om åtgärder mot narkotikamissbruk (Proposition 1977/78:105)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1977/78:105 Regeringens proposition

1977/78: 105

om åtgärder mot narkotikamissbruk

beslutad den 2 mars 1978

Regeringen föreslår riksdagen atl antaga de förslag som har upptagils i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

RUNE GUSTAVSSON

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen läggs fram förslag om väsentligt ökade insatser mot narkotikamissbruket. De grundar sig på den av ledningsgmppen för narkotikafrågor avlämnade rapporten (DsS 1978:2) Åtgärder mot narkotikamissbruk.

Det betonas att åtgärderna mot missbruket måste spänna över alla delar av samhällslivet. En bred redovisning ges av de insatser som görs inom olika områden.

Huvudvikten läggs vid en kraftig utbyggnad av vårdresurserna, kvantitativt och kvalitativt. Platsantalet vid behandlingshemmen för narkotikamissbrukare beräknas bli i det närmaste fördubblat. Statsbidraget lill hemmens drift föreslås höjt. Förslag läggs fram om speciella utbildningsinsatser för personal vid hemmen. För all förstärka behandlingshemmens möjligheter att hjälpa missbrukare till utbildning och arbete föreslås ett tvåårigt projekt i samarbete med arbetsförmedlingarna.

Inom den öppna narkomanvården beräknas en väsentlig utbyggnad av vårdceniralerna. En vidgad försöksverksamhet med behandling av narkotikamissbrukare vid nytillkommande alkoholpolikliniker föreslås. Ökad satsning på familjevård förordas.

Stödet till ideella och religiösa organisationers verksamhet mot missbruk föreslås förstärkt. Vikten av förebyggande insatser och information framhävs. Medel föreslås för projekt med syfte all utveckla metoder i skolans förebyggande verksamhet. Det understryks atl insatserna mot ungdomsarbetslöshet och åtgärder för att underlätta övergången från skola till arbetsliv är ett viktigt inslag i den förebyggande verksamheten.

För forskning och utvärdering av behandlingsresultat föreslås särskilda medel under en treårsperiod.

En mera allmän differentiering av intagna i kriminalvårdens anstalter även

1 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 105

Prop.1977/78:105 2

med hänsyn till narkotikakontakl förordas.

Det redovisas atl vissa förslag i ledningsgruppens åtgärdsprogram redan har genomförts. Regeringen har sålunda år 1977 beviljat medel fören frivillig drogfri behandlingskedja inom kriminalvården. Ytterligare medel avses bli anvisade. Vidare har regeringen anvisat medel lill ett projekt inom FN:s narkotikafond som syftar till minskning av den illegala odlingen av opievallmo. För ändamålet beräknas fortsatl slöd.

De totala kostnadema för de i propositionen redovisade åtgärderna kan beräknas till ca 30 milj. kr. Däri innefattas dels kostnaderna för vissa insatser som regeringen redan beslutat om under innevarande budgetår, dels kostnader för nästa budgetår. Vidare inräknas i beloppet kostnader för vissa tidsbegränsade projekt som sträcker sig över mer än ett budgetår.

Prop.1977/78:105

Utdrag
SOCIALDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1978-03-02

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus, Turesson, Gustavsson, Äntonsson, Olsson, Dahlgren, Åsling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Ullsten, Burenslam-Linder, Wikström, Johansson.

Föredragande: statsrådet Gustavsson

Proposition om åtgärder mot narkotikamissbruk

1 Inledning

Med stöd av regeringens bemyndigande den 24 mars 1977 harjag tillkallat en särskild ledningsgrupp (S 1977:06) med uppgift atl föreslå ytteriigare insatser mot narkotikamissbruket och verka för en samordning av insatserna på detta område samt att löpande ta de initiativ som behövs, 1 gmppen ingår statssekreterarna i social- och justitiedepartementen, riksåklagaren, rikspolischefen, cheferna för kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, generallullstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen samt förbundsdirektörerna i Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet. Ordförande i gruppen är statssekreteraren i socialdepartementet.

Ledningsgruppen för narkotikafrågor har avlämnat rapporten (Ds S 1978:2) Åtgärder mot narkotikamissbruk. Rapporten bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga. Gruppens arbete fortsätter t, v. för i första hand uppföljning av vissa av dess förslag,

1 propositionen 1977/78:100 (bil. 8,s, 197 och 205) har regeringen föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, lill Bidrag lill anordnande av vårdanstalter och inackorderingshem m, m, för budgetåret 1978/79 beräkna ett reservationsanslag av 900 000 kr, och till Bidrag till organisationer m. m, för budgetåret 1978/79 beräkna ett anslag av 8 250 000 kr. Jag anhåller att nu få ta upp dessa frågor.

Åtskilligt har gjorts under senare år för att förstärka insatserna mot missbruk av beroendeframkallande medel. Jag anser tidpunkten lämplig alt ge riksdagen en samlad redovisning av utvecklingen av dessa insatser och av nuläget. Jag avser också att föreslå ytteriigare åtgärder i kampen mot narkotikamissbruket. En del av dem bör det ankomma på regeringen eller myndighet all besluta om. Dessa frågor redovisas dock för riksdagens information.

Prop. 1977/78:105 4

2 Bakgrund och nuvarande förhållanden 2.1 Tidigare riksdagsbehandling m. m.

Med anledning av all missbruket av narkotika och andra beroendeframkallande medel hade ökat bildades år 1965 enligt Kungl, Maj:ts bemyndigande medicinalstyrelsens narkomanvårdskommitté. Styrelsen överiämnade år 1967 två delbetänkanden (SOU 1967:25) Kartläggning och vård och (SOU 1967:41) Kontrollsystemet, I en proposifion (prop. 1968:7) anslöt sig regeringen lill de ctv kommittén föreslagna riktlinjerna för organisationen av vården av narkotikamissbmkare. Riksdagen antog propositionen, som även innehöll förslag till en särskild narkotikastraffiag (1968:64), Vid behandlingen av stalsverkspropositionen 1968 beslöt riksdagen om införande av statsbidrag för att stimulera utbyggnaden av vården av narkotikamissbrukare.

Mot bakgrund av rapporter om fortsatt spridning av missbruket fastställde regeringen i december 1968 ett program i tio punkter för bekämpande av narkotikamissbruket. Programmet förutsatte samordnade insatser under lång tid på en rad olika områden, bl. a. intensifierad polis- och tullverksamhet, ökning av vårdresurserna och förstärkt information. I programmet ingick en höjning av straffsatserna för grovt narkotikabrott. Ett annat led i dessa åigärder utgjorde lagen (1969:36) om telefonavlyssning vid förundersökning om grovt narkotikabrott m, m. Vidare ändrades lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall för att klariägga vilka möjligheter lagen ger att ta hand om narkotikamissbrukare. Slutligen tillsattes ett samarbetsorgan för bekämpande av narkotikamissbruket (SBN, S 1970:29), SBN fick i uppgift att noga följa utvecklingen på narkotikaområdet och att samordna myndigheternas insatser, Narkomanvårdskommiltén avlämnade sill slutbetänkande i november 1969 (SOU 1969:52) Samordnade åigärder och (SOU 1969:53) Socialmedicinska och kliniska undersökningar.

1 proposition lill 1972 års riksdag (prop. 1972:67, SoU 1972:21, JuU 1972:14, rskr 212 och 213) föreslogs vissa ytteriigare åtgärder mot narkotikamissbm-ket. Förslagen, som antogs av riksdagen, omfattade bl. a. vidgade undersökningarom narkotikamissbrukels omfattning, s. k. frekvensundersökningar, förstärkning av socialstyrelsens narkomanvårdssektion, insatser för att aktivera del lokala samarbetet barnavårdsnämnd - polis - skola, ökade möjligheter till försöksverksamhet i vårdarbetet, ökad information, höjning av maximistraffet för grovt narkotikabrott till fängelse i högst 10 är samt skärpta regler vid långvariga frihetsberövanden för bl, a, grovt narkotikabrott.

Socialstyrelsen utgav år 1973 skriften Behandling av narkotikamissbrukare som en vägledande information till huvudmännen inom sjuk- och socialvård. Skriften vänder sig också till vårdpersonal av alla kategorier som i sitt arbete kommer i kontakt med narkotikamissbrukare,

1 januari 1973 tillkallades brottskommissionen för alt dra upp riktlinjer för

Prop. 1977/78:105 5

och lägga fram förslag till åtgärder föratt minska brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen, 1 sitt belänkande (Ds Ju 1973:5) Åtgärder för all bekämpa brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen föreslog kommissionen bl, a, ökade bidrag till vård av narkotikamissbrukare. Betänkandet föranledde proposition till riksdagen (prop, 1973:115, JuU 1973:26, SoU 1973:18, rskr 258 och 259), Som följd av kommissionens förslag om ett centralt råd för samordning av samhällets insatser mot brott inrättades brottsförebyggande rådei. Till en av rådet tillsatt narkolikagrupp överfördes de uppgifter som ankommit på SBN,

Regeringen bemyndigade i mars 1977 chefen för socialdepartementet alt tillkalla en särskild utredare (S 1977:04) för att göra en kartläggning av narkotikamissbrukets omfattning.

2.2 Internationellt samarbete på narkotikaomrädet

I del närmaste all narkotika som missbrukas i Sverige har smugglats in i landet. Den olagliga tillverkningen inom landet är obetydlig. Den narkotika som tillförs den illegala marknaden genom apoleksinbroll eller genom förfalskning av recept är också utan nämnvärd betydelse.

För alt kunna begränsa den illegala handeln med narkotika inom landet medverkar Sverige i strävandena atl hindra den illegala produktionen och handeln utom landet.

Detta sker genom samarbete i olika internationella organ. Samarbetet har lett till två övergripande FN-konventioner om kontroll av bl. a. produktion av och handel med narkotika. Kontrollen ankommer - förutom på de enskilda länderna - på olika FN-organ. Sverige har i likhet med övriga nordiska länder anslutit sig till 1961 års allmänna narkotikakonveniion omfattande s. k. klassisk narkotika. Aktiva svenska insatser har verksamt bidragit till antagandet av 1971 års konvention om psykotropa ämnen som bl, a. omfattar centralstimulerande medel och LSD. Sverige har också medverkat och anslutit sig till 1972 års ändringsprotokoll till den allmänna narkolikakon-ventionen varigenom den internationella kontrollen över opiaterna förstärkts.

Den internationella anslutningen till den allmänna narkotikakonventionen och ändringarna i denna har varit god. Till konventionen om psykotropa ämnen, som trädde i kraft i augusti 1976, har däremot endast ett drygt 40-tal stater anslutit sig. Flera av de stora producentländerna har inle gjort del. De centralstimulerande medlen har sedan länge haft en slor illegal marknad i Sverige, Missbruket av de centralstimulerande medlen och andra substanser som omfattas av konventionen om psykotropa ämnen ökar i andra delar av väriden. Sverige fortsäiler att aktivt verka för en allmän internationell anslutning även till denna konvention och för att FN skall ges ökade resurser för insatser på narkotikaområdet.

Ett sätt att angripa narkotikaproblemen är att söka minska produktionen av

Prop. 1977/78:105 6

narkotika. Illegal produktion av opium sker huvudsakligen i u-länderna. En möjlighet au minska produktionen är alt erbjuda den del av u-landsbefolk-ningen som odlar opievallmo alternativa försörjningsmöjligheter genom odling av andra produkter. Ökade insatser i delta syfte förbereds bl. a. av FN:s narkotikafond (UNFDAC), som f n. anslår en dryg tredjedel av sina åriiga ekonomiska resurser (1977 ungeför åtta miljoner dollar) för sådana ändamål.

Arbetet på att förmå odlare atl ställa om sin produktion bedrivs i fiera viktiga opieproducerande länder. Fonden betalar undersökningar av vilka möjligheter det finns att gå över till annan produktion. Den genomför mindre projekt,däralternafiv odling prövas. Sådan verksamhet kan tjäna som modell för liknande projekt i större skala,

Sverige lämnar ett allmänt bidrag på f n, 200 000 kr, till FN:s narkotikafond, I maj 1977 beslutade regeringen alt lämna fonden ett särskilt bidrag om två milj, kr för ekonomisk och social verksamhet. Detta särskilda bidrag utgick av bislåndsmedel och används i Afganistan, Laos och Pakistan, som redan mottar svenskt bilateralt bistånd. Vid utgången av år 1977 hade fonden använt drygt hälfien av bidraget. Fondens viktigaste uppgift är att finansiera modellprojekt och förstudier till större projekt, som sedan kan finansieras från andra källor. Sådan verksamhet i större skala kan erhålla internationell finansiering genom Internationella utvecklingsfonden (IDA), genom Internationella joidbruksutvecklingsfonden (IFAD) och genom bilateralt bistånd.

Det internalionella samarbetet på polis- och tullområdet är högt utvecklat. Det redovisas närmare i avsnitten 2,3 och 2,4,

Insatserna för atl minska tillgången på narkotika kompletteras med insatser för atl minska den illegala efterfrågan på narkotika, FN:s narkoli-kakommission beslutade år 1976 all genomföra en omfattande undersökning angående olika åigärder för all minska efterfrågan på narkotika. Undersökningen finansieras med bidrag från narkotikafonden. En första rapport redovisades år 1977. Under år 1979 torde en slutrapport över undersökningen kunna förväntas. Sverige deltar aktivt i detta arbele.

Inom Europarådet har under 1970-talel antagits olika resolutionerbl, a, om straffrättsliga insatser mot narkotikaproblemen och om samarbete inom forskning på området. Under våren 1978 påbörjas ett arbete om utvärdering av olika former av vård och behandling av främst unga missbmkare av narkotika.

Sedan några år deltar Sverige i ett samarbete med EG-staterna på narkolikaområdet. Vid ell ministermöte nyligen inom detta samarbete antogs en resolution om olika insatser mot den illegala handeln och missbruket av narkotika. Resolutionen innehåller förslag i syfte att ytterligare utveckla bl. a. det internationella polissamarbetet och informationsutbytet länderna emellan samt, på förslag av Sverige, alt dellagariänderna skall överväga alt lämna bidrag lill FN:s narkotikafond. Vid mötet, vid vilket

Prop.1977/78:105 7

Sverige övertog ordförandeskapet i samarbetet för de närmaste två åren, beslöt ministrarna alt sammanträda på nytt i juli 1978 i Stockholm. Avsikten är att de då skall kunna ta ställning till förslag om harmonisering av bestämmelser av betydelse för insatserna mot den illegala handeln med narkotika och om ytteriigare samordnade insatser mot narkotikaproblemen.

Inom Norden har narkotikafrågorna under det senaste året ägnats ökad uppmärksamhet. Sålunda diskuterades frågorna både vid det nordiska socialministermölet i Ronneby i augusti 1977 och vid ett särskilt minister-möte i Oslo i december samma år. Enighet rådde därvid om att det nordiska samarbetet fungerar väl men atl del bör kunna fördjupas ytteriigare.

På tjänstemannaplanel inom Norden pågår sedan fiera år ell samarbete mellan särskilda av justitieministrarna utsedda kontaktmän för narkolikafrå-gor. Inom forskningen sker en samordning genom det nordiska samarbets-organel för drogforskning.

2.3 Polisens verksamhet i narkotikabekämpningen

Polisen inledde den första landsomfattande aktionen mot narkotikabrottsligheten vid årsskiftet 1968/69. Polischeferna i landet fastställde då mot bakgrund av den oroväckande missbrukssitualionen ett handlingsprogram för bekämpning av narkotikabrottsligheten. Programmet innebar att polisens insatser mot denna brottslighet gavs hög prioritet. Den för prioriteringen frigjorda polispersonalen sattes in i spanings- och utredningsverksamhet beträffande narkotikabrott. Rikskriminalens narkolikarotel fungerade som central för samordningen inom riket.

Programmet syftade lill kraftfulla åtgärder mot smugglare, langare och illegala tillverkare av narkotika. De omfattande personalinsatserna mot narkotikabrottsligheten kunde inte upprätthållas under längre tidsperiod, men aktionen blev inledningen lill en uppbyggnad av en starkare allmän spaningsverksamhet. År 1971 inrättades spaningsrotlar i ett hundratal polisdistrikt genom all polisväsendet tillfördes 120 nya tjänster för sådan verksamhet och genom att personal överfördes till spaningsrotlarna från andra enheter. Totalt avdelades genom organisationsförändringen omkring 900 kriminalpolismän för spaningsverksamhet.

Redan vid denna tid fanns vissa speciella narkotikarotlar. Organisationen har fortlöpande byggts ul. Rikskriminalens narkolikarotel beslår nu av 55 polismän vartill kommer 20 som är kommenderade från Stockholms polisdistrikt, 1 Göteborgs polisdistrikt består narkotikaroteln av 18 polismän samt 12 som har kommenderats från distriktets ordningsavdelning, Narko-rikaroteln i Malmö polisdistrikt beslår nu av 19 polismän. Under år 1977 inrättades en narkolikarotel i Helsingborgs polisdistrikt med f n. 10 polismän.

Under 1970-talel ändrade narkotikabrottsligheten karaktär och omfaU-

Prop.1977/78:105 8

ning. Narkotikahandeln blev alltmer organiserad och distributionsmetoderna alltmer utstuderade. Nya preparat uppträdde också på den illegala marknaden. Heroinhandeln i Europa ökade myckel snabbi, och heroinet kom in på den svenska marknaden. Med hänsyn till dessa företeelser beslutades i slutet av år 1976 att ånyo öka polisinsatserna mot narkotikabrottsligheten.

Insatserna organiserades med länen som primära verksamhetsområden. Tillfälliga narkotikarotlar inrättades i 20 län genom personaltillskott från olika polisdistrikt i länen. Efler regeringsbeslut i december 1976 förordnades motsvarande antal rotelchefer med göromålsförordnanden. Dessa särskilda insatser kommer att bestå fram till den 1 juli 1978.

Antalet polismän som årligen i genomsnitt varit sysselsatta med spaning och utredning av narkotikabrott i landet sedan år 1967 är följande.

1967	1968	1969	1970	1971	1972	1973	1974	1975	1976	1977
76	117	540	512	389	272	223	223	222	230	300

1 årets budgetproposition (prop. 1977/78:100 bil. 5) har förordats atl 25 av sammanlagt 130 nya polistjänster som föreslås för nästa budgetår skall avdelas för bekämpning av narkotikabrottsligheten.

År 1967 inledde rikspolisstyrelsen ett utbildningsprogram för polismän om narkotikaproblemaliken. Kurserna - vardera på en vecka - har utöver polistaktiska och juridiska frågor även omfattat utbildning som meddelats av företrädare för de sociala och medicinska områdena. Från budgetåret 1969/70 har 478 polismän fält sådan utbildning genom sammanlagt 12 kurser. En särskild narkotikahandbok för polismän har utarbetats.

Polisens arbete är emellertid inle begränsat lill enbart repressi va åigärder då det gäller bekämpningen av narkotikamissbruket. Inom polisens brottsförebyggande arbete bedrivs en omfattande förebyggande narkotikainformalion såsom exempelvis i skolan (i samband med polisens medverkan i undervisningen i lag och rätt och i ANT-undervisningen), i föräldraföreningar och andra sammanslutningar, I de samarbelsorgan, som finns i de fiesta kommuner i enlighet med rekommendationer i socialdepartementels cirkulär om intensifierat samarbete mellan socialvård, skola, polis, och där polisen regelmässigt ingår, är åtgärder mot narkotikamissbruket ett ofta förekommande inslag och ägnas slor uppmärksamhet, 1 den fältverksamhet (social-polisiär spaning - uppsökande verksamhet) som polisen bedriver, upptäcks, ofta på ett tidigt stadium, företeelser som det är angeläget att det snarast vidtas åtgärder emot. Delta gäller inle minst narkotikamissbruk.

Utvecklingen av narkotikabrottsligheten har krävt en intensifiering av arbetet på alla nivåer inom den internationella kriminalpolisorganisationen Interpol, Interpols generalsekrelarial fungerar som en informationscentral för internationell narkolikabekämpning. Den stora satsningen mot narkotikan i Sverige år 1969 innefattade en förstärkning av personalen vid rikspolisstyrelsens interpol-seklion.

Prop. 1977/78:105 9

1 början av 1970-talet utarbetade Interpols generalsekretariat, delvis efter svenska påtryckningar, en särskild aktions- och samarbetsplan, den s, k, SEPAT-planen, Den hade till en början försökskaraktär och innebar att tre särskilda kontaktmän tillsattes med uppdrag att kartlägga narkotikasitualionen i Europa, På grundval av de uppgiflersom kontaktmannen inhämtade sammanställde sekretariatet rapporter som gav överblick över den illegala narkotikahandeln i Europa,

Nästa steg inom Interpols generalsekrelarial var atl permanenta SEPAT-planen, Då anställdes ett antal förbindelsemän som förstärkning vid gene-ralsekrelariatets narkolikaseklion. Deras uppgift är alt samordna del internationella polisarbetet mot narkotika och samla in uppgifter föratt klarlägga den illegala trafiken. En svensk polisman är anställd vid Interpols narkotikasektion som förbindelseman med bl, a, England och Iriand som ansvarsområde. En finsk polisman är anställd med Skandinavien som ansvarsområde. Det finns, förutom för de europeiska länderna, förbindelsemän för Sydamerika och Sydostasien,

För några år sedan initierade Interpols generalsekrelarial en ny aktion kallad NARCONTROL, Denna innebär atl polisen och tullen tillsammans genomför gränskontroller över hela Europa, Aktionen pågår fortfarande. Eftersom huvuduppgiften för svenskt vidkommande ligger hos tullen har tullmyndigheten numera övertagit hela ansvaret.

Sedan länge har det amerikanska narkolikabekämpningsorganet DEA (Drug Enforcement Administration) observatörer utplacerade över större delen av jorden. Under senare år har fiera europeiska länder placerat sådana observatörer i bl, a, Bangkok, Från den 1 november 1977 har även Sverige en polisman placerad där. Dessutom har Sverige från samma tid placerat en polisman i Haag,

År 1968 tillfördes rikskriminalen samt Göteborgs och Malmö polisdistrikt speciellt utbildade och tränade narkotikahundar. Efter hand som nya erfarenheter vunnits om hundarnas betydelse på detta område har ytterligare hundar tillförts polisen. Totalt är för närvarande 20 narkolikahundar utplacerade i olika polisdistrikt i riket.

Vid statens kriminaltekniska laboratorium analyseras den narkotika som polisen lar i beslag. Antalet narkolikaärenden vid laboratoriet var 1 171 budgetåret 1969/70, Därefter har narkolikaärendena ökat för varje år och uppgick budgetåret 1976/77 till 3 020, År 1969 var 7 tjänstemän vid laboratoriet huvudsakligen sysselsatta med narkotikaanalyser. Ar 1977 hade antalet ökal till 18 tjänstemän. Analyserna görs inte bara för att påvisa om ett insänt preparat är narkotika. En väsentlig uppgift för laboratoriet är också att genom analyser kartlägga införsel- och distributionsvägar av narkotika. Metoder har därför utvecklats för att jämföra olika narkotikabeslag med varandra och därigenom utröna om de har gemensamt ursprung. Vidare har under senare år laboratoriets resurser tagils i anspråk för att utreda illegal tillverkning av amfetamin. För att klara dessa vidgade arbetsuppgifter har

Prop.1977/78:105 10

även en utökning och modernisering av instrumentbeståndet skett.

I årets budgetproposition (prop, 1977/78:100 bil, 5) har som ett led i bekämpandet av narkotikabrottsligheten medel beräknats för ytteriigare en tjänst som kemisit vid laboratoriets kemiska sektion,

2.4 Tullens verksamhet i narkotikabekämpningen

1 tullverkets åtgärder mot narkotikasmugglingen har stor vikt lagts vid det internationella samarbetet. På svenskt initiativ har förutsättningar skapats för ett operativt samarbete mellan tullmyndigheterna i de europeiska länderna. Ett världsomspännande samarbete har vuxit fram som även innefattar nära kontakter med polismyndigheterna.

Tullkontrollen vid våra gränser har under den senaste 10-årsperioden successivt utvecklats och effektiviserats genom olika organisatoriska åtgärder, utbildnings- och materielinsalser saml intensifierat samarbete med polis och utländska tullmyndigheter. Vidare har viss personalförslärkning erhållits. För budgetåret 1977/78 beräknades medel för nio nya tjänster inom Öresundsområdet, 1 årets budgetproposition (prop, 1977/78:100 bil. 14) har föreslagits medel för ytterligare åtta tjänster till södra tullregionen. Tullverkels åtgärder har framför alll tagit sikte på all dels inrikta verksamheten mot den organiserade narkolikasmugglingen,dels höjaeffekten i tullbevakningen genom utveckling av konlrollmetodiken.

Tullens underrättelsetjänst, dvs. systemet för vidarebefordran av iakttagelser och spaningstips, spelar en central roll när del gäller alt bekämpa narkotikasmuggling. Den leds centralt av tullstyrelsens bevakningsbyrå och har successivt byggts ut. Verksamheten bedrivs i nära samarbete med rikspolisstyrelsen och andra länders tullspaningsorgan. Den kompletteras av regionalt och lokalt inrättade kontroll- och tullkriminalgrupper. Genom omprioriteringar förstärktes dessa grupper, särskilt på de slora infarisortema i södra Sverige, i samband med tullverkets omorganisation år 1974. Dessa grupper, som utnyttjas såväl för narkolikabekämpning som för smuggelbekämpning i allmänhet, omfattar ca 475 man exklusive personalreserv.

Genom specialutbildning för lullkriminalledare, spanings- och utrednings-personal saml genom undervisning i smuggelbekämpning och narkolikakän-nedom på flertalet av lullskolans kurser har en ytterligare effektivisering av åtgärderna mot narkotikasmugglingen kunnat uppnås. En särskild narkoli-kahandbok för tulltjänstemän har utarbetats.

På den materiella sidan har en betydande upprustning skett under 1970-talet, främst i fråga om sambandsmedlen (radio, telex, bildöverföringsapparater) men även närdet gällt anskaffning av nya och snabba bevakningsbålar, ökad motorisering m, m. Insättandet av narkotikahundar - f n, disponerar tullverket 20 sådana hundar - försök med narkotikadelektorer och genom-lysningsapparatur har likaså förbättrat kvaliteten i kontrollverksamheten.

Del internalionella tullsamarbetet har inneburit ett allt mer ökal utbyte av

Prop. 1977/78:105 11

underrättelser om smuggling, uppföljning av smugglingsläget och gemensamma kontrollakiioner med skilda länder. Detla sker inom ramen för del internationella tullsamarbetsrådeis(CCC:s) verksamhet, Sverige har slutit ett tullsamarbelsavtal med Förbundsrepubliken Tyskland, Liknande avtal förbereds inom det nordiska lulladminislrativa rådet mellan de nordiska länderna, bl, a, för att lägga en fastare grund för uppdagande av tullbedrägerier m, m. Mellan de nordiska länderna existerar vidare sedan mitten av 1950-talel ett fast etablerat samarbete på bl, a. tullkriminalområdet. Vid CCC:s årsmöte år 1977-rådet omfattar drygt 80 länder-antogs en konvention om ömsesidigt administrativt bistånd för atl förhindra, utreda och beivra tullbron, Generallullstyrelsen har aktivt medverkat vid utarbetandet och tillkomsten av konventionen.

Efter anmodan av rådspresidiet har generaltullstyrelsen vidare delgetl medlemsländerna en detaljerad redogörelse för de åtgärder som genomförts i Sverige och i kampen mot den illegala narkotikahanteringen. Syftet har varit att härigenom förstärka den internationella opinionen mot narkotikabrottsligheten och animera medlemsländernas tullmyndigheter till intensifierade åigärder. Den svenska redogörelsen ledde till en enkät bland medlemsländerna rörande vidtagna åtgärder mot narkotikasmuggling m, m. Sedermera har inom CCC upprättats en särskild arbetsgrupp som sysslar enbart med lullbrollsfrågor. Gruppen har gett narkotikabrottsligheten hög prioritet i sitt arbele,

2.5 Polisens och tullens beslagsstatistik

Rikspolisstyrelsen och generallullstyrelsen samlar in och sammanställer olika uppgifterom narkolikabeslag. Uppgifter om det totala antalet beslag och om antalet beslag av cannabis finns redovisade fr, o, m. år 1965. Beslagssla-tistiken ulgör i första hand en arbetsstatislik som speglar arbetsinsatsens storlek och effektivitet och som kan ge underlag för styrning av resursfördelningen inom landet. Som ett komplement lill andra dala ger beslagssta-lisliken en uppfattning om vilka medel som förekommer på marknaden och vilka medel som ur kvantitativ synpunkt spelar den dominerande rollen.

Mellan åren 1966 och 1970 skedde en mycket markant ökning av det totala antalet beslag, från 359 beslag år 1966 till 2 920 beslag år 1970. Därefter var antalet i stort oförändrat fram till år 1974. Detta år skedde en viss ökning, och fr. o. m. år 1976 kan noteras en ny uppåtgående trend. Ar 1977 noterades 4 368 beslag.

Cannabis har under åren spelat den helt dominerande rollen i beslagsstatistiken. Alltsedan början av 1970-talel har ca 60 % av beslagen innefattat cannabis, 1 ca 35 96 har centralstimulantia (amfetaminer och fenmetraliner) ingått och i ca 3 % opiater(opium, morfin och heroin), LSD förekom i relativt många beslag under 1970-talels början men är numera sällsynt.

Den beslagtagna mängden cannabis har under 1970-talel i runda tal legat

Prop.1977/78:105 12

mellan 200 och 300 kg, med en topp år 1970 på 324 kg och en ny topp år 1977 på 544 kg, I fråga om centralstimulantia dominerade fenmelralinerna under de första åren av 70-talet, med som mest 57 kg år 1972, Fr, o. m, år 1973 dominerades centralstimulantiabeslagen av amfetaminerna. År 1977 beslaglogs ca 53 kg amfetaminer.

Också i opiatgruppen har olika medel dominerat under olika år. Fram lill och med år 1971 gällde beslagen nästan enbart opium, med närmare 5 kg som maximum år 1969. Mellan åren 1972 och 1974 dominerade morfinpreparaten med ca 2,5 kg år 1974. Åren 1976 och 1977gällde beslagen framförallt heroin. Ar 1977 beslaglogs ca 2 kg heroin vid 90 beslagslillfällen.

2.6 Åklagar- och domstolsväsendet

I samband med den intensifierade kampen mot narkotikabrottsligheten i slutet av år 1976 uttalade rikspolisstyrelsen all det från effektivitetssynpunkt skulle vara av värde om åtminstone inom en del län en viss åklare utsågs till kontaktman med den regionala narkotikagruppen med uppgift bl. a. att svara för åklagarbeslul inom hela länet. Riksåklagaren har under år 1977 meddelat sådan regional behörighet för åklagare i sju län. Behörigheten för narkotikaåklagaren är oinskränkt när det gäller beslut alt inleda förundersökningar genom den regionala polisiära narkotikaenheten. För att åklagaren skall få väcka åtal i narkotikamål som inte har anknytning lill del egna distriktet fordras atl länsåkkgaren har överiämnat målet till åklagaren efter samråd med berörda lokala åklagarmyndigheter.

Riksåklagaren har under den senaste tioårsperioden anordnat en serie veckolånga narkor.ikakurser. Sammanlagt har 280 åklagare och 188 domare deltagit i dessa kuirser.

Sedan 1950-talet sänder domstolarna in kopior till socialstyrelsen av sådana domar och strafförelägganden som gäller olaga befattning med narkotika. Antalet domar och godkända strafförelägganden avseende olaga befattning med narkotika (såväl enbart narkotikabrott som narkotikabrott jämte annan brottslighet) har varit ganska konstant under 1970-talel och legal omkring 2 500 per år.

Närmare 90 % av alla dömda är män. Åldersgrupperna 18-24 årdominerar starkt. Ar 1969 tillhörde 68 96 denna ålderskategori och år 1976 58 96. Andelen utlänningar har legal mellan 10 och 15 96. Av narkotikabrotten gällde mellan 40 och 50 % enbart innehav. Innehav och innehav i kombination med överlåtelse/saluhållande svarar för mellan 70 och 80 96. Ofta ingår även andra brott i domarna, framför alll förmögenhetsbrott. År 1976 förekom sålunda förmögenhelsbroll i 63 96 av de aktuella domarna. I 5 96 av dem ingick våldsbrott.

Ar 1965 fälldes ca 75 96 av alla domar i narkotikamål i de tre storstadsområdena, Stockholm, Göteborg och Malmö. År 1970 var andelen 56 96 och år 1976 34 96.

Prop. 1977/78:105 13

2.7 Kriminalvården

Kriminalvårdens anstalter har sedan mitten av 1960-talel fält la emot narkotikamissbrukare i allt större utsträckning. Tidigare dominerade missbruket av centralstimulerande medel och cannabis helt. På senare år har opiaimissbmket tilltagit med missbruk av morfinbas och på den senaste liden heroin. Det faktiska antalet missbrukare inom kriminalvården går inle alt fastställa med säkerhet. Olika försök att fä en uppfattning om antalet missbrukare bland klientelet har gjorts. Sedan år 1966 sker varje år en beräkning av andelen missbrukare inom samtliga anstalter och frivårdsdisi-rikt. Dessa visar en genomsnittlig ökning från 9 till 34 96 på anstalterna och från 3 lill 17 % inom frivården. Siffrorna grundas på subjektiva uppskattningar och är inle exakta men ger en bild av tendensen i utvecklingen.

Under 1970-talet har vissa åtgärder vidtagits inom kriminalvården för atl komma till rätta med det ökande narkotikamissbruket. Således inrättades under budgetåret 1970/71 en tjänst som överinspektör för hälso- och sjukvården med hänsyn till behovet av anvisningar för behandling av narkotikamissbrukare.

På grundval av förslag i förarbetena till 1973 års kriminalvårdsreform inrättades under åren 1973-1975 behandlingsteam för narkotikamissbrukare i Stockholm, Göteborg och Malmö. Teamen består av överiäkare, psykolog, kurator och sköterska. Till frivårdsdistriklet i Örebro har knutits en överläkare och en sköterska, Behandlingsleamen i de tre storstadsområdena skall i samverkan med lokala sjukvårdsorgan leda behandlingen av de narkomaner som är omhändertagna inom frivård, anslalisvård och på häkten.

Hösten 1976 påbörjades viss försöksverksamhet med en särskild narkomanvårdsavdelning vid riksanstallen Österåker. De erfarenheter som vunnits där har i viss mån legat till grund för uppläggningen av del s, k. Österåkerprojektet, genom vilket en frivillig och drogfri behandlingskedja vid tre kriminalvårdsenheler har tillskapats.

Under åren 1973-1977 har vidare kriminalvården erhållit medel för konsultation av psykiatrisk expertis vid frivårdsdistriklen. För budgetåret 1977/78 har för detta ändamål anslagits 2,2 milj, kr. Omkring 40 frivårdsdis-trikl av totalt 62 har f n, tillgång lill psykiatrisk konsult. I 13 frivårdsdistrikl finns vidare sköterskeljänsier inrättade. De pyskiatriska konsulterna oc'.i sköterskorna ägnar större delen av sin arbetstid åt behandling av narkotikamissbrukare inom frivårdsklientelet.

2.8 Narkotikamissbrukets omfattning i Sverige

Under 1970-ialei har olika undersökningar genomförts som lill en del belyser narkotikamissbrukets omfattning och utveckling. De har genomgående avsett begränsade befolkningsgrupper - främst olika ungdomsgrupper.

Prop. 1977/78:105 14

Skolöverstyrelsens elevundersökningar, undersökningar av inskrivningsskyldiga pojkar och undersökningar inom kriminalvården hör lill de mest omfattande.

Flera av undersökningarna genomförs åriigen av berörda centrala myndigheter. Kostnaderna för vissa av dessa undersökningar täcks med medel från brottsförebyggande rådet. För innevarande budgetår har rådet beräknat 750 000 kr, för detta ändamål.

Frågan om narkotikamissbrukets omfattning behandlades av riksdagen under 1976/77 års riksmöte, I socialutskoUels betänkande (SoU 1976/77:11, rskr 1976/77:33) över motioner om vissa alkohol- och narkotikafrägor m, m, framhöll utskottet all någon mer omfattande kartläggning av narkotikamissbruket inle har gjorts under senare tid. För all man skall fä en bild av den totala missbrukssituationen krävs därför enligt utskottet en övergripande kartläggning av missbrukets utbredning,

1 mars 1977 tillkallade därför chefen för socialdepartementet efler regeringens bemyndigande en särskild utredare för att genomföra en kartläggning av narkotikamissbrukets omfauning. Utredaren lämnade i december 1977 en rapport om olika tidigare genomförda undersökningar m. m. (Ds S 1977:8) Undersökningar av narkotikavanor. 1 rapporten konstateras atl de undersökningar som genomförs mer regelbundet ger en tillräcklig bild a v utvecklingen av det experimentella bruket och erfarenheterna av narkotika i vissa åldersgrupper De redovisade undersökningarna fängar däremot inte med någon större grad av säkerhet in det aktuella lunga missbruket. F. n. planeras därför en undersökning som kan ge en mer preciserad bild av detta missbruk. Denna undersökning beräknas bli genomförd under år 1978.

Inom brottsförebyggande rådet finns som tidigare nämnts en narkotikagrupp som bl. a. följer utvecklingen på narkolikaområdet. 1 gruppen ges vid varje sammanträde redovisningar för hur narkotikasituationen bedöms av de i gruppen representerade myndigheterna. Till gruppen rapporteras också resultaten av de undersökningar som vissa myndigheter regelbundet genomför. Den sammantagna bilden av dessa uppgifter kan sammanfattas på följande sätt.

Det mest utbredda preparatet har under en följd av år varit cannabis. Missbruk av cannabis synes förekomma över hela landet. Myndigheternas frekvensundersökningar lyder på alt andelen ungdomar som prövat narkotika - i första hand cannabis -är lägre nu än den var under 1970-talets början. Undersökningarna visar också alt flertalet av dem som har använt cannabis slutar efler alt ha prövat medlet en eller några gånger. Även i den mindre grupp ungdomar :;om har använt narkotika ett flertal gånger är cannabis det dominerande preparatet.

Omfattningen a v det s. k. lunga missbruket - i första hand injeklionsmiss-brukel - är svår alt bedöma. Särskilt svårt är det att bedöma missbrukels omfattning i storstadsområdena. Sedan 1960-talets mitt har del tyngre narkotikamissbruket dominerats av centralstimulerande medel. Antalet

Prop. 1911/18:105 15

personer som injicerar centralstimulantia anses inte ha ökat under senare år. Däremot har användningen av opiater ökal. Av opiaterna förekom under 1970-talets början morfinbas medan det närbesläktade heroinet började få större spridning åren 1974-1976, Framför allt under år 1976 tycks en kraftig ökning ha skett av handeln med heroin och av heroinmissbruket. Delta missbruk är liksom övriga former av tungt missbruk i huvudsak koncentrerat till storstadsområdena, LSD, som för några år sedan tidvis hade en oroväckande stor spridning, har under de senaste åren förekommit i obetydlig omfattning. Kokainmissbruk har inle någon påtaglig spridning i Sverige. Vissa tecken tyder dock på att det förekommer ett begränsat kokainmissbmk och att det finns risk för att detta kan öka. Missbrukssituationen belyses ytterligare i ledningsgruppens rapport.

2.9 Värd och behandling av narkotikamissbrukare

2.9.1 Vårdorganisationens utformning

1 prop. 1968:7 med förslag lill narkotikastrafflag m. m. framhöll chefen för socialdepartementet aU vård och behandling av narkotikamissbrukare är ell medicinskl-sociall problemkomplex. Del är därför nödvändigt alt samordna de medicinska och sociala åigärder som behövs för att en avvänjning och återanpassning av missbrukarna till samhället skall kunna ske. Han erinrade om att ansvaret för den medicinska vården enligt sjukvårdslagen vilar på landsting och landstingsfria städer, medan ansvaret för den sociala delen av vårdprogrammet vilar på primärkommunerna i egenskap av huvudmän för socialvården. Staten borde emellertid medverka med visst ekonomiskt stöd för aU främja en snabb utveckling av vårdinsatserna. För att helt lyckas med behandlingen av den narkoman, hos vilken missbruket är ett symtom bland andra på en psykisk störning eller en allmän social missanpassning, måste man inte bara ge behandling för att bota missbruket utan även försöka komma lill rätta med orsakerna till störningen eller missanpassningen. Härför krävs en samordning av samhällets resurser

Departementschefen anslöt sig lill narkomanvårdskommiiléns uppfattning att vårdorganisationen borde omfatta uppsökande verksamhet, öppen och sluten vård samt eftervård inom befintlig social- och sjukvårdsorganisation. Han fann dock aU resurserna inle var tillräckliga för alt ge effektiv vård till narkotikamissbrukare. Den uppsökande verksamheten var otillräckligt utbyggd. Möjligheterna atl erhålla sjukhusvård och medicinsk behandling i öppen vård var begränsade. Tillgången på resurser för en fortsatl behandling och rehabilitering efler den medicinska vården var alltför knapp. Departementschefen förordade att vårdorganisationen skulle förstärkas med särskilda behandlingshem, som jämsides med fortsatl behandling skulle fungera som en sluss tillbaka till samhället. Staten borde genom vissa bidrag stimulera till att sådana hem inrättades. För att förslärka den öppna vården i

Prop.1977/78:105 16

Stockholm borde Mariapolikliniken för unga alkoholmissbrukare kompletteras med en vårdcentral för unga narkotikamissbrukare.

Riksdagens statsutskott framhöll (SU 1968:37) att utskottet inte hade något att erinra mot den principiella uppläggningen av vårdorganisationen. Enligt utskottets mening borde den således anordnas inom ramen för den befintliga social- och sjukvårdsorganisationen och med den ansvarsfördelning som i övrigt gäller. Lllskoltel framhöll vidare att de av departementschefen förordade behandlings- och inackorderingshemmen utgjorde viktiga inslag i eftervården, som borde främjas genom anslag av statsmedel. Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets förslag (rskr 1968:98).

2.9.2 Statsbidragens utformning m. m.

1 statsverkspropositionen för budgetåret 1968/69 (prop. 1968:1 bil. 7) föreslog departementschefen att statsbidrag skulle utgå bl. a. lill driften av en vårdcentral i Stockholm för unga narkotikamissbrukare. Vidare föreslogs bidrag till anordnande och drift av särskilda behandlingshem för narkotikamissbmkare i huvudsak enligt gällande principer för inackorderingshem inom nykterhetsvården. Slutligen föreslogs sammanlagt 480 000 kr, för bidrag till organisationer förstod och hjälp åt läkemedelsmissbrukare samt lill konvalescentvård för sådana missbrukare. Riksdagen beslöt i enlighet med förslagen (SU 1968:5, rskr 1968:5). De nämnda bidragen skulle ulgå och betalas ul från anslagen till nykterhelsvården med början budgetåret 1968/ 69.

Statsbidragen till driften av behandlingshem och inackorderingshem fastställdes till belopp motsvarande högst 75 96 av de slyrkta nettokostnaderna. För budgetåret 1970/71 angavs atl bidraget inte fick överstiga 20 000 kr. per plats och år. Detta belopp har senare successivt höjts och utgör innevarande budgetår 47 000 kr. Bidragen lill anordnande av behandlingshem har höjts från 15 000 kr. till 22 000 kr. per plats.

Inom socialstyrelsens nykterhelsvårdsbyrå inrättades år 1969 en särskild sektion för handläggning av narkotikafrågor. Särskilda medel har senare tillförts för att möjliggöra kraftiga resursförstärkningar,

1 prop, 1972:67 med förslag till vissa åtgärder mot narkotikamissbruket m, m, angav föredragande statsrådet alt det sammanlagt fanns ett hundratal platser på behandlings- och inackorderingshem. Föredraganden framhöll all statsbidrag funnits tillgängliga för anordnande av ett väsentligt större antal platser, I januari 1978 fanns sammanlagt 182 slalsbidragsberältigade platser i behandlingshem för narkotikamissbrukare. Därtill fanns ytteriigare ca 60 platser av liknande karaktär som finansieras utan detta bidrag. Statsbidrag har beräknats för inrättande och drift av ett större antal platser.

Bidraget till öppenvård av narkotikamissbrukare var först begränsat till Stockholm och beräknades fill ca 150 000 kr, för budgetåret 1968/69, Efter hand har verksamheten med vårdcentraler byggts ul, i första hand i de större

Prop. 1977/78:105 17

städerna, 1 januari 1978 var antalet statsbidragsberättigade vårdcentraler 17 och det beräknade bidragsbeloppet för budgetåret 1977/78 är 10 milj, kr,

I nyssnämnda prop, 1972:67 framhöll föredraganden vidare alt del både bland kommuner och ideella organisationer tagils en rad initiativ för att bereda bl. a, narkotikamissbrukare vård under former som delvis skiljer sig från den traditionella institutionsvården. Han förordade all ett belopp på 300 000 kr. ställdes till socialstyrelsens förfogande för stöd av olika försök med nya vård- och behandlingsformer för narkotikamissbrukare. Stödet till organisationer och till försöksverksamhet har därefter successivt ökats. Budgetåret 1977/78 har socialstyrelsen alt fördela 2,1 milj, kr, lill sammanslutningar för slöd och hjälp åt läkemedelsmissbrukare och liknande sammanslutningar. Vidare fördelas 3,1 milj, kr, till kommuner och nämnda sammanslutningar och andra organisationer som ägnar sig åt alkohol- eller narkotikaskadade. Till länkverksamhet inom alkoholområdet utgår 2,8 milj, kr,

1 anslutning till prop, 1973:115 med förslag till åtgärder för au bekämpa brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen ställdes 4 milj, kr, till socialstyrelsens förfogande för ersättning till kommuner - inkl, ökade kostnader hos styrelsen - för försök med viss social jourverksamhet under budgetåret 1973/74, Föratt främja ett ökal utnyttjande av familjevård anslogs dessutom 1,8 milj, kr.

Anslaget till försöksverksamheten med social jour upphörde med utgången av år 1976, Verksamheten har utvärderats och erfarenheterna ger vägledning beträffande organisation och omfattning av social jour i kommuner av olika storlek, I de fiesta kommuner som deltog i försöken har den sociala jourverksamheten fortsättningsvis inordnats i kommunens reguljära verksamhet.

Bidraget lill familjevård utgår f n, med 50 kr, per vårddag och plats. För ändamålet beräknas för innevarande budgetår 2 milj, kr.

Statsbidrag utgår till sådana driftkostnader som föranleds av att narkotikamissbrukare vistas på enskilda vårdanstalter och på inackorderingshem för alkoholmissbrukare. Vidare utgår bidrag till kostnader för vård av narkotikamissbrukare på alkoholpolikliniker, 1 syfte att fa till stånd en försöksverksamhet vid nytillkommande alkoholpolikliniker, som innebär att dessa används flexibelt för insatser inom både nykterhets- och narkomanvården, har för innevarande budgetår beräknats ett bidrag till försöksverksamhet. Bidraget ulgör 1,5 milj, kr, och avses utgå enligt gällande bestämmelser för vårdcentraler för narkotikamissbrukare.

2.9.3 S/uien vård av narkotikamissbrukare

Sluten vård av narkotikamissbrukare ges i allmänhet på psykiatriska kliniker, i viss utsträckning vid särskilda kliniker eller avdelningar för 2 Riksdagen 1977/78. I saml. Nr 105

Prop. 1977/78:105 18

narkoman- eller toxikomanvård. Plalsantalet vid sådana kliniker och avdelningar är f n. omkring 470 i hela landet. Vidare vårdas narkotikamissbrukare som inle har fyllt 20 år vid ungdomsvårdsskolor, barn- och ungdomshem samt barn- och ungdomspsykiatriska kliniker.

Ungdomsvårdsskolornas uppgift ar all ge vård, fostran och utbildning åt barn och ungdomar som på grund av sociala störningar bedöms vara i behov av den behandling som kan ges vid dessa skolor. F. n, finns 18 ungdomsvårdsskolor med sammanlagt ca 510 platser. Fem av skolorna har varit särskilt inriktade på vård av narkotikamissbrukare. För alt vården inte skall behöva förläggas alltför långt från hemorten utnyttjas nu alla skolorna för vård av narkotikamissbrukare. Den 31 december 1976 varanlalet elever 823, varav 438 inom skola och 385 utom skola, dvs, i öppna vårdformer. Oftast redovisas flera orsaker till intagningen för samma elev. En vanlig orsak är missbruk av alkohol eller narkotika. Narkotikamissbruk harangens som en intagningsorsak beträffande 23 96 av pojkarna och 62 % av flickorna. Försöksverksamhet med frivillig vård - även förs. k, överåriga elever - pågår vid 13 ungdomsvårdsskolor.

Frågan om möjligheterna alt bereda narkotikamissbrukare vård mot deras vilja har varit livligt diskuterad alltsedan narkotikaproblemet aktualiserades i mitten av 1960-lalet, Narkomanvårdskommiltén framhöll att tendensen inom modern psykiatrisk sjukvård är klart till förmån för frivillig vård. Om patienten samverkar med läkaren ger delta en bättre prognos i det enskilda fallel. Många fall finns dock då man med tvång måste omhänderta och kvarhålla patienten såväl under avgiftning som under så lång tid därefter alt man genom en aktiv terapi kan få möjlighet alt bygga upp individens motståndskraft. Enligt kommittén ger lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) tillräckliga möjligheter atl på sjukhus med tvång inta och kvarhålla sådana missbrukare för vilka vård på sjukhus är oundgängligen påkallad. Kommittén framhöll atl lagen givelvis är tillämplig även på barnavårds- och nykterheisklientelet. Möjlighet finns emellertid att även jämlikt barnavårdslagen ingripa beträffande ungdom som missbrukar narkotiska medel.

Socialulredningen har under år 1977 överlämnat sitt slutbetänkande (SOU 1977:40) Socialtjänst och socialförsäkringstiUägg, Utredningen föreslär alt de nuvarande tre centrala lagarna på socialvårdsområdet, socialhjälpslagen, nykterhelsvårdslagen och barnavårdslagen, ersätts av en lag - socialtjänstlagen. Vidare föreslås bl. a. en lag med särskilda bestämmelser om vård av underårig.

En särskild arbetsgrupp har tillsatts inom regeringskansliet med uppgift alt redovisa ett beslutsunderiag för regeringen i frågor om vård utan den enskildes samtycke inom socialvård och sjukvård m. m. Bakgrunden till arbetsgruppens tillkomst är att regeringen kommer alt få ta ställning till förslag från tre olika utredningar i frågor som har samband med varandra. Förutom socialutredningens förslag föreligger förslag (Socialstyrelsen redo-

Prop. 1977/78:105 19

visar 1977:14) om viss översyn av LSPV. Dessutom har 1971 års utredning om behandling av psykiskt avvikande i belänkandet (SOU 1977:23) Psykiskt störda lagöverträdare redovisat vissa förslag till ändring i LSPV, Arbetsgruppen beräknas kunna slutföra sitt arbete under våren 1978, De frågor som gäller ändrat huvudmannaskap för institutionsvården inom barna- och ungdomsvården samt nykterhetsvården är f n, föremål för förhandlingar mellan staten och huvudmännen för sjukvården och socialvården. Den försöksverksamhet inom Kristianstads och Malmöhus län som avser att ge praktiska erfarenheter bl. a. när det gäller samordningen av vård- och behandlingsresurser hos olika huvudmän avses bli slutförda under budgetåret 1978/79.

2.9.4 Förebyggande åtgärder

Förebyggande åtgärder hör lill de viktigaste insatserna mot alla former av missbruk. De flesta kommuner ägnar stor uppmärksamhet ål dessa frågor, ofta i samarbete med ideella organisationer. Inom flera kommuner och landsting finns särskilda enheter för barn- och ungdomsvård.

Till försöksverksamhet med fritidsaktiviteter för barn och ungdom lämnas betydande bidrag från allmänna arvsfonden. Regeringen har även anvisat medel ur allmänna arvsfonden för vissa försök med särskilda insatser för ungdomar med sociala problem.

Enligt riksdagens beslut med anledning av propositionen (prop, 1976/ 77:108, SkU 1976/77:40, rskr 231) om alkoholpolitiken ställs fr, o, m, innevarande år ökade resurser lill socialstyrelsens förfogande för förebyggande åtgärder och upplysningsverksamhet och för försöksverksamhet inom fritidsområdet med inriktning på människor som är särskilt utsatta för risken alt hamna i alkohol- eller narkotikamissbruk,

2.10 Arbetsmarknadsåtgärder som medel i kampen mot missbruk

2.10.1 Allmänt

Arbetsmarknadspolitiken syftar till arbete åt alla. För att förverkliga detta behövs särskilda insatser för arbetshandikappade och andra med svag ställning på arbetsmarknaden. Den nuvarande ringa efterfrågan på arbetskraft har medfört behov av en kraftig förstärkning av dessa insatser. Särskilt viktiga är insatser för atl förhindra ungdomsarbetslöshet. Statsmakterna har under senare tid vidtagit omfattande åtgärder för att underlätta övergången från skola till arbetsliv och för atl begränsa ungdomsarbetslösheten.

Möjligheterna för personer med missbruksproblem all fä arbele på den reguljära arbetsmarknaden är självfallet nära förbundna med den totala efterfrågan på arbetskraft i samhället. 1 den rådande konjunkluravmatl-ningen har arbetslösheten kunnat hållas på en måttlig nivå genom kraftfulla

Prop. 1977/78:105 20

arbetsmarknad:5politiska åigärder. Under år 1977 var i genomsnitt 150 000-200 000 personer sysselsatta i beredskapsarbete eller skyddat arbele eller deltog i arbetsmarknadsutbildning.

Av de arbetssökande vid arbetsförmedlingen registreras ca 11 96 som arbetshandikappade. Del innebär atl varje månad ca 24 000 personer med arbetshandikapp är aktuella på arbetsförmedlingen. Deras behov av individualiserad service har varit ett bärande motiv för förstärkningen och effektiviseringen av arbetsförmedlingen, I årets budgetproposition (prop, 1977/78:100 bil, 15) föreslås en ytterligare utbyggnad av arbetsförmedlingens resurser. Förmedlingen börenligt propositionen tillföras medel motsvarande 225 tjänster för att klara de särskilda insatser som behövs för ungdom och andra nytilllrädande och för handikappade. Även förmedlingens arbetsmetoder utvecklas,

Sysselsättningsutredningen har nyligen avlämnat delbetänkandet (SOU 1978:14) Arbete åt handikappade med förslag till en rad ytterligare åtgärder för att förbättra de arbetshandikappades möjligheter till arbete. Delbetänkandet remissbehandlas f n. Utredningen har uppmärksammat de arbetshandikappade ungdomarnas situation och pekar bl, a, på att ca 25 000 personer i åldrarna 16-34 år är förtidspensionerade. En a v de grupper ungdomar som har svårt atl få fotfäste på arbetsmarknaden är de socialt arbetshandikappade. På förslagav utredningen har i Södertälje kommun inletts en försöksverksamhet med speciella insatser för dessa ungdomar. Utredningen föreslår en utvidgning av denna försöksverksamhet till flera kommuner,

2.10.2 Rehabiliterings- och stödåtgärder

Arbetsförmedlingen utgör basen för samtliga åtgärder som syftar till att främja de arbetssökandes inträde eller omställning på arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingen har härvid ett särskilt ansvar för dem som på grund av arbetshandikapp har svårt atl få eller behålla ett arbete. Arbetsförmedlingen har också att i samarbete med andra myndigheter söka upp och aktivera personer som inte har arbete eller riskerar atl ställas utanför arbetsmarknaden. En kontaktmannaverksamhet finns därför utbyggd med olika rehabiliteringsorgan, vårdinstitutioner, socialvård, försäkringskassa osv.

Arbetssökande som på grund av fysiskt, psykiskt, intellektuellt eller socialt handikapp behöver få sin arbetsförmåga kartlagd och förbereda sig inför ett arbete kan få genomgå arbetsprövning och arbetsträning vid kommunala eller landstingskomrnunala arbetsvårdsinstitut.

Vid sidan av arbetsvårdsinstituten är arbetsmarknadsutbildningen den dominerande rehabiliteringsformen för arbetshandikappade. För vissa handikappgrupper ordnas inom arbetsmarknadsutbildningen särskilda kurser för omställning och träning (OT-kurser), Dessa syftar till att genom kartläggande av anlag och intressen, social träning samt studie-och yrkesorientering m, m, underiätta för kursdeltagarna atl tillvarata sina utvecklingsmöjligheter och

Prop. 1977/78:105 21

därigenom kompensera sitt handikapp. Kurserna skall bl, a, förbereda för vidare yrkesutbildning. Många arbetshandikappade deltar också i kurserna "Arbetsliv och utbildning" (ALU-kurser)som aren form av yrkesorientering och en fördjupning av arbetsförmedlingens insatser som förberedelse för arbetsplacering eller utbildning.

Vid företagsutbildning för arbetshandikappade erhåller arbetsgivaren ett bidrag om 8 kr, per utbildningstimme. Bidraget kan ökas vid utbildning av personer med särskilt svåra handikapp. Möjlighet finns all i särskilda fall bevilja bidrag med upp lill hela lönekostnaden,

2.10.3 Sysselsättningsskapande åtgärder for svårplacerade

De senaste årens utveckling innebär att insatserna för de arbetshandikappade i alll högre grad förs över på åtgärder inom den reguljära arbetsmarknaden. Detta gäller så väl arbetsförberedandesom platsförmedlande åtgärder. De anpassningsgrupper som är verksamma på arbetsplatserna har härvid stor betydelse. Det har också den omfattande reformeringen av den arbetsrältsliga lagstiftningen.

Den 1 januari 1977 genomfördes betydande förbättringar av bidragsvillkoren för halvskyddad sysselsättning. Till följd av den långvariga konjunk-turavmattningen har emellertid dessa förstärkningar inte ökal sysselsättningen i väntad utsträckning. Det halvskyddade arbetet kommer dock att spela en alll viktigare roll i en arbetsmarknadspolitik som alltmer inriktar insatserna för arbetshandikappade på åigärder förlagda vid arbetsplatserna inom den reguljära arbetsmarknaden. Om arbetsmarknaden skall kunna göras tillgänglig för fler, måste också arbele och arbetsmiljö i större utsträckning anpassas till de arbetssökandes förutsättningar. Inte minsl har sociala och psykiska faktorer i arbetsmiljön betydelse.

Sysselsättningsulredningens förslag till förbättrade sysselsättningsmöjligheter för arbetshandikappade inriktas främst på åtgärder inom den reguljära arbetsmarknaden. Utredningen föreslår förstärkningar av arbetsförmedlingens personal med bl. a. specialistfunktioner för vjssa större handikappgrupper. Utredningen föreslår också att del halvskyddade arbetet utökas lill att avse alla arbetsgivare. Vidare föreslås atl del särskilda bidraget vid halvskyddad sysselsättning för svårt handikappade ungdomar skall gälla även psykiskt och socialt handikappade ungdomar samt ungdomar med förtidspension,För yngre förtidspensionärer föreslås dessutom vissa andra åtgärder som skall underlätta och stimulera till arbete i stället för fortsatt förtidspension. Förslaget innefattar även förbättrade bidrag till arbetsgivare vid företagsutbildning och försök med bidrag till handledare/faddrar m, m. Några länsarbetsnämnder bör enligt utredningen försöksvis förstärkas med tjänstemän som speciellt skall arbeta med tillämpning av lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder, Sysselsättningsulredningens förslag remissbehandlas f n.

Prop. 1977/78:105 22

2.10.4 Åtgärder mot ungdomsarbetslöshet

Insatserna för att alla ungdomar skall garanteras utbildning, praktik och arbete fortsätter. En särskild delegation för ungdomens sysselsättningsfrågor har nu inrättats i enlighet med riksdagens beslut (AU 1977/78:15, rskr 1977/ 78:51), Delegationen har lill uppgift atl diskutera åtgärder och la initiativ till lämpliga insatser. Dess arbele skall i första hand gälla åtgärder som är ägnade att underlätta övergången från skola lill arbetsliv.

Under hösten 1977 fick arbetsmarknadsverket resurser för att tidigarelägga nyanställning av 150arbetsförmedlingsaspiranter, Dessa skall frigöra erfarna förmedlare förbi, a, intensifierade insatser för ungdomar. Vidare utsträcktes tiden för ett anlal särskilda åigärder till den 1 juli 1978, Det gäller bl, a, möjligheter för ungdomar under 20 år atl delta i arbetsmarknadsutbildning, anordnande av dagsverksbilliga kommunala beredskapsarbeten, beredskapsarbeten i form av tillfällig praktik hos statliga myndigheter och verk saml enskilda beredskapsarbeten i företag och organisationer. Statsbidraget till sistnämnda slag av beredskapsarbeten höjdes samtidigt från högst 10 kr, per timme till högsi. 15 kr. per timme.

Dessutom fick arbetsmarknadsstyrelsen - under förutsättning att utbildningsplatser saknas i det reguljära utbildningsväsendet - tillstånd att anordna förelagsanknutna, ettåriga yrkeskurser med utbildningsbidrag lill eleverna. Under innevarande budgetår har också inrättats planeringsråd (SSA-råd) för samarbete mellan skola, sociala myndigheter, arbetsförmedling och arbetsmarknadsparterna.

De vidtagna åtgärderna har fåll stor omfattning. Sålunda sysselsattes i december 1977 ca 23 400 ungdomar, som inte fyllt 25 år, i praktik- och beredskapsarbeten av olika slag, medan 20 800 deltog i arbetsmarknadsutbildning,

Sysselsättningsutredningen har, delvis med ledning av erfarenheterna från av utredningen bedrivna försöksverksamheter, i en skrivelse den 11 oktober 1977 till chefen för arbetsmarknadsdepartementet, lagt fram förslag till åigärder föratt öka unga människors möjligheter till arbete, utbildning eller praktik. Dessa förslag, som har remissbehandlats under hösten 1977, berör bl. a. arbetsförmedlingens resurser och arbetssätt, behov och former för alt anordna praktik- och beredskapsarbeten för ungdom samt vissa utbildningspolitiska åtgärder,

2.11 Skolans insatser mot missbruk

Grundskolans; undervisning om narkotika ulgår från läroplanen - Lgr 69,1 dess allmänna del tas alkohol, narkotika och tobak upp som huvudmoment i ämnena biologi, hemkunskap, naturkunskap och samhällskunskap. Genom att frågorom alkohol, narkotika och tobak (ANT-frågor)studeras i flera olika skolämnen ger stolan eleverna förutsättningar au personligen la ställning lill

Prop. 1977/78:105 23

dem. Med välgrundad och utförlig motivering skall skolan klart och entydigt framhålla det positiva värdet i att man under uppväxtåren avstår från bruk av alkohol och tobak. Skolan skall vidare betona att alll bruk av narkotika, utom efter läkares ordination, innebär fara och atl varje innehav av illegal narkotika strider mot gällande lag, I ett särskilt supplement lill läroplanen, Undervisning om alkohol, narkotika och tobak, ger skolöverstyrelsen närmare anvisningar för undervisningens mål och utformning,

ANT-frågorna ges således ett betydande utrymme i grundskolans undervisning. När reformen om skolans inre arbete successivt träder i funktion, med början höstterminen 1978, är avsikten bl, a, att det lokala föreningslivet skall fä medverka i skolan och på egna villkor få ta ansvar för fritidsverksamhet under och i anslutning till skoldagen. Härigenom skapas också goda förutsättningar föratt vidga informationen i ANT-frågorna saml alt placera in denna i sitt sociala sammanhang.

För administration och samordningav verksamheten finns inom skolöverstyrelsen en heltidstjänst för frågor rörande beroendeskapande medel, samt en arbetsgrupp för alkohol-, narkotika- och tobaksfrågor (SANT-gruppen), Till arbetsgruppen har knutils en referensgrupp med representanter för berörda myndigheter och organisationer. Dessa centrala organ arbetar med att kartlägga ungdomars ANT-bruk, att påverka läroplaner, lärarutbildning och fortbildning samt atl på andra sätt påverka förutsättningarna för skolans ANT-verksamhet,

Inom länsskolnämnderna finns f n, kontaktpersoner för ANT-frågor som fortlöpande förses med information från SÖ, Kontaktpersonerna svarar för all informationen förs ut till skolorna. De lar initiativ till lokal försöksverksamhet och verkar för en återkommande fortbildning av lärarna.

På del lokala planet planerar varje skola sin ANT-verksamhet, vilket innebär att uppläggningen kan variera från skola till skola, Detla medför ett behov av information om andra skolors erfarenheter. Informationen förmedlas dels genom de på länsskolnämnderna placerade kontaktpersonerna, dels genom att kännedom sprids om den försöksverksamhet som bedrivs av SÖ med medel ur anslaget Pedagogiskt utvecklingsarbete inom skolväsendel. En del utvecklingsarbete sker även genom Centralförbundet för alkohol och narkotikaupplysning (CAN) och till CAN knutna arbetsgrupper i samarbete med SÖ,

Fr, o, m. våren 1971 har SÖ åriigen låtit genomföra undersökningar av alkohol-, narkotika-, tobaks-och sniffningsvanor bland elever i årskurserna 6 och 9, Fr. o. m. år 1972 har även elever i gymnasieskolans årskurs 2 deltagit. Undersökningarna har genomförts i ett slumpmässigt urval av rektorsområden genom gmppenkäter till samtliga elever i berörda klasser. 1 årskurs 6 varierar antalet deltagare i de olika undersökningarna mellan ca 5 000 och 7 500 och i årskurs 9 mellan ca 3 500 och 6 000. Från gymnasieskolan medverkade i 1976 års undersökning ca 3 700 elever. Bortfallet har i årskurs 6 uppgått till 7 96 medan ca 15 96 varit frånvarande bland övriga elever.

Prop. 1977/78:105 24

Av 1976 års undersökning framgår beträffande narkotikavanor följande:

1 årskurs 6 är det i samtliga undersökningar sedan år 1971 endast någon enstaka proceni som uppger alt de någon gång använt narkotika. Andelen elever i årskurs 9 med narkotikaerfarenhet har sjunkit mellan åren 1971 och 1976 (från 14% till 7 96 bland pojkarna och från 17 96 till 6 96 bland flickorna). 1 gymnasieskolans olika linjer hade år 1976 mellan 6 96 och 13 96 av eleverna prövat narkotika. Majoriteten av dessa har aldrig använt annan narkotika än cannabis. Undersökningen - som bl, a, refereras i den av utredningen om narkotikamissbrukets omfattning utgivna skriften Undersökningar av narkotikavanor (Ds S 1977:8) - ger intryck av en relativt begränsad aktuell konsumtion med vissa förbättringar under 1970-talet, Det finns starka samband mellan alkoholkonsumtion och rökning saml narkotika- och sniffningserfarenhet.

För de äldsta grundskoleeleverna finns vissa samband mellan bostadsort och narkotikaerfarenhet. Minsta andelen elever som använt narkotika återfinns på landsbygden, medan storstadseleverna uppvisar den största.

Skolundersökningarna visar atl ANT-frågornas behandling i skolan även kräver insatser av elevvårdande och förebyggande karaktär. Vid sidan av de traditionella skoluppgifterna präglas skolans arbete av ökade insatser för barnens sociala utveckling, 1 propositionen om skolans inre arbete m, m, (prop, 1975/76:39, UbU 1975/76:30, rskr 1975/76:367) framhölls alt skolan måste ta ökad del i arbetet med atl stödja hemmen och ungdomarna i fråga om barnens sociala omsorg och allsidiga personliga utveckling, Detla kan bl, a, ske genom en samordning och ett fördjupat samarbete mellan de kommunala nämnder och olika ideella organisationer, vilka arbetar med allmänt förebyggande barn- och ungdomsverksamhet, I en del pågående projekt inom ANT-området har delta synsätt slagit genom, 1 bl, a, Boriänge, Finspång och Karlskrona bedrivs projekt i vidgat samarbete mellan skola, föreningsliv och fritids- och kulturnämnder. Syftet med dessa projekt är aU utveckla och pröva former för lokal samverkan som berikar ungdomars fritid och som härigenom är ett led i den förebyggande verksamheten mot alkohol-, narkotika- och tobaksbruk,

1 propositionen om nytt statsbidrag till grundskolan m, m, (prop, 1977/ 78:85) framhåller föredragande statsrådet atl omsorgerna om elevernas psykiska hälsa ställer alll större krav på skolans elevvårdande verksamhet. Mot bakgrund av den betydelse som den psykiska hälsovården har i dagens skola aviseras en utredning som syftar lill klara riktlinjer för verksamheten. Grundsynen är att elevvården bör utgöra en integrerad del av samhällets samlade insatser för barn och ungdom, där de förebyggande åtgärderna måste ses i relation till samhällets övriga insatser. Delta fömtsätter ett nära samarbete mellan de samhälleliga organ som är engagerade i sådant arbete.

Utvecklingsarbetet på ANT-området fordrar också aktiv medverkan av elever och föräldrar. Många skolor ger elever särskild utbildning för att de sedan skall kunna verka som opinionsbildare och bidra till att levandegöra

Prop. 1977/78:105 25

undervisningen för kamraterna. Även på andra sätt deltar elever aktivt i planering och genomförandet av ANT-program, Riksförbundet Hem och Skola har tillsammans med CAN utarbetat ett material om alkohol och narkotika, som används vid sammankomster med föräldrar. På många håll har man bildat lag bestående av skolpersonal, föräldrar och elever som arbetat för en intensifiering av den förebyggande verksamheten mot alkohol- och narkotikabruk.

En viktig förutsättning för en effektiv verksamhet med ANT-frågor är att lärarna har en god utbildning och fortlöpande stimuleras till insatser, 1 propositionen om den framtida alkoholpolitiken (prop, 1976/77:108) betonas detta starkt.

Det bör även nämnas alt frågor som rör lärarutbildningens mål, struktur och innehåll f n, ulreds av 1974 års lärarutbildningsutredning (U 1974:04), och att del således hör till denna utrednings arbetsuppgifter att inordna frågan om alkohol och narkotika i grundutbildningen av lärare.

Enligt riksdagens beslut disponerar universitets- och högskoleämbetet 30 000 kr, för fortbildning av lärare. Planer finns för utbildning av en kontaktman på varje utbildningsenhet. Riksdagen har vidare anvisat 720 000 kr. per år under fem år för utbildning av lag om tre personer från varje rektorsområde som skall arbeta med alkohol- och narkotikafrågor i grundskolan. Utbildningen,som planlagts av forlbildningsavdelningen i Umeå, har påbörjats under budgetåret 1977/78.

Väsentliga insatser inom ANT-området görs vid folkhögskolorna. Sålunda bedriver Forsa folkhögskola sedan sju år i samarbete med Hassela-kollekiivel en verksamhet för socialt avvikande ungdomar. Deltagarna rekryteras via Mariapolikliniken i Stockholm och beslår av narkotikaskadade ungdomar. De tillbringar första året i Hassela-kollektivel och andra året som en sammanhållen grupp i ell särskilt hus i folkhögskolans närhet. Därefter bor de tillsammans med övriga elever i skolans internat. F. n. antas till Hassela ca 12ungdomarårligen. Läsåret 1976/77 hade skolan 13 sådana elever. De goda erfarenheterna från denna verksamhet har lett till atl skolan inlett en utbildning av ledare för rehabiliteringskollektiv.

2.12 Samhällets informationsåtgärder mot missbruk

Statliga medel för information om narkotika och alkohol fördelas i huvudsak av stålens ungdomsråd. Härtill kommer information genom socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning (h-nämnden), skolan och olika andra samhällsorgan i samarbete med folkrörelser. Av betydelse är även den verksamhet som bedrivs av CAN och andra organisationer.

Budgetåret 1972/73 ställdes första gången medel till statens ungdomsråds förfogande för upplysning bland ungdom i alkohol- och narkotikafrägor (prop, 1972:61. SkU 1972:130, rskr 1972:24), Anslag beviljades med 5 milj, kr, för verksamhet under två år. Budgetåren 1974/75-1977/78 har ytteriigare 13

Prop.1977/78:105 26

milj, kr, anvisats för delta ändamål. Ungdomsrådet har i samråd med h-nämnden fördelat huvuddelen av medlen till ett 50-lal organisationer för praktisk verksamhet på lokal nivå. Organisationernas verksamhet präglas enligt rådets uppfattning av en vilja all pröva nya vägar för all göra arbetet meningsfullt.

Genom beslut vid 1976/77 års riksmöte har socialstyrelsen fr, o, m, den 1 januari 1978 ansvaret på central myndighetsnivå för samhällets alkoholpolitik (prop, 1976/77:108, SkU 1976/77:40, rskr 1976/77:231). Ansvaret innefattar samhällsinformation i dessa frågor. 1 syfte att skapa goda kontakter mellan styrelsen och samhällslivet har socialstyrelsens nämnd för alkoholfrågor tillkommit. Nämnden har bl. a. till uppgift att fördela medel som ställs lill socialstyrelsens disposition för information om alkohol och andra missbmksmedel. För tiden den 1 januari-den 30 juni 1978 disponerar socialstyrelsen 2,5 milj, kr, fördetta ändamål, 1 årets budgetproposition (prop, 1977/78:100 bil, 3) beräknas för nästa budgetår sammanlagt 9 milj, kr, för statens ungdomsråds och socialstyrelsens upplysning och information i alkoholfrågan och andra missbruksfrågor.

Över nionde huvudtiteln utgår vidare statliga medel för ungdomsrådets förvaltningskostnader och dess utrednings- och informationsverksamhet. Härtill kommerstatsbidragtillungdomsorganisalionernascenlrala och lokala verksamhet saml organisationsstöd till vissa nykterheisorganisationer m, fl. Organisationernas allmänna verksamhet har stor betydelse för bl. a. informationen i missbruksfrågor och för den förebyggande ungdomsverksamheten. För nästa budgetår beräknas för denna verksamhet bidrag med sammanlagt drygt 133 milj. kr. (prop. 1977/78:100 bil. 12).

CAN intar en central roll i upplysnings- och informationsarbetet på alkohol- och narkolikaområdet. CAN har fält ett alltmer breddat organisa-tionsunderiag och stöds nu av ett 40-tal organisationer från samhällslivels olika områden. Genom nära kontakt med den forskning som bedrivs på narkotikaområdet kanförbundet förmedla kunskaper och bl. a, medverka vid framställning av informationsmaterial, CAN ger service i alkohol- och narkotikafrågor åt skolväsendet, annan utbildning och lill folkrörelserna.

Information och upplysning i drogfrågor ingår på många sätt i skolverksamheten. De s, k, ANT-frågornas utrymme i undervisningen, de särskilda kontaktpersonerna vid länsskolnämnderna m, fl, verksamheter har redovisats närmare i föregående avsnitt.

Regeringens samarbelsorgan för bekämpande av narkotikamissbruk (SBN) utgav år 1969 skriften Fakta om narkotika och narkomani. Till faklaskriften utarbetades en studieplan. År 1971 utgavs ett supplement som kompletterade faktaskriften med en utförlig presentation av den psykologiska och sociala bakgrunden till narkotikamissbruk.

Sedan SBN:s faklaskrift utgavs har tillkommit nya kunskaper inom narkolikaområdet och missbruksbilden har förändrats. På initiativ av brottsförebyggande rådels narkolikagrupp har år 1977 utarbetats en ny

Prop. 1977/78:105 27

faktaskrift Fakta om narkotika och narkotikamissbruk. Den riktar sig i första hand till myndigheter, utbildningsenheter,studieförbund och organisationer. Den kan utgöra underlag i narkotikafrågan för läromedelsproducenter, massmedia och andra utbildare eller informatörer. Även lill den nya faklaskriften har en studiehandledning utarbetats.

Socialstyrelsen gav år 1973 ut skriften Behandling av narkotikamissbrukare. Den ulgör främst en vägledande information till huvudmännen för social- och sjukvård och lill personal inom narkomanvården,

2.13 Forskning inom narkotikaområdet

Forskning inom alkohol- och narkolikaområdet bedrivs främst vid särskilda forskningsinstitutioner, vid universitet och högskolor, vid undervisningssjukhus och inom vissa statliga myndigheter. Huvudmännen för vården av missbrukare bedriver visst forsknings- och utvecklingsarbete i anslutning till sina behandlingsinslitutioner och övriga behandlingsformer. Medel för forskning förmedlas av statliga forskningsråd, vissa statliga myndigheter, olika fonder och av huvudmännen för vården.

Från statens medicinska forskningsråd ulgår årligen betydande belopp för forskning kring beroendeframkallande medel. Budgetåret 1976/77 beviljades närmare 1 milj, kr, för olika forskningsprojekt inom narkolikaområdet. Merparten av medlen avsåg projekt för grundforskning och kliniska studier på del farmakologiska området. Bland projekten kan nämnas experimentella och kliniska studier av opiatnarkomani, studier av beroendeskapande preparat och analys av tolerans och abstinensmekanismer. Därutöver har forskningsbidrag utgått till socialmedicinska projekt och vissa prognosslu-dier.

Genom den till socialdepartementet knutna delegationen för social forskning har under de senaste åren medel beviljats lill flera olika forskningsprojekt på narkotikaområdet. Bidrag har även utgått från allmänna arvsfonden. Bland projekten kan nämnas utvärdering av verksamheten vid Hind-byhemmet, efterundersökning av vissa patienter som vårdats på narkomanvårdskliniken vid Långbro sjukhus, efleruppföljning av f d, patienter vid Rätansgården, utvärdering av frivillig behandling av narkotikamissbrukare vid vissa behandlingskollektiv samt undersökningar om hur man bryter en narkomankarriär.

Brottsförebyggande rådet har under de senasie åren lämnat forskningsbidrag till ett tiotal forskningsprojekt med anknytning till narkotika. Flera av projekten berör narkotikabrottslighet och annan brottslighet.

Frekvensundersökningar och andra undersökningar som belyser narkotikamissbrukets omfattning och utveckling har redovisats i avsnitt 2,8,

Våren 1973 publicerade socialstyrelsen en rapport över aktuell narkotikaforskning. Rapporten innehåller uppgifter om undersökare, forskningsinstitution, projektels syfte, metod m, m. Styrelsen framhåller att s, k, utbild-

Prop. 1977/78:1105 28

ningsforskning, inklusive "trebetygsuppsatser" och liknande arbeten, svarade för en slor del av antalet projekt. Om man undantar frekvensundersökningarna och vissa miljöstudier utgjorde antalet undersökningar av behandlingsresultat den största andelen, drygl en tredjedel av alla projekt. Beträffande den Ivångsmässiga vården (intagning enligl LSPV respektive barnavårdslagen) finns inte någon utvärdering redovisad.

Samarbetet på narkolikaområdet mellan de nordiska länderna har under de senaste åren bl, a, inneburit atl nordiska forskningssymposier har anordnats. Del senasie hölls i Norge hösten 1975 och log upp forsknings- och ulvärderingsproblemaliken vid behandling av narkotikamissbrukare i institution.

Den 1 januari 1975 inrättades Nordiska samarbelsorganet för drogforskning genom beslut i Nordiska ministerrådet, Samarbelsorganet bedriver sin verksamhet under en försöksperiod t, o, m, utgången av år 1978,

3. Ledningsgruppen för narkotikafrågor

Ledningsgruppen startade sitt arbete under våren 1977, För atl få en totalbild av narkotikasitualionen i landet och behovet av olika insatser mot missbruket har ledningsgruppen arrangerat regionala överläggningar i varje län. Som en följd av överläggningarna bildades regionala arbetsgrupper i 15 län. Arbetesgrupperna har mer ingående belyst läget i varje region och kommit med förslag till ledningsgruppen om olika åtgärder.

På central nivå bildades ett I O-tal arbetsgrupper med uppgift att närmare studera och föreslå åtgärder inom olika delar av narkolikaområdet. Vidare genomfördes under inledningen av ledningsgruppens arbele fem kontakt-möten (hearings) med representanter för vissa personalgrupper, forskare och ideella organisationer.

Ledningsgruppens förslag lill åtgärder uttrycks i ett niopunktsprogram. Kostnaderna för förslagen belöper sig lill totalt ca 32 milj, kr, av statliga medel,

I del följande anges kortfattat den huvudsakliga inriktningen av ledningsgruppens överväganden och förslag. Dessa refereras mer ingående i avsnitt 4, Ledningsgruppen rapport (DsS 1978:2) Åtgärder mot narkotikamissbruk. Redovisning från regeringens ledningsgrupp för narkotikafrågor, är intagen som bilaga.

Ledningsgruppen betonar de förebyggande åtgärdernas betydelse. Ett viktigt led i kampen mot missbruk är insatserna mot ungdomsarbetslösheten, Organisalionslivets betydelse framhålls, liksom skolans möjligheter all på ett tidigt stadium ge stöd till ungdomar som har problem. Gruppen anser att en utbyggnad av vårdresurserna f n, aren av de mest angelägna åtgärderna mot narkotikamissbruket. Den lägger därför i sina förslag huvudvikten vid en förstärkning av vårdresurserna, kvantitativt och kvalitativt. Betydelsen av

Prop. 1977/78:105 29

internationellt samarbete och av forskning framhävs. Särskilda åigärder föresläs för all komma till rätta med missbruket inom kriminalvårdens anstalter. Försöksprojekt initieras på olika områden.

Ledningsgruppen poängterar starkt skolans roll i del förebyggande arbetet. För att förslärka skolans insatser mot missbruk föreslår gruppen atl medel anvisas för eit omfattande projekt som går ut på alt utveckla metoder för skolans verksamhet inom området.

Behandlingshemmen utgör enligt ledningsgruppen den vårdresurs som f n, är mest underdimensionerad. Med ledning av huvudmännens uppskattningar av missbruk och vårdbehov beräknas behovet av nya behandlings-hemsplalser i landet till ca 160, Huvuddelen av de nya platserna bör kunna inrättas under en tvåårsperiod. En planering i upptagningsområden förordas. Det statliga bidraget till driften av behandlingshem föreslås höjt. Överläggningar har också förts med huvudmännen beträffande utbyggnad av den öppna narkomanvården i form av vårdcentraler o, d. En sådan utbyggnad har redan påbörjats. Gruppen föreslår vidare bidrag lill en vidgad försöksverksamhet med behandling a v narkotikamissbrukare vid alkoholpolikliniker och vid inackorderingshem för alkoholmissbrukare m, m.

Utbyggnaden av narkomanvården ställer krav på ökade personalresurser. För atl garantera att de nytillkommande behandlingshemmen får kompetent personal föreslår ledningsgruppen speciella utbildningsinsatser.

Ledningsgruppen anser alt behandlingshemmen i ökad utsträckning bör inrikta sin verksamhet på utbildning och arbete åt de inskrivna. En särskild försöksverksamhet i samarbete med arbetsmarknadsorganen föreslås.

Ledningsgruppen framhåller atl familjevården bör kunna utgöra en viktig resurs i vården av narkotikamissbrukare och ett väsentligt alternativ till institutionsvård, Ell omfattande försöksprojekt föreslås inom detla område. Gruppen betonar vidare vikten av uppmärksamhet och slöd till del värdefulla arbete som ideella och religiösa organisationer utför inom narkolikaområdet. Ökat statligt stöd till sådan verksamhet föreslås.

Den svenska behandlingsforskningen på narkolikaområdet har relativt liten omfattning. Ledningsgruppen föreslår att medel beräknas för en väsentligt ökad forskning och utvärdering.

När del gäller polisens och tullens arbete föreslår gruppen inte några ytteriigare förstärkningar utöver dem som tas upp i årets budgetproposition. Ledningsgruppen konstaterar dock att de särskilda narkotikarotlar som i slutet av år 1976 inrättades inom polisen i 20 län fyller en viktig funktion när det gäller alt bekämpa narkotikahanteringen samt rekommenderar atl denna form av verksamhet far fortsätta.

Gruppen har funnit det nödvändigt med genomgripande och snara åtgärder inom kriminalvården. Efter förslag av gruppen har vissa åtgärder redan genomförts. Det gäller bl. a, del s, k, Österåkerprojektet, som innebär alt en frivillig och drogfri behandlingskedja har inrättats vid tre ansiallsen-heier. Gruppen föreslår atl medel anvisas för liknande verksamhet på andra

Prop. 1977/78:105 30

håll. Vidare förordas en mer allmän differentiering av de intagna med hänsyn lill narkotikamissbruk. Som en förutsättning föratt effektivt kunna genomföra denna differentiering tillstyrker gruppen en lagstiftning som gör del möjligt alt kräva urinprov av intagna för narkotikaanalys.

På förslag av ledningsgruppen har regeringen år 1977 beslutat om bidrag av bislåndsmedel till FN:s narkotikafond för projekt med syfte att på sikt begränsa den illegala odlingen av opievallmo i vissa länder. Gruppen föreslår att liknande bidrag beviljas även år 1978,

Ledningsgruppens arbele är avslutat. Gruppen räknar emellertid med atl kunna bibehålla viss verksamhet fram till den I juli 1978, främst för uppföljning av olika försöksprojekt,

4 Föredraganden 4.1 Utgångspunkter

Grundvalen för kampen mot narkotikamissbruket måste vara att samhället inte kan godta något annat bruk av narkotika än det som är medicinskt motiverat. Allt annat bruk är missbruk och måste med kraft bekämpas,

1 samhällets alkoholpoliliska program är det övergripande målet att begränsa lolalkonsumtionen av alkohol. Kampen mot narkotikamissbruket far inte begränsas till alt enbart minska dess förekomst, utan måste syfta till alt eliminera missbruket. Narkotikamissbruket kan aldrig accepteras som en del av vår kultur. Samhällets hårda reaktion mot narkotikabrottslighet framgår klart i lagstiftningen. Grovt narkotikabrott är ett av de allvariigaste brott som man kan begå enligt svensk lagstiftning. Även andra narkotikabrott betraktas som allvariiga.

Både alkoholmissbruk och narkotikamissbruk kan vara uttryck för psykiska och sociala svårigheter, där orsaken ofta är att söka i samhällets egna brister. I kampen mot missbruket, som i högsta grad är en fråga om atl förhindra dess uppkomst och spridning, måste dessa orsaker bekämpas. Del ställer stora krav på samhället. Sociala brister måste angripas. Otillräcklig sysselsättning, brister i arbetsmiljön och otillfredsställande boende- och fritidsmiljö är exempel på negativa faktorer som kräver motåtgärder. Det är angelägel att skaipa ett öppnare samhälle med en djupare kontakt och gemenskap mellan människorna. Den enskildes vilja lill ansvar och inflytande måste tas till vara. På alla områden måste samhällels motståndskraft mot missbruk stärkas.

Kampen mot narkotikamissbruket måste spänna över alla delar av samhällslivet. De insatser som i dag görs är betydande, och de måste fortlöpande förstärkas, 1 det föregående har insatserna översiktligt redovisats. De är alla betydelsefulla, och de kompletterar och samverkar med varandra. Det krävs ett väl utbyggt internationellt samarbete för att minska tillgången på narkotika. Polisen och tullen har viktiga uppgifter i kampen mot

Prop. 1977/78:105 31

narkotikabrottsligheten. De förebyggande insatserna måste vara omfattande och väl utformade. Skolan har här sitt särskilda ansvar. De som dragits in i missbruk måste tillförsäkras vård och slöd. Information och forskning måste ha en framträdande plats. Eftersom arbetslöshet lätt blir en grogrund för missbruk måste vi även av detta skäl göra stora ansträngningar föratt skaffa arbete åt ungdomen. Slutligen måste alla dessa åtgärder samordnas.

I mars förra året begärde jag regeringens bemyndigande att tillkalla en särskild ledningsgrupp för narkotikafrågor. Jag anförde därvid att flera initiativ redan hade tagils föratt hejda och begränsa missbruket av narkotika. Med hänsyn till lägets allvar borde emellertid för en begränsad tidsrymd tillkallas en särskild ledningsgrupp med uppgift att föreslå och initiera ytteriigare insatser mot narkotikamissbruket och verka för en samordning av insatserna på området. Med slöd av regeringens bemyndigande tillkallades ledningsgruppen för narkotikafrågor i mars 1977, Ledningsgruppen härden 8 februari 1978 överiämnat rapporten (Ds S 1978:2) Åtgärder mot narkotikamissbruk. Gruppen har utfört ett omfattande arbete under den korta lid den har haft till sitt förfogande. Den bygger sina bedömningar och förslag på kontakter med politiker och företrädare för olika myndigheter i hela landet. Ledningsgruppen har tagit initiativ till regionala konferenser i samtliga län, och dess sekretariat har därvid kunnat samråda med representanter för praktiskt taget alla landels kommuner.

En viktig del av ledningsgruppens arbete har varit alt fä en bällre bild av narkotikasituationen i landet. Syftet har i första hand varit att skaffa eu tillföriitligt underiag för bedömning av vårdbehovet, 1 detta underlag har dels ingått en enkät till landets alla kommuner, dels diskussioner vid de regionala konferenserna, 1 dessa har deltagit - förutom representanter för kommunerna - representanter för landsting, polis, kriminalvård, skola, ideella organisationer m, fl. Vid konferenserna har tre huvudfrågor diskuterats, nämligen: missbrukets utbredning, behovet av vård och andra insatser, förslag till åigärder. Ledningsgruppen framhåller alt man genom denna metod fått en tydligare bild av narkotikasitualionen i olika landsdelar än man från början hade väntat. Beträffande gruppens bedömning av missbrukets omfattning hänvisar jag lill den avgivna rapporten.

Ledningsgruppens inventering av narkotikasitualionen kompletterar den vetskap vi har om narkotikans utbredning i landet. Som tidigare redovisats har under 1970-lalet genomförts olika undersökningar som till en del belyser narkotikamissbrukets omfattning och utveckling. De har dock främst gällt olika ungdomsgrupper. Vissa av dessa undersökningar sker åriigen, I brottsförebyggande rådets narkotikagrupp lämnas vidare fortlöpande informationer om hur narkotikasitualionen bedöms av de i gruppen representerade myndigheterna.

Den bild av narkotikamissbrukels omfattning som ledningsgruppen förmedlar i sin rapport stämmer väl överens med de mera allmänna

Prop. 1977/78:105 32

bedömningar som har gjorts i brottsförebyggande rådels narkolikagrupp. Fortfarande vet vi dock alltför litet om det s, k, tunga missbrukets utbredning. Framför alll gäller detla de största städerna, I mars 1977 tillkallade jag efter bemyndigande av regeringen en särskild utredare för att genomföra en kartläggning av narkotikamissbrukets omfattning. Utredaren lämnade i december 1977 rapporten fDs S 1977:8) Undersökningar av narkotikavanor. Denna innehåller en sammanfattning och analys av tidigare genomförda undersökningar m, m. Utredaren planerar en omfattande kartläggande undersökning. Som en förberedelse för denna genomförs vissa provundersökningar. Kartläggningen väntas bli genomförd i år. När resultatet av uiredningens arbete föreligger bör vi ha en säkrare grund för bl, a, bedömningen av behovet av vårdresurser på längre sikt och andra insatser för missbrukare,

4.2 Ledningsgruppens niopunktsprogram

Jag övergår nu till att behandla ledningsgruppens synpunkter och förslag. Förslagen sammanfattas i ell program som omfattar följande nio punkter.

- Insatser för att intensifiera del förebyggande arbetet och informationen,

- Kraftig förstärkning av vårdresurserna för narkotikamissbrukare,

- Särskild satsning på familjevård inom missbruksområdet,

- Särskild utbildning för behandlingspersonal.

- Ökad forskning och utvärdering av pågående behandlingsarbete.

- Åtgärder för att förbättra missbrukarnas arbetssituation.

- Insatser mot narkotikaproblemen inom kriminalvården.

- Fortsalt hög prioritet för narkolikafrågorna i polis- och tullarbetet.

- Internationella insatser.

Ledningsgruppen anser att eftersläpningen i vårdutbyggnaden är en av de allvarligare bristerna i samhällets åtgärder moi narkotikamissbruket. Insatser inom andra områden mister sin effekt genom atl missbrukarna inle kan erbjudas vård i tillräcklig utsträckning. Inte minst har detta poängterats från polisens och tullens sida. Tyngdpunkten i ledningsgruppens förslag ligger därför på en kraftig förstärkning av vårdresurserna. Jag tar först upp dessa frågor,

4.3 Vårdfrågor

4.3.1 Vårdens organisation

Våren 1968 antog riksdagen under stor enighet riktlinjer för bekämpande av narkotikamissbruket. Till gmnd för riksdagens beslut låg en proposition (prop, 1968:7) som byggde på förslag från dåvarande medicinalstyrelsens

Prop.1977/78:105 33

narkomanvårdskommilté.

Riksdagens beslut innebar bl, a, att vården av narkotikamissbrukare skulle anordnas inom ramen för socialvården och sjukvården. Vårdorganisationen borde utgöra en vårdkedja innefattande uppsökande verksamhet, öppen och sluten vård, fortsall behandling och eftervård. Med hänsyn till de sociala faktorernas roll såväl vid missbmkets utveckling som vid dess behandling betonade riksdagen starkt de sociala vårdåtgärdernas betydelse och därmed primärkommunernas ansvar för väsentliga delar av vårdkedjan. Den medicinska vården skulle i första hand ankomma på psykiatrin. De sociala och medicinska insatserna borde samordnas planmässigt. Någon särvård eller speciell vårdorganisation för narkotikamissbrukare borde inte inrättas.

1 propositionen framhölls atl befintliga vårdresurser inte var tillräckliga för atl ge effektiv vård åt narkotikamissbrukare. Bl.a. ansågs resurserna för fortsau behandling och rehabilitering efter medicinsk vård alltför knappa. För dessa ändamål bedömdes det värdefullt alt ha tillgång till särskilda behandlingshem. Eftersom det inte fanns sådana hem, föreslogs all staten genom vissa bidrag skulle stimulera huvudmännen atl inrätta behandlingshem för narkotikamissbrukare. Bidragsgivningen borde knytas an till principerna för statsbidragen till inackorderingshem inom nykterhelsvården. Vidare föreslogs att statsbidrag skulle utgå för en vårdcentral i Stockholm för unga narkotikamissbrukare. Riksdagen beslutade i enlighet med förslagen i propositionen.

Den nuvarande narkomanvården har byggts upp under en tioårsperiod i huvudsak enligt de riktlinjer som riksdagen lade fast år 1968, Ledningsgmppen redovisar i sin rapport hur långt uppbyggnaden har nått, 18 statsbidragsberättigade behandlingshem har tillkommit. Det finns f n, 17 statsbidragsberättigade vårdcentraler i storstadsområdena. Liknande insatser görs dock i betydande omfattning på andra håll inom ramen för socialvården. 1 några kommuner har särskilda projekt fått stöd från allmänna arvsfonden.

Den medicinska vården av narkotikamissbmkare ankommer i första hand på den psykiatriska sjukvården. Vården ges både vid öppna mottagningar och i sluten vård. Flertalet missbrukare i slutna institutioner vårdas tillsammans med andra patienter. Det finns emellertid vissa särskilda kliniker eller avdelningar för narkoman- eller toxikomanvård. Vid dem finns 470 platser i hela landet. Intagningarna till sluten psykiatrisk vård sker såväl frivilligt som utan missbrukarens samtycke enligt lagen om sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV),

Narkotikamissbrukare som inte har fyllt 20 år kan ges vård vid ungdomsvårdsskolor, barn- och ungdomshem samt barn- och ungdomspsykiatriska kliniker. Det finns 18 ungdomsvårdsskolor med sammanlagt 510 platser, Alla är tillgängliga för vård av narkotikamissbrukare. Antalet elever var 823 vid senaste årsskiftet, varav 438 inom skola och 385 utom skola, dvs, i öppna

3 Riksdagen 1977/78. I saml. Nr 105

Prop. 1977/78; 105 34

vårdformer. Narkotikamissbruk angavs som en orsak lill intagningen beträffande 23 % av pojkarna och 62 % av flickorna. Försöksverksamhet med frivillig vård - även för elever som är äldre än 20 år - pågår vid 13 ungdomsvårdsskolor.

Ledningsgruppen har varit enig om att lägga tyngdpunkten i sitt arbele på att söka få lill stånd en förstärkning av landslingens och kommunernas vårdresurser för narkotikamissbrukare. 1 sina kontakter med ledningsgmppen har kommunerna framförallt redovisat behov av fler behandlingshem. På vissa orter behövs dessutom ökade öppenvårdsresurser, I storstadsområdena finns behov av särskilda akulvårdsinsatser.

Ledningsgruppens förslag är att se som en omedelbar nödvändig upprustning av narkomanvårdens resurser. På längre sikt återstår många frågor atl lösa. Detla gäller t. ex. narkomanvårdens roll i den integrerade socialvård som kan komma att genomföras på grundval av socialutredningens betänkande. Gruppens arbete har emellertid starkt medverkat till att aktualisera dessa frågor runt om i landet,

4.3.2 Behandlingshem

1 januari 1978 fanns i Sverige 18 behandlingshem för narkotikamissbrukare med totalt 182 statsbidragsberättigade platser. Därtill fanns ett 60-tal platser av liknande slag men utformade och finansierade på ett sådant sätt att det särskilda statsbidraget inte har kunnat las i anspråk.

Behandlingshemmen är den mest underdimensionerade länken i vårdkedjan. Enligt ledningsgruppen har många behandlingshem köer av vårdsökande. Vissa hem är å andra sidan inte fullbelagda, främst beroende på organisatoriska brister i den totala vårdkedjan. Sammantaget föreligger dock en betydande brist på behandlingshemsplalser. Bristen återverkar negativt i hela vårdarbetet. Ett framgångsrikt arbete med att motivera en missbrukare för vård spolieras lätt om missbrukaren måste vänta länge på plats vid behandlingshem.

Det förefaller klart alt narkotikamissbrukarna i allt större omfattning söker sig lill den vårdform som behandlingshemmen representerar. Vårdresurserna har emellertid inte byggts ut i takt med den ökade efterfrågan. Bristen är kännbar även för mindre och medelstora kommuner. Den tveksamhet som uppenbarligen har präglat huvudmännens inställning till utbyggnad av behandlingshemmen kan ha många förklaringar. Ledningsgruppen anser sig dock ha konstaterat alt huvudmännen i samband med gruppens arbele har visat större benägenhet än tidigare att vilja salsa på behandlingshem. Ledningsgruppen bedömer, mot bakgrund av sin inventering av narkotikasituationen i landet och av huvudmännens aktuella planering, all det kommer alt inrältas ytterligare omkring 160 platser vid behandlingshem för narkotikamissbrukare huvudsakligen under en tvåårsperiod.

Prop. 1977/78:105 35

Jag har tidigare - bl. a. vid en överläggning med vissa huvudmän i december 1976 - framhållit att den ökade efterfrågan på vårdresurser för narkotikamissbrukare måste tillgodoses. Ett av syftena med tillkallandet av ledningsgruppen var att få till stånd en regional uppföljning av överläggningen. Det är väl känt atl kommunernas ekonomi är hårt ansträngd och att stor försiktighet måste iakttas beträffande nya utgifter. Jag finner det därför så mycket mer glädjande att huvudmännen nu planerar i det närmaste en fördubbling av antalet platser vid behandlingshem. Enligt ledningsgruppens bedömning kommer huvuddelen av de nya platserna att kunna anordnas under en tvåårsperiod. Även jag förutsätter atl en del av de 160 nya platserna kommerati inrättas under budgetåret 1979/80, Anslaget för nästa budgetår bör beräknas med hänsyn till detta. Med utgångspunkt från att 40 platser inrältas under innevarande budgetår och 60 platser under budgetåret 1978/79 beräknar jag medelsbehovet för bidrag till anordnande av behandlingshem för narkotikamissbrukare under femte huvudtitelns anslag J 3 Bidrag till anordnande av vårdanstalter och inackorderingshem m, m, till I 320 000 kr, för budgetåret 1978/79, Jag har därvid räknat med oförändrat belopp för anordnandebidraget, dvs, 22 000 kr, per plats.

Del statliga bidraget till drift av behandlingshem tillkom för all stimulera huvudmännen till en snabb utbyggnad av denna vårdform. Bidraget har ökats från ursprungliga 20 000 kr, till högst 47 000 kr, per plats och år. Utan tvivel har bidrag till driftkostnader en större stimulerande effekt än anordnandebidrag. Jag förordar därför en ytterligare höjning av driftbidragen lill högst 60000 kr. per plats och år fr.o.m. nästa budgetår. Medel fill driftbidragen anvisas under femte huvudtitelns anslag J 4 Bidrag till driften av vårdanstalter och inackorderingshem m, m. Med hänsyn lill den väntade utbyggnaden av plalsantalet och den av mig förordade ökningen av bidragsbeloppet beräknar jag kostnaden för bidrag till driften av behandlingshem lill 15 120 000 kr, för budgetåret 1978/79. Del innebär en ökning med 2 900 000 kr. i förhållande till beräkningen för innevarande budgetår.

Samma bidragsregler gäller för såväl behandlingshem som inackorderingshem inom narkomanvården. De hem som nu drivs har alla en personaltäthet som gör att de betecknas som behandlingshem.

Vissa mindre kommuner har i sina kontakter med ledningsgruppen aktualiserat frågan om alt placera narkotikamissbrukare vid inackorderingshem för alkoholmissbrukare. Narkotikamissbruket inom dessa kommuner är så begränsat att något behov av egna behandlingshemsplatser inle anses föreligga. Narkotikamissbrukare bör då kunna placeras på inackorderingshem inom nykterhetsvården. Föran möjliggöra vissa behandlingsinsatser vid hemmen behövs personalförslärkning. Kommunerna har pekat på att statsbidrag inte utgår till kostnaderna för personalförstärkningar i dessa fall. Med hänsyn härtill föreslår ledningsgruppen att 700 000 kr, ställs till förfogande för en försöksverksamhet med mera behandlingsinriktad

Prop. 1977/78:105 36

uppläggning av arbeiei vid högst tio inackorderingshem för alkoholmissbrukare.

Jag anser i likhet med ledningsgruppen atl del är angeläget atl resurser inom nykterhelsvården utnyttjas även för narkotikamissbrukare, då delta är möjligt och lämpligt. Jag vill erinra om all statsbidrag utgår till sådana driftkostnader som föranleds av alt narkotikamissbrukare vistas på enskilda vårdanstalter och på inackorderingshem för alkoholmissbrukare. Jag anser emellertid au det system med upptagningsområden som förordas i det följande kan tillgodose de mindre kommunernas behov av behandlingshemsplatser. Dessutom behandlas närbesläktade frågor i socialutredningens betänkande, varför den av ledningsgruppen aktualiserade frågan kan tas upp i detta sammanhang. Med hänsyn till det anförda är jag inle nu beredd att ansluta mig till ledningsgruppens förslag beträffande inackorderingshemmen,

4.3.3 Planering

Brislen på behandlingshem är inte minsl kännbar för små och medelstora kommuner. De platser de eventuellt kan disponera är som regel avlägset belägna, Föratt tillgodose närhetsprincipen i vården och föratt åstadkomma en jämnare fördelning mellan kommunerna av platserna vid nuvarande och tillkommande behandlingshem krävs enligl ledningsgruppen en övergripande planering. Gruppen förordar därför alt landet delas in i upptagningsområden. Kommunerna inom varje sådant område bör planera verksamheten i samverkan med varandra och med landsting, så atl varje kommun kan få sitt behov av behandlingshemsplalser tillgodosett, I vissa fall kan ett upptagningsområde omfatta ett antal kommuner, i andra fall - t, ex, i norra Sverige - två eller tre län.

Jag delar ledningsgruppens uppfattning alt en indelning i upptagningsområden medför flera fördelar. Planeringen kan göras övergripande och närhetsprincipen kan bättre tillgodoses. Vidare kan de resurser som finns utnyttjas bättre. Jag tänker därvid på den psykiatriska och somatiska sjukvården, den psykiatriska barna- och ungdomsvården med dess ungdomshem, ungdomsvårdsskolorna, familjevården m, m. Integreringen av narkomanvården med övrig socialvård och sjukvård underlättas på detta sätt. Av ledningsgruppens rapport framgår au kommunerna visar slorl intresse för samverkan på detta område. Det är huvudmännens uppgift att besluta om lokalisering och upptagningsområden beträffande vårdinslitutio-nerna. Jag avseratt senare föreslå regeringen atl uppdra ål socialstyrelsen att snarast ta upp frågan med Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet för att gemensamt dra upp riktlinjer för indelningen i upptagningsområden utifrån de synpunkter som ledningsgruppen anför. Upptagningsområdena bör i största möjliga utsträckning sammanfalla med områdesin-

Prop. 1977/78:105 37

delningar som redan finns, t, ex, landstingsområden. Planeringen av vården av missbrukare bör anpassas lill den totala instilutionsplaneringen inom kommuner och landsting,

4.3.4 Vårdcentraler m. m.

Som förut har nämnts har man i storstadsområdena anordnat särskild öppenvård för narkotikamissbrukare i form av vårdcentraler. En utbyggnad av denna verksamhet pågår eller planeras.

Jag delar ledningsgruppens uppfattning aU den öppna vården av narkotikamissbrukare är en viktig länk i vårdarbetet. Genom uppsökande verksamhet och fältarbete skapas kontakt med missbrukare och med ungdom i riskzonen för missbruk. För de senare kan förebyggande insatser vidtas. Kontakten med missbrukarna ger möjlighet att motivera dem för vård och behandling. Behov av akutvård kan tillgodoses, I samråd med missbrukaren kan en mera långsiktig planering av vård och eftervård företas. Den öppna vården - framför alll vårdcentralerna - bör utgöra en bas för rehabiliteringsarbetet. Från denna vårdbas bör man hålla kontakt med missbrukaren under alla steg i behandlingen.

Jag finner huvudmännens fortsalla satsningar på öppenvården glädjande. Vårdcentralerna för narkotikamissbrukare är emellertid enligt min mening så starkt specialiserade atl de även i fortsättningen endast bör inrättas i stora kommuner med uttalade missbmksproblem, 1 övrigt bör den öppna vården av narkotikamissbrukare utgöra en integrerad del i socialvården.

Kostnaderna för bidrag till driften av vårdcentraler för narkotikamissbrukare bestrids över femte huvudtitelns anslag J 5 Bidrag till kommunala nykterhetsnämnder m, m. Från anslaget utgår även bidrag till viss försöksverksamhet vid nytillkommande alkoholpolikliniker.

Statsbidraget till vårdcentralerna ulgår för kalenderår i efterskott med belopp motsvarande högst 75 % av de styrkta nettokostnaderna för driften. Mot bakgrund av ledningsgruppens redovisning av huvudmännens planering av nya vårdcentraler och med hänsyn lill att bidraget utgår i efterskott beräknar jag medelsbehovet för statsbidrag till vårdcentraler under budgetåret 1978/79 till 13 700 000 kn Del innebär en ökning med 3 700 000 kn jämfört med del beräknade beloppet för innevarande budgetår.

Från anslaget utgår som tidigare nämnts statsbidrag till kostnader för vård av narkotikamissbrukare vid alkoholpolikliniker enligt de grunder som anges i kungörelsen (1954:431) om statsbidrag lill de kommunala ny kterhelsnämn-dernas verksamhet. Enligt riksdagens beslut utgår fr, o, m, innevarande budgetår medel fören försöksverksamhet vid nytillkommande alkoholpolikliniker. Försöket innebär att klinikerna används flexibelt för insatser inom både nykterhels- och narkomanvården. Bidrag utgår därvid enligt gällande bestämmelser för vårdcentraler. För ändamålet anvisades 1,5 milj, kr, för

Prop. 1977/78:105 38

budgetåret 1977/78,

Ledningsgruppen föreslår all den ekonomiska ramen för denna försöksverksamhet vidgas. Jag biträder förslaget. Det är angeläget atl den resurs som alkoholpoliklinikerna ulgör kan utnyttjas mera för narkotikamissbrukare. Försöksverksamheten bör ge erfarenhet om huren integration lämpligen kan ordnas. Jag förordar därför att för budgetåret 1978/79 anvisas ytteriigare 800 000 kn för fortsatt försöksverksamhet med flexibelt utnyttjande av nytillkommande alkoholpolikliniker. Totalt beräknas således för nästa budgetår 2,3 milj, kn för ändamålet.

Under förevarande anslag J 5 Bidrag till kommunala nykterhetsnämnder m. m. beräknas för innevarande budgetår medel för bidrag till kommuns kostnad för vård i enskilt hem av narkotikamissbrukare. Vidare beräknas medel för vissa kostnader inom socialstyrelsen, Jag återkommer i det följande (avsnitten 4,3,5 och 4,3,7) till dessa frågor. För nästa budgetår bör vidare under anslaget beräknas medel för viss försöksverksamhet på familjevårdens område (4,3,6) samt för vissa informationskonferenser m, m, (4,8),

4.3.5 Vård i enskih hem

Bidraget till kommuns kostnad för vård i enskilt hem av narkotikamissbrukare höjdes den 1 juli 1977 från 10 kr. lill 50 kr. per vårddag och plats. För detta ändamål hcir anvisats 2 milj. kr. för innevarande budgetår. Bidraget ulgår som förut nämnts från anslaget J 5 Bidrag till kommunala nykterhets-nämnder m. m. Ledningsgruppen föreslår att bidragsbeslämmelserna kompletteras så att bidrag även kan utgå till kommun för vård av missbrukare i mindre behandlingsenheter, kollektiv etc. Dessa mindre enheter bör benämnas familjevårdshem och ges möjlighet att ta emot upp lill fyra missbmkare. De bör godkännas av länsstyrelsen. Vidare föreslår ledningsgruppen att familjevårdsbidrag skall kunna ulgå lill kommun vid placering av narkotikamissbrukare i enskilt vårdhem och i enskilt barnhem.

Jag anser i likhet med ledningsgruppen att vård i mindre enheter bör främjas. En satsning på vård i mindre enheter enligt gruppens förslag finner jag befogad. Kommunerna bör därför få samma bidrag vid placering av narkotikamissbrukare i behandlingsenheter med upp till fyra platser som de nu får vid vård i enskilt hem. Detla erfordrar en anpassning av bidragsbestämmelserna och vissa författningsbestämmelser som ankommer på regeringen. Medelsbehovel påverkas endast marginellt. Hittills har bidraget lill vård i enskilt hem utnyttjats i förhållandevis ringa omfattning.

Med hänsyn till bl. a. socialutredningens betänkande och pågående förhandlingar om vissa huvudmannaskapsfrågor finner jag inte anledning atl förorda en ytterligare vidgning av bidragsbestämmelserna för att möjliggöra bidrag för placering i enskilt vårdhem och enskilt barnhem.

Ledningsgruppen framhålleratt familjevården bör utvecklas och förstärkas

Prop. 1911/18:105 39

genom bl. a. ökad handledning och kontakt. Gruppen föreslår därför att en särskild projektgrupp tillsätts med uppgift all föreslå åtgärder som kan leda till en önskvärd utvidgning av frivillig vård av narkotikamissbrukare i enskilt hem. För genomförande av vissa försöksprojekt föreslår ledningsgmppen att 750 000 kr, ställs lill projektgruppens förfogande. Jag återkommer till denna fråga under 4.3,6.

Medelsbehovet för bidrag till kommuns kostnad för vård i enskilt hem under anslaget J 5 Bidrag till kommunala nykterhetsnämnder m. m. bör för nästa budgetår beräknas till 2,3 milj. kr. Jag har därvid räknat med atl vissa i del följande angivna försöksprojekt med utveckling av familjevården bör bekostas inom ramen för detta belopp.

4.3.6 Utveckling av familjevården

Det finns ett stort behov av alternativa vårdformer inom missbruksvården. Liksom ledningsgruppen anser jag att vård i enskilt hem kan vara en viktig resurs och ett värdefullt alternativ till institutionsvård. Vårdformen behöver emellertid utvecklas och förstärkas.

Ledningsgruppen föreslår som förut nämnts alt regeringen tillsätter en särskild projektgrupp för familjevård med uppgift att utveckla formerna för familjevård (vård i enskilt hem) av missbrukare. För att få ett bättre underiag för arbelel bör projektgruppen låta genomföra viss försöksverksamhet. I projektgruppen bör ingå representanter för socialstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen. Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet.

I Skaraborgs län har en regional arbetsgrupp tillsatts för ett försöksprojekt med bl. a. utbildning och handledning till familjehem. För de samordnade åigärder som krävs för projektet behövs en regional projektledare under ett år,

1 Jämtlands län har en regional arbetsgrupp tillsatts för ett försöksprojekt som förutom stöd åt familjehemmen bl, a, innefattar en karlläggning av den totala familjevårdssitualionen i länet. Även här behövs en projektledare under ett år.

Som ett ytterligare led i arbetet på atl utveckla familjevården föreslår ledningsgruppenen försöksverksamhet med konlrakleradefamiljehem inom Gotlands kommun. Vidare föreslås ekonomiskt stöd till Riksförbundet för hjälp ål läkemedelsmissbrukare (RFHL) för vissa försök med s. k, gårdsverk-samhel m, m, i Västerbottens och Norrbottens län.

Ledningsgruppen föreslår all 750000 kr, ställs till den centrala projektgruppens förfogande för den beskrivna verksamheten. Projektgruppen bör aktivt följa projekten och verka för att de kontinueriigt dokumenteras och utvärderas.

Som jag framhållit i det föregående anser jag att vård i enskilt hem har många positiva inslag. Det ger möjlighet till nära anknytning till några fä

Prop. 1977/78:105 40

personer i en naturligt fungerande miljö. Familjevård kräver dock liksom andra vårdformer kunskap, planering och uppföljning. Värdfamiljerna behöver stöd, handledning och utbildning. Det finns många problem av praktisk och principiell natur som måste lösas för att familjevården skall kunna utvecklas. Särskilt gäller delta utformningen av slöd och handledning i det praktiska arbetet. I likhet med ledningsgruppen anser jag att lämpliga lösningar bör sökas i en försöksverksamhet, som leds av en central projektgrupp. Jag delar också ledningsgruppens mening när det gäller försöksverksamhetens uppläggning och placering. Jag kommer senare att föreslå regeringen att la ställning till frågan om formen m. m. förden centrala projektgruppen. Kostnader för projekten bör huvudsakligen beräknas under femte huvudtitelns anslag J 5 Bidrag till kommunala nykterhelsnämnder m. m. inom ramen för tidigare beräknade bidrag till vård i enskilt hem. Med hänsyn till syftet bör försöken med konlraklerade familjehem på Golland och RFHL:s försöksprojekt med s. k. gårdsverksamhet m. m. kunna bekostas med medel från allmänna arvsfonden.

4.3.7 Viss personalförstärkning i socialstyrelsen

För innevarande budgetår fär socialstyrelsen från anslaget J 5 Bidrag till kommunala nykterhetsnämnder m. m. ta i anspråk högst 450 000 kr. för att läcka kostnader inom styrelsen som föranleds av arbetet med statsbidragen för vård av narkotikamissbrukare m. m. Detta innebär en ökning med 200 000 kr. jämfört med budgetåret 1976/77. Medelsökningen fär användas för viss tillfällig personal hos styrelsen. Mot bakgrund av den förväntade utbyggnaden av narkomanvården bör en tillfällig personalförstärkning medges även för nästa budgetår. Jag beräknar medelsbehovet för bidrag lill ifrågavarande kostnader till 450 000 kr. för budgetåret 1978/79. Av dessa medel beräknas 200 000 kr. för anställning av viss tillfällig personal.

4.3.8 Narkoma,nvårdens utformning

1 frågan om frivillighet och tvång i narkomanvården vill jag i detla sammanhang endast anföra följande. Samhället accepterar sociala vårdinsatser utan den enskildes samtycke när del gäller barn och ungdomar. Det finns också möjlighet atl bereda psykiatrisk vård oberoende av samtycke åt vuxna missbrukare som inte själva har förmåga att bedöma sitt behov av vård. Däremot går som bekant meningarna isär om vi inom social lagstiftningen behöver bestämmelser som medger vård av vuxna missbrukare utan den enskildes samtycke.

Vården av vuxna missbrukare inom den framtida sociallagsiiftningen är en fråga som socialutredningen har behandlat i sitt slutbetänkande. En expertgrupp inom socialstyrelsen har efter en översyn av LSPV lagt fram förslag till

Prop. 1977/78:105 41

en ny lagsliflning på det medicinska området. LSPV berörs också av ett förslag till behandling av psykiskt störda lagöverträdare som har lagts fram av 1971 års utredning om behandling av psykiskt avvikande. Samtliga förslag har remissbehandlats och övervägs nu inom social- och justitiedepartementen. För att underlätta regeringens ställningslagande lill förslagen har en särskild arbetsgrupp tillkallats inom regeringskansliet. Gruppen har till uppgift all redovisa ett beslutsunderlag i frågorom vård utan den enskildes samtycke inom socialvård och sjukvård m. m. Arbetsgruppen beräknar slutföra sitt arbele under våren.

4.4 Stöd till organisationer

Enskilda initiativ och frivilliga organisationers insatser i den öppna vården haren viktig funktion inom narkomanvården. Ett utvecklat samarbete sker också med samhällets vårdorgan. Organisationerna kompletterar samhällets åtgärder i okonventionella former och bidrar till att engagera enskilda människor i arbete för missbrukarna. Ett antal föreningar har bildats med arbetet speciellt inriktat på narkotikamissbrukare. Andra har sill abete inriktat på hela missbruksproblematiken. Hos vissa organisationer ingår arbetet för missbmkare i en mera omfattande allmän verksamhet. Organisationernas insatser är ett värdefullt komplement till samhällets åtgärder, inle minst under eftervårdstiden, när behovet av medmänskliga relationer utanför missbrukarkretsen är särskilt stort.

Ledningsgruppen framhåller det värdefulla arbete som utförs av ideella och religiösa organisationer inom den öppna narkomanvården. Ledningsgruppen betonar önskvärdheten av ökad uppmuntran och ökat stöd till organisationernas arbete. Jag delar helt ledningsgmppens mening.

Från femte huvudtitelns anslag J 7 Bidrag till organisationer m. m. ulgår bidrag till bl. a. sammanslutningar för stöd och hjälp ål alkohol- och läkemedelsmissbrukare m. m., lill kommuner samt till organisationer som ägnar sig åt rehabilitering av alkohol- eller narkotikamissbrukare. Bidragen kan utgå för såväl pågående verksamhet som försök med nya vård- och behandlingsformen

Samhällets uppskattning av de frivilliga organisationernas insatser i den öppna missbmksvården har tagit sig uttryck i kraftigt ökade bidrag. Anslaget höjdes sålunda med 2,6 milj. kn för innevarande budgetår. 1 årets budgetproposition (prop. 1977/78:100 bil. 8,p. J 7) har anslaget preliminärt lagils upp med oförändrat belopp, 8 250 000 kr. Jag förordar nu en ytteriigare ökning med 1,2 milj. kr. Anslaget bör således föras upp med 9 450 000 kr. för budgetåret 1978/79.

4.5 Utbildning av vårdpersonal

Som framgår av det föregående räknar jag med en kraftig utbyggnad av antalet platser vid behandlingshem under de närmaste åren. Detla medför ett

4 Riksdagen 1977/78. I saml. Nr 105

Prop. 1977/78:105 42

ökande personalbehov. Del är angeläget all personalen vid de nya behand lingshemmen är väl utbildad för sin uppgift. Del finns emellertid ingen utbildning som är direkt avsedd för dem som vill arbeta inom missbruksvården eller fördjupa sina kunskaper på området.

För min del ser jag bristen på utbildningsresurser som ett allvariigt hinder för huvudmännens ulbyggnadsplaner. Brist på utbildad personal kan bli en hämsko på utvecklingen. Den kan också få till följd att vård och behandling inte fär önskvärd kvalitet. Jag anser det därför angeläget att en adekvat utbildning för personal inom narkomanvården kommer till stånd. Det bör helst ske innan de planerade nya behandlingshemmen tas i bruk. Som en orientering för riksdagen vill jag redovisa för hur jag anser alt denna utbildning bör ordnas.

På begäran av ledningsgruppen har arbetsmarknadsstyrelsen utformat en utbildning av narkomanvårdare inom ramen för bristyrkesutbildningen.

Utformningen har skett i samråd med socialstyrelsen, skolövestyréisen, kommun- och landstingsförbunden samt ett antal fackliga huvudorganisationen Ett utbildningsprogram "Utbildning för personal i socialt behandlingsarbete för missbrukare" föreligger nu. Det bygger på erfarenheter och kunskaper som finns samlade inom narkomanvården. Utbildningen omfattar en tre månaders huvudkurs. För antagning krävs grundutbildning som t. ex. socionom, socialpedagog, psykolog eller skötare i psykiatrisk vård. Dessutom fordras minst ett års erfarenhet från vårdarbete eller socialt arbete. Den som inte uppfyller intagningskraven till huvudkursen kan tas in efter en preparandkurs på två månader. För detta bör krävas lång erfarenhet från arbete inom värdsektorn, sociala sektorn eller liknande. Särskilt bör beaktas erfarenhet från arbete med missbrukare. Även personal i ungdomsarbete, t. ex. fritidsledare, bör kunna komma i fråga.

Skolöverstyrelsen har utarbetat och fastställt läroplan för utbildningen.

Ledningsgmppen föreslår all utbildningen av personal inom narkomanvården till en bärjan skall anordnas som en försöksverksamhet inom bristyrkesulbildningen under år 1978. Det bör, om utfallet blir positivt, snarast därefter övervägas alt fä den inordnad i den reguljära utbildningen.

Som jag redan har anfört finner jag det angelägel atl utbyggnaden av behandlingshemmen och övrig narkomanvård inte hindras av brist på utbildad personal. Arbetet inom narkomanvården är krävande och ställer de anställda inför speciella problem. Inom den nuvarande narkomanvården finns omfattande erfarenheter och kunskaper. Del är angeläget att dessa förmedlas till dem som skall börja arbeta i den utbyggda vården. Den planerade utbildningen är upplagd så att det blir möjligt för hela arbetslag att genomgå den tillsammans, t. ex. inför öppnandet av ett nytt behandlingshem. Detta ger tiillfälle lill en värdefull samiräning.

Vid behandlingen av följande frågor har jag samrått med chefen för arbetsmarknadsdepartementet.

Prop.1977/78:105 43

Jag finner i likhet med ledningsgruppen att en särskild utbildning för personal vid nytillkommande behandlingshem snarast bör anordnas. Därvid bör den utformning av utbildningen som förordas av ledningsgruppen i huvudsak följas. Till en början bör resurser ställas lill förfogande inom arbetsmarknadsutbildningens ram. Den arbetsgrupp inom arbetsmarknadsstyrelsen som medverkat vid utarbetandet av läroplanen bör följa verksamheten så länge den bedrivs i styrelsens regi.

Jag förutsätter all de personer som genomgår utbildningen kommer att vara anställda av huvudmannen för resp. behandlingshem redan under utbildningstiden. Det är inte att fövänta att huvudmännen redan under 1978 kan frigöra ekonomiska resurser atl avlöna personal under utbildningstiden. Med hänsyn härtill bör de huvudmän, som utnyttjar utbildningen för personal vid nytillkommande behandlingshem och därvid anställer personalen från utbildningstidens början, medges ett bidrag med 75 % av den lön som utbetalas till kursdeltagarna. Bidraget bör utgå från femte huvudtitelns anslag J 4 Bidrag lill driften av vårdanstalter och inackorderingshem m. m. De kostnader som uppkommer för att anordna utbildningen bör bestridas från tolfte huvudtitelns anslag B 2 Bidrag till arbetsmarknadsutbildning. Det ankommer på regeringen att besluta i dessa frågor och ange de närmare riktlinjerna för bidraget. Jag vill understryka att denna form för att tillgodose ett angeläget utbildningsbehov är av tillfällig natur. Bidraget till lönekostnaden bör sålunda endast ulgå för kurser som anordnas under kalenderåret 1978 och utbildningen bör fn o. m. år 1979 meddelas i reguljära utbildnings-former.

4.6 Arbetsmarknads- och utbildningsfrågor i vårdprogrammet

En förutsättning för att vårdinsatser för missbrukare skall ge bestående resultat är att missbrukarna kan få lämpligt arbete efler behandlingen. Arbetsmarknadsfrågor och utbildningsfrågor ingår därför som viktiga element i rehabiliteringen av missbrukare.

Jag delar ledningsgruppens mening atl insatser mot ungdomsarbetslösheten är en av de mest angelägna förebyggande åtgärderna. Det krävs särskilt stöd åt ungdomar med sociala arbetshinder. Även generellt verkande åtgänler är dock betydelsefulla för dem, Jag anser det därför befogat atl här också beröra frågan om de allmänt verkande insatserna moi arbetslöshet.

Av tidigare avsnitt (2.10) framgår att statsmakterna under senare år har vidtagit omfattande åtgärder för att begränsa ungdomsarbetslösheten och underlätta övergången från skola till arbetsliv. Åtgärderna har under den senaste tiden byggts ut väsenlligl. Regeringen lade i oktober 1977 fram ett program för sysselsättningsskapande åtgärder där ungdomarnas problem särskilt uppmärksammas. En <lelegation- för ungdomens sysselsättningsfrågor har inrättats. Arbetsmarknadsverket har fått ökade resurser för alt

Prop. 1977/78:105 44

intensifiera sina insatser för ungdomarna. De samlade åtgärderna har bl. a. lett till att över 23 000 ungdomar under 25 år var sysselsatta i praktik- och beredskapsarbeten av olika slag i december 1977. Samtidigt deltog 20 800 ungdomar i arbetsmarknadsutbildning. Dessa åigärder har stor betydelse för ungdomarnas placering i arbetslivet.

Sysselsättningsutredningen lade under hösten 1977 fram förslag till åtgärder för att ytterligare öka unga människors möjligheter till arbete, utbildning och praktik. Utredningen har vidare överlämnat betänkandet (SOU 1978:14) Arbete ål handikappade. Utredningen pekar på svårigheterna för de socialt arbetshandikappade ungdomarna alt få fotfäste på arbetsmarknaden. På förslag av utredningen pågår en försöksverksamhet i Södertälje med speciella insatser för denna ungdomsgrupp. Utredningen föreslår all försöksverksamheten utvidgas till flera kommuner.

Sysselsättningsulredningens förslag inriktas främst på åtgärder inom den reguljära arbetsmarknaden. Utredningen föreslår betydande förstärkningar av arbetsförmedlingarnas pesonal med bl. a. specialislfunktioner för vissa större handikappgrupper. Vidare föreslås att det särskilda bidraget vid halvskyddad sysselsättning för svårt handikappade ungdomar skall gälla även dem som är psykiskt och socialt handikappade. För yngre förtidspensionärer föreslås åtgärder för att underiätta och stimulera till arbete i stället för förtidspension. Utredningens betänkande remissbehandlas f n.

Ledningsgruppen knyter i sin rapport an till sysselsättningsulredningens belänkande. I anslutning till grundtankarna i detta förordar gruppen åigärder för nära kontakt mellan narkomanvårdens enheter och arbetsmarknadsmyndigheterna. Vidare tar gruppen upp vissa yrkesinriktade utbildningsfrågon Jag övergår nu lill att behandla ledningsgruppens överväganden och förslag. Jag har i dessa avseenden samrått med chefen för arbetsmarknadsdepartementet.

Ledningsgruppen framhåller att behandlingshemmens arbete i ökad utsträckning bör inriktas på åtgärder för utbildning och arbele. Det behövs ett förbältrat samarbete mellan narkomanvården och arbetsförmedling, utbildningsenheter och arbetsliv. I första hand bör behandlingshemmen upprätta en fast och fortlöpande kontakt med närmaste arbetsförmedling. Denna bör medverka till komplettering av utbildning och med förmedling av praktikplatser och pryoverksamhet, Åtgärder för arbetsplacering bör planeras för varje missbrukare. Behandlingshemmen bör tillsammans med arbetsförmedlingen etablera kontakt med arbetsplatser och fackliga organisationer. Företrädare för de fackliga huvudorganisationerna har förklarat atl de kommer att verka för alt främja sådana kontakter.

Ledningsgruppen erinrar om alt missbrukarna som regel har behov av såväl grundutbildning som yrkesinriktad utbildning. Förberedelse för utbildning och yrkesverksamhet bör ingå som en integrerad del av behandlingshemmens arbete.

För egen del vill jag starkt understryka att behandlingshemmen inte får

Prop. 1977/78:105 45

framståsomisoleradeöar i samhället. Vården måste sikta lill en rehabilitering som gör det möjligt att återföra missbrukaren till samhällsgemenskapen. För delta krävs planering och kontakter med olika samhällsorgan redan från början av missbrukarens vistelse vid behandlingshemmet. Förutsättningar måste skapas för arbete och utbildning. Missbrukarens totala situation bl. a. även behovet av fysisk träning, måste beaktas. Det är viktigt alt behandlingshemmen aktivt erbjuder grundutbildning åt dem som behöver det. Den kan i vissa fall ordnas inom behandlingshemmet. Den kommunala vuxenutbildningen kan utnyttjas liksom kurser inom arbetsmarknadsutbildningen, vid folkhögskolor etc.

Risken för misslyckande är stor för den som ulan särskild förberedelse går från behandlingshem till yrkesliv. Behandlingshemmen bör därför i aktivt samarbete med arbetsförmedlingen skapa kontakter med företag och fackliga organisationer på ett tidigt stadium.

Ledningsgruppen drar upp riktlinjer för hur satsningen på utbildning och arbete kan genomföras. Former för finansiering finns såväl inom utbildningsväsendet som inom ramen för de arbetsmarknadspolitiska insatserna. Däremot föreslår gruppen atl särskilda medel anvisas för en övergripande uppföljning av verksamheten. Det intensifierade samarbetet mellan arbetsförmedling och behandlingshem bör följas av den av regeringen utsedda arbetsvårdsdelegalionen inom arbetsmarknadsstyrelsen. En speciell arbetsgrupp knuten till arbetsvårdsdelegalionen bör aktivt leda och främja verksamheten under en tvåårsperiod. Som ett led i uppföljningsarbetet bör gruppen svara för atl seminarier anordnas för alt sammanföra personal inom narkomanvård och arbetsförmedling. Den bör också svara för vissa regionala insatser som bl, a, kan syfta till att fadderverksamhet kan ordnas på arbetsplatser. Vidare skall den verka för utbyggda kontakter mellan behandlingshem och folkhögskolor. Verksamheten bör utvärderas.

Ledningsgruppen föreslår att vissa medel ställs till den nyssnämnda arbetsgruppens förfogande för att täcka de kostnader som uppstår i den veksamhel som arbetsgruppen skall initiera.

För min egen del ansluter jag mig i princip till ledningsgruppens förslag till åtgärder för att förbättra missbrukarnas arbetssituation. Den föreslagna arbetsgruppen bör tillsättas av regeringen och knytas till arbetsvårdsdelegalionen. Vissa medel bör också ställas till gruppens föfogande. För medelsberäkningen krävs det dock enligt min mening ett mera preciserat underiag. Efter samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartementet förordar jag att kostnaderna för gruppens verksamhet bestrids från tolvte huvudtitelns anslag C 5 Särskilda åtgärder för arbetsanpassning. Det ankommer på regeringen alt besluta om medelsanvisningen. Medlen bör ställas till arbetsmarknadsstyrelsens förfogande.

Slutligen vill jag framhålla vikten av aU vistelsen vid behandlingshemmet följs upp genom en väl planerad eftervård. Hela behandlingskedjan bör

5 Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 105

Prop. 1977/78:105 46

förberedas redan vid placeringen vid behandlingshemmet. Det räcker ofta inle med att de grundläggande problemen med utbildning, arbete och bostad löses. En f d, missbmkare möter en rad svårighelerav både socialpsykologisk och praktisk art. Ofta upplever han känslor av ensamhet, isolering och främlingskap. Ekonomiska problem från missbrukstiden kan vara tyngande. Här har de socialvårdande myndigheterna en viktig uppgift. Särskilt vårdcentralerna för narkotikamissbrukare och andra öppenvårdsenheter bör ha eU ansvarsomsammanhållandeorgan i vårdarbetet. Olika ideella organisationer gör värdefulla insatser i det eftervårdande arbetet. Inte sällan sker detta i samarbete med kommunens socialnämnd och fritidsnämnd. Statligt stöd ulgår till eU 15-tal organisationer för sådan verksamhet från socialdepartementets anslag J 7 Bidrag till organisationer m, m, I det föregående harjag förordat en höjning av detla anslag,

4.7 Insatser inom skolans område

Att förebygga missbruk av beroendeframkallande medel är en viktig uppgift där olika samhällsorgan måste samverka.

Skolan har de största förutsätlningarna att nå de ungdomar som befinner sig i riskzonen för missbruk. Dess förebyggande arbele har slor betydelse. Skolan skall främja den enskilde elevens utveckling och hjälpa honom atl nå en kritisk och ansvarskännande inställning, I detta ingår atl göra honom medveten om de risker som missbruk av beroendeframkallande medel medför. Det gäller att på ett tidigt stadium förebygga att missbruk uppstår.

Ledningsgmppen framhåller vikten av att adekvata metoder utformas för skolans förebyggande verksamhet. Gruppen föreslår atl medel ställs till förfogande för metodutveckling inom ramen för en särskild försöksverksamhet. Efter hemställan av gruppen har skolöverstyrelsen utarbetat förslag till fyra typprojekt, som avses ingå i försöksverksamheten. Projekten, som vänder sig till elever i riskzonen för missbruk, har följande huvudinriktning.

1. Åtgärder för att befrämja en positiv fritid.

2. Åtgärder för all underiätta övergången från skola till arbetsliv.

3. Åtgärder för atl stimulera social och emotionell utveckling.

4. Åtgärder för att öka vuxenkontakterna för ungdomar.

De fyra typprojekten syftar som nämnts till att utveckla metoder i den förebyggande verksamheten. En arbetsgrupp med företrädarare för socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och Svenska kommunförbundet har föirberett den praktiska verksamheten med projekten. Arbetsgruppen kommer också att svara för ledningen av arbetet och för utvärderingen. Den lokala försöksverksamheten bör planeras och genomföras i

Prop. 1977/78:105 47

samverkan med olika kommunala organ och frivilliga organisationer. Projekten avses pågå under två år och därefter utvärderas. Arbetsgruppen bör nära samarbeta med socialstyrelsens nämnd för alkoholfrågor och med brottsförebyggande rådets arbetsgrupp för barn- och ungdomsfrågor. Den bör även samverka med Riksförbundet Hem och Skola och särskilt beakta del projekt som förbundet kommer att genomföra med ekonomiskt stöd från försäkringsbranschen.

Ledningsgruppen föreslår att 1,4 milj, kr, skall anvisas för genomförande och utvärdering av försöken med de fyra lypprojeklen. Vidare föreslås alt medlen ställs till arbetsgruppens förfogande och fördelas av den.

Enligt grundskolans läroplan ingår inom vissa ämnen undervisning om alkohol, narkotika och tobak (ANT), Ell omfattande utvecklingsarbete av ANT-verksamheten pågår på regional och lokal nivå, bl, a, som ett led i utformningen av skolans inre arbete. Ledningsgruppen anser aU en del av föreslagna 1,4 milj, kr, bör kunna användas för att utpröva ett system med kontaktlärare för ANT-frågor vid olika skolenheter och vid länsskolnämnderna.

Ledningsgruppen har vidare funnit att det föreligger ett behov av ett lättillgängligt informationsmaterial om narkotikafrägor. Gruppen föreslår alt en handbok ges ut som anger hur lärare och annan skolpersonal praktiskt kan arbeta för att förebygga missbruk hos eleverna och hur man bör förfara om missbruk förekommer. Skriften bör ges ut i socialstyrelsens serie h-fakta. En arbetsgrupp har beräknat kostnaderna för produktion och distribution till samtliga lärare i grundskolan m. fl. till ca 300 000 kr. Ledningsgruppen anser att kostnaderna bör bestridas inom ramen för de medel som i årets budgetproposition föreslås utgå för h-nämndens verksamhet. Ledningsgruppen anser vidare atl en studiedag bör avsällas för diskussion om de frågor som tas upp i handboken.

Jag anser det lämpligt att informera riksdagen om min syn på ledningsgruppens förslag inom skolans område. 1 dessa frågor harjag samrått med statsrådet Mogård.

Liksom ledningsgruppen finner jag del angelägel atl förebyggande insatser mot missbruk bland ungdomar ytterligare utvecklas. Skolan har unika möjligheter alt i samverkan med andra institutioner och organisationer ge stöd åt elever som har problem. 1 delta sammanhang måste också föräldrarnas ansvar markeras. Stöd åt föräldrar bör ges där så behövs. Det finns goda skäl atl anta att skolans och ungdomsorganisationernas information och övriga insatser verksamt bidragit lill den nedgång av antalet elever med narkotika-erfarenhet som redovisats i det föregående.

Enligt min uppfattning bör den av ledningsgruppen förberedda försöksverksamheten kunna ge värdefulla bidrag till utveckling inom ett område där man möter svårigheter och problem. Ledningsgruppen föreslår att medel ställs till förfogande för den arbetsgrupp som skall ansvara för försöksverk-

Prop. 1977/78:105 48

samheten och utvärderingen av denna. Jag biträder i princip förslaget. Med hänsyn fill projektens syfte bör medel lill försöksverksamheten kunna anvisas från allmänna arvsfonden. Till ledningsgruppens förslag beträffande ANT-frågorna återkommer jag i det följande.

Liksom ledningsgruppen finner jag det värdefullt att ett lältillgängligl material om narkotikafrågor utarbetas som en service lill lärare, elevvårdspersonal och annan berörd skolpersonal. Jag har i och för sig ingen invändning mot att utgivningen av en handbok e. d. stöds inom ramen förde medel som anvisats till socialstyrelsens h-nämnd. Materialet bör emellertid enligt min mening inte vara enbart faktabetonat utan också ha en pedagogisk inriktning. Jag anser det därför viktigt atl skolöverstyrelsen blir starkt engagerad i arbelel, ev. som utgivare. Denna fråga får närmare övervägas.

4.8 Informationsfrågor

Information om beroendeframkallande medel bedrivs i dag på ett mycket brett falt. Den lämnas av myndigheter, institutioner och organisationer. Informationen ses inte längre som en ensidig förmedling av kunskaper. Den skall sätta in missbruksproblemen i deras sociala sammanhang. Tyngdpunkten i informationsinsatserna har alltmer förskjutits mot den information som förmedlas £iv organisationen Organisationernas allmänna verksamhet och den gemenskap de kan erbjuda har stor betydelse för att den information de förmedlar skall ge resultat.

Samhällets stöd lill information i missbruksfrågor och till olika opinionsbildande organisationer är betydande. Jag vill här peka på några av de insatser som görs på delta område.

Statliga medel för information till ungdom om alkohol och narkotika fördelas i huvudsiak av statens ungdomsråd till olika ungdomsorganisationer. Dessa erhåller också ett betydande slöd till sin allmänna verksamhet. Alll fler av de projekt som rådet stöder innefattar också andra aktiviteter, t. ex. uppsökande verksamhet. Socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning, h-nämnden, svarar för viss information på området. I samverkan med brottsförebyggande rådet gav h-nämnden år 1977 ut boken Fakta om narkotika och nairkotikamissbruk. Den i år inrättade nämnden för alkoholfrågor har också ansvar för informationen om missbruksmedel. Den förfogar vidare över medel för att stödja vissa fritidsaktiviteten Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) ger en omfattande informationsservice lill bl. a. folkrörelser.

Nykterhetsrörelsen bedriver en omfattande opinionsbildande veksamhel inom narkolikaområdet. Dess verksamhet stöds med statliga bidrag.

Ledningsgrupfien föreslår ett kompletterande stöd lill vissa avgränsade informationsprojekt. Gruppen konstaterar atl del finns ett slort behov av information till personal inom social- och sjukvård och annat samhällsarbete

Prop. 1977/78:105 49

om samhället skall kunna angripa narkotikamissbruket på ett effektivt sätt. För att möta detta behov bör regionala konferenser anordnas i alla län under hösten 1978. Därvid bör förmedlas kunskaper och metoder att bearbeta missbruksproblem på olika nivåer. Gruppen föreslår alt socialstyrelsen anordnar sådana konferenser i samråd med Landsiingsförbundei och Svenska kommunförbundei. Styrelsen bör vidare medverka till att personal vid behandlingshem fär tillfälle att utbyta erfarenheter. För socialstyrelsens kostnader föreslår gruppen all ett belopp på 280 000 kr. anvisas.

Vidare föreslår ledningsgruppen stöd till ett samordnat informationsprojekt på Gotland. Informationen avses rikta sig dels till vårdpersonal, lärare, fritidspersonal, polis, personal vid arbetsförmedling m. fl., dels lill allmänheten. Kostnaderna beräknas lill 180000 kr.

Enligt min mening har den information som samhället på olika vägar har spritt om narkotika och narkotikamissbruk varit av slor betydelse. Olika frekvensundersökningar tyder på att andelen ungdomar som prövat narkotika - i första hand cannabis - är avsevärt lägre i dag än under 1970-talets början. Jag håller för troligt att informationen verksamt har bidragit till denna utveckling.

Samhällets informationsinsatser på missbruksområdet har på senare tid förstärkts. De kompletterande informationsinsatser som ledningsgmppen nu föreslår att socialstyrelsen skall genomföra finner jag värdefulla. Jag vill erinra om atl medel för utbildning och konferenser med personal inom narkomanvården har beräknats i årets budgetproposition (prop. 1977/78:100, bil. 8) under anslaget J 6 Utbildning och samverkan inom nykterhelsvården. Medel för tillfälliga informationsinsatser under budgetåret 1978/79 för personer som i sitt arbete kommer i kontakt med narkotikaproblemen bör beräknas under anslaget J 5 Bidrag till kommunala nykterhelsnämnder m. m. Under detta anslag bör också beräknas medel för utveckling av ANT-verksamheten vid skolorna. Den arbetsgrupp som avses leda den tidigare nämnda projektverksamheten bör pröva projekt även inom detta område. För båda de senaste angivna ändamålen beräknar jag 450 000 kr.

För Gollandsprojektei beräknar jag 180 000 kr. Med hänsyn till verksamhetens syfte bör medel kunna anvisas från allmänna arvsfonden.

Ledningsgruppen framhåller att myndigheter och organisationer ofta har en begränsad kännedom om olika medborgargmppers kunskaper och värderingar i fråga om missbruk. Gruppen förordar att socialstyrelsens nämnd för alkoholfrågor överväger möjligheterna att låta utföra regelbundna undersökningar om allmänhetens kunskap och attityder när del gäller missbruk av beroendeframkallande medel. Gruppen förordar att nämnden planerar in sådana undersökningar i sin verksamhet. Jag delar uppfattningen atl nämnden bör överväga denna fråga.

Prop. 1977/78:105 50

4.9 Forskning och utvärdering

Våra kunskaper om effekterna av narkomanvården är alltjämt begränsade. Några brett upplagda försök alt vetenskapligt utvärdera behandlingsresultaten har ännu inte slutförts i Sverige. Ett par mera omfattande studier har dock genomförts. Vidare finns en serie enklare rapporter som innehåller uppföljningsstudier från olika behandlingsenheter. Dessa torde vara av intresse som komplement till annan infonnation. De undersökningar som redovisats gäller den frivilliga narkomanvården. Motsvarande undersökningar beträffande den ivångsmässiga vården (intagning enligl LSPV eller barnavårdslagen) synes inte föreligga.

Frågan om forskning och utvärdering av narkomanvården är viktig för vårdens fortsatta utveckling. Jag vill därför orientera riksdagen om hur jag ser på denna fråga.

Ledningsgruppen ger i sin rapport en utföriig redogörelse för behandlingsforskningens läge och problem. Av denna framgår atl verksamheten vid flera behandlingshem utvärderas f n. Försöksverksamhet och utvecklingsarbete bedrivs i viss uisträckning av kommuner och organisationer, ibland med statligt stöd.

Jag är medveten om atl det finns ett stort behov av forskning om missbruk av beroendeframkallande medel och om behandlingsmetoder. Det krävs emellertid relativt omfattande arbetsinsatser för alt ta fram underiag för konkreta forskningsprojekt. Enligt ledningsgruppens mening bör detta kunna ske genom medverkan av den till socialdepartementet knutna delegationen för social forskning. Ledningsgruppen förordar atl delegationen inrättar en initiativgrupp för narkomanvårdsforskning. För tillfällig anställning av en utredare m, m, bör delegationen avsätta 150 000 kr. Ledningsgruppen förordar vidare all delegationen för social forskning reserverar ca I milj, kr, varje år under en treårsperiod föratt genomföra forskningsprojekt på narkomanvårdsområdet.

Önskemål om en ökad och förstärkt utvärdering av vård och behandling av narkotikamissbrukare har ofta framställts. Enligt min mening anvisar ledningsgmppen en lämplig väg för all nå fram till en mera sammanhållen forskningsinsats på detta område.

Från socialdepartementets anslag A 3 Forsknings- och utvecklingsarbete samt försöksverksamhet utgår bidrag till viss glesbygdsverksamhel samt till undersökningar, utvecklingsarbete och försöksverksamhet inom socialdepartementets verksamhetsområde, 1 årets budgetproposition har föreslagits att totalt 21,4 milj, kn anvisas under nämnda anslag. Delegationen för social forskning har inrättat initiativgrupper på sex forskningsområden. Jag finner det angelägel att delegationen inrättar en sådan initiaiivgrupp inom missbruksområdet och därvid bedömer behovet av personell förstärkning. Jag biträder ledningsgruppens förslag atl årligen under tre år särskilda medel av

Prop. 1977/78:105 51

anslaget till forsknings- och utvecklingsarbete avsätts för projekt inom narkomanvårdsområdet. Medelsberäkningen under anslaget bör ge utrymme för en sådan avsättning redan budgetåret 1978/79,

Ledningsgruppen anser att det finns ett uppenbart behov av en dokumentationscentral för forskningsrapporter på narkotikaområdet. Gruppen tar inte ställning till var verksamheten bör föriäggas, men förordar alt ett belopp i storieksordningen 75 000 kr, anvisas lill CAN för förberedelser till dokumentationsverksamheten,

1 likhet med ledningsgruppen anser jag det angeläget att finna en form för att dokumentera forskningsresultat inom narkolikaområdet. Med hänsyn till den osäkerhet som råder beträffande placeringen av en sådan dokumenla-lionsenhet bör frågan beredas av den förut nämnda iniiiativgruppen i samråd med utredningen för kartläggning av narkotikamissbrukets omfattning innan några beslut tas om en instilulionsbunden dokumentationsverksamhet.

Ledningsgruppen föreslår vidare att medel anvisas för särskilda forskar-konferenser. Kostnaderna för två konferenser uppskattas till 50 000 kr. Även jag finner att det föreligger behov av kontakt mellan forskarna på detla område. Konferenserna bör utformas av delegationen i samarbete med socialstyrelsen. Med hänsyn lill syftet bör medel till konferenserna kunna anvisas från allmänna arvsfonden.

Socialstyrelsen börenligt ledningsgruppens mening även fortsättningsvis ge en översikt av den aktuella narkotikaforskningen. Det bör vidare ankomma på styrelsen att ge ul en översikt över vårdresurserna i landet till ledning för myndigheter m. fl. Styrelsen bör vidare i samverkan med berörda huvudmän medverka till uppföljning av försöksverksamhet och utvecklingsarbete och lill en vidgad spridning av resultaten av sådan verksamhet. Jag delar ledningsgmppens uppfattning att de angivna uppgifterna bör ankomma på socialstyrelsen.

4.10 Internationellt samarbete

För all begränsa den illegala handeln med narkotika inom landet är det nödvändigt att Sverige på olika sätt medverkar lill att hindra illegal narkotikaproduktion och handel i andra länder. Detta sker främst genom samarbete med olika internationella organ, bl. a. inom FN:s ram. Sverige har tagit aktiv del i detta arbete. Genom den allmänna narkolikakonvenlionen och konventionen om psykotropa ämnen har de legala förutsättningarna skapats för en effektiv kontroll. Flera av de slora producentländerna har emellertid ännu inte anslutit sig till den senare konventionen, som bl. a. omfattar centralstimulerande medel. Från svensk sida bör vi fortsätta ansträngningarna att nå en allmän internauonell anslutning även lill konventionen om psykotropa ämnen.

Om de internationella överenskommelserna på delta område skall fä full

Prop. 1977/78:105 52

effekt krävs atl berörda FN-organ ges tillräckliga resurser. Jag anser det angeläget att Sverige fortsätter att verka för att de berörda FN-organen tillförs behövliga resurser.

Illegal odling av bl. a. opievallmo förekommer fortfarande på flera håll, framförallt i några fattiga länder i Asien. Föratt ett förbud mot odlingen skall bli effektiv krävs att odlarna ges möjlighet att försörja sig på odling av andra produkten Detta förutsätter i de flesta fall ekonomiska bidrag utifrån. Vid FN:s narkotikakommissions möte i februari förra året enades industri- och utvecklingsländerom att biståndsmedel fördetta ändamål borde kanaliseras via FN:s narkolikafond. Regeringen har, efter bl.a. diskussioner i ledningsgruppen, i maj 1977 anvisat 2 milj. kn av biståndsmedel till fonden. Bidraget avser insatser för försök med odling av produkter som kan ersätta odling av opievallmo! Afghanistan, Laos och Pakistan, Kostnaderna fören fullständig övergång till andra grödor förutsätts ankomma på de enskilda länderna i samarbete med t, ex, internalionella utvecklingsfonden (IDA) och internationella jordbmksulvecklingsfonden (IFAO) samt med andra länder.

Ledningsgruppen föreslår att Sverige under år 1978 bidrar lill narkotikafondens ekonomiska och sociala verksamhet med 2,5 milj, kr, av bislåndsmedel. En utvärdering av det svenska biståndet via fonden bör därefter ske.

Jag delar ledningsgruppens uppfattning att Sverige även innevarande år bör satsa på de angivna försöksprojekten, som på sikt kan leda till en minskning av den illegala opiumproduktionen i världen. Jag vill här erinra om att motsvarande insatser har prövats tidigare, bl. a. i Turkiet, och där visat sig framgångsrika. Flera andra länder lämnar numera anslag för ändamålet på en avsevärt högre nivå än tidigare. Regeringen avser att inom ramen för bislåndsmedlen fatta beslut om ett nytt bidrag på motsvarande nivå som föregående år, för fondens verksamhet på detta område under budgetåret 1978/79.

Det är enligt min mening av största vikt all Sverige fortsätter och intensifierar ansträngningarna att utveckla den internationella kontrollen av narkotika. Jag vill också peka på betydelsen av det europeiska samarbetet för atl komma till rätta med den illegala narkotikahanteringen, främst i fråga om heroin. Risken för spridning av kokainmissbruk måste även beaktas. Sverige bör också verka för ett fördjupat samarbete inom Norden på narkotikaområdet. Ett led i detta bör vara att del nordiska konlaktmannaorganel inordnas under Nordiska ministerrådet. Frågan kommer senare atl tas upp i ministerrådet.

4.11 Kriminalvården

Kriminalvårdens anstalter har under senare år fält la emot narkotikamissbrukare i allt större utsträckning. Åigärder har vidtagits för att söka komma till rätta med de problem som detta har medfört. Åtgärderna har emellertid

Prop. 1977/78:105 53

visat sig otillräckliga. Ledningsgruppen tog därför pä ett tidigt stadium i sitt arbete upp frågan om ytterligare insatser.

På förslag av ledningsgruppen anvisade regeringen genom beslut i juli 1977 medel för inrättande av en frivillig och drogfri behandlingskedja vid tre anstallsenheter, det s. k. Österåkerprojektet. Verksamheten påbörjades vid årsskiftet. Den innebär alt intagna, som vill delta i behandlingen och förbinder sig all frivilligt lämna urinprov för kontrollanalys av ev. narkotikaanvändning, kan överföras till kriminalvårdsanslalten Österåker. De kommer där atl erbjudas ett rikt utbud av olika aktiviteter och terapeutiska åtgärder. Som komplettering lill behandlingen vid Österåker kan intagna tillfälligtvis föras över till avdelningen Mon. Som ell sista led i behandlingskedjan ingår placering vid Bogesundsanstallen. Samtidigt med beslutet om Österåkerprojektet anvisades medel för ytterligare tre visitationspatruller. Varje patrull består av tre vårdare. Patrullerna är i första hand avsedda för de anstalter där de är stationerade men kan även användas på andra anstalter. Medel anvisades också för att bygga ut fritidsverksamheten vid vissa kriminalvårdanstalien Sammanlagt anslog regeringen 3,6 milj. kr. för de angivna ändamålen genom att medge öveskridande av berörda anslag under justitiedeparlementets huvudtitel (II. F. Kriminalvården).

På grundval av förslag som utarbetats inom kriminalvårdsstyrelsen förordar ledningsgruppen ytterligare åigärder för att komma till rätta med narkotikamissbruket på anstalterna. Kriminalvårdsstyrelsen föreslår bl. a. följande.

En medelstor riksanstalt och några lokalanstalter reserveras för intagna som över huvud taget inte varit i kontakt med narkotika. Vidare skall grava missbrukare vid upprepad narkolikapåverkan saml vid misstanke om narkotikalangning kunna skiljas från övriga intagna och placeras på avdelningar med större säkerhetsgrad och slutenhet. På dessa avdelningar skall erbjudas olika former av åtgärdsprogram. Härvid föreslås t. ex. social färdighetsträning med bl. a. användning av särskilda videoprogram.

Verksamhet liknande den som bedrivs i Österåkerprojektet har nyligen påbörjats vid anstalterna Hall och Malmö. De missbrukare som bedöms lämpade och som vill bli fiyttade från avdelning där narkotika kan förekomma erbjuds placering på en särskild avdelning. Verksamheten där skall omfatta arbete, studier och terapi i skilda former. Ett motsvarande projekt förordas i kriminalvårdsstyrelsens förslag komma lill stånd på kvinnoanslallen Hinseberg,

Ledningsgruppen föreslår att en differentiering av de intagna genomförs, utöver bl, a, efter straffets längd, även med hänsyn lill narkotikakontakt. Härvid anses kriminalvårdsstyrelsens förslag väl ägnat att utgöra underlag för de åtgärder som vidtas. Förslaget innebär att de åigärder som syftar lill ökad säkerhet och slutenhet endast kommer atl avse dem som på grund av sitt narkotikamissbruk är starkt störande för övriga intagna eller som deltar i

Prop. 1977/78:105 54

narkotikahantering inom anstalterna. För det stora flertalet intagna innebär förslaget fördelar i form av dels bättre anslalismiljö, dels ökade möjligheter till behandling för de missbrukare som önskar sådan. Ledningsgruppen, som ansluter sig till de grundläggande principerna i 1973 års kriminalvårdsreform, betonar det angelägna i alt vid en differentiering enligt den föreslagna modellen bl, a, närhetsprincipen vid anstaltsplacering i all möjlig mån beaktas.

Förslaget om differentiering efler narkotikaberoende bör enligl ledningsgruppen ses som en försöksverksamhet. Den bör följas upp fortlöpande och vägas in mot de principer som lagts fast i 1973 års kriminalvårdsreform,

I likhet med kriminalvårdsstyrelsen anser ledningsgruppen att en förutsättning för en verklig differentiering är att del kan objektivt fastslås om den intagne är påverkad av narkotika. Det medel som f n, står till buds i detta hänseende är urinprovsanalys. Ledningsgruppen tillstyrker ett förslag av kriminalvårdsstyrelsen att genom lagstiftning möjlighet tillskapas att vid misstanke om narkotikapåverkan avkräva inlagen urinprov för narkotikaanalys. Gmppen går inte in på hur systemet lämpligen bör utformas i detalj.

Ledningsgruppen föreslår alt kriminalvårdsstyrelsen för utbyggnad av den verksamhet som angivits i det föregående anvisas 980 000 kr.

Ledningsgruppen framhåller att en differentiering av de intagna med utgångspunkt från deras kontakt med narkotika inle innebär att behovet av konventionella kontrollåtgärder minskar och betonar vikten av att kriminalvården erhåller erforderlig pesonal för visitationsuppgifler.

Jag har i de frågor som nu är aktuella samrått med chefen förjustiliedeparlementel. Jag instämmer i ledningsgruppens Överväganden och delar sålunda uppfattningen att snara åtgärder måste vidtas för atl söka komma lill rätta med narkotikamissbruket på kriminalvårdsanstalterna. Jag finner för min del att försök bör göras med en differentiering av de intagna även enligt de riktlinjer som dragits upp i kriminalvårdsstyrelsens förslag. Chefen för justitiedepartementet avser att i särskild ordning föreslå regeringen atl de av ledningsgruppen föreslagna medlen, 980 000 kr., anvisas till kriminalvårdsstyrelsen.

Frågan om lagstiftning beträffande urinprov för narkotikaanalyser övervägs f n. inom justitiedepartementet.

4.12 Uppföljning av ledningsgruppens arbete

Som framgår av det föregående föreslår ledningsgruppen bl. a. omfattande försöksverksamhet på olika områden. För att de föreslagna åtgärderna skall ge förväntat resultat krävs ett intensivt uppföljningsarbete. För riksdagens information vill jag redovisa hur jag ser på frågan om hur ledningsgruppens arbete bör följas upp.

Ledningsgruppen föreslår att gruppen samlas någon eller ett par gånger

Prop. 1977/78:105 55

under år 1978 för att följa upp arbetet. Jag delar uppfattningen och anser det nödvändigt att ledningsgruppen och dess sekretariat finns kvar till den 1 juli 1978 för att gruppens förslag och intentioner skall kunna fullföljas.

Inom brottsförebyggande rådet finns en särskild narkotikagrupp med bred representation från berörda myndigheter och organisationer. Det förefaller lämpligt att BRÅ:s narkotikagrupp t. v. fortsätter sitt arbete med att följa missbrukssitualionen i landet och vid behov initierar åtgärder. För detta ändamål bör en heltids sekreterarijänst knytas till narkolikagruppen. Del ankommer på regeringen att besluta i denna fråga.

Den 1 januari 1978 inledde den av regeringen tillsatta nämnden för alkoholfrågor inom socialstyrelsen sitt arbete. Till alt börja med kommer tyngdpunkten i nämndens verksamhet att ligga på alkoholpolitiskl arbete. På någon sikt bör nämnden också kunna ta upp narkotikafrägor och drogfrågor i ett bredare perspektiv. Nämnden för alkoholfrågor och BRÅ:s narkotikagrupp bör söka finna effektiva samarbetsformer för alt på längre sikt underlätta ett integrerat arbete med alkohol- och narkotikafrägor.

5 Anslagsberäkningar

De ökade insatserna mot narkotikamissbruket har redan inletts i samband med ledningsgruppens arbete. Regeringen har sålunda inom ramen för ledningsgruppens åtgärdsprogram ställt ca 6 milj. kn lill förfogande för olika åtgärder under innevarande budgetår. Ytterligare medel avses disponeras under befintliga anslag. Riksdagens medverkan är härvid inte erforderlig. Som jag vidare har redovisat kommer jag att föreslå regeringen atl bevilja understöd från allmänna arvsfonden för särskilda projekt. Jag övergår nu till de anslagsfrågor under femte huvudtiteln för budgetåret 1978/79 som skall underställas riksdagen.

J 3, Bidrag till anordnande av vårdanstalter och inackorderingshem m. m.

Anslaget har i prop. 1977/78:100 (bil. 8 p. J 3) förts upp med preliminärt beräknade 900 000 kr. Med hänvisning lill vad jag tidigare anfört beräknar jag under anslaget Bidrag till anordnande av vårdanstalter och inackorderingshem m. m. för budgetåret 1978/79 till behandlingshem och inackorderingshem för narkotikamissbrukare ett medelsbehov av 1 320 000 kr. För anordnande av inackorderingshem för alkoholmissbrukare beräknas 450 000 kr. Anslaget bör således för nästa budgetår föras upp med I 770 000 kr,

J 4, Bidrag lill driften av vårdanstalter och Inackorderlngshem m. m.

I del föregående har jag förordat en ökning av bidragen till driften av behandlingshem och inackorderingshem för narkotikamissbrukare från högst 47 000 kr. per plats och år till högst 60 000 kr. per plats och ån Med hänvisning till detta samt till väntad ökning av plalsantalet beräknar jag under anslaget Bidrag till driften av vårdanstalter och inackorderingshem

Prop. 1977/78:105 56

m. m. för budgetåret 1978/79 ett medelsbehov av 2 900 000 kn utöver de 12,2 milj. kr, som föreslås för behandlingshem och inackorderingshem för narkotikamissbrukare i prop, 1977/78:100 (bil, 8 p, J 4),

J 5, Bidrag till kommunala nykterhelsnämnder m. m.

Med hänsyn till väntad utbyggnad beräknar jag för driftbidrag lill vårdcentraler ett medelsbehov av 3 100 0(X) kn utöver de 10 milj. kn som föreslås i prop. 1977/78:100 (bil. 8 p. J 5). Jag beräknar under samma punkt en höjning med 800 000 kr. av bidraget lill försöksverksamhet vid nytillkommande alkoholpolikliniker. För bidrag till kommunernas kostnader för vård i enskilt hem samt för viss försöksverksamhet inom familjevårdens område beräknar jag för nästa budgetår 2 300 000 kr. dvs. en ökning med 300 000 kr. Vidare beräknar jag 450 000 kr. för vissa informationskonferenser och viss ANT-verksamhet vid skolorna under nästa budgetår. Slutligen beräknar jag oförändrat anslag med 450 000 kr. för vissa kostnader inom socialstyrelsen. Totalt beräknas för olika insatser för narkotikamissbrukare under anslaget Bidrag till kommunala nykterhetsnämnder m. m. 5 250 000 kr. utöver vad som föreslås i årets budgetproposition.

J 7. Bidrag till organisationer m. m.

1 prop. l977/7Sl:100(bil. 8p, J 7) föreslås ett preliminärt beräknat belopp av 8 250 000 kn under anslaget Bidrag till organisationer m, m. Med hänvisning till vad jag tidigare anfört beräknar jag ett ytterligare medelsbehov under anslaget av I 20D 000 kr. Av anslaget avses 5 600 000 kr, för bidrag till länksammanslulningar saml sammanslutningar för stöd och hjälp ål läkemedelsmissbrukare m, m. För bidrag till olika insatser av kommuner och frivilliga organisationer som ägnar sig åt rehabilitering av alkohol- eller narkotikamissbrukare m, fi, beräknar jag 3 575 000 kr. När del gäller stödels inriktning bör särskilt beaktas projekt som avser insatser för ungdomar i riskzonen för missbmk. Slutligen beräknar jag 275 000 kr, som bidrag till försök med alternativa behandlingsformer för missbrukare bland ungdomsvårdsskoleelever.

Hemställan

Med åberopande av vad jag anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att

1, godkänna den av mig förordade ändringen av grunderna för driflbi-dragen till behandlingshem och inackorderingshem för narkotikamissbrukare,

2, lill Bidrag ti/I anordnande av vårdanstalter och Inackorderingshem m. m. under femte huvudtiteln för budgetåret 1978/79 anvisa ett reservationsanslag av I 770000 kr.,

Prop. 1977/78:105 57

3. till Bidrag lill driften av vårdanstalter och inackorderingshem m. in. utöver vad som föreslås i prop. 1977/78:100 (bil. 8 p. J 4) anvisa 2 900 000 kn för budgetåret 1978/79,

4. lill Bidrag till kommunala nykterhelsnämnder m. m. utöver vad som föreslås i prop. 1977/78:100 (bil. 8 p. J 5) anvisa 5 250 000 kn för budgetåret 1978/79,

5. lill Bidrag till organisationer m. m. under femte huvudtiteln för budgetåret 1978/79 anvisa ett anslag av 9 450 000 kr.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar alt genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

SOCIALDEPARTEMENTET

Åtgärder mot narkotikamissbruk

Redovisning från regeringens ledningsgrupp för narkotikafrågor

Ds S 1978:2

Bilaga

ISBN 91-38-04059 X ISSN 0562-8636 Gotab, Stockholm 1978

Till Statsrådet och Chefen för socialdepartementet

Regeringen bemyndigade den 24 mars 1977 chefen för socialdepartementet aU tillkalla en särskild ledningsgrupp för narkotikafrågor.

Med stöd av bemyndigandet tillkallades följande ledamöter, nämligen statssekreteraren Gerhard Larsson, tillika ordförande, statssekreteraren Henry Montgomery, förbundsdirektören Rune Carisson, generaltulldirek-tören Lennart Eriksson, förbundsdirektören Sven Järdler, generaldirektören Bo Martinsson, generaldirektören Jonas Orring, rikspolischefen Cari Persson, generaldirektören Bertil Rehnberg, generaldirektören Bror Rexed och riksåklagaren Holger Romander.

Efter Orrings bortgång har t. f generaldirektören Birgitta Ulvhammar närvarit vid ledningsgruppens sammanträden.

För att fortlöpande informera riksdagen om ledningsgruppens arbete utsågs en politisk referensgrupp. I denna har Astrid Kristensson (m), Bengt Bengtsson (c), Ruth Holmkvist-Svensson (fp) och Evert Svensson (s) ingått.

Som experter i ledningsgruppen har deltagit hovrättsassessorerna Lars Hultstrand, socialdepartementet och Axel Lundqvist, justitiedepartementet.

Sekreterare i ledningsgruppen har varit byrådirektören Wille Sannegård och sekreteraren Hans Lundborg. Sekretariatet har biträtts av forskningsassistenten Anders Stymne i familjevärds- och informationsfrågor, av l:e byråsekreteraren Barbro Ottoson i utvärderingsfrågor samt av kanslislen Lillemor Björn i administrativa frågor.

Ledningsgruppen för narkotikafrågor överiämnar härmed sin slutrapport.

Stockholm i februari 1978

Gerhard Larsson

Rune Carlsson Bo Martinsson Bertil Rehnberg

Lennart Eriksson Henry Montgomery Bror Rexed

Sven Järdler Carl Persson Holger Romander

/Hans Lundborg Wille Sannegård

Innehållsförteckning

1 Inledning........................................................ 11

1.1 Bakgmnd..................................................... .... 11

1.2 Arbetets uppläggning..................................... 11

1.3 Ledningsgmppens niopunktsprogram.................. 11

1.4 Slutrapporten............................................... 13

1.5 Uppföljning av ledningsgruppens arbete............. 13

1.5.1 Narkolikagruppen inom brottsförebyggande rådet 13

1.6 Tillbakablick................................................. 14

1.6.1 Missbrukets framväxt.............................. 14

1.6.2 Samhällets motåtgärder........................... 14

1.6.3 Narkomanvårdskommitténs slutbetänkande år 1969 15

1.7 Uppskattningar av missbrukets omfattning......... .... 16

2 Lägesbeskrivning - vårdbehov............................ .... 17

2.1 Inledning..................................................... .... 17

2.1.1 Syftet med lägesbeskrivningen.................. .... 17

2.1.2 Arbetsformer......................................... .... 18

2.1.3 Vissa definitioner.................................... .... 18

2.2 Bedömning av missbruksläget.......................... .... 19

3 Förebyggande åtgärder - information................... .... 21

3.1 Förebyggande åtgärder................................ 21

3.1.1 Inledning.............................................. 21

3.1.2 Nuvarande situation................................ .... 22

3.1.2.1 Generella åtgärder.......................... .... 22

3.1.2.2 Åigärder för ungdomar i riskzonen...... .... 23

3.1.3.......................................................... Utvecklingsarbete och projektverksamhet 24

3.1.3.1 Arbetsmarknadsinsatser................... .... 24

3.1.3.2 Försök med fritidsverksamhet........... .... 25

3.1.3.3 Projekt inom skolans område............. .... 25

3.1.3.4 Arbetsgmppens förslag om särskilda åtgärder pä skolans område 25

3.1.3.4.1 Åtgärder för att befrämja en positiv skolgång och fritid för elever i riskzonen .... 26

3.1.3.4.2 Åtgärder föratt underlätta övergången

från skola till arbetsliv......... .... 26

3.1.3.4.3 Åtgärder för att stimulera social och emotionell utveckling hos elever i riskzonen.......................... 27

3.1.3.4.4 Åtgärder för att öka vuxenkontakterna för ungdomar i riskzonen 27

3.1.4 Ledningsgruppens överväganden och förslag 28

3.2 Information................................................ 29

3.2.1 Bakgmnd.............................................. .... 29

3.2.2 Information med samhällsstöd................... 30

3.2.2.1 Skolan......................................... 30

3.2.2.2 Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) 31

3.2.2.3 Statens ungdomsråd (SUR).............. 31

3.2.2.4 Socialstyrelsen.............................. 32

h-nämnden................................... .... 32

Nämnden för alkoholfrågor............... 32

3.2.2.5 Brottsförebyggande rådet (BRÅ)....... 32

3.2.2.6 Nykterhetsorganisationer m. fl.......... .... 33

3.2.2.7 Ungdomsorganisationer.................... 33

3.2.2.8 Övrigt.......................................... 33

3.2.3 Informationsbegreppet............................ .... 33

3.2.4 Redovisning av överläggningar med ungdomsorganisationer m. fl 34

3.2.4.1 Informationsklimat - informationspolitik 35

3.2.4.2 Bidragen från statens ungdomsråd..... 35

3.2.4.3 Metoder och medel i informationsarbetet 36

3.2.4.4 Organisationemas behov av service i informationsfrågor 36

3.2.4.5 Utvärdering och uppföljning.............. 37

3.2.5.......................................................... Ledningsgruppens överväganden och förslag 37

3.2.5.1 Information på skolans område.......... 38

3.2.5.2 Informations- och vidareutbildningskonferenser

om narkotika................................. 39

3.2.5.3 Samordnat informationsprojekt på Gotland .... 40

3.2.5.4 Utvärderingar och undersökningar om opinionsläget 40

4 Behandling av narkotikamissbmkare..................... ... 41

4.1 Inledning..................................................... ... 41

4.2 Narkomanvårdens utveckling........................... 41

4.3 Nuvarande vårdkapacitet................................ ... 42

4.4 Den särskilda narkomanvården - ledningsgmppens överväganden 43

4.4.1 Akut- och korttidsvård............................ ... 43

4.4.2 Öppen vård........................................... ... 44

4.4.3 Behandlingshem...................................... 44

4.4.4 Mindre behandlingsenheter....................... 45

4.4.5 Efteirvård.............................................. 45

4.4.6 Ytteriigare synpunkter............................. 46

4.5 Ledningsgmppens förslag............................... 47

4.5.1 Behandlingshem..................................... 47

4.5.2 Öppen vård........................................... 49

4.5.3 Förändringar av vissa statsbidragsregler m. m 50

4.5.3.1 Familjevårdshem............................ 50

4.5.3.2 Statsbidrag vid vård i enskilt vårdhem/enskilt barnhem 50

4.5.3.3 Försöksverksamhet vid vissa inackorderingshem

för alkoholmissbmkare..................... 51

4.5.3.4 Ändrad nivå på driftbidragen till behandlingshem

och inackorderingshem.................... 5'

5 Familjevård (vård i enskilt hem)........................... 52

5.1 Inledning..................................................... .......

5.2 Bakgrund..................................................... .... 52

5.2.1 Familjevårdens omfattning........................ .... 52

5.2.2 Utrednings- och utvecklingsarbete............. .... 53

5.3 Projektgruppens arbete.................................. .... 54

5.3.1 Arbetets inriktning.................................. .... 54

5.3.2 Problemområden..................................... 54

5.3.3 Behov av utveckling................................ 56

5.34 Behov av samarbete och samverkan.......... 56

5.3.5 Ekonomiska och praktiska frågor för familjehemmen... 57

5.4 Ledningsgmppens överväganden och förslag....... 58

5.4.1 Projektgmpp för familjevård...................... .... 58

5.4.2 Försök med utvecklad familjevård i Skaraborgs län 59

5.4.3 Kartläggning och utveckling av familjevård i Jämtlands

län...................................................... .... 60

5.4.4 Försök med konlraklerade familjehem pä Gotland 61

5.4.5 Stöd till RFHL för försök med gårdsverksamhet/familjevård i Norrbottens och Västerbottens län.......................................................... .... 61

5.4.6 Kostnader m. m...................................... .... 62

6 Utbildning....................................................... .... 62

6.1 Bakgmnd...................................................... .... 62

6.2 Nuvarande situation....................................... .... 63

6.2.1 Krävande arbete.................................. .... 63

6.3 Uppläggning av utbildningen............................ .... 65

6.4 Ledningsgmppens förslag................................ .... 67

7 Utvärdering av narkomanvården.......................... 67

7.1 Inledning...................................................... 67

7.2 Bakgrund...................................................... 67

7.3 Nuvarande situation....................................... 70

7.3.1 Behandlingsforskningens läge................. 70

7.3.2 Försöksverksamhet................................. 71

7.3.3 Kartläggning av vårdresurserna.................. 71

7.3.4 Kartläggning av behandlingsforskningen....... 71

7.3.5 Dokumentation av forskningsrapporter......... 72

7.4 Utvecklingsarbete - aktuella forskningsbehov...... 72

7.4.1 Uppföljning............................................ 72

7.4.2 Tillämpad forskning.................................. 73

7.4.2.1 Vårdkedjan.................................... 73

7.4.2.2 Studier kring avgiftning och abstinens 73

7.4.2.3 Akut- och korttidsvård.................... 73

7.4.2.4 Motivationsforskning....................... 73

7.4.2.5 Marginalkonflikter............................ 74

7.4.2.6 Jämförelse mellan behandlingsalternativ 74

7.4.2.7 Olika typer av droger....................... 74

7.4.2.8 Social uppföljning........................... ..... 74

7.4.2.9 Kriminalvårdsfrågor.......................... ..... 74

7.4.2.10 Vård med stöd av LSPV................... ..... 75

7.4.3........................................................... Teoretiska studier 75

7.5 Ledningsgruppens överväganden och förslag....... ..... 76

8 Missbrukamas situation på arbetsmarknaden.......... ..... 77

8.1 Inledning...................................................... ..... 77

8.2 Bakgmnd...................................................... ..... 78

8.2.1 Arbetsmarknadens utveckling.................... ..... 78

8.2.2 Missbmkarnas arbetsmarknadssituation....... ..... 78

8.2.3 Särskilda problem i dagens läge.................. 80

8.2.3.1 Den offentliga sektorn..................... 80

8.2.3.2 Kontakter mellan behandlingshem och arbetsliv 80

8.2.3.3 Arbetsförmedlingens resurser............ ..... gl

8.3 Utbildnings- och arbetsmarknadsåtgärder............ 81

8.3.1 Gmndläggande utbildning.......................... .... 81

8.3.2 Val av utbildning och yrkesinriktning............ .... 82

8.3.2.1 Utredningskurser............................. .... 82

8.3.2.2 Folkhögskolor................................. .... 83

8.3.2.3 Praktik- och pryoverksamhet............. §4

8.3.2.4 Kontakt med fackliga organisationer.... 84

8.4 Ledningsgruppens överväganden och förslag........ 85

8.4.1 Effektivare resursutnyttjande.................... 85

8.4.2 Rekommendationer beträffande behandlingshemmen... 86

8.4.3 Förslag till arbetsmarknadsåtgärder............. .... 87

8.4.4 Uppföljning och utveckling........................ .... 87

8.4.5 Kostnader.............................................. .... 88

9 Polis, tull och rättsväsen.................................... .... 88

9.1 Polisens verksamhet i narkotikabekämpningen..... 88

9.1.1 Personalinsatser 88

9.1.2 Utbildning............................................. 90

9.1.3 Internalionella insatser............................ 90

9.1.4 Statens kriminaltekniska laboratorium......... 91

9.2 Tullens verksamhet i narkolikabekämpningen....... 91

9.3 Beslag......................................................... ... 92

9.4 Narkotikastrafflagen....................................... 93

9.5 Åklagarväsendet........................................... 95

9.6 Domstolsväsendet......................................... 95

9.7 Ledningsgruppens ställningstagande.................. 96

10 Kriminalvården 96

10.1 Bakgrund.....................................................

10.2 Vidtagna åtgärder......................................... 98

10.3 Kriminalvårdsstyrelsens förslag......................... ... 99

10.4 Ledningsgmppens överväganden och förslag....... ... 104

11 Internationellt samarbete 106

11.1 Bakgrund..................................................... ... '06

11.2 Ledningsgruppens överväganden och förslag....... ... 108

Sammanfattning................................................. ... '10

Bilaga 1

Kommittédirektiv................................................ ... 121

Bilaga 2

Lägesbeskrivning - vårdbehov............................... ... 123

Stockholms län................................................ ... 123

Uppsala län..................................................... ... 127

Södermanlands län........................................... ... 127

Östergötlands län............................................. ... 128

Jönköpings län................................................. ... 129

Kronobergs län................................................ ... 130

Kalmar län...................................................... ... 131

Gotlands län.................................................... ... 132

Blekinge län.................................................... ... 133

Kristianstads län. ........................................... 133

Malmöhus län.................................................. 135

Hallands län.................................................... 137

Göteborgs och Bohus län................................... ... 138

Älvsborgs län................................................... ... 143

Skaraborgs län................................................. ... 144

Värmlands län.................................................. ... 145

Örebro län....................................................... 147

Västmanland:; län............................................ 148

Kopparbergs län............................................... 149

Gävleborgs län................................................. 150

Västernorrlands län.......................................... 151

Jämtlands län.................................................. 152

Västerbottens län............................................ 153

Norrbottens län............................................... 154

Bilaga 3

Enkät till kommunema.......................................... 156

Bilaga 4

Kostnadstablå.................................................... 157

1 Inledning

1.1 Bakgrund

1 mars 1977 tillsatte regeringen en särskild ledningsgmpp för narkotikafrågor. Med hänsyn till den allvariiga narkotikasitualionen fick ledningsgruppen i uppdrag atl föreslå och initiera ytteriigare insatser mot narkotikamissbruket och verka för en samordning på detta område.' Efter åtta månaders arbete lägger nu ledningsgruppen fram sin slutrapport med ett niopunktsprogram mot narkotikamissbmket.

Samtidigt med ledningsgmppen tillkallade regeringen en särskild utredare (S 1977:04) för att göra en kartläggning av narkotikamissbrukels omfattning.

1.2 Arbetets uppläggning

Ledningsgruppens arbete har haft karaktären av en aklionsutredning. För alt fä en bild av narkotikasitualionen och behovet av olika insatser mot missbruket har ledningsgmppen arrangerat regionala överiäggningar i alla län. Vid dessa har deltagit politiker och tjänstemän från kommuner, landsting och andra berörda myndigheter och organisationer. Som en följd av överiäggningarna har i 15 län särskilda regionala arbetsgmpper bildats med uppgift att närmare precisera lägel och komma med förslag om åtgärder. I ledningsgmppens och de regionala arbetsgruppernas regi genomfördes under perioden juni-december 1977 drygt 90 överläggningar om narkotikasitualionen ute i landet. Centralt har ett 10-tal arbetsgrupper arbetat med olika frågor.

Ledningsgruppen började sitt arbete med att genomföra fem kontaktmöten (hearings) med representanter för polisen i Stockholm, medicinska experter och forskare, ideella organisationer, personal inom narkomanvården samt personal inom kriminalvården. Sistnämnda kontaklmöte hölls på kriminalvårdsanstalten Hall utanför Södertälje.

Enligt direktiven lill ledningsgmppen skulle arbetet slutföras under år 1977, Ledningsgmppen gjorde sina slutliga bedömningar vid ett sammanträde den 19 december 1977, varpå den politiska referensgruppen hade ett avslutande sammanträde den 11 januari 1978. Därefter färdigställdes föreliggande slutrapport under de tre sista veckorna i januari.

1.3 Ledningsgruppens niopunktsprogram

Ledningsgruppens förslag till regeringen innefattar följande niopunktsprogram:

- Insatser för att intensifiera del förebyggande arbelel och informationen

' Ledningsgruppens direktiv se bilaga 1

- Kraftig förstärkning av vårdresurserna för narkotikamissbrukare

- Särskild satsning på familjevård inom missbmksområdet

- Särskild utbildning för behandlingspersonal

- Ökad forskning och utvärdering av pågående behandlingsarbete

- Åigärder för att förbättra missbrukarnas arbetsmarknadssituation

- Insatser mot narkotikaproblemen inom kriminalvården

- Fortsatt hög prioritet för narkotikafrågorna i polis- och lullarbetet

- Internationella insatser

För att nå framgång i arbetet med atl bekämpa narkotikamissbruk krävs samtidiga åtgärder inom en rad områden. Några enkla lösningar finns inte. Syftet med att tillsätta en gmpp med den breda sammansättning som ledningsgmppen haft har varit att försöka läcka alla de områden som krävs för att de samlade insatserna i narkotikabekämpningen skall bli effektiva. På flera områden har ledningsgruppen funnit att del inte är nya metoder eller nya medel som krävs utan främst ett effektivare samarbete mellan alla berörda organ i samhället.

Ledningsgmppen har varit enig om atl den allvariigaste bristen i samhällets åtgärder mot narkotikamissbmket är eftersläpningen i vårdutbyggnaden. Detla har särskilt undersirukits från polisens och tullens sida. Tyngdpunkten i ledningsgruppens arbete har därför legal på vårdområdet och ledningsgruppen förordar en kraftig förstärkning av vårdresurserna, som nära nog innebären fördubbling av antalet platser på behandlingshem, förstärkning av den öppna vården samt satsning på familjevård m. m. Omfattande åtgärder förordas inom kriminalvården. Ledningsgruppen förordar också atl narkotikafrågorna ges fortsatt hög prioritet inom polis- och tullverksamheten.

Ledningsgruppens förslag, framför allt på vårdsidan, bör ses som en kortsiktig nödvändig uppmstning av vårdresurserna. På längre sikt återstår många frågor att lösa. Detta gäller exempelvis narkomanvårdens roll i den integrerade socialvård som kan komma att genomföras på grundval av socialutredningens betänkande (SOU 1977:40). Härtill kommer frågan om vård ulan den enskildes samtycke, vilken f n. övervägs i en särskild arbetsgrupp inom socialdepartementet (se närmare kap. 4). Arbetsgruppen beräknas vara klar med sitt arbete under våren 1978. Frågan om dimensionering av vården av narkotikamissbrukare på längre sikt bör övervägas närmare sedan utredningen om narkotikamissbmkets omfattning har redovisat sitt uppdrag.

Sambanden mellan narkotikabrottsligheten samt den organiserade och den ekonomiska brottsligheten har inte tagils upp särskilt inom ledningsgruppen. Regeringen har nyligen uppdragit åt brottsförebyggande rådet, BRÅ, att göra en översyn av lagstiftningen på området. BRÅ har bildal en styrgrupp och tre arbetsgrupper för atl fullgöra uppdraget. En av arbetsgrupperna har till uppgift all utreda den organiserade brottsligheten, lill vilken bl. a. räknas narkotikahanteringen.

De totala statliga kostnaderna för de åtgärder ledningsgruppen föreslår mot narkotikamissbruk uppgår till ca 32 milj. kr. Kostnaderna för olika insatser redovisas i bilaga 4.

1.4 Slutrapporten

I rapporten ges först i kapitel 2 ett kortfattat sammandrag av resultaten från de regionala överiäggningar ledningsgsruppen genomfört. 1 bilaga 2 redovisas dessa län för län. I kapitlen 3-11 redovisas varje åtgärdsområde i niopunkts-programmet för sig. Rapporten avslutas med en sammanfattning.

1.5 Uppföljning av ledningsgrupens arbete

För att de av ledningsgmppen föreslagna åtgärderna skall ge avsedda resultat krävs ell intensivt uppföljningsarbete från de berörda huvudmännens och myndigheternas sida. Ledningsgruppen föreslår atl del sekretariat som arbetat undergruppen behälls fram till den 1 juli 1978 för atl medverka i del arbete som blir en följd av ledningsgmppens förslag. Ledningsgruppen bör sammankallas en eller ett par gånger före den 1 juli 1978 för att följa upp arbetet.

1.5.1 Narkotikagruppen inom brottsförebyggandet rådet (BRÅ)

Inom BRÅ finns en särskild narkotikagrupp med bred representation från berörda myndigheter. Det förefaller lämpligt att BRÅ:s narkolikagrupp t. v. fortsätter sitt arbete med att följa missbrukssituationen i landet och vid behov initierar åtgärder. För detta ändamål föreslås att en sekreterare på heltid knyts till narkotikagruppen. En viktig uppgift för narkotikagruppen bör vara att arbeta för en effektivare samordning mellan berörda verk, myndigheter och organisationer. Narkotikagmppen börlämpligtvjs utökas med representanter för AMS saml LO, TCO och SACO/SR.

Den 1 januari 1978 började inom socialstyrelsen den av regeringen tillsatta nämnden för alkoholfrågor sin verksamhet. Nämnden har bred sammansättning. Tyngdpunkten i nämndens arbete kommer atl vara alkoholpolitisk verksamhet med hänsyn till behovet av insatser på det området. På längre sikt bör det övervägas om nämnden också skall ta upp narkotikafrågor och drogfrågor i ell bredare perspektiv. BRÅ:s narkotikagrupp bör söka finna effekfiva former för samarbete med nämnden i syfte att på längre sikt underiätta ett integrerat arbete med alkohol- och narkotikafrågor.

Vad gäller de regionala arbetsgmpperna som bildats ute i länen i anslutning till ledningsgruppens arbete är det önskvärt att dessa under år 1978 fortsätter sitt arbete med att samordna och effektivisera insatserna mot narkotikamissbruket. Respektive arbetsgmpper bör överväga hur arbetet med dessa frågor därefter på lämpligt sätt kan överföras lill redan befintliga samrådsorgan.

1.6 Tillbakablick

1.6.1 Missbrukets framväxt

Narkotikamissbruket är ett förhållandevis nytt problem i Sverige. Det ojämförligt största missbruksproblemel har varit och är fortfarande alkoholmissbruket.

Centralstimulerande medel började användas medicinskt under mitten av 1930-talel. Preparaten var inte receptbelagda, vilket medförde ell oralt missbruk av dessa. Då det stod klart atl det förelåg risker för vanebildning och missbruk av centralstimulantia infördes recepttvång år 1939 och vissa medel avfördes från marknaden. Under 1940-lalet och början av 1950-lalet förekom inte någon större förändring av missbrukssituationen. Antalet missbrukare uppskattades till ca 200 personer och missbmket var i huvudsak koncentrerat till Stockholmsregionen. Dessa missbrukare tillhörde ofta gruppen sjukvårdspersonal.

En ny fas inleddes när preludin introducerades som avmagringsmedel på marknaden. Missbruk av detta medel, i stor utsträckning i form av ett injektionsmissbruk, ökade kraftigt under en kort period. Preludin förklarades därför som narkotikum är 1958. Missbmket av centralstimulantia fortsatte dock att öka. Först under början av 1970-lalet torde en viss stagnation ha skett av delta missbruk.

Under mitten av 1960-talet började även olika typer av hallucinogena droger och lösningsmedel som LSD resp. thinner missbrukas i större omfattning.

Under senare delen av 1960-lalet gjorde polisen och tullen alll fier beslag av cannabis. Missbruk av cannabis hade dessförinnan varit en förhållandevis okänd företeelse i Sverige. Cannabismissbmket fick vid denna tidpunkt en vid spridning, framför allt bland skolungdom i hela landet. Utvecklingen under 1970-talet med ökande missbruk av opiater, först morfinbas och därefter heroin, berörs nedan (avsnitt 1.7).

1.6.2 Samhällets motåtgärder

Det tilltagande narkotikamissbmket föranledde dåvarande medicinalstyrelsen alt år 1965 tillsätta en expertgrupp med uppgift atl undersöka situationen. Denna expertgrupp ombildades våren 1966 till narkomanvårdskommiltén.

Under år 1967 avlämnade narkomanvårdskommittén två delbetänkanden. Kartläggning och vård (SOU 1967:25) och Kontrollsystemet (SOU 1967:41).

På gmndval av dessa två betänkanden beslöt riksdagen år 1968 om införande av statsbidrag för all stimulera utbyggnaden av vården för narkotikamissbrukare. Samtidigt beslöt riksdagen om en ny narkotikastrafflag, vilken bl. a. innehöll en höjning av straffet för grovt narkotikabrott till

fyra ån

Den fortsatta ökningen av narkotikamissbruket föranledde regeringen att i december 1968 lägga fram ett program i tio punkter för att bekämpa missbmket. Programmet förutsatte samordnande insatser på en rad olika områden, bl. a. intensifierad polis- och tullverksamhet, ökning av vårdresurserna och förstärkt information.

Under år 1969 genomfördes en rad olika aktioner för att förverkliga detta program. Polisen, som gavs förstärkta personella resurser och möjligheter till telefonavlyssning, gjorde en kraftig satsning mot narkotikabrott.

Inom tullen skedde likaså en ökad satsning på åtgärder för bekämpning av insmugglingen av narkotika.

Under samma period kartlade socialstyrelsen de resurser som fanns eller som planerades för narkomanvård. Det skedde genom att alla kommuner och landsting tillfrågades. Undersökningen följdes upp med regionala överiäggningar med företrädare för social- och sjukvård, polis, skola m. fl. Som ett annat led i åtgärderna höjdes år 1969 maximistraffet för grovt narkotikabrott och grov narkotikasmuggling från fyra till sex års fängelse.

Genom en ändring år 1969 av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård förtydligades möjligheterna alt bereda narkotikamissbrukare vård mot deras vilja.

Ett resultat av åtgärdsprogrammet var slutligen att ett samarbetsorgan för bekämpande av narkotikamissbruket tillsattes (SBN). SBN fick till uppgift att noga följa utvecklingen, samordna myndigheternas insatser och ta initiativ till åtgärder mot narkotikamissbruket.

1.6.3 Narkomanvårdskommitténs slutbetänkande år 1969

Narkomanvårdskommittén lämnade år 1969 sill slutbetänkande (SOU 1969:52 och 53). Kommittén redovisade en omfattande kartläggning av missbmkssituationen i landet. På grundval av denna kartläggning föreslogs i betänkandet olika typer av insatser för vården av missbmkare inom social-, sjuk-, kriminal- och ungdomsvården. Vidare föreslogs alt informationsinsatserna skulle utökas. Det underströks atl olika typer av forskning och utvärdering inom narkomanvården borde genomföras fortlöpande. Del totala antalet tunga narkotikamissbrukare uppskattades av kommittén till ca 10 000. Hälften av dessa antogs finnas i Stockholmsregionen.

Under år 1972 beslöt riksdagen på förslag av regeringen om nya åtgärder mot narkotikamissbmket. Besluten innefattade en höjning av maximistraffet för grovt narkotikabrott och för grov varusmuggling beträffande narkotika lill fängelse i högst tio år. Skärpta regler infördes vid långvariga frihetsberövanden förbi. a. grovt narkotikabrott. Medel anvisades bl. a. lill försöksverksamhet med nya vård- och behandlingsformer. Socialstyrelsen fick personalförstärkning för att kunna svara mot de behov av centrala insatser som fanns inom detta område.

År 1973 utgav socialstyrelsen skriften Behandling av narkotikamissbrukare som en vägledande information till huvudmännen inom social- och sjukvården. Skriften vänder sig också till vårdpersonal av alla kategorier som i sitt arbete kommer i kontakt med narkotikamissbrukare. Med denna rapport som underiag organiserades en omfattande utbildningsverksamhet för vårdpersonal inom landstings- och kommunförbundens ansvarsområden.

År 1973 tillkallade regeringen den s. k. brottskommissionen för att dra upp riktlinjer för och lägga fram förslag till åtgärder för att minska brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen. 1 sitt betänkande föreslog kommissionen bl. a. ökade bidrag till vård av narkotikamissbrukare saml försöksverksamhet med socialjour. Kommissionen föreslog atl ett centralt råd skulle inrättas för att samordna samhällets insatser mot brott. Med anledning härav inrättades brottsförebyggande rådet (BRÅ). Inom rådet bildades bl. a. en speciell narkotikagrupp som övertog de uppgifter som tidigare hade ankommil på SBN.

1.7 Uppskattningar av missbrukets omfattning

Uppskattningar om missbrukets omfattning har under det senaste decenniet gjorts av bl. a. rikspolisstyrelsen och socialstyrelsen. Åriigen genomförs vidare undersökningar bland skolungdomar rörande deras bruk av bl. a. narkotika. I brottsförebyggande rådets narkotikagrupp ges vid varje sammanträde redovisningar av missbrukssituationen som den uppfattas av de i gruppen ingående myndigheterna. Till narkotikagruppen rapporteras också resultaten av de undersökningar, som vissa myndigheter regelbundet genomför.

Utredningen om narkotikamissbmkets omfattning har i slutet av år 1977 i en departementspromemoria (Ds S 1977:8) gjort en sammanställning av undersökningar av narkotikavanor. I promemorian sammanfattas bilden av missbmkets utveckling under de senaste åren på följande sätt:

Det mest utbredda preparatet har under 1970-talet varit cannabis (främst hasch). Missbmk av cannabis tycks förekomma över hela landet. Myndigheternas frekvensundersökningar tyder på att antalet ungdomar som prövat på narkotika - i första hand cannabis - har minskat under de senaste åren. Undersökningarna visar också att flertalet av dem som har använt cannabis slutar efter att ha prövat medlet en eller några gånger. Även bland den mindre grupp ungdomar som har använt narkotika ett flertal gånger är cannabis det dominerande na.rkotikapreparatet.

Omfattningen av det tunga missbruket - i första hand injektionsmissbruket - är svår all bedöma. Enligt berörda myndigheter och organisationer ligger antalet injektionsmissbrukare på mellan 10 000 och 15 000 personer. Denna siffra är dock mycket osäker Under hela 1970-talet har det tyngre narkotikamissbruket dominerats av centralstimulerande medel. Antalet personer som injicerar centralstimulantia anses inte ha ökat under senare år. Däremot har användningen av opiater ökat. Av opiaterna förekom under 1970-talets början morfinbas medan del närbesläktade heroinet började fä en

alll större spridning åren 1974-1976. Framför allt under år 1976 tycks en kraftig ökning ha skett av handeln med heroin och av heroinmissbruket. Detla är liksom övriga former av tungt missbruk i huvudsak koncentrerat till storstadsområdena. Antalet heroinmissbrukare uppskattades våren 1977 lill ca 2 000 i hela landet - ca 1 000 i Stockholmsområdet och ca 1 000 i övriga landet. LSD, som för några år sedan lidvis hade en relativt stor spridning, har under de senaste åren förekommit i mycket liten omfattning. Kokainmissbruk har trots en relativt kraftig ökning i Nordamerika och vissa delar av Europa ännu inle fatt någon påtaglig spridning i Sverige. Vissa tecken tyder dock på att ett begränsat kokainmissbruk finns och att risker föreligger för en ökning av denna missbruksform även i Sverige.

Ledningsgruppens inventering av narkotikasitualionen i landet redovisas i kapitel 2 och bilaga 2.

2 Lägesbeskrivning - vårdbehov 2.1 Inledning

2.1.1 Syftet med lägesbeskrivningen

En viktig del av ledningsgruppens arbele har varit att fä en realistisk bild av narkotikasituationen i landet. Som tidigare nämnts tillsatte regeringen parallellt med ledningsgruppen Undersökningen om narkotikamissbrukets omfattning (S 1977:04). Denna utredning förväntas mera exakt kunna beskriva narkotikamissbrukets utbredning i landet. Syftet med ledningsgruppens inventering av lägel har således inte varit att räkna antalet missbrukare, utan att i första hand fä ett underlag fören realistisk bedömning av behovet av ytteriigare vårdåtgärder och av övriga akuta insatser inom detla område. Ledningsgmppens inventering bygger på uppgifter från samhällets åtgärdsorgan, främst socialvården och polisen och andra som har kunskap om missbrukslägel. Detta har givit en tydligare bild av del aktuella tyngre missbmket än vad som från böljan bedömdes möjligt genom en sådan inventering.

Med anonyma intervjuundersökningar och andra metoder, som kommer att ligga till grund för den kommande kartläggningen om missbrukets omfattning, fär man högre siffror beträffande t. ex. erfarenheter av canna-bismissbruk. Ledningsgruppens förfrågningar ger vidare bl. a. en ofullständig bild av överkonsumtion och missbruk av sådana (narkotikaklassifierade) läkemedel som barbituralen Detta framgår vid jämförelse med statistiska uppgifter från sjukvården. Uppgifter om sådana missbmksformer erfordras för den långsiktiga kontrollpolitiken. För ledningsgruppens bedömningar av omedelbara åtgärder mot del lunga missbruket ger emellertid ledningsgruppens förfrågningar en tillräcklig grundval.

2.1.2 Arbetsformer

Ledningsgruppens inventering har genomförts i form av regionala överläggningar i samtliga län i landet. Vid dessa överiäggningar har representanter för resp. kommuner (politiker och tjänstemän) deltagit. Före de regionala överiäggningarna har kommunerna besvarat en enkät från ledningsgmppen angående vårdsituationen och vårdbehoven på narkotikaområdet (bil. 3). Fömtom kommunerna i resp. län har landsting, polis, skola, kriminalvård, frivilliga organisationer m. fl. varit företrädda vid överiäggningarna. Vid varje överiäggning har följande tre huvudfrågor diskuterats: missbrukets utbredning, vårdbehov och behov av andra insatser, förslag till åtgärder. 1 de län där man redovisat problem med narkotikamissbmk har regionala arbetsgmpper bildals med uppgift alt precisera läget och inkomma med förslag om insatser till ledningsgruppen. Regionala arbetsgmpper arbetade under sommaren och hösten 1977 i 15 län. Utöver ledningsgruppens 24 regionala överiäggningar genomfördes under perioden juni-december 1977 i landet ytteriigare ca 70 överläggningar i narkotikafrågan i de regionala arbetsgruppernas regi. I fyra län har de regionala överiäggningarna följts upp genom atl socialkonsulentorganisationen genomfört kompletterande utredningar.

2.1.3 Vissa definitioner

En del länder skiljer mellan tunga och lätta droger. (Exempel på en tung drog med denna terminologi är heroin, medan hasch brukar anges som en lätt drog.) Denna typ av indelning innebär risker-användning av lätta droger kan komma all generellt klassas som lätt missbruk. Detla kan inle vara rikligt. "En person vars främsta livsinnehåll är att röka hasch kan vara en svårare missbmkare än den som någon gång äter centralstimulerande tabletter."'

Det är dock frå n vårdplaneringssynpunkl nödvändigt att göra en åtskillnad mellan olika typer av missbruk eftersom alll användande av narkotika som inte är medicinskt motiverat i Sverige brukar kallas missbmk. Följande exempel visar varför en sådan uppdelning är nödvändig: Kommunen A redovisar sammanlagt 750 narkotikamissbrukare. Av dem bedöms 175 som tunga missbrukare i behov av vård. Vissa har inte ett missbruk av sådant slag att det är aktuellt med vårdinsatser utan mera en fråga om förebyggande insatser, gängbearbetning m. m. för att förebygga tyngre missbruk. För många rör det sig endast om någon enstaka kontakt med hasch. För denna sista grupp skulle det vara både felaktigt och skadligt atl vidta åtgärder som fär gruppdeltagarna att uppleva sig som narkomaner i behov av vård. Om man här inte gör denna uppdelning fär man inte reda på vilken typ av insatser som behövs för olika typerav missbruk. Helt missvisande blir det om samtliga 750 beskrivs som narkomaner och om man av detta drar slutsatsen att alla är i

' Fakta om narkotika och narkotikamissbrukare, Liber 1977

behov av vård.

1 de rapporter och utredningar som kommit in till ledningsgruppen används ofta begreppet tungt missbruk när det gäller missbrukare i behov av vård. Däremot sägs inte alllid vilka missbruksmedel som ingår i vad som bedöms som ett tungt missbruk. På samma sätt används begreppet tungt missbmk i denna redovisning. Med tung missbrukare menas här en missbrukare i behov av någon form av vårdinsatser för att komma ifrån sitt missbruk, oberoende av vilka missbruksmedel han använder,

2.2 Bedömning av missbruksläget

Ledningsgruppens genomgång av narkotikasitualionen, kommun för kommun, återges i en översiktlig redogörelse, fogad som bilaga 2 lill denna rapport. Samtidigt är del angeläget att redan inledningsvis här ge en bakgrund för ledningsgruppens förslag i del följande, genom en summarisk redovisning av resultaten av ledningsgruppens överiäggningar. Någon systematisk genomgång av detta slag har inte gjorts sedan år 1969. Redovisningen är av intresse inte minsl med hänsyn till de skilda uppgifter om narkotikasilua-tionen som kommit fram i narkotikadebatten under senare år. Ett skäl lill alt så varierande uppgifter om situationen i landet framförts är alt olika yrkesgrupper som har beröring med området definierat begreppet narkotikamissbruk på olika sätt.

Vid de regionala överiäggningarna har t. ex. polisen och de sociala myndigheterna ibland redovisat olika siffror. Genom att närmare diskutera och definiera vad man från resp. håll menar med narkotikamissbrukare, narkotikamissbrukare i behov av vård, narkotikamissbrukare i behov av andra insatser, enstaka missbruk etc. har man i så gott som samtliga fall kunnat enas om bedömningen. Det bör samtidigt understrykas alt redovisningen baseras på skattningar av framför allt socialvårdspersonal och polis och inte utgör någon vetenskaplig undersökning av antalet missbmkare. I många kommuner anser sig de sociala myndigheterna ha en god bild av missbruket, 1 andra är kunskapen sämre. Detta gäller särskilt i fråga om kommuner som helt saknar fältassistenter.

Under år 1977 har polisen prioriterat insatserna mot den illegala narkotikahanteringen (se vidare kap. 9). Detta har ökat polisens kunskap om narkotikasitualionen i landet. Den bästa kunskapen om narkotikasituationen har man i de län och kommuner där det förekommer ett organiserat samarbete mellan polis och sociala myndigheten Med samarbete avses kontinueriiga samråd, med utbyte av allmän informafion och jämförelser av den sociala och polisiära sidans iakttagelser.

När del gäller missbrukssituationen kan kommunerna grovt delas in i fyra kategorien Den första består av de tre storstadsregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö. Här finns en etablerad narkotikamarknad med ständig tillgång på olika typer av narkotika. I Stockholm och Malmö har under de

senaste två åren antalet heroinmissbrukare ökat. Missbruket av centralstimulerande medel är dock det mest förekommande tunga missbruket. Antalet etablerade narkotikamissbmkare uppskattas till i Stockholm ca 5 000, i Göteborg ca 4 000 och i Malmö ca 1 000 personer. Siffrorna för Stockholm och Göteborg är dock mycket osäkra och är endast skattningar.

Till den andra gmppen hör de mellanstora kommunerna i landet, som Västerås, Norrköping, Uppsala, Örebro, Helsingborg, Lund m. fi. Där finns, liksom i storstäderna, en viss etablerad narkotikamarknad. Missbmket av centralstimulerande medel är här det mest förekommande efter cannabis, medan missbruk av heroin sker i begränsad omfattning. Ofta rör det sig om blandmissbmk av alkohol och narkotika. Antalet etablerade narkotikamiss-brukare/blandmiissbrukare kan röra sig om 100-500 personer i varje kommun.

Den tredje gruppen omfattar sådana kommuner som Arboga, Enköping, Kalmar, Motala, Strömsund m. fl. 1 dessa finns inte någon etablerad narkotikamarknad. Biandmissbruk är här dominerande. Vid sidan av ett etablerat alkoholmissbruk förekommer missbruk av cannabis, men tidvis även tyngre missbruk. Antalet lunga narkotikamissbrukare i dessa kommuner kan under olika perioder variera mellan 10 och 100 personer.

I den fjärde kategorin ingår kommuner som Leksand, Ljungby, Nybro, Lycksele, Osby m. fl. Från dessa har rapporterats att enstaka fall av narkotikamissbruk förekommer. 1 flera fall beror detta på alt någon missbrukare har placerats i familjevård inom kommunen. Missbruket har dock i dessa fall efter en kortare period upphört, antingen beroende på atl missbrukaren eller missbrukarna slutat att använda narkotika eller flyttat till annan ort. På grund av redan existerande problem med alkoholmissbmk och en ofta besvärande hög ungdomsarbetslöshet finns även här risk för ett ökat narkotikamissbruk. I denna kategori ingår även kommuner ulan något känt narkotikamissbruk.

Sammanfattningsvis är alkoholmissbruket del ojämföriigt största missbruksproblemet i hela landet. Narkotikamissbruk är mest utpräglat i storstadsregionerna. Narkotikamissbruk förekommer mest i form av biandmissbruk, dvs. olika former av narkotikamissbruk förekommer tillsammans med missbmk av alkohol och andra medel. Fler och fler kommuner redovisar problem med narkotika. Förekomsten av narkotika på så många håll i landet och det allvariiga missbruksläget i sin helhet, understryker att åigärder på bred front behövs från samhällets sida. På flera områden har ledningsgmppen emellertid funnit att det inte är nya metoder eller nya medel som krävs ulan främst en intensifierad samverkan mellan redan befintliga verksamhetsformer.

Resultaten av de regionala överläggningarna redovisas länsvis i bilaga 2. Ledningsgruppens därpå grundade förslag till regeringen om förstärkning av vårdresurserna återges huvudsakligen i kapitel 4.

Inventeringen visaratt vårdresurserna för narkotikamissbrukare är allvar-

ligt underdimensionerade. En kraftig ökning av antalet behandlingshem är nödvändig, men även den öppna vården måste förslärkas. Eftervården har ofta en avgörande roll när del gäller atl uppnå långsiktigt goda behandlingsresultat. Den måste uppmärksammas i större utsträckning. Här kan folkrörelser, fackföreningar och ideella organisationer göra en särskild insats. Utökad familjevård som alternativ till institutionsvård efterlyses av många kommuner. Familjevården har därför särskilt uppmärksammats i ledningsgruppens arbele.

Nuvarande arbetsmarknadssituation med en stor ungdomsarbetslöshet beskrivs av flertalet kommuner som en allvariig riskfaktor när det gäller missbruk av narkotika och andra beroendeframkallande medel. I den enkät som tillställdes alla kommuner före de regionala överläggningarna efterfrågas (fråga 5) vilken typ av förebyggande insatser för t. ex. ungdomar i riskzonen som i dag är mest behövlig. 1 första hand har kommunerna därvid efteriyst åtgärder mot ungdomsarbetslösheten, utökad fritidsverksamhet, uppsökande verksamhet, information om alkohol och narkotika, bosläder åt missbrukare saml ett effektivare samarbete mellan myndigheter, organisationer och övriga berörda organ.

3 Förebyggande åtgärder och information 3.1 Förebyggande åtgärder

3.1.1 Inledning

Förebyggande verksamhet har varit en central fråga i ledningsgruppens arbete. Missbruk av narkotika kan förebyggas genom

1) åtgärder för att begränsa tillgången på narkotiska medel

2) åtgärder för atl begränsa behovet av narkotiska medel

Polisens och tullens arbete beskrivs i kapitel 9, Dessa myndigheters arbele inom narkolikaområdet har en förebyggande funktion genom att minska tillgången på narkotika. Den nationella och internalionella kontroll som lagts över produktion och hantering av läkemedel bör vidare uppmärksammas i detta sammanhang.

Den andra typen av förebyggande åtgärder består i att begränsa behovet av narkotika (och andra beroendeframkallande medel).

Åtskilliga faktorer bidrar till att skapa fömtsättningar för missbruk och andra former av socialt avvikande beteenden. Dessa faktorer har ofta anknytning till allmänna samhällsproblem. Därmed blir ofta motåtgärderna generella och inriktas på arbetsliv, boendepolitik, fritidspolitik, kulturpolitik etc. och på en allmän samhällsplanering. Det är uppenbart atl sådana allmänna åtgärder inte kan motiveras enbart utifrån missbruksproblemen. Åtgärder av detta slag bestäms naturligtvis samtidigt och i högre grad av

andra behov och bedömningar. Det pågår f n. ett reformarbete inom en rad av de angivna sektorerna.

De generella åtgärderna är av största vikt för att motverka missbmk. Inom flera av dessa generella åtgärdsområden är del möjligt och lämpligt atl i viss uisträckning utforma åtgärder som särskilt inriktas på missbruksproblemen. Det gäller inle minst inom arbetsmarknadspolitiken. Särskilda arbetsmarknadspolitiska insatser för missbrukargruppen berörs i kapitel 8. Det gäller också inom skolans område, där man i ett tidigt skede kan nå ungdomar i riskzonen. Ledningsgmppen redovisar i del följande förslag till särskilda sådana försöksverksamheter inom skolområdet.

Det är väsentligt att förebyggande insatser inte ses som enbart socialvårdens uppgifter utan som allmänt medborgeriiga angelägenheter. Här fyller de frivilliga organisationerna en mycket viktig funktion. Olika ungdomsorganisationer når slora grupper av ungdomar i sin verksamhet och kan erbjuda en aktiv och meningsfull fritid. Flera organisationer arbetar också med kontakt-skapande verksamhet över generationsgränserna.

Följande redovisning av olika typer av åtgärder, såväl generella som riktade, skall inte ses som någon fullständig redovisning av de insatser som kan betraktas som förebyggande. Del reformarbete som pågår på de olika åtgärdsområdena (t. ex. SlA-reformen och socialulredningens förslag) har endast berörts i den mån det varit nödvändigt som bakgrund för ledningsgruppens konkreta förslag.

3.1.2 Nuvarande situation 3.1.2.1 Generella åigärder

Under 4:e kvartalet 1977 har varje månad i genomsnitt 82 000 ungdomar under 25 år varit arbetssökande vid arbetsförmedlingen. De har utgjort 40 % av samtliga arbetssökande. Under samma period har i genomsnitt 36 000 ungdomar varit kvar vid slutet av varje månad som arbetssökande ulan arbete och varit redo aU ta anställning omedelbart. Hälfien av dessa har varit ungdomar under 20 år. Mänga ungdomar har varit sysselsatta genom olika arbelsmarknadspoliiiska åigärder. Således fanns under 4:e kvartalet i genomsnitt 20 400 ungdomar i beredskapsarbeten och 20 500 i arbetsmarknadsutbildning.

I december 1977 antog riksdagen ett tiopunktsprogram i syfte att förstärka de redan omfattande åtgärderna mot de akuta sysselsättningsproblemen, 1 åtgärdsprogrammet finns flera riktade insatser för all bekämpa ungdomsarbetslösheten, bl, a, kortare yrkesinriktade kurser i gymnasieskolan, yrkesutbildning i företag, höjt utbildningsbidrag, Föratt utöka arbetsförmedlingens resurser tidigareläggs viss aspirantutbildning lill arbetsförmedlingen. Vidare föriängs de särskilda åtgärderna i form av beredskapsarbeten för ungdomar till den 1 juli 1978,

Flera av de arbelsmarknadspoliiiska åtgärderna förutsätter medverkan från kommuner och statliga myndigheter om de skall kunna genomföras framgångsrikt. Som ett komplement lill arbetsmarknadsmyndigheternas information framställer Svenska kommunförbundet information till sina medlemmar om ungdomsarbetslösheten. Ett samlat informationsmaterial beräknas föreligga i april 1978, Det omfattar lägesbeskrivningar, information om gällande bestämmelser och material beträffande olika verksamhetsformer.

Inom ramen för kommunförbundets verksamhet med en idébank planeras f n, ett anlal regionala konferenser under år 1978 om dessa frågor,

Sysselsättningsutredningen har också studerat frågor om ungdomsarbetslösheten. För att bl, a, följa upp utredningens förslag och för alt effektivi kunna samordna insatser mot ungdomsarbetslösheten har regeringen i januari 1978 beslutat inrätta en särskild delegation för ungdomens sysselsättningsfrågor,

3.1.2.2 Åtgärder för ungdomar i riskzonen

Vid de regionala överiäggningar ledningsgruppen anordnat samt vid gruppens andra kontakter med olika myndigheter har framkommit att många kommuner och regionala myndigheter arbetar med olika typer av riktad förebyggande verksamhet.

En vanlig typ av verksamhet är att socialarbetare eller särskilda fältassistenter söker kontakt med ungdomar i deras fritidsmiljöer för att vid behov hjälpa dem. Förutom sådan uppsökande verksamhet finns inom flera kommuner och landsting särskilda enheter för barn- och ungdomsvård. Dessa enheter kan vara integrerade i den primärkommunala socialvården, utgöras av särskilda enheter vid sjukhus eller vara fristående PBU-byråer (psykisk bam- och ungdomsvård). Ofta söker ungdomar eller deras föräldrar kontakt med dessa enheter för atl fä hjälp med psykiska problem eller relationsstörningar. Personal därifrån har påtalat all ungdomar ofta kommer till PBU i ett alltför sent skede. Om ungdomarna kom tidigare skulle större möjligheter att hjälpa dem finnas. Denna uppfattning delas också av personal inom den övriga socialvården.

En förklaring lill att vissa ungdomar, som behöver stödinsatser, inte på ett tidigt stadium söker hjälp kan vara all de är okunniga om hjälpmöjligheterna eller atl de har en allmänt negaliv inställning till socialvården och PBU. Fältarbetande socialarbetare kan dock i andra fall fä god kontakt med ungdomar i riskzonen.

Sedan år 1970 har 23 ungdomsmottagningar startats i landet. Dessa mottagningar är öppna enheter för ungdomar i åldern 12-20 år, där man kan få hjälp med medicinska, sociala eller psykiska problem. Genom ett okonventionellt arbetssätt försöker mottagningarna vara så lättillgängliga som möjligt. En av målsättningarna med verksamheten är atl nå ungdomar

som inle själva söker kontakt med eller nås av andra vård- eller serviceorgan.

En annan typ av förebyggande insats, som förekommer i vissa kommuner, är "gängbearbeitning", I denna verksamhet går socialassistenter och fältarbetare, ofta i samarbete med ideella organisationer, ut till ungdomsgängen och lar fasta pä de positiva inslagen av gemenskap och solidaritet där. Insatserna syftar till att hjälpa ungdomarna till meningsfulla fritidssysselsättningar och atl söka bearbeta deras problem,

3.1.3 Un'ecklingsarbeie och projektverksamhet 3,1,3.1 Arbetsmarknadsinsatser

Sysselsättningsutredningen och arbetsmarknadsstyrelsen bedrev åren 1976-1977 för.';öksverksamhet med intensifierad arbetsförmedling för ungdomar på fem orter, bl. a. Södertälje. Under försöket uppmärksammades en grupp ungdomar, som hade slora svårigheter atl klara ett arbete. De var inte heller motiverade alt genomgå någon form av utbildning. De flesta hade sociala och psykiska problem, ofta i kombination med drogmissbruk. Det visade sig att del inte gick att lösa allas sysselsättningsproblem inom ramen för försöksverksamheten.

På initiativ av sysselsättningsutredningen fick Södertälje kommun genom bidrag från socialdepartementet möjlighet atl starta en särskild försöksverksamhet för denna grupp ungdomar. Verksamheten kom i gång år 1977 och beräknas pågå under två år.

Ungdomarna har nu fält olika typer av beredskapsarbeten inom kommunen. Genom kontaktmän på arbetsplatserna, fritidsverksamhet, psykolog- och kuratorsinsatser, gruppsamtal m. m. försöker man stödja ungdomarna och motivera dem för arbele och utbildning. Försöksverksam heten har pågått endast ett år och några definitiva slutsatser kan ännu ej dras. De resultat som framkommit hittills visar dock att insatserna har haft positiv effekt på de ungdomar som deltagit i verksamheten.

Försöksverksamhet med syfte att finna lämpliga sysselsäUnings- och behandlingsformer för ungdomar med sociala och psykiska problem har prövats också i flera andra kommuner, t, ex, Göteborg, Eskilstuna och Örebro.

Sysselsättningsutredningen föreslår i betänkandet (SOU 1978:14) Arbete ål handikappade vidgad försöksverksamhet i enlighet med den modell som prövas och utvecklas i Södertälje. Den vidgade försöksverksamheten föreslås omfatta fem storstadsregioner och vara riktad till ungdomar med fysiska och socialmedicinska arbetshinder.

3.1.3.2 Försök med fritidsverksamhet

Socialstyrelsen driver sedan årsskiftet 1976/77 försöksverksamhet med särskilda insatser för ungdomar med sociala problem. 1 allmänhet avser projekten att kvalitativt utveckla och intensifiera samarbetet mellan olika kommunala nämnder som handhar ungdomsfrågor, I samarbetet ingår även PBU, polisen, arbetsförmedlingen m. fl. Huvudsyftet med försöksverksamheten är att finna former för fritidsverksamhet för ungdomar som normalt inte tar del i de fritidsaktiviteter som kommunen och föreningslivet erbjuder.

De frivilliga organisationerna bedriver också ett omfattande förebyggande arbete. Ungdomsorganisationerna utför ett särskilt viktigt arbete. Insatserna kan vara inriktade på ett visst gäng, bostadsområde e. d.

Ett av de större projekten som rör föreningslivet är den försöksverksamhet som statens ungdomsråd har bedrivit i bl. a. Gävle med syfte atl nå den föreningslösa ungdomen och engagera fler i föreningarnas vanliga verksamhet. 1 viss utsträckning har även ungdomar med sociala problem nätts i verksamheten,'

3.1.3.3 Projekt inom skolans område

Inom brottsförebyggande rådet har nyligen tillsatts en arbetsgrupp för barn- och ungdomsfrågor. Gruppen skall med skolan som utgångspunkt utarbeta idéer och förslag till brottsförebyggande åtgärder för barn och ungdom.

Riksförbundet Hem och Skola utvecklar nu med stöd från försäkringsbranschen och statens ungdomsråd ett projekt med särskild inriktning på högstadieskolans problem. Projektet börjar under våren 1978 och beräknas pågå i tre år. Försöket omfattar två delprojekt. Det första är fältkonsulent-projektel, som är ett aktionsprojekt med syfte atl pröva befintliga och nya metoder i samspelet hem-skola på högstadiet. Del andra är ett forsknings-och utvecklingsprogram med arbetsnamnet "Skola som riskmiljö". Detta delprojekt förväntas ge underiag för en kritisk beskrivning av skolan som socialt system. Avsikten är atl undersökningen skall kunna beskriva vilka elever som särskilt drabbas och blir "bärare" av problem i systemet. Detta delprojekt avses resultera i förslag till ett åtgärdsprogram,

3.1.3.4 Arbetsgruppens förslag om särskilda åtgärder på skolans område

Ell allmänt problem inom barn- och ungdomsvården är atl de som har sociala och psykiska problem söker hjälp så sent. Ofta får de sociala

' Från projektet finns en omfattande dokumentation. Som exempel kan nämnas: Rapport nr 21, Sammanfattande utvärdering - Skolungdomars syn på föreningar. Ett enkätmaterial. Statens ungdomsråd 1977,

myndigheterna kontakt med ungdomarna först när dessa visar allvariiga symtom på bristande anpassning.

Skolan når alla barn och ungdoman Skolan har därför unika möjligheter aU i samverkan med andra förvaltningar kunna ge stöd till ungdomar som har problem.

En arbetsgrupp som beslår av företrädare för socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, sysselsättningsutredningen och Svenska kommunförbundei har på ledningsgruppens uppdrag förberett försöksprojekt inom skolans område.

För atl styra projekten till de områden där de bäst behövs har skolöverstyrelsen utarbetat förslag till fyra olika lypprojekt.

Ett antal skolstyrelser och länskolnämnder har tillställts en beskrivning av de fyra lypprojeklen och erbjuds att inkomma med ansökan om medel för alt starta försöksprojekt under förutsättning att medel härför kommer att kunna anvisas.

De konkreta projekten bör ansluta till något av de fyra lypprojeklen, men de kommuner som sedan skall arbeta med projekten får stor frihet i fråga om den närmare utformningen.

Utöver de fyra. lypprojeklen bör också medel i begränsad utsträckning kunna ställas till förfogande för utveckling av länsskolnämndernas ANT-verksamhet.

Följande inriktningar av projekten föreslås:

3.1.3.4.1 Åtgärder för att befrämja en positiv skolgång och fritid för elever i
riskzonen

Passivitet och sysslolöshet kännetecknar ofta ungdomar med skolsvårigheter. Skola och fritidsliv har små möjligheter att nå denna grupp av ungdomar med aktiviteter. Konsekvensen blir alt dessa elevers positiva intressen sällan kan utvecklas. Skolan bör stärka deras möjligheter till en positiv utveckling.

Det är av intresse alt ta fram metoder för atl i undervisningen utveckla och engagera elever med låg studiemotivation och föratt stimulera dem lill mer aktiv fritidssysselsättning. Olika verksamheter under skoldagen kan därigenom stödja och komplettera varandra.

Projektarbetet bör således inriktas på att ge ungdomar den kunskap och erfarenhet som de behöver för att bearbeta sina egna problem, och all hjälpa dem atl finna de sysselsättningar som ger en meningsfylld tillvaro,

3.1.3.4.2 Åtgärder för att underiätta övergången från skola lill arbetsliv

Områden för boende är ofta skilda frän arbets- och samhällslivet i övrigt. Ungdomar bör få rikliga tillfällen att se vuxna människor i arbete. Inställningen lill arbetslivet är viktig fören människas utveckling. Man bör uppleva sitt arbete som meningsfullt och känna atl man kan påverka förhållanden på sin arbetsplats. En bättre koppling mellan skola och arbetsliv är viktig. Speciellt gäller detla för elever i riskzonen, som inte ställer upp på skolans krav. Man bör eftersträva all eleven också finner skolarbetet mer meningsfullt. Således kan den praktiska yrkesverksamheten knytas till moment i

undervisningen. Andra former än den reguljära syoverksamheten bör uppmärksammas, t, ex, ökad medverkan av andra personalgrupper. Verksamheten kan då omfatta en intensifierad personlig vägledning under en längre tidsperiod. Speciella åtgärder kan behövas för atl eleverna skall fullfölja studier i gymnasieskolan. Stor uppmärksamhet bör även ägnas övergången från grundskola till gymnasieskola.

3.1.3.4.3 Åtgärder för att stimulera social och emotionell utveckling hos
elever i riskzonen

De sociala problemen är i många bostadsområden oroväckande stora. Ofta drabbas ungdomar tidigt på ett sätt som hämmar deras utvecklingsmöjligheter och hela skolsituationen. På gmnd av ungdomars kontaktlöshet och otrygghet bildas ofta "gäng". "Gänget" blir den enda "tryggheten" för ungdomarna. Tyvärr utvecklar "gänget" ibland destruktiva vanor och dess aktivitet kan leda till ännu större svårigheter för den enskilde. 1 dessa områden finner man även helt isolerade ungdomar utan kamratkontakter och ibland mobbningslendensen Utslagningsprocessen kommer i båda fallen snarare i gång än motverkas. Förebyggande åtgärder är därför vikliga bl. a, i syfte att utveckla jag-uppfattning, självständighet, ansvarskänsla och positiva relationer.

Inom ramen för skolans reguljära verksamhet kan olika metoder användas för atl stimulera elevernas sociala utveckling. Som exempel kan nämnas gmppsamtal.

Skolföreningarnas roll bör uppmärksammas liksom föreningar i övrigt. Utvecklingen av ett specialintresse kan vara en god grund för ökat självförtroende.

Projektet bör således syfta lill åtgärder som tar sikte på individens hela situation.

3.1.3.4.4 Åtgärder för att öka vuxenkontakterna för ungdomar i riskzonen

Under de första skolåren är föräldrarna i regel intresserade av atl ha kontakt med skolan. Detla intresse bör tas till vara och helst byggas på under hela skoltiden. Skolan kan genom en sådan vidgad kontakt fä bättre möjligheter atl stödja elever som har problem utanför skolan. Del kan vara viktigt för dessa elever atl känna trygghet åtminstone i skolsituationen.

Ett syfte skall vara atl aktivera föräldrar och målsmän alt vilja och kunna påverka sitt barns situation i skolan och atl därigenom öka tryggheten i föräldrarollen. I första hand torde det vara motiverat med kurser/gmpp-samtal o. d. vid sludieövergångar, särskilt mellan årskurserna 6 och 7 samt vid övergången från grundskola till gymnasium eller yrkesliv.

Vid gmppsamtal m. m. skall man utgå från deltagarnas egna erfarenheter sanrit erbjuda material och arbetsformer av varierande slag.

Önskvärt är alt finna former för utbildningen som gör det möjligt att också samla både föräldrar och barn.

Vuxenkontakter av annat slag, t. ex. någon form av fadderverksamhel kan prövas. Eleverna kan genom dessa kontakter få hjälp både på fritiden och i skolan. Faddrarna kan i samarbete med skolan stödja eleverna i deras skolarbete.

De fyra typprojekten syftar således lill metodutveckling för förebyggande

verksamhet inom skolans område och lill en samordning av resurserna i kommunen. Arbetet bör planeras och genomföras i samverkan med olika kommunala organ som social centralnämnd, fritidsnämnd, kulturnämnd samt Hem och Skolaföreningar och andra delar av föreningslivet. Samarbete bör även ske med SSA-råd (samverkan skola-arbetsliv) och BASP-grupper (samverkan mellan socialvård, skola och polis).

Pilotprojekten bör pågå två år. Under denna tid bör personal från de skolor som är med i försöksverksamheten få möjlighet all träffas fortlöpande. Seminarier bör vidare anordnas även för skolor som inte deltar i verksamheten, så atl de erfarenheter som växer fram under projektens gång kan spridas. De skolor och kommuner som får medel till försöksverksamhet skall regelbundet avge lägesbeskrivningar.

En central utvärdering av samtliga projekt bör dessutom genomföras.

3.1.4 Ledningsgruppens överväganden och förslag

Ledningsgruppen vill betona att bland de mest angelägna förebyggande åtgärderna är insatser mot ungdomsarbetslösheten. Del gäller insatser såväl av generell natur som insatser särskilt riktade lill ungdomar med sociala arbetshinder.

Det är angeläget; atl de erfarenheter som framkommer i Södertäljeprojeklet och andra liknande försök sprids till andra kommuner som en del av den löpande verksamheten.

Skolan har de största möjligheterna att med förebyggande åigärder nå de ungdomar som befinner sig i riskzonen. För att dessa möjligheter skall kunna utnyttjas måste skolan få resurser för alt utveckla metoder att stödja elever med särskilda problem samt för viss utveckling av länsskolnämndernas ANT-verksamhet,

Ledningsgruppen föreslår att regeringen anslår 1,4 milj, kr, för genomförande och utvärdering av försök enligl de fyra ovan beskrivna typprojekten samt ANT-verksamhet,

Ledningsgruppen föreslår vidare att en arbetsgrupp tillsätts med uppgift att ansvara för försöksverksamheten. Gruppen bör bestå av företrädare för skolöverstyrelsen., socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och Svenska kommunförbundei. Anslaget bör fördelas av den särskilda arbetsgruppen.

Gmppen bör vidare ansvara för alt en central utvärdering kommer till stånd. Via skolöverstyrelsen kan gruppen arrangera seminarier kring projektverksamheten. Vidare bör gruppen fortlöpande hålla kontakt med andra myndigheter och organisationer som bedriver verksamhet inom detta område. Gruppen bör ha ett nära samarbete med socialstyrelsens nämnd för alkoholfrågor och den arbetsgrupp för barn- och ungdomsfrågor som brottsförebyggande rådet tillsatt. Arbetsgruppen bör även nära samarbeta med Riksförbundet Hem och Skola för alt följa den ovan beskrivna projektverksamheten.

Med hänvisning till den inriktning på åtgärder inom skolans område som förordas, har ledningsgruppen inle tillstyrkt ett 10-lal ansökningar om medel lill försök med förebyggande verksamhet som inkommit till gruppen.

3.2 Information

3.2.1 Bakgrund

I propositionen (1976/77:108) om alkoholpolitiken sammanfattas den övergripande målsättningen för all informationsverksamhet om beroendeframkallande medel med hänvisning lill de mål, som riksdagen ställt upp för de medel som statens ungdomsråd (SUR) fördelar till olika organisationers informationsverksamhet:

- Informationen skall sätta in missbruksproblemen i deras sociala sammanhang

- Den skall vidga medvetenheten om atl människors sociala svårigheter måste mötas med öppenhet och vilja till solidariska insatser

- Den skall medverka lill sådan förändring i synen på dem som skadats genom missbmket alt deras delaktighet i den samhälleliga gemenskapen tryggas.

Därutöver betonas i såväl propositionen som riksdagens beslut bl, a, atl det är väsentligt atl mer specifika kunskaper förmedlas om alkohol och dess verkningar.

Informationen om narkotika och narkotikamissbruk har ökat myckel snabbi under de senaste 15 åren. Den harockså delvis ändrat karaktär. Denna snabba utveckling har lett till atl del är svårt att få en samlad överblick över den informationsverksamhet som i dag bedrivs av myndigheter och organisationen

Ledningsgruppen har därför sett som sin uppgift att söka fä en god bild av pågående informationsverksamhet och att föreslå kompletterande informa-tion.där det behövs,

1 narkomanvårdskommitténs slutbetänkande (SOU 1969:52) behandlas information om narkotika och narkotikamissbruk. En utföriig redovisning av utvecklingen av informationsinsatserna om beroendeframkallande medel fram till år 1974 återfinns också i alkoholpolifiska utredningen (SOU 1974:91), I det senare betänkandet behandlas särskilt alkoholinformatiönen, men en stor del av översikten är också giltig för information om narkotika.

Vid de regionala överläggningarna och i de olika arbetsgrupperna har ledningsgmppen fäll synpunkter på och förslag om informationsinsatser. Därutöver har ledningsgruppen haft överiäggningar med drygl 20-talet organisationer, som fått bidrag från SUR för information om alkohol och narkotika. Vidare har myndigheter och organisationer med informationsansvar på området - socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, SUR, Centraiför-

bundet för alkohol- och narkolikaupplysning (CAN) samt brottsförebyggande rådet (BRÅ) - kallals lill överiäggning med ledningsgruppen.

3.2.2 Information med samhällsstöd

Ingen särskild myndighet eller organisation har i dag huvudansvaret för all information om narkotika och missbruk. Vid olika tillfallen, bl. a. i remisssvaren över alkoholpoliliska utredningens betänkande och i propositionen om alkoholpolitiken, framhålls som en fördel atl information om beroendeframkallande medel självständigt bedrivs av olika myndigheter och organisationer. 1 del följande redovisas översiktligt huvuddelen av den utåtriktade information om beroendeframkallande medel som statliga organ driver eller ger stöd till.

3.2.2.1 Skolan

1 grundskolan finns enligl gällande läroplan (Lgr -69) skyldighet att undervisa om alkohol, narkotika och tobak (ANT) som huvudmoment i ämnena biologi, hemkunskap, naturkunskap och samhällskunskap. Även på gymnasiet bör frågorna behandlas i olika ämnen. Genom elevvården bedrivs också förebyggande insatser mot missbruk av olika slag. Läroplanen förutsätter samarbete både inom och utom skolan för atl komma lill rätta med problem.

För administration och samordning av verksamheten inom ANT-området finns en heltidstjänst inom skolöverstyrelsen. Vidare finns permanent en arbetsgrupp för ANT-frågor (SANT-gruppen), Arbetsgruppens uppgift är att kartlägga ungdomars ANT-vanor samt ta olika initiativ för att utveckla skolans ANT-verksamhet, Till gruppen har knutils en referensgrupp med företrädare för berörda myndigheter och organisationer.

Inom varje länsskolnämnd finns vidare en kontaktperson för ANT-frågor, Varje skola planerar självsländigl verksamheten inom ANT-området, Uppläggningen varierar därför avsevärt från skola till skola.

Utvecklingsarbete bedrivs av skolöverstyrelsen och i viss mån av CAN samt av vissa gemensamma arbetsgrupper. Inom ramen för skolöverstyrelsens arbete med ANT-frågorna genomförs åriigen undersökningar av alkohol-, narkotika-, tobaks- och sniffningsvanor bland eleverna i årskurserna 6 och 9, Fr, o, m, år 1972 ingår även elever i gymnasieskolans årskurs 2 i undersökningarna,

Eu omfattande utvecklingsarbete pågår även på lokal och regional nivå, Detla arbete har dels sketl som ett led i utredningen om skolans inre arbete (SOU 1974:53, prop, 1975/76:39), dels i samarbete med kommunala och regionala myndigheter saml fackliga och ideella organisationer, t, ex. Riksförbundet Hem och Skola. Ell slort anlal elever nås också av den informationsverksamhet som elev- och ungdomsorganisationerna bedriver.

Mycket av detta arbele grundar sig på den övergripande målsättning, som inledningsvis återgavs och som också till stora delar kommer till uttryck i SIA-utredningen (se även avsnitt 3.1.3). För atl förbättra ANT-informalionen och stärka dess roll i skolan har regeringen i årets budgetproposition föreslagit åtgärder för alt ge lärarna förbättrade möjligheter till fortbildning om beroendeframkallande medel.

Främst från mellan- och högstadielärarna har till ledningsgruppen anmälts ell stort behov av ett lättillängligt material av handbokskaraktär om hur lärare praktiskt kan arbeta för att förebygga missbruk i skolan.

En särskild arbetsgrupp har inom ramen för ledningsgruppen påbörjat arbetet med en sådan handbok.

3.2.2.2 Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN

CAN är en serviceorganisation för myndigheter och folkrörelser för information och upplysning om alkohol- och narkotikafrågor. CAN bedriver även viss egen informationsverksamhet.

Anslutna till CAN är flertalet av de större folkrörelserna, praktiskt taget samtliga nykterhetsorganisationer samt ytteriigare ett antal organisationen

CAN skall i sitt arbete hålla nära kontakt med forskningen inom drogområdel. Förbundet har ett slort specialbibliotek för drogforskning och -information. CAN utger i samarbete med andra huvudmän en populärvetenskaplig tidskrift Alkohol och narkotika.

CAN har en nära kontakt med skolan och ger service åt skolväsendel, bl. a. genom kontakter med lärare. Kurs- och konferensverksamhet är en viktig del av CAN:s arbete. CAN ger bl. a. ut en årlig katalog över tillgängligt informationsmaterial i ANT-frågor.

CAN:s budget för budgetåret 1977/78 är drygl 3 milj. kr.

3.2.2.3 Siatens ungdomsråd (SUR)

Statliga bidrag till information om narkotika och alkohol har hittills i huvudsak fördelats av SUR. Sedan år 1972 har SUR varit huvudman för ett anslag till ungdomsorganisationer. Under budgetåret 1977/78 har rådet att fördela 4 milj. kr. Möjlighet att söka pengar har riksomfattande organisationer med ungdomsverksamhet. Verksamheten skall ansluta till den målsättning som inledningsvis refererades. Rådet har haft ambitionen att huvuddelen av medlen skall fördelas till organisationerna för praktisk verksamhet på lokal nivå. Medlen fördelas efler samråd med socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning (h-nämnden). Sedan anslaget inrättades har mer än 50-talet organisationer fått stöd lill informationsaktivitel.

SUR anordnar bl. a. kurser och konferenser för att följa upp och diskutera organisationernas verksamhet.

De projekt som genomförts med hjälp av medel från SUR har en mycket

stor bredd. En förskjutning har under senare år ägt rum så att allt fier av projekten numera också till stor del omfattar aktiviteter, t. ex. uppsökande verksamhet, och inle enbart speciella informationsinsatser.

3.2.2.4 Socialstyrelsen
h-nämnden

Socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning (h-nämnden) är fristående inom verket. Till nämnden är företrädare för olika berörda myndigheter och centrala organisationer knutna. Nämnden arbetar f n. med fyra huvudområden: sex och samlevnad, kost och motion, beroendeframkallande medel samt "övrigt" (bl. a, tandvård och mer allmänna friskvårdsprojekt).

Budgeten för arbetet med beroendeframkallande medel är f n, 2,7 milj, kr,, varav huvuddelen används till information om tobak,

I samarbete med BRÅ och nämnden för samhällsinformation utgav h-nämnden basfaktaboken Fakta om narkotika och narkotikamissbruk (Liber föriag, Stockholm 1977), Över 120 000 ex, har hiuills distribuerats. Till skriften har en sludiehandledning framställts, H-nämnden har även bidragit till och själv svarat för ett antal smärre projekt, där man provat nya grepp för att nå grupper som vanligen inte nås med information.

Nämnden för alkoholfrågor

Den 1 januari 1978 inrättades en särskild nämnd för alkoholfrågor vid socialstyrelsen. Även den är en fristående nämnd inom verket. 1 nämnden ingår företrädare för arbetsmarknadens parter, folkrörelserna och andra organ inom samhället.

Socialstyrelsen är numera samordnande myndighet för alkoholfrågorna. 1 detta ligger också ansvaret för samhällets insatser på alkoholinformalionens område. Nämnden har 5 milj. kr. åriigen all fördela för information om alkohol och andra missbruksmedel. En del av dessa medel bör enligl nämndens instruktioner gå till information på arbetslivets område. Nämnden får dessutom under en femårig försöksperiod möjlighet alt med anslag från allmänna arvsfonden ge slöd lill fritidsaktiviteter med högst 5 milj. kr. åriigen. Medlen kan beviljas organisationer eller kommuner för bl, a. uppsökande eller åldersintegrerad fritidsverksamhet,

3.2.2.5 Brottsförebyggande rådet (BRÅ)

BRÅ har lill uppgift att följa, stödja och initiera forsknings- och utvecklingsarbete rörande kriminalitetens orsaker och hur den skall förebyggas.

Inom rådet finns en särskild narkotikagrupp. Gruppen ansvarade för utformningen av skriften Fakta om narkotika och narkotikamissbruk. Rådet

har små resurser att stödja informationsprojekt, men har däremot möjlighet att stödja forskning samt bedriva egen sådan. Bl. a. har rådet ekonomiskt stött och publicerat ett forskningsprojekt om information.'

3.2.2.6 Nykterhetsorganisationer m. fi.

Nykterhetsrörelsen och andra organisationer med särskild inriktning på alkoholfrågor bedriver en omfattande informations- och opinionsskapande verksamhet även inom narkolikaområdet.

Under budgetåret 1977/78 skall 10 milj. kr. i grundbidrag och röriigt bidrag fördelas till nykterheisorganisationer m. fi. enligt förslag i budgetpropositionen.

3.2.2.7 Ungdomsorganisationer

Organisationer med aktivitet bland ungdomar har möjlighet atl via statens ungdomsråd fä grundbidrag och aktiviietsbidrag för sin allmänna verksamhet.

För budgetåret 1978/79 föreslås ca 130 milj. kr, i statsbidrag. Härtill kommer vissa kommunala bidrag. Till bl, a, idrottsrörelsen utgår särskilt stöd för den allmänna verksamheten.

3,2,2,8 Övrigt

Även landsting och kommuner ger betydande bidrag lill nykterhets- och ungdomsorganisationer på läns- resp, kommunnivå. Härutöver bedriver kyrkliga och frikyrkliga organ, kommunala fritidsnämnder och sociala centralnämnder, landstingsorgan, vissa företag samt organisationer en fortlöpande informationsverksamhet utan särskilt statligt stöd,

3.2.3 Informationsbegreppel

Under senare år har synen på upplysning vidgats från en envägsförmedling av kunskaper till en dialog. Behovet av kommunikation mellan medborgare, myndigheter och organisationer påtalas ofta. Denna utveckling gäller så gott som all samhällsinformation och även information om beroendeframkallande medel.

'Hedebro, G,, Att informera om avvikande gruppen En genomgång av några olika samhällsområden, BRÅ-rapport 1977:2

2 Jfr t, ex, u-landsinformaiionens utveckling. Den beskrivs bl, a. i SOU 1977:73, U-landsinformation och internationell solidaritet, 1 en diskussionspromemoria från NSl, nämnden för samhällsinformation, "Samhällsinformationens principiella problem", Liber Förlag 1977, behandlas också närliggande frågor.

1 strävan att öka kontakterna mellan olika grupper börjar gränserna mellan information och akUvitet suddas ut. Flera organisationer bedriver opinionsbildning på ett mer aktivt sätt än att enbart tormedia neutrala kunskaper.

En förutsättning föratt dialogen skall ge resultat är alt vissa basfakta finns tillgängliga. Sådana basfakta utgörs bl, a, av kunskaper om missbruksmedlen och deras verkningar, om missbrukets omfattning och konsekvenser för missbrukaren och samhället i stort, om lagstiftning och rättsväsende. Till basfakta bör också räknas kännedom om vårdmöjligheler och om missbrukarnas livssituation och erfarenheten

En genomgång av pågående informationsinsatser och ledningsgruppens överiäggningar visar att informationsinsatserna kan hänföras till tre huvudtyper.

Den mest omfaUande informationsverksamheten bland frivilliga organisationer är olika aktiviteter med en allmän socialpolitisk inriktning. Dessa insatser avser bl, a, att stimulera till debatt om orsakerna till missbruk och utslagning samv, till att öka förståelsen för missbrukarnas situation.

Information som på olika nivåer svarar för "inflödet" av basfakta lill debatten är en annan viktig typ. Sådan information ingår ofta som ett led i större projekt och riktas t. ex. lill opinionsbildare, journalister och vidarein-formalörer. Ett exempel utgör skriften Fakta om narkotika och narkotikamissbruk, eU annat stora delar av CAN:s verksamhet.

En tredje typ av information är upplysningsverksamhet med syfte alt fä mottagarna all ta avstånd från missbruk, Denna information är ofta grundad på fakta om medlen och deras konsekvenser. Vissa typer av information kombineras med klara ställningstaganden mot användade av droger, medan annan information har en mer neutral inriktning.

1 många informationsprojekt kombineras alla eller ell par av de ovan nämnda grundtyperna av information. Ofta sker informationsinsatserna dessutom i samband med annan aktivitet, t. ex. uppsökande verksamhet.

3.2.4 Redovisning av överläggningar med ungdomsorganisationer m.fl.

Ledningsgruppen har genomfört två överläggningar med ungdomsorganisationer som erhållit medel via statens ungdomsråd för informationsinsatsen Sammanlagt drygt 20-talel organisationer deltog. Avsikten var inte att göra en heltäckande inventering av verksamheten utan all komplettera den bild som ges i SUR:s rapporter över informationsaktiviielerna. Vidare har diskussioner förts med organisationerna om bl. a. mål och medel för och konkreta erfarenheter av informationsarbetet.

En överiäggning har också hållits med SUR och andra myndigheter med informationsansvar (CAN, skolöverstyrelsen, BRÅ, socialstyrelsen). 1 del följande redovisas vissa erfarenheter från överiäggningarna.

3.2.4.1 Informationsklimat-informationspolitik

Enligl deltagarna i överläggningarna har under senare år en väsentlig förändring sketl i informationen om beroendeframkallande medel. När larmrapporterna om narkotika började komma i mitten av 1960-talet var informationsinsatserna oplanerade och splittrade. En stor del av informationen var onyanserad och syftade till att huvudsakligen varna för narkotika. Såväl informations- som debattklimatet är nu ett annat enligt deltagarnas bedömning. De allmänna socialpolitiska bedömningarna har samtidigt fått en mer framträdande plats. Vid en överläggning ifrågasattes om orsaken lill denna förändrade attityd kan vara alt man nu skulle vara beredd alt godta en viss nivå på narkotikamissbmket, liksom det finns en tendens alt acceptera nivån på alkoholmissbmket så länge den inte stiger. Detta aktualiserar en diskussion om behovet av atl kartlägga kunskaper och attityder när det gäller narkotika och narkotikamissbruk. 1 dag finns endast några smärre pilotundersökningar på området. Från flera håll föreslogs att socialstyrelsens nämnd för alkoholfrågor skulle ulföra regelbundna opinionsmätningar om attityder till och kunskaperom drogmissbruk, liknande dem SIDA utför beträffande u-landsbislånd.

Vid diskussionerna om informationspolitiken framfördes att informationsåtgärder från ungdomsorganisationer och folkrörelser måste konkurrera med ett stort men i huvudsak torftigt kommersiellt kulturutbud.

Deltagarna ansåg all kunskapen om de bakomliggande sociala problemen börjar bli förhållandevis allmän. Beredvilligheten att själv ta ansvar för att bistå ungdomar i riskzonen och aktivt engagera sig i praktiskt ungdomsarbete tycks dock vara mer begränsad,

3.2.4.2 Bidragen från statens ungdomsråd

Deltagama var eniga om att de bidrag som fördelas av statens ungdomsråd har betytt mycket både för att utveckla informationsarbetet och för att intressera organisationerna för aktivitet på informationsområdet. När bidragen introducerades år 1972 innebar det att många organisationer aktivt började arbeta med drogfrågorna. För dem som redan hade drogfrågor på sill program utgjorde bidragen en välkommen förstärkning och en möjlighet att vidga aktiviteterna. Under den första liden användes medlen ofta till att utbilda personer inom organisationerna och lill alt framställa fakta- och studiematerial.

En förskjutning har så småningom ägt mm som lett lill att allt fler organisationer söker bidrag till lokalt inriktade insatser där aktivitet och uppsökande verksamhet har en framträdande plats.

Frågan om "öronmarkta" medel lill viss typ av verksamhet diskuterades. Det framfördes bl. a. att ell generellt utökat stöd lill ungdomsorganisationerna från många synpunkter är att föredra. De specialinriktade medlen har

dock den fördelen att en organisation kan arbeta med aktiviteter som inte resulterar i ökat antal medlemmar eller höjd medlemsaktivitet. Bidragen ger även förhållandevis små organisationer möjligheter till betydande insatser. Så länge de specialinriktade bidragen endast utgör en mindre del av en organisations budget kan handlingsfriheten behållas. Om verksamheten helt eller till stor del finansieras med projektbidrag föreligger uppenbara risker för såväl organisationens självständighet som dess kontinuitet. De flesta deltagarna betonade atl det allmänna organisationsbidraget bör höjas i takt med de speciella bidragen.

3.2.4.3 Metoder och medel i informationsarbetet

Del framhölls vidare alt ungdomsorganisalionemas allmänna verksamhet har stor betydelse för deras möjligheter atl engagera och påverka ungdomar. Om en förening vänder sig till ungdomar som inle är knutna till eller engagerade i verksamheten, måste man först erbjuda en gemenskap, en aktivitet innan man meningsfullt kan diskutera sociala frågor.

Flera menade att enbart faktainriklad information om droger och missbmk utan erbjudande av kontakt kan användas i begränsad omfattning när det galleri, ex. ungdomar i riskzonen. Kritik framfördes mot skolans traditionella undervisning i ANT-frågor. Den ansågs ensidig och splittrad, varigenom elevernas tilltro lill undervisningen minskar. Flera av de dellagande organisationerna hade emellertid positiva erfarenheter av utvecklingsarbete inom skolans ANT-undervisning.

Faklabetonad information som betonar fariighet och risker med narkotika ansågs av några deltagare kunna ha en direkt motsatt effekt än den som avsetts. En deltagare framhöll t. ex.:

Del är inte kunskaperna om narkotika som är dåliga hos dem som börjar knarka eller redan gör det. Det är snarare fråga om en brist på förankring eller trygghet i tillvaron. Där hjälper det inte med aldrig så mycket fakta och information. Det är viktigare alt vi fär med ungdomar i vår verksamhet, all vi kan visa dem som är på glid utför alt deras sätt att leva på är dåligt, alt vårt är bättre.

3.2.4.4 Organissitionernas behov av service i informationsfrågor

Det finns dock otvivelaktigt ett stort behov av specialinriktade kunskaper på missbruksområdet. Många lärare, ungdomsledare och andra opinionsbildare har inle tillräckliga kunskaper och vill ha saklig information speciellt om medel och missbruk.

Deltagarna pekade framför allt på två typer av basfakta som behövs;

- grundläggande information om droger och missbruk samt sambandet mellan missbruk och olika sociala faktorer,

- viss basinformation om samhället och samhällsåtgärder. Det kan t. ex. i

dag vara mycket svårt att fä fram uppgifter om antalet arbetslösa ungdomar, hur många barn och ungdomar som är placerade på institutioner, vad vissa samhällsåtgärder kostar osv. Sådana fakta används ofta av organisationerna i deras informationsverksamhet och bör vara lättillgängliga.

På grund av spännvidden i de deltagande organisationernas inriktning och målsättning framkom inte något samlat förslag om var en faklabank, som skulle kunna tillhandahålla sådana uppgifter, skulle kunna föriäggas. De flesta ansåg, alt varje organisation behöver anpassa materialet efter sina värderingar.

Bättre kontakt mellan olika organisationer är önskvärd och bör ske på så lokal nivå som möjligt, kommunvis eller stadsdelsvis. De lokala avdelningarna skulle då kunna samarbeta även med skola och kommunala nämn-der,menade deltagarna.

3.2.4.5 Utvärdering och uppföljning

Organisationer som erhållit bidrag från SUR skall efter genomförd verksamhet rapportera lill rådet. Rapporten bör bl. a. innehålla en bedömning av hur man lyckats med sin informationsverksamhet. SUR lägger stor vikt vid att organisationerna sänder in utförlig dokumentation och berättar vad som upplevts som positivt resp. negativt i arbetet. Däremot ställs inga krav på utvärderingar av vetenskaplig art.

Ingen organisation motsatte sig atl utvärdering sker under förutsättning

- att utvärderingen ses som ett led i det aktuella informationsprojektet

- att organisationen har ekonomiska och personella resurser att genomföra en utvärdering.

Det framhölls som fördelaktigt om någon utifrån som delar organisationens grundvärderingar deltar i utvärderingsarbetet. Deltagarna ställde sig däremot skeptiska till utvärderingar utförda helt och hållet utifrån, t. ex. av någon myndighet. Man menade alt utvärderingens främsta syfte bör vara all ta fram positiva och negativa erfarenheter av ell projekt och på så sätt sprida ökad medvetenhet om arbelel inom i första hand den egna organisationen men även till andra organisationer. Utvärdering innebär en form av resultatkontroll och ett bättre begrepp skulle därför vara uppföljning.

3.2.5 Ledningsgruppens överväganden och förslag

Till ledningsgmppen har inkommit flera förslag om informationsinsatsen Ledningsgmppen har vall att rekommendera ett fåtal projekt av förhållandevis olikartad karaktär.

3.2.5.1 Information på skolans område

När skriften Fakta om narkotika och narkotikamissbmk presenterades föreslog flera lärare att en liknande skrift skulle ges ul med inriktning på gmndskollärare och elevvårdspersonal.

Inom ramen för ledningsgruppens arbete har en redaktionsgmpp med företrädare för skolöverstyrelsen, h-nämnden, CAN, Svenska kommunförbundet och andra sakkunniga fält i uppdrag atl utarbeta ett lättillgängligt material av handbokskaraktär. Handboken bör ange hur lärare och annan skolpersonal praktiskt skall arbeta för att förebygga missbruk i skolan. Boken bör också ge förelag på hur skolpersonal kan handla när missbruk redan uppkommit.

Målsättningen bör vara alt missbruksproblem i så slor uisträckning som möjligt skall lösas inom klassens ram.

Till handboken bör en studiehandledning utarbetas. Materialet skall också kunna användas för t. ex. Hem och Skolaföreningar samt andra intresserade gmppen

Skriften bör ges ut i socialstyrelsens serie h-fakta. Av i årets budgetpro-posilion(1977/78:l00bil. 8)anvisade medel för h-nämnden föreslår ledningsgruppen alt 300 OOO kr. avsätts för handboken.

För introduktion av handboken och för att i övrigt möjliggöra ett djupare engagemang och en förbättrad information bland lärare i missbruksfrågor bör i början av läsåret 1978/79 en studiedag avsättas för lärarna på mellan- och högstadium samt gymnasium.

För att samordna informationsinsatser om missbruksfrågor vid skolor med mellan- och högstadium samt gymnasium bör eftersträvas att en särskild kontaktlärare för ANT-frågor utses vid resp, skola. Uppläggningen av samordningen kan lämpligen diskuteras vid studiedagen.

1 ett längre tidsperspektiv föreslås i årets budgetproposition (bil. 12) en mer fördjupad fortbildning av skolans personal om alkohol och andra beroendeframkallande medel. Under en tidsperiod av fem år avses studielag bestående av tre personer från varje rektorsområde genomgå utbildning under vardera en vecka. De som genomgått denna utbildning skall i fortsättningen medverka i fortbildningen i den egna kommunen.

Ledningsgrupien har markerat (se avsnitt 3.1.3) alt del inom skolan finns särskilda fömtsäUningar för förebyggande arbele. Ledningsgruppen föreslår, som framgår av avsnitt 3.1.4 medel för försöksverksamhet med förebyggande arbete med särskild inriktning på skolan.

Skolöverstyrelsen har till ledningsgruppen inkommit med en ansökan som bl. a. innefattar inrättande av speciella tjänster för ANT-konsulenler vid länsskolnämnderna. Ledningsgruppen finner frågan angelägen men har vall alt i första hand prioritera den ovan nämnda försöksverksamheten. Inom ramen för denna bör det dock finnas möjlighet au ställa medel lill förfogande för utveckling av länsskolnämndernas ANT-verksamhet. Av de föreslagna

medlen om 1,4 milj. kr. till försök med förebyggande åigärder anser ledningsgmppen att en mindre del kan anvisas för utvecklingsarbete, t, ex, för all organisera och utpröva det föreslagna systemet med kontaktlärare eller vidare insatser från länsskolnämnden i ANT-frågor,

3,2.5.2 Informations- och vidareutbildningskonferenser om narkotika

För alt samhället skall kunna möta narkotikamissbruket på ett effektivt och ändamålsenligt sätt är det nödvändigt med information om utvecklingen till breda grupper inom social- och sjukvården och inom annat samhällsarbete, t. ex. till fritidsledare, polis- och skolpersonal.

För aU möta detta behov bör under hösten 1978 i varje län anordnas regionala konferenser där frågor om narkotikamissbruket tas upp. Konferenserna bör omfatta 2-3 dagan De bör med utgångspunkt bl. a. i ledningsgmppens rapport föra ut kunskaper och metoder att bearbeta missbmksproblem på olika nivåer. Ett annat viktigt mål bör vara atl främja samverkan mellan olika förvaltningar och huvudmän. Konferenserna bör belysa även andra missbruksfrågor än narkotikamissbmket. Konferenserna bör i första hand riktas lill personal inom sjuk- och socialvården. Om möjligt bör även företrädare för arbetsförmedling, fritidsförvaltningar m. fl. samt skolpersonal medverka. Ledningsgruppen föreslår atl socialstyrelsen i samarbete med Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet anordnar konferenser med den ovan angivna breda inriktningen.

Ledningsgruppen anser atl del är särskilt angeläget att lärare och elevvårdspersonal fåren ökad kontakt med det arbete som bedrivs i missbruksfrågorna. Konferenserna bör i största möjliga omfattning läggas i anslutning till den föreslagna studiedagen i missbmksfrågor under läsåret 1978/79 för att fä en samtidig bred regional informationsinsats.

Inom olika vårdsektorer och samhällsområden finns också behov av information som riktas till personalen inom speciella yrkesgrupper med särskilda metodikfrågor. Sådana informationsinsatser fömtses ske inom ramen för resp. myndighels eller huvudmans ordinarie verksamhet. Inom missbruksvården finns dock ett anlal behandlingshem och mindre institutioner där olika privata stiftelser och föreningar är huvudmän. Del är önskvärt atl personalen även på dessa institutioner får en vidareutbildning. Ledningsgruppen föreslår därför atl socialstyrelsen arrangerar konferenser för företrädesvis personal vid behandlingshem inom narkomanvården.

Ledningsgruppen föreslår atl regeringen anvisar 280 000 kr. till socialstyrelsen för anordnande av dels allmänna regionala konferenser för främst personal inom sjuk- och socialvård och dels särskilda konferenser/vidareutbildning för personal vid behandlingshem.

3.2.5.3 Samordnat informationsprojekt på Gotland

Från Gotlands län har inkommit förslag avseende bl. a. öppenvårdscen trål, familjevård samt informations- och upplysningsverksamhet,

Förslagen är samordnade och syftar atl fä till stånd en helhetssyn på missbruksproblemen.

Upplysningsverksamheten avses att riktas dels till vårdpersonal, lärare, fritidspersonal, polis, personal vid arbetsförmedlingen m. fl., dels til) allmänheten. Enligt kommunen bör kunskapsförmedlingen ske med metoder som verkligen kommer åt människors attityder och handlingsmönster. Delta kan ske genom att kunskapsförmedlingen inte bara blir teoretisk utan också får en känslomässig förankring.

På Gotland fmns erfarenhet av ett liknande projekt om sex och samlevnad. Projektet hade till syfte atl minska antalet aborter och oönskade barn. Under projektets gång förekom mycket omfattande aktiviteter i form av studier, arbetsgrupper, mans- och kvinnoläger m. m. Projektet avslutades för en tid sedan. Preliminära data visar att antalet tonårsfödslar gått ned och att antalet såväl tidiga som sena aborter minskal kraftigt. Könssjukdomarna har minskat samtidigt som den totala nativiteten gått upp. Denna utveckling skiljer sig i mycket från utvecklingen på andra håll i landet.

Upplysningsverksamheten avses omfatta en tidsperiod av tre ån Under det första året samlas nyckelpersoner ur målgrupperna till veckokurser. Vidare ordnas särskilda veckoslutskurser. Allmänheten informeras genom studiecirklar, studiedagar, temakvällar m, m.

Projektet bör fortlöpande dokumenteras och utvärderas. Kommunen bör vid genomförandel och utvärderingen samråda med socialstyrelsen och andra berörda myndigheter,

3.2,5,4 Utvärderingar och undersökningar om opinionsläget

Samhällets egna informationsinsatser och det stöd som ges till frivilliga organisationers information om alkohol, narkotika och missbruksproblem uppgår till betydande belopp.

Myndigheter och organisationer har emellertid ofta begränsad kunskap om de olika målgnippernas kunskaper och värderingar. Ledningsgruppen föreslår därför att socialstyrelsens nämnd för alkoholfrågor överväger möjlighetema att låta utföra regelbundna undersökningar om allmänhetens attityder till och kunskaper om beroendeframkallande medel. 1 undersökningarna bör hänsyn tas till den vidgade målsättningen för information som angavs bl. a. i den alkoholpolitiska propositionen. Även förändringar av attityder till missbrukare 0(;h andra socialt avvikande bör undersökas. När det gäller utformningen av opinionsundersökningarna bör nämnden samarbeta med BRÅ och NSI. Om möjligt böropinionsundersökningarna utformas på sådant sätt att intemationella jämförelser underiätlas.

Ledningsgruppen föreslår vidare atl nämnden för alkoholfrågor när del gäller lämpliga former för utvärdering och presentation av enskilda projekt samråder med SUR, CAN, skolöverstyrelsen och BRÅ.

Innan de föreslagna undersökningarna kan genomföras behövs visst utvecklingsarbete. Ledningsgruppen föreslår att nämnden planerar in sådana undersökningar i sin ordinarie verksamhet.

Ledningsgruppen vill slutligen erinra om att nämnden för alkoholfrågor kommerati i samråd med bl. a. med statens ungdomsråd initiera information och projektinsatser i förebyggande syfte. Nämndens arbete avser i första hand alkoholmissbruket. Åtgärderna får självfallet betydelse också i arbetet mot narkotikamissbruk. Det finns anledning all efler något års verksamhet särskilt utvärdera nämndens möjligheter att verka förebyggande jämväl i fråga om narkotikamissbruk. På sikt är det naturligt att inle särskilja insatser mot olika typer av missbruk i den utsträckning som hittills skett.

4 Behandling av narkotikamissbrukare

4.1 Inledning

En av de allvarligare bristerna i samhällets åigärder mot narkotikamissbruket är eftersläpningen i vårdutbyggnaden. Ledningsgruppen har varit enig om att tyngdpunkten i arbetet måste läggas på atl initiera en förstärkning av landstingens och kommunernas vårdresurser inom detla område. Som framgår av kapitel 2 och bilaga 2 har kommunerna framför allt redovisat behov av fler behandlingshem, men det finns även behov av utökade öppenvårdsresurser på vissa orter.

4.2 Narkomanvårdens utveckling

Nuvarande narkomanvård har byggts upp under en tioårsperiod. 1 en proposition till riksdagen år 1968 framhöll dåvarande socialministern att vård och behandling av narkotikamissbrukare är ett medicinskl-sociall problemkomplex. Det var därför nödvändigt att medicinska och sociala insatser samordnades. Ansvaret för den medicinska vården vilar enligt sjukvårdslagen på landsting och landstingsfria kommuner, medan ansvaret för den sociala sidan av vården vilar på primärkommunerna i egenskap av huvudmän för socialvården.

För att främja en snabb vårdulbyggnad var del enligl propositionen nödvändigt med ekonomiskt stöd från staten. Vidare framhölls all behandlingen av narkotikamissbrukare inte bara skall syfta lill all avbryta missbruket utan också till att komma till rätta med orsakerna bakom missbruket. Rehabiliteringen måste i många fall bli en långvarig process och innebära ett mödosamt arbete för de olika vårdorganen som här måste visa stor förmåga till samordning av samhällets resurser.

Propositionen anslöt sig till narkomanvårdskommiiléns uppfattning atl vårdorganisationen borde omfatta uppsökande verksamhet, öppen och sluten vård saml eftervård. Vården borde anordnas inom ramen för den befintliga social- och sjukvårdsorganisationen. Existerande resurser var dock inte tillräckliga föratt ge effektiv vård till narkotikamissbrukare. Den uppsökande verksamheten var otillräckligt utbyggd. Möjligheterna att erhålla sjukhusvård och medicinsk behandling i öppen vård var begränsade. Tillgången på resurser för en fortsatt behandling och rehabilitering efler den medicinska vården var alltför knapp. Departementschefen förordade alt vårdorganisationen förstärktes rned särskilda behandlingshem, som jämsides med fortsatt behandling skulle fungera som en sluss tillbaka till samhället. Vidare föreslogs alt statsbidrag skulle utgå till en vårdcentral i Stockholm för unga narkotikamissbmkare. Riksdagen beslutade i enlighet med förslagen.

Statsbidragen till driften av behandlingshem och inackorderingshem fastställdes till ett belopp motsvarande högst 75 % av de styrkta nettokostnaderna. För budgetåret 1970/71 angavs atl bidraget inte fick överstiga 20 000 kr. per plats och ån Detta belopp har senare successivt höjts och ulgör innevarande budgetår 47 000 kr. Del bidrag som utgår för inrättande av behandlings- och inackorderingshem (anordningsbidraget) har höjts från 15 000 kr. per plats till 22 000 kn

Statsbidragen lill driften av vårdcentraler fastställdes till högst 75 % av styrkta neUokostnader.

4.3 Nuvarande vårdkapacitet

1 januari 1978 fanns sammanlagt 182 statsbidragsberättigade platser i behandlingshem för narkotikamissbrukare. Därutöver fanns ytteriigare ca 60 platser av liknande karaktär för vilka statsbidrag inte ulgår. Det står klart att narkotikamissbrukarna söker sig lill behandlingshemmen i en utsträckning som långt överstiger hemmens kapacitet. Den tveksamhet som har präglat huvudmännens satsning på dessa särskilda narkomanvårdsresurser har förmodligen många förklaringar. Den kan bl. a. hänga samman med ovissheten om den framtida sociallagsiiftningen, förväntade omläggningar i statsbidragssystemet och i fråga om huvudmannaskapet. Ett ytteriigare skäl har varit att slatsbidragsnivån inte helt har följt kostnadsutvecklingen. 1 anslutning till ledningsgruppens regionala överläggningar har dock framkommit ett ökat intresse hos huvudmännen för en upprustning av denna del av narkomanvården. Som framgår av kapitel 2 och bilaga 2 planeras nu ett betydande antal nya behandlingshem.

Särskilda vårdcentraler för narkotikamissbrukare härefter hand byggts ut, i första hand i de större kommunema. 1 januari 1978 fanns 17 statsbidragsberättigade vårdcentraler. En viktig resurs inom den öppna vården är de s. k. ungdomsmottagningarna. Sådana finns f n. på 23 platsen

Inom narkomanvården förekommer också en omfattande försöksverk-

samhet med nya vård- och behandlingsformer. Statsbidrag till försöksverksamhet utgår både till kommuner och frivilliga organisationer.

Inom den psykiatriska vården existerar i viss uisträckning särskilda kliniker eller avdelningar för narkoman- eller toxikomanvård. Flertalet narkotikamissbrukare vårdas emellertid tillsammans med andra patientgrupper inom den slutna psykiatriska vården. Platsantalet vid de särskilda avdelningarna är f n, 470 i hela landet.

Vid ungdomsvårdsskolorna, barn- och ungdomshem samt barn- och ungdomspsykiatriska kliniker vårdas narkotikamissbrukare som inte har fyllt 20 år, F, n, finns 18 ungdomsvårdsskolor med tillsammans ca 510 platser. Fem skolor med ca 175 platser är särskilt inriktade på vård av unga narkotikamissbrukare. Narkotikamissbruk är en vanlig intagningsorsak vid ungdomsvårdsskolorna.

Även vid åtskilliga vårdanstalter och inackorderingshem för alkoholmissbrukare förekommer ell visst inslag av narkotikamissbrukare.

Slutligen bör också familjevården uppmärksammas i delta sammanhang. Sammantaget beräknas ca 200 familjevårdsplatser finnas för missbrukare av alkohol och narkotika. Det kan här nämnas all ledningsgruppen har tagit initiativ lill ett särskilt projekt inom familjevårdens område (se vidare kap. 5).

4.4 Den särskilda narkomanvården - ledningsgruppens överväganden

4.4.1 Akut- och korttidsvård

Missbrukarnas behov av sjukvård omfattar i huvudsak akut- och korttidsvård. Narkotikamissbrukare kan fä kontakt med akutvården för atl de har någon somatisk sjukdom eller skada eller för atl de behöver hjälp med exempelvis avgifmingen. Många kommer också till akutmottagningarna efter en överdosering. Kontakten med akutvården är för många missbmkare den första kontakten med narkomanvården. Narkomanvården har i detta första led goda möjligheteratt skapa förtroende hos den vårdsökande och alt motivera missbrukarna fören långsiktig behandling. En fömtsättning för att akutvården skall kunna fungera som en sluss mot mera långsiktig behandling är ett väl utvecklat samarbete mellan akutvård och övrig vård.

Det stigande opiaimissbmket har ökal efterfrågan på akut- och korttidsvård, bl. a. därför att abstinensbesvären under avgifmingen nödvändiggör ett intensivt slöd till missbrukaren. Personalresurserna vid akut- och kortlids-vårdsenheterna måste därför vara sådana att det är möjligt alt erbjuda intensiv behandling.

De regionala Överiäggningarna visade atl behovet av akulvårdsinsatser på de flesta håll kan tillfredsställas via den psykiatriska sjukvården. I storstäderna finns det behov av särskilda akulvårdsinsatser.

Den försöksverksamhet med tillnyktringsenheter som år 1978 beräknas

vara i gång på sex platser finansierad med statliga medel kan väntas fä betydelse i detla sammanhang. Dessa försök kan ge underiag för bedömningen av hur del akuta omhändertagandet även av narkotikamissbrukare i framtiden lämpligen bör organiseras (särskilda enheter, integrerade funktioner inom psykiatriska kliniker etc).

4.4.2 Öppen vård

Öppenvården intar en central plats inom narkomanvården. Öppenvården ansvarar för del sociala rehabiliteringsarbetet och har den långsiktiga kontakten med rnissbmkarna.

Med särskild öppenvård för narkotikamissbrukare avses oftast någon form av rådgivningsbyråer för narkotikamissbmkare. Dessa arbetar med uppsökande verksamhet, olika former av behandling som gruppterapi, enskild terapi m. m.

För alt kontinuiteten i kontakterna mellan personal och klienter skall kunna garanteras föreslog socialstyrelsen, i skriften Behandling av narkotikamissbrukare, atl en bestämd behandlingsenhet i vårdkedjan skall fungera som "vårdbas" och ha huvudansvaret för kontakten med missbrukaren. Det lämpligaste och vanligaste är atl en öppenvårdsenhel har denna basfunktion. Vid öppenvårdsenheten har missbmkaren en eller ett par kontaktpersoner som "följer med" honom eller henne i hela rehabiliteringsprocessen. På detta sätt knyts naturiiiga kontakter mellan de olika delarna i vårdkedjan.

Från behandlingssynpunkt är systemet med kontaktpersoner fördelaktigt. Det gör del lättare att bygga upp en behandlingsrelation samtidigt som det innebär en trygghet för missbrukaren.

Särskilda öppenvårdsresurser för narkotikamissbmkare finns företrädesvis i störte kommuner. Det är inte realistiskt att räkna med särskild öppenvård för narkotikamissbrukare utanför de kommuner som har mera omfattande narkotikaproblem. 1 övriga fall kommer missbrukarna atl vara hänvisade till den reguljära socialvården. Kontaktpersonerna kommer då alt finnas inle vid särskilda narkomanvårdsmoltagningar utan inom den vanliga socialvården. Detla understryker behovet av utbildning i dessa frågor för personal inom den öppna socialvården. På platser med speciell öppenvård för narkotikamissbrukare bör ett nära samarbete mellan denna och övrig socialvård organiseras. På längre sikt bör behandlingen av narkotikamissbrukare i öppen vård, så långt del är möjligt, ske inom den reguljära socialvården. 1 nuläget krävs emellertid på många håll en särskild satsning på denna grupp.

4.4.3 Behandlingshem

Behandlingshemmen utgör den del i vårdkedjan som f n. är mest underdimensionerad. Många behandlingshem har köer på ett halvår eller mer. Denna brist påverkar arbetet i samtliga led i vårdkedjan. För personalen

är det en otacksam uppgift att arbeta inom den uppsökande verksamheten, när man inte har annat att erbjuda missbrukarna än en kö på i vissa fall upp till sex månader till ett behandlingshem.

I sammanhanget kan påpekas att medan Stockholm behöver flera behandlingshem har man i Göteborg haft låg beläggning på behandlingshemmen. Den arbetsgmpp som arbetat i Göteborg förklarar detta med atl den öppna vården och den uppsökande verksamheten är allvarligt underdimensionerade. Man når inte missbrukarna. Utbyggnaden av narkomanvården i Göteborg kommer därför främst att inriktas på en kraftig förstärkning av den öppna vården.

Brislen på behandlingshem är besvärande också i mindre och medelstora kommuner. Del finns ett antal behandlingshem som i princip har hela landet som upptagningsområde. Men även vid dessa hem har huvuddelen av platserna tagits i anspråk av storstäderna. Ledningsgruppens överiäggningar har visat att många kommuner gell upp hoppet om att någonsin fä in en missbmkare på behandlingshem. För att komma till rätta med delta problem, och för att åstadkomma rättvisa mellan kommunerna, vore det önskvärt au landet delades in i upptagningsområden, inom vilka varje kommun skulle ha tillgång till behandlingshemsplatser. Frågan behandlas vidare nedan, under rubriken "Ledningsgmppens förslag".

1 dag ligger en stor del av de 18 behandlingshem som är i drift i glesbygd. Från behandlingssynpunkt kan detta ibland innebära vissa fördelan Del bör dock vara en strävan att nya behandlingshem inle placeras i isolerade miljöer. Behandlingshemmen bör ligga så alt kontakterna med omkringliggande samhälle, arbetsliv och föreningsliv underiätlas.

4.4.4 Mindre behandlingsenheter

Inom narkomanvården finns ett antal behandlingskollektiv och andra mindre behandlingsenheter som tar emot ett fätal missbrukare. Dessa kollekliv, som utför ett mycket värdefullt arbete, har ofta ekonomiska problem på gmnd av gällande bestämmelser som innebär att man inle äger rätt atl ta emot mer än två missbrukare. Ofta har man plats och möjlighet att ta emot ytteriigare en eller ett par missbrukare. Delta kräver dock godkännande som enskilt vårdhem. Med de bestämmelser som gäller för enskilda vårdhem skulle de hemmiljöer som del mestadels rör sig om gå om intet. Del finns därför skäl all införa nya bestämmelser för sådana mindre behandlings-enheter. Statsbidrag bör vidare kunna utgå för placering av narkotikamissbrukare i enskilda vårdhem.

4.4.5 Eftervård

När den f d, missbrukaren lämnar en vårdinstitution efter avslutad behandling bör en rad problem ha lösts. Det gäller frågor om klientens

utbildning,arbeteoch bostad efler utskrivningen från institutionen. Men den f d. missbrukaren möter också en rad andra svårigheter av såväl socialpsykologisk som praktisk art. Erfarenheter bl, a, från ett eflervårdsprojekt som bedrivs av Riksförbundet mot alkohol- och narkotikamissbruk (RFMA) visar att den f d, missbrukaren vanligen upplever känslor av ensamhet, isolering och främlingskap under en lång lidrymd efler behandlingstiden. Också ekonomiska problem i form av obetalda skadestånd, skatter och underhållsbidrag samt privata skulder är ofta aktuella för den f d, missbrukaren. För dem som har arbete eller genomgår utbildning kan fritiden vara svår. Det gäller särskilt helgerna. Många är socialt isolerade. De vill inle återuppta tidigare kamrat-kontakter, som ofta finns bland missbrukare. De har också svårt alt få nya kontakter med människor som lever under ordnade sociala förhållanden.

Olika ideella organisationer utför viktiga insatser i det eftervårdande arbelel. En del av dem arbetar t. ex. med kontaktverksamhet och olika typer av eftervårdsgrupper. Inte sällan sker ett intimt samarbete med socialnämnd och fritidsnämnd i resp. kommun. Statsbidrag, i form av s. k. länkbidrag, ulgår till ett 15-tal organisationer inom detta område.

När del gäller dessa typer av eflervårdande insatser kan folkrörelserna, fackföreningarna, klientorganisalionerna och föreningslivet i övrigt spela en betydelsefull roll. Frågan om fackföreningarnas roll, när det gäller att stödja f d. missbrukare, berörs i kapitel 8.

4.4.6 Ytteriigare synpunkter

Ledningsgruppen har i sitt arbete inte tagit ställning till frågor som rör behandlingsinnehåll och behandlingsmetodik. Det vore felaktigt att i detalj reglera narkomanvårdens utformning. Målet bör i stället vara atl, inom vissa ramar, skapa ett brett och varierat behandlingsulbud. Ledningsgruppen har därför sett som sin uppgift atl initiera och stimulera behandlingsinsatser som kan erbjuda missbrukaren ett rehabiliteringsprogram där utbildning och arbetsmarknadsinsatser ingår som vikliga moment.

Det är väsentligt att missbrukarna kan erbjudas en fungerande vårdkedja. Det är lika väsentligt alt samhället inte passivt bevittnar människors lidande och undergång i narkotikamissbruk.

Det är angeläget atl den nödvändiga upprustning av narkomanvården, som ledningsgruppen föreslår, organisatoriskt följer de principer som socialutredningen rekommenderar för den framtida socialvården. En satsning på narkomanvården riskerar annars att motverka den önskvärda integrationen av socialvården.

Frågan om möjligheterna att bereda narkotikamissbrukare vård mot deras vilja har inle diskuterats i ledningsgruppen. En särskild beredningsgrupp har tillsalts inom regeringskansliet med uppgift atl redovisa ett beslutsunderiag för regeringen i frågor om vård utan den enskildes samtycke inom socialvård och sjukvård m, m. Gruppen beräknas kunna slutföra sitt uppdrag under våren 1978.

Orsaken till beredningsgruppens tillkomst är alt regeringen kommer att få ta ställning lill förslag från tre olika utredningar som berör denna fråga, förutom socialulredningen ett belänkande av en särskild expertgrupp inom socialstyrelsen angående en översyn av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV). Dessutom har 1971 års utredning om behandling av psykiskt avvikande (den s. k. Bexeliuskommittén) redovisat vissa förslag till ändring i LSPV.

4.5 Ledningsgruppens förslag

Ledningsgruppen förordar en kraftig utbyggnad av antalet behandlingshem och en förstärkning av den öppna vården. Gruppen föreslår vidare en försöksverksamhet vid vissa inackorderingshem för alkoholmissbrukare, införande av statsbidrag till vissa mindre behandlingsenheter (familjevårdshem) saml till enskilda vårdhem och enskilda barnhem för narkotikamissbrukare. Förslagen innebär vissa förändringar av gällande slatsbidragsreg-ler.

4.5.1 Behandlingshem

De regionala överiäggningarna har visat på ett stort behov av platser på behandlingshem. Ett inackorderingshem eller behandlingshem för narkotikamissbrukare har som regel 8-12 platsen Det finns också några hem som har drygt 20 platser.

Vanligast är att kommunerna utanför storstadsområdena endast har behov av en eller ett par platser på behandlingshem. Detta innebär att en samordning mellan flera kommuner inom ett län måste ske, 1 vissa fall blir det också aktuellt med samordning mellan kommunerna i fiera län.

Tillgången på behandlingshemsplatser varierar kraftigt mellan kommunerna. Vid de regionala överiäggningarna har en del kommuner uppgivit atl de helt saknar möjligheter alt placera missbrukare på behandlingshem. Det finns fiera orsaker till delta förhållande. Den främsta är att vårdbehoven i de största kommunerna är så omfattande, att dessa kommuner har belagt huvuddelen av platserna på behandlingshemmen. Ofta abonnerar de större städerna platser på behandlingshemmen.

Förhållandena framstår ibland som klart otillfredsställande, 1 exempelvis Göteborgs kommun har det förekommit all man har haft låg beläggning på sina egna behandlingshem, samlidigt som man har skickat missbrukare till andra, avlägset belägna behandlingshem. Platserna på de senare hemmen har därmed inte kunnat utnyttjas av kommuner som saknar egna behandlingshemsresurser. Även om vissa behandlingshem är mer eftertraktade än andra, är det naturiiglvis inte tillfredsställande att tillgängliga resurser utnyttjas på detta sätt.

För att åstadkomma en jämnare fördelning av tillgängliga och tillkom-

mande resurser är det önskvärt att landet delas in i ett antal upptagningsområden, där varje kommun inom området har tillgång till behandlingshemsplatser. När det gäller behandlingshem med enskild huvudman bör berörda kommuneroch landsting inom upptagningsområdet söka få lill stånd vårdavtal med dessa institutionen Storleken på upptagningsområdena bör vara beroende av missbrukels omfattning. I vissa fall kan ett anlal kommuner inom ett län utgöra ett lämpligt upptagningsområde, medan i andra fall, t. ex. i norra Sverige, 2-3 län kan bilda ett sådant område.

En indelning i upptagningsområden skulle medföra flera fördelar. Ett arbete enligt närhetsprincipen skulle bl. a. underlättas. Kommunerna skulle därmed också få större möjligheter till kontakt med behandlingshemmen. Många kommuner har vid de regionala överiäggningarna framfört att de önskar få ökade möjligheter all diskutera behandlingsplanerna för sina patienter med institutionerna. Detla är f n. ofta svårt på grund av långa avstånd mellan den placerande kommunen och behandlingshemmet. En indelning i upptagningsområden skulle också underiäUa arbetet med att integrera narkomanvården med övrig social- och sjukvård.

Mot bakgrund av ledningsgruppens inventering av vårdbehovet i landet och genomförda regionala utredningar bedöms behovet av nya platser på behandlingshem uppgå till omkring 160, dvs, nästan en fördubbling av nuvarande platsantal. Vid framräkningen av denna siffra har hänsyn tagits till att vissa behandlingshem f n, inte har full beläggning.

Den kraftigaste utbyggnaden bör ske i Stockholms och Malmöhus län.

Om upptagningsområden tillskapas i enlighet med vad som sagts ovan bör befintliga resurser kunna utnyttjas bällre. Ett effektivare samarbete bör kunna komma lill stånd mellan behandlingshemmen, ungdomsvårdsskolorna, familjevålden m. fl. De förhandlingar som nu påbörjats om huvudmannaskapet för ungdomsvårdsskolorna förväntas leda lill en närmare knytning mellan dessa skolor och landstingens barn- och ungdomspsykia-iriska kliniker. Denna utveckling torde främjas av ett system med upptagningsområden. De föreslagna upptagningsområdena bör, så långt möjligt, sammanfalla med andra naturiiga områdesindelningar, t. ex. landstingsområden och regionsjukvårdsområden. Med hänsyn bl. a. lill det arbele som fortfarande pågår i flera regionala arbetsgrupper bör emellertid inte gränserna för dessa upptagningsområden anges redan på detla stadium. För atl åstadkomma geografiskt lämpliga placeringar av de nya behandlingshemmen, och för atl motverka slumpmässighet vid vårdulbyggnaden, bör avgränsningen av upptagningsområdena ske efter beslut av berörda huvudmän och kommun- och landstingsförbunden i samråd med socialstyrelsen. Befintliga regionala samråds- och samordningsorgan bör därvid utnyttjas, t. ex. kommunförbundets länsavdelningar och samrådsorganen mellan kommuner och landsting.

I en skrivelse till socialdepartementet har socialstyrelsen föreslagit alt en regional vårdplanering av hela institutionsvården kommer lill stånd i

samtliga län. Del bör i anslutning härtill framhållas att planeringen av institutionsresurserna inom missbrukarvården naturiiglvis inte får isoleras från den totala instilutionsplaneringen i kommuner och landsting.

Huvuddelen av vårdutbyggnaden torde kunna genomföras inom de närmaste två åren.

4.5.2 Öppen vård

5-7 kommuner planerar starta eller bygga ut öppen vård för narkotikamissbrukare. 1 fyra av dessa har utbyggnaden startat eller beräknas kunna starta under år 1978. För övriga återstår ytteriigare utredningsarbete innan planerna tar fastare form.

Tre kommuner, Malmö, Gotland och Örebro, har beslutat om förstärkning av öppenvården, medan Göteborg fattar beslut i mitten av febmari 1978.

I Göteborg planeras en omfattande utbyggnad av öppenvården. Förslaget bygger på en långtgående integration av social- och sjukvårdsinsatserna.

För Malmös del har öppenvården förstärkts med s. k. basstationer. Efter behandling i ledningsgruppen har regeringen beviljat bidrag till viss del av kostnaderna för dessa. Basstationerna är dygnsvårdsresurser som knutits till varje socialbyrå.

På Gotland planerar man alt inrätta en öppenvårdscenlral som skall kunna fungera som bas för andra insatser mot narkotikamissbruket.

I Örebro planeras en försöksverksamhet med öppen vård för narkotikamissbrukare. Försöksverksamheten beräknas pågå under två år.

Ledningsgruppen förordar all aktuella kommuner beviljas statsbidrag för den planerade förstärkningen av öppenvården.

Ledningsgruppen vill också understryka vikten av atl systemet med att varje missbrukare har en kontaktman vidareutvecklas. Det är önskvärt att denna princip allmänt anammas inom öppenvården för narkotikamissbrukare.

För budgetåret 1977/78 har riksdagen beviljat medel till en försöksverksamhet med vidgat vårdinnehåll vid nytillkommande alkoholpolikliniker. Dessa polikliniker skall kunna vända sig inle enbart till alkoholmissbrukare utan också lill andra missbrukargrupper. För kommuner med narkotikaproblem av mindre omfattning innebär delta en möjlighet att förstärka missbruksvården på ett sätt som också kommer narkotikamissbrukare lill del. Ledningsgruppen föreslår en utökning av denna försöksverksamhet.

Ett värdefullt arbete inom den öppna narkomanvården utförs av ideella och religiösa organisationer, t. ex. RIA-byråerna. Ledningsgruppen vill betona önskvärdheten av ökad uppmuntran och ökat stöd till organisationernas arbete.

4.5.3 Förändringar av vissa siaisbldragsregler m. m.

Socialutredningen och kommunalekonomiska utredningen har lagt fram vissa förslag orn ändringar i statsbidragssystemet. Med anledning av dessa förslag kommer statsbidragsbestämmelserna inom socialvårdsområdel att ses över inom regeringskansliet. Ledningsgruppen har därför inte funnit anledning att föreslå några långtgående förändringar i gällande statsbidragsregler för narkomanvården. På några områden bör emellertid redan nu vissa ändringar genomföras.

4.5.3.1 Familjevårdshem

Mindre behandlingskollekliv hamnar f n. mellan olika bidragsbestämmelsen Enligl gällande regler äger de inle rätt all la emot mer än tvä missbrukare, om vården skall anses som vård i enskilt hem. För sådan vård utgår statsbidrag till placerande kommun med 50 kr. per dygn och vårdad person. Om antalet missbrukare överstiger två krävs godkännande som enskilt vårdhem. För att tillstånd att bedriva enskilt vårdhem skall kunna beviljas måste emellertid relativt långtgående byggnadsmässiga och andra krav vara uppfyllda. De behandlingskollektiv som erbjuder olika former av familjevård snarare än institutionsvård har i praktiken svårt alt klara dessa krav. Än mindre kan de fä del av de statsbidrag som utgår till behandlings- och inackorderingshem för narkotikamissbrukare.

Ledningsgruppen föreslår att dessa mindre behandlingsenheter/kollektiv benämns familjevårdshem och ges möjligheter atl ta emot upp till fyra missbrukare utan tillstånd enligt stadgan om enskilda vårdhem. Detta kan ske genom all regeringen - i avvaktan på den nya sociallagsiiftningen -meddelar särskilda föreskrifter för familjevårdshemmen. Familjevårdshem bör godkännas av länsstyrelsen. Föreskrifterna bör innehålla krav på byggnader, brandsäkerhet, sanitära förhållanden m. m. Utrymme bör härvid finnas för hänsynstaganden till förhållandena i det enskilda fallel. Om samma krav ställs på familjevårdshemmen som på stora institutioner går detta ul över hemmiljön.

Samråd om hemmets lämplighet bör före länsstyrelsens godkännande också ske med den kommun där hemmet är beläget. Viktigt är även att placerande huvudman i god tid före en placering samråder med denna kommun.

Familjevårdshemmen bör stå under tillsyn av länsläkare och socialkonsulent. Statsbidrag bör utgå till placerande kommun med förslagsvis samma belopp som kommunerna får vid placeringar i enskilt hem.

4.5.3.2 Statsbidrag vid vård i enskilt vårdhem/enskilt barnhem

Inom narkomanvården finns f n. ett godkänt enskilt vårdhem för narkotikamissbrukare (Ljungtorps gård) och eU godkänt enskilt barnhem

som lar emot yngre missbrukare (Hasselakollektivet). Ytterligare ett par enskilda vårdhem beräknas få tillstånd under år 1978. Inga statsbidrag ulgår till de enskilda vårdhemmen eller till placerande kommun för vård av narkotikamissbrukare i sådana hem. Detta medför att kostnaderna för kommunerna riskerar att bli högre vid vård i dessa hem än vid vård i t. ex. behandlingshem eller inackorderingshem, lill vilka statsbidrag utgår med maximalt 75 %.

Ledningsgruppen föreslår att statsbidrag skall utgå till placerande kommun även för vård i enskilda vårdhem eller enskilda barnhem för narkotikamissbrukare. Statsbidragen bör utgå med motsvarande belopp som vid vård i enskilt hem.

4.5.3.3 Försöksverksamhet vid vissa inackorderingshem för alkoholmiss
brukare.

Åtskilliga kommuner har problem med narkotikamissbruk, dock inte i sådan omfattning eller av sådan karaktär att det är motiverat med särskilda behandlingshem för narkotikamissbmkare. För sådana kommuner kan, som tidigare understrukits, de föreslagna upptagningsområdena bli av särskild betydelse. En ytteriigare möjlighet i dessa kommuner är att narkotikamissbrukare, som har behov av social institutionsvård, placeras på befintliga inackorderingshem för alkoholmissbrukare. Dessa hem, som även tar emot narkotikamissbmkare, finns i flertalet större kommuner.

Inackorderingshemmen för alkoholmissbrukare har emellertid som regel inte karaktär av behandlingshem. En övergång lill en mer behandlingsinriktad uppläggning av arbetet torde bl. a. förutsätta en höjd personaltäthet vid hemmen. Personalen måste vidare erbjudas en förbättrad utbildning.

Ledningsgruppen föreslår all medel ställs till förfogande för en försöksverksamhet med en mer behandlingsinriktad uppläggning av arbetet vid vissa inackorderingshem för alkoholmissbrukare. Verksamheten bör omfatla högst tio inackorderingshem. Utbildningsfrågan bör lösas så atl personalen vid hem som startar försöksverksamhet av detta slag får möjlighet all gå igenom den utbildning för personal inom missbruksvården som ledningsgruppen föreslår i kapitel 6.

4.5.3.4 Ändrad nivå på driftbidragen till behandlingshem och inackorde
ringshem

För alt stimulera utbyggnaden av nya behandlingshem och kompensera huvudmännen för koslnadsfördyringar vid redan befintliga hem föreslås en ökning av driftbidragen till behandlingshem och inackorderingshem för narkotikamissbrukare med 13 000 kr. per plats och år. Detta innebär en höjning från 47 000 kn per plats och år lill 60 000 kn

5 Familjevård (vård i enskilt hem)

5.1 Inledning

Ledningsgruppen har bedömt att familjevård kan vara ett väsenlligl vårdalternativ för missbrukare. Denna fråga har givits stort utrymme i ledningsgruppens arbete och presenteras därför särskilt i detta kapitel. Intresset för vårdformen har varit slort vid de regionala överiäggningarna. Socialarbetare har också underslmkit att missbrukare ofta vill ha familjevård, men alt det kan vara svårt all finna lämpliga hem.

Familjevård - eller vård i enskilt hem - har länge varit en viktig del av barn-och ungdomsvården. Familjevård har också i stor utsträckning utnyttjats inom omsorgsvården. Inom det psykiatriska vårdområdet finns vidare ett stort antal placeringar i s. k. kontrollerad familjevård.

När det gäller mer behandlingsinriktad korttidsvård av vuxna i enskilt hem saknas i stor uisträckning dokumenterade erfarenheten 1 begränsad omfattning har familjevård dock tillämpats för alkohol- och narkotikamissbrukare. För alt få ett bäUre grepp om möjligheterna att utveckla och förslärka vårdformen för dessa grupper tillsatte ledningsgruppen en särskild projektgrupp för familjevård. 1 projektgruppen har ingått företrädare för socialdepartementet, socialstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, Svenska kommunförbundet och RFHL. RFHL är huvudman för Stiftelsen Smålandsgårdar, som driver familjevårds-/gårdsverksamhet. Kontakter har vidare tagits med LRF (Lantbrukarnas riksförbund), föreningen Sveriges organiserade familjevårdshem (SOFO samt andra berörda organisationer och myndigheten

Till projektgruppens uppgifter har också hört all bereda de förslag lill försöksverksamhet och andra insatser för att stödja och utveckla familjevården som ledningsgruppen fått.

1 Skaraborgs och Jämtlands län har i samverkan med projektgruppen ett omfattande förberedelsearbete ägt rum för alt undersöka möjligheterna och planera formerna för regionala försök med utvecklad familjevård. 1 båda länen har speciella samråds-Zarbetsgrupper bildals. Vidare har konferenser ordnats för att belysa erfarenheter och problem inom familjevården. Företrädare för kommunerna, landstingen, kriminalvården samt ideella och fackliga organisationer har varit representerade både i arbetsgrupperna och på konferenserna.

Resultaten av projektgruppens arbete presenteras under avsnitten 5.2-5.3.

5.2 Bakgrund

5.2.1 Familjevårdens omfattning

Familjevård eller vård i enskilt hem har framför alll praktiserats inom tre vårdområden: barn och ungdomsvård, omsorgsvården och den psykiatriska vården av s. k. lältsköita psykiskt sjuka.

F. n. vårdas ca 15 000'barn och ungdomar enligl barnavårdslagen (1960:97) i fosterhem och enskilda hem. Antalet barn och ungdomar i familjevård enligl barnavårdslagen har minskat under senare år. Samtidigt synes en förskjutning ha skett så att en relativt större andel något äldre barn och ungdomar nu placeras i enskilt hem. Ofta är också de barn och ungdomar som nu placeras svårare störda än tidigare. Delta har bidragit till att familjehemmens uppgifter blivit mer krävande. Huvudman för placeringar enligt barnavårdslagen är hemkommunen.

Inom omsorgsvården fanns år 1977 ca 400 vuxna och ca 600 barn i annat enskilt hem. Inom omsorgsvården eftersträvas att fler barn och ungdomar skall placeras i enskilda hem. När det gäller omsorgsvårdens vuxna patienter eftersträvas i första hand eget boende eller placering i inackorderingshem i de fall institutionsvård inte är nödvändig. Huvudman för omsorgsvården är resp. landsting.

Inom det psykiatriska vårdområdet fanns år 1977 ca 1 000 vuxna personer i s. k. kontrollerad familjevård. Dessa är intagna som patienter på sjukhus där psykiatrisk vård meddelas, men vårdas i enskilda hem. Huvudman är resp. landsting. Även här är tendensen den atl antalet placeringar sjunker.

I jämförelse med omfattningen av familjevård inom dessa tre områden är antalet familjehemsplaceringar av vuxna alkohol- och narkotikamissbrukare begränsat.

Stockholms kommun hade under år 1977 ca 40 vuxna missbrukare i familjevård. Landets övriga kommuner hade, enligt en aktuell undersökning av socialstyrelsen, sammanlagt ca 140 alkohol- och narkotikamissbmkare (över 18 år) i familjevård under året. Antalet platser i familjehem är således jämförbart med resurserna vid behandlingshem för narkotikamissbrukare.

5.2.2 Utrednings- och utvecklingsarbete

Behovet av familjehem för såväl barn och ungdomar som för vuxna anges av företrädare för olika vårdsektorer genomgående vara större än tillgången.

Ett omfattande utvecklings- och utredningsarbete pågår inom barn- och ungdomsvården. När det gäller vården i familjehem kan nämnas den försöksverksamhet som t. ex. bedrivits i Skåneprojektet, socialstyrelsens instilutionsulredning, BUF-projektet, forskning inifierad av Stockholms kommun samt ett flertal andra regionala och lokala projekt.

Inom omsorgsvården pågår ett kontinuerligt utvecklingsarbete. Nyligen

' Antalet är en uppskattning. Den kartläggning som fosterbarnsutredningen (SOU 1974:7) lät genomfora 1970-71 visade atl ca 21 000 barn och ungdomar var placerade i fosterhem eller annat enskilt hem. En ny kartläggning genomförs f n, av socialstyrelsen i det s, k, BUF-projektet (mål och metoder i värden av barn och ungdom i familjehem), vilken inom kort kommer att färdigställas, Enligt lagen om omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (1967:940) 3 Ledningsgruppen för försöksverksamhet inom socialvården (S 1974:11),

tillsattes vidare en särskild kommitté (S 1977:12) med uppgift all utreda frågorna om omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m, fl.

Familjevården inom del psykiatriska vårdområdet utreds f n, av en arbetsgrupp inom socialstyrelsen i samarbete med Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet och SPRI (Sjukvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut).

När det gäller familjevård av vuxna alkohol- och narkotikamissbrukare samt i viss uisträckning för kriminal- och frivårdens klienter pågår vissa försöksprojekt. Som ett exempel kan nämnas Stiftelsen Smålandsgårdar och försök som drivs av RFHL:s Stockholmsavdelning. Ett annat exempel är verksamheten vid frivårdens behandlingscentral i Stockholm, som sedan länge arbetat med placeringar i familjehem,

5.3 Projektgruppens arbete

5.3.1 Arbetets inriktning

Projektgruppjns arbete med familjevård har inte närmare berört sådan vård som regleras av barnavårds- eller omsorgslagen, 1 första hand har arbetet inriktats på frågan om familjevård för missbrukare över 18 år. Målsättningen har varit att bedlöma möjligheterna att utveckla familjevården så att man tar till vara vårdformens positiva sidor och vidgar familjehemmens kontakter sinsemellan och ut mot samhället.

På de regioneila konferenserna och på de särskilda familjevårdskonferenserna har det bl, a, framkommit att det finns ett stort intresse för att utveckla och stödja familjevården. Det har dock understrukits atl utvecklingsarbetet inte bara bör gälla narkotikamissbrukare utan även bör omfatta andra personer med behov av denna vårdform, t. ex. alkoholmissbmkare, kriminalvårdens klienter och vissa patienter från de psykiatriska klinikerna.

Det övergripande målet bör vara att familjevården skall vara en form av aktiv, tidsbegränsad behandling och inte enbart boende.

Vård i enskilt hem kan ha många positiva inslag. Den ger möjlighet till en nära känslomässig anknytning till några lä personer. Missbrukaren -gästen -fär leva i ett litet fungerande familjekollektiv, som redan har naturiiga kontakter med andra personer i omgivningen. Familjevård kräver dock liksom andra vårdformer kunskap, planering och uppföljning. För alt vården skall kunna bli effektiv och ändamålsenlig behöver värdfamiljerna också stöd och handledning.

5.3.2 Problemområden

Familjevård for vuxna missbrukare har många likheter med vård i enskilt hem för ungdomar under 18 år men det finns också väsentliga skillnader. Samspelet i familjehemmet mellan familjens medlemmar och gästen kan

bli mer komplicerat med en vuxen eller nästan vuxen gäst än med ett fosterbarn i tonåren. Reaktioner från familjens grannar, vänner och bekanta kan också vara svårare att möta.

Ett problem som är gemensamt för både fosterhem och familjehem med ungdomar och med något äldre gäster är att de inte alllid fär det stöd och den handledning de önskar.

Den familj som tar emot en person med sociala och/eller psykiska problem i sitt hem har på många sätt en svår och besväriig uppgift. Samtidigt innebär placeringen emellertid att den placerande myndigheten (vanligen kommunens sociala centralnämnd) avlastas en hel del direkt kontaktarbete. Vid många socialförvaltningar kan ändock de löpande kontakterna med den placerade personen och familjehemmet bli lidande till förmån för andra, mer akuta ärenden. Risk finns att värdfamiljen ganska snart känner sig isolerad i sitt arbete. Den fortlöpande kontakten mellan familjehemmet och den handläggande socialassistenten blir ofta begränsad. Del kan också vara svårt att snabbt fä stöd vid akuta krissituationer i familjehemmet.

Även oklarheter om ersättnings- och skattefrågor kan bidra till att många värdfamiljer känner att deras uppgift inte stöds och uppmuntras i den utsträckning de skulle önska.

En familj som upplever att den har misslyckats i sin uppgift som familjehem återkommer sällan någon mer gång. Å andra sidan fär de familjer, där placering lyckats vät, ofta en djup och stark tillfredsstäilelse av arbetet och åtar sig gärna nya vårduppgifter.

En komplicerande faktor när del gäller familjevård för vuxna och ungdomar som inle vårdas enligt barnavårds- eller omsorgslagen är alt flera olika huvudmän kan vara intressenten Vid placering av ungdomar upp till 16 år i enskilt hem i annan kommun är hemkommunen skyldig att meddela vistelsekommunen. Denna skall godkänna familjehemmet (för Stockholms kommun gäller dock speciella regler). För ungdomar över 16 år och för vuxna finns ingen sådan skyldighet.

Under de regionala konferenserna behandlades bl. a. frågor om ansvaret för placering för vård i familjehem. Därvid framkom bl. a. följande.

- 1 många kommuner finns missbrukare huvudsakligen från storstadsområden placerade i familjehem. Placeringen sker tämligen ofta ulan att vistelsekommunen informeras. Vanligt är att missbrukaren och/eller värdfamiljen efter en tid fär behov av social service från vislelsekommu-nen.

- Inom såväl den psykiatriska korttidsvården som inom kriminalvården finns behov av alternativa vårdformer för bl. a. personer med alkohol- och narkotikaproblem. Erfarenheter av vård i enskilt hem är goda, men det finns också problem. Vid vissa tillfällen har del t. ex. inle gått att lösa frågan om det är den placerande institutionen eller missbmkarens hemkommun som skall stå för ersättningen till familjehemmen.

- Många kommuner har ett behov av att fä placera främst unga alkohol- och narkotikamissbrukare i familjehem. Svårigheterna att fä kontakt med goda sådana är dock stora.

En placering i enskilt hem via en psykiatrisk klinik eller via kriminalvården (t.ex. enligt 34 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt) bekostas vanligen under viss tid av den placerande institutionen.

Om den placerade vill stanna längre i familjehemmet ställer sig inle alllid gästens hemkommun positiv till atl överta kostnads- och tillsynsansvaret.

Varje enskild kommun eller myndighet/institution som ansvarar för familjevårdsplaceringar för vuxna har i regel så fä hem engagerade atl det inte finns möjlighet att avsälla särskilda resurser för nyrekrytering, utbildning och handledning inom familjevården. Projektgmppen har därför särskilt studerat samt med regionala och lokala myndigheter och organisationer diskuterat formerna för regional samverkan när det gäller dessa frågor.

1 de flesta län finns sedan länge ett barnavårdsombud (eller motsv.) méd uppgift att bistå länets kommuner och landstinget när det gäller vård av barn och ungdomar i barnhem och fosterhem/enskilda hem. Barnavårdsombuden äranställda av landstingen eller kommunförbundets länsavdelningar. Ombudens arbetsuppgifter varierar från län till län, men vanligen bistår de kommunerna vid rekrytering av nya fosterhem och vid utbildning av fosterföräldrar. De kan även vara en kontaktlänk mellan familjehemmen och kommunala förvaltningar samt PBU. De har också ofta andra arbetsuppgifter. På gmnd av det stora antalet fosterhem finns i allmänhet små möjligheter för barnavårdsombuden att stödja och handleda enskilda hem.

5.3.3 Behov av utveckling

Projektgmppen anser atl det allmänt sett finns ett omedelbart behov av nya och förbättrade former för rekrytering, utbildning, handledning och slöd till blivande och nuvarande familjehem.

Gruppen har dock funnit att många problem av principiell och praktisk natur återstår om familjevård för vuxna skall kunna utvecklas och förstärkas. En del problem är av sådan art att de bör utredas ytteriigare. Förslag till lösningar bör prövas genom försöksverksamhet.

För ett par problemområden redovisas några av projektgruppens överväganden.

5.3.4 Behov av samarbete och samverkan

Enligt projektgruppen bör del kommunala huvudansvaret för kommuninvånarnas behov av socialvård och social service omfatla också familjevården. Det innebär att, om en person placeras i ett familjehem i annan kommun, den placerande kommunen bör ha kvar huvudansvaret för den placerade.

För all kunna ge familjehemmen utbildning och erforderiigt slöd krävs dock en utökad samverkan mellan kommuner och andra myndigheter, främst landsting och kriminalvård. Ett sådant samarbete bör lämpligen ske regionalt. Regionen kan vara ett län eller landstingsområde. Därutöver bör samarbete ske med storsläder och andra kommuner som gör placeringar över regiongränserna.

En möjlig lösning är enligt projektgruppen alt kommuner och landsting samverkar och t. ex. gemensamt anställer eller avdelar personal som skall svara för rekrytering, utbildning och stöd till såväl familjehemmen som till handläggande socialassistenter i de placerande kommunerna. En sådan servicefunktion bör dock betraktas som en tillfällig lösning lill dess man funnit former för atl i den primärkommunala socialvården svara för arbetet. Servicefunktionen skall i första hand utgöra en resurs för familjehemmen. Det är därför viktigt att servicefunktionen inle enbart fär administrativa uppgifter utan också ges slora möjligheter till direkta kontakter med familjehem, gäster och handläggande socialassistenter i gästernas hemkommuner. En person bör således, enligt projektgruppens bedömning, inte ansvara för mer än ca 10-15 familjehem.

Projektgmppen anser all det är väsentligt alt en fortlöpande kontakt hålls mellan familjehemmen och placerande kommun/institution. Vistelsen i enskilt hem skall ses som ett led i en vårdkedja, beslående av bl. a. motivalionsarbele-akulvård (avgiftning)-behandling-eflervård. En behandlingsplan bör därför upprättas i samarbete mellan gäst, familjehem och social centralnämnd. Ett annat vikfigt skäl för en kontinuerlig kontakt är alt man bör sträva efter att undvika att vården fär en alltför privat karaktän Värdfamiljen skall naturligtvis i hög grad självständigt och med bevarande av sin integritet fä utföra sitt arbele, men den allmänna inriktningen av arbetet bör diskuteras mellan värdfamilj, gäst och placerande nämnd/institution.

Detla är värdefullt också från gästens synpunkt. Gästen i ett familjehem är i viss mån utlämnad lill värdfamiljen. Samhället behöver därför ha viss insyn i familjehemmen som ett rättsskydd för gästen. Å andra sidan får inte familjevården bli så organiserad att den föriorar sin karaktär av jusl familjevkrd.

Projektgmppen anser vidare atl det är av stor betydelse att medlemmar i olika familjehem fär möjlighet att träffas och utbyta erfarenheter. Om familjerna så önskar, är det önskvärt att en utbildad handledare/samtalsledare kan ställas lill förfogande för erfarenhelsutbytet.

5.3.5 Ekonomiska och praktiska frågor för familjhemmen

Vikliga frågor enligt projektgruppen är hur familjehemmen skall rekryteras och vilka hem som kan anses vara lämpliga. Det är givet atl det är en fördel om det finns en stor variation i fråga om hemmens sammansättning och

karaktär, likaväl som i familjemedlemmarnas ålder och yrke. Fördelaktigt är även om det förekommer hem både i glesbygdsområden och i tätorter. Inte minst bland missbmkare har placeringar i lantbrukarhem varit vanliga. Dessa hem har många fördelar, bl. a. genom att möjligheter finns till arbetsträning inom familjegemenskapen.

Erfarenheterna av familjehem för vuxna i tälortsmiljö är begränsade. Sådana placeringar harockså fördelar. De ställer dock troligen betydligt större krav på värdfamiljens engagemang än vad som är fallet i de förhållandevis skyddade landsbygdsmiljöerna.

En viktig fråga är om uppgiften som familjevårdsgivare skall betraktas som ett arbete eller huvudsakligen ses som en ideell syssla. De ersättningar som i dag ges lill familjer som tar emot vuxna missbrukare varierar mellan 800 och 8 000 kr./månad. Del vanligaste ersättningsbeloppet synes ligga vid omkring 3 000 kr./månad (enligt socialstyrelsens tidigare nämnda enkätundersökning).' Vanligen betraktas 50-60 % av beloppet som ersättning för kostnader, medan resten anses vara arvode för utfört arbete och således skattepliktigt. Stora variationer förekommer, såväl i de betalande myndigheternas som i taxeringsnämndernas bedömningar. Direktiv och rekommendationer saknas för såväl den sammanlagda ersättningen som för hur stor del som skall betraktas som skattepliktig inkomst.

Även många ansvars- och försäkringsfrågor är oklara. Så är fallet i fråga om skyddet för gästen själv om han eller hon skadar sig under vistelsen i hemmet samt skyddet för familjemedlemmarna och deras egendom om gästen förorsakar någon skada. Detsamma gäller ansvarsfrågan vid skada som drabbar tredje man (t. ex. en granne). Särskilt svårlöst synes frågan om ersättning vara om skada inträffar på grund av grov vårdslöshet eller uppsåt från gästens sida.

Om gästen deltar i någon form av arbete i familjehemmet, t. ex. i jordbmksarbele, uppstår flera frågeställningar av arbelsrältslig art. Hur skall eventuellt arbete ersättas och hur skall ersättningen till värdfamiljen regleras? Det är viktigt att finna sådana former att gästens insatser inte kommer i konflikt med allmänt godtagna fackliga och arbetsetiska principer. Å andra sidan är det värdefullt, om gästen på ett naturiigt sätt kan delta i gemensamt arbete.

Lantbrukarnas riksförbund har för projektgruppen understrukit vikten av att dessa frågor löses innan försöksverksamhet påbörjas.

5.4 Ledningsgruppens överväganden och förslag

5.4.1 Projektgrupp för familjevård

Det finns stort behov av alternativ till institutionsvård. Familjevården kan vara en viktig resurs. Vårdformen behöver emellertid utvecklas och förslär-

'Sedan den 1 juli 1977 utgår statsbidrag vid familjevård av narkotikamissbrukare till placerande kommun med 50 kn/dag.

kas. Ledningsgruppen anser del viktigt att utvecklingen av familjevården sker enligt de principer som gäller för övrigl socialt arbete.

Ledningsgruppen rekommenderar därför regeringen all en särskild projektgrupp tillsätts med uppgift att närmare utreda familjevården (vård i enskilt hem) för personer som inte omfattas av barnavårdslagen eller lagen om omsorgerom psykiskt utvecklingsstörda. För atl fä ett bättre underlag för arbetet och stimulera utvecklingen bör viss försöksverksamhet genomföras.

I projektgruppen bör ingå företrädare för socialstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet. Projektgruppen bör la upp överiäggningar med andra berörda myndigheter och organisationer, däribland ideella och fackliga organisationer, som Lantbrukarnas riksförbund, LO, TCO, SACO/SR, Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare, Fosterföräldrarnas Riksförbund och Sveriges organiserade familjevårdshem m. fl. Gruppen bör vidare hålla kontakt med pågående utrednings- och utvecklingsarbete inom näriiggande områden, t. ex. med de arbetsgrupper vid socialstyrelsen som studerar familjevård inom den psykiatriska vården och barn- och ungdomsvården.

5.4.2 Försök med utvecklad familjevård i Skaraborgs län

En regional samrådsgrupp i Skaraborgs län har i samarbete med ledningsgruppen bl. a. genomfört en familjevårdskonferens. I konferensen deltog över 120 företrädare för kommuner, landsting, kriminalvård, frivård samt ideella och fackliga organisationer.

Under konferensen framhölls att alla vårdområden inom länet har behov av platser i familjevård. För att möjliggöra rekrytering, utbildning saml fortsatt stöd och handledning ål familjehemmen behövs samordnade insatser inom länet.

Den regionala samrådsgruppen fortsätter planeringen av ett försöksprojekt inom länet. Projektet omfattar i en första etapp seminarier för personal och förtroendemän från vårdsektorn samt seminarier och veckoslutskurser för nuvarande och intresserade medlemmar i familjehem.

En andra etapp skall innefatta den egentliga försöksverksamheten med utbildning till medlemmar i befintliga och blivande familjehem genom studiecirklar, kurser och konferenser samt information och utbildning för personal inom aktuella vårdområden. Denna utbildning skall bl. a. bygga på de erfarenheter man inom länet har av utbildning av fosterföräldrar och s. k. hemma-hos-assistenler.

För att möjliggöra de samordnade åigärder som krävs för att projektet skall kunna genomföras, bör en regional kontaktperson/projektledare engageras under ett år. Denne skall i samarbete med i första hand landstinget och kommunförbundels länsavdelning arbeta med information och utbildning och med direkt stöd och handledning till familjehemmen. Utbildnings- och

informationsinsatserna planeras ske genom Svenska kommunförbundets länsavdelning i Skaraborg. Handledning för kontaktpersonens direkta arbete med familjehemmen bör kunna lämnas av vuxenpsykiatriska kliniken vid Skövde kärnsjukhus.

Arbetet med de inledande seminarierna kan påbörjas så snart medel beviljats, medan den andra etappen beräknas kunna starta tidigast den I juli 1978. Kostnaderna har beräknats till 185 000 kn

Ledningsgmppen föreslår atl projektet genomförs i huvudsak enligt ovanstående.

5.4.3 Kartläggning och utveckling av familjevård I Jämtlands län

Vid ell seminarium i Jämtlands län, anordnat av ledningsgruppen i samarbete med socialkonsulenlerna i länet och länsavdelningen av Svenska kommunförbundet,diskuterades förulsättningarna för försök med utvecklad familjevård i länet. Deltagare var företrädare för samtliga sociala centralnämnder i länet. Vidare dellog företrädare för landstinget, skyddskonsulenten i Östersunds distrikt, RFHL, Fosterföräldrarnas Riksförbund och familjevårdsbyrån i Stockholms kommun.

Vid seminariet framkom bl. a. att Jämtlands län länge har varit föremål för familjevårdsplaceringar/fosterhemsplaceringar från olika kommuner utanför länet. Länet har också egna behov av familjevårds-Zfosterhemsplaceringar. Länets familjevårdsresurser utnyttjas emellertid nu på ett splittrat och svåröverskådligt säu, vilket gör det svårt alt organisera det nödvändiga och viktiga stödet till familjehem och fosterhem. Länets kommuner har ingen klar bild av den verkliga omfattningen av familjevården och de placeringar som görs enligt barnavårdslagen av ungdomar över 16 år.

På seminariet tillsattes en arbetsgrupp med uppgift alt planera och förbereda ell försöksprojekt i länet. 1 sin ansökan lill ledningsgmppen anger gruppen:

Förutom behov av utveckling och resursförstärkning inom familjevården finns i länet ett akut behov av en kartläggning av den totala familjevårdssituationen. Denna kartläggning får ses som en förutsättning för en resursförstärkning inom familjevården .. .

Avsikten är all kartläggningen skall ge en klar uppfattning om antalet placeringar i fosterhem och familjehem i länet. Kontakterna med placerande kommuner och vistelsekommuner skall ge en klarare bild av hur tillgängliga resurser utnyttjas och hur problemen kan lösas.

I övrigl liknar uppläggningen av projektet i Jämtlands län förslaget till försök i Skaraboigs län. Kontaktpersonen/projektsekreteraren skall emellertid ha sin basverksamhet förlagd till socialkonsulentorganisalionen.

Projektet kan påbörjas så snart medel beviljats och beräknas pågå under ell år. Kostnaderna har beräknats till 185 000 kr.

Ledningsgruppen föreslår alt projektet genomförs i huvudsak enligt ovanstående.

5.4.4 Försök med konlraklerade familjehem på Gotland

Som tidigare nämnts har Gotlands kommun till ledningsgruppen inkommit med ett förslag lill en integrerad och samordnad utbyggnad av missbruksvården, innefattande bl. a. upplysningsverksamhet, öppenvårds-central och konlraklerade familjehem. Golland har erfarenhet av försöksverksamhet med konlraklerade familjehem inom barn- och ungdomsvården.

Som framhålls i kapitel 3 är tanken att upplysningskampanjen dels skall verka förebyggande, dels motivera personer med missbruksproblem att söka hjälp vid öppenvårdscenlral. För de personer som har behov av mer omfattande vård än vad vårdcentralen kan erbjuda skall bl. a. familjehemmen slå lill buds. Vid vårdcentralen skall en person ha huvudansvaret för kontakterna med familjehemmen. Förslaget om öppenvården behandlas i kapitel 4 och i bilaga 2. Medlemmarna i familjehemmen skall vidare erbjudas utbildning och viss annan handledning samt delta i fortlöpande behandlingskonferenser.

Ledningsgruppen föreslår att Gotlands kommun erhåller 35 000 kr. för utbildning, handledning m. m. till familjehemmen.

5.4.5 Stöd till RFHLförförsök med gårdsverksamhet/familjevård i Norrbottens och Västerbottens län

Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare, RFHL, har till ledningsgruppen inkommit med ett förslag angående gårds-/familjevårdsverksamhet i Norrbotterns och Västerbollens län. Verksamheten planeras med utgångspunkt från de erfarenheter som vunnits av Stiftelsen Smålandsgårdar.

RFHL anger i sin ansökan all organisationens allmänna arbete både har förebyggande och rehabiliterande syfte. Ett särskilt problem utgör emellertid personer med tungt missbruk, där föreningens öppna verksamhet inte kan ge tillräckligt stöd. Det är svårt att motivera dessa missbrukare om de inle kan erbjudas goda vårdalternaliv. Många av de missbrukare RFHL kommer i kontakt med vill enligt organisationen ha familjevård.

RFHL redovisar i sin ansökan ell program för uppbyggnad av gårdsverksamhet. RFHL:s avdelning i Luleå skall vara huvudman för verksamheten i samarbete med övriga RFHL-avdelningar i Norrbottens och Västerbottens län. En gårdskonsulent skall anställas och inledningsvis fä till uppgift att informera om gårdsverksamhet/familjevård saml genom kontakter med bl. a. fackklubbar, arbetarkommuner och lokala LRF-avdelningarfä kontakt med lämpliga familjehem/gårdar. Utbildning och regelbundna gårdsträffar är inplanerade liksom studiebesök vid Stiftelsen Smålandsgårdar. Till verksamheten knyts en referensgrupp som beslår av företrädare för socialförvaltningar, landsting, skyddskonsulenlen m. fl. Målsättningen är att under år

1978 kontakt skall upprättas med ca tio gårdar som skall la emot missbrukare från Norrbottens och Västerbottens län.

Projektet beräknas starta så snart beslut om medelstilldelning har fattats och beräknas pågå till den 1 juli 1979.

Ledningsgrupfien finner all del aktuella projektet är angeläget, bl. a. på grund av att tillgången på vårdresurser är liten i del aktuella området. Ledningsgruppen föreslår därför att projektet genomförs. Företrädare för RFHL, kommuner och landsting bör ingå i en ledningsgrupp för projektet. Den närmare uppläggningen av projektet bör diskuteras med den centrala projektgruppen. Kostnaderna för projektet har beräknats till 165 000 kr.

5.4.6 Kostnader m. m.

Ledningsgmppen föreslår atl regeringen anvisar 750 000 kr. för försök och utvecklingsarbete med familjevård för i första hand missbrukare över 18 år.

Medlen bör fördelas av den särskilda projektgrupp för familjevård som enligt ledningsgruppens förslag bör tillsältas. Utöver till de ovan nämnda projekten bör projektgruppen ges möjlighet att stödja andra, mer begränsade projekt som ansluter till de allmänna riktlinjer som angivits ovan. Möjlighet bör också finnas att ge stöd till konferenser inom detta område anordnade av kommuner eller landsting.

Huvudansvaret för genomförande av resp. projekt bör åläggas någon av de kommuner eller det landsting som deltar i projektet.

Projektgruppen bör fortlöpande följa projekten och verka för atl dessa utvärderas.

6 Utbildning 6.1 Bakgrund

Den utbyggnad av narkomanvården som ledningsgmppen föreslår regeringen i kapitel 4 kommer all ställa stora krav på välutbildad och kompetent personal. Ledningsgruppen har därför låtit undersöka fömtsättningama för att starta någon form av utbildning. Målsättningen bör vara att utbildningen kan starta före vårdulbyggnaden. Det är också angeläget att utbildningen inte enbart vänder sig till akademiker utan även till andra yrkesgrupper.

På ledningsgruppens framställan har AMS utarbetat ett utbildningsprogram inom ramen för arbetsmarknadsutbildningen. 1 den grupp, som i augusti 1977 började arbeta med atl planera en utbildning för personal inom missbmksvården, har representanter för följande organisationer och myndigheter ingått: SKAF (Svenska Kommunalarbetareförbundet), SKTF (Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund), SHSTF (Svenska Hälso- och Sjukvårdens Tjänstemannaförbund), kommun- och landstingsförbunden, AMS, skol-

överstyrelsen, socialstyrelsen och ledningsgruppens sekretariat. SACO/SR har inte medverkat i arbetet men har ställt sig bakom förslaget. Som experter i arbetet har personal inom narkomanvården i Stockholm, Göteborg och Malmö deltagit. De har utsetts av arbelsmarknadsparterna.

6.2 Nuvarande situation

Några särskilda utbildningsmöjligheter förden som vill förbereda sig företl arbele inom missbruksvården eller fördjupa sina kunskaper inom detta område har hittills inte funnits. Vad som stått till buds, utöver de moment som ingår i vissa grundutbildningar, är den vidareutbildning som en del huvudmän arrangerar för redan anställd personal. Viss utbildning i enskild regi förekommer också. Det rör sig då oftast om kurser i olika typer av terapi med skiftande teoretiska och praktiska inslag.

Under våren 1978 påbörjas ytteriigare en utbildningsinsats inom detta område. Forsa folkhögskola startar i samarbete med Hasselakollektivet en s. k. kolleklivledamtbildning. Utbildningen är på två terminer. De teoretiska studierna vid folkhögskolan varvas med praktik på Hassela och andra kollektiv.

6.2.1 Krävande arbete

Det är krävande och slitsamt atl arbeta inom missbruksvården. En del behandlingsenheter har därför haft problem med hög personalomsättning. 1 socialstyrelsens programskrift Behandling av narkotikamissbrukare behandlades denna fråga:

Vårdpersonal av alla kategorier ställs vid vård av narkotikamissbrukare inför speciella problem. Det är inle rimligt atl förvänta sig att den inom narkomanvården anställda personalen skall kunna genomföra ett konstruktivt arbete utan utbildning och handledning. Av all personal krävs kunskaper om problemens medicinska, psykoterapeutiska och sociala aspekter. De flesta formella vårdutbildningar saknar emellertid ett eller flera av de inslag som är viktiga för att ge förståelse och möjlighet till behandling av såväl narkomani som annan avvikarproblemalik. Därvid uppslår behov av kompletterande handledning och - såväl inledande som fortlöpande - personalutbildning. Utan det stöd som ligger i sådan kontinueriig utbildning riskerar man alt känslor av handlingsföriamning och vårdpessimism breder ut sig.

Vidare belyses i programskriften behovet av medicinska kunskaper:

Speciellt för personal verksam inom sjukvården (inte minst akutvården) är det angelägel att ordna kurser som bl. a. behandlar de olika preparatens verkningar, det aktuella missbruksmönstret, akuta och mer långvariga somatiska komplikationer (hepaliter och andra infektioner m. m.), akuta psykiska komplikationer (psykoser m. m.), behandling av abstinensproblem, speciellt behandling av abstinenssymtom hos opiatmissbmkare med morfin-ersättningsmedel (metadon). Risken för överdosering, särskilt vid kombina-

lionsintoxikationer, bör uppmärksammas. Information bör också ges om de åtgärder som bör vidtas för att minska riskerna för spridning av hepatil från missbrukare till personal.

Angående behovet av inledande utbildning inför nya vårdprojekt sägs:

När ett vårdpiojekt startas bör behandlingsarbetet föregås av en inledande utbildningsperiod. Denna inledande utbildning har flera syften.

Ett första syfte är att "sammanjämka" den eller de grupper (avdelningspersonal, personalgrupp på behandlingshem, öppenvårdsenheter osv.) som senare skall arbeta tillsammans. Utbildningen bör omfaUa utarbetande av målsättning, fastställande av den för målsättningen lämpliga arbetsorganisationen och definiering av några grunddrag i den metodik som skall användas; allt givetvis inom ramen för gällande författningar och anställningsavtal. Arbetet bör vara så upplagt att det stärker den gruppgemenskap som är så viktig för trygghet och effektivitet i allt lagarbete inom psykiatri och socialvård.

Den inledande utbildningen bör/or det andra förmedla kunskaper om narkomanins bakgrund. Den bör vidare understryka viklen av all la fasta på de psykologiska och sociala problem som döljer sig bakom missbrukssym-lomet. Detta innebär bland annat att vårdarbelare av alla kategorier bör fä kännedom om de sociala miljöer och de familjeproblem som alstrar avvikare. Man bör också inrikta sig på atl ge personalen kontakt med missbrukarnas aktuella sociala svårigheter (bostads- och arbetsförhållanden, utbildningsbrister osv.). Även om en viss arbetsfördelning senare tillämpas utifrån skillnader i formell utbildning bör kunskaper om socialkuraliva insatser förmedlas till hela personalgruppen. Samfidigt fär man inte glömma de fysiska och de psykiska och sociala problem som missbruket i sig självt skapar.

Den inledande utbildningen bör,/or det tredje behandla olika psykoterapeutiska problem. Dessa kunskaper är sannolikt de mest tidskrävande och de svåraste att förmedla. Utbildningsbehovet på denna punkt växlar naturligtvis med den terapeutiska inriktning som eftersträvas.

Särskild narkomanvård har funnits i drygt tio ån Inom narkomanvården finns omfattande erfarenheter och kunskaper. Det är nu angelägel att samla denna kunskap och förmedla den till dem som skall börja arbeta i den utbyggda narkomanvården. Som lärare i den planerade utbildningen bör i största möjliga utsträckning anlitas aktiva narkomanvårdare och andra som kan vårdområdet.

Lika viktigt är det att nå ut med utbildning i dessa frågor lill annan personal inom social- och sjukvården. Inom sjukvården är, som framhållits i kapitel 4, exempelvis personal på akutmottagningar en viktig grupp. Utbildning för personal inom den öppna socialvården och sjukvården och även till personal inom t. ex. kriminalvården, arbetsvården och skolan är ett viktigt sätt att förstärka narkomanvården. Ledningsgruppen har försökt stimulera sådan utbildning genom den satsning på regionala konferenser, speciell handbok för lärare m. m. som beskrivs i kapitel 2.

6.3 Uppläggning av utbildningen

Den utbildning som föreslås i det följande beräknas i första hand pågå de ca två år det tar att förstärka narkomanvården i enlighet med ledningsgruppens förslag. Ger planerad utbildning positivt utfall bör den överföras lill den reguljära utbildningen. Utbildningen vänder sig till den personal som kommer atl börja arbeta inom den utbyggda narkomanvården.

Utbildningen rubriceras "Utbildning för personal i socialt behandlingsarbete för missbrukare". Av mbriceringen framgår atl inte enbart narkotikamissbruk kommer atl tas upp i kursen utan missbruk i ett bredare perspektiv. Förslaget innebär en utbildning på tre månader (huvudkurs). För dem som inte uppfyller inträdesvillkoren finns en preparandkurs på två månader. För direkt inträde till huvudkursen krävs atl man hargmndutbildning som t. ex. socionom, socialpedagog, psykolog eller skötare i psykiatrisk vård. Dessutom fordras minst ett års erfarenhet från arbete inom vårdsektorn, sociala sektorn eller liknande. Som särskild merit räknas erfarenhet från arbete bland missbrukare. Den som inte uppfyller utbildningskraven till huvudkursen, eller bedöms ha inhämtat motsvarande kunskaper och erfarenheter på annat sätt skall genomgå preparandkursen.

Skolöverstyrelsen har utarbelet och fastställt en läroplan för utbildningen. I läroplanen beskrivs utbildningsmålet på följande sätt:

Utbildningen har till uppgift att utveckla kursdeltagarnas kunskaper och förutsättningar att i varierande behandlingssiluationer, genom sin närvaro och sitt teoretiska och praktiska kunnande, medverka till atl förebygga, behandla och lösa olika problem med anknytning till missbrukarproble-matik.

Utbildningen syftar därför till atl kursdeltagaren

- skaffar sig kunskap om psykosociala problem saml samhällels åtgärder att lösa dessa på individ-, grupp- och samhällsnivå

- utvecklar förståelse för människors reaktioner i psykosociala problemsituationer och skaffar sig beredskap all ge stöd saml stimulans till förändring i sådana situationer

- skaffar sig ökad kunskap om och insikt i den egna personligheten

- förstår betydelsen av att kunna samverka med anhöriga och de myndigheter och organisationer som kan utgöra stöd för missbrukaren.

Timplanen i huvudkursen upptar bl.a. följande ämnen: psykologi, behandlingsmetodik, gruppdynamik, socialkunskap, vårdkunskap, administration och arbetslivsorientering. 1 preparandkursen ingår fem ämnen; svenska, samhällsorientering, matematik, naturorientering och psykologi.

Till läroplanen har skolöverstyrelsen fogat s. k. särskilda anvisningar;

Utbildningen skall belysa samhällspolitiska åtgärder i förebyggande och rehabiliterande syfte för individer med sociala och psykiska problem och då främst olika former av missbruk. Socialvårdens verksamhet avseende speciellt de behandlingsformer och metoder som består av praktiskt pedagogiska och terapeutiska insatser för missbrukare inom såväl öppenvård som vid behandlingshem skall tas upp. 1 undervisningen bör också behandlas hur

samordning sker mellan psykiatrisk vård och socialvård samt mellan en inledande medicinsk vårdfas och efterföljande sociala och psykiska rehabiliteringsinsatser.

För att kursdeltagaren skall förstå den egna insatsens betydelse i förhållande lill övriga psyko-sociala insatser skall helheten i socialvårdens långsiktiga och samordnande verksamheter belysas samt kursdeltagaren fä insikt om orsaker och bakgmnder till varför vissa individer inte klarar sin totala situation.

För alt konkretisera olika samhällsfrågor kan kursdeltagarna bedriva studier av varierande samhällsmiljöer, arbetsplatser, samhällsinstitutioner och organisationer. Syftet är atl skapa sådana kontakter med verksamheter utanför behandlingsverksamheten att inskolning av missbrukare i livet utanför behandlingssiluationen underlättas.

Utbildningen i socialt behandlingsarbete inleds med en preparandkurs som förberedelse för kursdeltagare som saknar fillräckliga förkunskaper för atl tillgodogöra sig undervisningen. Under denna förberedande del bör undervisningen inriktas mot del planerade utbildningsmålet varvid särskild vikt skall läggas på atl öka kursdeltagarens kunskap om samhällsfrågor, aktuell samhällsdebatt samt kommunikationsfärdigheter. Det kan därvid vara lämpligt aU undervisningen planeras som projektarbeten och lemadagar utifrån kursdeltagarnas behov och intressen.

I såväl huvudkurs som preparandkurs skall undervisningen inriktas på alt hjälpa och stimulera kursdeltagaren att på bästa sätt tillvarata och utveckla sina inneboende förutsättningar både som individ och som samhällsmedlem. Kursdeltagaren bör stimuleras till atl arbeta aktivt och till att påverka både inriktning och appläggning av sina studier.

Undervisningen skall vara behovsorienterad och utgå från kursdeltagarens tidigare utbildning och yrkeserfarenheter. För atl kursdeltagaren skall uppleva sammanhang och helhetssyn i utbildningen bör de olika ämnena integreras och undervisningen anpassas så atl den bidrar lill kursdeltagarens egen utveckling och förmåga till handlingsberedskap, till atl kunna dra slutsatser och till all kunna bedöma sitt eget handlande i olika situationer.

I undervisningssituationen är det lämpligt att utgå från kursdeltagarens egna erfarenheter samt anknyta till aktuella situationer i kommande behandlingsarbete. Samverkan mellan olika ämnen bör eftersträvas där kursdeltagaren tränas atl sammanställa uppgifter från olika ämnesområden och atl se problemen ur fiera synvinklar. Med utgångspunkt i kursdeltagarens önskemål bör problemlösning tillämpas som arbetsprincip och lämpliga arbetsformer är t, ex, grupparbeten, diskussioner, seminarier, rollspel.

En vägledande utbildningsprincip bör vara att genomgående anknyta undervisningen lill konkreta erfarenheter i form av t. ex, fältstudier och studiebesök. Vid bearbetningen av kursdeltagarens erfarenheter från dessa aktiviteter är det lämpligt att inom ramen för tillgängliga resurser anordna diskussioner, där även personer som är verksamma inom de studerade områdena bör delta.

Utbildningens inriktning skall vara sådan att kursdeltagaren fortlöpande under utbildningstiden ges tillfälle atl främst i ämnet gruppdynamik bearbeta egna upplevelser, attityder och värderingar. Detta kan vara värdefullt för kursdeltagarens egenutveckling både vad gäller atl stärka tilltron till den egna förmågan och att bli medveten om sin begränsning och kan ske i form av t, ex, gruppsamtal, gruppdynamiska övningar och rollspel.

För att åstadkomma integration av utbildningsinnehållet bör tillräcklig tid avsättas för planeringsarbete med de i utbildningen verksamma.

6.4 Ledningsgruppens förslag

Ledningsgruppen föreslår att utbildningen genomförs som brislyrkesut-bildning och även i övrigt i enlighet med arbetsmarknadsstyrelsens förslag. Utbildningen planeras så att hela personallag kan genomgå den gemensamt inför starten av t. ex. ett nytt behandlingshem. Kursdeltagarna utses efler rekommendation av arbelsmarknadsparterna. Kursen är en blandning av vidareutbildning och inskolning av arbetslag. Då de som kommer att genomgå utbildningen förutsätts vara anställda under utbildningstiden kommer kursdeltagarna all åtnjuta full lön under utbildningen.

Utbildningen genomförs som försöksverksamhet under kalenderåret 1978. Den pedagogiska uppföljningen av kursverksamheten beräknas komma till stånd genom FAMU-gruppens (Forskning kring arbetsmarknadsutbildningen) försorg. Den arbetsgrupp inom AMS, som medverkat till läroplanens utarbetande, bör följa verksamheten nära under första året.

Kurser bör komma i gång så snart som möjligt under våren, i första hand i Stockholm, Göteborg och Malmö.

7 Utvärdering av narkomanvården

7.1 Inledning

Ledningsgruppen tillkallade i oktober 1977 fyra forskare med uppgift atl överväga frågor rörande utvärdering av narkomanvården. I gruppen har ingått docent Bengt Börjeson, professor Lars Magnus Gunne, bitr. överläkare Jan Ramström och professor Erik Änggård. Dessutom har docent Kettil Bruun, Stiftelsen för alkoholforskning i Helsingfors, ordförande i det nordiska samarbelsorganet för drogforskning, deltagit i ett sammanträde.

Resultaten från forskargruppens arbete återges under avsnitten 7.2-7.4.

7.2 Bakgrund

Olika aspekter av behandlingsforskning har varit föremål för intensiv debatt såväl på nationell som på nordisk nivå. Ett nordiskt samarbete rörande behandlingsforskning inleddes på allvar år 1972, då det första nordiska forskningssymposiet arrangerades. Härefter har ytterligare två symposier ägt rum. Del nordiska samarbetet har nu fält en fastare form genom inrättandet av ett nordiskt drogforskningsorgan, som har sitt kansli föriagt till Oslo. Drogforskningsorganet arbetar f n. på atl fä fram forskningsförslag på fem vårdområden, nämligen utvärdering av behandling, frågan om Ivång-frivillighet, professionalism i behandlingen (innefattar både frågan om utbildningsbehov och betydelsen av ideella insatser), metadonbehandling samt okonventionella behandlingsformer.

Utvärdering £iv narkomanvården kan motiveras av bl. a. följande skäl:

- Forskningsresultat behövs som underiag för beslut rörande den fortsaUa vårdutbyggnaden och resursprioriteringen

- Forskningen kan bidra till metodutveckling inom narkomanvården

- Utvärdering av tvång i narkomanvården är angelägen av etiska skäl

- Erfarenheter från narkomanvården kan genom olika undersökningar komma även andra vårdområden till godo

Behandlingsforskning är dock förknippad med åtskilliga problem. Några av svårigheterna redovisas i det följande.

Problemen i forskningsprocessen börjar redan före undersökningen av själva behandlingsenheten och gäller urvalet av missbrukare till olika behandlingsenheter. Skillnader i behandlingsresultat kan bero på skillnader i de undersökta gruppernas bakgrundsförhållanden och fömtsättningar aU tillgodogöra sig behandlingen, likaväl som de kan bero på skillnader i behandlingens uppläggning och innehåll. Om behandlingen skall utvärderas enligl en experimentell metod fordras en slumpfördelning av missbrukare, så alt del ena vårdprogrammet fär ta emot missbrukare med ungefär samma bakgrund som det andra.

Ett sådant förfarande torde dock inte vara genomförbart inom överskådlig tid. Forskarna måste försöka hitta andra metoder för alt uppnå jämförbara resultat. En möjlighet är att de missbrukare som vistas på behandlingsenhel, som är föremål för utvärdering, beskrivs på ett enhetligt sätt med avseende på vikliga bakgmndsdala.

Ytteriigare en komplicerad fråga vid behandlingsulvärdering är vad som skall mätas och med vilka metoden Registrering av data rörande symtomförekomst, bostcid, arbete-utbildning m. m. kräver konsekvens, uthållighet och noggrannhe,t. Mätningar av den psyko-sociala anpassningen ställer ytteriigare krav pä metoder som är mindre utprövade än hårddata metoderna. Forskarnas värderingar och vetenskapliga referensram har betydelse förvalet av vad som skall undersökas och för metodvalet. Frågan om vad som skall mätas är bl, a, avhängig av vilka mål som formulerats förbehandlingen. Om behandlingsmålen innebär påverkan av faktorer som självkännedom, iden-tilelsupplevelse, inre trygghet, självkontroll m, m, ställs forskaren inför slora problem, eftersom metoderna för utvärdering av sådana effekter än så länge är föga utvecklade. Det finns inte några allmänt godtagna metoder för atl mäta den psyko-sociala anpassningen.

Del sista ledet i forskningsprocessen innebär tolkningar av resultaten. Beror effekterna på själva behandlingen och i så fall vad i behandlingen? Eller beror effekterna på andra omständigheter, som ligger utanför behandlingen? Handlar del kanske om ett samspel mellan behandlingsfaktorer och andra, yttre faktorer? Utöver den påverkan som missbrukaren utsätts för från behandlingsenheten påverkas han/hon av yttre omständigheter som situationen på bostads- och arbetsmarknaden, förhållandet lill kamrater och

föräldrar m, m. Det kan därför vara svårt alt särskilja behandlingsresultat från s, k, självläkning och yttre faktorers påverkan på individen.

På sin väg ut ur missbruket anlitar missbrukaren ofta en rad av samhällels vårdorgan, 1 olika skeden av missbrukskarriären har missbrukaren normall haft kontakt med många olika vårdinrättningar inom social- och sjukvård, eventuellt också med kriminalvård, arbetsvärd m, m. Det kan därför vara svårt att hänföra rehabiliteringseffekterna till en enstaka, avgränsbar vårdinsats. Det är i regel inte möjligt att bryta ut och utvärdera en särskild vårdenhet i vårdsystemet och sedan dra slutsatsen atl del är denna enda länk i vårdkedjan som orsakat förändringarna hos individen.

För alt man med någon säkerhet skall kunna dra slutsatser beträffande behandlingens effekter måste behandlingens innehåll beskrivas. Man bör eftersträva beskrivningar av behandlingens utformning, innehåll och innebörd för missbrukaren och försöka urskilja vilka komponenter i behandlingen som är av betydelse för rehabiliteringen. Även om utvärderingen av behandlingen vid en institution innefattar en redogörelse för behandlingens innehåll har undersökningsresultaten en begränsad giltighet tidsmässigt. Goda behandlingsresultat vid ett visst tillfälle behöver inte betyda atl behandlingen även fortsättningsvis kommerati vara framgångsrik. Utvärderingsresultaten säger bara något om hur en viss behandlingsenhet fungerade vid en viss tidpunkt.

Frågan om vem som skall utvärdera är inte heller okomplicerad. Forskaren kan antingen vara nära knuten till behandlingsenheten eller vara helt fristående. Om forskaren införiivas med behandlingsteamel kan en kritisk granskning av verksamheten försvåras. Å andra sidan kan del vara svårt för en utomstående forskare all fä lill stånd ett förtroendefullt samarbete med personal och klienter, vilket i allmänhet är en fömtsättning för att forskningsprojektet skall kunna genomföras. Ett sätt att möta misstänksamheten mot utomstående forskare kan vara atl syftet med utvärderingen klariäggs, och att forskaren och behandlingsenheien tillsammans diskuterar hur forskningen skall läggas upp. Samtidigt måste forskaren fä stor frihet i sitt arbete och möjlighet att fömlsäitningslösl granska behandlingen. Ett annal sätt är alt utvärderingen görs av två forskare, varvid den ene är nära knuten till institutionen, medan den andre är helt fristående.

Behandlingsforskningen befinner sig ännu i ett outvecklat stadium. Mot bakgrund av de svårigheter som är förknippade med behandlingsutvärderingen måste forskarna ges möjligheter att söka lösningar på olika nivåer och i olika former. I del följande kommer alt redovisas förslag som syftar lill att underiäUa det fortsatta forskningsarbetet och lägga gmnden till en forskar-tradilion på narkomanvårdsområdel.

En anknytning bör ske till forskningsarbetet utomlands. Hittills har narkolikaarbetet inom FN och WHO endast i begränsad omfattning tagit upp behandlingsforskning. Detta kommer möjligen att ändras - bl. a. har en särskild enhet upprättals inom FN-sekretariatels narkotikadivision för

problem kring efterfrågan på narkotika. Denna avdelning svarar bl. a. för behandlingsforskning. Även Europarådet avser att behandla frågor om utvärdering. F. n. utförs dock del viktigaste arbetet på nationell nivå.

1 USA bedriver de federala organen NIDA (National Institute of Drug Abuse), NAAA (National Institute of Alcohol Abuse and Addiction) och NIMH (National Institute of Mental Health)elt omfattande arbete och svarar bl. a. för initiering och finansiering av forskning. I Kanada har ARF (Addiction Research Foundation) i Toronto en motsvarande central ställning. Huvuddelen av arbetet utförs dock vid universitelsinslitutioner och fristående forskningsinstitut i dessa länder och vidare främst i England, Holland och våra grannländer,

7.3 Nuvarande situation

7.3.1 Behandlingsforskningens läge

Motstridiga uppfaUningar om möjligheterna alt rehabilitera narkotikamissbrukare har framförts i de senare årens narkotikapolitiska diskussioner. Somliga har hävdat att fä eller inga missbrukare blir "botade" med de behandlingsmetoder som tillämpas f n., medan andra hänvisat till de relativt gynnsamma resultat som rapporterats från skilda behandlingsenheter.

Det måste i sammanhanget framhållas att kunskaperna om narkomanvårdens effekter ännu är begränsade. Några brett upplagda försök all vetenskapligt utvärdera behandlingens resultat har ännu inle slutförts i Sverige. Ett par mer omfattande studier har dock genomförts. Vidare finns en serie enklare rapporter, som innehåller uppföljningsstudier från olika behandlingsenheien Dessa rapporter är av intresse som komplement lill annan information, även när de inte gör anspråk på att utgöra vetenskapligt upplagda behandlingsul-värderingar. Samtliga rapporter gäller den frivilliga narkomanvården. Från den icke frivilliga narkomanvården (främst vård enligt lagen om sluten psykiatrisk vård i vissa fall och barnavårdslagen) föreligger fä forskningsrapporter.

Av de forskningsprojekt som slutförts under senare år skall nämnas några. Den mest omfattande uppföljningsstudie som hittills gjorts i Sverige är "226 narkomaner - en uppföljande intervjuundersökning av en grupp frivilligt vårdade narkomaner"'. Rapporten ingår i forskningsprogrammet "Narkomaner i frivilliga behandlingsprogram" vid Långbro sjukhus. Vid Hindby-hemmet - ett terapeutiskt samhälle för alkohol- och narkotikamissbrukare i Malmö - har en forskargrupp följt verksamheten under flera år. Vid Ulleråkers sjukhus, forskningskliniken, pågår sedan år 1967 en försöksverksamhet med meladonunderhållsprogram. Försöksverksamheten följs kontinueriigt av en grupp forskare. En uppföljning har gjorts av 152 missbrukare

' S, Lindberg, J, Ramström, 226 narkomaner-en uppföljande intervjuundersökning av en grupp frivilligi. vårdade narkomaner. Socialstyrelsen. Stencil 1978.

som besökt narkomanvårdsmottagningen vid Danderyds sjukhus. Beträffande pågående forskningsprojekt kan nämnas all följande behandlingsen-heter är föremål för utvärdering: Rätansgården, Trollängen, Slora Björn, Brunslövsgården och Hassela. En slutredovisning av flertalet av dessa projekt kommer atl ske under år 1978.

7.3.2 Försöksverksamhet

Utöver rena forskningsprojekt har olika försök med krav på dokumentation betydelse för kunskapsutvecklingen. Vissa försök blir föremål för relativt ambitiösa utvärderingar medan andra beskrivs utan några krav på "vetenskaplighet". Erfarenheter och resultat av försöksverksamheten når emellertid f n, ul dåligt.

Försöksverksamhet och utvecklingsarbete bedrivs av kommuner och organisationer, ibland med statligt slöd. Socialstyrelsen förfogar över ett anslag benämnt J 7 "Bidrag till organisationer m, m," som innevarande budgetår uppgår till 3,1 milj, kn Huvuddelen av anslaget utgår till försöksprojekt.

7.3.3 Kartläggning av vårdresurserna

En samlad beskrivning av vårdresurserna saknas f n. För sjukvårdspersonal, socialarbetare, forskare, enskilda missbmkare m. fl. som har behov av information om olika behandlingsenheter skulle en översikt vara till stor hjälp i det dagliga arbetet. En översikt över vårdresurserna skulle därför behöva göras.

Beskrivningen av behandlingshemmen för narkotikamissbmkare bör utöver enkla fakta som adress, huvudman, platsanlal, klientsammansättning, upptagningsområde m. m. innehålla en redogörelse för intagningsförfarande, behandlingens mål och metodik samt uppgift om verksamheten har utvärderats.

7.3.4 Kartläggning av behandlingsforskningen

Våren 1973 publicerade socialstyrelsen en rapport över aktuell narkotikaforskning.' Rapporten innehöll kortfattade uppgifter om undersökare, forskningsinstitution, projektets syfte, metod och anslag. 1 en avslutande kommentar gjordes en bedömning av forskningens läge. Rapporter över aktuella och planerade forskningsprojekt har intresse för såväl forskare som behandlare och administratörer och skulle behöva göras kontinueriigt. I en sådan rapportering bör ingå uppgifter av både kvantitativ och kvalitativ art. Även resultaten av avslutade forskningsprojekt bör presenteras.

'Socialstyrelsen: Aktuell narkotikaforskning våren 1973

Sammanställningarna bör utmynna i en bedömning av forskningens läge, innehållande analys av den forskning som bedrivs resp. en genomgång av problemområden, som ännu inle är utforskade. Utifrån översikten skall forskningsbehov kunna formuleras.

7.3.5 Dokumentation av forskningsrapporter

Varken någon institution, organisation eller något bibliotek har i dag ett övergripande ansvar för insamlandet av forskningsrapporter på narkotikaområdet. Behovet av en dokumentationscentral är således uppenbart, och krav på att en sådan skall inrättas har framförts vid många Ullfällen. Bl. a. tog narkomanvårdskommiltén upp frågan i sitt slutbetänkande. Forskningsrapporter finns på socialstyrelsen. Centralförbundet för alkohol- och narkolikaupplysning, högskolornas bibliotek, hos enskilda forskare etc, men dessa rapporter samlas inte in på något systematiskt sätt och samlingarna är långt ifrån heltäckande.

Var en dokumentationscentral skall förläggas är beroende av om endast narkotikaforskning skall ingå i samlingarna eller om den bör inrymma rapporter rörande både alkohol- och narkotikaforskning. Ytteriigare en möjlighet är atl all social forskningsdokumentation samlas på samma ställe. Del lämpligaste i dagens läge synes vara att inrätta en dokumentationscentral i vilken skall ingå svensk alkohol- och narkotikaforskning samt vissa utländska rapporter av betydelse för svensk forskning och debatt. Om möjligt bör internationella datorbaserade söksystem kopplas till enheten. Del kan här nämnas att en översikt över de internalionella söksystemen gjorts på uppdrag av det nordiska drogforskningsorganet och f n. är under publicering. Dokumentationscentralen måste föratt hålla samlingarna aktuella utarbeta ett kontaktnät med forskare och forskningsmiljöer på såväl nationell som intemationell nivå. Det bör ingå i dokumentalionsenhetens uppgifter att sprida information om forskningsrapporterna och eventuellt också göra sammanfatlning.an

7.4 Utvecklingsarbete - aktuella forskningsbehov

7.4.1 Uppföljning

Förutom att del finns behov av all fä vissa problemområden särskilt belysta vore det värdefullt med kontinueriig uppföljning av missbrukare, som kommit i kontakt med olika vårdenheter. Dessa uppföljningar skulle göras av vårdarbetarna själva och innebära all vissa enkla data beträffande klienternas situation insamlades och systematiserades. Rutiner för insamlandet av uppgifterna bör därför utarbetas. Dessa dala skulle ge behandlingsseklorn feed-back på sin verksamhet och kunna utgöra underiag för analyser av behandlingsarbetet. En uppföljning av detta slag kan inte betraktas som

forskning i vetenskaplig bemärkelse, men kräver ändå kunnande, noggrannhet och tålamod. Vårdarbetarna skulle därför behöva slöd och stimulans frän forskare i uppföljningsarbetet. Något omedelbart krav på att uppföljningar skall göras kan dock inte ställas, eftersom det skulle innebära ett merarbete som kräver resursförstärkningar. Dessutom bör man i sammanhanget la hänsyn till förhållandena inom andra vårdsektorer i detta avseende. För att uppgifterna skall bli verkligt intressanta och meningsfulla måste de ställas i relation till liknande uppgifter på andra vårdområden. Även etiska frågor måste noggrant diskuteras innan man beslutar sig för att göra breda uppföljningar,

7.4.2 Tillämpad forskning

Vid sidan av de nämnda enkla uppföljningarna kan det finnas skäl att peka på olika projekt av lillämpningskaraktär,

7.4.2.1 Vårdkedjan

Hur skall man utforma en vårdkedjemodell som innebär atl akutvården effektivi länkas lill behandlingshemmen? Hur skall i sin tur behandlingshemmen knytas till öppenvården? Undersökningar rörande sambanden mellan de olika länkarna i vårdkedjan är angelägna, eftersom de olika delarna är beroende av och förutsätter varandra,

7.4.2.2 Studier kring avgiftning och abstinens

Det finns i dag ingen svensk forskning som belyser vad som händer under avgiftningsfasen. Vi har heller inga jämförande studier från de akutkliniker, som finns och som tillämpar olika metoder i avgiftningsskedet.

Forskning kring abstinensens olika stadier syftar till att ge kunskap om vilka åtgärder som bör sättas in vid olika tidpunkter.

7.4.2.3 Akut- och korttidsvård

Det finns behov av undersökningar som kan belysa i vilken utsträckning akutvården lyckas föra klienten vidare till mer långsikliga behandlingsprogram. Vidare behövs kunskaper om i vilket skick missbrukaren lämnar akutavdelningen, vårdtidens längd m. m.

7.4.2.4 Motivalionsforskning

En god uppfattning om missbrukarens motivation skulle hjälpa personalen inom akut- och öppenvården att utforma behandlingen på ell mer realistiskt och konstrukfivt sätt. Vidare finns ett behov av modeller för hur motiva-

lionsarbetet skall bedrivas. En analys av betydelsen av de långvariga kontakterna som personalen inom öppenvården har med enskilda missbmkare behövs också.

7.4.2.5 Marginalkonflikter

Ytterligare kunskaper krävs för att belysa hur missbrukarens situation är under det stadium då han slutat missbruka narkotika och därmed lämnai sitt gamla liv men ännu inte känner sig hemma i det etablerade samhället. 1 sitt sökande efter alternativa sätt atl leva och en delvis ny identitet kan den f d. missbrukaren hamna "mellan två stolar". Denna situation är myckel pressande och kaiU leda till återfall.

7.4.2.6 Jämförelse mellan behandlingsalternativ

Det är angeläget att man på längre sikt utvecklar modellstudier för alt jämföra och utvärdera behandlingsalternativ. Man bör dock göra det med begränsade och realistiska ambitioner utifrån kunskaperna om de tidigare redovisade svårigheterna att mäta behandlingseffekter.

7.4.2.7 Olika typer av droger

Även om slora grupper av missbrukare ofta är blandmissbmkare föreligger ell visst behov av forskning kring drogerna som underlag för narkomanvårdens utveckling. Frågor som inställer sig är t. ex. hur olika droger verkar socialt, fysiskt, psykologiskt och hur ersätlningsdroger, typ metadon, fungerar.

7.4.2.8 Social uppföljning

Den tidigare refererade undersökningen från Långbro sjukhus visar all stora delar av den undersökta missbrukargruppen slutat missbruka narkotika men atl många i denna grupp ändå inle har ordnad sysselsättning (arbete/ studier). Det synes därför viktigt att man i uppföljningsundersökningargör en fördjupad analys av den sociala situationen.

7.4.2.9 Kriminalvårdsfrågor

a) Hur fungerar brottsbalken/kriminalvården som drogpreventiva instrument? På många langelser bedrivs enligt uppgift en väl utvecklad handel med narkotika och undersökningar visar atl många straffade börjar missbruka narkotika inne på fängelset. Innebär straffiillämpningen och fängelsestraffet kanske belastande omständigheter från individualpreventiv synpunkt?

b) Utvärdering behövs rörande tillämpningen av 34 § lagen (1974:203) om

■ kriminalvård i anstalt, vilken gör det möjligt för intagna med narkotikaproblem att fullgöra delar av strafftiden inom sjuk- eller socialvården. Hur förhåller det sig med missbruket hos denna grupp efler avslutad vårdtid jämfört med övriga klienter på behandlingshemmet eller jämfört med de missbmkare som fullgör hela strafftiden på ett fängelse?

7.4.2.10 Vård med stöd av LSPV

Även den icke frivilliga narkomanvården är intressant från utvärderings-synpunkt. Vård av narkotikamissbrukare under tvång sker i allmänhet inte på särskilda narkomanvårdskliniker utan på allmänna psykiatriska avdel-ningan Eftersom tvångsomhändertagande är ett långtgående ingrepp i en människas liv är del mycket angeläget atl undersöka vilka effekter tvångsvården har.

7.4.3 Teoretiska studier

Det är angeläget att medel anslås, förutom till de projekt som har lillämpningskaraktär, även till projekt med mer teoretisk inriktning. Det innebär projekt som i första hand inle behöver ha direkt tillämpningskaraktär, men som på längre sikt kan ha betydande konsekvenser för utformning och utvärdering av behandlingen. Teoretiska studier som synes påkallade är;

- En förutsättningslös granskning av argumenten för tvång resp. frivillighel inom vården av vuxna missbrukare

- Studier kring missbrukskarriären

Teorier om missbmkskarriären har betydelse för behandlingens utformning i olika skeden. Missbmkskarriären indelas ofta i följande "steg".

1) Utveckling av en avvikarbenägen personlighet

2) Vägen in i missbruk

a. Experimentellt missbruk

b. Rekreationsmissbruk

c. Tvångsmässigl missbruk

3) Vägen ut ur missbruk

En vidareutveckling av dessa tankegångar kan ge kunskap om vilka möjligheter det finns att bryta en pågående missbrukskarriär. Ell stort behov föreligger av detaljkunskap om de yttre påverkningar av typ behandling under tvång eller frivillighet och de inre överväganden som styr individens handlande i missbruksfasen. Via exempelvis intervjuer med missbrukare som klarat sig bra kan man erhålla upplysningarom vilka ingrepp och faktorer i och utanför behandlingen, som medverkat till atl de lyckats förändra sin livssituation.

- En diskussion med utgångspunkt från begreppet "identitet" och detta begrepps anknytning till missbrukarens självupplevelse.

Vidare är det angeläget alt möjligheterna alt erhålla projekteringsanslag vidgas.

7.5 Ledningsgruppens överväganden och förslag

Som framgår av arbetsgruppens redovisning har den svenska behandlingsforskningen relativt liten omfattning. Arbetsgruppen har lagt fram flera förslag lill insatser för atl öka behandlingsforskningen.

Det återstår relativt omfaUande arbetsinsatser innan underiag kan erhållas för formulering av konkreta forskningsprojekt. Delta arbete bör ske inom delegationen för social forskning (DSF), i vilken bl. a. ingår representanter för socialdepartementet, socialstyrelsen, kommun- och landslingsförbunden samt forskare. Arbelel bör ske mot bakgrund av de förslag som forskningsgruppen utarbetat ovan (avsnilt 7.4). DSF har hittills tillsatt sex initiativgrupper med uppgift all göra en översiktlig inventering och analys av forskning och utvecklingsarbete inom var sitt område och att lämna förslag till angelägna projekt. En initiativgrupp för narkomanvårdsforskning bör inrättas. För anställning av en utredare med uppgift alt biträda initiativgruppen under minst ett halvår, sammanträdesarvoden, resekostnader m, m, bör anslås 150 0(10 kr.

Initiativgruppen bör under sill arbete undersöka möjligheterna all skapa fasta kontakter till vissa viktigare forskningscentra. Från ansvariga federala myndigheter i USA har en önskan framställts till ledningsgruppen om ett samarbete på narkotikaforskningens område. Iniiiativgruppen bör bereda denna fråga och även undersöka möjligheterna lill samarbete med forskningscentra i andra länder. Det är därvid angeläget att samråd och samverkan sker med det nordiska drogforskningsorganet.

Föratt forskningsprojekt på narkomanvårdsområdel snabbt skall komma i gång fordras atl särskilda medel ställs till förfogande. Delegationen för social forskning rekommenderas att reservera ca I milj. kr. varje år under en treårsperiod för fDrskningsprojekt på narkomanvårdsområdel.

Det finns ett stort behov av regelbundna överiäggningar om forskningsfrågor som gäller narkomanvård. Forskarna är ofta isolerade och saknar forum för diskussion av projektens uppläggning, metodologiska problem, etiska frågor m. ni. Vissa idéer blir aldrig realiserade och vissa projekt slutförs inle därför att stöd och stimulans från forskarkollegor saknas. Ledningsgruppen föreslår att medel ställs till förfogande för anordnande av särskilda forskarkonferenser. Dessa konferenser bör arrangeras av socialstyrelsen i samråd med forskare i den föreslagna initiativgmppen inom DSF. Medel bör anvisas för två konferensen Kostnaden kan beräknas till 50 000 kr.

Ledningsgruppen instämmer i behovet av en dokumentationsenhet för

narkotikaforskning. Frågan om en sådan enhet bör samordnas med annan forskning, t. ex. beträffande alkohol, bör utredas ytteriigare, liksom frågan om var en dokumentationsenhet för forskningsrapporter bör placeras. Innan tillräckligt underlag för beslut föreligger måste en noggrann genomgång göras av existerande dokumentationsenheter och av de behov av dokumentationsservice som kan föreligga hos myndigheter, forskningsinstitutioner m. m. Ett belopp i storieksordningen 75 000 kr. bör dock avsättas för alt möjliggöra förberedelser för inrättande av en dokumentationsenhel. Ledningsgruppen föreslår att överenskommelse träffas med CAN alt genomföra delta förberedelsearbete, innefattande insamling av forskningsrapporter.

Rapporter över aktuella och planerade forskningsprojekt har stort intresse. Socialstyrelsen bör därför åriigen kartlägga den aktuella narkotikaforskningen. Även resultaten av avslutade projekt bör presenteras i rapporten. Denna bör även innehålla en bedömning av forskningens läge.

1 dag saknas en samlad bedömning av vårdresurserna. Det bör uppdras åt socialstyrelsen atl genomföra en kartläggning av dessa. Information om vårdenheterna bör ges till myndigheter och organisationer som har behov av sådana uppgifter. Eftersom behandlingsprogrammen fortlöpande ändras bör uppgifterna ses över åriigen.

Resultaten av den försöksverksamhet som bedrivs med bidrag från socialstyrelsens anslag J 7 "Bidrag till organisationer m.m." når f n. ut dåligt. Socialstyrelsen bör därför i samverkan med berörda huvudmän verka fören vidgad spridning av dessa resultat. Detla kan ske genom tryckning och distribution av rapporter, anordnande av konferenser m. m. Informationsverksamheten bör samordnas med Svenska kommunförbundels idébankverksamhet.

8 Missbrukarnas situation på arbetsmarknaden

8.1 Inledning

En förutsättning för att vårdinsatser för missbrukare skall ge bestående resultat är alt missbrukarna kan fä lämplig sysselsättning efter behandlingen. Ofta är deras utbildning otillräcklig-del är inte ovanligt all även kunskaperna på grundskolenivå är ofullständiga. Arbetsmarknadsfrågor och utbildningsfrågor har därför ett intimt samband med rehabiliteringen av missbrukare. Alt arbetsmarknadsfrågorna har betydelse i del förebyggande arbetet har berörts i kap. 3. Arbetsmarknadsfrågorna har därför särskilt uppmärksammats i ledningsgruppens arbete.

Arbetsmarknadsfrågorna har av ledningsgruppens sekretariat beretts särskilt med företrädare för arbetsmarknadsstyrelsen, brottsförebyggande rådet, socialstyrelsen och sysselsällningsutredningen. Överiäggningar har vidare hållits med företrädare för LO, TCO och SACO/SR. Avsnitten 8.2 och 8.3 är en sammanfattning av detta arbete.

8.2 Bakgrund

8.2.1 Arbetsmarknadens utveckling

På grund av konjunktur- och strukturförändringar på arbetsmarknaden har under senare år en arbetslöshet uppstått som i särskilt hög grad drabbat ungdomar.

Utvecklingen har också medfört att större krav numera ställs på de personer som går in i arbetslivet. De som har möjligheter att fä arbete är i första hand personer med god yrkesutbildning och dokumenterad yrkesvana. Omvänt är del sivårt för personer med bristfällig utbildning och yrkeserfarenhet alt fä fotfäste i arbetslivet. Detta gäller såväl den privata som den offentliga sektorn.

Under 1970-talet har antalet sysselsatta ökat med omkring en kvarts miljon. Även om det skett en stagnation de senasie åren torde man på sikt kunna räkna med en fortsatt ökning av antalet sysselsatta. Den största ökningen kommer alt ske inom offentlig förvaltning och tjänst. Antalet sysselsatta inom denna sektor beräknas öka starkt fram till år 1990 (se diagram 8:1).

Både den offentliga och den privata sektorn måste i högre grad än hittills medverka till rekrytering av personer med fysiska, psykiska eller sociala arbetshinder.

Både inom den offentliga och den privata sektorn söker företag bästa möjliga arbetskraft. Såsom förut sagts leder detta lill att arbetshandikappade ofta kommer i sista hand. Ofta måste samhället medverka lill sysselsättning för de som inte kan fä något arbete på öppna arbetsmarknaden.

8.2.2 Missbrukarnas arbetsmarknadssituation

Det är inle möjligt atl i tillgänglig statistik isolera olika missbrukargrupper och t. ex. se hur många narkotikamissbrukare som efter behandling har fäll arbete i den öppna marknaden. Flera olika studier av missbrukare som genomgått behandling visar dock, alt endast fä av dem ens fär någon kontakt med arbetsmarknaden. Som exempel kan nämnas den i kapitel 7 refererade undersökningen vid narkomanvårdskliniken på Långbro sjukhus i Stockholm. Studien är en uppföljning av samtliga patienter som behandlades på kliniken under perioden 1969-1972. Av de missbrukare som var drogfria var 35 % fortfarande efler 2-3 är utan sysselsättning. Av samtliga 226 undersökta hade 55 % året före intervjutillfället varit sysselsatta i mindre än sex månader.

F. d. missbmkares möjligheter att få arbete är inle bara beroende av det aktuella arbetsmarknadslägel utan är också förknippade med en rad andra faktorer. Bland dessa finns dels problem som beror på anpassningssvårigheter och osäkerhet, dels sådana som har sin grund i arbetsgivares och arbetskamraters attityder rnot missbrukare. Dessa två typer av problem kan inte ses

Diagram 8:1

Sysselsättningen i större näringsgrensgrupper åren 1965-1990

Logmaritmisk skala

Källa: Trender och prognoser 1977.

Information i prognosfrägor 1977:1, SCB

isolerade från varandra utan har ett nära samband. Så kan t. ex. en f d. missbrukares osäkerhet på en arbetsplats förstärkas av att han eller hon möter avståndslagande, rädsla eller misstänksamhet från arbetsledning och arbetskamrater.

Utbildningsnivån bland missbrukare är i allmänhet mycket låg. Med låga eller inga avgångsbetyg från grundskolan är det svårt att komma in i arbetslivet. Undersökningar har också visat atl många missbrukare har grava läs- och skrivsvårigheter. Dessa faktorer tillsammans med de förhållanden, som utlöst missbmket och som ofta förstärks under missbruksliden -känslor av otrygghet och ångest, främlingsskap inför arbetsliv och samhälle och dåligt fysiskt hälsotillstånd - resulterar ofta i osäkerhet och mindervärdeskänslor. Risken är därför slor för misslyckande om den f d. missbrukaren ulan särskild förberedelse går direkt från behandling till yrkesliv.

På senare tid har personal inom narkomanvården uttryckt oro över det växande antalet förtidspensionerande missbrukare. Antalet förtidspensioneringar ökar när arbetsmarknadsläget försämras. Måjet för behandling av missbmkare bör alllid vara atl vederbörande skall kunna fä arbete och en plats i yrkeslivet. Förtidspensionering eller långa sjukskrivningar fär inte vara en

ersättning för åtgärder som avser att hjälpa den f d. missbrukaren ut på arbetsmarknaden.'

8.2.3 Särskilda problem i dagens läge

8.2.3.1 Den offentliga sektorn

Som tidigare nämnts beräknas den offentliga sektorn under de närmaste åren komma att svara för den stora ökningen av antalet arbetstillfällen. Det finns inga uppgifter om i vilken utsträckning personer med sociala arbetshinder anställs inom offentlig verksamhet. Personal inom såväl socialvård som arbetsförmedling har emellertid påtalat svårigheterna för människor som varit socialt utslagna att fä arbele inom denna sektor. Följande anledningar har bl. a. angetts som förklaring till detta:

- För anställning i statlig tjänst gäller grundlagens krav på atl förtjänst och skicklighet skall vara avgörande vid tillsättning. Numera finns dock en öppning genom all arbelsmarknadsskäl även kan vägas in vid anställning

- Budgetmässiga bedömningar, vilka sällan ger myndigheter handlingsfrihet. Anslagsframställningar bedöms med utgångspunkt från att alla anställda skall vara effektiva. De aflarsdrivande verkens arbete bygger på företagsekonomiskt definierade mål

- Myndigheternas befattningsbeskrivningar medför alt många sökande med sociala arbetshinder inte når upp till de krav som ställs

8.2.3.2 Kontakter mellan behandlingshem och arbetsliv

Under de senaste åren har olika myndigheter och organisationer genomfört ett antal seminaiier för personal inom narkomanvården. På seminarierna har missbrukarnas situation på arbetsmarknaden diskuterats. Under överläggningarna har framkommit att kunskaperna om och kontakterna med arbetsmarknaden är otillräckliga inom detta vårdområde. Detta gäller både mer allmän kännedom om arbetsmarknaden och insikt om vilka åtgärder, som kan behövas för atl f d. missbrukare skall kunna gå ut i arbetslivet. Kunskapen om vilka arbetsmarknadsåtgärder som finns är också begränsad. Dessa brister har flera förklaringar;

- Genom den snabba utvecklingen av vårdmetoderna som skett inom
narkomanvården har nästan all personalens tid ägnats ål det egna arbelel.
Personal och inskrivna missbrukare har varit mer inriktade på behand-

'Jfr sysselsättningsulredningens betänkande (SOU 1978:14) "Arbete åt handikappade". Där föreslås (s 120-121) förstärkta åtgärder i syfte att ge bl, a, unga förtidspensionerade möjlighet att (i arbete.

lingshemmens terapi än på att skapa kontakter och kanaler ut mot det övriga samhället

- Personal inom narkomanvården har sällan någon annan erfarenhet av arbetslivet än socialt arbete, vilket medför all de har begränsade erfarenheter att relatera till i behandlingsarbetet

- Många behandlingshem har i praktiken haft hela landet som upptagningsområde, varför naturliga kontakter med arbetsförmedling och arbetsliv i resp. missbrukares hemkommun har försvårats

Under de ovan nämnda seminarierna har personal från behandlingshem själva påpekat dessa brister. De har önskat atl kontakterna mellan behandlingshem och arbetsvärd/arbetsförmedling skall förbättras. Flera behandlingshem och deras resp. huvudmän har också på olika sätt börjat arbeta för en mer aktiv kontakt med arbetslivet.

Genomgående har deltagarna vid seminarierna pekat på behovet av en fast och fortlöpande kontakt med arbetsförmedlingen och arbetsmarknaden. Man har menat att insatser som främjar utslussningen i arbetslivet bör vara lika naturiiga som det terapeutiska arbetet på institutionerna.

8.2.3.3 Arbetsförmedlingens resurser

Riskerna för ökning a v arbetslösheten har lett till en kraftig expansion av de arbetsmarknadspolitiska insatserna under senare tid. Eftersom en stor del av detta program administreras av arbetsförmedlingen har möjligheterna atl tillgodose önskemål om råd och vägledning från personer med behov av särskilda åtgärder, t. ex. f d. missbrukare, varit begränsade. Ett närmare samarbete mellan missbruksvården och arbetsförmedlingen, som är i hög grad önskvärt, förutsätter en förstärkning av de personella resurserna vid arbetsfcirmedlingarna. Denna fråga har närmare behandlats i sysselsättningsulredningens belänkande (SOU 1978:14)' "Arbete ål handikappade". 1 den utsträckning som resurser lokalt kan ställas till förfogande inom arbetsförmedlingen skall, enligl arbetsmarknadsstyrelsen, självklart ett närmare samarbete etableras.

8.3 Utbildnings- och arbetsmarknadsåtgärder

Olika typer av arbetsmarknadspolitiska insatser för personer med arbetshinder redovisas utföriigt i sysselsättningsutredningens nyss nämnda betänkande. I betänkandet föreslås flera förstärkningar av de arbetsmarknadspolitiska åtgärder, som är inriktade på de arbetshandikappades situation.

8.3.1 Grundläggande utbildning

Som tidigare har påpekats har missbrukarna ofta en mycket bristfällig utbildning. De behöver därför såväl grundutbildning som yrkesinriktad

' Bet. s 221-226

utbildning. Särskilt förde missbrukare,som haroavslutadeeller ofullständiga grundskolekunskaper, är det viktigt atl undervisningssituationen utformas på ett sådant sätt att eleverna vågar erkänna sina bristande kunskaper. Den grundläggande undervisningen bör därför i hög grad individualiseras. Det är viktigt atl behandlingshemmet' (och andra behandlingsformer) aktivt medverkar till att erbjuda grundutbildning. 1 vissa fall kan det vara lämpligt att förlägga undervisningen till behandlingshemmet. Delta sker redan på en del behandlingshem. I andra fall bör del finnas möjlighet att följa undervisningen utanför institutionen, och denna form bör i första hand eftersträvas. Den kommunala vuxenutbildningen ger möjligheter till sådan undervisning.

Grundläggande undervisning, som kurser i svenska eller andra mera kompletterande grundskolekurser, kan också erhållas genom folkhögskolor, antingen genom atl missbrukaren efler genomgången behandling skrivs in som elev på vinterkursen eller under behandlingstiden deltar i deltidsslu-dier.

8.3.2 Val av utbildning och yrkesinriktning 8.3.2.1 Utredniingskurser

En slor del av missbmkarna är osäkra både på sina egna möjligheter och på vilka arbeten som finns på arbetsmarknaden. För dem som inte under behandlingstiden har bestämt sig för någon utbildning eller yrkesverksamhet, finns det möjligheter att delta i någon av de utredningskurser som anordnas inom ramen för arbetsmarknadsutbildningen (s. k. ALU-kurser). Dessa kurser är avsedda för arbetssökande med uttalad osäkerhet om sina önskemål och förutsättningar inför arbets- och utbildningsval. Kurserna syftar till att ge information och vägledning men även till att aktivera de sökande.

Kurserna anordnas f n. i skolöverstyrelsens regi, vanligen på AMU-centen Kursernas karaktär av fördjupad utredning och aktivering förutsätter direkta insatser av personal från arbetsförmedlingen. En betydande del av kurserna utgörs av praktik inom olika yrkesområden.

Två huvudtyper av kurser förekommer

- Arbetsliv och utbildning. (SÖ läroplan X 21.25.22)

- Omställning och träning. (SÖ läroplan X 21.24.11)

Avsikten är att eleverna efler utredningskursen skall gå vidare lill annan utbildning eller direkt till yrkesverksamhet. Utbudet av utbildning är myckel slort. Inom såväl arbetsmarknadsutbildningen som den kommunala vuxenutbildningen finns sålunda ett brett utbud av teoretisk och yrkesinriktad utbildning.

' Bedömningar som görs i detla kapitel beträffande behandlingshemmens behov skall i tillämpliga delar också gälla andra behandlingsformer, t. ex. familjevårdplatsen

8.3.2.2 Folkhögskolor

En utbildningsform av särskilt intresse för många missbrukare som har genomgått behandling är folkhögskola. Inlernatformen och den förhållandevis fria studieordningen möjliggör en mjuk övergång från det kollekliva livet på behandlingshemmet.

Såväl studierna som vistelsen i sin helhet på folkhögskola kan dock vara krävande. De flesta eleverna har ordnade bostadsförhållanden. Vid ganska många skolor innebär det all dessa internatelever åker hem vid helger, medan det fätal elever som oftast på grund av sociala problem inle har ordnade hemförhållanden stannar kvar på skolan. På så sätt uppslår lätt en grupp personer, som har eller har haft drogproblem eller andra sociala svårigheter. De fär svårt att fä kontakt med övriga elever och kan därigenom komma att uppfattas som ett störande inslag i skolarbetet.

Folkhögskolornas möjligheter aU i ökad utsträckning ta emot personer med sociala problem studeras f n. av rektor Ebbe Gustafsson.' 1 denna studie ingår en enkät lill samtliga folkhögskolerektorer. De flesta anser att deras skola har möjlighet alt la emot 1-2 f d. missbrukare varje år till vinterkurserna. Flera menar dock atl betydligt fler missbrukare kan beredas plats om skolan aktivt arbetar med ett socialt program.

Flera folkhögskolor tar också i betydande utsträckning emot personer med sociala problem. 1 några fall har man ett utbyggt samarbete med behandlingshem eller annan vårdenhet. Stensunds folkhögskola har t. ex. ett intimt samarbete med Kungsörstorps behandlingshem. Varje vecka byter 3-4 elever från folkhögskolan plats med lika många gäster från behandlingshemmet. De ingår sedan på lika villkor i undervisningen resp. behandlingsarbetet. På detta sätt får skolans elever en ökad kunskap om socialt arbete. De som är inskrivna på behandlingshemmet fär i sin lur kunskap om studiearbete och om förhållandena på folkhögskolan. De fär också tillfälle aU knyta personliga kontakter med eleverna på skolan. Vidare kan t. ex. nämnas samarbetet mellan Hassela-kollektivel och Forsa folkhögsola. Efter ett års vistelse på kollektivet, där lärare från Forsa deltar i undervisningen, skrivs eleverna in vid folkhögskolan.

Folkhögskolor kan således fylla ett stort behov när det gäller utbildning av missbrukare. Del är dock viktigt atl intagningen av elever med sociala problem inte sker slumparlat och oplanerat eller på falska fömtsättningar, t, ex, genom alt elevens problem förtigs före vistelsen på skolan. Både inom skolan och bland de nya eleverna bör det finnas en medvetenhet om hur arbetet skall bedrivas för att inte nya problem skall uppstå. Ett fortlöpande samarbete mellan folkhögskolan och vårdenheten är av vikt för båda parter. En öppen ömsesidig information är en förutsättning för gott resultat. Ett

'Forskningsrapport från pedagogiska institutionen vid Stockholms universitet (under publicering)

samarbete kan underiätlas av att behandlingshemmen får bestämda upptagningsområden.

8.3.2.3 Praktik- och pryoverksamhet

Då debutåldern hos narkotikamissbrukare är förhållandevis låg är det få som har hunnit fä någon kontakt med arbetsmarknaden. Den viktigaste förutsättningen för att en missbrukare skall kunna fungera i arbetslivet är att han tar avstånd från missbmket. Men även på andra sätt måste han förändra sin situation. Hans tillvaro är starkt skild från det liv en yrkesarbetande måste leva.

Det kan vara svårt för en ung människa med problem all klara monotona arbetsuppgifter, passa tider, samarbeta osv. En inslussning i arbetslivet bör därför ske successivt och vara väl förberedd. En förberedande åtgärd kan vara atl man under behandlingstiden får möjligheter till praktikperioder vid olika typer av arbetsplatsen

En fortlöpande pryoverksamhet under liden på bl. a, behandlingshemmet skulle kunna fylla flera vikliga syften. Genom praktiken fär ungdomarna successivt lära kanna vilka krav som ställs inom arbetslivet. De fär möjlighet att se hur de fungerar i vardagliga situationer. För ungdomar med bristande erfarenhet av vardagliga sociala kontakter är det ell stort steg att möta människor utanför den skyddade miljö, som behandlingshemmet erbjuder. Om praktikperioderna blir integrerade delar av behandlingen skapas möjligheter att bearbeta de problem som uppkommer under praktiktiden. Praktik kan också ge ökad motivation till utbildning, om missbrukaren fär pröva del arbete han är intresserad av. Sysselsättningsutredningen har i en speciell praktikrapport' givit förslag om olika typer av praklikverksamhet. Hur verksamheten i detalj skall utformas fär fastställas sedan regering och riksdag tagit ställning lill sysselsättningsulredningens förslag.

8.3.2.4 Kontakt med fackliga organisationer

Personer med sociala problem eller arbetshinder behöver eU bestående stöd och nära kontakter med någon eller några av arbetskamraterna för alt komma in i arbetsgemenskapen. Sysselsättningsutredningen har i detla hänseende bedrivit försöksverksamhet med stöd bl. a. från socialdepartementet i samband med anställning av arbetshandikappade i statlig, kommunal och privat verksamhet. Försök har gjorts dels med allmän information till de anställda om de nyanställdas situation, dels med mer personligt riktad information till de närmaste arbetskamraterna i samband med att den nyanställde introduceras i arbetet. I vissa fall har arbetskamrater åtagit sig kontaktmannaskap.

'Praktik, del av utbildning, 1977-06-20. Förslag i anslutning till försöksverksamheten med intensifierad arbetsförmedling för ungdom under 20 är, 1977-10-11

Försöksverksamhet pågår fortfarande, men några preliminära slutsatser kan redan nu dras

- En förutsättning för atl man inom resp. företag skall överväga atl ta emot personer med problem och arbetshinder är all man får ökad kunskap om deras situation.. Därtill behövs ett mer aktivt arbele i anpassningsgrupperna

- Hur utföriig information som skall lämnas om en enskild person lill de blivande arbetskamraterna och arbetsledningen måste noga övervägas från fall till fall

- Kontaktmän bland de anställda utgör en viktig resurs när det gäller atl ändra arbetskamraternas attityder till de arbetshandikappade

- De personer som ålar sig alt vara kontaktmän skall känna att de fär stöd av samhällsinstitutioner (t. ex. arbetsförmedling och socialvård), arbetsgivare och fackliga organisationer

- Kontaktmännen behöver goda kunskaper om de arbetshandikappades totala situation

Erfarenheter av försök med kontaktmän visar atl sådan verksamhet är värdefull. Kontakter mellan behandlingsenheter och fackliga organisationer bör därför etableras. Det är önskvärt all behandlingshemmen kan fä kontakt med arbetsplatser i närheten. Genom samarbete med de fackliga organisationerna på dessa arbetsplatser etableras inte endast kontakter med arbetsplatserna utan behandlingshemmen får också en möjlighet till naturliga kontakter med människor som lever och arbetar i närheten av institutionerna.

Kontakten ger också de inskrivna på behandlingshemmen möjlighet till träning i fackliga frågor, så aU de får större intresse för dessa frågor och bättre möjlighet till deltagande i fackligt arbete när de kommer ul i arbetslivet.

Ledningsgruppens ordförande har med företrädare för LO, TCO och SACO/SR diskuterat de fackliga organisationernas möjligheter och intresse av att ge f d. missbmkare stöd och hjälp att komma ut på arbetsmarknaden. De fackliga företrädarna har förklarat atl sådan verksamhet bör ses som en naturiig del av del fackliga arbetet, och att de är intresserade av atl aktivt följa upp ledningsgruppens förslag inom arbetslivets område.

8.4 Ledningsgruppens överväganden och förslag

8.4.1 Effektivare resursutnyttjande

Kunskap och erfarenhet om utbildning och anpassning lill arbetslivet finns på många håll. Det behövs emellertid ett förbältrat samarbete mellan social-och narkomanvård å ena sidan och arbetsförmedling, utbildningsenheter och arbetsliv å andra sidan. På så sätt kan befintliga resurser bättre utnyttjas.

Dessa resurser utgörs bl. a. av den öppna socialvården, psykiatriska

kliniker, olika ty per av behandlingshem och-kollektiv, ungdomsvårdsskolor, arbetsförmedlingarnas kunskaper och erfarenheter, utbildningsinsatser som kommunal vuxenutbildning, folkhögskolor och arbetsmarknadsutbildning, olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder, offentliga och enskilda arbetsgivare samt de fackliga organisationerna. Även ideella föreningar och andra intresseorganisationer kan göra betydande insatser.

Behov av pryoverksamhet inom detla område har diskuterats. Ledningsgruppen konstaterar att problemen är så väl kända, atl del inle finns anledning att skapa särskilda försöksprojekt, utan de förslag som presenteras nedan bör redan från början kunna tillämpas generellt.

Då arbetsförmedlingarnas resurser är begränsade kan det dock bli nödvändigt med en prioritering. Ledningsgruppen rekommenderar att åigärder i ökad utsträckning riktas mot samtliga behandlingshem och familjevårdsplatser för narkotikamissbrukare. Därigenom nås också de missbmkare som kan bedömas ha de största möjligheterna att klara av olika former av utbildning och anbete. En förutsättning för att verksamheten skall kunna utvecklas lill att omfatta hela missbrukarvården är alt arbetsförmedlingarna fär ytteriigare resurser. Vi hänvisar till sysselsättningsutredningens förslag på denna punkt.

8.4.2 Rekommendationer beträffande behandlingshemmen

1 dag finns ca 200 platser på behandlingshem för narkotikamissbrukare. Ledningsgruppen föreslåren betydande utökning av antalet platser inom de närmaste åren (se kap. 4, Vårdinsatser).

Även om viss utveckling sketl under de senaste åren har ledningsgruppen konstaterat att kontakterna mellan behandlingshemmen och arbetsförmedling/arbetsliv inle varit så intensiva som man skulle önska. På behandlingshemmen etc. bör därför i ökad uisträckning problem och insatser som rör de inskrivnas utbildning och arbete behandlas.

Behandlingshemmen bör upprätta en fast och fortlöpande kontakt med närmaste arbetsförmedling. Alla behandlingshem har sin verksamhet schemalagd. För att effektivare kunna utnyttja kontakterna med arbetsförmedlingen bör behandlingshemmen schemalägga även dessa kontakter. Strävan skall vara alt missbrukaren tillsammans med personalen och arbetsförmedlingen redan på ett tidigt stadium av behandlingen planerar eller börjar del eftervårdande arbetet.

Behovet av komplettering av grundkunskaper bland missbmkarna bör undersökas redsin i början av behandlingen. Behandlingshemmen bör medverka till att möjligheter ges till undervisning under behandlingstiden. Utbildning motsvarande grundskolenivå bör prioriteras. Kontakter och samarbete bör etableras med utbildningsenheter, som t. ex. folkhögskolor och AMU-center.

Behandlingshemmen bör genom ett aktivare samarbete med närbelägna

arbetsplatser skapa möjligheter lill pryoverksamhet och kontakter med förelag och fackliga organisationer.

Prakiikperioder börså långt möjligt planeras för varje inskriven i samarbete mellan arbetsförmedlingen och behandlingshemmen.

Behandlingshemmen bör tillsammans med den primärkommunala socialvården (som i sista hand har ansvaret) följa upp dem som övergår till utbildning eller arbete.

Sammanfattningsvis kan sägas att förberedelse för utbildning och yrkesverksamhet bör ingå som en integrerad del av behandlingshemmens arbele.

8.4.3 Förslag till arbetsmarknadsåtgärder

För all möjliggöra goda kontakter mellan arbetsförmedling och behandlingshem bör distriktskontoren inom arbetsförmedlingen, i den utsträckning resurserna medger del, ha till uppgift att biträda behandlingshemmen i regionen i arbetsmarknadsfrågor.

Arbetsförmedlingens insatser bör bestå av allmän information om ulbildningsvägar och arbetsmarknad saml enskild rådgivning och utredning för missbrukarna. Arbetsförmedlingen bör medverka i planeringen av kompletterande grundutbildning och vid förmedling av praktikplatser.

Del finns behov av olika slags arbelsmarknadspoliiiska åtgärder för missbmkare. De insatser som kan bli aktuella är, fömtom olika typer av utbildning, främst praktikverksamhet, platsförmedling, kontaktmannaverksamhet på olika arbetsplatser och halvskyddad sysselsättning. Det är angeläget att möjligheterna att fä anställning inom offentlig verksamhet vidgas för dessa grupper. Ledningsgruppen förutsätter även ökad medverkan från den privata sektorn. 1 den mån arbele på öppna marknaden inte kan uppbringas bör möjligheterna till beredskapsarbete prövas.

Den målgrupp ledningsgmppen har studerat är i behov av snara och omfattande insatsen Efiersom sysselsättningsutredningen behandlar frågorna utföriigt, framlägger ledningsgruppen inte något förslag i detla hänseende. Del är emellertid motiverat att tidigarelägga användningen av bidragen till vissa av de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som utredningen föreslår.

8.4.4 Uppföljning och utveckling

Det intensifierade samarbetet mellan arbetsförmedling och behandlingshem som ledningsgruppen föreslår bör följas av den av regeringen utsedda arbetsvårdsdelegalionen inom arbetsmarknadsstyrelsen. För en tidrymd av två år bör en arbetsgrupp utses i särskild ordning. Den bör knytas lill delegationen och ha till uppgift att närmare följa verksamheten. Arbetsgruppen bör bestå av företrädare för arbetsmarknadsstyrelsen, socialstyrelsen, kommunförbundet och arbetsmarknadens parter.

Gruppen skall medverka lill att regionala seminarier för personal inom narkomanvård och arbetsförmedling ordnas. Målsättningen för seminarierna bör vara atl personalen skall fä del av kunskaper och erfarenheter från de andra enheterna, knyta personliga kontakter, diskutera hur lokala, regionala och centrala arbetsmarknadsresurser utnyttjas saml överväga behovet av ytterligare åtgänler.

Arbetsgruppen skall vidare via arbetsvårdsdelegalionen kunna initiera särskilda regionala insatser. Ett exempel på sådana insatser är information till olika förelag och fackliga organisationer för att dessa skall kunna organisera kontaktverksamhet.

Arbetsgmppen bör vidare studera de förtidspensionerade missbrukarnas situation. Gruppen bör härvid beakta besluten med anledning av sysselsättningsulredningens förslag. Vidare bör gmppen verka för att regionala konferenser anordnas med deltagande från behandlingshemmen och folkhögskolorna. Denna uppgift kan förslagsvis genomföras av skolöverstyrelsen.

Arbetsgruppen bör aktivt följa verksamheten och snabbt föreslå resursförstärkning eller andra förändringar när så bedöms erforderiigt. De åtgärder som genomförs på arbetsgruppens förslag bör utvärderas efter två ån

8.4.5 Kostnader

Ledningsgruppen för narkotikafrågor föreslåratt regeringen anvisar 2 milj. kr. lill åtgärder för att förbättra missbrukarnas arbetsmarknadssituation. Dessa medel bör stå till förfogande för den arbetsgrupp, som skall följa verksamheten. Medlen avses täcka kostnader för seminarier, information och andra erforderiiga åtgärder.

9 Polis, tull oeh rättsväsen

9.1 Polisens verksamhet i narkotikabekämpningen

9.1.1 Personalinsatser

Polisens personalinsatser mot narkotikabrottsligheten har under den senaste tioårsperioden varierat med hänsyn till att denna brottslighet prioriterats i olika hög grad i polisverksamheten. Den första landsomfattande aktionen mot narkotikabrottsligheten inleddes från polisen vid årsskiftet 1968/69. Polischeferna i landet fastställde då mot bakgmnd av den oroväckande missbmkssituationen ett handlingsprogram. Programmet innebar att polisens insatser mot narkotikabrottsligheten gavs hög prioritet. Den polispersonal som frigjordes genom prioriteringen sattes in i spanings- och utredningsverksamhet beträffande narkotikabrott. Rikskriminalens narkolikarotel fungerade som central för samordningen inom riket.

Programmet syftade till kraftfulla åtgärder mot smugglare, langare och

illegala tillverkare av narkotika. Man räknade med att dessa insatser skulle positivt påverka även utvecklingen av annan brottslighet. 1 det avseendet blev erfarenheterna goda även om man på grund av andra trängande arbetsuppgifter inte kunde bibehålla de omfattande personalinsatserna mot narkotikabrottsligheten under någon längre tidsperiod. Aktionen blev inledningen lill en uppbyggnad av en starkare allmän spaningsverksamhel. År 1971 inrättades spaningsrotlar i ell hundratal polisdistrikt genom att polisväsendet tillfördes 120 nya tjänster för sådan verksamhet och genom att personal överfördes till spaningsrotlarna från andra enheter. Sammanlagt avdelades genom organisationsförändringen omkring 900 kriminalpolismän för spaningsverksamhel.

Redan vid denna tid fanns vissa speciella narkotikarotlar. Organisationen har fortlöpande byggts ul. Rikskriminalens narkolikarotel består nu av 55 polismän vartill kommer 20 som är kommenderade från Stockholms polisdistrikt. 1 Göteborgs polisdistrikt består narkotikaroteln av 18 polismän samt 12 som har kommenderats från distriktets ordningsavdelning. Narkotikaroteln i Malmö polisdistrikt består nu av 19 polismän. Under år 1977 inrättades ytteriigare en narkolikarotel i Helsingborgs polisdistrikt med 10 polismän.

Efter de särskilda åtgärderna år 1969 minskades efterhand polisens insatser mot narkotikabrottsligheten lill följd av den övriga brottslighetens allmänna utveckling. Samtidigt ändrade narkotikabrottsligheten karaktär och omfattning. Narkotikahandeln blev alltmerorganiserad och distribulionsmetoderna alltmer utstuderade. Nya preparat uppträdde också på den illegala marknaden. Med hänsyn lill dessa företeelser beslutades i slutet av år 1976 au åter öka polisinsatserna mot narkotikan.

Insatserna organiserades med länen som primära verksamhetsområden. Tillfälliga narkotikarotlar inrättades i 20 län genom personaltillskott från olika polisdistrikt i länen. Efter regeringsbeslut i december 1976 förordnades motsvarande antal rotelchefer med göromålsförordnanden. Dessa särskilda insatser kommer att beslå fram lill den 1 juli 1978.

Antalet polismän som åriigen i genomsnitt varit sysselsatta med spaning och utredning av narkotikabrott i landet sedan år 1967 är följande:

1967	1968 1969	1970	1971	1972	1973	1974
76	117 540	512	389	272	223	223
1975	1976 1977
222	230 300

I årets budgetproposition (prop. 1977/78:100, bil. 5) har förordals att 25 av de sammanlagt 130 nya polismanstjänsler som föreslås för nästa budgetår skall avdelas för bekämpning av narkotikabrottsligheten.

9.1.2 Utbildning

År 1967 inledde rikspolisstyrelsen ett utbildningsprogram för polismän om narkolikaproblematiken. Kurserna - vardera på en vecka - har omfattat inte endast polistaktiska och juridiska frågor utan även utbildning som skötts av företrädare förde sociala och medicinska områdena. Från budgetåret 1969/70 har 478 polismän fält sådan utbildning genom sammanlagt 12 kurser.

9.1.3 Internalionella insatser

Utvecklingen av narkotikabrollsligheten har krävt en intensifiering av arbetet på alla nivåer inom den internalionella kriminalpolisorganisationen, Interpol. Den stora satsningen mot narkotikan i Sverige år 1969 medförde en förstärkning av personalen vid rikspolisstyrelsens Interpol-sektion genom att både handläggatsidan och översättarsidan utökades.

1 början av 1970-talet utarbetade Interpols generalsekrelarial, delvis efter svenska påtryckningar, försöksvis en särskild aktions- och samarbelsplan, den s. k. SEPAT-planen. Den innebar att tre särskilda kontaktmän tillsattes med uppdrag alt kartlägga narkotikasitualionen i Europa genom personliga besök hos berörda myndigheter och organ i ett antal nyckelländer. På grundval av de uppgifter som kontaktmannen inhämtade sammanställde sekretariatet rapporter som gav en överblick över den illegala narkotikahandeln i Europa.

Nästa steg inom Interpols generalsekrelarial var atl permanenta försöket med SEPAT-planen. Ett antal förbindelsemän anställdes som förstärkning vid generalsekretariatels narkolikaseklion. Deras uppgift är atl samordna det internalionella polisarbetet mot narkotika och insamla uppgifter som kan bidra till all klarlägga den illegala trafiken.

En svensk polisman är anställd vid Interpols narkolikaseklion som förbindelseman rned bl, a, England och Iriand som ansvarsområde. En finsk polisman är anställd med Skandinavien som ansvarsområde. Det finns, förutom för de europeiska länderna, också förbindelsemän för Sydamerika och Sydostasien,

För några år sedan initierade Interpols generalsekrelarial en ny aktion kallad NARCONTROL, Denna innebar atl polisen och tullen tillsammans genomför gränskontroller över hela Europa, Aktionen pågår fortfarande men eftersom huvuduppgiften för svenskt vidkommande ligger hos tullen har tullmyndigheten numera övertagit hela ansvaret.

Sedan länge har del amerikanska narkolikabekämpningsorganet DEA (Drug Enforcement Administration) observatörer utplacerade över större delen av jorden, bl, a, i Bangkok, Under senare år har flera europeiska länder följt detla exempel och placerat observatörer i Bangkok, Från den 1 november 1977 har även Sverige en polisman stationerad där. Dessutom har Sverige från samma lid placerat en polisman i Haag.

Interpols generalsekretariat fungerar som en informationscentral för internationell narkotikabekämpning. För att denna funktion skall kunna fullgöras åligger det medlemsländerna att till sekretariatet lämna uppgifter om beslag och inträflade narkotikabrott.

9.1.4 Siatens kriminaltekniska laboratorium

Den narkotika som polisen tar i beslag analyseras vid statens kriminaltekniska laboratorium. Antalet narkolikaärenden vid laboratoriet var budgetåret 1969/70 I 171. Därefter har narkotikaärendena ökat för varje år och uppgick budgetåret 1976/77 till 3 020. År 1969 var 7 tjänstemän vid laboratoriet huvudsakligen sysselsatta med narkotikaanalyser. Är 1977 hade antalet ökat till 18 tjänstemän. Vid laboratoriet verkställs inle enbart analyser för alt påvisa att ett insänt preparat är narkotiskt. En väsentlig uppgift för laboratoriet är också att genom analyser kartlägga införsel och distributionsvägar av narkotika. Av det skälet har metoder utvecklats för alt kunna jämföra olika narkotikabeslag med varandra för undersökning av gemensamt ursprung. Vidare har under senare år bekämpandet av den illegala tillverkningen av amfetamin tagit laboratoriets resurser i anspråk med bl. a. bistånd vid brotlsplatsundersökningar samt analys av påträffat material. Föratt klara dessa vidgade arbetsuppgifter har även en utökning och modernisering av instrumentparken skett.

Som ett led i bekämpandet av narkotikabrottsligheten har i årets budgetproposition medel beräknats för en ny tjänst som kemist vid laboratoriets kemiska sektion.

9.2 Tullens verksamhet i narkotikabekämpningen

Då det gäller tullverkels åigärder mot narkotikasmugglingen har slor vikt lagts vid det internationella samarbetet. På svenskt initiativ har förutsättningar skapats för ett operativt samarbete mellan tullmyndigheterna i de europeiska länderna. Ett väridsomspännande samarbete har vuxit fram som även innefattar nära kontakter med polismyndigheterna.

Tullkontrollen vid våra gränser har under den senasie 10-årsperioden fortlöpande utvecklats och effektiviserats genom olika organisatoriska åtgärder, utbildnings- och materielinsalser saml intensifierat samarbete med polis och utländska tullmyndigheten Vidare har viss personalförstärkning erhållits. För budgetåret 1977/78 beräknades medel för nio tjänster inom Öresundsområdet. 1 budgetpropositionen 1977/78:100, bil. 14, har föreslagits medel för ytteriigare åtta tjänster till södra tullregionen för budgetåret 1978/ 79. Tullverkels åigärder har framför alll tagit sikte på att dels i största möjliga mån målinrikia verksamheten mot den organiserade narkotikasmugglingen, dels höja effekten i tullbevakningen genom utveckling av konlrollmetodiken.

Tullens unden-ättelsetjänst, dvs. system för vidarebefordran av iakttagelser och spaningstips, är av allra största betydelse när del gäller alt bekämpa narkotikasmugglingen. Underrättelsetjänsten leds centralt av styrelsens bevakningsbyrå och har successivt byggts ul. Verksamheten bedrivs i nära samarbete med framför alll rikspolisstyrelsen och andra länders tullspaningsorgan. Den kompletteras av regionalt och lokalt inrättade kontroll- och tullkriminalgruppen I samband med omorganisationen år 1974 av tullen förstärktes dessa grupper genom omprioriteringar, särskilt på de stora infartsorterna i södra Sverige.

Genom speciellutbildning för tullkriminalledare-, spanings- och ulred-ningspersonal saml undervisning i smuggelbekämpning och narkolikakän-nedom på flertalet av tullskolans kurser har en ytteriigare effektivisering av åtgärderna mot narkotikasmugglingen uppnåtts. En särskild narkotika-handbok för tulltjänstemän har utarbetats.

På den materiella sidan har en betydande upprustning skett under 1970-talet. Detta gäller främst i fråga om sambandsmedlen (radio, telex, bildöverföringsapparater) men även i fråga om nya och snabba bevakningsbåtar, ökad motorisering m, m. Insättandet av narkotikahundar, försök med narkotikadelektorer och genomlysningsapparatur har likaså stärkt kontrollverksamheten.

Del internationella tullsamarbetet har inneburit ett allt mer ökat utbyte av underrättelser om smuggling, uppföljning av smugglingsläget och genomförandet av gemensamma kontrollakiioner med andra länder. Ett tullsamarbelsavtal harslulits med Västtyskland. Liknande avtal förbereds mellan de nordiska länderna närmast för atl lägga en fastare grund för uppdagande av tullbedrägerier m. m. Vid Internalionella tullsamarbetsrådets årsmöte förra året - rådet omfattar drygt 80 länder - antogs en konvention om ömsesidigt administrativt bistånd för all förhindra, utreda och beivra tullbrotl. Generallullstyrelsen har aktivt medverkat vid utarbetandet och tillkomsten av konventionen, lifter anmodan av rådspresidiet har generaltullstyrelsen vidare delgetl medlemsländerna en detaljerad redogörelse förde åtgärder som genomförts i Sverige i kampen mot den illegala narkotikahanteringen. Syftet har varit atl stärka den internationella opinionen mot narkotikabrottsligheten och stimulera medlemsländernas tullmyndigheter till ökade insatsen

9.3 Beslag

Rikspolisstyrelsen och generallullstyrelsen samlar in och sammanställer uppgifter om narkotikabeslag. Uppgifter om del sammanlagda antalet beslag och om antalet beslag av cannabis finns redovisade från såväl polis som tull fn o. m. år 1965. Tullens statistik innehåller från samma år dessutom uppgifter om antalet beslag av övriga preparat samt om beslagtagna kvantiteter. Polisstatistiken innehåller uppgifterom beslagtagna kvantiteter

93 Tabell 9:1 Polisens och tullens beslag av narkotika åren 1965-1977

				Antal beslag
Ar
Ar	Av polis		Av tull		Samtliga		Totalt
	Canna-	Övriga	Canna-	Övriga	Canna-	Övriga
	bis2	medel	bis2	medel	bls2	medel'
1965	18	282	1	31	19	313	332
1966	62	275	7	15	69	290	359
1967	292	643	14	27	306	670	976
1968	902	1056	114	31	1016	1087	2 103
1969	913	1 120	199	78	1 112	1 198	2 310
1970	1408	874	556	82	1964	956	2 920
1971	1342	984	366	91	1708	1075	2 783
1972	1381	1007	282	72	1663	1079	2 742
1973	1778	865	306	44	2 084	900	2 993
1974	1922	916	538	74	2 460	990	3 450
1975	1332	1313	442	29	1774	1342	3 116
1976	1469	1781	611	65	2 080	1846	3 926
1977	1737	1667	887	42	2 624	1709	4 333

' Med hänsyn till uppgifter om spridning av kokain bör nämnas, att polisens beslag av

kokain var år 1973 3,1974 2,1975 0,1976 2,1977 6. Tullen gjorde 4 beslag av kokain år

1977,

2 Cannabisbeslagen inkluderar i vissa fall även andra medel,

av olika preparat fn o, m, år 1969 och om antalet beslag av olika preparat fr, o, m, år 1971. För åren 1965-1969 finns endast vissa regionala uppgifter redovisade beträffande beslag av andra medel än cannabis (jfr tabell 9:1 och 9:2).

9.4 Narkotikastrafflagen

Enligt 1 § narkotikastrafflagen (1968:64) skall den som uppsåtligen tillverkar, saluhåller, överiåter eller innehar narkotika som avses i 1 § narkotikaförordningen (1962:704) utan alt vara berättigad därtill eller i strid mot villkor som gäller för tillstånd enligt narkotikaförordningen dömas för narkotikabrott. Är brottet att anse som ringa skall dömas för narkotikaförseelse (2 §). Är brottet att betrakta som grovt skall dömas för grovt narkotikabrott. När det bedöms om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det utgjort led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, avseU särskilt stor mängd narkotika eller annars varit av särskilt fariig art (3 §).

Straffsatsen för normalgraden av narkotikabrott är böter eller fängelse i högst 2 år. Vid narkotikaförseelse utgörs påföljden av böten Dessa straffsatser är oförändrade sedan narkotikastrafflagens tillkomst år 1968.

Straffsatsen vid grovt narkotikabrott bestämdes vid narkotikastraffiagens tillkomst till fängelse lägst 6 månader och högst 4 år. År 1969 skärptes straffsatsen till fängelse i lägst 1 år och högst 6 år. Samtidigt skärptes också straffet vid grov varusmuggling som gällt narkotika lill fängelse i lägst 1 och

136 Tabell 9:2 Polisens och tullens beslag av olika narkotiska medel,

137 1969-1977

Medel/beslag		1969	1970	1971	1972	1973	1974	1975	197
Cannabis:	antal beslag	1 112	1964	1708	1663	2 084	2 460	1 774
	gram	142 969	324 620	236 799	203 864	245 681	238 156	268 778	31?
	milliliter	-	-	-	-	-	1000	40
Amfetaminer:	anlal beslag	-	-	169	115	414	701	1031	1
	gram	18 849	3 352	2 471	2 691	31850	23 579	39 570	9f
	milliliter	2017	42	332	4	41	781	91
	antal	9 157	4511	8 349	24 315	74 022	219 292	32 413	1
	tabl.
Fenmetraliner:	antal be;-slag	-	-	797	794	313	143	57
	gram	14 641	32 789	40 562	57 306	6 319	9 727	234	4(
	milliliter	37	67	272	191	5	2	113
	antal	174 215	29 905	2 356	1705	4 846	6 144	2 689
	tabl.
Opium:	antal beslag	-	-	58	20	30	30	5
	gram	4 789	2 276	2 980	125	1 196	271	57
	milliliter	19	1088	102	-	-	-	-
	antal	80	100	-	4	55	-	-
	tabl.
Heroin:	antal beslag	-	-	1	-	4	12	12
	gram	280	-	-	-	218	363	8	16
	milliliter	-	1	12	-	-	-	-
	antal	-	7	-	-	-	-	-
	tabl.
Morfinpreparal	: antal beslag	-	-	23	73	83	72	27
	gram	-	17	78	421	1274	2 448	134
	milliliter	561	5	37	116	20	42	-
	antal	1 340	-	8	332	76	3 200	115	9
	tabl.
LSD:	antal beslag	-	-	185	68	50	33	26
	mikro-	125	24 824	2 951	784	4,42	3,82	350
	gram
	milliliter	9	10	13	1	-	-	28
	antal	7 056	12 464	6 290	4919	960	3 284	1298
	tabl.

' Därav 1 beslag (Norrköping) på 13 543 gram och 1 beslag (Huddinge) pä 1 200 gram. 21973, 1974, 1976 och 1977 är vikten uttryckt i gram. 1 mikrogram =0,000001 gram. ■) Därav 107 641,6 g härodlad cannabis.

högst 6 år, 3 § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling. År 1972 höjdes maximistraffet för grovt narkotikabrott och grov varusmuggling som avser narkotika till fängelse i högst 10 år,

9.5 Åklagarväsendet

1 samband med alt kampen mot narkotikabrollsligheten på polissidan intensifierades under slutet av år 1976 uttalades från rikspolisstyrelsens sida atl del från effektivitetssynpunkt skulle vara av värde om åtminstone inom en del län en bestämd åklagare utsågs till kontaktman med den regionala narkotikagruppen med uppgift bl, a, att svara för åklagarbeslul inom hela regionen. Riksåklagaren har under år 1977 meddelat sådan regional behörighet för åklagare i sju län. Behörigheten för narkotikaåklagarna är oinskränkt när det gäller besut att inleda förundersökningar genom den regionala polisiära narkotikaenheten. För atl åklagaren därefter skall fä handlägga narkotikamål som inte har anknytning till det egna distriktet fordras atl länsåklagaren har överiämnat målet lill åklagaren efter samråd med de berörda lokala åklagarmyndigheterna.

9.6 Domstolsväsendet

Sedan 1950-talet sänder domstolarna in kopior till socialstyrelsen av sådana domar och strafförelägganden som gäller olaga befattning med narkotika. Antalet domar och godkända strafförelägganden som gäller olaga befallning med narkotika var år 1969 3 149. Under åren 1970-1976 var motsvarande siffra 2 267, 2 118, 2 457, 2 323, 2 523, 2 601 och 2 688.

Närmare 90 96 av alla dömda är män. Åldersgmpperna 18-24 år dominerar starkt. År 1969 tillhörde 68 96 denna ålderskategori och år 1976 58 96. Andelen utlänningar har legal mellan 10 och 15 96. Av narkotikabrotten gällde mellan 40 och 50 % enbart innehav. Innehav eller innehav i kombination med överiåtelse/saluhållande svarar för mellan 70 och 80 %.

I domarna ingår ofta även andra brott, framför allt förmögenhelsbroll. År 1976 förekom sålunda förmögenhelsbroll i 63 96 av de aktuella domarna. 1 5 96 av dem ingick våldsbrott.

År 1965 fälldes ca 75 % av alla domar i narkotikamål i de tre storstadsområdena, Stockholm, Göteborg och Malmö. År 1970 var andelen 56 96 och år 1976 34 96.

Påföljdsvalet vid narkotikabrottslighet under åren 1975 och 1976 belyses av tabell 9:3.

Uppgifterna avser samtliga fällande domar och strafförelägganden under åren 1975 och 1976 enligl narkotikaslraffiagen alltså såväl domar avseende enbart narkotikabrott som domar avseende narkotikabrott jämte annan brottslighet.

96
Tabell 9:3
Brotispåföljd 1975 1976

304	308
806	903
125	95
519	527
18	14
6	10
32	26
0	0
30	33
0	0
300	326
183	132
2	1

Böter

Fängelse

Villkorlig dom

Skyddslillsyn

Ungdomsfängelse

Internering

Vård enl. barnavårdslagen

Vård enl. nykterhelsvårdslagen

Sluten psykiatrisk vård

Öppen psykiatrisk vård

Förordnande enl. 34 kap.

1 § I p, brottsbalken'

Böter genom stralTöreläggande

Övrigt

Summa avgöranden 2 325 2 375

' Förordnande att tidigare ådömd påföljd skall avse även aktuellt brott,

9.7 Ledningsgruppens ställningstagande

Vid ledningsgruppens första sammanträde beslutades alt gmppen i sitt arbete i huvudsak skulle inrikta sina insatser på vårdområdet. Ledningsgruppen har således inte behandlat frågan om ytteriigare polisinsatser inom narkotikaområdet eller om bl, a, ökade resurser för åklagar- och domstolsväsen,

1 sitt arbete har ledningsgruppen haft kontakt med de narkotikaenheter som finns organiserade inom polisen i 20 län. Vid ledningsgruppens överiäggningar har polisen rapporterat att man fält en avsevärt bättre bild av narkotikaläget sedan de särskilda enheterna bildades.

Flera kommuner har ställt sig mycket positiva lill dessa enheter. Genom all socialförvaltningarna har kunnat fä en fortlöpande beskrivning av narkoli-kaläget har narkomanvårdsarbetet underiättats.

Ledningsgruppen finneratt de särskilda narkotikaenheterna fylleren viktig funktion när det gäller att bekämpa narkotikahanteringen och rekommenderar att denna form av verksamhet fär fortsätta.

10 Kriminalvården 10.1 Bakgrund

Kriminalvårdens anstalter har sedan mitten av 1960-talel fäll ta emot narkotikamissbrukare i alll mer ökad utsträckning. Tidigare dominerade centralstimulerande medel och cannabis helt. På senare år har opiatmissbruket tilltagit med missbruk av morfinbas och på den senaste tiden heroin.

Det faktiska antalet missbrukare inom kriminalvården går inte att fastställa med säkerhet. Olika försök att få en uppfattning om antalet missbrukare bland klientelet hargjorts. Sedan år 1966 sker sålunda varje år en beräkning av andelen missbrukare inom samtliga anstalter och frivårdsdistrikl. Dessa beräkningar visar en ökning från 9 till 34 % på anstalterna och från 3 till 17 % inom frivården. Siffrorna grundar sig på subjektiva uppskattningar och är inte exakta.

För atl få något säkrare uppgifter gjordes i början av 1970-talet anonyma enkätundersökningar på nyinlagna vid fem cenlralanstalten Enkätsvaren från år 1973 har bearbetats statistiskt och visar atl 58 % av dem som svarat på enkäten hade erfarenhet av narkotika. Av dem som prövat på narkotika hade nästan 2/3 gjort det mer än 100 gånger och endast omkring 1/5 mindre än 10 gånger. 8 96 av missbrukarna hade debuterat på fängelse och 6 96 på ungdomsvårdsskola. 3/4 av missbrukarna uppgav att de ville komma ifrån sitt missbruk. Av enkäten framgick vidare att det tyngre missbruket dominerade bland personer bosatta i storstadsregionerna.

Under tiden maj-juni 1976 genomfördes på allmänna häktet i Stockholm en pilotstudie i syfte att kartlägga andelen alkohol- och narkotikamissbrukare bland de häktade. Undersökningen har fortsall och beräknas pågå också under år 1978. Uppgifterna t. o. m. december 1976 är färdigbearbetade. Av de sammanlagt 220 personer som intervjuats hade 89 % (196) någon gång prövat narkotika. Av dem hade 4/5 (157) använt narkotika regelbundet i åtminstone ett halvt år eller mer. 71 96 använde narkotika vid den aktuella tidpunkten. Drygt 4/5 av dessa kunde betecknas som narkotikamissbrukare. Det innebär att ca 60 % av dem som vid varje tidpunkt var intagna i häktet hade ett aktuellt narkotikamissbruk, varmed här förslås att de hade använt narkotika regelbundet minst en gång per månad under åtminstone del senasie året. Endast en liten del av missbrukarna hade börjat att regelbundet använda narkotika under de senaste åren. Hela 2/3 av dem hade regelbundet använt narkotika i åtta år eller mer.

Det ökande antalet narkotikamissbrukare inom kriminalvården har i hög grad påverkal förhållandena på anstalterna. Trots de kontroller och visita-lioner som förekommer är det f n. inte möjligt all hindra att narkotika smugglas in på flertalet anstalter. Missbruket av narkotika skapar en allmän passivitet hos de intagna. Delta medför att arbetsinsatserna saml deltagandet i studier och fritidsaktiviteter minskan Vidare försämras förhållandena såväl de intagna emellan som mellan dem och personalen. Narkotikahanteringen i samhället präglas av utsikterna till stora ekonomiska vinster saml starka inslag av hot och våld. Handeln med narkotika inom anstalterna följer samma mönster. Detta fär till följd att intagna i stegrad omfattning begär atl få vistas i enrum, att de inte vågar återvända efter permission, alt de kan lämna anstalterna med slora skulder etc. Det är vid anstaltsplacering inte ovanligt att den*intagne begäran få komma lill en någorlunda "knarkfri" anstalt, då han inte orkar stå emot trycket från andra intagna. Situationen för tillsynsperso-

nålen har med det ökade narkotikamissbruket på anstalterna försvårats i hög grad.

Mot bakgrund av de förhållanden som antytts här har ledningsgruppen funnit det synnerligen angeläget att åtgärder snarast vidtas för atl minska narkotikamissbmket inom kriminalvården.

10.2 Vidtagna åtgärder

På initiativ av ledningsgruppen och kriminalvårdsstyrelsen har vissa åtgärder redan vidtagits.

Således anvisade regeringen den 21 juli 1977, på förslag av ledningsgruppen, medel lill en frivillig och drogfri behandlingskedja vid tre kriminalvårdsenheter. Förslaget byggde i sin tur på ett initiativ från kriminalvårdsstyrelsen. Verksamheten skall ledas av kriminalvårdens narkomanvårdsteam vid allmänna häktet i Stockholm. Teamet skall etablera kontakt på häktet med de missbrukare som på eget initiativ försöker komma till rätta med sina problem samt informera dem om behandlingsmöjligheterna och om de villkor som gäller för verks.amheten. Möjlighet skall finnas för intagna även på andra häkten och anstalter atl delta i verksamheten. Efter konlraklsöverenskom-melse, vid vilken den intagne själv väljer om han vill delta i behandlingen samt frivilligt lämna urinprov för kontrollanalys av narkotika, överförs han till kriminalvårdsanstalten Österåker. Ett rikt utbud av aktiviteter och terapeutiska åtgärder erbjuds honom där. Anstalten kommer att kunna la emot omkring 75 intagna. Som en komplettering till behandlingen i den slutna miljön på Österåker kommer de intagna alt tillfälligtvis kunna föras över till den till anstalten knutna avdelningen Mon med 15 platser i Östhammars kommun. De intagna kommer där att tillsammans med personal och anhöriga under längre eller kortare perioder kunna ägna sig ål olika aktiviteter av terapeutisk natur. Som sista led i behandlingskedjan och som ett led i utslussningen till frihet ingår placering på den till Österåker knutna avdelningen med 15 platser vid anstalten Bogesund i Vaxholms kommun. Enligt beslut av regeringen den 15 december 1977 skall de avdelningar vid Österåker, Mon och Bogesund som ingår i projektet tillsammans bilda en psykiatrisk avdelning vid kriminalvårdsanslalten Österåker. Verksamheten började vid årsskiftet 1977/78.

På ledningsgruppens förslag ställde regeringen genom beslut i juli 1977 vidare medel lill förfogande för tre visilationspatmller. Utöverde visitationspatruller som tidigare fanns vid kriminalvårdsanstallerna Kumla, Hall och Malmö har därigenom ytteriigare tre anstalter kunnat tillförsäkras resurser för detla ändamål, nämligen kriminalvårdsanstalterna Norrköping, Norrtälje och Tidaholm. Varje visitationspatrull består av tre vårdare. Patrullerna är i första hand avsedda för de anstalter där de är stationerade, men kan efter beslut av chefen för kriminalvårdsstyrelsens bevakningsenhel användas på andra anstalten

Medel har också anvisats för att bygga ut fritidsverksamheten vid vissa kriminalvårdsanstalten

10.3 Kriminalvårdsstyrelsens förslag

Inom ramen för ledningsgruppens arbele har under sommaren och hösten 1977 på några kriminalvårdsanstalter arbetsgrupper, som bestått av olika personalkategorier, sökt ta fram en så realistisk bild som möjligt av den aktuella narkotikasituationen på resp. anstalter. Vidare har diskuterats olika förslag till åtgärder för att kunna förbättra narkotikasitualionen. Vid besök på anstalterna har en planeringsgrupp från kriminalvårdsstyrelsen tagit del i diskussionerna och informerats om narkotikasituationen samt de åtgärder anstaltspersonalen anser nödvändiga. Genomgående för alla berörda anstalter är att personalen upplever de intagnas narkotikamissbruk och därmed följande handel med narkotika som det dominerande problemet. Det försvårar kontakten med de intagna och gör många gånger rehabiliterande insatser meningslösa.

Haschrökning synes förekomma närmast kontinuerligt på många anstalter. Bruket a v ty ngre narkotika förefaller ha ökat under år 1977. Detta visar sig framför allt i form av ökat antal heroinabstinensen Fortfarande synes dock centralstimulantia vara de preparat som dominerar De flesta intagna som missbmkar narkotika förefaller enligt personalen vilja komma ifrån sitt missbmk. De talar förhållandevis öppet med personalen om sina problem. De haremellertid uppenbariigen svårt alt slå emot den press som de som handlar med narkotika utsätter dem för. Anstaltslivets monotoni och bristen på meningsfulla fritidsaktiviteter torde även vara faktorer som främjar missbruket. Begäran om enmmsplacering förekommer ofta från intagna som har missbruksproblem och vill sluta men inte orkar stå emot de narkolikaerbju-danden som ges på anstalten. Sådana framställningar görs ofta också från intagna ulan tidigare erfarenhet av narkotika. Som redan antytts torde en bidragande orsak till självvald enrumsplacering vara att med narkotikahandeln på anstalterna, likaväl som ute i samhället, följer hot och våld samt betydande skuldsättning. Personalen märker ofta att värdeföremål som klockor, slereoanläggningar m. m. samlas hos en del intagna samt alt många intagna redan dagen efter en avlöning är helt utan pengar. Enligt samstämmiga uppgifter från personalen på de anstalter, som planeringsgruppen har besökt, är ett ganska stort antal intagna ofta påverkade av narkotika. Påverkningsgraden varierar. Eventuell påverkan kan många gånger vara svår atl fastställa med säkerhet, men utgör trots detta ett riskmoment t. ex. i verkstadsarbetet.

Mot bakgrund av de erfarenheter som vunnits vid planeringsgruppens besök på olika anstalter har inom kriminalvårdsstyrelsen arbetats ul ett förslag till ytteriigare åtgärder för att komma till rätta med narkotikaproblemet på kriminalvårdsanstallerna. Förslaget innebär i korthet följande.

100

Fördelningen av de intagna mellan olika anstalter sker i dag i första hand med utgångspunkt från påföljdstidens längd. Intagna med en strafftid som överstiger ett år placeras företrädesvis på riksanslalter, vanligen slutna sådana. Intagna som dömts till fängelse i högst ett år hänvisas i princip lill lokalanslalterna. Bland riksanstalterna är en del, t. ex. Hall, Norrköping och Kalmar, främst avsedda för internerade eller annars hårt belastade återfalls-broltslingan Några andra anstalter, såsom Hällby, Mariefred och Skenas, tar huvudsakligen emot ett yngre klientel. Några av de större riksanstalterna, i första hand Hall och Kumla, är byggnadsmässigt uppdelade i olika mindre enheter. Detla ger vissa möjligheter till differentiering inom anstaltens ram, vanligen med utgångspunkt från skilda grader av krav på säkerhet och slutenhet. De flesta riksanslallerna, liksom lokalanstalterna, vilka vanligen är små, saknar i dag egentliga resurser att på ett mera systematiskt sätt skilja intagna av olika kategorier eller med skilda behandlingsbehov åt.

För att komma till rätta med narkotikaproblemet på anstalterna är det enligt förslaget frän kriminalvårdsstyrelsen önskvärt att vid differentieringen i högre grad än hittills beakta den enskilde intagnes förhållande till narkotika. I förslaget redovisas möjligheterna till differentieringar av såväl lokal art inom vissa anstalter som av mera övergripande natur.

En förutsättning för aU klientelet skall kunna differentieras med hänsyn lill narkotikamissbruket anges vara att möjlighet skapas till en objektiv kontroll av eventuellt missbruk. Den enda säkra metoden atl kontrollera om narkotikamissbmk förekommer är i dag analys av urinprov. Sådana analyser ingår som ett led i Österåkerprojektet. Den intagne fär där frivilligt förbinda sig att lämna urinprov. 1 en del fall är emellertid frivilligt urinprovslämnande inte någon framkomlig väg. Om inte ett många gånger kontinuerligt missbruk utan vidare skall godtas på kriminalvårdens anstalter är det nödvändigt att lagstiftningsvägen skapa förutsättningar föratt, när misstanke uppkommer om narkotikapåverkan, kräva att den intagne lämnar urinprov. Vid flera positiva prov eller vid upprepad vägran att lämna prov och när den kliniska bilden i övrigt tyder på missbruk bör enligt förslaget omplacering aktualiseras lill anstalt eller anstallsavdelning med bättre kontrollmöjligheter. Även på de anstalter som föreslås bli reserverade för intagna som inte är narkotikamissbmkare måste urinprov kunna tas och kontroll på så sätt ske alt missbruk inte förekommer. I förslaget understryks att avsikten med obligatorisk urinprovstagning inte är att ge underlag för disciplinära påföljder mot missbrukare. E>et primära syftet med provlagningen är i stället att hindra fortsatt narkotikamissbmk bland de intagna och atl minska riskerna för alt de som inte tidigare har använt narkotika skall bli missbrukare under anstalts-vistelsen.

En ökad provtagning fordrar laboratoriemässiga resurser som kriminalvården inle förfogar över. Kontakt har därför tagits med statens rättskemiska laboratorium. Möjligheter kommer där atl finnas, sannolikt inom ett år, till urinanalyser i större omfattning och till lägre kostnad än nu.

101

Kriminalvårdsstyrelsen avser vidare alt inom anstalterna Hall, Malmö och Hinseberg genomföra viss difterentiering av de intagna utifrån narkotikaberoendet.

Vid Hall, där narkotikasitualionen måste betecknas som ytterst allvarlig, har nyligen påbörjats en verksamhet som har vissa likheter med Österåkerprojektet och som bygger på den frivilliga kontraktslinjen. En personalgmpp, som omfattar anstaltspsykologen, en särskilt anställd sköterska, en assistent och vårdare, utöva en uppsökande och motiverande verksamhet bland de intagna. De intagna som bedöms lämpade och som vill fä hjälp att komma ifrån de avdelningar där narkotika finns, erbjuds placering på en särskild avdelning. Verksamheten där omfattar arbete - en särskild arbetslokal är knuten till enheten - studier och terapi i skilda former under ledning och medverkan av tjänstemännen i den uppsökande gruppen och av personal på avdelningen. När del gäller intagna med långa verkställighelstider och med långvarigt behandlingsbehov skall avdelningen kopplas till verksamheten vid Österåker, Intagna vid Hall skall sålunda efter ett inledningsskede där kunna fä fortsatt behandling inom ramen för Österåkerprojektet, I fråga om intagna som måste återgå till annan avdelning vid Hallanstalten kommer kontakten med den särskilda avdelningen atl upprätthållas genom försorg av den uppsökande gruppen. En ålerplacering på den narkotikafria avdelningen kan därvid komma i fråga.

Även på Malmöanstalten har nyligen påbörjats en verksamhet av motsvarande slag som den som redovisats beträffande Hall. En mindre avdelning med 10 platser kommer att utnyttjas. Ansvarig för klienturvalel, som också här vilar på frivillig grund, och för behandlingsarbetet blir överläkaren vid narkomanvårdsteamet i Malmöregionen. Samråd skall ske med läkaren på Malmöanstallens psykiatriska avdelning. Även detta projekt kan knytas lill verksamheten vid Österåker på så sätt att behandlingen inleds på Malmöanstalten för att under ett senare skede fortsättas på Österåker, om detla anses motiverat med hänsyn lill den intagnes hemort eller planerade frigivnings-ort.

Anstalten Hinseberg är förbehållen kvinnliga intagna. Narkotikasitualionen där är myckel besvärande. Bortsett från del utpräglade korltidsklien-lelel torde omkring 90 % av de intagna vara att anse som narkotikamissbrukare. Kriminalvårdsstyrelsen föreslår alt det även inom Hinsebergsanstallen bildas en behandlingskedja som blir jämförbar med Österåkerprojektet. En sluten avdelning med 10 platser inryms i en särskild byggnad som skall användas som introduktionsavdelning. Vistelsen där beräknas pågå under 2-3 veckor. Under den tiden sker en differentiering av intagna, som har en strafflid som överstiger fyra månader, bl, a. med utgångspunkt från aktuellt narkotikamissbruk. Intagna, som vill fä straffet verkställt i narkotikafri miljö - vare sig de är missbrukare eller inle - förs efter introduktionstiden över lill en annan sluten avdelning som också har 10 platser. Vid lämplig tidpunkt förs den intagna över till en öppen avdelning. 1 en del fall sker sådan överföring

102

direkt. Kriminalvårdsstyrelsen räknar med att behandlingskedjan skall kombineras med ell frekvent utnyttjande av den behandlingsform som enligl 34 § lagen (1974:203)om kriminalvård i anstalt erbjuds i form av placering på behandlingshem eller i familjevård.

Deltagandet i de verksamheter som nu har redovisats beträffande anstalterna Hall, Malmö och Hinseberg skall vara frivilligt. De intagna fär förbinda sig alt avlämna urinprov.

Projekten på Hall och Malmöanslallen kan enligt kriminalvårdsstyrelsen genomföras inom ramen för befintliga personella och ekonomiska resurser. För verksamheten på Hinseberg behövs viss personalförstärkning. Medel behövs sålunda för ytteriigare en assistent, en tillsynsman och två vårdare.

Som har angetts i det föregående föreslås också åtgärder av mera övergripande arv,.

Vad först gäller de etablerade storiangarna som fortsätter sin verksamhet även inom kriminalvårdsanstalterna konstateras i förslaget att de vanligen är synneriigen svåråtkomliga. Detta beror på att försäljningsmetodiken har drivits långt och att mellanhänder utnyttjas. Vid upptäckt, som åtföljs av ny dom när brottsligheten inte är bagatellartad, kan komma i fråga placering på någon av de fyra säkerhetsavdelningar som redan finns. Även västra flygeln vid Norrköpingsanstalten bör kunna ta emot grova narkotikalangare under säkerhelsmässigt betryggande formen

Beträffande dem som inte tidigare över huvud laget kommit i kontakt med narkotika fastslås i förslaget att kriminalvården har ett särskilt ansvar. Ell minimikrav bör vara att denna kategori under anstaltsvistelsen kan garanteras en narkotikafri miljö. 1 dagens läge kan, i vart fall såvitt avser de slutna riksanstalterna, detla endast ske genom ensamvistelse enligt 18 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt. Detta är en utväg som måste anses vara olämplig från många synpunkten

Antalet intagna som inle använder narkotika och som inle dömts för narkotikabrottslighet kan inte anges med någon högre grad av säkerhet. Den 10 oktober 1977 gjordes emellertid en inventering vid elva slutna riksanstalter. Den 1 oktober 1977 fanns vid dessa anstalter 1 182 intagna. Vid en genomgång på grundval av uppgifter i behandlingsjournalerna framkom att ca 225 intagna kunde anses vara helt fria från kontakt med narkotika. Av dem var ungefär 90 under 25 år.

Som jämföreliie kan nämnas atl en specialstudie, som under våren 1977 utförts av narkomanvårdsteamet i Stockholm och som avsåg intagna vid den slutna riksanstalten Norrtälje och den öppna lokalanslalten Svartsjö, gav vid handen atl 15,6 % av 64 undersökta intagna inte haft någon beröring med narkotikapreparat.

Mot bakgrund av dessa undersökningar anges i förslaget att en medelstor riksanslall av sluten karaktär bör avsättas för intagna som inle haft kontakt med narkotika. Mariefredsansialten med 70 slutna platser sägs vara tänkbar för ändamålet.

103

Vid placering på anstalten bör företräde ges ål interner inom de yngre åldersgrupperna. Med hänsyn till anstaltens nuvarande karaktär av yrkesutbildningsenhet måste dock konsekvenserna av ett delvis ändrat klientel ytteriigare undersökas.

Vid sidan ay en riksanslall är del enligt kriminalvårdsstyrelsen också nödvändigt att några lokalanstalter avdelas för det aktuella ändamålet, främst då inom storstadsregionerna. Till dessa anstalter bör klienter placerade på riksanslall efter hand kunna förfiyttas. Dit skall även klienter från andra lokalanstalier kunna hänvisas. Som exempel på lämpliga lokalanstalter nämns Asptuna (40 platser) utanför Stockholm, Smälteryd (40 platser) inom Göteborgsregionen och Tygelsjö (40 platser) sydväst om Malmö. Om anstalterna verkligen skall kunna hållas narkotikafria måste möjlighet finnas till urinprovskonlroll, antingen frivilligt efter överenskommelse eller också enligt lag.

De grava missbrukarna, som säljer narkotika för att få medel att tillgodose sitt eget behov och som ofta visar destruktiva tendenser och är störande för medintagna, bör vid upprepad misskölsamhet i form av narkotikapåverkan och/eller när misstanke om narkotikalangning föreligger skiljas från övriga intagna och placeras på avdelningar med större säkerhetsgrad och slutenhet. Även i detta fall måste urinprov kunna krävas om det skall vara möjligt att klart konstatera om narkolikapåverkan föreliggen Som exempel på enheter med erforderiig säkerhet och slutenhet nämns H-avdelningarna på Kumla-anstalten. Det är möjligt atl ytterligare någon avdelning av denna typ måste las i anspråk för atl de mest destruktiva missbrukarna åtminstone för viss lid skall kunna skiljas från de intagna som vill försöka alt komma ifrån sitt missbruk.

Det är enligt kriminalvårdsstyrelsens förslag angeläget atl olika former av åigärdsprogram kan erbjudas både det avancerade klientel som placeras på dessa specialavdelningar och de mera tillfälliga missbrukarna. En fördjupad form av behandlingsundersökning bör ske för atl om möjligt finna rehabiliteringsformer som är särskilt avpassade till situationen för dessa intagna. Innehållet i ålgärdsprogrammen går enligl vad som sägs i förslaget inte att säkert ange utan en noggrann individuell beskrivning. De erfarenheter som finns tyder emellertid på alt insatser med arbetsvärd av olika slag, social färdighetsträning och utbildning bör varvas med gemensamma aktiviteter med vårdare och intagna i form av rollspelsövningar och användning av särskilda videoprogram. För flera områden inom den sociala färdighetsträningen finns redan videobehandlingsprogram utformade. De har enligt kriminalvårdsstyrelsen med framgång använts bl. a. vid G2-avdelningen på Österåker saml vid Falu-, Gävle-, Hällby- och Tillberga-anstalterna. Programmen kan användas vid många anstalter eftersom apparatur numera finns tillgänglig i förhållandevis stor omfattning. Sociala träningsprogram får emellertid fortlöpande byggas ul. Manuskript för fem program är klara för inspelning. De är utformade i samråd med f d. missbrukare som numera är fria från narkotikaberoendet. Kostnaderna för inspelning belöper sig till

104

omkring 50 000 kn per program.

Deltagandet i det åtgärdsprogram som skall erbjudas de intagna bör vara frivilligt. De övningar som videoprogrammen ger bör i viss utsträckning kunna leda lill alt även grava missbrukare motiveras alt söka behandling av den typ som exempelvis Österåkerprojektet utgör.

1 kriminalvårdsstyrelsens förstag behandlas avslutningsvis placeringar enligl 34 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt. Kriminalvårdsstyrelsens utvecklingsenhet har utvärderat § 34-placeringar åren 1975 och 1976. Enligt utvärderingen fullföljer 45 96 av missbruksklientelei vid behandlingshem sin § 34-placering. Av dem som placerats i enskilt hem och/eller får psykoterapeutisk behandling eller familjeterapi fullföljer 72 % placeringen. Orsakerna till de misslyckanden som förekommer varierar. Förfrågningar till såväl intagna som behandlare tyder emellertid på all brislen på adekvata förberedelser från kriminalvårdsanslalternas sida är en faktor som starkt bidrar till misslyckandena. Det utökade behandlingsprogram som i förslaget skisserats för vissa intagna med narkotikaproblem bör enligt kriminalvårdsstyrelsen kunna leda lill färre misslyckanden vid § 34-placertng.

Den vidgade användningen av vårdresurser utom anstalt som föreslås medför all ytterligare tre vårdare på frivårdshotell behövs.

För de föreslagna projekten beräknas medelsbehovel lill sammanlagt omkring 980 000 kr., varav 250 000 kr. utgör engångskostnad för inspelning av videoprogram.

10.4 Ledningsgruppens överväganden och förslag

Frågan om narkotikamissbruket på kriminalvårdsanstallerna har diskuterats under de senaste tio åren. De åigärder som hittills har vidtagits har haft begränsad räckvidd. Ledningsgruppen finner atl det är synneriigen angeläget all genomgripande åigärder nu vidtas utan dröjsmål.

När 1973 års kriminalvårdsreform genomfördes, avvisades tanken på all inom kriminalvården bygga upp en särskild organisation för vård av narkotikamissbrukare. Anledningen till detta var att det skulle leda lill alt resurserna undandrogs andra vårdområden där bättre förutsättningar fanns att bedriva ett framgångsrikt rehabiliteringsarbete. På förslag av kriminalvårdsberedningen inleddes dock viss försöksverksamhet med särskilda narkomanvårdsavdelningar vid riksanstallen Sådan verksamhet har sedan hösten 1976 bedrivits vid den s. k. G2-avdelningen pä Österåkeranslallen. De erfarenheter som vunnits där har i viss mån legat till grund för uppläggningen av Österåkerprojektet. På förslag av kriminalvårdsberedningen har vidare sedan år 1973 inirältats särskilda behandlingsteam för narkotikamissbrukare. De är knutna till häktena i Stockholm, Göteborg och Malmö saml lill frivårdsdistriklet i Örebro. På frivårdssidan har slutligen tjänster för psykia-terkonsulier inrättats inom ett 40-tal frivårdsdistrikl.

Ledningsgmppen vill erinra om aU 1973 års kriminalvårdsreform antogs av

105

en i slort sett enig riksdag. Reformen, som ännu inte har genomförts fullt ut, bygger på att anstaltsvården skall utformas så att den intagnes anpassning i samhället främjas och skadliga följder av frihetsberövandet motverkas. Ett viktigt led i denna behandling är att den intagne placeras i närheten av sitt hem så att han kan hålla en god kontakt med bl. a. sina anhöriga och vännen Sådan kontakt uppmuntras också genom jämförelsevis generösa besöks- och permissionsregler. En nackdel med den öppna kriminalvård som sålunda bedrivs är dock del rikliga fiödel av narkotika till anstalterna.

Ledningsgruppen, som ansluter sig till de grundläggande principerna i 1973 års kriminalvårdsreform, anser att narkotikaläget på våra anstalter nu är så oroande all ytterligare åigärder är påkallade. Narkotikamissbruket i kriminalvårdens anstalter kan visseriigen sägas vara en spegling av missbruket i samhället. Så länge det finns narkotika att tillgå där kommer det att finnas narkotika också i anstalterna, såvida man inte helt överger kriminalvårdens övergripande målsättning om samhällsanpassning och i stället inriktar sig enbart på att hålla de intagna narkotikafria. Under ledningsgruppens arbete har anförts alt den avvägning mellan å ena sidan samhällsanpassningen och å andra sidan skyddet mot narkotika som sålunda måste göras i dag innebär att narkolikaskyddet eftersatts i en omfattning som hotar de intagnas samhällsanpassning. Ledningsgruppen anser att de förslag som kriminalvårdsstyrelsen har lagt fram på ett rimligt sätt återställer balansen mellan de nyssnämnda motstridiga intressena utan alt 1973 års reform kan sägas ha blivit urholkad.

Kriminalvårdsstyrelsens förslag till differentiering av de intagna utifrån deras kontakter med narkotika innebär alt de åigärder som syftar till ökad säkerhet och slutenhet endast kommer alt avse dem som på grund av sitt narkotikaberoende är starkt störande för övriga intagna eller som deltar i narkotikahanteringen inom anstalterna. Fördel slora flertalet intagna medför förslaget fördelar i form av dels en bättre anstaltsmiljö, dels ökade möjligheter till behandling för de missbrukare som önskar sådan.

Ledningsgruppen föreslår därför atl en differentiering av de intagna genomförs även med utgångspunkt från deras kontakt med narkotika. Härvid är kriminalvårdsstyrelsens förslag väl ägnat atl utgöra underiag för de åigärder som vidtas. Som framgått av det föregående är del emellertid angelägel aU bl, a, närhetsprincipen i all möjlig mån beaktas, I likhet med kriminalvårdsstyrelsen anser gruppen att en förutsättning för att en verklig differentiering skall kunna ske är att det kan objektivt fastslås om den intagne är påverkad av narkotika. Del medel som f n. står till buds i detta hänseende är urinprovsanalys. Ledningsgruppen, som inte finner erforderiigt att närmare gå in på hur systemet lämpligen bör utformas i detalj, tillstyrker att genom lagstiftning möjlighet tillskapas att avkräva inlagen urinprov för narkotikaanalys.

Ledningsgruppen föreslår atl kriminalvårdsstyrelsen för angivet syfte

106

tilldelas 980 000 kr,, varav 250 000 kr. utgör engångskostnad för inspelning av videoprogram.

Del bör framhållas att en differentiering av de intagna inte innebär alt behovet av konventionella kontrollåtgärder minskar. Enligt vad ledningsgruppen under sitt arbele har inhämtat föreligger vid vissa anstalter ett klart behov av ytteriigare personal för visilalionsuppgiften Med hänsyn till den positiva effekt som ett väl fungerande visitationssystem visat sig ha, inte minst i förebyggande syfte, vill ledningsgruppen framhålla vikten av atl kriminalvården erhåller erforderlig personal för delta ändamål.

Förslaget om en differentiering också efter narkotikaberoende bör ses som en försöksverksEmhel, Den bör följas upp fortlöpande och vägas in mot de principer som lagts fast i kriminalvårdsreformen,

11 Internationellt samarbete 11.1 Bakgrund

Nästan all narkotika som missbmkas i Sverige har smugglats in i landet. Den olagliga tillverkningen är obetydlig här. Den narkotika som tillförs den illegala marknaden genom apoteksinbrott eller genom förfalskning av recept är också utan nämnvärd betydelse.

För att kunna begränsa den illegala handeln med narkotika inom landet är det nödvändigt att på olika sätt bidra lill att motverka illegal produktion och annan hantering i andra länder.

Detta sker genom samarbete i olika internationella organ. Samarbetet har lett lill tvä övergripande FN-konventioner från 1961 och 1971 om kontroll av bl, a, produktion och handel med narkotika. Kontrollen av den legala hanteringen av narkotika ankommer, förutom på de enskilda länderna, på olika FN-organ, Sverige har i likhet med övriga nordiska länder anslutit sig både till 1961 års allmänna narkotikakonveniion omfattande s, k, klassisk narkotika och lill 1971 års konvention om psykotropa ämnen omfattande bl, a. centralstimulerande medel och LSD. Sverige har också anslutit sig till 1972 års ändringsprotokoll lill den allmänna narkolikakonvenlionen varigenom den internationella kontrollen över opiaterna förstärkts.

Den internationella anslutningen till den allmänna narkolikakonvenlionen och ändringarna i denna har varit god. Konventionen om psykotropa ämnen däremot trädde visseriigen i kraft i augusti 1976 men fortfarande har endast ell knappt 50-lal siater anslutit sig. Bland dem som forifarande slår utanför är flera av de slora producentländerna.

Den bekymmersamma situationen internationellt på narkolikaområdet' och ikraftträdandet av konventionen om psykotropa amen medför ökade

' Den mest aktuella internationella översikten när det gäller missbruk och illegal handel återfinns i verksamhetsberättelsen för år 1977 från INGE (International Narcotics Control Hoard), dvs, internationella narkotikakontrollbyrån (E/lNCB/37),

107

krav på berörda FN-organ, Trots framställningar bl, a, från svenskt håll har anslagen till dessa FN-organ för narkotikakontrollen i realiteten varit oförändrade sedan flera år.

Illegal odling av bl, a, opievallmo förekommer fortfarande i flera länder. Utmärkande för odlingen är atl den sker i fattiga länder och atl regeringskontrollen över odlingsområdena är ofullständig. Tidigare, när del gällt biståndsmedel som kanaliserats t, ex, via UNDP (United Nations Development Program), har del varit mycket ovanligt atl utvecklingsländer velat använda biståndsmedel för insatser riktade mot den illegala odlingen. Vid FN:s narkotikakommissions möte under februari 1977 enades emellertid industri- och utvecklingsländer om all biståndsmedel för detta ändamål borde kanaliseras via FN;s narkotikafond. Fonden, som tillkom år 1971, består av frivilliga bidrag från regeringar samt organisationer och enskilda. Efter mötet har Sverige, Danmark, Norge och Nederiänderna anslagit biståndsmedel till FN-fonden på en avsevärt högre nivå än tidigare. Del svenska bidraget av biståndsmedel, 2 milj. kn, har förbehållits för insatser i främst Pakistan och Laos. Sverige ger också ell allmänt bidrag till fonden om f n. 200 000 kr.

Insatserna för att begränsa tillgången på narkotika måste kompletteras med insatser för att minska den illegala efterfrågan på narkotika. Denna insikt har under senare år även vuxit sig starkare på det internationella planet. FN;s narkolikakommission beslutade sålunda år 1976 alt en omfattande undersökning skulle göras angående olika åtgärder för att minska efterfrågan på narkotika. Undersökningen finansieras med bidrag från FN:s narkotikafond. En första rapport redovisades år 1977. Under år 1979 torde en slutrapport över undersökningen kunna förväntas. Sverige deltar aktivt.

Inom Europarådet har under 1970-talet utarbetats förslag till riktlinjer bl, a, för straffrättsliga insatser mot narkotikaproblemen och för samarbete inom forskning på området. Under våren 1978 påbörjas arbele om formema för utvärdering av olika typer av vård och behandling av främst unga missbmkare av narkotika.

Sedan några år deltar Sverige i samarbetet mellan EG-stalerna på narkolikaområdet. Vid ett minislermöte nyligen antogs en resolution om olika insatser mot den illegala handeln och missbruket av narkotika. Resolutionen innehåller förslag i syfte att förstärka bl. a. det internationella polissamarbetet och informationsutbytet länderna emellan samt, på förslag av Sverige, att deltagarländerna skall överväga atl lämna bidrag till FN;s narkotikafond. Vid mötet, vid vilket Sverige övertog ordförandeskapet för de närmaste två åren, beslöt ministrarna att sammanträda på nytt i juli 1978 i Stockholm. Avsikten är all de då skall kunna la ställning lill förslag om harmonisering av bestämmelser av betydelse för insatserna mot den illegala handeln med narkotika och om ytteriigare samordnade insatser mot narkotikaproblemen.

Inom Norden har narkotikafrågorna under del senaste året ägnats ökad

108

uppmärksamhet. Sålunda diskuterades frågorna både vid det nordiska socialministermölet i Ronneby i augusti 1977 och vid ett särskilt minister-möte i Oslo i december. Enighet rådde därvid om atl del nordiska samarbetet fungerar väl men att del bör kunna fördjupas ytteriigare. Man bedömde vidare att samarbetet mellan länderna i internationella narkotikafrågor borde kunna ökas. Ministrarna enades vidare om alt fortsätta överiäggningarna i ämnet vid nästa ordinarie socialministermöte i augusti 1978,

På tjänstemannaplan sker sedan fiera år ett samarbete mellan särskilda av de nordiska justitieministrarna utsedda kontaktmän. Inom forskningen på området sker en samordning genom det nordiska samarbetsorganet för drogforskning. E-n utvärdering av forskningsorganets verksamhet skall slutföras under 1978.

11.2 Ledningsgruppens överväganden och förslag

Det är angeläget att Sverige även i fortsättningen tar så aktiv del som möjligt i del intemationella samarbetet på narkolikaområdet.

Genom tillkomsten av den allmänna narkotikakonventionen, ändringsprotokollet och konventionen om psykotropa ämnen haren grund lagts fören effektiv kontroll av produktion och handel m. m. beträffande narkotika. Som nämnts är den internationella anslutningen lill den senare konventionen dålig. Flera av de slora producentländerna står sålunda fortfarande utanför konventionen. De centralstimulerande medlen har sedan flera år en stor illegal marknad i Sverige. Missbruket av dessa medel och andra substanser som omfattas av konventionen ökar i andra delar av världen. Från svensk sida bör därför aktiva insatser göras för att en allmän internationell anslutning skall komma till stånd även i fråga om konventionen om psykotropa ämnen.

Om de internationella överenskommelserna på narkolikaområdet skall fä full effekt och orn det internalionella samarbetet skall kunna föras vidare krävs atl berörda FN-organ ges tillräckliga resurser. Det är angelägel atl Sverige även i fortsättningen med kraft verkar härför.

En förutsättning för ett genomförande även i praktiken av ett förbud mot den illegala odlingen i vissa länder torde bl. a. vara atl medel utifrån kan erbjudas dem som bidrag till kostnader för en övergång till andra grödor. Därför bör Sverige enligt ledningsgruppens mening verka internationellt för en ökad samordnad satsning via FN;s narkotikafond på undersökningar och försöksprojekt med syfte alt på sikt begränsa den illegala odlingen. Finansieringen av kostraderna fören övergång i större skala till annan odling måste ankomma på de enskilda länderna i samarbete med andra internationella organ som internationella utvecklingsfonden (IDA) och internationella joidbruksutvecklingsfonden (IFAD) och med andra länder.

Ledningsgruppen föreslår all Sverige under år 1978 bidrar till narkotikafondens ekonomiska och sociala verksamhet med 2,5 milj. kr. av bistånds-

109

medel. En utvärdering av det svenska biståndet via fonden bör därefter ske.

Sverige bör fortsälla alt aktivt verka för en samordnad satsning inom Europa föratt i första hand komma till rätta med den illegala hanteringen med heroin. Emellertid bör även skärpt uppmärksamhet ägnas risken för illegal handel och missbruk ifråga om kokain. Det finns vissa tecken - bl. a. ett stigande antal beslag - på all detta preparat i ökande utsträckning främst via Spanien och Portugal finner vägen till Europa från Sydamerika.

Sverige bör också verka för ett fördjupat samarbete inom Norden på narkolikaområdet. Ett led häri bör vara att konlaktmannaorganel inordnas under Nordiska ministerrådet. Härigenom skulle organet fä en klarare ställning. En fördel skulle vidare vara atl sekrelarialsresurser kunde erbjudas organet av ministerrådet.

110

Sammanfattning

Ledningsgruppen för narkotikafrägor tillsattes i mars 1977 bl. a. som en följd av det ökande heroinmissbruket och den otillräckliga tillgängen på vårdplatser för narkotikamissbrukare. Ledningsgruppens uppgift enligt direktiven (Dir 1977:41) var atl föreslå och initiera ytteriigare insatser mot narkotikamissbruket och verka för en samordning av insatserna på detta område.

1 ledningsgmppen har ingått statssekreterarna i social- och justitiedepartementen, riksåklagaren, cheferna för rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, generaltullstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen saml förbundsdirektörerna i de båda kommunförbunden. Ordförande i gruppen har varit statssekreteraren i socialdepartementet. För att fortlöpande informera riksdagen om ledningsgruppens arbele har kontakt hållits med en politisk referensgrupp.

Arbetets uppläggning

Ledningsgruppens arbete har haft karaktären av en aktionsutredning. För att få en bild av narkotikasitualionen och behovet av olika insatser mot missbruket har ledningsgruppen arrangerat regionala överläggningar i alla län. Vid överiäggningarna har politiker och tjänstemän från kommuner, landsting, berörda myndigheter och organisationer deltagit. Som en följd av överiäggningarna har i 15 län särskilda regionala arbetsgrupper bildats med uppgift atl närmare precisera lägel och komma med förslag om åigärder. 1 ledningsgruppens och de regionala arbetsgruppernas regi genomfördes under perioden juni-december 1977 drygt 90 överiäggningar om narkotikasitualionen ute i landet. 1 kapitel 2 och bilaga 2 av rapporten redovisas resultaten av överiäggningarna utföriigt. Centralt barett lO-tal arbetsgrupper arbetat med olika frågor

Ledningsgrupfien började sitt arbete med att genomföra fem konlaklmöten (hearings) med representanter för polisen i Stockholm, medicinska experter och forskare, ideella organistioner saml personal inom narkomanvården och kriminalvården. Sistnämnda kontaklmöte hölls på kriminalvårdsanstalten Hall utanför Södertälje.

Inriktningen av ledningsgruppens arbete

För alt nå framgång i arbetet med att bekämpa narkotikamissbmket krävs enligt ledningsgruppen, samtidiga åigärder inom en rad områden. Några enkla lösningar finns inte. Syftet med alt tillsätta en grupp med den breda sammansättning som ledningsgruppen haft har varit att försöka täcka så många områden som möjligt för att de samlade insatserna i narkotikabekämpningen skall bli effektiva. På flera områden har ledningsgruppen funnit

111

att det inle är nya metoder eller nya medel som krävs utan främst ett effektivare samarbete mellan alla berörda organ i samhället.

Ledningsgruppen har varit enig om att en av de allvarligare bristerna i samhällels åtgärder mot narkotikamissbruket är eftersläpningen i vårdutbyggnaden. Detta har särskilt undersirukits från polisens och tullens sida. Tyngdpunkten i ledningsgruppens arbete har därför lagts på vårdområdet och ledningsgruppen förordar en kraftig förstärkning av vårdresurserna. Ledningsgruppen förordar emellertid också att narkotikafrågorna ges fortsatt hög prioritet inom polis- och lullverksamheten.

Ledningsgruppens niopunktsprogram med förslag lill åtgärder innehåller följande:

- Insatser för att intensifiera det förebyggande arbetet och informationen

- Kraftig förstärkning av vårdresurserna för narkotikamissbrukare

- Särskild satsning på familjevård inom missbruksområdet

- Särskild utbildning för behandlingspersonal

- Ökad forskning och utvärdering av pågående behandlingsarbete

- Åtgärder för att förbättra missbmkarnas arbetsmarknadssituation

- Fortsatl hög prioritet för narkotikafrågorna i polis- och tullarbetet

- Insatser mot narkotikaproblemen inom kriminalvården

- Internationella insatser

Förebyggande åtgärder och Information Förebyggande åtgärder

Samhället bör på olika sätt söka förebygga missbruk. Ledningsgruppen betonar starkt de förebyggande åtgärdernas betydelse.

Insatser mot ungdomsarbetslösheten är en av de mest angelägna förebyggande åtgärderna. Det gäller insatser av såväl generell natur som insatser avsedda att förbättra möjligheter för ungdomar med sociala problem att få arbele.

Skolan har de största möjligheterna att med förebyggande åtgärder nå de ungdomar som befinner sig i riskzonen. Föratt dessa möjligheter skall kunna utnyttjas anser ledningsgruppen att skolan bör fä resurser för atl utveckla metoder alt stödja elever med särskilda problem.

Ledningsgruppen föreslår en försöksverksamhet vilken bör drivas utifrån fyra olika projektmodellen Dessa projektmodeller avser att pröva och utveckla metoder i syfte att finna lämpliga åtgärder för:

o atl främja en positiv skolgång och fritid för elever i riskzonen o att underiätta övergången från skola till arbetsliv o atl stimulera social och emotionell utveckling hos elever i riskzonen o att öka vuxenkontakterna för ungdomar i riskzonen

Ledningsgmppen föreslår atl regeringen anslår 1,4 milj. kr. förgenomfö-

112

rande och utvärdering av försök enligl de fyra ovan beskrivna typprojekten saml för viss utveckling av länsskolnämndernas ANT-verksamhet.

Ledningsgruppen föreslår vidare alt en arbetsgrupp tillsätts med uppgift aU ansvara för försöksverksamheten.

Information

1 sin rapport ger ledningsgruppen en omfattande redovisning av informationsinsatserna på narkotikaområdet. Gruppen föreslår att informationen inom skolan utökas genom atl en handbok för lärare om narkotika och narkotikamissbruk utarbetas. Ledningsgruppen föreslår även att en studiedag för lärare inriktas särskilt på missbruksfrågor och genomgång av handboken. För att samordna informationsinsatserna om missbruksfrågor vid skolor med mellan- och högstadium samt gymnasium rekommenderar ledningsgruppen att särskilda kontaktlärare för ANT-frågor utses vid varje skola.

Föratt öka kunskaperna om narkotikaproblematiken hos olika personalgrupper och för att underiätta samverkan inom missbruksvården föreslår ledningsgruppen att viss konferensverksamhet för vårdpersonal anordnas. Enligt förslaget bör sammanlagt 280 000 kr, ställas till socialstyrelsens förfogande för informations- och vidareutbildningskonferenser,

Ledningsgrupjjen föreslår slufiigen atl Gollands kommun får 180 000 kr, för ell brett upplagt informationsprojekt om missbruksproblemaliken.

Förstärkning av vårdresurserna

Ledningsgruppen betonar vikten av atl missbrukarna kan erbjudas en fungerande vårdkedja, som i de fall där så krävs, kan inledas med medicinsk akutvård, för all senare övergå till vård vid behandlingshem och avslutas med eftervård.

Behandlingshemmen utgör enligl ledningsgruppen den del i vårdkedjan som f n, är mest underdimensionerad. Till många behandlingshem är väntetiden upp lill sex månader och längre. De regionala överiäggningarna har visat atl många kommuner har myckel svårt atl få in narkotikamissbrukare på behandlingshemmen. Storstäderna belägger ofta huvuddelen av platserna på befintliga hem. De kommuner som drabbas hårdast av bristen på platser är medelstora och mindre kommuner.

För att komma till rätta med dessa problem förordar ledningsgruppen att landet delas in i upptagningsområden inom vilka varje kommun får tillgång till platser. En samordning bör således ske av utnyttjandet av behandlingshem mellan flera kommuner, ibland mellan kommunerna i flera län. Indelningen i upptagningsområden innebär enligl ledningsgruppen ell mer effektivt resursutnyttjande och en bättre samordning i första hand med den övriga socialvården och med sjukvården. Avgränsningen av dessa upplag-

113

ningsområden och lokaliseringen av nya behandlingshem föreslås ske i samråd mellan berörda huvudmän, kommun- och landslingsförbunden och socialstyrelsen.

Mot bakgrund av ledningsgruppens inventering av vårdbehovet i landet bedöms behovet av nya behandlingshemsplatser till ca 160. Detta innebär nära nog en fördubbling av nuvarande platsantal. Huvuddelen av de nya behandlingshemmen beräknas kunna starta under en tvåårsperiod. Som ett led i utbyggnaden av vården föreslås driftbidraget till behandlingshemmen höjt från 47 000 kr. per plats och år till 60 000 kn

Ett antal kommuner planerar starta öppen vård förnarkofikamissbrukare. 1 ett par kommuner beräknas verksamhet kunna komma i gång under år 1978. Ledningsgruppen förordar atl statsbidrag beviljas för dessa projekt enligt bidragsbestämmelserna för vårdcentraler för narkotikamissbrukare.

Ledningsgruppen betonar också önskvärdheten av ökad uppmuntran och ökal stöd till de ideella och religiösa organisationer som utför ell myckel värdefullt arbete inom detta område.

Ledningsgruppen har vidare berört de förhållanden som gäller för mindre behandlingsenheter som nu tar emot en eller två missbrukare. Gruppen föreslår alt nya bestämmelser införs för sådana enheter så aU de efter särskilt godkännande kan la emot upp till fyra missbrukare utan att uppfylla alla de krav som ställs på enskilda vårdhem. Statsbidrag för vård i dessa hem bör utgå som för vård i enskilt hem dvs. med 50 kr. per plats och dag. Enheterna bör fä benämningen familjevårdshem. Vidare föreslås alt statsbidrag bör kunna utgå för placering av narkofikamissbrukare i enskilda vårdhem och enskilda barnhem enligt de regler som gäller för vård av narkotikamissbrukare i enskilt hem.

Flera mindre kommuner har lill ledningsgruppen redovisat problem med narkotikamissbruk, dock inte i sådan omfattning atl del finns behov av särskilda platser i behandlingshem för narkotikamissbmkare. En möjlighet är alt i dessa kommuner förstärka personalen vid befintliga inackorderingshem för alkoholmissbrukare och på så vis möjliggöra för dessa hem all arbeta mer behandlingsinriktat. Kommunerna kan enligt gällande bestämmelser inle erhålla statsbidrag för sådana förstärkningar. Ledningsgmppen föreslår därför att medel ställs till förfogande för en försöksverksamhet med en mer behandlingsinriktad uppläggning av arbetet vid vissa inackorderingshem för alkoholmissbrukare. Verksamheten bör omfatta högst tio inackorderingshem.

Familjevård

Ledningsgruppen framhåller att familjevård (vård i enskilt hem) utgör ett väsentligt altenativ till institutionsvård. Denna vårdform bör utvecklas och förstärkas. Ledningsgmppen föreslår att en särskild projektgrupp för familjevård tillsätts med uppgift atl utreda formema för en utveckling av

114

familjevården för personer som inle omfattas av barnavårdslagen eller lagen om omsorgerom psykiskt utvecklingsstörda. Projektgruppen bör fä i uppdrag bl, a, att i samai bete med berörda myndigheter och organisationer genomföra tvä planerade försöksprojekt, ett i Skaraborgs län och ett i Jämtlands län. Avsikten är bl. a. all pröva olika sätt atl ge familjehemmen ett förbättrat slöd och verka för att öka familjehemmens samarbete sinsemellan och med social-och sjukvården saml andra myndigheter och organisationen

Vidare föreslår ledningsgruppen att Gotlands kommun fär stöd till försök med konlraklerade familjehem för missbrukare. För fa m i Ije vårds-/gärds-verksamhet i Norrbottens och Västerbottens län bör stöd utgå till Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare (RFHL). Stöd föreslås också till andra lokala försök med utvecklad familjevård saml till konferenser, seminarier och viss utbildning. Kostnaderna för försöksprojekten beräknas till sammanlagt 750 000 kn

Särskild utbildning för behandhngspersonal

Den utbyggnad av narkomanvården som ledningsgruppen föreslår kommer att ställa stora krav på välutbildad och kompetent personal.

På ledningsgruppens framställan har AMS utarbetat ett utbildningsprogram inom ramen för arbetsmarknadsutbildningen, 1 den grupp, som i augusti 1977 började arbeta med att planera en utbildning för personal inom missbruksvården, har ingått representanter för berörda personalorganisationer och myndigheter saml ledningsgruppens sekretariat. Som experter i arbetet har personal inom narkomanvården i Stockholm, Göteborg och Malmö deltagit. De har utsetts av arbetsmarknadsparterna. Skolöverstyrelsen har utarbetat en läroplan för utbildningen.

Den utbildning ledningsgruppen föreslår beräknas i första hand pågå de ca två år del tar atl förstärka narkomanvården i enlighet med ledningsgruppens förslag. Ger planerad utbildning positivt utfall bör den överföras lill den reguljära utbildningen. Utbildningen vänder sig lill den personal som kommer att börja arbeta inom den utbyggda narkomanvården.

Utbildningen rubriceras "Utbildning för personal i socialt behandlingsarbete för missbrukare". Av rubriceringen framgår atl inte enbart narkotikamissbruk kommer att tas upp i kursen utan missbruk i ett bredare perspektiv. Förslaget innebär en utbildning på tre månader (huvudkurs). För dem som inte uppfyller inlrädesvillkoren finns en preparandkurs på två månader. För direkt inträde till huvudkursen krävs att man har gmndutbildning som t, ex, socionom, socialpedagog, psykolog eller skötare i psykiatrisk vård. Dessutom fordras minst ett års erfarenhet från arbete inom vårdsektorn, sociala sektorn eller liknande. Som särskild merit räknas erfarenhet från arbete bland missbrukare.

Utbildningen planeras så att hela personallag kan genomgå den gemensamt inför starten av t. ex, ett nytt behandlingshem. Kursdeltagarna utses efter

115

rekommendation av arbetsmarknadsparterna. Kursen är en blandning av vidareutbildning och inskolning av arbetslag.

Kurser beräknas komma i gång under våren 1978, i första hand i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Utvärdering av narkomanvården

På ledningsgruppens uppdrag har en forskargrupp utarbetat ett underiag för beslut om förstärkt utvärdering av narkomanvården.

En utvärdering av denna vård är angelägen som underiag bl.a. för vårdulbyggnad och för metodutveckling.

Ledningsgruppen föreslår på grund av arbetsgruppens arbete

- alt en initiativgrupp tillsätts inom delegationen för social forskning (DSF) för narkomanvårdsforskning

- alt 150 000 kr. anvisas för att täcka initialivgruppens kostnader

- atl DSF och initiativgruppen formulerar konkreta forskningsprojekt mot bakgrund av vad ledningsgruppens arbetsgrupp föreslagit

- atl DSF avsätter 1 milj. kr. om året under en treårsperiod för forskningsprojekt på narkomanvårdsområdet

- all initiativgruppen undersöker möjligheterna till all skapa fasta kontakter till större utländska forskningscentra

- att 50 000 kr. anvisas lill forskarkonferenser

- alt frågan om en dokumentationscentral övervägs ytteriigare och att CAN genomför visst förberedelsearbete i frågan

- atl socialstyrelsen får uppdraget att göra åriiga kartläggningar av narkotikaforskningen

- att socialstyrelsen får uppdrag att göra en åriig kartläggning av vårdresurserna

- att socialstyrelsen skall verka för vidgad spridning av rapporterna från försöksverksamhet på området i samverkan med berörda huvudmän

Missbrukarnas situation på arbetsmarknaden

En förutsättning för att vårdinsatser för missbrukare skall ge beslående resultat är att missbmkarna kan få lämplig sysselsättning efter behandlingen. Ledningsgruppen betonar alt del är av stor vikt atl missbrukarnas arbetsmarknadssituation förbättras i samband med alt vårdresurserna byggs ul.

Ledningsgruppen rekommenderar all vården vid behandlingshem och familjehem för narkotikamissbrukare i ökad uisträckning bör inriktas på insatsersom rör missbrukarnas utbildning och arbele. Föratt möjliggöra goda kontakter mellan arbetsförmedling och behandlingshem anser ledningsgruppen att varje distriktskontor inom arbetsförmedlingen bör få till uppgift all biträda behandlingshem inom regionen i arbetsmarknadsfrågor.

116

Ledningsgruppen lägger inte fram egna förslag lill arbelsmarknadspoliiiska insatser efiersom sysselsättningsutredningen har behandlat dessa frågor ' utförligt och kommit med förslag till sådana åtgärder.

Samarbetet mellan arbetsförmedling och behandlingshem bör enligt ledningsgmppen följas av en arbetsgrupp bestående av representanter för socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, kommunförbundet saml arbetsmarknadens parter. Denna arbetsgrupp bör knytas till arbetsvårdsdelegalionen vid arbetsmarknadsstyrelsen. Gruppen bör också svara för all regionala seminarier arrangeras för personal inom narkomanvård och arbetsförmedling. Arbetsgruppen föreslås vidare fä lill uppgift att initiera speciella regionala insatser, t. ex. information till företag och fackliga organisationer. En annan av arbetsgruppens uppgifter bör vara alt studera de förtidspensionerade missbrukarnas situation. Arbetsgruppens insatser bör utvärderas efter två år.

Ledningsgruppen föreslår alt 2 milj. kr. ställs till arbetsgruppens förfogande för dess olika arbetsuppgifter under en tvåårsperiod.

Polis, tull och rättsväsen

Med hänsyn till det allvariiga lägel på narkolikaområdet beslutade polisen i slutet av år 1976 att öka polisinsatserna mot narkotikan.

Insatserna organiserades med länen som primära verksamhetsområden. Tillfälliga narkotikarotlar inrättades i 20 län genom personallillskoit från olika polisdistrikt i länen. Dessa särskilda insatser kommer att bestå fram till den 1 juli 1978,

I årets budgetproposition har förordats att 25 av de sammanlagt 130 nya polismanstjänsler som föreslås för nästa budgetår skall avdelas för bekämpning av narkotikabrottsligheten,

1 sitt arbete har ledningsgruppen haft kontakt med de nyss nämnda narkolikarotlarna. Vid ledningsgruppens överiäggningar har polisen rapporterat alt man fått en avsevärt bättre bild av narkotikaläget sedan de särskilda enheterna bildades.

Ledningsgruppen finner aU de särskilda narkotikarofiarna fyller en viktig funktion när del gäller all bekämpa narkotikahanteringen och rekommenderar all denna form av verksamhet får fortsätta.

Tullkontrollen vid våra gränser har under den senaste 10-årsperioden fortlöpande utvecklats och effektiviserats genom olika organisatoriska åtgärder, utbildning;;- och materialinsatser samt intensifierat samarbete med polis och utländska tullmyndigheter. Vidare har viss personalförstärkning erhållits. För budgetåret 1977/78 beräknades medel för nio tjänster inom Öresundsområdel, 1 årets budgetproposition har föreslagits medel för ytterligare älta tjänster till södra lullregionen. Tullverkels åtgärder har framför allt tagit sikte på atl dels i största möjliga mån målinrikia verksamheten mot den organiserade narkolikasmugglingen, dels höja effekten i lullbevakningen

117

genom utveckling av kontrollmetodiken,

1 rapporten ges vidare en närmare beskrivning av polisens och tullens verksamhet i narkotikabekämpningen samt en redogörelse för domstolarnas, åklagarens och kriminaltekniska laboratoriets befattning med narkotikafrågorna.

Kriminalvården

Ledningsgruppen har, med hänsyn till del alltmer tilltagande narkotikamissbruket vid kriminalvårdsanstalterna, funnit det nödvändigt med genomgripande och snara åtgärder för att minska narkotikamissbruket inom kriminalvården.

Genom beslut sommaren 1977 anvisade regeringen på förslag av ledningsgruppen medel till en frivillig och drogfri behandlingskedja vid tre kriminalvårdsenheter (del s, k. Österåkerprojektet), Verksamheten leds av kriminalvårdens narkomanvårdsteam vid allmänna häktet i Stockholm, Projektet innebär att intagna, som självmant vill delta i behandlingen och som förbinder sig atl frivilligt lämna urinprov för kontrollanalys av narkotika, överförs lill kriminalvårdsanslalten Österåker, Anstalten kan la emot ca 75 intagna. Som komplettering till den behandling som genomförs vid Österåker kan de intagna tillfälligtvis föras över till den till anstalten knutna avdelningen Mon med 15 platser. Som sista led i behandlingskedjan ingår placering vid den till Österåker knutna avdelningen på Bogesundsanstallen, som också har 15 platser.

Samtidigt som beslut togs om Österåkerprojektet anvisades medel för ytteriigare tre visitationspatruller. Medel anvisades också för atl bygga ut fritidsverksamheten vid vissa kriminalvårdsanstalten

På grundval av ett förslag som utarbetats inom kriminalvårdsstyrelsen förordar ledningsgruppen att ytteriigare åtgärder vidtas för att komma lill rätta med narkotikamissbruket på anstalterna. 1 kriminalvårdsstyrelsens förslag föreslås bl. a. följande.

En medelstor riksanstalt och några lokalanstalier förordas bli reserverade för intagna som över huvud taget inte varit i kontakt med narkotika. Vidare skall grava missbrukare vid upprepad misskölsamhet i form av narkolikapåverkan saml vid misstanke om narkolikalangning kunna skiljas från övriga intagna och placeras på avdelningar med större säkerhetsgrad och slutenhet. På dessa avdelningar skall erbjudas olika former av åtgärdsprogram. Härvid föreslås t. ex. social färdighetsträning med bl. a. användning av särskilda videoprogram.

Verksamhet liknande den som bedrivs i Österåkerprojektet har nyligen påbörjats vid anstalterna Hall och Malmö. De missbrukare som bedöms lämpade och som vill bli flyttade från avdelning där narkotika kan förekomma erbjuds placering på en särskild avdelning. Verksamheten där skall omfatta arbete, studier och terapi i skilda former. Ett motsvarande

118

projekt föreslås i kriminalvårdsstyrelsens förslag komma till stånd på kvinnoanstalten Hinseberg.

Ledningsgruppen, som betonar alt den ansluter sig till de grundläggande principerna i 1973 års kriminalvårdsreform, föreslår alt en differentiering av de intagna genomförs även med utgångspunkt från deras kontakt med narkotika. Härvid är, enligl gruppen, kriminalvårdsstyrelsens förslag väl ägnat att utgöra underiag för de åtgärder som vidtas.

1 likhet med kriminalvårdsstyrelsen anser gruppen alt en förutsättning för att en verklig differentiering skall kunna ske är att del kan objektivt fastslås om den intagne är påverkad av narkotika. Del medel som f n. står till buds i detta hänseende är urinprovsanalys. Ledningsgruppen, som inte finner erforderiigt atl närmare gå in på hur systemet lämpligen bör utformas i detalj tillstyrker att genom lagstiftning möjlighet tillskapas atl avkräva intagen urinprov för narkotikaanalys.

Ledningsgruppen föreslår alt kriminalvårdsstyrelsen för angivet syfte tilldelas 980 000 kr., varav 250 000 kr. ulgör engångskostnad för inspelning av videoprogram.

Ledningsgruppen framhåller att en differentiering av de intagna inte innebäratt behovet av konventionella kontrollåtgärder minskar samt betonar vikten av alt kriminalvården erhåller erforderlig personal för visitationsuppgifler.

Förslaget om en differentiering också efter narkotikaberoende bör enligt ledningsgruppen ses som en försöksverksamhet. Den bör följas upp fortlöpande och vägas in mot de principer som lagts fast i 1973 års kriminalvårdsreform.

Internationellt samarbete

Nästan all narkotika som missbrukas i Sverige har smugglats in i landet. Del är därför enligt ledningsgruppen angeläget att Sverige även i fortsättningen tar så aktiv del som möjligt i del internationella samarbetet på narkotikaområdet.

Genom tillkomsten av den allmänna narkolikakonvenlionen och konventionen om psykotropa ämnen har en grund lagts för en effektiv kontroll av produktion och handel m. m. beträffande narkotika. Den internationella anslutningen till den senare konventionen är emellertid dålig. Flera av de stora producenlländerna står sålunda fortfarande utanför konventionen. De centralstimulerande medlen har sedan flera år en slor illegal marknad i Sverige. Missbruket av dessa medel och andra substanser som omfattas av konventionen ökar i andra delar av världen. Ledningsgmppen betonar därför att från svensk sida aktiva insatser bör göras för alt en allmän intemationell anslutning skall komma till stånd även i fråga om konventionen om psykotropa ämnen.

Om de internationella överenskommelserna på narkotikaområdet skall fä

119

full effekt och om det internalionella samarbetet skall kunna föras vidare krävs att berörda FN-organ ges tillräckliga resurser. Det är enligl ledningsgruppen angeläget alt Sverige även i fortsättningen med kraft verkar härför.

En förutsättning för ell genomförande även i praktiken av ett förbud mot den illegala odlingen i vissa länder torde bl. a. vara att medel utifrån kan erbjudas dessa länder som bidrag lill kostnader för en övergång till andra grödor. Därför bör Sverige enligt ledningsgruppens mening verka internationellt för en ökad samordnad satsning via FN:s narkotikafond med syfte att begränsa den illegala odlingen.

Sverige bör enligt ledningsgruppens mening under år 1978 bidra till narkotikafondens ekonomiska och sociala verksamhet med 2,5 milj, kr, av biståndsmedel för alt användas för stöd till alternalivodlingar,

Sverige bör fortsätta att aktivt verka för en samordnad satsning inom Europa föratt i första hand komma till rätta med den illegala hanteringen med heroin. Emellertid bör även skärpt uppmärksamhet ägnas risken för illegal handel och missbruk i fråga om kokain.

Sverige bör slutligen enligt ledningsgruppen också verka för ett fördjupat samarbete inom Norden på narkolikaområdet.

1 rapporten (kap. 9) redogörs också för det ökade internationella samarbetet på polisens och tullens område.

Kostnader

De totala statliga kostnaderna för de åigärder ledningsgruppen föreslår uppgår lill 32 milj. kr. (Kostnadssammanslällning se bil. 4).

Uppföljning av ledningsgruppens arbete

För att de av ledningsgmppen föreslagna åtgärderna skall ge avsedda resultat krävs ett intensivt uppföljningsarbete från de berörda huvudmännens och myndigheternas sida. Ledningsgruppen föreslår atl det sekretariat som arbetat undergruppen behålls fram till den 1 juli 1978 för att medverka i det arbete som blir en följd av ledningsgruppens förslag. Ledningsgmppen bör sammankallas en eller ett par gånger före den 1 juli 1978 för alt följa upp arbetet.

Narkotikagmppen inom brottsförebyggande rådet (BRÅ)

Inom BRÅ finns en särskild narkolikagrupp med bred representation från berörda myndigheter. Det förefaller lämpligt att BRÅ;s narkolikagrupp t. v. fortsätter sill arbete med att följa missbrukssitualionen i landet och vid behov initierar åtgärder. För detla ändamål föreslås att en sekreterare på hellid knyts till narkotikagruppen. En viktig uppgift för narkotikagruppen bör vara att

120

arbeta för en effektivare samordning mellan berörda verk, myndigheter och organisationer. Narkolikagruppen börlämpligtvis utökas med representanter för AMS samt LO, TCO och SACO/SR.

121 Bilaga 1

Kommittédirektiv Ledningsgrupp för narkotikafrågor

Dir 1977:41

Beslut vid regeringssammanträde 1977-03-24

Departementschefen, statsrådet Gustavsson anför.

Narkotikasitualionen har under senare tid allvarligt förvärrats. Missbruk av heroin har snabbt vunnit insteg och risken för ytterligare spridning av detta missbmk är betydande. Missbmket av centralstimulerande medel är fortfarande omfattande. Haschmissbmk förekommer i hela landet, trots en viss nedgång av tillfällighetsmissbruket.

En kommitté har i dagarna tillkallats för aU närmare kartlägga missbmkets omfattning.

Så gott som all narkotika som missbrukas i vårt land smugglas in, I syfte alt begränsa smugglingen byggs olika former av samarbete fortlöpande ut mellan berörda länder både på det diplomatiska planet och mellan skilda myndigheter i länderna. Överläggningar har vidare nyligen ägt rum mellan representanter för regeringen och FN:s fond för kontroll av beroendeframkallande medel för att undersöka vilka möjligheter det finns atl inom ramen för svenska biståndspolitiska principer använda biståndsmedel för insatser mot produktion och missbruk av narkotika i vissa länder i Asien där opium odlas.

Rikspolisstyrelsen har med verkan från den 1 febmari i år inrättat centrala narkotikaenheter i de fiesta län för att samordna kampen mot narkotikahandeln och avsevärt ökal antalet polismän med huvudsaklig uppgift atl arbeta med narkolikaärenden.

Tullkontrollen vid våra gränser har under 1970-talel effektiviserats genom olika organisatoriska åtgärder, utbildnings- och materielinsalser saml ökal samarbete med polis och internationella organ.

Rikspolisstyrelsen och generaltullstyrelsen har den 2 mars i år till regeringen överlämnat förslag till åigärder för alt hejda eller begränsa narkotikamissbruket.

1 prop. 1976/77:108 om alkoholpolitiken föreslås socialpolitiska insatser av skilda slag i syfte att undanröja orsakerna lill missbruk även av narkotika. 1 prop. föreslås ökade resurser till förebyggande åigärder och upplysningsverksamhet på narkolikaområdet.

Socialstyrelsen har efter samråd med myndigheter och organisationer utarbetat en ny faktaskrift om narkotika och narkotikamissbruk. Skriften, som ges ut i stor upplaga, skall utgöra underiag för en ny bred upplysnings-och informationskampanj där ungdoms- och folkrörelsearbetet utgör grunden.

122

Jag överiade i december förra året med representanter för kommuner och landstingskommuner i de tre storstadsregionerna om vårdproblemen. Under våren hålls vissa regionala överiäggningar med huvudmän för att mer konkret söka lösningar på vårdfrågorna.

Flera initiativ har sålunda redan tagits för atl hejda och begränsa missbruket av narkotika. Med hänsyn lill lägets allvar bör emellertid för en mer begränsad tidsrymd tillsättas en särskild ledningsgrupp med uppgift att föreslå och initiera ytteriigare insatser mot narkotikamissbruket och verka för samordning av insatserna på detta område, I gruppen bör ingå statssekreterarna i social- och justitiedepartementen, riksåklagaren, cheferna för rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, generaltullstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen samt förbundsdirektörerna i de båda kommunförbunden. Ordförande i gruppen bör vara statssekreteraren i socialdepartementet. Brottsförebyggande rådets narkotikagmpp bör kunna bereda ärenden för ledningsgruppen.

Ledningsgruppen bör arbeta under år 1977 och löpande ta de initiativ som behövs. Gruppen bör underarbetet hålla kontakt med berörda myndigheter och organisationer.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för socialdepartementet

att tillkalla en ledningsgrupp med högst elva ledamöter med uppdrag atl föreslå och initiera insatser mot narkotikamissbmket och verka för samordning av insatserna på delta område,

att utse en av ledamöterna att vara ordförande,

atl besluta om sakkunniga och experter, sekreterare och annat biträde åt ledningsgruppen.

Vidare hemställer jag atl regeringen föreskriver att ersättning lill ledamot, expert och sekreterare skall ulgå i form av dagarvode enligt kommiuékungörelsen (1946:394), om inte annat föreskrives,

atl kostnaderna för ledningsgruppen skall belasta femte huvudtitelns kommittéanslag.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

(Socialdepartementet)

123 Bilaga 2

Lägesbeskrivning - vårdbehov

1 Inledning

En kortfattad redovisning av de regionala överiäggningarna ges här länsvis. Av utrymmesskäl är det inte möjligt atl exempelvis närmare beskriva befintliga vårdresurser för varje område. Tyngdpunkten läggs huvudsakligen på att beskriva vårdbehoven. När det gäller de tre storstadsregionerna, Stockholm, Göteborg och Malmö, har emellertid nuvarande vårdresurser redovisats något mer detaljerat,

2 Stockholms län

2.1 Missbruket

Narkotikamissbruket har sedan det blivit känt i Sverige lill stora delar varit Koncentrerat till Stockholmsområdet, 1 den av narkomanvårdskommittén gjorda skattningen om narkotikamissbrukets omfattning i landet konstaterades alt ca hälften av landels missbmkare fanns i Storstockholmsområdet, Antalet lunga (i huvudsak intravenösa) missbrukare där var enligt kommiUén ca 5 000.'

Skattningar som har gjorts av olika myndigheter de senaste åren visar inle på någon ökning av antalet missbrukare. Missbmksbilden har dock förändrats så lill vida att heroinmissbruket har etablerats. Antalet heroinmissbrukare i området har av polis och narkomanvårdare skattats lill ca 1 000 personer. Från fältarbetare har också rapporterats au heroinmissbruket har ökat bland ungdomar i förorterna,

2.2 Den tidigare utbyggnaden av vården

1 Stockholm har det funnits en särskild narkomanvård sedan slutet av 1960-talet. Stockholms läns landsting inrättade under perioden 1968-1970 särskilda narkomanvårdskliniker på tre psykiatriska sjukhus. Långbro, Maria och Råiambshov. På Långbro sjukhus startades år 1968 en miljöterapeutisk behandlingsavdelning för narkotikamissbrukare. Under början av 1970-talet startades fiera behandlingshem med särskild inriktning på narkotikamissbrukare.

Den öppna narkomanvården inom Stockholms län har lill stora delar varit koncentrerad till Stockholms kommun. Dåvarande nykterhetsnämnden i Stockholm inrättade år 1968 en särskild öppenvårdsenhet för narkotikamissbrukare, Rådgivningsbyrån för läkemedelsmissbrukare,

' Narkomanvärdskommltténs slutbetänkande (SOU 1969:52) Narkotikaproblemet 111, Samordnade åtgärder.

124

Ett centralt problem under uppbyggnadsskedet har varit frågan om huvudmannasksipet. För att bl, a, lösa detta problem tillsatte landstinget år 1973 en narkomanvårdsutredning som fick direktivet atl utarbeta en plan för hur landstingets narkomanvårdsresurser skall utnyttjas i landsting och kommuner.

Utredningen föreslog atl speciella vårdbaser inom den primärkommunala socialvården skulle ansvara för narkomanvården. Från dessa vårdbaser skulle ett intimt samarbete utvecklas med alla de delar av en vårdkedja som en narkotikamissbrukare kan komma i kontakt med under rehabiliteringen. Den primärkommunala socialvården skulle också ansvara för den långsiktiga behandlingen oc h själv skapa erforderiiga resurser i form av behandlingshem, familjevård m, rn. Landstingets ansvarsområde begränsades enligt utredningen till att gälla akut- och korttidsvård. När del gäller behandling av unga narkotikamissbrukare underströk utredningen landstingets ansvar för att ställa erforderliga behandlingshemsplatser till primärkommunernas förfogande.

Vidare föreslogs att enheterna på Mariakliniken, Råiambshov och Långbro successivt skulle läggas ned och ersättas av tre akut- och kortlidsvårdsav-delningar på andra fullständigt utrustade sjukhus. Dessa sjukhus skulle vara Huddinge, Danderyd och S:t Göran, Landstinget beslutade år 1975 att godkänna de principer för omstrukturering av narkomanvården som utredningen föreslagit. Vidare uppdrogs åt hälso- och sjukvårdsnämnden atl inrätta de tre akut- och korltidsvårdsavdelningarna.

Förhandlingar mellan Stockholms läns landsting och Stockholms länsavdelning av Svenska kommunförbundei resulterade i atl avtal träffades om samarbete angående vården av vuxna narkotikamissbrukare. Avtalet bekräftade den i landstingets narkomanvårdsutredning föreslagna ansvarsfördelningen mellan kommuner och landsting för vården av narkotikamissbrukare.

Då de flesta av länets 23 kommuner, utöver Stockholms kommun, saknar såväl öppenvårds- som behandlingshemsresurser för vården av vuxna missbrukare innebär detla avtal alt en ny vårdorganisation måste komma lill stånd. Detta arbete pågår f n. och sker dels utifrån avtalet, dels utifrån en av kommunförbundets länsavdelning utarbetad promemoria "Förslag till organisation för vården av vuxna narkotikamissbrukare",

2,3 Vårdbaser

Inom Stockholms län är Stockholms kommun den enda kommun som har en specialenhei inom öppenvården inriktad på vården av narkotikamissbrukare, Stockholms kommuns behandlingsbyrå beslår av sex öppenvårdsenheter som kan betraktas som vårdbaser, en fällstalion, två behandlingshem och ett inackorderingshem. Utöver dessa resurser samverkar behandlingsbyrån med RFHL (Riksförbundet för hjälp ål läkemedelsmissbrukare).

125

sriftelseägda behandlingshem, narkomanvårdskliniker, familjevårdshem och andra enheter som erbjuder behandling för missbrukare,

1 de flesta kommuner i länet är del vare sig möjligt eller nödvändigt atl bygga upp speciella vårdbaser enligt stockholmsmodellen. Öppenvårdsansvaret tillgodoses bäst genom integration i den reguljära verksamheten, "Vårdbaserna" i dessa mindre kommuner kommer således troligen all beslå av den enskilde socialassistenten, vårdgruppen eller motsvarande. Större kommuner kan organisera vårdbaser genom all integrera dem i verksamheter som ungdoms- och socialläkarmottagning, alkoholpoliklinik eller rådgivningsbyrå. Vårdbaserna kommerati byggas upp med utgångspunkt från den enskilda kommunens socialvårdsorganisalion. Länels kommuner, utöver Stockholms kommun, arbetar f n, med att organisera sina resp, vårdbaser. Detta arbete beräknas vara färdigt under våren 1978.

2.4 Akut- och korttidsvård

Akut- och korttidsvården för vuxna narkotikamissbrukare i Stockholms län består i dag av 20 platser fördelade på två avdelningar på Långbro sjukhus samt en plats på Danderyds sjukhus. Mariaklinikens akulavdelning för vuxna tar också emot narkotikamissbrukare. Denna avdelning är dock i första hand till för vuxna alkoholmissbrukare.

För unga narkotikamissbrukare finns 12 platser på Mariaklinikens akutavdelning.

Landstinget skulle enligt fattat beslut inrätta akut- och korltidsvårdsav-delningar på Huddinge och Danderyds sjukhus med vardera 10 platser för narkotikamissbrukare under hösten 1977, Igångsättandet av dessa två enheter har emellertid försenats. Verksamheten beräknas dock kunna starta under våren 1978, Den planerade innerstadsavdelningen med sammanlagt 20 platser, som skall förläggas lill S;l Görans sjukhus, kommer i drift under år 1980, 1 detla sammanhang överväger landstinget om akutavdelningarna på Långbro sjukhus bör finnas kvar eller ersättas av andra. Dessa avdelningar kommer jämte Mariaklinikens akulavdelning för unga narkotikamissbrukare med 12 platser atl svara för akutvårdbehovet i Stockholms innerstad fram till dess akutkliniken vid S:t Görans sjukhus las i drift,

1 den kommande vårdorganisationen kommer personal från akutklinikerna också alt fungera som konsulter vid de primärkommunala vårdbaserna,

2.5 Behandlingshem

2.5.1 Motivationshem

1 den kommande organisationen för vården av missbmkare i Stockholms län planeras två typer av behandlingshem, motivationshem och behandlingshem med mer långsiktig behandling. Motivationshemmen kommer i

126

vårdkedjan in mellan akut- och korUidsvård och den långsiktiga behandlingen. Missbrukarna skall således efter behandlingstiden på sjukhus kunna gå över till ett molivalionshem och där kunna fortsätta behandlingsplaneringen.

Inom Stockholms kommun finns två behandlingshem som har denna inriktning på sin verksamhet, Västbo och Gamla Västberga. Vidare har behandlingsavdelningarna på Långbro sjukhus och på Mariakliniken samma behandlingsinriktning.

Dessa två behcindlingsavdelningar kommer att läggas ned och ersättas av frislående behandlingshem och svara för kommunernas behov av moliva-tionsvård. Vidare kommer motivationshemmet Västbo att överflyttas till nya lokaler och i samband därmed utöka platsantalet från 6 till 12. Mariaklinikens avdelning "Grimman" har sedan flera år bedrivit motivalionsvård för unga missbrukare. Landstingels sociala nämnd har beslutat att denna avdelning skall fortsätta sin verksamhet saml att Högdalens behandlingshem skall ha samma inriktning i sitt behandlingsarbete.

2.5.2 Behandlingshem med långsiktig behandling

Det finns i dag ett mycket stort behov av fier behandlingshem. De flesta kommuner i länet har redovisat detla behov. I dag placeras vuxna missbrukare i första hand på narkomanvårdsklinikerna på Långbro, Mariakliniken och på Ulleråkers sjukhus i Uppsala samt på psykiatriska kliniken vid Danderyds sjukhus. Förden långsikliga behandlingen utnyttjas Norrbyhem-mei, Rätansgården, Trollängen, Vallmotorp, RFHL;s kollektiv, Hasselakollektivet och liknande behandlingsenheter. Få kommuner tycks ha något fast samarbete med något behandlingshem utan man söker plats när det är aktuellt på de behandlingshem man känner till.

Enligt landstingets narkomanvårdsulredning skulle primärkommunerna svara för behandlingshemsvården för vuxna narkotikamissbrukare. Del är i dag dock omöjligt för varje kommun inom länet atl inrätta sina egna behandlingshem. Någon form av samordning för behandlingshemsvården av vuxna narkotikamissbrukare är således helt nödvändig.

Denna samordning kommer atl bestå i att Stockholms kommun med största sannolikhet kommer alt påla sig huvudmannaskapet för samtliga behandlingshem som skall svara för vården av vuxna narkotikamissbrukare i länet, F, n, pågår långt framskridna förhandlingar mellan Stockholms kommun och kommunförbundets länsavdelning om avtal i denna fråga.

Kommunförbundets länsavdelning har uppskattat all länels kommuner utöver Stockholm har behov av 90 nya behandlingshemsplatser fördelade på sju behandlingshem. Kommunförbundels länsavdelning härtill Stockholms kommun anmält att de 22 kranskommunerna är intresserade av atl i första hand gemensamt abonnera på 52 behandlingshemsplatser.

Efter en utbyggnad med 52 platser vill man avläsa del fortsatta behovet.

127

Utöver denna planerade utbyggnad har Stockholms kommun beslutat inrätta två behandlingshem med sammanlagt 30 platser för att kunna svara mot de akuta behov som finns inom kommunen.

Stockholms kommun härefter rekommendation från ledningsgruppen för narkotikafrågor erhållit statsbidrag om 300 000 kr. för planerings- och projekteringskostnader i samband med den omfattande utbyggnaden av narkomanvården i länet.

Vid de flesta ungdomshem som landstingets sociala nämnd driver placeras unga missbrukare. För alt svara mot det behov som finns av en utökning av antalet behandlingshemsplatser för unga missbrukare har laiidstingel beslutat att utöka platsantalet på ett behandlingshem, Frossarbo, från 8 till 14 platsen Vidare planeras ytteriigare ett behandlingshem med 8 platser.

3 Uppsala län

1 Uppsala län har dels arrangerats en regional överiäggning, dels en kompletterande överiäggning med representanter för Uppsala kommun, landstinget m. fl.

Narkotikamissbmk förekommer framför allt i Uppsala men även Enköping, Håbo och Östhammar redovisar missbruk. 1 Uppsala beräknas antalet lunga narkotikamissbmkare till ett drygl lOO-tal. Bland fallarbetare tycker man sig ha iakttagit en nedåtgående trend, särskilt vad gäller hasch. Enligt polisen förekommer en övergång till heroin bland de tunga missbrukarna. Totalt bedömer polisen att ca 500 personer i Uppsala missbrukar narkotika i någon form.

1 Enköping förekommer narkotikamissbmk periodvis. F. n. redovisas inga påtagliga problem utan lägel bedöms vara under kontroll. Behov av särskilda vårdresurser anses inte föreligga. 1 Håbo kommun förekommer tungt missbruk. Blandmissbmk dominerar. Kommunen barett vårdbehov på 5-10 platser på behandlingshem. Östhammars kommun harett mindre antal tunga narkotikamissbmkare. Tierps kommun redovisar inga behov av särskilda insatser för narkotikamissbrukare.

Förutom de vårdresurser som f n. finns i Uppsala, bl. a. narkomanvårdskliniken på Ulleråkers sjukhus, har Uppsala läns landsting aktualiserat alt eventuellt starta ett mindre behandlingshem med 8 platser i samarbete med Uppsala kommun. Uppsala vill också ha ett närmare samarbete med Trollängens behandlingshem som är beläget några mil utanför Uppsala.

4 Södermanlands län

1 samband med den regionala överiäggningen i Södermanlands län bildades en arbetsgrupp under ledning av kommunförbundets länsavdelning. Arbetsgruppen har inte slutfört sitt arbete ännu, men ledningsgruppen har efler hand fått material från gruppen.

128

Vid den regionala överiäggningen framkom att narkotikamissbruk i större eller mindre utsträckning förekommer i alla kommuner i länet, I de mindre kommunerna Flen, Oxelösund, Strängnäs och Katrineholm är det inte fråga om något omfattande missbruk, 1 Eskilstuna uppgår gruppen etablerade missbrukare till omkring 250 personer. Dessutom finns en "till-och-från-grupp" av missbrukare som uppgår till bortemot 500 personer. En övergång från narkotika till alkohol har observerats, Eskilstuna kommun beskriver vård- och behandlingssiluationen som mycket svår. Man har brist på såväl öppenvårds- som inslitutionsresurser, 1 Nyköpings kommun känner socialförvaltningen lill ett 50-tal missbrukare, varav ett 20-tal i kommunens kransområden. Kommunen har behov av både akutvårds- och öppenvårdsresurser. En ungdomsmottagning planeras starta under innevarande år.

Från flera kommuner betonades den stora risk som ungdomsarbetslösheten utgör från missbrukssynpunkt.

Den regionala arbetsgruppen kommer i sin slutrapport att ta ställning till vilka resurser som krävs för att klara vårdbehoven inom länet och hur befintliga resurser kan utnyttjas, 1 länet finns Vallmotorps behandlingshem som delvis rekryterar missbrukare från kommunerna i Södermanland, 1 ett protokoll från arbetsgruppen rekommenderas "alt nya resurser och andra åtgärder inte snävt inriktas på rena narkotikamissbrukare utan på den större grupp som på grund av något slags missbruk är i behov av stöd och behandling". Ledningsgruppen kommer i det uppföljande arbelel under våren att ha kontakt med arbetsgruppen i Södermanland,

5 Östergötlands län

Efter en regional överiäggning i Östergötland har socialkonsulenten i länet under hösten gjort en kompletterande utredning av narkotikasituationen. Sedan tidigare finns en samarbetsgrupp mellan kommuner och landsting i länet som arbetar med narkotikafrågor.

Narkotikamissbruket i Östergötlands län är avgränsat till de större kommunerna Linköping och Norrköping, vilka har klart uttalade missbruksproblem, 1 Mjölby, Motala och Finspång förekommer narkotika i mindre omfattning, I de mindre kommunerna, t, ex. Valdemarsvik, Ydre och Ödeshög, förekommer inget missbmk som är känt av de sociala myndigheterna.

Narkotikamissbruket i Linköping berör ungefär 250 personer, av vilka 50 beskrivs som tunga missbrukare. Bedömningarna är osäkra om hur utbrett narkotikamissbruket är i Norrköping, men tillgängliga skattningar ger inte vid handen att Norrköping skulle ha mindre problem än t, ex, Linköping,

1 sammanfattningen lill den utredning som gjorts av socialkonsulenten i länet sägs:

Vårdresurserna i länet är för små i förhållande lill behovet. De psykiatriska klinikerna som står för avgifmingen är hårt belastade. Största problemet är

129

dock alt alternativ till vård efter avgiftningen saknas. Återfallsfrekvensen är därför slor innan vidare rehabilitering hunnit påbörjas. Renodlade narkomaner söker sig sällan till de psykiatriska klinikerna. Storleken på denna grupp är därför svår att överblicka. Få nås sannolikt av någon vård. En kartläggning av dessa missbrukare skulle vara av värde. Resurser bör sedan inriktas på förebyggande och uppsökande verksamhet.

Angående belastningen av de psykiatriska klinikerna planeras i Norrköping en tillnyktringscentral. Slorl behov av sådan föreligger också i Linköping. Möjligheter till rehabilitering inom länet är av största vikt. Enligt socialförvaltningarna i Norrköping och Linköping bör satsning främst ske på behandlingshem och utökad familjevårdsverksamhet.

Förslag om hur narkomanvården bör organiseras, främst för Norrköping och Linköping, beräknas föreligga i februari 1978.

6 Jönköpings län

Efter en regional överläggning i Jönköpings län bildades en arbetsgrupp med bred representation. 1 den slutrapport arbetsgruppen tillställt ledningsgruppen sägs beträffande missbmkets utbredning:

Missbruksbilden i länet är i stort sett densamma som för landet i övrigt. Alkoholmissbmket utgör det lunga och socialt största missbruksproblemet som slår igenom i alla åldrar och samhällsgmpper. Blandmissbmk är vanligen förekommande hos missbmkare upp till 30-35 år. Man använder olika missbruksmedel som alkohol, tabletter och narkotika allt efler tillgången pä bemsningsmedel. Rent narkotikamissbmk förekommer också men i mindre omfattning än alkohol- och biandmissbruk.

Narkotikamissbruk redovisas i Jönköping, Nässjö, Tranås, Vetlanda och Värnamo medan det i Aneby, Eksjö, Gislaved, Gnosjö, Sävsjö och Vaggeryd inle förekommer något känt sådant missbmk.

I arbetsgruppens sammanfattning av utredningen sägs:

Utredningen visar att betydande vårdbehov inle tillgodoses för missbrukargruppen. Insatser är påkallade såväl i den öppna socialvården som i själva vårdkedjan för missbrukare. Främst saknas möjligheter till adekvata vårdalternativ efler avgiftningsfasen. Dessutom föreligger behov av insatser i kommunerna för förebyggande, uppsökande och eftervårdande verksamhet. Ungdomsarbetslösheten är slor i länet och utgör en grogrund för missbruk varför del krävs kraftiga insatser för atl öka sysselsättningsmöjligheterna för den arbetslösa ungdomen.

Från toxikomanikliniken har efleriysls behandlingshem för 10-20 narkotikamissbrukare varje år. Socialarbetarna i länets kommuner har framfört ett direkt behov av minst 16 platser på mindre behandlingshem/kollektiv, som kan erbjuda motiverade missbrukare social träning, vård och behandling. Dessutom har skyddskonsulenlen i distriktet efterfrågat adekvata vårdmöjligheter för drogmissbrukare då antalet platser på Skede Klockaregård inte täcker behovet.

Av utredningen framgår att det föreligger ett uttalat behov av 2-3 mindre iräningskollektiv i Jönköpings län med 6-8 platser. Kollekliven skall vara lämpligt geografiskt placerade och ha pedagogiskt innehåll som skapar

130

förutsättningar försocial rehabilitering. Krav på självverksamhet,ansvarslagande och motivation förutsätts.

Samverkan mellan sjukvård och socialvård fungerar inte tillfredsställande varför det är väsentligt att former för samverkan och kommunikation utvecklas.

7 Kronobergs; län

Vid en regional överiäggning i Växjö framkom atl narkotikaproblemen i länet är koncentrerade till Växjö och Alvesta. 1 Ljungby, Markaryd, Tingsryd, Uppvidinge, Äilmhult och Lessebo ansåg man sig inte ha några påtagliga problem med narkotikamissbruk. Det har tidigare förekommit sporadiskt missbruk i några av kommunerna, men vid tiden för överläggningen förekom inget känt kontinuerligt narkotikamissbruk, enligl företrädarna för kommunerna och enligt enkätsvaren därifrån.

Representanterna för polisens narkolikaenhet och RFHL ansåg atl missbruk förekom även i de övriga kommunerna utan de sociala myndigheternas vetskap. Polisen och RFHL ansåg all missbruket i Alvesta var avsevärt mera utbrett än vad de sociala myndigheterna kände till. Närmare uppgifter om antalet missbrukare kunde endast lämnas av företrädarna för Växjö kommun som ansåg att antalet tunga missbrukare i kommunen uppgick lill omkring 50. Från kriminalvårdens sida hävdades emellertid att antalet tunga missbrukare i Växjci var högre, närmare 100.

Socialkonsulenten i länet har i en rapport till ledningsgmppen kommenterat överläggningen och vilka åigärder som vidtagits efter denna;

Behandlingsmöjligheter i länet för akutvården är främst toxikomankli-niken vid S:t Sigfrids sjukhus i Växjö. Avdelningen har 40 platser, varav huvuddelen slår till akutvårdens förfogande. Till toxikomanklinikenärdock en miljöterapeutisk grupp knuten, som disponerar 12 av platserna. Behandlingshem saknas i länet. Hösten 1976 startade landstinget tillsammans med Växjö kommun en vårdcentral för bl. a. missbrukare av beroendeframkallande medel. Även denna arbetar efler miljölerapeutiska principer.

För den akuta behandlingen av narkotikamissbrukare har de kommuner, som redovisat behandlingsinsatser, utnyttjat toxikomankliniken vid S:t Sigfrids sjukhus. För den mer långsiktiga behandlingen har samarbete etablerats med frivilliga organisationer såsom RFHLoch RIA-Center 1 Växjö. Behandlingen har genomförts på RFHL;s "smålandsgårdar" eller kollektiv (Valstadkollektivet). RlA-Center har förmedlat insatser på behandlingshem (exempelvis Bnjdbygården).

Endast Växjö kommun har redovisat behov av resurser för akut- och korttidsvård, samt behov av platser på behandlingshem - 5-6 platser resp. 10-12 platser. \'id senare överiäggningar med företrädare för socialvården i Växjö har framkommit alt behovet framräknats tillsammans med företrädare för toxikomankliniken och atl det redovisade behovet snarast fär ses som hela länels behov.

Vid ledningsgruppens besök i Kronobergs län bildades ingen arbetsgmpp avseende länet med hänsyn till missbrukels koncentration lill Växjöområdet. 1 stället föreslogs Växjö kommun kontakta den arbetsgrupp, som bildals i Jönköpings län.

131

Någon sådan kontakt har inle tagits, främst av den anledningen att en motion väckts i kommunfullmäktige i Växjö om kartläggning av narkotikamissbruket i kommunen. Till undersökningen har senare 15 000 kr, anslagits. Genom kontakter med socialdepartementet och den under våren 1977 tillkallade utredningen om narkotikamissbrukets omfattning har överenskommelse gjorts om att samordna den kommunala undersökningen med den statliga utredningens provundersökning, som kommer atl genomföras i Kronobergs län preliminärt under tiden 13-26 februari 1978,

Beräkning av behov av behandlingsresurser för narkotikamissbrukare kommer senare att göras med utgångspunkt bl, a, från den nämnda undersökningen.

8 Kalmar län

De större kommunerna i länet, Kalmar, Oskarshamn och Västervik, uppgav vid en regional överiäggning att man på resp, platser kände lill ca 20-30 personer som man betraktade som lunga narkotikamissbmkare. Men även i Hultsfred, Mönsterås, Mörbylånga och Nybro har det förekommit begränsat missbruk framförallt av hasch, 1 Borgholm har man problem med narkotikamissbruk främst på somrarna under turistsäsongen, I Högsby och Torsås förekom inget känt narkotikamissbruk,

I Kalmar län bedriver socialstyrelsens s, k. instilutionsulredning försöksverksamhet. Det ansågs därför inle nödvändigt att bilda någon särskild arbetsgrupp i länet. Frågan om vårdresurser för narkotikamissbrukare inom länet tas upp av institutionsulredningen.

Socialkonsulenten i länet har inkommit med en rapport till ledningsgruppen:

Försöksverksamheten i Kalmar län beträffande institutionsplanering har inte närmare gått in på narkotikaproblematiken och vården av dessa patienten Ledningsgmppen (institutionsutredningens ledningsgrupp) har den uppfattningen att man inle ur vårdsynpunkl kan särskilja narkotikamissbrukare från andra missbrukare. Man fär också vara medveten om alt alkoholmissbrukarna är den stora gruppen vårdlagare medan de renodlade narkolikamissbmkarna är en liten grupp. Vid den enkät som gjordes i samband med narkotikakonferensen i Oskarshamn sommaren 1977 framkom att det i länet fanns 15 tyngre narkotikamissbrukare som underdel senaste året hade vårdats på psykiatriska kliniker och avgiftningskliniken i länet.

Inom de typer av institutioner som institutionsutredningen kommer att föreslå för Kalmar län kommer även missbrukarna av narkotika alt finnas med. Någon särvård av narkotikamissbrukare kommer med all säkerhet inte att föreslås.

Som en bland andra resurser i länet finns Valstadskolleklivet, som har sju platsen Detla hem är givetvis en tillgång i vården av giftmissbrukare. I övrigt så redovisas nuvarande resurser i länet i bifogade kartläggning av institutionsvården för Kalmar län.

När det gäller utbredningen i länet av narkotikamissbrukare så torde stor osäkerhet råda. De större kommunerna i länet, Kalmar, Oskarshamn, Västervik, uppgav att man på resp. platser hade 20-30 personer som man ville

132

betrakta som tunga missbrukare. Här gäller i de flesta fall biandmissbrukare där även alkoholen finns med i bilden. 1 Västervik finns ett samarbete med RFHL och ovannämnda Valstadskollekliv. I länet finns enligl länspolischefen en narkolikaenhet om sju man. Denna grupp började arbeta i mars 1977 och under året har anhållanden skett då och då. Några stora narkotikahärvor har man inte kommit på. Denna grupps arbete torde skärpa bevakningen i länet beträffande narkotikabrott.

9 Gotlands län

Vid den regionala överiäggningen på Gotland redovisade socialförvaltningen sammanlagt ca 40 kända narkotikamissbrukare. Dessa är koncentrerade lill Visby. Av dem är 15 tunga missbrukare. Under år 1977 hjälptes ungefär 10 missbrukare lill behandlingshem eller familjevård på fastlandet. Enligt polisen missbrukar sammanlagt ca 150 personer narkotika i någon form på Gotland.

Under sommaren tar Gotland emot ca 250 000 turister. Dessa ökar i betydande utsträckning arbetsbördan för socialförvaltningen, som inle i motsvarande mån har någon sommarförstärkning. Många gäng från fastlandet kommer tidigt på våren/sommaren och stannar till sent på sommaren. Uppenbariigen finansierar en del ungdomar sin semester genom atl sälja narkotika. På grand härav debuterar många Gotlandsungdomar i narkotikamissbruk. Socialförvaltningen har hos Stockholms kommun begärt hjälp sommarlid, men fått avslag. Fram till år 1972 hade Stockholm socialarbetare stationerade på Golland.

De militära förbanden på ön har åriigen sammanlagt ca 1 600 ungdomar under utbildning. Även dessa bereder socialförvaltningen en hel del arbete.

På Gotland är det brist på arbetsmöjligheter för ungdomar. 400 personer under 25 års ålder är registrerade som arbetslösa. Den verkliga siffran arbetslösa 1 de åldersklasserna torde uppgå till den dubbla.

Kommunen saknar behandlingsresurser. Den förfogar själv över några familjehem, men är i övrigl hänvisad till vad som går att förhandla sig fram till på fastlandet. Fömtom behandlingsresurser efterlyser kommunen ökade insatser vad gäller ANT-undervisning (om alkohol, narkotika och tobak) till skolorna och de militära förbanden.

Efter den regionala överläggningen tillsattes en arbetsgrupp. Den har lämnai en omfattande rapport där man föreslår inrättande av en öppenvårdsenhet, försöksverksamhet med familjevårdshem för vissa missbrukare i åldern 15 år och uppåt, försöksverksamhet med ett mindre behandlingshem och ell brett upplagt upplysningsprojekt. (Ledningsgruppen har tagit ställning till upplysningsprojektet i kapitel 3. Övriga projekt tas upp i kapitlen 4 och 5.)

133

10 Blekinge län

I länet förekommer enligt uppgifter vid den regionala överiäggningen narkotikamissbruk i någon form i samtliga kommuner. I Sölvesborg rör det sig om några kända fall av haschrökning medan Olofström, Ronneby, Karishamn och Kariskrona vardera redovisar mellan 10 och 40 kända narkotikamissbrukare. Enligl polisens representanter är dessa siffror för låga. Vid den regionala överiäggningen tillsattes en arbetsgrupp som lämnat en rapport till ledningsgruppen. I rapporten sägs;

Vid gruppens sammanträden har främst förts en allmän diskussion angående behovet av vårdresurser för missbrukare av beroendeframkallande medel. Gruppen har konstaterat att alkoholproblemen är långt mer arbelskrävande än narkotikaproblemen. I många av de fall av narkotikaproblem som uppmärksammats är det ofta frågan om kombinerat missbmk med alkohol. Gruppen ansåg det vara tvivelaktigt att bygga upp särskilda behandlingsinslitutioner enbart för narkotikamissbrukare. Sådana tankar strider mot intentionerna i socialutredningens betänkande som poängterar vikten av all inte tillskapa symtominriktade resurser. Inom länet finns i dag goda resurser vad beträffar antal vårdplatser för alkoholmissbmkare. Institutionsvård för missbmkare sker i huvudsak vid följande institutioner inom länet: Gullberna sjukhus, vårdanstalten Pålyckehemmet och Mjällbyhus konvalescenthem.

Åsikter har framförts i gruppen, att behov finns för en mindre behandlingsinstitution för missbrukare (alkohol-, narkotika-och biandmissbrukare). En sådan institution skulle vara avsedd för vårdlagare i åldersgruppen 18-30 är. Platsantalet bör ej överstiga 10. Vårdinriklningen skulle vara av miljöterapeutisk karaktär. En sådan institution fär ses som ett komplement till redan befintliga resurser.

Avslutningsvis anges:

F. n. pågår ett s. k. psykiatriprojekt inom landstinget i Blekinge. Detta projekt behandlar bl. a. missbrukarvården i länet. En särskild arbetsgrupp för missbrukarvård är tillsatt inom ramen för deUa projekt. I denna grupp ingår utöver landslingsrepresentanter även företrädare för varje socialförvaltning i länet. Därutöver ingår dessutom socialkonsulenlen och länsläkaren.

Arbetsgruppen för narkotikafrågor har mot bakgrund av detta projekt ansett, att frågan om eu ev. behandlingshem för narkotikamissbrukare enligt skisserade tankar, fär tas upp i det vidare arbetet inom ramen för karlläggningen av den framlida missbrukarvården i länet.

11 Kristianstads län

Enligt upplysningar från den regionala överiäggningen är narkotikamissbruket i Kristianstads län i huvudsak koncentrerat till Kristianstads kommun. 1 kommunen finns uppskattningsvis 100 injicerande missbrukare. Blandmissbmk förekommer i stor utsträckning. Huvudparten av narkotikamissbrukarna är i åldern 18-25 år. Preparat i opiumgruppen förekommer sporadiskt. Dessutom finns mellan 150 och 300 personer som regelbundet röker cannabis. Enligt polisens speciella narkolikaenhet som finns i länet

134

förekommer narkotikamissbruk även i övriga kommuner. Av den regionala arbetsgruppens rapport lill ledningsgruppen framgår alt;

Socialförvaltningarna når inte fram till narkotikamissbrukarna och att dessa i sin tur vet att förvaltningarna inte har mycket att erbjuda av behandlingsresurser.

Båstad, Åstorp, Örkelljunga, Klippan och Perstorp har redovisat alt narkotikamissbruk förekommer i mindre och sporadisk omfattning. 1 samtliga dessa kommuner poängteras att där finns ett stort alkoholmissbmk. Från Hässleholm har redovisats i stort samma omfattning av missbmket som i dessa andra kommuner. Enligt länsåklagaren har man i Hässleholm dock ett speciellt problem, nämligen att personer som avvisas från Malmö-tåget på grund av narkotikamissbmk, stannar kvar i kommunen. Resterande kommuner-Bromölla, Osby, Simrishamn, Tomelilla, Ängelholm och Östra Gävinge - upfiger alt man inte känner till några narkotikamissbrukare.

För vården av missbrukare i kommunerna utnyttjas psykiatriska kliniken i Kristianstad, ;RPHL:s behandlingskollektiv, Hindbyhemmet, Ryagården, Östra Spång och S;t Lars sjukhus i Lund, Genom det s. k. Skåneprojektet (se Malmö och Wlalmöhus län) har ungdomsvårdsskolorna stått till kommunernas förfogande för bl. a. vård av frivilligt sökande missbrukare. Kommunerna redovisar emellertid behov av ytteriigare behandlingsresurser. Delta gäller framför allt långsiktig vård. Landstinget har förklarat atl de psykiatriska klinikerna har resurser för akutvård men har svårt att klara uppföljningen.

Den samarbelsgrupp, som bildades vid den regionala överläggningen, har efter diskussioner med företrädare för kommuner och landsting föreslagit att ett behandlingshem om 10 platser skall inrättas för den långsikliga behandlingen. Angående huvudmannaskapet redovisar arbetsgruppen:

En avgjord fördel med ett landsting som huvudman är att ett behandlingshem ingår som en naturlig länk i en behandlingskedja. Som sådan kommer också hemmet all utgöra en tillgång för kommunerna i hela regionen.

Innan samarbetsgmppen börjar förhandla med landstinget om inrättande av detta behcindlingshem, har ledningsgmppen rekommenderat att en diskussion förs med Malmö kommun om de behov länet har kan tillgodoses genom behandlingshemmet Kolleberga som Malmö kommun planerar.

Som ett resultat av den försöksverksamhet som bedrivs i Kristianstads och Malmöhus län har en arbetsgrupp bildats med utgångspunkt från skolhemmet Östra Spång. 1 arbetsgruppen ingår sju av länets nio kommuner.

Projektgruppen har inkommit med en ansökan till ledningsgruppen. 1 denna föreslåii att Östra Spång efter en viss personal förstärkning och omdisponering kan göras tillgänglig för olika målgmpper inom kommunerna. I ansökan anförs:

135

Projektgruppen finner det angelägel alt i detla sammanhang sträva efler en samlad lösning av målgruppernas möjligheter alt erhålla en adekvat vård och behandling. Detta kan gälla individer, familjer och grupper.

Med helhetssynen som utgångspunkt förutsätts skapas vårdresurser med kontinuitet där bl. a. Östra Spång och kommunerna har en intim samverkan. Vidare bör resultatet bli ett effektivi utnyttjande av befintliga resurser vilket minskar riskerna för ett dubbelarbete och bällre uppföljning av de människor som blir föremål för nämnda sociala insatser.

Efiersom den föreslagna verksamheten vid Östra Spångs skolhem är en fortsättning av den försöksverksamhet i länet som drivs av ledningsgruppen för försöksverksamhet inom socialvården har ansökan överiämnats till denna kommitté för handläggning.

12 Malmöhus län

12.1 Missbruket

Vid ledningsgruppens regionala överiäggning framkom att närheten till Köpenhamn och kontinenten gör alt denna del av landet har en särskilt svår narkotikasituation. Missbmket av tung narkotika är till stora delar koncentrerat till Malmö/Lund-regionen samt till Helsingborg. En karlläggning av narkotikamissbrukels omfattning i Malmö, genomförd under våren 1977, redovisades vid överiäggningen. Enligt denna fanns omkring 1 000 tunga narkotikamissbrukare. Centralstimulantia dominerar fortfarande missbruksbilden men heroinmissbruket har ökal. Företrädare för socialförvaltningen i Helsingborg rapporterade att del i kommunen inte förekom något större heroinmissbruk. Man uttryckte förvåning över att missbruksbilden var så olik den i Malmö/Lund-regionen.

12.2 Befintliga vårdresurser

Narkomanvården har byggts upp och utvecklats i Malmöhus län under 1970-talel. Särskilda rådgivningsbyråer har startats i Malmö, Lund och Helsingborg. Rådgivningsbyråerna i Lund och Helsingborg drivs gemensamt av resp. kommuner och Malmöhus läns landsting.

1 Malmö finns förutom en speciell rådgivningsbyrå fem s. k. basstationer. Basstationerna är dygnsvårdsresurser som knutils till socialbyråerna. Socialbyråerna har genom basstationerna fält möjlighet att kunna fungera dygnet runt. Enligt Malmö kommun spelar basstationerna en viktig roll när det gäller atl förebygga missbruk. De olika basstationernas insatser kan variera beroende på områdets särart och behov.

Genom denna verksamhets särskilda karaktär har socialförvaltningarna goda möjligheter att nå ut till aktiva missbrukare i olika områden.

Malmöhus läns landsting har vidare inrättat särskilda narkomanvårdskliniker på S;t Lars sjukhus i Lund och på S;t Maria sjukhus i Helsingborg. Dessa

136

båda kliniker har såväl akutvårds- som behandlingsavdelningar. Inom Malmö kommun, som slår utanför landstinget, finns inga särskilda narkomanvårdsavdelningar vid något sjukhus. Svårare avgiftningsfall vårdas på psykiatriska kliniken vid Malmö sjukhus.

Vid den regionala överläggningen och vid kontakter med fältarbetare i länet poängterades bristen på behandlinghemsplalsen Nuvarande resurser i länet utgörs av fyra behandlingshem: Hindbyhemmet, Tullslorp, Billesholm och Brunslövsgården. Vidare finns inom regionen ett enskilt vårdhem på fyra platser. Ljungstorps vårdhem.

I Malmöhus och Kristianstads län bedrivs en försöksverksamhet inom socialvården sedan år 1975, där olika principer och förslag från socialutredningen och fosterbarnsutredningen prövas. 1 verksamheten deltar elva kommuner samt Råby yrkesskola, Ryagårdens yrkesskola och Östra Spångs skolhem i Örkelljunga. Vidare ingår två erkända vårdanstalter för alkoholmissbrukare, Björstorp i Vitlsjö och Holma-Karisvik i Höör.

De institutioner som ingår i verksamheten har fält fasta upptagningsområden, vilket inneburit ett ökat samarbete med primärkommunerna.

12.3 Utbyggnad

Genom en fungerande öppenvård i de områden av länet där missbruket är koncentrerat når socialvården ut lill missbrukarna på ett tillfredsställande sätt. Detta har resulterat i atl vårdefterfrågan är slor. Malmö, Lund och Helsingborg måste utnyttja behandlingshem utanför länet föratt kunna klara vårdbehoven. På Trollängens behandlingshem i Uppsala län var t. ex. under december 1977 10 av 25 platser belagda av missbrukare från Malmöhus län.

En särskild arbetsgmpp i länet, där ledningsgruppen varit representerad, har arbetat med frågan om en utbyggnad av narkomanvården.

Malmöhus läns landsting har gjort upp en sjukvårdsplan för länet. I denna anges bl. a. hur avgiftningsvården skall organiseras. Bl. a. föreslås en förstärkning av akutvården på resp. S:t Lars och S:t Maria sjukhus från fyra lill tio platser.

Landstingets behandlingshem, Billesholm, med älta platser, svarar för del norra landstingsområdets behov av vård vid behandlingshem. Landstinget planerar nu alt komplettera detta behandlingshem med ytterligare ett med samma platsanlal, som skall svara för del södra landstingsområdet.

Inom Malmö kommun sker f n. ett mycket omfattande projektarbete för samordning, utveckling och utbyggnad av narkomanvården. Syftet är att skapa en fungerande vårdkedja. Genom en gemensam organisation för social- och sjukvårdsförvaltningen planeras en förbättring av akut- och korttidsvården. Ett inackorderingshem (4 platser) och ett behandlingshem (6 platser) kommer enligt planerna att inrättas. Dessa två behandlingshem avses ha ett nära samarbete med sjukvården i Malmö. Vidare kommer 20 platser på

137

Hindbyhemmet, som sammanlagt har 60 platser, alt omvandlas från inackorderings- lill behandlingshemsplalser för narkotikamissbrukare. I Malmö kommuns narkomanvårdsprojekl ingår också ett omfattande arbete med metodutveckling inom såväl institutions- som öppenvård.

Sedan våren 1977 har diskussioner förts mellan företrädare för Malmö kommun. Malmöhus läns landsting och RFHL:s avdelning i Skåne om inrättande av ett nytt behandlingshem om 25 platser i f d. Kolleberga skogsskola. Klippans kommun. Detta behandlingshem skulle kunna tillgodose de behov av behandlingshemsplatser som kommunerna inom länet f n. tillgodoser genom de miljöterapeutiska behandlingshemmen i Mellansverige. Malmö kommun har gjort en utredning angående ekonomi, personalbehov och behandlingsformer för det planerade behandlingshemmet. F. n. sker diskussioner mellan landsting, primärkommuner och RFHL om eventuell samverkan för inrättandet av detta behandlingshem.

13 Hallands län

Vid en regional överiäggning i Hallands län redovisade Falkenberg, Halmstad, Varberg, Kungsbacka, Laholm och Hylte - således samtliga kommuner i länet - förekomst av narkotikamissbruk. För de två sistnämnda kommunema gäller det huvudsakligen haschmissbruk. I Laholm finns en grupp haschrökare på 20-30 personer och i Hylte en grupp på 5-6 personer, enligt polisen. Även i Kungsbacka dominerar haschmissbruk, men där förekommer även tyngre missbruk. 1 Falkenberg ansåg man del svårt att bland missbrukarna sortera fram en grupp som skulle kunna definieras som rena narkotikamissbmkare. Ofta rör det sig om biandmissbruk av alkohol och narkotika. Socialförvaltningen känner till ca 50 personer som regelbundet använder cannabis. Bland dem finns några som också använder heroin. Polisen uppskattar siffran kända missbrukare till 70.1 Halmstad uppskattades antalet missbrukare till 200. Av dessa använder flertalet hasch, enligt polisen som också känner lill en grupp som missbmkar centralstimulantia. Även i Halmstad ansåg socialförvaltningen att det var svårt alt särskilja olika missbruksgrupper. Socialförvaltningen ansåg atl nyrekryteringen av narkotikamissbrukare tycks "plana ut", medan det inom missbrukargruppen verkar ske en övergång till tyngre missbruksmedel. I Varberg finns ett 10-tal kända tunga narkotikamissbmkare som är vårdbehövande. Ytteriigare ett lOO-tal använder narkotika när sådan finns tillgänglig.

Vid den regionala överläggningen bildades en arbetsgrupp i länet. I en rapport lill ledningsgruppen sammanfattar arbetsgruppen läget i länet;

Från sjukvårdens sida ansåg man det vara angelägel all fä vårdresurser för efterbehandlingav missbrukare. Arbetsgruppen konstaterade all det f n. inte är aktuellt med ett speciellt behandlingshem/iriackorderingshem i länet för narkotikamissbrukare. Man ifrågasätter om inte befintliga inackorderingshem för alkoholmissbrukare kan göras merbehandlingsinriktade föratt

138

även taga emot narkotikamissbrukare. Detta fordrar dock en ordentlig personalförstärkning och samarbete med landstinget för läkarmedverkan på inackorderingshemmen.

Sammanfattningsvis konstaterar arbetsgruppen:

att antalet missbrukare inte ökat i någon större omfattning i länet

att sjukvärdens akutvårdsresurser bedömes svara mot behovet

att sjukvården är i behov av vårdresurser för eflerbehandlingen av

narkotikamissbrukare atl nuvarande inackorderings hem för alkoholmissbmkare borde kunna

utnyttjas även för narkotikamissbrukare därest innehållet i verksamheten vid

hemmen förändras lill en mer aktiv behandling att familjevård kan utnyttjas i större omfattning genom samverkan mellan

social- och sjukvården.

14 Göteborgs och Bohus län

4.1 Missbruket

Ledningsgmppen har deltagit i ett 10-taI överiäggningar i Göteborg. Efter en första överiäggning tillsattes en arbetsgmpp på fyra personer med uppgift all utreda den framlida narkomanvården i kommunen, 1 arbetsgruppen ingår två personer från vardera social- och sjukvårdsförvaltningen i Göteborg, Arbetsgruppens utredning gäller endast Göteborgs kommun, inte övriga kommuner i län€;t. Arbetsgruppen har gjort följande bedömning av missbruksläget i kommunen;

Antalet missbrukare är svårt att fastställa. Utifrån missbrukskonlakler företrädesvis gjorda vid polikliniken för narkotikamissbmkare och socialförvaltningens öppenvårdsenheter Storgatan och Marconigatan, bedöms antalet kända missbrukare uppgå till ca 2 000 personer. Den uppsökande verksamheten ger vid handen all det finns ytteriigare 2 000 personer, som missbrukar regelbundet.

Antalet personer med återkommande narkotikamissbruk uppskattas således till i runt tal 4 000. En stor del av dessa är socialt utslagna. I huvuddelen av ftillen rör det sig om ett biandmissbruk av centralstimulerande medel intravenöst, haschbruk och alkohol. Andra medel förekommer sporadiskt. Heroin har hittills inle vunnit något fast insteg på marknaden, men oroande tendenser har märkts.

Missbruket är utbrett inom åldersgruppen 15-35 år. Spridningen i de lägre åldrarna är svår alt överblicka men beräknas öka. Ett ökal anlal äldre missbrukare har blivit föräldrar. Den största gruppen missbrukare är mellan 20 och 25 år, vilka företrädesvis tillhör kategorin socialt utslagna.

Missbraket är omfattande såväl i city som i ytterområdena. Speciellt belastade områden är Majorna, Haga, Tynnered, Gamlesladen, Angered, Kortedala, Länsraiansgården och Biskopsgården.

Lågkonjunkturen och de strukturella förändringarna i Göteborg gör att arbetsmarknadssituationen är synneriigen svår för missbrukargruppen.

Trots alt del f n. finns gott om lägenheter i Göteborg är möjligheterna för missbrukargrappen att erhålla bostad mycket begränsade. De bostäder som eventuellt erbjuds; ligger i områden där utslagningen redan är markant.

139

Narkolikapolisen i Göteborg bedömer antalet missbrukare till 10 000. Polisen ulgår från hur myckel narkotika som säljs i Göteborg under ett år. 1 polisens bedömning räknas alltså in personer som tillfälligt utnyttjar narkotika och de personer som finns i riskzonen till ett varaktigt missbruk.

För alt få en bild av lägel i övriga delar av länet arrangerades en regional överläggning under hösten 1977. Överläggningen visade atl narkotikamissbruket huvudsakligen är koncentrerat till Göteborg. Övriga dellagande kommuner var Kungälv, Mölndal, Partille, Tjörn, Härryda, Orust och Uddevalla. Samtliga kommuner redovisade förekomst av narkotikamissbmk men när det gäller de mindre kommunerna, exempelvis Tjörn, Orust och Öckerö, rör det sig om ett förhållandevis obetydligt missbmk.

I Uddevalla uppskattade polisen att ett 100-tal personer missbrakar narkotika och i Kungälv ett 20-tal. Beträffande situationen i icke närvarande kommuner visar enkätsvaren alt Lysekil och Strömstad haft problem med narkotikamissbruk.

Under senare delen av hösten lade arbetsgruppen fram ett förslag lill utbyggnad av narkomanvården. Delar av arbetsgruppens utredning återges i det följande. Först kommer en redogörelse för befintliga resurser, därefter förslagen till utbyggnad inom social- och sjukvården i Göteborg.

14.2 Nuvarande vårdresurser

14.2.1 Socialförvaltningen

Angeredshemmet 10 platser för rehabilitering av vuxna narkotikamissbrukare av båda könen. Tillhör organisatoriskt rehabiliteringsavdelningen.

Skälliorpshemmet 1 platser för flickor och pojkar för vård enligt barnavårdslagen. Tillhör organisatoriskt barnhemsbyrån.

Pipblåsaregatan 6 platser för flickor och pojkar för vård enligt barnavårdslagen. Tillhör organisatoriskt barnhemsbyrån.

Familjevård Ca 15 hem. Tillhör organisatoriskt socialbyrå 9, rehabiliterings-avdelningen.

Dessa institutioner genomgår f n. en utveckling mot fastare strukturering och ökad användning av miljölerapeutiska och gruppterapeutiska principer, som visat sig ge resultat inom narkomanvården.

14.2.2 Sjukvårdsförvaltningen

Klinik 11 vid Lillhagens sjukhus har en specialavdelning för narkotikamissbrukare med 10 platser.

På övriga tre kliniker vid Lillhagens sjukhus vårdas ungefär lika många missbrukare utspridda på ordinarie vårdavdelningar (sammanlagt ca 40 platser). Det rör sig om akutvård men i en del fall om längre lids rehabilitering.

Alfagården Behandlingshem för rehabilitering, 8 platser, fungerar i nära anknytning till specialavdelningen för narkotikamissbrukare på klinik II LS,

140

Psykiatriska kliniken, Sahlgrenska sjukhuset Narkotikamissbrukare tages emot på ordinarie avdelningar för akutvård, motivationsbehandling och i enstaka fall längre tids rehabilitering. Ca 50 personer per år vårdas intagna under diagnosen narkomani (5-10 platser),

Rävlanda behandlingshem Behandlingshem för rehabilitering 10-12 platser, ingår i Sahlgrenska sjukhusets vårdkedja för narkotikamissbrukare.

14.2.3 Socialstyrelsen

Björkliden Avdelningen för frivillig vård av narkotikamissbmkare vid Fagareds ungdomsvårdsskola, 8 platser för ungdomar av båda könen.

14.2.4 Frivilliga organisationer

"Halfway house" Kinnahult Drivs av GFHL', 5 platser för rehabilitering av vuxna narkotikamissbrukare av båda könen.

Gullbackalänken Länkrörelse för narkotikamissbrukare i anslutning till specialavdelningen på klinik 11 LS och Alfagården. 1 nuläget ett fätal övemattningsplatser.

Torpet Sollebrunn Drivs av föräldraföreningen mot knark. Sommar och veckoslutläger för narkotikamissbmkare och deras anhöriga.

Övrigt Ett litet antal kollektiv och storfoslerhem i privat regi.

Enligt arbetsgruppen fanns alltså ett drygt l(X)-tal platser för akutvård, motivationsbehandling och rehabilitering av narkotikamissbrukare. Det gällde resurser för omhändertagande på olika nivåer. För den tyngsta delen, den långsiktiga rehabiliteringen på behandlingshem, fanns 30-40 platser.

14.2.5 Öppenvårdsenheter

Socialförvaltningens öppenvårdsenheter, dvs. Storgatan och Marconigatan (Frölunda Torg), har ungefär 700 missbrukare som känner till verksamheten. Dessa innefattar dels de som sporadiskt besöker lokalen och dels de man kommer i kontakt med genom del uppsökande arbetet. Ett hundratal missbmkare besöker öppenvårdsenheterna regelbundet. F. n. har man över 40 behandlingskontakter.

14.3 En bedömning av vårdsituationen i Göteborg

Arbetsgruppen återgav följande sammanfattande omdöme om narkomanvårdens läge;

Diskussioner mellan berörd personal inom båda förvaltningarna har lett fram till följande bedömning;

- Narkomanvården i Göteborg är underdimensionerad.

- Resursförstärkning och utbyggnad av narkomanvården är nödvändig.

- Narkomanvården bör vara förvaltningsövergripande. Samgående bör ske successivt. Nu föreslagna åigärder utgör en början för samverkan.

' RFHL.s lokalavdelning i Göteborg

141

- Målet bör vara en successiv decentralisering av narkomanvården till olika stadsdelar och integrering med förvaltningarnas övriga vårdresurser.

- I nuläget är det dock ofrånkomligt och mest effektivt att satsa på speciella narkomanvårdsenheter och därvid bygga ut befintliga resursen

- Öppenvården bör prioriteras. Utbyggnaden kan icke ske på institutionsvårdens bekostnad. Behovet av institulionsplalser beräknas öka.

- Socialförvaltningen och sjukvårdsförvaltningen behöver samarbeta mer med skolförvaltningen och arbetsförmedlingen.

- Gemensam utbildning för berörd personal inom de olika förvaltningarna behövs.

- Resurser behövs för uppföljning, utvärdering och information.

14.4 Utbyggnad

Arbetsgruppen har redogjort för följande planer på utbyggnad av narkomanvården i Göteborg.

14.4.1 Förslagom vårdbas

14.4.1.1 Allmänt

Socialförvaltningen har bedömt aU vården av narkotikamissbrukare bör bedrivas utifrån vårdbasmodellen. De pedagogiska och behandlingsmässiga erfarenheterna av vårdbasmodellen,som genom kontaktspersoner innehåller uppsökande, motiverande och relalionsbearbetande inslag, är så goda, att modellen bör introduceras i Göteborg.

Det följande förslaget är ett principförslag och innebär atl såväl social- som sjukvårdsförvaltningen bygger ut de egna öppna behandlingsenheterna samt atl utbyggnad av en gemensam resurs för förvaltningarna påbörjas. Social-och sjukvårdsförvaltningens öppna behandlingsenheter skall ha ett myckel nära samarbete med den gemensamma resursen. Förslaget ligger i linje med den principuppfatlning, som har uttryckts i den inom socialförvaltningen utförda utredningen om nykterhels- och narkomanvården (NAV).

Inom socialförvaltningen finns i dag verksamheter som arbetar enligt ovan beskrivna allmänna principer och som därför är möjliga atl ha som grund för socialvårdens del i den planerade gemensamma resursförstärkningen av den öppna narkomanvården.

14.4.1.2 Mål

Arbetet syftar till att förändra missbrukarens totala situation i så motto att missbrukarens självkänsla ökas och hans/hennes förmåga alt knyta kontakt och vidmakthålla relationer starkes. Det gäller också att medvelandegöra individerna om deras känslor och problem samt bryta missbruket.

14.4.1.3 Principer

Förhållandet vårdare-vårdad sker utifrån ett relationsinriktal arbetssätt.

Kraven på behandlingstidens längd och resultat måste ses i förhållande till svårigheterna att förändra missbrukarens totala situation. Långa behandlingstider är därför realistiskt atl räkna med.

142

14.4.1.4 Metoder

1) Öppenvårdsenheterna bedriver uppsökande och kontaktskapande verksamhet.

2) Personalen etablerar djupgående emotionella kontakter med missbrukare. Erfarenheten visar att man högst kan ha ca fem kontakter av detla slag per behandlare/kontaktperson.

3) Kontaktpersonen motiverar och stöder individen under rehabiliteringen oavsett om den sker på öppenvårdsenheter eller på behandlingshem.

4) På öppenvårdsenheten arbetar man med samtalsgrupper, skapande dramatik, levande verkstad, lägerverksamhet m. m.

14.4.2 Utbyggnadsförslag

14.4.2.1 Socialförvaltningen

Arbetsgruppens förslag till Göteborgs kommun innebär sammanlagt en förstärkning av den öppna narkomanvården med ett 10-tal tjänster.

14.4.2.2 Sjukvårdsförvaltningen

Ett förslag om förstärkning med nio tjänster har framlagts med bl. a. följande motivering:

Polikliniken för narkotikamissbmkare i Sociala Huset utgör en del av Sahlgrenska sjukhusets vårdkedja för narkomaner.

Vid polikliniken finns fasta tjänster för 1 bitr. överläkare, 1 sjuksköterska, 1 kurator och 1 sekreterare.

Antalet besök vid enheten har successivt ökal sedan starten 1968.1970 var antalet besök 3 548. 1976 var antalet besök 7 645.

Arbetets målsättning har varit alt motivera de besökande för en förändrad livsföring, inkluderande drogfrihel och att lill viss del bidra till förändringens genomförande.

Efter en kortare eller längre motivationsprocess har olika former av sluten vård vid sjukhus och rehabilitering vid behandlingshem, kollektivt eller i familjevård förmedlats.

En del fall har under längre tid haft individuell kontakt med någon av poliklinikpersonalens medlemman Flera slutna samtalsgrupper har varit i gång. I liten omfattning har familjeterapi och hembesök hos patienter förekommit.

En omfattande informationsverksamhet har förevarit och ett regelbundet utbyte av kontakler med vårdarbetare inom angränsande områden.

Med personalens växande erfarenheter och kunskaper har arbetets kvalitet fördjupats, vilket kommit verksamheten tillgodo men krävt mera tid och engagemang av personalen.

Summan har varit att arbetsmängden ökat i långt störte uisträckning än personal resursern a.

143

14.4.2.3 Gemensamma resurser

Arbetsgruppen förde vidare fram förslag om en förstärkning av resurser gemensamma för social- och sjukvårdsförvaltning;

Rehabilitering av narkomaner i öppenvård kräver en mångfald resurser. Var för sig har de olika förvaltningarna kommit fram lill gemensamt behov av

- strukturerande verksamheter i smågrupper, dvs. en form av dagcentra för social träning, arbetsträning, undervisning och gruppterapi

- arbetsförmedlare med tillgång till beredskapsgrupper och arbetsledare

- slussningslägenheter 5-10 st.

- sommarkollektiv -läger för intensivbearbetning i annan miljö under kortare period

- medel för personalutbildning

- personalresurser för extern information, uppföljning och utvärdering

- familjevårdsassistent

- samordnare för projektering och genomförande av denna utbyggnad.

Ett tiotal tjänster föreslogs bli inrättade.

14.5 Kommunens beslut

Göteborgs kommun kommer atl ta ställning till arbetsgruppens förslag om utbyggnad av narkomanvården under februari 1978.

Länkföreningen för läkemedelsmissbrukare planerar att starta ett behandlingshem med 12 platser, som beräknas komma i gång under år 1978. Ledningsgruppens förslag om upptagningsområden innebär att storstadskommuner inle kan räkna med all i samma utsträckning som nu placera missbmkare i behandlingshem utanför länet. En ökning av antalet platser på behandlingshem torde därför på något längre sikt vara nödvändig i Göteborg.

15 Älvsborgs län

Åtta kommuner deltog vid den regionala överiäggningen i Älvsborgs län. Förekomsten av narkotika skiftar mellan olika kommuner i länet och det dominerande problemet är biandmissbruk. 1 Alingsås finns en grupp haschmissbrukare, men denna grapp är inte i behov av några direkta vårdinsatser. Representanterna för Alingsås menade alt "haschgeneralionen har blivit alkohol- och biandmissbrukare". Borås uppgav alt 10-15 personer använder centralstimulantia i kommunen. Dessutom fmns en äldre grupp blandmissbmkare. 1 Lerums kommun förekommer haschmissbruk koncentrerat till Hedefors. Marks kommun uppgav all det endast förekommer narkotikamissbmk bland ett 20-tal personer inom kriminalvården. 1 Trollhättan förekommer framför alll biandmissbruk. En osäker siffra på ca 40 narkotikamissbrukare nämndes. 5-6 narkotikamissbrukare ansågs vara i behov av vård. Ulricehamn beskriver haschmissbruket som ett allvarligt

144

problem och att det är lätt att komma över narkotika i kommunen. Ett 10-tal personer missbrukar centralstimulantia. Vänersborg hade ingen klar bild av narkotikamissbfuket i kommunen. Socialvården kände till ett fätal missbrukare. Några har fält plats på behandlingshem. Åmåls socialförvaltning hade heller ingen säker uppfattning om narkotikamissbrukels omfattning. Huvudsakligen rör del sig om haschmissbruk men även amfetamin förekommer.

I samband med den regionala överiäggningen tillsattes en arbetsgrupp.
Arbetsgruppen har i en rapport till ledningsgruppen redovisat behov av i
första hand platser på behandlingshem. Ingen kommun har narkotikapro
blem i sådan omfattning att man behöver ett eget behandlingshem. I första
hand är det aktuellt med behandlingshem i landstingets regi som en resurs för
hela länet. Man kan också tänka sig en samverkan med ett angränsande län.
Arbetsgruppen kommer all ta kontakt med motsvarande regionala arbets
grupper i angränsande län.

16 Skaraborgs; län

II av länets 16 kommuner deltog i den regionala överiäggningen. Av
dellagande kommuner redovisades narkotikamissbruk i Falköping, Lidkö
ping, Skara, Vara, Skövde och Tibro. 1 de mindre kommunerna Grästorp,
Gullspång, Habo och Hjo förekommer inget narkotikamissbruk. Tidaholm
redovisade något enstaka fall av narkotikamissbruk. Av de fem icke
närvarande kommunerna - Götene, Karisborg, Mariestad, Mullsjö och
Töreboda - uppg:av Mariestad i enkätsvaret förekomst av narkotikamissbruk
och behov av vissa vårdresurser.

Polis och sociala myndigheter gör samma bedömningar av missbraket i länet.

I Falköping har under en tioårsperiod sammanlagt 62 personer dömts för narkotikabrott. Det är ovisst hur stort det totala antalet missbrukare är. Socialförvaltningen har små möjligheter att hjälpa människor med narkotikaproblem. Huvudsakligen rör del sig om haschmissbruk. Lidköping uppger alt ett 25-lal personer missbrakar hasch. Blandmissbrak är vanligt. Socialförvaltningen har försökt få in ca fem personer på behandlingshem men misslyckats. 1 Skara finns ett 50-tal människor som missbrukar cannabis. 1 Vara rör det sig om några enstaka personer medan bilden är oklar i Skövde. Tibro kommun har en grupp på 5-7 personer som bedöms som etablerade missbrukare.

För all komplettera den bild som gavs vid den regionala överiäggningen arrangerades ytteriigare en överläggning. Vid denna sammanfattade polisens narkolikarotel missbruksläget i länet;

Under 1977 hade företagits ca 125 förundersökningar som gällt personer misstänkta för narkotikabrott. 15-20 av dem hade häktats och 10-15 dömts till frihetsstraff. - Hade polisen som målsättning haft att nå alla dem som använde narkotika beräknades antalet anträffade missbrukare kunnat stiga

145

till omkr. 500 personer. Många av dessa, kanske 90 %, var då all anse som småmissbrtikare, vilka antogs inte ha förorsakat några sociala problem.

S. k. tyngre narkotika förekom sporadiskt i länet. Att denna preparatgrupp skulle brutit in i Skaraborg saknades belägg för. Någon nedgång av missbruket i yngre åldrar hade inte märkts. Flertalet kända missbmkare var mellan 18-25 år.

1 socialkonsulenlens protokoll från den senare överläggningen sammanfattas läget och behovet av insatser i länet:

Vid en jämförelse med andra län kunde det ur priorileringssynpunkt vara rimligt anta atl ett akut behov av en särskild behandlingsinstitulion för narkotikamissbrukare i Skaraborg inle förelåg. Uppgifterna bl. a. från Falköping kunde dock tyda på att sådant behandlingsbehov förelåg för biandmissbrukare.

Alternativa lösningar till en länets egen behandlingsinstitulion för narkotikamissbrukare kunde vara en behandlingsriktad verksamhet på inackorderingshem för alkoholmissbmkare, alkoholpoliklinik med vidgad verksamhet eller abonnemang på platser på institution för behandling av narkotikamissbmkare belägen i annat län. 1 det senare fallet kunde flera kommuner samverka via kommunförbundets länsavdelning.

1 Skaraborgs län kommer under 1978 en arbetsgrupp med företrädare för bl. a. kommunerna, landstinget och kriminalvården - att vara verksam med ett försök till en utvecklad och samordnad familjevård som avser personer över 18 år. Ledningsgruppen för narkotikafrågor hade tillstyrkt medel för verksamheten.

Projektarbetet ansågs automatiskt medföra att en bild erhölls av lägel i länet när det gällde narkomanvårdens resursbehov. Bl. a. med anledning därav uppdrogs det åt arbetsgruppen att snarast börja en diskussion kring narkotikafrågor; hur löses de problem och de vårdbehov som dagens sammanträde givit vid handen faktiskt fanns i Skaraborgs län.

17 Värmlands län

Våren 1977 arrangerade socialdepartementet (ej ledningsgruppen) en mindre överläggning i Värmland. För att komplettera de uppgifter som framkom vid överläggningen har socialkonsulenlerna i länet under hösten 1977 genomfört en utredning angående narkotikasitualionen. Samtliga 16 kommuner och övriga berörda myndigheter i länet har erhållit en skriftlig enkät som kompletterats med rundringning.

I socialkonsulenlens utredning beskriver länspolisen narkotikasitualionen:

I februari 1977 tillsatte länspolischefen en regional enhet med uppgift att förstärka polisens insatser på narkolikaområdet. 1 denna enhet ingår representanter från de olika polisdistrikten i länet. Kriminalinspektör Inge Slålbom, Karlstad, leder arbetet och totalt ingår 8 polismän i gruppen.

Vid sammanträde i maj 1977 uppgav Stålbom, atl han beräknade atl det fanns omkring 200 narkotikamissbrakare i Karlstad med omnejd. Sedan dess har missbmket ökal och är utbrett över hela länet med undantag av de nordligaste delarna. Gränsen går ungefär vid en linje Torsby-Hagfors. Utöver

146

en ökning av narkotika tilltar även missbruket av läkemedel, främst Valium. Även brottsligheten ökar i samband med behovet att skaffa pengar lill narkotika.

Cannabis-hasch finns fortfarande och är vanligast förekommande. Centralstimulerande medel, främst fenmetralin och amfetamin, används företrädesvis av personer i 20-35-årsåldern och särskilt av de kriminellt belastade. Kokainmissbruk förekommer bevisligen. Några bevis på atl heroin kommit in i länet har dock polisen ej hittills kunnat fä.

Stålbom anser det angeläget med en arbetsgrupp för den fortsatta uppföljningen av narkotikasituationen i länet.

Ur narkotikasynpunkt särskilt viktiga kommuner är Arvika, Kristinehamn och Filipstad, som bör representeras i denna arbetsgrupp.

I sammanfattningen uppger socialkonsulenten:

Av utredningen framgår, att narkotikasituationen i Värmlands län inte är särskilt oroande, även om missbruk av narkotika förekommer över hela länet med undanlag av den nordligaste delen. Enligt polisens uppgifter är narkotikamissbruket koncentrerat till Karlstad men även Arvika, Kristinehamn, Filipstad, Hagfors och Munkfors har nämnts. Någon nämnvärd ökning av missbruket sedan maj månad har inte kunnat konstateras.

För Karistads vidkommande har som nämnts i inledningen en arbetsgrupp varit tillsatt, vari ingått representanter för socialförvaltningen, skyddskonsulenten, polisen och länsläkarorganisationen. Grappen har redogjort för narkotikasitualionen i Karistads kommun och redovisat sitt arbete till socialdepartementels ledningsgrupp för narkotikafrägor. Socialförvaltningen har utarbetat förslag till handlingsprogram, vari bl. a. ingår utbildning av personal på sociala avdelningen i narkotika och narkomanvård.

Varken Karistads kommun eller någon av de andra kommunerna i länet har ansett att det finns behov av behandlingshem för narkotikamissbrukare inom länet. Däremot har framkommit önskemål om ökade resurser för öppenvård och förebyggande insatser.

Från sjukvårdens sida har emellertid gjorts gällande alt det finns behov av behandlingshem inom länet för att omedelbart kunna bereda plats åt de narkotikamissbrukare som efler utskrivning från sjukhus är i behov av fortsatt vistelse på behandlingshem. F. n, kan endast ett fåtal beredas plats på psykiatriska klinikens avd, 55, Resten får vänta 3-6 månader på plats vid behandlingshem, belägna utom länet.

Skyddskonsulenten i Kristinehamn samt tre av de fyra tillfrågade assistenterna vid skyddskonsulentorganisationen i Karistad anser, alt det finns behov av ett särskilt behandlingshem för narkotikamissbrukare.

Ovanslående utredning är ej tillräckligt uttömmande för atl man skall kunna bedöma behovet av behandlingsinsatser inom Värmlands län. Till detta kommer alt sociala centralnämndernas och polisens uppgifter om missbrukets utbredning och antalet missbrukare i länet skiljer sig frän varandra.

Med anledning härav föreslås att utredningen följes upp med någon form av regional samverkan t, ex, genom tillsättande av en samarbelsgrupp som får till uppgift atl vidareutveckla behoven av resursförstärkningar inom narkomanvården i Värmlands län. Delta arbele synes kunna ske inom ramen för den instilutionsplanering som kommer att påbörjas under våren 1978 genom samarbete mellan kommunförbundets länsavdelning i Värmlands län och landstinget.

147

18 Örebro län

På samma sätt som i Värmland har socialkonsulenterna i Örebro län genomförlen utredning angående narkotikasituationen i länet som komplettering till en överiäggning från april 1977, Socialkonsulenternas rapport lill ledningsgruppen återges i sin helhet (med undantag av vissa bilagor):

Under hösten 1976 företogs på initiativ av socialstyrelsen en enkät rörande narkotikamissbraket i länet. Samtliga kommuner, polismyndigheten och företrädare för landstinget tillfrågades om deras bedömning rörande miss-brakssitualionen. Det framkom därvid att narkotikamissbruket i länet företrädesvis var koncentrerat lill dom två största kommunerna Karlskoga och Örebro. I de mindre kommunerna förekom, bortsett från tillfälliga incidenter, i Hällefors och Degerfors kommun, överhuvudtagel inte dessa problem. De tillfrågade uppskattade antalet missbrukare i länet lill ca 200. Från såväl polisens som kommunernas sida bedömdes resurserna för mera långsiktig behandling otillräckliga. De enda resurser som fanns, utöver sjukvårdssidans, var två abonnerade platser vid behandlingshemmet Vallmotorp, en för Kariskoga kommun och en för Örebro kommun. Behovet av akulvårdsinsatser ansågs från såväl landstingets som kommunernas sida någoriunda väl tillgodosett.

En motsvarande uppföljning av situationen under innevarande år har givit
till resultat att läget bedöms som oförändrat. Från polisens sida har man
visseriigen antytt alt inrättandet av permanenta narkotikagrupper medfört att
man anser sig ha läget bättre under kontroll och möjligen kan detta ha
resulterat i att nytillströmningen minskat något. Det totala antalet missbru
kare bedömes emellertid ej ha minskat. Det kan i detta sammanhang nämnas
att RFHL under senaste året haft planer på atl inrätta ett behandlingskollektiv
som skulle betjäna företrädesvis kommunerna Västerås, Örebro och Eskils
tuna. 1 det underlag som man i samband med ansökan om förhandsbesked
hos socialstyrelsen presenterat har antalet missbrukare i regionen bedömts till
ca 400. ( )

I Örebro län bedrivs, på initiativ av institutionsulredningen, ett projekt
rörande planering av institutionsvården i länet, PPI-T (Projekt provplanering
av institutionsvården i Örebro län). Behovet av institutionsresurser föranlett
av narkotikamissbrak omfattas helt naturiigt också av detla projekt. PPl-T:s
undersökningar visar att narkotikamissbraket är relativt omfattande, framför
allt i åldersgrapperna 15-25 år De kontakter som tagits med de båda aktuella
skyddskonsulentdistriklen,Örebro och Kristinehamn, visar också på ett klart
behov av insatser för gruppen narkotikamissbrakare. ( )

Det står klart atl det i Örebro län finns behov av resurser för mera långsiktig behandling av personer med narkotikaproblem. Del kan naturligtvis diskuteras huravida detta behov skall tillgodoses genom insatser från ideella organisationer av typ RFHL eller om det bör vara samhällets uppgift att helt svara för att behovet tillgodoses. Oavsett på vilket sätt problemen löses torde det vara angeläget att kommuner och landsting får ett reellt inflytande över verksamheten. I den mån ett behandlingshem inrättas t. ex. i RFHL:s regi kan ett sådant inflytande tillgodoses genom exempelvis styrelserepresentationen.

Den siffra rörande missbrukssituationen i länet som ovan angivits, ca 200 aktiva missbrukare, är naturiiglvis en uppskattning; den kan vara både högre och lägre. Erfarenheten talar emellertid för all den snarast är högre. Det är naturiiglvis svårt att utifrån en bedömning av 200 aktiva missbru-

148

käre mera exakt ange ett vårdbehov beräknat i antalet platser, efiersom man har myckel ringa kännedom om i vilken uisträckning de aktuella missbrukarna är benägna att underkasta sig någon vård.

Örebro kommun har under ledningsgruppens arbete ansökt om medel för planering och igångsättande av öppenvårdsprojekl. Projektet riktar sig lill arbetslös ungdom med narkotikamissbruk eller andra svårare sociala problem. Genom en uppsökande och kontaktskapande verksamhet kommer ungdomar alt erbjudas socialkuraliva insatser, särskilda beredskapsarbeten, fritidsaktiviteter, studie och gruppträning etc. Ledningsgruppen har utverkat 26 000 kr. för planering och igångsättande saml föreslagit atl ytteriigare statsbidrag skall utgå för detta projekt.

19 Västmanlainds län

Västmanlands län har, enligt vad ledningsgruppen erfarit bl. a. vid regional överläggning, i hög grad drabbats av den ökning av narkotikamissbruket som förekommit utanför storstadsregionerna under det senasie decenniet. Närheten till Stockholm och det centrala läget i förhållande till distributionsvägarna har spelat stor roll i denna utveckling. I jämförelse med övriga län hade Västmanland under år 1976 det största antalet gulsolspatienler med narkotikabakgrund i förhållande till befolkningsunderlaget.

Det tunga narkotikamissbruket är etablerat i Västerås sedan mitten av 1960-lalel. Antalet kända narkotikamissbrukare är i dag 150-200 personer. Socialförvaltningen i Västerås uppskattar att det dessutom finns 400-500 personer som missbrukar cannabis och andra droger sporadiskt. Gulsot till följd av narkoUkamissbruk har förekommit i ovanligt stor omfattning i kommunen. Under år 1976 rapporterades 180 fall mot normalt 15-20.

Narkotikamissbruk förekommer också i Arboga, Köping, Fagersta, Sala, Surahammar och Hallstahammar. Dessa sex kommuner redovisar mellan 10 och 30 lunga narkotikamissbrukare var. Dessa kommuner har också rapporterat stora problem med alkoholmissbruk.

Heby, Kungsör, Norberg och Skinnskatteberg har rapporterat att man inte har några narkotikaproblem.

Behovet av behandlingsresurser för missbrukare är mycket stort inom länet. Samtliga kommuner har redovisat behov av en fast kontakt med något behandlingshem. Vid överiäggningen i Västmanland beslutades att ledningsgruppen skulle följa planeringen av vårdulbyggnaden genom del s. k. narkolikaulskottet. Delta utskott är ett samarbetsorgan i narkomanvårdsfrågor som bildades på initiativ av länsläkaren år 1976. Utskottet beslår av företrädare för olika myndigheter och organisationer som i sitt arbete kommer i kontakt med narkotikamissbrukare. Ledningsgruppen utverkade efter ansökan frän narkotikautskottet 160 000 kr. för ett samarbetsprojekt i Västmanland. Syftet med projektet är alt;

149

- beskriva avgiftningsproblemaiiken i länet samt behovet och utformningen av nödvändiga avgiftningsresurser

- beskriva behovet av behandlingshem i länet samt i samband därmed följa de planer som finns på inrättandet av ett behandlingshem i Västerås kommun genom RFHL:s lokalavdelning i Västerås

- beskriva hur avgiftning och behandlingshem skall kopplas till öppenvården och den primärkommunala socialvården.

Målsättningen är att länets samtliga kommuner skall få tillgång fill såväl akutvård som olika typer av behandlingshem. I detta arbete kommer inte endast företrädare för de olika socialförvaltningarna eller andra vårdande myndigheter att delta utan också representanter för arbetsförmedling, försäkringskassa, skola, fackliga organisationer, anpassningsgrupper etc. Genom denna uppläggning hoppas man att redan i planeringsskedet få i gång ett konkret samarbete mellan berörda myndigheter och organisationer.

I samarbetsprojektet ingår vidare ett utvecklande av verksamheten inom narkolikautskoUei. Via olika samarbelsgrupper förbereds försöksprojekt av olika karaktär. Försöksprojekten kommer dels att omfatla försök med olika vårdformer som t. ex. mindre kollektiv, dels vara inriktade på skolan, dels skapa arbetstillfällen för f d. missbrukare inom den ofTenlliga sektorn.

Genom denna projektverksamhet kommer således ett antal åtgärder alt vidtas mot narkotikamissbruket i länet. Projektet har en ledningsgrupp bestående av förtroendevalda från kommuner och landsting.

Vid sidan av delta samarbelsprojekt har flera av länels kommuner förklarat sig vara intresserade av att abonnera platser på Vallmotorp, ett behandlingshem i Södermanland, som kommer atl utöka sitt platsanlal från 20 lill 40 platser.

20 Kopparbergs län

Vid en första överiäggning i Kopparbergs län var ett 10-tal av länels 15 kommuner representerade. Följande åtta kommuner redovisade någon form av narkotikamissbruk: Avesta, Ludvika, Älvdalen, Vansbro, Säter, Mora, Falun och Boriänge. Missbruket är koncentrerat lill Falun, Borlänge och Ludvika. Missbrukarna rör sig i stor utsträckning mellan dessa tre kommuner. Boriänge bedömer antalet tunga missbrukare lill ca 100 personer. Socialförvaltningen har kontinuerlig kontakt med 20-talet missbrukare. Under år 1976 placerades tio missbrukare på behandlingshem. I Falun dominerar biandmissbruk. Av ungefar 20 biandmissbrukare bedöms 4-5 som vårdbehövande. I Ludvika finns 10-15 ungdomar som av och till missbrukar narkotika och alkohol. Under år 1976 placerades en missbrukare på behandlingshem. 1 Avesta och Säter bedöms antalet missbrukare till 20 resp. 10. Det rör sig huvudsakligen om blandmissbrak. Övriga kommuner som redovisat missbruk uppger att det mera rört sig om enstaka missbrukstillfällen.

150

Ytteriigare en överiäggning genomfördes i ledningsgruppens regi. Vid överiäggningen diskuterades behovet av behandlingsresurser i länet. Av socialkonsulentens rapport från överläggningen framgår att det finns behov av en behandlingsmöjlighet inom Kopparbergs län. En arbetsgrupp har bildats med uppgift alt undersöka hur denna möjlighet kan tillskapas. I första hand avser man ta kontakt med Gävleborgs län och undersöka föratsältningarna för samarbete mellan länen. Arbetsgruppen skall också ta upp diskussioner om placeringar på Stora Björn, ell inackorderingshem för narkotikamissbrukare beläget i Boriänge. F. n. rekryterar Stora Björn inte i någon större uisträckning missbrukare från Kopparbergs län. Före den 1 april 1978 beräknas arbetsgruppen lägga fram ett förslagom hur narkomanvården i länet bör organiseras.

21 Gävleborjs län

Tio kommuner deltog i ledningsgrappens regionala överiäggning i Gävleborg. Sju kommuner, Bollnäs, Hofors, Gävle, Hudiksvall, Sandviken, Söderhamn och Ljusdal, redovisade narkotikamissbruk. Övriga kommuner, Nordanstig, Ockelbo och Ovanåker, uppgav all man inle har några påtagliga problem med narkotikamissbruk. Omfattningen av missbruket i de kommuner där narkotika förekommer kunde inle preciseras. Sandviken bedömde att ett 50-tal ungdomar röker hasch i kommunen. Dessutom finns ca 10 tyngre missbrukare. I Söderhamn gjordes senare under hösten en kartläggning av missbrakets omfattning, vilket resulterade i alt man upptäckt ungefär 200 narkotikamissbrakare. 169 bedöms som helt säkra fall.

I Gävleborgs län bildades i april 1977 en arbetsgrupp med uppgift atl utreda behovet av och föratsältningarna för att starta ett behandlingshem i länet. Arbetsgruppen har tillställt ledningsgruppen sin utredning där man säger

Mot bakgrund av inhämtade upplysningar har ( ) arbetsgruppen funnit

att behov av tehandlingshem för narkotikamissbrukare i Gävleborgs län måste anses klart dokumenterat. Grappen har som ett första led i en uppbyggnad av behandlingsresurser för narkotikamissbrakare i länet ansett sig vilja förorda ett behandlingskollekliv med 10-12 platser föriagt till Gävle kommun eller dess närhet eftersom narkotikaproblemen måste anses vara mest uttalade i Gävle-Sandviken-området. Hela länet skall emellertid utgöra upptagningsområde.

Även om del dokumenterade underlaget i och för sig talar för behov av flera platser i behandlingshem än gruppen föreslagit kan man i nuvarande läge inte med tillräcklig grad av säkerhet bedöma hur många som kan antas utnyttja denna behandlingsinsats. Dessutom talar all erfarenhet för att sådana behandlingshem inte bör vara för stora. Förslaget ligger alltså i linje med socialutredningens uppfattning om lämplig storlek på socialvårdens institutioner.

Regeringens ledningsgrupp för narkotikafrågor har under hand skriftligen informerats om den behovsinventering som företagils och enligt muntliga uppgifter till sekreteraren i arbetsgruppen har ledningsgruppen ansett alt det föreligger ett klart konstaterat behov av behandlingshem inom Gävleborgs

151

län. Ledningsgruppen är emellertid angelägen om atl samverkan etableras över länsgränserna eftersom det torde vara svårt att i vart fall i nuläget åstadkomma behandlingsresurser i alla län. Företrädare för ledningsgruppen har vid kontakt med Kopparbergs län förordat att man skall undersöka möjligheterna till samverkan mellan Gävleborgs och Kopparbergs län. Om behandlingshemmet som föreslagits placeras någonstans i Gästrikland underiätlas alltså en sådan samverkan.

Gruppen har beträffande huvudmannaskapet funnit det lämpligt alt föreslå att landstinget ikläder sig ansvaret för behandlingshemmet eftersom ingen kommun bedöms ha underiag att själv driva ett sådant. Missbrak av beroendeframkallande medel måste ses som eU sammansatt socialt och medicinskt problem. Med landstinget som huvudman möjliggörs ett snabbt och smidigt utnyttjande av vårdresurserna vid uppkomna akuta vårdbehov. Erforderiig sjukhusvård kan därvid utan tunga administrativa rutiner avlösas av fortsatt rehabilitering på behandlingshemmet, hela tiden i intim samverkan med den vårdbehövande, hemkommunen och landstinget. Ett landstingsdrivet behandlingshem ger dessutom en naturiig anknytning lill landstingets övriga resurser i fråga om skyddade verksläder, yrkesutbildning m. m.

Sammanfattningsvis föreslår arbetsgruppen

att ett behandlingshem för narkotikamissbrukare med 10-12 platser bör anordnas i Gävleborgs län med landstinget som huvudman och med primärkommunerna som abonnenter,

att styrelsen för behandlingshemmet fär en så bred representation som möjligt, med företrädare för landstinget, kommuner, fackföreningsrörelsen, RFHL etc,

att hemmet tillförsäkras långt gående autonomi så all personalen tillsammans med klienterna själva kan utforma vårdinnehållet,

att all personal deltar i vårdverksamheten och att så långt möjligt samma lönesättning tillämpas för vårdpersonalen saml

atl landstinget utreder förutsättningarna alt förvärva "Lundgrenska" fastigheten i Ockelbo eller annal lämpligt objekt för anordnande av behandlingshem för narkotikamissbrukare i Gävleborgs län och därefter snarast ingår med ansökan om förhandsbesked till socialstyrelsen.

22 Västernorrlands län

Narkotikamissbruk förekommer i varierande omfattning i länets större kommuner, enligt vad som framkommit vid ledningsgruppens överiäggning. Biandmissbruk dominerar varvid missbruk av alkohol och cannabis är vanligast. Vid den regionala överläggningen rapporterade polisen alt missbruket ökal i omfattning de senaste åren och all inslaget av tyngre narkotika, som centralstimulerande medel, förekom i allt större uisträckning.

Sundsvall är den kommun i länet som har det största narkotikamissbruket. Från socialförvaltningen rapporterades;

Inga svåra narkotikamissbrukare bor i kommunen. Del finns dock en ganska stor grapp som tar vad som finns att fä på marknaden i form av stimulantia. 'Narkotikaepidemier' kommer ibland, men få missbrukare fastnar i missbruk. Hos biandmissbrukare finns ett ganska stort behov av stöd

152

och hjälp som inte behöver innebära vistelse på behandlingshem utan i stället insatser på skolans område, inom fritidssektorn och på arbetsmarknaden. Det viktigaste just nu är att klara sysselsättningen.

Polisen uppskattar att det i Kramfors finns ett 20-lal injicerande missbrukare samt ca 200 personer som röker hasch. Sollefteå har inga kända fall av rent narkotikamissbruk, däremot förekommer biandmissbruk bland ungdomar. Härnösand har enligt RFHL:s lokalavdelning på orten haft ett omfattande narkotikaproblem. Avdelningen räknade antalet narkotikamissbrukare år 1976 och fann 150 personer som missbrukade narkotika. Enligl avdelningen har många av dessa flyttat till Östersund där tillgången på narkotika är större. Narkotikamissbruket i Örnsköldsvik är begränsat till ett 20-tal personer som missbrukar cannabis och centralstimulantia. Timrå och Ange rapporterar att man inte kommit i kontakt med några narkotikamissbrukare.

För vården av missbrukare utnyttjas förutom socialbyråerna, alkoholpolikliniker, psykiatriska kliniker, frivården samt olika lonårshem. Flera av kommunerna placerar vidare missbrukare i familjevård.

Kramfors, Sundsvall, Sollefteå och Ange anser att det finns behov av behandlingshemsplatser. En stiftelse bestående av ideella organisationer förbereder sedan ett år inrättandet av ett behandlingshem. Gälegården i Ange kommun, med 18 platser. Behandlingshemmet skall arbeta efter miljölerapeutiska principer och skall i första hand svara för de behov som finns i länet av behandlingshemsvård. Verksamheten beräknas kunna starta hösten 1978. Då behovet av fasta behandlingshemsplatser i länet är mindre än det totala antalet platser kommer även kommuner utanför länet att ha möjlighet att abonnera platser. Följande kommuner har visat intresse för abonnemang: Sundsvall, Sollefteå, Kramfors, Östersund, Söderhamn, Hudiksvall, Strömsund och Umeå. Vidare kommer kriminalvården att abonnera två platser.

23 Jämtlands län

Narkotikamissbraket i Jämtlands län är huvudsakligen koncentrerat lill Östersund och Strömsund. 1 båda kommunerna är biandmissbruk dominerande men även renodlat narkotikamissbruk förekommer. Vid ledningsgrappens regionala överiäggning rapporterade Östersunds kommun atl narkotikamissbruket stabiliserats och man tycker sig ha noterat en viss tillbakagång.

I länet finns ett behandlingshem som drivs av Stockholms kommun. Vidare finns ett antal behandlingskollektiv, familjevårdshem och fosterhem som huvudsakligen tar emot missbrukare från storstadsområdena.

Övriga kommuner i länet, Härjedalen, Ragunda, Bräcke, Åre, Krokom och Berg rapporterade att missbruk förekommer sporadiskt. Missbrukarna kommer till största delen från kommuner utanför länet och är placerade i familjevård ellei familjekollektiv. Placerande kommuner meddelar sällan

153

värdkommunen när någon placerats i familjevård. Flera kommuner har därför önskat få en klarare bild av omfattningen av denna verksamhet. Ledningsgruppen har tagit initiativ till alt bilda en speciell projektgrupp i länet för att genomföra en kartläggning och utveckling av familjevården (se kap. 5). Genom detla familjevårdsprojekt kommer de mindre kommunernas behov av vård för missbrukare att tillgodoses.

För behandlingen av missbrukare utnyttjar Östersund och Strömsund Frösö sjukhus i Östersund, RFHL;s kollektiv, Trollängens behandlingshem samt Öberga behandlingshem i Luleå.

Östersund och Strömsund har redovisat behov av behandlingshemsplatser. Då underiaget har bedömts vara för litet för inrättande av ett eget behandlingshem för regionen diskuterar dessa två kommuner atl abonnera fasta platser på det planerade behandlingshemmet i Ange.

Förutom behandlingsinsatser har båda kommunerna främst rapporterat behov av arbetsmarknadsinsatser.

24 Västerbottens län

Narkotikamissbruket i Västebotlen är koncentrerat till Umeå. Vid ledningsgruppens regionala överläggning i Västerbotten rapporterade Umeå kommun;

Alkohol- och narkotikamissbruket har kartlagts, varvid man fann 30-50 missbrakare av centralstimulantia. 200-300 personer använder cannabis men inget heroin finns. Missbrukarna är i åldern 18-25 år. Bostadsbristen i Umeå är svår, och det finns eU behov av möjligheter till kollektivt boende. I kommunen finns inga speciella behandlingsresurser för narkotikamissbrukare. Information om missbruksproblem skulle behöva ges till samtlig sjukvårdspersonal. Antalet socialassistenter skulle behöva utökas. Sjukvårdsresurser för avgiftning finns, men man har enbart fåll in ett fåtal narkotikamissbrukare.

På tonårshemmet i Umeå förekommer mycket missbruk bland de intagna. Tonårshemmen har dock inte resurser att klara missbruksproblemen. I kommunen finns inget behov av ett eget behandlingshem för vuxna missbrukare, men däremot bör en förstärkning av landstingets vårdresurser för ungdomar diskuteras.

Robertsfors, Skellefteå och Åsele rapporterade att narkotikamissbruk förekommer. Man har inga problem med de egna ungdomarna i kommunerna. Ungdomar med missbmksproblem finns emellertid i de familjevårdshem, där placeringar gjorts framför allt från Stockholmsområdet.

Lycksele, Norsjö, Vindeln, Storuman, Vännäs, Nordmaling, Sorsele och Vilhelmina rapporterade att man inte har några narkotikaproblem.

Flera kommuner, som Skellefteå och Storaman, bedriver ett omfattande informationsarbete om missbruksproblematiken i skoloma.

Då behovet av behandlingsresurser i länet är begränsat till Umeå fanns inget behov av regional samarbelsgrupp för narkotikafrågor. För att täcka

154

behovet av behandlingshemsplalser diskuterar Umeå kommun att abonnera fasta platser på Gälegården (se 22 Väsiernorrlands län).

25 Norrbottens län

Under april 1977 arrangerade socialdepartementet en överläggning i Norrbotten med representanter för sjukvården och tre av länets kommuner. Från Luleå redovisades narkotikamissbruk. Några siffror angavs inte, men man uppgav alt det var fråga om en mindre grupp som periodvis använder narkotika. I Boden kände man lill ett 20-tal personer som användernarkotika. 1 Piteå bedömdes antalet narkotikamissbrukare lill 140, varav hälften är injektionsmissbrukare. Deltagarna var inte överens om denna siffra. Somliga ansåg att den var för hög.

Deltagarna hävdade att man inle hade behov av någon särvård för narkotikamissbrukarna i Norrbotten. Narkotikaproblemen ansågs som små i förhållande till andra problem i länet.

För att få en bild av lägel i hela länet har socialkonsulenterna under hösten 1977 gjort en kompletterande utredning. 1 denna konstaleras atl missbruket är koncentrerat till Luleå och Piteå. Beträffande Gällivare, Jokkmokk, Kirana och Pajala förekommer inte narkotikamissbruk i någon större omfattning, enligt utredningen.

Vad gäller behovet av vårdinsatser inom detta område säger socialkonsulenterna;

Länet är väl tillgodosett vad gäller vård-och behandlingsinslitutioner. Man har nu kommit fram till den punkten, där frågan måste ställas hur och på vilket sätt resurserna används och utnyttjas. Myckel är delta en samarbetsfråga mellan de olika huvudmännen för institutionerna. Det kan således bl. a. konstateras att en del institutioner ex. Öberga men även en del av inackorderingshemmen utnyttjas på ell långt ifrån maximall sätt. Enligt undertecknads bestämda uppfattning är det icke realistiskt att nu tillföra länet ytterligare institutioner förrän man klai-gjort hur tillgängliga resurser skall utnyttjas. Härav följer även att några särvårdsresurser icke kan komma i fråga. Integreringen bör fullföljas, så långt befintliga vårdresurser är tillgängliga.

Socialkonsulenlerna avslutar utredningen med att ta upp arbetsmarknadsläget i länet:

En allvariig faktor är den i länet alltmer ökade ungdomsarbetslösheten. Av den totala registrerade arbetslösheten utgöres ca hälften av ungdomar under 25 år. Den konkreta verkligheten bakom dessa siffror kan bara förstås till en del av utomstående. Arbetslösheten i länet är ca 6 96, således vida över riket i övrigt. Förhållandena medför osäkerhet, tristess, minskad självkänsla. Allt detla kan utgöra grogrund för skilda slag av drogmissbruk. Problemen med arbetslösheten bland ungdomen måste självfallet lösas med kraftfulla samhällsinsatser i form av meningsfyllt arbete och adekvata utbildningsinsatser. Ändock kommer situationer aU uppstå, där socialvården måste träda in med stöd och hjälp i olika former.

155

Riksförbundet för hjälp ål läkemedelsmissbrukare, RFHL i Luelå, har lill ledningsgruppen inkommit med en egen lägesbeskrivning. Denna skiljer sig från socialkonsulenlernas främst när det gäller bedömningen av läget i Luelå. RFHL beräknar att det finns 100-lalel rena narkotikamissbrukare och ca 200 biandmissbrukare (hasch, centralstimulantia, alkohol och psykofarmaka) i Luleå. RFHL bedömer också vårdsituationen för narkotikamissbrukare som otillfredsställande. RFHL anser att det finns behov av en särskild behandlingsresurs för narkotikamissbrukare.

156 Bilaga 3

Enkät

I. Vilken eller vilka enheter inom kommunen är ansvariga för vården av narkotikamissbrakare?

2. Hur många narkotikamissbrukare har genom kommunens försorg
genomgåtl behandling inom narkomanvården det senaste året (under år
1976)?

D Ingen Fråga 5.

D 1-10 D 11-30 D Fler än 30

3. Har behandlingen helt eller delvis genomförts på behandlingsenhet(er)
som kommunen är huvudman för?

n Ja D Nej

Pä vilken eller vilka;

4. Har behandlingen helt eller delvis genomförts på behandlingsenhet(er)
med annan huvudman?
D Ja Nej

Pä vilken eller vilka (ange huvudman):

Har kommunen behov av en utbyggnad av särskilda vård- och behand
lingsinsatser för narkotikamissbrukare?
D Ja D Nej

n Öppenvård

D Akut- och korttidsvård; antal platser-----------------

D Behandlingshem o. d.; antal platser------------------

D Eftervårdande insatser, t. ex. arbetsmarknadsinsatser
D Andra resurser. Ange vilka:---------------

6. Vilken typ av förebyggande insatser för t. ex. ungdomar i riskzon har kommunen i dag störst behov av?

157

Bilaga ■

Översiktlig beräkning av ökade statliga kostnader föranledda av ledningsgruppens förslag (1 000-tal kn). Hänvisning sker lill resp. kapitel. (Vissa av kostnaderna nedan belastar reguljära ramanslag utan att särskild ny medelsanvisning erfordras).

Kapitel	Område	Tidigare anvisade Föreliggande
		medel efter	forslag
		ledn.-gruppens
		förslag
		budgetåret
		1977/78
3	Förebyggande insatser-informa -tion
	- Försöksprojekt		1400
	-Handbok		300
	- Anslag till informationsprojekt
	pä Gotland		180
	- Konferenser m. m.		280
4	Behandlingshem -Anordnande (ca 160 platser ä
	22 000kn)		3 300
	- Drift (Drift för nya platser och
	höjda driftbidrag för bä 1978/79,
	60 000 kn per år)		4 830
	-Försöksverksamhet vid tio in-
	ackorderingshem for alkohol-
	missbrukare		700
	- Statsbidrag till placerande kom-
	muner för vård i enskilda värd-
	hem eller enskilda barnhem samt
	för värd i de föreslagna familje-
	vårdshemmen bä 1978/79		300
4	Öppenvård -Värdcentraler (Driftbidrag lill
	nya värdcentraler)		3000
	- Utökad försöksverksamhet
	med alkoholpolikliniker bå 1978/
	79		1000
	- Försök i Örebro		150
	Bidrag till sammanslutningar på
	narkotikaområdet och viss för-
	söksverksamhet		1000
	Socialstyrelsen
	Personalförstärkning vid social-
	styrelsen	200	200
5	Familjevård -Försöksprojekt inom familje-
	värden		750

158

Kapitel Områd(;

Tidigare anvisade Föreliggande

medel efter förslag

ledn.-gruppens

förslag

budgetåret

1977/78

8 10

Utbildning

- Utbildning av vårdare inom
ramen för arbetsmarknadsstyrel
sens bristyrkesutbildning (Kost-
nademji tas av medel för bristyr
kesutbildning och kan (. n. inte
särredovisas)

Utvärdering

- Arvoden ng av utredare, sammanträdesarvoden, resekostnader m. m. i samband med inrättande av initiativgrupp vid delegationen for social forskning

- Forskarkonferenser

- Förberedelser för inrättande av dokumentationsenhet -Anslag för genomförande av utvärderingsprojekt inom narkomanvården under tre år Arbetsmarknad

- Samv<;rkande åtgärder Kriminalvård

- Österåker

- Projektverksamhet inom kri-minalviirden

Internationellt

-Bidraj; till FN:s narkotikafond

bå 1978/79

- Bidrag till fonden bå 1979/80

3600

2000

150 50

3000 2000

1000

2 500

Summa 5 800

26165

Prop. 1977/78:105

Innehållsförteckning

Propositionen..................................................... I

Propositionens huvudsakliga innehåll ...................... 1

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde........... 3

1 Inledning...................................................... 3

2 Bakgrund och nuvarande förhållanden................ ...... 4

2.1 Tidigare riksdagsbehandling m. m............... ...... 4

2.2 Internationellt samarbete på narkolikaområdet 5

2.3 Polisens verksamhet i narkotikabekämpningen 7

2.4 Tullens verksamhet i narkotikabekämpningen 10

2.5 Polisens och tullens beslagsstatistik............ 11

2.6 Åklagar- och domstolsväsendet................. 12

2.7 Kriminalvården........................................ 13

2.8 Narkotikamissbrukets omfattning i Sverige.... 13

2.9 Vård och behandling av narkotikamissbrukare 15

2.9.1 Vårdorganisationens utformning......... 15

2.9.2 Statsbidragens utformning m.m......... 16

2.9.3 Sluten vård av narkotikamissbrukare.. 17

2.9.4 Förebyggande åigärder.................... 19

2.10..................................................... Arbetsmarknadsåtgärder som medel i kampen mot miss
brak .................................................... 19

2.10.1 Allmänt......................................... 19

2.10.2 Rehabiliterings-och stödåtgärder....... 20

2.10.3 Sysselsättningsskapande åtgärder för svårplacerade 21

2.10.4 Åtgärder mot ungdomsarbetslöshet.... .... 22

2.11 Skolans insatser mot missbruk................... 22

2.12 Samhällets informationsåtgärder mot missbruk 25

2.13 Forskning inom narkolikaområdet................ .... 27

3 Ledningsgmppen för narkotikafrägor................... .... 28

4 Föredraganden.............................................. .... 30

4.1 Utgångspunkter...................................... .... 30

4.2 Ledningsgruppens niopunktsprogram........... .... 32

4.3 Vårdfrågor............................................. 32

4.3.1 Vårdens organisation....................... 32

4.3.2 Behandlingshem.............................. 34

4.3.3 Planering....................................... 36

4.3.4 Vårdcentraler m.m.......................... 37

4.3.5 Vård i enskilt hem........................... 38

4.3.6 Utveckling av familjevården.............. 39

4.3.7 Viss personalförslärkning i socialstyrelsen 40

4.3.8 Narkomanvårdens utformning............ ..... 40

4.4 Stöd till organisationer............................. 41

Prop. 1977/78:105

4.5 Utbildning av vårdpersonal ....................... .... 41

4.6 Arbetsmarknads- och utbildningsfrågor i vårdprogrammet 43

4.7 Insatser inom skolans område.................... 46

4.8 Informationsfrågor.................................. .... 48

4.9 Forskning och utvärdering........................ .... 50

4.10 Internationellt samarbete......................... .... 51

4.11 Kriminalvården........................................ .... 52

4.12 Uppföljning av ledningsgruppens arbete...... .... 54

5 Anslagsberäkningar...................................... .... 55

Hemställan......................................................... 56

Beslut............................................................... 57

Bilaga. Åtgärder mot narkotikamissbruk (Ds S 1978:2) Redovisning

från regeringens ledningsgrupp för narkotikafrågor (Bilaga sidnum-rerad för sig 1-1:58),

GOTAB Stockholm 1973 56 839