssätt finns.

1.     Man sönderdelar allt DNA frän en givarorganism
utan urskillning med hjälp av restriktionsenzym.
När försök görs pä detta sätt talar man om shotgun-
försök, hagelbösseförsök. Sådana svärmklipp pa en
däggdjurscells DNA ger hundratusentals DNA-segment
som kan sammanfogas med en vektors DNA. Av lättför
ståeliga skäl kan dock endast en slumpvis utvald
del av alla dessa tas om hand. I odlingar kan bak
teriekulturer med olika hybrid-DNA identifieras,
isoleras och klonas. I sälunda renframställt hybrid-
DNA kan sedan nukleotidernas ordningsföljd utrönas
med olika metoder. På detta sätt erhålls en samling
gener vilkas kemiska sammansättning är känd. Under
sökningen kan sedan gä vidare genom nya försök till
utrönande också av dessa geners funktioner.

Vid shotgunförsöken bildas ett mycket stort antal hybrid-DNA-molekyler med okända egenskaper. De kan innehålla t ex profager eller toxinbildande (giftbildande) gener. Dessa var kanske under kontroll i givarcellen genom andra gener men vid överföringen till vektor-DNA kan kontrollen ha gått förlorad och deras latenta egenskaper komma till uttryck.

2.         Chansen att via shotgunförsök hitta en bestämd gen, exempelvis den som innehåller koden för insulinproduktionen hos människan,  kan vara försvinnande liten med hänsyn till det oerhört stora antal gener som DNA-molekylen hos människan innehåller. Andra metoder måste därför tillgripas om någon utsikt till framgång skall finnas. Organ som producerar stora mängder av ett visst protein, t ex bukspottkörteln som ger insulin, är i sina celler rikligt försedda med mRNA som innehåller koderna för det ifrågavarande proteinet. Med hjälp av ett enzym (omvänt transkriptas) kan man balclänges från mRNA få fram motsvarande DNA-koder. Pa detta sätt skulle man kunna få fram DNA-koderna (=genen) för insulin.

3.         Det är numera också möjligt att i laboratoriet pä konstlad väg bygga en funktionsduglig gen. Även denna väg är möjlig för framställning t ex av insulin. Man känner nämligen insulinets kemiska struk-

Prop. 1979/80:10 52

tur och därmed de aminosyror som ingår och ordningsföljden mellan dem. Kodonerna är därmed givna och kan syntetiseras till nukleotidsträngar i laboratoriet för att sedan överföras till lämplig vektor och värd.

En plasmid är en mycket liten del av colibakteri-ens totala DNA-innehåll, som beräknas till ca 5 milj nukleotider. Den del av plasmiden som utgörs av givar-DNA är ca 1 000 - 10 000 nukleotider. Det motsvarar ca 0,2 - 2 o/oo av hela DNA-innehållet. Man kan jämföra det senare med ett magnetband på lo m i vilket fogas in en bit på 2 - 20 mm från ett.annat band. Liknande jämförelse kan göras i fräga om hybrid-DNA i en virusvektor.

En hybrid är i biologisk mening varje individ som uppkommer ur en zygot. Hybriden är m a o en korsningsprodukt sora består av lika delar DNA från givare och mottagare. Beteckningen hybrid-organism pä den mottagande coli-bakterien hos vilken givarandelen av DNA kan räknas i promille är mot den bakgrunden inadekvat. Den förändring det är fråga om hos den mottagande bakterien är i själva verket em mutation, d v s en förändring av geninnehållet, framkallad genom infogning av främmande nukleotid-sekvenser. Även beteckningen hybrid-DNA är mindre lyckad. Det engelska uttrycket recombinant (omkom-binerad) DNA är mer träffande men måste då skiljas från den omkombination av kromosomer och gener som sker vid meiosen. Härtill kommer att inte bara DNA utan även RNA kan ingå. Med hybrid-DNA-tekniken går det inte att framställa hybrider i biologisk mening. Tekniken går i stället ut pä att dela upp det DNA som finns hos en redan existerande hybrid som ju givarens DNA egentligen är, i segment,  nukleotid-stycken eller gener, och inlemma dessa i en DNA-miljö där de normalt inte hör hemma och annars inte skulle komma i kontakt med.

Prop. 1979/80:10 53

2.6       TILLÄMPNINGSOMRÅDEN FÖR HYBRID-DNA-TEKNIKEN 2.6.1    BIOLOGISK GRUNDFORSKNING

Den grundläggande genetiken och angränsande vetenskaper arbetar med genernas struktur och funktion. En svårighet har varit att isolera bestämda gener och fä fram dem i tillräckligt  stora mängder för analys. Hybrid-DNA-tekniken kan förbättra möjligheterna avsevärt i detta avseende. En bestämd gen kan nu förhållandevis enkelt massframställas i identiskt lika exemplar. Därtill kommer att en bestämd gen med hybrid-DNA-teknikens hjälp kan testas med avseende t ex på sitt program för proteinsyntes och för reglering och kontroll av cellfunktioner. Båda dessa förhållanden öppnar helt nya möjligheter att studera generna och deras program hos olika organismer. De förhållandevis enkla genomen hos virus och bak terier har hittills med framgång studerats med metoder av annat slag. Den nya tekniken innebär dock en betydande effektivisering av analysarbetet.

Generna hos växter och djur är samlade i kromosomerna i cellkärnan. Genetiskt material finns i ringa mängd även i cytoplasman. Kromosomernas komplicerade struktur har hittills trotsat alla försök att ta ut enskilda gener för detaljanalys utanför organismen. Restriktionsenzymerna gör det möjligt att klippa upp kromosomerna och frigöra och isolera enskilda gener för sådan analys. Det gäller även generna i cytoplasman.

Tekniken ger en nyckel till att studera olika organismers genetiska program och koder och därmed till förståelsen av de grundläggande livsprocesserna. Dess betydelse är given inom de vetenskaper som studerar dessa, exempelvis molekylär genetik, mikrobiologisk genetik, virologi, bakteriologi, biokemi, cellbiologi, histologi, embryologi och immunologi .

2.6.2    TILLÄMPAD BIOLOGISK FORSKNING

Hybrid-DNA-tekniken kan förväntas få tillämpningar i huvudsak inom medicin, veterinärmedicin, husdjursförädling och växtförädling.

Prop. 1979/80:10 54

2.6.3     TILLÄMPAD MEDICINSK FORSKNING

Det är för närvarande inte möjligt att ge någon mera täckande bild av hybrid-DNA-teknikens möjliga användning inom tillämpad medicinsk forskning. Nedan ges några exempel där den pä lång eller mycket läng sikt torde ha en stor utvecklingspotential. Exemplen grundar sig på att tekniken är inriktad på företeelser som rör gener

bakterier och virus proteinsyntes

och att den därvid kan få användning inom de delar av tillämpad medicinsk forskning som sysslar med genetiska sjukdomar infektionssjukdomar

vissa övriga sjukdomar som troligen orsakas av brister i kontroll- och reglersystem (t ex diabetes och cancer), immunologiska sjukdomar m fl.

Därtill kommer teknikens användning inom läkemedelsforskningen .

5SQSti§!Sä_§iulsdomar

Ärftliga eller genetiska sjukdomar uppgår f n till ca 2 000. Omkring 5 % av alla barn som föds idag har en sjukdom, defekt eller utvecklingsstörning som helt eller delvis orsakas av genetiska faktorer. De genetiska sjukdomarna utgör ett stort kvalitativt och kvantitavit medicinskt prob.iem.

Normalt förknippar man mod ärftlig sjukdom en bestämd genetisk defekt sox yttrar sig redan hos det nyfödda barnet. Den kan bestä i avvikelser i kroriio-somtal (vi.d mongolism har vederbörande 47 kromosomer i stället för 46), : strukturella kromosomför-ändringa'- av olika slag eller i att en eller flera gener i:ite fungerfi: som de skall ( t ex vissa blcd-sjukdomar) . Det finns emelllertid ärftligt betingade sjukdomai- soin utlöses .''örst senare i livet. Den genetiska bakgrunden har endast kunnat beskrivas i detalj i en del av alla Jo sjukdomar som man vet orsakas av genetiska iak..orer. Ett exempel på sjukdomar vilkas orsaker ännu inte är klarlagda är de s k HLA-anknuta s jukdoiriarna .

I vissa fall har man kunnat visa att den ärftliga defekten härrör frän enkla mutationer i gener som

Prop. 1979/80:10 55

innehåller koden för vissa enzymer eller andra proteiner. Till denna typ av sjukdomar hör de s k tha-lassämierna. De är blodsjukdomar som förekominer framför allt hos befolkningen i medelhavsområdet. De medför upplösning av blodkropparna och leder till döden. Orsaken är att fel uppstått vid syntesen av det protein som utgör blodfärgämnet (hemo-globin). Hemoglobin består av aminosyrekedjor av två slag, s k alfa- och betaglobiner. En form av sjukdomen beror på att beta-globin inte framställts trots att en normal gen för beta-globin finns. Något hinder har uppstått vid framställningen av m-RNA eller vid dess översättning till beta-globin. Hybrid-DNA-tekniken, som gör det möjligt att detalj-studera enskilda gener och syntesförlopp skulle kunna ge kunskaper om den molekylära bakgrunden till sjukdomar som denna. Först därmed skapas förutsättningar för adekvat behandling av sjukdomen i fråga.

Människans kromosompar nr 6 innehåller gener som ger ökad risk för att utveckla vissa sjukdomar. Det område  av de båda kromosomerna som innehåller dessa gener benämns HLA (Human Leucocyte antigens group A). Listan över sjukdomar som har anknytning till HLA-regionen är lång och innehåller bl a reu-matologiska, dermatologiska och neurologiska sjukdomar. Som exempel kan nämnas ledgångsreumatism, psoriasis, tidigt debuterande insulinkrävande diabetes och multipel skleros. Utlösningen av dessa sjukdomar skulle t ex kunna följa på virus- eller bakterieinfektioner.

Genom ett detaljerat studium av enskilda gener i kromosom nr 6 - och ev samverkande gener på andra ställen i genomet - öppnas möjligheter att kartlägga mekanismerna bakom dessa och andra sjukdomar. Därigenom ökar förutsättningarna för en framgångsrik behandling även av  denna grupp av ärftliga sjukdomar.

Kartläggning av generna hos patogena virus och bakterier ger bättre möjlighet till förståelse av bakterie- och virussjukdomars uppkomst och därmed till bekämpning av de sjukdomar som de ger upphov till.

Analyser av mekanismerna bakom antibiotikaresistensen bör ge liknande möjligheter.

Prop. 1979/80:10 56

Hybrid-DNA-tekniken kan innebära en metod att under betydligt mera riskfria förhållanden än för närvarande studera biologin hos högpatogena virus.

yi§§§_2YEi25_§iy!SÉ9n}äE

Många sjukdomar, exempelvis vissa former av diabetes och cancer kan bero på brister i de mekanismer som styr och kontrollerar proteinsyntesen. Detta torde även gälla olika former av missbildningar. Den medicinska forskningen på dessa områden har i hybrid-DNA-tekniken en metod med stora utvecklingsmöjligheter.

Hos ryggradsdjuren inkl människan finns skyddsmekanismer mot främmande dvs icke-kroppsegna ämnen. Det är mekanismerna för immunitet, ibland kallade immunreaktioner eller immunförsvar, genom vilka kroppen söker oskadliggöra allt som den uppfattar som främmande, det må komma utifrån miljön eller inifrån den själv. Det främmande ämnet eller strukturen (antigenen) utlöser bildningen av ett speciellt protein (antikropp) som oskadliggör antigenen ifråga. De s k gammaglobulinerna är exempel pä antikroppar. Fel eller misstag kan uppstä i immunreaktionerna och ge obehagliga eller ödesdigra följder för individen, överkänslighetsreaktioner (allergier) och autoimmunitet (reaktion riktad mot kroppens egna vävnader)är exempel härpå.

Hybrid-DNA-tekniken kan innebära en verksam metod för detaljstudier av hur antikroppsbildning och antigenbildning sker.

läkemedelsforskning

För läkemedelsforskningen kan tekniken erbjuda möjligheter bl a till framställning av substanser (enzymer, hormoner, antikroppar etc) som kroppen själv producerar men i mycket små mängder och som därför f n är svåra att isolera och testa med avseende på sina fysiologiska verkningar. De är ofta dessutom alltför komplicerade i sin kemiska struktur för att kunna syntetiseras i laboratoriet.

Prop.  1979/80:10 57

2.6.4    INDUSTRIELL TILLÄMPNING AV FORSKNINGSRESULTATEN

Hybrid-DNA-tekniken rymmer möjligheter att i industriell skala framställa läkemedel och andra substanser av farmakologisk och medicinsk betydelse. Fabriker i vilka lättodlade mikroorganismer av olika slag producerar enzymer, hormoner, vacciner, antikroppar, antibiotika och andra substanser kan ge billiga och för den mänskliga organismen skräddarsydda produkter. Exploateringen av tekniken har redan börjat och en intensiv utveckling kan förutses. Som exempel kan nämnas framställningen av somatos-tatin och insulin, där tillverkning i industriell skala tycks kunna realiseras inom en nära framtid.

Somatostatin är ett hormon som i mycket små mängder bildas i mellanhjärnan. Det 3r uppbyggt av 14 aminosyror och har stor spridning i organismen. Ämnet verkar hämma sekretionen av bl a insulin och vissa andra hormoner. En amerikansk firma (Genentech) har i samarbete med vetenskapliga institutioner utvecklat tekniken för framställning av somatostatin. Den bygger på att de gener som innehåller kodonerna för de aktuella aminosyrorna framställs på kemisk väg i laboratoriet, dvs utan att anlita levande material. Med hybrid-DNA-teknikens hjälp införs de syntetiska generna i värdbakterier och uttrycker sig där i produktion av ämnet ifråga. Bakterierna kan lätt förökas för att ge önskad storlek på produktionen. F n är förbrukningen liten eftersom ämnet främst används i forskningen för att utröna dess biologiska uppgifter. Först sedan de medicinska experimenten och utprovningarna är klara kan substansens ev användning som läkemedel och dess tillverkning i läkemedelsindustrin bli aktuell.

Insulin är ett hormon som produceras av speciella celler i bukspottkörteln. Bristande produktion av aktivt insulin medför sockersjuka (diabetes).

Insulinmolekylen innehåller från början fyra delar, nämligen en s k presektion samt A-, B- och C-kedja. För att hormonet skall bli aktivt mäste presektio-nen och C-kedjan avlägsnas. Kvar är då A- och B-kedjan som består av 20 resp 35 aminosyror. De båda kedjorna hälls samman av svavelbryggor (-S-S-bind-ningar) .

Prop. 1979/80:10 58

Läkemedlet insulin tillverkas f n av extrakt från bukspottkörtlar från bl a nötkreatur och svin. Till nackdelarna med detta insulin brukar bl a räknas att det inte är helt identiskt med människans eget och att tillgången är begränsad. Dessa nackdelar skulle man komma ifrän om insulin kunde tillverkas industriellt med hybrid-DNA-teknikens hjälp. Stora insatser har gjorts främst i USA för att i detta syfte utveckla tekniken. Även i detta fall syns det vara det amerikanska bolaget Genentech som kommit längst. Enligt rapporter (bl a New Scientist 28 sept 1978) har forskarna där lyckats framställa insulin.

Tillvägagångssättet tycks ha varit följande. Syntesen av presektionen och C-kedjan har slopats. I stället har man inriktat sig på A- och B-kedjan. Eftersom aminosyrorna och deras turordning i kedjorna är kända vet man vilka kodoner som behövs i DNA för att ge dessa strukturer. Dessa kodoner har syntetiserats. Det uppges ha tagit forskarlaget två månader för att göra genen för A-kedjan och tre månader för B-kedjan.

De båda konstgjorda generna överfördes därefter till var sina plasmider och kopplades där till den gen (lactos-operonet) som egentligen reglerar syntesen av vissa enzym som bakterien behöver för att kunna tillgodogöra sig mjölksocker (lactos) som näring. Plasmiderna överfördes till värdbakterier, en kultur för .framställning av A-kedjor och en för B-kedjor. Lactos-operonet startar syntesen av m-RNA för A-resp B-kedjan när lactos tillsätts bakteriernas näringssubstrat. A- och B-kedjor tillverkas sedan i princip så länge som det finns lactos i sub-stratet.

Samtidigt med de båda kedjorna bildas också ett enzym (betaglucosidas) vars gen normalt ligger vid lac-operonet. A- och B-kedjan har därför denna enzymmolekyl påhakad. För att lättare kunna spjälka av den från aminosyrekedjorna har forskarna mellan resp kedja och enzyramolekylen stoppat in koden för aminosyran methionin. A- och B-kedjorna innehåller därför methionin + enzymet. Genom en relativt enkel process kan A- och B-kedjorna sedan erhållas i ren form.

Därefter äterstär problemet att pä konstlad väg utanför de biologiska systemen med svavelbryggor förena de två kedjorna till en verksam insulinmolekyl. Detta har visat sig vara svårlöst, men en liten mängd insulin (1 mg) har dock framställts.

Prop. 1979/80:10 59

När bukspottkörtelns celler framställer insulin används C-kedjan för att åstadkomma den strukturering av molekylen som är nödvändig för att svavelbryggorna skall komma på rätt plats. Tanken är att i det fortsatta arbetet följa naturens exempel och även framställa C-kedjan och låta denna medverka i slutsteget av insulinsyntesen.

En forskargrupp i Boston, USA har tacklat insulinproblemet pä ett annat sätt. Från insulinproducer-ande celler i bukspottkörteln på råtta har m-RNA för s k proinsulin (molekyl av A-, B- och C-kedjor) isolerats. Med hjälp av enzymet omvänt transkriptas har motsvarande DNA-segment framställt. Dessa har överförts till E.coliK 12 och visat sig fungera, dvs framställa proinsulin. Detta tillvägagängs-sätt är i princip tillämpligt även vid framställning av humant insulin.

När det gäller möjliga framtida industriella till-lämpningar kan det ocksä nämnas att en fransk forskargrupp vid Pasteurinstitutet i Paris lyckats framställa ett protein som liknar ägg-äggvita (ovalbumin) med hjälp av hybrid-DNA-teknik. Tillvägagångssättet har inneburit att m-RNA för ovalbumin isolerats från äggledarna. Motsvarande DNA-segment har sedan framställts pä i princip samma sätt som betr insulin.

2.6.5    MEDICINSK TILLÄMPNING AV FORSKNINGSRESULTATEN

Diagnos

Diagnosen av ärftliga sjukdomar kan grundas på flera metoder. Avvikelser i kromosomernas antal, struktur och beteende kan studeras i mikroskop efter lämplig färgning av preparatet. Mongolism (47 kromosomer i kroppscellerna i stället för 46) och Klinefelters sjukdom (där könskromoscmerna är XXY stället för normala XY eller XX) är exempel pä sådan diagnos.

Genom blodprov är det möjligt att bestämma om en person har anlag eller benägenhet att utveckla nägon HLA-bunden sjukdom. Tekniken bygger på att antigenerna för de HIA-bundna sjukdomarna är kända och att den ev förekomsten av dessa antigen i personens blod bestäms. Har personen ett sådant antigen är risken större att vederbörande skall drabbas av sjukdomen ifråga än om antigenet saknas.

Prop. 1979/80:10 60

vid grava sjukdomstillstånd sora är knutna till HLA-regionen och där bäraren redan som ung löper stor risk att bli svårt invalidiserad kan fostervattenprov användas för HLA-bestämning. På detta prov kan sedan rådgivning om ev abort grundas. Via fostervattenprov kan även andra sjukdomar som inkluderar genetiska defekter diagnosticeras.

Med hybrid-DNA-teknikens hjälp torde analysen kunna göras mera detaljerad.

Det torde även bli betydligt enklare än för närvarande att göra genkartor över de kromosomer och delar av kromosomer som är säte för genetiska sjukdomar .

Normala gener som är bestämda med avseende på struktur och funktion kan användas som "standards" vid jämförelse med defekta gener och därmed som diagnostiska redskap.

Ett problem i diagnostiken av en störd eller bristande genfunktion är att bestämma till vilken kromosom genen hör. Genom cellfusion, konstgjord sammansmältning av celler från två givare till en s k hybridcell, kan en sådan bestämning göras. Vissa hybridceller visar nämligen en tendens att förlora kromosomer här de delar sig (mitos) och dessa förluster drabbar ofta endast kromosomer frän den ena givaren. En hybridcell som består av en cell från råtta och en från människa tenderar att förlora hiomankromosomerna. Detta gör det möjligt att korrelera förlusten av en sädan kromosom med en felaktig genprodukt. I idealfallet återstår efter ett antal delningar endast en humankromosom. Ora den felaktiga genprodukten (proteinet) fortfarande är kvar i cellplasman finns den defekta genen i denna kromosom. Med hybrid-DNA-teknik kan kromosomens gener sedan detaljstuderas, och den förekommande defekten lokaliseras och bestämmas i molekylära termer.

Potentialerna för hybrid-DNA-tekniken vid diagnos av ärftliga sjukdomar är stora och nya metoder kan förväntas bli utvecklade på grundval av denna teknik.

Även betr andra sjukdomar än de genetiska kan en förbättrad diagnos och prognos bli möjlig genom de ökade insikter i cellens funktioner och regleringsmekanismer på molekylär nivå som hybrid-DNA-tekniken kan ge.

Prop. 1979/80:10

Genteragi

Hybrid-DNA-tekniken öppnar ocksä möjlighet att korrigera gendefekter. Ordet genterapi används i detta sammanhang. Det innebär att skadade gener hos en individ, en zygot eller hos gameter ersätts av normala .

Genterapin skulle kunna inriktas direkt på den skadade vävnaden. I vävnadsodling är det möjligt att med virus som vektorer föra in nya och bestämda gener. Celler som inte haft nägon fungerande gen för enzymet tliymidinkinas har kunnat korrigeras på detta sätt. Härifrån är steget emellertid långt till att på liknande sätt föra in normala gener direkt i den levande kroppens vävnader och organ. Detta anses dock inte uteslutet, om man som vektor för sådana gener kan utveckla ett virus som i första hand eller enbart infekterar det organ eller den vävnad som lider av gendefekten ifräga.

En annan form av s k riktad genterapi är att ta ut den defekta vävnaden (=cellerna) frän det drabbade organet och med hybrid-DNA-teknikens hjälp i de uttagna cellerna inplantera korrekt genmaterial. Därefter skulle de botade dvs genetiskt normala cellerna kunna återinföras i patienten.

Genterapin skulle kunna inriktas pä zygoten. Ägg från människa kan tas ut från äggledarna och befruktas i provrör för att därefter inplanteras i en livmoder. I "provrörszygoten" finns teoretiskt möjligheter att påverka kromosomer och gener. I praktiken torde emellertid ingrepp i det befruktade äggets eller i gameternas kromosomer och deras oerhört känsliga mekanismer med nuvarande tekniker vara uteslutna om inte störningar eller blockeringar i embryonalutvecklingen skall uppstå. Tanken att i zygoten med hybrid-DNA-teknikens hjälp, dvs genom virusinfektion ersätta skadade gener med normala, är därför utomordentligt spekulativ. För att genomföra en genterapi av detta slag krävs inte bara en vektor som kan invadera ägget utan att skada det, den skall dessutom bland 7 miljarder (7 X 10) nukleotider hitta rätt på den sekvens som är felaktig och byta ut denna mot den medförda normala. Svårigheterna blir många gånger större ora egenskaper, som betingas av flera gener i saraverkan, exempelvis intelligens och kroppsstyrka, skall påverkas .

Prop. 1979/80:10 62

I sammanhanget bör dock nämnas ett par andra tekniker med vilkas hjälp zygoten eller det tidiga embryot kan påverkas.

Från livmodern på möss kan man operera ut zygoter som undergått ett litet antal delningar och blivit foster, små klumpar om 8-32 celler. Tvä dylika foster - som kommer frän var sin mus och har olika föräldrar - fogas samman till en cellboll som inplanteras i en tredje muslivmoder. Där utvecklas en unge som alltså kan ha fyra föräldrar (samt en fostermor) Musungen har två typer av celler, en uppsättning från vartdera embryot, dvs vartdera föräldraparet. Den är uppbyggd av en mosaik av dessa två genetiskt skilda celltyper. Dessa mosaikdjur kan i sin tur få ungar. Tekniken används främst för att studera celldifferentieringen under fosterutvecklingen .

Den andra tekniken innebär transplantation av cellkärnor. Sådan har gjorts på groda. Cellkärnan i befruktade grodägg dödas och sedan är det möjligt att i varje sådant ägg inplantera en ny kärna som tagits från kroppsceller hos en vuxen groda. Många av dessa manipulerade ägg dör omedelbart eller också dör de larver som utvecklas men vissa överlever larvstadiet och utvecklas till fullvuxna grodor. Dessa har då exakt samma genetiska uppsättning som den groda som levererade de ursprungliga cellkärnorna. Dessa grodor utgör en klon. Genetiskt är det samma sak som när en växt förökas med sticklingar. Försök av detta slag visar att åtminstone vissa kroppsceller hos den vuxna individen har alla de gener i funktionsdugliga som fanns i det befruktade ägg varifrån de härstammar. Att detta skulle gälla även för utvecklingsmässigt mera högtstående djur än groda har inte kunnat visas.

Försök av detta slag har ingett oro inför perspektivet att det med denna teknik skulle bli möjligt att klona människor.

Kärntransplantation och framställning av mosaikdjur har i sig själva inget med hybrid-DNA-tekniken att göra. Det är dock möjligt att dessa tekniker i kombination med hybrid-DNA-tekniken kan ge medicinska tillämpningar bl a inom genterapin.

Andra typer av kloning, t ex att framställa enbart delar av individer (kroppsdelar) för att ersätta förlorade eller skadade sädana, torde få räknas till de mera extrema yttringarna av spekulationerna

Prop. 1979/80:10 63

om den framtida biologins möjligheter. De förutsätter inte blott kunskaper om alla detaljer pä molekylär nivå i embyonalutvecklingen utan också att denna kan försiggå in vitro, i provröret och påverkas i en bestämd riktning.

Det förekommer ibland att fostervattenanalyser som diagnosinstrument kopplas samman med genterapi. Fostervattenanalys är främst avsedd som underlag för beslut ora abort och har för närvarande inget med genterapi att göra.

Om denna diagnosmetod kan i korthet nämnas följande. Metoden har varit bruk sedan början av 1970-talet. Genom ett fostervattenprov - tas vanligen i 16 - 17 veckan - kan man analysera dels själva vätskan dels de celler sora finns i denna och sora avstötts frän fostret. Proteinanalys, s k AFP-analys, av fostervätskan ger med stor säkerhet besked om grava missbildningar i centrala nervsystemet (ryggmärgsbråck och avsaknad av storhjärna) eller vissa andra svåra missbildningar. Biokemiska analyser av cellerna ger upplysningar om ev rubbningar i ämnesomsättningen och kromosomanalyser om avvikelser i kromosorauppsättningen. Även fostrets kön kan bestämmas vilket är av betydelse vid vissa genetiska sjukdomar. Genterapi i förevarande fall skulle innebära att den grundläggande genetiska orsaken till fosterskadan kundet åtgärdas. Metoder härför finns bara i fantasivärlden.

Som påpekats ovan under rubriken diagnos kan hybrid-DNA i framtiden innebära möjligheter till fördjupad analys betr genetiska sjukdomar och till framställning av de substanser som fattas eller är defekta och som därigenom är orsak till sjukdomen ifråga. Men det är inte genterapi.

Genterapin inrymmer sociala och etiska problem av betydande format. De teoretiska och praktiska problemen av biologisk art är ocksä synnerligen stora. Genterapins ev förverkligande syns därför ställt på en avlägsen framtid.

Läkemedel

Hybrid-DNA-tekniken ger förutsättningar för framställning av läkemedel som är kopior av de substanser kroppen själv arbetar med och som exakt kan appliceras på den molekylära felfunktion som är sjukdomens orsak. Tekniken kan därmed bidra till en ade-

Prop. 1979/80:10

64

kvatare behandling, det kan gälla säväl genetiskt betingade sjukdomar som andra.

2.6.6    ANIMALISK TILLÄMPNING

Tekniken torde närmast beröra husdjursförädling och veterinärmedicin.

Ännu tycks dock inte några mera konkreta exempel på möjliga tillämpningar ha utkristalliserat sig men vad i föregående avsnitt sagts om humanmedicinsk tillämpning är belysande här också.

2.6.7

VÄXTFÖRÄDLING

Hybrid-DNA-tekniken kommer sannolikt att pä sikt öppna helt nya vägar genom att artbarriärerna inte längre utgör en så stark gräns för rekombination. Gener kan nu hämtas mera "perifert" än tidigare och tillföras kulturväxterna. Härvid förväntas det på sikt bli möjligt att - utanför artbarriärer - överföra önskade goda anlag till växtslagsarter som ej är besläktade.

En tidigt ställd för överföra anlag för e nya vä.xtslag, t ex s är dock utomordentli överförande av det s kvävefixering hos vi prokaryoter tiil euk räckligt. Flera andr .sannolikt tiliföra.s rrriU kan etableras i 1..-. är dessutom en my skulle reducera avka

väntan var att man skall kunna n betydande kvävefixering till ädesslag. Arbeten av detta slag gt komplicerade. Enbart ett

k nif-operonet (till vilket ssa bakteries anses knuten) från aryoter är troligen inte till-a komponenter måste dessutom innan en betydande kvävefixe-

ett sädesslag. Kvävefixering-cket energikrävande process som stningen från grödan ifråga.

En mer näraliggande tillämpning är möjligheten att på sikt bygga upp en "skräddarsydd" och ärftligt stabil resistens mot sjukdomar. Det kan komma att röra sig om atc i bladen öka mängden av t ex vissa ämnen (lektiner) som hämmar parasiten eller neutraliserar verkan av dess enzym eller att öka mängden

Prop. 1979/80:10 65

av de speciella, starkt enzymblockerande ämnen (poly-fenoler) som deponeras i cellerna hos ett flertal växter. Detta avses på sikt kunna leda till en 30 %-ig ökning av världsskörden. Den siffrar motsvarar den minskning i avkastning som man antas få, om man i samma sort infört förmåga till en betydande kvävefixering. Nettoeffekten av ett sädant arbete skulle därmed teoretiskt sett kunna bli grödor med ett minimum av sjukdomsangrepp som trots att de själva fixerar det kväve de behöver ger minst oförändrad skörd.

2.6.8    ANVÄNDNING AV BAKTERIER TILL ANNAT ÄN DIREKT PROTEINFRAMSTÄLLNING

Som exempel kan nämnas nedbrytning av oljeföroreningar och avfall.

Råolja är organisk materia som inte utsatts för fullständig nedbrytning i naturen. Hade nedbrytningen fullföljts skulle den nämligen ha resulterat i koldioxid, vatten och vissa andra spjälkningsprodukter.

I rapporter och artiklar har det antytts att det skulle vara möjligt att med hybrid-DNA-teknikens hjälp utveckla bakterier som bröt ned olja och oljeprodukter. Man skulle dä få ett verksamt medel vid bekämpning av oljeföroreningar. Det har också påpekats att dylika bakterier skulle innebära en stor risk för icke önskad sönderdelning, exempelvis i oijakällor, lagringsutrymmen o dyl.

Framställning av bakterier för snabb nedbrytning av org miskt avfall i reningsverk har också antytts som en .'öjlig tillämpning av tekniken.

I båda fallen - nedbrytning av olja och avfall - omvandlas den organiska substansen till användbara näringsämnen som proteiner, kolhydrat och fetter i bakteriekroppen och kan tillvaratas.

5 Riksdagen 1979/80. 1 samL Nr 10

Prop. 1979/80:10 66

2.7      MOTIV FÖR FORSKNINGEN 2.7.1    GENSTRUKTUR OCH GENFUNKTION

Forskningen med hybrid-DNA har redan gett och kommer att ge nya kunskaper om hur generna är byggda och strukturerade och hur de fungerar pä molekylär nivå. Ett viktigt forskningsområde omfattar den s k gen-expressionen dvs hur generna uttrycker sig. Den innefattar bl a följande:

1. En mekanism som startar och avbryter syntesen
av m-RNA.

2.        System som omvandlar ("trimmar") de bildade m-RNA-molekylerna till funktionsdugliga molekyler.

3.        Transportsystem som för m-RNA från cellkärna till ribosomer,

4.        Transportsystem som för det bildade proteinet till rätt ställe i cellen.

5.        Kontroll- och reglersystem som organiserar, styr och samordnar dessa processer.

Ökade kunskaper om genexpressionen är nödvändiga för att vi bättre skall förstå hur generna styr sin egen duplicering och överför sig själva från generation till generation, dvs hur de styr de primära livsprocesserna. Det är svårt att se hur detta skall kunna ske om inte genernas koder och program analyseras i sina detaljer.

2.7.2    NYA CELLBIOLOGISKA KUNSKAPER

Centrala cellbiologiska frågeställningar rör cellens ämnesomsättning, energiomvandling, tillväxt, differentiering, rörelse, kommunikation, försvar, åldrande och död. Ökade kunskaper om de genetiska programmen för dessa processer gör det möjligt att bättre förstå hur cellen fungerar. Detta i sin tur gör det möjligt att i djupare mening förstå vad som skiljer

Prop. 1979/80:10 67

en cell som fungerar normalt från en där kontrollen släppt och där tillväxt och förökning skenar (cancercell) . Cellbiologiska kunskaper är ocksä grundläggande för förståelsen av de processer som yttrar sig i fosterutvecklingen, i uppkomsten av normala vävnader och organ och missbildade sådana. Koderna för dessa processer finns ju ytterst i generna. Hur dessa fungerar under embryonalutvecklingen är i allt väsentligt okänt. Bl a försök med hybrid-DNA-teknik har nyligen visat att vissa gener kan förflytta sig från ett ställe till ett annat pä kromosomen under cellens differentiering. Hur detta skall tolkas tycks dock ännu vara oklart. En primär fråga är varför och hur en viss den av tiotusentals väljs ut för expres-sion vid exakt rätt tidpunkt under embryonalutvecklingen så att resultatet blir en harmonisk utveckling från zygot till individ. Häri ligger en viktig del av lösningen på ett av biologins mest komplicerade problem.

2.7.3    VINSTER FÖR SJUKVÅRDEN

Dessa torde främst komma att gälla förbättrade - och kanske billigare - läkemedel. Möjligheter till utveckling av förbättrade diagnosmetoder torde som ovan nämnts finnas för vissa sjukdomar, vilket skulle medföra säkrare prognoser samt adekvatare behandling betr dessa.

2.7,4    VINSTER FÖR DJURSJUKVÅRD OCH ANIMALISK PRODUKTION

Under 2.7.3 nämnda vinster torde i princip även gälla djursjukvård. En förbättrad djursjukvård har positiva effekter på djurhållning och produktion.

Om hybrid-DNA-tekniken inom husdjursförädlingen kan ge nägot utöver vad redan tillämpade tekniker ger, tycks för närvarande inte vara möjligt att ange.

Prop. 1979/80:10 68

2.7.5    VINSTER FÖR VÄXTODLINGEN

Högre avkastning skulle kunna åstadkommas bl a beroende på framkallad resistens mot flertalet sjukdomar. Teoretiskt finns möjligheter att introducera förmåga till fixering av luftkväve hos exempelvis sädesslagen vilket skulle minska behovet av kvävegödselmedel

2.7.6    ANDRA VINSTER

Hit kan som exempel räknas förbättrade möjligheter till bakteriell omvandling av organiska föroreningsprodukter till högvärdigt protein eller andra ämnen, exempelvis metanol, och framställning av bakterier för effektivare testning av miljöfarliga substanser.

Inom ramen för den långsiktiga planeringsverksamhet som bedrivs av Styrelsen för teknisk utveckling hölls den 25 oktober 1978 ett seminarium om bioteknik. Vid detta framkom att ett flertal industriella tillämpningsområden för biotekniken inkl hybrid-DNA-tekniken utöver de i detta avsnitt nämnda, kan komma att aktualiseras.

2.7.7    TÄNKBARA OCH REELLA TILLÄMPNINGAR

Hybrid-DNA-tekniken har utvecklats inom den biologiska grundforskningen där den fått en betydande användning inom ämnen som molekylär genetik och mikrobiologisk genetik.

Det är endast inom denna forskning som den än så länge har en reell användning.

Inom en nära framtid väntas dock tekniken få industriell tillämpning nämligen för framställning av t ex insulin.

Därutöver är tillämpningarna inom medicinen, det agrikulturella komplexet och andra områden fortfarande ovissa.

Prop. 1979/80:10 69

Hybrid-DNA-tekniken har emellertid en betydande bredd i dessa tänkbara tillämpningar, vilket gör det svårt för att inte säga omöjligt att tillnärmelsevis ange dessa. Samtidigt inbjuder ett sådant förhällande lätt till skrämmande spekulationer eftersom gränser är svåra att sätta för det tänkbara, särskilt om tidsskalan lämnas därhän. Men detta gäller inte bara hybrid-DNA-tekniken utan även andra vetenskapliga metoder med stor utvecklingspotential.

Efterhand som tekniken utvecklas och nya kunskaper kommer fram om generna och hur de fungerar kan nya tillämpningar komma i sikte som ingen nu kan förutse.

Prop. 1979/80:10 70

3.        RISKER MED HYBRID-DNA-TEKNIKEN 3.1      ALLMÄNT

Hybrid-DNA tekniken är en teknik för studium av genmaterial och för nyttiggörande av genmaterial. Som verktyg i tekniken används bl a restriktionsenzymer, bakterier och virus. Vid teknikens tillämpning fogas genetiskt material (DNA-segment, gener) från i princip vilken organism som helst eller syntetiskt framställt in i befintligt genetiskt material hos bakterier och virus. Det infogade materialet kan ge dessa organismer nya och/eller förändrade möjligheter att yttra sig. Tre grundläggande förhållanden gör att häri kan ligga risker:

1.   Om man inte vet vilket program som finns kodat i det DNA-segment som infogas i vektorplasmiden eller vektor-virus-DNA, kan man heller inte veta vilka effekter segmentet sedan kan utveckla via vektorn i värdorganismens cellmiljö.

2.   Vektorns hybrid-DNA kan tas upp av värdorganismens DNA och utlösa nya livsyttringar.

3.   De förändringar som inträder kan inte återställas, de är irreversibla, och, eftersom det är fräga om genmaterial, gär de i arv.

Vidare märks att arbetet med restriktionsenzymer, bakterier och virus i sig självt är förenat med risker. Dessa är emellertid som regel kända och heller inte specifika för hybrid-DNA tekniken utan hör samman med reguljärt virologiskt-bak-teriologiskt arbete. Dessa risker utgör därför givna förutsättningar för arbetet och behöver inte utvecklas närmare i detta sammanhang.

Förändringen i en organisms genmaterial kan ge upphov till livsyttringar som är fördelaktiga, ofördelaktiga eller neutrala för värdorganismen själv när det gäller dess förmåga att överleva, föröka och sprida sig och fungera i övrigt. De nya livsyttringarna kan därför påverka dess ekologi, dvs dess relationer till andra organismer och miljön i övrigt.

Identifiering, granskning och värdering av förändringarna och vad de kan tänkas medföra är moment som helt naturligt ingår i en riskbedömning och på vilka sedan grundas överväganden om de åtgärder som bör sättas in för att förebygga, motverka, reducera eller neutralisera de risker som bedöms kunna uppkomma.

Prop. 1979/80:10 71

Riskerna berör de människor som arbetar med tekniken men ocksä allmänheten, djur och växter samt den yttre miljön över huvud taget. I det följande kommer olika typer av risker att gås igenom. De är hämtade från den internationella diskussionen pä området. De skyddsanvisningar som utarbetats i olika länder beträffande användningen av hybrid-DNA tekniken grundas på antaganden rörande dessa typrisker.

För vissa av typriskerna ligger farligheten i öppen dag. Så är t ex fallet med de risker som måste antas vara förknippade med användningen av högpatogena virus som vektorer (i det följande kallade typrisker I). Men för flertalet av typriskerna rör man sig endast med antaganden som man anser bör göras för säkerhets skull men sora man ännu inte har sakliga belägg för (typrisker II). Flertalet typrisker är sälunda endast hypotetiska risker ora vilka man ännu inte vet om de kommer att kunna avfärdas som fria fantasier eller visa sig vara verkliga risker. Ett omfattande internationellt forskningsarbete läggs ned på att ta fram kunskaper på detta område. Vid bedömning av risker och hur man bör skydda sig mot dem måste resultaten av detta forskningsarbete fortlöpande beaktas.

I det följande görs en indelning av riskerna efter grupper eller riskzoner som berörs av dem, d v s i risker för

Människor som arbetar med tekniken

övriga människor (allmänheten)

Djur

Växter

Övrig miljö (allmänna ekologiska risker)

Då båda kategorierna av typrisker (I och II) anknyter till samtliga dessa grupper. Av praktiska skäl hålls dock typrisker I (i vissa fall reella risker) och II (hypotetiska risker) samman. Typrisker I är samlade i början och därefter följer typrisker II.

3.2      RISKER FÖR MÄNNISKOR SOM ARBETAR MED TEKNIKEN

Typrisker I (i vissa fall reella risker)

1. Vissa organismer, främst mikroorganismer har förmåga att tränga in i andra organismer och föröka sig där. De reaktioner som detta utlöser hos mottagaren kallas infektion. För att en infektion skall uppstä krävs alltså en viss kritisk mängd av den invaderande organismen. Om infek-

Prop. 1979/80:10                                                     72

tionen ger upphov till symptom talar man om sjukdom. Patogenitet innebär förmåga att hos växter och djur inkl människa framkalla infektion och sjukdom. De organismer som har denna förmåga kallas patogena. Graden av patogenitet brukar benämnas vlrulens.

Det torde vara möjligt att med hybrid-DNA teknik överföra patogenitet till bakterier som saknar sådan.

2.   En del bakterier, ex Clostridium botulinus, kan alstra
giftiga proteiner och andra ämnen och därigenom fram
kalla sjukdom. De är i den meningen patogena men bru
kar särskiljas och sammanföras under beteckningen toxo-
gena (giftalstrande».

3et tcrde vara möjligt att från en toxoqen bakterie överföra de gener som inne.håller koderna för toxin-alstring till en annan ofarlig bakterie och göra denna

toxogen.

3.   Infektion av vissa virus ger upphov till tumörer. Dessa
virus benämns onkogena och hör till gruppen patogena.

Det torde vara möjligt att överföra onkogenitet till virus som saknar sådan. För människan onkogena virus är f n inte påvisade.

4.   Bakt-riers motståndskraft mot antibiotika är vanligen
lokaliserad till gener i deras plasmider. Om plasmider
som bär pä sädana gener används som vektorer kan resis
tensen överföras till andra bakterier. Risk finns att
motståndskraft mot antibiotika på detta sätt sprids

i bakterivärlden - utöver den naturliga spridning som via plasmider sker i naturen.

5.   Riskerna vid hanteringen ökar när koncentration och
volym av farliga ämnen, eller av kulturer innehåll
ande farliga organismer ökar.

Riskerna 4-5 kan betecknas som reella. Riskerna 1-3 står dock de reella nära genom att de är knutna till organismer som i ursprungligt skick är farliga.

Typ risker II (hypotetiska risker)

EEÉ!!)§ä-'-iDiD3_Y_!S51i3ä_2E950i§!D§E_§ii®E_§!DD§D

1. Gener som överförs frän en patogen organism till en annan kan fä sin patogena effekt förstärkt och slutresultatet bli en farligare organism än de båda ursprungliga. Samma kan gälla onkogena virus som då får den tumörframkallande effekten förstärkt.

Prop. 1979/80:10 73

2.    En organism med latenta patogena anslag kan få dessa aktiverade genom det nya genmaterialet och en organism med svag patogenitet kan få denna förvandlad till en stark.

3.    Virus har bestämda organismer som de angriper. De visar stor värdspecificitet. Sä t ex angriper bakteriofäger endast bakterier och en viss bakteriofag (ex lambda) är

i sin tur ofta  specialiserad på en viss bakterie (ex colibakterien). Risk kan finnas att denna värdspeci-ficitet hos virus kan vidgas om nytt genmaterial införs i viruspartikeln ifräga.

4.    Hybrid-DNA som introduceras i virus och bakterier kan medföra risk att mottagarorganismen om den har en patogen egenskap också får sin vlrulens förstärkt. Den kan ocksä få andra egenskaper som ökar dess möjligheter att överleva i den utsprungliga miljön eller kolonisera nya miljöer.

5.    Mänga vektorer främst då plasmiderna har egenskapen att kunna utbyta DNA-segraent med värdorganismens kromosom eller med sk extrakromosomala element, exempelvis andra plasmider. Detta innebär risker, eftersom värd-DNA och hybrid-DNA kan komma att omkombineras i värdcellen och ge upphov till nya och okända kombinationer, vilka kan ge patogena effekter.

6.    Det är inte nödvändigt att som givare av DNA ha en organism som man vet har patogena egenskaper för att det skall uppkomma risk att mottagarcellan får sådana egenskaper. Gener från organismer som såvitt man vet är harmlösa kan när de överförs till en mottagarcell sätta denna

i stånd att framställa substanser (proteiner) som är hälsovådliga för människan. Mottagarcellan (bakterien) kan i så fall sägas bli patogen. Exempel på sådana proteiner är hormoner och enzymer.

7.    Ett fullständigt protein behöver inte bildas för att en
toxisk effekt skall uppstå. Polypeptider (aminosyrekedjor)
kan bildas som har sådan effekt antingen i sig själva
eller i kombination med värdbakteriens naturliga prote
iner. Produkter som liknar mänskliga hormoner, exempelvis
de som svarar för nervimpulsernas överföring vid nervänd
arna (transmittorsubstanser) eller de som är inkopplade

i regleringen av tillväxten (tillväxthormoner) kan bildas och utlösa toxiska effekter om de införs i den mänskliga organismen.

8.    De proteiner eller beståndsdelar som kan bildas kan också
ge allergiska effekter. Glutenallergi är en svår sjukdom
som uppträder redan i spädbarnsåldern och medför att pati
enten måste avhålla sig från sådan föda som innehåller

Prop. 1979/80:10 74

gluten (ex vetebröd). Om vetets genom splittras i ett shotgun-försök och DNA-segment överförs till bakterier så kan det segment eller den gen som innehåller koden för de peptider som utlöser allergireaktionen medfölja och komma till uttryck. Om bakterien ifråga kan kolonisera den mänskliga tarmen och prodecera dessa peptider så kan detta innebära svära konsekvenser.

9. Sgridnin2_av skadliga anlag

Om den värdorganism som hyser hybrid-DNA molekylen är en organism som kan föra sitt DNA vidare till andra celler innebär detta ett särskilt riskmonent. överföringen kan ske genom konjugation eller genom att molekylen kapslas in och sedan frigörs från cellen som en infektiös viruspartikel. Vissa konjugativa plasmider kan överföras till ett flertal bakteriearter. Det kan nämnas att i människans tarmkanal finns normalt ca 400 olika bakteriearter.

10.    Onkogent virus-DNA kan överföras till plasmider. Om dessa införs i bakterier som kan leva hos människa och andra arter ökas risken för spridning av tumörsjukdomar. Plasmiderna kan föra de onkogena anlagen vidare till andra bakterier genom konjugation vilket ytterligare ökar spridningsmöjligheterna.

11.    I givarens DNA kan ingå virus-DNA - profager, som tidigare inkorporerats i genomet men som hållits under kontroll och inte tillåtits föröka sig i cellen.

När genomet splittras exempelvis vid ett shotgun-försök kan profagen frigöras och överföras till en värdcell och där föröka sig och sprida sig vidare. Risk finns att profagen är patogen.

12.  Pregarationsarbete och_andra hanteringar

Hos ryggradslösa djur kan finnas mikroorganismer av okänt slag som kan vara patogena för människan. Personal som arbetar med att preparera fram DNA från dessa djur löper risk att infekteras. Risk finns vidare att segment av DNA från dessa patogena mikroorganismer vid shotgun-för-sök överförs till vektor-DNA och sprids.

13.            Vektor-virus och vektor-plasmider kan endast leva och
föröka sig i levande celler, bakterieceller eller celler
i vävnadskultur. Dessa vektorer kan vara patoqena. Den
patogena egenskapen kan vara ursprunglig och bör då vara
känd. Men den kan vara medförd från celler i vilka vekto
rerna tidigare levat och vara okär.d .

Prop. 1979/80:10 75

14 . Risker_vid_industriell_tillämgning

Riskerna vid hanteringen ökar när koncentrationen eller volymen av ett farligt ämne ökar. Riskerna vid industriell användning av hybrid-DNA tekniken skulle därför i princip kunna anses vara större än vid teknikens tilllämpning i laboratorieskala. A andra sidan bör riskfaktorerna vara klarlagda på ett helt annat sätt innan industriell tillverkning påbörjas och därmed möjliggöra det motsatta förhållandet, dvs att riskerna minskas. Industriskalans risKer syns dock ännu icke na varit föremål för nägon mera ingående diskussion.

3.3        RISKER FÖR ÖVRIGA .MÄNNISKOR

1.  De risker son angetts under 4.3.2 gäller under fcr Jtsä t tnir.g
att för människan patogena mikroorganismer bildas cch kan
infektera den son arbetar med tekniken. Om så är fallet

är dessa organismer att betrakta som smittämnen. De kan spridas från laboratoriet ifråga via personal och material, via avlopp c::h ventilation eller med andra vektorer (ex insekter) .

2.       On dessa smittämnen därefter kan sprida sig epidemiskt uppstår risker för allmänheten. Dessa är av samma slag som för de r.anniskor som arbetar med tekniken.

3.       En speciell risk föreligger vid användning av colibakterien som fcrsöksorganism eftersom den är en naturlig beståndsdel i människans tarmflora. Risken ligger däri atc den genom förvärv av hybrid-DNA skulle bli patogen eller ge ifrån sig ämnen som i större doser är farliga för människan, t ex insulin, kunna kolonisera tarrr.en och sprida sig epidemiskt.

3.-,       RISKER FÖR DJUR

I princip gäller samma risker som under 3.3 dvs att smitt-ämner. kan bildas som är farliga för djur, att dessa lämnar labor'. tor iet och sprids epidemiskt i djurpopula tioner .

3.5        RISKER FÖR VÄXTER

1.  Av första årsrapporten från det engelska G:-IAG (Genetic Manipulation Advisory Group) framgår att i huvudsak f?-i typer av försök som inkluderar växter eller växtmaterial kan komma att bli aktuella:

a. DNA-segment överförs från högre växter, svampar ellr vä.xtvirus till bakterier.

Prop. 1979/80:10 76

b.          Främmande DNA-segment, inkl plasmider som innehåller
hybrid-DNA, överförs till högre växter,

c.   Främmande DNA-segment överförs till svampar,

d.   Främmande DNA-segment överförs till växtvirus,

e.   Segment av växtvirus överförs till djurvirus.

Riskerna i försök av denna typ består i att för växterna nya patogena mikroorganismer kan bildas eller att redan patogena mikroorganismer kan få sin sjukdorasframkallande verkan förstärkt. Det kan tilläggas att mikroorganismer som är patogena även för djur och människor kan bildas vid dylika försök.

2.    En annan kategori av risker består i att mikroorganismer innehållande hybrid-DNA kan ha fått s k selektiva fördelar dvs egenskaper som gör dem anpassade till att kolonisera nya miljöer och nischer i naturen och konkurrera ut andra mikroorganismer från dessa. Sådana selektiva fördelar kan tänkas uppstå hos mikroorganismer i vilka man inplanterar förmåga att tillgodogöra sig luftens kväve eller förmåga till fotosyntes eller kombinationen av dessa egenskaper. Selektiva fördelar av detta eller av mindre framträdande slag hos hybrid-DNA mikroorganismer kan påverka exempelvis balansen mellan olika mikroorganismer och därmed betingelserna för växternas liv.

3.    Växtförädling med hybrid-DNA teknik torde komma att syfta till att förbättra främst tillväxt och resistens mot sjukdomar o a egenskaper hos kulturväxterna. Ändring av de biologiska egenskaperna med hybrid-DNA teknikens hjälp innebär serier av experimentella steg vid vilka olika fysiologiska och andra barriärer hos växten ifråga skall forceras. Risk kan finnas att icke önskvärda anlagskombinationer uppstår och sprids med exempelvis pollen och sporer.

3.6      ALLMÄNNA EKOLOGISKA RISKER

1. De levande organismerna samverkar med varandra och med den icke-levande miljön och bildar s k ekosystem. Ett sådant består av producenter (växter), konsumenter (djur) och nedbrytare (bakterier, svampar) och har stor förmåga till självförsörjning. Ekosystem kan samverka med varandra och under den biologiska utvecklingens lopp har väl avvägda eller balanserade system vuxit fram (biologisk jämvikt).

Kunskapen om hur dessa system fungerar, hur flödena av energi och materia går, är ännu fragmentariska. Paleon-

Prop. 1979/80:10 77

tologin (läran om utdöda djur och växter) visar emellertid att betydande störningar ägt rum i den biologiska jämvikten vilka fått katastrofala följder för arter. Människans påverkan av de ekologiska systemen har under historisk tid lett till störningar i dessa. Denna process har accelerat i modern tid genom den vetenskapliga och tekniska utvecklingen. Hybrid-DNA forskningen är en del av denna utveckling.

1.     Hybrid-DNA tekniken rymmer den teoretiska möjligheten att framställa organismer som om de spreds i naturen skulle kunna leda till störningar eller förändringar av ekosystemen.

2.     Mikroorganismer med nya egenskaper kan ge nya betingelser för livet i jord och vatten och därmed på sikt förändra växt- och djurvärldens sammansättning och ekosystemens innehåll och funktioner. (Jfr 4.6 kväve-fixerade och fotosyntetiserade bakterier).

3.     Detta gäller även mikroorganismer som framställs för att bryta ner skadliga substanser i miljön exempelvis oljeföroreningar och organisk substans i reningsverken.

4.     Coli-bakterien finns etablerad i naturen, nämligen hos däggdjur, fiskar, insekter m fl djur och förmodligen även i andra miljöer. Möjligheten att colibakterien skall sprida sig ytterligare i ekosystemen finns därför. Häri ligger en risk vid användning av colibakterien som försöksorganism.

Prop. 1979/80:10 78

ÖVERSIKT ÖVER UTVECKLINGEN

4.1        OLIKA LÄNDER

4.1.1      USA

Det var i USA som de första framgångsrika försöken gjordes med hybrid-DNAteknik. Det var också här sora debatten om denna forskning startade och de första skyddsföreskrifterna kom till. Totalt under 1977 beräknades i USA ca 350 forskningsprojekt pågå. Det kan jämföras med ca 150 i Europa, varav ett 10-tal i Sverige.

52Eå2E!S20£S£?D§SC_i?Z3

1973 hade amerikanska forskare lyckats överföra DNA från en art till en annan art med hjälp av denna teknik och få den att fungera i denna nya omgivning. Vid en vetenskaplig konferens som hölls i juli samraa år (Gordon Research Conference on Nucleic Acids) rapporterades om dessa försök. Den nya teknikens möjliga användningsområden och dess risker diskuterades och deltagarna föreslog i ett brev till National Academy of Sciences (NAS) att den skulle tillsätta en kommitté för att studera fördelar och risker förknippade med hybrid-DNA tekniken.

y6?.z!S2™!!it.téns_förslag                                               ,

Kommittén tillsattes och resultatet av dess arbete förlag i juli 1974. I korthet rekommenderade den följande:

1.   Att viss hybrid-DNA inte skulle framställas förrän man
visste mera om dess ev risker eller hade godtagbara me
toder för att förhindra dess spridning. Det gällde
överförande av DNA-segment som medför motståndskraft
mot antibiotika eller som ger upphov till produktion

av toxiner och vidare hybrid-DNA i vilken ingår DNA från onkogena virus.

2.    Att ev planer på att koppla djur-DNA med plasmid-DNA eller bakteriofag-DNA, noga skulle övervägas innan planerna sattes i verket. DNA i vissa djurceller har nämligen baserna anordnade i en följd som är vanlig hos s k RNA-tumörvirus, dvs sådana virus som har RNA i stället fbr DNA i sitt genom. Risken att tumör-framkallande arvsanlag överfördes  kunde inte uteslutas i dessa försök.

3.    Att National Institutes of Health (NIH) skulle tillsätta en rådgivande kommitté med uppgift att utvärdera

Prop. 1979/80:10 79

riskerna med hybrid-DNA forskningen. Metoder borde utvecklas för att reducera riskerna för spridning av hybrid-DNA och riktlinjer utfärdas för dem som arbetar med sådan hybrid-DNA, som kan innebära risker (potentially hazardous recombinant DNA molecules).

4. Att en internationell konferens med deltagare av berörda forskare anordnas under år 1975. Den skulle diskutera innebörden av det vetenskapliga genombrott som gjorts och lämpliga metoder för att möta de risker som den nya tekniken kunde medföra (potential biohazards).

I rekommendationerna ingick också att all världens forskare inora orarådet skulle vänta raed de försök som innefattades under punkten 1 och som ansågs särskilt riskfyllda. Detta var en unik åtgärd som starkt underströk betydelsen av kommitténs förslag och gav det en dramatisk tillspetsning med en avsevärd genomslagskraft som följd bäde i USA och internationellt.

NIH följde koraraitténs förslag om tillsättande av en rådgivande kommitté och knöt till sig the NIH Recombinant DNA Molecule Program Advisory Committee (RAC) bestående av 16 ledamöter som företrädde molekylär biologi, virologi, genetik och mikrobiologi, d v s de ämnen som närmast var berörda av den nya tekniken. Dessutom fanns i komraittén en representant för biologisk etik (bioethics) .

NAS-kommitténs rekommendationer i övrigt startade en debatt av betydande bredd och engagemang. De inledde en händelseutveckling som i dagens läge innebär att den amerikanska kongressen har ett antal lagförslag rörande forskning med hybrid-DNA under behandling och att ett flertal länder utfärdat föreskrifter för denna forskning eller har sådana under utarbetande.

2il2C!äE!S20£§"5SD_1225

Den internationella vetenskapliga konferens som föreslagits av NAS-kommittén och sora med stöd av NIH och NAS ssimraankallades i Asilomar i Kalifornien 1975 fick stor betydelse för utvecklingen av säkerhetsföreskrifter för hybrid-DNA forskningen. Här lades i själva verket grunden för det regelarbete som senare fördes vidare av NIH och som till stor del blivit mönsterbildande för många andra länder.

I konferensen deltog ett 150-tal personer, varav 52 forskare från 15 länder utanför USA, 16 representanter för pressen och 4 jurister.

Prop. 1979/80:10 80

I sammanfattningen från konferensen konstateras bl a följande. Den nya tekniken ger möjligheter till nära nog fri kombination av den arvsmassa som den biologiska utvecklingen frambragt. Detta innebär en situation raed mänga obekanta. När det gäller att bedöma riskerna med den nya tekniken är det därför företrädesvis potentiella risker man har att göra med, dvs risker sora kan finnas. Det betyder att man inte alltid vet om de existerar, d v s är reella.

Bedömningen av dessa potentiella risker kan skifta men fä eller inga bedömare anser att hybrid-DNA forskningen är helt riskfri. Riskbedömningen måste till en början ske på känn, vara intuitiv, men kan förbättras i takt med att kunskaperna ökar inom området.

Vissa experiment innebär emellertid påvisbara risker och de bör tillsvidare inte genomföras. Det är försök med DNA från sjukdomsframkallande bakterier och virus eller med DNA som innehåller anlag för fraimställning av gifter. Vidare bör storskaliga försök, dvs försök med mer än 10 1 av kulturen ifräga, inte utföras, om de kan förmodas ge upphov till ämnen som är skadliga för människan, växt- och djurvärlden.

övriga försök skulle dock kunna fortgå under förutsättning att de genomfördes på ett från säkerhetssynpunkt tillfredsställande sätt. Innebörden av detta utvecklades av konferensen och ledde till en säkerhetssyn som sedan kommit att bli rådande.

Den bygger på att riskerna här som i all annan verksamhet kan graderas och genom lämpliga åtgärder reduceras. Fysiska och biologiska barriärer eller inneslutningar (physical and biological containments) byggs upp kring försöken och graden av inneslutning bestäms av var på riskskalan försöket ligger. De fysiska barriärerna avser laboratorielokaler, utrustning och dyl. De biologiska barriärerna består i att de bakterier och virus som ingår i försöken försvagas sä att de inte kan överleva utanför laboratoriet.

Begreppet biologisk barriär (biologisk inneslutning) var nytt. Det återsod då mycket arbete på att utveckla lämpliga system av detta slag och att testa deras tillförlitlighet.

Konferensen betonade att det är särskilt viktigt att goda arbetsrutiner upprätthålls i de laboratorier där hybrid-DNAtekniken tillämpas och att all personal som

Prop. 1979/80:10

sysselsätts i sådant arbete är utbildad för detta. Slarv och inkompetens kan snabbt sätta de bästa säkerhetssystem ur spel.

Ingen riskklassificering kan förutse alla situationer och riskvärderingen mäste därför vara en fortlöpande process.

Konferensen rekommenderade enskilda forskare att tillämpa dess riktlinjer i säkerhetsfrågor till dess att regler utarbetats och fastställts i resp länder.

Bs3elarbetet_inom_NIH_197 5-76

Den fortsatta säkerhetsdebatt som arbetet inom NIH:s rådgivande kommitté utlöste och som gick tillbaka på Asilomarkonferensens säkerhetsfilosofi, kora främst att kretsa kring de fysiska och biologiska bärriärsystemen och de till dem knutna riskgraderingarna. Vissa kritiker ansåg att riskerna med hybrid-DNA forskningen var starkt överskattade och att de riktlinjer för denna forskning som nu höll på att arbetas fram blev alltför stränga. De skulle försvåra eller tom omöjliggöra från vetenskaplig och samhällelig synpunkt angelägna forskningsinsatser. Andra däremot framhöll att reglerna blev alltför liberala och att de bl a skulle kunna medföra att försök leddes av personal med otillräcklig kompetens. Det framhölls också att kommitténs sammansättning borde breddas så att representanter för olika samhällssektorer, exempelvis miljövård och arbetarskydd, ingick. Även andra vetenskapsområden än de som direkt berördes av den nya tekniken borde vara företrädda i kommittén. Det förslag till riktlinjer som kommittén arbetat fram i juli 1975 sändes ut på remiss till forskare och institutioner för att få en allsidig bedömning till stånd. Vid kommitténs fjärde sammanträde i december 1975 diskuterades remissvaren och en slutlig version utarbetades och överlämnades till NIH (NIH Proposed Guidelines For Research Involving Recombinant DNA Molecules).

NIH skulle nu besluta om att anta de föreslagna riktlinjerna. Visserligen hade alla sammanträden med kommittén varit offentliga men NIH beslöt ändå att sammankalla ytterligare ett offentligt möte med ett breddat deltagande av forskare och företrädare för allmänna intressen. Mötet ifråga ägde rum i februari 1976. Kommittén fick sedan i uppgift att bedöma de synpunkter som framförts och göra erforderliga revideringar av förslaget.

6 Riksdagen 1979/80. 1 saml Nr 10

Prop. 1979/80:10 82

De kritiska synpunkterna rörde bl a det begränsade tillämpningsområdet för riktlinjerna. Endast den av NIH stödda forskningen berördes av dem, lät vara att det var den övervägande delen av forskningsprojekten betr. hybrid-DNA vid universitet och högskolor. Men hybrid-DNA projekt stöddes ocksä av det naturvetenskapliga forskningsrådet (National Science Foundation), av jordbruksdepartementet o a federala organ, vilka icke omfattades av riktlinjerna. Utanför dessa låg dessutom hela industriforskningen.

Tillförlitligheten hos           de biologiska barriärerna var

också en central fråga       för kritiken. Lämpligheten av

att använda en stam av    den vanliga tarmbakterien som

värdorganism och vissa     viruspartiklar som bärare av hy
brid-DNA ifrågasattes.

Arbetet pä riktlinjerna slutfördes under våren 1976. Vid den tiden intesifierades debatten av de händelser, som inträffade i Cambridge, Massachussets, där Harvard-universitetet och Massachussets Institute of Technology (MIT) ligger. Det hela började med Harvard's planer pä att bygga pä en fjärde våning på biologiinstitutionens hus för ett s k P-3 laboratorium och de diskussioner detta utlöste. En offentlig hearing anordnades i juni av stadens myndigheter och planer förelåg att lokalt förbjuda hybrid-DNA forskning under två år. I denna hearing deltog förutom forskare och företrädare för NIH och dess arbete med riktlinjerna, politiker, laboratoriepersonal, företrädare för organisationerna Science for the People, Friends of the Earth m fl.

Denna hearing har betecknats som det första verkliga provet på om NIH:s riktlinjer var acceptabla för en bredare allmänhet. Något stopp för forskningen blev det inte i Ceimbridge.

Riktlinjerna godkändes av NIH i slutet av juni 1976.

NIHs_riktlinier_av_år_197 6

Syftet med riktlinjerna var att skydda laboratoriepersonal, allmänhet och omgivning för risker förknippade med hybrid-DNA forskningen. Skyddet skulle vara tilltaget med god marginal, eftersom riskerna var svåra att förutse och bedöma.

Riktlinjerna bygger på den grund som lades vid Asilomarkonf erensen och innebär att vissa försök förbjuds och att andra tillåts, dock endast under förutsättning att de är motiverade från vetenskaplig synpunkt och

Prop. 1979/80:10 83

inte kan utföras med annan teknik samt att nödvändiga säkerhetsåtgärder vidtas. Till de senare räknas bl a användande av fysiska och biologiska barriärsystem. Riktlinjerna klargör ansvarsförhållandena mellan projektledare, institut och NIH. Vetenskapliga publikationer som beskriver arbeten med hybrid-DNA bör innehålla en beskrivning av de säkerhetsåtgärder som vidtagits och erfarenheterna av dera. Riktlinjerna skall ses över varje år. Utbildning av laboratoriepersonalen, central rådgivning och kontroll är andra åtgärder sora ingår och som syftar till att motverka riskerna.

I det följande redovisas kort för förbuden och barriärsystemen .

l!örbjiilna_f ör:|Qk_och_anteringar

Dessa omfattar:

1.   Framställning av hybrid-DNA från patogena organismer inkl vissa onkogena virus eller celler som man vet är infekterade av sådana.

2.   Framställning av hybrid-DNA sora innehåller gener för syntes av gifter (ex botulinus-toxin eller difteritoxin, gifter från insekter, ormar etc) .

3.   Överföring av antibiotikaresistens utom till

E coli och andra som redan i naturligt tillstånd kan förvärva sådana anlag frän andra bakterier.

4.   Framställning av hybrid-DNA från växtpatogener då det är sannolikt att vlrulens och verkningskrets (höst range) ökas. (Detta förbud omöjliggör tänkbara tillärapningar av hybrid-DNA teknik inom exempelvis växtförädling, eftersom dessa skulle kräva försök i växthus eller i fält.)

5.   Avsiktligt avgivande av organismer innehållande hybrid-DNA från laboratoriet till omgivningen.

6.   Kulturer på mer än 10 1 om dessa innehåller hybrid-DNA som man vet kan ge upphov till skadliga produkter.

Till dessa räknas fysiska hinder av olika slag som upprättas för att begränsa möjligheterna för bakterier, virus och andra organismer som används i försöken att lämna laboratoriet. Hit hör utformning,

Prop. 1979/80:10                                                                    84

inredning och utrustning av laboratoriet. Det kan gälla åtgärder för att begränsa spridningen av luftburna ämnen och organismer, för att desinficera luft och avloppsvatten och för att beränsa tillträdet till laboratoriet ifråga. Til) de fysiska barriärerna kan också räknas de krav som riktlinjerna ställer på arbetsrutinerna inom laboratoriet. I båda fallen grundar sig anvisningarna i detta avseende på mångåriga erfarenheter frän arbete med sjukdomsframka11-ande bakterier och virus.

Fyra grader av fysiska barriärer specificeras. De betecknas Pl, P2, P3 och P4 och siffrorna anger en ökande grad av inneslutning (minimal - låg - moderat -hög) .

Pl  är i stort sett ett vanligt mikrobiologiskt laboratorium. Den fysiska inneslutningen består i de arbetsmetoder som rutinmässigt tillämpas i sådana laboratorier och som bl a består i daglig desin-ficering av förorenade ytor, vätskor och avfall och användning av säkra tillvägagångssätt vid pi petteri ng.

Denna miniminivå för inneslutning används vid hantering av organismer som innebär obetydliga risker under normala förhållanden, t ex för icke patogena stammar av E coli. Denna nivå tillämpas också vid studier av vävnadskulturer från människa och däggdjur.

P2  är ett Pl-laboratorium försett med en autoklav, dvs anordning för avdödning med ånga vid förhöjd temperatur och tryck. Det är inte tillåtet att äta, dricka, röka och förvara livsmedel i detta laboratorium. Laboratoriekläder krävs. Tillgäng till mekanisk pipettering skall finnas. Tillträde till P2-1aboratoriet är begränsat när experiment som kräver P2-nivä utförs. P2-nivä krävs för forskning med organismer som förorsakar de flesta bakterie- och virussjukdomar hos människa. Denna grad av inneslutning rekommenderas av det amerikanska Center for Disease Control vid arbete med bakterier som ger mjältbrand, difteri, lunginflammation, gonorré, salmonella, syfilis och kolera. Den rekommenderas ocksä vid arbeten med virus som förorsakar influensa, mässling, påssjuka och polio.

P3  laboratoriet är avskilt från övriga laboratorier i huset och har ett flertal utrustningsdetaljer

Prop. 1979/80:10 85

för att öka graden av inneslutning (ex vis undertryck i förhållande till omgivningen, riskbox, spec anordningar för luftcirkulation). Speciella regler betr klädsel och arbetsrutiner gäller.

Inneslutning enl P3-nivä har använts de senaste 20 åren i USA vid arbete med organismer som ger exempelvis tuberkulos, pest och rabies.

P4  är ett fullständigt avskilt laboratorium med bl a person- och materiels1ussar, speciella system för avfallshantering och luftcirkulation (undertryck i förhållande till omgivningen).

P4 laboratorier har av Center for Disease Control rekommenderats vid arbete med utomordentligt farliga virus som exempelvis Lassafeberns virus.

De arbetsrutiner som gäller för Pl gäller ocksä för P2 - P4 laboratorierna. Vidare krävs en personalutbildning som svarar mot kraven i övrigt inom varje nivä. I utbildningen ingär kännedom om möjliga risker och om de olika momenten i hybrid-DNA-tekniken, vidare kunskap om biologin hos de bakterier och virus som används. Beredskapsplaner i händelse av olyckor skall finnas. Serologiska kontroller av personalen skall vara planerade.

BiQlQgi|ä_bäEiiiEiE

Dessa är ett komplement till de fysiska barriärerna och innebär att de bakterier, i vilka hybrid-DNA införes (värdarna), är starkt försvagade och inte skall kunna överleva utanför laboratoriet. Samma gäller de bakteriofäger och andra virus vilka används som vektorer. I riktlinjerna anges genomgående både fysisk och biologisk barriär för olika försök.

Värd/vektorsystemen betecknas i riktlinjerna EK 1, EK 2 och EK 3 där siffran anger en ökande barriäreffekt.

EK 1 värd/vektorsystem

Mottagare eller värd för hybrid-DNA är en stam av den vanliga tarmbakterien E coli. Den speciella stammen betecknas K 12 och kan normalt inte kolonisera och föröka sig i tarmen. Inga andra stammar än K 12 får användas (gäller även EK 2 och EK 3).  1)

1) Beteckningen EK anger att E coli K 12 är värdorganism. I det reviderade förslaget till riktlinjer 1978 används i stället beteckningen HV som står för host/vector.

Prop. 1979/80:10 86

Vektorer eller bärare av den hybrid-DNA som skall införas i E.coli K 12 är bakterieplasmider som saknar förmåga att själva vandra över till andra bakterier (non-konjugativa) eller försvagade bak-teriofager (lambdatyp) .

EK 2 värd/vektorsystera

Vissa ärftliga förändringar har gjorts med värd och vektor sä att dessa endast skall kunna överleva under mycket speciella laboratorieförhållanden. E.coli K 12 har exempelvis förlorat förmågan att bygga upp en cellvägg som skyddar mot miljön i tarmen och gjorts känslig för olika ämnen som finns i matsmältningsorganen. Förändringarna i vektorerna innebär bl a att de för sin förökning nu gjorts beroende av en specifik värd eller att de gjorts temperaturkänsliga, dvs att de inte skall kunna föröka sig vid vanlig kroppstemperatur. Endast ett mindre antal EK 2 system finns för närvarande godkända av NIH.

EK 3 värd/vektorsystem

Dess utgörs av EK 2-system somihar barriäreffekter som inte bara gäller i laboratorieförsök utan också är hållbara vid försök in vivo på människa och apor. Några EK 3 system finns för närvarande inte utarbetade. Försök pä denna risknivå kan alltså ännu ej utföras .

Andra värd/vektorsystem

Som vektorer fär också användas s k Simian monkey virus 40 (kallat SV 40) och s k polyoma virus.

SV 40 förekommer i njurarna hos vissa apor där det kan förorsaka infektioner. Det ger tumörer när det injiceras i nyfödda hamstrar. Det är inte känt för att vara sjukdomsframkallande hos människan men det kan växa i humana celler och har isolerats från människa .

Polyoma virus förekommer hos möss men har inte visats vara sjukdomsframkallande hos dem. Injicerade i nyfödda ungar kan dock dessa virus ge upphov till tumörer. Det finns inga belägg för att polyoma virus

Prop. 1979/80:10 87

kan infektera människa. Det visar en svag förökning i humana cellodlingar.

SV 40 och polyoma virus är främst avsedda för att överföra hybrid-DNA till kulturer av djurceller. Dylika cellkulturer kräver mycket speciella odlingsbetingelser för sin existens och förökning dvs har en inneboende biologisk barriäreffekt.

Vektorn måste utgöras av ett virus som kan infektera dessa odlingar och överföra hybrid-DNA till cellerna där. En spridning av detta virus från laboratoriet kan ske. Om det sker är den sannolikaste spridningen via människa. Därför bör vektorer väljas som har liten eller ingen förmåga att föröka sig i mänskliga celler. Ett antal ytterligare krav ställs på dylika vektorer. Endast SV 40 och polyoma virus kan enl. riktlinjerna anses uppfylla samtliga dessa krav.

Biä!s£i2Q§£.Eå_EiiStiiQisrna_av_år_1976

När riktlinjerna offentliggjordes i juli 1976 saknade de trots allt en viktig beståndsdel. Den amerikanska miljövårdslagen (Environmental Policy Act 1969) kräver nämligen att innan en större federal verksamhet sätts igång som kan påverka den mänskliga miljön så skall en bedömning göras av de miljömässiga konsekvenserna. Det skall föreligga en s k Environmental Impact Statement (EIS). En sådan började utarbetas redan sommaren 1976 samtidigt som översynen av riktlinjerna tog sin början.

Hösten 1976 förelåg ett utkast till EIS. Det innehöll de nyligen antagna riktlinjerna samt en beskrivning av deras tillkomst och av de grundläggande tankegångarna. Där fanns också redogörelser för forskningsresultat rörande risker under olika arbetsbetingelser, kortfattade överväganden av miljörisker och miljökonsekvenser samt om den nya teknikens inverkan på den biologiska utvecklingen ra ra.

EIS blev föremål för en bred remissbehandling. Ca 2 000 personer och institutioner deltog i denna. 38 svar kom in.

I det slutliga EIS som utkom i oktober 1977 har dessa svar tagits in jämte en redogörelse för hur de påverkat den slutliga utformningen. De synpunkter som direkt berörde riktlinjerna fördes vidare till den kommitté som arbetar raed översynen av dessa.

Prop. 1979/80:10

Ett axplock i de inkomna svaren visar bl a följande.

Vissa remissvar tog upp allmänt politiska frågor som rörde möjligheterna för allmänheten att bestämma om riskerna med hybrid-DNA är acceptabla eller ej. En procedur att på demokratisk väg realisera dessa möjligheter borde komma till stånd. Här kunde man tänka sig en nationell kommission tillsatt av kongressen, en kommission som formulerade de allmänna regler som borde gälla för allt arbete som innebär biologiska risker. De som menade att riktlinjerna var för stränga och hämmade forskningen framhöll att ingen uppskattning gjorts av de kostnader som samhället åsamkas av att skydda individerna från risker som i praktiken inte finns.

I några svar yrkades på ett förbud för all hybrid-DNA forskning till riskerna var bättre klarlagda. Motsidan ville inte ha några förbud alls. Man hävdade att om hybrid-DNA forskning kan förbjudas fastän riskerna inte är belagda så måste den principen också gälla all annan forskning. Det är lätt att spekulera fram världsomfattande skador som yttersta resultat av forskningen inom många områden. Även dessa skulle i så fall vetobeläggas.

En diskussion av etiska frägor i anslutning till "genetic engineering" efterlystes i ett par svar.

De som utarbetat riktlinjerna var forskare inom hybrid-DNA området. Även om möjligheter beretts även andra att påverka arbetet så hade dessa inte deltagit i besluten rörande reglernas utformning. Redan under det pågående regelarbetet hade dylika synpunkter frcimförts av bl a organisationen Science for the People.

I de mera allmänt hållna synpunkterna framfördes också krav på en intensifierad forskning rörande rislcmomenten för att täcka in de betydande kunskapsluckor som existerar på detta område.

Beträffande riskerna var användningen av E.coli K 12 som mottagare och förökare av hybrid-DNA en anledning till oro i flera remissvar. Colibakteriens (dock ej K 12) förekomst i tarmen hos människa, hos många varmblodiga djur men också hos fiskar och insekter, i avfall, jord- och förorenat vatten gör den till en viktig ekologisk faktor. Den kan utbyta genetisk information med ett 40-tal andra arter bl a med Shigella (dysenteri-bakterien) och Salmonella. Dess plasmider

Prop. 1979/80:10 89

kan bl a överföra gener för antibiotika-resistens. E.coli är även sjukdomsframkallande. Den ger upphov till diarréer, urinvägsinfektioner och blodförgiftning. I flera svar krävdes att alternativ till riktlinjernas värd/vektorsystem skulle utvecklas ,

Ett flertal mera tekniskt betonade frågor som rörde bl a kontroll av gnagare och insekter i laboratorierna, påföljd vid överträdelser av riktlinjerna, inspektion och licensgivning samt ansvarsfördelningen mellan projektledare, institution och NIH, togs upp i remissvaren.

I EPA's svar (U S Environmental Protection Agency) sammanfattades dess synpunkter och kritik på följande sätt.

1.       Det finns inte tillräcklig kunskap för att säkert kunna påstå att normalt ofarliga stammar av E.coli eller andra värdorganismer inte kan förvandlas till virulenta patogener, sora kan finna ekologiska nischer, där de kan föröka sig, om de skulle spridas i miljön. Mycket hög prioritet bör ges åt forskning som ger ökad kunskap om de biologiska barriärsystemens effekt.

2.       Riktlinjerna är inte tillämpliga på alla laboratorier och forskare som arbetar med hybrid-DNA.

3.       I vad mån riktlinjerna följs, och överträdelser noteras och rapporteras blir beroende av trycket från kolleger och personal på platsen, Inga tillförlitliga medel finns för att påvisa överträdelser eller för att snabbt varna om potentiellt farligt material genom olyckshändelse avgivits till omgivningen. Vidare ges inga påföljder -annat än förlust av forskningsanslag - som kan verka förebyggande mot överträdelser.

4.       EPA är oroat över den osäkerhet som råder när det gäller att bedöma riskerna med försök som inte utförs under användande av maximal inneslutning .

5.       EPA är oroat över de problem som kan uppstä när det gäller att utforma regler för industriell tillämpning av hybrid-DNA-tekniken.

6.       Varken EIS eller riktlinjerna diskuterar planer pä åtgärder mot oförutsedd förorening av omgivningen .

Prop. 1979/80:10 90

Förslaget _till_reviderade_riktlinjier_1978

Revisionen av riktlinjerna påbörjades 1977. I september detta år förelåg ett förslag från NIH's rådgivande kommitté (RAC). Detta offentliggjordes för kommentarer i NIH recombinant DNA technical bulletin och i Federal register. Liknande procedur som betr. 1976 års utgåva tillämpades.

NIH utgav det slutliga förslaget den 28 juli 1978. Det publicerades i Federal register och var öppet för kommentarer under 60 dagar. En departementskommitté tillsattes för att granska dessa. Den fick även i uppdrag att hålla en offentlig utfrågning (public hearing) i ärendet. 45 dagar efter remisstidens utgång, d v s i mitten av november kommer den nya versionen att utges.

Förslaget till reviderade riktlinjer innebär bl a

att vissa försök undantas från riktlinjerna

att lättnader i säkerhetskraven införs och

att de olika säkerhetskommittéerna (Institutional Biosafety Committees) får ökade befogenheter.

Bakgrunden till detta var att forskningsresultat hade framkommit under 1977 och 1978 vilka pekade på att riskerna överskattats. Dessa forskningsresultat gällde bl a användningen av E.coli K 12 och virus inom hybrid-DNA-tekniken och saimmanställdes och bedömdes vid vetenskapliga konferenser (workshops) i Falmouth, USA i juni 1977 betr E.coli K 12 som värdorganism och i Ascot, Storbritannien i januari 1978 betr försök med virus då virusnukleinsyra överförs till värd/vektorsystem. Rapporterna från dessa konferenser ingår i underlaget till förslaget till reviderade riktlinjer och innebär sammanfattningsvis följande.

Inledningsvis konstateras att den stam som används inom hybrid-DNA-tekniken, E.coli K 12, har använts i laboratorieförsök i över 50 år. Det är inte känt att den under denna tid skulle ha framkallat något sjukdomsfall. Lämpligheten av K 12 som mottagare av främmande gener betingas av detta förhållande men också därav att den till sin biologi är bäst känd av alla mikroorganismer.

Det faktum att E.coli som ursprunglig miljö har ryggradsdjurens inkl människans tarmkanal och därutöver finns spridd inom andra djurgrupper och na-

Prop. 1979/80:10 91

turmiljöer samt att arten rymmer även patogena former, gör, att de ev möjligheterna hos K 12 eller hos försvagade derivat av K 12 (ex vis stam 1776) att omvandlas till en patogen, att sprida främmande DNA till andra organismer och att överleva i naturen, koramit särskilt i blickpunkten.

Omvandling av K 12 till patogen

K 12 har odlats i stora kvantiteter - kulturer innehållande hundratals liter - i ett otal laboratorier världen över och med inneslutningar (containments) som varit lägre än de lägsta i NIH's riktlinjer. Den har därvid inte visat nägon av de egenskaper som normalt hör samman med patogena bakterier. Den kan sålunda inte

med lätthet överleva och föröka sig under naturliga förhållanden,

sprida sig från djur till djur eller från växt till växt,

med lätthet föröka sig på kroppsytor eller i tarmkanal och lungor,

invadera djurceller eller sprida sig i djurkroppar,

producera toxin eller förändra andra levande organismer eller celler så att de blir skadliga,

motstå kroppens försvarsmekanismer (immunförsvar) .

Om K 12 intas i så stor mängd som 10  exemplar, kan sedan inget av dessa återfinnas i avföringen. Normalt etablerar sig K 12 inte permanent hos människan. A andra sidan kan detta ske under onormala förhållanden, exempelvis under antibiotikabehandling.

Då anlag som ger patogenitet hos andra E.colistammar överfördes till K 12 visade den inte i nägot fall förmåga att framkalla sjukdomar som diarré eller urinvägsinfektion. Den slutsats som dragits av detta är att det är mycket osannolikt att K 12 kan  omvandlas till patogen genom att erhålla fragment av främmande DNA.

Spridning av främmande DNA med E.coli och dess plasmider

Frägan gäller om hybrid-DNA som införts i K 12 kan föras vidare till andra bakterier som K 12 kommer i kontakt med inkl andra stammar av E.coli. En sådan överföring skulle kunna omvandla mottagaren till en patogen eller göra en redan patogen organism mera livskraftig. Den skulle kunna ske antingen med plas-

Prop. 1979/80:10 92

raider eller med bakteriofäger (lambdatyp) .

Konjugativa plasmider kan förflytta sig från en bakterie till en annan. Enligt riktlinjerna får endast non-konjugativa eller svagt konjugativa plasmider användas. Den non-konjugativa plasmidens förmåga att förflytta sig kan emellertid ökas om dess bakteriecell invaderas av en konjugativ plasmid och denna överför sin konjugativa egenskap till den non-kon-jugativa plasmiden. Därefter kan den senare bli en potentiell överförare av DNA till andra bakterier. Beräkningar visar att sannolikheten för att detta skall hända med non-konjugativa,K 12 plasmider är utomordentligt liten ( 1 på 10   per överlevande bakterie per dag i tarmen på varmblodiga djur). Beräkningarna gäller laboratorieförhållanden och troligen gäller en ännu lägre siffra under naturliga förhållanden.

Spridning av hybrid-DNA med bakteriofäger

Bakteriofäger med hybrid-DNA kan avges från laboratoriet som infektiösa partiklar eller via bakterievärdar, i vilka bakteriofag-DNA finns i en plasmid eller infogat i bakteriens kromosom-DNA.

Bakteriofagens möjlighet att överleva som infektiös partikel beror på flera faktorer bl a på sannolikheten att den skall finna colibakterier att föröka sig i. Det anses mycket osannolikt att den bakteriofag, lambda, som används i hybrid-DNA försök skulle överleva och infektera djur och människor. Den är känslig för magsäckens låga ph och visar ingen benägenhet att infektera de colistammar som normalt finns i tarmen. Den är vidare känslig för uttorkning, något som skulle inträffa om den sprids med luften. E.colistammar som kan infekteras med lambda är ovanliga i naturen. Lambdapartiklar i stora mängder (10   partiklar) har förtärts utan att sedan kunna återfinnas i avföringen.

Inkorporering av lambda-DNA i E.coli-cellens DNA förekommer i natu-°n och är ett välkänt exempel på naturlig omkombination. De flesta lambdavarianter som används i hybrid-DNA försöken eller övervägs för användning har en starkt reducerad förmåga att inkorporeras på detta sätt. Beräkningar visar att möjligheten för överföring av främmande DNA-fragment från K 12 som ursprunglig värdcell till andra bakterier via leimbda är avlägsen.

Prop. 1979/80:10 93

K 12's förmåga att överleva i naturen

Som redan nämnts är K 12 dåligt rustad för att överleva i naturlig miljö. Men om den skulle överleva och föröka sig är det fortfarande osannolikt att den skulle infektera andra organismer. E.coli sprids sällan med aerosoler (luftburna partiklar) utan primärt genom förtäring av förorenad föda eller förorenat vatten.

fi       9

Mellan 10  och 10  celler av patogen E.coli behövs

för att framkalla sjukdom. Den mängd som genereras vid aerosolbildning är oftast mindre än en tusendel av detta. Skulle K 12 bli patogen och infektera någon av laboratoriepersonalen och med denna person föras ut ur laboratoriet, är sannolikheten för att andra skall smittas mycket låg och risken för en epidemi är praktiskt taget obefintlig.

Falmouthkonferensen

I denna deltog experter pä infektionssjukdoraar, bakter-ologi, virologi/ bakteriegenetik m fl områden. Konferensen stöddes av National institute of allergy and infections deseases och The Fogarty international center of NIH.

Konferensen behandlade de frågeställningar som ovan refererats och de riskbedömningar som där återges sammanfaller med konferensens.

Falmouthkonferensens slutsats var att E.coli K 12 genom hybrid-DNA försök inte kunde omvandlas till en patogen. "The participants arrived at unanimous agree-raent that E.coli K 12 cannot be converted into an epidemic pathogen by laboratory manipulations with DNA inserts."

Detta framgår av rapporten från ordföranden vid konferensen till chefen för NIH. Det bör nämnas att en av deltagarna (professor J King) menade att slutsatsen inte var så kategorisk utan att man i stället varit överens om att det var osannolikt (ehuru inte o-möjligt) att E.coli K 12 kan omvandlas till en epidemisk stam. När det gällde frågan om E.coli K 12 kan omvandlas till vildtyp dvs ursprunglig E.coli, rådde enligt King inte någon samstämmig uppfattning. Tvärtom pekade de resultat som framlades, på att detta är ett allvarligt problem.

Prop. 1979/80:10 94

Hybrid-pNA_försök_med_yirus;nukleinsyra

Det första förslag till rt v ide rade L'iktii.njer som utgavs i september 1977 utlöste kritik för att kraven på fysiska och biologiska barriärer var för höga när det gällde arbete med virus.

Vid Ascotkonferensen togs riskerna med användning av virus inom hybrid-DNA-tekniken upp. De ämnesområden som företräddes av de 27 deltagar.na var kliniska infektionssjukdomar, folkhälsa, medicinsk och diagnostisk virologi, virusinfektioners biologi, biokemisk virologi samt växt-, insekt- och husdjursvirologi. Fem av deltagarna var aktivt engagerade inom hybrid-DNA forskningen. Konferensen stöddes av NIH och var "a joint US-EMBO workshop" (EMBO = European Molecular Biology Organisation).

Ascotkonferensens resultat behandlades av den arbetsgrupp inom NIH som studerade riktlinjer för virus-hybrid-DNA försök. Av rapporten från mötet och arbetsgruppens skrivelse (14 april 1978) till NIH's rådgivande kommitté (RAC) framgår bl a följande.

1. Ett tidigare antagande som läg bakom 1976 års
utgåva av riktlinjerna var att E.coli, som bar
virus-hybrid-DNA, kunde bli virusfabriker som
producerade infektiösa viruspartiklar. Detta
anses inte vara möjligt. Virusförökning (repli
kation) kräver reglering och samordning av en
mångfald enzymsystem som härrör både från värd
organismens genom och viruspartikelns genom. Det
ta är grunden för värdspecificiteten hos virus.
Det tycks vara mycket osannolikt att en prokaryot
innehåller det kompletterande enzymsystem som
behövs för syntes av ett infektiöst djurvirus.
Inte i något fall har det kunnat påvisas att

det är möjligt att föröka djurvirus eller andra eukaryota virus i bakterier och omvänt föröka bakterievirus (fager) i eukaryota celler.

2. Efter genomgäng av föreliggande vetenskapliga
data och olika riskscenarios blir slutsatsen att
virus-genom och fragment av sådana som klonas i
E.coli K 12 med användning av godkända plasmider
och fagvektorer, inte innebär större risk än ar
bete med den infektiösa viruspartikeln som sä
dan eller dess DNA och att det i de flesta fall,
om än inte alla, klart innebär mindre risk.

Prop. 1979/80:10 95

3.  P2/EK 1-nivå utgjorde tillräckligt skydd för kloning av virus-genom och fragment av sädana.

RAC och senare NIH följde i huvudsak rekommendationerna frän Ascotkonferensen och arbetsgruppen, vilket innebar en i vissa fall drastisk sänkning av säkerhetsnivåerna. En bättre överensstämmelse tycks därigenom ha uppstått mellan de amerikanska och exempelvis de franska riktlinjerna. Det kan nämnas att förutom polyoma virus och SV 40 virus är även andra virus-vektorer tillätna (adenovirus, herpesvirus m fl).

Undantag_frän_riktlinierna

Följande försök och hanteringar föreslås bli undantagna frän riktlinjerna:

1.  Hantering av DNA utanför en värdorganism eller
ett virus, s k "naked DNA".

Sådan DNA har hanterats i åratal i laboratorierna. Den inaktiveras snabbt i naturen.

2.       Försök som avser DNA från virus eller icke-kromo-som DNA, där inget främmande DNA ingär i hybrid-DNA molekylen. Ett exempel är överförande av hybrid-DNA molekyler som består av bitar av SV 40 virus till eukaryota celler i vävnadskultur.

3.       Försök som avser s k själv-kloning. I dessa försök isoleras DNA från en värdorganism och återinförs sedan för kloning i samma typ av organism. Det gäller sålunda en typ av kloning som försiggår i naturen.

4.       Försök som infattar givare- och värdsystem som normalt utbyter DNA. Dessa försök är endast en imitation av företeelser i naturen. En lista över dessa system har upprättats och skall fortlöpande ses över och anpassas till nya rön på området (se även p 5).

5.       Andra hybrid-DNA försök om det kan visas att de är säkra. Beslut om sådana undantag fattas av chefen för NIH sedan frågan beretts av RAC. Allmänheten skall beredas möjlighet att dessförinnan avge synpunkter (gäller även p 4) .

Prop.  1979/80:10 96

Bf?iy!stioner _ay_sä]<.erhetsk.raven

I förslaget till reviderade riktlinjer har säkerhetskraven nästan genomgående sänkts nägot (1-2 steg, för vissa virusförsök ännu mera).

Administra tiya_ätgärder

NIH's godkännande från säkerhetssynpunkt av projekt behöver endast inhämtas betr nya projekt och projekt av P4-typ. Betr förändringar av pågående projekt pä Pl - P3-nivå behövs inte detta godkännande. Det räcker med att institutionens biologiska säkerhetskommitté (Institutional Biosafety Committee, IBC) lämnat sitt medgivande. NIH avser att i efterhand granska IBCs beslut. Vidare skall varje institution som bedriver försök på P3 - P4-nivå ha en kvalificerat biologiskt skyddsombud (Biological Safety Officer). Åtminstone en ledamot av IBC skall vara företrädare för allmänheten (public member) och t ex inte ha några ekonomiska anknytningar till institutionen. Ansvars-förhällande mellan huvudman (principal investigator) institution, IBC och skyddsombud preciseras ytterligare. Enligt de reviderade riktlinjerna kan den privata sektorn frivilligt registrera sina hybrid-DNA projekt hos NIH.

5iä!s£i2D§S_Bå_l2E§iä3§t_£iil_E2Yi42E5§_Ei!StiiDi§E

Av en artikel i Nature (12 oktober 1978) framgår

viss kritik som framfördes vid den hearing rörande

de reviderade riktlinjerna som hölls i september 1978.

I kritiken som kommer från vetenskapshistoriskt håll (Susan Wright) påpekades bl a att den grupp som deltagit i beslutsprocessen varit starkt begränsad till forskare med anknytning till NIH och att den varit för sluten. Vidare kritiserades förslaget att delegera ansvaret för vissa åtgärder till lokala institutioner.

Mot bakgrund av industrins växande intresse för hybrid-DNA-tekniken ansågs det vara fel att mildra säkerhetskraven på det sätt som föreslogs.

RAC kommer i samband med att de industriella till-lämpningarna alltmer aktualiseras att få göra policy-rekommendationer av vittgående social räckvidd. Med

Prop. 1979/80:10 97

tanke härpå ansågs den utvidgning av kommitténs sammansättning som utlovats av NIH vara otillräcklig. Krav restes pä en utökning av komraittén med företrädare för fackföreningar, allmänna intressegrupper (public interest groups), organisationer för folkhälsan och tillsynsrayndigheter som kunde tänkas vara berörda.

Bakom detta krav stod enligt artikeln:

Attorney General of New York State

Araerican Federation of Labor

Congress of Industrial Organisations

Coalition för Responsible Genetic Research

Environmental Defense Fund

Friends of the Earth

Betr miljögrupperna i USA se även bil 4.

Amerikanska_kon2ressen 1977-78

I början av 1977 var många politiska bedömare ense ora att ett lagförslag rörande hybrid-DNA-forskning snabbt skulle passera kongressen. Det visade sig vara fel. Orsakerna till att kongressen tog längre tid på sig än väntat var flera. De nya forskningsresultat som framkom under 1977 och som påverkade riskbedömningen torde ha inverkat. Dessa fick genom forskarnas eget agerande en betydande genomslagskraft både i kongressen och hos allmänheten och torde ha fått opinionen att svänga mot en mera liberal syn på säkerhetsfrågorna kring hybrid-DNA forskningen .

De två lagförslag som låg i kongressen i början av året hade till respektive upphovsmän senatorerna Kennedy och Rogers.

Senator Kennedy's lagförslag innebar bl a att en ny statlig kommission skulle bildas. Denna skulle bestämma om all forskning med hybrid-DNA. I själva verket hade senator Kennedy och hans stab från början tänkt sig en reglering av all biologisk forskning som innebar potentiella risker men sedermera begränsat sig till hybrid-DNA forskningen. Kennedy's lagförslag gick vidare ut på att lokala lagstiftande församlingar kunde anta regler som var strängare än de federala eller tom förbjuda forskning med hybrid-DNA. Kennedy's avsikt med den nya kommissionen torde ha varit att i den lägga de kontrollerande uppgifter som nu låg på NIH. Detta senare organ skulle uteslutande ägna sig åt den vetenskapliga bedömningen av forskningsprojekten och inte vara till-

7 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 10

Prop. 1979/80:10 98

synsrayndighet för någon lagstiftning. Kommissionen skulle bestå av forskare och företrädare för allmänheten, sammanlagt 13 ledamöter. Genom denna konstruktion kunde önskemålet tillgodoses att allmänheten skulle ha insyn och även ansvar i forskningen .

Detta lagförslag var mycket detaljerat i sin reglering av forskningen. Det möttes med betydande opposition från forskarhåll. Orsaken till denna var den byråkrati man fruktade skulle läggas över forskningen och de ingrepp av politisk natur den kunde komma att utsättas för. Överträdelser straffades med högst 5 000 dollar i böter eller fängelse i högst ett år (dock högst 10 är i svårare fall), nägot som säkerligen också bidrog till den starkt negativa reaktionen hos många forskare.

Senator Roger's lagförslag innebar också att en kommission skulle finnas, raen endast med rådgivande uppgifter. En annan viktig skillnad var att lokala avvikelser från den federala linjen endast fick förekomma om speciella behov förelåg.

Framstående forskare på området vilka tidigare anslutit sig till uppfattningen att hybrid-DNA forskningen innebar betydande risker ändrade under 1977 helt eller delvis mening. Kongressen fick skrivelser från ledande forskare som hävdade att de försök som tilläts enl NIH:s riktliner var riskfria (Professor Roy Curtiss III) och att hybrid-DNA bildas i naturen och ingalunda är någon ny laboratorieframställd produkt (Professor Stanley Cohan).

Falmouthkonferensens nämnda uttalande att E.coli K 12 genom hybrid-DNA försök inte kan omvandlas till en sjukdomsframkallande bakterie och ge upphov till epidemier vägde i detta sammanhang tungt.

Från andra vetenskapliga konferenser kom ytterligare röster. På sensommaren 1977 hölls en Gordonkonferens som omfattade också en konferens om nukleinsyror såsom fallet var 1973. Denna uttalade nu stor oro inför förslagen till lagstiftning. I ett brev till kongressen hävdades att samhället skulle berövas de fördelar och frcimsteg som låg i hybrid-DNA forskningen genom en onödigt restriktiv lagstiftning. Riskerna hade överdrivits på ett sätt som gick långt utanför varje förnuftig värdering ("far beyond any rea-soned assessment").

Prop. 1979/80:10 99

Gordonkonferensen 1977 inkluderade också en konferens om biologiska regleringsmekanismer. Deltagarna i denna sände också en vädjan till kongressen med liknande innehåll. Det påpekades att en intensiv forskning har bedrivits för att finna verkliga risker för folkhälsan men att inga sädana uppdagats. I stället har mänga förmodade risker eller faror visat sig icke existera. Att lagstifta om risker som inte hade kunnat påvisas utan i själva verket var osannolika var oklokt och den byråkrati som en sådan lagstiftning skulle ge upphov till skulle försvära forskningen och utvecklingen inom många kunskapsområden. Denna resolution signerades av 140 deltagare i konferensen och därefter av ytterligare ca 1 000 personer.

Deltagare i en annan konferens som ägnades åt virologi skrev också till kongressen 1977 och framlade sin oro inför de föreslagna lagförslagen och dess följder för forskning och teknisk utveckling. I brev påpekades att det har aldrig funnits några bevis att hybrid-DNA innebär risker för hälsa eller miljö. "Vi tror att en speciell lagstiftning för att reglera hybrid-DNA forskning är onödig och oklok."

Redan pä våren 1977 hade initiativ tagits av ledande krafter inom American Society of Microbiologist (ASM) för att organisera och kanalisera informationen från forskarsamhället i syfte att påverka kongressens lagstiftningsarbete. Tjugo vetenskapliga sällskap inkl den stora Federation of American Societies for Experimental Biology stödde denna aktion. Denna syftade dock till att stödja lagstiftningstanken eftersom det ansågs orealistiskt att argumentera mot varje form av federal reglering av hybrid-DNA forskningen.

Senator Roger's lagförslag beskrevs som det          som
"skulle tillåta fri forskning och samtidigt                   till
godose allmänhetens säkerhetskrav" och fick          forsk
arnas stöd.

Vid slutet av sommaren 1977 hade ett antal särskilt aktiva forskare skrivit brev och ringt telefonsamtal till medlemmar av senaten för att uppmana dem att stödja ett nytt lagförslag som lagts av senator Nelson. I tillkomsten av detta hade ASM till en del bidragit. Nelson's lagförslag som kom i augusti tog fasta på den nya information som kommit om riskerna och innebar att flera önskemål från forskarsamhällets sida tillgodosågs. Bl a föreslogs lagen

Prop. 1979/80:10 100

vara tidsbegränsad till 5 år (sunset clause). Nelson 's förslag lanserades som en ersättare (substi-tute) av Kennedy ' s .

Även senator Adlai Stevénson kom nu in i lagstiftningsarbetet genom att inan var ordförande i underkommittén för vetenskap och teknik, inom vilken vissa övergripande forskningspolitiska frågor ocksä behandlades, till vilka Stevénson tycks ha räknat hybrid-DNA frägan. Tydligen höll kongressen på att hamna i ett besvärligt läge genom alla lagförslag och propåer och Stevénson föreslog att man skulle skjuta pä hela lagstiftningsfrågan till nästa är. Strax därefter återtog senator Kennedy temporärt sitt lagförslag (det har dock inte formellt avförts frän senatens agenda) eftersom möjligheterna att fä det i-genom i kongressen starkt minskat. Kennedy sägs även ha tagit intryck av de nya riskbedömningarna med hybrid-DNA forskningen vilka visade att riskerna var mindre än vad vissa forskare, Science for the People och andra intressegrupper hävdat.

I oktober 1977 offentliggjordes EIS (Environmental Impact Statement) rörande hybrid-DNA forskningen av NIH. Detta tillsammans med det bilagda resultatet av den omfattande remissbehandlingen utgör en imponerande dokumentation av forsknings- och opinionsläget säsom det framkommit den vägen. Till saken hörde att vissa lättnader aviserats i översynen av NIH:s riktlinjer.

Det som hände under 1977 tycks ha övertygat flera ledande kongressmän att riskerna med hybrid-DNA forskningen inte var så stora som man tidigare trott. Detta ledde till att lagstiftningsarbetet på området stannade upp.

Under 1978 har flera nya initiativ tagits i kongressen och sammanlagt finns där formellt 18 lagförslag (bilis) .

Ett av dessa innebär att NIH:s riktlinjer upphöjs till lag, dock endast för en 2-årsperiod. Redan i september 1976 hade en federal kommitté bildats för att se över möjligheterna att utvidga NIH:s riktlinjer till att gälla hela den offentliga sektorn samt den privata (Federal Interagency Committee on Recombinant DNA). Ordförande i kommittén var chefen för NIH och ledamöterna utgjordes av representanter för departementen och vissa federala myndigheter. Kommitténs arbete utmynnade i mars 1977 i ett förslag till olika  element eller beståndsdelar som

Prop. 1979/80:10 101

borde ingå i en lagstiftning på området. Lagförslaget ger Secretary of HEW (Departsment of Health, Education och Welfare) bemyndigande att besluta om administrativa regler inom 90 dagar. Denna kan också besluta om inspektion m m. överträdelser kan resultera i indragna anslag från NIH eller i böter upp till $ 5 000 i de fall vederbörande inte har anslag från NIH. Förslaget begränsar möjligheterna för lokala organ att stifta strängare lagar än den federala. Secretary o HEW skall i sådana fall avgöra saken efter hearings.

Miljögrupper och liknande har krävt striktare lokala regler under det att universitetsförvaltningarna vill ha samma regler för hela landet, eftersora hybrid-DNA forskningen och dess ev risker är en nationell och inte lokal angelägenhet.

Ännu har ingen lag stiftats pä området. Tydligt är emellertid att forskarnas påtryckningar haft framgång genom att lagförslag tillkommit som tillgodoser väsentliga delar av deras önskemål och att det som innebar det kraftigaste ingreppet hittills i forskningen - Kennedy's förslag - åtminstone temporärt dragits tillbaka.

Av ett meddelande i Nature (26 oktober 1978) framgår att senator Stevénson avser att i januari 1979 föreslå lagstiftning som täcker hybrid-DNA forskningen .

Kommersiell_utveckling

Tiden från forskningsresultat till praktisk tilllämpning - där en sådan är tänkbar - kan skifta högst betydligt. När det gäller hybrid-DNA forskningen verkar den bli utoraordentligt kort, ungefär 6 år, låt vara att de första lyckade försöken med hybrid-DNA 1973 inte var möjliga utan en lång och intensiv vetenskaplig utveckling inom genetik, molekylär biologi och mikrobiologi.

I USA har ett bolag, Genentech Inc, i San Fransisco, sökt patent pä att med hybrid-DNA teknik framställa somatostatin. Detta är ett hjärnhormon som idag kostar ungefär $ 30 000 per gram att göra på konventionell kemisk väg. Genentech räknar nu med ätt få ned kostnaderna till $ 300 eller mindre per gram (enl. uppgift i Business Week dec 1977). Vidare har Genentech gjort framgångsrika försök

Prop. 1979/80:10 102

med fraraställning av insulin i samarbete raed läkemedelsfirman Lilly. Företagets målsättning är att med hjälp av hybrid-DNA-tekniken framställa produkter för medicinskt, farmaceutiskt och industriellt bruk. (Betr framställningsprinciper se avsnittet om tillämpningar).

Genentech är dock (enl samma källa) inte ensamt på detta område. I Berkeley finns ett sex år gammalt företag Cetus Corp som drivit utvecklingsarbete med hybrid-DNA-tekniken. Bl a Standard Oil Corp. (Indiana) har köpt in sig i detta. Huvudintresset syns vara att med hybrid-DNA-teknik försöka får fram näringsprotein ur råolja/naturgas, respektive metan/ etan ur råolja. Upjohn Co. kommer också att starta ett hybrid-DNA-laboratorium. Bolaget har redan forskning på gäng beträffande infektionssjukdomar och räknar med att kunna marknadsföra produkter som tagits fram genom hybrid-DNA-tekniken inom 5 år. Abbot laboratories har just börjat arbeta med hybrid-DNA medan Miles laboratory Inc utvecklar sig till den dominerande producenten av restriktionsenzym.

Saiqmanlagt var det 1977 10-15 privata laboratorier i USA som arbetade med hybrid-DNA försök i syfte att använda tekniken i industriella tillämpningar.

Prop. 1979/80:10 103

4.1.2     CANADA

I Canada har det medicinska forskningsrådet (medi-cal Research Council, MRC) år 1977 utfärdat Guidelines for the Handling of Recombinant DNA Molecules and Animal Viruses and Cells.

MRC konstaterar att hybrid-DNA-molekylerna endast representerar en grupp av potentiellt riskfyllt biologiskt material. I Canada pågår en intensiv och ökande forskning rörande virus och djurceller i s k vävnadsodling. De laboratorier där denna forskning bedrives är av skiftande beskaffenhet och forskarna själva har olika bakgrund och utbildning. Liksom fallet är med hybrid-DNA-forskningen så innebär forskningen med animala virus och celler också potentiella risker för laboratoriepersonal och kanske för allmänheten. Av detta skäl omfattar de utfärdade riktlinjerna alla tre slagen av biologiskt material. Vad gäller hybrid-DNA-forskningen kan de kanadensiska riktlinjerna sägas i väsentliga avseenden överensstämma med de amerikanska.

De kanadensiska riktlinjerna är endast tillämpliga pä den forskning som stöds av MRC.

På det lokala planet skall finnas en Biohazards Committee (en för varje institution eller en gemensam för flera institutioner) med uppgifter som detaljerat angivits i riktlinjerna. I dessa ingår bl a att i anslutning till ansökan om projektstöd till MRC yttra sig om de säkerhetsåtgärder som bör vidtas. MRC beslutar betr dessa. Till MRC:s uppgift hör också att samordna kommittéernas verksamhet, ge räd till kommittéerna och tillse att dessa har en hög standard.

En särskild kommitté föreslås inrättas som fortlöpande ser över riktlinjerna och anpassar dessa till den vetenskapliga utvecklingen. Den har också bl a till uppgift att godkänna de värd-vektor-system som får användas.

Prop. 1979/80:10 104

4.1.3     JAPAN

Det japanska vetenskapliga rådet har i oktober 1977 beslutat att forskning med hybrid-DNA i säkerhetshänseende skall grundas på NIH:s riktlinjer. En speciell kommitté skall ha tillsyn över tillämpningen av dem. De som skall utföra hybrid-DNA forskning skall anmäla detta i förväg till kommittén.

På departementsnivå finns en samordningskommitté för hybrid-DNA frägor med företrädare för berörda departement.

Vetenskapsrådet studerar frågan hur forskning och utveckling inom det privata näringslivet skall kontrolleras i förevarande avseende.

På industrisidan bedriver Takeda Chemical Industries forsknings- och utvecklingsarbete, speciellt inom kromosomtekniken. Mitsubishi har inrättat Institute of life Sciences som är inriktat på molekylär biologi. För närvarande är institutet dock ej inriktat på genteknik.

Kemiska och farmaceutiska industrier, livsmedelsindustrier och bryggerier väntas i framtiden komma in på det gentekniska området.

Prop. 1979/80:10 105

4.1.4     STORBRITANNIEN

På initiativ av de engelska forskningsråden gjordes en utredning om hybrid-DNA-forskningens möjligheter och risker. Den blev klar 1975 och är känd under benämningen Ashby-rapporten efter ordföranden i utredningsgruppen. I rapporten konstateras att denna forskning innebär potentiella risker och att skyddsåtgärder måste vidtas. Dessa bör grundas på de erfarenheter som finns frän mångårigt arbete med sjukdomsalstrande mikroorganismer, vid vilket fysiska inneslutningar eller barriärer av olika slag används. Dessa är beskrivna i publikationer från Public Health Laboratory Service.

I Ashby-rapporten fanns tt antal förslag om hur hybrid-DNA-forskningens säkerhetsfrågor fortsättningsvis skulle hanteras. Dessa förslag ledde till att en ny utredningsgrupp tillsattes i augusti 1975 med uppgift att fullfölja arbetet. Ungefär ett är senare (juni 1976) dvs ungefär samtidigt med att de amerikanska riktlinjerna blev klara, förelåg arbetsgruppens rapport. Den benämns vanligen Williams-rapporten efter ordföranden i gruppen. Professor Sir Robert Williams, chef för Public Health Laboratory Service. Utredningsgruppen hade i övrigt bestått av företrädare för ämnesområden och institutioner med anknytning till hybrid-DNA-forskning.

Regeringen antog Williamsrapportens förslag i augusti 1976 och i slutet av året var de satta i verket.

Det innebar att riktlinjer skapats för arbete med hybrid-DNA och att ett centralt organ, The Genetic Manipulation Advisory Group (GMAG), inrättats för att ge råd till laboratorier och forskare  ifråga om risker och skyddsåtgärder.

Frågan huruvida ett särskilt organ (GMAG) skulle inrättas eller om man skulle kunna använda ett redan existerande, nämligen det s k Dangerous Pathogens Advisory Group (DPAG), togs särskilt upp i Williamsrapporten. DPAG hade tillkommit pä förslag av en utredningsgrupp som sett över användningen av farliga patogener i laboratoriearbete (The Working Party on the Laboratory Use of Dangerous Pathogens) . I Williamsrapporten konstateras att det är skillnad på hanteringen av farliga, sjukdomsalstrande organismer och av hybrid-DNA. I det förra fallet rör

Prop. 1979/80:10 106

det sig om ett litet antal, lätt identifierbara organismer, på vilka välkända säkerhetsåtgärder kan tillämpas. I det senare fallet beror de säkerhetsåtgärder som mäste vidtas pä olika detaljer i det planerade försöket. GMAG måste därför granska varje hybrid-DNA projekt och i vissa fall ta upp diskussioner med forskarna om olika detaljer i deras projekt. Det innebär uppgifter och arbetsmetoder som skiljer sig betydligt frän DPAG:s. För att säkra effektiviteten i arbetet krävdes två separata organ.

Williamsrapportens syn pä säkerhetsfrågorna är i princip densamma som i de amerikanska riktlinjerna. Försöken graderas efter sina risker och skyddsåtgärderna anpassas efter var på riskskalan försöket befinner sig. Williamsrapporten förbjuder emellertid inga försök. Inte heller har den försökt täcka in alla tänkbara experiment och föreskrifter för dessa. Den ger ett förslag till indelning i riskklasser av ett antal typförsök. Det kan vara av intresse att notera att den ifråga om åtgärder för inneslutning lägger huvudvikten vid de fysiska barriärsystemen. De biologiska anges endast i form av försvagade (disabled) och icke försvagade (not dis-abled) vektor/värd-system. Graderingar av typen EK 1, EK 2 och EK 3 som i de amerikanska riktlinjerna saknas.

De typförsök Williamsrapporten tar upp är sådana som bedörats komma att utföras under den närmaste 5-årsperioden (1976-81). De omfattar bl a försök som innebär att hybrid-DNA överförs till försöksdjur och att tekniken kommer till användning inom växtförädlingen. Detta ställer speciella krav ifråga om skyddsåtgärder.

Laboratorierna klassas efter stigande inneslutnings-grad eller barriäreffekt i fyra kategorier:C I - C IV. För varje kategori ges riktlinjer för laboratoriets utrustning och allmänna beskaffenhet men också för arbetsrutinerna. I samtliga kategorier skall finnas en lokal skyddskommitté och ett biologiskt skyddsombud (Biological Safety Officer). Betr kategorierna C II - C IV ges även anvisningar för utbildning av personal, tillsyn och kontroll, skyddskläder, hälsovård, arbetsdiciplin m m.

Prop. 1979/80:10                                                                  107

De riktlinjer som ges i Williamsrapporten är avsedda att kompletteras för varje laboratorium i samråd med GMAG, varvid hänsyn tas till förhållandena pä platsen.

I övrigt innebär riktlinjerna bl a följande:

Laboratoruim_ay_kategori_I_C_I2

Laboratorium

Laboratorium och arbetsrutiner enligt de krav som gäller för medicinska mikrobiologiska laboratorier vid arbete med vanliga patogener.

Riskbox eller dragskäp med filtrerad fränluft skall finnas, ävensom tvättställ med armbags- eller fot-manövreri ng.

Avfall som kan innebära risker, skall göras riskfritt innan det avges. Hänvisning görs till anvisningarna i boken The Prevention of Laboratory Acquired Infection frän Public Health Laboratory Service i vilka bl a föreskrivs:

att rökning och förtäring av mat och dryck inte fär förekomma inte heller munpipettering. Laboratoriekläder skall bäras. Olycksfall och tillbud skall registreras.

§l9l99i§!it. skyddsombud

Rapporterar till institutionsföreständaren (motsv) och svarar för att riktlinjerna följs.

LäQratorjy5_ay_kategori_II_|C_II)

Som för C I men dessutom följande:

Avskilt laboratorium (ej beläget i anslutning till allmänt tillgängliga utrymmen som korridorer o dyl). Separat filtrerad fränluft eller filtrerad i s k HEPA-filter (High Efficiency Particulate Air Filter) Riskbox

Material som skall autoklaveras måste transporteras i slutna behållare.

Prop. 1979/80:10 108

§ i ° 12 9 i I !s  _ 5 !.i   191! y

Vissa krav ställs pä vederbörande bl a att ha lämplig utbildning och erfarenhet från laboratorium med liknande skyddstekni k .

Personalurya]

Institutionsföreständaren skall se till att den personal som anlitas eller anställs för arbete i laboratoriet informeras om risker och skyddsåtgärder. Hälsodeklaration ev i kombination med läkarundersökning skall avges sä att sådan personal (infektionskänslig) som ej bör arbeta i C Il-laboratorium kan identi fieras.

Vidare ges anvisningar betr".

UtbiIdning

Tillsyn och kontroll

Skyddskläder

Hälsovård

Disciplin

!=äbQcatQ!:iyQ!_ay_kategori_IIl_£C_IIl)

t?9C5t9!riy!D

Som för C II men dessutom bl a:

Personsluss, undertryck i förhällande till omgivningen med all fränluft HEPA-fi 1 trerad. Genomgängsautoklav eller dekontamineringstank, djur och insektssäkert, allt avfall steriliserat, 24 m  luftvolym eller mera per person.

5i9l99i§!s5_5bd59!Dyd

Som för C II men fungerar även som rådgivare till

institutionsföreståndaren i säkerhetsfrågor.

Persona]_uryal

Som för C II men det tillägget görs att det är o-lämpligt med ofta förekommande personalbyten.

Anvisningarna utökas i vissa fall betr:

Prop. 1979/80:10 109

Utbildning

Tillsyn och kontroll

Skyddskläder

Hälsovård

Di sciplin

Som nya moment tillkommer regler för

P§?!SGiG9-9ch_transgort_ay_material

§ä!§!:t}?5rcå99C (inbrott, brand) L|bor|tQclum_ay_k|5|gQriiy[CIV)

LaboratoH um

Som för C III men med vissa tillägg (svarar mot Category A Toxic Laboratory referred to in Appendix III to the Report of the Working Party on the Laboratory Use of Dangerous Pathogens) bl a följande:

Dusch i personalsluss. Genomgängsautok 1 av och dekontamineringstank, tät riskbox (handskbox) med HEPA-fiIter.

§i9l99i5!st_skddsombud Som för C III

Personalurya] Som för C III

Anvisningarna utökas i vissa fall betr:

UtbiIdni ng

Tillsyn och kontroll

Skyddskläder

Hälsovård

Disciplin

Packning och transport av material

Säkerhetsfrågor

Prop. 1979/80:10 110

E§Si§=iäiyi=22&=MiliE

Williamsrapportens riktlinjer förutser försök med överföring av genetiskt material via bakterier, fager eller andra virus till försöksdjur i syfte att studera om sädan överföring är möjlig och i sä fall hur vektorn sprids, överlever och förökas i värddjuret. Försöksdjuren måste på lämpligt sätt hållas isolerade. Samma gäller försök med att överföra främmande DNA till växter. Detaljerade bestämmelser fär utfärdas senare för dessa typer av försök.

För djurförsök anges i Williamsrapporten C II som lägsta skyddsnivå. Vissa kompletterande föreskrifter ges emellertid för djurförsök på denna nivå liksom pä C III och C IV-nivå.

När det gälle* försök med växter ställs speciella krav pä bl a belysning, fuktighet och temperatur. Laboratorier av typen C I - C IV är inte lämpade för dylika försök. I stället behövs speciella växthus där olika faktorer kan hållas under kontroll. Karantänprocedurer som gäller för växtpatogener torde bli tillämpliga vid dyliga försök.

I Williamsrapporten listas olika riskfaktorer som bör beaktas vid bedömningen av de risker som är eller kan vara förknippade med försöket ifråga. Varifrån kommer det DNA som skall överföras, hur rent är det, vilket värd/vektorsystem skall användas och vilken kemisk och annan teknik ingår, är väsentliga frågor i detta saimnanhang. Svaren på dessa avgör nämligen riskklassificeringen av försöket (C I - C IV) och därmed vilka skyddsåtgärder som skall vidtas. En grundregel är att inga försök med hybrid-DNA får utföras utan att de skyddsåtgärder är vidtagna som gäller för arbete med vanliga patogener, ex vis streptokocker, stafylokocker och salmonella. Det innebär att skydd enligt lägsta nivå (C I) alltid skall finnas.

Williamsrapporten ger ett antal exempel på principerna för riskklassificering. Dessa visar bl a att försök som innebär överföring av DNA mellan icke patogena bakterier, endast kräver skydd på C I-nivå. Beroende pä den biologiska inneslutningen och på varifrån den överförda nukleinsyran kommer (DNA frän högre organismer som däggdjuren anses innebära större risker än DNA från lägre organismer, likaså är det förenat med speciella

Prop. 1979/80:10 111

risker att överföra DNA från sjukdomsframkallande organismer) kan även vissa andra försök utföras under C I betingelser. Exempel på sädana och på C II - C IV-försök ges i rapporten. Det ankommer pä GMAG att i den enskilda fallen göra erforderliga rekommertdationer och anvisningar.

GMAG:s huvudsakliga uppgift är att ge råd om vilken säkerhetsnivå (C I - C IV) som skall tillämpas i varje försök med hybrid-DNA samt ange de övriga riktlinjer som betingas av omständigheterna i det enskilda fallet. GMAG granskar nya metoder som utvecklas för fysisk och biologisk inneslutning och bestämmer om de skall medföra ändringar i befintliga riktlinjer.

Tanken är att GMAG skall vara ett flexibelt och effektivt organ som följer den snabba utvecklingen på orarådet och anpassar sina bedömningar och åtgärder till denna.

För att GMAG skall åtnjuta förtroende hos såväl allmänheten som forskare (inkl industrins) är det enl Williamsrapporten nödvändigt att GMAG innehåller företrädare för forskare, anställda och allmänhet. De förstnämnda skall ha kunskap om både hybrid-DNA-tekniken som sådan och dess säkerhetsfrågor .

GMAG tillsätts av Secretary of State.

Vid tillsättningen 1976 inhämtades råd från

The Trades Union Congress (TUC) The Confederation of British Industry (CBI) The Committee of Vice-Chancellors and Principals (CVCP).

För närvarande består GMAG (enl dess första årsrapport) av 19 ledamöter, nämligen

8 ledamöter utsedda som vetenskapliga och medicinska experter

5 ledamöter (inkl ordföranden) utsedda som företrädare för allmänna intressen,

4 ledamöter utsedda på förslag av TUC som företrädare för de anställda och

2 ledamöter (1 på förslag av CBI och en på förslag av CVCP) utsedda att företräda arbetsgivarintres-sen ("the interests of management").

Prop. 1979/80:10 112

Redan i Williamsrapporten påpekades det att en komplettering av lagstiftningen på arbetarskyddets område (Health and Safety at Work Act, HSW-Act) skulle komma att krävas för att göra riktlinjerna heltäckande och stärka GMAG:s ställning. Inom British Society of Social Responsibility in Science hade också uppfattningen framförts att hybrid-DNA forskningen borde inordnas i en skyddslagstiftning. En komplettering av HSW-Act utarbetades och trädde i kraft den 1 augusti 1978.

Den nya lagen innebär att ingen verksamhet med användning av hybrid-DNA-teknik får bedrivas såvida inte Health and Safety Executive (HSE) och GMAG i förväg underrättats. Vidare utvidgas tillämpningsområdet för HSW-Act till att gälla varje verksamhet som inkluderar hybrid-DNA-teknik och alla personer som sysselsätts i denna, oavsett anställningens art. Det innebär att även s k non-employed, till vilka studenter räknas, omfattas av lagen.

De nya lagbestämmelserna utgår från att GMAG:s sammansättning och rådgivande uppgifter kvarstår och att Williamsrapportens riktlinjer och säkerhetssystem i övrigt bibehålls.

Tillsynsmyndighet för HSW-Act är HSE. Dess inspektörer kontrollerar, där så är nödvändigt, att de rekommendationer som GMAG utfärdar, följs. Dessa är bindande och överträdelser kan lagforas.

För skyddskommittéer och skyddsombud har utfärdats särskilda bestämmelser av Health and Safety Commission. Riktlinjer (code of practice) och anvisningar har utfärdats för att underlätta lagens tillämpning. Samtliga dessa dokument har samlats i häftet Safety Representatives and Safety Committees.

Erfarenheter

GMAG:s första verksamhetsår omfattade granskning av ett 100-tal projekt frän 27 olika institutioner. Scimtliga fick genomföras. De som gällde C4-nivå fick dock vänta med genomförandet tills C4-labora-toriet vid Microbiological research establishment i Porton färdigställts.

Prop. 1979/80:10 113

Ett problem som blivit aktuellt är hur mycket information om hybrid-DNA projekten som GMAG egentligen behöver för att bedöma säkerhetsfrågorna. Forskarna är oroade av att deras detaljerade projektbeskrivningar sorn ju berör ett område under snabb utveckling lätt kommer i händerna på personer som kan vara deras vetenskapliga konkurrenter. När det gäller hybrid-DNA projekten inom industrin kommer tillverkningshemligheter, patenthinder o dyl in i bilden. Arbete pågår att söka avväga informationsbehovet så att riskbedömningen om möjligt frikopplas från sädan information som skulle kunna medföra vetenskapliga eller kommersiella fördelar för konkurrenter.

De nya kunskaper som vunnits om hybrid-DNA forskningen pekar på att riskerna överskattats. En arbetsgrupp under GMAG har sett över Williamsrapportens riktlinjer och utarbetat ett förslag till nägra sådana, vilka i princip antogs av GMAG vid dess sammanträde i november 1978.

4.1.5     SOVJETUNIONEN

En hybrid-DNA kommitté under ledning av professor Bayev har utarbetat förslag till riktlinjer. Detta bygger på de engelska och amerikanska riktlinjerna, Något ytterligare är för närvarande inte känt.

8 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 10

Prop. 1979/80:10 114

4.1.6      FÖRBUNDSREPUBLIKEN TYSKLAND

Efter Asilomarkonferensen 1975 inrättade det tyska forskningsrådet (Deutsche Forschungsgemeinschaft, DFG) en kommission för säkerhetsfrågor rörande hybrid-DNA. Dess uppgift var att utfärda riktlinjer och ge räd ifråga om laboratoriebyggen och internationellt samarbete. Den bestod av biologer och företrädare för olika statsdepartement och arbetade i nära samarbete med regeringen och med den tyska industrin.

Departementet för forskning och teknik utgav hösten 1977 ett utkast till riktlinjer för hybrid-DNA forskningen. I detta hade beaktats de amerikanska och brittiska riktlinjerna. Detta utkast tjänade som ett diskussionsunderlag för mera definitiva riktlinjer. Under tiden skulle de öunerikanska riktlinjerna tillämpas.

Förbundsministern för forskning och teknik utfärdade 15 febr 1978 de riktlinjer som tillsvidare skulle gälla. Avsikten är att de med jämna mellanrum skall ses över och anpassas till den vetenskapliga utvecklingen .

2_Yä5ttYska_riktlinjerna(Richtlinien) Syftet med riktlinjerna är

att skydda människor, djur och växter frän de

faror som kan vara förknippade med hybrid-DNA,

att gagna det forsknings- och utvecklingsarbete och de tillämpningar som möjliggöres genom hybrid-DNA-tekniken,

att skapa garantier för att förbundsrepubliken uppfyller förekommande internationella förpliktelser inom hybrid-DNA området.

Tillämpningsområde

Riktlinjerna gäller för den forskning som stöds centralt av västtyska regeringen (vom Bund). Deras tilllämpning är en förutsättning för att anslag skall beviljas till institutioner och projekt.

Prop. 1979/80:10 115

Anslutningen till riktlinjerna betr sädan forskning som finansieras av delstaterna (die Länder), av industrin eller av andra är frivillig. Man utgår emellertid från att en allmän anslutning skall komma till stånd och att man sålunda får ett täckande säkerhetssystem.

Säkerhetsåtgärder

Allmänt

De västtyska riktlinjerna bygger på den säkerhetsfilosofi som utvecklades vid Asilomarkonferensen. Man använder sig av fysisk och biologisk inneslutning .

Den fysiska inneslutning (Laborsicherheitsmassnahmen) består av viss experimentell teknik och en fastställd utrustning av laboratorielokalerna. Den ökande inne-slutningsgraden betecknas L 1 - L 4.

Den biologiska inneslutningen (Biologische Sicher-heitsmassnahmen) består i användning av mottagaror-ganismer, som är försvagade pä ett avgörande sätt sä att de inte kan föröka sig utanför laboratoriet eller överhuvudtaget inte kan päträffas i naturen. De biologiska barriärerna betecknas B 1 och B 2 och siffrorna anger den ökande försvagningen hos mottagarorganismen .

Säkerhetsgraden (Sicherheitsstufe) bestäms av kombinationen av fysisk och biologisk inneslutning för resp försök. Den skala man fär sträcker sig sålunda från L 1 B 1 till L 4 B 2. Fysisk inneslutning kan under vissa betingelser ersättas av biologisk och vice versa.

Fysisk inneslutning

L§Qr|jQciym_enl_kategoci_L_l

Betr laboratoriets beskaffenhet görs hänvisning till Föreskrifter till skydd mot olycksfall i medicinskt laboratoriearbete (VBG 114 av 1 okt 1956, §§ 6 - 27, 37). Avfall som innehåller mikroorganismer och nukleinsyror skall desinficeras eller steriliseras.

LabocatQrium_eol_kategoriL_|

Samma regler som för L 1 och dessutom §§ 28 - 36 och § 38 (VBG 114). Vidare skall det finnas riskbox eller dragskäp med HEPA-fi 1 trerad frånluft och till-

Prop. 1979/80:10 116

gäng till autoklav i huset.

Labonatonium_enl_k5tegQti_k-i

Samma regler som for L 1 och L 2. Därtill kommer att laboratoriet skall vara avskilt från omgivningen. Personsluss.  Tvättställ med armbags- fot- eller sensormanövrering i personslussen. Där skall ocksä finnas skyddskläder.    Undertryck med all frånluft filtrerad. Allt avfall (även avloppsvatten) steriliserat. Tillträde endast för auktoriserad personal .

LabQC|toriurn_eQl_k§t|gQri_L_4

Samma regler som för L 1 - L 3, men dessutom bl a följande specialregler:

Fullständigt avskilt laboratorium. Dusch i luftsluss. Genomgängsautokl a v. Separat ventilation med reservström. Till- och fränluft via HEPA-filter. Lufttäta handskboxar med HEPA-filter.

Biologisk inneslutning

Denna består i användning av E.coli K 12 som motta-garorganism och av de bakteriofäger och plasmider som hör till denna stam (B 1).

Biologisk inneslutning på B 2-nivå innebär användning av de system som godkänts av NIH (motsvarande dess nivå EK 2) .

Beträffande användning av eukaryota celler, speciellt vertebratceller gäller de sedvanliga säkerhetsåtgärderna vid arbete med vävnadskulturer. I dessa system skall dock bara sådana vektorer användas som inte kan föröka sig självständigt, exempelvis defekta SV 40-virus eller adenovirus 2 eller 5, eller sådana vektorer som är ofarliga för människan, exempelvis polyoma virus.

Försök med vertebratceller och dessa vektorer får bara utföras efter tillstånd från Centralkommissionen för biologisk säkerhet (se nedan). Denna prövar också frågor om godkännande av nya värd/vektorsystem.

Försöksdjur och växter

Beträffande hållande av försöksdjur och destruktion av djurkadaver hänvisas till VBG 114 §§ 39-43.

Vid försök med djur och växter skall den säkerhetsnivå tillämpas som anges i riskklassificeringen nedan.

Prop. 1979/80:10 117

Försök på L 2 B 2 nivå mäste försiggå under isolerade betingelser och vid undertryck. Allt avfall skall samlas i lufttäta behållare och autoklaveras eller brännas. Avl(jppsvatten måste steriliseras. Hänvisning görs tili Tierkörperbeseitigungsgesetz, (Ti.er KBG av 2 sept 197S) och Abfallboreitigungsgesetz av 5 jan 1977.

Försök pä L 3 B 1 och högre säkerhetsnivå mäste ske i anläggningar som följer föreskrifterna för L 3 laboratorium.

Riskklassificering av experiment

DNA frän patogena organisraer får användas vid framställning av hybrid-DNA endast under förutsättning att Centralkommissionen för biologisk säkerhet finner att den förväntade nyttan klart överväger de tänkbara riskerna.

Följande experiment får inte utföras med värd/ vektorsystem av EK 1 och EK 2-typ:

Framställning av hybrid-DNA sora ger gifter (som botulinustoxin, tetanustoxin, difteritoxin och ormgifter.

Användning av genuppsättningar (genom) av högpatogena virus som Lassa, koppor, herpes B.

Överföring av gener sora ger resistens mot antibiotika .

Dessa förbjudna försök kan komma att utökas eller reduceras beroende på den vetenskapliga utvecklingen.

I riktlinjerna fastställs säkerhetsnivåer för hybrid-DNA- försök som får genomföras raed icke renat DNA. Används renade och kända DNA-fragment kan dessa säkerhetsnivåer sänkas ett steg efter tillstånd av den biologiska centralkommissionen. Detta gäller även när partiellt renade DNA-fragment används om den framställda mängden minskas.

De fastställda säkerhetsnivåerna för olika försök bildar ett klassifikationsscheraa som skall ge projektledare, skyddsombud och  centralkommissionen vägledning i deras riskbedömningar. Kommissionen skall modifiera detta schema i takt med den vetenskapliga utvecklingen pä området. Vid upprättandet av schemat har eftersträvats överensstämmelse raed

Prop. 1979/80:10 118

jämförbara utländska riktlinjer i den grundläggande tankegängen.

Man utgär sålunda frän att den potentiella risken för människan ökar ju närmare henne givarorganismen står i fylogenetiskt hänseende och att riskerna med patogena organismer eller sådana som producerar toxiner skulle vara större än med icke-patogena organismer .

Skyddsombud och skyddskommitté

Av projektledaren krävs ingående kunskaper om mikrobiologiskt arbete och gällande skyddsföreskrifter. Vederbörande svarar för planläggning och genomförande av forskningsuppgiften ifråga och för bedömningen av de potentiella riskerna och vilka säkerhetsåtgärder som måste vidtas. Projektledaren är också ansvarig för hälsokontrollen och för informationen till personalen om gällande bestämmelser för denna.

Projektledaren informerar det biologiska skyddsombudet och skyddskommittén och i förekommande fall även centralkommissionen för biologisk säkerhet. Vederbörande svarar för att föreskrivna bestämmelser efterlevs. Experiment på nivån L 2 B 1 får ej påbörjas förrän centralkommissionen givit tillstånd. Protokoll över vidtagna säkerhetsåtgärder och över ev tillbud och olyckshändelser samt över hälsokontrollen förs genom försorg av projektledaren.

Det biologiska skyddsombudet (Beauftragter fiir die Biologische Sicherheit, BBS) skall ha erfarenhet av mikrobiologiskt arbete. I vissa fall - arbeten med patogena organismer - krävs att BBS innehar särskild licens. BBS övervakar att projektledaren genomför sina uppgifter enl ovan.

Vid forskningsarbeten pä L 3 B 1 nivå och högre kan föreståndaren för laboratoriet i stället för en BBS utse en skyddskommitté för biologisk säkerhet (Aus-schijsse fiir die Biologische Sicherheit, ABS) som övervakar projektledarens uppgifter.

Centralkommissionen för biologisk säkerhet (Zen-trale Kommission fiir die Biologische Sicherheit, ZKBS)

Kommissionens uppgift är att bedöma säkerhetsfrågor i samband med hybrid-DNA forskning. Den tillsätts av

Prop. 1979/80:10 119

förbundsministern för forskning och teknik i samråd med berörda andra förbundsministrar. ZKBS samarbetar nära med dessa ministerier eller departement.

ZKBS ger råd ifråga om forskningsarbete på L 2 B 1 nivå och högre. Det kan gälla laboratoriernas konstruktion och utrustning, skyddsombud och skyddskom-raittéer samt utbildningsfrågor. ZKBS för register över alla laboratorier som sysslar med hybrid-DNA forskning och de forskningsprojekt som bedrivs pä nivä L2 Bl och högre samt yttrar sig om säkerhetsfrågor för projekt på L2 B 1 nivå och högre. En viktig uppgift för ZKBS är att följa utvecklingen inom forskningsområdet och anpassa riktlinjerna till denna.

ZKBS består av

4 ledamöter som arbetar med hybrid-DNA forskning 4 ledamöter som inte arbetar inom hybrid-DNA-området men som har särskild erfarenhet av säkerhetsåtgärder inom mikrobiologiskt och bakteriologiskt arbete 4 ledamöter exempelvis från fackföreningar, industri och forskningsfrämjande organ.

Hälsokontroll

Årlig läkarkontroll av personalen gäller för arbeten på L 2 B 2 nivå och högre.

Utbildning

Personal som arbetar på L 2 B 1 nivä och högre måste ha speciella kunskaper i mikrobiologiskt arbete. Saknas dessa skall personalen ges kompletterande utbildning på särskilt härför inrättade kurser.

Sammanfattnin2_och_jämförelser

Det västtyska systemet liknar i sina huvuddrag både det engelska och det amerikanska. I riktlinjerna finns ett schema för klassificering av försöken. Ansvarig för dessa är projektledarna men på platsen skall också finnas skyddsombud eller skyddskommitté som övervakar att utfärdade rekommendationer följs. På riksnivå finns en speciell kommitté som ger räd och anvisningar i säkerhetsfrågor och som samlar alla data i dessa frågor och utövar viss tillsyn.

Prop. 1979/80:10 120

Västtyskland är medlem av European Science Foundation som rekommenderat medlemsländerna att följa de engelska riktlinjerna (Williamsrapporten). De tyska riktlinjerna innehåller i flera väsentliga avseenden beståndsdelar från de amerikanska riktlinjerna (NIH). Grundtanken i de tyska och de amerikanska är nämligen att vissa försök förbjuds under det att övriga försök får utföras under förutsättning att vissa skyddsföreskrifter iakttas. I det engelska systemet förbjuds inga försök. När det gäller försökens utförande lägger Williamsrapporten tonvikten på den fysiska inneslutningen och dess graderingar medan de tyska och amerikanska riktlinjerna ger olika graderingar även för den biologiska inneslutningen, graderingar som i huvudsak synes vara identiska. Tillämpningen är i Storbritannien reglerad i lag och heltäckande. I Västtyskland och USA är den knuten till anslagsgivningen till projekten ifråga. Det innebär att den är formellt bindande endast för den som erhåller statligt forskningsstöd.

Prop. 1979/80:10 121

4.1.7     FRANKRIKE

Frägor rörande säkerhet m ra i anslutning till hybrid-DNA forskningen har i Frankrike handlagt av Le Délegué General S la Recherche Scientifique et Technique (DGRST). DGRST tillsatte i februari 1975 en kommitté (la Commision Nationale de Classement) med uppgift

att utarbeta franska riktlinjer för riskklassificering av hybrid-DNA-projekt och

att utföra dylik klassificering.

Riktlinjerna avgavs i slutet av 1977 och innebär att man i stora drag följt de amerikanska (NIH). Man arbetar sålunda med fysisk och biologisk inneslutning. Pä flera punkter avviker dock de franska riktlinjerna.

Den fysiska inneslutningen bestäms av laboratorielokalen + de riskboxar sora används (local + enceintes de sécurité). De senare klassas efter NIH:s riktlinjer (dass II and dass III safety cabinets) . Kombinationen lokal/riskbox ger fyra grader av fysisk inneslutning (L 1 - L 4) av vilka endast den första graden (L 1) har en direkt motsvarighet (P 1) i de amerikanska riktlinjerna.

Den biologiska inneslutningen har fyra grader: B O, B 1, B 1  och B 2. Vid användning av E.coli K 12 och dess plasmider och fager svarar nivåerna B 1 och B 2 mot de amerikanska EK 1 och EK 2. B 1 är ett B 1-system som genom mutationer gjorts beroende av vissa bestämda kemiska föreningar i näringssubstraktet. B O-systemet innebär en lägre grad av inneslutning än B 1, exempelvis genom att plasmiderna kan överföras från E.coli K 12 till andra värdbakterier (plas-mides transmissibles).

Stor vikt läggs vid utbildningen av personal. Utbildningen övervakas av de lokala skyddskommittéerna (les Commissions d'Hygiéne et Sécurité local) (se nedan) .

Betr riskklassificeringen bör nämnas - som en viktig avvikelse från de amerikanska riktlinjerna (NIH, juni 1976) - att säkerhetsnivåerna i de franska riktlinjerna liggej? lägre än i de amerikanska. Denna skillnad kommer'dock att utjämnas om den sänkning som aviseras i förslaget till reviderade amerikanska riktlinjer (juli 1978) genomförs.

Prop. 1979/80:10 122

Det franska systemet är uppbyggt med den nämnda kommittén för riskklassificering inom DGRST (La Commission Nationale de Control et de Sécurité) på nationell nivå och av lokala "skyddskommittéer" (Les Comités d'Hygiéne et Sécurité, CHS).

Kommittén för riskklassificering består av vetenskapliga experter,företrädare för Secrétariat d 'Etat aux Universités och de statliga forskningsorganen CNRS (bl a naturvetenskap), INRA (jordbruk) och INSERM (medicin) samt för fackföreningarna.

Av de vetenskapliga experterna får högst 49 % vara berörda av eller ha partsintressen i verksamheten (juges et parties). För närvarande utgörs dessa av 1/4.

Kontroll och tillsyn på central nivå avses utövas av en nationell kommitté för kontroll och säkerhet (Commission Nationale de Controle et de Sécurité). Denna samordnar den verksamhet som bedrivs av de lokala CHS och samarbetar nära med klassificeringskommittén betr bl a godkännande av laboratorier och utrustning. Sammansättningen av denna centrala kommitté är inte klar. Men den torde komma att bestå av företrädare bl a för berörda departement och andra berörda organ.

På det lokala planet gäller att innan hybrid-DNA-forskning startas skall en skyddskommitté (Comité d'Hygiéne et Sécurité. CHS) finnas. CHS tillser att de anvisningar följs som utfärdas av den centrala kommittén och utövar tillsyn i utbildnings- och informationsfrågor seimt utarbetar föreskrifter för åtgärder i samband med olyckshändelser. CHS inrättas av den centrala kommittén för kontroll och säkerhet. Den kan vara gemensam för flera laboratorier. CHS består av

chefen för forskningsenheten eller hans ställföreträdare

företrädare för fackföreningarna (antalet beror på hur många laboratorier som CHS betjänar)

vetenskapliga experter, varav minst en mikrobiolog som är godkänd av kommittén för riskklassificering.

den lokala säkerhetsingenjören och/eller person utifrån med kompetens inom området biologiska säkerhetsfrågor

Prop. 1979/80:10 123

Partsintressen (juges et parties) får vara representerade till högst 1/3 av kommitténs ledamotstal.

När det gällt att få en täckande anslutning till riktlinjerna har tanken varit att få till ständ en Överenskommelse (une convention) härom mellan DGRST och de forskningsinstitutioner vid universiteten och hos industrin som bedriver hybrid-DNA forskning.

Prop. 1979/80:10 124

4.1.8     NEDERLÄNDERNA

Den holländska vetenskapsakademin tillsatte den 30 januari 1976 en kommitté för kontroll av genetisk manipulation. Den består av 13 ledamöter som företräder biologiska och biokemiska ämnen med anknytning till hybrid-DNA forskningen. Genom beslut den 24 mars 1976 fungerar kommittén ocksä som rådgivare åt den holländska medicinalstyrelsen.

Kommittén har inventerat förekommande hybrid-DNA-forskning i Nederländerna och varit rådgivande i säkerhetsfrågor till de laboratorier som bedriver eller planerar dylik forskning. I kommitténs uppgifter har också ingått att ge råd till regeringen betr internationella överenskommelser inom området ifråga och betr lagstiftning för hantering av farligt biologiskt material som har anknytning till ny genetisk metodik.

Sin rådgivning i säkerhetsfrågor har kommittén, enligt direktiven, baserat på Asilomarkonferensens rekommendationer.

I avsaknad av en lagstiftning pä området har kommittén måst lita till samarbetsviljan hos föreståndarna för berörda laboratorier för att kunna genomföra sin uppgift. Enligt kommitténs direktiv

skulle samarbetet säkras genom överenskommelser mellan kommittén och statliga och privata organ inom området ifråga.

Kommittén avgav i mars 1977 ett betänkande med   för
slag till åtgärder betr hybrid-DNA forskningen          (Re
port of the Committee in Charge of the Control        on
Genetic Manipulation).

I betänkandet konstateras att det med tanke på hälso-och miljörisker är nödvändigt att hybrid-DNA forskningen blir föremål för en skyddslagstiftning. Kommittén ger också vissa förslag till vad en sådan lagstiftning bör innehålla. Ett av förslagen innebär att en tillsynsmyndiget (kommission) för hybrid-DNA forskning inrättas. Denna kommission skulle med legalt stöd utföra det arbete som kommittén nu utför.

Man borde också överväga att inrätta en kommitté vid sidan av den nämnda kommissionen och med uppgift att ta sig an de sociala och etiska aspekterna av den avancerade medicinsk-biologiska forskning, varav hybrid-DNA forskningen är en del. Denna kommitté

Prop. 1979/80:10 125

skulle samtidigt kunna utreda behovet av legal kontroll av övriga delar av den medicinsk-biologiska forskningen.

I betänkandet avråder man nämligen från att redan nu ta det större greppet med en skyddslagstiftning för hela det medicinsk-biologiska fältet. Skälen härtill är tre. För det första brådskar det med en skyddslagstiftning för hybrid-DNA forskningen och det nämnda tillvägagångssättet skulle fördröja en sådan. För det andra är hybrid-DNA forskningen ett väl avgränsat område vilket i sin tur ger klara gränser för en skyddslags tillämpningsområde, nägot som förmodligen inte är fallet om all potentiellt farlig medi-cinsk-biologisk forskning inkluderas. För det tredje kan en lagstiftning som begränsas till hybrid-DNA-forskning ge erfarenheter av värde för en senare vidgad lagstiftning.

Betr riktlinjer för hybrid-DNA forskningen rekommenderas i betänkandet att ESFrs rekommendationer följs dvs att de riktlinjer som anges i den engelska Williamsrapporten tillämpas. På vissa punkter rekommenderar kommittén dock avsteg från dessa riktlinjer. Kommittén anser sålunda att vissa försök tillsvidare bör vara förbjudna (Williamsrapporten förbjuder i princip inga försök). Vidare specificeras den biologiska inneslutningen i huvudsak enl NIH:s riktlinjer. Williamsrapporten använder sig på denna punkt endast av de tvä kategorierna försvagade (disabled) och icke försvagade (not disabled) värdvektorsystem. Klassificeringen av försöken är slutligen något modifierad i förhållande till Williamsrapportens indelning .

I betänkandet konstateras att utvecklingen går mycket snabbt inom detta forskningsområde vilket torde medföra att förbättrad metodik fortlöpande tas fram betr riskbedömning och säkerhetsåtgärder. Det föreslagna tillsynsorganet bör därför ges sädan flexibilitet att det fortlöpande kan anpassa sig till utvecklingen .

Sammanfattningsvis rekommenderade kommittén följande:

1. att hybrid-DNA forskning utvecklas och bedrivs
i Nederländerna,

2. att denna forskning bedrivs under iakttagande
av strikta säkerhetsåtgärder i enlighet med
givna riktlinjer.

Prop. 1979/80:10 126

3.        att denna forskning regleras i en speciell lagstiftning ,

4.        att ett tillsynsorgan (kommission) inrättas inom ramen för en sädan lagstiftning. Denna kommission fortsätter det arbete som holländska vetenskapsakademins kommitté bedrivit. Koramissionen bör bestå av företrädare för olika vetenskapliga discipliner och för olika samhällsgrenar.

5. att försök på C IV-nivå utförs vid de internatio
nella europeiska laboratorier som etableras utan
för Nederländerna,

6.        att i Nederländerna åtminstone ett laboratorium på C Ill-nivå inrättas,

7.        att stöd ges till utbildning av forskningspersonal inom detta område och till vetenskapliga konferenser som behandlar säkerhetsåtgärder vid arbete med patogena organismer.

Det förtjänar påpekas att kommitténs här redovisade förslag ännu endast har karaktären av rekommendationer. Enligt upplysningar som inhämtats från det holländska naturvetenskapliga forskningsrådet (ZWO) pågår diskussioner i frågan.

Prop. 1979/80:10 127

4.1.9     DANMARK

De danska forskningsråden tillsatte 1976 Registre-ringsudvalget vedrjzSrende genetic engineering med uppgift att ge förslag om hur säkerhets- och kontrollåtgärder inom detta område skulle organiseras. Utskottet ifråga bestod av representanter för de olika forskningsråden (det naturvetenskapliga, det medicinska, det jordbruksvetenskapliga och veterinärmedicinska samt det tekniskt-vetenskapliga) , för Videnskapernas Selskab, Föreningen of Danske Medi-cinfabrikker (MEFA), Sundhetsstyrelsen, Miljöstyrelsen och en observatör frän Indenrigsministeriet.

Utskottet företog bl a en registrering av de laboratorier i Danmark där forskning med hybrid-DNA planerades eller bedrevs. Registreringen visade att Danmark (1977) icke hade nägra laboratorier sora uppfyllde inneslutningskraven för försök i raellanhög och högsta riskklass, låt vara att vissa laboratorier - statliga och privata - skulle kunna utbyggas till i varje fall raellanhög inneslutningsnivå. Utskottet genomgick vidare existerande lagar och förordningar betr bl a skydd av arbetsmiljö och yttre miljö, strålskydd samt betr åtgärder mot smittosamma sjukdomar (epidemi-lagen). Av utredningsrapporten framgår bl a att utskottet var tveksamt huruvida lagstiftningen betr den yttre miljöns skydd också täckte ev konsekvenser för miljön av hybrid-DNA-forskning .

I sina organisatoriska överväganden följde utskottet de av ESF givna rekommendationerna som bl a innebar att den engelska Williamsrapportens bestämmelser blev vägledande. Sålunda föreslog utskottet bl a att en kommission för genetic engineering skulle tillsättas med uppgift att ge räd och anvisningar och utöva tillsyn i säkerhetsfrågor betr all hybrid-DNA forskning och produktion. Vid bedöraning av risker och säkerhetsåtgärder skulle koramissionen ta hänsyn till de riktlinjer som utfärdats av de internationella organ som Danmark är anslutet till. Kommissionen skulle bestå av företrädare för berörda statsdepartement, Landbrugsministeriet, Miljöministeriet, Undervisningsministeriet, arbetsmarknadens parter (LO, industrins arbejdsgivere) de statliga forskningsråden och Sundhetsstyrelsen. Den centrala myndighet till vilken kommissionen anknöts skulle svara för ordförandeskapet och sekretariatsfunktionerna .

Prop. 1979/80:10 128

utskottet rekommenderade ocksä att en utredning skulle göras om behovet av en särskild lagstiftning på området.

Utskottets förslag har av undervisningsministeriet den 21 februari 1978 sänts pä remiss till berörda övriga ministerier, LO och Dansk Arbejdsgiverfor-ening.

I avvaktan pä remissbehandling - pågår 1 nov 1978 -och beslut har forskningsrådens registreringsutvalg till uppgift att följa utveckling pä området och hälla myndigheterna orienterade om denna samt att i samråd med dessa upprätta riktlinjer för registrering, kontroll, godkännande av laboratorier och liknande.

4.1.10     FINLAND

Enligt inhämtade uppgifter frän Finlands akademi har inga åtgärder vidtagits betr hybrid-DNA forskningen i Finland.

Prop. 1979/80:10 129

4.1.11     NORGE

Norges Almenvitenskapelige forskningsråd (NAVF) tillsatte 1976 en kommitté med uppgift att följa den internationella utvecklingen på detta område och undersöka den framtida omfattningen av hybrid-DNA forskningen i Norge. Kommittén består av 8 ledamöter som företräder ämnen med mera direkt anknytning till hybrid-DNA forskningen (biokemi, mikrobiologi) men den har också företrädare för medicin, veterinärmedicin, filosofi och juridik.

Kommittén har konstaterat (i början av 1978) att det inte bedrivs nägon hybrid-DNA forskning i Norge av den art som innebär risker och att omfattningen av sädan forskning kommer att bli mycket begränsad under resten av året och under full kontroll. Kommittén arbetar efter NIH:s riktlinjer och koraraer att tillse att ev projekt i Norge utförs enl dessa.

Kommittén har emellertid påpekat att tiden nu synes vara mogen för att gå vidare och utarbeta bestämmelser för denna typ av forskning i Norge. Bestämmelserna ifråga bör få generell giltighet. Det har också påpekats att det kan vara aktuellt att överväga i vad mån denna typ av forskning skall bedrivas i Norge eller om norska forskare skall hänvisas till speciallaboratorier i utlandet eller i internationell regi.

NAVF har i mars 19 78 av Regeringens forskningsutvalg fått i uppdrag att utreda riskerna med hybrid-DNA-forskning i Norge och behoven av kontroll av denna forskning samt de konsekvenser av vetenskaplig, ekonomisk och administrativ art som en dylik reglering och kontroll innebär. Utredningen skall vara klar under 1978.

I avvaktan härpå har Regeringens forskningsutvalg rekommenderat följande ätgärder:

1.  Instrukton utfärdas till forskningsråden, departementen och statens forskningsinstitutioner att hybrid-DNA forskning inte fär startas eller anslag beviljas till sådan forskning utan att NAVF:s DNA-kommitté prövat saken.

9 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 10

Prop. 1979/80:10 130

2.        Kelsedirektoratet och Statens arbeidstiIsyn utreder ora denna kontroll (punkt 1) kan göras obligatorisk också för industriforskningen och andra icke-statliga institutioner med utgångspunkt frän gällande lag.

3.        Överläggningar tas upp med Helsedirektoratet, Arbeidstilsynet, Miljöverndepartementet och Industrideparteraentet hur arbetet raed bestämmelser för denna forskning skall föras vidare.

Kirke- og undervisningsdepartementet har i maj 1978 anslutit sig till forskningsutvalgets rekommendationer och anbefallt deras genomförande. Samordningen av det igångsatta utredningsarbetet sker i Kirke-och undervisningsdepartementet.

Prop. 1979/80:10 131

4.1.12   SVERIGE

Kgrmjij, ttén_ fcr_fra90r_rörandc-_forskning_med_hybri

MFR, NFR och r i ks f ör en i ng Ol". rnot caricor har undci" ett flerlal år liaft en gemensam konmiitté för moJekyläi: biologi. Denna föi-eslcg den 15 maj 1975 att råden skyndsamt skulle inrätta en nationi-;!! kommiLté för frågor rörande forskning med hybrid-DNA. I sin motivering för förslaget anförde kommittén bl a utvecklingen i USA och de överväganden och rekommendationer som gjorts av Asilomarkonferensen tidigare detta är.

Genom beslut den 16 maj 1975 (MFR) och den 29 september 1975 (NFR) inrättades kommittén för frågor rörande forskning med hybrid-DNA. Instruktion för kommittén utfärdades den 15 juni 1976. Vissa smärre ändringar har senare gjorts i denna.

Av instruktionen framgår att kommittén "skall informera sig om och befrämja svensk forskning rörande hybrid-DNA och också genom lämpliga åtgärder övervaka att den bedrivs under, för både laboratoriepersonal och allmänheten riskfria förhållanden".

Komraittén biträder råden och övriga statliga organ vid bedömning av säkerhetsfrågor för projekt som stöds av dem. Instruktionen utgår från att kommittén också skall ha denna funktion för projekt inom den privata sektorn. Kommittén kan också ge råd och anvisningar direkt till forskarna när det gäller riskklassificering av försök och därraed saramanhängande säkerhetsåtgärder. Den lämnar också biträde till myndigheter vid utarbetande av officiella bestämmelser .

I komraittén finns företrädare för berörda forskningsråd (MFR, NFR och SJFR), för riksföreningen mot cancer, socialstyrelsen, FOA, STU, IVA, KVA, läkemdels-industriföreningen, TCO-S. NFR utser dessutom tvä lekmannarepresentanter. Sammanlagt består kommittén av 11 ledamöter. FOA och STU delar på en plats, likaså IVA och KVA.

NFR är huvudman för kommittén och svarar för dess sekretariat.

Kommitténs nuvarande sammansättning framgår av bilaga 1,

Inom kommittén finns en arbetsgrupp för riskklassificering av projekt rörande forskning med hybrid-DNA. Ledamöter av gruppen freimgår av bilaga 2. Den beslutar pä kommitténs vägnar i vissa enklare ärenden som därefter anmäls i kommittén. Dessa gäller försök

Prop. 1979/80:10 132

under s k C-1 betingelser (lägsta risknivå) . I övriga ärenden som rör säkerhetsfrågor beslutar kommittén efter beredning i arbetsgruppen.

Koramittén följer Williamsrapportens riktlinjer och utgör själv den nationella kommitté för räd, anvisningar, tillståndsgivning och kontroll i skyddsfrågor som denna rapport rekommenderar. Varje forskare som avser bedriva försök med hybrid-DNA skall alltså i förväg och oberoende av finansieringsform underställa kommittén projektförslaget. Williamsrapporten förbjuder inga försök. På denna punkt anser kommittén emellertid att NIH's riktlinjer bör gälla. De försök som är specifikt förbjudna av NIH bör därför ocksä betraktas som förbjudna i Sverige.

När det gäller övervakningen att säkerhetsföreskrifterna följs återfaller kommittén på de loxala skyddskommittéerna. Dessa kan ora de så önskar konsultera särskild expertis t ex arbetsgruppen för riskklassificering .

Koramittén är f n representerad i ESF's kontaktkommitté för hybrid-DNA-forskning (ESF's Liasion Committee for Recombinant DNA Research) genom sin ordförande, professor Peter Reichard.

I EMBO's Standing Advisory Committee on Recombinant DNA är kommittén f n representerad av ledamoten, professor Lennart Philipson.

Kommittén följer utvecklingen inom ICSU, NIH och andra liknande organ med uppgifter inom området ifråga.

På förslag av kommittén har MFR och NFR den 15 mars 1977 i en gemensam skrivelse till anslagsbeviljande organ och till berörda forskningsinstitutioner och företag begärt en försäkran om att proje):t avseende forskning raed hybrid-DNA i förväg underställs kommittén för bedömning. Tanken var att detta skulle gälla alla projekt inom landet oberoende av vid vilken institution eller vilket laboratorium projektet skulle utföras. För forskningsråd och andra anslagsbeviljande organ skulle gälla att den vetenskapliga prioriteringen utfördes först efter det att kommittén gjort sin bedömning av säkerhetsfrågorna. Rådens begäran om en dylik försäkran möttes av ett positivt gensvar.

Prop. 1979/80:10 133

Anslagsbeviljande organ:

Forskningsråd och motsvarande anslagsbeviljande statliga organ ävensom Riksbankens jubileumsfond och Wallen-bergstiftelsen har bekräftat att de kommmer att besluta rörande anslag till hybrid-DNA projekt först efter det att kommittén prövat ärendet frän säkerhetssynpunkt. Villkor för anslagstilldelning är att kommitténs rekommendationer följs.

Forskningsbedrivande institutioner och företag:

Försvarets forskningsanstalt, statens bakteriologiska laboratorium och statens veterinärmedicinska anstalt har anslutit sig till den näranda rekommendationen ävensom de ledande läkemedelsföretagen (ACO, Astra, Draco, Ferring, Ferrosan, Fortia, Hässle, KABI, LEO, Vitrum).

Genom systemet med skriftliga försäkringar från ledande anslagsbeviljande organ och statliga och privata laboratorier torde kommittén ha uppnått en god täckning av sitt verksamhetsområde.

I ansökningsformulär för projektanslag hos MFR, NFR och RmC skall sökanden ange om projektet ifråga omfattar arbete med hybrid-DNA.

Ansökningar sora omfattar sådant arbete remitteras till hybrid-DNA-komraittén för yttrande från säkerhetssynpunkt. Kommittén anger under vilka betingelser (C I -C IV) försöket får utföras.

Ärendet prövas därefter av resp räd (riksförening). Om anslag beviljas anger NFR i anslagskontraktet med forskaren under vilka villkor projektet skall utföras. MFR meddelar forskaren detta i särskild ordning.

Projekt som bedömts av hybrid-DNA-kommittén anmäls till socialstyrelsen.

Innevarande budgetär (1973/79) har NFR anslagit 7 000 kr för kommitténs verksamhet. Beloppet är avsett för materiel ra m och resor.

Kommitténs sekretariat är knutet till NFR. Vissa kostnader för kommitténs verksamhet redovisas inte särskilt utan ,ingär i NFR:s förvaltningsanslag. NFR:s kemisekreterare är sålunda inom ramen för denna tjänst också sekreterare i hybrid-DNA-kommittén. Vidare har NFR utan kostnad ställt lokal (ssimma som kemisekretariatet) och viss allmän kontorsservice till förfogande för kommittén. Dessa kostnader torde dock uppgå till relativt blygsamma belopp.

Prop. 1979/80:10 134

Kommittén gjorde 1976 en kartläggning av pågående och planerad hybrid-DNA-forskning i Sverige, såväl vid universitetsinstitutioner och liknande som inom industrin. 120 institutioner och företag samt ca 100 enskilda forskare ingick i kartläggningen.

Denna visade att endast en grupp bedrev hybrid-DNA-forskning, men att ett antal universitetsinstitutioner (6 st) planerade sädan forskning.

Riskklassificeringsgruppen har till och med den 30 juni 1978 behandlat 15 ansökningar om tillstånd att starta hybrid-DNA-projekt. En sammanställning av dessa projekt, vad de går ut på och hur de bedörats av gruppen, finns i bilaga 3.

Vad gäller verksamheten i övrigt inom hybrid-DNA-området i Sverige kan följande anföras.

Registrerin2_av_hybrid-DNA-forskning

Socialstyrelsen lämnade i skrivelse av den 25 juni 1978 till kommittén för frågor rörande forskning med hybrid-DNA information om handläggningen av ärenden rörande anmälan och registrering vid styrelsen av hybrid-DNA-forskning. Styrelsen anhöll att kommittén medverkade till att dylika anmälningar överlämnades till styrelsen.

Utrednin2_om_allmänfarli2a_gatogener

m

Sektionen för medicinsk mikrobiologi inom Svenska läkaresällskapet tillsatte 1976 en arbetsgrupp för att granska förekomsten och hanteringen av allmänfarliga patogena mikroorganismer på svenska laboratorier. Tanken var att resultatet av denna utredning skulle ingå sora underlag för åtgärder och rekoramendationer beträffande hantering och förvaring av dylika organismer. Utredningsrapporten tillställdes i mars 1977 socialstyrelsen och lantbruksstyrelsen med hemställan om ev ätgärder och rekommendationer.

I rapporten påpekas bl a att risk- och säkerhetsfrågorna fått ökad aktualitet sedan man pä flera håll i

Prop. 1979/80:10 135

världen börjat framställa eller bedriva forskning syftande till patogena mikroorganismer (smittämnen) med helt nya egenskaper. (Se avsnitt 5,5).

Industriell_aktiyitet

Kabi-Gruppen (Kabi, ACO Läkemedel, Kabi diagnostica, Recip och Vitrum) har tillsammans med statsföretag bildat bolaget Kabi Gen AB som bl a med användning av hybrid-DNA-teknik skall söka nya råvarukällor åt Kabi-gruppen resp nya produktionsvägar åt övriga inora statsföretagsgruppen. KabiGen  bedriver för närvarande ingen forskning, men avser samarbeta med forskargrupper inom området i Sverige och utomlands. Utbildningen sker pä sä sätt att KabiGen sänder sina anställda till utländska centra verksamma inom området. Bland industriella utvecklingsområden som följs av KabiGen märks bl a humant insulin, metanol ur träavfall och bakteriell metall jonanrikning.

Under 1960-talet aktualiserades på många häll i Sverige såväl som i utlandet diskussionen rörande forskningsprojekt innefattande försök på patienter och friska försökspersoner. Vid ett möte med World Medical Association i Helsingfors 1964 antogs en deklaration innefattande riktlinjer för läkares verksamhet i klinisk experiementell forskning. För att ge räd ät forskare sora var engagerade i forskningsprojekt innefattande försök på människa tillskapades under 1960-talet etiska koraraittéer vid de medicinska fakulteterna. Förutnämnda Helsingforsdeklaration kom att bli vägledande för de etiska kommittéernas ställningstaganden till forskningsprojekt innefattande försök på människa. Den första kommittén inrättades vid Karolinska institutet 1966. Etiska frågor aktualiserades även i MFR och MFR tillsatte 1966 en utredning i ärendet. Resultaten av utredningen redovisades för rådet 1969. I utredningen föreslogs att rådet självt inte skulle tillsätta nägon etisk kommitté utan skulle repliera på de etiska kommittéerna vid de medicinska fakulteterna. Dessa kommittéer ansågs bättre skickade att göra den etiska granskningen av forskningsprojekt med hänsyn till lokal kännedom samt möjlighet att diskutera med projektledare. Däremot föreslogs att en samordningskommitté borde tillsättas av rådet. Denna kommitté skulle ha till uppgift att bl a samla erfarenheter från de etiska kommittéernas arbete och verka för samordning av och samsyn på etiska bedömningar. Ut-

Prop. 1979/80:10 136

redningens förslag blev föremål för mycket ingående diskussioner i rådet vilka resulterade i att man anslöt sig till ovan refererade förslag. Sålunda inrättades en arbetsgrupp för en samordning av de lokala etiska kommittéernas verksamhet. Denna grupp kom initialt att bestå av ordförandena i de etiska kommittéerna vid de medicinska fakulteterna. Något senare utökades gruppen med representant för socialstyrelsen och socialstyrelsens läkeraedelsavdelning. Gruppen har utgjort ett viktigt forum för utbyte av information och den har pä olika sätt medverkat i en rad viktiga initiativ rörande forskningsetiska frågor. Rådet anordnade på gruppens förslag en konferens 1974 rörande etiska frågor. Som resultat av denna konferens gjorde rådet 1975 det betydelsefulla uttalandet att ätgärder skulle vidtagas för att all biomedicinsk forskning i landet innefattande försök på människa skulle bli föremål för etisk granskning. Bl a för att få frara ett underlag för ställningstagande till hur detta skulle åstadkommas uppdrog rådet på gruppens förslag åt professor Gustav Giertz att företa en analys av de etiska kommittéernas verksamhet samt av samtliga föredrag som presenterades vid Läkaresällskapets riksstämma 1974. Dessa utredningar slutfördes våren 1977. De kommer att vara av stor betydelse för de etiska kommittéernas fortsatta verksamhet. De har också varit ett väsentligt underlag för det förslag till organisationsplan för genomförande av etisk granskning av samtliga biomedicinska forskningsprojekt i landet innefattande försök pä människa som rådet överlämnade i september 1978 till berörda myn-■iigheter och organ.

.'arbetsgruppen för en samordning av de lokala etiska kommittéernas verksamhet fortsätter sitt arbete och hur som kontinuerlig uppgift att arbeta för samordning av och samsyn på etiska bedömningar särat löpande utvärdera de etiska kommittéernas verksamhet.

I artiklar i Dagens Nyheter under 1977-78 anförde Nordal Åkerman, docent i historisk säkerhetspolitik, stark kritik mot hybrid-DNA-forskningen. Kritiken bemöttes av bl a Lennart Philipson, professor och aktiv forskare inom området.

Vetenskapsakademien ordnade i november 1977 en paneldiskussion som rörde frägan om forskningens frihet och som väsentligen var en uppföljning av den då aktuella tidningsdebatten.

Prop. 1979/80:10 < 137

Även i andra dagstidningar och tidskrifter, bl a Forskning och Framsteg, har debattartiklar förekommit, i vissa fall aktualiserade av det planerade bygget av ett P-3-laboratorium vid Biomedicinskt centrum i Uppsala.

George Strachal och Claes Palmkvist gjorde år 1977 i boken Manipulation en sammanfattning av den amerikanska debatten (tom försommaren 1977), men tog även upp svenska förhållanden. Boken var tänkt som grund för diskussion och opinionsbildning.

Någon mera allmän debatt betr hybrid-DNA forskningen har det dock inte blivit.

Prop.  1979/80:10 138

4.2.1     ESF

Europeiska forskningsråd och akademier bildade år 1974 European Science Foundation -(ESF) raed uppgift att främja det europeiska samarbetet inom grundforskningen. Medlemsantalet uppgår till ett 40-tal organisationer från 16 länder. Svenska medleraraar i ESF är humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet, medicinska forskningsrådet, naturvetenskapliga forskningsrådet, forskningsrådsnämnden, vetenskapsakademin och vitterhets-historie och antikvitetsakademin.

Naturvetenskapliga forskningsrådet skrev i november 1974 till ESF och begärde att organisationen skyndsamt skulle ta upp hela frågan om hybrid-DNA (genetic manipulation) och överväga dess sociala, legala och etiska aspekter. Tanken var att på europeisk nivå samordna utredningsarbetet och fä underlag för nationella bedömningar.

Den utredningskommitté som ESF tillsatte lade 1976 fram sina förslag, vilka med vissa smärre modifikationer antogs av ESF i oktober samraa år. Kommittén hade bestått av företrädare för ämnesområden med anknytning till hybrid-DNA-forskningen (biokemister, genetiker, mikrobiologer och molekylärbiologer) samt av medicinare och jurister. I kommittén ingick även experter från EMBO (European Molecular Biology Organisation) och en företrädare för de medicinska forskningsrådens europeiska samordningsorgan (EMRC, blev sedermera s k Standing Committee inom ESF) .

ESF's slutsats i frågan blev att forskningen med hybrid-DNA kunde fortsätta dock under förutsättning att erforderliga skyddsåtgärder vidtogs. Vad dessa beträffar beslöt ESF föreslå medlemsländerna att följa Williamsrapportens rekommendationer. Skälen att man valde dessa och inte NIH's riktlinjer var i korthet följande:

-    Williarasrapporten täckte all hybrid-DNA-forskning, oavsett finansieringskälla, vilket inte var fallet med NIH's riktlinjer.

-    Williamsrapporten kräver en något högre grad av fysisk inneslutning för någorlunda jämförbara försök än NIH's riktlinjer. Den fysiska inneslutningen eller barriäreffekten omfattar väl prövade system vilket inte ännu är fallet med de biologiska barri-ärsys-.emen. NIH's riktlinjer fäster förhållandevis större vikt vid de senare än Williamsrapporten.

Prop. 1979/80:10 139

- Williamsrapportens rådgivande system hade stöd i lagen i form av the British Health and Safety at Work Act. Sådant stöd var nödvändigt och ESF antog att en J.iknande lagstiftning fanns i medlemsländerna eller kunde tillskapas.

Vidare betonades rörligheten i den engelska systemets handläggningsprocedur, vilken möjliggjorde administrativ effektivitet och snabb anpassning till utvecklingen inom forskningsområdet ifräga.

ESF rekommenderade sammanfattningsvis sina medleras-länder följande:

1.    att främja och vidareutveckla forskningen inora hybrid-DNA, dock under säkra betingelser,

2.    att vidta erforderliga åtgärder för att skydda allmänhet, djur, växter och omgivning. Dessa åtgärder anges i rekommendationerna 3-6 nedan,

3.    att under ett första skede de rekommendationer och den verksamhetsinstruktion (code of practice) sora utfärdats av den brittiska.arbetsgruppen betr genetisk manipulation (Williamsrapporten) antas som riktlinjer för hybrid-DNA-forskningen i Eiropa, dock under förutsättning att den europeiska samordningskommitté som föreslås under punkt 9 sedan o-medelbart inrättas. Dess uppgift är att verka för att de olika länderna tillämpar samma säkerhetsnivåer för likartade experiment,

4.    att de länder som inte redan gjort det tillsätter nationella rådgivande organ. Dessa organs uppgift är att utöva tillsyn betr Williamsrapportens rekommendationer och ge forskarna råd i hithörande frågor,

5.    att upprätta nationella register över de laboratorier som utför forskning med hybrid-DNA och att alla laboratorier, oavsett hur de finansieras, skall ha skyldighet enligt lag att ge upplysning om sina forskningsprogram betr hybrid-DNA till ett nationellt register. Dylika register bör vara offentliga och informationsutbyte bör ske mellan de nationella organ som angivits under punkt 4,

6.    att varje land vidtar de administrativa åtgärder som krävs för att säkerställa att alla laboratorier täcks av de antagna riktlinjerna,

7.    att de nationella organ som angivits under punkt

4 skall stå i nära kontakt med varandra, med EMBO's rådgivande kommitté för hybrid-DNA, med motsvarande

Prop. 1979/80:10                                                    140

kommittéer inom NIH i USA och med kommittéer för hybrid-DNA-forskning i andra länder. ESF understryker hur viktigt det är både för säkerheten och för forskningens utveckling att en internationell samordning sker så att lika experiment klassas lika i riskhänseende,

8. att en Europeisk kommitté bildas under ESF med företrädare för de nationella organ som angivits i punkt 4 för EMBO's rådgivande kommitté för hybrid-DNA, för de europeiska medicinska forskningsråden och jordbruksforskningsråden. Kommittén skall vara ett forum för utbyte av information och räd i policyfrågor betr hybrid-DNA-forskning men ocksä för diskussion av beslut rörande specifika experiment särskilt ifräga om deras biologiska inneslutning. Kommittén skall på europeisk nivå samla erfarenheter rörande alla frågor förknippade med hybrid-DNA-forskning. En ytterligare uppgift blir att fortlöpande se över riktlinjerna på basis av den vetenskapliga utvecklingen och utvecklingen på säkerhetsområdet.

Den ifrågavarande kontaktkommittén, ESF's Liason Committee for Recombinant DNA, inrättades i december 1976. En särskild arbetsgrupp bildades under denna kommitté för att diskutera de element som bör ingå i en lagstiftning på området. Gruppen bestod av jurister, patentexperter och vetenskapliga rådgivare. Arbetsgruppen liksom senare kommittén fann att dessa beståndsdelar i första hand utgjordes av

registrering hos ett ansvarigt organ av förekomst eller produktion av hybrid-DNA,

tillståndsgivning för lokaler där hybrid-DNA skall framställas, studeras eller lagras,

inspektion av dessa lokaler.

En fjärde beståndsdel, nämligen att även forskningsprojekt skulle underkastas tillståndsprövning innan de sattes igång fick inte enhälligt stöd inom kommittén. De som var eraot detta förslag påpekade bl a att det i vissa europeiska länder skulle vara oförenligt med gällande grundlag. Även förslag om att register skulle föras betr olyckshändelser och säkerhetsutrustning och att varje form av lagstiftning skulle bli föremål för periodisk översyn stöddes av kommittén. Det sistnämnda förslaget kunde dock i vissa länder av principiella skäl vara omöjligt att realisera.

Prop. 1979/80:10 141

I patentfrågan  konstaterade arbetsgruppen i enlighet med gällande patentlagstiftning i de olika länderna att, ora uppgifter lämnades under sekretess till ett visst organ och detta eller någon medlem av det publicerade uppgifterna, sä skulle detta inte verka hindrande på uppfinnarens patenträtt. Arbetsgruppen trodde dock att informationsläckor skulle uppstå frän tid till annan och att detta kunde ge andra forskare en fördel och leda vederbörande snabbare mot en patenterbar användning av forskningsresultaten. A andra sidan stod det klart att endast uppfinningar som hade industriell tillämpning var patenterbara och för att få patent mäste alla detaljer i processen ifräga beskrivas pä ett så ingående sätt att varje expert kunde göra efter den. Gruppen påpekade att rådgivande kommittéer för hybrid-DNA-forskning vilka endast sysslade med säkerhetsfrågor inte behövde den mängd information som krävs i en patentansökan eller som innebär att väsentliga delar av vetenskapliga problemställningar och metoder röjs. Kontaktkoraraittén anslöt sig till denna bedömning. De nationella säkerhetskommittéerna rekommenderades att endast begära den information som krävs för att bedöma säkerhetsfrågan i resp försök.

Kontaktkommittén vid ESF kommer att fortlöpande samla in upplysningar från medlemsländerna rörande utvecklingen på säkerhetsområdet. Dessa upplysningar utgörs av vissa utvalda beslut i säkerhetsfrågor som kan belysa policyn hos de nationella kommittéerna. Vidare är kommittén intresserad att fä upplysning om de försök som godkänts så att den kan skapa sig en uppfattning om kvantiteten och kvaliteten av denna forskning i Europa samt att få information i frågor rörande utbildning, kontroll, kontakter med allmänheten etc.

ESF's rekoramendationer i hybrid-DNA-frägor särat kon-taktkoramitténs arbete torde haft och har stor betydelse för utvecklingen i raedlemsländerna inora detta omräde.

Prop. 1979/80:10                                                    142

4.2.2      ICSU

International Council of Scientific Unions (ICSU) bildades 1931 med uppgift att initiera och samordna vetenskaplig forskning. ICSU fungerar som centrum för utbyte av idéer och information. En viktig uppgift gäller utformning av standards, nomenklatur etc inom olika vetenskapsområden.

ICSU är icke statligt och består av 18 internationella vetenskapliga unioner som var och en företräder sitt speciella ämnesfält. Vidare ingår 60 nationella forskningsråd, vetenskapsakademier-*-och liknande institutioner. Sekretariatet är placerat i Paris. Av stor betydelse cir att de östeuropeiska länderna och flera av utvecklingsländerna ingår i ICSU.

ICSU bildade i oktober 1976 The Committee on Genetic Experiments (COGENE) . Dess uppgift är bl a att ge råd till statliga och icke statliga organ, att samla och göra översikter över tiJ.lgänglig information om säkerhetsåtgärder, inneslutningsanordningar och i andra tekniska frågor, att främja utbildning och internationellt utbyte av personal inom området samt att främja samordningen av riktlinjer över hela världen. COGENE består av 14 medlemmar som representerar 8 länder. Dessa utgörs av USA, Storbritannien, Sovjet, Frankrike, Indien, Japan, Schweiz och Västtyskland, WHO, Unesco, UNEP och FAO har observatörer vid COGENE.

COGENE arbetar med arbetsgrupper inom bl a följande områden:

riktlinjer för hybrid-DNA-forskning riskbedömning.

Arbetsgruppen för studier av riktlinjer för hybrid-DNA-forskning har i september 1978 avgivit en delrapport till COGENE av vilken bl a följande framgår:

1.   Under de senaste åren har riktlinjer för hybrid-DNA-
forskning utfärdats av ett antal av de länder som har
vetenskapliga organisationer anslutna till ICSU.

En del länder som bedriver hybrid-DNA-forskning har inte utfärdat riktlinjer och nägra avser inte heller att göra detta.

2.   De flesta länders riktlinjer grundar sig på de ameri
kanska. Fastän fingraderingar av risker och inneslut
ningar görs i flertalet fall verkar grunden för dessa
graderingar vara helt hypotetisk. Ingen dokumentation
som stöder antagande om risk föreligger i nägon av de
undersökta riktlinjerna.

1) Svensk huvudman är vetenskapsakademien

Prop. 1979/80:10 143

3.    Även om andra länder i huvudsak tagit efter de amerikanska riktlinjerna så finns det skillnader dem emellan. Vissa riktlinjer har karaktär av tvingande bestäramelser, medan andra helt enkelt betraktas som ett slags standardiserade rutinmetoder som det står vederbörande forskare fritt att tillämpa. Vissa riktlinjer befattar sig endast med organismer sora innehåller hybrid-DNA-molekyler medan andra även tar upp hybrid-DNA som sädan. Några försöker förutse och specificera villkor för alla tänkbara hybrid-DNA-försök medan andra tillämpar en "från fall till fall"-metodik när det gäller att bestämma säkerhetsnivån för ett visst försök.

4.    Samma försök kräver ibland olika säkerhetsnivåer i olika länder. Skillnader finns också i kravbeskrivningarna av de olika säkerhetsnivåerna.

5.    Några länders riktlinjer anger maximinivå betr säkerhetsåtgärder och en nationell kommitté kan sänka kraven under denna nivå under vissa förutsättningar. Andra länder har angett den miniminivå som krävs

och denna nivå kan höjas pä initiativ av exempelvis lokala organ.

6.    De senast utarbetade riktlinjerna är i allmänhet mindre restriktiva än tidigare utfärdade. Detta tycks spegla en förändring i risktbedömningen betr hybrid-DNA-försök, sedan mera erfarenhet saralats inom detta forskningsområde.

7.    De olika ländernas riktlinjer tycks vara avsedda för att hantera risken av en stor epidemi, fastän sannolikheten för att initiera en sådan med hybrid-DNA-försök i E. coli K 12 eller liknande icke-patogena organisraer tycks vara försumbar.

8.    Den säkerhetsnivån som krävs för försök med hybrid-DNA från kända patogener är ofta högre än den som krävs för arbete med den intakta, patogena organismen ifräga. Vissa länders riktlinjer förbjuder hybrid-DNA-försök med gener frän medicinskt viktiga sjukdomsframkallande organismer, fastän hybrid-DNA-tekniken tycks utgöra ett medel för att utföra studier av sådana organismer med mindre risk än om man skulle arbeta med de patogena organismerna själva.

Avslutningsvis konstaterar arbetsgruppen att riktlinjernas ställning undergår en snabb förändring just nu, vilket tycks vara resultat av en ändrad bedömning av de hypotetiska riskerna.

Prop. 1979/80:10 144

Riskbedömningsgruppen erinrar i sin första rapport (juli 1978) om resultaten frän konferensen i Falmouth betr E.coli K 12 och i Ascot betr användningen av virus i hybrid-DNA-försök (se avsnittet om USA). Gruppen konstaterar att studier av restriktionsenzymens biologiska roll har visat att prokaryoter och eukaryoter utbyter gener in vivo (mellan levande organismer). Även andra studier, inkl dem med jordbakterien Agrobacterium tumefaciens och växtceller, visar att den antagna barriären mellan prokaryoter och eukaryDter inte existerar. Studier av djur-virus och eukaryota gener för bestämda funktioner har visat pä tidigare oförutsedda, möjliga barriärer när det gäller att få dessa virus och gener att fungera i prokaryota celler. Fortsatt forskning krävs dock för att ytterligare klarlägga dessa förhållanden som är av betydelse för riskbedömningen.

Ett flertal forskningsprojekt är inriktade på risk-bedömningsfrågor. Det gäller försök med polyoma virus bekostade av EMBO och NIH och ett flertal NIH kontrakt, sora syftar till studier av EK 2 och EK 3 system. Preliminära resultat pekar på att dessa studier troligen inte kommer att avslöja nägra okända risker. Dessa och andra försök som avses ge kunskap pm olika mikroorganismers biologi bör bli betydelsefulla när det gäller att utveckla andra värd-vektorsystem än de som baseras pä E.coli K 12.

Riskbedömningsgruppens analyser visar att det inte finns nägra vetenskapliga belägg för att

1.   organismer som bär hybrid-DNA skulle sprida sig i naturen och rubba existerande ekologiska jämnvikter,

2.   dessa organismer skulle producera giftiga eller på annat sätt skadliga eller sjukdomsframkallande ämnen,

3.   forskarna genom att bryta en hypotetisk barriär mellan prokaryoter och eukaryoter skulle öka möjligheterna till spridning av sjukdomsframkallande organismer eller förstärka de  patogena egenskaperna hos dessa.

Avslutningsvis konstaterar gruppen att dessa slutsatser och de tidigare från Falmouth- och Ascotkonferenserna raåste beaktas vid utformningen av riktlinjer  för forskning med hybrid-DNA, om dessa skall bli rationella och användbara.

Prop. 1979/80:10 145

4.2.3           EMBO

European Molecular Biology Organisation (EMBO) är en sammanslutning av europeiska molekylärbiologer.  EMBO bildades 1964 med uppgift att främja samarbetet inom molekylärbiologin bl a genom stipendier för forskning och utbildning. Organisationen fär anslag av European Molecular Biology Conference (EMBC) sora är en mellan-statlig organisation bestående av 17 medlemsländer. Sverige är via NFR medlem i EMBC.

EMBO har sitt säte i Heidelberg.

EMBO tillsatte i januari 1976 en Standing Advisory Committee on Recombinant DNA. Den består uteslutande av experter inom orarådet och har till syfte

att efter fraraställning ge räd till regeringar, forskningsråd, nationella hybrid-DNA-kommittéer, forskningsinstitut och enskilda forskare i vetenskapliga och tekniska frågor rörande forskning med hybrid-DNA,

att undersöka möjligheterna att pä permanent basis få till stånd utbildningsprogram inom området och

att upprätthålla nära kontakter med ESF och andra internationella organisationer som arbetar inom området.

I september 1976 utfärdade EMBO följande rekommendationer rörande hybrid-DNA-forskningen:

att nationella rådgivande kommittéer (groups) skulle bildas med uppgift att specificera inneslutnings-ätgärder för alla försök med hybrid-DNA,

att de försök som förbjudits av amerikanska NIH inte skulle få utföras och

att antingen de amerikanska riktlinjerna (NIH) eller de engelska (Williams-rapporten) skulle vara vägledande för forskningen med hybrid-DNA.

EMBO höll i mars 1977 ett möte med deltagare från sju länder över ämnet Parameters of Physical Containment. Syftet var att definiera olika delar i den fysiska inneslutningen när det gäller att hantera potentiellt farligt biologiskt material. Ar.betet inom EMBO pä en standardisering av åtgärderna föx" fysisk inneslutning för alla nationella riktlinjer gär vidare.

10 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 10

Prop. 1979/80:10 146

EMBO har svarat fÖr 3-veckors utbildningskurser för europeiska forskare i hybrid-DNA-teknik (Basel 1976, Paris 1977 och Basel 1978).

I mars 1978 hölls i Ascot, Storbritannien, U.S.-EMBO Workshop to Assess Risks for Recombinant DNA Experiments Involving the Genomes of Animal, Plant and In-sect Viruses. I mötet, som ekonomiskt stöddes av NIH, deltog 27 forskare frän USA, Västtyskland, Finland, Frankrike, Sverige och Schweiz. Syftet var att fä till stånd en bedöraning av riskerna vid överförande och kloning av DNA frän virus som angriper eukaryota celler till E.coli K 12-systemen och vid användning av dylika virus som vektorer vid överförande av hybrid-DNA till djur, växter och insekter. Rekommendationerna frän mötet utmynnade i att de gällande förhållandevis höga säkerhetsnivåerna vid arbete med dylik överföring av virus-DNA kunde sänkas. Försök med virus-DNA skulle i princip kunna klassas pä grundval av de risker som bedömdes vara förknippade med arbetet med viruspartikeln sora sådan och i stort sett följa klassificeringen av patogena virus.

Man var enig om att hybrid-DNA-tekniken utgjorde en unik möjlighet att studera biologin hos ytterst patogena och virulenta vira. Redogörelsen frän Ascot-mötet togs in i US Federal register. Det innebär att den blev offentlig och hölls öppen för kommentarer (till 15 april 1978) . Därefter behandlades rapporten och inkomna kommentarer av NIH's Recombinant DNA Molecule Programme Advisory Committee, som arbetar med ett förslag till modifierade riktlinjer för hybrid-DNA-forskningen i USA. Det förslag till reviderade riktlinjer som publicerats i Federal register i juli 1978 har i alla väsentliga delar accepterat slutsatserna från Ascot-mötet (se avsnittet om USA).

Prop. 1979/80:10 147

4.2.4     EMBC och EMBL

Till EMBC, European Molecular Biology Conference, är 17 länder anslutna, däribland Sverige. EMBC, sora tillkom 1969, har till uppgift att främja molekylärbiologisk forskning i Europa. Medel härför erhålls genom bidrag från deltagarländerna. Sveriges bidrag under budgetåret 1978/79 är 450 000 kr. Totalt ligger EMBC's budget 1978 på ca 10 milj kr. Verkställigheten av EMBC's program har i enlighet med avtalet mellan länderna anförtrotts åt EMBO. Svenskt kontaktorgan med EMBC är Naturvetenskapliga forskningsrådet.

EMBL, European Molecular Biology Laboratory, är ett särskilt projekt inom EMBC. Detta går ut på att bygga och driva ett europeiskt laboratorium för molekylär biologi, beläget i Heidelberg. Ett mellanstatligt avtal härom trädde i kraft 1974.

Sverige har tillsaramans raed 10 andra länder anslutit sig till detta. EMBL's budget är 1978 ca 60 milj kr.

Bidraget från Sverige är under budgetåret 1978/79 2,6 milj kr. Svenskt kontaktorgan med EMBL är Naturvetenskapliga forskningsrådet.

Laboratoriet blir i stort sett klart under 1978. I en särskild byggnad om 700 m  inryms ett s k P-4 la-boratorium'för hybrid-DNA-forskning. Genom att Sverige är medlem av EMBL har svenska forskare tillgång till detta. Vid arbete i detta laboratorium avses de tyska riktlinjerna bli gällande.

P-4 anger högsta graden av inneslutning eller isolering av försök med hybrid-DNA (se avsnittet om USA)

Prop.  1979/80:10 148

5               SKYDDSLAGSTIFTNING

På en mängd olika områden finns säkerhetsinriktad lagstiftning till skydd för skilda intressen. När det gäller att bedöma om en särskild lagstiftning behövs till skydd mot de risker som hybrid-DNA-tekniken kan föra med sig eller om redan existerande lagstiftning kan bereda det erforderliga skyddet, finns det anledning att ägna speciell uppraärksarahet åt miljöskyddslagstiftningen och undersöka i vilken utsträckning dess regler kan användas. Det går emellertid inte att begränsa sig till det som brukar räknas till miljöskyddslagstiftning utan också sädan lagstiftning som smittskyddslagstiftningen, epizootilagstiftningen och växtskyddslagstiftning-en mäste inbegripas, eftersom hybrid-DNA-tekniken innebär användning av bakterier och virus. Det finns skäl att i detta sammanhang ocksä kasta en blick på läkemedelslagstiftningen.

Inom miljöskyddslagstiftningen finns lagar som handlar om ett mera allmänt skydd för miljön, t ex naturvårdslagen, eller som avser miljöhot av mera speciellt slag, t ex strålskyddslagen och atoraenergila-gen. Sådana lagar blir av mera perifert intresse här, bortsett frän att speciallagar av sistnämnda slag skulle kunna stå förebild för en speciallag om hybrid-DNA-tekniken, om en sådan anses nödvändig. Huvudvikten vid den följande genomgängen koramer att läggas pä de lagar som tar sikte på skyddet för det levande - liv och hälsa - det må gälla människor, djur, växter eller mikroorganismer. Bland dessa lagar märks  bäde lagar för skydd av arbetsmiljön och lagar för skydd av den yttre miljön.

Prop. 1979/80:10 149

5.1      ARBETSMILJÖLAGEN

Arbetsmiljölagen (1977:1160) gäller, med undantag endast för skeppstjänst och arbete som utförs i arbetsgivarens hushåll, varje verksamhet i vilken arbetstagare utför arbete för arbetsgivares räkning. Enligt 3 kap 5 § arbetsmiljölagen är vidare den som ensam eller gemensamt med familjemedlem driver yrkesmässig verksamhet utan anställd skyldig att följa vad i lagen och med stöd av lagen har föreskrivits i fråga ora teknisk anordning och ämne, som kan föranleda o-hälsa eller olycksfall, samt beträffande gemensamt arbetsställe. Nägra undantag från arbetsmiljölagens tillärapning har inte föreskrivits för områden raed särskild säkerhetslagstiftning. Arbetsmiljölagen gäller därför i princip även här, t ex på områden som täcks av strälskyddslagen. Samordningen med lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor kommer att tas upp efter genomgången av denna lag.

Arbetsrailjölagen reglerar skyddet mot risker i arbetet. Den syftar inte bara till att undanröja faktorer som är omedelbart riskabla för den arbetandes säkerhet och att förebygga speciella yrkessjukdomar utan också till ingripanden mot dåliga arbetsmiljöer över huvud taget med beaktande av alla de sidor som kan vara ogynnsamma för den fysiska och psykiska hälsan. Arbetsmiljölagen är utformad som en ramlag med allmänna bestämmelser som översiktligt anger kraven beträffande olika arbetsrailjöfaktörer. Det ankommer sedan på regeringen men framför allt på arbetarskyddsstyrelsen att utarbeta närmare föreskrifter och att hålla dessa aktuella i förhållande till den sociala och tekniska utvecklingen i samhället.

I 2 kap arbetsrailjölagen finns allmänna bestämmelser om arbetsrailjons beskaffenhet. Där föreskrivs t ex att arbetslokal skall vara så utformad och inredd att den är lämplig från arbetsmiljösynpunkt och att ämne som kan föranleda ohälsa eller olycksfall fär användas endast under förhållanden som ger betryggande säkerhet. Det erinras också om att betr. konstruktion och utformning av byggnad är särskilt föreskrivet i byggnadsstadgan och med stöd därav meddelade bestämmelser.

3 kap arbetsrail jölagen inneh'. ller bestämmelser Cr: allmänna skyldigheter. Här kan nämnas bestämmelsen i 9 § om att den som tillverkar, importerar eller överiäter ämne, som kan föranleda ohälsa eller

Prop. 1979/80:10 150

olycksfall, skall vidta de ätgärder som behövs för att hindra eller motverka att ämnet vid avsedd användning innebär risk frän skyddssynpunkt. Enligt 12 § kan regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen, om det är påkallat frän skyddssynpunkt, föreskriva bl a att arbetsprocess, arbetsmetod eller anläggning avsedd för verksamhet av visst slag får användas endast efter tillstånd. Tillstånd kan förenas med villkor för brukandet. Föreskrift kan ocksä meddelas om att visst ämne som avses i 9 § får användas endast efter godkännande eller att särskilt villkor skall gälla vid användningen av sådant ämne. Är det av särskild betydelse frän skyddssynpunkt .kan enligt 14 § regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen föreskriva förbud att använda arbetsprocess, arbetsmetod eller ämne som avses i 9 §. Innebär visst slag av arbete risk för ohälsa eller olycksfall kan enligt 15 § regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen föreskriva om läkarundersökning av dem som sysselsätts eller skall sysselsättas i arbetet. Enligt 17 § kan regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen föreskriva att vid läkarundersökning som föreskrivits med stöd av 15 § skall föras register med uppgifter om de undersöktas namn och om undersökningsresultatet. Enligt 18 § kan regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen meddela föreskrifter i fråga ora skyldighet för läkare att hos tillsyns-rayndighet göra anmälan om sjukdom, som kan ha samband raed arbete, och att lämna tillsynsmyndighet upplysningar och biträde.

1 6 kap finns bestämmelser ora samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare. Enligt 2 § skall pä arbetsställe, där minst fem arbetstagare regelbundet sysselsätts, bland arbetstagarna utses ett eller flera skyddsorabud. Skyddsombud utses av lokal arbetstagarorganisation sora är eller brukar vara bunden av kollektivavtal i förhållande till arbetsgivaren. Skyddsombud företräder enligt 4 § arbetstagare i skyddsfrågor och skall verka för tillfredsställande skyddsförhållanden. Vid arbetsställe, där minst femtio arbetstagare regelbundet sysselsätts, skall enligt 8 § finnas skyddskommitté, sammansatt av företrädare för arbetsgivaren och arbetstagarna. Skyddskonimitté skall tillsättas även vid arbetsställe med mindre antal arbetstagare, om det begärs av arbetstagarna. Skyddskommitté skall enligt 9 § planera och övervaka skyddsarbetet på arbetsstället.

Prop. 1979/80:10 t, 151

Bestämmelser om tillsyn finns i 7 kap.Enligt 1 § utövas tillsyn över efterlevnaden av lagen och med stöd av lagen meddelade föreskrifter av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess överinseende och ledning, av yrkesinspektionen. Enligt 2 § åligger det kommun att efter samråd med yrkesinspektionen utse en eller flera kommunala tillsynsmän med erforderlig kompetens att biträda yrkesinspektionen vid tillsyn enligt 1 §. Tillsynsbefogenheterna är följande.

Enligt 3 § har tillsynsmyndighet rätt att efter anfordran erhålla de upplysningar, handlingar och prov samt påkalla de undersökningar som behövs. Enligt 5 § har tillsynsmyndighet tillträde till arbetsställe och fär där göra undersökningar och ta prov. Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som behövs för utövande av tillsyn enligt lagen. Enligt 7 § äger yrkesinspektionen gentemot den som har skyddsansvar meddela föreläggande eller förbud som behövs för att lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. I beslut om föreläggande eller förbud kan yrkesinspektionen sätta ut vite. Underlåter någon att vidta åtgärd som åligger honom enligt föreläggande, får yrkesinspektionen förordna om rättelse pä hans bekostnad. Enligt 10 § äger även arbetarskyddsstyrelsen besluta om åtgärd enligt 7-9 §§. För att säkerställa förbud enligt nämnda paragrafer kan tillsynsmyndighet enligt 11 § meddela beslut om försegling eller annan avstängning av anläggning, utrymme eller anordning. Sådant beslut verkställs genom myndighetens försorg.

8 kap innehåller bestämmelser om ansvar. Enligt 1 § döms den till böter eller fängelse i högst ett år som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreläggande eller förbud som har meddelats med stöd av 7 kap 7 - 10 §§, dock inte om föreläggandet eller förbudet har förenats med vite. Enligt2 § döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift eller villkor, som har meddelats med stöd av 3 kap 12 § eller 14 §, till böter eller fängelse i högst ett är.

Som framgått av det föregäende finns i arbetsmiljölagen en rad bestämmelser om rätt för regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen att meddela f öresskrifter. I 18 § arbetsmiljöförordningen (1977:1166) har regeringen gett arbetarskyddsstyrelsen åsyftade bemyndiganden. Regeringen har där också bemyndigat arbetarskyddsstyrelsen att meddela ytterligare föreskrifter för

Prop. 1979/80:10 152

verkställighet av arbetsmiljölagen. Härom anfördes i motiven till arbetsrailjölagen (prcp 1976/77 :149 s 368) att det var riktigt att utforma sanktions-systemet i första hand så, att möjlighet ges till effektiva och konstruktiva ingripanden från myndigheternas sida. I arbetsmiljöförordningen torde därför få inrymmas befogenhet för arbetarskyddsstyrelsen att meddela generella föreskrifter om verkställigheten av arbetsrailjölagen vilka sedan ger möjlighet till ingripande i enskilda fall. Myndigheternas verksamhet kunde mot denna bakgrund inriktas på konkreta ätgärder för att undanröja hälsorisker och driva igenom skyddsåtgärder och förbättringar av arbetsförhållandena.

Om föreskrifter anfördes vidare i motiven (prop 1976/77:149 s 353) att som föreskrifter anses påbud av varje slag sora riktas till en obestämd krets och som direkt skall läggas till grund vid prövning i de enskilda fallen. Beträffande utformningen av föreskrifter framhölls att det borde eftersträvas att ange visst preciserat krav i skyddshänseende utan att därför i detalj binda beträffande sättet för hur kravet skall uppfyllas. Särskilt i fräga om försiktighetsåtgärder vid utförande av arbete med särskilda risker kunde det dock stundom vara nödvändigt att närmare föreskriva det tillvägagångssätt som krävs. Även fortsättningsvis borde eftersträvas att till föreskrifterna foga rekommendationer, råd och upplysningar till ledning för det praktiska arbetet att lösa arbetsmiljöfrågorna. Det underströks att i författningarna pä lämpligt sätt måste åtskiljas från vad som är rekommendationer eller råd liksom från vad som är att anse som bakgrundsupplysningar. Det var angeläget att så starka rättsgarantier sora möjligt finns för den reglerande verksamheten .

Nämnas bör att arbetarskyddsstyrelsen med stöd av den tidigare gällande arbetarskyddslagen i juni 1971 utfärdat anvisningar om åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall vid kemiskt och biologiskt laboratoriearbete "Laboratorieanvisningar" (nr 79).

Prop. 1979/80:10 153

5. 2      BYGGNADSSTADGAN

I 48 § byggnadsstadgan föreskrivs att byggnad för särskilt ändamål såsom industribyggnad, byggnad för undervisning, vårdanstalt ra ra skall utöver vad eljest är stadgat fylla de särskilda krav, som med hänsyn till verksamhetens art skäligen bör uppställas på hygien, skydd mot ohälsa, olycksfall och brandfara samt på trevnad och bekvämlighet för dem som skall vistas i byggnaden. I prop 1976/77:149 om arbetsmiljölag ra m anförde departementschefen (s 231) att byggbestämmelser som rör arbetsmiljön av anförda skäl i regel borde tas in i byggnadsförfattningarna. Från arbetsmiljösynpunkt måste emellertid arbetslokal alltid bedömas med hänsyn till den vid tidpunkten i fräga bedrivna verksamheten. I arbetsrailjölagen (2 kap 3 §) borde därför finnas en grundläggande föreskrift att arbetslokal skall vara så utformad och inredd att den är lämplig från arbetsmiljösynpunkt. Det var ingen tvekan om att arbetarskyddsstyrelsen - inte minst när det gäller arbetslokaler av mera speciell natur - måste kunna meddela föreskrifter om beskaffenheten frän arbetsmiljösynpunkt av arbetslokaler som används i olika verlcsamheter. Ansvaret för formuleringen av dessa krav liksom för tillsynen av efterlevnaden borde helt ligga hos arbetarskyddsmyndigheten. Departementschefen erinrade också ora att de krav som finns i byggnadslagstiftningen endast kan ställas, då helt ny byggnad uppförs eller i samband med att ändringar är aktuella beträffande en befintlig byggnad (48 a och 49 §§ byggnadsstadgan) .

Prop.  1979/80:10 154

5.3      LAGEN OM HÄLSO- OCH MILJÖFARLIGA VAROR

Med hälso- och miljöfarlig vara avses i lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor ämne eller beredning, som med hänsyn till sina kemiska eller fysikalisk-kemiska egenskaper och hantering kan befaras medföra skada på människor eller i miljön, samt vara, som innehåller eller behandlats med ämne eller beredning av förut angivet slag, om varan därigenom och med hänsyn till sin hantering kan befaras medföra skada på människor eller i miljön. Om det är av särskild betydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt får regeringen föreskriva att vad som i lagen sägs om hälso- och miljöfarlig vara skall gälla även i fräga om annan vara än sädan som förut sagts. Med hantering avses i lagen tillverkning, bearbetning, behandling, förpackning, förvaring, transport, användning, omhändertagande, destruktion, konvertering, saluförande, överlåtelse eller därmed jämförliga förhållanden.

I 5 § lagen föreskrivs bl a att den som hanterar eller importerar hälso- eller miljöfarlig vara skall vidta de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att hindra eller motverka skada pä människor eller i miljön. Enligt 6 § kan regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, om det är påkallat från hälso- eller miljöskyddssynpunkt, föreskriva att hälso- och miljöfarlig vara av visst slag får hanteras eller importeras endast efter särskilt tillstånd eller att för hantering eller import av sådan vara skall gälla annat särskilt villkor. Fråga om tillstånd prövas av myndighet som regeringen bestämmer. Enligt 7 § kan regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, om det är av särskild betydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt, förbjuda hantering eller import av hälso-och miljöfarlig vara av visst slag. Enligt 8 § är den som yrkesmässigt hanterar eller importerar ämne, beredning eller annan vara,skyldig att till myndighet som regeringen bestämmer och i den ordning sådan myndighet föreskriver lämna de uppgifter om varans sammansättning, egenskaper i övrigt och hantering som är nödvändiga för utredning om varans hälso- och miljöfarlighet. Enligt 9 § får myndighet som regeringen bestämmer föreskriva att den som yrkesmässigt hanterar eller importerar hälso- och miljöfarlig vara skall göra anmälan om denna verksamhet. I 11 § föreskrivs att tillsynen över efterlevnaden av lagen

Prop. 1979/80:10 ' 155

och med stöd av lagen meddelade föreskrifter och villkor utövas av myndighet sora regeringen bestämmer. Lagens bestämmelser om tillsynsbefogenheter och ora ansvar överensstämmer i allt väsentligt med motsvarande bestämmelser i arbetsmiljölagen.

Närmare föreskrifter ora tillämpningen av lagen finns i kungörelsen (1973:334) om hälso- och miljöfarliga varor. Här bör ocksä nämnas förordningen (1975:346) om miljöfarligt avfall, som dock endast avser avfall av oorganiskt slag.

Frägan om vilken myndighet som borde vara central tillsynsmyndighet enligt lagen blev föremål för delade meningar pä utredningsstadiet. Miljökontrollutredningen tog till utgångspunkt att den centrala tillsynen borde anförtros endera av socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, kommerskollegium, giftnämnden och naturvårdsverket och föreslog naturvärdsverket, vid vilket då skulle inrättas ett särskilt organ, kallat produktkontrollnämnden, samtidigt som giftnämnden upphörde. Departementschefen anförde inledningsvis i organisationsfrågan (prop 1973:17 s 101) att lagen var att se som en ramlag som raed vissa närmare angivna undantag skulle kunna tillämpas på hela det kemiska varuområdet. Effekterna på säväl raänniskans hälsa som pä hennes miljö skulle omfattas av lagen. Den helhetssyn som mäste läggas på dessa problem borde även koraraa till uttryck vid utformningen  av den organisation som fordrades för lagens tillämpning. Lagen var visserligen i huvudsak inriktad på skyddet av den yttre miljön men betydande hänsyn måste likväl tas till arbetsmiljöns krav. Organisationen mäste därför utformas så att såväl naturvärdens och miljöskyddets som arbetarskyddets intressen kunde tillgodoses. De myndigheter som i första hand företräder dessa intressen, nämligen naturvärdsverket och arbetarskyddsstyrelsen, intog naturligen en central ställning i diskussionen om organisationens utformning.

Även andra intressen borde emellertid beaktas i sammanhanget, främst då den allmänna hälsovården och livsmedelskontrollen men även konsumentintressena. Socialstyrelsen hade som central förvaltningsrayndig-het för hälso- och sjukvården vitala intressen att bevaka beträffande hälso- och miljöfarliga varor. Frågor av allmänhygienisk och medicinsk karaktär spelade givetvis stor roll vid bedömningen av kemiska varors hälso- och miljöfarlighet. Genom sin läkemedelsprövande verksamhet var socialstyrelsen den enda myndighet vid sidan av giftnämnden som då besatt

Prop. 1979/80:10 156

erfarenheter av registreringsplikt inom en kemisk varugrupp. Livsmedelskontrollen skulle visserligen undantas från lagens tillämpningsområde men den hade ett nära samband med kontrollen av hälso- och miljöfarliga varor. Livsmedelsverket hade därför ett starkt behov av att kunna öva inflytande och medverka i frågor om hälso- och miljöfarliga varor.

Detsamma gällde konsumentverket. Det anförda talade för att ett särskilt produktkontrollorgan i form av en självständigt beslutande nämnd, den föreslagna produktkontrollnämnden, borde göra de centrala bedömningar som skulle bli aktuella i fråga om hälso- och miljöfarliga varor. Nämnden, som då övertog giftnämndens arbetsuppgifter, borde organiseras sä att de intressen som angetts blev representerade. Som självskrivna ledamöter i organet borde därför ingå cheferna för naturvärdsverket, arbetarskyddsstyrelsen, socialstyrelsen, livsmedelsverket och konsumentverket. Vidare borde representanter för arbetstagarna och näringslivet ingå. Naturvårdsverket var i egenskap av central förvaltningsmyndighet på miljövårdsområdet mest lämpat som administrativ bas för produktkontrollnämnden. Denna borde därför knytas till naturvårdsverket men anknytningen borde innebära att produktkontrollnämnden i förhällande till naturvärdsverket blev helt självständig  när det gällde att tillämpa lagen. Naturvårdsverkets styrelse borde däremot ansvara för frågor om ekonomi och administration som berörde produktkontrollnämnden. För beredning av de frågor som produktkontrollnämnden skulle handlägga borde vid naturvårdsverket inrättas en särskild produktkontrollenhet som i huvudsak kunde organiseras genom att giftnämndens kansli överfördes till naturvårdsverket. Det centrala ansvaret för den löpande tillsynen över efterlevnaden av lagstiftningen och produktkontroll-nämndens bestämmelser för tillämpningen av denna borde av praktiska skäl inte handhas av produktkon-tro llnä.mnd en . I stället borde naturvärdsverket och arbetarskyddsstyrelsen var -för sig ansvara för den tillsyn som har samband med deras verksamhet i övrigt. Detta innebar i princip att arbetarskyddsstyrelsen borde svara för tillsynen när det gällde hanteringen av hälso- och miljöfarliga varor i verksamhet varöver arbetarskyddsstyrelsen redan utövade tillsyn enligt arbetarskyddslagstiftningen. I övrigt borde naturvårdsverket vara ansvarig tillsynsmyndighet.

En effektiv tillsynsverksamhet enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor kunde inte komma till

Prop. 1979/80:10 ..,.. 157

stånd utan medverkan av regionala och lokala myndigheter. De organ vilka regional.t eller lokalt verkar inom naturvården, miljöskyddet, arbetarskyddet, den allmänna hälsovården och livsmedelskontrollen borde utn;yttjas. På lokal nivå borde hälsovårdsnämnden kunna fylla en viktig uppgift i tillsynsarbetet. Med hänsyn till hälsovårdsnäm.ndens nuvarande uppgifter betonades därigenom också pä lokal nivå sambandet m.ellan m.iljöskydd, arbetarskydd, allmän hälsovård och livs.medelskontroll .

I motiven till lagen gjordes även vissa uttalanden om förhållandet mellan lagen och arbetarskyddslags-stiftningen (prop 1973:17 s 91). Lagen skulle komma att i vissa avseenden sammanfalla med tillämpningsområdet för arbetarskyddslagsstiftningen och det gemensamma o.mrådet skulle bli all yrkesmässig hantering av hälso- och miljöfarliga varor såvitt avser skyddet av arbetstagarnas hälsa. Departementschefen underströk att det givetvis inte var meningen att arbetarskyddslagstiftningen skulle sättas ur spel genom den nya lagen. Denna borde gälla vid sidan av arbetarskyddslagstiftningen. Det innebar att bl a sådana allmänna restriktioner av betydelse för användningen av produkter i olika hanteringsled - i eller utanför arbetslivet - som utfärdas raed stöd av lagen om hälso- och miljöfarliga varor borde av arbetarskyddsmyndigheterna läggas till grund för deras bedöraningar och betraktas sora rainimikrav sora under alla omständigheter mäste uppfyllas. Samtidigt förutsattes att arbetarskyddsmyndigheterna med stöd av arbetarskyddslagstiftningen kunde meddela andra och strängare föreskrifter, när sä påkallades för att uppfylla arbetarskyddets krav. Dessa föreskrifter skulle "ta över". De risker för arbetstagarnas hälsa som är förenade med själva tillverkningen av hälso- och miljöfarliga varor och med den yrkesmässiga hanteringen av sådana varor skulle alltså främst mötas med arbetarskyddsåtgärder.

Frågan om saraordningen mellan arbetarskyddslagstiftning och lagen om hälso- och miljöfarliga varor togs senare upp av arbetsmiljöutredningen som föreslog att arbetarskyddsstyrelsen skulle kunna meddela generella föreskrifter om användning av farliga ämnen på arbetsplatserna. Arbetarskyddsmyndigheterna föreslogs dessutom fä möjlighet att raed stöd av arbetsrail jölagstif tningen rikta föreskrifter av olika slag gentemot tillverkare och leverantörer när det gäller att i enskilda fall förebygga kemiska risker i arbetslivet. Samtidigt förutsattes att den centrala produktkontrollmyndigheten raeddelar generella

Prop. 1979/80:10 158

föreskrifter som avser flera hanteringsled - tillverkare, leverantörer, brukare osv - inom tillämpningsområdet för lagen om hälso- och mi I jöf a r I j.ga varor. Departementschefen anförde (prop 1976/77: 149 s 2G7) att lagen om liälso- och miljöfarliga varor har ett vidsträckt til länipningsområde och att lagen utformats i syfte att hanteringen av en vara skall kunna regleras oberoende av hanteringsled och oavsett inom vilken milj-ösektor den hanteras. På detta sätt kan en allmän produktkontroll av hälso-och miljöfarliga varor koiriPia tiil stånd. Lagens innehåll svarade uppenbarligen mot faktiska behov. För arbetarskyddet tillkom problem som sammanhänger med en mera intensiv hantering av kemiska medel och utnyttjande av komplicerad kemisk processteknik. I fråga om yrkesmässig användning behövdes ofta särskilda överväganden inora speciella användningsområden. I arbetsmiljölagen borde därför (3 kap 9 §) inrymmas även det arbetarskyddsansvar som bör vila på tillverkare, importörer och andra överlåtare av farliga ämnen. I förhäl.lande till arbetsgivare och andra brukare borde sälunda föreskrifter ora farliga äranen kunna meddelas enligt arbetsrailjölagen bäde i enskilda fall och generellt. Vad gällde leverantörer av kemiska äm.nen borde finnas ett skyddsansvar enligt arbetsmiljölagen med möjlighet till ingripande i enskilda fall. Men generella föreskrifter sora avser ledet före användningen borde raeddelas inora ramen för lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Med beaktande av den olika inriktningen av lagkomplexen kunde allmänt konstateras att lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor borde komma in för arbetarskyddets organ när det gäller allmänna produktfrågor, såsom allmän kartläggning av förekommande kemiska produkter, klassificering av hälso-och mi 1 jöfarlig.j voror samt basmärkning. Vidare kunde det vara ändamålsenligt att inom denna lagstiftning ta upp sådana frägor om ingripande med generella krav där en samlad bedömning behövs med hänsyn till bäde arbetsmiljö ocli andra miljösektorer. På detta sätt kunde en sammanvägning ske av intressen inom olika miljösektorer. Den förordade avgränsningen kom till att--yck i arbetsmiljölagen, om bemyndigandena i lagen att meddela generella föreskrifter beträffande farliga ämnen genomgående avsäg enbart frägor ora användningen på arbetsplatserna. Att de tvä lagsystemen delvis reglerade sarama oraråde gav departeraentschefen anledning att betona nödvändigheten av ett mycket nära samarbete mellan arbetarskyddsstyrelsen och den centrala produktkontrollmyndigheten .

Prop. 1979/80:10 , .• 159

Vid riksdagsbehandlingen av förslaget om arbetsmiljölag togs även frågan om produktkontrollnämndens ställning och samarbete raed arbetarskyddsverket upp. Socialutskottet föreslog (SoU 1977/78:1 s 73) efter att ha inhämtat yttrande från jordbruksutskottet att riksdagen skulle ge regeringen till känna vad sora anförts om en översyn av den statliga produkt-kontrollorganisationen. Riksdagen beslöt i enlighet härmed och regeringen har tillsatt en kommitté för översyn av organisationen för produktkontrollen (Jo 1978:65).

Prop.  1979/80:10 160

5.4       TRANSPORT AV FARLIGT GODS

Enligt 2 § lagen om hälso- och miljöfarliga varor avses med liantering i lagen även transport . Arbetsmiljöut redningen anförde (SOU 1976:1 s 353) att riskerna med transport av farligt gods är sådana att de i hög grad berör arbetarskyddet för den personal som sysslar med transporten och för dem som vid en olyckshändelse befinner sig inom det) farliga orarådet. Samtidigt är riskerna ofta betydande med avseende på den yttre miljön. Det system som tillämpas för närvarande med en reglering och tillsyn inom produkt-kontrollagstiftningens ram ansåg utredningen tillgodose i princip dessa skilda synpunkter. Den förstärkning av insatserna för produktkontroll sora arbetsrail jölagen skulle innebära borde emellertid komma även transportfrågorna till godo.

Nämnas bör även att i anslutning till godkännandet av den europeiska överenskoramelsen ora internationell transport av farligt gods på väg statens industriverk fått vissa samordningsuppgifter på området och att till verket knutits en rådgivande närand raed företrädare för berörda intressen. Föreskrifter i äranet finns i kungörelsen (1974:35) om internationell vägtransport av farligt gods.

Prop. 1979/80:10 161

5.5       SMITTSKYDDS-, EPIZOOTI- OCH VÄXTSKYDDSLAGARNA

Enligt 1 § smittskyddslagen (1968:31) åligger det kommun att enligt bestäraraelserna i lagen vidta erforderliga åtgärder till skydd mot smittsamma sjukdomar hos människor. Hälsovårdsnämnden har att utöva det närmaste inseendet över verksamheten. Enligt 2 § skall länsstyrelsen vaka över att smittsamma sjukdomar bekämpas i länet och tillse att lämpliga åtgärder vidtas för ändamålet. Socialstyrelsen har enligt 3 § högsta tillsynen över bekämpandet av smittsamma sjukdomar i riket och skall meddela råd och anvisningar till ledning för hälsovårdsnämnderna.

1 4 § anges att smittsamma sjukdomar indelas i allmänfarliga sjukdomar, veneriska sjukdomar och övriga smittsamma sjukdomar. Regeringen bestämmer vilka sjukdomar som skall hänföras till allmänfarliga sjukdomar och till veneriska sjukdomar. Ifrågavarande bestäramelser finns i smittskyddskungörelsen (1968:234). Med sjukdom avses i lagen endast sjukdora i smittsamt skede. Ingripande enligt smittskyddslagen kan ske endast mot den som lider av sädan sjukdomvara lagen är tillämplig,eller utan att vara sjukför smitta av sädan sjukdom. Lagen medger däremot ej ingripanden mot smittämnen som sådana vilka ej angripit någon människa .

Enligt 1 § epizootilagen (1935:105) äger lagen i den utsträckning regeringen förordnar tillämpning pä djursjukdomar sora kan spridas genora sraitta bland djur eller från djur till människa. Regeringens förordnande finns i epizootikungörelsen (1935:.106). Ingripande enligt lagen kan endast ske dä sjukdom som avses i lagen inträffat men ej mot smittämnena sora sådana. Enligt 9 § lagen tilllioraraer högsta tillsynen över åtgärder till bekämpande av sjukdom som avses i lagen lantbruksstyrelsen. Länsstyrelse skall vaka över att lagen och enligt densararaa meddelade bestämmelser noggrant tillämpas. Det åligger hälsovårdsnämnd och polismyndighet att biträda vid nämnda tillsyn och övervakning ävensora att, där sä påkallas, vara behjälpliga raed undersökningar för utrönande av sraittkälla och dylikt.

Enligt 1 § växtskyddslagen (1972:318) förstås med växtskadegörare virus samt bakterie, svamp, neraa-tod, insekt, kvalster och annan organism ur växt-eller djurriket som kan förorsaka sjukdom eller annan skada pä växt. Enligt 3 § lagen fär bekämpning enligt

11 Riksdagen 1979/80. I saml Nr 10

Prop. 1979/80:10 162

lagen ske endast i fråga om växtskadegörare som regeringen föreskriver. Sådan föreskrift fär meddelas endast beträffande växtskadegörare sora, kan allvarligt skada växtodling, skog eller lager av växter. Föreskrifter finns i växtskyddskungörelsen (1972: 319) .

Frän Svenska Läkaresällskapets Sektion för Medicinsk Mikrobiologi översändes den 14 mars 1977 till socialstyrelsen och lantbruksstyrelsen en inom sektionen gjord utredning avsedd att ingå som underlag för åtgärder och rekommendationer beträffande hantering och förvaring av patogena mikroorganismer på mikrobiologiskt arbetande laboratorier. Utredningen var att se mot bakgrund av de allvarliga infektioner som spritts genom hantering av patogena mikroorganismer på laboratorier. Från veterinärmedicinskt håll fanns t ex rapporterat mul- och klövsjukeepi-zootier som utgått frän laboratorier i olika delar av världen och inom humanmedicinen fall av smittkoppor orsakade genom spridning av variolavirus från mikrobiologiskt laboratorium i England. Dessa förhållanden hade i England föranlett tillsättandet av en arbetsgrupp sora utarbetat en rapport raed rekommendationer om farliga patogeners hantering och förvaring pä laboratorier. Sådana rekommendationer fanns tidigare utfärdade i USA genom NIH:s försorg. Senare hade även säkerhetsbestämmelser för forskning med tumörframkallande virus utarbetats i USA (Biohazard control and containment in oncogenic virus research).

Lantbruksstyrelsen har nied anledning av den överlämnade utredningen tagit upp till övervägande att hos regeringen göra framställning om ändring i kungörelsen (1958:551) raed vissa bestämmelser till förebyggande av djursjukdomars införande i riket ra m (veterinära införselkungörelsen) , sä att till de varuslag som inte får införas utan särskilt införseltillstånd av lantbruksstyrelsen även hänförs sraitt-ämnen sora kan orsaka djursjukdoraar sora kan spridas genom smitta bland djur eller från djur till människa. I övrigt har lantbruksstyrelsen och socialstyrelsen ansett sig böra avvakta resultatet av min utredning.

Prop. 1979/80:10 . 163

5.6      LÄKEMEDELSKONTROLLEN

Bestämraelser ora läkemedel finns i läkeraedelsförord-ningen (1962:701). Enligt 1 § 1 mom förordningen förstås raed läkeraedel i förordningen sådan vara, sora är avsedd antingen att vid invärtes eller utvärtes bruk förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom hos människor eller djur eller att eljest pä angivna sätt användas i samband med behandling av sjukdora, skada eller kroppsfel eller vid förlossning, allt under förutsättning att vara för sädant ändamål genora beredning, dosering eller doseringsanvisning iordningställts i bruksfärdigt skick. Enligt 2 § förstås med farmaceutisk specialitet standardiserat läkemedel som är avsett att tillhandahällas förbrukaren i tillverkarens originalförpackning. Sädan farmaceutisk specialitet som utgörs av antingen serum eller fraktion därav härrörande från människa eller djur och innehållande speciella antikroppar eller vaccin, ympämne eller annat preparat av biologiskt ursprung, avsett att genom införande i organismen framkalla eller påvisa immunitet eller därmed likartat tillstånd, benämns enligt 4 § bakteriologiskt preparat.

Enligt 8 § 1 mom får vissa bakteriologiska preparat införas till riket endast av föreståndaren för statens bakteriologiska laboratorium. Härom stadgassärskilt i 5 § kungörelsen (1963:439) om tillämpningen av läkemedelsförordningen. I betänkandet "Produktionsavdelningen vid statens bakteriologiska laboratorium samt försörjningen raed bakteriologiska preparat" (DsS 1978:17) föreslås införselmonopolet upphävt.

I 13 § föreskrivs att vid handhavande, förvaring och transport av läkemedel skall iakttas nödig aktsamhet så att medlet inte åtkoms av obehörig eller på annat sätt kan välla skada. I fråga om internationell vägtransport av läkemedel i vissa fall finns särskilda bestämmelser i kungörelsen (1974:35) om internationell vägtransport av farligt gods. Enligt 15 §  läkemedelsförordningen fär farmaceutisk specialitet, om ej annat särskilt stadgas, inte försäljas utan att vara registrerad hos socialstyrelsen.

För handläggning av läkemedelsärenden finns hos socialstyrelsen en 1äkemedelsnämnd. Nämnden handlägger ärenden om registrering av farmaceutiska specialiteter och återkallelse av sådan registrering, samt övriga pä socialstyrelsen ankommande läkemedelsärenden

Prop. 1979/80:10 164

i den omfattning generaldirektören bestämmer. Nämnden består av sju av regeringen särskilt utsedda ledamöter särat av chefen för socialstyrelsens läkemedelsavdelning och de tvä byråcheferna vid avdelningen. Inom nämnden finns ett arbetsutskott, som består av den av regeringen utsedde ordföranden, chefen för läkemedelsavdelningen och byråcheferna vid avdelningen. Läkemedelsnämnden fär uppdra ät såväl sitt arbetsutskott som till sin ordförande eller till tjänsteman vid styrelsen att avgöra ärenden, sora inte är av den principiella betydelsen att prövningen bÖr ankomma på nämnden i dess helhet. Denna möjlighet utnyttjas emellertid endast i mycket begränsad omfattning.

Läkemedelskontrollutredningen har nyligen avgett betänkandet Den statliga läkemedelskontrollen (Ds S 1978:12), vari bl a föreslås att en självständig myndighet, statens läkemedelsverk inrättas.

Prop. 1979/80:10 165

5.7       MILJÖSKYDDSLAGEN OCH NATURVÅRDSLAGEN

I motiven till arbetsmiljölagen (prop 1976/77:149 s 280) konstateras att en och samma verksamhet kan ge upphov till förorening eller störning i både arbetsmiljön och den yttre miljön. Miljöskyddslagen (1969:387) syftar till att skydda vår yttre livsmiljö. Den har ett vidsträckt tillämpningsområde och gäller i princip förorening och störning som kan drabba omgivningen vid användningen av fast egendom. Hit hör vattenföroreningar, luftföroreningar, buller, skakningar, ljus och andra liknande olägenheter. Grundläggande är att var och en som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet har rätt att begära prövning om han får driva -verksamrieten och under vilka villkor det får ske. I stor utsträckning gäller ocksä en skyldighet att begära prövning av verksamheten på förhand. Förutsättningarna för att m.an skall få driva verksamhet eller vidta åtgärd som faller under lagen anges i vissa tillätlighetsregler. Tillståndsprövningen ankommer på koncessionsnämnden för miljöskydd. Statens naturvårdsverk och i vissa fall länsstyrelsen kan ge dispens frän skyldigheten att söka tillstånd hos koncessionsnämnden. Dessutom, finns bestämmelser om skyldighet att göra anmälan hos länsstyrelsen. Naturvärdsverket kan hos koncessionsnämnden föra talan om förbud raot miljöfarlig verksamhet, som ej är tillåtlig enligt lagen, eller om föreskrift om försiktighetsmått. I förarbetena till miljöskyddslagen framliölls att begreppet omgivningen inte omfattar den störande anläggningen (prop 1969:28 s 259). Samtidigt konstaterades att personer som är ver.ksamma inom själva störningskällan skyddas genom arbetarskydds lägstiftningen. Efter denna redovisning framl-iöll departementschefen bl a att samhällets Ingripanden på olika miljöområden inte får vidtas isolerade från varandra. Det är nödvändigt att anlägga en helhetssyn när åtgärder övervägs med stöd av miljöskyddslagen eller arbetsmiljölagen. Han erinrade också om att en utredning (Jo 1976:06) , miljöskyddsutredningen, har tillsatts med uppdrag att göra en översyn av railjöskyddslagstiftningen och att utredningen bl a skall granska de samordningsproblem som vid tillämpningen av miljöskyddslagen kan uppstå i förhållande till annan lagstiftning. Narraa-re föreskrifter om tillämpningen av miljöskyddslagen finns i railjöskyddskungörelsen (1969:388). Nämnas bör även att en särskild utredning (Jo 1976:04) har till uppdrag att överväga den regionala laboratorieverksamheten inom livsmedelshygien, veterinärmedicinsk

Prop. 1979/80:10 166

diagnostik, miljövård och närbelägna områden.

I 2 § naturvärdslagen (1964:822) sägs att naturvården är en säväl statlig som kommunal angelägenhet och att länsstyrelsen har att verka för naturvården i länet, medan naturvårdsverket har överinseende över naturvården i riket. I 3 a § upplyses att om skydd mot vattenförorening, luftförorening, buller och andra sådana störningar finns bestämmelser i miljöskyddslagen. Naturvårdslagen riktar sig mot andra slag av hot mot naturen än dylika störningar, t ex hinder för friluftslivet, störning av landskapsbilden och skövling av växter.

Prop. 1979/80:10 167

5. 8      HÄLSOVÅRDSSTADGAN

Enligt 2 § hälsovårdsstadgan skall i varje kommun finnas en hälsovårdsnämnd som har att utöva det närmaste inseendet över allmänna hälsovården inom kommunen. I 3 § stadgan föreskrivs att länsstyrelsen skall vaka över allmänna hälsovården i länet och i 4 § att högsta tillsynen över allmänna hälsovården i riket tillkommer socialstyrelsen och statens livsmedelsverk med den fördelning dem emellan som stadgas i ämbetsverkens instruktioner. Ämbetsverken har, envar inom sitt ämbetsområde, att efter samråd med därav berörda myndigheter till ledning för hälsovårdsnämnderna meddela räd och anvisningar rörande allmänna hälsovården. Socialstyrelsen har med stöd av detta bemyndigande utfärdat bl a Räd och anvisningar nr 16 om omhändertagande av avfall frän sjukvärds- och liknande inrättningar samt cirkulär   (Sos  FS   (M) 1976:67) med råd och anvisningar om desinfektion av avloppsvatten från sjukvårds- och liknande inrättningar.

I hälsovårdsstadgan finns bestämmelser om bl a åtgärder mot vatten- och luftföroreningar m m och anläggning och upplag för industriell verksamhet m m. Bestämmelserna i stadgan utgår från begreppet sanitär olägenhet som enligt förarbetena skall anses omfatta alla yttre faktorer av någon betydenhet, som inte är av blott tillfällig natur och som kan inverka menligt i såväl fysiskt sora psykiskt hänseende på en normal människas hälsotillstånd. När det gäller säväl vatten- och luftföroreningar som miljöstörningar av industriell verksamhet kommer ocksä tilllämpning av miljöskyddslagen i fråga med tillsyn utövad av naturvärdsverket och länsstyrelse.

Betänkande med förslag till hälsoskyddslag har nyligen överlämnats av hälsovårdsstadgeutredningen (SOU 1978:44). Utredningen föreslår att begreppet allmän hälsovård byts ut mot begreppet hälsoskydd, eftersom ordet vård ofta kopplas till sjukvärd raen målsättningen för hälsovårdsarbetet är att skydda individernas hälsa så att sjukdom inte uppstår. För att betona miljöfrågornas ökade betydelse i den kommunala nämndens arbete föreslår utredningen att denna ges benämningen miljö- och hälsoskyddsnämnd i stället för hälsovårcjsnämnd. Gränsdragningsproblem mellan den föreslagna lagen och miljöskyddslagen anser utredningen i stort sett inte skall behöva uppkomma om miljö- och hälsoskyddsnämnden blir lokal tillsyns-

Prop. 1979/80:10 168

myndighet enligt miljöskyddslagen.

Sedan hälsovårdsnämnden i Uppsala hos socialstyrelsen hemställt om klarläggande av hälsovårdsnämndens befogenheter och skyldigheter beträffande åtgärder till skydd mot bl a de hälsorisker som kan vara förknippade med hybrid-DNA-forskning, svarade socialstyrelsen den 25 april 1978 bl a följande.

Även om hälsovårdsnämndens skyldigheter och befogenheter beträffande kontroll av forskningsverk-scimhet med hybrid-DNA för närvarande icke är helt klara utan frågan om kontrollen av regeringen bedömts påfordra särskild utredning, anser socialstyrelsen att hälsovårdsnämnden är dén lokala my.idighet som naturligen bör uppmärksamma och följa sådan verksamhet inom kommunen. Såväl hälsovårdsnämndens allmänna roll enligt hälsovårdsstadgan att förebygga och undanröja sanitär olägenhet som de mera speciella bestämmelserna i hälsovårdsstadgan om kontroll av avloppsvatten, avfallshantering m m innebär att hälsovårdsnämnden har ett tydligt ansvar i hithörande frågor, trots att den speciella form av risk för sanitär olägenhet som verksamhet med hybrid-DNA kan innebära icke var aktuell vid hälsovårdsstadgans tillkomst. Stadgan är inriktad såväl på tidigare kända och klarlagda risker som nytillkommande 3åda:-.a .

Prop. 1979/80:10 169

,6               ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG

6.1       INLEDNING

I direktiven talas endast om forskning med hybrid-DNA. Av utredningen framgår emellertid att forskningen redan i USA gått över också i tillämpning av hybrid-DNA metoden för industriell framställning av proteiner. Övervägandena kan därför inte begränsas till frågan om kontroll av forskning med hybrid-DNA utan raåste omfatta användningen av hybrid-DNA-teknik överhuvud taget, pä forskningslaboratorier, i fabriker eller andra lokaler. Den hybrid-DNA-teknik sora dä åsyftas är den mycket väl definierade teknik som skildrats i föregående avsnitt och sora kännetecknas av att naturliga eller syntetiska nukleinsyra-segraent (DNA eller RNA) kopplas samman utanför en levande cell för att sedan medelst ett virus, en bakterieplasmid eller någon annan bärare föras in i en levande cell - en bakteriecell eller vävnadskultur - för att där föröka sig och eventuellt ocksä uttrycka sig. Den nya teknik sora nu står till forskarnas förfogande i form av hybrid-DNA-teknik kan dock komma att utvecklas vidare och förbättras i olika avseenden så att tekniken sora sådan blir alltmer fulländad. Pä teknikens grund kan också andra tekniker tänkas korama att utvecklas, t ex tekniker för s k genterapi. Det är emellertid ännu för tidigt att ta ställning till sädana utvecklingsmöjligheter. Det är nu och för den närmaste framtiden tillräckligt att begränsa övervägandena till vad som skulle kunna kallas den ursprungliga hybrid-DNA-tekniken. I direktiven anges att det som framkommit vid min utredning bör kunna utgöra ett gott underlag för att bedöma behovet av att utreda de humanitära och etiska villkor sora bör gälla forskning rörande hybrid-DNA. Det kan diskuteras ora utredningen verkligen ger ett sädant underlag och ora inte alltför litet ännu är känt om vart utvecklingen kommer att bära hän för att det skall gä att formulera några humanitära och etiska villkor för forskningen ifråga. Föga synes emellertid kunna invändas mot hybrid-DNA-tekniken i dess ursprungliga och ännu så länge enda tillämpade form från humanitära och etiska synpunkter. Det bör framhållas att hybrid-DNA-tekniken ifråga är en allmän biologisk teknik med t ex säväl veterinärmedicinsk sora humanmedicinsk tillämpning och att den heller inte begränsar sig till medicinska ting utan ocksä

Prop. 1979/80:10 170

i lika män har betydelse för växtförädling o d.

Som utgångspunkt för utredningen har i direktiven satts att ett tillfredsställande skydd skall finnas mot hygieniska och ekologiska risker som kan uppstä i samband med forskning rörande hybrid-DNA. I direktiven nämns intet om att också frågan om ett förbud mot sådan forskning skall övervägas. Det är dock självklart att, om under utredningen sådana omständigheter skulle ha kommit fram i fråga om forskning med hybrid-DNA som motiverat att ett totalförbud togs upp till övervägande, jag skulle ha gått in också härpå. Emellertid har jag inte funnit någon omständighet sora talar för ett totalförbud. Tvärtom får utredninger. anses visa att det är högst angeläget stt forskr.ing kan bedrivas i Sverige med hybrid-DNA-teknik sä att Sverige inte kommer på efterkälken i de fcrskningsgrenar som det är fråga om. Härtill kommer att hybrid-DNA-tekniken a•  allt att döma har en mycket stor utvecklingspotential inte bara rent 'ete.1skapligt utan också i fråga om den praktiska tillämpningen. Samtidigt är det dock tydligt att hybrid-DNA-tekniken dels har vis.sa direkt påvisbara risker, dock inte allvarligare än de som vidlåder t ex anna virologisk eller bakteriologisk teknik, ooh dels ger grund för mer eller mindre spekulativa hypoteser om risker vilka dock intill dess de visats inte existera ra.åste tas på allvar enligt principen att det säkra tas för det osäkra. Den omständigheten Ett hittills intet vådligt inträffat vid användningen av hybrid-DNA-teknik får inte tas till intäkt för att tekniken är ofarlig. Den ger bara belägg för £tt tekniken är ofarlig när den används under iakttagande av betydande försiktighetsmått bl a i fråga om val av vektor- och värdorganismer. Hur det skulle gå utan desse försiktighetsmått vet man inte.

Helt klart är därför att hybrid-DNA-teknik inte bör få användas fritt utan bör stå under kontroll. Det bör framhållas att det är fara i dröjsmål ur tvä synvinklar. Dels ur säkerhetens synvinkel. Det är inte tillfredsställande att hybrid-DNA-teknik kan användas i Sverige utan kontroll från det allmännas sida som för närvarande är fallet, även om såvitt bekant anna forskning inte pågår här är sådan som godkänts av hybrid-DNA-kommittén och som bedrivs i seriösa former och på ett ansvarsmedvetet sätt. Dels ur utvecklingens synvinkel. Sedan frägan om en kontrollreglering kommit upp lägger den sin hämsko på utvecklingen och varje dröjsmål med ett förverkligande av kontrollplanerna kommer att verka ytterligare hämmande. Det måste därför anses vara av största

Prop. 1979/80:10 171

vikt inte bara att ställa hybrid-DNA-tekniken under kontroll utan ocksä att göra det så fort som möjligt. Och ju smidigare former som väljs desto bättre gagnas saken.

Uppgiften blir då som direktiven anger att pröva om nuvarande lagstiftning, främst då den om arbetarskydd och miljöskydd, utgör en tillräcklig grund för att åstadkomma en från säkerhetssynpunkt tillfredsställande kontroll av forskning med hybrid-DNA och, som här tillfogats, användning av hybrid-DNA-teknik i övrigt eller om särskilda lagbestämmelser krävs. Det tilläggs att nödvändiga beståndsdelar i ett regelsystem för en sådan kontroll torde vara bestämmelser om 1) skyldighet för den sora avser att forska med hybrid-DNA att göra anmälan om detta till ett kontrollorgan, 2) krav pä tillstånd för att fä sätta igång forskningsprojekt och att använda laboratorier när forskningen avser försök med hybrid-DNA, 3) skyldighet för den sora bedriver forskning med hybrid-DNA att registrera och för kontrollorganet hålla tillgängliga alla de uppgifter om experimenten som kan vara av betydelse för att bedöma säkerhetsfrågor,

4)    skyldighet att underrätta kommunens hälsovårdsnämnd eller annat berört organ om verksamheten och

5)    fortlöpande övervakning och kontroll av forskning med hybrid-DNA. Punkterna 1) och 2) synes härvid kunna ses i ett. Frägan blir i ett nötskal om nuvarnade lagstiftning ger tillräcklig grund dels för meddelande av föreskrifter om tillständstväng för forskning med hybrid-DNA och användning av hybrid-DNA-teknik i övrigt jämte föreskrifter om villkor för forskningen och användningen, dels för tillsyn över sädan verksamhet.

Som framhålls i direktiven bör syftet med kontrollen endast vara att forskningen respektive alltså användningen av hybrid-DNA-teknik i övrigt skall bedrivas under förhållanden som är riskfria för allmänheten och de anställda vid laboratorierna respektive eventuellt ocksä fabrikerna och andra tillverkningslokaler. Kontrollen skall alltså syfta till skydd för såväl den yttre miljön som arbetsmiljön alldeles som t ex kontrollen enligt strålskyddslagen och atomenergilagen gör. En motsvarande speciallag för hybrid-DNA-tekniken framstår emellertid som en lösning som bör väljas endast om den allmänna miljöskydds- och arbetsrailjölagstiftningen inte räcker till.

Prop.  1979/80:10                                                   172

6.2       LAGSTIFTNING TILL SKYDD FÖR BÅDE DEN YTTRE MILJÖN OCH ARBETSMILJÖN

Inom miljöskyddslagstiftningen finns flera författningar vilkas tillämpningsområde omfattar såväl den yttre miljön som arbetsmiljön. Det ter sig dä naturligt att börja med att se pä om den erforderliga kontrollen kan åstadkommas på dessa författningars grund. Ser man då först på lagen om hälso- och miljöfarliga varor märks att denna är tillämplig pä ämne eller beredning som med hänsyn till sina kemiska eller fysikalisk-kemiska egenskaper och hantering kan befaras medföra skada pä människor eller i miljön. I motiven till lagen framhålls (prop 1973:17 s 89) att det är i första hand varor som kan betecknas som kemiska som bör omfattas av lagstiftningen, lät vara att denna i undantagsfall ocksä bör kunna göras till-lämplig på andra varor än kemiska. De "varor" som hör till hybrid-DNA-tekniken är restriktionsenzymer, ligaser, DNA-raolekyler, hybrid-DNA i provrör eller motsvarande, i vektor eller i värdorganism samt proteiner som värdorganismen under hybrid-DNA:s inflytande producerar. Dessa ämnen är givetvis i och för sig kemiska men det ter sig ändå inte naturligt att klassificera dem som kemiska i lagens mening. Också med hänsyn till att bakterier och virus som sädana inte kan betraktas som kemiska ämnen ter det sig långsökt att betrakta hybrid-DNA som ett "kemiskt" ämne vare sig det är i fri form eller infogat i ett virus' eller en bakteries DNA. Däremot måste lagen i och för sig anses tillämplig på restriktionsenzy-raerna och ligaserna och pä bakterieproducerade proteiner, under förutsättning givetvis att de kan befaras medföra skada på människor eller i miljön.

Även om alltså lagen om hälso- och miljöfarliga varor som den är skriven raed vissa undantag inte är direkt tillämplig på hybrid-DNA-teknikens ämnen, kan den emellertid genom särskilt förordnande sättas i kraft för dessa ämnen. Enligt 1 § andra stycket lagen fär regeringen nämligen, om det är av särskild betydelse frän hälso- och miljöskyddssynpunkt, föreskriva att vad som i lagen sägs om hälso- och miljöfarlig vara skall gälla även i fråga om annan vara än sådan som avses i första stycket. Ett sädant förordnande skulle medföra följande fördelar från säkerhetssynpunkt .

Prop. 1979/80:10 173

Lagens regler om försiktighetsmått, tillstånd ra ra träder i tillämpning. Betydelsen härav blir sä rayck-et större som reglerna riktar sig mot risker för skadeverkningar på miljön allmänt sett, alltså inte bara då risker för skada som direkt eller indirekt står i relation till människor utan också risker för skadeverkningar på djur och växter. De försiktighetsmått som påbjuds i lagen skall sålunda iakttas på vilken plats och under vilken hantering ämnet än befinner sig. Samma försiktighet skall iakttas vare sig ämnet är under användning på ett laboratoriLum eller i en fabrik eller under transport eller eljest utanför sin användningsmiljö. Vidare märks att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer - produktkontrollnämnden - enligt 6 § lagen kan föreskriva att ämnet fär hanteras eller importeras endast efter särskilt tillstånd eller att för hantering eller import av ämnet skall gälla annat särskilt villkor samt enligt 5 § kan meddela särskilda föreskrifter om försiktighetsmått vid hantering och import. Lagen ger alltså i och för sig grund för meddelande av föreskrifter om tillständstväng för forskning med hybrid-DNA och användning av hybrid-DNA i övrigt jämte föreskrifter om villkor för forskningen och användningen. Lagens regler om tillsyn är också ägnade för den tillsyn som behövs. Så som lagen är konstruerad skulle föreskrifterna om tillständstväng ra ra avse hantering och import av visst eller vissa ämnen. Det ämne man dock fick inrikta sig på fick lov att bli själva hybrid-DNA-molekylen, dvs de utanför en levande cell sammankopplade DNA-segraenten.  Övriga till hybrid-DNA-tekniken hörande ämnen, restriktionsenzymer, ligaser, virus och bakterier har också andra användningsområden eller faller alltför längt utanför lagens naturliga råmärken för att kunna läggas under den s k produktkontrollen. Slutlig ställning bör emellertid inte tas till om kontrollen över hybrid-DNA-tekniken bör anordnas med hjälp av lagen om hälso- och miljöfarliga varor och därmed anförtros åt produktkontrollnämnden förrän frågan också bedömts ur arbetsmiljölagstiftningens synvinkel. Det bör härvid erinras om att lagen om hälso- och miljöfarliga varor och arbetsrailjölagen går om lott såvitt gäller skyddet av arbetstagares hälsa i arbetet och att om samordningen dem emellan uttalats att föreskrifter enligt den förra lagen av arbetarskyddsmyndigheterna bör betraktas som minimikrav vilka under alla omständigheter måste uppfyllas och till vilka bör fogas andra och strängare föreskrifter när så påkallas för att uppfylla arbetarskyddets krav. Det

Prop. 1979/80:10 174

har förutsatts att de risker för arbetstagarnas hälsa som är förenade med själva tillverkningen av hälso- och miljöfarliga varor, alltså i detta fall användningen av hybrid-DNA-molekyler, och med den yrkesmässiga hanteringen av sådana varor främst skall mötas med arbetarskyddsätgärder.

Prop.  1979/80:10 175

6.3      ALLMÄNFARLIGA PATOGENER

Nyss konstaterades att lagen om hälso- och miljöfarliga varor inte är tillämplig pä de virus och bakterier som används vid hybrid-DNA-teknik. Det kan heller inte gärna komma i fräga att genom särskilt förordnande göra lagen tillämplig på dem. Skyddsregler i fråga om allmänfarliga patogener hör inte hemma här utan har en naturligare plats i annan skyddslagstiftning. För växters del finns sädana regler i växtskyddslagen. Däremot saknas i smittskyddslagen och epizootilagen, vilkas skyddsregler är individinriktade, bestämraelser som tar sikte på själva smittämnena. Detta framstår som en allvarlig brist. Jag återkommer till frågan ora hur denna skulle kunna avhjälpas.

Prop.  1979/80:10 176

6.4       SKYDDET AV ARBETSMILJÖN

Arbetsmiljölagens skyddsregler tar endast sikte på :;kyddet av de människor som i sitt arbete utsätts för något som kan vara farligt för deras liv och hälsa. Den yttre miljön befinner sig utanför lagens skyidszon. Det ligger emellertid i sakens natur att de j-isker som hybrid-DNA-tekniken kan innebära främtft gör sig aällande i arbetsmiljön. Den helt översK-agcande uppgiften måste därför naturligen bli att vinna .ccncroii över att vericsamnet i vilken hv-brid-DNA-t ikra.k används är sA riskfri som möjligt för dem -om aroetar i densamma. Som målsättningsstadgande ätår här 2 kap 6 § arbetsrailjölagen som förklarar att ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycksfall får användas endast under förhållanden sora ger betryggande säkerhet. Att märka är att, om det med tillämpning av arbetsrailjölagen går att skapa denna säkerhet på arbetsplatser där hybrid-DNA-teknik används, detta inte kan undgå att indirekt ocksä främja säkerheten i den yttre miljön. Jag återkommer till denna fråga.

Arbetsrailjölagen är en ramlag . tu allmänna bestämraelser. Den kan därför inte förväntas innehålla skyddsregler som passar in på just de typer av risker som hybrid-DNA-tekniken kan ge upphov till. Men regeringen och/eller arbetarskyddsstyrelsen kan meddela skräddarsydda skyddsföreskrifter särat rekommendationer och anvisningar när det behövs. Arbetarskyddsstyrelsens Laboratorieanvisningar (1971: 79) utgör exempel på dylika anvisningar. Dessa är naturligtvis tillämpliga också på laboratoriearbete raed hybrid-DNA-teknik raen inte skrivna just raed tanke härpå och heller inte tillräckliga härför.

Från arbetarskyddssynpunkt mäste krävas säkerhetsföreskrifter som inte står de riktlinder efter .7ora gäller i t ex USA, Storbritannien och Västtyskland. Vad raan ställs inför är alltså att utforraa ett mycket omfattande nätverk av skyddsregler. Det är inte tänkbart att meddela alla dessa regler i lag eller ens i förordning. I lag eller förordning kan endast meddelas vissa grundläggande skyddsregler med bemyndigande för det organ som väljs som kontrollorgan att meddela de tillämpningsföreskrifter som behövs för att göra skyddssystemet komplett. Meddelas sådana grundläggande skyddsregler i e.. -eciallag av samma modell som strälskyddslagen ocn uppdras det åt en särskild rayndighet att meddela tillämpningsföreskrifter, kommer det oaktat arbetsmiljölagen att vara tillämplig och arbetarskyddsmyndigheterna att bära sitt ansvar för säkerheten på de arbetsplatser där hybrid-DNA-teknik används och ha sin tillsynsskyldighet över verksamheten. Det skulle ■änder sådana omständigheter vara föga rationellt

Prop. 1979/80:10 177

att  lyfta bort  primärkontrollen över  hybrid-DNA-tekniken  från arbetarskyddsverket och  lägga den på  någon  annan  nu  existerande myndighet,   t  ex  socialstyrelsen,   eller på  en  för  ändamålet  särskilt  skapad myndighet.   Frägan  är dä  om den  specialreglering  som behövs  går  att  åstadkomma  inom  arbetsmiljölagens   ram.

12 Riksdagen 1979/80. 1 sami Nr 10

Prop. 1979/80:10 178

6.5      TILLSTANDS- OCH GODKÄNNANDETVANG

Specialregleringens syfte blir att ställa hybrid-DNA-tekniken under särskild kontroll som är strängare än den allmänna kontrollen över laboratorieteknik. Ett omistligt inslag i systemet för en kontroll av detta slag är en skyldighet för den som ämnar bedriva verksamheten i fråga att ge detta till känna för kontrollorganet. Man har här att välja mellan en föreskift om skyldighet att göra anmälan om verksamheten och en föreskrift om att verksamhet av ifrågavarande slag får bedrivas endast efter särskilt tillstånd. Någon tvekan kan inte råda om att det är den senare modellen som bör väljas i detta fall. Utöver andra fördelar har modellen den fördelen att den onödiggör särskild föreskrift om att viss verksamhet av ifrågavarande slag fär förbjudas. Ordningen innebär att all verksamhet det gäller är förbjuden intill dess tillstånd meddelats. Ett avslag på en tillståndsansökan är liktydigt med att verksamheten i fråga inte rår bedrivas. Vad som behövs är alltså en föreskrift om tillståndstvång för användningen av hybrid-DNA-teknik.

Enligt 3 kap 12 § arbetsrailjölagen kan regeringen eller, efter regeringens bestämmande, arbetarskyddsstyrelsen föreskriva att arbetsprocess, arbetsmetod eller anläggning avsedd för verksamhet av visst slag får användas endast efter tillstånd och tillstånd får förenas med villkor för användningen. I motiven till bestämmelsen (prop 1976/77:149 s 278 och 398) anförs att som utgångspunkt för obligatorisk förhandsbedömning vid nyetablering och ändring i befintlig verksamhet valts arbetsprocess, arbetsmetod eller anläggning som avses komma till användning i visst slag av riskfylld verksamhet. Föreskrift kan härvid exempelvis knytas till arbetsmetod vari används angivna kemiska produkter eller alstras vissa föroreningar. Begreppet arbetsmetod är avsett att täcka samspelet raellan flera olika komponenter eller aktiviteter på arbetsplatsen. Hybrid-DNA-tekniken synes utan tvekan kunna hänföras till en arbetsmetod i lågans mening. Den föreskrift ora tillståndstvång för användningen av hybrid-DNA-teknik som bör komma till stånd kan alltså meddelas mod stöd av 3 kap 12 § arbetsrailjölagen. I 18 § arbetsrai1joför-ordningen har arbetarskyddsstyrelsen bemyndigats att meddela föreskrifter bl a enligt 3 kap 12 § arbetsrai1jölagen. Den erforderliga föreskriften ora

Prop. 1979/80:10 179

ti 1Iståndstvång kan alltså meddelas av arbetarskyddsstyrelsen. Med hänsyn till att föreskriften om tillständstväng bara blir en del i en större helhet som det lämpligen bör ankomma pä regeringen att besluta om, torde föreskriften dock i detta fall böra meddelas av regeringen i en förordning.

För att ge ytterligare stadga åt systemet torde även på grunder parallella med dem som anförts angående tillämpningen av lagen ora hälso- och miljöfarliga varor en föreskrift böra meddelas enligt 3 kap 12 § arbetsraiijölagen om att hybrid-DNA-molekyler får användas endast efter godkännande och att särskilda villkor skall gälla vid användningen av sådana molekyler. Meddelas ocksä en sädan föreskrift vinns att även den som ensam eller geraensamt med familjemedlem driver yrkesmässig verksamhet komraer att falla inom systemets ram. Enligt 3 kap 5 § arbetsmiljölagen skall nämligen sådan person följa vad i arbets-miijölagen och med stöd därav har föreskrivits i fråga om bl a ämne, som kan föranleda ohälsa eller olycksfall.

Utanför systemet kommer däremot den att falla vilken ägnar sig ät hybrid-DNA-teknik som hobby eller eljest i ej yrkesmässiga former. Till frägan om hur en sädan person skall kunna bringas in under kontroll äterkomraer jag.

Prop. 1979/80:10 180

6.6      SÄKERHETSFÖRESKRIFTER

Redan en snabb blick på hur skyddssystemen byggts upp i USA, Storbritannien och Västtyskland ger vid handen att det inte är tillräckligt med en förordning med föreskrifter om tillståndstvång och god-kännandetväng. Det behövs också detaljerade regler om under vilka förutsättningar och på vilka villkor tillstånd och/eller godkännande skall kunna erhållas och om vad användaren skall ha att iaktta i säkerhetshänseende och frän kontrollsynpunkt. Arbetarskyddsstyrelsen har i 18 § arbetsrailjölagen getts ett allmänt bemyndigande att meddela föreskrifter för verkställighet av arbetsmiljölagen. Detta bemyndigande tillsammans med bemyndigandet att förena tillstånd eller godkännande med villkor för brukandet synes väl täcka de behov av föreskrifter i angivna ra fl hänseenden som kan göra sig gällande. Det ligger i sakens natur att förutom föreskrifter kommer att behövas råd och anvisningar. Såväl en föreskrift om tillståndstvång och godkännandetvång som föreskrifter i anslutning härtill blir straff-sanktionerade genom bestämmelserna i 8 kap arbetsmiljölagen och bestämmelserna om tillsyn och tillsynsbefogenheter i 7 kap arbetsrailjölagen träder ocksä i tillämpning.

Att på angivet sätt de närmare säkerhetsföreskrifterna beträffande hybrid-DNA-tekniken meddelas på administrativ väg och inte i lag eller regeringsförordning har den stora fördelen att föreskrifterna kan successivt anpassas allteftersom erfarenheter vinns av hybrid-DNA-tekniken och riskerna med densamma. Att behov gör sig gällande av möjlighet till en sådan smidig anpassning visar utvecklingen i USA och Storbritannien. Jag har inte funnit det meningsfullt att försöka utarbeta något förslag till särskilda säkerhetsföreskrifter beträffande hybrid-DNA-tekniken. Det måste ankomma på det organ som blir kontrollorgan att ta itu med den saken. Med utgångspunkt i de riktlinjer som finns i USA, Storbritannien och Västtyskland är det emellertid inte svårt att i stora drag förutse vad säkerhetsföreskrifterna kommer att innehålla. Följande bild tecknar sig.

Begränsningar med hänsyn till vilka organismer som får användas som givarorganismer, vektorer och värdorganismer

Prop. 1979/80:10 181

Klassificeringsgrunder för hybrid-DNA-arbete. Säkerhetsföreskrifter för olika typer av hybrid-DNA-arbete i fråga om fysiska och biologiska barriärer m m. Säkerhetsföreskrifter i fråga om laboratorielokalernas grad av slutenhet och deras tekniska standard. Säkerhetsföreskrifter beträffande arbetsrutiner, personlig skyddsutrustning och hygien, avfallshantering, decinficeringsslussar etc.

Kompetenskrav på personal för olika typer av hybrid-DNA-arbete,

Krav på vaccination och regelbunden läkarkontroll av personal i vissa fall.

Föreskrifter för underlättande av kontroll över att ställda villkor efterlevs, t ex föreskrifter om logg-ning av arbetet, rapportering och annan dokumentation.

Prop. 1979/80:10 182

6.7      ARBETSMILJÖ VERSUS YTTRE MILJÖ

Genora den föreslagna regleringen på arbetsrailjöla-gens grund bör ett fullt tillfredsställande skydd kunna erhållas mot hybrid-DNA-teknikens risker från arbetsrailjösynpunkt vare sig fråga är om arbete pä ett laboratorium, i en fabrik eller annan lokal. Ett i alla delar genoratänkt skyddssystem koramer givetvis även den yttre miljön till godo. Om varje avlopps- och luftutsläpp som kan tänkas innehålla några farliga organisraer effektivt förhindras, kan inte pä dessa vägar något slippa ut sora kan hota den yttre railjön. Sörjs också för att t ex möss och insekter hälls borta från arbetsmiljön kan heller inte via sädana bärare något farligt nå den yttre miljön. Motsvarande gäller i fråga om hygieniska försiktighetsmått beträffande de människor som vistas i arbetsmiljön. Det går emellertid inte att skapa en hundraprocentig säkerhet för att inte något når den yttre miljön som kan innebära en risk för människor, djur, växter eller annat levande där. Härtill kommer att man inte med föreskrifter om arbetsmiljön kan reglera utförseln av farliga organismer eller ämnen från en arbetsplats. Väl finns i 3 kap 9 § arbetsrailjölagen en bestämmelse om att den som tillverkar, importerar eller överiäter ämne som kan föranleda ohälsa eller olycksfall skall vidta de åtgärder som behövs för att hindra eller motverka att ämnet vid avsedd användning innebär risk från skyddssynpunkt, dvs arbetsskyddssynpunkt, men någon motsvarande bestämmelse finns naturligt nog inte i arbetsrailjölagen till förmän för skyddet av den yttre miljön. Det gär inte att med stöd av arbetsrail jölagen meddela nägra föreskrifter om förbud eller villkor för utförande av hybrid-DNA-produkter från en arbetsplats. Ytterligare märks att hybrid-DNA-produkter kan införas i landet frän nägot annat land.

Ser man då först pä riskerna för ofrivilliga utsläpp kommer hälsovårdsstadgan först i blickpunkten. Denna får anses ge hälsovårdsnämnderna alla de befogenheter de behöver för att effektivt kunna bekämpa den sanitära olägenhet sora sädana utsläpp skulle kunna medföra, om de mot all förmodan skulle inträffa.

När det gäller industriell tillämpning av hybrid-DNA-teknik kan, om det behövs, förutom förprövningen enligt arbetsrailjölagen en förprövning enligt miljöskyddslagen komma ifräga, vilken då till skillnad från den förra primärt inriktar sig på skyddet

Prop. 1979/80:10 183

av den yttre miljön kring fabrikationsbyggnaderna. En sådan förprövning kan i och för sig tänkas också i fräga om laboratoriebyggnader för hybrid-DNA-tek-nisk verksamhet men det är svårt att se något egentligt behov härav eftersom förprövningen enligt arbetsrail jölagen i dessa fall är sä heltäckande. Möjligt är att den kommer att bli heltäckande också när det gäller fabriksbyggnader för hybrid-DNA-teknisk verksamhet och i så fall onödiggöra förprövning enligt miljöskyddslagen men det är ännu inte möjligt att förutse utvecklingen på detta område.

Hälsovårdsstadgan ger givetvis ocksä hälsovårdsnämnderna möjlighet att verka på det förebyggande planet när det gäller hybrid-DNA-verksamheten. Jag har förutsatt att kontakt skall tas med vederbörande hälsovårdsnämnd i varje förprövningsärende enligt arbetsmiljölagen sä att denna fär tillfälle att anlägga sina synpunkter i ärendet, om den finner det påkallat.

Vid sidan av de ofrivilliga utsläppen är emellertid också att beakta den hantering av hybrid-DNA-molekyler som av fullt legitima skäl kan tänkas äga rum utanför arbetsmiljöområdet, t ex vid införsel från utlandet eller vid överföring från ett laboratorium till ett annat eller från ett laboratorium till en fabrik. Vidare märks odling pä provytor av växter med hybrid-DNA i sina genom. Sädan hantering liksom en icke yrkesmässig hantering synes inte kunna läggas under kontroll pä annat sätt enligt gällande lagstiftning än genom att lagen om hälso- och miljöfarliga varor görs tillämplig på hybrid-DNA-molekyler och tillärapningsföreskrifter av förut diskuterat slag meddelas.

Sammanfattningsvis har jag alltså kommit fram till att frågan om kontroll över hybrid-DNA-tekniken bör lösas genom att i en förordning meddelas föreskrifter dels ora att arbetsraetod som innefattar tillämpning av hybrid-DNA-teknik fär användas endast efter tillstånd och att hybrid-DNA-molekyler får användas endast efter godkännande och dels om att vad i lagen om hälso- och railjöfarliga varor sägs om hälso- och railjöfarlig vara skall gälla även i fråga om hybrid-DNA-molekyler. Jag förutsätter att vederbörande arbetarskyddsmyndighet och produktkoati ollnämnden sedan

i samråd utformar de närmare föreskrifter som behövs för att full risktäckning skall uppnås. Med full risktäckning menar jag då givetvis inte hundraprocentig risktäckning eftersom en sådan torde vara ouppnåelig utan bästa möjliga risktäckning.

Prop. 1979/80:10 184

6.8      KONTROLLORGAN

Efter denna genoragång av den materiella sidan av saken är tiden inne att ta upp den organisatoriska sidan. Kontrollorgan enligt arbetsrailjölagen är i princip arbetarskyddsverket, dvs arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen. Det är eraellertid självklart att uppgiften att bevilja tillstånd och godkännande och att meddela säkerhetsföreskrifter m m måste ligga centralt. Beslutsfunktionerna kan emellertid inte med fördel läggas vare sig på arbetarskyddsstyrelsens styrelse eller på dess tjänstemän. De frågor det gäller är alltför speciella för att kunna avgöras av styrelsen och alltför principiellt viktiga för att kunna fä avgöras av en tjänsteman efter föredragning av en annan. Med hänsyn  härtill och till att det under alla förhållanden framstår som önskvärt att beslutsorganet har en sä bred sammansättning som möjligt med företrädare såväl för berörda vetenskapsgrenar som för fackföreningar och allmänheten, har jag kommit fram till att en särskild nämnd bör inrättas hos arbetarskyddsstyrelsen för att svara för de beslutsfunktioner som den föreslagna regleringen där ger upphov till. Arbetarskyddsstyrelsen har redan en sådan självständigt beslutande nämnd, nämligen arbetstidsnämnden. Andra närliggande exempel på dylika självständigt beslutande nämnder hos centrala ämbetsverk är produktkontrollnämnden hos naturvårdsverket och läkemedelsnämnden hos socialstyrelsen. För den nya nämnden hos arbetarskyddsstyrelsen föreslår jag namnet biotekniska nämnden. Detta är att föredra framför ett sädant namn sora t ex hybrid-DNA-nämnden bl a med hänsyn till att termen hybrid-DNA som sådan är föga lyckad och till att det kan komma ifråga att låta nämnden besluta inte bara i fråga om arbetsmiljöskydd vid hybrid-DNA-arbete utan också beträffande sådant skydd vid annat jämförbart arbete. Jag återkommer till vad i så fall närmast skulle kunna komma i fråga.

När motsvarigheten till (Jentänkta biotekniska nämnden sattes upp i Storbritannien - GMAG - framhölls att, eftersora ett sådant organ hade att iaktta såväl allmänhetens som vetenskapssamhällets intressen, inkl industrins vetenskapsmän, så borde som medlemmar ingå inte bara vetenskapsmän med kunskap både om teknikerna i fråga och om relevanta säkerhets- och inneslutningsåtgärder utan också personer i stånd att tillvarata de anställdas och allmänhetens intressen. Den västtyska Zentrale Kommission fur die

Prop. 1979/80:10 185

biologische Sicherheit (ZKBS) skall bestå av fyra sakkunniga, vilka arbetar pä hybrid-DNA-området, fyra sakkunniga, vilka inte arbetar på detta oraråde, men vilka har särskild erfarenhet om genomförandet av säkerhetsåtgärder vid biologiska forskningsarbeten i fråga ora mikrobiologi, cellbiologi eller hygien, fyra andra personer frän t ex fackföreningarna, industrin och forskningsfrämjande organisationer. Den svenska biotekniska näranden bör pä samma sätt inte ha någon ensidig sammansättning utan en så bred sammansättning som möjligt med företrädare för olika intressegrupper. Att nämnden fär en sädan sammansättning är betydelsefullt inte minst för att nämnden skall kunna vinna allmänt förtroende.

I arbetarskyddsstyrelsens arbetstidsnämnd ingär generaldirektören som ledamot och ordförande. Detta ter sig helt naturligt med hänsyn till att frägor om arbetstidens förläggning utgör centrala frägor i arbetsmiljölagstiftningen. De frägor som biotekniska nämnden skall handlägga är inte av denna karaktör utan i högsta grad specialfrågor. Det synes varken rationellt från allmän arbetssynpunkt eller med hänsyn till frågornas natur att generaldirektören tas i anspråk som ledamot och ordförande i en sädan nämnd som biotekniska nämnden. Jag föreslär därför inte att generaldirektören skall ingå i näranden. Han och även överdirektören bör däreraot givetvis ha rätt att närvara vid nämndens sammanträden med den rätt som ligger däri att framställa förslag och delta i överläggningarna samt få en frän nämndens beslut avvikande mening antecknad. En tjänsteman frän arbetarskyddsstyrelsen bör dock under alla förhållanden av saraordningsskäl ra ra ingå i nämnden. Jag föreslär att chefen för tillsynsavdelningen väljs för denna uppgift.

Övriga ledamöter bör vara särskilt utsedda ledamöter som förordnas av regeringen för högst tre år och för envar av dera bör regeringen ocksä förordna en personlig suppleant. Det bör också ankomma på regeringen att förordna ordförande och vice ordförande i nämnden. Jag föreslår att de särskilt utsedda ledamöternas antal blir tio.

Av de tio särskilt utsedda ledamöterna bör fyra företräda de vetenskapsgrenar som närmast berörs av hybrid-DNA-tekniken och angränsnce tekniker och en läkemedelsindustrin. De vetenskapsgrenar som närmast kommer i åtanke är genetiJ., mikrobiologi, bio-kerai och växtförädling. Av övriga fem särskilt utsedda ledamöter bör lämpligen tre förordnas efter

Prop, 1979/80:10 186

förslag av rikssammanslutningar av arbetstagare, dvs LO, SACO-SR och TCO. Återstående tvä ledamöter bör lämpligen vara riksdagsledamöter.

Biotekniska nämndens uppgift blir att självständigt handlägga följande ärenden

1.        ärenden om tillstånd till och villkor för användningen av hybrid-DNA-teknik i verksamhet av visst slag

2.        ärenden om godkännande av hybrid-DNA-molekyler och villkor för användningen därav

3.        ärenden om föreskrifter i fråga om hybrid-DNA-teknikens användning

4. ärenden om föreskrifter och anvisningar i fråga
om laboratoriesäkerheten vid användningen av
hybrid-DNA-teknik

5. ärenden om rekommendationer, råd och anvisning
ar i fråga om användningen av hybrid-DNA-teknik

Frågor om laboratoriesäkerheten vid allmänfarliga patogeners användning på laboratorier ligger så nära motsvarande frågor vid användningen av hybrid-DNA-teknik att det inte skulle vara rationellt att låta dessa frägor ligga pä olika beslutsorgan. Jag föreslår därför att till biotekniska nämnden läggs också

6. ärenden om föreskrifter och anvisningar i fråga
om laboratoriesäkerheten vid användningen av
allmänfarliga patogener.

Biotekniska nämndens främsta arbetsuppgifter under det första skedet av dess verksamhet blir att utarbeta och utfärda föreskrifter och anvisningar. Antalet enskilda tillstånds- och godkännandeärenden kan inte antas bli stort och heller inte särskilt arbetskrävande under detta skede. Till sitt förfogande kommer nämnden att behöva ha en tjänsteman som sekreterare och föredragande. Denne bör ha sådan naturvetenskaplig utbildning och erfarenhet av laboratoriearbete att han behärskar de frågor det gäller. Nämnden kommer givetvis också att behöva skrivper-sonal för sitt arbete. Det kan också antas att en del arbetsuppgifter med fördel kommer att kunna läggas på konsultbasis. Biotekniska nämnden bör vidare kunna vid behov kalla ledamot av arbetarskyddsstyrelsens vetenskapliga råd att tillhandagå med råd i ärende som berör den vetenskapsgren eller det

Prop. 1979/80:10 187

verksamhetsområde han företräder. Det bör tas upp till särskilt övervägande om det vetenskapliga rådet bör tillföras ytterligare ett antal ledamöter med tanke pä biotekniska nämndens behov.

Ett försök har gjorts att uppskatta kostnaderna för en bioteknisk nämnd av föreslagen typ. Kostnadsberäkningen redovisas i bilaga 5. Det bör framhållas att biotekniska näranden raed stor sannolikhet inte koramer att bli något under längre tid bestående organ. Efterhand som erfarenheter vinns av hybrid-DNA-tekniken bör den stränga kontroll som nu i inledningsskedet mäste tillämpas förmodligen kunna mildras och allteftersom en praxis utbildar sig minskar behovet av ett specialorgan som kontrollorgan. Biotekniska nämnden bör efter en sexärsperiod eller däromkring kunna avvecklas och dess uppgifter övergå till arbetarskyddsstyrelsen. Det torde endast vara under ett uppbyggnads- och inkörningsskede som en bioteknisk nämnd behövs.

Hybrid-NDA-kommittén har en särskild arbetsgrupp för riskklassificering av projekt rörande forskning med DNA. Erfarenheterna av denna ordning ar mycket goda och det framstår som raycket ändamålsenligt att ha ett sådant organ till förfogande. Jag föreslår därför att inom biotekniska nämnden skall finnas ett utskott för riskklassificering. Uppgiften bör inte avse endast hybrid-DNA-teknik utan ocksä användningen av allmänfarliga patogener.

Här bör inskjutas att även om pä sätt nu föreslagits ett tillfredsställande skydd skapas i fråga ora hanteringen av allraänfärliga patogener pä arbetsplatserna, skydd fortfarande koramer att saknas i fråga om hanteringen utanför arbetsplatser, t ex i fråga ora införsel. Detta är emellertid en fräga sora inte kan lösas i det här samraanhanget utan mäste bli föremål för åtgärder i annan ordning, t ex dä genom sädana föreskrifter som lantbruksstyrelsen överväger att föreslå i veterinära införselkungörelsen.

Framhållas bör att arbetsmängden under inledningsskedet inte kan förväntas bli av större omfattning och att kraven på kansliorganisation kan antas bli förhållandevis blygsamma. I det därpå följande skedet, när alla erforderliga föreskrifter och anvisningar blivit utfärdade, korajner ocl-sä kontroll och tillsyn in i bilden. Biotekniska .nämnden och dess kansli torde komma att delta häri i sä måtto som ett centralt register bör finnas hos nämnden i vilket alla hybrid-DNA-projekt finns antecknade och i

Prop. 1979/80:10 188

vilket fortlöpande anteckningar görs om inkomna rapporter m ra. Tillsynen och kontrollen ute på fältet kan däremot inte vara en uppgift för biotekniska nämnden och dess personal utan här måste liten sättas till yrkesinspektionen och skyddskommittéerna på arbetsplatserna. Möjligt är dock att vissa samordnande uppgifter kan finnas böra läggas på biotekniska nämnden i dess egenskap av registerförare. I detta sammanhang kan inte nog understrykas betydelsen av ett nära samarbete mellan skyddskommittéerna samt yrkesinspektionen och biotekniska nämnden.

Sora förut sagts är det fara i dröjsraål. Biotekniska nämnden bör inrättas och träda i funktion så snart som möjligt. Skulle s/årigheter möta för arbetarskyddsstyrelsen att ta emot nämnden och dess kansli omedelbart torde provisoriska lösningar kunna tillgripas, t ex att låta kanslifunktionen tillfälligt förläggas till naturvetenskapliga forskningsrådet där hybrid-DNA-kommittén för närvarande har sitt kansli. Med en sådan lösning skulle ocksä en mjuk övergång ske från nuvarande ordning till den föreslagna.

Inrättas en sådan bioteknisk nämnd som föreslås, bör den givetvis överta de uppgifter som hybrid-DNA-kommittén nu har. Skulle denna lösning inte väljas utan t ex arbetarskyddsstyrelsen som sådan anses böra svara för beslutsfunktionerna i fråga om kontrollen över hybrid-DNA-tekniken, torde hybrid-DNA-kommittén böra bestå och användas av arbetarskyddsstyrelsen som remissorgan i hybrid-DNA-frågor.

Prop. 1979/80:10 189

6.9      SEKRETESSFRÅGOR

Enligt 2 § p 31 kungörelsen (1939:7) med förordnanden på civilförvaltningens omräde jämlikt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekorama allmänna handlingar får handlingar i ärenden enligt lagen ora hälso- och miljöfarliga varor inte utan samtycke av den som berörs utläranas förrän tjugo år förflutit från handlingens datum under förutsättning att handlingen innefattar sädana upplysningar om enskilda företags eller sammanslutningars affärs- eller driftförhällanden eller ora enskilda personers, företags eller sammanslutningars uppfinningar eller forslcningsresultat, vilkas offentliggörande kan lända vederbörande person, företag eller sammanslutning till men. Handling fär dock utlämnas, om det finnes påkallat av hänsyn till det allmännas intresse. Enligt 2 § p 66 samma kungörelse gäller raotsvarande sekretess, dock utan den sistnämnda inskränkningen, för handlingar i ärenden rörande tillsyn enligt arbetarskyddslagen (1949:1) varmed numera enligt ikraftträdandebestämmelserna till arbets.railjölagen skall avses arbetsmiljölagen. Ärenden rörande tillstånd eller godkännande enligt föreskrift jämlikt 3 kap 12 § arbetsrailjölagen torde bli att betrakta som ärenden rörande tillsyn enligt arbetsrail jölagen. Det sekretesskydd som kan behövas vid en framtida industriell tillämpning eller vid forskning på privata laboratorier för handlingar i tillstånds- och godkännandeärenden torde därmed vara tillgodosett.

Prop. 1979/80:10 190

Innehåll

Propositionen............................................ '....... ...... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ...................... ...... 1

Uldrag av regeringsprotokoll den 6 september 1979... ...... 2

1          Inledning......................................................        2

2          Bakgrund......................................................        3

3          Föredragandens överväganden......................... ...... 4

3.1           Utredningen om skyddslagstiftning rörande forskning om hybrid-DNA                4

3.2           Offentlig kontroll av hybrid-DNA................. ...... 4

3.3           Risker med hybrid-DNA............................. ...... 6

3.4   Omfattningen av kontrollen....................... ...... 7

35     Genomförande...................................... .... 10

3.6          Allmänfarliga patogener........................... .... 10

3.7          Skyddslagstiftning..................................      13

3.8          Sekretessfrågor......................................      16

3.9          Delegationen för hybrid-DNA-frågor............      17

310    Sammanställning och sekretariat..............      20

4          Hemställan.................................................... .... 21

5          Beslul.......................................................... .... 22

Bilaga 1 Betänkande Ds U 1978:11  Hybrid-DNA-tekniken under

kontroll............................................................. .... 23