om förbud mot införsel av jordbruksvaror från Sydafrika, m. m. (Proposition 1985/86:52)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition 1985/86:52

om förbud mot införsel av jordbruksvaror från Sydafrika, m. m.

Prop.

1985/86:52

Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 24 oktober 1985 för de åtgärder och det ändamål som framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Mats Hellström

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till en lag om förbud mot införsel av jordbruksvaror frän Sydafrika och en lag som ger kommuner och landstingskommuner rätt att vid upphandling vidta bojkottaktioner mol den sydafrikanska apartheidpolitiken. Vidare föreslås att en särskild straffskala för grova brott införs i lagen (1971: 176) om vissa internationella sanktioner.

I propositionen begärs också riksdagens godkännande av regeringens beslut den 24 oktober 1985 att sätta 3§ lagen om vissa internationella sanktioner i tillämpning för ett förbud mot införsel av det sydafrikanska guldmyntet Krugerrand.

Slutligen lämnas i propositionen en redogörelse för de övriga åtgärder som regeringen har vidtagit under hösten 1985 och som ytterst riktar sig mot apartheid i Sydafrika.

Den föreslagna lagstiftningen är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1986. Regeringens beslut om förbud mot införsel av Krugerrand träder i kraft den 1 december 1985.

1 Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 52

Prop. 1985/86:52 1 Förslag till

Lag om förbud mot införsel av jordbruksvaror från Sydafrika

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Varor hänföriiga till 1 -24 kap. lagen (1977:975) med tulltaxa får inte
föras in i landet, om varorna har sitt ursprung i Sydafrika.

Förbudet omfattar inte införsel under sådana omständigheter som för en tullpliktig vara medför tullfrihet enligt 7 § tullförordningen (1973:979).

2 § Om olovlig införsel av varor och om försök därtill finns bestämmel
ser i lagen (1960: 418) om straff för varusmuggling.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986. Regeringen får, om del föreligger synnerliga skäl, till utgången av februari månad 1986 medge undanlag för införsel på grund av avtal som slutits före lagens ikraftträdande.

2 Förslag till Prop. 1985/86:52

Lag om rätt för kommuner och landstingskommuner att vidta bojkottåtgärder mot Sydafrika

Härigenom föreskrivs följande.

Vid upphandling får kommuner och landstingskommuner genom bojkott av varor och tjänster med sydafrikanskt ursprung vidta sådana solidaritetsaktioner som riktar sig mot den sydafrikanska apartheidpolitiken.

Denna lag träder i kraft den ! januari 1986 och gäller till utgången av år 1986.

Prop. 1985/86:52 3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971: 176) om vissa internationella sanktioner

Härigenom föreskrivs att 11 och 15 §§ lagen (1971: 176) om vissa internationella sanktioner skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

11 §'

Den som bryter mot förbud som meddelats med stöd av 3-8 § dömes, om gärningen skett uppsåtligen, till böter eller fängelse i högst två år eker, om gärningen skell av grov oaktsamhet, lill böter eller fängelse i högst sex månader. 1 ringa fall skall ej dömas till ansvar.

För anstiftan av eller medhjälp till gärning som avses i första stycket dömes ej till ansvar.

I den mån det påkallas med anledning av beslut eller rekommendation som avses i 1 § första stycket kan regeringen förordna att svensk medborgare, som utom riket begått brott som avses i denna paragraf, skall dömas efter denna lag och vid svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken ej är tillämplig och ulan hinder av 2 kap. 5 a § första och andra styckena nämnda balk.

Den som bryter mol förbud som har meddelats med stöd av 3-8§ döms, om gärningen skett uppsåtligen, till böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, tiU fängelse i högst fyra år. Har gärningen sketl av grov oaktsamhet, döms lill böter eller fängelse i högst sex månader. I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

För anstiftan av eller medhjälp fill gärning som avses i första stycket döms inte till ansvar.

I den mån det påkallas med anledning av beslut eller rekommendation som avses i 1 § första stycket kan ■ regeringen förordna alt en svensk medborgare, som utom riket har begått brott som avses i denna paragraf, skall dömas efler denna lag och vid svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig och utan hinder av 2 kap. 5a§ första och andra styckena nämnda balk.

15 §

Regeringen får förordna att utlänning som skäligen kan antagas ha hemvist i blockerad stal och ha begått eller avse att begå sådan handling som står i strid mot förbud enligt 3-8 § kan avvisas i den ordning som föreskrives i utlänningslagen (1954:193).

Regeringen får förordna att en utlänning som skäligen kan antas ha hemvist i en blockerad stat och ha begått eller avse att begå sådan handling som står i strid mot förbud enligt 3—8§ kan avvisas i den ordning som föreskrivs i utlänningslagen (1980:376).

Denna lag träder i kraft den I januari 1986.

' Senaste lydelse 1979:515. - Senaste lydelse 1979:515.

Utrikesdepartementet Proji. 1985/86:52

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 oktober 1985

Närvarande: statsrådet I. Carlsson, ordförande, och statsråden Lundkvist, Sigurdsen, Gustavsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Bodström, Göransson, R, Carlsson, Holmberg, Hellström, Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist

Föredragande: statsrådet Hellström

Proposition om förbud mot införsel av jordbruksvaror från Sydafrika, m. m.

1 Inledning

I proposition 1984/85:56 med förslag till lag om förbud mol investeringar i Sydafrika och Namibia föreslog regeringen riksdagen alt dels anta en lag om förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia, dels godkänna riktlinjer för den svenska Sydafrikapolitiken, Lagen var avsedd att ersätta 1979 års lag i samma ämne (SFS 1979:487).

Riksdagen antog lagförslaget och godkände riktlinjerna för den svenska Sydafrikapoliliken (UIJ 1984/85:6, rskr 127). Den nya lagen jämte av regeringen beslutade verkställighetsföreskrifter trädde i kraft den I april 1985 (SFS 1985:98 och 1985:99).

Utvecklingen i Sydafrika har under år 1985 — såsom kommer att framgå av min redogörelse under avsnitt 2.1 - drastiskt förvärrats. Ytteriigare åtgärder bör därför vidtas från svensk sida som etl led i försöken all med fredliga medel medverka till apartheidsystemets avskaffande. Vissa av dessa åtgärder kräver riksdagens godkännande.

Den allmänna motiveringen i propositionen är så disponerad att jag i avsnitt 2.1 lämnar en redogörelse över utvecklingen i Sydafrika och södra Afrika under år 1985 varefter jag i avsnitt 2.2 går igenom de åtgärder som andra länder vidtagit under året. I avsnittet 2.3 redogörs för slutsatser och motiv för ytterligare åtgärder.

Under avsnitten 2.4-2.6 går jag igenom de lagförslag som jag föreslär all riksdagen skall föreläggas för antagande och i avsnitt 2.7 det förordnande av regeringen som kräver riksdagens godkännande, nämligen alt sätta 3§ lagen (1971: 176) om vissa internationella sanktioner i tillämpning. Slutligen lämnar jag i avsnitt 2.8 för riksdagens kännedom en redogörelse för övriga åtgärder som regeringen vidtagit.

Prop. 1985/86:52 2 Allmänmotivering

2.1 Utvecklingen i Sydafrika och södra Afrika under år 1985

I proposition 1984/85: 56 med förslag till lag om förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia, som antogs av riksdagen den 20 februari i år, lämnades en redogörelse för utvecklingen i Sydafrika och i södra Afrika från år 1978 och fram till hösten 1984. Sammanfattningsvis uttalade jag att utvecklingen i Sydafrika inte visat på någon reform som syftade till att fä till stånd en förändring av apartheidpolilikens grundvalar. Sydafrikas de-stabiliseringspolitik gentemot grannstaterna hade vidare ökat spänningen i regionen och hotel mot internationell fred och säkerhet kvarstod. Motiven för den svenska Sydafrikapolitiken, som också redovisats i nyssnämnda proposition, kvarstod således oförändrade. 1 propositionen uttalades vidare atl utvecklingen inte visat några tecken på en process mot en fredlig lösning av konflikten i Sydafrika och södra Afrika utan tvärtom att tendenserna mot en ökad konfrontation blivit alltmer framträdande.

Under de månader som gått sedan regeringen lade fram sin proposition har läget i Sydafrika allvariigt försämrats och konfrontationen mellan den vita minoritetsregimen och motståndarna mot apartheid tilltagit i styrka och brutalitet. Händelseutvecklingen har således inte gett anledning till någon ändring av den bedömning som då gjordes.

Jag kommer nu att i korthet redogöra för några av de viktigare inslagen i den politiska och ekonomiska utvecklingen i Sydafrika och i södra Afrika under är 1985.

Oroligheterna i de svartas och färgades bostadsområden, som började redan under hösten 1984 i samband med valen till det nya trekammarparia-mentet, har fortsatt. De bakomliggande orsakerna, som då utgjordes av, förutom motståndet mot den nya konstitutionen, det utbredda missnöjet mot arbetslöshet, hyreshöjningar, undermåliga utbildningsmöjligheter m. m., har i dag fått en alltmer markant politisk profil. Oroligheterna är nu ett klart och otvetydigt uttryck för befolkningsmajoritetens hat och förbittring mot apartheidsystemet.

I februari i år samlades tusentals svarta i bostadsområdet Crossroads utanför Kapstaden skrämda av rykten Om förestående tvängsförflyttning-ar. Omvärlden nåddes av bilder på upprörande övergrepp mot värnlösa människor och i sammandrabbningen med polis sköts under ett dygn 18 personer lill döds, och över 200 sårades allvarligt. En annan av omvärlden uppmärksammad händelse inträffade den 21 mars i år, pä årsdagen av Sharpevillemassakern år 1960. Beväpnad polis gick dä till attack mot de tusentals svarta som samlats i Uilenhage för all begrava offren frän tidigare sammanstötningar. Polisen öppnade utan förvarning eld mot de sörjande, och minst 20 personer fick sätta livet till.

Listan över sammandrabbningar med våld, övergrepp och dödsskjut
ningar som följd kan göras lång. Antalet dödade sedan hösten 1984 upp
skattas till drygt 700 personer. Regimen har i ökande utsträckning satt in
militära förband i de svartas bostadsområden för att bistå polisen. Ett nytt
inslag i orolighelerna utgörs av den svarta befolkningens angrepp mot
6 svarta poliser och kommunräd som uppfattas som medlöpare till apartheid-

regimen. Dessa har fält sina bostäder plundrade och brända och flertalet av Prop. 1985/86: 52 regeringen tillsatta kommunråd har tvingats eller valt att lämna sina poster.

Regimens förtryck mot det organiserade apartheidmotständet har hårdnat. Framför allt har "Den förenade demokratiska fronten", UDF, och dess associerade föreningar utsatts för en systematisk förföljelse. Flertalet av dess ledare har arresterats och ställts inför rätta åtalade för högförräderi. Studentorganisationen COSAS har bannlysts och regimens svar pä studenternas bojkotter mot undervisningssystemet har varit att stänga ett stort antal skolor varigenom hundratusentals elever utestängts frän undervisning.

Den 20 juli infördes undantagstillstånd i vissa delar av landet. Polisen, som redan tidigare haft vidsträckta befogenheter, gavs därigenom ytteriigare rättigheteratt ingripa mot och arresteraapartheidmotständare. Samtidigt infördes restriktioner vad avser massmedias rapportering och tillgång till information liksom långtgående begränsningar i rätten att genomföra möten och begravningar. Sedan undantagstillståndet infördes i juli har över två tusen människor arresterats och flera hundra dödats.

Möjligheterna att genomföra fredliga protestaktioner har således begränsats. Det organiserade motståndet har dock förenat så många olika organisationer pä så många områden och nivåer att regimens försök att krossa allt motstånd torde omöjliggöras. Nya inslag i motståndet har tillkommU såsom t. ex. köpbojkotter mot vila varuhuskedjor och butiker. Bojkotterna har snabbt spritt sig över landet och medfört kännbara ekonomiska konsekvenser för innehavarna.

Allt fler inser att apartheidsystemet inte längre kan vidmakthållas. Det tycks som om regimen och det regeringsbärande Nationalistpartiet, åtminstone tills vidare, tvingats till vissa eftergifter i apartheidpolitiken. Partiet har öppet erkänt att hemlandspolitiken, dvs. att alla svarta skall tvingas till medborgarskap och bosättning i något av de för den svarta befolkningen särskilt avsatta områdena, har misslyckats. Tvångsförflyttningar av olika befolkningsgrupper genomförs i mindre omfattning än tidigare, och vissa löften har getts om att det lagstiftningskomplex som reglerar de svartas boende och rätt till förflyttning inom landet skall ses över. Lagstiftningen om förbud mot blandäktenskap och sexuellt umgänge mellan personer av olika ras har upphävts.

Den 15 augusti i år höll president Botha ett anförande som av det internationella samfundet emotsågs med stort intresse. Bedömningen var att den vita minoritetsregimen skulle utnyttja tillfället att visa atl man var beredd till långtgående reformer för att därigenom återställa lugn och ordning i landet och tysta kritiken frän motståndarna. Reaktionen på talet, i Sydafrika liksom i omväriden. blev besvikelse och bestörtning över regimens totala brist på lyhördhet inför oppositionens och omväridens krav pä reformer och förändringar. Med all tydlighet fastslogs att regimen ännu inte givit upp hoppet om ett av den vita minoriteten styrt och ekonomiskt dominerat samhälle.

Den sydafrikanska ekonomin, som under början av 1980-talet fått vid
kännas en kraftig stagnation, främst som en följd av världsrecessionen,
visade tidigare i år tecken på en viss återhämtning. Handelsbalansen 7

Prop. 1985/86: 52 uppvisade överskott och kursen pä den sydafrikanska randen liksom guldpriset tycktes ha stabiliserats. Inflationen har dock varit forisatt hög, 16%, och den låga tillväxttakten i ekonomin har medfört en kraftig ökning av arbetslösheten bland de svarta.

De tilltagande oroligheterna inne i Sydafrika kombinerade med de internationellt växande kraven på sanktioner mot landet har dock snabbt lett till alt ekonomin hamnat i ett kritiskt läge. Utländska banker har visat sin oro över utvecklingen genom att stoppa krediter och vägra att omsätta kortfristiga lån till sydafrikanska banker. Mänga av de stora internationella bankerna, som redan tidigare upphört med långivning till den sydafrikanska regimen, lämnar nu inte heller lån till det privata näringslivet. Den internationella bankvärlden har framhållit behovet av långtgående reformer av apartheidsystemet för alt komma till rätta med den ekonomiska krisen. Enbart ekonomiska åtgärder anses otillräckliga. Utländskt kapital har i ökande takt börjat strömma ut ur landet. Flera utländska förelag har valt att lämna den sydafrikanska marknaden, några av politiska skäl, andra av ekonomiska skäl eller för att undvika kritik och motstånd frän sina anställda och kunder utanför Sydafrika, Till följd av dessa aktioner har den sydafrikanska randen drastiskt sjunkit i värde vilket i september föranledde en tillfällig stängning av aktiebörsen och valutamarknaden. Kort därefter beslöts alt inställa alla återbetalningar pä utländska lån fram till årsskiftet 1985/86.

Även del inhemska sydafrikanska näringslivet har visat stor oro inför den framtida utvecklingen och kräver nu att långtgående reformer genomförs för att avskaffa apartheidsystemet. Minskade utländska investeringar och brist på utländskt kapital bedöms få kännbara konsekvenser för landets utveckling. Ledande företrädare inom sydafrikanska affärskretsar ställer sig också bakom oppositionens krav på frisläppande av den fängslade ledaren för den förbjudna befrielseorganisationen ANC (African National Congress), Nelson Mandela, och inledande av förhandlingar med alla för den svarta befolkningen representativa ledare. En grupp företrädare för näringslivet har under hösten inlett kontakter med ANC för atl diskutera en möjlig lösning pä konflikten.

Vad gäller Sydafrikas förhällande lill grannstaterna kan konstateras alt den sydafrikanska destabiliseringspoliliken i regionen har fortsatt, liksom den illegala ockupationen av Namibia. Sydafrika har vidgått att man, trots den överenskommelse som träffades med Mozambique år 1984, fortsatt att ge stöd till den regeringsfientliga rörelsen RNM, I Angola genomförde Sydafrika i maj i år ett attentat mot amerikanska oljeinstallationer i de norra delarna av Angola. Attentatet misslyckades men det har medfört att förhandlingarna mellan Sydafrika, Angola och USA avseende Namibia avbröts. Under hösten har militära attacker genomförts i de södra delarna av Angola samtidigt som Sydafrika erkänt att man bistår den regeringsfientliga organisationen UNITA. Botswana, som inte tidigare utsatts för direkta militära angrepp, blev under år 1984 och första hälften av år 1985 föremål för upptrappade hot. I juni delta är slog en sydafrikansk komman-doslyrka till mot huvudstaden Gaborone. Även Lesotho har nyligen ul-

8 satts för hot om liknande anfall. Därutöver har Sydafrika vid upprepade

tillfällen hotat med ekonomiska motåtgärder mot grannländerna, t.ex. Prop. 1985/86:52 utvisning av immigrantarbelare frän Sydafrika, för den händelse internationella sanktioner skulle komma att införas.

Det står klart att regimens desperata försök att med våld och repression söka slå ner den svarta befolkningens massiva protester mot det förhatliga apartheidsystemet misslyckats. Undantagstillståndet har inte dämpat omfattningen och styrkan i protesterna, och fängslandet av tusentals oppositionsledare har inte knäckt det organiserade motståndet. Lika klart är också att de eftergifter som regimen tvingats tillkännage inte på långt när tillfredsställt oppositionens krav på grundläggande förändringar.

Den allt hårdare konfrontationen mellan regimen och oppositionen tycks, sett i ett kortare perspektiv, ha minskat möjligheterna till en fredlig lösning pä konflikten. Undantagstillståndet och massarresteringarna av ledande apartheidmotståndare har begränsat förutsättningarna att med fredliga medel ge uttryck för protesterna mot apartheidsystemet.

Samtidigt har regimen, hotad av trycket inne i landet och från omvärlden, tvingats till uttalanden om vissa förändringar i apartheidpolitiken, liksom att erkänna atl den förda politiken inte kan tillgodose de skilda befolkningsgruppernas krav på medinflytande. De reformer som utlovats, såsom rätten till sydafrikanskt medborgarskap även för svarta bosatta i hemländerna samt ändringar av passlagarna, medför visserligen teoretiskt, om de genomförs, att vissa delar av den institutionaliserade rasdiskrimineringen undanröjs.

Löftena har dock enhälligt avvisats av oppositionen och betecknats som "för lite och för sent". Den avgörande frågan, nämligen den om de svartas politiska rättigheter, har inte kommit närmare sin lösning.

Så länge undantagstillståndet består och så länge de svarta förnekas rätten att framföra sina krav genom sina representativa ledare synes utsikterna till en lösning av konflikten begränsade. Inte ens om den vita regimen framdeles skulle välja att använda sig av alla de maktmedel och resurser som står den till buds torde detta förhållande kunna ändras.

2.2 Internationella åtgärder

I takt med händelseutvecklingen i Sydafrika har omvärlden skärpt sin attityd, och kraven på sanktioner mot Sydafrika har fått ökat gehör.

I resolutioner antagna under sommaren 1985 har FN:s säkerhetsråd för första gängen sedan är 1977, dä rådet fattade ett bindande beslut om vapenembargo mot Sydafrika, uppmanat medlemsstaterna att vidta vissa konkreta åtgärder mot Sydafrika, såsom stopp för nyinvesteringar, förbud mot försäljning av dalautrustning lill sydafrikansk militär och polis, förbud mot försäljning av Krugerrand m. m. I en resolution avseende Namibia den 19 juni 1985 har säkerhetsrådet dessutom uttalat att åtgärder enligt FN-stadgan inkl. sådana enligt stadgans kapitel VII, dvs. bindande sanktioner, kan komma att övervägas.

Utöver FN:s skärpta hållning gentemot Sydafrika har under de senaste
månaderna ett stort antal länder visat sin protest och sitt avståndstagande
från apartheidregimen genom att införa en rad olika unilaterala åtgärder. 9

ti Riksdagen 1985/86. I saml. Nr52

Prop. 1985/86:52 Utländska massmedias kontinuerliga bevakning av de tragiska och våldsamma händelserna i Sydafrika har självklart bidragit till den ökande opinionsbildningen. Fackföreningar, kyrkor, studentorganisationer m.m. världen över har genom sina protestaktioner och solidariletsgärningar satt tryck på regeringarna att besluta om sanktioner mot Sydafrika.

1 USA har diskussionen om sanktioner mot Sydafrika pågätt under lång tid. Representanthuset i kongressen antog under sommaren i år med överväldigande majoritet ett lagförslag som omfattade förbud mot försäljning av Krugerrand, förbud mot export av utrustning för kärnenergisektorn och datauirustning samt förbud mot lån till sydafrikanska myndigheter. Förslaget omfattade ytterligare åtgärder, bl. a. förbud mot nyinvesteringar, avsedda att genomföras inom ett år, om inte vissa i lagförslaget fastställda villkor avseende ökad jämlikhet förden svarta befolkningen uppfyllts. Den 9 september, kort innan senaten skulle ta ställning lill förslaget, tillkännagav president Reagan ett beslut om vissa åtgärder riktade mot apartheidsystemet. Beslutet innefattar förbud mot lån till sydafrikanska regeringen och dess myndigheter samt förbud mot export av datauirustning och datateknologi till sydafrikansk polis och militär och myndigheter ansvariga för upprätthållandet av apartheid. Vidare förbjuds export av kärnteknisk utrustning och teknologi samt import till USA av vapen, ammunition och militära fordon från Sydafrika, Statligt exportstöd skall fortsättningsvis endast utgå till sådana amerikanska företag som för sina dotterbolag i Sydafrika tillämpar vissa uppföranderegler, de s, k. Sullivan-principerna. Senare har USA också beslutat om förbud mol import av sydafrikanska Krugerrand.

Bland andra länder kan nämnas Canada som i början av juli i år fattade beslut om en rad åtgärder mot Sydafrika, bl. a. upphörande av bearbetning av namibiskt uran som importerats från Sydafrika, stopp för exportkreditgarantier och exportstödsprogram, uppsägning av dubbelbeskattningsavtal med Sydafrika, utvidgning av vapenembargot m. m. Regeringen har därefter offentliggjort ytterligare åtgärder, såsom förbud mot flygtrafik mellan Canada och Sydafrika samt en rekommendation tkl kanadensiska banker att avstå från långivning till sydafrikanska regeringen och dess organ samt en rekommendation att inte sälja råolja m. m. till Sydafrika. Australien har tillkännagett införande av nyinvesteringsförbud, förbud mot export av olja, oljeprodukter och datorer, förbud mot import av Krugerrand m.m. Frankrike har beslutat om stopp för nya investeringar i Sydafrika och om förbud mot import av Krugerrand, och Brasilien har infört förbud mot export av råolja och oljeprodukter samt förbjudit alla kontakter med Sydafrika inom områdena sport och kultur. Österrike införde nyligen förbud mot statliga investeringar i Sydafrika, förbud mot import av Krugerrand, stopp för exportkreditgarantier, förbud mot export av datauirustning m.m. Tre av EG-ländernas utrikesministrar avlade i september månad ett besök i Sydafrika i syfte alt närmare studera situationen där. Därefter fattade utrikesministrarna från EG-länderna samt Portugal och Spanien beslut om vissa sanktioner avseende export av olja, förbud mot export av vapen och paramilitär utrustning, hemkallandet av sina resp. militäratta-

10 chéer, förbud mot nya kontrakt på kärnkraftsomrädet och begränsning av

kontakterna med Sydafrika inom områdena sport, kultur och vetenskap. Prop. 1985/86: 52

Storbritannien reserverade sig mot beslutet men har senare anslutit sig till

detsamma.

Samväldesländerna har enats om att vidta en rad åtgärder mot Sydafrika såsom förbud mot export av datautrustning till sydafrikansk militär och polis, förbud mot export av olja m. m. Därutöver avser samväldesländerna att efter sex månader vidta ytterligare åtgärder, om inte förändringar i Sydafrika då har genomförts.

De skandinaviska länderna beslöt i slutet av juni i är att säga upp sina luftfartsavtal med Sydafrika. SAS flygningar på Johannesburg i Sydafrika har därmed upphört. Därutöver har Norge vad avser handel med Sydafrika haft överläggningar med näringslivet och rekommenderat berörda företag alt minska sin handel med Sydafrika. Man har vidare infört ett system för automatisk licensiering av all import frän Sydafrika. Finland har beslutat om förbud mot investeringar i och långivning till Sydafrika. Den finska regeringen har vidare nyligen träffat överenskommelse med näringslivet i syfte att kraftigt reducera importen frän Sydafrika. Slutligen har finländska rederier uppmanats att upphöra med all trafik till Sydafrika.

Det nordiska handlingsprogrammet, som antogs vid det nordiska ulrikesministermötel den 17—18 oktober, innebär, förutom ökade nordiska ansträngningar för att få till stånd FN-åtgärder mot Sydafrika, även en avsevärd nedskärning av de nordiska ländernas ekonomiska och andra relationer med Sydafrika.

2.3 Slutsatser och motiv för nya åtgärder mot Sydafrika

Syftet med den svenska Sydafrikapoliliken är all medverka till en fredlig förändring av Sydafrikas samhällssystem och ett avskaffande av apartheid-politiken. Svensk Sydafrikapolitik ger uttryck för det svenska folkets avsky för apartheidsystemel och syftar till atl lämna effektiva bidrag till kampen för dess avskaffande. I riksdagen finns en bred majoritet för den svenska Sydafrikapolitiken. Denna har också ett starkt stöd och är väl förankrad inom en rad olika organisationer vilket under hösten kraftfullt manifesterats av bl. a. den svenska fackföreningsrörelsen och kyrkorna. Det svenska folket sluter således upp kring kraven på en isolering av Sydafrika.

Utvecklingen inne i Sydafrika under de senaste månaderna har visat hur den folkliga protesten mot apartheidsystemet mötts med brutalt våld av den vila minorilelsregimen. Den svarta befolkningens djupa hat och desperation har ökat intensiteten i protesterna. Det växande samarbetet mellan olika oppositionsgrupper har engagerat och medvetandegjort allt större delar av befolkningen och därigenom också bidragit till att politisera motståndet.

Apartheidsystemet med dess legaliserade rasdiskriminering, tvängsför-flyllningar, hemlandspolitik m. m. kan inte längre vidmakthållas. Allt fler, även bland den vila minoriteten, tycks inse att grundläggande förändringar är ofrånkomliga.

Avgörande för hur och när förändringen sker blir de inre förhållandena, 11

Prop. 1985/86: 52 bl. a. den växande politiska medvetenheten hos de svarta och deras möjligheter att även fortsättningsvis organisera sig och skrida till verksamma aktioner. Frågan huruvida förändringen kan ske på fredlig väg med undvikande av våld avgörs ytterst av den vita minoritetens vilja och beredskap att snabbt genomföra grundläggande reformer. Avgörande är frågan om lika politiska rättigheter för alla.

Omvärldens agerande har samtidigt visat sig vara av stor betydelse. Det ökande trycket frän allt fler länder med krav pä sanktioner mot Sydafrika har skakat den vita regimen och samtidigt gett stöd åt alla dem som kämpar mot apartheid. Bland svarta sydafrikaner råder i dag en utbredd enighet om att internationella sanktioner är det effektivaste sättet alt internationellt bekämpa apartheidregimen. Opinionsundersökningar visar att ca 75% av den svarta befolkningen sluter upp kring kraven pä ekonomiska sanktioner trots medvetenheten om att sanktioner med all sannolikhet skulle leda fill ökade ekonomiska svårigheter för den själv. Även i de angränsande staterna tillstyrks tillgripandet av internationella sanktioner som ett fredligt medel att fä till stånd genomgripande förändringar av det sydafrikanska samhällssystemet.

Det är i nuvarande situation därför mer angeläget än någonsin att omvärldens stöd och bidrag till kampen mol apartheid ökar och att del internationella trycket mot Sydafrika skärps. Förr eller senare måste allt fler i den vita minoriten inse att läget i landet blir allt allvarligare och kan komma att bli katastrofalt.

Ett snabbt genomförande av ekonomiska sanktioner mot Sydafrika, i första hand beslutade av FN:s säkerhetsråd, skulle i nuvarande situation kunna utsätta apartheidregimen för ett sådant yttre tryck, atl den tvingades att snabbt vidta nödvändiga förändringar. Varje fördröjning av apartheidsystemets avveckling och av införande av medborgerliga rättigheter för alla medborgare kommer all minska möjligheterna till en fredlig lösning och öka faran för en allt allvarligare konflikt med ofantliga lidanden för både svarta och vita.

Det är mot bakgrund härav angeläget att den svenska Sydafrikapolitiken skärps ytteriigare. Det är särskilt viktigt atl det sker nu med hänsyn till möjligheterna att bidra till att stärka den internationella opinionsbildningen.

Ett viktigt mål för den svenska Sydafrikapoktiken har varit att påverka andra länder att, i avvaktan pä beslut i säkerhetsrådet, ensidigt besluta om åtgärder mot Sydafrika. Det är därför tillfredsställande att den avvaktande hållning till sådana åtgärder som mänga länder tidigare intagit nu håller på att ändras, och att FN:s säkerhetsråd också uppmanat medlemsländerna att vidta konkreta åtgärder mot Sydafrika. Den uppläggning som Sverige valt för att genomföra sina ensidiga åtgärder mot Sydafrika torde ha fungerat som en modell för flera av de länder som nu beslutat om egna åtgärder.

Sverige bör därför även fortsättningsvis söka påverka andra länder bl. a.
genom att ge exempel på åtgärder som är möjliga att ensidigt genomföra i
avvaktan på beslut av FN:s säkerhetsråd om bindande sanktioner.
12 De förslag som jag kommer att lägga fram i de följande avsnitten gäller i

några fall åtgärder på handelsområdet. Frågan om sanktioner mot Sydafrika på handelns område behandlades i regeringens proposition 1984/85:56 med förslag till lag om förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia (s. 24-26). Därvid uttalades att regeringen inte var beredd att frångå den av statsmakterna sedan lång tid intagna hållningen, dvs. att ett beslut i FN:s säkerhetsråd fordras för atl Sverige i sanktionssyfte skall frångå sina förpliktelser enligt det allmänna tull- och handelsavtalet, GATT.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen uttalade utrikesutskottet bl. a. följande: "Den utredning som före år 1990 skall se över den svenska Sydafrikapolitiken i dess helhet bör även kunna göra en förnyad genomgäng av tänkbara metoder att åstadkomma en sådan begränsning av handel och annat ekonomiskt utbyte med Sydafrika och Namibia som inte strider mot internationella åtaganden" (UU 1984/85:6 s. 27). Vidare uttalade näringsulskottet i sitt yttrande till utrikesutskottet att "en effektiv isoleringspolitik förutsätter åtgärder riktade både mot ekonomisk verksamhet i Sydafrika och mol försörjningen med varor lill och leveranser frän delta land" (NU 1984/85:3 y s. 9-10). Näringsutskottet underströk i sitt yttrande vikten av alt regeringen ägnade den fortsatta utvecklingen av handelsutbytet med Sydafrika särskild uppmärksamhet för alt få underlag för sitt agerande när det gällde frågan om handelssanktioner mol Sydafrika.

Mot bakgrund härav anser jag det motiverat att, i den försämrade situation som nu inträtt i Sydafrika, pröva möjligheterna att vidta vissa begränsade åtgärder på handelsområdet så länge dessa inte strider mot bestämmelserna i GATT.

Prop. 1985/86:52

2.4 Lag om förbud mot införsel av jordbruksvaror från Sydafrika

Mitt förslag: Till följd av att Sydafrika på grund av apartheidsystemet har en omfattande användning av fångar och tvängsarbetskraft inom jordbruket införs ett förbud mot införsel av jordbruksvaror frän Sydafrika.

Förbudet skall omfatta varor hänförliga till 1-24 kap. lagen (1977:975) med tulltaxa.

Bakgrunden till mitt förslag: Sydafrika har lill följd av apartheidsystemet ett i jämförelse med andra länder extremt stort antal fångar. År 1983 uppgick det genomsnittliga antalet fångar placerade i fängelser lill nästan IIOOOO. Samma år dömdes drygt 260000 människor till fängelsestraff, varav den alldeles övervägande majoriteten utgjordes av svarta. Det stora antalet förklaras främst av de särskilda apartheidlagar som bl. a. reglerar den svarta befolkningens rätt lill boende och förflyttning inom landet. Enligt dessa lagar är varje svart person skyldig att fr.o.m. 16 års ålder inneha och ständigt bära med sig giltiga identitetshandlingar innehållande uppgifter om tillåten bostadsort, arbetsgivare, arbetstillstånd m. m. Avsaknaden av sådana handlingar eller vistelse på otillåten ort medför omedelbar arrestering med böter eller fängelse som följd eller sådana typer av tvångs-

Prop. 1985/86: 52 arbete som jag kommer att beskriva i det följande. År 1984 dömdes 300000 personer för brott mot dessa lagar.

Användningen av fångar och tvängsarbetskraft inom olika sektorer har en lång tradition i det sydafrikanska samhällssystemet, framför allt inom jordbruket, där förfarandet sedan början av 1930-talet reglerats genom olika officiellt fastställda program.

Den internationella arbetsorganisationen ILO konstaterade redan är 1953 i en rapport avseende Sydafrika att det förekom ett legaliserat system av tvångsarbete som tillämpades endast mot den svarta befolkningen i syfte att tillhandahålla en permanent tillgång på arbetskraft till bl. a. jordbruket. 1 en deklaration om Sydafrikas apartheidpolitik antagen år 1964 av ILO uttalades att systemet med tvångsarbete hade ytterligare utvecklats och förstärkts.

Systemets omfattning och de omänskliga villkor under vilka fångar inom jordbruket levde avslöjades i sydafrikansk press under slutet av 1950-talet. Detta fick till följd att regeringen tillsatte en utredning för att se över systemet samt alt lagstiftning infördes (The Prisons Act 1959) för alt försvåra tillgäng till och spridning av information om fängelser och om fångars behandling och villkor. Med fängelse förstås även sådana jordbruk där fångar utnyttjas som arbetskraft.

Uppgifter om förhållanden rörande fångar och tvängsarbetskraft inom jordbruket är bl. a. av nämnda skäl svårtillgängliga. På frågor i sydafrikanska parlamentet har t.o.m. ansvariga ministrar vid flera tillfällen tvingats tillstå att uppgifter om t. ex. antalet fångar sysselsatta inom jordbruket inte funnits tillgängliga. Utöver visst officiellt material och universitetsrapporter finns uppgifter hämtade främst från rättegångs- och parlamentsprotokoll, tidningsartiklar och liknande. Det mest omfattande materialet utgörs av en rapport "Prison Labour in South Africa" publicerad år 1977 av universitetet i Kapstaden i samarbete med National Institute for Crime Prevention and Rehabililalion of Offenders, NICRO, som är ett rådgivande organ till de sydafrikanska myndigheterna. Uppgifterna har sammanställts i en skrift "Akin to Slavery - Prison Labour in South Africa" publicerad år 1982 av International Defence and Aid Fund, IDAF. Detta är en i Sydafrikasammanhang välkänd engelsk organisation som under en rad år har erhållit betydande svenskt bistånd.

Av materialet framgår att det i Sydafrika sedan år 1959 finns ett "parole
system", enligt vilket de som döms för brott tillfrågas om de önskar
avtjäna straffet i fängelse eller bli villkorligt frigivna för att arbeta ät en
privat arbetsgivare. Fångar som döms till kortaie fängelsestraff och som
saknar särskild yrkesutbildning överförs i första hand till arbete inom
jordbruket. Arbetsgivaren har ansvar för tillsyn och kontroll och är skyldig
att tillhandahålla mat, kläder och bostad samt att till fången betala en viss
minimilön. Enligt officiella uppgifter från är 1979 uppgick lönen till 45 cent
(2-3 svenska kronor) om dagen. Samma år uppgavs det ha funnits ca
11 i 000 manliga svarta "villkorligt frigivna" fångar, varav drygt 65000
dömda för brott mot passlagarna. Systemet med villkorlig frigivning tilläm
pas fortfarande.
14 År 1969 inrättades ett syslem med s.k. Aid Centres enligt vilket en

person som arresteras för brott mot passlagarna erbjuds hjälp att via lokala Prop. 1985/86: 52 arbetsförmedlingar finna arbete, företrädesvis inom jordbruket. Den arresterade ställs således aldrig inför domstol och har inte möjlighet att i stället för arbete välja böter eller fängelse. Kan den arresterade inte placeras i arbete, riskerar denne att tillsammans med sin familj förflyttas till sitt hemland. Under år 1979 antogs dessa Aid Centres ha placerat ca 18000 personer i arbete.

Ett tredje system vid sidan av parole-systemet och Aid Centres är de s. k. bondgärdsfängelserna som är avsedda för fångar som dömts till långvariga fängelsestraff. Systemet syftar till att tillhandahålla arbetskraft till jordbruket och lill att avlasta vanliga överfyllda fängelser. Privata jordbrukare har med egna medel byggt sädana fängelser och har rätt att erhålla fångarbetskraft i proportion till investerat kapital. Enligt uppgift fanns vid mitten av 1970-talet 22 sådana privata fängelser med ett genomsnittligt dagligt fångantal om drygt 9000.

Sammanfattningsvis konstateras i IDAF-rapporten att antalet fångar sysselsatta inom jordbruket inom de tre system som nyss beskrivits är 1980 torde ha uppgått till minst 90000 personer. Denna siffra kan ställas i relation till det under samma år totala antalet svarta lantarbetare om ca 700000. Fångarbetarna skulle således utgöra en betydelsefull andel (drygt 10%) av lantarbetarna. Därutöver förekommer uihyrning mot betalning av fångar från fängelser till privata jordbrukare samt jordbruksarbete på ca 20 fängelser i myndigheternas regi, s.k. prison farms, och pä jordbrukskolonier där svarta som enligt gällande apartheidlagar bedöms som arbetsovil-liga kan placeras. Några uppgifter om hur stort antal fångar som finns i dessa tre sistnämnda kategorier har inte kunnat erhållas. I rapporten Prison Labour från år 1977 uppges alt det totala antalet fångar sysselsatta med jordbruksarbete torde kunna uppskattas till ca 175 000.

Skälen för mitt förslag: En rad internationella överenskommelser behandlar frågan om användning av fångar och tvångsarbetskraft. Dit hör bl. a. ILO:s konvention om avskaffandet av tvångsarbetskraft, vilken trädde i kraft år 1959, liksom FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från år 1948.

Användningen av fångar som arbetskraft berörs även i det allmänna tull-och handelsavtalet. GATT. I dess artikel XXe) medges undantag frän förpliktelserna enligt avtalet om åtgärden avser varor framställda av fångar. Sådana åtgärder fär dock inte tillämpas pä ett sätt som innebär medel för godtycklig eller oberättigad diskriminering mellan länder där samma förhållanden råder.

Användning av fångar och tvångsarbetskraft förekommer självfallet
även på andra håll i världen. Vad gäller jordbruket är dock förhållandena i
Sydafrika unika. Omfattningen av fängarbele eller tvångsarbete är excep
tionellt stor i förhållande till antalet sysselsatta inom jordbrukssektorn.
Flertalet fångar är dömda för brott enligt lagar som utgör själva kärnan i
apartheidsystemel och som tillämpas endast mot den svarta majoriteten.
Den lagstadgade rasdiskrimineringen utgör regimens viktigaste instrument
för att kontrollera den svarta befolkningens rörlighet på arbetsmarknaden 15

Prop. 1985/86: 52 och för att garantera en konstant tillgäng på billig och maktlös arbetskraft. Detta gäller inte minst inom jordbrukssektorn som pä grund av låga löner och härda villkor har svårt att konkurrera med andra sektorer om arbetskraft. Den lagstadgade rasdiskrimineringen och de påföljder som drabbar arbetskraften som en följd därav medför bl. a. att lönesättningen och arbetsvillkoren inom jordbruket som helhet avsevärt påverkas. 1 en rapport från sydafrikanska Department of Justice år 1984 uttalas att den totala fångarbetskraften i Sydafrika utgör en betydande produktionspotential och att användningen av sådan arbetskraft ger ett märkbart bidrag till bruttonationalprodukten.

Jag vill i sammanhanget understryka att jag är beredd att, om det kan visas att fångar och tvängsarbetskraft används i stor utsträckning även inom andra sektorer i Sydafrika, lägga fram förslag om förbud mol import av varor som härrör från dessa sektorer.

Det förbud mot import av jordbruksvaror, som jag lägger fram. är mot bakgrund av mina nu redovisade uppgifter inte något medel för godtycklig eller oberättigad diskriminering enligt GATT.

Sveriges import av jordbruksvaror från Sydafrika uppgick år 1984 till 116 milj.kr. De största enskilda posterna utgörs av färska eller torkade frukter och fruktkonserver. Andra större poster är fodermedel och köksväxter. Importförbudet bör omfatta samtliga jordbruksvaror, dvs. sådana varor som regleras i 1-24 kap. i lagen (1977:975) med tulltaxa. Ett så konstruerat förbud kommer samtidigt att omfatta vissa varor och varugrupper som f n. inte importeras till Sverige alls. Jag finner detta inte vara någon nackdel mot bakgrund av att förbudet måste göras sä okomplicerat som möjligt bl. a. i administrativt hänseende.

Jag har nyss särskilt framhållit att den omfattande användningen av fångarbetskraft och tvångsarbete inom jordbrukssektorn i Sydafrika påverkar lönesättningen och avtalsvillkoren inom jordbruket som helhet. Lagstiftningen i Sydafrika försvårar, som tidigare nämnts, också tillgängen lill uppgifter om användningen av fångar och tvängsarbetskraft och insyn i förhållandena för dessa. Med hänsyn härtill bör lagen inte innehålla någon bestämmelse som medger undanlag från importförbudet på sådana grunder som t. ex. alt ett enskilt exportföretag i Sydafrika inte använder fångar-betskrafl i sin produktion.

Överträdelser av importförbudet bör kunna bestraffas enligt lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

Ersättningsfrågan

Det föreslagna förbudet mot import av jordbruksvaror frän Sydafrika kan komma alt medföra ekonomiska förluster för de svenska företag som berörs.

Frågan i vad mån ersättning bör utgå av allmänna medel till enskilda som
lider ekonomisk skada till följd av att förbud meddelas med stöd av
sanktionslagsliflning har diskuterats i olika sammanhang bl. a. vid införan
det av lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner och lagen
16 (1979:487) om förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia (se prop.

1971:77 s. 64 och prop. 1978/79: 196 s. 43). Statsmakterna har därvid av fiera skäl inte ansett det lämpligt med särskilda ersättningsregler.

Jag är på de grunder som redovisats i nyssnämnda propositioner inte beredd att föreslå någon lagfäst rätt till ersättning för eventuella förluster. Däremot är det inte helt uteslutet att en skadelidande skall kunna få gottgörelse om han vänder sig till statsmakterna med en begäran därom. Det får då i varje särskilt fall prövas om och i vad mån det kan finnas skäl att låta den skadelidande fä ersättning av statsmedel för lidna förluster.

Prop. 1985/86:52

2.5 Lag om rätt för kommuner och landstingskommuner att vidta bojkottåtgärder mot Sydafrika

Mitt förslag: Kommuner och landstingskommuner fär vid upphandling bojkotta sydafrikanska varor och tjänster.

Skälen för mitt förslag: Vid olika tillfällen har det ifrågasatts om kommuner och landstingskommuner bör ha rätt att engagera sig i internationella frågor. Det har bl. a. gällt frågan om att i den kommunala upphandlingsverksamheten bojkotta vissa varor för atl därigenom visa solidaritet med människor i andra stater. 1 rättspraxis har det slagits fast alt sådana åtgärder inte ryms inom den kommunala kompetensen enligt nu gällande regler (jfr Regeringsrättens årsbok, RÅ, 1969 ref 52, RÅ 1982 Ab 86 och RÅ 1983 2:71). Saken har även uppmärksammats i riksdagen (KU 1979/80:11 och 1981/82:6).

Frågan om den kommunala kompetensen bör utvidgas till atl omfatta solidaritelsyttringar i internationella frågor övervägs f. n. av stat-kommunberedningen (C 1983:02). Beredningen, i vilken kommunförbundet och landslingsförbundet är representerade, har som en av sina uppgifter att analysera hur en utvidgad kompetens pä detta område kan förenas med statsmakternas ansvar för den svenska utrikespolitiken (Dir. 1983: 30).

Mot bakgrund av den akuta situationen i Sydafrika har stat-kommunberedningen i en till chefen för civildepartementet överlämnad promemoria den 2 september 1985 föreslagit att den kommunala kompetensen vidgas till att omfatta bojkottaktioner mot sydafrikanska varor och tjänster. Beredningen anser atl denna fräga kan behandlas avskilt från de övriga problem som är förknippade med kommunalt engagemang i frågor som rör internationella förhållanden.

Regeringen har redan vidtagit åtgärder i fråga om statlig upphandling från Sydafrika genom att i en rekommendation till de statliga myndigheterna uppmana dessa att avstå från upphandling i Sydafrika (jfr prop. 1984/85:56 med förslag lill lag om förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia s. 52 och 53). Det är lämpligt att även kommuner och landstingskommuner får möjlighet atl avstå från sådan upphandling. Efter samråd med chefen för civildepartementet tar jag nu upp beredningens förslag som är väl lämpat att utgöra grund för ett förslag på detta område.

Den grundläggande bestämmelsen om den kommunala kompetensen

Prop. 1985/86:52 finns i 1 kap. 4§ kommunallagen (1977: 179). Där stadgas att kommuner och landstingskommuner själva får vårda sina angelägenheter. De närmare gränserna för kompetensen har dragits upp i rättspraxis. Som jag nyss har sagt är det fastlagt i praxis att kommunala solidaritetsaktioner i form av bojkott av vissa varor inte ryms inom den allmänna kompetensbestämmelsen. För att kommuner och landstingskommuner skall ges möjlighet att delta i solidaritetsaktioner riktade mot apartheidpolitiken i Sydafrika måste därför särskilda lagstiftningsåtgärder vidtas. Jag vill i delta sammanhang erinra om att den allmänna kommunala kompetensen i vissa fall redan har utvidgats genom särskild lagstiftning. Exempel härpå är lagen (1962:638) om rätt för kommun att bistå utländska studerande och lagen (1975:494) om rätt för kommun och landstingskommun att lämna internationell katastrofhjälp.

Mot bakgrund av vad jag nu har sagt föreslår jag en särskild lag som reglerar den kommunala kompetensen på det nu aktuella området. Detta är en speciell åtgärd betingad av de unika förhållandena i Sydafrika. Det är viktigt att det klart framgår av lagen att den kommunala befogenheten att vidta solidariletsyltringar är begränsad till att just avse de sydafrikanska förhållandena. Lagen bör därför utformas så atl det endast är sådana aktioner som direkt riktas mot Sydafrikas apartheidpolitik som omfattas av kompetensen.

Av lagen bör framgå vilka åtgärder som kommuner och landstingskommuner får vidta. I likhet med stal-kommunberedningen anser jag därvid att kompetensen bör begränsas till att avse bojkottåtgärder mot sydafrikanska varor och tjänster. Detta innebär i prakfiken atl kommuner och landstingskommuner i sin upphandlingsverksamhet får vägra att köpa varor och tjänster som har Sydafrika som ursprungsland.

Eftersom jag samtidigt föreslär ett förbud mol import av jordbruksvaror från Sydafrika, kommer de kommunala åtgärderna naturligtvis atl få mindre betydelse inom detta område. Större betydelse får åtgärderna inom andra områden där upphandling från Sydafrika förekommer, t, ex, inom sjukvårdsområdet.

Enligt min mening kan kompetensen fä en för snäv avgränsning om man endast godtar bojkott av varor. De principer som skall gälla för upphandling av varor måste göras tillämpliga också inom tjänstesektorn. Såvitt känt förekommer visserligen inte något direkt utnyttjande av sydafrikanska tjänster på det kommunala området, men i den mån detta kan bli aktuellt bör det vara möjligt att vidta bojkoltålgärder. Lagen bör därför utformas så att även bojkott av tjänster täcks.

Med hänsyn till att den allmänna frågan om kommunala solidaritetsyttringar i internationella frågor behandlas särskilt av stat-kommunberedningen och detta arbete fortfarande pågår bör lagen tidsbegränsas. Det kan enligt min mening vara ändamålsenligt alt lagen till en början får en giltighetstid av ett år. Därefter får ett nytt ställningstagande göras mol bakgrund av då gjorda erfarenheter av utvecklingen i Sydafrika.

2.6 Ändringar i lagen (1971: 176) om vissa internationella Prop. 1985/86:52

sanktioner

Mitt förslag: En särskild straffskala för grova brott införs i lagen (1971: 176) om vissa internationella sanktioner.

Skälen för mitt förslag: Lagen (1971: 176) om vissa internationella sanktioner, som trädde i kraft den 1 juli 1971, tillkom för att ge regeringen möjlighet att snabbt vidta åtgärder i den mån sådana påkallas med anledning av beslut eller rekommendationer som har meddelats av FN:s säkerhetsråd. Lagen är en s. k. fullmakislag, som formellt är i kraft, men som endast kan lillämpas för att fullgöra säkerhetsrådets beslul eller rekommendationer. Det ankommer på regeringen att förordna om de åtgärder som påkallas därav. Enligt lagen fär regeringen förordna om t, ex, förbud mot export till eller import från en blockerad stat (3 §), förbud mot att införa varor till eller ulföra varor från en sådan stat (4 §) eller förbud mot åtgärder som exempelvis tillverkning, lastning, lossning och transport av olika varor, om åtgärderna är ägnade att främja förfaranden som förbjudits med stöd av 3 eller 4 § (5 §),

Föreskrifter som regeringen meddelar är straffsanktionerade enligt 11 §, För uppsåtliga brott stadgas böter eller fängelse i högst tvä år. För gärningar som begås av grov oaktsamhet är straffskalan böter eller fängelse i högst sex månader. Ringa fall liksom anstiftan av och medhjälp till en gärning är straffria. Någon särskild slraffskala förgrova brott finns inte.

FN-lagkommittén, vars betänkande låg till grund för propositionen (1971:77) med förslag till lag om vissa internationella sanktioner, m.m. ansåg att det fanns visst fog för antagande att ett slraffmaximum som översteg fängelse i två år kunde vara av vikt för laglydnaden men stannade för ett slraffmaximum på två års fängelse, varvid kommittén särskilt beaktade att förverkande av den ekonomiska vinsl som kan ha uppkommit för den som har begått sanklionsbrott borde finnas att tillgå som påföljd (prop. s. 24). Generaltullstyrelsen erinrade i sitt remissvar över FN-lagkommit-téns betänkande att överträdelser av import- och exportförbud i allmänhet var underkastade straffbestämmelser i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling och att sådana överträdelser mot bl. a. import- och exportförbud som avsågs i 3§ lagen om vissa internationella sanktioner var lika straffvärda som överträdelser av t. ex. de allmänna import- och exportförbuden (de numera upphävda kungörelsen (1947:82) angående allmänt importförbud och kungörelsen (1950:324) angående allmänt exportförbud). Införsel eller utförsel i strid mot förbud enligt nämnda paragraf borde därför, enligt generaltullstyrelsen, bestraffas enligt varusmugglingslagen. Föredraganden var emellertid inte beredd att förorda en straffrättslig särbehandling av överträdelser och förbud enligt 3 §, Han fann, med hänsyn till att det var fråga om brott som motverkade syftet med viktiga internationella sanktionsbeslut och som kunde gälla starka ideella intressen eller betydande ekonomiska värden, de av kommittén föreslagna strafflatituderna väl avvägda, dvs, böter eller fängelse i tvä år för uppsätliga brott och böter eller fängelse i högst sex månader för oaktsamhetsbrott (prop. s. 90).

Prop. 1985/86: 52

Straffbestämmelserna i varusmugglingslagen var vid denna tidpunkt för varusmuggling, som inte är grov, dagsböter eller fängelse i högst ett år och för grov varusmuggling fängelse i högst tvä år, Slraffmaximum i lagen om vissa internationella sanktioner kom således att motsvara vad som då gällde för grov varusmuggling. Jag bortser här från varusmuggling avseende narkotika, för vilket brott strängare straffskalor gäller.

Efter tillkomsten av lagen om vissa internationella sanktioner har straffbestämmelserna i varusmugglingslagen skärpts, såvitt nu är i fråga, genom en ändring som trädde i kraft den 1 januari 1974 (SFS 1973:672 och 1016). Varusmuggling som inte är grov förskyller numera böter eller fängelse i högst två år. Om brottet är att anse som grovt, är straffet fängelse lägst sex månader och högst sex år. Detta innebär en fördubbling av straffmaximum för varusmuggling och en tredubbling för grov varusmuggling.

Efter skärpningen i varusmugglingslagen överensstämmer strafflatituderna i de båda lagarna såvitt avser normalgraden. För grövre brottslighet kan straffnivån i praktiken variera kraftigt till följd av de stora skillnaderna i straffmaximum. Detta är enligt min mening inte tillfredsställande, särskilt med hänsyn till att grova brott mot t. ex. införsel- och utförselförbud enligt lagen om vissa internationella sanktioner kan vara lika slraffvärda som motsvarande brott mot sädana införsel- och ulförselbestämmelser som straffsanktioneras enligt varusmugglingslagen.

Det är därför angeläget att nu göra en justering i straffbestämmelserna i lagen om vissa internationella sanktioner. Syftet är att bringa bestämmelserna i större överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i varusmugglingslagen.

Detta bör ske på så sätt atl det i lagen om vissa internationella sanktioner införs en särskild straffskala för grova brott. Vid bestämmande av strafflatituden i denna bör man beakta atl förbuden inrymmer handlingar av mycket skiftande slag. Några av dessa får generellt sett anses vara mindre straffvärda än andra, t. ex. sådana handlingar enligt 5 S som till sin natur är försökshandlingar eller som kan medföra ansvar för medverkan.

Med hänsyn härtill förordar jag, efter samråd med chefen för justitiedepartementet, att straffskalan för grova brott bestäms till fängelse i högst fyra år. Den nya bestämmelsen bör las in i första stycket i 11 §.

Jag kommer att i specialmotiveringen gä närmare in på och exemplifiera sådana omständigheter som kan medföra atl en gärning kan anses som grovt brott.

Härutöver bör i 15 § göras en ändring av redaktionell natur.

2.7 Förbud mot införsel av Krugerrand

Mitt förslag: Riksdagen bör godkänna regeringens beslut att till följd av en resolution av FN:s säkerhetsråd den 26 juli 1985 sätta 3 § lagen (1971: 176) om vissa internationella sanktioner i tillämpning för ett förbud mot införsel av del sydafrikanska guldmyntet Krugerrand till Sverige.

Skälen för mitt förslag: Jag har i avsnitt 2.6 redogjort för lagen (1971: 176) Prop. 1985/86: 52 om vissa internationella sanktioner och förutsättningarna för att sätta den i tillämpning. Jag framhöll därvid bl. a. alt lagen är en s. k. fullmaktslag som formellt är i kraft men som endast kan sättas i tillämpning för att fullgöra FN:s säkerhetsråds beslut eller rekommendationer.

Det är regeringen som förordnar om tillämpning av lagen. Ett sådant förordnande skall underställas riksdagens prövning inom en månad, eller om riksmöte inte pågår, inom en månad från början av nästkommande riksmöte (1 § lagen om vissa internationella sanktioner). Om underställning inte sker inom angiven tid eller om riksdagen inte inom två månader efter underställningen godkänner regeringens förordnande, förfaller detta.

Regeringen har hittills satt lagen i tillämpning vid tvä tillfällen dels för att kunna vidta sanktionsåtgärder mot Rhodesia, dels för att kunna vidta sädana åtgärder mol Sydafrika. Sanktionsåtgärderna mot Rhodesia gällde under tiden den I juli 1971-den 22 december 1979. Vad angår Sydafrika har regeringen i förordningen (1977: 1126) om tillämpning ifråga om Sydafrika av lagen (1971: 176) om vissa internationella sanktioner förordnat att 3§, 4!} 1-3 samt 5§ i lagen skall tillämpas med anledning av FN:s säkerhetsråds resolution den 4 november 1977 om vapenembargo mot Sydafrika Gfr prop. 1977/78:83, UU 8, rskr 128), Samtidigt meddelade regeringen i förordningen (1977: 1127) om vissa sanktioner mot Sydafrika vissa förbud i enlighet med säkerhetsrådets resolution. Den sistnämnda förordningen har därefter skärpts (SFS 1985: 100) i samband med att lagen (1985:98) om förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia med därtill hörande förordning (SFS 1985:99) trädde i kraft den 1 april 1985.

FN:s säkerhetsråd har den 26 juli 1985 antagit en resolution, nr 569, om Sydafrika i vilken medlemsstaterna uppmanas att vidta åtgärder mot Sydafrika bl. a. i form av förbud mot nyinvesteringar i Sydafrika, restriktioner på sportens och kulturens områden samt förbud mot försäljning av Krugerrand och andra mynt som har präglats i Sydafrika. Resolutionen är inte bindande för medlemsstaterna utan en rekommendation lill dessa att vidta de av säkerhetsrådet föreslagna åtgärderna. Resolutionen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Sverige hade redan innan denna resolution tillkom vidtagit åtgärder som innebär att resolutionen till övervägande del har efterkommits. Jag får här hänvisa till proposition (1984/85:56) med förslag lill lag om förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia. I denna lämnas en redogörelse för den ditlillsvarande samlade svenska Sydafrikapolitiken.

Vad gäller Krugerrand har dock någon åtgärd inte vidtagits.

Krugerranden är ett sydafrikanskt samlarmynt som började präglas i slutet av 1960-talel i syfte att ge småsparare möjlighet att investera i guld och samtidigt stimulera efterfrågan pä sydafrikanskt guld. Merparten av produktionen säljs på export och Krugerrand jämte övrig guldexport svarar för drygt 50% av Sydafrikas totala exportintäkter, kr 1983 utgjorde exporten av Krugerrand ca 19% av guldexporten. Hälften av Krugerrand-exporten antas gä till USA. Sveriges import av Krugerrand är obetydlig, liksom importen av andra mynt präglade i Sydafrika,

Flera länder, däribland USA, har som jag nämnt tidigare, redan beslutat 21

om åtgärder i enlighet med säkerhetsrådets resolution.

Prop. 1985/86:52 För att uppfylla resolutionen såvitt avser Krugerrand har regeringen

tidigare i dag beslutat införa ett förbud mot import till Sverige av Krugerrand. Förbudet träder i kraft den 1 december 1985. Regeringens förordnande bör underställas riksdagen.

2.8 Övriga åtgärder

Under detta avsnitt redovisas för riksdagens kännedom de åtgärder som regeringen vidtagit under hösten 1985.

2.8.1 Rekommendationer till näringslivet och rederier vad avser utbytet med Sydafrika m. m.

Jag har inledningsvis redogjort för statsmakternas hållning till sanktioner mot Sydafrika på handelsomrädel och uttalat att den extraordinära situation som nu inträtt i Sydafrika kan motivera införandet av sådana åtgärder så länge dessa inte strider mot GATT:s bestämmelser.

Sverige har redan vidtagit vissa med GATT förenliga åtgärder på handelsomrädel. Jag kan i sammanhanget erinra om statsmakternas uttalanden vad gäller import till Sverige av kol och uran från Sydafrika och Namibia (se prop. 1980/81:90 och 1983/84: 158), liksom om regeringens rekommendation den 2 maj 1985 till statliga myndigheter att avstå från upphandling av varor från Sydafrika.

Liknande begränsade åtgärder har vidtagits av en rad andra länder. I Danmark har regeringen träffat en frivillig överenskommelse med näringslivet i syfte att minska den danska importen av kol frän Sydafrika. I Norge och Finland har, såsom nämnts tidigare, regeringarna haft överläggningar med näringslivet i syfte att minska handelsutbytet med Sydafrika. I det gemensamma nordiska handlingsprogrammet har de nordiska länderna enats om att rekommendera nordiska företag att avstå från handel med Sydafrika.

Mot bakgrund härav har regeringen den 10 oktober beslutat rekommendationer till näringslivet och svenska rederierna vad avser Sydafrika.

I rekommendationen till näringslivet uppmanas de företag som exporterar till eller importerar från Sydafrika att söka finna andra marknader och leverantörer i syfte att minska handelsutbytet med Sydafrika. Regeringen fäster i rekommendationen också näringslivets uppmärksamhet på det dekret om skydd mot exploatering av Namibias naturtillgångar som antogs av FN:s Namibiaräd år 1974 och rekommenderar att bestämmelserna däri respekteras.

1 rekommendationen till rederierna uppmanar regeringen dessa att om möjligt undvika trafik på Sydafrika och att i första hand försörja övriga länder i södra Afrika via hamnar utanför Sydafrika.

Som uppföljning av rekommendationerna har jag också haft överläggningar med representanter för näringslivet och rederierna.

Regeringen utgår frän att berörda företag och rederier kommer att söka följa rekommendationerna. Åtgärderna har stöd i en bred folkopinion. Fackföreningsrörelsen, kyrkorna och folkrörelserna har enhälligt ställt sig bakom kraven pä isolering av Sydafrika även på handelsområdet.

Regeringen är medveten om att det för vissa företag kan medföra svårig- Prop. 1985/86: 52 heter att snabbi ändra och lägga om sin handel och sina handelsmönster. Några företag kommer aU behöva längre tid än andra för denna omställning, och även omfattningen av företagens problem kommer med nödvändighet atl variera. Väsentligt är dock att den sammanlagda effekten av företagens ansträngningar leder till en minskning av handeln med Sydafrika.

Regeringen kommer att ägna den fortsatta utvecklingen av handelsutbytet med Sydafrika särskild uppmärksamhet. Om syftet med rekommendationerna inte uppnås, är jag beredd atl föreslå regeringen att handeln med Sydafrika licensieras för atl därigenom erhålla underlag för en mer detaljerad granskning av handelns utveckling.

Vad avser de svenska förelag som har dotterbolag i Sydafrika vill jag understryka att dessas verksamhet i första hand regleras genom den nya skärpta lagen om förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia, som trädde i kraft den 1 april 1985 (SFS 1985:98).

Regeringen finner det angeläget att i sammanhanget understryka att de åtgärder av sanktionskaraktär som vidtagits mot Sydafrika utgör en del av den totala svenska Sydafrikapoliliken. Andra delar utgörs av biståndet och olika handelspolitiska åtgärder. Av det totala bilaterala biståndet går drygt 40% eller 1,7 miljarder kr. tkl södra Afrika i form av bilalerak bistånd Ull frontstaierna, stöd till SADCC (Southern African Development Coordina-fion Conference) och till befrielserörelserna. Därtill kommer de satsningar som görs via BITS, SWEDFUND, IMPOD, SUKAB m. fl. Regeringen har vidare inrättat en särskild tjänst inom utrikesdepartementets handelsavdelning för att samordna svenska resurser inom näringsliv, exportfrämjande organisationer och biståndsorgan i syfte atl långsiktigt främja Sveriges ekonomiska förbindelser med de fria staterna i södra Afrika.

Södra Afrika är sett på kort sikt en region med allvarliga politiska och ekonomiska problem. Förutsättningarna för ett dynamiskt kommersiellt samarbete är således inte de bästa. På läng sikt finns dock i flera av länderna en stor potential för en utveckling och breddning av de kommersiella relationerna. Pä nordisk basis pågår f n. inom ramen för det s.k. Sorsainitiativet ett intensivt arbete för att utarbeta förslag till samarbetsprojekt inom skilda områden. De åtgärder som nu beskrivits utgör ett viktigt komplement till sanklionsåtgärderna mot Sydafrika.

2.8.2 Utredning om användning i det svenska näringslivet av metaller m. m. från Sydafrika

Regeringen gav den 2 september i är i uppdrag lill kommerskollegium att. i samverkan med överstyrelsen för ekonomiskt försvar och statens industriverk, utreda användningen av metaller och mineral från Sydafrika i svenskt näringsliv och tänkbara effekter av minskad eller stoppad import av dessa metaller och mineraler. Utredningen skulle bl. a. belysa effekterna av ett bortfall av produktion i Sydafrika resp. leveranser till Sverige. Den skulle också analysera möjliga vägar för au minimera de härigenom

uppkomna negativa effekterna bl.a. genom omläggning av importen till 23

alternativa leveranlörsländer.

Prop. 1985/86:52 Kommerskollegium har den 30 september till utrikesdepartementet

överlämnat en första rapport som behandlar sex metaller, nämligen krom, mangan, zirkonium, nickel, kobolt och vanadin. Sammanfattningsvis konstateras att ett avbrott i direkthandeln mellan Sverige och Sydafrika endast skulle medföra begränsade effekter i form av fördyringar till följd av behovet att söka nya inköpskällor. Någon nämnvärd kvantitetseffekt i försörjningen bedöms inte uppstå. Ett avbrott i Sydafrikas pioduktion och export av nämnda metaller skulle däremot ställa västvärldens industriländer inför djupgående försörjningsproblem.

3 Upprättade lagförslag

1 enlighet med vad jag har anfört har inom utrikesdepartementet upprättats förslag till

1. lag om förbud mol införsel av jordbruksvaror frän Sydafrika,

2. lag om rätt för kommuner och landstingskommuner atl vidta bojkott-
åtgärder mot Sydafrika,

3. lag om ändring i lagen (1971: 176) om vissa internationella sanktioner.
Lagförslagen under I och 2 är okomplicerade. Lagförslaget under 3

innebär i huvudsak att en särskild straffskala för grova brott införs. Förslaget medför inte någon ändring i lagens speciella uppbyggnad. Med hänsyn härtill anser jag inte att lagrådels hörande är påkallat.

Lagförslaget under 2 har upprättats efter samråd med chefen för civildepartementet och det under 3 efter samråd med chefen för justitiedepartementet.

4 Specialmotivering

4.1 Lag om förbud mot införsel av jordbruksvaror från Sydafrika

l§

Varor hänförliga till 1 -24 kap. lagen (1977:975) med tulltaxa får inte föras in i landet, om varorna har sitt ursprung i Sydafrika.

Förbudet omfattar inte införsel under sädana omständigheter som för en tullpliktig vara medför tullfrihet enligt 7§ tullförordningen (1973:979).

Paragrafen anger i första stycket omfattningen av importförbudet som kommer att täcka samtliga jordbruksprodukter, dvs. levande djur och animaliska produkter (första avdelningen i tiilliaxan), vegetabiliska produkter (andra avdelningen), animaliska och vegetabiliska fetter och oljor m.m. (tredje avdelningen) och beredda näringsmedel, drycker, sprit och ättika samt tobak (fjärde avdelningen).

Genom utformningen av förbudet kommer detta att omfatta även åtskil-
24 liga varor och varugrupper som f. n. över huvud tagel inte importeras till

Sverige. Jag har redan i den allmänna mofiveringen framhålla att en sådan Prop. 1985/86: 52 utformning underlättar bl. a. den administrativa hanteringen av importförbudet och således är mindre resurskrävande.

Förbudet kommer vidare atl omfatta såväl den kommersiella som den privata importen. Undantagen är endast sådan import som sker i enlighet med 1961 års Wienkonvention om diplomatiska förbindelser. Detta framgår av andra stycket.

2§

Om olovlig införsel av varor och om försök därtill finns bestämmelser i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

Den föreslagna lagen innehåller inga straffbestämmelser. 1 ställer gäller varusmugglingslagens bestämmelser. I denna paragraf lämnas upplysning om detta förhållande.

Slutligen får regeringen övergångsvis för visst fall medge undantag för en leverans varom avtal slutits före lagens ikraftträdande men som inte kunnat införas dessförinnan. Bestämmelsen är avsedd all komma till användning under en kortare övergångstid. Härför fördas dock atl synnerliga skäl föreligger, såsom att importören ulan egen förskyllan försatts i den situationen alt varorna inte kunnat införas före lagens ikraftträdande och han därigenom skulle lida stora ekonomiska föriuster.

4.2 Lag om ändring i lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner

ll§

Ändringen i 11 § består i att en särskild slraffskala för grova brott införs. 1 den allmänna motiveringen har redogjorts för skälen härtill, nämligen att bringa bestämmelserna i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling och lagen om vissa internationella sanktioner i större överensstämmelse med varandra med hänsyn till att båda lagarna reglerar varors införsel till och utförsel frän Sverige. Mot denna bakgrund kan viss ledning hämtas från varusmugglingslagen i fräga om omständigheter som kan inverka i bedömningen av ett brotts grovhet.

Omständigheter som kan göra all brottet skall anses som grovt är att det förövats yrkesmässigt eller att den straffbara hanteringen på annat sätt satts i system på ett förslaget sätt. Andra omständigheter som kan spela roll i detta avseende är att den brottsliga verksamheten varit omfattande och avsett gods av betydande mängd eller stora värden. Gärningarna kan vidare ha inneburit stor vinning för gärningsmannen. Ytterligare omständigheter kan vara atl de varor som varit föremål för den brottsliga verksamheten är av särskild farlig art.

Prop. 1985/86:52 5 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag alt regeringen

dels föreslår riksdagen att anta inom utrikesdepartementet upprättade förslag till

1. lag om förbud mot införsel av jordbruksvaror från Sydafrika,

2. lag om rätt för kommuner och landstingskommuner att vidta bojkottåtgärder mot Sydafrika,

3. lag om ändring i lagen (1971: 176) om vissa internationella sanktioner,

dels föreslår riksdagen att godkänna regeringens förordnande att 3 § lagen (1971: 176) om vissa internationella sanktioner skall tillämpas i fråga om Sydafrika till följd av FN:s säkerhetsråds resolution, nr 569, den 26 juli 1985 (avsnitt 2,7),

dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag i övrigt har anfört om regeringens åtgärder mot apartheid i Sydafrika (avsnitt 2.8).

6 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar alt genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för de åtgärder och det ändamål som föredraganden har hemställt om.

Bilaga 1 Prop. 1985/86: 52

Säkerhetsrådets resolution 569 (1985) den 26 juli 1985

The Security Council,

Deeply concerned at the worsen-ing of the situation in South Africa and at the continuance of the human suffering that the apartheid system, which it strongly condemns, is causing in that country,

Ouiraged at the repression, and condemning the arbitrary arrests of hundreds of persons,

Considering that the imposilion of the State of emergency in 36 dis-tricts of the Republic of South Africa constitutes a grave deterioration in the situation in that country,

Considering as totally unaccepla-ble the use by the South African Government of delention without irial and forcible removal, as well as the discriminatory legislation in force,

Acknowledging the legifimacy of the aspirations of the South African population as a whole lo benefit from all civil and political righls and lo establish a uniled. non-racial and democratic society,

Acknowledging furlher that the very cause of the situation in South Africa lies in the policy of apari-heid and the practices of the South African Government.

1. Sirongly condemns the apart
heid system and all the polices and
practices deriving therefrom,

2. Sirongly condemns the mäss arrests and detentions recently car-ried out by the Pretoria Government and the murders which have been commitled;

3. Sirongly condemns the estab-lishment of the state of emergency in the 36 districts in which it has been imposed and demands that it be lifted immediately;

4. Calls upon the South African Government to set free immediately and unconditionally all political prisoners and detainees, firsl of all Mr. Nelson Mendela:

Säkerhetsrådet.

som känner djup oro över den allt allvarligare situationen i Sydafrika och över att apartheid-systemet, som rådet kraftigt fördömer, fortsättningsvis förorsakar svårt lidande i landet,

som upprörs av förtrycket och fördömer arresteringen av hundratals människor,

som anser att proklamerandet av undantagstillstånd i 36 distrikt i Sydafrikanska Republiken ulgör en allvarlig försämring av situationen i landet,

som anser alt den sydafrikanska regeringens åtgärder för internering ulan rättegång och tvångsförflyttning samt den gällande diskriminerande lagstiftningen är helt oacceptabla,

som erkänner att den sydafrikanska befolkningen som helhet är berättigad att sträva efter atl komma i åtnjutande av samtliga civila och politiska rättigheter och att upprätta ett enat, icke-rasistiskt och demokratiskt samhälle,

som vidare erkänner alt den verkliga orsaken till situationen i Sydafrika ligger i apartheid-politiken samt den sydafrikanska regeringens åtgärder,

1, fördömer kraftigt apartheid-systemet samt alla därav följande politiska principer och åtgärder,

2, fördömer kraftigt de massarresteringar och interneringar som nyligen företagits av regeringen i Pretoria saml de mord som förövats,

3. fördömer kraftigt införandet av undantagstillstånd i de 36 distrikt detta proklamerats och kräver att det omedelbart hävs.

4. uppmanar den sydafrikanska regeringen att omedelbart och villkorslöst frige alla politiska fångar och internerade, och i första hand Nelson Mandela,

Prop. 1985/86:52

5. Reaffirms that only the total elimination oi apartheid and the es-tablishment in South Africa of a free, united and democratic society on the basis of universal suffrage can lead lo a solution;

6. Urges States Members of the Organization to adopt measures against South Africa, such as the following:

(a) Suspension of all new invest-ment in South Africa;

(b) Prohibition of the sale of kru-gerrands and all other coins minled in South .Africa;

(d) Suspension of guaranteed ex
port loans;

(e) Prohibition of all new con-
tracts in the nuclear field;

(f) Prohibition of all sales of
Computer equipment that may be
used by the South African army
and police:

7. Commends those States which have already adopted volun-tary measures against the Pretoria Government and urges Ihem to adopt new provisions, and inviies those which have not yel done so to follow their example;

8. Requesls the Secrelary-Gen-eral lo report lo it on the implemen-tation of the present resolution;

9. Decides to remain seized of the malier and to reconvene as soon as the Secretary-General has issued his report, with a view to considering the progress made in the implementation of the present resolution.

5. bekräftar på nytt att endast en fullständig eliminering av apartheid samt upprättandet i Sydafrika av ett fritt, enat och demokratiskt samhälle på grundval av allmän rösträtt kan leda fram till en lösning,

6. anmodar organisationens medlemsstater att vidta åtgärder mot Sydafrika såsom följande:

(a) inställande av alla nyinvesteringar i Sydafrika,

(b) förbud mot försäljning av krugerrand och alla andra mynt som präglats i Sydafrika,

(d) inställande av exportgaranti-
lån,

(e) förbud mot alla nya avtal på
kärnkraftsomrädet,

(O förbud mot all försäljning av datautrustning som kan komma att användas av sydafrikanska armén och polisen,

7. anmodar de stater som redan
vidtagit frivilliga åtgärder mot re
geringen i Pretoria att skyndsamt
anta nya bestämmelser samt upp
manar dem som ännu inte gjort så
att följa deras exempel,

8. anmodar generalsekreteraren att rapportera till rådet om genomförandet av denna resolution,

9. beslutar att fortsätta alt behandla ärendet och att samlas till etl nytt möte så snart generalsekreteraren avgivit sin rapport i syfte atl la ställning till de framsteg som gjorts vad avser genomförandet av denna resolution.

Innehåll Prop. 1985/86: 52

Propositionen ................................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................. ..... 1

Lagförslag ......................................................................... ..... 2

Utdrag ur regeringsprotokoll den 24 oktober 1985 ........ ..... 5

1 Inledning ....................................................................... ..... 5

2 Allmän motivering ........................................................ ..... 6

2.1 Utvecklingen i Sydafrika och södra Afrika under år 1985 .... 6

2.2 Internationella åtgärder ......................................... ..... 9

2.3 Slutsatser och motiv för nya åtgärder mot Sydafrika 11

2.4 Lag om förbud mot införsel av jordbruksvaror från Sydafrika 13

2.5 Lag om rätt för kommuner och landstingskommuner alt vidta bojkoltålgärder mot Sydafrika .................................................................................. 17

2.6 Ändringar i lagen (1971: 176) om vissa internationella sanktioner 19

2.7 Förbud mot införsel av Krugerrand ......................... ... 20

2.8 Övriga åtgärder ...................................................... 22

2.8.1 Rekommendationer lill näringslivet och rederier vad

avser utbytet med Sydafrika m.m...................... ... 22

2.8.2.................................................................. Utredning om användning i det svenska näringslivet av
metaller m. m. frän Sydafrika .......................... ... 23

3 Upprättade lagförslag ................................................... 24

4 Specialmotivering ......................................................... ... 24

4.1 Lag om förbud mol införsel av jordbruksvaror från Sydafrika 24

4.2 Lag om ändring i lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner 25

5 Hemställan ................................................................... ... 26

6 Beslul .......................................................................... ... 26

Bilaga 1 Säkerhetsrådets resolufion 569 (1985) den 26 juli 1985 27

Norstedts Tryclieri, Stockholm 1985 29