om åtgärder mot miljöfarliga batterier (Proposition 1986/87:55)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition 1986/87:55

om åtgärder mot miljöfarliga batterier

Prop. 1986/87:55

Regeringen förelägger riksdagen vad som har lagils upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollel den 31 oklober 1986 för den åtgärd och det ändamål som framgår av föredragandens.hemställan.

På regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Birgitta Dahl

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen redovisas ell åtgärdsprogram mol ulsläpp i mUjön av tungmetaller från batterier. I programmet ingår en övergång till mindre miljöfarliga batterier, insamling, omhändertagande och märkning av miljöfarliga batterier samt en informationskampanj. För atl finansiera ålgärdsprogrammet föreslås all riksdagen bemyndigar regeringen eller den myndighel som regeringen bestämmer atl föreskriva att batterUeverantörer och andra förelag som yrkesmässigl hanterar eller importerar miljöfarliga batterier skall beiala samhällets kostnader för avfaUshanteringen och för andra åtgärder som är nödvändiga för atl förebygga skador på hälsan eUer i miljön.

Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 55

Jordbruksdepartementet Prop. 1986/87:55

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 31 oklober 1986

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen, Guslafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, S.Andersson, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R.Carlsson, Holmberg, Hellström, Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G.Andersson, Lönnqvist

Föredragande: statsrådet Dahl

Proposition om åtgärder mot miljöfarliga batterier 1 Inledning

I samband med riksdagens beslut år 1985 (prop. 1984/85:118, JoU 30, rskr. 340) om samhällels kemikaliekontroll gavs batteribranschen ansvarei för att välja de lämpligaste lösningarna för all så långt som möjligt minska utsläppen av tungmetaller lill miljön från hanleringen av miljöfarliga batterier. Vidlagna åtgärder skuUe redovisas till nalurvårdsverkel.

Av en skrivelse den 21 febmari 1986 från naturvårdsverket tiU regeringen framgår alt de i kemikaliepropiositionen uppsatta målen inte kommer all uppnås ulan särskilda ålgärder från samhällels sida.

Efler överläggningar med berörda parter om vilka ålgärder som behövs för att komma till rätta med föroreningarna i miljön från batterier redovisar jag nu etl åtgärdsprogram mot miljöfarliga batterier. Redan här bör anmärkas att programmet inte i alla delar kräver riksdagens ställningstagande. De fiesta ålgärderna kan genomföras med stöd av lagen (1985:426) om kemiska produkter och renhållningslagen (1979:596). Jag avser att senare föreslå regeringen all utfärda en särskild förordning om miljöfarliga batterier med slöd av bemyndiganden som finns i dessa lagar. Beslut av riksdagen krävs dock nu när del gäller finansieringen av vissa av de åtgärder som ingår i programmei.

2 Föredragandens överväganden 2.1 Allmänna utgångspunkter

Spridning av kvicksilver, kadmium och andra tungmetaller i miljön har länge varit elt synnerligen allvarligt problem. Metallerna är giftiga för levande organismer och kan anrikas hos dessa. Spridning sker bl.a. genom utsläpp från induslrieUa processer samt genom förbränning och deponering av avfall innehållande tungmetaller. Försurningen ökar risken för belastning av miljön med tungmetaller. Stora resurser har satsats för alt begränsa utsläppen av tungmetaller från

induslriella processer. Processindustrins spridning av kvicksUver har Prop. 1986/87:55 minskal kraftigt som en följd av långtgående reningsåtgärder. Kadmiumförbudet från år 1979 har också bidragit till att minska spridningen av denna metall till miljön.

Spridningen av kvicksilver och kadmium genom batterier som hanleras tiUsammans med övrigt hushållsavfall m.m. har kommii alt utgöra en väsentlig del av det sammanlagda utsläppet av dessa tungmetaller i landel. Utsläppen av kvicksilver från batterier beräknas nu utgöra drygt hälflen av samfiiga kvicksilverutsläpp i landet. De årliga utsläppen till luft och mark från batterier beräknas uppgå till ungefär 6 lon kvicksilver och 16-20 ton kadmium. Utsläppen är aUvarliga till följd av de skadliga hälso- och miljöeffekter dessa tungmetaller ger.

Frågan om ålgärder mol de miljöfarliga batterierna har vid olika lillfällen behandlats i riksdagen (se JoU 1979/80:40, 1981/82:10, 1981/82:24, 1983/84:7 och 1984/85:6). Senast var frågan föremål för riksdagens prövning i samband med behandlingen av prop. 1984/85:118 om kemikaliekontroU (se JoU 1984/85:30).

I proposilionen anförde föredragande statsrådet atl utgångspunkten från samhällels sida i fråga om ålgärder mol de miljöfarliga batterierna bör vara att utsläppen av kvicksilver, kadmium och liknande miljöfarliga ämnen i batterier på sikl skall upphöra. Detla bör ske genom alt de miljöfariiga batterierna snarast möjligl ersätls med batterier ulan miljöfarliga ämnen, hanleras i slulna återtagningssystem eller på annal sätt blir föremål för långtgående återvinning.

Enligl vad som anfördes i proposilionen borde del ankomma på de företag som tillverkar och importerar batterier atl svara för att hanteringen blir sådan all utsläppen av kvicksilver och kadmium från batterier upphör och atl välja de medel och meloder, som är mesl ändamålsenliga för att uppnä de mål som bör gälla. Ansvaret borde inbegripa alla led från lillverkning och imporl lill slutbehandling. Mot denna bakgmnd var föredraganden inte beredd att förorda atl samhället log ansvaret för organisation och finansiering av en batteriinsamling. Berörda branscher borde i stället i försia hand ges möjligheter att själva välja de lämpligaste lösningarna för att så långt möjligt minska utsläppen till miljön från hanteringen av miljöfarliga batterier. Mot bakgrund av de för år 1984 beräknade utsläppen om ca 6 lon kvicksilver angavs som en målsättning för en första elapp en utsläppsminskning som senast år 1987 uppgick till minst 75%, dvs. utsläpp om högst ungefär 1,5 ton kvicksilver om året. I fråga om kadmium borde målsätlningen vara en molsvarande ulsläppsreduktion som för kvicksilver.

Enligt föredraganden borde närmare redovisningar av hur de angivna målen skulle uppfyllas snarasl lämnas tiU naturvårdsverket. Det borde därefler ankomma på verket atl överväga vilka närmare åtgärder från samhällels sida som kunde behövas för att säkerställa den eftersträvade utsläppsminskningen. Om målen inle kunde uppnås med de redovisade åtgärderna skulle frågan om ytterligare regleringar tas upp lill ny behandling.

Föredraganden fann det naturligt alt kommunerna, som har det samlade renhållningsansvarel, skulle utveckla och göra lättillgängliga sina system

för återtagning av miljöfariigt avfaU från hushållen. Hur sådana system Prop. 1986/87:55 skulle anpassas lill insamling och återvinning av batterier borde del ankomma på kommunerna och balleribranschen alt träffa överenskommelse om.

Riksdagen anslöt sig lill övervägandena i propositionen (JoU 1984/85:30, rskr. 340).

Som jag inledningsvis berört har såväl naturvårdsverket som Svenska kommunförbundei och batieribranschens företrädare redovisat att den angivna målsättningen inte kommer att uppnås utan särskUda åtgärder från samhällets sida.

Av lämnade redovisningar framgår att de stora källorna till spridning av kvicksilver är kvicksilveroxidbatterier och alkaliska batterier. Försäljningen av alkaliska batterier ökade med drygt 20% under år 1985 medan försäljningen av kvicksilveroxidbatterier minskade något. Den totala mängden kvicksilver i de batterier som såldes under år 1985 ökade med ca 200 kilo jämfört med året innan.

Naturvårdsverket bedömer att man för närvarande måste räkna med atl en mycket liten del av de alkaliska batterierna samlas in. Del betyder atl mängden kvicksilver i de batterier som hamnar i avfallet knappast lorde ha minskal i förhållande fill 1984 års nivå på 6 ton utan t.o.m. kan ha ökat något. Försäljningen av alkaliska batterier väntas fortsätta att öka starki under de närmaste åren medan försäljningen av kvicksilveroxidbatterier väntas minska. Kvicksilverhalten i alkaliska batterier kan under del närmaste året förväntas minska från 0,8% till 0,5%. Ytterligare sänkning av kvicksilverhallen mol 0,15% har aviserats lill år 1990. Det är inte osannolikt alt de alkaliska batterierna i början av nittiotalet har tagit hälften av brunstensbatleriernas marknad. Det betyder att man på en stor del av marknaden byter lill ett batteri med mer än tio gånger så hög kvicksilver-haU.

Nalurvårdsverkel anser atl del behövs både ålgärder som effektiviserar hillillsvarande baileriinsamling och ålgärder som påverkar marknadsutvecklingen om de uppslällda målen skall kunna nås. Verkel föreslår därvid följande ålgärder.

Direkta överenskommelser behövs med stora förbmkare och distributörer av kvicksilveroxidbatterier om byte av batterityp, t. ex. liU zink-lufl-ballerier. Enligl naturvårdsverket kan detla åstadkommas genom frivilliga överenskommelser med olika organisationer. En avgift bör läggas på de batterier vars användning staten i försia hand vill begränsa för alt påverka marknadsutvecklingen och finansiera kostnader för information, insamling m.m. Vidare behövs en märkning av batterierna för att konsumenterna skall kunna skilja mellan olika batterier och veta vilka som skall återlämnas. Slutligen krävs enligt naturvårdsverket en central informationskampanj.

Vad gäller laddningsbara fast monterade nickel-kadmiumbatterier anför naturvårdsverket att frågan om eventuella bestämmelser bör utredas vidare och att en sådan utredning pågår inom verket.

Vid överläggningar som jag har haft med företrädare för kommunerna och för batteriförelagen har verkets uppgifter i aUl väsenfiigt bekräftats.

För egen del vill jag erinra om att riksdagen vid flera tillfällen understru- Prop. 1986/87:0 kit viklen av alt lungmetallföroreningar från batterier inte kommer ul i miljön. Ansvaret har främst lagts på balleribranschen att genom egna åtgärder åstadkomma önskade resullal. Berörda företag har därmed givits möjlighet att själva välja de smidigaste och effektivaste möjligheterna att lösa etl viktigt miljöproblem. Det är enligt min mening beklagligt atl branschen inle utnyttjat denna möjlighet. Av naturvårdsverkels skrivelse och vid de överläggningar som jag har hafl med branschen har dock framkommit atl del inte längre är reaUsfiskl att räkna med atl företagen själva kommer all vidta så långtgående åtgärder som behövs för att eliminera den miljöfara som utsläppen i miljön av tungmetaller från batterier utgör. Mol bakgmnd av det i kemikalieproposifionen angivna målet är det därför enligt min mening nödvändigt alt regeringen nu lägger fram ett åtgärdsprogram mot miljöfarliga batterier.

För atl det skall vara möjligl alt nå de uppsatta målen för utsläppsbegränsningar är i första hand följande åtgärder nu nödvändiga.

- En övergång måste ske till mindre miljöfarliga batterier.

- Miljöfarliga batterier måste samlas in särskilt och hållas avskilda från annat avfall.

- Ett system för insamling och slutligt omhändertagande av de miljöfarliga batterierna behöver byggas upp.

- En riksomfattande informationskampanj måste genomföras.

- För att underlätta insamling och omhändertagande behöver miljöfarliga batterier märkas.

- Etl riksdagsbemyndigande behövs så alt del blir möjligt att införa ett system för att täcka de kostnader som uppstår med anledning av åtgärdsprogrammet.

Jag skall härefter närmare redogöra för de åtgärder som ingår i programmet. Jag vill därvid betona vikten av atl effeklerna av åtgärderna noga följs upp.

2.2 Ett åtgärdsprogram mot miljöfarliga batterier

2.2.1 Den svenska batterimarknaden

Batterier förekommer i det moderna samhället som strömkälla i en mängd olika apparater och i olika former. De ålgärder somjag kommer atl redovisa i detta sammanhang avser endast s.k. torrbatterier och berör inte blyackumulalorer, dvs. bilbatterier. Med batterier avses här slutna torrbat-lerier inkl. laddningsbara slutna nickel-kadmiumbatterier. Däremot behandlas inte fast inmonterade nickel-kadmiumbatterier i delta sammanhang. Naturvårdsverket kommer att i särskild ordning föreslå de åtgärder som behöver vidlas när det gäller sådana batterier. Tortbalterier lUlverkas inle i Sverige utan samtliga i landel förekommande batterier är importerade. De slörsia leveranlörsföretagen är organiserade i Batteriföreningen som är ansluten till Sveriges grossistförbund.

Försäljningen av olika typer av torrbatterier på den svenska marknaden kan enligt skrivelsen från naturvårdsverket till regeringen sammanfattas i följande uppställning.

Balterilyp	Försäljning	Andel	Total mängd
		Kvicksilver	Kvicksilver
	(kg)	(%)	(kg)
Kvicksilveroxid	9700	35	3400
Silveroxid	2500	1	25
Zink/luft	700	1	7
Alkalisk	640000	0,8	5100
Brunsten	4200000	0,01	420
Litium	600	0	0
Samtliga (avrundade värden)	4860000	0-35	8950

Prop. 1986/87:0

Uppgifterna avser tiden december 1984 t.o.m. november 1985.

Enligl naturvårdsverkets vägledande förteckning över miljöfariigt avfall (SNV Allmänna råd 1985:7) är det endast förbmkade brunslensballerier och förbmkade liliumbalterier som inte räknas som miljöfariigt avfall. Brunslensballerier och liliumbalterier bör inle heller räknas som miljöfarliga batterier.

Litiumbatterier förekommer som s. k. knappceUsballerier och är i allmänhel inle möjliga att skilja friin andra knappceUsballerier. Silveroxid-balterier och zink-luftbatterier som innehåller ca 1% kvicksilver förekommer också som knappceUsballerier. Med hänsyn fill den ringa vikten hos knappcellsbatlerierna blir kvicksilvermängden i absoluta lal också i sUver-oxidbatlerier och zink-luftbalterier förhållandevis obetydlig. De kan användas som alternativ till kvicksilveroxidbatterier som innehåller ca35% kvicksUver och som jämte de alkaliska batterierna i alll väsentligt bidrar till tungmeiallutsläppen till miljön från batterier. En övergång till liliumbalterier, silveroxidballerier och zink-luftbatterier är alltså att eftersträva.

Som framgår av uppställningen kommer de slörsta kvicksilverutsläppen från batterier från de alkaliska batterierna. Dessa kan för de fiesta användningsområden ersättas av brunstensbatterier.

Dessutom förekommer som alternativ främst fill brunslensballerier eller alkaliska batterier också laddningsbara batterier som innehåller nickelkadmium. Sådana batterier säljs i ökande omfallning fast inmonterade i vissa elektriska apparater. I kemikalieproposilionen uppskattades den årliga mängden kadmiumulsläpp från batterier fill 16-20 lon. Också nickel-kadmiumbatterierna är atl betrakta som miljöfarliga batterier.

2.2.2 Övergång till mindre miljöfarliga batterier

Som jag tidigare har nämnt är det kvicksUveroxidbatlerierna och de alkaliska batterierna som ger upphov lill de största kvicksUvemtsläppen från batterier. Dessa batterier har sammantagna ett mycket brett användningsområde. För närvarande är del också en klar lendens att de alkaliska batterierna ökar sin marknadsandel. Del finns dock somjag nämnt i avsnitt 2.2.1 mindre fariiga alternativ till de miljöfarliga batterierna. Det är därför ett viktigt inslag i ett åtgärdsprogram att få tiU stånd en övergång till mindre miljöfarliga batterier. Detta kan ske på flera olika vägar.

Ett självklart inslag i sådana strävanden är information lUl hushållen om batteriers miljöfarlighet och om alternativa batterityper. Därigenom bör

man på sikt kunna uppnå t.ex. att bmnstensbatterier där så är möjligt Prop. 1986/87:0 används i stället för alkaliska batterier och atl litiumbatterier ersätter kvicksilveroxidbatterier. Viktigt är också atl förmå storförbmkare all övergå till mer miljövänliga batterier. I denna fråga överlägger naturvårdsverket med bl.a. landstingen, försvaret och televerket. Del är angelägel att överenskommelser om byte av batterityper snarast kan träffas. Jag vill framhålla betydelsen av att den offentliga seklorn föregår med gott exempel i delta hänseende.

Dessulom är del enligl min mening synnerligen angelägel alt företagen medverkar till en övergång till mindre miljöfarliga batterier. Detta kan ske genom all de lekniska förutsättningama förbättras för användning av mindre miljöfarliga batterier i olika apparater. Det bör ankomma på naturvårdsverket atl övervaka utvecklingen.

Vidare bör tungmetallhalterna i batterierna kunna sänkas. De europeiska torrbaiterifabrikanterna har genom sin sammanslulning Europile kommit överens om all år 1986 minska kvicksilverhallen i alkaliska batterier lill 0,5%, år 1988 till 0,3% och år 1990 till 0,15%. De svenska förelagen har åtagit sig atl genomföra detta program. Jag anser atl del dessutom finns anledning atl direkt i bestämmelserna på områdel fastställa förelagens ansvar. Jag avser därför alt föreslå regeringen alt föreskriva all del åligger främsl tillverkare och importörer av miljöfarliga batterier att vidta de åtgärder som behövs för en övergång till mindre miljöfarliga batterier samt atl iaktta de försiktighetsmått som är nödvändiga för att hindra eller motverka skador på människor elter i miljön till följd av hanleringen av miljöfarliga batterier.

2.2.3 Insamling och slutligt omhändertagande av miljöfarliga batterier

En övergång till mindre miljöfarliga batterier är nödvändig från miljö- och hälsoskyddssynpunkt. Dessulom behövs andra omedelbara ålgärder för att den av slalsmakterna angivna utsläppsminskningen skall kunna uppnås. De miljöfarliga batterierna bör därför hållas avskilda från annat avfall och samlas in i särskild ordning. Insamlingen bör avse alla miljöfarliga batterier. För konsumenten kan del många gånger vara svårt att skilja miljöfarliga batterier från andra batterier. Det gäller särskilt s.k. knappceller. Alla sådana bör därför tills vidare omfattas av insamlingen. Bmnstensbatterier behöver inte av miljöskäl samlas in särskilt. De konsumenter som kan skilja brunstensbalterierna från alkaliska batterier eUer andra miljöfariiga batterier kan därför lämna dem med de vanliga soporna. I avvaktan på atl etl märkningssystem införs för miljöfarliga batterier bör den konsumeni som är osäker dock ha möjlighet alt lämna alla batterier, dvs. också bmnstensbatterier, till den särskUda insamlingen.

En friviUig insamling av förbmkade batterier förekommer redan i ett hundratal kommuner. Jag anser atl del är naturligt att ansvaret för batteri-insamlingen blir en kommunal angelägenhet även när batteriinsamlingen nu skall bli en landsomfattande verksamhel. Vid överläggningar med Kommunförbundet har också framkommU all kommunerna är beredda atl la på sig ansvaret för insamlingsverksamheten.

Insamlingssystemet bör dock vara i viss mån flexibelt. De förelag som Prop. 1986/87:0 säljer batterier lill konsumenterna återtar redan nu i betydande omfattning uttjänta batterier. Återtagningsgraden varierar i viss mån beroende på batterityp. Av de miljöfarliga batterierna torde del för närvarande främst vara knappcellsbatlerierna som tas emot av företagen. Enligl min mening bör ett förelag som säljer ett miljöfarligt batteri vara skyldigt att också återta batteriet när det är förbrukat. Jag avser därför atl föreslä en skyldighel för den som säljer miljöfariiga batterier att återta förbrukade sådana. Möjlighelen till en sådan reglering framhölls såväl i kemikaliepropositionen som i jordbruksutskottets betänkande med anledning av proposilionen (JoU 1984/85:30s. 38). Det bör ankomma på naturvårdsverket alt med handeln närmare diskutera formerna för denna verksamhet.

De förelag som samlar in miljöfarliga batterier bör i sin tur vara skyldiga att lämna dessa lill kommunen på sätl som kommunen bestämmer.

Med insamling avser jag i di:lla sammanhang alla de ålgärder som behövs från det alt ett batteri har blivit förbrukat av konsumenten och denne vill bli kvitt batteriet lill dess alt batteriet lämnats för slutligt omhändertagande hos etl behandlingsförelag.

För att förbmkade batterier inte skall ge upphov till miljöföroreningar får de inte sammanblandas med annat avfall ulan bör samlas in särskilt. Konsumenterna bör därför inte lägga utnyttjade miljöfarliga batterier tillsammans med hushållsavfallet. Jag avser därför att föreslå regeringen atl det skall införas en skyldighel för hushållen att avskilja miljöfarliga batterier från hushållsavfallet. En molsvarande separationsskyldighet finns redan i vissa kommuner såvitt avser visst pappersavfall. En sådan bestämmelse kan meddelas med stöd av 8§ renhållningslagen (1979:596). I sammanhanget villjag dock framhålla att det mest verksamma medlet för atl uppnå en god genomslagskrafl i konsumenlledel givetvis är en information som på etl enkell sätl ger konsumenterna de upplysningar som de behöver. Jag återkommer till hur en sådan informationskampanj bör läggas upp.

Det föreslagna ålgärdsprogrammet mot miljöfarliga batterier aktualiserar vissa frägor om renhållningslagens tillämpning.

Enligt 9§ renhållningslagen skall för varie kommun finnas en renhållningsordning som upptar de föreskrifier som skall gälla för bortforsling av hushållsavfall inom kommunen, il renhållningsordningen skall anges från vilka områden, fasligheter och uppsamlingsställen som bortforsling skall ske, vilka slag av hushållsavfall som skall forslas bort, hur ofta bortforsling skall ske och hur verksamheten i övrigt skall vara anordnad. Givelvis är det viktigt att de insamlingssystem som anordnas blir lättillgängliga för hushållen.

Enligt 1§ renhållningslagen avses med hushållsavfall avfall och orenlighet som härtör från hushåll och därmed jämförligt avfall. Uttjänta batterier bör enligt denna definition betraktas som hushållsavfall oavsett om de av hushållen lämnas direkl tUl kommunen eller om insamlingen sker via återförsäljare. Vid behov kan i er kommunal renhåUningsordning meddelas närmare föreskrifter om balterunsamlingen. Därför behöver inte heller åtgärdsprogrammet mot miljöfarliga batterier föranleda någon ändring i renhållningslagens regler om renhållningsordning.

Som jag redan framhållit kan det för konsumenten många gånger vara Prop. 1986/87:0 svårt all bland batterier som har samma form skilja ul de miljöfarliga batterierna. Konsumenien måsle därför kunna få lämna alla batterier tiU den särskilda insamlingen, även bmnstensbatterier. Dessa batterier kan dock komma all innebära problem för insamlingsorganisationen, bl.a. med hänsyn tUl den slora försäljningsvolymen och fill risken för läckage. Det är därför nödvändigl att kommunerna ordnar en sortering så fidigt som möjligt för atl undvika transporter av bmnstensbatterier till återvinningsanläggningarna. Jag vill också framhåUa att de svårigheter som nu finns att skilja mellan skilda slag av batterier inte bör hindra att försök görs också med insamlingssystem där redan konsumenten gör viss sortering av olika batterityper.

Det sista ledet i insamlingskedjan är transporten från kommunerna fill slutligt omhändertagande. Denna transport bör enligt min mening samordnas av kommunerna och ulföras av kommunerna eller av förelag som kommunerna anlitar.

När del gäller del slutliga omhändertagandet av miljöfarliga batterier bör SAKAB ges huvudansvarei. För planeringen av denna verksamhet bör utgångspunkten enligt min mening vara att det kvicksilver eUer kadmium som finns i batterierna återvinns. För närvarande finns vid SAKAB i Norrtorp en mindre lestanläggning för återvinning av kvicksilver ur bl.a. batterier, som har en kapacitet att behandla ca 20 ton batterier per år. Denna bör utnyttjas för de batterier som har de högsta kvicksilverhalterna. När det gäller alkaliska batterier måste lagring under från mUjösynpunkt säkra former tills vidare fillgripas i avvakian på atl behandlingstekniken ulvecklas och ålervinningsresurser byggs upp. När det gäller uppladdningsbara batterier av typ nickel-kadmium finns enligt vad jag erfarit återvinningskapacitel inom näringslivet.

Jag återkommer till finansieringen av det slutliga omhändertagandel.

2.2.4 Information

För ell tillfredsställande resultat såväl när det gäUer övergång tiU mindre miljöfarliga batterier som i fråga om insamlingen av batterier behövs information till allmänheten och till kommunerna. Information krävs främst i samband med all balterikampanjen sätts i gång men planeringen bör även inrymma kontinuerliga informationsinsatser.

Genom information är det viktigt alt klargöra varför batterier måste samlas in och hur insamlingen i prakfiken är organiserad. Della innefattar naturligtvis en redogörelse för de olika batteritypemas miljöfarlighet. Därvid måsle konsumenterna bl.a. ges sådana upplysningar all de i största möjliga utsträckning kan skilja miljöfarliga batterier från andra batterier. Möjligheterna lill användning av mindre miljöfarliga batterier måste också framhåUas i informationskampanjen. 1 startskedet bör informalionen enligt min mening koncenlreras på sådana punkter som är vikliga för ett fillfredsställande insamlingsresultat. Renhållningsverksföreningen har tiUsammans med Kommunförbundei och naturvårdsverket genom en särskild arbets-

grupp planerat informationskampanjens uppläggning. Informationskampanjen bör enligt arbetsgmppen omhänderhas av kommunerna och rikta sig till försäljningsställen, arbets])lalser, skolor och hushåU. För informationsarbetet bör foldrar, dekaler, affischer m.m. framställas. Vidare krävs vissa centrala informalionsinsalser. Jag ålerkommer lill finansieringen av informationskampanjen.

Prop. 1986/87:0

2.2.5 Märkning

Som jag fidigare påpekat är det ofta svårl alt skilja mellan olika sorters batterier. För att främja övergång tiU mindre miljöfarliga batterityper och för atl undvika sammanblandning i avfallet och vid transporter tiU behand-Ungsanläggningar är del dock viktigt att batterierna kan skUjas från varandra. Delta kräver fömtom informationsinsatser också all de miljöfarliga batterierna är märkta på ell säll som gör det relativt enkell att känna igen dem. Ett problem i sammanhanget är att nationella märkningsbestämmelser lätt kan bli tekniska handelshinder. Märkningen bör alltså vara internationellt accepterad. Etl arbele som syftar tUl gemensamma märkningsregler har påbörjals bl.a. mellan de nordiska länderna. Det är angelägel all detta arbele kan breddas oeh intensifieras. Jag avser därför atl i det inlernationella samarbetet, särskilt på del nordiska planet, aklivi verka för alt en enheilig märkning så snart som möjligl kan införas. Del slår dock klart atl internationellt anlagna rnärkningsbestämmelser inte kan träda i krafl lill årsskiftel då enligt min mening de åtgärder jag här i övrigt redovisat bör genomföras. Redan nu är dock de alkaliska batterier som förekommer på den svenska marknaden försedda med påskriften "Alkaline". Med utgångspunkt i detta finns del alliså fömlsätlningar all i praktiken åstadkomma en provisorisk märkning av de alkaliska batterierna i anslutning till den ulformning som dessa batterier redan har. Jag anser att beslämmelser härom kan övervägas. Molsvarande gäller beträffande nickel-kadmiumbatterier och vissa kvicksilveroxidbatterier.

2.3 Kostnaderna för åtgärdsprogrammets genomförande

Mitt förslag: Regeringen eUer den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva alt den som yrkesmässigl hanterar eller importerar miljöfarliga batterier skall betala samhällels kosinader för hanteringen av avfaUet av de miljöfarliga batterierna samt andra kosinader som är nödvändiga för att undvika skador på hälsan eller i miljön.

Skälen för mitt förslag: I samband med riksdagsbeslutet år 1985 om samhällets kemikaliekontroU betonades atl ansvaret för alt de uppsatta målen på detta område nås i första hand måste ligga hos de företag som yrkesmässigt producerar, importerar, eljesi levererar eller använder kemiska produkter. Av detta följer atl de företag som själva inte ombesörjer

atl miljöfarliga ämnen avlägsnas från produkterna eller på annat sätt vidlar Prop. 1986/87:0 åtgärder för att minska miljöfarliga utsläpp måsle vara beredda att betala samhällets kosinader för sådana åtgärder. Av mitt lidigare anförande framgår atl balterikampanjen medför kosinader i första hand för insamling, information och slutligt omhänderlagande.

En frivillig insamling av miljöfarliga batterier pågår redan för närvarande i etl hundratal kommuner. Kommunerna har dessutom ett övergripande ansvar för renhållningen i kommunema. Batteriinsamlingen bör kunna ses som en del av detla ansvar. Vid de överläggningar jag har hafl med berörda parter, däribland Kommunförbundet, har det rått enighet om att insamlingsverksamheten bör finansieras av kommunerna. Även jag anser det lämpligt atl kommunens insalser för batteriinsamlingen liksom annan kommunal renhållning finansieras via kommunala renhållningslaxor.

Jag övergår lill kostnaderna för informationskampanjen och omhändertagandet av förbrukade batterier.

Riksdagsbeslutet år 1985 om samhällets kemikaliekontroll innebär enligl min mening såvitt gäller batterier atl ett direkt kostnadsansvar har lagts på balleribranschen. Vid överläggningar somjag har haft med batlerileveran-lörerna har dessa också förklarat sig införstådda med atl stå för kostnaderna för information och för slutligt omhändertagande av de miljöfarliga batterierna.

Enligt 18§ lagen (1985:426) om kemiska produkter får regeringen eller den myndighel som regeringen bestämmer föreskriva om avgift för myndighels verksamhet enligl lagen. Bestämmelsen innebär bl.a. atl de företag som genom sin verksamhet föranleder en produklkonlroll på kemikalieområdet, också får betala de kosinader som samhällskontrollen medför. Regeln är i överensstämmelse med principen om att producenten bör ta ansvar för alt avfall som omedelbart eller på sikl uppkommer av en produklion kan tas om hand på ett från miljö- och resurssynpunkl riktigt sätt. Bestämmelsen gör det dock inte möjligl all ta ut kostnader för annal än ren myndighetsutövning.

Beslämmelser om finansieringen av kommunernas avfallshantering finns i renhållningslagen (1979:596). Dessa bestämmelser medger dock endast all avgift las ul av den som lämnar ett avfall till kommunen för omhändertagande.

De regler som jag nu nämnt passar aUlså inle för de ålgärder som är akluella för alt förhindra skador på hälsa och i miljön genom miljöfarliga batterier. Det behövs därför etl ytterligare bemyndigande för att kunna tillämpa principen om producentens ansvar. Regeringen bör hos riksdagen begära ett sådant bemyndigande.

De föreskrifter som behövs för kostnadsdebiteringen bör beslutas av regeringen eller den myndighet som regeringen besiämmer. Jag vill här för riksdagens informalion kortfattat ange någol om hur denna debitering bör utformas.

Utgångspunkten bör härvid vara att kosinaderna skall belasta de miljö
fariiga produkter som föranleder ingripanden från samhällets sida. Av
prakliska skäl bör som jag tidigare nämnt förutom alkaliska batterier och
nickel-kadmiumbatterier också samtliga slag av knappceUsballerier omfat- 11

tas av insamUngen. Konsumemerna måste också, som tidigare berörts, Prop. 1986/87:0 tillåtas lämna brunstensbatterier. Detta innebär atl också vissa mindre miljöfarliga batterier kommer att samlas in. Kosinaderna för kampanjen bör dock belasta de miljöfarliga batterierna, dvs. i första hand alkaliska batterier och kvicksilveroxidbatterier.

När det gäller övriga knappceUsballerier är det däremoi inte självklart att alla sådana batterier skall delta såvitt gäller destruklions- och informationskostnader. Vissa batterier, som innehåller kvicksilver, gör det i så ringa mån att det framstår som önskvärt att konsumenterna övergår till sådana batterier i stället för av.t använda kvicksilveroxidbatterier. Jag tänker här på silveroxidballerier och zink-luftbatterier. Dessa batterityper innehåUer endasl 1% kvicksUver, att jämföra med de ca 35% som finns i kvicksilveroxidbatterier. För ell flertal av landels hörapparalanvändare är dessulom zink-luftbatterier ett realisfiskt alternativ till kvicksilveroxidbatterier. Givetvis bör inte de som går över lUl användning av miljövänligare batterier drabbas av ökade kosinader. Av de skäl somjag nu redovisat bör inte silveroxidbatterierna och batterier av typen zink-luft belastas av avgifter för omhändertagande och information. Detsamma gäUer litiumbatterier, vUka inte innehåller någol kvicksUver alls.

Däremoi bör, utöver alkaliska batterier och kvicksUveroxidbatterier, också nickel-kadmiumbatleriernci, som innehåller 10-15% kadmium, omfallas av avgiftssystemet. Därmed upprätthålls principen alt del är de batterier som är miljöfarliga som också får bära koslnadema för de åtgärder samhället behöver vidta för att lösa de miljöproblem dessa produkter medför.

De avgifter som skall fördelas mellan berörda företag bör baseras på försäljningen av miljöfarliga batterier. Jag avser atl efler ytterligare överläggningar med företrädare för batteribranschen la ställning till den närmare utformningen av avgiflssystemiet. Jag räknar därvid med att debileringen av avgifierna skall grundas på uppgifler som batteriförelagen lämnar till naturvårdsverket. Sådana uppgifler behövs också för all myndigheterna skall få en allmän överblick över förekomsten av miljöfarliga batterier. Erforderliga bestämmelser om uppgiftsskyldighet kan därför meddelas med stöd av lagen om kemiska produkter. Naturvårdsverket bör anförtros uppgiflen all administrera avgtflssystemet och all därvid bl.a. pröva kostnadsberäkningarna för informalionen och det slulliga omhändertagandet. Som jag tidigare framhållit kommer viss lagring tills vidare att behöva tillgripas i avvaktan på atl behandlingsresurser kommer lill stånd. Jag vill dock framhålla nödvändigheten av att ytterligare behandlingsresurser snarast utvecklas och byggs upp. Med hänsyn tiU vad jag nu anfört bör avgiftssystemet konstmeras så att det dels kan inbegripa framtida behandlingskostnader, dels fortlöpande kan justeras allteflersom man får erfarenheler av kostnadsutvecklingen.

3 Hemställan Prop. 1986/87:55

Med hänvisning till vad jag nu har anförl hemsläller jag att regeringen

dels föreslår riksdagen all bemyndiga regeringen eller den myndighet som regeringen besiämmer atl föreskriva att den som yrkesmässigt hanterar eller importerar miljöfarliga batterier skaU beiala samhällets kostnader för hanteringen av avfallet av batterierna saml för andra ålgärder som är nödvändiga för alt förebygga sådana skador på hälsan eller i miljön som kan uppkomma genom miljöfarliga batterier,

dels bereder riksdagen tUlfälle all la del av vad jag har anfört om en övergång lill mindre miljöfarliga batterier, insamling, omhändertagande och märkning av miljöfariiga batterier, behovet av en informationskampanj och ulformningen av koslnadsdebiteringen. Ärendel bör behandlas under innevarande höst.

4 Beslut

Regeringen ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslular atl genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för den åtgärd och det ändamål som föredraganden har hemställt om.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986 13