om åtgärder mot frilevande vildsvin m.m.

Proposition 1980/81:82

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1980/81:82

Regeringens proposition

1980/81:82

om åtgärder mot frilevande vildsvin m.m.;

beslutad den 4 december 1980.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

ANDERS DAHLGREN

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att åtgärder vidtas för att begränsa antalet frilevande vildsvin som finns i landet. Någon total utrotning av djuren bör inte ske. I Stockholms län föreslås en mindre vildsvinsstam få finnas kvar. Naturvårdsverket och länsstyrelsen bör få i uppdrag att noga följa denna stams utveckling efter samråd med jägarorganisationerna och företrädare för lantbmket. Förslaget föranleder en ändring i lagen (1938:274) om rätt till jakt.

1    Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 82

Prop. 1980/81:82 2

Förslag tili

Lag om ändring i lagen (1938:274) om rätt till jakt

Härigenom föreskrivs att 24 § 3 mom. lagen (1938:274) om rätt till jakt skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lyddse

Föreslagen lydelse

Beträffande områden, där det finns stammar av vildkanin, vildmink eller vildsvin, fär regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer besluta om jakt efler djuren för alt söka utrota eller minska stammarna. Om del fallas beslut om sådan jakt, får myndigheten besluta om de undanlag från beslämmelserna i denna lag som behövs för jaktens ändamålsenliga bedrivande. Myndigheten bestämmer om jakten efler åtagande av jakträttsinnehavaren skall bedrivas genom hans försorg eller av särskilt utsedda jägare. Myndigheien bestämmer även hur del skall förfaras med djur som dödas eller fångas vid jakten.

24§' 3 mom Beträffande område, där stam av vildkanin,eller vWåmivk finnes, får regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer förordna att jakt efter sådant djur skall genom därtiU av myndigheten särskill utsedda jägare bedrivas för att söka utrota stammen. Förordnas om dylik']akt, äger myndigheten tilUka föreskriva de undantag frän beslämmelserna i denna lag som behövas för jaktens ändamålsenliga bedrivande. Myndigheten bestämmer även hur det skall förfaras med djur som dödas eller fångas vid jakten.

Denna lag träder i krafl tvä veckor efler den dag dä lagen enligt uppgift på den har utkommit från Iryckel i Svensk författningssamling.

Senastelydeise 1975: 175.

Prop. 1980/81:82

Utdrag
JORDBRUKSDEPARTEMENTET                  PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1980-12-04

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Bohman, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Söder, Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Danell, Petri, Eliasson

Föredragande: statsrådet Dahlgren

Proposition om åtgärder mot frilevande vildsvin m.m.

1    Inledning

Med stöd av regeringens bemyndigande den 24 mars 1977 tillkallade jordbmksministern en kommitté (Jo 1977:04) med uppdrag att se över vissa jakt- och viltvärdsfrågor.

Kommitién som antog namnet jakt- och viltvårdsberedningen' har i mars 1980 avlämnat delbetänkandet (SOU 1980:11) Vildsvin i Sverige.

Till protokollet i detla ärende bör fogas beredningens överväganden och förslag jämle reservation och särskilt yllrande som bilaga I. Belräffande nuvarande förhållanden m.m. samt beredningens närmare överväganden hänvisas till betänkandet.

Efter remiss har yttranden avgelts av slåthållarämbelel, riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, statens trafiksäkerhelsverk, lanlbruksslyrelsen, skogsstyrelsen, slatens naturvårdsverk, domänverket, universiteten i Slockholm och Lund, styrelsen för Sveriges lantbruksuniversitet, slatens veterinärmedicinska anstalt, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Krislianslads, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands och Gävleborgs län. Svenska naturskyddsföreningen. Lantbrukarnas riksförbund gemensamt med Sveriges skogsägareföreningars riksförbund. Föreningen Sveriges jordbruksarrendalorer. Svenska hjortavelsföreningen. Svenska jägareförbun-

' Departementsrådet Sören Ekström, ordförande, samt riksdagsledamöterna Arne Andersson, Elis Andersson, Karin Flodström och Sven Lindberg saml lantbrukaren Elias Jönsson. Sakkunniga har varit överdirektören Slig Johansson, lantbrukaren Thure W. Karlsson, förbundsjuristen Bernt Lindqvist, byråchefen J.O. Pettersson och verkställande direktören Per Sköld.

Prop. 1980/81:82                                                      4

det, Sveriges jordägareförbund, Sveriges länsjaktvårdskonsulenlers förening och Trädgårdsnäringens riksförbund.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

2   Föredragandens överväganden

Vildsvinet har ursprungligen tillhört vår fauna men har inle funnils här i landet i någon större omfattning sedan 1700-talel. Som en följd av bl.a. rymningar från vilthägn finns f.n. i Sverige drygt ett hundratal frilevande vildsvin. Djuren finns i större eller mindre grupper i flera län i landel. Del största beståndet håller till i Stockholms och Södermanlands län där antalet djur beräknas uppgå till ett sjuttiotal. Beståndet är huvudsakligen lokaliserat till området Mörkö-Tullgarn och till angränsande marker i de två länen. Dessa vildsvin förökar sig och sprider sig inom länen. Antalel frilevande vildsvin i landel i övrigt lorde inle översliga 50 djur. Frän Skaraborgs län har rapporterats ell bestånd på mellan 15-20 djur och från Gävleborgs län ett bestånd på omkring fem djur. I nägra andra län finns spridda, enstaka djur.

Eftersom vildsvinen är myckel skygga är inventeringar svära att genomföra. De här redovisade uppgifterna, som i huvudsak härrör från vårvintern 1980, bör därför bedömas med slor försiktighet.

Jakt- och viltvärdsberedningen har övervägt olika handlingsalternativ, nämligen

—att vildsvinen ulanför hägn utrotas,

—alt en större eller mindre frilevande vildsvinsslam accepteras samt

—    att ett slutgiltigt beslul föregås av en försöksverksamhel på någon eller
några platser i landel.

Beredningen har tagit slällning lill vilket allernaliv som bör väljas med beaktande av framför alll riskerna med svinen som smittkälla och riskerna för skador på olika jordbruksgrödor. Mot denna bakgrund anser beredningen att en viss vildsvinsslam bör kunna accepteras om den hälls under noggrann kontroll. Som skäl anför beredningen alt varken förväntade skador pä jordbmksgrödor eller riskerna för sjukdomsspridning är av den omfatlningen alt ett förslag om utrotning kan motiveras. Beredningen grundar sin uppfattning även pä det förhällandet all vildsvinet ursprungligen har tillhört vår fauna och alt del därför är lika skyddsvärt som andra inhemska djurarter.

Jakt- och viltvårdsberedningen redovisar ulföriigl skälen säväl för som mol frilevande vildsvin. Beredningen intar en restriktiv linje i sin bedömning av lämpligheten i all den svenska vildsvinsstammen tillåls växa. Visserligen förordar beredningen att en vildsvinsslam accepteras, men

Prop. 1980/81:82                                                                     5

beredningen föreslär samtidigt en strikt kontroll av stammens utveckling och långtgående jaktmöjligheter.

Remissutfallet är splittrat. De flesta remissinstanserna delar den ekologiska gmndsyn som beredningen har redovisat. Bland remissinstanserna finns några som redovisiar en klart positiv inställning lill en frilevande vildsvinsstam. Bland dessa kan nämnas naturvårdsverket, länsstyrelsen i Stockholms län. Svenska naturskyddsföreningen och Svenska jägareförbundet. Flera andra remissinstanser förordar nägon form av fortsatt utredning eller försöksverksamhet innan definitiv slällning kan tas. En klar majoritet av remissinstanserna är emellertid tveksam eller klart negaliv lill en frilevande svensk vildsvinsstam. Inställningen synes väsentligen vara gmndad pä farhågor för att vildsvinen skall Qäna som smittbärare för djursjukdomar och framför alll för att de kommer alt göra stora skador i jordbmket. Bland dessa remissinstanser återfinns bl.a. lantbruksstyrelsen och flertalet av de länsslyrelser som avgelt remissvar. Bland de remissinstanser som bestämt uttalar sig för en utrotning av de frilevande vildsvinen återfinns Lantbrukarnas riksförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och Föreningen Sveriges jordbruksarrendalorer.

Som jag fidigare har anfört i prop. 1979/80:111 om ersättning vid viltskador m.m. har jag den uppfattningen att vi skall värna om vår fauna, även om vissa djurarter medför skador eller inle ger något ekonomiskt utbyte. Enligl min mening är del samtidigt ett viktigl led i omvårdnaden av vär fauna, att införandet av en ny art i landet föregås av noggranna överväganden. En ny eller ålerinförd djurart kan innebära risker för att smittsamma djursjukdomar sprids och kan komma alt konkurrera med andra inhemska djurarter. Vid avgörandet av om vårl land bör tillföras en sådan djurart bör hänsyn tas inte bara till konsekvenserna för de djur som redan tillhör vår fauna utan också till andra motstående inlressen. Förhållandena i vårt land är nu annorlunda än då vildsvinet tillhörde vår fauna. Det gäller bl.a. förekomsten av djur för vilka vildsvinet är ett naturligt villebråd. Frågan om vi bör behälla de i landet frilevande vildsvinen bör följaktligen prövas med hänsyn lill vilka konsekvenser en vildsvinsstam kan få på djurlivet i övrigt med beaktande av andra allmänna och enskilda intressen.

Jakt- och viltvårdsberedningen framhåller att vildsvinen inte utgör någon påtaglig risk vad avser smittspridningen till landet. Däremot råder del enligt beredningen osäkerhet om i vad mån vildsvinen kan komma att bidra fill spridningen av till Sverige införda djursjukdomar. Man kan emellertid, enligt min mening, inte bortse från all vildsvin som smittbärare kan komma att försvära bekämpandet av en epizooti som bmtit ut bland svin och nötkreatur i landet, inte minsl pä gmnd av att vildsvinen är sä svåra att jaga. Även om risken för att få in sädana svårbekämpade sjukdomar i landet f.n. synes liten, bör hänsyn tas till att vildsvinen vid ell sädant sjukdomsutbrott kan bli en ytterst svårbemästrad faktor.

Stöd för denna uppfattning finns enligl min mening i flera av de remiss-

Prop. 1980/81:82                                                      6

svar som avgetts. Detla talar mot att nu acceptera frilevande vildsvin i landet annat än i begränsad omfattning.

När det gäller vildsvinens roll som skadegörare anser beredningen alt skadorna, sedda i ett större perspektiv, torde bli ringa. Denna uppfattning är sannolikt riktig och har inte motsagts av remissinstanserna. Vildsvinen kan emellertid, som beredningen påpekar, bli till betydande skada och förtret för enskilda jordbrukare, något som starkt har betonats också av många remissinslanser. Bl.a. framhålls alt skadorna kan bli besvärande i framför allt de gränsområden mellan jord- och skogsbruksbygd i Mellansverige där det finns en omfattande potatisodling. Vidare framhålls alt problemen skulle ytteriigare accentueras för de jordbruksarrendalorer som inte har möjlighet att kompensera sig genom jakt. I flera länder med förekomst av vildsvin är skadorna för jordbruket mycket besvärande. Ell accepterande av en svensk vildsvinsstarii skulle tveklöst, med tanke på hur snabbt de förökar sig, leda lill ökade skador. Redan i dag är många jordbmkare i de aktuella områdena drabbade av skador på gröda som förorsakas av älg. Även dessa förhållanden talar mot ett accepterande av frilevande vildsvin i Sverige.

En sammantagen bedömning leder enligt min uppfattning till att redan en vildsvinsslam med den utbredning som beredningen har föreslagit skulle kunna skapa problem i en omfattning som inle kan godias. Min inställning överensstämmer härvidlag med den mening som flertalet av remissinstanserna har uttalat. Jag är emellertid inte beredd alt föreslå åigärder för att helt utrota de frilevande vildsvinen. Som jakt- och viltvärdsberedningen päpekar i sitl belänkande råder på flera avgörande punkler en betydande osäkerhet om vildsvinen. Ett viktigt inslag i remissutfallet är ocksä att vissa remissinstanser, framför allt sådana med anknytning till naturvärden, förordar beredningens förslag.

Mot bakgmnd härav och i syfte att vinna klarhet beträffande vissa omdiskuterade frågor anserjag att en mindre grupp vildsvin tills vidare bör Ullåtas vara kvar inom ett begränsat område i landel där den kan hällas under kontroll. De frägor som främst bör belysas genom en uppföljande undersökning är vildsvinens reproduktionstakt, skadegörelsens inriktning och omfattning samt möjligheterna all genom jakt reglera beståndet och all vidla förebyggande åtgärder.

Vid valet av område kan man finna vägledning i remissmaterialet. Enligt min mening är delar av Stockholms län väl lämpade för denna undersökning. I södra delen av länet finns en etablerad vildsvinsstam. Härtill kommer att länsstyrelsen i Stockholms län redovisat en positiv inställning till en frilevande stam. Jag förordar därför att ett mindre bestånd tills vidare fär finnas kvar frilevande i delta län. I övriga delar av landel bör de djur som nu finns utrotas.

För den undersökning jag har skisserat är jag beredd föreslå regeringen att ställa vissa medel till förfogande. Undersökningen bör bedrivas gemen-

Prop. 1980/81:82                                                      7

samt av naturvårdsverket och länsstyrelsen och efter samråd med såväl jägarorganisationerna som Lantbrukarnas riksförbund. För medel lill verksamheten bör jaktvärdsfonden tas i anspråk. Undersökningen, vars resultat skall redovisas till regeringen, bör bedrivas under i vart fall tre år. Resultaten fär därefter utgöra grund för ställningslagande till frågan huruvida det behövs nägon ytterligare älgärd frän regeringens sida. Om emellertid redan dessförinnan alltför slora olägenheter skulle bli följden av ett visst beständ i Stockholms län bör, efler framställning lill regeringen, de omedelbara åtgärder som är nödvändiga för att utrota stammen få vidtas. Vildsvinsbeslåndel i länet bör lills vidare kunna få uppgå lill 50-100 djur.

Den lösning jag nu har förordat förutsätter bestämmelser som ger regeringen, eller den myndighet regeringen utser, befogenhel att beslula om jakt efler vildsvin inom sädana områden där dessa bör utrotas eller där ytterligare spridning bör förhindras. Författningsmässigt löses denna fråga enligt min mening bäst om sädana beslämmelser förs in i 24 § 3 mom. jaktlagen (1938:274) som enligl sin nuvarande lydelse ger möjlighel att förordna alt en slam av vildkanin eller vildmink inom ett område får utrotas genom jakt av särskill utsedda jägare. Jag förordar därför all della lagrum görs tillämpligt även i fräga om sådana omräden där del finns slammar av vildsvin. Eftersom mitt förslag innebär all jakten inle allfid skall behöva innebära en total utrotning utan även kunna syfta till en minskning av stammen, bör lagrummet också ändras i enlighel härmed. I den mån jakträttsinnehavaren åtar sig ansvarel för jakten kan denna få ske genom hans försorg. Även delta bör framgå av lagrummets ordalydelse. Jag föreslär slutligen vissa ändringar av lagrummet av språklig art. Med hänsyn lill att de föreslagna lagändringarna är okomplicerade och av redaktionell natur är det enligl min mening inte motiverat alt inhämta lagrådets yltrande.

I enlighet med vad som gäller i fråga om utrotning av vildkanin och vildmink bör del överlåtas åt länsstyrelsen alt fatta beslul om vildsvinsjakl enligt 24 § 3 mom. jaktlagen. Vid meddelande av sådana beslut bör gälla all jakträttsinnehavaren skall få bedriva jakten i de fall detta är lämpligl. Del bör i detta sammanhang anmärkas all även om länsstyrelsen utser särskildajägare för jakten sä innebär detla ingen inskränkning i jakträttsinnehavarens rätt att själv jaga vildsvin på sin mark. När jakt enligl 24 §3 mom. jaktlagen bedrivs genom jakträttsinnehavarens försorg bör han fä kompensation genom att djur som fälls tillfaller honom. För undanlagsfall bör mindre belopp ur jaktvårdsfonden ställas till förfogande för kostnader i samband med beslutad jakt efter vildsvin. Enligl min uppfattning lorde länsstyrelsernas kostnader för åtgärder mot frilevande vildsvin emellertid inle bli större än att dessa normall bör kunna rymmas inom länsslyrelsernas nuvarande medelstilldelning. Jag avser att senare föreslå regeringen alt meddela föreskrifler för länsstyrelsens beslut enligl nyss nämnda lagmm och i fräga om den vildsvinsslam som föreslås få finnas kvar i Stockholms län.

Prop. 1980/81:82                                                      8

Enligt mitt förslag till utvidgning av 24 § 3 mom. jaktlagen och av 48 § jaktstadgan (1938:279) följer att om länsstyrelsen beslular om jakt efter vildsvin har den också möjlighel att besluta om de undantag från beslämmelserna i jaktlagen och jaktstadgan som kan anses nödvändiga.

Av djurskyddsskäl är jag dock - trols den starka restriktivitet jag förordar — inte beredd att tillåta jakt på sugga med smågrisar. Jag avser därför att föreslå regeringen att i jakttidsförordningen (1976:432) förs in bestämmelser som skyddar suggan under den lid smågrisarna är beroende av henne.

För hela landet gäller f.n. att ersättning för skador förorsakade av vildsvin utgär endast i särskilda fall. Regeringens prövning av dessa ärenden bör även i fortsättningen vara restriktiv med hänsyn till att länsslyrelserna enligt mitt förslag får möjlighet att vidla snabba åtgärder mol frilevande vildsvin. Vad beträffar de skador som inträffar lill följd av att ett mindre bestånd kommer att finnas kvar inom Stockholms län bör dock en generös prövning av ersättningsfrågorna vara motiverad. Enligt min uppfattning bör de skadedrabbade i dessa fall ersättas fullt ut för de skador vildsvinen orsakar utom i sådana fall då skadorna saknar ekonomisk betydelse.

3   Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att

1.    antaga ett inom jordbmksdepartementet upprättat förslag lill lag om ändring i lagen (1938:274) om rätt till jakt,

2.    godkänna vad jag har förordat i fråga om förekomsten av frilevande vildsvin i landel och om ersättning för skador orsakade av dessa.

4   Beslut

Regeringen ansluter sig Ull föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop. 1980/81:82 9

Bilaga 1 6      BEREDNINGENS iJVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG

6.1    Biologiska förutsättningar

Beredningen har, som framgått av det föregående, inhämtat kunskaper och erfarenheter för att bl.a. kunna bedöma de biologiska förutsättningarna för en frilevande vildsvinsstam i Sverige.

På andra sidan Östersjön tycks vildsvinen klara sig i varje fall upp till Ladoga. Det finns därför knappast någon orsak att betvivla, att vildsvin skulle kunna leva vilt i Sverige åtmitistone upp till och med Mälarlandskapen. Även i vårt land skulle Vildsvinen få en hög reproduktionsförmåga.

Vildsvinen har svårt att klara snödjup över 50 cm, åtminstone under en längre tid. Under svåra snövintrar är dödligheten stor och trots den höga reproduktionsförmågan kan stammen dö ut om en rad sådana vintrar följer på varandra. Det kan därför bli svårt för vildsvinen att varaktigt kolonisera sydsvenska höglandet. I kustlandskapen kommer de däremot förmodligen att klara sig väl, liksom i Västergötland och Mälarlandskapen. Eftersom vildsvinen gärna vill ha tillgång till skog torde emellertid det mest utprägla de jordbrukslandskapet inte vara särskilt gynnsamt för dem.

De omfattande tyska undersökningar som redovisats i kapitel 2 och 3 är av direkt intresse för svenska förhållanden. Med hänsyn till vårt något hårdare klimat torde förstaårssuggorna bli dräktiga i mindre utsträckning än i Mellaneuropa och det genomsnittliga antalet kultingar kan bli lägre. Tills vidare torde man för en frilevande svensk vildsvinsstam kunna räkna med reproduktionstal i nivå med de lägre värden för fjolåriga och äldre suggor som redovisats för tyska förhållanden (se avsnitt 2.6). När det gäller re-

Prop. 1980/81:82 10

produktionstalen i relation till vårvinterstammen förefaller de lägre angivna värdena,_ dvs. kring 100?o, som mest sannolika (se avsnitt 3.4).

6.2    Handlingsalternativ och principiell grund för beredningens ställningstagande

Vildsvin i frihet finns än så länge i ett begränsat antal i vårt land. Vildsvinens reproduktionsförmåga, rörlighet och förmåga till anpassning innebär emellertid att vi sannolikt inom några år har en utbredd, etablerad vildsvinsstam i landet om inga åtgärder vidtas för att hindra en sådan utveckling. Talar övervägande skäl för att helt utrota de nu frilevande vildsvinen, bör åtgärder för att åstadkomma ett sådant resultat vidtas snarast. Om vi i stället beslutar att acceptera en frilevande vildsvinsstam bör också detta följas av aktiva åtgärder för att kontrollera och styra artens utveckling. Det är mot denna bakgrund man skall se beredningens skrivelse till regeringen den 2 oktober 1979, i vilken beredningen pekade på behovet av cmedelbara åtgärder. Som redovisats tidigare gav regeringen den 13 december 1979 statens naturvårdsverk i uppdrag att svara för genomförandet av åtgärder i syfte att förhindra en Fortsatt ökning och spridning av de frilevande vildsvinen. Verket har den 10 december 1979 haft överläggningar med berörda verk och organisationer om vilka åtgärder som kan bli aktuella för att uppnå det angivna målet. Det ansågs bl.a. önskvärt att få utnyttja såväl belysning som motorfordon vid jakt efter vildsvin.

Beredningen har övervägt följande handlingsalternativ:

-   Att vildsvinen utanför hägn utrotas.

Att en större eller mindre frilevande vildsvinsstam accepteras.

-     Att ett slutgiltigt beslut föregås av en försöksverksamhet på
någon eller några platser i landet.

Beredningen har inför sitt ställningstagande inhämtat synpunkter och förslag från en rad myndigheter och organisationer. Naturvårdsverket och lantbruksstyrelsen är representativa för helt skilda uppfattningar i frågan.

Prop. 1980/81:82 11

Naturvårdsverkets uppfattning är uttryck för ett synsätt som också kommit till uttryck i de båda jägareförbundens ställningstaganden. Man hävdar att eftersom vildsvinet ursprungligen tillhört den svenska faunan så bör artens existensberättigande bedömas på samma sätt som andra djurarters med "hemortsrätt" i landet. Verket framhåller bl.a.:

"En djurarts existensberättigande bedöms inte lägre utifrån dess värde eller skada från människans rent egoistiska utgångspunkter. Bedömningen görs utifrån en ekologisk grundsyn."

Delade meningar kan finnas om hur stor en djurstam skall tilllåtas vara, men man anser det vara självklart att utrotningshotade djurarter skall skyddas. Vildsvinet jämställs enligt det här synsättet med utrotningshotade arter som t.ex. varg och mysk-oxe. Dessa arter har getts ett omfattande skydd från samhällets sida trots att de kan åstadkomma påtaglig skadegörelse.

Lantbruksstyrelsen anser att en frilevande vildsvinsstam inte kan accepteras och kräver att åtgärder vidtas för att utrota de djur som nu lever i frihet. Den uppfattningen delas också av företrädare för jordbruksnäringen. Uppfattningen baseras på farhågor för allvarliga skadeverkningar för svenskt jordbruk. Svinen skulle, liksom i andra länder, orsaka betydande skador på grödor. Allvarligare vore dock om vildsvinen skulle öka risken för att svinpest spreds i landet. Detta kunde bl.a. medföra stora begränsningar av möjligheterna till export av levande svin och svinkött, vilken är av stor ekonomisk betydelse.

Beredningens principiella syn överensstämmer med den som redovisats av naturvårdsverket. Endast mycket starka skäl bör enligt beredningens mening kunna föranleda avsteg från den principiella inställningen. Till sådana skäl kan räknas att återinförandet av en viltart medför påtagliga risker för spridning av allvarliga sjukdomar eller på annat sätt kan få betydande negativa samhälleliga konsekvenser.

I det följande redovisas beredningens uppfattning i fråga om de viktigaste konsekvenserna av ett accepterande av frilevande vildsvin i vårt land.

Prop. 1980/81:82 12

6.3    Konsekvenser vid återinförande av vildsvin

6.3.1  Vildsvinen och växtodlingen inom jordbruket

Etableras en vildsvinsatam i Sverige kommer vi med stor säkerhet att drabbas av samma typ av skador på jordbruks- och trädgårdsföretag som förekommer i Mellaneuropa. Skador torde i första hand uppstå på potatis och stråsäd, särskilt på åkrar som ligger i närheten av skyddande skog. Möjligen kan också vissa specialgrödor, t.ex. konservärter angripas. Ökar vi majsodlingen kommer denna ganska säkert att drabbas av skador, i varje fall om od-ligen bedrivs i gränsområdena mellan jord- och skogsbruksbygd.

Trädgårdsodlingarna, med sina begränsade arealer, bör ganska väl kunna skyddas med elstängsel av tidigare (se avsnitt 3.3) beskriven typ. Genom att sätta upp stängsel bör man också kunna skydda högavkastande och arealsnåfa grödor. Detta medför dock givetvis ökade arbetsinsatser och kostnader för jordbrukarna.

För att skydda de vanliga grödorna, exempelvis havre och vete, torde stängselåtgärder inte vara realistiska. Förebyggande utfodringsåtgärder, utförda i samarbete mellan jägare och jordbrukare, kan här prövas. Viktigare är dock att jakten bedrivs så att svinen i största möjliga utsträckning hålls borta från skadekänsliga områden. Erfarenheter från Polen under senare tid understryker behovet av att förhindra uppkomsten av fasta stammar i det rena jordbrukslandskapet. Erfarenheter från Eruopa och USA tyder på att en sådan begränsning av vildsvinsförekomsten är fullt möjlig.

Med hänsyn till de senaste uppgifterna om förhållandena på kontinenten torde man kunna förutspå, att vildsvinsskadorna i Sverige skulle bli av försumbar omfattning om man ser skadorna i ett vidare ekonomiskt sammanhang. Vildsvinen kan emellertid bli till betydande skada och förtret för den enskilde och de kan skapa irritation bland vissa intressegrupper.

Prop. 1980/81:82 13

6.3.2  Risk för spridning av sjukdomar

Bland infektionssjukdomar hos vildsvin är den klassiska och den afrikanska svinpesten de utan jämförelse allvarligaste. Svinen är också mottagliga för mul- och klövsjuka, om än i lägre grad än boskap. Andra sjukdomar som diskuterats i samband med vildsvin är bl.a. rabies.

Risken för spridning av svinpest har tagits upp i flera remisssvar till beredningen (se kapitel 5). Bland dessa kan i första hand nämnas lantbruksstyrelsens yttrande. Beredningen har i denne fråga kontaktat statsepizootologen. Hans yttrande redovisas i avsnitt 2.9.

Svinpest sprids framför allt genom direkt eller indirekt kontakt mellan sjuka och friska djur. Dessutom kan smitta överföras via bl.a. skodon, redskap samt slakt- och matavfall. I fråga om vildsvinens betydelse när det gäller smittöverföring och sjukdomsbe-kämpande är uppgifterna fåtaliga. De i utländsk litteratur redovisade och rekommenderade bekämpningsåtgärderna rör främst tamsvin och djurprodukter. Vildsvinet har nämnts i diskussionen, men detta har inte lett till några regler eller rekommendationer. De största riskerna för att smitta skall föras in i Sverige är via import av levande svin eller köttprodukter från sjuka djur. Andra smittvägar, via matavfall från t.ex. fritidsbåtar, via fåglar samt smittade redskap m.m., är svårare att kontrollera. Riskerna för smittspridning på detta sätt är dock samtidigt lägre.

Riskerna för en överföring av smitta till vårt land är således begränsade. Skulle en sådan smittöverföring trots allt inträffa sker den med största sannolikhet på annat sätt än via vildsvin. I en situation med svinpest i landet kan dock förekomsten av vildsvin försvåra sjukdomsbekämpandet. Vildsvinens betydelse i detta hänseende är oklar men troligen liten.

6.3.3      Vildsvinen och skogsbruket

Att från kontinentala erfarenheter dra några slutsatser om vad frilevande svin skulle kunna betyda för svenskt, i första hand

Prop. 1980/81:82 14

sydsvenskt, skogsbruk är» vanskligt. De skogsskador som påtalats rör praktiskt taget enbart ädla lövträd av mycket ringa intresse för dagens svenska skogsbruk.

Vildsvinens allmänt - och särskilt från polskt håll omvittnade -positiva roll som markberedare bör emellertid även vara av värde för svenskt skogsbruk. Marklevande stadier av skogsskadeinsekter skulle sannolikt utnyttjas som föda av svinen även här. Man vet att svinen t.ex. gärna äter markstadier av tallsteklar och det tycks gälla generellt att ju större utbudet blir, desto större blir konsumtionen. Sannolikt skulle svinen också uppmärksamma en rikare förekomst av snytbaggar som lever under barken på stubbar och rötter.

6.3.4  Vildsvinsjakt i Sverige

Vildsvinens värde som proteinkälla och jaktbart vilt bör ses mot bakgrund av att det näst rådjuret är det vanligast förekommande klövviltet i Eruropa. På grund av den höga reproduktionsförmågan ger svinen i relation till sin vinterstam högre avkastning och fler jakttillfällen än någon annan europeisk klövviltart.

Vildsvinet skulle för de svenska jägarna bli ett mycket attraktivt vilt. De för Mellaneuropa beskrivna jaktformerna - klappjakt och vakjakt - bör kunna tillämpas även i Sverige. Även jakt med drivande hund bör kunna bli aktuell.

Hundar som används vid jakten kan utsättas för stora risker. Från jakten i Sverige hösten 1979 har rapporterats att vildsvin anfallit och svårt skadat två stövare. Hur dessa händelser gått till är dock inte närmare känt. Konfrontationer mellan vildsvin och jakthundar kan bli relativt vanliga och detta kan, i synnerhet för taxar och drevrar, leda till att hundarna dödas. Eftersök av skadade vildsvin, särskilt i tätningar och under dåliga ljusförhållanden, kan troligen innebära betydande risker för att hundar kommer till skada. Också jakt efter många andra djurarter leder emellertid som bekant till svårigheter och faror för de hundar som används.

Prop. 1980/81:82 15

Starkt delade uppfattningar föreligger i fråga om möjligheterna att hålla vildsvinsstammen under kontroll genom att utnyttja enbart traditionella jaktformer. Innan de svenska jägarna fått erfarenheter och kunskaper om vildsvinsjakt kommer effektiviteten att vara låg. Intresset för att delta i vildsvinsjakt torde dock vara stort och detta talar för att det inom rimlig tid kommer att finnas många skickliga vildsvinsjägare. Det kan emellertid inte uteslutas, i varje fall inte under en inledningsperiod, att extraordinära åtgärder i vissa fall kan erfordras för att hålla en frilevande vildsvinsstam på lämplig nivå.

6.3.5     Vildsvin och andra djur

Man får räkna med att svinen i viss utsträckning ger sig på markhäckande fåglars bon och ungar samt späda harungar och rådjurslamm. Kontinentala erfarenheter tyder emellertid på att detta inte medför någon nämnvärd minskning i populationerna. Ett större problem är sannolikt att vildsvinens framfart i terrängen leder till att tryckande småvilt flyr, att häckande fåglar lämnar sina reden, etc.

Vad som händer om vildsvin kommer i kontakt med späda lamm är inte känt. Eventuellt kan svinen anfalla och döda lamm.

6.3.6     Övrigt

Svinen qår normalt alltid undan för människan. Deras sätt att reagera skiljer sig inte från vad som gäller för de flesta andra viltarter. Ett på grund av skadskjutning eller av annan orsak sårat vildsvin kan emellertid vara farligt, framför allt för dem som deltar i eftersök av djuret. En farlig situation kan också uppstå för den som råkar komma mellan en sugga och hennes späda kultingar eller om suggan av annan orsak ser kultingarna hotade. Vildsvinet kan dock inte sägas vara farligare för människan än t.ex. älg, varg eller björn.

Mellaneuropeiska erfarenheter_tyder på att risken för trafikolyckor med vildsvin inblandade är liten i förhållande till den risk som förekommer i fråga om annat klövvilt.

Prop. 1980/81:82 16

6.4    Beredningens förslag

6.4.1  Val av alternativ

De myndigheter och organisationer som redovisat sin inställning i frågan om en frilevpnde vildsvinsstam i Sverige redovisar starkt skilda uppfattningar. Företrädare för de näringar som riskerar att drabbas av skador genom förekomst av vildsvin samt flera länsstyrelser ställer sig avvisande till att tillåta vildsvin. Den motsatta uppfattningen redovisas av bl.a. företrädare för jägare, naturvårdsintressen och forskning.

I flera av remissvaren betonag att de ställningstaganden man gjort grundas på ganska osäkra uppgifter om vad förekomsten av frilevande vildsvin kan innebära från skadesynpunkt. Bland de frågor, utöver frågan om skador på jordbruks- och trädgårdsprodukter, som man anser bör utredas ytterligare kan nämnas risken för sjukdoms-spridning, inverkan på skogsbruket, störningar och dödande av annat vilt, möjligheterna att hålla stammen under kontroll genom jakt eller andra åtgärder samt svinens förmåga att klara en anpassning till svenska förhållanden.

Ett förslag om utrotning av vildsvinen förutsätter, mot bakgrund av beredningens principiella inställning, kunskaper eller erfarenheter som visar att vildsvinen skulle medföra mycket allvarliga risker för sjukdomsspridning eller genom skadeverkningar på annat sätt. Som tidigare framhållits är såväl erfarenheterna som kunskaperna om vildsvin i svensk miljö starkt begränsade.

Ett accepterande av frilevande vildsvin förutsätter å andra sidan att mycket allvarliga skadeverkningar bedöms osannolika. Finns det grund för en sådan bedömning får argumenten att vildsvinen en gång tillhört den svenska faunan en särskild styrka. Med beaktande av de principer som tillämpas ifråga om faunans skydd och utveckling, bör en frilevande stam i Sverige då kunna accepteras.

Alternativet med försöksverksamhet i vissa områden innebär att ett definitivt ställningstagande grundat på de delvis bristfälliga kunskaper som nu finns uppskjuts. Handlingsfriheten behålls

Prop. 1980/81:82 17

under en tämligen lång tid, samtidigt som ytterligare erfarenheter kan inhämtas och en klargörande diskussion om vildsvinets framtid hinner utvecklas.

Beredningens principiella inställning som redovisats i avsnitt 6.2 innebär att frilevande vildsvin i Sverige bör kunna accepteras om inte särskilda skäl föreligger. Vildsvinen har en gång tillhört den svenska faunan och de principer som numera tillämpas i fråqa om faunans skydd och utveckling talar starkt emot en utrutning av ursprungliga svenska djurarter.

De särskilda skäl som kan tala för en utrotning av vildsvinen är dels riskerna för skador på jordbruksgrödor, främst potatis och stråsäd, dels riskerna för spridning av allvarliga, smittsamma sjukdomar (epizootier), främst svinpest.

Skadorna på jordbruksgrödor torde, sett i ett större ekonomiskt perspektiv, bli av ringa omfattning. Vildsvinen förekommer i ett stort antal länder med en landskapstyp och en inriktning av jordbruk och trädgårdsskötsel som rimligen innebär större skadekänslighet än vad förhållandena på de flesta håll i Sverige ger anledning till.

En spridning av svinpest i landet skulle få allvarliga ekonomiska konsekvenser och bl.a. försvåra export av levande svin och svinkött. Denna allvarliga fråga har, som redan framgått, varit föremål för särskilda överväganden och studier i beredningen. Av det material beredningen inhämtat framgår att vildsvinen knappast kan komma att utgöra någon påtaglig risk vad avser smittspridning till landet. En sådan smittspridning skulle sannolikt ske på annat sätt, t.ex. via införsel av charkuterivaror.

Vildsvinens roll vad gäller spridning av smitta inom landet är oklar. Internationella erfarenheter tyder på att förekomsten av vildsvin kan försvåra sjukdomsbekämpningen. För att vildsvinen i detta sammanhang skall få någon betydelse Fordras emellertid att de på ett eller annat sätt blir smittade och att de därefter kommer i kontakt med och överFör smitta till tamsvin. Med beaktande av dels den korta inkubationstiden, dels hur tamsvin hålls i vårt 2 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 82

Prop. 1980/81:82 18

land torde riskerna För överföring av smitta från vildsvin till tamsvin vara mindre i Sverige än i många andra länder.

Beredningens bedömning blir således att varken förväntade skador på jordbruksgrödor eller risker för sjukdomsspridning är av den omfattningen att ett förslag om utrotning kan motiveras. Det faktum att frilevande vildsvin kan komma att orsaka vissa skador i bl.a. jordbruket är inte ett tillräckligt skäl för att föreslå en utrotning. Andra skadevållande djurarter med "hemortsrätt" i landet har getts omfattande skydd från samhällets sida och det framstår knappast som motiverat att göra undantag från den principiella inställningen vad gäller vildsvin. Den svenska älgstammen har genom en aktiv viltvård byggts upp trots de mycket stora skador den vållar. Detsamma gäller bl.a kronhjorten och bävern.

Ett förslag som förts fram är att vi, mot bakgrund av den osäkerhet som råder, nu bör låta utrota de frilevande vildsvinen eftersom möjligheter att skapa en frilevande vildsvinsstam genom ut-plantering alltid kommer att finnas. Som framgått av det föregående bedömer inte beredningen osäkerheten vara så stor att en utrotning är motiverad. Att genomföra utrotning av en art under hänvisning till möjligheter till senare utplantering är därtill inte förenligt med den principiella inställning som redovisats. Önskemålet om en livskraftig och artrik fauna syftar självfallet till att de olika arter som hör hemma i den svenska naturen skall leva i frihet och under så naturliga betingelser som möjligt, inte att de skall hållas "i reserv" inom vilthägn.

Enligt beredningens mening bör således en Frilevande vildsvinsstam accepteras. Stammen bör emellertid, mot bakgrund av bl.a. den oro jordbrukets företrädare gett uttryck för, inte tillåtas växa okontrollerat. Det är nödvändigt att kontinuerligt Följa .stammens utveckling och de skador den Förorsakar för att med ledning därav utforma närmare riktlinjer för var vildsvin skall få förekomma, hur starka stammarna skall få bli samt hur jakten skall bedrivas,

I syfte att kontrollera stammens utveckling är det givetvis viktigt att så långt möjligt förhindra ytterligare rymningar Från

Prop. 1980/81:82 19

hägn med vildsvin. Ett Förslag med FöreskriFter om hur vildsvinshägn skall vara konstruerade, bl.a. för att minska risken för rymning, har av naturvårdsverket sänts för granskning till berörda myndigheter och organisationer. Beredningen vill i detta sammanhang understryka behovet av att hägnen utformas så att rymningar kan undvikas. Vidare har verket utarbetat förslag till skärpning av reglerna för etablering av vildsvinshägn. Förslaget har redovisats till regeringen.

Beredningen har övervägt möjligheterna att, innan ett slutligt ställningstagande görs, bedriva försöksverksamhet på vissa begränsade områden. Därigenom skulle man få fram ytterligare erfarenheter beträffande vildsvin i svensk miljö. En sådan försöksverksamhet skulle i första hand ge kunskap om hur jakten bör bedrivas och om hur en Framtida Frilevande vildsvinsstam bör hanteras.

En försöksverksamhet av här angivet slag skulle dock medföra en rad problem, bl.a. därigenom att stora insatser skulle krävas för att undvika en spridning till andra områden. Dessutom skulle en rad juridiska och administrativa problem vara förknippade med försöksverksamhet i särskilt avsatta områden. Alternativet med försöksverksamhet avvisas därför av beredningen. De erfarenheter en försöksverksamhet inom vissa begränsade områden skulle ge kan enligt beredningen lika väl vinnas genom att utvecklingen av den frilevande vildsvinsstammen kontrolleras genom ett relativt hårt jakttryck och följs med lämpliga undersökningar på valfria platser i landet.

En uppföljningsverksamhet förknippad med ett accepterande av en frilevande vildsvinsstam kan ge uppgifter i bl.a. följande avseenden.

-      Biotopval och näringsutnyttjande

-      Nordgräns med hänsyn till klimatförhållanden

-      Reproduktionstakt

-      Spridning till nya områden

-      Skador i jordbruk och trädgårdsnäring

-      Hur man värderar och reglerar skadorna

Prop. 1980/81:82 20

-      Effekter av olika skadeförebyggande åtgärder

-      Möjligheter att reglera stammarna

-      Hur och när jakt skall bedrivas Inverkan på andra viltarter

Särskild uppmärksamhet bör ägnas de sjukdomar, främst epizootier, som kan drabba vildsvinen.

Det bör uppdras åt naturvårdsverket att svara för uppföljningen och med stöd av återkommande inventeringar ge rekommendationer i fråga om avskjutningen. Beredningen har tidigare, bl.a. i betänkandet (SOU 1979:52) Viltskador, föreslagit att verket skall ges omfattande arbetsuppgiFter. Här redovisade Förslag innebär en ytterligare arbetsbelastning För verkets sektion för faunavård och jakt. Svenska Jägareförbundet har meddelat beredningen att man är beredd att ställa en forskare på halvtid till förfogande för uppföljningsarbetet beträFFande Frilevande vildsvin. Beredningen förutsätter att de ytterligare resurser som erfordras aktualiseras av verket i samband med ordinarie petitaframställning.

6.4.2  Jakten

Skador genom vildsvin bör i Första hand Förebyggas genom att stammen med lämpligt anpassad jakt lokaliseras till mindre skadekänsliga områden och att antalet djur hålls på en lämplig nivå. För att få en effektiv kontroll av vildsvinsstammen rekommenderas en samordning av jakten över större områden. Älgjaktsområden eller jaktvårdsområden torde många gånger utgöra naturliga områden för jaktligt samarbete.

Jakten efter vildsvin bör ske med användande av traditionella jaktmetoder. Som beredningen har föreslagit i betänkandet om ändringar i jaktlag och jaktstadga (Ds Jo 1979:12) bör dock nattjakt vara generellt tillåten. Föreskrifter bör vidare ges om fredning av förande sugga under den tid då kultingarna är beroende av suggan.

För jakten bör i övrigt gälla att hagel och helmantlad ammunition inte skall få användas. Beredningen har i det ovannämnda betänkan-

Prop. 1980/81:82 21

det föreslagit att förbud mot helmantlad ammunition förs in i jaktstadgan. Att andra kulvapen än klass 1 vapen inte får användas framgår av naturvårdsverkets kungörelse (SNFS 1978:4 NV:1). Det bör vidare krävas att man vid jakten hai tillgång till hund som kan användas För spårning av skadat vilt. En bestämmelse om detta kan lämpligen Föras in i 3 § jaktstadgan.

I samband med beredningens remiss har det visat sig att särskilt jordbruksarrendatorer utan jakträtt är obenägna att acceptera frilevande vildsvin. Jägarnas riksförbund - Landsbygdens jägare har i sitt svar pekat på möjligheterna att ge jordbruksarrenda-torerna jakträtt. Arrendatorerna skulle tillåtas att genom jakt skydda sina grödor och därigenom i större utsträckning kunna acceptera förekomsten av vildsvin. Beredningen har studerat frågan och därvid också varit i kontakt med arrendelagskommittén.

Betraktar man frågan om jordbruksarrendators rätt att jaga vildsvin som ett problem som bara rör vissa arrendatorer förefaller det naturligt att eventuella regler om en sådan rätt hör hemma i jaktlagstiftningen och inte i arrendelagstiftningen.

Efter mönster av bestämmelserna i 15 § jaktlagen, som ger bl.a. gårds- och trädgårdsinnehavare rätt till skyddsjakt efter vissa djurarter, skulle en jordbruksarrendator utan egen jakträtt kunna ges möjlighet att skjuta eller fånga vildsvin. Flera invändningar kan emellertid göras mot en sådan bestämmelse.

Från principiell synpunkt kan det diskuteras om en enbart till vildsvin begränsad skyddsjakt kan försvaras när motsvarande och kanske större behov av sådan jakt finns i fråga om älg, hjort, rådjur och grävling.

Den ifrågasatta rätten till skyddsjakt skulle dessutom få en omfattning som i avsevärd grad skiljer sig från vad som f.n. gäller i fråga om sådan jakt. Det kan förutsättas att jakten, om den skall bli effektiv, måste beröra inte bara hela den arrenderade jordbruksmarken utan också andra delar av fastigheten eller brukningsenheten. Med hänsin till det kunnande och den utrustning som en vildsvinsjakt kräver, kommer säkert många jordbruksarren-

Prop. 1980/81:82 22

datorer att ha ett behov av att För jakten anlita även andra än Familjemedlemmar eller anställda. Det förhållandet att jakten kräver stora insatser av utövarna talar för att arrendatorerna borde få del i jaktbytet. Oavsett detaljutformningen kommer en rätt till skyddsjakt efter vildavin Följaktligen att i avsevärd utsträckning inverka på markägarens och eventuella jaktarrendatorers intressen. Beredningen är inte beredd att Föreslå ett så betydande avsteg Från vad som i allmänhet gäller i Fråga om jakträtten.

Beredningen har också övervägt möjligheten att göra rätten till skyddsjakt efter vildsvin beroende av tillstånd i det enskilda fallet. Vad som anförts mot en generell regel kan emellertid i huvudsak också anföras mot en sådan lösning.

Enligt beredningens mening bör i stället, åtminstone tills vidare, de problem som kan uppstå För jordbruksarrendatorerna lösas i varje enskilt Fall genom avtal mellan markägaren och arrendatorn. Avtalet kan avse att ge arrendatorn jakträtt eller innebära att arrendebeloppet bestäms med hänsyn till Förekomsten av vildsvin. Vad beträFFar möjligheterna till omprövning av redan ingångna avtal kan hänvisas till vad beredningen anFört i betänkandet (SOU 1979:52) Viltskador, s. 139.

Enligt 24 § 1 mom. jaktlagen (1938:274) kan länsstyrelsen Förelägga en jakträttsinnehavare att vidta åtgärder För att Förebygga att en viltart orsakar skada. En Förutsättning För att en sådant föreläggande skall kunna meddelas är att viltartens utveckling orsakat avsevärd skada på gröda, skog eller plantering. Vidare förutsätts att skadan inte kan förhindras genom rimliga åtgärder från den skadelidandes sida. Utgår ersättning eller annan gottgörelse för skadan skall föreläggande inte meddelas. Underlåter jakträttsinnehavaren att följa föreläggandet skall länsstyrelsen för att minska viltstammen förordna om jakt av särskilt utsedda jägare.

Beredningen har övervägt om det finns anledning att föreslå en komplettering av 24 § 1 mom. som skulle ge länsstyrelsen möjlighet att få till stånd en avskjutning av vildsvin även om avsevärd skada inte har konstaterats. En sådan bestämmelse skulle kunna

Prop. 1980/81:82 23

utformas så att även risk för skada eller andra olägenheter kan utgöra grund för ett föreläggande för jakträttsinnehavaren att bedriva vildsvinsjakt.

Det finns otvivelaktigt vissa skäl som talar för en sådan bestämmelse. Möjligheterna att kontrollera vildsvinsstammens utveckling skulle öka liksom möjligheterna att tillgodose jord-bruksarrendatorernas krav på åtgärder mot skador. Det är emellertid tveksamt om det finns tillräckliga motiv För att på detta sätt generellt vidga möjligheten till tvångsjakt efter vildsvin. Enligt beredningens mening bör, åtminstone i första hand, en bestämmelse av mera begränsad räckvidd övervägas. Vildsvinen bör helt hållas borta Från områden som Framstår som särskilt skadekänsliga, dvs. de utpräglade jordbruksområdena. Med hänsyn härtill kan det uppstå behov av att lokalt Få till stånd en total avskjutning av Förekommande vildsvin. Beredningen Föreslår ett tillägg till 24§ jaktlagen som ger länsstyrelsen rätt att, i fråga om område där vildsvin kan befaras orsaka avsevärd skada, besluta om jakt efter sådant vilt att bedrivas av jakträttsinnehavaren eller av särskilt utsedda jägare. Det bör uppdras åt naturvårdsverket att ge närmare föreskrifter om hur bestämmelsen skall tillämpas. Fällt eller fångat djur bör i likhet med vad som gäller enligt 24 § 1 mom. normalt tillfalla jakträttsinnehavaren.

Frågan om en lagändring som allmänt skulle öka möjligheterna att förordna om tvångsjakt efter vildsvin bör däremot enligt beredningens mening bli beroende av erfarenheterna från de närmaste jaktåren. Det bör först prövas om information och rådgivning till jakträttsinnehavarna tillsammans med 24 § 1 mom. i dess nuvarande lydelse utgör tillräckliga medel för att kontrollera vildsvinsstammen i alla andra fall än när en tillämpning av den föreslagna tilläggsbestämmelsen kan komma i fråga (se bilaga 1).

6.4.3  Ersättning för skada av vildsvin

Som framhållits i det föregående bör utvecklingen av en frilevande vildsvinsstam begränsas genom ett hårt jakttryck. Särskilt viktigt är att så långt möjligt förhindra en utbredning inom ut-

Prop. 1980/81:82 24

präglade jordbruksområden såsom Söderslätt och Kristianstadsslätten i Skåne, Östgötaslätten, Varaslätten i Västergötland samt delar av Mälardalen. En relativt intensiv jakt kommer emellertid inte att utgöra ett tillräckligt medel för att förhindra skada på jordbruksgrödor och trädgårdsodlingar. Inte heller kommer olika förebyggande åtgärder (se 6.3.1) att eliminera riskerna för skador.

Sedan länge har den principen gällt att var och en är skyldig att tåla ett visst mått av intrång och olägenhet till följd av förekomsten av vilt. Den principen kan med stor tyngd hävdas mot bakgrund av den numera allmänt gällande synen att en art- och individrik fauna bör eftersträvas. Som redovisas i betänkandet (SOU 1979:52) Viltskador bör samhället lämna ersättning först när någon drabbats av mera omfattande skador orsakade av vilt. I betänkandet presenteras ett förslag till ersättningssystem för skada av älg, kronvilt och dovvilt som bygger på den angivna principen.

I korthet innebär systemet att jägarna åläggs betala avgifter för fällda djur till länsälgskadefonden. Från fonden utgår ersättning för skador i jordbruksföretag och till den del värdet av skadan överstiger en självrisk som antingen beräknas med hänsyn till företagets storlek eller med hänsyn till vilka grödor som odlats. Även skador i trädgårdsföretag ersätts med ett liknande självrisksystem.

Det motiv som föranledde beredningen att föreslå gemensamma ersättningsregler för älg, kronvilt och dovvilt, nämligen att dessa djurslag orsakar likartade skador som är svåra att särskilja, gäller också beträffande vildsvin. Med hänsyn härtill och till att avgifter bör kunna tas ut också för fällda vildsvin bör vildsvinsskadorna tills vidare inordnas i det föreslagna ersättningssystemet. Ett lämpligt avgiftstak kan vara det belopp, 200 kronor, som beredningen föreslagit för dovvilt. För fällda kultingar bör ingen avgift utgå. Man kan förutse att en sådan, allmän bestämmelse kommer att föranleda meningsskiljaktigheter om huruvida ett fällt djur skall räknas som kulting eller ej. Därför bör närmare anvisningar i detta avseende utarbetas av naturvårdsverket.

Prop. 1980/81:82 25

Eftersom erfarenheterna av vildsvinens skadegörelse i vårt land är begränsade är det svårt att hu bedöma i vilken utsträckning avgifterna för fällda svin kommer att täcka kostnaderna för att ersätta uppkomna skador, liksom att bedöma hur förhållandena kommer att variera för olika delar av landet. Problem förknippade med de redovisade ersättningsreglerna bör därför enligt beredningens mening tas upp senare méd ledning av de erfarenheter som då vunnits. Som framgår av betänkandet (SOU 1979:52) Viltskador avser beredningen att i sitt huvudbetänkande bl.a. lägga fram ett förslag där frågan om finansiering av olika kostnader som hör samman med viltet, viltvården och jakten kommer att behandlas.

Prop. 1980/81:82 26

RESERVATION OCH SÄRSKILT YTTRANDE

av Arne Andersson resp Thure W Karlsson

Vi reservanter föreslår att nu frilevande vildsvin utrotas. I det följande vill vi närmare motivera vårt ställningstagande.

Allmänt

Beredningens majoritetsförslag ger en relativt allsidig belysning av förutsättningarna för och problemen med en frilevande vildsvinsstam i vårt land. Således redovisas också flera synpunkter i förslaget som inger sådana betänkligheter att dessa självständigt torde kunna utgöra grund för en majoritetsskrivning innebärande att man inte bör tillåta en frilevande vildsvinsstam.

Vi vill fortsättningsvis uppehålla oss vid några skäl som är av särskild betydelse i sammanhanget.

Påtvingat ställningstagande

Inledningsvis finner vi det angeläget erinera om att den nu frigående vildsvinsstammen inte är ett resultat från en planerad utsättning utan härstammar från "rymlingar" från vilthägn. Enligt vår mening är nu förrymda vildsvin starkt uppblandade med tamsvin. Ett förhållande som rimligen bör tillmätas betydelse då man tar ställning till vildsvinets plats i den svenska viltfaunan. Ett ofrivilligt berikande av vår viltfauna måste enligt vår mening granskas från andra utgångspunkter än om ställningstagandet gällt en planerad och av myndighet godkänd utsättning. Det må bara nämnas det olämpliga i att enskilda människors personliga intresse av att ha vildsvin i markerna tillåtas dominera över det allmänna intresset. Allmänintresset skulle då ställas inför fullbordat faktum. Ett förhållande som inte uppmärksammats i majoritetens skrivning men som enligt vår mening är av stor nrinnin.iell betvöelse.

Prop. 1980/81:82 27

Det historiska perspektivet

Som skäl för att tillåta vildsvin fritt i vårt land åberopas i betänkandet att vildsvinet för ca 200 år sedan fanns i Sverige, och att det för den skull inte var fråga om att tillföra Faunan en ny art. Enligt vår mening Försummas i det sammanhanget att göra en jämFörelse mellan artrikedomen i 17G0-talets viltFauna och vår. Således saknades då större delen av det klövvilt som nu i olika hänseenden anses så betydelsefullt i våra marker, medan å andra sidan vargen var vanligt Förekommande i södra Sverige.

För att bättre förstå skillnaden mellan situationen på 1700-talet och nu må bara erinras om att Sveriges befolkning år 1750 utgjorde ca 1,8 milj. invånare. Jord- och skogsbruket har under samma tid undergått en närmast total förändring. Den dåtida produktionen var starkt inriktad på betesdrift och vallodling med helt obetydlig stråsädesandel. Att det vid den tiden helt saknades potatis- och sockerbetsodling är ett inte uppmärksammat förhållande, som enligt vår mening är av betydelse i sammanhanget.

Internationell utblick

Beträffande den i betänkandet gjorda internationella utblicken vill vi bara erinra om olikheterna i ägarstrukturen för olika länder. Av lätt förståeliga skäl är toleransen inom jord- och skogsbruket gentemot vildsvinen större i länder med långt gående statsäcjande såsom Sovjetunionen, Polen och DDR. Jämförelsen beträFFande erFarenheterna av Frilevande vildsvin mellan dessa länder och Sverige är därFör svår att göra. Svenskt jord- och skogsbruk, Fördelat pä Förhållandevis många små enheter i enskild ägo med intensiv produktion kan komma att resa helt andra krav på ägoFred För det nya viltet, vilket borde belysts mera ingående än vad som blivit Fallet i betänkandet.

Jägarnas inställning

Av betänkandet framgår att jägarorganisationerna uttalat sig för frilevande vildsvin. En genomläsning av remissvaren från Svenska Jägareförbundets remiss till sina länsFöreningar (jer vid handen

Prop. 1980/81:82 28

att Svenska JägarFörbundets svar till Jakt- och Viltvårdsberedningen i hög grad baseras på förbundsledningens egen bedömning.

Remissvaren ger oss således den bestämda uppfattningen att vi, genom vårt ställningstagande att inte tillåta fritt levande vildsvin, i hög grad också tillgodoser jägarnas uppfattning. Det förhållandet att landets jägare ställer sig så tveksamma till införande av vildsvin kan dels tolkas som att jakttillfällena med det nu tillgängliga villebrådet är tillräckliga, och dels har landets jägare i gemen inte enbart sett till möjligheterna av ökade jakttillfällen utan de känner också sitt ansvar för de problem, eller rent av konfliktssituationer, som ett accepterande av vildsvin kan medföra. Detta är en uppfattning som vi reservanter respekterar och ställer oss bakom.

Spridningsområden

Utredningens majoritet har, med hänsyn till jordbrukets intressen, sagt sig ha förståelse för att några av landets bästa jordbruks-öinråden bör skyddas från vildsvin. Som sådana skyddsområden nämns Söderslätt och Kristianstadsslätten i Skåne, Östgötaslätten, Varaslätten i Västergötland samt delar av Mälardalen. Övriga delar av landet skall följdaktligen i högre grad enligt beredninges inening tåla såväl markskador som skador på grödan. Ett synsätt som vi omöjligen kan dela.

Vi menar att de nämnda, särskilt skyddsvärda jordbruksområdena inte är de områden som kan förväntas bli mest utsatta. Troligen kommer i stället landets mellanbygder, där jord och skog i högre grad är blandade, att vara mer utsatta för skada. Jordbruksföretagen i dessa bygder är dessutom av andra skäl mer ekonomiskt känsliga än företag i nämnda jordbruksområden. Att såsom utredningen gör, förlita sig till ett viltskadeskydd är i nuvarande läge inte realistiskt. För det första täcker inget skadeskydd alla skador. En viss självrisk måste alltid tolereras. För det andra är erfarenheterna från nuvarande skydd mot viltskador sådana, att frågan inte kan anses löst. Vi betraktar det som mindre ansvarsfullt att tillföra faunan ytterligare ett vilt, som bevisligen också kan vara skadegörande, innan vi får en godtagbar lösning på viltnkadeersättningarna för våra nuvarande viltarter.

Prop. 1980/81:82 29

Beredningen har underlåtit att redovisa skadeförhållandena på 1940-talet och den nu aktuella situationen i skadedrabbade områden. En sådan dokumentation borde enligt vår mening medföra ett annorlunda ställningstagande av beredningen när det gäller de Frilevande vildsvinen.

Jaktmetoder

Oron För oönskad tillväxt och stor spridning av vildsvinsstammen är klart uttalad i beredningens betänkande. Stammen skall således genom en lämpligt anpassad jakt Förhoppningsvis lokaliseras till mindre skadekänsliga områden. För att uppnå denna målsättning anser sig beredningen böra föreslå att nattjakt skall vara generellt tillåten. I områden med vildsvin kommer det följaktligen i framtiden att bli mera berättigat än tidigare att under nattetid bedriva jakt med vapen av klass 1-typ. Detta är ett Förhållande som Från andra utgångspunkter är synnerligen betänkligt. Samhällets möjligheter att beivra olaga jakt är redan i dag otillräckliga och kommer med den nu Föreslagna ändringen att ytterligare Försvåras. Beredningens ansträngningar att hålla vildsvinsstammen under kontroll kan rimligen inte kritiseras men öppnar rtvivelaktigt samtidigt vidare möjligheter till olaga jakt än vad som nu är Fallet, varFör denna nattjakt med klass 1-vapen inte utan vidare kan accepteras. Vad vi nu anFört beträFFande lämpligheten av att legalisera  klass 1-vapen nattetid äger giltighet utan att därFör stå i konFlikt med nu tillåtet vakskytte eller skyddsjakt.

Epiz00ti-risken

Risken För sjukdomsspridning genom vildsvin är svår att bedöma. Det är emellertid uppenbart att en spridning av svinpest i landet skulle Få allvarliga ekonomiska konsekvenser och bl.a. försvåra export av levande svin och av svinkött. Detta Framgår också av lantbruksstyrelsens remissyttrande. Beredningen har vidare inhämtat utländska erFarenheter och diskuterat Frågan med expertis inom landet, bl.a. statsepizootologen. Det har Framgått att riskerna För en spridning av svinpest visserligen är små men ändå högst påtagliga. Mot denna bakgrund anser vi att ytterligare ett tungt vägande skäl anförts mot frilevande vildsvin.

Prop. 1980/81:82                                                                   30

Ställningstagande

Som framgått av vad vi anfört kan tveksamhet mot vildsvin riktas från många olika utgångspunkter. Vi anser oss ha vänt uppmärksamheten mot några av de viktigaste sidorna. Det är möjligt att epi-zootifaran i sig utgör en så stor risk att den skulle kunna läggas till grund för ett förslag om att utrota nu levande vildsvin i Sverige. Således måste en riskbedömning utifrån epizootologiska grunder vara av avgörande betydelse. Dessutom anser vi att det är ett onödigt risktagande, en typ av "lyxkonsumtion" i risktagande, som vi svårligen kan acceptera med hänsyn till ev. följder för landets värdefulla tamsvinsbesättningar och därmed för sysselsättningen i slakteriindustrin.

Sammanfattningsvis vill vi peka på att de av oss ovan påtalade olägenheterna och riskerna innebär att vi nu bedömer det som orealistiskt att tillmötesgå önskemålen om en frilevande svensk vildsvinsstam. Vi föreslår således att den nu frigående vildsvinsstammen i Sverige skall utrotas.

Genomförande

Enligt vår mening kan ett genomförande inte ske utan att mera okonventionella jaktmetoder måste komma till användning. Gränsen för vad som kan tillåtas bör sättas vid giftanvändning, som är ett oestetiskt och allmänt motbjudande tillvägagångssätt. Avgörande i sammanhanget är givetvis att utrotningen i ett första tidsbestämt skede bedrivs av markägare och/eller jakträttsinnehavare. Denna avskjutningsfas skall förhoppningsvis ge fullständig framgång, dvs. utrotning. Det får emellertid inte uteslutas att denna fas endast leder till stark decimering av stammen. Således är det inte osannolikt att ca 10?o av stammen återstår och kommer att kräva längre gående och mindre konventionella utrotningsmetoder. Älägganden och i sista hand också tvångsjakt får därvid inte uteslutas. Det är enligt vår mening nödvändigt att avskjutningen stimuleras genom skottpengar med förhållandevis ' höga belopp för att ge önskat resultat och därmed undvika exempelvis giftanvändning. Vi utgår för vår del ifrån att naturvårds verket vid utformningen av erforderliga bestämmelser har ett nära samråd med Svenska Jägarförbundet i enlighet med 1951 års riksdagsbeslut.

Prop. 1980/81:82 31

Handlingsfrihet

Det förslag vi här ställer oss bakom kan i visst avseende te sig motbjudande även för dem som har respekt för våra motiv. Det är därför angeläget att avslutningsvis erinra om att vårt utrotnings-alternativ faktiskt är det alternativ som realistiskt erbjuder framtida valfrihet i frågan om frigående vildsvin. Enligt vår mening kan förutsättningarna om några år så förändras, att de nu stora olägenheterna undanröjts. Skulle så ske, kan en prövning av frågan företas utan att nu rådande tvångssituation föreligger. Med hänsyn till vissa forskarresultat skulle då också lämpligare och i olika avseenden bättre avelsmaterial från utländska stammar införskaffas och utsättningen lokaliseras till lämpliga områden. Denna valfrihet står inte till buds om vi nu tillåter den förhållandevis lilla vildsvinsstammen att etablera sig över stora delar av landet i enlighet med beredningens majoritetsförslag.

Prop. 1980/81:82 32

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttranden

1    Grundläggande inställning till beredningens förslag

Beredningens förslag om att Sverige bör acceptera en frilevande vildsvinsstam har fått ett delat mottagande av remissinstanserna. En majoritet av dessa är negativ eller mycket tveksam till en svensk frilevande vildsvinsstam. Flera remissinstanser förordar nägon form av fortsalt utredning eller försöksverksamhet innan definitiv ställning tas. Av de som är positiva till förslaget eller finner sig kunna godta detta har några avgelt sitt ställningstagande under vissa förbehåll. Sådana förbehåll är bl.a. all generösa ersättningsregler skall finnas och att en noggrann uppföljning av vildsvinsstammen görs så att omedelbara åtgärder kan vidtas om olägenheterna blir alltför stora.

1.1    Ståthållarämbetet: Beredningens tre övervägda alternativ inrymmer enligt ämbetets erfarenheter endast ett realistiskt, nämligen att acceptera en frilevande vildsvinsstam. Om försöksvis eller icke är ointressant då vildsvinen i Tullgarnsområdet nu spritt sig så att de svårligen låter sig utrotas. Dessvärre måste, mot bakgrund av erfarenheterna frän Tullgarn, konstateras att då vildsvinen utsätts för stress i form av jakt, hägnader eller andra störningar flyttar de lill andra lokaler. Med andra ord kommer åtgärder för att kontrollera/begränsa stammens tillväxt att bidra fill dess utbredning över större omräden.

1.2    Riksåklagaren: I yttrande den 28 augusti 1979 över jakt- och viltvårdsberedningens PM den 30 maj 1979, Vildsvin i Sverige, tillstyrkte jag ett tillåtande av en frilevande vildsvinsstam i Sverige. Jag anförde därvid att Stammen genom bl.a. rationell jaktvård bör kunna begränsas så att de skador som vållas härav blir godtagbara. Beredningen har i sitt nu framlagda betänkande intagit samma ståndpunkt, varför anledning till erinran mot beredningens förslag frän min sida saknas.

1.3    Skogsstyrelsen: Av betänkandet framgår att en frilevande vildsvinsstam snarast bedöms ha en positiv effekt för skogsbruket (markberedning och skadedjursbegränsning). Från skoglig synpunkt finner därför skogsstyrelsen att - med nuvarande kunskapsunderlag - en vildsvinsstam kan accepteras i landet. Stammen bör dock aktivt regleras och tillåtas att öka endast i långsam takt, varvid man år från år kan följa och bedöma stammen och dess eventuella skadegörelse. Avskjutningens omfattning och inriktning bör följaktligen snabbt kunna förändras. Man bör således som beredningen framhåller avsätta resurser för att följa vildsvinens inverkan på skogsbmket, i synnerhet dä vi inte har någon "inhemsk" kunskap om hur djuren kommer att etablera sig och eventuellt kunna vålla skada på växande skog.

1.4    Statens naturvårdsverk: Av betänkandet framgår att beredningen anslufit sig till det principiella synsätt som naturvårdsverket givit uttryck för, nämligen att eftersom vildsvinet urspmngligen fillhört den svenska faunan så bör artens existensberättigande bedömas pä samma sätt som andra djurarters med "hemortsrätt" i landet. Konsekvensen av denna inställning

Prop. 1980/81:82                                                     33

blir att frilevande vildsvin i Sverige bör kunna accepteras om inte särskilda skäl föreligger. Beredningen finner alt nägra tillräckligt starka skäl av den arten inte finns och förordar således att stammar av frilevande vildsvin skall kunna bibehållas, dock under hård kontroll.

Allt detta överensstämmer med naturvårdsverkels syn på frägan. Verket delar också beredningens uppfattning att det inte är meningsfullt att bedriva försöksverksamhet på begränsade områden med frilevande vildsvin innan frågan slutligt avgörs om vi skall ha vildsvin i fritt tillständ eller ej. De erfarenheter som skulle kunna vinnas av en försöksverksamhet kan, som beredningen mycket riktigt päpekar, lika väl vinnas genom att utvecklingen av den frilevande vildsvinsstammen kontrolleras genom ett ganska hårt jakttryck och följs med lämpliga undersökningar på valfria platser i landet.

1.5 Länsstyrelsen i Stockholms län: Länsstyrelsen delar beredningens och
naturvårdsverkets principiella uppfattning att en arts existensberättigande
ska bedömas utifrån en ekologisk grundsyn och inte från rent egoistiska
synpunkter om artens värde eller skada tor människan.    Länsstyrel
sen anser därför i likhet med beredningen all vildsvinet har hemortsrätt i
Sveriges fauna och att samhällel därför bör kunna acceptera en frilevande
livskraftig, vildsvinsstam inom landet även om detta medför ökad skade
risk på t.ex. vissa jordbmksgrödor.

1.6    Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen anser all en frilevande vildsvinsstam skulle innebära en önskvärd berikning av den svenska vilt-faunan. I likhet med jakt- och viltvårdsberedningen anser länsstyrelsen därför att en frilevande vildsvinsstam bör kunna accepteras. Då emellertid svinens reproduktionstakt och skadegörelse inte är helt klarlagd måste möjligheter skapas att beskatta stammen i sädan utsträckning att en okontrollerad tillväxt förhindras.

1.7    Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Länsstyrelsen, som anmodats avge yttrande över mbricerade betänkande, har inget att erinra mot utredningens överväganden och förslag.

1.8    Svenska naturskyddsföreningen: Naturskyddsföreningen konstaterar att vildsvinet tidigare ingått i den svenska faunan samt att principen all Sverige bör ha en art- och individrik fauna numera, glädjande nog, börjar bli allmänt accepterad. Föreningen vill mot bakgrund av della instämma i alla delar av beredningens överväganden och förslag.

1.9    Svenska jägareförbundet: Jakt- och viltvårdsberedningens principiella syn att en frilevande vildsvinsstams existensberättigande i vårt land skal! bedömas utifrån en ekologisk gmndsyn och inte utifrån dess värde eller skada från människans rent egoistiska utgångspunkter delas av Svenska

jägareförbundet.-- Stammen bör emellertid mol bakgmnd av bl.a.

den av jordbmkets företrädare uttalade oron över möjlighelerna av svära jordbmksskador inte tillåtas växa okontrollerat.

Svenska jägareförbundet har i sitt yttrande den 4 september 1979 till
beredningen starkt poängterat denna väg och liksom beredningen ansett
det nödvändigt att kontinuerligt följa stammens utveckling och de skador
den förorsakar för att med ledning därav utforma närmare riktlinjer för var
vildsvin skall få förekomma, hur starka stammarna skall få bli saml hur
jakten skall bedrivas.-

3   Riksdagen 1980181. 1 saml Nr 82

Prop. 1980/81:82                                                                    34

1.10   Sveriges jordägareförbund: Sveriges jordägareförbund accepterar utredningens förslag om en frilevande stam av vildsvin i Sverige under den bestämda förutsättningen att ersäUningsfrågorna löses på ett tillfredsställande sätt.

1.11   Sveriges länsjaktvårdskonsulenters förening: Föreningen instämmer i beredningens uppfattning, alt en frilevande vildsvinsslam kan accepteras. Stammen får dock, mot bakgrund av bl.a. den oro som jordbmkets företrädare gett ullryck för och som enligl konsulentföreningens uppfattning man skall la största hänsyn till, inte tillåtas all växa okontrollerat. Det är viktigt, att ulvecklingen av villarten följs konfinuerligt och att de skador, som förorsakas av vildsvinen blir ersatta fill fullo och alt klara riktlinjer utformas, som ger svar på var vildsvinsstammar får förekomma, hur starka stammarna skall fä bli och harjakten skall bedrivas.         

1.12   Domänverket: En stor vildsvinsstam kan för enskilda näringsidkare inom jordbmket och trädgårdsskötseln komma att resultera i svära ekonomiska förluster. Frilevande vildsvin ulgör en tillkommande riskfaktor pä trafikens område och för friluftsutövande människor. Det går heller inte all helt bortse från risken för smittospridning.

Mot den bakgmnden vill domänverket kraftigt understryka, att om frilevande vildsvin accepteras skall beslämmelserna om vildsvinsstammens skötsel vara så utformade att uirymme finns alt ompröva beslutet, om samhällel inte kan tåla följderna av ett accepterande.

1.13    Stockholms universitet: Vildsvinet har, som del påpekas i betänkan
det, tidigare tillhört den inhemska faunan. Della förhällande ulgör uppen
bart ett av huvudmofiven för aft låta den nyetablerade vildsvinsslammen,
som har expanderat från vildhägn, lills vidare få fortleva och öka under
reglerade former. Del sägs på flera ställen i remissvaren att delta skulle stå
i samklang med en "ekologisk grundsyn". Vi vill dock peka pä att landska
pels utformning och markutnyttjande sä snabbi skiftar karaktär att grund-
fömlsältningarna för en vildsvinsslam måsle ses som hell annoriunda i dag
än vad fallet var för bara 100 år sedan. Vi vet inte vad som egentligen avses
med begreppet "ekologisk gmndsyn" i defta sammanhang. Vi anser dock
alt den nu pågående expansionen ur ett vetenskapligt-ekologiskl perspek
tiv måsle betraktas som en introduktion (ej äleretablering) av ett för
nuvarande förhållanden nyll element i den svenska faunan. Vildsvinet har
också i dag goda möjligheter att lyckas med denna etablering i de stora
monokulturernas jordbmkslandskap där dessutom de tidigare befintliga
predalorerna saknas.

De rent naturvårdsmässign aspekterna för alt låta den nuvarande vildsvinsstammen expandera vilar enligl vårt förmenande inte på nägon form av "ekologisk grund" utan är närmast en etisk fråga som måste ställas mot de skador som vildsvinen helt uppenbart orsakar. Denna konflikt är ej helt utredd i betänkandet och vi har full förståelse för lantbmksinlressenas misstänksamhet mot en vildsvinsslam i Sverige. En ylleriigare genomgång av just detta problem skulle skingra vår misstänksamhet att huvudorsaken Ull att etablera en vildsvinsstam är alt fillgodose jaktinlressenas krav på jaktbart vilt året mnt.

Vi vill i nuläget inte förorda en utrotning av vildsvinen i Sverige, utan
avvakta de föreslagna utredningarna. Samtidigt är problemen med alt hålla
stammen under kontroll uppenbara.  

Prop. 1980/81:82 35

1.14    Lunds universitet: Biologisk-geovetenskapliga sektionsnämnden de
lar beredningens inställning, att alla djurarter i princip har existensberätti
gande. Vid återinförande av utrotad djurart (som i fallet vildsvin) är det
emellertid angeläget, att återinförandet är välplanerat och all del sker med
ett individmaterial som motsvarar den ursprungliga formen. Reservanter
nas i beredningen påpekande, att nu förrymda vildsvin är starkt uppblan
dade med tamsvin och all återinförandet inle är resultat av en planerad
utsättning utan härslammar frän "rymlingar", bör i detta sammanhang
beaktas.

---- det förhållandet att kunskapsunderlaget för ett ställningslagande

f n. är mycket svagt, anser nämnden att alternalivel "3" bör följas, inne
bärande försöksverksamhet pä en eller tvä platser i landet innan ett slutgil
tigt beslut tas om frilevande vildsvin. Vi anser, alt en sådan försöksverk
samhet är särskilt påkallad .

1.15    Sveriges lantbruksuniversitet: Enligt beredningens förslag bör en frile
vande vildsvinsstam accepteras i Sverige. Stammen bör dock inte tillålas
växa okontrollerat. Det starkaste motivet till detta ställningslagande är den
principiella "hemortsrätt" som vildsvinet har i landel såsom varande en
spontant invandrad men senare av människan utrotad djurart.

Lantbmksuniversitetet har i sitt tidigare yttrande i frågan även betonat detta och att det i princip vore önskvärt att vildsvin äter kunde leva i frihet i Sverige. Men att tillämpa denna princip på del i dag akluella läget med en okontrollerad etablering av vildsvin (av ur rassynpunkt tvivelaktigt, okänt urspmng) förrymda från hägn på olika håll i landet finner lantbruksuniversitetet klart olämpligt. 1 belänkandet görs denna princip (om hemortsrätt) till det helt avgörande argumentet som tar över tänkbara negativa konsekvenser l.ex. i form av skador inom jordbmket.

En etablering av vildsvin i Sverige borde ske under kontrollerade former och (helst) med avelsmaterial av känt ursprung. Del lorde inte möta nägra som helst problem att på ett kontrollerat sätt åstadkomma en sädan etablering (vildsvin är lätta att föda upp, har stor reproduktionsförmåga etc). Alt jämställa dagens förrymda vildsvinsslam med andra i dag utrotningshotade djurarter i landet finner lantbruksuniversitetet närmast slötande.

Inför en eventuell framlida etablering av vildsvin i landel är ytterligare
kunskaper behövliga. Lantbmksuniversitetet vidhåller därför sitl lidigare
förslag att det med den i dag rådande situationen vore lämpligl alt utnyttja
det vid Tullgarn-Mörkö befintliga vildsvinsbeslåndel för olika uppföljning
ar av arten och dess relationer lill sin miljö i Sverige. I övrigt skulle
lämpliga åtgärder vidtas omedelbart för att fä bort alla vildsvin som kom
mil ut i frihet i landel.-

1.16    Statens veterinärmedicinska anstalt: SVA hyser sammanfattningsvis
tveksamhet inför etableringen av en frilevande vildsvinsstam, bedömt
utifrån rent veterinärmedicinska aspekter. Del är tveklöst sä att vildsvinen
kommer att representera en ytterligare faktor alt ta hänsyn lill vid bekäm
pandet av vissa svinsjukdomar och vid bekämpandet av den livsmedels-
burna trikinsjukdomen. Skulle andra skäl tala för etablerandet av en frile
vande vildsvinsstam måste SVA starkt betona nödvändigheten av en lö
pande uppmärksamhet på sjukdomsproblemen hos vildsvin genom vilipa-
tologens vid SVA:s försorg och av möjligheter fill exlraordinära ätgärder,
exempelvis i form av skyddsjakt, i vissa kritiska sjukdomslägen.

Prop. 1980/81:82 36

1.17    Länsstyrelsen i Hallands län: Länsstyrelsen är av den uppfallningen att den vildsvinsstam som nu är etablerad i Södermanland är så stark att det torde vara förenat med mycket slora insatser att genomföra en utrotning. Innan beslut om åtgärder i den ena eller andra riktningen fattas kan det därför vara välmotiverat med intensifierade undersökningar dels beträffande vildsvin som skadegörare dels beträffande vildsvin som sjukdomsreservoar här i landet.

1.18    Länsstyrelsen i Värmlands län: Mot bakgrund av alt vildsvin som djurart är urspmnglig i landet anser länsstyrelsen att en viss frilevande stam hör hemma i vår fauna. Dä starkt delade meningar råder om del berättigade i ett återinförande av djurarten i Sverige bör stammen dock lills vidare inskränka sig lill det antal djur som i dag finns vilt ute i markerna. Genom noggrant studium av dessa djurs beteende och påverkan på sin omgivning bör en gmnd för definifivl ställningstagande i frågan kunna ernås. Spridning av vildsvinen bör intill dessa studier genomförts effektivt förhindras.

1.19    Rikspolisstyrelsen: Rikspolisstyrelsen har i yttrande lill jakt- och viltvårdsberedningen den 27 augusti 1979 från de synpunkler styrelsen har att beakta anfört följande.

"Åtgärder för att minska riskerna för viltolyckor i trafiken är en betydelsefull del i strävandena att åstadkomma så stor trafiksäkerhet som möjligl pä våra vägar. Omfattande åtgärder har ocksä vidtagits i syfle att minska viltolyckorna i trafiken. Med hänsyn till uppgifterna om vildsvinens rörlighet, vikt, reproduktionsförmåga m.m. bör från trafiksäkerhelssynpunkl en frilevande vildsvinsstam inte tillåtas".

Styrelsen finner inte anledning att beröra andra områden i betänkandet än det som behandlar trafiksäkerhetsaspekterna och vidhåller den uppfallningen angående frilevande vildsvin som framgår av förenämnda yttrande.

1.20    Lantbruksstyrelsen: Sådana olägenheter är förknippade med vildsvin ur jordbmks- liksom ocksä ur smittskyddssynpunkl alt lanlbruksstyrelsen ej kan förorda en fritt levande vildsvinsstam.

1.21    Länsstyrelsen i Södermanlands län: Länsstyrelsen i Södermanlands län kan i och för sig hysa viss förståelse för beredningens principiella grundsyn. Länsstyrelsen vill dock för egen del ansluta sig lill vad lantbmksnämnden i länet anfört i frågan.

Nedan angivna förhållanden lalar enligl länsstyrelsens uppfattning f n. mot frilevande vildsvin i Sverige.

-     Frilevande stam av vildsvin i Sverige härrör inle frän någon planerad utsättning utan i stället frän rymningar frän villhägn. Försummelser frän ägare till sådana hägn kan inte legitimera förekomsten av frilevande svin.

-     Den nuvarande frilevande stammen är pä grund av rasblandning med lamsvin inte representativ för den ursprungliga, renrasiga stammen av vildsvin som tidigare funnits i Sverige.

-     Riskerna för skador pä jordbmksgrödor, främsi potatis och stråsäd, bedöms som relativi stora.

-     Likaså föreligger risker för spridning av allvarsamma, smittsamma sjukdomar, främsi svinpesl.

Länsstyrelsen avstyrker beredningens förslag.

Prop. 1980/81:82                                                                    37

Nödvändiga åtgärder bör i stället vidtagas för att utrota eller i varje fall förhindra en fortsall ökning och spridning av de frilevande vildsvin som förekommer i Sverige.

1.22     Länsstyrelsen i Östergötlands län: Jakt- och viltvärdsberedningen har
enligt länsslyrelsens uppfattning på ett riktigt sätt analyserat de problem
som kan föi"vänlas uppkomma med en frilevande vildsvinsslam. Länssty
relsen delar emellertid inle beredningens slulsals att frilevande vildsvin
kan accepteras trots de förväntade skadeverkningarna. I likhei med flerta
let av remissinstanserna avstyrker länsstyrelsen beredningens förslag på
följande grunder.

Skadorna på jordbruk och trädgårdsskötsel kan förväntas bli stora.

Ur veterinärmedicinsk synpunkl är riskerna med ett accepterande av en frilevande vildsvinsslam inle klarl utredda.

På grund av en allmänt omvittnad skygghet och vaksamhet är vildsvin mycket svårjagade. Möjligheterna att genom jakt hälla en slam på en ur samhällels synpunkt godtagbar nivå bedömer länsstyrelsen vara små.

Som en följd härav bör frilevande vildsvin om möjligl avlivas.

1.23     Länsstyrelsen i Kronobergs län: I yttrande den 7 september 1979 lill
jakt- och viltvärdsberedningen beträffande frägan om en frilevande vild
svinsstam bör tillåtas i Sverige har länsstyrelsen anfört flera skäl som lalar
emot all ett sädanl beslul fattas. Således har länsstyrelsen bl.a. åberopat
skadegörelser inom jordbruket, risken för ökning av viltolyckornas antal,
svårigheterna som bedöms uppstå alt hålla en vildsvinsslam i lagom nu
merär storlek och smittorisken för lamsvin.

Länsstyrelsen vidhåller sitt tidigare ställningstagande i frågan och instämmer i reservanternas särskilda yttrande i betänkandet.

1.24     Länsstyrelsen i Blekinge län: En frilevande vildsvinsstam i landel vore
på flera sätt en tillgång. Förutom alt arten har hemortsrätt i Sverige har den
värde somjaklobjekl och kötlproducenl. Den kan vidare vara av belydelse
för skogsbruket genom all förbällra bl.a. markförhållandena i bokskogar
na.

Länsstyrelsen finner emellertid att de endast delvis utredda negativa
konsekvenserna, vilka berörts ovan, är av den karaktären all återinträdet i
den svenska naturen inle bör ske som av en tillfällighet.      

Genom tillfälligheternas spel finns en ganska slor grupp vildsvin samlade i ett avgränsat område, nämligen Tullgarn-Mörkö. Studier av denna grupp skulle kunna ge värdefulla kunskaper om djurens beleende under svenska förhällanden. Länsstyrelsen vill därför inle motsätta sig all denna stam får fortleva som forskningsobjekt om del skulle vara önskvärt.

Länsstyrelsen förordar på grund av vad som anförts att erforderliga åtgärder snarast vidtas för att utrota samtliga i Sverige frilevande vildsvin utom dem som lever i Tullgarn-Mörkö-omrädel.

1.25                                              Länsstyrelsen i Kalmar län: Vid en samlad avvägning av olika

synpunkter och inlressen finner länsstyrelsen all de sannolika olägenheterna av en frilevande vildsvinsstam inte lorde uppvägas av värdel frän jaktliga och andra synpunkler. Visserligen föreslår ulredningen endasl ell uppskov med frågans avgörande i avvaktan på yllerligare utredning, inventering, information m.m. Länsstyrelsen anser all redan det föreliggande

Prop. 1980/81:82                                                                    38

utredningsresultatet för länets del visar att en frilevande vildsvinsslam
skulle innebära sådana nackdelar, att ytteriigare utredning inle erfordras.
Länsstyrelsen får därför avstyrka beredningens förslag och förordar i
stället det förslag som framförts i reservationen och det särskilda yttrandet
till utredningen.---

1.26    Länsstyrelsen i Kristianstads län: Länsstyrelsen motsätter sig liksom bl.a. lantbruksnämnden och LRF frilevande vildsvin i vårt land. Del förhållandel att vildsvin sägs ha hemortsrätt i Sverige kan ej uppväga nackdelarna för de areella näringarna och riskerna för spridandet av epizootier bland lamdjuren saml de ökade Irafikriskerna.

1.27    Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Länsstyrelsen delar beredningens uppfattning att endast mycket starka skäl bör föranleda avsteg frän den principiella ståndpunkten, att en bedömning av vildsvinets existensberättigande bör göras utifrån en ekologisk grundsyn.

I motsats lill beredningen anser länsstyrelsen emellertid alt de olägenheter för främst jordbruket som antas uppkomma genom en frilevande vildsvinsstam är av sådan betydenhet att de, tillsammans med den ökade risken för svinpest, bör leda lill all en fritt levande vildsvinsstam inte accepteras.

1.28     Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Renl generellt kan emellertid sägas att
med den erfarenhet länet har av skogs- och grödaskadornas ökning senare
är pä grund av älgslammens utveckling ställer sig länsstyrelsen myckel
kritisk till den ytterligare skada som en svårkontrollerad vildsvinsstam kan
förorsaka. Del värde vildsvinet kan ha som villebråd för jägare kan därför
inte anses uppväga dessa nackdelar.

Risken för spridning av mul- och klövsjuka samt svinpesl bidrar heller inte till alt göra en vildsvinsslam attraktiv.

Sammanfattningsvis vill länsstyrelsen hävda att en frilevande vildsvinsslam inle bör accepteras.

1.29     Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riks
förbund: 1 ell särskill yttrande lill betänkandet har LRF:s sakkunnige i
jakt- och viltvärdsberedningen framfört LRF:s uppfallning och ifrågasatt
motiven för beredningens ställningstagande. Förbunden delar i alll väsent
ligt den uppfattning som kommer till ullryck i det särskilda yttrandet.

Sammanfattningsvis finner LRF och SSR alt jakt- och viltvårdsberedningens överväganden ej i nägot avseende ger anledning för förbunden alt ändra inställning i frågan. Frilevande vildsvin bör ej tillåtas i Sverige. Skyndsamma åtgärder bör därför vidtagas för en utrotning. LRF och SSR anser all en omfattande skadegörelse kan förväntas på jordbruks- och trädgårdsgrödor som fär allvarliga följder för enskilda lantbrukare. Inle heller för skogsbmkel finns något iniresse av en frilevande vildsvinsslam. Intresset för alt ha vildsvin i Sverige bör tillgodoses genom alt dessa finns inom hägn. Hägnägarna bör åläggas ell sirikl ansvar för skadegörelse.

1.30     Föreningen Sveriges jordbruksarrendatorer: SJA vill avslutningsvis
ge sill odelade slöd för de synpunkler som framförts i det särskilda yltran-
det av Arne Andersson och Thure W Karlsson och bestämt förorda en
utrotning av de frilevande hägnsvinen.

Prop. 1980/81:82 39

1.31 Trädgårdsnäringens riksförbund: fär förbundet besläml av
råda frän att en frilevande vildsvinsstam tilläts i Sverige. Enligt förbundels
mening är en heltäckande viltskadeersätlning en grundförutsättning för all
en vildsvinsstam skall kunna lillåtas. Om man trots allt tillåter en frile
vande vildsvinsstam, mäste de trädgårdsodlare, som drabbas av skador på
sina odlingar, få en ersällning som molsvarar den skada som skell. Ersäll
ning måste också ulgå för förebyggande åtgärder.

2 Vildsvinens effekter på jord- och skogsbruk samt ersättning för uppkomna skador

Remissinstansernas inställning lill vildsvinens effekter pä jord- och skogsbruk samt de föreslagna ersättningsbestämmelserna är präglade av remissinstansernas inställning i huvudfrågan.

Några remissinslanser framhåller de förändringar inom jordbrukets grödinriklning som ägt rum sedan frilevande vildsvin förekom i landel på 1700-lalel. 1 dessa yttranden pekas på att i dag finns mer av för vildsvinen begärliga grödor, bl.a. potatis och stråsäd. Några remissinslanser framhåller ocksä att skador pä jordbruket kan förväntas drabba jordbrukare i gränsområden mellan jordbruks- och skogsbruksbygd i särskilt slor omfattning.

1 flertalet remissyttranden framhålls all nödvändiga ersättningsregler skapas. Nägra remissinslanser understryker svärighelerna för jordbrukarna att vidta ekonomiskt rimliga, skadeförebyggande åtgärder. Från några håll påtalas alt de administrativa insatserna för vildsvin och ersättningar för skador av vildsvin kommer all kräva resursförstärkningar (jmfr. även 4.10 och 4.11).

2.1 Ståthållarämbetet: Erfarenheterna visar, liksom framgår av beredning
ens överväganden, alt smärre odlingar kan fredas med relalivl enkla och
billiga medel. Trädgårdar och potatisodlingar kan fredas genom elstängsel.
Odlare i trakter med vildsvin bör på någol säll få bidrag lill stängselkosl-
nader, då de ju ändå fär högre produktionskostnader än odlare i vildsvins-
fria områden.

Till följd av en ökad utbredning kommer alll fler jordbruks- och träd-gårdsidkare all drabbas av skador. Del synes då vara riktigt all dessa erhåller skälig ersättning frän en viltskadefond. Till denna bör då, i likhet med älgskadefonden, riktlinjer för ersällningen dras upp.

2.2 Lantbruksstyrelsen: Som skäl för alt acceptera vildsvin anges all de
har "hemortsrätt" i landet och därvid åberopas all de lill millen av 1700-
talet tillhört den svenska faunan. Vid denna bedömning har bl.a. ej lagils
hänsyn till de förändringar som sen dess skell i växtodlingens inriktning.
Della bör uppmärksammas dä just odling av grödor som är specielll utsatta
för vildsvin, säsom potatis och stråsäd, tillkommit eller ökal i omfattning.

För viltskador har sedan länge den principen gällt all var och en är skyldig att tåla ell vissl mätt av intrång och olägenhet lill följd av förekomst av vilt. Vid prövning av ersättning för skador av bl.a. älg gäller dessulom all del bör beaklas om den skadelidande underlåtit alt vidta rimliga förebyggande åigärder. Del kan dock enligl lantbmksstyrelsens

Prop. 1980/81:82                                                     40

mening ifrågasättas om dessa principer pä samma sätt här bör accepteras eftersom det är fråga om införande av en ny djurart i vår fauna, samt att skadorna är av delvis annan karaktär än skador av älg. De omfattande skador vildsvinen kan orsaka utgör dessulom en ny belastning som den enskilde ej haft anledning att räkna med.

Vildsvinen kan enligt erfarenheter frän Östeuropa och även Sverige orsaka betydande skador på odlingar av bl.a. potatis, stråsäd och Iräd-gårdsgrödor. Jämfört med exempelvis älg är grödor med slorl skördevärde mer atlrakliva för vildsvin. För potatis som har ell högt skördevärde kan skadorna ekonomiskt sett bli mycket omfattande. Vissa företagare är för sin existens helt beroende av att odlingar av potatis och trädgårdsgrödor ger god avkastning. Möjligheterna alt begränsa grödskadorna genom rimliga förebyggande åtgärder synes vara små. Alternativa mindre skadekänsliga grödor saknas och inhägnad av odlingar i större omfattning kommer att kräva sädana insatser alt det av flera skäl, bl.a. ekonomiska, ej kan anses realistiskt oavsett vem som skall svara för koslnader och tillhandahållande av erforderliga resurser. För uppsättning och tillsyn av stängsel liksom för förebyggande utfodringsälgärder skulle sannolikt krävas betydande arbetsinsatser som inte kan anses rimligt att ålägga jordbrukarna. Skall sådana åigärder åläggas andra intressenter exempelvis jägarorganisationerna torde det inte komma att fungera praktiskt. Upplysning och rådgivning torde ej heller ge nägon större reducering av skadorna så länge den inle har något praktiskt lätt tillämpbarl innehåll.

Det bör uppmärksammas alt skördeskadesilualionen i Polen under de senaste åren allvarligl förvärrats. Uppgiften att vildsvinen alltmer tenderar att uppehålla sig i åkrarna under senvåren och sommaren i de stora jordbruksdistrikten i västra Polen är särskill alarmerande. Mot den bakgrunden kan det synas rationellt att sä långt som möjligl förhindra en utbredning av vildsvin inom utpräglade jordbruksområden. Enligl detta synsätt skulle dock andra områden i högre grad kunna tåla skador på grödan. Sådana skulle kunna vara gränsområden mellan jord- och skogsbruksbygd, där skadorna med hänsyn lill vildsvinens levnadsvanor kan bedömas få störst omfattning. I flera län är exempelvis slora delar av potafisodlingen lokaliserad lill just sädana omräden.

Det bör även understrykas all det ur näringsekologisk synpunkt förefaller vara slörre risk för att en frilevande vildsvinsslam i dessa omräden skulle bli mer beroende av all söka föda i de grödor som odlas på åkrarna än vad som är fallet i Polen och andra länder där man har fritt levande vildsvin.

Dagens jordbruk är starkt mekaniserat och i hög grad beroende av släta och jämna fäll. Slättermaskiner, ensilagehackar och skördetröskor kommer att kräva dyra reparationer om stenar och jord som rotas upp av vildsvinen kommer in i arbetsorganen. Till detla kommer de kostnader som är förknippade med förseningar i skördearbetet pä grund av maskinstopp.

Ersättning för vildsvinsskador föresläs tills vidare utgå enligt de nya regler som avses gälla för skada av älg, kronvilt och dovvili. Lanlbruksslyrelsen ställer sig avvisande till detla enligl vad som tidigare sagts om vildsvinen som skadegörare och om möjligheten lill skadeförebyggande åtgärder.

1 del föreslagna syslemel anges en nedre arealgräns för all ersättning skall kunna utgå, vilket skulle innebära alt exempelvis småodlingar av

Prop. 1980/81:82                                                                    41

potatis eller obevakade odlingar i anslulning lill fritidshus ej kan erhålla nägon kompensation för skador orsakade av vildsvin. Med hänsyn lill skadornas karaktär ifrågasätter lanlbruksstyrelsen denna arealgräns. En eventuell gräns bör sältas betydligt lägre.

Redan i dag krävs en omfattande administrativ organisation för att handha ersättningssystemet för älgskador. För reglering av vildsvin kommer sannolikt alt krävas betydande resurser.

Lantbruksstyrelsen anser alt frågorna kring skadeverkningarna orsakade av vildsvin liksom ersättningen för dessa underskattats. Mot bakgrund av att lidigare syslem för ersällning av viltskador fungerat mindre väl får del anses vara absolut nödvändigt all ett eventuellt beslut om all tillåta en fritt levande vildsvinsslam föregås av en utredning där problemaliken om vildsvinens skadegörelse fullständigt klargörs och att ett bällre system för skadereglering vid grödskador konstrueras.

2.3    Skogsstyrelsen: Skogsstyrelsen lillslyrker att skador förorsakade av vildsvin inordnas i del för älg, kronvilt och dovvilt föreslagna ersättningssystemet.

2.4    Statens naturvårdsverk: Säväl beredningen som naturvårdsverket är dock klart medvetet om att frilevande vildsvin i landet kommer all ge upphov till skador på jordbruksgrödor och även orsaka flera andra problem. För alt komma lill rätta med dessa svårigheter har verkel---------------

angivit en rad åtgärder som bör vidtas.         

En åtgärd som avser möjlighelerna för jordbruksarrendalorer ulan jakträtt att kompensera sig mol vildsvinsskador har redan behandlats av beredningen. Denna har bl.a. renl allmänt förordat all skador på gröda orsakade av vildsvin skall ersällas, vilket givelvis berör bl.a. sädana arrendalorer. Verkel är renl principiellt motståndare till ersättningar av angiven karaktär. Med hänsyn till all regering och riksdag dock nu beslulal om ersättning för dylika skador orsakade inte bara av älg utan också av kronhjort och dovhjort har frågan kommit i ell delvis nylt läge. Verkel vill därför inte motsätta sig att ersällning utgår ocksä för skador pä gröda orsakade av vildsvin.

2.5    Domänverket: Vad gäller beredningens förslag all skadeersättning skall ske genom länsälgskadefonden. så delar domänverket i princip den grundsyn som förslagel bygger på. Ell evenluelll accepterande av frilevande vildsvin kommer i relativt hög grad all vara grundat pä ell allmänt faunainlresse i landel. Domänverket vill därför framhålla alt grundprincipen skall kunna frångås och samhället vara berell all i ell inledande skede via statsmedel la sin del av ansvarel för de skador som vildsvinen kan åstadkomma.

2.6    Sveriges lantbruksuniversitet: Beredningen för ell resonemang om alt de största problemen kan uppstå i de slora slättbygderna. Lantbruksuniversitetet vill dock i likhei med den till belänkandel fogade reservationen/ särskilda yttrandet betona de risker för skador som kan uppkomma i landets mellanbygder med jord och skog i blandning.

2.7    Länsstyrelsen i Stockholms län: Belräffande viltskador orsakade av vildsvin pekar inlernalionella erfarenheler pä all svinen lokall kan åstadkomma belydande skador i potatis-, majs- och i vissa fall även siråsädod-

4    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 82

Prop. 1980/81:82                                                                   42

lingar. Sett över lite större områden ligger skadorna dock hell inom gränserna för smärre agrara framsteg och bakslag. Normala variationer i skördeutbytet av klimatologiska skäl lorde vida överskrida det samlade värdel av viltskadorna i de flesta länder. Även om vildsvinsskadorna för den enskilde odlaren kan vara väsentliga redovisas i ulredningen all värdel av producerat vildsvinskölt i allmänhet är betydligt högre ån värdet av de grödskador vildsvinen förorsakar. Internationella eriarenheter visar också all man kan minska grödskaderiskerna genom förebyggande åigärder som utfodring i skogsmark, klok avskjulningspolilik och i vissa fall genom alt stängsla in särskill värdefulla grödor.

2.8    Länsstyrelsen i Östergötlands län: Skulle regeringen dock finna skäl alt acceptera en frilevande vildsvinsslam bör regler för ersättning vid skador snarasl utarbetas.    

2.9    Länsstyrelsen i Blekinge län:-- del är i hög grad sannolikt alt

vildsvin i Sverige skulle välla avsevärd skadegörelse i jordbruket. Särskill kan sä befaras ske i del hos oss så vanliga odlingslandskap och särskilda grödor som förekommer bl.a. i mellersta och norra Blekinge.

Det har dessutom visat sig vara svårt att finna billiga och effektiva motåtgärder mot skadegörelsen. Till vildsvinels beteendemönster hör all individerna rör sig över stora omräden och sällan nyttjar samma matplats två nätter i följd. En galt kan förflytta sig nägra mil under samma dygn. Alt använda stängsel för alt skydda odlingar är därtor knappast en gångbar metod ulom pä särskill utsatta platser. Vissa försök i Polen all i skadeförebyggande syfle utfodra svinen har visat lovande resullal men metoden lär inte vara direkt billig.

----- förtjänar del alt uppmärksammas all då vildsvinet under tidigare

århundraden ingick i Sveriges fauna rådde delvis andra förhållanden. Odlingens tyngdpunkt läg på för vildsvinen mindre begärliga grödor än som är fallet i dag. Varg förekom i hela landet och bidrog lill all hindra vildsvinsstammen att växa sig för stark. 1 Polen har man enligt uppgift diskuterat tanken alt i just della syfte tillåta vargslammen alt bli något slörre.

2.10                                                     Länsstyrelsen i Kristianstads län:        Vildsvinet tillhör vår fauna

och riskerna för skador och smittspridning är inte sädana all del finns anledning all betrakta vildsvinet pä annat sätt än t.ex. älgen som trots slor skadegörelse åtnjuter omfallande skydd och vård.

2.11                                                Länsstyrelsen i Malmöhus län:     Det synes emellertid inle rimligt

att förutsätta alt jordbrukare och trädgårdsodlare skall vidla exlraordinära åtgärder, exempelvis slängsling och utfodring, för all skydda sina grödor mol svinens skadegörelse. Del är inle heller rimligl all markägare och arrendatorer skall bära kostnader av belydelse för eventuell skadegörelse. Det mäste därför vara ett krav all ett effektivt skadeersätlningssystem kommer lill slånd sä att skadeersättning kan utgå i erforderiig utsträckning. Hur ersätlningssyslemel skall fungera bör yllerligare utredas. En samordning med länsälgskadefonderna bör om möjligl ske. Fällavgifler för nedlagda svin bör under alla omständigheter utgå med erforderliga belopp. All, som beredningen föreslär, ange lämpligl tak för fällavgifler låter sig dock inle göras utan yllerligare utredning.

Prop. 1980/81:82 43

2.12     Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Redan i dag upplevs skador orsakade
av klövvilt som mycket besvärande inom vissa områden i länet. Det
föreligger därför enligl länsstyrelsen stor risk all de skador på stråsäd,
potatis, ärter m.m., som svinen kan åstadkomma, blir av en sådan omfall
ning att de, trots möjlighelen lill viss ersättning, för jordbrukarna framstår
som oacceptabla.

Länsstyrelsen vill vidare framhålla, att den fond för skördeskadeersäll-ning m.m. som finns i länet knappt förslår lill nuvarande skador. Del kan befaras att inle enbarl fällavgiflerna för vildsvinen ulan ocksä för annat avgiftsbelagl vill måste fastställas till myckel höga belopp för att skadedrabbade jordbrukare skall kunna fä viss ekonomisk ersällning för skadorna. Härtill kommer alt riksdagen hell nyligen fattat beslut om ersällning för skador orsakade även av krön- och dovvili. Länsstyrelsen kan i dag inte överblicka konsekvenserna härav, men anspråken pä ersättning ur viltskadefonden kommer sannolikt aU öka kraftigt.

2.13    Svenska naturskyddsföreningen: Föreningen anser all eventuell skadegörelse på gröda eller skog bör regleras genom ändrat jakliryck och all syslemel med ersällning frän en skadefond bör lillämpas med stor restriktivitet.

2.14    Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund: Beredningen har bedömt att en frilevande vildsvinsslam ej skulle medföra omfattande skador och all principen om faunans skydd och utveckling starkt lalar mot en utrotning av vildsvinen. Vi vill pä del bestämdaste rikta invändningar mot denna bedömning. Som framgär av beredningens betänkande kommer vildsvinens reproduktionsförmåga, rörlighel och förmåga till anpassning all innebära all vi i Sverige sannolikt inom några år har en utbredd och etablerad vildsvinsslam om inga åtgärder vidtas för all hindra en sådan utveckling. Enligl LRF:s och SSR:s uppfallning finns det utomordentligt slora risker för all den lolala skadesituationen kommer att bli förödande.

----- Redan dagens slora älgslam innebär en icke acceptabel skadenivå

i vissa områden. Även om beredningens hell orealistiska lanke på avgränsning kan göras uppslår en accumulalion av skador i de bygder som vildsvinen vistas i. Beredningens utvärdering av skadorna om vildsvinen får fortleva i frihet är således enligl vår uppfattning både bristfällig och felaktig.

Beredningen anför att skadorna pä jordbruksgrödor blir i ell slörre ekonomiskt perspektiv av ringa omfattning. LRF vänder sig mol della synsätt. För ett enskilt jordbruksförelag kan skadorna bli omfatiande och innebära lönsamhelsavbräck som allvarligt försämrar lantbruksföretagets ekonomiska situation. Lönsamheten lämnar ingel uirymme för skador av den storlek som vildsvinen orsakar. Även det bristfälliga ersättningssystem, som föreslagits av jakt- och viltvärdsberedningen, skulle på grund av självrisken innebära allvariiga lönsamhelsslörningar. LRF och SSR finner del orimligt och ulan verklighetsförankring all relatera viltskador på ell enskilt lantbruksföretag till lantbrukets lolala produktionsvärde som anges i belänkandel.

2.15     Föreningen Sveriges jordbruksarrendatorer: Mol bakgrund av all våra
medlemmar lill mycket stor del saknar jakträtt på den arrenderade marken
kan de inte heller aktivt påverka eller begränsa befarade skador. Jakt- och

Prop. 1980/81:82                                                                   44

viltvårdsberedningen har inle pä något sätt löst de problem som mänga
jordbruksarrendalorer ulan jakträtt redan har vid viltskador av nuvarande
fauna.-----

2.16    Föreningen för Svensk hjortavel: Beträffande ersättningsfrågan för skador av frilevande vildsvin vill Föreningen föreslå alt denna ersättning, ulöver självrisken, delas lika mellan jakträttsinnehavaren och viltskadefonden. Jakträttsinnehavaren, som äger att lillgodogöra sig värdel av de skjutna djuren, skall ha ett klart ekonomiskt iniresse av att minska skadefrekvensen genom ett ökal jakliryck. En sädan ordning skulle ocksä vara i överensslämmelse med pä kontinenten rådande förhällanden och del är naturligt och klokt att vi i Sverige anpassar oss lill en ordning som under lång lid provals och befunnits fungera väl.

2.17    Svenska jägareförbundet: Med det av beredningen föreslagna

handlingsalternativet bör vissa möjligheter finnas att successivt med en målmedveten jakt söka styra vildsvinsslammens utveckling och utbredning till sådana områden, där arealen skadekänslig jordbruksmark inte uppgår lill mera avsevärd andel och där jordbrukarnas inställning lill vildsvinen inte på förhand är negaliv.

Valmöjligheterna beträffande lämpliga platser för undersökningar av konsekvenserna med frilevande vildsvin är emellertid - om inle nyetablering i begränsad omfattning kommer till stånd - ytterst begränsade och i realiteten starkt knutna lill Mörkö-Tullgarn-vildsvinen. Enligl Svenska jägareförbundets uppfattning är förutsättningarna, med hänsyn lill jord-bmksförhållandena inom detta område, sådana, all resultatet mäste bli avgjort mera negativt än om samma uppföljning kommer till stånd inom andra för vildsvin mer lämpade områden.

Kan de problem, som evenluelll uppslår för jordbmksarrendalorerna, lösas i varje enskilt fall genom avtal mellan markägaren och arrendatorn, är detta inte minst ur jaklbevakningssynpunkl en lösning som jägareförbundet är berett alt föredraga. Här kan dock uppslå situationer som kräver viss medverkan från arrendenämnd. Väsentligt är att arrendatorernas situation utifrån vildsvinsförekomsten beaktas.

1 de fall redan ingångna avtal blir föremål för Ivistighel med anledning av vildsvinsskador lorde som beredningen framhållit avtalslagen kunna medge nödig omprövning av arrendevillkoren.

Vad avser ersättning för skada av vildsvin och föreslagna fällavgifler tillstyrker jägareförbundet beredningens förslag.

2.18    Sveriges jordägareförbund: Liksom jakt- och viltvärdsberedningen anser Sveriges jordägareförbund att de problem som kan uppstä för jordbmksarrendalorerna bör lösas avtalsvägen. Därutöver behövs ett, av del allmänna, administrerat ersättningssystem.

2.19    Trädgårdsnäringens riksförbund: Del är därför TRF:s mening all det, med nu gällande eller med det föreslagna ersättningssystemet för skördeskador, vore oklokt att ytterligare öka trycket för viltskador, dä möjligheterna till en rimlig skadeersättning ej finns.

Ett accepterande av en frilevande vildsvinsslam kommer otvetydigt all leda till fler och svårare viltskador. Delta är ett faklum som vi redan har

Prop. 1980/81:82                                                                   45

inhemsk erfarenhet av, och som även är välbekant frän andra länder.

I en gemensam reservation och särskilt yttrande av riksdagsman Arne Andersson samt sakkunnig i beredningen, lantbrukare Thure W. Karisson, LRF, hävdas all det fär betraktas som mindre ansvarsfullt alt tillföra faunan ytterligare ett vill, som bevisligen också kan vara skadegörande, innan man fått en godtagbar lösning på villskadeersällningarna för våra nuvarande villarter. TRF instämmer i denna uppfallning.

Förutom de föreslagna jaklmeloderna redovisar beredningen även andra förebyggande åtgärder mol viltskador. Man nämner elstängsel, nätslängsel och utfodring i skogen om sommaren. Undersökningar har dock visat, all vildsvinen i ca 70% av skadefallen besökt ell fäll under endasl ell tillfälle för all därefter försvinna. Del kan därför ej anses vara meningsfullt att under sådana förhållanden skydda trädgårdsodlingar med stängsel. Även för relativt små odlingar innebär uppsättande av stängsel slora koslnader. Det kan vidare knappast ankomma på vare sig lantbrukare eller trädgårdsodlare att utfodra vildsvin i skogen för att kunna skydda sina grödor.

3    Vildsvinen som smittbärare

Flera remissinstanser framhåller den osäkerhetsfaktor som en etablering av vildsvin i landel skulle innebära ur smittskyddssynpunkl (jfr. även 1.13 och 1.15). Nägra anser att risken för all vildsvinen kan komma alt fungera som smiltoreservoar är alltför stor för att kunna accepteras medan andra anser den negligerbar. Andra sjukdomar som mer bör uppmärksammas i sammanhanget är, enligl vissa remissinstanser, trikinos och pseudorabies.

3.1    Ståthållarämbetet: När det gäller sjukdomar har man koncentrerat sig på svinpest, medan man pä endasl nägra rader avfärdar trikiner. Med hänsyn till att trikiner finns hos säväl räv som råttor och sork ifrågasätts om inte risken för trikiner är större än för svinpesl. Om della förmodande är rikligt, bör jordbrukare i vildsvinsrika trakter uppmanas all ha sina tamsvin sä inhägnade alt kontakt med vildsvin om möjligt förhindras.

3.2    Lantbruksstyrelsen: Lantbruksstyrelsen anser inle att nya fakta framkommit i utredningen som ger anledning ändra uppfallning om de svårigheter ell sjukdomsbekämpande gällande vissa virussjukdomar skulle fä om i landet skulle finnas villlevande vildsvin. Enligl utredningen kan i dag inle säkert dokumenteras hur stora problemen skulle kunna bli men del finns enligt lantbmksstyrelsens uppfallning ingen dokumentation över alt vildsvin inte skulle försvåra ett bekämpande. Bara della förhållande borde vara nog för alt förbjuda villlevande vildsvin allra helst som ulredningen klart uttalar att ell frisläppande inom några år skulle innebära alt stammen blev utbredd över stora delar av landel.

Vildsvin innebär inle, som ulredningen ocksä konstaterar, någol egent
ligt hot när del gäller smittspridning lill landel. En sädan skulle sannolikt
ske pä annat sätt. Delta har inle heller påverkat styrelsens ställningstagan
de, då ju införande av levande djur regleras i särskild ordning. Import får
över huvud taget ej ske från land där l.ex. svinpesl förekommer.      

Prop. 1980/81:82 46

3.3    Länsstyrelsen i Stockholms län: Som beredningen framhåller är vildsvinens roll oklar vad beträffar spridning och bekämpning av vissa för lamsvinen allvarliga sjukdomar, som l.ex. afrikansk och klassisk svinpest. De tvä väsentligaste smittoriskerna för introduktion av svinpesl i landel anges vara livdjurshandel och imporl av arumaliska produkter från smittade länder. Trots att del från några håll påtalats att vildsvinen kan ha belydelse som smiltoreservoar för klassisk svinpesl har Inlernalionella byrån för bekämpning av smittsamma husdjurssjukdomar ännu inle rekommenderat nägra åtgärder mol vildsvin för all förebygga denna sjukdom. Den andra för lamsvinen allvarliga sjukdomen har aldrig förekommit i Sverige. Från afrikanskt håll anges all risken för överföring av svinpesl från vilda svin lill lamsvin påtagligt kan reduceras genom ordentliga stängsel som förhindrar direktkontakt mellan djurslagen. Även om epizootirisken genom vildsvin inle ska bagatelliseras anser länsstyrelsen all i utredningen redovisade fakta inte motiverar en utrotning av den nu frilevande vildsvinsslammen i Sverige.

3.4    Länsstyrelsen i Blekinge län: Vid behandlingen av frågan om vildsvinels vara eller inte vara i Sverige bör beaklas all en frilevande vildsvinsslam kan allvarligl försvåra bekämpandet av vissa smittsamma djursjukdomar. Dit hör framför alll svinpest men även t.ex. mul- och klövsjuka. Om vildsvinsslammen skulle drabbas av sädana sjukdomar, vilkel mycket väl kan hända, blir del svårt all snabbt och effektivt befria landet från smittan. Följden skulle också bli kännbara negativa konsekvenser för möjlighelerna alt exportera kött och levande svin.

3.5    Länsstyrelsen i Hallands län: Länsstyrelsen anser all ulredningen tagit för lätt pä sambandet vildsvin och sjukdomar: Djurarten är ofta bärare av trikinsmilla. Della innebär att skelellmuskulatur som konsumeras rå, sallad eller rökt kan överföra smitta lill andra däggdjur. Djurarten kan därmed bidra till spridning av trikinsmilla. (Enligl lagen om költbesiktning m.m. råder besiklningslväng på vildsvin.)

Utredningen diskuterar svinpest och rabies, sjukdomar som f.n. inle finns i Sverige, och menar att risken för smitta bland vildsvinen är försumbar vilket också länsstyrelsen menar så länge ifrågavarande smittämne inle finns i landet. Annorlunda måsle bedömningen vara den dag sjukdomarna uppträder här.

En sjukdom som inle diskuteras alls i ulredningen är pseudorabies eller Aujeszkys sjukdom. Under den gångna vintern har man i Holland hafl svåra utbrott bland tamsvin. Sjukdomen finns här i landel och har även här visat tendenser lill vimlensökning. Ett utbrott i Kristianstads län i vintras talar för della. Samband mellan den nyetablerade vildsvinsstammen i Holland och vimlensökningen hos pseudorabiesvims kan inle uteslutas.

3.6     Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksför
bund: 1 belänkandet behandlas frägan om vildsvinen kan medföra sprid
ning av svinpest inom landet. Jakt- och viltvärdsberedningen konstaterar
att denna smittspridning är vad beträffar vildsvinens roll oklar. Enligl vär
uppfallning är redan oklarheten ell väsentligt skäl för all utrota vildsvinen.
Tvärtemot jakt- och viltvårdsberedningens uppfallning har LRF och SSR
erfarit att kontakter mellan frilevande vildsvin och tamsvin förekommer.
Betäckningar är dä ej ovanliga. Det är nämligen vanligl alt suggor vid
mindre och medelstora gårdar sommartid vistas ute i hägnader. LRF och

Prop. 1980/81:82                                                                   47

SSR har därför svårt alt inse hur jakt- och viltvärdsberedningen kan göra bedömningen att överföring av smitta frän vildsvin till lamsvin skulle bli mindre i Sverige än i många andra länder. Vi vill ocksä påtala risken av all en vildsvinsslam kan utgöra en okontroUerbar smiltreservoar vid epizootier på svin och nöt.

3.7    Föreningen Sveriges jordbruksarrendatorer: Riskerna för spridning av svinpest m.m. kan inle negligeras och den ekonomiska följden av svinpesl i landel skulle vara katastrofal.

3.8    Svenska jägareförbundet: Vildsvinels belydelse ur epizootihänseende tillmäts olika betydelse av beredningen och reservanterna. Medan den förra anser betydelsen oklar men troligen liten, vilkel överensstämmer med tillgängliga utländska erfarenheter och delas av Svenska jägareförbundet, är reservanterna inte främmande för all epizoolifaran kan vara den helt avgörande frägan, när del gäller alt la slällning fill om en frilevande vildsvinsstam kan accepteras eller ej.

Såvitt Svenska jägareförbundet har sig bekant, lorde dock inte de befarade farhågorna för exportförbud för svin eller svinprodukler komma all aktualiseras, även om "svinpest" på ett eller annai sätt kommer all uppträda i värt land. De ekonomiska och arbetsmarknadspoliliska aspekterna som reservanterna fört fram måsle därför tillmätas en begränsad betydelse.

4   Jakt på vildsvin

Frän mänga häll understryks svårigheterna alt genom jakt hälla vildsvinsslammen pä en önskad numerär. Flera är tveksamma om den nuvarande vildsvinsslammen över huvud tagel går att utrota. I dessa remissvar påtalas problemen med att få fram lämpliga hundar för jakten samt problemen med all skapa önskade stora arealer för att kunna jaga med framgång. Några remissinstanser ullalar tveksamhet mol all lillåia nattjakt. Den av beredningen föreslagna fredningsliden för kullingförande sugga har lämnats ulan erinran av remissinstanserna. Formerna för den av beredningen föreslagna ivångsjaklen har diskuterats av några remissinslanser.

4.1    Ståthållarämbetet: Ämbetet delar helt beredningens förslag all jakt icke skall bedrivas så att sugga skjuts frän sina ungar förrän de är stora nog all klara sig själva. Av länsstyrelsen i Stockholms län föreslagen frednings-lid för förande sugga 1/3-30/9 synes dock bällre anpassad till mellansvenska förhållanden. Smågrisar och galt bör dock fortfarande vara lovliga hela årel. Vid jakt bör endast klass 1-vapen tillåtas.

4.2    Riksåklagaren:--- De förslag angående jakt på vildsvin och ersällning för skada av vildsvin som beredningen framfört syns även enligt min mening väl lämpade att molverka icke önskvärda effekter av införandet av en frilevande vildsvinsstam i Sverige. Jag vill därvid särskilt nämna beredningens föreslagna tillägg till 24!) jaktlagen.

Av skäl som reservanterna utvecklat kan det anses tveksamt om generell nattjakt bör tillåtas. För alt effeklivl kunna begränsa vildsvinsslammen torde det dock vara nödvändigl att viss avskjutning tillåts under denna lid

Prop. 1980/81:82                                                     48

på dygnet. Detta bör enligt min mening ske efter dispens, vilkel möjliggör kontroll av vilka skyttar som utövar sädan jakt.

4.3    Lantbruksstyrelsen: Jakten har också framhållits vara ell effektivt medel för att begränsa skador. Erfarenheler frän ullandel och Sverige visar att vildsvinen är mycket svårjagade och alt del krävs stora resurser för att hälla stammen nere vid ett rimligt antal saml alt begränsa utbredningen till vissa områden. Nattjakt och tillgäng lill hund lycks vara nödvändigl. Inom vissa svårtillgängliga omräden lär en effektiv jakt vara nästan hell omöjlig. Som ett av huvudalternativen för all ej anordna en försöksverksamhet med vildsvin på vissa begränsade områden anförs dock de stora insatser som skulle krävas för att undvika spridning lill andra omräden. Trols alt jakten måste tillmätas stor betydelse för skadeutvecklingen torde dessa förhållanden väl beskriva svårigheterna alt genom jakt begränsa skadorna.

4.4    Statens naturvårdsverk: Vad beträffar jordbmksarrendalorer ulan jakträtt har beredningen även varil inne pä frägan om en särskild, för dessa speciell rätt till skyddsjakt avseende vildsvin. Beredningen har dock inle velat föreslå ett sä belydande avsteg frän vad som i allmänhel gäller i fräga om jakträtten. Det bör då noteras att en sådan skyddsjakt med tanke på vildsvinens nomadiserande vanor, inte kan begränsas lill jordbruksarealerna för att bli tillräckligl effektiv utan måsle avse även andradelar av fastigheten.

Naturvårdsverket instämmer hell i beredningens ställningstagande pä denna punkt. Att över förmodligen ganska stora arealer skapa ett system med dubbel jaktutövningsrätt skulle, även om del bara gäller en enda djurart, med säkerhet leda till avsevärda problem, inte minsl säkerhetsmässiga. Det kan här erinras omalt det syslem med dubbel jaktutövningsrätt som i dag finns inom renskötselområden är långt ifrån problemfritt och inte manar lill efterföljd.

Beredningen har dock funnit del lämpligl med en viss utvidgning av möjligheterna till tvångsavjagning, enligl 24 § jaktlagen sä all vildsvinen skall kunna hållas borta frän exempelvis utpräglade jordbruksområden. Verket harej några invändningar mol en sådan utökning av 24 § jaktlagen men finner det tveksamt om detta bör ske genom tillskapande av ell nyll Qärde moment som föreslagits av beredningen. Verket anser att den nödvändiga befogenheten lika gärna eller hellre kunde ulformas genom en kompletlering av iredje momentet sä att denna bestämmelse kom att gälla inte bara vildkanin och vildmink ulan ävenvildsvin. Ell förfarande enligl tredje momentet är snabbare. Verket fömtsätter givelvis att beslämmelsen skulle komma alt tillämpas restriktivt.

4.5    Stockholms universitet: De förslag om jakt nattetid med särskilda hjälpmedel (vilket vi antar syfiar pä strålkastare) som framförs motsätter vi oss helt. Detta skulle i det närmaste omöjliggöra kontrollen av tjuvjakt. Dessulom kan man inle bortse ifrån de ökade riskerna som skulle uppstå för människor som vistas i terrängen.

4.6    Sveriges lantbruksuniversitet: Enligl beredningens förslag skall vildsvinsstammen ej tillåtas tillväxa okontrollerat ulan regleras/ kontrolleras genom jakt. Av de resonemang som förs i ulredningen framgår dock all belydande svårigheter kan förväntas när del gäller all erhålla ell effektivt jakttryck pä vildsvinen. Detla är i och för sig ett välbekant fenomen som är

Prop. 1980/81:82                                                     49

en naturlig följd av den brist på kunskaper m.m. angående jaktens bedrivande som föreligger dä en "ny" djurart skall börja jagas. Del lorde därför vara mer eller mindre klarl att belydande svårigheter kommer att föreligga när det gäller att kunna reglera vildsvinsstammarna. En begränsad försöksverksamhet som här föreslagits samt en eliminering av övriga vildsvinsstammar lorde vara enda möjlighelen alt eventuellt behärska situationen.

4.7 Länsstyrelsen i Östergötlands län:        Vidare bör möjligheterna alt

bedriva jakt efter vildsvin bli extraordinära.

4.8     Länsstyrelsen i Blekinge län: Förutom jaktens övriga värden är det värdefullt om den kan användas som ell effektivt och styrbart medel alt kontrollera stammen av skadegörande Viltarlef, antingen lokall eller totalt sett. Vildsvinens rörlighet, deras val av terräng att uppehålla sig i, deras beteendemönster i övrigt saml det förhållandet ätt de anses vara svåra all skjuta gör all jakt efter dem ställer slora krav på samordning och på jägarens skicklighet. Viltexperter i Västtyskland och Polen anser att jakten blir effektiv först när man samarbetar inom omräden som täcker minst 3000 och helst uppemot lOOOO hektar. I Blekinge liksom i andra län i södra Sverige är älgjaktsområden av den storleken sällsynta. Över huvud tagel är erfarenheterna från försöksverksamheten med den samordnade älgjakten inte uppmuntrande som underlag för all bedöma förutsättningarna för att med normala metoder - grundade på frivillighet - samordna jakten inom så stora arealer som det här är fräga om. Länsstyrelsen drar därför slutsal-sen att det kan komma att krävas osedvanliga ansträngningar av säväl jägare som myndigheier för all hälla en etablerad vildsvinsstam antalsmässigt under kontroll.

4.9     Länsstyrelsen i Malmöhus län: Vildsvinen är enligt uppgift svära att jaga. Det är därför önskvärt alt jaktlfyckel blir hårt. Allmän jaktlid i kombination med rätt för länsstyrelserna all besluta om jakt efter vildsvin inom område där de kan befaras orsaka avsevärd skada, är därför en lämplig reglering av jakten.

Enligl beredningen kräver jakt efler vildsvin stora insalser och stort kunnande av utövarna. För att öka jägarnas kunskaper om vildsvin och vildsvinsjakl är del viktigt alt kvalificerad informalion härom kommer jägarna lill del. Jägarorganisationerna bör kunna medverka lill alt sprida denna information.

Eftersom vildsvinen är hårdskjulna och då ett skadeskjulel vildsvin har viss benägenhet alt gå lill anfall, anser länsstyrelsen all del vid vildsvinsjakl bör finnas hund som kan användas för spårning av skadat vill.

4.10    Länsstyrelsen i Hallands län: Del lorde vara hell orealistiskt att anbe
falla utrotning utan att samtidigt ange vilken metod som i så fall skall
användas. Gift och nattjakt är meioder som inte kan accepteras ur djur
skyddssynpunkt.

Ulredningens förslag innebär att en reglerad vildsvinsjakl måste införas. Detla medför en ökad administrativ belastning på bl.a. länsslyrelserna. Kostnaderna för denna administration bör givelvis även beaklas innan slutligt beslul fattas.

Prop. 1980/81:82                                                                   30

Ställningstagande

Som framgått av vad vi anfört kan tveksamhet mot vildsvin riktas från många olika utgångspunkter. Vi anser oss ha vänt uppmärksamheten mot några av de viktigaste sidorna. Det är möjligt att epi-zootifaran i sig utgör en så stor risk att den skulle kunna läggas till grund för ett förslag om att utrota nu levande vildsvin i Sverige. Således måste en riskbedömning utifrån epizootologiska grunder vara av avgörande betydelse. Dessutom anser vi att det är ett onödigt risktagande, en typ av "lyxkonsumtion" i risktagande, som vi svårligen kan acceptera med hänsyn till ev. följder för landets värdefulla tamsvinsbesättningar och därmed för sysselsättningen i slakteriindustrin.

Sammanfattningsvis vill vi peka på att de av oss ovan påtalade olägenheterna och riskerna innebär att vi nu bedömer det som orealistiskt att tillmötesgå önskemålen om en frilevande svensk vildsvinsstam. Vi föreslår således att den nu frigående vildsvinsstammen i Sverige skall utrotas.

Genomförande

Enligt vår mening kan ett genomförande inte ske utan att mera okonventionella jaktmetoder måste komma till användning. Gränsen för vad som kan tillåtas bör sättas vid giftanvändning, som är ett oestetiskt och allmänt motbjudande tillvägagångssätt. Avgörande i sammanhanget är givetvis att utrotningen i ett första tidsbestämt skede bedrivs av markägare och/eller jakträttsinnehavare. Denna avskjutningsfas skall förhoppningsvis ge fullständig framgång, dvs. utrotning. Det får emellertid inte uteslutas att denna fas endast leder till stark decimering av stammen. Således är det inte osannolikt att ca 10?o av stammen återstår och kommer att kräva längre gående och mindre konventionella utrotningsmetoder. Älägganden och i sista hand också tvångsjakt får därvid inte uteslutas. Det är enligt vår mening nödvändigt att avskjutningen stimuleras genom skottpengar med förhållandevis höga belopp för att ge önskat resultat och därmed undvika exempelvis giftanvändning. Vi utgår för vår del ifrån att naturvårdsverket vid utformningen av erforderliga bestämmelser har ett nära samråd med Svenska Jägarförbundet i enlighet med 1951 års riksdagsbeslut.

Prop. 1980/81:82                                                                   51

angelägen jaktform, nämligen vaktjakl vid betesplatserna. Ur bevakningshänseende kan klasstillhörigheten på de vapen som används vid nattjakt inle pä nägot sätt tillmätas avgörande belydelse. Vid vakjakl efter räv, som bedrivs i stor omfattning i hela landet, är del tillåtet all använda klass 1 vapen. Särskilda olägenheter härav är inle uppmärksammade, varför reservanternas farhågor måste anses som alllför framlonade.

4.15    Sveriges jordägareförbund: För all säkerställa möjlighelerna till en effektiv reglering av vildsvinsstammens storlek är det viktigl all jakträttsinnehavare ges en vidsträckt möjlighet till jakt. Sveriges jordägareförbund har ingen erinran mot förslaget till tillägg lill 24 § jaktlagen.

4.16    Trädgårdsnäringens riksförbund: Enligl beredningens mening bör skador genom vildsvin i första hand förebyggas genom alt stammen med lämpligt anpassad jakt lokaliseras lill mindre skadekänsliga omräden och alt antalel djur hälls pä en lämplig nivä.

Mot detla vill vi anföra de redan redovisade eifarenheterna från Polen, där man ej lyckats alt med jakt hålla vildsvinsslammen på önskad nivä. För den befintliga svenska stammen kan man också konstatera all trots alt jakt varit tillälen hela året har endasl ell myckel litet anlal djur kunnal fällas under senare är. Om man vidare betänker vildsvinens rörlighel och all de ej är revirbundna, framstår de föreslagna jaklmeloderna som tveksamma ätgärder när del gäller alt effektivt kunna reglera en vildsvinsslam bäde lill lokal och numerär.

5    Övriga synpunkter

Den principiella frågan om vildsvinels s.k. hemortsrätt i Sverige har väckt slorl iniresse hos ätskilliga remissinstanser (jfr. även 1.12. 1.13, 1.14, 1.17 och 1.25). Flera anser att frägan om hemortsrätt i landet inle har relevans för de vildsvin som nu är lösa. Andra har motsatt uppfattning och anser i vissa fall också alt de nu frilevande vildsvinen är fullt acceptabla ur renrasighetssynpunkl. Från flera håll understryks all föreskrifler om villhägn snarasl skapas.

5.1    Riksåklagaren: Slutligen fär jag betona viklen av all ulvecklingen av en frilevande vildsvinsslam noga undersöks de närmaste åren så alt effektiva åtgärder i form av exempelvis ändrat jakliryck i god lid kan vidtas om utvecklingen skulle le sig ogynnsam.

5.2    Lantbruksstyrelsen: Ulredningens argument all vildsvin en gång för flera hundra år sedan tillhört vår fauna och all man därför kan lägga ulrolningsaspekter på frägan finner lanlbruksstyrelsen märklig. Dessa principer bör gälla djurarter vi har i landel eller där artens fortlevnad i världen är hotad. På delta sålt fungerar l.ex. den internationella konventionen om handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter -den s.k. Washingtonkonvenlionen. När del gäller vildsvin är inle något av dessa alternativ för handen.

5.3    Statens naturvårdsverk: Vildsvinet har ulan tvekan "hemorlsrält" i Sverige, t.o.m. en bällre räll än flera andra djurarter som i dag förekom-

Prop. 1980/81:82                                                                    52

mer i landel. Arten fanns i vilt tillstånd fram lill åtminstone 1700-talet och har sporadiskt förekommit i vär fauna även senare. Den har försvunnit till följd av människans åtgärder och ej på grund av ekologiska förändringar. Vildsvin har goda möjligheter att anpassa sig till och fortleva i den svenska naturen.

Del förhållandel all etableringen av vildsvinsslammar skett genom rymning från hägn behöver i princip inle påverka samhällels inställning. Varg och myskoxe, som har molsvarande "hemortsrätt" i Sverige har exenipelvis getts omfatiande skydd frän samhällels sida, trols att arternas nuvarande förekomst i landel inte berott pä regelrätta och noga förberedda utplanleringar och trols att de kan åstadkomma påtaglig sadegörelse. Ett annat jämförbart exempel är den mellansvenska kronhjorten, där en dei av de frilevande stammarna bildats efler rymningar från villhägn men ändå givits ett kraftigt skydd genom lagstiftningen.

Varje djurart påverkar både "positivt" och "negativt" människans ekonomiska eller andra intressen. Även ekologiska förändringar sker vid nyintroduklion av en tidigare försvunnen arl. Värderingarna av denna påverkan får dock enligt naturvårdsverkels uppfattning inte vara avgörande i principfrågan. Avgörande bör vara om djurarten kan sägas ha "hemortsrätt" i landets fauna eller inte. En vägning av en djurarts "för- och nackdelar" skulle strida mol modernt ekologiskt länkande.

5.4 Domänverket: Till grund för ställningstagandet i vildsvinsfrågan har
beredningen lagt den principiella ståndpunkten att vildsvinet har hemorts
rätt i landet. Domänverket ifrägasäller inte djurartens hemortsrätt, men
framhåller, alt det är myckel tveksamt om vildsvin reservalionslöst nu har
ett berättigande i den svenska faunan.

En fritt levande vildsvinsslam som okontrollerat tillåts utbreda sig i södra och mellersta Sverige, ulgör obestridligt en osäkerhetsfaktor och som enligt domänverkels uppfattning kan komma all för samhällel medföra problem av vitt skilda slag.

5.5    Lunds universitet: Försöksverksamheten inom ell eller tvä omräden bör utformas med inriktning all ta fram information om hur vildsvinen kommer alt fungera i del nutida svenska odlingslandskapet och vidare all skaffa erfarenhet om godtagbara meioder all kunna konlrollera populalion-ens storlek (jakttid, jaktsätl etc). Slutligen bör vid ell eventuellt återinförande av frilevande vildsvin en plan föreligga med bl.a. angivande av områden som ur skilda synpunkter är lämpliga för vildsvin. Inom omräden — bortsett från försöksområdena — där frilevande vildsvin nu förekommer, bör åtgärder vidtas för att så snabbt som möjligt la bort vildsvinen.

5.6    Länssstyrelsen i Stockholms län: Om än pä ofrivillig väg får vildsvinet i dag anses ha etablerat sig i den svenska faunan. Utredningen ger inga klara belägg för alt denna vildsvinsslam skulle vara uppblandad med lamsvins-anlag eller andra inte önskade gener. Kostnaderna för en total utrotning av dagens frilevande vildsvin, som hitlills visat sig kunna acklimatisera sig bra i Sverige, står inte heller i rimlig proportion till värdel av en senare "genetiskt" kontrollerad vildsvinsutsällning.

5.7    Länsstyrelsen i Södermanlands län: Länsstyrelsen finner del

även synnerligen angeläget all nya, strängare föreskrifter om villhägn så snart som möjligl meddelas.

Prop. 1980/81:82 53

5.8    Länsstyrelsen i Östergötlands län: Avslutningsvis vill länsstyrelsen framföra farhågor om all de slammar som redan finns lokall kommer alt växa vare sig samhället accepterar det eller inte.

5.9    Länsstyrelsen i Blekinge län: Vildsvin fanns i Sverige ända fram lill 1700-lalet då stammen utrotades av människan. Man kan alltså med fog hävda alt vildsvinet har hemorlsrält i Sverige. Detla faklum har slor betydelse om man anser alt varje djurarts existensberättigande bör bedömas utifrän ett ekologiskt synsätt. Av ett sådanl följer bl.a. all avgörande är inte utfallet av ett ekonomiskt skada-nytlaresonemang ulan i slällel huruvida arten har en naturlig och eventuellt också etablerad plats i den svenska faunan. Även djurarter som orsakar en viss ekonomisk skada, l.ex. hjort och varg, skyddas i olika hög grad bl.a. lill följd av denna grundinställning.

1 fråga om vissa djurarter kan det länkas alt en strikt lillämpning av viltekologiska principer för med sig allvariiga olägenheter. I så fall måsle del enligt länsstyrelsens mening anses lillålet all i någon män göra avsteg från dessa grundprinciper. Detla är utgångspunkten för länsstyrelsens ställningstagande belräffande vildsvin i Sverige.

----- Om arten över huvud laget skall komma tillbaka som frilevande

bör denna händelse föregås av en omsorgsfull planering.      Till dess vi

har säkrare material-- är det angelägel all vi behäller handlingsfrihe
ten i fråga om återinförandet.

Länsstyrelsen finner del slutligen myckel angelägel all reglerna om inrättande av vildsvinshägn skärps och alt hägnen i forlsältningen byggs på ett sädanl sätt all rymningar ytterligare begränsas.

5.10    Länsstyrelsen i Hallands län: Utredningen hävdar vidare att vilsdvinel skulle vara utrotningshotat liksom varg och myskoxe och därför borde skyddas. Detta synsätt kan inte länsstyrelsen dela eftersom det finns myckel starka vildsvinsstammar på europeiska fastlandet. Sålunda uppges del all Holland nu har fäll en fasl slam och all stammen i Väsllyskland ökar. År 1976 sköts 40000 vildsvin i Västtyskland. Del finns alltså inget utrolningshot som skulle motivera en vildsvinsslam i Sverige.

5.11    Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund: Jakt- oeh viltvärdsberedningen åberopar i flera sammanhang att vildsvinen en gång tillhört den svenska faunan och all delta skulle vara ett väsenlligl skäl för alt acceptera en frilevande vildsvinsslam i Sverige. LRF och SSR vill hänvisa till den uppfallning som redovisas i del särskilda yttrandet. Vildsvinen fanns i Sverige för 200 år sedan. Både kulluriandska-pel och faunan har sedan denna lid hafl en omfallande omdaning. Jordbrukels nuvarande förhållanden kan ej jämföras med den situationen som då rådde, både avseende grödval och produktionsområden. Den frilevande vildsvinsslam, som i dag finns i Sverige, har ej uppställ avsiktligt. Rymningar från bristfälliga vildsvinshägn är den direkta orsaken. Dessulom är inte heller de i hägn hållna vildsvinen ur arlsynpunkl i överensslämmelse med de utdöda svenska vildsvinen. Bl.a. ingår inkorsning med tamsvin i vilthägnens avelsmaterial. Att i efterhand betrakta ett djurslag, som normall hälls inom villhägn, som nägot nödvändigt för faunans utveckling är enligl LRF:s och SSR:s uppfattning en ofullständig motivering för att

Prop. 1980/81:82                                                     54

tillåta en frilevande vildsvinsslam. Del är accepterat all vissa djurslag för olika ändamål hålls inom villhägn. Enligl vår uppfattning bör vildsvinshägn i en begränsad omfattning kunna tillgodose önskvärdheten av att vildsvin finns i Sverige.

Alt tillföra faunan ett djurslag på artificiell väg mot bakgrund av att detla förut funnits i Sverige uppfyller ej önskemålet om en livskraftig och artrik fauna, utan står i stället i strid med en ekologisk grundsyn. Förändringarna i faunan kan ha medfört all vildsvinen i dag är olämpliga och allvarligl skulle störa andra djur och växters existensmöjligheter. Del bör även påpekas alt för 200 är sedan fanns i södra Sverige för vildsvinen naturliga predatorer.

5.12 Svenska jägareförbundet: Enligl Svenska jägareförbundets uppfattning är de nu frilevande vildsvinens härstamning hell acceptabel ur renrasighetssynpunkl och bör ses mol den bakgrunden att vildsvinet i vårl land med största sannolikhet aldrig utrotats men väl successivt domeslicerals bort och uppgått i de hjordar av ollonsvin, som lidigare hölls som betesdjur i de sydsvenska ek- och bokskogarna.

Ur verlebratekologisk synvinkel saknar det således betydelse all vildsvinen i fråga inle härslammar från en planerad och av myndighet godkänd utsättning. Om de nu frilevande vildsvinsstammarna accepteras har Svenska jägareförbundet däremol ingel all invända mol att dessa genom särskilda åtgärder tillföres avelsdjur av väl dokumenterad härkomst.

Svenska jägareförbundet, som i likhet med beredningen inle bedömt all ölägenheterna eller de frilevande svinens ursprung försvarar uirolningsal-ternativet, anser slutligen lill skillnad från reservanterna att fulll betryggande valfrihet kan upprätthällas under några är, om jakt- och viltvårdsberedningens föreslagna handlingsalternativ fastställes. Under inga förhållanden kan jägareförbundet acceptera uppfattningen att nu gällande läge skulle innebära en tvångssituation, vilken skall fä påverka bedömningen av sakfrågan på ett negativt sätt.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980