om förmedling av samtal med texttelefoner

Proposition 1980/81:181

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1980/81:181

Regeringens proposition

1980/81:181

om förmedling av samtal med texttelefoner;

beslutad den 26 mars 1981.

Regeringen föreslår riksdagen all antaga de förslag som har upptagils i bifogade utdrag av regeringsprolokoll.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

ELISABET HOLM

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås atl televerket skall anordna förmedlingstjänst för samtal mellan texttelefoner och vanliga telefoner. Verksamheten skall börja under budgetåret 1981/82 och byggas upp gradvis under en period av fyra år. Televerket skall ersättas budgetårsvis i efterskott för förmedlingstjänsten från anslag under socialdepartementets huvudtitel.

I Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 181

Prop.  1980/81:181

Uldrag
SOCIALDEPARTEMENTET                        PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-03-26

Närvarande: statsministern Fälidin, ordförande, och statsråden Ullsten, Bohman, Wikström, Friggebo, Dahlgren, Söder, Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri, Eliasson

Föredragande: statsrådet Holm

Proposition om förmedling av samtal med texttelefon

1 Inledning

I betänkandet (SOU 1976:20) Kultur åt alla föreslog handikapputredningen (S 1966:38) ålgärder för att döva och vissa andra grupper handikappade skulle kunna telefonera.

Föredraganden, dåvarande statsrådet Troedsson, anförde enligt ulredningens förslag, att en detaljplan för hur de handikappade skulle få tillgång fill telefon borde utarbetas (prop. 1976/77:87, sid. 118). Detta borde ske inom en särskild beredningsgrupp med uppdrag all även ta fram ett närmare underlag för ställningstagande till frågan om finansieringssätlel. Riksdagen beslöt i enlighet härmed (SoU 1976/77:28, rskr 1976/77:326).

Genom beslut den 7 juli 1977 bemyndigade regeringen dåvarande statsrådet Troedsson att tillkalla en beredningsgrupp med angivna uppdrag. Gruppen antog namnet textlelefongruppen (S 1977:15).

Texttelefongruppens första betänkande (Ds S 1978:16) Telefon för döva, vilket avlämnades i augusti 1978. föranledde förslag från regeringen om riktlinjer för fillhandahällande av texttelefon (prop. 1978/79:99, sid. 200). Riksdagen beslöt enligt propositionen, och fr. o. m. den 1 juli 1979 erhåller döva m.fl. texttelefon utan exlra engångsavgift (TU 1978/79:18, rskr 1978/79:1218).

I   oktober   1980   lämnade   texttelefongruppen',   vars   arbele   avslutats

' departementsrådet Åke Fors. ordförande, departementsrådet Christer Andersson, avdelningschefen Jan-Ingvar Lindström, departementssekreteraren Alf Nilsson, överingenjören Jan Silwer och sekreteraren Ulf Winblad.

Prop. 1980/81:181                                                                   3

därmed, betänkandel (Ds S 1980:8) Telefon för döva, förmedling av samtal med texttelefon.

Betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgivits av statskontoret, riksrevisionsverket, televerket, statens handikappråd, landstingsförbundet, handikappinstitutet. Handikappförbundens centralkommitté. De handikappades riksförbund, Sveriges dövas riksförbund. Hörselfrämjandets riksförbund. Riksförbundet för döva och hörselskadade barn och Föreningen Sveriges dövblinda.

En remissammanställning bör fogas lill protokollet som bilaga!.

2 Föredragandens överväganden 2.1  Utgångspunkter

Jag har i dessa frågor samrått med chefen för kommunikationsdepartementet.

Riksdagens beslut år 1979 att döva, gravt hörselskadade, dövblinda och talskadade har rätt att få texttelefoner utan att erlägga extra engångsavgift är ett uttryck för en väsentlig grundsats för vår politik i handikappfrågorna. Denna har brukat sammanfattas med begreppen integration och normalisering. För telefonlrafiken betyder begreppen, all även de nämnda handikappgrupperna skall kunna telefonera och själva bli uppringda.

I propositionen år 1979 underströks det, att en av telefonens främsta uppgifter är att upprätthålla sociala kontakter mellan människorna. Det framhölls, au samhällets telefonnät är ett minst lika viktigt kommunikationsmedel för handikappade som för andra. Jag vill starkt betona dessa synpunkter. Telefonen är ett bland våra allra viktigaste redskap för social gemenskap. I Sverige har praktiskt taget var och en, som vill det, tillgång till telefon. Detta gör det till ett särskilt angeläget inlresse för alla att ge de döva och de övriga handikappgrupperna tillträde till telefongemenskapen. Riksdagens beslut år 1979 fullföljer en betydelsefull etapp i della avseende.

Genom beslutet erhåller, som jag redan nämnt, döva, gravt hörselskadade, dövblinda - av texttelefongruppen gemensaml benämnda lelefondöva - samt talskadade texttelefon utan att behöva betala extra engångsavgift. Denna är f. n. 6 000 kr. Texttelefonen, som utgörs av en skrivmaskin för utskrift och en TV-skärm för läsning av texten, tillhandahålls av televerket. Det sker efter ordination enligt samma regler som inom landstingskommunernas verksamhet med hjälpmedel åt handikappade. Televerket ersätls från socialdepartementels anslag Ersättning lill televerket för texttelefoner med det belopp som motsvarar de exlra engångsavgifterna för texttelefoner, som tillhandahållits handikappade inom den berättigade personkretsen.

Prop. 1980/81:181                                                                    4

2.2 Behovel av förmedlingstjänst

Vid min anmälan av anslaget Ersättning till televerket för texttelefoner i årets budgetproposition (prop. 1980/81:100. bil 8, sid. 228) har jag räknat med alt 1 200 personer i den berättigade gruppen kommer att erhålla texttelefon under innevarande budgetår. Närmare 300 personer fick texttelefon under förra budgetåret. Texltelefongruppen bedömer i sitt slutbetänkande, med viss minskning av sin tidigare beräkning, att de handikappades totala behov av texttelefoner kommer att stanna vid 5 600. Gruppen håller fast vid sin tidigare uppfattning om ordinationslakten och räknar i slutbetänkandet med att behovet av texttelefoner i princip skall vara tillgodosett under budgetåret 1983/84.

Jag anser mig kunna göra samma bedömningar som texttelefongruppen i dessa båda avseenden. Ca 1 500 handikappade inom den berättigade personkretsen torde komma all ha texttelefon vid slutet av innevarande budgetår. Innehavet av texttelefon är en fördel för den enskilde även utan tillgång till förmedling av samtal mellan sådana telefoner och vanliga telefoner. Barndomsdöva är en grupp med stor samhörighel, vars vardagliga sociala kontakter i stor utsträckning äger rum inom gruppen. Även för andra handikappade, som kan få texttelefon utan atl erlägga extra engångsavgift, har genom 1979 års reform öppnats en viklig möjlighel till kommunikation, som har belydelse inte minst inom del egna föreningslivet.

Rätten all få texttelefon men inle kunna telefonera till abonnenter med vanlig telefon och inte kunna bli uppringd av dem innebär dock en fortsatt isolerad belägenhet. Texttelefongruppen har därför framhållit, att man med texttelefon också skall kunna kommunicera med alla som har vanlig telefon -annars uppstår isolerade kommunikationsöar. Tillträdel till telefongemenskapen är sålunda en fråga inte bara om texttelefoner utan även om förmedling av samtal mellan dem och vanliga telefonapparater. Dessa synpunkter underströks i 1979 års proposition.

För egen del finner jag det mycket tillfredsställande, att lexttelefongruppen i sitt slutbetänkande har angivit riktlinjer för hur förmedling av samtal med texttelefoner kan ordnas. Gruppens uppfattning i dessa frågor grundas på erfarenheter från en försöksverksamhet, som i en andra etapp ägde rum inom televerket under tiden februari-juni 1980. För den närmare uppläggningen av försöket och dess genomförande får jag hänvisa till texttelefon-gruppens redovisning i bilaga 1.

2.3 Televerkets roll

Texttelefongruppen uttalar, att försöket gav positiva resultat och klarl visade att förmedling av samlal med texttelefoner bör utföras av televerket. Remissinstanserna har samma uppfattning. Televerket bekräftar i sitt yttrande, att förmedlingsverksamhet i verkets regi är möjlig atl genomföra.

Prop. 1980/81:181                                                                   5

Även jag är övertygad härom.

Framgången med försöksverksamheten understryks av en rad skrivelser till mig och genom andra opinionsyttringar från enskilda personer och övriga intressenter. Genomgående har man beklagat, att försöksverksamheten med samlalsförmedling upphörde vid halvårsskiftet 1980 och uttalat slarka önskemål om att den skulle återupptas.

Förslaget från texttelefongruppen innebär att förmedling av samtal med lexltelefoner införs i televerkets regi enligt de rikllinjer som gruppen har angivit i betänkandet. Gruppen föreslår vidare, alt verket får i uppdrag alt närmare planera förmedlingsverksamheten.

Remissinstanserna tillstyrker dessa förslag.

Enligt min uppfattning bör 1979 års beslut om tillhandahållande av texttelefoner fullföljas genom att förmedling av samtal mellan sådana telefoner och vanliga telefoner ordnas av televerket. Regeringen bör utverka riksdagens godkännande av de angivna riktlinjerna för förmedling av samlal med texttelefon. Därefter får det ankomma på regeringen att meddela televerket uppdrag om utformningen av verksamheten.

2.4 Omfattning

Texttelefongruppen har närmare analyserat det kvantitativa behovet av förmedling. Som jag redan har nämnt, instämmer jag i lexltelefongruppens bedömning att antalet texttelefoner inom den berättigade personkretsen kommer atl utgöra ca 1 500 vid slutet av innevarande budgelår och ca 5 600 vid full behovstäckning under budgetåret 1983/84. På grund härav bör förmedlingsverksamheten byggas upp gradvis. Gruppen räknar med alt televerkets förmedlingsservice kan komma igång tidigast under hösten 1981. Televerket bedömer, atl förmedlingscentraler kan startas i begränsad omfattning 6-8 månader efter beslut och atl reguljär verksamhet med full kapacilet beräknas kunna vara införd efter omkring ett år. Jag finner det angeläget att uppbyggnaden av förmedlingstjänsten sker i enlighet med televerkets bedömning och all den påbörjas så snart som möjligt under hösten 1981.

I sin behovsanalys har textlelefongruppen utgått från försöksverksamhetens erfarenheter om bl, a. samtalsfrekvens och samtalens spridning på veckodagar och tider under dagen. Analysen har försetts med förbehåll med hänsyn lill viss osäkerhet i gjorda antaganden. Gruppen har vidare räknat med atl förmedlingen skall vara öppen måndag-fredag mellan kl. 7 och kl. 21, lördagar mellan kl. 8 och kl. 21 samt söndagar mellan kl. 9 och kl. 18.

Televerket framhåller i sill remissyllrande, att del är svårt att bedöma omfattningen av en framtida förmedling i full skala. Försöksverksamheten pågick bara några månader inom vissa geografiska områden med förhållandevis få deltagare och ger, som också textlelefongruppen betonar, inte säkert

Prop. 1980/81:181                                                                   6

underlag för alla beräkningar.

För egen del anser jag att verksamheten bör byggas upp i lakl med efterfrågan och med hänsyn lill praktiska och finansiella möjligheter. Eftersom televerket bör svara för förmedlingstjänsten kommer den att i viss mån kunna integreras med verkets övriga verksamhet. Detta ger enligt min mening förutsätlningar för att utnyttja resurserna effektivt och att anordna och bygga upp samtalsförmedlingen på ett adekvat sätt. Jag anser att lexltelefongruppens behovsanalys i fråga om förmedlingsrcsurser är en bra utgångspunkt för planering och genomförande av förmedling.

2.5      Telefoner för dövblinda

Riksdagens beslut år 1979 om tillhandahållande av texttelefoner gäller även dövblinda. De har därigenom rätt atl få texttelefon utan alt erlägga extra engångsavgift. Genom att den vanliga texttelefonens TV-skärm kan förstora text, kan denna telefon användas av döva med brukbara synrester. Men personer med synskärpa därunder blir beroende av att få texten i punktskrift. Beslutet år 1979 innefattar i och för sig även sådana apparater, men de har ännu inte funnits tillgängliga. När så blir fallel - textlelefongruppen räknar med att det kommer all ske under år 1981 - kan de således enligl gällande regler lämnas ut, utan alt den dövblinde behöver erlägga den exlra engångsavgiften.

Texttelefongruppen utgår ifrån atl det behövs särskilda försök med punklskriflsskrivande dövblindtelefoner för att pröva deras driftsäkerhet och dövblindas möjligheter all använda apparaterna. Handikappinstitutet har utarbetat etl projekl i delta syfte. Detta har lagts upp så att kommunikation kan äga rum med de vanliga texttelefonerna samt - genom den nu förordade samtalsförmedlingen - med övriga abonnenter. Jag har samrått med chefen för socialdepartementet i denna fråga, och hon avser alt inom kort föreslå regeringen alt bevilja medel från allmänna arvsfonden för projektet.

2.6      Finansieringsfrågan

Texttelefongruppen diskuterar två möjligheter för finansiering av televerkets verksamhel med förmedling av samtal med lexltelefoner. Den ena möjligheten är att televerkets kostnader för förmedlingen ersätls över statsbudgeten. Det skulle enligt gruppen i så fall ske med anlitande av socialdepartementets anslag Ersättning lill televerket för texttelefoner. Ersättningen skulle utges budgelårsvis i efterskott. Eftersom verksamheten föreslås börja under nästa budgetår, skulle anslagsbehov för ändamålet uppkomma första gången under budgetåret 1982/83. Tre av texttelefongruppens sex ledamöter förordar detla finansieringssätt.

Den andra finansieringsmöjligheten innebär, att leleverkel utan särskild

Prop. 1980/81:181                                                                   7

ersättning från anslag över statsbudgeten bär koslnaden för förmedlingen av samtal med texttelefoner. 1 detta fall skulle finansieringen komma atl ske genom televerkels avgifter och kostnaderna således belasta telefonabonnenterna. Om detla sätt atl finansiera verksamheten har tre av lexttelefongrup-pens ledamöter, bland dem ordföranden, förenat sig. Det är således gruppens förslag i finansieringsfrågan.

I sin diskussion erinrar textlelefongruppen om sina överväganden i det första betänkandet, som ledde till 1979 års beslut om tillhandahållande av texttelefoner och ersättning lill televerket över statsbudgeten för de extra engångsavgifterna. Gruppen framhåller, alt utgångspunkten för övervägandena nu är annorlunda. Förmedling av samtal är en servicefunktion, som gäller samtliga telefonabonnenter. Den skall ge alla abonnenter av texttelefon och alla innehavare av vanliga telefoner möjlighet att ringa varandra. Förmedlingsverksamheten är en nalurlig serviceuppgift för televerket, vars kostnad bör belasta verkets intäkter för den totala samtalslrafiken. Textlelefongruppen redovisar även synpunkten, alt en av verkel finansierad förmedlingstjänst kommer att strikt affärsmässigt vara olönsam för televerket, och att detta skulle strida mot principen om kostnadsläckning för olika grenar av affärsverkens verksamhel.

Även frågan om en särskild avgifl för samtalsförmedling diskuteras i betänkandet. Tanken att sätta en sådan avgift så atl förmedlingsverksamheten blev ekonomiskl självbärande avvisas av textlelefongruppen. Avgiften skulle nämligen bli så hög - kanske 20-30 kr. per förmedlat samtal - alt den skulle motverka reformens syfte. Gruppen reser invändningar även mot en lägre avgifl för denna service och framhåller särskilt, att avgiften skulle komma alt slå olika, beroende på vilken abonnent som måste betala den. För texltelefonabonnenier med handikappersättning kan enligt gruppen hävdas, att avgiften kompenseras av denna. Handikappersättning kommer emellertid inte dem till dei som blivil handikappade efter 65 års ålder. De flesta vuxendöva hör till denna grupp och skulle alltså få vidkännas merkostnader för sitt handikapp, när de anlitar förmedlingstjänsten. Dessulom skulle abonnenter med vanlig telefon, dvs. hörande personer, få erlägga den särskilda avgiften när de ringer fill en abonnent med texttelefon.

Trols dessa redovisade invändningar anser textlelefongruppen atl vid alternativet finansiering över statsbudgeten av förmedlingsverksamheten en särskild samtalsavgift bör tas ut för anlitande av servicen. Avgiften bör enligt gruppen dock inte sältas högre än lill 3 kr. per förmedlat samtal.

Texllelefongruppens kostnadsberäkningar för förmedling bygger på den behovsanalys som jag redan har redovisat och som gjorts huvudsakligen med ledning av erfarenheterna från försöksperioden förra året. De uppkommande kostnaderna under budgetåret 1981/82 vid inledning av verksamheten hösten 1981 anges till 4,4 milj. kr. 1 takt med tillkomsten av fler texttelefoner ökar därefter kostnaden och beräknas vid full ulbyggnad under budgetåret 1984/85 lill 13 milj. kr. Vid finansiering över statsbudgeten skulle således på

Prop. 1980/81:181                                                                    8

grund av efterskottsläckning uppkomma anslagsbehov fr. o. m. budgetåret 1982/83.

Texttelefongruppen föreslär. som jag nyss redovisat, att televerkets kostnader för verksamheten med förmedling av samtal med texttelefoner skall bäras av verkel genom samtalsavgifterna. Om denna uppfattning har, som jag likaså redan nämnt, tre av gruppens ledamöter, bland dem ordföranden, förenat sig.

De tre övriga ledamöterna har i en reservation, som endast avser finansieringsfrågan, uttalat att koslnaden för televerkels samlalsförmedling bör bestridas över statsbudgeten. De anser att skälen för riksdagens beslut år 1979 om finansiering av den extra engångsavgiften för texttelefonerna är giltiga även för samtalsförmedlingen. Enligt reservanternas mening är det i detta avseende ingen principiell skillnad mellan förmedlingsverksamhet och tillverkning av texttelefoner. Texttelefongruppens finansieringsförslag uppfyller vidare enligt reservanternas åsikt inte direktiven (Dir. 1980:20) till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående finansiering av reformer; förslaget kompenseras inte av molsvarande besparing utan leder till ökade koslnader för offentlig konsumtion genom utnyttjande av televerkets tjänster. Enligt reservanternas uppfattning är det vidare mycket väsentligt, alt affärsverken inte åläggs all bedriva verksamhel som inle läcker sina kostnader. Del bör endasi ske, om merkostnaderna täcks av särskilda anslag. Reservanlerna uttalar även den meningen, alt risken är uppenbar att den motivation som behövs för att utveckla förmedlingsverksamheten försvinner, om televerket åläggs att bedriva den utan att kostnaderna blir läckta. Det skulle inte vara till fördel vare sig för de handikappade eller för televerket.

Samtliga remissinstanser utom statskontoret och televerket biträder texttelefongruppens förslag au kostnaderna för förmedlingsverksamheten skall bäras av televerket.

För egen del förordar jag, att verksamhelen finansieras genom anslag på stalsbudgelen under uppbyggnadsskedet, men atl finansieringsfrågan därefter kan komma att las upp till förnyad prövning. Ulöver de skäl som reservanterna i texttelefongruppen har anfört, vill jag inför uppbyggnadsskedet av förmedlingstjänsten framhålla följande. TexUelefonerna ordineras av landstingskommunalt anställd personal enligt samma regler som gäller för hjälpmedelsverksamheten. Televerket tillhandahåller telefonerna på grund av ordination och ersätts enligt riksdagens beslut för engångsavgifterna över statsbudgeten. Förmedlingstjänsten behövs för att de döva och övriga handikappade inom den berättigade personkretsen skall kunna utnyttja texttelefonerna för kommunikation med vanliga telefoner. Tillhandahållandet av texttelefoner och den därav betingade förmedlingstjänsten bör ses som en sammanhållen verksamhet och därför finansieras på samma sätt. 1 likhet med reservanlerna i texttelefongruppen anser jag således atl skälen för riksdagens beslut angående engångsavgifterna, åtminstone under verksam-

Prop. 1980/81:181                                                                   9

hetens uppbyggnadsskede, är giltiga även för förmedlingstjänsten.

Jag har tidigare, liksom textlelefongruppen och televerket, framhållit att gruppens behovsanalys för omfattningen av förmedlingstjänsten är behäftad med viss osäkerhet. Därmed är givetvis - televerket understryker detta - de gjorda kostnadsberäkningarna på motsvarande sätt osäkra. Det är därför enligt min mening angeläget att regeringen och riksdagen, särskilt under uppbyggnadsskedet, år från år kan följa hela verksamheten och göra behövliga ställningstaganden på grundval av årliga anslagsframställningar.

I frågan huruvida en särskild avgifl bör las ul för förmedlingstjänsten har olika synpunkler anlagts. Texttelefongruppen har varit enig om att en särskild avgifl om högst 3 kr. per förmedlat samtal bör debiteras abonnenten, om kostnaderna för förmedlingstjänsten skall bestridas över statsbudgeten. Även televerket anser att en mindre avgifl kan las ut. Övriga remissinstanser, som yttrat sig i frågan, går emot en sådan delfinansiering genom abonnenterna.

För egen del kan jag inte ansluta mig till uppfattningen alten särskild avgift skall las ul för förmedlingstjänsten. Ett viktigt syfte med texlielefonreformen är atl döva och hörande skal! kunna ringa till varandra. En särskild avgift skulle motverka detta syfte och uppfattas som orättvis.

Med de förbehåll som jag har gjort beträffande osäkerheten i texttelefongruppens kostnadsberäkningar kan jag ansluta mig till dem. Det innebär att förmedlingstjänsten under vart och etl av de kommande fyra budgetåren och med början under hösten 1981 bör dimensioneras med utgångspunkt från följande ekonomiska ramar i löne- och prisläget år 1981.

Budgetår	Milj. kr.
1981/82	4,4
1982/83	8,0
1983/84	10,5
1984/85	13,0

Under budgetåret 1984/85 beräknas förmedlingstjänsten med nuvarande utgångspunkter nå full utbyggnad, och kostnaden för förmedlingstjänst under budgetåren därefter stabiliseras således på denna nivå.

Ersättningen lill televerket för förmedlingstjänsten bör bestridas från socialdepartementets förslagsanslag Ersättning till televerket för texttelefoner. Ersättningen bör, liksom ersättningen för texttelefonerna, erläggas budgetårsvis i efterskott. Verksamheten under löpande budgetår får finansieras genom användning av den rörliga kredit som televerket disponerar i riksgäldskontoret. De räntekostnader som därvid uppkommer skall inräknas i ersättningen lill leleverkel.

Genom all efterskollstäckning bör tillämpas, uppkommer ingen utgift för staten för förmedlingstjänst under näsla budgetår, och medel för denna verksamhet behöver inle beräknas under anslaget för budeetåret 1981/82.

Prop.  1980/81:181                                                                 10

Utrymme för satsningen på förmedlingstjänst skall skapas genom omprioritering av medel från annan verksamhet inom socialdepartementets område.

3 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att godkänna de angivna riktlinjerna för samtalsförmedling med texttelefoner.

Ärendet bör behandlas under innevarande riksmöte.

4 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar alt genom proposition föreslå riksdagen att antaga det förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop. 1980/81:181 11

Bilaga 1

Betänkandel (Ds S 1980:8)  Telefon för döva, förmedling av samlal med texttelefon. (Avsnillen 1-3 saml bilagorna ej medtagna).

4 Olika möjligheter till samtalsförmedling

Vi framhöll i vårt delbetänkande att man med en texttelefon i princip även skall kunna kommunicera med alla som har vanlig telefon. Risken är annars stor att isolerade '"kommunikationsöar" uppslår.

För atl möjliggöra en sådan kommunikation krävs att skrivna meddelanden överförs till tal och vice versa. Det finns i princip flera möjligheter att ordna en sådan överföring eller informationsförmedling.

Det f. n. enda realistiska alternativet bygger på personlig assistans. Denna kan åstadkommas genom att vissa personer (förmedlare) har tillgång lill både en texilelefon och en vanlig telefon. Förmedlarna är placerade vid en s. k. förmedlingscentral, där de tar emot samtal som skall utväxlas mellan döva och hörande. Ett inkommande samtal på texttelefonen från en barndomsdöv eller lalskadad person kan genom förmedlarens hjälp överföras till en hörande. Denne rings upp av förmedlaren, som läser upp texten för den hörande och skriver ner svaret från denna på texttelefonen. En döv abonnent läser svaret på sin apparats TV-skärm. Den som blivit döv i vuxen ålder behöver inte skriva ner vad han/hon vill ha framfört. Han/hon kan tala direkt lill förmedlaren, som vidarebefordrar samtalet och sedan skriver ut den hörandes svar på texttelefonen. En lalskadad person å andra sidan kan la emot ett muntligt svar men skriver sina meddelanden lill förmedlaren.

I prop. 1978/79:99 framhöll dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet: "Allmänt kan sägas att den lekniska utvecklingen på telekommunikationsområdet leder lill alt nya teletjänster kan komma atl introduceras, vilka bör kunna få stor betydelse för de handikappade. Jag tänker därvid särskill på text-TV och data-TV-syslem". Som ett exempel på en generell åtgärd som förbättrar handikappades möjligheter alt telefonera erinrade statsrådet om den successiva övergången lill knappsatstelefoner, som bl. a. underlättar nummertagningen. Del finns anledning alt här något beröra dessa framtidsperspektiv, som möjligen innebär atl den personliga assistansen blir en övergående lösning av förmedlingsproblemet.

Elt intressant alternativ bygger på möjligheten atl utnyttja utrustning för s. k. talsyntes och talideniifiering. 1 elt längre framtidsperspektiv framstår användandet av såväl talsynletisering som talidentifiering som fullt möjligt. Delta innebär att den skrivna texten kan omvandlas till syntetiskt tal och det talade ordet till skrift.

Försök med dylika utrustningar pågår vid flera forskningscentra i Norden och andra håll i världen.

Utvecklingen  av syslem  för omvandling  av  fortlöpande  text till  tal

Prop.  1980/81:181                                                                 12

(talsyntes) har kommit relativt längt. Det finns i dag möjlighet att mata in text (i praktiken i form av en telexhålremsa eller liknande) med normal läshastighet och få ul en talsignal. I de flesta fall sker talsyntesen genom alt stavelser och ord byggs upp på basis av språkets minsta beståndsdelar -fonenien - efter regler som följer språkets struktur.

Regelgeneralorn är i princip en liten dator, och reglerna finns lagrade i etl minne. Den elektriska ulsignaicn är väl lämpad för utmatning till telefonnätet och avlyssning i en vanlig telefonapparat. Redan med dagens system kan man uppnå en hög uppfattbarhctsprocenl, och med ännu några års utvecklingsarbete torde syntetiskt tal vara elt allmänl accepterat alternativ lill inspelat mänskligt tal.

På talanalyssidan är problemen betydligt större. Bortsett från atl kunskaperna om taluppfattningsmekanismerna fortfarande är ofullständiga, vållar spridningen mellan olika röster och även variationen från gång till gång för samma talare slora svårigheter. Del lorde dröja 8 ä 10 är innan system för analys av löpande tal och omvandling till skriven text kan realiseras. System för igenkänning av elt så begränsat material som räkneorden 0-9 lästa av olika talare finns i och för sig redan. För igenkänning av ett större antal ord har rapporterats 95-98 % rätl uppfattade i bästa fall. Felprocenten är dock fortfarande för hög för de flesta tillämpningar.

Intresset för talanalys och röstigenkänning är stort, vilkel gör atl forskningsinsatsen är slörre än på syniessidan. Svårighetsgraden gör alt man ändå måsle räkna med det nämnda tidsperspektivet, vilkel innebär att man de närmaste åren endast kan vänta sig tillämpningar på talsyntesområdet.

I olika sammanhang har man skisserat en utveckling under 1980-lalet där allt fler hushåll skaffar sig hemdator eller terminal. Denna skulle kunna förbindas via telenätet med någon form av datorutrustning. Hemterminalerna skulle därigenom kunna användas för atl hämta information som lagrats i olika databaser. En sådan utveckling skulle givetvis få stor belydelse för kontakterna med dem som har texttelefoner under förutsättning att hemterminalerna och texttelefonerna konstrueras så att kommunikation mellan dem blir möjlig. Enligt vad vi har erfarit har denna möjlighet beaktats vid konstruktionen av texttelefonen.

Men även enklare leknik prövas i delta sammanhang. I Nederländerna och i Danmark pågår f. n. försök i mindre skala att med knappsatsielefoner skapa e« kommunikationshjälpmedel för döva.

Utrustningen hos den döve består av en knappsatslelefon, signalomvandlare och en mindre TV-skärm på vilken 8-10 tecken fortlöpande framträder. Kommunikationen tillgår så atl den döve lalar vid kontakt med en hörande abonnent. Den hörande svarar genom att enligt ett visst mönster trycka ner knappar på sin knappsatslelefon. Två knappar trycks ner för varje tecken. 1 en förbindelse mellan två döva måsle båda ha tillsatsutrustning och kommunikationen sker genom knappsignalering åt båda hållen.

En fördel med denna kommunikationsmetod är att flertalet länder är på

Prop.  1980/81:181                                                                13

väg att införa knappsatsapparater, vilka dock måste vara utförda för tonsignalering. I Sverige beräknas detta vara genomfört för hela landet under senare delen av 1980-lalct, En ytterligare fördel är fnll åtkomlighet till samtliga abonnenter, varför förmedlingsbehovot reduceras. Men nackdelarna är tyvärr rätt betydande:

-        Endast döva som har en god spräkbehärskning kan ha förbindelse med en
"vanlig telefon".

-- Kommunikationsmetoden är långsam och ger diirmed länga samlalsti-der.

-        Den hörande abonnenten ser inte den text han skriver och har svårt att
hålla den i minnet. Stor risk för felskrivning.

~ Systemet kan inte utan belydande kostnader sanitrafikeras med texttelefoner.

~ Ett införande av systemet i Sverige skulle, på grund av det successiva införandel av tonknappval. inte ge full åtkomlighet mellan abonnenterna förrän om ca 7-8 år.

I Kanada har motsvarande försök pågått. De har emellertid avbrutits eflersoin systemet där ansetts vara för svårhanterligt för den som enbart har knappsatsapparaten.

5 Inledande försöksverksamhet

1 det föregående har antytts att ny teknik kan öppna nya möjligheter lill kommunikation över telenätet. Men oavsett vilken teknik som blir förhärskande i framliden, slår det klart atl den enda möjlighet som f. n, står till buds iir förmedling genom personlig assistans av förmedlare. Denna metod iir förenad med belydande problem.

Det är därför viktigt all den prövas noggrannt. Det gäller inte endast atl få ett grepp om behovel av förmedling och därmed förmedlingspersonal. Del gäller lika myckel att studera samspelet mellan abonnenter och förmedlare för atl få della att fungera så bra som möjligt.

För alt belysa behovel av och kraven pä en framtida förmedlingsverksamhet i etl utbyggt textlelefonsystem inledde vi en försöksverksamhet i april 1978, Ansvarig för försöksverksamheten var Projektgruppen för vuxendöva. Verksamheten bedrevs vid Stockholms läns landstings hörselklinik vid Kornhamnstorg i Stockholm, Den finansierades av landstinget och allmänna arvsfonden. Försöksverksamheten bedrevs med 50 texttelefoner av Telis preliminära lyp.

Denna inledande försöksverksamhet finns utförligt beskriven i skriften Projekt vuxendöva. Mim Hand syslemel. som getts en omfattande spridning'. De iakttagelser och erfarenheter som gjordes under den inledande

' Stockholm I9S0. Södersjukhusets hörselpcdagogiska avdelning. Kornhamnstorg 4. Ill 27 Stockholm, tel, 21 ()6 14,

Prop.  1980/81:181                                                                 14

försöksverksamheten har emellertid beaktats i den analys av samlalsförmedling som lämnas i del följande.

6 Tillverkningen av texttelefoner

1 det föregående (avsnitt 2)- har nämnts en försöksverksamhet som genomfördes kring årsskiftet 1975/76 med USA-tillverkade texttelefoner. De apparater som kom till användning (TV-phone) var importerade av etl privatföretag och apparaterna hade inte granskats av televerket i annal avseende än för temporärt tillstånd att ansluta dem till verkets nät. De har numera utgått ur marknaden.

I januari 1977 anordnade televerket och handikappinstitutet ett informationsmöte om aktuella telehjälpmedel på handikappområdet. I mötet dellog representanter för slatliga organ, kommun- och landslingsförbunden samt flertalel berörda centrala handikappförbund. Beträffande texttelefoner meddelade televerkets representanler alt man förvärvat tillverkningsrälten för den tidigare nämnda amerikanska TV-phonen.

Vid en teknisk granskning hade det dock visat sig all produkten måste genomgå en relativt omfattande modifiering för att bli driftsäker. Arbetet med detta pågick och en mindre serie skulle kunna tillverkas av Teli under hösten 1977 om handikapporganisationerna så krävde. Dessa apparater skulle dock inle uppfylla de krav gällande bl. a. överföringskod och signaliseringsprinciper som en nordisk kravspecifikation skulle innehålla. Arbetet med denna kravspecifikation hade påbörjats inom det nordiska telesamarbetel. Apparater konstruerade och tillverkade enligt dessa krav beräknades kunna tillhandahållas tidigast i slutet av år 1978.

Då det ansågs synnerligen angeläget att snabbt få fram fungerande texttelefoner tillverkades drygt 200 apparater av den modifierade versionen under hösten 1978. Dessaapparaler har kommit lill användning bl. a. vid den försöksverksamhet som gruppen bedrev vid hörselkliniken vid Kornhamnstorg. Någon tilldelning lill enskilda handikappade skedde inte då anslagsfrågan vid denna tidpunkt inte var löst.

Genom att dessa preliminära texttelefoner inte kan ha samlrafik med texttelefoner tillverkade i enlighel med den nordiska kravspecifikationen har de tagils ur trafik. De disponeras nu av dövskolor för undervisning och intern kommunikation.

Texttelefoner utförda i enlighet med den nordiska kravspecifikationen konstruerades av televerket under år 1979. Tillverkning kunde påbörjas vid Teli under slutet av årel. Genom konstruktions/produktionsproblem dröjde det emellertid till februari 1980 innan de första apparaterna kunde leverereras. Tiden för den utvidgade försöksverksamheten med texttelefoner (se avsnitt 8)' fick därför förkortas med ca en månad.

- Ej med här.  sid. 17

Prop.  1980/81:181                                                                15

Som förut nämnts har riksdagen godkänt riktlinjer för tillhandahållande av texttelefoner åt döva. gravt hörselskadade, dövblinda och talskadade. som innebär atl apparater kunnat ordineras från den I juli 1979. Med hänsyn till all televerkets kostnader skulle täckas i efterskott anslogs för ändamålet 5,7 milj. kr. för budgetåret 1980/81 under socialdepartementets anslag K 8. Ersättning till televerket för texttelefoner. Anslagsframställningen byggde på vårt anlagande all ca 1 200 personer skulle lilldelas texttelefon under budgetåret 1979/80 saml alt det angivna priset på texttelefonen var 4 500 kr. På grund av oförutsedda svårigheter med konstruktion/produktion - främsl brist på erforderliga komponenter - kunde endast 265 personer förses med texttelefoner under budgetåret 1979/80. 1 praktiken innebär detta alt endasi deltagarna i försöksverksamheten erhöll texttelefoner. Del innebär vidare alt anslagel för 1980/81 endast utnyttjas till en mindre del.

1 anslagsframställning för budgetärel 1981/82 redovisas televerkets beräkningar beträffande tilldelningen av texttelefoner under budgetaret 1980/81. Verket räknar med att kunna installera 2 650 texttelefoner under budgetåret. Kostnaden för en texttelefon har enligl televerket ökal lill 6 000 kr.

Televerkets beräkning av antalet installationer under budgetåret 1980/81 bygger på vårt antagande i det tidigare belänkandel om antalet ordinationer under budgetåret. Våra anlaganden byggde emellertid på förutsättningen alt ordinationsverksamheten skulle ha startat i juli 1979 och varit helt etablerad budgetåret 1980/81. På grund av all apparater inte funnits tillgängliga har ordination av hjälpmedlet kommit igång på allvar först efler den I juli 1980. Eftersom information, ordination och installation tar viss tid anser vi det orealistiskt att anta att 2 650 texttelefoner kan installeras under budgetåret 1980/81. Vi återkommer till denna fråga i avsnitt 9.1.''

7 Texttelefon för dövblinda

Föreningen Sveriges dövblinda (FSDB) och Synskadades riksförbund (SRF) har i skrivelser till oss framhållit vikten av att telefonfrågan för dövblinda löses.

I del hittills gjorda arbelel har också dövblindas speciella behov av telefoneringsmöjligheler beaklals och valet av kommunikationsprincip (kommunikation mellan tangentbordslerminaler) har skett bl. a. med hänsyn till möjligheter att få fram lämplig utrustning för gruppen.

Gruppen dövblinda har studerats med hjälp av de register som finns hos SRF samt vissa rapporter från handikappinstitutet. Av della malerial framgår atl ca 400 personer har så grav syn- och hörselnedsältning alt de har synnerligen svårt att samtala genom telefon eller ta emot information från radio. TV och tidningar. För flertalet av dem är det omöjligt. Cirka 70 % av de dövblinda är över 65 är.  En analys av boendeförhållanden, psykisk

■• sid, 25

Prop.  1980/81:181                                                                 16

motivation och andra viktiga faklorer som begränsar efterfrågan av särskild telefonutrustning visar atl högst 150 personer torde kunna komma i fräga för ett telefonsystem där texten skrivs ut i punktskrift pa papper. Vi bedömer all ca 50 personer är direkt motiverade och beredda alt med begrinisad träning acceptera någon form av specialtelcfoner. För resterande 100 personer krävs en mera långsiktig träning.

Speciella problem finns för dövblinda både när det gäller att sända och ta emot meddelanden. Vissa dövblinda använder t. ex. aldrig annat än punkiskriftsmaskiner för brevskrivning o. dyl.. vilket gör det svårt för dem atl använda ett vanligt skrivmaskinstangenlbord. Vissa dövblinda har användbara synrester som gör det möjligt att använda texttelefoner med bildskärm av samma typ som för döva, förutsatt att bildskärmen är tillräckligt stor. Andra åter måste ges möjligheter atl la emot meddelanden utskrivna på Brailles punktskrift. Således behövs, vid sidan av de ovan beskrivna texttelefonerna för döva och talskadade en speciell version som gör del möligt att sända och ta emot punktskrift,

Kungl. tekniska högskolan i Slockholm inledde i början av 1970-talet ett utvecklingsarbete för att få fram punktskriftslelefoner för dövblinda. Efter några år fanns en prototyp som vid fältmässiga försök dock visade påtagliga brister bl. a. beträffande driftsäkerheten.

Som framhållits i avsnitt 2 gjorde handikappinstitutet i samarbete med Telemedel en utredning om döva, dövblinda och talskadade i Norden. Elt resultat av delta arbete var. att norska televerkets ccntralförvaltning åtog sig att i samarbete med svenska televerkets centralförvallning och handikappinstitutet ta fram en prototyp till en terminal lämplig för dövblindkommunikation. Så har också sketl, och baserat på en kommersielll tillgänglig punklskriflsutrustning har norska televerket i maj innevarande år presenterat en ulruslning och en rapport över arbetet. Den befinlliga terminalen finns f. n. kvar i Norge för vissa praktiska prov. men beräknas bli ställd till handikappinstitutets förfogande under år 1980. Förberedelser för en mindre serietillverkning pågår.

Det är således rimligt att räkna med, att apparater för dövblinda skal! kunna finnas tillgängliga under år 1981. Kostnaden för dessa är inte fastställd, men torde bli minsl fem gånger så slor som kostnaden för en texttelefon för döva. Eftersom antalet abonnenter dock är mycket litet är även den lolala apparatkoslnaden liten jämfört med totalkostnaden för dövas texttelefoner.

Eftersom de särskilda dövblindtelefonerna inle har funnits tillgängliga och därför inle heller kunnal provas inom de försök med texttelefoner som pågått har en del problem kring telefonering för dövblinda inle kunnat belysas. Punktskrift tar alltid längre tid att läsa än vanlig skrift. Detta påverkar samtalens längd vid telefonering med punktskriftslelefoner och därmed också samtalskostnaden.

Prop. 1980/81:181                                                                  17

Vi utgår ifrån att det ocksä kan behövas vissa fortsatta prov för att testa driftsäkerheten och för att göra eventuella justeringar i apparaternas utförande. Vi anser att handikappinstitutet och televerket i en arbetsgrupp bör följa den fortsatta utvecklingen av dessa telefoner tills den tekniska utrustningen finns tillgänglig för dövblinda.

Det bör i della sammanhang framhållas atl texttelefoner för dövblinda kan komma att spela en annan roll än enbart som alternativ lill hörandes telefon. Apparaturen kan på ett omvälvande sätt bidra till atl bryta många dövblindas svåra isolering. Planer finns också atl undersöka möjligheten till nyhetsförmedling m. m. för gruppen via de speciella textlelefonlerminalerna.

8 Försöksverksamheten med samtalsförmedling 8.1 Bakgrund

Riksdagens beslut att texttelefoner kan ordineras till döva, gravt hörselskadade, dövblinda och talskadade är elt steg på vägen mot ett fungerande telekommunikationssystem för dessa grupper av handikappade. Frågan om telekommunikation mellan texltelefonabonnenter och vanliga telefonabonnenter kvarstår dock. Tillgång lill samlalsförmedling betraktas av de döva som en viktig fråga och anses vara en förutsättning för att gruppen vuxendöva skall efterfråga texttelefon. Starka krav på införande av en permanent förmedlingsverksamhet har under en följd av år framförts från de döva och hörselskadades organisafioner.

I prop. 1978/79:99 framhåller dåvarande statsrådet Lindahl: "Texttele
fongruppen betonar alt dövas, dövblindas och talskadades tillträde till
lelefongemenskapen är en fråga inte bara om texttelefoner utan också om
förmedling av samtal mellan sådana telefoner och vanUga telefonapparater.
Även jag vill starkt understryka detla förhållande.      Liksom remissin
stanserna anser jag det angeläget att hithörande problem snarast kan lösas".
Till delta uiialande anslöt sig föredraganden, dåvarande chefen för
kommunikationsdepartementet.

Vi vill i sammanhanget också erinra om de principer som är vägledande för det av FN proklamerade handikappåret 1981. lill vars utformning Sverige aktivt medverkat. Varje land skall "verka för att samhällels verksamhet på alla områden görs tillgänglig för människor med funktionshinder samt atl dessa människors behov beaktas i planeringen på alla samhällsområden".

Det stod från början klart atl en permanent samlalsförmedling (föc) inte kunde inrättas utan en försöksverksamhet i större skala än den vi inledde år 1978. Försöket borde vidare belysa alla faser i förmedlingsverksamheten, bl. a. behovet av information och utbildning av såväl abonnenter som förmedlare. Efter kontakter med televerkets ledning överenskoms att en försöksverksamhet i verkets regi skulle inledas i början av år 1980. Den

2   Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 181

Prop. 1980/81:181                                                                  18

genomfördes under tiden februari -juni 1980 och bekostades huvudsakligen av socialdepartementet.

Försöket har gett positiva resultat och har enligt vår mening klart visat atl förmedling av samtal med texttelefoner är en verksamhet som bör utföras inom televerket. De nordiska telemyndigheternas mångåriga engagemang i frågan ~ bl. a. via NÄT och Telemedel - får uppfattas så alt man även på den sidan har samma grundinställning. Praktiska problem - bl. a. frågan om samlalsdebitering - gör det också närmast omöjligt för någon annan än telemyndigheten att handha samtalstrafiken.

Försöksverksamheten påbörjades 1980-02-18 och avslutades 1980-06-30. Antalet personer med texttelefon har uppgått till 230, varav 100 var vuxendöva, 129 barndomsdöva och en person var lalskadad. Eftersom tillgången lill texttelefoner var begränsad vid försöksperiodens början erhöll vissa abonnenter sin apparat först under försökels gång. De statistiska uppgifter som analyserades hänför sig därför huvudsakligen till liden april-juni.

Förmedlingscentralen (föc) var placerad i anslutning till nummerbyrån på Stockholms telekonlor. Jakobsbergsgatan 16. Föc var öppen måndag-lördag kl. 8-21 och söndag/helgdag kl. 9-15.

Avsikten med försöket har varit att bedöma vilken dimensionering en förmedlingsverksamhet skall ha för att erbjuda en tillfredsställande service och vilka koslnader som är förknippade därmed. I målsättningen ingår även alt behandla frågan om hur förmedlingen skall utformas och fungera. Verksamhelen vid föc har registrerats noggrant för atl ge underlag för fortsatta överväganden. Den har utvärderats fortlöpande.

8.2 Syfte

Syftet med ulvärderingen av försöksverksamheten har varit alt o identifiera och kvantifiera de faklorer som är av betydelse för abonnenternas efterfrågan av förmedling, o registrera  och  bearbeta  det  material  som  insamlats vid  föc  under försöksperioden, så att det blir möjligt att belysa frågan om framtida dimensionering, o ta del av abonnenternas och personalens erfarenheter och synpunkter vad gäller förmedling av samtal för atl kunna ange vissa riktlinjer beträffande förmedlingsverksamhetens utformning och funktion.

8.3 Frågeställningar

Följande frågeställningar ligger till grund för utvärderingen av försöksverksamheten: 1) Vilka erfarenheler har gjorts i samband med ordinations- och informa-

Prop. 1980/81:181 19

tionsarbetet?

2)    Vilka erfarenheter har gjorts beträffande föc:s utformning och funktion?

3)    Vilka faktorer påverkar abonnenternas kommunikationsbenägenhet och hur slor är efterfrågan av förmedling?

4)    Vilken dimensionering av föc i förhållande lill antalet abonnenter är nödvändig för att tillgodose abonnenternas önskemål och efterfrågan?

8.4       Uppläggning och genomförande

Arbetet med försöksverksamheten har omfattat följande aktiviteter:

A.  Förberedelser (oktober 1979-februari 1980)

o personliga erbjudanden om deltagande i försöket och kontakter med

berörda myndigheter och organisationer, o information till deltagarna,

o ordination av lexltelefoner och annan utrustning, o inrättande av föc, o utbildning av förmedlingspersonal.

Del förberedande arbetet är utförligt beskrivet i bil. 2Erfarenheterna av förberedelsearbetet visar att särskilt informationsfrågorna måste ägnas stor uppmärksamhet, dels vid ordination, men speciellt i samband med samtalsförmedling.

B.  Genomförande (februari-juni 1980)
o samtalsförmedling,

o felavhjälpning och samordning, o förbättringar av verksamheten.

C. Uppföljning och utvärdering (mars-augusti 1980)

o manuell och automatisk registrering av samtalen vid föc,

o enkäter riktade till abonnenter och personal,

o dokumentation från ordinalörerna och televerket,

o bearbetning och sammanställning.

8.5       Efterfrågan av texttelefoner

I vårt fidigare betänkande utgick vi från atl det finns klara skillnader i dövas behov av samlalsförmedling.

Gruppen döva kan indelas i två kategorier. Den ena är de barndomsdöva, dvs. personer som är födda döva eller som blivit döva i den tidiga barndomen. Den andra kategorin är de vuxendöva personer, som har blivil döva i vuxen ålder.

Barndomsdöva har iraditionelll en väsentligt annoriunda kommunika-

5 Ej med här.

Prop.  1980/81:181                                                                 20

tionssituation än vuxendöva. Barndomsdöva kommunicerar huvudsakligen med andra barndomsdöva.

Vuxendöva, liksom talskadade, kan förutsättas ha ett kommunikationsbehov och kontaktmönster som i storl sett överensstämmer med ickehandikappades. Detta innebär att de huvudsakligen har behov av kontakt med hörande, vilkel ställer krav på förmedling av samtalen.

Vi utgick från atl barndomsdöva har etl storl inlresse av atl få tillgång till texttelefon. Vi försökte inte bedöma i vilken mån detla intresse påverkas negativt av t. ex. hög ålder, svårigheter att använda utrustningen, eller hörande familjemedlemmar som sköter telefonkontakterna. Vi antog vidare att barndomsdöva skulle efterfråga samlalsförmedling i mindre utsträckning än vuxendöva.

Medan gruppen barndomsdöva har en hell normal åldersfördelning, beräknas genomsnittsåldern för de vuxendöva ligga på ca 70 år. Därav följer att ett relativt stort anta! inte kommer att efterfråga texttelefon, därför att de redan överlåtit de yttre kommunikationerna på andra. Dessutom har många vuxendöva efter åratal av isolering fått sin kommunikationsvilja begränsad. Detta såg vi som en begränsande faktor när det gällde vuxendövas intresse för texttelefon över huvud taget. Eftersom gruppen talskadade är rätt ofullständigt känd blev uppskattningen av deras behov av texttelefon myckel approximativ.

Del finns ytterligare faktorer som direkt eller indirekt påverkar efterfrågan. Tillgång till förmedling är säkert av stor betydelse för efterfrågan. Gruppen vuxendöva kan förmodas vara mindre intresserade av texttelefon om det inte finns samlalsförmedling.

Det finns troligtvis en relativt stor grupp av döva som inte känner till atl de är berättigade lill texttelefon. Information till de presumtiva texttelefonabonnenterna kan öka antalet som efterfrågar texttelefon. Försöksverksamheten har dock visat att gruppen vuxendöva är tämligen okänd, och del kan därför vara svårt atl nå ut med information till den.

Slutligen har antalet texltelefonabonnenter säkert betydelse för den enskildes efterfrågan av texttelefon. Många personer avvaktar tills antalet texltelefonabonnenter har blivil fler.

Det är sålunda rimligt alt anta alt inle alla hushåll där döva ingår kommer att efterfråga texttelefon. De omständigheter som troligtvis påverkar efterfrågan är typ och grad av handikapp, boendeform, ålder, andra handikapp, ekonomiska förhållanden och extra kostnader för texttelefonen (i form av högre kvarialsavgifi liksom för eventuellt nytt telefonabonnemang).

Försöksverksamheten har givit vissa indikationer på alt följande förhållanden har en reducerande effekt på efterfrågan av texttelefoner.

Prop. 1980/81:181                                                                  21

Vu.xcndöva och barndomsdöva

o annat handikapp,

o samboende med hörande,

o nyttan anses inle motsvara merkostnaderna,

o små ekonomiska resurser, t. ex. endasi folkpension,

o ålder: över 65 år.

Vuxendöva

o lång tids dövhet.

o möjligheten  att  klara viss  typ  av  samtal  på   annat  sätl  t. ex.   med förstärkare.

8.6 Försöksgruppen

Kontakter för alt få deltagare i försöket togs under oktober 1979. Vuxendöva skulle i första hand erbjudas att delta, eftersom man antog att denna grupp hade elt slörre behov av förmedling än de barndomsdöva. Eftersom kännedomen om vuxendöva ansågs störst inom Stockholmsområdet borde erbjudandel i första hand gå till personer därifrån. Ett 50-tal personer från Västernorrland bereddes också tillfälle atl delta.

Totalt skulle ca 250 döva personer ingå i försöket. Genom olika kontakter erhölls namnuppgifter på döva personer, som antogs vara intresserade. Ett begränsat antal döva anmälde själva sitt intresse.

Det visade sig dock vara svårt att få fram ett lillräckligl anlal vuxendöva för försöket, främst därför att denna grupp inte är känd på samma sätl som barndomsdöva. Ett stort anlal barndomsdöva fick därför ingå. Resultatet av arbetet med framtagning av tänkbara försökspersoner blev en förteckning med namn och adresser lill 293 döva personer. Med familjer representerade de hushåll med minsl 358 döva personer.

Sedan informationsmaterial om texttelefonerna och om försöket hade utarbetats sändes under november 1979 ut information och brev med erbjudan att della i försöket till de personer som fanns upptagna på förteckningen. Av dessa var 147 vuxendöva, 145 barndomsdöva och en person lalskadad.

Av de 293 som erbjöds alt delta tackade 50 personer nej till erbjudandet. Av dessa var 36 vuxendöva och 14 barndomsdöva. Tolala andelen personer som inte efterfrågade texttelefon uppgick lill 17 % av de tillfrågade. De främsta skälen var alt man klarade kommunikationen på något annat sätt och att kostnaderna för texttelefonen ansågs höga. Medelåldern bland de vuxendöva som tackade nej var relativt hög. Men den största andelen av de vuxendöva som tackade nej bodde tillsammans med hörande. Det är troligt att den döves telekommunikation övertagits av den hörande i dessa fall.

Ett antal personer som tackade ja till  erbjudandet  lämnade senare

3    Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 181

Prop. 1980/81:181                                                                 22

försöksverksamheten. Totalt har bortfallet uppgått till 13 personer. Av dessa var il vuxendöva och två barndomsdöva.

Den försöksgrupp som slutligen kom alt ligga till grund för den statistik som förts vid föc omfattar 230 personer. De flesta var bosatta i Stockholm, 46 i Västernorrlands län och några få i Uppsala och Södermanlands län. Eftersom en stor del av deltagarna i försöket -främst barndomsdöva - bodde tillsammans med döva, kom antalet döva personer som hade tillgång till texttelefon i bostaden att uppgå till drygt 300. 15 av deltagarna erhöll dessutom texttelefon på arbetsplatsen.

De döva i försöksgruppen bedöms vara i storl sett representativa för andelen döva som kan förväntas efterfråga texttelefon. Däremot kan Samtalslrafiken antas ha legat på en högre nivå än som kan förväntas för en totalpopulalion av döva, bl. a. beroende på koncentrationen till Stockholmsområdet, vilket normalt sell innebär en högre kommunikalionsbenägenhet anför abonnenter uianför storstadsområdena. I försöket har vidare ingått etl anlal personer som tidigare innehaft texttelefoner av äldre modell. Några har ~ jämfört med övriga dellagare - utnyttjat föc i extremt hög grad.

Våra antaganden i det lidigare betänkandet alt inle alla döva skulle efterfråga texttelefon besannades redan vid försöksverksamhetens slart. Det visade sig som nämnts svårt att få ett önskvärt stort deltagande av vuxendöva i försöket. Uppgifter om vuxendöva personer erhölls främst från en förteckning som upprättats inom Projekl vuxendöva för utveckling av s. k. "Mun-handmetoden". Molsvarande uppgifter kan vara svåra att erhålla i alla landsting - gruppen vuxendöva är som förut nämnts ofullständigt känd. Del förväntades att del stora flertalel av de döva som tillfrågades skulle vara intresserade av atl delta. All så många tillfrågade inle önskade delta och bortfallet under försöksliden - som endast till en mindre del beror på orsaker som flyttning, sjukdom o. dyl. - bör därför särskilt uppmärksammas. Den avvaktande eller negativa lendensen kan förmodas vara slarkare hos "normalpopulalionen" döva, vartill kommer svårigheten alt nå vuxendöva med information.

8.7 Utnyttjandet av föc

Statistik från förmedlingscentralen redovisas utförligt i bil. 1. Den förda statistiken omfatlar perioden april-juni 1980. I del följande återges och kommenteras vissa erhållna uppgifter. I övrigt hänvisar vi till bilagan. Där anges bl. a. olika omständigheter som påverkat försöksverksamheten i inskränkande riklning.

Det genomsnittliga anlalel anrop till föc under vardagar (öppet 8-21) var 102. April låg högst med 115 anrop per vardag, juni lägst med 88. Lördagar och söndagar var föc mindre anlitad. Genomsnittet för perioden var 83

* Ej med här.

Prop. 1980/81:181                                                                 23

samtal per dag. Vardagstrafiken var tätast under tiden 9-10 och 18-19. Andelen verkliga samtal - dvs. då förmedling mellan två abonnenter kommit lill stånd - låg på ca 60 % av antalet anrop. I vissa fall då numret var upptaget eller abonnenten inte var anträffbar har förmedlaren åtagit sig att ombesörja anropet som ett lelefonärende.

Samtalen via föc fördelade sig med i genomsnitt 82 % lokalsamtal och 18 % rikssamtal. De lolala intäkterna från rikssamtalen utgjorde 5 424 kr. Kostnaden per samlal var drygt 7 kr. Endasi det förmedlade samtalet har debiterats; anrop lill föc debiterades som lokalsamtal oavsett avståndet.

Föc har varit utrustad med tre expeditionsplatser. Under vardagar har tre förmedlare varit i tjänst samtidigt, lolalt sex förmedlare. Under lördagar har bemanningen varit två förmedlare, totalt fyra, under söndagar lolall två. Personalbehovet kan schablonmässigt beräknas till tre per expeditionsplats.

Genomsnitilig beläggningstid - den tid expedilionsplaiserna varit upptagna - var för april ca 40 % av öppettiden. Den effekfiva arbetstiden i genomsnitt per förmedlare och vardag var 47 % av förmedlarens arbetstid. Föc:s placering vid nummerbyrån gjorde att personalen vid låg anropsfrekvens kunde disponeras för arbete vid nummerbyrån, för atl sedan återgå till föc så snart anropsfrekvensen ökade.

Svarstiden, dvs. den tid som abonnenten måste vänta lill dess anropet besvaras hos föc, låg på samma nivå som för nummerbyråns övriga verksamhet. Vissa lider var det dock besvärligt för abonnenterna alt komma fram, främst vardagskvällar och söndagar. Kötider på över 15 minuter har därvid kunnat noteras. Genomsnitilig kötid per köanrop var sex minuter.

Huvuddelen av anropen har kommit från texttelefoner, dvs. från deltagare i försöksverksamheten. Del var mindre vanligt att innehavare av vanliga telefoner sökte kontakt med texttelefonabonnenter, Samma tendens visade sig i del lidigare försöket. Det förtjänar påpekas att antalet vanliga abonnenter som utnyttjat föc är slörre än antalet texltelefonabonnenter, fast de senare utnyttjat föc mer.

I den statistiska redovisningen har anropen via föc delals upp i två olika typer av samtal. De belecknas antingen som "privala", dvs. samtal med vänner, anhöriga osv., eller "praktiska", dvs. anrop av praktisk natur (taxi, läkare, butiker, organisationer, myndigheter osv.). Den första tiden ringde deltagarna i försöket i första hand "privala" samtal. Man ringde vänner och bekanta för att tala om atl man hade telefon. Med tiden kom dock de praktiska samtalen att öka, från 28 % av lotala antalet samlal under april till 40 % under juni. Tidigare undersökningar visar atl denna tendens fortlöpande förstärks.

För att få ett mått på abonnenternas utnyttjande av föc har alla anrop via föc registrerats, dels automatiskt genom särskild mätapparalur, dels genom att förmedlarna fört in olika uppgifter i en samlalsjournal. Det är därför möjligt att i detalj följa varje enskild abonnents utnyttjande av föc.

Prop.  1980/81:181                                                                 24

Av de tabeller som återges i bil. V, framgår bl, a. andelen texttelefonabonnenter som utnyttjat resp. inte utnyttjat föc under försöksperioden. Under februari/mars var del 24 % av dem som då erhållit texttelefon som vare sig anropade föc eller mottog samtal via föc. (Direkta samtal till eller från andra texttelefoner förekommer givetvis men har inte registrerats,) Andelen försöksdeltagare som inle använde föc uppgick lill 25 % under april, 28 % under maj och 37 % under juni.

Andelen texltelefonabonnenter som inte anropat/anropats via föc under hela den lid de haft texttelefon uppgår till 10 % (23 personer). Andelen texttelefonabonnenter som anropat/anropals via föc varje månad de innehaft texttelefon uppgår till 56 % (123 abonnenter).

Av tabellmaterialet framgår tydligt alt de barndomsdöva abonnenterna ringt och mottagit flera samtal än vuxendöva. I bilagan diskuteras detta förhållande, som strider mol det anlagande vi gjorde i vårt delbetänkande. Vi anlog alt det är vuxendöva som främst har behov av samtalsförmedling, medan gruppen barndomsdöva främst har kontakt sinsemellan, vilket kan ske genom direkt kontakt mellan texttelefoner. Det är möjligt atl de barndomsdövas attityder inte är lika uttalade när del gäller telefonkontakter. Det kan också tänkas atl de barndomsdöva som erbjudits delta i försöket inte är helt representativa för sin grupp; andelen personer i aktiv ålder och därmed förvärvsarbetande var större än i gruppen vuxendöva, och en del hade deltagit i tidigare försöksverksamhet. När del gäller de vuxendöva bodde den övervägande delen tillsammans med hörande, och telekommunikationen kan ha överlämnats till den hörande. Vidare är behovet av telefonkontakt med myndigheler elc. minst lika storl för barndomsdöva som för vuxendöva.

Ensamboende hade den högsta anropsfrekvensen och samboende med hörande den lägsta. Del kunde förväntas alt hushåll med mer än en döv skulle ha en molsvarande högre anropsfrekvens, men så har inle varil fallel.

Femton abonnenter har haft tillgång till texttelefon både i bostaden och på arbetsplatsen. Samtliga har utnyttjat föc och de har den högsla anropsfrekvensen av samlliga delgrupper.

Texttelefonabonnenternas ålder har visat sig ha en viss betydelse för anropsfrekvensen. Med stigande ålder tycks många döva ha etablerat ett visst kommunikafionsmönster som är svårt att ändra. Vuxendöva över 67 år är den delgrupp som utnyttjat föc minst, trols all några i gruppen haft texttelefon tidigare och därigenom hade en hög anropsfrekvens. Detta var genomgående i alla grupper; de abonnenter som deltagit i lidigare försöksverksamhet vid Kornhamnstorg hade en högre anropsfrekvens än nytillkomna abonnenter. Den troliga förklaringen är att del tar tid för merparten av abonnenterna att upptäcka och acceptera fördelarna med

' Ej med här.

Prop.  1980/81:181                                                                 25

samlalsförmedling. Effeklen av etl längre innehav av texttelefon kan därför väntas innebära en successiv ökning av efterfrågan.

Som framgått av den lidigare redogörelsen skiljer sig anropsfrekvensen markanl mellan texttelefonabonnenterna. En liten aktiv grupp (3 % av försöksdellagarna) svarar således för en betydande del av anropen via föc (21 %). Cirka 1 % av texttelefonabonnenterna har en anropsfrekvens per månad som motsvarar minst två anrop till föc per dag. Drygt 8 % av abonnenterna har en genomsnittlig anropsfrekvens per månad motsvarande minsl ett anrop per dag, Å andra sidan är det 10 % av texitelefonabonnen-terna som inle anlitat föc någon gång under hela den tid de haft texttelefon. Det är dock rimligt att anta alt de utnyttjat möjligheterna lill direktkontakt med andra texltelefonabonnenter.

9 Bedömning av framtida efterfrågan 9.1 Texttelefonerna

I vårt tidigare betänkanden uppskattade vi antalet barndomsdöva i Sverige till ca 5 000. Antalet vuxendöva i behov av texttelefon uppskattade vi lill ca 5 200. Beträffande de vuxendöva utgick vi från uppgifter som lagits fram i Stockholms län för det lidigare nämnda vuxendövprojeklet. Detta projekt vidgades därefter tili att omfatta ytteriigare tre landstingsområden. Man har då funnil atl många, som enligt en audiometrisk definition betecknats som vuxendöva, förfogar över hörselrester som möjliggör telekommunikation med förstärkare. Antalet vuxendöva enligt denna definition uppskattar vi därför nu till ca 4 000.

När det gäller efterfrågan av texttelefon utgick vi från all drygt 3 000 hushåll med barndomsdöva skulle efterfråga sädan. Reduktionen gjordes främst med hänsyn till all en barndomsdöv ofla är gift eller sammanbor med en barndomsdöv. Efterfrågan från vuxendöva bedömde vi också till ca 3 000. Här anlog vi atl bl. a. den höga genomsnittsåldern hos vuxendöva-ca 70 årskulle vara en starkt reducerande faktor. Slulligen antog vi alt 400-500 talskadade skulle efterfråga texttelefon. Den samlade efterfrågan skulle då gälla 6 450 hushåll. Vi angav dock att totalsiffran angav del maximala antalet och troligen kom atl underskridas.

Den nya uppskattningen av antalet vuxendöva och försöksverksamheten visar atl vår beräkning av efterfrågan var något för hög. En mer realistisk bedömning är att ca 5 600 hushåll, där döva ingår, kan förväntas efterfråga texttelefon. Vi räknar därvid med en viss övervikt för barndomsdöva. Vi uppskattar sålunda att ca 2 900 barndomsdöva hushåll kommer att efterfråga texttelefon. Antalet vuxendöva abonnenthushåll uppskattar vi til! ca 2 700. Vi betraktar dessa uppgifter som maximiangivelser.

I vårt resonemang har vi endast uppehållit oss vid döva och gravt hörselskadade. Självfallet ingår talskadade och dövblinda i den personkrets

Prop. 1980/81:181                                                                 26

vi räknar som framlida texltelefonabonnenter. Försöksverksamheten ger dock ingen ledning när det gäller efterfrågan från dessa grupper. Vi bedömer emellertid all den angivna ramen - 5 600 abonnenlhushåll - även bör kunna inrymma texttelefon till talskadade och till dövblinda.

I vårt delbetänkande utgick vi från alt ordination och leverans av texttelefon skulle kunna ske från den 1 juli 1979. Eftersom information, träning och installation tar lid, räknade vi med att ca 1 200 hushåll - främst barndomsdöva - skulle kunna tilldelas texttelefon under budgetåret 1979/80. Förseningar i produktionsledet på drygt ett år har lell till all ordinationerna förskjutits på motsvarande sätt. Under det angivna budgetåret har endasi 265 abonnenter - i stort sett försöksgruppen - erhållit texttelefon.

Vi finner inle anledning att revidera vår uppfattning om takten i ordinationsverksamheien. Visserligen fanns i september 1980 förteckningar över etl relativt sett slorl anlal personer som önskade resp. ordinerals texttelefon. Vi finner dock inte skäl alt anta alt della anlal skall öka drastiskt senare under budgetåret. Vi håller således fast vid vår uppfattning att omfattningen av ordinationerna under det budgetår då verksamheten faktiskt inleds, dvs. 1980/81, kommer atl omfalla ca 1 200 texttelefoner. Till dessa får läggas de 265 apparater som utlämnats våren 1980. Vi bedömer således atl ca 1 500 döva - främst barndomsdöva - kommer att ha texttelefon installerad vid slulel av budgetåret 1980/81.

Vi räknade lidigare med att det skulle la fyra år innan den lotala efterfrågan täckts. Efterfrågan växer fram successivi och är - särskill för vuxendöva - beroende av att samlalsförmedling finns etablerad. Vi finner inte heller här skäl alt frångå vår tidigare bedömning och uppskattar all totalantalet texttelefoner - med etl budgetårs förskjutning i förhållande till beräkningarna i 1979 års proposition - således uppnås budgetåret 1983/ 84.

9.2 Förmedling

Flera faktorer påverkar efterfrågan av förmedling. I det föregående har påvisats att faktorer som ålder, samboende, förvärvsarbete m. m. varit utslagsgivande för försöksgruppens utnyttjande av föc.

Det står emellertid klart all samlalsförmedling är en nödvändig beståndsdel i telekommunikation när döva har texttelefon. Vuxendöva har ett kommunikafionsmönster som överensstämmer med vanliga telefonabonnenters, och behöver liksom dessa kontakt med i princip hela abonnenlkol-lektivet. Försöksverksamheten har även visat atl barndomsdöva och hörande har behov av atl komma i telefonkontakt med varandra genom samtalsförmedling.

Döva är många gånger beroende av hjälp av landstingens döviolkar. Tolkning kan vara kostsam, beroende på resavslånd m.m. Det har inle varil möjligt att statistiskt belysa i vilken utsträckning samtalsförmedlingen ersatt

Prop. 1980/81:181                                                                  27

tolkverksamheten under försöksliden. Generelll kan dock sägas att förmedlingen i vissa fall ersätter tolkning och kan minska behovet av sådan

service.

Del ingår i vårt uppdrag all bedöma efterfrågan av samtalsförmedling, ange lämplig organisation och beräkna kostnaderna för denna. Den bedrivna försöksverksamheten ger etl gott underlag när det gäller organisationen av en permanent förinedling. Den organisation som fanns vid föc fungerade i storl sett bra. I princip behövs endasi en volymmässig ökning av verksamhelen. Förslag om vissa förbättringar i fräga om utrustning och arbetsrutiner har överiämnats till televerket. Det har emellertid inte varit möjligt för oss att nu lämna förslag om geografisk och lokalmässig placering av en framtida föc. Denna fråga är beroende av pågående överväganden inom televerket beträffande verkets manuella betjäningssystem inom ramen för den s. k. KUND-85-organisationen. Först nar klarhet nåtts om ev. förändringar kan televerket tillhandahålla nödvändigt underlag för ställningstagande.

Den nuvarande oklarheten belräffande föriäggning av föc är en av de faktorer vi har alt la hänsyn lill i vår bedömning av en framtida förmedlingsverksamhet. En annan är tidsfaktorn. En permenent samlalsförmedling måsle planeras omsorgsfullt. Det gäller geografisk placering, lokalmässig förläggning och integrering med annan verksamhet inom teleområdet, personalfrågor, personalutbildning, utrustning osv. Våra kontakter med televerket har övertygat oss om alt en fungerande föc kan beräknas vara i verksamhel fidigast hösten 1981. Del nödvändiga förberedelsearbetet medför dock den fördelen att föc redan från starten kan dimensioneras för ett bestämt antal texttelefonabonnenter. Antalet abonnenter hösten 1981 uppskattar vi lill ca 2 000. Planeringen kan från början la sikte på detta abonnenttal. Möjlighet i successiv utbyggnad till en framtida full behovstäckning bör från början ingå i planeringen.

I våra beräkningar har vi sålunda utgått från nivån 2 000 abonnenter för dimensionering av föc vid dess start. Erfarenheterna från försöksverksamheten har därvid fått kompletteras med vissa antaganden. Försöksgruppen kan visserligen anses i stort sett representativ för den "totalpopulalion" döva som förväntas efterfråga texttelefon (ålder, samboende, förvärvsarbete m. m.). Påtagligt är emellertid all samtliga som dellog var intresserade av försöket. Det är ofrånkomligt att även detla i sig har stimulerat försökspersonernas benägenhet all kommunicera. I försöksgruppen har även ingått ett relafivt stort anlal abonnenter som tidigare innehaft texttelefon. Flertalet abonnenter har varit bosatta i Stockholmsområdet, vilkel normalt sett innebär högre kommunikationsbenägenhet än för personer utanför storstadslänen. Förmågan atl skriva maskin, som är av avgörande betydelse för utbytet och längden av samtalen, kan antas vara större i försöksgruppen än bland merparten presumtiva texltelefonabonnenter. De faktorer som nämnts kan förväntas ha påverkat försöksgruppens kommunikation på etl sådanl sätt atl nivån på samtalstrafiken kommit att ligga högre än som kan

Prop.  1980/81:181                                                                28

förväntas av en totalgrupp döva abonnenter.

På grund av dessa och andra skäl kan antalet samtal per dag under försöksperioden inte automatiskt räknas upp från nivån 230 till 2 000. När det gäller de vuxendöva har vi i stället valt att beräkna efterfrågan utifrån medeltalet anrop per månad och person, kompletterat med vissa anlaganden. Metodiken framgår av tabellen i bil. 1, sid. 75, där lexttelefonabon-nenternas anropsfrekvens via föc per månad redovisas. Tillgång till arbetstelefon, långvarigt innehav av texttelefon och viss ökning av föc:s öppettider har antagils ge en höjning av samlalsfrekvensen, medan de vuxendövas geografiska spridning och boendeform tagits in som reducerande faktorer. Vid nivån 2 000 abonnenter förväntas de vuxendöva i abonnent-gruppen ringa resp. ta emot cä 4 700 samlal per månad via föc.

När det gäller de barndomsdöva i försöksgruppen måste man ta hänsyn lill det förhållandet att de, när del gäller samtalsfrekvensen, innehåller två utpräglade extremgrupper. Det har tidigare nämnls att ca 3 % av gruppen svarade lör över 20 % av samtalen, medan ca 10 % inte anlitat föc någon gång. Att använda medelvärdet som måttstock för beräkningen av de barndomsdövas framtida efterfrågan skulle bli missvisande. I stället har medianvärdet för efterfrågan per abonnent och månad använts. Från denna ulgångspunkt och med ovan angivna korrigeringar blir slutsatsen att vid nivån 2 000 abonnenter förväntas de barndomsdöva ringa resp. motta ca 10 130 samtal per månad via föc. Den totala trafiken via föc kan således under angivna förutsättningar beräknas till ca 15 000 anrop per månad. Siffran får anses som maximal, bl. a. beroende på att korrigeringen för långvarigt innehav (-1- 40 %) inte hunnit slå igenom då abonnentanlalet nått 2 000,

Motsvarande beräkning har gjorts för nivån 5 600 lextlelefonabbonenter, som vi antar blir den lotala, och som förväntas inträda budgetåret 1983/84. Den totala efterfrågan av samtalsförmedling beräknades då till ca 40 000 anrop per månad.

Antalet anrop blir givetvis avgörande för behovet av expeditionsplatser vid föc och därmed personalbehovet. I förutsättningarna för våra beräkningar ingår ett visst ökat öppethållande vid föc (en timme tidigare på vardagar utom lördagar och tre timmar senare på söndagar). Anropen beräknas fördela sig tidsmässigt som i försöket, dvs. med toppbelastning på förmiddagen (kl. 9-10) och kvällen (kl. 18-19). Mest uttalat är detla på vardagar. Den högsta belastningssiffran, måndagar 18-19, har valts som utgångspunkt för beräkningen. Bedömningen av dimensioneringen bygger även i övrigt på statistik från försöksverksamheten: genomsnittlig samtals-längd 8 minuter, effektiv arbetstid per förmedlare (expeditionsplals) 45 minuter per timme, 5 anrop kan expedieras per förmedlare (expeditionsplats) och timme.

** Ej med här.

Prop.  1980/81:181                                                                29

Med utgångspunkt 2 000 abonnenter och 15 000 anrop i månaden finner vi alt det behövs 14 expedilionsplalser för atl tillgodose efterfrågan, som då beräknats efter den högsta frekvensen under öppettiden, dvs. måndag kl. 18-19.

Behovet av förmedlare varierar med samlalsfrekvensen. Under vardagar varierar behovel mellan 6-14 förmedlare per timme, under lördagar mellan 3-11 och under söndagar mellan 4-10. Om man tar hänsyn till den utjämnande effekt ett kösystem medför behöver bemanningen troligen inle variera så mycket. Under vissa perioder sjunker efterfrågan av förmedling och förmedlare, bl. a. under sommaren och under helger.

Följande beräkning av personalbehovet utgår från det maximala antalet expeditionsplatser. Hänsyn tas inle till möjlighelen av växling mellan olika arbetsuppgifter under lågfrekvent öppettid - som förut nämnts förekom sådan arbetsrotation vid föc. Hänsyn har inte heller tagits lill möjligheten av alt deltidsanställa personal för att läcka vissa tider med toppbelastning. Otvivelaktigt står åtskilligt all vinna med sådana organisatoriska åtgärder, men vi finner det inte meningsfullt att nu söka beräkna effeklen.

Med utgångspunkl från de anlagna öppettiderna per vecka, 14 expeditionsplatser och 40 limmars arbetsvecka beräknar vi personalbehovet till ca 32 tjänster och totalt lill ca 48 anställda. Detla är något fler anställda än som följer av en annars tillämpad schablonmetod (3 x expeditionsplats = 42 anslällda).

Med en antagen tolal lönekostnad på 100 000 kr. per anställd blir lönekostnaden för ett år 4,8 milj. kr. Till detta kommer investeringar och lokalkostnader. Vi förutsätter alt en permanent förmedlingsverksamhet förenas med annan verksamhet inom televerket och att kostnaderna för lokaler, arbetsledning m. m. bestäms med hänsyn lill detla.

Del direkla investeringsbehovet - för expeditionsutrustning m. m. - beräknar vi till ca 100 000 kr. Under försökets gång har del framkommit atl det för verksamhetens rationella bedrivande finns behov av ett separat anropsnummer till föc. Del förenklar förmediingsarbetet och möjliggör dessulom lika debitering av anrop lill föc från hela landel. Enligt televerket kan behovet tillgodoses genom ett nummer av typ OOXYZ. Vi bedömer att det för en permanent verksamhet är önskvärt med ett separat anropsnummer lill föc. Ett nummer av lyp OOXYZ kosiar 6 milj. kr. att inkoppla för hela landet. Investeringskostnaden bör kunna slås ul på minst 10 år.

För nivån 5 600 texttelefonabonnenter - som vi beräknar kunna nås budgetåret 1983/84 - beräknar vi ett behov av 36 expedilionsplalser. Med samma förutsättningar som vid nivån 2 000 beräknar vi antalet anställda lill ca 123 (schablon 3 x expeditionsplats = 108). Kostnaden beräknar vi till 123 x 100 000 = 12.3 milj. kr. Motsvarande medelsbehov uppkommer budgetåret 1984/85.

Vi vill på nytt framhålla alt vi i våra beräkningar genomgående utgått från maximala antaganden såväl när det gäller efterfrågan på förmedling som

4    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 18!

Prop.  1980/81:181                                                                 30

kostnaderna för denna. Kostnadsberäkningarna inrymmer därför enligt vår mening en god marginal.

Som lidigare nämnts är det på grund av pågående överväganden inom televerket beträffande verkets manuella betjäningssystem inte möjligt för oss att nu föreslå förläggning av förmedlingsverksamheten lill en - ev. flera - av televerkets anläggningar. Vi föreslår därför, om föc skall inrättas i enlighet med vårt förslag, att regeringen uppdrar ål televerket atl planera förmedling av samtal med texttelefoner i enlighet med de synpunkler vi har lagl fram i det föregående. Planeringen bör således inriktas på atl en förmedlingscentral - ev. två förmedlingscentraler - för ca 2 000 abonnenter inrättas hösten 1981 vid någon av televerkels anläggningar. Därvid bör beaklas de fördelar av organisatorisk och ekonomisk art som integreringen av försöksverksamheten med annan televerksamhet, dvs, nummerbyrån, klart har utvisat. De av oss gjorda beräkningarna beträffande samtalsfrekvens, dimensionering av verksamheten och kostnadsramar bör tas som utgångspunkl för planeringen. Behovel av separat anropsnummer typ OOXYZ bör särskilt prövas. I samband med planeringen bör även behovet av utvidgning upp till nivån 5 600 texttelefonabonnenter beaktas. Uppdraget bör redovisas till regeringen.

Försöksverksamheten har visal att det går atl upprätta en väl fungerande förmedlingsverksamhet. Abonnenternas reaktioner beträffande förmedlingen, dess tjänster och dess personal har genomgående varil mycket positiva. Resultatet av försöket har dessutom visat att det är tillgång till förmedling som upplevs av de döva som den i särklass viktigaste delen av telekommunikationssystemet; ulan förmedling är texttelefonen av begränsat värde både för vuxendöva och barndomsdöva abonnenter. Vissa förbättringar behövs dock både i fråga om ulrustning och arbetsrutiner. Vi har som förut nämnts lämnat förslag om sådana förbättringar direkt till televerket.

10 Vissa särskilda frågor

Texttelefonen tillverkas, installeras, underhålls och ägs av televerket. Den abonneras av kunden. Den kan utlämnas kostnadsfritt till enskilda genom ett särskilt ordinalionsförfarande, som administreras av personal inom den offentliga sjukvården. Den kan utlämnas som arbetstekniskt hjälpmedel genom arbetsmarknadsmyndigheternas försorg. Som etl medel för direktkontakt med döva bör den finnas vid vissa allmänna institutioner m. m. som har återkommande sädana kontakter.

Ordinatörer av apparater i hemmet är vissa läkare, teckenspråkstolkar och hörselvårdskonsulenter. Ordination till lalskadad kan även ske av logoped. Vägledning för ordinationsförfarandet har utgivits av handikappinstitutet.

Ordinatörernas medverkan inskränks emellertid inle till ordinationen. Vi har i olika sammanhang starkt betonat nödvändigheten av att den blivande texltelefonabonnenten ges information och möjlighet till träning. Vi anser

Prop. 1980/81:181                                                                  31

denna fråga så viktig och grundläggande att vi behandlar den särskilt i bil. 2'. Av denna framgår alt berörda landsting medverkat svnnerligen aktivt i förberedelserna för försöket, främst genom insatser av hörselvårdskonsu-lent. Vi vill understryka att sådant engagemang från landstingens hörselkliniker är en förutsältning för all verksamhelen med texttelefoner skall kunna utvecklas planenligt. En viss analogi kan här dras med rehabiliteringskurserna för vuxendöva och hörselskadade. Vi vill här också erinra om den avlastning i dövtolkarnas arbete som samtalsförmedlingen medför. Information och utbildning hos ordinalör bör kompletteras genom insalser av de dövas och hörselskadades egna organisationer. Det gäller inle minsl kurser i maskinskrivning, som t. ex. kan ordnas i samverkan med bildningsförbunden.

Det är enligl vår mening också angeläget aU det sker en uppföljning av verksamhelen med texttelefoner och att metoder diskuteras mellan televerket och handikappinstitutet. Iakttagelser av intresse bör förmedlas till handikappinstitutet och ordinalörerna.

Texttelefoner som arbetstekniskt hjälpmedel handhas av arbetsmarknadsmyndigheterna, i första hand av länsarbetsnämnderna. För verksamheten med sådana hjälpmedel finns etablerade rutiner. Vår försöksverksamhet visar alt ett förhållandevis stort antal i försöksgruppen anser sig ha behov av texttelefon i arbetet.

Vi har lidigare framhållit att behovet av samlalsförmedling reduceras om vissa allmänna institutioner låter installera texttelefon för direkt kontakt med döva. I vårt lidigare betänkande förutsatte vi aU detta skulle ske på institutionens egen bekostnad - givelvis med undantag för texttelefon som arbetshjälpmedel åt döva anslällda. I remissomgången framfördes tanken på an på någol sätl reglera saken. Vi anser del emellertid inte möjligt att f. n. ange vilka institutioner etc. som på egen bekostnad bör anskaffa texttelefon.

Vi konstaterar att landstingen ansett det självfallet att anskaffa texttelefon till sina hörcentraler och i vissa fall även till andra landstingsinstitulioner. Samma inställning finns hos utbildningsinstitutioner för döva. Vidare har televerket utrustat telekontoren med texttelefoner. Detsamma gäller någon eller några länsalarmeringscentraler. Utöver detta torde behov framkomma både hos allmänna organ och vissa serviceföretag. Vi finner del för vår del lämpligast alt behovet redovisas och förslag om ålgärder i de enskilda fallen slälls av de dövas organisationer, centralt och lokalt. Vi utgår från att Sveriges dövas riksförbund. Hörselfrämjandets riksförbund och Riksförbundet för döva och hörselskadade barn följer utvecklingen och lar de initiativ som kan behövas. Vi vill här framhålla att tillgång till texttelefon på institutioner m. m. minskar behovet av samtalsförmedling.

En fråga som intresserar lexltelefonabonnenterna är möjligheten atl få

' Ej med här.

Prop.  1980/81:181                                                                32

telefonkontakt nattelid, då föc är slängd. Del gäller då främst anrop av larmkaraktär, dvs, till brandkår, polis, ambulans, läkare elc,

1 regi av SOS Alarmering AB (SOSAB) drivs f, n, 15 länsalarmeringscentraler (LAC) i landet. Full, rikstäckande utbyggnad med 20 LAC beräknas vara nådd år 1982. Vi har haft kontakter med företrädare för SOSAB beträffande företagets möjlighet och eventuellt intresse av alt ta emol 90000-anrop även från texltelefonabonnenter. Då LAC är bemannad hela dygnet skulle det även vara möjligt för den att fungera som föc för särskilt angelägna samtal. Vi har mötts av en allmänt positiv inställning, men kontakterna har endast varit av inledande karaktär. Vi anser att de bör föras vidare av de dövas och hörselskadades egna organisationer. Dessa har som en central uppgift att företräda sina medlemmar inför samhällets organ.

Frågan om telefonkatalog för texttelefoner har diskuterats. För försöksverksamheten uppgjordes en särskild förteckning, som utlämnades till dellagarna. Dessa förseddes också med särskilda brevkort, med vilka de kunde meddela vänner och bekanta alt de hade telefon och hur de kunde nås via föc. Deltagarna har tillfrågats om de fortsättningsvis önskar en separat katalog eller om texttelefonerna - med en frivillig markering - bör införas i den vanliga telefonkatalogen. Något enlydigt svar har dock inle lämnats. För vår del finner vi elt införande i den vanliga katalogen atl föredra. Under elt utbyggnadsskede kan dock en särskild förteckning bli erforderlig. Det är under alla omständigheter nödvändigt att nya texttelefonabonnenter bereds möjlighel alt genom speciella brevkort meddela sitt telefonnummer till sin bekantskapskrets och andra kontakter. Vi förutsätter all frågan tas upp till överläggning mellan televerket och de berörda handikapporganisationerna.

Vad vi i det föregående sagt om de dövas och hörselskadades organisationer gäller givelvis även de talskadades och dövblindas organisationer där dessa är berörda.

Televerkets koslnader för tillverkning och tillhandahållande av texttelefoner betalas över statsbudgeten från anslag under socialdepartementets huvudtitel. Av olika skäl -1, ex. dödsfall - kommer texttelefoner atl lämnas tillbaka till leleverkel. Efler översyn kommer de alt lämnas ut på nytt. Regler för hur ersättning skall beräknas i sådana fall bör utformas i överläggningar mellan departementet och televerket, sedan närmare erfarenhet vunnits belräffande hanteringen.

Slutligen vill vi framhålla behovet av information lill allmänheten om texttelefon och samlalsförmedling. Televerket har utformat ett omfattande informationsmaterial, som emellertid främst vänder sig till texltelefonabonnenter. Men samtalsförmedling är en service som i princip slälls till förfogande för hela telefonkollektivet. Här behövs långsiktiga insatser av berörda intressenter. Det gäller handikappinstitutet, som engagerat sig för dessa frågor sedan början av 70-talet. Del gäller televerket, som sedan år 1974 medverkat i det nordiska projektet för utveckling av texttelefon och

Prop. 1980/81:181                                                                 33

svarar för dess praktiska fortsättning. Och det gäller inte minsl de dövas och hörselskadades organisationer, som verksamt arbeiat för all få igång verksamhelen. Vi förutsätter alt dessa tre parter i samråd skall kunna finna lämpliga former för information till allmänheten om texttelefonerna och deras användning.

11 Förslag till fmansiering

1 vårt uppdrag ingår alt ta fram underlag för ställningstagande till frågan om finansieringssätt. Som framgår av det följande har vi valt atl liksom i vårt tidigare betänkande redovisa två olika alternativ för finansiering av en permanent förmedlingsverksamhet. Del första allernalivel (A) ansluter sig lill den nuvarande formen för täckande av televerkets kostnader för tillverkning och installation av texttelefonerna. Det andra (B) bygger på handikapputredningens förslag att se verksamheten som en inlegrerad del i televerkets abonnenlservice.

Allernaliv A

Kostnaden för förmedlingsverksamheten täcks av bidrag från socialdepartementets anslag K 8, Ersättning lill televerket för texttelefoner. Ersättningen utgår årligen i efterskott. Med hänsyn till att förmedling förutsätts kunna komma igång hösten 1981 uppkommer inget anslagsbehov budgetåret 1981/82. Budgetåret 1982/83 belastas anslaget med lönekostnader för ca 9 månader, dvs. i slorieksordningen 3,6 milj. kr. Även kostnader för lokaler och nödvändiga investeringar betalas från anslagel. Om kostnaderna för investeringar slås ut på 10 år, vilket vi här förutsätter, blir årskostnaden för detta - inkl. ränta - ca 700 000 kr. Lokalkostnaden är f.n, svår atl uppskatta.

Driftkostnaden kommer i fortsättningen att stiga i takt med att texttelefoner installeras och förmedlingen byggs ut. Vi räknar med att full behovstäckning uppnåtts när förmedlingsverksamheten omfattar ca 5 600 texltelefonabonnenter. Detta antar vi kommer att ske under budgetåret 1983/84. Lönekostnaden för en fullt utbyggd förmedling beräknar vi till 12,3 milj. kr. Vi antar emellertid all den molsvarande belastningen på anslaget 1984/85 blir något lägre än detla belopp, eftersom det inle kan anses troligt att förmedling av denna omfattning skulle pågå under hela budgetåret 1983/84. Den totala effeklen - ca 12 milj. kr. i 1980 års löneläge - skulle således uppnås först budgetåret 1985/86. Till detta kommer årsvis budgeterade investeringskostnader.

Medelsbehovet för samtalsförmedling under anslaget för perioden - inkl. investerings- och lokalkostnader - har vi grovt uppskattat till:

Prop.  1980/81:181                                                                 34

Budgetåret 1982/83 4,4 milj. kr.

1983/84   8,0 milj. kr.

1984/85 10,5 milj. kr.

1985/86 13,0 milj. kr.

För liden efler budgetåret 1985/86 uppstår en bestående kostnad på angiven nivå.

Belastningen på anslaget för tilldelning av texttelefoner beräknas däremol till största delen ha bortfallit budgetåret 1985/86, eftersom den ackumulerade efterfrågan på apparater då tillgodoselts. Den snabba tekniska utvecklingen gör atl prognoser för 90-talet för den nuvarande typen av ulrustning knappast är möjliga.

Vi vill på nytt framhålla all vi i våra beräkningar genomgående utgått från maximala antaganden såväl när del gäller efterfrågan på förmedling som kostnaderna för denna. Kostnadsberäkningarna innehåller därför enligt vår uppfattning god marginal.

Vid vår bedömning av möjlighelen all finansiera förmedlingsverksamheten enligt alternativ A, dvs. över ett anslag på stalsbudgelen, har vi alt iaktta de särskilda direkfiven (Dir. 1980:20) till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående finansiering av reformer. Dessa direktiv ålägger oss alt pröva hur våra förslag skall kunna genomföras inom oförändrade resurser inom det område som förslagen avser.

Inom vårt utredningsområde kan besparing för genomförande av reformen bl. a. åstadkommas genom att en avgifl las ut för förmedlingen. Teoretiskt skulle en avgifl kunna sättas sä atl förmedlingsverksamheten blir ekonomiskt självbärande. Avgiften blir dåmellertid så hög - kanske 20-30 kr. i ingångsläget - att ytterst få abonnenter skulle ha intresse av att påkalla förmedling av samtal. Om den reform som texttelefonerna innebär skall komma lill nytta för televerkets abonnenter, måste avgiften således avpassas så att den inle molverkar reformens syfte.

Vi är medvetna om att en avgifl för förmedlingsservice kommer att slå olika beroende på vilken abonnent som får betala den. För flertalet texltelefonabonnenter med handikappersättning kan hävdas att avgiften kompenseras av handikappersättningen. Enligt reglerna för denna försäkringsförmån tillkommer den emellertid inte dem som blivil handikappade efter 65 års ålder. De flesta vuxendöva hör lill denna grupp och skulle alltså få vidkännas merkoslnader för sitt handikapp när de ringer upp abonnenter med vanliga telefoner. Dessutom skulle sådana abonnenter, dvs. hörande personer, få erlägga den särskilda avgiften när de ringer upp en abonnent med texttelefon.

Trots de invändningar som måste resas mot tanken all införa särskild avgift för förmedling anser vi, med hänsyn till de särskilda kommittédirektiven, att avgifter bör införas vid en finansiering av samtalsförmedling över statsbudgeten. Vi anser att den inte bör sättas högre än 3 kr. för förmedlat samtal. Vi

Prop.  1980/81:181                                                                35

räknar med att televerkets intäkter för sådana avgifter inle skall komma att överstiga 0,5 milj. kr. per år vid nivån 2 000 lexttelefonabonnemang. Avgiften är sålunda inte främst ekonomiskt betingad utan kan närmast bli en mätare på de enskilda abonnenternas intresse för och reella behov av förmedlingen.

Vi har inle funnit andra besparingsmöjligheter när det gäller döva, gravt hörselskadade, talskadade och dövblinda. Vi anser alt de särskilda skäl som enligt direktiven kan åberopas för undantag från regeln är tillämplig för den hittills eftersatta handikappgrupp det här gäller. Vi finner det också möjligt att inom det större område i vilket vårt uppdrag ingår ernå motsvarande besparingar. Vi vill slutligen erinra om atl enligl vår mening samtalsförmedling är en förutsätlning för atl intentionerna i riksdagens beslut belräffande texttelefonerna skall kunna förverkligas.

Allernaliv B

I sitt belänkande (SOU 1976:20) Kultur åt alla konstaterar handikapputredningen atl det finns tekniska förutsättningar för döva, dövblinda och talskadade atl telefonera. Ulredningen framhåller: "Vi anser att alla skall ha rätl alt på samma villkor få telefon genom televerket och föreslår atl särskilda anordningar som är nödvändiga för atl handikappade skall kunna telefonera skall tillhandahållas av televerket ulan kostnad för den enskilde. Som en kostnad i verkels drift bör den fördelas på samtliga abonnenter. Detta motsvarar vad som länge gäller beträffande allas rätt atl för ordinarie inträdesavgifi, dvs. 300 kr., få telefon installerad, oavsett om de bor i en tätort eller i utpräglad glesbygd".

Flertalet remissinstanser anslöt sig till detta synsätt, medan etl par av dem, däribland leleverkel, anförde invändningar.

I vårt lidigare belänkande diskuterade vi frågan. Vi konstaterade att de lotala kostnader för texttelefoner, som det i ett inledningsskede kan bli fråga om, skulle kräva endast mindre påslag på de generella engångsavgifterna (inträdesavgifterna). Vi konstaterade vidare alt televerkets engångsavgift för vanlig telefon är lika för i princip samtliga abonnenter oavsett de faktiska kostnaderna i individuella fall. Delta fann vi tala för handikapputredningens förslag.

Som invändningar mot handikapputredningens ståndpunkt anförde vi att kostnaderna för alla tjänster från etl affärsverk enligt statsmakternas beslut finansieras genom avgifter. Om samhället av politiska skäl anser all vissa tjänster från affärsverk (eller andra affärsdrivande företag) skall tillhandahållas utan extra kostnader för konsumenten, måsle samhället betala för ett sådanl åtagande. Som exempel anförde vi det statliga bidraget till SJ:s olönsamma linjer och till busstrafik i glesbygder, ersättningen till postverket för befordran av blindskriftsförsändelser och bidragel lill den kommunala färdljänslen.

Prop.  1980/81:181                                                                36

Vi konslalerade atl man sålunda inte förutsätter att kommersiellt (marknadsslyrt) finansierade verksamheler av typ SJ:s affärsbanenät och postverkets brevrörelse skall täcka kostnaderna för vissa specialljänsler genom atl höja priserna för de kunder som inte efterfrågar dessa tjänster. Alt sprida extrakostnaderna för texttelefon på hela kollektivet telefonabonnenter skulle rubba de principer som gäller enligt beslut av statsmakterna och utsätta verket för många krav på socialt betingade ålaganden. Vi framhöll de farhågor som i remissomgången framförts av handikappinstitutet, nämligen alt om leleverkel skulle driva en olönsam verksamhet med texttelefoner inom egen kostnadsram skulle verkets prioritering bli ogynnsam för de handikappade. Vi anförde vidare att när det gällde andra lyper av abonnentutruslningar - t. ex. kundväxlar, modemer och olika tillsatser - får kunderna belala engångs- och abonnemangsavgifter som läcker televerkets koslnader. I vårt betänkande stannade vi därför för en lösning som innebar att staten borde utge ersättning lill televerket med belopp som motsvarar de särskilda engångsavgifterna för lexltelefoner.

I prop. 1978/79:99 framhöll dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet: "Texttelefonen är en speciell lillsatsutrustning som särskilt har tagils fram för atl kunna lillgodose en medborgargrupps behov av telekommunikationer. Utrustningen är alltså inle att betrakta som en handikappanpassning av telefoner i allmänhet. Den är dessutom avsevärt dyrare i tillverkning än en vanlig telefon. Det är mot denna bakgrund den föreslagna ersättningen över statsbudgeten till televerket skall ses".

Vi har återgell våra överväganden i det första belänkandet och statsrådets uttalande främst därför att vi finner att utgångspunkten för våra överväganden nu är annorlunda än förra gången. Nu gäller del förmedling av samtal mellan texttelefoner och vanliga telefonapparater, dvs. en servicefunktion, som gäller hela kollektivet telefonabonnenter. Texttelefonernas användning skall vara obegränsad inom teleområdet. Förmedlingen skall ge döva möjlighel atl ringa innehavare av vanliga telefonapparater utan inskränkning. Men den skall också ge möjlighet för dessa abonnenter - enskilda, myndigheter, institutioner osv. - atl ringa en innehavare av texttelefon. Möjligheten skall gälla alla, dvs, hela abonnentkollekiivet. Det är enligt vår mening rimligt att se detta som en naturlig serviceuppgift för televerket, vars kostnad bör belasta verkets intäkter för den totala samtalstrafiken.

Det har hävdats att förmedlingsverksamheten kommer atl vara olönsam för televerket ur strikt affärsmässig synpunkt, och att detta kan anses strida mot den princip om kostnadstäckning inom olika grenar av verksamhelen som gäller för de affärsdrivande verken. Vi finner emellertid att statsmakterna under senare år inte genomgående upprätthållit denna princip. Vi vill erinra om den successiva handikappanpassning av kollektivtrafiken som har inletts. Handikappanpassningen gäller alla former av kollekfivtrafik - SJ, flyget, bussar osv. - och kostnaderna får bäras av resp. företag, dvs. i realiteten av de resande. Televerket anordnar handikappanpassade telefon-

Prop. 1980/81:181 37

automater. Vi vill vidare erinra om de skärpta kraven på handikappanpassning av bostäder och arbetsplatser, där betydande kostnader bärs kollektivt av hyresgäster och konsumenter. 1 dessa fall synes principen om kostnadstäckning inte ha varit styrande. Vi vill också framhålla att eftersom finansieringen enligt alternativ B av televerkets förmedlingsservice bygger på vår uppfattning atl servicen är en del av verkets uppgift att upprätthålla teletrafiken, har inte frågan om särskild avgift för kommunikation med texttelefoner samma betydelse som i alternativ A.

Vi vill slutligen också erinra om de direktiv som regeringen nyligen utfärdat för en utredning rörande distribution av innehållet i dagslidningar till synskadade via t. ex. ljudkassett. Det sägs bl. a. att "ulredaren bör i första hand undersöka dagstidningarnas egna möjligheler alt finansiera talversioner av tidningarna. Därvid bör särskilt studeras möjligheterna att producera och distribuera talversioner m. m. med full kostnadstäckning, dvs. med medel från prenumerationer och annonser. I det sammanhanget bör erinras om handikapputredningens förslag om alt kostnaderna för en kassettupplaga av dagstidningar skall betraktas som en normal kostnad för tidningarna och täckas på samma Sätl som dessas övriga koslnader".

Våra överväganden har letl lill all vi, när del gäller samlalsförmedlingen. kommit fram till att man bör följa handikapputredningens förslag lill kostnadstäckning. Vi har därvid funnit att de argument som anförts mot utredningens förslag när det gäller hjälpmedlet, dvs. texttelefonen, inle är relevanta när det gäller samtalsförmedlingen. Denna är en serviceuppgift, som omfattar hela abonnentkollektivet och därför bör finansieras av delta. Vi ansluter oss därför till alternativ B och föreslår att kostnaden för förmedlingen bärs av televerket genom samtalsavgifterna. Vi utgår från att effekten på avgiften för samlalsmarkering- f. n. 18 öre- blir marginell, dvs. i storleksordning 0.05 öre.

Sammanfattning av våra förslag

Vi föreslår:

-    att förmedling av samtal med texttelefoner införs enligt de riktlinjer som anges i detta betänkande

-    att televerket handhar samlalsförmedlingen

-    att verkel ges i uppdrag atl svara för den närmare detaljplaneringen av föc

-    att finansieringen av verksamheten sker enligt vårt alternativ B. dvs. genom samlalsavgifterna

-    att handikappinstitutet och televerket i en arbetsgrupp följer den fortsatta utvecklingen av dövblindtelefoner tills den tekniska utrustningen finns tillgänglig för dövblinda.

Prop. 1980/81:181                                                                  38

Reservation

Enligl vår mening borde avsnitt 11 Förslag till finansiering disponerats på följande sätt.

1.    Inledning.

2.    Redovisning av kostnaderna för alt bedriva förmedlingsverksamheten. Härvid bör understrykas alt kostnaderna blir lika stora oavsett vilket finansieringssätt som används.

3.    Redovisning av de kompletterande direktiven til! samtliga kommilléer som innebär alt alla förslag skall kunna genomföras inom ramen för oförändrade resurser inom del område som förslagen avser.

4.    Redovisning av riksdagens beslut om finansiering av de särskilda engångsavgifterna för texttelefoner.

5.    Redovisning av alternativa finansieringssätt (alt. A och B) med för- och nackdelar. Ylterligare ett alternativ borde ha diskuterats, nämligen användandet av de yllerligare texttelefoner som kunnat erhållas för motsvarande mängd pengar som förmedlingsverksamheten årligen kommer att förbruka.

6.    Slutsats.

Genom en sådan disposition skulle frågan om hur förmedlingsverksamheten bör finansieras erhållit en från ekonomisk utgångspunkl riktigare och fullständigare belysning.

Av bl. a. följande skäl anser vi atl en evenluell förmedlingsverksamhet bör finansieras enligt all. A.

1.   De argument som låg till grund för utredningens och riksdagens ställningstagande lill frågan om hur engångsavgifterna för texttelefoner skulle finansieras är relevanta även i fråga om finansiering av förmedlingsverksamheten. Enligt vår mening är det i detta sammanhang ingen principiell skillnad mellan förmedlingsverksamhet och tillverkning av texttelefoner.

2.   Finansiering enligl alt. B uppfyller inte de s. k. besparingsdirekfiven som lämnats till samtliga utredningar. Ett förslag om införande av förmedlingsverksamhet av samlal med texttelefoner skall enligt dessa direktiv kunna genomföras inom ramen för oförändrade resurser inom det område som förslaget avser.

Det innebär att om kostnadskrävande förslag läggs fram måste samfidigt visas hur förslagen kan finansieras genom besparingar i form av rationaliseringar eller omprövning av pågående verksamhet inom utredningsområdet. Majoritetens förslag till finansiering kompenseras således inte av motsvarande besparing utan leder till ökade kostnader för offentlig konsumtion genom utnyttjande av televerkets tjänster.

3.    Enligt vår uppfattning är det av flera skäl mycket väsentligt alt
affärsverken inte åläggs att bedriva verksamhet som inte täcker sina
kostnader. Detta bör endast ske om merkostnaderna läcks av särskilda
anslag.

Prop. 1980/81:181                                                   39

4. Åläggs televerket atl bedriva en förmedlingsverksamhet som inte läcker sina kostnader är risken uppenbar alt den motivation som behövs för att ulveckla verksamhelen försvinner. Detta är inte till fördel varken för de handikappade eller för televerket.

CHRISTER ANDERSSON       ALF NILSSON        JAN SILWER

Prop. 1980/81:181                                                                 40

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttranden

Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget om fönnedlingstjänsi genom leleverkel för samlal mellan texttelefoner och vanliga telefoner.

Statskontoret åberopar sitt yttrande över lexltelefongruppens tidigare betänkande (Ds S 1978:16) Telefon för döva och framhåller, att samlalsförmedlingen får en avgörande belydelse för användningen av texttelefoner, TeleverKet konstaterar, alt försöket med förmedling av lexllelefonsamlal, som genomfördes vid Slockholms teleområdes betjäningsceniral under tiden februari-juni 1980, visar alt förmedlingstjänst är möjlig atl genomföra. Den skulle kunna inledas 6-8 månader efter beslul och nä full kapellet efter ca ell år. Slutens handikappråd finner del ytterst angelägel, alt döva, gravt hörselskadade, dövblinda och talskadade får tillgång lill telefon pä del sätt som textlelefongruppen föreslår.

Handikappförbundens centralkommitté (HCK) betonar att telefonen har blivit en så självklar del i vårt dagliga liv att få medborgare frivilligt skulle avstå från den. Döva, hörsel- och talskadade har alltid fått avstå från telefonen utom den mycket starkt begränsade möjlighelen som texttelefonen ger samt den korta försöksperioden med förmedlingscentraler våren 1980, Försöksverksamheten har visat alt del är fulll möjligt att ge också dessa grupper tillgång till ett av vår lids mest praktiska och mest oersättliga kommunikationshjälpmedel. HCK, som bedömer alt förmedlingstjänsten kan börja tidigare än den I november 1981, underslryker att den bör inledas snarast möjligt. Sveriges dövas riksförbund (SDR) framhåller att 1979 ärs reform om tillhandahållande av texttelefoner har blivit avsevärl fördröjd genom att tillräckligt antal telefoner inle stått till förfogande för ordination. Vidare blev besvikelsen stor, när försöket med förmedlingstjänst lades ner den 1 juli 1980, och nu är det angeläget, att reguljär förmedlingstjänst kommer igång snarast möjligt. Även SDR anser, atl delta bör kunna ske tidigare än texttelefongruppen räknar med.

Frågan om de särskdda dövbllndielefonerna behandlas av några remissinstanser. Handikappinstttulel förklarar sig berett alt i samverkan med leleverkel följa den fortsatta utvecklingen av dessa telefoner, tills de finns praktiskt tillgängliga för dövblinda.

Förmedlingstjänstens omfattning och därmed kostnadsfrågan belyses särskilt av televerket, som framhåller, att omfattningen av en framtida förmedling i full skala är svårbedömbar. Texllelefongruppens prognos för samtalsfrekvensen, vilken grundar sig på 1980 års försöksverksamhet, är högst väsentligt lägre än samtalsfrekvensen för den genomsnillliga abonnenten med vanlig telefon. Verket utgår från atl samtalsförmedling kommer att efterfrågas i ökande grad, allt efler som abonnenterna vänjer sig vid den nya teletjänsten. Samtidigt erinrar dock verkel om alt tillgång lill texttelefon vid

Prop.  1980/81:181                                                                 41

inslilulioner och på andra håll kommer att motverka behovet av samtalsförmedling.

Vidare understryker verket, att kostnaderna för en permanent förmedlingstjänst inle bara bestäms av antalet samtal, utan också av sättet all organisera arbetet. Härvid spelar det roll, i vilket mån personalen kan utföra andra arbetsuppgifter under tid när trafiken inle motiverar maximal bemanning. Del har självfallet även slor betydelse, hur länge förmedlingstjänsten är öppen under dygnet. Televerket, som förutsätter att förmedlingstjänsten kommer att ingå i verkets manuella telefontjänst, anför vidare, atl dennas organisation f. n. ses över. Frågan om arbetstidens längd vid bildskärmsarbete och möjligheterna att variera sådant arbete med andra sysslor för personalen är därvid aktuella. Verkel framhåller, att koslnaden för den framtida betjäningsorganisationen blir beroende av utvecklingen av dessa frågor.

I finansieringsfrågan biträder statskontoret och televerket reservanternas uppfattning all televerket skall ersättas för förmedlingstjänsten genom anslag över statsbudgeten. Alla övriga remissinstanser förordar majoritetens förslag all kostnaderna för verksamheten skall belasta den totala samtalstrafiken.

Stalskontorel finner ingen anledning att en annan finansieringsform tillämpas när det gäller samtalsförmedling än när del gäller engångsavgifter för utrustning. Såväl förmedling som ulruslning måsle finnas för att döva och talskadade skall kunna utnyttja telefonen som kommunikationsmedel. Statskontoret förordar därför finansiering via särskill anslag på statsbudgeten. Statskontoret motsätter sig vidare all en särskild avgift införs för förmedlingstjänsten. En sådan avgift skulle få en mycket ringa besparingseffekt. Den skulle dessulom verka kraftigt återhållande på de enskildas utnyttjande av texttelefonerna och därmed motverka syftet med dessa och förmedlingsverksamheten, nämligen att ge döva, dövblinda och talskadade ökade möjligheler lill sociala kontakter.

Televerket anser, alt verket inle bör åläggas atl bedriva verksamhet, som inle täcker sina koslnader. Dessa koslnader bör i stället läckas av särskilda anslag i likhet med vad fallel är beträffande engångsavgifterna för texttelefoner. Man bör enligt televerkets uppfattning inte fördela kostnader, som är förknippade med specialutrustningar som t. ex. texttelefon, på alla telefonabonnenter. Det skulle i så fall finnas åtskilliga grupper med olika slag av handikapp i samhällel, som kunde göra anspråk på att debiteras lägre avgifler än de som täcker verkels kostnader. Behovsbedömningen är inle av teleteknisk natur och kan därför inte göras av leleverkel. Televerkets insyn i och påverkan på de många individuella prioriterings- och avvägningsfallen, skulle bli lilen eller ingen. Televerket skulle därmed bära en kostnad som verkel inte på något sätl kan påverka. Den huvudman som svarar för behovsbedömningen skulle däremot inte svara för de kostnader verkisamhe-ten förorsakar. Därmed införs en ny och enligl televerkets mening hell

Prop.  1980/81:181                                                                 42

oriklig princip för affärsverkens samhällsroll. Motivation all bedriva och utveckla verksamheten på mest ekonomiska sätt riskerar också atl bli låg om de för etl affärsdrivande verk normala förelagsekonomiska principerna överges. I frågan om en särskild avgifl för förmedlingstjänsten finner televerket kostnadsläckande avgifter vara orealistiska. Möjligen kan enligt verket en mindre avgift tas ut. Tilläggstjänster av typen nummerupplysning och påskyndning bör tillhandahållas mot normal avgift.

Riksrevisionsverkei tillstyrker kommittémajoritetens förslag i finansieringsfrågan på de skäl som majoriteten anfört och kompletterar dessa med alt underslryka alt dess finansieringsförslag medför administrativa besparingar. Landstingsförbundet ser det som en stor fördel för samtliga telefonabonnenter att kunna utnyttja telefonnätet maximalt, och kostnaderna för en förbättrad service bör delas solidariskt mellan alla telefonabonnenter. Handikappinstttulel förklarar sig hälsa majoriletsförslaget i finansieringsfrågan med särskild tillfredsställelse.

Handikappförbundens centralkommitté (HCK) lar bestäml avstånd från reservanternas uppfattning angående finansiering och hävdar, atl kostnaderna för verksamheten som är avsedd för alla medborgare också skall finansieras inom den reguljära verksamhetens ram. HCK anför vidare att genomförandet av texllelefongruppens förslag om förmedlingstjänst med finansiering enligt majoritetens uppfattning blir ett bra exempel på vad Sverige avser med begreppet Full delaktighet och jämlikhet, som är mottot för FN:s handikappår 1981.

Prop. 1980/81:181 43

Innehåll

Proposition .......................................................      1

Propositionens huvudsakliga innehåll......................      1

Utdrag ur regeringsprolokollel den 26 mars 1981....... .... 2

1          Inledning.....................................................      2

2          Föredragandens överväganden........................      3

2.1          Ulgångspunkter ..................................... .... 3

2.2          Behovet av förmedlingstjänst....................      4

2.3          Televerkets roll......................................      4

2.4          Omfattning ........................................... .... 5

2.5          Telefoner för dövblinda ........................... .... 6

2.6          Finansieringsfrågan ................................      6

3          Hemställan................................................... ... 10

4          Beslut......................................................... ... 10

Bilaga 1 Betänkandet (Ds S 1980:8) Telefon för döva, förmedling av

samlal med texttelefon.............................. ... 11

Bilaga 2 Sammanställning av remissyttranden.......... ... 40

GOTAB, Slockholm 1981