Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES)

Proposition 1991/92:170

Regeringens proposition

1991/92:170

om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
(EES)

Prop.

1991/92: 170

Bilaga 1

Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag
ur regeringsprotokollet den 27 maj 1992 för de åtgärder och de ändamål
som framgår av föredragandenas hemställan.

På regeringens vägnar

Bengt Westerberg

Ulf Dinkelspiel

Propositionens huvudsakliga innehåll

Sverige har tillsammans med övriga sex EFTA-länder undertecknat ett
omfattande avtal med EG och dess medlemsländer om Europeiska ekono-
miska samarbetsområdet (EES). I anslutning till EES-avtalet har EFTA-
länderna undertecknat tre avtal sinsemellan, nämligen ett om upprättande
av en övervakningsmyndighet och en domstol, ett om en ständig kommitté
och ett om parlamentarikersamverkan på EFTA-sidan.

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner de undertecknade
avtalen samt antager förslag till en lag om ett europeiskt ekonomiskt
samarbetsområde (EES-lagen) med grundläggande bestämmelser om inför-
livande av avtalsåtagandena med svensk rätt. Vidare föreslås att riksdagen
antager förslag till annan lagstiftning som fordras för anpassning av svensk
rätt till EES-avtalets regelverk.

I övrigt redogörs för den anpassning av svenska regler som redan skett
eller som avses ske senare.

1 Riksdagen 1991/92. 1 samt. Nr 170. Bilaga 1

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den
27 maj 1992

Närvarande: statsrådet B. Westerberg, ordförande, och statsråden Frig-
gebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkel-
spiel, Hellsvik, Björck, Davidson, Lundgren, P. Westerberg, Ask

Föredragande: statsråden Dinkelspiel, Hellsvik, Laurén, Björck, B. Wes-
terberg, Svensson, Lundgren, Ask, Olsson, Hörnlund, Friggebo, P. Wester-
berg, Davidson, Johansson

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Proposition om Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES)

Statsrådet Dinkelspiel anför:

”Den första stora uppgiften som kommer att dominera arbetet under
denna mandatperiod är att fullt ut föra Sverige in i det europeiska samar-
betet genom förhandlingar om medlemskap i den Europeiska Gemenska-
pen”. Så formulerade sig regeringen när den i sin regeringsförklaring till
riksdagen i oktober förra året drog upp riktlinjerna för arbetet under de
närmaste åren.

Sveriges strävan att bli medlem i EG bottnar i en insikt om att integra-
tionen har utvecklats till ett allt mer framgångsrikt och fördjupat samar-
bete för att säkra demokrati, frihet och ekonomiska framsteg i vår del av
världen. De omvälvande händelserna i Central- och Östeuropa har också
skapat helt andra förutsättningar än tidigare att förverkliga ett brett all-
europeiskt samarbete. Det råder heller ingen tvekan om att EG kommer att
spela en central roll i denna utveckling. Mot den bakgrunden har riksdagen
med bred enighet ställt sig bakom den svenska ansökan om medlemskap i
EG.

Det avtal om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet)
som nu bör föreläggas riksdagen är ett betydelsefullt avtal i sig. Men det
utgör också ett viktigt steg på vägen till ett svenskt medlemskap i EG.

Avtalet, som undertecknades i staden Oporto i Portugal den 2 maj,
innebär att en ny dimension tillförs det europeiska samarbetet. Mellan de
avtalsslutande parterna upprättas världens största ekonomiska samarbets-
område med ca 380 miljoner människor. Detta innebär dock ingen sluten-
het gentemot omvärlden i övrigt. I vår allmänt frihandelsvänliga politik
ligger att vi verkar för ett Västeuropa öppet mot den övriga världen.

Avtalet spänner över snart sagt alla områden i samhället men kärnan är
deltagandet i EG: s inre marknad. Genom avtalet skapas i allt väsentligt fri
rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital jämte en enhetlig konkur-
renspolitik. Avtalet innefattar också samarbete på en rad andra viktiga
områden som miljövård, arbetsmiljö, konsumentskydd, forskning och

utveckling samt utbildning. Genom avtalet skapas vidare ett institutionellt
system som syftar till att ge EFTA-länderna ett inflytande inom EES som
motsvarar ländernas åtaganden i fråga om avtalets materiella innehåll.

I anslutning till EES-avtalet har EFTA-länderna sinsemellan träffat avtal
om upprättande av en övervakningsmyndighet och en domstol (övervak-
ningsavtalet) samt om en ständig kommitté (kommittéavtalet). Dessutom
har EFTA-länderna undertecknat ett avtal om parlamentarikersamarbete
mellan ledamöter från EFTA-ländernas parlament. Samtliga avtal avses
träda i kraft den 1 januari 1993, dvs. samtidigt som EG:s inre marknad
förverkligas.

Huvudmålet for regeringens politik är att bryta den ekonomiska stagna-
tionen och återge Sverige en stark och växande ekonomi. Ett deltagande i
det internationella samarbetet är en avgörande förutsättning för en positiv
utveckling av det svenska välståndet. Denna utveckling är sedan mer än
hundra år exportledd. Den svenska ekonomin måste fortsätta att vara
konkurrenskraftig. Ett deltagande på lika villkor i den gemensamma väst-
europeiska marknaden, som bildas genom EES-avtalet, är i det ljuset en
viktig förutsättning for Sveriges förmåga att stärka sin ställning som
livskraftig industrination.

Det är mot denna bakgrund naturligt att det rått en bred politisk
uppslutning kring det mandat riksdagen givit om ett deltagande tillsam-
mans med övriga EFTA-länder i EG:s inre marknad så snart denna
etableras. EES-avtalet är ett naturligt steg i den fortlöpande integrations-
processen. Denna uppfattning delas av det stora flertalet remissinstanser
som yttrat sig över avtalet.

Genom den fria rörligheten för varor kan svenskt näringsliv konkurrera
på världens i köpkraft räknat största hemmamarknad. EES svarar för nära
tre fjärdedelar av svensk utrikeshandel. Svenska företag får också möjlig-
het att delta i en ny marknad för offentlig upphandling, som uppgår till ca
12 miljarder kr. per dag.

Principen om personers fria rörlighet och etablerandet av en fri väst-
europeisk arbetsmarknad innebär en helt ny frihet, som inte täcks av
tidigare avtal mellan EFTA-länderna och EG. Avtalet får här en rad
konkreta följder för medborgarna inom EES och ges här en viktig ”social
dimension”. Alla EES-medborgare får rätt att fritt flytta inom hela EES för
att ta anställning, starta egen verksamhet, studera, bo och leva. De kan
också föra med sig intjänade förmåner från socialförsäkringssystem i andra
EES-länder. Den fria rörligheten underlättas av ett system för ömsesidiga
erkännanden av kompetens. Vad jag nu nämnt kan inte uppnås utan
EES-avtalet.

EES-avtalet får också stor betydelse på tjänsteområdet, där rörligheten
tidigare varit begränsad. Som exempel på tjänster som omfattas av avtalet
kan nämnas finansiella tjänster, informationstjänster och telekommunika-
tioner samt inte minst tjänsterna på transportområdet. En liberalisering av
tjänstehandeln får stor betydelse för Sverige med hänsyn till tjänstesek-
torns allmänt växande roll i den svenska ekonomin. En förutsättning för fri
tjänstehandel är en liberalisering av kapitalrörelserna. Genom EES-avtalet
skapas en helt integrerad västeuropeisk kapitalmarknad.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Det intensifierade europeiska samarbete, som EES-avtalet lägger grun- Prop. 1991/92:170
den till inom en rad angränsande områden, kan också väntas påverka vårt Bilaga 1
lands utveckling mycket positivt. Som exempel kan nämnas forskningsom-
rådet, där Sverige får möjlighet att aktivt delta i EG:s omfattande
programverksamhet, utbildningsområdet med dess program för samarbete
och ungdomsutbyte samt miljöområdet, där regionala och internationella
problem kan hanteras lättare genom samarbete inom EES än enbart på
nationell grund.

Sammanfattningsvis kommer den europeiska integrationen genom EES-
avtalet att leda till att Sverige redan år 1993 står inför en inre marknad med
betydande rörlighet och öppenhet. En stor del av innehållet i ett EG-
medlemskap omfattas av EES-avtalet. För Sveriges del innebär avtalet en
mycket påtaglig förstärkning av vårt samarbete med EG och inom EFTA.

Avtalet är emellertid inte en tillräcklig bas för relationen till EG i ett
längre perspektiv. Ett skäl härtill är att det system för inflytande avtalet
innebär på det institutionella området inte ger samma medbestämmande-
rätt som ett medlemskap. Dessutom är gemenskapen nu inne i en dyna-
misk utvecklingsfas med siktet inställt på en fortsatt breddning och för-
djupning av integrationen till nya områden som inte täcks av EES-avtalet.
Det handlar inte längre enbart om den gemensamma, gränslösa marknaden
utan om ett ekonomiskt och monetärt samarbete som skall leda till en
ekonomisk och monetär union, ett närmare utrikes- och säkerhetspolitiskt
samarbete, sociala frågor inkl, arbetsmarknads- och jämställdhetsaspekter,
miljövård, energifrågor och forskning m. m.

Det ligger i vårt nationella intresse att delta fullt ut i den process som nu
pågår för att bygga ett nytt Europa, grundat på en varaktig fredsordning
och stabil ekonomisk tillväxt. Sverige måste kunna tillhöra EG: s institu-
tioner med fullt medbestämmande.

De närmaste åren blir avgörande för Sveriges framtida roll i Europa.
Vägen mot ett svenskt medlemskap i EG inleddes när Sverige sommaren
1991 formellt ansökte om medlemskap. Vi har därmed börjat den sista
etappen mot att fullt ut delta i det fördjupade europeiska samarbete där
Sverige historiskt, politiskt, ekonomiskt och kulturellt har en naturlig roll
att spela.

Jag kommer i fortsättningen tillsammans med övriga berörda statsråd
att ge en bild av EES-avtalets konsekvenser för vårt land och av de åtgärder
på olika plan som behöver vidtas för en anpassning till EG: s omfattande
regelverk. Även om det är svårt att i detalj förutspå utfallet av avtalet på
skilda fält för svenskt vidkommande är den samlade bilden av avtalets
återverkningar klart positiv och innebär en rad möjligheter och utma-
ningar för vårt land. Både som självständig form för avancerad integration
mellan EFTA-länderna och EG och som ett viktigt steg på vägen mot ett
medlemskap i EG utgör EES-avtalet en möjlighet till starkt positiv utveck-
ling för hela samhället. Helhjärtade ansträngningar har också lagts ned på
att få avtalet till stånd. Bakom dessa ansträngningar har sedan flera år rått
bred enighet i Sveriges riksdag. Riksdagens målsättning om att svenska
medborgare, institutioner och företag bör delta i den inre marknaden på
samma villkor som EG-länderna själva har i allt väsentligt kunnat uppnås.

Jag förordar därför att det nu undertecknade avtalet tillsammans med de
andra tidigare angivna avtalen föreläggs riksdagen för dess godkännande.

Under arbetet med förhandlingar om EES-avtalet och förberedelserna
för detta har omfattande samråd ägt rum med myndigheter och organisa-
tioner, bl. a. genom rådet för Europafrågor och särskilda referensgrupper
knutna till tjugotalet arbetsgrupper inom regeringskansliet för beredning
av de olika sakfrågorna.

En följd av avtalets vittomfattande natur är att samtliga departement i
större eller mindre grad engagerats i det arbete som fordras för att anpassa
svenska regler till dem som gäller i EG och enligt avtalet skall tillämpas i
Sverige efter ikraftträdandet. Sådana anpassningar har skett successivt
sedan ett par år och når sin kulmen genom de beslut som nu är aktuella. De
statsråd, vilkas ansvarsområden berörs av EES-avtalet, redogör i det föl-
jande för läget inom sina områden såvitt avser anpassning till EES-avtalet
och övriga berörda rättsakter. De presenterar de förslag till lagstiftning,
som i detta sammanhang blir aktuella. I flera fall avses dock förslag till
lagreglering ske genom propositioner som framläggs senare. I sådana fall
görs i det här sammanhanget sådana hänvisningar till EG: s regelverk att
den huvudsakliga innebörden av den tillämnade framtida anpassningen
ändå klarläggs.

I de fall motsvarigheten i EES-avtalet till EG-förordningar skall införli-
vas med svensk rätt genom lag kommer varje förslag till lag om inkorpore-
ring av en sådan förordning att framläggas, varvid förordningen bifogas
lagförslaget in extenso. Om å andra sidan motsvarigheten till EG: s direktiv
skall föranleda lagstiftning kommer förslag att läggas fram, varigenom
direktivet transformeras till svensk lag. Själva direktivet bifogas emellertid
inte. Sådana direktiv avses bli tillgängliga i särskilda sammanställningar.
Till förordningar eller direktiv, som skall inkorporeras resp, transformeras
genom andra författningar än lagar, kommer hänvisning i allmänhet att ske
på sådant sätt att det ändå finns möjlighet att identifiera reglerna i EG: s
sekundärrättsliga regelverk.

EES- och EFTA-avtalen bör bifogas propositionen som bilagor. Jag vill
nämna att vad som ingår i EES-avtalet av EG: s regelverk (sekundärrätten)
till största del föreligger i svensk översättning, som granskats av EG:s
rådssekretariat. De översatta och granskade delarna är under tryckning och
kommer att bli tillgängliga så snart det kan ske. Beträffande återstående
delar fortsätter översättningsarbetet.

De ekonomiska konsekvenserna av EES-avtalet har behandlats i bud-
getpropositionen (prop. 1991/92:100 bil. 1 och bil. 4). Totalt beräknades
kostnaderna inom statsbudgeten för den västeuropeiska integrationen
uppgå till ca 930 milj. kr. budgetåret 1992/93. Härav svarar programsamar-
betet inom de s. k. angränsande politikområdena samt administration
inom svenska myndigheter för ca 612 milj, kr., EES- och EFTA-
institutionerna för ca 50 milj. kr. (totalt inkl. EFTA-sekretariatet 110 milj,
kr.) och fonden för social och ekonomisk utjämning inom EES för ca 270
milj. kr.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Statsråden anmäler härefter de frågor med anknytning till ett godkän-
nande av EES-avtalen m.m., som tillhör deras resp, ansvarsområden.
Anförandena redovisas i underprotokollen for resp, departement.

Statsrådet Dinkelspiel avslutar:

Jag hemställer att regeringen i en gemensam proposition förelägger riks-
dagen vad jag och övriga föredragande anfört for de åtgärder och ändamål
som vi har hemställt om.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Regeringen ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar
att genom proposition förelägga riksdagen vad föredragandena har anfört
för de åtgärder och de ändamål som de har hemställt om.

Regeringen beslutar vidare att de anföranden som redovisas i underpro-
tokollen och de avtal jämte protokoll m.m., som underställs riksdagens
prövning, skall bifogas propositionen enligt följande:

Utrikesdepartementet

Bilaga

1

J ustitiedepartementet

Bilaga

2

Försvarsdepartementet

Bilaga

3

Socialdepartementet

Bilaga

4

Kommunikationsdepartementet

Bilaga

5

F inansdepartementet

Bilaga

6

Utbildningsdepartementet

Bilaga

7

J ordbruksdepartementet

Bilaga

8

Arbetsmarknadsdepartementet

Bilaga

9

Kulturdepartementet

Bilaga 10

Näringsdepartementet

Bilaga 11

Civildepartementet

Bilaga 12

Miljö- och naturresursdepartementet

Bilaga 13

EES-avtalet på svenska

Bilaga 14

EES-avtalet på engelska

Bilaga 15

EFTA-avtalen på svenska och engelska

Bilaga 16

UTRIKESDEPARTEMENTET

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 maj 1992

Föredragande: statsrådet Dinkelspiel

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Anmälan till proposition om Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES)

1 Inledning

Avtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Europe-
iska kol- och stålgemenskapen (EKSG) och deras medlemsstater samt
medlemsstaterna i den Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA)
om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) underteckna-
des den 2 maj 1992. Samtidigt undertecknades två avtal mellan EFTA-
länderna, nämligen dels ett om upprättande av en övervakningsmyndighet
och en domstol (övervakningsavtalet), dels ett om en ständig kommitté
(kommittéavtalet). Den 20 maj 1992 har EFTA-länderna därutöver under-
tecknat ett avtal om en kommitté med ledamöter från EFTA-staternas
parlament (parlamentarikeravtalet).

Avtalen bör i svensk och engelsk text fogas till protokollet i detta ärende
som bilagorna 14—16.

EES-avtalet omfattar en huvuddel med 129 artiklar, 49 protokoll och 22
bilagor. I bilagorna görs hänvisning till ca 1 500 EG-rättsakter som med
nödvändiga anpassningar har integrerats i avtalet. Till avtalet är fogat ett
antal protokollsanteckningar och deklarationer jämte viss brevväxling.

Övervakningsavtalet omfattar en huvuddel med 53 artiklar och sju
protokoll jämte två bilagor. Kommittéavtalet omfattar likaså en huvuddel
med 14 artiklar samt därutöver två protokoll och en bilaga med tillhörande
bihang. Även till dessa avtal är fogade protokollsanteckningar m. m.

Under förhandlingsarbetet och förberedelserna för detta har regeringen
haft ett omfattande samråd med myndigheter och organisationer, bl. a.
genom rådet för Europafrågor och särskilda referensgrupper knutna till
tjugotalet arbetsgrupper inom regeringskansliet för beredning av de olika
sakfrågorna. I ett par fall har frågor som varit aktuella i förhandlingarna
gjorts till föremål för särskilda remissförfaranden. Det gäller t. ex. EES och
den svenska grundlagen (Ds 1990:58) och Romfördragets artikel 30 — Om
EG-rättens s. k. Cassis de Dijon-princip (Ds 1990:76). I båda dessa fall har
också sammanställningar över remissyttrandena publicerats (Ds 1990:89
resp. 1991:46).

Information har vidare lämnats bl. a. i en serie s.k. grönböcker från
utrikesdepartementets handelsavdelning. I en sådan grönbok från april
1990 redovisas fakta om de EG-rättsakter som då bedömdes komma att
ingå i avtalet.

Efter förhandlingarnas avslutande i februari i år har inom utrikesdepar-

tementets handelsavdelning utarbetats dels en grönbok som beskriver Prop. 1991/92:170
framfor allt EES-avtalet, men också i korthet övervakningsavtalet och Bilaga 1
kommittéavtalet, dels departementspromemorian (Ds 1992:14) EES-
avtalets införlivande m.m., vari bl.a. lämnas förslag till en lag om ett
Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES). Samtidigt har EES-
avtalet jämte dess protokoll och bilagor ävensom till avtalet fogade överens-
komna protokollsanteckningar, deklarationer och brevväxling publicerats i
engelsk text sådant det förelåg medio februari 1992. Därefter har några
tillägg gjorts. Texterna har sedermera varit föremål för rättslig och språklig
granskning.

Promemorian har remissbehandlats. Därvid har remissinstansernas syn
på EES-avtalet efterfrågats. Därutöver har några remissinstanser beretts
tillfälle att anlägga synpunkter på en specifik fråga som har samband med
en kommande EFTA-domstols funktion. Till protokollet i detta ärende bör
fogas dels promemorians lagförslag (bilaga 1.1), dels en förteckning över
remissinstanserna (bilaga 1.2). Remissinstansernas yttranden finns till-
gängliga i departementspromemorian (Ds 1992:35) Yttranden över depar-
tementspromemorian (Ds 1992:14) EES-avtalets införlivande m. m.

Regeringen beslöt den 28 april 1992 att inhämta lagrådets yttrande över
inom utrikesdepartementet upprättat förslag till lag om ett Europeiskt
ekonomiskt samarbetsområde (EES). Det sålunda remitterade förslaget
bör fogas till protokollet som bilaga 1.3.

Lagrådet har yttrat sig över lagförslaget den 15 maj 1992. Yttrandet bör
fogas till protokollet som bilaga 1.4.

Lagrådet har inledningsvis uttalat att EES-avtalet formellt sett är ett
folkrättsligt avtal av traditionellt slag men att den anpassning av svensk
rätt till EG: s rättssystem som skall äga rum innebär en så genomgripande
förändring av vårt rättssystem att avtalet, i belysning även av de anslu-
tande övervaknings- och kommittéavtalen, i sakligt hänseende kan betrak-
tas som unikt.

Lagrådet har hänvisat till att EES-avtalet samt övervaknings- och kom-
mittéavtalen medför att en synnerligen omfångsrik och delvis omvälvande
ny lagstiftning kommer att införas i vår rättsordning. Lagrådet menar
därför att man med hänsyn till omfattningen och arten av den nya text-
massa som sålunda skall gälla som svensk rätt får räkna med att svårigheter
kommer att uppstå vid den praktiska tillämpningen av avtalens materiella
bestämmelser. Detta gäller inte bara bestämmelserna sedda för sig —
många med en utformning och ett innehåll som ter sig främmande för
svensk lagstiftningsteknik — utan också deras förhållande till jämsides
gällande svenska författningar.

Också i andra hänseenden synes enligt lagrådet tveksamheter kunna
uppkomma vid tillämpningen av den föreslagna EES-lagen. Detta gäller
omfattningen av införlivade regler och framtida avtalsändringar. Lagrådet
tar också upp frågan om en inkorporering av EES-avtalet kan anses
innebära att svensk normgivningskompetens överlåtits till en internatio-
nell organisation.

Lagrådet har vidare föreslagit att bestämmelserna som rör kommunala
stödåtgärder skall preciseras och gjort vissa påpekanden och kommentarer

i fråga om förslagets konkurrensregler och vad som i remissen anförts om
publiceringsfrågor. Slutligen har lagrådet tagit upp en speciell tillämpnings-
fråga rörande anpassningen av svensk rätt till EG-rätten.

Sammanfattningsvis har lagrådet funnit att det remitterade förslaget,
med beaktande av vad som sägs i yttrandet, kan godtas och således antas
som lag.

Jag kommer i det följande under de berörda avsnitten att närmare
återkomma till lagrådets synpunkter och förslag. Som skall framgå kommer
jag i de delar lagrådet lämnar förslag i stor utsträckning att ansluta mig till
dessa. Jag kommer också i övrigt att i stora delar beakta de synpunkter som
lagrådet har lämnat.

Det till lagrådet remitterade förslaget har dels jämkats redaktionellt på
vissa punkter, dels i ett par hänseenden ytterligare förtydligats. Också de
avtalstexter som fogats som bilagor till EES-lagen har jämkats redaktionellt
i vissa delar.

Jag ämnar i det följande teckna en historisk bakgrund till EES-avtalet.
Först (avsnitt A) kommer jag att redovisa EES-förhandlingarnas gång och
beredningsarbetet. Efter en presentation av EES-avtalet och EFTA-
avtalens huvudsakliga innehåll kommer jag att redovisa mina över-
väganden i fråga om godkännande av avtalen. Sedan (avsnitt B) kommer
jag att lämna en närmare beskrivning av avtalen. Som inledning till detta
avsnitt kommer jag att översiktligt redogöra för EG: s rättsliga struktur. En
sådan redogörelse bedömer jag som angelägen för att avtalen skall kunna
sättas in i sitt rättsliga sammanhang.

Därefter (avsnitt C) kommer jag att ta upp frågor som rör införlivandet
med svensk rätt av avtalet och de lagstiftningsåtgärder som detta förutsät-
ter. I det sammanhanget kommer jag också att behandla vissa publicerings-
frågor m. m.

Slutligen (avsnitt D) tar jag upp vissa lagstiftningsfrågor på specifika
områden.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

2 Historisk återblick

Redan år 1951 beslöt Västtyskland, Frankrike, Italien, Belgien, Nederlän-
derna och Luxemburg att gå samman i den europeiska kol- och stålgemen-
skapen (EKSG). Organisationen avsåg att samordna de deltagande län-
dernas kol- och stålindustri. Syftet var både ekonomiskt och politiskt. På
det ekonomiska planet skulle gemenskapen främja tillväxt och sysselsätt-
ning. Politiskt skulle samordningen leda till att risken för krig eliminerades
mellan de deltagande länderna. Den skulle också jämna vägen för ett enat
Europa. Länderna kom snart att sträva mot ett mer omfattande samarbete.
Ett försök att bilda en gemensam armé misslyckades dock år 1954.

År 1957 inleddes en ny fas i den europeiska integrationsprocessen. Då
undertecknades Romfördraget om den Europeiska ekonomiska gemenska-
pen. Genom Romfördraget åtog sig de sex medlemsländerna i Europeiska
kol- och stålgemenskapen inte bara att bilda en tullunion utan också att
successivt gå vidare mot ett alltmer intensivt ekonomiskt och politiskt
samarbete. För detta ändamål skapades ett antal institutioner med över-
statlig kompetens. Samtidigt med Romfördraget undertecknades också
fördraget om den Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom).

För att undvika att den planerade Europeiska ekonomiska gemenskapen
skulle leda till en ekonomisk och politisk splittring av Västeuropa, inleddes
redan år 1956 överläggningar inom OEEC (Organisation for European
Economic Cooperation) som syftade till att bilda ett frihandelsområde
omfattande alla de sjutton medlemsländerna. Dessa s. k. Maudlingför-
handlingar blev dock resultatlösa och avbröts i slutet av år 1958. Sju av
länderna utanför EG, däribland Sverige, tog då upp överläggningar om att
skapa ett frihandelsområde av mer begränsad omfattning. År 1959 slöts
den s. k. Stockholmskonventionen genom vilken den europeiska frihan-
delssammanslutningen EFTA bildades. Två målsättningar angavs för orga-
nisationen; dels att skapa ett frihandelsområde för industrivaror, dels att
skapa ett bättre utgångsläge för eventuella förhandlingar med EG.

Sommaren 1961 ansökte Storbritannien om medlemskap i EG. Dan-
mark och Norge följde det brittiska exemplet medan Sverige, Schweiz och
Österrike ansökte om s.k. association. Förhandlingar inleddes men av-
bröts redan i början av år 1963 efter ett franskt veto mot ett brittiskt
inträde.

I gengäld drevs det interna arbetet inom EFTA och EG med stor
framgång. Tullavvecklingen mellan medlemsländerna i EFTA var genom-
förd år 1966. Inom ramen för EG skapades en tullunion samt en gemensam
jordbruks- och handelspolitik.

År 1967 ansökte Storbritannien tillsammans med Norge, Danmark och
Irland återigen om medlemskap i EG. Samtidigt förnyade Sverige sin
ansökan, och denna gång uteslöts ingen av de former för samarbete som
Romfördraget förutser. Avgörande för svensk del var att de förbehåll som
neutralitetspolitiken föranledde kunde tillgodoses. Denna öppna ansökan
får ses mot bakgrund av den nedtoning av det överstatliga elementet i
samarbetet, som blev följden av den s. k. Luxemburgkompromissen från år
1966 genom vilken medlemsländerna i praktiken gavs vetorätt i frågor som

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

10

betraktades som vitala från nationell synpunkt. Några egentliga förhand-
lingar kom inte till stånd denna gång och samtalen avbröts återigen på
grund av ett franskt veto mot ett brittiskt inträde.

I detta läge aktualiserades frågan om ett utvidgat nordiskt ekonomiskt
samarbete, den s. k. NORDEK-planen som syftade till bl. a. en tullunion.
NORDEK kom dock aldrig att förverkligas.

En tredje framstöt mot en utvidgning av EG gjordes år 1969. Förhand-
lingar om medlemskap inleddes med Storbritannien, Irland och Danmark,
vilka utmynnade i att dessa länder inträdde i Gemenskapen den 1 januari
1973.

Även Norge hade undertecknat anslutningsakten, men sedan en majori-
tet av valmanskåren i en rådgivande folkomröstning uttalat sig mot en
anslutning valde Norge att inte ratificera den.

Jämsides med dessa förhandlingar fördes överläggningar mellan EG och
de återstående EFTA-länderna. Från svensk sida gjordes inga andra för-
behåll i förhandlingarna än de som föranleddes av neutralitetspolitiken.
Varken tullunion eller deltagande i den gemensamma jordbrukspolitiken
uteslöts. Liksom vid 1967 års ansökan lämnades formen för samarbetet
öppen.

Vid slutet av år 1970 kom enhetstanken återigen i fokus genom
Davignon- och Werner-rapporterna. Där drogs riktlinjerna upp för ett
närmare utrikespolitiskt resp, ekonomiskt-politiskt samarbete mellan
EG: s medlemsländer med syfte att på lång sikt uppnå en mycket långtgå-
ende samordning på dessa områden.

Därmed ändrades förutsättningarna för Sveriges position i de påbörjade
förhandlingarna. Regeringen konstaterade i mars 1971 att neutralitetspo-
litiken inte kunde förenas med ett närmare utrikespolitiskt samarbete i
enlighet med Davignon-rapportens slutsatser. Därtill bedömdes att neutra-
litetspolitiken satte gränser för hur långt Sverige kunde medverka inom en
ekonomisk och monetär union, som innebar uppgivande av betydelsefulla
områden av nationell beslutanderätt. Slutsatsen blev att ett svenskt med-
lemskap inte längre var aktuellt.

Förhandlingarna mellan Sverige och EG avslutades i juli 1972. De
resulterade i ett frihandelsavtal för industrivaror. Avtalet trädde i kraft den
1 januari 1973 (prop. 1972:135, UU 20, rskr. 311). Liknande bilaterala
frihandelsavtal slöts mellan EG och övriga EFTA-länder. Genom avtalen
bevarades i stort den frihandel som uppnåtts mellan EFTA-länderna och
utsträcktes successivt till att omfatta hela EFTA/EG-området.

Oljekrisen år 1973 fick långtgående negativa konsekvenser för de väst-
europeiska länderna. Tillväxten minskade samtidigt som inflation och
arbetslöshet sköt i höjden. Nationella problem fick förtur framför interna-
tionellt samarbete. I EFTA-samarbetet var Stockholmskonventionens am-
bitioner på frihandelsområdet redan infriade. Tonvikten lades nu på att
undanröja tekniska handelshinder. En del framsteg gjordes men takten i
arbetet var låg.

EG-arbetet präglades under större delen av 1970-talet och början av
1980-talet av budgetfrågan, som kom att försvåra samarbetet i övrigt. Det
visade sig svårt att inordna Storbritannien i den gemensamma jordbruks-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

politiken och dess finansiering. Integrationsprocessen gick långsamt. Det
kan dock noteras att det informella politiska samarbete som Davignonrap-
porten lagt grund for utvecklades. Ett förstärkt europeiskt valutasamar-
bete, EMS, inleddes år 1978. År 1981 utvidgades Gemenskapen med
Grekland. En ytterligare utvidgning skedde år 1986 då Spanien och den
tidigare EFTA-medlemmen Portugal inträdde som medlemmar.

Den 1 januari 1984 var den successiva tullavveckingen mellan EG och
EFTA: s medlemsländer genomförd. Därmed hade ett frihandelsområde
for industrivaror omfattande 350 milj, människor skapats. Ett nytt viktigt
steg i relationerna mellan EFTA-länderna och EG togs i april 1984, då ett
första gemensamt ministermöte mellan EFTA-länderna och EG hölls i
Luxemburg. Ministrarna enades vid mötet om en deklaration, som lade
den politiska grunden för ett utvidgat samarbete mellan EG och EFTA: s
medlemsländer med yttersta mål att skapa ett dynamiskt europeiskt eko-
nomiskt samarbetsområde (EES) omfattande hela Västeuropa. Sverige
tillhörde initiativtagarna till deklarationen.

EG-kommissionen lade i juni 1985 fram en vitbok med sammanfattande
förslag om hur Gemenskapens ursprungliga målsättning borde kunna upp-
nås. Denna sammanfattades i begreppet inre marknad, vilken enligt vitbo-
ken skall vara genomförd till utgången av år 1992. Senare samma år höll
EG: s medlemsländer en konferens om revidering av beslutsreglerna i bl. a.
Romfördraget. Fördragsändringarna sammanställdes i den europeiska en-
hetsakten, som förutom en ändring av Gemenskapens beslutsregler också
innehåller bestämmelser om EG: s inre marknad, valutapolitik, regional-
politik, forskning och utveckling, utrikes- och säkerhetspolitik, social-
politik, miljövård och förhållandet mellan EG: s institutioner. Enhetsakten
trädde i kraft den 1 juli 1987. Genom den skapades de institutionella
förutsättningarna for att genomföra bl. a. vitbokens målsättning.

EG: s beslut om den inre marknaden ändrade också förutsättningarna
för samarbetet mellan Sverige och EG. Det stod alltmer klart att visionen
om ett EES, såsom den gestaltade sig vid ministermötet i Luxemburg,
knappast skulle kunna förverkligas genom den gradvisa utvidgning av
samarbetet som skett inom Luxemburgdeklarationens ram. Den dåva-
rande regeringen lade därför hösten 1987 fram en proposition om Sverige
och den västeuropeiska integrationen (prop. 1987/88:66) i vilken riktlin-
jerna för ett breddat och fördjupat samarbete med EG lades fast. Målsätt-
ningen var att Sverige tillsammans med övriga EFTA-länder skulle bli
delaktig i den inre marknaden. Riksdagen konstaterade också i sitt betän-
kande över propositionen (UU 1987/88:24) att Sverige bör eftersträva ett
så nära och varaktigt samarbete med EG som möjligt på alla de områden
som innefattas av den inre marknaden. Som mål angavs, att integrations-
arbetet skulle leda till samma fördelar och åtaganden för medborgare,
företag och institutioner i Sverige som i EG: s medlemsländer. Man fastslog
också att ett svenskt medlemskap inte var ett mål for de förhandlingar som
då förestod.

Under sommaren och hösten 1988 intensifierades samarbetet EFTA-
EG. Vid EFTA:s ministermöte i Tammerfors i juni 1988 lades, på svenskt
initiativ, en handlingsplan för ett breddat samarbete fast.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

12

EFTA-länderna inledde under hösten år 1988 samtal med EG om
förutsättningarna för ett samarbete i linje med handlingsplanen. I ett tal
inför EG-parlamentet den 17 januari 1989 föreslog EG-kommissionens
ordförande Jacques Delors att samarbetet med EFTA-länderna breddades
och gavs en fastare ram. Förslaget välkomnades av EFTA-ländernas rege-
ringschefer vid ett möte i Oslo i mars samma år. Det blev upptakten till en
intensiv dialog om det framtida samarbetets utformning. Under somma-
ren och hösten 1989 kartlades de möjliga samarbetsområdena. Därtill
diskuterades den institutionella och rättsliga ramen för samarbetet. Kart-
läggningen utmynnade i den samstämmiga bedömningen att det fanns
förutsättningar för förhandlingar om ett EES-avtal. Vid ett gemensamt
ministermöte mellan EG och EFTA den 19 december 1989 beslutades att
formella förhandlingar om ett brett upplagt avtal skulle inledas, vilket
också skedde den 20 juni 1990.

Vid sidan av förhandlingen med EFTA-länderna har sedan år 1989
särskilt tre frågor kommit att stå i fokus för Gemenskapens intresse,
nämligen relationerna till Öst- och Centraleuropa, arbetet i riktning mot en
ekonomisk och monetär union samt arbetet mot en politisk union.

Genom kommunismens sammanbrott i Centraleuropa ändrades förut-
sättningarna för Gemenskapens relationer med de berörda länderna. Ge-
nom det tyska enandet år 1990 införlivades det förutvarande DDR i EG.
Förhandlingar om associationsavtal mellan EG och Tjeckoslovakien, Po-
len och Ungern har inletts. EG-kommissionen har vidare samordningsan-
svaret för de gemensamma biståndsinsatserna gentemot Östeuropa inom
ramen för den s. k. G 24-processen.

Under år 1990 togs det första steget mot ett fullt genomförande av en
ekonomisk och monetär union inom EG. Kapitalrörelserna, som succes-
sivt liberaliserats under de senaste åren, släpptes helt fria i flertalet
medlemsländer den 1 juli samma år. Spanien, Portugal, Grekland och
Irland behåller dock i ett övergångsskede vissa begränsade valutaregle-
ringar. Vidare fördjupades det ekonomisk-politiska samarbetet. En rege-
ringskonferens tillsattes den 15 december samma år med uppgift att
bestämma innehållet i och tidtabellen för den följande utvecklingen mot en
ekonomisk och monetär union.

Med den inre marknaden, den successiva utvecklingen mot en ekono-
misk och monetär union och de yttre förändringarna i Europa aktualisera-
des under år 1990 också frågan om en förstärkning av det politiska
samarbetet inom gemenskapen. Europeiska rådet beslutade därför att
parallellt med konferensen om den monetära unionen också inleda en
konferens om den politiska unionen.

Efter ett år av förhandlingar mellan EG och regeringarna träffades
överenskommelsen om den Europeiska unionen vid det Europeiska rådets
möte i Maastricht den 9 december 1991. Överenskommelsen innebär att
den Europeiska gemenskapen gradvis omvandlas till en Europeisk union.
Senast år 1999 skall en ekonomisk och monetär union med gemensam
valuta och centralbank vara verklighet. Samarbetet fördjupas samtidigt
som det breddas till en rad nya områden. Beslutsprocessen görs mer
effektiv genom ökad användning av majoritetsbeslut och parlamentet får

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

13

större befogenheter. En gemensam utrikes- och säkerhetspolitik infors
successivt. Samarbetet omkring invandrarpolitiska, polisiära och juridiska
frågor förstärks.

Den Europeiska unionen vilar institutionellt på tre pelare: en avsevärt
utvecklad europeisk gemenskap med en institutionell uppbyggnad motsva-
rande den som gäller för EG i dag, en gemensam utrikes- och säkerhetspo-
litik där medlemsländerna ges ett starkt inflytande över den fortsatta
utvecklingen samt ett förstärkt samarbete omkring invandrarpolitiska,
polisiära och juridiska frågor där ansvaret helt vilar på medlemsländerna.

Maastrichtöverenskommelsen kommer att följas upp av en ny regerings-
konferens under år 1996.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

14

A GODKÄNNANDE AV EES-AVTALET M.M.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

3 EES-förhandlingarnas gång

Vid ett gemensamt ministermöte EFTA/EG i Bryssel den 19 december
1989 togs beslut om att under första halvåret 1990 inleda formella förhand-
lingar om ett brett upplagt avtal om EES. Målet var att på EG-regelverkets
grund uppnå fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital. Eventu-
ella övergångs- eller andra arrangemang var en förhandlingsfråga. Minist-
rarna underströk dock att utrymmet för undantag från enskilda EG-regler
var begränsat och måste grunda sig på verkligt vitala nationella intressen.

Samarbetet skulle vila på lika konkurrensvillkor. Det skulle också om-
fatta angränsande områden som sociala frågor, konsumentskydd, forsk-
ning och utveckling, miljövård, utbildning, program för små och medel-
stora företag samt turism. Avtalet skulle vidare innefatta instrument för att
utjämna ekonomiska och sociala skillnader mellan olika regioner. Beträff-
ande de institutionella frågorna underströk ministrarna att parternas be-
slutsautonomi skulle respekteras. Procedurer ägnade att underlätta sam-
förståndslösningar borde förhandlas fram.

Likformig tillämpning och övervakning skulle på lämpligt sätt tillförsäk-
ras och en effektiv tvistlösning komma till stånd. Förhandlingarna skulle
enligt ministrarna avslutas så snart som möjligt och avtalet träda i kraft
den 1 januari 1993, dvs. samtidigt med att den inre marknaden förverkli-
gades i EG.

Efter ytterligare förberedelsearbete under det svenska ordförandeskapet
i EFTA våren 1990 inleddes de formella förhandlingarna om ett EES-avtal
den 20 juni 1990. Förhandlingarna leddes på tjänstemannanivå av en
särskild gemensam chefsförhandlargrupp, High Level Negotiating Group
(HLNG). Gruppen tillsatte fem förhandlingsgrupper — en för varor, en för
tjänster och kapital, en för personers rörlighet, en för s. k. angränsande
politikområden samt en femte grupp för rättsliga och institutionella frågor.
EG företräddes i förhandlingsgrupperna av EG-kommissionen biträdd av
medlemsländerna.

Redan under den föregående kartläggningsfasen hade EFTA-länderna
försökt att så långt som möjligt agera samordnat, något som de också
fortsatte med under förhandlingarna. EG hade tidigt understrukit be-
tydelsen av att ha en enda part att diskutera med. Mycket arbete kom
därför att läggas ner på att utforma gemensamma ställningstaganden i
EFTA-kretsen.

I de olika förhandlingsgrupperna deltog samtliga EFTA-länder men
företräddes gentemot EG av en gemensam ordförande. I chefsförhandlar-
gruppen växlade ordförandeskapet mellan EFTA-länderna halvårsvis i
överensstämmelse med cirkulationen av ordförandeskapet i EFTA. Ordfö-
randeuppdragen i övriga förhandlingsgrupper var uppdelade mellan
EFTA-länderna. Sverige ansvarade för förhandlingsgruppen för varor.

Två frågekomplex kom att dominera förhandlingarna. Det ena rörde

15

tillämpningen av de relevanta EG-reglerna. Utgångspunkten för samarbe-
tet var att EFTA-länderna skulle överta de relevanta delarna av EG: s s. k.
sekundära regelverk, dvs. främst direktiv och förordningar. Denna regel-
massa måste således identifieras och konsekvenserna av ett övertagande
noga analyseras av de enskilda EFTA-länderna. Av olika skäl visade det sig
att dessa i flera fall hade behov av övergångsarrangemang eller andra
särlösningar. Stora ansträngningar kom att läggas ner på utformningen av
dessa arrangemang både inom EFTA och i förhandlingarna med EG. Detta
gällde i synnerhet arbetet med att förena EFTA-ländernas i vissa avseenden
högre krav vad gäller skydd för liv, hälsa och miljö med den fria varumark-
nad som eftersträvas inom EES.

Den andra frågan rörde avtalets institutionella och rättsliga form. Det
handlade här om att skapa en institutionell och rättslig struktur som å ena
sidan tillgodosåg EFTA-ländernas krav på medinflytande och å andra
sidan garanterade EG: s önskan om bibehållen beslutsautonomi. Till detta
kom frågan om utformningen av övervakningen och tillämpningen av
avtalet samt former för bl. a. tvistlösning mellan parterna.

Vid ett gemensamt ministermöte i Geneve den 19 december 1990
nåddes enighet om den övergripande strukturen för avtalets institutionella
uppbyggnad och huvuddragen i en gemensam beslutsordning.

Förhandlingarna fortsatte under våren 1991 med ökad intensitet. Vid ett
gemensamt ministermöte i Bryssel den 13 maj gjordes betydande framsteg
beträffande lösningen av de rättsliga och institutionella frågorna. Bl. a.
träffades en överenskommelse om att en gemensam EES-domstol skulle
inrättas. Parterna hade då också funnit lösningar på flertalet av de frågor
där EFTA-länderna önskade övergångsarrangemang eller andra särlös-
ningar.

Parallellt med dessa framsteg började frågan om fiskets behandling i
EES-avtalet att tona fram som en allt svårare förhandlingsfråga. EFTA-
länderna önskade fullt tillträde till EG-marknaden för fisk, vilket flera
EG-länder motsatte sig. EG önskade för sin del visst tillträde till norska och
isländska fiskevatten. En annan känslig och svårbemästrad fråga gällde
transittrafiken genom Schweiz och Österrike. I avvaktan på en lösning av i
första hand fiskefrågan var EFTA-sidan ovillig att diskutera den slutliga
omfattningen av och formerna för bidrag till ekonomisk och social utjäm-
ning inom EES.

Under juni och juli månad 1991 gjordes stora men fruktlösa ansträng-
ningar att lösa dessa frågor. Vid ett ministermöte i Bryssel den 30 juli 1991
kunde ministrarna konstatera att fiskefrågan fortfarande var olöst. Dess-
förinnan hade parterna enats om att skjuta avslutningen av förhandling-
arna rörande transittrafiken till den 15 oktober 1991. Övriga utestående
frågor föreföll i allt väsenligt vara lösta.

Sedan förhandlingarna återupptagits i september enades parterna vid ett
ministermöte den 21 oktober om en lösning av fiskefrågan. Dessförinnan
hade övriga utestående frågor, inkl, frågan om transittrafiken lösts.

Under sensommaren 1991 hade EG-kommissionen begärt ett yttrande
från EG-domstolen om den förutsedda kontrollmekanismen, dvs. främst
den gemensamma EES-domstolen, var förenlig med Romfördraget. I sitt

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

16

yttrande som avgavs den 14 december 1991, konstaterade domstolen att
den enligt avtalet tilltänkta judiciella kontrollen inte var förenlig med
Romfördraget.

Domstolens ställningstaganden ledde till att förhandlingarna återupp-
togs i syfte att finna en lösning på de uppkomna problemen. Efter intensiva
förhandlingar nåddes den 14 februari 1992 enighet om de judiciella frågor
som sålunda hade berörts i EG-domstolens yttrande.

EG-kommissionen beslutade den 27 februari 1992 att på nytt inhämta
EG-domstolens yttrande, nu över den lösning som nåtts i omförhandling-
arna. EG-domstolen förklarade i yttrande den 10 april 1992 att de nu
uppnådda lösningarna är förenliga med Romfördraget.

Avtalet liksom övervakningsavtalet och kommittéavtalet har därefter
undertecknats den 2 maj 1992. Undertecknande av parlamentarikeravtalet
skedde den 20 maj 1992.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

4 Beredningsarbetet

Bredden i förhandlingsarbetet har ställt stora krav på beredningsarbetet i
Sverige. Inte minst samrådet mellan regeringen och riksdagen har varit
omfattande. Detta har skett på flera sätt. Vidare har alla viktiga integra-
tionspolitiska ställningstaganden föregåtts av samråd i utrikesnämnden.
Dessutom har riksdagens EFTA-delegation, som bl. a. har till uppgift att
fungera som ett forum för informationsutbyte mellan regering och riksdag
i frågor med anknytning till integrationsarbetet, spelat en viktig roll.
Delegationen har under förhandlingarnas gång sammanträffat med repre-
sentanter för regeringen ungefar varannan månad. Slutligen har regeringen
i de utrikes- och handelspolitiska debatterna samt vid riksdagens informa-
tionsstunder fortlöpande redovisat sin politik på området. I svar på inter-
pellationer och frågor har regeringen kunnat klarlägga enskilda aspekter
eller delar av integrationsarbetet. Vidare har utrikesutskottet och andra
utskott i riksdagen haft möjlighet att inhämta informationer från reger-
ingen och dess myndigheter.

Beredningsarbetet i regeringen har skett inom ramen för den särskilda
organisation som upprättades i anslutning till riksdagsbeslutet år 1988
(UU 1987/88:24). Sammanlagt har mer än 400 personer involverats från
departement, myndigheter, näringsliv, fackliga organisationer och andra
intressenter.

Arbetet har letts av en särskild statsrådsgrupp under ledning av statsmi-
nistern och med deltagande av utrikes-, utrikeshandels-, finans- och indu-
striministrarna. En statssekreterargrupp under ledning av statssekretera-
ren i utrikesdepartementets handelsavdelning har svarat för den fortlö-
pande styrningen.

Själva förhandlingsarbetet har letts av en särskild chefsförhandlare.
Denne har också varit ordförande i beredningsgruppen för europafrågor
som har fungerat som ett samordningsorgan. I gruppen har ingått bl. a.
ordförandena i de sammanlagt 26 arbetsgrupper som har funnits på olika
sakområden.

2 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga 1

Arbetsgrupperna har svarat för det grundläggande arbetet i integrations-
processen och det är inom dessa grupper som de för EES-avtalet relevanta
EG-reglerna har analyserats och förutsättningarna för en svensk anpass-
ning har utretts. Vanligtvis har arbetsgrupperna letts av en enhetschef från
det fackdepartement vartill gruppen närmast hört och i övrigt bestått av
representanter från berörda departement och myndigheter.

Samrådet med intressenter utanför departement och myndigheter har
under hela arbetet tillmätts stor betydelse. Redan år 1988 tillsatte reger-
ingen ett särskilt råd för Europafrågor. I rådet, som letts av statsministern,
har förutom statsrådsgruppen också deltagit företrädare för bl. a. fackför-
eningsrörelsen och näringslivet. Rådet som har haft en enbart rådgivande
roll, har mötts minst en gång i kvartalet.

På samma sätt har särskilda referensgrupper knutits till så gott som alla
arbetsgrupper. Referensgrupperna har bestått av representanter för nä-
ringslivsorganisationer, fackliga organisationer och övriga intressen.

Genom rådet för Europafrågor och referensgrupperna har departement
och arbetsgrupper — och genom dem regeringen — löpande under för-
handlingsarbetets gång kunnat avläsa berörda intressenters inställning i
uppkommande frågor. Omvänt har intressenterna haft möjlighet att fästa
regeringens uppmärksamhet på frågor eller förhållanden som bedömts vara
av vikt. Därutöver har enskilda förhandlingsfrågor av betydelse i flera fall
varit föremål för skriftligt remissförfarande.

5 EES-avtalets och EFTA-avtalens huvudsakliga
innehåll

5.1 EES-avtalet

EES-avtalet är väsentligen ett vanligt folkrättsligt avtal men har särdrag
som sammanhänger med dess nära samband med det EG-rättsliga sys-
temet. Avtalet innehåller en huvuddel med de materiella bestämmelserna
om fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital (de fyra friheterna)
samt s. k. angränsande politikområden. Denna del motsvarar den primära
EG-rätten, i första hand Romfördragets regler. Dessutom finns bestämmel-
ser om de olika institutioner som etableras genom avtalet.

I det följande ges en kortfattad beskrivning av EES-avtalets innehåll. En
närmare redogörelse finns i avsnitt 8.

Målet för EES-avtalet är att med enhetliga regler främja handel och övrig
ekonomisk samverkan mellan parterna i syfte att skapa ett enhetligt Euro-
peiskt ekonomiskt samarbetsområde. EES avses fungera i huvudsak som
en enda marknad med fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital.

Dessa fyra friheter bygger framför allt på ett förbud mot särbehandling på
grund av nationalitet. Länderna är också förpliktade att samarbeta så att
inte strävandena att förverkliga målen med EES-avtalet försvåras eller
äventyras.

I fråga om varor förutsätter den fria rörligheten ett regelsystem för
avskaffande av tullar och kvantitativa import- och exportrestriktioner

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

18

samt åtgärder med motsvarande verkan. EES-avtalet omfattar regler för fri
varucirkulation som nära svarar mot bestämmelser i Romfördraget,
EFTA-konventionen och gällande frihandelsavtal mellan EG och EFTA-
länderna. EES-avtalet innebär ett avsevärt fördjupat och breddat frihan-
delsområde med förenklade ursprungsregler och gränsformaliteter. EES
utgör emellertid ingen motsvarighet till den tullunion som EG är.

EG: s gemensamma jordbrukspolitik omfattas inte av EES-avtalet. Där-
emot underlättas handeln med särskilt angivna fiske- och jordbrukspro-
dukter. Dessutom har parallellt med EES-avtalet bilaterala avtal på
jordbruks- och fiskeområdena förhandlats fram.

Fri rörlighet för varor och tjänster förutsätter ett system för fri konkur-
rens. Genom avtalet övertas de regler på konkurrensområdet som gäller
enligt Romfördraget. Det gäller framför allt förbud mot avtal och andra
förfaranden med konkurrensbegränsande verkan och förbud mot missbruk
av dominerande marknadsställning samt en prövning av vissa företagskon-
centrationer. Övervakningen av att konkurrensreglerna tillämpas på rätt
sätt ankommer på EG-kommissionen och på en oberoende övervaknings-
myndighet som EFTA-länderna har åtagit sig att inrätta.

Avtalet innehåller också regler om antidumpningsåtgärder m. m. Vidare
föreskrivs att offentligt stöd och offentliga monopol inte får snedvrida
konkurrensen med verkan på handeln. Offentlig upphandling skall ske i full
konkurrens mellan företag i de olika länderna.

1 fråga om rörlighet för personer skapar EES-avtalet förutsättningar för
en gemensam arbetsmarknad. Reglerna omfattar socialförsäkringsskydd
för migrerande arbetstagare m.fl., etableringsrätt för självständiga närings-
idkare, ömsesidigt erkännande av examina och förenklad gränskontroll.

Avtalet innebär rätt för medborgare i alla EES-länder att flytta mellan de
avtalsslutande länderna för att söka anställning, att ha anställning i ett land
enligt de regler som gäller för arbetstagare i det landet samt att stanna i ett
land där man haft anställning. Rätten gäller även familjemedlemmar.

På den sociala trygghetens område innebär avtalet i huvudsak rätt att
lägga samman alla försäkringsperioder från trygghetssystem i olika
medlemsländer och att föra med sig denna rätt inom hela EES-området.

Etableringsfriheten inom EES gäller både fysiska och juridiska personer,
t. ex. när kontor, filialer och dotterbolag upprättas. Friheten omfattar rätt
att uppta och utöva självständig förvärvsverksamhet på de villkor som
etableringslandet föreskriver för sina egna medborgare. Avtalet innebär
här i princip att förvärv av både företag och fastigheter skall vara möjliga
för rättssubjekt inom EES.

Avtalet innehåller också regler som liberaliserar handeln med tjänster
samt kapitalrörelser, dessa skall i princip vara fria.

EES-avtalet medger liksom Romfördraget generellt undantag från prin-
cipen om fri rörlighet när nationella åtgärder är nödvändiga för att tillgo-
dose tvingande krav på skydd för bl. a. allmän ordning, säkerhet eller hälsa.
Sådana frågor har belysts i den inledningsvis nämnda departementsprome-
morian om EG-rättens s. k. Cassis de Dijon-princip. Undantag skall be-
gränsas till vad som är nödvändigt och minst störande för den fria rörlig-
heten. Sverige har dessutom förbehållit sig rätten att vidmakthålla ett antal

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

19

förbud mot farliga ämnen med hänsyn till redan etablerade högre skydds-
normer.

Ett avsnitt i EES-avtalet innehåller övergripande bestämmelser med
anknytning till de fyra friheterna. Det gäller fem områden, nämligen
sociala frågor (bl. a. jämställdhet), miljö, konsumentskydd, statistik och
bolagsrätt. Syftet med gemensamma regler på det sociala området är att
bidra till bättre arbetsförhållanden och bättre levnadsstandard för arbets-
tagare. På konsumentskyddsområdet är avsikten att stärka konsumentens
ställning på marknaden och i fråga om miljön bl. a. att säkerställa ett klokt
och rationellt utnyttjande av naturresurserna.

EES-avtalet omfattar därutöver en rad angränsande områden for gemen-
sam politik, som inte hänför sig direkt till de fyra friheterna men som har
ansetts utgöra viktiga komponenter i ett utvidgat europeiskt samarbete.
Sammanlagt omfattas tolv delområden. Dessa är bl. a. dels de delar av
områdena bolagsrätt, sociala frågor, miljö och konsumentskydd som inte
är direkt handelsrelaterade, dels områden som forskning och utveckling,
utbildning, små och medelstora företag, turism och regional utjämning. På
dessa områden förutsätts samarbetet ske via gemensamma aktiviteter, som
i fråga om innehållet kan variera från dialoger mellan EFTA-länderna och
EG till regelrätt deltagande i EG-program eller gemensamt utarbetade
program.

Med EES-avtalets institutionella uppbyggnad avses gemensamma organ
och procedurer for utveckling, administration, samråd, beslutsfattande
och tvistlösning. En grundläggande förutsättning för att EES-avtalet skall
kunna fungera effektivt är att det institutionella samarbetet bygger på
överenskomna och ändamålsenliga samrådsmekanismer. Därför har
parterna enats om inrättandet av ett antal EES-institutioner.

På ministernivå skapas ett EES-råd för politisk vägledning och utveck-
ling av EES. Rådet behandlar också de frågor som en eller flera avtalsparter
begär att få diskuterade. Vidare inrättas en gemensam EES-kommitté med
ansvar för avtalets löpande administration. Den blir också central instans
för den gemensamma beslutsprocessen inom EES. Beslut skall fattas enhäl-
ligt av EG, å ena sidan, och av EFTA-länderna gemensamt, å andra sidan.

Samarbete mellan parlamentariker och mellan arbetsmarknadens parter
m. fl. i EES-länderna skall ske i särskilda samrådsorgan.

EFTA: s övervakningsmyndighet, ESA, skall ha i huvudsak samma funk-
tion inom EFTA som kommissionen har inom EG när det gäller övervak-
ningen av att avtalet efterlevs. EFTA-domstolen skall pröva frågor avse-
ende avtalets efterlevnad såvitt avser EFTA-länderna samt överklaganden
på konkurrensområdet i ärenden som har prövats av EFTA: s övervaknings-
myndighet. Domstolen skall också pröva tvister mellan EFTA-länderna.

Bestämmelser om övervakningsmyndigheten och domstolen har intagits
i övervakningsavtalet.

Tvister mellan å ena sidan ett eller flera EFTA-länder och å den andra
sidan EG eller ett eller flera EG-länder avses biläggas i den gemensamma
kommittén. Frågan om tolkningen av avtalsbestämmelser som har sin
motsvarighet i EG-rätten kan avgöras av EG-domstolen efter hemställan

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

20

av parterna. Vissa tvister rörande specifika EES-förhållanden kan hän-
skjutas till skiljenämnd.

Grundtanken med EES-avtalet är således att skapa ett dynamiskt och
enhetligt europeiskt ekonomiskt samarbetsområde grundat på gemen-
samma regler och lika konkurrensvillkor för foretag och enskilda. Till
grundförutsättningarna har också hört att skapa så stor rättslikhet som
möjligt för enskilda och företag liksom att åstadkomma enhetlighet vid
tolkningen och tillämpningen av de gemensamma reglerna, både vad avser
nationella myndigheters och domstolars handhavande av reglerna och
statsmakternas uppfyllelse av sina förpliktelser enligt avtalet.

I ett samarbetsområde som EES får sådan rättslikhet uppnås på delvis
annat sätt än vad som gäller inom EG. Ett led i detta är att välja sådana
implementeringsmetoder för avtalet som ger största möjliga likhet med
EG:s ordning, ett annat att genom angivande av målen för samarbetet
understryka viljan att nå en enhetlighet i tillämpningen och tolkningen av
EES-regler och motsvarande EG-regler. Upprättandet av en övervaknings-
myndighet mellan EFTA-länderna och en domstol är också delar i främ-
jandet av rättslikhet.

5.2 EFTA — avtalen

I EES-avtalet förutsätts att EFTA-staterna i ett avtal dem emellan, det
förutnämnda övervakningsavtalet, skall upprätta en oberoende övervak-
ningsmyndighet, EFTA Surveillance Authority (ESA) samt skapa förfa-
randen, som överensstämmer med dem som finns inom EG för att säker-
ställa att förpliktelserna såväl enligt EES-avtalet som enligt ESA-avtalet
efterlevs. Detta innebär att ESA ges uppgifter motsvarande EG-
kommissionens. En viktig skillnad är emellertid att ESA inte skall delta i
beslutsprocessen inom EES på samma sätt som kommissionen inom EG.

Förutom regler som rör den allmänna övervakningen innehåller avtalet
bestämmelser om övervakning på områdena för offentlig upphandling,
statsstöd och konkurrens. ESA skall också ha en viktig funktion vad gäller
handhavandet av vissa administrativa uppgifter gentemot EFTA-länderna.

I EES-avtalet förutsätts vidare att EFTA-länderna skall upprätta en
EFTA-domstol med kompetens bl. a. att döma i fall som gäller EFTA-
ländernas efterlevnad av EES-avtalet, överpröva beslut av ESA i konkur-
rensärenden samt slita tvister mellan EFTA-länderna. I övervakningsavta-
let regleras närmare EFTA-domstolens sammansättning, uppgifter och
verksamhet.

I avsnitt 9.1 ges en närmare beskrivning av övervakningsavtalets inne-
håll.

I samband med EES-avtalet har EFTA-länderna också undertecknat det
förutnämnda avtalet om en ständig kommitté mellan EFTA-länderna,
kommittéavtalet. Kommittén skall bl. a. handha beslutsfattande, administ-
ration och konsultationer mellan EFTA-länderna när det gäller EES-
samarbetet. I avsnitt 9.3 lämnas en närmare redogörelse för det avtalet.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

21

Därutöver har också EFTA-länderna undertecknat ett avtal om en Prop. 1991/92: 170
kommitté med ledamöter från EFTA-ländernas parlament. Kommittén Bilaga 1
skall vara ett rådgivande organ till EFTA-länderna i frågor som rör EES.

I avsnitt 9.5 lämnas en närmare redogörelse för det avtalet.

22

6 Överväganden

6.1 Inledning

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Mitt förslag: Regeringen inhämtar riksdagens godkännande av av-
talet mellan EFTA-länderna och EG samt dess medlemsländer om
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet samt avtalen inom
EFTA om upprättande av en övervakningsmyndighet och en dom-
stol (övervakningsavtalet), om en ständig kommitté (kommit-
téavtalet) och om en kommitté med ledamöter från EFTA-staternas
parlament (parlamentarikeravtalet).

Remissinstanserna: Av de ca 130 remissinstanserna har endast ett begrän-
sat antal uttalat sig i frågan huruvida Sverige bör ansluta sig till EES-
avtalet. Det stora flertalet instanser har ingenting att invända mot avtalet.
Av de instanser som går närmare in på frågan om godkännande av avtalet
välkomnar flertalet detta och hälsar förhandlingsresultatet i stort med
tillfredsställelse. Så är fallet med televerket, Sveriges industriförbund,
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige
(LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Lantbrukarnas Riks-
förbund (LRF) och Sparbanksgruppen AB. Industriförbundet, SAF och
LRF understryker att avtalet kan ses som ett låt vara stort och betydelse-
fullt steg, men att bara ett medlemskap på sikt kan vara fullt tillfredsstäl-
lande för landet, bl. a. med hänsyn till det medinflytande det skänker. LO
fäster för sin del stort avseende vid bl. a. att Sveriges politik på forsknings-
och utvecklingsområdet samt på det sociala området blir sådan att landets
allmänna konkurrensläge inom EES inte försvagas.

Ett godkännande av EES-avtalet tillstyrks också av exempelvis riksban-
ken, socialstyrelsen, läkemedelsverket, vägverket, statskontoret, statens pris-
och konkurrensverk (SPK) och näringsfrihetsombudsmannen (NO). Sist-
nämnda två remissorgan understryker framförallt EES-avtalets positiva
betydelse på konkurrensområdet. Även Moderata kvinnoförbundet, Folk-
partiets kvinnoförbund och Centerkvinnorna redovisar en i huvudsak posi-
tiv inställning till EES-avtalet.

Statens naturvårdsverk anser att EES-avtalet sammantaget skapar nya
möjligheter till ett intensifierat miljösamarbete och ger en plattform för att
påverka miljöproblemen i Europa.

Miljöpartiet De Gröna och Grön Ungdom anser dock att EES-avtalet
bereder vägen för en ytterligare försämring av miljön. Kritiska mot EES-
avtalet från miljösynpunkter är också Svenska naturskyddsföreningen. Jor-
dens vänner, Fältbiologerna och Green-Peace. Miljöpartiet anser vidare
bl. a. att avtalet äventyrar den svenska demokratin och grunderna för vår
rättsordning, att avtalet ökar arbetslösheten i Sverige och att avtalet gör
Sverige till en randstat i norr. Förutom av de nämnda remissorganen
avstyrks EES-avtalet av Centerns ungdomsförbund och av Ung Vänster.

Några instanser har framhållit att remisstiden varit alltför knapp för en
tillfredsställande utvärdering.

23

Skälen för mitt förslag: Sverige är en del av Europa. Här är vår geogra-
fiska hemvist, våra historiska och kulturella rötter. Utvecklingen i vår
europeiska omvärld är av avgörande betydelse när vi skall utforma dagens
och morgondagens politik. Som del av Europa är det naturligt for Sverige
att främja ett brett europeiskt samarbete.

Samverkan inom de Europeiska gemenskaperna (EG), den Europeiska
frihandelssammanslutningen (EFTA) och Organisationen for ekonomiskt
samarbete och utveckling (OECD) har verksamt bidragit till att liberali-
sera handeln och betalningsströmmarna och därmed också främja den
ekonomiska utvecklingen inom Västeuropa. Ett brett samarbete har eta-
blerats, som befordrar avspänning och fredlig samlevnad i vår världsdel.
Den historiska roll som EG har spelat i denna process förtjänar understry-
kas. Mellan forna fiendestater har ett så nära samarbete byggts upp att nya
krig mellan dem framstår som otänkbara.

Sveriges starka uppslutning kring det nordiska samarbetet, vårt medlem-
skap i OECD och EFTA och vårt frihandelsavtal med EG har naturligtvis
till stor del drivits fram av våra ekonomiska intressen. Men det speglar
också en känsla av samhörighet som har flera andra dimensioner än de rent
ekonomiska. Vi har en djupgående värdegemenskap som omfattar begrepp
som demokrati och försvar av mänskliga rättigheter. På denna grundval
har ett vidsträckt samarbete byggts upp på en rad olika områden. Växande
turistströmmar, intensifierat studentutbyte, ökad migration och ett större
kulturellt och vetenskapligt utbyte är uttryck härför. Sett i detta perspektiv
är det naturligt att intresset i Sverige för de västeuropeiska integrationsfrå-
gorna växer.

När man blickar tillbaka var år 1984 något av en milstolpe i integrations-
arbetet för Sveriges del. Från det året råder full tullfrihet för alla industri-
varor i handeln mellan EFTA och EG.

Sverige var en av initiativtagarna bakom det första gemensamma mini-
stermötet mellan EFTA och EG i Luxemburg i april 1984. Vid detta möte
enades ministrarna om en deklaration, som lade den politiska grunden för
ett utvidgat samarbete. Luxemburgdeklarationen var det första uttrycket
för EG- och EFTA-ländernas gemensamma strävan att bygga ut samarbetet
utöver frihandelsavtalet. Den har följts upp av andra uttalanden som syftar
till det gemensamma målet att skapa ett dynamiskt europeiskt ekonomiskt
samarbetsområde (EES).

Ett viktigt steg mot förverkligandet av EES utgjordes av den europeiska
enhetsakten inom EG år 1987, som skapade de institutionella förutsätt-
ningarna för att genomföra EG:s inre marknad. EG lade då fast ett
ambitiöst program för utveckling av integrationen. Fysiska, tekniska och
fiskala hinder skulle avlägsnas. Man skulle genomföra Romfördragets
ursprungliga mål om fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital
till den 1 januari 1993. Genom enhetsakten år 1987 reviderades och
kompletterades gemenskapsfördragen och en väsentligt ökad användning
av majoritetsbeslut infördes.

Riktlinjerna för integrationsarbetet i Sverige lades fast som ett resultat
av riksdagens behandling under våren 1988 av propositionen Sverige och
den västeuropeiska integrationen (Prop. 1987/88:66,UU 1987/88:24,

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

24

rskr.245). ”Vad som förestår är en översyn av våra kontakter på olika
sakområden for att om möjligt uppnå att integrationsarbetet inom EG,
som nu accelereras, leder till samma fördelar och åtaganden för medbor-
gare, institutioner och företag i Sverige som det gör i EG: s medlemslän-
der.” Detta allmänna mål for Sveriges samarbete med EG bekräftades av
riksdagen våren 1989.

Utgångspunkten för Sveriges deltagande i ett EES-samarbete är den-
samma som vid de tidigare tillfällen då vi sökt stärka relationerna till EG,
nämligen en vilja att konstruktivt bidra till ett brett västeuropeiskt samar-
bete. Omfattningen och inriktningen av det samarbete som söks inom
ramen for EES stämmer väl överens med Sveriges ambitioner att fortlö-
pande stärka och utveckla relationerna med EG.

Den starka tonvikt som vi lägger på det västeuropeiska samarbetet står
på intet sätt i motsats till vår allmänna strävan att öka utbytet med andra
länder i Europa och med omvärlden i övrigt. Att vi driver frihandeln längre
gentemot EFTA och EG än vad som för närvarande är möjligt med andra
länder innebär inte en ökad slutenhet gentemot dessa. I vår allmänt
frihandelsvänliga politik ligger att vi vill verka for ett Västeuropa som är
öppet mot omvärlden och som därvid beaktar u-ländernas utsatta ställ-
ning. I detta ligger inte minst en önskan att utveckla handeln med de
central- och östeuropeiska länderna. Frihandelsavtal har nyligen under-
tecknats med Tjeckoslovakien, Estland, Lettland, Litauen och Turkiet.
Avtal kommer inom kort att ingås även med Polen och Ungern. Sverige
deltar också aktivt i de pågående GATT-forhandlingarna med siktet in-
ställt på fortsatt liberalisering av världshandelssystemet.

Världsekonomin präglas av en fortlöpande intemationaliseringsprocess.
För att behålla sin position som utvecklat industriland måste Sverige delta
i denna process och möta dess krav på anpassning. Den svenska ekonomin
kan inte avskärma sig från internationaliseringen. Integrationen illustreras
av den utveckling som ägt rum i Sverige och omvärlden och som accelere-
rat under senare år. Bl. a. markeras den av den långtgående liberaliseringen
inom utrikeshandeln och den allt större friheten såvitt avser kapitalrörel-
ser. I ett internationellt perspektiv har sådana steg framstått som naturliga
och nödvändiga.

Integrationsprocessen kommer att fortsätta under alla omständigheter.
Utrikeshandeln utvecklas, de internationella kapitalströmmama växer,
direktinvesteringarna likaså. Arbetskraftens rörlighet ökar, liksom företa-
gens. Miljöfrågor, forskning och utveckling kräver internationellt samar-
bete. Det ökade utbytet mellan länderna blir en grundläggande förutsätt-
ning för en god ekonomisk utveckling.

Den för Sverige viktigaste delen av internationaliseringen är tveklöst
den europeiska integrationen. Sveriges viktigaste handelspartner finns i
Västeuropa. Mer än hälften av den svenska utrikeshandeln sker med EG
och sammanlagt svarar EES för nära tre fjärdedelar av svensk utrikes-
handel. Besluten inom EG får därför avgörande betydelse för den svenska
ekonomin, vilken anknytning till EG Sverige än väljer.

Vårt land har haft stora fördelar av det frihandelsavtal som träffades

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

25

med EG for ungefär tjugo år sedan. Men i den integrationsprocess som nu
pågår framstår ett sådant avtal som otillräckligt. Exempelvis omfattar
frihandelsavtalet varken tjänstesektorn eller personers rörlighet. Om vi
hade valt att stå utanför den europeiska inre marknaden skulle de negativa
konsekvenserna ha blivit betydande och av en helt annan storleksordning
än de problem som kan uppstå vid en anpassning till denna marknad.

När ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde skapas avvecklas
gränshindren i handeln med varor och tjänster mellan de berörda länderna
samt de tekniska handelshinder som beror på skillnader i nationella lagar
och bestämmelser. Kapital kan röra sig fritt över gränserna och samtidigt
avvecklas begränsningarna i fråga om arbetskraftens rörlighet. En sådan
utveckling är av flera skäl ägnad att öka den ekonomiska effektiviteten och
främja en gynnsam ekonomisk utveckling.

Hela det svenska samhället kommer i praktiken att beröras av EES-
avtalet. Vissa element gäller hela näringslivet som konkurrensreglerna,
bestämmelserna om etableringsfrihet m. m. Andra element är mer riktade
till de enskilda människorna som reglerna om arbetskraftens rörlighet och
utbildningssamarbete.

Jag vill i det följande särskilt peka på ett antal fördelar som bör uppstå
som följd av ett deltagande i den inre marknaden. Inledningsvis berörs de
övergripande ekonomiska konsekvenserna.

Frihandeln mellan avtalsländerna tillåter en större internationell spe-
cialisering grundad på komparativa fördelar och detta leder via ökad
handel till högre välfärd. Det är av väsentlig betydelse for Sverige att vår
exportindustri har samma förutsättningar på den europeiska marknaden
som konkurrentländerna. För många större svenska företag blir en ”hem-
mamarknad” med uppemot 50 gånger fler människor än den nuvarande av
mycket stor betydelse. Risken for en fortsatt foretagsutflyttning minskar
påtagligt.

Genom de ökade möjligheterna att utnyttja stordriftsfordelar bidrar den
större marknaden till en produktivitetsökning och sänkta enhetskostnader.
Samtidigt främjas behövliga strukturrationaliseringar. Dessa är en naturlig
del av förnyelsen i varje växande ekonomi och hade blivit nödvändiga
oavsett Sveriges anknytning till EG. Naturligtvis ger rationaliseringarna
upphov till anpassningskostnader. Men ju högre grad av flexibilitet i
ekonomin desto lägre kostnader.

Besparingar blir möjliga till följd av att onödiga kostnader i form av bl. a.
förseningar och administrativt merarbete vid gränspassager bortfaller och
att produktanpassningar som påkallats av skillnader i nationella standar-
der inte längre behövs. En minskning av dessa kostnader leder i sin tur till
växande handel inom marknaden.

En större rörlighet for varor, personer, tjänster och kapital leder till
effektivare konkurrens som pressar kostnader och priser inom både pro-
duktion och distribution på ett sätt som gynnar konsumenten. Inflations-
takten kan väntas sjunka. Reglerna för offentlig upphandling av varor och
tjänster liberaliseras. Svenska företag får möjlighet att delta i konkurrensen
på denna mycket stora marknad.

En stor marknad främjar innovationer och förnyelse. Härigenom gynnas

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

26

den ekonomiska tillväxten. Det växande samarbetet inom forskning och
utveckling, som EES-avtalet innebär, bör leda till ytterligare förstärkning
av de dynamiska effekterna av integrationen. EES-avtalet ger EFTA-
länderna tillträde till större delen av EG: s ramprogram för forskning.

De bedömningar av den inre marknadens ekonomiska effekter som
gjorts inom EG visar att områdets bruttonationalprodukt på medellång
sikt blir betydligt större och inflationstakten lägre (den s. k. Cecchini-
rapporten). Tillväxten väntas öka till följd av att resurser fördelas och
används effektivare än tidigare.

Förberedelserna för den inre marknaden har redan ökat investeringarna
i EG-länderna och därigenom höjt sysselsättningen och ökat välståndet.
Detta avspeglar en förstärkt framtidstro hos företagen.

Som jag nämnt tidigare inskränker sig de positiva elementen i EES-
avtalet inte till de rent ekonomiska. Principen om personers fria rörlighet
innebär en helt ny frihet som inte täcks av tidigare avtal mellan EFTA och
EG. EES-avtalet innebär tillgång för den individuella arbetssökaren till en
mycket stor gemensam arbetsmarknad och den frie yrkesutövaren kan fritt
välja att etablera sig i vilket EES-land som helst utan tyngande administ-
rativa procedurer. Svenska studenter kan lättare välja att studera utanför
Sveriges gränser. Även pensionärer kommer att fritt kunna slå sig ned i de
andra EES-länderna. Den fria rörligheten för personer ger människorna
möjlighet till nya erfarenheter och ökade kontakter över gränserna och blir
en naturlig del av det växande mellanfolkliga samarbetet på en rad olika
områden i samhället.

Undanröjandet av administrativa hinder för personers rörlighet kan
tänkas medföra att arbetstagarna i ökad omfattning söker sig till de länder
som erbjuder de högsta lönerna,eller där arbetslösheten är lägre. Inom EG
råder märkbara skillnader i fråga om arbetslöshetsnivåer och i någon mån
i fråga om löner, eftersom arbetstagarnas rörlighet fortfarande är begrän-
sad av många olika skäl, t. ex. språkkunskaper. Verkningarna av den inre
marknaden på arbetskraftens rörlighet kommer erfarenhetsmässigt knap-
past att bli vare sig snabba eller stora.

EES-avtalet har också stor betydelse för miljöområdet. Genom ett för-
stärkt samarbete kommer Sverige att kunna medverka i formuleringen av
en gemensam miljöpolitik inom EES. Detta är särskilt viktigt då flera av de
miljöutmaningar som vi står inför är regionala till sin karaktär. De fordrar
internationell samordning för att effektivt kunna mötas. Tillsammans med
likasinnade EG- och EFTA-länder kommer vi att genom EES-avtalet ha
ökade möjligheter att verka för en ambitiös miljöpolitik.

I EG sker också ett omfattande samarbete inom ramen för gemensamma
program. I synnerhet på området för forskning och utveckling och utbild-
ningsområdet har detta arbete kommit långt. Genom EES-avtalet öppnas
detta samarbete också för EFTA-länderna.

Om Sverige stod utanför den inre marknaden skulle detta med all
sannolikhet medföra negativa konsekvenser på flera av de områden som
nämnts i det föregående. De fördelar som redovisats skulle utebli. Svenska
företag skulle inte kunna konkurrera på lika villkor på den inre marknaden.
Hinder för svenska företags export av produkter och tjänster skulle uppstå,

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

27

som företag i andra länder i Västeuropa kunde undgå. Svenska företags
konkurrensmöjligheter skulle därmed försämras betydligt. Vidare skulle de
kostnadsbesparingar och produktivitetsförbättringar en ökad konkurrens
medför utebli. Svenska företag skulle inte heller ha samma möjligheter att
delta i europeiska forsknings- och utvecklingsprogram. Sannolikt skulle ett
snart synligt resultat av ett beslut att stanna utanför den inre marknaden bli
en ökning av de svenska företagens investeringar i utlandet och minskade
utländska investeringar i vårt land. Sverige skulle också tvingas till ensidig
anpassning i många fall där ett deltagande i den inre marknaden ger ett
visst medinflytande.

Kravet på en ökad effektivitet och konkurrens kan naturligtvis, åtmin-
stone på kort sikt, leda till bortfall av arbetstillfällen i vissa sektorer. Det
mest kännbara anpassningstrycket riktar sig mot skyddade sektorer, inom
vilka prisförhållandena har snedvridits och effektiviteten blivit låg på
grund av avsaknaden av konkurrens. Detta gäller förutom vissa industri-
grenar tjänstesektorn, som först nu är på väg att utsättas för en effektiv
internationell konkurrens. En fortsatt strukturrationalisering kan dock inte
undvikas i längden och det råder enligt min mening inget tvivel om att den
samlade effekten på sysselsättningen av EES-avtalet är positiv för svensk
del.

Jag vill i det följande närmare beröra konsekvenserna av EES-avtalet på
ett antal viktiga områden, som är gemensamma för flera departement. I det
därefter följande (bil. 2 — 13) kommer berörda statsråd att närmare redo-
visa de sakområden var och en svarar för.

6.2 Fri rörlighet för varor — några huvuddrag

Varucirkulation

Målet för EES-avtalet på varuområdet är att genom enhetliga regler och
förenklade administrativa rutiner främja handel och annan ekonomisk
samverkan mellan parterna och uppnå fri rörlighet för varor inom hela
EES-området. Sverige och övriga EFTA-länder får genom EES-avtalet
tillträde till EG: s inre marknad.

Jag vill särskilt understryka två ekonomiska fördelar av den fria varurö-
relsen.

Ökad konkurrens uppstår på många områden, vilket innebär större
produktivitet, sänkta kostnader och priser. Den ökade konkurrensen bör
kunna leda till en större dynamik i den meningen att förnyelsetakten och
mångfalden på marknaderna ökar.

Besparingar till följd av att kostnader i form av bl. a. förseningar och
administrativt merarbete vid gränspassager bortfaller. Olika produktan-
passningar som påkallats av skillnader i nationell standard behövs inte
längre.

De kanske mest påtagliga effekterna av en fri varumarknad är att vänta
— och har i en del fall redan börjat märkas — inom områden där handeln
försvårats eller snedvridits eller t. o.m. omöjliggjorts till följd av handels-
hinder som nu undanröjs genom EES-avtalet. När det gäller industrivaror

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

28

är de största förändringarna att vänta i branscher där styrd offentlig
upphandling utestängt eller hindrat utländska leverantörer eller där skill-
nader i teknisk standard fördyrat tillverkningen. En annan konsekvens
torde bli att många insatsvaror och komponenter blir billigare i inköp och
urvalet av leverantörer bredare.

EG-kommissionen har i sina undersökningar av den inre marknadens
effekter bl. a. pekat på att flera högteknologiska och växande sektorer har
hämmats av handelshinder. Det gäller t. ex. delar av verkstadsindustrin
(elektriska produkter, elektronik, telekommunikationer, bilindustri) och
läkemedel. Detta har medfört att europeisk industri inom dessa branscher
inte har kunnat utnyttja sin fulla potential. Det är för svensk del intressant
att konstatera att viktiga delar av vår exportindustri är verksam just inom
dessa områden.

EES-avtalet kan väntas medföra en större öppenhet på marknader där
den internationella konkurrensen har varit liten, som inom livsmedelsin-
dustri och byggnadsmaterialindustri. Vad gäller jordbrukssektorn i övrigt
bör dock påpekas att viktiga gränsskydd kommer att stå kvar, eftersom
EES-avtalet inte medför någon svensk anslutning till EG: s gemensamma
jordbrukspolitik (CAP). Avtalet innebär för övrigt inte heller att gränskon-
trollerna mellan EFTA-länderna och EG-länderna avskaffas, även om
formaliteterna förenklas.

Ursprungsregler, tullbestämmelser och gränsformaliteter förenklas såle-
des samtidigt som direkta begränsningar av import och export förbjuds.
Eftersom den fria varucirkulationen omfattar även kol- och stålområdet
innebär EES-avtalet att de svenska exportrestriktionerna för järn- och
stålskrot kommer att avvecklas inom EES.

Gemensamma varuregler

EES-avtalet innebär för enskilda produkter att Sverige och övriga EFTA-
länder övertar EG: s gemensamma föreskrifter och produktkrav, principen
att erkänna nationella likvärdiga regler (den s. k. Cassis de Dijon-
principen) samt EG: s system för att fastställa hur produkter skall provas,
kontrolleras och märkas. Detta innebär vissa ändringar i förhållande till
dagsläget. EG:s produktregler syftar till att upprätthålla viss väsentlig
säkerhet och samtidigt trygga den fria varucirkulationen. Bedömningen av
varors överensstämmelse med angivna regler samt provning och kontroll
av dessa skiljer sig i stora delar från det nuvarande svenska systemet med
förhandsgodkännande och myndighetskontroll. EG:s system utgår från
tillverkardeklarationer och i vissa fall kontroll genom utomstående organ,
som utför kontrollen enligt uppdrag på privaträttslig grund.

Huvudprincipen i EG: s system innebär att en tillverkare som utformat
en produkt i enlighet med harmoniserad europeisk standard kan intyga
detta genom en s. k. tillverkardeklaration. Detta utgör ett bevis på att
aktuella krav är uppfyllda. Produkter som överensstämmer med gällande
krav skall innan de släpps ut på marknaden märkas med ett EG-märke.På
de områden där detta system till följd av EES-avtalet kommer att införas,
försvinner således det traditionella svenska systemet med förhandsprov-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

29

ning och myndighetsgodkännande. Jag förutser att en rad myndigheter kan
behöva ändra sin nuvarande inriktning och t. ex. i ökad utsträckning syssla
med kontroll av att produkter på marknaden uppfyller ställda krav. EG: s
system förutsätter att de nationella myndigheterna i medlemsstaterna
aktivt övervakar att de produkter som förekommer på marknaden upp-
fyller de krav som är angivna i direktiven samt att föreskrivna förfaranden
för bedömning av överensstämmelse har följts.

I och med EES-avtalet kommer svenska intressenter att fullt ut kunna
delta i den inre marknaden på lika villkor. Svenska organ kommer att
kunna genomföra kontroller som accepteras i hela EES-området. Detta
innebär en avsevärd förenkling och kostnadsbesparing.

Totalt kommer Sverige i och med EES-avtalet att överta omkring 700
EG-direktiv rörande produkters utformning. Alla svenska produkter som
uppfyller kraven i dessa direktiv kommer att kunna säljas fritt inom hela
EES-området. Detsamma gäller alla varor, som inte berörs av något EG-
direktiv över huvudtaget. På motsvarande sätt kommer sådana produkter,
som tillverkats i andra EES-länder, att beredas fritt tillträde till den
svenska marknaden.

För vissa varor har vi i förhandlingarna avtalat om särlösningar och
övergångsarrangemang för att med bibehållande av våra nationella regler
slå vakt om väsentliga skyddsintressen som hälsa, miljö och säkerhet.
Dessa särlösningar gäller för svensk del framför allt miljöområdet (bilav-
gaser, kemikalier m.m.). Jag återkommer till dessa frågor i det följande
under ett särskilt avsnitt om miljöskydd.

Konkurrensregler

Den gemensamma konkurrenspolitiken är ett nödvändigt komplement till
EES-avtalets regler om fri rörlighet över gränserna. Effektiv konkurrens är
en förutsättning för att EES-marknadens fulla potential skall kunna ut-
nyttjas för att förverkliga avtalets mål och komma konsumenterna till
godo. Utan regler riktade mot snedvridning av konkurrensen skulle de
hinder för den fria rörligheten i form av tullar, avgifter, kvantitativa
restriktioner m. m. som avskaffats genom avtalet kunna ersättas av nya
hinder, tillkomna genom företagens eget agerande på marknaden, eller av
protektionism i annan form. Den gemensamma konkurrenspolitiken skall
hindra en sådan svedvridning.

Konkurrensreglerna i EES-avtalet har till syfte att skapa så lika konkur-
rensvillkor som möjligt för företagen inom de 19 länderna. Dessa gemen-
samma regler väntas leda till vidgad konkurrens inom ett flertal sektorer
och därmed till ökad effektivitet på marknaden, högre tillväxt, lägre priser
och större valfrihet för konsumenterna.

Konkurrensreglerna i avtalet riktar sig i huvudsak mot två olika fall där
företagen genom sitt agerande kan hämma den fria konkurrensen. I det ena
fallet är det fråga om ett konkurrensstörande samarbete mellan företag och
i det andra ett ensidigt handlande av ett företag med dominerande ställning
på marknaden. Reglerna är i materiellt hänseende identiska med EG:s
konkurrensregler. Samma regler kommer således att gälla inom hela EES.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

30

Övervakningen av konkurrensreglerna skall handhas av EG-kom-
missionen och av EFTA: s övervakningsmyndighet ESA.

En viktig fråga för den konkurrensövervakande verksamheten är kon-
trollen av företagskoncentrationer. Enligt EES-avtalet skall EFTA-
länderna ta över EG: s materiella regler på området, dvs. EG: s rådsförord-
ning om kontroll av företagskoncentrationer. EG-kommissionen kommer
därmed att ha befogenhet att granska olika typer av koncentration mellan
EFTA-företag i den mån de har effekt på marknaden inom EG. Så har för
övrigt redan skett i sådana fall som Volvo — Renault och Tetra Pak — Alfa
Laval. EES-avtalets bestämmelser utgör i princip inte mer än en formali-
sering av dessa i dag rådande faktiska förhållanden. Kontrollen är en fråga
som befinner sig i skärningspunkten mellan konkurrens- och industripoli-
tik. Kommissionens tillämpning av gällande regler synes på det stora hela
ha varit väl avvägd. Den ligger väl i linje med den svenska uppfattningen
att en effektiv konkurrens på utländska marknader förutsätter fri konkur-
rens även på hemmaplan. Med tanke på storleken av fusioner med s. k.
EG-dimension är det enligt min mening angeläget att ha tillgång till en
transnationell övervakningsregim.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Offentligt stöd

En annan viktig konkurrensfråga rör den offentliga stödgivningen till olika
företag. Genom EES-avtalet har EFTA-länderna åtagit sig att tillämpa
samma regler för statsstöd som råder inom EG. Den restriktiva syn som
dessa regler ger uttryck för delas helt av den svenska regeringen, som
strävar efter att i görlig mån avveckla stödet till olika industrisektorer i
syfte att undvika snedvridning av handeln och skapa sunda konkurrensför-
utsättningar. Det är dock angeläget att även framdeles kunna lämna stöd
till företag i områden med regionalpolitiska problem. Avtalet ger denna
möjlighet. Dessutom har avtalsparterna i en gemensam deklaration i
anslutning till EES-avtalet uttalat bl. a. att låg befolkningstäthet är ett
kriterium som skall vägas in när förutsättningarna för stödgivning enligt
avtalet bedöms.

Övervakningen av statsstödsreglerna i EES-avtalet är fördelad så att ESA
övervakar det stöd som lämnas av EFTA-länderna och EG-kommissionen
det stöd som EG-länderna lämnar.

För att understryka betydelsen av lika konkurrensvillkor inom EES-
området har i avtalet föreskrivits att en avtalspart kan vidta åtgärder för att
motverka stödgivning från annan part som snedvrider eller hotar att
snedvrida konkurrensen i handeln mellan parterna. Sådana motåtgärder
kan dock endast vidtas efter det att ärendet hänskjutits till EES-kommittén
och denna inte kunnat finna en för alla parter godtagbar lösning. För
Sveriges och övriga EFTA-länders del är det positivt att på politisk nivå få
insyn i och möjlighet till kontroll av stödgivningen inom EG-länderna och
i övriga EFTA-länder.

31

Offentlig upphandling

EES-avtalet innebär att EG: s regler om offentlig upphandling blir tillämp-
liga inom hela EES-området. Reglerna omfattar upphandling inom om-
rådena varor, bygg- och anläggningsarbeten samt inom sektorerna vatten,
energi, transporter och telekommunikationer som till år 1993 varit undan-
tagna från internationell konkurrens även inom EG. Vidare finns ett
förslag till direktiv om offentlig upphandling av tjänster. Den gemen-
samma nämnaren för EG: s regelverk på området är den öppna markna-
den. I detta begrepp ligger omsorgen om att ingen upphandling får göras på
ett sådant sätt att vissa leverantörer särbehandlas. Grunden för all upp-
handling skall vara att den sker affärsmässigt och i fri konkurrens. Den
offentliga upphandlingen inom EG beräknas årligen uppgå till ca 4.500
miljarder kr. dvs. mer än 12 miljarder kr. per dag. Inom EG rör det sig
således om en enorm marknad som hittills till klart övervägande del varit
förbehållen nationella företag. I och med att EES-avtalet träder i kraft
öppnas denna marknad även för svenska företag.

Nuvarande svenska bestämmelser på området finns i upphandlingsför-
ordningen för statliga upphandlingar och i det kommunala upphandlings-
reglementet. Dessa regelverk bygger redan på principen om likabehandling
av svenska och utländska leverantörer, varför anpassningen till EG: s regler
inte bör innebära några svårigheter i detta avseende. Även vad gäller varor
med ursprung i länder utanför EES kommer likabehandlingsprincipen att
äga fortsatt giltighet, eftersom den diskriminering av tredjelandsprodukter
som för vissa fall föreskrivs i EG: s direktiv om upphandling inom sekto-
rerna vatten, energi, transporter och telekommunikationer inte omfattas
av EES-avtalet.

De förändringar som förslaget innebär rör främst tillvägagångssättet vid
offentlig upphandling, som bl. a. omfattar krav på annonsering i Europe-
iska gemenskapernas officiella tidning av de upphandlingar som svenska
upphandlare gör. Vidare införs bl. a. bestämda tidsfrister för anbudsgiv-
ning. Endast vissa angivna upphandlingsförfaranden får tillämpas, vilka i
viss utsträckning avviker från dem som i dag tillämpas i Sverige.

Det kommer också att bli möjligt att få upphandlingsbeslut överprövade
av domstol. Detta kommer att bidra till att öka effektiviteten och rättssä-
kerheten på detta viktiga område.

Upphandlingsfrågorna belyses närmare av statsrådet Lundgren (bil. 6).

6.3 Fri rörlighet för personer och den sociala dimensionen

Fri rörlighet för personer

Den fria rörligheten för personer kommer att omfatta alla EES-medborgare
när avtalet träder i kraft. Att avtalet omfattar denna frihet är en betydelse-
full nyhet i EFTA-ländernas relationer till EG.

EES-avtalet skapar möjligheter till ökad välfärd och en stabil ekonomisk
utveckling, vilket är av stor betydelse för de enskilda människorna i
EES-länderna. Avtalet får emellertid också en rad konkreta följder som
medborgare inom EES påtagligt kommer att erfara och få nytta av i sin

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

32

vardag. Alla dessa effekter samlas ibland under rubriken "Den sociala
dimensionen".

EES-avtalet innebär att EES-medborgare får rätt att fritt flytta mellan de
avtalsslutande länderna för att ta anställning, starta egen verksamhet,
studera, bo och leva — allt enligt ett enhetligt regelsystem. Det skulle inte
vara möjligt att uppnå detta utan EES-avtalet.

EES-medborgare får rätt att utan krav på arbetstillstånd ta arbete var
som helst inom hela EES-området, inneha anställning och stanna kvar efter
anställningens slut. Vissa offentliga tjänster är dock undantagna. Diskrimi-
nering på grund av nationalitet får inte förekomma i fråga om sysselsätt-
ning, lön och andra arbetsvillkor. Likabehandling gäller även för sociala
och skattemässiga förmåner, deltagande i utbildnings- och omskolningsak-
tiviteter, medlemskap i fackföreningar etc. Även självständigt förvärvs-
verksamma personer omfattas av reglerna för fri rörlighet av personer.
Familjemedlemmar täcks också.

Reglerna i EES-avtalet främjar inte bara den arbetande befolkningens
rörlighet utan även rörligheten för de icke ekonomiskt aktiva männi-
skorna. Det gäller studerande, pensionärer och övriga icke ekonomiskt
aktiva. Ett villkor för uppehållsrätten är att man inte skall ligga värdlandet
till last utan måste kunna försörja sig själv.

Detta enhetliga regelsystem ger EES-medborgarna en unik möjlighet att
fritt välja i vilket av de 19 länderna de vill leva och verka. Det ger också
fördelar för svenska företag som lättare kan placera sin personal i dotter-
bolag i andra EES-länder.

Regelverket om personers rörlighet m.m. belyses närmare av cheferna
för arbetsmarknads-, kultur- och näringsdepartementen (bil. 9—11).

För att människor på ett smidigt sätt skall kunna utnyttja sin rätt till fri
rörlighet har denna rätt kompletterats med ett heltäckande system för att
säkerställa den sociala tryggheten för personer som flyttar. Systemet grun-
dar sig i korthet på att en persons intjänade försäkringsperioder från olika
länder sammanläggs vid prövning av rätten till eller vid beräkning av
storleken av en förmån. Utbetalningen sker där vederbörande bor, men
berörda länder bidrar med sina resp, delar av det totala försäkringsbelop-
pet. Systemet ger ett skydd som i regel är mer omfattande än vad svenska
medborgare i dag åtnjuter utomlands utanför Norden.

Uppehållsrätten för pensionärer tillsammans med reglerna för samord-
ning av flyttande personers sociala trygghet gör att svenska pensionärer nu
för första gången får en verklig möjlighet att vid pensionering bosätta sig i
hela avtalsområdet efter fritt val.

Ett tänkbart hinder för arbetande människors fria rörlighet har varit
svårigheterna att jämföra olika utbildningar och kompetenser. Inom EG
har man sökt undanröja detta problem genom att skapa regler för ömsesi-
digt erkännande av utbildnings- och examensbevis och andra behörighets-
bevis. Genom EES-avtalet och de anpassningar som nu görs i de olika
EFTA-länderna kommer alla EES-medborgare även på denna punkt att
omfattas av ett enhetligt regelsystem.

En närmare beskrivning av regelsystemen om social trygghet och erkän-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

3 Riksdagen 1991/92. 1 samt. Nr 170. Bilaga 1

nande av examina m. m. ges i det följande av chefen för socialdepartemen-
tet och statsrådet Ask (bil. 4 och 7).

Den fria rörligheten för personer sträcker sig inte ännu så långt att man
inte behöver använda pass inom EES-området. Kanske kan det bli så i
framtiden men inte som en direkt följd av EES-avtalet. Gränskontrollfrå-
gorna har inte ingått i EES-förhandlingarna annat än såvitt avser förenk-
lade regler för varuhandel och tullsamarbete. I anslutning till avtalet finns
dock en gemensam deklaration där de avtalsslutande parterna förbinder sig
att fortsätta samarbetet i syfte att förenkla gränskontrollen för personer.

Ett utkast till konvention om den yttre gränskontrollen har redan färdig-
ställts men har ännu inte kunnat antas. En lösning har emellertid arbetats
fram som innebär att konventionen och den nordiska passunionen skall
kunna existera parallellt. Därmed skulle man kunna likabehandla nordiska
medborgare som reser inom EG-området med EG-medborgare som reser i
Norden. När konventionen träder i kraft kommer nordiska medborgare att
kunna passera interna gränser inom EES i samma kö som EG-medborgare.
Man kan däremot inte avstå från att ha passet med sig på resan eftersom
passet behövs för att visa i vilket land man är medborgare t. ex. vid en
stickprovskontroll. För svenskt vidkommande är passet än så länge det
enda dokument som kan fylla den funktionen.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Gemensam arbetsmarknad

EES-avtalet skapar förutsättningar för en gemensam arbetsmarknad inom
hela EES-området. Tidigare har det funnits en gemensam arbetsmarknad
inom EG och en inom Norden. Nu får vi i stället en fri arbetsmarknad för
samtliga 19 stater i EG och EFTA baserad på ett enhetligt regelsystem för
de anställdas och för egenföretagarnas rörlighet.

En annan följd av insatserna för att underlätta rörligheten är det samar-
bete som bedrivs inom EG när det gäller förmedling av anställningserbju-
danden och ansökningar över gränserna samt om utbyte av information
om arbets- och levnadsvillkor. Genom EES-avtalet blir EFTA-länderna
delaktiga i detta samarbete.

Reglerna för den gemensamma arbetsmarknaden öppnar möjligheter för
svenska medborgare som så önskar att söka sig ut i Europa. På samma
villkor kan också andra EES-medborgare söka sig till Sverige och svenska
företag rekrytera inom hela EES-området. En gemensam arbetsmarknad
innebär att det blir lättare att motverka överhettningstendenser på arbets-
marknaden vilket på sikt ökar sysselsättningsmöjligheten. Enligt EES-
reglerna är det anställningen som ger rätten till bosättning och inte
tvärtom.

Erfarenheterna från den nordiska arbetsmarknaden och från arbets-
marknaden inom EG tyder inte på att det kommer att röra sig om något
större antal människor som flyttar till andra länder för längre tid. Den
gemensamma EES-arbetsmarknaden kan främst väntas ha vissa utjäm-
nande effekter mellan brist- och överskottsområden. För de enskilda
människorna kan den gemensamma arbetsmarknaden komma att upple-

34

vas som en stor tillgång. Den kan spela en roll som jämförelsenorm och en
frihet kan vara mycket värd även om man inte utnyttjar den.

Vad gäller eventuella farhågor att vi med EES-avtalet skulle få se flera av
de bäst kvalificerade lämna landet kan konstateras att sådana tendenser
noterats redan tidigare. Lönespridningen har emellertid ökat i Sverige och
skattesystemet ändrats. Ökad konkurrenskraft i Sverige förutsätter sats-
ningar på utbildning och kompetens. Bättre villkor for dem som satsar på
utbildning och kompetensutveckling i Sverige är oundvikliga oavsett EES-
avtalet.

Sammanfattningsvis är den gemensamma EES-arbetsmarknaden positiv
för den svenska medborgaren liksom för företagaren och för den svenska
ekonomin. Reglerna för den gemensamma arbetsmarknaden innebär emel-
lertid inte att arbetsmarknadspolitiken samordnas inom EES. Arbetsmark-
nadspolitiken är inom EES en nationell angelägenhet. Sverige kommer
alltså att kunna fortsätta bedriva sin egen arbetsmarknadspolitik.

Att få tillgång till det samarbete som EG-länderna utvecklat på det
arbetsmarknadspolitiska området kommer att bli en fordel för Sverige.
Samarbetet innefattar olika nätverk för utbyte av erfarenheter, analyser
och information om t. ex. allmänna arbetsmarknadspolitiska åtgärder,
lokala sysselsättningsinitiativ och insatser för att integrera långtidsarbets-
lösa och ungdomar i arbetslivet. Ett fruktbart givande och tagande är att
vänta, vilket också är det främsta motivet för avtalet i detta stycke.

På det arbetsrättsliga området finns ett fåtal EG-direktiv som också blir
del av EES-avtalet. Bl. a. gäller detta skydd för anställdas rättigheter vid
arbetsgivares insolvens och vid företagsöverlåtelser. Svensk lagstiftning
uppfyller dessa bestämmelser och behöver därför inte ändras. Området är
dock under utveckling i samband med EG: s sociala stadga och det hand-
lingsprogram som EG-kommissionen presenterat för att få fram förslag till
åtgärder bl. a. på det arbetsrättsliga området. Sålunda har t. ex. förslag
väckts om lagstiftning beträffande deltidsarbete samt arbetstider. Allmänt
kan sägas att kollektivavtal har väsentligt större betydelse i Sverige än vad
de hittills har haft i EG-länderna.

Utbildning och ungdomsutbyte

Vid sidan av de utbildnings- och ungdomsfrågor som anknyter till reglerna
om arbetskraftens och övriga personers rörlighet är utbildningspolitiken en
nationell angelägenhet inom EG och inom ramen för EES-avtalet. Hur vi
vill utforma vår skolpolitik och vår högre utbildning för att klara våra egna
behov kommer vi alltså också fortsättningsvis att avgöra själva.

Inom EG förekommer emellertid ett mycket intensivt samarbete på
utbildningsområdet som öppnar sig för EFTA-länderna i och med EES-
avtalet. Övergången kommer att ske stegvis fram till år 1995. Till att böija
med kommer EFTA-länderna att på jämställd fot med EG-länderna kunna
delta i COMETT- och ERASMUS-programmen i vilka Sverige redan
medverkar. COMETT är ett stort program för samarbete mellan universi-
tet och företag medan ER ASMUS är ett program för samarbete och utbyte
mellan universitet och högskolor.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

35

EFTA-länderna får också tillträde till ungdomsutbytesprogrammet
”Youth for Europé” från avtalets ikraftträdande. Detsamma gäller EG:s
organ för yrkesutbildning CEDEFOP, som ligger i Berlin. Även annat
informationsutbyte, t. ex. rörande utbildningssystemen och utbildningspo-
litiken inom EES, kommer att inledas år 1993.

EFTA får tillträde till övriga utbildningsprogram år 1995.

Inom EG pågår för närvarande ett stort arbete med att strama upp och
effektivisera utbildnings- och utbytesprogrammen. Jag vill betona att in-
tresset från svenska företag, universitet och högskolor att delta i EG:s
utbildnings- och utbytesprogram är betydande.

Jämställdhet mellan kvinnor och män

Principen om likabehandling av kvinnor och män är en viktig utgångs-
punkt för EES-avtalet och skall tillämpas av de avtalsslutande parterna.
EFTA-länderna övertar därför all EG: s lagstiftning på detta område inklu-
sive den om lika lön för kvinnor och män. För EG:s regelsystem på olika
områden redogörs närmare i bilaga 10. Redan här kan dock konstateras att
den nya svenska jämställdhetslagen (1991:433) är anpassad till EG:s
regler.

Avtalet öppnar möjligheter för EFTA-länderna att delta i EG-ländernas
samarbete på jämställdhetsområdet. Härigenom banas vägen för ett ömse-
sidigt erfarenhetsutbyte som gagnar kvinnorna både i Sverige och i EG-
länderna.

Regeringens bedömning av EES-avtalet och dess effekter är att de totalt
sett kommer att vara till fördel för den svenska ekonomins utveckling.
Våra möjligheter att upprätthålla den fulla sysselsättningen och öka välfär-
den blir större med EES-avtalet än utan. Detta kommer kvinnorna lika väl
som männen till del. Den omständigheten att Sverige har kommit långt på
jämställdhetsområdet — över 80% av kvinnorna förvärvsarbetar i vårt
land samtidigt som goda möjligheter finns att kombinera förvärvsarbetet
med föräldraskap — är ett positivt element i den svenska ekonomin.
Många EG-länder visar stort intresse för svenska erfarenheter på detta
område.

EES-avtalet innebär inte någon harmonisering av skatte-, familje- och
socialpolitiken. EG: s nuvarande och kommande regler på jämställdhets-
området syftar till att lägga fast miniminivåer och hindrar alltså inte
enskilda medlemsländer att föra en politik med längre gående krav.

Arbetsmiljö

Arbetsmiljöfrågorna utgör en central del av arbetet med att utveckla den
sociala dimensionen. Genom EES-avtalet övertar Sverige och övriga
EFTA-länder ett betydande antal direktiv på arbetsmiljöområdet. Det rör
sig dels om produktrelaterade harmoniseringsdirektiv, dels om minimidi-
rektiv som reglerar förhållanden eller verksamheten på arbetsplatsen.

Produktdirektiven syftar till att fastställa en gemensam kravnivå avse-
ende hälsa och säkerhet och samtidigt undanröja hinder för den fria

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

36

varucirkulationen. Direktiven har i flertalet fall kunnat övertas utan några
särskilda undantags- eller övergångsregler. För vissa kemiska produkter,
bl. a. asbest, har emellertid en övergångsperiod tagits in i avtalet, som
innebär att Sverige tills vidare kan hindra att sådana produkter fors in på
den svenska marknaden. Vi också kan fortsätta att tillämpa våra strängare
regler för bl. a. asbest. Avtalsparterna skall gemensamt se över situationen
under år 1995.

Avsikten med minimidirektiven är att säkerställa en viss lägsta skydds-
nivå på arbetsplatserna for att värna om arbetstagarna och samtidigt
motverka snedvridande konkurrens. Dessa direktiv innebär inget hinder
for enskilda länder att tillämpa strängare regler.

I EES-avtalet har parterna förbundit sig att sträva efter att förbättra
arbetsmiljön, och man uttrycker också en gemensam önskan att främja
högre levnadsstandard och bättre arbetsvillkor inom hela EES.

Det gemensamma regelverk som tillskapas och de nya möjligheter till
erfarenhetsutbyte och samarbete i övrigt på arbetsmiljöområdet som öpp-
nas genom EES-avtalet ger oss förutsättningar att medverka i arbetet med
att förbättra arbetsmiljön inom hela den gemensamma EES-arbets-
marknaden.

Arbetsmiljöfrågorna behandlas närmare i det följande av chefen for
arbetsmarknadsdepartementet (bil. 9).

Den sociala dialogen och den sociala stadgan

Den sociala dialogen mellan fack och arbetsgivare äger inom EG rum på
olika nivåer. Ett viktigt forum är kommissionens möten med arbetstagare
och arbetsgivare på europeisk nivå. Ett annat är EG: s ekonomiska och
sociala kommitté där nationella representanter for arbetsmarknadens par-
ter träffas. Enligt EES-avtalet upprättas en rådgivande EES-kommitté som
skall bestå av medlemmar av EG: s ekonomiska och sociala kommitté och
EFTA: s rådgivande kommitté. De avtalsslutande parterna har också för-
bundit sig att sträva efter att främja dialogen mellan arbetsgivare och
arbetstagare på europeisk nivå.

Det kan vidare vara lämpligt att peka på en deklaration som EFTA-
länderna gemensamt gjort i samband med avtalet där man ställer sig
bakom principerna och de grundläggande rättigheterna i den s. k. ”sociala
stadga” som elva av EG:s medlemsländer antog år 1989. Deklarationen
betonar än en gång vikten av samtidiga ekonomiska och sociala framsteg,
av samarbetet med arbetsmarknadens parter och av EFTA-ländernas vilja
att aktivt bidra till utvecklingen av den sociala dimensionen inom EES.

Avslutningsvis kan nämnas att avtalet även uppmärksammar exempel-
vis handikappfrågor och de äldres situation som områden för samarbete
mellan avtalsparterna.

6.4 Kapitalrörelser och företagsetablering m. m.

Reglerna om rätt till fri etablering inom EES-området utgör en mycket
viktig del av EES-avtalet. För att fri etablering skall vara möjlig krävs att

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

kapitalrörelserna mellan länderna helt liberaliseras. Förutsättningarna för
fri etablering påverkas också av de regler som gäller för förvärv av företag
och fastigheter, och av bolagsrätten.

Kapitalliberalisering är en grundläggande faktor i den ökande integratio-
nen på det finansiella och ekonomiska området i Europa. Under 1980-talet
har utvecklingen mot en fullständig liberalisering av kapitalrörelserna i
Västeuropa intensifierats. Inom OECD beslutades år 1989 en utvidgning
av medlemsländernas liberaliseringsförpliktelser gällande kapitalrörelser.

Ett avgörande steg i liberaliserande riktning inom EG togs år 1988 då EG
antog ett direktiv (88/361/EEG) där det fastslogs att återstående restriktio-
ner för kapitalets rörlighet skulle vara avskaffade före den 1 juli 1990. Vid
EES-avtalets ikraftträdande är därmed kapitalrörelser inom EG praktiskt
taget helt liberaliserade.

Det kan här påpekas att för Sveriges vidkommande är friheten för
kapitalets rörlighet i stort sett förverkligad redan före EES-avtalet. Detta
har skett genom att Sverige i juli 1989 i princip avskaffade alla ditills
gällande valutarestriktioner utom förbudet för privatpersoner att ha inlå-
ningskonto i utlandet. Vad gäller denna återstående begränsning har för-
slag om anpassning av svensk lagstiftning nyligen lagts fram (Ds 1992:37
Uppgiftsskyldighet om betalningar till och från utlandet, m. m.).

För näringslivet innebär kapitalets fria rörlighet över gränserna att
näringsverksamhet kan finansieras lättare. Den ökande konkurrensen om
och tillgången på kapital bör leda till ett mer effektivt utnyttjande av det
tillgängliga kapitalet inom EES-området.

En grundprincip i EES-avtalet är icke-diskriminering, som innebär att
svenska medborgare eller företag i andra EES-länder inte får särbehandlas
till följd av nationalitet. På motsvarande sätt får medborgare och företag
från andra EES-länder inte särbehandlas i Sverige på grund av nationalitet.
Denna princip betyder bl. a. att svenska företag i de flesta avseenden blir
likställda med företag i andra EES-länder i fråga om konkurrensregler och
andra viktiga rättsregler. Farhågor för en eventuell framtida diskrimine-
ring torde ha medverkat till svenska företags kraftigt ökade direktinveste-
ringar i EG i slutet av 1980-talet och under år 1990.

Det går inte att göra bestämda förutsägelser om de strukturförändringar
som EES-avtalet kan medföra. Sannolikt kommer många företag att för-
söka utnyttja de ökade stordriftsfördelar som den stora inre marknaden i
högre grad kan väntas erbjuda. Detta kan ske genom företagssamgåenden
och koncentration av produktionsanläggningar. Redan innan den inre
marknaden är förverkligad har mängden företagsköp och samgåenden över
gränserna ökat kraftigt i Europa. Som nämnts har svenska företag varit
mycket aktiva i denna process, som ett led i sina långsiktiga internationa-
liseringsstrategier. De kan förmodas fortsatt delta i de strukturföränd-
ringar som sker till följd av skapandet av en gemensam marknad inom
EES-området.

Den svenska regleringen av utländska förvärv av företag — inkl, bank-
aktiebolag, andra kreditinstitut och värdepappersbolag — och fastigheter
upphävdes i väsentliga delar vid utgången av år 1991 (försäkringsaktiebo-
lagen har aldrig omfattats av företagsförvärvslagen). Syftet med liberalise-

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

38

ringen var att främja direktinvesteringar från utlandet för att därigenom
förbättra effektiviteten och öka tillväxten i näringslivet, bl. a. genom att
öka konkurrensen i Sverige.

Enligt EES-avtalet har Sverige möjligheter att upprätthålla särskilda
förvärvsrestriktioner gentemot andra länder än EG- och EFTA-länderna.
Med hänsyn till att ett väsentligt motiv för att upphäva företagsförvärvsla-
gen var att ge en signal om en önskan om ökade utländska investeringar i
Sverige har regeringen ansett att det inte heller finns skäl att upprätthålla
ett tillståndsförfarande för investeringar från länder utanför EG- och
EFTA-kretsen.

Inom området finansiella tjänster — bank, försäkring, värdepappershan-
del — har den internationella konkurrensen tidigare varit begränsad.
Genom en rad åtgärder har hindren successivt avvecklats. Denna interna-
tionella utveckling förstärks genom EES-avtalet. På den inre marknaden
skall t. ex. banktjänster och flertalet försäkringstjänster kunna säljas fritt
över gränserna och etableringsfrihet råda. Hittills har utvecklingen nått
längst på bankområdet, och i Sverige finns numera möjlighet för utländska
banker, andra kreditinstitut och värdepappersinstitut att etablera s. k.
filialer. Förändringarna kan komma att innebära en större närvaro i
Sverige av utländska banker och liknande, liksom större möjligheter för
svenska företag på samma område att bedriva verksamhet i andra EES-
länder.

Förändringarna på området finansiella tjänster väntas enligt bl. a.
kommissionens egna analyser ge betydande ekonomiska vinster. Detta sker
för närvarande genom att tillgången till en större kapitalmarknad och ökad
konkurrens leder till sänkta kostnader och priser. Företagens finansiering
kan därigenom förbilligas.

För att underlätta fri etablering inom EES-området har aktiebolagskom-
mittén föreslagit att reglerna om bundna aktier som vanligen syftar till att
begränsa det utländska ägandet i aktiebolag skall avskaffas. I övrigt kom-
mer bolagsrätten att harmoniseras i enlighet med EG: s direktiv på detta
område. Därmed förbättras förutsättningarna för etablering av företag i
samtliga EES-länder. Vidare övervägs inom justitiedepartementet ett av-
skaffande av bosättningskravet för styrelseledamöter och andra befatt-
ningshavare i bolag.

6.5 Ett par viktiga samarbetsområden

Forskning och utveckling

Sveriges andel av världens forskning är liten. Av OECD-ländernas samlade
FoU-utgifter utgör de svenska 1,5%. Samtidigt tillhör Sverige som utveck-
lat industriland de mer forskningsberoende länderna. Internationellt sam-
arbete är därför absolut nödvändigt för Sverige. Sverige deltar också sedan
länge i internationellt forskningssamarbete i olika organisatoriska former.

Innehållet i och motiven för vårt internationella forskningsengagemang
växlar. För grundforskningens del är den kvalitetshöjande aspekten domi-
nerande både vad gäller själva kunskapstillflödet och de ökade möjligheter

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

39

som ges till kritisk prövning och debatt. I många fall är därtill kontakter
över gränserna nödvändiga för att en forskningsinsats över huvud taget
skall kunna genomföras.

För den tillämpade forskningen är resursbesparande motiv mer framträ-
dande. Svensk industri är i allt högre utsträckning beroende av kunskap
och teknik for förnyelse och konkurrensförmåga. Det gäller inte bara de
högteknologiska företagen. Internationell samverkan öppnar genvägar till
en högre kunskapsnivå och snabbare idéutveckling. Resurskrävande insat-
ser kan delas mellan flera.

Insikten om att Europas konkurrenskraft är beroende av gemensamma
insatser för att utveckla ny kunskap och nya teknologier, samt insikten om
att en enhetlig marknad inte kan skapas utan en gemensam teknologisk
bas, har resulterat i att EG under 8O-talet blivit en allt viktigare aktör inom
forskningssamarbetet i Västeuropa. Sedan år 1984 är de gemensamma
FoU-insatserna i EG inordnade under fleråriga ramprogram. En tydlig
industriell orientering kom till uttryck i EG: s andra ramprogram för FoU
(1987-1991) med stora satsningar på informationsteknologi, tele-
kommunikation, produktionsteknik, bioteknik och materialforskning.

I april 1990 tog EG: s forskningsministrar beslut om det tredje rampro-
grammet för forskning och utveckling som skall gälla under perioden
1990-94, med en budget på 5,7 miljarder ECU (ca 42 miljarder kr.). Detta
program syftar i högre grad än de tidigare till att förstärka den vetenskap-
liga basen och öka den europeiska industrins internationella konkurrens-
kraft. Områdena miljö, bioteknologi, agroindustri och forskarrörlighet har
fått stora resurstillskott även om tyngdpunkterna i absoluta tal fortfarande
ligger på informations-, kommunikations-, produktions- och materialtek-
nologi samt energi.

EG-programmen har resulterat i nya och varaktiga informationskanaler
mellan företag och forskningsinstitutioner i medlemsländerna. De kunska-
per om varandras kapacitet och kompetens som deltagarna skaffar sig utgör
en grund för en rationell strukturomvandling av såväl industri som forsk-
ningssystem inom EG:s medlemsländer. En sådan strukturomvandling
ligger i linje med strävandena att realisera en inre marknad år 1993. Det är
av strategisk betydelse för svensk industri och forskning att kunna delta i
denna process.

EES-avtalet innebär för FoU-området att Sverige ansluts till EG:s nyss-
nämnda ramprogram för forskning och teknisk utveckling och alla dess
delprogram, utom de två som styrs av Euratomfördraget, dvs. fusionsener-
giforskning och kämkraftssäkerhet. I de senare deltar dock Sverige redan i
dag på programnivå genom separata avtal. Mot att Sverige erlägger en
BNP-baserad andel av EG:s FoU-budget får svenska forskare samma
rättigheter som forskare inom EG att föreslå projekt och få godkända
projekt finansierade ur EG:s FoU-budget. Svenska forskare får också
samma rättigheter som deltagare i EG vad gäller spridning, utvärdering
och utnyttjande av forskningsresultat.

Vidare får Sverige delta i programmens styrkommittéer och andra
kommittéer som har effekter på programmens genomförande, liksom i
EG:s rådgivande kommitté för vetenskaplig och teknisk forskning

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

40

(CREST). Svenska experter får inflytande i planering av nya program.
Särskilt viktigt är givetvis medverkan i planeringen infor EG:s fjärde
ramprogram som inleds år 1994.

EG:s FoU-politik påverkar svensk FoU-politik och svenska priorite-
ringar. En växande andel av den svenska FoU-budgeten går i dag till
EG-samarbete. Av strategiska skäl har Sverige byggt upp ett omfattande
samarbete inom flertalet av de program som omfattas av EES. Hittills har
samarbetet skett huvudsakligen på projektnivå vilket innebär att Sverige
varit utestängt från programmens styrkommittéer. Genom EES får Sverige
avsevärt bättre möjligheter att medverka i utformningen och genomföran-
det av EG:s FoU-politik.

Miljöskydd

Många av de miljöpolitiska utmaningar som Europas stater står infor är
gemensamma. De fordrar internationell samverkan för att effektivt kunna
mötas. Ett omfattande europeiskt samarbete blir därför en naturlig och
viktig del av Sveriges miljöpolitik.

EG har fått en allt mer central roll i det europeiska miljösamarbetet.
Genom EES-avtalet kommer Sverige och övriga EFTA-länder att knytas
till det miljöarbete som pågår inom EG. En gemensam västeuropeisk
miljöpolitik kommer därmed att växa fram inom avtalets ram. Härmed
skapas förutsättningar för att på ett effektivt sätt kunna svara på morgon-
dagens miljöpolitiska krav. Ett antal remissinstanser, däribland miljöpar-
tiet och Svenska Naturskyddsföreningen har haft invändningar mot avtalet
med hänsyn till miljöproblematiken. Chefen för miljö- och naturresursde-
partementet återkommer i det följande till detta (bil. 13).

Investeringarna beräknas öka som följd av EES-avtalet och kan därmed
leda till ett ökat genomslag för nya och mer miljövänliga teknologier.
Tillväxten bidrar också till att ekonomiska förutsättningar skapas som kan
användas för att förbättra miljön. Men med den väntade tillväxten ökar
också belastningen på miljön. Ett exempel är transportsektorn. Ett annat
exempel är energisektorn. Den politiska utmaningen ligger i att genom
miljöpolitiska åtgärder tillse att den ekonomiska tillväxten som följer med
EES också blir miljömässigt hållbar.

Liksom på andra områden innebär avtalet på miljöområdet att EFTA-
länderna kommer att medverka i EG: s gemensamma ansträngningar.
EG:s miljöpolitik har under de senaste åren genomgått en snabb och
dynamisk utveckling. Ett alltmer omfattande och ambitiöst regelverk med
för medlemsländerna bindande föreskrifter har upprättats. Arbetet styrs av
närhetsprincipen, dvs. åtgärder vidtas på gemensam nivå först om det
önskade resultatet inte kan uppnås lika effektivt eller bättre på nationell
eller lägre nivå. De gemensamma reglerna rör frågor som kemikaliehante-
ring, utsläpp i luft och vatten.

En viktig fråga som gäller flera departement är miljökonsekvenserna av
EES-avtalet. Regeringen avser att under implementeringsfasen löpande
bevaka de miljömässiga aspekterna av EES-avtalet. Bl. a. kommer miljö-
konsekvenserna att belysas i de skilda sammanhang då förslag om imple-

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

41

menteringen framläggs. Därvid kommer bl. a. transporternas miljöprob-
lem att tas upp till granskning med sikte på att uppfylla högsta tillämpade
och tillämpbara ambitionsnivå. När effekterna på olika områden klarlagts
bör en samlad bedömnng av miljökonsekvenserna göras.

En viktig förutsättning for en effektiv miljöpolitik är tillgång till objek-
tiva, tillförlitliga och jämförbara uppgifter om europeiska miljöförhållan-
den. Dessa kan sedan utgöra underlag för framtida åtgärder och utvärde-
ring av redan vidtagna åtgärder. Den av EG beslutade men ännu inte
upprättade europeiska miljöbyrån kommer bl. a. i detta avseende att få en
viktig roll. EES-avtalet tillförsäkrar Sverige och de övriga EFTA-länderna
ett deltagande i myndighetens arbete.

Det har ibland rests farhågor för att Sverige genom EES-avtalet skulle
tvingas anpassa redan etablerade svenska miljöbestämmelser till mindre
långtgående EG-bestämmelser. Så är emellertid inte fallet. Eftersom hu-
vuddelen av EG: s regler är av minimikaraktär dvs. fastställer de lägsta
kravnivåer som måste uppfyllas, är faltet fritt för de stater som så önskar
att inom dessa områden välja en högre ambitionsnivå. Flera medlems-
länder har också valt att tillämpa mer långtgående bestämmelser än vad de
gemensamma EG-reglerna föreskriver. Inget hindrar Sverige från att göra
på samma sätt.

I de fall EG: s regler syftar till en harmonisering, vilket är fallet inom
framförallt varuområdet, är situationen en annan. Avsikten i dessa fall är
att tillgodose miljöskyddskravet och samtidigt undanröja hindren för var-
ors fria rörlighet mellan medlemsländerna. Endast i undantagsfall har här
ett enskilt land rätt att tillämpa strängare krav än de som fastställts
gemensamt.

Under EES-förhandlingarna visade det sig att de svenska reglerna på det
harmoniserade området i en del fall klart avvek från vad som gäller inom
EG. I något fall där EG: s regler var strängare än Sveriges, som t. ex. i fråga
om buller, har Sverige antagit dessa regler. I de fall åter där våra egna regler
var mer långtgående än EG: s — det gäller bl. a. bilavgasbestämmelserna
och kemikalielagstiftningen — har särordningar förhandlats fram. Annars
skulle ju en anpassning i dessa fall ha inneburit en sänkning av redan
etablerade miljökrav.

Lösningen har blivit övergångsarrangemang och vissa andra särlös-
ningar i avvaktan på en fortsatt skärpning av EG: s regelverk. För bilavgas-
bestämmelserna innebär detta att Sverige även fortsättningsvis kommer att
kunna tillämpa nationella regler. Fram till den 1 januari 1995 har vi rätt att
vägra godkänna bilar för försäljning inom landet som inte uppfyller de
svenska kraven. Därefter kommer bilar som uppfyller EG: s då strängare
krav att kunna säljas fritt i Sverige. Framtida hårdare regler skall utarbetas
gemensamt av EFTA-länderna och EG inom ramen för EES. Allmänt kan
sägas att EG: s regler utvecklas och går i riktning mot de nuvarande svenska
kravnivåerna.

På kemikalieområdet ger avtalet Sverige möjlighet att fortsätta tillämpa
de mer långtgående bestämmelser som förbjuder användningen av vissa
farliga ämnen, asbest, organiska lösningsmedel m. m. En gemensam över-
syn kommer att göras år 1995. Vidare är avsikten att bestämmelserna för

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

42

klassificering och märkning av kemikalier skall harmoniseras. Dessa lik-
som andra övergångsarrangemang redovisas i det följande av chefen för
miljö- och naturresursdepartementet (bil 13).

En annan fråga är om EES-avtalet medför begränsningar i våra framtida
möjligheter att bedriva en ambitiös miljöpolitik. EES-avtalet innebär ju att
vi inordnas i ett betydligt mer långtgående samarbete än vi tidigare varit
delaktiga i.

Jag delar inte denna oro. Visserligen ligger det i samarbetets natur att
våra internationella åtaganden begränsar vårt nationella manöverut-
rymme. Men karakteristiskt för de miljöfrågor som regleras inom EG är att
de i allmänhet är gränsöverskridande. Genom att agera tillsammans med
våra västeuropeiska partner ökar vi effektiviteten i det miljöpolitiska
arbetet. EES-avtalet skapar förutsättningar för en sådan gemensam miljö-
politik. EG kommer här liksom på andra områden att vara huvudaktör
men vi kommer tillsammans med övriga EFTA-länder att få ett icke
obetydligt inflytande. Vi kan därigenom påverka den gemensamma miljö-
politiken i ambitös riktning.

För svensk del utgör EES en välkommen förstärkning av Sveriges miljö-
politiska arsenal. Regeringen avser att inom dess ram aktivt bidra till att
den tillväxt som kommer att följa med EFTA-ländernas anknytning till den
inre marknaden också leder till en miljömässigt hållbar utveckling.

6.6 Vissa institutionella frågor

Beredning av och beslut om nya EES-regler

Från EFTA: s sida har strävan varit att få till stånd ett så nära samarbete
med EG som möjligt när det gäller utformningen av nya EES-regler, såväl
i förberedelsefasen som vid beslutsfattandet. EFTA-sidans ambitioner i
denna riktning har dock inte vunnit stöd hos EG under förhandlingarnas
gång. EG har hävdat att ett formellt deltagande från EFTA-ländernas sida
i EG: s beslutsprocess inkräktar på gemenskapens beslutsautonomi.

Inom EG är det bara kommissionen som har formell initiativrätt beträf-
fande förslag till nya regler. När kommissionen utarbetar sådana förslag får
emellertid enligt EES-avtalet experter från EFTA-länderna göra sina röster
hörda på samma sätt som experter från EG: s medlemsländer.

Inom EG ger rådet ofta kommissionen befogenhet att genomföra regler
som rådet har beslutat om. Då biträds kommissionen ofta av en kommitté.
Även vad gäller medverkan i sådana kommittéer har en lösning nåtts som
kan anses tillgodose EFTA-staternas intresse. EES-avtalet anger sålunda
olika former för medverkan av EFTA-experter beroende på vilken typ av
kommitté det rör sig om.

EFTA-sidan har också en initiativrätt, som följer av allmänna folkrätt-
sliga regler. Den innebär inte enbart en rätt att ta upp en fråga till
diskussion utan också att ta initiativ till nya EES-regler.

De beslut om nya EES-regler som formellt fattas av EES-kommittén
utgör nya folkrättsliga avtal för EFTA-ländernas del. Dessa avtal skall
införlivas med den nationella lagstiftningen i varje land. Denna process

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

43

måste ske snabbt och smidigt så att en beslutad EES-regel kan träda i kraft
samtidigt inom hela EES-området. Därför skall beslut av EES-kommittén
införlivas med de nationella rättsordningarna inom vissa tidsramar.

Om EES-kommittén inom en viss angiven tidsfrist inte har kunnat nå
enighet om ett förslag till ny EES-regel, kan en del av avtalet, t. ex. en bilaga
eller del därav som förslaget berör, under vissa omständigheter bli provi-
soriskt suspenderad.

De avtalsslutande parterna förutsätts vara angelägna att undvika att en
sådan situation uppstår. Det understryker betydelsen av att EFTA-
ländernas synpunkter på förslag till EG-regler lämnas så tidigt som möjligt.
Det bör betonas att enskilda och juridiska personers redan förvärvade
rättigheter inte påverkas av att EES-avtalet upphävs till viss del.

Sammanfattningsvis anser jag att formerna för beslutsfattandet inom
EES ger tillfredsställande möjligheter för Sverige och övriga EFTA-länder
att få gehör både för sina synpunkter på föreslagen EG-lagstiftning och för
egna förslag. Det är likväl klart att det endast är inom medlemskapets ram
som en balans mellan åtaganden i sak och ett motsvarande inflytande över
utformningen av regelverket kan uppnås.

Tvistlösning

I förhandlingarna om EES-avtalet var parterna tidigt överens om att det
inom EES borde finnas ett gemensamt organ för tvistlösning på judiciell
nivå, dvs. en domstol med i stort sett samma uppgifter som EG-domstolen
inom EG. Tankarna på en sådan gemensam EES-domstol fick dock avskri-
vas till följd av att EG-domstolen i sitt första yttrande över EES-avtalet
förklarade att en sådan konstruktion skulle strida mot Romfördraget.

I de omförhandlingar som aktualiserades till följd av EG-domstolens
yttrande hade parterna som utgångspunkt att en mekanism för judiciell
tvistlösning alltjämt behövdes, främst av hänsyn till den eftersträvade
enhetligheten i reglernas tolkning och tillämpning. Siktet ställdes då bl. a.
in på en lösning med skilda mekanismer för EG- resp. EFTA-sidan.
Resultatet blev att parterna enades om att en särskild EFTA-domstol skulle
upprättas för EES-ändamål med uppgift att på EFTA-sidan svara för de
uppgifter som EG-domstolen fullgör inom EG.

EFTA-domstolens huvudsakliga uppgifter skall därför vara att pröva
frågor om EFTA-staternas efterlevnad av EES-avtalet, att pröva vissa
överklagade beslut av EFTA: s övervakningsmyndighet, ESA, på konkur-
rensområdet samt att avgöra tvister mellan en eller flera EFTA-stater. För
dessa kategorier av tvister och ärenden råder en ordning liknande den som
finns inom EG.

För tvister mellan ett eller flera av EFTA-länderna och EG eller ett av
dess medlemsländer gäller däremot att de skall hänskjutas till EES-
kommittén. Denna mera traditionella folkrättsliga lösning har komplette-
rats med en regel om att parterna kan enas om att begära ett tolkningsbe-
sked från EG-domstolen, om tvisten rör tolkningen av EES-regler som i sak
är identiska med EG-regler och EES-kommittén inom viss tid inte lyckats
lösa tvisten. Allmänt sett är en begäran om sådant tolkningsbesked ägnad

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

44

att främja en enhetlig tillämpning av EES-reglerna. Huruvida Sverige som
part i en tvist skall begagna sig av denna möjlighet eller ej får avgöras från
fall till fall.

Om en tvist inte kunnat lösas av EES-kommittén inom viss angiven tid
eller parterna inte kunnat enas om att inhämta tolkningsbesked, kan
parterna utlösa skyddsåtgärder eller aktualisera en partiell suspension av
relevant del av EES-avtalet.

Det finns också visst utrymme för att använda sig av skiljedom som
tvistlösningsmekanism i EES-avtalet. Detta utrymme är dock begränsat.
Det inskränker sig till tvister om omfattningen eller varaktigheten av vissa
skyddsåtgärder eller proportionerna av motåtgärder mot skyddsåtgärder.
Ett sådant skiljeförfarande, som är bindande för parterna, får inte innefatta
tolkning av sådana avtalsbestämmelser som i sak är identiska med motsva-
rande EG-regler.

Övervakning

EES-avtalets institutionella bestämmelser bygger som tidigare nämnts på
vad som under förhandlingarna har kallats en ”två-pelar modell”. Som ett
uttryck härför anger EES-avtalet att EFTA-länderna skall upprätta en
oberoende övervakningsmyndighet (ESA) samt en domstol (EFTA-
domstolen). Vidare anges att övervakningen av att förpliktelserna enligt
avtalet iakttas åligger å ena sida ESA och å andra sidan kommissionen.

Såväl ESA som EFTA-domstolen inrättas genom ett separat avtal mellan
EFTA-länderna, kallat övervakningsavtalet.

ESA: s uppgifter kan indelas i övervakning och administration. ESA får
samma uppgifter mot EFTA-länderna härvidlag som kommissionen har
mot EG: s medlemsländer.

Att ESA och kommissionen inom sina resp, kompetensområden överva-
kar att EES-avtalets förpliktelser iakttas kommer att vara avgörande för att
EES-reglerna tillämpas på samma sätt i alla länder som är anslutna till EES.
Samarbetet mellan ESA och kommissionen blir viktigt.

ESA:s administrativa uppgifter specificeras i ett särskilt protokoll till
övervakningsavtalet. Dessa uppgifter följer av att kommissionen, utöver
sina övervakningsuppgifter, också utför en mängd administrativa upp-
gifter för EG: s medlemsstater.

Genom verksamheten i ständiga kommittén kommer EFTA-länderna
att få möjlighet att enas om en samfälld linje inför beslut i den gemen-
samma EES-kommittén.

Genom avtalet om en parlamentarikerkommitté mellan EFTA-länderna
slutligen skapas bättre förutsättningar för samarbetet mellan EFTA-
parlamentariker i den gemensamma parlamentarikerkommittén i EES.

* * ♦

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

45

Avtalet mellan EFTA-länderna och EG samt dess medlemsländer om
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet innebär att EFTA: s ställning
stärks, förbindelserna med EG utvecklas kraftigt på en rad områden och
det nordiska samarbetet fördjupas. Avtalet innebär också att Sverige
bidrar till att främja det europeiska samarbetet. Sammanfattningsvis kon-
staterar jag att Sverige har ett starkt intresse av att ansluta sig till avtalet.
Denna uppfattning delas av det stora flertalet remissinstanser.

Några instanser har emellertid ansett att remisstiden varit for kort att
medge en närmare granskning av alla frågor. Jag hyser förståelse för denna
uppfattning. Det har emellertid inte varit möjligt att medge längre remiss-
tid med hänsyn till det planerade tidsschemat med ikraftträdande av
avtalen den 1 januari 1993. Som framgår av vad jag tidigare sagt (avsnitt 4)
har beredningsarbetet på svensk sida varit mycket omfattande. Utöver vad
som visas där har i stor omfattning ordnats seminarier, kurser och infor-
mationsmöten. Under remisstiden inbjöds även remissinstanserna att
delta i ett informationsmöte, som samlade ett stort antal deltagare. Jag vill
i denna del påpeka att lagrådet, som haft att granska förslaget till EES-
lagen, funnit att med hänsyn till lagstiftningsärendets vikt och komplexitet
de framförda anmärkningarna är befogade och att det alltså varit önskvärt
med en längre remisstid. Mot bakgrund av vad som framgått om bered-
ningen av lagförslaget har lagrådet emellertid ansett att föreskrifterna i 7
kap. 2 § regeringsformen måste anses vara uppfyllda.

Bakom ansträngningarna att få EES-avtalet till stånd har stått en nästan
enhällig svensk riksdag. Avtalet är nu undertecknat liksom de s. k. EFTA-
avtalen. De bör nu samtliga föreläggas riksdagen för dess godkännande.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

46

B NÄRMARE BESKRIVNING AV EES-
AVTALET M.M.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

7 Översikt över EG: s rättsliga system

7.1 Inledning

Eftersom EES-avtalet syftar till en integrering av EFTA-ländernas resp,
marknader med EG: s inre marknad innebär avtalet en anpassning till de
regler och principer som gäller inom EG. För att förstå innebörden av
EES-avtalet måste man därför förstå de integrationssträvanden som Rom-
fördraget är ett uttryck för och hur EG: s gemensamma marknad fungerar.

Detta avsnitt innehåller en kortfattad beskrivning av EG:s grundläg-
gande struktur och principer med en översiktlig redogörelse för de samar-
betsområden som är av särskild betydelse för EES-avtalet.

7.2 EG: s grundläggande struktur

Fördragen

Grunden för samarbetet inom EG, primärrätten, utgörs främst av de tre
EG-fördragen om upprättandet av den Europeiska kol- och stålgemenska-
pen, den Europeiska ekonomiska gemenskapen (Romfördraget) samt den
Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom).

Romfördraget är det mest övergripande av EG-fördragen. Det brukar
beskrivas som ett ramfördrag, vars målinriktade och allmänt hållna be-
stämmelser fylls ut och preciseras genom sekundärrättsliga regler av olika
slag.

Det är på fördragen som EG:s institutioner grundar sin kompetens.
Deras åtgärder skall enligt legalitetsprincipen grundas på befogenheter som
fördragen ger dem. Inom denna ram har staterna förbundit sig att utöva sin
statsmakt gemensamt under hänsynstagande till samfällda intressen.

Gemenskapens mål och medel

Inledningen i Romfördragets ingress (preambel) uttrycker medlemsländer-
nas föresats att lägga grunden till ett ständigt fastare förbund mellan
Europas folk och deras vilja att genom samfällda åtgärder säkra ekono-
miska och sociala framsteg genom att avlägsna barriärer inom Europa.
Fördraget är alltså ett uttryck för en strävan efter integration. Redan av
ingressen framgår att integrationsmålet är av både ekonomisk och allmänt
politisk karaktär. Ingressens innehåll är en viktig utgångspunkt för tolk-
ningen av fördragets regler.

EG är en ekonomisk gemenskap, grundad på en tullunion. I begreppet
ekonomisk gemenskap ligger att åtgärder som är protektionistiska, dvs.
sådana som skyddar inhemska ekonomiska intressen, principiellt är för-
bjudna mellan medlemsländerna.

47

I själva fördraget (art. 2) anges fem övergripande mål för gemenskapen:

— en harmonisk utveckling av den ekonomiska verksamheten inom ge-
menskapen som helhet,

— en fortgående och balanserad expansion,

— en ökad stabilitet,

— en allt snabbare höjning av levnadsstandarden samt

— närmare förbindelser mellan de länder som gemenskapen förenar.

Dessa mål har ansetts innebära att integrationen skall ses som en
dynamisk process.

Målen förverkligas enligt samma artikel genom upprättande av en ge-
mensam marknad och genom ett gradvist närmande av medlemsländernas
ekonomiska politik. Begreppet ekonomisk politik har här en vidsträckt
betydelse och samordningen har efterhand utsträckts till allt fler områden.
Detta ligger i integrationsprocessens natur.

Gemensam marknad

Den gemensamma marknaden skall skapa ekonomisk tillväxt och stabilitet
och därmed ökat välstånd. Medlemsländernas produktionsresurser skall
utnyttjas så rationellt som möjligt. Under lika och ostörda konkurrensför-
hållanden skall man på den gemensamma marknaden kunna handla och
byta tjänster, arbeta, investera och producera och därigenom främja ge-
menskapens mål.

Begreppet inre marknad infördes i Romfördraget genom enhetsakten
och uttrycker det som är den gemensamma marknadens kärna. Den inre
marknaden skall sålunda enligt fördraget (art. 8 a) innefatta ett område
utan inre gränser, där fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital
säkerställs i enlighet med bestämmelserna i fördraget — de s. k. fyra
friheterna. Benämningen inre marknad syftar på att förhållandena bör vara
desamma som på en hemmamarknad. Fullbordandet av EG:s inre mark-
nad under tiden fram till år 1993 ses som ett avgörande steg i den
gemensamma marknadens utveckling.

Romfördraget innehåller skilda förbud, riktade mot nationella åtgärder
som skapar hinder för handel och annan verksamhet över gränserna. Den
fria rörligheten för varor kan t. ex. hindras om nationella regler med krav
på varors beskaffenhet är olika utformade så att varor inte utan fördyrande
produktionsanpassning kan marknadsföras i andra länder än de där de
produceras. På motsvarande sätt förhåller det sig i fråga om andra friheter.
Utgångspunkten är att fördragets regler inte tillåter hinder av sådant slag.
Detsamma gäller regler om kontroll av varor, bevis om genomgången
yrkesutbildning osv. Viktiga regleringsintressen, som t. ex. skydd for hälsa
och säkerhet, måste likväl alltid tillgodoses. Den fria rörligheten kräver i
sådana fall att det skapas samordnade regler inom hela gemenskapen.
Detta kallas harmonisering.

Genom att anta gemensamma regler eller besluta om harmonisering på
ett område avstår medlemsländerna från att där i fortsättningen ensidigt
utöva regleringsmakt. De är förpliktade att i fortsättningen gemensamt
utöva befogenheten att meddela föreskrifter. Angelägna nationella in-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

48

tressen kan ändå tillgodoses, t. ex. med stöd av särskilda säkerhetsklausu-
ler, men inte på samma sätt som förut.

Samordning av politik

På vissa områden finns inom EG en samfälld politik. Eftersom EG är en
tullunion måste det finnas en gemensam handelspolitik mot omvärlden.
För den gemensamma marknadens funktion behövs en gemensam konkur-
renspolitik, som säkerställer att inte konkurrensen snedvrids genom före-
tagens eller medlemsländernas åtgärder. Det rör sig vidare om jordbruks-
och transportområdena. På de nu nämnda områdena krävs gemensamma
regler som gäller lika inom hela gemenskapen. Där sådana regler gäller
finns inget utrymme för nationella föreskrifter.

Som förut nämnts anger fördraget en samordning av medlemsländernas
ekonomiska politik såsom ett från den gemensamma marknaden fristå-
ende medel för att närma sig de genom fördraget uppställda målen. Den
gemensamma marknaden kräver för att fungera ett visst mått av
ekonomisk-politisk samordning, på samma sätt som marknaden påverkar
förutsättningarna for den ekonomiska politiken. Samordningen inom EG
omfattar exempelvis viss regionalpolitik, industripolitik, socialpolitik och
energipolitik. Samordningen av politik sträcker sig utanför det i snäv
mening ekonomiska området. Utbildning, forskning och utveckling, miljö,
arbetsmiljö och konsumentpolitik är exempel på områden, där en samord-
ning fått allt större aktualitet under senare år. En sådan samordning kan
ofta syfta till att förbättra förutsättningarna för den fria rörligheten eller till
att korrigera icke önskade bieffekter av en helt fri marknad. Ibland beror
samordningen dock på andra, mer allmänna politiska ambitioner. Denna
aspekt har understrukits genom enhetsakten som tillfört fördraget en rad
nya bestämmelser om bl. a. ekonomiskt och socialt samarbete, forskning
och utveckling samt miljö.

EG: s institutioner och deras verksamhet

EG:s institutioner är fyra: ministerrådet (rådet), kommissionen, parla-
mentet och domstolen. Institutionerna är skyldiga att genom sina åtgärder
arbeta för att fördragets mål förverkligas. Kommissionen och domstolen är
oavhängiga nationella politiska intressen. Av andra organ bör här särskilt
nämnas den rådgivande ekonomiska och sociala kommittén, som består av
företrädare for arbetsmarknadens parter, konsumenter, jordbrukare och
olika andra yrkesgrupper. Det finns dessutom en mångfald andra organ,
kommittéer och arbetsgrupper, som i allmänhet inte regleras i själva
fördragen.

I rådet kommer medlemsländernas politiska intressen till uttryck. Där
bestäms politiken och fattas i allmänhet de slutliga avgörandena rörande
nya gemensamma regler. Rådet består av regeringsledamöter från medlems-
länderna och kan ha skilda sammansättningar. Besluten fattas enhälligt
eller som majoritetsbeslut, beroende på vad fördragen föreskriver för olika
fall.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

4 Riksdagen 1991/92. 1 samt. Nr 170. Bilaga 1

Parlamentet består av direktvalda ledamöter från medlemsländerna och
är ett viktigt forum för politisk debatt. Dess funktioner är bl. a. av rådgi-
vande och kontrollerande karaktär. Enhetsakten har gett parlamentet en
större roll än tidigare vid tillkomsten av nya regler. Maastricht-
överenskommelsen är ännu ett steg i denna riktning.

Kommissionens viktigaste funktioner är att lägga fram förslag för rådet
och övervaka gemenskapsrättens tillämpning. Den har vissa självständiga
beslutsbefogenheter, bl. a. i fråga om tillämpningen av EG: s konkurrens-
rätt i förhållande till såväl medlemsstaterna som företagen på marknaden.
Kommissionen har vidare viss självständig rätt att meddela föreskrifter.
Dessutom ger rådet ofta kommissionen i uppdrag att svara för närmare
föreskrifter beträffande sådant det själv har beslutat om.

Vid övervakningen av gemenskapsrättens tillämpning i medlemslän-
derna kan kommissionen i sista hand väcka talan vid domstolen för
fördragsbrott. Det sker dock först efter en utredning som innebär åtskilliga
kontakter mellan nationella myndigheter och kommissionens tjänstemän.
Oftast kommer man då överens. Det händer inte sällan att resultatet blir att
kommissionen tar initiativ till nya eller ändrade regler.

Domstolen är ansvarig för att EG-rätten tolkas enhetligt och den har att
i sista hand avgöra dess innebörd. I viktiga hänseenden har EG-rätten fått
sin form genom dess domar. Domstolen dömer bl. a. i mål mellan medlems-
länderna och mellan institutionerna inbördes samt i mål mellan kommis-
sionen och medlemsländerna. Dess domar är bindande. En viktig uppgift
för domstolen är vidare att på begäran av nationella domstolar lämna
förhandsbesked om EG-reglernas innebörd. EG-domstolens rättstillämp-
ning anses allmänt ha haft stor betydelse för integrationens utveckling.

Rådsbeslut om nya regler tillkommer i ett samspel främst mellan
kommissionen och rådet. Andra organ medverkar huvudsakligen genom
att yttra sig över förslag framtagna av kommissionen, som har en exklusiv
initiativrätt. Sedan förslaget överlämnats från kommissionen till rådet
yttrar sig parlamentet och i en del fall EG:s ekonomiska och sociala
kommitté. Rådets ställningstagande bereds därefter på tjänstemannanivå.

I många fall skall parlamentet enligt den s. k. samarbetsproceduren inte
bara höras utan även medverka vid det slutliga avgörandet.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Olika slag av rättsakter

I betydande utsträckning skall EG-rätten tillämpas av nationella myndig-
heter på samma sätt som inhemsk rätt. Man brukar säga att reglerna är
direkt tillämpliga, eftersom de används utan mellankommande nationell
rättsbildning.

Romfördragets artikel 189 anger tre typer av bindande rättsakter, som
rådet och kommissionen kan utfärda. Det är fråga om förordningar, direk-
tiv och beslut. Förordningar är gällande inom hela EG och är direkt
tillämpliga i medlemsländerna. Direktiv riktar sig till medlemsländerna
och anger ett visst resultat som skall uppnås inom en bestämd tid men
överlåter åt länderna att bestämma form och tillvägagångssätt för den

50

nationella implementeringen. Beslut är bindande i alla delar för dem som
de är riktade till.

Bindande gemenskapsrättsliga bestämmelser kan grunda rättigheter och
skyldigheter inte bara för medlemsländerna utan också för enskilda, om de
är tillräckligt tydliga och inte lämnar länderna utrymme för val i samband
med nationell implementering. Sådana rättigheter skall skyddas av dom-
stolar och andra myndigheter. Man brukar då säga att bestämmelserna har
direkt effekt. Uttryckliga förbud, t. ex. mot diskriminering, uppfyller de
nyss nämnda kraven och har därför direkt effekt. Fördragets bestämmelser
om fri rörlighet på marknaden och dess förbud mot könsdiskriminering
kan sålunda grunda individuella rättigheter. Även bestämmelser i direktiv
kan få denna verkan, om den nationella rätten inte anpassas till direktivets
krav på ett korrekt sätt eller det inte har införlivats alls inom den före-
skrivna tiden.

Om en domstol i ett medlemsland skulle finna att en nationell bestäm-
melse strider mot en EG-bestämmelse som är direkt tillämplig, skall
domstolen inte tillämpa den nationella bestämmelsen i det aktuella målet.
Enligt EG-domstolens praxis har EG-regeln nämligen företräde framför
nationella regler och skall tillämpas oavsett vad som må vara föreskrivet i
den nationella rättsordningen. Detta sammanhänger med EG-domstolens
synsätt att EG-rätten är en egen rättsordning som är autonom i förhållande
till traditionell folkrätt.

Det finns också rättsakter som inte är bindande, t. ex. rekommendatio-
ner och yttranden, vilka också nämns i artikel 189. Andra slag av icke
bindande rättsakter än de i fördraget nämnda har tillkommit.

Med länder utanför gemenskapen kan EG ingå bl. a. associerings- och
handelsavtal. Skillnaden mellan dessa bägge slag av avtal är främst att de
förra innebär en starkare markering av nära och varaktig anknytning till
gemenskapen. Sveriges och övriga EFTA-länders frihandelsavtal med EG
är handelsavtal. EES-avtalet, vilket är ett associationsavtal, kan ses som en
utbyggnad av detta samarbete. EG:s folkrättsliga avtal hör också till
EG-rätten.

Medlemsländerna kan också ingå folkrättsliga överenskommelser med
varandra. Romfördraget innehåller en regel om skyldighet att vid behov
förhandla om sådana överenskommelser i vissa fall.

Samarbete och icke-diskriminering

Grundläggande gemenskapsrättsliga principer kommer till uttryck i ar-
tiklarna 5 och 7 i Romfördraget, som har nära motsvarigheter i EES-
avtalet.

Romfördragets artikel 5 bygger på en allmän solidaritets- eller lojalitets-
princip. Enligt denna är medlemsländerna och gemenskapens institutioner
alla förpliktade att lojalt samarbeta med varandra. Många av EG-
domstolens viktigaste domar, bl. a. om EG-reglernas verkan i nationell
rättstillämpning, bygger på denna förpliktelse. Länderna skall respektera
varandras och gemenskapens intressen och söka undvika att handla i strid
med dessa. Institutionerna skall likaså beakta viktiga nationella intressen.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

51

Medlemsländernas förpliktelser enligt artikel 5 kan indelas i skyldigheter Prop. 1991/92:170
att vara positivt verksamma och skyldigheter att avhålla sig från vissa Bilaga 1
åtgärder. Dessa kallas sammanfattande för samarbetsförpliktelsen.

Denna förpliktelse innebär till att börja med att länderna skall vidta alla
allmänna eller särskilda åtgärder som är nödvändiga för att uppfylla
förpliktelserna enligt fördraget och sekundärrätten.

Länderna skall vidare underlätta institutionernas verksamhet. Denna
skyldighet omfattar inte bara uttryckligen förutsedd verksamhet utan gäller
generellt på alla de områden där institutionerna är verksamma.

Därutöver gäller att länderna skall avhålla sig från alla åtgärder som kan
äventyra fördragets mål. Denna förpliktelse sträcker sig längre än till ett
förbud mot åtgärder som konkret hotar fördragsmålen. Det är förbjudet
redan att skapa en risk för en sådan effekt. Med fördragsmål avses såväl
sådana som innefattas i ingressen och i de grundläggande artiklarna som
sådana som läggs fast i fördragets särskilda bestämmelser på skilda om-
råden. Förbudet gäller varje slag av statligt handlande på alla områden,
även sådana som faller utanför fördragets egentliga tillämpningsområde.
Fördragsmålen kan nämligen äventyras även genom t. ex. kulturpolitiska
eller försvarspolitiska åtgärder.

Fördragets artikel 7 uttrycker principen om rättvis likabehandling utan
avseende på nationalitet (icke-diskriminering). Denna princip gäller inom
fördragets tillämpningsområde.

Diskriminering betyder särbehandling som inte är sakligt grundad; lika
fall skall behandlas lika. Det är lätt att förstå att inte nationalitet kan vara
saklig grund för särbehandling inom gemenskapen. Romfördraget syftar ju
till integration av Europas länder bl. a. genom skapandet av en gemensam
marknad. Då kan inte nationaliteten utgöra saklig grund för särbehandling.

Fördraget innehåller andra mer preciserade regler rörande diskrimine-
ring på grund av nationalitet, till vilka artikel 7 också hänvisar. De kan
innehålla närmare regler om kriterier som inte får användas så att de
medför särbehandling, men de kan också ge anvisningar om omständighe-
ter som legitimerar särbehandling. Det finns regler av detta slag i fråga om
bl. a. arbetskraftens fria rörlighet, rätten till fritt yrkesutövande samt den
fria rörligheten för tjänsteprestationer och kapital. Därutöver finns diskri-
mineringsförbud som utvecklats företrädesvis genom domstolspraxis. Så
är fallet t. ex. på varuområdet (jfr betänkandet Ds 1990:76 Romfördragets
art. 30, särskilt s. 55 — 59).

Diskriminering kan vara öppen eller dold. Regler som är så utformade att
de måste leda till en mindre gynnsam behandling av det som härrör från ett
annat land är öppet diskriminerande, även om de inte är direkt knutna till
nationalitetskriterier. En regel som rör en importsituation är ett exempel
på en sådan regel. Sådana regler kan också beskrivas som formellt diskri-
minerande. Även till synes likabehandlande åtgärder kan ha diskrimine-
rande verkningar i praktiken. Då är det fråga om dold, eller faktisk,
diskriminering. En regel som är knuten t. ex. till språkkunskaper eller
bosättningsort kan sålunda innebära förbjuden särbehandling. Huruvida
särbehandling föreligger beror alltså inte av åtgärdens utformning. Det
beror inte heller på om syftet med åtgärden i sig är godtagbart. Om t. ex. ett

52

land låter utföra en generell kontroll av vissa varor eller tjänster eller kräver Prop. 1991/92:170
en särskild märkning for att garantera landets konsumenter en produkt Bilaga 1
med utlovad kvalitet, kan utländska produkter som uppfyllt motsvarande
eller liknande krav i ursprungslandet komma i ett sämre konkurrensläge än
inhemska produkter.

I vad mån särbehandlande åtgärder är förbjudna varierar från område till
område. Vad som kan godtas är ytterst en rättstillämpningsfråga. EG-
domstolens bedömning i sådana fall beror ofta av en intresseavvägning,
där åtgärdens ändamål och utformning vägs mot intresset av fri rörlighet.
Man talar därvid om principerna om nödvändighet och proportionalitet.

7.3 Särskilt om reglerna som rör marknaden

Fri rörlighet för varor

EG är — som tidigare sagts — en tullunion med en gemensam yttre
tullgräns. Tullunionen gäller all handel med varor, och tullar kan inte
förekomma vare sig på export eller import mellan medlemsländerna.
Också avgifter med motsvarande verkan som tullar är förbjudna. Sedan en
vara passerat den gemensamma tullgränsen och därvid tullformaliteterna
har fullgjorts samt tullar och avgifter erlagts är den i fri omsättning inom
gemenskapen och omfattas av fördragets regler om fri rörlighet för varor.

Vidare får ländernas skattesystem inte skapa hinder för den fria rörlig-
heten. Därför innehåller fördraget bestämmelser som riktar sig mot fiskal
diskriminering. Det är förbjudet att pålägga andra medlemsländers pro-
dukter skatt utöver vad som direkt eller indirekt drabbar liknande in-
hemska produkter eller att genom beskattningen indirekt skydda vissa
produkter. Om likartade varor belastas olika, måste skillnaden bero på
objektiva skäl.

EG har, som förut nämnts, en gemensam jordbrukspolitik. De mark-
nadsordningar som inom ramen för denna tillskapats för olika jordbruks-
produkter — och sålunda omfattar en betydande del av livsmedelssektorn
— reglerar produktions- och distributionsleden men inte detaljhandeln.
Den gemensamma jordbrukspolitiken påverkar inte de grundläggande
principerna om varors fria rörlighet. Inom ramen för den gemensamma
jordbrukspolitiken finns det också en gemensam fiskepolitik, som uppvisar
viktiga särdrag. Den bygger bl. a. på principen om bevarande av havets
resurser och lika tillgång till dessa.

De hinder för den gränsöverskridande varutrafiken som inte omfattas av
de nu nämnda reglerna täcks i stället av Romfördragets artikel 30. Denna
artikel innehåller ett förbud mot kvantitativa, alltså mängdmässiga, import-
restriktioner och alla åtgärder med motsvarande verkan. Detta förbud har
direkt effekt och har av EG-domstolen getts en mycket vidsträckt tillämp-
ning. Rättspraxis på detta område är rikhaltig och mycket belysande för
EG-rättens syn på hinder för fri rörlighet. För export finns i artikel 34 ett
motsvarande förbud, vilket dock inte har getts en lika vid tolkning.

I ett grundläggande rättsfall (8/74 ”Dassonville” [1974] E.C.R. 837) har
domstolen förklarat att förbudet i artikel 30 innefattar varje åtgärd som

53

”direkt eller indirekt, aktuellt eller potentiellt” kan negativt påverka han-
deln. 1 princip omfattas sålunda varje åtgärd som kan tänkas avhålla någon
från att föra in varor i ett medlemsland från ett annat.

Handelshindrande åtgärder kan legitimeras med stöd av fördragets
artikel 36, om de grundas på bestämda hänsyn. Dessa hänsyn är allmän
moral, allmän ordning och allmän säkerhet, skydd for människors och
djurs hälsa och liv eller växters bevarande, skydd av nationella skatter av
konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde eller skydd av industriell
och kommersiell äganderätt. Åtgärder som grundas på dessa hänsyn behö-
ver inte vara likabehandlande. De får emellertid inte vara godtyckligt
särbehandlande eller protektionistiska. De nämnda regleringsintressena är
alla av icke-ekonomisk natur, och artikeln tolkas restriktivt.

I praxis har härutöver ett antal tvingande hänsyn erkänts, vilka kan
tillåtas medföra handelshinder. De kallas ofta for Cassishänsyn efter EG-
domstolens grundläggande avgörande på området (120/78 ”Cassis de Di-
jon” [1979] E.C.R. 649). Sådana hänsyn är t. ex. skattekontroll, god han-
delssedvana samt konsument- och miljöskydd. Hänsyn av detta slag får
emellertid aldrig tillgodoses genom formellt särbehandlande åtgärder.

För att legitimera undantag från principen om fri rörlighet för varor
krävs alltid att de nationella åtgärderna är nödvändiga för sitt ändamål och
proportionerligt utformade. När ett regleringsändamål blivit tillgodosett
genom harmonisering kan det inte längre legitimera undantag från princi-
pen om varors fria rörlighet.

Följden av domstolens stränga praxis på varuområdet är att harmonise-
ringen kan inriktas på sådana områden som omfattas av undantagen i
artikel 36 eller av Cassishänsynen. Inte desto mindre krävs en omfattande
harmoniseringsverksamhet, särskilt for att eliminera de s. k. tekniska
handelshinder, som uppkommer genom att det ställs varierande krav på
varors beskaffenhet samt på provning och kontroll. På detta område finns
en stor mängd harmoniseringsdirektiv.

Fri rörlighet för personer

De grundläggande reglerna om personers fria rörlighet finns i RomfÖrdra-
gets artikel 48, som gäller arbetskraft, och i artikel 52, som gäller etable-
ring. Bestämmelserna, som har givits direkt effekt efter övergångsperio-
dens utgång, rör avvecklingen av hinder för den fria rörligheten. På detta
område råder i huvudsak ett förbud mot formell diskriminering.

Den fria rörligheten for personer innebär för det första en rätt för
individer att fritt få resa in och uppehålla sig i en annan medlemsstat och
där behandlas på samma sätt som landets egna medborgare när det gäller
möjligheten att söka arbete eller bedriva näringsverksamhet.

Rätten att få resa in och uppehålla sig i landet har preciserats i två
direktiv, ett for arbetstagare och ett för självständiga näringsidkare. Den
omfattar även familjemedlemmar, och dessa behöver inte vara EG-
medborgare. Den fria rörligheten gäller emellertid inte bara individer.
Bolag och andra associationer som är bildade enligt ett EG-lands lag har
samma rätt till etablering. Den fria rörligheten kräver att det finns möjlig-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

54

het att starta en ny verksamhet i ett annat land genom bolagsbildning
(primäretablering) eller genom upprättande av dotterbolag, filialer eller
agenturer (sekundäretablering).

Inte heller fri rörlighet för personer är undantagslös. Hänsyn till allmän
ordning, allmän säkerhet och allmän hälsa kan legitimera regler som
hindrar rörligheten. Undantagen finns närmare preciserade i rådets direk-
tiv (64/221/EEG) och skall tolkas snävt. Domstolen har uttalat att endast
ett realistiskt och allvarligt hot mot sådana intressen i det särskilda fallet
kan motivera inskränkningar i den fria rörligheten (67/74 ”Bonsignore”
[1975] E.C.R. 297). Ett exempel är att beslut om utvisning eller avvisning
inte får grunda sig på omständigheter som medlemsstaten inte vidtar
effektiva åtgärder för att komma till rätta med på hemmaplan (115 och
116/81 ”Adoui & Cornuaille” [1982] E.C.R. 1665). Beslut måste vara
motiverade och kunna överklagas (36/75 ”Rutili” [1975] E.C.R. 1219).

Det är emellertid att märka att anställning i offentlig tjänst inte omfattas
av den fria rörligheten. Verksamhet som är förbunden med offentlig
maktutövning får reserveras för egna medborgare. Enligt praxis begränsar
sig dock undantagen till anställningar där det krävs särskild solidaritet med
staten (149/79 kommissionen ./. Belgien [1982] E.C.R 1845).

Fri rörlighet för personer innebär en skyldighet att inte missgynna andra
medlemsstaters medborgare med hänsyn till nationella behörighetsregler
för viss yrkesutövning. Ömsesidigt erkännande av examina är därför ett
ämne för harmonisering men även om gemensamma bestämmelser saknas
är en medlemsstat skyldig att ta hänsyn till likvärdig kompetens. Kompe-
tent myndighet är därför skyldig att undersöka om likvärdighet föreligger
(71/76 ”Thieffry” [1977] E.C.R. 765).

På detta område spelar harmoniseringen likväl inte samma roll som på
andra områden. Den som vill vara verksam i ett land, får normalt inrätta
sig efter de regler som gäller där, även om de skulle avvika från vad han är
van vid. Det är dock givet att verksamheten över gränserna underlättas
genom enhetliga bestämmelser i vissa hänseenden. Detta gäller inte minst
på bolagsrättens område.

Det finns även andra skäl till att harmonisering sker. Stora skillnader i
arbetsmiljön kan uppfattas som en snedvridning av konkurrensen. En
gemensam minimistandard i fråga om arbetsmiljö främjar sunda konkur-
rensförhållanden. Ökat socialt välstånd är samtidigt ett sådant fristående
mål som i sig motiverar politisk samordning.

Fri rörlighet for tjänster

EG: s tjänstebegrepp är ett uppsamlingsbegrepp. Artikel 60 i Romfördraget
definierar tjänst som en prestation som normalt utförs mot ersättning i den
utsträckning den inte faller in under bestämmelserna om fri rörlighet för
varor, personer och kapital.

Detta hänger samman med tjänstens speciella karaktär. Tjänsten är nära
knuten till någon som utför den. Därför finns det ett samband mellan
reglerna om tjänster och reglerna om etableringsrätt och personers fria

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

55

rörlighet i övrigt. Dessutom förutsätter fri tjänstehandel att kapitalet är
fritt rörligt.

En tjänst kan emellertid utföras utan att personer flyttar över gränser.
Många tjänster kan utföras i ett land och därifrån omsättas i andra länder.
Situationen påminner då om den när varor omsätts över gränserna.

Ett fritt tjänsteutbyte skall innebära frihet för den som erbjuder en tjänst
att resa till ett annat land och prestera tjänsten där, men också en rätt för
tjänstemottagaren att motta tjänsten i annat land än det egna. Vidare
omfattas även det fallet att ingen person passerar någon gräns. Ett tyskt
konsultföretag skall t. ex. utföra ett uppdrag i hemlandet, men för en
beställare i Belgien. Det gränsöverskridande momentet är här endast själva
tjänsten.

Den grundläggande regeln om fri rörlighet för tjänster finns i artikel 59 i
Romfördraget, enligt vilken inskränkningarna i friheten att tillhandahålla
tjänster inom gemenskapen gradvis skall avskaffas. Artikeln, som blivit
direkt tillämplig efter övergångsperiodens utgång, har fyllts ut av EG-
domstolen, vars domar på detta område i många hänseenden påminner om
praxis på varuområdet.

Förbudet mot hinder för fri rörlighet för tjänster har sålunda getts en vid
tillämpning. Det omfattar inte bara öppen diskriminering. Huvudregeln är
därför att tjänst som utövas lagligt i ett medlemsland skall få utövas utan
ytterligare kontrollåtgärder i övriga medlemsländer. Offentligrättslig verk-
samhet är dock undantagen på samma sätt som i fråga om personers
rörlighet.

Ett krav på enbart formell likabehandling utesluter t. ex. inte att tjän-
steutövaren utsätts för dubbla kontrollåtgärder. Både hemlandet och det
land där tjänsten utövas kan ha intresse av att kontrollera t. ex. ett bolags
soliditet för att skydda sina konsumenter. En upprepning av kontrollåtgär-
der som redan genomgåtts i hemlandet är en konkurrensmässig nackdel
och i princip en form av förbjuden diskriminering.

Inte heller denna EG-regel är undantagslös. Undantagen för personers
fria rörlighet, dvs. reglerna om hänsyn till allmän ordning, säkerhet och
hälsa, gäller också när det är fråga om att utföra en tjänst. Som framgått har
dessa undantag motsvarigheter i artikel 36, som gäller inom varuområdet.

Enligt praxis kan också andra hänsyn motsvarande dem på varuområdet
göras gällande på tjänsteområdet, dock inte för att hindra den personliga
rörligheten. Det gäller både sådana hänsyn som uttryckligen anges i artikel
36 och sådana andra tvingande samhällsbehov som domstolen erkänt. Det
finns därför också på tjänsteområdet ett behov av harmonisering.

Fri rörlighet för kapital

Kapitalets fria rörlighet innefattar frihet för dels löpande betalningar, dels
fria kapitalrörelser. Dessa två friheter, särskilt den förra, har en väsentligen
komplementär funktion. Om de löpande betalningarna inte vore fria från
restriktioner skulle inte sedvanliga kommersiella krediter kunna beviljas
och återbetalas över gränserna.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

56

Vidare skulle etableringsfriheten begränsas avsevärt om det inte vore
möjligt att överfora det för etableringen erforderliga kapitalet.

Konkurrensreglerna

Den gemensamma konkurrenspolitiken är ett nödvändigt komplement till
fördragets regler om fri rörlighet över gränserna. Effektiv konkurrens är en
forutsättning för att den gemensamma marknadens fulla potential skall
kunna utnyttjas för att förverkliga gemenskapens mål och komma konsu-
menterna till godo. Utan regler riktade mot snedvridning av konkurrensen,
skulle de hinder for den fria rörligheten i form av tullar, avgifter, kvanti-
tativa restriktioner m. m. som avskaffats genom fördraget kunna ersättas
av nya hinder, tillkomna genom företagens egna ageranden på marknaden
eller av protektionism i annan form. Den gemensamma konkurrenspoliti-
ken skall förhindra en sådan snedvridning. Fördragets konkurrensregler
riktar sig både mot staterna och företagen.

De grundläggande bestämmelserna på konkurrensområdet är förbudet
mot konkurrensbegränsande avtal i artikel 85 och förbudet mot missbruk
av dominerande ställning i artikel 86. Båda bestämmelserna gäller i de fall
samhandeln mellan länderna kan påverkas, och de har i praxis givits direkt
effekt.

Det rör sig om två olika situationer där företagen genom sitt agerande
hämmar den fria konkurrensen. I det ena fallet är det fråga om ett
konkurrensstörande samarbete mellan företag och i det andra om ett
ensidigt handlande av ett företag med en dominerande ställning på den
relevanta marknaden.

Artikel 85 förbjuder alla former av avtal mellan företag, beslut av
företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som har till syfte
eller som verkan att konkurrensen på marknaden hindras, begränsas eller
snedvrids samt ger exempel på förbjudna förfaranden. Överenskommelser
som strider mot förbudet är ogiltiga.

Artikeln är ämnad att förbjuda all konkurrensskadlig samverkan mellan
företag. Ett avtal i artikelns mening behöver inte vara bindande. Det
väsentliga är att det finns en avsikt att förvanska konkurrensen på mark-
naden. Någon faktisk störning behöver inte ha skett (se t.ex 41/69 ”AFC
Chemie Pharma” [1970] E.C.R. 661).

Förbudet omfattar både horisontella konkurrensbegränsningar, dvs.
mellan företag i samma led i produktionskedjan, och vertikala konkurrens-
begränsningar, dvs. mellan företag i skilda led, t. ex. produktions- och
distributionsled.

Huruvida ett avtal har ingåtts kan ofta vara svårt att styrka. Ett samord-
nat förfarande förutsätter inte att ett avtal har kommit till stånd. Det
räcker att någon form av kontakt bedöms ha skett. Av väsentlig betydelse
är företagens beteende på marknaden. Ett typexempel är parallella prishöj-
ningar. Dessa är i sig inte förbjudna men är ett indicium på att ett
samordnat förfarande föreligger. Vid bedömningen måste en samlad vär-
dering av alla indicier göras och särskild vikt fastas vid vad som är att

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

57

betrakta som normalt marknadsbeteende (48/69 ICI mot kommissionen Prop. 1991/92:170
[1972] E.C.R. 619).                                                     Bilagal

Slutligen omfattas även beslut av företagssammanslutningar. Dessa be-
höver inte vara bindande för dess medlemmar för att anses konkurrensbe-
gränsande.

Vidare skall handeln mellan medlemsstaterna påverkas. Begreppet har
getts en vidsträckt innebörd. Det är tillräckligt att handeln påverkas
indirekt eller potentiellt, om detta kan förutses med en tillräcklig grad av
sannolikhet (56/65 ”La Technique Miniéero” [1966] E.C.R. 235).

Förbudet mot konkurrensbegränsande förfaranden är emellertid inte
absolut. Till en början gäller det inte avtal mellan moder- och dotterfö-
retag, förutsatt att företagen utgör en ekonomisk enhet, inom vilket dotter-
företaget inte har någon reell självständighet med avseende på dess mark-
nadsuppträdande, och om avtalet har till syfte att åstadkomma en intern
arbetsfördelning mellan företagen. I ett sådant fall ansvarar moderföreta-
get för dotterföretagets marknadsuppträdande (se t. ex. 15/74 ”Centra-
farm” [1974] E.C.R. 1147). Förbudet i artikel 85 tillämpas inte heller
beträffande avtal vars ekonomiska verkningar inte är tillräckligt bety-
dande, s. k. bagatellkarteller.

Ett konkurrensbegränsande samarbete mellan företag behöver emeller-
tid inte alltid vara negativt for gemenskapen. Under vissa betingelser kan
begränsningar som bidrar till förbättrad produktion eller distribution av
varor eller som främjar ett tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande,
undantas från förbudet. Det kan ske antingen genom att kommissionen
meddelar undantag i särskilda fall eller genom generella s. k. gruppundan-
tag for vissa typfall.

Artikel 86 förbjuder allt missbruk av dominerande ställning samt ger
exempel på förbjudna förfaranden. Missbruket kan t. ex. bestå i att företa-
get påtvingar någon oskäliga affarsvillkor eller tillämpar olika villkor för
likvärdiga prestationer. Förbudet är undantagslöst. Ett företag som vill
vara säkert på att det inte skall anses missbruka sin ställning kan begära
kommissionens förklaring att missbruk inte föreligger. Att ett företag köper
upp ett annat företag och därigenom förstärker en redan dominerande
ställning har ansetts kunna vara ett missbruk. Kontrollen av företagsför-
värv finns nu reglerad i en särskild förordning.

Enligt EG-domstolens och kommissionens praxis innebär en domine-
rande ställning att ett företag har en sådan ekonomisk styrka, att det på den
relevanta marknaden har möjlighet att agera utan att ta någon större
hänsyn till vare sig konkurrenter, kunder eller leverantörer (se t. ex. 6/72
”Continental Can” [1973] E.C.R. 215).

Det är naturligtvis av största vikt att avgränsa den relevanta marknaden.
Det tillämpade tillvägagångssättet inom EG-rätten är att avgöra dels vad
som utgör den relevanta produktmarknaden, dels den relevanta geogra-
fiska marknaden.

Den relevanta produktmarknaden är i många fall svårbedömd. EG-
domstolen har t. ex. fått ta ställning till huruvida bananer är en självständig
marknad i förhållande till övrig färskfrukt. Ett väsentligt kriterium i
sammanhanget var i vad mån bananerna var utbytbara mot övrig farsk-

58

frukt. Domstolen fastslog att så inte var fallet utan att det existerade en
självständig bananmarknad (27/76 ”United Brands” [1978] E.C.R. 207).

Den relevanta geografiska marknaden uttrycks i artikel 86 som den
gemensamma marknaden eller en väsentlig del av denna. Det är frågan om
att fastställa ett område inom vilket konkurrensvillkoren är enhetliga. En
väsentlig del har ansetts innefatta relativt små delar av Gemenskapen. Som
exempel kan nämnas att den sydtyska marknaden har bedömts som väsent-
lig del (40/73 suiker Unie mot kommissionen [1975] E.C.R. 1663).

Avslutningsvis bör påpekas att det krävs ett missbruk for att artikel 86
skall vara tillämplig. Det avgörande kriteriet huruvida missbruk föreligger
torde vara vilka valmöjligheter som kvarstår för marknadens övriga aktö-
rer i den situation som skall bedömas (85/76 ”Hoffman La Roche” [1979]
E.C.R. 461).

Kommissionen är det övervakande organet i konkurrensärenden och
kan utdöma böter om foretagen bryter mot de gällande reglerna. Riktlin-
jerna för kommissionens handhavande av konkurrensreglerna finns fram-
förallt i rådsförordning (EEG) nr 17/62.

De nu behandlade konkurrensreglerna kompletteras med konkurrens-
regler riktade mot staterna.

De regler om fria varurörelser som berörts i det föregående riktar sig mot
sådant handlande från staternas sida som består i att de genom normgiv-
ning och annan offentligrättsligt präglad verksamhet lägger fast villkoren
för import och export. En stat kan emellertid också uppträda som köpare
och säljare. EG: s konkurrensregler gäller visserligen statliga affärsdrivande
företag lika väl som enskilda företag. Staten som sådan har emellertid
möjligheter att påverka marknaden som enskilda företag saknar. Detta är
t. ex. fallet vid olika slag av statliga handelsmonopol. Därför innehåller
Romfördragets avsnitt om fria varurörelser en särskild bestämmelse, enligt
vilken de statliga monopolen inte får diskriminera medlemsstaternas rätts-
subjekt med avseende på försörjnings- och avsättnings villkor. Som förut
nämnts finns det också bestämmelser med förbud mot fiskal diskrimine-
ring.

Staten som sådan är emellertid enligt artikel 5 underkastad skyldigheten
att vara solidarisk med fördragets mål, till vilka ju också hör orubbade
konkurrensförhållanden på marknaden. Mot denna bakgrund stadgas i
artikel 90 att medlemsstaterna beträffande offentliga företag och företag
som de beviljar särskilda eller exklusiva rättigheter inte skall vidta eller
behålla någon åtgärd som strider mot fördraget, i synnerhet diskrimine-
ringsförbudet i artikel 7 och konkurrensreglerna i artiklarna 85 — 94.

I artiklarna 92 — 94 finns särskilda regler som syftar till att motverka
sådana stödåtgärder från det allmännas sida som kan leda till snedvridning
i konkurrensförhållandena, s. k. statsstöd. De riktar sig mot skilda åtgärder
som statliga eller kommunala myndigheter kan använda för att favorisera
ett företag i förhållande till andra. Det kan röra sig om direkta eller
indirekta stödåtgärder.

Många stödåtgärder är tillåtna. Det gäller bl. a. stöd av social karaktär
och stöd för att avhjälpa skador som orsakats av naturkatastrofer. Andra

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

59

stödåtgärder kan vara tillåtna, om de är förenliga med den gemensamma
marknaden. Detta gäller t. ex. regional- och sektorstöd.

Ett påfallande drag i EG-rätten, när det gäller stödåtgärder, är att det är
kommissionen som är det beslutande och övervakande organet. Kommis-
sionen skall därför underrättas om planer som syftar till att vidta eller
ändra stödåtgärder. Sådana åtgärder kan inte träda i kraft förrän de
godkänts av kommissionen. Kommissionen skall vidare se över exister-
ande statsstöd. Finner den att ett stöd är oförenligt med gemenskapsrätten
skall det upphävas eller jämkas.

Konkurrensreglerna tillämpas alltså på åtgärder som vidtas inom ge-
menskapen och på företag som annars lyder under gemenskapsrätten.
Enligt den s. k. effektdoktrinen tillämpas de också på andra företags hand-
lande utanför gemenskapen när förbjudna åtgärder får konkurrensbegrän-
sande verkningar inom gemenskapen.

EG: s konkurrensrätt reglerar uttömmande konkurrensstörningar på ge-
menskapsnivå. Mellan EG: s medlemsländer tillämpas alltså inte åtgärder
mot dumpning, dvs. mot export till alltför låga priser. Sådana åtgärder kan
emellertid riktas mot länder utanför den gemensamma marknaden, vilka
exporterar till EG. Detsamma gäller för s. k. utjämningstullar, riktade mot
statlig subvention.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

60

8 Närmare om EES-avtalet

8.1 Ingress

EES-avtalets huvuddel inleds med en s. k. ingress och består i övrigt av nio
kapitel eller delar.

Ingressen knyter an till de långvariga särskilda förhållandena mellan EG
och EFTA-länderna. Där bekräftas målsättningen att skapa ett dynamiskt
och enhetligt europeiskt ekonomiskt samarbetsområde, grundat på gemen-
samma regler. Ett sådant område uppfattas som ett bidrag till uppbyggan-
det av ett Europa, grundat på fred, demokrati och mänskliga rättigheter.
Inom samarbetsområdet skall i möjligaste mån fri rörlighet förverkligas for
varor, personer, tjänster och kapital och ett ökat politiskt samarbete
komma till stånd på viktiga områden. Särskilt betonas handelns frigörelse
inom ramen for de mer övergripande överenskommelserna inom GATT
och OECD. Marknadsekonomin skall vara basen för samarbetet.

Ingressen innehåller deklarationer rörande åtskilliga övergripande mål
för det gemensamma arbetet, t. ex. i fråga om ekonomiskt och socialt
framåtskridande, miljöpolitik och jämställdhet. En del av formuleringarna
anknyter nära till sådana som återfinns i Romfördraget. Det gäller bl. a.
den princip som skall gälla för det framtida samarbetet om gemensamma
regler, nämligen att dessa skall syfta till en hög nivå i fråga om hälsa,
säkerhet samt skydd för miljö och konsumenter. Detta är en motsvarighet
till artikel 100 a. 3 i Romfördraget som innehåller den garanti som de mer
utvecklade EG-länderna krävt för att medverka i harmonisering genom
majoritetsbeslut för förverkligandet av den inre marknaden den 1 januari
1993.

I ingressen uttalar parterna också syftet att nå och vidmakthålla en
enhetlig tillämpning och tolkning av EES-avtalet och sådana bestämmelser
i EG-rätten som i sak är identiska med bestämmelser i avtalet.

8.2 DEL I Mål och principer

Artiklarna 1—7

Avtalets första kapitel innehåller liksom Romfördraget en beskrivning av
mål och grundläggande principer.

I artikel 1 beskrivs avtalet som ett associationsavtal, som syftar till att
främja stärkandet av handel och ekonomiska förbindelser mellan de
fördragsslutande parterna. Formuleringarna ger vid handen att det är fråga
om en fortlöpande och välbalanserad process som avses skapa ett homo-
gent eller enhetligt europeiskt ekonomiskt samarbetsområde, EES. Däri
ligger att samarbetet efterhand skall utvecklas, att det skall råda balans
mellan de fördragsslutande parternas rättigheter och skyldigheter. Av
preciseringar i artikelns andra punkt framgår att sammanslutningen skall
realisera dessa mål genom

— fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital,

— ett system som säkerställer att inte konkurrensen snedvrids och att
reglerna därom respekteras lika samt

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

61

— närmare samarbete på andra områden, sådana som socialpolitik, forsk- Prop. 1991 /92: 170
ning och utveckling, miljö och utbildning.                               Bilaga 1

Artikel 2 innehåller definitioner. Där förklaras för det första att termen
”avtalet” innefattar såväl avtalets huvuddel, protokollen och bilagorna
som de rättsakter som det hänvisas till däri.

Begreppet ”EFTA-stater” skall i avtalet innebära de avtalsparter som är
medlemmar av EFTA. Eftersom EES-avtalet för EG:s del är ett s. k.
blandat avtal, dvs. både gemenskapen och medlemsländerna är avtalspar-
ter, sägs slutligen att begreppet ”avtalspart” för EG-sidans vidkommande i
varje enskilt fall skall förstås i enlighet med EG: s interna kompetensför-
delning.

Artiklarna 3 och 4 återger motsvarigheter till Romfördragets principer
om samarbete och icke-diskriminering. Den förra artikeln är språkligt
något modifierad med hänsyn till EES-avtalets särskilda institutionella
förhållanden.

Artikel 5 klargör att parterna när som helst och på vilken samarbetsnivå
som helst kan ta upp frågor som de anser angelägna. Denna rätt att
anhängiggöra frågor, ”droit d’évocation”, preciseras närmare på andra
ställen i avtalet.

Artikel 6 innehåller en viktig tolkningsregel, som slår fast att sådana
regler i avtalet som är materiellt identiska med motsvarande regler i
Romfördraget resp, fördraget om upprättande av kol- och stålgemenska-
pen vid implementering och tillämpning skall tolkas i enlighet med EG-
domstolens domar fram till dagen för fördragets undertecknande.

Artikel 7 anger att de rättsakter som finns fogade som bilagor till avtalet
eller vartill detta hänvisar, liksom sådana som de fördragsslutande
parterna längre fram enas om, skall vara bindande för parterna och
införlivas med deras resp, rättsordningar. Artikeln klargör att rättsakter
som motsvarar EG-förordningar skall som sådana göras till del av dessa
rättsordningar, medan det liksom i EG skall vara fritt för avtalsparterna att
välja form och metod för att införliva rättsakter som motsvarar EG-
direktiv.

8.3 DEL II Fri rörlighet för varor

Kapitel 1 Grundläggande principer

Artiklarna 8—16

Enligt artikel 8, som inleder EES-avtalets avsnitt om fri rörlighet för varor,
skall mellan de avtalsslutande parterna åstadkommas fri rörlighet för varor
i enlighet med bestämmelserna i avtalet. Avsnittet bygger i hög grad på
relevanta artiklar i Romfördraget.

EG utgör en tullunion, ett enda tullområde med en yttre tullgräns och en
samfälld handelspolitik mot omvärlden. Varor är i fri cirkulation på den
gemensamma marknaden, om de har sitt ursprung i unionen eller införtul-
lats dit.

EES-avtalet innebär däremot i handelspolitiskt hänseende upprättandet
av ett frihandelsområde, innefattande de tullområden som bildas å ena

62

sidan av EG och å andra sidan av vart och ett av EFTA: s medlemsländer.

Det är som regel endast varor med ursprung inom EES som omfattas av
den fria rörligheten enligt avtalet (art. 8.2). Detta innehåller särskilda
bestämmelser om hur sådant ursprung fastställs (art. 9.1).

Eftersom EES-avtalet inte leder till en tullunion utan till ett utvidgat och
förstärkt frihandelsområde måste ursprungsreglerna i handeln mellan EG-
och EFTA-länderna finnas kvar. En tullunion innebär, förutom tullfrihet
internt, även en gemensam tullmur mot utanförstående länder. I ett frihan-
delsområde däremot avvecklar parterna tullarna sinsemellan men behåller
sina nationella tullar mot länder som står utanför. Det är därför nöd-
vändigt att i ett frihandelsområde uppställa regler som hindrar att varor
från utanförstående länder kommer in i frihandelsområdet via det land
som har de lägsta tullarna. Tullarna i frihandelsområdet EES är avskaffade
för varor som har ursprung inom frihandelsområdet, dvs. är s. k.”ur-
sprungs varor”. Detta begrepp definieras i ”ursprungsreglerna”.

EES-avtalet innebär att ursprungsreglerna i förhållande till nu gällande
ordning förenklas och förbättras på en rad olika punkter (art. 9 och
protokoll 4). Kravet att fastställa om en vara har ursprung i EG eller i ett
enskilt EFTA-land slopas. Genom EES-avtalet blir det tillräckligt att ange
att en vara har ursprung i EES.

Varors fria rörlighet kan hindras på olika sätt. Ett sätt är att belasta
gränshandel med tullar och andra liknande avgifter. Enligt artikel 10 är
tullar på import och export samt alla avgifter med motsvarande verkan
förbjudna mellan de avtalsslutande parterna. Regeln gäller uttryckligen
också tullar av fiskal natur.

En annan kategori av hinder utgörs av direkta mängdmässiga begräns-
ningar av import eller export, s. k. kvantitativa restriktioner. Sådana be-
gränsningar kan emellertid uppstå även av andra skäl, s. k. ”åtgärder med
motsvarande verkan”. Detta slag av handelshinder är förbjudna enligt
EES-avtalets artiklar 11 — 13, vilka motsvarar Romfördragets artiklar 30,
34 och 36 i relevanta delar. EG-domstolen tolkar förbudet mot detta slag
av handelshinder strängt. Domstolens praxis har en avgörande betydelse
for förståelsen av artiklarnas innebörd (se avsnitt 7.3).

Utöver förbudet mot handelshinder krävs en omfattande harmonise-
ringsverksamhet, särskilt för att eliminera de s. k. tekniska handelshinder,
som uppkommer genom att det ställs varierande krav på varors beskaffen-
het samt på provning och kontroll. På detta område finns en stor mängd
harmoniseringsdirektiv. Uppgiften att begränsa antalet kvarstående tek-
niska handelshinder har hög prioritet inom både EG och EFTA. Arbetet är
en förutsättning för att målsättningen om ett fritt varuutbyte inom det
europeiska samarbetsområdet skall uppnås.

I artikel 14 förbjuds de avtalsslutande parterna att direkt eller indirekt
lägga interna avgifter på varor från andra avtalsslutande parter som är
högre än avgifter på liknande inhemska varor. Inte heller får parterna lägga
interna avgifter på varor från de andra parterna som är av sådan art att de
skyddar andra varor.

Avtalets artiklar 15 och 16 motsvarar i relevanta delar Romfördragets
artiklar 95 och 96, som är riktade mot s. k. fiskal diskriminering, resp.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

63

artikel 37 om statliga handelsmonopol. Befintliga monopol får inte ha
diskriminerande verkan på handeln inom EES. I en särskild deklaration
som är fogad till avtalet erinrar de nordiska länderna emellertid om att
deras vin- och spritmonopol grundar sig på hälsomässiga och sociala
hänsyn.

Kapitel 2 Jordbruks- och fiskeprodukter

Artiklarna 17—20

EES-avtalet innebär som nämnts inte att EFTA-länderna ansluts till EG: s
gemensamma jordbrukspolitik (Common Agriculture Policy, CAP). Där-
emot omfattar avtalet vissa frågor med anknytning till jordbruket. Det
gäller livsmedelsfrågor, bestämmelser for vin och sprit, ett nytt system för
råvarukostnadsutjämning, veterinära frågor samt foder-, utsädes- och
växtskyddsfrågor liksom frågor om handelsgödsel.

I artikel 17 finns en hänvisning till bilaga I till avtalet som innehåller
särskilda bestämmelser och arrangemang som avser veterinära frågor och
växtskyddsfrågor.

I artikel 18 sägs att de avtalsslutande parterna skall säkerställa att
bestämmelserna i den nyssnämnda bilagan och i artikel 23 första stycket a
och b (tekniska föreskrifter, standarder, provning och certifiering, och
avveckling av handelshinder vid handel med vin) inte äventyras genom
andra tekniska handelshinder. Härvid anges att artikel 13 (undantag på
grund av allmän hälsa, säkerhet, moral etc.) är tillämplig.

Enligt artikel 19 skall parterna undersöka varje svårighet som kan uppstå
i handeln med jordbruksvaror och fortsätta sina ansträngningar att nå en
gradvis liberalisering av handeln med jordbruksprodukter. Parterna skall i
detta syfte före utgången av år 1993 och därefter med tvåårsintervaller se
över villkoren för handeln med jordbruksprodukter. Därefter skall
parterna i ljuset av dessa översyner och med hänsyn till resultatet av de
pågående förhandlingarna i GATT (Uruguay-rundan) inom ramen för
EES-avtalet besluta om ytterligare nedskärningar av alla slag av handels-
hinder inom jordbrukssektorn.

EFTA-länderna skall enligt protokoll 42 till avtalet sluta bilaterala jord-
bruksavtal med EG. Dessa avtal är inte en del av EES-avtalet även om de
har förhandlats fram inom ramen för EES-förhandlingarna.

Inom EG finns en omfattande lagstiftning rörande den tekniska hante-
ringen av handeln med vin och i viss mån sprit. Lagstiftningen omfattar
bl. a. definitioner, regler för märkning och storlekar på buteljer, geografiska
ursprungsbenämningar, tillsatser, tillverkningsmetoder, analysmetoder,
handelsdokument m. m. EFTA-länderna har accepterat att handeln med
dessa varor inom EES skall baseras på EG: s regelverk i dessa avseenden
(prot. 47). Hittills har dessa frågor inte i någon väsentlig mån reglerats i
lagstiftning i Sverige. Vissa speciallösningar finns för olika EFTA-länder
bl. a. avseende produktionsmetoder, benämningar och tillsatser.

Ett nytt system för råvarukostnadsutjämning för beredda livsmedelsin-
dustriprodukter har överenskommits inom ramen för EES-avtalet (prot.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

64

3). Det nya systemet innehåller en gemensam varulista for samtliga EES-
länder. (I EES-avtalet behandlas frågan i Kap. 1, art. 8.3 b.).

EG:s lagstiftning avseende växtskydd är för närvarande föremål för
översyn. I EES-avtalet konstateras därför endast att detta är ett samarbets-
område för EES (gemensam deklaration nr 26). Den exakta utformningen
och omfattningen av samarbetet fastställs när EG beslutat om sin nya
lagstiftning. Däremot innehåller EES-avtalet bestämmelser för det veteri-
nära området.

I artikel 20 sägs att bestämmelser och arrangemang som avser fisk och
andra marina produkter finns i protokoll 9 till avtalet. EES-avtalet innebär
som nyss sagts inte att EFTA-länderna ansluts till EG:s gemensamma
fiskeripolitik (Common Fishery Policy, CFP). I protokoll 9 behandlas dock
många för fisket väsentliga områden. Det gäller bl. a. tullättnader för
fiskprodukter, bestämmelser om statsstöd, direktlandningar och utländska
direktinvesteringar.

Kapitel 3 Samarbete i tullfrågor och om handelslättnader

Artiklarna 21 — 22

Tullsamarbetet mellan EG och EFTA:s medlemsländer förstärks dels ge-
nom ett samarbetsprotokoll om multilateralt tullsamarbete för att be-
kämpa den internationella ekonomiska brottsligheten, dels genom ett
samarbetsprotokoll om förenkling av gränsformaliteter (art. 21 och prot.
10 och 11).

Genom tullsamarbetsprotokollet utsträcks för svensk del samarbetet
med andra länders tulladministrationer. Avtalet innehåller regler om in-
formationsutbyte, övervakning av misstänkta personer, varor och trans-
portmedel, delgivning av utländsk tullhandling m. m.

Protokollet får bl. a. betydelse för bekämpning av narkotikasmuggling
samt för kontroll av importsändningars värde och av att export verkligen
går till det land som uppgivits.

Protokollet om gränsformaliteter syftar till att förenkla tidsödande
gränsformaliteter för den internationella godstrafiken. En ledande princip
i avtalet är att formaliteter och kontroller skall utföras så snabbt som
möjligt och om möjligt på en och samma plats. Vidare bör kontroller göras
i form av stickprov. Andra åtgärder för ett friktionsfritt flöde av gods är
harmoniserade öppethållandetider, expressfiler för tomma lastbilar eller
lastbilar med enbart transitvaror. Bestämmelserna hindrar inte berörda
länder att komma överens om ytterligare förenklingar.

EES-avtalet innebär ett ökat samarbete och inflytande för EFTA-
länderna på områden som rör förenkling av handelsprocedurer (art. 21.3).

Kapitel 4 Andra regler som avser fri rörlighet av varor

Artiklarna 23 — 26

Antalet EG-rättsakter som avser tekniska föreskrifter är betydande. I
artikel 23 hänvisas till bilaga II till avtalet, som upptar omkring 650 olika

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

5 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga 1

EG-rättsakter. Dessa är fördelade på ett stort antal produkter som motor- Prop. 1991/92: 170
fordon, hushållsmaskiner, övriga maskiner, elektrisk materiel, livsmedel, Bilaga 1
läkemedel, farliga ämnen/kemikalier m.m. I avtalet finns också bestäm-
melser som gäller generellt för hela TBT-området, t. ex. regler om infor-
mationsutbyte samt provning och kontroll.

Speciallösningar och övergångsarrangemang kommer att gälla för EFTA-
länderna på vissa områden i syfte att slå vakt om väsentliga skyddsintres-
sen för hälsa, miljö och säkerhet. För svensk del berörs här bl. a. motorfor-
don (avgasregler och säkerhetsbälten), kemikalier, lösningsmedel, asbest,
kvicksilver, arsenik, freoner och andra ozonnedbrytande ämnen samt
bekämpningsmedel.

Antagandet av de tekniska regler som finns i direktiven och godtagandet
av varor som svarar mot kraven är en förutsättning för anslutning till EG: s
system för fria varurörelser och gör det möjligt att på motsvarande sätt fritt
sälja svenska produkter inom hela EES-området.

I det regelverk som omfattas av EES-avtalet ingår vissa bestämmelser
om produktansvar (art. 23, bilaga III). Hit hör rådsdirektivet angående
lagstiftning om produktansvar (85/374/EEG). Detta direktiv föreskriver
strikt ansvar för skador som orsakats av defekta produkter. Skadestånds-
ansvarig är i första hand den som har tillverkat produkten eller importerat
den.

Artikel 24 innehåller en hänvisning till bilaga IV i vilken återfinns
särskilda bestämmelser och arrangemang på energiområdet.

De EG-bestämmelser som rör energiområdet avser energiberedskap,
ökad handel och konkurrens samt vissa allmänna energipolitiska frågor.

Under EES-förhandlingarna framkom att ett antal EG-bestämmelser om
energiberedskap, bl. a. viss oljelagringsskyldighet, i stort sett motsvarar de
åtaganden som Sverige redan gjort genom medlemskapet i det till OECD
knutna samarbetsorganet IEA (International Energy Agency). Att föra in
dessa bestämmelser i EES-avtalet visade sig innebära avsevärda institutio-
nella svårigheter. Av bl. a. det skälet saknas de flesta EG-bestämmelser
avseende energiberedskap i avtalet. Vissa bestämmelser med liknande
bakgrund — om information och konsultation beträffande oljepriser, möj-
ligheter till registerering av oljeimport och begränsning av oljeanvändning
i kraftverk — har dock tagits in i avtalet.

De bestämmelser på området som nu har tagits in i EES-avtalet syftar
främst till att inom energiområdet komplettera generella bestämmelser
som avser undanröjande av konkurrenshinder. De ligger väl i linje med
svenska strävanden att öka konkurrensen och få effektivare marknader på
energiområdet.

Ytterligare några EG-bestämmelser på energiområdet har tagits in i
avtalet, bl. a. om skyldighet att informera om större energiprojekt, om vissa
oljeersättande tillsatser (etanol m.m.) i bensin och om funktionskrav för
varmvattenberedare m. m.

Rätten till vissa skyddsåtgärder mot följder av återutförsel av varor eller
bristsituationer på grund av den överenskomna tullfriheten eller förbudet
mot exportrestriktioner regleras i artikel 25.

I artikel 26 återfinns slutligen också en bestämmelse, enligt vilken

66

åtgärder mot dumpning, s. k. utjämningstullar och andra sådana åtgärder
för att hindra otillåtet handelsbruk i princip inte får tillämpas inom EES
såvida inte detta särskilt angetts. Detta är en följd av att parterna kunnat
enas om gemensamma konkurrensregler.

Kapitel 5 Kol- och stålprodukter

Artikel 27

Kol- och stålmarknaden regleras inom EG i första hand av fördraget om
upprättandet av den Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG, tidigare
kallat CECA efter den franska förkortningen). Detta äldre fördrag skiljer
sig väsentligt från Romfördraget i fråga om bl. a. strukturen och om
reglernas högre grad av konkretion.

EKSG-fördraget innebär en specialreglering i förhållande till Romför-
dragets regler.

Handeln mellan Sverige och EKSG regleras genom ett särskilt frihandel-
savtal (jfr SFS 1973:1080, ändrad senast 1980:1080, samt prop.
1972:135). Avtalet innebär bl. a. att EKSG:s prisregler för järn och stål
skall gälla i Sverige (jfr CECA-lagen 1972:762, ändrad senast 1984:421,
CECA-kungörelsen 1973: 720, ändrad senast 1974:1003, samt med stöd av
den senare av kommerskollegium utfärdade föreskrifter). Frihandelsavta-
let har i vissa hänseenden ändrats. Överenskommelsen därom underteck-
nades för Sverige den 12 april 1989, men den har ännu inte trätt i kraft.

EES-avtalets varuavsnitt hänvisar i artikel 27 till särskilda bestämmelser
om kol- och stålvaror i protokollen 14 och 25.

Bestämmelserna i protokoll 14 innebär att frihandelsavtalet med dess
institutionella bestämmelser som huvudregel skall gälla. Där det inte är
tillämpligt används i stället EES-avtalets bestämmelser (art. 2.1). Förhål-
landet mellan de bägge avtalen kan sägas ungefär motsvara det mellan
EKSG- och Romfördragen.

Enligt en uttrycklig bestämmelse (art. 2.2) skall kvantitativa import- och
exportrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan liksom tullar
och avgifter avskaffas. Det medför bl. a. att förekommande svenska export-
restriktioner för järnskrot måste avvecklas gentemot EES-länderna. Den
fria varucirkulationen får inte heller försvåras genom införande av regler-
ingar av teknisk eller administrativ natur, t. ex. import- eller övervaknings-
licenser.

EES-avtalet i denna del innebär i förening med förut gällande överens-
kommelser sammanfattningsvis att den fria varucirkulationen förbättras
och att Sverige deltar i EG-samarbetet vad gäller bl. a. prisregler, konkur-
rensregler, tillåtet statsstöd samt utbyte av statistik och annan ekonomisk
information.

De delar av EES-avtalet som inte har någon motsvarighet i frihandelsav-
talet med EKSG, t. ex. offentlig upphandling, TBT och produktansvar,
skall gälla även för EKSG-varor.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

67

8.4 DEL III Fri rörlighet för personer, tjänster och kapital

Prop. 1991/92:170

Kapitel 1 Arbetstagare och egenföretagare

Artiklarna 28—30

Bilaga 1

I EES-avtalet är artiklarna 28, 29 och 30 placerade under en rubrik som
avser såväl arbetstagare som självständigt förvärvsverksamma personer.
Detta gäller även den tillhörande sekundärlagstiftningen. Motsvarigheten
till de två förstnämnda artiklarna i Romfördraget begränsas till endast
arbetstagare (art. 48 och 51 i Romfördraget) medan den sistnämnda
artikeln är placerad under en avdelning som behandlar etableringsrätt (art.
57 i Romfördraget).

Avtalets artikel 28 återger nästan ordagrant Romfördragets artikel 48.1
artikeln säkerställs arbetskraftens fria rörlighet inom och mellan EG- och
EFTA-länderna. Den fria rörligheten innebär att diskriminering på grund
av nationalitet inte får förekomma vad gäller sysselsättning, lön och andra
arbetsvillkor.

Den fria rörligheten innebär bl. a. rätt att flytta mellan de avtalsslutande
länderna för att söka anställningar som erbjuds där. Därutöver ger den
möjlighet att vistas i ett EG- eller EFTA-land för att inneha en anställning
där i överensstämmelse med de lagar som gäller för arbetstagare i det
landet. Den som har haft anställning i ett EG- eller EFTA-land får även
stanna kvar där.

Den fria rörligheten är dock inte undantagslös. Hänsyn till allmän
ordning, allmän säkerhet och allmän hälsa kan legitimera regler som
hindrar rörligheten. Undantagna från artikelns bestämmelser är vidare ett
ganska begränsat antal offentliga tjänster. De motsvarande undantagen har
tolkats strikt inom EG-rätten (jfr avsnitt 7.3).

Artikeln kompletteras av en omfattande sekundärlagstiftning som är
intagen som bilaga V till avtalet. Den mest betydelsefulla förordningen,
(EEG) nr 1612/68, reglerar den fria rörligheten närmare. I förordningen
fastställs att likabehandlingsprincipen även gäller sociala och skattemäs-
siga förmåner, deltagande i utbildnings- och omskolningsaktiviteter, med-
lemskap i fackföreningar m. m.

Den fria rörligheten innebär också att en arbetstagares familjemedlem-
mar (make/maka samt barn under 21 år) — som inte behöver vara
medborgare i något EG- eller EFTA-land — har rätt att arbeta i det aktuella
landet. Förordningen förutser även samarbete om förmedling av anställ-
ningserbjudanden och ansökningar över gränserna och om utbyte av infor-
mation om arbets- och levnadsvillkor.

Avtalet innebär vidare att medborgare i EG- och EFTA-länderna inte
behöver arbetstillstånd för att arbeta i något av de andra länderna. Med-
borgare i EG-ländema, och således vid EES-avtalets ikraftträdande även
medborgare i EFTA-länderna, som erhåller anställning i ett annat avtals-
slutande land, samt deras familjedlemmar, skall erhålla uppehållstillstånd
(”residence permit”) för minst fem år. Tillståndet skall därefter ”utan
vidare förlängas”. Förlängningen måste avse minst tolv månader. Uppe-

68

hållstillståndet upphör inte om arbetstagaren är arbetslös. Däremot kan
tillståndet begränsas för den som varit arbetslös i mer än tolv månader.

Korttidsanställda som pendlar mellan länderna behöver inte uppehålls-
tillstånd men kan åläggas anmälningsplikt. Den som blir oförmögen att
arbeta på grund av sjukdom eller olycka eller som blir ofrivilligt arbetslös
kan inte på dessa grunder fråntas sitt uppehållstillstånd.

Arbetstagare har rätt att stanna i ett medlemsland efter att ha arbetat
där.

Icke ekonomiskt aktiva personer, dvs. studerande, pensionärer och öv-
riga icke ekonomiskt aktiva medges rätt att uppehålla sig i de andra
avtalsslutande länderna oavsett om de för tillfallet eller inte längre utövar
någon ekonomisk aktivitet. Denna rättighet avser även de berördas famil-
jemedlemmar.

Artikel 29 om den sociala tryggheten har sin motsvarighet i Romfördra-
gets artikel 51. Den sistnämnda är i första hand en institutionell bestäm-
melse som ger EG kompetens att lagstifta om rättigheter på den sociala
trygghetens (socialförsäkringens) område för migrerande arbetstagare och
deras familjemedlemmar. Artikeln anger dock även bestämda ramar för
hur denna sekundärlagstiftning skall utformas och vilka mål som skall
uppnås genom denna. Artikel 51 i Romfördraget har haft stor betydelse för
tolkningen av sekundärlagstiftningen och i flera fall har domstolen baserat
sina talrika avgöranden i mål rörande social trygghet direkt på denna
artikel.

Fram till år 1981 rörde sekundärlagstiftningen på området social trygg-
het endast arbetstagare och deras familjemedlemmar. Då beslöt EG att
utvidga lagstiftningen till att även omfatta självständigt förvärvsverk-
samma personer och deras familjemedlemmar.

Artikel 29 anger två principer som de fördragsslutande parterna skall
tillämpa i vad avser arbetstagare och självständigt förvärvsverksamma
personer och deras familjemedlemmar för att trygga dessas fria rörlighet.
Den första är sammanläggningsprincipen. Den innebär sammanläggning
av alla försäkringsperioder i de olika länderna för att förvärva och behålla
eller beräkna storleken av en förmån från ett lands system för social
trygghet. Den andra i artikeln angivna principen innebär en skyldighet för
de fördragsslutande parterna att utbetala förmåner till personer bosatta
inom hela EES-området. Detta brukar kallas exportabilitetsprincipen. Av
artikel 4 (motsv. art. 7 i Romfördraget) följer en tredje princip nämligen
likabehandlingsprincipen som innebär att alla medborgare i ett annat EG-
eller EFTA-land skall likabehandlas med ett lands egna medborgare vid
tillämpningen av landets lagstiftning om social trygghet.

Som redan nämnts omfattar EG-rätten om social trygghet arbetstagare
och självständigt förvärvsverksamma personer samt deras familjemedlem-
mar. Detta tolkas vanligen på sådant sätt att det räcker att en person under
någon tid har omfattats av ett lands lagstiftning om social trygghet som
arbetstagare eller självständigt förvärvsverksam person för att han fortsatt
rent principiellt skall omfattas av rätten till social trygghet. En arbetande
person och dennes familjemedlemmar skall omfattas av lagstiftningen om
social trygghet i det land där han arbetar oavsett bosättningsland.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

69

Artikel 30 om ömsesidigt erkännande av utbildningsbevis baseras på
artikel 57 i Romfördraget. Enligt denna skall de avtalsslutande parterna
söka säkerställa ett ömsesidigt erkännande av utbildnings- och examensbe-
vis och andra behörighetsbevis i syfte att underlätta det faktiska utövandet
av etableringsrätten och friheten att tillfälligt tillhandahålla tjänster. Ar-
tikeln omfattar även verksamhet som utövas som anställd.

Parterna skall vidare enligt artikeln säkerställa viss samordning av
bestämmelser i lagar och andra författningar i sina interna rättssystem
beträffande rätten att påbörja och utöva yrkesverksamhet, som regel ge-
nom införande av minimikrav på utbildningen i fråga.

I sekundärrätten ges detaljerade föreskrifter om hur detta skall ske. I
denna ställs bl. a. vissa minimikrav på de utbildningar som berörs för att de
skall kunna omfattas av avtalet. I bilaga VII återfinns de anpassningar och
kompletteringar i dessa som avser EFTA-länderna och som överenskom-
mits under EES-förhandlingarna. Bl. a. läkare, sjuksköterskor, tandläkare,
barnmorskor, farmaceuter och veterinärer omfattas av direktiv med mini-
mikrav på utbildning etc.

Ett generellt direktiv (89/48/EEG) omfattar alla högskoleutbildningar
längre än tre år. Huvudsyftet med direktivet är att examensbevis, som i
hemlandet ger tillträde till ett reglerat yrke, också ger behörighet att utöva
yrket i andra EG-länder, och vid EES-avtalets ikraftträdande även i EFTA-
länderna. Om yrket inte är reglerat i hemlandet, skall examen likväl
godkännas som grund för att utöva ett reglerat yrke i ett annat EES-land,
under förutsättning att personen i fråga har varit verksam i yrket under
minst två år under den senaste tioårsperioden. Om utbildningen i hemlan-
det är mer än ett år kortare än den som krävs i vistelselandet, kan detta
kräva att personen i fråga genomgår handledd praktik på högst tre år eller
ett lämplighetsprov för att få behörighet. De yrkesgrupper som i Sverige
berörs av detta direktiv är bl. a. advokater, revisorer, logopeder, kiroprak-
torer, psykologer och psykoterapeuter.

Inom området personers rörlighet har två deklarationer tagits in i anslut-
ning till avtalet. Den ena avser förenklad gränskontroll för personer.
Kommissionen har inte haft mandat att föra förhandlingar inom detta
område. Gränskontrollfrågorna behandlas därför inte på annat sätt än i
den nämnda deklarationen. Den innebär en avsiktsförklaring från parterna
om samarbete och samverkan i framtiden.

Den andra deklarationen rör förstärkt samarbete om yrkesutbildning.
Enligt deklarationen skall parterna sträva efter förstärkt samarbete om
yrkesutbildning och söka underlätta för studenter som vill studera i annat
EES-land. Läroanstalter som redan före avtalets ikraftträdande tagit ut
studieavgifter från utländska studenter har rätt till det även fortsättnings-
vis. Inom EG regleras frågan i artikel 128 i Romfördraget.

Kapitel 2 Etableringsrätt

Artiklarna 31 — 35

Etableringsfriheten föreskrivs i avtalets artikel 31. Denna rätt bygger på
artikel 52 i Romfördraget. Enligt artikeln i avtalet skall det inte finnas

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

70

några inskränkningar i rätten att fritt etablera sig inom EG/EFTA-
området. Detta gäller även när agenturer, filialer eller dotterbolag upprät-
tas. Etableringsfriheten omfattar rätten att uppta och utöva självständig
förvärvsverksamhet på de villkor som etableringslandets lagstiftning före-
skriver för det egna landets rättssubjekt.

Även denna artikel kompletteras av sekundärlagstiftning. De olika di-
rektiven avser i första hand etablering och tillhandahållande av tjänster
inom olika branscher och yrkeskategorier.

Artikel 32 (motsv. art. 55 i Romfördraget) stadgar att verksamhet, om än
tillfällig, som är förbunden med myndighetsutövning undantas från den
fria etableringsrätten.

Undantag görs vidare i artikel 33 (art. 56 i Romfördraget) av hänsyn till
allmän ordning, allmän säkerhet och hälsa.

Vad gäller tolkningen av denna artikel i Romfördraget har rådet antagit
ett direktiv om samordning av olika bestämmelser om utlänningars inresa
och vistelse i ett annat land som grundar sig på hänsyn till allmän ordning,
säkerhet och folkhälsa.

Direktivet innebär att diskriminerande åtgärder inte får vidtas av eko-
nomiska skäl utan måste motiveras av utlänningens personliga uppförande
i det enskilda fallet. Åtgärderna får inte vara av generell natur och får inte
basera sig på omständigheter som inte föreligger i det aktuella fallet.
Direktivet torde innebära att åtgärderna bara får rikta sig mot fysiska
personer och alltså inte mot juridiska personer. Utan hinder av avtalets
bestämmelser får dock en fördragsslutande part och medlemsstat vidta de
åtgärder man anser nödvändiga för att skydda väsentliga säkerhetsintres-
sen som sammanhänger med produktionen av och handel med vapen,
ammunition och krigsmateriel (art. 123).

Artikel 34 i avtalet innebär att de fördragsslutande staterna åtagit sig att
ge företag etablerade i annat fördragsslutande land samma behandling som
företagen i det egna landet, s. k. nationell behandling.

Av EES-avtalet följer att länderna har möjlighet att upprätthålla be-
gränsningar i fråga om etableringsrätt i förhållande till länder som inte
räknas till de fördragsslutande parterna. Dessutom har parterna kommit
överens om ett särskilt protokoll enligt vilket en fördragsslutande part har
rätt att vidta åtgärder för att hindra att regler som begränsar etablerings-
rätten eller tillträde till marknaden från tredje land kringgås via andra
kontraktsslutande parters territorium. Innan sådana åtgärder vidtas skall
man dock enligt de allmänna reglerna i EES-avtalet eftersträva att utforma
gemensamma regler för hela EES-området.

Kapitel 3 Tjänster

Artiklarna 36—39

Fri tjänstehandel utgör i EES-avtalet — liksom i Romfördraget — en av de
fyra grundläggande friheterna. Rätten att fritt tillhandahålla tjänster inom
EES-området fastslås i artikel 36 i EES-avtalet (motsv. art. 59 i Romför-
draget). I bilagorna IX —XI återfinns särskilda bestämmelser om friheten
att tillhandahålla tjänster.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

71

I artikel 37 (motsv. art. 60 i Romfördraget) definieras tjänster allmänt
som prestationer som vanligen utförs mot ersättning och som inte berörs
av bestämmelserna för varor, kapital eller personer. Detta uppsamlingsbe-
grepp hänger samman med tjänstens speciella karaktär. Tjänsten är nära
knuten till någon som utför den. Därför finns det ett samband mellan
reglerna om tjänster och reglerna om etableringsrätt och personers fria
rörlighet i övrigt. Vidare förutsätter fri tjänstehandel fri rörlighet för
kapitalet.

En tjänst kan emellertid utföras utan att personer flyttar över gränser.
Många tjänster kan utföras i ett land och därifrån omsättas i andra länder.
Situationen påminner då om den när varor omsätts över gränserna.

EES-avtalet stipulerar i artikel 37 att tjänster särskilt avser verksamhet
av industriellt eller kommersiellt slag, inom hantverk samt inom fria
yrken. Vidare fastslås att den person som tillhandahåller en tjänst tillfäl-
ligtvis får utöva sin verksamhet i det land där tjänsten utförs på samma
villkor som landet ställer på sina egna rättssubjekt.

Ett fritt tjänsteutbyte skall innebära frihet för den som erbjuder en tjänst
att resa till ett annat land och prestera tjänsten där, men också en rätt för
tjänstemottagaren att motta tjänsten i annat land än det egna.

Tjänstebegreppet innefattar även det fallet att ingen person passerar
någon gräns. Ett tyskt konsultföretag skall t. ex. kunna utföra ett uppdrag i
hemlandet, för en beställare i Belgien. Det gränsöverskridande momentet
är här endast själva tjänsten.

Ett krav på enbart formell likabehandling utesluter t. ex. inte att tjän-
steutövaren utsätts för dubbla kontrollåtgärder. Både hemlandet och det
land där tjänsten utövas kan ha intresse av att kontrollera t. ex. ett bolags
soliditet för att skydda sina konsumenter. En upprepning av kontrollåtgär-
der som redan genomgåtts i hemlandet är en konkurrensmässig nackdel
och i princip en form av förbjuden diskriminering.

Av särskilt intresse är tjänster inom det finansiella området. Dessa
tjänsters lättrörliga karaktär gör att dubbla kontrollåtgärder måste undvi-
kas om det skall råda rättvisa konkurrensförhållanden inom EES-området.
Detta kommer till uttryck i principen om en enda auktorisation (”one
single licence”) för i första hand banker och andra kreditinstitut vilken
innebär att en auktorisation som ett sådant företag fått i det medlemsland
där företaget har sitt huvudkontor skall gälla i hela EES-området. Företaget
skall från hemlandet kunna obehindrat sälja tjänster över gränserna (”cross
border-handel”) och även fritt kunna etablera filialer i andra medlemssta-
ter.

Vidare skall ett kreditinstituts verksamhet, var i gemenskapen den än
bedrivs, i princip stå under hemlandstillsyn, dvs. hemlandets myndigheter
skall ha huvudansvaret för övervakning även av filialer etablerade i andra
medlemsstater.

En ordning med en enda auktorisation och hemlandstillsyn förutsätter
att vaije medlemsstat erkänner övriga medlemsstaters regler för finansiell
rörelse och offentlig tillsyn som tillräckliga för att tillgodose värdlandets
anspråk på sundhet i rörelsen. Därför har i direktivform lagts fast minimi-
nivåer för harmonisering av grundläggande regler för verksamheten i bl. a.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

72

banker och andra kreditinstitut. För att de integrerade finansiella Prop. 1991/92:170
marknaderna skall kunna fungera störningsfritt har också antagits regler Bilaga 1
om rutiner for administrativt samarbete mellan medlemsstaternas tillsyns-
myndigheter.

Andra viktiga tjänster är försäkringstjänster, informationstjänster, tele-
kommunikationer och audiovisuella tjänster.

Inte heller regeln avseende fri rörlighet för tjänster är utan undantag.
Undantagen för personers fria rörlighet, dvs. reglerna om hänsyn till
allmän ordning, säkerhet och hälsa, gäller också när det är fråga om att
utföra en tjänst (art. 39).

Kapitel 4 Kapital

Artiklarna 40—45

En av huvudprinciperna i EES-avtalet — liksom i Romfördraget (art. 67)
— är att kapital skall kunna röra sig fritt över gränserna. Denna princip
fastslås i artikel 40 i EES-avtalet och preciseras närmare i det s. k. slutlibe-
raliseringsdirektivet 88/361/EEG. Fria kapitalrörelser är en förutsättning
för fri etablering.

Artikel 41 (motsv. art. 67.2 i Romfördraget) utgör ett naturligt komple-
ment till artikel 40. I artikeln fastslås att löpande betalningar mellan
avtalsparterna skall vara fria från restriktioner.

I den efterföljande artikel 42.1 behandlas principen om icke-
diskriminering. I de fall nationella regler på kapital- eller kreditmarkna-
derna avser liberaliserade kapitalrörelser skall reglerna tillämpas på ett
icke-diskriminerande sätt. Artikel 42.2 stipulerar att lån för direkt eller
indirekt finansiering av EG- eller EFTA-stat eller dess regionala eller lokala
myndigheter inte skall emitteras eller placeras i andra sådana länder utan
att överenskommelser träffats mellan de berörda länderna.

Möjlighet att åberopa en skyddsklausul, om störningar i kapitalrörel-
serna skulle uppstå, återfinns i artikel 43. Denna artikel medger att be-
gränsningar av kapitalrörelserna får införas i någon av följande skilda
situationer:

Artikel 43.1 (motsv art. 70.2 i Romfördraget) ger en avtalspart som för
vissa transaktioner inte liberaliserat mot alla länders rätt att vidta ågärder
för att hindra att dess regler för kapitalrörelser till och från tredje land
kringgås via andra EES-länder.

Artikel 43.2 (motsv. art. 73 i Romfördraget) låter avtalsparterna införa
skyddsåtgärder på kapitalrörelseområdet om störningar på kapitalmarkna-
derna i ett EG- eller EFTA-land uppstår till följd av kapitalrörelser mellan
dem.

Artikel 43.3 (motsv. art. 107.2 i Romfördraget) ger möjlighet att under
en begränsad period vidta åtgärder för att motverka konsekvenserna av att
en avtalspart genomför en konkurrenssnedvridande devalvering.

Artikel 43.4 (motsv. art. 108.1 i Romfördraget) låter en avtalspart införa
skyddsåtgärder, om den har svårigheter eller hotas av svårigheter med
betalningsbalansen och detta kan äventyra EES-avtalet.

73

För genomförande av artikel 43 skall EG- och EFTA-länderna enligt
artikel 44 först tillämpa resp, interna förfarande. Beslut, åtgärder och
rekommendationer gällande skyddsåtgärder vidtagna enligt artikel 43 skall
rapporteras till EES-kommittén. Alla skyddsåtgärder skall vara föremål för
föregående konsultationer och information utom i brådskande fall.

Kapitel 5 Ekonomiskt och monetärt samarbete

Artikeli 46

EES-avtalet omfattar inte — såsom är fallet inom EG — frågor som rör
samordning av växelkurspolitiken och av den ekonomiska politiken i
övrigt. Det framtida ekonomiska och monetära samarbetet enligt EES-
avtalet bygger enbart på ett utökat informations- och åsiktsutbyte. Inga
formellt bindande beslut för avtalsparterna avses bli fattade inom ramen
för det ekonomiska och monetära samarbetet. EES-avtalets överens-
kommelse skiljer sig sålunda från Romfördraget och därmed kan inga
direkta hänvisningar till Romfördraget heller göras.

I artikel 46 stipuleras att avtalsparterna skall utbyta information och
synpunkter gällande dels hur implementeringen av EES-avtalet fortskrider
ur ekonomisk synvinkel, dels hur avtalsparternas ekonomiska och mone-
tära politik bedrivs. Utbyte av synpunkter och information skall ske på en
icke-bindande basis.

Kapitel 6 Transporter

Artiklarna 47—52

Allmänt

En klar målsättning saknas för transportavsnittet i EES-avtalet, eftersom
avtalet inte har någon motsvarighet till artikel 74 i Romfördraget, som
föreskriver att en gemensam transportpolitik skall föras inom EG. Genom
att anpassa sig till EG: s regelsystem kommer Sverige och övriga EFTA-
länder ändå att faktiskt integreras i en gemensam transportpolitik. Beträf-
fande vägtransportfrågor finns en avsiktsförklaring för framtiden i den
gemensamma deklaration beträffande samarbete i vägtransportfrågor som
fogats till EES-avtalet. Artiklarna i transportavsnittet motsvarar i övrigt i
huvudsak Romfördragets transportartiklar. Detta betyder att avsnittet i
likhet med Romfördraget enbart gäller för landtransporter. Det bör dock i
detta sammanhang erinras om att EG-domstolen i ett antal avgöranden
förklarat att Romfördragets ”allmänna regler” också gäller både sjö- och
lufttransporter, åtminstone i den mån ministerrådet inte beslutat annat
enligt artikel 84.2. Denna princip får — med tanke på innehållet i artikel 6
i EES-avtalet — anses gälla även på transportområdet i EES.

Artikel 47 i EES-avtalet anger kapitlets tillämpningsområde. Artikel 48
innehåller ett förbud mot försämrade villkor för medborgare i övriga
EES-stater än vad som gäller egna medborgare (jfr art. 76 i Romfördraget).
Artikel 49 reglerar statsstöd liksom artikel 77 i Romfördraget. Artikel 50
innehåller vissa diskrimineringsförbud. Den motsvaras av artikel 79.1 och

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

74

79.4 i Romfördraget. Artikel 51 innehåller regler om stöd och skydd. Den
motsvaras av artikel 80 i Romfördraget.

Artikel 52, slutligen, innehåller föreskrifter om kostnader vid gränsöver-
skridande och motsvaras av artikel 81 i Romfördraget.

Den sekundärlagstiftning som intagits i bilaga XIII till EES-avtalet
reglerar sådana förhållanden som tekniska normer och säkerhet, vissa
skatter, sociala frågor, marknadstillträde och cabotage, taxor, kompetens-
krav och förhyrning av fordon, allt vad gäller godstransport på landsväg. I
fråga om passagerartrafik på landsväg regleras marknadstillträde och kom-
petenskrav. Beträffande järnvägstrafik regleras strukturella åtgärder och
taxor.

I enlighet med vad som sagts ovan får avtalets allmänna bestämmelser
anses gälla även på sjöfartsområdet, i den mån inte annat särskilt bestämts.
Av den sekundärlagstiftning i form av förordningar, direktiv m. m. som
gäller inom EG har emellertid bara en del intagits i bilaga XIII till
EES-avtalet. Dessa gäller bl. a. sjösäkerhet och frihet att tillhandahålla
tjänster på sjöfartsområdet.

8.5 DEL IV Konkurrensregler och andra gemensamma
regler

Kapitel 1 Regler tillämpliga på företag

Artiklarna 53 — 60

Grundläggande bestämmelser

EES-avtalet återspeglar EG:s gällande konkurrensregler. Konkurrensbe-
stämmelserna gäller förfaranden med effekter på den gränsöverskridande
handeln, dvs. handeln mellan länderna inom EFTA och mellan ett EFTA-
land och ett EG-land. För konkurrensbegränsande förfaranden med verkan
bara inom ett land gäller nationella konkurrensbestämmelser.

Inom EG-rätten har en omfattande sekundärrätt och praxis utvecklats
på konkurrensområdet. EG:s sekundärrätt utgör en integrerad del av
avtalet (art. 60 och bilaga XIV) och EG-domstolens existerande praxis
skall, i den mån EES-bestämmelserna är i sak identiska med motsvarande
EG-bestämmelser, ligga till grund för EES-bestämmelsernas tolkning (art.
6). EG:s konkurrensrätt (avsnitt 7.3) är alltså viktig för förståelsen av
EES-artiklamas innebörd.

Den gemensamma konkurrenspolitiken är ett nödvändigt komplement
till EES-avtalets regler om fri rörlighet över gränserna. Effektiv konkurrens
är en förutsättning for att EES-marknadens fulla potential skall kunna
utnyttjas för att förverkliga avtalets mål och komma konsumenterna till
godo. Utan regler riktade mot snedvridning av konkurrensen, skulle de
hinder för den fria rörligheten i form av tullar, avgifter, kvantitativa
restriktioner m. m. som avskaffats genom fördraget kunna ersättas av nya
hinder, tillkomna genom företagens eget agerande på marknaden eller av
protektionism i annan form. Den gemensamma konkurrenspolitiken skall
förhindra en sådan snedvridning.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

75

Konkurrensreglerna i avtalet är inte bara folkrättsligt bindande för
avtalsparterna utan innebär skyldigheter även för enskilda rättssubjekt.
Flera av konkurrensbestämmelserna medför dessutom rättigheter för en-
skilda som skall kunna åberopas vid nationella domstolar och myndighe-
ter.

De grundläggande konkurrensbestämmelserna utgörs av tre artiklar i
huvudavtalet. Det rör sig om tre situationer där företagen genom sitt
agerande hämmar den fria konkurrensen.

Artikel 53 (motsv. art. 85 i Romfördraget) förbjuder alla avtal mellan
företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden
som kan påverka handeln mellan parterna i EES-avtalet och om de har till
syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom
EES.

Artikel 53 medför vidare att förbjudna överenskommelser som anges i
artikeln automatiskt är ogiltiga från sin tillkomst. Denna civilrättsliga
verkan skall en nationell domstol eller myndighet respektera. En part skall
exempelvis inte kunna få förbjudna bestämmelser i ett avtal tvångsvis
genomdrivna med hjälp av en nationell domstol.

Artikel 54 (motsv. art. 86 i Romfördraget) förbjuder ett eller flera
företags missbruk av dominerande ställning på EES-marknaden eller en
väsentlig del av den, om det kan påverka handeln mellan parterna i
EES-avtalet.

Enligt artikel 57.1 (motsv. art. 2 i förordningen (EEG) nr 4064/89) skall
en företagskoncentration förklaras oförenlig med EES-avtalet, om den
skapar eller förstärker en sådan dominerande ställning som medför att en
effektiv konkurrens inom EES-området eller en väsentlig del av detta
hämmas påtagligt.

Särskilda regler om offentliga företag m.m.

Bestämmelserna i artikel 59 i huvudavtalet (motsv. art. 90.1 i Romfördra-
get) utgår från att konkurrensreglerna i EES-avtalet i princip skall vara
tillämpliga även på offentliga företag och på företag som av staten beviljas
särskilda eller exklusiva rättigheter. Genom artikeln har parterna sålunda
bundit sig att beträffande sådana företag inte vidta och inte heller bibehålla
någon åtgärd som strider mot reglerna i avtalet, i synnerhet mot konkur-
rensbestämmelserna.

Vidare anges i artikel 59.2 (motsv. art. 90.2 i Romfördraget) att företag
som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmännyttig natur eller som
har karaktären av fiskala monopol skall vara underkastade reglerna i
EES-avtalet, särskilt konkurrensreglerna. Detta gäller dock bara i den
utsträckning tillämpningen av dessa regler inte rättsligt eller i praktiken
hindrar att de särskilda uppgifter som tillagts dem fullgörs.

Särskilda regler på kol- och stålområdet

På kol- och stålområdet införs särskilda konkurrensregler som ansluter till
bestämmelserna i den europeiska kol- och stålgemenskapen.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Även om konkurrensbestämmelserna avseende kol och stål i vissa av-
seenden skiljer sig något från de allmänna konkurrensreglerna i EES-
avtalet förutses att den praktiska tillämpningen på de olika varuområdena
i huvudsak kommer att ske på ett enhetligt sätt.

De grundläggande konkurrensreglerna på kol- och stålområdet har tagits
in i artiklarna 1 och 2 i protokoll 25 till avtalet.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Undantag från förbuden m.m.

Förbudet mot konkurrensbegränsande förfaranden är enligt artikel 53 inte
absolut.

Till en början gäller det inte avtal mellan moder- och dotterföretag.
Förbudet tillämpas inte heller beträffande mindre s. k. bagatellkarteller.
Detta medför att exempelvis avtal som har liten inverkan på konkurrensen
tillåts. I ett tillkännagivande, det s. k. bagatellmeddelandet, har kommis-
sionen angett riktlinjer för denna avgränsning.

I andra fall finns det möjligheter för företagen att genom särskilt beslut
och under vissa förutsättningar beviljas undantag från förbudet. Undantag
kan medges för förfaranden som bidrar till att förbättra produktionen eller
distributionen av produkter eller som främjar tekniska eller ekonomiska
framsteg, om vinsten kommer konsumenterna till godo. Om de positiva
effekterna av ett förfarande överväger de negativa, kan alltså ett i och för
sig förbjudet avtal tillåtas.

Undantag för ett visst förfarande kan beviljas efter ansökan av berörda
företag hos de organ som har att övervaka konkurrensreglerna i EES-
avtalet, dvs. EG-kommissionen eller EFTArs övervakningsorgan. Hos
vilket organ en ansökan skall göras är beroende av vilket organ som är
behörigt att handlägga ärendet.

Det finns också möjligheter att hos det kompetenta organet ansöka om
s. k. icke-ingripandebesked, dvs. en förklaring om att ett avtal, beslut eller
samordnat förfarande inte strider mot förbudet i artikel 53 eller att ett
förfarande inte strider mot artikel 54.

För vissa grupper av avtal finns i EES-avtalet undantag från förbudet i
artikel 53. Detta har skett genom att kommissionsförordningar om s. k.
gruppundantag kommit att utgöra del av EES-avtalet. De har tagits in i
bilaga XIV till avtalet. I artikel 60 i huvudavtalet hänvisas till denna bilaga.

Avtal som omfattas av en gruppundantagsförordning behöver inte an-
mälas för beviljande av individuella undantag. Frågan huruvida ett avtal
omfattas av ett gruppundantag får företagen avgöra på egen risk.

Företagskoncentrationer (fusioner m. m.) som kontrolleras enligt artikel
57 skall anmälas och prövas av det kompetenta organet, när de har en EG-
eller EFTA-dimension. En sådan prövning kan utmynna i ett beslut om att
fusionen godkänns eller inte godkänns. Endast mycket stora företagsfusio-
ner anses ha denna dimension.

77

Organ som skall tillämpa konkurrensreglerna

Uppgiften att övervaka och tillämpa konkurrensbestämmelserna i EES-
avtalet läggs som nämnts dels på EG-kommissionen, dels på EFTA:s
övervakningsmyndighet, ESA. Vissa grundläggande regler om organens
uppgifter vid tillämpningen av artiklarna 53 och 54 har tagits in i artikel 55
i huvudavtalet.

Med undantag av att ESA saknar normgivningskompetens skall denna
myndighet vid tillämpningen av EES-avtalets konkurrensbestämmelser ha
samma befogenheter som EG-kommissionen i dag har enligt EG: s konkur-
rensbestämmelser.

EES-avtalets s.k. tvåpelarmodell bygger på att EG-kommissionen vid
handläggning av enskilda ärenden enligt avtalet följer sina egna procedur-
regler så som de anges huvudsakligen i EG: s s. k. sekundärrätt. De centrala
bestämmelserna som reglerar EG-kommissionens befogenheter på konkur-
rensområdet finns intagna i ett antal rådsförordningar.

På kol- och stålområdet finns liknande bestämmelser dels i artiklarna 65
och 66 i kol- och stålavtalet, dels i olika beslut meddelade av kommissio-
nen.

I protokoll 21 till avtalet har EFTA-länderna åtagit sig att i ett särskilt
avtal mellan dem ge ESA samma befogenheter som EG-kommissionen har
vid tillämpningen av EG: s konkurrensregler. Detta har skett genom att de
rättsakter som reglerar kommissionens befogenheter har anpassats och
gjorts tillämpliga på ESA. Bestämmelser om förfaranden och påföljder
m.m. finns vad beträffar ESA i protokoll 4 till det övervakningsavtal som
EFTA-länderna upprättat inbördes. Vad som på konkurrensområdet gäller
för företagen och för övervakningsmyndigheten framgår alltså på skilda
håll i huvudavtalen samt olika protokoll och bilagor. Hur detta skall
införlivas med svensk rätt behandlas i avsnitten 14.8.1 ff.

På det nationella planet förutsätter EES-avtalet att Sverige utser en
myndighet att vara behörig nationell myndighet med de uppgifter som
framgår av konkurrensbestämmelserna. Det gäller t. ex. att på begäran av
ESA vidta undersökningar hos företag här i landet. Möjlighet måste finnas
att vidta vissa tvångsåtgärder.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Fördelning av ärenden mellan organen m. m.

Fördelningen av enskilda ärenden enligt artiklarna 53 och 54 mellan de
båda övernationella organen sker genom regler i avtalet som också styr till
vilket av organen företagen skall vända sig med anmälningar och ansök-
ningar. Bestämmelser om detta har tagits in i artikel 56 i huvudavtalet.

Artikel 56 innebär att ett ärende enligt artikel 53 skall handläggas av
ESA, om det bara berör handeln mellan EFTA-länder eller om de berörda
företagens omsättning inom EFTA-länderna uppgår till minst 33 % av
deras omsättning inom hela EES och handeln mellan ett eller flera EFTA-
länder och endast ett EG-land berörs. Andra ärenden skall handläggas av
EG-kommissionen.

Ärenden om missbruk av dominerande ställning enligt artikel 54 skall

78

handläggas av det organ inom vars område den dominerande ställningen
föreligger. Om en dominerande ställning föreligger inom såväl EFTA som
EG, tillämpas ovannämnda omsättningskriterium, försåvitt inte handeln
mellan EG-länder berörs. I sistnämnda fall skall ärendet handläggas av
EG-kommissionen.

Om emellertid ett ärende som enligt det sagda skall handläggas av
EG-kommissionen inte har någon märkbar effekt på handeln mellan EG-
länder eller på konkurrensen inom EG, skall ärendet handläggas av ESA.
Uttrycket ”märkbar effekt” skall här tolkas på samma sätt som uttrycket
tolkas i EG-rätten, särskilt som det kommer till uttryck i det s. k. bagatell-
meddelandet.

Vad som avses med företag resp, omsättning vid tillämpning av artikel
56 anges i protokoll 22 till avtalet. Artikel 56 skall också tillämpas på kol-
och stålområdet.

När det gäller handläggningen av företagskoncentrationer gäller andra
fördelningsregler, som också avgör om de övernationella organen över
huvud taget har rätt att pröva en fusion.

Enligt artikel 57.2 i huvudavtalet är EG-kommissionen behörig att pröva
alla fusionsärenden som faller under rådsförordningen (EEG) nr 4064/89.
Det innebär att kommissionen skall pröva ett fusionsärende om

— den sammanlagda omsättningen i hela världen för samtliga de berörda
företagen överstiger 5 000 milj. ECU (ca 35 miljarder SEK), och

— den sammanlagda omsättningen inom gemenskapen i dess helhet för
minst två av de berörda företagen överstiger 250 milj. ECU (ca 1 250
milj. SEK), om inte vart och ett av de berörda företagen uppnår mer än
två tredjedelar av sin sammanlagda omsättning inom gemenskapen
som helhet inom en och samma medlemsstat.

Endast för det fall en fusion inte omfattas av denna förordning men de
tröskelvärden som anges i förordningen uppfylls inom EFTA-länderna i
stället för inom EG-länderna är ESA kompetent att pröva ärendet. Denna
rätt för ESA att handlägga fusionsärenden skall dock inte påverka ett
enskilt EG-lands rätt att i vissa fall handlägga sådana ärenden.

Vad avser ländernas efterlevnad av artikel 59 om offentliga företag, skall
ESA sköta övervakningen av EFTA-länderna och EG-kommissionen av
EG-länderna. Blir det däremot fråga om åtgärder som riktar sig direkt mot
företagen tillämpas fördelningsreglerna i artiklarna 56 och 57.2.

EES-avtalet innehåller regler om ett omfattande samarbete mellan de
båda organen som syftar till att uppnå en enhetlig tillämpning av de
gemensamma konkurrensreglerna. I artikel 58 i huvudavtalet finns en
upplysning om att regler för samarbetet är intagna i protokoll 23 och 24.
När det gäller det handläggande organets förhållande till de behöriga
nationella myndigheterna skall åtgärderna i konkurrensärenden vidtas i
nära och ständig samverkan med medlemsstaternas behöriga myndigheter
som har rätt att framföra sina synpunkter på dessa åtgärder.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

79

Närmare bestämmelser om påföljder och förfaranden

De regler som kommissionen resp. ESA skall tillämpa vid handläggningen
av konkurrensärenden innebär bl. a. följande.

Ett ärende aktualiseras hos EG-kommissionen eller ESA

— genom att ett företag anmäler ett avtal för att erhålla icke-
ingripandebesked eller undantag,

— genom att en företagskoncentration anmäls för prövning,

— genom att klagomål ges in från en stat, från det andra organet eller från
en fysisk eller juridisk person som har ett legitimt intresse i saken, eller

— genom att organet, ex. oflicio tar initiativ till en undersökning.

För att få fram det material ett organ behöver för sitt ställningstagande
har det rätt att begära in upplysningar från länderna och deras behöriga
myndigheter samt från företag och företagssammanslutningar. Om ett land
eller dess behöriga myndighet inte lämnar begärda upplysningar, är detta
att anse som ett fördragsbrott. Det är alltså här fråga om en folkrättslig
förpliktelse. Om däremot ett företag inte tillhandahåller begärda uppgifter,
kan företaget vid vite åläggas att göra det. Lämnas sedan felaktiga uppgifter
eller inga uppgifter alls, kan företaget åläggas böter.

Uppgifter från företag kan också begäras in vid s. k. sektorvisa under-
sökningar. Vägran att lämna uppgifter vid sådana undersökningar kan inte
leda till att böter åläggs. Däremot kan böter beslutas om felaktiga uppgifter
lämnas.

Möjligheter finns också att få fram uppgifter hos företag genom under-
sökningar, s. k. inspektioner. Vägrar företagen att underkasta sig undersök-
ningar kan de föreläggas vite. De kan också åläggas böter för sin vägran.
Undersökningar skall ytterst kunna genomföras med tvång.

Enligt EES-avtalet har Sverige folkrättsligt åtagit sig att se till att under-
sökningar skall kunna genomföras hos företag här i landet.

Endast ESA skall kunna besluta om undersökningar hos företag i Sve-
rige. Undersökningarna kan utföras av tjänstemän antingen från ESA eller
från den behöriga svenska myndigheten.

Eftersom endast ESA skall kunna besluta om undersökningar hos företag
här i landet, måste EG-kommissionen vända sig till ESA om behov av
undersökningar skulle uppkomma i Sverige i konkurrensärenden som
handläggs av kommissionen. I avtalet finns bestämmelser om att ESA är
skyldigt att bifalla en begäran från EG-kommissionen om undersökning
hos företag i EFTA-länderna. Vid sådana undersökningar skall tjänstemän
från EG-kommissionen ha rätt att delta.

Skulle ESA anse att det behöver göras en undersökning hos ett företag i
ett EG-land gäller — utom i fusionsärenden — att ESA på motsvarande sätt
får vända sig till EG-kommissionen med en begäran om detta.

Anser sedan det kompetenta organet efter den utredning som gjorts att
det föreligger en kränkning av konkurrensbestämmelserna, skall organet
utfärda en ”notice of objection”, som innehåller en sakframställan och
anger vad det är som läggs företaget till last. Denna handling skall de
berörda företagen få tillfälle att yttra sig över.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

80

Det finns också möjligheter for företagen att lägga fram synpunkter vid
en muntlig förhandling där även vittnen kan höras.

Innan ett organ meddelar beslut i ett ärende, skall det höra en rådgi-
vande kommitté som är knuten till organet. På konkurrensområdet finns
två slags rådgivande kommittéer, nämligen en kommitté för kartell- och
monopolfrågor och en kommitté för koncentrationsfrågor. Vilken kom-
mitté som skall höras beror på ärendets art.

Kommer EG-kommissionen eller ESA fram till att en överträdelse av
konkurrensreglerna föreligger kan beslutet innebära ett åläggande för före-
tagen att upphöra med viss åtgärd eller att vidta en åtgärd. Ett sådant
åläggande kan förenas med vite. Har överträdelsen av konkurrensreglerna
skett uppsåtligen eller av oaktsamhet kan böter åläggas.

Beslutet kan emellertid också vara gynnande för företagen på så sätt att
negativattest beviljas, undantag medges eller en fusion godkänns.

Ett ärende kan också avslutas informellt genom att organet förklarar att
det lägger ner ärendet, dvs. inte finner anledning att driva saken vidare.

För överträdelser av konkurrensbestämmelsema i artiklarna 53 och 54
kan böter på mellan ett tusen och en milj. ECU eller det högre belopp som
inte överstiger 10 procent av omsättningen för varje företag beslutas. För
att inte ha följt beslutade åligganden, exempelvis att lämna begärda upp-
lysningar, kan böter på mellan etthundra och femtusen ECU åläggas.
Vitesbeloppen kan uppgå till lägst femtio och högst ettusen ECU per dag.
Böter som döms ut med stöd av konkurrensreglerna är inte av straffrättslig
natur.

Genom avtalet har Sverige folkrättsligt åtagit sig att se till att böter och
viten som beslutas enligt de gemensamma konkurrensreglerna skall kunna
drivas in här i landet, oavsett om det är ESA eller EG-kommissionen som
har beslutat dem.

Kapitel 2 Offentliga stödåtgärder

Artiklarna 61 — 64

De grundläggande bestämmelserna i EES-avtalet om offentliga stödåtgär-
der, vilka återfinns i artikel 61, motsvarar artikel 92 i Romfördraget. I
artikel 61 fastslås som en allmän princip att alla former av stöd med statliga
medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida
konkurrensen genom att gynna vissa företag eller produktionen av vissa
varor, är förbjudna i den mån handelsutbytet mellan länderna i EES
påverkas. Med statligt stöd avses här inte bara ekonomiskt stöd från staten,
utan även stöd från regionala och lokala organ. Reglerna omfattar följakt-
ligen också stöd i olika former från kommuner och landsting. Även skilda
former av stöd som lämnas av andra slag av institutioner kan omfattas av
bestämmelserna. Ett grundläggande kriterium är emellertid alltid att stödet
utgår av offentliga medel.

Stöd av social karaktär som ges till enskilda konsumenter är förenligt
med EES-avtalet, dock under förutsättning att stödet ges utan diskrimine-
ring med avseende på varornas ursprung. Stöd i samband med naturkata-

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

6 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga 1

strofer eller andra exceptionella händelser faller också utanför reglernas
tillämpningsområde.

Vidare kan följande åtgärder komma att anses vara förenliga med EES:
(1) stöd som främjar utvecklingen i regioner där levnadsstandarden är
onormalt låg eller där det råder allvarlig sysselsättningsbrist, (2) stöd för
projekt av gemensamt europeiskt intresse, (3) stöd för att rätta till en
allvarlig störning i ett lands ekonomi, (4) stöd för att främja utvecklingen
av viss näringsverksamhet eller vissa regioner, om sådana åtgärder inte
påverkar handeln på ett sätt som strider mot de avtalsslutande parternas
gemensamma intressen, samt (5) stöd av annat slag som EES-kommittén
kan besluta om.

När det gäller regionalpolitiskt stöd har främst de nordiska länderna
varit måna om att få möjlighet att utse stödområden enligt kriterier som är
relevanta för den specifika regionala problembilden inom Norden, t. ex.
gles befolkningsstruktur och långa avstånd till marknaderna. Detta önske-
mål har tillgodosetts genom en gemensam deklaration fogad till avtalets
grundläggande bestämmelser om offentligt stöd. Genom denna tillförsäk-
ras Sverige möjlighet att även fortsättningsvis driva en regionalpolitik där
också sådana kriterier skall kunna åberopas som t. ex. låg befolkningstät-
het. I detta sammanhang bör ånyo understrykas att stöd till individer och
insatser för att bygga upp infrastruktur i eftersatta regioner i regel är
förenliga med EES-avtalet.

Vid sidan av dessa grundläggande bestämmelser hör till avtalet vissa
rättsakter som närmare anger hur EES-reglerna skall tillämpas inom sär-
skilda branscher, t. ex. stålindustrin, eller när det gäller vissa slag av stöd,
t. ex. stöd till forskning och utveckling (FoU) och stöd till miljöinveste-
ringar.

Beträffande övervakningen av bestämmelsernas efterlevnad gäller föl-
jande. Artikel 62 i EES-avtalet föreskriver att alla förefintliga former av
offentligt stöd samt alla planer på att introducera eller ändra sådant stöd
fortlöpande skall granskas med avseende på deras förenlighet med bestäm-
melserna i artikel 61 i EES-avtalet. Denna granskning skall utföras av
EG-kommissionen i enlighet med artikel 93 i Romfördraget såvitt avser
EG: s medlemsstater och av EFTA: s övervakningsmyndighet, ESA, såvitt
avser EFTA: s medlemsstater.

Enligt EES-avtalet anförtros ESA uppgifter och befogenheter motsva-
rande dem som tillkommer EG-kommissionen enligt artikel 93 i Romför-
draget. Dessa uppgifter och befogenheter har också ESA på kol- och
stålfördragets område. ESA:s uppgifter och befogenheter definieras i
protokoll 26 till avtalet och vidare i protokoll 3 till övervakningsavtalet.

Skulle ESA efter att ha notifierats om planerade stödåtgärder besluta att
inleda undersökning med avseende på stödets förenlighet med artikel 61,
får stödet inte utgå innan ESA meddelat slutligt beslut i ärendet (protokoll
3 till övervakningsavtalet).

Som ett led i övervakningen på stödområdet kan kommissionen och
ESA, inom sina resp, ansvarsområden, besluta att befintliga stödåtgärder
som strider mot bestämmelserna i artikel 61 skall ändras eller upphävas.
Inom ramen för denna övervakning äger också, i enlighet med den praxis

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

82

som utvecklats av EG-domstolen, kommissionen och ESA befogenhet att
begära att ett EES-land från mottagaren återvinner ett redan utbetalat stöd
som befunnits EES-stridigt. ESA saknar emellertid rättsliga medel att
tvångsvis genomdriva ett sådant beslut i ett EFTA-land.

ESA:s beslut på stödområdet riktar sig till staterna. Om en berörd
EFTA-stat inte följer ESA:s beslut inom en viss föreskriven tid, får ESA,
liksom andra EFTA-stater som har intresse i saken, väcka talan mot staten
i fråga för fördragsbrott vid EFTA-domstolen.

I syfte att säkerställa enhetliga riktlinjer för övervakningen skall
kommissionen och ESA samarbeta i enlighet med särskilda bestämmelser
härom, vilka intagits i protokoll 27 till EES-avtalet. Detta samarbete
innefattar bl. a. utbyte av information liksom samråd i fråga om bedöm-
ningen av enskilda fall.

Vidare föreskrivs i artikel 64.1 i EES-avtalet en särskild procedur för
införande av skyddsåtgärder på stödområdet. Förfarandet omfattar även
stöd till stålindustrin och innebär i korthet följande. För det fall kommis-
sionen eller ESA skulle anse att den andra övervakningsmyndighetens
tillämpning av reglerna om offentliga stödåtgärder inte är i enlighet med
upprätthållandet av lika konkurrensvillkor inom EES, skall ett utbyte av
synpunkter äga rum enligt den procedur som föreskrivs i protokoll 27(f) till
EES-avtalet. Om en gemensamt överenskommen lösning därvid inte upp-
nås inom två veckor, får behörig myndighet i den drabbade avtalsslutande
parten omedelbart vidta lämpliga interimistiska åtgärder för att avhjälpa
den snedvridning av konkurrensen som uppkommit. Samråd skall sedan
äga rum i den gemensamma EES-kommittén. Kan enighet om en ömsesi-
digt tillfredsställande lösning inte uppnås i kommittén inom tre månader,
får de interimistiska åtgärderna ersättas av slutliga åtgärder. En förutsätt-
ning för införande av sådana slutliga åtgärder är dock att förfarandet i fråga
orsakar eller hotar att orsaka snedvridning av konkurrensen som påverkar
handeln mellan de avtalsslutande parterna. Åtgärderna skall begränsas till
vad som är absolut nödvändigt för att neutralisera följderna av snedvrid-
ningen.

Bestämmelserna i artikel 64.1 skall även tillämpas beträffande statliga
monopol som etableras efter EES-avtalets undertecknande (art. 64.2).

Kapitel 3 Andra gemensamma regler

Artikel 65

I artikel 65.1 hänvisas till bilaga XVI till avtalet som innehåller särskilda
bestämmelser om offentlig upphandling. Enligt artikeln skall bestämmel-
serna tillämpas på alla där angivna varor och tjänster, om inte annat sägs.

I artikel 65.2 sägs att protokoll 28 och bilaga XVII till avtalet innehåller
särskilda bestämmelser om immateriell äganderätt som om inte annat
anges skall tillämpas på alla varor och tjänster.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

83

8.6 DEL V Övergripande bestämmelser om de fyra
friheterna

Utöver de områden som redovisats i föregående avsnitt, dvs. varor, perso-
ner, tjänster och kapital, finns en rad andra områden som blivit föremål for
gemensam reglering i EG. Även om dessa områden i formell mening inte
utgör del av den inre marknaden, betraktas de som väsentliga för genom-
förandet av denna. I EES-avtalet är dessa områden uppdelade på sociala
frågor (arbetarskydd, arbetsmiljö, arbetsrätt och jämställdhet mellan kvin-
nor och män), miljöskydd, konsumentskydd, statistik och bolagsrätt.

I avtalet behandlas dessa områden på samma sätt som den inre markna-
dens övriga komponenter. De enskilda artiklarna motsvarar i de flesta fall
artiklar i Romfördraget. EFTA-länderna åtar sig genom avtalet att överta
ett antal relevanta EG-regler inom sekundärlagstiftningen. Målet är att
även framtida lagstiftning skall vara enhetlig inom hela EES-området.

Det bör slutligen noteras att samarbete via program eller andra aktivite-
ter inom området sociala frågor, miljö eller konsumentskydd i avtalet faller
under del VI av avtalet om samarbete utanför de fyra friheterna.

Kapitel 1 Socialpolitik

Artiklarna 66— 71

Sociala frågor är en sammanfattande benämning på ett brett spektrum av
politikområden. Under detta avsnitt faller de gemensamma reglerna inom
arbetarskydd, arbetsmiljö, arbetsrätt och jämställdhet mellan kvinnor och
män. Syftet med de gemensamma reglerna är att bidra till förbättrade
arbetsförhållanden och bättre levnadsstandard for arbetstagare (art. 66).
Inom EG har också ett omfattande samarbete i form av program, nätverk
och enskilda projekt vuxit fram på nämnda områden men också i frågor
som rör hälsa, åldringsvård, sysselsättning och handikappfrågor.

Arbetarskydd och arbetsmiljö

Både på arbetsmiljö- och arbetsrättsområdet fastslås i artiklarna 67 — 68 att
parterna skall fastställa gemensamma regler. Härmed avses regler som
anger lägsta kravnivåer. En enskild part är således fri att infora mer
långtgående åtgärder. Skrivningen motsvarar Romfordragets artikel 118a.
Reglerna säkerställer en viss lägsta skyddsnivå och medverkar därigenom
samtidigt till att skapa likvärdiga konkurrensförhållanden.

Arbetsliv och arbetsrätt

På arbetsrättens område ger avtalet utrymme både för regler som fastställer
en lägsta kravnivå och för harmoniserade regler. Exempel på det förra är
ett förslag till direktiv om arbetstidens förläggning. Direktiven om kollek-
tiva uppsägningar är exempel på det senare. Den sekundärrätt som identi-
fierats inskränker sig till fyra direktiv.

I artikel 71 fastslås att parterna skall främja dialogen mellan arbetsmark-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

84

nådens parter inom EES. EFTA-länderna har enats om en deklaration i
vilken EFTA-ländernas uppslutning bakom den sociala stadga som antogs
av elva av EG:s tolv medlemsländer år 1989 bekräftas (Storbritannien
ställde sig utanför). Stadgan innefattar bl. a. åtaganden om fri rörlighet,
anställning och lön, förbättring av levnads- och arbetsförhållanden, socialt
skydd, förenings- och förhandlingsfrihet, yrkesutbildning, likabehandling
av män och kvinnor, information, samråd och medbestämmande för
arbetstagare samt åtgärder för handikappade.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Jämställdhet mellan kvinnor och män

Principen att kvinnor och män skall ha lika lön för lika arbete slås fast i
artikel 69. Artikelns skrivningar motsvarar artikel 119 i Romfördraget,
enligt vilken med lön i detta sammanhang avses, förutom grund- eller
minimilön, alla övriga förmåner, i pengar eller natura, som arbetstagaren
erhåller av sin arbetsgivare, direkt eller indirekt, på grund av sin anställ-
ning. På grundval av denna artikel har en omfattande rättspraxis vuxit
fram.

I artikel 70 förbinder sig parterna att iaktta principen om likabehandling
mellan kvinnor och män.

Sekundärlagstiftningen på jämställdhetsområdet intagen som bilaga
XVIII till avtalet omfattar bl. a. likalönedirektivet från år 1975, som syftar
till att medlemsländerna skall närma sin nationella lagstiftning till princi-
pen om lika lön så som den definierats i Romfördraget.

Kapitel 2 Konsumentskydd

Artikel 72

I artikeln hänvisas till bilaga XIX som innehåller bestämmelser om konsu-
mentskydd. Konsumentpolitiken rör många områden på en framtida inte-
grerad marknad. Detta kommer på olika sätt till uttryck i EES-avtalet. Som
framgått anger parterna i avtalets inledande avsnitt sin avsikt att främja
konsumenternas intressen och stärka deras ställning på marknaden i syfte
att uppnå en hög konsumentskyddsnivå.

Grunden för framtida regler till skydd för konsumenterna finns inte bara
i bilaga XIX utan även i avtalets varu- och tjänsteavsnitt. EES-avtalet
omfattar omkring tjugo rättsakter som gäller konsumentområdet.

Med utgångspunkt i ambitionen att utgå från en hög konsumentskydds-
nivå, slås fast att parterna skall ha likvärdiga möjligheter att utveckla sin
lagstiftning, bl. a. när det gäller konsumentskydd.

Sekundärlagstiftningen på området omfattar bl. a. direktiv om farliga
imitationer av livsmedel, leksakers säkerhet, vilseledande reklam, märk-
ning av tobaksvaror samt prisinformation. Regler om avtalsvillkor finns i
flera rättsakter. Dessa inkluderar bl. a. direktiv om hemförsäljning, paket-
resor och konsumentkrediter. När det gäller ansvarsfrågor omfattar sekun-
därlagstiftningen ett direktiv om produktansvar.

85

Kapitel 3 Miljö

Artiklarna 73— 75

Under detta kapitel har de miljöregler tagits in som inte är att betrakta som
varurelaterade. Denna senare kategori faller under avsnittet om fri rörlig-
het för varor.

Syftet med den gemensamma miljölagstiftningen inom EES skall enligt
artikel 73 vara att bevara, skydda och förbättra miljön, bidra till skydd av
människors hälsa samt säkerställa ett klokt och rationellt utnyttjande av
naturresurser. Målsättningen motsvarar den som slås fast i Romfördragets
artikel 130 r.

De gemensamma åtgärder som vidtas skall enligt artikel 73 grundas på
sådana principer som att åtgärden skall så långt möjligt vidtas vid förore-
ningskällan samt att förorenaren skall betala. Vidare skall enligt samma
artikel miljöhänsyn ingå i överväganden också på andra områden.

I artikel 74 hänvisas till bilaga XX till avtalet som innehåller de särskilda
bestämmelser om skyddsåtgärder som skall tillämpas enligt artikel 73. På
grundval av artikel 130 r-t har en omfattande sekundärlagstiftning vuxit
fram i EG. Totalt omfattar bilaga XX ett 40-tal rättsakter. Dessa rör
allmänna miljöregler, regler för utsläpp i luft och vatten, regler avseende
kemikalier, industriolyckor och bioteknik samt avfallsregler.

Enligt artikel 75 skall avtalsparterna vara fria att vidta mer långtgående
åtgärder än som överenskommits. Skrivningarna motsvarar Romfördra-
gets artikel 130 t.

Kapitel 4 Statistik

Artikel 76

EES-avtalet innebär att det blir nödvändigt att etablera ett omfattande
statistiskt informationssystem baserat på samordnade statistiska metoder
och definitioner, gemensamma statistiska program och procedurer. Detta
gemensamma statistiska system skall tillhandahålla statistik som är jäm-
förbar inom alla de områden där gemensamma bedömningar och gemen-
samt beslutsfattande blir aktuellt.

Statistikutbytet inleds stegvis när man är överens om utbyte såvitt avser
enskilda statistikprodukter; samarbetet enligt avtalet skall vara fullt ut-
byggt år 1995.

Avtalet innebär att statistikuppgifter skall lämnas till EG: s statistikkon-
tor, Eurostat (även kallat SOEC). För utveckling av statistiken samarbetar
Eurostat regelbundet med de nationella statistikbyråerna. Huvuddelen av
arbetet genomförs i arbetsgrupper, där alla statistikbyråer och Eurostat
finns representerade.

Antalet rättsakter på statistikområdet är omfattande. Rättsakterna in-
tagna som bilaga XXI till avtalet täcker sådana områden som industrista-
tistik, transportstatistik, handelsstatistik, socialstatistik, service- och tu-
rismstatistik, jordbruksstatistik och energistatistik. Härtill kommer rätts-
akter om nomenklaturer och en om konfidentialitet, vilken senare säker-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

86

ställer skyddet av de statistiska uppgifterna vid Eurostat. En grundläg-
gande rättsakt för statistiken gäller näringsgrensindelningen.

Kapitel 5 Bolagsrätt

Artikel 77

Åtagandena i avtalet på bolagsrättens område grundar sig på etablerings-
rätten sådan denna reglerats i artiklarna 31 och 34 i avtalet. Dessa artiklar
hänför sig i sin tur till artiklarna 52 och 58 i Romfördraget. Av betydelse
för bolagsrätten är även artiklarna 54.3.g. och 221 i fördraget. Artikel 221
reglerar behandlingen av andra medlemsstaters rättssubjekt vad avser
kapitalplacering i bolag.

Som nämnts ovan skall det enligt artikel 31 i EES-avtalet inte föreligga
några restriktioner för rättssubjekt i ett EFTA- eller EG-land att fritt
etablera sig inom EES. Denna rätt innebär även möjlighet att upprätta
agenturer, filialer eller dotterbolag. Rättssubjekt får också bilda och driva
företag på de villkor etableringslandet föreskriver för egna rättssubjekt.
Artikel 34 i avtalet, som hänför sig till artikel 58 i Romfördraget, likställer
bolag som bildats enligt lagstiftningen i ett av avtalsländerna och som har
sitt säte, huvudkontor eller huvudanläggning inom avtalsparternas område
med fysiska personer, som är medborgare i något avtalsland.

EG: s bolagsrätt utgörs av elva direktiv och en förordning. De direktiv
som utfärdats är i huvudsak tillämpliga endast på bolagsformer utan
personligt ansvar. Direktivens syfte är att underlätta bolagens verksamhet
och samarbete inom den gemensamma marknaden och att skapa ett
likvärdigt skydd för olika intressenter, såsom delägare, borgenärer och
anställda.

8.7 DEL VI Samarbete vid sidan av de fyra friheterna

Artiklarna 78-88

Utöver de i föregående kapitel nämnda frågorna reglerar EES-avtalet även
andra former av samarbete mellan parterna, i första hand EFTA-ländernas
deltagande i EG-program.

Inom EG: s ram har en omfattande flora av samarbetsaktiviteter vuxit
fram vid sidan av de som bygger på lagstiftning. Aktiviteterna växlar från
dialog mellan medlemsländerna och kommissionen till regelrätta samar-
betsprogram. EFTA-länderna har sedan tidigare haft möjlighet att på vissa
villkor delta i en del av dessa aktiviteter. Längst har samarbetet kommit på
utbildnings- och FoU-områdena. Samarbete har vidare etablerats omkring
hälsofrågor och åtgärder för att skapa bättre förutsättningar för små och
medelstora företag. På ad hoc-basis har samarbete också förekommit inom
en rad andra områden, exempelvis sysselsättningsområdet.

Karakteristiskt för samarbetet har emellertid hittills varit att EFTA-
länderna som regel inte kunnat delta i aktiviteterna på samma villkor som
EG: s medlemsländer. Deltagandet har i de flesta fall förhandlats fram på
grundval av Romfördragets artikel 228, en process som visat sig mycket

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

87

tidsödande. Särskilt påtagligt har detta varit på utbildnings- och FoU-
områdena.

Mot denna bakgrund har parterna varit eniga om att i EES-avtalet lägga
fast en effektivare struktur för det framtida samarbetet. EES-avtalet avses
ge en fast grund för en förstärkt dialog mellan EFTA-länderna och EG.
Dialogen skall syfta till att identifiera de aktiviteter där ett fördjupat
samarbete är önskvärt. Men avsikten är också att på ett eller annat sätt
utsträcka den kontinuerliga dialog som pågår inom EG, t. ex. vad gäller
utbildningsfrågor, till att omfatta EFTA-länderna. Dessa nätverk utnyttjas
flitigt, inte minst av kommissionen.

Avtalet ger hög grad av flexibilitet i valet av samarbetsstruktur. Den
vanligaste formen blir sannolikt att EFTA-länderna deltar i ett EG-
program. Men avtalet ger också möjlighet för andra former som gemen-
samma projekt eller nära samordning av aktiviteter som olika parter
bedriver.

I den senare kategorin faller ett åtagande om att parterna skall när så
betraktas som önskvärt agera samordnat i internationella organisationer
eller gentemot tredje land.

En särskild fråga under förhandlingen har gällt hur lagstiftning som inte
hänför sig till de fyra friheterna skall behandlas. Inom EG finns exempelvis
direktiv om naturskydd som inte har någon inverkan på den inre markna-
den. Där krävs inte samma strikta harmonisering som på t. ex. varuområ-
det. Å andra sidan är samordning önskvärd och avtalet stadgar därför att
parterna skall eftersträva att införa likartad lagstiftning också i dessa fall.

I avtalets allmänna bestämmelser regleras de övergripande villkor som
skall gälla för det framtida samarbetet. Där regleras frågor om EFTA-
ländernas medinflytande vid utformningen av framtida EG-aktiviteter,
deltagande i styrningen och finansiella åtaganden i aktiviteter där man
deltar.

I artikel 78 uppräknas de sakområden där parterna skall söka uppnå ett
fördjupat samarbete i enlighet med den samarbetsstruktur som läggs fast i
avtalet. Dessa är forskning och utveckling, informationstjänster, miljö,
undervisning, utbildning och ungdomsfrågor, sociala frågor, konsument-
skydd, små och medelstora företag, turism och audiovisuella tjänster samt
räddningstjänst. Samarbetet skall ske inom ramen för gemenskapens akti-
viteter. Skulle, allt eftersom samarbetet utvecklas, nya områden kvalificera
sig för ett fördjupat samarbete ger artikel 87 parterna möjlighet att föra in
dessa. En sådan ändring förutsätter godkännande av EG-parlamentet och
parlamenten i EG: s och EFTA: s medlemsländer.

Artikel 79 lägger fast ramen för samarbetet. Dialogen mellan EFTA-
länderna och EG skall intensifieras för att fördjupa samarbetet. Parterna
ges genom artikel 79.2 möjlighet att när som helst inleda en informations-
och konsultationsprocedur som ytterst syftar till att skapa förutsättningar
för närmare samarbete. Denna informations- och konsultationsprocedur
är mindre långtgående men samtidigt mer flexibel än den som kommer att
gälla för avtalet i övrigt (jfr de institutionella bestämmelserna).

Om parterna beslutat att EFTA-länderna skall delta i enskilda EG-
aktiviteter, finns det i många fall anledning att tillämpa en mer långtgående

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

88

informations- och konsultationsprocedur. Detta gäller i synnerhet i de fall
EFTA-länderna gör finansiella åtaganden. Artikel 79.3 ger därför parterna
möjlighet att i tillämpliga delar använda avtalets allmänna informations-
och konsultationsprocedur.

Artikel 80 räknar upp de sex former for samarbete som förutses. Dessa är
EFTA-länders deltagande i olika EG-aktiviteter, gemensamma EFTA-
EG-aktiviteter, informationsutbyte, gemensamma insatser för att stödja
speciella aktiviteter inom EES-området, parallell lagstiftning samt samord-
ning i internationella organisationer och gentemot tredje land.

Artikel 81 slår fast de allmänna principer som skall vara styrande for
EFTA-ländernas deltagande i EG:s aktiviteter. EFTA-länderna skall få
tillträde till alla delar av ett aktuellt program. På projektnivå skall deltagare
från EFTA-länderna få samma rättigheter och skyldigheter som deltagare
från EG: s medlemsländer. Vidare skall EFTA-länderna ges samma möjlig-
heter som EG: s medlemsländer att använda resultaten från programmet i
fråga. Parterna åtar sig också att underlätta programdeltagares möjligheter
att röra sig mellan de olika länderna.

En fråga som särskilt regleras i artikel 81 är EFTA-ländernas deltagande
i kommittéer som är knutna till administrationen av EG: s program och
andra aktiviteter. Artikel 81b föreskriver att EFTA-ländernas deltagande i
dessa kommittéer skall spegla EFTA-ländernas finansiella bidrag till pro-
grammet eller aktiviteten i fråga. Detta innebär vid fullt finansiellt delta-
gande att EFTA-länderna också kommer att fullt ut delta i den aktuella
kommitténs överväganden. I vissa av kommittéerna finns möjligheten att
ytterst fatta beslut genom röstning, något som hittills utnyttjats sällan.
Avtalet förutser ej att EFTA-länderna är deltagare i själva omröstningen.
Däremot kan de till skillnad från EG: s medlemsländer gemensamt besluta
sig for att avstå från att delta i aktiviteten i fråga.

Av artikel 81 framgår vidare att framtida beslut rörande aktiviteter där
EFTA-länderna deltar skall följa den mer krävande ordning som gäller for
avtalet i övrigt (jfr art. 79.3).

Enligt artikel 82 skall storleken på EFTA-ländernas ekonomiska bidrag
till EG-aktiviteter i vilka man deltar i första hand beräknas på grundval av
en proportionalitetsfaktor. Faktorn skall for varje EFTA-land beräknas
som förhållandet mellan EFTA-landets BNP och summan av EG-
ländernas och EFTA-landets BNP uttryckt i marknadspriser. Storleken på
EFTA-ländernas finansiella åtaganden erhålls genom att faktorn för varje
EFTA-land multipliceras med den samlade budgeten för den aktuella
aktiviteten.

Som alternativ ger artikel 82 också parterna möjlighet att var för sig
svara för de egna kostnaderna vid samarbete omkring en aktivitet. For-
merna för utbetalning av EFTA-ländernas bidrag regleras i en särskild
bilaga. Det bör i detta sammanhang noteras att artikel 82 uttryckligen slår
fast att EFTA-länderna inte kan bli betalningsansvariga för betalningsåta-
ganden som beslutats innan EFTA-länderna börjat delta i aktiviteten i
fråga.

Artikel 83 reglerar formen för informationsutbyte mellan parternas
myndigheter.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Redan existerande samarbete skall enligt artikel 85 följa de former som
lagts fast i EES-avtalet, om parterna inte beslutar annorlunda. Detta
innebär att t. ex. EFTA-ländernas deltagande i utbildningsprogrammen
COMETT och ERASMUS efter den 1 januari 1993 skall regleras genom
EES-avtalet.

Enligt artikel 86 skall den gemensamma EES-kommittén fatta alla nöd-
vändiga beslut vad gäller implementeringen av artiklarna 78 till 85. Där-
igenom kommer framtida beslut om samarbete inom de områden som
uppräknats i artikel 78 att fattas utan den betungande och tidsödande
procedur som föreskrivs i artikel 228 i Romfördraget.

Avtalet innebär inte bara åtaganden om framtida samarbete. Vid av-
talets ikraftträdande inleds samarbete inom en rad EG-program och andra
EG-aktiviteter. I ett särskilt protokoll (nr 31) anges omfattningen och
innehållet i detta samarbete. Avsikten är att komplettera protokollet allt
efter det samarbetet utvecklas.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

8.8 DEL VII Institutionella bestämmelser

Med EES-avtalets institutionella uppbyggnad avses organ och procedurer
för utveckling, administration, samråd, beslutsfattande, övervakning och
tvistlösning.

En grundläggande förutsättning för att EES-avtalet skall vara rättsligt
effektivt är att den institutionella formen för samarbetets olika delar bygger
på gemensamma samrådsmekanismer. Det gäller inte minst beslutsproces-
sen där utgångspunkten för förhandlingarna varit att åstadkomma ett
medinflytande som står i proportion till de åtaganden som görs av avtalets
parter, främst vad avser avtalets materiella innehåll.

Mot den bakgrunden har parterna enats om inrättandet av ett antal
EES-institutioner. På ministernivå tillskapas ett EES-råd mellan samtliga
EFTA:s och EG:s medlemsländer och EG-kommissionen för politisk
vägledning och utveckling av EES. En gemensam EES-kommitté inrättas
på hög tjänstemannanivå med ansvar för avtalets löpande administration.
Den blir också central instans för den gemensamma beslutsprocessen i
EES. Samarbete mellan såväl parlamentariker som samhällslivets parter i
EES-länderna sker i särskilda organ och bygger till formen på ett konsulta-
tivt samrådsförfarande.

När det gäller EFTA-ländernas efterlevnad av avtalet skall ett särskilt
övervakningsorgan inrättas på EFTA-sidan med funktioner som till stor
del motsvarar de som EG-kommissionen har. Ärenden från EFTA: s över-
vakningsorgan skall kunna föras till en domstol som upprättas genom avtal
mellan EFTA-länderna. Denna skall bl. a. också kunna lösa tvister mellan
EFTA-länderna, medan uppkomna tvister mellan EFTA-sidan och EG
skall lösas politiskt och i vissa fall genom skiljeförfarande.

90

Kapitel 1 Sammanslutningens struktur

Avsnitt 1 EES-rådet

Artiklarna 89—91

EG: s högsta politiska organ är det europeiska rådet, i vilket medlemslän-
dernas stats- eller regeringschefer samt EG-kommissionens president
ingår. Rådet, som vanligtvis sammanträder två gånger per år, traktatfästes
genom enhetsakten år 1986 och har till uppgift att fastlägga allmänna
riktlinjer för EG: s utveckling.

I EES motsvaras det europeiska rådet närmast av EES-rådet, som skall
ge allmän vägledning för fortsatt utveckling av samarbetet och svara för
den politiska styrningen beträffande avtalets genomförande (art. 89). Däri
inbegrips också politiska beslut till grund för ändringar och tillägg till
EES-avtalet. Vidare skall EES-rådet behandla frågor på begäran av en eller
flera avtalsslutande parter. Detta kan ske på direkt begäran av en avtals-
slutande part eller efter behandling i EES-kommittén (se art. 92).

EES-rådet skall bestå av medlemmar av EG:s ministerråd och EG-
kommissionen samt en regeringsmedlem från vart och ett av EFTA-
länderna (art. 90). Beslut skall fattas enhälligt av EG å ena sidan och
EFTA-länderna å den andra. I en protokollsanteckning fastställs att EFTA-
länderna skall tala med en röst när EES-rådet fattar beslut.

EES-rådet fastställer självt sin arbetsordning, inkl, behovet av särskilda
underkommittéer eller arbetsgrupper. I artikel 91 föreskrivs dock att ord-
förandeskapet skall växla halvårsvis mellan en medlem av EG: s minister-
råd och en regeringsmedlem från ett EFTA-land samt att EES-rådet skall
sammanträda två gånger per år och därutöver vid behov.

I en protokollsanteckning klargörs innebörden av vad som skall avses
med behov. Den praktiska innebörden är att rådet när som helst skall
kunna inkallas på begäran av en enskild avtalsslutande part för att be-
handla en viss fråga eller ett visst problem. Detta följer en central princip,
nämligen att en part äger rätt att när som helst ta upp en fråga (jfr. art. 5).
Avsnitt 2 Gemensamma EES-kommittén

Artiklarna 92 — 94

Ministerrådet är EG:s lagstiftande och beslutande organ. Rådsmedlem-
marna företräder EG-ländernas regeringar. Utrikesministerrådet, som är
den centrala beslutsinstansen, möts vanligtvis en gång per månad. Råds-
möten mellan EG-ländernas fackministrar äger rum efter behov. Beslut i
ministerrådet fattas med enkel majoritet, kvalificerad majoritet eller enhäl-
ligt. Ordförandeskapet i rådet cirkulerar halvårsvis mellan medlemslän-
derna.

I EES skall en gemensam kommitté, EES-kommittén, ansvara för sam-
arbetets löpande administration, artikel 92. Detta innebär att EES-
kommittén är den centrala beslutsinstansen vad avser utarbetandet av
gemensamma regler. Arbetet i kommittén bygger på en löpande
informations- och konsultationsprocedur. På samma sätt som föreskrivs

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

91

för EES-rådet äger en avtalsslutande part rätt att när som helst i EES-
kommittén begära konsultationer om en fråga eller ett problem som rör
samarbetet, artikel 92.2.

Beslut skall fattas med enhällighet av EG å ena sidan och EFTA-
länderna gemensamt å den andra. Besluten får karaktär av internationella
överenskommelser. I motsats till vad som gäller inom EG, där beslut i EG:s
ministerråd i allmänhet är bindande för medlemsländerna, blir beslut i
EES-kommittén bindande for EFTA-länderna endast i enlighet med gäll-
ande nationella procedurer. Som tidigare redovisats är det således inte
fråga om överförande av beslutanderätt till en EES-instans.

De avtalsslutande parterna skall representeras i EES-kommittén på hög
tjänstemannanivå. Den skall själv fastställa sin arbetsordning. Ordföran-
deskapet i kommittén skall växla halvårsvis mellan EG: s representant och
en representant från ett av EFTA-länderna. Möten skall vanligtvis äga rum
minst en gång per månad. Därutöver kan EES-kommittén inkallas på
initiativ av dess ordförande eller någon av de avtalsslutande parterna.
Kommittén fattar beslut om upprättandet av underkommittéer eller ar-
betsgrupper och fastställer samtidigt arbetsmandat för dessa. I EES-
kommitténs uppgifter ingår även att utarbeta en årlig rapport rörande
samarbetets funktion och utveckling. Rapporten skall föreläggas det ge-
mensamma parlamentarikerorganet.

Avsnitt 3 Parlamentariskt samarbete

Artikel 95

Genom artikel 95 inrättas EES gemensamma parlamentarikerkommitté
med lika antal ledamöter från EG-parlamentet och ledamöter från EFTA-
ländernas parlament. Den skall vara en mötesplats för ledamöter av
Europaparlamentet och parlamentariker från EFTA-ländernas nationella
parlament. Protokoll 36 reglerar samarbetet närmare.

Avsnitt 4 Samarbete mellan samhällslivets parter

Artikel 96

Redan i dag förekommer gemensamma möten mellan EFTA: s och EG: s
organ för samhällslivets parter. Genom artikel 96 inrättas som ett fullföl-
jande härav en rådgivande kommitté inom EES. Den skall bestå av lika
många ledamöter från vardera EG: s ekonomiska och sociala kommitté och
EFTA: s konsultativa kommitté.

Den rådgivande kommittén skall liksom parlamentarikerkommittén
kunna anta rapporter och uttalanden.

Kapitel 2 Förfarandet vid beslutsfattande

Artiklarna 97—104

En utgångspunkt vid utarbetandet av den gemensamma beslutsprocessen i
EES har varit att samarbetet inte skall få inkräkta på de enskilda parternas

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

92

interna beslutsautonomi. Ytterligare en utgångspunkt har varit att åstad-
komma ett samarbete som medger ett inflytande som står i proportion till
de åtaganden som görs.

I EES-avtalets inledande artikel om beslutsprocessen (art. 97) läggs
således fast att varje part äger rätt att ändra i sin interna lagstiftning inom
de områden som omfattas av samarbetet. Detta skall ske utan förfång för
principen om icke-diskriminering och efter det att övriga parter informe-
rats härom. Förutsättningen för en ändring är att EES-kommittén finner att
ändringen inte negativt påverkar avtalets funktion, eller att beslutsproces-
sen i EES fullföljts utan att enighet kunnat uppnås.

Ändringar i avtalets bilagor liksom vissa protokoll skall kunna göras i
enlighet med avtalets beslutsprocedur.

De olika stegen i beslutsprocessen framgår av artikel 99. Processen
inleds med att EG-kommissionen påbörjar beredning av förslag till ny
lagstiftning. I den mån sådant förslag rör EES, dvs. utgör ändring eller
tillägg till rättsakt i avtalets bilagor eller eljest är av betydelse för samarbe-
tet, skall EG-kommissionen inbjuda experter från EFTA-länderna att på
samma sätt som EG-experter delta i beredningsarbetet.

När det gäller intern lagstiftning inom EG har kommissionen enligt
Romfördraget unik initiativrätt, dvs. enskilda EG-länder äger inte rätt att
lägga fram förslag till nya regler. Inom EES har däremot såväl kommissio-
nen som EFTA-länderna initiativrätt; de senare bl. a. genom att utnyttja
rätten att när som helst och på vilken nivå som helst ta upp en fråga till
diskussion (art. 89 och 92). Detta gäller alltså även rätten att ta initiativ till
nya förslag rörande samarbetet. Ett villkor som måste vara uppfyllt för att
ett förslag skall tas upp till beredning och så småningom föreläggas EES-
kommittén är att samtliga parter ställer sig bakom initiativet.

Samtidigt som EG-kommissionen överlämnar ett färdigbehandlat för-
slag till EG: s ministerråd, skall det också överlämnas till EFTA-länderna. I
anslutning härtill kan endera av de avtalsslutande parterna begära en första
diskussion om förslaget. Därefter och under den period som föregår beslut
i EG: s ministerråd med anledning av förslaget, skall parallell beredning ske
i EES-processen genom en fortlöpande informations- och konsultations-
procedur.

De regler som utarbetas gemensamt inom EES kommer i vad avser det
materiella innehållet också att utgöra intern EG-lagstiftning. I händelse
parterna i EES inte kan uppnå enighet kring ett förslag, har de enskilda
parterna rätt att gå vidare med ikraftträdandet av förslaget i enlighet med
vad som nyss nämnts. De synpunkter som förs fram av experter och/eller
representanter för EFTA- resp. EG-länderna under beredningsprocedu-
rerna såväl inom EG som i EES får avgörande betydelse för den slutliga
utformningen av varje enskilt förslag.

Den övervägande delen av EG: s rättsutveckling sker genom ändringar i
existerande rättsakter. För att underlätta beredningsarbetet har EG: s mi-
nisterråd överlämnat visst ansvar till kommissionen, som med hjälp av
experter från medlemsländerna beslutar om sådana ändringar. Dessa ex-
pertkommittéer tillmäts därmed stor betydelse för beredning och utveck-
ling av EG: s sekundärlagstiftning. Mot den bakgrunden och för att åstad-

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

93

komma effektivast möjliga informations- och konsultationsprocess i EES,
har de avtalsslutande parterna lagt fast regler for hur experter/represen-
tanter for EFTA-länderna skall samverka med expertkommittéerna på
EG-sidan. Formen för denna samverkan beror på karaktären av det sam-
arbete som diskuteras i de olika expertkommittéerna. Härvidlag skiljer
EES-avtalet på tre typer av samverkan.

EFTA-ländernas samverkan med de expertkommittéer som bereder
förslag rörande de s. k. fyra friheterna, dvs. fri rörlighet för varor, kapital,
tjänster och personer, regleras allmänt i artikel 100 och mer detaljerat i en
viljeyttring som skall utfärdas av EG-kommissionen i samband med slut-
akten. I enlighet härmed skall experter, som utses av resp. EFTA-land,
delta på samma sätt som experter från EG-ländernas regeringar i den
informella diskussionsfas som föregår EG-kommissionens formella sam-
mankallande av expertkommittén. Den informella fasen av expertsamar-
betet varierar från någon vecka till över ett år. EG-kommissionen avgör
när tiden är mogen för att nå fram till ett gemensamt ställningstagande
kring ett enskilt förslag. Först då inkallas expertkommittén formellt. För
att medge en uttömmande diskussion om det aktuella förslaget, åtar sig
kommissionen att förlänga den informella diskussionsfasen på bekostnad
av EG: s formella kommittéarbete. För EG: s vidkommande är det vanligt-
vis samma experter/representanter som deltar såväl i det informella arbetet
som i den formella kommittén.

Det är först i detta senare skede, dvs. i den formella expertkommittén,
som de enskilda förslagen kan bli föremål för beslut. I händelse EG:s
expertkommitté inte kan enas om ett förslag, kan ärendet hänskjutas till
ministerrådet för avgörande. Några gemensamma EES-beslut fattas inte i
anslutning till detta kommittéarbete. Samtliga beslut i dessa delar fattas
gemensamt av de avtalsslutande parterna i EES-kommittén.

Vad gäller EFTA-ländernas samverkan med de expertkommittéer som
är knutna till administrationen av EG: s program och andra aktiviteter,
skall detta inbegripa fullt deltagande även i det formella kommittéarbetet i
de fall EFTA-länderna bidrar finansiellt till samarbetet. I avsnitt 8.7 har
denna typ av samverkan närmare beskrivits.

Avtalet reglerar även formen för samverkan med en tredje typ av
kommittéer, nämligen sådana som inte direkt är knutna till de fyra frihe-
terna eller EG: s programverksamhet (art. 101). Det rör sig om ett begrän-
sat antal expertkommittéer, vanligtvis med rådgivande funktion. I denna
typ av kommittéer skall EFTA-länderna i princip delta fullt ut, även om
formen för samverkan skall regleras i varje enskilt fall i enlighet med vad
som föreskrivs i berörda bilagor till avtalet. I protokoll 37 anges ett antal av
de expertkommittéer som berörs samt fastställs att EES-kommittén skall
kunna behandla frågor om EFTA-samverkan med andra liknande expert-
kommittéer.

Sedan ett förslag beretts färdigt i en av EG: s expertkommittéer, före-
läggs det EG: s ministerråd för slutligt beslut. Genom beslutet lagfästs det
för EG-länderna i enlighet med vad som föreskrivs i Romfördraget. I nära
anslutning härtill skall förslaget föreläggas EES-kommittén för gemensamt
beslut av de avtalsslutande parterna (art. 102 och 103). Dessa beslut får,

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

94

som redan framgått, karaktären av internationella överenskommelser. Här
föreligger således en väsentlig skillnad mellan beslut i EG: s ministerråd
och beslut fattade av EES-kommittén. Avsikten med att beslut i dessa två
institutioner skall ligga nära varandra i tiden är att tillämpningen av den
interna lagstiftning som följer beslut i EG:s ministerråd skall kunna
inledas samtidigt med tillämpningen i EES av motsvarande regler.

Det bör särskilt noteras att EG snarast möjligt skall meddela EES-
kommittén om beslut i ministerrådet som rör bilagor till EES-avtalet.
EES-kommittén skall därefter bedöma vilka delar i sådana bilagor som
berörs av beslutet i EG:s ministerråd. Detta är av betydelse i händelse
EES-kommittén inte kan enas om ett gemensamt beslut rörande ett sådant
förslag till regel som redan varit föremål för beslut av EG: s ministerråd. I
följande avsnitt beskrivs hur samarbetet skall regleras i händelse av sådan
oenighet.

I första hand skall EES-kommittén undersöka alla ytterligare möjligheter
att vidmakthålla avtalets goda funktion och kan besluta om åtgärder för att
åstadkomma detta. Det kan t. ex. bli fråga om att besluta om särskilda
övergångsperioder. Ett sådant beslut måste fattas senast inom sex månader
från den dag då saken fördes till kommittén eller allra senast den dag då de
motsvarande gemenskapsreglerna träder i kraft. Om något beslut om
ändring av den aktuella bilagan ännu inte fattats vid utgången av denna
tidsperiod, skall den ifrågavarande delen av bilagan anses provisoriskt
suspenderad, om inte EES-kommittén beslutar om motsatsen. En sådan
suspension börjar att gälla sex månader efter utgången av den ovan angivna
tidsperioden men under inga förhållanden tidigare än motsvarande reglers
införande inom gemenskapen. Även under tiden som suspensionen gäller
skall EES-kommittén fortsätta sina ansträngningar att nå en gemensam
lösning för att suspensionen skall kunna upphöra.

Slutligen anges att de praktiska konsekvenserna av en suspension av
detta slag skall diskuteras i EES-kommittén samt att sådana rättigheter och
skyldigheter för enskilda och näringsidkare som redan uppnåtts genom
avtalet skall bestå.

I artikel 103 finns bestämmelser om iakttagande av de avtalsslutande
parternas olika konstitutionella krav och om att avtalet i vissa fall kan
tillämpas provisoriskt i avvaktan på sådan konstitutionell behandling.
Bestämmelserna innebär i korthet följande. Ett beslut av EES-kommittén
som är bindande för någon av avtalsparterna först efter det att konstitutio-
nella förfaranden slutförts, dvs. efter ratifikation, skall gälla från den dag
som anges i beslutet under förutsättning att avtalsparten i fråga då under-
rättat övriga avtalsparter om att erforderliga konstitutionella förfaranden
genomförts. Om någon sådan underrättelse saknas vid tiden för ikraft-
trädandet enligt beslutet, skall detta träda i kraft den första dagen i den
andra månaden efter det att den sista underrättelsen gjorts. Om det
fortfarande sex månader efter EES-kommitténs beslut saknas sådan under-
rättelse, skall beslutet tillämpas provisoriskt i avvaktan på att de konstitu-
tionella kraven uppfylls, om inte någon av de avtalsslutande parterna
anmäler att en sådan provisorisk tillämpning inte kan äga rum.

För svenskt vidkommande finns inte möjligheter att tillämpa regler som

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

95

ligger inom riksdagens kompetensområde provisoriskt. Skulle Sverige inte Prop. 1991/92: 170
ratificera ett beslut inom fastställda tidsramar, får Sverige således anmäla Bilaga 1
att någon provisorisk tillämpning inte kan äga rum. I det senare fallet eller
om en avtalsslutande part anmäler att ett beslut av EES-kommittén inte
kunnat ratificeras, skall sådan suspension som angetts i det föregående
börja gälla en månad efter en sådan anmälan men aldrig tidigare än dagen
for motsvarande besluts genomförande inom gemenskapen.

Kapitel 3 Homogenitet, övervakningsförfarande och tvistlösning

Avsnitt 1 Homogenitet

Artiklarna 105—107

En viktig fråga vid skapandet av ett enhetligt EES har varit att finna former
som möjliggör en enhetlig tolkning och tillämpning inom EES av de
gemensamma reglerna.

Möjligheterna att åstadkomma en enhetlig tolkning kan naturligtvis
sägas vara i första hand beroende av att de gemensamma reglerna införli-
vas hos avtalsparterna och att detta sker på ett sätt som främjar en enhetlig
tillämpning.

Övergripande samarbete m. m.

Redan i ingressen till avtalet finns uttalanden som tar sikte på att åstad-
komma en enhetlig tolkning och tillämpning inom EES av gemensamma
regler. Där sägs att — med beaktande av principen om domstolars obero-
ende ställning — avtalet syftar till att uppnå och vidmakthålla en enhetlig
tolkning och tillämpning av avtalet och sådana bestämmelser i EG-rätten
som motsvaras av bestämmelser i avtalet. Det anges i anslutning härtill att
målet är att åstadkomma en likvärdig behandling av enskilda och ekono-
miska aktörer såvitt angår de fyra friheterna och konkurrensreglerna.

Vidare sägs i ingressen att ett dynamiskt och enhetligt EES förutsätter
förekomsten av ett gemensamt regelsystem och en ordning som gör att
detta system kan upprätthållas på bl. a. rättslig nivå.

Avtalet innehåller också vissa allmänt hållna regler om samarbete mel-
lan parterna som har betydelse i det här sammanhanget. Enligt en sådan
bestämmelse (art. 3) skall parterna vidta alla allmänna eller särskilda
åtgärder som kan säkerställa uppfyllandet av de förpliktelser som följer av
avtalet samt avhålla sig från alla åtgärder som kan äventyra förverkligandet
av avtalets mål.

Avtalsbestämmelser om enhetlig tolkning och tillämpning

Implementering och tolkning av befintliga EG-regler

Artikel 6 i avtalet tar, som framgått av avsnitt 8.2, direkt sikte på en
enhetlig tillämpning och tolkning av gemensamma EES-regler. Bestämmel-
sen innebär att EES-regler som i och med avtalet införlivas i den svenska
rättsordningen — och som har sin motsvarighet i regler i EG-rätten — skall

96

när det gäller det materiella innehållet ha den tolkning som de har fått
genom relevanta avgöranden av EG-domstolen fram till tidpunkten för
undertecknandet av avtalet.

I en bestämmelse i avtalet (art. 105) anges hur EES-kommittén skall
agera för att en så enhetlig tolkning som möjligt skall kunna uppnås
beträffande EES-regler som har sin motsvarighet i EG-rätten. EES-
kommittén skall fortlöpande hålla uppsikt över hur rättspraxis utvecklas
vid EG-domstolen och EFTA-domstolen. Därför skall avgöranden från
dessa domstolar tillhandahållas EES-kommittén som skall vidta åtgärder i
syfte att vidmakthålla en enhetlig tolkning av avtalet. Härmed avses främst
beslut om sådana nationella regler som kan behövas. Sådana beslut skall —
liksom andra beslut avseende nya EES-regler — behandlas i enlighet med
parternas konstitutionella förfaranden. Om kommittén inom två månader
från det att en skiljaktighet i rättstillämpningen kommit till kommitténs
kännedom inte har lyckats lösa frågan, skall tvistlösningsmekanismen i
artikel 111 tillämpas.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Informationsutbyte om domstolspraxis m. m.

Med sikte på den framtida rättsutvecklingen krävs även andra instrument
för att åstadkomma enhetlig tolkning. Ett system för utväxling av domar
skall därför upprättas (art. 106). Enligt detta skall EG-domstolarna, EFTA-
domstolen och de slutliga domstolsinstanserna i EFTA-staterna sända
relevanta avgöranden till registratorn vid EG-domstolen. De insända av-
görandena skall systematiseras och klassificeras av registratorn som i
erforderlig utsträckning också skall ombesörja att översättningar och sam-
manfattningar av avgörandena skrivs ut och publiceras. Vidare skall re-
gistratorn svara för att relevanta handlingar tillställs de nationella myndig-
heter som, enligt varje avtalsparts bestämmande, skall ansvara för att
informationen sprids vidare till berörda nationella domstolar.

I EES-förhandlingarna har det diskuterats om det inom EES bör finnas
en ordning med tolkningsbesked liknande den som finns inom EG. Den
lösning som slutligen valts innebär att det skall finnas möjlighet för de
EFTA-länder som så önskar att erbjuda sina nationella domstolar att
inhämta tolkningsbesked från EG-domstolen. Beskeden skall vara bin-
dande för de nationella domstolarna. Frågan regleras i ett särskilt protokoll
(nr. 34).

Varje EFTA-stat får själv avgöra om den skall låta sina domstolar
använda sig av möjligheten att inhämta tolkningsbesked eller ej.

EFTA-domstolen skall enligt övervakningsavtalet mellan EFTA-
länderna ha kompetens att avge rådgivande yttranden om tolkningen av
EES-avtalet.

7 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga 1

Avsnitt 2 Övervakningsförfarande

Artiklarna 108—110

Inledning

Med övervakning förstås den av avtalsparterna överenskomna kontrollen
av att de avtalade reglerna följs. Kontrollen kan rikta sig mot alla som är
skyldiga att följa dessa regler. Det kan vara såväl stater och gemensamma
institutioner som enskilda rättssubjekt.

Övervakningsmekanismen i ett internationellt avtal kan vara mer eller
mindre utvecklad. Medan tidigare svenska frihandelsavtal innehållit mer
allmänna regler om tvistlösning mellan staterna efter samrådsförfaranden
och behandling i blandade kommittéer som ytterst endast kunnat fatta
enhälliga beslut, innebär EES-avtalet bl. a. att det skall skapas självständiga
övervakningsorgan vars beslut kan prövas av domstol samt att övervak-
ningen också omfattar enskilda rättssubjekt.

Med allmän eller generell övervakning avses sådan övervakning som
syftar till att kontrollera att avtalsparterna — staterna eller de folkrättsliga
subjekten — följer de överenskomna reglerna medan med särskild eller
speciell övervakning avses kontroll avseende enskilda rättssubjekt.

I artiklarna 108—110 behandlas den allmänna övervakning som är
inriktad på Sveriges och övriga avtalsparters efterlevnad av EES-reglerna i
allmänhet. Övervakning i fråga om offentligt stöd, offentlig upphandling
och konkurrensregler behandlas i samband med den särskilda kontrollen.

Inom EG har kommissionen till uppgift att fortlöpande kontrollera och
se till att EG:s regler efterlevs (art. 155 i Romfördraget). Kommissionen
kan också vid EG-domstolen föra talan mot en medlemsstat för brott mot
dess förpliktelser (art. 169 i Romfördraget). En sådan fråga kan också
bringas inför EG-domstolen efter initiativ från en annan medlemsstat (art.
170 i Romfördraget).

Om domstolen finner att en medlemsstat brustit i sina förpliktelser
enligt EG-rätten, leder detta till en dom där så fastställs vara fallet. Enligt
artikel 171 i Romfördraget är medlemsstaterna skyldiga att vidta de
åtgärder som krävs för att efterkomma domen. Det finns inte några
sanktioner mot den felande medlemsstaten enligt Romfördraget men om
rättelse inte vidtas, kan staten i fråga bli instämd på nytt.

Avsikten har varit att i EES-avtalet skapa en övervakningsstruktur som
så långt möjligt överensstämmer med EG: s. Detta skall ske genom ett s. k.
tvåpelarsystem; EES-reglernas efterlevnad kommer att övervakas av
kommissionen såvitt avser EG: s medlemsstater och av EFTA: s övervak-
ningsmyndighet såvitt avser EFTA: s medlemsstater. EFTA-myndigheten,
som skall vara oberoende, skall ha motsvarande kompetens som kommis-
sionen. För att detta system skall bli rättsligt enhetligt och fungera väl krävs
ett nära och förtroendefullt samarbete mellan EG-kommissionen och
EFTA: s övervakningsmyndighet.

I de aktuella artiklarna anges bl. a. att EFTA-länderna skall upprätta en
oberoende övervakningsmyndighet samt skapa förfaranden som överens-
stämmer med dem som finns inom EG för att säkerställa att förpliktelserna
enligt EES-avtalet uppfylls. Vidare anges att övervakningen av att förplik-

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

98

telserna enligt EES-avtalet iakttas åligger å ena sidan EFTA: s övervaknings-
myndighet och å andra sidan kommissionen.

Den övervakningsmyndighet och den domstol som förutsätts i artikel
108 upprättas genom det tidigare nämnda avtalet mellan EFTA-länderna i
dessa frågor (se närmare avsnitt 9.1). Avtalet innehåller inte bara bestäm-
melser om upprättande av den nya myndigheten och den nya domstolen.
Här återfinns också bestämmelser bl. a. om rätten for EFTA: s övervak-
ningsmyndighet att infordra all nödvändig information från EFTA-
länderna samt en direkt motsvarighet till artikel 169 i Romfördraget.

I artikel 109 andra till fjärde punkterna finns bestämmelser om samar-
betet mellan de båda övervakningsorganen. De skall bl. a. samråda och
informera varandra om klagomål som framställts samt undersöka klago-
mål inom sina resp, områden eller vidarebefordra klagomål till rätt över-
vakningsorgan.

I artikelns femte punkt finns en bestämmelse om att, om övervaknings-
organen inte kommer överens i en fråga, saken kan föras vidare till
EES-kommittén for behandling enligt de allmänna tvistlösningsreglerna i
artikel 111.

Möjligheterna för EFTA: s övervakningmyndighet att upptäcka brister i
EFTA-ländernas tillämpning av EES-avtalets bestämmelser förutsätts säk-
ras på samma sätt som inom EG. EFTA-ländernas skyldighet att samarbeta
enligt EES-avtalet innefattar en skyldighet för dem att förse övervaknings-
myndigheten med all relevant information. EES-avtalet innebär dessutom
att motsvarigheten till en stor del av de sekundära EG-rättsakterna skall
tillämpas även inom EES-området. Det medför att många bestämmelser
om informationsskyldighet på en rad områden också kommer att gälla för
EFTA-länderna i forhållande till ESA.

Även i övrigt förutsätts att EFTA: s övervakningsmyndighet agerar på
samma sätt som kommissionen enligt vad som tidigare beskrivits. Det
innebär att den förberedande proceduren med klagomöjligheter, formella
underrättelser och motiverade yttranden också skall tillämpas av EFTA: s
övervakningsmyndighet.

Av artikel 108.2 framgår att EFTA-länderna sinsemellan skall upprätta
en EFTA-domstol samt denna domstols huvudsakliga uppgifter.

V erkställighetsfrågor

På konkurrensområdet kan förekomma avgöranden som riktar sig inte till
staterna utan till enskilda och har verkningar som innebär att de innefattar
myndighetsutövning i regeringsformens mening. Sådana avgöranden kan
komma att fattas både av kommissionen, forstainstansen och EG-
domstolen, och av ESA och EFTA-domstolen, beroende på vad reglerna
om fördelning av ärenden medför i det aktuella fallet.

Det kan t. ex. röra tillåtligheten av avtal mellan företag m. fl. åtgärder
som omfattas av artiklarna 53 och 54 samt av företagskoncentrationer
enligt artikel 57.1. Så länge det här är fråga om endast civilrättsliga
verkningar uppkommer det inte frågor om verkställighet. Sådana frågor

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

99

uppkommer inte heller i egentlig mening genom beslut som enbart har
karaktär av vitesförelägganden.

En annan kategori av avgöranden gäller skyldigheten för enskilda att
underkasta sig inspektioner och att lämna upplysningar. Dessa beslut har
rättsverkan mot den enskilde på det sättet, att denne är skyldig att under-
kasta sig beslutet.

Enligt EES-avtalet skall, beträffande beslut och domar om betalnings-
skyldighet, en motsvarande ordning gälla som den som gäller inom EG.
Frågan har reglerats i avtalets artikel 110.

Verkställigheten skall följa de civilprocessrättsliga regler som gäller i den
stat där verkställigheten sker. Den enda förutsättningen för verkställighet
är en kontroll av beslutets äkthet genom en myndighet som varje avtals-
slutande part skall utse i detta syfte. Underrättelse om vilken myndighet
som har utsetts skall lämnas till de övriga avtalsparterna, EFTA: s övervak-
ningsmyndighet, EG-kommissionen, EG-domstolarna och EFTA-
domstolen.

Verkställigheten får skjutas upp endast genom beslut av EG-domstolen
vad gäller beslut av kommissionen, förstainstansen eller EG-domstolen
eller genom beslut av EFTA-domstolen vad gäller beslut av ESA eller
EFTA-domstolen. Domstolarna i de berörda staterna skall dock vara
behöriga att pröva klagomål om att verkställigheten inte genomförs på
regelrätt sätt.

Avsnitt 3 Tvistlösning

Artikel 111

Förfarandet vid tvister mellan ett eller flera EFTA-länder och EG-sidan
regleras i artikel 111. Enligt detta förfarande kan EG eller en EFTA-stat
föra en tvist till EES-kommittén. Kommittén har befogenhet att avgöra
tvisten. Den skall förses med all information som behövs för en grundlig
undersökning av situationen, i syfte att finna en godtagbar lösning. EES-
kommittén skall undersöka alla möjligheter att bibehålla avtalets goda
funktion.

Om tvisten rör tolkningen av avtalsbestämmelser som i sak är identiska
med motsvarande regler i Romfördraget och Kol- och stålfördraget samt
med rättsakter som antagits med tillämpning av dessa fördrag gäller
dessutom följande förfarande.

Om inte tvisten har lösts inom tre månader efter det att den lagts fram
för EES-kommittén, har de avtalsslutande parterna i tvisten möjlighet att
komma överens om att begära ett besked om tolkningen av de relevanta
reglerna från EG-domstolen.

Om EES-kommittén i en tvist av det här slaget inte har lyckats komma
överens om en lösning inom sex månader från den dagen då förfarandet
inleddes eller om de avtalsslutande parterna i tvisten då inte beslutat att be
EG-domstolen om ett besked, får en avtalsslutande part vidta följande
åtgärder för att motverka eventuella brister i balansen:

— antingen kan parten i fråga utlösa en skyddsåtgärd i enlighet med
bestämmelserna i artikel 112.2 och förfarandet i artikel 113, eller

— aktualisera förfarandet enligt artikel 102 om provisorisk suspension.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

100

Slutligen finns i artikel 111 en bestämmelse om att vissa tvister kan foras
vidare till skiljeförfarande enligt följande.

Om tvisten rör omfattningen eller varaktigheten av en skyddsåtgärd
enligt nyss angivna förfarande eller en skyddsåtgärd enligt artikel 112, eller
proportionerna av motåtgärder som har vidtagits enligt artikel 114, och om
EES-kommittén efter tre månader från dagen då saken lades fram för den
inte lyckats lösa tvisten, får varje avtalsslutande part hänskjuta tvisten till
skiljedom i enlighet med ett förfarande som anges i protokoll 33. I skilje-
förfarandet får dock inte behandlas frågor om tolkning av bestämmelser i
EES-avtalet som i sak är identiska med motsvarande bestämmelser i
Romfördraget och Kol- och stålfördraget och rättsakter som antagits med
tillämpning av dem. Skiljedomen är bindande för parterna i tvisten.

Närmare bestämmelser om skiljeförfarandet återfinns sålunda i proto-
koll 33.1 detta läggs fast att skiljenämnden skall bestå av tre skiljemän, om
inte parterna bestämmer annorlunda. Parterna skall inom 30 dagar utse
var sin skiljeman. De två utsedda skiljemännen skall i samförstånd utse
den tredje, som skall vara medborgare i annat land. Om de inte kan komma
överens inom två månader efter det att de utsågs, skall den tredje skilje-
mannen väljas från en lista som EES-kommittén har upprättat. Kommittén
skall upprätta och se över denna lista i enlighet med sin arbetsordning. Om
inte de avtalsslutande parterna bestämmer annorlunda, skall skilje-
nämnden själv anta sina procedurregler.

Kapitel 4 Skyddsåtgärder

Artiklarna 112—114

I händelse allvarliga ekonomiska, samhälleliga eller miljömässiga svårighe-
ter skulle uppstå inom en viss sektor eller region, äger en avtalspart rätt att
vidta åtgärder för att komma tillrätta med dessa svårigheter (art. 112).
Någon motsvarande allmän klausul finns inte i Romfördraget. Däremot
finns specifika skyddsklausuler som är direkt kopplade till EG: s rättsregler.
I den mån dessa regler också ligger till grund för EES, omfattas i princip
även berörda specifika skyddsklausuler av samarbetet. De berörs i resp,
rättsakt, dvs. i bilagorna till EES-avtalet.

Innebörden av den allmänna skyddsklausulen är att en avtalspart själv
kan besluta att under en viss tidsperiod sätta avtalet ur spel inom ett klart
definierat område. Formuleringen i avtalet är allmän och ger medvetet
möjlighet till vittgående tolkning av hur den enskilda avtalsparten be-
dömer omfattning och effekt av eventuella svårigheter samt behov av
nödvändiga åtgärder. I klausulen finns samtidigt en inbyggd uppmaning
om att den skall åberopas och tillämpas med återhållsamhet (art. 112.2).
Detta gäller såväl omfattningen av tillgripna åtgärder som den tid avtals-
parten anser behövlig för att komma till rätta med den aktuella svårighe-
ten. Prioritet skall ges åt den typ av åtgärder som minst stör avtalets
funktion och de skall ha en generell omfattning, dvs. de kan inte åberopas
selektivt mot enskilda avtalsparter.

Proceduren vid åberopande av den allmänna skyddsklausulen föreskri-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

101

ver att en avtalspart som avser att vidta en skyddsåtgärd skall underrätta
EES-kommittén härom utan dröjsmål och dessutom redogöra for skälen till
beslutet. Efter underrättelse skall EES-kommittén inleda konsultationer i
syfte att försöka nå en ömsesidigt godtagbar lösning på det uppkommna
problemet. Skulle detta inte visa sig möjligt, kan skyddsåtgärden träda i
kraft tidigast en månad efter underrättelsen och tidigare om konsultatio-
nerna i EES-kommittén slutförts. Ett viktigt undantag från dessa tidsbe-
gränsningar gäller vid s. k. extraordinära omständigheter, dvs. om en
uppkommen svårighet är av sådan natur att den kräver omedelbara insat-
ser. I en sådan situation räcker det med att avtalsparten i efterhand
underrättar EES-kommittén om vilka åtgärder som tillgripits samt skälen
härför.

Efter det att skyddsåtgärder vidtagits, skall de vara föremål för konsul-
tationer i EES-kommittén var tredje månad räknat från notifieringstillfäl-
let. Därtill kan en avtalspart när som helst i EES-kommittén begära en
översyn av åtgärderna. Syftet är att avtalsparterna skall ges tillfälle att
gemensamt diskutera om det föreligger grund för att åtgärderna skall
upphöra, eller begränsas. Det slutliga beslutet att häva åtgärderna åvilar
emellertid alltid den part som har tillgripit dem.

EES-avtalet bygger på en balans mellan skyldigheter och rättigheter. Om
en avtalspart vidtar en skyddsåtgärd, kan denna balans komma att ändras.
För att kompensera detta, medger avtalet motåtgärder av de parter som
anser att de drabbats av en eventuell obalans (art. 114). I händelse sådana
motåtgärder vidtas, skall dessa vara proportionerliga i förhållande till den
aktuella skyddsåtgärden samt begränsas till vad som är strikt nödvändigt.
Prioritet skall också ges sådana motåtgärder som minst påverkar avtalets
funktion. Det ovan beskrivna underrättelse- och konsultationsförfarandet
skall tillämpas även på motåtgärderna.

8.9 DEL VIII Finansiella bestämmelser

Artiklarna 115—117

I syfte att bidra till att minska regionala, ekonomiska och sociala skillnader
inom EES skall en EES-fond upprättas. Förmånstagare skall vara Grek-
land, Irland, Portugal och vissa regioner i Spanien med stöd av de princi-
per som gäller i den Europeiska investeringsbanken (EIB).

Strategin går ut på att bevilja lån inom områdena miljö, utbildning,
infrastruktur samt små och medelstora företag.

Fonden skall bestå av en lånefacilitet, s. k. mjuka lån, om totalt 1,5
miljarder ecu över fem år samt 500 miljoner ECU i gåvodel, dvs. totalt
motsvarande 15 miljarder kr. För Sveriges del innebär detta ett årligt
budgetåtagande om ca 250 milj.kr. under fem år.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

102

8.10 DEL IX Allmänna bestämmelser och
slutbestämmelser

Artiklarna 118—129

I artikel 118 behandlas formerna för ett framtida fördjupat samarbete
mellan avtalsparterna på områden som nu ligger utanför det egentliga
avtalsområdet. En liknande utvecklingsklausul finns i det nuvarande
svenska frihandelsavtalet med EG.

I artikel 119 fastslås att de protokoll och bilagor som fogats till avtalet
utgör en integrerad del av avtalet.

Artikel 120 reglerar EES-avtalets förhållande till befintliga avtal mellan
EG och en eller flera EFTA-stater. Huvudregeln är att EES-avtalets bestäm-
melser tar över inom områden som regleras där om inte annat framgår av
andra bestämmelser i EES-avtalet. Befintliga avtal varken upphävs eller
suspenderas; till den del de ligger inom områden som regleras av avtalet,
skall de dock inte tillämpas om detta inte uttryckligen sagts. En lista på
sådana avtal som skall tillämpas även efter EES-avtalets ikraftträdande
finns i protokoll 41.

Artikel 121 föreskriver att EES-avtalets bestämmelser inte skall utgöra
hinder för samarbetet mellan de nordiska staterna eller mellan Italien och
Österrike, i den utsträckning sådant samarbete inte motverkar EES-
avtalets goda funktion. Vidare anges att EES-avtalets bestämmelser inte
heller skall utgöra hinder för den regionala unionen Schweiz-Liechtenstein,
i den utsträckning målen för denna union inte uppnås vid tillämpning av
EES-avtalet och dess goda funktion inte äventyras.

Artikel 122 innehåller en regel om tystnadsplikt för information som är
underkastad sekretess.

I artikel 123 behandlas vissa möjligheter till undantag från avtalet, bl. a.
i säkerhetssyfte.

I artikel 124 föreskrivs att avtalsparterna skall tillerkänna medborgarna
i EG- och EFTA-staterna samma rättigheter som sina egna medborgare
med avseende på kapitalplacering i de bolag och juridiska personer som
avses i artikel 34, om inte annat föreskrivs i EES-avtalets övriga bestäm-
melser. Artikeln överensstämmer med artikel 221 i Romfördraget.

Artikel 125 föreskriver att EES-avtalets bestämmelser inte på något sätt
skall ingripa i avtalsparternas egendomsordning. Artikeln motsvarar Rom-
fördragets artikel 222.

Artikel 126 innehåller bestämmelser om avtalets territoriella tillämp-
ning. Avtalet är tillämpligt på de territorier för vilka Romfördraget och
EKSG-avtalet gäller samt på EFTA-staternas territorier. Särskilda regler
gäller dock för Svalbard och Åland; dels enligt ett särskilt protokoll avse-
ende Svalbard, dels för Åland enligt vissa närmare bestämmelser som finns
i artikel 126.

Artikel 127 anger att parterna kan säga upp avtalet med tolv månaders
varsel. Samma frist gäller t. ex. enligt EFTA-konventionen och det svenska
frihandelsavtalet med EG.

Artikel 128 stipulerar att vaije europeisk stat som blir medlem av EG

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

103

skall, och som blir medlem av EFTA får, ansöka om anslutning till
EES-avtalet och innehåller vidare bestämmelser om förfarandet för detta.

Artikel 129 innehåller bestämmelser om avtalets språkversioner, ratifi-
kation samt ikraftträdande.

Beträffande språkversionerna anges att hela avtalet — såväl huvudavta-
let som protokoll och bilagor — skall upprättas i ett original på samtliga
tretton språk. Var och en av dessa versioner skall ha samma giltighet. De
EG-rättsakter som integreras i EES-avtalet genom den s. k. hänvisningstek-
niken skall ha samma giltighet i de versioner som publicerats på de nio
EG-språken i Europeiska Gemenskapernas Officiella Tidning samt skall
upprättas även på de nordiska språken för att få samma giltighet också på
dessa språk.

Ratifikation skall ske i enlighet med avtalsparternas resp, konstitutio-
nella bestämmelser. EES-avtalet och ratifikationsinstrumenten skall
deponeras hos EG:s råd, som skall förse avtalsparterna med bestyrkta
kopior av avtalet och underrätta dem om deponerade ratifikationsinstru-
ment.

EES-avtalet skall träda i kraft den 1 januari 1993, under förutsättning att
ratifikationsinstrumenten då deponerats. Efter denna dag gäller att EES-
avtalet skall träda i kraft den första dagen i den andra månaden efter den
sista underrättelsen. Sista dagen för sådan underrättelse skall vara den 30
juni 1993. Om detta datum passeras utan att tiden för avtalets ikraft-
trädande bestämts, skall avtalsparterna sammankalla en diplomatisk kon-
ferens för att överväga situationen.

En protokollsanteckning innehåller bestämmelser om vad som skall
hända om någon av avtalsparterna inte ratificerar avtalet. De övriga
avtalsparterna skall då sammankalla en diplomatisk konferens. Konferen-
sens syfte skall vara att anta ett protokoll som innehåller de ändringar som
krävs och som förutsätter nödvändiga interna förfaranden. En konferens
av detta slag skall sammankallas så fort det står klart att någon av avtals-
parterna inte kommer att ratificera avtalet eller senast då dagen för ikraft-
trädande inte respekteras.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

8.11 Protokoll till EES-avtalet

Protokoll 1 är ett generellt anpassningsprotokoll som innehåller anvis-
ningar om hur vissa EG-interna bestämmelser i de i de olika bilagorna
identifierade rättsakterna skall anpassas till de förhållanden som råder
inom EES. Det gäller bl. a. ingresser till EG-rättsakterna, bestämmelser om
EG-kommittéer, utbyte av information och notifieringsprocedurer samt
referenser till bl. a. territorier och språk.

Protokoll 2 preciserar vilka produkter som är uteslutna från avtalets
tillämpningsområde enligt artikel 8.3 a) i EES-avtalet.

I artikel 8.3 a) sägs att om inte annat bestämts i avtalet skall detta
tillämpas på produkter som är hänförliga till kap. 25 — 97 i HS-
konventionen, med undantag för sådana produkter som listats i protokoll
2. I protokollet upptas vissa produkter hänförliga till kap. 35 i HS-
nomenklaturen (vissa livsmedelsprodukter).

104

Protokoll 3. Enligt artikel 8.3 b) skall avtalet tillämpas på sådana varor
(beredda livsmedelsindustriprodukter) som specificeras i protokoll 3 i
enlighet med de särskilda arrangemang som regleras i det protokollet.

Genom protokollet infors ett system för råvaruprisutjämning för be-
redda livsmedelsindustriprodukter. I vissa fall, nämligen om villkoren för
tillämpningen av protokollet inte har uppfyllts eller om varan inte är
uppräknad i bilaga I till protokollet skall i stället bestämmelserna i proto-
koll 2 och 3 i frihandelsavtalen mellan varje EFTA-land och den Europe-
iska ekonomiska gemenskapen gälla.

Protokoll 4 behandlar ursprungsreglerna som i förhållande till nu gäll-
ande ordning kommer att förenklas och förbättras på en rad punkter.

Protokoll 5 rör tullar av fiskal natur — och berör endast Island, Schweiz
och Liechtenstein.

Protokoll 6 rör Schweiz och Liechtensteins import av vissa produkter
som har med uppbyggandet av bl. a. obligatoriska reservlager att göra.

Protokoll 7 rör kvantitativa restriktioner på vissa produkter och berör
endast Island.

Protokoll 8 innehåller regler om vissa statliga handelsmonopol, nämligen
österrikiskt saltmonopol, isländskt gödselmonopol, schweiziskt och liech-
tensteinskt salt- och krutmonopol. Det innehåller också en regel om att
avtalets artikel 16 om förbud mot diskriminering på grund av statliga
monopol av affärsmässig karaktär skall tillämpas avseende vin.

Protokollets andra punkt utsäger att artikel 16 också skall tillämpas
beträffande vin (nr 22.04 i HS-nomenklaturen).

Protokoll 9 rör fiskeprodukter. I artikel 20 i avtalet hänvisas till att
bestämmelser och arrangemang som skall tillämpas beträffande fisk och
andra marina produkter finns i detta protokoll.

Protokoll 10 och 11 innehåller bestämmelser om tullsamarbetet mellan
EG, EG: s medlemsländer och EFTA: s medlemsländer. Detta samarbete
förstärks dels genom ett samarbetsprotokoll om förenkling av gränsforma-
liteter (10), dels genom ett samarbetsprotokoll (11) om multilateralt tullsa-
marbete för att bekämpa den internationella brottsligheten.

Protokollen kan hänföras till artikel 21 i kapitel 3 i avtalet (Samarbete i
tullrelaterade frågor och underlättandet av handel). I artikel 21 sägs att
parterna skall förenkla gränskontroller och gränsformaliteter och att arran-
gemang för detta finns i protokoll 10. Vidare skall parterna hjälpa varandra
när det gäller den korrekta tillämpningen av tullagstiftningen. Arrange-
mang för detta finns i protokoll 11. Slutligen skall parterna öka sitt
samarbete i syfte att underlätta och förenkla handelsprocedurerna i enlig-
het med bestämmelserna i avtalets del VI (samarbete utanför de fyra
friheterna).

Protokoll 12 innehåller bestämmelser om avtal med tredje länder om
s.k. Conformity assessment (ett system för ömsesidigt erkännande av
provning och bevis om överensstämmelse m. m. av varor). I protokollet
sägs att EG kommer att ta initiativ till att EFTA-länderna — på samma sätt
som EG ämnar göra — ingår sådana avtal med tredje länder.

Protokoll 13 anger närmare när artikel 26 i avtalet (antidumpningsregler)
skall tillämpas. Enligt artikel 26 skall de avtalsslutande parterna inte

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

105

tillämpa antidumpningsåtgärder, övervakningstullar och åtgärder mot il-
lojala affärsmetoder i förhållande till varandra, om inte annat sägs i avtalet.
I protokollet sägs att tillämpningen av artikel 26 är begränsad till de
områden som täcks av avtalet och på vilka EG-regler tagits in i avtalet.
Dessutom sägs i protokollet att artikel 26, om inte parterna kommer
överens om annat, inte utgör hinder för parterna att vidta åtgärder för att
motverka kringgåendet av antidumpningsåtgärder m. m. i förhållande till
tredje länder.

Protokoll 14 gäller handel med kol- och stålvaror och innebär bl. a. att
frihandelsavtalen mellan EFTA-länderna och Kol- och stålgemenskapen
och dess medlemsländer med dess institutionella bestämmelser som hu-
vudregel skall gälla. Det konstateras i protokollet att ursprungsreglerna i
protokoll 4 till EES-avtalet skall tillämpas i stället för ursprungsreglerna i
frihandelsavtalen mellan EEG och resp. EFTA-land vilka nu är tillämpliga.

I fråga om konkurrensbestämmelser på kol- och stålområdet hänvisas i
protokollet till protokoll 21 och bilaga XIV. I protokollet finns bestämmel-
ser om att de avtalsslutande parterna skall rätta sig efter EG: s regler om
stöd till stålindustrin. Av protokoll 26 framgår att de allmänna statsstöds-
bestämmelserna också skall tillämpas på kol- och stålvaror.

Protokoll 15 innehåller bestämmelser om övergångsperioder beträffande
fri rörlighet för personer. Det ger Schweiz och Liechtenstein möjlighet att
anpassa sin invandringslagstiftning till avtalets regler under övergångspe-
rioden. Det gäller framför allt rätten för Schweiz och Liechtenstein att
under fem år kvantitativt begränsa antalet utländska arbetstagare.

Protokoll 16 gäller vissa åtgärder inom socialförsäkringsområdet som
anknyter till övergångsbestämmelserna i protokoll 15.

Protokoll 17 ger fördragsslutande part rätt att vidta åtgärder för att
hindra att regler som begränsar etableringsrätten eller tillträde till markna-
den från tredje land kringgås via andra kontraktsslutande parters territo-
rium. Vidare innehåller protokollet en närmare definition av vilka rättssu-
bjekt som omfattas av artikel 34 och innehåller härvidlag en hänvisning till
ett EG-program för avskaffande av hinder mot etableringsfriheten.

Protokoll 18 handlar om interna procedurer för tillämpningen av
skyddsklausuler om störningar i kapitalrörelserna uppstår. Protokollet
hänvisar till de procedurer som skall iakttas av EFTA-länderna i enlighet
med avtalet om en ständig kommitté mellan EFTA-länderna.

Protokoll 19 behandlar frågan om förhållandet till tredje land och upp-
trädandet i internationella organisationer i fråga om sjötransporter. I
protokollet sägs bl. a. att de avtalsslutande parterna inte sinsemellan skall
tillämpa vissa uppräknade rättsakter förutsatt att den sekundärrätt som
tagits in i avtalet och som gäller sjötransporter implementeras fullständigt.
I övrigt riktar sig protokollet enbart till staterna som sådana.

Protokoll 20 behandlar tillträde till inre vattenvägar. Protokollet reglerar
ikraftträdandet av en viss bestämmelse i en EG-förordning som intagits i
bilaga XIII och som har anknytning till rätten till fritt tillträde och
etableringsfriheten vad gäller inre vattenvägar.

Protokollen 21 — 25 rör konkurrensreglerna och behandlas närmare i
avsnitt 8.5.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

106

Protokoll 21 — EFTA-länderna åtar sig i detta protokoll att i ett särskilt
avtal mellan dem ge EFTA: s övervakningsmyndighet samma befogenheter
som EG-kommissionen har vid tillämpningen av EG: s konkurrensregler.

Protokoll 22 rör tillämpningen av artikel 56.1 protokollet anges vad som
menas med ”företag” och ”omsättning” (tillämpas också på kol- och
stålområdet).

Protokoll 23 innehåller regler for samarbete mellan de övernationella
organen som syftar till att uppnå en enhetlig tillämpning av de gemen-
samma konkurrensreglerna.

Protokoll 24 gäller samarbetet för kontroll av företagsfusioner.

Protokoll 25 behandlar konkurrensregler på kol- och stålområdet.

Protokoll 26. I protokollet åtar sig EFTA-länderna att anförtro EFTA: s
övervakningsmyndighet befogenheter som motsvarar EG-kommissionens
när det gäller området offentligt stöd.

Protokoll 27 innehåller bestämmelser om samarbete mellan ESA och
kommissionen när det gäller offentligt stöd.

Protokoll 28 reglerar vissa immaterialrättsliga frågor. Parterna förbinder
sig genom protokollet att infora lagstiftning på det immaterialrättsliga
området som innebär såväl att en viss skyddsnivå upprätthålls som möj-
ligheter att ingripa mot intrång i olika typer av immaterialrättsligt skydd-
ade ensamrätter.

Protokoll 29 rör samarbetsåtaganden beträffande yrkesutbildning och
utbyte inom detta område.

Protokoll 30 innehåller särskilda regler om organiserandet av samarbete
rörande statistikutbyte.

Protokoll 31 lägger fast omfattningen och innehållet av andra former av
samarbete mellan avtalsparterna än sådant samarbete som rör de fyra
friheterna.

Protokoll 32 innehåller bestämmelser i vissa avseenden rörande fi-
nansiella teknikaliteter i fråga om de procedurer som skall tillämpas for
EFTA-ländernas finansiella medverkan.

Protokoll 33 innehåller bestämmelser om närmare procedurer i fall som
avses i artikel 111 punkt 4 och som gäller tvister som kan bli föremål för
bindande skiljedom. Protokollet behandlar själva skiljeförfarandet.

Protokoll 34 reglerar möjligheten för nationella domstolar i EFTA-
staterna att inhämta bindande yttrande från EG-domstolen om tolkningen
av EES-regler som motsvarar EG-regler.

Protokoll 35.1 detta protokoll har EFTA-länderna åtagit sig att för fall av
konflikter mellan införlivade EES-regler och andra författningsbestämmel-
ser, om nödvändigt, införa en författningsbestämmelse av innebörd att
EES-regler skall ta över i sådana fall.

Protokoll 36 innehåller bestämmelser om stadga för den gemensamma
parlamentarikerkommittén.

Protokoll 37, som anknyter till artikel 101 i avtalet, redovisar de kom-
mittéer som inte direkt är knutna till de fyra friheterna eller EG: s program-
verksamhet. Det rör sig om ett begränsat antal expertkommittéer, vanligt-
vis med rådgivande funktion.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

107

Protokoll 38 innehåller bestämmelser om finansiella bidrag från EFTA-
länderna till vissa regioner.

Protokoll 39 innehåller en definition av begreppet ECU. I protokollet
sägs att i alla rättsakter som det hänvisas till i bilagorna till avtalet skall
uttrycket ”European unit of account” ersättas med ECU. Protokollet
innebär därför en s. k. horisontell anpassning av samma typ som förekom-
mer i protokoll 1 till EES-avtalet.

Protokoll 40 rör EES-avtalets tillämpning på Svalbard.

Protokoll 41 som anknyter till artikel 120 i avtalet rör befintliga avtal
mellan två eller fler avtalsslutande parter som skall fortsätta att tillämpas
efter EES-avtalets ikraftträdande.

Protokoll 42 erinrar om att samtidigt som EES-avtalet undertecknas har
bilaterala avtal på jordbruksområdet undertecknats.

Protokollen 43 och 44 hänvisar till avtalen mellan EG och Österrike resp.
EG och Schweiz om transittrafik.

Protokoll 45 innebär att de avtalsslutande parterna är överens om att
EES-avtalet inte skall påverka de övergångsperioder som det stadgas om i
anslutningsavtalen mellan EG och Spanien resp. EG och Portugal och som
fortfarande kan gälla vid tidpunkten för ikraftträdandet av EES-avtalet.
Om det vid denna tidpunkt inte har införts fullständig tullfrihet mellan
Spanien och Portugal i förhållande till övriga EG skall de aktuella tullni-
våerna gälla även för varor från de övriga EG-länderna och från EFTA-
länderna oavsett vad som sägs i EES-avtalet.

Protokoll 46 gäller den territoriella tillämpningen av speciella regimer
inom vissa territorier i EG:s medlemsländer. Protokollet anknyter till
artikel 132 i vilken sägs bl. a. att avtalet skall tillämpas på de territorier på
vilka Romfördraget och EKSG-fördraget är tillämpliga och på de villkor
som fastställs i desa fördrag. I protokollet klargörs vidare att i fråga om
sådana territorier där det i stället för gemenskapsrätt gäller speciella
bestämmelser sådana bestämmelser skall behållas.

Protokoll 47 anger att avtalsparterna skall tillåta import och marknads-
föring av vinprodukter som producerats i ett EES-land.

Protokoll 48 som rör artiklarna 105 och 111 i avtalet lägger fast att
EES-kommitténs beslut enligt dessa bestämmelser inte skall påverka EG-
domstolens rättspraxis.

Protokoll 49 avser särskilda förhållanden rörande Ceuta och Melilla.

8.12 Förklaringar och protokollsanteckningar m. m.

Till slutakten till avtalet är fogade ett trettiotal förklaringar jämte ett
antal överenskomna protokollsanteckningar. Därtill kommer viss skrift-
växling i skilda ämnen.

8.13 Bilagor

Avtalet innehåller 22 bilagor som upptar de EG-rättsakter som utgör
integrerade delar av avtalet. Varje bilaga innehåller de sektoriella och för
varje rättsakt specifika anpassningar som är nödvändiga för EES-ändamål.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

108

9 Närmare om EFTA-avtalen

9.1 Avtalet mellan EFTA-staterna om upprättande av en
övervakningsmyndighet och en domstol

Artikel 108.1 i EES-avtalet anger, som tidigare redovisats under avsnitt
8.8, att EFTA-staterna skall upprätta en oberoende övervakningsmyndig-
het, ESA, samt skapa förfaranden, som överensstämmer med dem som
finns inom EG, for att säkerställa att förpliktelserna såväl enligt EES-
avtalet som enligt övervakningsavtalet efterlevs.

För att uppfylla det åtagandet undertecknade som tidigare nämnts
EFTA-staterna ett avtal om inrättande av en övervakningsmyndighet och
en domstol i anslutning till undertecknandet av EES-avtalet.

I praktiken innebär detta avtal att ESA har uppgifter som motsvarar
EG-kommissionens. En viktig skillnad är emellertid att ESA inte kommer
att delta i beslutsprocessen inom EES på samma sätt som kommissionen
inom EG.

Enligt artikel 108.2 skall EFTA-staterna också inrätta en särskild dom-
stol, EFTA-domstolen.

Avtalet omfattar 53 artiklar, sju protokoll och två bilagor.

Dell

Artiklarna 1 — 3

Artikel 1 innehåller definitioner. Artikel 2 anger att EFTA-staterna skall
vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att skyldigheter enligt över-
vakningsavtalet uppfylls. Samma artikel föreskriver att EFTA-staterna
skall avstå från åtgärder som kan äventyra att fördragsmålen nås.

Liksom i EES-avtalet finns i övervakningsavtalet en bestämmelse (art. 3)
enligt vilken bestämmelserna i avtalet, dess protokoll och bilagor, i den
mån de är identiska med EG-regler i materiellt hänseende, skall tolkas i
enlighet med EG-domstolens rättspraxis före undertecknandet av avtalet.
För tiden därefter skall EFTA-domstolen ta vederbörlig hänsyn till EG-
domstolens avgöranden.

Del II

Artiklarna 4—21

Artikel 4 föreskriver att en oberoende övervakningsmyndighet, ESA, skall
upprättas. Artikel 5 anger ESA:s uppgifter. I syfte att säkerställa att
EES-avtalet fungerar väl skall ESA säkerställa att (i) EFTA-staterna upp-
fyller sina skyldigheter enligt EES-avtalet och övervakningsavtalet, (ii)
EES-avtalets konkurrensregler tillämpas, (iii) övervaka att EES-avtalet
tillämpas av de övriga avtalsslutande parterna till EES-avtalet.

I detta syfte skall ESA fatta beslut i de fall som föreskrivs i EES-avtalet
och övervakningsavtalet, avfatta rekommendationer i frågor som be-
handlas i EES-avtalet, genomföra samarbete, informationsutbyte och sam-
råd med EG-kommissionen samt fullgöra de uppgifter som följer av

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

109

protokoll 1 till EES-avtalet och som närmare anges i protokoll 1 till
övervakningsavtalet.

För att kunna fullgöra sina uppgifter krävs att ESA har tillgång till
information. Artikel 6 anger att ESA får begära in all nödvändig informa-
tion från EFTA-staterna och deras myndigheter samt från enskilda företag.

Artiklarna 7 — 21 innehåller bestämmelser om ESA:s organisation.
ESA: s medlemmar skall vara sju till antalet. De skall vara medborgare i
någon av EFTA-staterna (art. 7). De skall utses på grund av allmän
duglighet och vara personer vars oberoende inte kan ifrågasättas. ESA: s
medlemmar och tjänstemän skall vara helt oavhängiga av EFTA-staterna.
Vid fullgörandet av sina skyldigheter får de inte söka eller ta emot instruk-
tioner från någon regering eller något annat organ (art. 8 och 14).

Medlemmarna skall tillsättas av EFTA-staternas regeringar i samför-
stånd för en period av fyra år (art. 9). ESA skall själv anta sin arbetsordning
(art. 13).

Vidare anges att myndigheten fattar majoritetsbeslut och att ordföran-
den har utslagsröst (art. 15). Besluten skall vara motiverade och delges dem
de riktas till (art. 16 och 17) samt publiceras i de fall det anges i avtalen (art.
18). Beslut om betalningsskyldighet för andra än stater skall vara verkställ-
bara i enlighet med artikel 110 EES-avtalet (art. 19). I artikel 20 finns en
bestämmelse om vilka språk som enskilda och företag har rätt att kräva
skall användas i övervakningsförfarandet. Enligt artikel 21 skall ESA
årligen publicera en rapport om sina aktiviteter.

Del III

Artiklarna 22—26

Här finns grundläggande bestämmelser om ESA: s övervakningsuppgifter
som kan delas in i fyra olika delområden beroende på de olika procedurer
som tillämpas. Dessa områden är allmän övervakning (art. 22), offentlig
upphandling (art. 23), offentligt stöd (art. 24) och konkurrensrätt (art. 25).
Dessa grundläggande bestämmelser på de tre sistnämnda områdena hän-
visar till materiella regler i EES-avtalet och anger att ESA i enlighet med
procedurregler, som finns angivna i protokollen 2, 3 och 4 till övervaknings-
avtalet, skall övervaka att de materiella bestämmelserna i EES-avtalet på
resp, område tillämpas av EFTA-staterna. Konkurrensreglerna berör en-
skilda och företag och således inte i första hand EFTA-länderna som
sådana.

Proceduren för den allmänna övervakningen motsvarar den som
kommissionen följer enligt artikel 169 i Romfördraget och kan i korthet
beskrivas enligt följande.

Då ESA på eget initiativ eller efter klagomål finner att en EFTA-stat har
underlåtit att uppfylla sina förpliktelser enligt EES-avtalet, sänds en for-
mell underättelse härom till den berörda EFTA-staten.

Om staten inte inkommer med uppgifter som övertygar ESA om att
någon bristande fördragsuppfyllelse inte föreligger, kan ESA avge ett mo-
tiverat yttrande till EFTA-staten. Detta yttrande anger den påstådda bris-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

110

ten samt grunderna för ESA: s bedömning och innehåller en uppmaning till Prop. 1991/92: 170
EFTA-staten att inom viss tid vidta rättelse. Om inte rättelse vidtas inom Bilaga 1
den angivna tiden, kan ESA föra saken inför EFTA-domstolen (art. 31).

Artikel 26 reglerar samarbetet mellan ESA och EG-kommissionen och
hänvisar till olika bestämmelser i EES-avtalet som närmare anger samar-
betets form. ESA och kommissionen skall bl. a. samarbeta, utbyta informa-
tion och samråda i frågor som rör övervakningen och enskilda frågor.

Del IV

Artiklarna 27—41

Artikel 27 anger att en EFTA-domstol skall upprättas. Domstolen skall
enligt artikel 28 bestå av sju ledamöter.

Artiklarna 31—41 klargör domstolens kompetens. Domstolen har bl. a.
kompetens i fall som anhängiggörs av ESA gentemot ett EFTA-land för
bristande fördragsuppfyllnad. Vidare kan talan föras vid EFTA-domstolen
beträffande åtgärder som ESA vidtagit eller underlåtit att vidta. Domstolen
kan härvid ogiltigförklara ett beslut av ESA. Enligt artikel 34 kan en
domstol i en EFTA-stat inhämta ett rådgivande yttrande från EFTA-
domstolen vad gäller tolkningen av EES-avtalet.

I artikel 39 regleras frågor om skadeståndskrav gentemot ESA.

DelV

Artiklarna 42—53

Avdelningen tar upp allmänna bestämmelser och slutbestämmelser. Av-
talet avses träda i kraft samtidigt med EES-avtalet.

9.2 Protokoll och bilagor till övervakningsavtalet

Till övervakningsavtalet hör sju protokoll och två bilagor som utgör
integrerade delar av avtalet.

Protokoll 1

Protokoll 1 anger vilka uppgifter ESA skall utföra till följd av tillämp-
ningen av protokoll 1 till EES-avtalet. Som tidigare redovisats ger inte
EES-avtalets huvuddel besked om vilka procedurregler och institutionella
bestämmelser som skall tillämpas mellan EFTA-staterna i de fall de i
bilagorna refererade rättsakterna innehåller bestämmelser som berör EG: s
interna förhållanden. Därför har protokoll 1 till EES-avtalet om övergri-
pande anpassningar utarbetats.

En del av de funktioner som kommissionen utför enligt de refererade
rättsakterna skall enligt protokoll 1 till EES-avtalet fullgöras antingen av
ESA eller den ständiga kommittén.

För att etablera procedurer på EFTA-sidan som motsvarar de som gäller
inom EG till följd av EG-rättsakterna har protokoll 1 till övervakningsav-

111

talet och protokoll 1 till kommittéavtalet utarbetats som komplement till
protokoll 1 till EES-avtalet (se avsnitt 11).

Då rättsakterna som det hänvisas till anger funktioner som kommissio-
nen skall ha gentemot EG: s medlemsstater, anger protokoll 1 till övervak-
ningsavtalet vilka av dessa uppgifter som ESA skall utföra gentemot EFTA-
staterna. Protokoll 1 till övervakningsavtalet innehåller en katalog med
uppgifter som ESA skall utföra då rättsakterna anger att kommissionen
skall utföra en särskild uppgift. Detta kan exempelvis röra tillämpningen
av s. k. skyddsklausuler. När en bestämmelse anger att kommissionen skall
godkänna om ett medlemsland får tillämpa en skyddsklausul eller kontrol-
lera hur ett medlemsland tillämpat en skyddsklausul, skall motsvarande
uppgift utföras av ESA gentemot EFTA-staterna. Andra uppgifter som ESA
skall utföra är att samråda med de berörda EFTA-staterna i syfte att bilägga
tvister, göra platskontroller på det veterinära området, underrätta EFTA-
staterna om nationella tekniska föreskrifter som antas motsvara de väsent-
liga säkerhetskraven, etc.

Artikel 2 i protokollet anger att ESA skall ta emot information som enligt
protokoll 1 till EES-avtalet skall överlämnas till ESA från EFTA-staterna.
Denna information skall sedan vidarebefordras till kommissionen. ESA
skall å sin sida ta emot motsvarande information från kommissionen som
denna tagit emot från EG: s medlemsländer och sedan överlämna denna
information till EFTA-staterna.

Vissa av rättsakterna i bilagorna anger att ett beslut av kommissionen
angående t. ex. tillämpningen av en skyddsklausul måste föregås av samråd
med en expertkommitté. Om enighet inte kan uppnås, kan ärendet hän-
skjutas till EG: s ministerråd för beslut.

I dessa fall skall en liknande EFTA-procedur tillämpas med samråd
mellan ESA och en EFTA-kommitté. I artikel 3 anges att Ständiga kom-
mittén närmare skall fastställa förfarandena för detta.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Protokoll 2

Protokoll 2 behandlar ESA: s uppgifter i fråga om offentlig upphandling.
Protokollet omnämns i artikel 23 i övervakningsavtalet som även hänvisar
till artikel 65.1 och bilaga XVI till EES-avtalet.

Protokollet innehåller två artiklar med bestämmelser om ESA: s upp-
gifter och kompetens i fråga om offentlig upphandling. Om ESA uppmärk-
sammar en klar och konkret överträdelse av EES-avtalets upphandlingsbe-
stämmelser, kan ESA vända sig till den berörda staten och begära rättelse.
I samband därmed skall de skäl anges som ligger till grund för en sådan
begäran. Staten i fråga har då tre alternativa svarsmöjligheter, nämligen en
bekräftelse att överträdelsen har korrigerats, en motiverad förklaring till
varför någon rättelse inte gjorts eller en uppgift om att upphandlingen har
skjutits upp.

112

Protokoll 3

I protokoll 3 finns bestämmelser om ESA: s uppgifter och befogenheter i
fråga om offentliga stödåtgärder. Motsvarande bestämmelser om EG-
kommissionens uppgifter och befogenheter på stödområdet återfinns i
Romfördraget (art. 93).

Protokoll 3 anknyter till artikel 24 i övervakningsavtalet, vari bl. a.
hänvisas till artiklarna 61—64 i EES-avtalet liksom dess protokoll 14, 26
och 27 samt dess bilagor XIII och XV.

I artikel 1 föreskrivs att ESA i samarbete med EFTA-länderna skall hålla
alla existerande stödsystem i EFTA-länderna under permanent uppsikt.

Vidare skall alla nya stöd anmälas till ESA. Skulle ESA efter att ha
notifierats om ett planerat stöd besluta att inleda undersökning med
avseende på stödets förenlighet med artikel 61 i EES-avtalet, får stödet inte
betalas ut innan ESA meddelat slutligt beslut i ärendet.

För det fall ESA finner att en EFTA-stat lämnat ett EES-stridigt stöd och
EFTA-landet i fråga inte rättar sig efter ESA: s beslut kan frågan anhängig-
göras vid EFTA-domstolen.

Stöd kan också med avvikelse från artikel 61 förklaras vara förenligt
med EES-avtalet, om exceptionella förhållanden föreligger. Beslut härom
måste dock fattas av samtliga EFTA-länder gemensamt.

Artikel 2 i protokollet föreskriver inrättandet av en rådgivande kom-
mitté som skall bistå ESA i fråga om stöd på transportområdet.

Protokoll 4

I protokoll 4 finns intagna bestämmelser på konkurrensområdet. Protokol-
let, som anknyter till artikel 25 i övervakningsavtalet (i vilken det bl. a.
hänvisas till artiklarna 53 —60 i resp, protokoll 21—25 och bilaga XIV till
EES-avtalet) innehåller bestämmelser som syftar till att ge ESA samma
befogenheter vad gäller tillämpningen av EES-avtalets konkurrensbestäm-
melser som EG-kommissionen har vid tillämpningen av EG: s konkurrens-
regler.

Protokollet innehåller 16 kapitel. Kapitel I innehåller allmänna bestäm-
melser om tillämpningen av protokollet. Kapitel II—V anger grundläg-
gande procedurregler för ESA vid tillämpning av artiklarna 53 och 54 i
EES-avtalet samt detalj föreskrifter beträffande klagomål, ansökningar och
anmälningar etc. Motsvarande bestämmelser på transportområdet finns i
kapitel VI —XII. Kapitlen XIII och XIV innehåller procedurregler och
detalj föreskrifter beträffande klagomål, ansökningar och anmälningar etc.
vad gäller företagsfusioner. Kapitel XV innehåller liknande bestämmelser
vad gäller kol- och stålområdet. Kapitel XVI innehåller slutligen övergång-
sbestämmelser.

Protokoll 5

Protokoll 5 till övervakningsavtalet innehåller EFTA-domstolens statuter.
Protokollet består av 44 artiklar och är indelat i fyra delar.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

113

8 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga 1

Del I (art. 2 — 7) innehåller bestämmelser om EFTA-domstolens domare.
Varje domare skall, innan han tillträder sitt ämbete, avlägga ed att opar-
tiskt och samvetsgrant utöva sitt ämbete. Domarna får inte inneha någon
politisk eller administrativ funktion och de får inte utöva avlönad eller
oavlönad yrkesverksamhet, om inte EFTA-staterna i samråd tillåter detta.
De skall vid sitt tillträde avge en försäkran att såväl under som efter sin
ämbetstid respektera de förpliktelser som följer av ämbetet. En domares
ämbete skall, frånsett normala nytillsättningar och dödsfall, upphöra ge-
nom att domaren begär sitt entledigande.

Domare får annars endast skiljas från sitt ämbete om han enligt domsto-
lens övriga domares enhälliga beslut inte längre uppfyller de förutsätt-
ningar som krävs eller fullgör de skyldigheter som följer av ämbetet.

Domstolens organisation regleras i del II (art. 8—16). Beslut av dom-
stolen fattas av en majoritet av de domare som deltar i domstolens
överläggningar i enlighet med procedurreglerna.

Domstolen skall tillsätta en registrator som skall utöva sitt ämbete
opartiskt och samvetsgrant. Både domarna och registratorn är skyldiga att
vara bosatta där domstolen har sitt säte. Domstolen skall tjänstgöra per-
manent. Semesterperioden skall fastställas med tanke på domstolens ålig-
ganden.

Domare får inte delta i behandlingen av ett ärende i vilket de tidigare
uppträtt som parts ombud, rådgivare eller advokat m. m. Om en domare av
särskilda skäl inte anser att han bör delta i avgörande eller undersökning av
visst ärende skall han informera ordföranden om detta. Om ordföranden
anser att en domare av särskilda skäl inte bör delta i behandlingen eller
beslut i ett ärende, skall han informera vederbörande om detta.

En part får inte åberopa en domares nationalitet eller den omständighe-
ten att en domare av hans egen nationalitet inte tillhör domstolen som skäl
för att begära ändring i sammansättningen av domstolen.

I del III (art. 17 — 42) finns vissa rättegångsregler för domstolen. EFTA-
staterna, ESA, EG och kommissionen skall företrädas vid domstolen av ett
ombud som utses för varje ärende. Ombudet får biträdas av en rådgivare
eller av en advokat som är behörig att uppträda inför domstol i land som är
anslutet till EES-avtalet. Övriga parter skall företrädas av en advokat som
är behörig att uppträda inför en domstol i land som är anslutet till
EES-avtalet.

Förfarandet består av en skriftlig och en muntlig del. Talan anhängig-
göres genom att en ansökan inges till registratorn. Den skall innehålla
grunderna för talan samt yrkanden. Ansökningen jämte därvid fogade
handlingar skall därefter delges svaranden genom registratorns försorg.

När talan anhängiggjorts vid domstolen utser ordföranden en av dom-
arna att vara referent. Sedan skriftväxlingen avslutats utsätts målet till
muntlig förhandling. Då får parternas ombud framföra sina muntliga
anföranden. Även vittnen kan höras.

Därefter beslutas domen. Det skall ske vid en enskild överläggning
mellan de domare som deltagit i den muntliga förhandlingen. Som under-
lag har referenten då lagt fram ett förslag till dom.

Domen skall ange skälen för domslutet och innehålla namnen på de

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

114

domare som har deltagit i överläggningarna. I domslutet skall domstolen
också fatta beslut i fråga om rättegångskostnaderna i målet.

EFTA-staterna, ESA, EG och kommissionen får intervenera i tvister
inför domstolen. Samma rätt har vaije person som har ett berättigat
intresse av tvisten. Detta gäller inte i tvister mellan EFTA-länder eller
mellan EFTA-länder och ESA.

EFTA-länderna och alla övriga fysiska eller juridiska personer kan i vissa
fall i egenskap av tredje part föra talan mot en dom som har meddelats utan
att de har blivit hörda, om domen berör deras rätt.

Del IV (art. 43 och 44) innehåller slutligen allmänna bestämmelser. Där
anges bl. a. vad arbetsordningen skall innehålla. Dessutom anges att EFTA-
länderna, på begäran av, eller efter att ha hört domstolen, i samråd kan
ändra bestämmelserna i protokoll 5.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Protokoll 6 och 7

Protokoll 6 och 7 till övervakningsavtalet innehåller bestämmelser om
rättskapacitet, privilegier och immuniteter för ESA och EFTA-domstolen.

I protokollen föreskrivs att ESA och EFTA-domstolen skall äga ställning
av juridiska personer med därtill hörande rättshandlingsförmåga. De skall
som regel åtnjuta immunitet mot rättsliga förfaranden och verkställighets-
åtgärder. Vissa specifika undantag förekommer. Anställda vid ESA och
EFTA-domstolen åtnjuter ockå vissa privilegier och immuniteter i fråga
om handlingar vidtagna i tjänsten. Detta gäller också i viss utsträckning
ledamöter av ESA: s rådgivande organ och experter som bistår ESA.

Vidare finns bl. a. regler om skattebefrielse. Sådan skattebefrielse åtnjuts
endast av den som har ett fast kontrakt för sin tjänstgöring. Liksom vad
fallet är i dag inom EFTA omfattas dock inte de som utför uppdrag under
kortare tid.

Bilaga I

Bilagan innehåller en förteckning av icke-bindande akter på statsstödsom-
rådet som ESA till följd av artikel 24 skall anta vid ikraftträdandet av
övervakningsavtalet. Dessa icke-bindande akter kommer att motsvara
meddelanden m. m. som utfärdats av kommissionen till EG: s medlems-
länder om hur kommissionen kommer att tillämpa statsstödsbestämmel-
serna i Romfördraget.

Bilaga II

Bilagan innehåller en förteckning av icke-bindande akter på konkurrens-
området som ESA till följd av artikel 25 skall anta vid ikraftträdandet av
övervakningsavtalet. Dessa icke-bindande akter kommer att motsvara
meddelanden m. m. som utfärdats av kommissionen om hur kommissio-
nen kommer att tillämpa konkurrensbestämmelsema i Romfördraget.

115

9.3 Avtalet om en ständig kommitté mellan EFTA-länderna

I samband med att EES-avtalet undertecknades har som tidigare nämnts
EFTA-länderna också undertecknat ett avtal om en ständig kommitté för
EFTA-staterna (kommittéavtalet).

Avtalet omfattar 14 artiklar, två protokoll, en bilaga och ett bihang.

Artikel 1 är en allmän bestämmelse om den ständiga kommitténs upp-
gifter. Där stadgas bl. a. att den ständiga kommittén skall fullgöra uppgifter
som avser beslutsfattande, administration, förvaltning och samråd mellan
EFTA-länderna.

Som tidigare nämnts skall EFTA-länderna ”tala med en röst” då beslut
fattas i Gemensamma EES-kommittén. Därför anger artikel 2 att EFTA-
staterna skall, när så är lämpligt, samråda i den Ständiga kommittén i syfte
att fatta beslut inom EES-rådet och Gemensamma EES-kommittén.

Artikel 3 anger vilka beslut den ständiga kommittén skall fatta och vilka
uppgifter den skall fullgöra. Dessa är huvudsakligen uppgifter som, med
tillämpning av protokoll 1 till EES-avtalet, följer av de rättsakter som det
hänvisas till i bilagorna till EES-avtalet.

Vidare stadgas i artikel 4 att varje EFTA-land skall vara företrädd i den
ständiga kommittén samt att kommittén kan sammanträda på minister-
eller hög ämbetsmannanivå. I artikel 5 möjliggörs bl. a. för den ständiga
kommittén att upprätta underkommittéer för att bistå kommittén vid
fullgörandet av sina uppgifter.

När den ständiga kommittén fullgör sina uppgifter, kan den fatta beslut
som skall vara bindande för alla stater samt ge rekommendationer till
EFTA-staterna (art. 5).

Enligt artikel 6 är huvudregeln att beslut skall fattas med enhällighet av
kommittén.

I vissa särskilda fall kan dock den ständiga kommittén fatta majoritets-
beslut. Dessa fall är närmare angivna i en bilaga till avtalet med tillhörande
bihang. Bl. a. kan den ständiga kommittén i vissa fall enligt övervaknings-
avtalet och kommittéavtalet pröva ett beslut av ESA om ett EFTA-lands
tillämpning av en skyddsklausul.

Genom artikel 9 får en kommitté bestående av de parlamentsledamöter
från EFTA-länderna som är ledamöter i EES Gemensamma parlamentari-
kerkommitté möjlighet att ta del i den ständiga kommitténs arbete. Samma
möjlighet gäller också för EFTA:s konsultativa kommitté. Dessa två kom-
mittéer kan rådfrågas av den ständiga kommittén. De kan dessutom ge
uttryck för åsikter i alla frågor som är relevanta för att EES skall fungera
och utvecklas.

Artiklarna 10—14 innehåller slutbestämmelser som bl. a. stadgar att
avtalet skall träda i kraft samtidigt som EES-avtalet.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

116

9.4 Protokoll, bilaga och bihang till kommittéavtalet

Protokoll 1

Protokoll 1 till kommittéavtalet har utarbetats för att komplettera proto-
koll 1 till EES-avtalet och motsvarar protokoll 1 till övervakningsavtalet.
Skillnaden är att det nu aktuella protokollet anger vilka uppgifter som den
ständiga kommittén skall utföra gentemot EFTA-länderna.

Sålunda innehåller detta protokoll på samma sätt som protokoll 1 till
övervakningsavtalet en katalog med uppgifter som den ständiga kom-
mittén skall fullgöra till följd av protokoll 1 till EES-avtalet. I protokollet
anges bl. a. att den ständiga kommittén skall utföra uppgifter som berör
standardiseringar, t. ex. utfärdande av bemyndiganden till europeiska stan-
dardiseringsinstitutioner, s.k. standardiseringsmandat. Den ständiga
kommittén skall vidare inleda förfaranden avseende harmoniserade stan-
darder som inte överensstämmer med de väsentliga säkerhetskraven.

Andra uppgifter som skall utföras av ständiga kommittén är att hand-
lägga administreringen av förteckningar, såsom förteckningar över an-
mälda organ, utbildnings- och examensbevis m.m., handlägga admini-
streringen av bedömningar om överensstämmelse, etc.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Protokoll 2

Protokoll 2 till kommittéavtalet innehåller bestämmelser om interna
EFTA-procedurer för tillämpningen av skyddsåtgärder i enlighet med
artikel 43 i EES-avtalet. Ett EFTA-land som vill tillämpa skyddsåtgärder
enligt artikel 43 i EES-avtalet, skall underrätta den ständiga kommittén.
Den ständiga kommittén skall bevaka införandet av skyddsåtgärder och
kan med majoritetsbeslut utfärda rekommendationer om ändring, suspen-
sion m. m. av skyddsåtgärder.

Bilagan

Bilagan knyter an till artikel 6 i kommittéavtalet. Där anges att den
ständiga kommittén i vissa särskilt nämnda fall kan fatta majoritetsbeslut.
Bilagan anger närmare dessa fall. Bl. a. kan den ständiga kommittén fatta
majoritetsbeslut i vissa fall då en EFTA-kommitté och ESA inte kan
komma överens om en åtgärd och saken därför hänskjuts till den ständiga
kommittén (jfr- avsnittet 5.2.3). Den ständiga kommittén kan också fatta
majoritetsbeslut vid tillämpningen av protokoll 2 till kommittéavtalet.

Andra fall där den ständiga kommittén kan fatta majoritetsbeslut är då
kommittén kan tillåta undantag för vissa krav vad gäller särskilda pro-
dukter som nämns i kapitel I i bilaga I till EES-avtalet, eller då kommittén
skall behandla tvister mellan EFTA-länderna enligt bilaga XIII till EES-
avtalet, etc.

117

Bihang

I bihanget till kommittéavtalet anges närmare de ärenden som enligt den
nyss nämnda bilagan kan avgöras med majoritetsbeslut av den ständiga
kommittén då en EFTA-kommitté och ESA inte kan komma överens om
en åtgärd.

9.5 Avtalet om en kommitté med ledamöter från EFTA-
ländernas parlament

I anslutning till övervakningsavtalet och kommittéavtalet har EFTA-
länderna också undertecknat ett avtal om en kommitté med ledamöter från
EFTA-ländernas parlament. Av avtalet, som omfattar en ingress och sex-
ton artiklar, framgår att kommittén huvudsakligen skall fungera som ett
rådgivande organ till EFTA-länderna i frågor som rör EES.

Artikel 1 föreskriver att parlamenten i EFTA-länderna skall utse ett antal
av sina ledamöter att delta i EES Gemensamma parlamentarikerkommitté
som upprättas genom artikel 95 i EES-avtalet. Schweiz, Sverige och Öster-
rike skall utse sex ledamöter, Finland och Norge fem ledamöter, Island tre
ledamöter och Liechtenstein två ledamöter. Dessa ledamöter skall tillsam-
mans utgöra en kommitté med ledamöter från EFTA-ländernas parlament.

Artikel 3 anger att kommittén skall vara ett rådgivande organ till
EFTA-länderna i ärenden som är av relevans för EES. Kommittén skall
fungera som en informationskanal när det gäller EES-frågor, dels mellan
EES Gemensamma parlamentarikerkommitté och EFTA-ländernas parla-
ment dels mellan de senare.

Kommittén kan uttrycka sin åsikt till EFTA: s ständiga kommitté i frågor
som är relevanta för hur EES fungerar och utvecklas. Kommittén skall
också fullgöra de uppgifter som anges i artikel 9.1 i kommittéavtalet
(Ständiga kommittén får rådfråga en kommitté bestående av de parlament-
sledamöter från EFTA-länderna som är ledamöter i EES Gemensamma
parlamentarikerkommitté) samt artikel 47.1 i övervakningsavtalet (EFTA-
staternas regeringar skall bl. a. efter samråd med EFTA-staternas kommitté
av parlamentsledamöter upprätta en budget).

Kommittén med ledamöter från EFTA-ländernas parlament som inrät-
tas enligt det här behandlade avtalet skall, om inte annat anges, fatta beslut
med en absolut majoritet av sina ledamöter (art. 4). Kommittén kan anta
rekommendationer och resolutioner (art. 5).

Ledamöterna skall bland sig utse ordförande och viceordförande för en
tid av ett år. Ordföranden kan sammankalla kommittén dels på eget
initiativ, dels när en tredjedel av ledamöterna begär det eller slutligen på
begäran av den ständiga kommittén (art. 6).

Kommittén får hålla gemensamma möten med EFTA-ministrar i sam-
band med att den ständiga kommittén möts på ministernivå. Vid andra
EFTA-möten på ministernivå kan kommittén inbjudas för att presentera
sina synpunkter (art. 8).

På inbjudan av kommittén får ordföranden i den ständiga kommittén
och medlemmar av EFTA: s övervakningsmyndighet närvara vid kommit-
téns möten för att höras (art. 9).

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

118

Kostnaden för att delta i kommittén skall bäras av det parlament som
utsett resp, ledamöter (art. 11).

Kommittén skall själv anta sin arbetsordning (art. 12). Vad gäller kom-
mitténs arbetsuppgifter kan parterna till avtalet komma överens om att
kommittén skall utföra ytterligare uppgifter utöver dem som angivits i
avtalet (art. 13).

Artiklarna 15 och 16 innehåller slutbestämmelser som i praktiken inne-
bär att avtalet skall träda i kraft samtidigt som EES-avtalet.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

119

10 Närmare om förhållandet mellan EES-avtalet
och befintliga avtal

Som tidigare redovisats innehåller EES-avtalet bestämmelser om förhål-
landet mellan detta avtal och tidigare ingångna avtal som slutits mellan
avtalssparterna eller vissa av dem. Huvudprincipen är att EES-avtalet vid
en eventuell konflikt skall ha företräde framför befintliga avtal i samma
ämne, om inte annat anges. De befintliga avtalen upphävs således inte. De
är tillämpliga i de delar de inte står i konflikt med EES-avtalet. Detta
överensstämmer i huvudsak med vad som redan gäller enligt folkrätten och
Wien-konventionen om traktaträtten.

Artikel 120 avser avtal som binder EEG å ena sidan och ett eller flera
EFTA-länder å den andra. Beträffande sådana avtal skall således EES-
avtalet ha företräde i den utsträckning samma fråga regleras i detta.
EFTA-ländernas frihandelsavtal med EEG regleras följaktligen av denna
bestämmelse. I detta sammanhang kan nämnas att det i vissa av protokol-
len till EES-avtalet finns bestämmelser som hänvisar till frihandelsavtalen
och delvis anger hur dessa skall behandlas i EES-sammanhang. Exempelvis
anges i artikel 7 i protokoll 14 till EES-avtalet att avtalsparterna beaktar att
ursprungsbestämmelserna i protokoll 3 till frihandelsavtalen mellan EEG
och EFTA-länderna ersätts med EES-avtalets ursprungsregler i dess proto-
koll 4.

Artikel 121 behandlar, som tidigare redovisats, befintliga avtal inom
vissa regioner, bl. a. såvitt avser det nordiska samarbetet. Enligt bestäm-
melsen skall EES-avtalet inte hindra sådant samarbete i den utsträckning
det inte hindrar EES-avtalets goda funktion. Detta innebär att nordiskt
samarbete som går utöver EES-avtalets bestämmelser kan fortsätta så länge
det inte hindrar EES-avtalets funktion.

De nu behandlade bestämmelserna reglerar emellertid inte avtal som
exempelvis ingåtts mellan samtliga EFTA-länder eller avtal i vilka EFTA-
länder som inte deltar i det nordiska samarbetet ingår. Inte heller regleras
där frihandelsavtalen som EFTA-länderna slutit med EKSG. EFTA-
ländernas frihandelsavtal med EKSG behandlas dock särskilt i EES-
avtalets protokoll 14. Bestämmelserna i protokollet ansluter till de all-
männa folkrättsliga reglerna. I artikel 2 anges att dessa frihandelsavtal skall
kvarstå om inte annat anges i protokollet. För andra avtal av detta slag
torde de allmänna folkrättsliga reglerna i Wien-konventionen bli tillämp-
liga. Det medför att de finns kvar men inte skall tillämpas när de står i
konflikt med EES-avtalet. Exempelvis kommer EFTA-konventionen och
Tampere-avtalet mellan EFTA-länderna att tillämpas som förut i den mån
de inte står i konflikt med EES-avtalet.

Det bör också tilläggas att de avtalsslutande parterna i en gemensam
förklaring till EES-avtalet uttalat att EES-avtalet inte skall påverka rättig-
heter som uppnåtts i befintliga avtal mellan en eller flera EG-stater och en
eller flera EFTA-stater, eller mellan flera EFTA-stater, till dess motsva-
rande rättigheter uppnåtts genom EES-avtalet.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

120

11 Närmare om anpassning av EG:s sekundära
rättsakter till EES

Som tidigare angetts ingår ett stort antal EG-rättsakter, främst direktiv och
förordningar i EES-avtalet. Den fördragstekniska metod som härvidlag
används är att i bilagorna till EES-avtalet hänvisa till dessa EG-rättsakter.
Genom dessa hänvisningar blir bestämmelserna i rättsakterna till delar av
EES-avtalet. Bilagorna innehåller därutöver dels specifika anpassningar
hänförliga till enskilda rättsakter, dels anpassningar av sektoriell karaktär
som är giltiga för flera rättsakter. I många fall innehåller rättsakterna också
institutionella bestämmelser och procedurregler hänförliga till interna EG-
förhållanden, vilka inte kan tillämpas inom EES. Detta gäller t. ex. bestäm-
melser om beslutsprocedurer, informations- och meddelandeprocedurer,
rapporteringsskyldigheter och publicering.

För att klargöra vilka bestämmelser som skall tillämpas inom EES — i
stället för de regler som avser EG-förhållanden som berörs i rättsakterna —
har som tidigare angivits protokoll 1 till EES-avtalet angående övergri-
pande anpassningar utarbetats. Protokoll 1 anger bl. a. hur ingresser i de i
bilagorna till EES-avtalet angivna rättsakterna skall anpassas till EES-
förhållanden i ovan angivna hänseenden.

För att förstå vilka materiella EES-bestämmelser som skall tillämpas
inom ett specifikt område måste alltså tre olika dokument konsulteras:

1) EG-rättsakten, 2) bilagan där rättsakten är refererad med i förekom-
mande fall specifika och sektoriella anpassningar samt 3) protokoll 1 till
EES-avtalet med övergripande anpassningar.

I ett antal EG-rättsakter finns bestämmelser som avser relationen mellan
kommissionen och EG:s medlemsstater. Sålunda skall kommissionen t. ex.
konsulteras av ett medlemsland i vissa frågor. Kommissionen har också i
ett stort antal fall att fatta beslut i olika avseenden. Detta kan gälla t. ex.
beslut huruvida en skyddsåtgärd som vidtagits av ett medlemsland var
berättigad, godkännande av åtgärder t. ex. inom området för tekniska
handelshinder, utfärdande av standardiseringsmandat, o. d. Kommissio-
nen verkar här dels i sin egenskap av oberoende övervakningsorgan, dels i
sin funktion som medverkande i lagstiftningsprocessen inom EG.

Motsvarande funktioner skall enligt avtalen finnas på EFTA-sidan.
Emellertid skiljer sig — som tidigare framhållits — ESA:s roll från kommis-
sionens i så måtto att ESA inte har anförtrotts uppgifter som mera har
samband med politiska överväganden och normgivning. De uppgifter som
hör till den senare kategorin måste därför omhänderhas av ett politiskt
organ nämligen den ständiga kommittén som består av representanter för
EFTA-länderna.

En fördelning av ifrågavarande uppgifter har därför gjorts mellan ESA
och den ständiga kommittén. Fördelningen framgår av protokoll 1 till
övervakningsavtalet och protokoll 1 till kommittéavtalet.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

121

C. INFÖRLIVANDE AV EES-AVTALET OCH
EFTA-AVTALEN MED SVENSK RÄTT

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

12 Överväganden

12.1 Allmänt om internationella avtal

Effekten av en internationell överenskommelse är att den tillträdande
staten eller organisationen har att fullgöra de åtaganden som framgår av
överenskommelsen. Parterna är folkrättsligt förpliktade att se till att
överenskommelsens bestämmelser följs. Underlåtenhet härutinnan utgör
folkrättsbrott. Folkrätten säger dock i allmänhet inte något om hur
parterna skall se till att deras förpliktelser enligt överenskommelsen full-
görs av deras institutioner bortsett från den grundläggande principen att en
internationell överenskommelse skall tolkas med gott uppsåt (”in good
faith”). Hur förpliktelserna skall fullgöras beror på parternas konstitutio-
nella bestämmelser och praxis.

En internationell överenskommelse kan dock innehålla bestämmelser
om vilka åtgärder som skall vidtas för att trygga genomförandet av
överenskommelsen och på vilket sätt detta skall ske. Exempel på sådana
överenskommelser är konventionerna om gemensam växellag (SÖ
1933:26), gemensam checklag (SÖ 1933:29) och uniform lag för avtal om
internationella köp (SÖ 1987:87). I dessa konventioner har parterna så-
lunda förbundit sig att i sin lagstiftning införa resp, lag antingen i någon av
originaltexterna eller i översättning till ett eller flera av parternas egna
språk.

Enligt en uttrycklig bestämmelse i Haagkonventionen om lagvalet vid
internationella lösöreköp (SÖ 1964:12) skall likaså vissa artiklar införas i
parternas lagstiftning.

Avsikten med sådana överenskommelser om uniform lag är att alla
konventionsländerna skall ha i stort sett likalydande lagtexter och att
domstolarna i olika länder skall tolka och tillämpa lagtexten på samma
sätt.

12.2 Olika metoder för införlivande i nationell rätt av
internationella avtal

I Sverige, liksom i vissa andra EFTA-länder, fordras ett införlivande i den
nationella rättsordningen för att bestämmelserna i en internationell
överenskommelse skall kunna tillämpas. Om åtagandena i en överens-
kommelse inte redan överensstämmer med den interna rättsordningen,
måste denna ändras eller kompletteras. Det finns olika sätt för detta. I
Sverige har två olika metoder kommit till användning.

Vid transformation omarbetas de delar av överenskommelsen som be-
höver införlivas till svensk författningstext med den systematik och det
språkbruk som brukar användas vid svenskt lagstiftningsarbete. Denna
metod har ofta använts när det gäller straff-, process- och civilrättsområ-

122

dena. Vidare förekommer en variant på denna metod, nämligen att be-
stämmelserna i ett avtal i så gott som oförändrat skick tas in i en svensk
författning (transformation genom översättning).

Vid inkorporering däremot föreskrivs det i stället i en författning (lag,
förordning eller myndighetsföreskrift) att hela avtalet eller delar av avtalet
skall gälla i Sverige och därmed tillämpas av bl. a. svenska myndigheter.
Vid inkorporering blir avtalet gällande svensk författningstext på de språk
på vilka den är avfattad (de autentiska språken, som äger lika giltighet).
Detta medför att svenska författningar kan föreligga även på utländska
språk. Ibland förekommer det en kombination av transformations- och
inkorporeringsmetoderna.

Valet av metod har behandlats bl. a. av utredningen om författningspub-
licering m.m. i betänkandet (SOU 1974:100) Internationella överens-
kommelser och svensk rätt. Införlivandemetoder har på senare år också
diskuterats i olika lagstiftningsärenden, som exempelvis lagen (1985:193)
om internationell järnvägstrafik, genom vilken det internationella jäm-
vägsfördraget, COTIF, införlivades med svensk rätt (prop. 1984/85:33 s.
203 ff, 268 ff och 279 ff, samt LU 17 s. 5 — 7). Ett annat exempel är lagen
(1987:822) om internationella köp. Genom den lagen införlivades 1980 års
FN-konvention om internationella köp (prop. 1986/87:128 s. 90 ff och LU
162).

Att införliva internationella avtalsbestämmelser genom inkorporering
har blivit allt vanligare under senare år. Inkorporeringsmetoden valdes
som nämnts för införlivandet av det internationella järn vägsfördraget och
konventionen om internationella köp. En nackdel med inkorporering är
emellertid att författningstexten inte alltid kan bli lika klar och tydlig som
vid transformering.

När det gäller EES-avtalet finns det också, som skall framgå närmare i
det följande, begränsade möjligheter till val av införlivandemetod dels på
grund av avtalets speciella natur, dels på grund av uttryckliga förpliktelser
i avtalet.

12.3 Införlivande av EES-avtalet

12.3.1 Allmänt om införlivandet av avtalet

De grundläggande avtalsbestämmelserna — de som i stor utsträckning har
sin motsvarighet i Romfördraget — har samlats i avtalets huvuddel. Denna
del omfattar ingressen och avdelningarna I — IX. Till avtalets huvuddel är
också fogade ett antal bilagor, med hänvisningar till de EG-rättsakter som
omfattas av avtalet.

Till avtalet hör vidare ett antal protokoll som även de utgör integrerade
delar av avtalet. Härutöver regleras vissa frågor genom överenskomna
protokollsanteckningar. Slutligen har i samband med avtalet också upprät-
tats förklaringar i olika ämnen, vilka utgör gemensamma eller ensidiga
uttalanden av parterna om tolkningen och tillämpningen av avtalet.

Som angetts i översikten över EG: s rättsliga system (avsnitt 7) tillhör det
EG-rättens särdrag att den griper in i de nationella rättsordningarna och

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

123

utgör intern rätt i medlemsländerna. Många av dess bestämmelser, inte
minst sådana som har motsvarigheter i EES-avtalet, skall tilllämpas av
nationella myndigheter i EG: s medlemsländer i deras EG-rättsliga form,
och många sådana bestämmelser medför rättigheter och även skyldigheter
for medborgarna och andra enskilda rättssubjekt.

En utgångspunkt för att i så stor utsträckning som möjligt åstadkomma
rättslikhet och enhetlighet inom EES är att EES-avtalets bestämmelser
införlivas i EFTA-ländernas rättssystem på ett sådant sätt att det resulterar
i en tillämpning som i största möjliga utsträckning är likvärdig med den
ordning som gäller inom EG. Tekniken för att uppnå detta skiljer sig
mellan de olika EFTA-länderna, bl. a. beroende på olika konstitutionella
system. Uppgiften får alltså lösas på ett sätt för EFTA-länder som har en
monistisk uppfattning (Schweiz, Liechtenstein och Österrike) där interna-
tionella överenskommelser kan tillämpas utan mellankommande lagstift-
ning, och på ett annat för de nordiska länderna, vilkas uppfattning på
denna punkt är dualistisk.

Enligt det dualistiska synsättet blir som nyss nämnts enskilda eller
myndigheter inte bundna genom att staten som sådan ikläder sig en
internationell förpliktelse, vare sig det skett under folkrepresentationens
medverkan eller ej. De folkrättsliga åtagandena måste därför införlivas
med den nationella rätten genom statsmakternas beslut om exempelvis
lagstiftning.

12.3.2 EES-avtalets införlivande med svensk rätt

EES-avtalets huvudbestämmelser

Mitt förslag: EES-avtalets huvudbestämmelser (artiklarna 1 — 129)
införlivas i svensk rätt genom inkorporering. Detta sker i en lag om
ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES), i fortsättningen
kallad EES-lagen.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker inkorpore-
ring och förordar att bestämmelserna samlas i en EES-lag. Några få
förordar transformering. Vissa, som i princip förordar transformering, vill
emellertid inte motsätta sig att inkorporeringsmetoden används. Många
anser att inkorporering är den metod som är mest ändamålsenlig. Från
något håll framhålls att denna metod främjar förutsättningarna för en
enhetlig tillämpning.

När det gäller frågan om vilka bestämmelser som bör införlivas med
svensk rätt finns olika uppfattningar. Några ifrågasätter om inte avtalet i
sin helhet bör införlivas under det att andra anser att de artiklar som enbart
riktar sig till de avtalsslutande parterna inte bör införlivas. Vissa pekar på
grundlagsmässiga konsekvenser av att vissa artiklar införlivas med svensk
rätt och andra efterlyser över huvud taget en bättre analys av vilka artiklar
som bör införlivas. Några anser att EES-avtalets konkurrensbestämmelser

124

bör regleras i en särskild lag, skild från EES-lagen, eller i vart fall i ett
särskilt avsnitt av EES-lagen.

Skälen for mitt förslag: Kärnan i EES-avtalets huvuddel utgörs av dels
allmänna bestämmelser om i första hand de fyra friheterna och de angrän-
sande områdena, dels bestämmelser i avtalets inledning som är av övergri-
pande betydelse för tillämpningen av de allmänna reglerna. Dessa grund-
läggande bestämmelser måste införlivas med svensk rätt. Vissa andra
bestämmelser, t. ex. slutbestämmelserna, berör däremot endast de
fördragsslutande staternas inbördes rättigheter och skyldigheter och behö-
ver därför inte nödvändigtvis införlivas.

Som jag nyss har nämnt kan bestämmelserna i en internationell överens-
kommelse införlivas med den svenska rättsordningen på i princip två olika
sätt, nämligen genom inkorporering eller transformation. Lagstiftning ge-
nom inkorporering har hittills inte använts särskilt ofta i Sverige men
metoden har blivit allt vanligare under senare år. Ett aktuellt exempel
härpå är införlivandet nyligen hos oss av luftfartsavtalet mellan Sverige,
Norge och EEG, vilket skedde huvudsakligen genom inkorporering (se
prop. 1991/92:29, TU4, rskr. 111). Ett annat exempel är den tidigare
nämnda Luganokonventionen, som föreslås bli i sin helhet införlivad
genom inkorporering (prop. 1991/92:128). Det sist nämnda forslaget be-
handlas för närvarande i riksdagen.

Ett grundläggande mål för förhandlingarna om EES-avtalet har varit att
åstadkomma en ordning som möjliggör en enhetlig tolkning och tillämp-
ning av de gemensamma EES-bestämmelserna. Detta mål har påtagligt
kommit att sätta sin prägel på avtalet. Sålunda finns det flera bestämmelser
där principen om enhetlig tolkning och tillämpning kommer till direkt
uttryck, t. ex. i artiklarna 6 och 7 liksom i ingressen till avtalet.

Sverige torde enligt min mening knappast kunna leva upp till dessa
åtaganden om avtalets huvuddel transformeras till svensk rätt på sed-
vanligt sätt med avseende på lagstiftningsteknik, systematik och språk-
bruk. Till nackdelarna med inkorporering hör naturligtvis att lagtexten inte
alltid blir så klar och tydlig som den kan bli vid transformation. Det gäller
inte minst i fråga om systematiken. Många formuleringar i avtalet utgör
emellertid resultatet av kompromisser mellan olika ståndpunkter, och med
en annorlunda, mer preciserad formulering i den svenska lagen än i avtalet
skulle man löpa risken att lagtexten avviker från avtalets framförhandlade
innehåll.

Redan vad jag nu har sagt talar enligt min mening starkt för att EES-
avtalets huvuddel inkorporeras med svensk rätt, dvs. att avtalets huvudbe-
stämmelser förklaras gälla som lag här. Ett ytterligare argument för inkor-
poreringstekniken är den nordiska rättslikheten. Enligt vad jag har erfarit
kommer sålunda de övriga tre nordiska EFTA-staterna att införliva EES-
avtalets huvudbestämmelser genom inkorporering.

Lagrådet har i sitt yttrande funnit dessa skäl övertygande.

Jag anser mot denna bakgrund att EES-avtalets huvudbestämmelser bör
införlivas med svensk rätt genom inkorporering och att det således i lag
föreskrivs att denna del av avtalet skall gälla som lag här i landet. Lagrådet
har som jag tidigare nämnt anslutit sig till denna princip. Som ett förtyd-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

125

ligande har lagrådet föreslagit att det i lagen anges vilka artiklar som
sålunda inkorporeras. Även jag finner att lagen på så sätt skulle vinna i
tydlighet.

En fråga som måste besvaras i det här sammanhanget — och som har
berörts av såväl lagrådet som flera remissinstanser — är om samtliga
artiklar skall inkorporeras eller om de delar som inte behöver införlivas
med svensk rätt, exempelvis slutbestämmelserna, vilka riktar sig till med-
lemsstaterna, bör uteslutas. Det vore naturligtvis mest korrekt att inte
inkorporera sådant som inte har en naturlig plats i svensk rätt. En selektiv
inkorporering kräver dock en noggrann genomgång artikel för artikel som
inte framstår som särskilt angelägen. Strikt tillämpad skulle en sådan
teknik kräva att ett stycke i en artikel inkorporeras medan ett annat inte gör
det. Lagstiftningen skulle därigenom bli mycket splittrad och svåröver-
skådlig. Härtill kommer att man i Finland, Norge och Island har siktet
inställt på att inkorporera huvuddelen av avtalet i dess helhet.

Också i promemorians förslag har denna metod att inkorporera huvud-
avtalet valts. Ett par remissinstanser har särskilt berört frågan om omfatt-
ningen av inkorporeringen av huvuddelen av avtalet och därvid haft
synpunkter på lämpligheten av att inkorporera enskilda bestämmelser.
Även lagrådet har i denna del funnit anledning till vissa anmärkningar av
principiell natur.

Jag kan till en början instämma i att det visserligen kan synas som om
vissa av huvudavtalets bestämmelser lämpar sig mindre väl for inkorpore-
ring därför att de exempelvis rör institutionella frågor som inte på något
sätt kan sägas kräva författningsform. Några avgörande nackdelar med att
inkorporera även sådana bestämmelser kan jag dock inte finna. Som
hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller vidgar man visserligen
lagbegreppet på detta sätt, något som emellertid inte heller det framstår
som avgörande hinder mot att inkorporera bestämmelserna. Jag vill erinra
om att ett liknande förfaringssätt har föreslagits for Sveriges införlivande
av Luganokonventionen.

Lagrådet har konstaterat att flera av de genom EES-lagen inkorporerade
artiklarna i EES-avtalet innehåller hänvisningar till protokoll och bilagor
vilka i sin tur inte föreslås bli inkorporerade. Enligt lagrådets mening är det
i vissa fall inte möjligt att dra någon säker slutsats om i vad mån de
bestämmelser till vilka det sålunda hänvisas också blir svensk lag. Att
osäkerhet föreligger på en sådan grundläggande punkt måste enligt lagrådet
betecknas som otillfredsställande. Lagrådet finner det därför nödvändigt
att ökad klarhet i saken skapas under det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Jag håller självfallet med lagrådet om att det vore otillfredsställande om
det skulle råda någon osäkerhet om vilka avtalsbestämmelser som skall
gälla som svensk lag. I 2 — 4 §§ EES-lagen anges emellertid vilka artiklar
resp, protokoll som inkorporeras genom den lagen. Sett mot denna bak-
grund kan den omständigheten att det i olika artiklar hänvisas även till
protokoll och till bilagor inte innebära att också dessa inkorporeras. Med
anledning av vad lagrådet har sagt i denna del finns skäl att starkt under-
stryka detta.

Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter om ett lagfästande av

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

126

artiklarna 83 och 97 kan innefatta en överlåtelse till internationellt organ
av rätten att besluta föreskrifter, med de konsekvenser detta kan få i
konstitutionellt hänseende. Lagrådet väcker samma fråga beträffande arti-
kel 97, och förordar att artikeln inte inkorporeras.

Jag vill framhålla att inte någon artikel i EES-avtalet innebär att ett
EES-organ ersätter någon av de avtalsslutande parternas organ i fråga om
befogenheten att besluta om nationell normgivning på olika nivåer. Detta
framgår bl. a. av ingressen till protokoll 35 där det sägs att avtalet inte
fordrar att någon normgivningskompetens överlåts till EES-institutioner.
Detta har for övrigt varit uteslutet redan av den anledningen att RomfÖr-
draget inte tillåter en sådan överföring till mellanstatligt organ av de
befogenheter som tillagts EG: s institutioner.

De nämnda artiklarna 83 och 97 innebär inte — även om de lagfästs i
Sverige — att EES-kommittén träder i stället för svenska organ med
normgivningskompetens. De sekretesskrav som enligt artikel 83 skall fast-
ställas av EES-kommittén är att anse som folkrättsligt bindande beslut som
såvitt avser svenska myndigheter måste införlivas utifrån den svenska
sekretesslagstiftningen. Artikel 97 har inte den innebörden att svensk
lagstiftning på EES-området i och för sig inte kan ändras eller att ny
lagstiftning inte kan beslutas. EES-kommittén kan däremot uttala sig om
den ändrade eller nya lagstiftningen påverkar avtalets funktion. Då kan
givetvis den situationen uppstå att en svensk lagstiftning anses innebära ett
åsidosättande av våra folkrättsliga förpliktelser. Detta skiljer sig emellertid
inte från vad som kan bli fallet i fråga om svensk lagstiftnings förhållande
till andra folkrättsliga avtal som Sverige har ingått. Med anledning av vad
lagrådet anför vill jag framhålla att artikeln inte innefattar vare sig någon
normgivningsfunktion för EES-kommittén eller vetorätt for kommittén
när det gäller nationella lagstiftningsåtgärder.

Stockholms tingsrätt anser att bl. a. artikel 111.3 och 4 bör undantas vid
inkorporeringen. Denna artikel avser det internationella tvistlösningsfor-
farandet och förändrar, som jag ser det, inte karaktär av den anledningen
att artikeln inkorporeras genom EES-lagen.

När det gäller frågan huruvida avtalets konkurrensbestämmelser bör
samlas i en särskild lag har jag viss förståelse for de synpunkter som
framförts om att detta skulle kunna förbättra möjligheterna att överblicka
och tillämpa det komplicerade regelkomplex som det här är fråga om. Å
andra sidan är det utmärkande för Romfördraget, och därmed också för
huvudbestämmelserna i EES-avtalet, att konkurrensbestämmelserna utgör
komplement till och förutsättningar för ett upprätthållande av de fyra
friheterna. De är enligt min mening så intimt förbundna med bestämmel-
serna om dessa att man inte bör frigöra dem från detta sammanhang. För
övrigt kan det förtjäna att påpekas att vissa remissinstanser, som hör till
kategorin konkurrensvårdande myndigheter, inte har något att invända
mot att konkurrensbestämmelserna tas in i EES-lagen. Jag skall åter-
komma till denna fråga under avsnitt 14.8.1.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

127

Införlivande av protokollen till EES-avtalet

Mitt förslag: Protokoll 1—2, 8 andra punkten, 13, 14, 17, 21—25
samt 39 till EES-avtalet införlivas genom inkorporering i EES-lagen.

Promemorians förslag: Överensstämmer i stort sett med mitt.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser som anser att hela EES-avtalet
bör införlivas med svensk rätt inbegriper i denna syn även protokollen till
EES-avtalet. Några efterlyser en mera övertygande motivering för det urval
av protokoll som skett, och någon efterfrågar en redogörelse för på vilken
konstitutionell nivå motsvarande svenska bestämmelser har utfärdats eller
i framtiden bör utfärdas. Också synpunkter beträffande vissa enskilda
protokoll framförs. Sålunda förordar kommerskollegium t. ex. att också
protokoll 14 angående handel med kol- och stålprodukter som innehåller
ett centralt förbud mot exportrestriktioner bör införlivas genom lagen.

Skälen för mitt förslag: Till EES-avtalet hör 49 protokoll. Vissa av dessa
innehåller bestämmelser som är materiellt viktiga för enskilda och som
därför måste införlivas med svensk rätt. Andra protokoll innehåller be-
stämmelser som över huvud taget inte berör Sverige utan enbart förhållan-
det mellan andra avtalsslutande parter. Sådana protokoll bör inte införli-
vas med svensk rätt.

En del protokoll har dock på något sätt direkt betydelse för Sverige, men
det är därmed inte givet att de också måste införlivas. Frågan får bedömas
från fall till fall. Därvid bör beaktas att ett protokoll med bestämmelser
som i förstone synes enbart rikta sig till de avtalsslutande parterna som
sådana, i framtiden kan ges direkt betydelse även för enskilda och myndig-
heter. De protokoll som enbart innehåller uppmaningar till de avtals-
slutande parterna att agera på visst sätt bör emellertid inte införlivas.

Andra frågor är naturligtvis huruvida protokollen bör införlivas genom
EES-lagen eller i annan författning eller om någon annan lagstiftningsåt-
gärd erfordras till följd av de internationella åtagandena.

Promemorian föreslog att protokollen 1, 2, 8 andra punkten, 13, 17,
21—25 samt 39 skall införlivas genom EES-lagen. Jag delar denna uppfatt-
ning. Med anledning av vad kommerskollegium anfört har jag dock kom-
mit till slutsatsen att också protokoll 14 skall införlivas genom lagen.
Förslaget har i denna del inte föranlett någon erinran av lagrådet.

Vissa protokoll innehåller bestämmelser som måste införlivas men ge-
nom föreskrifter som regeringen har att besluta om. Detta gäller t. ex.
ursprungsreglerna i protokoll 4 liksom bestämmelser på jordbruksområdet
som tas upp i protokoll 3. I vissa fall erfordras viss kompletterande
lagstiftning. Detta är fallet beträffande protokoll 11 som rör samarbete på
tullområdet och som bl. a. förutsätter att bemyndigandet för regeringen att
meddela förskrifter om tullsamarbete i lagen (1973:431) om utredning
angående brott mot utländsk tullag ändras så att detta blir tillämpligt på
överenskommelse inte bara med främmande stat utan också med mellan-
folklig organisation. Detsamma gäller lagen (1969:200) om uttagande av

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

128

utländsk tull, annan skatt, avgift eller pålaga. Jag återkommer till frågor Prop. 1991/92: 170
som dessa under avsnitt D.                                              Bilaga 1

Införlivande av bilagorna till EES-avtalet

Min bedömning: De avtalsbestämmelser som upptas i bilagorna till
EES-avtalet och de i dessa bilagor refererade bindande rättsakterna
införlivas med svensk rätt inte genom EES-lagen utan genom författ-
ningar på resp, sakområde.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med min.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser delar uppfattningen att
bilagorna till avtalet bör behandlas genom normgivning på resp, sakområ-
den.

Skälen för min bedömning: Som har framgått av det föregående hör till
avtalet 22 bilagor i vilka hänvisningar görs till de för EES relevanta delarna
av EG: s sekundära regelverk. Det gäller ca 1 500 EG-rättsakter som har
anpassats för EES-ändamål och som har beslutats av EG: s institutioner
före den 31 juli 1991.

Det rör sig här främst om direktiv och förordningar, men också i vissa
fall om beslut. Som tidigare redovisats är direktiven inom EG bindande,
såvitt avser det resultat som skall uppnås genom åtgärder på nationell nivå,
medan förordningarna är direkt tillämpliga utan mellankommande natio-
nell rättsbildning.

Artikel 7 i avtalet innehåller bestämmelser om hur de regler som mot-
svarar EG: s sekundärrätt skall införlivas. De delar som motsvarar EG-
förordningar skall som sådana göras till en del av den nationella rättsord-
ningen, medan beträffande de delar som motsvarar EG-direktiv det lämnas
åt de avtalsslutande parterna själva att välja form och metod för införli-
vandet i den egna rättsordningen. Även om det inte är utsagt i avtalet gäller
detta också beslut, dvs. det ankommer på de avtalsslutande parterna att
införliva dessa som det befinns lämpligt.

Detta innebär för vår del att motsvarigheter till direktiv skall transfor-
meras till svenska regler, medan motsvarigheter till EG-förordningar skall
införlivas genom inkorporering. I bägge fallen bör detta ske genom författ-
ningsreglering på den konstitutionella nivå som de materiella reglernas
innehåll kräver. Åtskilliga av dessa regler ligger på myndighetsnivå och bör
således införlivas genom myndighetsföreskrifter. Det är viktigt att myndig-
heterna deltar i detta arbete i nära samråd med resp, fackdepartement.

I ett hänseende bör emellertid en avvikelse från principen om separat
införlivande göras. Detta gäller vissa delar i den konkurrensrättsliga bila-
gan (bil. XIV) till EES-avtalet. Av skäl som skall framgå senare, anser jag
att några av rättsakterna i den bilagan samt de för dessa avsedda anpass-
ningsbestämmelserna bör införlivas genom EES-lagen.

Här skall tilläggas att under de gångna åren en viss anpassning av svensk
rätt redan skett såvitt gäller en del av de i EES-avtalet ingående rättsak-

129

9 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga 1

terna. Vår lagstiftning tillgodoser sålunda till viss del EES-avtalets krav.
När så är fallet behöver naturligtvis som regel några ytterligare lagstiftnings-
åtgärder inte vidtas med anledning av EES-avtalet.

Jag vill också nämna att det förekommer att i avtalets bilagor anges s. k.
icke-bindande rättsakter, dvs. rekommendationer och yttranden m.m.,
vilka utfärdats av rådet eller kommissionen och som inte ger upphov till
rättigheter eller skyldigheter for enskilda. I vissa fall kan dock sådana
rättsakter utgöra riktlinjer för hur EG-organen skall handla och som därför
på olika sätt kan beröra enskilda. I bilagorna till avtalet anges att avtals-
parterna på olika sätt skall beakta sådana icke-bindande rättsakter.

Slutligen vill jag i detta sammanhang nämna att även EG-rättsakter som
beslutats efter den 31 juli 1991 har betydelse för att uppnå ett enhetligt
EES. Avsikten är att överenskommelser om sådana rättsakter skall träffas i
särskild ordning.

12.4 Införlivande av EFTA-avtalen

12.4.1 Avtalet om upprättande av en övervaknings myndighet och en
domstol (övervakningsavtalet)

Mitt förslag: Huvudbestämmelserna i övervakningsavtalet (ar-
tiklarna 1—53) och protokollen 1—4 inkorporeras genom EES-
lagen.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inga invändningar mot
förslaget. Ett antal instanser påpekar dock att de inte kan uttala någon
mening eftersom avtalet i samband med remissen ännu inte var färdigjus-
terat och därför inte kunde publiceras.

Skälen för mitt förslag: Som framgått av beskrivningen av övervaknings-
avtalet skall ESA övervaka att EFTA-länderna fullgör sina allmänna för-
pliktelser enligt EES-avtalet och övervakningsavtalet. Vidare kommer
myndigheten att ha övervakningsuppgifter i förhållande till EFTA-
länderna på områdena för offentlig upphandling, offentligt stöd och kon-
kurrens. På det sistnämnda området innebär befogenheterna att ESA
kommer att fatta förvaltningsbeslut som innebär myndighetsutövning mot
enskilda.

Genom övervakningsavtalet upprättas också EFTA-domstolen med
kompetens att döma i ärenden om bl. a. övervakningen av EFTA-ländernas
efterlevnad av EES-avtalets bestämmelser, att överpröva beslut av ESA i
konkurrensärenden samt att lösa tvister mellan EFTA-länderna.

Genom övervakningsavtalet överlåter EFTA-länderna till ESA och
EFTA-domstolen förvaltnings- resp, rättskipningsuppgifter på konkurrens-
området. Sådan överlåtelse som innefattar myndighetsutövning regleras i
10 kap. 5 § tredje stycket regeringsformen. Denna överlåtelse sker ytterst
genom EES-avtalets fördelningsregler på konkurrensområdet.

På samma sätt som i EES-avtalet finns åtskilliga bestämmelser i över-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

130

vakningsavtalet som endast riktar sig till de avtalsslutande staterna och Prop. 1991/92: 170
sålunda enbart har folkrättslig verkan. Liksom när det gäller införlivandet Bilaga 1
av EES-avtalet föreslår jag emellertid att samtliga bestämmelser i huvud-
delen av övervakningsavtalet inkorporeras. Lagrådet har inte haft något att
erinra mot denna lösning men liksom beträffande EES-avtalet förordat att
det i lagen anges vilka artiklar som inkorporeras. Jag delar denna uppfatt-
ning.

Protokoll 1 rör som tidigare redovisats speciellt funktioner som tillagts
ESA genom tillämpningen av protokoll 1 till EES-avtalet. Protokollet bör
inkorporeras genom EES-lagen eftersom det är av betydelse för införlivan-
det av sådana bestämmelser i avtalet som motsvarar EG-förordningar.

Protokoll 2 och 3 avser ESA: s roll på områdena offentlig upphandling
och offentligt stöd. Bestämmelserna rör ESA:s förhållande till EFTA-
länderna. Det är således inte nödvändigt att dessa protokoll införlivas i
EES-lagen. Emellertid behövs — som jag skall återkomma till — särskilda
tilläggsbestämmelser i lagen såvitt avser området för offentligt stöd. Jag
anser det därför vara mest ändamålsenligt och överskådligt att inkorporera
också det grundläggande protokollet (nr 3). I fråga om protokoll 2 om
offentlig upphandling menar jag att också detta protokoll bör inkorporeras
för att därmed bidra till att ge en sammanhållen bild av ESA: s uppgifter på
dessa specifika områden.

Protokoll 4 rör konkurrensområdet. Som jag nyss sagt innefattar de
befogenheter som här ges ESA rätten att meddela förvaltningsbeslut som
riktar sig mot enskild. Dessa bestämmelser liksom protokollet i dess helhet
bör därför inkorporeras genom lagen.

Inte heller när det gäller protokollen har lagrådet haft något att erinra
mot den författningstekniska lösningen.

Jag kommer i det följande (avsnitten 14.7 och 14.8) att redovisa ytterli-
gare överväganden och lämna förslag till ytterligare lagstiftning beträffande
dessa områden.

I fråga om protokoll 4 vill jag här nämna att det till protokollet kommer
att fogas sammanlagt sju bilagor. Dessa avses innehålla bl. a. vissa formulär
i konkurrensärenden liksom uppgifter om vilka helgdagar som råder i de
länder där ESA resp. EFTA-domstolen skall vara belägen. Hur dessa
bilagor som avses beslutas i ett senare skede kommer att behandlas i
införlivandehänseende kommer att tas upp vid senare tidpunkt.

Protokoll 5 till övervakningsavtalet som innehåller stadgar för EFTA-
domstolen är enligt min mening inte av den beskaffenheten att det bör
inkorporeras genom EES-lagen. Däremot krävs andra lagstiftningsåtgärder
för införlivande av vissa bestämmelser i detta protokoll. Jag skall åter-
komma till detta i det följande (avsnitt 14.3).

De två återstående protokollen (nr 6 och 7) rör — som tidigare redo-
visats — immunitet och privilegier för ESA, EFTA-domstolen jämte dess
personal m. fl. En hänvisning till dessa protokoll bör göras i bilagan till
lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall. Jag skall
återkomma till denna fråga senare (avsnitt D).

Jag har förståelse för de remissinstanser som anmält att de inte kan
uttala sig om förslaget i denna del eftersom de inte har haft tillgång till det

131

ifrågavarande avtalet. Emellertid hade såväl i den grönbok som publicera- Prop. 1991/92: 170
des i samband med remissen som i departementspromemorian avtalet Bilaga 1
beskrivits, i synnerhet på de punkter som är av särskild betydelse för
inkorporeringen.

Vidare vill jag här nämna att företrädare för flera av de instanser som
inte haft invändningar mot förslaget har deltagit i förhandlingarna om
detta och således varit väl insatta i avtalets bestämmelser. Detta gäller
särskilt på konkurrensområdet. Jag vill här också hänvisa till min redogö-
relse för vad lagrådet anfört i fråga om remissbehandlingen (avsnitt 6).

12.4.2 Avtalet om en ständig kommitté för EFTA-staterna
(kommittéavtalet)

Mitt förslag: Bestämmelserna i avtalet införlivas inte i svensk rätt,
utom såvitt avser protokoll 1 till avtalet som inkorporeras genom
EES-lagen.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Liksom när det gäller övervakningsavtalet har fler-
talet remissinstanser inga invändningar. Några framhåller dock att de inte
kunnat ta ställning till förslaget eftersom de inte haft tillgång till avtalet.

Skälen för mitt förslag: Kommittéavtalet reglerar organisation och upp-
gifter för en ständig kommitté mellan EFTA-länderna. Ständiga kom-
mittén kan i förhållande till EFTA-länderna besluta i ärenden som den
skall handha enligt vissa av bestämmelserna i EES-avtalet. Här är det inte
fråga om beslut som direkt gäller enskilda utan om beslut som rör EFTA-
staterna. Till kommittéavtalet hör två protokoll, en bilaga och ett bihang.
Skäl att införliva kommittéavtalet i dess helhet föreligger inte. Emellertid
har protokoll 1 som tidigare sagts sådan betydelse för införlivandet av
sekundära rättsakter att detta protokoll bör inkorporeras genom EES-
lagen. Mitt förslag i denna del har inte föranlett någon invändning från
lagrådet. Vad beträffar det förhållandet att remissinstanserna inte haft
tillgång till avtalet vill jag framhålla vad jag nyss anfört om övervakning-
savtalet i detta avseende.

12.4.3 Avtalet om en kommitté med ledamöter från EFTA-staternas
parlament (parlamentarikeravtalet)

Avtalet reglerar samverkan mellan parlamentarikerna på EFTA-sidan i
EES-arbetet. Frågan om val av svenska ledamöter till denna kommitté kan
behöva regleras i riksdagsordningen. Det ankommer på riksdagen att
utforma dessa regler.

132

13 Beslut om nya EES-regler m.m.

Några remissinstanser har i samband med de frågor jag nyss har berört
bl. a. ifrågasatt om avtalsbestämmelserna om provisorisk tillämpning och
tvistlösning står i överensstämmelse med grundlagen. Andra har haft vissa
allmänna synpunkter på det fortsatta beslutsfattandet inom EES.

Sålunda ifrågasätter Folksam om bestämmelserna om provisorisk till-
lämpning av nya regler utan att konstitutionella krav uppfyllts är förenliga
med regeringsformen. Universitetet i Uppsala å sin sida anför att av
beslutsproceduren framgår att ju mer lagstiftning EG utfärdar, desto fler
områden kommer att suspenderas från tillämpning eller tillämpas enligt
gammal lydelse, såvida inte EFTA-staterna i EES-kommittén accepterar
den nya EG-lagstiftningen. Det mått av rättslikhet som kan uppnås vid
avtalets ingående kan därför enligt fakultetsstyrelsen antas komma att
successivt minska med tiden. Justitieombudsmannen slutligen ifrågasätter,
mot bakgrund av att det i promemorian anförs att beslut om nya EES-
regler till övervägande del kommer att avse ändringar i bilagorna till
EES-avtalet, om det inte av 9 § EES-lagen klarare bör framgå att de däri
uppräknade EG-bestämmelserna inkorporeras enligt sin nuvarande lydelse
och inte enligt sin vid varje senare tidpunkt gällande lydelse.

De bestämmelser i EES-avtalet som remissinstanserna tar upp rör hu-
vudsakligen de avtalsslutande parternas folkrättsliga skyldigheter och med-
för normalt inga omedelbara förpliktelser för enskilda eller för svenska
myndigheter.

Huvuddelen av de materiella regler som EES-avtalet omfattar finns i de
rättsakter till vilka bilagorna hänvisar. Den bärande tanken med EES-
avtalet är att — även för framtiden — skapa så enhetliga regler som möjligt
inom hela EES-området. Detta förutsätter att EES-reglerna utvecklas pa-
rallellt med nya EG-regler.

Ytterst är det naturligtvis en politisk fråga om man önskar gå vidare i
samarbetet eller ej. Avtalet bygger emellertid på att ansträngningar skall
göras av avtalsparterna för att behålla EES så enhetligt som möjligt även i
framtiden.

Beslut om nya regler fattas av avtalsparterna i EES-kommittén. Besluten
har karaktär av internationella överenskommelser. Om beslutet avser ett
ämne som skall godkännas av riksdagen, är beslutet givetvis inte bindande
förrän sådant godkännande skett. Det är således inte fråga om överlåtelse
av beslutsfunktioner till något internationellt organ. För svensk del innebär
varje sådant beslut av EES-kommittén om ändring i EES-reglerna med
andra ord en ny internationell överenskommelse som kan kräva införli-
vande i svensk rätt. Artikel 7 i avtalet anger samma tillvägagångssätt för
genomförande av nya EES-regler som när det gäller bestämmelser som
övertas genom bilagorna till EES-avtalet.

Till helt övervägande del kommer besluten i EES-kommittén om nya
EES-regler troligen att avse ändringar i bilagorna till avtalet. Om EG och
EFTA-sidan inte kan komma överens beträffande en sådan ändring, kan
detta enligt artikel 102 i avtalet ytterst leda till att den berörda delen av
bilagan tills vidare suspenderas provisoriskt. De rättigheter och skyldighe-

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

133

ter som redan uppnåtts for medborgarna inom EES skall dock enligt artikel
102.6 kvarstå. Enligt en överenskommen protokollsanteckning till avtalet
skall med uppnådda rättigheter avses endast sådana som faktiskt uppnåtts
och inte sådana som förväntas. Som exempel ges bl. a. att ett upphävande
av regler som rör investeringar, t. ex. i fastigheter, inte skall påverka
investeringar som gjorts innan upphävandet trädde i kraft.

Jag vill här också erinra om den tidigare nämnda protokollsanteck-
ningen till artikel 111 enligt vilken parterna uttalat att suspension inte
tjänar avtalets goda funktion och att alla ansträngningar skall göras för att
undvika en sådan situation.

De svenska bestämmelser som föranletts av reglerna i en aktuell bilage-
del innan dessa upphävdes kan i sådana här situationer behållas. Inget
hindrar att de fortsätter att tillämpas i Sverige även om detsamma i full
utsträckning inte kan krävas av övriga avtalsparter. Skulle en viss del av en
bilaga till avtalet bli suspenderad, skall följderna av detta närmare disku-
teras i EES-kommittén. Om det härvid skulle visa sig att suspensionen
kräver svenska lagstiftningsåtgärder, får dessa övervägas då.

Ett beslut av EES-kommittén om att nya EES-regler skall träda i kraft en
viss dag förutsätter att de nationella konstitutionella kraven då uppfyllts.
Saknas efter sex månader efter EES-kommitténs beslut ratifikation av
någon avtalspart, kan beslutet komma att tillämpas provisoriskt i avvaktan
på att kraven uppfylls, såvida inte en avtalspart meddelar att en sådan
provisorisk tillämpning inte kan äga rum. Skulle det inträffa att Sverige
inte ratificerat avtalet vid ifrågavarande tidpunkt ankommer det således på
regeringen att meddela att någon provisorisk tillämpning inte kan äga rum
för svenskt vidkommande. En följd av ett sådant förhållande kan bli att de
regler som de tilltänkta ändringarna bygger på suspenderas provisoriskt.

De artiklar som remissinstansernas synpunkter berör gäller således folk-
rättsliga förpliktelser för Sverige som avtalspart. Vad artiklarna innehåller
är enligt min mening inte oförenligt med grundlagen, något som har
ifrågasatts av ett par av remissinstanserna.

JO säger i sitt remissyttrande att det av 9 § EES-lagen tydligare bör
framgå att det är nuvarande lydelse av de aktuella rättsakterna som avses
och inte också den senare lydelse som dessa kan komma att få. Även
lagrådet är inne på denna fråga när det ifrågasätter om inte en inkorpore-
ring av artikel 98 i EES-avtalet innebär att även framtida ändringar
automatiskt skall gälla här i riket. Enligt artikel 98 kan nämligen bilagorna
till avtalet liksom flertalet protokoll ändras av EES-kommittén i enlighet
med vissa andra artiklar. Den osäkerhet som enligt lagrådets uppfattning
synes föreligga på denna punkt skulle enligt lagrådet kunna undanröjas
genom ett avstående från att inkorporera de bestämmelser som tar sikte på
ändringar i avtalet.

Som jag tidigare framhållit skulle det vara förenat med betydande
svårigheter att välja ut vilka artiklar som måste inkorporeras och beträf-
fande vilka detta inte skulle vara nödvändigt.

Den omständigheten att det i artikel 98 anges att EES-kommittén kan
fatta beslut om ändringar av protokoll och bilagor innebär inget annat än
att parterna där kommer samman för att i enighet träffa nya överens-

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

134

kommelser. Ett folkrättsligt bindande beslut som förutsätter enhällighet
kan jämställas med en överenskommelse, eftersom de berörda staterna har
frihet att anta eller förkasta förslag till sådana beslut. Att Sverige biträder
ett sådant beslut måste också statsrättsligt sett betraktas som ingående av
ett avtal (se prop. 1973:90 s. 357).

Det är regeringen som enligt 10 kap. 1 § regeringsformen ingår interna-
tionella överenkommelser. Regeringen får dock enligt reglerna i 10 kap. 2 §
inte ingå sådana överenskommelser utan riksdagens godkännande bl. a. om
överenskommelsen förutsätter lagändringar. Enligt artikel 93.2 i EES-
avtalet fattar EES-kommittén sina beslut genom överenskommelser och
enligt artikel 103 träder beslut som kan vara bindande för en avtalspart
först efter uppfyllandet av nationella konstitutionella krav inte i kraft
förrän parten anmält att dessa krav uppfyllts.

EES-avtalet behandlar inte vilka nationella förfaranden som kan behöva
vidtas för att möjliggöra beslut i kommittén. Detta är heller inte brukligt
vid internationella avtal där parterna kommit överens om att beslut kan
fattas i olika organ. I de fall ett beslut av EES-kommittén rör ett sådant
ämne att det enligt svenska regler kräver riksdagens godkännande skall
beslutet också underställas riksdagen liksom förslag till den lagstiftning
som kan erfordras för svensk del. För att framtida ändringar av EES-
reglerna skall bli gällande som svensk rätt erfordras alltså beslut i varje
särskilt fall av ett behörigt svenskt organ och 10 kap. 5 § regeringsformen
blir inte tillämplig på EES-kommitténs beslut.

Mot denna bakgrund kan jag inte se att det finns någon risk för missför-
stånd på den punkt JO och lagrådet berört.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

135

14 Ytterligare lagstiftningsfrågor

14.1 Inledning

I det föregående har föreslagits att EES-avtalets huvuddel och vissa av
protokollen till EES-avtalet samt övervakningsavtalet och protokoll 1 —4
liksom protokoll 1 till kommittéavtalet bör inkorporeras genom EES-lagen.
I de följande avsnitten behandlas vissa ytterligare lagstiftningsfrågor.

14.2 Lagval

Mitt förslag: I EES-lagen införs en lagvalsregel enligt vilken före-
skrifter i EES-lagen eller annan lag som har meddelats till uppfyl-
lande av Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet skall tillämpas utan
hinder av vad som annars föreskrivs i lag. Motsvarande skall gälla
också i förhållandet mellan föreskrifter i annan författning än lag.

Promemorians förslag: Överensstämmer i princip med mitt. Bestämmel-
sen hade dock i promemorian en annan formulering.

Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som berör frågan om
en lagvalsregel tillstyrker eller godtar att en sådan regel förs in i lagen. Flera
av dem har dock synpunkter på utformningen av regeln. Vad remissinstan-
serna anfört i olika delfrågor framgår i det följande.

Bakgrunden till mitt förslag: Vissa bestämmelser av Romfördraget har
givits direkt effekt inom EG. En betydande del av EG: s sekundära rättsak-
ter är — som tidigare angetts (avsnitt 7) — också direkt tillämpliga och har
givits direkt effekt i medlemsländerna. Att en EG-regel är direkt tillämplig
innebär att den automatiskt utgör en del av medlemsländernas interna rätt
i och med att den har beslutats av ett behörigt EG-organ. EG: s medlems-
länder har alltså förbundit sig att låta sådana regler tillämpas internt utan
någon mellankommande nationell rättsbildning.

Enligt EG-domstolens praxis har EG-reglerna dessutom företräde fram-
för nationella regler och skall tillämpas oavsett vad som må vara föreskri-
vet i den nationella rättsordningen. Genom att skapa en gemenskap med
egna institutioner som har självständiga befogenheter har medlemslän-
derna enligt EG-domstolens synsätt i motsvarande mån begränsat sin egen
suveränitet och sina egna befogenheter; man har avstått från normgivnings-
kompetens på de områden EG-rätten reglerar. Följaktligen är det inte
möjligt för ett medlemsland att internt lagstifta på ett område där EG-
institutionerna utnyttjat sin kompetens eller att ge företräde åt sin natio-
nella lagstiftning.

EES-avtalet vilar på folkrättslig grund. Avtalsparterna har inte överlåtit
någon normgivningskompetens till EES-organen utan också framtida nya
EES-regler kommer att ha folkrättslig karaktär. Samtidigt skulle den enhet-
liga rättstillämpningen kunna äventyras, om EES-reglerna inte får ett
genomslag i EFTA-staterna på ett sätt som motsvarar ordningen inom EG.

I detta syfte har till avtalet fogats ett protokoll, protokoll 35, om

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

136

eventuella konflikter mellan införlivade EES-regler och andra författnings- Prop. 1991/92: 170
bestämmelser. Protokollet inleds med en ingress i vilken det erinras om att Bilaga 1
EES-avtalet syftar till att uppnå ett enhetligt EES grundat på gemensamma
regler utan att kräva att avtalsparterna överlåter lagstiftningsmakt till
någon EES-institution och att detta (dvs. enhetligheten) därför måste
åstadkommas genom nationella åtgärder. I själva protokollstexten åtar sig
sedan EFTA-staterna att för fall av möjliga konflikter mellan införlivade
EES-regler och andra författningsbestämmelser — om nödvändigt — in-
föra en författningsbestämmelse av innebörd att EES-regler skall ta över i
sådana fall.

Schweiz och Österrike har förklarat att internationella avtal, som ju
enligt deras monistiska system blir nationellt tillämpliga i och med att de
träder i kraft på det folkrättsliga planet, redan intar en överordnad ställ-
ning i förhållande till vanlig lagstiftning.

Skälen för mitt förslag: Enligt svensk rätt har grundlag företräde framför
vanlig lag, lag framför förordning osv. Det finns däremot inga regler om att
lagar som grundar sig på internationella avtal har företräde framför andra
lagar. En allmän tolkningsprincip är dock att vår lagstiftning är förenlig
med våra internationella åtaganden och att lagarna därför skall tolkas i
fördragsvänlig anda.

Den självklara utgångspunkten är naturligtvis att Sverige skall följa sina
folkrättsliga åtaganden. Samtidigt med att EES-avtalet tillträds måste
därför gällande lag vid behov korrigeras för att stå i överensstämmelse med
de avtalade reglerna. Detsamma måste ske när nya ”EES-förordningar”
inkorporeras i nationell rätt. ”EES-direktivens” bestämmelser kan trans-
formeras till nationell rätt genom lag eller annan författning. Det ingår som
ett naturligt moment i lagstiftningsarbetet att se till att ny lagstiftning är
förenlig med ingångna avtal. Den lagrådsgranskning som ingår som ett led
i det svenska lagstiftningsarbetet fyller en viktig funktion i detta hänse-
ende.

I den svenska normhierarkin intar föreskrifter som grundar sig på
internationella avtal som jag tidigare nämnt inte någon särskild ställning.
Eftersom EES — till skillnad från EG — inte bygger på någon överlåtelse av
normgivningsmakt, kan det inte heller förväntas att en utveckling i rätts-
praxis skulle komma att ge EES-reglerna en hierarkisk ställning motsva-
rande EG-rättens i EG:s medlemsländer. För att i Sverige leva upp till
åtagandet i protokoll 35 fordras därför att en författningsbestämmelse
införs.

Lagrådet har mot detta förordat att lagvalsregeln i första hand utgår ur
förslaget till EES-lag. För det fall att en regel likväl skulle anses nödvändig,
bör den enligt lagrådets mening omformuleras. Lagrådet grundar detta sitt
ställningstagande främst på att regeln till följd av regeringsformens olika
regler om normgivningsmakten får ett väsentligt mindre tillämpningsom-
råde än vad dess ordalydelse ger intryck av. Redan av hänsyn till det
åtagande som protokoll 35 innebär kan jag emellertid inte ansluta mig till
lagrådets förslag att helt avstå från en lagvalsregel. Däremot bör som
lagrådet ansett i andra hand regeln omformuleras. Jag återkommer i det
följande till hur detta bör ske.

137

En lagvalsregel innebär inte någon principiell nyhet. Som exempel på en Prop. 1991/92: 170
liknande lagstiftningteknik kan nämnas lagen (1976:661) om immunitet Bilaga 1
och privilegier i vissa fall. Där sägs i 1 § att vad som i den lagen föreskrivs
i fråga om immunitet och privilegier skall gälla utan hinder av bestämmel-
ser i andra författningar. I specialmotiveringen till paragrafen (prop.
1975/76:205 s. 21) förklarar föredraganden att bestämmelsen innebär att
de genom lagen inkorporerade konventionsbestämmelserna tar över även
en senare tillkommen författning, om inte annat uttryckligen sägs.

Om det skulle konstateras att en inhemsk regel strider mot en EES-regel,
skulle det med den utformning paragrafen bör ges alltså inte bli fråga om
lagprövning utan om ett slags lagval; domstolar och rättstillämpande
myndigheter har olika regler att välja mellan och reglerna svarar själva på
frågan vilken av dem som skall tillämpas.

Denna lagvalsregel skapar alltså inte någon ny konstitutionell nivå för
EES-reglerna utan innebär i stället att regler som avviker från vad som skall
gälla i EES inte tillämpas på sådana förhållanden som EES-avtalet reglerar.

Paragrafen innebär inte heller någon formell begränsning av riksdagens,
regeringens eller föreskrivande myndigheters normgivningskompetens. En
sådan begränsning hade krävt grundlagsform för att träffa riksdagen och —
såvitt avser verkställighetsföreskrifter och den s.k. restkompetensen —
regeringen.

Vissa remissinstanser har förklarat att en grundlagsreglering av EES-
reglernas ställning hade varit att föredra. En förutsättning för det protokoll
35 till EES-avtalet, där åtagandena gjorts, har emellertid varit att de
lösningar som skulle åstadkommas inte skulle behöva medföra grundlags-
ändringar för EFTA-staterna. Jag vill samtidigt framhålla att en bättre
lösning knappast hade kunnat nås genom en grundlagsändring.

Om en införlivad EES-regel mot förmodan skulle komma att strida mot
en grundlagsregel kommer grundlagsregeln självfallet att ta över i sådana
fall. Vissa remissinstanser har efterlyst ett klarläggande av detta för-
hållande i lagtexten. Att en regel i vanlig lag inte kan ta över grundlag borde
enligt min mening vara så självklart att det egentligen inte skulle behöva
utsägas. Lagrådet har emellertid i detta sammanhang berört frågan om
lagvalsregelns tillämpningsområde och konstaterat att den synes kunna
användas endast när lagregel står mot lagregel, regeringsförordning mot
regeringsförordning eller om föreskrifter på myndighetsnivå sinsemellan är
oförenliga. I övriga fall framstår lagvalsregeln enligt lagrådet som antingen
obehövlig eller stridande mot regeringformens normgivingssystem. Om en
lagvalsregel anses nödvändig bör den enligt lagrådets uppfattning omfor-
muleras så att dess grundlagsbetingade begränsningar kommer till direkt
uttryck i lagtexten.

Jag kan hålla med lagrådet om att lagvalsregeln inte i sig har några
effekter mellan regler på olika konstitutionella nivåer utan att valet av
tillämplig regel där styrs av normhierarkins principer. Som jag tidigare
framhållit anser jag dock att en lagvalsregel är nödvändig för att Sverige
skall kunna sägas ha uppfyllt sina förpliktelser enligt protokoll 35 till
EES-avtalet. Genom att i EES-lagen ange lagvalsregelns tillämpningsom-
råde till i första hand konflikter mellan regler i lag borde lagrådets syn-

138

punkter kunna tillgodoses i betydande utsträckning. Vidare bör i regeln
anges att konflikter mellan två regeringsförordningar eller mellan myndig-
hetsföreskrifter skall lösas enligt samma princip.

Det är i detta sammanhang att märka att protokoll 35 behandlar möjliga
konflikter mellan införlivade EES-regler och andra författningsbestämmel-
ser. Om två nationella föreskrifter står i konflikt med varandra och en av
dem har EES-ursprung, skall alltså den senare ta över. Protokollet behand-
lar däremot inte vad som skall hända om en EFTA-stat skulle ha underlåtit
eller brustit i att införliva EES-reglerna. Någon motsvarighet till vad som i
EG benämns direkt effekt av inte genomförda direktiv har Sverige alltså
inte åtagit sig att infora genom protokoll 35. Lagvalsregeln är inte heller
avsedd att åstadkomma ett sådant resultat. För tydlighetens skull vill jag
också här säga att om Sverige skulle brista i sina åtaganden att införliva
EES-regler, detta skulle innebära ett folkrättsligt brott mot avtalet. En
sådan fråga kan komma att prövas av såväl ESA som senare EFTA-
domstolen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har förordat att lagvalsregeln i
EES-lagen begränsas till att gälla just EES-lagen och att man i varje
författning som meddelas till uppfyllande av Sveriges förpliktelser enligt
EES-avtalet inför en motsvarande regel för den författningen. Jag kan ha
förståelse för att man på det sättet skulle vinna i tydlighet om vilka regler
som skall tillämpas men menar ändå att det är värdefullt att en gång för alla
slå fast principen om att EES-reglerna skall tillämpas vid normkonflikter.
Jag räknar med att det skall vara möjligt att på annat sätt klargöra vilka
regler som är EES-regler. Jag vill dock säga att ingenting torde hindra att
det i andra författningar görs en hänvisning till EES-lagen i detta hänse-
ende.

Flera remissinstanser har vänt sig mot att beteckningen lagval används
på paragrafen och i stället förordat rubriken företräde. Termen lagval
används inom den internationella privaträtten som beteckning för valet
mellan olika tillämpliga rättsordningar. I detta fall rör det sig som jag
tidigare nämnt om ett val mellan svenska regler. Eftersom regeln behandlar
valet mellan regler som befinner sig på samma konstitutionella nivå är
enligt min uppfattning begreppet företräde inte heller helt rättvisande.

Den föreslagna lagvalsregeln innebär självfallet att EES-reglerna tilläm-
pas framför andra regler av äldre datum. Att så blir fallet följer emellertid
redan av den allmänna principen om att äldre lag får vika för yngre. Det
speciella med lagvalsregeln är i stället att den innebär ett avsteg från denna
princip i så måtto att yngre regler får vika för äldre EES-regler.

I promemorian uttalades att lagvalsregeln skulle ha verkningar också
mellan de olika konstitutionella nivåerna. Enligt allmänna principer gäller
ju att oberoende av ålder får myndighetsföreskrifter vika för regeringens
förordningar, vilka i sin tur får vika för av riksdagen beslutade lagar.
Genom lagvalsregeln i EES-lagen skulle riksdagen enligt vad som sades i
promemorian emellertid ha förklarat att en senare tillkommen lag skulle
stå tillbaka för EES-regler i en äldre förordning, om inget annat sades i
lagen. På motsvarande sätt skulle äldre myndighetsföreskrifter med EES-
regler tillämpas framför yngre regeringsföreskrifter, om det inte i regering-
ens förordning angavs att så inte skulle vara fallet.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

139

Några remissinstanser har ifrågasatt det konstitutionellt riktiga i detta
resonemang och särskilt pekat på att behörighet för regeringen att besluta
föreskrifter i ett visst ämne enligt 8 kap. 14 § regeringsformen inte hindrar
riksdagen från att genom lag meddela föreskrifter i samma ämne. Den lag
som riksdagen beslutar skulle i ett sådant fall i stället göra en regeringsfö-
reskrift verkningslös även om regeringens förordning är en EES-
anpassning.

Jag kan hålla med om att principen om riksdagens suveränitet som
lagstiftare gör att regler i lag som huvudregel sätter alla andra föreskrifter
ur spel. Om riksdagen lagstiftar på ett område där regeringen med stöd av
ett bemyndigande i lag eller med utnyttjande av sin direkt på regeringsfor-
men grundade normgivningskompetens redan meddelat föreskrifter i för-
ordning tar alltså lagen i princip över. Om det i ett sådant fall skulle
uppkomma konflikter mellan en lag och EES-regler i förordningsform
torde dessa i flertalet fall kunna lösas genom en fördragskonform tolkning.
Det måste nämligen, om inget annat framgår av lagstiftningsärendet,
kunna förutsättas att riksdagen inte avsett att bryta mot Sveriges förplik-
telser enligt EES-avtalet.

Som konstitutionsutskottet uttalat (1989/90: K.U30 s. 89) är det en
grundläggande princip att regeringen och myndigheter skall känna till
förekomsten av och innehållet i såväl de regler de har att tillämpa som de
konventioner och andra internationella åtaganden som har betydelse for
handläggningen.

Som det påpekats i promemorian kan regeringsförordningar eller myn-
dighetsföreskrifter som införlivar EES-regler med svensk rätt inte tilläm-
pas framför äldre föreskrifter som meddelats på högre konstitutionell nivå.
En sådan konfliktsituation skulle emellertid endast kunna uppträda om
EES-reglerna införlivats i svensk rätt av ett organ som saknat behörighet att
besluta om ett sådant införlivande, eftersom regeringen eller en myndighet
inte kan besluta i en fråga som är lagbunden. Att även i ett sådant fall ge
EES-reglerna ”företräde” skulle strida mot regeringsformens regler om
normgivningskompetensens fördelning mellan olika organ och skulle också
kunna komma i konflikt med den s. k. formella lagkraftens princip i 8 kap.
17 § regeringsformen, enligt vilken lag inte får ändras eller upphävas annat
än genom lag. Alltså anser jag att det inte finns anledning att reglera
situationen att en nyare EES-föreskrift i annan författning än lag strider
mot en äldre lagregel om samma förhållande.

För att det skall bli möjligt att tillämpa en ordning som den nu förordade
måste det framgå vilka regler som är EES-regler och vilka som inte är det.
Vid inkorporering medför den införlivandeteknik som används att det av
författningen tydligt framgår att det är fråga om EES-regler. Vid transfor-
mering bör införlivandeförfattningen lämpligen utformas så att det fram-
går att den innefattar genomförandet av regler som har sin grund i ”EES-
direktiv”, där så är möjligt. Jag återkommer till denna fråga i avsnittet
Publiceringsfrågor.

Jag vill i detta sammanhang ta upp en fråga som berörts av ett antal
remissinstanser. På många områden har svensk rätt redan anpassats till
vad som gäller inom EG. De åtaganden som EES-avtalet innebär är då

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

140

redan uppfyllda och några nya lagstiftningsåtgärder behövs inte. En på
detta sätt redan beslutad lag kan dock inte sägas vara beslutad ”till
uppfyllande av Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet” och skulle därige-
nom inte träffas av lagvalsregeln. Det skulle också ställa sig svårt att så här
i efterhand och utan ändring av dem förläna dessa lagar en ny status i
förhållande till alla andra. Detta problem kan dock inte uppstå beträffande
de EG-förordningar som är direkt tillämpliga i EG. När sådana omvandlas
till svensk rätt skall de ju inkorporeras med de anpassningar som föranleds
av EES-avtalet och någon sådan anpassning har inte redan genomförts. Det
är alltså enbart beträffande direktiv som detta problem uppstår. Min
uppfattning är emellertid att det måste vara möjligt att lösa eventuellt
uppkommande sådana med hjälp av en fördragskonform tolkning.

En annan fråga som berörs av ett antal remissinstanser är hur lagvalsre-
geln skall tillämpas beträffande regler som är grundade på fakultativa
bestämmelser i direktiv. Jag kan för egen del inte se annat än att om vi vid
införlivandet av ett direktiv valt en lösning som detta anvisar som fakul-
tativ, den införlivade regeln får företräde framför en regel som inte är
grundad på direktivet. Om vi skulle hamna i en konflikt mellan två regler
som båda är förenliga med direktivet, måste en sådan lösas med tillämp-
ning av allmänna tolkningsprinciper. Oavsett vilken av reglerna som väljs
blir ju resultatet EES-enligt.

14.3 EFTA-domstolen

Mitt förslag: Huvudbestämmelserna i övervakningsavtalet inkorpo-
reras genom 3 § EES-lagen. Därmed blir de grundläggande bestäm-
melserna om EFTA-domstolen gällande som lag här i landet. Härut-
över krävs lagstiftning endast för att reglera ett par speciella åtagan-
den som följer av avtalet. Det gäller bl. a. möjligheten för EFTA-
domstolen att höra vittnen i Sverige och vilka regler som skall gälla
för åtal i Sverige mot den som är domare i EFTA-domstolen.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt.

Remissinstanserna: Ett par remissinstanser berör frågor som är aktuella
här. Vad remissinstanserna anför framgår i det följande.

Skälen för mitt förslag: Inledningsvis vill jag lämna några allmänna
synpunkter på behovet av en domstol på internationell nivå i ett interna-
tionellt samarbete av den typ som EES utgör.

Den traditionella folkrätten karaktäriseras av att rättskipningen är fri-
villig. En stat kan inte lagföras för folkrättsöverträdelser vid en internatio-
nell domstol annat än om staten själv har samtyckt till det. Känneteck-
nande för EG är att dess medlemsstater i samband med anslutningen till
EG: s grundfördrag har accepterat att underkasta sig en obligatorisk rätt-
skipning av EG: s judiciella organ.

Detta hänger först och främst samman med behörigheten för EG att
lagstifta, dvs. det överstatliga inslaget i EG. Att majoritetsbeslut används i

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

141

ökande omfattning inom EG — särskilt i och med enhetsakten — gör också
att kommissionens och domstolens kontroll av att medlemsstaterna följer
de gemensamma reglerna numera har blivit än mera betydelsefull, efter-
som en medlemsstat kan bli bunden av en rättsakt som den vid beslutsfat-
tandet har varit emot. EG skiljer sig vidare från andra internationella
organisationer genom att ha kompetens att lägga förpliktelser på medlems-
staternas medborgare. Rådet och kommissionen utövar därmed befo-
genheter som före EG: s tillkomst uteslutande tillkom medlemsstaternas
egna myndigheter. Det har också av den anledningen ansetts nödvändigt
att kringgärda rådets och kommissionens myndighetsutövning med vissa
begränsningar, och därvid har domstolskontroll ansetts särskilt betydelse-
full.

I förhandlingarna om EES-avtalat har parterna varit överens om att det
måste finnas möjligheter till judiciell prövning också inom EES. Den
slutliga lösningen har — som jag har nämnt tidigare — blivit att det för
detta syfte inte skall finnas några gemensamma EES-domstolar. I stället
skall EG-domstolen vara judiciell instans på EG-sidan även i EES-frågor
medan det för EFTA-staterna skall finnas en särskild EFTA-domstol. I
EES-avtalet har EFTA-staterna sålunda förbundit sig att inrätta en sådan
domstol. I ett tidigare skede av förhandlingarna var parternas uppfattning
att det borde finnas gemensamma EES-domstolar. Situationen förändrades
i och med att EG-domstolen i sitt första yttrande över avtalet uttalade att
EES-domstolarna var oförenliga med Romfördraget.

I själva EES-avtalet anges endast att en EFTA-domstol skall inrättas av
EFTA-staterna och vilka uppgifter som det särskilt skall ankomma på den
domstolen att fullgöra (art. 108.2). I en gemensam deklaration till avtalet
har EFTA-staterna förklarat sig beredda att — om det visar sig nödvändigt

— inrätta också en första domstolsinstans för överprövning av konkurrens-
ärenden.

Som nämnts har alltså EFTA-staterna i övervakningsavtalet kommit
överens om att inrätta en EFTA-domstol (art. 27). Förutom i övervaknings-
avtalet finns, som tidigare redovisats, bestämmelser om EFTA-domstolen
också i två protokoll till detta avtal, ett med stadgar för domstolen (prot. 5)
och ett med regler om immunitet och privilegier (prot. 7).

Bestämmelserna i övervakningsavtalet om EFTA-domstolen bör, som
jag tidigare föreslagit, inkorporeras genom 3 § EES-lagen. Härutöver krävs
särskilda lagstiftningsåtgärder i ett par hänseenden. Innan jag berör dem
vill jag kortfattat erinra om innehållet i de grundläggande avtalsbestäm-
melserna om domstolen.

Enligt övervakningsavtalet skall EFTA-domstolen:

— pröva frågor där ESA har ansett att en EFTA-stat inte har fullgjort sina
åligganden (art. 31),

— slita tvister mellan två eller flera EFTA-stater (art. 32),

— på begäran av domstolar i EFTA-staterna avge rådgivande yttranden
om tolkningen av EES-avtalet (art. 34),

— överpröva påföljder som ESA har förordnat om (art. 35),

— på talan av en EFTA-stat, eller — under vissa förutsättningar — en
enskild, pröva om ESA har överskridit sina befogenheter eller handlat i

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

142

strid med eller underlåtit att vidta åtgärd enligt EES-avtalet eller
övervakningsavtalet (art. 36 och 37),

— pröva mål där talan om skadeståndsansvar har riktats mot ESA (art.
39).

I domstolen skall finnas sju domare (art. 28). Det är EFTA-staternas
regeringar som enhälligt skall utnämna domarna för en tidsperiod om sex
år (art. 30). I likhet med vad som gäller i EG-domstolen skall den som utses
till domare i EFTA-domstolen vara en person vars oavhängighet är oom-
tvistad och som uppfyller sitt hemlands krav för innehav av de högsta
domarämbetena eller som är jurist med allmänt erkända kvalifikationer
(art. 30). Domstolen skall avgöra sina mål och ärenden i plenum, men
EFTA-staterna kan — på begäran av domstolen — besluta att den skall
vara indelad och döma i avdelningar (art. 29).

Som jag nyss nämnde kräver inrättandet av EFTA-domstolen särskilda
lagstiftningsåtgärder i ett par hänseenden. I stadgarna för EFTA-domstolen
(prot. 5 till övervakningsavtalet) finns två sådana bestämmelser. I en av
dessa (art. 25) föreskrivs att EFTA-domstolen skall kunna förordna att
förhör med ett vittne eller en sakkunnig skall äga rum vid en domstol i det
land där vittnet eller den sakkunnige har sitt hemvist. I likhet med vad som
har föreslagits i promemorian anser jag att detta bör lösas genom att det i
EES-lagen anges att lagen (1946:818) om bevisupptagning åt vissa interna-
tionella organ är tillämplig i sådana fall. Inte någon av remissinstanserna
har invänt mot en sådan lösning.

Enligt en annan bestämmelse i stadgarna (art. 26) skall en EFTA-stat
behandla tredskande vittnen och sakkunniga eller vittnen och sakkunniga
som begår mened inför EFTA-domstolen på samma sätt som om förseelsen
hade begåtts vid en domstol i EFTA-staten. I ett sådant fall skall EFTA-
staten enligt stadgarna låta åtala ifrågavarande vittne eller sakkunnig vid
behörig nationell domstol. För uppfyllande av denna avtalsförpliktelse
krävs vissa ändringar i brottsbalken. Dessa förutsätter närmare över-
väganden i olika hänseenden, vilka enligt min uppfattning inte bör göras i
detta sammanhang.

I det protokoll (prot. 7) som innehåller regler om immunitet och privi-
legier för EFTA-domstolen finns en bestämmelse (art. 7.1) som anger att
lagföring för brott av en domare i EFTA-domstolen får ske endast enligt
särskilda regler. Avtalsbestämmelsen innebär att — om en sådan lagföring
äger rum i Sverige — den måste ske inför den domstol som hos oss är
behörig att döma justitieråd och regeringsråd (3 kap. 3 § rättegångsbalken).

I promemorian har föreslagits att detta bör tillgodoses genom en före-
skrift i EES-lagen om att 3 kap. 3 § rättegångsbalken skall tillämpas vid åtal
här i landet mot den som är domare i EFTA-domstolen. En remissinstans
anser att en sådan bestämmelse inte hör hemma i EES-lagen utan att
regleringen i stället bör göras direkt i rättegångsbalken. Jag kan i viss mån
dela den uppfattningen, eftersom bestämmelsen otvivelaktigt framstår
som perifer i sammanhanget. Enligt min uppfattning kan emellertid det-
samma anföras mot att den placeras i rättegångsbalken. Att reglera denna
fråga för sig, i en särskild lag, är som jag ser det mindre lämpligt. Vid valet
mellan de två alternativ som sålunda står till buds har jag stannat för att

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

143

promemorians förslag ändå är att föredra. Dock bör, som en remissinstans
har påpekat, i bestämmelsen hänvisas också till reglerna i 20 kap. 10 §
rättegångsbalken om inskränkning i målsägandens åtalsrätt.

Som en remissinstans påtalar bör rubriken före de avslutande bestäm-
melserna i EES-lagen ändras. I stället for promemorians forslag ”Övriga
bestämmelser” föreslår jag ”Vissa särskilda bestämmelser om EFTA-
domstolen”.

Jag har i de frågor som jag nu har redogjort för samrått med chefen för
justitiedepartementet. Hon har beträffande de erforderliga ändringarna i
brottsbalken förklarat sig ha för avsikt att inom kort återkomma till
regeringen med förslag i ämnet.

14.4 Enhetlig tolkning

Min bedömning: Relevanta avtalsbestämmelser om enhetlig tolk-
ning inkorporeras genom 2 och 3 §§ EES-lagen. Några särskilda
bestämmelser härutöver i lag behövs inte.

Promemorians bedömning: Överensstämmer delvis med min.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser har synpunkter på artikel 6 i
EES-avtalet, dvs. den bestämmelse som anger att regler i EES-avtalet som
har sin motsvarighet i EG-rätten skall tolkas i enlighet med relevanta
avgöranden av EG-domstolen. Likaså har flera remissinstanser kommen-
tarer — från olika utgångspunkter — till den i promemorian föreslagna
bestämmelsen om att domstolar här i landet kan inhämta tolkningsyttran-
den från EFTA-domstolen. Ett par av dessa remissinstanser anser att
bestämmelsen är obehövlig. Några remissinstanser har synpunkter på det
system för utväxling av domar som avtalet innehåller.

Skälen för min bedömning: En viktig fråga i förhandlingarna har varit att
inom ramen för det samarbete mellan parterna som avtalet förutsätter
finna former som möjliggör en enhetlig tolkning och tillämpning inom EES
av de gemensamma reglerna. I det följande lämnar jag först en översiktlig
redogörelse för de bestämmelser härom som finns i avtalet. På grund av det
innehåll avtalet slutligen har fått skiljer sig denna redogörelse på ett par
punkter från motsvarande redogörelse i promemorian. Därefter redovisar
jag mina överväganden.

Redan i ingressen till EES-avtalet sägs att avtalsparternas strävan är att
uppnå och vidmakthålla en enhetlig tolkning och tillämpning av såväl
avtalet som sådana bestämmelser i EG-rätten som materiellt har sin
motsvarighet i avtalet och att enskilda skall behandlas lika såvitt avser de
fyra friheterna och förutsättningarna för en fri konkurrens.

Som har nämnts innehåller avtalet också vissa grundläggande regler om
samarbete som har betydelse i det här sammanhanget. Enligt en sådan
bestämmelse (art. 3) skall parterna vidta alla allmänna eller särskilda
åtgärder som kan säkerställa uppfyllandet av de förpliktelser som följer av
avtalet samt avhålla sig från alla åtgärder som kan äventyra förverkligandet
av avtalets mål.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

144

En bestämmelse i avtalet som är av särskild betydelse i det här samman-
hanget är artikel 6, som tar direkt sikte på en enhetlig tillämpning och
tolkning av gemensamma EES-regler. Den har följande lydelse:

”Utan att föregripa en framtida utveckling av rättspraxis skall bestäm-
melserna i detta avtal, i den mån de i sak är identiska med motsvarande
bestämmelser i Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska
gemenskapen och i Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och
stålgemenskapen samt med rättsakter som antagits med tillämpning av
dessa två fördrag, vid genomförande och tillämpning tolkas i enlighet med
relevanta avgöranden av Europeiska gemenskapernas domstol som med-
delats före dagen för undertecknandet av detta avtal.”

Jag vill här skjuta in att det sedan förslaget remitterades till lagrådet har
gjorts vissa språkliga justeringar i den svenska översättningen av artikel 6.
Den nyss redovisade lydelsen — som är den slutgiltiga — överensstämmer
sålunda i några hänseenden inte med den som fanns angiven i lagrådsre-
missen. Självfallet har därmed inte den sakliga innebörden av artikeln
förändrats, men den slutliga versionen är enligt min uppfattning ägnad att
bättre klargöra bestämmelsens innehåll och därmed undanröja bl. a. den
möjlighet till felaktig tolkning av artikeln som lagrådet har påpekat. Jag
återkommer strax till den frågan.

Artikel 6 innebär att en EES-regel som i och med avtalet införlivas i den
svenska rättsordningen — och som materiellt har sin motsvarighet i EG-
rätten — skall ges det innehåll som denna regel har fått genom EG-
domstolens praxis. För tolkning och tillämpning av sådana EES-regler är
det således nödvändigt för svenska domstolar och myndigheter att göra sig
närmare förtrogna med innehållet i avgöranden som EG-domstolen har
meddelat. En motsvarande reglering finns i artikel 3 punkt 1 i övervaknings-
avtalet.

I syfte att underlätta en enhetlig tolkning och tillämpning av gemen-
samma regler finns vidare en bestämmelse i avtalet (art. 106) om att ett
system för utväxling av domar skall upprättas. Enligt detta skall EFTA-
domstolen och de slutliga domstolsinstanserna i EFTA-staterna sända
relevanta avgöranden till registratorn vid EG-domstolen. De insända av-
görandena skall — liksom avgöranden från EG-domstolen — systematise-
ras av registratorn som i erforderlig utsträckning också skall ombesörja att
det görs översättningar och sammanfattningar av avgörandena och att de
publiceras. Vidare skall registratorn svara för att denna information distri-
bueras till de nationella myndigheter som, enligt varje avtalsparts bestäm-
mande, skall ansvara för att den sprids vidare till berörda nationella
domstolar.

För att uppnå en så enhetlig tolkning som möjligt har EES-kommittén
fått i uppgift att fortlöpande hålla praxisutvecklingen vid EG-domstolen
och EFTA-domstolen under uppsikt (art. 105). Om det visar sig uppstå
skillnader i de båda domstolarnas rättstillämpning, som kommittén inte
lyckas komma till rätta med inom en viss tid, skall tvistlösningsmekanis-
men i artikel 111 tillämpas.

Vidare skall nämnas en bestämmelse i ESA-avtalet (art. 3.2), enligt
vilken EFTA-domstolen i sin tillämpning av EES-avtalet och övervaknings-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

145

10 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga 1

avtalet skall — för tiden efter undertecknandet av EES-avtalet — ta
vederbörlig hänsyn till vissa avgöranden av EG-domstolen. Det gäller
sådana avgöranden av EG-domstolen som avser tolkningen av EES-avtalet
eller regler i EG-rätten som är materiellt identiska med bestämmelser i
EES-avtalet.

Enligt EES-avtalet (art. 107, prot. 34) kan EFTA-staterna låta sina
nationella domstolar inhämta besked från EG-domstolen om hur bestäm-
melser i EES-avtalet skall tolkas. Ett sådant tolkningsbesked skall vara
bindande för den nationella domstolen.

I en av bestämmelserna i övervakningsavtalet (art. 34) föreskrivs, som
jag har nämnt tidigare, att EFTA-domstolen skall ha till uppgift att avge
rådgivande yttranden om tolkningen av EES-avtalet. Om en sådan
tolkningsfråga uppkommer vid en domstol i en EFTA-stat, får domstolen
— om den anser det nödvändigt — be EFTA-domstolen att yttra sig i
frågan. Vidare sägs i bestämmelsen att en EFTA-stat i sina nationella regler
får begränsa rätten att inhämta yttranden till sådana domstolar vars
avgöranden inte kan överklagas.

Jag har även i de frågor som berörs i detta avsnitt samrått med chefen för
justitiedepartementet.

Bestämmelsen i artikel 6 i EES-avtalet, om att EG-regler som ingår i
EES-avtalet skall ges den tolkning som de har fått genom avgöranden av
EG-domstolen, blir införlivad i svensk rätt genom EES-lagen. Ytterligare
lagstiftning är inte nödvändig. Från remisshåll framförs inte någon annan
uppfattning.

Flera remissinstanser lämnar mera allmänna synpunkter på artikel 6. Ett
par av dessa remissinstanser framhåller behovet av att EG-domstolens
praxis i relevanta delar görs tillgänglig för domstolar och myndigheter. Jag
delar denna uppfattning och frågan, som för övrigt också har uppmärksam-
mats i riksdagen (mot. 1991/92: U701), övervägs för närvarande i rege-
ringskansliet. Det är möjligt att därvid erfarenheter från Danmarks inträde
i EG kan tas till vara.

Lagrådet påpekar att artikel 6, som riktar sig till nationell domstol eller
annan nationell myndighet, kan läsas så att hänsyn inte får tas till EG-
domstolens avgöranden efter dagen för EES-avtalets undertecknande sam-
tidigt som EFTA-domstolen enligt artikel 3.2 i övervakningsavtalet skall
beakta sådan praxis. Enligt lagrådet framstår artiklarna som i sak mot-
stridiga. I anslutning härtill påpekar lagrådet att ett yttrande från EFTA-
domstolen i en tolkningsfråga visserligen inte är bindande för den natio-
nella myndigheten, men att det innehåller viktig information om EG-
domstolens praxis. Därför finner lagrådet det angeläget att framhålla att
artikel 6 i EES-avtalet inte bör ses som ett förbud mot att beakta avgöran-
den av EG-domstolen efter avtalets undertecknande.

Jag delar lagrådets uppfattning. Nationella domstolar och myndigheter
skall självfallet vara oförhindrade att i sin rättstillämpning beakta även
sådan praxis från EG-domstolen som hänför sig till tiden efter EES-avtalets
undertecknande. Som lagrådet säger skulle ett förbud mot att på det
nationella planet beakta sådan praxis direkt strida mot en av grundtan-
karna i avtalet, nämligen den att skapa en rättslig enhetlighet inom EES-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

146

området. Jag kommer avslutningsvis i detta avsnitt att något ytterligare
beröra frågan om betydelsen av EG-domstolens avgöranden och då särskilt
mot bakgrund av det förhållandet att det till EG:s lagstiftning — och
därmed till EES-regler — kommer att saknas förarbeten av det slag som vi
är vana vid.

Systemet för utväxling av domar berörs av ett par remissinstanser. Jag
delar den uppfattning som uttrycks i promemorian att samordningen av
systemet bör ske centralt. Som anförs av en av remissinstanserna är det
angeläget att informationen får så stor spridning som möjligt, dvs. inte
bara till domstolar och myndigheter utan även till allmänheten. Det kan
dessutom, som särskilt påpekas av en remissinstans, finnas ett nationellt
behov av att inte bara informera om avgöranden av de högsta instanserna
utan information också om avgöranden av domstolar på lägre nivå kan
vara värdefull. Med anledning av vad samma remissinstans påtalar vill jag
framhålla att jag delar uppfattningen att det är den ifrågavarande dom-
stolen som själv skall svara för urvalet av de avgöranden som skall sändas
till EG-domstolen. De närmare formerna för denna verksamhet kan regle-
ras i förordning.

Beträffande den möjlighet till inhämtande av bindande tolkningsbesked
från EG-domstolen som EES-avtalet innehåller har jag samma uppfattning
som den som kommer till uttryck i promemorian. Eftersom stöd för en
sådan ordning saknas i regeringsformen, kan vi inte utnyttja den. Och
enligt vad jag har erfarit så lär inte heller någon av de andra EFTA-staterna
komma att begagna sig av denna möjlighet.

Flera remissinstanser berör systemet med rådgivande tolkningsyttran-
den från EFTA-domstolen.

Ett par remissinstanser anser att den i promemorian föreslagna bestäm-
melsen i EES-lagen om dessa tolkningsyttranden (18 §) är obehövlig, efter-
som övervakningsavtalet — där EFTA-domstolens uppgifter anges —
inkorporeras genom 3 § EES-lagen. Promemorians förslag synes ha sin
utgångspunkt närmast i en önskan att — utöver vad som kan utläsas av 3 §
och det bakomliggande avtalet — ge mera direkt information om möjlig-
heten att inhämta yttranden från EFTA-domstolen. Jag kan hysa en viss
förståelse för det, men i likhet med den nämnda remissuppfattningen anser
jag att bestämmelsen inte behövs och därför bör utgå. Det behov av
ytterligare information om möjligheten att inhämta tolkningsyttranden
som eventuellt kan föreligga, bör kunna tillgodoses på andra sätt.

I ett remissyttrande ifrågasätts om inte vissa frågor av processrättslig
natur — bl. a. om vem som får överklaga och om s. k. litis pendens — bör
regleras närmare.

Ett beslut av en domstol att inhämta yttrande från EFTA-domstolen
utgör — med processrättslig terminologi — ett beslut under rättegången.
Ett annat exempel på ett sådant beslut är inhämtande av yttrande från
socialnämnden i vårdnadsmål och ännu ett annat, mera näraliggande,
inhämtande av yttrande om innehållet i utländsk rätt. Något behov av
speciella regler — utöver dem som redan finns, i främst rättegångsbalken
och förvaltningsprocesslagen — synes inte föreligga. Skulle det efter en tid
— när vi har erfarenheter av den nya ordningen — visa sig att det behövs

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

147

särskilda regler i något hänseende for inhämtande av yttranden från
EFTA-domstolen, kan frågan tas upp till förnyade överväganden. Tilläggas
kan att det, enligt vad jag har fått berättat för mig, i den danska motsvar-
igheten till rättegångsbalken — rettsplejeloven — inte finns några speciella
bestämmelser som tar sikte på danska domstolars inhämtande av tolknings-
besked från EG-domstolen.

Ett par remissinstanser påpekar att formuleringen av andra meningen i
18 § i promemorieförslaget kan ge intryck av att regeringen skall ge före-
skrifter också om annat än formerna för en domstols inhämtande av
tolkningsyttrande. Även om jag, som sagt, anser att den ifrågavarande
bestämmelsen helt bör utgå vill jag ändå framhålla att det naturligtvis är
domstolen själv som skall avgöra om och i vilka hänseenden den anser sig
behöva fråga EFTA-domstolen till råds. Eventuella föreskrifter skall alltså,
som remissinstanserna har påtalat, avse endast formerna för domstolens
inhämtande av yttrande. Det kan exempelvis av praktiska skäl vara lämp-
ligt att en begäran om yttrande vidarebefordras till EFTA-domstolen av en
central myndighet, t. ex. ett departement. Detta kan — som föreslås i
promemorian — regleras i förordningsform, varvid bestämmelserna i
förordningen (1981:366) om rätt att i vissa fall begära upplysningar om
innehållet i utländsk rätt kan tjäna som förebild i tillämpliga delar. Efter-
som sådana föreskrifter endast skulle avse formerna för inhämtande av
yttrande — yttranden som dessutom skall vara blott rådgivande — kan jag
inte dela uppfattningen, som en remissinstans ger uttryck för, att föreskrif-
terna måste ges i form av lag.

Som har nämnts lämnar övervakningsavtalet utrymme för att en EFTA-
stat i sina nationella regler begränsar möjligheten att inhämta yttranden
från EFTA-domstolen till domstolsinstanser vars avgöranden inte kan
överklagas. Några av remissinstanserna har beretts tillfälle att i särskild
ordning lämna sina synpunkter på denna fråga. Jag har härvidlag samma
uppfattning som de remissinstanser som uttalar sig i frågan, nämligen att
någon sådan begränsning inte bör ske. Det får anses ligga ett värde i sig att
så många domstolar som möjligt kan vända sig till EFTA-domstolen, och
en sådan ordning är dessutom ägnad att främja en enhetlig tillämpning av
EES-reglerna. Någon fara för att handläggningen av ett mål skulle komma
att onödigt fördröjas på grund av att yttrande inhämtas från EFTA-
domstolen torde inte föreligga. Som en remissinstans har påpekat torde
nämligen EFTA-domstolens arbetsbörda inte komma att vara påtagligt
stor, åtminstone inte till en början.

Ett par remissinstanser anser att det behövs klarlägganden beträffande
vilka andra organ som vid sidan om rena domstolar skall kunna inhämta
tolkningsyttranden. Några sådana klarlägganden är det emellertid inte
möjligt att göra i det här sammanhanget, eftersom det är EFTA-domstolen
som själv skall avgöra om den myndighet som begär ett yttrande är behörig
eller ej. Vad som kan sägas är att det framstår som sannolikt att EFTA-
domstolen kommer att beakta EG-domstolens praxis i sådana frågor, och
att enligt denna praxis domstolsbegreppet har utsträckts till att omfatta
också andra, domstolsliknande organ. EG-domstolens praxis härvidlag

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

148

finns beskriven i gängse litteratur på området (se t. ex. EF-Karnov, 1990, s.
988 ff).

Avslutningsvis vill jag här något beröra en fråga som har viss anknytning
till vad jag nyss sade om att det inte är möjligt att uttala sig om hur
EFTA-domstolen kommer att tolka en viss bestämmelse i avtalet. Det
gäller frågan om uttalanden i förarbeten till lagstiftning på områden som
omfattas av EES-avtalet. Jag tänker också något beröra vilken betydelse
som EES-avtalet rent allmänt kommer att ha for de dömande instanserna.
Båda dessa frågor har berörts även av lagrådet.

Till EG: s lagstiftning finns inte förarbeten av den typ som vi är vana vid.
Beslut om ny lagstiftning i EG utgör inte sällan kompromisser inom rådet
och kommissionen, beslut som dessutom är framförhandlade utan offentlig
insyn. De enda officiella motiv som finns till EG-lagstiftning är de relativt
kortfattade och allmänt hållna ingresser som vanligen inleder varje förord-
ning eller direktiv. Dessa ingresser är inte av den resonerande eller argu-
menterande karaktär som vi hos oss finner i propositioner och utskottsbe-
tänkanden, och några uttalanden om hur en viss bestämmelse i en förord-
ning eller ett direktiv skall tolkas förekommer inte där. Inte heller i några
andra dokument eller uttalanden från kommissionen eller ministerrådet i
samband med att nya regler antas ges någon sådan vägledning. Detta beror
på att det är EG-domstolen som enligt EG:s rättsordning är exklusivt
behörig att göra auktoritativa uttalanden om innebörden av EG: s rättsreg-
ler.

Redan den omständigheten att vi i EES-avtalet har regler om en enhetlig
tolkning och tillämpning av EES-regler som materiellt motsvaras av regler
i EG-rätten omöjliggör i princip att vi i propositioner eller utskottsbetän-
kanden i samband med implementeringen av sådana regler gör uttalanden
om hur dessa regler skall tolkas. Härtill kommer att vi enligt avtalet skall
införliva förordningar som sådana, dvs. utan några som helst ändringar
eller tillägg, och att vi när det gäller direktiv har valfrihet endast i fråga om
formerna för och sättet för införlivande.

Den här synen på motivuttalanden till sådan svensk lagstiftning som har
sin grund i EG-regler kan för övrigt numera sägas ha lagts fast av riksdagen.
I samband med behandlingen för en tid sedan av regeringens förslag till ny
lagstiftning om produktansvar (prop. 1990/91:197) — ett förslag som
grundade sig på ett EG-direktiv i ämnet — gjorde lagutskottet i sitt av
riksdagen godkända betänkande (1991/92:LU14, rskr. 78) bl. a. följande
uttalande (s. 9):

”Mot bakgrund av det anförda finner utskottet att övervägande skäl talar
för att ett sådant restriktivt utformat undantag för utvecklingsskador, som
återfinns i EG-direktivet, bör införas även i den svenska produktansvarsla-
gen.

I fråga om tillämpningen av den nu förordade undantagsregeln anser sig
utskottet inte böra göra några uttalanden härom. Det bör ankomma på
domstolarna att med utgångspunkt i EG-direktivet och med vägledning av
den rättspraxis som bildats inom EG och som kan komma att utvecklas
inom EES-området avgöra hur den ifrågavarande bestämmelsen skall
tillämpas.”

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

149

Även lagrådet anför i sitt yttrande att rättsutvecklingen inom EG i stor
utsträckning sker genom domstolspraxis, ytterst genom EG-domstolens
avgöranden. Lagrådet framhåller därvid att frånvaron av egenliga förar-
beten eller motiv till EG: s rättsakter innebär att det vid sidan av själva
författningstexten ges liten vägledning för domstolar och andra berörda
hur en bestämmelse är avsedd att tolkas. Enligt lagrådet innebär detta att
det finns anledning anta att också svensk lagstiftningsteknik kommer att i
vissa hänseenden förändras med ett EES-avtal och lagrådet hänvisar där-
vid till uttalanden i ett nyligen avlämnat regeringsförslag (prop.
1991/92:135 s. 8) som är av huvudsakligen samma innebörd som det
riksdagsuttalande som jag nyss redovisade.

Även för min egen del blir slutsatsen att det i framtida lagförarbeten på
de områden som omfattas av EES-avtalet inte kommer att finnas något
utrymme för sådana motivuttalanden om hur vissa regler bör tolkas som
hos oss av tradition har tillmätts stor betydelse i domstolarnas rättstillämp-
ning. Detta innebär emellertid inte att motivuttalanden helt kommer att
saknas på dessa områden. Bl. a. kan det vara lämpligt att i en lagrådsremiss
eller en proposition som gäller införlivande av ett EG-direktiv göra uttal-
anden om varför en viss föreslagen reglering kan anses överensstämma
med vad det ifrågavarande direktivet kräver.

Jag delar lagrådets uppfattning att vad som nu har sagts innebär att
domstolarnas betydelse över huvud torde komma att öka samtidigt som
det kommer att ställas stora krav på de dömande instanserna.

En följd av den nya regleringen kan som lagrådet anför antas vara att det
framdeles blir svårare än för närvarande att tillägna sig vad som är gällande
svensk rätt. Särskilt för enskilda personer och företag — men även för
domstolar, myndigheter, advokater och andra berörda — kan det vara
komplicerat att i en uppkommen fråga skaffa sig en tillförlitlig överblick
över EES-rättens innehåll och dess förhållande till interna svenska bestäm-
melser och svensk rättspraxis. Jag vill därför i likhet med lagrådet under-
stryka vikten av att publicerings- och informationsfrågor i anslutning till
EES-avtalet och framtida ändringar däri ägnas den största uppmärksamhet
liksom att det är påkallat med en omfattande utbildningsverksamhet. Jag
återkommer senare till dessa frågor men vill redan i detta sammanhang
framhålla att en omfattande utbildnings- och informtionssverksamhet i
rättsliga frågor redan pågår på olika håll. Som exempel kan nämnas den
relativt omfattande utbildning för personal inom rättsväsendet, särskilt vid
domstolarna, som under det senast året har skett i bl. a. domstolsverkets
regi.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

150

14.5 Överväganden om EES-avtalets natur m.m.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Min bedömning: Skyddet för enskildas rättigheter enligt EES-avtalet
främjas dels genom det sätt varpå avtalet föreslås införlivas, dels
genom bestämmelserna om enhetlig tolkning och dels genom lag-
valsregeln. Det måste överlämnas åt rättstillämpningen att med
beaktande av gemenskapsrättslig praxis tolka avtalets bestämmelser
i särskilda fall.

Promemorian: Bedömningen i promemorian stämmer i sak med min.
Promemorian går dock inte närmare in på samspelet mellan de olika
bestämmelserna eller på frågor om räckvidden av avtalsåtagandena när det
gäller enskildas rättigheter.

Remissinstanserna: Åtskilliga remissinstanser har efterlyst en närmare
rättslig analys av avtalets konsekvenser, särskilt vad gäller sådana bestäm-
melser som har nära EG-rättsliga motsvarigheter. Till det som remissin-
stanserna har tagit upp hör särskilt frågan om tillämpningen av sådana
bestämmelser som motsvarar EG-rättsliga bestämmelser med s. k. direkt
effekt.

Skälen för min bedömning: Såsom framgått av redogörelsen i det föregå-
ende uppkommer i rättstillämpningen inom EG-länderna skilda konflikter
mellan gemenskapsrätt och nationell rätt, vilka löses genom principerna
om EG-rättens direkta effekt och företräde framför nationell rätt. Konflik-
ter av detta slag uppkommer exempelvis när en nationell åtgärd, såsom en
författningsföreskrift eller en förvaltningsåtgärd, medför ett hinder för
varors fria rörlighet över gränserna eller för någon annan av de grundläg-
gande rättigheter som Romfördraget skall tillgodose. Romfördragets
grundläggande bestämmelser i fråga om enskildas rättigheter har mer eller
mindre ordagranna motsvarigheter bland EES-avtalets huvudbestämmel-
ser.

Till följd av EES-avtalets artikel 6 skall alla slags bestämmelser i avtalet
i den mån de till sitt materiella innehåll är likadana (”identical in substan-
ce”) som motsvarande EG-regler tolkas i överensstämmelse med EG-
domstolens avgöranden fram till avtalets ingående. Huruvida en bestäm-
melse är av den arten att den grundar rättigheter för enskilda är en fråga om
bestämmelsens materiella innebörd. Regeln i artikel 6 medger däremot
naturligtvis inte i och för sig några slutsatser som rör EES-avtalets grund-
läggande natur, vilken ju inte kan härledas ur EG-rätten, endast ur EES-
avtalet.

Hur frågor om konflikter mellan gemensamma och nationella bestäm-
melser löses inom EG-rätten har vad beträffar varuområdet gjorts till
föremål för utredning i särskild ordning genom den inledningsvis nämnda
s. k. Cassis-utredningen (Ds 1990:76 Romfördragets artikel 30). Såsom
utredningen kunde konstatera, uppkommer i grunden likartade problem i
fråga om andra fördragsregler som rör den fria rörligheten.

Cassis-utredningens redovisning av rättsläget på varuområdet visar att
EG-domstolens praxis innefattar avvägningar mellan vikten av å ena sidan

151

de nationella intressen (regleringshänsyn) som måste tillgodoses och å
andra sidan fördragets principer om fri rörlighet. Med eller utan uttryckligt
stöd i Romfördraget godtar domstolen att tungt vägande offentliga in-
tressen, såsom hänsyn till allmän ordning och säkerhet, leder till inskränk-
ningar i den fria rörligheten under förutsättning att inskränkningarna inte
går utöver vad som är nödvändigt och rimligt för att tillgodose reglering-
sändamålet. I princip bortfaller emellertid möjligheten att upprätthålla de
hindrande åtgärderna när regleringshänsynen tillgodosetts genom sekun-
därrättsliga gemenskapsregler, s. k. harmonisering. EES-avtalet består till
mycket betydande del av sådana harmoniserande regler, hämtade ur EG-
direktiv, anpassade för detta avtal. Genom ett effektivt genomförande av
direktivens krav i svensk normgivning elimineras i motsvarande mån
utrymmet för konflikter mellan svensk rätt och de grundläggande förplik-
telser som avtalet medför.

Jag vill till förekommande av vaije missförstånd på denna punkt här
upprepa, att avsikten med lagvalsregeln inte är att införa EG-rättsliga
principer om gemenskapsrättens företräde till förmån för enskilda. Proto-
koll 35, som utgör grunden för den föreslagna lagvalsregeln, är upprättat
under full ömsesidig medvetenhet om detta. Protokollet tar sikte på sådana
fall, där olika nationella föreskrifter kan tänkas leda till skilda resultat, och
någon sådan föreskrift innefattar en införlivad EES-bestämmelse. Den
senare föreskriften skall då tillämpas. Varken protokollet eller lagvalsre-
geln ger någon ledning för sådana fall där genomförandet av fördragsbe-
stämmelserna i svensk rätt uteblivit eller skett ofullständigt eller felaktigt.
Det är i det senare slaget av situationer som det inom EG under vissa
förutsättningar kan uppstå fråga om direkt effekt av direktivets bestämmel-
ser. Att direktivbestämmelser kan användas på sådant sätt beror bl. a. på
principen om gemenskapsrättens företräde.

Bland bestämmelserna i EES-avtalet finns också sådana som har mot-
svarigheter i de inom EG alltid direkt tillämpliga förordningarna. Eftersom
en sådan bestämmelse till följd av EES-avtalets artikel 7 skall med sitt
sammanhang inkorporeras i den svenska rätten på sin rätta konstitutio-
nella nivå, och det alltid kommer att framgå att föreskrifterna har EES-
ursprung, har jag svårt att se att det här skall kunna uppstå några särskilda
problem.

Den s. k. lagvalsreglen får därmed enligt mitt bedömande sin främsta
betydelse i fråga om de grundrättigheter som EES-avtalet är avsett att
garantera enskilda. Det är med andra ord fråga om sådana situationer där
en enskild kan stödja sin talan på någon sådan huvudbestämmelse i avtalet
som i gemenskapsrättslig praxis tillerkänts direkt effekt och där det mot
denna bestämmelse endast står någon svensk föreskrift som inte innefattar
genomförande av sekundärrättsliga bestämmelser enligt avtalet. Rätts-
tillämparen har då att tolka avtalet med beaktande bl. a. av dess artikel 6.
Konkret handlar det, förutom om fria varurörelser, framförallt om rätten
till fri rörlighet för arbetskraft, etableringsfrihet, fritt tjänsteutbyte, fria
kapitalrörelser, närmast fria betalningar, samt rätten till lika lön för män
och kvinnor.

EES-avtalets grundläggande bestämmelser på konkurrensområdet mot-

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

152

svarar också EG-regler med direkt effekt. På detta område torde det
emellertid knappast uppkomma särskilda konflikter med andra svenska
regler, eftersom avtalets konkurrensregler i princip har ett annat tillämp-
ningsområde än den svenska rättens konkurrensregler.

Såsom framgått i det föregående, avsnitt 7, utfaller EG-domstolens
avvägningar inte helt likartat på olika rättsområden. Rättsläget beror bl. a.
på vilken grundläggande frihet det är fråga om och på det nationella
regleringsintressets natur. Särskilt i fråga om fria varurörelser väger in-
tresset av öppna gränser mycket tungt.

I rättstillämpningen får sålunda från fall till fall med ledning av EG-
domstolens praxis undersökas hur det förhåller sig med fördragsbestäm-
melsernas tolkning. Många remissinstanser har efterlyst närmare upplys-
ningar om EG-rättens innebörd. Jag är medveten om att det kommer att
krävas mer omfattande och ingående information än det är möjligt att ge
inom ramen för lagstiftningsärendet. Som juridiska forskningsnämnden
vid Universitetet i Lund har framhållit kommer utarbetade kommentarer
och anvisningar till stöd för tolkning och tillämpning att bli nödvändiga
och oumbärliga.

Samtidigt är det emellertid, som juridiska fakultetnämnden vid Univer-
sitet i Uppsala varit inne på, inte alltid givet att en bestämmelse i EES-
fördraget under alla förhållanden för till samma resultat som en likaly-
dande bestämmelse i Romfördraget. Varje bestämmelse måste tolkas i sitt
sammanhang.

Inte heller denna omständighet är något som varit okänt vid förhand-
lingarna om EES-avtalet eller vid avtalets ingående. Redan i Cassis-
utredningen fastslogs att utfallet vid tolkningen och tillämpningen av en
bestämmelse i EES-fördraget kunde bli annorlunda än i fråga om en
motsvarande bestämmelse i Romfördraget (Ds 1990:76 s. 110 ff). Detta
sammanhängde enligt utredningen med att de båda fördragens mål inte
sammanföll. Samma förhållande hade, som fakultetsnämnden påpekat,
vid avtalets ingående uttryckligen framhållits av EG-domstolen i yttrandet
1/91.

Jag menar emellertid för min del att betydelsen av den nu nämnda
skillnaden mellan fördragen i detta sammanhang inte skall överdrivas.
Romfördraget har visserligen en integrationsmålsättning som EES-
fördraget saknar, och EG: s institutionella förhållanden är helt annorlunda
än de som kommer att råda inom EES. Det centrala syftet med EES-avtalet
har emellertid från första början varit just att skapa ömsesidigt marknads-
tillträde för enskilda rättssubjekt på likvärdiga rättsliga villkor. En grund-
läggande målsättning är också att under fortsatt samarbete inom ett enhet-
ligt och dynamiskt samarbetsområde behålla och utveckla den skapade
rättslikheten. Detta är bakgrunden till samtliga de bestämmelser jag berört
i det föregående, liksom till det grundläggande förbudet mot särbehandling
på grund av nationalitet inom EES-avtalets tillämpningsommråde. Detta
syfte kommer också till uttryck i avtalets ingress, som skall tjäna till ledning
vid bestämmelsernas tolkning. Jag vill i detta sammanhang särskilt under-
stryka att parternas i ingressen uttalade mål att åstadkomma en enhetlig
tolkning och tillämpning av avtalets bestämmelser och motsvarande EG-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

153

bestämmelser just tillkom efter EG-domstolens yttrande i december 1991
för att ytterligare understryka vikten av att upprätthålla detta mål, trots
avsaknaden av en gemensam EES-domstol.

För sådana fall, där det i rättstillämpningen kan uppkomma tvekan om
innebörden och räckvidden av avtalets nu ifrågavarande bestämmelser,
fyller det i övervakningsavtalets artikel 34 angivna förfarandet med tolk-
ningsbesked från EFTA-domstolen en viktig funktion. Tolkningsbeskeden
är inte bindande, och det kan hända att det visar sig ej vara möjligt att lösa
uppkomna problem i enlighet med deras innehåll. I sådana fall får det
ankomma på regeringen att ta de initiativ som kan erfordras. Det kan t. ex.
bli fråga om utarbetande av förslag till lämpliga ändringar av gällande
svenska föreskrifter.

Det kunde övervägas att genom ytterligare föreskrifter i EES-lagen ge
anvisningar för rättstillämpningen utöver lagvalsregeln och de anvisningar
själva avtalet ger. Förtydliganden har t. ex. efterlysts av Folksam. Frågan
övervägdes av Cassis-utredningen, vars uppgift just var att på ett så
centralt område som varuområdet överväga hur de nu behandlade frå-
gorna kring konflikter mellan gemensamma regler och nationella regler
skulle kunna lösas. Utredningen, som slutfördes nära den tidpunkt då
egentliga förhandlingar om EES-avtalet påbörjades, kunde inte lägga fram
något förslag till lagtext men uppehöll sig från sina utgångspunkter utförligt
vid problemen. I flera avsnitt tecknade utredningen konturerna av en
tänkbar närmare reglering för att styra rättstillämpningen kring de bestäm-
melser som nu återfinns i EES-fördragets artiklar 11 — 13 (Ds 1990:76 s.
150 ff.). Utredningen kan emellertid knappast sägas för egen del ha föror-
dat bestämmelser av sådant slag (s. 151).

Vid remissbehandlingen av betänkandet anmälde ett par remissinstan-
ser uttryckliga betänkligheter mot att närmare söka styra rättsutvecklingen
på det sätt utredningen skisserat (jfr Ds 1991:46 s. 63 ff.). För min del
ansluter jag mig till den meningen, att några sådana närmare bestämmelser
inte skulle fylla någon funktion. De skulle med nödvändighet få ges en så
allmänt hållen utformning att de inte skulle vara till någon egentlig ledning.
Mer preciserade bestämmelser skulle lätt kunna komma att stå i strid med
målsättningen om ett enhetligt och dynamiskt samarbetsområde. Jag vill i
detta sammanhang också erinra om vad jag tidigare sagt om utrymmet för
motivuttalanden (avsnitt 14.4).

Jag är medveten om att den svenske rättstillämparen i många fall
kommer att ställas inför delvis nya uppgifter. Han ställs inför ett val mellan
olika regler, där nya, gemenskapsrättsligt präglade tankegångar måste ges
utrymme. Samtidigt vill jag som min mening framhålla att utpräglade
konfliktsituationer knappast kan förutses bli vanligt förekommande. Här-
till bidrar till att börja med den förut berörda, mycket omfattande anpass-
ning av materiella svenska föreskrifter som delvis redan ägt rum, delvis nu
genomförs eller kommer att genomföras såsom en följd av EES-fördraget.
Men också den i svensk rätt sedan länge etablerade principen om fördrags-
trogen tolkning av lagar och andra författningar ger rättstillämparen instru-
ment att undvika konflikter. Enligt min mening torde det med ökande
internationalisering över huvud taget komma att framstå som alltmera

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

154

naturligt att söka sådan vägledning i skilda rättsliga frågor, vare sig dessa
har merkantil anknytning eller inte.

14.6 Offentlig upphandling

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Min bedömning: Särskild författningsreglering i tillägg till den ovan
föreslagna inkorporeringen av protokoll 2 till övervakningsavtalet är
inte påkallad i detta sammanhang.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med min.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har lämnat bedömningen
utan erinran.

Skälen för min bedömning: EES-avtalets materiella regler på området
offentlig upphandling, vilka direkt motsvarar ett antal EG-direktiv, har
kort beskrivits i den i inledningen nämnda grönboken.

Inom finansdepartementet har med anledning av EES-avtalet utarbetats
departementspromemorian (Ds 1992:4) Offentlig upphandling och EES —
ett lagförslag. I promemorian lämnas förslag till den lagstiftning som
erfordras för att införliva EES-avtalets bestämmelser om offentlig upp-
handling såvitt avser de olika rättsakter till vilka det hänvisas i bilaga XVI
till EES-avtalet. Lagen avses träda i kraft samtidigt med EES-lagen.

EES-avtalets huvuddel innehåller inte någon bestämmelse som särskilt
tar sikte på offentlig upphandling utom att det i artikel 65.1 hänvisas till
den nyssnämnda bilagan XVI till avtalet. Övervakningsavtalet däremot
innehåller i artikel 23 som framgår av den tidigare redovisningen en
bestämmelse om att ESA skall tillförsäkra att EES-avtalets bestämmelser
om offentlig upphandling tillämpas av EFTA-länderna. Vidare föreskrivs i
protokoll 2 till övervakningsavtalet särskilt om ESA: s uppgifter i fråga om
offentlig upphandling. Som tidigare sagts bör övervakningsavtalet och dess
protokoll 1 —4 inkorporeras genom EES-lagen. Dessa bestämmelser kom-
mer härigenom att gälla som svensk lag.

Den övernationella övervakningen av upphandling inom EES — vilken
inom EG handhas av kommissionen — ligger delvis inom ramen för det
allmänna övervakningsförfarandet (art. 109 i EES-avtalet och art. 5 och 22
i övervakningsavtalet) avseende de avtalsslutande parternas efterlevnad av
avtalsförpliktelserna. Inom ramen för denna övervakning ligger framför
allt granskning av de avtalsslutande parternas implementering, tillämpning
och efterlevnad av reglerna.

ESA, som anförtros uppgifter och befogenheter motsvarande EG-
kommissionens, ansvarar för övervakningen av offentlig upphandling
inom EFTA-länderna, medan kommissionen sålunda svarar för övervak-
ningen inom EG. Kriterium för ärendefördelning är den upphandlande
enhetens säte. Samarbete mellan kommissionen och ESA skall äga rum
enligt EES-avtalets allmänna bestämmelser härom (art. 109).

Utöver det allmänna övervakningsförfarandet tillkommer för offentlig
upphandling ett särskilt rättelseförfarande på överstatlig nivå enligt ett

155

inom EG antaget s. k. rättsmedelsdirektiv avseende varor samt bygg- och
anläggningsarbeten (direktiv 89/665/EEG). Ett i stort sett identiskt rättel-
seförfarande förekommer i ett nyligen antaget rättsmedelsdirektiv för
sektorerna vatten, energi, transport och telekommunikationer (direktiv
92/13/EEG).

Nyssnämnda rättelseförfarande enligt direktiv 89/665/EEG, som såvitt
avser ESA regleras i protokoll 2 till övervakningsavtalet, kan initieras efter
anmälan eller ex officio av kommissionen resp. ESA för det fall att det
under en pågående upphandling uppmärksammas en klar och konkret
(”clear and manifest”) överträdelse av upphandlingsbestämmelserna.

Förfarandet innebär i korthet att kommissionen resp. ESA vänder sig till
den berörda staten med en begäran om rättelse. Även den upphandlande
enheten skall underrättas. I samband därmed skall anges de skäl som ligger
till grund för en sådan begäran. Staten i fråga har då att inom 21 dagar
lämna en bekräftelse att överträdelsen har korrigerats, en motiverad för-
klaring till varför någon rättelse inte gjorts eller en uppgift om att upphand-
lingen har skjutits upp.

Den ovan beskrivna proceduren enligt protokoll 2 till övervakningsav-
talet, vilken lämnar utrymme för staterna att själva avgöra vilka åtgärder
en begäran från ESA föranleder i det enskilda fallet, torde enligt min
mening inte påkalla någon ytterligare författningsreglering.

14.7 Offentliga stödåtgärder

Vissa särskilda införlivandefrågor såvitt beträffar området för offentliga
stödåtgärder redovisas i det följande.

En redogörelse för EES-avtalets bestämmelser om offentliga stödåtgär-
der samt övervakningen av deras efterlevnad har jag lämnat i det föregå-
ende (avsnitt 8.5).

Av skäl som tidigare redovisats bör EES-avtalets huvudbestämmelser
rörande offentligt stöd liksom övervakningsavtalet och dess protokoll 3
inkorporeras genom EES-lagen. Härigenom kommer dessa bestämmelser
att gälla som svensk lag.

Några remissinstanser har ifrågasatt om artikel 61 i EES-avtalet, vilken
således föreslås bli inkorporerad genom EES-lagen, omfattar stödåtgärder
som lämnas av kommuner och landsting. En remissinstans anser att det
särskilt bör anges i EES-lagen att så är fallet. Några remissinstanser har
också ifrågasatt om Sverige kan fortsätta att lämna regionalpolitiskt stöd
till företag i samma utsträckning som hittills.

Om detta vill jag säga följande. I artikel 61 talas om ”statliga medel, av
vilket slag det än är”. En strikt bokstavstolkning skulle möjligen kunna ge
vid handen att stöd från lokala och regionala organ inte skulle omfattas av
reglerna. Sverige är emellertid genom artikel 6 i EES-avtalet förpliktat att
tolka sådana bestämmelser i EES-avtalet som är identiska med motsva-
rande artiklar i Romfördraget i enlighet med relevanta avgöranden av
EG-domstolen. I flera för detta sammanhang relevanta avgöranden från
EG-domstolen har slagits fast att alla former av offentligt stöd från såväl
statliga, regionala och lokala organ omfattas av reglerna i artikel 61 (se

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

156

t. ex. fall 248/84, Tyskland mot kommissionen). Mot bakgrund därav
måste även stödåtgärder från kommuner och landsting anses omfattas av
bestämmelserna i artikel 61. Eftersom artikel 6 föreslås bli inkorporerad
med svensk rätt genom EES-lagen torde det inte därutöver vara erforderligt
med en särskild bestämmelse i denna fråga i EES-lagen.

Som tidigare framhållits kan även skilda former av stöd som lämnas av
andra slag av institutioner omfattas av bestämmelserna. Ett grundläggande
kriterium är emellertid alltid att stödet utgår av offentliga medel. Som
exempel kan nämnas olika former av stöd som lämnas av Fonden för
industriell utveckling (Industrifonden) och de regionala utvecklings-
fonderna.

Beträffande det svenska regionalpolitiska stödet till företagen vill jag
framhålla följande. Som framgått av min redogörelse i det föregående har
EFTA-länderna genom en gemensam deklaration, fogad till avtalets grund-
läggande bestämmelser om offentligt stöd, tillförsäkrats möjlighet att även
fortsättningsvis bedriva en regionalpolitik där också sådana kriterier som
låg befolkningstäthet skall kunna åberopas. Denna fråga får därigenom
enligt min mening anses ha fått en tillfredsställande lösning.

Beslut av ESA på området för offentligt stöd riktar sig, som tidigare
berörts, till Sverige som avtalsslutande part. Någon särskild lagreglering i
detta sammanhang torde inte erfordras.

Jag vill här också beröra frågan om återbetalning av redan lämnade stöd.
Som framgått av den tidigare redovisningen avseende offentligt stöd har
ESA befogenhet att vända sig till en EFTA-stat med en begäran om
återvinning från mottagaren av ett redan utbetalat stöd som befunnits
fördragsstridigt. För att tillhandahålla ett instrument härför såvitt beträffar
statligt stöd utarbetas för närvarande inom regeringskansliet bl. a. tilläggs-
bestämmelser till förordningen (1988: 764) om statligt stöd till näringslivet.
Innebörden av dessa tillkommande bestämmelser är att det som generellt
villkor för utgivandet av sådant stöd skall gälla att ett utbetalat stöd får
återkrävas om det befunnits strida mot EES-avtalets regler. Har stödet
givits som lån med fördelaktiga villkor, skall det återbetalas eller konver-
teras till marknadsmässiga villkor. Någon särskild bestämmelse därutöver
i EES-lagen om återbetalningsskyldighet torde såvitt jag kan bedöma inte
erfordras (jfr HD:s resonemang i NJA 1984 s. 648).

Beträffande kommuner och landsting gäller enligt 2 kap. 8 § andra
stycket kommunallagen (1991:900) att individuellt inriktat stöd till en-
skilda näringsidkare bara får lämnas om det finns synnerliga skäl för det.
Kommunernas och landstingens kompetens att utge sådant stöd är följakt-
ligen mycket begränsad. Mot denna bakgrund finner jag inte anledning att
nu lägga fram något förslag utöver dem som jag kommer att ta upp i det
följande; nämligen upplysningsskyldighet för kommuner och landsting i
fråga om planerade stöd och möjlighet för regeringen att i vissa fall
upphäva beslut om stödåtgärder. Skulle undantagsvis en fråga om återbe-
talning av ett kommunalt stöd aktualiseras får denna lösas inom ramen för
en sedvanlig tillämpning av offentligrättsliga och civilrättsliga regler. Jag
kan tillägga att dessa frågor ännu inte fått någon entydig eller slutgiltig

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

157

lösning inom EG, bl. a. eftersom EG-kommissionens beslut skall verkstäl- Prop. 1991/92: 170

las i enlighet med nationell lag.                                               Bilaga 1

Begränsning av svensk myndighets prövningsrätt

Mitt förslag: En särskild bestämmelse som anger en begränsning i
visst hänseende av svenska myndigheters prövningsrätt av offentligt
stöd infors i EES-lagen. Begränsningen innebär att svenska myndig-
heter endast om särskilda skäl föreligger får pröva tillåtligheten av
offentliga stödåtgärder som regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer har anmält till ESA enligt artikel 62 i EES-
avtalet och protokoll 3 till övervakningsavtalet innan ett lagakraft-
vunnet beslut av övervakningsmyndigheten eller EFTA-domstolen
föreligger i saken.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt, dock att
promemorians förslag inte medger rätt för myndigheterna att vid särskilda
skäl pröva stödåtgärderna.

Remissinstanserna: Så gott som samtliga remissinstanser har lämnat
förslaget utan erinran. En remissinstans har anfört att en svensk myndighet
är oförhindrad att — även sedan ESA: s prövning ägt rum — självständigt
ta ställning till om det aktuella stödet står i strid med artikel 61 och att
myndigheten vid sitt avgörande inte får styras av ESA: s bedömning. En
annan ordning skulle enligt denna remissinstans komma i konflikt med 11
kap. 2 och 7 §§ regeringsformen. Det är således inte uteslutet, fortsätter
nämnda remissinstans, att myndigheten godkänner stödet trots att ESA
funnit stödet strida mot artikel 61.

Skälen för mitt förslag: I lagstiftningsärendet rörande införlivandet av
luftfartsavtalet mellan Sverige, Norge och EG (Godkännande av ett avtal
mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart, m. m., prop. 1991/92:29)
förekommer ett övervakningsförfarande som företer påtagliga likheter
med det som föreskrivs enligt EES-avtalet. En viktig skillnad är dock att
övervakningen enligt luftfartsavtalet är uppbyggd enligt en s. k. enpelarmo-
dell, vilket innebär att EG-kommissionen ensam handhar övervakningen.

EES-avtalet bygger i stället på en s.k. tvåpelarmodell. Vad som i prop.
1991/92:29 uttalas om kommissionen i nu aktuella hänseenden har här
relevans för ESA. Lagrådet anförde i det lagstiftningsärendet (prop. s. 297)
att frågan om tillåtligheten av statliga och kommunala stödåtgärder får
anses underkastad kommissionens kontroll. Denna kontroll, fortsatte lag-
rådet, utgörs av en efterhandsgranskning såvitt avser stödåtgärder som
finns vid avtalets ikraftträdande och av en förhandsprövning när det gäller
åtgärder som vidtas efter ikraftträdandet. Lagrådet ansåg därför att ut-
rymmet för svensk domstolsprövning — närmast laglighetsprövning av
kommunala beslut efter kommunalbesvär — är begränsat innan den av
kommissionen initierade kontrollen fullföljts.

Departementschefen ansåg dock (prop. s. 47) att den aktuella ordningen

158

enligt luftfartsavtalet inte hindrar en svensk domstolsprövning efter kom-
munalbesvär annat än om grunden för överklagandet är den som anges i 10
kap. 8 § första stycket kommunallagen (1991:900), nämligen att beslutet
strider mot lag eller annan författning och att den bestämmelse som
motsvarar artikel 61 i EES-avtalet åberopas. Är detta fallet, anförde de-
partementschefen, måste domstolen avvakta kommissionens prövning.
Har stödet inte anmälts till kommissionen torde dock enligt departements-
chefen domstolen kunna konstatera att stödet är otillåtet, då reglerna om
anmälan i sådant fall åsidosatts (jfr EF-Karnov, 1990, avsnitt 7.2, s. 620).
En särskild bestämmelse i frågan intogs mot bakgrund därav i förslaget till
den lag som införlivar luftfartsavtalet med svensk rätt (lag (1992:138) om
tillämpning av avtal mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart).

En motsvarande bestämmelse som anger en begränsning i visst hänse-
ende av svensk myndighets prövningsrätt av stödåtgärder som anmälts till
ESA bör enligt min mening införas i EES-lagen.

Lagrådet har i detta sammanhang anfört att det finns skäl att ge bestäm-
melsen en något mindre kategorisk utformning än vad som skett i det
remitterade förslaget. Enligt lagrådet föreligger annars en påtaglig risk att
den rättsliga prövningen i Sverige av kommunala stödåtgärder blir onödigt
fördröjd. Något egentligt behov av att invänta övervakningsmyndighetens
uppfattning synes enligt lagrådet föreligga endast då utgången i målet är
beroende av hur artikel 61 skall tolkas. Är omständigheterna sådana att ett
kommunalt stöd skall upphävas av en annan anledning — till följd exem-
pelvis av att beslutet inte tillkommit i laga ordning eller att den kommu-
nala kompetensen har överskridits — är det enligt lagrådet inte påkallat att
invänta ett beslut från övervakningsmyndigheten. Detsamma gäller enligt
lagrådet, när talan mot det kommunala beslutet uppenbarligen är ogrun-
dad. Lagrådet har därför föreslagit att det i bestämmelsen anges att svenska
myndigheter endast om särskilda skäl föreligger får pröva ett till ESA
anmält stöd innan ett lagakraftvunnet avgörande föreligger i anmälnings-
ärendet.

Jag kan instämma i vad lagrådet har anfört i denna fråga. I bestämmel-
sen bör följaktligen föreskrivas, såsom lagrådet föreslagit, att svenska
myndigheter endast om särskilda skäl föreligger får pröva tillåtligheten av
ett till ESA anmält stöd, innan ett lagakraftvunnet avgörande föreligger i
anmälningsärendet. Sådana särskilda skäl kan i enlighet med vad lagrådet
anfört vara att ett överklagande uppenbarligen är ogrundat eller att det
kommunala beslutet vid sidan av ett eventuellt brott mot artikel 61 har
sådana brister att det under alla omständigheter skall upphävas.

Lagrådet har vidare påpekat att ESA: s beslut kan komma att överklagas
till EFTA-domstolen. Enligt lagrådet synes det i ett sådant fall inte lämpligt
att det kommunala besvärsmålet avgörs förrän talan mot ESA:s beslut
färdigbehandlats av EFTA-domstolen. Jag delar lagrådets uppfattning i
denna fråga. Enligt min mening bör detta också tydligare komma till
uttryck i lagtexten.

Därutöver vill jag göra ytterligare ett förtydligande. Som tidigare sagts
följer av bestämmelserna i artikel 62 och protokoll 3 till övervakningsav-
talet att Sverige skall underrätta ESA om såväl befintliga som planerade

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

159

stödåtgärder. I bestämmelsen bör enligt min mening uttryckligen anges att
det är anmälningar från regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer som avses.

En remissinstans har påpekat att svensk domstol eller myndighet —
närmast kammarrätt efter kommunalbesvär — formellt är oförhindrad att
även efter ESA: s resp. EFTA-domstolens prövning göra en självständig
bedömning av stödets tillåtlighet. Man får emellertid enligt min mening
anta att domstolarna kommer att fasta stort avseende vid ESA:s resp.
EFTA-domstolens bedömning. Som ovan redovisats framhöll lagrådet vid
införlivandet av luftfartsavtalet att frågan om tillåtligheten av stödåtgärder
fick anses underkastad kommissionens (läs ESA:s) kontroll. Här måste
också framhållas möjligheten för svenska domstolar att begära ett rådgi-
vande yttrande från EFTA-domstolen rörande tolkningen av en EES-regel.
Det synes vara lämpligt att den svenska domstolen i förekommande fall
och, om det bedöms vara av betydelse för domstolens prövning, utnyttjar
sig av denna möjlighet. Sammanfattningsvis bör enligt min mening inte
några vägande olägenheter uppstå.

Upplysningsskyldighet

Mitt förslag: En särskild bestämmelse som föreskriver en skyldighet
för kommunerna och landstingen att lämna upplysningar till reger-
ingen om alla former av stöd som planeras och som kan bli föremål
för ESA: s prövning införs i EES-lagen.

Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med mitt, dock att försla-
get inte angav att upplysningsskyldigheten omfattar även landstingen.

Remissinstanserna: Så gott som alla remissinstanser har lämnat försla-
get utan erinran. Några remissinstanser, däribland Svenska kommunför-
bundet och Landstingsförbundet, har avstyrkt förslaget under anförande
av att artikel 61 inte omfattar stödåtgärder lämnade av kommuner och
landsting. Ett par andra remissinstanser har förordat att även landstingen
uttryckligen införs i lagförslaget.

Skälen för mitt förslag: Lagrådet uttalade i det ovan berörda lagstiftnings-
ärendet (se prop. 1991/92:29 s 297) att den där aktuella lagen borde
innehålla en regel om skyldighet för kommunerna att upplysa regeringen
om stöd som planeras och som kan bli föremål för kommissionens pröv-
ning.

En bestämmelse av motsvarande innehåll som tar sikte på ESA: s pröv-
ning bör enligt min mening införas även i EES-lagen. Svenska kommun-
förbundets och Landstingsförbundets invändningar har bemötts tidigare
och föranleder ingen ändring i förslaget. Såsom ett par remissinstanser
föreslagit bör landstingen uttryckligen omnämnas i förslaget.

Såvitt beträffar det statliga stödet bör här nämnas att det inom närings-
departementet för närvarande utarbetas en förordning som bl. a. kommer

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

160

att ålägga statliga myndigheter att på begäran av regeringen lämna de
uppgifter som ESA behöver för sin övervakning.

Rätt att upphäva kommunala stödbeslut

Mitt förslag: En särskild bestämmelse som ger regeringen möjlighet
att upphäva sådana stödåtgärder som beslutats av kommuner och
landsting och som ESA genom lagakraftvunnet beslut eller EFTA-
domstolen funnit strida mot artikel 61 i EES-avtalet införs i EES-
lagen. Bestämmelsen skall inte tillämpas om en svensk myndighet
har funnit att kommunens eller landstingets beslut är förenligt med
artikel 61, eller om denna fråga alltjämt är föremål för sådan pröv-
ning.

Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med mitt förslag, dock att
stödåtgärder från landstingen inte uttryckligen angavs i förslaget. Inte
heller innehöll förslaget att bestämmelsen inte skall tillämpas om en svensk
myndighet har funnit att beslutet är förenligt med artikel 61, eller om
denna fråga alltjämt är föremål för sådan prövning.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat förslaget utan
erinran. En remissinstans har särskilt ifrågasatt förslagets förenlighet med
regeringsformens 11 kap. 2 och 7 §§ och anfört bl. a.: Kommunala bidrag
till företag liksom kommunala låne- och kreditgarantier kan i vissa fall
anses som myndighetsutövning. Kommunfullmäktige är inte en förvalt-
ningsmyndighet i regeringsformens mening. Om stödåtgärden beslutas av
kommunfullmäktige skyddar således inte 11 kap. 7 § regeringsformen mot
att myndighet bestämmer hur beslutet skall fattas eller lag tillämpas (jfr
prop. 1991/92:29 s. 53). Det är emellertid inte ovanligt att kommunfull-
mäktige delegerar beslutanderätten i sådana här frågor till kommunsty-
relsen eller till någon annan nämnd (jfr SOU 1989:64 bilagan). Kommun-
styrelse och andra kommunala nämnder är förvaltningsmyndigheter och
åtnjuter därför skydd enligt 11 kap. 7 § regeringsformen. Kommunalt
beslut om stödåtgärd kan överklagas till kammarrätt och regeringsrätten.
Dessa domstolar är i sin dömande verksamhet skyddade av 11 kap. 2 §
regeringsformen.

Ytterligare några remissinstanser har avstyrkt eller ifrågasatt förslaget
mot bakgrund av den kommunala självstyrelsen. Slutligen har några re-
missinstanser föreslagit att landstingen uttryckligen omnämns i förslaget.

Skälen för mitt förslag: Genom EES-lagen inkorporeras artikel 61 med
svensk rätt och kommer därigenom att gälla som svensk lag. En allmän
utgångspunkt måste vara att kommuner och landsting avstår från att lämna
stödåtgärder som kan komma att bedömas som olagliga och EES-stridiga.
Vidare måste beaktas att det i 2 kap. 8 § andra stycket kommunallagen
(1991:900) föreskrivs att kommuner och landsting endast får lämna indi-
viduellt inriktat stöd till enskilda näringsidkare om det finns synnerliga
skäl som talar för det. Som tidigare framhållits är således kommunernas

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

161

11 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga 1

och landstingens kompetens att utge sådant stöd mycket begränsad. Man
kan därför också allmänt utgå från att kommunala stödåtgärder som strider
mot artikel 61 under alla förhållanden blir sällsynt förekommande. Det
kan emellertid inte uteslutas att en sådan situation ändå kan komma att
uppstå. Mot bakgrund därav bör det enligt min mening tillskapas en
möjlighet för regeringen att upphäva beslut om stödåtgärder av kommuner
och landsting som ESA funnit strida mot artikel 61 i EES-avtalet. Man
skulle här i och för sig alternativt kunna tänka sig att lägga sådana frågor
under någon form av domstolskontroll. I stället för att införa en sådan
ordning anser jag dock att befogenheten att upphäva det kommunala
beslutet — i likhet med vad som gäller enligt lagen (1992:138) om tillämp-
ning av avtal mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart — bör ligga
hos regeringen. Denna ordning ter sig också naturlig när det som här rör sig
om fullgörandet av Sveriges folkrättsliga förpliktelser.

Några remissinstanser har i anslutning till förslaget hävdat att det
innebär ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Här måste dock
framhållas att denna självstyrelse aldrig kan vara total. I motiven till
regeringsformen (prop. 1973:90 s. 190) underströks således att arbets- och
befogenhetsfördelningen mellan stat och kommun i ganska vid omfattning
måste kunna ändras i takt med samhällsutvecklingen. Termen kommunal
självstyrelse kan anses ge uttryck för principen om en självständig och
inom vissa ramar fri bestämmanderätt. Såsom anges i motiven till kom-
munallagen (prop. 1990/91:117 s. 23) ger regeringsformen stöd för att
riksdagen genom lag bestämmer grunderna för kommunernas och lands-
tingens organisation och verksamhetsformer och för den kommunala be-
skattningen. Vidare är det riksdagen som genom lag bestämmer deras
befogenheter och åligganden. Graden av självstyrelse avgörs följaktligen
ytterst av formerna för samverkan mellan staten och den kommunala
sektorn. I likhet med vad lagrådet uttalat i fråga om inskränkningar i den
kommunala beskattningsrätten (se prop. 1989/90:150, bil. 4:4, s. 32 f)
anser jag att inskränkningar i den kommunala självstyrelsen bl. a. får
bedömas med hänsyn till arten och omfattningen av inskränkningarna.
Inom vissa ramar är gränsdragningen — såsom lagrådet anförde — snarare
en politisk än en rättslig fråga.

Mot bakgrund av det sagda kan enligt min mening den föreslagna
ordningen för upphävande av beslut om stödåtgärder som befunnits stå i
strid med våra folkrättsliga åtaganden och med svensk lag inte anses utgöra
en oacceptabel inskränkning av den kommunala självstyrelsen.

Under remissbehandlingen har vidare vissa grundlagsfrågor tagits upp i
anslutning till bestämmelserna i 11 kap. 2 och 7 §§ regeringsformen.
Bestämmelsen i 11 kap. 7 § regeringsformen tar emellertid sikte på en helt
annan situation än den som nu är i fråga, nämligen att en myndighet ger
direktiv om hur en förvaltningsmyndighet skall besluta i ett individuellt
ärende. En sådan ordning som föreslås i promemorian träffas inte av 11
kap. 7 § regeringsformen. Det ter sig också alltför långsökt att regeringsfor-
men skulle hindra att regeringen upphäver nämndbeslut men tillåta att
regeringen upphäver fullmäktigbeslut.

Lagrådet har godtagit min bedömning att regeringsformens bestämmel-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

162

ser inte utgör något hinder mot ett genomförande av den i 8 § föreslagna
ordningen. Lagrådet har emellertid ifrågasatt om ett ingripande från rege-
ringens sida är motiverat, i fall där talan rörande det aktuella stödets
förenlighet med artikel 61 redan anförts i form av kommunalbesvär. Enligt
lagrådets uppfattning framstår det som olämpligt om regeringen med
tillämpning av förevarande paragraf skulle kunna föregripa den normala
domstolsprövningen. Tillämpningsområdet för 8 § bör därför enligt lagrå-
det begränsas till att omfatta endast sådana fall då tolkningen av artikel 61
inte kommit under svensk domstols prövning.

Lagrådets uppfattning att regeringen inte bör föregripa den gängse
domstolsprövningen har enligt min mening fog för sig. Jag kan därför
biträda lagrådets förslag att det i lagtexten inflyter en uttrycklig begräns-
ning av innebörd att bestämmelsen inte skall tillämpas om frågan om
stödets förenlighet med artikel 61 är föremål för prövning av svensk
domstol.

Det förtjänar att framhållas att bestämmelsen inte heller skall tillämpas
efter en domstolsprövning som lett till att kammarrätt eller regeringsrätten
i motsats till ESA, eller EFTA-domstolen, funnit att en stödåtgärd är
förenlig med artikel 61. Enligt min mening bör även denna begränsning i
bestämmelsens tillämpningsområde direkt framgå av lagtexten.

Lagrådet har vidare understrykit att ESA: s beslut kan komma att över-
klagas till EFTA-domstolen och därför förordat att det i lagtexten uttryck-
ligen anges att det skall föreligga ett lagakraftvunnet beslut av övervaknings-
myndigheten eller ett avgörande av EFTA-domstolen. Enligt min mening
vinner bestämmelsen i tydlighet genom lagrådets förslag, varför jag biträ-
der detta.

Jag vill här också slutligen nämna att bestämmelsen inte kan tillämpas
beträffande kommunala företag. Dessa lämnar dock som regel inget stöd,
varför frågan saknar praktisk betydelse.

En bestämmelse med ifrågavarande innehåll bör mot bakgrund av vad
ovan anförts enligt min mening införas i EES-lagen.

Skyddsåtgärder enligt artikel 64 i EES-avtalet

Min bedömning: De nuvarande bestämmelserna om vissa bemyn-
diganden för regeringen i lagen (1987:1069) om tullfrihet m. m. och
i lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in-
eller utförsel av varor ger regeringen möjlighet att vidta åtgärder som
kan bli erforderliga i detta sammanhang. Ytterligare bemyndigan-
den torde inte vara påkallade.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med min.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har lämnat bedömningen utan
erinran.

Skälen för min bedömning: I artikel 64 i EES-avtalet föreskrivs en
särskild procedur för införande av skyddsåtgärder på området för offent-

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

163

liga stödåtgärder. Regeln utgår från att en tillämpning av stödbestämmel-
serna som inte är i enlighet med ett upprätthållande av lika konkurrensvill-
kor inom EES kan ge upphov till snedvridning av konkurrensen. Enligt
artikel 64 äger därför de avtalsslutande parterna att under vissa förutsätt-
ningar vidta lämpliga interimistiska och slutliga åtgärder för att motverka
aktuella och potentiella snedvridningar av konkurrensen.

Regeringen har redan i dag möjlighet att vidta åtgärder som kan bli
aktuella i detta sammanhang. Således äger regeringen enligt 4 § lagen
(1987:1069) om tullfrihet m.m. rätt att under vissa förutsättningar med-
dela de föreskrifter som kan behövas. Vidare bör erinras om lagen
(1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel
av varor. Ytterligare bemyndiganden torde enligt min mening inte vara
påkallade i denna fråga.

14.8 Konkurrensområdet

Jag har i dessa frågor samrått med chefen för näringsdepartementet.

14.8.1 Övergripande frågor

Omfattningen av EES-lagen

Min bedömning: EES-lagen bör innehålla de delar av avtalskom-
plexet som innefattar de gemensamma materiella konkurrensre-
glerna och de bestämmelser som reglerar övervakningsorganens
myndighetsutövning i den mån de behöver lagform.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har i allmänhet godtagit den i
promemorian gjorda avgränsningen av EES-lagen så vitt gäller konkurrens-
området. Från några håll har dock ifrågasatts om inte det som rör konkur-
rensområdet borde behandlas i särskild lag. Också ett fullständigt införli-
vande av övervaknings- och kommittéavtalen har förespråkats. I ytterlig-
are något fall har framförts önskemål om en mer förklarande disposition av
konkurrensavsnittet.

Skälen för min bedömning: Under avsnitt 7 har en översiktlig redogö-
relse lämnats för EG: s grundläggande konkurrensregler. EES-avtalets in-
nehåll i denna del har redovisats i avsnitt 8.5.

Konkurrensområdet är i olika hänseenden särpräglat, även inom EG-
rätten. Det rör sig om ett mycket omfattande rättsområde, väl utvecklat
genom bindande sekundärrättsliga regler och icke-bindande vägledande
uttalanden av olika slag från kommissionen samt en rik praxis i form både
av kommissionsavgöranden som publicerats i EGT (Official Journal) och
avgöranden av EG-domstolen. Det finns också en mycket omfattande
litteratur. I svenskt offentligt tryck återfinns redogörelser, förutom i de
grönböcker som publicerats av utrikesdepartementet och vilkas innehåll i
stort sett återfinns i de inledningsvis angivna avsnitten av denna bilaga,

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

164

bl. a. i förarbetena till lagen (1992:138) om tillämpning av avtal mellan Prop. 1991/92: 170
Sverige, Norge och EEG om civil luftfart (prop. 1991/92:29, TU4, rskr. 111) Bilaga 1
samt i konkurrenskommitténs huvudbetänkande (SOU 1991:59), Konkur-
rens för ökad välfärd Del 1 (s. 245 ff) och departementspromemorian (Ds
1992:18) Ny konkurrenslag. Det bör nämnas att några av EG:s centrala
sekundärrättsakter på området finns som bilagor till nyssnämnda lag. Det
gäller bl. a. rådsförordningen (EEG) nr 17/62 om tillämpningen av Rom-
fördragets artiklar 85 och 86, jämte senare ändringsförordningar, nämligen
(EEG) nr 59/62, (EEG) nr 118/63 och (EEG) nr 2822/71, rådsförordningen
(EEG) nr 3975/87 om förfarandet för tillämpningen av konkurrensreglerna
på företag inom luftfartssektorn samt rådsförordningen (EEG) nr 4064/89
om kontroll av företagskoncentrationer.

Konkurrensreglerna är marknadsregler, komplementära till fördragsreg-
lerna om den fria rörligheten. Medan de senare i princip har karaktären av
förbud mot olika hinder för den fria rörligheten, primärt riktade till
staterna, ehuru med verkningar till förmån för enskilda, riktar sig de
grundläggande konkurrensreglerna till företagen och ingriper sålunda i
deras verksamhet. Reglernas syfte kan sägas vara att tillsammans med
övriga marknadsregler frigöra de marknadskrafter som inom gemenskapen
skall alstra den välståndsutveckling som tillhör fördragets övergripande
mål.

Inte heller EES-avtalets syften kan tillgodoses utan ett enhetligt system
av konkurrensregler som tillämpas likformigt och effektivt inom hela
samarbetsområdet. Detta kommer till uttryck i EES-avtalets artikel 1.2 (e).
En bristande enhetlighet på detta område skulle även rubba konkurrensför-
utsättningarna mellan å ena sidan företag i EFTA-länderna och å den andra
företag inom EG. En nödvändig konsekvens är att EES-avtalet innefattar
bestämmelser som inom fördragets tillämpningsområde i alla hänseenden
motsvarar EG: s konkurrensrätt.

Inom EG är framförallt konkurrensrätten det område där kommissionen
utövar förvaltande verksamhet med direkta rättsliga verkningar, ofta av
ingripande natur, för enskilda rättssubjekt. Det är alltså fråga om verksam-
het som i svensk rätt klassificeras som myndighetsutövning.

Till följd av den s. k. tvåpelarlösning som vuxit fram under förhandling-
arna om EES fördelas denna förvaltande verksamhet, liksom därmed
förbundna rättskipningsuppgifter, mellan å ena sidan de berörda EG-
institutionerna, dvs. kommissionen, EG-domstolens förstainstans samt
EG-domstolen, och å andra sidan de på EFTA-sidan för bl. a. detta ända-
mål inrättade organen, ESA samt EFTA-domstolen. Grunden för de
nämnda organens kompetens på konkurrensområdet utgör fördelningsreg-
lerna i EES-avtalets artiklar 56 och 57.2. Införlivandet av dessa bestäm-
melser med svensk rätt genom EES-lagens 2 § medför sålunda att
rättskipnings- och förvaltningsuppgifter, som innefattar myndighetsutöv-
ning, överlämnas till internationella inrättningar. Vilka närmare befo-
genheter som sålunda överlåts på övervakningsorganen och domstolarna
och vad som skall gälla för utövandet av dessa bestäms i olika hänseenden
av de materiella bestämmelser och handläggningsregler som finns i över-

165

vakningsavtalet och i den sekundärrättsliga materia som tillhör EES-
avtalet.

En följd av konkurrensärendenas uppdelning på EG- resp. EFTA-
organen är att på detta rättsområde avtalsinnehållet, som inom EG mot-
svaras av sammanhållna rättsakter, delvis splittras upp och fordelas på
olika håll i fördragsmaterian. Det finns för konkurrensområdet relevanta
regler, förutom i EES- och ESA-avtalens huvudbestämmelser samt proto-
koll till dessa avtal, också i en bilaga XIV till EES-avtalet där samma s. k.
referensteknik som på andra rättsområden används. Därutöver anger
protokoll 21 vilken kompetens som ESA skall ges vid tillämpning av
konkurrensreglerna. Som närmare kommer att framgå i det följande är det
på bilaga XIV och protokoll 4 till övervakningsavtalet som innehållet i
vissa rättsakter har fördelats. Denna avtalsstruktur kan försvåra överblic-
ken över en komplicerad materia. Det är givet att det återspeglas i EES-
lagens utformning. I sak motsvarar likväl, som nyss sagts, regleringen
genomgående den inom EG gällande.

Remissinstanserna har haft varierande meningar om hur man skulle
kunna komma till rätta med frågan om införlivande av konkurrensbestäm-
melserna. De remissinstanser som representerar särskild sakkunskap på
det konkurrensrättsliga området och som har haft insyn i förhandlingarna
om avtalet hör till dem som förordat den lösning som föreslagits i prome-
morian. Lagrådet har inte heller haft något att erinra mot den valda
tekniken för införlivande av konkurrensbestämmelserna även om det i
systematiskt hänseende enligt lagrådet uppstår en obalans i EES-lagen
genom att en så utförlig reglering av konkurrensrätten tas in där. För egen
del ansluter jag mig till promemorians förslag i detta hänseende. Det kan
enligt min bedömning inte komma i fråga att ur avtalens huvudbestämmel-
ser till särskild behandling bryta ut de bestämmelser som gäller konkur-
rens, och jag fäster vikt vid att man i detta lagstiftningsärende kan samla
hithörande frågor. Konkurrensområdet är det enda i avtalskomplexet, där
förvaltnings- och rättskipningsuppgifter överlåts på internationella organ.

ESA och EG-kommissionen — liksom domstolarna — kan bl. a. besluta
om tillåtligheten av förfaranden enligt artiklarna 53.1 och 54 i EES-avtalet,
förbjuda eller godkänna företagskoncentrationer enligt artikel 57.1, ålägga
företag att upphöra med konkurrensbegränsande förfaranden samt besluta
om böter och viten. Det kan också gälla inspektioner och uppgiftslämnade.

Vid införlivandet måste sålunda, såsom även lagrådet understrukit, 10
kap. 5 § regeringsformen utnyttjas.

Jag betvivlar också att större överskådlighet kan vinnas på något annat
sätt än det i promemorian föreslagna. Tekniken for införlivandet kommer
under alla förhållanden att till stor del bestämmas av åtagandet att inkor-
porera förordningstexter. Detta utesluter självfallet inte att de förbätt-
ringar i förhållande till promemorieförslaget görs, som kan visa sig vara
möjliga. Jag kommer i det följande att med utgångspunkt i avtalens
struktur redogöra för vad som enligt min bedömning skall omfattas av
lagen.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

166

Konkurrensreglernas förhållande till annan svensk rätt

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Min bedömning: På konkurrensområdet finns det knappast någon
risk för konflikt med annan svensk rätt. Däremot uppkommer det
som en följd av bestämmelsernas införande bl. a. frågor om den
civilrättsliga verkan av att en rättshandling omfattas av ett konkur-
rensrättsligt förbud. Ytterst ankommer det på rättstillämpningen att
ta ställning till sådana frågor.

Promemorian har inte tagit upp hithörande spörsmål.

Remissinstanserna: Hovrätten över Skåne och Blekinge är en remissin-
stans som särskilt tagit upp frågorna om förhållandet mellan avtalens
konkurrensregler och svensk rätt. Hovrätten som anser att de största
svårigheterna med inkorporering av vissa artiklar i EES-avtalet gäller i vad
mån bestämmelserna skall ha effekt för andra än statsmakterna, anger
särskilt artiklarna 53 och 54 som exempel på bestämmelser i EES-avtalet,
som det torde vara meningen att myndigheterna skall tillämpa. Hovrätten
konstaterar att det uppkommer frågor, huruvida en artikel skall kunna
åberopas av enskilda direkt vid domstol eller annan myndighet och anför
att exempelvis artikel 53.2 skall uppfattas så, trots att tvekan kan föreligga
med hänsyn till att konventionsorganen har tillagts befogenhet att ingripa
vid överträdelser.

Skälen för min bedömning: Jag anser att det som hovrätten har tagit upp
är viktigt och vill därför redogöra för min allmänna syn därpå. Samtidigt
vill jag dock understryka att det måste ankomma på rättstillämpningen att
med beaktande av EG-rättslig praxis ta ställning i många fall.

Vad gäller förhållandet mellan gemensamma konkurrensregler och na-
tionell konkurrensrätt och därmed också frågan om avgränsningen av
uppgifter mellan övervakningsmyndigheterna och nationella myndigheter,
får man enligt min mening skilja mellan nationella konkurrensmyndighe-
ter och domstolar. Vad beträffar konkurrensmyndigheter är utrymmet för
tillämpning av kartellförbudet och förbudet mot missbruk av dominerande
marknadsställning ringa. Det är en annan sak, att konkurrensmyndighe-
terna skall bistå övervakningsmyndigheterna i olika hänseenden. Jag åter-
kommer till det.

På konkurrensområdet träder inte den gemenskapsrättsliga regleringen
in i stället för motstridande nationell rätt på samma sätt som kan bli fallet
i fråga om reglerna för den fria rörligheten på marknaden, där det kan
föreligga konflikt mellan den nationella regleringen och gemenskapsrättens
krav på fri rörlighet. Nationell konkurrensrätt och gemenskapsrättslig kan
finnas vid sidan av varandra, därför att reglerna tillgodoser skilda skydds-
objekt, vilka inte är oförenliga. Gemenskapsrätten skyddar den mellanstat-
liga konkurrensen, den nationella rätten den inomstatliga. De bägge rätts-
systemen kan därför tänkas tillämpliga samtidigt och vid sidan om var-
andra, om det är fråga om förfaranden som på en gång riktar sig mot bägge
skyddsintressena. Omvänt kan man inte därav, att ett förfarande är god-

167

tagbart enligt det ena systemet, utan vidare sluta sig till att det är legitimt
också enligt det andra.

Det anförda gäller likaså förhållandet mellan det gemensamma regelsy-
stem som EES-rätten utgör och nationell rätt. I vad mån ett visst förfarande
skall kunna drabbas av ingripanden inte bara på grund av de gemensamma
bestämmelserna utan också på grund av våra egna föreskrifter är i princip
en fråga för den svenska konkurrensrätten. Denna får dock givetvis inte
tillämpas på sådant sätt att den enhetliga och effektiva tillämpningen av
EES-avtalets konkurrensregler äventyras. Särskilt när det gäller ingripan-
den mot förfaranden som omfattas av undantag enligt artikel 53.3 kan
problem uppstå. Därmed förknippade frågor är ännu inte helt lösta inom
gemenskapsrätten och det kan inte komma i fråga att föregripa kommande
ställningstaganden.

Jag vill emellertid i detta sammanhang erinra om att en proposition med
förslag till ny konkurrensrättslig lagstiftning är under utarbetande inom
regeringskansliet på grundval av förslagen i konkurrenskommitténs betän-
kande (SOU 1991:59) Konkurrens för ökad välfärd samt departements-
promemorian Ds 1992:18, vilka har varit föremål för remissbehandling i
särskild ordning. Sådana gränsdragningsfrågor som jag nyss har berört
torde få övervägas i det sammanhanget. Det är då möjligt att ta hänsyn till
problemet och söka utforma den svenska rättens regler så att konflikter så
långt möjligt förebyggs. Nu är det emellertid endast fråga om de föreskrif-
ter som följer av EES-åtagandena och som skall tillgodose skyddet för den
gränsöverskridande konkurrensen inom EES.

Vad gäller domstolarna är situationen annorlunda än for konkurrens-
myndigheterna. Artikel 53 i EES-avtalet motsvarar materiellt artikel 85 i
Romfördraget. Den skall därför uppfattas i enlighet med EG-domstolens
praxis rörande denna artikel. Artikel 85 har inom EG direkt effekt. Det-
samma gäller förbudet mot missbruk av dominerande marknadsställning i
artikel 54 i EES-avtalet. Förbuden kan med andra ord åberopas av parterna
i skilda slags mål, och bestämmelserna skall då användas av domstolen.
Det är särskilt att märka att sådana rättshandlingar (dvs. överenskommel-
ser och beslut men vanligen ej samordnade förfaranden, eftersom sådana i
sig torde sakna rättsverkningar), som är otillåtna enligt artikel 53.1 EES-
avtalet enligt artikelns andra stycke skall vara verkningslösa i vad de strider
mot kartellförbudet. Denna civilrättsliga verkan inträder enligt bl. a. auk-
toritativa tyska kommentarer (jfr Koch i Grabitz; Kommentar zum EWG-
Vertrag; paragraf 138 vid art. 85) när artikelns rekvisit är uppfyllda, och
skall i princip av domstolen självmant tas i betraktande när det står klart
att så är fallet. Verkan enligt artikeln är begränsad till de delar av rätts-
handlingen som träffas av förbudet. Vilka konsekvenser detta i övrigt får
på verkningarna av rättshandlingen är att bedöma enligt vanliga regler. Det
ankommer på domstolen att i det särskilda fallet ta ställning härtill, varvid
bedömningen mycket väl kan tänkas utfalla så att rättshandlingen behåller
sin verkan i andra hänseenden.

Domstolens uppgift kan dock kompliceras av att artikel 53 i EES-avtalet,
liksom artikel 85 i Romfördraget, utgör en helhet. Det kan därför givetvis
vålla problem hur man skall förfara när det inte föreligger något ställnings-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

168

tagande från övervakningsorganens sida enligt artikel 53.3. Denna proble-
matik kan inte behandlas nu. Den får liksom inom EG angripas av de
nationella myndigheterna vid deras tillämpning av bestämmelsen.

Vad angår avtalets artikel 54, som motsvarar artikel 86 i Romfördraget,
gäller likaledes att den skall användas i nationell rättstillämpning. Natio-
nella myndigheter kan sålunda ha rätt att ingripa mot missbruk av domi-
nerande marknadsställning. Här uppkommer dock inte de nyss omnämnda
civilrättsliga verkningarna, och artikeln torde därför knappast bli aktuell
vid domstol på samma sätt som den föregående artikeln. Om t. ex. miss-
bruket manifesteras i form av ingångna avtal, kan dock uppkomma civil-
rättsliga konsekvensfrågor av samma slag som nyss berörts. Det är inte
uteslutet att missbruk av dominerande marknadsställning yttrar sig just
genom ingåendet av sådana avtal som omfattas av kartellförbudet. Man
kan också tänka sig fall där ogiltighet av en rättshandling kan inträda enligt
exempelvis 36 § avtalslagen.

Vad slutligen gäller EES-avtalets artikel 57 skall endast sägas att dess
tillämpning väsentligen är en fråga för övervakningsmyndigheterna. Av
artikel 9 i rådsförordningen (EEG) nr 4064/89 framgår dock att kommis-
sionen under vissa förutsättningar kan överlämna handläggningen av ett
koncentrationsärende till behörig nationell myndighet. Vidare framgår av
artikel 22 att prövningen av en företagskoncentration, som inte uppfyller
förordningens krav på s. k. gemenskapsdimension, i visst fall kan överläm-
nas av ett medlemsland till kommissionen.

14.8.2 Särskilda införlivandefrågor

Bindande rättsakter som omfattas av bilaga XIV till EES-avtalet

Mitt förslag: De delar av förordningar med materiella regler som
anges i bilaga XIV och som behöver lagform vid införlivandet
inkorporeras jämte anpassningsbestämmelser genom EES-lagen.

Prop.1991/92:170

Bilaga 1

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: I fråga om remissyttrandena hänvisas till vad som
tidigare sagts om omfattningen av EES-lagen.

Skälen för mitt förslag: Genom bilagan XIV till EES-avtalet infogas i
avtalet med s. k. referensteknik bl. a. sådana delar av vissa EG-
förordningar som innehåller materiella konkurrensregler. Det rör sig dels
om bestämmelserna om tillåtligheten av företagskoncentrationer, dels om
bestämmelser ur rättsakter på särskilda sektorer, vilka ansluter till och
materiellt kompletterar de grundläggande konkurrensreglerna. Andra delar
av dessa rättsakter med bestämmelser om påföljder samt olika slags förfa-
randeregler för övervakningen m. m., ingår i EFTA-anpassad form i olika
kapitel i protokoll 4 till övervakningsavtalet. Protokollet inkorporeras med
svensk lag genom EES-lagens 3 §. Jag tar upp behovet av kompletterande
föreskrifter senare under avsnitt 14.8.3.

169

Bilaga XIV till EES-avtalet hänvisar sålunda till ett antal bindande och
icke bindande rättsakter. Flera av de bindande rättsakterna utgör s. k.
gruppundantagsförordningar. Dessa behandlar jag i följande avsnitt. I
övrigt gäller det de bestämmelser som anges nedan.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Förordningar

rättsakt nr 1 (artiklarna 1 —5 i rådets förordning (EEG) nr 4064/89 av
den 21 december 1989 om kontroll av företagskoncentrationer i EES-
version),

rättsakt nr 10 (artiklarna 1—5, 7 och 8 i rådets förordning (EEG) nr
1017/68 av den 19 juli 1968 om tillämpning av konkurrensregler på trans-
porter på järnväg, landsväg och inre vattenvägar i EES-version),

rättsakt nr 11 (avdelning I i rådets förordning (EEG) nr 4056/86 av den
22 december 1986 om detaljerade regler för tillämpning av artiklarna 85
och 86 i fördraget på sjöfarten i EES-version) och

rättsakt nr 14 (artiklarna 1 —3 i höga myndighetens beslut nr 24 — 54 av
den 6 maj 1954 med en förordning om de förhållanden som utgör kontroll
över ett företag enligt fördragets artikel 66.1 i EES-version).

Bestämmelserna i dessa rättsakter utgör en del av de gemensamma
konkurrensbestämmelserna och kan enligt min mening inte gärna ses
isolerade från de övriga konkurrensbestämmelser som inkorporeras genom
EES-lagen. Med hänsyn till att det är fråga om förordningstexter kommer
endast inkorporering i fråga som införlivandemetod. Eftersom bestämmel-
serna avser ingrepp i enskildas ekonomiska förhållanden, skall inkorpore-
ringen ske genom lag.

Direktiv

Bilaga XIV hänvisar också till två direktiv, nämligen

rättsakt nr 12 kommissionsdirektiv 88/301/EEG om konkurrens på
marknaderna för teleterminalutrustning och

rättsakt nr 13 kommissionsdirektiv 90/388/EEG om konkurrens på
marknaderna för teletjänster.

Direktiven får enligt min bedömning i vanlig ordning införlivas med
svensk rätt genom erforderliga anpassningar av de föreskrifter som gäller
på teleområdet. De föranleder inga särskilda åtgärder i detta sammanhang.

Mot den i det remitterade förslaget valda lagtekniska lösningen, som
innebar att hela bilagan XIV skulle fogas som bilaga till lagen, har lagrådet
haft invändningar. Enligt lagrådets mening är bilagan alltför svåröverskåd-
lig och onödigt omfattande i sammanhanget. Jag delar denna mening.
Lagförslaget har därför i denna del utformats med beaktande av lagrådets
synpunkter.

170

Gruppundantag

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Min bedömning: De s. k. gruppundantagsförordningarna kan inför-
livas med svensk rätt genom regeringsförordning med användande
av inkorporeringsmetoden.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med min bedömning.

Remissinstanserna: Marknadsdomstolen har ifrågasatt promemorians
bedömning att de s. k. gruppundantagsförordningarna bör kunna ses som
verkställighetsföreskrifter till EES-lagen och därför skulle kunna enligt 8
kap. 13 § regeringsformen inkorporeras genom regeringsförordning.

Skälen för min bedömning: De s. k. gruppundantagsförordningarna (rätts-
akterna nr. 2 — 9 i bilaga XIV till EES-avtalet) vilka i sin EG-rättsliga form
tillkommit med tillämpning av Romfördragets artiklar 85.3 och 87 anger i
generella termer bestämda typer av avtal som på vissa villkor undantas
från kartellförbudet i artikel 85.1. Det är i avtalet fråga om följande
rättsakter i deras gällande lydelse och i EES-anpassad form.

Rättsakt nr 2 kommissionens förordning (EEG) nr 1993/83 om tillämp-
ning av fördragets artikel 85.3 på grupper av ensamåterförsäljaravtal,

rättsakt nr 3 kommissionens förordning (EEG) nr 1984/83 om tillämp-
ning av fördragets artikel 85.3 på grupper av exklusiva inköpsavtal,

rättsakt nr 4 kommissionens förordning (EEG) nr 123/85 om tillämp-
ning av fördragets artikel 85.3 på vissa grupper av försäljnings- och service-
avtal för motorfordon,

rättsakt nr 5 kommissionens förordning (EEG) nr 2349/84 om tillämp-
ning av fördragets artikel 85.3 på vissa grupper av patentlicensavtal,

rättsakt nr 6 kommissionens förordning (EEG) nr 417/85 om tillämp-
ning av fördragets artikel 85.3 på grupper av specialiseringsavtal,

rättsakt nr 7 kommissionens förordning (EEG) nr 418/85 om tillämp-
ning av fördragets artikel 85.3 på grupper av avtal om forskning och
utveckling,

rättsakt nr 8 kommissionens förordning (EEG) nr 4087/88 om tillämp-
ning av fördragets artikel 85.3 på grupper av franchiseavtal samt

rättsakt nr 9 kommissionens förordning (EEG) nr 556/89 om tillämp-
ning av fördragets artikel 85.3 på vissa grupper av know-how-licensavtal.

Enligt marknadsdomstolen är promemorians lösning från praktiska syn-
punkter lämplig och ännu bättre vore om förordningarna, såsom sker i EG,
utfärdades på myndighetsnivå. Frågan är dock enligt marknadsdomstolen
om förordningarna kan anses vara verkställighetsföreskrifter i regerings-
formens mening. Bl. a. bör uppmärksammas att föreskrifter om gruppun-
dantag har viktiga civilrättsliga verkningar på avtal mellan enskilda rätts-
subjekt. Det kan enligt marknadsdomstolen hävdas att de med den utform-
ning 8 kap 2 § regeringsformen har kräver lagform.

För egen del gör jag följande bedömning. Gruppundantagen har i stort
sett likartad uppbyggnad. De innehåller som regel listor över avtalsvillkor
som medför att avtal inte omfattas av undantaget samt exemplifierande
uppräkningar av sådana villkor som godtas. Gruppundantag kan sättas ur

171

kraft i särskilda fall, om avtal befinns ha verkningar som är oförenliga med
förutsättningarna för undantag enligt artikel 85.3. I sådana fall kan dock
inte påföljd ifrågakomma för den tid företaget åtnjutit undantaget. Ingen-
ting hindrar att ett avtal, oavsett huruvida det kan anses falla under ett
gruppundantag, anmäls till övervakningsmyndigheten för prövning.

Gruppundantaget såsom rättsfigur torde sakna egentlig motsvarighet i
tidigare svensk rätt. Det synes närmast kunna karakteriseras som en form
av generell dispens från skyldigheten att till övervakningsmyndigheten för
prövning anmäla konkurrensbegränsande avtal.

Gruppundantag ingår emellertid också bland de rättsakter som Sverige
har förbundit sig att följa enligt det s. k. luftfartsavtalet med EG, vilket
införlivats med svensk lag genom den tidigare nämnda lagen (1992:138)
om tillämpning av avtal mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart. I
det avtalet ingår såsom artikel 4.3 en motsvarighet till EES-fördragets
artikel 53.3, vilken har införlivats genom den lagstiftningen. I frågan om
införlivandet av de rättsakter som utgjorde gruppundantag anförde före-
dragande statsrådet (prop. 1991/92:29 s. 42 f.) att bestämmelserna var av
den karaktären, att de kunde ses som utfyllnad av bestämmelsen i artikel
4.3 i avtalet, dvs. som föreskrifter om verkställighet av lag enligt 8 kap. 13 §
första stycket i regeringsformen. De kunde därför införlivas genom förord-
ning med användande av inkorporeringsmetoden. Denna bedömning läm-
nades utan erinran i lagstiftningsärendet. Lagrådet har inte gått in på
frågan om införlivandet av gruppundantagen.

Jag kan för egen del inte finna att de ifrågavarande undantagen egentli-
gen tillför något materiellt nytt i förhållande till vad som föreskrivs i
EES-avtalets artikel 53, vilken jag nu föreslagit skall inkorporeras med
svensk rätt genom EES-lagen. Förutsättningarna för undantag är tydligt
angivna i artikel 53.3. Att det inte är fråga om att tillföra något väsentligt
nytt till artikelns innehåll framgår bäst av att en rättshandling kan göras till
föremål för övervakningsmyndighetens prövning enligt artikelns första och
tredje stycken, oavsett huruvida den omfattas av gruppundantaget. Om
något ytterligare åläggande för enskilda eller eljest om något ingrepp i deras
personliga eller ekonomiska förhållanden utöver vad huvudbestämmelsen
medför är det inte fråga. I denna mening medför sålunda inte dessa
rättsakter några civilrättsliga verkningar för enskildas avtal. Att de är av
stor praktisk betydelse i affärslivet och därigenom faktiskt inverkar på
utformningen av många avtal mellan enskilda är en annan sak.

Det sagda torde också gälla rättsakt nr 15, Höga myndighetens beslut
25 — 67/EKSG med en förordning om befrielse från kravet på förhandsgod-
kännande enligt fördragets artikel 66.3. Denna rättsakt utgör ett gruppun-
dantagsbeslut på kol- och stålområdet. Förutsättningarna för undantag är
på kol- och stålområdet tillräckligt tydligt angivna i artikel 2.2 i protokoll
25 till EES-avtalet.

Jag finner sålunda inte skäl till annan bedömning än den som har gjorts
i det tidigare lagstiftningsärendet och i promemorian utan anser att grupp-
undantagsförordningarna kan inkorporeras genom regeringsförordning.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

172

Protokoll 4 till övervakningsavtalet

Som föreslagits i avsnitt 12.4.1 inkorporeras protokoll 4 till övervaknings-
avtalet om ESA: s uppgifter och befogenheter på konkurrensområdet ge-
nom EES-lagen.

EFTA-ländernas åtagande att ge ESA samma befogenheter som EG-
kommissionen har redan inledningsvis nämnts. De EG-rättsakter som
reglerar kommissionens befogenheter på konkurrensområdet finns i ett
antal förordningar. I artikel 3 av protokoll 21 till EES-avtalet anges dessa
rättsakter och de artiklar däri som återspeglar kommissionens befogenhe-
ter och uppgifter. Rättsakterna är, i sin efter senare ändringar gällande
lydelse, följande

i fråga om företagskoncentrationer den grundläggande rådsförordningen
(EEG) nr 4064/89 den 21 december 1989 samt kommissionsförordningen
(EEG) nr 2367/90 den 25 juli 1990 om anmälningar, tidsfrister och munt-
ligt uppgiftslämnande i detta sammanhang,

i fråga om allmänna förfaranderegler den grundläggande rådsförord-
ningen (EEG) nr 17/62 den 6 februari 1962, kommissionsförordningen
(EEG) nr 27/62 av den 3 maj 1962 med tillämpningsföreskrifter rörande
form, innehåll och andra enskildheter i fråga om ansökningar och anmäl-
ningar samt kommissionsförordningen (EEG) nr 99/63 den 25 juli 1963 om
det muntliga uppgiftslämnande som regleras i artiklarna 19.1 och 19.2 i
nyssnämnda grundläggande förordning 17.

Vidare anges i protokollets artikel 3 på motsvarande sätt relevanta
EG-bestämmelser på transport- resp, kol- och stålområdena. För kol- och
stålområdet finns det liknande bestämmelser dels i artiklarna 65 och 66 i
EKSG-fördraget, dels i olika beslut av kommissionen.

I protokoll 4 till övervakningsavtalet har dessa bestämmelser anpassats
och gjorts tillämpliga på ESA.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Innehållet i protokollet

Protokollet innehåller sålunda de mellan EFTA-länderna överenskomna
bestämmelserna om genomförandet av EES-avtalets konkurrensregler för
företag, särskilt innehållet i protokoll 21 till EES-avtalet. Protokoll 4 består
av fem delar med sammanlagt 16 kapitel i löpande numrering I-XVI. Varje
kapitel är artikelindelat for sig. Till helt övervägande del motsvarar denna
artikelnumrering den i EG-rättsakterna.

Kapitlen I — V svarar till innehållet mot rådsförordning (EEG) nr 17/62
(kap. II), kommissionsförordning (EEG) nr 27/62 (kap. III), kommissions-
förordning (EEG) nr 99/63 (kap. IV) och rådsförordning (EEG) nr 2988/74
(kap. V).

Kapitlen VI—XII gäller transport och svarar till innehållet mot de delar
av rådsförordning (EEG) nr 1017/68, vilka inte såsom materiella regler
införlivats redan enligt EES-avtalets bil. XIV, nämligen artiklarna 6 och 10
— 31 (kap. VI), kommissionsförordning (EEG) nr 1629/69 (kap. VII),
rådsförordning (EEG) nr 1630/69 (kap. VIII), avsnitt II med förfarandereg-
ler i rådsförordning (EEG) nr 4056/86 (kap. IX), kommissionsförordning

173

(EEG) nr 4260/88 (Kap. X), kommissionsförordning (EEG) nr 3975/87
(kap. XI) och kommissionsförordning (EEG) nr 4261/88 (kap. XII).

Kapitlen XIII—XIV gäller företagskoncentrationer och svarar till inne-
hållet mot de delar av rådsförordning (EEG) nr 4064/89 vilka inte såsom
materiella regler införlivats redan enligt EES-avtalets bil. XIV, nämligen
artiklarna 6 — 24 (kap. XIII) och kommissionsförordning (EEG) nr
2367/90 (kap. XIV).

Kapitel XVgäller kol- och stålsektorn och svarar till innehållet bl. a. mot
relevanta delar av artiklarna 65 och 66 fördraget om upprättande av Kol-
och stålunionen samt artikel 47 samma fördrag rörande rätten att inhämta
upplysningar och utföra undersökningar, påföljd för brott mot plikten att
uppfylla sådana förpliktelser, sekretesskydd samt skadeståndskyldighet vid
bristande sekretess, artikel 36.1 samma fördrag om skyldighet att bereda
berörd part tillfälle att yttra sig före åläggande av sanktion, innebärande
betalningsförpliktelse, eller av viten samt artikel 82 samma fördrag om den
omsättning som skall utgöra underlag för beräkning av viten och påföljder
(kap. XV, avsnitt I), del av Höga myndighetens beslut 26-/54 med
tillämpningsföreskrifter till nyssnämnda fördragsartikel 66 i fråga om
uppgiftsskyldighet för företag (kap. XV, avsnitt II), kommissionsbeslut
715/78 EKSG med preskriptionsbestämmelser på kol- och stålområdet
(kap. XV, avsnitt III) samt kommissionsbeslut 379/84 EKSG om befo-
genheter för tjänstemän vid undersökningar m. m. (kap. XV, avsnitt IV).

I det avslutande kapitlet XVI finns övergångsbestämmelser beträffande
kapitlen II — XII och XV (kap. XVI, avsnitt I) samt beträffande kapitlen
XIII och XIV (kap. XVI, avsnitt II).

Till protokollet hör vissa bilagor.

14.8.3 Behovet av särskilda svenska föreskrifter

Behörig svensk konkurrensmyndighet

Mitt förslag: Lagen skall innehålla upplysningar om att regeringen
utser den myndighet som skall vara behörig här i landet vid tillämp-
ning av konkurrensreglerna i EES-avtalet och övervakningsavtalet.

Prop.1991/92:170

Bilaga 1

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna har inte tagit upp frågan.

Skälen för mitt förslag: Som framgått tidigare bör EES-avtalets huvud-
bestämmelser och de protokoll till avtalet som rör konkurrensfrågor inkor-
poreras genom EES-lagen. Detsamma gäller övervakningsavtalet och
protokoll 4 till detta avtalet.

För att de gemensamma konkurrensbestämmelsema skall fungera såsom
avtalat fordras därutöver vissa andra lagstiftningsåtgärder.

EES-avtalet kräver att varje avtalsslutande stat utser ett organ att vara
behörig nationell myndighet med de uppgifter som framgår av de gemen-
samma konkurrensbestämmelserna. Vilken myndighet som uppgifterna

174

skall läggas på här i landet bör lämpligen bestämmas av regeringen i
förordning. EES-lagen bör innehålla en upplysning om detta.

Jag vill i sammanhanget erinra om att regeringen i budgetpropositionen
för budgetåret 1992/93 (prop. 1991/92:100 bil 13 s. 133) i enlighet med
konkurrenskommitténs förslag föreslagit att en ny konkurrensmyndighet
skall inrättas den 1 juli 1992 genom att uppgifter från nuvarande Statens
pris- och konkurrensverk (SPK) och Näringfrihetsombudsmannen (NO)
förs samman till en ny myndighet. Förberedelserna för inrättandet av det
nya konkurrensverket pågår för närvarande.

Ramen för den behöriga myndighetens befogenheter

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Mitt förslag: I EES-lagen införs en föreskrift som klargör den
svenska konkurrensmyndighetens befogenheter vid undersökningar
som skall utföras på begäran av ESA.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser har riktat kritik mot prome-
morians förslag från i huvudsak samma utgångspunkter. De har ansett att
den i promemorian föreslagna 12 § i EES-lagen kan kritiseras från rättssä-
kerhetssynpunkt.

Skälen för mitt förslag: Det är riktigt, såsom flera remissinstanser an-
märkt, att den i promemorian föreslagna paragrafen inte anger de närmare
förutsättningar, under vilka undersökningen får äga rum. Det är inte heller
paragrafens funktion. Den anger endast vilka åtgärder som kommer i fråga
inom ramen för en sådan undersökning som övervakningsorganen får
besluta om.

Enligt EES-avtalet skall ESA kunna besluta om undersökningar hos
företag här i landet för att utreda eventuella överträdelser av konkurrens-
bestämmelserna. Undersökningarna skall utföras antingen av ESA eller av
den behöriga svenska myndigheten på begäran av ESA. ESA är, liksom å
sin sida kommissionen, enligt artikel 8.3 i protokoll 23 till EES-avtalet
skyldigt att på begäran av den andra övervakningsmyndigheten föranstalta
om en undersökning inom sitt område. Företagen skall vara skyldiga att
underkasta sig undersökningarna, och dessa skall ytterst kunna genomföras
med tvång.

Det är sålunda inte den svenska myndigheten som beslutar om åtgär-
derna, utan konventionsorganen. Dessa tillämpar därvid de gemensamma
reglerna.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför att den i promemorian före-
slagna 12 § knappast fyller de krav på tydlighet som brukar ställas på en
författning som reglerar användning av tvångsmedel. Enligt hovrätten är
det t. ex. oklart hos vem undersökning egentligen får ske.

Promemorian kan ha varit otydlig i denna del. Jag har i det föregående
förklarat bakgrunden till att innehållet i övervakningsavtalet inte kunnat
ställas till förfogande i samband med remissen. Jag finner det därför så

175

mycket mera angeläget att här lämna en översiktlig redogörelse för det
system for inhämtande av upplysningar från foretag och företagssamman-
slutningar samt för undersökningar som protokoll 4 till övervakningsavta-
let bygger på.

Riktlinjerna för ESA: s användning av konkurrensreglerna framgår av
kapitel 2 i protokoll 4 till övervakningsavtalet. Detta ger behörighet för
ESA dels att inhämta upplysningar, dels att företa undersökningar. Vidare
innehåller kapitlet bestämmelser om samarbetet mellan ESA och natio-
nella myndigheter i konkurrensärenden. De hänvisningar till artiklar som
ges i det följande avser kapitel 2 i protokoll 4 som motsvarar förordning
(EEG) nr 17/62 till sitt sakliga innehåll. Även artikelindelningen är samma.
De följande kapitlen i protokollet som innehåller bestämmelser för sär-
skilda sektorer innehåller såvitt nu är i fråga motsvarande regler, varför
dessa inte särskilt berörs i det följande.

ESA kan inleda ett förfarande på eget initiativ lika väl som efter
klagomål eller på grund av ett ansökningsärende. Staterna samt fysiska och
juridiska personer, som har ett berättigat intresse i saken, får begära
undersökning. Finner ESA, att det inte finns tillräcklig grund för ingri-
pande, skall den som framställt sådan begäran underrättas om skälen och
ges tillfälle att skriftligen framlägga synpunkter.

Upplysningar

ESA får inhämta alla nödvändiga upplysningar hos medlemsstaternas
regeringar och behöriga myndigheter samt hos företag och företagssam-
manslutningar (art. 11.1). Ett företag är då inte skyldigt att lämna några
upplysningar. Men om det inte sker inom fastställd tid, eller ofullständiga
uppgifter lämnas, kan ESA begära upplysningarna genom ett formligt
beslut.

Beslutet, av vilket en kopia skall översändas till behörig nationell myn-
dighet, skall innehålla besked om de upplysningar som begärs, den tid
inom vilken de skall lämnas samt påföljd för lämnande av oriktig upplys-
ning. I beslutet skall också anges att det är möjligt att få till stånd en
prövning av det hos EFTA-domstolen (art. 11.5).

ESA är således förpliktigad att följa ett tvåstegsförfarande. Först skall
den begära upplysningar och sedan, om inte begäran efterkommes, besluta
i frågan.

Undersökningar

Artikel 14 ger övervakningsorganet rätt att till uppfyllande av sina upp-
gifter vidta alla nödvändiga undersökningar hos företag och företagssam-
manslutningar (i det följande ”företag”). En undersökning kan utföras av
en tjänsteman vid övervakningsorganet antingen med stöd av en skriftlig
fullmakt (art. 14.2) eller enligt ett formligt beslut (art. 14.3). Undersök-
ningen kan i bägge fallen föregås av en underrättelse till företaget, men det
är inte något krav. S. k. tillslag utan föregående varning har inom EG blivit

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

176

vanligare. Valet mellan de båda undersökningsformerna beror av omstän-
digheterna, t. ex. risken för att bevisning eller annat utredningsmaterial
förstörs eller undanhålls.

I en fullmakt enligt 14.2 skall anges syftet med undersökningen och vilka
omständigheter den avser. Numera förekommer i praxis inom EG att
fullmakten kompletteras med ytterligare en handling som innehåller be-
sked om kommissionens befogenheter och företagets rättigheter. Det är
viktigt att här framhålla, att företaget inte är skyldigt att ställa sig till
förfogande för en undersökning i dessa fall. I den mån företaget frivilligt
lämnar sin medverkan, får emellertid detta den följden, att påföljder enligt
artikel 15.1c kan åläggas företaget, ifall detta uppsåtligen eller av oaktsam-
het skulle förete böcker eller andra affärshandlingar som är ofullständiga.
Vägrar företaget att medverka vid undersökningen, uppkommer självfallet
fråga om att i stället företa denna med stöd av ett formligt beslut därom.

En undersökning som grundas på ett beslut är företaget däremot skyldigt
att underkasta sig. Skyldigheten är påföljdssanktionerad. Enligt artikel
16.1 kan också en vitesliknande påföljd åläggas för att framtvinga efterrät-
telse. Beslut om undersökning skall enligt artikel 14.4 föregås av samråd
med den nationella myndigheten.

Tjänstemän hos den behöriga myndigheten i den medlemsstat inom vars
territorium undersökningen skall genomföras kan, på begäran av myndig-
heten eller ESA, ge de tjänstemän som utför undersökningen den hjälp som
behövs för att genomföra uppgifterna (art 14.5). ESA kan också anmoda de
behöriga nationella myndigheterna att företa undersökningar å dess väg-
nar.

Rätten enligt artikel 14 för övervakningsorganet att genomföra alla
nödvändiga undersökningar hos företag och företagssammanslutningar
avser

a) att granska räkenskaper och andra affärshandlingar,

b) att ta kopior av eller göra utdrag ur böcker och andra affärshandlingar,

c) att begära muntliga förklaringar på platsen, och

d) att få tillträde till samtliga lokaler, markområden och transportmedel
(art. 14.1).

Föreskrifter om skyldighet att underkasta sig undersökningarna kräver
lagform. Genom att protokoll 4 till ESA-avtalet inkorporeras genom EES-
lagen är detta krav uppfyllt såvitt gäller ESA:s egna undersökningar.
Däremot saknas i protokollet bestämmelser om den behöriga nationella
myndighetens befogenheter, när denna på uppdrag av ESA skall genomföra
undersökningar eller hjälpa ESA vid undersökningar. Detta är en fråga för
den nationella rätten att reglera i enlighet med avtalets innehåll. Bestäm-
melser om detta bör därför tas in i EES-lagen.

Den myndighetsutövning som ESA och kommissionen enligt det föregå-
ende får rätt att utöva mot företag i Sverige är underkastad samma
rättsäkerhetsgarantier som EG-rätten uppställer fråga om de befogenheter
som kommissionen utövar med stöd av EG: s motsvarande bestämmelser.
Rätten till domstolsprövning är enligt avtalet tillgodosedd genom möjlig-
heten att klaga till EFTA-domstolen resp. EG: s förstainstans. Vad beträffar
undersökningsbeslut, vilka endast kan fattas av ESA när det gäller företag

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

177

12 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga 1

i Sverige, finns det en skyldighet för ESA enligt artikel 8 i bilaga 23 till
EES-avtalet att tillmötesgå en framställning därom från kommissionen. I
ett sådant fall torde talan få föras mot kommissionens beslut att begära
undersökningen hos ESA. Skulle det emellertid röra sig om en mera
underhandsbetonad kontakt mellan övervakningsmyndigheterna, så att
ESA självständigt genomför prövningen och beslutar om åtgärden, lär
talan skola föras mot det beslutet. Såsom jag i det föregående redogjort för
skall i samband med förrättningen företaget underrättas om möjligheten
att få en prövning till stånd. Av beslutet skall självfallet framgå vem det
riktar sig till.

Lagrådet har haft vissa synpunkter på utformningen av det remitterade
förslaget i denna del. Dels har lagrådet föreslagit att bestämmelsen i likhet
med artikel 14 i bilaga II utformas med angivande av adressat, dels har det
haft vissa synpunkter på översättningen av den engelska protokollstextens
”books”. Lagrådet har föreslagit att paragrafen utformas så, att det uttryck-
ligen framgår att skyldigheten att underkasta sig åtgärderna gäller för
företag och att termen ”bokföring” används i stället för ”böcker”. Enligt
lagrådet ger termen ”bokföring” ett mer adekvat uttryck för vad som torde
vara avsett. Jag delar lagrådets uppfattning att föreskriften bör utformas
med angivande av adressat. Vad gäller terminologin är jag däremot inte
ense med lagrådet. Det kan enligt min mening ligga en fara i att vid
översättning av EG-rättsliga termer ge orden en alltför precis, av den
svenska rättsordningen fixerad, innebörd. Termerna skall när reglerna
används tolkas utifrån sitt eget sammanhang och inte utifrån den svenska
juridiska begreppsapparaten. Jag anser att ordet ”böcker”, som för övrigt
använts vid den slutliga översättningen av protokollet, är att föredra. Av
samma skäl anser jag i motsats till lagrådet att också kretsen av adressater
bör anges på samma sätt som i de EG-rättsliga texterna med orden ”företag
och företagssammanslutningar”.

Handräckning vid undersökning

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Mitt förslag: Konkurrensmyndigheten skall vid behov kunna på-
kalla handräckning av kronofogdemyndigheten för att genomföra en
undersökning.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Endast rikspolisstyrelsen har berört ämnet.

Skälen för mitt förslag: EES-avtalet medför också behov av en bestäm-
melse om att den behöriga svenska myndigheten får vända sig till exekutiv
myndighet, om tvångsmedel skulle användas för att genomföra undersök-
ningarna. Detta behov bör enligt min mening tillgodoses genom en bestäm-
melse i EES-lagen om att myndigheten får begära handräckning. Reglerna
i 16 kap. 10 —12 §§ utsökningsbalken kommer att bli tillämpliga på detta
handräckningsförfarande.

Handräckningsmöjligheten måste stå till förfogande för att de förpliktel-

178

ser Sverige har åtagit sig skall uppfyllas. Jag har dock svårt att föreställa
mig att den i realiteten skall behöva tas i anspråk i förevarande situationer.
Den bör därför mera betraktas som ett stöd åt den nationella konkurrens-
myndigheten. Vid all tvångsmedelsanvändning gäller som en allmän prin-
cip att tvångsmedlet inte får tillgripas om samma resultat kan uppnås på
frivillig väg eller med lindrigare tvångsmedel.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

14.9 Verkan i Sverige av domar och beslut som gäller
enskilda

Mitt förslag: I EES-lagen infors en bestämmelse av innebörd att
avgöranden som avses i artikel 110 första stycket EES-avtalet skall
verkställas på samma sätt som en svensk lagakraftägande dom, om
inte verkställigheten har skjutits upp genom beslut av EG-domstolen
eller EG-domstolens första instans eller av EFTA-domstolen. Be-
stämmelsen bör innehålla ett bemyndigande för regeringen att utse
den myndighet som avses i artikel 110 andra stycket.

Vidare införs en bestämmelse i EES-lagen om att andra avgöran-
den av EG-kommissionen samt domar och beslut av EG-domstolen
och EG-domstolens första instans skall gälla här i landet.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Promemo-
rians förslag innehåller dock inget bemyndigande.

Remissinstanserna: Så gott som samtliga remissinstanser har lämnat
förslaget utan erinran. En remissinstans anser att syftet med 17 § i lagför-
slaget närmare bör preciseras. En annan remissinstans efterlyser ett be-
myndigande i EES-lagen för regeringen att utse den myndighet som har att
bekräfta avgörandets äkthet och förse det med beslut om att det får
verkställas.

Skälen för mitt förslag: Övervakningen av att EES-reglerna efterlevs
kommer, såvitt gäller EFTA:s medlemsländer såsom fördragsslutande
parter, att skötas av ESA. Beslut från ESA kommer att riktas till länderna.

På konkurrensområdet förekommer det andra slag av avgöranden som
riktar sig direkt mot enskilda fysiska och juridiska personer i EFTA-
länderna. Det är här fråga om avgöranden som innefattar myndighetsutöv-
ning i regeringsformens mening. Sådana beslut kommer att fattas både
inom EG, dvs. av kommissionen, förstainstansen och EG-domstolen, och
inom EFTA, dvs. av ESA och EFTA-domstolen, beroende på vad reglerna
om fördelning av konkurrensärenden medför för det aktuella fallet.

Som framgår av avsnittet är de rättsliga verkningarna av dessa avgöran-
den av olika slag. Till att börja med kan ett beslut röra en åtgärds
förenlighet med konkurrensbestämmelserna. Därmed kan följa bl. a. civil-
rättsliga verkningar, men verkställighetsfrågor behöver inte uppkomma.
Inte heller i fråga om beslut som enbart har karaktär av vitesförelägganden
uppkommer det verkställighetsfrågor.

En annan kategori av avgöranden gäller skyldigheten att underkasta sig

179

inspektioner och att lämna upplysningar. Dessa beslut har rättsverkan mot
den enskilde på det sättet, att denne är skyldig att underkasta sig beslutet.
När det gäller kommissionens beslut i sådana fall, uppkommer det fortfa-
rande inte frågor om verkställighet.

Det kan emellertid också vara fråga om att betala böter, viten och
rättegångskostnader, liksom om att utge ränta. Jag kommer här först att ta
upp frågan om hur verkställighet av dessa beslut förhåller sig till det
svenska regelsystemet.

Frågan om verkställighet av betalningsförpliktelser har reglerats i EES-
avtalets artikel 110, som har följande lydelse.

Beslut enligt detta avtal av EFTA:s övervakningmyndighet och EG-
kommissionen, som medför betalningsskyldighet för andra än stater, skall
vara verkställbara. Detsamma skall gälla domar som enligt detta avtal har
meddelats vid Europeiska gemenskapernas domstol, Europeiska gemen-
skapernas första instans och EFTA-domstolen.

Verkställigheten skall följa de civilprocessrättsliga regler som gäller i den
stat på vilkens territorium den sker. Beslut om att verkställighet skall ske
skall bifogas avgörandet utan andra formaliteter än kontroll av avgöran-
dets äkthet genom den myndighet som varje avtalsslutande part skall utse
i detta syfte och meddela de övriga avtalsslutande parterna, EFTA:s
övervakningsmyndighet, EG-kommissionen, Europeiska gemenskapernas
domstol, Europeiska gemenskapernas första instans och EFTA-domstolen.

När dessa formaliteter har uppfyllts på begäran av den berörda parten,
får denna part fullfölja verkställigheten i enlighet med lagen i den stat på
vilkens territorium verkställigheten skall äga rum genom att direkt hän-
skjuta ärendet till den behöriga myndigheten.

Verkställigheten får skjutas upp endast genom beslut av Europeiska
gemenskapernas domstol, vad gäller beslut av EG-kommissionen, Europe-
iska gemenskapernas första instans eller Europeiska gemenskapernas dom-
stol, eller genom beslut av EFTA-domstolen vad gäller beslut av EFTA:s
övervakningsmyndighet eller EFTA-domstolen. Domstolarna i de berörda
staterna skall dock vara behöriga beträffande klagomål om att verkställig-
heten inte genomförs på regelrätt sätt.

För att en utländsk exekutionstitel skall kunna verkställas i Sverige krävs
en bestämmelse i lag, se 3 kap. 2 § utsökningsbalken. Detta krav uppfylls
genom att artikel 110 i avtalet inkorporeras genom EES-lagen. Av artikel
110 andra stycket framgår att någon prövning i sak inte skall ske före
verkställighet, endast en formell bekräftelse göras av urkundens autentici-
tet. Det får ankomma på regeringen att utse härför ansvarig myndighet. I
likhet med vad som framförts under remissbehandlingen anser jag att
EES-lagen bör innehålla ett särskilt bemyndigande om detta.

För förfarandet vid verkställigheten blir utsökningsbalkens regler till-
lämpliga. EES-lagen bör därför förses med en föreskrift om att dessa
avgöranden skall verkställas på samma sätt som en svensk domstols laga-
kraftvunna dom. Som framgått kan vid fullföljd mot sådant avgörande
som avses i artikel 110 enligt artikelns fjärde stycke verkställigheten avbry-
tas efter särskilt beslut av EG-domstolen eller EFTA-domstolen. Därför
bör undantag göras för detta fall.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

180

Vad sedan gäller de övriga fall, då beslut och domar medför rättsliga
verkningar, blir sådana beslut av ESA som rör enskilda foretag gällande här
i landet genom att EES-avtalet och övervakningsavtalet med protokoll
inkorporeras i svensk rätt genom EES-lagen. Detsamma gäller EFTA-
domstolens avgöranden efter överklagande av ESA: s beslut.

För att de övriga beslut inom EG som inte medför behov av särskilda
verkställighetsåtgärder men har andra rättsverkningar mot enskilda skall
bli gällande här i landet krävs en särskild bestämmelse i EES-lagen därom.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

181

15 Sekretessfrågor

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Min bedömning: De sekretessfrågor som kan föranledas av EES-
avtalet tas upp i ett annat sammanhang.

Promemorian berör inte frågan.

Remissinstanserna: Några remissinstanser, däribland statens pris- och
konkurrensverk, statistiska centralbyrån och trafiksäkerhetsverket, påpekar
att de tystnadspliktsregler som finns på olika håll i de regler som omfattas
av EES-avtalet behöver tranformeras till svensk rätt.

Skälen till min bedömning: Enligt 2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen
skall en begränsning av rätten att ta del av allmänna handlingar noga anges
i en särskild lag eller annan lag som den särskilda lagen hänvisar till. Den
särskilda lag som avses i bestämmelsen är sekretesslagen (1980:100). Detta
innebär att de sekretessregler som kan finnas i de olika rättsakter som skall
införlivas med svensk rätt bör införlivas genom ändringar i sekretesslagen.
Jag har vid samråd med statsrådet Laurén erfarit att frågan om sådana
ändringar är under beredning i justitiedepartementet och att hon avser att
i annat sammanhang återkomma med förslag till nödvändiga lagändringar.
Dessa förslag kommer att presenteras i sådan tid att de kan träda i kraft
samtidigt med EES-avtalet.

Jag vill här också nämna att lagrådet särskilt understrukit behovet av att
sekretesslagstiftningen ses över och särskilt pekat på konkurrensområdet.

182

16 Publiceringsfrågor

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

16.1 Inledning

De publiceringsfrågor som aktualiseras av EES-avtalet är av två slag. Det
gäller dels publiceringen i informationssyfte av EES-avtalets alla delar och
av framtida beslut m. m. inom ramen för EES, dels kungörandet av de lagar
och andra föreskrifter som behövs för att införa avtalsbestämmelserna i
svensk rätt. I det följande lämnas först en redogörelse för de nuvarande
svenska bestämmelserna på området.

16.2 1990 års förordning om publicering av Sveriges
internationella överenskommelser m. m.

Enligt förordningen (1990:1070) om publicering av Sveriges internatio-
nella överenskommelser, m. m. som trädde i kraft den 1 januari 1991 skall
överenskommelser som Sverige ingår med andra stater eller mellanfolkliga
organisationer offentliggöras i publikationen Sveriges internationella
överenskommelser (SÖ) i den utsträckning som närmare anges i förord-
ningen. I anslutning till förordningen har regeringen beslutat särskilda
förordningsmotiv (regeringens förordningsmotiv 1990:3).

Tidigare fanns inte några bestämmelser i svensk rätt om det sätt på vilket
publiceringen skulle ske av internationella överenskommelser som Sverige
tillträtt. Sådana överenskommelser har dock publicerats sedan år 1912 i
publikationen Sveriges överenskommelser med främmande makter (SÖ)
utgiven av utrikesdepartementet (numera benämnd Sveriges internatio-
nella överenskommelser). Riktlinjer för vilka överenskommelser som skall
publiceras och på vilket sätt publiceringen skall ske har under åren ut-
vecklats genom praxis.

Enligt 4 § nyssnämnda förordning är huvudregeln vid publiceringen att
överenskommelser, reservationer och förklaringar samt beslut publiceras i
sin helhet. Utgivaren av SÖ kan dock bestämma att publicering i stället
skall ske i notisform. I detta fall skall det i SÖ anges var man kan erhålla
texten (8 §). De internationella överenskommelser som Sverige har ingått
finns tillgängliga på utrikesdepartementets rättsavdelning.

Frågan om på vilket språk en överenskommelse skall publiceras regleras
i förordningens 5 §. Där sägs bl. a. att en bilateral överenskommelse skall
publiceras på de två språk den är avfattad på, dvs. originalspråken. Om en
bilateral överenskommelse endast är avfattad på ett språk, t. ex. engelska,
skall överenskommelsen enligt huvudregeln publiceras med svensk över-
sättning (6 §). Nordiska multilaterala överenskommelser publiceras endast
med svensk text. Detta överensstämmer med vad som för motsvarande fall
gäller i de övriga nordiska länderna.

Andra multilaterala överenskommelser publiceras på engelska och
franska, om båda dessa språkversioner är autentiska, samt en svensk
översättning. Om en multilateral överenskommelse är avfattad på engelska
eller franska, publiceras den autentiska texten med en svensk översättning.

183

Ett avtal som ingås mellan exempelvis EG och ett EFTA-land och som är
avfattat på flera språk jämställs i detta hänseende med ett multilateralt
avtal. Om en utländsk textversion utelämnats, skall i SÖ anges var texten
finns tillgänglig (8 §). Samtliga språkversioner finns tillgängliga på utrikes-
departementets rättsavdelning.

När det gäller bilagor kan enligt 7 § bestämmas att en bilaga till en
överenskommelse inte skall publiceras eller att den skall publiceras utan
svensk översättning. Även i detta fall skall i SÖ anges var texten finns
tillgänglig (8 §).

16.3 1976 års kungörandelag

Den grundläggande bestämmelsen om utfärdande och kungörande av
författningar finns i 8 kap. 19 § regeringsformen. Närmare bestämmelser
om kungörande av forfattningar finns i lagen (1976:633) om kungörande
av lagar och andra forfattningar (kungörandelagen, omtryckt 1989:935).
Denna kompletteras i sin tur av författningssamlingsförordningen
(1976:725, omtryckt 1984:212, senast ändrad 1992:116).

I kungörandelagen sägs i 1 § att författningar som har beslutats av
riksdagen, regeringen eller kyrkomötet eller av en myndighet under rege-
ringen, riksdagen eller kyrkomötet skall — med visst undantag — kungöras
enligt bestämmelserna i kungörandelagen. Detsamma gäller de internatio-
nella överenskommelser och de ändringar i sådana som enligt författning
skall gälla som svensk rätt.

För kungörande av författningar finns bl. a. Svensk författningssamling
(SFS) och författningssamlingar för centrala myndigheter under regeringen
(se vidare 3 § kungörandelagen). Författningar som utfärdas av regeringen
skall kungöras i SFS (4 §). SFS utges genom regeringens försorg. Reger-
ingen får — under vissa förutsättningar — dock bestämma att en av
regeringen beslutad författning i stället skall kungöras i någon annan
angiven författningssamling. Författningar som beslutas av centrala myn-
digheter under regeringen kungörs antingen i SFS eller i någon myndighets
författningssamling (6 §).

Om det i en författning föreskrivs att en internationell överenskommelse
eller en ändring i en sådan skall gälla som svensk rätt, skall överens-
kommelsen eller ändringen kungöras på samma sätt som författningen
(14 §). Lagrummet öppnar emellertid möjlighet även till en alternativ
kungörandeform. I första hand åsyftas därvid att regeringen efter en
lämplighetsprövning får bestämma att överenskommelsen eller ändringen
skall kungöras i någon annan författningssamling än författningen i övrigt.
Den alternativa kungörandeformen medger vidare publicering i någon
annan publikation exempelvis i SÖ, som inte är någon författningssamling.
Har ett alternativt kungörandeförfarande använts, skall i den författnings-
samling där själva inkorporeringsförfattningen tas in finnas uppgift om var
den inkorporerade texten publiceras (se vidare härom prop. 1984/85:61 s.
27).

Det är vanligt att överenskommelser avfattas på flera språk. Till följd av
bl. a. det västeuropeiska integrationsarbetet kommer fler sådana överens-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

184

kommelser att slutas. För att undvika att författningssamlingar och andra
publikationer där överenskommelser kungörs, tyngs av texter på olika
språk med samma innehåll gjordes en lagändring i 14 § kungörandelagen
härom året (prop. 1989/90:12, KU18, rskr. 45, SFS 1989:935). Där stad-
gas numera att om en överenskommelse är avfattad på mer än ett språk får
den myndighet som utfärdar författningen besluta att endast en text skall
kungöras. Om det finns en svensk text skall denna kungöras. En text som
enligt överenkommelsen skall ha vitsord framför de andra, får inte uteläm-
nas. Har en utländsk text utelämnats vid kungörandet av en överens-
kommelse skall det anges var denna finns tillgänglig. Om det inte finns en
svensk text till en överenskommelse, skall överenskommelsen som regel
kungöras tillsammans med en svensk översättning.

16.4 Publicering av EES-avtalet m. m.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Min bedömning: I anslutning till att riksdagen föreläggs propositio-
nen om godkännande av EES-avtalet och antagande av lagstiftning i
skilda hänseenden skall hela avtalet inklusive bilagorna presenteras
i ett sammanhang. Dessutom kommer en särskild utgåva med de
integrerade rättsakterna att ges ut. Huvuddelen av EES-avtalet bör
också publiceras i SÖ.

Promemorians bedömning: Överensstämmer i stort sett med min bedöm-
ning.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser delar den i departementspro-
memorian gjorda bedömningen om sättet för publicering. Många under-
stryker vikten av information om EES-rättens innehåll. Några remissin-
stanser anser att det bästa vore att publicera hela EES-avtalet inklusive
bilagor och bakomliggande rättsakter i SFS. Juridiska fakultetsnämnden
vid universitetet i Stockholm anser att om allt EES-material samlas i
riksdagstrycket behöver inte hela materialet kungöras i SFS. I så fall måste
i SFS hänvisningar göras till riksdagstrycket. Samma remissinstans efter-
lyser också en heltäckande publicering i SÖ med hänsyn till att EES-avtalet
är Sveriges hittills viktigaste avtal.

Skälen för min bedömning: I samband med att riksdagen föreläggs
propositionen om godkännande av EES-avtalet måste hela avtalet inklu-
sive bilagorna presenteras för riksdagen i ett sammanhang. I anslutning till
riksdagsbehandlingen av propositionen kommer också de integrerade rätts-
akterna (sekundärrätten) att ges ut i en svensk version i samma format som
i Europeiska gemenskapernas officiella tidning EGT (Official Journal).
Utgåvan beräknas omfatta femton band.

Huvuddelen av EES-avtalet avses publiceras i SÖ. Däremot bör inte
bilagorna med uppräkningen av de olika rättsakterna som ingår i avtalet
eller de bakomliggande rättsakterna publiceras där. Enligt 7 § SÖ-
förordningen kan utgivaren av SÖ, om det finns särskilda skäl, bestämma
att en bilaga till en överenskommelse inte skall publiceras. Ett sådant

185

särskilt skäl att underlåta publicering i SÖ är bl. a. att texten är mycket
omfattande och att denna del av EES-avtalet såsom ovan nämnts kommer
att föreligga i en särskild utgåva. I SÖ kommer att publiceras uppgift om att
texten finns tillgänglig där (8 § SÖ-förordningen).

Frågan om vilka språkversioner som skall publiceras i SÖ får bedömas
med ledning av bestämmelserna i dels avtalet, dels SÖ-förordningen.

I anslutning till riksdagsbehandlingen får man alltså en samlad överblick
av allt som omfattas av EES-avtalet.

Flera remissinstanser anser som nyss nämnts att det även krävs en
heltäckande publicering i SFS av allt som omfattas av EES-avtalet. Som
skäl härför anges bl. a. att detta är en så genomgripande förändring av hela
det svenska rättssystemet. Vidare anförs att SFS är en av allmänheten känd
publikation som också många abonnerar på. Jag delar inte denna bedöm-
ning. SFS är en författningssamling och skall därför som huvudregel inte
innehålla något annat än författningar. I den mån EES-avtalet inkorpore-
ras med svensk rätt kommer de delar som därigenom skall gälla direkt här
i landet också att kungöras på samma sätt som andra författningar. Detta
innebär för den inkorporering som beslutas av riksdagen och regeringen att
kungörandet kommer att ske i just SFS. Jag kan däremot inte se något skäl
att i en författningssamling publicera sådana delar av EES-avtalet m.m.
som inte skall gälla som svensk rätt.

16.5 Kungörande av författningar genom vilka EES-avtalet
införlivas med svensk rätt

Min bedömning: En lag eller förordning som transformerar ett
direktiv bör om möjligt redan i författningstexten ange EG-
ursprunget. Under alla förhållanden bör det finnas en not i SFS som
— direkt eller via riksdagstrycket — hänvisar till den bakomliggande
EG-rättsakten. Det är lämpligt att också myndigheterna använder
ett sådant notsystem.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Promemorian behandlade inte denna fråga.

Remissinstanserna: Några remissinstanser tar upp frågan om hur man
skall veta att en viss författning har transformerat genom EES-avtalet
övertagna EG-regler. Juridiska fakultetsstyrelsen vid universitetet i Uppsala
säger bl. a. att EES-regler måste utmärkas för att inte bli ”överkörda” av
senare tillkomna författningar. Juridiska fakultetsnämnden vid universite-
tet i Stockholm anser att alla autentiska språkversioner i en överens-
kommelse som skall införlivas med svensk rätt genom inkorporationsme-
toden måste kungöras. Enligt nämndens mening är 14 § kungörandelagen,
som tillåter undantag, i detta avseende inte grundlagskonform.

Skälen för min bedömning: Huvuddelen av EES-avtalet med vissa proto-
koll m. m. liksom övervakningsavtalet och protokoll 1 till kommittéavtalet
bör, som framgår av vad som tidigare sagts, inkorporeras i svensk rätt. Den
lag varigenom så sker kungörs i SFS liksom de inkorporerade delarna av
avtalen.

186

Motsvarigheten till EG-förordningar som ingår i olika bilagor till EES-
avtalet och som alltså utgör del av avtalet bör också inkorporeras och
kommer då enligt huvudregeln också att kungöras i SFS.

Frågan om vilka språkversioner av en inkorporerad EES-förordning som
måste kungöras i SFS regleras i 14 § andra stycket kungörandelagen.
Eftersom den svenska versionen skall ha samma giltighet som övriga
språkversioner räcker det med den svenska texten. Jag delar alltså inte den
i ett remissyttrande framförda uppfattningen att alla språkversioner måste
kungöras i SFS för att regeringsformens krav på kungörande skall vara
uppfyllt. Däremot skall i SFS uppgift lämnas om var övriga språkversioner
finns tillgängliga.

När det gäller motsvarigheten till EG-direktiv som ingår i olika bilagor
till EES-avtalet skall dessa, i enlighet med vad som tidigare sagts, transfor-
meras till svensk rätt. Sådana författningar kungörs i SFS eller någon
annan författningssamling.

En särskild fråga som då uppkommer är hur man bör markera att det rör
en transformeringsförfattning. Lagrådet har i detta sammanhang under-
strukit vikten av att kunna fastställa vilka bestämmelser som är grundade
på EES-avtalet och vilka som inte är det. De förra skall ju — enligt den
föreslagna lagvalsregeln i EES-lagen — ges företräde. Lagrådet har ansett
att det direkt av författningstexten borde framgå att en författningsbestäm-
melse föranletts av EES-avtalet. Att tillerkänna notapparaten till en författ-
ning den avsedda rollen vid företrädesprövningen — såsom blir fallet med
den lösning som valts i lagrådsremissen — framstår enligt lagrådet inte som
god lagstiftningsteknik. Notapparaten är ju en informationskälla över
vilken normgivaren saknar inflytande. Lagrådet har förordat en ordning —
att tillämpas i största möjliga utsträckning — där det direkt av författnings-
texten framgår att en bestämmelse föranletts av EES-avtalet. Emellertid
har lagrådet inte motsatt sig att tekniken med notsystem används i de fall
då annan lösning ter sig alltför komplicerad.

Jag delar i stort lagrådets synpunkter. I fall då det är möjligt och lämpligt
bör man sträva efter att låta sambandet med EG-rätten komma till uttryck
redan i författningstexten. Detta bör inte hindra att man behåller och i viss
mån bygger vidare på det system med noter som SFS-utgivaren sedan länge
tillämpar. Om det är en lag som transformerar ett direktiv får man redan
med det nu tillämpade notsystemet en hänvisning till förarbetena och
därifrån vidare till EG-rätten. Om det är en förordning som transformerar
ett direktiv, kan man genom en not hänvisa direkt till exempelvis det ställe
i EGT (Official Journal) där direktivet finns publicerat på EG-språken.

Myndigheterna bör i sitt arbete med införlivande av EES-regler på
myndighetsnivå också kunna använda ett sådant notsystem med hänvis-
ning till EGT.

Till de lagar och förordningar varigenom man inkorporerat en överens-
kommelse (förordning) kommer den bakomliggande EES-rättsakten finnas
med som bilaga varför ett notsystem här inte är aktuellt. Lagrådet har
konstaterat att det normalt inte torde uppkomma problem i dessa fall med
avseende på lagvalsregeln.

I de fall harmonisering redan tidigare skett av EG-regler i rättsakter som

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

187

nu omfattas av EES-avtalet vore det naturligtvis praktiskt att ha en fotnot
som hänvisar till aktuell EG-rättsakt. Det skulle dock innebära att man
måste gå igenom bestämmelser område för område och försöka se vilken
EG-rättsakt som låg bakom den aktuella normgivningen. I vissa fall är det
ju möjligt att man t. ex. lagstiftat i en viss fråga och resultatet blivit en
harmonisering men att man skulle gjort så oavsett EG-regeln. Därför bör
systemet med hänvisning till bakomliggande överenkommelse (rättsakt)
inte gälla de fall där harmoniseringen redan tidigare skett.

16.6 Internationell publicering av nya regler m. m.

Inledning

Avsikten är att för de länder som ingår i EES åstadkomma ett samordnat
system för publicering i framtiden av bl. a. nya regler, olika beslut och
meddelanden samt olika slag av information. Sådan publicering avses ske
dels i EGT, dels i en särskild EES-bilaga till EGT. EGT kommer att vara
publiceringskälla för de tre gemensamma EG/EFTA-språken (franska,
italienska och tyska) när den information som skall publiceras för EG resp.
EFTA-länderna är identisk. Information på de återstående fyra språken
finska, isländska, norska och svenska avses att publiceras i EES-bilagan till
EGT.

EFTA-staterna kommer att ha ansvaret för att i rätt tid tillhandahålla de
översättningar som behövs på de språk som inte redan är representerade
inom EG.

Beslut av EES-kommittén, andra beslut m. m.

När det gäller nya EES-regler motsvarande förordningar och direktiv eller
ändringar av sådana kommer dessa att ske genom folkrättsliga avtal. På det
nationella planet finns inte skäl att låta publicera dessa i sin helhet i SÖ lika
litet som det finns skäl att publicera bilagorna till huvudavtalet (och de
uppräknade rättsakterna). Beslut av EES-kommittén som rör EG: s regel-
verk avses publiceras på de nio officiella EG-språken i en särskild EES-del
i EGT. Den publiceringen avses också att vara publiceringskälla för de tre
gemensamma EG/EFTA-språken (franska, italienska och tyska). Dessa
beslut kommer också att publiceras på de nordiska EFTA-staternas offi-
ciella språk i EES-bilagan. Möjligen kommer i EES-bilagan besluten också
att publiceras på det arbetsspråk EFTA-länderna använder sig av.

Samma publiceringssystem är tänkt för andra beslut, rättsakter och
meddelanden som tagits av EES-organ särskilt vad gäller EES-rådet och
gemensamma EES-kommittén.

Vad beträffar beslut av EES-kommittén som rör EG: s regelverk kommer
i innehållsförteckningen att göras hänvisningar till var relevanta EG-texter
finns.

Enligt SÖ-förordningen skall internationella överenskommelser publice-
ras där men publicering kan även ske i notisform (4 § SÖ-förordningen)
med angivande av var texten finns tillgänglig. Nya förordningar kommer

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

188

att inkorporeras och då finns i regel den bakomliggande överenskommel-
sen med som bilaga. Också när det gäller t. ex. direktiv är det viktigt att
kunna ta del av den överenskommelse som ligger till grund för en transfor-
merad författning. Dessa kommer alltså att finnas tillgängliga i EES-
bilagan till EGT. I SÖ liksom i SFS görs en hänvisning till den.

Att på detta sätt redan nu använda sig av en internationell publikation
innebär en mjuk övergång till medlemskapssituationen då ju förordningar,
direktiv m. m. skall publiceras i EGT. Till skillnad från vid ett medlemskap
kommer dock de EES-regler som skall vara direkt tillämpliga i Sverige att
behöva kungöras i en svensk publikation.

Information

Även information som härrör från EFTA-staterna, EFTA: s övervaknings-
myndighet, EFTA-staternas ständiga kommitté och EFTA-domstolen
måste publiceras. Som exempel på information som avses kan nämnas
konkurrensområdet, statsstöd, offentlig upphandling och tekniska standard-
er. Även här avses en EES-del i EGT vara publiceringskälla.

Enligt bestämmelser i olika direktiv om offentlig upphandling skall t. ex.
i EGT publiceras meddelanden om dels planerad upphandling, dels före-
stående upphandling och dels hur upphandlingen avslutats. I bilagor till
direktiven finns närmare angivet hur meddelandena skall utformas. I
protokoll till avtalet finns vidare bestämmelser om att varje upphandlare
skall presentera detta meddelande på förhand, i Sverige på svenska och på
något av de officiella EG-språken. Detta skall vidarebefordras till Byrån för
EGT i Luxemburg som ombesörjer ytterligare översättningar. Inom tolv
dagar skall sedan meddelandet publiceras i EGT. Här kan också nämnas
att byrån sköter den databas TED (Tenders Electronic Daily) där olika
meddelanden om offentlig upphandling förs in och som man kan vara
abonnent på. Databasen fors på engelska.

Inom konkurrens- och statsstödsområdet torde publicering av övervak-
ningsorganets beslut i enskilda ärenden krävas för att tredje man skall
kunna hävda sina intressen. EFTA: s övervakningsmyndighet skulle därför
behöva publicera samma information som kommissionen är skyldig att
publicera enligt EG: s konkurrensregler.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

189

17 Ikraftträdande

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Mitt förslag: Regeringen skall bestämma om ikraftträdandet av den
föreslagna EES-lagen.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinsinstanserna: Remissinstanserna har i allmänhet inte uttalat
sig om ikraftträdandet av den föreslagna lagen. I fråga om ikraftträdandet
av avtalet har dock två remissinstanser framhållit att artikel 129 p 3 i
EES-avtalet bör ändras så att avtalet kan träda i kraft när EG, EG:s
medlemsländer och minst fyra EFTA-länder har ratificerat det. En före-
skriftsgivande myndighet har påpekat att förseningen av avtalet med därav
följande försening av riksdagsbehandlingen av avtalet påverkar myndig-
hetens författningsanpassning på det sättet att det inte är möjligt för
myndigheten att besluta om de författningsändringar som krävs så att
dessa kan träda i kraft den 1 januari 1993.

Skälen för mitt förslag: EES-avtalet skall (art. 129.3) träda i kraft den 1
januari 1993, under förutsättningen att alla avtalsslutande parter har
deponerat sina ratifikations- eller godkännandeinstrument. Efter denna
dag träder avtalet i kraft den första dagen av den andra månaden som följer
efter den sista notifikationen. Den senaste tidpunkten för en sådan notifi-
kation är den 30 juni 1993. Efter den dagen skall avtalsparterna samman-
kalla en diplomatkonferens för att bedöma läget.

Avtalet har undertecknats den 2 maj. Samtidigt med EES-avtalet skall
övervakningsavtalet och kommitté-avtalet träda i kraft. Jag är självfallet
angelägen om att EES-avtalet skall kunna träda i kraft den 1 januari 1993 i
samband med att EG:s inre marknad fullbordas. De avtalsslutande
parterna har emellertid enats om att det är angeläget att alla EFTA-
länderna ratificerar avtalet så att det Europeiska ekonomiska samarbet-
sområdet verkligen kan omfatta alla EG- och EFTA-länder. Mot bakgrund
av det nu sagda anser jag det varken möjligt eller lämpligt att Sverige skulle
söka åstadkomma en sådan förändring av avtalstexten som förordas av två
remissinstanser.

I fråga om myndigheternas utfärdande av föreskrifter i anledning av
EES-avtalet hyser jag den största förståelse för de förhållanden som påta-
lats av en remissinstans. Det är naturligtvis olyckligt om inte alla myndig-
hetsföreskrifter som måste utfärdas kan träda i kraft samtidigt med avtalet
och den föreslagna EES-lagen. Om ingen annan lösning står till buds finns
det dock enligt min mening i vissa fall den möjligheten att myndigheten,
även om en författning måste träda i kraft senare än EES-avtalet, föreskri-
ver att författningen får tillämpas från och med dagen för EES-avtalets
ikraftträdande. Detta förutsätter givetvis att det inte är fråga om för
enskilda betungande föreskrifter.

Det kan inte uteslutas att avtalet träder i kraft senare än den 1 januari
1993. Regeringen bör därför bestämma tidpunkten för EES-lagens ikraft-
trädande.

190

18 Utbildnings- och informationsfrågor

Flera remissinstanser liksom lagrådet har understrukit behovet av en
omfattande utbildningsverksamhet inför EES-lagens ikraftträdande. I
detta ämne vill jag säga följande.

EES-avtalet spänner över i stort sett hela samhällsområdet och har
därför betydelse för de flesta människor. Det kommer att påverka arbets-
uppgifterna och rutinerna hos ett stort antal myndigheter.

Under EES-förhandlingarnas gång har utrikesdepartementets handels-
avdelning fortlöpande gett ut information om Sverige och den europeiska
integrationen med inriktning på EG och EES. Som exempel kan nämnas
den årliga publikationen Sverige-EFTA-EG Det västeuropeiska integra-
tionsarbetet och de s. k. grönböcker som har utgivits vid skilda tillfällen
under de senaste åren. Vidare har seminarier och andra informationsmö-
ten anordnats samt en omfattande föredrags- och kursverksamhet ägt rum.

Inför ikraftträdandet av EES-lagen krävs att dessa informations- och
utbildningsinsatser intensifieras. Det föreligger ett omfattande informa-
tionsbehov till allmänheten och det krävs stora utbildningsinsatser för
tjänstemän och andra som hos myndigheter och på andra håll har att
tillämpa EES-reglerna.

Det förhållandet att EES-avtalet innebär en anpassning till regler och
principer som gäller inom EG gör att kraven är särskilt stora när det gäller
personalen vid domstolar och andra myndigheter, inte minst därför att
bestämmelsernas innebörd i många fall måste utrönas med ledning av
EG-domstolens rikhaltiga praxis. Som Juridiska forskningsnämnden vid
universitet i Lund framhållit torde det bli nödvändigt att kommentarer och
anvisningar till stöd för tolkning och tillämpning utarbetas.

Eftersom en stor del av EES-avtalets regler ligger på myndighetsnivå, är
myndigheternas medverkan väsentlig vid både införlivandet och tillämp-
ningen av EES-reglerna. Det krävs också förbättrade språkkunskaper med
hänsyn till avtalets internationella inrikting.

Naturligtvis finns det också ett omfattande informationsbehov hos den
breda allmänhet som berörs av EES-avtalet. Bestämmelserna i avtalet
grundar i viktiga hänseenden rättigheter och skyldigheter för enskilda och
det är, som vissa remissinstanser och även lagrådet har varit inne på,
därför av vikt att information når ut till alla som omfattas. För att tillgodse
detta behov är det som Sveriges köpmannaförbund har påpekat viktigt att
inte bara regeringskansliet och de berörda myndigheterna utan också
näringslivets olika organisationer tar sitt ansvar när det gäller att sprida
information om EES-avtalet.

Även mer långsiktiga utbildnings- och informationsinsatser behövs.
Som Sveriges Akademikers Centralorganisation framhållit ställer den
ökade europeiska integrationen stora krav på kunskaper i språk samt
kännedom om andra kulturer. Det är också nödvändigt med en EG-
inriktad fortbildning av personer som arbetar inom rättsväsendet.

I årets budgetpropostion (prop. 1991/92:100, bil. 4, s. 20) anfördes bl. a.
att integrationsarbetet kommer att ställa stora krav på den svenska stats-
förvaltningen. Betydelsefulla insatser kommer att krävas inte bara från

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

191

departementens utan också från myndigheternas sida. Myndigheterna
måste dock själva ta ansvaret för utvecklingen av sin kompetens, både när
det gäller att behärska tillämpningen av de nya reglerna och när det gäller
deltagandet i beslutsprocessen. Detta måste emellertid ske inom ramen för
tillgängliga resurser, vilket kan innebära att omprioriteringar blir nödvän-
diga på sina håll.

Behovet av informationsinsatser om europeisk integration tas upp också
i regeringens förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret
1992/93, m.m., kompletteringspropositionen (prop. 1991/92:150 Bilaga
1:2). Där sägs - mot bakgrund av vad bl. a. riksdagen har uttalat om
ytterligare informationsinsatser om Sveriges Europasamarbete — att det är
av stor betydelse att det under de närmaste två budgetåren utgår särskilda
medel för dels regeringskansliets information, dels sådan verksamhet i
enskilda organisationers regi. Regeringen föreslår därför att medel motsva-
rande totalt 100 milj. kr. anslås på ett nytt anslag (E 7) fördelade med 50
milj. kr. på ettvart av de kommande två budgetåren. Beträffande budget-
åren 1992/93 sägs bl. a. att bidrag är tänkta att utgå för allsidiga och seriösa
informations- och utbildningsprojekt som behandlar den europeiska inte-
grationsprocessen, EES-avtalet samt EG — dess institutioner och verksam-
het. Förslaget behandlas för närvarande i riksdagen (1991/92: KU35).

Vidare har regeringen nyligen beslutat att en interdepartemental arbets-
grupp skall inrättas med uppgift att ta fram underlag för en bedömning av
kompetensutvecklingsfrågor inom statsförvaltningen inför det väntade
ikraftträdandet av EES-avtalet och ett senare svenskt medlemskap m. m.

Frågor som rör information och utbildning om Sveriges närmande till
EG är således också enligt min uppfattning utomordentligt viktiga och jag
förutser att det på många områden även i fortsättningen kommer att göras
stora insatser för att se till att de krav på kompetens och kunskap som detta
närmande till EG innebär blir tillgodosedda. Som jag har nämnt tidigare
förekommer också redan på flera håll utbildning och information i detta
syfte.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

192

19 Upprättat lagförslag

I enlighet med vad som anförts i det föregående har inom utrikesdeparte-
mentet upprättats förslag till

lag om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde

(EES).

Förslaget har, som framgått, granskats av lagrådet.

Lagförslaget bör fogas till detta protokoll som bilaga 1.5.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

193

13 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga 1

20 Specialmotivering

Förslag till lag om ett europeiskt ekonomiskt
samarbetsområde (EES)

EES-avtalet, övervakningsavtalet och kommittéavtalet

Paragrafen anger lagens tillämpningsområde.

Bestämmelser i avtalen som skall gälla som svensk lag

2-4§§

Genom paragraferna inkorporeras dels huvudbestämmelserna i EES-
avtalet (artiklarna 1 — 129) och de till detta avtal hörande protokollen 1,2,
protokollet 8 andra punkten samt protokollen 13, 14, 17, 21-25 och 39,
dels huvudbestämmelserna i övervakningsavtalet (artiklarna 1—53) och de
till detta avtal hörande protokollen 1 —4 samt protokoll 1 till kommittéav-
talet.

Avtalsbestämmelserna fogas som bilagorna 1 — 3 till lagen. Såvitt avser
EES-avtalet framgår redan av avtalet självt att samtliga språkversioner
som avtalet är upprättat på äger lika giltighet. Någon motsvarande bestäm-
melse finns inte i övervakningsavtalet och kommittéavtalet.

Lagval

Paragrafen har behandlats i avsnitt 14.2.

Regler om statliga och kommunala stödåtgärder

Begränsning av svenska myndigheters prövningsrätt

I paragrafen anges en begränsning i visst hänseende av svenska myndig-
heters prövningsrätt av stödåtgärder. Begränsningen tar sikte på att en
svensk myndighet endast om särskilda skäl föreligger får pröva tillåtlighe-
ten av stödåtgärder som avses i artikel 61 och som regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer har anmält till ESA enligt bestäm-
melserna i artikel 62 i EES-avtalet och protokoll 3 till övervakningsavtalet
innan saken slutligt avgjorts av ESA genom beslut som vunnit laga kraft
eller av EFTA-domstolen. Bestämmelsen utgör en erinran om den be-
tydelse som ESA har vid tillämpningen av bestämmelserna om offentligt
stöd i EES-avtalet. Bestämmelsen syftar till att förhindra att svenska
myndigheter — i praktiken kammarrätt och regeringsrätten — tillämpar
artikel 61 på annat sätt än ESA. Av den allmänna motiveringen framgår att

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

194

sådana särskilda skäl som anges i bestämmelsen kan vara att överklagandet Prop. 1991 /92:170
uppenbarligen är ogrundat eller att det kommunala beslutet har sådana Bilaga 1
brister vid sidan av ett eventuellt brott mot artikel 61 att det under alla
omständigheter skall upphävas.

Ett mer utförligt resonemang kring paragrafens tillämpning finns i den
allmänna motiveringen (se avsnitt 14.7).

Upplysningsskyldighet för kommuner och landsting

I paragrafen föreskrivs en skyldighet för kommunerna och landstingen att
lämna upplysningar till regeringen om alla former av stöd som planeras och
som kan bli föremål för ESA:s prövning.

Upphävande av kommunala beslut

Om ESA har funnit att en statlig stödåtgärd står i strid med EES-avtalet och
med anledning därav begär att den skall ändras eller upphävas, skall frågan
prövas av regeringen. Något lagstöd torde inte erfordras för det ändamålet.
Har stödet bestämts av riksdagen, kan beslutet inte ändras utan ett nytt
riksdagsbeslut.

Regeringen bör, av skäl som närmare utvecklats i den allmänna motive-
ringen, i motsvarande fall kunna pröva om en stödåtgärd som lämnats av
en kommun eller ett landsting skall upphävas. I paragrafens första stycke
har därför tagits in en bestämmelse som ger regeringen en möjlighet att
upphäva sådana av kommuner eller landsting beslutade stödåtgärder som
ESA genom lagakraftvunnet avgörande eller EFTA-domstolen funnit
strida mot artikel 61. Bestämmelsen skall enligt andra stycket dock inte
tillämpas om en svensk myndighet — i praktiken kammarrätt eller rege-
ringsrätten — har funnit att beslutet är förenligt med artikel 61 i EES-
avtalet, eller om denna fråga alltjämt är föremål för sådan prövning.

I fråga om rättelse av verkställighet när ett beslut upphävs skall enligt
tredje stycket i paragrafen regeln i 10 kap. 15 § kommunallagen (1991:900)
gälla. Detta innebär att det åligger det organ som fattat det upphävda
beslutet att, om beslutet redan verkställts, se till att verkställigheten rättas
i den utsträckning som det är möjligt.

Ett utförligare resonemang kring paragrafens tillämpning finns i den
allmänna motiveringen.

Konkurrensregler

Genom denna paragraf införlivas med svensk lag de i bilaga XIV till
EES-avtalet angivna delarna av bindande EG-rättsakter som innehåller
materiella konkurrensregler. Det rör sig dels (9 § 1) om bestämmelser om

195

tillåtligheten av företagskoncentrationer (rådsförordning (EEG) nr
4064/89), dels (9 § 2—4) om sådana bestämmelser ur rättsakter på sär-
skilda sektorer, nämligen landtransporter (rådsförordning (EEG) nr
1017/68), sjötransporter (rådsförordning (EEG) nr 4056/86) och kol- och
stålsektorn (höga myndighetens beslut 24 —54/EKSG), vilka materiellt
kompletterar de grundläggande konkurrensreglerna. Andra delar av inne-
hållet i dessa rättsakter med bestämmelser om påföljder samt olika slags
förfaranderegler för övervakningen m. m. ingår i EFTA-anpassad form i
olika kapitel i protokoll 4 till övervakningsavtalet. Hela protokoll 4 inkor-
poreras med svensk lag genom lagens 3 §.

I enlighet med lagrådets förslag anger paragrafen att de angivna bestäm-
melserna skall gälla med den anpassning som framgår av bilaga XIV till
EES-avtalet.

10 §

Paragrafen, som erhållit sin slutliga utformning på förslag av lagrådet,
anger i första stycket att den svenska texten till de i föregående paragraf
angivna rättsakterna finns i bilagorna 4 — 7 till lagen. I bilaga 8 finns
EES-avtalets bilaga XIV i de delar den innehåller anpassningar av nämnda
rättsakter.

Av andra stycket framgår att texterna skall ha lika giltighet på avtalspar-
ternas samtliga språk.

Behörig myndighet

EES-avtalet kräver att varje fördragsslutande stat utser ett organ att vara
behörig nationell myndighet med de uppgifter som framgår av de gemen-
samma konkurrensbestämmelserna. Myndigheten skall bistå övervaknings-
organen med utredningar och upplysningar samt på begäran medverka vid
eller verkställa undersökningar hos företag eller företagssammanslut-
ningar. Myndigheten skall också yttra sig innan övervakningsmyndigheten
fattar beslut om sådana undersökningar.

Vilken svensk myndighet som uppgifterna skall ankomma på bör lämp-
ligen bestämmas av regeringen i förordning. Paragrafen innehåller en
upplysning om detta. I de följande paragraferna hänvisas till denna myn-
dighet.

Den behöriga myndighetens befogenheter

12 §

I kapitel II artikel 13 i protokoll 4 till övervakningsavtalet, som motsvarar
samma artikel i den grundläggande rådsförordningen (EEG) nr 17/62,
föreskrivs att medlemsstaternas behöriga myndigheter skall på begäran av
övervakningsmyndigheten genomföra de undersökningar som övervak-
ningsmyndigheten anser nödvändiga enligt artikel 14.1 eller som den har

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

196

beslutat om enligt artikel 14.3. En sådan begäran eller ett sådant beslut kan Prop. 1991/92: 170
också grundas på de motsvarande bestämmelserna i protokollets kapitel VI Bilaga 1
artikel 20, kapitel IX artikel 17, kapitel XI artikel 10 och kapitel XIII
artikel 12.

Paragrafen ger den behöriga myndigheten rätt att inom den angivna
ramen vidta de åtgärder som behövs för att åtagandet i avtalet skall kunna
uppfyllas. Det skall understrykas att uppgiften inte innefattar befogenheten
att besluta om åtgärderna. Skyldigheten för företaget eller företagssam-
manslutningen att underkasta sig dessa följer av det genom lagens 3 §
inkorporerade protokollet 4 till övervakningsavtalet och av övervaknings-
myndighetens med stöd därav fattade beslut.

Undersökningar enligt artikel 14.1 är företagen aldrig skyldiga att under-
kasta sig. Om de frivilligt samtycker till att medverka är de emellertid
underkastade skyldigheten att lämna fullständig och korrekt information.
Denna skyldighet är sanktionerad genom övervakningsavtalets påföljdssy-
stem. Ett beslut om undersökning enligt protokollets kapitel II, artikel
14.3, är däremot förpliktande. Sådant beslut kan komma till stånd, oavsett
om det först har förekommit någon begäran om undersökning, som före-
taget har avböjt att frivilligt ställa sig till efterrättelse. Valet att gå fram på
det ena eller det andra sättet ligger i övervakningsmyndighetens skön. Vid
behov skall det kunna verkställas av svensk myndighet, se vid 13 § nedan.
Övervakningsmyndigheten har rätt att själv genomföra undersökningen
och behöver alltså inte anmoda den behöriga myndigheten att ombesörja
denna. Den kan däremot inte själv företa verkställighetsåtgärder.

Det till grund för åtgärderna liggande avgörandet av ESA skall uppvisas
vid undersökningen. Det skall innehålla upplysning om ESA:s begäran om
undersökningen och dess föremål och syfte.

I kapitel II artikel 13 i protokoll 4 till övervakningsavtalet föreskrivs
också att de tjänstemän som har till uppgift att genomföra undersökning-
arna skall utöva sina befogenheter efter uppvisande av en skriftlig fullmakt
utfärdad av den behöriga myndigheten. Fullmakten skall ange föremålet
för och syftet med undersökningen. Motsvarande bestämmelse finns i de
andra kapitlen.

13 §

Bestämmelsen anger att den behöriga myndigheten har rätt att få hand-
räckning av kronofogdemyndigheten för att genomföra de åtgärder som
avses i 12 § 1, 2 och 4 när övervakningsmyndigheten har beslutat om
undersökning. Reglerna i 16 kap. 10 —12 §§ utsökningsbalken kommer att
bli tillämpliga på detta handräckningsförfarande. Paragrafen skiljer sig till
sin utformning något från det till lagrådet remitterade förslaget. Syftet
därmed har endast varit att klargöra att handräckningsmöjligheten bara
skall stå till buds i sådana fall där för företagen bindande beslut föreligger.

Handräckningsmöjligheten måste stå till förfogande för att de förpliktel-
ser Sverige har åtagit sig genom EES-avtalet skall uppfyllas. Det är dock
svårt att föreställa sig att den i realiteten skall behöva tas i anspråk i
förevarande situationer. Den bör därför mera betraktas som ett stöd åt den

197

nationella konkurrensmyndigheten. Vid all tvångsmedelsanvändning gäl- Prop. 1991/92:170
ler som en allmän princip att tvångsmedlet inte får tillgripas om samma Bilaga 1
resultat kan uppnås på frivillig väg eller med lindrigare tvångsmedel.

Verkan av domar och beslut

14 och 15 §§

Paragraferna har behandlats i avsnitt 14.9.

Genom att EES-avtalets artikel 110 införlivas med svensk rätt genom
lagens 2 § kommer svensk rätt att innehålla den lagbestämmelse som
behövs för att exekutionstitlar från de övervakningsmyndigheter och dom-
stolar som tillämpar EES-reglerna skall kunna verkställas i Sverige. För
förfarandet vid verkställigheten blir utsökningsbalkens regler tillämpliga.

14 § anger att avgörandena skall verkställas som svensk domstols laga-
kraftägande dom, om inte annat följer av EG-domstolens eller EFTA-
domstolens beslut. Andra stycket anger att regeringen utser den myndighet
som enligt artikel 110, andra stycket, skall kontrollera avgörandenas äkt-
het.

15 § anger att andra domar och beslut av EG-kommissionen, EG-
domstolen och dess första instans enligt EES-avtalets konkurrensregler än
sådana som föranleder verkställighetsåtgärder gäller här i landet. Det är då
fråga om andra rättsliga verkningar mot enskilda än sådana som innefattar
betalningsförpliktelser. Vad gäller EFTA-organens motsvarande avgöran-
den följer av inkorporeringen enligt 2 och 3 §§ att dessa blir gällande.

Vissa särskilda bestämmelser om EFTA-domstolen

16 och 17 §§

Paragraferna har behandlats i avsnitt 14.3.

198

D ÖVRIGA LAGSTIFTNINGSFRÅGOR M.M.

Införlivande av vissa protokoll till EES-avtalet aktualiserar ett par lagänd-
ringar som jag finner det motiverat att ta upp i anslutning till införlivandet
av de grundläggande avtalen. Det gäller framförallt tullområdet samt de
ändringar som behövs i fråga om immunitet och privilegier. Sistnämnda
ändringsförslag föranleds av protokollen 6 och 7 till övervakningsavtalet.
Jag har på resp, område samrått med chefen för utrikesdepartementet samt
statsråden Lundgren och Laurén.

Innan jag går in på dessa frågor vill jag emellertid nämna frågan om
upphävande av vissa kvantitativa exportrestriktioner.

1 Kvantitativa exportrestriktioner

Enligt EES-avtalet skall kvantitativa exportrestriktioner samt åtgärder
med motsvarande verkan vara förbjudna mellan de avtalsslutande
parterna, med vissa i avtalet specificerade undantag.

Mot bakgrund härav ämnar jag föreslå regeringen att avskaffa de sär-
skilda restriktioner på export av järn- och stålskrot som for närvarande
gäller.

2 Ursprungsmärkning av kläder

Mitt förslag: Lagen (1982:736) om ursprungsmärkning av kläder
upphör att gälla vid utgången av år 1992.

Skälen för mitt förslag: Kommerskollegium har föreslagit att kravet på
ursprungsmärkning av kläder avvecklas, bl. a. med hänvisning till att
EG-domstolen i en dom (207/83 kommissionen mot Storbritannien [1985]
E.C.R. 1207) har slagit fast att krav på ursprungsmärkning motsvarande de
svenska kraven strider mot artikel 30 i Romfördraget.

Bestämmelser om ursprungsmärkning av kläder finns i lagen (1982:736)
resp, förordningen (1982:910, ändrad senast 1990:1062) om ursprungs-
märkning av kläder. Bestämmelserna innebär att kläder skall vara märkta
med uppgift om det land där de är tillverkade när de säljs till förbrukare
inom landet. Märkningen skall normalt vara fast anbringad på plagget.
Ansvaret för att plaggen är märkta ligger på detaljhandeln. I bilaga till
förordningen anges vilka kläder den är tillämplig på. Kommerskollegium
får meddela närmare föreskrifter om märkningen.

En svensk anpassning enligt EES-avtalet motiverar att det svenska
kravet på ursprungsmärkning av kläder slopas. Jag förordar en generell
avveckling av bestämmelserna och föreslår därför att lagen (1982:736) om
ursprungsmärkning av kläder upphävs.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

199

3 Ömsesidigt bistånd i tullfrågor (protokoll 11)

Mitt förslag: Möjligheten för svensk tullmyndighet att lämna bi-
stånd i tullfrågor utvidgas till att också omfatta bistånd enligt
överenskommelse med mellanfolklig organisation. Motsvarande
skall även gälla vid internationellt samarbete på brottmålsområdet.

Bakgrunden till mitt förslag: Den kontroll av resande- och varutrafiken
som tullverket har att utföra bl. a. för att hindra smuggling och bekämpa
ekonomisk brottslighet har blivit en allt mer krävande uppgift. En av
orsakerna till detta är att den ekonomiska brottsligheten liksom smugg-
lingen av främst narkotika i ökad utsträckning tenderar att organiseras
internationellt. Mellanstatligt administrativt bistånd i tullfrågor är en
metod att möta denna utveckling.

Tullsamarbetsrådet — Customs Co-operation Council (CCC) — har
avgivit ett antal rekommendationer i ämnet. Dessutom har CCC utarbetat
ett modellavtal för bistånd i tullfrågor.

Sverige har tidigare ingått bilaterala avtal om tullsamarbete med För-
bundsrepubliken Tyskland (jfr prop. 1973:117, SkU36, rskr. 194 och prop.
1975/76:74, SkU16, rskr. 53, SFS 1976:929), med Frankrike (jfr prop.
1983/84:93, SkU23, rskr. 146, SFS 1985:79), med Nederländerna (jfr
prop. 1984/85:183, SkU56, rskr. 284, SFS 1986:17), med Storbritannien
och Nordirland (jfr prop. 1985/86:26, SkU6, rskr. 24, SFS 1986:710), med
Amerikas Förenta Stater (jfr prop. 1987/88:38, SkU4, rskr. 23, SFS
1988:146), med Spanien (jfr prop. 1988/89:127, SkU34, rskr. 271, SFS
1989:698) samt med Polen (jfr prop. 1990/91:182, SkU39, rskr. 327, SFS
1991:1319). Härutöver har Sverige ingått ett multilateralt avtal med de
nordiska länderna i samma ämne (jfr prop. 1980/81:169, SkU53, rskr. 315,
SFS 1982:801).

Protokoll 11 innebär att bistånd i tullfrågor möjliggörs mellan EFTA-
länderna och EG och dess medlemsländer.

I artikel 1 definieras vissa centrala begrepp, såsom ”tullagstiftning” samt
”tullar”.

Artikel 2 reglerar protokollets tillämpningsområde. Enligt denna skall
bistånd lämnas för att säkerställa en korrekt tillämpning av tullagstift-
ningen samt att förhindra, upptäcka och utreda överträdelser av denna
lagstiftning.

Bistånd enligt protokollet kan i huvudsak indelas i tre kategorier, näm-
ligen utbyte av upplysningar, artiklarna 3 — 4, övervakning av personer,
varor och transportmedel, artikel 3, samt delgivning av handlingar och
beslut, artikel 5.

Artiklarna 6 — 8 reglerar biståndsframställningens form och innehåll,
handläggning av framställningar samt former för informationsutbyte.

Artikel 9 innehåller regler om undantag från skyldigheten att lämna
bistånd. Bistånd kan vägras om ett efterkommande skulle strida mot
avtalpartens suveränitet, allmänna rättsprinciper, säkerhet eller andra
väsentliga intressen. Bistånd kan också vägras om det skulle inkräkta på en

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

200

industri-, handels- eller yrkeshemlighet. Generellt undantag gäller slutligen
för valuta- eller skattebestämmelser utanför tullområdet.

I artiklarna 10—11 regleras hur mottagen information skall behandlas
från sekretessynpunkt samt användningen av upplysningar. Information
skall vara av förtrolig natur och omfattas av sekretesskydd hos de berörda
staterna, men även i tillämpliga gemenskapsorgan — dvs. EG-
kommissionen. Erhållen information får användas för annat ändamål än
protokollets syften endast efter skriftligt samtycke från den myndighet som
lämnat uppgiften. Förbehållsregeln gäller dock ej information om narko-
tika eller psykotropa ämnen. Sådana upplysningar kan meddelas andra
myndigheter direkt involverade i narkotikabekämpningen.

Enligt artikel 12 kan en tjänsteman bemyndigas att inställa sig som
vittne eller sakkunnig vid en utländsk domstol eller myndighet.

I artikel 13 behandlas frågan om kostnader.

Artikel 14 reglerar hur utbytet av bistånd skall organiseras. Genomfö-
randet av protokollet skall överlåtas till de centrala tullmyndigheterna i
EFTA-länderna och å andra sidan åt behöriga enheter inom EG-
kommissionen och där så är tillämpligt åt tullmyndigheterna i EG:s
medlemsländer.

Enligt artikel 15 skall protokollet komplettera och inte hindra tillämp-
ningen av andra avtal om ömsesidigt bistånd som slutits mellan EG- och
EFTA-länder samt mellan EFTA-länder.

Skälen för mitt förslag: Den lagstiftning som är erforderlig för administ-
rativt samarbete med utländsk tullmyndighet infördes i samband med det
tidigare nämnda svensk-tyska tullsamarbetsavtalet. Sålunda innehåller
lagen (1973:431) om utredning angående brott mot utländsk tullag ett
bemyndigande för regeringen att föreskriva att bistånd skall lämnas främ-
mande stat av svensk tullmyndighet i den mån det påkallas av överens-
kommelse mellan Sverige och främmande stat om ömsesidigt bistånd för
att förhindra, utreda och beivra brott mot utländsk tullag. Vidare finns
föreskrifter om delgivning av handlingar samt indrivning i lagen
(1969:200) om uttagande av utländsk tull, annan skatt, avgift eller pålaga.

Nämnda lagar avser överenskommelser mellan Sverige och främmande
stat. För att bli tillämpliga på avtal med EG, måste dessa anpassas och
ändras.

När det gäller bestämmelser om sekretess inom bl. a. tullområdet finns
regler i 9 kap. 1 — 3 §§ sekretesslagen (1980:100), vilka tar sikte på sekretess
med hänsyn till skyddet för enskilds förhållanden av såväl personlig som
ekonomisk natur. Enligt 1 § gäller sekretess i myndighets verksamhet som
avser bestämmande av skatt eller som avser taxering eller i övrigt faststäl-
lande av underlag för bestämmande av skatt. Sekretess gäller enligt 2 §
också bl. a. ärenden om kontroll beträffande skatt eller om säkringsåtgärd i
samband med sådan kontroll samt annan verksamhet som avser tullkon-
troll och som inte faller under 1 §. Av 3 § första stycket följer att sekretessen
enligt 1 och 2 §§, i den mån riksdagen har godkänt avtal härom med
främmande stat, också gäller i ärenden om handräckning eller bistånd som
en myndighet lämnar åt en annan myndighet eller annat organ i den staten
i verksamhet som motsvarar den som avses i nämnda paragrafer.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

201

Absolut sekretess gäller enligt 3 § andra stycket i beskattnings- och
indrivningsverksamhet för uppgifter som svenska myndigheter erhållit
enligt sådana avtal, om avtalet innehåller en klausul om att uppgifterna
inte får lämnas vidare i det fallet. I fråga om sådan sekretess får inte
föreskrifterna i 14 kap. 1 — 3 §§ om vissa inskränkningar i sekretessen
tillämpas i strid mot avtalet.

Även när det gäller reglerna om sekretess och utlämnande av uppgifter
bör konsekvensändringar ske eftersom både enskilda stater och en mellan-
folklig organisation är avtalsparter. Motsvarande gäller för lagen
(1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brott-
målsområdet.

Enligt min bedömning krävs därför ändringar i lagen (1973:431) om
utredning angående brott mot utländsk tullag, lagen (1969:200) om utta-
gande av utländsk tull, annan skatt, avgift eller pålaga, lagen (1991:435)
med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområ-
det och i sekretesslagen (1980:100). Vad beträffar erforderliga ändringar i
sekretesslagen kommer statsrådet Laurén senare att framlägga förslag i
samband med en allmän översyn av gällande sekretessregler med anled-
ning av EES-avtalet m. m.

4 Immunitet och privilegier för EFTA: s
övervakningsmyndighet och EFTA-domstolen

Mitt förslag: Lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa
fall ändras så att den även omfattar EFTA: s övervakningsmyndighet
och EFTA-domstolen.

Promemorian behandlade inte denna fråga.

Bakgrunden till mitt förslag: Protokollen 6 och 7 till avtalet mellan
EFTA-staterna om upprättande av en övervakningsmyndighet och en
domstol innehåller som nämnts tidigare (avsnitt 9.2) bestämmelser om
rättskapacitet, privilegier och immunitet för EFTA:s övervakningsmyn-
dighet och EFTA-domstolen.

Protokoll 6 om rättskapacitet, privilegier och immunitet för EFTA:s
övervakningsmyndighet är indelat i fyra delar. Del I (art. 1 — 6) rör bl. a.
övervakningsmyndigheten som rättssubjekt. Där anges att myndigheten
skall vara en juridisk person med därtill hörande rättshandlingsförmåga.

Enligt huvudregeln skall övervakningsmyndigheten åtnjuta immunitet
mot rättsliga förfaranden och verkställighet. Vissa specifika undantag finns
dock. Vidare skall myndighetens egendom bl. a. åtnjuta immunitet mot
vaije form av rekvisition, konfiskation eller expropriation. Myndighetens
arkiv och dokument skall vara okränkbara.

Övervakningsmyndighetens tillgångar, inkomster och annan egendom
skall vara befriade från bl. a. alla direkta skatter.

Del II (art. 7 och 8) innehåller bestämmelser om medlemmar, tjänste-
män och andra anställda vid övervakningsmyndigheten. Dessa skall åt-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

202

njuta immunitet mot rättsligt förfarande vad avser åtgärder de vidtagit vid
fullgörandet av sina uppgifter med visst undantag.

Medlemmar, tjänstemän och andra anställda skall vara befriade från all
nationell inkomstskatt på lön och ersättning som betalats ut av övervak-
ningsmyndigheten (med undantag av pensioner och liknande förmåner).
Sådan skattebefrielse åtnjuts endast av den som har ett fast kontrakt för sin
tjänstgöring. Liksom vad fallet är i dag inom EFTA omfattas dock inte dem
som utför uppdrag under kortare tid. Myndigheten skall specificera de
kategorier som berörs av nämnda befrielse och lämna information därom
till EFTA-staterna.

Medlemmarna skall med vissa få undantag också åtnjuta immunitet mot
anhållande, mot civil- och förvaltningsrättsligt förfarande och mot straff-
rättsligt förfarande.

Del III (art. 9) rör ledamöter av rådgivande organ och experter som
bistår övervakningsmyndigheten. Dessa skall med några få undantag åt-
njuta immunitet mot rättsligt förfarande vad avser åtgärder de vidtagit vid
fullgörandet av sina uppgifter. Samma förmåner tillkommer företrädare
för Europeiska gemenskapernas kommission och EG: s medlemsstater som
deltar i arbetet vid de rådgivande organ som bistår övervakningsmyndig-
heten.

Del IV (art. 10—13) innehåller allmänna bestämmelser. Där anges bl. a.
att övervakningsmyndigheten skall häva sin immunitet resp, kan häva
medlemmars, tjänstemäns eller andra anställdas immunitet då denna
skulle hindra rättvisans gång.

Protokoll 7 om rättskapacitet, privilegier och immunitet för EFTA-
domstolen är indelat i tre delar. Del I (art. 1 — 6) rör bl. a. EFTA-domstolen
som rättssubjekt. Där anges att domstolen skall vara en juridisk person
med därtill hörande rättshandlingsförmåga.

Enligt huvudregeln skall domstolen åtnjuta immunitet mot rättsliga
förfaranden och verkställighet. Vissa specifika undantag finns dock. Vidare
skall myndighetens egendom bl. a. åtnjuta immunitet mot varje form av
rekvisition, konfiskation eller expropriation. Domstolens arkiv och doku-
ment skall vara okränkbara.

Domstolens tillgångar, inkomster och annan egendom skall vara befri-
ade från bl. a. alla direkta skatter.

Del II (art. 7 — 9) rör domare, registrator, tjänstemän och andra anställda
vid domstolen. Domarna skall åtnjuta immunitet mot rättsligt förfarande
för åtgärder de vidtagit i sin tjänsteutövning. Detta gäller även sedan deras
uppdrag har upphört. Domstolen kan i plenum häva immuniteten. Om
straffrättsliga förfaranden därefter vidtas mot en domare skall denne ställas
inför rätta endast vid den domstol som är behörig att döma ledamöter av
de högsta nationella domstolarna.

Även registratorn, tjänstemännen och andra anställda vid domstolen
skall åtnjuta immunitet mot rättsliga förfaranden för åtgärder de vidtagit
vid fullgörandet av sina uppgifter. Detta gäller även sedan deras tjänstgö-
ring vid domstolen upphört.

Domare, registrator, tjänstemän och andra anställda skall vidare vara
befriade från all nationell inkomstskatt på lön och ersättning som betalats

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

203

ut av domstolen (med undantag av pensioner och andra liknande förmå-
ner). Sådan skattebefrielse åtnjuts endast av den som har ett fast kontrakt
för sin tjänstgöring. Liksom vad fallet är i dag inom EFTA omfattas dock
inte dem som utför uppdrag under .kortare tid. Domstolen skall specificera
de kategorier som berörs av nämnda befrielse och lämna information
därom till EFTA-staterna.

Domare skall vidare åtnjuta den immunitet bl. a. mot civil- och förvalt-
ningsrättsliga förfaranden som tillkommer diplomatiska företrädare.

Del III (art. 10—13) innehåller allmänna bestämmelser. Där anges bl. a.
att domstolen skall häva sin resp, kan häva immuniteten för registratorn,
tjänstemännen och andra anställda vid domstolen när immuniteten skulle
hindra rättvisans gång och när den skulle kunna hävas utan att domstolens
intresse skadas.

Skälen för mitt förslag: Enligt 4 § lagen (1976: 661) om immunitet och
privilegier i vissa fall skall sådana internationella organ och därtill an-
knutna personer som anges i bilagan till lagen åtnjuta immunitet och
privilegier enligt vad som bestämts i avtal eller stadga som är i kraft i
förhållande till Sverige. För att EFTA:s övervakningsmyndighet och
EFTA-domstolen och dessa organs personal m.fl. skall komma i åtnju-
tande av de förmåner som anges i protokoll 6 och 7 till avtalet den 2 maj
1992 mellan EFTA-staterna om upprättande av en övervakningsmyndig-
het och en domstol bör till den nämnda bilagan fogas två nya punkter,
punkterna 40 och 41. Punkten 40 avser övervakningsmyndigheten, med-
lemmarna av övervakningsmyndigheten, tjänstemännen och andra an-
ställda vid myndigheten och dessa personers familjemedlemmar, leda-
möter av rådgivande organ till övervakningsmyndigheten, experter som
utför uppdrag för myndigheten samt företrädare för Europeiska gemenska-
pernas kommission och EG:s medlemsstater. Punkten 41 avser EFTA-
domstolen, domare, registrator, tjänstemän och andra anställda vid dom-
stolen samt dessa personers familjemedlemmar. Enligt min mening har
man inkluderat tidigare nämnda personer genom den i lagförslaget angivna
personkretsen.

Den föreslagna lagändringen bör i likhet med vad som föreslås beträff-
ande EES-lagen träda i kraft den dag regeringen bestämmer. Det åligger
regeringen att kungöra tidpunkten då avtal eller stadga har trätt i kraft i
förhållande till Sverige.

4 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad som har anförts i det föregående har inom utrikesde-
partementet upprättats förslag till

1. Lag om upphävande av lagen (1982:736) om ursprungsmärkning av
kläder,

2. lag om ändring i lagen (1973:431) om utredning angående brott mot
utländsk tullag,

3. lag om ändring i lagen (1969:200) om uttagande av utländsk tull,
annan skatt, avgift eller pålaga,

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

204

4. lag om ändring i lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om
internationellt samarbete på brottmålsområdet,

5. lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i
vissa fall.

Förslagen under 2 och 3 har upprättats efter samråd med statsrådet
Lundgren och förslaget under 4 efter samråd med statsrådet Laurén samt
förslaget under 5 efter samråd med chefen för utrikesdepartementet.

Lagförslagen är av sådan beskaffenhet att lagrådets hörande skulle sakna
betydelse.

Lagförslagen bör fogas till detta protokoll som bilaga 1.5.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

205

E HEMSTÄLLAN

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen

dels att godkänna

1. avtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen, Europeiska kol-
och stålgemenskapen och deras medlemsstater samt medlemsstaterna i
Europeiska frihandelssammanslutningen om Europeiska ekonomiska sa-
marbetsområdet,

2. avtalet mellan EFTA-länderna om upprättande av en övervaknings-
myndighet och en domstol,

3. avtalet mellan EFTA-länderna om en ständig kommitté,

4. avtalet mellan EFTA-länderna om en kommitté med ledamöter från
EFTA-staternas parlament,

dels att anta förslagen till

5. lag om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES),

6. lag om upphävande av lagen (1982:736) om ursprungsmärkning av
kläder,

7. lag om ändring i lagen (1973:431) om utredning angående brott mot
utländsk tullag,

8. lag om ändring i lagen (1969:200) om uttagande av utländsk tull,
annan skatt, avgift eller pålaga,

9. lag om ändring i lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om inter-
nationellt samarbete på brottmålsområdet,

10. lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa
fall.

Prop. 1991/92:170

206

Lag

om ett Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES)

Härigenom föreskrivs följande.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Bilaga 1.1

Promemorians
lagförslag

Tillämpningsområde

1 § Denna lag gäller tillämpningen av avtalet den 00 (månad) 1992
mellan den Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Kol- och
stålgemenskapen (EKSG) och dess medlemsstater samt medlemsstaterna i
den Europeiska Frihandelssammanslutningen (EFTA) om ett Europeiskt
ekonomiskt samarbetsområde (EES), nedan kallat EES-avtalet.

Denna lag gäller också tillämpningen av avtalet den 00 (månad) 1992
mellan medlemsstaterna i EFTA om dels en övervakningsmyndighet och
en EFTA-domstol, nedan kallat ESA-avtalet och dels en ständig kommitté,
nedan kallat SC-avtalet.

2 § Huvudbestämmelserna i EES-avtalet (artiklarna 1 —129) och de till
avtalet hörande protokollen 1 —2, 8 andra punkten, 13,17, 21 —25 samt 39
skall gälla som lag här i landet.

EES-avtalets huvudbestämmelser och de protokoll som avses i första
stycket finns intagna som bilaga 1 till denna lag1.

3§ Huvudbestämmelserna i ESA-avtalet (artiklarna 1—53) och de till
avtalet hörande protokollen 1 —4 skall gälla som lag här i landet.

ESA-avtalets huvudbestämmelser och de protokoll som avses i första
stycket finns intagna som bilaga 2 till denna lag2.

4 § Protokoll 1 till SC-avtalet skall gälla som lag här i landet. Protokollet
finns intaget som bilaga 3 till denna lag3.

Lagval

5 § Om det i en författning finns föreskrifter som avviker från denna lag
eller från föreskrifter som meddelas till uppfyllande av Sveriges förpliktel-
ser enligt EES-avtalet, skall de avvikande föreskrifterna tillämpas endast
om så särskilt har angetts.

Statliga stödåtgärder m. m.

Begränsning av svensk myndighets prövningsrätt

6 § När en stödåtgärd som avses i artikel 61 i EES-avtalet har anmälts till
EFTAs övervakningsmyndighet (ESA), får svensk myndighet inte pröva
tillåtligheten av stödet innan ESA har meddelat beslut i saken.

1 SFS-utgivarens not: Övriga texter finns tillgängliga hos utrikesdepartementets trak-
tatenhet.

2 SFS-utgivarens not: Övriga texter finns tillgängliga hos utrikesdepartementets trak-
tatenhet.

3 SFS-utgivarens not: Övriga texter finns tillgängliga hos utrikesdepartementets trak-
tatenhet.

207

Upplysningsskyldighet

7 § En kommun är skyldig att upplysa regeringen om stöd som planeras
och som kan bli föremål för ESAs prövning.

Upphävande av kommunala beslut

8 § Om ESA finner att en kommun har beslutat att lämna stöd som står i
strid med artikel 61 i EES-avtalet, får regeringen upphäva det kommunala
beslutet.

Konkurrensbestämmelser

9 § Följande bestämmelser i de i bilaga XIV till EES-avtalet upptagna
rättsakterna nr 1, 10, 11 och 14 skall med de anpassningar som framgår av
bilagan gälla som lag här i landet.

1. Artiklarna 1—5 i rådets förordning (EEG) nr 4064/89 av den 21
december 1989 om kontroll av företagskoncentrationer (nr 1).

2. Artiklarna 1 —5, 7 och 8 i rådets förordning (EEG) nr 1017/68 av den
19 juli 1968 om tillämpning av konkurrensregler på transporter på järnväg,
landsväg och inre vattenvägar (nr 10).

3. Avdelning I i rådets förordning (EEG) nr 4056/86 av den 2 december
1986 om fastställande av detaljerade regler för tillämpning av artiklarna 85
och 86 i fördraget på sjöfarten (nr 11).

4. Artiklarna 1 —3 i höga myndighetens beslut nr 24/54 av den 6 maj
1954 med en förordning om de förhållanden som utgör kontroll över ett
företag enligt fördragets artikel 66.1 (nr 14).

De angivna rättsakterna finns intagna som bilaga 4 till denna lag4.

10 § Regeringen bestämmer vilken myndighet som skall vara behörig här
i landet vid tillämpning av konkurrensreglerna i EES-avtalet och ESA-
avtalet. Denna myndighet skall ge ESA och EG-kommissionen det bistånd
som föreskrivs enligt dessa regler.

11 § Den myndighet som regeringen bestämmer enligt 10 § skall utföra
sådana undersökningar som begärs av ESA enligt följande artiklar i proto-
koll 3 till ESA-avtalet:

1. Kapitel II, artikel 13,

2. Kapitel VI, artikel 20,

3. Kapitel IX, artikel 17,

4. Kapitel XI, artikel 10,

5. Kapitel XIII, artikel 12.

12 § Vid en undersökning enligt 11 § har myndigheten rätt att hos företag
och företagssammanslutningar

1. granska böcker och andra affärshandlingar,

2. ta kopior av eller göra utdrag ur böcker och andra affärshandlingar,

3. begära muntliga förklaringar direkt på platsen, och

4. få tillträde till samtliga lokaler, markområden och transportmedel.

Ett skriftligt beslut av myndigheten skall uppvisas vid undersökningen.
Det skall innehålla upplysning om ESAs begäran om undersökningen och
dess föremål och syfte.

4 SFS-utgivarens not: Övriga texter finns tillgängliga hos utrikesdepartementets trak-
tatenhet. [Anm.: Bilaga XIV till EES-avtalet och de i paragrafen angivna rättsakterna
finns som bil. 4 — 8 till promemorian].

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Bilaga 1.1

Promemorians
lagförslag

208

13 § Företag och företagssammanslutningar är skyldiga att underkasta sig
sådana undersökningar som ESA har beslutat om enligt protokoll 3 till
ESA-avtalet.

14 § Vad som föreskrivs i 12 och 13 §§ gäller också när den myndighet
som regeringen bestämmer enligt 10 § bistår ESA vid undersökningar
enligt följande artiklar i protokoll 3 till ESA-avtalet:

1. Kapitel II, artikel 14,

2. Kapitel VI, artikel 21,

3. Kapitel IX, artikel 18,

4. Kapitel XI, artikel 11,

5. Kapitel XIII, artikel 13.

15 § Den myndighet som regeringen bestämmer enligt 10 § får begära
handräckning för att genomföra de åtgärder som avses i 12 § 1,2 och 4.

Handräckning får också begäras beträffande åtgärder som ESA beslutar
enligt de artiklar i protokoll 3 till ESA-avtalet som anges i 14 §.

Verkan av domar och beslut

16 § Avgöranden som avses i artikel 110 första stycket EES-avtalet skall
verkställas på samma sätt som en svensk domstols lagakraftägande dom,
såvida inte annat följer av beslut som avses i artikelns fjärde stycke.

17 § Beslut av EG-kommissionen samt domar och beslut av EG-
domstolen och EGs första instans enligt EES-avtalets konkurrensbestäm-
melser i andra fall än de som anges i 16 § gäller här i landet.

Övriga bestämmelser

18 § Enligt ESA-avtalet kan en domstol inhämta yttrande från EFTA-
domstolen om innebörden av bestämmelser i EES-avtalet. Närmare före-
skrifter om sådant inhämtande beslutas av regeringen.

19 § Beträffande ESA-avtalets bestämmelser om vittnesförhör här i lan-
det skall lagen (1946:818) om bevisupptagning åt vissa internationella
organ tillämpas.

20 § Vid åtal här i landet mot den som är domare i EFTA-domstolen
skall 3 kap. 3 § rättegångsbalken tillämpas.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Bilaga 1.1

Promemorians
lagförslag

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2. Genom lagen upphävs lagen (1992:000) om tillämpning av avtal
mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart.

209

14 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga 1

Förteckning över remissinstanser

Fullmäktige i Sveriges riksbank
Riksdagens ombudsmän

Domstolar

Arbetsdomstolen
Försäkringsöverdomstolen
Hovrätten över Skåne och Blekinge
Kammarrätten i Göteborg
Marknadsdomstolen

Stockholms tingsrätt

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Bilaga 1.2

Statliga myndigheter m. m.

Arbetsmarknadsstyrelsen

Arbetarskyddsstyrelsen

Boverket

CECA-nämnden

Datainspektionen

Domstolsverket

Finansinspektionen

Fiskeriverket

Generaltullstyrelsen

Juridiska fakultetsnämnderna vid universiteten
i Lund, Stockholm och Uppsala

Justitiekanslem

Jämställdhetsombudsmannen

Kemikalieinspektionen

Kommerskollegium

Konsumentverket

Luftfartsverket

Läkemedelsverket

Länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län

Näringsfrihetsombudsmannen

Närings- och teknikutvecklingsverket

Patent- och registreringsverket

Postverket

Riksförsäkringsverket

Rikspolisstyrelsen

Riksrevisionsverket

Riksskatteverket

Sjöfartsverket

Skogs- och jordbrukets forskningsråd

Skogsstyrelsen

Socialstyrelsen

Standardiseringskommissionen i Sverige (SIS)

Statens invandrarverk

Statens jordbruksverk

Statens livsmedelsverk

Statens maskinprovningar

Statens naturvårdsverk

Statens pris- och konkurrensverk

210

Statens provningsanstalt

Statens räddningsverk

Statens telenämnd

Statens utsädeskontroll

Statens veterinärmedicinska anstalt

Statens växtsortnämnd

Statistiska centralbyrån

Statskontoret

Styrelsen för teknisk ackreditering

Sveriges exportråd

Sveriges lantbruksuniversitet

Televerket

Trafiksäkerhetsverket

Universitets- och högskoleämbetet
Vägverket

Överstyrelsen för civil beredskap

Bank- och försäkringsväsendet m.fl.

Aktiefrämjandet

AP-fonden

Finansbolagens Förening

Folksam

Försäkringskasseförbundet
Optionsmarknaden

Sparbanksgruppen AB

Stockholms fondbörs

Svenska Bankföreningen

Svenska Fondhandlareföreningen

Svenska Försäkringsmäklares Förening

Sveriges allmänna hypoteksbank

Sveriges Försäkringsförbund

Näringslivs- och branschorganisationer

Apotekarsocieteten
Blomstergrossisternas riksförbund
Fiskbranschens riksförbund

Föreningen Auktoriserade Revisorer
Företagarnas Riksorganisation

Företagens uppgiftslämnardelegation
Grossistförbundet Svensk Handel
Handelns samarbetsorgan i jordbruksfrågor
Industriförbundet

Institutet för utländsk rätt AB
Landstingsförbundet
Lantbrukarnas Riksförbund
Läkemedelsindsutriföreningen
Naturskyddsföreningen
Skogsindustrierna

Svenska arkitekters riksförbund

Svenska kommunförbundet

Svenska samernas riksförbund

Sveriges Advokatsamfund

Sveriges fiskares riksförbund

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Bilaga 1.2

211

Sveriges frukt- och grönsaksdistributörers förening

Sveriges kemiska industrikontor

Sveriges köpmannaförbund

Sveriges livsmedelsindustriförbund

Sveriges Verkstadsindustrier

Trädgårdsnäringens riksförbund
Veterinärförbundet

Politiska organisationer

Centerns Kvinnoförbund Riksorganisationen
Centerns Ungdomsförbund Riksorganisationen
Folkpartiets Kvinnoförbund Riksorganisationen
Grön Ungdom

Medborgarrättsrörelsen

Miljöpartiet de Gröna Riksorganisationen
Moderata Kvinnoförbundet

Ung Vänster

Arbetsmarknadsorganisationer

Landsorganisationen i Sverige

Svenska arbetsgivareföreningen

Sveriges Akademikers Centralorganisation

Tjänstemännens centralorganisation

Miljöorganisationer

Fältbiologerna

Greenpeace

Jordens vänner

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Bilaga 1.2

Remissinstanser som i särskild ordning beretts tillfälle att yttra sig
beträffande frågan om EFTA-staternas rätt att begränsa nationella domsto-
lars möjlighet att inhämta yttrande från EFTA-domstolen.

Justitiekanslem

Hovrätten över Skåne och Blekinge
Kammarrätten i Göteborg

Stockholms tingsrätt

Kommerskollegium
Generaltullstyrelsen
Marknadsdomstolen

Näringsfrihetsombudsmannen

Statens pris- och konkurrensverk

Statens naturvårdsverk

Juridiska fakultetsnämnderna vid universiteten i Stockholm, Uppsala och
Lund

Riksdagens ombudsmän

Försäkringsöverdomstolen

Domstolsverket

Datainspektionen
Arbetsdomstolen
Sveriges Advokatsamfund
Sveriges domareförbund

212

Förslag till

Lag

om ett Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES)

Härigenom föreskrivs följande.

EES-avtalet, övervakningsavtalet och kommittéavtalet

1 § Denna lag gäller tillämpningen av avtalet den 00 maj 1992 mellan
Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Kol- och stålgemenska-
pen (EKSG) och dess medlemsstater samt medlemsstaterna i den Europe-
iska frihandelssammanslutningen (EFTA) om ett Europeiskt ekonomiskt
samarbetsområde (EES-avtalet).

Denna lag gäller också tillämpningen av avtalen den 00 maj 1992 mellan
medlemsstaterna i EFTA om upprättandet av en övervakningsmyndighet
och en domstol, (övervakningsavtalet), och om en ständig kommitté (kom-
mittéavtalet).

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Bilaga 1.3

Till lagrådet
remitterat
lagförslag

Bestämmelser i avtalen som skall gälla som svensk lag

2 § Följande bestämmelser i EES-avtalet skall gälla som svensk lag:

— avtalets huvudbestämmelser,

— protokoll 1 och 2, protokoll 8 punkt 2 samt protokoll 13, 14,17, 21 —25
och 39.

Bestämmelsernas svenska text finns intagen som bilaga 1 till denna lag.

3 § Följande bestämmelser i övervakningsavtalet skall gälla som svensk
lag:

— avtalets huvudbestämmelser,

— protokoll 1—4.

Avtalets svenska text finns intagen som bilaga 2 till denna lag.

De engelska, finska, franska, isländska, italienska, norska, svenska och
tyska texterna skall ha samma giltighet.

4 § Protokoll 1 till kommittéavtalet skall gälla som svensk lag.
Protokollets svenska text finns intagen som bilaga 3 till denna lag.

De engelska, finska, franska, isländska, italienska, norska, svenska och
tyska texterna skall ha samma giltighet.

Lagval

5 § Om det i en författning finns föreskrifter som avviker från denna lag
eller från föreskrifter som meddelas till uppfyllande av Sveriges förpliktel-
ser enligt EES-avtalet, skall de avvikande föreskrifterna inte tillämpas.

Regler om statliga och kommunala stödåtgärder

Begränsning av svenska myndigheters prövningsrätt

6 § När en stödåtgärd som avses i artikel 61 i EES-avtalet har anmälts till
EFTA: s övervakningsmyndighet, får svenska myndigheter inte pröva till-

213

låtligheten av stödet innan övervakningsmyndigheten har meddelat beslut
i saken.

Upplysningsskyldighet för kommuner och landsting

7 § Kommuner och landsting är skyldiga att lämna upplysningar till
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer om alla former
av stöd som planeras och som kan bli föremål för övervakningsmyndighe-
tens prövning.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Bilaga 1.3

Till lagrådet
remitterat
lagförslag

Upphävande av kommunala beslut

8 § Om EFTA: s övervakningsmyndighet har funnit att en kommun eller
ett landsting lämnat stöd som står i strid med artikel 61 i EES-avtalet, får
regeringen upphäva kommunens eller landstingets beslut att lämna stödet.

I fråga om rättelse av verkställighet när ett beslut upphävs skall regeln i
10 kap. 15 § kommunallagen (1991:900) gälla.

Konkurrensregler

9 § Följande bestämmelser i rättsakter, som det hänvisas till i bilaga XIV
till EES-avtalet, skall gälla som svensk lag:

1. Artiklarna 1—5 i rådets förordning (EEG) nr 4064/89 av den 21
december 1989 om kontroll av företagskoncentrationer.

2. Artiklarna 1 — 5, 7 och 8 i rådets förordning (EEG) nr 1017/68 av den
19 juli 1968 om tillämpning av konkurrensregler på transporter på järnväg,
landsväg och inre vattenvägar.

3. Avdelning I i rådets förordning (EEG) nr 4056/86 av den 2 december
1986 om fastställande av detaljerade regler för tillämpning av artiklarna 85
och 86 i fördraget på sjöfarten.

4. Artiklarna 1 —3 i höga myndighetens beslut nr 24/54 av den 6 maj
1954 med en förordning om de förhållanden som utgör kontroll över ett
företag enligt fördragets artikel 66.1.

EES-anpassning av reglerna

10 § Bestämmelserna skall gälla med den anpassning som framgår av
EES-avtalets bilaga XIV.

Reglernas svenska text

11 § Som bilaga 4-8 till denna lag finns den svenska texten till:

1. de fyra EG-förordningarna,

2. EES-avtalets bilaga XIV.

Den svenska texten skall ha samma giltighet som övriga texter

12 § De danska, holländska, engelska, franska, tyska, grekiska, italienska,
portugisiska, spanska, norska, finska, isländska och svenska texterna skall
ha samma giltighet.

214

Behörig myndighet

13 § Regeringen bestämmer vilken myndighet som skall vara behörig här
i landet vid tillämpning av konkurrensreglerna i EES-avtalet och övervak-
ningsavtalet. Denna myndighet skall ge övervakningsmyndigheten och
Europeiska gemenskapernas (EG: s) kommission det bistånd som före-
skrivs i dessa regler.

Den behöriga myndighetens befogenheter

14 § När den behöriga myndigheten genomfor en undersökning på begä-
ran av övervakningsmyndigheten enligt protokoll 4 till övervakningsavta-
let, har myndigheten rätt att

1. granska böcker och andra affärshandlingar,

2. ta kopior av eller göra utdrag ur böcker och andra affärshandlingar,

3. begära muntliga förklaringar direkt på platsen, och

4. få tillträde till samtliga lokaler, markområden och transportmedel.

Första stycket gäller också när den behöriga myndigheten bistår över-
vakningsmyndigheten vid undersökningar enligt protokoll 4 till övervak-
ningsavtalet.

15 § Den behöriga myndigheten har rätt att få handräckning av kro-
nofogdemyndigheten för att genomföra de åtgärder som avses i 14 § 1,2
och 4.

Verkan av domar och beslut

16 § Avgöranden som avses i artikel 110 första stycket i EES-avtalet skall
verkställas på samma sätt som en svensk domstols lagakraftägande dom,
såvida inte annat följer av beslut som avses i artikelns fjärde stycke.

Regeringen utser den myndighet som avses i artikel 110 andra stycket.

17 § Beslut av EG-kommissionen samt domar och beslut av EG-
domstolen och dess första instans enligt EES-avtalets konkurrensregler i
andra fall än de som avses i 19 § gäller här i landet.

Vissa särskilda bestämmelser om EFTA-domstolen

18 § Vid tillämpningen av övervakningsavtalets bestämmelser om förhör
med vittnen och sakkunniga här i landet skall lagen (1946:818) om bevi-
supptagning åt vissa internationella organ tillämpas.

19 § Vid åtal här i landet mot den som är domare i EFTA-domstolen skall
3 kap. 3 § och 20 kap. 10 § rättegångsbalken tillämpas.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Bilaga 1.3

Till lagrådet
remitterat
lagförslag

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2. Genom lagen upphävs lagen (1992:138) om tillämpning av avtal
mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart.

215

LAGRÅDET

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-05-15

Närvarande: justitierådet Bengt Rydin, regeringsrådet Stig von Bahr,
justitierådet Inger Nyström.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 28 april 1992 har reger-
ingen på hemställan av statsrådet Dinkelspiel beslutat inhämta lagrådets
yttrande över forslag till lag om ett Europeiskt ekonomiskt samarbetsom-
råde (EES).

Förslaget har inför lagrådet föredragits av rättschefen Pernilla Lindh.
Hon har beträffande skilda avsnitt biträtts av departementsrådet Göran
Schäder, hovrättsassessorn Bengt Sjöberg och rådmannen Kenny Carlsson.

Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:

Allmänt

Den föreslagna lagen om ett Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde
(EES), i fortsättningen kallad EES-lagen, har sin huvudsakliga grund i
EES-avtalet. Detta avtal är formellt sett ett folkrättsligt avtal av traditio-
nellt slag. Den anpassning av svensk rätt till EGs rättssystem som skall äga
rum innebär emellertid en så genomgripande förändring av vår rättsord-
ning att avtalet, i belysning även av de anslutande övervaknings- och
kommittéavtalen, i sakligt hänseende kan betecknas som unikt.

EES-avtalet — och därmed lagförslaget — har föregåtts av ingående
förhandlingar på det europeiska planet. Det interna beredningsarbetet på
svensk sida har också varit mycket omfattande. Utöver vad som framgår
härom av redogörelsen i remissprotokollet har vid föredragningen inför
lagrådet lämnats kompletterande upplysningar av vilka framgår bl. a. att
det i stor omfattning anordnats seminarier, kurser och informationsmöten
i ämnet.

Vid remissbehandlingen av den till grund för lagförslaget liggande de-
partementspromemorian har flera av remissinstanserna anmärkt att den
föreskrivna remisstiden (en månad) varit alltför kort för att medge en
närmare granskning av förekommande frågor. I anslutning härtill har vid
föredragningen upplysts att den korta remisstiden varit en nödvändig följd
av det planerade tidsschemat i lagstiftningsärendet men att remissinstan-
serna såsom en motvikt bl. a. hade inbjudits att under remisstiden delta i
ett informationsmöte, som kom att samla ett stort antal deltagare. Lagrådet
finner med hänsyn till lagstiftningsärendets vikt och komplexitet att de
framförda anmärkningarna ändå är befogade och att det alltså hade varit
önskvärt med en längre remisstid. Mot bakgrund av vad som i övrigt har
framgått om beredningen av det framlagda lagförslaget måste emellertid
föreskrifterna i 7 kap. 2 § regeringsformen anses vara uppfyllda.

Lagrådsremissen är huvudsakligen inriktad på hur de grundläggande
bestämmelserna i EES-avtalet, övervakningsavtalet och kommittéavtalet
skall införlivas med svensk rätt. Det rör sig med andra ord till stor del om
frågor av konstitutionell och författningsteknisk natur. Det bör i detta

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Bilaga 1.4

Lagrådets

yttrande

216

sammanhang hållas i minnet att vår lagstiftning på skilda områden i
betydande omfattning redan har blivit anpassad till EG, bland annat som
en följd av kommittédirektiv (Dir 1988:43) enligt vilka nya lagförslag skall
utformas så att de stämmer med EGs regelverk. När sådan anpassning
redan har skett, har ytterligare lagstiftningsåtgärder naturligen inte ansetts
behövliga. Lagrådet har i sin verksamhet också kunnat konstatera att
regeringsförslag fortlöpande läggs fram på det ena rättsområdet efter det
andra i syfte att en samordning med EG skall komma till stånd. I remissen
har vidare förutskickats att av EG-anpassningen föranledda lagförslag
framdeles är att vänta på olika områden. Här kan särskilt pekas på
förslagen till ny konkurrensrättslig lagstiftning och till nya sekretessregler.

EES-lagen har till uppgift att inom sitt tillämpningsområde göra svensk
rätt likformig med EGs rättsordning. Det har i olika sammanhang sagts att
en på sådant sätt genomförd likformighet också kommer att vara av
betydelse vid behandlingen av frågan om svenskt medlemskap i EG (jfr
t. ex. grönboken EES-avtalet, februari 1992, s. 25). EG-perspektivet har
också aktualiserats vid remissbehandlingen av promemorian. En remissin-
stans har exempelvis ställt frågan, om det föreslagna sättet för införlivande
av avtalen kan tillämpas även vid ett medlemskap i EG med tanke på att
förordningar inom EG är direkt bindande utan någon mellankommande
nationell rättsbildning. Och i remissprotokollet sägs i anslutning till publi-
citetsfrågorna att användandet av en internationell publikation i före-
varande sammanhang innebär en mjuk övergång till medlemskapssituatio-
nen. Vad som här har anförts ger lagrådet anledning att för tydlighets skull
framhålla att lagrådets granskning av det nu remitterade förslaget endast
avser EES-situationen.

EES-avtalet samt övervaknings- och kommittéavtalen medför att en
synnerligen omfångsrik och delvis omvälvande ny lagstiftning kommer att
införas i vår rättsordning. Med hänsyn till omfattningen och arten av den
nya textmassa som sålunda skall gälla som svensk rätt får man räkna med
att svårigheter kommer att uppstå vid den praktiska tillämpningen av
avtalens materiella bestämmelser. Detta gäller inte bara bestämmelserna
sedda för sig — många med en utformning och ett innehåll som ter sig
främmande för nationell svensk lagstiftningsteknik — utan också deras
förhållande till jämsides gällande svenska författningar. I sistnämnda
hänseende aktualiseras den föreslagna lagvalsregeln, som lagrådet behand-
lar särskilt i det följande.

Också i andra hänseenden synes tveksamheter av principiell natur
kunna uppkomma vid tillämpningen av den föreslagna EES-lagen. Osäker-
het kan för det första råda, om inkorporeringen avser endast de i 2 och 3 §§
lagförslaget uppräknade avtalsprotokollen eller om - till följd av de
hänvisningar som görs i införlivade artiklar och protokoll — jämväl andra
delar av avtalen skall gälla som svensk lag. En annan fråga som synes
behöva klarläggas är, om framtida ändringar i avtalen kan komma att bli
automatiskt gällande eller om det dessutom erfordras särskild införli vnings-
åtgärd. Det finns vidare anledning att ta upp spörsmålet, om en inkorpo-
rering av EES-avtalet kan anses innebära att svensk normgivningskompe-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Bilaga 1.4

Lagrådets
yttrande

217

tens överlåtits till en internationell organisation. Även till nu nämnda
frågor återkommer lagrådet senare i yttrandet.

I remissen görs bedömningen att utpräglade konfliktsituationer mellan
EES-anknutna föreskrifter och andra föreskrifter knappast kan förutses bli
vanliga. Därvid hänvisas bl. a. till att den i svensk rätt sedan länge etable-
rade principen om fördragstrogen tolkning av lagar och andra författningar
ger rättstillämparen instrument att undvika konflikter. I betraktande av
den ökande internationaliseringen antas det komma att framstå som allt-
mer naturligt att söka sådan vägledning i skilda rättsliga frågor, vare sig
dessa har merkantil anknytning eller inte.

Lagrådet kan instämma i de anförda tankegångarna i vad de avser
betydelsen av innehållet i utländsk rätt vid svensk rättstillämpning. Med
hänsyn till den långtgående rättsliga och institutionella omstrukturering
som skall ske enligt EES-lagen och som leder vår rättstillämpning in i ett för
oss oprövat system finner lagrådet det emellertid vara vanskligt att göra
någon uppskattning rörande frekvensen av blivande konfliktfall. Uppkom-
mande tolkningsproblem får, liksom nu när det gäller intern svensk rätt,
överlämnas åt rättstillämpningen. Efter vunna erfarenheter i ett inledande
skede av den nya ordningen kan det också visa sig att lagstiftningen
behöver kompletteras eller jämkas. De tillämpningsproblem som sålunda
kan befaras uppstå utgör inte något konstitutionellt hinder mot att den
föreslagna lagstiftningen genomfors.

Vad som nyss har sagts om överlämnande till rättstillämpningen föran-
leder reflexionen att domstolarna över huvud torde komma att få en ökad
betydelse i EES-perspektivet. Rättsutvecklingen inom EG sker i stor ut-
sträckning genom domstolspraxis, ytterst genom EG-domstolens avgöran-
den. Några egentliga förarbeten eller motiv till EGs rättsakter finns inte,
vilket innebär att det vid sidan av själva författningstexten ges liten
vägledning för domstolar och andra berörda hur en bestämmelse är avsedd
att tolkas. Det finns anledning att anta att också svensk lagstiftningsteknik
kommer att i vissa hänseenden förändras med ett EES-avtal (jfr uttalande
härom i prop. 1991/92:135 s. 8). Med det här anförda har lagrådet allmänt
velat peka på att det kommer att ställas stora krav på de dömande
instanserna i det blivande systemet.

En följd av den föreslagna regleringen kan antas vara att det framdeles
blir svårare än for närvarande att tillägna sig vad som är gällande svensk
rätt. Särskilt för enskilda personer och företag — men även for domstolar,
myndigheter, advokater och andra berörda — kan det vara komplicerat att
i en uppkommen fråga skaffa sig en tillförlitlig överblick över EES-rättens
innehåll och dess förhållande till interna svenska bestämmelser och svensk
rättspraxis. Lagrådet vill därför understryka vikten av att de i remissen
behandlade publicerings- och informationsfrågorna i anslutning till EES-
avtalet och framtida ändringar däri ägnas största uppmärksamhet inför
EES-lagens ikraftträdande. Det synes vidare vara påkallat med en om-
fattande utbildningsverksamhet.

Lagrådet behandlar i det följande det framlagda förslaget mer ingående i
särskilda hänseenden. Som framgår där har lagrådet inte något att erinra
mot att huvuddelen av de berörda avtalen införlivas med svensk rätt

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Bilaga 1.4

Lagrådets

yttrande

218

genom inkorporering. Beträffande omfattningen av de införlivade reglerna
har lagrådet funnit anledning till vissa anmärkningar av principiell natur.
Lagrådet framfor kritiska synpunkter på den föreslagna lagvalsregeln och
föreslår vidare att bestämmelserna om kommunala stödåtgärder skall
preciseras. Vad som i remissen har föreslagits om konkurrensregler och
publicitetsfrågor har endast föranlett påpekanden och kommentarer från
lagrådets sida. Slutligen har lagrådet tagit upp en speciell tillämpningsfråga
rörande anpassningen av svensk rätt till EG-rätten.

Sammanfattningsvis finner lagrådet att det remitterade lagförslaget,
med beaktande av vad som sägs i detta yttrande, kan godtas och således
antas som lag.

Införlivande av avtalen

EES-avtalet innebär som framgått ett folkrättsligt åtagande att införa
avtalets bestämmelser i vår lagstiftning med verkan att svensk rätt så långt
möjligt kommer att motsvara vad som gäller inom EG. I remissprotokollet
diskuteras vilkendera av de båda tänkbara metoderna transformation och
inkorporering som bör väljas for införlivande av EES-avtalet. De skäl som
därvid har anförts till stöd för att avtalets huvuddel bör inkorporeras i den
svenska rätten är enligt lagrådets mening övertygande.

Många av bestämmelserna kan visserligen sägas vara i och för sig mindre
väl lämpade för inkorporering. Detta är fallet t. ex. med de föreskrifter som
riktar sig uteslutande till de avtalsslutande staterna som sådana, dvs. avser
deras rättigheter och skyldigheter i förhållande till varandra. För dessa
föreskrifter krävs det inte några särskilda lagstiftningsåtgärder. Beträffande
andra bestämmelser gäller att de inte behöver införlivas med riksdagens
medverkan genom lag. Här avses sådana föreskrifter som ligger inom
ramen för regeringens normgivningsmakt och följaktligen kan införlivas
genom förordning. Även i övrigt finns i avtalet ett antal bestämmelser av
ett slag som inte brukar återfinnas i svensk lag. Det är emellertid angeläget
att ha en samlad och överskådlig reglering på det aktuella området. En
uppstyckning av avtalsinnehållet i enlighet med vad som här har antytts
skulle innebära att sammanhanget gick förlorat och skulle dessutom med-
föra avsevärda praktiska komplikationer. Något konstitutionellt hinder
mot den i remissen valda författningstekniska lösningen föreligger inte.

Lagrådet kan således ansluta sig till den i 2 § EES-lagen valda principen
att de grundläggande bestämmelserna i EES-avtalet skall införlivas i vår
rättsordning genom inkorporering. Regleringen innebär att de ifrågava-
rande bestämmelserna i EES-avtalet utan någon omarbetning skall gälla
som lag här i landet. Till förtydligande av vad som torde vara avsett att
omfattas av regleringen föreslår lagrådet att orden ”avtalets huvudbestäm-
melser” i den remitterade lydelsen ersätts med ”artiklarna 1 —129”. Lagrå-
det har då bortsett från att det — enligt vad som utvecklas i nästa avsnitt —
kan finnas skäl att undanta vissa artiklar från inkorporering.

Vad härefter angår protokollen till EES-avtalet innebär förslaget att även
några av dem skall införlivas med svensk rätt genom inkorporering. Dessa
protokoll har valts ut med hänsyn till att de innehåller bestämmelser av

Prop.1991/92:170

Bilaga 1

Bilaga 1.4

Lagrådets
yttrande

219

materiell vikt för enskilda personer. Förslaget i denna del föranleder inte
någon erinran av lagrådet.

I remissen anges att vissa av protokollen innehåller bestämmelser som
skall införlivas genom regeringsförordning eller genom särskild lagstiftning
i annat sammanhang. Någon granskning från lagrådets sida i den delen
kommer således inte i fråga i detta ärende.

När det slutligen gäller bilagorna till EES-avtalet synes det enligt remis-
sen vara meningen att bestämmelserna i dem i allt väsentligt skall införli-
vas med svensk rätt inte genom EES-lagen utan genom författningar på
respektive sakområde. Inte heller dessa författningar är nu föremål för
lagrådets prövning.

Ett undantag utgör den konkurrensrättsliga bilagan (nr XIV) som enligt
förslaget delvis skall omfattas av EES-lagen och sålunda bli inkorporerad i
svensk rätt. Lagrådet har i stort inte något att invända mot förslaget härom,
även om det i systematiskt hänseende uppstår en obalans i EES-lagen
genom att en så utförlig reglering av konkurrensrätten tas in där. De
särskilda konkurrensbestämmelserna föranleder dock vissa anmärkningar
och påpekanden som lagrådet återkommer till.

Beträffande den i 3 § i lagförslaget gjorda inkorporeringen av huvudbe-
stämmelserna i övervakningsavtalet och vissa anslutande protokoll kan
hänvisas till vad som nyss har sagts i fråga om EES-avtalet. Lagrådet har
med andra ord inte något att erinra mot den valda författningstekniska
lösningen (jfr dock nästa avsnitt). Lagtexten bör här förtydligas på det
sättet att orden ”avtalets huvudbestämmelser” utbyts mot ”artiklarna
1-53”.

Övervakningsavtalet innebär att rättskipnings- och förvaltningsuppgif-
ter överlåts till övervakningsmyndigheten och EFTA-domstolen. Som
framgår av remissprotokollet aktualiseras härigenom en tillämpning av 10
kap. 5 § tredje stycket regeringsformen. Detta innebär att riksdagens för-
ordnande skall ske genom ett beslut varom minst tre fjärdedelar av de
röstande förenar sig.

Förslaget i 4 § att protokoll 1 till kommittéavtalet skall inkorporeras i
svensk rätt föranleder inte någon invändning.

Omfattningen av införlivade regler

Inledning

Ett antagande från riksdagens sida av den föreslagna EES-lagen medför att
ett stort antal bestämmelser i EES-avtalet och övervakningsavtalet skall
gälla som svensk lag. Vilka delar av avtalen som skall införlivas anges
närmare i 2 och 3 §§ lagförslaget (från konkurrensreglerna i 9 — 15 §§
bortses i det följande). Tvekan kan emellertid enligt lagrådets mening
uppkomma, om uppräkningen i 2 och 3 §§ är uttömmande eller om jämväl
andra delar av avtalen kommer att gälla som svensk lag. En annan fråga
som synes behöva klarläggas bättre är, om framtida ändringar i avtalen
behöver konfirmeras genom beslut av behörigt lagstiftande svenskt organ
eller om ändringarna automatiskt sätts i kraft utan sådant beslut. Det finns

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Bilaga 1.4

Lagrådets
yttrande

220

också anledning att ta upp frågan, om artikel 97 i EES-avtalet kan anses
innefatta överlåtelse av svensk normgivningskompetens. Lagrådet behand-
lar de tre nu nämnda spörsmålen var for sig.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Bilaga 1.4

Lagrådets
yttrande

Omedelbart införlivade regler

Som lagtexten är utformad får läsaren intryck av att de i 2 och 3 §§ angivna
avtalsbestämmelserna — men inga andra — skall gälla som svensk lag. Det
är dock osäkert om en sådan tolkning av lagförslaget är riktig. De införli-
vade bestämmelserna hänvisar nämligen ibland till andra delar av avtalen,
vilka därigenom möjligen också avses gälla som svensk lag.

De nu nämnda hänvisningarna är av olika slag. En typ är artikel 119 i
EES-avtalet. I denna artikel föreskrivs att avtalets bilagor och de rättsakter
som det hänvisas till där — med anpassning för deras tillämpning inom
ramen för avtalet — skall, liksom protokollen, utgöra en integrerad del av
avtalet. Artikel 42 i övervakningsavtalet innehåller en liknande bestäm-
melse.

En annan hänvisningsmodell finns i exempelvis artiklarna 23,29, 30,48,
65 och 67 — 70 i EES-avtalet samt artikel 24 i övervakningsavtalet. I artikel
23 i EES-avtalet sägs bl. a. att särskilda bestämmelser och arrangemang
finns i bilaga III vad gäller produktansvar och att de skall tillämpas på alla
varor, om inte annat anges. Liknande hänvisningar finns i artiklarna 29,
30, 65 och 67 — 70. I artikel 48 föreskrivs att vissa bestämmelser om
transporter, vilka inte täcks av bilaga XIII, inte får diskriminera utländska
transportföretag. Varken bilaga III eller bilaga XIII omfattas av uppräk-
ningen i 2 § lagförslaget. Enligt artikel 24 i övervakningsavtalet skall
EFTAs övervakningsmyndighet, i enlighet med bl. a. vissa protokoll och
bilagor till EES-avtalet, genomföra avtalets bestämmelser om statsstöd.
Dessa bilagor och protokoll är inte angivna i 3 § lagförslaget.

Ett tredje slag av hänvisning, som förekommer i ett stort antal införli-
vade bestämmelser (t. ex. artiklarna 17, 24, 28, 31, 36, 72, 77 och 117 i
EES-avtalet), innefattar en erinran om att särskilda bestämmelser i ämnet
finns i ett protokoll eller en bilaga som inte införlivats. Ytterligare varian-
ter på hänvisningar skulle kunna nämnas.

Vad först gäller bestämmelserna i artikel 119 i EES-avtalet och artikel 42
i övervakningsavtalet om att protokoll och bilagor utgör en integrerad del
av avtalet, får anses framgå av sammanhanget att avsikten inte varit att
samtliga protokoll och bilagor skall bli svensk lag. En tolkning innebärande
att hela avtalet inkorporeras skulle nämligen få det i 2 och 3 §§ lagförslaget
gjorda urvalet av protokoll att framstå som meningslöst. Bestämmelserna i
de nu berörda artiklarna synes alltså närmast vara av folkrättslig natur.

Konsekvenserna av övriga hänvisningar är mer ovissa. Enligt lagrådets
mening är det i dessa fall inte möjligt att dra någon säker slutsats om i vad
mån de bestämmelser till vilka införlivade delar av avtalen hänvisar också
blir svensk lag. Att osäkerhet föreligger på en sådan grundläggande punkt
måste betecknas som otillfredsställande. Lagrådet finner det nödvändigt
att ökad klarhet i saken skapas under det fortsatta lagstiftningsarbetet.

221

Framtida avtalsändringar

Utgångspunkten vid inkorporering av ett internationellt avtal är att de
inkorporerade bestämmelserna blir gällande som svensk lag i den lydelse
de hade vid avtalstidpunkten. Senare vidtagna ändringar i avtalen skall
inte automatiskt tillämpas i Sverige utan härför krävs att även dessa
införlivas genom beslut av behörigt svenskt organ. Från denna princip
finns dock ett undantag. Med stöd av 10 kap. 5 § andra stycket regerings-
formen får riksdagen, såvida det i lag föreskrivs att en internationell
överenskommelse skall gälla som svensk rätt, föreskriva att också en
framtida, for riket bindande ändring i överenskommelsen skall gälla här i
riket. Sådant beslut får endast avse framtida ändringar av begränsad
omfattning. Ett riksdagsbeslut av nu nämnt slag måste vidare fattas an-
tingen på det sätt som gäller i fråga om stiftande av grundlag eller med
kvalificerad majoritet (minst fem sjättedelar av de röstande och minst tre
fjärdedelar av riksdagens ledamöter).

Enligt artikel 98 i EES-avtalet kan bilagorna till avtalet ävensom flertalet
protokoll vid behov ändras av Gemensamma EES-kommittén i enlighet
med artiklarna 93.2, 99, 100, 102 och 103. Av 2 § lagförslaget följer att
artikel 98 - liksom övriga artiklar i avtalet - skall gälla som svensk lag.
Fråga uppkommer därmed om en av EES-kommittén beslutad ändring kan
komma att gälla som svensk lag eller om det dessutom erfordras ett
riksdagsbeslut om införlivande av ändringen.

I remissprotokollet har sambandet mellan de artiklar som reglerar änd-
ringar i avtalet och bestämmelserna i 10 kap. 5 § regeringsformen inte
analyserats närmare. Det anförs dock att ett ändringsbeslut av EES-
kommittén endast har karaktären av en folkrättslig förpliktelse och således
inte automatiskt blir gällande som svensk lag. Enligt lagrådets mening är
denna tolkning av EES-lagen inte helt given. Det förhållandet, att även
bestämmelserna om hur avtalet kan ändras införlivats med svensk lag,
synes nämligen ge utrymme for antagandet att jämväl framtida ändringar
avsetts skola gälla här i riket.

Det är enligt lagrådets uppfattning önskvärt att den osäkerhet som synes
föreligga vad gäller behovet av ett efterföljande riksdagsbeslut vid en
framtida ändring av EES-avtalet i möjligaste mån undanröjs. En lösning på
detta problem kan vara att avstå från att inkorporera de bestämmelser som
tar sikte på ändringar i avtalet. Därigenom blir det uppenbart att dessa
bestämmelser endast har folkrättslig karaktär. Samtidigt bortfaller de kom-
plikationer som kan följa av en tillämpning av 10 kap. 5 § regeringsformen.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Bilaga 1.4

Lagrådets

yttrande

Överlåtelse av svensk normgivningskompetens

I artikel 97 i EES-avtalet föreskrivs att artikeln inte inskränker någon
avtalsslutande parts rätt att — utan att det påverkar icke-dis-
krimineringsprincipen — ändra sin interna lagstiftning på EES-området,
förutsatt att Gemensamma EES-kommittén finner att ändringen inte mot-
verkar avtalets goda funktion eller det förfarande som gäller for beslut av
denna kommitté har fullföljts.

222

Under remissbehandlingen av departementspromemorian har satts i
fråga, om ett lagfästande av artikel 97 innefattar en överlåtelse till interna-
tionellt organ att meddela föreskrifter med därav följande konsekvenser.
Enligt lagrådsremissen innebär emellertid inte någon artikel i EES-avtalet
att ett EES-organ ersätter något av de avtalsslutande parternas organ i fråga
om befogenheten att besluta om nationell normgivning på olika nivåer.
Den omständigheten att artikel 97 skall gälla som svensk lag medför
således enligt remissprotokollet inte att EES-kommittén träder i stället för
svenska organ med normgivningskompetens. Svensk lagstiftning anses
alltså kunna beslutas eller ändras utan hinder av artikel 97.1 remissproto-
kollet anförs också att konsekvensen av att Sverige skulle vidta en lagstift-
ningsåtgärd trots att EES-kommittén motsatt sig denna inte skulle vara
någon annan än att Sverige åsidosatt en folkrättslig förpliktelse.

Lagrådet har för sin del inte någon bestämd mening om hur en svensk
myndighet skulle förfara, om reglerna i artikel 97 förbisetts vid svensk
normgivning eller om en författning införts eller ändrats trots att kom-
mittén funnit den strida mot avtalets goda funktion. Det är naturligtvis
tänkbart att myndigheten skulle ansluta sig till den uppfattning som utta-
lats i remissprotokollet och tillämpa författningen — även om den klart
skulle falla inom EES-områdets gränser — på vanligt sätt. Mot detta talar
det faktum att en i lag meddelad förutsättning för normgivning inte
iakttagits. Finner en myndighet att stadgad ordning i något väsentligt
hänseende har åsidosatts vid en föreskrifts tillkomst, får enligt 11 kap. 14 §
regeringsformen föreskriften i princip inte tillämpas. Det kan därför inte
uteslutas att en inkorporering av artikel 97 får till följd att en myndighet
efter lagprövning enligt 11 kap. 14 § regeringsformen finner sig förhindrad
att tillämpa en ny eller ändrad författning.

Vad som också kan inträffa är att myndigheten finner att den vetorätt,
som enligt ordalagen i artikel 97 tillerkänts EES-kommittén, utgör en sådan
överlåtelse av rätt att besluta om föreskrifter som avses i 10 kap. 5 § första
stycket regeringsformen. Med detta synsätt får bestämmelserna i artikel 97
tillämpas endast om överlåtelsen kan anses gälla normgivning av begrän-
sad omfattning och beslutet om överlåtelsen fattats enligt vad som gäller
för stiftande av grundlag eller med kvalificerad majoritet.

Lagrådet är medvetet om att risken för att svenska normgivningsorgan
beslutar om föreskrifter på EES-området utan att det i artikel 97 angivna
förfarandet iakttagits sannolikt är liten. Det finns därför skäl att utgå från
att ett införlivande av artikeln i praktiken inte kommer att ge upphov till
några större problem. Enligt lagrådets mening kan emellertid ett införli-
vande av artikel 97 inte ses enbart som en tillämpningsfråga. Införlivandet
har vittgående konstitutionella aspekter och gäller ytterst gränsen för
svenska organs normgivningskompetens. Osäkerhet rörande nu föreslagna
och framtida författningars förenlighet med regeringsformen bör undvikas.
Härvid är också att beakta att den teknik som används vid inkorporering
av EES-avtalet kan komma att bilda mönster vid inkorporering av andra
internationella överenskommelser.

Mot bakgrund av det anförda vill lagrådet förorda att bestämmelserna i
artikel 97 inte inkorporeras. Genom att artikel 97 begränsas till en folkrätt-

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Bilaga 1.4

Lagrådets

yttrande

223

slig förpliktelse bortfaller den motsättning som kan föreligga mellan ar-
tikelns innehåll och vad som enligt remissprotokollet åsyftats med artikeln.

Anpassningen till EG-rättens utveckling

Enligt artikel 6 i EES-avtalet skall de bestämmelser i avtalet, som i
materiellt hänseende överensstämmer med regler inom EG-rätten, vid
införlivande och tillämpning tolkas i enlighet med sådana relevanta avgö-
randen som EG-domstolen har meddelat före avtalets undertecknande. En
motsvarande reglering finns i artikel 3 punkt 1 i övervakningsavtalet.

Om i ett mål vid svensk domstol — liksom vid domstol i annat EFTA-
land — uppkommer fråga om tolkningen av EES-avtalet får domstolen
enligt artikel 34 i övervakningsavtalet, ifall den finner det nödvändigt för
att döma i saken, begära EFTA-domstolens yttrande i frågan. Enligt artikel
3 punkt 2 i samma avtal skall EFTA-domstolen vid sin tolkning av
EES-avtalet ta vederbörlig hänsyn till de principer som fastställts genom
relevanta avgöranden av EG-domstolen, vilka fattats efter dagen för av-
talets undertecknande och som avser tolkningen av bl. a. avtalet.

Ser man endast till ordalydelserna i artikel 6 i EES-avtalet och artikel 3
punkt 2 i övervakningsavtalet, framstår artiklarna som i sak motstridiga.
Artikel 6 som riktar sig till nationell domstol eller annan nationell myndig-
het kan läsas så, att hänsyn inte får tas till EG-domstolens avgöranden efter
dagen för EES-avtalets undertecknande. EFTA-domstolen skall däremot i
sina yttranden beakta sådan praxis.

Ett yttrande från EFTA-domstolen i en tolkningsfråga är inte bindande
för den nationella myndigheten. Yttrandet innehåller emellertid viktig
information om EG-domstolens praxis. Lagrådet finner det därför angelä-
get att framhålla att artikel 6 i EES-avtalet inte bör ses som ett förbud mot
att beakta avgöranden av EG-domstolen efter avtalets undertecknande. Ett
sådant förbud skulle också strida mot grundtanken att skapa en rättslig
enhetlighet inom EES-området.

Lagvalsregeln

Det remitterade lagförslaget innehåller en såsom lagval rubricerad regel
(5 §). Enligt denna skall, om det i en författning finns föreskrifter som
avviker från EES-lagen eller från föreskrifter som meddelas till uppfyllelse
av Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet, de avvikande föreskrifterna
inte tillämpas.

Den föreslagna lagvalsregeln har enligt sin ordalydelse ett mycket vid-
sträckt tillämpningsområde. Tillämpad efter bokstaven synes således varje
av EES föranledd föreskrift — oavsett konstitutionell nivå — ha företräde
framför avvikande bestämmelser i andra författningar. Detta har emeller-
tid inte varit avsikten. Som påpekas i remissen kan en regel i vanlig lag inte
ta över grundlag. En införlivad EES-föreskrift som är oförenlig med en
grundlagsbestämmelse får därför inte tillämpas (se 11 kap. 14 § regerings-
formen). En annan fråga är om — såsom det hävdas i remissprotokollet —

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Bilaga 1.4

Lagrådets

yttrande

224

denna hierarkiska princip är så självklar att den inte behöver inflyta i
lagtexten. Lagrådet återkommer till detta spörsmål.

Av remissen kan inte med säkerhet utläsas i vad mån det är avsett att
bestämmelser i grundlag skall utgöra ytterligare spärrar mot att tillämpa
den tilltänkta lagvalsregeln enligt dess ordalydelse. Av intresse i detta
sammanhang är bl. a. bestämmelserna i 8 kap. 2 och 3 §§ regeringsformen.
Föreskrifter som gäller ämnen som avses i 8 kap. 2 § och i betydande
utsträckning även 8 kap. 3 § — det obligatoriska lagområdet — måste
meddelas genom lag. Det är således inte möjligt för riksdagen att genom
bestämmelser i lag bemyndiga regeringen eller förvaltningsmyndighet att
utfärda föreskrifter på detta område. Skulle sådana föreskrifter mot förmo-
dan utfärdas, är de i princip ogiltiga.

Av det anförda följer att det strider mot regeringsformen att utfärda
föreskrifter som avser det obligatoriska lagområdet på lägre konstitutionell
nivå än i lag. Motsvarande ogiltighet träffar föreskrifter som regeringen
eller förvaltningsmyndighet utfärdar i ämnen som avses i 8 kap. 7 §
regeringsformen såvida utfärdandet skett utan stöd av ett i lag givet
bemyndigande. Den omständigheten att föreskrifter av nu beskrivet slag
syftar till att uppfylla Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet saknar be-
tydelse vid denna prövning. Den föreslagna lagvalsregeln kan med andra
ord inte läka den ogiltighet som hänför sig till att en föreskrift, som enligt
regeringsformen krävt lagform, meddelats på lägre konstitutionell nivå.

Vid bedömningen av lagvalsregelns genomslagskraft bör ytterligare en
grundlagsbestämmelse uppmärksammas, nämligen föreskriften i 8 kap.
17 § regeringsformen att lag inte får ändras eller upphävas annat än genom
lag. Som anmärkts i remissprotokollet innebär denna föreskrift att bestäm-
melser som utfärdats av regeringen eller förvaltningsmyndighet aldrig kan
ta över en lagregel. Denna princip om s. k. formell lagkraft kan inte rubbas
genom en i vanlig lag införd regel om att föreskrifter som meddelas till
uppfyllande av Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet skall ha företräde.

Lagrådet kan mot den nu redovisade bakgrunden konstatera att den
föreslagna lagvalsregelns tillämpningsområde blir avsevärt mindre än vad
dess ordalydelse ger intryck av. Lagvalsregeln synes kunna användas en-
dast när lagregel står mot lagregel, regeringsförordning mot regeringsfö-
rordning eller om föreskrifter på myndighetsnivå sinsemellan är ofören-
liga. I övriga fall framstår lagvalsregeln som antingen obehövlig eller
stridande mot regeringsformens normgivningssystem. Detta måste anses
minska angelägenheten av att i svensk rätt införa en så främmande förete-
else som en särskild regel om lagval.

Till det sagda kan läggas att med den väl utvecklade ordning för norm-
givning som finns i vårt land det endast i sällsynta fall torde inträffa att mot
varandra stridande föreskrifter utfärdas på samma konstitutionella nivå.
För ett avstående från lagvalsregeln talar vidare att den ger upphov till
betydande tillämpningsproblem. Som påpekats under remissbehandlingen
är det inte lätt att finna säkra former för information om att en viss
författningsföreskrift meddelats till uppfyllelse av Sveriges förpliktelser
enligt EES-avtalet. Lagrådet återkommer till denna problematik vid be-
handlingen av publiceringsfrågor.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Bilaga 1.4

Lagrådets
yttrande

225

15 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga 1

Lagrådet förordar med hänvisning till det anförda i första hand att den
föreslagna lagvalsregeln utgår. De problem som kan uppkomma vid en
eventuell konflikt mellan EES-grundade föreskrifter och andra föreskrifter
synes kunna bemästras med anlitande av sedvanliga lagtolkningsprinciper,
däribland principen om fördragsvänlig tolkning. För det fall att en regel om
lagval likväl skulle anses nödvändig bör den enligt lagrådets uppfattning
omformuleras. De begränsningar i tillämpningsområdet som följer av
bestämmelserna i 8 kap. och 11 kap. 14 § regeringsformen bör i tydlighe-
tens intresse komma till direkt uttryck i lagtexten.

Kommunala stödåtgärder

Enligt punkt 1 av artikel 61 i EES-avtalet är — om inte annat föreskrivs i
avtalet — stöd som ges av EGs medlemsstater och EFTA-stater eller med
hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar
att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss pro-
duktion, oförenligt med avtalet i den utsträckning det påverkar handeln
mellan de avtalsslutande parterna. Av punkt 2 i den nämnda artikeln
framgår att vissa sociala stöd ävensom stöd i samband med naturkata-
strofer o. d. är förenliga med avtalet. I punkt 3 anges vidare att vissa andra
typer av stöd — bl. a. regionalpolitiska stöd — kan vara förenliga med
EES-avtalet.

EES-avtalets huvudbestämmelser avses bli inkorporerade genom EES-
lagen (2 §). Bestämmelserna i artikel 61 kommer härigenom att gälla som
svensk lag. I EES-lagen finns därutöver bestämmelser som tar sikte på
offentliga stödåtgärder. Enligt 6 § gäller således — för det fall att en
stödåtgärd som avses i artikel 61 anmälts till EFTAs övervakningsmyndig-
het — att svenska myndigheter inte får pröva tillåtligheten av stödet innan
övervakningsmyndigheten meddelat beslut i saken. Av intresse är vidare
bestämmelsen i 8 § lagförslaget enligt vilken regeringen får upphäva en
kommuns eller ett landstings beslut om stöd, såvida övervakningsmyndig-
heten funnit att detta lämnats i strid med artikel 61.

Artikel 61 omfattar enligt sin lydelse stöd ”med hjälp av statliga medel,
av vilket slag det än är”. Som påpekats av några remissinstanser är det
osäkert om artikeln förutom statliga stöd på central, regional och lokal nivå
gäller stöd som lämnas av kommun eller landsting. I remissprotokollet
uttalas härom med hänvisning till EG-domstolens praxis att stödåtgärder
från kommuner och landsting måste anses omfattade av bestämmelserna i
artikel 61.

Enligt lagrådets uppfattning kan det inte uteslutas att övervakningsmyn-
digheten eller EFTA-domstolen vid en framtida prövning av ett närings-
stöd från kommun eller landsting skulle finna stödet vara oförenligt med
artikel 61. Lagrådet har därför inget att erinra mot att den föreslagna
regleringen av stödåtgärder i EES-lagen inkluderar även stöd från kom-
muner och landsting. Däremot synes vissa invändningar kunna riktas mot
det sätt varpå 6 och 8 §§ utformats i nämnda lag.

Den i 6 § föreslagna bestämmelsen innebär enligt sin ordalydelse att
tillåtligheten av ett kommunalt stöd (för enkelhetens skull bortses här från

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Bilaga 1.4

Lagrådets
yttrande

226

stödåtgärder som beslutats av landsting) inte får prövas av svensk myndig-
het, om stödet anmälts till övervakningsmyndigheten och denna ännu inte
meddelat beslut i saken. Detta innebär enligt lagrådets mening en påtaglig
risk för att den rättsliga prövningen i Sverige av kommunala stödåtgärder
blir onödigt fördröjd. Något egentligt behov av att inhämta övervaknings-
myndighetens uppfattning i saken synes föreligga endast då utgången i
målet är beroende av hur artikel 61 skall tolkas. Är omständigheterna
sådana att ett kommunalt stöd skall upphävas av annan anledning — till
följd exempelvis av att beslutet inte tillkommit i laga ordning eller att den
kommunala kompetensen överskridits — är det meningslöst att invänta ett
beslut från övervakningsmyndigheten. Detsamma gäller när talan mot det
kommunala beslutet uppenbarligen är ogrundad.

Regeln i 6 § syftar till att förhindra att svenska myndigheter — i prakti-
ken kammarrätt eller regeringsrätten — tillämpar artikel 61 på annat sätt
än behörig instans enligt EES-avtalet. Fråga uppkommer därmed om vad
som skall gälla om övervakningsmyndighetens beslut överklagas till EFTA-
domstolen. Som lagtexten formulerats utgör ett sådant överklagande inte
något hinder mot att den svenska domstolen avgör det hos den domstolen
anhängiga målet. Är rättsfrågan oviss — någon möjlighet att i denna
situation inhämta tolkningsbesked från EFTA-domstolen torde inte före-
ligga — synes det dock inte lämpligt att det kommunala besvärsmålet
avgörs förrän talan mot övervakningsmyndighetens beslut färdigbehand-
lats av EFTA-domstolen.

Vad nu sagts leder lagrådet till slutsatsen att det finns skäl att ge 6 § en
något mindre kategorisk utformning än vad som skett i det remitterade
förslaget. Den åsyftade samordningen mellan svenska domstolars prövning
av en kommunal stödåtgärds förenlighet med artikel 61 och motsvarande
prövning hos övervakningsmyndigheten/EFTA-domstolen synes kunna
uppnås med en bestämmelse av innehåll, att en svensk myndighet endast
om särskilda skäl föreligger får pröva tillåtligheten av ett till övervaknings-
myndigheten anmält stöd, innan ett lagakraftvunnet beslut föreligger i
anmälningsärendet. Sådana särskilda skäl kan — i enlighet med vad
lagrådet nyss anfört — vara att överklagandet uppenbarligen är obefogat
eller att det kommunala beslutet har sådana brister vid sidan av ett
eventuellt brott mot artikel 61 att det under alla omständigheter skall
upphävas.

Mot regeln i 8 § om rätt för regeringen att upphäva ett kommunalt
stödbeslut har under remissbehandlingen invänts att förslaget strider mot
dels bestämmelserna i 11 kap. 2 och 7 §§ regeringsformen, dels regerings-
formens bestämmelser om kommunal självstyrelse. Lagrådet delar emel-
lertid den i remissprotokollet hävdade uppfattningen att regeringsformens
bestämmelser inte utgör något hinder mot ett genomförande av den i 8 §
föreslagna ordningen. Enligt lagrådets mening är det dock angeläget att
förutsättningarna för regeringens beslutanderätt preciseras ytterligare.

En första fråga som inställer sig är om ett ingripande från regeringens
sida över huvud taget är motiverat, ifall talan rörande det aktuella stödets
förenlighet med artikel 61 redan anförts i form av kommunalbesvär. Enligt
lagrådets uppfattning framstår det som olämpligt om regeringen med stöd

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Bilaga 1.4

Lagrådets
yttrande

227

av 8 § skulle kunna föregripa den normala domstolsprövningen. Tillämp-
ningsområdet for 8 § bör därför begränsas till att omfatta sådana fall då
tolkningen av artikel 61 inte kommit under svensk domstols prövning.

På de skäl som lagrådet anfört i anslutning till 6 § bör ställning vidare tas
till konsekvenserna av att övervakningsmyndighetens beslut överklagas.
Det synes inte böra komma i fråga att regeringen med stöd av 8 § upphäver
en av kommun beslutad stödåtgärd, om situationen är sådan att EFTA-
domstolen efter ett överklagande kan finna att stödet är förenligt med
artikel 61. Utrymmet för regeringen att upphäva kommunala stödbeslut
bör därför begränsas till sådana fall då stödet genom ett lagakraftvunnet
beslut av övervakningsmyndigheten eller genom ett avgörande av EFTA-
domstolen befunnits strida mot artikel 61.

Det skulle i och för sig kunna göras gällande att de av lagrådet nu
förordade begränsningarna av tillämpningsområdet för 8 § inte behöver
föranleda någon ändring i den föreslagna lagtexten. I denna anges ju inte
annat än att regeringen ”får” upphäva det kommunala stödbeslutet. Enligt
lagrådets uppfattning kan det emellertid inte anses tillfredsställande om
den avsedda samordningen mellan regeringen, svensk domstol och
övervakningsmyndigheten/EFTA-domstolen vad gäller befattningen med
kommunala stödåtgärder endast behandlas i motivuttalanden. Starka skäl
talar för att regler av detta slag inflyter i själva lagtexten.

Med hänvisning till det anförda föreslår lagrådet att 6 § och 8 § första
stycket får följande lydelse:

”6 § När en stödåtgärd som avses i artikel 61 i EES-avtalet har anmälts
till EFTA: s övervakningsmyndighet, får svenska myndigheter endast om
särskilda skäl föreligger pröva tillåtligheten av stödet innan övervaknings-
myndigheten har meddelat beslut i saken.”

”8 § Har EFTA: s övervakningsmyndighet genom beslut som vunnit laga
kraft eller EFTA-domstolen funnit att en kommun eller ett landsting
lämnat stöd som står i strid med artikel 61 i EES-avtalet, får regeringen
upphäva kommunens eller landstingets beslut att lämna stödet, om tillåt-
ligheten av beslutet inte är föremål för prövning av svenska myndigheter.”

Konkurrensreglerna

Vad gäller de enskilda paragraferna i EES-lagen på konkurrensområdet
anges till att börja med i 9 § vilka bestämmelser som skall gälla som svensk
lag, nämligen vissa artiklar och avsnitt i fyra olika rättsakter som det
hänvisas till i bilaga XIV till EES-avtalet. I 10 § sägs att bestämmelserna
skall gälla med den anpassning som framgår av samma bilaga.

Bilaga XIV innehåller inte endast hänvisningar till de nämnda rättsak-
terna och ett relativt stort antal anpassningsbestämmelser av såväl redak-
tionell som saklig art. Till större delen omfattar den också EG-rättsakter
som visserligen utgör integrerade delar av EES-avtalet men som förutsätts
införlivade med svensk rätt genom särskilda lagstiftningsåtgärder. Bilaga
XIV blir därför i det nu aktuella sammanhanget svåröverskådlig och
onödigt omfattande. En mer tillfredsställande metod skulle vara att endast
de delar av bilagan som är direkt hänförliga till de i 9 § angivna rättsakterna

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Bilaga 1.4

Lagrådets
yttrande

228

och som utgör anpassningar till dessa fogades som bilaga till EES-lagen.
För tydlighetens skull bör även redan i samband med uppräkningen i 9 § av
de fyra rättsakterna anges att de skall gälla som svensk lag med de
anpassningar som framgår av bilagan. Den inledande meningen i 9 § kan
då ges följande lydelse.

”9 § Följande bestämmelser i rättsakter, som det hänvisas till i bilaga
XIV till EES-avtalet, skall med de anpassningar som framgår av bilagan
gälla som svensk lag: ”

Rubriken till den föreslagna 10 § jämte paragrafen som sådan kan till
följd av vad nu sagts utgå.

Texten i remissförslagets 11 §, som enligt lagrådets förslag kommer att
utgöra 10 §, bör for vinnande av klarhet och på grund av vad nyss föresla-
gits beträffande bilaga XIV lämpligen ges denna lydelse:

”10 § I bilagorna 4 — 8 till denna lag finns den svenska texten till:

1. de rättsakter som anges i 9 §,

2. EES-avtalets bilaga XIV i de delar den innehåller anpassningar till
nämnda rättsakter.”

För att enhetlighet med 3 och 4 §§ skall uppnås bör 12 § i det remitterade
förslaget vidare foras till den nya 10 § som ett andra stycke.

De tre följande paragraferna, 13 —15 §§ i remissförslaget, om behörig
myndighet, dess befogenheter samt rätt att få handräckning skall ses mot
bakgrund av protokoll 4 till övervakningsavtalet. Detta protokoll, som
föreslås inkorporerat och alltså skall gälla som svensk lag, innehåller
kompletteringar till de materiella konkurrensregler som infogats i EES-
avtalet genom bilaga XIV. Det innehåller bl. a. olika slag av förfarandere-
gler for övervakningen och bestämmelser om de påföljder som kan drabba
enskilda. Avsikten är att tillägga övervakningsmyndigheten befogenheter
motsvarande dem som kommissionen har beträffande övervakningen
inom EG.

Kapitel II i protokoll 4 innehåller riktlinjerna för övervakningsmyndig-
hetens användning av konkurrensreglerna, däribland tillsynen över företa-
gens iakttagande av kartellförbudet och förbudet mot missbruk av domi-
nerande ställning. Övervakningsmyndigheten ges behörighet att inhämta
upplysningar från och att utföra undersökningar hos företag och företags-
sammanslutningar. Undersökningarna utförs antingen med stöd av skrift-
lig fullmakt eller enligt ett formligt beslut. Vidare finns i samma kapitel
bestämmelser om bl. a. förhör med tredje man och sekretess.

Enligt EES-avtalet skall varje fördragsslutande stat utse ett organ att vara
behörig nationell myndighet med vissa befogenheter. Detta krav uppfylls
genom 13 § i lagförslaget (11 § enligt lagrådets förslag).

Den följande 14 § (12 § enligt lagrådets förslag) ansluter till artikel 14 i
kapitel II, och de fyra punkter som specificerar myndighetens befogenheter
har sin direkta motsvarighet i artikeln. I den svenska lagtexten har emel-
lertid inte uttryckligen angivits någon adressat. I artikel 14 sägs däremot att
undersökning genomförs ”hos företag och företagssammanslutningar” (i
den engelska texten ”undertakings and associations of undertakings”).
Den hos vilken undersökning kan äga rum bör anges också i lagtexten. Det
torde härvid vara tillräckligt att i bestämmelsens inledning omedelbart

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Bilaga 1.4

Lagrådets
yttrande

229

efter orden ”rätt att” tillfoga ”hos företaget”. En sådan reglering får anses
innefatta även företagssammanslutningar.

Den engelska protokollstexten har i sin första punkt uttrycket ”books”,
vilket i den föreslagna lagtexten fått en ordagrann översättning till ”böck-
er”. I den svenska översättningen av protokollet har i stället ordet ”bokfö-
ring” använts. Denna term ger ett mer adekvat uttryck för vad som torde
vara avsett. I lagtexten bör därför ”bokföring” användas i punkterna 1 och

2.

Vid en undersökning av nu aktuellt slag enligt svensk rätt, såsom t. ex.
taxeringsrevision enligt 3 kap. 8 —14 §§ taxeringslagen (1990:324), gäller
särskilda bestämmelser som tar sikte på den enskildes integritet. Därjämte
finns skyddande bestämmelser i sekretesslagen (1980:100). I den före-
slagna EES-lagen återfinns inte några sådana föreskrifter. Det är emellertid
att märka att kapitel II i protokoll 4 innehåller bestämmelser om sekretess,
vilka kommer att utgöra svensk lag. I artikel 20 i nämnda kapitel sägs bl. a.
att upplysningar som inhämtats vid t. ex. en undersökning enligt artikel 14
får användas endast för det med undersökningen avsedda ändamålet.

Det är vid föredragningen inför lagrådet upplyst att en viss praxis
rörande företagens skydd utvecklats vid EG-kommissionens undersök-
ningar enligt samma konkurrensregler. Så har t. ex. företaget rätt att begära
att en advokat får vara närvarande under förutsättning att undersökningen
inte blir onödigt fördröjd i väntan på att han skall infinna sig. Vidare är
korrespondens mellan företaget och en oberoende advokat skyddad från
granskning av kommissionen. Information som inhämtats vid en under-
sökning får, som nyss nämnts, enligt artikel 20 användas endast för det
med undersökningen avsedda ändamålet och materialet får inte heller
avslöjas för utomstående.

Oavsett de nu angivna avtalsbestämmelserna och den praxis som ut-
vecklats inom EG är det nödvändigt, inte minst för att den enskilde skall
tillförsäkras ett godtagbart skydd, att den svenska sekretesslagstiftningen
ses över och att dess bestämmelser får en direkt verkan på åtgärder som vid
tas i vårt land med stöd av EES-lagen. Vid föredragningen har upplysts att
regeringen avser att senare i år lägga fram förslag om ändringar i sekretes-
slagstiftningen på ett flertal områden, däribland konkurrensområdet.

Vad avser remissförslagets 15 § om handräckning blir denna paragraf
med lagrådets förslag till omdisponering av lagtexten i stället 13 §. Hänvis-
ningen i paragrafen till ” 14 § 1, 2 och 4” skall då avse ” 12 § första stycket 1,
2 och 4”.

Till sist vill lagrådet erinra om att den nya numreringen av lagtexten i
konkurrensavsnittet medför att 16-19 §§ i det remitterade förslaget i stället
blir 14— 17 §§. Vidare skall hänvisningen i 17 § i remissförslaget med
lagrådets uppläggning avse 14 §.

Publiceringsfrågor

Som lagrådet har framhållit i det allmänna avsnittet är det viktigt att
publicerings- och informationsfrågorna löses på ett ändamålsenligt sätt.
Vad som i denna del har anförts i remissen föranleder inte någon ytterlig-
are kommentar från lagrådets sida utom beträffande frågan om kungö-
rande av författningar genom vilka EES-avtalet införlivas med svensk rätt.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Bilaga 1.4

Lagrådets

yttrande

230

Enligt lagvalsregeln i 5 § i lagförslaget gäller att, om det i en författning
finns föreskrifter som avviker från EES-lagen eller från föreskrifter som
meddelas till uppfyllande av Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet, de
avvikande föreskrifterna inte skall tillämpas. Lagrådets inställning till
denna bestämmelse som sådan har framgått i det föregående. Om lagvals-
regeln — mot vad lagrådet i första hand har förordat — anses böra behållas
i lagen, måste det vid tillämpningen av regeln kunna fastställas vilka
bestämmelser som är grundade på EES-avtalet och vilka som inte är det.
De förra skall ju i en konfliktsituation ges företräde.

De föreskrifter som har inkorporerats genom EES-lagen och som alltså
skall ha företräde framför avvikande nationella föreskrifter synes inte vålla
några problem vid prövningen av företrädesfrågan. Deras dignitet av
EES-föreskrifter framgår av själva lagen.

Inte heller när i andra fall en överenskommelse har blivit inkorporerad
genom en lag eller förordning torde problem normalt behöva uppkomma.
Som anges i remissprotokollet brukar nämligen den bakomliggande EG-
rättsakten då finnas med som bilaga.

Annorlunda förhåller det sig med de fall då införlivandet sker genom
transformation. Det måste då för rättstillämparen på något sätt göras klart
att det är fråga om EES-regler. Enligt den lösning som har valts i remissen
skall det till en lag eller förordning som transformerar ett direktiv fogas en
not i Svensk författningssamling (SFS) som — direkt eller via riksdags-
trycket — hänvisar till EG- rättsakten. Avsikten är att även myndigheterna
skall använda ett sådant notsystem.

Att tillerkänna notapparaten till en författning, dvs. en information-
skälla över vilken normgivaren saknar inflytande, den avsedda rollen vid
företrädesprövningen framstår knappast som god lagstiftningsteknik. Om
rättstillämparen genom noten leds fram till den bakomliggande EG-
rättsakten, framgår det kanske ändå inte heller alltid klart att just den
författningsbestämmelse som det är fråga om har föranletts av EES-avtalet.
Detta borde enligt lagrådets mening helst framgå direkt av författningstex-
ten. Lagrådet förordar således att denna ordning tillämpas i största möjliga
utsträckning. Emellertid vill lagrådet inte motsätta sig att tekniken med
notsystem används i de fall då annan lösning ter sig alltför komplicerad.

I remissprotokollet behandlas även de fall då harmonisering redan
tidigare har skett av EG-regler i rättsakter som nu omfattas av EES-avtalet.
Systemet med nothänvisning till bakomliggande överenskommelse (rätt-
sakt) anses på anförda skäl inte böra gälla sådana fall. Såsom lagrådet har
uppfattat EES-lagens innebörd skulle ett notsystem i de avsedda fallen inte
ha någon funktion att fylla för tillämpningen av lagvalsregeln. De svenska
bestämmelser som redan före EES-lagens ikraftträdande — till följd av
särskild lagstiftningsåtgärd eller eljest — harmonierar med EG-rätten om-
fattas i en konfliktsituation över huvud inte av nämnda regel. Denna syftar
åtminstone enligt sin ordalydelse inte bakåt i tiden utan avser endast
föreskrifter ”som meddelas” till uppfyllande av Sveriges förpliktelser en-
ligt EES-avtalet. En annan sak är att man i här berörda situationer ändå
kan böra tillämpa den allmänna grundsatsen om fördragsvänlig tolkning.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Bilaga 1.4

Lagrådets
yttrande

231

Propositionens lagförslag

1 Förslag till

Lag om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES)

Härigenom föreskrivs följande.

EES-avtalet, övervakningsavtalet och kommittéavtalet

1 § Denna lag gäller tillämpningen av avtalet den 2 maj 1992 mellan
Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Europeiska kol- och
stålgemenskapen (EKSG) och deras medlemsstater samt medlemsstaterna

1 Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA) om Europeiska ekono-
miska samarbetsområdet (EES-avtalet).

Denna lag gäller också tillämpningen av avtalen den 2 maj 1992 mellan
medlemsstaterna i EFTA om upprättande av en övervakningsmyndighet
och en domstol (övervakningsavtalet) och om en ständig kommitté (kom-
mittéavtalet).

Bestämmelser i avtalen som skall gälla som svensk lag

2 § Följande bestämmelser i EES-avtalet skall gälla som svensk lag:

1. Artiklarna 1 —129.

2. Protokollen 1 och 2, protokollet 8 punkt 2 samt protokollen 13,14,17,
21-25 och 39.

Bestämmelsernas svenska text finns i bilaga 1 till denna lag.

3 § Följande bestämmelser i övervakningsavtalet skall gälla som svensk
lag:

1. Artiklarna 1-53.

2. Protokollen 1—4.

Bestämmelsernas svenska text finns i bilaga 2 till denna lag.

De engelska, finska, franska, isländska, italienska, norska, svenska och
tyska texterna skall ha lika giltighet.

4 § Protokoll 1 till kommittéavtalet skall gälla som svensk lag.
Protokollets svenska text finns i bilaga 3 till denna lag.

De engelska, finska, franska, isländska, italienska, norska, svenska och
tyska texterna skall ha lika giltighet.

Lagval

5 § Föreskrifter i denna lag eller annan lag som meddelats till uppfyllande
av Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet skall tillämpas utan hinder av
vad som annars föreskrivs i lag. Motsvarande skall gälla också i förhållan-
det mellan föreskrifter i annan författning än lag.

Regler om statliga och kommunala stödåtgärder

Begränsning av svenska myndigheters prövningsrätt

6 § När en stödåtgärd som avses i artikel 61 i EES-avtalet har anmälts till
EFTA: s övervakningsmyndighet av regeringen eller den myndighet som

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1.5

232

regeringen bestämmer, får svenska myndigheter endast om särskilda skäl
föreligger pröva tillåtligheten av stödet innan saken slutligt avgjorts av
övervakningsmyndigheten genom beslut som vunnit laga kraft eller av
EFTA-domstolen.

Upplysningsskyldighet för kommuner och landsting

7 § Kommuner och landsting är skyldiga att lämna upplysningar till rege-
ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer om alla former av
stöd som planeras och som kan bli föremål för prövning av EFTA:s
övervakningsmyndighet.

Upphävande av kommunala beslut

8 § Har EFTA: s övervakningsmyndighet genom beslut som vunnit laga
kraft eller EFTA-domstolen funnit att en kommun eller ett landsting
lämnat stöd som står i strid med artikel 61 i EES-avtalet, får regeringen
upphäva kommunens eller landstingets beslut att lämna stödet.

Första stycket gäller dock inte om en svensk myndighet har funnit att
kommunens eller landstingets beslut är förenligt med artikel 61 i EES-
avtalet, eller om denna fråga alltjämt är föremål för sådan prövning.

I fråga om rättelse av verkställighet när ett beslut upphävs skall regeln i
10 kap. 15 § kommunallagen (1991:900) gälla.

Konkurrensregler

9 § Följande bestämmelser i rättsakter, som det hänvisas till i bilaga XIV
till EES-avtalet, skall med de anpassningar som framgår av bilagan gälla
som svensk lag:

1. Artiklarna 1 — 5 i rådets förordning (EEG) nr 4064/89 av den 21
december 1989 om kontroll av företagskoncentrationer.

2. Artiklarna 1 —5, 7 och 8 i rådets förordning (EEG) nr 1017/68 av den
19 juli 1968 om tillämpning av konkurrensregler på transporter på järnväg,
landsväg och inre vattenvägar.

3. Avsnitt I i rådets förordning (EEG) nr 4056/86 av den 22 december
1986 om detaljerade regler för tillämpning av artiklarna 85 och 86 i
fördraget på sjöfarten.

4. Artiklarna 1 —3 i höga myndighetens beslut nr 24 — 54 av den 6 maj
1954 med en förordning om de förhållanden som utgör kontroll över ett
företag enligt fördragets artikel 66.1.

10 § I bilagorna 4—8 till denna lag finns den svenska texten till

1. de rättsakter som anges i 9 §,

2. EES-avtalets bilaga XIV i de delar den innehåller anpassningar av
nämnda rättsakter.

De danska, engelska, finska, franska, grekiska, isländska, italienska,
nederländska, norska, portugisiska, spanska, svenska och tyska texterna
skall ha lika giltighet.

Behörig myndighet

11 § Regeringen bestämmer vilken svensk myndighet som skall vara behö-
rig vid tillämpning av konkurrensreglerna i EES-avtalet och övervak-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1.5

233

ningsavtalet. Denna myndighet skall ge EFTA:s övervakningsmyndighet
och Europeiska gemenskapernas kommission det bistånd som föreskrivs i
dessa regler.

Den behöriga myndighetens befogenheter

12 § När den behöriga myndigheten genomför en undersökning på begäran
av EFTA:s övervakningsmyndighet enligt protokoll 4 till övervaknings-
avtalet, har den rätt att hos företag och företagssammanslutningar

1. granska böcker och andra affärshandlingar,

2. ta kopior av eller göra utdrag ur böcker och andra affärshandlingar,

3. begära muntliga förklaringar på platsen, och

4. få tillträde till samtliga lokaler, markområden och transportmedel.

Första stycket gäller också när den behöriga myndigheten bistår över-
vakningsmyndigheten vid undersökningar enligt protokoll 4 till övervak-
ningsavtalet.

13 § När EFTA:s övervakningsmyndighet har beslutat om en undersök-
ning enligt protokoll 4 till övervakningsavtalet har den behöriga myndig-
heten rätt att få handräckning av kronofogdemyndigheten för att genom-
föra de åtgärder som avses i 12 § 1,2 och 4.

Verkan av domar och beslut

14 § Avgöranden som avses i artikel 110 första stycket i EES-avtalet skall
verkställas på samma sätt som en svensk domstols lagakraftägande dom,
såvida inte annat följer av beslut som avses i artikelns fjärde stycke.

Regeringen utser den myndighet som avses i artikel 110 andra stycket.

15 § Beslut av Europeiska gemenskapernas kommission samt domar och
beslut av Europeiska gemenskapernas domstol och dess första instans
enligt EES-avtalets konkurrensregler i andra fall än dem som avses i 14 §
gäller här i landet.

Vissa särskilda bestämmelser om EFTA-domstolen

16 § Beträffande förhör med vittnen och sakkunniga här i landet enligt
övervakningsavtalets bestämmelser skall lagen (1946:818) om bevisupp-
tagning åt vissa internationella organ tillämpas.

17 § Vid åtal här i landet mot den som är domare i EFTA-domstolen skall
3 kap. 3 § och 20 kap. 10 § rättegångsbalken tillämpas.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1.5

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2. Genom lagen upphävs lagen (1992:138) om tillämpning av avtal
mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart.

234

AVTAL OM EUROPEISKA EKONOMISKA
SAMARBETSOMRÅDET

EUROPEISKA EKONOMISKA GEMENSKAPEN,

EUROPEISKA KOL- OCH STÅLGEMENSKAPEN,
KONUNGARIKET BELGIEN,

KONUNGARIKET DANMARK,

FÖRBUNDSREPUBLIKEN TYSKLAND,

HELLENSKA REPUBLIKEN,
KONUNGARIKET SPANIEN,
FRANSKA REPUBLIKEN,
IRLAND,

ITALIENSKA REPUBLIKEN,

STORHERTIGDÖMET LUXEMBURG,
KONUNGARIKET NEDERLÄNDERNA,

PORTUGISISKA REPUBLIKEN,

FÖRENADE KONUNGARIKET STORBRITANNIEN OCH NORDIR-
LAND

SAMT

REPUBLIKEN FINLAND,

REPUBLIKEN ISLAND,

FURSTENDÖMET LIECHTENSTEIN,

KONUNGARIKET NORGE,

SCHWEIZISKA EDSFÖRBUNDET,

KONUNGARIKET SVERIGE,

REPUBLIKEN ÖSTERRIKE,

härefter kallade de AVTALSSLUTANDE PARTERNA,

SOM ÄR ÖVERTYGADE OM att ett europeiskt ekonomiskt samarbets-
område kommer att bidra till uppbyggnaden av ett Europa grundat på fred,
demokrati och mänskliga rättigheter,

SOM PÅ NYTT BEKRÄFTAR den höga prioritet som givits åt det privili-
gierade förhållandet mellan Europeiska gemenskapen, dess medlemsstater
och EFTA-staterna och som är grundat på närhet, långvariga gemensamma
värderingar och europeisk identitet,

SOM ÄR FAST BESLUTNA att på grundval av marknadsekonomi med-
verka till världsomfattande liberalisering av handeln och till samarbete, sär-
skilt enligt Allmänna tull- och handelsavtalet och Fördraget om upprättande
av Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling,

SOM BEAKTAR målet att upprätta ett dynamiskt och homogent euro-
peiskt ekonomiskt samarbetsområde, som är grundat på gemensamma reg-
ler och lika konkurrensvillkor och som tillhandahåller lämpliga medel för
verkställighet, också på den rättsliga nivån, och som kan uppnås på grundval
av jämlikhet och ömsesidighet samt allmän jämvikt i fråga om fördelar, rät-
tigheter och skyldigheter för de avtalsslutande parterna,

SOM ÄR FAST BESLUTNA att vidta åtgärder för att så långt det är möjligt

Prop.1991/92:170

Bilaga 1

till EES-lagen

235

förverkliga fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital inom hela
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, liksom ett ökat och breddat
samarbete i fråga om de angränsande och övergripande politikområdena,

SOM AVSER att främja en harmonisk utveckling av Europeiska ekono-
miska samarbetsområdet och som är övertygade om behovet att genom till-
lämpning av avtalet bidra till en minskning av de ekonomiska och sociala
regionala olikheterna,

SOM ÖNSKAR bidra till att stärka samarbetet mellan ledamöterna av
Europaparlamentet och av EFTA-staternas parlament samt mellan arbets-
marknadens parter inom Europeiska gemenskapen och i EFTA-staterna,

SOM ÄR ÖVERTYGADE OM den betydelsefulla roll som enskilda kom-
mer att spela inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet genom att ut-
öva de rättigheter som de tillerkänns i avtalet och genom att rättsligt försvara
dessa rättigheter,

SOM ÄR FAST BESLUTNA att bevara, skydda och förbättra miljön samt
att säkerställa ett varsamt och förnuftigt utnyttjande av naturresurserna, på
grundval av särskilt principen om en varaktig utveckling samt av principen
att försiktighetsåtgärder och förebyggande åtgärder bör vidtas,

SOM ÄR FAST BESLUTNA att vid den vidare utvecklingen av regler
bygga på en hög skyddsnivå vad gäller hälsa, säkerhet och miljö,

SOM ÄR MEDVETNA OM vikten av att utveckla den sociala dimensio-
nen, däri inbegripet lika behandling av kvinnor och män, inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet och som önskar säkerställa ekonomiskt och
socialt framåtskridande och främja förutsättningarna för full sysselsättning,
en högre levnadsstandard och förbättrade arbetsvillkor inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet,

SOM ÄR FAST BESLUTNA att främja konsumenternas intressen och
stärka deras ställning på marknaden genom att sträva efter en hög grad av
konsumentskydd,

SOM HAR DE GEMENSAMMA MÅLEN att stärka den vetenskapliga
och teknologiska grunden för europeisk industri och att stimulera den, så att
den blir mer konkurrenskraftig på det internationella planet,

SOM ANSER att ingåendet av detta avtal inte på något sätt skall begränsa
möjligheten för någon EFTA-stat att ansluta sig till Europeiska gemenska-
perna,

SOM BEAKTAR ATT de avtalsslutande parternas mål, med full hänsyn till
domstolarnas oberoende ställning, är att nå och upprätthålla en enhetlig
tolkning och tillämpning av detta avtal och de bestämmelser i gemenskaps-
lagstiftningen som i sak återges i detta avtal samt att nå lika behandling av
enskilda och företag vad avser de fyra friheterna och konkurrensvillkoren,

SOM BEAKTAR ATT detta avtal inte inskränker de avtalsslutande parter-
nas självständiga beslutanderätt eller befogenhet att ingå avtal, om inte an-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

236

nat följer av bestämmelserna i detta avtal och med de begränsningar som
följer av folkrätten,

HAR BESLUTAT att träffa följande avtal:

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

237

DEL I MÅL OCH PRINCIPER

Artikel 1

1. Detta associationsavtals syfte är att främja ett fortgående och balanserat
stärkande av handeln och de ekonomiska förbindelserna mellan de avtalsslu-
tande parterna på lika konkurrensvillkor och med respekt för samma regler,
i avsikt att skapa ett homogent Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde,
härefter kallat EES.

2. För att nå de mål som anges i punkt 1 skall associeringen i enlighet med
bestämmelserna i detta avtal leda till

a)   fri rörlighet för varor,

b)  fri rörlighet för personer,

c)   fri rörlighet för tjänster,

d)  fri rörlighet för kapital,

e)  upprättande av ett system som säkerställer att konkurrensen inte
snedvrids och att reglerna därom respekteras lika, samt till

f)   ett närmare samarbete på andra områden, såsom forskning och ut-
veckling, miljö, utbildning och socialpolitik.

Artikel 2

I detta avtal avses med

a)  avtal: huvudavtalet, dess protokoll och bilagor samt de rättsakter
som det hänvisas till i dessa,

b)  EFTA-staterna: de avtalsslutande parter som är medlemmar av
Europeiska frihandelssammanslutningen,

c)  avtalsslutande parter, vad beträffar gemenskapen och EG-medlems-
staterna: gemenskapen och EG-medlemsstaterna, eller gemenska-
pen, eller EG-medlemsstaterna. Den innebörd som detta uttryck
skall ges i varje enskilt fall skall härledas från de relevanta bestäm-
melserna i detta avtal och från gemenskapens och EG-medlemssta-
ternas respektive behörighet som den är bestämd i Fördraget om
upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen och Fördra-
get om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen.

Artikel 3

De avtalsslutande parterna skall vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna
och särskilda, för att säkerställa att de skyldigheter som följer av detta avtal
fullgörs.

De skall avstå från varje åtgärd som kan äventyra att avtalets mål uppnås.
De skall dessutom underlätta samarbetet inom ramen för detta avtal.

Artikel 4

Inom detta avtals tillämpningsområde och utan att det påverkar tillämp-
ningen av någon särskild bestämmmelse i avtalet, skall all diskriminering på
grund av nationalitet vara förbjuden.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

till EES-lagen

238

Artikel 5

En avtalsslutande part får när som helst ta upp ett problem i Gemensamma
EES-kommittén eller i EES-rådet i enlighet med de bestämmelser som anges
i artiklarna 92.2 och 89.2.

Artikel 6

Utan att föregripa en framtida utveckling av rättspraxis skall bestämmel-
serna i detta avtal, i den mån de i sak är identiska med motsvarande bestäm-
melser i Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenska-
pen och i Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenska-
pen samt med rättsakter som antagits med tillämpning av dessa två fördrag,
vid genomförande och tillämpning tolkas i enlighet med relevanta avgöran-
den av Europeiska gemenskapernas domstol som meddelats före dagen för
undertecknandet av detta avtal.

Artikel 7

Rättsakter som det hänvisas till eller som ingår i bilagorna till detta avtal
eller i beslut av Gemensamma EES-kommittén skall vara bindande för de
avtalsslutande parterna samt utgöra en del av, eller införlivas med deras in-
terna rättsordning enligt följande:

a)  En rättsakt som motsvarar en EEG-förordning skall som sådan in-
förlivas med de avtalsslutande parternas interna rättsordning.

b)  En rättsakt som motsvarar ett EEG-direktiv skall ge de avtalsslu-
tande parternas myndigheter rätt att välja form och metod för ge-
nomförandet.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

239

DEL II FRI RÖRLIGHET FÖR VAROR

KAPITEL 1 GRUNDLÄGGANDE PRINCIPER

Artikel 8

1. Fri rörlighet för varor mellan de avtalsslutande parterna skall åstadkom-
mas i enlighet med bestämmelserna i detta avtal.

2. Om inte annat anges, skall artiklarna 10 -15,19, 20 och 25 - 27 tillämpas
endast på varor med ursprung i en stat som är avtalsslutande part.

3. Om inte annat anges, skall bestämmelserna i detta avtal tillämpas endast

a)  varor som faller under kapitlen 25 - 97 i systemet för harmoniserad
varubeskrivning och kodifiering, med undantag för de varor som
räknas upp i protokoll 2,

b)  varor som anges i protokoll 3 i enlighet med de speciella arrange-
mang som anges i protokollet.

Artikel 9

1. Ursprungsreglerna finns i protokoll 4. De skall inte inverka på något inter-
nationellt åtagande som har gjorts eller kan komma att göras av de avtalsslu-
tande parterna i enlighet med Allmänna tull- och handelsavtalet,

2.1 syfte att utveckla de resultat som nåtts i detta avtal kommer de avtalsslu-
tande parterna att fortsätta sina ansträngningar att ytterligare förbättra och
förenkla ursprungsreglerna i alla avseenden och öka samarbetet om tullfrå-
gor.

3. En första översyn kommer att äga rum före utgången av år 1993. Ytterli-
gare översyner kommer att ske med tvåårsintervaller. På grundval av dessa
översyner åtar sig de avtalsslutande parterna att besluta om lämpliga åtgär-
der att regleras i avtalet.

Artikel 10

Tullar på import och export samt alla avgifter med motsvarande verkan skall
vara förbjudna mellan de avtalsslutande parterna. Utan att det påverkar till-
lämpingen av arrangemangen i protokoll 5 skall detta också gälla tullar av
fiskal karaktär.

Artikel 11

Kvantitativa importrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan
skall vara förbjudna mellan de avtalsslutande parterna.

Artikel 12

Kvantitativa exportrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan
skall vara förbjudna mellan de avtalsslutande parterna.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

till EES-lagen

240

Artikel 13

Bestämmelserna i artiklarna 11 och 12 skall inte hindra sådana förbud mot
eller restriktioner för import, export eller transitering som grundas på hän-
syn till allmän moral, allmän ordning eller allmän säkerhet eller intresset att
skydda människors och djurs hälsa och liv, att bevara växter, att skydda na-
tionella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde eller att
skydda industriell och kommersiell äganderätt. Sådana förbud eller restrik-
tioner får dock inte utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller inne-
fatta en förtäckt begränsning av handeln mellan de avtalsslutande parterna.

Artikel 14

Ingen avtalsslutande part skall, direkt eller indirekt, på varor från andra av-
talsslutande parter lägga interna skatter eller avgifter, av vilket slag de än är,
som är högre än de avgifter som direkt eller indirekt läggs på liknande in-
hemska varor.

Vidare skall ingen avtalsslutande part på varor från andra avtalsslutande
parter lägga sådana interna skatter eller avgifter som är av sådan art att de
indirekt skyddar andra varor.

Artikel 15

För varor som exporteras till någon annan avtalsslutande parts territorium
får återbetalning av interna skatter eller avgifter inte ske med belopp som
överstiger de skatter eller avgifter som direkt eller indirekt lagts på varorna.

Artikel 16

1. De avtalsslutande parterna skall säkerställa att statliga handelsmonopol
anpassas på sådant sätt att ingen diskriminering med avseende på anskaff-
nings- och marknadsförings-villkor föreligger mellan medborgare i EG-med-
lemsstaterna och medborgare i EFTA-staterna.

2. Bestämmelserna i denna artikel skall tillämpas på vaije organ genom vil-
ket de avtalsslutande parternas behöriga myndigheter, rättsligt eller i prakti-
ken, direkt eller indirekt kontrollerar, styr eller märkbart påverkar import
eller export mellan de avtalsslutande parterna. Dessa bestämmelser skall
även tillämpas på monopol som staten överlåtit på andra.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

KAPITEL 2 JORDBRUKS- OCH

FISKEPRODUKTER

Artikel 17

Bilaga I innehåller särskilda bestämmelser och arrangemang som avser vete-
rinära frågor och växtskyddsfrågor.

16 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga 1

241

Artikel 18

Utan att det påverkar tillämpningen av de särskilda bestämmelserna om
handeln med jordbruksprodukter skall de avtalsslutande parterna säker-
ställa att arrangemangen som avses i artikel 17 samt artikel 23 första stycket
a och b, så som de tillämpas på andra produkter än de som omfattas av arti-
kel 8.3, inte äventyras genom andra tekniska handelshinder. Artikel 13 är
tillämplig.

Artikel 19

1. De avtalsslutande parterna skall undersöka varje svårighet som kan upp-
stå i deras handel med jordbruksprodukter samt sträva efter att finna lämp-
liga lösningar.

2. De avtalsslutande parterna åtar sig att fortsätta sina an-strängningar för
att nå en gradvis liberalisering av handeln med jordbruksprodukter.

3.1 detta syfte skall de avtalsslutande parterna före utgången av år 1993 och
därefter med tvåårsintervaller se över villkoren för handeln med jordbruks-
produkter.

4.1 ljuset av resultaten av dessa översyner, inom ramen för respektive parts
jordbrukspolitik och med hänsyn till resultaten av Uruguay-rundan, skall de
avtalsslutande parterna, inom ramen för detta avtal, besluta om ytterligare
nedskärningar av alla slag av handelshinder inom jordbrukssektorn, bilate-
ralt eller multilateralt, på grundval av preferenser, reciprocitet och ömsesi-
diga fördelar — inklusive sådana nedskärningar som följer av statliga
handelsmonopol på jordbruksområdet.

Artikel 20

Bestämmelser och arrangemang som avser fisk och andra marina produkter
finns i protokoll 9.

KAPITEL 3 SAMARBETE I TULLFRÅGOR OCH OM
HANDELS LÄTTNADER

Artikel 21

1. För att underlätta handeln sinsemellan skall de avtalsslutande parterna
förenkla kontroller och formaliteter vid sina gränser. Bestämmelser som syf-
tar till detta finns i protokoll 10.2. De avtalsslutande parterna skall lämna
varandra bistånd i tullfrågor för att säkerställa en korrekt tillämpning av tull-
lagstiftningen. Bestämmelser som syftar till detta finns i protokoll 11.

3. De avtalsslutande parterna skall stärka och bredda samarbetet i avsikt att
förenkla de procedurer som rör handel med varor, särskilt i samband med
de av gemenskapens program, projekt och verksamheter som syftar till att
uppnå handelslättnader, i enlighet med reglerna i del VI.

4. Utan hinder av artikel 8.3 skall artikel 21 tillämpas på alla varor.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

till EES-lagen

242

Artikel 22

En avtalsslutande part, som avser antingen att sänka den faktiskt tillämpade
nivån på de tullar eller avgifter med motsvarande verkan som tillämpas gent-
emot tredje land som åtnjuter behandling som mest gynnad nation eller att
inte tillämpa dessa, skall såvitt möjligt anmäla åtgärden till Gemensamma
EES-kommittén senast trettio dagar innan den träder i kraft. Den avtalsslu-
tande parten i fråga skall ta del av varje invändning från andra avtalsslutande
parter om de snedvridningar som kan bli följden av åtgärden.

KAPITEL 4 ANDRA REGLER SOM AVSER FRI
RÖRLIGHET FÖR VAROR

Artikel 23

Särskilda bestämmelser och arrangemang finns i

a)   protokoll 12 och bilaga II vad gäller tekniska föreskrifter, standar-
der, provning och certifiering,

b)  protokoll 47 vad gäller avveckling av tekniska handelshinder vid
handel med vin,

c)   bilaga III vad gäller produktansvar.

De skall tillämpas på alla varor, om inte annat anges.

Artikel 24

Bilaga IV innehåller särskilda bestämmelser och arrangemang som avser
energi.

Artikel 25

Om uppfyllandet av bestämmelserna i artiklarna 10 och 12 leder till

a)   återutförsel till ett tredje land gentemot vilket den exporterande av-
talsslutande parten, vad gäller varan i fråga, tillämpar kvantitativa
exportrestriktioner,exporttullar eller åtgärder eller avgifter med
motsvarande verkan, eller

b)  en allvarlig brist, eller hot om en sådan, vad avser en vara som är
nödvändig för den exporterande avtalsslutande parten,

och om de situationer som avses ovan ger upphov till eller kan tänkas ge
upphov till avsevärda svårigheter för den exporterande avtalsslutande par-
ten, får denna avtalsslutande part vidta lämpliga åtgärder i enlighet med för-
farandena i artikel 113.

Artikel 26

Anti-dumpningsåtgärder, utjämningstullar och åtgärder för att motverka
otillåtet handelsbruk från tredje lands sida skall inte tillämpas på förbindel-
ser mellan de avtalsslutande parterna, om inte annat anges i detta avtal.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

243

KAPITEL 5 KOL- OCH STÅLPRODUKTER

Prop.1991/92: 170

Artikel 27

Bilaga 1
till EES-lagen

Bestämmelser och arrangemang som avser kol- och stålprodukter finns i pro-
tokollen 14 och 25.

244

DEL III FRI RÖRLIGHET FÖR PERSONER,
TJÄNSTER OCH KAPITAL

KAPITEL 1 ARBETSTAGARE OCH

EGENFÖRETAGARE

Artikel 28

1. Fri rörlighet för arbetstagare skall säkerställas mellan EG-medlemssta-
terna och EFTA-staterna.

2. Denna fria rörlighet skall innebära att all diskriminering av arbetstagare
från EG-medlemsstaterna och EFTA-staterna på grund av nationalitet skall
avskaffas vad gäller anställning, ersättning och övriga arbets- och anställ-
ningsvillkor.

3. Den skall, med förbehåll för de begränsningar som grundas på hänsyn till
allmän ordning, säkerhet och hälsa, innefatta rätt att

a)  anta faktiska erbjudanden om anställning,

b)  förflytta sig fritt inom EG-medlemsstaternas och EFTA-staternas
territorium för detta ändamål,

c)  uppehålla sig inom en EG-medlemsstats eller en EFTA-stats territo-
rium i syfte att inneha anställning där i överensstämmelse med de
lagar och andra författningar som gäller för anställning av medbor-
gare i den staten,

d)  stanna kvar inom en EG-medlemsstats eller EFTA-stats territorium
efter att ha varit anställd där.

4. Bestämmelserna i denna artikel skall inte tillämpas på anställning i offent-
lig tjänst.

5. Bilaga V innehåller särskilda bestämmelser om fri rörlighet för arbetsta-
gare.

Artikel 29

1. För att genomföra fri rörlighet för arbetstagare och egenföretagare skall
de avtalsslutande parterna inom den sociala trygghetens område i enlighet
med bestämmelserna i bilaga VI särskilt se till, vad avser arbetstagare och
egenföretagare samt deras familjemedlemmar, att

a)   alla perioder som beaktas enligt lagstiftningen i de olika länderna
läggs samman för förvärvande och bibehållande av rätten till förmå-
ner och för beräkning av förmånernas storlek,

b)  förmåner betalas ut till personer bosatta inom de avtalsslutande par-
ternas territorier.

Artikel 30

För att underlätta för personer att uppta och utöva förvärvsverksamhet som
arbetstagare eller som egenföretagare skall de avtalsslutande parterna vidta

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

till EES-lagen

245

de nödvändiga åtgärderna enligt bilaga VII, för ett ömsesidigt erkännande
av examens-, utbildnings- och andra behörighetsbevis samt samordning av
de avtalsslutande parternas bestämmelser i lagar och andra författningar
som rör arbetstagares och egenföretagares upptagande och utövande av för-
värvsverksamhet.

KAPITEL 2 ETABLERINGSRÄTT

Artikel 31

1. Inom ramen för bestämmelserna i detta avtal får det inte förekomma
några inskränkningar för medborgare i en EG-medlemsstat eller en EFTA-
stat att fritt etablera sig på vilken som helst av dessa staters territorium.
Detta skall även gälla rätten för medborgare i varje EG-medlemsstat eller
EFTA-stat som är etablerad i någon av dessa stater att upprätta kontor, filia-
ler eller dotterbolag.

Etableringsfriheten skall innefatta rätt att uppta och utöva verksamhet
som egen företagare samt rätt att bilda och driva företag, särskilt bolag som
de definieras i artikel 34 andra stycket, på de villkor som etableringslandets
lagstiftning föreskriver för egna medborgare, om inte annat följer av bestäm-
melserna i kapitel 4.

2. Bilagorna VIII - XI innehåller särskilda bestämmelser om etableringsrät-
ten.

Artikel 32

Bestämmelserna i detta kapitel skall för den avtalsslutande part som är be-
rörd inte omfatta verksamhet som hos den avtalsslutande parten, om än en-
dast tillfälligt, är förenad med myndighetsutövning.

Artikel 33

Bestämmelserna i detta kapitel och åtgärder som vidtagits med stöd av dessa
skall inte hindra tillämpning av bestämmelser i lagar, andra författningar och
myndighetsåtgärder som föreskriver särskild behandling av utländska med-
borgare och som grundas på hänsyn till allmän ordning, allmän säkerhet eller
allmän hälsa.

Artikel 34

Bolag som bildats i överensstämmelse med en EG-medlemsstats eller
EFTA-stats lagstiftning och som har sitt säte, sitt huvudkontor eller sin hu-
vudsakliga verksamhet inom de avtalsslutande parternas territorium skall
vid tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel likställas med fysiska
personer som är medborgare i EG-medlemsstaterna eller EFTA-staterna.

Med ”bolag” förstås bolag enligt civil- eller handelslagstiftning, inbegripet
kooperativa sammanslutningar samt andra offentligrättsliga eller privaträtts-
liga juridiska personer, med undantag av sådana som inte drivs i vinstsyfte.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

till EES-lagen

246

Artikel 35

Bestämmelserna i artikel 30 skall tillämpas på de frågor som regleras i detta
kapitel.

KAPITEL 3 TJÄNSTER

Artikel 36

1. Inom ramen för bestämmelserna i detta avtal får det inte finnas några in-
skränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster inom de avtalsslutande par-
ternas territorier för medborgare i EG-medlemsstater och EFTA-stater som
har etablerat sig i en annan EG-medlemsstat eller EFTA-stat än mottagaren
av tjänsten.

2. Bilagorna IX - XI innehåller särskilda bestämmelser om friheten att till-
handahålla tjänster.

Artikel 37

Som ”tjänster” i detta avtals mening skall anses prestationer som normalt
utförs mot ersättning, i den utsträckning de inte faller under bestämmelserna
om fri rörlighet för varor, kapital och personer.

Med tjänster skall särskilt avses verksamhet

a)   av industriell natur,

b)  av kommersiell natur,

c)  inom hantverk,

d)  inom fria yrken.

Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i kapitel 2 får den
som tillhandahåller en tjänst i detta syfte tillfälligt utöva sin verksamhet i det
land där tjänsten tillhandahålls på samma villkor som landet uppställer för
sina egna medborgare.

Artikel 38

Fri rörlighet för tjänster på transportområdet regleras av bestämmelserna i
kapitel 6.

Artikel 39

Bestämmelserna i artiklarna 30 och 32 - 34 skall tillämpas på de frågor som
regleras i detta kapitel.

KAPITEL 4 KAPITAL

Artikel 40

Inom ramen för bestämmelserna i detta avtal får det inte finnas några restrik-
tioner mellan de avtalsslutande parterna avseende rörligheten för kapital
som tillhör personer bosatta i EG-medlemsstater eller EFTA-stater och inte

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

till EES-lagen

247

heller någon diskriminering som grundas på parternas nationalitet eller bo-
stadsort eller på den ort där sådant kapital är placerat. Bilaga XII innehåller
de bestämmelser som behövs för att genomföra och tillämpa denna artikel.

Artikel 41

Löpande betalningar som har samband med rörlighet för varor, personer,
tjänster eller kapital mellan avtalsslutande parter inom ramen för bestäm-
melserna i detta avtal, skall vara befriade från alla restriktioner.

Artikel 42

1. När nationella regler för kapitalmarknad och kreditväsende tillämpas på
kapitalrörelser som liberaliserats i enlighet med bestämmelserna i detta av-
tal, skall detta ske på ett icke-diskriminerande sätt.

2. Lån för direkt eller indirekt finansiering av en EG-medlemsstat eller en
EFTA-stat eller dess regionala eller lokala myndigheter får inte emitteras
eller placeras i andra EG-medlemsstater eller EFTA-stater utan att de stater
som saken gäller har enats om detta.

Artikel 43

1. Om skillnader i EG-medlemsstaternas och EFTA-staternas valutabestäm-
melser skulle kunna leda till att personer som är bosatta i en av dessa stater
använder de mer liberala regler inom de avtalsslutande parternas territorium
som avses i artikel 40 för att kringgå någon av staternas regler för kapitalrö-
relser till och från tredje land, får den avtalsslutande parten i fråga vidta
lämpliga åtgärder för att övervinna dessa svårigheter.2. Om kapitalrörelser
medför störningar på kapitalmarknaden i en EG-medlemsstat eller en
EFTA-stat, får den avtalsslutande part som saken gäller vidta lämpliga åtgär-
der på kapital-rörelseområdet.

3. Om en avtalsslutande parts behöriga myndigheter genomför en ändring i
växelkursen som allvarligt snedvrider konkurrensvillkoren, får de andra av-
talsslutande parterna för en strikt begränsad tid vidta nödvändiga åtgärder
för att motverka följderna av en sådan ändring.

4. Om en EG-medlemsstat eller en EFTA-stat har svårigheter eller allvarligt
hotas av svårigheter beträffande sin betalningsbalans, antingen som följd av
en omfattande obalans i betalningsbalansen eller som följd av sammansätt-
ningen av dess valutatillgångar, och om sådana svårigheter är ägnade att
äventyra särskilt detta avtals funktion, får de avtalsslutande parterna vidta
lämpliga åtgärder.

Artikel 44

Gemenskapen, å ena sidan, och EFTA-staterna, å den andra, skall tillämpa
sina interna förfaranden i enlighet med protokoll 18 för att genomföra be-
stämmelserna i artikel 43.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

till EES-lagen

248

Artikel 45

1. Beslut, yttranden och rekommendationer i samband med de åtgärder som
anges i artikel 43 skall anmälas till Gemensamma EES-kommittén.

2. Alla åtgärder skall bli föremål för förhandskonsultationer och informa-
tionsutbyte inom Gemensamma EES-kommittén.

3.1 den situation som avses i artikel 43.2 får den berörda avtalsslutande par-
ten dock, av sekretesskäl eller på grund av frågans brådskande karaktär,
vidta åtgärder utan förhandskonsultationer och informationsutbyte, när
detta visar sig vara nödvändigt.

4.1 den situation som avses i artikel 43.4, när en plötslig kris inträffar i fråga
om betalningsbalansen och de förfaranden som anges i punkt 2 inte kan föl-
jas, får den berörda avtalsslutande parten i förebyggande syfte vidta nödvän-
diga säkerhetsåtgärder. Sådana åtgärder skall medföra minsta möjliga stör-
ningar i detta avtals funktion och får inte gå utöver vad som är helt nödvän-
digt för att avhjälpa de plötsligt uppkomna svårigheterna.

5. När åtgärder vidtas i enlighet med punkterna 3 och 4, skall detta anmälas
senast den dag då de träder i kraft, och informationsutbytet och konsultatio-
nerna samt de anmälningar som avses i punkt 1 skall därefter ske så snart
som möjligt.

KAPITEL 5 EKONOMISKT OCH MONETÄRT
SAMARBETE

Artikel 46

De avtalsslutande parterna skall utbyta åsikter och information rörande ge-
nomförandet av detta avtal och integrationens inverkan på ekonomisk verk-
samhet samt utformningen av den ekonomiska och monetära politiken.
Dessutom kan de diskutera det makroekonomiska läget samt politiken och
framtidsutsikterna på detta område. Åsikts- och informationsutbytet skall
inte vara förpliktande.

KAPITEL 6 TRANSPORTER

Artikel 47

1. Artiklarna 48 - 52 skall gälla transporter på järnväg, landsväg och inre
vattenvägar.

2. Bilaga XIII innehåller särskilda bestämmelser om alla transportgrenar.

Artikel 48

1. En EG-medlemsstats eller en EFTA-stats bestämmelser om transporter
på j ärnväg, landsväg och inre vattenvägar, och vilka inte täcks av bilaga XIII,
får inte vare sig direkt eller indirekt ge mindre gynnsamma effekter för andra
staters transportföretag än för inhemska transportföretag.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

till EES-lagen

249

2. Vaije avtalsslutande part, som avviker från principen i punkt 1, skall an-
mäla detta till Gemensamma EES-kommittén. Övriga avtalsslutande parter,
som inte godkänner avvikelsen, får vidta motsvarande motåtgärder.

Artikel 49

Stöd är förenligt med detta avtal, om det tillgodoser behovet av samordning
av transporter eller om det innebär ersättning för allmän trafikplikt.

Artikel 50

1. Vid transporter inom de avtalsslutande parternas territorium får det inte
förekomma någon diskriminering, som består i att transportföretag tilläm-
par olika fraktsatser och befordringsvillkor för att frakta samma slag av gods
samma väg på grund av godsets ursprungs- eller bestämmelseland.

2. Den behöriga myndigheten enligt del VII skall på eget initiativ eller på
begäran av en EG-medlemsstat eller en EFTA-stat undersöka de fall av dis-
kriminering som avses i denna artikel och fatta nödvändiga beslut inom ra-
men för sina egna regler.

Artikel 51

1. Det är förbjudet att på transporter inom de avtalsslutande parternas terri-
torium tillämpa fraktsatser och villkor som i något avseende innefattar stöd
eller skydd till förmån för ett eller flera särskilda företag eller näringsgrenar,
om inte tillstånd har getts av den behöriga myndighet som avses i artikel
50.2.

2. Den behöriga myndigheten skall på eget initiativ eller på begäran av en
EG-medlemsstat eller en EFTA-stat granska de fraktsatser och villkor som
avses i punkt 1 och särskilt beakta, å ena sidan, krav på en ändamålsenlig
regional-ekonomisk politik, de underutvecklade regionernas behov och pro-
blemen i regioner som allvarligt påverkas av politiska förhållanden samt, å
andra sidan, sådana fraktsatsers och villkors inverkan på konkurrensen mel-
lan olika transport-grenar.

Den behöriga myndigheten skall inom ramen för sina egna regler fatta
nödvändiga beslut.

3. Det förbud som anges i punkt 1 gäller inte tariffer som fastställts för att
bemöta konkurrens.

Artikel 52

Pålagor eller avgifter vid gränspassage som tranportföretag tar ut utöver
fraktsatserna får inte överstiga vad som är skäligt, sedan de kostnader som
gränspassagen faktiskt föranlett beaktats. De avtalsslutande parterna skall
sträva efter att gradvis sänka dessa kostnader.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

250

DEL IV KONKURRENSREGLER OCH
ANDRA GEMENSAMMA REGLER

KAPITEL 1 REGLER TILLÄMPLIGA PÅ FÖRETAG

Artikel 53

1. Följande skall vara förbjudet såsom oförenligt med avtalets funktion: alla
avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade
förfaranden som kan påverka handeln mellan avtalsslutande parter och som
har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen
inom det territorium som omfattas av detta avtal, särskilt sådana som inne-
bär att

a)  inköps- eller försäljningspriser eller andra affärsvillkor direkt eller
indirekt fastställs,

b)  produktion, marknader, teknisk utveckling eller investeringar be-
gränsas eller kontrolleras,

c)  marknader eller inköpskällor delas upp,

d)  olika villkor tillämpas för likvärdiga transaktioner med vissa han-
delspartners, varigenom dessa får en konkurrensnackdel,

e)   det ställs som villkor för att ingå ett avtal att den andra parten åtar
sig ytterligare förpliktelser, som varken till sin natur eller enligt han-
delsbruk har något samband med föremålet för avtalet.

2. Avtal eller beslut som är förbjudna enligt denna artikel är ogiltiga.

3. Bestämmelserna i punkt 1 får dock förklaras icke tilllämpliga på

avtal eller kategorier av avtal mellan företag,

-   beslut eller kategorier av beslut av företagssammanslutningar,

-   samordnade förfaranden eller grupper av samordnade förfaranden,
som bidrar till att förbättra produktionen eller distributionen av varor eller
till att främja tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande, samtidigt som kon-
sumenterna tillförsäkras en skälig andel av den vinst som därigenom uppnås
och som inte

a)  ålägger de berörda företagen begränsningar som inte är nödvändiga
för att uppnå dessa mål,

b)  ger dessa företag möjlighet att sätta konkurrensen ur spel för en vä-
sentlig del av varorna i fråga.

Artikel 54

Ett eller flera företags missbruk av en dominerande ställning inom det terri-
torium som täcks av detta avtal eller inom en väsentlig del av detta skall, i
den mån det kan påverka handeln mellan avtalsslutande parter, vara förbju-
det såsom oförenligt med detta avtals funktion.

Sådant missbruk kan särskilt bestå i att

a) direkt eller indirekt påtvinga någon oskäliga inköps- eller försälj-
ningspriser eller andra oskäliga affärsvillkor,

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

251

b)  begränsa produktion, marknader eller teknisk utveckling till nack-
del för konsumenterna,

c)   tillämpa olika villkor för likvärdiga transaktioner med vissa handels-
partners, varigenom dessa får en konkurrensnackdel,

d)  ställa som villkor för att ingå avtal att den andra parten åtar sig ytter-
ligare förpliktelser, som varken till sin natur eller enligt handelsbruk
har något samband med föremålet för avtalet.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

Artikel 55

1. Utan att det påverkar de bestämmelserom tillämpningen av artiklarna 53
och 54 i detta avtal som finns i protokoll 21 och bilaga XIV till avtalet, skall
EG-kommissionen och EFTArs övervakningsmyndighet, som avses i artikel
108.1, säkerställa tillämpningen av de principer som anges i artiklarna 53 och
54.

Den behöriga övervakningsmyndighet som avses i artikel 56 skall, på eget
initiativ eller på begäran av en stat inom respektive territorium eller av den
andra övervakningsmyndigheten, undersöka fall av förmodade överträdel-
ser av dessa principer. Den behöriga övervakningsmyndigheten skall genom-
föra dessa undersökningar i samarbete med de behöriga nationella myndig-
heterna inom respektive territorium samt i samarbete med den andra över-
vakningsmyndigheten, vilken skall ge den sitt bistånd i enlighet med sina
egna regler.

Om den finner att en överträdelse ägt rum, skall den föreslå lämpliga åt-
gärder för att få denna att upphöra.

2. Om överträdelsen inte upphör, skall den behöriga övervakningsmyndig-
heten genom ett motiverat beslut fastslå att en överträdelse av principerna
föreligger.

Den behöriga övervakningsmyndigheten får offentliggöra sitt beslut och
bemyndiga staterna inom respektive territorium att, på de villkor och enligt
de regler som den fastställer, vidta de åtgärder som krävs för att avhjälpa
situationen. Den kan även anmoda den andra övervakningsmyndigheten att
bemyndiga stater inom respektive territorium att vidta sådana åtgärder.

Artikel 56

1. Enskilda ärenden enligt artikel 53 skall avgöras av övervakningsmyndig-
heterna enligt följande:

a)  EFTA:s övervakningsmyndighet skall besluta i enskilda ärenden,
där endast handeln mellan EFTA-staterna berörs,

b)  utan att det påverkar tillämpningen av c skall EFTA:s övervaknings-
myndighet besluta, i enlighet med bestämmelserna i artikel 58, pro-
tokoll 21 och de regler som antagits för deras genomförande, proto-
koll 23 och bilaga XIV, i ärenden där omsättningen i de berörda
företagen inom EFTA-staternas territorium uppgår till 33 procent
eller mer av deras omsättning inom det territorium som täcks av
detta avtal,

252

c) EG-kommissionen beslutar i övriga ärenden samt i ärenden som av-
ses i b när handeln mellan EG:s medlemsstatater berörs, med beak-
tande av bestämmelserna i artikel 58, protokoll 21, protokoll 23 och
bilaga XIV.

2. Enskilda ärenden enligt artikel 54 skall avgöras av övervakningsmyndig-
heten för det territorium där det konstateras att en dominerande ställning
förekommer. Bestämmelserna i punkt 1 b och c skall tillämpas endast om
dominans förekommer inom båda övervakningsmyndigheternas territorier.

3. Enskilda ärenden enligt punkt 1 c vilkas följder för handeln mellan EG:s
medlemsstater eller för konkurrensen inom gemenskapen inte är märkbara,
skall avgöras av EFTA:s övervakningsmyndighet.

4. Vad som avses med ”företag” och ”omsättning” i denna artikel anges i
protokoll 22.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

Artikel 57

1. Företagskoncentrationer som skall kontrolleras enligt punkt 2 och som
skapar eller stärker en dominerande ställning, till följd av vilken effektiv
konkurrens skulle hindras i betydande omfattning inom det territorium som
täcks av detta avtal eller en avsevärd del av detta, skall förklaras vara ofören-
liga med detta avtal.

2. Kontroll av företagskoncentrationer enligt punkt 1 skall verkställas av

a)  EG-kommissionen i de ärenden som avses i förordning (EEG)
4064/89 i enlighet med den förordningen och i enlighet med proto-
kollen 21 och 24 samt bilaga XIV i detta avtal. EG-kommissionen
skall med förbehåll för EG-domstolens prövning ensam vara behö-
rig att fatta beslut i dessa ärenden.

b)  EFTA:s övervakningsmyndighet i de ärenden som inte omfattas av
a, när de relevanta tröskelvärden som anges i bilaga XIV uppnås
inom EFTA-staternas territorium i enlighet med protokollen 21 och
24 samt bilaga XIV. Detta begränsar inte EG-medlemsstaternas be-
hörighet.

Artikel 58

För att utveckla och bevara en enhetlig övervakning på konkurrensområdet
inom hela Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och för att främja att
detta avtals bestämmelser därom genomförs, tillämpas och tolkas på ett ho-
mogent sätt, skall de behöriga myndigheterna samarbeta i enlighet med be-
stämmelserna i protokollen 23 och 24.

Artikel 59

1. Beträffande offentliga företag och företag som EG-medlemsstater och
EFTA-stater beviljar särskilda eller exklusiva rättigheter, skall de avtalsslu-
tande parterna säkerställa att någon åtgärd inte vidtas och inte heller bibe-

253

hålls som strider mot reglerna i detta avtal, i synnerhet reglerna i artiklarna
4 och 53 - 63.

2. Företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt
intresse eller som har karaktären av fiskala monopol skall vara underkastade
reglerna i detta avtal, särskilt konkurrensreglerna, i den mån tillämpningen
av dessa regler inte rättsligt eller i praktiken hindrar att de särskilda uppgif-
ter som tilldelats dem fullgörs. Utvecklingen av handeln får inte påverkas i
en omfattning som strider mot de avtalsslutande parternas intresse.

3. EG-kommissionen och EFTA:s övervakningsorgan skall inom respektive
behörighetsområde säkerställa att bestämmelserna i denna artikel tillämpas
och, när det är nödvändigt, vidta lämpliga åtgärder vad avser stater inom
respektive behörighetsområde.

Artikel 60

Bilaga XIV innehåller särskilda bestämmelser för tillämpning av de princi-
per som anges i artiklarna 53, 54, 57 och 59.

KAPITEL 2 STATLIGT STÖD

Artikel 61

1. Om inte annat föreskrivs i detta avtal, är stöd som ges av EG-medlemssta-
ter, EFTA-stater eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är,
som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa
företag eller viss produktion, oförenligt med detta avtal i den utsträckning
det påverkar handeln mellan de avtalsslutande parterna.

2. Förenligt med detta avtal är

a)  stöd av social karaktär som ges till enskilda konsumenter, under för-
utsättning att stödet ges utan diskriminering med avseende på varor-
nas ursprung,

b)  stöd för att avhjälpa skador som orsakats av naturkatastrofer eller
andra exceptionella händelser.

c)  stöd som ges till näringslivet i vissa områden av Förbundsrepubliken
Tyskland och som påverkats genom Tysklands delning, i den ut-
sträckning stödet är nödvändigt för att uppväga de ekonomiska
nackdelar som uppkommit genom denna delning.

3. Som förenligt med detta avtal kan anses

a)  stöd för att främja den ekonomiska utvecklingen i regioner där lev-
nadsstandarden är onormalt låg eller där det råder allvarlig brist på
sysselsättning,

b)  stöd för att främja genomförandet av viktiga projekt av gemensamt
europeiskt intresse eller för att avhjälpa en allvarlig störning i en
EG-medlemsstats eller en EFTA-stats ekonomi,

c)   stöd för att underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter eller
vissa regioner, när det inte påverkar handeln i negativ riktning i en

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

254

omfattning som strider mot det gemensamma intresset,

d) stöd av annat slag i enlighet med vad Gemensamma EES-kommittén
kan komma att ange i enlighet med del VII.

Artikel 62

1. Alla befintliga former av statligt stöd inom de avtalsslutande parternas
territorium samt alla planer på att ge eller ändra sådant stöd skall vara före-
mål för fortlöpande granskning med avseende på stödets förenlighet med ar-
tikel 61. Denna granskning skall genomföras

a)  vad avser EG-medlemsstaterna: av EG-kommissionen i enlighet
med bestämmelserna i artikel 93 i Fördraget om upprättandet av
Europeiska ekonomiska gemenskapen,

b)  vad avser EFTA-staterna: av EFTA:s övervakningsmyndighet i en-
lighet med bestämmelserna i ett avtal mellan EFTA-staterna om
upprättande av EFTA:s övervakningsmyndighet, som har de befo-
genheter och uppgifter som anges i protokoll 26.

2.1 syfte att säkerställa en enhetlig övervakning av statsstödet inom hela det
territorium som omfattas av detta avtal skall EG-kommissionen och EFTA:s
övervakningsmyndighet samarbeta i enlighet med bestämmelserna i proto-
koll 27.

Artikel 63

Bilaga XV innehåller särskilda bestämmelser om statligt stöd.

Artikel 64

1. Om någon av övervakningsmyndigheterna anser att den andra övervak-
ningsmyndighetens tillämpning av artiklarna 61 och 62 i detta avtal samt arti-
kel 5 i protokoll 14 inte är förenlig med upprätthållandet av lika konkurrens-
villkor inom det territorium som täcks av detta avtal, skall utbyte av syn-
punkter ske inom två veckor i enlighet med förfarandet i protokoll 27 punkt
f.

Om en gemensamt överenskommen lösning inte nåtts i slutet av denna
tvåveckorsperiod, får den drabbade avtalsslutande partens behöriga myn-
dighet omedelbart vidta lämpliga interimistiska åtgärder för att avhj älpa den
snedvridning av konkurrensen som uppkommit.

Samråd skall då äga rum i Gemensamma EES-kommittén i syfte att finna
en gemensamt godtagbar lösning.

Om Gemensamma EES-kommittén inte inom tre månader har lyckats nå
en lösning och om förfarandet i fråga orsakar eller hotar att orsaka en sned-
vridning av konkurrensen som påverkar handeln mellan de avtalsslutande
parterna, får de interimistiska åtgärderna ersättas av slutliga åtgärder som är
helt nödvändiga för att neutralisera följderna av snedvridningen. I första
hand skall sådana åtgärder väljas som medför den minsta störningen av EES
funktion.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

till EES-lagen

255

2. Bestämmelserna i denna artikel skall också tillämpas på statliga handels-
monopol upprättade efter dagen för avtalets undertecknande.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

till EES-lagen

KAPITEL 3 ANDRA GEMENSAMMA REGLER

Artikel 65

1. Bilaga XVI innehåller särskilda bestämmelser och arrangemang om of-
fentlig upphandling som, om inte annat anges, skall tillämpas på alla där an-
givna varor och tjänster.

2. Protokoll 28 och bilaga XVII innehåller särskilda bestämmelser om imma-
teriell äganderätt inbegripet industriell och kommersiell äganderätt; bestäm-
melser som, om inte annat anges, skall tillämpas på alla varor och tjänster.

256

DEL V ÖVERGRIPANDE
BESTÄMMELSER OM DE FYRA
FRIHETERNA

KAPITEL 1 SOCIALPOLITIK

Artikel 66

De avtalsslutande parterna är ense om behovet att främja en förbättring av
arbetstagarnas arbetsvillkor och levnadsstandard.

Artikel 67

1. De avtalsslutande parterna skall särskilt sträva efter att, främst i fråga om
arbetsmiljön, främja förbättringar av arbetstagares hälsa och säkerhet. För
att medverka till att detta mål uppnås, skall minimikrav tillämpas, som skall
genomföras stegvis, varvid hänsyn skall tas till rådande förhållanden och tek-
niska bestämmelser hos var och en av de avtalsslutande parterna. Sådana
minimikrav skall inte hindra någon avtalsslutande part från att bibehålla el-
ler införa sådana mera långtgående bestämmelser för att värna om arbetsvill-
kor som är förenliga med detta avtal.

2. Bilaga XVIII anger närmare vilka bestämmelser de avtalsslutande par-
terna skall genomföra som minimikrav enligt punkt 1.

Artikel 68

Inom området arbetsrätt skall de avtalsslutande parterna genomföra de åt-
gärder som krävs för att säkerställa att detta avtal fungerar väl. Åtgärderna
anges närmare i bilaga XVIII.

Artikel 69

1. Vatje avtalsslutande part skall säkerställa och upprätthålla principen om
lika lön för kvinnor och män för lika arbete.

I denna artikel skall med ”lön” förstås den gängse grund- eller minimilö-
nen samt alla övriga förmåner i form av kontanter eller naturaförmåner som
arbetstagaren, direkt eller indirekt, får av arbetsgivaren på grund av anställ-
ningen.

Lika lön utan könsdiskriminering innebär att

a)   ackordslön för lika arbete skall fastställas enligt samma beräknings-
grunder,

b)  tidlön skall vara lika för lika arbete.

2. Bilaga XVIII innehåller särskilda bestämmelser för genomförande av
punkt 1.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

17 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga 1

257

Artikel 70

De avtalsslutande parterna skall främja principen om lika behandling av
kvinnor och män genom att genomföra och tillämpa de bestämmelser som
anges närmare i bilaga XVIII.

Artikel 71

De avtalsslutande parterna skall sträva efter att främja dialogen på euro-
peisk nivå mellan arbetsgivare och arbetstagare.

KAPITEL 2 KONSUMENTSKYDD

Artikel 72

Bilaga XIX innehåller bestämmelser om konsumentskydd.

KAPITEL 3 MILJÖ

Artikel 73

1. De avtalsslutande parternas åtgärder i fråga om miljön skall ha till syfte

a)  att bevara, skydda och förbättra miljön,

b)  att bidra till skyddet av människornas hälsa,

c)   att säkerställa ett varsamt och förnuftigt utnyttjande av naturresur-
serna.

2. De avtalsslutande parternas åtgärder i fråga om miljön skall grundas på
principerna att förebyggande åtgärder bör vidtas, att miljöförstöring företrä-
desvis bör hejdas vid källan och att den som skadat miljön skall betala. Mil-
jöskyddskraven skall vara en del av de avtalsslutande parternas politik i öv-
rigt.

Artikel 74

Bilaga XX innehåller de särskilda bestämmelser om skyddsåtgärder som
skall tillämpas enligt artikel 73.

Artikel 75

De skyddsåtgärder som avses i artikel 74 skall inte hindra någon avtalsslu-
tande part från att bibehålla eller införa strängare skyddsåtgärder som är
förenliga med detta avtal.

KAPITEL 4 STATISTIK

Artikel 76

1. De avtalsslutande parterna skall säkerställa framtagning och spridning av
sammanhållna och jämförbara statistiska uppgifter för att beskriva och följa
alla relevanta ekonomiska, sociala och miljömässiga aspekter på EES.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

258

2.1 detta syfte skall de avtalsslutande parterna utveckla och använda harmo-
niserade metoder, definitioner och klassificeringar samt gemensamma pro-
gram och förfaranden och därvid organisera det statistiska arbetet på lämp-
liga administrativa nivåer och med tillräcklig hänsyn till behovet av skydd
mot obehörig insyn i fråga om statistik.

3. Bilaga XXI innehåller särskilda bestämmelser om statistik.

4. Protokoll 30 innehåller särskilda bestämmelser om hur samarbetet på sta-
tistikområdet skall organiseras.

KAPITEL 5 BOLAGSRÄTT

Artikel 77

Bilaga XXII innehåller särskilda bestämmelser om bolagsrätt.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

259

DEL VI SAMARBETE VID SIDAN OM DE

FYRA FRIHETERNA

Artikel 78

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

till EES-lagen

De avtalsslutande parterna skall stärka och bredda samarbetet inom ramen
för gemenskapens verksamhet inom följande områden:

- forskning och teknisk utveckling,

-  informationstjänster,

-  miljö,

- utbildning, yrkespraktik och ungdomsfrågor,

-  socialpolitik,

- konsumentskydd,

- små och medelstora företag,

- turism,

- den audiovisuella sektorn och

-  räddningstjänst,

i den utsträckning som dessa frågor inte regleras genom bestämmelser i
andra delar av detta avtal.

Artikel 79

1. De avtalsslutande parterna skall med alla lämpliga medel förstärka den
ömsesidiga dialogen, särskilt genom de förfaranden som anges i del VII, i
syfte att visa på områden och verksamheter där ett närmare samarbete skulle
kunna bidra till att deras gemensamma syften uppnås inom de områden som
avses i artikel 78.

2. De skall särskilt utbyta information och, på begäran av en avtalsslutande
part, samråda inom Gemensamma EES-kommittén vad gäller planer och
förslag om upprättande eller ändring av ramprogram, särskilda program,
verksamheter och projekt inom de områden som avses i artikel 78.

3. Bestämmelserna i del VII skall med nödvändiga ändringar tillämpas på
del VI, när detta särskilt anges i del VI eller i protokoll 31.

Artikel 80

Det samarbete som avses i artikel 78 skall normalt ske i någon av följande
former:

- EFTA-staternas deltagande i EG:s ramprogram, särskilda program, pro-
jekt eller andra verksamheter.

- Upprättande av gemensam verksamhet inom särskilda områden, som
kan innefatta planering eller samordning av verksamheter, sammanslag-
ning av pågående verksamheter och genomförande av tillfälliga gemen-
samma verksamheter.

- Formellt och informellt utbyte eller tillhandahållande av information.

- Gemensamma ansträngningar för att främja viss verksamhet inom de av-
talsslutande parternas hela territorium.

260

-  Parallell lagstiftning, när så är lämpligt, med identiskt eller likartat inne-
håll.

- Samordning, när detta är av gemensamt intresse, av ansträngningar och
verksamheter genom eller inom ramen för internationella organisationer
samt av samarbete med tredje land.

Artikel 81

När samarbetet sker i form av EFTA-staternas deltagande i EG:s rampro-
gram, särskilda program, projekt eller andra verksamheter, skall följande
principer tillämpas:

a)   EFTA-staterna skall ha tillgång till alla delar av ett program.

b)  EFTA-staternas ställning i de kommittéer som bistår EG-kommis-
sionen med genomförande och utveckling av en EG-verksamhet
som EFTA-staterna eventuellt bidrar till finansiellt genom sitt delta-
gande, skall i full utsträckning återspegla detta bidrag.

c)  Bestämmelserna i artikel 79.3 skall tillämpas på sådana beslut av ge-
menskapen som inte avser den allmänna budgeten, om dessa direkt
eller indirekt berör ramprogram, särskilda program, projekt eller
andra verksamheter som EFTA-staterna deltar i genom ett beslut
enligt detta avtal. Villkor och betingelser för ett fortsatt deltagande
i verksamheten i fråga får granskas av Gemensamma EES-kommit-
tén i enlighet med artikel 86.

d)  På projektnivå skall institutioner, företag, organisationer och med-
borgare i EFTA-stater ha samma rättigheter och skyldigheter vad
avser ett EG-program eller annan verksamhet som de som är till-
lämpliga på institutioner, företag, organisationer och medborgare i
EG-medlemsstaterna som deltar i samma verksamhet. Detta skall
med nödvändiga ändringar tillämpas på deltagare i utbyten mellan
EG-medlemsstater och EFTA-stater inom ramen för verksamheten
i fråga.

e)   EFTA-staterna, deras institutioner, företag, organisationer och
medborgare, skall ha samma rättigheter och skyldigheter vad gäller
spridning, utvärdering och utnyttjande av resultaten som de som till-
kommer EG:s medlemsstater, deras institutioner, företag, organisa-
tioner och medborgare.

f)   De avtalsslutande parterna åtar sig att, i enlighet med sina respek-
tive regler och förordningar och i den utsträckning det är nödvän-
digt, underlätta rörligheten för deltagare i ett program eller annan
verksamhet.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

Artikel 82

1. När samarbetet enligt denna del innefattar finansiell medverkan från
EFTA-staterna, skall denna medverkan ske i någon av följande former:

a) EFTA-staternas bidrag, som följer av deras deltagande i gemenska-
pens verksamheter, skall fördelas i proportion till

261

- anslagen för ekonomiska åtaganden och anslagen för betalningar
vilka varje år fastställs i gemenskapens allmänna budget för de bud-
getposter som motsvarar verksamheterna i fråga.

Den ”proportionalitetsfaktor” som skall bestämma EFTA-stater-
nas medverkan skall utgöra summan av förhållandet mellan å ena
sidan var och en av EFTA-staternas bruttonationalprodukter, till
marknadspriser, och å andra sidan summan av gemenskapens och
respektive EFTA-stats bruttonationalprodukter, till marknadspri-
ser. Denna faktor skall för varje budgetår beräknas på grundval av
de senaste tillgängliga statistiska uppgifterna.

EFTA-staternas bidragsbelopp skall, både för anslagen för eko-
nomiska åtaganden och anslagen för betalningar, utgöra tillägg till
de belopp som fastställts för gemenskapen i den allmänna budgeten
för varje budgetpost som motsvarar verksamheterna i fråga.

De bidrag som vaije år skall betalas ut av EFTA-staterna skall
fastställas på grundval av anslagen för betalningar.

Åtaganden som gemenskapen gjort innan EFTA-staterna börjat
medverka i dessa verksamheter på grundval av detta avtal - samt de
betalningar som följer härav - skall inte föranleda några bidrag från
EFTA-staternas sida.

b)  EFTA-staternas finansiella bidrag till följd av deras medverkan i
vissa projekt eller andra verksamheter skall grundas på principen att
varje avtalsslutande part skall stå för sina egna kostnader och därut-
över betala ett skäligt bidrag, som skall fastställas av Gemensamma
EES-kommittén till gemenskapens fasta kostnader.

c)  Gemensamma EES-kommittén skall fatta de nödvändiga besluten
om de avtalsslutande parternas bidrag till kostnaderna för verksam-
heten i fråga.

2. De närmare bestämmelserna för tillämpning av denna artikel finns i proto-
koll 32.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

Artikel 83

När samarbetet sker i form av informationsutbyte mellan offentliga myndig-
heter, skall EFTA-staterna ha samma rättigheter att ta emot och samma skyl-
digheter att ge information som EG- medlemsstaterna samt vara underkas-
tade de sekretesskrav som skall fastställas av Gemensamma EES-kommit-
tén.

Artikel 84

Bestämmelser om samarbetet inom särskilda områden finns i protokoll 31.

Artikel 85

Om inte annat följer av protokoll 31, skall samarbete som redan upprättats
mellan EG och enskilda EFTA-stater inom de områden som anges i artikel
78 vid tiden för detta avtals ikraftträdande framdeles ske enligt de tillämpliga
bestämmelserna i denna del och i protokoll 31.

262

Artikel 86

Gemensamma EES-kommittén skall, i enlighet med del VII, fatta alla nöd-
vändiga beslut om tillämpning av artiklarna 78 - 85 samt om de åtgärder som
grundar sig på dessa artiklar, vilket bland annat kan inbegripa tillägg till och
ändringar i bestämmelserna i protokoll 31 samt antagande av sådana över-
gångsbestämmelser som behövs för genomförandet av artikel 85.

Artikel 87

De avtalsslutande parterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att utveckla,
stärka eller bredda samarbetet inom ramen för gemenskapens verksamhet
inom områden som inte finns uppräknade i artikel 78, när sådant samarbete
anses kunna bidra till förverkligandet av detta avtals mål eller av de avtals-
slutande parterna anses vara av gemensamt intresse. Sådana åtgärder kan
innefatta ändring av artikel 78 genom att nya områden läggs till dem som
finns uppräknade där.

Artikel 88

Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i andra delar av
detta avtal skall bestämmelserna i denna del inte utesluta möjligheten för en
avtalsslutande part att självständigt förbereda, vidta och genomföra åtgär-
der.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

263

DEL VII INSTITUTIONELLA
BESTÄMMELSER

KAPITEL I SAMMANSLUTNINGENS STRUKTUR

AVSNITT 1 EES-RÅDET

Artikel 89

1. Ett EES-råd upprättas härmed. Det skall särskilt svara för att ge politiska
impulser vid genomförandet av detta avtal och för att fastställa de allmänna
riktlinjerna för Gemensamma EES-kommittén.

I detta syfte skall EES-rådet bedöma hur avtalet i dess helhet fungerar och
utvecklas. Det skall fatta de politiska beslut som leder till ändringar i avtalet.

2. De avtalsslutande parterna, vad avser gemenskapen och EG-medlemssta-
terna inom sina respektive behörighetsområden, får, efter att ha diskuterat
frågan i Gemensamma EES-kommittén eller direkt i synnerligen bråds-
kande fall, i EES-rådet ta upp vaije fråga som ger upphov till svårigheter.

3. EES-rådet skall genom beslut anta sin arbetsordning.

Artikel 90

1. EES-rådet skall bestå av medlemmarna av Europeiska gemenskapernas
råd och ledamöter av EG-kommissionen samt av en regeringsmedlem från
var och en av EFTA-staterna.

EES-rådets medlemmar får låta sig representeras i enlighet med de villkor
som skall fastställas i rådets arbetsordning.

2. EES-rådets beslut skall fattas genom överenskommelse mellan å ena sidan
gemenskapen och å andra sidan EFTA-staterna.

Artikel 91

1. Ordförandeskapet i EES-rådet skall innehas omväxlande, under en sex-
månadersperiod, av en medlem av Europeiska gemenskapernas råd och en
medlem av regeringen i en EFTA-stat.

2. EES-rådet skall sammankallas två gånger om året av dess ordförande.
EES-rådet skall också sammanträda i enlighet med sin arbetsordning, när-
helst omständigheterna kräver det.

AVSNITT 2 GEMENSAMMA EES-KOMMITTÉN

Artikel 92

1. En gemensam EES-kommitté upprättas härmed. Den skall säkerställa att
avtalet genomförs på ett effektivt sätt. I detta syfte skall den se till att ett
utbyte sker av åsikter och information samt fatta beslut i de fall som anges i
detta avtal.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

2. De avtalsslutande parterna, vad avser gemenskapen och EG-medlemssta-

264

terna inom sina respektive behörighetsområden, skall i Gemensamma EES-
kommittén samråda på varje punkt av betydelse för avtalet som ger upphov
till svårigheter och som tagits upp av en av parterna.

3. Gemensamma EES-kommittén skall genom beslut anta sin arbetsordning.

Artikel 93

1. Gemensamma EES-kommittén skall bestå av företrädare för de avtalsslu-
tande parterna.

2. Gemensamma EES-kommittén skall fatta beslut genom överenskom-
melse mellan å ena sidan gemenskapen och å andra sidan EFTA-staterna,
som talar med en röst.

Artikel 94

1. Ordförandeskapet i Gemensamma EES-kommittén skall innehas omväx-
lande, under en sexmånadersperiod, av företrädaren för gemenskapen, det
vill säga EG-kommissionen, och företrädaren för en av EFTA-staterna.

2. I syfte att fullgöra sina uppgifter skall Gemensamma EES-kommittén i
allmänhet sammanträda minst en gång i månaden. Den skall även samman-
träda på initiativ av sin ordförande eller på begäran av någon av de avtalsslu-
tande parterna i enlighet med sin arbetsordning.

3. Gemensamma EES-kommittén kan besluta att inrätta underkommittéer
eller arbetsgrupper för att bistå den vid fullgörandet av dess uppgifter. Ge-
mensamma EES-kommittén skall i sin arbetsordning bestämma sådana un-
derkommittéers och arbetsgruppers sammansättning och verksamhetsfor-
mer. Deras uppdrag skall i varje enskilt fall fastställas av Gemensamma
EES-kommittén.

4. Gemensamma EES-kommittén skall i en årlig rapport redogöra för avta-
lets funktion och utveckling.

AVSNITT 3 PARLAMENTARISKT SAMARBETE

Artikel 95

1. En gemensam parlamentarikerkommitté för EES (EES gemensamma
parlamentarikerkommitté) upprättas härmed. Den skall bestå av ett lika an-
tal ledamöter av, å ena sidan, Europaparlamentet och, å andra sidan, EFTA-
staternas parlament. Det sammanlagda antalet ledamöter i kommittén anges
i stadgan i protokoll 36.

2. EES gemensamma parlamentarikerkommitté skall ha möten växelvis
inom gemenskapen och i en EFTA-stat i enlighet med bestämmelserna i pro-
tokoll 36.

3. EES gemensamma parlamentarikerkommitté skall genom dialog och de-
batt bidra till en bättre förståelse mellan gemenskapen och EFTA-staterna
inom de områden som täcks av detta avtal.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

till EES-lagen

265

4. EES gemensamma parlamentarikerkommitté kan framlägga sina syn-
punkter i form av rapporter eller resolutioner, så som den finner lämpligt.
Den skall särskilt granska Gemensamma EES-kommitténs årsrapport, upp-
rättad i enlighet med artikel 94.4.

5. EES-rådets ordförande får inställa sig inför EES gemensamma parlamen-
tarikerkommitté för att höras av denna.

6. EES gemensamma parlamentarikerkommitté skall anta sin arbetsord-
ning.

AVSNITT 4 SAMARBETE MELLAN SAMHÄLLSLIVETS PARTER

Artikel 96

1. Medlemmar av Ekonomiska och sociala kommittén och andra organ, där
arbetsmarknadens parter inom gemenskapen är representerade och av mot-
svarande organ inom EFTA-staterna, skall sträva efter att stärka kontak-
terna sinsemellan och att samarbeta organiserat och regelbundet för att öka
medvetenheten om de ekonomiska och sociala aspekterna av det ökande
ömsesidiga beroendet mellan de avtalsslutande parternas ekonomier och de-
ras intressen i EES-sammanhang.

2. I detta syfte upprättas härmed en rådgivande EES-kommitté. Den skall
bestå av ett lika antal medlemmar av, å ena sidan, Europeiska gemenskaper-
nas ekonomiska och sociala kommitté och, å andra sidan, EFTA:s rådgi-
vande kommitté. Kommittén kan lägga fram sina åsikter i form av rapporter
eller resolutioner, så som den finner lämpligt.

3. Rådgivande EES-kommittén skall anta sin arbetsordning.

KAPITEL 2 FÖRFARANDET VID
BESLUTSFATTANDE

Artikel 97

Detta avtal inskränker inte någon avtalsslutande parts rätt att utan att det
påverkar icke-diskrimineringsprincipen ändra sin interna lagstiftning inom
de områden som täcks av avtalet under förutsättning att parten först har in-
formerat övriga avtalsslutande parter,

- om Gemensamma EES-kommittén finner att lagstiftningen i dess änd-
rade lydelse inte negativt påverkar avtalets tillfredsställande funktion,
eller

-  om förfarandet enligt artikel 98 har fullföljts.

Artikel 98

Bilagorna till detta avtal och protokollen 1-7, 9-11, 19-27, 30-32, 37, 39, 41
och 47, kan vid behov ändras genom beslut av Gemensamma EES-kommit-
tén i enlighet med artiklarna 93.2, 99, 100, 102 och 103.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

till EES-lagen

266

Artikel 99

1. Så snart ny lagstiftning är under utarbetande av EG-kommissionen på ett
område som omfattas av detta avtal, skall kommissionen underhand råd-
fråga experter i EFTA-staterna på samma sätt som den rådfrågar experter i
EG:s medlemsstater vid utarbetandet av sina förslag.

2. När EG-kommissionen överlämnar sitt förslag till Europeiska gemenska-
pernas råd, skall den överlämna kopior av detta till EFTA-staterna.

På begäran av någon av de avtalsslutande parterna skall ett preliminärt
utbyte av åsikter äga rum inom Gemensamma EES-kommittén.

3. Under den fas som föregår ett beslut inom Europeiska gemenskapernas
råd skall de avtalsslutande parterna i en fortgående informations- och sam-
rådsprocess, vid viktiga tillfällen, åter samråda med varandra i Gemen-
samma EES-kommittén, då detta begärs av någon av parterna.

4. De avtalsslutande parterna skall med gott uppsåt samarbeta under infor-
mations- och samrådsfasen i syfte att underlätta beslutsfattandet i Gemen-
samma EES-kommittén i slutet av denna process.

Artikel 100

EG-kommmissionen skall tillförsäkra experter från EFTA-staterna ett så
omfattande deltagande som möjligt, med hänsyn till de områden som be-
rörs, under beredningen av förslag till åtgärder, vilka därefter skall föreläg-
gas de kommittéer som bistår kommissionen vid utövandet av dess verkstäl-
lande befogenheter. När EG-kommissionen utarbetar förslag till åtgärder,
skall den anlita experter i EFTA-staterna på samma sätt som den anlitar ex-
perter i EG:s medlemsstater.

I de fall då hänvändelse sker till Europeiska gemenskapernas råd i enlighet
med det förfarande som är tillämpligt på det slags kommitté som berörs,
skall kommissionen för rådet redovisa de synpunkter som lagts fram av
EFTA-staternas experter.

Artikel 101

1. Vad gäller kommittéer som varken omfattas av artikel 81 eller artikel 100
skall experter från EFTA-staterna knytas till arbetet, när så behövs för att
detta avtal skall fungera på ett tillfredsställande sätt.

Dessa kommittéer är uppräknade i protokoll 37. Villkoren för en sådan
medverkan anges i de tillämpliga protokollen och bilagorna för respektive
område, där de aktuella frågorna behandlas.

2. Om de avtalsslutande parterna finner att en sådan medverkan skall ut-
sträckas till andra kommittéer av liknande slag, kan Gemensamma EES-
kommittén ändra protokoll 37.

Artikel 102

1. För att säkerställa rättssäkerheten och enhetligheten inom EES skall Ge-
mensamma EES-kommittén fatta beslut om ändring av en bilaga till detta

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

267

avtal så snart som möjligt efter det att gemenskapen har antagit den motsva-
rande nya EG-lagstiftningen i syfte att möjliggöra en samtidig tillämpning av
denna samt av ändringarna i bilagorna till avtalet. Gemenskapen skall där-
för, varje gång den antar lagstiftning i en fråga som regleras i detta avtal,
snarast underrätta övriga avtalsslutande parter i Gemensamma EES-kom-
mittén.

2. Gemensamma EES-kommittén bedömer vilken del av en bilaga till detta
avtal som är direkt berörd av den nya lagstiftningen.

3. De avtalsslutande parterna skall på allt sätt sträva efter att nå en överens-
kommelse i frågor som är relevanta för detta avtal.

Gemensamma EES-kommittén skall särskilt sträva efter att söka nå en
ömsesidigt godtagbar lösning när en allvarlig svårighet uppstår på ett område
som i EFTA-staterna omfattas av lagstiftarens behörighet.

4. Om, trots tillämpning av föregående punkt, en överenskommelse om en
ändring av en bilaga till detta avtal inte kan nås, skall Gemensamma EES-
kommittén undersöka alla ytterligare möjligheter att säkerställa att avtalet
även fortsättningsvis fungerar tillfredsställande samt fatta varje beslut som
kan vara nödvändigt i detta hänseende, däri inbegripet möjligheten att er-
känna att lagstiftningen är likvärdig. Ett sådant beslut skall fattas senast vid
utgången av sex månader från den dag då ärendet hänskjutits till Gemen-
samma EES-kommittén eller, om denna dag infaller senare, den dag då mot-
svarande EG-lag-stiftning träder i kraft.

5. Om Gemensamma EES-kommittén vid utgången av den tidsfrist som an-
ges i punkt 4 inte har fattat beslut om en ändring av en bilaga till detta avtal,
skall den del som berörs härav, fastställd i enlighet med punkt 2, betraktas
som provisoriskt suspenderad, om inte Gemensamma EES-kommittén be-
slutar om motsatsen. En sådan suspension skall börja gälla sex månader efter
utgången av den tid som avses i punkt 4, men i inget fall tidigare än den dag
då motsvarande EG-rättsakt genomförs i gemenskapen. Gemensamma
EES-kommittén skall fullfölja sina strävanden att enas om en ömsesidigt
godtagbar lösning, så att suspensionen kan återkallas så snart som möjligt.

6. De praktiska konsekvenserna av den suspension som avses i punkt 5 skall
diskuteras i Gemensamma EES-kommittén. De rättigheter och skyldigheter
som redan förvärvats av enskilda och företag enligt detta avtal skall kvarstå.
De avtalsslutande parterna skall, när så är lämpligt, besluta om de ändringar
som blir nödvändiga på grund av suspensionen.

Artikel 103

1. Om ett av Gemensamma EES-kommittén fattat beslut kan bli bindande
för en avtalsslutande part först efter det att konstitutionella krav uppfyllts,
skall beslutet, om det anger en viss dag, träda i kraft den dagen under förut-
sättning att den avtalsslutande parten före den dagen har anmält till övriga
avtalsslutande parter att de konstitutionella kraven uppfyllts.

Om en sådan anmälan inte har gjorts före den dagen träder beslutet i kraft
den första dagen i den andra månaden efter den sista anmälan.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

268

2. Om en sådan anmälan inte har gjorts inom sex månader efter Gemen-
samma EES-kommitténs beslut, skall beslutet tillämpas provisoriskt i avvak-
tan på att de konstitutionella kraven skall uppfyllas, om inte en avtalsslu-
tande part anmäler att en sådan provisorisk tillämpning inte kan äga rum. I
detta fall, eller om en avtalsslutande part anmäler icke-ratifikation av ett
beslut av Gemensamma EES-kommittén, skall det upphävande som anges
i artikel 102.5 träda i kraft en månad efter en sådan anmälan, men inte i
något fall tidigare än den dag då motsvarande EG-rättsakt genomförs i
gemenskapen.

Artikel 104

Beslut som fattas av Gemensamma EES-kommittén i de fall som anges i
detta avtal skall, om inte annat anges däri, vara bindande för de avtalsslu-
tande parterna sedan de trätt i kraft. De avtalsslutande parterna skall vidta
nödvändiga åtgärder för att säkerställa beslutens genomförande och till-
lämpning.

KAPITEL 3 HOMOGENITET,
ÖVERVAKNINGSFÖRFARANDE OCH
TVISTLÖSNING

AVSNITT 1 HOMOGENITET

Artikel 105

1.1 syfte att uppnå de avtalsslutande parternas mål att nå fram till en så en-
hetlig tolkning som möjligt av bestämmelserna i detta avtal och av de be-
stämmelser i EG-lagstiftningen som i sak återges i avtalet skall Gemen-
samma EES-kommittén vidta åtgärder i enlighet med denna artikel.

2. Gemensamma EES-kommittén skall fortlöpande granska utvecklingen av
rättspraxis inom Europeiska gemenskapernas domstol och den EFTA-dom-
stol som avses i artikel 108.2.1 detta syfte skall dessa domstolars domar över-
lämnas till Gemensamma EES-kommittén, som skall vidta åtgärder för att
upprätthålla den homogena tolkningen av avtalet.

3. Om Gemensamma EES-kommittén inom två månader efter det att frågan
om en skiljaktighet i rättspraxis mellan de båda domstolarna har väckts hos
den inte har lyckats bevara en homogen tolkning av avtalet, får förfarandena
enligt artikel 111 tillämpas.

Artikel 106

I syfte att främja en så enhetlig tolkning av detta avtal som möjligt, varvid
full hänsyn skall tas till domstolars oberoende ställning, skall ett system för
utbyte av information rörande domar av EFTA-domstolen, Europeiska ge-
menskapernas domstol och Europeiska gemenskapernas första instansrätt
samt EFTA-staternas domstolar som utgör sista instans upprättas av Gemen-
samma EES-kommittén. Detta system skall omfatta

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

269

a)  överlämnande till registratorn vid Europeiska gemenskapernas
domstol av dessa domstolars domar när de avser tolkning och till-
lämpning av, å ena sidan, detta avtal och, å andra sidan, Fördraget
om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen och För-
draget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen
med ändringar och tillägg, samt de rättsakter som antagits i överens-
stämmelse med dessa fördrag, i den mån de rör bestämmelser som i
sak är identiska med bestämmelser i detta avtal,

b)  klassificering av dessa domar verkställd av registratorn vid Euro-
peiska gemenskapernas domstol, vilket i den utsträckning det be-
hövs innefattar utarbetande och publicering av översättningar och
sammanfattningar,

c)  överlämnande från registratorn vid Europeiska gemenskapernas
domstol av relevanta handlingar till de behöriga nationella myndig-
heter som skall utses av varje avtalsslutande part.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

Artikel 107

Bestämmelser om möjligheten för en EFTA-stat att bemyndiga en domstol
eller annan dömande myndighet att begära att Europeiska gemenskapernas
domstol fattar beslut om tolkningen av en EES-regel finns i protokoll 34.

AVSNITT 2 ÖVERVAKNINGSFÖRFARANDE

Artikel 108

1. EFTA-staterna skall upprätta en oberoende övervakningmyndighet
(EFTA:s övervakningsmyndighet) samt skapa förfaranden liknande dem
som finns inom gemenskapen, däri inbegripet förfaranden för att säkerställa
att skyldigheterna enligt detta avtal uppfylls och för att kontrollera lagenlig-
heten av åtgärder av EFTA:s övervakningsmyndighet gällande konkurrens.

2. EFTA-staterna skall upprätta en domstol (EFTA-domstolen).

EFTA-domstolen skall, i enlighet med ett särskilt avtal mellan EFTA-sta-
terna, vad gäller tillämpningen av detta avtal, vara behörig särskilt för

a)  mål eller ärenden som rör övervakningsförfarandet avseende
EFTA-staterna,

b)  överklaganden av beslut på konkurrensområdet i ärenden som fat-
tats av EFTA:s övervakningsmyndighet,

c)   lösning av tvister mellan två eller flera EFTA-stater.

Artikel 109

1. Fullgörandet av skyldigheterna enligt detta avtal skall övervakas av, å ena
sidan, EFTA:s övervakningsmyndighet och, å andra sidan, EG-kommissio-
nen, som skall handla i enlighet med Fördraget om upprättandet av Euro-
peiska ekonomiska gemenskapen, Fördraget om upprättandet av Euro-
peiska kol- och stålgemenskapen och detta avtal.

2. För att säkerställa en enhetlig övervakning inom hela EES skall EFTA:s

270

övervakningsmyndighet och EG-kommissionen samarbeta, utbyta informa-
tion och samråda i frågor som rör övervakningspolitiken och enskilda ären-
den.

3. Alla klagomål som rör tillämpningen av detta avtal skall lämnas till EG-
kommissionen och EFTA:s övervakningsmyndighet. Dessa skall underrätta
varandra om de klagomål som de tagit emot.

4. Vart och ett av dessa organ skall pröva de klagomål som faller inom dess
behörighet och till det andra organet överlämna de klagomål som faller inom
det organets behörighet.

5. Om dessa två organ är oeniga om vilken åtgärd som bör vidtas med anled-
ning av ett klagomål, eller om de är oeniga vad avser resultatet av pröv-
ningen, har vart och ett av organen rätt att hänskjuta frågan till Gemen-
samma EES-kommittén, som skall handlägga ärendet i enlighet med artikel
111.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

Artikel 110

Beslut enligt detta avtal av EFTA:s övervakningsmyndighet och EG-kom-
missionen, som medför betalningsskyldighet för andra än stater, skall vara
verkställbara. Detsamma skall gälla domar som enligt detta avtal har medde-
lats av Europeiska gemenskapernas domstol, Europeiska gemenskapernas
första instansrätt och EFTA-domstolen.

Verkställigheten skall följa de civilprocessrättsliga regler som gäller i den
stat inom vars territorium den sker. Beslut om att verkställighet skall ske
skall bifogas avgörandet utan andra formaliteter än kontroll av avgörandets
äkthet genom den myndighet som varje avtalsslutande part skall utse för
detta ändamål och meddela de övriga avtalsslutande parterna, EFTA:s över-
vakningsmyndighet, EG-kommissionen, Europeiska gemenskapernas dom-
stol, Europeiska gemenskapernas första instansrätt och EFTA-domstolen.

När dessa formaliteter har uppfyllts på begäran av den berörda parten, får
denna part fullfölja verkställigheten i enlighet med lagen i den stat inom vars
territorium verkställigheten skall äga rum genom att direkt hänskjuta ären-
det till den behöriga myndigheten.

Verkställigheten får skjutas upp endast genom beslut av Europeiska ge-
menskapernas domstol, vad gäller beslut av EG-kommissionen, Europeiska
gemenskapernas första instansrätt eller Europeiska gemenskapernas dom-
stol, eller genom beslut av EFTA-domstolen vad gäller beslut av EFTA:s
övervakningsmyndighet eller EFTA-domstolen. Domstolarna i de berörda
staterna skall dock vara behöriga beträffande klagomål om att verkställighe-
ten inte genomförs på regelrätt sätt.

AVSNITT 3 TVISTLÖSNING

Artikel 111

1. Gemenskapen eller en EFTA-stat får till Gemensamma EES-kommittén
överlämna en tvist som rör tolkningen eller tilllämpningen av detta avtal i
enlighet med följande bestämmelser.

271

2. Gemensamma EES-kommittén får lösa tvisten. Kommittén skall förses
med all den information som kan vara av betydelse för att möjliggöra en in-
gående undersökning av situationen för att finna en godtagbar lösning. I
detta syfte skall kommittén undersöka alla möjligheter att säkerställa att av-
talet fortsätter att fungera tillfredsställande.

3. Om en tvist gäller tolkningen av bestämmelser i detta avtal som i sak är
identiska med motsvarande bestämmelser i Fördraget om upprättandet av
Europeiska ekonomiska gemenskapen och Fördraget om upprättandet av
Europeiska stål- och kolgemenskapen samt rättsakter som antagits med till-
lämpning av dessa två fördrag, och om tvisten inte har lösts inom tre måna-
der efter det att den överlämnats till Gemensamma EES-kommittén, får de
avtalsslutande parterna i tvisten komma överens om att begära att Euro-
peiska gemenskapernas domstol meddelar ett avgörande om tolkningen av
de relevanta bestämmelserna.

Om Gemensamma EES-kommittén i en sådan tvist inte har nått en över-
enskommelse om en lösning inom sex månader från den dag då förfarandet
inleddes, eller om de avtalsslutande parterna i tvisten då inte har beslutat
att begära ett avgörande om tolkningen från Europeiska gemenskapernas
domstol, får en avtalsslutande part, i syfte att avhjälpa eventuell obalans,

- antingen vidta en skyddsåtgärd i enlighet med artikel 112.2 och i enlighet
med förfarandet i artikel 113,

- eller tillämpa artikel 102 med nödvändiga ändringar.

4. Om en tvist avser omfattningen eller varaktigheten av skyddsåtgärder som
vidtagits i enlighet med artikel 111.3 eller artikel 112 ellerfrågan om de mot-
åtgärder som i enlighet med artikel 114 vidtagits för att återställa balansen
står i ett rimligt förhållande till skyddsåtgärderna, och om Gemensamma
EES-kommittén efter tre månader från den dag då ärendet överlämnades till
den inte har lyckats lösa tvisten, får en avtalsslutande part hänskjuta tvisten
till skiljedom enligt de förfaranden som anges i protokoll 33. Ingen fråga om
tolkning av de bestämmelser i detta avtal som avses i punkt 3 får behandlas
vid ett sådant förfarande. Skiljedomen skall vara bindande för parterna i
tvisten.

KAPITEL 4 SKYDDSÅTGÄRDER

Artikel 112

1. Om det uppstår allvarliga ekonomiska, samhälleliga eller miljömässiga
svårigheter på ett visst samhällsområde eller i en viss region och dessa kan
tänkas bli bestående, får en avtalsslutande part ensidigt vidta lämpliga åtgär-
der i enlighet med de villkor och förfaranden som anges i artikel 113.

2. Sådana skyddsåtgärder skall, med avseende på omfattning och varaktig-
het, begränsas till vad som är helt nödvändigt för att avhjälpa situationen. I
första hand skall sådana åtgärder väljas som medför den minsta störningen
av detta avtals funktion.

3. Skyddsåtgärderna skall vara tillämpliga gentemot alla avtalsslutande par-
ter.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

till EES-lagen

272

Artikel 113

1. En avtalsslutande part som överväger att vidta skyddsåtgärder enligt arti-
kel 112 skall utan dröjsmål anmäla detta till övriga avtalsslutande parter ge-
nom Gemensamma EES-kommittén och tillhandahålla all relevant informa-
tion.

2. De avtalsslutande parterna skall omedelbart inleda samråd i Gemen-
samma EES-kommittén i syfte att finna en för alla parter godtagbar lösning.

3. Den berörda avtalsslutande parten får inte vidta skyddsåtgärder förrän en
månad efter dagen för anmälan enligt punkt 1, för så vitt inte samrådsförfa-
randet enligt punkt 2 har avslutats före utgången av den angivna fristen. När
särskilda omständigheter som kräver omedelbara åtgärder utesluter för-
handsgranskning, får den berörda avtalsslutande parten genast vidta de
skyddande åtgärder som är helt nödvändiga för att avhjälpa situationen.

Vad avser gemenskapen, skall skyddsåtgärderna vidtas av EG-kommissio-
nen.

4. Den berörda avtalsslutande parten skall utan dröjsmål anmäla de vidtagna
åtgärderna till Gemensamma EES-kommittén och ställa all relevant infor-
mation till förfogande.

5. De vidtagna skyddsåtgärderna skall var tredje månad efter den dag då
beslut om dem fattades bli föremål för samråd i Gemensamma EES-kommit-
tén syftande till att avskaffa dem före den dag då de avsetts upphöra eller att
begränsa deras tilllämpningsområde.

Vaije avtalsslutande part får när som helst anmoda Gemensamma EES-
kommittén att granska åtgärderna.

Artikel 114

1. Om en skyddsåtgärd som vidtagits av en avtalsslutande part skapar oba-
lans mellan rättigheter och skyldigheter enligt detta avtal, får vaije annan
avtalsslutande part gentemot den avtalsslutande parten i fråga vidta sådana
proportionella motåtgärder som är helt nödvändiga för att återställa balan-
sen. I första hand skall sådana åtgärder väljas som medför den minsta stör-
ningen av EES funktion.

2. Förfarandet enligt artikel 113 skall vara tillämpligt.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

till EES-lagen

18 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga 1

273

DEL VIII FINANSIELL MEKANISM

Artikel 115

I syfte att främja ett fortgående och balanserat stärkande av handeln och de
ekonomiska förbindelserna mellan de avtalsslutande parterna i enlighet med
artikel 1 är de avtalsslutande parterna överens om behovet att minska de
ekonomiska och sociala skillnaderna mellan sina regioner. De uppmärksam-
mar i detta hänseende bestämmelserna på andra ställen i detta avtal och i
protokollen till detta, inbegripet vissa av de arrangemang som avser jord-
bruk och fiske.

Artikel 116

En finansiell mekanism skall upprättas av EFTA-staterna för att inom ramen
för EES och utöver de ansträngningar som EG redan gör i detta hänseende
bidra till de syften som anges i artikel 115.

Artikel 117

Bestämmelser om den finansiella mekanismen finns i protokoll 38.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

274

DEL IX ALLMÄNNA BESTÄMMELSER
OCH SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 118

1. När en avtalsslutande part anser att det skulle ligga i alla avtalsslutande
parters intresse att utveckla de förbindelser som knutits genom detta avtal
genom att utvidga dem till områden som inte omfattas av avtalet, skall den
för övriga avtalsslutande parter i EES-rådet lägga fram en motiverad begä-
ran. Rådet kan uppdra åt Gemensamma EES-kommittén att granska begä-
ran i alla avseenden och att avge en rapport.

EES-rådet kan, när detta är lämpligt, fatta politiska beslut i syfte att inleda
förhandlingar mellan de avtalsslutande parterna.

2. De avtal som blir ett resultat av förhandlingarna enligt punkt 1 skall bli
föremål för ratifikation eller godkännande av de avtalsslutande parterna i
enlighet med deras egna förfaranden.

Artikel 119

Bilagorna och de rättsakter som det hänvisas till där med anpassning för de-
ras tillämpning inom ramen för detta avtal, liksom protokollen, skall utgöra
en integrerad del av detta avtal.

Artikel 120

Om inte annat föreskrivs i detta avtal och särskilt i protokollen 41, 43 och
44, skall bestämmelserna i detta avtal ha företräde framför bestämmelserna
i nu gällande bilaterala eller multilaterala avtal som binder Europeiska eko-
nomiska gemenskapen, å ena sidan, och en eller flera EFTA-stater, å andra
sidan, i den utsträckning samma fråga regleras i detta avtal.

Artikel 121

Bestämmelserna i detta avtal skall inte hindra samarbete

a)  inom ramen för det nordiska samarbetet, i den utsträckning som ett
sådant samarbete inte hindrar att avtalet fungerar tillfredsställande,

b)  inom ramen för den regionala unionen mellan Schweiz och
Liechtenstein, i den utsträckning som denna unions syften inte upp-
nås genom tillämpning av detta avtal och detta avtals tillfredsstäl-
lande funktion inte hindras,

c)  inom ramen för samarbete mellan Österrike och Italien rörande Ty-
rolen, Vorarlberg och Trentino - Sydtyrolen/Alto Adige, i den ut-
sträckning som ett sådant samarbete inte hindrar att avtalet funge-
rar tillfredsställande.

Artikel 122

De avtalsslutande parternas ombud, delegater och experter, samt tjänste-
män och övriga anställda som är verksamma enligt detta avtal, skall även

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

till EES-lagen

275

efter det att deras uppdrag upphört vara förpliktade att inte lämna ut upplys-
ningar som omfattas av sekretess, särskilt uppgifter om företag, deras affärs-
förbindelser eller deras kostnadsförhållanden.

Artikel 123

Ingenting i detta avtal skall hindra en avtalsslutande part från att vidta åtgär-
der

a)  som den anser vara nödvändiga för att hindra att sådan information
avslöjas som strider mot dess väsentliga säkerhetsintressen,

b)  som avser tillverkning av eller handel med vapen, ammunition,
krigsmateriel eller andra varor som oundgängligen behövs för för-
svarsändamål eller till forskning, utveckling eller produktion som är
oumbärlig för försvarsändamål, under förutsättning att sådana åt-
gärder inte försämrar konkurrensvillkoren vad gäller varor som inte
är avsedda speciellt för militärändamål,

c)  som den anser väsentliga för sin egen säkerhet i händelse av allvar-
liga interna störningar, som påverkar upprätthållandet av lag och
ordning, i krigstid eller vid en allvarlig internationell spänning som
innebär krigsfara, eller för att fullgöra de skyldigheter den har iklätt
sig i syfte att bevara fred och internationell säkerhet.

Artikel 124

De avtalsslutande parterna skall, utan att det påverkar tilllämpningen av öv-
riga bestämmelser i detta avtal, ge medborgare i EG-medlemsstaterna och
EFTA-staterna samma behandling som sina egna medborgare med avseende
på kapitalplacering i bolag som avses i artikel 34.

Artikel 125

Detta avtal skall inte i något hänseende ingripa i de avtalsslutande parternas
egendomsordning.

Artikel 126

1. Detta avtal skall vara tillämpligt på de territorier på vilka Fördraget om
upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen och Fördraget om
upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen är tillämpliga och på
de villkor som anges i dessa fördrag, samt på Republiken Finlands, Republi-
ken Islands, Furstendömet Liechtensteins, Konungariket Norges, Konunga-
riket Sveriges, Schweiziska Edsförbundets samt Republiken Österrikes ter-
ritorier.

2. Trots bestämmelserna i punkt 1 skall detta avtal inte tillämpas beträffande
Åland. Finlands regering får dock genom en förklaring, vilken vid ratifika-
tion av detta avtal deponeras hos depositarien som skall överlämna en be-
styrkt kopia av denna till var och en av de avtalsslutande parterna, anmäla
att avtalet skall tillämpas beträffande Åland på samma villkor som gäller för

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

276

dess tillämpning beträffande andra delar av Finland, med förbehåll för föl-
jande bestämmelser:

a)  Bestämmelserna i avtalet skall inte hindra tillämpning av de bestäm-
melser som gäller vid vaije given tidpunkt på Åland om

i) inskränkningar i rätten för fysiska personer som inte har hem-
bygdsrätt på Åland samt för juridiska personer att förvärva och
inneha fast egendom på Åland utan tillstånd av Ålands behöriga
myndigheter,

ii) inskränkningar i etableringsrätten och i rätten att tillhandahålla
tjänster för fysiska personer som inte har hembygdsrätt på Åland
eller juridiska personer utan tillstånd av de behöriga myndighe-
terna på Åland.

b)  De rättigheter som ålänningar har i Finland skall inte beröras av
detta avtal.

c)  Myndigheterna på Åland skall behandla de avtalsslutande parternas
alla fysiska och juridiska personer på samma sätt.

Artikel 127

Vaije avtalsslutande part kan säga upp detta avtal under förutsättning att
den minst tolv månader dessförinnan skriftligen anmäler uppsägningen till
de övriga avtalsslutande parterna.

Omedelbart efter anmälan av den avsedda uppsägningen skall de övriga
avtalsslutande parterna sammankalla en diplomatkonferens i syfte att be-
handla de ändringar som behöver göras i avtalet.

Artikel 128

1. Vaije europeisk stat som blir medlem av gemenskapen skall, eller varje
europeisk stat som blir medlem av EFTA kan, ansöka om att ansluta sig till
detta avtal. Den skall ställa sin ansökan till EES-rådet.

2. Betingelserna och villkoren för en sådan anslutning skall bli föremål för
ett avtal mellan de avtalsslutande parterna och den ansökande staten. Detta
avtal skall föreläggas samtliga avtalsslutande parter för ratifikation eller god-
kännande i enlighet med deras egna förfaranden.

Artikel 129

1. Detta avtal är upprättat i ett enda original på danska, engelska, finska,
franska, grekiska, isländska, italienska, norska, nederländska, portugisiska,
spanska, svenska och tyska, vilka samtliga texter är lika giltiga.

Texterna till de rättsakter som det hänvisas till i bilagorna är lika giltiga på
danska, engelska, franska, grekiska, italienska, nederländska, portugisiska,
spanska, och tyska, så som dessa publicerats i Europeiska gemenskapernas
officiella tidning, och de skall för autentifiering upprättas på finska, is-
ländska, norska och svenska.

2. Detta avtal skall ratificeras eller godkännas av de avtalsslutande parterna
i enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

277

Det skall deponeras hos Europeiska gemenskapernas råds generalsekreta-
riat, som skall överlämna bestyrkta kopior till alla övriga avtalsslutande par-
ter.

Ratifikations- eller godkännandeinstrumenten skall deponeras hos Euro-
peiska gemenskapernas råds generalsekretariat, som skall anmäla detta till
alla övriga avtalsslutande parter.

3. Detta avtal träder i kraft den 1 januari 1993, under förutsättning att alla
avtalsslutande parter har deponerat sina ratifikations- eller godkännan-
deinstrument före den dagen. Efter nämnda dag träder detta avtal i kraft den
första dagen i den andra månaden som följer efter den sista anmälan. Den
slutliga tidpunkten för en sådan anmälan skall vara den 30 juni 1993. Efter
den dagen skall de avtalsslutande parterna sammankalla en diplomatkonfe-
rens för att bedöma läget.

Till bevis härpå har undertecknade befullmäktigade undertecknat detta av-
tal.

Som skedde i Oporto, Portugal den andra maj nittonhundranittiotvå.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

278

PROTOKOLL 1

OM ÖVERGRIPANDE ANPASSNING

Bestämmelserna i de rättsakter som det hänvisas till i bilagorna till detta av-
tal skall, om inte annat sägs i respektive bilaga, tillämpas i enlighet med avta-
let och detta protokoll. Den särskilda anpassning som är nödvändig i fråga
om enskilda rättsakter anges i den bilaga där den berörda rättsakten är upp-
tagen.

1. Inledningarna till rättsakterna

Ingresserna till de rättsakter som det hänvisas till har inte anpassats inom
ramen för detta avtal. De är av betydelse i den utsträckning som är nödvän-
dig för den rätta tolkningen och tillämpningen, inom ramen för avtalet, av
bestämmelserna i dessa rättsakter.

2. Bestämmelser om EG-kommittéer

Procedurer, institutionella arrangemang eller andra bestämmelser avseende
EG-kommittéer i de rättsakter som det hänvisas till behandlas i artiklarna
81, 100 och 101 i avtalet samt i protokoll 31.

3. Bestämmelser om förfaranden för anpassningi ändring av
gemenskapsrättsakter

Om en rättsakt som det hänvisas till innehåller bestämmelser om EG-förfa-
randen för dess anpassning, utvidgning eller ändring eller för utvecklingen
av en ny gemenskapspolitik, nya gemenskapsinitiativ eller gemenskapsrätts-
akter, gäller de tillämpliga förfaranden för beslutsfattande som anges i avta-
let.

4. Informationsutbyte och anmälningsförfaranden

a)  I de fall där en EG-medlemsstat har att lämna uppgifter till EG-
kommissionen skall en EFTA-stat lämna motsvarande uppgifter till
EFTA:s övervakningsmyndighet och till en ständig kommitté för
EFTA-staterna. Samma gäller när information skall vidarebefordras
av behöriga myndigheter. EG-kommissionen och EFTA:s övervak-
ningsmyndighet skall utbyta information som de har fått från EG-
medlemsstaterna, från EFTA-stater eller från behöriga myndighe-
ter.

b)  I sådana fall där en EG-medlemsstat har att lämna uppgifter till en
eller flera andra medlemsstater skall den också lämna uppgifterna
till EG-kommissionen, som skall vidarebefordra dem till den stän-
diga kommittén för distribution till EFTA-staterna.

En EFTA-stat skall lämna motsvarande uppgifter till en eller flera
andra EFTA-stater och till den ständiga kommittén, som skall vidare-
befordra dem till EG-kommissionen för distribution till EG-med-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

279

lemsstaterna. Detsamma gäller när uppgifterna skall lämnas av be-
höriga myndigheter.

c)  På områden där det i brådskande fall krävs en snabb överföring av
information skall områdesvis tillämpas lämpliga lösningar som med-
ger direkt informationsutbyte.

d)  EG-kommissionens funktioner i samband med förfaranden för veri-
fikation, godkännande, information, anmälningar, samråd eller lik-
nande skall, för EFTA-staternas vidkommande fullgöras i enlighet
med de förfaranden som fastställs mellan dessa. Detta gäller utan att
det påverkar punkterna 2, 3 eller 7. EG-kommissionen och EFTA:s
övervakningsmyndighet eller i förekommande fall den ständiga
kommittén skall utbyta all tillgänglig information om dessa frågor.
Frågor som uppstår i samband med detta kan hänskjutas till Gemen-
samma EES-kommittén.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

till EES-lagen

5. Förfaranden för översyn och rapportering

Om EG-kommissionen eller något annat EG-organ enligt en rättsakt som
det hänvisas till skall sammanställa en rapport eller utvärdering eller lik-
nande, skall, såvida inte annat bestäms, EFTA:s övervakningsmyndighet el-
ler i förekommande fall den ständiga kommittén samtidigt sammanställa en
motsvarande rapport eller utvärdering eller liknande avseende EFTA-sta-
terna. EG-kommissionen och EFTA:s övervakningsmyndighet eller i före-
kommande fall den ständiga kommittén skall samråda med varandra och ut-
byta information under sammanställandet av sina respektive rapporter. Ko-
pior av dessa skall skickas till Gemensamma EES-kommittén.

6. Offentliggörande av information

a)  Om en EG-medlemsstat enligt en rättsakt som det hänvisas till skall
offentliggöra vissa uppgifter om sakförhållanden, förfaranden eller
liknande, skall också EFTA-staterna inom ramen för avtalet offent-
liggöra denna information på motsvarande sätt.

b)  Om det i en rättsakt som det hänvisas till föreskrivs att sakförhållan-
den, förfaranden, rapporter eller liknande skall offentliggöras i
Europeiska gemenskap- ernas officiella tidning, skall motsva-
rande uppgifter avseende EFTA-staterna offentliggöras i en särskild
EES-del1 i tidningen.

7. Rättigheter och skyldigheter

Rättigheter som har tillerkänts och skyldigheter som har ålagts EG-med-
lemsstater eller deras offentliga organ, företag eller enskilda i förhållande till
varandra skall anses ha tillerkänts eller ålagts de avtalsslutande parterna,
med vilka också förstås i förekommande fall deras behöriga myndigheter,
offentliga organ, företag eller enskilda.

1 Innehållsförteckningen för EES-delen skall också innehålla hänvisningar till var mot-
svarande uppgifter avseende EG och dess medlemsstater står att läsa

280

8. Hänvisningar till territorier

När rättsakter som det hänvisas till innehåller hänvisningar till ”gemenska-
pens” eller ”den gemensamma marknadens” territorium skall dessa inom ra-
men för avtalet förstås som hänvisningar till de avtalsslutande parternas ter-
ritorier enligt definitionen i artikel 126 i avtalet.

9. Hänvisningar till medborgare i EG:s medlemsstater

När rättsakter som det hänvisas till innehåller hänvisningar till medborgare
i EG:s medlemsstater skall dessa inom ramen för avtalet förstås som hänvis-
ningar även till medborgare i EFTA-stater.

10. Hänvisningar till språk

Om EG-medlemsstaterna eller deras offentliga organ, företag eller enskilda
genom en rättsakt som det hänvisas till tillerkänns rättigheter eller åläggs
skyldigheter beträffande användningen av något av Europeiska gemenska-
pernas officiella språk, skall motsvarande rättigheter och skyldigheter be-
träffande användningen av något av samtliga avtalsslutande parters officiella
språk anses ha tillerkänts eller ålagts de avtalsslutande parterna, deras behö-
riga myndigheter, offentliga organ, företag eller enskilda.

11. Rättsakternas ikraftträdande och genomförande

Bestämmelser om ikraftträdande och genomförande av de rättsakter som
det hänvisas till i bilagorna till avtalet är inte tillämpliga inom ramen för avta-
let. De tidsfrister och tidpunkter som för EFTA-staternas del gäller för
ikraftträdande och genomförande av rättsakter som det hänvisas till framgår
av artikel 129.3 i avtalet samt av övergångsbestämmelser.

12. Adressaterna för gemenskapens rättsakter

Bestämmelser som anger att en gemenskapsrättsakt riktar sig till gemenska-
pens medlemsstater är inte relevanta inom ramen för avtalet.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

till EES-lagen

281

PROTOKOLL 2

OM VAROR SOM UNDANTAGITS FRÅN AVTALETS

TILLÄMPNINGSOMRÅDE I ENLIGHET MED

ARTIKEL 8.3 a

Följande varor som faller under kapitel 25 - 97 i HS-systemet är undantagna
från avtalets tillämpningsområde.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

Tulltaxenummer Produktbeskrivning

3501         Kasein, kaseinater och andra kaseinderivat; kaseinlim

3502         Albuminer, albuminater och andra albuminderivat:

10      - Äggalbumin:

ur 10       - - Annat än otjänligt eller avsett att göras otjänligt till människoföda

90      - Andra slag:

ur 90       - - Mjölkalbumin (laktalbumin), annat än otjänligt eller avsett att gö-

ras otjänligt till människoföda

3505         Dextrin och annan modifierad stärkelse (t.ex. förklistrad eller för-

estrad stärkelse); lim och klister på basis av stärkelse, dextrin eller an-
nan modifierad stärkelse:

10       - Dextrin och annan modifierad stärkelse:

ur 10       - - Förestrad eller företräd stärkelse

282

PROTOKOLL 8

OM STATLIGA MONOPOL

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

1. Artikel 16 i avtalet skall börja gälla senast den 1 januari 1995 i fråga om
följande statliga handelsmonopol:

-  Österrikes saltmonopol,

- Islands monopol på gödningsmedel,

- Schweiz och Liechtensteins monopol på salt och krut.

2. Artikel 16 skall också vara tillämplig på vin (tulltaxenr 22.04).

283

PROTOKOLL 13

OM ICKE-TILLÄMPLIGHETEN AV

ANTIDUMPNINGSÅTGÄRDER OCH

UTJÄMNINGSTULLAR

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

till EES-lagen

Tillämpningen av artikel 26 i avtalet är begränsad till de områden som omfat-
tas av avtalets bestämmelser och inom vilka gemenskapsrättsakterna full-
ständigt har integrerats med avtalet.

Såvida inte de avtalsslutande parterna enas om andra lösningar, utgör till-
lämpningen av denna artikel inte heller något hinder för åtgärder som vidtas
av de avtalsslutande parterna för att förhindra försök att kringgå följande
åtgärder riktade mot tredje land:

- antidumpningsåtgärder,

-  utjämningstullar,

- åtgärder mot otillåtet handelsbruk som kan tillskrivas tredje land.

284

PROTOKOLL 14

OM HANDEL MED KOL OCH STÅL

Artikel 1

Detta protokoll är tillämpligt på de produkter som omfattas av de bilaterala
frihandelsavtal (härefter kallade ”frihandelsavtalen”) som har träffats mel-
lan Europeiska kol- och stålgemenskapen och dess medlemsstater å ena si-
dan och de individuella EFTA-staterna å den andra, eller i förekommande
fall mellan medlemsstaterna i Europeiska kol- och stålgemenskapen och re-
spektive EFTA-stater.

Artikel 2

1. Om inte annat följer av detta protokoll, påverkas inte frihandelsavtalen.
Om inte frihandelsavtalen är tillämpliga, gäller bestämmelserna i detta avtal.
Vid fortsatt tillämpning av de materiella bestämmelserna i frihandelsavtalen
skall också de institutionella bestämmelserna i avtalen vara tillämpliga.

2. Kvantitativa restriktioner i fråga om export eller åtgärder med motsva-
rande verkan, tullavgifter samt avgifter med motsvarande verkan och som är
tillämpliga på handeln inom EES skall avskaffas.

Artikel 3

De avtalsslutande parterna skall inte införa restriktioner eller administrativa
och tekniska föreskrifter som i handeln mellan de avtalsslutande parterna
kan utgöra hinder för fri rörlighet för de produkter som omfattas av detta
protokoll.

Artikel 4

Protokoll 25 innehåller de materiella konkurrensregler som är tillämpliga på
företag och som avser de produkter som omfattas av detta protokoll. Här-
ledd lagstiftning återfinns i protokoll 21 och bilaga XIV.

Artikel 5

De avtalsslutande parterna skall iaktta reglerna för stöd till stålindustrin. De
erkänner särskilt relevansen och tilllämpligheten av de gemenskapsregler
om stöd till stålindustrin som anges i kommissionens beslut 322/89/EKSG,
som upphör att gälla den 31 december 1991. De avtalsslutande parterna ut-
fäster sig att vid ikraftträdandet av EES-avtalet införliva nya gemenskaps-
regler om stöd till stålindustrin med avtalet, förutsatt att dessa i huvudsak är
likartade med reglerna i nyss nämnda rättsakt.

Artikel 6

1. De avtalsslutande parterna skall utbyta information om marknader. Efta-
staterna skall på allt sätt verka för att stålproducenter, konsumenter och
återförsäljare tillhandahåller sådan information.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

285

2. EFTA-staterna skall på allt sätt verka för att de stålproducerande företa-
gen inom dessas territorier medverkar vid de årliga investeringsundersök-
ningar som avses i artikel 15 i kommissionens beslut 3302/81/EKSG av den
18 november 1981. De avtalsslutande parterna skall, med beaktande av skyl-
digheten att skydda affärshemligheter, utbyta information om större investe-
rings- eller desinvesteringsprojekt.

3. Alla frågor som rör informationsutbyte mellan de avtalsslutande parterna
skall omfattas av de allmänna institutionella bestämmelserna i detta avtal.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

till EES-lagen

Artikel 7

De avtalsslutande parterna konstaterar att de ursprungsregler som anges i
protokoll 3 till frihandelsavtalen mellan Europeiska ekonomiska gemenska-
pen och enskilda EFTA-stater ersätts av protokoll 4 i detta avtal.

286

PROTOKOLL 17

ANGÅENDE ARTIKEL 34

1. Artikel 34 i avtalet skall inte hindra avtalsparterna från att anta lagstift-
ning eller genomföra åtgärder som avser ett tredje lands tillträde till deras
marknader.

All lagstiftning inom ett område som regleras av avtalet skall behandlas
enligt det förfarande som anges i avtalet och avtalsparterna skall sträva efter
att utarbeta motsvarande EES-regler.

I alla andra fall skall avtalsparterna underrätta Gemensamma EES-kom-
mittén om sina åtgärder och, om det behövs, sträva efter att anta bestämmel-
ser som garanterar att åtgärderna inte kringgås via de andra avtalsparternas
territorium.

Om överenskommelse inte kan träffas om sådana regler eller bestämmel-
ser, får den berörda avtalsparten vidta de åtgärder som behövs för att hindra
ett kringgående.

2. Vid bestämningen av vem som innehar rättigheter som grundas på artikel
34, skall avsnitt I i Allmänna handlingsprogrammet för upphävande av be-
gränsningar i etableringsfriheten (EGT nr 2, 15.1.1962 s. 36/62) tilllämpas
med samma rättsliga verkan som inom gemenskapen.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

287

PROTOKOLL 21

OM GENOMFÖRANDET AV
KONKURRENSREGLER TILLÄMPLIGA PÅ FÖRETAG

Artikel 1

EFTA:s övervakningsmyndighet skall vid tidpunkten för undertecknandet
av detta avtal genom överenskommelse mellan EFTA-staterna anförtros be-
fogenheter och funktioner motsvarande EG-kommissionens för tillämpning
av konkurrensreglerna i Fördraget om upprättandet av Europeiska ekono-
miska gemenskapen och Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och
stålgemenskapen för att den skall kunna förverkliga de principer som anges
i artikel 1.2 e och artikel 53-60 i avtalet och i protokoll 25.

Gemenskapen skall i förekommande fall utfärda bestämmelser avseende
tillämpningen av de principer som anges i artikel 1.2 e och artikel 53-60 i
avtalet och i protokoll 25 för att säkerställa att EG-kommissionen enligt
detta avtal har befogenheter och funktioner som motsvarar dem som den vid
tidpunkten för undertecknandet av avtalet förfogar över för tillämpning av
konkurrensreglerna i Fördraget om upprättandet av Europeiska ekono-
miska gemenskapen och Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och
stålgemenskapen.

Artikel 2

Om nya rättsakter om tillämpningen av artikel 1.2 e och artikel 53-60 och av
protokoll 25 eller ändringar i derättsakter som uppräknas i artikel 3 i detta
protokoll utfärdas i enlighet med de förfaranden som anges i del VII i avta-
let, skall motsvarande ändringar införas i avtalet om upprättandet av
EFTAzs övervakningsmyndighet för att säkerställa att EFTA:s övervak-
ningsmyndighet samtidigt anförtros befogenheter och funktioner motsva-
rande dem som tillkommer EG-kommissionen.

Artikel 3

1. Förutom av de rättsakter som finns uppräknade i bilaga XIV belyses EG-
kommissionens befogenheter och funktioner vid tillämpning av konkurrens-
reglerna i Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenska-
pen av följande rättsakter:

Kontroll av koncentrationer

1. 389 R 4064: Artikel 6 - 25 i rådets förordning nr 4064/89/EEG av den
21 december 1989 om kontroll av företagskoncentrationer (EGT nr L 395,
30.12.1989, s.l)

2. 390 R 2367: Kommissionens förordning (EEG) nr 2367/90 av den 25 juli
1990 om de anmälningar, frister och förhör som avses i rådets förordning
(EEG) nr 4064/89 om kontroll av företagskoncentrationer (EGT nr L 219,
14.8.1990, s.5)

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

288

Allmänna procedurregler

3. 362 R 0017: Rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962. Första för-
ordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86 (EGT nr 13,
21.2.1962, s. 204/62) i dess lydelse enligt

362 R 0059: Förordning nr 59/62/EEG av den 3 juli 1962 (EGT nr
58, 10.7.1962, s. 1655/62)

-   363 R 0118: Förordning nr 118/63/EEG av den 5 november 1963
(EGT nr 162, 7.11.1963, s. 2696/63)

-   371R 2822: Förordning (EEG) nr 2822/71 av den 20 december 1971
(EGT nr L 285, 29.12.1971, s. 49

-   1 72 B: Anslutningsakten för Danmark, Irland och Storbritannien
(EGT nr L 73, 27.03.1972, s. 92)

-   1 79 H: Anslutningsakten för Grekland (EGT nr L 291, 19.11.1979,
s.93)

- 1 85 I: Anslutningsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L 302,
15.11.1985, s. 165)

4. 362 R 0027: Kommissionens förordning (EEG) nr 27 av den 3 maj 1962.
Första tillämpningsförordning till rådets förordning nr 17 av den 6 februari

1962 (Form, innehåll och övriga detaljer beträffande ansökningar och an-
mälningar) (EGT nr 35, 10.5.1962, s. 1118/62) i dess lydelse enligt

-   368 R1133: Förordning (EEG) nr 1133/68 av den 26 juli 1968 (EGT
nr L 189, 1.8.1968, s.l)

-   375 R1699: Förordning (EEG) nr 1699/75 av den 2 juli 1975 (EGT
nr L 172, 3.7.1975, s. 11)

1 79 H: Anslutningsakten för Grekland (EGT nr L 291, 19.11.1979,
s.93)

385 R 2526: Förordning (EEG) nr 2526/85 av den 5 augusti 1985
(EGT nr L 240, 7.9.1985, s. 1)

-   1 85 I: Anslutningsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L 302,
15.11.1985, s. 16)

5. 363 R 0099: Kommissionens förordning (EEG) nr 99/63 av den 25 juli

1963 om sådana förhör som avses i artikel 19.1 och 19.2 i rådets förordning
(EEG) nr 17/62 (EGT nr 127, 20.8.1963, s. 2268/63)

Transport

6. 362 R 0141: Rådets förordning (EEG) nr 141/62 av den 26 november 1962
om undantag från tillämpning av rådets förordning nr 17 för transportområ-
det, ändrad genom förordningar nr 165/65/EEG och 1002/67/EEG (EGT nr
124, 28.11.1962, s. 2751/62)

7. 368 R 1017: Artikel 6 och artikel 10 - 31 i rådets förordning (EEG) nr
1017/68 av den 19 juli 1968 om tillämpning av konkurrensregler på transpor-
ter på järnväg, landsväg och inre vattenvägar (EGT nr L175,23.7.1968, s. 1)

8. 369 R 1629: Kommissionens förordning (EEG) nr 1629/69 av den 8 au-
gusti 1969 om form, innehåll och övriga detaljer beträffande klagomål enligt

19 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga 1

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

289

artikel 10, ansökningar enligt artikel 12 och anmälningar enligt artikel 14.1 i
rådets förordning (EEG) nr 1017/68 av den 19 juli 1968 (EGT nr L 209,
21.8.1969, s.l)

9. 369 R 1630: Kommissionens förordning (EEG) nr 1630/69 av den 8 au-
gusti 1969 om förhör enligt artikel 26.1 och 2 i rådets förordning (EEG) nr
1017/68 av den 19 juli 1968 (EGT nr L 209, 21.8.1969, s. 11)

10. 374 R 2988: Rådets förordning (EEG) nr 2988/74 av den 26 november
1974 om preskriptionstider i fråga om förfaranden och verkställande av på-
följder enligt Europeiska ekonomiska gemenskapens transport- och konkur-
rensregler (EGT nr L 319, 29.11.1974, s. 1)

11. 386 R 4056: Avsnitt II i rådets förordning (EEG) nr 4056/86 av den 22
december 1986 om detaljerade regler för tillämpning av artiklarna 85 och 86
i fördraget på sjöfarten (EGT nr L 378, 31.12.1986, s. 4)

12. 388 R 4260: Kommissionens förordning (EEG) nr 4260/88 av den 16 de-
cember 1988 om de anmälningar, klagomål, ansökningar och muntliga för-
handlingar som avses i rådets förordning (EEG) nr 4056/86 av den 22 decem-
ber 1986 med detaljerade regler för hur artiklarna 85 och 86 i fördraget skall
tillämpas på sjöfarten (EGT nr L 376, 31.12.1988, s. 1)

13. 387 R 3975: Rådets förordning (EEG) nr 3975/87 av den 14 december
1987 om förfarandet för tillämpning av konkurrensreglerna på företag inom
luftfartssektorn (EGT nr L 374, 31.12.1987, s. 1) i dess lydelse enligt

-   391R1284: Rådets förordning (EEG) nr 1284/91 av den 14 maj 1991

(EGT nr L 122, 15.5.1991, s. 2)

14. 388 R 4261: Kommissionens förordning (EEG) nr 4261/88 av den 16 de-
cember 1988 om de klagomål, ansökningar och förhör som avses i rådets för-
ordning (EEG) nr 3975/87 om förfarandet för tillämpning av konkurrensreg-
lerna på företag inom luftfartssektorn (EGT nr L 376, 31.12.1988, s. 10).

2. Förutom av de rättsakter som finns uppräknade i bilaga XIV belyses EG-
kommissionens befogenheter och funktioner vid tillämpning av konkurrens-
reglerna i Fördraget om upprättandet av Europeiska kol-och stålgemenska-
pen av följande rättsakter:

1. Artikel (EKSG) 65.2 tredje till femte stycket, 65.3, 65.4 andra stycket
och 65.5.

2. Artikel (EKSG) 66.2, andra till fjärde stycket, och 66.4-6.

3. 354 D 7026: Höga myndighetens beslut nr 26/54 av den 6 maj 1954 med
en förordning om uppgiftsskyldighet enligt fördragets artikel 66.4 (ECE,
11.5.1954, s. 350/54)

4. 378 S 0715: Kommissionens beslut nr 715/78/EKSG av den 6 april 1978
om preskriptionstider för förfaranden och verkställande av påföljder enligt
fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen (EGT
nrL94, 8.4.1978, s.22).

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

5. 384 S 0379: Kommissionens beslut nr 379/84/EKSG av den 15 februari

290

1984 om fastställande av befogenheter för kommissionens tjänstemän och
befullmäktigade företrädare som har till uppgift att genomföra kontroller
enligt EKSG-fördraget och beslut avseende dess tilllämpning (EGT nr L 46,
16.2.1984, s.23).

Artikel 4

1. Sådana avtal, beslut och samordnade förfaranden som avses i artikel

53.1, som har tillkommit efter det att avtalet har trätt i kraft och beträffande
vilka parterna önskar åberopa bestämmelserna i artikel 53.3 skall enligt arti-
kel 56, protokoll 23 och de regler som avses i artikel 1-3 i detta protokoll
anmälas till den behöriga övervakningsmyndigheten. Så länge en sådan an-
mälan inte har gjorts, kan beslut om tillämpning av artikel 53.3 inte fattas.

2. Punkt 1 gäller inte avtal, beslut och samordnade förfaranden om

a)  endast företag från en EG-medlemsstat eller EFTA-stat är parter
och avtalen, besluten eller de samordnade förfarandena inte berör
import eller export mellan de avtalsslutande parterna,

b)  högst två företag är parter och avtalen endast innebär

i) att ena avtalspartens frihet att bestämma priser eller affärsvillkor
begränsas vid återförsäljning av varor som denne har förvärvat av
den andra parten, eller

ii) att den som förvärvar eller utnyttjar rättigheter som åtnjuter in-
dustriellt rättsskydd - särskilt patent, bruksmönster, mönster el-
ler varumärken - eller den som enligt avtal om överlåtelse eller
upplåtelse har rätt att använda en tillverkningsmetod eller kun-
skaper om användning och tillämpning av industriella processer
åläggs begränsningar i utnyttjandet av dessa rättigheter,

c)   de endast syftar till

i) utarbetande eller enhetlig tillämpning av normer eller typer, el-
ler

ii) gemensam forskning eller utveckling,

iii) specialisering av tillverkningen av produkter, inklusive avtal
som är nödvändiga för att uppnå detta

- om de varor som är föremål för specialisering inte inom en vä-
sentlig del av det territorium som omfattas av detta avtal utgör
mer än 15 procent av affärsvolymen för varor som är identiska
eller som på grund av sina egenskaper, sitt pris och sin använd-
ning av konsumenterna betraktas som likartade, och

- om den sammanlagda årsomsättningen för de berörda företa-
gen inte överstiger 200 miljoner ecu.

Dessa avtal, beslut och samordnade förfaranden kan anmälas till den behö-
riga övervakningsmyndigheten i enlighet med artikel 56, protokoll 23 och de
regler som avses i artikel 1-3 i detta protokoll.

Artikel 5

1. Sådana avtal, beslut och samordnade förfaranden som avses i artikel

53.1, som föreligger när avtalet träder i kraft och beträffande vilka parterna

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

till EES-lagen

291

önskar åberopa bestämmelserna i artikel 53.3 skall anmälas till den behöriga
övervakningsmyndigheten i enlighet med bestämmelserna i artikel 56, pro-
tokoll 23 och de regler som avses i artikel 1-3 i detta protokoll inom sex må-
nader från det att avtalet har trätt i kraft.

Prop.1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

2. Punkt 1 gäller inte sådana avtal, beslut eller samordnade förfaranden som
avses i artikel 53.1 i avtalet och som omfattas av artikel 4.2 i detta protokoll.
Dessa kan anmälas till den behöriga övervakningsmyndigheten i enlighet
med artikel 56, protokoll 23 och de regler som avses i artikel 1-3 i detta proto-
koll.

Artikel 6

Den behöriga övervakningsmyndigheten skall i sina beslut enligt artikel 53.3
ange den dag då beslutet skall gälla. Denna dag kan sättas tidigare än dagen
för anmälan när det gäller sådana avtal, beslut av företagssammanslutningar
eller samordnade förfaranden som omfattas av artiklarna 4.2 och 5.2 i detta
protokoll eller som omfattas av artikel 5.1 i detta protokoll och som har an-
mälts inom den tidsfrist som anges i artikel 5.1.

Artikel 7

1. Om sådana avtal, beslut och samordnade förfaranden som avses i artikel

53.1, som föreligger när avtalet träder i kraft och som har anmälts inom den
tidsfrist som anges i artikel 5.1 i detta protokoll inte uppfyller villkoren i arti-
kel 53.3 och de berörda företagen eller företagssammanslutningarna upphör
att tillämpa dem eller ändrar dem på sådant sätt att de inte längre faller un-
der förbudet i artikel 53.1 eller så att de uppfyller villkoren i artikel 53.3,
skall förbudet i artikel 53.1 endast gälla för den tidsperiod som den behöriga
övervakningsmyndigheten fastställer. Beslut av den behöriga övervaknings-
myndigheten i enlighet med föregående mening gäller inte företag och före-
tagssammanslutningar som inte uttryckligen har samtyckt till anmälan.

2. Punkt 1 gäller sådana avtal, beslut eller samordnade förfaranden som av-
ses i artikel 4.2 i detta protokoll och som föreligger när avtalet träder i kraft,
om de har anmälts inom sex månader från den dagen.

Artikel 8

Ansökningar och anmälningar som har inlämnats till EG-kommissionen in-
nan avtalet träder i kraft skall anses uppfylla bestämmelserna om ansök-
ningar och anmälningar enligt detta avtal.

Den övervakningsmyndighet som är behörig enligt artikel 56 i avtalet och
artikel 10 i protokoll 23 kan kräva att ett vederbörligen ifyllt formulär, såsom
är föreskrivet för tillämpningen av avtalet, inlämnas till den inom en tidsfrist
som den bestämmer. I så fall skall ansökningar och anmälningar anses ha
skett på rätt sätt endast om formulären inlämnas inom den fastställda tiden
och i enlighet med bestämmelserna i avtalet.

292

Artikel 9

Böter för överträdelser av bestämmelserna i artikel 53.1 skall inte åläggas
med avseende på en åtgärd som har vidtagits före anmälan av sådana avtal,
beslut och samordnade förfaranden som avses i artiklarna 5 och 6 i detta pro-
tokoll och som har anmälts inom den tidsfrist som anges där.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

Artikel 10

De avtalsslutande parterna skall säkerställa att åtgärder vidtas inom sex må-
nader från det att avtalet har trätt i kraft för att ge EFTA:s övervaknings-
myndighet och EG-kommissionens tjänstemän det biträde de behöver för
att kunna genomföra sina undersökningar enligt detta avtal.

Artikel 11

Beträffande avtal, beslut och samordnade förfaranden som föreligger när av-
talet träder i kraft och som omfattas av artikel 53.1 skall förbudet i artikel
53.1 inte gälla om avtalen, besluten eller förfarandena inom sex månader
från det att avtalet har trätt i kraft ändras på sådant sätt att de uppfyller vill-
koren för gruppundantag enligt bilaga 14.

Artikel 12

Beträffande avtal, beslut av företagssammanslutningar och samordnade för-
faranden som föreligger när avtalet träder i kraft och som omfattas av artikel
53.1 skall förbudet i artikel 53.1 inte gälla från dagen för avtalets ikraftträ-
dande om avtalen, besluten eller förfarandena inom sexmånader från det att
avtalet har trätt i kraft ändras på sådant sätt att de inte längre omfattas av
förbudet i artikel 53.1.

Artikel 13

Avtal, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden
som före avtalets ikraftträdande har medgetts ett individuellt undantag en-
ligt artikel 85.3 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen
skall även i fortsättningen vara undantagna i förhållande till bestämmelserna
i avtalet till utgången av den period som har angetts i undantagsbeslutet eller
till den tidpunkt som EG-kommissionen annars bestämmer, om denna infal-
ler tidigare.

293

PROTOKOLL 22

OM DEFINITIONEN AV ”FÖRETAG” OCH
”OMSÄTTNING” (ARTIKEL 56)

Artikel 1

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

När det gäller tilldelning av enskilda ärenden enligt artikel 56 i avtalet avses
med ”företag” vage enhet som bedriver verksamhet av kommersiell eller
ekonomisk art.

Artikel 2

Med ”omsättning” enligt artikel 56 i avtalet avses de berörda företagens in-
täkter inom det territorium som omfattas av detta avtal under föregående
räkenskapsår från försäljning av varor och tjänster inom ramen för företa-
gens ordinarie verksamhet efter avdrag för försälj ningsrabatter samt mer-
värdesskatt och andra skatter som direkt hänför sig till omsättningen.

Artikel 3

I stället för omsättning används följande:

a)  för kreditinstitut och andra finansinstitut, deras totala tillgångar
multiplicerade med förhållandet mellan utlåning till kreditinstitut
och kunder vid transaktioner med invånare inom det territorium
som omfattas av avtalet och den totala summan av denna utlåning,

b)  för försäkringsbolag, värdet av de bruttopremier som mottas från
invånare inom det territorium som omfattas av avtalet, som skall
omfatta samtliga mottagna och utestående belopp enligt försäk-
ringsavtal som har tecknats av försäkringsbolagen eller för deras
räkning, inklusive utgående återförsäkringspremier, efter avdrag för
skatter och skatteliknande avgifter som debiteras på grundval av de
individuella premiebeloppen eller premiernas totala värde.

Artikel 4

1. Med avvikelse från den definition av omsättning som gäller vid tillämp-
ning av artikel 56 i avtalet och som anges i artikel 2 i detta protokoll, består
omsättningen

a)  i fråga om avtal, beslut av företagssammanslutningar och samord-
nade förfaranden som avser system för distribution och inköp mel-
lan företag som inte är konkurrenter, av intäkter från försäljning av
de varor eller tjänster som avtalen, besluten eller de samordnade
förfarandena avser och av andra varor eller tjänster som på grund
av sina egenskaper, sitt pris och sin användning av konsumenterna
betraktas som likartade,

b)  i fråga om avtal, beslut av företagssammanslutningar och samord-
nade förfaranden som avser överföring av teknik mellan företag som
inte är konkurrenter, av intäkter från försäljningen av de varor eller

294

tjänster som produceras med den teknik som avtalen, besluten eller
de samordnade förfarandena avser och av intäkterna från försälj-
ningen av de varor eller tjänster som tekniken i fråga är avsedd att
förbättra eller ersätta.

2. Om det vid tidpunkten för tillkomsten av sådana system som avses i punkt
1 a och b inte föreligger någon omsättning avseende försäljning av varor eller
tjänster, skall dock den allmänna bestämmelsen i artikel 2 vara tillämplig.

Artikel 5

1. Om ett enskilt ärende berör varor som omfattas av protokoll 25, är det
omsättningen av dessa varor som skall ligga till grund för tilldelningen av
ärendet.

2. Om ett enskilt ärende berör både varor som omfattas av protokoll 25 och
varor eller tjänster som omfattas av artiklarna 53 och 54 i avtalet, skall ifrå-
gavarande omsättning beräknas på grundval av alla varor och tjänster enligt
artikel 2.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

till EES-lagen

295

PROTOKOLL 23

OM SAMARBETET MELLAN

ÖVERVAKNINGSMYNDIGHETERNA (ARTIKEL 58)

ALLMÄNNA PRINCIPER

Artikel 1

EFTA:s övervakningsmyndighet och EG-kommissionen skall på begäran av
endera av övervakningsmyndigheterna utbyta information och samråda med
varandra beträffande allmänna policyfrågor.

EFTA:s övervakningsmyndighet och EG-kommissionen skall, i överens-
stämmelse med sina interna regler, med beaktande av artikel 56 i avtalet och
protokoll 22 samt av båda sidors beslutsautonomi, samarbeta vid handlägg-
ningen av individuella ärenden som omfattas av artikel 56.1 b och c, 56.2,
andra meningen och artikel 56.3 på det sätt som föreskrivs i nedanstående
bestämmelser.

Inom ramen för detta protokoll avses med termen ”en övervakningsmyn-
dighets territorium”, vad EG-kommissionen beträffar, EG-medlemsstater-
nas territorium, på vilket Fördraget om upprättandet av Europeiska ekono-
miska gemenskapen respektive Fördraget om upprättandet av Europeiska
kol- och stålgemenskapen enligt bestämmelserna i dessa fördrag är tillämp-
ligt och, vad EFTA:s övervakningsmyndighet beträffar, EFTA-staternas ter-
ritorier, på vilka avtalet är tilllämpligt.

FÖRFARANDENAS INLEDNINGSFAS

Artikel 2

I ärenden som omfattas av artikel 56.1 b och c, 56.2, andra meningen och
artikel 56.3 i avtalet, skall EFTA:s övervakningsmyndighet och EG-kommis-
sionen så snart som möjligt till varandra översända anmälningar och klago-
mål, om det inte klart framgår att dessa är riktade till båda övervaknings-
myndigheterna. De skall också meddela varandra när de vidtar åtgärder på
eget initiativ.

Den övervakningsmyndighet som har mottagit ett meddelande enligt
första stycket kan framföra sina synpunkter på detta inom 40 arbetsdagar
från mottagandet.

Artikel 3

Den behöriga övervakningsmyndigheten skall i ärenden som omfattas av ar-
tikel 56.1 b och c, 56.2, andra meningen och artikel 56.3 i avtalet, samråda
med den andra övervakningsmyndigheten när den

-  offentliggör sin avsikt att utfärda icke-ingripandebesked,

-  offentliggör sin avsikt att fatta ett beslut enligt artikel 53.3 , eller

- riktar en skrivelse med anmärkningar till de berörda företagen eller före-
tagssammanslutningarna.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

Den andra övervakningsmyndigheten kan framföra sina synpunkter inom

296

den tidsfrist som anges i offentliggörandet eller skrivelsen med anmärk-
ningar. Synpunkter som mottas från de berörda företagen eller tredje man
skall vidarebefordras till den andra övervakningsmyndigheten.

Artikel 4

I ärenden som omfattas av artikel 56.1 b och c, 56.2, andra meningen och
artikel 56.3 i avtalet, skall den behöriga övervakningsmyndigheten till den
andra övervakningsmyndigheten översända de administrativa skrivelser ge-
nom vilka en akt avslutas eller ett klagomål avvisas.

Artikel 5

I ärenden som omfattas av artikel 56.1 b och c, 56.2, andra meningen och
artikel 56.3 i avtalet, skall den behöriga övervakningsmyndigheten inbjuda
den andra övervakningsmyndigheten att låta sig företrädas vid förhör med
de berörda företagen. Inbjudan skall också riktas till de stater som ligger
inom den andra övervakningsmyndighetens behörighet.

RÅDGIVANDE KOMMITTÉER

Artikel 6

I ärenden som omfattas av artikel 56.1 b och c, 56.2, andra meningen och
artikel 56.3 i avtalet, skall den behöriga övervakningsmyndigheten i rätt tid
meddela den andra övervakningsmyndigheten om tidpunkten för mötet med
Rådgivande kommittén och överlämna de handlingar som är av betydelse.

Alla handlingar som överlämnas för detta ändamål av den andra övervak-
ningsmyndigheten skall läggas fram för Rådgivande kommittén hos den
övervakningsmyndighet som är behörig att fatta beslut i ett ärende enligt ar-
tikel 56 i avtalet tillsammans med det material som har skickats ut av denna
övervakningsmyndighet.

Vardera övervakningsmyndigheten samt de stater som ligger inom dess
behörighet har rätt att närvara vid möten med den andra övervakningsmyn-
dighetens rådgivande kommittéer och att framföra sina synpunkter där. De
har dock inte rösträtt.

BEGÄRAN OM HANDLINGAR OCH RÄTTEN ATT FRAMFÖRA

SYNPUNKTER

Artikel 7

I ärenden som omfattas av artikel 56.1 b och c, 56.2, andra meningen och
artikel 56.3 i avtalet, får den övervakningsmyndighet som inte är behörig att
avgöra ett ärende enligt artikel 56 i vaije skede av handläggningen begära
kopior av de viktigaste handlingar som överlämnas till den behöriga över-
vakningsmyndigheten för fastställande av överträdelser av artiklarna 53 och
54 eller erhållande av icke-ingripandebesked eller undantag och får dess-
utom innan det slutgiltiga beslutet fattas framföra sådana synpunkter som
den anser påkallade.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

till EES-lagen

297

ADMINISTRATIVT BITRÄDE

Artikel 8

1. När den övervakningsmyndighet som är behörig enligt artikel 56 i avtalet
riktar en begäran om uppgifter till ett företag eller en företagssammanslut-
ning inom den andra övervakningsmyndighetens territorium skall den samti-
digt översända en kopia av begäran till den andra övervakningsmyndighe-
ten.

2. Om ett företag eller en företagssammanslutning inte lämnar de begärda
uppgifterna inom den tidsfrist som har bestämts av den behöriga övervak-
ningsmyndigheten, eller lämnar ofullständiga uppgifter, skall den behöriga
övervakningsmyndigheten genom beslut kräva att dessa uppgifter lämnas.
När det gäller företag eller företagssammanslutningar inom den andra över-
vakningsmyndighetens territorium skall den behöriga övervakningsmyndig-
heten översända en kopia av beslutet till den andra övervakningsmyndighe-
ten.

3. På begäran av den övervakningsmyndighet som är behörig enligt artikel
56 i avtalet skall den andra övervakningsmyndigheten inom sitt territorium
företa undersökningar i enlighet med sina interna bestämmelser, om den be-
höriga övervakningsmyndigheten som framställer begäran anser det nöd-
vändigt.

4. Den behöriga övervakningsmyndigheten har rätt att vara representerad
vid, och aktivt delta i, undersökningar som genomförs av den andra övervak-
ningsmyndigheten enligt punkt 3.

5. Alla uppgifter som inhämtas under sådana undersökningar som sker på
begäran skall överlämnas till den övervakningsmyndighet som begärde un-
dersökningarna så snart de har avslutats.

6. Om den behöriga övervakningsmyndigheten i ärenden som omfattas av
artikel 56.1 b och c, artikel 56.2, andra meningen och artikel 56.3, genomför
undersökningar inom sitt territorium, skall den underrätta den andra över-
vakningsmyndigheten om att sådana undersökningar har ägt rumoch på be-
gäran överlämna resultaten av undersökningarna till den övervakningsmyn-
digheten.

Artikel 9

1. Uppgifter som har inhämtats enligt bestämmelserna i detta protokoll
skall endast användas för sådana åtgärder som vidtas med stöd av artiklarna
53 och 54 i avtalet.

2. EG-kommissionen, EFTA:s övervakningsmyndighet, EG-medlemssta-
ternas och EFTA-staternas behöriga myndigheter samt dessas tjänstemän
och övriga anställda skall inte avslöja uppgifter som de har inhämtat med
stöd av detta protokoll och som är av sådant slag att de omfattas av sekretess.

3. Regler om sekretess och sekretessbelagda uppgifter enligt detta avtal el-
ler de avtalsslutande parternas lagstiftning skall inte utgöra något hinder för
det informationsutbyte som föreskrivs i detta protokoll.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

till EES-lagen

298

Artikel 10

1. Företag skall sända anmälningar av avtal till den övervakningsmyndighet
som är behörig enligt artikel 56. Klagomål får sändas till vilken som helst av
övervakningsmyndigheterna.

2. Anmälningar eller klagomål som har sänts till den övervakningsmyndig-
het som enligt artikel 56 i avtalet inte är behörig att avgöra ett visst ärende
skall överlämnas utan dröjsmål till den behöriga övervakningsmyndigheten.

3. Om det vid förberedelser för eller inledande av förfaranden på eget initia-
tiv visar sig att den andra övervakningsmyndigheten enligt artikel 56 i avtalet
är behörig att pröva ärendet, skall ärendet överlämnas till den behöriga
övervakningsmyndigheten.

4. När ett ärende har överlämnats till den andra övervakningsmyndigheten
enligt punkt 2 eller 3 får ärendet inte återlämnas. Ett ärende får inte över-
lämnas efter det att avsikten att utfärda icke-ingripandebesked eller att fatta
ett beslut enligt artikel 53.3 i avtalet har offentliggjorts eller efter det att en
skrivelse med anmärkningar har skickats till de berörda företagen eller före-
tagssammanslutningama eller en skrivelse har skickats till sökanden med ett
meddelande om att det inte finns tillräckliga skäl för att fullfölja klagomålet.

Artikel 11

Datum för inlämnande av en ansökan eller anmälan skall anses vara den dag
när den inkommer till EG-kommissionen eller EFTArs övervakningsmyn-
dighet, oavsett vilken av dessa som är behörig att besluta i ärendet enligt
artikel 56 i avtalet. Om ansökan eller anmälan skickas med rekommenderat
brev, skall den dock anses ha inkommit den dag som framgår av avsändnings-
ortens poststämpel.

SPRÅK

Artikel 12

Företag skall i samband med anmälningar, ansökningar och klagomål ha rätt
att kommunicera med EFTA:s övervakningsmyndighet och EG-kommissio-
nen på ett av EFTA-staternas eller EG:s officiella språk som de väljer. Detta
gäller även i fråga om samtliga stadier av ett förfarande, oavsett om det in-
leds av den behöriga övervakningsmyndigheten med anledning av en anmä-
lan, ansökan eller klagomål eller på eget initiativ.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

299

PROTOKOLL 24

OM SAMARBETE VID KONTROLL AV

FÖRETAGSKONCENTRATIONER

ALLMÄNNA PRINCIPER

Artikel 1

1. EFTA:s övervakningsmyndighet och EG-kommissionen skall på begäran
av endera av övervakningsmyndigheterna utbyta information och samråda
med varandra beträffande allmänna policyfrågor.

2. När det gäller ärenden som omfattas av artikel 57.2 a skall EG-kommis-
sionen och EFTA:s övervakningsmyndighet samarbeta vid handläggningen
av företagskoncentrationer i enlighet med nedanstående bestämmelser.

3. I detta protokoll avses med termen en övervakningsmyndighets territo-
rium, vad EG-kommissionen beträffar, EG-medlemsstatemas territorium
på vilket Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenska-
pen alternativt Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålge-
menskapen enligt bestämmelserna i dessa fördrag är tillämpligt och, vad
EFTA:s övervakningsmyndighet beträffar, EFTA-staternas territorier på
vilka avtalet är tillämpligt.

Artikel 2

1. Samarbete skall förekomma enligt bestämmelserna i detta protokoll, om:

a)  de berörda företagens omsättning inom EFTA-staternas territorium
uppgår till 25 procent eller mer av deras sammanlagda omsättning
inom det territorium som omfattas av detta avtal, eller

b)  minst två av de berörda företagens omsättning överstiger 250 miljo-
ner ecu inom EFTA-staternas territorium, eller

c)  koncentrationen kan skapa eller stärka en dominerande ställning
som skulle medföra att en effektiv konkurrens inom EFTA-staternas
territorium eller en väsentlig del av det påtagligt hämmades.

2. Samarbete skall också förekomma om:

a)  koncentrationen hotar att skapa eller stärka en dominerande ställ-
ning som skulle medföra att en effektiv konkurrens påtagligt häm-
mades på en marknad i en EFTA-stat som uppvisar alla kännetecken
på en avgränsad marknad, oavsett om det rör sig om en väsentlig del
av det territorium som omfattas av detta avtal, eller

b)  en EFTA-stat önskar vidta åtgärder för att skydda legitima intressen
enligt artikel 7.

FÖRFARANDENAS INLEDNINGSFAS

Artikel 3

1. EG-kommissionen skall till EFTA:s övervakningsmyndighet överlämna
kopior av anmälningar av ärenden enligt artikel 2.1 och 2 a inom tre arbets-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

300

dagar och kopior av de viktigaste handlingar som tas emot eller utfärdas av
EG-kommissionen så snart som möjligt.

2. EG-kommissionen skall i nära och ständig samverkan med EFTA:s över-
vakningsmyndighet vidta de åtgärder som föreskrivs för tillämpning av arti-
kel 57 i avtalet. EFTA:s övervakningsmyndighet och EFTA-staterna får
framföra synpunkter på dessa åtgärder. För tillämpningen av artikel 6 i detta
protokoll skall EG-kommissionen inhämta uppgifter från den behöriga myn-
digheten i den berörda EFTA-staten och lämna den tillfälle att framföra sina
synpunkter i vaije skede i förfarandet fram till dess att ett beslut enligt den
nämnda artikeln fattas. I detta syfte skall den låta myndigheten ta del av ak-
ten.

FÖRHÖR

Artikel 4

I ärenden som omfattas av artikel 2.1 och 2 a skall EG-kommissionen in-
bjuda EFTA:s övervakningsmyndighet att låta sig företrädas vid förhör med
de berörda företagen. På samma sätt får EFTA-staterna representeras vid
dessa förhör.

EG:s RÅDGIVANDE KOMMITTÉ FÖR KONCENTRATIONER

Artikel 5

1. I ärenden som omfattas av artikel 2.1 och 2 a skall EG-kommissionen i
rätt tid underrätta EFTA:s övervakningsmyndighet om tidpunkten för mö-
ten som hålls av Rådgivande kommittén för koncentrationer och överlämna
de handlingar som är av betydelse.

2. Alla handlingar som överlämnas för detta ändamål av EFTA:s övervak-
ningsmyndighet, inklusive sådana handlingar som härrör från EFTA-stater,
skall läggas fram för Rådgivande kommittén för koncentrationer tillsam-
mans med övriga handlingar av betydelse som har skickats ut av EG-kom-
missionen.

3. EFTA:s övervakningsmyndighet och EFTA-staterna har rätt att närvara
vid möten i Rådgivande kommittén för koncentrationer och att framföra
sina synpunkter där. De har dock inte rösträtt.

ENSKILDA STATERS RÄTTIGHETER

Artikel 6

1. EG-kommissionen kan genom ett beslut som utan dröjsmål meddelas de
berörda företagen, EG-medlemsstaternas behöriga myndigheter och
EFTA:s övervakningsmyndighet hänskjuta en anmäld koncentration till en
EFTA-stat, om den hotar att skapa eller stärka en dominerande ställning
som skulle medföra att en effektiv konkurrens påtagligt hämmades på en
marknad i den staten som uppvisar alla kännetecken på en avgränsad mark-
nad, oavsett om det rör sig om en väsentlig del av det territorium som omfat-
tas av detta avtal eller ej.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

301

2. I sådana fall som avses i punkt 1 kan en EFTA-stat, på samma grunder
och villkor som en EG-medlemsstat enligt artikel 173 i Fördraget om upprät-
tandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, överklaga vid EG-domsto-
len och särskilt begära att interimsbestämmelser tillämpas för att dess natio-
nella konkurrensregler skall kunna tillämpas.

Artikel 7

1. Trots att EG-kommissionen enligt förordning (EEG) nr 4064/89 av den
21 december 1989 om kontroll av företagskoncentrationer (EGT nr L 395,
30.12.1989, s. 1) ensam är behörig att behandla koncentrationer med en ge-
menskapsdimension, får EFTA-staterna vidta lämpliga åtgärder för att
skydda andra legitima intressen än de som omfattas av förordningen, förut-
satt att sådana åtgärder är förenliga med de allmänna principer och övriga
bestämmelser som direkt eller indirekt fastställs i detta avtal.

2. Med legitima intressen enligt punkt 1 avses allmän säkerhet, mediernas
mångfald och regler om tillräckliga reserver.

3. Alla andra allmänna intressen skall meddelas EG-kommissionen och
skall erkännas av EG-kommissionen efter en bedömning av deras förenlig-
het med de allmänna principer och övriga bestämmelser som direkt eller in-
direkt fastställs i detta avtal innan ovannämnda åtgärder kan vidtas. EG-
kommissionen skall underrätta EFTA:s övervakningsmyndighet och den be-
rörda EFTA-staten om sitt beslut inom en månad efter meddelandet.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

ADMINISTRATIVT BITRÄDE

Artikel 8

1. För att fullgöra de uppgifter som har anförtrotts den för tillämpningen
av artikel 57 får EG-kommissionen inhämta alla uppgifter som behövs från
EFTAzs övervakningsmyndighet och EFTA-staterna.

2. När EG-kommissionen riktar en begäran om uppgifter till en person, ett
företag eller en företagssammanslutning inom EFTA-staternas territorium
skall den samtidigt översända en kopia av begäran till EFTA:s övervaknings-
myndighet.

3. Om dessa personer, företag eller företagssammanslutningar inte lämnar
de begärda uppgifterna inom den tidsfrist som har bestämts av EG-kommis-
sionen, eller lämnar ofullständiga uppgifter, skall EG-kommissionen genom
beslut kräva att uppgifterna lämnas och översända en kopia av beslutet till
EFTA:s övervakningsmyndighet.

4. På begäran av EG-kommissionen skall EFTAzs övervakningsmyndighet
företa undersökningar inom sitt territorium.

5. EG-kommissionen har rätt att vara representerad vid och aktivt delta i
undersökningar som genomförs enligt punkt 4.

6. Alla uppgifter som inhämtas under sådana begärda undersökningar skall
överlämnas till EG-kommissionen så snart undersökningarna har avslutats.

302

7. Om EG-kommissionen i ärenden som omfattas av artikel 2.1 och 2 a ge-
nomför undersökningar inom gemenskapens territorium, skall den under-
rätta EFTA:s övervakningsmyndighet om att sådana undersökningar har ägt
rum och på begäran på lämpligt sätt överlämna resultaten av undersökning-
arna.

SEKRETESS

Artikel 9

1. Upplysningar som har inhämtats enligt bestämmelserna i detta protokoll
skall endast användas i samband med sådana åtgärder som vidtas med stöd
av artikel 57 i avtalet.

2. EG-kommissionen, EFTArs övervakningsmyndighet, EG-medlemssta-
ternas och EFTA-staternas behöriga myndigheter samt dessas tjänstemän
och övriga anställda skall inte avslöja upplysningar som de har inhämtat med
stöd av detta protokoll och som är av sådant slag att de omfattas av sekre-
tess.

3. Regler om sekretess och sekretessbelagda uppgifter enligt avtalet eller de
avtalsslutande parternas lagstiftning skall inte utgöra något hinder för det
utbyte och den användning av information som föreskrivs i detta protokoll.

ANMÄLNINGAR

Artikel 10

1. Företag skall sända anmälningar till den övervakningsmyndighet som är
behörig enligt artikel 57.2 i avtalet.

2. Anmälningar eller klagomål som har sänts till den myndighet som enligt
artikel 57 inte är behörig att avgöra ett visst ärende skall utan dröjsmål över-
lämnas till den behöriga övervakningsmyndigheten.

Artikel 11

Datum för inlämnande av en anmälan skall vara den dag när den inkommer
till den behöriga övervakningsmyndigheten.

Om ärendet har anmälts enligt tillämpningsföreskrifterna i artikel 57, men
omfattas av artikel 53, skall datum för inlämnande av en anmälan vara den
dag när den inkommer till EG-kommissionen eller EFTA:s övervaknings-
myndighet.

SPRÅK

Artikel 12

1. Företag skall i samband med anmälningar ha rätt att kommunicera med
EFTA:s övervakningsmyndighet och EG-kommissionen på ett av EFTA-sta-
ternas eller gemenskapens officiella språk som de väljer. Detta gäller även i
fråga om alla stadier i förfarandet.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

till EES-lagen

303

2. Om företag väljer att kommunicera med en övervakningsmyndighet på
ett språk som varken är officiellt språk i någon av de stater som ligger inom
den myndighetens behörighet eller ett av myndighetens arbetsspråk, skall de
samtidigt till samtliga handlingar bifoga en översättning till ett av myndighe-
tens officiella språk.

3. I den mån företag som inte har deltagit i anmälan berörs, skall de också
ha rätt att ta emot meddelanden från EFTA:s övervakningsmyndighet och
EG-kommissionen på ett lämpligt språk som är officiellt språk i en EFTA-
stat eller gemenskapen eller på ett av dessa myndigheters arbetsspråk. Om
de väljer att kommunicera med en övervakningsmyndighet på ett språk som
varken är officiellt språk i någon av de stater som ligger inom den myndighe-
tens behörighet eller ett av myndighetens arbetsspråk, gäller punkt 2.

4. Det språk som väljs för översättningen skall avgöra vilket språk som skall
användas av den behöriga myndigheten när den kommunicerar med företa-
gen.

TIDSFRISTER OCH ANDRA PROCEDURFRÅGOR

Artikel 13

När det gäller tidsfrister och andra procedurbestämmelser skall, om inte an-
nat följer av detta protokoll, bestämmelserna för tillämpning av artikel 57
vara tillämpliga även på samarbetet mellan EG-kommissionen och EFTA:s
övervakningsmyndighet och EFTA-staterna.

ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSE

Artikel 14

Artikel 57 gäller inte koncentrationer som var föremål för ett avtal eller med-
delande, eller om kontroll förvärvades före avtalets ikraftträdande. Artikeln
är under inga omständigheter tillämplig på en koncentration beträffande vil-
ken ett förfarande har inletts före den tidpunkten av en nationell myndighet
som är ansvarig för konkurrensfrågor.

Prop.1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

304

PROTOKOLL 25

OM KONKURRENS BETRÄFFANDE KOL OCH STÅL

Artikel 1

1. Alla avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och sam-
ordnade förfaranden avseende särskilda varor enligt den förteckning som av-
ses i protokoll 14 vilka kan påverka handeln mellan de avtalsslutande par-
terna och direkt eller indirekt kan hindra, begränsa eller snedvrida den nor-
mala konkurrensen inom det territorium som omfattas av detta avtal är för-
bjudna, särskilt de som innebär att

a)   priser fastställs eller bestäms,

b)  produktion, teknisk utveckling eller investeringar begränsas eller
kontrolleras,

c)  marknader, varor, kunder eller inköpskällor delas upp.

2. Den övervakningsmyndighet som är behörig enligt artikel 56 i avtalet
skall dock tillåta specialiseringsavtal eller avtal om gemensamma inköp eller
gemensam försäljning i fråga om de varor som avses i punkt 1, om den kon-
staterar att

a)  sådan specialisering eller sådana gemensamma inköp eller gemen-
sam försäljning medför en väsentlig förbättring av produktionen el-
ler distributionen av dessa varor,

b)  avtalet i fråga är nödvändigt för att uppnå dessa resultat och inte är
mer konkurrensbegränsande än vad som behövs för detta ändamål,
och

c)   avtalet inte är ägnat att ge de berörda företagen möjlighet att be-
stämma priserna för, eller kontrollera eller begränsa produktionen
eller marknadsföringen av, en väsentlig del av varorna i fråga inom
det territorium som omfattas av detta avtal eller att avskärma företa-
gen från effektiv konkurrens från andra företag inom det territorium
som omfattas av detta avtal.

Om den behöriga övervakningsmyndigheten, med särskilt beaktande av att
denna punkt avser distributionsföretag, finner att vissa avtal till sin karaktär
och sina följder är helt likvärdiga med dem som avses ovan, skall den, när
den har förvissat sig om att de uppfyller samma villkor, tillåta även dessa
avtal.

3. Avtal eller beslut som är förbjudna enligt punkt 1 är automatiskt ogil-
tiga och kan inte åberopas vid någon domstol i EG-medlemsstaterna eller
EFTA-staterna.

Artikel 2

1. Om inte annat följer av bestämmelserna i punkt 3 i denna artikel, kräver
vaije transaktion ett förhandsgodkännande från den övervakningsmyndig-
het som är behörig enligt artikel 56 i detta avtal, om den i sig direkt eller

20 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga 1

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

305

indirekt orsakar inom det territorium som omfattas av detta avtal, till följd
av en åtgärd av en person eller ett företag eller en grupp av personer eller
företag, en koncentration av företag, av vilka minst ett omfattas av artikel
3, som kan påverka handeln mellan de avtalsslutande parterna, oavsett om
transaktionen berör en enda vara eller ett antal olika varor och om den ge-
nomförs genom fusion, förvärv av aktier eller delar av företaget eller till-
gångar, lån, avtal eller någon annan form av kontroll.

2. Den övervakningsmyndighet som är behörig enligt artikel 56 i detta avtal
skall bevilja det godkännande som avses i punkt 1 om den konstaterar att
den planerade transaktionen inte kommer att ge de berörda personerna eller
företagen möjlighet, med avseende på den vara eller de varor som omfattas
av dess jurisdiktion,

- att bestämma priser, kontrollera eller begränsa produktion eller distribu-
tion eller hindra en effektiv konkurrens på en väsentlig del av marknaden
för dessa varor, eller

-  att kringgå de konkurrensregler som fastställs enligt detta avtal, särskilt
genom att med konstgjorda medel skapa en gynnad ställning som innebär
en betydande fördel när det gäller tillgång till inköpskällor eller markna-
der.

3. Vissa grupper av transaktioner kan med hänsyn till storleken av de be-
rörda tillgångarna eller företagen sammantaget med karaktären av den kon-
centration som skall genomföras undantas från kravet på förhandsgodkän-
nande.

4. Om den övervakningsmyndighet som är behörig enligt artikel 56 i detta
avtal finner att offentliga eller privata företag som, faktiskt eller rättsligt,
innehar eller förvärvar på marknaden för en av varorna inom dess jurisdik-
tion en dominerande ställning som avskärmar dem från effektiv konkurrens
inom en väsentlig del av det territorium som omfattas av detta avtal, använ-
der denna ställning för syften som strider mot målen för detta avtal och om
sådant missbruk kan påverka handeln mellan de avtalsslutande parterna,
skall den till dem rikta sådana rekommendationer som är ägnade att för-
hindra att ställningen utnyttjas på det sättet.

Artikel 3

När det gäller artiklarna 1 och 2 samt de uppgifter som behövs för deras till-
lämpning och för de förfaranden som grundas på dessa artiklar, avses med
”företag” vaije företag som inom det territorium som omfattas av detta avtal
är verksamt inom produktion inom kol- och stålindustrin och varje företag
eller agentur som regelmässigt är verksamt inom annan distribution än för-
säljning till hushåll eller hantverksindustri.

Artikel 4

Bilaga XIV i avtalet innehåller särskilda bestämmelser för genomförande av
de principer som anges i artiklarna 1 och 2.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

306

Artikel 5

EFTA:s övervakningsmyndighet och EG-kommissionen skall säkerställa till-
lämpningen av de principer som anges i artiklarna 1 och 2 i detta protokoll i
överensstämmelse med bestämmelserna för genomförandet av artiklarna 1
och 2 enligt protokoll 21 och bilaga XIV i avtalet.

Artikel 6

Beslut i enskilda ärenden som avses i artiklarna 1 och 2 i detta protokoll skall
fattas av EG-kommissionen eller EFTA:s övervakningsmyndighet i enlighet
med artikel 56 i avtalet.

Artikel 7

Med inriktning på utveckling och upprätthållande av en enhetlig övervak-
ning på konkurrensområdet inom hela Europeiska ekonomiska samarbets-
området och för att i detta syfte främja enhetlighet i genomförande, tillämp-
ning och tolkning av bestämmelserna i detta avtal, skall de behöriga myndig-
heterna samarbeta enligt bestämmelserna i protokoll 23.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

till EES-lagen

307

PROTOKOLL 39

OM ECUN

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

till EES-lagen

Med ”ecu” avses i detta avtal ecun enligt den definition som har fastställts av
gemenskapens behöriga myndigheter. I alla rättsakter som det hänvisas till i
bilagorna till avtalet skall ”europeiska beräkningsenheter” ersättas med
”ecu”.

308

AVTAL MELLAN EFTA-STATERNA OM
UPPRÄTTANDE AV EN

ÖVERVAKNINGSMYNDIGHET OCH EN DOMSTOL

REPUBLIKEN FINLAND, REPUBLIKEN ISLAND,
FURSTENDÖMET LIECHTENSTEIN,

KONUNGARIKET NORGE, SCHWEIZISKA
EDSFÖRBUNDET, KONUNGARIKET SVERIGE OCH
REPUBLIKEN ÖSTERRIKE,

SOM MED AVSEENDE på EES-avtalet,

BEAKTAR att EFTA-staterna, i enlighet med artikel 108.1 i EES-avtalet,
skall upprätta en oberoende övervakningsmyndighet (EFTA:s övervak-
ningsmyndighet) samt skapa förfaranden liknande dem som finns inom ge-
menskapen, liksom förfaranden för att säkerställa att skyldigheterna enligt
EES-avtalet uppfylls och för att kontrollera lagenligheten av åtgärder av
EFTA:s övervakningsmyndighet på konkurrensområdet,

VIDARE BEAKTAR att EFTA-staterna i enlighet med artikel 108.2 i EES-
avtalet skall upprätta en domstol för EFTA-staterna,

ERINRAR om målsättningen för de avtalsslutande parterna i EES-avtalet
att, med full hänsyn till domstolarnas oberoende ställning, nå och upprätt-
hålla en enhetlig tolkning och tillämpning av EES-avtalet samt de bestäm-
melser i gemenskapslagstiftningen som i sak återges i det avtalet samt att
nå lika behandling av enskilda och företag vad avser de fyra friheterna och
konkurrensvillkoren,

UPPREPAR att EFTA:s övervakningsmyndighet och Europeiska gemen-
skapernas kommission skall samarbeta, utbyta information och samråda i
frågor om övervakningspolitik och i enskilda ärenden,

BEAKTAR att ingresserna till rättsakter som antagits med tillämpning av
fördragen om upprättande av Europeiska ekonomiska gemenskapen och om
Europeiska kol- och stålgemenskapen, i den mån som dessa rättsakter mot-
svarar bestämmelserna i protokollen 1-4 och bestämmelserna i de rättsakter
som motsvarar dem som är uppräknade i bilagorna I och II till detta avtal,
skall vara relevanta i den utsträckning som är nödvändig för en riktig tolk-
ning och tillämpning av bestämmelserna i dessa protokoll och bilagor,

EFTERSOM, vid tillämpning av protokollen 1-4 till detta avtal, vederbörlig
hänsyn skall tas till rättspraxis och administrativ sedvänja inom Europeiska
gemenskapernas kommission från tiden före detta avtals ikraftträdande,

HAR BESLUTAT att ingå följande avtal.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

309

DELI

Artikel 1

I detta avtal avses med

a)  ”EES-avtalet” huvuddelen av EES-avtalet, dess protokoll och bila-
gor samt de rättsakter som det där hänvisas till,

b)  ”EFTA-stat” den avtalsslutande part som är medlem av Europeiska
frihandelssammanslutningen samt part i EES-avtalet och i detta av-
tal.

Artikel 2

EFTA-staterna skall vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och sär-
skilda, för att säkerställa att de skyldigheter som följer av detta avtal full-
görs.

De skall avstå från vaije åtgärd som kan äventyra att avtalets mål uppnås.

Artikel 3

1. Utan att föregripa en framtida utveckling av rättspraxis skall bestämmel-
serna i protokollen 1-4 och bestämmelserna i de rättsakter som motsvarar
dem som är uppräknade i bilagorna I och II i detta avtal, i den mån de i sak
är identiska med motsvarande bestämmelser i Fördraget om upprättande av
Europeiska ekonomiska gemenskapen och i Fördraget om upprättande av
Europeiska kol- och stålgemenskapen samt med rättsakter som antagits med
tillämpning av dessa två fördrag, vid deras genomförande och tillämpning
tolkas i enlighet med relevanta avgöranden av Europeiska gemenskapernas
domstol, vilka meddelats före dagen för undertecknandet av detta avtal.

2. Vid tolkning och tillämpning av EES-avtalet och detta avtal skall EFTA:s
övervakningsmyndighet och EFTA-domstolen ta vederbörlig hänsyn till de
principer som fastställts genom relevanta avgöranden av Europeiska gemen-
skapernas domstol, som meddelats efter dagen för undertecknandet av EES-
avtalet och som avser tolkningen av det avtalet eller av sådana bestämmelser
i Fördraget om upprättande av Europeiska ekonomiska gemenskapen och i
Fördraget om upprättande av Europeiska kol- och stålgemenskapen som i
sak är identiska med bestämmelserna i EES-avtalet eller bestämmelserna i
protokollen 1-4 och bestämmelserna i de rättsakter som motsvarar dem som
finns förtecknade bilagorna I och II till detta avtal.

Prop.1991/92:170

Bilaga 2

till EES-lagen

310

DEL II

EFTA:S ÖVERVAKNINGSMYNDIGHET

Artikel 4

En oberoende övervakningsmyndighet för EFTA-staterna, EFTA:s över-
vakningsmyndighet, upprättas härmed.

Artikel 5

1. EFTA:s övervakningsmyndighet skall i enlighet med bestämmelserna i
detta avtal och i EES-avtalet och i syfte att säkerställa att EES-avtalet funge-
rar väl,

a)   säkerställa att EFTA-staterna uppfyller sina skyldigheter enligt
EES-avtalet och detta avtal,

b)  säkerställa att EES-avtalets konkurrensregler tillämpas,

c)  övervaka att EES-avtalet tillämpas av de övriga avtalsslutande par-
terna i nämnda avtal.

2. I detta syfte skall EFTA:s övervakningsmyndighet

a)  fatta beslut och vidta andra åtgärder i de fall som avses i detta avtal
och i EES-avtalet,

b)  avfatta rekommendationer, avge yttranden och utfärda meddelan-
den eller riktlinjer i frågor som behandlas i EES-avtalet, om det av-
talet eller detta avtal uttryckligen föreskriver det eller om EFTA:s
övervakningsmyndighet anser det nödvändigt,

c)  genomföra samarbete, informationsutbyte och samråd med Euro-
peiska gemenskapernas kommission i enlighet med bestämmelserna
i detta avtal och i EES-avtalet,

d)  fullfölja de uppgifter som, med tillämpning av protokoll 1 till EES-
avtalet, följer av de rättsakter som det hänvisas till i bilagorna till det
avtalet, enligt vad som närmare anges i protokoll 1 till detta avtal.

Artikel 6

I enlighet med bestämmelserna i detta avtal och i EES-avtalet får EFTA:s
övervakningsmyndighet, när den utför de uppgifter som ålagts den, begära
in all nödvändig information från EFTA-staternas regeringar och behöriga
myndigheter samt från företag eller företagssammanslutningar.

Artikel 7

EFTA:s övervakningsmyndighet skall bestå av sju medlemmar, som skall ut-
ses på grundval av deras allmänna duglighet och vilkas oavhängighet inte kan
ifrågasättas.

Endast medborgare i EFTA-staterna får vara medlemmar av EFTA:s över-
vakningsmyndighet.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

311

Artikel 8

Medlemmarna av EFTA:s övervakningsmyndighet skall fullgöra sina skyl-
digheter under full oavhängighet. Vid fullgörandet av dessa skyldigheter
skall de inte vare sig begära eller ta emot instruktioner från någon regering
eller något annat organ. De skall avhålla sig från vaije handling som är oför-
enlig med deras skyldigheter. Vaije EFTA-stat förbinder sig att respektera
denna princip och att inte söka påverka övervakningsmyndighetens medlem-
mar när de utför sina uppgifter.

Medlemmarna av EFTA:s övervakningsmyndighet får inte, under deras äm-
betstid, utöva någon annan avlönad eller oavlönad yrkesverksamhet.

De skall när de tillträder avge en högtidlig försäkran att såväl under som ef-
ter sin ämbetstid respektera de förpliktelser som följer med ämbetet, särskilt
deras skyldighet att efter ämbetstiden iaktta redbarhet och omdöme vid mot-
tagande av uppdrag eller förmåner. Om dessa förpliktelser åsidosätts får
EFTA-domstolen, på begäran av EFTA:s övervakningsmyndighet, allt efter
omständigheterna besluta antingen att den berörda medlemmen skall avsät-
tas från ämbetet eller berövas rätten till pension eller andra förmåner i dess
ställe.

Artikel 9

Medlemmarna av EFTA:s övervakningsmyndighet skall utses av EFTA-sta-
ternas regeringar i samförstånd.

Deras mandattid är fyra år. Mandatet kan förnyas.

Artikel 10

Frånsett vid normala nytillsättningar och vid dödsfall, skall ämbetet för en
medlem i EFTA:s övervakningsmyndighet upphöra när medlemmen begär
sitt entledigande eller avsätts. För den avgående medlemmens återstående
mandattid skall en ersättare utses.

Artikel 11

Om en medlem av EFTA:s övervakningsmyndighet inte längre uppfyller de
villkor som krävs för att han skall kunna utföra sina uppgifter eller om han
gjort sig skyldig till allvarligt tjänstefel, får EFTA-domstolen på begäran av
EFTA:s övervakningsmyndighet avskeda honom.

Artikel 12

Ordföranden i EFTA:s övervakningsmyndighet skall utses bland dess med-
lemmar för en period av två år i samförstånd mellan EFTA-staternas rege-
ringar.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

312

Artikel 13

EFTA:s övervakningsmyndighet skall själv anta sin arbetsordning.

Artikel 14

EFTA:s övervakningsmyndighet skall utse tjänstemän och andra anställda,
så att den kan fungera.

EFTA:s övervakningsmyndighet får konsultera experter eller besluta att till-
sätta sådana kommittéer och andra organ som den anser vara nödvändiga
för att bistå den med att fullgöra sina uppgifter.

När de fullgör sina skyldigheter, får tjänstemän och andra anställda i EFTA:s
övervakningsmyndighet varken begära eller ta emot instruktioner från nå-
gon regering eller någon organisation utanför EFTA:s övervakningsmyndig-
het.

Medlemmar av EFTA:s övervakningsmyndighet, tjänstemän och övriga an-
ställda skall, även efter det att deras uppdrag upphört, vara förpliktade att
inte lämna ut upplysningar som omfattas av tystnadsplikt, särskilt uppgifter
om företag, deras affärsförbindelser eller deras kostnadsförhållanden.

Artikel 15

EFTA:s övervakningsmyndighet skall fatta beslut med majoriteten av sina
medlemmar. Vid lika röstetal har ordföranden utslagsröst.

I arbetsordningen skall fastställas när beslutsmässighet föreligger.

Artikel 16

Beslut av EFTA:s övervakningsmyndighet skall ange vilka skäl de grundas
på.

Artikel 17

Om inte annat anges i detta avtal eller i EES-avtalet, skall beslut av EFTA:s
övervakningsmyndighet delges dem som de riktar sig till och bli gällande ef-
ter en sådan delgivning.

Artikel 18

Beslut av EFTA:s övervakningsmyndighet skall offentliggöras i enlighet med
bestämmelserna i detta avtal och i EES-avtalet.

Artikel 19

Beslut av EFTA:s övervakningsmyndighet som medför betalningsskyldighet
för andra än stater skall vara verkställbara i enlighet med artikel 110 i EES-
avtalet.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

313

Artikel 20

Enskilda personer och företag skall ha rätt att skriva till och att tillskrivas av
EFTA:s övervakningsmyndighet på EFTA-staternas och Europeiska gemen-
skapernas alla officiella språk vad gäller anmälningar, ansökningar och
klagomål. Detta skall även täcka alla instanser i ett ärende, vare sig detta
inletts till följd av anmälan, ansökan eller klagomål eller efter eget initiativ
av EFTA:s övervakningsmyndighet.

Artikel 21

EFTA:s övervakningsmyndighet skall vaije år offentliggöra en allmän rap-
port om sin verksamhet.

Prop.1991/92:170

Bilaga 2

till EES-lagen

314

DEL III

EFTA-STATERNAS UPPFYLLANDE AV SINA
SKYLDIGHETER ENLIGT EES-AVTALET OCH DETTA
AVTAL

Artikel 22

För att säkerställa en riktig tillämpning av EES-avtalet skall EFTA:s över-
vakningsmyndighet kontrollera hur EFTA-staterna tillämpar bestämmel-
serna i EES-avtalet och i detta avtal.

Artikel 23

EFTA:s övervakningsmyndighet skall, i enlighet med artiklarna 22 och 37 i
detta avtal samt artiklarna 65.1 och 109 i, och bilaga XVI till EES-avtalet och
med förbehåll för bestämmelserna i protokoll 2 till detta avtal, säkerställa att
bestämmelserna om upphandling i EES-avtalet tillämpas av EFTA-staterna.

Artikel 24

EFTA:s övervakningsmyndighet skall, i enlighet med artiklarna 49, 61-64
och 109 i, samt protokollen 14, 26, 27, bilagorna XIII, avsnitt I.IV och XV
till EES-avtalet och med förbehåll för bestämmelserna i protokoll 3 till detta
avtal, genomföra bestämmelserna om statsstöd i EES-avtalet samt säker-
ställa att dessa bestämmelser tillämpas av EFTA-staterna.

Med tillämpning av artikel 5.2 b skall EFTA:s övervakningsmyndighet,
sedan detta avtal har trätt i kraft, i synnerhet anta rättsakter som motsva-
rar dem som är uppräknade i bilaga I.

Artikel 25

EFTA:s övervakningsmyndighet skall, i enlighet med artiklarna 53-60 och
109 i, samt protokollen 21-25 och bilaga XIV till EES-avtalet och med förbe-
håll för bestämmelserna i protokoll 4 till detta avtal, förverkliga bestämmel-
serna i EES-avtalet om genomförandet av konkurrensregler tillämpliga på
företag samt säkerställa att dessa bestämmelser tillämpas.

Med tillämpning av artikel 5.2 b skall EFTA:s övervakningsmyndighet,
sedan detta avtal har trätt i kraft, i synnerhet anta rättsakter som motsva-
rar dem som är uppräknade i bilaga II.

Artikel 26

Bestämmelser om samarbete, informationsutbyte och samråd mellan
EFTA:s övervakningsmyndighet och Europeiska gemenskapernas kommis-
sion om tillämpningen av EES-avtalet finns i artikel 109 samt i artiklarna 58
och 62.2 i, och protokollen 1, 23, 24 och 27 till EES-avtalet.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

315

DEL IV

EFTA-DOMSTOLEN

Artikel 27

En domstol för EFTA-staterna, nedan kallad EFTA-domstolen, upprättas
härmed. Den skall fullgöra de uppgifter som följer av bestämmelserna i
detta avtal och i EES-avtalet.

Artikel 28

Domstolen skall bestå av sju domare.

Artikel 29

EFTA-domstolen skall sammanträda i plenum. Domstolens beslut skall
vara giltiga endast om ett ojämnt antal av dess ledamöter är
närvarande. Domstolens beslut skall vara giltiga om fem ledamöter är
närvarande. På domstolens begäran får EFTA-staternas regeringar i sam-
förstånd bemyndiga domstolen att upprätta avdelningar.

Artikel 30

Domarna skall utses bland personer vilkas oavhängighet inte kan ifrågasät-
tas och som i hemlandet uppfyller nödvändiga villkor för utövande av de
högsta domarämbetena eller är jurister med allmänt erkända
kvalifikationer. De skall utses för sex år av EFTA-staternas regeringar i
samförstånd.

En partiell nytillsättning av domarna skall äga rum vart tredje år. Den skall
gälla omväxlande tre och fyra domare. De tre domare som skall ersättas efter
de första tre åren skall utses genom lottning.

Avgående domare kan utnämnas på nytt.

Domarna skall bland sig välja domstolens ordförande för en tid av tre
år. Han kan återväljas.

Artikel 31

Om EFTA:s övervakningsmyndighet anser att en EFTA-stat har misslyckats
med att uppfylla en skyldighet enligt EES-avtalet eller detta avtal, skall den,
om inte annat föreskrivs i detta avtal, avge ett motiverat yttrande i ärendet
efter att ha givit den berörda staten möjlighet att inkomma med sina syn-
punkter.

Om den berörda staten inte rättar sig efter yttrandet inom den tid som angi-
vits av EFTA:s övervakningsmyndighet, får denna föra ärendet vidare till
EFTA-domstolen.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

316

Artikel 32

EFTA-domstolen skall vara behörig att avgöra tvister mellan två eller flera
EFTA-stater angående tolkningen eller tillämpningen av EES-avtalet, avta-
let om en ständig kommitté för EFTA-staterna eller detta avtal.

Artikel 33

De berörda EFTA-staterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att efter-
komma EFTA-domstolens domar.

Artikel 34

EFTA-domstolen skall vara behörig att avge rådgivande yttranden angående
tolkningen av EES-avtalet.

När en sådan fråga väcks vid en domstol i en EFTA-stat, får den domstolen,
om den anser att det är nödvändigt för att döma i saken, begära att EFTA-
domstolen avger ett sådant yttrande.

I sin interna lagstiftning kan en EFTA-stat begränsa rätten att begära ett så-
dant rådgivande yttrande till domstolar mot vilkas avgöranden det inte finns
något rättsmedel enligt nationell lagstiftning.

Artikel 35

EFTA-domstolen skall ha obegränsad behörighet i fråga om påföljder som
ålagts av EFTA:s övervakningsmyndighet.

Artikel 36

EFTA-domstolen skall vara behörig att pröva en EFTA-stats talan mot ett
beslut av EFTA:s övervakningsmyndighet rörande bristande behörighet,
åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, åsidosättande av detta avtal, av
EES-avtalet eller av någon bestämmelse som gäller deras tillämpning eller
rörande maktmissbruk.

Varje fysisk eller juridisk person får på samma villkor föra talan vid EFTA-
domstolen mot ett beslut av EFTA:s övervakningsmyndighet som är riktat
till honom eller mot ett beslut riktat till en annan person, om detta direkt
och personligen berör honom.

Talan som avses i denna artikel skall anhängiggöras inom två månader från
dagen då åtgärden offentliggjorts eller delgivits klaganden eller, om så inte
skett, från den dag då denne fick kännedom om åtgärden, allt efter omstän-
digheterna.

Om talan är välgrundad, skall beslutet av EFTA:s övervakningsmyndighet
förklaras ogiltigt.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

317

Artikel 37

Om EFTA:s övervakningsmyndighet, i strid med detta avtal eller bestäm-
melserna i EES-avtalet, underlåter att fatta beslut, får en EFTA-stat anhäng-
iggöra talan vid EFTA-domstolen för att få överträdelsen fastslagen.

En sådan talan skall endast tas upp om EFTA:s övervakningsmyndighet
dessförinnan anmodats att agera. Om myndigheten inom två månader efter
denna anmodan inte tagit ställning, får talan anhängiggöras inom en ytterli-
gare frist av två månader.

Varje fysisk eller juridisk person får på de villkor som slagits fast i före-
gående stycke föra talan vid EFTA-domstolen över att EFTA:s övervak-
ningsmyndighet har underlåtit att rikta ett beslut till personen i fråga.

Prop.1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

Artikel 38

Om ett beslut av EFTA:s övervakningsmyndighet har förklarats ogiltigt, el-
ler om det har fastställts att EFTA:s övervakningsmyndighet, i strid med
detta avtal eller bestämmelserna i EES-avtalet, underlåtit att agera, skall
EFTA:s övervakningsmyndighet vidta de åtgärder som är nödvändiga för att
följa domen.

Denna skyldighet skall inte påverka någon skyldighet som kan följa av till-
lämpningen av artikel 46 andra stycket.

Artikel 39

Om inte annat föreskrivs i protokoll 7 till detta avtal, skall EFTA-domstolen
vara behörig i mål mot EFTA:s övervakningsmyndighet avseende ersättning
för skada i enlighet med bestämmelserna i artikel 46 andra stycket.

Artikel 40

Talan som förs vid EFTA-domstolen skall inte hindra verkställighet. EFTA-
domstolen får dock, om den anser att omständigheterna så kräver, förordna
om uppskov med verkställigheten av den påtalade rättsakten.

Artikel 41

I ärenden som anhängiggjorts vid EFTA-domstolen får denna vidta nödvän-
diga interimistiska åtgärder.

318

DEL V

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER OCH
SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 42

Protokollen och bilagorna till detta avtal skall utgöra en integrerad del av
avtalet.

Artikel 43

1. EFTA-domstolens stadga fastställs i protokoll 5 till detta avtal.

2. EFTA-domstolen skall anta sina procedurregler, som skall godkännas av
EFTA-staternas regeringar i samförstånd.

Artikel 44

1. Den rättsliga kapacitet, de privilegier och den immunitet som skall erkän-
nas och beviljas av EFTA-staterna vad gäller EFTA:s övervakningsmyndig-
het och EFTA-domstolen finns i protokollen 6 och 7 till detta avtal.

2. EFTA:s övervakningsmyndighet och EFTA-domstolen får med rege-
ringen i den stat på vars territorium de har sitt säte ingå ett avtal avseende
de privilegier och den immunitet som skall erkännas och beviljas i samband
härmed.

Artikel 45

EFTA:s övervakningsmyndighets och EFTA-domstolens säte skall faststäl-
las av EFTA-staternas regeringar i samförstånd.

Artikel 46

EFTA:s övervakningsmyndighets kontraktsmässiga ansvarighet skall regle-
ras av den lag som är tillämplig på avtalet i fråga.

När det är fråga om icke kontraktsmässig ansvarighet, skall EFTA:s över-
vakningsmyndighet i enlighet med allmänna rättsprinciper ersätta varje
skada som den eller dess anställda har förorsakat under fullgörande av sina
uppgifter.

Artikel 47

EFTA-statemas regeringar skall, på förslag av EFTA:s övervakningsmyn-
dighet och efter samråd med en kommitté bestående av de parlamentsleda-
möter från EFTA-staterna som är ledamöter i EES gemensamma parlamen-
tarikerkommitté, årligen före den 1 januari i samförstånd upprätta en bud-
get för det nästkommande året samt fördela dessa utgifter mellan EFTA-
staterna.

EFTA:s övervakningsmyndighet skall höras innan ett beslut fattas som på
ett eller annat sätt medför ändring i dess budgetförslag.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

319

Artikel 48

EFTA-staternas regeringar skall, på förslag av EFTA-domstolen, årligen
före den 1 januari gemensamt upprätta en budget för EFTA-domstolen för
det nästkommande året samt fördela dessa utgifter mellan sig.

Prop.1991/92:170

Bilaga 2

till EES-lagen

Artikel 49

EFTA-staternas regeringar får, om inte annat föreskrivs i detta avtal, på för-
slag av eller efter att ha hört EFTA:s övervakningsmyndighet, i samförstånd
ändra huvudavtalet och protokollen 1-4 samt 6 och 7. En sådan ändring
skall underställas EFTA-staterna för godtagande och träda i kraft under för-
utsättning att den godkänts av alla EFTA-stater. Godtagandeinstrumenten
skall deponeras hos Sveriges regering, som skall meddela alla andra EFTA-
stater.

Artikel 50

1. Vaije EFTA-stat som frånträder EES-avtalet skall upphöra att vara part
i detta avtal samma dag som frånträdandet blir gällande.

2. Varje EFTA-stat som ansluter sig till Europeiska gemenskapen skall upp-
höra att vara part i detta avtal samma dag som anslutningen blir gällande.

3. Regeringarna i de återstående EFTA-staterna skall i samförstånd besluta
om de nödvändiga ändringar som skall göras i detta avtal.

Artikel 51

Varje EFTA-stat som ansluter sig till EES-avtalet skall ansluta sig till detta
avtal på de villkor och betingelser som får fastställas av EFTA-staterna i
samförstånd. Anslutningsinstrumentet skall deponeras hos Sveriges rege-
ring, som skall meddela övriga EFTA-stater.

Artikel 52

EFTA-staterna skall underrätta EFTA:s övervakningsmyndighet om de åt-
gärder som vidtagits för att genomföra detta avtal.

Artikel 53

1. Detta avtal, som upprättats i ett enda autentiskt exemplar på engelska
språket, skall ratificeras av de avtalsslutande parterna i enlighet med deras
respektive konstitutionella krav.

Innan detta avtal träder i kraft skall det också upprättas och autentifieras på
finska, franska, isländska, italienska, norska, svenska och tyska.

2. Detta avtal skall deponeras hos Sveriges regering, som skall lämna vaije
EFTA-stat en bestyrkt kopia.

Ratifikationsinstrumenten skall deponeras hos Sveriges regering som skall
meddela alla övriga EFTA-stater.

320

3. Detta avtal träder i kraft den 1 januari 1993 om EES-avtalet träder i kraft
den dagen och under förutsättning att ratifikationsinstrumenten för detta av-
tal har deponerats av alla EFTA-stater.

Om EES-avtalet inte träder i kraft den dagen, träder detta avtal i kraft den
dag då EES-avtalet träder i kraft eller när alla ratifikationsinstrument för
detta avtal har deponerats av alla EFTA-stater, beroende på vilken dag som
inträffar senast.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2

till EES-lagen

21 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga 1

321

PROTOKOLL 1

OM EFTA:S ÖVERVAKNINGSMYNDIGHETS
UPPGIFTER OCH BEFOGENHETER SOM MED
TILLÄMPNING AV PROTOKOLL 1 TILL EES-
AVTALET FÖLJER AV DE RÄTTSAKTER SOM DET
HÄNVISAS TILL I BILAGORNA TILL DET AVTALET

SOM MED AVSEENDE på EES-avtalet och särskilt protokoll 1 till detta,

SOM BEAKTAR att punkter 4 d och 5 i protokoll 1 till EES-avtalet
innehåller hänvisningar till EFTA:s övervakningsmyndighet och till Stän-
diga kommittén,

SOM VIDARE BEAKTAR att det i punkt 4 d i protokoll 1 till EES-avtalet
hänvisas till förfaranden som upprättats mellan EFTA-staterna,

EFTERSOM det för en riktig tillämpning av de rättsakter som det hänvisas
till i bilagorna till EES-avtalet är nödvändigt att bland EFTA-staterna fast-
ställa de uppgifter som motsvarar EG-kommissionens uppgifter, som genom
tillämpning av protokoll 1 till EES-avtalet skall genomföras antingen av
EFTA:s övervakningsmyndighet eller Ständiga kommittén, samt att fast-
ställa vilka förfaranden som skall tillämpas mellan EFTA-staterna för detta
ändamål.

Artikel 1

1. När de rättsakter som det hänvisas till i bilagorna till EES-avtalet innehål-
ler bestämmelser om förfaranden enligt vilka EG-kommissionen

a)  underrättar en medlemsstat om huruvida en förebyggande åtgärd el-
ler skyddsåtgärd som vidtagits av en medlemsstat var befogad,

b)  skall höras av en medlemsstat innan ett undantag eller en avvikelse
från en bestämmelse i en rättsakt beviljas eller genomförs av staten
i fråga,

c)  kan, innan ett undantag eller en avvikelse från en bestämmelse i en
rättsakt beviljas eller genomförs av en medlemsstat, ge sitt samtycke
eller bemyndiga staten att göra detta, samt vid behov närmare ange
på vilka villkor som tillståndet beviljas eller fastställa detaljerade
regler rörande dess tillämpning,

d)  skall vid behov samråda med de berörda medlemsstaterna eller de-
ras behöriga myndigheter i syfte att bilägga meningsskiljaktigheter
och tvister samt, i förekommande fall, föreslå lämpliga lösningar,

e)  på det veterinära och fytosanitära området

- kan göra eller föranstalta om utvärderingar, undersökningar och
kontroller på platsen,

- kan ge godkännanden eller liknande, eller avge rekommendatio-
ner avseende planering, program, vaccinationer i nödsitu-
ationer, högriskområden, m. m.

- skall göra förteckningar, såsom förteckningar över experter, god-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

322

kända områden, godkända gårdar osv., och i förekommande fall
vidarebefordra dem till medlemsstaterna,

f)   på det veterinära området

- får vidta lämpliga åtgärder i samband med tvister,

g)  på området tekniska föreskrifter, standarder, provning och certifie-
ring

-skall underrätta medlemsstaterna om nationella tekniska före-
skrifter, som antas överensstämma med de väsentliga säkerhets-
kraven och, i förekommande fall, inleda förfaranden när den anser
att ett sådant antagande om överensstämmelse måste återkallas,

h)  på livsmedelsområdet

- kan besluta om huruvida vissa villkor är uppfyllda,

i)   på energiområdet

- skall genomföra de förfaranden som föreskrivs i gemenskapsrät-
ten,

j)   på området för offentlig upphandling

- kan begära information från medlemsstaterna eller deras behöriga
myndigheter och/eller skall fastställa arten av den tilläggsstatistik
som behövs,

- kan upprätta förteckningar över de kategorier av verksamheter el-
ler tjänster som den anser omfattas av ett undantag,

- skall fastställa villkoren för meddelanden från upphandlande en-
heter om resultaten av ett anbudsförfarande,

skall dessa och liknande uppgifter for EFTA-staterna utföras av
EFTA:s övervakningsmyndighet i enlighet med de förfaranden
som anges i de rättsakter som det hänvisas till.

2. Om EG-kommissionen skulle åläggas andra liknande uppgifter, skall
motsvarande uppgifter också fullgöras av EFTA:s övervakningsmyndighet.

Artikel 2

1. EFTA:s övervakningsmyndighet skall ta emot information som en
EFTA-stat eller en behörig myndighet i enlighet med EES-reglerna skall
lämna den samt vidarebefordra informationen till EG-kommissionen.

2. EFTA:s övervakningsmyndighet skall vidare ta emot motsvarande infor-
mation från EG-kommissionen för spridning till EFTA-staterna eller deras
behöriga myndigheter.

Artikel 3

När EG-kommissionen, i en rättsakt som det hänvisas till i bilagorna till
EES-avtalet som innehåller de förfaranden som beskrivs i artikel 1, skall
lämna ett utkast till ett beslut om åtgärd som skall behandlas, eller på annat
sätt bli föremål för samråd, i en EG-kommitté, skall EFTA:s övervaknings-
myndighet, i enlighet med motsvarande förfaranden som skall fastställas av
Ständiga kommittén, samråda med en eventuell motsvarande kommitté,
som upprättats eller utsetts i enlighet med avtalet om en ständig kommitté
för EFTA-staterna.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

323

Artikel 4

EFTA:s övervakningsmyndighet skall, om inte annat överenskoms med EG-
kommissionen, samtidigt med EG-kommissionen på lämpligt sätt upprätta
rapporter, utvärderingar eller liknande med avseende på EFTA-staterna i de
ärenden som med tillämpning av punkt 5 i protokoll 1 till EES-avtalet följer
av de rättsakter som det hänvisas till i bilagorna till det avtalet och som inte
direkt har samband med Ständiga kommitténs uppgifter enligt protokoll 1
till avtalet om en ständig kommitté för EFTA-staterna. EFTA:s övervak-
ningsmyndighet skall samråda och utbyta synpunkter med EG-kommissio-
nen när deras respektive rapporter upprättas, av vilka kopior skall sändas till
Gemensamma EES-kommittén.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

324

PROTOKOLL 2

OM DE UPPGIFTER OCH BEFOGENHETER SOM
EFTA:S ÖVERVAKNINGSMYNDIGHET HAR PÅ
UPPHAND LINGSOMRÅDET

Artikel 1

1. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 31 i detta avtal kan EFTA:s
övervakningsmyndighet inleda det förfarande som föreliggande artikel före-
skriver när den, innan ett avtal har träffats, anser att en klar och konkret
överträdelse av bestämmelserna i EES-avtalet på upphandlingsområdet har
ägt rum i samband med ett upphandlingsförfarande inom tillämpningsområ-
det för de rättsakter som nämns i punkterna 2 och 3 i bilaga XVI i EES-
avtalet.

2. EFTA:s övervakningsmyndighet skall underrätta EFTA-staten och den
upphandlande enheten som berörs om skälen till varför man anser att en klar
och konkret överträdelse ägt rum och begära att rättelse sker.

3. Inom 21 dagar efter mottagande av underrättelsen enligt punkt 2 skall
den berörda EFTA-staten till EFTA:s övervakningsmyndighet översända:

a)   dess bekräftelse på att överträdelsen rättats, eller

b)  en motiverad inlaga om varför ingen åtgärd vidtagits, eller

c)   ett meddelande om att upphandlingsförfarandet har ställts in tills vi-
dare antingen av den upphandlande enheten på eget initiativ eller
med stöd av de befogenheter som anges i artikel 2.1. a i den rättsakt
som nämns i punkt 5 i bilaga XVI i EES-avtalet.

4. Den motiverade inlagan enligt punkt 3.b i denna artikel kan bland annat
grundas på det faktum att den påstådda överträdelsen redan är föremål för
rättsligt förfarande eller annan granskning eller översyn enligt artikel 2.8 i
den rättsakt som anges i punkt 5 i bilaga XVI i EES-avtalet. I så fall skall
EFTA-staten informera EFTA:s övervakningsmyndighet om resultaten av
dessa förfaranden så snart de blir kända.

5. När meddelande har lämnats att ett upphandlingsförfarande har ställts in
tills vidare enligt punkt 3.c i denna artikel skall EFTA-staten anmäla till
EFTA:s övervakningsmyndighet när upphandlingen återupptagits eller an-
nat upphandlingsförfarande inletts avseende samma ärende i dess helhet el-
ler del därav. Denna anmälan skall bekräfta att den påstådda överträdelsen
har rättats eller innefatta en motiverad inlaga om varför rättelse inte vidta-
gits.

Artikel 2

1. Senast den 1 januari 1996 skall EFTArs övervakningsmyndighet tillsam-
mans med en rådgivande kommitté, sammansatt av representanter från
EFTA-staterna, granska det sätt varpå bestämmelserna i detta protokoll
samt bestämmelserna i den rättsakt som anges i punkt 5 i bilaga XVI i

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2

till EES-lagen

325

EES-avtalet har genomförts och, om så anses nödvändigt, komma med
förslag till ändringar. Till ordförande i denna kommitté skall utses en
representant från EFTA.s övervakningsmyndighet.

Ordföranden sammankallar kommittén på eget initiativ eller på begäran av
en av dess ledamöter.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

2. Senast den 1 mars varje år skall EFTA-staterna till EFTA:s övervaknings-
myndighet översända information om granskningsförfarandena på det natio-
nella planet under föregående kalenderår. Vad denna information skall in-
nehålla fastställs av EFTA:s övervakningsmyndighet i samråd med rådgi-
vande kommittén.

326

PROTOKOLL 3

OM DE UPPGIFTER OCH BEFOGENHETER SOM
EFTA:S ÖVERVAKNINGSMYNDIGHET HAR PÅ
STATSSTÖDSOMRÅDET

Artikel 1

1. EFTA:s övervakningsmyndighet skall i samarbete med EFTA-staterna
fortlöpande granska alla stödprogram som förekommer i dessa stater. Den
skall till EFTA-staterna lämna förslag till lämpliga åtgärder som krävs med
hänsyn till den pågående utvecklingen eller EES-avtalets funktion.

2. Om EFTA:s övervakningsmyndighet, efter att ha gett berörda parter till-
fälle att yttra sig, finner att stöd som lämnas av en EFTA-stat eller med me-
del från en EFTA-stat inte är förenligt med EES-avtalet med avseende på
artikel 61 i EES-avtalet, eller att sådant stöd missbrukas, skall den besluta
om att EFTA-staten i fråga skall upphäva eller ändra dessa stödåtgärder
inom den tidsfrist som övervakningsmyndigheten fastställer.

Om EFTA-staten i fråga inte rättar sig efter detta beslut inom föreskriven tid
får EFTA:s övervakningsmyndighet eller andra berörda EFTA-stater, med
avvikelse från artiklarna 31 och 32 i detta avtal, hänskjuta ärendet direkt till
EFTA-domstolen.

På ansökan av en EFTA-stat kan EFTA-staterna i samförstånd besluta att
stöd som denna stat lämnar eller avser att lämna skall anses vara förenligt
med EES-avtalets funktion, med avvikelse från bestämmelserna i artikel 61
i EES-avtalet, om ett sådant beslut är motiverat på grund av exceptionella
omständigheter. Om EFTA:s övervakningsmyndighet beträffande stödet i
fråga redan inlett det förfarande som anges i denna punkts första stycke,
skall den i de fall staten i fråga har lämnat in en ansökan till EFTA-staterna
skjuta upp detta förfarande tills EFTA-staterna i samförstånd har tagit ställ-
ning till ansökan.

Om EFTA-staterna inte har tagit ställning till nämnda ansökan inom tre må-
nader efter det att den inlämnats, skall EFTA:s övervakningsmyndighet
fatta beslut i ärendet.

3. EFTA:s övervakningsmyndighet skall underrättas i så god tid att den kan
yttra sig om alla planer på att vidta eller ändra stödåtgärder. Om den anser
att någon sådan plan inte är förenlig med EES-avtalet med avseende på arti-
kel 61 i EES-avtalet, skall den utan dröjsmål inleda det förfarande som anges
i punkt 2. Staten i fråga får inte genomföra åtgärden förrän detta förfarande
lett till ett slutgiltigt beslut.

Artikel 2

1. En rådgivande kommitté skall bistå EFTA:s övervakningsmyndighet vid
granskningen av stöd som lämnats för transporter på järnväg, landsväg och
inre vattenvägar. Kommittén skall som ordförande ha en representant från
EFTA:s övervakningsmyndighet och skall bestå av representanter utnämnda

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

327

av varje enskild EFTA-stat. Kallelse till kommitténs sammanträden skall
skickas ut minst tio dagar i förväg och innehålla en detaljerad
dagordning. Denna tid kan dock i brådskande fall förkortas.

2. Kommittén får granska och lämna synpunkter på samtliga frågor som rör
tillämpningen av bestämmelserna i EES-avtalet beträffande stöd inom trans-
portsektorn.

3. Kommittén skall hållas underrättad om arten och omfattningen av det
stöd som lämnats till transportföretag och, i allmänhet, om alla relevanta de-
taljer om sådant stöd, så snart detta anmälts till EFTA:s övervakningsmyn-
dighet i enlighet med bestämmelserna i bilaga XIII, avsnitt I.iv, i EES-avta-
let som reglerar stödåtgärder inom transportsektorn.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

328

PROTOKOLL 4

OM DE UPPGIFTER OCH BEFOGENHETER SOM
EFTA:S ÖVERVAKNINGSMYNDIGHET HAR PÅ
KONKURRENSOMRÅDET

Innehållsförteckning med hänvisningar till motsvarande EG-rättsakter
eller bestämmelser i EES-avtalet

DEL I ALLMÄNNA REGLER

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 2

till EES-lagen

Kapitel I

Kapitel II

Inledning

Allmänna procedurregler för tillämpning av
artiklarna 53 och 54 i EES-avtalet (jmf. för-
ordning nr 17/62)

Kapitel III

Form, innehåll och övriga enskildheter beträf-
fande ansökningar och anmälningar (jmf. för-
ordning nr 27/62)

Kapitel IV

Förhör enligt artikel 19.1 och 2 i kapitel II
(jmf. förordning nr 99/63)

Kapitel V

Preskription av möjligheten att ålägga ekono-
miska påföljder enligt transport- och konkur-
rensreglerna i kapitel II-IV och VI-XIV och
att verkställa sådana påföljder (jmf. förord-
ning nr 2988/74)

DEL II TRANSPORT

Kapitel VI

Tillämpning av konkurrensregler på transpor-
ter på järnväg, landsväg och inre vattenvägar
(jmf. förordning nr 1017/68, artikel 6 och arti-
kel 10-31)

Kapitel VII

Form, innehåll och övriga enskildheter beträf-
fande klagomål enligt artikel 10, ansökningar
enligt artikel 12 och anmälningar enligt artikel
14.1 i kapitel VI (jmf. förordning nr 1629/69)

Kapitel VIII

Förhör enligt artikel 26.1 i kapitel VI (jmf.
förordning nr 1630/69)

Kapitel IX

Regler för tillämpning av artiklarna 53 och 54
i EES-avtalet på sjöfarten (jmf. förordning
nr 4056/86, avsnitt II)

Kapitel X

Anmälningsskyldighet, form, innehåll och öv-
riga enskildheter beträffande klagomål, an-
sökningar och förhör enligt kapitel IX (jmf.
förordning nr 4260/88)

Kapitel XI Proceduren för tillämpning av konkurrensreg-

329

Kapitel XII

lerna på företag inom luftfartssektorn (jmf.
förordning nr 3975/87)

Form, innehåll och övriga enskildheter beträf-
fande klagomål, ansökningar och förhör enligt
kapitel XI, som fastställer proceduren för till-
lämpning av konkurrensreglerna på företag
inom luftfartssektorn (jmf. förordning
nr 4261/88)

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

DELHI KONTROLL AV KONCENTRATIONER

Kapitel XIII

Kapitel XIV

Regler för kontroll av företagskoncentrationer
(jmf. förordning nr4064/89, artikel 6-25)

Närmare bestämmelser om anmälningar, tids-
frister och förhör beträffande företagskon-
centrationer (jmf. förordning nr 2367/90)

DEL IV KOL OCH STÅL

Kapitel XV

Avsnitt I

Avsnitt II

Avsnitt III

Avsnitt IV

Bestämmelser tillämpliga på företag på kol-
och stålområdet

Allmänna bestämmelser om avtal och kon-
centrationer (jmf. artikel 65.2, styckena 3-5,
punkt 3, punkt 4, stycke 2, och punkt 5, artikel
66.2, styckena 2-4, och punkt 4—6 samt artikel
47, 36.1 och 82 i CECA-fördraget)

Uppgiftsskyldighet (artikel 2.4 i avsnitt I)
(jmf. beslut nr 26/54)

Preskription av möjligheten att ålägga ekono-
miska påföljder enligt protokoll 25 till EES-
avtalet och detta kapitel och att verkställa så-
dana påföljder (jmf. beslut nr 715/78)

Befogenheter för EFTAs övervakningsmyn-
dighets tjänstemän och befullmäktigade före-
trädare som har till uppgift att genomföra kon-
troller enligt bestämmelserna i protokoll 25 till
EES-avtalet och i detta kapitel (jmf. beslut
nr 379/84)

DEL V ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER OCH ÖVRIGA
BESTÄMMELSER

Kapitel XVI Övergångsbestämmelser

Avsnitt I       Bestämmelser som är tillämpliga på kapitel II-

XII och XV (jmf.artikel 5 o.f. i protokoll 21

330

Avsnitt II

till EES-avtalet

Bestämmelser som är tillämpliga på kapitlen
XIII och XIV (jmf. artikel 25.2 i förordning
nr 4064/89)

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

331

DEL I ALLMÄNNA REGLER

KAPITEL I INLEDNING

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2

till EES-lagen

Artikel 1

Detta protokoll innehåller bestämmelser för genomförandet av EES-avta-
lets konkurrensregler som är tillämpliga på företag, särskilt beträffande ge-
nomförandet av protokollen 21-25 i avtalet.

Artikel 2

1. Om inte annat anges, är kapitel II-V, XIII och XIV tillämpliga på samt-
liga områden som omfattas av EES-avtalet.

2. Kapitlen II-IV skall inte tillämpas på avtal, beslut eller samordnade förfa-
randen på transportområdet som har till syfte eller resultat att fastställa
transportpriser och -villkor, begränsa eller kontrollera transportutbudet el-
ler dela upp transportmarknader. De skall inte heller tillämpas på missbruk
av en dominerande ställning, enligt artikel 54 i EES-avtalet, på
transportmarknaden. Sådana fall omfattas av kapitlen VI-XII.

3. Kapitlen II-V, XIII och XIV skall inte tillämpas på sådana fall som omfat-
tas av kapitel XV enligt de förutsättningar som anges där.

Artikel 3

Kapitel XVI innehåller de övergångsbestämmelser som skall tillämpas be-
träffande kapitlen II-XV.

Artikel 4

EFTAs övervakningsmyndighet får i enlighet med artikel 49 i detta avtal till
EFTA-staternas regeringar lämna förslag till ändringar i detta protokoll med
bilagor.

332

KAPITEL II ALLMÄNNA PROCEDURREGLER
FÖR TILLÄMPNING AV ARTIKLARNA 53 OCH 54 I
EES-AVTALET

Artikel 1

Principbestämmelse

Om inte annat följer av bestämmelserna i artikel 6 i detta kapitel och artikel
3 i kapitel XVI, är sådana avtal, beslut och samordnade förfaranden som
avses i artikel 53.1 i EES-avtalet samt sådant missbruk av en dominerande
ställning på marknaden som avses i artikel 54 i EES-avtalet förbjudna utan
att det krävs föregående beslut om detta.

Artikel 2

Icke-ingripandebesked

EFTAs övervakningsmyndighet kan efter ansökan av berörda företag eller
företagssammanslutningar fastslå att det på grundval av de omständigheter
som har kommit till dess kännedom inte finns anledning för den att ingripa
med stöd av artikel 53.1 eller artikel 54 i EES-avtalet mot ett avtal, beslut
eller förfarande.

Artikel 3

Åläggande att upphöra med överträdelser

1. Konstaterar EFTAs övervakningsmyndighet, efter ansökan eller på eget
initiativ, en överträdelse av bestämmelserna i artikel 53 eller artikel 54 i
EES-avtalet, kan den ålägga de berörda företagen eller företagssammanslut-
ningarna att upphöra med överträdelsen.

2. Rätt att framställa ansökan om detta har

a)  EFTA-stater,

b)  fysiska eller juridiska personer som åberopar ett legitimt intresse i
saken.

3. Om inte annat följer av andra bestämmelser i detta protokoll kan EFTAs
övervakningsmyndighet, innan den fattar beslut enligt punkt 1, rikta rekom-
mendationer till de berörda företagen eller företagssammanslutningarna för
att få dem att upphöra med överträdelsen.

Artikel 4

Anmälan av nya avtal, beslut och förfaranden

1. Sådana avtal, beslut och samordnade förfaranden som avses i artikel 53.1
i EES-avtalet, som har tillkommit efter det att EES-avtalet har trätt i kraft
och beträffande vilka parterna önskar åberopa bestämmelserna i artikel 53.3
i EES-avtalet skall anmälas till EFTAs övervakningsmyndighet i enlighet
med artikel 56 i EES-avtalet, de regler som anges i artikel 1-3 i protokoll 21

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

333

och i protokoll 23 till EES-avtalet samt i kapitlen III, VI, VII, IX, X, XI,
XII och XV. Så länge en sådan anmälan inte har gjorts, kan beslut om
tillämpning av artikel 53.3 inte fattas.

2. Punkt 1 gäller inte avtal, beslut och samordnade förfaranden om

a)  endast företag från en och samma EG-medlemsstat eller EFTA-stat
är parter och avtalen, besluten eller förfarandena inte berör import
eller export mellan avtalsslutande parter i EES-avtalet,

b)  högst två företag är parter och avtalen endast innebär

i)   att ena partens frihet att bestämma priser eller affärsvillkor be-
gränsas vid återförsäljning av varor som denne förvärvat av den
andra parten, eller

ii)  att den som förvärvar eller utnyttjar rättigheter som åtnjuter
industriellt rättsskydd - särskilt patent, bruksmönster, mönster
eller varumärken - eller den som enligt avtal om överlåtelse el-
ler upplåtelse har rätt att använda en tillverkningsmetod eller
kunskaper om användning och tillämpning av industriella pro-
cesser åläggs begränsningar i utnyttjandet av dessa rättigheter,

c)   de endast syftar till

i)   utarbetande eller enhetlig tillämpning av standarder eller ty-
per, eller

ii)  gemensam forskning eller utveckling, eller

iii)  specialisering beträffande tillverkningen av produkter, inklu-
sive de avtal som är nödvändiga för att genomföra denna

- om de produkter som är föremål för specialisering inte inom
en väsentlig del av det territorium som omfattas av detta avtal
svarar för mer än 15 procent av affärsvolymen för identiska
produkter eller produkter som med hänsyn till sina egenska-
per, sitt pris och sin användning av konsumenterna uppfattas
som likartade, och

-om de berörda företagens sammanlagda årsomsättning inte
överstiger 200 milj. ecu.

Dessa avtal, beslut och samordnade förfaranden kan anmälas till EFTAs
övervakningsmyndighet i enlighet med artikel 56 i EES-avtalet, de regler
som anges i artikel 1-3 i protokoll 21 och i protokoll 23 till EES-avtalet samt
i kapitlen III, VI, VII, IX, X, XI, XII och XV.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2

till EES-lagen

Artikel 5

Anmälan av gällande avtal, beslut och förfaranden

(Se artikel 1 i kapitel XVI)

Artikel 6

Beslut enligt artikel 53.3 i EES-avtalet

1. När EFTAs övervakningsmyndighet meddelar beslut enligt artikel 53.3 i
EES-avtalet skall den ange den dag då beslutet träder i kraft. Denna dag
skall inte sättas tidigare än dagen för anmälan.

334

2. Andra meningen i punkt 1 gäller inte sådana avtal, beslut och samord-
nade förfaranden som avses i artikel 4.2 i detta kapitel och artikel 1.2 i kapi-
tel XVI och inte heller sådana som avses i artikel 1.1 i kapitel XVI och som
har anmälts inom den tidsfrist som anges där.

Artikel 7

Särskilda bestämmelser om befintliga avtal, beslut och
förfaranden

(Se artikel 3 i kapitel XVI)

Artikel 8

Giltighetstid för och återkallande av beslut

enligt artikel 53.3

1. Beslut enligt artikel 53.3 i EES-avtalet ges för en bestämd period och kan
förenas med villkor och ålägganden.

2. Beslut kan på ansökan förnyas, om villkoren i artikel 53.3 i EES-avtalet
fortfarande är uppfyllda.

3. EFTAs övervakningsmyndighet kan återkalla eller ändra sitt beslut eller
förbjuda parterna att vidta vissa åtgärder

a)  om de faktiska förhållanden som låg till grund för beslutet ändras i
något väsentligt avseende,

b)  om parterna åsidosätter ett åläggande som har förenats med beslu-
tet,

c)  om beslutet grundar sig på oriktiga uppgifter eller har utverkats på
ett bedrägligt sätt, eller

d)  om parterna missbrukar undantag från bestämmelsen i artikel 53.1
i EES-avtalet som har beviljats dem genom beslutet.

I fall enligt b, c och d kan beslutet återkallas med retroaktiv verkan.

Artikel 9

Behörighet

1. Med förbehåll för EFTA-domstolens prövning av beslutet enligt artikel
108.2 i EES-avtalet och tillämpliga bestämmelser i föreliggande avtal är
EFTAs övervakningsmyndighet ensam behörig att i enlighet med de villkor
som anges i artikel 56 i EES-avtalet förklara med stöd av artikel 53.3 i EES-
avtalet att bestämmelserna i artikel 53.1 inte är tillämpliga.

2. EFTAs övervakningsmyndighet är behörig att tillämpa artiklarna 53.1
och 54 i EES-avtalet, även om de tidsfrister för anmälan som anges i artik-
larna 1.1 och 3.2 i kapitel XVI inte har löpt ut.

3. Så länge EFTAs övervakningsmyndighet inte har inlett ett förfarande en-
ligt artiklarna 2,3 eller 6, är myndigheterna i de berörda EFTA-staterna allt-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2

till EES-lagen

335

jämt behöriga att tillämpa artiklarna 53.1 och 54, även om de tidsfrister för
anmälan som anges i artiklarna 1.1 och 3.2 i kapitel XVI inte har löpt ut.

Artikel 10

Samverkan med EFTA-staternas myndigheter

1. EFTAs övervakningsmyndighet skall utan dröjsmål till EFTA-staternas
behöriga myndigheter översända kopior av ansökningar och anmälningar
samt även av de viktigaste handlingarna som tillställs EFTAs övervaknings-
myndighet för att överträdelser av artikel 53 eller 54 i EES-avtalet skall
kunna konstateras eller för att negativattest eller beslut om tillämpning av
artikel 53.3 skall kunna erhållas.

EFTAs övervakningsmyndighet skall utan dröjsmål till EFTA-staternas be-
höriga myndigheter översända kopior av anmälningar, klagomål och uppgif-
ter om inledande av förfaranden på eget initiativ som den har mottagit från
EG-kommissionen enligt artiklarna 2 och 10 i protokoll 23 till EES-avtalet.

EFTAs övervakningsmyndighet skall utan dröjsmål till EFTA-staternas be-
höriga myndigheter översända kopior av handlingar som den har mottagit
från EG-kommissionen enligt artikel 7 i protokoll 23 till EES-avtalet.

2. EFTAs övervakningsmyndighet skall vidta åtgärder enligt punkt 1, första
stycket, i nära och ständig samverkan med EFTA-staternas behöriga myn-
digheter, som har rätt att framföra sina synpunkter på dessa åtgärder.

3. Samråd skall ske med en Rådgivande kommitté för kartell- och monopol-
frågor före beslut som följer på åtgärder enligt punkt 1 samt beslut om att
förnya, ändra eller återkalla beslut enligt artikel 53.3 i EES-avtalet.

Samråd skall ske med Rådgivande kommittén innan ett sådant förslag som
avses i artikel 22 läggs fram.

4. Rådgivande kommittén skall vara sammansatt av tjänstemän som är sak-
kunniga i kartell- och monopolfrågor. Vaije EFTA-stat skall utse en tjänste-
man som representant, som vid förhinder kan ersättas av en annan tjänste-
man.

EG-kommissionen och EG-medlemsstaterna skall ha rätt att närvara vid
Rådgivande kommitténs sammanträden och att framföra sina synpunkter
där. Deras representanter skall dock inte ha rösträtt.

5. Samrådet skall äga rum vid ett gemensamt sammanträde som samman-
kallas av EFTAs övervakningsmyndighet och som hålls tidigast 14 dagar ef-
ter det att kallelse har skett. Till kallelsen skall fogas en redogörelse för
vaije ärende som skall behandlas, med uppgift om de viktigaste handling-
arna samt ett preliminärt utkast till beslut.

Med hänsyn till det deltagande som avses i punkt 4, andra stycket, skall EG-
kommissionen erhålla en inbjudan till sammanträdet samt den information
som avses i artikel 6 i protokoll 23 till EES-avtalet.

6. Rådgivande kommittén kan avge ett yttrande även om en del ledamöter

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 2

till EES-lagen

336

eller deras ersättare inte är närvarande. En redogörelse för resultatet av
överläggningarna skall bifogas utkastet till beslut. Redogörelsen skall inte
offentliggöras.

Artikel 11

Begäran om upplysningar

1. Vid fullgörandet av de uppgifter som EFTAs övervakningsmyndighet har
tilldelats genom artiklarna 55 och 58 i EES-avtalet, genom bestämmelserna
i protokoll 23 och bilaga XIV till EES-avtalet eller genom bestämmelserna
i detta kapitel får EFTAs övervakningsmyndighet inhämta alla nödvändiga
upplysningar hos EFTA-staternas regeringar och behöriga myndigheter
samt hos företag och företagssammanslutningar.

2. När EFTAs övervakningsmyndighet riktar en begäran om upplysningar
till ett företag eller en företagssammanslutning, skall den samtidigt sända en
kopia av denna begäran till den behöriga myndigheten i den EFTA-stat inom
vars territorium företaget eller företagssammanslutningen har sitt säte.

3. I sin begäran skall EFTAs övervakningsmyndighet ange den rättsliga
grunden för och syftet med begäran samt de påföljder som avses i artikel
15.1b om oriktiga uppgifter lämnas.

4. Skyldiga att lämna de begärda upplysningarna är företagens ägare eller
deras företrädare och, när det gäller juridiska personer och bolag, eller sam-
manslutningar som inte är juridiska personer, de som är utsedda att före-
träda dessa enligt lag eller stadgar.

5. Om ett företag eller en företagssammanslutning inte lämnar de begärda
upplysningarna inom den tidsfrist som har fastställts av EFTAs övervak-
ningsmyndighet eller lämnar ofullständiga uppgifter, skall EFTAs övervak-
ningsmyndighet begära upplysningarna genom beslut. I beslutet skall anges
vilka upplysningar som begärs, fastställas en lämplig tidsfrist inom vilken
upplysningarna skall lämnas och anges de påföljder som avses i artiklarna
15.1 b och 16.1 c samt upplysas om rätten att enligt artikel 108.2 i EES-avta-
let och de tillämpliga bestämmelserna i föreliggande avtal, särskilt artikel 35,
föra talan mot beslutet vid EFTA-domstolen.

6. EFTAs övervakningsmyndighet skall samtidigt sända en kopia av sitt be-
slut till den behöriga myndigheten i den EFTA-stat inom vars territorium
företaget eller företagssammanslutningen har sitt säte.

Artikel 12

Utredning av branscher

1. Om inom en bransch utvecklingen av handeln, prisrörelser, prisstelhet el-
ler andra omständigheter tyder på att konkurrensen inom det territorium
som omfattas av EES-avtalet är begränsad eller snedvriden i branschen i
fråga, kan EFTAs övervakningsmyndighet i enlighet med bestämmelserna i
protokoll 23 till EES-avtalet besluta att företa en allmän utredning och i sam-
22 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga 1

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

337

band därmed begära att företagen i denna bransch lämnar de upplysningar
som är nödvändiga för att förverkliga de principer som är uppställda i artik-
larna 53 och 54 i EES-avtalet och för att fullgöra de uppgifter som har anför-
trotts EFTAs övervakningsmyndighet.

2. EFTAs övervakningsmyndighet kan särskilt begära att alla företag och
företagsgrupper inom den berörda branschen informerar den om samtliga
avtal, beslut och samordnade förfaranden som i enlighet med artikel 4.2 i
detta kapitel och artikel 1.2 i kapitel XVI är undantagna från anmälnings-
skyldighet.

3. När EFTAs övervakningsmyndighet företar utredningar enligt punkt 2,
skall den även begära att företag eller företagsgrupper, vars storlek tyder på
att de har en dominerande ställning på det territorium som omfattas av EES-
avtalet eller på en väsentlig del av det, lämnar de uppgifter om företagens
struktur och beteende som är nödvändiga för att bedöma deras ställning mot
bakgrund av bestämmelserna i artikel 54 i EES-avtalet.

4. Artiklarna 10.3-6, 11,13 och 14 äger motsvarande tillämpning.

Artikel 13

Undersökningar genomförda av EFTA-staternas myndigheter

1. På begäran av EFTAs övervakningsmyndighet skall EFTA-staternas be-
höriga myndigheter genomföra de undersökningar som EFTAs övervak-
ningsmyndighet anser påkallade enligt artikel 14.1 eller som den har beslutat
om enligt artikel 14.3. De tjänstemän hos EFTA-staternas behöriga myn-
digheter som har till uppgift att genomföra undersökningarna skall utöva
sina befogenheter efter företeende av en skriftlig fullmakt utfärdad av den
behöriga myndigheten i den EFTA-stat inom vars territorium undersök-
ningen skall genomföras. Fullmakten skall ange föremålet för och syftet
med undersökningen.

2. På begäran av EFTAs övervakningsmyndighet eller den behöriga myn-
digheten i den EFTA-stat inom vars territorium undersökningen skall ge-
nomföras kan EFTAs övervakningsmyndighets tjänstemän biträda myndig-
hetens tjänstemän vid fullgörandet av deras uppgifter.

Artikel 14

EFTAs övervakningsmyndighets befogenheter vid undersökningar

1. Vid fullgörandet av de uppgifter som EFTAs övervakningsmyndighet har
tilldelats genom artiklarna 55 och 58 i EES-avtalet, genom bestämmelserna
i protokoll 23 och bilaga XIV till EES-avtalet eller genom bestämmelserna i
detta kapitel får den genomföra alla nödvändiga undersökningar hos företag
och företagssammanslutningar inom en EFTA-stats territorium. För detta
ändamål har de av EFTAs övervakningsmyndighet bemyndigade tjänste-
männen befogenhet

a) att granska böcker och andra affärshandlingar,

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

338

b)  att göra kopior av eller utdrag ur böcker och affärshandlingar,

c)   att begära muntliga förklaringar på platsen,

d)  att få tillträde till företagens samtliga lokaler, markområden och
transportmedel.

2. De tjänstemän som av EFTAs övervakningsmyndighet har fått i uppdrag
att genomföra undersökningarna skall utöva sina befogenheter efter före-
teende av skriftlig fullmakt, som anger föremålet för och syftet med under-
sökningen samt de påföljder som avses i artikel 15.1 c för det fall att begärda
böcker eller andra affärshandlingar inte framläggs på ett fullständigt sätt.
EFTAs övervakningsmyndighet skall i god tid före undersökningen under-
rätta den behöriga myndigheten i den EFTA-stat inom vars territorium un-
dersökningen skall genomföras om undersökningsuppdraget samt om de be-
myndigade tjänstemännens identitet. EFTAs övervakningsmyndighet skall
också utfärda sådant bemyndigande för de representanter för EG-kommis-
sionen som skall delta i undersökningen enligt artikel 8.4 i protokoll 23 till
EES-avtalet

3. Företag och företagssammanslutningar är skyldiga att underkasta sig de
undersökningar som EFTAs övervakningsmyndighet har beslutat om. I be-
slutet skall anges föremålet för och syftet med undersökningen, fastställas
när den skall börja och anges de påföljder som avses i artiklarna 15.1 c och
16.1 d samt upplysas om rätten att enligt artikel 108.2 i EES-avtalet och de
tillämpliga bestämmelserna i föreliggande avtal, särskilt artikel 35, föra talan
mot beslutet vid EFTA-domstolen.

4. EFTAs övervakningsmyndighet skall fatta beslut enligt punkt 3 efter att
ha samrått med den behöriga myndigheten i den EFTA-stat inom vars terri-
torium undersökningen skall genomföras.

5. Tjänstemännen hos den behöriga myndigheten i den EFTA-stat inom
vars territorium undersökningen skall genomföras kan, på begäran av myn-
digheten eller EFTAs övervakningsmyndighet, hjälpa EFTAs övervaknings-
myndighets tjänstemän vid fullgörandet av deras uppgifter.

6. Om ett företag motsätter sig en undersökning som har beslutats med stöd
av denna artikel, skall den berörda EFTA-staten lämna de av EFTAs över-
vakningsmyndighet bemyndigade tjänstemännen den hjälp som behövs för
att de skall kunna utföra sitt undersökningsuppdrag.

7. För detta ändamål skall EFTA-staterna, efter samråd med EFTAs över-
vakningsmyndighet vidta nödvändiga åtgärder inom sex månader efter det
att EES-avtalet har trätt i kraft.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2

till EES-lagen

Artikel 15

Böter

1. EFTAs övervakningsmyndighet kan ålägga företag eller företagssam-
manslutningar böter om lägst 100 och högst 5 000 ecu, om de uppsåtligen
eller av oaktsamhet

339

a)   lämnar oriktiga eller vilseledande uppgifter i en ansökan enligt arti-
kel 2 eller i en anmälan enligt artikel 4 i detta kapitel eller artikel 1
i kapitel XVI, eller

b)  lämnar oriktiga uppgifter till svar på en begäran enligt artiklarna
11.3,11.5 eller 12 eller inte lämnar en uppgift inom den tidsfrist som
har fastställts genom beslut enligt artikel 11.5, eller

c)  vid undersökningar som genomförs enligt artikel 13 eller 14 framläg-
ger begärda böcker eller andra affärshandlingar på ett ofullständigt
sätt eller inte underkastar sig en undersökning som har beslutats en-
ligt artikel 14.3.

2. EFTAs övervakningsmyndighet kan ålägga företag och företagssamman-
slutningar böter om lägst 1 000 och högst 1000 000 ecu, eller ett högre be-
lopp som dock inte får överstiga tio procent av föregående räkenskapsårs
omsättning för vaije företag som har deltagit i överträdelsen, om de uppsåtli-
gen eller av oaktsamhet

a)  överträder bestämmelserna i artikel 53.1 eller artikel 54 i EES-avta-
let, eller

b)  åsidosätter ett åläggande som har beslutats med stöd av artikel 8.1.

När bötesbeloppet fastställs skall hänsyn tas både till överträdelsens svårig-
hetsgrad och till dess varaktighet.

3. Artikel 10.3-6 är tillämplig.

4. Beslut fattade med stöd av punkterna 1 och 2 har inte straffrättslig karak-
tär.

5. Böter enligt punkt 2 a kan inte åläggas för åtgärder

a)  som har vidtagits efter anmälan till EFTAs övervakningsmyndighet
och före dess beslut om tillämpning av artikel 53.3 i EES-avtalet,
förutsatt att åtgärderna ligger inom ramen för den verksamhet som
har beskrivits i anmälan,

b)  som har vidtagits före anmälan inom ramen för sådana avtal, beslut
och samordnade förfaranden som föreligger när EES-avtalet träder
i kraft, förutsatt att denna anmälan har gjorts inom de tidsfrister som
anges i artikel 1.1 och artikel 3.2 i kapitel XVI.

6. Bestämmelserna i punkt 5 är inte tillämpliga när EFTAs övervaknings-
myndighet har meddelat de berörda företagen att den efter preliminär un-
dersökning anser att artikel 53.1 i EES-avtalet är tillämplig och att det inte
finns skäl att tillämpa artikel 53.3.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

Artikel 16

Viten

1. EFTAs övervakningsmyndighet kan genom beslut förelägga företag eller
företagssammanslutningar viten om lägst 50 och högst 1 000 ecu om dagen,
räknat från den dag som anges i beslutet, för att förmå dessa

340

a)  att upphöra med en överträdelse av artikel 53 eller 54 i EES-avtalet
i överensstämmelse med EFTAs övervakningsmyndighets beslut en-
ligt artikel 3 i detta kapitel,

b)  att upphöra med varje åtgärd som har förbjudits enligt artikel 8.3,

c)   att på ett fullständigt och riktigt sätt lämna upplysningar som EFTAs
övervakningsmyndighet har begärt genom beslut enligt artikel 11.5,

d)  att underkasta sig en sådan undersökning som EFTAs övervaknings-
myndighet har beslutat om enligt artikel 14.3.

2. Om företag eller företagssammanslutningar har fullgjort skyldigheten för
vars uppfyllande vitet har förelagts, kan EFTAs övervakningsmyndighet
fastställa det slutliga vitet till ett belopp som är lägre än det som skulle ha
följt av det ursprungliga beslutet.

3. Artikel 10.3-6 är tillämplig.

Artikel 17

EFTA-domstolens prövning

EFTA-domstolen har enligt artikel 108.2 i EES-avtalet och de tillämpliga be-
stämmelserna i föreliggande avtal oinskränkt prövningsrätt, på det sätt som
anges i artikel 35 i föreliggande avtal, att avgöra överklaganden av beslut
genom vilka EFTAs övervakningsmyndighet har fastställt böter eller
viten. Domstolen kan upphäva, sätta ned eller höja ålagda böter eller viten.

Artikel 18

Ecu

Vid tillämpning av artiklarna 15-17 skall med ecu förstås ecun såsom den har
definierats av Europeiska gemenskapernas behöriga myndigheter.

Artikel 19

Förhör med parterna och tredje man

1. Innan EFTAs övervakningsmyndighet fattar beslut enligt artiklarna 2, 3,
6, 8, 15 och 16 i detta kapitel och artikel 3 i kapitel XVI skall den lämna de
berörda företagen och företagssammanslutningarna tillfälle att yttra sig över
dess anmärkningar.

2. Om EFTAs övervakningsmyndighet eller EFTA-staternas behöriga myn-
digheter anser det nödvändigt, kan de även höra andra fysiska eller juridiska
personer. Begäran från sådana personer att få yttra sig skall bifallas, om de
kan påvisa ett tillräckligt intresse i saken.

3. Om EFTAs övervakningsmyndighet avser att utfärda icke-ingripandebe-
sked med stöd av artikel 2 eller meddela beslut med stöd av artikel 53.3 i
EES-avtalet, skall den offentliggöra ansökan eller anmälan i sammandrag
och lämna berörd tredje man tillfälle att framföra sina synpunkter inom den
tidsfrist som EFTAs övervakningsmyndighet fastställer och som inte skall

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2

till EES-lagen

341

understiga en månad. Vid offentliggörandet skall hänsyn tas till företagens
legitima intresse av att deras affärshemligheter skyddas.

Artikel 20

Sekretess

1. Om inte annat följer av artikel 9.3 i protokoll 23, får upplysningar som
har inhämtats med stöd av artikel 11-14 i detta kapitel eller artikel 57 i EES-
avtalet samt protokoll 23 till avtalet endast användas för det med begäran
eller undersökningen avsedda ändamålet.

2. Om inte annat följer av artiklarna 19 och 21, får EFTAs övervaknings-
myndighet och EFTA-staternas behöriga myndigheter samt dessas tjänste-
män och övriga anställda inte avslöja upplysningar som de har inhämtat med
stöd av detta protokoll eller artikel 57 i EES-avtalet samt protokoll 23 till
avtalet och som är av sådant slag att de omfattas av sekretess. Denna skyl-
dighet skall gälla även representanter för EG-kommissionen och de EG-
medlemsstater som deltar i Rådgivande kommittén enligt artikel 10.4 och i
förhör enligt artikel 8.2 i kapitel IV.

3. Bestämmelserna i punkterna 1 och 2 skall inte utgöra hinder för offentlig-
görande av allmän information eller undersökningar som inte innehåller
uppgifter om enskilda företag eller företagssammanslutningar.

Artikel 21

Offentliggörande av beslut

1. EFTAs övervakningsmyndighet skall offentliggöra de beslut den fattar
enligt artiklarna 2, 3, 6, och 8 i detta kapitel och artikel 3 i kapitel XVI.

2. I offentliggörandet skall anges de berörda parternas namn och huvuddra-
gen av beslutet. Därvid skall hänsyn tas till företagens legitima intresse av
att deras affärshemligheter skyddas.

Artikel 22

Särskild bestämmelse

EFTAs övervakningsmyndighet får förelägga EFTA-staterna, för samråd
inom Ständiga kommittén enligt artikel 2 i avtalet om EFTA-staternas Stän-
diga kommitté, förslag om att med stöd av artikel 53.3 i EES-avtalet undanta
vissa grupper av avtal, beslut och samordnade förfaranden från förbudet i
artikel 53.1 i nämnda avtal.

Prop.1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

342

KAPITEL III FORM, INNEHÅLL OCH ÖVRIGA
ENSKILDHETER BETRÄFFANDE ANSÖKNINGAR
OCH ANMÄLNINGAR

Artikel 1

Personer som är berättigade att inlämna ansökningar och anmälningar

1. Vaije företag som deltar i sådana avtal, beslut eller förfaranden som avses
i artiklarna 53 och 54 i EES-avtalet får inlämna en ansökan enligt artikel 2 i
kapitel II eller en anmälan enligt artikel 4 i kapitel II och artikel 1 i kapitel
XVI. Om ansökan eller anmälan inlämnas av några av de berörda företagen,
men inte av alla, skall de underrätta de övriga företagen om detta.

2. Om ansökningar eller anmälningar enligt artiklarna 2, 3.1, 3.2b och 4 i
kapitel II och artikel 1 i kapitel XVI undertecknas av företrädare för företag,
företagssammanslutningar eller fysiska eller juridiska personer, skall de
förete skriftlig fullmakt.

3. Vid gemensamma ansökningar eller anmälningar bör en gemensam före-
trädare utses.

Artikel 2

Inlämnande av ansökningar och anmälningar

1. Vaije ansökan och anmälan skall inlämnas till EFTAs övervakningsmyn-
dighet i nio exemplar.

2. De bifogade handlingarna skall vara antingen original eller kopior. Ko-
piornas överensstämmelse med originalen skall bestyrkas.

3. Ansökningar och anmälningar skall vara avfattade på ett av EFTA-stater-
nas eller Europeiska gemenskapens officiella språk. Övriga handlingar skall
lämnas in på originalspråket. Om originalspråket inte är något av EFTA-
staternas eller Europeiska gemenskapens officiella språk, skall en översätt-
ning till ett av dessa språk bifogas.

Artikel 3

Giltighetsdatum för ansökningar och anmälningar

Datum för ansökan eller anmälan skall, om inte annat följer av artikel 11
i protokoll 23 till EES-avtalet, vara den dag när den inkommer till EFTAs
övervakningsmyndighet. Om ansökan eller anmälan skickas med rekom-
menderat brev, skall den dock anses ha inkommit den dag som framgår av
avsändningsortens poststämpel.

Artikel 4

Innehållet i ansökningar och anmälningar

1. Ansökningar enligt artikel 2 i kapitel II som avser tillämpligheten av arti-
kel 53.1 i EES-avtalet samt anmälningar enligt artikel 4 i kapitel II eller arti-

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 2

till EES-lagen

343

kel 1.2 i kapitel XVI skall inlämnas på de formulär som för detta ändamål
utfärdas av EFTA-staternas regeringar enligt gemensam överenskommelse
eller av EG-kommissionen och som framgår av bilaga 1.

2. Ansökningarna och anmälningarna skall innehålla de uppgifter som be-
gärs i formulären.

3. Flera deltagande företag får göra ansökan eller anmälan på ett enda for-
mulär.

4. Ansökningar enligt artikel 2 i kapitel II som avser tillämpligheten av arti-
kel 54 i EES-avtalet skall innehålla en fullständig redogörelse för förhållan-
dena och skall särskilt ange förfarandet i fråga samt företagets eller företa-
gens ställning inom det territorium som omfattas av EES-avtalet, eller en
väsentlig del av det, beträffande de varor eller tjänster som omfattas av för-
farandet. De formulär som för detta ändamål utfärdas av EFTA-staternas
regeringar enligt gemensam överenskommelse eller av EG-kommissionen,
och som framgår av bilaga 1, kan användas.

Artikel 5

Särskild bestämmelse

EFTAs övervakningsmyndighet får i enlighet med bestämmelserna i artikel
49 i detta avtal förelägga EFTA-staternas regeringar förslag om formulär och
kompletterande anmärkningar.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

344

KAPITEL IV FÖRHÖR ENLIGT ARTIKEL 19.1 OCH

2 I KAPITEL II

Artikel 1

Innan EFTAs övervakningsmyndighet samråder med Rådgivande kommit-
tén för kartell- och monopolfrågor skall den hålla ett förhör enligt artikel
19.1 i kapitel II.

Artikel 2

1. EFTAs övervakningsmyndighet skall skriftligt meddela företag och före-
tagssammanslutningar de anmärkningar som har framställts mot dem. Med-
delandet skall tillställas vart och ett av dem eller ett gemensamt ombud som
de har utsett.

2. EFTAs övervakningsmyndighet kan meddela parterna genom kungörelse
i EES-delen av Europeiska gemenskapernas officiella tidning, om omstän-
digheterna i ärendet motiverar detta, särskilt om meddelandet skall riktas
till flera företag och inget gemensamt ombud har utsetts. I kungörelsen skall
hänsyn tas till företagens legitima intresse av att deras affärshemligheter
skyddas.

3. Böter eller viten kan åläggas företag eller företagssammanslutningar en-
dast om anmärkningarna har meddelats på det sätt som anges i punkt 1.

4. Då EFTAs övervakningsmyndighet meddelar anmärkningar skall den
fastställa en tidsfrist inom vilken företagen och företagssammanslutningarna
kan framföra sina synpunkter till EFTAs övervakningsmyndighet.

Artikel 3

1. Företag och företagssammanslutningar skall inom den fastställda tidsfris-
ten skriftligt framföra sina synpunkter på de anmärkningar som har fram-
ställts mot dem.

2. De får i sina skriftliga yttranden anföra alla omständigheter som är av
betydelse för deras försvar.

3. De får bifoga alla handlingar som behövs för att styrka de åberopade om-
ständigheterna. De får även föreslå att EFTAs övervakningsmyndighet hör
personer som kan bekräfta dessa omständigheter.

Artikel 4

EFTAs övervakningsmyndighet skall i sina beslut endast ta upp sådana an-
märkningar mot företag och företagssammanslutningar beträffande vilka
dessa har haft tillfälle att yttra sig.

Artikel 5

Om fysiska eller juridiska personer som kan påvisa ett tillräckligt intresse i
saken begär att få yttra sig enligt artikel 19.2 i kapitel II, skall EFTAs över-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2

till EES-lagen

345

vakningsmyndighet lämna dem tillfälle att yttra sig skriftligt inom den tids-
frist som den fastställer.

Artikel 6

Om EFTAs övervakningsmyndighet, efter att ha mottagit en ansökan enligt
artikel 3.2 i kapitel II, anser att det på grundval av den information som den
har tillgång till inte finns tillräckligt underlag för att bifalla ansökan, skall
den meddela sökandena sina skäl och fastställa en tidsfrist inom vilken de får
inkomma med ytterligare skriftliga synpunkter.

Artikel 7

1. EFTAs övervakningsmyndighet skall lämna personer, som i sina skriftliga
yttranden begärt att få framföra sina synpunkter muntligt, tillfälle att göra
detta, om de kan påvisa ett tillräckligt intresse i saken eller om EFTAs över-
vakningsmyndighet avser att ålägga dem böter eller viten.

2. EFTAs övervakningsmyndighet kan även lämna varje annan person till-
fälle att muntligt framföra sina synpunkter.

Artikel 8

1. EFTAs övervakningsmyndighet skall kalla de personer som skall höras
att infinna sig vid den tidpunkt som den bestämmer.

2. Den skall genast översända en kopia av kallelsen till EFTA-staternas be-
höriga myndigheter, som kan utse en tjänsteman att delta i förhöret. EFTAs
övervakningsmyndighet skall även bjuda in EG-kommissionen att låta sig
representeras vid förhöret. Inbjudan skall även omfatta EG-medlemssta-
terna.

Artikel 9

1. Förhören skall ledas av de personer som EFTAs övervakningsmyndighet
utser för detta ändamål.

2. Personer som kallas att närvara skall infinna sig personligen eller genom
sina juridiska ombud eller stadgeenliga ställföreträdare. Företag och före-
tagssammanslutningar kan dessutom företrädas av ett vederbörligen befull-
mäktigat ombud som har utsetts bland deras ordinarie personal.

Personer som hörs av EFTAs övervakningsmyndighet kan biträdas av advo-
kater eller akademiska lärare som har rätt att föra talan vid EFTA-domsto-
len eller av andra kvalificerade personer.

3. Förhören skall inte vara offentliga. Personerna skall höras enskilt eller i
närvaro av andra personer som har kallats. I det senare fallet skall hänsyn
tas till företagens legitima intresse av att deras affärshemligheter skyddas.

4. Det väsentliga innehållet i de yttranden som avges av varje person som
hörs skall antecknas i ett protokoll som skall läsas och godkännas av honom.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 2

till EES-lagen

346

Artikel 10

Med förbehåll för bestämmelserna i artikel 2.2 skall meddelanden och kallel-
ser från EFTAs övervakningsmyndighet skickas till mottagarna i rekommen-
derat brev med mottagningsbevis eller överlämnas till dem mot kvitto.

Artikel 11

1. När EFTAs övervakningsmyndighet fastställer de tidsfrister som anges i
artiklarna 2,5 och 6 skall den ta hänsyn till den tid som behövs för att förbe-
reda yttranden och till om ärendet är av brådskande natur. Tidsfristen skall
inte understiga två veckor och skall kunna förlängas.

2. När tidsfristerna fastställs skall inte den dag inräknas då handlingen har
tagits emot eller getts in.

3. Skriftliga yttranden skall inkomma till EFTAs övervakningsmyndighet el-
ler vara avsända i rekommenderat brev före tidsfristens utgång. Infaller
tidsfristens sista dag på en söndag eller helgdag, skall den förlängas till ut-
gången av påföljande arbetsdag. Vid beräkningen av den förlängda tidsfris-
ten skall hänsyn tas, när det gäller dagen för mottagandet av skriftliga yttran-
den, till de helgdagar som anges i bilaga 2 till detta protokoll och när det
gäller avsändningsdagen till de lagstadgade helgdagarna i avsändningslan-
det.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

347

KAPITEL V PRESKRIPTION AV MÖJLIGHETEN
ATT ÅLÄGGA EKONOMISKA PÅFÖLJDER ENLIGT
TRANSPORT- OCH KONKURRENSREGLERNA I
KAPITLEN II-IV OCH VI-XIV OCH ATT VERKSTÄLLA
SÅDANA PÅFÖLJDER

Artikel 1

Preskription av möjligheten att ålägga påföljd

1. Följande preskriptionstider gäller EFTAs övervakningsmyndighets befo-
genhet att ålägga böter eller viten för överträdelser av transport- och kon-
kurrensreglerna i EES-avtalet:

a)  tre år vid överträdelser av bestämmelser om företags eller företags-
sammanslutningars ansökningar eller anmälningar, begäran om
upplysningar eller genomförande av undersökningar,

b)  fem år vid övriga överträdelser.

2. Preskriptionstiden skall räknas från den dag när överträdelsen begås. När
det gäller fortsatta eller upprepade överträdelser skall dock tiden räknas från
den dag när överträdelsen upphör.

Prop.1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

Artikel 2

Avbrott av preskription beträffande påföljd

1. Preskriptionstiden vid förfaranden avbryts av åtgärder som vidtas av
EFTAs övervakningsmyndighet eller av EG-kommissionen på EFTAs över-
vakningsmyndighets begäran enligt artikel 8 i protokoll 23 till EES-avtalet
eller av en EFTA-stat på EFTAs övervakningsmyndighets begäran i syfte att
få till stånd en förberedande undersökning eller ett förfarande beträffande
en överträdelse. Avbrottet i preskriptionstiden gäller från den dag när minst
ett företag eller en företagssammanslutning som har deltagit i överträdelsen
har underrättats om åtgärden.

Åtgärder som avbryter preskriptionstiden omfattar särskilt

a)  skriftliga framställningar om upplysningar, som görs av EFTAs över-
vakningsmyndighet eller av den behöriga myndigheten i en EFTA-
stat på EFTAs övervakningsmyndighets begäran, eller beslut av
EFTAs övervakningsmyndighet i vilka de begärda upplysningarna
krävs,

b)  skriftliga bemyndiganden att genomföra undersökningar som har
lämnats till dess tjänstemän av EFTAs övervakningsmyndighet el-
ler, på EFTAs övervakningsmyndighets begäran, av den behöriga
myndigheten i en EFTA-stat, eller beslut av EFTAs övervaknings-
myndighet om att beordra en undersökning,

c)  EFTAs övervakningsmyndighets inledande av ett förfarande,

d)  meddelanden om EFTAs övervakningsmyndighets anmärkningar.

2. Avbrottet i preskriptionstiden gäller alla företag eller företagssamman-
slutningar som har deltagit i överträdelsen.

348

3. Efter vaije avbrott börjar preskriptionstiden att löpa på nytt. Preskrip-
tionstiden skall dock utlöpa senast när en period som är lika med dubbla pre-
skriptionstiden har förflutit utan att EFTAs övervakningsmyndighet har
ålagt böter eller viten. Denna period skall förlängas med den tid under vilken
preskriptionen tillfälligt har upphävts enligt artikel 3.

Artikel 3

Tillfälligt avbrott i preskriptionstiden beträffande påföljd

Preskriptionstiden beträffande påföljder löper inte så länge EFTAs övervak-
ningsmyndighets beslut är föremål för prövning vid EFTA-domstolen enligt
artikel 108.2 i EES-avtalet och de tillämpliga bestämmelserna i föreliggande
avtal.

Artikel 4

Preskriptionstiden vid verkställande av påföljder

1. En preskriptionstid på fem år gäller för EFTAs övervakningsmyndighets
befogenhet att genomdriva beslut om åläggande av böter, sanktionsavgifter
eller viten för överträdelser av transport- eller konkurrensreglerna i EES-
avtalet.

2. Preskriptionstiden skall räknas från den tidpunkt när beslutet träder i
kraft.

Artikel 5

Avbrott i preskriptionstiden vid verkställande av påföljder

1. Preskriptionstiden vid verkställande av påföljder avbryts

a)  genom meddelande av ett beslut om ändring av det ursprungliga bö-
tes-, sanktionsavgifts- eller vitesbeloppet eller om avslag på en begä-
ran om en sådan ändring,

b)  genom åtgärder som vidtas av EFTAs övervakningsmyndighet eller
av en EFTA-stat på EFTAs övervakningsmyndighets begäran för att
driva in böter, sanktionsavgifter eller viten.

2. Efter vaije avbrott böljar preskriptionstiden att löpa på nytt.

Artikel 6

Tillfälligt avbrott i preskriptionstiden vid verkställande av påföljder

Preskriptionstiden vid verkställande av påföljder skall ej löpa så länge som

a)  en betalningsfrist har medgetts, eller

b)  indrivningen har skjutits upp enligt ett beslut av EFTA-domstolen
enligt artikel 108.2 i EES-avtalet och de tillämpliga bestämmelserna
i föreliggande avtal.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 2

till EES-lagen

349

DEL II TRANSPORT

KAPITEL VI TILLÄMPNING AV
KONKURRENSREGLER PÅ TRANSPORTER PÅ
JÄRNVÄG, LANDSVÄG OCH INRE VATTENVÄGAR

På grund av uppdelningen av texten i förordning (EEG) nr 1017/68 mellan
bilaga XIV till EES-avtalet (materiella bestämmelser) och detta kapitel
(procedurbestämmelser) återfinns texten till artikel 1-5 och 7-9, med änd-
ringar, i den rättsakt som avses i punkt 10 i bilaga XIV till EES-avtalet (för-
ordning (EEG) nr 1017/68). EFTAs övervakningsmyndighet skall besluta
om sådana fall enligt bestämmelserna i artikel 56 i EES-avtalet, särskilt
punkt 1 a och b och punkt 3.

Artikel 1-5

(Ingen text)

Artikel 6

Avtal avsedda att minska störningar till följd av transportmarknadens
struktur

1. Till dess att lämpliga ågärder vidtas för att säkerställa en stabil transport-
marknad kan förbudet i artikel 2 i den rättsakt som avses i punkt 10 i bilaga
XIV till EES-avtalet (förordning (EEG) nr 1017/68) förklaras icke tillämp-
ligt på avtal, beslut och samordnade förfaranden som kan minska störningar
på marknaden i fråga.

2. Beslut enligt det förfarande som anges i artikel 14 om att inte tillämpa
förbudet i artikel 2 i nämnda rättsakt får inte fattas förrän Ständiga kommit-
tén på grundval av ett utlåtande från EFTAs övervakningsmyndighet har
konstaterat att det föreligger ett krisläge på hela transportmarknaden eller
en del av den.

3. Med förbehåll för bestämmelserna i punkt 2, kan förbudet i artikel 2 i
nämnda rättsakt förklaras ej tillämpligt endast om

a)  avtalet, beslutet eller det samordnade förfarandet inte ålägger de
berörda företagen begränsningar som inte är nödvändiga för att
minska störningarna, och

b)  inte ger dessa företag möjlighet att sätta konkurrensen ur spel när
det gäller en väsentlig del av den berörda transportmarknaden.

Artikel 7-9

(Ingen text)

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 2

till EES-lagen

350

Artikel 10

Förfaranden efter klagomål eller på EFTAs övervakningsmyndighets
eget initiativ

EFTAs övervakningsmyndighet skall efter att ha mottagit klagomål eller på
eget initiativ inleda förfaranden för att få överträdelser av bestämmelserna i
artikel 2 eller 8 i den rättsakt som avses i punkt 10 i bilaga XIV till EES-
avtalet (förordning (EEG) nr 1017/68) att upphöra eller för att säkerställa att
artikel 4.2 i nämnda rättsakt iakttas.

Rätt att framställa klagomål har

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2

till EES-lagen

a)  EFTA-staterna,

b)  fysiska eller juridiska personer som åberopar ett legitimt intresse i
saken.

Artikel 11

Genomförandet av förfaranden efter klagomål eller på EFTAs
övervakningsmyndighets eget initiativ

1. Konstaterar EFTAs övervakningsmyndighet att det har skett en överträ-
delse av artikel 2 eller 8 i den rättsakt som avses i punkt 10 i bilaga XIV till
EES-avtalet (förordning (EEG) nr 1017/68), kan den genom beslut ålägga
de berörda företagen eller företagssammanslutningarna att upphöra med
överträdelsen.

Om inte annat följer av andra bestämmelser i detta kapitel och i nämnda
rättsakt, kan EFTAs övervakningsmyndighet, innan den fattar beslut enligt
föregående stycke, rikta rekommendationer till de berörda företagen eller
företagssammanslutningarna för att få dem att upphöra med överträdelsen.

2. Punkt 1 gäller även sådana fall som avses i artikel 4.2 i nämnda rättsakt.

3. Finner EFTAs övervakningsmyndighet, efter att ha mottagit klagomål,
att det på grundval av den information som den har tillgång till inte finns skäl
för att ingripa med stöd av artikel 2, 4.2 eller 8 i nämnda rättsakt mot ett
avtal, beslut eller förfarande, skall den genom beslut tillbakavisa klagomålet
som obefogat.

4. Finner EFTAs övervakningsmyndighet, efter att ha mottagit klagomål el-
ler på eget initiativ, att ett avtal, beslut eller samordnat förfarande uppfyller
villkoren i både artiklarna 2 och 5 i nämnda rättsakt, skall den meddela ett
beslut om tillämpning av artikel 5. I beslutet skall anges tidpunkten då det
träder i kraft. Denna tidpunkt kan vara tidigare än tidpunkten för beslutet.

Artikel 12

Tillämpningen av artikel 5 i den rättsakt som avses i punkt 10 i bilaga XIV
till EES-avtalet (förordning (EEG) nr 1017/68) - invändningar

1. Företag och företagssammanslutningar som önskar åberopa artikel 5 i
den rättsakt som avses i punkt 10 i bilaga XIV till EES-avtalet (förordning

351

(EEG) nr 1017/68) beträffande sådana avtal, beslut eller samordnade förfa-
randen som avses i artikel 2 i nämnda rättsakt och i vilka de deltar kan fram-
ställa ansökningar till EFTAs övervakningsmyndighet.

2. Finner EFTAs övervakningsmyndighet att den förfogar över allt tillgäng-
ligt bevismaterial och att en ansökan kan medges och har inga åtgärder enligt
artikel 10 vidtagits mot det ifrågavarande avtalet, beslutet eller samordnade
förfarandet, skall den snarast offentliggöra ansökan i sammandrag i EES-
delen av Europeiska gemenskapernas officiella tidning och lämna berörda
tredje män tillfälle att framföra synpunkter till EFTAs övervakningsmyndig-
het inom 30 dagar. Vid offentliggörandet skall hänsyn tas till företagens legi-
tima intresse av att deras affärshemligheter skyddas.

3. Om EFTAs övervakningsmyndighet inte inom 90 dagar från tidpunkten
för ett sådant offentliggörande i EES-delen av Europeiska gemenskapernas
officiella tidning meddelar sökandena att det finns allvarliga tvivel beträf-
fande tillämpligheten av artikel 5 i nämnda rättsakt, skall avtalet, beslutet
eller det samordnade förfarandet, förutsatt att det överensstämmer med den
beskrivning som har lämnats i ansökan, anses undantaget från förbudet för
den tid som redan har förflutit och under ytterligare högst tre år från offent-
liggörandet av ansökan i EES-delen av Europeiska gemenskapernas offi-
ciella tidning.

Konstaterar EFTAs övervakningsmyndighet, efter utgången av nittiodagars-
fristen men före utgången av treårsfristen, att villkoren för tillämpning av
artikel 5 i nämnda rättsakt inte är uppfyllda, skall den genom beslut meddela
att förbudet i artikel 2 i nämnda rättsakt gäller. Detta beslut kan ges retroak-
tiv verkan, om de berörda parterna har lämnat oriktiga uppgifter eller miss-
brukat undantaget från bestämmelserna i artikel 2 i nämnda rättsakt.

4. Om EFTAs övervakningsmyndighet inom nittiodagarsfristen lämnar sö-
kandena meddelande i enlighet med punkt 3, första stycket, skall den under-
söka om villkoren i artiklarna 2 och 5 i nämnda rättsakt är uppfyllda.

Finner EFTAs övervakningsmyndighet att villkoren i artiklarna 2 och 5 i
nämnda rättsakt är uppfyllda, skall den besluta om tillämpning av artikel

5. I beslutet skall anges tidpunkten då det träder i kraft. Denna tidpunkt
kan vara tidigare än tidpunkten för ansökan.

Artikel 13

Giltighetstiden för och återkallande av beslut om tillämpning av artikel 5
i den rättsakt som avses i punkt 10 i bilaga XIV till EES-avtalet (förordning
(EEG) nr 1017/68)

1. I beslut om tillämpning av artikel 5 i nämnda rättsakt som fattas med stöd
av artikel 11.4 eller 12.4, andra stycket, skall anges för vilken tid det skall
gälla. Normalt skall denna tid inte understiga sex år. Beslutet kan förenas
med villkor och ålägganden.

2. Beslutet kan förnyas, om förutsättningarna för tillämpning av artikel 5 i
nämnda rättsakt fortfarande gäller.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

352

3. EFTAs övervakningsmyndighet kan återkalla eller ändra sitt beslut eller
förbjuda parterna att vidta vissa åtgärder

a)  om de faktiska förhållanden som låg till grund för beslutet har änd-
rats i något väsentligt avseende,

b)  om parterna åsidosätter ett åläggande som har förenats med beslu-
tet,

c)  om beslutet grundar sig på oriktiga uppgifter eller har utverkats på
ett bedrägligt sätt, eller

d)  om parterna missbrukar det undantag från bestämmelserna i artikel
2 i nämnda rättsakt som har beviljats dem genom beslutet.

I fall enligt b, c och d kan beslutet återkallas med retroaktiv verkan.

Artikel 14

Beslut om tillämpning av artikel 6

1. Sådana avtal, beslut och samordnade förfaranden som avses i artikel 2 i
den rättsakt som avses i punkt 10 i bilaga XIV till EES-avtalet (förordning
(EEG) nr 1017/68) och beträffande vilka parterna önskar åberopa artikel 6
skall anmälas till EFTAs övervakningsmyndighet.

2. Beslut av EFTAs övervakningsmyndighet om tillämpning av artikel 6 i
nämnda rättsakt skall träda i kraft först vid tidpunkten för beslutet. I be-
slutet skall anges för vilken tid det skall gälla. Denna tid skall inte överstiga
tre år från den tidpunkt när Ständiga kommittén konstaterar att det förelig-
ger ett krisläge enligt artikel 6.2.

3. EFTAs övervakningsmyndighet kan förnya beslutet, om Ständiga kom-
mittén i enlighet med det förfarande som anges i artikel 6.2 på nytt konstate-
rar att det föreligger ett krisläge och om de övriga villkoren i artikel 6 fortfa-
rande är uppfyllda.

4. Beslutet kan förenas med villkor och ålägganden.

5. EFTAs övervakningsmyndighets beslut skall upphöra att gälla senast sex
månader efter det att de åtgärder som anges i artikel 6.1 har genomförts.

6. Artikel 13.3 är tillämplig.

Artikel 15

Behörighet

Med förbehåll för EFTA-domstolens prövning av beslutet enligt artikel
108.2 i EES-avtalet och tillämpliga bestämmelser i föreliggande avtal är
EFTAs övervakningsmyndighet ensam behörig att i enlighet med villkoren i
artikel 55 i EES-avtalet

- ålägga skyldigheter enligt artikel 4.2 i den rättsakt som avses i punkt 10 i
bilaga XIV till EES-avtalet (förordning (EEG) nr 1017/68),

- meddela beslut enligt artiklarna 5 i nämnda rättsakt och 6 i detta kapitel.

23 Riksdagen 1991/92. 1 samt. Nr 170. Bilaga 1

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 2

till EES-lagen

353

Så länge EFTAs övervakningsmyndighet varken har inlett ett förfarande för
att meddela beslut i ett visst fall eller översänt ett meddelande enligt artikel
12.3, första stycket, är EFTA-staternas myndigheter behöriga att avgöra om
bestämmelserna i artikel 2 eller 8 i nämnda rättsakt är tillämpliga på fallet.

Artikel 16

Samverkan med EFTA-staternas myndigheter

1. EFTAs övervakningsmyndighet skall genomföra de förfaranden som
föreskrivs i detta kapitel i nära och ständig samverkan med EFTA-staternas
behöriga myndigheter, som har rätt att framföra sina synpunkter på dessa
förfaranden.

2. EFTAs övervakningsmyndighet skall utan dröjsmål till EFTA-staternas
behöriga myndigheter översända kopior av klagomål och ansökningar samt
även av de viktigaste handlingarna som tillställs EFTAs övervakningsmyn-
dighet eller som den skickar ut i samband med dessa förfaranden.

EFTAs övervakningsmyndighet skall utan dröjsmål till EFTA-staternas be-
höriga myndigheter översända kopior av anmälningar, klagomål och uppgif-
ter om inledande av förfaranden på eget initiativ som den har mottagit från
EG-kommissionen enligt artiklarna 2 och 10 i protokoll 23 till EES-avtalet.

EFTAs övervakningsmyndighet skall utan dröjsmål till EFTA-staternas be-
höriga myndigheter översända kopior av handlingar som den har mottagit
från EG-kommissionen enligt artikel 7 i protokoll 23 till EES-avtalet.

3. Samråd skall ske med en Rådgivande kommitté för kartell- och monopol-
frågor inom transportsektorn före beslut som följer på ett förfarande enligt
artikel 10 eller beslut enligt artikel 12.3, andra stycket, eller enligt punkt 4,
andra stycket, i samma artikel eller enligt punkt 2 eller 3 i artikel 14. Samråd
skall också ske med Rådgivande kommittén före överlämnandet av sådana
förslag som avses i artikel 29.

4. Rådgivande kommittén skall vara sammansatt av tjänstemän som är sak-
kunniga i kartell- och monopolfrågor på transportområdet. Varje EFTA-
stat skall utse två tjänstemän som representanter, som var och en vid förhin-
der kan ersättas av en annan tjänsteman.

EG-kommissionen och EG-medlemsstaterna skall ha rätt att närvara vid
Rådgivande kommitténs sammanträden och att framföra sina synpunkter
där. Deras representanter skall dock inte ha rösträtt.

5. Samrådet skall äga rum vid ett gemensamt sammanträde som samman-
kallas av EFTAs övervakningsmyndighet och som hålls tidigast 14 dagar ef-
ter det att kallelse har skett. Till kallelsen skall fogas en redogörelse för
vaije ärende som skall behandlas, med uppgift om de viktigaste handling-
arna samt ett preliminärt utkast till beslut.

Med hänsyn till det deltagande som avses i punkt 4, andra stycket, skall EG-
kommissionen erhålla en inbjudan till sammanträdet samt den information
som avses i artikel 6 i protokoll 23 till EES-avtalet.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

354

6. Rådgivande kommittén kan avge ett yttrande även om en del ledamöter
eller deras ersättare inte är närvarande. En redogörelse för resultatet av
överläggningarna skall bifogas utkastet till beslut. Redogörelsen skall inte
offentliggöras.

Artikel 17

Ständiga kommitténs behandling av de principfrågor rörande
transportbestämmelserna i EES-avtalet som uppkommer i särskilda fall

1. EFTAs övervakningsmyndighet skall inte meddela ett beslut för vilket
samråd enligt artikel 16 är obligatoriskt förrän efter utgången av en frist på
20 dagar från den dag när Rådgivande kommittén har avgett sitt yttrande.

2. Före utgången av den frist som anges i punkt 1 får vage EFTA-stat begära
att Ständiga kommittén sammankallas för att tillsammans med EFTAs över-
vakningsmyndighet behandla de principfrågor rörande transportbestämmel-
serna i EES-avtalet som enligt EFTA-statens uppfattning har samband med
det ärende som skall avgöras.

Ständiga kommittén skall inom 30 dagar efter en begäran från den berörda
EFTA-staten sammanträda uteslutande för att behandla sådana principfrå-
gor.

EFTAs övervakningsmyndighet skall inte meddela sitt beslut förrän efter
Ständiga kommitténs sammanträde.

3. Ständiga kommittén kan vidare när som helst på begäran av en EFTA-
stat eller EFTAs övervakningsmyndighet behandla allmänna frågor som
uppkommer i samband med genomförandet av konkurrenspolitiken inom
transportsektorn.

4. I samtliga fall där det begärs att Ständiga kommittén sammanträder för
att behandla principfrågor enligt punkt 2 eller allmänna frågor enligt punkt
3 skall EFTAs övervakningsmyndighet inom ramen för detta kapitel ta hän-
syn till de riktlinjer som framkommer vid sammanträdet.

Artikel 18

Utredningar av transportbranscher

1. Om transportutvecklingen, prisrörelser eller prisstelhet på transportom-
rådet eller andra omständigheter tyder på att konkurrensen på transportom-
rådet är begränsad eller snedvriden inom det territorium som omfattas av
EES-avtalet i ett särskilt geografiskt område eller i samband med en eller
flera trafikleder, eller i fråga om person- eller godsbefordran av en eller flera
bestämda kategorier, kan EFTAs övervakningsmyndighet i enlighet med be-
stämmelserna i protokoll 23 till EES-avtalet besluta att företa en allmän ut-
redning av den berörda branschen och i samband därmed begära att tran-
sportföretagen i denna bransch lämnar de upplysningar och de handlingar
som är nödvändiga för att förverkliga de principer som är uppställda i artik-
larna 2-5, 7 och 8 i den rättsakt som avses i punkt 10 i bilaga XIV till EES-
avtalet (förordning (EEG) nr 1017/68) och i artikel 6 i detta kapitel.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2

till EES-lagen

355

2. När EFTAs övervakningsmyndighet företar utredningar enligt punkt 1,
skall den även begära att företag eller grupper av företag, vars storlek tyder
på att de har en dominerande ställning inom det territorium som omfattas av
EES-avtalet eller en väsentlig del av det, lämnar de uppgifter om företagens
struktur och beteende som är nödvändiga för att bedöma deras ställning mot
bakgrund av bestämmelserna i artikel 8 i nämnda rättsakt.

3. Artiklarna 16.2-6, 17,19, 20 och 21 är tillämpliga.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2

till EES-lagen

Artikel 19

Begäran om upplysningar

1. Vid fullgörandet av de uppgifter som EFTAs övervakningsmyndighet har
tilldelats genom artiklarna 55 och 58 i EES-avtalet, genom bestämmelserna
i protokoll 23 och bilaga XIV till EES-avtalet eller genom bestämmelserna
i detta kapitel får EFTAs övervakningsmyndighet inhämta alla nödvändiga
upplysningar hos EFTA-staternas regeringar och behöriga myndigheter
samt hos företag och företagssammanslutningar.

2. När EFTAs övervakningsmyndighet riktar en begäran om upplysningar
till ett företag eller en företagssammanslutning, skall den samtidigt sända en
kopia av denna begäran till den behöriga myndigheten i den EFTA-stat inom
vars territorium företaget har sitt säte.

3. I sin begäran skall EFTAs övervakningsmyndighet ange den rättsliga
grunden för och syftet med begäran samt de påföljder som avses i artikel
22.1b om oriktiga uppgifter lämnas.

4. Skyldiga att lämna de begärda upplysningarna är företagens ägare eller
deras företrädare och, när det gäller juridiska personer och bolag, eller sam-
manslutningar som inte är juridiska personer, de som är utsedda att före-
träda dessa enligt lag eller stadgar.

5. Om ett företag eller en företagssammanslutning inte lämnar de begärda
upplysningarna inom den tidsfrist som har fastställts av EFTAs övervak-
ningsmyndighet eller lämnar ofullständiga uppgifter, skall EFTAs övervak-
ningsmyndighet begära upplysningarna genom beslut. I beslutet skall anges
vilka upplysningar som begärs, fastställas en lämplig tidsfrist inom vilken
upplysningarna skall lämnas och anges de påföljder som avses i artiklarna
22.1 b och 23.1 c samt upplysas om rätten att enligt artikel 108.2 i EES-avta-
let och de tillämpliga bestämmelserna i föreliggande avtal, särskilt artikel 35,
föra talan mot beslutet vid EFTA-domstolen.

6. EFTAs övervakningsmyndighet skall samtidigt sända en kopia av sitt be-
slut till den behöriga myndigheten i den EFTA-stat inom vars territorium
företaget eller företagssammanslutningen har sitt säte.

356

Artikel 20

Undersökningar genomförda av EFTA-staternas myndigheter

1. På begäran av EFTAs övervakningsmyndighet skall EFTA-staternas be-
höriga myndigheter genomföra de undersökningar som EFTAs övervak-
ningsmyndighet anser påkallade enligt artikel 21.1 eller som den har beslutat
om enligt artikel 21.3. De tjänstemän hos EFTA-staternas behöriga myndig-
heter som har till uppgift att genomföra undersökningarna skall utöva sina
befogenheter efter företeende av en skriftlig fullmakt utfärdad av den behö-
riga myndigheten i den EFTA-stat inom vars territorium undersökningen
skall genomföras. Fullmakten skall ange föremålet för och syftet med under-
sökningen.

2. På begäran av EFTAs övervakningsmyndighet eller den behöriga myn-
digheten i den EFTA-stat vars territorium undersökningen skall genomföras
kan EFTAs övervakningsmyndighets tjänstemän biträda myndighetens
tjänstemän vid fullgörandet av deras uppgifter.

Artikel 21

EFTAs övervakningsmyndighets befogenheter vid undersökningar

1. Vid fullgörandet av de uppgifter som EFTAs övervakningsmyndighet har
tilldelats genom artiklarna 55 och 58 i EES-avtalet, genom bestämmelserna
i protokoll 23 och bilaga XIV till EES-avtalet eller genom bestämmelserna i
detta kapitel får den genomföra alla nödvändiga undersökningar hos företag
och företagssammanslutningar inom en EFTA-stats territorium. För detta
ändamål har de av EFTAs övervakningsmyndighet bemyndigade tjänste-
männen befogenhet

a)  att granska böcker och andra affärshandlingar,

b)  att göra kopior av eller utdrag ur böcker och affärshandlingar,

c)  att begära muntliga förklaringar på platsen,

d)  att få tillträde till företagens samtliga lokaler, markområden och
transportmedel.

2. De tjänstemän som av EFTAs övervakningsmyndighet har fått i uppdrag
att genomföra undersökningarna skall utöva sina befogenheter efter före-
teende av en skriftlig fullmakt, som anger föremålet för och syftet med un-
dersökningen samt de påföljder som avses i artikel 22.1 c för det fall att be-
gärda böcker eller andra affärshandlingar inte framläggs på ett fullständigt
sätt.

EFTAs övervakningsmyndighet skall i god tid före undersökningen under-
rätta den behöriga myndigheten i den EFTA-stat inom vars territorium un-
dersökningen skall genomföras om undersökningsuppdraget samt om de be-
myndigade tjänstemännens identitet. EFTAs övervakningsmyndighet skall
också utfärda sådant bemyndigande för de representanter för EG-kommis-
sionen som skall delta i undersökningen enligt artikel 8.4 i protokoll 23 till
EES-avtalet.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 2

till EES-lagen

3. Företag och företagssammanslutningar är skyldiga att underkasta sig de

357

undersökningar som EFTAs övervakningsmyndighet har beslutat om. I be-
slutet skall anges föremålet för och syftet med undersökningen, fastställas
när den skall börja och anges de påföljder som avses i artiklarna 22.1 c och
23.1 d samt upplysas om rätten att föra talan mot beslutet vid EFTA-domsto-
len.

4. EFTAs övervakningsmyndighet skall fatta beslut enligt punkt 3 efter att
ha samrått med den behöriga myndigheten i den EFTA-stat inom vars terri-
torium undersökningen skall genomföras.

5. Tjänstemännen hos den behöriga myndigheten i den EFTA-stat inom
vars territorium undersökningen skall genomföras kan, på begäran av myn-
digheten eller EFTAs övervakningsmyndighet, hjälpa EFTAs övervaknings-
myndighets tjänstemän vid fullgörandet av deras uppgifter.

6. Om ett företag motsätter sig en undersökning som har beslutats med stöd
av denna artikel, skall den berörda EFTA-staten lämna de av EFTAs över-
v