om insatser för samerna

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1976/77: 80 Regeringens proposition

1976/77:80

om insatser för samerna;

beslutad den 17 februari 1977.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

JAN-ERIK WIKSTRÖM

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås efter förslag av sameutredningen en rad in­satser för samema och deras kultur. Samernas särskilda ställning som ursprunglig befolkning och etnisk minoritet i Sverige redovisas. Rikt­linjer föreslås för den fortsatta utvecklingen av samhällets stöd för sa­mekulturen. För samordning av de statliga insatserna tillsätts en arbets­grupp inom regeringskansUet.

Riktlinjer anges för stödet till de samiska näringarna och sysselsätt­ningen inom sameområdena. Frågan om det långsiktiga ansvaret för samernas sysselsättning behandlas. En tjänst som konsulent för syssel­sättningsfrågor tillkommer vid lantbruksstyrelsen.

Frågan om samebyn som forum för samisk gemenskap behandlas i propositionen. Förslaget om stödjande medlemskap i samebyar genom­förs inte.

Olika vägar anvisas för att tillförsäkra de s. k. fiskesamerna rätt till fiske för sin försörjning.

Frågor om social service i vid mening behandlas. Bl. a. redovisas för­söksverksamheten med åtgärder för vård och service i glesbygder och förskolans möjligheter att tillgodose samemas behov.

Riktlinjer föreslås för samemas utnyttjande av allmänna statsbidrag och stödformer för allmänkulturell verksamhet. Ett särskilt anslag in­förs för bidrag till samisk kultur. Anslaget disponeras av samefonden och fördelas, efter prioriteringar som görs av samema, av fondens kul­turdelegation. Genom det nya anslaget kan stöd ges till samernas orga­nisationer, bl. a. de lokala sameföreningarna, och den fortsatta utgiv­ningen av tidningen Samefolket garanteras.

1    Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 80

 

Prop. 1976/77: 80                                                     2

Vissa särskilda kulturfrågor behandlas, såsom instanser för det samiska språket, frågan om sameradions sändningar och stöd för do­kumentation och forskning kring den traditionella samekulturen.. Åt­gärder till stöd för sameslöjden och samekonsthantverket redovisas. Föreningen Same-Ätnam får medel för ytterligare en sameslöjdskon­ sulent.

I propositionen föreslås en rad åtgärder för att tillgodose samernas önskemål om en samisk utbildningsväg. De samiska frågorna får en starkare ställning inom hela utbildningssystemet. Nomadskolan/same­skolan består som ett alternativ till grundskolan för de samer som önskar det. En tjänst som universitetslektor i samiska inrättas vid uni­ versitetet i Umeå. Särskilt stöd föreslås även i fortsättningen utgå till Samernas folkhögskola i Jokkmokk. En rad åtgärder föreslås för att förstärka lärarutbildningen för samerna. Fortsatt stöd föreslås utgå till utveckling och produktion av samiska läromedel.

De föreslagna statliga insatserna kostar för nästa budgetår ca 2 milj. kr., varav 1 milj. kr. föreslås för det nya anslaget Bidrag till samisk kultur.

 

Prop. 1976/77: 80                                                                    3

Utdrag-
UTBILDNINGSDEPARTEMENTET               PROTOKOLL

yid regeringssammanträde 1977-02-17

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus, Turesson, Gustavsson, Antonsson, Olsson, Dahl­gren, Äsling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo

Föredragande: statsrådet Wikström Proposition om insatser för samema

1    Inledning

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 11 december 1970 tillkallades fem sakkunniga för att utreda frågan om åtgärder till stöd för samernas språk och kultur m. m. De sakkunniga antog namnet sameutredningen (U 1970: 68).i

LJtredningen har avgett delbetänkandena (Ds U 1973: 2) Samernas folkhögskola och (Ds U 1973: 14) Forskning och eftergymnasial utbild­ning i samiska. Betänkandena har varit föremål för riksdagsbehandling (prop. 1974: 1 bil. 10 s. 419—422, UbU 1974: 21, rskr 1974: 209 resp. prop. 1974:1 bil. 10 s. 241—242, UbU. 1974: 13, rskr 1974: 121).

I december 1975 här utredningen avgett sitt slutbetänkande (SOU 1975: 99 och 100) Samerna i Sverige. Stöd åt språk och kultur.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av hovrätten - för övre Norrland, kammarrätten i Sundsvall, socialstyrelsen, statens vägverk, kammarkollegiet, statistiska centralbyrån, riksrevisiönsverket (RRV), nämnden för samhällsinformation, statens kulturråd, konstnärs-stipendienämnden, styrelsen för Sveriges författarfond. Stiftelsen Insti­tutet för rikskonserter (Rikskonserter), dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv, riksantikvarieämbetet och statens historiska mu­seer (riksantikvarieämbetet), stiftelsen Nordiska museet, skolöverstyrelsen (SÖ) — efter hörande av länsskolnämnderna i Stockholms, Uppsala,, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbot­tens län samt konstfackskolan—, statens institut för läromedelsinfpr-mation, universitetskanslersämbetet (UKÄ) —'■ efter hörande av veder-

1 Landshövdingen Gösta Elfving, ordförande, numera rättschefen Olof Köhl, departementssekreteraren Thomas Rönström, rektorn Lars Thomasson och renskötaren Lars Utsi.

 

Prop. 1976/77: 80                                                               4

börande vid universiteten i Stockholm, Uppsala och Umeå —, organisa­tionskommittén för Umeå högskoleregion, statens humanistiska forsk­ningsråd, statens råd för samhällsforskning, lärarhögskolorna i Uppsala, Umeå och Luleå, förskoleseminariet i Stockholm, centrala studiestöds­nämnden — efter hörande av studiemedelsnämnden i Umeå, samt vuxenutbildningsnämndema i Västernorrlands, Jämtlands och Väster­bottens län —, lantbruksstyrelsen — efter hörande av lantbruksnämn­derna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt koncessions­samebyarna —, fiskeristyrelsen — efter hörande av fiskeriintendenterna i övre norra, nedre norra och mellersta distrikten —, statens naturvårds­verk, styrelsen för samefonden, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) — efter hörande av länsarbetsnämnderna i Jämtlands, Västerbottens och Norr­bottens län —, statens invandrarverk, statens planverk, statens industri­verk, statens vattenfallsverk, domänverket, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Västernorrlands, Jämt­lands, Västerbottens och Norrbottens län, barnomsorgsgruppen, utred­ningen om skolan, staten och koimnunerna, folkhögskoleutredningen, 1974 års lärarutbildningsutredning, radioutrednmgen, studiestödsutred­ningen, folkbildningsutredningen. Svenska samemas riksförbund (SSR), Grans, Mala och Umbyns samebyar, Såminuorra-Svenska samernas riks­ungdomsförbund —, Same-Ätnam, Stiftelsen Samefolket, Samernas folk­högskolas styrelse. Samernas folkhögskolas elevkår, Samernas samar-betsnämnd, Norrbottens sameförbund, De differentierade samernas Stor-umankonferenser: Storumangruppen, Lapplandsgruppen och Mälargrup-pen, Nordiskt samiskt institut. Nordiska samerådets svenska sektion, Svenska kommunförbundet, Stockholms, Botkyrka, Uppsala, Göteborgs, Örnsköldsviks, Bergs, Härjedalens, Krokoms, Strömsunds, Are, Öster­sunds, Norsjö, Storumans, Umeå, Lycksele, Arjeplogs, Arvidsjaurs, Gäl­livare, Jokkmokks och Kiruna kommuner, Landstingsförbundet, Central­organisationen SACO/SR, Svenska arbetsgivareföreningen. Folkpartiets ungdomsförbimd (FPU), Föreningen Svensk form. Svenska jägareför­bundet, Sveriges hantverks- och industriorganisation. Svenska hemslöjds­föreningamas riksförbund. Svenska turistföreningen, Sveriges Radio AB, Sveriges Lokalradio AB, Konstnärliga och litterära yrkesutövares sam-arbetsnämnd (Klys), Förmedlingsbyrån för kulturprogram. Studieför­bundet Vuxenskolan, landsantikvarierna 1 Jämtlands och Västerbottens län, Föreningen Norrbottens museum, Föreningen. Sveriges landsanti­kvarier samt Sveriges allmänna biblioteksförening.

Härutöver har skrivelser kommit in från'Norrlands naturvärn och Per Martin Andersen m. fl. Genom länsstyrelserna har yttranden dessutom kommit in från Jämtlands' läns företagareförening, Jämtland-Härje­dalens turistförenuig, Jämtlands läns landsting, Västerbottens företagare­förening, Västerbottens turisttrafikforbiind, länsbostadsnämnden i Norr­bottens län samt Norrbottens läns hemslöjdsförening.

 

Prop. 1976/77: 80                                                     5

Sameutredningen har i skrivelse den 14 oktober 1971 ansökt om me­del för en framräkning av samebefolkningen.

Mälargruppen har i skrivelse den 26 januari 1972 framfört synpunkter beträffande en framräkning av samebefolkningen.

Same-Ätnams slöjdutskott har i skrivelse den 28 januari 1976 anhål­lit om medel för avlönande av en heltidsanställd sameslöjdskonsulent. Över skrivelsen har efter remiss yttranden avgetts av statens kulturråd, statens industriverk. Svenska samemas riksförbund, Längmanska före-tagarfonden och Svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund.

Svenska samernas riksförbund har med skrivelse den 27 juni 1976 gett in resolutionerna A—C beslutade av samernas landsmöte i Tänn-dalen.

Svenska sektionen av Nordiska samerådet har i skrivelse den 28 augusti 1976 ansökt om bidrag för budgetåret 1977/78.

Länsskolnämnden i Norrbottens län har i skrivelse den 20 september 1976 hemställt om utbildning av låg- och mellanstadielärare i Luleå med hänsyn till de norrbottniska minoritetemas behov.

Norrbottens sameförbund har i skrivelse den 1 november 1976 begärt bl. a. att de icke renskötande samerna ges tillfälle att i framtiden delta vid behandlingen av viktiga samepolitiska frågor.

Svenska samernas riksförbund har vid en uppvaktning hos utbild­ningsministern den 3 december 1976 redovisat vissa synpunkter i anslut­ning till den fortsatta beredningen av sameutredningens förslag.

De differentierade samernas Storumangrijpp har i skrivelse som in­kom till utbildningsdepartementet den 11 januari 1977 hemställt om representation i en arbetsgrapp för samefrågor.

Lantbruksstyrelsen har i skrivelse den 17 januari 1977> iped bifogande av skrivelse från rennäringsgruppen, tagit upp frågan orn ansvarsfördel­ningen mellan berörda myndigheter när det gäller att vidta sysselsätt-ningsskapande åtgärder för samema.

Arjeplogs sameförening har yid uppvaktning hos statsrådet Mogård den 14 december 1976 tagit upp frågan om förvärv av Arjeplogs nomad­skolas lokaler.

Arjeplogs kommun har med skrivelse den 13 januari 1977 översänt protokollsutdrag från sammanträde med Arjeplogs skolstyrelse rörande nomadskolan/sameskolan i Arjeplog.

I beredningsarbetet har ingått överläggningar med företrädare för,
Svenska samemas riksförbund, Saminuorra, Same-Ätiiani, Norrbotteiis
sameförbund m. fl. samiska .organisationer.    '.

2    Allmän bakgrund

2.1 Samerna i Sverige

Samerna har urgammal hemortsrätt i de nordliga delarna av nuva­rande Sverige, Norge och Finland. Enligt den historiska forskningen

 

Prop. 1976/77: 80                                                     6

torde samerna ha kommit i kontakt med nordborna redan i början av vår tideräkning. Under 1600-talet fick det svenska väldet i norr en allt star­kare organisation. Bl. a. ägde skatteuppbörd rum på de fasta kyrk- och tingsplatserna. Ar 1632 inrättades Skytteanska skolan i Lycksele. Skolan kom att spela en mycket stor roll för den svenska och kristna kulturens utbredande bland samerna. Tanken att samerna skulle assimileras med den svenska befolkningen var mycket aktuell • redan under första hälften av 1700-talet. Man ville göra samerna bofasta för att de skulle bli mer åtkomliga för missionen.   •

I samma takt som odlingen framskred trängdes erriellertid samema tillbaka av de svenska kolonisterna. Särskilt under 1800-talet blev ny-byggarkolonisationen mycket mäktig. När kolonisationen hotade att helt utplåna den samiska befolkningen vidtog statsmakterna efter hand åtgärder tOl stöd för renskötseln och dess utövare. År 1886 och år 1898 tillkom de första irenbeteslagarna.

Det totala antalet samer i Sverige kan beräknas till lägst 15 300, enligt de befolkningsstudier sameutredningen låtit utföra. Därav utgör den ren­skötande befolkningen 2 400 personer. De icke-renskötahde samerna ut­gör således en överväldigande majoritet. Det största antalet samer, 7 100, finns i Norrbottens län. I Västerbottens och Jämtlands län finns 2 400 resp. 1 300 samer och i Stockholms län 1 200 samér.

Det finns emellertid skäl att ytterUgare överväga den samiska befolk­ningsgruppens sammansättning och storlek. I de s. k. kärnområdena finns t. ex. grupper som genom sitt nuvarande näringsfång anknyter till myc­ket ålderdomliga samiska näringstraditioner. Dessa samer, vare sig de en gång varit renskötare eller inte, anknyter med sitt näringsliv och nu­varande bosättning i lågfjällsområdet till en ursprunglig samisk kultur.

Särskilda bestämmelser beträffande samerna som folkgrupp saknas med några få undantag. Ett av de mest framträdande undantagen är nomadskolförordningen (1967: 216, omtryckt 1971: 390, ändrad senast 1976: 1038). I 1 § i förordningen heter det att "Samemäs barn äger rätt att fullgöra skolplikt i nomadskolan i stället för grundskolan".

Renskötseln är i Sverige förbehållen samerna. Enligt rennäringslagen (1971: 437) har den som är av samisk härkomst rätt att begagna niark och vatten till underhåll för sig och sina renar (renskötselrätt), om hans far eller mor eller någon av hans far- eller morföräldrar haft renskötsel som stadigvarande yrke. Åi: 1971 omorganiserades lappbyarna till same­byar med uppgift att driva renskötsel. Denna organisation bygger på principen om samverkan mellan medlemmarna i byn såsom inom eko­nomiska föreningar. Samerna bestämmer själva om sina angelägenheter på bystämma och genom stadgar för byn. Vid var och en av lantbruks­nämnderna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län finns en ren­näringsdelegation. Lantbruksstyrelsen är central myndighet för ren­näringen.

 

Prop. 1976/77: 80                                                7

2.2 Samisk kulturell verksamhet

De senaste åren har ett kulturpolitiskt reformarbete genomförts som lett till väsentligt ökade statliga ekonomiska insatser på kulturområdet. De mål som år 1974 lades fast för den statliga kulturpolitiken (prop. 1974: 28, KrU 1974: 15, rskr 1974: 248). omfattar även minoriteter. Genom de allmänna stödformerna och bidragssystemen på kulturom­rådet erbjuds olika möjligheter till samhällsstöd även ' f ö r samisk kulturell verksamhet. Samiska kulturarbetare kan erhålla konstnärsbidrag och projektbidrag. Flera sameslöjdare finns bland dem som erhållit sådana bidrag under de senaste åren. Ett stort antal bidrag disponeras och fördelas av statens kulturråd. Exempel på bidrag och stödformer som kan sökas för samiskt kulturarbete är bi­drag för experiment- och utvecklingsarbete bland. amatörer och bidrag till fria teater-, dans- och musikgrupper. Statligt litteraturstöd kan ut­gå för utgivning av såväl samisk litteratur i snävare bemärkelse som litteratur kring samiska frågor. Rikskonserter lämnar stöd till regionala och lokala musikaktiviteter. De samiska organisationerna, bl. a. de lokala sameföreningarna, har möjlighet att söka bidrag till olika verksamheter. Ett särskilt statsbidrag till kulturprogram inom föreningslivet utgår föi: aktiviteter såsom föreläsningar, sång, musik, dans etc.

Vid sidan av de allmänna stödformerna har särskilda insatser gjorts . för att i viktiga avseenden stärka det samiska kulturarbetet. Sameradion, införandet av ett särskilt statsbidrag till Samernas folkhögskola och det särskilda stödet till tidningen Samefolket är exempel på sådana insatser. På det nordiska planet har bl. a. inrättats ett Nordiskt samiskt institut.

Det samiska språket är ett finsk-ugriskt språk. Det består av centralsamiska, sydsamiska och östsamiska dialekter. Centralsamiskan talas av de flesta samer. Denna dialekt omfattar i sin tur tre skilda dia­lekter, nämligen nordsamiska, lulesamiska och pitesamiska. När det gäller frågan hur många svenska samer som i dag behärskar något av de samiska språken eller dialekterna saknas tillförlitliga uppgifter.'

I samband med den nordiska samekonferensen i Gällivare år 1971 tillsattes en samisk språknämnd med ledamöter från Finland, Norge och Sverige. En av de viktigaste uppgifterna för språknämnden är att berika samiskan med ord och uttryck för moderna företeelser av olika. slag. För Norge och Sverige finns ett gemensamt nordsamiskt skrift­språk. Syftet har varit att möjliggöra en ömsesidig användning av sa­misk litteratur i båda ländernas skolor. Detta samarbete håller f. n. på att byggas ut. Nordiskt samiskt institut fungerar som sekretariat för språknämnden. Institutet har också startat egna språkforskningsprojekt. Samernas folkhögskola har medverkat i ett utvecklingsarbete rörande språket. En professur i samiska finns vid universitetet i Umeå.

Den skrivna litteraturen på samiska omfattar nu ca 600 böc-

J

 

Prop. 1976/77: 80                                                     8

ker och småskrifter. Det mesta är av religiös art. Den ökade medveten­heten har lett till en nyproduktion av litteratur på samiska samt en ut­ökad användning av samiska i skrift. Till kategorin böcker på samiska hör förutom skönlitteratur också läseböcker för skolbruk, grammatikor och ordböcker. Redan år 1918 utkom det första numret av Samefolkets Egen Tidning. År 1961 ändrades namnet till tidningen Same­folket. Tidningen överfördes år 1971 till en stiftelse med SSR och Same-Ätnam som huvudmän. Samefolket skall främst vara språkrör för samerna och förbindelseorgan mellan samegrupper. Tidningen skall vidare bl. a. sprida kännedom till olika samhällsorgan och till en vidare allmänhet om samernas kultur och näringar. Förutom ett årligt stats­bidrag om 50 000 kr. har Samefolket fått temporärt bidrag ur bl. a. samefonden.

Sameradions sändningar går f. n. ut över hela Norrland, med undantag för Gästrikland och Hälsingland, samt över norra Dalarna. För programverksamheten inom sameradion svarar i första hand två samiska befattningshavare. En av dem, som är placerad i Luleå, svarar i huvudsak för det aktuella magasinsprogrammet och det samiska un­derhållningsprogrammet som sänds varje fredag. I uppgiften ingår också en starkare inriktning på den sydsamiska språkgruppen. Den andra befattningshavaren innehar sedan år 1973 en för de nordiska länderna gemensam tjänst som producent av sameprogram. Hon pro­ducerar från lokalredaktionen i Kiruna ett magasinsprogram på sa­miska, som sänds simultant i de tre länderna varje lördag. Senare har ytterligare en samnordisk tjänst tillkommit för att sköta de gemensam­ma nyhetsprogrammen. Genom inrättande av lokalradion tillkommer samisk medverkan i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands lokal­radioområden.

Sameslöjden och samekonsthantverkef utgör en viktig del av den samiska kulturen. Slöjden är också en betydelsefull inkomstkälla för samerna. Same-Ätnam och dess slöjdutskott har under många år aktivt verkat för hög kvalitet på sameslöjden och förbättrade möjligheter för slöjdarna avseende framför allt utbildning, råvaruan-skaffning och marknadsföring. Slöjdutskottet har bl. a. bedrivit en om­fattande konsulentverksamhet. Ett samiskt slöjdföretag. Sameslöjd och Material AB, har nyligen byggts upp för bl. a. råvaruanskaffningen.

Betydande insatser för att bevara den traditionella same­kulturen görs för övrigt av företrädare för kulturminnesvård och museer. Riksantikvarieämbetet kartlägger kulturlämningar inom sa­miska områden i likhet med vad som gjorts i landet i övrigt. Läns­museerna inom de nordliga länen med samisk befolkning har omfat­tande samiska samlingar. Även de statliga och -statsunderstödda mu­seerna, framför allt Nordiska museet, har ägnat den-samiska kulturen intresse och gjort betydelsefulla insatser. Ett samarbete, rörande den

 

Prop. 1976/77: 80                                                     9

samiska kulturen har inletts mellan länsmuseerna i Norrbottens, Väster­bottens, Jämtlands och Kopparbergs län samt Nordiska museet och riksantikvarieämbetet. En särskild arbetsgrupp skall sammanställa do­kumentations- och forskningsprojekt som är av gemensamt intresse.

Omfattande samlingar av grammofon- och ljudbandsinspelningar, uppteckningar av samiska dialekter och folklore samt fotografier och teckningar som rör den samiska kulturen finns vid dialekt- och folk­minnesarkivet i Uppsala och dialekt- och ortnamnsarkivet i Umeå. Vid ett flertal institutioner inom universiteten bedrivs även forskning om samernas kultur.

2.3 Samemas organisationer

Svenska samernas riksförbund (SSR) bildades år 1950. I stadgarna, reviderade år 1974, anges att SSR:s ändamål är att tillvarata och främja de svenska samernas ekonomiska, sociala, rättsliga, administrativa och kulturella intressen. Särskild hänsyn skall därvid tas till renskötselns och dess binäringars fortbestånd och sunda utveckling. Förbundet som är opolitiskt utgör en sammanslutning av samebyar och sameföreningar. De valda ombuden samlas till ordinarie landsmöte en gång om året. Är 1962 inrättades ett kansli i Stockholm med en juridisk ombudsman.

I anslutning till Svenska samernas riksförbund har även bedrivits viss ungdomsverksamhet. Ungdomsorganisationen går numera under namnet Saminuorra, Sven ska sam ernås riksungdomsför­bund. Förbundet är anslutet till SSR och är representerat i SSR:s sty­relse genom en adjungerad ledamot. Förbundets uppgift är bl; a. att till­varata och befrämja sameungdomens ekonomiska, sociala, kulturella, rättsliga och administrativa intressen. Därvid skall särskild hänsyn tas till de samiska näringarna". Medlemmar i förbundet är samebyar, lokala sameföreningar och enskilda samer. Högsta beslutande organ för för­bundet är det förbundsmöte som hålls varje år. Den 1 juli 1975 anställ­des en förbundssekreterare på en halvtidstjänst. :,

År 1945 bildades Same-Ätnam, Sällskapet Lapska Odlingens framtid. Efter stadgeändring år 1969 kallas organisationen Same-Ätnam, förening för samisk kultur. Föreningen står öppen för även andra än samer. Föreningens uppgifter är framför allt att främja kunskapen om och aktningen för den samiska. kulturens egenart och värde, verka för aktiv samisk språkvård, främja kunnigheten i samisk slöjd och samiska konsthantverk, stödja samemas strävanden för ut­veckling av sitt näringsliv.samt stödja samemas intemordiska strävanden. Föreningen arbetar numera med tre olika utskott, nämligen slöjdutskot­tet, språkutskottet och skriftutskottet.   ;; .    .    .

Samernas   idrottsförb u n.d   bedriver ett betydelsefullt ar-

 

Prop. 1976/77: 80                                                    10

bete genom att försöka bevara och utveckla de samiska idrottstraditio­
nerna. Samemästerskapen samlar årligen 300—400 samiska'ungdomar
och äldre. Ett samarbete har också inletts mellan Saminuorra och idrotts­
förbundet.                                                            ,.     •

Inom det samiska bosättningsområdet finns lokala saméför-e n i n g a r, av vilka ett femtontal är anslutna till SSR. Föreningarnas verksamhet bidrar till att bevara och stärka samhörigheten mellan skilda grupper av samer. Bland föreningarna märks Kimha sameförening, som varit en drivande kraft för att anskaffa en ny samegård för bl.a. in­formationsverksamhet och utställningar.

De icke-renskötande samer som flyttat ut från kärnområdena har också bildat egna föreningar. Dessa föreningars verksamhet är inriktad på förhållanden och problem som de utflyttade samerna möter. Inom ramen för De differentierade samernas Storumankonferensér arbetar Storumangruppen, Kirunagmppen, Lapplandsgmppen och Mälargrup­pen. Norrbottens sameförbUnd företräder icke-renskötande samer från de nordligaste länen. Inom Stockholmsområdet bedrivs föreningsverk­samhet inom sameföreningen i Stockholm, som är ansluten till SSR, samt den nämnda Mälargriippen och Same-Siita. Även i Uppsala och Göteborg finns sameföreningar.

2.4 Samiska utbildningsfrågor

Enligt lagen (1973: 1205) om förskoleverksamhet är kommunerna skyldiga att anvisa plats i förskolan för alla sexåringar■ som är skrivna i kommunen eller söm stadigvarande vistas där. Vidare stadgas att barn, "som av fysiska, psykiska, sociala, språkliga eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling", så långt möjligt skall anvisas plats i förskola redan före sex års åldei". Kommunerna skäll genom uppsö­kande verksamhet ta reda på vilka barn som behöver särskilt stöd och anvisa dem förskoleplats. Detta innebär att kommunerna har ansvar också för samernas barn.

Enligt bestämmelsema i nomadskolförordningen har samernas barn rätt att fullgöra skolplikt i nomadskolan i stället för i grund­skolan. Nomadskolan är en statlig skola, över vilken,SÖ här inseende. Nomadskolan omfattar nio årskurser. För årskursema 1—6 finns no­madskolor i Karesuando, Lannavaara, Gällivare, Jokkmokk och Arje­plog i Norrbottens län samt i Tämaby och Ange i Västerbottens resp. Jämtlands län. Vid nomadskolan i Arjeplog är driften tillfälligt nedlagd på grund av vikande elevunderlag. Länsskolnämnden i Norrbottens län har som ett organisationsalternativ diskuterat en integrering av no­madskolan i Arjeplog med kommunens grundskola. Det gemensamma högstadiet (årskurserna 7—9) är förlagt till Gällivare och samverkar där med Gällivare kommuns högstadium. Det totala antalet sameelever

 

Prop. 1976/77: 80                                                    11

vid nomadskolan under läsåret 1976/77 beräknas till 187. Vid nomad­skolan tillämpas 1969 års läroplan för grundskolan; Härvid gäller att undervisningen i de ämnen SÖ bestämmer skall beröra även frågor av betydelse för samernas kultur och levnadsförhållanden; Ämnet samiska skall förekomma i samtliga årskurser.

För undervisning i samiska i grundskolan gäller läroplanens allmänna bestämmelser för undervisning i minoritetsspråk. Minoritets­språksundervisningen får omfatta högst två veckotimmar per årskurs. På låg- och mellanstadiet är samiska ett kompletterande obligatoriskt ämne och på högstadiet ett kompletterande tillvalsämne. Samiska får även försöksvis under läsåren 1975/76—1977/78 vara självständigt till­valsämne på grundskolans och nomadskolans högstadier i Norrbottens län.

När det gäller de mera teoretiskt inriktade studievägarna i gymna­sieskolan finns inte någon speciell studieväg för samiska barn. Det finns emellertid vissa möjligheter till undervisning i samiska. Elev som har annat språk än svenska som modersrhål kan byta ut undervisning i främmande språk mot undervisning i sitt -modersmål. SÖ fastställer kursplaner för minoritetsspråksundervisningen i gymnasieskolan. Fr. o. m. läsåret 1974/75 har i fråga om yrkesinriktad utbildning en två­årig kurs inom rennäringen (specialkurs) anordnats vid Välkommasko-lan i Malmberget.

I sameutredningens andra delbetänkande Forskning och eftergymna­sial utbildning i samiska föreslog utredningen att en organisation för högskoleutbildning och forskning i'samiska skulle skapas vid universitetet i Umeå. Den av utredningen föreslagna pro­fessuren i samiska inrättades den 1 juli 1975 (prop. 1974: 1 bil. 10 s. 241—242, UbU 1974: 13, rskr 1974: 121). Professurens tyngdpunkt skall enligt riksdagsbeslutet ligga på det samiska språket. Tjänsten skall emellertid också omfatta samisk kultur. Vid liniversitetet i Umeå ingår ■ ämnesområdet samiska organisatoriskt i institutionen för lingvistik och vetenskapsteori. Inom ramen för den decentraliserade universitetsutbild­ningen anordnas en grundkurs i samiska vid Samernas folkhögskola i Jokkmokk. Vid universitetet i Uppsala är det även i fortsättningen möj­ligt att meddela undervisning i samiska inom finsk-ugriska institutionen.

Den samiska vuxenutbildningen har i hög grad kom­mit att koncentreras till Samernas folkhögskola. Folkhög­skolan startade sin verksamhet redan år 1942. År 1972 skedde en om­organisation och Stiftelsen Samernas folkhögskola bildades med Svenska samernas riksförbund, Same-Ätnam och Jokkmokks kommun som hu­vudmän. Samernas folkhögskola utgör en mycket betydelsefull institu­tion till stöd för strävandena att bevara och utveckla samisk kultur.

Sameutredningens förslag i delbetänkändet Samernas folkhögskola behandlades av statsmakterna år 1974 (prop. 1974: 1 bil. 10 s. 419

 

Prop. 1976/77: 80                                                    12

422, UbU 1974:21, rskr 1974:209). Riksdagsbeslutet innebär bl. a. att särskilt statligt stöd till Samernas folkhögskola utgår som kom­pensation för uteblivet landstingsbidrag. Skolan har dessutom till­delats särskilda lärarresurser för specialkursen i samisk slöjd och för undervisningen i samiska språk. I syfte att stärka och utveckla det rent samiska i utbildningen har en särskild samisk utbildningslinje anordnats vid skolan. Den ettåriga kursen är öppen endast för samiska studerande. Vid sidan av helårskursema anordnas ett stort antal kortare ämneskurser i bl. a. sameslöjd, samhällsfrågor, syd-, lule- och nordsamiska, natur­kunskap och rennäringsfrågor.

Till stöd för den frivilliga bildningsverksamheten bland samerna finns en kombinerad tjänst som ämneslärare och konsu­lent inrättad vid Samemas folkhögskola. Området för konsulentverksam­heten utgörs av hela Norrbottens län. Samråd och samarbete sker med bl. a. Nordiskt samiskt institut, sameorganisationerna och studieförbun­den. Kurser i sameslöjd och samekonsthantverk har anordnats av Same-Ätnams slöjdutskott och dess konsulenter. Kursverksamhet i samiska språk har även anordnats av olika sameföreningar.

Behovet av lärare och lärarutbildning för det samiska undervisningsområdet är stort. De lärare som undervisat i samiska äm­nen i nomadskolan har i många fall saknat erforderlig ämnesutbildning. Ett första steg mot en förstärkt lärarutbildning har tagits genom inrät­tandet av institutionen i samiska vid universitetet i Umeå.

Fr.o. m. budgetåret 1972/73 inleddes ett planmässigt utvecklingsarbete för framställning av samiska läromedeL Projektet Läromedelsut­veckling i samiska förestås ayen projektledare som är underställd läns; skolnämnden i Norrbottens lan. Projektet bedrivs i nära samarbete med Samernas folkhögskola. ;Vidare har projektet en referensgrupp med före­trädare för bl. a. SÖ och samelärare. Den. aktuella utvecklingsplanen om­fattar läromedel för grundskolans samtliga stadier, gymnasieskolan,och vuxenutbildningen. Statens institut för läromedelsinfoririation har även anslagit medel för produktion av-samiska läromedel.

3    Sameutredningen

3.1 Redovisade undersökningar m. m.

Professor Israel Ruong har som expert åt sameutredningen redovisat, en historisk åt erbli.c k rörande samerna (SOU .1975: 100,-bi­laga 4). Ruong beskriver det sarniska bosättningsområdet och redovisar historiska uppgifter om samerna alltifrån 100-talet e. Kr. Därefter be­skrivs samernas historia under 1600-, 1700- och 1800-talen. Speciell vikt läggs vid 1800-talets senare hälft, som innebär en vändpunkt i statens lappmarkspolitik. Under 1900-talet är det främst 1908 års motion i riks-

 

Prop. 1916/11: 80                                                    13

dagen och vad som följde av den som behandlas. Ruongs redogörelse avslutas med bl. a. en beskrivning av samernas första landsmöte år 1918 i Östersund.

Sameutredningen har i huvudbetänkandet sammanfattat huvuddragen av samernas historiska bakgrund med tyngdpunkten lagd på beskriv­ningen av samerna och deras ställning under 1600-talet och fram till vår tid.

Utredningen har bl. a. redovisat statens och kyrkans påverkan på sa­misk religion, språk och kultur. Vidare beskrivs samema och nybyggar-kolonisationen, renbeteslagstiftningen och det samiska skolväsendet.

Utredningen tar också upp samernas organisationssträvanden och redo­visar till sist samemas samepolitiska och kultiirpolitiska program.

Sameutredningen lämnar, biträdd av professor Hilding Eek, en redo­görelse för det folkrättsliga skyddet av grundläg­gande fri- och rättigheter och av minoritets­grupper. Utredningen behandlar bl. a. det arbete som utförts inom Nationernas förbund, Förenta nationema (FN) och Europarådet;

Sameutredningen har dragit den slutsatsen att arbetet såväl inom FN som inom Europarådet främst tagit sikte på de enskilda individernas fri-och rättigheter och därvid lagt viss tonvikt pä de s. k. klassiska frihets­rättigheterna. Det är därför svårt att på grundval av FN:s deklaration och konventioner, liksom på grundval av Europarådskonventionen om de mänskliga rättigheterna, finna definitioner som anger en grupp — eller "minoritet" i vidsträckt mening — som rättighetsinnehavare eller rättssubjekt enligt konventionernas definitioner.

Frånvaron av en i en bindande konvention nedlagd eller inom ramen för internationell sedvaiierätt (allmän folkrätt) utbildad definition av en etnisk, språklig, religiös eller kulturell minoritet med anspråk på interna-' tionellt skydd gör det från internationellrättslig synpunkt föga menings­fullt att påkalla att en särskild sådan grupp "erkännes" av en eller flera stater. I princip skulle dock en minoritet kunna erkännas "som rninori-tet", men erkännandet skulle få folkrättslig mening först om man nått fram till en allmänt omfattande begreppsbild, då det gäller en minoritet som rättssubjekt. Härom råder fortfarande oklarhet inom FN:s och Europarådets organ.

För att kunna studera de fortgående deniografiska förändringarna inom den samiska gruppen har utredningen låtit pedagogiska institutio­nen vid universitetet i Umeå utföra befolkningsstudier över både de renskötande och de icke-renskötande samerna. Undersöknings­resultaten redovisas i sin helhet i bilagor till betänkandet (SOU 1975: 100, bilaga 1 och 2).

Syftet med undersökningen vad gäller de renskötande samerna har varit att ge sådant demografiskt material om den renskötande befolk­ningen i Sverige att jämförelser med tidigare undersökningar skall kunna; göras och att därmed också ge en bild av befolkningsutvecklingen.under

 

Prop. 1976/77: 80                                                    14

de senaste decennierna. Som utgångspunkt för registrering av befolk­ningen i undersökningen har använts renlängderna för åren 19.651971 kompletterade med data från församlingsböckerna. Uppgifterna avser förhållandena vid årsskiftet 1971/72.

Umeåundersökningen har studerat befolkningen utifrån tre något olika definitioner. Den snävaste avgränsningen motsvarar den som användes vid de beräkningar som gjordes år 1965 för 1964 års rennäringssakkun­niga och omfattar endast personer i hushåll där minst en person är aktiv renskötare. Populationen enUgt 1965 års definition uppgår till 2 27,0 per­soner. Den "mellersta" avgränsningen, som motsvarar den beräkning som gjordes år 1958 för 1957 års nomadskolutredning, omfattar även familjemedlemmar som bildat egna hushåll, utan att.någon i hushållet är renskötande, men som inte har övergått tiU annan verksamhet. Popu- ■ lationen enligt 1958 års definition är 2 412 personer. Den vidaste av-, gränsningen omfattar härutöver personer som mer eller mindre har över­gått till andra näringar men som finns kvar i nära anslutning till same­byn och dess renskötsel. Populationen enligt Umeåundersökningen är då 2 749 personer.

I undersökningen redovisas en fördelning av hela undersökningspopu-
lationen på civilstånd, ålder och kön. Det framgår bl. a. att antalet kvin- ,.
nor utan eget yrke är förhållandevis stort i de renskötande familjerna
och att den manliga dominansen är kraftig inom yrkesgruppen ren­
skötare.                                                    ,      .

För att få en bild av hur antalet renskötande samer har förändrats har jämförelse gjorts med tidigare undersökningar. Av jämförelserna kan noteras att avgången från den renskötande befolkningen i genomsnitt per år varit ungefär lika stor under tidsperioden 1958—1965 som 1965—. 1972. Umeåundersökningen tar även upp vissa sociala aspekter. De ojäm­na könsproportionerna och svårigheterna att skapa arbetstillfällen för kvinnorna är exempelvis stora problem.

Syftet med undersökningen av den icke-renskötande samebefolkningen har varit att beskriva denna befolkning, vilken erhålls med utgångspunkt i den tidigare beskrivna renskötande. befolkningen, samt ge en bild av befolkningens geografiska utbredning och dess flyttningar.

Antalet icke-renskötande samer beräknas till 12 930. I denna befolk­ning ingår personer som inte tidigare inräknats i den renskötande be­folkningen, men som uppfyller ett av följande villkor:     .     .

1,   Själv är upptagen på någon renlängd under tiden 1965—1971. (Dock ej person varom det i renlängden framgår att vederbörande räk­nas som icke-same.)

2,   Själv är ättling i rakt nedstigande led till person som 1965—1971 är upptagen på någon renlängd.

3,   Själv är förälder till person som 1965—1971 upptagits på någon renlängd.

4,   Själv är ättling i rakt nedstigande led till person under 3.

5,   Själv är make/maka till person under l--4..       •      '.'. ' '      :, .

 

Prop. 1976/77: 80                                                    15

Den icke-renskötande befolkningen finns i samtliga läii i Sverige. Be­träffande  undersökningspopulationens  fördelning på  civilstånd,   ålder och kön kan bl. a. konstateras att den mycket sneda civilstånds- och åldersfördelning som finns i den renskötande befolkningen inte föreligger . inom den icke-renskötande samebefolkningen.

Om den renskötande befolkningen begränsas till att omfatta 2 412 personer utgör hela samebefolkningen enligt undersökningarna 15 342 personer. Den renskötande befolkningens sneda civilstånds- och. könsför­delning inverkar vid sammanslagningen så till vida att ett visst kvinno­underskott uppstår i totalpopulationen.

Genom att utgångspunkten för undersökningen togs i renlängder under ett begränsat antal år, 1965—1971, täcker det redovisade resultatet inte hela den samiska befolkning som skulle erhållas om man bearbetat samtliga renlängder och för tidigare år även lappbyindelningslängder för de områden där dessa förekommer. En försiktig uppskattning av stor­leken på den befolkning en total undersökning kunde ge blir ca 17 000 personer. Utgår man från denna siffra och räknar med en årlig naturlig folkökning på ca 6 %o skulle man enligt undersökningen vid ..år 2000 ha en samisk befolkning på ungefär 20 000 personer.

Sameutredningen har genom pedagogiska institutionen vid universir tetet i Umeå även utfört en intervjuundersökning rörande kulturella, sociala och psykologiska frågor, med inriktning på de icke-renskötande samernas speciella problem. Undersökningen redovisas i bilaga till betänkandet (SOU 1975: 100, bilaga 3). Syftet med undersök­ningen har varit att studera beteendemönster, sociala relationer och in­ställningen till olika företeelser som har att göra med samernas ställning som etnisk minoritet i Sverige.

En viktig fråga i undersökningen har varit att få veta hur stark sam­hörigheten är dels inom den renskötande gruppen av samer och dels mellan denna grupp och de samer inom byarna och deras närmaste om­givning som går under benämningen icke-renskötande samer. Frågan om samhörighet och samhörighetskänsla har även undersökts med be­traktande av byn mer som befolkningsenhet än som en organisation för renskötseln. Umeåundersökningen har också tagit upp de icke-renskö­tande samernas syn på begreppet hemtrakt.

En annan fråga som undersökningen tagit upp är frågan om eventuell anslutning av de icke-renskötande samerna till samebyn. Majoriteten män och kvinnor i den icke-renskötande gruppen ansåg att medlemskap i samebyn skulle öka samhörighetskänslan samer emellan medan unge­fär 20 % i den renskötande gmppen var tveksam om medlemskap kunde öka samhörighetskänslan. Båda grupperna ansåg att medlemskap borde anordnas genom samebyn och inte genom någon annan lokal organisa­tion.

Umeåundersökningen har även redovisat inställningen till en gemen­sam riksorganisation för alla samer. Ungefär 80 % av männen och 90 %

 

Prop. 1976/77: 80                                                    16

av kvinnorna i båda grupperna har ansett att samhörigheten på nations­nivå bäst kunde stödjas om både renskötande och icke-renskötande sa­mer var enade i en enda riksorganisation av typ SSR. Denna stora majo­ritet var också enig om att olika organisationer på riksplanet skulle splitt­ra samerna.

3.2 Fortsatt utveckling av stödet till samekulturen

Sameutredningens förslag grundar sig på den principiella uppfatt­ningen att det är värdefullt för ett demokratiskt samhälle att stödja ut­vecklingen av en pluralistisk kultur, där såväl samernas som andra mino­riteters kulturer får goda möjligheter att göra sig gällande.

Samema utgör en ursprunglig befolkning, som i Sverige är lika gammal som eller äldre än landets majoritetsbefolkning. Samema är således inga invandrare i modem mening. De intar en särställning både gentemot invandrama och majoritetsbefolkningen. Samerna befin­ner sig i sitt eget land, men utgör en etnisk minoritet inom den samlade befolkningen. Detta ger samerna en särställning och det finns skäl att tillämpa delvis andra bedömningar för deras del än för övriga minoriteter i landet. Då samernas rätt till vissa geografiska områden i landet ligger under domstolarnas prövning, går sameutredningen inte in på dessa frågor.

Det bör vidare understrykas att det är en rättvisefråga att samerna får leva och verka som etnisk grupp och att denna strävan underlättas. En sådan utveckling bidrar samtidigt till att forma det svenska sam­hället i pluralistisk riktning och därigenom förstärka dess demokratiska prägel. Utvecklingen i det industrialiserade samhället har under lång tid-inneburit en press på den samiska gruppen och har dessutom starkt minskat antalet samer som kan livnära sig på renskötseln.

Tiden är nu mogen för mera långtgående insatser till stöd för samer­nas strävanden att stärka och bevara sin samiska grupptillhörighet; Det bör vara naturligt för samhället att vid avvägningen av ekonomiska in­satser till förmån för samegruppen visa långtgående generositet.

En avgörande föriitsättning för strävandena att bevara den samiska kulturen ar att rennäringen kan fortleva som samisk näring och att ett rimligt antal samer i framtiden kan få sin utkomst inom ren­näringen eller på annat sätt inom det geografiska bosättningsoiriråde som av ålder varit samernas. Endast härigenom är det möjligt att be­hålla och utveckla en levande samisk kultur och en sammänhållnirig som någon längre tid kan bära upp den etniska gruppen och dess strä­vanden. Det är därför nödvändigt att rennäringen även i fortsättningen får statligt stöd och att samhället inriktar sig på att skapa arbetstillfällen för samerna i näringar som kan anslutas till och komplettera rennä­ringen. Hit hör t. ex. fiske, slöjd och verksamhet inom bl. a. turism och friluftsliv med speciell inriktning på fjälltrakterna, men också sådana industrier som naturligt kan anknytas tiU rennäringsbygden.

 

Prop. 1916/11: 80                                                    17

Om det skall vara möjligt att behålla och utveckla en levande samisk kultur i vid bemärkelse, är det nödvändigt att de samiska frågorna i stort blir ett naturligt inslag i den allmänna samhällsplane­ringen. Rennäringens aktuella situation och dess betydelse som nä­ringsunderlag för den samiska befolkningen har, uppmärksammats i olika planeringssammanhang, bl. a. i den fysiska planeringen. Genom de kartläggningar som genomförts av renskötselns markanvändning (statens planverk — lantbruksstyrelsen — SSR) och av samiska kultur­historiska intressen (riksantikvarieämbetet) har möjligheterna ökat för att i den fysiska planeringen ta hänsyn till rennäringens och samekul­turens intressen. Sameutredningen anser att ett hänsynstagande till ren­näringens intressen i den fysiska planeringen är av grundläggande be­tydelse för rennäringens fortbestånd och utveckling, och därigenom också för bevarandet av en livskraftig samisk kultur.

Det är viktigt att den fortsatta utvecklingen leds av samerna själva, men ett betydande stöd från samhällets sida är nödvändigt. Samhälls­stödets framtida form och omfattning bör växa fram i samarbete mel­lan samerna och berörda myndigheter. I första hand berörs därvid ut­bildnings-, jordbruks-, arbetsmarknads- och industridepartementen samt SÖ, lantbruksstyrelsen, AMS och statens industriverk.

Det är viktigt att samhällsinsatserna samordnas och att utvecklingen kan följas fortlöpande. Utredningen föreslår att en arbetsgrupp upprättas inom statsrådsberedningen, exempelvis under ledning av ett av de konsultativa statsråden, med nämnda departement och ämbets­verk representerade i samverkan med företrädare för samerna och deras organisationer.

Till arbetsgruppens uppgifter skall höra att planlägga och leda ut­vecklingsarbetet i syfte att åstadkomma en önskvärd utbyggnad av stödet åt samerna enligt de principer som förts fram i direktiven till sameutredningen och som utredningen försökt att närmare utveckla i detta och tidigare betänkanden. Avsikten skall vara att möjliggöra för landets samer att stärka sin existens som etnisk grupp och vårda och vidareutveckla den samiska kulturen och språket, och sålunda i sam­hällets eget intresse bidra till större inbördes samhörighet inom same­gruppen men också till större gemenskap med det svenska samhället.

Beträffande genomförandet av förslagen beräknas utbyggnaden av nödvändiga åtgärder ske under lång tid, eftersom dessa fortgående måste anpassas till utvecklingen och till samemas egna önskemål. De förslag som läggs fram måste ses mera som en riktningsangivelse än som ett avslutat verk. Det är från denna utgångspunkt som utredningen föreslår att ett ledningsorgan upprättas inom statsrådsberedningen för den fortsatta utvecklingen av stödarbetet.

Även om sameutredningens förslag i vissa delar har karaktären av principförslag, bör de dock enligt utredningens uppfattning i många fall kunna genomföras skyndsamt. Det gäller bl. a. tillskapandet av en sa-2    Riksdagen 1976177. 1 snml. nr 80

Prop. 1976/77: 80                                                    18

misk organisation för sameslöjden och sarhekonsthantverket samt flera av de åtgärder som syftar till att bereda ett ökat utrymme för de samiska frågorna inom hela utbildningssystemet.

3.3 Stödjande medlemmar i samebyar

Mot bakgrund av strävandena att stärka samhörigheten mellan de ut­flyttade samerna och den mindre grupp samer som är kvar inom ren­näringen togs frågan om ett stödjande medlemskap upp inom SSR år 1968, varefter sameutredningen fick i uppdrag att utreda frågan. För att få underlag för förslag har sameutredningen tagit upp frågan om stödjande medlemmar vid ett antal konferenser, genom en enkät till samebyarna och sameföreningarna, vid regionala överläggningar med företrädare för samebyarna samt vid SSR:s landsmöte i Jokkmokk år 1974.

Vid utredningens överläggningar m. m. har de icke-renskötande sa­merna haft mycket skiftande åsikter, alltifrån att alla samer redan nu har samma fäderneärvda rättigheter, till att de icke-renskötande, som har sin utkomst i storsamhället, inte vill åka hem och ta levebrödet från de renskötande.

De renskötande samerna har ansett sig kunna godta ett förslag om utvidgad medlemskrets under förutsättning att samebyarna får avgöra vem som skall antas som medlem, att de nya medlemmarna inte får nå­got inflytande över byns ekonomiska angelägenheter och att byarna får full kontroll över jakt- och fiskeupplåtelserna.

Av debatten vid .SSR:s landsmöte år 1974 framgick att man allmänt var beredd att ansluta sig till ett stödjande medlemskap i huvudsak en­ligt de av sameutredningen uppdragna riktlinjerna. Man underströk vikten av att samebyarna fick beslutanderätten både i fråga om anta­gande av stödjande medlemmar och i fråga om upplåtelse av jakt-och fiskerätt. Av hänsyn till rennäringen och dess utövare förordades genomgående en viss återhållsamhet i fråga om antalet nya medlem­mar.

Sameutredningen konstaterar att samebyn har till ändamål att ombe­sörja renskötseln inom byns betesområde. Med hänsyn till samebyns uppbyggnad och organisation kan det vara svårt att låta byarna även omfatta ideell verksamhet och att öppna byarna för en ny medlemskrets, s. k. stödjande medlemmar. Det är inte uteslutet att en sådan kombi­nerad ekonomisk och ideell verksamhet kan verka tyngande på same­byns ekonomiska förvaltning. Såväl renskötande som icke-renskötande samer har emellertid förkastat tanken på att bilda särskilda föreningar med uppgift att verka för gemenskapen mellan olika kategorier samer. Samebyn anses av ålder utgöra kärnan i den samiska gemenskapen.

Sameutredningen ansluter sig till den av SSR framförda tanken på ett stödjande medlemskap i samebyarna som ett led i strävandena att

 

Prop. 1976/77: 80                                                    19

stärka samernas samhörighet. Förslaget om ett stödjande medlemskap har sitt berättigande, om det ses som en åtgärd för att stärka samhörig­heten inom den samlade samiska folkgruppen. Medlemskapet bör då också uppfattas som ett uttryck för de utflyttades vilja att stödja hemma­byarna. Till dess erfarenheter vunnits av det nya systemet bör man emellertid utgå från en begränsad verksamhet och i samförståndets in­tresse avstå från mera långtgående lösningar.

Utredningen föreslår följande riktlinjer för ett stödjan­de medlemskap, vilka i huvudsak överensstämmer med SSR:s förslag.

1.    Anslutning som stödjande medlem bör beviljas endast renskötsel-berättigad person och endast i den egna hembyn.

2.    Samebyn skall under alla omständigheter avgöra vem som skall antas som stödjande medlem.

3.    Stödjande medlem skall betala medlemsavgift, med hänsyn till bl. a. ökade administrationskostnader och minskade jakt- och fiskeintäkter för samebyn.

4.    Stödjande medlem skall kunna tilldelas rätt till krokfiske och små­viltjakt. Samebyn skall besluta om sådana förmåner.

5.    De närmare villkoren för ett stödjande medlemskap skall utformas enligt varje samebys särskilda önskemål.

Den enda realistiska möjligheten att pröva stödjande medlemskap är att iaktta restriktivitet i fråga om antalet stödjande medlemmar. Endast de som har tidigare personhg anknytning till samebyn och rennäringen bör komma i fråga. Det är nödvändigt att samebyn får besluta om stöd­jande medlemskap över huvud taget skall förekomma i byn.

Utredningen anser vidare att rätten för sameby att anta stödjande medlemmar för ideell verksamhet är självklar. Utredningens förslag till riktlinjer för verksamheten förutsätter emellertid åtminstone den änd­ringen i rennäringslagen att sameby ges rätt att till byn utomstående renskötselberättigad person, stödjande medlem, upplåta den rätt att utan avgift till eget behov jaga småvilt och fiska med krok på byns om­råde, som anges i 31 § andra stycket. Det bör lämpligen också före­skrivas att upplåtelse av jakt och fiske till stödjande medlemmar skall prövas efter samråd med lantbruksnämnden.

Utredningen understryker att den bärande motiveringen för införande av ett ideellt medlemskap måste vara önskan att stärka samförståndet inom den samiska folkgruppen och att ge denna ökade gemenskap ut­tryck i en anknytning från den utflyttade gruppen till de samebyar från vilka de enskilda individerna utgått. Sameutredningen anser sig genom förslaget ha öppnat en möjhghet för samebyarna att bidra till att öka samhörigheten mellan de renskötande och de icke-renskötande samerna. Det bör enligt utredningen ankomma på varje enskild sameby att ta ställning till erfarenheterna av den nya medlemskapsformen.

Ledamöterna Thomasson och Utsi framhåller i ett särskilt yttrande

 

Prop. 1976/77: 80                                                    20

att grundprincipen om samebyns rätt att anta stödjande medlemmar bör skrivas in i rennäringslagen, varigenom den samiska enheten och identiteten får en principiell markering.'

3.4 Fiskesamema

Med begreppet fiskesamer avser utredningen sådana sa­mer som inte tillhör den renskötande befolkningsgruppen men som är beroende av fisket inom renskötselområdet för sin försörjning. Fiskeri-konsulenten vid lantbruksnämnden i Norrbottens län, Robert Karlsson, har gjort en undersökning om yrkesfiskets omfattning och f i s k e s a-mernas förhållanden (SOU 1975: 100, bilaga 6). Fiskerikon-sulenten har därvid delat upp fiskarna i tre grupper med hänsyn till den rättsliga grunden för förvärvsfisket. Dessa grupper är 1. Fiskare som är eller kan betraktas som medlem i sameby. 2. Fiskare som utövar fisket med stöd av enskild fiskerätt, bestämmelse i arrendekontrakt etc. 3. Fis­kare som inte kan hänföras till någon av grupperna 1 och 2.

Sameutredningen anser det mycket angeläget att yrkesfisket i fjäll­området behålls åtminstone på nuvarande nivå. Eftersom avsalufisket är en väsentlig del i glesbygdsbefolkningens försörjning skulle sociala problem uppstå om inte möjligheterna fanns till en inkomstförstärkning genom fisket. Yrkesfisket har en direkt och indirekt sysselsättningsef­fekt i ett område som i övrigt har stora sysselsättningsproblem. Även från fiskebiologisk synpunkt är yrkesfisket av stor vikt, eftersom det medför en fördelaktig beskattning av fiskebestånden.

Det är viktigt att fiskerimyndigheter och andra myndigheter noga följer utvecklingen inoin hela fjällområdet och verkar för att fisket i området når en optimal nivå. Såvitt utredningen kan bedöma finns f. n. medel tillgängliga för nödvändiga stödåtgärder för fjällfisket.

1 fråga om den rättsliga grunden för fisket konstaterar ut­redningen att av totalt ca 250 personer som de senaste åren utövat av-salufiske är omkring 165 medlemmar i sameby (grupp 1). Av återstående yrkesfiskare ovanför odlingsgränsen utövar omkring 75 fisket antingen med stöd av avtalsenlig rätt — t. ex. genom upplåtelse av lantbruks­nämnd eller genom kombinerat avtal om lägenhetsarrende och fiske­upplåtelse — eller enligt reglerna om enskild fiskerätt (grupp 2). Av be­rörda yrkesfiskare är det enligt utredningens undersökning endast 14 samer som inte har fiskerätt på grand av lag eller avtal och vars fiske­rätt därför kan ifrågasättas (grupp 3).

Utkomstmöjligheterna för nämnda 14 samer, liksom för andra samer i samma situation, måste säkerställas så att de kan fortsätta sitt fiske i ungefär samma omfattning som tidigare. Lantbraksnämnden bör få i uppdrag att i nära samråd med berörda fiskesamer och de samebyar, inom vilket fisket bedrivs, verka för att frågan får en från juridisk syn-

 

Prop. 1976/77: 80                                                    21

punkt tillfredsställande lösning. Olika vägar bör prövas beroende på förhållandena i varje särskilt fall.

En närmare undersökning kan t. ex. visa att någon av samema i fråga fortfarande skall anses tillhöra samebyn, varvid den rättsliga grunden för dennes fiske är odiskutabel. En annan.väg kan vara att fisket med stöd av rennäringslagen avgiftsfritt upplåtes för längre eller kortare tid till berörd fiskesame (motiven till 34 § rennäringslagen). Om en tillfredsställande lösning inte kan uppnås på dessa vägar, bör lantbruksnämnden bemyndigas medge att fisket t. v. får bedrivas som hittills. Även andra lösningar bör kunna prövas.

Sameutredningen anser vidare att det även för de samer som fiskar med stöd av bl. a. bestämmelser i arrendekontrakt eller upplåtelse av lantbruksnämnd i enskilda fall kan föreligga ett osäkert framtida un­derlag för både deras ratt till fiske och möjligheten att utöva fisket vid ändrade förhållanden (vattenregleringar etc). Även dessa samers för­hållanden bör enligt utredningen bli föremål för sådan omsorg att för­utsättningarna för fisket (arrenden, upplåtelser etc.) inte försämras.

3.5 Samisk kulturell verksamhet

Sameutredningen har avstått från att försöka definiera begreppet sa­misk kultur. Utredningens samlade förslag skall ses som förslag till åt­gärder för samernas kultur i vidaste mening. I detta avsnitt behandlas samiska kulturyttringar i mer traditionell bemärkelse. Utredningen kon­staterar inledningsvis att målen för den statliga kulturpolitiken också gäller insatser för minoriteter. En utgångspunkt för sameutredningens överväganden i fråga om samhällets stöd till samernas kultur har vidare varit att det är en uppgift för samerna själva att utforma sin kulturella verksamhet. Bevarande och utveckling av den samiska kulturen måste ske på samernas egna villkor.

Sameutredningen redovisar översiktligt vissa möjligheter till stöd för samekulturen genom de allmänna anslagen för kulturändamål, t. ex. konstnärsstipendier, bidrag för experiment och utvecklingsarbete bland amatörer, bidrag till fria teater-, dans- och musikgrapper samt bidrag till kulturprogram inom föreningslivet. Särskilda insatser har också gjorts för att stärka det samiska kulturarbetet, bl. a. genom inrättandet av sameradion, samt genom särskilda bidrag till Samernas folkhögskola och tidskriften Samefolket.

Samnordiska åtgärder har även kommit de svenska samerna till godo, bl. a. genom inrättandet av Nordiskt samiskt institut och bidrag från Nordiska kulturfonden. De medel ur samefonden som kunnat dispo­neras för samernas organisationer, i första haiid SSR, och för samisk kultur har också haft stor betydelse för samemas arbetsmöjligheter på det kulturella området.

De    allmänna    stödformerna    och    bidragssyste-

 

Prop. 1976/77: 80                                                    22

men på kulturområdet innebär enligt sameutredningen ett stöd även för samiskt kulturarbete. De statliga bidragen är som regel utformade så att de inte blir styrande för verksamheten och kan utnyttjas till ak­tiviteter som utformas helt i enlighet med samiska värderingar. Det be­hövs emellertid klarare principer när det gäller finansieringen av den kulturella verksamheten. Utredningen anser att det är en viktig grund­princip att statliga bidragsformer utformas så att de även tillgodoser minoriteternas behov. Det är också önskvärt att ökade ansträngningar görs för att samerna i större utsträckning skall få del av de anslagsme­del som tillförts kulturområdet under senare år.

Det bör vara en viktig uppgift för bl. a. SSR, Same-Ätnam och Nor­diskt samiskt institut att skaffa sig överblick över bidragsmöjligheter och stödformer och informera de samiska organisationerna och kultur­arbetarna om dessa. Det får också förutsättas att statliga myndigheter, kultur- och utbildningsinstitutioner, folkbildningsorganisationer och and­ra organ, som fördelar samhällets kulturstöd, tar hänsyn till samernas behov i sitt löpande arbete. Det samiska kulturarbetet kan först genom en sådan ömsesidig bevakning tillförsäkras resurser för eget kulturar­bete inom områden som teater, litteratur, musik, konst- och utställ­ningsverksamhet, folkbildning etc.

Det bör även kunna utgå stöd i särskilda former i de fall där allmänna bidragssystem och stödformer inte kan tillämpas. Sa­mernas särställning som ursprunghg befolkning och etnisk minoritet stäl­ler krav på samhällsinsatser som möjliggör för samerna att stärka och bevara sin samiska grupptillhörighet. För ett breddat samiskt organisa­tions- och kulturhv, inte minst till förmån för de icke-renskötande sa­merna, krävs särskilda resurser.

Utredningen föreslår ett särskilt anslag. Bidrag till samisk kultur, som skall tillföras samefonden. Bidraget är avsett som ett allmänt stöd åt samernas kultur och de samiska organisationerna, ett kulturstöd i vidaste mening (jfr 3.7, 3.8 och 3.9).

Samhället bör aktivt stödja samernas strävanden att bevara och ut­veckla samiska språket som en grund för samhörighet. Språk­kriteriet får emellertid inte drivas för långt då det gäller att avgränsa den etniska samegrappen. Eftersom det är faktorer utanför samernas egen tillskyndan som orsakat det samiska språkets tillbakaträngande, skulle det vara orätt att lägga språkkriteriet till grund för ett under­kännande av grupptanken. Ett ökat stöd åt de samiska strävandena i språkfrågan leder sannolikt till att språket kan inta en mera framskju­ten ställning som kulturellt sammanbindande faktor inom samegruppen.

Utredningen anser att de samiska önskemål och krav i fråga om in­satser för det samiska språket som framförts i olika sammanhang kari tillgodoses inom de institutioner som bl. a. sameutredningen varit med om att utveckla. Utredningen förutsätter att dessa institutioner, där­ibland den samiska institutionen vid universitetet i Umeå, Samernas

 

Prop. 1976/77: 80                                                   23

folkhögskola. Nordiskt samiskt institut och den samiska språknämnden, bevakar finansieringsfrågorna och i sina anslagsframställningar tar upp medel för ett samiskt utvecklingsarbete på språkområdet.

I utredningens betänkande redogör ledamoten Lars Thomasson för den samiska litteraturen, dvs. litteraturen av samer och om samer (SOU 1975: 100, bilaga 5).

Sameradion har utvecklats till en viktig institution för den sa­miska befolkningen. Denna utveckling har skett trots otillräcklig per­sonal för den egna programproduktionen, kort sändningstid och brister i den tekniska utrustningen. Samesändningarna betraktas nu som en nödvändig del av samernas kulturliv.

Utredningen anser att inrättandet av lokalradion i flera avseenden kan innebära att förutsättningarna för sameradions verksamhet för­ändras. Utvecklingen av lokalradion får emellertid inte på någon punkt innebära att den samiska programverksamheten försvåras.

Det är ett berättigat krav att sameradion förstärks och utvecklas inom ramen för riksradions och den nya lokalradions samlade sänd­ningar. Sameutredningen, som inte haft till uppgift att föreslå hur sa­meradion skall vara organiserad efter det att lokalradion startat sin verksamhet, anser det vara en fråga för Sveriges Radio och Sveriges Lokalradio att i samråd med sameradions befattningshavare och de samiska organisationerna närmare överväga hur den samiska program-verksamheten skall vara organiserad.

Frågan om samesändningarnas geografiska räckvidd är utomordent­ligt viktig för det samiska kulturarbetet och nuvarande avlyssnings­möjligheter måste bestå efter tillkomsten av lokalradion. Det är också viktigt att sändningarna regelbundet kan bli tillgängliga i de mellan­svenska områden som har ett betydande antal samer, i första hand Stockholm och Uppsala. Sveriges Radio och Sveriges Lokalradio bör överväga hur sådana sändningar skall kunna komma till stånd.

Inrättandet av ett samnordiskt produktionscentrum för sameprogram har även betydelse för utvecklingen av sameradion. Ett centrum av det­ta slag ersätter inte produktionsverksamheten vid den nationella same­radion i Finland, Norge och Sverige, utan är ett nödvändigt komple­ment till de nationella insatserna. De samlade resurserna kan, genom en samnordisk programproduktion, utnyttjas rationellt. Utredningen tillstyrker att ett samnordiskt produktionscentrum upprättas i huvudsak enligt radioföretagens förslag. Utredningen förutsätter därvid att frågor rörande lokalisering, språk och sändningstider m. m. löses i nära sam­råd med de samiska organisationerna.

Den traditionella samekulturen förändras snabbt och det är en viktig och brådskande forskningsuppgift att studera dessa för­ändringar. Ett betydelsefullt samarbete har inletts mellan berörda läns­museer, Nordiska museet och riksantikvarieämbetet. Utredningen anser att det bör vara en naturlig uppgift för länsmuseerna att ägna sig åt de

 

Prop. 1976/77: 80                                                    24

5amiska kulturfrågorna. Det ökade statliga stödet till kulturminnesvård och museiverksamhet, och inte minst det nya statsbidraget till läns­museerna, bör göra det möjligt för bl. a. museerna att möta behovet av dokumentation och forskning kring den traditionella samekulturen. Dia­lekt- och ortnamnsarkiven i Uppsala och Umeå bör erhålla tillräckliga resurser för att registrera och bearbeta sitt omfattande material och göra det tillgängligt för allmänheten.

De kunskaper om samekulturen som erhålls genom insamling, do­kumentation och forskning måste göras tillgängliga genom en aktiv informations- och utställningsverksamhet. Utredningen framhåller atf en förutsättning för att kunskaperna om den traditionella samekulturen skall kunna bidra till att belysa samernas situation i dag är att kultur­minnesvårdens organ, museerna och arkiven m. fl. i sin verksamhet samarbetar med samerna och deras organisationer.

3.6 Sameslöjd och samekonsthantverk

Sameslöjden och samekonsthantverket är en viktig del av den sa­miska kulturen. Ett stort antal samer ägnar sig åt framställning av slöjdalster av olika slag. Slöjdarna framstår som företrädare för det speciellt samiska genom att i formgivningen ta sina förebilder från den gamla samiska bruks- och nyttoslöjden.

För många samer har slöjden blivit en huvudsysselsättning som ger acceptabel utkomst för utövarna, medan andra samer har slöjden och konsthantverket som bisysselsättning vid sidan av annat förvärvsarbete. Detta har medfört att försörjningsmöjligheterna förbättrats för många familjer. Slöjden och konsthantverket framstår härigenom som mycket betydelsefulla komplement till övriga samiska näringsgrenar.

Sameutredningen anser att det är viktigt att skapa ytterligare ut­komstmöjligheter för ett antal samer inom kärnområdet. Förutsätt­ningar finns för en omfattande utbyggnad av sameslöjden och same­konsthantverket, i likhet med vad som uttalats av kommerskollegiets utredning rörande sameslöjdens ekonomiska roll i Sverige och av slöj­darna själva och deras organisationer. De insatser som därvid behöver göras gäller bl. a. 1. anskaffning av råmaterial, verktyg och annan ut­rustning, 2. framställning av halvfabrikat, 3. uppsamling och utläggning av beställningar, 4. rådgivning, produktutveckling, design och kvalitets­bedömning och 5. marknadsföring. Dessa olika uppgifter bör kunna handhas av en ekonomisk organisation bildad av samerna själva och med de båda samiska huvudorganisationerna SSR och Same-Ätnam som huvudmän.

Utredningen anser det nödvändigt med ett samhällsstöd för att den planerade verksamheten skall kunna komma till stånd och utvecklas enligt uppgjorda riktlinjer. Statens industriverk och arbetsmarknadsver-

 

Prop. 1976/77: 80                                                    25

ket bör engagera sig aktivt i strävandena att lösa sameslöjdens problem. Sameutredningen föreslår att.det uppdras åt industriverket och AMS att snarast överlägga med de samiska huvudorganisationerna i syfte att ge stöd för uppbyggnaden av ett samiskt s 1 ö j d f ö r e t a g. Kom­merskollegiets utredning och SSR:s och Same-Ätnams framställning till sameutredningen bör tjäna som utgångspunkt och underlag för över­läggningarna. De medel som de båda ämbetsverken redan disponerar för nämnda ändamål bör tas i anspråk i första hand. Om detta inte är möjligt bör speciella anslag utverkas.

Utredningen föreslår vidare att den samiska slöjdorganisationen, som bl. a. skall anskaffa och tillhandahålla råmaterial, bör ta sig an frågan om anskaffande av slöjd virke. Organisationen bör genom för­handlingar med domänverket och andra markägare se till att virke för träslöjd finns att tillgå. Slöjdvirke bör kunna tillhandahållas avgiftsfritt på statens mark. Det är utomordentligt viktigt att, för de sameslöjdare som står utanför samebyama och som för sin yrkesverksamhet är be­roende av slöjdvirke, frågan om tillhandahållande av slöjdvirke löses enligt utredningens förslag. Det får inte finnas risk för att sämre för­hållanden uppstår för sameslöjdarna jämfört med tidigare tolkning av gällande bestämmelser eller tillämpad praxis.

Same-Ätnams konsulentorganisation omfattar f. n. två tjänster, som bekostas av statens industriverk resp. Längmanska före-tagarfonden. Sameutredningen förutsätter att det inte kan bli tal om att försämra möjligheterna till rådgivning och utbildning inom slöjdområ­det, utan räknar tvärtom med en positiv utveckling i detta avseende.

3.7 Samemas organisationer

De förändringar som inträffat rörande samernas förhållanden under senare tid har kommit att dela samerna i renskötande och icke-renskö­tande samer. Från samiskt håll framhålls att det är lagstiftningen kring rennäringen som orsakat denna delning. När det gällt att ge stöd åt den samiska minoriteten har de renskötande samernas intressen, önskemål och krav fått stå i centrum. Den växande grupp samer som lämnat inte bara anknytningen till rennäringen utan också det samiska kärnom­rådet har inte på samma sätt varit föremål för åtgärder som kunnat medverka till att bevara deras samiska identitet och stärka samhörig­heten med den renskötande gruppen.

Utredningen anser att det måste ankomma på samerna själva att ta erforderliga initiativ och aktivt verka för en lämplig lösning av orga­nisationsfrågan. Svenska samernas riksförbund (SSR) bör ha stora förutsättningar att bredda sin verksamhet på ett sådant sätt att riksförbundet kan bli en centralorganisation för hela den sa­miska folkgruppen. Om samerna väljer att bredda verksamheten, krävs

 

Prop. 1976/77: 80                                                    26

en förstärkning av SSR:s resurser, bl. a. i form av anslag till verksam­heten i stort och för särskilda uppgifter till gagn för de icke-renskö­tande samerna.

När det gäller statligt, ekonomiskt stöd till det samiska organisations­arbetet förefaller det mest lämpligt att inrikta stödet på en riksorganisa­tion, SSR, under förutsättning att det påbörjade samarbetet mellan SSR och Same-Ätnam, förening för samisk kultur, utvecklas mot en ytterligare samordning av resurserna. Detta skulle möjliggöra för SSR att i högre grad ta sig an de icke-renskötande sa­mernas önskemål och problem.

De lokala sameföreningarnas arbete är så betydelsefullt att en del av ett organisationsstöd bör kunna utgå också till dem. Ge­nom ett lokalt organisations- och verksamhetsstöd kan samerna på orten aktiveras till egen kulturell verksamhet, vidareutbildning och annan verksamhet och stödet kan över huvud taget bidra till en förstärkt gruppgemenskap bland berörda samer.

SSR får sitt huvudsakliga ekonomiska stöd genom anslag ur same­fonden. Detta anslag belastar den årliga ramen för stöd åt samisk kul­tur och samiska organisationer. Med hänsyn till att SSR:s verksamhet i så hög grad är inriktad på de renskötande samernas intressen har nå­gon erinran inte gjorts mot att allt större belopp ur samefonden tagits i anspråk för verksamheten.

Sameutredningen anser att om en utvidgad verksamhet till förmån för de icke-renskötande samerna skall kunna komma till stånd, kan kostnaderna för detta inte täckas av fondmedel. För ett genomförande av förslaget om förstärkning av SSR:s, Same-Ätnams och sameförening­arnas ekonomiska resurser behövs ett tillskott av statsmedel. Utred­ningen har som ett alternativ diskuterat om inte statsbidrag bör utgå för SSR:s totala verksamhet, således inte bara för de ökade kostnader­na för de icke-renskötande samerna.

Sameutredningen föreslår att som stöd för de samiska or­ganisationernas verksamhet bör utgå ett statsbidrag på 350 000 kr. per år. Beloppet bör (inom ramen för det nya anslaget Bi­drag till samisk kultur) utbetalas till samefonden, varigenom samerna själva får ett avgörande inflytande i fråga om användningen av medlen (jfr 3.5 och 3.9). Samefondens kulturdelegation bör besluta om den närmare fördelningen av organisationsbidraget.

Sameutredningen anser för sin del att en del av statsbidraget bör utgå till SSR, om dess verksamhet breddas till att även omfatta de samer som står utanför samebyarna och sameföreningarna, och verksamheten därutöver samordnas med Same-Ätnam. Alternativt bör bidraget kunna utgå till SSR och Same-Ätnam gemensamt, eller till var och en av dessa organisationer. En del av bidraget bör fördelas mellan lokala sameor­ganisationer, oberoende av om organisationen är medlem i en gemen-

 

Prop. 1976/77: 80                                                    27

sam riksorganisation eller inte. Återstående medel bör kunna utnyttjas för projekt eller annan verksamhet som riksorganisation och/eller lokal förening eller organisation önskar genomföra.

Saminuorra, Svenska samernas riksungdomsför­bund får i dag bidrag från både samefonden och de allmänna ansla­gen till ungdomsorganisationerna. Utredningen förutsätter att det nya statsbidraget för de samiska organisationernas verksamhet skall komma även Saminuorra till godo. Därutöver framhåller utredningen särskilt de bidragsmöjligheter som Saminuorra har fått i och med att förbundet erhåller statsbidrag till sin centrala verksamhet, dvs. möjligheter till bidrag för lokal verksamhet och till försöksverksamhet och utvecklings­arbete.

3.8 Tidningen Samefolket

Tidningen Samefolket har en viktig uppgift när det gäller att dels stärka sammanhållningen inom hela den samiska gruppen, dels sprida information i samhället om samernas förhållanden och problem. Det är därför nödvändigt att öka spridningen av tidningen (nu 1 800 ex./må-nad). Ekonomiska resurser har hittills saknats för att man skall kunna åstadkomma en större spridning och en ökning av upplagan.

Sameutredningen konstaterar att statsbidraget tidigare täckte en vä­sentlig del av tidningens kostnader, samtidigt som utgiftema hölls nere genom frivilliga åtaganden från medarbetarnas sida. Kravet på ekono­miskt stöd till tidningen har emellertid, genom heltidsanställning av re­daktör, byte av tryckeri, allmänna prisstegringar m. m. ökat väsentligt under senare år. Hela kostnadsökningen har därvid fått täckas genom ökade bidrag ur samefonden. Samefondens kulturdelegation har, för att säkra bidragens existens under den nya uppbyggnadsperioden, priorite­rat sina bidrag till Samefolket i avvaktan på sameutredningens förslag.

Samefonden kan enligt utredningen inte belastas med så höga an­språk på bidrag som följer av en till utredningen inlämnad femårsplan. För att tillgodose dessa anspråk måste därför antingen det särskilda statsbidraget höjas väsentligt eller också måste statliga medel tillföras samefonden för att täcka större delen av uppkomna driftunderskott. Sameutredningen anser för sin del att samefonden alltjämt bör fungera som huvudsakligt finansieringsorgan för tidningen, men för detta måste statliga medel avsedda särskilt för tidningen tillföras fonden. En mindre del av erforderliga medel bör emellertid även i fortsättningen kunna tas av de fondmedel som årligen anvisas till stöd för samekulturen.

Utredningen föreslår att nuvarande statsbidrag på 50 000 kr. ökas med •ytteriigare 135 000 kr. fr. o. m. budgetåret 1977/78. Ett bidrag på 185 000 kr. bör således, inom ramen för det nya anslaget Bidrag till sa­misk kultur (jfr 3.5), ställas till samefondens disposition för finansiering

 

Prop. 1976/77: 80                                                    28

av tidningen Samefolket. Av beloppet litgör 50 000 kr. en överföring från anslaget Tidskriftsstöd.

3.9 Samefonden

1971 års beslut att omvandla statens lappfond till samefonden (prop. 1971: 51, JoU 1971: 37, rskr 1971: 216) innebär att man behållit syste­met med en särskild fond, vars medel skall användas till gagn för sa­merna. Samerna har fått ett ökat inflytande i fråga om dispositionen av fondmedlen, bl. a. till främjande av den samiska kulturen och de samis­ka organisationerna. Riksdagen uttalade att, med hänsyn till fondens markanta buffertuppgift, fondens odisponerade kapitalbelopp inte fick gå ned till alltför lågt belopp. Riksdagen fann det emellertid inte då nödvändigt att tillföra samefonden något tillskott av budgetmedel (prop. 1971: 51 s. 150, JoU 1971: 37 s. 60).

Utredningen anser att samerna och deras organ måste få ett avgörande inflytande på hur man skall disponera de medel som enligt utredningens förslag skall användas till stöd för samerna. En möjlighet är att inrätta ett permanent samiskt kulturorgan för att fördela de nya statsbidragen.

Samerna har emellertid redan nu ett avgörande inflytande i samefon­dens kulturdelegation, där två av tre ledamöter är samerepresentanter. De medel, som enligt utredningens förslag (se 3.5, 3.7 och 3.8) skall användas till främjande av den samiska kulturen och de samiska orga­nisationerna, bör därför utgå över samefonden. Det innebär att same­fondens kulturdelegation får besluta om den närmare fördelningen av dessa medel.

Samefonden och dess medel har hittills i allt väsentligt använts för att tillgodose de renskötande samernas behov. Medlen består till viss del av ersättning för intrång i renskötseln och olika slag av upplåtelseav­gifter. Genom samefonden får man bl. a. till stånd viss önskvärd ut­jämning av de olika samebyarnas ekonomiska resurser. De medel som utgått till vissa allmänna sameändamål, t. ex. till tidningen Samefolket, har dock indirekt kommit även de icke-renskötande samerna till del.

Utredningens förslag tar emellertid främst sikte på att tillgodose de icke-renskötande samernas behov. Mot bakgrund härav måste same­fonden nu förstärkas med ett årligt statsbidrag som stöd till den samiska kulturen och de samiska organisationerna.

Utredningen föreslår att det nya anslaget Bidrag till samisk kultur förs upp under utbildningsdepartementets huvudtitel fr. o. m. budgetåret 1977/78. Anslaget, som bör utgå med 600 000 kr., bör ställas till same­fondens disposition som ett allmänt stöd till samernas kultur och de sa­miska organisationernas verksamhet. Det bör ankomma på samefondens kulturdelegation att besluta om medelsfördelningen. Vid medelsberäk­ningen har sameutredningen bl. a. räknat med 185 000 kr. till tidningen

 

Prop. 1976/77: 80                                                    29

Samefolket (3.8) och 350 000 kr. till de samiska organisationerna (3.7). I det föreslagna beloppet ingår en överföring på 50 000 kr. från anslaget Tidskriftsstöd.

3.10 Samiska utbildningsfrågor 3.10.1 En samisk utbildningsväg

Sameutredningen har sökt anlägga en helhetssyn på de samiska ut­bildningsfrågorna. Utredningen har kartlagt den nuvarande omfattning­en av samisk utbildning och samiska kulturinslag inom hela utbildnings­systemet.

Samerna i Sverige för fram allt starkare önskemål om en utveckling av de samiska inslagen på alla utbildningsnivåer. Samerna vill kunna "välja samiskt" alltifrån förskola till vuxenutbildning. En samisk utbild­ningsväg är inte detsamma som ett från det svenska utbildningsväsendet i övrigt helt fristående samiskt utbildningssystem. Den samiska utbild­ningsvägen kan sägas bestå av samiska inslag inom alla delar av ut­bildningssamhället.

I enlighet med samiska krav och önskemål har redan vissa åtgärder vidtagits som bidragit till att komplettera innehållet i en samisk utbild­ningsväg. Efter förslag och under medverkan av sameutredningen har bl. a. Samernas folkhögskola fått ett särskilt statsbidrag, en professur i samiska inrättats vid universitetet i Umeå och Nordiskt samiskt institut byggts upp.

En av målsättningarna i svensk skolpolitik är att den svenska skolan skall vara en skola för alla ungdomar, oberoende av deras sociala, eko­nomiska, nationella eller religiösa bakgrund. Detta mål leder till önske­mål och krav från bl. a. de språkliga minoriteternas sida om hur skolan skall vara utformad för att tillgodose deras behov.

Sameutredningen anser att för att kunna ta ställning till de samiska utbildningsfrågorna bör man bl. a. söka bilda sig en samlad uppfattning om nuvarande möjligheter att inom det allmänna skolsystemets ram ge undervisning i minoritetens språk och kultur i önskvärd omfattning. Om de samiska inslagen inte kan beredas plats på vissa utbildningsstadier är särlösningar befogade. De samiska utbildningsmöjlighetema är enligt utredningen i många fall relativt goda, men på åtskilliga punkter krävs förbättringar eller nya insatser för att man skall kunna tala om en samisk utbildningsväg.

Utredningens förslag när det gäller de samiska utbildningsfrågorna har i första hand till syfte att ge underlag för och markera den önsk­värda inriktningen av fortsatta åtgärder. En del förslag, bl. a. de som gäller lärarutbildningen, bör emellertid genomföras skyndsamt.

Sameutredningen anser att frågor som gäller samernas infly-

 

Prop. 1976/77: 80                                                    30

tände över sameskolan och den samiska undervis­ningen i grundskolan och gymnasieskolan bör ses i ett sammanhang. Samernas ställning som en liten, inhemsk minoritet motiverar att särskilda hänsyn tas för att säkerställa deras inflytande så­väl centralt, som regionalt och lokalt. En starkare ställning för de sa­miska frågorna inom grundskolan förutsätter bl. a. ett permanent sam­råd mellan samernas företrädare och den kommunala skolstyrelsen.

När det gäller ledningen av sameskolorna bör en ledningsform väljas som ger samerna och deras organisationer ett reellt inflytande över skolan. Nuvarande s. k. nomadskolfullmäktige medger inte ett önskvärt samiskt inflytande över skolans ledning. Länsskolnämndsutredningens förslag om en särskild sameskolstyrelse skulle innebära en förbättring i detta avseende.

Inspektionen för sameskolan och anknytningen till länsskolnämnden i Norrbottens län förtjänar särskild uppmärksamhet. Det är, som framhållits av SÖ:s särskilda utredningsgrupp, en orimlig uppgift för en person att vara både skolinspektör och sameskolinspektör och dessutom svara för "annan utbildningsverksamhet och kulturell verksamhet bland samerna". Den pedagogiska förstärkning som varit ett av skälen för sameskolans anknytning till länsskolnämnden har nära nog uteblivit. Förslaget från SÖ:s utredningsgrupp om en konsulent­tjänst, med utåtriktad verksamhet för den samiska minoriteten, har därför fortfarande aktualitet. Om SÖ vid fördelningen av medlen till expertis m. m. till länsskolnämnderna inte kan tillgodose nämnda be­hov, bör överstyrelsen kunna återkomma med sin tidigare framställning om särskilda medel för en tjänst för minoritetsfrågor.

3.10.2 Samer i förskolan

De insatser som kan göras för samernas barn i förskolan är en viktig del av samhällets stöd till samerna och deras kultur. Möjligheterna till hemspråksträning under förskolåren har fundamental betydelse för sa­mebarnens personlighetsutveckling. Kommunerna skall i förskoleplane­ringen särskilt beakta samebarnens behov. Det är viktigt att kommuner­na i sin uppsökande verksamhet och information anlägger en helhetssyn på de insatser som kan göras för att tillgodose samernas särskilda behov.

Sameutredningen föreslår att särskilda tjänster inrättas för hemspråksundervisningen i samiska inom förskolan, grundskolan och gymnasieskolan. Därigenom möjliggörs en samordnad undervisning i samiska alltifrån förskola till gymnasieskola. Tyngdpunkten i dessa lä­rares tjänstgöring läggs på förskolan i de kommuner där grundskolan förfogar över samiskspråkiga klass- och ämneslärare. Hemspråkslärarna bör företrädesvis rekryteras bland samer.

Utredningen förutsätter vidare att SÖ beaktar möjligheterna att till förskollärarutbildning anta behöriga sökande med samiska som moders­mål.

 

Prop. 1976/77: 80                                                              31

3.10.3 Sameskola, grundskola, gymnasieskola

Sameutredningen konstaterar att nomadskolan eller sameskolan, som utredningen föredrar att kalla den, har haft en väsentlig betydelse när det galler att bevara, utveckla och till nya generationer överföra det samiska kulturarvet. 1962 års nomadskolreform innebär ett åtagande från samhällets sida att sörja för att särskilda skolor finns att tillgå för samernas barn, så länge samerna önskar sådana skolor (prop. 1962: 51 s. 49—50).

Den starka nedgången i elevantalet vid sameskolorna har emellertid lett till en allt intensivare debatt om skolornas framtid. Bland samerna har man inte i första hand diskuterat frågan om avveckling av same­skolorna. Debatten har snarare rört de åtgärder som kan vidtas för att ge sameskolan den höga pedagogiska standard som avsågs med 1962 års reform och vilka kompletterande insatser samhället kan göra för att tillfredsställa de samiska utbildningsbehoven. Nuvarande rekryterings­läge för sameskolorna har enligt utredningen sin yttersta orsak i den geografiska spridningen av en liten folkgrupp. Sameskolornas verksam­het är ett extremt exempel på utbildning i glesbygd.

Statsmakternas beslut år 1962 att det skall finnas två likvär­diga utbildningsmöjligheter för samerna, nämligen sa­meskola och kommunal grundskola, så länge de själva önskar detta, bör enligt sameutredningen alltjämt vara utgångspunkten för samhäl­lets insatser. Frågor om nedläggning av enskilda sameskolor måste därför prövas omsorgsfullt och i nära samråd med samernas företrä­dare. Vidare bör som alternativ till nedläggning av sameskola nya or­ganisatoriska lösningar på lokalplanet kunna prövas. Nedläggning av en sameskola bör komma i fråga först när alla parter är eniga om att det inte är rimligt att behålla skolan och när de samiska intressena kan tillgodoses bättre i kommunens grundskola.

Sameutredningen anser att utbildningen av lärare för sameskolan är otillfredsställande. När det gäller utveckling och produktion av läro­medel har en viss förbättring inträtt först under de allra senaste åren. En kärnfråga blir dock att bedöma vilka insatser som behövs för att samernas språk och kultur skall få en ställning i grundskolan som mot­svarar de berättigade kraven och önskemålen om ett samiskt alternativ. Det är mot denna bakgrund som utredningen redovisar sina förslag till dels en förbättrad sameskola, dels en grundskola där de samiska in­slagen får en starkare ställning.

Utredningen konstaterar att intresset för undervisning i samiska i grundskolan har ökat under de senaste åren och allt fler kom­muner har infört sådan undervisning. Intresset för en starkare ställning i grundskolan för de samiska frågorna avser inte bara samiska språket utan samernas språk och kultur i vidare mening. Det finns ett allmänt

 

Prop. 1976/77: 80                                                    32

önskemål om att barnen i grundskolan över huvud taget bör få lära sig mer om samerna och att samiskt stoff genomgående bör integreras i läromedel och undervisning.

Om grundskolan skall kunna vara en skola för alla ungdomar, måste den i mycket större utsträckning än i dag också förmedla allmänna kunskaper om samerna, om deras historia och levnadsförhållanden, om rennäringens villkor och inte minst om de icke-renskötande samernas situation. Genom att de samiska frågorna får en naturlig plats i grund­skolan ökar förståelsen för de problem som möter samerna i deras egenskap av etnisk minoritet i det svenska samhället. En stark ställning för samernas språk och kultur i grundskolan bidrar inte bara till att främja de samiska elevernas allmänna utveckling utan också till att skapa förståelse för samernas önskemål och strävanden. Detta innebär att man inom grundskolans ram har de bästa förutsättningarna för att med ett ökat samhällsstöd bidra till bevarandet och utvecklingen av samernas kultur.

Om sameundervisningen i grundskolan skall kunna bli ett verkligt samiskt alternativ måste bristen på lärarpersonal och läromedel av­hjälpas. Sameutredningen föreslår (3.10.6) utbildning av klasslärare och ämneslärare för den samiska undervisningen samt inrättande av särskilda tjänster som hemspråkslärare för en samordnad hemspråks­undervisning i förskola, grundskola och gymnasieskola. Vidare föreslår utredningen en fortsatt utveckling och produktion av samiska läromedel.

Utredningen anser vidare att omfattningen och organisationen av undervisningen i samiska i grundskolan måste omprövas. Kommunerna har ett ansvar för att sameeleverna och deras föräldrar informeras om möjligheterna till undervisning i samiska och om den betydelse sådan undervisning kan ha för elevernas allmänna utveckling. Antalet vecko­timmar i samiska bör ökas. I första hand bör timantalet i samiska ut­ökas genom ett flexibelt utnyttjande av resurserna inom den fastställda timplanens ram. I viss utsträckning bör det vara möjligt att lägga same­undervisningen som ett tillägg till ordinarie timplan. Möjligheterna till detta ökar om beslut fattas i enlighet med förslagen från utredningen (U 1970: 63) om skolans inre arbete (SIA).

De föreslagna riktlinjerna för en utökad och förbättrad samisk under­visning i grundskolan är också giltiga i fråga om gymnasieskolan. SÖ bör snarast fastställa kursplan för gymnasieskolans undervisning i samiska. Nuvarande möjlighet till undervisning i minoritetsspråk i stäl­let för B- eller C-språk bör finnas kvar. Det bör också övervägas om det är möjligt att därutöver införa de allmänna bestämmelser om mi­noritetsspråksundervisning som gäller för grandskolan.

Det är viktigt att yrkesinriktade gymnasiekurser, såsom den tvååriga specialkursen inom rennäringen, kan anordnas för att fylla samiska ut­bildningsbehov. SÖ bör fortlöpande överväga behovet av och inrikt-

 

Prop. 1976/77: 80                                                                  33

ningen på sådana kurser, så att de blir ett meningsfullt inslag i en samisk utbildningsväg.

3.10.4 Högskoleutbildning och forskning i samiska

Sameutredningen konstaterar att genom tillkomsten av en institution vid universitetet i Umeå för högre utbildning och forskning i samiska har förutsättningar skapats för ett fortsatt utvecklingsarbete till stöd för den samiska minoritetens språk och kultur. Umeåinstitu­tionen blir ett centrum för den samiska lärarutbildningen, framför allt den ämnesteoretiska delen av klasslärar- och ämneslärarutbildningen. Utbildning i samiska språket och kulturen har också betydelse för andra undervisningsyrken, t. ex. förskollärare, speciallärare och fritidspedago­ger, samt för vissa tekniska yrken och kultur- och informationsyrken. Genom tillkomsten av den av utredningen föreslagna professuren i sa­miska finns nu också förutsättningar för samisk forskning och forskar­utbildning i samarbete med företrädare för andra humanistiska och sam­hällsvetenskapliga ämnen och i samarbete med Nordiskt samiskt institut.

Utredningen förutsätter att det även i fortsättningen kommer att vara möjligt att meddela undervisning i samiska inom den finsk-ugriska in­stitutionen vid universitetet i Uppsala.

Utredningen anser att utbildningsmyndigheterna, i samband med re­formeringen av den högre utbildningen, bör kunna ta stor hänsyn till behovet av samiska kurser vid utformningen av utbildningslinjer. Vid universitetet i Umeå bör bl. a. sådana Hnjer inrättas som svarar mot samiska önskemål och särskilda lokala förutsättningar. Kombinationer av kurser med samisk inriktning bör kunna ingå i individuella utbild­ningslinjer.

Åtgärder som främjar återkommande utbildning skall prioriteras vid den fortsatta planeringen av utbildningssystemet. De beslut som redan är fattade om bl. a. vidgade utbildningsmöjligheter i enstaka kurser och utbyggnad av högskoleutbildningen utanför universitetsorterna är helt i linje med sameutredningens tidigare förslag om att tillgodose de sa­miska fortbildnings- och vidareutbildningsbehoven.

I fråga om den samiska högskoleutbildningens organi­sation och resurser konstaterar utredningen att den allmänna uppläggningen av utbildningen i samiska i hög grad påverkas av ele­vernas skiftande bakgrund och förkunskaper. Bland de studerande finns de som talar, läser och skriver samiska och de som helt saknar för­kunskaper. Dessutom är flera dialekter företrädda, i första hand nord­samiska, lulesamiska och sydsamiska. Det är mycket svårt att samtidigt och med samma kursfordringar undervisa studerande med samiska som modersmål och personer utan några som helst förkunskaper. Utred­ningen anser att man bör anpassa högskoleutbildningen i samiska efter 3    Riksdagen 1976/77. 1 saml. nr 80

 

Prop. 1976/77: 80                                                    34

de varierande förkunskaperna. Det är särskilt viktigt att de som har sa­miska som modersmål och som har goda kunskaper i språket kan få en kvalificerad högskoleutbildning, bl. a. som ett led i en samisk lärarut­bildning.

Inom den reformerade högskoleutbildningen bör det vara möjligt att i stor utsträckning fastställa utbildningsplaner och kursplaner som direkt tar hänsyn till samiska önskemål och behov. Det är viktigt att den decentraliserade universitetsutbildningen i samiska ges resurser för en förstärkt verksamhet, inte rninst för att tillgodose behovet av sa­misk vuxenutbildning på högskolenivå.

Sameutredningen anser det f. n. inte möjligt att förutse det framtida behovet av lärarresurser för den samiska högskoleutbildningen. Utred­ningen erinrar emellertid om ett i olika sammanhang framfört förslag om ett universitetslektorat i sydsamiska samt om att en arbetsgrupp inom fakultetsberedningen för humaniora och teologi ansett att profes­suren i samiska bör kompletteras med en,tjänst som universitetslektor.

3.10.5 Samisk vuxenutbildning

För många samer iiinebär samhällets vuxenutbildningsåtgärder en möjlighet att kompensera inte bara en låg allmän grundutbildning utan också en bristfällig utbildning i det egna modersrnålet. Deltagandet i studiecirkelverksamhet, folkhögskolekurser, arbetsmarknadsutbildning etc. kan för samema liksom för andra grupper i samhället bli naturliga led i en återkommande utbildning. Det krävs emellertid särskilda insat­ser för att utbildningen skall bli en realitet för alla som har behov av den. Informationen om rätten och möjligheterna till -vuxenstudier mås­te förstärkas. Studiefinansieringen måste anpassas , till de vuxnas all­männa situation.

Samernas folkhögskola i Jokkmokk står i centrum för den samiska vuxenutbildningen och det samiska kulturarbetet. Folk­högskolans betydelse framgår bl. a. av det stora antalet samiska stu­derande och den omfattning de kortare ämneskursema fått under de senaste åren. Folkhögskolan har också kunnat ta emot decentraUserad universitetsutbildning och delta i utvecklingsarbetet på läromedelsom­rådet. Genom det allmänna och särskilda statsbidraget tjll samernas folkhögskola och genom möjligheten för de samiska huvudmannaorga­nisationerna att få täckning för sin andel av ett eventuellt driftunder­skott har ekonomisk bastrygghet skapats för skolan.

Det är viktigt att Samernas folkhögskola även i fortsättningen får det samhälleliga stöd som krävs för att verksamheten skall kunna bedrivas med nuvarande intensitet och omfattning. LJtredningen anser därför att ytterligare resurser, behövs för att folkhögskolan skall kunna upp­rätthålla sin ställning som samiskt kulturcentrum.

De särskilda pedagogiska problem som följer av det stora antalet

 

Prop. 1976/77: 80                                                    35

samiska dialekter och de bristfälliga läs- och skrivkunskaperna bland dem som har samiska som modersmål motiverar att särskilda hänsyn tas vid tilldelningen av lärartimmar för språkundervisningen. Relations­talet för tilldelningen av lärartimmar bör därför bestämmas till 4,0 för undervisningen i samiska språk.

En utbyggnad av folkhögskolans lokaler är, som utredningen fram­hållit i ett tidigare delbetänkande, en nödvändig föratsättning för att verksamheten skall kunna behållas på nuvarande, höga nivå. Det an­kommer på SÖ att enligt gällande bestämmelser fastställa skolans lo­kalbehov och fatta beslut i statsbidragsfrågan.

Genom att en särskild konsulent, knuten till Samemas folkhögskola, kunnat organisera ämneskurser och studiecirklar samt bedriva en om­fattande uppsökande verksamhet har den allmänna bildningsverksam­heten Ökat. Det ankommer på SÖ att besluta om tjänstgöringen för kon­sulenten, som f. n. har sin verksamhet inom Norrbottens län. Det är emellertid önskvärt att konsulenten kan tjänstgöra inom ett större om­råde, i första hand inom de tre nordligaste länen. Konsulentyerksam-heten bör också bedrivas i nära samverkan med länsbildningsförbunden och de lokala studieförbunden, varigenom samerna i största möjhga ut­sträckning får del av samhällets resurser för den fria och frivilliga bild­ningsverksamheten.     .

Utredningen konstaterar i fråga om s t u d i e f i n a n.s i er i n g e n att det nya studiestödet för vuxna innebär förbättrade möjligheter till utbildning för samer med kort'eller ofullständig utbildning. Det förut­sätts därvid att länens vuxeiiutbildningsnämnder vid. behandlingen av ansökningar om studiestöd, bl.a. internatbidrag, särskilt uppmärksam­mar samemas behov av sådant stöd.;

Sameutredningen anser vidare att frågan om arbetsmarknadsutbild­ningsbidrag till deltagare i slöjdkurserna vid Samernas folkhögskola snarast bör lösas. Nordiskt samiskt institut bör följa utvecklingen av studiestödet i de nordiska länderna och söka öka möjligheterna för samerna att delta i kursverksamhet över nationsgränserna.

3.10.6 Lärare och läromedel för det samiska undervisningsområdet

Bristen på lärare som utbildats för samisk undervisning hindrar i stor utsträckning förverkligandet av en samisk utbildningsväg. Enligt sameut­redningen finns följande omedelbara lärarutbildningsbehov för det sa­miska undervisningsområdet.

1.    Utbildning av tvåspråkiga förskollärare och barnskötare för språk­träningen i förskolan.

2.    Ämnesutbildning och metodisk-pedagogisk utbildning för klasslä­rare vid sameskolor och grundskolans låg- och rnellanstadier.

3.    Ämnesteoretisk utbildning i samiska och praktisk-pedagögisk ut­bildning med samisk inriktning för ämnesVärare vid samehögstadiet i Gällivare, grundskolans högstadium och gymnasieskolan.

 

Prop. 1976/77: 80                                                    36

4. Fortbildning och vidareutbildning för lärare inom det samiska om­rådet på alla nivåer.

1974 års lärarutbildningsutredning utreder f. n. lärarutbildningens mål, struktur, innehåll m. m. Detta hindrar inte att omedelbara åtgärder bör vidtas för att avhjälpa bristen på utbildade lärare för den sarniska undervisningen.

Sameutredningen föreslår att de samiska aspekterna bör beaktas vid fortsatta överväganden om särskild förskollärarutbildning för dem som har minoritetsspråk som modersmål. SÖ bör även till för­skollärarutbildning inom ramen för den s. k. fria kvoten anta behöriga sökande med samiska som modersmål.

Behöriga sökande med samiska som modersmål bör antas i fri kvot till klasslärarutbildning vid lärarhögskolan i Umeå. SÖ bör få i uppdrag att utforma förslag till särskild metodikutbildning i samis­ka. I fråga om den samiska ämnesutbildningen bör lärarhögskolan sam­arbeta med institutionen för samiska vid universitetet i Umeå.

Ämneslärarutbildning för sameundervisningen bör organi­seras vid universitetet och lärarhögskolan i Umeå. Den ämnesteoretiska utbildningen bör handhas av universitetsinstitutionen för samiska och den praktisk-pedagogiska utbildningen bör förläggas till lärarhögskolans ämneslärarlinje. Det bör vidare uppdras åt SÖ att, efter de av utred­ningen redovisade riktlinjerna, utforma förslag till utbildning av ämnes­lärare för det samiska undervisningsområdet. SÖ bör samtidigt få i upp­drag att föreslå hur fortbildningen och vidareutbild­ningen skall vara organiserad, varvid utbildningsbehovet för redan verksamma lärare bör observeras.

En arbetsgrupp inom utbildningsdepartementet har i betänkandet (DsU 1975: 13) Förslag om åtgärder för invandrarbarnen i förskola, grundskola och gymnasieskola föreslagit inrättande av särskilda tjänster som hemspråkslärare för invandrarbarnens un­dervisning. Sameutredningen anser att hemspråkslärartjänster är syn­nerligen lämpliga även för hemspråksträningen i samiska inom för­skolan, grundskolan och gymnasieskolan. Genom tjänsternas konstrak-tion möjliggörs en samordnad hemspråksundervisning alltifrån förskola till gymnasieskola. Behovet av sådan samordning är särskilt stort i kom­muner som saknar särskild sameskola. Utredningen föreslår att tjänster som hemspråkslärare i samiska inrättas i första hand i kommuner som redovisar ett behov av samisk undervisning i såväl förskola som grund­skola och gymnasium. Det bör uppdras åt SÖ att utforma ett utbild­ningsprogram även för dessa lärare.

Behovet av läromedel för den samiska undervisningen är utom­ordentligt stort. Utredningen anser att pågående utvecklingsarbete, som får ekonomiskt stöd från SÖ och statens institut för läromedelsinforma­tion, bör kunna leda till en väsentligt förbättrad läromedelssituation på

 

Prop. 1976/77: 80                                                                  37

det samiska området. Det är särskilt viktigt att alla stadier i grundskolan förses med läromedel. Förskolan har också behov av lekmaterial och läromedel med samisk inriktning.

För det fortsatta utvecklingsarbetet fordras läromedelsförfattare som både behärskar det samiska stoffet och har de nödvändiga pedagogiska förutsättningarna.

Läromedel för så små grupper som samegruppen kan endast fram­ställas med omfattande subventioner, bl. a. med hänsyn till upplage­storlek och försäljningspris. Det finns skäl att överväga ett särskilt stats­bidrag till kommunerna för läromedelskostnader i anslutning till same­undervisningen. Det bör också vara möjligt att utforma statsbidraget för hemspråksundervisningen så att det inkluderar kommunernas extra lä­romedelskostnader.

3.11 Nordiskt samarbete i samefrågor

Sameutredningen redovisar, utan egna överväganden och förslag, den verksamhet som bedrivs inom Nordiska samerådet (Nordiska samekon­ferenserna). Nordiska rådet. Nordiska ministerrådet, Nordiska samar­betsorganet för samespörsmål och renskötselfrågor samt Nordiskt sa­miskt institut.

4    Remissyttranden

4.1 Allmänna synpunkter på utredningsarbetet

Sameutredningen får ett positivt mottagande av flertalet remissin­stanser. Utredningens förslag till samhällsstöd för samernas strävanden att bevara och utveckla sin kultur tillstyrks i princip av bl. a. kammar­kollegiet, statens kulturråd, förskoleseminariet i Stockholm, rektorsäm­betet vid universitetet i Stockholm, humanistiska fakulteten vid univer­sitetet i Uppsala, Sattajärvi, Tärendö och Pirttijärvi samebyar, statens naturvårdsverk, statens vattenfallsverk, domänverket, länsstyrelserna i Stockholms, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Nordsjö, Storumans, Arvidsjaurs och Gällivare kommuner, SSR, Same-Ätnam, Svenska kommunförbuizdet. Landstingsförbundet, SACO/SR, FPU, Klys, Vuxenskolan och Norrlands naturvärn.

Åtskilliga remissinstanser, däribland Nordiska museet, UKÄ, sam­hällsvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Umeå, länsstyrelsen i Jämtlands län, Strömsunds, Östersunds och Lycksele kommuner, Mala sameby, Landstingsförbundet, Svenska turistföreningen, landsantikva­rien i Jämtlands län och Föreningen Sveriges landsantikvarier fram­håller att de undersökningar och analyser som utredningen företagit utgör en värdefull dokumentation och belysning av samebefolkningens historiska förhållanden och nuvarande situation.

SSR uttrycker sin tillfredsställelse med de principiella ställningstagan-

 

Prop. 1976/77: 80                                                    38

den som utredningen redovisar, och framhåller att utredningens förslag vilar på en samevänlig grund. Den av utredningen redovisade grund­synen kan enligt SSR till alla delar sägas sammanfalla med vad sameriia själva har angivit om förutsättningarna för sin egen framtid. Det är, framhåller SSR, så mycket mer glädjande om nu detta också kan bli den officiellt samepolitiska målsättningen för staten Sverige. Även Same-Ätnam finner utredningens överväganden och förslag vara en god utgångspunkt för samernas utformning av sin framtid.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ställer sig kritisk till att utredningen inte utgår från någon redovisad analysmodell vid sin behandling av samernas kultur. Landstingsförbundet anmärker att utredningen inte bearbetat undersökningsmaterialet för att göra en prognos för den fram­tida utvecklingen och framhåller värdet av en komplettering på denna punkt. Landsantikvarien i Jämtlands län delar denna kritik och tillägger att utredningen inte heller sökt klarlägga vilka yttringar av kulturen som är särskilt angelägna att stödjas.

Nordiska museet, samhällsvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Umeå, länsstyrelsen i Västerbottens län, SSR, Saminuorra, Norrbotteiis sameförbund, Storumangruppen, Lapplandsgruppen, Mälargruppen och Nordiskt samiskt institut anser att det material som utredningen presen­terat är otillräckligt som underlag för en samlad bedömning av åtgärder till stöd för samekulturen. Nordiska museet menar att utredningen för­bigått de grupper bland de icke renskötande samerna som med sin livs­föring anknyter till den ursprungliga samiska. ärjemarkskulturen. Be­tänkandet bör kompletteras med undersökningar som berör de icke ren­skötande samer som bor kvar i kärnområdena.

Samhällsvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Umeå hävdar också att utredningen inte tillräckligt behandlat alla berörda grupper. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att en samlad bedömning borde ha innefattat sådana befolkningsgrupper som under århundraden levt i nära anslutning till rennäringen. Dessa gruppers relationer till såväl den renskötande som den icke renskötande samebefolkningen borde närmare ha utretts. Länsstyrelsen i Norrbottens län framför liknande synpunkter. Enligt länsstyrelsens uppfattning hade det varit värdefullt om utredningen sökt klarlägga hur de olika intressena i fjällvärlden på­verkar situationen för samerna och därmed förutsättningarna för den samiska kulturen. Institutet för folklivsforskning vid universitetet i Stockholm anmärker att utredningen inte uppmärksammat de sociala skillnader som förekommer bland de renskötande samerna.

Enligt SSR och Saminuorra saknas en grundläggande kartläggning av förutsättningarna för den samiska näringen och kulturen. SSR efterlyser en behandling av samernas möjligheter att delta i turismens utveckling inom samernas kärnområden. Utredningen borde också ha berört skogs-samernas speciella problem. Saminuorra finner det vara en allvarlig

 

Prop. 1976/77: 80                                                    39

brist att utredningen inte lagt fram förslag som syftar till att åstadkom­ma en positiv befolkningsutveckling inom det samiska bosättningsom-' rådet. Enligt Såminuörras uppfattning har utredningen inte uppmärk­sammat den sneda ålders- och könsfördelningen inom sameområdet och därmed förbigått den centrala frågan om samekvinnornas möjligheter att få sysselsättning och möjligheter att bo kvar inom det samiska om­rådet.

Norrbottens sameförbund finner det anmärkningsvärt att utredningen inte berört de icke renskötande samernas sysselsättningsproblem. Stor­umangruppen tillägger att utredningsdirektiven är ofullständiga emedan de inte berör samebefolkningens ekonomiska och sociala problem. Även Lapplandsgruppen anser att utredningens uppgifter varit alltför begrän­sade. Utredningsuppdraget borde ha omfattat inte bara samerna som etnisk befolkningsgrupp utan också den befolkningsgrupp som lever som samernas närmaste grannar. Mälargruppen förordar att det förutom denna utredning rörande samernas språk och kultur också företas en ut­redning beträffande regionalpolitiska åtgärder i sysselsättningsfrågan. Nordiskt samiskt institut konstaterar att utredningen, till skillnad från motsvarande initiativ i Finland och Norge, inte varit inriktad på att åstadkomma lösningar i fråga om det ekonomiska och näringsmässiga underlaget för samernas språk och kultur.

4.2 Redovisade undersökningar m. m.

Några remissinstanser, däribland riksantikvarieämbetet, Nordiska mu­seet, rektorsämbetet och socialantropologiska institutionen vid universi­tetet i Stockholm, statens råd för samhällsforskning. Krokoms kommun, SSR och Nordiskt samiskt institut har kommenterat utredningens redo­görelse för de svenska samernas historiska bakgrund. Riksantikvarieämbetet, Nordiska museet och rektorsämbetet vid univer­sitetet i Stockholm anser att den historiska översikten är mycket värde­full för förståelsen av den nuvarande samiska kulturen. Statens råd för samhällsforskning, SSR och Nordiskt samiskt institut är däremot kri­tiska mot utredningens redovisning av den historiska bakgrunden och anser att en fullständig överblick över samernas historia saknas.

Riksantikvarieämbetet tar bl. a. upp frågan om samernas urgamla hemortsrätt i Sverige och framhåller därvid att frågan om samernas ur­sprung ännu inte är löst. De arkeologiska forskningsresultaten lämnar inte någon verklig klarhet i denna fråga. Det har enligt riksantikvarie­ämbetet hittills inte varit möjligt att i materialet från olika undersök­ningar urskilja vad som är samiskt och vad som hör till en fångstkultur uppburen av andra folkgrupper. Nordiska tnuseet framhåller att modern arkeologisk forskning vill hävda att den samiska kulturen endast är möj­lig att leda bakåt i tiden några tusen år. Enligt Nordiska museets be-

 

Prop. 1976/77: 80                                                    40

dömning har sameutredningen i alltför hög grad tolkat tidiga fynd och lämningar som varande samiska.

Statens råd för samhällsforskning anser att utredningen i skildringen av samemas historia går förbi de för majoritetsbefolkningen graverande inslagen av kulturellt förtryck, försvagning och inskränkning av samiska rättigheter, berövande av försörjningsmöjligheter m. m.

SSR kritiserar utredningen för att inte till alla delar ha behandlat samernas historiska bakgrund utifrån. samernas utgångspunkt. Utred­ningen skildrar t. ex. inte samernas allsidiga hävd till samebyns kollek­tivt ägda land i detalj. Enligt SSR måste också olika tiders idéström­ningar uppmärksammas, som t. ex. "suveränitetstidens" tradhioner från 1680-talet och under hela 1700-talet, samt inträngandet av liberalismen år 1809 och den aktivt samefientliga darwinismen år 1884. Detta är nya idéer som var för sig medfört ny lagstiftning eller bildat utgångspunkt för kronotolkning av stor betydelse för samerna. Den avvittring som ägde rum på 1840—1850-talen måste tolkas efter då gällande författ­ningar och uppfattningar. Vid dessa avvittringsförrättningar förde sa­merna själva talan för sina fastigheter. Kronan önskade vid den tiden ej behålla någon mark eller rättighet. Detta får stor betydelse för frågan om fiskesamerna och om stödjande medlemmar. SSR anser att i bl. a. dessa avseenden uppvisar betänkandet brister.

Historiken har vidare enligt SSR inte förts fram till nutid. Som exem­pel härpå vill SSR särskilt framhålla den svenska assimilationspolitiken, effekterna av exploaterandet av Sameätnam samt tvångsförflyttningen av samer jämte andra olägenheter efter år 1919 och senare års renbetes­konventioner. SSR utvecklar i sitt yttrande samernas syn på det liisto-riska förloppet. SSR understryker vikten av att den vetenskapliga forsk­ningen under de senaste åren i samefrågan och samernas historia inte får förbigås, förtigas eller förnekas. Genom forskningen har enhgt SSR många väsentliga bidrag lämnats för att klarlägga samefrågan och sa­mernas juridiska rätt.

Nordiskt samiskt institut framhåller bl. a. att institutet håller på att utarbeta en samisk historiebok, som är avsedd att användas i undervis­nings- och folkbildningssyfte. I sameutredningens historiska redovisning saknas enligt Nordiskt samiskt institut tillräcklig redovisning av vilken betydelse, vilka följder och svårigheter samhällets stöd till befolkningen och kulturen kring rennäringen har haft för samefolket i dess helhet och hur tidigare åtgärder till stöd för samernas rätt, näringar och kultur har mist sin betydelse genom samhällsutvecklingen.

Endast ett fåtal remissinstanser, däribland ämnesföreträdaren för in­ternationell rätt vid universitetet i Stockholm, statens råd för samhälls­forskning, SSR och Nordiskt samiskt institut har kommenterat avsnittet om   folkrättsligt   skydd   av   minoritetsgrupper.

Ämnesföreträdaren för internationell rätt vid universitetet i Stock-

 

Prop. 1976/77: 80                                                                  41

holm framhåller, att en slutlig bedömning av huruvida åtgärder vidtagna i enlighet med betänkandets förslag — eller eventuella underlåtenheter i sådant hänseende — motsvarar folkrättens och rättighetskonventioner­nas krav knappast kan ske, med mindre frågeställningarna eller åtgär­derna i fråga mera konkretiserats. Statens råd för samhällsforskning påpekar att utredningen inte diskuterar det folkrättsliga skyddet för ur­sprungliga minoriteters äganderätt till mark och egendom.

SSR anser att sameutredningens genomgång av internationella organs arbete och konventioner visar att konventionerna kan tolkas och till-lämpas pä ett sätt som även tar sikte på att skydda minoritetsgruppers fri- och rättigheter. Vid en konferens för världens urbefolkningar år 1975, där samerna var representerade, och genom bildandet av ett världs­råd för infödda folk (World Council of Indigenous Peoples) har urbe­folkningar (infödda folk, ursprunghga minoriteter) aktualiserat sin folk­ rättsliga situation. Nordiskt samiskt institut understryker särskilt bety­delsen av FN:s underkommissions arbete med en fullständig och om­fattande översikt angående arten och omfattningen av diskrimineringen av infödda befolkningsgrupper, samt nationella och internationella åt­gärder som är nödvändiga för att eliminera dylik diskriminering.

Statistiska centralbyrån. Nordiska museet, SÖ, länsskolnämnden i Uppsala län, universitetet i Stockholm, statens råd för samhällsforsk­ning, lantbruksnämnden i Jämtlands län, länsstyrelsen i Jämtlands län, Uppsala, Strömsunds, Åre och Umeå kommuner, SSR, Lapplandsgrup­pen, Nordiskt samiskt institut och Sveriges allmänna biblioleksförening behandlar sameutredningens befolkningsstudier över de ren­skötande och icke-renskötande samerna.

SSR påpekar att samerna vid ett flertal tillfällen under senare år öns­kat och begärt att en folkräkning av samerna skulle utföras. Förelig­gande befolkningsstudie redovisar enligt SSR:s mening i och för sig intressanta uppgifter. Det kan emellertid ifrågasättas om den valda me­todiken medför att de framräknade sifferuppgifterna m. m. är relevanta. Enligt SSR har det i studien framtagna materialet baserats på källor, vilka inte med fullständig säkerhet ger ett rättvisande resultat och på så sätt kan den totala framräknade samebefolkningen rätteligen vara större än den som redovisas i studien. Statens råd för samhällsforskning finner också att befolkningsstudien är av klart intresse. Det kan dock på goda grunder göras gällande att samer är en större grupp än den redovisade. Denna grupp omfattar t. ex. även under efterkrigstiden från rennäringen utflyttade samer med ättlingar.

Statistiska centralbyrån konstaterar att en-beskrivning av samernas demografiska förhållanden har gjorts i tre av varandra fristående under­sökningar avseende åren 1958, 1965 och 1973. Den bristande kontinui­teten mellan undersökningarna har bl. a. medfört att samebefolkningen

 

Prop. 1976/77:80                                              -                42

studerats utifrån olika definitioner för avgränsning av denna befolk­ningsgrupp. Det är därför önskvärt att jämförbärhetsaspekten ägnas ökad uppmärksamhet vid eventuellt fortsatta undersökningar av detta slag.

Några instanser, däribland Nordiska museet, SÖ, länsskolnämnden i Uppsala län, Umeå kommun. Lapplandsgruppen och Nordiskt samiskt institut, ställer sig i varierande grad tveksamma till användningen av renlängden som grund för beräkningen av den samiska befolknings­gruppen.

Länsskolnämnden i Uppsala län anser att redovisningen av samebe­folkningens fördelning på olika kommuner är av stor betydelse för pla­nering av speciella åtgärder för samerna. Sveriges allmänna biblioteks­förening menar att folkbiblioteken i kommuner med många samer nu får bättre underlag för bl. a. inköp av litteratur på "invandrar- och minoritetsspråk". Biblioteken i övriga kommuner får även en påminnel­se om hur samerna är spridda över landet och påverkas att skaffa niera material om samisk kultur och samernas förhållanden.

För att göra utredningens befolkningsstudie användbar i ett vidare samiskt sammanhang måste den, enligt Nordiskt samiskt institut, kom­pletteras med uppgifter om bl. a. yrkesverksamhet, näringsgren och bo­stadsförhållanden. En sådan undersökning måste dessutom baseras på samernas egen definition av tillhörigheten till den samiska befolknings­gruppen. Befolkningsstudien visar att de flesta samer i Sverige bor i sameområdet och att många kommuner har ett relativt stort inslag av samisk befolkning. Detta måste, enligt institutets mening, beaktas vid överväganden från statens sida till stöd för samernas språk och kultur.

Några remissinstanser, däribland socialstyrelsen, statistiska central­byrån, Nordiska museet, länsskolnämnden i Uppsala län, socialantropo­logiska institutionen vid universitetet i Stockholm, humanistiska fakulte­ten vid universitetet i Umeå, statens råd för samhällsforskning, lant­bruksstyrelsen, Uppsala och Krokoms kommimer, länsstyrelsen i Jämt­lands län, SSR, Same-Ätnam, Lapplandsgruppen, Nordiskt samiskt in­stitut och Sveriges allmänna biblioteksförening har synpunkter på same­utredningens intervjuundersökning rörande de icke-renskö­tande samernas problem.

Frågan om samernas samhörighetskänsla har kommenterats av några instanser, däribland socialantropologiska institutionen vid universitetet i Stockholm, lantbruksstyrelsen, Same-Ätnam och Sveriges allmänna biblioteksförening. Lantbruksstyrelsen framhåller att, oavsett om sa­merna är medlemmar i sameby eller saknar renskötselrätt, torde det hos flertalet samer finnas en stark önskan att få förbli just samer och att samerna skall bestå som etnisk grupp inom det svenska samhället. Den­na önskan bör enligt lantbruksstyrelsen Tespekteras. Same-Ätnam anser att med vetskap om de utflyttade samernas tydliga samhörighetskänsla

 

Prop. 1976/77: 80                                                    43

med övriga samer, företrädesvis med samer i de traditionella samiska-bosättningsområdena, och med vetskap om de utflyttade samernas star­ka känslomässiga anknytning till sina samebyar — hemtrakter ■—• borde en förändring av den samiska befolkningsstrukturen vara möjlig att ge­nomföra samepolitiskt och rikspolitiskt.

SSR finner att det material som framkommit genom intervjuundersök­ningen kan vara av utomordentligt stort värde. På somliga punkter över­ensstämmer resultaten med vad som från samisk sida tidigare framhål­lits i dessa frågor, framför allt vad gäller samhörighetskänslan. Det kan emellertid ifrågasättas om det framtagna materialet är av sådan omfatt­ning och inriktning att det ger svar på de särskilda problem, som samer­na möter i det svenska samhället.

Enligt Nordiska museet har sameutredningen beskrivit de icke-ren­skötande samerna som en diffus enhet, trots att olika undergrupper har heh olika förutsättningar och möjligheter att bära vidare samisk kultur. Sameutredningen har t. ex. inte beskrivit sådana grupper i kärnområ­dena som genom sitt nuvarande näringsfång anknyter till mycket ålder­domliga samiska näringstraditioner. Dessa samer, vare sig de en gång varit renskötare eller inte, anknyter med sitt näringsliv och nuvarande bosättning i lågfjällsområdet till en urspranglig samisk kultur.

Det lilla urvalet i undersökningen på drygt 200 personer och begräns­ningen i frågeställningarna gör enligt Nordiskt samiskt institut att sa­mernas åsikter och synpunkter kanaliserade genom deras organisationer utgör ett mycket starkare uttryck för samernas samhörighetskänsla och inställning i språk- och kulturfrågor.

4.3 Fortsatt utveckling av stödet till samekulturen

4.3.1 Samema som ursprunglig befolkning och etnisk minoritet i Sverige

Sameutredningens grundsyn när det gäller samerna som ursprung­lig befolkning i Sverige och etnisk minoritet inom den samlade befolkningen delas av ett stort antal remissinstanser, där­ibland länsskolnämnderna i Stockholms, Uppsala, Västerbottens och Norrbottens län, förskoleseminariet i Stockholm, universitetet i Stock­holm, länsstyrelserna i Uppsala och Göteborgs och Bohus län, Norsjö och Gällivare kommuner, SSR, SACO/SR och Vuxenskolan.

Målet för den svenska invandrar- och minoritetspolitiken är jäm­likhet med majoritetsbefolkningen, framhåller statens invandrarverk. Häri ligger att de språkliga minoriteterna skall ha tillgång till informa­tion, utbildning och kultur som motsvarar det utbud som kommer ma­joritetsbefolkningen till del. De bör också ha möjlighet att inom ramen för en intressegemenskap som omfattar hela det svenska samhället upp­rätthålla och skapa respekt för egen språklig och kulturell identitet.

 

Prop. 1976/77: 80                                                    44

Även samerna som etnisk grupp måste enligt invandrarverket omfattas av dessa allmänna mål. Förutom de svårigheter i fråga om att bevara språk och kultur som samerna delar med andra minoriteter tillkommer emellertid att deras kultur är starkt geografiskt koncentrerad och att de saknar andra minoriteters möjligheter till kulturella förbindelser med ett ursprungligt hemland. Dessutom är den samiska kulturen starkt knu­ten till en försörjningskälla, nämligen renskötseln med binäringar. Lä;is-skolnämnden i Stockholms län understryker att de för invandrarpoli­tiken uppställda målen, nämligen jämUkhet, valfrihet och samverkan, i lika hög grad gäller för en etnisk minoritet som den samiska, även om denna genom sin ursprunghghet intar en klar särställning.

Samerna måste, framhåller SSR och Saminuorra, få leva kvar i sitt område, få bibehålla och utveckla sina värderingar, sin kultur, sitt nä­ringsliv och sitt livsmönster och få dem accepterade som betydelsefulla och värda att utveckla. SSR och Saminuorra betonar att samerna av de dominerande samhällena måste erkännas som en urbefolkning i sitt eget bosättningsområde. Samerna måste få möjlighet och resurser att ut­veckla egna demokratiska organ, som representerar samernas vilja och poUtik och som kan förvalta de resurser samerna har till sitt förfogande. Samerna måste vidare enligt SSR och Saminuorra få en sådan rätt till sitt land, sameområdet, som ger samerna trygghet och garanti att leva kvar i sitt bosättningsområde. Utformandet av näringslivet och sam­hällslivet i sameområdet måste främst ta sikte på att bevara och låta samerna själva utveckla sin kultur och sitt levnadssätt samt utnyttja och ta del av områdets naturresurser för sin existens. Samerna måste först och främst få ekonomisk trygghet, men tillräckliga ekonomiska och samhälleliga åtgärder når föga resultat om samerna inte samtidigt finner en kulturell trygghet. SSR och Saminuorra understryker att same­byn är den mest samiska av alla organisationer och institutioner och att samebyn måste bli basen för samernas framtida kultur-, samhälls- och näringsliv.

Same-Ätnam anför att samerna som folk och kulturbärare har drab­bats hårt av den västerländska utvecklingen. Samerna har byggt upp sitt samhälle i samklang med naturen och endast varsamt nyttjat naturtill­gångarna. Samerna och samernas levnadsideologi har hela tiden syste­matiskt undanträngts av storsamhället och dess företrädare. Trängre betesmarker och skövlade fiskevatten har tvingat merparten av det sa­miska folket att söka sin bärgning utanför de traditionella samiska nä­ringarna. I den fortsatta behandlingen av samefrågorna är det, betonar Same-Ätnam, ytterst viktigt att samerna trots sin geografiska spridning inom Sverige och inom Norden behandlas som en folkgrupp. Speciellt viktigt är att samer med bosättning i utkanterna av de samiska kärn­områdena på allvar uppmärksammas och att deras framtida existens på allt sätt befrämjas.

 

Prop. 1976/77: 80                                                               45

Nordiskt samiskt institut slår fast att den samiska befolkningen i Fin­land, Norge och Sverige är urbefolkning i sitt område och utgör natio­nella etniska grapper med egen kulturbakgrund, eget språk och ett tra­ditionellt näringsunderlag. Det samiska folket har en stark vilja att fort­sätta att bygga och bo i sitt bosättningsområde och föra sina kulturtra­ditioner vidare. Samtidigt har befolkningen enligt institutet ett rimligt krav på att få ta del i den sociala och ekonomiska utveckling som pågår i de tre länderna, anpassad till samiska förhållanden. Även Klys beto­nar att samerna i egenskap av ursprungsbefolkning i norra Skandina­vien har en särställning bland svenska minoriteter.

Det svenska samhället har enligt länsstyrelsen i Norrbottens län in­tentioner att särskilt beakta minoritetskulturernas behov på samma sätt som man stödjer resurssvaga grupper. I ett län som Norrbotten kan emellertid motsatsförhållanden uppstå mellan omtanken om majoriteten av länsinvånarnas behov av t. ex. arbetstillfällen eller rekreationsmöjlig­heter och vissa av samernas rättigheter och krav. Inte minst är det en­ligt länsstyrelsen lätt att detta blir resultatet i de situationer där samerna anses ha utomordentligt exklusiva rättigheter i fjällområdet.

Enligt Storumans kommun bör man inte eftersträva att i det svenska samhället urskilja en särskild samisk befolkningsgrupp, annat än i den utsträckning som följer av rennäringslagens speciella regler för den ren­skötande befolkningen. Arvidsjaurs kommun är för sin del oroad över vissa tendenser att för samernas räkning kräva en sorts ensamrätt inte enbart till renbeteslanden utan även till praktiskt taget all avkastning från naturtillgångar inom dessa områden.

4.3.2 Samordning och planering av ett utbyggt samhällsstöd

Förslaget om en central arbetsgrupp för samefrågor tillstyrks av bl. a. studiemedelsnämnden i Umeå, lantbruksnämnden i Västerbottens län, länsstyrelsen i Västerbottens län, Östersunds och Norsjö kommuner, SSR, Saminuorra, Same-Ätnam, Norrbottens same­förbund, Storumangruppen, Vuxenskolan, landsantikvarierna i Jämt­lands och Västerbottens län, samt Föreningen Sveriges landsantikvarier. Studiemedelsnämnden i Umeå finner det angeläget att arbetsgruppen bildas för att samordna samhällsinsatserna för samerna. En arbetsgrupp på denna centrala nivå, med övergripande planeringsansvar över depar­tements- och verksgränser, kan enligt nämnden lösa många av morgon­dagens svåra samordningsproblem. Lantbruksnämnden i Västerbottens län anser det nödvändigt med ett organ som har överblick över både rennäringsfrågor och samefrågor av kulturell art. Det är enligt länsskol­nämnden i Norrbottens län av största vikt att det fortsatta stödarbetet genomförs av ett handlingskraftigt ledningsorgan med stort samiskt in­flytande.

Från samisk utgångspunkt kan det enligt SSR hälsas med tillfreds-

 

Prop. 1976/77: 80                                                    46

ställelse att ett organ tillskapas för att närmare konkretisera statens samepolitik. När det gäller de organisatoriska formerna anser SSR att, även om det är angeläget att samhället formar ett organ med politiskt ansvar och administrativ handlingskraft, det därmed inte är sagt att ett sådant statligt organ samtidigt skall ha representanter från samerna och samernas organisationer. SSR, liksom även Saminuorra, föreslår atf led­ningsorganet å ena sidan och företrädare för samerna och samernas organisationer å den andra sidan som likaberättigade "parter" samman­träffar till regelbundna överläggningar i konkreta frågor. SSR rtiåste också få medel för utredningsverksamhet. Med tanke på den stora be­tydelse denna fråga har borde enligt SSR och Saminuorra statsministern eller utbildningsministern vara ordförande i det föreslagna statliga led­ningsorganet.

Norrbottens sameförbund och Storumangruppen anser det nödvän­digt med ett samlande organ som skall planlägga och leda det framtida utvecklingsarbetet. De kräver emellertid att de icke renskötande samer­na representeras i organet och att dessa representanter väljs av de icke renskötande samerna själva. Same-Ätnam understryker att samerna och de statliga företrädarna bör betraktas som likvärdiga parter och att led­ningsorganets överläggningar bör ske regelbundet.

Svenska kommunförbundet och länsstyrelsen i Stockholms län för­ordar närmast en interdepartemental arbetsgrupp för samordningen av det fortsatta stödet åt rennäringen och åt samernas språk och kultur. Statens invandrarverk kan inte bedöma huruvida en samordning av in­satserna kräver en sådan interdepartemental grupp som föreslagits av utredningen. Samefrågan är långt ifrån den enda där mer än ett stats­departement är inblandat. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter om inte den föreslagna arbetsgruppen bör ledas från något av de berörda ämbetsverken, varvid lantbruksstyrelsen bör ligga när­mast till. Länsstyrelsen finner det vidare lämpligt att den sakkunskap, som finns hos berörda länsstyrelser blir representerad i arbetsgruppen. Saminuorra anser att ledningsorganet bör ha som sin första uppgift att göra en samlad bedömning av hela samefrågan, som hittills varit uppsplittrad på olika departement och myndigheter. Det bör även en­ligt Saminuorra vara en uppgift för ledningsorganet och de samiska or­ganisationerna att undersöka behovet av och förutsättningarna för kul­turell, social och politisk verksamhet på det samiska lokalplanet. SSR framhåller att arbetsgruppen tillsammans med samernas organisationer och berörda myndigheter bör utarbeta konkreta förslag i fråga om sys­selsättning för samekvinnor inom det. samiska bosättningsområdet och samernas deltagande i turistnäringen. Även Jämtland-Härjedalens tu­ristförening anser att ledningsorganet bör behandla samernas möjlig­heter att i större utsträckning delta i turismens utveckling inom samer­nas kärnområde.

 

Prop. 1976/77: 80                                                                  47

Några remissinstanser, däribland RRV, länsarbetsnämnden i Norr­bottens län, länsstyrelsen i Jämtlands län, Kiruna kommun .och FPU, ställer sig tveksamma eller uttalat negativa till behovet av en arbets­grupp på departementsnivå. RRV finner att stödinsatserna i dag är splittrade på flera organisationer och organ och att en samordning är önskvärd. Detta bör emellertid enligt RRV kunna ske utan att ett sär­skilt ledningsorgan inrättas. Kiruna kommun anser inte att förslaget om en särskild arbetsgrupp bör genomföras. På en mångfald andra om­råden i samhället finns det enligt kommunen större skäl att vidta sådana åtgärder.

Länsstyrelsen i Norrbottens län hävdar att ett stort antal samhälls­
frågor i och för sig behöver samordnas bättre på central nivå, men att
detta då bör organiseras som en övergripande departemental samverkan
företrädesvis i frågor av principiell eller annan större betydelse med bi­
behållande av en meningsfull handläggning av frågorna på k o m m u-
nal och regional nivå. Länsstyrelsen tar vidare upp frågan
om hur samerna mer aktivt skulle kunna delta i samhällsorganens akti­
viteter på kommunal och regional nivå. I Norrbottens län har kommu­
ner, landsting och länsstyrelse kunnat etablera ett förtroendefullt sam­
arbete vad gäller översiktlig, fysisk planering, länsplanering, trafikplane­
ring etc. Samverkan under fyra år inom ramen för länsstyrelsens fjäll­
planering har utvecklat en övergripande grundsyn för resursanvänd­
ning. I detta arbete har samiska spörsmål kunnat beaktas på så vis att
kommunen svarat för inhämtande av de samiska synpunkterna. Läns-,
styrelsen förutsätter att planering och genomförande av stödåtgärder
vad gäller regionala statliga organ liksom kommunala organs uppgifter
med anknytning till samisk kultur kan genomföras på analogt sätt. Hu­
vudansvaret för den samiska kulturen har samerna, själva, men sam­
hällets organ utformar i det dagliga arbetet en policy innanför dessa
ramar.                                                             '              -

För att garantera en löpande dokumentation av samekulturen och en löpande pedagogisk verksamhet inom sainma sektor föreslår lands­antikvarien i Jämtlands län att man i varje län bildar en samarbets-nämnd för samekultur. I denna nämnd bör ingå representanter för sa­mernas organisationer inom länet samt för. länsmuseum, länsslöjdsorga-nisation, lansskolnämnd och lokalradio, eventuellt också länsbildnings­förbund, länsbibliotek och länsstyrelse. Som komplement till länsnämn­dernas verksamhet föreslår landsantikvarien att man kompletterar den av utredningen föreslagna centrala arbetsgruppen med en särskild sam­rådsgrupp för den vetenskapliga och dokumenterande verksamheten samt för slöjdverksamheten. Landsantikvariens förslag får stöd av Norr­bottens miiseuni. Föreningen Sveriges landsantikvarier och Östersunds kommun.

Med hänsyn till samernas särställning och till att samebefolkningen är starkt koncentrerad till sameområdet finner SSR det motiverat att

 

Prop. 1976/77: 80                                                              48

det skall finnas ett starkt samiskt inslag i sameområdets kommuner och att samerna ges medinflytande i organ som behandlar frågor av samiskt intresse. Detta medinflytande kan genomföras genom att man bildar samarbetsgrupper mellan kommuner och samernas representanter eller att en samisk observatör finns med i de kommunala organen då frågor som berör samerna behandlas. Genom deltagande i partipolitiska grup­peringar har samernas representanter enligt SSR svårt att få plats i kommunala organ. Även Saminuorra anser att samerna måste få större möjlighet att bevaka sina intressen på kommunal och regional nivå. Svenska kommunförbimdet framhåller att kommunernas engagemang i samefrågor blir allt större. Det är därför naturligt att utbyggnaden av åtgärder sker i samråd med kommunerna.

Sameutredningen har sett det som en avgörande förutsättning för strävandena att bevara den samiska kulturen att rennäringen kan fortleva som en samisk näring och att ett rimligt antal samer i framtiden kan få sin utkomst inom rennäringen eller på annat sätt inom det samiska kärnområdet (jfr 4.4). Denna uppfattning delas av flertalet av de remissinstanser som kommenterat frågan, däribland socialstyrel­sen, lärarhögskolan i Uppsala, rektorsämbetet vid universitetet i Stock­holm, lantbruksnämnden i Västerbottens län, statens invandrarverk, statens vattenfallsverk. Krokoms, Norsjö och Arjeplogs kommuner, SSR, Vuxenskolan och Norrlands naturvärn. Saminuorra förutsätter att sameutredningens mening "ett rimligt antal" kan tolkas så att antalet sysselsatta inom rennäringen och inom andra näringar i de samiska kärnområdena i framtiden måste ses ur en same-samhällelig socio-eko-nomisk synvinkel.

Länsstyrelsen i Norrbottens län hävdar att uppfattningen att rensköt­seln är en förutsättning för den samiska kulturen är en alltför ofullstän­dig utgångspunkt för en analys av samernas situation. Kiruna kommun anser för sin del att rennäringen inte utgör den enda grunden för den samiska kulturen.

Om det skall vara möjligt att behålla och utveckla en levande samisk kultur i vid bemärkelse är det enligt sameutredningen nödvändigt att de samiska frågorna blir ett naturligt inslag i den allmänna sam­hällsplaneringen. Statens planverk anser det vara en angelägen uppgift för samhällsplanerande myndigheter att fullfölja försöken att finna lämpliga former för en tillämpning av rennäringslagstiftningen inom samhällsplaneringen. Enligt planverkets mening utgör rennärings­lagens markreglerande bestämmelser och statsmakternas uttalanden till stöd för renskötselns rättigheter en relativt god grund för en markan­vändningsplanering som skyddar renskötseUntresset. Ett bättre plane­ringsunderlag som belyser förhållandena inom renskötseln ökar förut­sättningen att genom fysisk planering lösa de konflikter om markan­vändningen som kan finnas mellan renskötseln och andra intressen.

På kommunalt håll torde man enligt länsstyrelsen i Norrbottens län

Prop. 1976/77: 80                                                    49

vara angelägen om att få realistiska överläggningar med samebyarna och de från rennäringen utslagna samerna om problem som det ankom­mer på kommunen att handlägga. Dessa frågor kan beröra sysselsätt­ning, bostadsförhållanden, utbildning, social service eller kulturella ak­tiviteter. Det är enligt länsstyrelsen viktigt att man uppnår sådana for­mer för denna samverkan att samerna framstår som kommunmedbor­gare och inte som en motpart till kommunen.

Statens vägverk föreslår, för att om möjhgt ytterligare underlätta samarbetet mellan vägverket och samerna och deras intressen, att same­byn i fortsättningen förordas som obligatorisk remissinstans i den mån vägföretag berör samiska intressen. Vid vattenkraftutbyggnader inom områden som nyttjas av samerna har statens vattenfallsverk vid för­handlingar och genom avtal om ersättningar och åtgärder sökt skapa förutsättningar för att renskötseln skall kunna fungera, trots gjorda in­trång. Förskoleseminariet i Stockholm tillägger att det vid planering av vägbyggen, kraftledningar och anläggningsarbeten av olika art inom renbetesområden eller områden där renarnas flyttningsleder går fram är av största vikt att myndigheterna samarbetar med samernas organisa­tioner och lokala samebyar. Även vid planeringen av turistanläggningar och vandringsleder bör myndigheterna förhandla med samernas före­trädare innan beslut fattas.

I den fortsatta fysiska riksplaneringen och i fråga om det regional­politiska arbetet måste, framhåller SSR, sysselsättningsfrågorna och andra frågor med avgörande betydelse för samernas framtid ha hög prioritet och samerna genom sina organisationer få möjlighet att på­verka och styra utvecklingen.

Saminuorra framhåller att exploateringen av naturtillgångarna i Same­ätnam medför förändringar i den samiska miljön som i vissa fall kan betecknas som rniljöförstöring. En förutsättning för ett levande samiskt samhälle är enligt Saminuorra att de existerande samiska näringarna skyddas och att det ges möjligheter att skapa alternativa sysselsättningar i de samiska områdena utifrån samiska behov, i enlighet med de förut­sättningar och begränsningar som den ekologiska och kulturella miljön har i de samiska områdena. Norrlands naturvärn betonar också att ut­nyttjandet av naturtillgångar måste ske med tillbörlig hänsyn till samer­na. Enligt naturvärnet har utredningen inte tillräckligt understrukit sam­bandet mellan behovet att spara naturtillgångarna och en strävan att bevara samekulturen. Lärarhögskolan i Uppsala menar att det kostsam­maste stödet till samekulturen inte ligger i de anslag som ges över stats­budgeten, utan i att man avstår från att till industrisamhällets fromma ytterligare exploatera renbetesområdena.

I några yttranden behandlas behovet av särskilda insatser till stöd för samekulturen inom områden som utredningen endast berört i förbigående. Enligt länsstyrelsen och länsbostadsnämnden i Norrbot­tens län bör statsmakterna ta ett vidgat ansvar för att få till stånd en 4    Riksdagen 1976/77. 1 saml. nr 80

Prop. 1976/77: 80                                                                  50

upprustning av bostäderna i fjällområdena. Behovet av god bostad hos samebefolkningen och övrig befolkning som lever under särpräglade förhållanden måste enligt länsstyrelsen jämföras med den övriga läns­befolkningens villkor. Länsstyrelsen har gjort en utredning om bostadsT förhållandena inom fjällområdet för samer och övrig fjällbefolkning och föreslagit vissa ändringar i kungörelsen om förbättringslån för att underlätta samernas bostadsförsörjning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län tar även upp frågor om kommersiell service och kommunikationer. Nuvarande författning om statligt stöd till kommersiell service i glesbygd beaktar enligt länsstyrelsen inte på ett tillfredsställande sätt fjällbefolkningens speciella förhållanden. Läns­styrelsen påpekar vidare att vattenkraftutbyggnaderna i fjällområdet planeras vara avslutade i början av 1980-talet. Grunden för upprätthål­lande av servicen i området rycks då delvis undan, även om vägar etc. finns kvar. Länsstyrelsen ser det som angeläget av bl. a. sociala och kulturpolitiska skäl att redan nu vidta åtgärder som tryggar den ren­skötande och fiskande befolkningens servicebehov inför framtiden. Det kan vidare vara ett livsvillkor för t. ex. den samiska bosättningen i lä­nets nordliga delar att vissa vägar byggs ut. Samtidigt är det enligt läns­styrelsen av stor betydelse för fjällområdets människor att ny teknik inom kommunikationssektorn kan utnyttjas.

SSR anmäler att riksförbundet i särskild ordning kommer att ta upp skogssamernas utestående frågor, juridiskt och politiskt. SSR berör ock­så frågan om icke-samers rösträtt i koncessionssamebyarna.

4.4 Samiska näringar och sysselsättning inom det samiska bo­sättningsområdet

Behovet av stöd till de samiska näringarna och sysselsättningsskapan-de åtgärder inom renskötselområdet framhålls av ett stort antal remiss­instanser, bl. a. socialstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantbruksnämnden i Västerbottens län, AMS, länsarbetsnämnderna i Västerbottens och Norr­bottens län, doniänverket, länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Bergs, Krokoms, Strömsunds, Storumans, Jokk­mokks och Kiruna kommuner, Västerbottens turisttrafikförbund, SSR, Saminuorra, Same-Ätnam och Vuxenskolan.

Ett flertal remissinstanser, däribland socialstyrelsen, länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län, Storumans och Jokkmokks kommuner, SSR, Saminuorra och Same-Ätnam uppehåller sig vid den negativa be­folkningsutvecklingen i sameområdet och understryker vikten av att sysselsättningsskapande åtgärder snarast vidtas för att den samiska folk­gruppen och samekulturen skall kunna bestå. Särskilt framhålls ange­lägenheten av att samekvinnor bereds sysselsättning inom det samiska bosättningsområdet.

För att lösa problemet med det vikande samiska befolkningsunder-

 

Prop. 1976/77: 80                                                    51

laget krävs enligt socialstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens län och SSR i första hand kraftigt utökade arbetsmarknadspolitiska insatser för att skapa arbetstillfällen inom samebyarna eller i deras närhet. Sami­nuorra och Same-Ätnam betonar särskilt värdet av att samernas egna sysselsättningsfrämjande initiativ får ett sådant ekonomiskt stöd att olika projekt kan förverkhgas.

SSR ansluter sig i likhet med ett flertal andra remissinstanser, där­ibland statens vattenfallsverk, domänverket. Strömsunds, Norsjö och Gällivare kommuner samt Umbyns sameby, till utredningens uttalande om betydelsen av ett fortsatt statligt stöd åt rennä­ringen. Åtskilliga remissinstanser uppehåller sig vid frågan om ra­tionalisering inom rennäringen och möjligheterna att bereda sysselsätt­ning för de samer som inte kan få sin utkomst inom denna näring.

Lantbruksstyrelsen framhåller att endast en minoritet bland samerna kan dra nytta av rennäringslagens särskilda förmåner på grund av att en betydande del av samerna saknar renskötselrätt och många rensköt-selberättigade samer lämnat rennäringen. Styrelsen framhåller att en av de väsentligaste åtgärderna för att stödja samerna är att verka för lämp­lig sysselsättning som alternativ eller komplettering till renskötseln. Så­dana åtgärder bör främst inriktas på det traditionella sameområdet och samordnas med övriga åtgärder för sysselsättning i glesbygd och med den allmänna lokaliseringspolitiken.

AMS framhåller i likhet med länsarbetsnämnderna i Västerbottens och Norrbottens län att arbetslöshet och undersysselsättning sedan länge är omfattande bland samer som är verksamma inom rennäringen. Struk­turarbetet inom näringen måste därför inriktas på större bärkraftiga företag som kan ge kontinuerlig sysselsättning och bättre arbetsinkoms­ter. Enligt länsarbetsnämnden i Västerbottens län blir det en framträ­dande uppgift att skapa ett tillräckligt antal alternativa arbetstillfällen inoin berörda geografiska områden.

Länsstyrelsen i Norrbottens län uppehåller sig i ett längre resonemang kring möjligheterna att skapa säkrare utkomstmöjligheter för den samiska befolkningen. Länsstyrelsen delar ut­redningens uppfattning att ett aktivt stöd till rennäringen är en förut­sättning för den samiska kulturens fortbestånd. Länsstyrelsen utarbetar i samarbete med lantbruksnämnden ett mer fullständigt program för rennäringens utveckling. De förslag som länsstyrelsen under år 1977 beräknas kunna lägga fram på grundval av detta arbete bygger på en diskussion av rennäringens betydelse för den samiska kulturen. Läns­styrelsens förslag till åtgärdsprogram är baserat på renskötseln med den kompletterande sysselsättning som kan skapas genom slöjd, byggande och drift av anläggningar i fjällområdet, naturvård etc. Även produk­tion i halvindustriell och industriell skala liksom sysselsättning inom traditionellt icke-samiska yrken har en utomordentlig betydelse. Den

 

Prop. 1976/77: 80                                                    52

centrala frågan är hur yngre personer, och då främst kvinnor, skall kunna få en rimlig utkomst inom fjällområdet. Önskemålet att värna om den samiska kulturen medför att man vid genomförandet av erfor­derliga åtgärder måste eftersträva sådana lösningar att intrång i rennä­ringen undviks eller minimeras. I fråga om avvägningen mellan ren­näringen och annan verksamhet anser länsstyrelsen att rennäringens intressen inte får förhindra annan önskvärd sysselsättning. I de fall då rennäringen skulle äventyras av annan verksamhet och denna verksam­het inte medför betydande skillnader i regionalpolitisk effekt bör dock rennäringen prioriteras.

I fråga om samernas näringsvillkor framhåller även SSR och Sami­nuorra vikten av att det skapas ett ekonomiskt underlag för den samiska befolkningens och kulturens fortlevnad. SSR och Saminuorra under­stryker att insatser för att stödja samiskt näringsliv och samisk kultur främst bör inriktas på att stärka samebyn. Genom att stimulera same­byn att utveckla sin verksamhet och sitt näringsunderlag skapas förut­sättningar för ökad sysselsättning och bättre befolkningssammansättning i de samiska kärnområdena.

Saminuorra betonar att samerna måste ges möjlighet att själva skapa sysselsättningstillfällen. Saminuorra presenterar ett förslag till utvidgad sameby, enligt vilket samebyn bör ges möjlighet att bedriva annan eko­nomisk verksamhet än renskötsel. Saminuorra nämner jakt, fiske, slöjd och andra näringar, som tillvaratar och förädlar produkter från de sa­miska primärnäringarna, samt servicenäringar som turism etc. Sami­nuorra understryker vikten av att det ges reella möjligheter att utnyttja de ekonomiska stöd- och låneformer, inkl. de speciella stödformer som utvecklats i det s. k. inre stödområdet, som tillkommer olika ekono­miska verksamheter i det övriga samhället. Saminuorra finner det också rimligt att speciella resurser avsätts för att utveckla näringslivet i de samiska kärnområdena. De ekonomiska resurser som finns i de olika vattenregleringsfonderna och i Norrlandsfonden måste också komma samerna och samebyarna till godo.

I fråga om sysselsättningsskapande åtgärder nämner AMS, länsarbets­nämnderna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt läns­styrelsen i Norrbottens län de beredskapsarbeten som anordnats med länsstyrelse och lantbruksnämnd som huvudmän i syfte att främja ren­näringen och stödja sysselsättningen bland samerna.

Länsarbetsnämnden i Västerbottens län anser att det finns goda för­utsättningar för en ytterligare utveckling av sameslöjden och samekonsthantverket på bredare basis (jfr 4.8). Denna upp­fattning delas av länsarbetsnämnden i Norrbottens län som noterar be­tydelsen av att främja andra näringar, bl. a. sameslöjden, som alternativ och komplement till rennäringen. Nämnden framhåller sin insats i ut­vecklingen av det industriella beredskapsarbetet i Jukkasjärvi, som ba-

 

Prop. 1976/77: 80                                                                  53

seras på slöjdalster. Nämnden har föreslagit att denna verksamhet ut­vidgas genom att en filial förläggs till Karesuando. Same-Ätnam fram­håller sin beredvillighet att medverka till ökad sysselsättning för samer, men protesterar mot sådan verksamhet som innebär att sameslöjden en­bart utnyttjas som ett lämpligt objekt för att lindra arbetslösheten. Även om satsningarna på en skyddad verkstad i Jukkasjärvi och en planerad sådan i Karesuando kan bidra till att minska arbetslösheten, innebär de i ett längre perspektiv en kortsiktig och spekulativ exploatering av sa­mernas kultur och dess yttringar. Föreningen är emellertid villig att stödja verkstadsidén i modifierad form under förutsättning att Same-Ätnam får ett avgörande inflytande på verksamhetens inriktning.

I fråga om fisket som samisk näringskälla (jfr 4.6) påpekar läns­arbetsnämnden i Norrbottens län att betydande insatser vidtagits för att främja fjällfisket. Fiskeristyrelsen och fiskeriintendenten i övre norra distriktet påpekar att fjällfiskets utvecklingsmöjligheter är goda under förutsättning att fiskets avsättningsproblem kan lösas. Möjligheterna att skapa ökad sysselsättning inom fjällfisket är emellertid i första hand knutna till en utbyggnad av fisketurismen. Fiskeriintendenten menar att mindre turistanläggningar i form av stugbyar, som drivs av enskilda samer eller en grupp inom en by, kan vara en lämplig form för verk­samhet inom turistfisket. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser också att det finns möjligheter att avsevärt öka fisket i fjällområdet genom tillskapande av anläggningar för uppsamling och förädling av fiskpro­dukterna.

Om icke-renskötande samer erhöll samma rättigheter till fjällvärldens land och vatten som de renskötande samerna, skulle en del av syssel­sättningsproblemen för arbetslös ungdom och äldre friställd arbetskraft enligt Lapplandsgruppen kunna lösas genom verksamhet inom sådana traditionella samiska näringar som jakt, fiske och skogsfångst.

Ett stort antal remissinstanser, bl. a. lärarhögskolan i Uppsala, för­skoleseminariet i Stockholm, fiskeristyrelsen, fiskeriintendenten i övre norra distriktet, AMS, länsarbetsnämnderna i Västerbottens och Norr­bottens län, länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Bergs, Krokoms, Strömsunds, Storumans och Kiruna kommuner, Jämtland-Härjedalens turistförening, Västerbottens turisttrafikförbund, SSR, Saminuorra och Svenska turistföreningen, anser att en utbyggnad av turistnäringen inom sameområdena skulle kunna bereda nya sysselsättningsmöjligheter för samer, i synnerhet för kvinnor och icke-renskötande samer.

Vid uppbyggnaden av turistanläggningar skapas omedelbart arbets­tillfällen, påpekar länsarbetsnäimiden i Norrbottens län, medan driften av anläggningarna medför ett behov av mer stadigvarande personal. Länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar att turismen vid sidan av möj­ligheten till försäljning av slöjdprodukter kan erbjuda samerna arbets-

 

Prop. 1976/77: 80                                                    54

tillfällen i samband med bevaknings- och inventeringsuppgifter, anlägg­ningsarbeten som brobyggen och stugtillverkning m. m. Dessa arbets­möjligheter bör i första hand komma den samiska lokalbefolkningen till godo. Länsstyrelsen anser att den utbyggnad av anläggningar för rekreation som arbetsmarknadsverket svarat för bör fortsättas och att samer bör kunna engageras som fasta stugvärdar vid dessa anlägg­ ningar. Jätntland-Härjedalens turistförening framhåller värdet av att den samiska lokalbefolkningens kunskaper om fjällmarkernas förhållan­den kommer turismen till godo.

Ett flertal remissinstanser framhåller vikten av att en utbyggnad av turismen sker i samverkan med samerna och på ett sådant sätt att den inte inkräktar på sådana samiska intressen som rennäringen. AMS på­pekar att en utbyggnad av turismen bör ske i samråd med samerna så att större intrång än nödvändigt på renskötseln kan undvikas, en upp­fattning som delas av länsarbetsnämnden i Norrbottens län.

Länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län anser det vara självklart att samhällsinsatserna för turistlivet skall avvägas så att även samerna får en rimlig del därav. Saminuorra understryker vikten av att samerna ges möjligheter att redan på planeringsstadiet på ett avgörande sätt styra utbyggnaden av turismen och betonar att den ekonomiska ut­veckling som turismen medför måste komma samerna till godo.

Länsstyrelsen i Jämtlands län, Jämtland-Härjedalens turistförening och länsstyrelsen i Norrbottens län understryker behovet av utbildning inom turistbranschen för att samerna skall kunna få del av sysselsätt­ningsmöjligheterna inom turismen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att det råder oklarhet om vilken myndighet som har det långsiktiga ansvaret för samer­nas sysselsättning genom att såväl lantbruksmyndighetema, länsarbetsnämnden och länsstyrelsen som SSR har ett visst ansvar för dessa frågor. En huvudfråga är vilken myndighet som har ansvaret för att utverka de medel som utanför arbetsmarknadspolitikens ram kan tillföras olika aktiviteter. EnUgt länsstyrelsens mening har oklarheten i denna fråga medfört att arbetstillfällen på lång sikt inte kunnat ska­pas och att sysselsättningsfrågorna huvudsakligen fått skötas genom beredskapsarbeten. Länsstyrelsen understryker att ansvarsförhållandena i detta hänseende omedelbart måste klarläggas, för att strävandena att lösa samernas sysselsättningsfrågor i fortsättningen inte- skall komma att präglas av allmän passivitet. Stora resurser måste sättas in för till­skapande av nya arbetstillfällen, insatser i beredskapsarbete och omskol­ningsverksamheter. Endast genom de regionala statliga organens in­satser kan de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna bli av tillräcklig om­fattning, anser länsstyrelsen.

I fråga om ansvaret för sysselsättningen inom sameområdet påpekar lantbruksstyrelsen att det i regleringsbrev den 18 juni 1971 ålagts länt-

 

Prop. 1976/77: 80                                                                  55

bruksnämnderna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län att, efter samråd med länsarbetsnämnderna och samerna, vidta sysselsätt­ningsskapande åtgärder inom renskötselområdet för de samer som inte får tillräcklig sysselsättning inom själva renskötseln. Lantbruksstyrelsen har vid sidan av huvudansvaret för rennäringsfrågorna fått i uppdrag att följa lantbruksnämndernas arbete med dessa frågor. Lantbruksstyrel­sen har dock tidigare framhållit att lantbruksnämnderna saknar resurser för att aktivt medverka i arbetet med sysselsättningsfrågorna och för­ordat att särskild expertis ställs till nämndernas förfogande. I samver­kan mellan lantbruksstyrelsen, socialstyrelsen och SSR har därefter i juni 1975 tillsatts en särskild arbetsgrupp med uppgift att handha sys­selsättningsfrågan inom samebyarna. Lantbruksstyrelsen anser dock fortfarande att en särskild befattningshavare under lantbruksstyrelsens huvudmannaskap bör tillsättas, om intentionerna bakom uppdraget i nämnda regleringsbrev skall kunna genomföras.

Länsarbetsnämnden i Norrbottens län vänder sig starkt mot att lant­bruksmyndigheterna tilldelats ansvaret för sysselsättningsfrågorna inom sameområdet. Det naturliga är enligt nämndens mening att de arbets­marknadspolitiska insatserna för samerna kanaliseras på vanligt sätt via arbetsmarknadsverket. Därmed kan alla arbetsmarknadspolitiska resur­ser komma även rennäringen till godo.

SSR anser att det huvudsakliga ansvaret för samernas sysselsättning skall ligga på AMS för såväl planering som genomförande av konkreta åtgärder. Det bör emellertid åligga det föreslagna statliga ledningsor­ganet att i samarbete med samernas organisationer utarbeta ohka kon­kreta förslag i fråga om sysselsättningstillfällen för samekvinnor inom det samiska bosättningsområdet samt samisk medverkan i turismen.

4.5 Stödjande medlemmar i samebyar

Utredningens förslag om införande av ett stödjande medlemskap i samebyar tillstyrks av hovrätten för övre Norrland, kammarrätten i Sundsvall, Nordiska museet, nomadskolfullmäktige vid nomadskolan i Ange, förskoleseminariet i Stockholm, socialantropologiska institutio­nen vid universitetet i Stockholm, rektorsämbetet och samhällsveten­skapliga fakulteten vid universitetet i Umeå, renägarerepresentanterna Åhrén, Doj och Fjällgren i rennäringsdelegationen inom lantbruksnämn­den i Jämtlands län, lantbruksnämnden i Norrbottens län, Göteborgs, Krokoms och Strömsunds kommuner. Mala sameby, Same-Ätnam, FPU, Klys, Vuxenskolan och landsantikvarien i Jämtlands län.

Angående riktlinjerna för det stödjande medlem­skapet ansluter sig hovrätten för övre Norrland, kammarrätten i Sundsvall, lantbruksnämnden i Norrbottens län. Mala sameby, Same-Ätnam, Vuxenskolan och landsantikvarien i Jämtlands län till tanken

 

Prop. 1976/77: 80                                                    56

att samebyn skall besluta om införande av stödjande medlemskap och avgöra inval av enskilda personer som stödjande medlemmar.

Hovrätten för övre Norrland delar utredningens uppfattning att an­slutning som stödjande medlem bör beviljas endast renskötselberättigad person och endast i den egna hembyn. Hovrätten anser att en sådan ordning bäst motsvarar samebyns intressen. Några remissinstanser, där­ibland samhällsvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Umeå, för­ordar att det stödjande medlemskapet begränsas till den egna hembyn men utsträcks till att omfatta alla av samisk börd. Nordiska museet framhåller att en begränsning av det stödjande medlemskapet till ren-skötselberättigade samer skulle motverka syftet att stärka samisk iden­titet och samhörighetskänsla.

Några remissinstanser, däribland Strömsunds kommun, Same-Ätnam, FPU, Klys och Vuxenskolan, uppehåller sig vid det särskilda yttrandet av ledamöterna Thomasson och Utsi innebärande att principen om samebyns rätt att anta stödjande medlemmar skrivs in i ren­näringslagen. Kammarrätten i Sundsvall finner det angeläget att samernas egen uppfattning blir avgörande för utformningen av det stödjande medlemskapet för att syftet att stärka samhörigheten mellan olika samegrupper skall kunna uppnås. Kammarrätten beklagar samti­digt att utredningen inte ägnat rennäringslagen och dess tillämpning större uppmärksamhet vid sin genomgång av samernas situation och framhåller det angelägna i att de erfarenheter som erhålls vid tillämp­ningen av lagen tas till vara och eventuellt läggs till grund för lag­ändringar.

Den föreslagna formen för stödjande medlemskap i samebyar av­styrks av kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen, lantbruksnämnderna i Jämtlands och Västerbottens län, domänverket, länsstyrelserna i Jämt­lands, Västerbottens och Norrbottens län. Grans och Umbyns same­byar, Storumans och Kiruna kommuner, Saminuorra, Lapplandsgrup­pen, Mälargruppen och landsantikvarien i Västerbottens län.

Några remissinstanser ställer sig i varierande grad tvivlande till mo­tiven för ett stödjande medlemskap. Lantbruksnämnden i Jämtlands län frågar sig om det huvudsakliga motivet till den vistelse i samebyn som det stödjande medlemskapet avser inte blir att utöva olika fritidsaktivi­teter snarare än att stärka samhörigheten med samebyns medlemmar. Fiskeriintendenten i övre norra distriktet och Arjeplogs kommun ser inga skäl till att knyta de ideella strävandena att öka samhörigheten mellan samerna till möjligheten för stödjande medlemmar att få rätt till krokfiske och småviltjakt som fritidsaktivitet. Statens naturvårdsverk anser att jakt- och fiskerätten skulle bli det drivande motivet för många utflyttade samer att söka ideellt medlemskap i samebyn, varvid syftet med det stödjande medlemskapet skulle förfelas.

Ett flertal remissinstanser, bl. a. lantbruksnämnden i Jämtlands län,

 

Prop. 1976/77: 80                                                                  57

domänverket, länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län samt Umbyns sameby understryker att samebyarna i egenskap av ekonomiska föreningar för att ombesörja renskötseln inte är lämpade för den ideella verksamhet som det stödjande medlemskapet innebär. Enligt bl. a. dessa instanser skulle följden av ett stödjande medlemskap i samebyar bli att villkoren för renskötseln och dess utövare försämras.

Ett stort antal remissinstanser uppehåller sig vid förslaget att samebyn skall kunna tilldela stödjande medlem rätt till krokfiske och småviltjakt. Förslaget avstyrks uttryckligen av lantbruksstyrelsen, lantbruksnämnder­na i Jämtlands och Norrbottens län, fiskeristyrelsen, fiskeriintendenten i övre norra distriktet, statens naturvårdsverk, länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län, Mala sameby, Arjeplogs kommun, Kiruna jakt-och fiskevårdsförening. Svenska jägareförbundet och landsantikvarien i Västerbottens län.

Ett flertal remissinstanser framhåller att ett tillerkännande av jakt-och fiskerättigheter till stödjande medlemmar i sameby skulle skapa friktioner med den bofasta ortsbefolkningen. Således påpekar bl. a. lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Jämtlands län och Svenska jägareför­bundet att den starka efterfrågan på jakt- och fiskemöjligheter i fjällen kan skapa ett konkurrensförhållande mellan stödjande medlemmar och ortsbefolkningen och leda till motsättningar mellan samerna och den övriga befolkningen.

Utredningens förslag att stödjande medlem skall kunna tilldelas rätt till krokfiske och småviltjakt efter samebyns beslut stöds av hovrätten för övre Norrland, kammarrätten i Sundsvall, Nordiska museet, styrelsen för samefonden och FPU. Styrelsen för samefonden framhåller att det inkomstbortfall genom minskade upplåtelseinkomster, som ett införande av den föreslagna jakt- och fiskerätten för stödjande medlemmar skulle orsaka samefonden, är av så pass ringa omfattning att styrelsen för sin del kan tillstyrka förslaget om stödjande medlemskap i samebyn.

I fråga om de icke renskötande samemas möjligheter att erhålla jakt-och fiskerättigheter har i vissa yttranden också framförts den uppfatt­ningen att jakt- och fiskerätten är en hävdvunnen rätt för alla samer. I enlighet med denna ståndpunkt kräver iiomadskolfullmäktige vid no­madskolan i Ange, Norrbottens sameförbund och Storumangruppen att de icke renskötande medlemmarna i samebyn i detta avseende tiller-känns samma rättigheter som byns övriga medlemmar. Nordiska museet och Lapplandsgruppen understryker vikten av att de icke renskötande samer som ägnar sig åt ursprungliga samiska näringar såsom jakt och fiske och inte är medlemmar i sameby, ges möjlighet att utöva sina traditionella näringar inom sina ursprungsområden.

De lokala sameföreningarna bör enligt lantbruksstyrel­sen, lantbruksnämnderna i Jämtlands och Västerbottens län, domän­verket, länsstyrelserna i Jämtlands och  Västerbottens län, Storumans

 

Prop. 1976/77: 80                                                    58

kommun och landsantikvarien i Västerbottens län ha bättre förutsätt­ningar än samebyarna för att verka för ökad samhörighet mellan dé renskötande samerna och de samer som lämnat samebyarna. Som ett alternativ tUl det stödjande medlemskapet i samebyar föreslås att ökat stöd ges till de ideella samiska föreningarna.

Några remissinstanser för ett mer långtgående resonemang kring samebyns ställning och uppgifter, där de avvisar för­slaget till stödjande medlemskap och vänder sig mot rennäringslagstift­ningens begränsning av samebyns verksamhet till renskötsel. SSR och Saminuorra betonar samebyns centrala roll för samebefolkningen och förordar åtgärder som kan stärka basen för samebyn som samisk insti­tution. Norrbottens sameförbund, Storumangruppen, Lapplandsgruppen och Mälargruppen betonar alla samers hävdvunna rätt till land och vatten och framhåller de icke renskötande samernas rätt till medlemskap i samebyn.

SSR framhåller att det väsentliga i frågan om ett stödjande medlem­skap i samebyar är möjligheten att stärka samhörigheten mellan samer­na. SSR påpekar att samebyarnas representanter i stort godtar att same­byns medlemskrets utökas under förutsättning att samebyarna får ett avgörande inflytande på utvecklingen. SSR understryker att samebyn är den mest samiska av alla institutioner och att den kan ge sina medlem­mar en viss rättslig anknytning till sameområdet och därmed ett visst minoritetsskydd. Samebyn bör enligt SSR:s mening därför uppfattas som en sammanslutning för alla samer oavsett näringskälla. Mot bak­grund av samebyamas vikande befolkningsunderlag måste ett utvidgande av medlemskretsen enligt SSR:s mening ses som ett led i strävandena att starka basen för samebyn som samisk institution. SSR finner dock att frågan om utvidgning av medlemskapet -inte är tillräckligt utredd och debatterad, varför frågan f.n. inte kan föranleda lagändring.

Saminuorra ställer sig från principiella utgångspunkter starkt kritiskt till förslaget om stödjande medlemmar i samebyar. Saminuorra förordar en politik som siktar på att återupprätta och stärka samebyn som grund­valen för den samiska minoritetens fortlevnad. Den nuvarande samebyn bygger på ett tidigare samiskt samhällsliv, där lokalsamhället var upp­byggt kring en differentierad ekonomi som hade en säregen social och politisk struktur och baserades på en kombination av renskötsel, jakt och fiske. Saminuorra påpekar att den svenska rennäringslagstiftningen till viss del erkänt samebyns centrala ställning i det samiska samhälls­livet genom att den gett samebyn en rättslig status och därmed tillför­säkrat byns medlemmar en viss rättslig anknytning till sameområdet. Den statliga samepolitiken bör enligt Saminuorra inriktas på att stödja detta redan befintliga samhälle och undanröja de hinder som står i vägen för dess utveckling.

Saminuorra vänder sig mot att 1971 års rennäringslag, i likhet med

 

Prop. 1976/77: 80                                                    59

tidigare lagstiftning på området, inskränkt samebyns verksamhetsfält till renskötsel. Denna begränsning utgör enligt Såminuörras bedömning ett hot mot den samiska folkgrappens fortlevnad, dels genom att den mot­verkar utvecklingen av ett allsidigt samiskt näringsliv i samebyarna, dels genom att den ökar svårigheterna att få gehör för de samiska intressena allteftersom rennäringen tenderar att bli mer marginell ur storsamhällets synvinkel. Saminuorra presenterar ett program för utvidgade samebyar, vari det bl. a. krävs att samebyn ges möjligheter att bilda bolag och att renskötseln och dess ledning blir fristående från samebyns övriga verk­samhet. Saminuorra föreslår också att samebyn ges resurser att bedriva kulturell, social och politisk verksamhet och att samebyn erhåller sådana ekonomiska resurser att en fungerande och ändamålsenUg administra­tion kan upprättas. Saminuorra föreslår att en försöksverksamhet med utvidgade samebyar enligt denna modell inleds i vissa samebyar. Vid utformningen av en sådan försöksverksamhet föreslås resp. samebyar och de samiska organisationerna få utforma verksamheten efter egna bedömningar.

Norrbottens sameförbund understryker att ett genomförande av för­slaget om stödjande medlemskap skulle medföra en ytterligare splitt­ring av samerna. Norrbottens sameförbund framhåller att de gamla samerättigheterna är en bördsrätt som inte kan berövas vissa samer godtyckligt. Sameförbundet kräver att icke renskötande samer skall be­rättigas inträde i sameby utan någon form av prövning och att denna rättighet stadfästs i lag. Storumangruppen förordar att de icke ren­skötande samerna erhåller ägande- och arvsrätt till sina egna och sina fäders visten och boplatser och att en sådan rättighet lagfästs. I fråga om icke renskötande samers medlemskap i sameby föreslår Storaman-gruppen att alla samer oavsett yrke och social ställning oWigatoriskt görs till medlemmar i sin hemby med rätt för de samer som så önskar att begära utträde ur byn. Samernas samarbetsnämnd ansluter sig till Storumangrappens yttrande.

Lapplandsgruppen förkastar förslaget till stödjande medlemskap med hänvisning till att det skulle innebära en ytterligare förstärkning av ett fåtals bestämmanderätt över flertalet. Lapplandsgruppen framhåller vikten av att de icke renskötande samerna får upprättelse i fråga om rätten till jakt och fiske, som är en hävdvunnen rättighet också för de samer som inte ägnar sig åt renskötsel och inte är anslutna till sameby. Per Martin Andersen m.fl. delar denna uppfattning. Nordiska museet föreslår att de samer som ägnar sig åt jakt och fiske tillerkänns rätt att i fortsättningen ägna sig åt dessa näringar och att de erhåller en i lag fastställd rätt att med avseende på jakt- och fiskerättigheter beviljas fullt medlemskap i samebyn.

 

Prop. 1976/77: 80                                               60

4.6 Fiskesamema

Lantbruksstyrelsen och statens itaturvårdsverk ansluter sig till den definition av begreppet fiskesamer som utredningen använ­der. Med fiskesamerna avses således samer som inte tillhör den ren­skötande befolkningen men som är beroende av fisket inom renskötsel­området för sin försörjning.

Lantbruksnämnden i Norrbottens län, fiskeristyrelsen, fiskeriinten­denten i övre norra distriktet, statens naturvårdsverk, AMS, domän­verket och länsstyrelsen i Norrbottens län instämmer i sameutredningens resonemang kring fiskesamernas situation och förslag till åtgärder för att säkerställa fiskesamernas utkomstmöjligheter.

Fiskeriintendenten i övre norra distriktet omtalar bl. a. att en utred­ning arbetar under fiskeriintendentens ledning för att finna former för förbättrad fiskhantering, distribution, beredning och marknadsföring. Fiskeriintendenten påpekar att vissa enskilda initiativ för en ökad be­redning och handel med fjällfisk gör att utvecklingsmöjligheterna för yrkesfisket i fjällsjöarna f. n. ter sig större än vad som framgår av sameutredningen. I fråga om utredningens uppfattning att ytterligare resurser inte krävs för yrkesfisket framhåller fiskeriintendenten att ett fortsatt stöd är nödvändigt, men att utnyttjandet av arbetsmarknads­bidrag, reglerings- och villkorsmedel i hittillsvarande omfattning är till­räckligt. Fiskeriintendenten anser dock att samefondens medel bör kun­na disponeras på ett friare sätt.

Några remissinstanser presenterar olika förslag till åtgärder för att förbättra de samiska yrkesfiskarnas utkomstmöjligheter. Fiskeristyrelsen förordar mer långsiktiga upplåtelsekontrakt som kan möjliggöra lång­siktig planering och större investeringar i fjällfisket. Sådana kontrakt skall enligt styrelsen eventuellt kunna gälla för hela den tid innehavaren bedriver yrkesfiske, dock längst till pensionsålderns inträde. Fiskeri­intendenten i övre norra distriktet, som delar denna uppfattning, tilläg­ger att upplåtelsekontrakten i många fall formulerats mer i enlighet med kronans intresse av att undgå ersättningsskyldighet vid vattenreglering och mindre med hänsyn till de fiskandes behov av trygghet i sin yrkes­utövning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att den inventering av stödåt­gärder och det åtgärdsprogram som länsstyrelsen presenterat i "Åt-gärdsplan för yrkesfiske ovan odlingsgränsen i Norrbottens län" är en god men otillräcklig utgångspunkt för Utvecklandet av fjällfisket. Fisket i fjällområdet bör enligt länsstyrelsens mening kunna öka avsevärt. För aktuella projekt bör enligt länsstyrelsen olika stödformer som lo­kaliseringsmedel, glesbygdsstöd, IKS-medel och vattenregleringsmedel kunna utnyttjas samordnat.

Angående frågan om den rättsliga grunden för fisket ovan

 

Prop. 1976/77: 80                                                                  61

odlingsgränsen ansluter sig hovrätten för övre Norrland till förslaget att lantbruksnämnden ges i uppdrag att i nära samråd med berörda fiskesamer och samebyar verka för att frågan får en från juridisk syn­punkt tillfredsställande lösning. Domänverket menar också att frågan om formellt fisketillstånd bör kunna lösas av lantbruksnämnden i en­lighet med utredningens förslag, eftersom endast sådana vatten som avsatts för samernas del berörs av fiskesamernas verksamhet. Kammar­kollegiet anser att fiskesamernas problem mera är av socialt än rättsligt slag med tanke på att de i enlighet med 34 § rennäringslagen och för­arbetena till lagen kan erhålla avgiftsfria upplåtelser av rätt till jakt och fiske.

Lantbruksnämnden i Norrbottens län meddelar att nämnden i vissa fall betraktat fiskesamer som tillhöriga sameby varvid de givits rätt till fiske enligt rennäringslagen. I andra fall har lantbruksnämnden avgifts­fritt upplåtit rätt till avsalufiske. Dessa och andra utvägar kommer i fortsättningen att prövas av lantbruksnämnden för att säkerställa fiske­samernas utkomstmöjligheter.

Lantbruksstyrelsen konstaterar att gällande rätt i fråga om fiskesa­mernas ställning kan sammanfattas så att det inte kan uteslutas att de på grundval av urminnes hävd och/eller på annan grund äger fiskerätt. Lantbruksstyrelsen föreslår att de fiskesamer, som saknar rättsligt stöd i rennäringslagen för sin verksamhet, genom avtal om vederlagsfria upplåtelser tillerkänns fiskerätt i huvudsak i enlighet med nuvarande omfattning. Enligt lantbruksstyrelsens bedömning är förutsättningarna för en sådan lösning i allmänhet uppfyllda, nämligen att upplåtelserna kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln och att särskilda skäl föreligger för att underlåta att ta ut avgift. Om dessa förutsättningar inte föreligger förordar lantbruksstyrelsen i första hand att bortfallet av upplåtelseavgifter för samefond och sameby täcks av budgetmedel. I andra hand förordar lantbruksstyrelsen att frågan om fiskesamernas rätt till fiske löses genom en särskild lagstiftning.

Ytterligare ett antal remissinstanser, bl. a. Nordiska museet, huma­nistiska fakulteten vid universitetet i Umeå, statens humanistiska forsk­ningsråd, fiskeriintendenten i nedre norra distriktet, SSR, Norrbottens mmeförbund, Storumangruppen, Lapplandsgruppen, Mälargruppen, Nordiska samerådets svenska sektion, FPU och en grupp fiskesamer, Per Martin Andersen m.fl. finner utredningens förslag otillräckliga och framhåller att fisket har urgammal hävd i den samiska kulturen och att fiskesamerna därför bör ges någon form av lagstadgad rätt till fiske i de vatten som de nyttjar.

SSR framhåller att fiskesamerna har en urgammal rätt att bedriva fiske i de vatten som de utnyttjat sedan generationer tillbaka. De för­slag till förbättringar av fiskesamernas situation som utredningen pre-

 

Prop. 1976/77: 80                                                    62

senterat är enligt SSR otillräckliga. SSR yrkar i stället på att regering och riksdag i lag fastställer fiskesamernas rätt till fiske i de sjöar som de är bosatta vid. SSR hänvisar i övrigt till de synpunkter som framförs i det s. k. Fiskesamernas Porjusmanifest.

Waldemar Nordqvist m. fl. framför i det s. k. Fiskesamernas Porjus­manifest viss kritik mot sameutredningens arbete. De vänder sig mot att utredningen inte behandlat frågor rörande fiskesamernas rättsliga ställning och näringsunderlag mot rättshistorisk och civilrättslig bak­grund. W. Nordqvist m. fl. påpekar att de synpunkter som fiskesamema vill göra gällande presenterats i det s. k. skattefjällsmålet och kräver att regering och riksdag beaktar dessa synpunkter vid en behandling av frågan om fiskesamernas rättsliga ställning. Undertecknarna av Porjus-manifestet nämner att de ursprungliga samebyarna, som bestod av såväl renskötande som icke renskötande samer, ägde sina landområden och vatten redan före den nomadiserande renskötselns tid. 1882 års kom­mitté skulle undersöka sedvanerätten till renbete i skogslandet. Helt vid sidan av kommitténs utredning och av lagtexten gjorde riksdagsut­skottet år 1886 grundlösa uttalanden om att samernas ursprungliga be­sittningstagande av mark blott gällt renskötsel. Fiskesamerna berövades sina rättigheter genom myndigheternas tolkning av dessa uttalanden. W. Nordqvist m. fl. kräver att fiskesamerna tillerkänns verkliga rättigheter till land och vatten och inte endast tillfälliga upplåtelser. Dessa rättig­heter bör stadfästas av riksdagen. Ett sådant beslut bör föregås av en kartläggning/inventering av de icke renskötande samernas fjällägenhe-ter och övriga jordbesittningar samt fiskerättigheter m. m.

Liknande synpunkter och krav framförs också i yttrandet från Norr bottens sameförbund, som dessutom kräver att samer med fjällägen-heter och samer med hus på kronomark ges möjlighet att lösa in tomt­mark för att på så sätt trygga sin bosättning och sina utkomstmöjlig­heter. Storumangruppen föreslår att fiskesamernas och andra icke ren­skötande samers rättsproblem löses genom att alla samer obligatoriskt erhåller lagstadgat medlemskap i sina resp. hembyar och därvid ges rätt att nyttja vad som betecknas som samernas hävdvunna rättigheter, jakt, fiske och skogsfång. Jakt- och fiskerätten är enligt Lapplandsgruppen och Mälargruppen en ursprunglig rättighet också för de icke renskö­tande samerna. Same-Ätnam finner det självklart att fiskesamernas hävdvunna rätt till jakt och fiske erkänns juridiskt och att fiskesamer­nas näring ges ekonomiskt stöd och möjligheter till utveckling. Denna uppfattning delas av Nordiska samerådets svenska sektion.

En grupp fiskesamer, Per Martin Andersen m. fl. framhåller att fiske­samerna av ålder tillhör ursprungsbefolkningen i fjällvärlden och att de har samma rätt till renskötselområdet som de renskötande samerna. Fiskesamerna kräver att de yrkesfiskande samerna får lika stor lagstad-

 

Prop. 1976/77: 80                                                                  63

gad rätt till nyttjandet av land och vatten som de renskötande samerna. De samer som bosatt sig inom samebyns område och där bedriver yrkes­fiske måste tillförsäkras rätten att fortsättningsvis fiska för sin utkomst.

4.7 Samisk kulturell verksamhet

4.7.1 Resurser och samhällsstöd för samisk kulturell verksamhet

Enligt Nordiska museets uppfattning hade det varit värdefullt om ut­redningen åtminstone diskuterat innebörden av samisk kultur, så att inte allmänheten får den uppfattningen att den samiska särarten bara består i sådana aktiviteter och verksamheter som beskrivs i sameufredningens betänkande. Bl. a. saknas enligt Nordiska museet en beskrivning av icke-renskötande men ändå traditionella kulturformer i samiska kärnom­råden. Trots det "vidgade kulturbegreppet" har utredningen enligt socialstyrelsen på ett påfallande starkt sätt kopplat samisk kultur till renskötseln och slöjden.

Statens råd för samhällsforskning tycker att sameutredningen borde ha satt kulturen i relation till vidare ekonomiska, rättsliga och sociala sammanhang. Basen för samisk identifiering är enligt statens humanis­tiska forskningsråd en inre kulturell gemenskap, som stärkts och vårdats ju längre "storsamhället" ställt sig oförstående inför ett samiskt kultur­mönster. Samiskt tänkesätt och tradition, sättet att uttrycka sig på och därmed levandegöra sin situation, kommer enligt Saminuorra till uttryck bl. a. genom berättelser, myter, jojkar samt genom sättet att leva och förhålla sig till omgivande miljö, natur och människor. Saminuorra understryker att den nya tidens och det omgivande storsamhällets infly­tande inte får förkväva samernas tänkesätt och livsuppfattning.

Ett antal remissinstanser, däribland statens kulturråd, styrelsen för Sveriges författarfond, länsstyrelsen i Jämtlands län, Lycksele kommun, FPU och förmedlingsbyrån för kulturprogram, understryker i likhet med utredningen att de allmänna stödformerna och bidrags­systemen på kulturområdet kan tas i anspråk även för samisk kul­turell verksamhet. Konstnärsstipendienämnden, riksantikvarieämbetet, Jokkmokks kommim och Norrbottens sameförbimd instämmer över huvud taget i utredningens synpunkter och förslag beträffande samisk kultur.

Målen för den statliga kulturpolitiken måste enligt statens kulturråd ge stöd för krav på integritet och utvecklingsmöjligheter även för den samiska kulturen. Kulturrådet har att bevaka att de statliga reformerna på kulturområdet förbättras och att de också bidrar till att förbättra samernas kultursituation. En första åtgärd från kulturrådets sida har varit att se över rådets information till samernas organisationer. Därnäst sker en närmare analys av hur de statliga kulturreformerna slagit ut beträffande den samiska kulturen. Enligt kulturrådet är det principiellt

 

Prop. 1976/77: 80                                                    64

viktigt att samerna i första hand utnyttjar de generella bidrag som står till förfogande.

Styrelsen för Sveriges författarfond understryker att samer är berät­tigade till författarpenning och stipendier ur författarfonden. Ett ökat samarbete mellan de samiska kulturorganisationerna och biblioteken skulle enligt författarfondens styrelse och Sveriges allmänna biblioteks-föreniitg kunna leda till ökade summor i författarpenning till samiska författare.

Bidraget till kulturprogram inom föreningslivet är i princip tillgängligt för lokala sameföreningar med kulturell verksamhet, framhåller förmed­lingsbyrån för kulturprogram. Förmedlingsbyrån är beredd att i samråd med samernas egna organisationer medverka till att lämplig information ges om bidragsmöjligheterna. Vidare finner förmedlingsbyrån det natur­ligt att vid fördelningen av tillgängliga medel mellan de olika studie­förbunden och mellan länsbildningsförbunden ta hänsyn till samernas behov. Erfarenheten visar enligt förmedlingsbyrån att organisationer som saknar resurser många gånger inte har möjligheter att utnyttja stödet till själva programverksamhetens genomförande.

Saminuorra konstaterar utifrån egna erfarenheter att samhällets all­männa stödformer och bidragssystem inte kommer samerna till godo. Även Klys anser det tveksamt om de generella bidragsformerna för kulturell verksamhet på något påtagligt sätt kommer samerna till del. Lycksele kommun delar helt utredningens uppfattning att ansträngning­ar bör göras för att samerna i större utsträckning skall få del av de anslag som tillförts kulturområdet under de senaste åren. Jokkmokks kommun anser att en del av bidraget för experiment och utvecklings­arbete bland amatörer bör reserveras för samisk kulturell verksamhet.

SSR anser att statens kulturråd skall informera samiska organ om möjligheterna att få stöd till samiska kulturaktiviteter. En koppling bör finnas mellan kulturrådet och samefondens kulturdelegation. Statens kulturråd framhåller att information om bidragsmöjligheter sker kon­tinuerligt, men att kontakterna med de samiska organisationerna bör kunna förbättras. När det gäller överblicken över bidragsformer och stödmöjligheter som är användbara i det samiska samhället är det enligt Norrbottens sameförbimd och Nordiska samerådets svenska sektion ytterst viktigt att en sammanställning görs.

Remissinstanserna delar allmänt utredningens uppfattning om att ett stöd i särskilda former för samisk kulturell verksamhet bör kunna utgå i de fall där allmänna bidragssystem och stödformer inte kan tillämpas. Förslaget om ett särskilt anslag. Bidrag till sa­misk kultur, tillstyrks uttryckligen av bl. a. kammarkollegiet, RRV, statens kulturråd. Rikskonserter, länsskolnämnden i Norrbottens län, lantbruksnämnden i Norrbottens län och Umeå kommun. Behovet av ett särskilt kulturanslag uppmärksammas också av bl. a. länsstyrelsen

 

Prop. 1976/77: 80                                                                  65

i Jämtlands län, Jokkmokks kommun, SSR, Same-Ätnam, Norrbottens sameförbund, Storumangruppen, SACO/SR och FPU, även om man finner det av utredningen föreslagna beloppet, 600 000 kr., vara till­taget i underkant.

Nordiskt samiskt institut kommer att göra en undersökning av finan­sieringsordningarna i de tre länderna med sikte på en harmonisering. Målet bör enligt institutet vara att samerna i alla tre länderna har samma möjligheter till kulturarbete utifrån finansieringsunderlaget i det egna landet, samtidigt som gemensamma projekt har ett fast nordiskt finansieringsunderlag.

När det gäller resurser i övrigt för samekulturell verksamhet under­stryker SSR att fasta samiska kulturinstitutioner måste skapas för att den samiska litteraturen, musiken, teatern, konsten, forskningen, ut­ställnings- och stipendieverksamheten och annan kulturell verksamhet skall ha resurser och möjligheter att utvecklas. Problemet är likartat för alla samer i Norden. Ett nordiskt samarbete ger bl. a. bättre resurser att skapa fungerande samiska kulturinstitutioner. SSR hänvisar också till förslag som förts fram i olika sammanhang om en samisk kulturfond och om ett samiskt kulturcentrum. Same-Ätnam anser att något radikalt måste göras för att stimulera samiska kulturarbetares verksamhet. En­skilda konstnärer måste få stöd. Det är särskilt viktigt att samiska ama­törteatergrupper får ekonomiskt stöd för att kunna fortsätta och ut­veckla sin verksamhet. Norrbottens sameförbund föreslår att en same­slöjds- och konstnärsfond bildas.

Statens humanistiska forskningsråd föreslår att ett samiskt kultur­centrum inrättas med bibliotek, utställningssalar för samisk konst och slöjd, kansli för sameslöjd, samisk teaterscen och studie för jojkning, visor och poesi. Same-Ätnam menar för sin del att ett samiskt kultur­centrum kanske bör anslutas till redan befintliga samiska institutioner. Som komplement till kulturcentra vore det enligt Same-Ätnam lämpligt med samegårdar över hela det traditionella samebosättningsområdet. SSR betonar att samegårdar och gemensamma samiska lokaler är viktiga och levande kulturinslag. Det är därför nödvändigt att samegårdarna får erforderligt ekonomiskt stöd för uppförande och underhåll.

Rikskonserter finner att undersökningen kring samernas språk och kultur visar att det finns ett starkt behov av lokaler eller träffpunkter, där samer kan mötas. Statens kulturråd framhåller likaså att för musi­kens del liksom för andra uttryck för samisk kultur är tillgången på lokaler och mötesplatser avgörande.

4.7.2 Samiska språket

1 flera remissyttranden behandlas frågor om det samiska språkets ställning samt intresset för och kunskaperna i samiska inom den samiska folkgruppen. Sambandet mellan samiska språket och rennä-5    Riksdagen 1976/77. 1 saml. nr 80

 

Prop. 1976/77: 80                                                                  66

ringen tas upp av bl. a. 5Ö, lärarhögskolan i Uppsala, humanistiska fa­kulteten vid universitetet i Uppsala och länsstyrelsen i Norrbottens län.

SSR finner att utredningen behandlar språket som en sammanbin­dande faktor inom samegruppen och språkfrågan som en utbildnings­fråga. Däremot har utredningen enligt SSR inte tagit upp frågan om språkets ställning som kommunikationsmedel i samhället. Utredningen har redogjort för den samiska språknämndens arbete, men inte tagit upp arbetet med en samisk s p r å k 1 a g. För att samerna skall ha språklig jämlikhet bör det finnas en gemensam för alla samer i Norden antagen språklag. Saminuorra delar denna uppfattning.

Eftersom sameutredningen inte tagit upp frågan om språkets ställning och samhällsservice på samiska är det enligt SSR.s mening viktigt att det av utredningen skisserade ledningsorganet i samråd med SSR an­svarar för att frågan om det samiska språkets ställning skyndsamt ut­reds och förs fram till en lösning. Redan nu skall man dock enligt SSR tillämpa de bestämmelser som gäller för övriga minoritetsspråk även för samiska.

I några remissyttranden behandlas sydsamiskans och 1 u 1 e-samiskans situation. Norrbottens sameförbund och Nordiska sa­merådets svenska sektion framhåller att de lulesamisk- och sydsamisk-talande kräver att särskild hänsyn tas till deras språk. Av de olika samedialekterna ansluter sig Lapplandsgruppen till sydsamiskan, vil-helmina-vefsen, som betraktas som centralspråk inom gruppens språk­område. Lapplandsgmppen kräver erkännande av denna dialekt och en kraftig satsning på undervisningen i samiska språk.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att det finns risk för att både sydsamiskan och den speciella sydsamiska kulturen överflyglas genom bristen på understöd och genom utvecklingen på det dominerande nordsamiska språkområdet. Landsantikvarien i Jämtlands län tycker att man i alla sammanhang, t. ex. inom undervisning, radio och infor­mation, bör beakta möjligheterna att stödja det sydsamiska språket och kulturen.

Jokkmokks komniun anser att speciellt lulesamiskan, som talas av en minoritet bland samebefolkningen och som också talas inom kommu­nens gränser, behöver ett omedelbart stöd. Läromedel på lulesamiska bör utarbetas och medel tilldelas för detta ändamål.

Sameutredningen anser att samiska önskemål och krav i fråga om insatser för språket många gånger kan tillgodoses inom befintliga i n-stitutioner m. m., som t. ex. dialekt- och ortnamnsarkiven, den samiska institutionen vid universitetet i Umeå, Samernas folkhögskola, Nordiskt samiskt institut och Samisk språknemd. Samhällsvetenskapli­ga fakulteten vid universitetet i Umeå anser för sin del att utredningen överbetonar de nuvarande samiska institutionernas möjligheter att vid­makthålla och förbättra kunskaperna i samiska språket.

 

Prop. 1976/77: 80                                                    67

Dialekt- och ortiiamnsarkiven samt svenskt visarkiv (DOVA) redo­gör för insamlingen av samiska dialekter och folkminnen, ortnamn och folkmusik, i form av såväl grammofon- och bandinspelningar som upp­teckningar. DOVA föreslår att vid dialekt- och ortnamnsarkivet i Umeå inrättas en tjänst som arkivarie med huvudkompetens i samiskt språk och samisk kultur, samt att dialekt- och folkminnesarkivet i Upp­sala får särskilda resursförstärkningar för att uppordna, registrera och bearbeta sitt samiska material. Förslaget om ökade resurser till dialekt-och ortnamnsarkivet i Umeå tillstyrks av hiwianistiska fakulteten vid universitetet i Umeå och Göteborgs kommim.

SÖ betonar att det arbete som den samiska språknämnden påbörjat är av stor betydelse för undervisningen i samiska och för de läromedel som utvecklas för undervisningen. DOVA framhåller att språknämn­den inte har resurser för eget fältarbete utan i väsentlig mån måste bygga sin verksamhet på de samiska samlingar som finns i Finland, Norge och Sverige. Nordiskt samiskt institut redovisar egna språk­projekt som f.n. genomförs eller planeras. Institutet fungerar också som sekretariat för Samisk språknemnd. Same-Ätnam anser det vara en angelägen uppgift för samefonden att stödja Same-Ätnams språkut­skott och anslå medel till kursverksamheten.

4.7.3 Musik, litteratur, bibliotek m. m.

Rikskonserter beklagar att utredningen inte närmare behandlat m u s i k o m r å d e t, eftersom det inte finns någon forskning som sät­ter in de samiska musiktraditionerna i den ram som förhållandet till det svenska storsamhället utgör. Rikskonserter betraktar det som mycket betydelsefullt att samerna försöker finna olika sätt att föra vidare delar av jojkatraditionen i ett nytt socialt sammanhang. Det är också viktigt att förnyelsen av jojken styrs av samernas egna behov och inte tas över av t. ex. kommersiella intressen. En förutsättning för detta är att det finns miljöer där samer kan utöva sin kultur. Same-Ätnam tillägger att den litterära tradition som t. ex. jojkningen under sekler burit upp och förmedlat har spelat en mycket stor roll som samernas samlade litterära kvarlåtenskap. Statens kulturråd understryker att den samiska musiken, den traderade såväl som den nyskapade, bör få stöd för att kunna do­kumenteras och utvecklas inom samernas egna grupper, men också för kännedom och upplevelse för utomstående.

Sveriges allmänna biblioteksförening uttrycker bibliotekens tillfreds­ställelse över den översikt av den samiska litteraturen som ut­redningen ger. Detta är uppgifter söm blir till stor nytta i bibliotekens arbete med att köpa in och låna ut samisk litteratur. Det vore enligt biblioteksföreningen önskvärt om all litteratur på samiska kunde er­bjudas biblioteken genom Bibliotekstjänsts sambindningslistor.

 

Prop. 1976/77: 80                                                    68

Statens kidturråd upplyser om att bestämmelserna för stödet för svensk skönhttcratur i dag inte medger att den samiska litteraturen hänförs dit. Detta är enligt kulturrådet anmärkningsvärt då det samiska språket och litteraturen inte är en exillitteratur i kontakt med en levande språk­källa, som t. ex. den finska, utan har en livsform oberoende av etable­rade nationsgränser. Same-Ätnam föreslår att ett särskilt utgivningsstöd inrättas för den samiskspråkiga litteraturen. Det krävs enligt Same-Ätnam kraftfulla åtgärder för en positiv utveckling, som uppmuntrar och ekonomiskt möjliggör en utgivning även av samisk litteratur med små upplagor. Same-Ätnam finner det lämpligt med nordisk samord­ning av utgivningen och antyder möjligheten av viss förlagsverksamhet i anknytning till Nordiskt samiskt institut.

Sveriges allmänna biblioteksförening beklagar att bibliotekens medverkan när det gäller att sprida och bevara samisk kultur och sa­miskt språk inte alls beaktats av utredningen. På grund av det ringa imderlaget av aktuell litteratur är det dock enligt statens kulturråd inte möjligt att utforma riktlinjer för bokbeståndets uppbyggnad på samma sätt som gjorts för invandrare. Existerande bidragsformer till kommu­nala folkbibliotek samt till lånecentraler vad gäller litteratur på invand­rar- och minoritetsspråk skall dock omfatta även samisk litteratur.

Härjedalens kommun anser att skol- och folkbiblioteken i områden med ett större antal samer bör vara väl utrustade med böcker av alla slag på samiska men även på svenska om samiska förhållanden. Kom­munen framhåller särskilt nödvändigheten av tillgång till barnböcker på samiska. Även Umeå kommun betonar att folkbiblioteken bör få re­surser för att aktualisera den samiska litteraturen.

För personer bosatta i det samiska kärnområdet är sameproblem sam­tidigt glesbygdsproblem, framhåller statens kulturråd. En möjlighet är att de lokala sameföreningarna skapar egna bibliotek. En annan möj­lighet till bokförmedling och visst AV-utbud utgör kommunernas bok­bussar, till vilka investeringsbidrag kan erhållas från kulturrådet. I den fortsatta handläggningen av bidragsärenden för bokbussar bör kultur­rådet kunna prioritera den samiska aspekten. Statens kulturråd upp­märksammar också bibliotekens roll som centraler för andra medier än böcker, t. ex. ljudband, grammofonskivor, utställningar och i några fall videogram. Biblioteken kan också fungera som samlingsplatser för sa­miska organisationer och även erbjuda ett samiskt kulturutbud. Även för de många samer som sedan en eller flera generationer varit bosatta i andra delar av landet har biblioteken möjlighet att ge service genom beställningar och inköp av samiskt material.

Sveriges allmänna biblioteksförening framhåller likaså att ett sam­arbete mellan lokala sameföreningar och kommunbiblioteken kan un­derlätta programverksamheten, i synnerhet som biblioteken i allmänhet har nära kontakt med övrig kulturverksamhet i kommunen. Biblioteks-

 

Prop. 1976/77: 80                                                    69

föreningen påpekar vidare att talböcker skulle kunna vara.till stor nytta för de många samer som förstår men inte kan läsa samisk text.

4.7.4 Sameradion

Ett tjugotal remissinstanser behandlar sameradion och dess fortsatta utveckling. Flertalet av dem, däribland statens kulturråd, länsskolnämn­den i Stockholms län. Nordiska museet, radioutredningen, SSR, Såtni-nuorra, Same-Ätnam, Nordiska samerådets svenska sektion, FPU och Sveriges Lokalradio, ger uttryck för åsikten att sameradion är en viktig del av samernas kulturliv. Radioutredningen anser i likhet med same­utredningen att samerna har en speciell ställning i förhållande till andra etniska och språkliga minoriteter, då Sverige utgör ett av deras hemlän­der. Radioutredningen anser att det därför finns särskilda skäl för att man också inom radio- och tv-verksamheten tar på sig ett ansvar för bevarandet av samernas kultur och språk. Särskilda sameprogram bör förekomma i större utsträckning än vad som i och för sig kan motiveras med samernas antal. Program om samer och om samisk kultur har där­till enligt radioutredningen en given och naturlig plats i de allmänna riksprogrammen inom såväl radio som tv.

SSR understryker att samernas behov av information, behandling av aktuella frågor som rör samerna, underhållning m. m. genom radio be­rör riksradions, lokalradions och de nordiska radioföretagens gemen­samma sändningar. Detta bör enhgt SSR beaktas vid organiseringen av de samiska radiosändningarna. Same-Ätnam, Nordiska samerådets svens­ka sektion och FPU betonar sameradions betydelse som informations­källa och dess värde för att stärka den samiska samhörigheten.

Same-Ätnam anser i likhet med utredningen att inrättandet av lokalradion inte får innebära att den samiska programverksam­heten försvåras. Same-Ätnam understryker att den nuvarande täck­ningen över sameområdet på inga villkor får splittras till att täcka de tre—fyra länen avskilt. Bergs kommun. Nordiska samerådets svenska sektion och FPU uttalar sig också för en förstärkt programverksamhet inom lokalradions ram.

Sveriges Lokalradio planerar att redan från starten påbörja sänd­ningar på minoritetsspråk och till etniska minoriteter. Lokalradion räk­nar med att särskilda program för samer kommer att från starten pro­duceras av samisk personal i Norrbottens och Västerbottens samt Jämt­lands lokalradioområden. SSR hänvisar till ett tidigare yttrande över lokalradioverksamheten, vari SSR föreslog fyra fasta tjänster för de re­gionala och lokala sändningarna med placering i Östersund, Vilhelmina, Arvidsjaur/Arjeplog resp. Jokkmokk/Gällivare/Kiruna.

Radioutredningen finner det naturligt att Sveriges Lokalradio får i uppdrag att svara för sändningarna inom det samiska kärnområdet, efter­som det är fråga om regionalt sända ljudradioprogram. Programmen

 

Prop. 1976/77: 80                                                    70

bör vara både på svenska och på olika samiska dialekter. Det är enligt radioutredningen lämpligt att samsändningar kan ske mellan flera av de berörda lokalradioområdena och att också samproduktion sker av vissa program. Lokalradiosändningarna bör enligt SSR i högre grad än hittills sändas på samiska, varvid också hänsyn lättare kan tas till de samiska språkgränserna. De samiska lokalradioföretagen bör även sam­arbeta över riksgränserna för att tillmötesgå de gemensamma samiska kulturtraditionerna och gränskontakterna.

Statens kulturråd framhåller att det bör finnas samisktalande med­arbetare på lokalradion inom de samiska kärnområdena, varigenom ut­vecklingen av språk och språkbruk inom resp. område främjas. Radion kan enligt länsstyrelsen i Norrbottens län ha en nyckelroll när det gäller insatser för att behålla språket.

Med tanke på den språkliga situationen bland sydsamerna bör enligt Sveriges Lokalradio Radio Jämtlands och Radio Västerbottens sänd­ningar ske på såväl sydsamiska som svenska. Jokkmokks kommun me­nar att tillfälle också bör ges till att utveckla lulesamiskan genom sär­skilda program i radio. Även Saminuorra understryker att radiosänd­ningarna skall göras på de olika samiska språken.

Sveriges Lokalradio konstaterar att den sameprogramverksamhet som planerats inom lokalradion i första hand är av informativ karaktär. Det är enligt Sveriges Lokalradio angeläget att samekulturen tas med i prio­riteringen vid en eventuell framtida expansion av lokalradions kultur­bevakning inom berörda lokalradioområden.

Flera remissinstanser understryker i likhet med utredningen betydelsen av samesändningarnas geografiska räckvidd. SÖ, länsskol­nämnderna i Stockholms och Uppsala län, länsstyrelsen i Uppsala län, SSR och Same-Ätnam är bland de instanser som delar utredningens upp­fattning att sameradions sändningar regelbundet bör göras tillgängliga för samer i de mellansvenska områdena, i första hand Stockholm och Uppsala. Sändningarna i sameradion skall enligt Norrbottens sameför­bund och Nordiska samerådets svenska sektion vara tillgängliga fÖr sa­mer som bor utanför nuvarande sändningsområde och utanför det tra­ditionella bosättningsområdet. Saminuorra anser att radiosändningar för samer måste nå ut över hela Sverige och även sändas inom Norge och Finland.

Sveriges Radio, som noterar att flera och ibland sinsemellan avlägsna regioner kan ha intresse av samma utbud, påpekar att en samtidig täck­ning av skilda regioner i och för sig inte behöver medföra att rik s-radion anlitas. Sveriges Lokalradio anser för sin del att behovet av riksutsändningar av sameprogram liksom av information om samer och samiska förhållanden för hela landets befolkning inte kan tillgodoses inom lokalradions ram, eftersom riksprogramproduktionen är Sveriges Radios angelägenhet.

 

Prop. 1976/77: 80                                                    71

SSR anser att man genom ett nära och flexibelt samarbete om sänd­ningstider, geografisk täckning m. m. mellan riks- och lokalradion kan utnyttja personal för de gemensamma samiska sändningarna över riks­radionätet. Dessa rikssändningar bör täcka sameområdet och med vissa programtyper även de mellansvenska områdena. Huvudvikten bör en­ligt SSR ligga på fasta sändningar över hela sameområdet och det bör finnas åtminstone en befattningshavare för den verksamheten. FPU kräver att samiska sändningar genomförs på riksnätet. Även Same-Ätnam önskar att sameradions sändningar ges rikstäckning och, om detta är helt omöjligt, att åtminstone Stockholm—Uppsalaområdet täcks.

Sveriges allmänna biblioteksförening påpekar att biblioteken har stor erfarenhet av AV-material. Om frågan inte löses av Sveriges Radio, kan därför programmen spelas in på kassettband och lånas ut till intresserade genom biblioteken. Även Same-Ätnam antyder möjligheten att utanför de områden som skulle täckas av sameradions sändningar distribuera nyhetsprogrammen på band genom biblioteken.

Beträffande den samnordiska sameradioverksamhe-t e n vill SSR understryka betydelsen av att resurser skapas för att bättre knyta samman den sameradioverksamhet som förekommer i de tre nor­diska länderna. Lokala studioresurser bör skapas eller bibehållas på cen­trala samiska orter. Radiolinjenätet bör byggas ut så att lokala studios kan sända programinslag med god kvalitet och så att direkta radiolinjer finns mellan sameradiostudios i de tre länderna. För viss programverk­samhet, som t. ex. nyhetsbevakning genom gemensamma telegramsänd­ningar, behövs samnordisk personal. Först i ett andra steg, efter perso­nell, teknisk och programmässig förstärkning av den samnordiska same­programverksamheten, kan ett produktionscentrum komma i fråga

Sveriges Radio noterar med tillfredsställelse att sameutredningen till­styrker de nordiska radioföretagens förslag om ett samnordiskt produk­tionscentrum för sameprogram i dess huvuddrag, med vad det innebär för Sveriges del i fråga om åtaganden för det allmänna och Sveriges Radio. Radioutredningen hänvisar till sitt tidigare yttrande över förslaget från de nordiska radioföretagen, i vilket utredningen tillstyrkte att me­del ur rundradiofonden skulle ställas till förfogande som ett svenskt bidrag till ett sådant produktionscentrum.

SSR förutsätter, med instämmande av Saminuorra, att de ursprungliga planerna på upprättandet av ett samiskt produktionscentrum fullföljs enligt förslag till och beslut av samernas åttonde konferens i Snåsa år 1974. Centrumet skall således, framhåller Norrbottens sameförbund, pla­ceras i Kiruna.

När det gäller sameradion i övrigt understryker SSR betydelsen av att ett samiskt programråd finns för de samiska sändningarna i riks- och lokalradion. Rådet bör-upprättas av Sveriges Radio, i samråd med lokal­radion, och rådets ledamöter bör utses av Sveriges Radio efter förslag

 

Prop. 1976/77: 80                                                    72

av SSR. Rådet bör enligt SSR vara rådgivande för Sveriges Radio, Sve­riges Lokalradio och sameradions befattningshavare i frågor om den samiska programverksamheten och sameradions organisation.

4.7.5 Traditionell samekultur

Statens kulturråd finner att sameutredningen ger en. god översikt över de museer och institutioner som har samiska samlingar, do­kumenterar samisk kultur i dess olika former och bedriver en utåt­riktad verksamhet kring samiska frågor. Det är enligt kulturrådet en viktig men hittills försummad fordran att samisk representation och erfarenhet finns med vid planering, urval och förmedling av materialet till en större allmänhet.

Nordiska museet delar sameutredningens uppfattning om behovet av en förstärkning av forskningsresurserna avseende den traditionella sa­mekulturen. Men samekulturen i nuet bör även ägnas tillbörlig upp­märksamhet. Nordiska museet torde med sina stora samlingar av sa­miska föremål och sitt omfattande arkiv samt erfarenheter inom fält­forskningen vara särskilt ägnat att bedriva sådan forskning och utställ­ningsverksamhet som sameutredningen berör.

Landsantikvarien i Jämtlands län, Norrbottens museum och För­eningen Sveriges landsantikvarier tar upp det påbörjade samarbetet mel­lan riksantikvarieämbetet. Nordiska museet och berörda länsmuseer i fråga om dokumentationen av samisk kultur. Detta samarbete har hit­tills begränsats genom otillräckliga resurser. Dessa remissinstanser, och även statens kulturråd, anser liksom utredningen att det planerade nya statsbidraget till länsmuseerna kan komma att innebära möjhgheter till ökade insatser för dokumentationen av den traditionella samekulturen. Mot bakgrand av den snabba insats som behövs för att utforska same­kulturen och dess förändringar bör dock enligt Norrbottens museum de av samekultur berörda länsmuseerna få särskilt ekonomiskt stöd för forskningsinsatser på samekulturens område. Landsantikvarien i Jämt­lands län och Föreningen Sveriges landsantikvarier har samma uppfatt­ning.

Riksantikvarieämbetet anser att en allmän dokumentation av samisk kultur och livsföring bör genomföras, dels med kulturhistorisk aspekt och dels inriktad på nutida samiska miljöer. Till stor del bör dessa undersökningar, som också bör belysa samspelet mellan samerna och den övriga befolkningen, kunna utföras av länsmuseerna. Detta förut­sätter emellertid enligt riksantikvarieämbetet att denna arbetsuppgift särskilt beaktas vid resurstilldelningen till museerna och att museerna i sin personalorganisation täcker detta kompetensområde. För länsmu­seernas dokumentation av samekulturen och dess utveckling är det en­ligt landsantikvarien i Jämtlands län betydelsefullt att samer kan enga­geras i verksamheten. Same-Ätnam tillägger att vid de tre nordligaste

 

Prop. 1976/77: 80                                                    73

länsmuseerna borde åtminstone någon av de anställda behärska adekvat dialekt i resp. museum. Speciellt viktigt är det enligt Same-Ätnam att chefen för Nordiska museets samiska avdelning har kunskaper i sa­miska.

Riksantikvarieämbetet saknar en redovisning av de fysiska kulturlämningarna, vilka är av stor betydelse när det gäller kunskapen om samernas äldre historia. Ärhbetet redogör bl. a. för de inventeringar som genomförts. Ett omfattande arbete med inventering­ar och kulturhistoriska undersökningar bedrivs både centralt och re­gionalt. Arbetet har emellertid utförts med olika utgångspunkter och i dag saknas ännu en tillfredsställande överblick över de samiska läm­ningarna. Detta avspeglas bl. a. i underlagsmaterialet till den fysiska riksplaneringen, som endast redovisar ett fåtal samiska miljöer. Lands­antikvarien i Västerbottens län säger också att riksantikvarieämbetets och Nordiska museets intensivundersökningar på begränsade områden givit vid handen att de tidigare inventeringarna varit bristfälliga.

En heltäckande inventering med en exakt kartredovisning av de fysiska lämningarna är enligt riksantikvarieämbetet en mycket ange­lägen uppgift. Den bör bestå av en sammanställning av det befintliga materialet, intervjuer och fältundersökningar. Särskilda medel bör ställas till förfogande för inventeringsverksamheten. Ämbetet kommer att aktualisera denna fråga i kommande anslagsframställningar. Riks-antikvarieärnbetet finner vidare att utredningen inte alls berört frågan om vård och underhåll. Slutligen finns det ett stort behov av informa­tion om de samiska kulturminnena. För denna verksamhet bör befintliga kanaler för intern samisk information i första hand användas.

Lapplandsgruppen framhåller att många av de differentierade, icke renskötande samerna har på boplatserna byggnader och andra ting, som varit i släktens ägo i århundraden. Det är för Lapplandsgruppen angeläget att få tillvarata detta kulturarv. Länsskolnämnden i Väster­bottens län berör också de gamla samiska samlings- och boplatserna, t. ex. Fatmomakke i Vilhelmina kommun. Det är ur kulturhistorisk synpunkt angeläget att denna plats, som ännu fungerar som samlings­plats för många samer under sommarhalvåret, kan bevaras åt fram­tiden.

4.8 Sameslöjd och samekonsthantverk

Sameutredningen konstaterar att sameslöjden och samekonsfhant-verket är en viktig del av den samiska kulturen och att slöjden utgör ett betydelsefullt komplement till andra samiska näringar. Utredningens uppfattning om sameslöjdens betydelse och om att det finns föratsätt-ningar för en utbyggnad av verksamheten delas av ett stort antal remiss-

 

Prop. 1976/77: 80                                                    74

instanser, däribland kammarkollegiet, SÖ, konstfackskolan, AMS, läns­arbetsnämnderna i Västerbottens och Norrbottens län, statens industri­verk, länsstyrelsen i Jämtlands län, Östersunds och Arjeplogs kommu­ner, Västerbottens turisttrafikförbund, SSR, Nordiska samerådets svens­ka sektion och Sveriges hantverks- och industriorganisation.

Lantbruksnämnden i Norrbottens län framhåller den betydelse slöjden har när det gäller tillskottssysselsättning och nödvändiga biinkomster för de renskötande hushållen. Slöjden har hittills varit och är fortfarande i stort sett det enda förvärvsarbete som kvinnorna i renskötselhushållen, främst i de nordligaste samebyama i länet, har möjlighet att ägna sig åt.

Flera remissinstanser, däribland statens industriverk, länsstyrelsen i Jämtlands län, Same-Ätnam och Sveriges hantverks- och industriorga­nisation, understryker behovet av samhällsinsatser till stöd för same­slöjden bl. a. inom områdena råvaruanskaffning, rådgivning, marknads­föring och utbildning. Norrbottens sameförbund skisserar ett omfattande handlingsprogram och förordar bl. a. bildandet av en sameslöjds- och konstnärsfond, utredning rörande utställningslokaler, ateljéer, verk­städer och startbidrag till slöjdare, anlitande av sameslöjdare för konst­närlig utsmyckning samt särskilda sameslöjdavdelningar vid museerna. Länsstyrelsen i Norrbottens län finner det särskilt angeläget med en sam­ordning av samhällets insatser på den regionala nivån och ett utveck­lingsprogram för att allsidigt främja näringen.

Frågan om vad som kan göras för att stärka de kvalitativa egen­skaperna hos sameslöjden och skydda slöjden och konsthantverket mot otillbörlig exploatering behandlas i flera yttranden.

Same-Ätnam protesterar för sin del mot att sameslöjden ofta enbart ses som ett lämpligt objekt för att lindra arbetslösheten. Same-Ätnam kräver att statliga och kommunala myndigheter erkänner sameslöjden som en integrerad komponent i den samiska kulturen och därmed avhål­ler sig från försök till industriella satsningar inom sameslöjdens område, samt att samiska initiativ till stöd för sameslöjden mera beaktas och respekteras än vad som nu sker.

Västerbottens företagareförening delar utredningens generösa grund­syn på frågan om medelstilldelningen för sameslöjd och samekonsthant­verk. Bevarandet av sameslöjden och dess traditioner måste enligt föreningen ses som en kulturell angelägenhet, som inte kan mätas med normala affärsmässiga mått. Tillskapandet av service-, utbildnings- och administrativa resurser bör ske med särskilt anslag till det organ som bedöms lämpligt att handha dessa uppgifter. När det gäller finansie­ringen av mindre maskinell utrustning samt verktyg för de enskilda slöjdarna framhåller företagareföreningen de möjligheter som redan nu finns till bidrag och lån, bl. a. i företagareföreningens direktlån och i det statliga glesbygdsstödet. Även Jämtlands läns företagareförening berör företagareföreningarnas möjligheter att lämna h\drag. Statens industri-

 

Prop. 1976/77: 80                                                    75

verk omtalar att medlen för inventering av gammal slöjd och för eko­nomisk expertrådgivning ur anslaget Främjande av hemslöjden kan ut­nyttjas av sameslöjden på samma sätt som av övrig hemslöjdsverksamhet i landet. Svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund anser att same­slöjden skall beredas större möjligheter till ekonomiska bidrag för inköp av bl. a. maskinutrustning.

Statens kulturråd framhåller att hemslöjdsfrågor inte vilar direkt på rådet. Den konstnärliga aspekten, den traditionsbärande uppgiften, den utbildande och dokumenterande sidan är dock i hög grad kulturfrågor. Enligt landsantikvarien i Västerbottens län bör stödet till sameslöjden inte ensidigt administreras av industriverket och AMS om de kulturella aspekterna skall kunna tillgodoses. Utbildningsdepartementet och. statens kulturråd bör även enligt landsantikvarien ta ett ansvar i dessa frågor.

Länsbostadsnämnden i Norrbottens län framhåller att vid de kon­takter nämnden har haft med sameslöjdare i samband med låneärenden har ofta lokalfrågan aktualiserats. Med nu gällande bestämmelser kan länsbostadsnämnden inte medverka till en tillfredsställande finansiering av slöjdlokaler för sameslöjdare. Enligt uppgift har inte heller läns­arbetsnämnden möjlighet att stödja tillkomsten av slöjdlokaler.

Ett trettiotal remissinstanser uppehåller sig vid förslaget om att skapa ett samiskt slöjdföretag för att lösa frågor om bl. a. råvara­anskaffning, rådgivning och marknadsföring. Kammarkollegiet, statens kulturråd, konstnärsstipendienämnden, Nordiska museet, lantbruks­nämnden i Västerbottens län, länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbot­tens län, Västerbottens turisttrafikförbund, Storumans, Lycksele och Kiruna kommuner, SSR, Saminuorra, Same-Ätnam, Nordiska samerå­dets svenska sektion, FPU, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Klys ställer sig uttryckligen positiva till förslaget. Även Umeå och Arjeplogs kommuner samt Föreningen Svensk form stödjer förslaget.

SÖ och konstfackskolan finner det naturligt att samerna är angelägna om att själva ta hand om sin slöjd, utveckla sin särart och ansvara för marknadsföring och försäljning av produkterna. Enligt SÖ:s och konst­fackskolans uppfattning bör detta mål kunna förenas i ett vidareut­vecklat samarbete med den svenska hemslöjdsrörelsen, vars fond av erfarenhet och kunskap bör utnyttjas till förmån även för sameslöjden. Även kammarkollegiet, lantbruksnämnden och länsstyrelsen i Väster­bottens län samt Föreningen Svensk form, vilka ställt sig positiva till förslaget om ett samiskt slöjdföretag, framhåller vikten av en samord­ning av verksamheten med hemslöjdsföreningarnas arbete, bl. a. vad gäller marknadsföringen.

Västerbottens företagareförening förespråkar en samordning med hemslöjdsföreningarna. I den mån sameutredningens förslag skulle rea­liseras vill föreningen dock framhålla betydelsen av ett nära samarbete med hemslöjdsföreningarna och deras väl inarbetade konsulent- och

 

Prop. 1976/77: 80                                                                  76

försäljningsorganisation. Lantbruksnämnden ' / Norrbottens län anser också att man bör eftersträva en samordning av försäljningen av same­slöjd och annan hemslöjd. Landsantikvarien i Jämtlands län framhåller att de frågeställningar som gäller för sameslöjden inte är problem en­bart för samerna utan kan betraktas som glesbygdsproblem.

Förslaget om att tillskapa ett samiskt företag för sameslöjden och samekonsthantverket avstyrks av statens industriverk, Jämtlands läns företagareförening, länsstyrelsen och länsarbetsnämnden i Norrbottens län, Norrbottens läns hemslöjdsförening och Svenska hemslöjdsför­eningarnas riksförbund. Statens industriverk instärnmer i att behovet av en fast organisation till stöd för sameslöjden och dess utveckling är starkt och att samhället bör stödja samerna i deras strävan att utveckla- denna del av det samiska kulturområdet. Industriverket anser emeller­tid inte att tillskapande av ett nytt organ för enbart sameslöjden skulle lösa problemen. Industriverket föreslår i stället att hemslöjdsföreningar­na i de tre samelänen, som har överblick över hela hemslöjdsproduk­tionen i sina resp. län och som har såväl erfarenhet som personella och materiella resurser, ges vidgade möjligheter att ägna sig åt sameslöjden och dess problem.

Norrbottens läns hemslöjdsförening strävar efter att erbjuda slöjdar­na, inkl. sameslöjdarna, att köpa råvarorna så billigt som möjligt sam­tidigt som slöjdaren har full frihet att a-vyttra sina alster de vägar som ger den bästa förtjänsten. Hemslöjdsföreningen anser det vara realis­tiskt att endast en råvaru- och marknadsföringsorganisation kan finna ekonomiskt underlag för sin verksamhet inom länet. Hemslöjdsför­eningen motsätter sig bestämt skapandet av en särskild organisation en­bart för sameslöjden, då det ekonomiska underlaget i form av same­slöjd är alltför litet för att bära kostnaderna för en sådan verksamhet. Föreningens marknadsföringsorganisation har kapacitet att även klara försäljningen av sameslöjden.

Länsstyrelsen i Norrbottens län och Svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund ansluter sig till yttrandet från Norrbottens läns hemslöjds­förening. Inte heller länsarbetsnämnden i Norrbottens län anser att nå­gon särskild samisk organisation bör skapas och särskilda medel utver­kas för ändamålet. Sameslöjden är enligt Svenska hemslöjdsföreningar­nas riksförbund en del av den svenska hemslöjden. Den kan med fördel inordnas under de befintliga hemslöjdsorganisationerna i de nordligaste länen, som har resurser för marknadsföring och försäljning.

Beträffande sameslöjden är enligt länsstyrelsen i Norrbottens län den tekniska skickligheten samt råvaruanskaffningen viktiga nyckel­funktioner, eftersom det i dag är mycket stor efterfrågan på god same­slöjd. En rimlig arbetsfördelning förefaller därvid att vara att samhäl­leliga organ, med de resurser som ohka slag av glesbygdsmedel inne­bär, svarar för råvaruanskaffning medan samiska organisationer deltar

 

Prop. 1976/77: 80                                                    77

i undervisning, söker öka intresset rent allmänt för nya produkter och större produktion etc. Det är också väsentligt att de olika leden i slöjd­processen, från råvaruanskaffning till marknadsföring och försäljning samordnas.

Domänverket framhåller att möjligheten att ta s 1 ö j d v i r k e på kronomark inom lappmarken och renbetesfjällen står öppen för så­dana slöjdare som tillhör sameby. Verket vill inte motsätta sig att rät­tigheten utsträcks även till andra sameslöjdare förslagsvis genom med­lemskap i den planerade slöjdorganisationen. Skall organisationen själv stå för anskaffningen av slöjdarnas virke bör detta föregås av lokala förhandlingar med domänverket, eftersom anvisning av lämpliga om­råden kan erfordras om insamling skall ske i större omfattning. Kam­markollegiet har för sin del inte något att erinra mot att även andra sameslöjdare än sådana som tillhör sameby får ta slöjdvirke avgifts­fritt.

SSR slår fast, med instämmande av Nordiska samerådets svenska sektion, att rätten att ta slöjdvirke enligt samisk uppfattning är en sa­misk rättighet. Detta innebär enligt SSR att även slöjdare som inte är medlem i sameby skall ha en rätt att ta virke. SSR ifrågasätter därför behovet av förhandlingar med domänverket och andra, och förutsätter i varje fall att rätten att ta slöjdvirke skall finnas utan någon kostnad för samernas del. Här utgår SSR även från sameutredningens konstate­rande att det inte får uppstå sämre förhållanden för slöjdarnas del jämfört med tidigare tolkning av gällande bestämmelser eller tillämpad praxis. Sameslöjden är enligt Norrbottens sameförbimd en fäderneärvd samisk näring. Förbundet kräver därför att den aktiva slöjdaren, dvs. den som deklarerar för slöjden söm sin huvudsakliga inkomst, skall tillförsäkras virke för sin slöjdverksamhet. Lapplandsgruppen anser också att icke-renskötande samer skall ha samma möjlighet söm de renskötande att skaffa råämnen av olika slag för sin verksamhet. Same-Ätnam understryker att man måste ha kvar den samiska sedvanerätten till enskild råmaterialanskaffning och att detta lämpligen kan ske ge­nom stödjande medlemskap i samebyn.

I flera yttranden behandlas behovet av utbildningsinsatser och en förstärkt konsulentverksamhet. SÖ och länsskol­nämnden i Norrbottens län anser det angeläget att de samiska elever som av olika skäl går i grundskolan i stället för sameskolan i största möjliga utsträckning kan få undervisning i sameslöjd om de så önskar. Länsskolnämnden i Norrbottens län föreslår att allmänna bestämmelser utfärdas med syfte att möjliggöra inrättande av särskilda slöjdgrupper (sameslöjdgrupper), eller att resurser på annat sätt ställs till förfogande för sameelevernas slöjdundervisning.

SÖ, konstfackskolan och Norrbottens läns hemslöjdsförening under­stryker att slöjdutbildningen vid Samernas folkhögskola i Jokkmokk

 

Prop. 1976/77! 80                                                                  78

bör ges en starK ställning. Norrbottens sameförbund föreslår inrättande av en yrkes- och slöjdskola, där även forskning beträffande slöjden kan bedrivas. AMS och länsarbetsnämnderna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län redovisar de kurser i sameslöjd som under en följd av år anordnats i form av arbetsmarknadsutbildning. Sådan ut­bildning, liksoni all annan arbetsmarknadsutbildning, kan enligt AMS' och länsarbetsnämndernas uppfattning även i fortsättningen bidra till att underlätta samernas möjligheter till lämpliga sysselsättningar inom de traditionella bosättningsområdena.

Same-Ätnam framhåller att föreningens slöjdutskott under tiotals år bedrivit rådgivande och uppsökande konsulentverksamhet i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län. Detta har skett genom två heltids­anställda  samesjlöjdskonsulenter.  På  grund  av  uteblivna  anslag  från . Längmanska föfetagarfonden har slöjdutskottet nu tvingats säga upp en av slöjdkonsulenterna. Rådgivnings- och utbildningsverksamheten har härigenom enligt Same-Ätnam fått skäras ned till en klart oacceptabel 'nivå. Same-Ätnam framhåller vidare att föreningen, i likhet med same-'utredningen, räKnat med en positiv utveckling av konsulentverksamheten 'u.-och inom slöjdutskottet behandlat frågan om en förstärkning av kon-"  sulentorganisationen. För att täcka samebosättningsområdet inom de tre länen med en intensifierad rådgivnings- och utbildningsverksamhet måste tre heltidsanställda sameslöjdskonsulenter anställas med placering i vart och ett av läneii- Därtill fordras enligt Same-Ätnam tre heltidsanställda assistenter för fjiltverksamheten.

Statens industriverk anser i likhet med Svenska hemslöjdsföreningar­nas riksförbund att det behövs minst två konsulenttjänster för same­slöjden. Enligt industriverket är det med de stora geografiska avstånden omöjligt för en konsulent att klara sin uppgift. Sameslöjdens artrikedom och starka differentiering på såväl hårda som mjuka slöjdtekniker gör det dessutom nästan omöjligt för en konsulent att behärska båda teknik­områdena tillfredsställande. Statens kulturråd erinrar om att rådet tidi­gare stött samefnas krav på en extra sameslöjdskonsulent och förordat statsmedel tills vidare. FPU anser det nödvändigt att Same-Ätnam snarast möjligt får ett anslag på 90 000 kr. för att finansiera den in­dragna tjänsten och att tjänsten garanteras i fortsättningen.

SSR framhåller för sin del att Längmanska företagarfondens styrelse borde ompröva sitt beslut i medelsfrågan. Om så inte sker anser SSR att regeringen bör ta upp frågan om tjänstens finansiering i anslutning till beredningen av sameutredningens förslag. Vidare bör enligt SSR ytterligare konSnlenttjänsVer inrättas så att slöjdare inom hela det samiska området får den information och rådgivning som de har rätt till. SÖ, konstfackskolan, Norrbottens sameförbund. Nordiska same­rådets svenska sektion, landsantikvarien i Västerbottens län och Norr­bottens museum uttalar sig också för en förstärkt konsulentverksamhet.

 

Prop. 1976/77: 80                                               79

4.9 Samernas organisationer

Förslaget om ökat stöd till samernas organisationer, riksorganisationer såväl som lokala föreningar, tillstyrks över lag av remissinstanserna, däribland av statens kulturråd, SÖ, länsskolnämnden i Stockholms län, lantbruksnämnden i Jämtlands län, SSR, Saminuorra, Same-Ätnam, Norrbottens sameförbund. Nordiska samerådets svenska sektion och Landstingsförbundet.

SSR slår inledningsvis fast att samerna alltid haft ett starkt och väl­organiserat samhällssystem — sitagrupper, lapp- och samebyar. När det gäller att bedöma dagens organisationsbild framhåller SSR för det första att en organisation självfallet måste bedömas utifrån den faktiska verk­samhet organisationen bedriver. För det andra understryker SSR att det är ett icke-samiskt betraktelsesätt att dela upp vissa frågor i renskötsel­frågor resp. icke-renskötselfrågor. En tredje princip när det gäller att be­döma samernas organisationer och stödet till dessa är att samerna i egenskap av en liten minoritet i landet och i varje kommun inte har någon reell möjlighet till inflytande på parlamentarisk väg genom kom­mun-, landstings- eller riksdagsval. Samernas särställning som ursprung­lig etnisk minoritet motiverar att samerna på representativ väg skall kunna delta i samhällets förvaltning och ledning. Den möjlighet som står till buds i dag är enligt SSR att stärka de samiska lokal- och riks­organisationerna så att bästa samiska representativitet kan uppnäs genom dessa organisationer.

Sameutredningens åsikt om att Svenska samernas riksför­bund (SSR) bör kunna bredda sin verksamhet på ett sådant sätt att förbundet blir en centralorganisation för hela den samiska folkgruppen föranleder kommentarer av ett tiotal remissinstanser. För framtiden är det enligt SSR av den allra största betydelse att ett för samtliga samer effektivt organisationsarbete kan bedrivas. Allt arbete måste därför in­riktas på att en organisation med stor legitimitet och hög effektivitet finns som företrädare för alla samer. Även Nordiska samerådets svenska sektion finner det viktigt att samerna samlas under en organisation.

Same-Ätnam anser för sin del att samema står inför ett vägskäl i förenings- och organisationsarbetet. Valet står enligt Same-Ätnam mellan å ena sidan en central samisk organisation med koncentration av samiska resurser och å andra sidan två eller flera fristående samiska organisationer, som utifrån en samisk gemensam utgångspunkt arbetar för det samiska folkets bästa. Same-Ätnam anser det viktigt att ekono­miskt stöd lämnas till föreningar/organisationer som faktiskt redovisat verksamhet under årens lopp. SSR, Same-Ätnam, Samernas idrottsför­bund och Saminuorra har offentligt redovisat sådan verksamhet och samtliga fyra har någon form av täckning över det traditionella samiska bosättningsområdet i Sverige.

 

Prop. 1976/77: 80                                                              80

Länsstyrelsen i Norrbottens län finner att SSR främst är en talesman för renägarintressena. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser det troligt att SSR:s inre straktur måste ses över om man på längre sikt skall undvika en splittring. Humanistiska fakulteten vid universitetet i Umeå anser det märkvärdigt att utredningen tilldelar SSR en så stor roll i olika sam­manhang.

Norrbottens sameförbund anser att någon egentlig service från SSR:s sida till den samebefolkning som står utanför samebyarna hittills inte existerat i någon högre grad. SSR kan därför inte sägas företräda alla samer. Storumangruppen anser inte heller att SSR företräder samerna som etnisk grupp. iMpplandsgruppen framhåller, med instämmande av Mälargruppen, att de differentierade, icke renskötande samernas orga­nisationssträvanden är en realitet. Renskötarorganisationen SSR skall därför enligt Lapplandsgruppen endast vara remissinstans för de ren­skötande.

I ett omfattande yttrande redovisar Saminuorra förutsättningarna för en förstärkt och breddad samisk ungdomsverksamhet. Saminuor­ra, Svenska samernas riksungdomsförbund, har till uppgift att tillvarata och befrämja sameungdomens ekonomiska, sociala, kulturella, rättsliga och administrativa intressen med särskild hänsyn till de samiska näringarna. Medlemmar i förbundet är samebyar, lo­kala sameföreningar och enskilda samer. Saminuorra är representerat i SSR:s styrelse genom en adjungerad ledamot. I ett samhälle där sa­miska värden vinner mycket litet gehör och ifrågasätts mycket starkt måste det, framhåller Saminuorra, ingå i förbundets verksamhet att ar­beta för en förändring och att söka befästa de samiska näringarnas och den samiska kulturens egenart och värde. Saminuorra redovisar ett förslag till ny organisation för förbundet som syftar till att förstärka och bredda verksamheten på lokalplanet. Genom ett närmare samar­bete med sameföreningarna, samebyarna och sameskolorna, skulle den lokala verksamheten få en större bredd. Kontakterna skulle skötas av en eller flera ungdomskonsulenter, som även skulle bedriva uppsökan­de verksamhet. I den förstärkta organisationen skulle även ingå ett kansli knutet till styrelsen och en redaktion för den egna tidningen.

Same-Ätnam konstaterar att Same-Ätnam, förening för samisk kultur, fungerar som en verkligt decentraliserad för­ening med kontor i Vilhelmina, Gällivare och Kiruna. Föreningen har alltmer utvecklats till att bli de enskilda samernas, individernas, möj­lighet att göra sin stämma hörd. Under tiotals år har Same-Ätnams slöjdutskott bedrivit rådgivande och uppsökande konsulentverksamhet i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län. Språkutskottet har under de tre senaste åren haft en betydande studiecirkelverksamhet i samiska språket och därvid samarbetat med studieförbund och Sa­mernas folkhögskola.  För utgivning av informationsskrifter om  sa-

 

Prop. 1976/77: 80                                                    81

mema och samiska förhållanden, i samarbete med bl. a. länsmuseerna, finns ett särskilt skriftutskott.

Landsantikvarien i Västerbottens län framhåller att en ökad aktivitet från Same-Ätnam då det gäller att ordna kurser och andra arrangemang i samarbete med lokala 'sameföreningar, samebyar eller andra organi­sationer skulle ha ett stort värde. Landsantikvarien anser med instäm­mande av länsstyrelsen i Västerbottens län att Same-Ätnam bör stärkas så att föreningen får samma möjligheter som våra folkrörelsers studie­organisationer.

Saminuorra och Same-Ätnam påtalar det betydelsefulla arbete som Samernas idrottsförbund bedriver genom att försöka be­vara och utveckla de samiska idrottstraditionerna. De årligen återkom­mande Samemästerskapen, med längdlöpning på skidor, lasso- och skyttetävlingar, har enligt Same-Ätnam ett stort värde för stärkandet av samisk identitet och samhörighetskänsla. Mästerskapen samlar årligen 300—400 samiska ungdomar och äldre till gemensam samvaro under 3—4 dagar. Saminuorra understryker att den samiska idrotten måste ges möjligheter att verka och utvecklas inom egna idrottsorganisatiöner. Saminuorra ser idrottsförbundets verksamhet som ett mycket viktigt inslag i det samlade samiska organisationsarbetet och vill betona vikten av att förbundet ges speciella resurser för sin verksamhet.

Flera remissinstanser framhåller i likhet med utredningen de lok a-la sameföreningarnas betydelsefulla arbete och tillstyrker att organisationsstöd även skall kunna utgå till dessa föreningar. Statens kulturråd anser ett organisationsstöd till samiska föreningar i bosätt­ningsområdet och på andra håll i landet vara det viktigaste instrumen­tet för en fortsatt utveckling av den samiska kulturen. Same-Ätnam håller med sameutredningen om att verksamheten i de lokala sameför­eningarna är av väsentlig betydelse för bevarande och stärkande av samhörigheten mellan samer i skilda yrkesgrupper.

Uppsala kommun stödjer förslaget om statligt bidrag till förenings­verksamheten under förutsättning att man genom särskilda anvisningar säkerställer att de lokala föreningar med icke-renskötande samer som finns utanför kärnområdet erhåller bidrag. Med utgångspunkt i situa­tionen i Jämtlands län finner länsstyrelsen i Jämtlands län stödet till de lokala föreningarna vara i hög grad angeläget.

Lantbruksstyrelsen, lantbruksnämnderna i Jämtlands och Västerbot­tens län samt länsstyrelsen i Västerbottens län betraktar ett ökat stöd till de ideella samiska föreningarna som ett altemativ till stödjande medlemskap i samebyar (jfr 4.5).

Svenska kommunförbundet framhåller att flera kommuner inom det samiska området de senaste åren givit anslag till lokala sameföreningar och till Same-Ätnam. Det kan enligt kommunförbundet vara nödvän­digt att ta särskild hänsyn till den speciella sammansättning och verk-6   Riksdagen 1976/77. 1 saml. nr 80

 

Prop. 1976/77: 80                                                    82

samhet som följer av att samerna utgör en etnisk minoritet. Ur berör­da landstings synpunkt vore det enligt Landstingsförbundet bra med en samisk kulturorganisation som också verkade på länsplanet. Landsan­tikvarierna i Jämtlands och Västerbottens län samt Norrbottens mu­seum uttalar sig också för bildandet av samiska länsorganisationer, vil­ket skulle underlätta samarbetet med länsmyndigheter, institutioner och organisationer.

Ett antal remissinstanser behandlar särskilt frågan om organisa­tionsstödets storlek och fördelning mellan oUka orga­nisationer. Same-Ätnam anser att en betydande del av det föreslagna or­ganisationsanslaget bör gå till Saminuorra, Samernas idrottsförbund och Same-Ätnam, som är de föreningar/organisationer som har svag eko­nomi. Uppfattningen om att det krävs en förstärkning av SSR:s resurser för att åstadkomma en utökad verksamhet till gagn för de icke renskö­tande samerna delas av bl. a. Nordiska museet, länsstyrelsen i Jämtlands län och FPU.

SSR redovisar ett behov av förstärkningar på såväl förtroendemanna-sidan som tjänstemannasidan. Behovet av förstärkta resurser måste en­ligt SSR bedömas mot bakgrund av den allmänna samhällsutvecklingen och det Ökade tryck som därigenom skapats mot samerna och samernas områden genom bl. a. storskogsbruket, vattenkraftutbyggnaden, gruv­brytningen och den tunga turismen. Saminuorra konstaterar att sam­hällets allmänna stödformer inte kommer samerna till godo och att ett statsbidrag till Saminuorra bör utformas på ett sådant sätt att förbundet ges reella möjligheter att bedriva och utöka en varaktigare verksamhet bland den samiska ungdomen. Saminuorra har då räknat med en för­bundssekreterare vid kansHet, en redaktör och tryckkostnader för tid­ningen "Saminuorra" samt en ungdomskonsulent. Same-Ätnam finner det nödvändigt att på grund av verksamhetens omfattning bl. a. inrätta en avlönad heltidsbefattning knuten till ordförandeskapet i Same-Ätnam.

Det tänkta ekonomiska stödet för de lokala sameorganisationerna är enligt SSR alldeles för svagt. Detta stöd måste enligt SSR realiseras fortast möjligt och stödet i sin helhet bekostas av statsmedel. Länssty­relsen i Jämtlands län anser att den föreslagna bidragsramen måste hö­jas väsentligt, om man skall kunna uppnå någon verklig effekt med stödet till de lokala föreningarna.

SÖ, länsskolnämnden i Stockholms län, Uppsala kommun, SSR, Sami­nuorra och Landstingsförbundet tillstyrker uttryckligen att organisa­tionsstödet utbetalas över samefonden och fördelas av fondens kultur­delegation (jfr 4.11).

Same-Ätnam anser att fördelningen av den del av organisationsan­slaget som berör Same-Ätnam och SSR måste förankras samepolitiskt hos dessa två organisationer intemt, och därvid måste även riktlinjer i anslagsfrågan anges för samefondens.kulturdelegation. Nordiska same-

 

Prop. 1976/77: 80                                                    83

rådets svenska sektion, Norrbottens sameförbund och Storumangrup­pen anser att de icke renskötande genom sina organisationer skall ha möjlighet att påverka bidragen genom samefonden.

4.10 Tidningen Samefolket

Ett tjugotal remissinstanser understryker vikten av fortsatt stöd till tidningen Samefolket. Utredningens uppfattning att Samefolket har en viktig uppgift dels när det gäller att stärka sammanhållningen inom hela den samiska grappen och dels genom att sprida information i samhället om samernas förhållanden delas av bl. a. Nordiska museet, SÖ, Nor­diska samerådets svenska sektion och FPU. Statens kulturråd, SÖ, läns­skolnämnden i Stockholms län och Klys tillstyrker uttryckligen utred­ningens förslag om ett ökat statsbidrag kanaliserat över samefonden. Även nämnden för samhällsinformation understryker vikten av stöd till sådana medier för informationsspridning som tidskriften Samefolket.

Stiftelsen Samefolket slår fast att en samisk tidning har en etnisk mi­noritet som målgrupp. Tidningens spridning är främst regional och inne­hållet präglat av folkgruppens speciella kultur och samhällsliv. En sådan tidning kan inte betraktas som en av många tidningar i det svenska sam­hället. Det är självklart och i enlighet med tryckfrihetsidén att samhället måste ge ett särskilt stöd till en sådan minoritetstidning. En samisk tid­ning är beroende av det samhälleliga stöd som ges för att i praktiken upprätthålla tryckfriheten. Stiftelsen har låtit utreda en vidareutveckling av tidningen. Enligt stiftelsens planer skall tidningen bl. a. övergå till 14-dagars utgivning.

SSR, som på olika sätt arbetat för att stärka och bibehålla en samisk tidning, understryker att Samefolket har en viktig uppgift att fylla som debattorgan, åsiktsförmedlare, kontaktorgan och informationskälla. SSR understryker att tidningen måste stärkas och utvecklas enligt den av stif­telsen presenterade planen för 14-dagarsutgivning. Även Same-Ätnam ställer sig bakom stiftelsens remissyttrande och understryker vikten av att Samefolket ges reella möjligheter att utvecklas till ett effektivare sa­miskt språkrör och opinionsorgan. FPU anser det också önskvärt att Samefolket kan ges ut tätare, dvs. var 14:e dag.

Härjedalens kommun anser det vara viktigt att Samefolket genom stödåtgärder når största möjliga spridning. Det är enligt kommunen självklart att tidningen skall finnas tillgänglig på biblioteken i Sverige, på skolorna, åtminstone i de områden där samer bor, på samtliga lärar­högskolor och motsvarande. Sveriges allmänna biblioteksförening fram­håller att många bibliotek redan prenumererar på Samefolket. Tidskrif­ten är medtagen i den av Bibliotekstjänst utgivna förteckningen över svenska tidningsartiklar och likaså i listan över tidskrifter som med hjälp av tidskriftsstödet kan beställas till inrättningar av olika slag. Lycksele kommun pekar på de blygsamma upplagesiffrorna och efterlyser upp-

 

Prop. 1976/77: 80                                                              84

gifter om hur många av de fasta prenumeranterna som är samer resp. inte samer.

Övergången till 14-dagarsutgivning och anställande av ytterligare re­daktionell personal medför enligt Stiftelsen Samefolket de största kost­nadsökningarna. Bidragsbehovet år 1978 beräknas till 543 000 kr. Under andra halvåret 1977 behövs ökade bidrag för förberedelserna. För budgetåret 1977/78 begärs 316 000 kr., vilket även förutsätter ett bidrag på högst 200 000 kr. från samefondens egna medel. SSR och Same-Ätnam delar stiftelsens uppfattning och finner att ökade statliga resurser på ca 320 000 kr. bör tillföras Samefolket genom samefonden, samt att bidrag på högst 200 000 kr. bör ges av medel ur samefonden. Vuxenskolan finner det rimligt att hela kostnaden utöver vad som täcks genom inkomster i form av annonsintäkter och abonnemangsavgifter, täcks genom ett särskilt statsbidrag.

Stiftelsen Samefolket delar sameutredningens uppfattning om att samefondens kulturdelegation skall få ett avgörande inflytande över finansieringen av Samefolket och att statsbidraget skall utgå via samefonden. Tidskriftens speciella karaktär samt utredningens förslag på andra områden innebär enligt statens kulturråd att det är helt natur­ligt att samefonden övertar ansvaret för det statliga stödet till Samefol­ket. Kulturrådet noterar att en övergång till 14-dagarsutgivning innebär att kostnaderna för tidningen kommer att ta en ännu större del av det nya anslaget till samisk kultur. Lycksele kommun framhåller för sin del att Samefolket måste fortsätta att komma ut, även om en avsevärd del av samemas kulturfond går åt för att finansiera utgivningen.

4.11 Samefonden

Flertalet remissinstanser, däribland styrelsen för samefonden, SSR, och Saminuorra, ansluter sig i princip till utredningens förslag att det nya anslaget Bidrag till samisk kultur skall ställas till samefondens dis­position som ett allmänt stöd till samernas kultur och de samiska orga­nisationernas verksamhet (jfr 4.7, 4.9 och 4.10). När det gäller fördel­ningen av organisationsstödet är emellertid några instanser tveksamma till om samefondens kulturdelegation med nuvarande sammansättning skall kunna fungera som fördelningsorgan (jfr 4.9).

SSR framhåller att samema vid ett flertal tillfällen kritiserat att kost­naderna för rermäringens rationalisering bestrids från samefonden, vilket i jämförelse med stödet till jordbraket betraktas som en grov orättvisa mot samerna. SSR begär att kostnaderna för rennäringens rationalisering skall bekostas av budgetmedel på samma sätt som gäller för jordbraket. Då det gäller att beräkna tillskottet till samefonden för de ändamål som aktualiseras i anslutning till sameutredningens förslag bör man även en­ligt SSR beakta JO:s uttalande,den 24 januari 1966 angående finansie­ring av samernas ombudsmannayerksamhet.

 

Prop. 1976/77: 80                                                    85

Styrelsen för samefonden tillstyrker att medlen tilldelas samefonden via budgetmedel. Med de tillgångar och inkomster samefondsstyrelsen nu förfogar över är det inte möjligt att ta detta belopp ur medel som samefondsstyrelsen nu förvaltar.-

SSR ansluter sig till förslaget att samefondens kulturdelegation skall fördela det nya statsbidraget. Med hänsyn till den arbetsbelastning detta arbete kommer att medföra måste dock beredande organ tillskapas i form av en referensgrupp med sekretariat. Gruppen och sekretariatet bör utses av de organiserade samerna själva. Kulturdelegationen måste enligt SSR ges en aktiv roll då det gäller att påverka ramarna för kulturanslaget i statsbudgeten. Att bidragsfördelningen kräver de sa­miska organisationemas medverkan framhålls av Same-Ätnam och Nor­diska samerådets svenska sektion. Norrbottens sameförbund och Stor-umangruppen anser att förslaget om att samefondens kulturdelegation skall besluta om medelsfördelningen är riktigt endast under förutsätt­ning att valet av styrelseledamöter ändras.

4.12 Samiska utbildningsfrågor 4.12.1 En samisk utbildningsväg

En samisk utbildningsväg kan enligt utredningen sägas bestå av samiska inslag inom alla delar av utbildningssamhället. Flertalet remiss­instanser behandlar frågan om en samisk utbildningsväg och med något undantag instämmer de i sameutredningens principiella syn­punkter. SÖ framhåller att samerna så långt möjligt bör kunna leva på samma villkor som övriga medborgare i det svenska samhället, men deras rättmätiga krav på särbehandling skall beaktas. Den grundläggande principen är att ett enhetligt skolsystem och en likvärdig utbildnings­standard för landets alla delar inte får åsidosättas. De samiska elevernas möjligheter att bevara och utveckla samisk kultur och samiskt språk bör enligt SÖ även rymmas inom ramen för det enhetliga skolsystemet.

Länsskolnämnden i Kopparbergs län menar att utbildningsproblemen måste lösas inom det allmänna skolväsendets målsättning enligt linjer som samerna själva drar upp. Lärarhögskolan i Uppsala framhåller att för att en samisk utbildningsväg inte skall leda till en återvändsgränd är det nödvändigt att de materiella förutsättningama för rennäringen bevaras. Denna uppfattning delas av Same-Ätnam, som dessutom fram­håller att en samisk utbildningsväg föratsätter att samiska språket reellt och praktiskt kan användas i förvärvslivet.

Norrbottens sameförbund framhåller vikten av att en klar studiegång i samiska utformas, som täcker behovet firån förskola;till gymnasieskola. Norrbottens sameförbund och Storumangruppen kräver också att för­äldrar till samiska barn får information om alla tillgängliga undervis­ningsvägar för dessa.

 

Prop. 1976/77: 80                                                    86

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller att en gemensam samisk ut­bildningsgrand och språkinsikter otvivelaktigt är en av de viktigaste sam­manbindande faktorema för den samiska folkgrappen. Samtidigt av­speglar attityderna hos de tillfrågade samerna en insikt om att de samiska inslagen inte bör främjas på bekostnad av viktiga delar av det allmänna ämnesområdet i skolan. Bergs kommun noterar de krav som en samisk utbildningsväg ställer på utbildning av förskollärare och barn­skötare, klasslärare och ämneslärare med samiska som modersmål. Kiruna kommun betonar utifrån rent praktiska synpunkter att man måste arbeta med minoritetemas språk och kultur inom det allmänna skolsystemets ram.

Några remissinstanser, däribland länsskolnämnderna i Stockholms, Kopparbergs och Jämtlands län, lärarhögskolan i Uppsala, humanistiska fakulteten vid universitetet i Uppsala, Uppsala kommun, länsstyrelsen i Jämtlands län, Same-Ätnam och Svenska arbetsgivareföreningen, be­handlar frågan om samiska språket i undervisningen som en viktig del i satsningen på en samisk utbildningsväg. Några remissinstanser, däribland länsskolnämnderna i Kopparbergs och Jämtlands län, läns­styrelsen i Jämtlands län och Härjedalens kommun tar speciellt upp frågan om sydsamiskans ställning och framhåller behovet av särskilda insatser inom detta språkområde.

Sameutredningen anser att frågor som gäller samernas infly­tande över sameskolan och den samiska undervis­ningen i grundskolan och gymnasieskolan bör ses i ett sammanhang. Samernas ställning som en liten, inhemsk minoritet motiverar att särskilda hänsyn tas för att säkerställa deras inflytande centralt, regionalt och lokalt. När det gäller ledningen av sameskoloma bör en ledningsform väljas som ger samerna och deras organisationer ett reellt inflytande över skolan. Utredningens grundsyn delas av bl. a. SÖ, utredningen om skolan, staten och kommunerna, SSR, Saminuorra, Same-Ätnam, Norrbottens sameförbund och Nordiskt samiskt institut.

SSR, Saminuorra, Same-Ätnam, Norrbottens sameförbund, Storuman­gruppen och Nordiska samerådets svenska sektion är positiva till det tidigare förslaget om en särskild skolstyrelse för ledningen av same­skoloma. Några remissinstanser, däribland länsskolnämnderna i Jämt­lands och Uppsala län, vuxenutbildningsnämnderna i Jämtlands och Västerbottens län samt länsstyrelsen i Jämtlands län ställer sig i varie­rande grad tveksamma till förslaget, medan studiemedelsnämnden i Umeå och Kiruna kommun avstyrker förslaget om en sameskolstyrelse.

SSR föratsätter att den samiska skolstyrelsen skall förverkligas sna­rast. Sameskolstyrelsen skall enligt SSR bestå av sju ledamöter, varav fyra skall vara samer och utses av SSR. Sameskolstyrelsen skall sortera direkt under SÖ och ha det omedelbara ansvaret för samebarnens under­visning inom sameområdet. Detta innebär enligt SSR ansvar för i första

 

Prop. 1976/77: 80                                                                  87

hand undervisningen i förskola, sameskola, kommunal grundskola, gymnasieskola och den kommunala vuxenutbildningen för samer, samt även insyn i all övrig undervisning som berör samerna och insyn i den samiska lärarutbildningen.

Länsskolnämnden i Jämtlands län, vuxenutbildningsnämnderna i Jämtlands och Västerbottens län och länsstyrelsen i Jämtlands län an­ser att en särskild skolstyrelse skulle innebära en avvikande särbehand­ling från vad som gäller för övriga minoriteter. Kommande förslag om särskilda ledningsorgan för skolan bör enligt bl. a. länsskolnämnden i Jämtlands län ge möjlighet till lösning på sameföräldrarnas önskemål om inflytande över skolan.

Enligt sameutredningen förtjänar inspektionen för same­skolan särskild uppmärksamhet. Behovet av pedagogiska insatser för sameundervisningen anses vara större än någonsin. Bl. a. Norrbottens sameförbund delar denna uppfattning.

Förslaget om en konsulenttjänst med utåtriktad verksamhet för den samiska minoriteten tillstyrks eller utvecklas ytterligare av länsskolnämn­derna i Jämtlands och Norrbottens län, nomadskolfullmäktige vid no­madskolan i Jokkmokk, SSR, Norrbottens sameförbund, Storuman­gruppen, Nordiska samerådets svenska sektion och Vuxenskolan. Läns­skolnämnden i Jämtlands län anser därvid att inspektionen av samesko­lorna och same undervisningen bör lösas inom ramen för den statliga skolinspektionen i övrigt och förstärkas.

SSR framhåller att det utöver sameskolstyrelsen måste finnas en same­skolinspektör och tre sameskolkonsulenter. Sameskolinspektörens huvud­sakliga uppgifter inom sameskolväsendet skall vara rent administrativa. Sameskolkonsulenterna skall enligt SSR svara för bl. a. planläggning och samordning mellan sameskolornas och de kommunala för- och grand­skolornas verksamhet. Behovet av en särskild skolinspektörstjänst fram­hålls även av nomadskolfullmäktige vid nomadskolorna i Tärnaby och Ange samt Kiruna kommun

4.12.2 Samer 1 förskolan

Socialstyrelsen, SÖ, länsskolnämnderna i Uppsala, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län, nomadskolfullmäktige vid nomadskolan i Tärnaby, förskoleseminariet i Stockholm, vuxenutbildningsnämnderna i Jämtlands och Västerbottens län, länsstyrelsen i Västmanlands län, Uppsala, Härjedalens, Krokoms, Are, Östersunds och Kiruna kommu­ner, barnomsorgsgruppen, SSR, Norrbottens sameförbund och Nordiska samerådets svenska sektion betonar över lag betydelsen av de insatser som kan göras för samernas barn redan i förskolan.

Socialstyrelsen framhåller att språket är en grundläggande faktor för barnets hela personlighetsutveckling och understryker vikten av att samebarnen ges möjlighet att utveckla såväl det samiska som det svens-

 

Prop. 1976/77: 80                                                    88

ka språket. Enligt socialstyrelsen gäller samma krav på åtgärder för samebarnen som krävs for invandrarbarnen i fråga om förskolans verk­samhet.

Barnomsorgsgruppen framhåller att sameutredningens överväganden och förslag granskats med utgångspunkt från barnomsorgsgruppens upp­drag att bl. a. utreda formerna för och innehållet i en för socialvår­den och barnhälsovården gemensam, uppsökande verksamhet bland för­skolebarn. Bamomsorgsgruppen finner att behovet av hemspråksträning är stort hos samiska barn. En väsentlig uppgift i den uppsökande verk­samheten är att fånga upp intresset för och behovet av förskoleverk­samhet på samiska. Det kan också gälla andra insatser till stöd för samerna — socialt eller kulturellt.

Ett par remissinstanser, däribland SÖ, påpekar att i många glesbygds­områden kan förskoleverksamhet inte bedrivas varje dag med hänsyn till reseavstånd, kostnader och tillgång på personal. I stället bör enligt SÖ den glesbygdsmodell vara lämplig som innebär kortare verksamhet per år, men i stället omfattar två år med sammanlagt minst 700 timmar för varje barn. För att skapa underlag för såväl förskola som grund­skola utan att barnen skall behöva resa alltför långa sträckor kan enligt SÖ en sådan verksamhet med integrerad förskola och grundskola som bedrivs i bl. a. Jämtlands län vara en bra modell även i de områden där bl. a. renskötande samer bor. Länsskolnämnderna i Västernorrlands och Jämtlands län samt vuxenutbildningsnämnderna i Jämtlands och Väs­terbottens län delar denna uppfattning. Vuxenutbildningsnämnden i Väs­terbottens län liksom Uppsala och Are kommuner framhåller vikten av att i glesbygdskommuner med stora avstånd förstärka statsbidraget till förskoleverksamheten så att reella möjligheter till förskola för same­barnen skapas.

När det gäller förskoleverksamhet för samebarn utanför sameområdet anser SSR att de lokala sameföreningarna bör få kommunala bidrag så att de har möjlighet att anordna speciell förskoleverksamhet. Bidrag skall också enligt SSR kunna ges till anordnande av förskoleverksamhet inom sameområdet under sommarhalvåret. Försöksverksamhet med som­marförskola har redan startat på samiskt initiativ och det är, vilket även socialstyrelsen framhåller, angeläget med en fortsatt satsning på denna typ av verksamhet.

Sameutredningen tar särskilt upp frågan om lärarpersonal för den samiska språkträningen i förskolan. Förslaget om inrättande av sär­skilda hemspråkslärartjänster för träning/undervisning i samiska inom förskolan, grundskolan och gymnasieskolan mottas i allmänhet positivt av remissinstanserna, däribland socialstyrelsen, SÖ, länsskolnämnderna i Västernorrlands och Jämtlands län, vuxenutbild-nirigsnäninderna i Jämtlands och Västerbottens län, Uppsala och Härje­dalens kommuner, barnomsorgsgruppen, SSR och Landstingsförbundet.

 

Prop. 1976/77: 80                                                                  89

Socialstyrelsen anser liksom utredningen att det är viktigt med trä­ning av hemspråket från tidig ålder och. att i hemspråkslärarens upp­gifter skall ingå att delta i uppsökande verksamhet och medverka i språkträning inom förskolan, grundskolan och/eller gymnasieskolan. Förskolor och förskolor/grundskolor med samebarn bör enligt SÖ få tillgång till förskollärare/lågstadielärare som talar samiska. Där så inte är möjligt bör hemspråkslärare knytas till sådana skolor. Samma beräk­ningsgrunder i fråga om gruppstorlek och lärartimmar som gäller för invandrarbarnens hemspråksundervisning bör gälla även för barn som tillhör de ursprungliga minoriteterna med annat språk än svenska.

SSR understryker vikten av att anställa hemspråkslärare redan i för­skolan. Lärarna skall även utnyttjas i den kommunala grundskolan inom sameområdet. Förskola i sameområde skall enligt SSR ha samisk-språkig personal och ge sådan personal företräde vid tjänstetillsättning. SSR föreslår för övrigt att förskolan i tillämpliga delar skall ledas av sameskolstyrelsen. Förskolan skall, menar SSR, förbereda för de fort­satta studierna, kunna ge ett samiskt alternativ och vara början i en samisk utbildningsväg. Norrbottens santeförbund menar i likhet med utredningen att hemspråksundervisningen måste byggas ut och bedrivas från förskola och vidare i utbildningsgången.

4.12.3 Sameskola, grundskola, gymnasieskola

1962 års nomadskolereform innebär att samerna, så länge de själva önskar det, skall ha tillgång till två likvärdiga utbildnings­alternativ på det obligatoriska skolstadiet, nämhgen nomadskola/ sameskola och kommunal grundskola. Sameutredningen anser att 1962 års beslut alltjämt bör vara utgångspunkten för samhällets insatser. Flertalet remissinstanser delar utredningens grundinställning, däribland SÖ, länsskolnämnden i Jämtlands län, lärarhögskolan i Uppsala, Härje­dalens komtnun, SSR, Saminuorra och Same-Ätnam. Några remissin­stanser, länsskolnämnderna i Västernorrlands och Västerbottens län, vuxenutbildningsnämnden i Västernorrlands län och Kiruna kommun, ställer sig emellertid i varierande grad tveksarnma till utredningens ståndpunkt.

SÖ konstaterar att undervisningen i samiska i sameskolan är obliga­torisk och att de flesta av skolans ämnen kan ges samisk inriktning. I grundskolan kan sameeleverna välja att läsa samiska högst två vecko­timmar, men det är möjligt att enligt läroplanen ha samiska inslag t. ex. i orienteringsämnen. Bristen på läromedel och utbildade lärare utgör emellertid enligt SÖ ett hinder för sådana inslag i större omfattning. SÖ anser därför att om samerna vill välja en samisk utbildningsväg, är de i dagens läge hänvisade till sameskolan. Enligt SÖ skulle många sameföräldrar som nu har sina barn i en sameskola säkert välja grund-

 

Prop. 1976/77: 80                                                                  90

skolan i stället om denna skola i dag kunde erbjuda samebarnen ett lik­värdigt alternativ i fråga om undervisning om samisk kultur m. m.

Enligt länsstyrelsen i Norrbottens län har valfriheten mellan nomad­skola och grundskola lett till att samerna i mycket stor utsträckning flyttat barnen från nomadskolan till den kommunala grundskolan. Läns­styrelsen kan inte finna att nomadskolan fungerat väl. Tvärtom har nomadskolan isolerat barnen från samhället i övrigt, ibland även från föräldrahemmet. Länsskolnämnden i Västerbottens län anser att även om det i dag bör finnas valfrihet mellan sameskola och grandskola, framstår ändå den pedagogiska kategoriklyvningen som allt egendom­ligare mot bakgrund av fördelningen av sameeleverna på de båda skol­formerna. Länsskolnämnden i Västernorrlands län anser att grundsko­lan, med vederbörligt tillgodoseende av samiska intressen, är en skol­form överlägsen den kategoriska sameskolan. Kiruna kommun pekar på det sjunkande barnantalet i sameskolorna och anser det vara orealistiskt att planera för två parallella skolsystem med det givna elevunderlaget.

Utredningsförslagen om ett ökat utrymme för samiska språket och samiskt stoff i grundskolan tillstyrks av bl. a. SÖ, länsskolnämn­derna i Stockholm, Västernorrlands och Västerbottens län, vuxenutbild­ningsnämnden i Västernorrlands län, Uppsala, Härjedalens, Jokkmokks och Kiruna kommuner, länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län, utredningen om skolan, staten och kommunerna, SSR, Umbyns sameby, Norrbottens sameförbund, Storumangruppen, Nordiska same­rådets svenska sektion, SACO/SR och FPU.

SÖ anser liksom utredningen att om undervisningen i samiska i grund­skolan skall kunna bli ett verkligt samiskt alternativ måste först den rådande bristen på lärarpersonal och läromedel avhjälpas. Enligt SÖ:s mening bör övervägas hur samiskt stoff kan integreras i de olika äm­nena för de elever som vill välja en samisk studieväg men inte har till­gång till en sameskola. SÖ anser vidare att de beslut om lokala studie­gångar som fattats med anledning av prop. 1975/76: 39 om skolans inre arbete m. m. kommer att möjliggöra att undervisningen av samiska barn i den allmänna grundskolan betydligt bättre än hittills kan anpassas till deras särskilda behov. En förstärkning av den samiska undervisningen på bl. a. grundskole- och gymnasienivå kommer att ställa ökade krav på lärarutbildningen och torde förutsätta skyndsamma åtgärder, kon­staterar utredningen om skolan, staten och kommunerna.

Enligt SSR skall en grundskola i sameområdet i princip kunna till­godose den undervisning för samebarn som sameskolan ger. Detta kan realiseras på olika sätt beroende på sameelevunderlaget, nämligen ge­nom 1. en samisk klass i en grundskola med ett undervisningsinnehåll som är identiskt med utbudet på en sameskola, 2. ett undervisningspaket för samebarn i grundskolan, i vilket förutsätts ingå samiska språket, samisk slöjd samt hembygdskunskap och orienteringsämnen med sa-

 

Prop. 1976/77: 80                                                    91

miskt stoff. En hemspråkslärare skall ge undervisning i språk, hem­bygdskunskap och orienteringsämnen. 3. en hemspråkslärare som ger undervisning i samiska språket för de samebarn som önskar det. I samt­liga grundskolor inom sameområdet skall samisk kultur och samiskt levnadssätt integreras i orienteringsämnena. SSR framhåller vidare att även samebarn som är bosatta utanför sameområdet bör få undervis­ning i och om sin kultur och sitt språk.

SÖ, vuxenutbildningsnämnden i Västernorrlands län, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, SSR, Norrbottens sameförbund och Sveriges allmänna biblioteksförening instämmer i utredningens synpunkter om att barnen i grandskolan måste få lära sig mer om samerna. SÖ betonar att de ursprungliga, svenska minoriteternas historia och levnadsförhållanden, liksom även invandrarfrågor, bör få sin plats i läroplaner, läromedel och undervisning i grandskolan. SSR anser att alla lärare i landets grund­skolor bör ta del av samernas kultur och levnadssätt.

Utredningens överväganden om en förbättrad same skola mottas positivt av bl. a. lärarhögskolan i Uppsala, Jokktiwkks kommun, SSR och Umbyns sameby. SSR betonär att målet med språkundervisningeii i sameskolan skall vara att samebarnen blir tvåspråkiga. All undervis­ning, speciellt undervisningstimmama i svenska språket, skall utnyttjas för att befästa tvåspråkigheten. Nybörjarandervisningen skall ges på det språk som barnet utnyttjar dagligen. På sameskolomas lågstadium skall enligt SSR i ämnet hembygdskunskap ingå undervisning om den samiska hembygden och samiskt levnadssätt och kultur. I de övriga ämnena på de olika stadierna skall det utarbetas noggranna anvisningar om hur sa­miskt stoff skall integreras. En viktig del av sameskolan är internatet. Internatvistelsen måste enligt SSR vara ett led i den samiska fostran som skolan skall ge. Ett viktigt krav för att detta skall kunna realiseras är att personalen har en riktig utbildning och är samiskspråkig.

Ett flertal remissinstanser framhåller att det finns andra lösningar än de rent organisatoriska på lokalplanet för att utveckla och behålla same­skolorna som en särskild skolform och för att höja den pedagogiska standarden i dessa skolor. Länsskolnämnden i Norrbottens län, nomad­skolfullmäktige vid nomadskolan i Tärnaby, Jokkmokks kommun, SSR, Norrbottens sameförbund och Nordiska samerådets svenska sektion föreslår en.sänkning av delningstalet för övergång från klasser av B 2-typ till B 1 vid sameskolomas låg- och mellanstadier.

Utredningen har understrakit vikten av att frågor om eventuell ned­läggning av sameskolor prövas omsorgsfullt och i nära samråd med samernas företrädare. Det bör även vara möjligt att pröva nya organi­satoriska lösningar på det lokala planet. Nedläggning av en sameskola bör komma i fråga först när alla parter är överens och de samiska in­tressena bättre kan tillgodoses i kommunens grundskolor, framhåller utredningen. SÖ, Arjeplogs och Kiruna kommuner, utredningen om sko-

 

Prop. 1976/77: 80                                                              92

lan, staten och kommunerna, Norrbottens sameförbund. Nordiska same­rådets svenska sektion och SACO/SR instämmer i stort i sameutred­ningens synpunkter,

SÖ anser att det nu är lämpligt att på nytt ta upp överläggningar med samerna om en nedläggning av skolan i Arjeplog. Enligt SÖ bör det samtidigt utredas hur samernas önskemål om en samisk utbildningsväg i den reguljära skolan skall kunna realiseras. Arjeplogs kommun delar länsskolnämndens tidigare uppfattning att det låga elevantalet motiverar nedläggning av sameskolan och att de samiska intressena kan tillgodo­ses i kommunens grandskola.

De riktlinjer som föreslagits för en förbättrad och utökad samisk un­dervisning i grandskolan bör enligt sameutredningen gälla även för gymnasieskolan. Denna inställning delas av ett flertal remissin­stanser, däribland SÖ, länsskolnämnderna i Västernorrlands och Norr­bottens län, lärarhögskolan i Uppsala, SSR och SACO/SR.

Utredningen föreslår att SÖ med det snaraste fastställer- kursplan för undervisningen i samiska vid gymnasieskolan och att möjligheten till minoritetsspråksundervisning i stället för B- eller C-språk får finnas kvar. Möjligheten att införa de allmänna bestämmelser om minoritets­språksundervisning som gäller för grundskolan bör också övervägas. SÖ, länsskolnämnden i Norrbottens län, Härjedalens kommun, SSR, SACO/ SR och FPU delar utredningens grundinställning, medan länsskolnämn­den i Jämtlands lan och vuxenutbildningsnämnden i Norrbottens län ställer sig tveksamma.

SÖ framhåller att en arbetsgrupp tillsatts för att utarbeta en kursplan i samiska språket såsom B- och C-språk i gymnasieskolan. Vidare har SÖ hos regeringen begärt en ändring av bestämmelsen om utbyte av språk i gymnasieskolan mot hemspråk. SÖ har därutöver föreslagit en ändrad språkorganisation på gymnasieskolans tre- och fyraåriga linjer. Därvid har SÖ bl. a. hemställt om att samiska skall få läsas som fort­sättningsspråk i gymnasieskolan. SSR anser också att kursplaner i sa­miska skall fastställas. Studierna i samiska som B-språk skall ingå som en fortsättning i den samiska studiegången från förskola och grund-. skola.

SÖ, länsskolnämnden i Norrbottens län och SACO/SR anser att ut­över samiska språket kan andra samiska inslag införas i gymnasieskolan inom ramen för gällande läroplan. SÖ nämner att man t; ex. inom äm­net samhällskunskap kan behandla samefrågor under huvudmomentet aktuella samhällsfrågor i årskurs 3. Länsskolnämnden i Norrbottens län och SACO/SR föreslår vidare att 1. De tre- och fyraåriga hnjer som nu har estetisk och social variant utökas med en samisk variant, i vilken kan ingå samisk kultur, samisk historia och samisk samhällskunskap. Den estetiska varianten utökas med samisk slöjd och samiskt konsthant­verk. 2. På den tvååriga Hnjen ges eleverna möjlighet att som tillvals-

 

Prop. 1976/77: 80                                                    93

ämne välja samisk kultur och/eller samisk slöjd och samiskt konsthant­verk. 3. På samtliga linjer skapas möjlighet att välja samiska ämnen som utökad studiekurs. Med dessa samiska inslag skulle sameelevema få till­gång till en samisk studieväg i enlighet med utredningens intentioner. I anslutning till länsskolnämndens förslag framhåller SÖ att skäl talar för en utvidgning av möjligheten att i årskurs 2 och 3 av den estetiska varianten byta ut ett främmande språk mot vissa andra ämnen till att också omfatta utbyte mot samisk slöjd. På de tvååriga ekonomiska och sociala linjerna bör enligt SÖ sameeleven redan nu kunna välja slöjd med samisk inriktning och samiskt konsthantverk som tillvalsämne. SSR anser att på vissa gymnasielinjer skall ett samiskt undervisnings­block kunna erbjudas, där samiskt språk, kultur- och samhällsliv, his­toria och slöjd ingår.

Utredningen understryker det angelägna i att yrkesinriktade kurser kan anordnas i gymnasieskolan som tillgodoser de samiska behoven. Denna uppfattning delas av SÖ, länsskolnämnden i Jämtlands län, lä­rarhögskolan i Uppsala, vuxenutbildningsnämnden i Jäintlands län, SSR, FPU och Sveriges hantverks- och industriorganisation.

SÖ redovisar den tvååriga specialkursen inom rennäringen. I den iit-sträckning som behov av aiman yrkesinriktad utbildning för att fylla ett specifikt samiskt utbildningsbehov dokumenteras, kan detta enligt SÖ tillgodoses inom såväl gymnasieskolan som kommunal vuxenutbild­ning eller genom arbetsmarknadsutbildning. Det finns ett behov av bl. a. administrativa studievägar med företagsekonomi och redovisning för personal i försäljningsorganisationer för renprodukter och samiskt konst­hantverk. Bygg- och anläggningsteknisk utbildning kan ge anställningar bl. a. i samband med väg-, flygplats- och hotellanläggningar inom områ­det. En mängd olika utbildningsvägar, t. ex. ekonomiska, distributions-och kontorstekniska samt konsumtionstekniska, skulle också enligt SÖ kunna ge anställningar inom turist- och fritidsområdet.

Grundskoleutbildningen i de samiska ämnena skall enligt SSR vara ett krav för inträde till rennäringsutbildningen. Yrkesutbildningen inom rennäringen skall enligt SSR ge behörighet till högre utbildning och behörighet till vidareutbildning i anslutning till rennäringen. Utbild­ningen i samiska ämnen skall motsvara de krav SSR ställer på tjänste­män inom rennäringen vad gäller språkkunskaper i samiska och kunska­per i övriga samiska ämnen. Enligt SSR skall yrkesutbildningen inom rennäringen och annan samisk specialutbildning stå under den före­slagna samiska skolstyrelsens ledning.

4.12.4 Högskoleutbildning och forskning i samiska

Sameutredningen konstaterar att det genom tillkomsten av en insti­tution vid   universitetet   i   Umeå   för högre utbildning och

 

Prop. 1976/77: 80                                                    94

forskning i samiska nu finns förutsättningar för ett fortsatt utvecklings­arbete till stöd för samernas språk och kultur.

SSR understryker att utbildningen i samiska vid universitet skall vara en högre utbildning, som bygger på en tidigare utbildning och kompe­tens från grundskola och gymnasium. Undervisningen i samiska på uni­versitetsnivå skall samordnas i de nordiska länderna genom sameinsti­tutets försorg. Universitetsundervisningen skall kräva tidigare kunskap i samiska och inriktas på ämneslärarutbildning och annan praktisk an­vändning av språket, såsom tolkning, översättning m. m. UKÄ (fakul­tetsberedningen för humaniora och teologi) förutsätter att den vidgade lokala frihet att besluta om utbildningens innehåll, som högskolerefor­men medför, i betydande utsträckning skall komma olika med same­kulturen förknippade frågor till godo.

Rektorsämbetet vid universitetet i Stockholm hår noterat det relativt betydande antal samer som finns i Stockholmsregionen och kan tänka sig att vid universitetet i Stockholm anordna s. k. ensta­ka kurser om vissa sidor av samisk kultur. Kunskap om samer bör ock­så enligt rektorsämbetet ingå i kurser om etniska och språkliga minori­teter i Sverige och det övriga Norden.

Sameutredningen förutsätter att det även i fortsättningen skall vara möjligt att meddela undervisning i samiska inom den finsk-ugriska in-situationen vid universitetet i Uppsala. Flera remissinstan­ser, däribland länsskolnatyinden i Uppsala län, lärarhögskolan i Uppsa­la, humanistiska fakulteten vid universitetet i Uppsala, länsstyrelsen i Uppsala län, Uppsala kommun, SSR, Norrbottens sameförbund. Nor­diskt samiskt institut och Nordiska samerådets svenska sektion under­stryker betydelsen av detta.

Enligt lärarhögskolan i Uppsala skulle den värdefulla förstärkning för samiskans ställning, som en professorsledd institution i Umeå inne­bär, neutraliseras om nuvarande möjlighet skulle inskränkas att förvär­va ämnesteoretisk lärarkompetens i Uppsala eller eljest läsa samiska där. Även SSR förutsätter att möjligheten att få universitetsundervisning i samiska i Uppsala skall kvarstå i nuvarande omfattning för att bl. a. tillmötesgå det behov som finns bland samiska studerande vid univer­siteten i Uppsala och Stockholm. Nordiska samerådets svenska sektion och Norrbottens sameförbund anser att ett borttagande av undervisning­en i samiska vid universitetet kraftigt skulle försvaga språkets ställning och i realiteten närmast innebära att institutionen i Uppsala flyttades till Umeå, Även Nordiskt samiskt institut påpekar nödvändigheten av att professuren i samiska i Uppsala upprätthålls, bl. a. med hänsyn till bästa möjliga fördelning av forsknings- och undervisningsuppgifter.

I fråga om högskoleutbildningens organisation och resur­ser anser sameutredningen bl. a. att den decentraliserade universitets­utbildningen i samiska bör förstärkas, inte minst för att tillgodose be-

 

Prop. 1976/77: 80                                                                  95

hovet av samisk vuxenutbildning på högskolenivå. Utredningens upp­fattning delas av länsskolnämnden i Västernorrlands län, studiemedels­nämnden i Umeå och SSR.

Behovet av att inrätta ett universitetslektorat, bl. a. med hänsyn till sydsamiskan, understryks av ett flertal remissinstanser, däribland läns­skolnämnden i Uppsala län, UKÄ, humanistiska fakulteten vid univer­sitetet i Umeå, organisationskommittén för Umeå högskoleregion, stu­diemedelsnämnden i Umeå, Göteborgs kommun, SSR och Storuman­gruppen. UKÄ ansluter sig till fakultetsberedningens bedömning om att ett ordinarie universitetslektorat i samiska är en förutsättning för att övriga av sameutredningen förespråkade förbättringar på utbildnings­området skall få full effekt.

SSR framhåller att en speciell lektorstjänst med inriktning på syd-och lulesamiska skall inrättas för att tillmötesgå det samiska språkut­bildnings- och forskningsbehov som är minst tillgodosett i de nordiska länderna. För att rekrytera behöriga till tjänsten måste det enligt SSR ges möjhgheter för samer att som stipendiater få högre utbildning i de aktuella språken.

Rektorsämbetet och humanistiska fakulteten vid universitetet i Umeå samt organisationskommittén för Umeå högskolerégion, vilka stödjer utredningens förslag att samisk lärarutbildning för alla stadier i skolan förläggs till universitetet och lärarhögskolan i Umeå (jfr 4.12.6), anser att denna utbildning bör vara tillrättalagd för dem som har samiska som modersmål och bör förekomma vid sidan av den nuvarande undervisningen i samiska som främmande språk. För en så­dan lärarutbildning krävs att man inrättar ett universitetslektorat i sa­miska.

Många remissinstanser, däribland samhällsvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Umeå, organisationskommittén för Umeå högskole­region, statens humanistiska forskningsråd. Krokoms kommun, länssty­relsen i Norrbottens län, SSR, Nordiskt samiskt institut, SACO/SR samt landsantikvarierna i Jämtlands och Västerbottens län behandlar frågan om samisk forskning och forskarutbildning och finner därvid förutsättningarna för forskning vid universitetet i Umeå vara goda.

SSR understryker att Nordiskt samiskt institut skall stå i centrum för högskoleutbildningen och forskningen i samiska äm­nen. Enligt SSR:s mening är det viktigt att universitet, högskolor och forskningsinstitutioner som arbetar med samiska frågor eller näringar samarbetar med och samordnar sin verksamhet med institutet för att tillgodose samiska intressen. Vidare framhåller SSR att renforskningen bör komma under rennäringsutövarnas och de samiska organisationer­nas ledning, förutom den samordning och samverkan som bör ske ge­nom och med Nordiskt samiskt institut.

 

Prop. 1976/77: 80                                                    96

Nordiskt samiskt institut finner det viktigt att andra institutioner och organ förpliktigas att i samiska frågor samarbeta med institutet, så att institutet på ett bättre sätt kan fylla sin samordnande och initiativtagan­de funktion. Bl. a. bör institutet kunna ta initiativ till forskning och ut­bildning som institutet inte självt har resurser till. Institutet har sett det som en viktig princip att prioritera forskning som syftar till att förbättra samernas situation. Om det skall vara möjligt att skapa en meningsfull koordinering av forskning som angår samerna, framhåller Nordiskt sa­miskt institut vidare, måste man också kräva att storsamhällets forsk­ningsinstitutioner är lyhörda för den forskningskritik och kriterier för forskning som framställs av samiska organisationer och institutioner.

4.12.5 Samisk vuxenutbildning

Samisk vuxenutbildning kan enligt SSR sägas ha tre uppgifter att fylla. Samerna har självklar rätt att som vuxna utan egen kostnad få den utbildning i sitt modersmål, kultur, historia m. m. som tidigare inte givits. En samisk vuxenutbildning skall vidare ge samer en allmän ut­bildning, som ger möjligheter till vidare studier och arbete med samisk inriktning. Vuxenutbildningen skall slutligen enligt SSR ge yrkesverk­samma personer en kompletterande utbildning i samiska ämnen, som är ett krav eller en nödvändighet för yrket.

SÖ anser att en noggrannare kartläggning borde göras av hur samer­na haft möjlighet att utnyttja samhällets utbildningsvägar i jämförelse med den övriga delen av befolkningen. Detta gäller såväl ungdoms-som vuxenutbildningen. När det gäller den frivilliga bildningsverksam­heten och övrig vuxenutbildning understryker centrala studiestödsnämn­den, liksom bl. a. vuxenutbildningsnämnden i Jämtlands län, särskilt vikten av en utbyggnad av den uppsökande verksamheten bland samerna.

Folkbildningsutredningen, som bl. a. skall överväga hur studiecirkel­verksamheten bäst kan tillgodose utbildningsmässigt eftersatta gruppers behov och som skall se över gränsdragningsfrågorna mellan folkbildning och högskoleutbildning, anser att sameutredningens förslag till insatser. för samiskt utbildnings- och kuUurliv bör-kunna, genomföras utan att folkbildningsutredningens egna förslag behöver inväntas.

Sameutredningen betonar vikten av att Samernas folkhög­skola även i fortsättningen får erforderligt samhällsstöd. Utredning­ens uppfattning om Samernas folkhögskolas betydelse och om behovet av ökade resurser till skolan delas av ett stort antal remissinstanser, däribland Nordiska museet, SÖ, länsskolnämnderna i Västernorrlands och Jämtlands län, förskoleseminariet i Stockholm, samhällsvetenskap­liga fakulteten vid universitetet i Umeå, studiemedelsnämnden i Umeå, vuxenutbildningsnämnderna i Jämtlands och Västerbottens län, Jokk­mokks kommun, länsstyrelsen i Norrbottens län, folkhögskoleutredning­en, SSR, Samernas folkhögskolas styrelse, Samernas folkhögskolas elev-

 

Prop. 1976/77: 80                                                               97

kår, Norrbottens sameförbund, Nordiska samerådets svenska sektion, FPU, Sveriges hantverks- och industriorganisation och Svenska hem­slöjdsföreningarnas riksförbund.

Länsstyrelsen i Norrbottens län betecknar Samernas folkhögskola som en av den samiska kulturens viktigaste stödjepunkter. Länsstyrelsen an­ser i likhet med Jokkmokks kommun att skolan bör få allt det stöd som är nödvändigt för dess verksamhet.

Samernas folkhögskolas styrelse framhåller att Samernas folkhögsko­la har en dubbel målsättning: att ge enskilda samer en utbildning, av­passad till deras behov och önskemål, och att genom en allmän kurs­verksamhet och genom samverkan med bl. a. folkbildningsorganisatio­ner sprida kunskap om samerna till en vid krets av människor. Den övergripande målsättningen för Samernas folkhögskola måste enligt Samernas folkhögskolas elevkår vara att ge ett samiskt utbildningsalter­nativ baserat på de samiska näringarna, språket och kulturen. Detta ute­sluter inte att folkhögskolan kan ha en aktiv funktion utåt genom att informera om samernas kultur och levnadsförhållanden och därigenom skapa ökad kännedom och förståelse om samernas situation. Enligt SSR.s mening skall skolan främst skapa förståelse för en målmedveten samisk studieinriktning och fungera som en institution för målmedvet­na samiska studieintressen.

Några instanser, däribland SÖ, Jokkmokks kommun, Samernas folk­högskolas styrelse, Samernas folkhögskolas elevkår och Norrbottens sameförbimd tar upp frågan om det särskilda statsbidraget till Samernas folkhögskola. SÖ, Jokkmokks kommun och Nörrbotteits sameförbund föreslår att taket 3 110 elevveckor tas bort vid bedömningen av det sär­skilda bidraget till Samernas folkhögskola.

Relationstalet för tilldelningen av lärartimmar vid folkhögskolan bör enligt utredningen bestämmas till 4,0 för undervisningen i samiska språk. SÖ, Jokkmokks kommun, SSR, Samernas folkhögskolas styrelse, Samernas folkhögskolas elevkår, Norrbottens sameförbund och FPU delar utredningens uppfattning om en ökad tilldelning av lärartimmar, men vill i flera fall gå längre än utredningen i fråga om resurstilldel­ning.

Folkhögskoleutredningen har föreslagit ett nytt bidragssystem för folkhögskolorna som baserar sig på det antal elevveckor en skola ge­nomför. Det föreslagna bidragssystemet innebär att en folkhögskola rela­tivt fritt kan använda den samlade resursen till lärare, assistenter, ma­terial etc. Folkhögskoleutredningen anser att önskemålet om ökade re­surser för undervisningen i samiska språk härigenom kan tillgodoses på ett smidigt sätt.

Vid Samernas folkhögskola finns en s. k. kombinerad tjänst som lä­rare och ämneskonsulent. Det ankommer på SÖ att besluta om tjänst­göringen för konsulenten, som f. n. har sin verksamhet inom Norrbot-7    Riksdagen 1976/77. 1 saml. nr 80

 

Prop. 1976/77: 80                                                    98

tens län. Enligt sameutredningen är det bl. a. önskvärt att konsulenten kan tjänstgöra inom ett större område, i första hand inom de tre nord­ligaste länen. De remissinstanser som behandlar frågan om konsulent­tjänsten ställer sig i varierande grad tveksamma till utredningens förslag och flera instanser förordar i stället en utökning av antalet konsulent­tjänster. Folkhögskoleutredningen hänvisar till sitt förslag att avveckla . de nu existerande kombinerade tjänsterna till förmån för ett mer enhet­ligt system för folkhögskolornas kontaktverksamhet med folkrörelser och bildningsorganisationer. Förslaget innebär för Samernas folkhög­skolas del en försämring jämfört med nuvarande förhållande. Folkhög­skoleutredningen räknar dock med att kontaktverksamheten vid Samer­nas folkhögskola bör kunna tillföras särskilda resurser.

Samernas folkhögskolas styrelse understryker att denna folkhögskola, i motsats till andra, måste arbeta med kontaktskapande aktiviteter inom ett mycket stort område. Skolstyrelsen föreslår att en resurs motsvaran­de kostnaderna för en kontaktskapande tjänst tillförs verksamheten ut­över den som ryms inom det av folkhögskoleutredningen föreslagna generella bidraget. Konsulenterna skall bl. a. planera och genomföra ett växande antal decentraliserade kurser, framför allt i samverkan med lantbruksnämnderna, Nordiskt samiskt institut och de samiska organisa­tionerna. SSR anser för sin del att konsulenttjänsten bör förstärkas för att kunna samverka med studieförbunden och för att kunna informera samer om vuxenstudiemöjligheterna.

Betydelsen av samverkan och samarbete med företrädare för den fria och frivilliga bildningsverksamheten berörs ytterligare i några yttranden. SSR anser att i den frivilliga bildningsverksamheten har ämneskonsu­lenttjänsten vid Samernas folkhögskola en viktig roll att fylla. Genom studieförbunden kan samiska kurser och studiecirklar anordnas i alla samiska bygder. Sveriges allmänna biblioteksförening hoppas att konsu­lentverksamheten också skall bedrivas i samverkan med länsbiblioteken och de lokala biblioteken. Vuxenutbildningsnämnden i Jämtlands län finner det angeläget att Samernas folkhögskola i samarbete med TRU får resurser att utveckla studiematerial speciellt tillrättalagt för studie­cirklar.

Sameutredningen förutsätter att länens vuxenutbildningsnämnder vid behandlingen av ansökningar om studiestöd, bl. a. internatbidrag, särskilt uppmärksammar samernas behov av sådant stöd. SSR, Samernas folkhögskolas styrelse, Samernas folkhögskolas elevkår, Norrbottens sameförbund och Storumangruppen delar utredningens uppfattning om studiestödet till samerna. Några remissinstanser, däribland centrala stu­diestödsnämnden, studiemedelsnämnden i Umeå, vuxenutbildnings­nämnden i Västerbottens län och stiidiestödsutredningen anser emeller­tid inte att någon särbehandling av samerna skall ske beträffande vuxen­studiestödet.

 

Prop. 1976/77: 80                                                    99

SSR framhåller att vuxenstudiestödet inte täcker alla vuxna samers kompletterande utbildningsbehov. Samiska måste räknas som ett priori­terat ämne i vuxenutbildningen. Personer i samiska primärnäringar (rennäring, fiske, slöjd m. m.) kan inte genom det nu utformade vuxen­studiestödet få ersättning för inkomstbortfall vid studier. Unga utbilda­de samer har även behov av och skall ha rätt till studiestöd för -vuxen­utbildning i de samiska ämnena. Mot denna bakgrund beklagar SSR att förbundet inte i detta sammanhang betraktats som sådan facklig organisation, som kan ansöka om dag- och timstudiestöd.

Samernas folkhögskolas styrelse anser att studier i samiska språket måste berättiga till studiestöd på samma villkor som studier i hemspråk för invandrare, och studier av samisk historia och samhällskunskap måste betraktas som "prioriterade" studier med vad det innebär av rätt till studiestöd. Skolstyrelsen hemställer att frågorna om studiestöd skyndsamt utreds, så att kompletterande bestämmelser kan utfärdas. Denna uppfattning delas a\ Samernas folkhögskolas elevkår som där­utöver betonar vikten av att studier i frågor som- rör rermäringens ad­ministration, planering och utveckhng betraktas som hkvärdiga med fackliga studier och att studiestöd skall kunna sökas av och via SSR på samma sätt som fackliga organisationer söker det. Sameslöjdare måste också kunna få studiepenning för viss förkovran inom sitt yrke. Stor­umangruppen kräver att vuxenstudiestödet anpassas till de vuxnas all­männa situation.

Centrala studiestödsnämnden anser det inte befogat med någon sär­behandling av samerna när det gäller rätten till vuxenstudiestöd. Enligt de urvalskriterier som gäller vid prövningen av rätt till vuxenstudiestöd torde samerna i stor utsträckning kuniia komma i fråga för detta studie­stöd. Denna uppfattning delas av vuxenutbildningsnämnden i Väster­bottens län, som framhåller att den allmänt korta utbildningen bland samerna bör innebära att samerna tillhör den målgrupp som prioriteras vid fördelning av studiestöd; Studiemedelsnämnden i Umeå anser att vuxenutbildningsnämnderna bör behandla ansökningar från samer om internatbidrag generöst. Studiemedelsnämnden förordar dessutom att försöken med uppsökande verksamhet i bostadsområden även utsträcks till de samiska bosättningsområdena.

Enligt studiestödsutredningen är det naturligt att vid bedömningen av hur det framtida studiesociala systemet skall utformas beakta de spe­ciella behov olika studerandegrapper kan ha. Samerna utgör därvid en sådan grupp.

SSR pekar på att Samernas folkhögskola samarbetar med andra sa­miska utbildningsinstitutioner i Norden. Det är enligt SSR:s mening viktigt för samer att kunna utnyttja studiestöd i annat nordiskt land. Samernas folkhögskolas styrelse föreslår en utredning beträffande struk­tur och ekonomiska villkor för folkbildningsarbetet i Norden samt om

 

Prop. 1976/77: 80                                                   100

samordning och harmonisering av reglerna. Eftersom samerna bor i tre länder och har likartade behov av utbildning utifrån egna önskemål, bör det enligt skolstyrelsen vara möjligt för dem som studerar vid Sa­mernas folkhögskola att få studiestöd från det land i vilket de är med­borgare.

4.12.6 Lärare och lärarutbildning

Förverkligandet av en samisk utbildningsväg hindras i stor utsträck­ning av bristen på utbildade lärare. Utredningens förslag till åtgärder beträffande förskollärarutbildning, klass- och ämneslärarutbildning samt fortbildning och vidareutbildning i syfte att förbättra den samiska under­visningen behandlas av i första hand socialstyrelsen, SÖ, länsskolnämn­derna i Uppsala, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, nomadskolfullmäktige vid nomadskolorna i Tärnaby och Arjeplog, lärar­högskolorna i Uppsala, Umeå och Luleå, förskoleseminariet i Stock­holm, humanistiska fakulteten vid universitetet i Uppsala, universitetet i Umeå, organisationskommittén för Umeå högskoleregion, studieme­delsnämnden i Umeå, AMS, länsstyrelsen i Norrbottens län, Härje­dalens och Gällivare kommuner, 1974 års lärarutbildningsutredning och SSR. Flertalet remissinstanser instämmer i stort sett i utredningens syn­punkter.

Lärarhögskolan i Uppsala och 1974 års lärarutbildningsutredning erinrar om att lärarutbildningsutredningen har i uppgift att behandla lärarutbildningens innehåll och organisation. 1974 års lärarutbildnings­utredning anser dock att detta inte hindrar att man söker vidta mer omedelbara åtgärder inom ramen för nuvarande lärarutbildning i syfte att avhjälpa bristen på utbildade lärare för den samiska undervisningen.

SÖ vill satsa på lärarutbildning och läromedelsutveckling för att in­om grundskolans ram kunna erbjuda samerna en samisk utbildnings­väg, i första hand inom rennäringsregionen, men på längre sikt inom vi­dare områden. Sveriges övriga befolkning behöver också enligt SÖ lära sig mera om samernas liv och kultur. SÖ föreslår en rad åtgärder, bl. a. utbildning av samer till förskollärare, klasslärare och ämneslärare, me­todisk/pedagogisk fortbildning i samiska för dessa lärare, fortbildning av andra klass- och ämneslärare samt fortsatt läromedelsutveckling.

Utredningen har pekat på behovet av tvåspråkiga förskollära­re för de samiska förskolebarnens språkträning. Socialstyrelsen, SÖ, länsskolnämnderna i Västernorrlands och Norrbottens län, nomadskol­fullmäktige vid nomadskolan i Tärnaby, förskoleseminariet i Stockholm, AMS och SSR tillstyrker utredningens förslag att behöriga sökande med samiska som modersmål bör kunna antas till förskollärarutbild-ningen inom ramen för den s. k. fria kvoten. 5Ö och AMS menar, att det också borde gå att anordna förskollärarutbildning för sökande med

 

Prop. 1976/77: 80                                                   101

samiska som modersmål enligt den utbildning av tvåspråkiga förskol­lärare som startar vårterminen 1977.

SÖ, länsskolnämnderna i Västerbottens och Norrbottens län, nomad­skolfullmäktige vid nomadskolorna i Tärnaby och Arjeplog, universi­tetet i Umeå, organisationskommittén för Umeå högskoleregion och SSR tillstyrker utredningens förslag att behöriga sökande med samiska som modersmål antas i fri kvot till utbildningen av klasslärare vid lärarhögskolan i Umeå. SÖ framhåller att antalet nytillkomna samisk­talande elever vid i huvudsak lärarhögskolan i Luleå rört sig om en till två elever årligen. Om en utbildning för samiska klasslärare skall kunna utformas, med t. ex. tillval av samiskt språk och i övrigt samiska inslag i utbildningen, krävs enligt SÖ en större grupp. Enligt SÖ borde ett för­slag med kostnadskalkyl över en sådan utbildning utarbetas. Antalet lärarkandidater skulle kunna vara sex till nio sammanlagt på låg- och mellanstadielärarlinjen.

Sameutredningen föreslår, när det gäller klasslärarutbildningen, att SÖ skall utforma förslag till särskild metodikutbildning i samiska samt att lärarhögskolan i fråga om den samiska ämnesutbildningen bör sam­arbeta med institutionen för samiska vid universitetet i Umeå. SÖ, lärar­högskolan i Uppsala, institutionen för lingvistik vid universitetet i Stock­holm, samhällsvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Umeå, orga­nisationskommittén för Umeå högskoleregion och SSR delar sameut­redningens inställning, medan ett par instanser, länsskolnämnderna i Västernorrlands och Västerbottens län, i varierande grad ställer sig tvek­samma till förslaget.

SÖ konstaterar att de lärare som nu är verksamma som hemspråks­lärare regelmässigt saknar metodisk-pedagogisk utbildning i samiska. SÖ har i sin anslagsframställning för budgetåret 1977/78 räknat med en tillvalskurs i samiska om sammanlagt åtta veckor för nu verksamma lärare med samiska som modersmål. Lärarhögskolan i Luleå anför att dess rektorsnämnd utarbetat ett förslag till utbildning av klasslärare med finska och samiska i sin utbildning.

SÖ, länsskolnämnderna i Västerbottens och Norrbottens län, nomad­skolfullmäktige vid nomadskolan i Tärnaby, lärarhögskolan i Umeå, universitetet i Umeå, organisationskommittén för Umeå högskoleregion, studiemedelsnämnden i Umeå och SSR tillstyrker utredningens förslag om utbildning av ämneslärare för samehögstadiet, grundskolans högstadium och gymnasieskolan. SSR anser att ämneslärare bör kunna rekryteras via klasslärarutbildningen. Dessa lärare skall ges möjlighet att studera samiska vid universitetet.

I fråga om lärarutbildningens lokalisering föreslår utredning­en att klasslärarutbildningen och utbildningen av ämneslärare förläggs till lärarhögskolan och universitetet i Umeå. Bl. a. SÖ, länsskolnämn­derna i Västernorrlands och Norrbottens län, nomadskolfullmäktige vid

 

Prop. 1976/77: 80                                                   102

nomadskolan i Arjeplog, lärarhögskolorna i Uppsala och Luleå, univer­sitetet i Umeå, organisationskommittén för Umeå högskoleregion, läns­styrelsen i Norrbottens län, Gällivare kommun och 557? har inte något att erinra mot detta förslag. Flera instanser anser emellertid också att klasslärarutbildning bör anordnas i Luleå. Ett par instanser, länsskol­nämnderna i Västernorrlands och Norrbottens län, nomadskolfullmäk­tige vid nomadskolan i Arjeplog, länsstyrelsen i Norrbottens län och Gällivare kommun synes även förespråka utbildning av ämneslärare i Luleå, medan lärarhögskolan i Umeå anser att bägge utbildningarna bör förläggas enbart till Umeå.

SÖ framhåller att nästan hälften av alla samer finns i Norrbotten och att de i regel sökt sig till Luleå för utbildning. Detta talar för att en klasslärarutbildning även bör lokaliseras till Luleå. Praktikplatser och handledare ligger enligt SÖ väl till i Norrbotten. Liknande synpunkter förs fram av länsskolnämnden i Norrbottens län.

SSR föreslår likaså att en samisk lärarutbildning förläggs till lärar­högskolan och förskoleseminariet i Luleå i syfte att täcka behovet av klass- och förskollärare. SSR föreslår också att en lektorstjänst i de samiska ämnena, främst språk, inrättas vid lärarhögskolan. Denna tjänst kan delas med Samernas folkhögskola. Den av SSR föreslagna samiska skolstyrelsen skall vidare ha insyn i den samiska lärarutbild­ningsverksamheten. Samernas folkhögskolas styrelse och elevkår fram­håller att delar av den föreslagna läraratbildningen, bl. a. klasslärarut­bildning och fortbildning, skall kunna förläggas till Samernas folkhög­skola. Sameskolan i Jokkmokk ger därvid underlag för praktiktjänst­göring.

Utredningen konstaterar att det finns ett behov av fortbild­ning och vidareutbildning för lärare inom det samiska un­dervisningsområdet på alla nivåer. Derma uppfattning delas av flera re­missinstanser. SÖ anser att om den samiska utbildningsvägen skall kun­na reahseras inom grundskolan, dit ju de flesta samebarnen söker sig, krävs fortbildning av ett stort antal lärare.

Det förslag till hemspråkslärarutbildning som SÖ f. n. utformar bör även enligt 5Ö kunna erbjudas samisktalande personer. In­stitutionell för lingvistik vid universitetet i Stockholm erinrar för sin del om ett tidigare förslag om en allmän utbildningslinje för hemspråks­lärare inom den reformerade högskolan.

4.12.7 UtvecMing och produktion av läromedel

Statens kulturråd, dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv, SÖ, länsskolnämnderna i Uppsala, Jämtlands, Västernorrlands och Nörr­botteits län, statens institut för läromedelsinformation, vuxenutbildnings-nämnden i Jämtlands län, länsstyrelsen i Jämtlands län. Botkyrka, Upp­sala och Härjedalens kommuner, SSR, SACO/SR och Sveriges hänt-

 

Prop. 1976/77: 80                                                  103

verks- och industriorganisatioii konstaterar liksom utredningen att b e-hovet av läromedel för sameundervisningen är utomordent­ligt stort. Statens institut för läromedelsinformation framhåller inled­ningsvis att för språkliga minoriteter har läromedlen uppgifter utöver de traditionellt stofförmedlande och färdighetstränande. De är inte bara redskap inom olika former av organiserad undervisning utan också ett led i samhällets stöd till språklig, kulturell och social egenverksamhet inom olika minoritetsgrupper.

Sameutredningen har särskilt betonat läromedelsbehovet inom grund­skolan och förskolan. Statens kulturråd, SÖ, länsskolnämnden i Uppsa­la län, statens institut för läromedelsinformation, vuxenutbildningsnämn­den i Västernorrlands län och Botkyrka kommun delar denna inställ­ning men påpekar också behovet av läromedel i samiska inom gymnasie­skolan och vuxenutbildningen.

5Ö framhåller att projektet Läromedelsutveckling i samiska i första hand avser grandskolan. Vid en förlängning av projektet bör enligt SÖ särskild hänsyn tas till vuxenutbildningens och gymnasieskolans behov av läromedel i samiska. Därutöver finns behovet av läromedel för alla andra ämnen som skall komplettera den samiska studievägen. Statens institut för läromedelsinformation konstaterar liksom SÖ att utvecklings­arbetet i huvudsak varit inriktat på grundskolan. En utvidgning av verk­samheten till förskola och gymnasieskola framstår som synnerligen an­gelägen. Behovet av studiematerial för olika former av vuxenutbildning är trots omfattande insatser inom Samernas folkhögskola långt ifrån tillgodosett. En intensifiering av läromedelsarbetet förutsätter emellertid enligt institutet ökade resurser för samordning och ledning samt för ut­vecklingsarbete och direkta produktionsinsatser.

Det pågående utvecklingsarbetet och produktionen av läromedel i samiska får som utredningen anfört ekonomiskt stöd från SÖ och statens institut för läromedelsinformation. SÖ, länsskolnämnderna i Västernorrlands och Norrbottens län, statens institut för läromedels­information, SSR, SACO/SR och Sveriges hantverks- och industriorgani­sation förutsätter att detta ekonomiska stöd även i fortsättningen skall utgå för framställning av läromedel i samiska.

Statens institut för läromedelsinformation framhåller att samepro­jektets referensgrupp har beräknat kostnaderna för budgetåret 1976/77 till 387 000 kr. och för budgetåret 1977/78 till 495 000 kr. för att pro­jektet skall kunna bedrivas på i huvudsak den ursprungliga ambitions­nivån. En utvidgning av arbetet till att mer bestämt innefatta även and­ra skol- och utbildningsformer än grundskolan och fler samiska språk­varianter än vad som f. n. är aktuella skulle innebära att medel ur SÖ:s forsknings- och utvecklingsanslag skulle få beräknas över mycket lång tid och till betydligt större belopp än vad som nu är fallet. Det är också troligt att det kommer att finnas ett behov av en mer permanent

 

Prop. 1976/77: 80                                                   104

resurs för fortsatt arbete med läromedelsfrågor, språklig och aktuali-tetsmässig revidering av utgiven litteratur, översättningsarbete m. m. In­stitutet är också av den bestämda meningen att ett samhälleligt stöd via anslaget Stöd till produktion av läromedel behöver utgå.

Bristen på läromedel har också samband med tillgången på lämp­liga läroboksförfattare för den fortsatta utvecklingen av samiska läro­medel. Statens institut för läromedelsinformation och Härjedalens kom­mun föreslår i samband härmed att lärare friställs från sina lärartjänster eller får nedsättning i undervisningsskyldigheten eller på annat sätt får möjlighet att framställa läromedel i samiska.

Statens kulturråd, SÖ, länsskolnämnden i Kopparbergs län, lärarhög­skolan i Luleå och Härjedalens kommun understryker vikten av att en allsidig information om det samiska folket och dess kultur även kan förmedlas genom det allmänna skolväsendets ordinarie läromedel och i lärarutbildningen. SÖ betonar att de ursprungliga svenska minoriteternas historia och levnadsförhållanden bör få sin plats i läroplaner, lärome­del och undervisning i grundskolan.

Statens institut för läromedelsinformation har särskilt betonat beho­vet av en förstärkning när det gäller samordning och led­ning av läromedelsarbetet. När det gäller utveckling av läromedel för gymnasie- och universitetsutbildning bör ett arbetsledan-de ansvar naturligt ligga på den samiska avdelningen vid universitetet i Umeå. SSR anser för sin del att läromedelsproduktionen skall ledas av den av SSR föreslagna samiska skolstyrelsen. Läromedelsarbetet bör vidare samordnas med motsvarande arbete i Finland och Norge. Bety­delsen av ett utvecklat nordiskt samarbete, bl.a. genom Nordiskt samiskt institut, när det gäller samiska läromedel betonas också av SÖ, statens kulturråd och Sveriges hantverks- och industriorganisation.

4.13 Nordiskt samarbete i samefrågor

Flera remissinstanser, bl. a. SSR och Svenska kommunförbundet, framhåller allmänt betydelsen av nordiskt samarbete i samefrågor. SSR, Saminuorra, Same-Ätnam, Norrbottens sameförbund och Nordiska sa­merådets svenska sektion uttalar sitt särskilda stöd för Nordiska samerådet och understryker att rådet måste få tillräckliga resurser för sin verksamhet.

SSR anför att samerådet idag saknar resurser att fullgöra sina upp­gifter och då inte minst som rådgivande organ för Nordiskt samiskt institut. Det måste enligt SSR vara en uppgift för regeringarna i Sve­rige, Norge och Finland att lämna ekonomiskt stöd till samerådets verk­samhet, så att i första hand ett kansli kan inrättas i enlighet med Nor­diska rådets rekommendation till regeringarna. Även Saminuorra för­ordar ekonomiskt stöd till samerådet för upprättande  av  ett kansli.

 

Prop. 1976/77: 80                                                   105

Vidare bör man enligt Saminuorra på samnordisk nivå se till att de ar­betsgrupper och kommittéer som väljs av de nordiska samekonferen­serna får ekonomiska resurser för att genomföra sina arbetsuppgifter. Same-Ätnam betonar att Nordiska samerådet måste få nödvändiga eko­nomiska anslag till sin verksamhet och därigenom få möjligheter att mer kraftfullt verka för samerna i för samerna gemensamma frågor i Norden.

Nordiska samerådets svenska sektion säger att samerådets sekreta­riat i dag inte har tillräcklig kapacitet för att förbereda ärenden till­fredsställande. För ett effektivt arbetande sameråd behövs ett fast sekretariat med kapacitet att förbehandla ärenden och att ta initiativ i frågor som är aktuella. Samordnandet av de nationella organisationernas arbete måste också anses som mycket viktigt mot bakgrund av olik­heterna i samemas situation i de olika staterna. Nordiska samerådet, lik­som även Norrbottens sameförbund, föreslår också att det av sameutred­ningen föreslagna organisationsstödet räknas upp med erforderligt be­lopp för att täcka kostnaderna för samerådets svenska sektion och de av samekonferensen tillsatta nämnderna.

55jR erinrar om att samefrågor är de mest "nordiska" av alla frågor för de nordiska folken genom att samefolket är en nation som lever i Norge, Finland och Sverige. Detta förhållande har även varit av be­tydelse för bl. a. Nordiska rådets handlande i skilda frågor och samerna har ofta kunnat notera den för samerna välvilliga hållningen i Nordiska rådet. Mest förenhgt med sameutredningens bild av same­minoritetens nationella status finner SSR det vara att samerna får bli medlemmar av Nordiska rådet på samma sätt som färöingarna och ålän­ningarna. Samerna kan i Finland, Norge och Sverige sägas ha en orga­nisation som bör motsvara det erforderliga måttet av självstyre. Sa­minuorra har samma uppfattning.

Nordiska samarbetsorganets funktion och roll bör en­ligt SSR omprövas. Samarbetet mellan regeringarna i samefrågor bör stärkas genom samarbetsorganet och göras kontinuerhgt. Samarbetsor­ganet bör ha kontakt och samråd med andra nordiska samarbetsorgan i samefrågor och kontinuerligt samarbeta med de samiska organisatio­nerna. De samiska ledamöterna i samarbetsorganet bör enligt SSR utses på förslag av de samiska organisationerna genom Nordiska samerådet.

Flera remissinstanser uttalar sitt stöd för Nordiskt samiskt institut och dess verksamhet. Nordiska samerådets svenska sektion framhåller institutets betydelse för samiskt kultur- och forskningsarbete. Institutet måste få medel så att dess informationsverksamhet och till­tänkta projekt kan genomföras utan ekonomiska inskränkningar. Statens kulturråd anser att institutet bör få ordentliga resurser för sitt arbete, då det såväl socialt, ekonomiskt som kulturellt kan verka för de samis­ka frågorna på nordiskt plan genom samiskt direktinflytande. Enligt

 

Prop. 1976/77: 80                                                   106

SSR och Saminuorra bör institutet tilldelas tillräckUga resurser för att bedriva forsknings-, projekt- och samordningsverksamhet.

För samerna är det viktigt att samordna den utveckling som berör samerna i de nordiska länderna, framhåller Nordiskt samiskt institut. Institutet fungerar i det sammanhanget som ett beredande och rådgi­vande organ åt de samiska organisationerna och främst åt Nordiska sa­merådet och dess underorgan. Institutet kan i vissa frågor, t. ex. språk-och utbildningsfrågor, fungera som sekretariat åt Nordiska samerådets underorgan. För samerna och för institutets verksamhet är det också betydelsefullt att de nordiska myndigheternas åtgärder i samefrågor samordnas och att det finns ansvariga organ för denna samordning på centralt, regionalt och lokalt plan. Det nordiska samarbetsorganet för same- och renskötselfrågor står enhgt institutet i blickpunkten för den­na verksamhet. Verksamheten genom Nordiska ministerrådet berör och kan i många fall tillämpas på samemas situation. Det är viktigt att in­stitutet i fortsättningen har möjlighet att i samefrågor ta kontakt med ansvariga organ och etablera samarbete och uppnå samordning i olika sakfrågor på olika myndighetsnivåer.

Nordiskt samiskt institut har i annat saihmanhang bett regeringarna utse ledamöter i en fast nordisk samarbetsgrupp för gemensamma sa­miska utbildningsfrågor. SÖ har yttrat sig i ärendet i samband med sitt yttrande över sameutredningen. SÖ ifrågasätter om inte dessa frågor kan behandlas inom ramen för Nordiskt samiskt instituts verksamhet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län vill starkt understryka vikten av att åt­gärder till stöd för de icke-renskötande samerna (självfallet också ifråga om renskötarbefolkningen) samplaneras i de nordiska länderna, efter­som det finns betydande risk för att övergripande nordiska bedöm­ningsgrunder trängs i bakgrunden.

Liksom i andra samiska sammanhang saknas enligt Saminuorra eko­nomiska resurser för att kunna bedriva ett aktivt och resulterande ung­domsarbete. Det måste inom en snar framtid upprättas ett fast organ för samiskt ungdomsarbete över gränserna. Saminuorra föreslår att de samiska ungdomsorganisationerna får resurser att bl. a. upprätta ett ge­mensamt nordiskt sameungdomssekretariat någonstans inom sameom­rådet.

SSR och Saminuorra föreslår att en nordisk samisk kulturfond in­rättas för stöd till musikutgivning, litteraturutgivning, teaterverksamhet, ungdomsarbete och andra samiska aktiviteter.

 

Prop. 1976/77: 80                                                   107

5   Föredraganden

5.1 Samema som ursprunglig befolkning och etnisk minoritet i Sverige

Sameutredningen har haft i uppdrag att göra en utredning som kan läggas till grund för en samlad bedömning av vilka kompletterande åt­gärder som kan och bör vidtas från samhällets sida till stöd främst för samernas språk och kultur. I sitt slutbetänkande (SOU 1975: 99 och 100) Samerna i Sverige redovisar utredningen ett omfattande faktaun­derlag och föreslår långtgående insatser i syfte att möjliggöra för lan­dets samer att stärka sin existens som folkgrapp och att vårda och ut­veckla den samiska kulturen i'vidaste mening. I likhet med åtskilliga remissinstanser vill jag framhålla att utredningens undersökningar och analyser utgör en värdefull dokumentation och belysning av samebe­folkningens historiska förhållanden och nuvarande situation.

De förslag som sameutredningen lägger fram grandar sig på den principiella uppfattningen om värdet för ett demokratiskt samhälle av stöd för en pluralistisk kultur, där såväl samernas som andra minorite­ters kulturer får goda möjligheter att göra sig gällande. Utredningen konstaterar att samerna utgör en urspranglig befolkning i Sverige, som är lika gammal som eller äldre än landets majoritetsbefolkning. Samer­na intar emellertid en särskild ställning både gentemot majoritetsbefolk­ningen och invandrargrupperna. Samerna befinner sig i sitt eget land, men utgör en etnisk minoritet inom landets samlade befolkning. Det finns enligt sameutredningen skäl att tillämpa delvis andra bedömningar för samernas del än för övriga minoriteter i landet.

Ett stort antal remissinstanser delar sameutredningens grundsyn. Svenska samernas riksförbund (SSR) framhåller att den redovisade grundsynen till alla delar kan sägas sammanfalla med vad samema själ­va har angivit om förutsättningama för sin egen framtid. SSR och Sa­minuorra, samernas ungdomsorganisation, betonar att samerna av de dominerande samhällena måste erkännas som urbefolkning i sitt eget bosättningsområde. Det är enligt Same-Ätnam viktigt att samerna trots sin geografiska spridning inom Sverige och i Norden behandlas som en folkgrapp.

För egen del ansluter jag mig till den allmänna syn beträffande sa­merna som utredningen redovisar. Det bör således klart uttalas att sa­merna utgör en etnisk minoritet i Sverige, som, i egenskap av ursprung­lig befolkning i sitt eget land, intar en särskild ställning både gentemot majoritetsbefolkningen och andra minoritetsgrupper. Vid utbyggnaden av samhällets stöd till samekulturen måste man ge utrymme åt även andra bedömningar än de som kan göras beträffande övriga minoritets­grupper i det svenska samhället. Det ligger ett särskilt ansvar i att stödja

 

Prop. 1976/77: 80                                                   108

samiska organisationer och institutioner, och i att hävda ett samiskt näringsunderlag, framför allt inom rennäringen, för att den samiska kul­turen över huvud taget skall kunna bestå.

Mål och riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken antogs av 1975 års riksdag (prop. 1975: 26, InU 1975: 6, rskr 1975: 160). Jag finner det naturligt att målen för samhällets insatser för den samiska minoriteten har sin utgångspunkt i de mål som har fastslagits för mino­ritetspolitiken i stort, nämligen jämlikhet, valfrihet och samverkan. Jäm­likhetsmålet innebär att skilda befolkningsgrupper skall ha samma möj­ligheter, rättigheter och skyldigheter i det svenska samhället. Målet in­nebär vidare att minoritetsgrupper skall ha möjlighet att ge uttryck för en egen språklig och kulturell identitet inom ramen för en intressege­menskap, som omfattar hela det svenska samhället. Valfrihetsmålet in­nebär att medlemmar av minoriteter skall kunna välja i vilken grad de vill behålla och utveckla sin ursprangliga identitet. För samernas vid­kommande är viljan att bevara det egna kulturarvet väl manifesterad. Det tredje målet, samverkansmålet, innebär att en ömsesidig och om­fattande samverkan bör finnas mellan minoritetsgrupperna och majori­tetsbefolkningen. Denna samverkan är för det mesta helt naturlig och förekommer sedan gammalt i betydande utsträckning. Samtidigt kan man inte bortse från att samernas särskilda näringsfång, rennäringen, ställer samverkansviljan på prov såväl inom den samiska minoriteten som mellan denna och majoritetsbefolkningen. Det torde dock stå utom allt tvivel, att ett förtroendefullt och vidgat samarbete mellan skilda be­folkningsgrupper är en nödvändig förutsättning för samekulturens fort­bestånd i det svenska samhället.

Sameutredningen har genom universitetet i Umeå låtit genomföra vissa studier av den samiska befolkningen. Syftet har varit att genom jämförelser med tidigare undersökningar ge en bild av befolkningsut­vecklingen för de renskötande samema. Med utgångspunkt i beskriv­ningen av den renskötande befolkningen har en kompletterande under­sökning genomförts beträffande de samer som inte är renskötande. En­ligt utredningens studier utgör hela samebefolkningen i Sverige drygt 15 000 personer, varav en sjättedel renskötande. Genom fortsatt bear­betning av äldre material skulle man enligt använd metod kunna få fram en samebefolkning på 17 000 personer i dag och med en naturlig folkökning ca 20 000 personer år 2000.

Remissinstansema finner befolkningsstudien i och för sig intressant, men några instanser ifrågasätter användningen av renlängden som ut­gångspunkt för beräkningen av den samiska befolkningsgruppen och gör gällande att samerna är en större grapp än den redovisade.

När det gäller samebefolkningens storlek och befolkningsutvecklingen inom grappen vill jag framhålla att det för sameutredningens del inte har varit en huvuduppgift att genomföra en samisk folkräkning. Utred-

 

Prop. 1976/77: 80                                                   109

ningens befolkningsstudier har tjänat syftet att utgöra ett av flera under­lag för utredningens överväganden och förslag. Studierna har dock ett klart intresse, även om en annan uppläggning hade kunnat leda till en annan framräknad samebefolkning. Jag vill i detta sammanhang erinra om att en till arbetsmarknadsdepartementet knuten expertgrupp har re­geringens uppdrag att utreda frågan om statistik över olika befolknings­gruppers språktillhörighet.

Det kan inte uteslutas att det, såsom bl. a. Nordiska museet framhål­ler, kan finnas grapper av samer i de traditionellt samiska bosättnings­områdena, som inte omfattas av utredningens studier, men som i sina näringar knyter an till ålderdomliga samiska näringstraditioner. Det kan enligt min mening finnas skäl att i annat sammanhang uppmärk­samma dessa grappers problem.

5.2 Fortsatt utveckling av samhällets insatser till stöd för same­kulturen

Under långt tid har, såsom sameutredningen uttrycker det, utveck­lingen i det industrialiserade samhället inneburit en press på den sa­miska grappen och starkt minskat antalet samer som kan livnära sig av renskötseln. Utredningen ser det som en avgörande föratsättning för strävandena att bevara den samiska kulturen att rennäringen kan fort­leva som samisk näring och att samer i framtiden kan få sin utkomst inom rennäringen eller på annat sätt inom det geografiska bosättnings­område som av ålder har varit samernas. Utredningen finner nu tiden mogen för mera långtgående insatser till stöd för samernas strävanden att stärka och bevara sin samiska grapptillhörighet.

De samiska frågorna i stort måste enligt utredningen bli ett naturligt inslag i den allmänna samhällsplaneringen, om det skall vara möjligt att för framtiden behålla och utveckla en levande samisk kultur i vid be­märkelse. Det är nödvändigt med ett betydande stöd från samhällets sida och samtidigt viktigt att samhällsinsatserna samordnas och att ut­vecklingen kan följas fortlöpande. Utredningen föreslår att en särskild arbetsgrapp upprättas inom statsrådsberedningen, med berörda departe­ment och ämbetsverk representerade i samverkan med företrädare för samerna och deras organisationer. Arbetsgrappen skall planlägga och leda utvecklingsarbetet i syfte att åstadkomma den önskvärda utbyggna­den av stödet åt samerna.

Remissopinionen ansluter sig till utredningens allmänna syn på förut­sättningarna för ett utbyggt stöd för samekulturen. I något fall betonas att rennäringen inte utgör den enda granden för den samiska kulturen. I flera yttranden framhålls det angelägna i att man inom samhällsplane­ ringen fiimer lämpliga former för samverkan mellan samer och myndig­heter.

 

Prop. 1976/77: 80                                                             110

Förslaget om en särskild arbetsgrupp för samefrågor mottas positivt av flertalet av de remissinstanser som har uttalat sig i frågan. Särskilt de samiska organisationerna SSR, Saminuorra, Same-Ätnam, Norrbot­tens sameförbund och Storumangrappen understryker vikten av att ett ledningsorgan för samefrågor inrättas på högsta nivå. SSR har i sär­skild skrivelse framhållit att tillskapandet av ledningsorganet inte bara är hörnstenen i sameutredningens förslag utan också utgångspunkten för samernas allmänna anslutning till förslagen.

Jag delar uppfattningen att det är angeläget med åtgärder som kan . bidra till en bestående kulturell och ekonomisk trygghet för den samiska folkgruppen. I en situation där rennäringen endast kan ge utkomst åt en mindre del av den samiska befolkningen är omedelbara insatser nöd­vändiga. Åtgärder bör vidtas i nära samarbete med samerna själva och deras organisationer. I det följande kommer jag att föreslå regeringen att vidta en rad åtgärder för att stärka underlaget för samernas kultur inom olika områden såsom sysselsättning, allmänkulturell verksamhet, utbildning och organisationsliv. Samtidigt bör, såsom sameutredningen har betonat, samhällets stöd till samerna anpassas till den övriga sam­hällsutvecklingen och till samernas egna önskemål.

För att de statliga insatserna för samerna i största möjliga utsträck­ning skall kunna förbättra den samiska minoritetens livsvillkor måste åt­gärderna samordnas och utvecklingen följas fortlöpande. Detta föratsät­ter i sin tur ett förstärkt samarbete mellan berörda departement och myn­digheter. Jag avser därför att i annat sammanhang föreslå regeringen att tillsätta en permanent arbetsgrupp för samefrågor. Arbetsgruppens huvuduppgift skall vara att samordna den fortsatta utbyggnaden av sta­tens stöd för samema och samekulturen. Verksamheten skall vara in­riktad på att söka lösa frågor som berör skilda samhällsområden, t. ex. frågor om samiska näringar och sysselsättning i sameområdena och fort­satt utveckling av en utbildningsväg för samer. Jag vill särskilt betona att avsikten inte är att hos gruppen samla alla samefrågor oberoende av nuvarande departementstillhörighet. Syftet är att åstadkomma en effek­tivare samverkan vid beredningen av sådana samefrågor som berör flera departement och myndigheter.

När det gäller gruppens sammansättning och arbetsformer delar jag den principiella uppfattning som framförts av SSR och Saminuorra, nämligen att representanter för samerna och deras organisationer inte skall ingå i det statliga organet. Arbetsgruppen skall vara ett renodlat tjänstemannaorgan som regelbundet överlägger med samerna och sa­meorganisationerna i konkreta frågor. Härigenom markeras en poli­tisk åtskillnad och jämställdhet mellan arbetsgrappen och de samiska företrädarna i de återkommande överläggningarna. I arbetsgruppen bör ingå tjänstemän från statsrådsberedningen och berörda departement. Verksamheten bör för övrigt inte bindas i stela former utan präglas av flexibilitet och smidighet.

 

Prop. 1976/77: 80                                                   111

Jag vill särskilt understryka nödvändigheten av att arbetsgruppen för samefrågor skaffar sig en överblick över de samiska frågorna i hela deras vidd. Detta förutsätter kontakter med såväl de samiska organisa­tionerna som myndigheter, institutioner och organisationer på central, regional och lokal nivå. Det bör också vara möjligt för arbetsgrappen att genomföra undersökningar och andra projekt i syfte att skaffa sig underlag i de frågor som samerna bedömer som väsentliga. Jag kom­mer att föreslå regeringen, att arbetsgruppen knyts till utbildningsde­partementet och att kostnaderna för verksamheten får belasta kommitté­anslaget under utbildningshuvudtiteln.

5.3 Samiska näringar och sysselsättning inom sameområdena

övergången från naturahushållningens samhälle till dagens industri­samhälle har, som tidigare antytts, inneburit särskilda påfrestningar för samebefolkningen. Dessa har bestått dels i växande svårigheter att be­reda alla sysselsättning inom rennäringen, dels i en ökad flyttning till tätorter med dess mera differentierade arbetsmarknad. Samtidigt har det stått klart att merparten av samerna själva hyser en mycket stark önskan att få leva och verka som en etnisk grupp. Eftersom denna strä­van är i linje med ambitionerna att bevara och utveckla den kulturella mångfalden i det svenska samhället är det angeläget att särskilda åtgär­der nu vidtas för att trygga samekulturens fortbestånd. Efter samråd med cheferna för jordbruks-, arbetsmarknads- och industridepartemen­ten vill jag anföra följande.

En avgörande förutsättning, för att den samiska kulturen skall kunna bevaras är, som sameutredningen påpekar, att rennäringen kan fortleva som samisk näring och att ett rimligt antal samer i framtiden kan få sin utkomst inom rennäringen eller på annat sätt inom det geografiska bo­sättningsområde som av ålder har varit samemas. Endast härigenom är det möjligt att utveckla en levande samisk kultur och skapa en sam­manhållning som i framtiden kan bära upp den etniska grappen och dess strävanden. Rennäringen måste därför även i fortsättningen få statligt stöd samtidigt som åtgärder måste vidtas för att skapa arbets­tillfällen för samerna i näringar som kan anslutas till och komplettera rennäringen.

Det är av stor betydelse att samekvinnor bereds sysselsättning inom det samiska området. Detta motiveras dels utifrån strävandena att främja jämställdheteri mellan kvinnor och män, dels av det förhållan­det att den rådande könsfördelningen till följd av den kvinnhga utflytt­ningen hotar samebefolkningens fortbestånd i de samiska kärnområde na.

Några remissinstanser har påtalat att det råder oklarhet beträffande vilken myndighet som har det långsiktiga ansvaret för samernas sys-

 

Prop. 1976/77: 80                                                   112

selsättning. Med anledning av riksdagens beslut år 1971 över förslag till rennäringslag m. m. (prop. 1971: 51, JoU 1971: 37, rskr 1971: 216) föreskrev Kungl. Maj:t att det skulle ankomma på lantbruksnämnderna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län att — efter samråd med länsarbetsnämnderna och samerna — vidta sysselsättningsskapande åt­gärder inom renskötselområdet för de samer som inte får tillräcklig sysselsättning inom själva renskötseln. Det skulle vidare ankomma på lantbraksstyrelsen att centralt följa nämndernas arbete på detta område och lägga fram de reformförslag som utvecklingen kunde leda till.

Den av lantbruksstyrelsen tillsatta arbetsgrappen på rennäringens om­råde, rennäringsgruppen, har nyligen tagit upp frågan om ansvarsför­delningen mellan berörda myndigheter när det gäller sysselsättningsska­pande åtgärder bland samerna. Lantbruksstyrelsen har i särskild skri­velse anslutit sig till rennäringsgruppens ståndpunkt i frågan. Vidare har SSR föreslagit att statens ansvar beträffande samernas sysselsätt­ningsfrågor m. m. skall ligga hos arbetsmarknadsstyrelsen. Jag vill med anledning härav framhålla följande.

En strävan i arbetet på en utbyggd sysselsättnings- och regionalpoli­tik har varit att så långt detta är möjligt decentraUsera beslutsfattandet. Från statens sida har man låtit länsmyndigheterna i inbördes samråd vidta åtgärder och fatta beslut rörande bl. a. sysselsättningen. När det gäller samernas sysselsättning skall sålunda gälla, att resp. regional myndighet skall ha samma ansvar för denna grapp som för övriga grupper. Lantbruksnämndernas ansvar blir därvid av samordnande och — när så behövs — av initiativtagande slag. Detta innebär således, att exempelvis länsarbetsnämnderna skall vidta de sysselsättnings- och öv­riga åtgärder som visar sig nödvändiga för att bereda samerna stadig­varande sysselsättning.

I likhet med lantbruksstyrelsen och rennäringsgruppen anser jag lantbruksnämndernas befattning med de sysselsättningsskapande åt­gärderna vara en angelägen uppgift. Lantbruksstyrelsen och lantbruks­nämnderna kommer således liksom hittills att aktivt verka för att lösa samemas sysselsättningsfrågor, samtidigt som huvudansvaret centralt åvilar arbetsmarknadsstyrelsen och regionalt länsstyrelsen/länsarbets­nämnden. Med hänsyn till de speciella problem som råder beträffande samernas näringsfrågor bör lantbruksstyrelsens resurser förstärkas ge­nom att en tjänst som konsulent för dessa frågor inrättas vid styrelsen. Chefen för jordbruksdepartementet har efter samråd med mig i årets budgetproposition beräknat medel för en sådan tjänst under anslaget Lantbraksstyrelsen (prop. 1976/77: 100 bil. 13 s. 20—23). I övrigt an­ser jag att 1971 års beslut om lantbruksstyrelsens och lantbraksnämn-dernas ansvar bör stå fast.

Det finns i detta sammanhang anledning att uppmärksamma, att länsstyrelsen i Norrbottens län och lantbraksnämnden i länet f. n. ut-

 

Prop. 1976/77: 80                                                  113

arbetar ett mera fullständigt program för rennäringens utveckling och för sysselsättningen ovan odlingsgränsen med sikte på en redovisning under år 1977.

Sameutredningen har också framhållit vikten av att ytterligare ut­komstmöjligheter skapas för samema inom kärnområdet. Utredningen nämner fiske, slöjd och verksamhet inom bl. a. turism och friluftsliv med speciell inriktning på fjälltrakterna, men också sådan industrisys­selsättning som naturligt kan knytas till rennäringsbygden. Förutsätt­ningar finns enligt utredningen för en omfattande utbyggnad av same­slöjden och samekonsthantverket, vilket också har uttalats i en av kom­merskollegium utförd utredning samt av slöjdarna själva och deras or­ganisationer. Åtskilliga remissinstanser instämmer i denna uppfattning och understryker sameslöjdens särskilda betydelse för samekvinnornas sysselsättning. I anslutning härtill kan jag nämna att i höstas bildades det sameägda företaget Sameslöjd och Material AB (jfr 5.8). Bolaget är ett exempel på initiativ från samerna själva till nyföretagande med en av de samiska basnäringarna som grund. Verksamheten har kunnat komma till stånd bl. a. med hjälp av bidrag från det statliga glesbygds­stödet.

Länsarbetsnämnden i Norrbottens län behandlar i sitt remissyttrande
även förslaget att en filial förläggs till Karesuando av det i Jukkasjärvi
bedrivna industriella beredskapsarbetet, vilket baseras på slöjdalster.
Förslaget bör enligt min mening utarbetas och efter hörande av bl. a.
Same-Ätnam föreläggas beslutande myndigheter för ställningstagande.
Jag vill emellertid erinra om att förslag till nytt huvudmannaskap
för industriella beredskapsarbeten, skyddade verkstäder, kontorsarbets-
centraler m. m. har lagts fram av organisationskommittén för skyddat
arbete (SOU 1975: 82). Frågan övervägs f.n. i regeringskansliet. Ett
eventuellt nytt beredskapsarbete i Karesuando, får bedömas i detta
sammanhang.               .

När det gäller att skapa sysselsättningstillfällen som ett. komplement
eller altemativ till rennäringen erbjuder turistnäringen stora möjlig­
heter särskilt för kvinnor och icke renskötande samer. V|d den fortsatta
utbyggnaden av stugbyar och småstugor bör förutsättningarna.att för-;;
lägga dessa inom samernas bosättningsområden prövas i samarbete med
samerna själva. Härvid bör självfallet beaktas de krav på planering
och de riktlinjer för markvändningen som stat och kommuner har lagt
fast för de områden som berörs. Det statliga stöd som utgår till sådana
projekt är dels det stöd som statens naturvårdsverk lärnnar vid upp­
förande av rekreationsanläggningar, dels medel för sysselsättningsfräm­
jande åtgärder.                       .            ,        .,      ,.  . ,

Jag vill också framhålla att de kulturella stödformer som. i dag till-, lämpas även är tillgängliga för .samebefolkningen. Detsamma gäller självfallet samhällets olikastödr pch utvecklingsinsatser på det närings-8    Riksdagen 1976/77. 1 saml. nr 80

 

Prop. 1976/77: 80                                                   114

politiska området. De kreditmöjligheter samt den rådgivning och annan' företagsservice som står öppna-för näringsidkare kan sålunda komma även samiska företag till godo, i den mån företagsamheten faller inom de generella ramarna för de ohka samhälleliga stödåtgärderna.

Av särskilt intresse i detta sammanhang kan vara de stödinsatser som förmedlas av företagareföreningarna och Norrlandsfonden. Före­tagareföreningarna har till uppgift bl. a. att förmedla statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk och småindustri samt därmed jämförlig verk­samhet. Norrlandsfonden skall på olika sätt främja näringslivefs ut­veckling i Norrland, främst i Norrbottens läh. För projekt som faller inom fondens verksamhetsområde kan lämnas bidrag eller lån.

Vattenregleringsmedel som utgår enligt bestämmelse i vattenlagen kan användas för att kompensera skador som inte har ersatts enligt före­skrifter i vattendomar och för att tillgodose allmänna ändamål i den bygd som berörs av ett vattenföretag. Bidrag av sådana medel kan utgå bl. a. till renskötsel och kulturella ändamål: Medel beviljas av läns-styrelsema och, såvitt avser renskötseln, av lantbruksnämnderna.

5.4 Samebyn som forum för samisk gemenskap

Mot bakgrund av strävandena att stärka samhörigheten mellan de samer som har lämnat rennäringen och den mindre grupp samer som är kvar i rennäringen togs frågan om ett stödjande medlemskap i same­byama upp av SSR vid landsmötet år 1968 i samband med remissbe­handlingen av 1964 års rennäringssakkunnigas betänkande (SOU 1968: 16). Sameutredningen fick därefter i uppdrag att utreda frågan närmare.

I huvudsaklig överensstämmelse med grundtankarna i SSR:s förslag från år 1968 föreslår sameutredningen vissa riktlinjer för ett stödjande medlemskap. Anslutning som stödjande medlem bör, menar utred­ningen, beviljas endast renskötselberättigad person och endast i den egna hembyn, men samebyn skall under alla omständigheter avgöra vem som skall antas som stödjande medlem. Sådan medlem skall kunna tilldelas rätt till krokfiske och småviltjakt. Utredningen anser att det bör ankomma på samebyn att besluta om sådana förmåner, vilket enligt utredningen förutsätter den ändringen i rennäringslagen att samebyn ges rätt att upplåta sådana rättigheter.

Sameutredningen anser att ett stödjande medlemskap har sitt berät­tigande om det ses som en åtgärd att stärka samhörigheten inom den samlade samiska folkgruppen. Enligt utredningen öppnar förslaget en möjlighet främst för samebyarna att bidra till att öka samhörigheten mellan de renskötande och de icke-renskötande samerna.

Den föreslagna organisatoriska formen för stödjande medlemskap i samebyar möter kritik från åtskilliga remissinstanser, främst från sa­mernas egna organisationer men också från rennäringsmyndigheterna.

 

Prop. 1976/77: 80                                                   115

som anser att det huvudsakliga motivet för medlemskapet blir jakt- och fiskerätt som fritidsaktivitet snarare än en strävan att stärka samhörig­heten. Som ett altemativ till denna form av medlemskap föreslår flera remissinstanser i stället ett ökat statligt stöd till de ideella samiska för­eningar som redan finns på flera håll i landet. F. n. finns ett tjugotal sådana föreningar, varav några driver sin verksamhet i Uppsala, Stock­holm och Göteborg.

SSR fastslår att frågan om att skapa föratsättningar för en ökad sam­hörighet samer emellan är viktig, men SSR finner samtidigt att frågan om en utvidgning av medlemskapet inte är tillräckligt utredd och att frågan därför inte f. n. kan föranleda någon åtgärd. Även Saminuorra ställer sig starkt kritisk till förslaget. Saminuorra föreslår i stället vissa insatser för att göra samebyar till centram för samiska näringar och samisk gemenskap.

Med hänsyn till att främst så många av samernas egna organisationer är kritiska mot utredningens förslag om ett stödjande medlemskap är jag inte beredd att biträda förslaget. Jag har i denna fråga samrått med chefen för jordbruksdepartementet.

Saminuorra presenterar ett eget program för utvidgade samebyar, enligt vilket samebyn bör ges möjligheter att bilda bolag. Renskötseln och dess ledning bör dock vara fristående från samebyns övriga verk­samhet. Vidare föreslår Saminuorra att samebyn ges möjlighet att dels rekrytera medlemmar efter eget gottfinnande, dels avgöra hur same­byns verksamhet, med undantag för rensköfseln, skall utformas. Sa­minuorra föreslår att en försöksverksamhet med utvidgade samebyar enligt denna modell inleds i vissa samebyar och att samebyarna och de samiska organisationerna får utforma en sådan försöksverksamhet efter egna bedömningar.

Det bör i detta sammanhang nämnas att rennäringslagens (1971: 437) bestämmelser om sameby i huvudsak har form av rambestämmelser som ger samerna frihet att inom den givna ramen ordna renskötselns organisation och verksamhet. Samebyns ekonomiska verksamhet är en­ligt beslut av 1971 års riksdag uttryckligen begränsad till sådan verk­samhet som har direkt samband med renskötseln (prop. 1971: 51, JoU 1971: 37, rskr 1971: 216). Avsikten härmed är emellertid inte att hindra medlemmarna från aft ägna sig åt andra sysselsättningar vid sidan av renskötseln. Tvärtom är det, som framhålls i nyssnämnda rennärings­proposition, av yttersta vikt. att det ges utrymme åt alternativa sysseU sättningar inom renskötselområdet. Det är emellertid nödvändigt att man i detta sammanhang skiljer mellan begreppet sameby i rennärings­lagens betydelse och det mera vidsträckta begreppet sameby, som om­fattar byn som befolkningsenhet. Sameby enligt rennäringslagens me­ning är en renskötarförening, en ekonomisk förening vars enda ända­mål är att på ekonomiskt bästa sätt ombesörja renskötseln. Rennärings-

 

Prop. 1976/77: 80                                                   116

lagen reglerar emellertid inte några aktiviteter av ideell natur. Begrep­pet utvidgad sameby enligt Såminuörras förslag synes däremot inrymma dels annan ekonomisk verksamhet än renskötsel, dels aktiviteter av ideell natur.

Den försöksverksamhet som Saminuorra föreslår synes alltså ligga vid sidan av den verksamhet som regleras i rennäringslagen. Det före­ligger, som jag nyss har framhållit, inget rättsligt hinder mot att samer, vare sig de är renskötande eller inte, går samman och driver ekonomisk verksamhet vid sidan av rennäringen. Givetvis står det dem också fritt att ägna sig åt ideell verksamhet. Enligt min mening vore det värdefullt om Såminuortas förslag kunde prövas. Det ankommer härvid på sa­merna att själva organisera sig för att kunna vidta föreslagna åtgärder och därmed stärka den samiska kulturen och gemenskapen. Jag kom­mer att i det följande föreslå ett särskilt stöd till samiskt organisations­liv. Inom ramen för detta stöd bör det vara möjligt att ge vissa ekono­miska resurser till det administrationsarbete som kan krävas i de olika sameområdena.

Vissa remissinstanser, såsom Norrbottens sameförbund, Storaman-grappen och Lapplandsgrappen, har hävdat att bl. a. rätten till jakt och fiske tillkommer alla samer och inte kan begränsas till enbart de ren­skötande samema genom rennäringslagstiftning. Jag vill erinra om att frågan om vilken rätt till land och vatten som samema kan ha på grand av hävd eller äldre rättigheter f. n.. är föremål för domstolsprövning. Med hänsyn härtill tar jag här inte upp detta spörsmål.

5.5 Fiskesamema

Huvudstadgandet om samemas rätt till jakt och fiske inom rensköt­selområdet finns i 25 § rennäringslagen. Enligt detta lagram får med­lem i sameby jaga och fiska på utmark inom de delar av byns betes­område som hör till renbetesfjällen eller lappmarkerna, när renskötsel är tillåten där. Den jakt och fiskerätt som enligt 25 § tillkomrner medlem i sameby får i princip-inte av samerna upplåtas till annan. Fråga om sådan upplåtelse prövas i stället av lantbraksnämnden. Upplåtelsen skall ske mot avgift, om inte särskilda-skäl föreUgger för avgiftsfrihet. Av motiven till 34 § rennäringslagen (prop. 1971: 51 s. 170) framgår att med begreppet fiskesamer avses samer som inte tillhör den renskötande be­folkningen men som är beroende äv fisket inom renskötselområdet för sin försörjning. Vidare'framgår av motiven i denna del att ett fall när det kan vara befogat att göra undantag från principen att upplåtelse skall ske mot avgift är upplåtelse av fiskerätt åt fiskesamer.

I sameutredningens uppdrag ingick att undersöka fiskesamernas för­hållanden och överväga vilka åtgärder sorii kunde behövas för att sä­kerställa  denna grupps utkomstihöjligheter.  Utredningen;  sona  utgår

 

Prop. 1976/77: 80                                                   117

från begreppet fiskesamer såsom det har använts i förarbetena till rennäringslagen, har låtit undersöka yrkesfisket ovanför odlingsgränsen i Norrbottens län från i huvudsak två synpunkter, nämligen från närings­synpunkt och från rättslig synpunkt;

Enligt sameutredningen är det från näringssynpunkt angeläget att yrkesfisket i fjällområdet behålls åtminstone på nuvarande nivå och utredningen har pekat på vikten av att fiskerimyndigheter och andra mydigheter noga följer utvecklingen inom området och verkar för att fisket når en optimal nivå. Jag delar utredningens uppfattning. Det är från många synpunkter angeläget att yrkesfisket i fjällområdet behålls åtminstone på nuvarande nivå. Genom att avsalufisket utgör en vä­sentlig del i glesbygdsbefolkningens försörjning skulle sociala problem uppstå i vissa områden, om det inte fanns möjligheter till en inkomst­förstärkning genom fiske. Därtill kommer den direkta och indirekta sysselsättningseffekt som yrkesfisket innebär i ett område som i övrigt har stora sysselsättningsproblem. Även från fiskebiologisk synpunkt är yrkesfisket av stor vikt. Eftersom det f. n. finns medel tillgängliga för de stödåtgärder som kan behövas för fjällfisket, anser jag i likhet med utredningen att ytterligare resurser inte krävs f. n. Även i fortsättningen bör alltså arbetsmarknadsbidrag, reglerings- och villkorsmedel utnyttjas för ändamålet i åtminstone hittillsvarande omfattning. Till åtgärder sorn stöder sysselsättningen för fiskesamerna bör vissa mindre bidrag kunna utgå ur samefonden.

När det sedan gäller frågan om fiskesamernas ställning från rättslig synpunkt framgår av den undersökning som sameutredningen har låtit utföra i Norrbottens län att av de ca 250 personer som bedriver av­salufiske ovanför odlingsgränsen är de flesta, omkring 165, medlemmar i samebyar och bedriver fisket som kompletteringsnäring till rennä­ringen. Dessa samers fiskerätt grundar sig på 25 § rennäringslagen. Av återstående fiskare som bedriver avsalufiske ovanför odlingsgränsen och som alltså inte är medlemmar i sameby utövar omkring 75 perso­ner fisket antingen enligt reglerna om enskild fiskerätt eller med stöd av avtalsenlig rätt, t. ex. genom upplåtelse av lantbraksnämnd på sta­tens vatten eller genom kombinerat avtal om lägenhetsarrende och fis­keupplåtelse. Återstående 14 avsalufiskare synes däremot enligt utred­ningens undersökning varken ha fiskerätt på grund av lag eller avtal och deras fiskerätt kan därför ifrågasättas. Enligt sameutredningens mening är det angeläget att utkomstmöjligheterna för dessa 14 samer liksom för ev. andra samer i samma situation säkerställs så att de kan fortsätta sitt fiske i ungefär samma omfattning som hittills. Utred­ningen föreslår att det får ankomma på lantbruksnämndema att, i nära samråd med fiskesamerna i fråga och de samebyar inom vilka fisket bedrivs, pröva olika vägar för att frågan skall få en från juridisk syn­punkt tillfredsställande lösning. Utredningen påpekar att enligt praxis

 

Prop. 1976/77: 80                                                   118

brukar samer som upphör med den egentliga renskötseln och övergår till att jaga och fiska för sin försörjning i vissa fall få kvarstå som medlem­mar i sameby. Utredningen finner att denna praxis har fog för sig, efter­som jakt- och fiskerätt ingår som birättighet i renskötselrätten, och att den kan vara en framkomlig väg bland andra att lösa frågan. En annan väg att säkerställa fiskesamernas utkomstmöjligheter som utredningen nämner är avgiftsfri upplåtelse enligt bestämmelsema i rennäringslagen. Denna möjlighet har som nyss nämnts anvisats i motiven till 34 § ren­näringslagen. Om det skulle uppkomma svårigheter att nå en tillfreds­ställande lösning på någon av de nu angivna vägarna, bör enligt utred­ningen lantbruksnämnden bemyndigas medge att fisket t. v. får bedrivas som hittills.

Utredningen har även berört förhållandena för den grupp samer som visserligen redan har fiskeupplåtelse i någon form men som inte tillhör sameby och likväl genom sitt fiske känner sig ha en mycket stark för­ankring såväl i en gammal samisk näring som i den samiska miljön. Ut­redningen anför att även deras utkomstmöjligheter bör kunna bli före­mål för sådan omsorg att förutsättningarna för fisket inte försämras.

SSR anser att de förslag som sameutredningen lämnar för att säker­ställa fiskesamernas rätt att även i fortsättningen utöva sin näring inte är tillfyllest utan yrkar att fiskesamernas fiskerätt till de sjöar där de är bosatta fastställs i lag, eftersom fiskesamerna har en urgammal rätt att bedriva fiske i de vatten de sedan generationer tillbaka har utnyttjat. Även vissa andra remissinstanser förordar att frågan om fiskesamernas rätt till fiske löses genom en särskild lagstiftning och att de yrkesfiskan­de samema bör få samma lagstadgade rätt till nyttjande av land och vatten som de renskötande samerna har.

I likhet med utredningen anser jag att de s. k. fiskesamerna måste tillförsäkras sådan rätt till fiske att de i mån av tillgång på fisk kan få ungefär samma tillskott av fiske till sin försörjning som hittills. Utred­ningens undersökningar visar att flertalet fiskesamer redan har rätt till fiske på grund av lag eller avtal. Ett mindre antal avsalufiskare synes emellertid sakna sådan rätt och för deras vidkommande föreslår utred­ningen olika utvägar för att juridiskt sett säkerställa deras utkomstmöj­ligheter. Enligt min mening bör det vara möjligt att på de av utredningen anvisade vägarna nå en fullt tillfredsställande lösning även för de fiske­samer vars rätt idag kan ifrågasättas. Det fiske det här är fråga om be­drivs ju på kronans vatten och jag utgår från att också de renskötande samerna, som enligt rennäringslagen är tillförsäkrade rätten till fiske på dessa vatten, kommer att medverka till att nu ifrågavarande fiske­samer får skälig del i fisket i fjällområdena. Jag är alltså inte beredd att tillstyrka en särskild lagstiftning på området. Därtill kommer att frågan om vilken rätt till land och vatten i dessa områden som samerna kan ha på grund av hävd eller äldre rättigheter f. n. är föremål för prövning av domstol.

 

Prop. 1976/77: 80                                                   119

Vad i övrigt avser frågan om upplåtelser av rätt till fiske åt fiske­samerna vUl jag endast tillägga att jag med hänsyn till fiskesamernas behov av trygghet ansluter mig till vissa remissinstansers uppfattning, att upplåtelsekontrakten i många fall bör omfatta avsevärt längre tid än f. n., ibland hela den tid innehavaren bedriver yrkesfiske.

I de frågor som redovisats rörande fiskesamerna har jag samrått med chefen för jordbraksdepartementet. Det bör ankomma på rege­ringen att meddela de föreskrifter som behövs för att tillgodose fiskesa­mernas behov.

5.6 Social service

Tillgången till social service i vid mening är av grundläggande bety­
delse för den samiska näringen och kulturen. Efter samråd med chefen
för socialdepartementet vill jag redovisa några frågor inom detta om­
råde.                                                     .   .

Inom hälso- och sjukvården prioriteras genom resurstilldelning och fastställda läkarfördelningsprogram utbyggnaden av bl. a. den öppna distriktsvården i syfte att tillgodose behovet av närhetsservice. I. för­söksverksamheter med nya arbetsformer för samverkan mellan socialr vård, arbetsvärd och hälso- och sjukvård är utgångspunkten en helhets­syn på den enskilda människan i hennes livsmiljö. Genom regler för tandläkarresursernas fördelning inom folktandvården, som har medde­lats av socialstyrelsen, åstadkoms en jämnare fördelning av tandläkare i olika delar av landet.

Inom ramen för kommunernas sociala service sker omfattande in­satser för omsorgen om äldre och handikappade. Genom den sociala hemhjälpen lämnas äldre och handikappade den hjälp som kan. behö­vas för att de så länge som möjligt skall kunna bo kvar i sin vanliga boendemiljö. Genom andra verksamheter såsom dagcentraler för pen­sionärer försöker man öka möjlighetema till gemenskap och aktivitet. Till den sociala servicen på området kan också räknas bl. a. kommu­nernas insatser för att förmedla s. k. förbättringslån för upprustning av bostäder. Jag vill i sammanhanget nämna att länsstyrelsen i Norrbot­tens län har gjort en framställning till bostadsdepartementet om åtgärder för att förbättra samers och övrig fjällbefolknings bostadsförhållanden. Framställningen bereds f. n. inom regeringskansliet. Kommunernas färd­tjänst för handikappade är en annan viktig servicegren.

Landstingens och kommunernas hälso-, sjukvårds- och sociala service är till för alla som bor i kommunen, och kan ha behov av sådan service. I glesbygdskommunerna kari emellertid finnas problem när det gäller att till rimliga kostnader ordna en tillfredsställande sådan service för kommunernas invånare. Sedan år 1968 finns däirför under socialdepar-

 

Prop. 1976/77: 80                                                   120

tementets huvudtitel ett anslag för bl', a. försöksverksamhet med åtgär­der för vård och service i glesbygder med särskild inriktning på äldre och handikappade samt barn och ungdom. Försöksverksamheten admi­nistreras av socialstyrelsen. Bidrag från anslaget kan utgå — och så sker redan — även för försöksverksamhet i syfte att finna lösningar på de organisatoriska och andra svårigheter 'som kan finnas för kommunerna när det gäller att ge samerna en god och med övriga kommuninvånare likvärdig social service. Socialstyrelsen, lantbruksstyrelsen och SSR ar­betar sedan något år tillbaka tillsammans på att finna former för en bättre service och ett bättre boende för samerna. Regeringen kommer inom ramen för anvisade medel att i varje enskilt fall positivt pröva ansökningar om bidrag för försöksverksamheter som syftar till att söka lämpliga framkomstvägar för att tillgodose dessa behov.

Jag vill i sammanhanget också beröra en speciell fråga som har aktualiserats under propositiorisarbetet. Kostnaderna för socialhjälp och barnavård åvilar som huvudregel kommunerna. Särskilda åtaganden har emellertid gjorts från statens sida, bl. a. beträffande samer. Bestämmel­ser härom finns i kungörelsen (1956: 397) angåeiide statsbidrag till so­cialhjälp och barnavård för'lappar (ändrad 1971: 981) och avser i hu­vudsak renskötande samer. Statsbidrag utgår med 75 % av kommunens kostnader för socialhjälp som lämnats enligt 12 § lagen (1956:2) om socialhjälp (ändrad senast 1975: 704) och för vård av barn som om­händertagits enligt barnavårdslagen. Enligt min mening kan betydelsen av statsbidraget ifrågasättas liksom motiven för att ha kvar särbestäm­melser av detta slag. Med hänsyn till att socialutredningen (S 1969: 29) i sitt slutbetänkande bl. a. kommer att behandla olika statsbidragsfrå­gor är jag dock inte beredd att nu föreslå någon ändring i bidragsbe­stämmelserna.

Jag vill i likhet med sameutredningen peka på förskolan som ett av de viktigaste instrumenten i den sociala servicen. I förskolan kan de behov som alla barn har av verksamhet och samvaro med andra barn tillgodoses under pedagogisk ledning. Inom förskolan ges möjhgheter att tillgodose varje enskilt barns behov av särskilt stöd och stimulans. Verksamheten i förskolan är därför ett första viktigt steg när det gäller att möjliggöra för samerna att bibehålla sitt språk och sin kultur. Som socialstyrelsen har framhållit i sitt remissyttrande är bl. a. språket en grundläggande faktor för barnets hela personlighetsutveckling. Möj­ligheterna att erbjuda samebamen hemspråksträning i förskolan är där­för av särskilt stor betydelse.

Fr. o. m. budgetåret 1977/78 har särskilda medel anvisats för bidrag till kommunerna för hemspråksträning i förskolan (prop. 1976/77: 22, UbU 1976/77: 10, rskr 1976/77: 111). Bidraget utgår med 1 900 kr. per år och barn som deltar i hemspråksträningen. Socialstyrelsen har fått i uppdrag att i samråd med SÖ utforma riktlinjer för hemspråksträningen

 

Prop. 1976/77: 80                                                   121

i den allmänna förskolan och i daghemmen. Som SÖ påpekat kan verk­samheten därvid utformas på ohka sätt beroende på förutsättningarna i den enskilda kommunen. Statsbidraget bör enligt min mening också kunna användas av kommunerna för anordnande av speciell förskole­verksamhet med hemspråksträning under sommarhalvåret i de fall förut­sättningar inte finns till reguljär förskoleverksamhet i kommunen eller del av kommunen.

5.7 Samisk kulturell verksamhet

De samlade förslagen från sameutredningen är att betrakta som för­slag till åtgärder för samernas kultur i vidaste mening. Utredningen be­handlar också villkoren för samisk kulturell verksamhet i snävare be­märkelse och konstaterar att de allmänna samhällsinsatserna på kultur-, området innebär ett stöd även för samiskt kulturarbete. När allmänna bidragssystem och stödformer inte kan tillämpas bör stöd i särskilda former utgå. Utredningen föreslår ett särskilt anslag. Bidrag till samisk kultur, vilket är avsett som ett allmänt stöd åt samernas kultur och de samiska organisationerna. .

I flera remissyttranden betonas vikten av att de allmänna kulturan­slagen kan tas i anspråk även för samisk kulturell verksamhet och att det förstärkta kulturstödet i enlighet med målen för den statliga kultur­politiken åstadkommer en reell förbättring även för samernas kultu­rella situation. Remissinstanserna delar allmänt uppfattningen att stöd i särskilda former bör kunna utgå för samisk kulturell verksamhet när allmänna insatser inte räcker till för att tillgodose de samiska beho­ven.

I likhet med sameutredningen och remissinstanserna anser jag det vara principiellt viktigt att samerna kan utnyttja de allmänna statsbidrag och stödformer som står till buds för allmänkulturell verksamhet. De statliga bidragen är ju som regel utformade så att de inte blir styrande för verksamheten och de kan således utnyttjas helt i enlighet med sa­miska värderingar. Bevarandet och utvecklingen av den samiska kul­turen måste självfallet ske på samernas egna villkor. Samtidigt ger, som statens kulturråd har framhållit, målen för den statliga kulturpoli­tiken ett stöd för krav,på integritet och utvecklingsmöjligheter även för den samiska kulturen. Det blir då närmast en fråga om att bevaka att de statliga reformerna på kulturområdet verkligen bidrar till att för­bättra samernas kultursituation.

Statens kulturråd ser f. n. över rådets information till samernas or­ganisationer och skall sedan studera hur de statliga kulturreformerna har slagit ut beträffande den samiska kulturen. Resultatet av denna översyn bör enligt min mening kunna tjäna som underlag för en be­dömning av de allmänna stödmöjligheternas betydelse för samiskt kul-

 

Prop. 1976/77: 80                                                   122

turarbete. Om det visar sig att man genom bidragsbestämmelsernas ut­formning i något fall hindrar samiska kulturarbetare att utnyttja en viss stödform, bor man söka ändra bidragsbestämmelserna.

Enligt min uppfattning bör det således ankomma på statens kultur­råd att vid fördelningen av medel som står till rådets disposition ta hänsyn till den samiska minoritetens behov. Även andra myndigheter, institutioner och organisationer, som fördelar det statliga kulturstödet, bör uppmärksamma de särskilda behov som följer av den samiska mi­noritetens utsatta ställning. Bland de bidrag och stödformer som bör kunna utnyttjas för samerna och deras kulturella strävanden vill jag nämna bl. a. bidrag till experiment och utvecklingsarbete bland amatö­rer, bidrag till fria teater- och musikgrapper, konstnärsbidrag, projekt­bidrag och inkomstgarantier för konstnärer, samt bidrag till kultur­program inom föreningslivet. Det kan tilläggas att regeringen har före­slagit en kraftig ökning av kulturanslagen för nästa budgetår, bl. a. av anslagen till de fria grupperna, och att detta givetvis bör komma även samerna och samiskt kulturliv till godo.

Även med en sådan förstärkt bevakning av de samiska intressena, som jag förespråkat i det föregående, kan det naturligtvis finnas om­råden där generella stödformer av olika skäl inte kan utnyttjas av sa­merna. I sådana fall bör det finnas en möjhghet för samerna att få till­gång till särskilda medel. Jag föreslår i likhet med sameutredningen ett särskilt anslag. Bidrag till samisk kultur, för att tillgodose sådana behov. Anslaget bör fördelas, efter prioriteringar som görs av samerna själva, till ändamål som inte kan få tillräckligt stöd på annat sätt. Jag har framför allt övertygats om behovet av att på detta sätt stödja de samiska organisationerna och utgivningen av tidningen Samefolket. I det följande (5.9—5.11 och 7) återkommer jag till det särskilda ansla­get och dess fördelning.

Vid remissbehandlingen har olika delar av kulturområdet belysts på ett värdefullt sätt. Det finns enligt min mening skäl att i detta sam­manhang beröra några frågor som man, inte minst från samiskt håll, har funnit särskilt angelägna. Förutsättningarna för att bevara och ut­veckla det samiska språket har tagits upp i flera yttranden. In­tresset för samiskan bland dagens samer är väl dokumenterat. Stödet för de samiska strävandena i språkfrågan har emellertid varit otillräck­ligt. Ett ökat stöd leder enligt sameutredningen till att språket kan inta en mer framskjuten ställning som kulturellt sammanbindande faktor in­om samegruppen. Av den anledningen lade utredningen med förtur fram de numera genomförda förslagen om en professur i samiska i Umeå och om fortsatt stöd till Samernas folkhögskola i Jokkmokk.

Föratsättningarna för att stärka det samiska språkets ställning har ett klart samband med underlaget för den samiska kulturens fortbe­stånd över huvud taget. Det samiska språket är starkt bundet till ren-

 

Prop. 1976/77: 80                                                   123

näringen och språkets framtid är beroende av en framtid för rennä­ringen. Det är också nödvändigt att språket får utvecklas i tal och skrift som ett modernt kommunikationsmedel. SSR och Saminuorra hävdar i detta sammanhang att det bör finnas en språklag för alla samer i Norden, som bl. a. tillförsäkrar samerna en rätt till undervisning och upplysning på deras eget språk och rätten att bli förstådda och hörda i officiella sammanhang. En speciell svårighet i sammanhanget är de stora dialektskillnaderna. Inom det svenska sameområdet är dialekt­skillnaderna stora mellan nordsamiska, lulesamiska och pitesamiska inom den centralsamiska dialektgruppen, och skillnaderna är ännu större mellan dessa dialekter och sydsamiskan. Man kan i själva verket på goda grunder tala om flera samiska språk.

Jag är av den uppfattningen att kunskap i samiskt språk och kultur är av stor betydelse vid tjänsteutövning i sameområdet. Det måste en­ligt min mening vara en tillgång för de myndigheter, institutioner och organisationer, som i sitt arbete kommer i kontakt med samer, att be­sitta kunskaper i samiska och samiskt kultur- och samhällsliv. Som jag redan har antytt är det angeläget att förstärka det statliga stödet till det samiska språkets fortsatta utveckling. Språkfrågan bör fortlöpande följas av arbetsgruppen för samefrågor.

I likhet med sameutredningen vill jag understryka de möjligheter som redan i dag finns när det gäller att tillgodose samiska önskemål om insatser för språket. Jag tänker då i första hand på den verksamhet som bedrivs med statligt stöd av Samernas folkhögskola, den samiska insti­tutionen vid imiversitetet i Umeå och Nordiskt samiskt institut. Ett be­tydelsefullt arbete utförs också av samernas organisationer genom den samiska språknämnden och Same-Ätnams språkutskott. När jag i det följande (5.12) behandlar de samiska utbildningsfrågorna återkommer jag till språkundervisning, forskning m. m. vid bl. a. nämnda institu­tioner och organ. I det sammanhanget tar jag också upp dialekt- och ortnamnsarkiven, som får förstärkta resurser nästa budgetår för sin betydelsefulla insamling och utforskning av samiskt material.

Ett betydelsefullt inslag i det samiska kulturlivet utgörs av s a m e -radions sändningar. Samemas behov av information, aktuell debatt och underhållning genom radio är, som SSR framhåller, i hög grad gemensamt för hela sameområdet. Dessa behov berör riksradions, lokal­radions och de nordiska radioföretagens gemensamma sändningar. Det finns också behov av information om samer och samiska förhållanden för den övriga befolkningen.

Sameutredningen har inte haft till uppgift att föreslå hur sameradion skall vara organiserad efter det att lokalradion har startat sin verksam­het. Utredningen anser det vara en fråga för Sveriges Radio och Sve­riges Lokalradio att i samråd med sameradions anställda och de samis­ka organisationerna närmare överväga hur den samiska programverk-

 

Prop. 1976/77: 80                                                   124

samheten skall vara organiserad. Utredningen understryker betydelsen av att sameradions sändningar blir tillgängliga även utanför de samiska kärnområdena och anser att radioföretagen bör överväga hur sådana sändningar skall komma till stånd.

För egen del anser jag, såsom även radioutredningen (U 1974: 08) framhållit i sitt yttrande, att det finns särskilda skäl för att man också inom radio- och TV-verksamheten tar på sig ett ansvar för samemas kultur och språk. Särskilda sameprogram bör kunna förekomma i större utsträckning än vad som i och för sig kan motiveras av samemas antal. Program om samer och samisk kultur har en naturlig plats i de all­männa riksprogrammen i såväl radio som TV.

Genom tillkomsten av lokalradion skapas nya möjligheter att upp­märksamma den samiska minoritetens situation och debattera de sa­miska frågorna. Redan från starten i februari 1977 produceras särskilda program för samer av samisk personal i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands lokalradioområden. I Norrbotten har en samisk redaktör anställts, som skall göra program på både nordsamiska och svenska. I Jämtland och Västerbotten har särskilda resurser avsatts för sydsamiska program. Enligt vad jag har erfarit har Sveriges Lokalradio för avsikt att, sedan erfarenheter vunnits av denna programverksamhet, senare ta ställning till att engagera fast anställda medarbetare för samepro­gram även vid Jämtlands och Västerbottens lokalradioenheter.

När det sedan gäller sameprogram i riksradion vill jag framhålla följande, Jag har förståelse för att man från samiskt håll, i egenskap av ursprungsbefolkning och etnisk minoritet i Sverige, önskar få sitt programbehov tillgodosett i likhet med andra minoriteter i landet. Det är ett starkt önskemål från samernas sida att sändningar av samepro­gram inte enbart sker i lokalradion. Det bör enligt min mening vara en angelägenhet för Sveriges Radio att inom ramen för bestämmelsema i avtalet mellan staten och Sveriges Radio pröva behovet av riksutsänd­ningar av sameprogram liksom av information om samer och samiska förhållanden.

Ett angeläget önskemål från samernas sida är att det aktuella vecko­magasinet Såmi-sägat (samenytt), som sänds varje fredag över Norr­bottens, Västerbottens och Jämtlands län, skall kunna bli ett rikspro­gram. Detta program sänds på svenska och speglar samernas situation i dagens samhälle. Korta nyhetssändningar på samiska är ett annat ofta framfört önskemål. Jag förutsätter i likhet med utredningen ett nära samarbete mellan Sveriges Radio, Sveriges Lokalradio, berörd personal och samernas organisationer när det gäller sändningstider, geografisk täckning m. m. Det bör bli en uppgift för Sveriges Radio och Sveriges Lokalradio att väga behovet av här berörda program mot andra krav som kan ställas på programverksamheten.

Den   samnordiska   sameradioverksamheten   förtjänar   särskild   upp-

 

Prop.1976/77: 80                                                    125

märksamhet. Sedan länge har planer funnits om att upprätta ett sam­nordiskt produktionseentrum för sameprogram. De nordiska radioföre­tagen har begärt medel av resp. regeringarna i Finland, Norge och Sverige för detta ändamål. Regeringarna har ännu inte tagit ställning till förslaget.

Enligt vad jag erfarit har sameradions företrädare föreslagit en annan utbyggnadsmodell för de samnordiska sändningarna än den tidigare föreslagna. En centralisering av den samnordiska verksamheten till ett stort produktionscentram anses inte nu längre vara den mest praktiska lösningen. Jag finner för min del en mer decentraliserad lös­ning vara värd att pröva. Det bör emellertid ankomma på Sveriges Radio att hos regeringen aktualisera eventuella nya förslag i frågan.

Sameutredningen redovisar det betydelsefulla samarbete som har inletts mellan riksantikvarieämbetet. Nordiska museet och berörda läns­museer i fråga om dokumentation och forskning kring den tradi­tionella samekulturen. Riksantikvarieämbetet anser att en allmän dokumentation av samisk kultur och livsföring bör genomföras och att den till stor del bör kunna utföras av länsmuseerna. Särskilda medel bör enligt ämbetet ställas till förfogande för en heltäckande in­ventering av de fysiska kulturlämningarna, vilka är av stor betydelse när det gäller kunskapen om samernas äldre historia.

För egen del finner jag det angeläget att samekulturen i dess olika former dokumenteras och levandegörs genom utställningar och annan utåtriktad verksamhet. De regionala museer som i första hand kan ta ett ansvar för att arbeta med samekulturfrågorna, nämligen länsmu­seerna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Kopparbergs län, får från nästa budgetår kraftigt ökade statsbidrag inom ramen för det nya bidraget till regionala museer. Detta bör innebära att ökade insatser kan göras för dokumentationen av den traditionella samekulturen. Det nya regionala museistödet är också utformat på ett sådant sätt att sta­tens kulturråd vid fördelningen av tillgängliga bidragsrum på de en­skilda museerna kan ta hänsyn till särskilda behov inorh museerna. Ett sådant behov kan vara att förstärka berörda museer med en medar­betare med särskilda insikter i samiska förhållanden för den fortlö­pande dokumentationen och utställningsverksamheten. Jag utgår vidare från att man vid den pågående översynen av Nordiska inuseets orga­nisation uppmärksammar museets förutsättningar att bedriva musei­verksamhet med samisk inriktning.

5.8 Sameslöjd och samekonsthantverk .

Sameslöjden och samekonsthantverket är både en viktig del av den samiska kulturen och-ett betydelsefullt komplement till övriga samiska

 

Prop. 1976/77: 80                                                   126

näringar. Enligt en allmän uppfattning finns förutsättningar för en om­fattande utbyggnad av slöjdverksamheten. För detta krävs samhällsin­satser till stöd för sameslöjden h\. a. inom områdena råvaruanskaffning, rådgivning, marknadsföring och utbildning. Sameutredningen anser att de aktuella uppgifterna bör kunna handhas av en ekonomisk organisa­tion bildad -av samerna själva och med de båda samiska huvudorgani­sationerna SSR och Same-Ätnam som huvudmän.

Ett tjugotal remissinstanser ställer sig uttryckligen positiva till för­slaget om att skapa ett samiskt slöjdföretag. SSR framhåller att en av SSR och Same-Ätnam tillsatt interimstyrelse arbetat intensivt på att få företaget till stånd. Same-Ätnam understryker att denna typ av verksamhet måste ägas och drivas av samerna själva för att man skall kunna uppnå den nödvändiga förankringen hos samerna. Några remiss­instanser, däribland Föreningen Svensk form, framhåller vikten av en samordning av verksamheten med hemslöjdsföreningarnas arbete. För­slaget avstyrks däremot av bl. a. statens industriverk och Norrbottens läns hemslöjdsförening, som anser verksamheten alltför begränsad för att man skall kunna skapa ett nytt organ enbart för sameslöjden.

För egen del finner jag det glädjande att det samiska slöjdföretaget. Sameslöjd och Material AB, numera har färdigbildats. Det arbete som SSR och Same-Ätnam lagt ned under en följd av år har därmed krönts med framgång. Företaget skall bl. a. bedriva handel med hudar, skinn, horn, textilier och slöjd. Organisationen skall ha sitt centrum i Tärnaby. Förutom att direkt sysselsättning skapas för ett antal samer, kommer ca 300 slöjdare att kunna få service genom företaget.

För uppbyggnaden av slöjdföretaget har bl. a. utgått bidrag från det statliga glesbygdsstödet. Jag vill understryka att det statliga bidra­get skall ses som ett uttryck för viljan att stödja samernas egna strä­vanden att stärka och bevara sitt näringsunderlag och sin kultur.

Sameutredningen har vidare tagit upp frågan om anskaffande av s 1 ö j d v i r k e. Utredningen fäster vikt vid att bl. a. de sameslöjdare som står utanför samebyarna kan tillhandahållas slöjdvirke. Domän­verket motsätter sig inte att även andra sameslöjdare än sådana som till­hör sameby får tillgång till slöjdvirke på kronomark inom lappmarken och renbetesfjällen. Inte heller kammarkollegiet har något att erinra mot att slöjdare som inte tillhör sameby får ta slöjdvirke avgiftsfritt. SSR hävdar att rätten att ta slöjdvirke enligt samisk iippfattning är en samisk rättighet och att således även sameslöjdare som inte är medlem i sameby skall ha rätt att ta virke.

Jag vill för egen del betona vikten av att de yrkesverksamma same­slöjdarna, oavsett om de är medlemmar i sameby eller inte, kan till­handahållas slöjdvirke i den omfattning som behövs. Detta är i dag möjligt enligt gällande bestämmelser och tillämpad praxis. Det bör an­komma på regeringen att meddela de föreskrifter som behövs om si­tuationen för berörda sameslöjdare skulle försämras.

 

Prop. 1976/77: 80                                                  127

Sameutredningen räknar även med en positiv utveckling för den råd­givande och uppsökande konsulentverksamhet som Same-Ätnam i många år här bedrivit i Norrbottens, Västerbottens och Jämt­lands län. På grand av uteblivna anslag från Längmanska företagarfon-den har emellertid Same-Ätnams slöjdutskott tvingats säga upp en av de två slöjdkonsulenterna. Same-Ätnam anser sig behöva tre sameslöjds­konsulenter för en intensifierad rådgivnings- och utbildningsverksamhet och tre assistenter för fältverksamheten.

Jag delar den allmänna uppfattningen om konsulentverksamhetens betydelse för utvecklingen av sameslöjden och samekonsthantverket. Det är vidare uppenbart att sameslöjdens artrikedom och starka differentie­ring på såväl hårda som mjuka slöjdtekniker gör det mycket svårt för en konsult att behärska båda teknikområdena. Fältverksamheten i form av personlig rådgivning till de enskilda slöjdarna måste också ha en till­fredsställande omfattning. Chefen för industridepartementet har mot denna bakgrand, efter samråd med mig, i 1977 års budgetproposition beräknat ett belopp av 100 000 kr. under anslaget Främjande av hem­slöjden för bestridande av kostnaderna för ytterligare en sameslöjds­konsulent (prop. 1976/77: 100 bil. 17 s. 79).

5.9 Samemas organisationer

I takt med samhällsutvecklingen har samerna ökat sina ansträngning­ar att skapa starka organisationer, som kan föra den samiska minori­tetens talan såväl på riksplanet som i det lokala vardagsarbetet. Organi­sationsarbetet har försvårats genom uppdelningen av samerna i ren­skötande och icke renskötande samer. Svenska samernas riksförbund (SSR) framstår i dag som den dominerande organisationen, uppbyggd kring samebyar och sameföreningar. Sameutredningen framhåller att SSR bör ha stora förutsättningar att bredda sin verksamhet på ett sådant sätt att riksförbundet kan bli en centralorganisation för hela den sa­miska folkgruppen.

Sameutredningen redovisar också den verksamhet som bedrivs av Saminuorra, det samiska ungdomsförbundet, och Same-Ätnam, förening för samisk kultur. Utredningen noterar särskilt de lokala sameförening­arnas betydelse när det gäller att bevara och stärka samhörigheten mel­lan skilda grupper av samer.

Sameutredningen föreslår att statsbidrag skall utgå till de samiska organisationerna. Det nya organisationsstödet skall avse verksamheten i stort, varvid de icke renskötande samernas önskemål och problem bör särskilt uppmärksammas.

Förslaget om ett samiskt organisationsstöd mottas positivt av remiss­instansema. SSR och Same-Ätnam understryker betydelsen av ekono­miskt stöd till de organisationer och föreningar som faktiskt har redo-

 

Prop. 1976/77: 80                                                   128

visat verksamhet under årens lopp. Flera remissinstanser framhåller i likhet med utredningen de lokala sameföreningarnas betydelsefulla ar­bete och tillstyrker att organisationsstöd skall kunna utgå även till dessa föreningar.

Ett samiskt organisationsliv är enligt min mening ett betydande sam­hällsintresse. Organisationerna i vårt land bidrar på ohka sätt till att stärka och utveckla demokratin. Det ligger därför i samhällets eget intresse att stödja ett fritt och vittförgrenat organisationsarbete. Ett statligt stöd till samernas organisationer är dessutom motiverat med hänsyn till samemas ställning som etnisk minoritet i landet. Ett samiskt organisationsstöd blir ett centralt inslag bland de insatser som görs för att skapa underlag för samernas och samekulturens fortsatta utveckling.

Jag biträder således sameutredningens förslag om ett samiskt orga­nisationsstöd. Statsbidrag till den verksamhet som bedrivs av samernas organisationer bör fr. o. m. nästa budgetår utgå av medel från det nya anslaget Bidrag till samisk kultur (5.7 och 7). Det bör ankomma på samefondens kulturdelegation att besluta om den närmare fördelningen av organisationsbidraget. Vissa riktlinjer bör dock enligt min mening anges för fördelningen av tillgängliga medel.

Det är angeläget att det statliga stödet till samernas organisationer får en sådan utformning att det inte verkar styrande på organisations­arbetet. Samernas värderingar och prioriteringar skall i sista hand av­göra hur tillgängliga resurser skall kunna användas för att på bästa sätt främja samemas organisationssträvanden. Detta möjliggörs också ge­nom att samefondens kulturdelegation, som har samisk majoritet, skall fördela organisationsbidraget. Denna grundinställning hindrar emeller­tid inte att vissa riktlinjer för bidragsfördelningen bör kunna anges med utgångspunkt i utredningsförslaget och remissyttrandena.

En del av statsbidraget bör utgå till de samiska riksorganisationerna, varvid i första hand SSR, Saminuorra, Same-Ätnam, Samernas idrotts­förbund och Nordiska samerådets svenska sektion bör komma i fråga. Genom ökade medel till SSR, utöver vad som redan utgår ur same­fonden (858 000 kr. för budgetåret 1976/77), kan riksförbundet bredda sin verksamhet till att omfatta de kulturfrågor i vidaste mening som har intresse för hela den samiska folkgrappen. Statsbidrag till Sami­nuorra möjliggör en förstärkt och mer varaktig verksamhet bland den samiska ungdomen. Same-Ätnam behöver ökat stöd för att kunna upp­rätthålla sin allmänkulturella verksamhet. Samernas idrottsförbund bör få bidrag för sitt arbete med att bevara och utveckla de samiska idrotts­traditionerna. Även bidrag till Nordiska samerådets svenska sektion bör i fortsättningen utgå från det nya anslaget (jfr 5.13).

Med denna uppräkning här jag velat antyda vilka samiska riksorga­nisationer som i första hand bör komma i fråga för bidrag från det nyä anslaget. Avgörandet är dock först som sist samernas eget. Jag utgår

 

Prop. 1976/77: 80                                                   129

ifrån att de begränsade medlen skall korhma de organisationer till godo som, med en förhållandevis svag ekonomi, har kunnat redovisa en verk­samhet av väsentlig betydelse för samekulturens fortsatta utveckling. Möjligheten att med bidragets hjälp intensifiera stödet för de icke ren­skötande samernas strävanden bör särskilt uppmärksammas.

En betydande del av statsbidraget bör vidare fördelas mellan lokala samiska organisationer och föreningar, oberoende av om organisatio­nen/föreningen är ansluten till en riksorganisation eller inte. I likhet med utredningen och flera remissinstanser vill jag särskilt peka på de lokala sameföreningarnas betydelsefulla arbete för att stärka samhörig­heten mellan samer i skilda yrken. De saknar dock ofta ekonomiska möjhgheter för ett stabilt och kontinuerligt organisationsarbete. Ett di­rekt bidrag till sådana föreningar kan möjliggöra en aktivering till kul­turell verksamhet, utbildning och allmän opinionsbildning. Jag vill sär- . skilt erinra om möjligheten att ge bidrag till flera föreningar gemen­samt, så att dessa kan anställa en person på heltid eller deltid för att tillvarata de samiska intressena inom en viss region. Det bör också vara möjligt att bygga upp ett samarbete mellan sameföreningarna och same­byama, dvs. renskötselföretagen, och få organisationsstöd för detta. Med tanke på samhällsutvecklingen och närings- och sysselsättnings­frågornas avgörande betydelse för samekulturens fortbestånd kan ett sådant samarbete visa sig synnerligen fruktbart. Även när det gäller bidrag till den lokalt förankrade verksamheten bör det ankomma på samefondens kulturdelegation att närmare utforma riktlinjer för bi-dragsgivningen. Vad jag här anfört bör då kunna tjäna som vägledning.

Det bör också vara möjligt att avsätta en del av det nya bidraget för tidsbegränsade projekt, som organisationerna tillsammans eller var för sig önskar genomföra.

I det följande (5.11) kommer jag att behandla frågan om samefonden och dess kulturdelegation som fördelningsorgan för det nya statsbidra­get till samisk kultur, vilket således även skall innefatta stöd för de samiska organisationernas verksamhet.

5.10 Tidningen Samefolket

Tidningen Samefolket har alltsedan sin tillkomst för snart 60 år se­dan fungerat som språkrör för samema och som förbindelselänk mellan skilda samegrupper. Samerna och deras organisationer har konsekvent slutit upp kring tidningen och vämat om dess existens. Tidningen över­fördes år 1971 till en stiftelse med SSR och Same-Ätnam som huvud­män. Kostnaderna för utgivningen av Samefolket täcktes tidigare till väsentlig del av det statsbidrag på 50 000 kr. som har utgått sedan bud­getåret 1965/66. Under senare år har dock kostnaderna ökat väsentligt och hela kostnadsökningen har fått täckas genom bidrag ur same­fonden. 9   Riksdagen 1976/77. 1 saml. nr 80

Prop. 1976/77: 80                                                   130

Sameutredningen understryker Samefolkets betydelse för den samiska befolkningsgruppen, bl. a. för strävandena att stärka samhörigheten så­väl inom den renskötande samegruppen som mellan denna grupp och den större grupp samer som flyttat ut från det traditionella sameom­rådet. Tidningen har också en viktig uppgift när det gäller den allmänna informationen i samhället om samernas förhållanden. Med hänsyn till att samefonden inte kaii belastas med så höga bidragsanspråk som har blivit aktuella, föreslår utredningen att ökat statsbidrag utgår till tid­ningen inom ramen för det föreslagna nya anslaget Bidrag till samisk kultur.

De remissinstanser som behandlar frågan, bl. a. nämnden för sam­hällsinformation, SSR, Same-Ätnam och Stiftelsen Samefolket, betonar vikten av fortsatt stöd till tidningen Samefolket. Statens kulturråd, SÖ och Klys tillstyrker uttryckligen förslaget om ett ökat statsbidrag kana­liserat över samefonden.

Stiftelsen Samefolket har i sitt remissyttrande redovisat en egen ut­redning, som av tidsskäl inte har kunnat presenteras för sameutred­ningen. Enligt stiftelsens planer för vidareutveckling av tidningen, vilka stöds av SSR och Same-Ätnam, skall Samefolket bl. a. ges ut var 14 :e dag. Övergången till 14-dägarsutgivning och anställandet av ytterligare redaktionell personal medför förhållandevis stora kostnadsökningar.

För egen del har jag övertygats om att Samefolket också i fortsätt­ningen måste få ett särskilt statligt stöd. Samefolket är, som tidnings­stiftelsen uttrycker det, det enda periodiskt återkommande tryckta mass­mediet bland samerna i Sverige. Enligt sina stadgar skall tidningen bl. a. vara språkrör för samerna och förbindelseorgan mellan same­grupper, informera olika samhällsorgan och allmänheten om samernas kultur och näringar, samt vara ett forum för diskussion om samernas förhållanden. Samefolket täcker alla verksamhetsområden som berör samerna: näringsliv, ekonomi, rättsfrågor, miljöfrågor, språk, kultur, utbildning, sport, andligt liv, internationella frågor etc.

Tidningen Samefolket präglas i hög grad av den samiska folkgrup­pens speciella kultur och samhällsliv. Det har enligt min mening stor kulturpolitisk betydelse att staten ger stöd till en minoritetstidning av detta slag. Ett stöd till Samefolket bhr ett väsentligt bidrag till samiska yttrandemöjligheter och samisk opinionsbildning. Det är också väsent­ligt att tidningen får största möjliga spridning, både bland samerna och i samhället i övrigt.

I fråga om formerna för statens stöd till Samefolket biträder jag ut­redningens förslag att ett särskilt statsbidrag skall utgå även i fortsätt­ningen och att detta bör ställas till samefondens disposition. Sarhefon-den och dess kulturdelegätion får härigenom ett avgörande inflytande över finansieringen av Samefolket. Genom samernas särskilda ställning och tidningens speciella karaktär är det inte lämpligt att låta det sär-

 

Prop. 1976/77: 80                                                   131

skilda statsbidraget utgå av de anslagsmedel som fördelas till kultur­tidskrifter resp. organisationstidskrifter.

Jag kommer i det följande (7) att beräkna medel för bidrag till tid­ningen Samefolket under det nya anslaget Bidrag till samisk kultur. Jag avser därvid att beakta det av tidningsstiftelsen redovisade bidrags­behovet.

5.11 Samefonden

Sameutredningen föreslår att det nya anslaget. Bidrag till samisk kultur, skall ställas till samefondens disposition och att samefondens kulturdelegation skall besluta om medelsfördelningen. Flertalet remiss­instanser, däriband SSR, Saminuorra och styrelsen för samefonden, an­sluter sig till utredningsförslaget. Några samiska organisationer är dock tveksamma till om samefondens kulturdelegation med nuvarande sam­mansättning skall kunna fungera som fördelningsorgan för ett organi­sationsstöd.

Samerna och deras organ måste enligt min mening få ett avgörande inflytande över hur det nya statsbidraget till samernas kultur och de samiska organisationernas verksamhet skall fördelas. En möjhghet är, som sameutredningen har framhållit, att inrätta ett särskilt samiskt organ som skall handlägga bidragsfördelningen. Med hänsyn till risken för ökad byråkratisering och splittring av tillgängliga resurser delar jag dock utredningens uppfattning att man i stället bör söka en anknyt­ning till något befintligt organ med tillfredsställande samiskt inflytande.

Från samefonden utgår medel för att främja och stödja rennäringen, den samiska kulturen och samiska organisationer. Fondmedlen, som be­står av bl. a. ersättningar för intrång i renskötseln och olika slag av upplåtelseavgifter, används i allt väsentligt för att tillgodose de ren­skötande samernas behov. Genom samefonden får man bl; a. till stånd en önskvärd utjämning av de olika samebyarnas ekonomiska resur­ser. Även om det nya anslaget främst tar sikte på att tillgodose de icke-renskötande samernas behov, skulle samefonden enligt min mening mycket väl kunna fungera som fördelningsorgan även för dessa medel.

Samefonden fick år 1971 en ny organisation. - Inom styrelsen för samefonden finns en särskild kulturdelegation med samisk majoritet. Av delegationens tre ledamöter utser regeringen en efter förslag av SSR och en efter förslag av SSR och Same-Ätnam gemensamt. Ordförande och vice ordförande i delegationen utses av regeringen efter förslag av SSR och Same-Ätnam gemensamt. Samerna har således ett avgörande inflytande i delegationen. Jag ansluter mig därför till förslaget att det nya anslaget bör ställas till samefondens disposition och fördelas av fondens kulturdelegation. Jag har i det föregående förordat vissa rikt­linjer för bidragsfördelningen. Samtidigt vill jag understryka att fördel-

 

Prop. 1976/77: 80                                                   132

ningen skall styras av samernas värderingar och prioriteringar. Kultur­delegationens arbete med dessa frågor måste därför få bredast möjliga förankring hos de samiska organisationerna. Det bör ankomma på kul­turdelegationen att finna lämpliga former för sameorganisationernas medverkan i detta avseende.

5.12 Samiska utbildningsfrågor

5.12.1 En samisk utbildningsväg

Efter samråd med statsrådet Mogård vill jag anföra följande.

Sameutredningen har kartlagt nuvarande samiska utbildningsmöj­ligheter och sökt bilda sig en uppfattning om vilka ytterligare insatser som krävs för att tillgodose samemas önskemål om en samisk utbild­ningsväg. Flertalet remissinstanser instämmer i utredningens princi­piella uppfattning att man bör eftersträva samiska inslag inom alla de­lar av utbildningssamhället. SÖ understryker att ett enhetligt skolsystem och en likvärdig utbildningsstandard för landets alla delar inte får åsi­dosättas. De samiska elevernas möjligheter att bevara och utveckla sa­misk kultur och samiskt språk bör enligt SÖ även rymmas inom ramen för det enhetliga skolsystemet.

Samernas inflytande över den samiska undervisningens organisation och utformning tas upp i flera yttranden. SÖ anser liksom utredningen att en ledningsform bör väljas som ger samerna och deras organisatio­ner erforderligt inflytande. Om man skall kunna förverkliga en sa­misk utbildningsväg, dvs. ge möjlighet åt samerna att välja samiska in­slag, måste man enligt SSR inrätta ett starkt ledningsorgan. SSR, Sami­nuorra, Same-Ätnam, Norrbottens sameförbund, Storumangruppen och Nordiska samerådets svenska sektion är alla positiva till ett tidigare framlagt förslag om en särskild skolstyrelse för ledningen av samesko­lorna. Sameskolstyrelsen skall enligt SSR sortera direkt under SÖ. Den skall ha det omedelbara ansvaret för undervisningen för samer i för­skolan, sameskolan, kommunala grandskolan, gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen, samt även ha insyn i lärarutbildningen för samer och i all övrig undervisning som berör samerna.

I likhet med sameutredningen och med stöd i remissopinionen anser jag att man i princip bör eftersträva inslag av samiskt språk och kultur på alla utbildningsstadier och i den omfattning som motsvarar samer­nas berättigade önskemål. I de fall där de samiska frågorna inte kan ges tillräcklig omfattning inom ramen för ett enhetligt skolsystem bör man kunna överväga särskilda lösningar för att tillgodose de samiska behoven. Målet bor således vara att kunna erbjuda samerna en utbild­ningsväg inom den allmänna skolan med reella möjligheter för de sa­miska eleverna att ta del av och utveckla det samiska språket och andra samiska kulturinslag.

 

Prop. 1976/77: 80                                                   133

De samiska frågorna måste således enligt min mening få en starkare ställning inom utbildningssystemet. De statliga insatser som kan bli ak­tuella måste, som sameutredningen har framhållit, fortgående anpassas till utvecklingen och till samernas egna önskemål. Vissa förbättringar genomförs omedelbart. Jag vill dessutom understryka att redan nu existerande möjligheter att tillgodose de samiska intressena måste kunna utnyttjas bättre än vad som många gånger sker. I det följande kommer jag att redovisa vissa åtgärder för nästa budgetår och behandla ett an­tal frågor beträffande bl. a. nomadskolan/sameskolan, grundskolan, hög­skolan, samisk vuxenutbildning, samt läraratbildning och utveckling av läromedel för det samiska undervisningsområdet.

Innan jag går över till att behandla de samiska utbildningsmöjlig­heterna på olika skolstadier vill jag säga följande i fråga om ledningen av och det pedagogiska inflytandet över den utbildning som berör sa­merna.

Jag delar sameutredningens uppfattning att samernas minoritetsställ­ning motiverar att särskilda hänsyn tas för att säkerställa deras infly­tande över undervisningen såväl centralt som regionalt och lokalt. Någ­ra särskilda åtgärder har hittills inte vidtagits i detta avseende, utom vad beträffar nomadskolan. För varje nomadskola (sameskola) utses nomadskolfullmäktige av föräldrarna till eleverna vid skolan. Ledning och tillsyn av nomadskolväsendet utövas sedan budgetåret 1967/68 av länsskolnämnden i Norrbottens län, vid vilken en av skolinspektörerna, nomadskolinspektören, jämte andra uppgifter har ett särskilt ansvar för för nomadskolan och för annan utbildningsverksamhet och kulturell verksamhet bland samerna.

Sameutredningen har för sin del ansett att ett genomförande av läns­skolnämndsutredningens tidigare förslag om en särskild styrelse för nomadskolorna skulle innebära att samema fick ett större inflytande i fråga om ledningen av berörda skolor. De samiska organisationerna har som tidigare redovisats ställt sig bakom förslaget. SSR har i sitt re­missyttrande utvecklat förslaget till att avse en sameskolstyrelse med ansvar för och insyn i all samisk undervisning.

De frågor som jag har berört har samband med de genomgripande reformer som f. n. genomförs eller planeras på skolområdet. Jag tänker då på bl. a. reformeringen av skolans inre arbete och de riktlinjer för hemspråksundervisningen som riksdagen har fattat beslut om. Jag åter­kommer till dessa frågor i ett följande avsnitt (5.12.2). Vidare arbetar f. n. utredningen (U 1972: 06) om skolan, staten och korrununerna (SSK) med bl. a. frågan om elevemas och föräldrarnas inflytande över skolverksamheten. Det finns därför starka skäl för att sätta in frågan om samernas inflytande över den samiska utbildningen i ett större sam­manhang. Detta behöver inte betyda att frågans lösning skjuts upp för lång tid framåt. Den nya departementala arbetsgruppen för samefrågor

 

Prop. 1976/77: 80                                                   134

(5.2) bör kunna få i uppgift att i samråd med i första hand SÖ och SSK, och efter överläggningar med samernas organisationer, konkreti­sera och lägga fram förslag beträffande den administrativa och peda­gogiska ledningen av en samisk utbildningsväg.

5.12.2 Sameskola, grundskola, gymnasieskola

Jag har i de frågor jag här kommer att beröra samrått med statsrådet Mogård.

Flertalet remissinstanser, däribland SÖ och de samiska organisatio­nerna, delar sameutredningens uppfattning att 1962 års nomadskol­reform alltjämt bör ligga till grund för samhällets insatser på skolom­rådet. Samerna skall således, så länge de själva önskar det, ha tillgång till två likvärdiga utbildningsalternativ på det obligatoriska skolstadiet, nämligen nomadskola (sameskola) och kommunal grundskola (prop. 1962: 51 s. 49—50, SU 1962: 141, rskr 1962: 319). Även jag utgår i mina överväganden från 1962 års riksdagsbeslut.

Mot denna bakgrund finner jag det riktigt att, som utredningen har gjort, diskutera dels hur nomadskolan (sameskolan) skall kunna göras bättre, dels hur man skall kunna förstärka de samiska inslagen i grund­skolan. I det följande kommer jag att i stället för benämningen nomad­skola använda sameskola. Såväl sameutredningen som SSR har i ytt­randen över länsskolnämndsutredningens förslag framhållit att uttryc­ket "nomad" bör tas bort där det förekommer i nomadskolförordningen (1967: 216, ändrad senast 1976: 1038) och ersättas med sameskola, sa­meskolförordningen etc. Regeringen bör i detta avseende vidta änd­ringar i nomadskolförordningen.

För att sameskolan skall kunna upprätthålla en tillfredsstäl­lande pedagogisk standard och utgöra ett meningsfullt samiskt alternativ måste lärare med samisk bakgrund utbildas och läromedelssituationen förbättras. Jag återkommer till dessa frågor i det följande (5.12.5). Jag är däremot inte beredd att nu föreslå en sänkning av det s. k. delnings­talet för klassindelningen vid sameskolornas låg- och mellanstadier, vilket föreslagits av bl. a. länsskolnämnden i Norrbottens län och sa­mernas organisationer. Det är enligt min mening i första hand ange­läget att dels underlätta för samer att delta i lärarutbildningen och ut­veckla läromedel för det samiska undervisningsområdet, dels överväga de organisatoriska lösningar som kan behövas för att man över huvud taget skall kunna behålla vissa enskilda sameskolor.

Det råder allmän enighet kring sameutredningens syn på behandling­en av frågor om eventuell nedläggning av enskilda sameskolor. Jag delar uppfattningen att frågan om nedläggning av en sameskola bör prövas omsorgsfullt och i nära samråd med samernas företrädare. Först när alla parter är överens om att de samiska intressena bättre kan tillgodo­ses i kommunens grandskolor bör det komma i fråga att lägga ned en skola.

 

Prop. 1976/77: 80                                                  135

Som ett alternativ till nedläggning av en sameskola bör det enligt min mening vara möjligt att pröva nya lokalt anpassade lösningar. Så har redan skett i Karesuando, där sameskolan i praktiken inordnats i kommunens grundskola, och i Lannavaara, där ortens samtliga barn undervisas i sameskolan. När det gäller sameskolan i Arjeplog har rege­ringen tidigare beslutat att den skall finnas' kvar i avvaktan på same­utredningens förslag. Länsskolnämnden i Norrbottens län har senare med Arjeplogs kommun tagit upp frågan om att som ett alternativ till nedläggning låta sameskolan ingå som en "samisk institution" i kom­munens grundskola. Kommunens skolstyrelse har funnit en sådan inte­gration både lämplig och önskvärd. Jag vill i denna fråga erinra om att det enligt 1962 års riksdagsbeslut ankommer på regeringen att be­sluta om erforderliga organisatoriska förändringar och eventuell minsk­ning av antalet sameskolor (prop. 1962: 51 s. 49—50). Det bör vidare enligt min mening ankomma på SÖ att, efter samråd med samernas organisationer, lägga fram förslag om de organisatoriska lösningar som kan visa sig lämpliga med hänsyn till de lokala förutsättningarna.

Jag vill till sist när det gäller sameskolan ta upp den fråga om same­skolans lokaler som har aktualiserats av Arjeplogs sameförening. Same­föreningen har hemställt om att få förvärva sameskolans lokaler, som numera står tomma, och anhållit om statsbidrag för detta förvärv och för den fortsatta driften av lokalema. Beredningen av detta ärende är ännu inte avslutad.

När det sedan gäller det andra samiska alternativet, den kommunala grundskolan, är det viktigt att understryka sameutredningens ut­talande om att en stark ställning för samernas språk och kultur i grund­skolan bidrar inte bara till att främja de samiska elevernas allmänna utveckling utan också till att skapa förståelse för samernas önskemål och strävanden.

Under våren 1976 fattade riksdagen beslut om dels reformering av skolans inre arbete (prop. 1975/76: 39, UbU 1975/76: 30, rskr 1975/76: 367), dels om hemspråksundervisning för invandrarbarn och språkliga minoriteters barn (prop. 1975/76: 118, UbU 1975/76: 33, rskr 1975/76: 391). Riksdagen har under innevarande riksmöte fattat beslut om stats­bidrag till hemspråksundervisningen (prop. 1976/77: 22, UbU 1976/77: 10, rskr 1976/77: 111). Samtliga dessa åtgärder kommer att ha stor betydelse för de samiska barnens undervisning och möjligheter att ut­veckla sina kunskaper i det samiska språket och om den samiska kul­turen.

Utgångspunkten för beslutet om skolans inre arbete är att kommuner och skolenheter i kommuner ges möjlighet att anpassa undervisningen efter skilda elevers eller elevgruppers behov. Enligt uttalanden i propor sitionen skall skolan i högre grad än f. n. sträva efter ett arbetssätt som knyter an till elevernas verklighet. Enligt beslutet vidgas möjligheterna

 

Prop. 1976/77: 80                                                   136

att anpassa undervisningen till lokala förhållanden. Det bör således vara möjligt för samiska barn i grundskolan att knyta an undervisningen till speciella samiska förhållanden, kultur och liknande i sammanhang då detta har betydelse för eleven.

Beslutet om skolans inre arbete innebär också att kommunema ges ett större ansvar för eleverna under hela skoldagen. Under den s. k. samlade skoldagen skall kommunen se till att barnen ges tillgång till varierande sysselsättning, t. ex. fritidsverksamhet eller verksamhet som kompletterar den undervisning som ges under lektioner. Därigenom understryks skolans sociala och persohlighetsutvecklande uppgifter. Ge­nom att kommunernas ansvar på detta sätt vidgas ökar möjligheterna för eleverna att komma i kontakt med samhällets kultur- och fritids­utbud. För de samiska barnen kan detta få stor betydelse för att ge dem ökade möjhgheter att behålla kontakten med den samiska kulturen under skoltiden.

Riksdagens beslut om hemspråksundervisnihg är av stor betydelse för att skolan skall kunna ge alla bam goda föratsättningar att bl. a. behålla och utveckla det egna språket och den egna kulturen. Genom beslutet får kommunema skyldighet att aktivt främja och stimulera tvåspråkighet hos invandrarbarn och bam inom ursprungliga minoriteter i Sverige.

Rätt till hemspråksträning och hemspråksundervisning har enligt riks­dagens beslut alla barn och xmgdomar för vilka ett annat språk än svens­ka utgör ett levande inslag i deras hemmiljö. Normalt föratsätter detta att föräldrar/vårdnadshavare har ett annat språk än svenska som sitt modersmål och använder det språket i sitt umgänge med barnet. Denna rätt tillkommer också bam som lUlhör en ursprunglig minoritet i lan­det eller vars familj i en eller flera generationer har bott i landet, förat-satt att barnets språkliga miljö kräver detta. Motivet för att anordna hemspråksundervisning måste vara behovet hos eleven.

Syftet med hemspråksträning och hemspråksundervisning är att vid­makthålla och utveckla kunskaperna i det språk som barnet använder i sin dagliga miljö. Därigenom främjas barnets känslomässiga och in­tellektuella utveckling. Barnet ges också möjlighet att leva sig in i och känna samhörighet med föräldramas/vårdnadshavamas kulturella bak­grund.

Innevarande års riksdagsbeslut om statsbidrag till hemspråksundervis­ning och om inrättande av särskilda tjänster som hemspråkslärare ger förutsättningar för ökade insatser för åtgärder inom skolan som stärker det samiska språket och kulturen.

Kommuner där samiska bam finns har skyldighet att anordna under­visning i samiska som hemspråk eller studiehandledning om elevens för­äldrar eller eleven vill ha sådan. Genom de åtgärder som beslutats om skolans inre arbete kan dessa kommuner med hjälp av olika lokala lös­ningar bättre än f. n. ge möjlighet för sarniska barn att inom grundsko-

 

Prop. 1976/77: 80                                                  137

lans ram få undervisning i och kvmskaper om den samiska kulturen.

Genom de beslutade reformerna på skolområdet är det således fullt möjligt att organisatoriskt åstadkomma anordningar i grandskolan som uppfyller en del av de krav som samema ställer i dag. Jag delar dock den allmänna uppfattningen att bristen på bl. a. lärarpersonal måste av­hjälpas om sameundervisningen i grandskolan skall kunna bli ett verk­ligt samiskt altemativ. Som jag tidigare har framhållit krävs också en ak­tiv bevakning från samiskt håll av att nuvarande möjligheter utnyttjas. Det är också viktigt att kommunema informerar föräldrar till samiska bam om alla tillgängliga undervisningsaltemativ. I avvaktan på att same­skolans ledningsfrågor får sin slutliga lösning bör det enligt min mening vara naturligt att de samiska skolfrågoma tas upp vid regelbundet åter­kommande överläggningar mellan samemas företrädare och de kommu­nala skolstyrelserna.

Även i gymnasieskolan finns föratsättningar för att för­verkliga en samisk studieväg. Inom SÖ utarbetas f. n. en kursplan för undervisningen i samiska språket som B- eller C-språk. Detta, arbete ge­nomförs i samarbete med de samiska organisationerna och Nordiskt sa­miskt institut. Utöver samiska språket kan även andra samiska inslag införas i gymnasieskolan inom ramen för gällande läroplan. Genom det nya statsbidraget till hemspråksundervisningen kan kommunema an­ställa hemspråkslärare som tjänstgör även i gymnasieskolan.

För en förbättrad och utökad samisk undervisning i gymnasieskolan behövs liksom i grandskolan lärare med kunskaper i samiska och stadie-anpassade läromedel. En viktig uppgift för ett samråd mellan samemas företrädare och den kommunala skolstyrelsen bör även vara att bedöma sameungdomarnas önskemål om särskilt tillrättalagda samiska studie­vägar. I likhet med.utredningen anser jag det särskilt angeläget att yr­kesinriktade kurser anordnas i gymnasieskolan som tillgodoser de sa­miska behoven. En sådan kurs är den tvååriga specialkursen inom ren­näringen. Behovet av annan yrkesinriktad utbildning för att fylla sa­miska utbildningsbehov kan tillgodoses inom såväl gymnasieskolan som kommunal vuxenutbildning eller genom arbetsmarknadsutbildning.

5.12.3 Högskoleutbildning och forskning i samiska

Genom inrättandet av en samisk institution vid universitetet i Umeå har en fast grand lagts för ett fortsatt utvecklingsarbete till stöd för den samiska minoritetens språk och kultur. Med en professur i samiska finns förutsättningar för samisk forskning och forskarutbildning i samarbete med företrädare för andra ämnen och i samverkan med Nordiskt sa­miskt institut.

Vid sidan av de möjligheter som erbjuds i Umeå är det även i fort­sättningen möjligt att meddela undervisning i samiska vid universitetet i Uppsala, som vid finsk-ugriska institutionen har en professur i finsk-ugriska språk, särskilt lapska och finska.

 

Prop. 1976/77: 80                                                   138

Vid 1975 års riksmöte fattade riksdagen beslut rörande reformering av högskoleutbildningen m.m. (prop. 1975:9, UbU 1975:17, rskr 1975: 179). På grandval därav beslöt regeringen den 10 februari 1977 att avlämna en proposition till riksdagen om utbildning och forskning inom högskolan m. m. (prop. 1976/77: 59). I denna proposition läggs bl. a. fram förslag till högskolelag och förslag om anslagen till den nya högskolan.

Ett av huvudsyftena med högskolereformen är att bredda och diffe­rentiera det samlade utbildningsutbudet. Bl. a. skapas en organisation för den högre utbildningen som främjar ett samspel mellan högskolan och det omgivande samhället och som ger betydande utrymme för lokala initiativ. På så vis blir det även möjligt att inom den nya högskolan på ett annat sätt än hittills ta till vara de skilda förutsättningarna på olika orter.

För egen del anser jag att det är väsentligt att man därvid även be­aktar önskemål och möjligheter som rör den samiska kulturen. Inom ra­men för en regional planering kan t. ex. enstaka kurser ges i samiska. Det kommer även att vara möjligt att inom ramen för lokala och indi­viduella utbildningslinjer ge utbildning i samiska. Jag räknar således med att det finns goda möjligheter att inom den nya högskolan ta hän­syn till behovet av utbildning och forskning inom olika delar av den samiska kulturen.

Man bör vidare sträva efter att använda de samlade resurser som står till buds på ett så allsidigt sätt som möjligt. Detta gäller särskilt i fråga om Umeå, där resurser finns inte bara vid universitetet utan även vid bl. a. dialekt- och ortnamnsarkivet.

Ett angeläget önskemål har varit att förstärka umeåinstitutionen med en tjänst som universitetslektor. Universitetskanslersämbetet (UKÄ) har i sin anslagsframställning för nästa budgetår föreslagit inrättande av en sådan tjänst och i den särsldlda propositionen (1976/77: 59) om utbild­ning och forskning inom högskolan m. m. har jag under anslaget Utbild­ning för kultur- och informationsyrken beräknat ett belopp av 68 000 kr. för merkostnader för en ordinarie tjänst som universitetslektor i sa­miska.

Jag har vidare i årets budgetproposition under anslaget Dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv: Förvaltningskostnader beräknat medel för en arkivarie vid dialekt- och ortnamnsarkivet i Umeå. Inne­havaren av den nya tjänsten skall behärska samiska för att bl. a. kunna samla in, bearbeta och publicera samiskt språkmaterial.

Resurserna i Umeå för samisk högskoleutbildning, dokumentation och forskning förstärks således med två nya tjänster fr. o. m. nästa bud­getår. Dessa insatser bör ses som en del av de samlade insatser till stöd för samekulturen som redovisas i detta förslag till proposition. Det är samtidigt viktigt att, som redan har antytts, använda de samlade resur-

 

Prop. 1976/77: 80                                                   139

serna så att de kommer de samekulturella strävandena i vidaste mening till godo. Bland de ändamål som skall tillgodoses märks bl. a. högskole­utbildning i samiska för elever med varierande förkunskaper, ämnes­teoretisk utbildning inom ramen för en samisk lärarutbildning och kurser i samiska utanför högskoleorten Umeå. Behovet av att stärka sydsa­miskans och lulesamiskans ställning har särskilt uppmärksammats.

Mot denna bakgrund avser jag att i annat sammanhang föreslå rege­ringen att föreskriva att berörda högskolemyndigheter och statens arkiv­styrelse skall samråda vid ledigkungörandet och tillsättningen av de nya tjänsterna och att myndigheterna härvid även skall höra de samiska organisationema, för att så långt det är möjligt söka tillgodose de sa­miska önskemål som kan firmas beträffande tjänstemas inriktning.

Jag vill till sist när det gäller högskoleutbildningen och forskningen i samiska ämnen betona vikten av att de universitet, högskolor och forsk­ningsinstitutioner som arbetar med samiska frågor för att tillgodose de samiska intressena samarbetar med och samordnar sin verksamhet med Nordiskt samiskt institut.

5.12.4 Samisk vuxenutbildning

Den samiska vuxenutbildningen kan sägas ha flera uppgifter. Den skall, såsom SSR uttrycker det, ge samer en allmän utbildning som kan leda till vidare studier och arbete med samisk inriktning. Den skall ock­så möjliggöra för vuxna samer att få den utbildning i sitt modersmål, kultur och historia som de tidigare inte har fått. Den samiska -vuxenut­bildningen skall slutligen ge yrkesverksamma personer den komplet­terande utbildning i samiska ämnen som är ett krav eller en nödvändighet för yrket.

I likhet med sameutredningen och remissinstanserna vill jag under­stryka den betydelse som Samernas folkhögskola i Jokk­mokk har som samiskt kulturcentrum och huvudinstitution för den sa­miska vuxenutbildningen. Till skolan rekryteras samer med en mål­medveten samisk studieinriktning. Den allmänna folkhögskoleutbild­ningen vid skolan ger också icke-samer möjlighet att ta del av samisk kultur. Genom att samemas organisationer, SSR och Same-Ätnam, samt Jokkmokks kommun delar huvudmannaskapet har skolan fått största möjliga förankring såväl bland samerna som i samhället i övrigt.

Sedan några år tillbaka får Samernas folkhögskola ett särskilt stats­bidrag utöver det allmänna' folkhögskolebidraget. 1974 års riksdag fat­tade beslut om granderna för det särskilda stödet (prop. 1974: 1 bil. 10 s, 419—422, UbU 1974: 21, rskr 1974: 209) och vid samma tillfälle ut­talades att de samiska huvudmannorganisationerna även skall kunna få täckning för sin andel av ett eventuellt driftunderskott. Genom dessa ti­digare beslut har Samernas folkhögskola fått en fast ekonomisk bas för sin verksamhet.

 

Prop. 1976/77: 80                                                   140

Jag vill vidare erinra om att förslag om ett nytt statsbidragssystem för folkhögskolorna nyligen har lagts fram för riksdagen (prop. 1976/77: 55). Den föreslagna konstruktionen av statsbidraget medför dels att resur­serna kan användas på ett friare sätt vid skolorna, dels att det admi­nistrativa arbetet avsevärt förenklas. Förslaget innebär inte någon änd­ring i fråga om beräkningen av det särskilda statsbidraget till Samer­nas folkhögskola, men det nya systemets fördelar kommer även denna folkhögskola till del.

På vissa punkter har av sameutredningen och remissinstanserna re­dovisats ett behov av ytterligare resurser för att Samemas folkhögskola skall kunna upprätthålla sin ställning som samiskt kulturcentrum. För specialkursen i samisk slöjd har skolan tilldelats särskilda lärarresurser sedan läsåret 1974/75. Med hänvisning till bl. a. de särskilda pedagogis­ka problemen har sameutredningen föreslagit en ökad tilldelning av lä­rartimmar även för undervisningen i samiska språk. Regeringen har redan för innevarande budgetår medgivit en sådan lärartilldelning. I den särskilda propositionen om folkhögskolan har jag även för nästa budgetår beräknat särskilda medel för undervisningen i samiska språk och sameslöjd vid Samemas folkhögskola. Härigenom får skolan ökade möjligheter att organisera angelägna kurser även om deltagarantalet är lågt. Ökat utrymme skapas också för arbetet med bl. a. läromedels­frågorna.

För Samernas folkhögskola har det varit betydelsefullt att få dis­ponera en av de kombinerade tjänsterna som lärare och ämneskonsu­lent. Skolans behov av utvecklade kontakter med såväl folkbildning och folkrörelser som med samiska organisationer och institutioner har till stor del kunnat tillgodoses genom ämneskonsulentens arbete. Konsu­lenten har i första hand varit verksam inom Norrbottens län, men sa­meutredningen finner det önskvärt att arbetet utsträcks till de tre nord­ligaste länen. Remissinstanserna är i viss utsträckning tveksamma till detta och förordar i stället en utökning av antalet konsulenttjänster.

I den nämnda propositionen om folkhögskolan föreslår jag att resur­serna för kontaktverksamhet, inkl. de nuvarande kombinerade tjäns­terna, sammanförs och fördelas på samtliga skolor. Jag har samtidigt framhållit att det finns särskilda skäl för att låta Samernas folkhög­skola behålla sin nuvarande tjänst för kontaktarbete och konsulent­verksamhet. Med hänsyn till sin inriktning måste Samernas folkhög­skola i särskilt hög grad upprätthålla kontakter över hela landet. Sko­lan måste bl. a. kunna samverka med länsbildningsförbunden och de lo­kala studieförbunden inom sameområdet och den måste kunna ta emot decentraliserade kurser i samverkan med bl. a. lantbruksnämnderna. Nordiskt samiskt institut och de samiska organisationerna.

Jag har mot denna bakgrund i propositionen om folkhögskolan be­räknat medel för kostnaderna för en konsulenttjänst vid Samemas folk-

 

Prop. 1976/77: 80                                                   141

högskola i Jokkmokk. Styrelsen för Samernas folkhögskola bör få be­sluta om tjänstgöringen för konsulenten.

Stiftelsen Samernas folkhögskola har långt framskridna planer på en om- och tillbyggnad av folkhögskolans lokaler. Sameutredningen an­ser en sådan utbyggnad vara en nödvändig förutsättning för en verk­samhet på nuvarande nivå, en uppfattning som delas av bl. a. SÖ, länsstyrelsen i Norrbottens län och SSR.

Enligt vad jag erfarit har SÖ gjort en behovsprövning och tillstyrkt en ansökan om särskilda projekteringsmedel från AMS. Det ankom­mer vidare på SÖ att fatta beslut i statsbidragsfrågan. Jag har vidare erfarit att stiftelsen, för täckande av huvudmännens kostnader, ansökt om regleringsmedel hos länsstyrelsen i Norrbottens län samt även an­sökt om bidrag från bl. a. samefonden. Det är enligt min mening bety­delsefullt att regionalt disponibla medel kan ställas till förfogande för täckande av en del av byggnadskostnaderna. Härigenom markeras det regionala och lokala ansvar som är en förutsättning för skolans existens.

Med anledning av sameutredningens betänkande tar några remissin­stanser upp samernas möjligheter att erhålla vuxenstudiestöd för studier med anknytning till samiskt språk och samisk kultur. I det­ta sammanhang tar man också upp möjlighetema att utnyttja olika for­mer av studiestöd i annat nordiskt land. Det kan finnas skäl att här nå­got beröra dessa frågor.

Vuxenstudiestöd kan utgå i form av tim- och dagstudiestöd för deltagare i studiecirklar resp. korta ämneskurser vid folkhögskola. Tim­studiestöd kan utgå till studerande som deltar i s. k. prioriterade studie­cirklar. Hit hör bl. a. studiecirklar i deltagarnas hemspråk samt fackliga studiecirklar för medlemmar i arbetstagarorganisation, • Lantbrukarnas riksförbund, Sveriges fiskares riksförbund eller Sveriges hantverks- och industriorganisation. Enligt nuvarande bestämmelser kan således studie­stöd utgå för studiecirkel i samiska under förutsättning att samiska är deltagarnas hemspråk. Däremot kan inte studiestöd utgå till cirklar i samiska för personer med svenska som modersmål eller för studie­cirklar anordnade av SSR. Dagstudiestödet kan utgå till studerande vid folkhögskola som deltar i ämneskurs, vilken sammanfaller med folk­högskolans mål och vars studieplan är godkänd av SÖ. Ämneskurser med anknytning till samiskt språk och samisk kultur bör kunna falla inom ramen för dessa bestämmelser och dagstudiestöd således kunna utgå.

Timstudiestöd utgår i dag endast till studerande som är arbetstagare. Dagstudiestöd utgår främst till arbetstagare. Det kan dock i form av s. k. internatbidrag utgå till den som inte är arbetstagare men som t. ex. är bosatt i glesbygd eller arbetar i hemmet. I årets budgetproposition (prop. 1976/77: 100 bil. 12 s. 469) har jag framhållit att jag har för avsikt att föreslå regeringen att ge centrala studiestödsnämnden i upp-

 

Prop. 1976/77: 80                                                   142

drag att skyndsamt utreda möjligheten att ge tim- och dagstudiestöd även till andra grupper än löntagare. I detta sammanhang bör även sa­mernas situation kunna beaktas. Tim- och dagstudiestöd kan sökas så­väl kollektivt av facklig organisation som enskilt. Även om inte SSR räknas som facklig organisation kan således samer, i den mån de är löntagare, erhålla tim- och dagstudiestöd genom enskilda ansökningar; Särskilt vuxenstudiestöd kan utgå till studerande för längre studier vid flertalet läroanstalter och utbildningslinjer. För att vara berättigad till stöd skall man ha tillgodoräknats pensionspoäng för minst fyra ka­lenderår. Vård av egna barn under tio år samt värnpliktstjänstgöring jämställs med pensionsgrundande anställning. Även förvärvsarbete före 1960 får tillgodoräknas. Antalet studiestöd är begränsat och vid tilldel­ningen prioriteras sökande med låg grundutbildning. Vidare tas hänsyn till om sökanden på grund av särskilda förhållanden har svårt att be­driva studierna på fritid. Särskilt studiestöd söks alltid enskilt. Med nu­varande bestämmelser och urvalskriterier torde samerna i stor utsträck­ning kunna komma i fråga för detta studiestöd.

5.12.5 Lärare och läromedel för det samiska undervisningsområdet

Sameutredningen konstaterar att bristen på lärare som har utbildats för samisk undervisning i stor utsträckning hindrar förverkligandet av en samisk utbildningsväg. För att förbättra situationen föreslår utred­ningen vissa åtgärder beträffande förskollärarutbildning, klass- och äm­neslärarutbildning samt fortbildning och vidareutbildning.

Flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens förslag. SÖ vill satsa på bl. a. utbildning av samer till förskollärare, klasslärare och ämnes­lärare, metodisk/pedagogisk fortbildning i samiska för dessa lärare samt fortbildning av andra klass- och ämneslärare. 1974 års lärarutbild­ningsutredning (U 1974: 04), som har i uppgift att behandla lärarut­bildningens innehåll och organisation, anser att detta arbete inte hind­rar att man söker vidta mer omedelbara åtgärder inom ramen för nu­varande lärarutbildning för att avhjälpa bristen på utbildade lärare in­om det samiska undervisningsområdet.

Jag delar uppfattningen att lärarutbildningen måste förstärkas om man skall kunna erbjuda samerna en samisk utbildningsväg. Efter sam­råd med statsrådet Mogård redovisar jag i det följande ett program för fortsatta åtgärder i detta avseende.

Utredningen har pekat på behovet av tvåspråkiga förskollära-r e för de samiska förskolebarnens språkträning. Som jag tidigare har framhållit (5.6) har hemspråksträningen i förskolan stor betydelse för barnens personlighetsutveckling. Det är därför viktigt att vederbörande myndighet vid antagningen av elever till förskollärarutbildning upp­märksammar sökande med samiska som modersmål. Jag avser att åter­komma till regeringen i fråga om antagning av bl. a. sådana studerande till högskoleutbildning.

 

Prop. 1916/11: 80                                                            143

Våren 1977 startar en särskild utbildning av tvåspråkiga förskollärare på flera högskoleorter. SÖ anser i likhet med sameutredningen att det borde gå att anordna sådan utbildning även för sökande med samiska som modersmål. Om sådan utbildning förläggs till Luleå kan samma lärare i samiska tjänstgöra inom både förskollärarutbildningen och klasslärarutbildningen. För egen del anser jag att behovet av sådan ut­bildning bör undersökas. Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) bör därför få i uppdrag att närmare överväga behovet av denna typ av ut­bildning.

Frågan om utbildning i samiska för de klasslärare som skall tjänstgöra vid sameskolor och grundskolans låg- och mellanstadier har tagits upp av länsskolnämnden i Norrbottens län i skrivelse den 20 sep­tember 1976. Nämnden vill att samiska förs in i tillvalskursorganisa­tionen vid såväl låg- som mellanstadielärarlinjen vid nuvarande lärar­högskolan i Luleå. SÖ tillstyrker förslaget. UHÄ finner studerande-underlaget otillräckligt, men anser att det bör övervägas om någon form av särskild klasslärarutbildning, där tillvalskurser i samiska ingår, bör anordnas vissa år.

För egen del anser jag att man bör söka underlätta för behöriga sö­kande med samiska som modersmål att antas till klasslärarutbildning. Vidare finner jag det angeläget att viss klasslärarutbildning med samisk inriktning kommer till stånd. Jag ansluter mig till det förslag som har lagts fram av länsskolnämnden i Norrbottens län och förordar att sa­miska får bli tillvalskurs vid låg- och mellanstadielärarlinjerna vid hög­skolan i Luleå. Därvid bör man även kunna tillgodogöra sig de resurser som skapats för utbildning i samiska vid universitetet i Umeå. Med hänsyn till bl. a. rekryteringsunderlaget är det inte troligt att en tillvals­kurs i samiska skall kunna erbjudas varje år. Det bör därför, såsom SÖ har framhållit, undersökas om det går att genomföra samläsning i sa­miska för studerande på ohka linjer och stadier. Samiska bör kunna föras in i tillvalskursorganisationen fr. o. m. budgetåret 1978/79.

I detta sammanhang vill jag även erinra om att SÖ i sin anslagsfram­ställning för nästa budgetår föreslog att en tillvalskurs i samiska skulle anordnas för redan examinerade låg- och mellanstadielärare. I prop. 1976/77: 59 om utbildning och forskning inom högskolan m. m. har statsrådet Mogård beräknat medel för en sådan kurs. Kursen skall för­läggas till universitetet i Umeå och genomföras under två sommar­perioder.

Som sameutredningen har framhållit finns det ett behov av samisk­språkiga ämneslärare vid samehögstadiet i Gällivare, grundsko­lans högstadium och gymnasieskolan. Inom högskolan kommer såväl den ämnesteoretiska som den praktisk-pedagogiska utbildningen av äm­neslärare att anordnas inom ett antal sammanhållna ämneslärarlinjer. Det är därför enligt min mening betydelsefullt att elever med samiska

 

Prop. 1976/77: 80                                                   144

som modersmål söker sig till någon av de olika ämneslärarlinjerna. De får härigenom den nödvändiga grandutbildningen för tjänstgöring även inom det samiska undervisningsområdet.

Även inom ämneslärarutbildningen finns enligt min mening ett behov av en särskild utbildningsinsats med samisk inriktning. Jag förordar att fortbildningskurser i samiska genomförs som ett komplement till den ordinarie lärarutbildningen. Sådana kurser bör anordnas vid universi­tetet i Umeå, som redan nästa budgetår kommer att få förstärkta re­surser för utbildning i samiska (jfr 5.12.3). SÖ bör få i uppdrag att i samråd med UHÄ lägga fram förslag till utformning av en fortbild­ningskurs i samiska för ämneslärare. I sammanhanget bör övervägas om denna kurs kan samordnas med kursen för redan examinerade låg-och mellanstadielärare. Till en sådan utbildning bör även kunna antas examinerade förskollärare med samiska som modersmål.

Som jag tidigare har anfört (5.12.2) innebär riksdagens beslut om in­rättande av särskilda tjänster som hemspråkslärare att möj­ligheterna ökat att vidta åtgärder inom skolan som stärker det samiska språket och kulturen. Förslag om utbildning av hemspråkslärare kom­mer att läggas fram för riksdagen vid detta riksmöte. Behovet av sär­skild hemspråkslärarutbildning för personer med samiska som moders­mål kan f.n. inte överblickas. Det bör därför uppdras åt UHÄ att i samråd med SÖ överväga om sådan utbildning behövs. Härvid bör hänsyn tas till de åtgärder som jag har förordat i det föregående.

Bristen på läromedel för sameundervisningen har många gånger utgjort ett avgörande hinder för att man skall kunna tala om ett verkligt samiskt utbildningsalternativ. Genom SÖ:s forsknings- och utvecklings­arbete och med produktionsstöd från statens institut för läromedels-information har situationen väsentligt förbättrats under de senaste åren.

I årets budgetproposition under anslaget Stöd för produktion av läro­medel (prop. 1976/77: 100 bil. 12 s. 239) har statsrådet Mogård efter samråd med mig framhållit att arbetet med läromedel i samiska bör ges ökade resurser. Den höjning a-v medelsanvisningen under anslaget som har föreslagits bör göra det möjligt att stödja produktionen av läro­medel i samiska enligt de ursprangliga ambitionerna.

Jag finner det också angeläget att understryka behovet av en allmän information om samerna och deras levnadsvillkor i läromedel och vid lärarutbildningen. Härigenom kan de insatser som föreslås för att för­stärka en samisk utbildningsväg förenas med en allt större förståelse för den samiska minoritetens allmänna situation.

5.13 Nordiskt samarbete i samefrågor

Sameutredningen har inte haft i uppdrag att lägga fram förslag i fråga om det nordiska samarbetet i samefrågor. Utredningen har dock

 

Prop. 1976/77: 80                                                   145

redovisat den verksamhet som bedrivs genom Nordiska samerådet (Nor­diska samekonferenserna). Nordiska rådet. Nordiska ministerrådet. Nor­diska samarbetsorganet för samespörsmål och renskötselfrågor samt Nordiskt samiskt institut.

Det har alltid varit naturligt för samerna att samarbeta på det nor­diska planet. För samerna som folkgrupp existerar inte några nations-. gränser. Det organiserade samarbetet har alltmer kommit att knytas till: Nordiska sameråd.et och Nordiska samekonferenserna, soni numera genomförs vartannat år. Def har också blivit en naturlig sak för de nordiska regeringama, att ekonomiskt stödja samerådets verk­samhet. Sedan början av 1960-talet har bidrag utgått tiU samerådets ge­mensamma sekretariats arbete. Sedan år 1975 har Nordiska minister­rådet anvisat medel till ett permanent sekretariat och till arrangerandet av Nordiska samekonferensema.    .,

När det gäller stödet till Nordiska samerådets nationella sektioner utgår bidrag i varje enskilt land. Samerådets svenska sektion har för innevarande budgetår erhållit 35 000 kr. för sitt arbete. Som jag har framhållit i det föregående (5.9) räknar jag med att bidrag till Nordiska samerådets svenska sektion fr. o. m. nästa budgetår skall utgå av medel från det nya anslaget Bidrag till samisk kultur. Det bör härigenom vara möjligt att i ökad utsträckning stödja den viktiga samekulturella verk­samhet som Nordiska samerådet och dess anknutna organ bedriver.

År 1973 inrättades Nordiskt samiskt institut i Kauto-keino, Norge. Institutet har enligt statuterna (Nordisk statutsamling 1973) som mål att tjäna den samiska befolkningen i de nordiska län­derna i syfte att förbättra befolkningens ställning socialt, kulturellt, rättsligt och ekonomiskt. Nordiska ministerrådet bestrider kostnaderna för institutets verksamhet över den nordiska kulturbudgeten.

Remissinstanserna framhåller allmänt institutets betydelse för sa­miskt kultur- och forskningsarbete. Jag delar uppfattningen att institutet måste få tillräckliga resurser för sitt arbete. Det bör därigenom kunna bidra till att öka kunskapen om den samiska folkgruppens situation och behov på ett nordiskt plan. Det är viktigt att Nordiskt samiskt institut kan lägga fram förslag till samarbete mellan ansvariga myndigheter och organ och verka för samordning av de insatser som görs för samerna.

10   Riksdagen 1976/77. 1 saml. nr 80

 

Prop. 1976/77: 80                                                   146

6    Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att rege­ringen föreslår riksdagen att

1.  godkänna de allmänna riktlinjer för insatser för samerna som jag har förordat,

2.  godkänna de riktlinjer för stöd till samiska näringar och sys­selsättning inom sameområdena som jäg har förordat,

3.  godkänna de riktlinjer som jag har angett för stöd till samisk kulturell verksamhet och stöd till samernas organisationer,

4.  godkänna de riktlinjer för insatser för samisk utbildning som jag har förordat.

I fråga om anslagsberäkning för budgetåret 1977/78 återkommer jag i det följande.

 

Prop. 1976/77: 80                                           147

7    Anslaget Bidrag till samisk kultur

1977/78 Nytt anslag (förslag) 1 050 000

Sameutredningen

Sameutredningen föreslår att ett nytt anslag. Bidrag till samisk kultur, förs upp under utbildningsdepartementets huvudtitel fr. o. m. budget­året 1977/78. Bidraget är avsett som ett allmänt stöd åt samernas kultur och de samiska organisationema, ett kulturstöd i vidaste mening. An­slaget bör ställas till samefondens disposition och fördelas av samefon­dens kulturdelegation.

Medelsbehovet för 1977/78 beräknas till 600 000 kr. Vid medelsbe­räkningen har utredningen bl. a. räknat med 185 000 kr. till tidskriften Samefolket och 350 000 kr. till de samiska organisationerna. I det före­slagna beloppet ingår även en överföring på 50 000 kr. från anslaget Tidskriftsstöd.

Remissyttranden

Förslaget om ett särskilt anslag. Bidrag till samisk kultur, tillstyrks uttryckligen av bl. a. kammarkollegiet, RRV, statens kulturråd. Riks­konserter, länsskolnämnden i Norrbottens län och Umeå kommun. Be­hovet av ett särskilt kulturanslag uppmärksammas också av bl. a. läns­styrelsen i Jämtlands län, Jokkmokks kommun, SSR, Same-Ätnam, Norrbottens sameförbund, Storumangruppen, SACO/SR och FPU, även om man finner det av utredningen föreslagna beloppet, 600 000 kr., vara tilltaget i underkant.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att en höjning med ett par hundra tusen kr. är rimlig. Norrbottens sameförbund vill höja anslaget med 200 000 kr. FPU vill höja anslaget till 900 000 kr., bl. a. för upprättan­de av ett kansli för Same-Ätnam, och föreslår, i likhet med Norrbottens sameförbund och Vuxenskolan, att anslaget indexregleras. Länsskol­nämnden i Norrbottens län förespråkar en viss upptrappning under ett par år för att tillgodose ett uppdämt behov. Storumangruppen förordar ett mångdubbelt belopp.

SSR beräknar medelsbehovet till 1 695 000 kr., vilket innefattar stöd till SSR:s organisationsarbete (975 000), övrigt organisatiorisarbete (50 000), lokal verksamhet (100 000), tidningen Samefolket (320 000) och allmänt kulturstöd (250 000). I det beräknade beloppet till SSR ingår nuvarande anslag från samefonden på ca 600 000 kr., vilket same­utredningen inte räknat med.

Ett antal remissinstanser behandlar särskilt frågan om organisa­tionsstödets storlek och fördelning mellan olika organisationer. Same-Ätnam anser att en betydande del av det föreslagna organisa-

 

Prop. 1976/77: 80                                                   148

tionsanslaget bör gå till Saminuorra, Samernas idrottsförbund och Same-Ätnam, som är de föreningar/organisationer som har. svag eko­nomi. Det tänkta ekonomiska stödet för de lokala sameorganisationerna är enligt 557? alldeles för svagt.

Enligt 55i? torde kostnaderna för den nödvändiga utbyggnaden av SSR:s verksamhet inte understiga 300 000 kr./år. Saminuorra har be­räknat kostnaderna för en verksamhet enligt en föreslagen organisa­tionsmodell till ca 250 000 kr. Same-Ätnam herälinaT det totala inedels-behovet för den redovisade verksamheten och den utbyggda organisa­tionen — förutom slöjdutskottet och konsulentverksamheten — till ca 175 000 kr./år. Nordiska samerådets svenska sektion och Norrbottens sameförbund föreslår att organisationsstödet räknas upp med erforder­ligt belopp för att täcka kostnaderna för samerådets svenska sektion och de av samekonferensen tillsatta nämnderna.

Enligt Stiftelsen Samefolket medför en planerad övergång till 14-dagarsutgivning av tidningen Samefolket och anställande av ytterligare redaktionell personal de största kostnadsökningarna. För budgetåret 1977/78 begärs 316 000 kr., vilket även förutsätter ett bidrag på högst 200 000 kr. från samefondens egna medel. SSR och Same-Ätnam delar stiftelsens uppfattning och finner att ökade . statliga re­surser på ca 320 000 kr. bör tillföras Samefolket genom samefonden. Vuxenskolan finner det rimligt att hela kostnaden, utöver vad som täcks genom inkomster i form av annonsintäkter och abonnemangsav­gifter, täcks genom ett särskilt statsbidrag.

Föredraganden

I det föregående (5.7) har jag framhållit att det, i sådana fall där
allmänna stödformer av olika skäl'inte kan Utnyttjas av samerna, bör
finnas en möjlighet för samerna att disponera särskilda medel för bl. a.
de samiska organisationernas verksamhet. Med hänsyn härtill har jag
biträtt sameutredningens förslag om ett särskilt anslag till samisk kultur.
Jag har funnit det särskilt angeläget att på detta sätt stödja samemas
organisationer och utgivningen av tidningen Samefolket.  •

Det nya anslaget. Bidrag till samisk kultur, bör ställas till saméfon-dens disposition och fördelas av samefondens kulturdelegation. Jag har i det föregående (5.9—5.11) angett vissa riktlinjer för fördelningen av tillgängliga medel och för kulturdelegationens arbete med dessa frågor.

Jag föreslår att det nya anslaget förs upp med 1 050 000 kr. för nästa budgetår. Vid medelsberäkningen har jag tagit hänsyn till bl. a. det bidragsbehov som redovisats för tidningen Samefolket. Medel motsva­rande det bidrag på 50 000 kr. som innevarande budgetår utgår till Samefolket från anslaget Tidskriftsstöd bör nästa budgetår beräknas under det nya anslaget. Jag har vidare räknat med att bidrag ur det nya anslaget skall kunna utgå till Nordiska samerådets svenska sektion.

 

Prop. 1976/77: 80                                                  149

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Bidrag till samisk kultur för budgetåret 1977/78 under nionde huvudtiteln anvisa ett anslag av 1 050 000 kr.

8    Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslu­tar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

 

Prop. 1976/77: 80                                                   150

Innehåll

Propositionen    ...................................................     1

Propositionens huvudsakliga innehåll   ..................... ... 1

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde 1977-02-17         3

1    Inledning..........................................................     3

2    Allmän bakgrund    ............................................ ... 5

 

2.1       Samerna i Sverige........................................ ... 5

2.2       Samisk   kulturell   verksamhet   .................... ... 7

2.3       Samernas   organisationer   .......................... ... 9

2.4       Samiska utbildningsfrågor.............................. .. 10

3 Sameutredningen .............................................. .. 12

3.1       Redovisade undersökningar m.m...................... .. 12

3.2       Fortsatt utveckling av stödet till samekulturen ..    16

3.3       Stödjande medlemmar i samebyar  ..................    18

3.4       Fiskesamerna   ........................................... .. 20

3.5       Samisk kulturell verksamhet............................    21

3.6       Sameslöjd och samekonsthantverk   ...............    24

3.7       Samernas   organisationer   ........................... .. 25

3.8       Tidningen Samefolket....................................    27

3.9       Samefonden................................................ .. 28

3.10    Samiska utbildningsfrågor............................... .. 29

 

3.10.1    En samisk utbildningsväg .......................    29

3.10.2    Samer i förskolan  ................................    30

3.10.3    Sameskola, grundskola, gymnasieskola......    31

3.10.4    Högskoleutbildning och forskning i samiska.    33

3.10.5    Samisk vuxenutbildning..........................    34

3.10.6     Lärare och läromedel för det samiska undervisnings­området                     35

3.11................................................................ Nordiskt samarbete i samefrågor                   37

4 Remissyttranden   ............................................. .. 37

4.1       Allmänna synpunkter på utredningsarbetet........    37

4.2       Redovisade undersökningar m. m.....................    39

4.3       Fortsatt utveckling av stödet till samekulturen . .. 43

 

4.3.1        Samerna som ursprunglig befolkning och etnisk mi­noritet i Sverige             43

4.3.2        Samordning och planering av ett utbyggt samhälls­stöd                  45

 

4.4       Samiska näringar och sysselsättning inom det samiska bo­sättningsområdet                  50

4.5       Stödjande medlemmar i samebyar  ................. .. 55

4.6       Fiskesamerna   ...........................................    60

4.7       Samisk kulturell verksamhet........................... .. 63

 

4.7.1        Resurser och samhällsstöd för samisk kulturell verk­samhet              63

4.7.2        Samiska språket ................................. .. 65

4.7.3        Musik, litteratur, bibliotek m. m............... .. 67

4.7.4        Sameradion  ....................................... .. 69

 

Prop. 1976/77: 80                                                  151

4.7.5    Traditionell samekultur....................... .. 72

4.8       Sameslöjd och samekonsthantverk  ................    73

4.9       Samernas organisationer...............................    79

4.10    Tidningen Samefolket....................................    83

4.11    Samefonden     ........................................... .. 84

4.12    Samiska utbildningsfrågor.............................. .. 85

 

4.12.1     En samisk utbildningsväg ......................    85

4.12.2     Samer i förskolan  ...............................    87

4.12.3     Sameskola,  grundskola,  gymnasieskola   .. 89

4.12.4     Högskoleutbildning och forskning i samiska    93

4.12.5     Samisk vuxenutbildning..........................    96

4.12.6     Lärare och lärarutbildning...................... 100

4.12.7     Utveckling och produktion av läromedel.... 102

4.13                                                                 Nordiskt samarbete i samefrågor                   104

5 Föredraganden.................................................. 107

5.1  Samerna som ursprunglig befolkning och etnisk minoritet

i Sverige  .................................................. 107

5.2       Fortsatt utveckling av samhällets insatser till stöd för same­kulturen                  109

5.3       Samiska näringar och sysselsättning inom sameområdena ,.         111

5.4       Samebyn som forum för samisk gemenskap ...... 114

5.5       Fiskesamerna   ........................................... 116

5.6       Social service  ............................................ 119

5.7       Samisk kulturell verksamhet........................... 121

5.8       Sameslöjd och samekonsthantverk  ................ 125

5.9       Samernas organisationer    ........................... 127

5.10    Tidningen Samefolket    ............................... 129

5.11    Samefonden............................................... 131

5.12    Samiska utbildningsfrågor.............................. 132

 

5.12.1    En samisk utbildningsväg ...................... 132

5.12.2    Sameskola,  grundskola,  gymnasieskola   134

5.12.3    Högskoleutbildning och forskning i samiska 137

5.12.4    Samisk vuxenutbildning.......................... 139

5.12.5     Lärare   och   läromedel   för  det   samiska   undervis­ningsområdet                    142

5.13............................................................... Nordiskt samarbete i samefrågor                   144

6    Hemställan    ................................................... 146

7    Anslaget Bidrag till samisk kultur........................... 147

8    Beslut     ........................................................ 149

NORSTEDTS TRYCKERi    STOCKHOLM  1977 760711