om åtgärder inom skärgårdsområdena

Proposition 1975/76:88

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1975/76: 88 Regeringens proposition

1975/76: 88

om åtgärder inom skärgårdsområdena;

beslutad den 4 december 1975.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoU.

På regeringens vägnar

OLOF PALME

SVANTE LUNDKVIST

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen läggs fram förslag till vissa åtgärder inom landets skärgårdsområden.

Elt särskilt finansieringsstöd tUl skärgårdsföretag föreslås. Stödet omfattar statliga kreditgarantier för lån och statsbidrag. Vidare föreslås statsbidrag till båttrafik i skärgårdarna. I proposilionen behandlas också bl. a. frågor om regionalpolitiskt stöd till företag och behovet av planeringsåtgärder i skärgårdarna.

1    Riksdagen 1975/76.1 saml. Nr 88

Prop. 1975/76: 88

Utdrag
JORDBRUKSDEPARTEMENTET             PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1975-12-04

Närvarande: statsministem Palme, ordförande, och statsråden Johansson, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Norling, Lidbom, Carlsson, Sigurdsen, Guslafsson, Zachrisson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson

Föredragande: statsrådet Lundkvist

Proposition om åtgärder inom skärgårdsområdena

1    Inledning

Inom regeringskansliet tUlsattes år 1974 en särskild arbetsgrupp med uppgift atl pröva vilka åtgärder som staten kunde vidta för att förbättra villkoren för den bofasta befolkningen i skärgårdarna. I gmppen har ingått representanter för statsrådsberedningen samt kommunikations-, finans-, jordbruks-, handels-, arbetsmarknads- och bostadsdepartementen.

Arbetsgruppen tillsattes bl. a. med anledning av en skrivelse tiU regeringen från länsstyrelsen i Stockholms län med förslag till bl. a. statliga åtgärder för atl i första hand komma lill rätta med den negativa befolkningsutvecklingen i Stockholms skärgård.

De frågor som tas upp i det följande har sin bakgrund i arbetsgruppens verksamhet.

2    Nuvarande förhållanden 2.1 Befolkning och sysselsättning

Begreppet skärgård avser vanligen elt vattenområde med en mängd slörre och mindre öar. I del följande avses med skärgård ö eller öar som har fast bosatt befolkning men saknar fast landförbindelse. Således inkluderas även friliggande öar, dock inte Gollands län.

Vid Sveriges kuster finns drygt 300 öar med fast bosatt befolkning men utan fast landförbindelse. Dessa öar har en bofast befolkning på sammanlagt omkring 24 000 personer. De största skärgårdsområdena

Prop. 1975/76: 88                                                     3

finns inom Göteborgs och Bohus län samt Stockholms, Östergötlands, Kalmar och Blekinge län. Därutöver finns enstaka öar med bofast befolkning främst efter norrlandskusten, i Örestmd, Mälaren, Hjälmaren, Vänern och Vättern.

Den befolkningsmässigt största skärgården finns i Göteborgs och Bohus län. Omkrmg 16 500 personer är bosatta på ett 90-tal öar ulan fast landförbindelse. Sedan år 1965 har antalet invånare på dessa öar ökat med totalt 1 000 personer. Ökningen är koncentrerad till vissa slörre öar. Flertalet öar har däremot haft en stark befolkningsminskning.

Stockholms skärgård är störst när det gäller geografisk utbredning och antalet öar. Ett 100-tal öar i Stockholms skärgård är bebodda med totalt ca 3 200 invånare.

Skärgården i Östergötiands och Kalmar län har omkring 1 000 invånare bosatta på ca 65 öar. I Blekinge län är 15 öar bebodda med drygt 700 invånare.

Den bofasta befolkningen i skärgårdarna har totalt sett successivt minskal under en lång följd av år. Flertalet öar har haft en kraftig minskning. Vissa har dock haft en förhållandevis stabil folkmängd och i några faU har t. o. m. en befolkningsökning noterats. Generellt kan sägas alt de mest tätbefolkade öarna har klarat sig bäst. Medelåldern bland befolkningen är hög.

Jordbruk och fiske är viktiga näringsgrenar för skärgårdsbefolkningen. Fisket betyder mest på västkusten och i de sydligare skärgårdsområdena. Jordbruket är mer omfattande på ostkusten. Endast på enstaka öar finns industrier. I Göteborgs och Bohus läns skärgård har konservindustrin ofla stor betydelse för sysselsättningen. Även samfärdsel och olika former av tjänster ger arbetstillfällen. Tjänsterna är i huvudsak riktade till de fritidsboende. Mångsysslande är vanligl, eflersom antalet arbetstillfällen som ger en varaktig sysselsättning under hela året är förhållandevis litet.

Pendlingsmöjligheterna kan vara av stor betydelse för sysselsättningen i vissa delar av skärgården. En omfattande arbetspendling förekommer från de öar som ligger närmast kusten.

Generellt kan konstateras alt andelen förvärvsarbetande i skärgården är något lägre än för landet i genomsnitt, särskUt bland kvinnorna.

I Göieborgs och Bohus län är huvudnäringen sedan gammalt fiske. Fisket har under senare år minskat kraftigt men sysselsättningen i länet väntas inom denna näring under resten av 1970-talet ligga på i stort sett oförändrad nivå. Förutom fiske domineras arbetsmarknaden i skärgården av konservinduslrier, småbåtsvarv och tjänsteverksamhet inriktad på turism och fritidsverksamhet.

I Stockholms läns skärgård har de traditionella skärgårdsnäringarna varit jordbmk, fiske och sjöfart. Numera har andelen förvärvsarbetande inom dessa näringar minskat. I stället har tjänsteverksamhet i olika for-

Prop. 1975/76: 88

mer ökat i takt med den tUltagande fritidsaktiviteten i skärgården. Servicebehovet ökar dock inte i samma takt som de traditionella skärgårdsnäringarna går tUlbaka. Byggnadsverksamhet och småindustri ger också viss sysselsättning.

Fiske och jordbmk svarar för en betydande del av sysselsättningen även i Östergötlands, Kalmar och Blekinge läns skärgårdar. Även där pendlar en stor del av skärgårdsbefolkningen, till förvärvsarbete på fastlandet.

2.2 Jordbruk, fiske och skogsbruk

Jordbruket har som nämnts traditionellt utgjort ett väsentligt försörjningsunderlag för ostkuslskärgårdarnas befolkning. Dess omfattning har emellertid minskat väsentligt under de senaste årtiondena. Arealunderla-get i skärgården är i allmänhet litet och arronderingen ofta dåUg. Enheterna har därför i regel inte kunnat bli tillräckligt stora för att ge sina innehavare full sysselsättning och tiUräcklig utkomst. Därför har jordbmket bedrivits på deltid kombinerat med annan verksamhet främst fiske och skogsbruk. Sysselsättningsmöjligheterna i anslutning tiU fritidsbebyggelse och turism har under de senasie årtiondena fått ökad betydelse.

Vissa uppgifier om jordbruket i skärgårdarna år 1973 lämnas i följande sammanslällnuig.

Län	Åker-	Antal företag
	areal, ha
		Åkerareal, ha				Antal djur Kor          Övriga
		2,1-	-10,0 10,1-	-20,0 >20	Totalt			Får
							nötkrea-
							tur
Stockholms	489	26	10	7	43	76		533
Södermanlands	72	3	4	__	7	7	34	276
Östergötlands	691	34	16	7	57	225	432	577
Kalmar	186				28'
Blekinge					10'
Malmöhus	599	'3	'2	'9	14	31	64
Göteborgs och
Bohus	492				86'	160	289	890
Uppsala	439	35	ii	'3	49	235	126	196
Västernorrlands	128	13	3	—	16	42	26	29
Västerbottens	68	13	1	—	14	12		203
Norrbottens	72				9'	37	28
Summa	3 236				333	825	999	2 704

' Uppgift saknas om fördelning.

I det följande redovisas det statliga investeringsstöd som nu utgår lUl jordbruket.

Enligt kungörelsen (1967: 453) om statligt slöd lUl jordbrukets rationalisering (ändrad senast 1974: 419) kan stöd utgå tUl bmkningsenheler

Prop. 1975/76: 88                                                     5

som antingen redan har eUer inom en nära framtid väntas få fömtsältr ningar för rationell drift. 1 fråga om s. k. kombinerade företag med både jordbruk och skogsbmk krävs, för att stöd skaU kuima lämnas, att jordbruksdelen kan få sådan omfattning alt investeringar i denna del av företaget blir lönsamma. TUl s. k. stödjordbruk eUer annat deltidsjordbruk utgår inle stöd enligt kungörelsen.

Det statiiga finansieringsstödet till jordbruket lämnas i huvudsak i form av garanti för lån. Statsbidrag utgår i princip endast till åtgärder, som är av väsentlig betydelse för strukturrationaliseringen inom jordbruket. Lånegaranti kan lämnas för liUskoltsförvärv av jordbmksjord och skogsmark, till uppförande eUer förbättring av ekonomibyggnader och andra fasta anläggningar samt för markanläggningar av olika slag såsom torrläggning, täckdikning, bevattning, vägbyggnad m. m. Vidare lämnas lånegaranti för inköp av jordbruksinventarier, utsäde, gödsel, foder och liknande för igångsättning, omläggning eUer utvidgning av jordbruksdrift samt för förvärv av jordbruksfastighet.

Statsbidrag kan utgå tUl åtgärd för såväl yttre som inre rationalisering. Bidrag tUl yttre rationalisering utgår i första hand i form av s. k. värdeutjämningsbidrag. Bidrag lill inre rationalisering lämnas endast om åtgärden sker i samband med genomgripande och kapitalkrävande yttre rationalisering och innebär en särskilt stor och i tiden koncentrerad investering, som kan antas medföra påfrestning på sökandens likviditet.

Statsbidrag till inre rationalisering som inte ingår i s.k. särskild rationalisering utgår med ett belopp motsvarande högst 25 % av den godkända kostnaden för åtgärden. Bidrag som understiger 2 500 kr. lämnas inte.

Är 1971 infördes ett utökat investeringsstöd till jordbmket i norra Sverige. Syftet med det utökade stödet är att bryta den nedåtgående trenden i produktionsutvecklingen i jordbruket i dessa landsdelar och medverka till att jordbruket beslår och intensifieras i de områden där som har för landsdelen goda förutsättningar för jordbruk. Såväl syssdsätlningsskäl och sociala motiv som beredskapsskäl talar för att jordbruksproduktion upprätthålls också i norra Sverige (prop. 1971: 74, JoU 1971:33, rskr 1971: 149).

Utökningen av stödet innebar bl. a. alt slöd under en 10-årsperiod skulle ulgå även tUl jordbruk med begränsade utvecklingsmöjligheter. Enligt kungörelsen (1971: 420) om rationaliseringsstöd till vissa jordbruk utgår sådant stöd inom de fem norrlandslänen, Kopparbergs och Värmlands län samt landskapet Dalsland. Stöd utgår till begränsade åtgärder för rationalisering av jordbruksdelen och endasi lill åtgärd som fordras för att förbättra brukarens försörjningsmöjligheter under dennes återstående yrkesverksamma tid. Som villkor för stöd gäller vidare att brukningsenheten inte inom överskådlig tid behövs för rationaliseringsändamål. Brukarens inkomst skall huvudsakligen komma från jord- och

Prop. 1975/76: 88

skogsbruket på bmknmgsenheten. Vidare skall brukningsenheten ensam eUer tillsammans med annan bestående förtjänstmöjUghet på orten utgöra tillfredsställande försörjningsunderlag för bmkaren och hans fa-mUj. Stödet kan lämnas i form av såväl lånegaranti som statsbidrag.

För att motverka och dämpa en fortsatt nedgång i mjölkproduktionen finns sedan år 1972 ett särskilt investeringsstöd till mjölkföretag med begränsade utveckUngsmöjUgheler. Enligt kungörelsen (1972: 247) om. rationaliseringsstöd till vissa jordbmk med mjölkproduktion lämnas sådant stöd i hela landet med undanlag för de delar inom vUka förut nämnda stöd lill företag med begränsade utvecklingsmöjligheter kan utgå. Stöd lämnas lill sådana begränsade åtgärder för rationalisering av företagels jordbmksdel som bedöms vara nödvändiga för en fortsatt eller utvidgad mjölkproduktion vid företaget och som beräknas förbättra försörjningsmöjligheterna för bmkaren under dennes återstående yrkesverksamma tid. Som vUlkor för sådant stöd gäller bl. a. atl förelaget efter investeringen beräknas kunna uppnå en årlig mjölkproduktion av minst 50 000 kg. Stöd kan ulgå i form av såväl lånegaranti som statsbidrag. Slöd lämnas endast lUl förbättringsåtgärd som utförs av tidigare etablerade brukare och inte lill nyetablering.

Enligt kungörelsen (1968: 377) om stathgt stöd tiU trädgårdsnäringens rationalisering lämnas stöd tUl rationaliseringsåtgärder inom trädgårdsnäringen och tiU förvärv av trädgårdsförelag och inventarier lill sådana företag samt lill tillskottsförvärv av mark. Beslämmelserna för stödet motsvarar till stor del reglerna i kungörelsen (1967: 453) om statligt stöd till jordbrukets rationalisering.

Fisket är den viktigaste näringen i flertalet skärgårdar. Liksom jordbruket kännetecknas fisket av atl antalet yrkesverksamma i näringen minskat kraftigt. Antalet fiskare i skärgårdarna år 1974 var som framgår av följande sammanställning ca 1 850, av vilka 1 400 hade fisket som huvudyrke och övriga var binäringsfiskare. Äv totala antalet fiskare i landet utgör de i skärgårdarna bosatta 25 %.

Län	Antal fiskare
	Huvudyrke	Biyrke	Totalt
Stockholms	36	19	55
Södermanlands			8'
Östergötiands	82	39	121
Kalmar	52	166	218
Blekinge	88	5	93
Göteborgs och Bohus	1 103	168	1271
Uppsala	28	5	33
Västernorrlands			19'
Västerbottens			16'
Norrbottens	25	3	28
Samma	1414	405	1862

* Uppgift saknas om fördelning.

Prop. 1975/76: 88                                                     7

Statiigt stöd tUl fisket lämnas främst genom marknadsregleringen av fisk och finansieringsstödet tiU investeringar i fisket. Dessutom utgår bidrag bl. a. till fiskehamnar och tiU viss säkerhetsutrustning för fiskefartyg.

Marknadsregleringen omfattar prisreglering av fisk samt avsättningsfrämjande åtgärder. Prisregleringen på väst- och sydkusten innebär att prisregleringsföreningen Svensk fisk fastställer minimipriser för viktigare fiskslag. Minimipriset gäller vid förstahandsförsäljning av fisk till konsumtion inom landet och för export till länder som inle har centraliserad införsel.

Regleringsåtgärderna på ostkusten omfattar i huvudsak strömming som las emot av fiskförsäljningsföreningar anslutna till Ostkustfisk, centralförening u. p. a. Föreningen Svensk fisk beslutar om del prisstöd som utgår som tillskott lUl de priser, som medlemmarna i fiskförsäljningsför-eningarna får ut för strömming som säljs till djurföda eller exporteras. Svensk fisk kan även använda regleringsmedel för åtgärder som effektiviserar förslahandsmottagningen och avsättningen av strömming samt för kvalitelsförbältrande åtgärder i samband med marknadsförmgen.

Regleringen finansieras med avgifter. På svenskfångad saltvallensfisk, som förs i land på väst- och sydkusten tas prisregleringsavgifl ul med 3 % av inköpspriset. På ostkusten betalar medlemmama i fiskförsäljningsföreningar som är anslutna till Ostkustfisk särskilda slrömmingsav-gifter. För importerad saltvallensfisk utgår prisregleringsavgift med belopp som motsvarar avgifien på svenskfångad fisk.

Enligt kungörelsen (1971:445) om statligt stöd till fiskerinäringen (ändrad senast 1974: 228) lämnas finansieUt stöd tUl investeringar i fisket i form av lånegaranti, fiskerilån och fiskberedningslän.

Statlig lånegaranti lämnas i samband med investeringar i fiskeföretag för förvärv av fiskefartyg, för åtgärder som är ägnade att effektivisera verksamheten samt för vissa driftsändamål.

Fiskerilån utgår bl. a. för inköp av fiskefartyg, redskap och utrustning för yrkesmässigt fiske samt för mindre anläggning där fiskets produkter tillgodogörs eller förädlas. FiskerUån utgår med högst 200 000 kr. eller om särskilda skäl föreligger med högst 300 000 kr. Fiskerilån är ränte-och amorteringsfrilt under två år från lyftningsdagen.

Fiskberedningslän utgår för åtgärd inom fiskets berednings- och konservindustri, vilken väsentligt underlättar avsättningen av fisk eller förbättrar fiskarnas möjligheter att köpa förnödenheter. Befrielse från återbetalningsskyldighet av fiskberedningslån kan medges med högst 15 % av lånebeloppet om åtgärden är av avgörande betydelse för fortsatt fiske inom visst område och inte kan väntas bU genomförd utan sådan befrielse.

Den produktiva skogsmarksarealen i våra skärgårdar omfattar ca 50 000 ha inräknat obebodda öar utan fast landförbindelse. Tidvis har

Prop. 1975/76: 88                                                     8

skogsbruket haft stor betydelse för försörjningen i skärgårdama. Denna betydelse har ökat de senaste åren. För miljön i vissa skärgårdar spelar skogen en central roll. Äv miljöskäl bedrivs skogsbruket i viss utsträckning med delvis andra metoder än de konventionella.

2.3      Stöd till rekreationsanläggningar

Enligt beslut av 1970 års rUisdag (prop. 1970:79, JoU 1970: 33, rskr 1970: 239) utgår statliga medel tiU stöd för uppförande av idrottsanläggningar m. m. från nionde huvudtitelns anslag Stöd till idrotten: Anläggningsstöd m. m. Enligt de riktUnjer som statsmaktema därvid drog upp i fråga om dispositionen av anslagsmedlen är stödet i huvudsak avsett att främja tillkomsten av motions-, rekreations- och andra anläggningar för friluflsändamål. Anläggningama bör vara utformade på ett sådant sätt atl människor i alla åldrar kan utnyttja dem.

Av anslaget, som för innevarande budgetår uppgår tUl 24,6 milj. kr., disponerades budgetåret 1974/75 ca 17 milj. kr. för bidrag till uppförande av anläggningar för motions-, rekreations- och fritidsändamål. Härav beräknas ca 3 mUj. kr. ha avsett bidrag tUl åtgärder i skärgårdarna. HärtUl kommer de betydande insatser för rekreationsanläggningar som görs med arbetsmarknadsmedel.

2.4      Kommunikationer

Kollekliv trafik till och från öar utan fast landförbindelse upprätthålls med färjor och båtar. Färjeförbindelserna är i princip avsedda för landsvägsfordon och kan ses som delar i vägsystemet. Trafikanter medföljer färjan som förare av eller passagerare i fordon eller som cyklister eller gånglrafikanter. Färjeförbindelsen räknas som väg och kan vara antingen allmän eller enskild.

Statens vägverk svarar för de allmänna färjelederna. Trafiken på dessa är avgiftsfri. Väglagsliflningen ger dock möjlighet att ta ut avgift. I kuslskärgårdarna finns totalt 17 allmänna färjeleder tUl och från öar utan fast landförbindelse. Vägverkets totala kosinader för:dessa färjeleder uppgår lill ca 27 milj. kr. per år. Äv färjeledema finns sju i Göteborgs och Bohus län, med en kostnad om drygt 12 milj. kr. per år, och sex i Stockholms län, som drar en kostnad om knappt 10 milj. kr. Övriga färjeleder finns i Norrbollens, Västernorriands, Uppsala och Östergötiands län.

Färjeledernas längd varierar i regel meUan 200 och 1 000 m. Den längsta färjeleden (3,1 km) går mellan LiUa Varholmen.och öckerö i Göteborgs och Bohus län. 1 de flesta fall trafikeras färjelederna med i genomsnitt ca 80 enkelturer per dygn..Vissa av de kortare lederna har tätare trafik. Säsongmässiga variationer'i turtätheten förekommer. To-

Prop. 1975/76: 88                                                     9

talt transporteras drygt 3,5 milj. landsvägsfordon och ca 800 000 fotgängare per år.

Huvudman för enskild färjeled är i de flesta fall en vägsamfällighet eller primärkommim. Normalt tas avgift ut av trafikanterna. Staten ger bidrag till enskild färja på samma sätt som till byggande och drift av enskild väg med 70 % av kostnaden (dvs. underskottet vad gäUer färjetra-iik) eller då synnerliga skäl föreligger med 85 %. Totalt bidrar staten med 1,3 milj. kr. per år tUl sju enskilda färjeleder till och från öar utan fast landförbindelse i kuslskärgårdarna. Äv dessa färjeleder finns fyra i Göteborgs och Bohus län, två i Stockholms län och en i Blekinge län. Därutöver finns, i första hand i Stockholms län, ytterligare några enskilda färjeleder, tUl vUka statsbidrag f. n. inle utgår.

De regiUjära båtlederna är i regel avsedda för både passagerare och gods. I vissa faU kan godsutrymmet vara begränsat. Huvudman är kommun, landstingskommun eller enskilt företag. Avgift tas i regel ut av trafikanterna.

Stockholms och Göteborgs skärgårdar har den mest omfattande båttrafiken i landet. 1 Stockholms skärgård bedrivs båltrafik dels av Wax-holms Ängfartygs AB, dels av olika privata rederier. Waxholmsbolaget, som är helägt av landstingskommunen, har den mest omfatlande trafiken och är också det enda företag, som driver reguljär trafik året runt.

Antalet passagerare i Waxhohnsbolagets skärgårdstrafik utgjorde 759 000 år 1973, varav något mer än hälften (399 000) under den tid sommarturlistan gäUde (från mitten av jimi tUl slutet av augusti). Underskottet i skärgårdstrafiken kan uppskattas tUl 12 mUj. kr. år 1973.

Staten lämnar enligt särskUt avtal bidrag till Waxholmsbolaget för trafik i Stockholms skärgård. Enligt avtalet som gäUer fr. o. m. den 1 oktober 1967 t. o. m. den 30 september 1984, bidrar staten med 37 % av underskottet för Waxholmsbolagets rederirörelse, beräknat enligt trafikplan som fogats tiU avtalet, dock med högst 520 000 kr. per år. Beloppet är indexreglerat. Under budgetåret 1975/76 uppgår statsbidraget till 755 000 kr.

I Göieborgs södra skärgård har öarna Styrsö, Donsö m. fl. båtförbindelser från Saltholmen och Göteborg. Huvudman för trafiken är ÄB Göteborg-Styrsö Skärgårds trafik, som ägs av Göteborgs kommun. Antalet resenärer år 1974 beräknas lUl drygt 900 000. Kostnadema för passa-gerartrafUcen uppgick till ca 3,2 milj. kr. år 1974, medan intäkterna av trafikbolaget uppskattas till ca 600 000 kr.

1 Göteborgs norra skärgård finns utöver de statliga och kommunägda färjelederna en av Öckerö kommun bedriven båtförbindelse från Hjuvik (på fastlandet), som bl. a. trafikerar öama Öckerö, Björkö och de s. k. Norderöarna.

Något statligt bidrag utgår inte tUl båttrafiken i Göteborgs skärgårdar.

fl    Riksdagen 1975/76.1 saml. Nr 88

Prop. 1975/76: 88                                                    10

I landet i övrigt finns etl 20-lal reguljära bålleder med trafik i stort sett året runt. De återfinns i Västerbottens län (Holmön), Västernorrlands län (bl. a. Ulvön), Blekinge län (bl. a. Aspö och Hanö), Malmöhus län (Ven) saml Göteborgs och Bohus län (bl. a. Marstrand, Klädesholmen, Käringön, GuUholmen och Koster).

Statligt bidrag utgår tUl tre av dessa båtledér med f. n. totalt 146 000 kr. per år, varav slörre delen — 100 000 kr. — tiU Ulvötrafiken. Trafiken till Holmön ombesörjs av vägverket tUl en kostnad av ca 300 000 kr. per år.

Det totala antalet passagerare i den reguljära båltrafiken i kustskärgårdarna kan uppskattas till ca 3 milj. per år. Kostnaderna för denna trafik torde uppgå tiU sammanlagt ca 24 milj. kr. per år och driftintäk-lerna till ca 7 milj. kr. Äv det årliga driftunderskottet, som sålunda uppgår till ca 17 milj. kr., svarar Waxholmsbolaget för ca 12 milj. kr. De angivna kostnads- och intäklsuppgifterna avser i vissa fall förhållandena år 1973 och i andra fall år 1974. Det finns anledning anta atl det totala driftunderskottet i den berörda trafiken under år 1975 kommer att stiga till ett högre belopp.

Utöver den reguljära skärgårdstrafiken ombesörjer ett stort antal företag och skärgårdsbor trafik av mer säsongmässig eller tUlfällig karaktär, i första hand under sommarmånaderna. Bidrag till denna trafik utgår i viss utsträckning från kommuner eller landsting. Vidare utnyttjas i flera fall postbåtar och skolskjutsförbindelser för allmänhetens resor. Anropsslyrd båttrafik förekommer i Gryts skärgård där man har möjlighet alt en dag i veckan företa resa till kommuncentrum och åter.

Även i de större insjöarna finns allmänna och enskilda färjeleder till och från öar utan fast landförbindelse. Där bedrivs också båttrafik, såväl reguljär som mer säsongbelonad.

2.5 Regional utvecklingsplanering

2.5.1. Länsplanering

Den regionala ulvecklingsplaneringen, som bedrivs sedan mitten av 1960-talel, utgör grundvalen för samhäUets regionalpolitik. Den anger bl. a. hur samhällsfunktionerna bör byggas ut i olika regioner, hur servicen bör placeras samt hur sysselsättningstillfällena bör fördelas över riket. Som instrument i planeringen har riksdagen ställt upp befolkningsramar för länen och gjort en klassificering av kommunerna. Enligt riksdagens beslut skall vidare arbetet med den regionalpolitiska utvecklingsplaneringen ha sin tyngdpunkt i länen. Länsstyrelsen skall dels inom länet ta ställning till oUka förddningsbeslut; dels inom ramen för länsplaneringen lämna underlag tUl den regionalpolitik som fastläggs på riksnivå.

I den senaste planeringsomgången (länsplanering 1974) har länssty-

Prop. 1975/76: 88                                                    H

relserna under sommaren 1975 utformat ett förslag till länsprogram. Programmet bygger på bl. a. prognoser över tillgång och efterfrågan på arbetskraft, befolkningsutveckling, servicens tillgänglighet samt på de restriktioner mUjön ställer för näringslivets utveckling. Programförslagen har redovisats till arbetsmarknadsdepartementet. En utvärdering presenteras under december 1975 i form av en departementspromemoria. Efter remissbehandling avses en proposition föreläggas riksdagen under våren 1976. Skärgårdsområdena har behandlats i de förslag lill länsprogram som länsstyrelserna har redovisat till regeringen. Speciellt länsstyrelserna i Stockholms län samt Göteborgs och Bohus län har relativt ingående tagit upp skärgårdsproblemen.

2.5.2 Regionalpolitiskt stöd

Kungörelsen (1970: 180) om statligt regionalpolitiskt slöd (omtryckt 1973: 552, ändrad senast 1975: 352) omfattar bl. a. lokaliseringsstöd, utbildningsslöd och sysselsältningsstöd.

Lokaliseringsstöd utgörs av lokaliseringsbidrag, avskrivningslån, lokaliseringslån, lånegaranti och ersättning vid flyttning av företag. Stödberätligad verksamhet är induslriell och industriliknande verksamhet, indu striservice, viss partihandel och uppdragsverksamhet, verksamhet inom turistnäringen samt central privat förvaltning vid utflyttning från storstadsområde. Lokaliseringsstöd kan utgå för investeringar i byggnader, maskiner, arbetsredskap och verktyg, anskaffning ay omsättningstillgångar och flyttning av företag. Stödet utgår i första hand inom det allmänna stödområdet, men kan till vissa delar ges även utanför detla område bl. a. om ett område med ensidigt näringsliv eller isolerat läge bör tillföras ytterligare industrieU eller industriliknande verksamhet.

Beslut om lokaliseringsstöd utanför stödområdet fattas av regeringen. Reglerna för stöd utanför stödområdet skUjer sig från dem för slöd inom stödområdet genom att endast industriell och industriliknande verksamhet är stödberätligad, att lånegaranti vid anskaffning av omsättningstillgångar inte kan bevUjas samt att ersättning vid flyttning av förelag inte kan utgå. Praxis har varit att begränsa stödet till enbart lokaliseringslån för investeringar utanför stödområdet. I den s.k. grå zonen (gränsområdet till det aUmänna stödområdet) brukar dock även visst lokaliseringsbidrag beviljas.

Utbildningsslöd utgår för det antal personer som nyanställs i nystartad eller utvidgad verksamhet som bedöms medföra varaktig sysselsättning för arbetskraften i verksamheten eller i verksamhetsorten samt få tillfredsställande lönsamhet och som utövas i ort där goda förutsättningar finns för verksamheten. UtbUdningsstöd kan utgå under högsl elt år. Stödets storlek bestäms från fall tUl fall. Utbildningsslöd kan efter regeringens beslut utgå även tiU företag utanför stödområdet.

Sysselsättningsstöd utgår för varje årsarbetskraft varmed antalet års-

Prop. 1975/76: 88                                                    12

arbetskrafter under ett kalenderår har ökat i förhåUande tUl motsvarande antal under närmast föregående kalenderår (förstaårsstöd). Om försla-årsstöd har utgått så utgår stöd under ytterligare två år för den ökning som kvarstår. Stödberätligad verksamhet är samma som för lokaliseringsstöd med undantag för verksamhet inom turistnäringen och utflyttande central privat förvaltning. Sysselsätlningsstödet är begränsat lill det inre stödområdet. Under år 1975 påbörjas en försöksverksamhet med sysselsättningsstöd i samband med lokaliseringsstöd lill företag i gränsområdet tUl det inre stödområdet saml på Gotland. Regeringen beslutar om sådant sysselsältningsstöd. En moisvarande försöksverksamhet påbörjas samtidigt med sysselsältningsstöd till turistföretag inom det inre stödområdet vilket också förulsälter särskilt beslut av regeringen.

Det allmänna stödområdet omfattar följande kustområden: hela kuststräckan av Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Gotlands län. Nordanstigs, Hudiksvalls och Söderhamns kommuner i Gävleborgs län, Borgholms och Mörbylånga kommuner (Öland) i Kalmar län samt Munkedals, Strömstads och Tanums kommuner i Göteborgs och Bohus län. Av det inre stödområdet ligger Haparanda och Kalix kommuner i Norrbottens län vid kusten. Det allmänna stödområdet fastställs av riksdagen. Regeringen beslutar i fråga om det inre stödområdet.

I samband med att det regionalpolitiska handlingsprogrammet lades fram hösten 1972 prövades ingående var gränsen för det allmänna stödområdet skuUe gå liksom riktlinjerna för gränsdragningen för det inre stödområdet. Vid denna prövning jämfördes förhållandena i hela kommuner, och en grundläggande princip vid gränsdragningen var att inte dela upp kommuner. Vid behandlingen av motioner om ändring av stödområdesgränser uttalade inrikesutskoltet våren 1974 all det inte är lämpligt att årligen ompröva gränserna för stödområdena. Utskottet ville därför inte föreslå någon ändring av slödområdesgränsema utan fann det naturligt all göra en samlad översyn av stödområdenas utformning i samband med utvärderingen av det pågående länsplaneringsarbe-let. Utskottet ville inte heller förorda gränsdragning genom kommuner. Riksdagen följde utskottets förslag (InU 1974: 7, rskr 1974: 204).

Ett särskilt stöd tUl företagareföreningar för åtgärder i glesbygder infördes fr. o. m. budgetåret 1973/74. 1 prop. 1973: 50 anförde föredragande departementschefen bl. a. alt stödet till företagareföreningarna borde inriktas på konkreta projekt vid företag. Företagareföreningamas behov av sådana medel prövas av regeringen från fall till fall. För budgetåret 1975/76 har anslagits 1 milj. kr. för ändamålet.

2.6 Översiktlig fysisk planering

Markanvändningen i landels skärgårdsområden ingår som en väsentlig del i pågående fysisk översiktsplanering. Intresse av utökad fri-

Prop. 1975/76: 88                                                    13

tidsbebyggelse kolhderar ofta med önskemål om bevarande av natur-och kulturmUjöer.

1 den fysiska riksplaneringen berörs skärgårdsområdena av olika riktlinjer som fastställts av 1972 års riksdag (prop. 1972:111 bU. 2, CU 1972: 35, rskr 1972: 348). Verksamhetsanknutna riktUnjer berör områden av riksintresse för friluftsUvel, den vetenskapliga och kulturella naturvården, kulturminnesvården och den miljöstörande industrin. För bl. a. kusten gäller särskilda riktlinjer, geografiska eUer områdesanknul-na riktlinjer, nämligen obmtna kuster, högexploaterade kuster och övriga kuster. Riktlinjerna gmndar sig på att kusten delas in i olika typer. För varje typ gäller specieUa riktlinjer.

Inom ramen för arbetet med den fysiska riksplaneringen har kommunema utarbetat program för det fortsatta planeringsarbetet. Efter yttranden av länsstyrelser och centrala verk m. fl. har regeringen i beslut län för län tagit ställning lUl programarbetet. Redovisning av programskedet har lämnats riksdagen (prop. 1975/76: 1, CU 1975/76: 1, rskr 1975/76: 45).

Kommunerna skall senast den 1 januari 1977 redovisa sitt planeringsarbete till länsstyrelserna.

2.7 Kommersiell service

Enligl förordningen (1973: 608) om slatUgt stöd lill kommersiell service i glesbygd (ändrad 1975: 189) utgår stöd tUl kommimer, som subventionerar hemsändning av dagligvaror, samt till enskUda näringsidkare. Stödet infördes den 1 juli 1973 i syfte att motverka de negativa verkningar som den näringsgeografiska utvecklingen kunde medföra för glesbygdsbefolkningens lillgång till kommersiell service. Det angivna syftet bedömdes kunna nås genom insatser för att underlätta varutransporter och åtgärder för att bibehålla befintliga servicefunktioner. Sålunda utgår statsbidrag lill glesbygdskommuner i skogslänens inre delar, som anordnar hemsändning och i samband därmed reducerar fraktkostnaderna vid hemsändning. Samma geografiska avgränsning gäller för investeringsstöd och kreditgaranti lill dagligvambutiker. Om särskilda skäl finns kan stod även ges i övriga delar av landet. Ansökningar om slöd i sådana fall prövas av regeringen.

Hemsändningsbidrag utgår enbart lill kommun som genornför den planering som behövs för att hemsändningen skall ske på ett ändamålsenligt sätt. Vidare gäller att investeringsstöd endast utgår till försäljningsställe som är lokaliserat i överensstämmelse med kommunal serviceplanering.

Prop. 1975/76: 88 14

3   Föredraganden

Skärgårdama har sedan långt tillbaka varit bosätlningsplats för eri befolkning, vars levnadsbetmgelser varit beroende av havet som näringskälla och kommunikationsled. Det efter hand utvecklade skärgårds-samhället var i hög grad beroende av naturahushållning. Fiske, jordbruk, jakt och i viss mån skogsbruk utgjorde gmndfömtsällningarna för bärgningen. Fömtsättningarna för skärgårdssamhället all leva vidare i sin gamla form har väsentligen ändrats.

Skärgårdarna bar kommil alt utnyttjas som rekreationsområden för tätorternas befolkning. Detta gäller rekreation i form av såväl fritidsboende som rörligt friluftsliv. Fömtsättningama för rekreation är också sällsynt goda i skärgårdarna, bl. a. genom dessas omväxlande naturmiljöer. Härtill kommer också de intressanta kultur- och bebyggelsemUjöer som växt fram. Skärgårdamas betydelse i dessa hänseenden är stor. Genom kommunikationernas utveckling och det ökade fritidsbåtsägandet har också skärgårdarnas tillgänglighet blivit slörre.

För att skärgårdamas från såväl kultur- och nalursynpunkt som fråri rekrealionssynpunkl värdefulla områden skall kunna tillgodogöras är det angeläget alt det finns en bofast skärgårdsbefolkning. Eflersom fömtsättningarna för de traditionella näringama jordbmk, fiske och skogsbmk har ändrats, har sysselsättningen inom dessa näringar minskat kraftigt. Samtidigt har andra verksamheter inte etablerats i skärgårdarna i någon större utsträckning. Härigenom har befolkningen minskal.

För all en bofast befolkning skall kunna finnas i skärgården fordras tre gmndläggande ting, nämligen utkortislmöjligheler, kommunikationer och service. Vad jag i det följande kommer alt anföra skall ses mot denna bakgmnd. Innan jag går in på olika delfrågor vill jag klargöra att jag med skärgård avser ö eller öar som har fast bosatt befolkning men saknar fast landförbindelse. Således inkluderas också friliggande öar, dock inte Gotlands län.

Jag vill kort sammanfatta vad jag tidigare har anfört om de nuvarande förhållandena i skärgårdama.

Vid Sveriges kuster finns bofast befolkning på drygt 300 öar utan fast landförbindelse. Dessa öar har en bofast befolkning på sammanlagt omkring 24 000 personer. De största skärgårdsområdena finns inom Göteborgs och Bohus län samt inom Stockholms, Östergötlands, Kalmar och Blekinge län. Därutöver finns enstaka öar med bofast befolkning efter norrlandskusten samt i Öresund, Mälaren, Hjälmaren, Vänern och Vättern,

Den bofasta befolkningen i skärgårdama har successivt minskat under en lång följd av år. På de öar som har varit mest glesbefolkade har också minskningen varit kraftig. Men det finns också exempel på öar som haft en förhållandevis stabil befolkningsmängd. Generellt kan sägas

Prop. 1975/76: 88                                                    15

alt de mest tätbefolkade öarna har klarat sig bäst. De befolkningsprognoser som finns för skärgårdsområdena visar emellertid för flertalet områden på en fortsatt minskning under resten av 1970-talet.

Av näringama betyder fisket mest på västkusten och i de sydligaste och nordligaste skärgårdsområdena. Jordbruket är mer omfattande på ostkusten. Industrin är förhållandevis dåligt företrädd i skärgården med undantag för enstaka öar. I Göteborgs och Bohus läns skärgård spelar ofta konservindustrin en stor roll för sysselsättningen. Samfärdsel och olika former av tjänster ger vissa arbetstiUfällen. Tjänsterna är ofla riktade tiU fritidsboendet. Skärgårdsbon ägnar.sig ofla ål flera verksamheter, eftersom antalet arbetstillfällen som ger en varaktig; sysselsättning under hela året är förhållandevis Htet. En omfattande arbetspendling förekommer också från öar som ligger nära orter med god tUlgång på varaktigt arbete. Andelen förvärvsarbetande är något lägre i skärgårdsområdena än i landet i övrigt, särskUt för kvinnorna.

Minskande befolkningsunderlag kan leda tUl att den service som den bofasta skärgårdsbefolkningen betraktar som nödvändig eller önskvärd försvagas och i vissa fall blir otillräcklig. Delta kan i sin tur påskynda utflyttningen.

Hittills är det främst insalser av skärgårdskommunerna och vissa landstingskommuner som har varit direkl inriktade på skärgårdsområdena. Även statliga insalser t. ex. på kommunikationsområdet har kommit att betyda mycket. Även fortsättningsvis måsle skärgårdarnas utveckling vara en uppgifl för berörda kommuner och landstingskommuner. Enligt min mening är det emellertid rriotiverat ätt staten gör en ökad insats i skärgårdarna. Skärgårdarna är sinsemellan ganska olika till sin karaktär och i fråga om fömtsättningar för sysselsättning m. m. Flera gemensamma problem finns dock, t. ex. kommunikationerna. Principiellt bör det statliga stödet enligl min mening främst inriktas på åtgärder som kan komma alla skärgårdar tiU del.

Jag övergår nu till att behandla de olika stödformer som bör komma i fråga.

En påfallande skillnad i fråga om arbelsförhåUanden och företagsamhet mellan skärgårdarna och fastiandet är att de yrkesverksamma skärgårdsboma ofta har mer än en sysselsättning. Äv flera skäl har de specialiserade och konkurrenskraftiga företag inom industri och servicenäringar samt jordbmk, skogsbruk och fiske som utvecklats på fastlandet inle vuxit fram i skärgårdama. I stället har skärgårdsboma i stor utsträckning fått ägna sig åt flera näringsgrenar för att kunna bo kvar.

Sysselsättningen i skärgårdama måste även framdeles i viss utsträckning baseras på mindre företag med en eller flera verksamheter. Sådana företag kan benämnas skärgårdsföretag. Som exempel på verksamheter som kan ingå i skärgårdsföretag kan nämnas jordbmk,

Prop. 1975/76: 88                                                    16

trädgårdsodling, skogsbruk, fiske, sluguthyrning, varvsrörelse, tillsyns-uppgifter och andra servicearbeten eller näringar. De begränsningar i möjlighetema till rationell verksamhet som i vissa fall karaktäriserar dessa företag gör att sysselsättningen i skärgårdama inte endast kan bygga på dem. Företag med en allmänt sell mera rationell och konkurrenskraftig produktionsstruktur måsle också finnas, om förutsättningar skall skapas för en rimlig slabUitet i utbudet av arbetstillfällen. Även de sistnämnda företagen bör innefattas i begreppet skärgårdsföretag.

Stöd till skärgårdsföretag kan lämnas enligt kungörelsen (1960: 372) om statiigt kreditstöd till hemslöjd, hantverk och småindustri. Bestämmelserna innebär att hantverks- och industrUån kan lämnas av företagareföreningar till verksamheter som hemslöjd, hantverk, småindustri och, om särskilda skäl föreligger och i den mån annat statligt slöd inte utgår, jordbmkets binäringar. Hämtöver kan i enlighet med vad som tidigare har beskrivits i vissa fall jordbruksstöd lämnas enligt särskilda bestämmelser.

Jag finner det mot bakgrund av vad jag tidigare har redovisat nödvändigt för skärgårdamas utveckling att tUlkomsten och utvecklingen av förelag i skärgården ges förstärkt slöd. Detta får naturUgtvis inte ske lUl priset av en näringsstruktur som inte kan erbjuda goda arbetsmiljöer eller trygg sysselsättning. Det gäller således att stimulera utvecklingen av företag och näringsfång som lämpar sig för skärgårdarna. Stödet bör avse en eller flera verksamhetsgrenar och inriktas på att få till stånd sådana enheter som kan ge tUlfredsställande utkomst. Ett särskilt finansieringsstöd till skärgårdsföretag bör därför inrättas som ett komplement till de stödformer som redan finns.

Detta särskilda slöd bör kunna lämnas till investeringar i byggnader och anläggningar samt för anskaffning av maskiner och andra inventarier. Stödet bör även kunna utgå till investeringar i objekt som är avsedda all användas gemensamt av flera företag. Stödet bör inte avse förvärv av mark eller annan fast egendom. Stödet bör i enlighet med vad jag har anfört utgå till företag vars verksamhet är lokaliserad till öar som saknar fast landförbindelse. Mot bakgrund av vad jag tidigare har anfört bör slödel såvitt möjligt inriktas mot specialiserade företag med förmåga att beslå på sikt. Fömtsättningama för företag i skärgårdama är emellertid sådana alt man ofta får räkna med alt verksamheten bedrivs på flera olika driftgrenar.

Det är angeläget att i sådana skärgårdsförelag som består av flera driftgrenar dessa kompletterar varandra väl tidsmässigt. Det är också angeläget alt de verksamheter som planeras blir ändamålsenliga med hänsyn till resp. företags fömtsättningar. Elt viUkor för stöd bör därför vara atl en plan över företagets drift företes. Äv planen skall självfallet också framgå beräknade inkomster och utgifter i de olika verksamhels-

Prop. 1975/76: 88                                                    17

grenarna. Stöd bör endast länmas om planen utvisar att företaget ensamt eller tiUsammans med annan bestående förtjänstmöjlighet i skärgården ger dem som verkar i företaget en tUlfredsställande utkomst.

Ett annat villkor för att komma i åtnjutande av stödet tiU skärgårds-förelag bör vara att annat statUgt stöd för samma ändamål inte utgår. I fråga om stöd till investeringar i jordbmksdelen i ett företag bör gälla att stödet inle får motverka jordbrukels rationalisering.

Stödet bör kunna utgå såväl i form av statiig kreditgaranti för lån som statsbidrag i form av avskrivningslån.

Kreditgaranti bör utgå tUl sådana investeringar i skärgårdsföretag som behövs för att de i företaget ingående verksamheterna skall kunna bedrivas ändamålsenligt. Lånegaranti bör kunna lämnas intiU elt belopp som motsvarar den godkända kostnaden för investeringsobjektet. Som säkerhet bör faslighels- eller företagsinteckning godtas. Vid ägarbyte bör omprövning av stödet ske. Amorteringstiden bör bestämmas med hänsyn till den ekonomiska livslängden för investeringsobjektet. För byggnader bör den liden uppgå till högst 30 år. För lån till övriga investeringar bör amorteringstiden vara högst 15 år.

Statsbidrag i form av avskrivningslån bör kunna utgå med högst 50 % av godkänd kostnad för investeringar i byggnader och anläggningar samt i sådana maskiner som utnyttjas i industriell eller moisvarande produktion. Bidrag bör emellertid inte kunna utgå liU investeringar i sådana objekt som lätt kan likvideras. När det gäller byggnader bör bidrag t. ex. ej utgå till uthyrningsslugor. Bidraget bör maximeras till 75 000 kr. per skärgårdsföretag. Som viUkor bör gälla att företaget åtar sig all under kommande tioårsperiod upprätthålla sin produktion på minst den nivå som ligger till grund för ansökan.

Statsbidrag bör inte beviljas om företagaren tillsammans med annan familjemedlem disponerar likvida tUlgångar eller inkomster av sådan omfattning att bidrag framstår som obehövligt.

Enligt min mening bör stödet till skärgårdsföretag administreras av lantbruksstyrelsen och lantbmksnämnderna. I ärenden som avser investering i annan näring än jordbruk, skogsbmk, trädgårdsodling och fiske bör emellertid samråd ske med resp. företagareförening. I principiella och andra viktigare frågor bör samråd ske med länsstyrelsen. Regeringen bör kunna bemyndiga lantbmksstyrelsen atl biträda ackord och eljest efterge statens rätt på grund av garantiåtagande för lån till skärgårdsföretag.

För innevarande budgetår beräknar jag att för kreditgarantier behövs en ram av 2 milj. kr. Behovet av medel för statsbidrag beräknar jag tiU samma belopp. På slatsbudgeten under nionde huvudtiteln bör för ändamålet på tilläggsbudget föras upp ett särskilt förslagsanslag av 2 milj. kr., benämnt Stöd till skärgårdsförelag.

Skogsbruket  har betydelse för sysselsättningen i skärgårdarria.

Prop. 1975/76: 88 18

Samtidigt utgör skogen en viktig del av miljön i vissa skärgårdar. Det är därför angeläget att skogsbruket där bedrivs i sådana, former att negativa miljöeffekter undviks eller mildras. Genom de: ändringar i naturvårdslagen och skögsvårdslagen som beslöts av ,1974 års riksdag;, (prop. 1974: 166, JoU 1974: 52,' rskr 1974: 405), här, möjligheterna förbättrats till samråd mellan länsstyrelse/skogsvårdsstyrelse och markägarna före avverkning. Genom samrådsförfärandét bör de regionaipolitiska intressena och miljöintressena oftast kunna.förenas.

Kostnader för stämpling av skog inom områden som förklarats som svårföryngrade eller som skyddsskogar bestrids helt av statsmedel. Skärgårdarna omfattas inte härav. Vidare sker sedan år .1960 rabattering av skogsvårdsstyrelsernas förrätlningsavgifter i begränsad utsträckning — särskUt i de tre nordligaste länen -— med statliga medel. Som skäl för rabattering räknas sVag ekonomi hos markägaren, en på grund av de naturliga fömtsättningarna låg skogsproduktion, eller låg värdeavkastning från skogen samt besvärliga driftsförhållanden Orsakade t. ex. av bristfällig arrondering. För budgetåret 1975/76 har för detla ändamål anvisats 100 000 kr. att användas i de tre nordligaste länen.

Enligt min mening är förhåUandena för skogsbruket i skärgårdarna ofta jämförbara med dem i de nordligaste delarna av landet. Det är därför lämpligt all skogsvårdsstyrelsen biträder vid stämplingen. Avgifterna för stämpling enligl skogsvårdsslyrelsernas taxor bör rabalteras i skärgårdarna enligl samma principer som gäUer för övrig rabattering. Kostnaderna härför beräknar jag för budgetåret 1975/76 lill 30 000 kr. Skogsstyrelsen bör medges att för budgetåret överskrida nionde huvudtitelns förslagsanslag Bidrag till skogsvårdsstyrelserna med motsvarande belopp.

Fisket är den viktigaste näringen i flertalet skärgårdar. Av det sammanlagda antalet fiskare i landet är 25 % eller ca 1 800 personer bosatta i skärgårdar.

SärskUl stor roll spelar fisket i skärgårdarna i Göteborgs och Bohus län samt Blekinge län. På ostkusten har fisket betydelse som komplement till jordbruk eller andra näringar.

Ett betydande statligt stöd lämnas tiU fisket i form av marknadsreglering av fisk, finansiellt slöd till investeringar i fisket, bidrag lill fiskehamnar m. m. Detta slöd kommer i hög grad skärgårdarna till godo.

Stöd till fisket i skärgårdama bör enligt min uppfattning i första hand lämnas inom ramen för del statliga stödet till fisket. Som jag har framhållit är förutsättningarna för fiske i regel inte sämre i skärgårdarna än inom andra områden. I vissa fall kan t. o. m: kortare avstånd till fångstplatserna innebära en fördel för skärgårdsfisket. Avståndet tUl avsättningsmarknadema kan dock i vissa fall vara längre för skärgårdsfiskarena än för andra fiskare.

Det särskilda stöd tiU skärgårdsföretag som jag tidigare har förordat bör kunna utgå till fiskeföretag i den mån annat statligt stöd inte kan

Prop. 1975/76: 88                                                    19

utgå   för samma åtgärd.' Söm exempel på objekt som kan stödjas vid sådana företag kan nämnas rökugnar, bryggor och sjöbodar.

Jag vUl i delta sammanhang erinra om den särskilda fiskerikommitté som jag nyligen har tillkallat med stöd av regeringens bemyndigande. Kommittén kommer att utreda fiskets kort- och långsiktiga problem. Det är naturligt alt fisket i skärgårdarna las upp i del sammanhanget. Kommittén har redan föreslagit vissa stödåtgärder för fisket. Det är min avsikl att ta upp kommitténs förslag i samband med min anmälan till proposhionen om tilläggsbudget II till statsbudgeten för innevarande budgetår.

Inom ramen för försöksverksamhet méd landskapsvårdande åtgärder inom odlingslandskapet har utgått statsbidrag tUl kommun eller av kommun bildad stiftelse. Bidrag har beviljats efter särskild prövning av områdets lämplighet och utgått med högst 50 % av kostnadema för skötseln. För särskilt angelägna projekt har bidrag dock kunnat utgå med högre procentsats. Naturvårdsverket har lämnat förslag om fortsatt verksamhet med landskapsvårdande åtgärder. Jag avser alt återkomma i denna fråga i den kommande budgetpropositionen.

Skärgårdslandskapets stora betydelse för rekrealionslivet bör understrykas. Därför bör också rekreationspolitiska synpunkter Vara vägledande för insatser i skärgårdsområdena. Kommunerna bör beakta behovet av mark för rekreationsändamål i det planeringsarbete som nu bedrivs inom ramen för den fysiska riksplaneringen. Genom aktiva ål-gärder i dessa hänseenden bör rekreationsmöjligheterna i skärgården kunna öka ulan att råka i konflikt med t. ex. den bofasta befolkningens intressen.

Elt betydande stöd lämnas f. n. av staten inom ramen för dels de medel som direkt avsatts för idrott och rekreation, dels de medel som anslagits för arbelsmarknadspolitiska åtgärder.

I proposition till 1975 års riksmöte har regeringen på min föredragning lagt fram förslag till riktlinjer för planering och samordning av samhällets insatser för rekreation och turism (prop. 1975: 46). I mitt anförande till regeringsprotokoUet angav jag vissa områden, som är särskilt lämpade för rekreation och turism. Bland dessa är Östergötlands och norra Kalmar läns skärgårdar, norra Bohusläns skärgård, Södermanlands skärgård och Norrbottens skärgård. I fråga om Stockholms skärgård underströk jag (prop. s. 30) vikten av att åtgärder vidtas för dess utnyttjande som rekreationsområde. Skärgårdslandskapet måste säkras för framliden och göras tUlgängligt för allt fler. Genom fortsatta insatser av den art som. redan vidtas bör skärgårdens betydelse som re-. kreationskälla kunna öka. Jag underströk också vikten av att varje möjlighet utnyttjas att i samband med rekreationsåtgärderna skapa sådana sysselsättningstiUfällen som kan komma den i skärgården åretnmt-boende befolkningen till del.

Prop. 1975/76:88                                                     20

Riksdagen har behandlat propositionen under innevarande riksmöte och därvid i huvudsak godkänt vad som har föreslagits i denna (CU 1975/76: 2, rskr 1975/76:46).

Jag vill i detta sammanhang betona vikten av att rekrealionspoliliska åtgärder vidtas i skärgårdama inom ramen för av statsmakterna beslutade stödformer. Jag avser här såväl anläggningsstödel till idrotten som arbetsmarknadsmedel. Härigenom kan utkomstmöjlighetema för skärgårdsbefolkningen också förbättras.

Det bör ankomma på den i nämnda proposition föreslagna beredningen att på sätt som har angetts i propositionen verka för en samordning av de StatUga rekrealionsinsalsema i skärgårdarna. Behovet av sådana insalser i skärgårdsområdena bör också belysas i samband med den pågående fysiska planeringen i kommunema.

Jag återkommer i det följande till behovet av allmänna regionalpolitiska insalser och till planläggningen av mark för bl. a. rekreationsbehov.

Jag övergår nu till att behandla trafiksektorn och redovisa mina förslag vad gäller statligt stöd atl upprätthålla en rimlig kollektivtrafik med båtar i skärgårdama. De förslag jag här redovisar har utarbetats i samråd med chefen för kommunikationsdepartementet.

Jag vill inledningsvis erinra om att staten sedan många år genom brobyggen och genom inrättande av färjeleder satsat på atl bryta den isolering som karaktäriserar skärgårdarna. Som exempel på öar som genom sådana brobyggen under senare årtionden fått fast landförbindelse vill jag nämna Alnön vid Sundsvall, Djurö och Vindö i Stockholms skärgård, Öland, Tjörn, Orust och Skaflölandel. Vidare har Muskö i Stockholms södra skärgård fått tunnelförbindelse med fastlandet. Bro över Lagnöströmmen i S:t Annas skärgård har öppnats för trafik under hösten 1975.

Statens vägverk bedriver färjetrafik på sammanlagt 17 aUmänna färjeleder till och från öar utan fasl landförbindelse i kuslskärgårdarna. Vägverkets färjetrafik utgör elt verkningsfullt bidrag i strävandena alt vidmakthålla en rimlig kommunikationsservice i skärgårdarna. Mol bakgrund av att en färjeförbindelse räknas som väg kan en ö med allmän färjeled vad gäller kommunikationerna i vissa avseenden vara jämställd med ö som har fast landförbindelse.

Vägverkets kostnader för driften av de 17 färjelederna uppgår till ca 27 milj. kr. per år. Därmed representerar denna trafik en av de större statliga insatserna i skärgårdarna.

Vägverket anpassar fortlöpande trafikinsatsen på de allmänna färjelederna lill efterfrågan. Jag vUl i anslutning till det föregående erinra om att färjeleder även fortsättningsvis ersätts av broar. Exempel på delta är del planerade brobygget lUl Seskarö i Haparanda kommun.

Förslag har framförts att ge taxibilar förtur på färjor. Jag har noterat

Prop. 1975/76: 88                                                    21

atl ett sådant förfaringssätt på försök tillämpas på vissa färjeleder och jag har inget att erinra mot att dessa försök fortsätter och vidgas. Regelmässigt har buss i linjetrafik förtur på de aUmänna färjeledema liksom läkarbilar och sjuktransporter. I flera fall har också postbilar förtur.

Trafiken på de enskUda färjeledema i skärgårdarna är inte av samma omfattning som på de allmänna. Statens slöd tiU den enskilda färjetrafiken med 70—85 % av underskottet bidrar till att ge berörda öar en tillfredsställande transportförsörjning.

1 samband med ansöknuigar om sådana bidrag gör vägverket omfattande utredningar vad gäller trafikens ändamålsenlighet, kostnader och intäkter i trafikrörelsen m. m. Vid dessa bedömningar bör aU rimlig hänsyn las tUl de speciella förhållanden som karaktäriserar skärgårdarna och kommunikationerna där. Jag anser det vidare nödvändigt att länsstyrelserna i samband med att de behandlar frågor om stöd tUl enskilda färjor i förekommande faU beaktar den nödvändiga samordningen mellan färje- och båttrafik. Angelägenheten härav ökar i takt med elt ökat siatUgt ekonomiskt engagemang i båttrafiken. Jag vill i sammanhanget understryka vikten av alt trafiken är rationellt ordnad, ett grundläggande krav för att bidrag skall kunna utgå.

Inom trafiksektorn övergår jag nu till alt behandla bållederna i skärgårdarna. Bållederna, som tUl skUlnad från färjelederna inte befordrar landsvägsfordon, upprätthåller en trafik, som betyder mycket för skärgårdarnas serviceförsörjning.

Den mest omfattande trafiken finns i Stockholms och Göteborgs skärgårdar. I Stockhohns skärgård bedrivs reguljär trafik året runt av det landstingsägda Waxholms Ängfartygs AB. Antalet passagerare per år uppgår till mer än 700 000. I Göteborgs skärgårdar bedrivs trafik dels av det av Göteborgs kommun ägda ÄB Göteborg-Styrsö Skärgårdstrafik lUl öarna Styrsö, Donsö m. fl., dels av Öckerö kommun tiU Öckerö, Björkö saml de s. k. Norderöarna. Styrsöbolaget befordrar drygt 900 000 passagerare per år.

I landet i övrigt finns etl 20-tal reguljära båtleder. De flesta av dessa ålerfinns i Göieborgs och Bohus län, men även i Västerbottens, Västernorriands, Blekinge och Malmöhus län finns sådana leder. Del totala antalet passagerare i den reguljära båttrafiken i kustskärgårdama (inkl. trafiken i Stockholms och Göieborgs skärgårdar) kan uppskattas lill ca 3 milj. per år.

I de flesta faU är primär- eller landstingskommun huvudman för de reguljära bållederna. I några fall ombesörjs trafiken av enskilda företag med bidrag från primär- eller landstingskommun. Båtleden tUl Holmön i Västerbottens län intar i detla avseende en särställning i och med att vägverket ombesörjer trafiken inom ramen för ordinarie väganslag.

1 mångafall tillämpas en relativt låg taxa i trafiken på båtlederna. In-

Prop. 1975/76: 88                                                    22

takterna i trafiken uppgår tUl ca 7 milj. kr. per år, medan koslnaderna kan beräknas till ca 24 milj. kr. per år. Äv det årliga underskottet, som sålunda uppgår till ca 17 milj. kr., faller ca 12 milj. kr. på Waxholmsbolaget. Den senare uppgiften avser 1973 års trafik.

Del finns anledning anta att det totala driftunderskottet i den berörda trafiken kommer alt stiga lill ett högre belopp under år 1975.

Staten lämnar vissa bidrag till båttrafiken i skärgårdama. Till Waxholmsbolaget utgår sålunda bidrag enligt särskilt avtal. Under budgetåret 1975/76 uppgår bidraget tUl 755 000 kr. TiU tre andra båtieder utgår statligt bidrag med f. n. totalt 146 000 kr. per år, varav slörre delen ■— 100 000 kr. — tiU trafiken till Ulvön i Västernorrlands län. I sammanhanget bör nämnas att trafiken till Holmön belastar vägverkets ordinarie väganslag med ca 300 000 kr. per år.

Riksdagen har under senare år gjort vissa uttalanden om båttrafiken i skärgårdarna. 1973 års riksdag (TU 1973: 15, rskr 1973: 282) fann det angeläget, att den principiellt vikliga frågan om upprätthållande av trafikförbindelserna mellan öar eller öområden och fastlandet samt kostnadsläckningen härför får en snar och tillfredsställande lösning. Riksdagen uppehöll sig i utlåtandet särskilt vid båtförbindelsen Landskrona— Ven.

1974 års riksdag konstaterade att det statiiga stödet till busstrafiken inte omfattar de speciella förhåUanden som råder i skärgårdarna genom atl båttrafiken faUer utanför bidragssystemet. Härigenom kommer skärgårdskommunerna i ell sämre läge än övriga konmiuner. Statligt slöd borde enligt riksdagen även utgå till båttrafik. Det borde därför kunna övervägas alt införa stöd till båttrafiken enligt principer liknande dem som gäller för busstrafiken. Riksdagen begärde hos Kungl. Maj:t utredning och förslag i dessa frågor (TU 1974: 9, rskr 1974: 111).

För egen del vill jag inledningsvis konstatera att båltrafiken i skärgårdarna är att beteckna som lokal trafik, vilken i första hand är en kommunal angelägenhet. Samtliga berörda primär- och landstingskommuner har också engagerat sig i den reguljära trafiken.

I likhet med vad som gäller övrig kollektivtrafik bör den grundläggande principen vara att båttrafik primärt skall erbjudas i den omfattning som är möjlig från förelagsmässiga utgångspunkter. Om det inte är möjligt atl upprätthålla en rimlig trafikförsörjning med tillgodoseende av kravet på kostnadsläckning bör bidrag kunna ulgå av allmänna medel. I första hand ankommer det då på primär- och landstingskommuner att lämna sådana bidrag.

Det kan emellertid finnas skäl som talar för att staten lämnar ekonomiskt stöd till båltrafiken i skärgårdama i större utsträckning än vad som hittills varit faUet. Som utgångspunkt för utformningen av ett sådant vidgat stöd kan tjäna del år 1974 genomförda nya bidragssystemet avseende lokal landsbygdstrafik. Jag skall i del följande redovisa mina överväganden i fråga om ett sådant vidgat bidragssystem.

Prop. 1975/76: 88                                                    23

Ett grundkrav vad gäller elt nytt slöd till båttrafiken i skärgårdarna bör — liksom vad gäller den lokala landsbygdstrafiken — vara att trafiken grundas på en genomtänkt planering och därvid ingår i en av kommunen antagen lokal trafikförsörjningsplan. Med hänsyn till atl den lokala trafikplanen i samband med bidragsgivningen till lokal landsbygds-trafik är knuten tUl elt bidragsår, som omfattar liden den 1 augusti— den 31 juli, bör ett statsbidrag till båttrafik omfatta samma tidsperiod.

Med båttrafik bör i detla sammanhang förslås reguljär trafik med båt inrättad för transport av passagerare eller av passagerare och gods. Bidrag till båltrafik skall sålunda inte utgå lill färjetrafik, dvs. trafik med färja i första hand inrättad för transport av landsvägsfordon. För sådan trafik görs som nämnts särskilda statliga insalser dels genom den allmänna färjetrafiken i vägverkets regi, dels genom bidragsgivningen till enskild färjetrafik på samma sätt som till byggande och drift av enskUd väg.

Stödet bör ulgå till kommun som är huvudman för eller lämnar ekonomiskt bidrag till drifl av ifrågavarande trafik.

Som krav för att statligt bidrag skall utgå bör gälla att trafiken till sin liuvudsakliga inriktning tillgodoser den bofasta öbefolkningens trafikbehov. Mot denna bakgrund bör bidrag kunna utgå lill sådana båtleder (linjer), på vilka trafik bedrivs regelbundet under hela året (hela segla-lionsperioden) och på vilka Irafikuppläggningen anpassats till öbefolkningens trafikbehov. Linjedragningen får härvidlag ses som ett uttryck för i första hand den bofasta öbefolkningens krav på liUfredsslällande Iransportförsörjning. På linjer som trafikeras under hela året kan alltså även turer som t. ex. endast framförs under sommaren vara bidragsberättigade i den ulslräckning de tillgodoser öbefolkningens trafikbehov och i förekommande fall med den begränsning vad gäller antalet turer som jag strax kommer alt närmare behandla.

Vid beräkningen av kostnaderna kan i speciella fall dessa få justeras, om tonnaget i första hand är dimensionerat med hänsyn till faktorer som inte sammanhänger med den bofasta öbefolkningens trafikbehov.

Statligt bidrag bör endast ulgå för trafik lill och från öar som har bofast befolkning men som saknar fasl landförbindelse eller allmän färjeled. Vidare bör vid bidragsberäkningen hänsyn las till om berörd ö även trafikeras av enskild färjeled med statsbidrag.

I den lokala busstrafiken utgår stödet endast till landsbygdslinjer, varmed avses linjer som lill minst hälften av sin längd är belägna utanför område med stadsplan och på vilka transportarbetet, räknat i persorikUo-meler, till större delen avser resor som påbörjas eller avslutas utanför sådant område. Det lokala stödet är vidare begränsat till vad som svarar mot två dagliga dubbellurer. Jag har — med utgångspunkt i riksdagens uttalande atl stödet lill båttrafiken borde utformas enligt principer liknande dem som gäller för busstrafiken — undersökt hur dessa kriterier

Prop. 1975/76: 88                                                    24

skulle kunna tillämpas på båttrafiken. Jag konstaterar därvid alt del förhållandet att bidrag skall kunna utgå lill bålleder (linjer) med regelbunden åretmnt-lrafik anpassad lill öbefolkningens trafikbehov i sig innebär en naturlig avgränsning av statens insats. På de flesta båtleder uppgår antalet dubbelturer per dag vinlertid lill mellan en och fyra. Så gott som samtliga dessa leder kan sägas ha en trafikkaraklär som svarar mot begreppet landsbygdstrafik. De kan också — i jämförelse med landsbygdstrafiken —■ sägas ha särskild betydelse med hänsyn lill att befolkningen på öama inte har samma möjlighet till individuell trafik som de som har tiUgång lill personbil. I de fall antalet dubbelturer överstiger fyra i genomsnitt per dag kan man som regel säga att mer tätbefolkade samhällen berörs och alt trafiken inle på samma sätt kan betecknas som landsbygdstrafik. Med hänsyn till den speciella karaktären av skärgårdstrafiken, bl. a. de svårigheter som föreligger atl nå lika rationell trafikuppläggning som på fastiandet, bör statiigt bidrag emellertid kunna utgå även tUl sådan trafik som inle kan betecknas som utpräglad landsbygdstrafik. Statens ekonomiska insats bör emellertid i sådana fall begränsas till vad som svarar mol fyra dagliga dubbelturer.

Jag finner det angeläget att bidragssystemet görs så enkelt som möjligt från administrativ synpunkt och förordar därför att statens bidrag utgår med viss andel av de enligl vad jag här har anfört beräknade årskostnaderna i trafiken.

En av fördelarna med att i detta sammanhang lägga kostnaderna tiU grund för beräkning av det statliga bidraget jämfört med att relatera bidraget tiU underskottet i trafiken är att den taxa som i de enskilda fallen tillämpas i trafiken därmed kommer att spela en relativt underordnad roll. Ällmänt gäller alt koslnadstäckningsgraden är låg. I Waxholmsbolagets trafik uppgår den till ca 25 % i genomsnitt under året. I landet i övrigt varierar kostnadstäckningen men kan i genomsnitt beräknas utgöra 35 %.

Vid mina överväganden har jag funnit att statens bidrag bör utgå med 35 % av årskostnaderna, beräknade på det sätt jag här angett. Detta innebär i princip alt kostnaderna för vad som kan betecknas som en rimlig trafikinsats för den bofasta öbefolkningen i de flesta fall kommer att delas lika mellan trafikanterna, staten och primärkommun/landstingskommun. Därmed kan man säga att bidraget i stort har byggts upp på liknande sätt som bidraget tiU lokal landsbygdstrafik, där enligt huvudregeln —• efter avdrag av vad som täcks genom trafikinläkter — återstående underskott med lika delar faUer på stat och kommun.

Bidraget får inte överstiga bidragsårets totala underskott. Med underskott avses här skillnaden meUan de verkliga kostnaderna och driftin-täklerna. Därvid bör hela bidragsårels trafik beaktas. I förekommande fall bör vidare resullatutjämning ske mellan olika båtleder under samma huvudman i en kommun. Om synnerliga skäl finns, bör högre statsbidrag kunna utgå.

Prop. 1975/76: 88 25

Det nya bidragssystemet går relativt lätt att tUlämpa på de olika båtlederna i landet. Ett undantag får dock göras för Waxholmsbolagets trafik i Stockholms skärgård. Med hänsyn till trafikens specieUa inriktning och stmktur utgår — som jag tidigare nämnt — statsbidrag enligt särskilt avtal som löper t. o. m. år 1984. Med hänsyn till dels det löpande avtalet, dels den speciella arten av ifrågavarande trafik bör den lämnas utanför det bidragssystem för båttrafik som jag beskrivit och som svårligen kan tillämpas på Waxholmsbolagets trafik. Jag anser dock alt det kan finnas anledning att — med utgångspunkt i det nya bidragssystemet — göra de justeringar i avtalet som bidragssystemet direkt kan sägas motivera.

Enligt senast tUlgängUga uppgifter, som alltså avser förhåUandena år 1973 eller 1974, uppgår underskottet i den reguljära skärgårdstrafiken (exkl. Waxholmsbolagets trafik) tUl ca 5 milj. kr. per år. Jag beräknar bidragsbehovet till 2,5 milj. kr. per år för den berörda trafiken. Vad gäller Waxholmsbolagets trafik förutsätter jag vidare en juslering i avtalet av innebörd att ca 3,5 milj. kr. per år ställs till förfogande för ifrågavarande trafik. Vid beräkningen av angivna belopp har jag räknat med en kostnadsstegring fram lill dess bidraget kan träda i funktion.

Jag har vidare studerat hur trafik bör kunna ordnas lill och från öar utan reguljär båttrafik. Motsvarigheten finns även här på landsvägssidan, där statsbidrag numera kan utgå till s. k. komplelleringstrafik. Därmed avses sådan trafik med personbil eller buss inom visst i trafikplan angivet område som anordnats på gmnd av avtal med kommun i syfte att i särskilt glesbebyggda delar av kommunen komplettera eller ersätta linjelrafik.

Jag har i detta sammanhang noterat alt viss försöksverksamhet sedan något år pågår inom Valdemarsviks kommun. Befolkningen på sex mindre öar i Gryts skärgård, som saknar reguljär trafik, har därigenom möjlighet lill båtlransport en dag i veckan fram och åter till fastlandet i anslutning till bussförbindelser med centralorten i kommunen. Beställning måste ske senast kvällen före trafikdagen direkt hos trafikutövåren. Resenären betalar 3 kr. per resa. Trafikutövaren får enligt avtal med kommunen ersättning för de kostnader som inte täcks av intäkterna. Kommunen beräknar koslnaderna för helårstrafik till ca 24 000 kr. Enligt vad jag har inhämtat från kommunen är erfarenheterna av försöksverksamheten goda och man har för avsikt att inlemma trafiken i kommunens trafikförsörjningsplan.

Del statliga stödet till båttrafik bör enligl min mening utvidgas att även omfatta sådan kompletterande trafik, som efter förhandsbeställning ■ utförs till och från öar'som saknar reguljär båltrafik. Samma regler bör gälla som för den reguljära båttrafiken, vilket innebär bl.ä. atl bidrag utgår med 35 % av kostnaderna, att bidrag endasi bör komma sådan trafik lill del som i första hand betjänar den bofasta öbefolkningen och

Prop. 1975/76: 88                                                    26

alt högre statsbidrag bör kunna utgå om synnerliga skäl föreligger. Kostnaderna för en sådan utbyggnad av del statliga stödet lill båltrafik kan överslagsmässigt beräknas tUl 500 000 kr. per år. Jag har därvid räknat med möjlighet till en förbindelse i veckan.

Statens kostnad för det nya bidragssystemet för båttrafik kan därmed beräknas till (2,5-f 0,5) 3 riiilj. kr. per år. HärtiU kommer stödet lill Waxholmsbolagets trafik för vilken har förutsatts ett avtalstillägg av innebörd att ca 3,5 milj. kr. per år ställs till förfogande.

Statsbidrag bör även kunna ulgå tUl förekommande båttrafik i de större insjöama.

Till lokal och regional busstrafik inom det inre stödområdet utgår förstärkt slöd. Reguljär båttrafik av nämnvärd omfattning förekommer inte inom inre stödområdet. Anledning saknas därför att införa ett liknande förstärkt slöd för båttrafiken. Om sådan kompletterande trafik som jag beskrivit skuUe komma att anordnas inom det inre stödområdet, bör enligt min mening från faU till fall etl högre statsbidrag kunna övervägas.

Vid planeringen av skärgårdstrafiken bör möjligheterna till samordning med skolskjutsar och posttrafik tillvaratas i all möjlig utsträckning. Vidare bör kraven på goda anknytningar med annan kollektivtrafik i kommunen tUlgodoses. Även de krav varuförsörjningen och godstransporterna ställer bör beaktas.

Kommun som önskar erhålla statsbidrag lill båttrafik får göra ansökan härom lill länsstyrelsen i samband med atl bidrag söks för lokal busstrafik. I ansökan skall anges vilka kostnader och intäkter som beräknas i trafiken under bidragsåret, planerade tidtabeller, i vUken utsträckning kommunalt bidrag avses utgå och hur stort statsbidrag som påräknas. Med hänsyn till önskemålen om etl administrativt enkelt bidragssystem bör några krav på en mer specificerad beräkning av kostnader och intäkter inte stäUas på detta stadium. Det fortsatta förfarandet i ärenden om statsbidrag till båttrafik torde i allt väsentligt kunna överensstämma med motsvarande förfarande vid behandling av ärenden om lokal landsbygdstrafik. Detta innebär bl. a. att kommunen inger slutUg ansökan om statsbidrag tUl länsstyrelsen efter bidragsårets utgång. Bidraget tillhandahålls kommunerna sedan den slutliga ansökan ingetts och behandlats.

Liksom vad gäller busstrafiken kan från tid till annan resanderäkningar aktualiseras för att få underlag för bedömning av trafikunderlagets omfattning och inriktning etc.

Det nya bidraget bör administreras av bussbidragsnämnden. Det får ankomma på nämnden att utfärda anvisningar för ansökningsförfarandet med beaktande av vad jag anfört om önskemålen om ett administrativt enkelt system.

Prop. 1975/76: 88                                                    27

De nya bestämmelserna bör gälla fr. o. m. bidragsåret 1976—1977. Bussbidragsnämnden bör ges i uppdrag att meddela de övergångsbestämmelser som behövs för all kommunerna skall kunna söka bidrag under våren 1976.

I prop. 1975: 1 (bil. 8 s. 191) anförde föredraganden atl det däri föreslagna bidragssystemet för regional busstrafik fått en provisorisk karaktär med hänsyn till vissa utredningar. Mot bakgrund av det samband som dessa har med all kollektivtrafik inom de olUca regionerna, alltså även med förekommande båttrafik, kan motsvarande sägas om det nya bidragssystemet för skärgårdstrafiken.

Genom det föreslagna statsbidraget till båttrafik kan betingelserna för den koUektiva transportförsörjningen i skärgårdarna rent allmänt förbättras. Förslaget ligger därmed i linje med de allmänna regionalpolitiska strävandena. Statsbidraget kommer i första hand alt trygga nuvarande transportförsörjning. Det kommer därjämte all medverka till att en utökning av antalet turer kan övervägas i olika fall. I sammanhanget vill jag understryka viklen av att tidtabellsbunden trafik upprätthålls under hela året, vUket är en gmndläggande förutsättning för varuförsörjningen. Statsbidraget tUl båttrafiken får i detta avseende stor betydelse för godstransporterna.

Jag viU vidare understryka atl man med hjälp av bidraget genom en lämplig anpassning mellan person- och godstaxorna på båtlederna även bör kunna bidra till en acceptabel lösning på den fråga som väckts om ell särskUl stöd tUl godstrafiken, i första hand med hänsyn lill de krav småindustrier och affärer ställer. En sådan laxeanpassning måste självfallet gälla också jordbmkets transporter, bl. a. i fråga om mjölktransporter. Jag vUl i detla sammanhang peka på att något statiigt bidrag inle utgår lill lokal godstrafik på landsväg. 1 skärgårdstrafiken är primär-kommun/landstjngskommun huvudman för eller intressent i trafiken på ett helt annat sätt än vad som är fallet på landsvägssidan. Delta bör rimligen innebära att möjligheterna för kommunen att påverka taxan — såväl person- som godstaxan — är större än i landsvägstrafiken. Med hänsyn till alt persontaxan i skärgårdstrafiken redan är relativt låg borde ett ökat statligt stöd tUl skärgårdstrafiken i linje med vad jag föreslagit till en del kunna utnyttjas till att reducera godstaxan.

1 fråga om medelsanvisningen avser chefen för kommunikationsdepartementet alt återkomma lill regeringen med förslag.

När det gäller frågan om regionalpolitiskt stöd m.m. till företag inom skärgårdsområdena vill jag i samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartementet anföra följande.

Lokaliseringsstöd vid investeringar lämnas i första hand inom det aUmänna stödområdet. 1 vissa fall kan stöd ges även i övriga delar av landet, t. ex. när särskUda skäl talar för att område med ensidigt näringsliv

Prop. 1975/76: 88                                                    28

eUer isolerat läge bör tillföras ytterligare industri. Som allmänna fömtsättningar för lokaliseringsstöd gäller bl. a. att verksamheien skaU bedömas medföra varaktig sysselsättning för arbetskraften, få tUlfredsställande lönsamhet och utövas i ort där goda fömtsättningar finns för verksamheten. Lokaliseringsstöd kan inom det aUmänna stödområdet ges tUl industri, industriliknande verksamhet, induslriservice, förelags-inriktad partihandel och uppdragsverksamhet med mer än lokal betydelse samt till turistnäringen. Utanför stödområdet kan stöd lämnas tiU företag med industriell eller industriliknande verksamhet.

Enligt min uppfattning finns det goda möjligheter att med gällande bestämmelser för stödgivningen tiUgodose önskemålen om regionalpolitiskt stöd vid investeringar inom skärgårdsområdena. I det allmänna stödområdet ingår hela kuststtäckan från Söderhamns kommun och norrut samt Öland, Gotiand och tre kustkommuner i norra Bohuslän. När del gäller övriga skärgårdsområden är i regel förhållandena sådana att förutsättningarna för lokaUseringsstöd utanför stödområdet kan anses uppfyllda. Det ankommer på regeringen all efler prövning i varje särskilt fall bedöma behov och omfattning av stöd i form av lokaliseringsbidrag och/eUer lokaliseringslån för att åsyftat resultat skall uppnås. Detta gäller också regionalpolitiskt motiverat utbildningsslöd, vilket enligt gällande regler kan lämnas till företag utanför stödområdet efler prövning av regeringen i varje enskilt faU.

Sysselsältningsstöd lämnas endast tUl företag inom det, inre slödom-rådet som bedriver industriell eller industriliknande verksamhet, industriservice samt företagsinriktad partihandel och uppdragsverksamhet. Stödet avser ökning av antalet anställda och lämnas under begränsad tid, tre år. Under år 1975 har påbörjats en försöksverksamhet med sysselsältningsstöd i vissa fall till företag utanför det inre stödområdet. Sålunda kan förelag i gränsområdet tUl del inre stödområdet samt på Golland efter beslut av regeringen i varje särskilt fall få sysselsättningsstöd i samband med lokaliseringsstöd. Av kustområdet ingår Kalix och Haparanda kommuner i det inre stödområdet.

Enligt min mening bör efter beslut av regeringen i varje särskilt fall sysselsättningsstöd kunna utgå utanför det inre stödområdet i skärgårdsområden som inte ingår i det inre stödområdet under förutsättning att också lokaliseringsstöd utgår. Frågan om stödområdenas omfattning, behandlas f. n. inom ramen för länsplanering 1974. Riksdagen har vid behandling av motioner om ändrade gränser för stödområdena uttalat (InU 1975:7, rskr 1975: 119) att, det mte är lämpligt att åriigen .ompröva dessa gränser, utan att det i samband med utvärderingen av det pågående länsplaneringsarbelet kan vara naturligt att göra en samlad prövning av stödområdenas utformning. Även jag anser alt frågan om' gränsdragning för stödområdena bör behandlas i ett sammanhang när

Prop. 1975/76: 88                                                    29

resultaten av länsplaneringsarbetet föreligger. De möjligheter som finns ätt med oförändrade slödområdesgränser ge regionalpolitiskt slöd inom skärgårdarna är enligt min mening tillräckliga.

Från elfte huvudtitelns anslag Särskilda stödåtgärder i glesbygder täcks kostnaderna för genomförande av speciella projekt som främjar företagsamhet i glesbygder.

Småförelagen i glesbygden har i många fall särskUda behov av rådgivning och service från företagareföreningarna. Är 1973 infördes därför en möjlighet för företagareföreningarna att få särskUda statsbidrag för åtgärder i glesbygderna (prop. 1973: 50, InU 1973: 7, rskr 1973: 248). Stödet är inriktat på konkreta projekt och föreningarnas framställningar om medel för sådant ändamål prövas av regeringen från faU till faU. HittUls har stödet varit förbehållet föreningarna i de sju s. k. skogslänen för insalser i glesbygdsområdena i de inre delarna av landet. Enligt min mening är det befogat att motsvarande möjlighet bereds företagen i skärgårdama. Det är angeläget att företagareföreningarna aktivt stimulerar företagen till att förbättra sin administration, redovisning, marknadsföring och produktutveckling genom utbUdning, kontaktverksamhet och konsulthjälp. Vidare bör föreningarna satsa på utredningar och utvecklingsprojekt som rör företag i skärgårdarna. Härutöver behövs insatser i samband med prövningen av frågor om slöd lill skärgårdsföretag.

För innevarande budgetår förordar jag att ytterligare 1,5 milj. kr. anslås för stöd till företagareföreningarna. Medlen bör anvisas på tillläggsbudget.

1 fråga om kommersiell service vill jag i samråd med chefen för handelsdepartementet anföra följande.

Del stöd till kommersiell service i glesbygd som f. n. utgår infördes i syfle alt motverka de negativa verkningar som den näringsgeografiska utvecklingen kunde medföra för glesbygdsbefolkningens tillgång till sådan service. Stödet är i huvudsak avsett för glesbygdskommuner i skogslänens inre delar. Om särskilda skäl föreligger, kan också andra delar av landet komma i fråga för sådant stöd efter beslut av regeringen i varje särskilt fall. Hemsändningsbidrag för reduktion av fraktkostnader utgår endast lill kommun som planerat en ändamålsenlig hemsändnings-service. För investeringsstöd till försäljnmgsställe gäller att del senare skall vara lokaliserat i enlighet med kommunal serviceplanering. Samhällets ansvar för kommersiell service i glesbygder åvilar således i första hand kommunerna. Samma synsätt gäller självfaUet för skärgårdsområdena. Skärgårdskommunerna bör upprätta översiktliga planer för serviceförsörjningen. En sådan inventering och planering torde vara nödvändig för att kunna bedöma behovet av samhäUeligt stöd till verksamheten. Frågan om statligt stöd tiU denna verksamhet utanför inre stödområdet prövas av regeringen i varje särskilt fall.

Prop. 1975/76: 88                                                    30

I samråd med chefen för bostadsdepartementet vill jag anföra följande om boende-, plan- och markfrågor i skärgårdama.

1 skrivelse från länsstyrelsen i Stockholms län har anförts att kreditinstituten när det gäUer bostadskrediter f. n. är försiktiga vid värderingen av fastigheter inom glesbygden och då särskilt inom skärgårdsområdet. Detta anses i hög grad försvåra skärgårdsbornas möjligheter att på goda villkor finansiera om- eller nybyggnad av fastigheter för permanent bruk. Denna försiktighet torde enligt länsstyrelsen bottna i alt kreditrisk anses föreligga, eflersom framtida möjligheter till permanentboende i skärgården enligt senare års utveckling bedöms som ovissa. Hithörande frågor har behandlats i den bostadspolitiska propositionen (prop. 1974: 150).

I enlighet med proposilionen har riksdagen i syfle atl förbättra kreditförsörjningen till främst bostadsbyggandet på landsbygd och i glesbygd öppnat möjligheter för stadshypoteksföreningarna att bevilja lån lill förelag utanför s. k. hälsovårdstälort. Vidare har riksdagen fattat beslut om särskUda gynnsamma fördjupningsregler för områden där underliggande kredit inte kan erhållas upp tUl statslånets nedre gräns.

Det ankommer på bostadsslyrelsen alt bestämma vilka områden som skall beröras av särskilda fördjupningsregler. Landets skärgårdsområden har inte f. n. bedömts vara aktueUa i detta sammanhang.

Jag vill också framhåUa att kreditriskerna i samband med bostadsbyggandet i skärgårdsområdena i praktiken torde vara små. Jag anser alt ansvariga länsorgan bör kunna ta upp hithörande frågor i förhandlingar med berörda kreditinslitul i likhet med vad som har skett i Stockholms län. Skulle problem med kreditförsörjning uppkomma i det enskilda fallet finns redan i dag möjligheter till individuell prövning.

I arbetet med plan- och byggnadsärenden som berör skärgårdsområdena bör eftersträvas alt den nybebyggelse för permanent bosättning och sysselsättning som kommer tUl slånd blir av god standard. Dispensgiv-ning och förenklade detaljplaner för åretombosättning bör vara medel som kan utnyttjas i detta syfte. Därvid måste göras en avvägning med hänsyn till behovet av att hushålla med tillgångar på oexploaterad mark och rimliga krav på sanitär standard och god miljö. Mycket beror därvid på tillämpningen i de enskilda fallen av de principer och standardkrav som planmyndigheterna bör beakta i sin verksamhet.

Man bör också eftersträva att begränsa den markanvändning för fritidsbebyggelse av traditionellt slag som dels hotar alt ta i anspråk vidsträckta skärgårdsområden som bör bevaras orörda, dels medverkar tUl oskälig markvärdestegring vilket bl. a. bidrar tUl svårighelema att etablera arbetsställen i skärgården. Det finns därför anledning att främja försök att skapa sammanhängande områden för friluftsliv och rekreation samt för bevarandet av växt- och djurliv. Även skärgårdsjordbrukets markintressen måste beaktas. 1 detta sammanhang måste också beaktas de rikllinjer för hushållning med mark och vatten som riksda-

Prop. 1975/76: 88                                                    31

gen har beslutat (prop. 1972: 111 bU. 2, CU 1972: 35, rskr 1972: 348).

I regeringens beslut våren 1975 med anledning av kommunemas program för genomförandet av den fysiska riksplaneringen understryks behovet av särskilda planeringsinsatser i de områden för vilka geografiska rikllinjer gäller. Regeringen har i samband med slällningslagande tUl programmen uttalat sig för att berörda kommuner inom de obmtna och högexploaterade kustområdena bör ulföra en översiktlig planering och redovisa sina ställningstaganden på ett sätt som ger en översiktlig bild av avsedd markanvändning. I dessa kustområden bör slor hänsyn tas bl. a. lill del rörliga friluftslivets och naturvårdens intressen och stor återhållsamhet iakttas med att tillåta ny fritidsbebyggelse. Programskedet har redovisats för riksdagen (prop. 1975/76: 1, CU 1975/76: 1, rskr 1975/ 76: 45).

Även för övriga kustområden i landet bör enligl regeringens beslut en översiktlig kommunal planering genomföras bl. a. som underlag för fortsatta bedömningar i fråga om behovel av särskilda markanvändningsreglerande åtgärder i kustzonerna för att bl. a. skydda kustområden sorn är värdefulla för friluflsliv och naturvård. I de riktlinjer som ges för planeringen av kusterna inbegrips samtiiga skärgårdsområden.

Ett genomgående drag för landels olika skärgårdsområden är atl de skär över kommungränser. Därför behövs vidgade kontakter mellan kommuner och ökat interkommunalt samarbete saml samarbete över länsgränser i planeringsfrågor. Angelägenheten av sådant samarbete har i flera fall betonats i regeringens beslut med anledning av kommunernas programarbete.

Skärgårdsområdena är också särskilt känsliga delar av landets kustområden. Flera verksamheter konkurrerar om en knapp marklillgång. En utveckling där aktiva åtgärder vidtas för atl möjliggöra fortsatt permanentboende behöver inte stå i konflikt med de riktlinjer som har angetts i den fysiska riksplaneringen. Del blir dock av särskild vikt att beakta hur en sammanhållen fysisk och ekonomisk planering skall kunna genomföras i den regionala och kommunala planeringen. Sambandet mellan kust och övärld, balanseringen mellan utvecklingsintressen och andra intressen samt samordningen mellan flera kommuner får slor betydelse.

Härvid är det angeläget att berörda kommuner och landstingskommuner samverkar och samordnar sina åtgärder för skärgårdarna på elt sådant sätt all de tillsammans med de statliga insatserna kan genomföras planmässigt och härigenom få maximal effekt. Det bör vara en angelägen uppgifl för berörda länsstyrelser alt stödja en sådan samordning och biträda skärgårdskommunerna i den planering som behövs. På detta sätt bör förutsättningar kunna skapas för en samordnad aktiv politik till stöd för skärgårdarna.

Jag förordar alt medel ställs lill förfogande redan innevarande bud-

Prop. 1975/76: 88 32

getår för denna planeringsverksamhet. I samråd med chefen för kom-mundeparlemenlet förordar jag att medlen får ulgå från fjortonde huvudtitelns förslagsanslag Länsstyrelserna. Medelsbehovet för innevarande budgetår beräknar jag till 0,5 milj. kr. Anslaget bör få överskridas med detta belopp.

4   Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att

1.  godkänna de grunder för stöd till skärgårdsföretag som jag har förordat,

2.  godkänna de grunder för stöd tUl båttrafik i skärgårdarna som jag har förordat,

3.  godkänna de grunder för sysselsältningsstöd till företag i skärgårdarna som jag har förordat,

4.  medge atl för budgetåret 1975/76 stalUg kreditgaranti för lån tUl skärgårdsföretag beviljas med sammanlagt högst 2 000 000 kr.,

5.  medge att för budgetåret 1975/76 statsbidrag till skärgårdsföretag beviljas med sammanlagt högst 2 000 000 kr.,

6.  medge att regeringen eUer efter regeringens bemyndigande lantbruksstyrelsen får biträda ackord och eljest efterge statens rätt på grund av garantiåtagande för lån till skärgårdsföretag,

7.  lill Stöd till skärgårdsföretag på tilläggsbudget II lill statsbudgeten för budgetåret 1975/76 under nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 2 000 000 kr.,

8.  tiU Särskilda stödåtgärder i glesbygder på tUläggsbudget II lill statsbudgeten för budgetåret 1975/76 under elfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 1 500 000 kr.

5|Beslut

Regeringen ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

NORSTEDTS TRYCKERI   STOCKHOLM 1975  7S0567