om ändring i lagen (1971:112) om förbud om oskäliga avtalsvillkor, m.m.

Proposition 1976/77:110

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1976/77:110 Regeringens proposition

1976/77:110

om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor, m. m.;

beslutad den 3 mars 1977.

Regeringen förslår riksdagen atl antaga de förslag som har upptagils i bifogade utdrag av regeringsprotokoil ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

SVEN ROMANUS

Propositionens huvudsakliga innehåll

Enligl avtalsvillkorslagen kan marknadsdomstolen förbjuda näringsidkare atl använda avtalsvillkor som är oskäliga mot konsumenterna. Lagen gäller i fråga om villkor som används vid erbjudande av varor och tiänster eller i samband med uthyrning av lösöre. Undanlag har gjorts for verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen eller forsäkringsinspeklionen.

I propositionen föreslås att lagens tillämpningsområde utvidgas så atl även oskäliga villkor som används av näringsidkare vid erbjudande lill konsument av andra nytligheter än de tidigare nämnda kan förbjudas. Utvidgningen innebär bl. a. alt lagen blir tillämplig på försäljning av fast egendom. Lagen kommer ocksä atl omfatta villkor som används vid erbjudanden av annan lös egendom än varor, exempelvis hus på annans mark och rättigheter av olika slag.

Vidare föreslås atl lagen skall bli tillämplig på villkor som används vid yrkesmässig förmedling av erbjudanden, exempelvis villkor som fastighetsmäklare använder vid förmedling av köp mellan privatpersoner.

Från tillämpningsområdet undantas liksom hittills villkor som används i verksamhet under tillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspektionen.

Slutligen föreslås viss ändring i lagen om skiljemän. Genom ändringen hindras atl del förenklade rättegångsförfarande som tillämpas i tvistemål om mindre värden sätts ur spel genom skiljeklausuler i kontrakt som används vid försäljning av småhus till konsumenterna.

1 Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 110

Prop. 1976/77:110 2

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:112) om Förbud mot oskäliga avtalsvillkor

Härigenom föreskrives au 1 och 3 a Si? lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avlalsvillkori skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

1 Är villkor, som näringsidkare använder vid erbjudande av vara eller tiänsl till konsument for enskilt bruk, med hänsyn ti'l vederiagel och övriga omständigheter att anse som oskäligt mol konsumenten, kan marknadsdomstolen, om del är påkallat frän allmän synpunkt, meddela näringsidkaren forbud att framdeles i liknande fall använda samma eller väsentligen samma villkor. Förbud skall förenas med vite, om ej della av särskilda skäl är obehövligt.

Första stycket äger motsvarande tillämpning, om näringsidkare erbjuder konsument att mot vederlag förvärva nyttjanderätt till lösöre för enskilt bruk.

Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkarens vägnar.

Föreslagen lydelse

Är villkor, som näringsidkare / sin yrkesmässiga verksamhet använder vid erbjudande av vara, tiänsl eller annan nyttighet lill konsument for huvudsakligen enskilt bruk, med hänsyn lill vederlaget och övriga omständigheter all anse som oskäligt mol konsumenten, kan marknadsdomstolen, om det är påkallat från allmän synpunkt, meddela näringsidkaren förbud atl framdeles i liknande fall använda samma eller väsentligen samma villkor. Förbud skall förenas med vite, om ej detta av särskilda skäl är obehövligt.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på villkor som näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet använder vid förmedhng från näringsidkare eller annan av erbjudande som avses i första stycket.

Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkaren och annan som handlar på dennes vägnar.

3aS

Näringsidkare är skyldig att pä anmaning av konsumentombudsmannen inkomma med yttrande eller   upplysning   i   ärende   enligt

' Senaste lydelse av lagens rubrik 1973:878.

2        Senaste lydelse 1973:878.

3        Senaste lydelse 1972:730.

Näringsidkare är skyldig atl på anmaning av konsumentombudsmannen inkomma med yttrande eller   upplysning   i   ärende   enligl

Prop. 1976/77:110

Nuvarande lydelse

denna lag. Efterkommes icke sådan anmaning, fär ombudsmannen förelägga näringsidkaren att fullgöra sin skyldighet vid vite av högst 5 000 kronor.

Föreslagen lydelse

denna lag. Efterkommes icke sådan anmaning, fär ombudsmannen förelägga näringsidkaren att fullgöra sin skyldighet vid vite av högst 10 000 kronor.

Mot ombudsmannens beslut om vitesföreläggande fär lalan ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977.

Prop, 1976/77:110

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän

Härigenom föreskrives all 3a S lagen (1929:145) om skiljemän skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Kan tvist mellan näringsidkare och konsument prövas av tingsrätt och rör tvisten vara, tiänsl eller annan nyttighet som tillhandahällils för huvudsakligen enskilt bruk, flr före tvistens uppkomst träffat avtal all tvist skall hänskjutas till skiljemän ulan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen göras gällande endast om tvisteföremålets värde är högre än som anges i  1 S lagen

3a!?' / tvist mellan näringsidkare och konsument rörande vara eller tiänsl som tillhandahållits for huvudsakligen enskilt bruk fär före tvistens uppkomst träffat avtal atl tvist skall hänskjutas till skiljemän ulan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen ej göras gällande, om tvisteröremålets värde ej är högre än som anges i 1 S lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden.

(1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden eller hinder enligt 3§ nämnda lag möter mot lagens tillämpning. Första stycket gäller ej om tvisten rör avtal mellan försäkringsgivare och

försäkringstagare och ej heller om annat följer av Sveriges internationella

förpliktelser.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977. Äldre bestämmelser gäller i fråga om avtal som har träffats före ikraftträdandet.

' Senaste lydelse 1974:9.

Prop. 1976/77:110

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET         PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1977-02-03

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus, Turesson, Gustavsson, Antonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Åsling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Ullsten, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo

Föredragande: statsrådet Romanus

Lagrådsremiss om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor, m. m.

1 Inledning

Den 6 mars 1975 tillsattes en utredning om förbättrat konsumentskydd vid förvärv av småhus m.m. Utredningen, som antagit namnet småhusköpkom-mitlén (Ju 1975:02)', har år 1976 avlämnat en promemoria (Ds Ju 1976:10) med förslag till bl. a. lag om ändring i lagen om oskäliga avtalsvillkor (avtalsvillkorslagen). Kommitténs promemoria, vari föreslås en viss utvidgning av lagens tillämpningsområde, bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Därefter har inom justitiedepartementet utarbetats promemorian (Ds Ju 1976:13) Avtalsvillkorslagens tillämpningsområde. Departementspromemorian innehåller förslag till ytteriigare utvidgning av tillämpningsområdet. Förslaget bör fogas till prolokollel som bilaga 2.

De båda promemoriorna har remissbehandlats tillsammans. Därvid har yttranden avgetls av hovrätten för Nedre Norrland, bostadsdomstolen, bankinspektionen, försäkringsinspektionen, kommerskollegium, marknadsdomstolen, näringsfrihelsombudsmannen (NO), konsumentverket, försäkringsrättskommittén (Ju 1974:09), arrendelagskommittén (Ju 1975:04), finan-sieringsbolagskommittén (Fi 1975:08), Göteborgs kommun, landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Central-

' Landstingsrådet Olov Lekberg, ordförande, professor Ulf Bernitz, utredningssekreterare Yngve Hjalmarsson, organisationschef Oskar Lindkvist och ledamoten av riksdagen /ngegärd Oskarsson.

Prop. 1976/77:110                                                    6

organisationen SACO/SR, Svenska byggnadsarbetareförbundet, Näringslivets byggnadsdelegalion (byggnadsdelegalionen), Sveriges advokatsamfund. Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen, Sveriges förenings bankers förbund, Finansieringsförelagens förening. Svenska byggnadsenlre-prenörföreningen, Sveriges villaägareförbund. Hyresgästernas riksförbund. Svenska Riksbyggen, HSB:s riksförbund, Sveriges allmännyUiga bostadsföretag. Lantbrukarnas riksförbund, Föreningen Sveriges jordbruksarrendato-rer. Auktoriserade fastighetsmäklares riksförbund. Sjösportens samarbets-delegation. Svenska båtindustriföreningen och Stockholms handelskammare.

Kommerskollegium har bifogat yttranden av Motorbranschens riksförbund, Skånes handelskammare, handelskammaren i Göteborg-Västsvenska handelskammaren, Gotlands handelskammare och handelskammaren för Örebro och Västmanlands län.

Sveriges industriförbund och Svenska byggnadsentreprenörföreningen har förklarat sig instämma i byggnadsdelegationens yttrande.

Kommitténs promemoria innehåller värderingar av olika avtalsvillkor som används vid överiålelse av fast egendom m. m. till konsumenter (bilaga 1 avsnitt 8). Härtill har konsumentverket och Sveriges advokatsamfund gjort vissa anmärkningar. En sammanställning av verkels och samfundets anmärkningar bör fogas lill protokollet som bilaga 3.

2 Nuvarande förhållanden

2.1 Den konsumentpolitiska lagstiftningen

Konsumentpolitikens uppgift är all stödja konsumenterna och förbättra deras ställning på marknaden. I detta syfte har under senare år tagits initiativ lill både näringsrältslig och civilrättslig lagstiftning.

Den näringsrätlsliga lagstiftningen syftar till att stärka hela konsument-kolleklivets ställning. Bland lagarna på området märks främst lagen (1971:112) om förbud mol oskäliga avtalsvillkor, avtalsvillkorslagen (ändrad senasi 1973:878), och marknadsföringslagen (1975:1418, ändrad 1976:55).

Den civilrältsliga lagstiftningen är direkt inriktad pä alt stärka enskilda konsumenters ställning i förhållande till näringsidkare och ger anvisningar om hur tvister skall lösas. Hit hör bl. a. lagen (1971:238) om hemförsäljning m. m. och konsumentköplagen (1973:877, ändrad 1975:1419). Av särskilt intresse när det gäller avtalsvillkor är den nya s. k. generalklausul som har införts i 36 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, avtalslagen (36 § ändrad 1976:185).

I detta sammanhang kan ocksä nämnas det förslag till konsumentkreditlag som nyligen har remitterats lill lagrådet och som innehåller både näringsrättsliga och civilrättsliga bestämmelser.

Prop. 1976/77:110                                                    7

Som ell led i konsumentpolitiken harsiatsmaklerna inrättat olika myndigheter för att ta lill vara konsumenternas intressen. Hit hör konsumentverket där verkschefen tillika är konsumeniombudsman (KO) samt marknadsdomstolen.

De nämnda myndigheterna tillämpar den näringsrättsliga lagstiftningen. Konsumentverket övervakar marknaden och söker vid behov fä förelagen alt frivilligt anpassa sin marknadsföring och sina avtalsvillkor till konsumenternas intressen. Lyckas i visst fall inle detta, kan KO föra ärendet inför marknadsdomstolen, som kan besluta om tvingande åtgärder.

Tvister mellan enskilda konsumenter och näringsidkare rörande varor och tiänster kan, förutom av de allmänna domstolarna, prövas av allmänna reklamaiionsnämnden. Nämndens beslut utformas som rekommendationer och kan således inte som domstolsavgöranden verkställas tvångsvis.

Vid sidan av den nu angivna vägen att lösa konsumeniivister har emellertid statsmakterna också sökt göra del enklare för enskilda medborgare atl ta till vara sin rätt inför domstol. Här åsyftas främst lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden (ändrad 1974:387). Tanken bakom den lagen är att rättegångsförfarandet skall vara enkelt och att kostnaderna skall hållas nere. Lagen gäller tvister där ivisteföremålels värde uppenbart inte översiiger hälften av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Oavsett värdet kan dock en tvist handläggas enligt det förenklade förfarandet, om tvisten huvudsakligen rör en fråga som har prövats av allmänna reklamationsnämnden.

Regeringen tillsatte förra året en utredning (H 1976:02) för översyn av reklamationsförfarandel i konsumeniivister (reklamationsulredningen). Utredningen skall också pröva om inte KO bör kunna föra talan för enskild konsument vid allmän domstol.

2.2 Rättsläget på avtalsvillkorsområdet m. m.

Rättsläget pä avtalsvillkorsområdet behandlas utföriigt i kommitténs promemoria (bilaga 1 avsnitt 3-5) som också innehåller en redogörelse för marknadsföringslagen. Här skall endasi anmärkas följande.

Huvudsyftet med avialsvillkorslagen är att ta till vara konsumentemas intressen när det gäller utformningen av kontraktsformulär inom olika branscher. Lagen innehåller i detta syfte ens. k. generalklausul,enligl vilken marknadsdomstolen kan förbjuda näringsidkare att i fortsättningen använda avtalsvillkor som med hänsyn till vederiaget och övriga omständigheter är aU anse som oskäligt mot konsumenten. Förbud skall i regel förenas med vite. Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare eller annan som handlar på näringsidkares vägnar.

En förutsättning för att lagen skall kunna tillämpas är att näringsidkaren har använt villkoret vid erbjudande av vara, yänst eller nyttianderält till

Prop. 1976/77:110                                                     8

lösöre. För atl förbud skall kunna meddelas förutsätts vidare alt del är påkallat frän allmän synpunkt. Delta innebär atl ingripande med slöd av lagen inte bör ske i enstaka fall som saknar principiell betydelse. Det har framhållits atl lagen främst tar sikte på oskäliga villkor i formulärrätlens standardavtal (prop. 1971:15 s. 82).

Frän lagens tillämpningsområde har undaniagits verksamhet som slår under tillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspektionen.

Frågorom förbud enligt avtalsvillkorslagen prövas av marknadsdomstolen efter ansökan av KO. Om KO beslutar alt inte föra ett visst fall lill domstolen, får ansökan göras av sammanslutning av konsumenter, löntagare eller näringsidkare. Fall som inte är av större vikt fär prövas av KO genom förbudsföreläggande. Sådant föreläggande innebär att den som antas ha använt oskäligt avtalsvillkor av KO föreläggs förbud vid vite atl fortsätta därmed. Godkänns föreläggandel, gäller del som förbud som meddelats av marknadsdomstolen.

Näringsidkare är skyldig atl på KO:s anmaning komma in med yttrande eller upplysning i förbudsärende. KO kan förelägga vite, om anmaning inle ållyds.

Marknadsföringslagen har till ändamål atl främja konsumentemas intressen i samband med näringsidkares marknadsföring av varor, tiänster och andra nytligheter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mol konsumenter eller näringsidkare. Lagens centrala bestämmelser är tre generalklausuler (2-4 §<?).

Enligl 2 § marknadsföringslagen kan marknadsdomstolen förbjuda näringsidkare alt fortsättningsvis företa reklamålgärd eller annan handling som genom att strida mot god affärssed eller pä annat sätt är otillböriig mot konsumenter eller näringsidkare. Bestämmelsen gäller vid marknadsföring oavsett vilket slag av nyttighet det är fråga om. Enligt 3 § kan domstolen ålägga näringsidkare som vid marknadsföring underiäter att lämna information, som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt, att lämna sådan information. Även denna bestämmelse gäller oavsett vilken nyttighet som marknadsförs. Enligt 4 S slutligen kan näringsidkare som till konsument för enskilt bruk saluhåller eller hyr ut vara, som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom, förbjudas att fortsätta därmed. Detsamma gäller, om varan är uppenbart otiänlig för sitt huvudsakliga ändamål. Förbud eller åläggande enligt marknadsföringslagen skall liksom förbud enligl avialsvillkorslagen i regel förenas med vite. Även den som handlar på näringsidkares vägnar kan meddelas förbud eller åläggande.

1 motsats till avtalsvillkorslagen gäller marknadsföringslagen även i fråga om bank- och försäkringsverksamhet.

Beträffande handläggningen av förbuds- och informationsfrågor enligt marknadsföringslagen gäller i huvudsak samma ordning som enligt avtals-

Prop. 1976/77:110                                                    9

villkorslagen. Förutom förbudsföreläggande finns informationsföreläggande som ger KO möjlighel all själv pröva frågor rörande Underlätelse atl lämna information i fall som inle är av större vikt.

Marknadsföringslagen innehåller vissa tillsynsbestämmelser som saknar motsvarighet i avtalsvillkorslagen. Sålunda föreskrivs alt den som avses med förbud eller åläggande är skyldig alt på anmaning av KO tillhandahålla upplysning, handling, varuprov och liknande som behövs för tillsynen. Lagen innehåller vidare straffbestämmelser som riktar sig mot speciella marknadsföringsåtgärder, nämligen uppsåtlig användning av vilseledande framställning, erbjudande av vissa slag av rabalimärken och köpbevis samt vissa kombinerade erbjudanden av varor eller tiänster.

Till grund för utformningen av både avtalsvillkorslagen och marknadsföringslagen ligger tanken att en förstärkning av konsumenternas ställning i första hand skall ske på frivillighetens väg efter informella förhandlingar mellan konsumentmyndigheierna och näringslivssidan. De maktmedel som har ställts lill förfogande genom lagstiftning kan sägas utgöra basen för dessa förhandlingar. Förhandlingsuppgiften pä konsumentsidan ligger hos konsumentverket. Inom verket finns ell sekretariat på vilket det främst ankommer atl biträda verkschefen/KO med hans uppgifter enligt de båda lagarna. När det gäller konsumentverkels organisation och verksamhet i övrigl hänvisas lill förordningen (1976:429) med instruktion för konsumentverket saml lill prop. 1975/76:159.

Som har framgått av den tidigare redogörelsen verkar avtalsvillkorslagen endast framåt, dvs. på så sätt all ett villkor som har förklarats oskäligt inte längre får användas. Däremot ger avialsvillkorslagen inle den enskilde konsumenten något skydd när ett avtal redan föreligger. För att konsumenten skall få ett sådant skydd krävs civilrättsliga bestämmelser som tar sikte på enskilda fall och som kan tillämpas av allmän domstol när tvist har uppstått. Bestämmelser av det slaget finns som nämnts bl. a. i 36 S avtalslagen (den förmögenhetsräitsliga generalklausulen).

Genom 36 S avtalslagen, som har trätt i kraft den 1 juli 1976(SFS 1976:185), har domstolarna fäll ökade möjligheter att göra skälighetsbedömningar. Enligl paragrafen fär avtalsvillkor jämkas eller lämnas ulan avseende, om villkoret är oskäligt med hänsyn lill avtalels innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigl. Har villkoret sådan betydelse för avtalet att det inte skäligen kan krävas att della i övrigl skall gälla med oförändrat innehåll, får avtalet jämkas även i annal hänseende eller i sin helhet lämnas utan avseende. Vid skäligheisprövningen skall särskild hänsyn las till behovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller eljest intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet.

Medan avialsvillkorslagen, som tidigare har framhållits, endast gäller vid erbjudande av vara, tiänsl eller nyttianderält lill lösöre, är generalklausulen i

Prop. 1976/77:110                                                   10

36 § avtalslagen tillämplig på alla avtalstyper inom området för den s. k. förmögenhetsrätten, t.ex. fastighetsköp, hyresavtal, banklån och försäkringsavtal. Klausulen kan också anaiogivis tillämpas inom andra rättsområden, exempelvis inom familjeräiten.

Som har nämnts gäller avialsvillkorslagen inle verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspektionen, vilket alltså innebär all banker och försäkringsbolag inle är underkastade den villkorsgranskning som utövas av konsumentmyndigheierna. Bankinspektionens lillsynsområde omfattar dock inle s. k. finansieringsföretag, exempelvis koniokortsförelag och företag som diskonterar kredilköpskonlrakl. Oskäliga avtalsvillkor som används av sådana förelag kan således förbjudas av marknadsdomstolen. Frågan huruvida finansieringsförelagen bör ställas under inspektionens tillsyn utreds emellertid f n. av finansieringsbolags-kommittén. Kommitténs arbete kan alltså komma all påverka avtalsvillkors-lagens tillämpningsområde.

De regler som gäller för bankinspektionens tillsyn lar främst sikte pä en övervakning av förhållanden som kan inverka på insäliarnas säkerhet. Reglerna är inte särskill inriktade på konsumentfrågor. Den är 1976 tillsalta banklagsuiredningen (Fi 1976:04) har emellertid fått i uppgift atl närmare överväga vad som bör gälla i fråga om inspektionens granskning av bankernas verksamhet för all i skilda hänseenden ge ett gott konsumentskydd ät bankkunderna. Enligl direktiven bör särskild uppmärksamhet ägnas frågan hur gränsen bör dras mellan inspektionens verksamhet och den verksamhet som utövas av de konsumenlpolitiska organen. Utredningen har att göra en avvägning mellan önskemålet alt myndighelskoniakterna med bankerna samordnas och behovet av ell likformigt konsumentskydd inom olika sektorer av näringslivet.

Även på försäkringsområdet pågår utredningsarbete som kan påverka avtalsvillkorslagens lillämpningsomräde. Sålunda övervägs inom försäk-ringsrättskommitlén bl. a. frågor som rör granskning av försäkringsvillkor.

Beträffande nyttianderäller av olika slag gäller avtalsvillkorslagen endasi villkor som används vid erbjudande av nyttjanderäli till lösöre. Avtal om nyttianderält till hus eller jord omfattas således inte. I jordabalken med anknytande författningar finns åtskilliga såväl tvingande som disposiiiva regler om sådana avtal. Inom arrendelagskommittén och hyresräUsutred-ningen (Ju 1975:06) pågår utredningsarbete som bl. a.,har till syfte all stärka konsumenternas ställning på dessa områden.

Vad särskill gäller hyra bör anmärkas alt pä marknaden vid sidan av jordabalkens regler har utbildats ell frivilligt förhandlingssystem enligt vilket hyresvillkoren bestäms efter förhandlingar mellan pä den ena sidan hyresvärden eller en fastighetsägarorganisation och pä andra sidan en hyresgästorganisation. Systemet, som är fullt utbyggt pä den allmännyttiga sektorn och vinner ökat insteg på andra sektorer av bosiadshyresmarknaden, bygger på

Prop. 1976/77:110                                                   H

aU ell avtal om förhandlingsordning träffas mellan hyresvärden eller hans organisation och en lokal hyresgästförening. De överenskommelser som träffas blir bindande för den enskilde hyresgästen genom atl i hans kontrakt tas in en s. k. förhandlingsklausul som hänvisar till förhandlingsordningen. Med det frivilliga förhandlingssystemet som förebild har hyresrältsutred-ningen föreslagit en lag om förhandlingsordning pä bosiadshyresmarknaden. Härigenom skulle införas en lagfäst förhandlingsrätt för organisationerna. För en närmare redogörelse om gällande lagstiftning pä hyresavlalsområdel och utredningsförslaget hänvisas lill betänkandet Hyresrätt 1 (SOU 1976:60).

Vad gäller rättsläget på avtalsvillkorsområdet skall slutligen nämnas atl del tidigare anmärkta förslaget till konsumentkreditlag innehåller en bestämmelse (15 § iredje slycket) enligt vilken kreditgivare kan under vissa förutsättningar förbjudas alt använda avtalsvillkor som ger honom möjlighet all återta en krediiköpi vara. Beträffande sådant förbud äger i övrigt avtalsvillkorslagens bestämmelser motsvarande tillämpning. Förslaget innehåller också flera civilrältsliga bestämmelser som riktar sig mol oskäliga villkor.

3 Reformkrav och förslag beträffande avtalsvillkorslagens tillämpningsområde

3.1 Konsumentombudsmannen

Frågan om avialsvillkorslagens tillämpningsområde har tagits upp av KO i skrivelse till regeringen den 19 september 1974. KO framhåller att det finns ett stort behov av skydd mot oskäliga avtalsvillkor på områden där lagen f n. inte gäller. 1 skrivelsen nämns särskilt avtal som gäller fast egendom och försäkringsavtal.

KO föreslår att lagen görs tillämplig även på avtal om fast egendom. En närmare redovisning av KO:s framställning i denna del finns i kommitténs promemoria (bilaga 1 avsnitt 6). Beträffande försäkringsområdet anför KO all del är en väsentlig brist alt lagen inte är tillämplig pä försäkringsvillkor. Det finns, framhåller han, en rad sådana villkor som borde underkastas granskning. KO avstår dock för tillfället frän alt framlägga förslag i denna del under hänvisning till det pågående arbetet inom försäkringsrättskommittén.

1 skrivelsen lar KO vidare upp frågan om inle lagen borde kunna tillämpas i vissa fall där privatpersoner är säljare, nämligen när försäljningserbjudande förmedlas av näringsidkare. Enligl KO skulle en väsentlig förstärkning av konsumentskyddet uppnås om lagen gjordes tillämplig på villkor som används av fastighetsmäklare och av näringsidkare som förmedlar försäljning från privatpersoner av varor som bilar och båtar.

Prop. 1976/77:110 12

3.2 Kommitténs promemoria

I kommitténs promemoria föreslås all avtalsvillkorslagen görs tillämplig i fall då näringsidkare erbjuder konsument all förvärva fast egendom. Vidare föreslås att förbud enligt lagen skall kunna riktas också mol näringsidkare som förmedlar erbjudande av sådan egendom. Vad som föreslås beträffande fast egendom skall enligt förslaget gälla även överiålelse (ej upplåtelse) av tomträtt.

Promemorian innehåller dessutom ell förslag lill påbyggnad av 3a ?; lagen (1929:145) om skiljemän. Enligl förslaget far avtal au framtida tvist skall hänskjutas lill skiljemän ulan förbehåll om räll för parterna all klandra skiljedomen inte göras gällande i tvist mellan näringsidkare och konsument rörande fast egendom, om ivisteföremålels värde inte är högre än som anges i 1 i; lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden, dvs. ett halvt basbelopp.

Kommittén har i promemorian tagit fasta på några typer av villkor som används vid försäljning av småhus och tomtmark lill konsumenterna, nämligen friskrivningsklausuler, besiktningsklausuler, skiljeklausuler saml hävnings- och åiergångsklausuler. Del är fråga om klausuler i konlraktsfor-mulär som används bl. a. av byggföretag, kommuner och mäklare och som kommittén har bedömt vara av särskilt intresse i sammanhanget. Kommittén beskriver de olika typerna av villkor samt diskuterar och bedömer dem från skälighetssynpunkt. Vid bedömningen värderas klausulerna i princip var för sig. Enligl kommittén far del föruisätias alt KO och marknadsdomstolen kommer atl bedöma klausulernas inbördes sammanhang och betydelse för balansen i kontraktet som helhet samt i vilken utsträckning klausulernas betydelse påverkas av andra avtalsvillkor. Beträffande den närmare innebörden av de angivna klausulerna och kommitténs värderingar därvidlag hänvisas lill promemorian (bilaga 1 avsnitt 7 och 8).

Vad gäller förmedlingssituaiionen framhåller kommittén all ingripande mol mäklare eller annan förmedlare endasi bör ske när det står helt klart att det oskäliga villkoret har föranletis av denne och eit förbud är påkallat från allmän synpunkt. Som föruisäuning för alt förbud skall kunna meddelas näringsidkare som förmedlar försäljning av fast egendom föreslås gälla att förmedlingen sker i näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet.

Förslaget alt avtalsvillkorslagen skall omfalla villkor som använts vid överiålelse av tomträtt har gjorts under hänvisning lill au för sådan överiålelse enligt jordabalken i huvudsak gäller samma bestämmelser som beträffande fast egendom. I sammanhanget väcker kommittén frågan om lagen bör göras tillämplig även på upplåtelse av nyujanderält. Här nämns -förutom lomträil - arrende, bosladsräll och hyra. Kommittén har dock avstått från all lägga fram något förslag i den delen. Enligl kommittén bör emellertid frågan övervägas i del fortsalla lagstiftningsarbetet eftersom dessa

Prop. 1976/77:110                                                   13

upplålelseformer har mycket stor ekonomisk och social beiydelse frän konsumentsynpunkt.

3.3 Departementspromemorian

I departementspromemorian föreslås en ytteriigare utvidgning av avtalsvillkorslagens tillämpningsområde. Enligt förslagels huvudregel skall oskäliga avtalsvillkor, som näringsidgare använder vid erbjudande till konsument, kunna förbjudas oavsett vilket slag av nyttighet som avses med erbjudandel. Huvudregeln omfattar även villkor som används vid förmedling av erbjudande. Från den således i princip heltäckande huvudregeln görs dockeii per betydelsefulla undanlag. Fördel första undantas erbjudande som avser nyttianderält till fast egendom, dock inle erbjudande om överlåtelse av lomträil. För del andra undantas verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspektionen.

Som skäl för den föreslagna utvidgningen anförs bl. a. atl avtalsvillkors-lagen har visat sig vara ett myckel ändamålsenligt instrument när det gäller alt utmönstra oskäliga avtalsvillkor inom de delar av konsumenlområdel där den hitintills gällt och alt del inte har framkommit några omständigheter som talar emot all lagen i princip görs tillämplig inom hela området. Tvärtom framstår del redan ur allmän rältspolilisk synvinkel som otillfredsställande all möjligheterna atl ingripa mol villkor som är oskäliga mot konsumenterna är inskränkta lill fall då vissa särskilda nytligheter erbjuds. Vidare anförs atl avtalsvillkorslagen bör läcka samma område som den mycket likartade marknadsföringslagen. Sistnämnda lag omfatlar, som tidigare har anmärkls, marknadsföring till konsumenterna oavsett vilken nyttighet som erbjuds. Får avialsvillkorslagen motsvarande tillämpningsområde, uppnås inle bara klarare linjer pä det näringsrättsliga fältet ulan ocksä en bättre överensstämmelse mellan den näringsrätlsliga och den civilrältsliga lagstiftningen om avtalsvillkor. Den civilrältsliga generalklausulen, alltså 36 >; avtalslagen, är ju tillämplig på alla avtalstyper.

Viktigast är dock enligt promemorian all del från konsumentsynpunkt är praktiskt motiverat med en ytteriigare utvidgning av lagens tillämpningsområde. Även efter ett genomförande av småhusköpskommiiténs förslag skulle nämligen marknadsföring av flera nytligheter där behov av konsumentskydd föreligger lämnas utanför den näringsrätlsliga villkorskontrollen. Så skulle bli fallet med annan lös egendom än varor. Dit hör exempelvis hus på annans mark och rättigheter av olika slag. I sammanhanget framhålls all osäkerhet ibland kan råda huruvida en viss nyttighet är av sådan karaktär all avtalsvillkorslagen i nuvarande utformning är tillämplig och aU denna osäkerhet skulle kunna undanröjas om lagen i princip blev tillämplig på nyttigheter i allmänhet. Härvidlag pekas särskilt på vissa former av konsu-menikredii.

Prop. 1976/77:110                                                    H

Sammanfattningsvis anförs i denna del atl det såväl från direkt konsu-menipoliiisk synpunkt som ur mera principiell och teknisk synvinkel finns goda skäl atl göra avtalsvillkorslagen generellt tillämplig i förhållandel mellan konsumenter och näringsidkare.

Vad sedan gäller förmedlingssituaiionen hänvisar promemorian lill den tidigare berörda skrivelsen i vilken KO begär att ingripanden skall kunna göras inte bara mot näringsidkare som förmedlar fastigheter utan även mot näringsidkare som förmedlar andra nytligheter. Som exempel pä fall då ingripande kan behöva ske nämns förmedling av begagnade bilar i samband med auktion. Del förekommer också båtförsäljare som arbetar som förmedlare. I sammanhanget hänvisas lill att konsumentköplagen, som avser köp av varor, gäller även i fråga om köp från privatperson, om köpet förmedlas av näringsidkare som ombud för säljaren.

Mot denna bakgrund hävdas i promemorian att en reformerad lagstiftning bör omfalla inte bara faslighelsförmedling ulan även förmedling av andra nytligheter för enskilt bruk. Anledning saknas att inskränka tillämpningsområdet till erbjudanden om fast egendom och varor. Behov alt ingripa mot oskäliga villkor kan föreligga även på andra områden, t. ex. vid förmedling av tiänster.

När det gäller frågan om lagens tillämpning pä villkor som avser nyttianderält till fast egendom pekas i promemorian på flera omständigheter som talar för all dessa nyujanderällsavial bör falla under lagen. Sålunda framhålls atl avtal om arrende, bostadsrätt, hyra och lomträil har stor betydelse från konsumentsynpunkt och att standardavtal vanligen används i dessa sammanhang. A andra sidan uppmärksammas, liksom i kommitténs promemoria, förhållanden som talar i motsatt riktning. Sålunda framhålls vad gäller hyresvillkor atl det på hyresmarknaden har utvecklats ett förhandlingssystem där parterna i stor utsträckning företräds av organisationer. Detta medför alt konsumenterna på hyresområdet inte har samma behov av konsumentmyndighelernas stöd som pä områden där del saknas särskilda konsumentorganisationer. Vidare framhålls att, om hyresgästorganisationerna inte förhandlingsvägen kan komma lill rätta med oskäliga avtalsvillkor, möjlighel finns atl vända sig till hyresnämnderna och bosladsdomstolen och där begära prövning av hyresvillkoren. På arrendeområdet kan en prövning av avtalsvillkor på motsvarande sätt ske vid arrendenämnderna. Vid sidan av de angivna prövningssyslemen finns det enligl promemorian knappast något utrymme för en prövning av hyres- eller arrendevillkor vid marknadsdomstolen. Inle heller när del gäller bostadsrätter passar avtalsvillkorslagens modell för konsumentskydd. Avtalsvillkoren på bostadsrättsom-rådel framträder närmast som en fråga om förhållandet mellan medlemmarna i en ekonomisk förening. De som är medlemmar i exempelvis HSB lorde i allt väsentligt kunna la sina intressen tillgodosedda inom ramen för denna organisation, anförs del. Som ell ytteriigare argument atl inte nu

Prop. 1976/77:110                                                   15

utvidga avialsvillkorslagen lill au omfalla nylijanderäli lill fasi egendom, borisen från överlåtelse av tomträti, hänvisas sluiligen iill det arbete som bedrivs inom arrendelagskommittén och hyresräiisuiredningen.

Beträffande frågan om undantag för verksamhet som slår under tillsyn av bankinspektionen eller forsäkringsinspeklionen framhålls till en början atl det vid lagens lillkomsi ansågs naturligt all kontroll och övervakning av villkoren i de avtal som banker och försäkringsbolag erbjuder allmänheten anförtroddes de särskilda inspektionsmyndigheterna. Härvidlag hänvisas lill prop. 1971:15 s. 69. I promemorian sägs därefter all såväl banker som försäkringsbolag ibland använder sig av villkor som ensidigt tillgodoser deras intressen och som kan behöva mjukas upp av hänsyn lill låntagare och försäkringstagare. Beträffande bankvillkoren hänvisas till generalklausulutredningens belänkande (SOU 1974:83), särskilt s. 167 f, och beiräffande försäkringsvillkoren lill KO:s tidigare berörda skrivelse.

Även om det kan finnas skäl som lalar för all man för in bank- och försäkringsverksamheten under avialsvillkorslagens kontrollsystem, bör enligt promemorian hänsyn tas lill att bankerna och försäkringsbolagen redan slår under lillsyn. Trots au bank- och försäkringsinspeklionens verksamhet inle främst är inriktad på villkorskonlroll av del slag som här avses, har myndigheterna alltmer kommii atl beakta även konsumentintressen. Bl, a. granskas redan nu i viss omfattning innehållet i avtalsformulär som används av bankerna och försäkringsbolagen. Det finns naturligtvis möjlighel all bygga ut denna granskningsverksamhel, varvid man kan la tillvara den särskilda sakkunskap som finns hos myndigheterna. Mol denna bakgrund och med hänvisning lill del arbete som bedrivs inom banklagsuiredningen och försäkringsrättskommittén föreslås inte någon ändring av avtalsvillkorslagens tillämpningsområde på denna punkt.

I deparlemenlspromemorian föresläs slutligen en höjning av del viiesbe-lopp som KO enligl 3 a  avialsvillkorslagen kan förelägga näringsidkare för all förmå denne atl inkomma med yttrande eller upplysning i ärende enligl lagen.

4 Remissyttrandena

4.1 Allmänna synpunkter på avtalsvillkorslagens tillämpningsområde

De föreslagna utvidgningarna av lagens tillämpningsområde har i princip godtagits eller lämnats ulan erinran av del helt övervägande antalet remissinstanser. Sålunda har av ell fyrliolal inslanser endasi Sveriges advokatsamfund, HSB:s riksförbud och Sjösportens samarbelsdelegalion ställt sig avvisande eller tveksamma till förslagen.

Hovrätten jör Nedre Norriand anser alt lagens tillämpning inle bör inskränkas endast till sådana områden där ett behov av skydd för konsu-

Prop. 1976/77:110                                                   16

menien redan har visat sig föreligga. I den mån lagens syften inie tillgodoses genom annan lagstiftning eller reglering bör den göras generellt tillämplig i enlighet med vad som föreslås i departementspromemorian.

Bankinspektionen framhåller önskemålet om överensstämmelse mellan marknadsföringslagens och avtalsvillkorslagens tillämpningsområden och pekar ocksä pä den bättre överenssiämmelse med den avialsräiiliga generalklausulen som uppnås om förslagen genomförs. Avenjöisäkringsinspektionen godtar en utvidgning av avialsvillkorslagens tillämpningsområde i enlighet med de remitterade promemoriorna.

Kommerskollegium framhåller atl behovet av åtgärder mot för konsumenterna oskäliga verkningar av formulärrälien vid förvärv av småhus är framträdande. Kollegiet tillstyrker även de förslag om en mer generell räckvidd av avialsvillkorslagens tillämpning som framförs i departementspromemorian. Den större överensstämmelse som härigenom skapas mellan den civilrältsliga och näringsrättsliga lagstiftningen om avtalsvillkor är enligl kollegiet ulan tvekan önskvärd.

Marknadsdomstolen ser med gillande all avialsvillkorslagens tillämpningsområde utsträcks till att omfatta även erbjudanden om förvärv av fast egendom. Mol bakgrund av den av kommittén utförda inventeringen av olika förekommande villkor slår del enligl domstolens mening klart au konsu-mentskyddssynpunkier i hög grad gör sig gällande vid försäljning av bostadsfastigheler till privatpersoner. Domstolen har inle något all erinra mol den i departementspromemorian förordade ytterligare utvidgningen av avialsvillkorslagens lillämpningsomräde. Tvärtom synes en sådan utvidgning motiverad från konsumentskyddssynpunkt. Del är också önskvärt atl terminologin är så enhetlig som möjligt inom det konsumenlrältsliga området. Det finns enligl domstolens mening skäl för all låta avtalsvillkors-lagen omfatta vara, tiänsl eller annan nyttighet i full överensstämmelse med lydelsen i marknadsföringslagens andra och iredje paragrafer.

Konsumentverket, som också tillstyrker de föreslagna utvidgningarna av tillämpningsområdet, framhåller beiräffande konsumentskyddet vid fastig-hetsförvärv alt det av åtskilliga anmälningar till KO och verket har framgått all det i småhusköpskoniraklen är vanligt med klausuler som måsle betecknas som oskäliga. Orsakerna härtill är enligt verkets mening fiera. I många blandade köp- och entreprenadavtal hänvisas av traditionella skäl lill Allmänna bestämmelser för byggnads-, anläggnings- och insiallaiionsentre-prenader (AB). AB;s regler är emellertid avsedda för avtalsförhållanden mellan parter som har en i fråga om ekonomi och kunskaper i stort sett jämbördig ställning. Tillämpade pä ett konsumentköp måste fiera av AB:s bestämmelser betecknas som oskäliga. Härtill kommer all de företag som säljer småhus kunnat direkt utnyttja atl del råder en säljarnas marknad. Detta har gett företagen möjlighel au uppställa praktiskt tagel vilka villkor som helst ulan att riskera alt inle la avsälining för sina produkter. Avtalen är i

Prop. 1976/77:110                                                    17

regel myckel omfattande och svåröverskådliga och köparen har svårt alt förslå innebörden av olika bestämmelser och därmed ujjpfatta i vad mån villkoren är förmånliga för honom. Avtalen är i mänga fall utformade så all konsumenten med fog kan känna sig rättslös.

För all illustrera delta pekar konsumentverket på reglerna om besiktningens rättsverkningar. Avtalen innehåller i allmänhet villkor som begränsar köparens rätt atl göra gällande ansvar på grund av fel lill sådana fel som besiktningsmannen beslutat uppta i besiklningsullåiandet. Ett annal exempel är de regelmässigt förekommande skiljeklausulerna. Många konsumenter har vänt sig till KO och verket och anfört au deras nyförvärvade och nyuppförda hus varil behäftade med allvarliga fel. Inte sällan har uppförandet varil oförenligt med gällande byggnormer. Felen har emellertid inte uppmärksammals eller antecknats av den av säljaren utsedde besiktningsmannen. Det har t. o. m. förekommit att köparen lill följd av det felaktiga uppförandel förelagts av byggnadsnämnd all åtgärda huset, så att det överensstämmer med normerna. Avhjälpandet har skell på köparens bekostnad och utan att denne kunnat fa ersättning av säljaren, trots alt produkten inle varil avtalsenlig. Och i sådana fall då felet kunnat påtalas av köparen, t. ex. därför alt del uppmärksammals vid besiktningen eller köparens rätt att göra gällande fel inte varit beroende av all så skett, har köparen av ekonomiska skäl, på grund av atl avtalet innehållit en skiljeklausul, inte vågat utkräva sin rätt. Som ytterligare exempel på avialsregler som medför atl säljaren kan utsätta köparen för en godtycklig behandling nämner verket klausulen "Rätt lill ändringar förbehålles", som ger säljaren räll att leverera en produkt som på nästan alla punkter avviker från den som köparen förväntar sig.

Man skulle möjligen, forisätter konsumentverket, kunna tro alt klausuler som på ett ensidigt sätt tillvaratar säljarnas intressen, exempelvis klausuler om friskrivning frän ansvar för försening eller klausuler som utesluter möjligheten atl påtala fel, inle Hr så stor praktisk betydelse genom att de situationer som villkoren tar sikte på mera sällan inträffar. Så är emellertid inle fallet. De berättigade klagomålen från konsumenterna på atl tillträdesdagen skjuts fram, fel och brister inte åtgärdas och klagomöjligheier skärs av är legio. Många konsumenter har kontaktat KO och verket om problem av detta slag. Avtal om fast egendom gäller ofta stora belopp, och det är inle överdrivet att påstå att ett sådant avtal ekonomiskt sell i många fall är del viktigaste som konsumenten ingår under sin livslid. Missbruk av avtalsfriheten genom all oskäliga villkor används kan här fa ödesdigra följder för konsumenten. Del är därför angelägel all vägen öppnas för en effektiv sanering av avtalsvillkoren på della område. Del har förekommit alt enskilda företag som bedriver entreprenadverksamhet vänt sig lill KO för atl få sina avtalsvillkor granskade. Sedan en tid förhandlar verket med Svenska byggnadsentreprenörföreningen om utformningen av allmänna bestäm-

2 Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 110

Prop. 1976/77:110                                                   18

melser för statligt belånade gruppbyggda småhus. Enligl verkets mening kan dock inte effektiv sanering av avtalsvillkoren på della område komma till stånd om inle konsumentverket/KO och marknadsdomstolen ges erforderliga maktmedel.

Också LO anser del angelägel all lagens tillämpningsområde utsträcks. Den av kommittén gjorda inventeringen av avtalsvillkor som kan förekomma vid försäljning av bostadsfastigheler lill privatpersoner visar alt behovet av ett förstärkt konsumentskydd på detta område är påtagligt. Enligt LO:s förmenande har lagen visat sig vara eu mycket ändamålsenligt instrument när del gällt alt utmönstra oskäliga avtalsvillkor inom de delar av konsumenlområdel där den hittills varil tillämplig, och del har inle framkommit några omständigheter som talar emot alt lagen i princip görs tillämplig inom hela området. Tvärtom framstår det som otillfredsställande atl möjligheterna alt ingripa mol villkor som är oskäliga mol konsumenterna är inskränkta till fall då vissa särskilda nyttigheier erbjuds. LO vill mol denna bakgrund förorda atl lagens lilliimpningsområde utvidgas på föreslaget sätl. Även TCO och Svenska byggnadsarbetareförbundet tillstyrker all lagen i princip görs tillämplig oavsett vilket slag av nytligheter som erbjuds.

Näringslivets byggnadsdelegation (organ för Svenska arbetsgivareföreningen. Svenska bankföreningen. Svenska byggnadsentreprenörföreningen. Svenska handelskammarförbundel, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges grossislförbund, Sveriges hantverks- och induslriorganisalion, Sveriges industriförbund och Sveriges köpmannaförbund) framhålleratt de föreslagna ändringarna innebär aU KO;soch marknadsdomstolens möjligheter au med generell verkan ingripa moi avtalsvillkor i stort sell kommer all överensstämma med de allmänna domstolarnas möjligheter atl i del särskilda fallet jämka eller underkänna avtalsvillkor enligl 36 ?; avtalslagen. Av principiella skäl tillstyrker därför delegationen ändringsförslagen i den utformning som återfinns i departementspromemorian.

Sveriges advokatsamfund däremot, som redan vid lagens tillkomst ansåg alt marknadsdomstolens avgörande borde kunna överprövas av högsta domstolen, anser all varje utvidgning av lagens tillämpningsområde är betänklig så länge marknadsdomstolen alUjämt är enda instans på området. Beaktas däremot det angelägna rältssäkerhetskravet atl trygga en enhetlig räitstill-lämpning genom atl låta högsta domstolen bli högsta instans i mål om tillämpning av avtalsvillkorslagen, har samfundet inte något all invända mot atl tillämpningsområdet för avialsvillkorslagen görs heltäckande och även far innefatta villkor som används av mäklare och andra mellanhänder i yrkesmässig verksamhet. De kvarstående inskränkningarna som föreslås i de båda promemoriorna ter sig i så fall som omotiverade.

Sveriges villaägareförbund förklarar all förbundet sedan en längre lid haft sin uppmärksamhet riktad på de problem som diskuteras av kommittén. Förbundet hänvisar härvidlag lill en försöksverksamhet enligl vilken kontroll

Prop. 1976/77:110

19

av småhus görs a v et t konsultföretag som för ändamålet anlitas a v förbundet. Denna försöksverksamhet har numera fullföljts i form av én överenskommelse mellan förbundet och Svenska byggnadsentreprenörföreningen. Enligt förbundets mening innefattar överenskommelsen mycket viktiga förbättringar av konsumentskyddet. Avtalet bör fl god genomslagskraft och del synes inle orealistiskt atl räkna med att de principer som fastlagts kan bli vägledande. Lösningen är generell och kan enligt förbundet i princip tillämpas för all småhusbebyggelse.

Villaägareförbundet förklarar sig emellertid vilja tillstyrka den föreslagna utvidgningen av avtalsvillkorslagens tillämpningsområde. I den män enighet inle kan uppnås beträffande utformningen av ett olämpligt villkor, bör det nämligen finnas möjlighel alt fa frågan prövad av marknadsdomstolen. Härtill kommer atl den nämnda överenskommelsen f n. inte gäller företag utanför entreprenörföreningens medlemsområde.

HSB:s riksförbund anför som sin mening all den föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet lill att avse fast egendom knappast är erforderlig. Det finns redan en omfattande reglering från det allmännas sida vilken syftar till alt tillgodose köparens intresse av viss minimistandard vid förvärv av en nybyggd fastighet. Bestämmelser i bygglagsiiftningen, bostadslåneförfalt-ningarnas krav på visst byggnadssätt och viss utrustning som förutsättning för statlig belåning, besiktning i kommunal regi av pågående byggnadsarbeten och kommunala villkor i samband med exploateringsavtal vid nybebyggelse är exempel på genomgripande kontrollåtgärder vilka helt saknas inom varuhandeln. Beträffande statligt belånade fastigheter utövar länsbostadsnämnderna en kontrollerande och prisreglerande funktion. Vad beträffar överiålelse av nyuppförda ej statligt belånade fastigheter torde det genomsnittligt sell inte råda en sådan bristande överensstämmelse mellan köparens och säljarens förhandlingssituation atl det är erforderiigl med en utvidgning av avialsvillkorslagen till atl omfatta dessa fall.

Sjösporiens samarbelsdelegalion (Svenska kryssarklubben. Svenska seglar-förbundel och Svenska båtunionen) efteriyser en ordentlig utvärdering av den nuvarande lagstiftningen, med beaktande av eventuella priseffekter, innan någon utsträckning av allmän räckvidd sker.

En varas pris är, anför delegationen, inte oberoende av försäljningsvillkoren. Så exempelvis påverkar utsikterna till framgångsrik reklamation eller andra krav mot säljarna i hög grad kostnaderna och därmed priset. Det är ett konsumentintresse att tillse att villkoren inte inbjuder till onödiga reklamationer eller andra sakligt obefogade krav, och i skälighetsbedömningen bör därför ingå en avvägning av vad som med hänsyn till priset kan ligga i den genomsnittlige köparens intresse. Avialsvillkorslagen innehåller inga anvisningar om någon sådan avvägning, och marknadsdomstolens bedömning av vad som är oskäligt förefaller stundom alt ske utan beaktande av denna aspekt. Samtidigt medför KO:s verksamhet en standardisering av villkoren.

Prop. 1976/77:110                                                   20

så all endasi av KO godkända "konsumenlvänliga" villkor godtas. Den kostnadsökning som KO:s verksamhet kan medföra kommer därmed att drabba alla förelag, och konsumenterna kan inle mäta skillnaderna i form av billigare, men formellt "ogynnsammare", villkor från andra håll. Konsumenterna föriorar med andra ord fördelen av villkorskonkurrens.

Delegationen förklarar vidare som sin mening atl avtalsvillkorslagen inte bereder vägen för något egentiigt ökat konsumeniinflytande. Vad den innebär är en centralstyrning av villkoren genom KO och marknadsdomstolen. Delegationen har visseriigen flit lillfälle alt säga sin mening om vissa garantivillkor men delegationen är ej förhandlande part ulan framför bara synpunkter, som KO kan beakta om så befinns lämpligt.

4.2 Frågan om undantag från tillämpningsområdet

4.2.1 Avtalsvillkor som används i verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspektionen

De remissinstanser som har yttrat sig i frågan är i stort sett överens om alt bank- och försäkringsverksamhel i vart fall t. v. bör lämnas utanför lagens tillämpningsområde. Starkt delade meningar råder dock om vilken myndighet som slutligen bör anförtros villkorsövervakningen när det gäller bankernas konsumentkrediter.

Bankinspektionen hänvisar till sitt yttrande över betänkandet (SOU 1975:63) Konsumentkreditlag m. m. I yttrandet avstyrker inspektionen bestämt atl tillsynen över konsumentkreditlagens efterlevnad anförtros konsumentverket och föreslår att tillsynen, såvitt gäller banker och andra företag som omfattas av inspektionens verksamhet, skall utövas av inspektionen. Inspektionen hänvisar vidare till sitt yttrande över betänkandet (SOU 1974:83) Generalklausul i förmögenhetsrätten. I det yttrandet uppger inspektionen alt den, för att tillgodose de intressen som bär upp avtalsvillkorslagen, har verkställt en granskning av bankernas avtalsformulär och därvid uppställt krav på begränsningar bl. a. beträffande omfattningen av bankernas s. k. generalpanlklausuler. Att inspektionen inte har krävt begränsningar därutöver har enligt inspektionen sin grund dels i banklagstiftningen, som till insättarnas skydd bl. a. uppställer krav på betryggande säkerhet för kredit, dels i alt inspektionen önskat avvakta resultatet av generalklausululred-ningens arbete. I sitt yttrande över den nu aktuella departementspromemorian upplyser inspektionen atl en förnyad genomgång av bankernas avtalsvillkor förbereds med anledning av den nya förmögenhetsräitsliga generalklausulen i 36 § avtalslagen.

Försäkringsinspektionen anser del välbetänkt att i avvaktan på resultatet av försäkringsrätiskommitténs arbete undanta verksamhet som står under inspektionens tillsyn från avtalsvillkorslagens tillämpningsområde.

Prop. 1976/77:110                                                    21

Marknadsdomstolen riktar uppmärksamheten mot finansieringsbolags-kommitléns arbete. I direktiven för kornmiltén framhålls alt det finns skäl att låta finansieringsbolagen omfattas inte bara av den krediipoliiiska kontrollen utan även av den tillsyn från det allmänna som genom bankinspektionen sker i fråga om banker och andra kreditinstitut. Marknadsdomstolen påpekar atl, om en sådan ordning genomförs, de vidsträckta och delvis ganska heterogena finansieringsinstitutionerna utanför kretsen av banker och sparbanker kommer atl underställas bankinspektionens tillsyn, vilket i sin tur skulle medföra att konsumentkrediterna i mycket betydande mån undandrogs avtalsvillkorslagens tillämpningsområde, för såvitt avtalsvillkorslagens nuvarande undantag för verksamhet som står under bankinspektionens tillsyn bibehålls.

Konsumentverket ifrågasätter starkt om en granskning av avtalsvillkor med utgångspunkt i renodlade konsumentintressen bör anförtros bankinspektionen och försäkringsinspektionen. Den tillsyn som inspektionerna har erfarenhet av torde i synneriigen liten utsträckning - om ens alls - ha skett med avsikt att åstadkomma en rimlig balans mellan konsumenternas och näringsidkarnas intressen. Det är andra frågor, såsom solvens- och likvidi-lelsproblem, som stått i förgrunden för tillsynen. Inte heller på senare tid, då konsumentintressena kommit att inta en framträdande plats både i lagstiftningen och den allmänna debatten, synes dessa aspekter ha filt en mera framskjuten plats i inspektionernas verksamhet.

Atl en kraftig förstärkning av konsumentskyddet behövs på bank- och försäkringsområdena står enligt konsumentverket utom tvivel. Del ökade skyddet måste bland annal komma till stånd genom att det skapas ett effektivt förfarande för kontroll och övervakning av avtalsvillkoren. Den granskning av villkoren från konsumentsynpunkt som bör göras lorde i mycket vara likartad den villkorsgranskning som sker enligt avtalsvillkors-lagen. Det finns därför skäl alt överväga om det inte bör överiåtas på verket atl utföra denna granskning. Härigenom vinns bland annat den väsentliga fördelen all bedömningen av villkoren sker enligt samma principer som villkorsgranskningen i övrigt. Med anledning av de utredningar som pågår inom bank- och försäkringsområdena anser dock verket att man bör vänta med ett slutligt ställningstagande till avtalsvillkorslagens tillämpning på dessa områden.

Försäkringsrättskommittén erinrar om att dess uppdrag innefattar en total översyn av försäkringsavialslagen, I enlighet med direktiven har kommittén hittills prioriterat den del av uppdraget som avser frågan om ell förbäurat konsumentskydd. Kommittén planerar att inom kort lägga fram ett delbetänkande härom. Ett sätt att förbättra konsumenternas ställning som kommittén f n. ingående diskuterar är att införa någon form av avialsvill-korsgranskning på försäkringsområdet. Rent lagtekniskt finns det enligt kommittén flera metoder atl på näringsrättslig väg förbättra försäkringsia-

Prop. 1976/77:110                                                   22

garnas ställning. Kommittén kan inte nu uttala sig till förmån för den ena eller andra lösningen. Sä mycket är emellertid klart att kommittén i delta sammanhang inte kan undgå att komma in på frågan huruvida tillämpningsområdet för avtalsvillkorslagen, i större eller mindre omfattning, bör utsträckas till att gälla även försäkringsverksamheten.

Finansieringsbolagskommittén, som har all pröva bl. a. frågan i vad mån finansieringsbolagen bör ställas under bankinspektionens tillsyn, anför att dess arbete fortfarande befinner sig på ell förberedande stadium varför någon ställning till frågan i dag inle kan tas. Kommittén påpekar dock liksom marknadsdomstolen alt i den mån dess arbete resulterar i en utvidgning av bankinspektionens verksamhetsområde så atl finansieringsbolagen - eller vissa grupper av dem - ställs under inspektionens direkta tillsyn kommer avtalsvillkorslagens tillämpningsområde att i motsvarande grad minska.

I sammanhanget framhåller kommittén att bankinspektionen redan f n. haren viss insyn i bankägda finansieringsbolags verksamhet. Denna insyn är dock indirekt. Den sker via moderbanken och har tillkommit som ett villkor för regeringens medgivande för moderbanken alt förvärva aktier i finansieringsbolaget. En sådan indirekt insyn i ett finansieringsbolag kan inle anses innebära alt bolagets verksamhet står under bankinspektionens tillsyn i avtalsvillkorslagens mening. Några åtgärder frän bankinspektionens sida kan inte heller riktas mot ett sådant bolag.

4.2.2 Avtalsvillkor som avser nyttjanderätt till fast egendom

Förslaget att undanta villkor som avser nyttianderält till fast egendom ifrågasätts av flera av de remissinstanser som närmare har berört frågan.

Till dessa instanser hör konsumentverket som framhåller alt vissa nyUjan-derätter inle är underkastade tvingande regler och inte heller omfattas av ett förhandlingssystem. De förhandlingar som hittills förts mellan hyresgäster och fastighetsägare har praktiskt tagel uteslutande gällt hyressäilningen. Om en utvidgning av avtalsvillkorslagen också till delta område skulle anses önskvärd och förenlig med den förhandlingsordning som råder, ställer sig verket inle avvisande lill all en sådan kommer till stånd. Vid sidan om nyttianderäller för bostadsändamål - såsom tomträti, bostadsartende, hyra och bostadsrätt - lorde lägenhelsarrende ha störst betydelse för konsumenterna. Sådant arrende kan avse t. ex. räu all förfoga över parkeringsplats eller båtplats eller atl uppföra eller bibehålla ett garage eller uthus på annans mark. Denna upplåtelsetyp är lämnad oreglerad i väsentliga delar och en lägenhets-arrendator haren i flera avseenden otrygg ställning. Enligt konsumentverket finns det därför skäl all åtminstone överväga om inte lagen nu bör utvidgas till att avse ocksä denna typ av nyttianderält.

Arrendelagskommittén påpekar all det beträffande jordbruksarrende sedan länge har funnits en ganska ingående tvingande lagstiftning till skydd för

Prop. 1976/77:110                                                  23

arrendaiorn som den underlägsne parten i ett arrendeförhållande. 1 nu gällande reglering är del främst de ekonomiska mellanhavaridena som det överiämnats ål parterna alt fritt avtala om. Kommittén upplyser all vid upplåtelse av jordbruksarrende används standardformulär i myckel stor utsträckning. Liksom andra näringsidkare fär emellertid en jordbruksarren-dalor föruisätias ha sådan kännedom inom sill särskilda område atl han har större möjligheter alt sälta sig in i vad avtalsvillkoren innbär än en enskild konsument. I arrendenämnderna och fastighetsdomstolarna finns särskilda organ för prövning av oskäliga avtalsvillkor. Normerna för skälighetsprövning diskuteras för närvarande inom kommittén. Alt låta marknadsdomstolen - uiöver arrendenämnderna och fastighetsdomstolarna - pröva skälighelen av avtalsvillkor vid jordbruksarrende är enligt kommitténs mening inte nödvändigt.

Även vid bostadsarrende förekommer standardavtal i icke ringa utsträckning. Genom att bostadsarrendatorn oftast saknar mera ingående kännedom om bosladsarrendeförhållanden är han i större utsträckning än jordbruksar-rendalorn i behov av del skydd mot oskäliga avtalsvillkor som avialsvillkorslagen erbjuder. Också vid bostadsarrende finns emellertid en relativt omfattande tvingande reglering av förhållandel mellan parterna, och reglerna om arrendenämnd och fastighetsdomstols prövning av arrendevillkor gäller även vid bostadsarrende. Kommittén delar därför den uppfattning som har uttryckts i promemoriorna.

Även bostadsdomstolen och Sveriges allmännyttiga bostadsföretag ansluter sig till promemoriornas ståndpunkt.

Sveriges advokatsamfund ser emellertid inle något skäl all göra undantag. I den mån som allt fungerar väl på de områden som föreslås undantagna - med eller ulan ingripande av kontrollmyndigheter eller organisationer som representerar konsumenter - lär dessa områden bli undantagna i praktiken genom all KO avslår från atl föra förbudslalan. Om återigen t. ex. organisationer som representerar konsumenter inte bevakar det allmänna konsumentintresset på ell tillfredsställande sätt, bör marknadsdomstolen ha möjlighel atl ingripa. Som exempel nämner samfundet atl hyresgästförening, som getts rätt att företräda också andra än sina medlemmar, godtar hyresvillkor som favoriserar dess medlemmar. I ett sådant fall bör enligt samfundets mening marknadsdomstolen ha möjlighet att förbjuda berörda hyresvärdar vid vite att i hyreskontrakten inta sådana för vissa konsumentgrupper diskriminerande villkor.

Inie heller Svenska sparbanksföreningen anser an undanlag bör göras. Enligl föreningens mening är det från principiell synpunkt väsentligt aU avtalsvillkor kan bedömas av samma myndigheter och enligt samma regler, oavsett inom vilket rättsområde villkoren förekommer. Begränsningar i möjligheterna all upprätthålla en sådan princip bör inte göras ulan myckel starka skäl. Föreningen finner inle de skäl som anges i promemoriorna tillräckligt

Prop. 1976/77:110                                                    24

övertygande för alt motivera alt ekonomiskt och socialt så betydelsefulla rättigheter som arrende, hyresrätt och bostadsrätt - där det i avialssamman-hang i betydande omfattning är fråga om avtalsklausuler inom ramen för de s. k. formulärrälien - exkluderas från avialsvillkorslagens tillämpningsområde.

Hyresgästernas riksförbund understryker atl lagen bör gälla oavsett vilken nyttighet som erbjuds. Därigenom kan konsumentmyndigheler och konsumentorganisationer alltid förhandla och fordra överenskommelser om innehållet i standardavtal m. m. Begränsningar lill sådana områden som anses mest skyddsvärda innebär svagare grunder för frivilliga överenskommelser på områden som lämnas utanför. Också när konsumenternas ställning kan hävdas på annal sätt är en avtalsvillkorslag av intresse. I promemoriorna redovisas omständigheter som skiljer hyresgäster frän andra konsumenter. Viktigast är den hyresrätlsliga lagstiftningen saml förhållandel all hyresgästerna har en organisation med förhandlingskapacitet. Användningen av oskäliga avtalsvillkor i hyresförhållanden kan ytterligare stävjas genom den lagfästa förhandlingsräil som för närvarande utreds. Det finns därför, å ena sidan, goda skäl för ståndpunkten atl hyresvillkor inte skall prövas vid marknadsdomstolen. Men å andra sidan kan avtalsvillkorslagens huvudsyfte, som är alt främja konsumentintresset vid utformningen av kontrakts-formulär, bli av betydelse även i förhandlingarom hyresvillkor. Förutom det principiella önskemålet atl alla konsumenter bör ha samma näringsrättsliga skydd finns alliså ett visst praktiskt behov av förbud mol skäliga avtalsvillkor i hyresförhållanden. Någon skada för den enskilde eller samhället lär inte kunna uppstå om lagen i princip fär tillämpas på alla avtal mellan näringsidkare och konsument.

4.3 Lagens tillämpning på rörmedlingsfallen

De remissinstanser som särskilt tagit upp förmedlingsfallen är överlag positivt inställda till förslaget. Vad gäller faslighelsförmedling kan särskilt anmärkas atl förslaget har tillstyrkts av Auktoriserade fastighetsmäklares riksförbund.

Hovrättenför Nedre Norriand anser del erforderiigl alt lagen görs tillämplig även i de situationer då näringsidkare i förmedlingsverksamhet erbjuder nytligheter, om lagen skall lä avsedd effekt. Liknande synpunkter framförs av bankinspektionen och Lö, som särskill understryker förmedlingens betydelse vid fastighelsaffärer.

Kommerskollegium pekar på det förhållandet att en näringsidkare i förmedlingsverksamhet anlitas av två konsumentgrupper, de som önskar sälja och de som önskar förvärva nyttighet. Lagen bör därför utformas så alt förbud kan riktas mol villkor som är oskäliga mot förmedlarens "konsument" vare sig han är säljare eller köpare av nyttighet.

Prop. 1976/77:110                                                    25

Marknadsdomstolen ifrågasätter om inte lagen redan i nuvarande utformning omfattar även förmedlares verksamhet. Med tanke på all en mycket stor del a v fastighetsförsäljningar till enskilda personer sker genom med verkan av en yrkesutövande mäklare motsätter sig marknadsdomstolen emellertid inle att det i avtalsvillkorslagen tas in en uttrycklig bestämmelse om atl förbud skall kunna riktas mot näringsidkare som förmedlar erbjudande.

Konsumentverket framhåller att omfattande förmedlingsverksamhet förekommer inle bara i fråga om fastigheter utan ocksä beträffande bilar och båtar samt all del även pä dessa områden finns behov av ett förstärkt konsumentskydd.

4.4 Skälighetsbedömningen

4.4.1 Allmänna synpunkter

Näringslivets byggnadsdelegation påpekar alt ett avtalsvillkor typiskt sett får anses som otillbörligt mot konsumenten först om det med avvikelse från gällande disposiiiva rättsregler ger näringsidkaren en förmån eller berövar konsumenten en rättighet och därigenom åstadkommer en sådan förskjutning i fråga om parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet all en genomsnittligt sett rimlig balans mellan parterna inte längre är för handen. Det blir sålunda fråga om en totalbedömning av avtalels verkningar för avtalsparterna vid vilken såväl priset som övriga avtalsvillkor måste tas i betraktande. Vid den praktiska handläggningen av ärenden enligt avtalsvillkorslagen inför KO eller marknadsdomstolen riktas emellertid intresset numera i påfallande grad mot enskilda avtalsvillkor, medan den av lagstiftaren åsyftade lotalbedömningen tycks framkomma endast undanlagsvis. I vissa fall har uttalanden från KO och marknadsdomstolen till och med kunnat tolkas sä att skäligheten av ett avtalsvillkor kan komma atl ifrågasättas så snart della avviker frän disposiliv lag i för konsumenten negativ riktning. Ett sådant synsätt kan möjligen vara berättigat i enstaka undanlagsfall i okomplicerade avtalsförhållanden. De nu föreslagna ändringarna i avtalsvillkorslagen tar emellertid sikte på avtalstyper som ur juridisk, teknisk och ekonomisk synpunkt ofta är myckel komplicerade och där svårigheterna ej får underskattas när del gäller att till fullo överblicka konsekvenserna av ändringar i enskilda avtalsvillkor. Särskilt känsliga blir ingripanden som gäller avtal rörande priskontrollerade nyttigheter, t. ex. statligt belånade småhus, eftersom näringsidkaren här inle fritt kan bestämma i vad mån en ifrågasatt ändring i kontraktsvillkoren också bör föranleda en ändring av det erbjudna priset. Det är här enligt delegationens mening nödvändigt att KO som ett led i den ovan berörda lotalbedömningen begär yttrande eller ställningstagande från de myndigheter som ansvarar för prisbildningsproblemaliken, innan KO mol näringsidkares bestridande anhängiggör talan inför marknadsdomstolen med yrkande att visst avtals-

Prop. 1976/77:110                                                  26

villkor skall förklaras vara oskäligt (se vidare 4.6).

Även Sveriges advokatsamfund understryker angelägenheten av atl man beaktar samtliga omständigheter vid skälighetsbedömningen. Vederiaget kan ha stor betydelse och hänsyn måsle las även lill övriga villkor i del avtal som är föremål för behandling. Del bör därför klart uttalas atl de i förarbetena behandlade villkorstyperna och därom gjorda uttalanden inte fär betraktas som bindande för de rättstillämpande myndigheterna. Också konsumentverket framhåller aU värderingar som görs av olika villkor och klausuler inte bör uppfattas som bindande eller uttömmande.

4.4.2 Särskilda synpunkter på avtalsvillkor som används vid överlåtelse av småhus m. m.

Kommittén har tagit fasta på några olika typer av villkor som används vid försäljning av småhus och tomtmark samt bedömt dessa villkor från skälighetssynpunkt (bilaga 1 avsnitt 7 och 8).

Några remissinstanser, främst konsumentverket och Sveriges advokatsamfund, har riktat anmärkningar mot kommitténs bedömningar och värderingar av de olika villkorstyperna. Beträffande verkets och samfundets anmärkningar hänvisas till den särskilda sammanställningen i bilaga 3.

Näringslivets byggnadsdelegation har också reagerat mot kommitténs bedömning av vissa klausuler. Enligt delegationens mening får kommitténs värderingar anses väl kategoriska. Det är inte möjligt, menar delegationen, att på förhand ta ställning till hur villkorsprövningen bör utfalla i enskilda fall, utan denna bedömning måste ta hänsyn till samtliga föreliggande förhållanden. Delegationen framhåller att de exempel som kommittén anfört fär uppfattas i första hand som ett led i analyserna rörande lämpligheten atl göra avtalsvillkorslagen tillämplig på fast egendom. Dessa exempel fär med andra ord inte betraktas som några avgörande motiv då del gäller tillämpningen av avtalsvillkorslagen inför marknadsdomstolen utan hänsyn måste tas till helhetsbilden.

4.5 Lagen om skiljemän

Flertalet av de remissinstanser som närmare har berört kommitténs förslag till ändring i skiljemannalagen ställer sig avvisande eller tveksamma därtill. Konsumentverket däremot förordar att ändringen genomförs.

Hovrättenför Nedre Norrland, som hör till de tveksamma, påpekar att del inte finns något direkt samband mellan denna ändring och den föreslagna ändringen av avtalsvillkorslagen.

Näringslivets byggnadsdelegation framhåller bl. a. atl tvistefrågor rörande fast egendom ofta utgör en kombination av juridiska och tekniska spörsmål, vilket är anledningen till all skiljeklausuler sedan lång lid tillbaka har större

Prop. 1976/77: no                                                    27

utbredning i denna typ av avtal än beträffande avtal i övrigt. Användningen av skiljeklausul har sålunda ej sin grund i någon önskan all sälla del förenklade rältegångsförfarandel i tvistemål om mindre värden ur spel uian i att få till stånd eU snabbt och tekniskt riktigt avgörande lill rimliga kostnader.

Kommitténs ändringsförslag sammanhänger enligl delegationen med den kritik som på senare tid från vissa håll riktats gentemot skiljeförfarandei, vilken kritik lorde ha sin grund i kostnaderna för själva förfarandet. Några närmare utredningar eller överväganden vare sig om kostnadsfrågan eller beträffande konsekvenserna av den föreslagna ändringen av skiljemannalagen finns emellertid inle redovisade. Som påpekats i experten Hagmans särskilda yttrande till förslaget hänger reglerna i skiljemannalagen dessutom direkt samman med det förenklade rätiegångsförfarandet, som i sin lur har ett nära samband med allmänna reklamationsnämndens verksamhet. I vilken utsträckning reklamationsnämnden fortsättningsvis kommer all handlägga tvister om avtal rörande fast egendom är en fråga som för närvarande är föremål för utredning. Delegationen anför vidare all en principöverenskommelse träffats mellan Svenska byggnadsentreprenörföreningen och Sveriges villaägareförbund, som innebär alt konsumenten i händelse av förlorad lalan skall kunna åläggas all svara för högst tio procent av skiljemannakoslna-derna, dock aldrig mer än vad som motsvarar hälften av del basbelopp enligt lagen om allmän försäkring som gäller vid tvistens anhängiggörande. Delegationen anser mot denna bakgrund att förslaget om ändring i skiljemannalagen har framlagts ulan tillräcklig utredning. Pågående utredningsarbete bör avvaktas. Härvid bör enligl delegationen även erfarenheterna av de partsöverenskommelser som nu föreligger kunna beaktas.

Sveriges villaägareförbund förklarar sig acceptera att fastighetstvister även i fortsättningen fär avgöras av skiljemän. Förbundet säger sig ha uppnått sådana rättsskyddsgarantier för småhusköparna genom de regler om kostnadsansvar varom överenskommelse har träffats med Svenska byggnadsen-treprenörförbundel alt de olägenheter som eljest kan följa av ett skiljeförfarande fär anses mer än väl uppvägda. Förbundet anmärkeri sammanhanget all ell skiljeförfarande inte med nödvändighet alltid måste betraktas som en inskränkning i konsumentens rätt. Ett skiljeförfarande kan t. ex. ibland vara till fördel när tvistefrågan är av övervägande teknisk natur genom att man i skiljenämnden kan få ledamöter med särskild sakkunskap. Förbundet förklarar emellertid all den inte motsätter sig den av kommittén föreslagna lösningen alt begränsa utrymmet för skiljeförfarande. Möjligen kan dock ifrågasättas om inle frågan bör vila tills del fortsatta utredningsarbetet angående skiljeförfarandet är avslutat.

Även Sveriges advokatsamfund påpekar att skiljeförfarandet kan vara till fördel för konsumenterna. Det skulle enligt förbundet vara ofördelaktigt för konsumenterna om förfarandet inte kunde användas i tvister som avser ett

Prop. 1976/77:110                                                   28

grupphusområde där varje konsuments anspråk uppgår till högsl ell halvt basbelopp. Det föreslagna förbudei mot skiljeklausul bör avse endast tvist som verkligen kommer atl handläggas enligt lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden.

4.6 Vissa processuella frågor m. m.

Departementspromemorians förslag atl höja del viiesbelopp som KO enligt 3 a § avtalsvillkorslagen kan förelägga näringsidkare för att förmå denne att inkomma med yttrande eller upplysning tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser.

Ett par remissinstanser aktualiserar även andra frågor än dem som har behandlats i de båda promemoriorna. Det rör sig till stor del om spörsmål som anknyter lill den marknadsrältsliga processordningen.

Sålunda anför marknadsdomstolen att den på avialsvillkorslagens område i ringa utsträckning har fått fullgöra sin tilltänkta rätlsgestaltande rollfunktion. En från konsumenlskyddssynpunkt betydelsefull åtgärd som kan bringa utvecklingen på rätt spår vore, menar domstolen, att öppna talerätl för den enskilde konsumenten. Del torde också från konsumentsynpunkt vara motiverat att införa en sådan talerätt i ärenden om otillböriig marknadsföring. Domstolen förutsätter atl konsument som vill föra talan får möjlighet atl erhålla allmän rättshjälp. Marknadsdomstolens roll som prejudikatskapande instans torde, även om taleräll medges för den enskilde konsumenten, kunna upprätthållas medelst ett prövningstillslåndsförfarande liknande del som förekommer i högsta domstolen.

I deparlemenlspromemorian hävdas på goda grunder, fortsätter marknadsdomstolen, att avtalsvillkorslagen bör täcka samma område som den mycket likartade marknadsföringslagen. Enligt denna lag kan domstolen förbjuda sådan marknadsföring som är otillböriig inte bara mot konsumenter utan även mot näringsidkare. I enlighet härmed borde alltså avtalsvillkorslagen omfatta inle bara villkor som används vid erbjudanden till konsument för enskilt bruk, utan även villkor som används vid erbjudanden till näringsidkare. Del viktigaste är emellertid all synpunkter liknande dem som uppbär konsumentskyddet uppenbariigen kan göra sig gällande i vissa avtalsförhållanden näringsidkare emellan, nämligen i sådana fall där den ena partens ställning i förhållande till den part som använder sig av diskutabla avtalsvillkor närmast är aU jämföra med en enskild konsuments ställning i förhållande till näringsidkare. Möjligheterna för en ekonomiskt underiägsen näringsidkare atl få i sådana sammanhang förekommande oskäliga avtalsvillkor utmönstrade bör enligl domstolens mening inte vara beroende av huruvida han är medlem i någon branschorganisation och huruvida denna organisation finner anledning behandla problemet. Marknadsdomstolen vill sålunda ifrågasätta huruvida avtalsvillkorslagen möjligen skulle kunna

Prop. 1976/77:110                                                  29

ytteriigare utvidgas och inte bara som f n. är fallet omfalla villkor som används vid erbjudanden till konsument för enskilt bruk utan även villkor som används vid erbjudanden till näringsidkare. En sådan ordning förutsätter i sin tur att möjlighet till talerätt öppnas för enskild näringsidkare i likhei med vad som gäller beträffande otillböriig marknadsföring.

En annan fråga som enligl marknadsdomstolens mening närmare bör undersökas är möjligheterna för vinnande enskild part alt vid processer i domstolen fä sina rättegångskostnader ersatta.

Även Sveriges advokatsamfund har synpunkter på formerna för rättskipningen på avtalsvillkorsområdet. Erfarenheten visar att den energiska verksamhet som KO bedriver för att utmönstra för konsumenterna typiskt sett oskäliga avtalsvillkor ofta leder till av KO utfärdade förbudsförelägganden, som godkänns av näringsidkaren. Det är emellertid angeläget atl säkerställa alt inte tyngdpunkten i rättsutvecklingen på delta område förskjuts frän marknadsdomstolen till KO. Samfundet förordar därför den ändringen i 4 § avtalsvillkorslagen att marknadsdomstolen skall ha rätt alt på talan av den som godkänt förbudsföreläggande ompröva föreläggandel, även om ändrade förhållanden inte inträtt eller annat särskilt skäl inte kan åberopas.

NO anför att avtalsvillkorslagen enligt sin ordalydelse inle torde medge annal än undanröjande av oskäliga avtalsvillkor. Alt med slöd av denna lag förmå branschorganisationer eller enskilda företagare att komplettera avtalsformulär synes i princip inle möjligt. NO förklarar sig dock själv från sin egen verksamhet ha erfarenhet av alt tillämpningen av en lagstiftning inriktad på förhandlingar för undanröjande av missförhållanden ibland kan leda fram lill lösningar av mera konstruktiv karaktär. Del hade, framhåller NO, varit av värde om denna fråga hade belysts i departementspromemorian.

Näringslivets byggnadsdelegation påpekar all regleringen av bostadspriser, standardkrav m. m. enligt bosladsfinansieringsförordningen är mycket ingående och komplicerad. Ofta är avtalsuppbyggnaden också ett resultat av kommunala engagemang då del gäller exploateringsavtal o. d. Avtalsbindningarna påverkas inte minst av markvillkor och upphandlingsvillkor i bostadsfinansieringsförordningen, som i vissa fall kan leda till att kommunen i stora stycken de facto kan vara att betrakta som den egentlige byggherren. Detta gör att särskild insikt och sakkunskap krävs för atl bedöma de bostadspolitiska regleringarnas konsekvenser för kontraktssituationen. Enligl delegationens mening torde det därför få övervägas om inte ett yttrande från bostadsstyrelsen eller länsbostadsnämnd - eventuellt också från kommun - bör vara obligatoriskt i mål som gäller bostäder som uppförts med statliga lån. Del förtiänar även övervägas om talan över huvud taget skall få föras utan tillstyrkan av statlig lånemyndighet.

Sveriges Vlllaägareforbund ifrågasätter om inte åtminstone på sikt alla frågor som rör småhusboende i vidsträckt bemärkelse bör överföras till

Prop. 1976/77:110                                                    30

bostadsverket. Beskaffenheten hos ett avtalsvillkor måsle nämligen ibland bedömas med beaklande även av rent byggnadslekniska, byggnadsekonomiska och funktionsmässiga förhållanden. Till bilden hör även de materiella villkor som uppställs för statlig långivning. En uppdelning av kompetensområdet mellan bostadsverket och KO kan tänkas leda till att omständigheter av sistnämnda slag inte blir tillräckligt beaktade vid en prövning enligt avialsvillkorslagen. Del är inle heller bra med två organisationer vilkas arbetsområde delvis kan flyta ihop. Dessa och liknande överväganden kan motivera atl avtalsvillkorslagens bestämmelser vad gäller fast egendom handhas av den bostadspolitiska myndigheten.

Svenska Riksbyggen och Svenska byggnadsarbetareförbundet anför alt avtalsvillkorslagen inte är tillämplig vid försäljning från myndigheter till enskilda konsumenter. Detta betyder att när kommun i egen regi genomför byggande av småhus till försäljning kan de villkor som kommunen ställer i försäljningsavlalet inte prövas enligl lagen. Flera av de villkor som näringsidkare i form av byggherrar för gruppbyggda småhus för in i sina försälj-ningsavtal gentemot de enskilda konsumenterna är förestavade av villkor som kommunerna dikterat i del exploateringsavtal som i regel ligger som grund för genomförandet av projektet. Departementspromemorian har inte beaktat vad som skall gälla i fråga om villkor som i själva verket ytterst har dikterats av kommunens villkor i ett bakomliggande exploateringsavtal. Lagens tillämplighet i sädana fall bör förtydligas. Eventuellt kan det vara motiverat att från lagen undanta villkor i avtal om försäljning av småhus som återgår på bakomliggande exploateringsavtal. Även Sveriges allmännyttiga bostadsföretag anser ett förtydligande erforderligt på denna punkt.

Svenska Riksbyggen anser vidare atl det finns anledning fråga sig om inte gruppbebyggelse av småhus med statliga lån bör undantas från lagens tillämpningsområde. Det finns stor risk för att en överprövning genom KO av villkor som redan har godkänts av specialmyndigheter för branschen kommer att skapa förvirring som inte kan vara till fördel för vare sig byggherrar eller enskilda konsumenter. Liknande synpunkter anförs av Sveriges allmännyttiga bostadsföretag.

Sjösportens samarbelsdelegalion anför som sin mening all Sverige knappast kan ha befogenhet att inskränka utlännings rätt atl fritt avtala med svenska konsumenter inom den sektor som enligt internationella köplagen skall bedömas efter utländsk rätt.

5 Föredraganden

5.1 Allmänna synpunkter på avtalsvillkorslagens tillämpningsområde

Den centrala bestämmelsen i lagen (1971:112) om förbud mol oskäliga avialsvillkor, avtalsvillkorslagen, (ändrad senast 1973:878) är en s. k. generalklausul enligl vilken marknadsdomstolen, om del är påkallat från allmän synpunkt, kan förbjuda näringsidkare att i forlsätlningen använda avtals-

Prop. 1976/77:110                                                   31

villkor som med hänsyn till vederiag och övriga omständigheter är att anse som oskäligt mol konsument. Syftet med bestämmelsen är att la tillvara konsumenternas intressen när det gäller utformningen av kontraktsformulär. Ingripande med slöd av lagen bör följaktligen inte göras i enstaka fall som saknar principiell betydelse.

Lagen är tillämplig på avtalsvillkor som näringsidkare använder när han bjuder ut vara eller tjänst till konsument förenskilt bruk och vid uthyrning av lösöre för motsvarande ändamål.

Frågor om förbud enligt avtalsvillkorslagen handläggs i princip på samma sätl som förbudsfrågor enligt marknadsföringslagen (1975:1418, ändrad 1976:55). Della innebär atl ärenden om oskäliga villkor prövas i marknadsdomstolen efter ansökan av KO. Om KO beslutar alt inle föra ett visst fall lill domstolen, får ansökan göras av sammanslutning av konsumenter, löntagare eller näringsidkare. Fall som inte är av större vikt får prövas av KO genom förbudsföreläggande. Sådant föreläggande innebär alt den som antas ha använt oskäligt avtalsvillkor av KO föreläggs förbud vid vite all fortsätta därmed. Godkänns föreläggandet, gäller det som förbud som meddelats av marknadsdomstolen.

Som framgår av vad jag nyss har sagt gäller lagen endasi avtalsvillkor som används av näringsidkare vid erbjudande lill konsument. Utanför tillämpningsområdet faller således avtalsförhållanden där båda parter är näringsidkare eller konsumenter. Även erbjudanden från privatperson till näringsidkare faller utanför lagen. Vidare är tillämpningsområdet begränsat till villkor som används vid erbjudande av de angivna nytligheterna, nämligen varor (lösöre) och tiänster. Annan lös egendom, såsom hus på annans mark, aktier och andra värdepapper eller rättigheter av olika slag, omfattas således inte. Erbjudanden som avser fast egendom faller helt utanför tillämpningsområdet.

Osäkerhet kan råda i vad mån en del nyttigheier, exempelvis konsument-krediter, är att anse som tjänster och därmed faller under avtalsvillkorslagens tillämpningsområde. Klart är emellertid alt bankernas erbjudanden, oavsett nyttigheternas närmare karaktär, liksom försäkringsbolagens inte omfattas av lagen. Verksamhet som slår under lillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspektionen har nämligen uttryckligen undaniagits från tillämpningsområdet.

Småhusköpkommittén (Ju 1975:02) har föreslagit att avtalsvillkorslagen görs tillämplig även i fall där näringsidkare erbjuder konsument atl förvärva fast egendom samt att förbud enligt lagen skall kunna riktas också mot näringsidkare som förmedlar erbjudande av sådan egendom. Vad som föreslås beträffande fast egendom skall enligt förslaget gälla även överiålelse av tomträtt.

I en inom justitiedepartementet upprättad promemoria har därefter föreslagits atl avialsvillkorslagen i princip görs allmänt tillämplig på avtals-

Prop. 1976/77:110                                                   32

villkor som näringsidkare använder vid erbjudande lill konsument. Ett villkor som bedöms oskäligt skulle alltså kunna förbjudas oavsett vilket slag av nyiiighei som erbjuds. Som jag närmare återkommer lill föreslås dock vissa särskilda undantag.

Förslagen har i allmänhet fått ett positivt mottagande bland remissinstanserna. Ett par instanser ställer sig dock avvisande eller tveksamma. Sålunda anser en remissinstans att det bör göras en utvärdering av den nuvarande lagstiftningen med beaktande av den påverkan på prisutvecklingen som kan ha samband med att konsumentvänliga avtalsvillkor genomdrivs, innan avtalsvillkorslagen ges allmän räckvidd. Vidare hävdar en instans, såvitt gäller fastighetsområdet, att konsumenternas intressen där redan är tillräckligt tillgodosedda genom reglering från det allmännas sida.

För min del vill jag till en början framhålla alt bakom såväl avtalsvillkors-lagens som marknadsföringslagens regelsystem ligger tanken alt en förstärkning av konsumenternas ställning i första hand skall åstadkommas genom förhandlingar och frivilliga överenskommelser mellan eu allmänt organ som bevakar konsumentintressen och näringslivssidan. Om parterna inte kommer överens, kan frågan föras lill marknadsdomstolen. I domstolen är företagarintressen saml konsument- och löntagarinlressen representerade till lika delar. Mol domstolens beslut får talan inte föras.

De allmänna erfarenheterna av detta system, den marknadsrältsliga metoden, är goda. Metoden har visat sig ändamålsenlig när del gäller alt utmönstra oskäliga villkor inom de delar av konsumenlområdel där avtalsvillkorslagen hittills har gällt. Del har inte framkommit några omständigheter som talar emot att lagen i princip görs tillämplig inom hela området. Tvärtom framstår del, som har sagts i departementspromemorian och underslruktis under remissbehandlingen, redan ur allmän rättspolilisk synvinkel som otillfredsställande alt möjligheterna till ingripande mot villkor som är oskäliga mol konsumenterna är inskränkta till fall då vissa särskilda nyuigheter erbjuds.

Viktigare är all del i praktiken förekommer diskutabla avtalsvillkor inom den del av marknaden som inte nu omfattas av lagen. Vad gäller fastighetsmarknaden har förhållandena numera blivit närmare belysta genom småhus-köpkommitténs utredning och de redovisningar som har lämnats under remissbehandlingen. I likhet med praktiskt tagel alla de remissinstanser som har yttrat sig i frågan anser jag atl del föreligger ett klart behov av atl kunna tillämpa lagen på villkor som används vid erbjudande av fast egendom. Del är ocksä tydligt alt ett motsvarande behov finns vid en del erbjudanden som rör lös egendom, exempelvis hus på annans mark. Även vad gäller andra nyttigheier, som inle nu omfattas av lagen och där kanske behovet av villkorskonlroll inte för ögonblicket förefaller trängande, är det enligt min mening angeläget all den marknadsrältsliga metoden finns-tillgänglig.

Jag förordar därför atl lagen i princip görs tillämplig pä hela konsumentområdet. Som har påpekats i departementspromemorian och av flera remissinstanser innebär detta en samordning med marknadsföringslagens

Prop. 1976/77:110                                                  33

lillämpningsomräde. Härigenom uppnäs inle bara klarare linjer på del näringsrättsliga fältei ulan ocksä en bättre överensstämmelse mellan näringsrätlsliga och civilrältsliga bestämmelser om avtalsvillkor. Som har framgått av den tidigare redogörelsen (2.2) är ju den civilrältsliga bestämmelsen i 36 S lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar pä förmögenhetsrättens område, avtalslagen (36 ij ändrad 1976:185), enligl vilken avtalsvillkor kan jämkas eller lämnas utan avseende, generellt tillämplig på olika avtalstyper.

36 ; avtalslagen är emellertid inte bara tillämplig på alla avtalstyper ulan den kan också göras gällande oavsett i vilken egenskap parterna upplräder, medan avialsvillkorslagens tillämpningsområde är begränsat lill villkor som näringsidkare använder vid erbjudande till konsument. Även marknadsföringslagens generalklausuler är inriktade på näringsidkares erbjudanden lill konsument. Enligl 2 >? i lagen kan dock marknadsdomsiolen förbjuda inie bara sådana av näringsidkare förelagen marknadsföringsåtgärd som är otillbörlig mol konsumenter utan även åtgärd som är otillbörlig mol andra näringsidkare.

Under remissbehandlingen har en instans ifrågasatt om inte avtalsvillkors-lagen bör ytterligare utvidgas till atl omfatta även villkor som används näringsidkare emellan. Med anledning därav vill jag framhålla atl det finns vissa näringsidkare, företrädesvis småföretagare, som intar en sådan ställning gentemot andra näringsidkare alt de kan ha behov av ett sådant slöd som avialsvillkorslagen erbjuder. A andra sidan uppkommer besväriiga gränsdragningsproblem, om man inför ell skydd enbart för vissa kategorier av näringsidkare, medan andra lämnas utanför. Och att vidga avtalsvillkors-lagen lill atl omfatta alla slags avtal näringsidkare emellan skulle föra alltför långt. Åtminstone t. v. bör därför lagen liksom hittills gälla enbart förhållande näringsidkare-konsument.

Vad jag nu sagt hindrar emellertid inte alt de normer som nu utbildas på konsumenlområdel kan få betydelse även näringsidkare emellan. Jag vill ocksä erinra om att vid den skälighetsprövning som skall göras enligt 36 § avtalslagen gäller alt särskild hänsyn skall tas inle bara lill behovet av skydd för den som är konsument ulan ocksä lill skyddsbehovel för den som av annan orsak intar en underiägsen ställning i avtalsförhållandet.

5.2 Frågan om undantag från tillämpningsområdet

Såväl i kommitténs promemoria som i departementspromemorian föreslås all erbjudanden som avser nyujanderält lill fasi egendom skall lämnas utanför avtalsvillkorslagens tillämpningsområde. Erbjudande som avser överiålelse av tomträti skulle dock omfattas av lagen. Bakom förslagen i denna del ligger tanken all konsumenternas intressen på nyttianderäitsom-rädei redan tas till vara pä annal sätl och atl del därför knappast finns

3 Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 110

Prop. 1976/77:110                                                    34

utrymme för en prövning enligl avtalsvillkorslagen. I sammanhanget pekas särskilt pä hyresmarknaden där del beiräffande avtalsvillkoren har utvecklats ell förhandlingssystem i vilket konsumenterna i stor utsträckning företräds av organisationer. Vidare hänvisas till de möjligheter som finns all vända sig lill hyres- och arrendenämnderna och bostadsdomstolen.

Förslaget har fått ett blandat mottagande under remissbehandlingen. Några remissinstanser förklarar all de ansluter sig till promemoriornas ståndpunkt. Flera av de remissinstanser som närmare har berört frågan ställer sig dock tveksamma eller avvisande till förslaget och anser all nyltjanderäi-terna bör omfattas av lagen. Härvid framhålls bl. a. vikten av en enhetlig bedömning på avtalsvillkorsområdet. Vidare understryks all del finns nyUjanderäller som varken omfattas av förhandlingssystem eller tvingande regler och all förhandlingar, där sådana förekommer, främst gäller hyressäll-ning.

Hyresgästernas riksförbund anser för sin del att avialsvillkorslagen bör gälla oavsett vilken nyttighet som erbjuds. Begränsningar till vissa områden ger enligl förbundet svagare grunder för frivilliga överenskommelser pä områden som lämnas utanför. Lagens syfte att främja konsumenternas intressen vid utformningen av konlraktsformulär blir enligt förbundets mening av betydelse även i förhandlingar om hyresvillkor. Förutom det principiella önskemålet att alla konsumenter bör ha samma näringsrättsliga skydd finns således enligt förbundet ett visst praktiskt behov av förbud mot oskäliga avtalsvillkor i hyresförhållanden.

För min del vill jag först erinra om alt del i jordabalken med anknytande författningar finns åtskilliga bestämmelser som är direkt inriktade pä alt stödja den avtalspart som typiskt sell intar en svagare ställning i nytyande-rältssammanhang. Särskill gällerdetia hyresområdet där lagstiftningen sedan länge har präglats av åigärder för all förbättra hyresgästernas situation. Della har skett främst genom tvingande civilrältsliga regler lill hyresgästens förmån. Bland de reformer som på senare tid har genomförts vill jag särskill peka på de är 1973 införda reglerna om rätt för hyresgäst all med bibehällei besittningsskydd säga upp hyresavtalet för ändring av hyresvillkoren (12 kap. 54 v) jordabalken) och på det samtidigt införda förbudei mol avtalsvillkor om s. k. rörliga hyror (12 kap. 19 a 5).

Vidare har, som framgår av min tidigare redogörelse (2.2), utbildats eu system enligl vilket hyresvillkoren bestäms vid förhandlingar där parterna i stor utsträckning företräds av organisationer. Som tidigare nämnts har också hyresrällskommilién nyligen lagt fram förslag till obligatorisk förhandlingsordning pä bostadshyresmarknaden.

Dessutom har på hyresområdet inrättats särskilda processuella organ. Sålunda finns för medling i hyrestvisteroch prövning av tvist om hyresvillkor m. m. i varje län en hyresnämnd. Talan mot hyresnämnds beslui förs hos bostadsdomstolen som är sista instans i sädana mål. Såväl i nämnderna som i

Prop. 1976/77:110                                                   35

domstolen ingår företrädare för hyresgäster och hyresvärdar.

Speciella civilrättsliga och processuella regler finns även när del gäller bl. a. bostadsarrende. Som en motsvarighet lill hyresnämnderna finns på arrendeområdet arrendenämnder.

Också vid bostadsrätt har särskild lagstiftning tillkommit för atl tillvarata konsumenternas intressen.

Mol denna bakgrund kan del, som hävdas av kommiilén och i deparlemenlspromemorian, synas opåkallai att låta avialsvillkorslagen omfalla även nyUjanderätlsområdet. Gentemot detta kan till en början invändas, som också har gjorts under remissbehandlingen, atl det finns vissa nyttianderäller som inte omfattas av särskilda tvingande regler och där således ett speciellt behov av villkorsgranskning kan föreligga. Som exempel kan nämnas rätt lill garage och parkeringsplats,

I övrigl anser jag all förekomsten inom visst område av tvingande civilrältsliga regler till skydd för en svagare avtalspart inle i och för sig bör leda lill aU omrädel hålls uianför den näringsrättsliga lagstiftningen om avtalsvillkor. Tvärtom kan hävdas att den omständigheten att det finns civilrättsliga regler som riktar sig mol vissa avtalsvillkor gör det angeläget alt i näringsrältslig ordning kunna förbjuda det fortsatta användandet av sådana villkor i konlraktsformulär. I själva verket är det just på detta sätt som den marknadsrättsliga metoden har visat sin styrka som konsumentpolitiskt instrument på varu- och tiänsteområdei.

Inle heller ser jag skäl att göra uttryckligt undantag för något område enbart av den anledningen atl det finns organisationer som där tar tillvara konsumentintresset. Vad gäller det område där hyresgästförbundet arbetar har förbundet självt framhållit atl avtalsvillkoreslagen har en funktion att fylla. När det gäller andra områden, där organisationerna är av mindre styrka, finns naturligtvis ell än större behov av det stöd som avtalsvillkorslagen ger.

Ett argument som med större tyngd talar mot att avtalsvillkorslagen görs tillämplig på de berörda nyttianderätierna är förekomsten av de speciella prövningsorganen pä omrädel, dvs. hyresnämnderna och bosladsdomstolen såvitt gäller hyresförhållanden och arrendenämnderna beträffande arrende. Det kan göras gällande atl del i första hand är dessa myndigheter som med sin speciella sakkunskap bör ha hand om prövningen av hyres- resp, arrendevillkor. De angivna myndigheterna har emellertid i viss män begränsade befogenheter. Sålunda kan de inte såsom marknadsdomstolen förbjuda forlsalt användande av villkor som har bedömts oskäliga. Deras verksamhet är i stället liksom de allmänna domstolarnas inriktad på att lösa konkreta tvister. Vad gäller villkorsprövningen är denna förbehållen vissa, låt vara särskill betydelsefulla, lyper av tvister, l, ex, sådana som gäller villkor för förlängning av hyres- eller arrendeavtal eller hyresvillkor när bostadshyres-gäsl ulnyltiar sin räll att säga upp avtal för ändring av villkoren; se vidare 1 och 4 §!; lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder (omtryckt

Prop. 1976/77:110                                                  36

1974:1090, 4 § ändrad 1975:1133), Del kan dessutom i vissa fall länkas vara prakiiskl för berörda parter all vända sig lill de allmänna konsumenlorganen i stället för lill de särskilda myndigheterna. I varje fall bör inle denna möjlighel vara utesluten. Jag fäster även i detta avseende vikl vid vad Hyresgästernas riksförbund har anfört.

Mot denna bakgrund anser jag att det i avialsvillkorslagen inle bör göras undanlag för villkor som används vid erbjudande av nyujanderält lill fasi egendom. Jag vill emellertid samtidigt understryka atl konsumentmyndigheierna bör handla med varsamhet på det berörda omrädel. Särskill vill jag framhålla all ell ingripande med slöd av avialsvillkorslagen förutsätter -förutom all villkoret anses oskäligt mol konsument - att förbud är påkallat från allmän synpunkt (se vidare 5.4). På främst bostadsmarknaden, där konsumenterna företräds av organisationer, torde del i praktiken sällan finnas anledning all ingripa med förbud. Viktigt är all KO alllid informerar berörda organisationer, om han skulle finna anledning lill ingripande.

Som har framgått av den tidigare redogörelsen innehåller avtalsvillkorslagen f n. ett undanlag för verksamhet som slår under lillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspekiionen. Säväl i kommitténs promemoria som i departementspromemorian föreslås alt detta undantag skall behållas. I deparlemenlspromemorian framhålls visserligen alt del principiellt är tilltalande om avtalsvillkor bedöms av samma myndighet och enligl samma regler, oavsett inom vilket område villkoren förekommer. Del hävdas också att såväl banker som försäkringsbolag ibland använder sig av villkor som kan behöva mjukas upp av hänsyn lill krediiiagare och försäkringstagare. Samtidigt pekas i promemorian på att bankinspektionen och försäkringsinspekiionen alltmer har kommii alt beakta konsumentintressen i sin tillsynsverksamhet, bl. a. genom granskning av avtalsvillkor, och alt det finns möjlighel alt bygga ut denna granskningsverksamhel, varvid man kan ta till vara den särskilda sakkunskap som finns hos myndigheterna. Pä denna punkt hänvisas till del arbete som bedrivs i banklagsuiredningen och försäkringsrättskommittén och som bl. a. gäller frågor om villkorsgranskning på bank- och försäkringsområdet.

De remissinstanser som har yttrat sig i frågan är i stort sett överens om alt bank- och försäkringsverksamhel i vart fall t. v. bör lämnas uianför lagens tillämpningsområde. Från konsumentverkels sida framhålls dock all del behövs en kraftig förstärkning av villkorsgranskningen inom dessa verksamhetsgrenar.

Enligl min mening bör det inle komma ifråga all under pågående utredningsarbete göra några ändringar pä denna punkt. Det nuvarande undanlaget för verksamheter som slår under lillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspektionen bör alltså bestå.

Prop. 1976/77:110 37

5.3 Lagens tillämpning på förmedlingsfallen

Redan nu är avialsvillkorslagen tillämplig på vissa förmedlingsfall. Sålunda kan förbud meddelas inle bara näringsidkare utan även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar (1 S tredje slyckel). Vad som nu skall behandlas är emellertid en annan situation, som inte omnämns i lagen, nämligen all erbjudandel kommer inle från en näringsidkare utan från en privatperson men att erbjudandet förmedlas av en näringsidkare.

Kommiilén har föreslagit en uttrycklig bestämmelse om all förbud skall kunna riktas moi fastighetsmäklare eller annan som i sin yrkesmässiga verksamhet förmedlar försäljning av fast egendom lill konsumenterna. Enligt kommittén är del angeläget att användande av oskäliga avtalsvillkor som direkt styrs av förmedlares större kunskap och erfarenhet kan angripas med stöd av lagen. Kommittén tänker främsi på sädana fall där en mäklare tillhandahåller tryckta avtalsformulär.

1 departementspromemorian föreslås atl man tar stegel fullt ut och i princip låter lagen omfatta alla förmedlingsfall, oavsett vilka nytligheter som förmedlas. Enligt promemorian bör ingripande mot förmedlare kunna ske när del står klart atl denne aktivt har medverkat till ifrågavarande villkor. Använder förmedlaren i flera fall samma villkor eller förekommer villkoret i förmedlarens standardformulär lorde enligl promemorian ingripande normalt böra ske.

De remissinstanser som har tagit upp denna fråga stöder tanken atl förmedlingsfallen skall omfattas av lagstiftningen. Under remissbehandlingen har särskill framhållits alt konsumenternas ställning i förmedlingssituaiionen behöver förslärkas inle bara vid förmedling av fasligheisköp ulan också när det gäller lös egendom som bilar och bålar.

Även jag biträder departementspromemorians förslag i den nu berörda delen. Avialsvillkorslagen bör alltså utvidgas till atl avse även villkor som näringsidkare använder vid förmedling av vara, tiänsl eller annan nyttighet. Liksom i övrigt när del gäller förutsättningarna för lagens tillämpning skall erbjudandet rikta sig till konsument. Vidare bör gälla att näringsidkaren skall förmedla erbjudandet i sin yrkesmässiga verksamhet. Avtalsvillkorslagen bör inle vara tillämplig dä en näringsidkare som privatperson åtar sig atl förmedla ett erbjudande i en annan bransch än sin egen.

En remissinstans har gjort gällande all förmedlare även bör kunna förbjudas atl använda villkor som är oskäligt mol den privatperson vars erbjudande han förmedlar. Något egentligt behov av en regel av del innehållet har dock inle framkommit. Pä grund härav och dä avtalsvillkorslagen i övrigt uteslutande är inriktad på att skydda den konsument till vilken erbjudande riktas anser jag inte att en sådan bestämmelse nu bör införas. För atl undvika missförstånd vill jag emellertid framhålla all om själva förmedlingsavtalet, dvs. avtalet mellan förmedlaren och uppdragsgivaren, innehåller

Prop. 1976/77:110                                                    38

villkor som är ogynnsamma för uppdragsgivaren dessa naluriiglvis kan angripas med slöd av lagen. Del är ju här fråga om en tiänsl som erbjuds konsument.

Som framgår av vad jag nyss har sagt bör förbud kunna meddelas oberoende av vilken nyttighet som förmedlas. Förmedling som sker i verksamhet som står under lillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspektionen bör dock av skäl som har angetts under 5.2 undantas från lagens tillämpningsområde.

5.4 Förutsättningarna för förbud

En förutsättning för atl förbud enligt avialsvillkorslagen skall kunna meddelas är f n. atl villkoret med hänsyn lill vederiaget och övriga omständigheter är all anse som oskäligt mol konsument. Därutöver krävs alt förbud är påkallat frän allmän synpunkt. De utvidgningar av lagens tillämpningsområde som jag har förordat i del föregående ger enligl min mening inle anledning att ändra dessa förutsättningar.

Beträffande principerna för skälighetsbedömningen kan jag i allt väsentligt hänvisa lill prop. 1971:15 och 1973:138 saml lill marknadsdomstolens praxis (bilaga 1 avsnitt 3). Med hänsyn till vad som förevarit under remissbehandlingen vill jag emellertid därutöver anföra följande.

Den skälighetsbedömning som skall göras vid tillämpningen av avialsvillkorslagen innefattar en samlad bedömning av avtalets verkningar för konsumenten. Härvid bör särskilt uppmärksammas alt ell enskilt villkor, som lösryckt ur sitt sammanhang kan förefalla myckel ofördelaktigt, likväl kan böra godtas med hänsyn till alt konsumenten genom övriga villkor i avtalet har beretts förmåner som kan anses återställa balansen mellan parterna.

Vidare är all märka atl lagen inte är avsedd som ett instrument för priskonlroll. Vid bedömningen av andra villkor än nyitighetens pris måste emellertid, som framgår av lagtexten, hänsyn tas även lill vederiagel. Härav följer atl exempelvis ersättningen för en nyttianderält inte kan göras till föremål för direki prövning enligt avtalsvillkorslagen men att, om ett annat villkor rörande nyUjanderälten har salts i fråga, detta kan komma atl anses som oskäligt när del bedöms i relation till - bl. a. - ersättningens sloriek.

Som anfördes i prop. 1971:15 (s. 71) får ell avtalsvillkor typiskt sett anses som otillbörligt mol konsumenten, om del med avvikelse från disposiiiva rättsregler ger näringsidkaren en förmån eller berövar konsumenten en rättighet och därigenom åstadkommer en sådan snedbelastning i fråga om parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet, all en genomsnittligt sell rimlig balans mellan parterna inte längre är för handen.

Del sagda gäller alltså disposiiiva rättsregler, dvs. bestämmelser som i och för sig kan åsidosättas genom avtal.  Avtalsklausuler som  åsidosätter

Prop. 1976/77:110                                                   39

tvingande räilsregler,exempelvisdeiiidigare berörda förbudei i 12 kap. 19 a § jordabalken moi rörlig hyra, bör naluriiglvis utan vidare utmönstras, om de förekommer i konlraktsformulär. Detia utesluter givelvis inle alt ell avtalsvillkor som i och för sig uppfyller krav som ställs i en tvingande ci vilrätlslig lagstiftning ändå kan vara atl anse som oskäligt vid en bedömning enligl avialsvillkorslagen. Även vid värderingen av ett sådant villkor måsle nämligen bedömningen grundas på en helheisbild av avtalssituationen Ofr-prop. 1973:138 s. 118).

Jag vill fästa uppmärksamheten på all ingripande med slöd av avialsvillkorslagen endast kan ske när förbud är påkallat från allmän synpunkt. Delta innebär all lagen i första hand lar sikte pä konlraktsformulär som används i förhållande lill ell siörre anlal konsumenier. Lagen gäller emellertid också avial som har ulformals separat för enskilda fall. 1 sådana situationer bör dock ingripande ske endast under förulsäilning att ett avgörande kan få principiell betydelse eller på annat sätt kan fä verkningar för ett flertal konsumenter. Som exempel nämns i prop. 1971:15 (s. 82) det fallet att ell visst avtal eller villkor väntas komma lill systematisk användning under liknande omständigheter också i förhållande lill andra konsumenier.

När del gäller avtalsvillkor som används vid försäljning av småhus till konsumenter har kommittén gjort uttalanden om olika enskilda villkors skälighet (bilaga 1 avsnitt 8). Ell par remissinstanser har kritiserat en del av kommitténs värderingar och fört fram egna synpunkter (bilaga 3),

Jag finner inte anledning all närmare gå in på skälighelen av enskilda villkor. Jag vill emellertid något beröra ell par av de villkorsiyper som förekommer på småhusmarknaden.

Som framgår av kommitténs material förekommer pä marknaden avtalsvillkor varigenom säljare och entreprenörer friskriver sig från ansvar för fel och dröjsmål, s. k. friskrivningsklausuler.

Vid de förhandlingar som med stöd av lagen förulsälls komma lill stånd mellan konsumentmyndigheterna och näringsidkarsidan bör man enligl min mening rent allmänt eftersträva en begränsning av användningen av friskrivningsklausuler, 1 den män sädana klausuler godtas, bör deras närmare innebörd klargöras.

Särskill bör man uppmärksamma klausuler varigenom uUryckliga lagregler åsidosätts. Liksom kommittén anserjag all villkor varigenom säljare friskriver sig från ansvar enligl 4 kap. 19 § jordabalken förs, k, dolda fel som regel inte bör förekomma vid näringsidkares erbjudande av nya småhus till konsument för enskilt bruk.

I likhei med kommittén anserjag all återhållsamhet bör iakttas också när det gäller all godta klausuler som innebär alt näringsidkaren friskriver sig från ansvar för dröjsmål med sin prestation.

Vidare bör särskild uppmärksamhet ägnas besiktningsklausuler av den innebörden att besiktningsmannens utlåtande blir avgörande för vad som

Prop. 1976/77:110                                                   40

skall anses som fel eller brist i ett nybyggt hus. Inte minst gällerdetia i fall där del är säljaren eller entreprenören som utser besiktningsman eller när konsumenten annars inle kan påverka valet.

I en del kontrakt finns särskilda bestämmelser som ger säljaren befogenhet att häva köpet (hävningsklausuler) eller tillgripa andra stränga påföljder när köparen inle fullgör sina betalningsförpliktelser. Samtidigt saknas vanligtvis varie antydan i koniraklei om moisvarande befogenhel för köparen när säljaren inte fullgör sina skyldigheter enligl avtalet. Tvärtom förekommer i en del kontrakt klausuler som syftar lill all hindra köparen frän all häva avtalet, I fråga om de kontrakt som jag nu har angett finns del skäl för konsument-myndigheterna att ingripa med slöd av avtalsvillkorslagen,

5.5 Lagen om skiljemän

1 min inledande översikt över den konsumenlpolitiska lagstiftningen (2.1) har jag berört lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden (ändrad 1974:387). Lagen anvisar ett förenklai förfarande i smärre ivisler. Förfarandet tillämpas när ivisleföremålels värde inte översiiger eil halvi basbelopp. Oavsett värdet skall förfarandet dock tillämpas om tvisten huvudsakligen rör en fråga som har prövats av allmänna reklamaiionsnämnden. Tanken bakom lagen ärati förfarandet skall vara smidigt och atl parterna skall föra sin talan utan juridiskt biträde. På det sättel skall koslnaderna kunna hållas nere.

Genom avtalsvillkor av den innebörden atl eventuella tvister skall hänskjutas lill skiljemän (s, k. skiljeklausuler) skulle del förenklade rätiegångsförfarandet kunna sättas ål sidan. För all förhindra all så sker i smärre tvister mellan konsumenier och näringsidkare om varor och tjänster har i 3 a S lagen (1929:145)omskiljemän(3 a § införd 1974:9)införiselt förbud mol all göra gällande skiljeklausuler, om tvistens värde inle överstiger del gränsvärde som gäller för del förenklade rätiegångsförfarandet. alltså ett halvt basbelopp.

Kommittén har föreslagit all vad som sålunda föreskrivs i skiljemannalagen om tvister rörande varor och tjänster skall gälla även beiräffande tvister rörande fast egendom och tomträtt. En expert i kommiilén har dock tagit avstånd från förslaget i denna del.

Också flertalet av de remissinstanser som närmare har berört kommitténs förslag beiräffande skiljeklausuler ställer sig avvisande eller tveksamma lill förslaget. Härvid anförs bl. a. all förslaget inte har något direki samband rned avialsvillkorslagen. Del åberopas ocksä olika omständigheter till förmån för skiljeförfarande i tvister som rör fast egendom.

För min del vill jag lill en början erinra om att skiljeklausuler kan förbjudas med slöd av avtalsvillkorslagen, i den mån de befinns oskäliga. I marknadsdomstolens praxis finns också exempel på alt skiljeklausul har träffats av

Prop. 1976/77:110                                                    41

förbud (se bilaga 1 avsnitt 3.3.1). Om tillämpningsområdet för avtalsvillkorslagen vidgas i enlighet med vad jag tidigare har förordat, kommer skiljeklausuler i princip alt kunna angripas oavsett vilket slag av nyttighet som avses med klausulen. Även exempelvis skiljeklausuler rörande fasiighelstvister kan alltså angripas.

1 kommitténs uppdrag ingår atl undersöka om skiljeförfarande över huvud tagel bör få användas i ivisler som rör konsumenters fastighelsförvärv. Detta kan i viss mån tala för all man i detta sammanhang avstår från atl göra någon ändring i skiljemannalagen och i stället avvaktar resultatet av kommitténs arbete. Övervägande skäl talar emellertid för alt man nu utvidgar förbudet mot all göra gällande skiljeklausuler i konsumeniivister om mindre värden, så alt förbudet i princip avseräven andra fall än dä tvisten rör vara eller tiänsl. Förbudei motiveras av all del, om ivisleföremålels värde är lågt, finns särskill stor risk för atl konsumenten med tanke på eventuella skiljemannakostnåder avstår frän att söka göra sin rätt gällande. Denna synpunkt bör tillmätas betydelse även när del är fråga om en konsumenitvisl utanför varu- och tiänsteområdei.

Sammanfattningsvis föreslår jag alltså alt förbudei i 3 a ij skiljemannalagen utvidgas lill all i princip avse även annan nyttighel än vara och tiänsl.

Vad jag har sagt i det föregående aktualiserar också en jämkning av 7 vj lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden. I denna paragraf definieras begreppet konsumenttvist såsom avseende tvist mellan näringsidkare och konsument rörande vara eller tiänsl som tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk. Denna definition har lillkommil mol bakgrund av bl. a. nu gällande lydelse av 1 S avtalsvillkorslagen. En ulvidning av begreppet konsumenitvisl i lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden kräver dock ytterligare överväganden. Bl. a. bör sambandet med allmänna reklamalionsnämndens framtida uppgifter beaktas. Även forumregeln i 11 v} bör uppmärksammas. Jag vill erinra om atl lagens innehåll och utformning kommer att studeras närmare av den utredning för översyn av rätiegångsförfarandet vid allmän domstol som har beslutats tidigare i dag.

5.6 Vissa processuella frågor m. m.

Enligl 3 a S avialsvillkorslagen är näringsidkare skyldig all på anmaning av KO inkomma med yttrande eller upplysning i ärende enligl lagen. Om sådana anmaning inte efterkoms, får KO förelägga näringsidkaren att fullgöra sin skyldighet vid vite av högsl 5 000 kr. Marknadsföringslagen innehåller en moisvarande bestämmelse. Högsta vite enligt marknadsföringslagen (11 S) är dock sedan den I juli 1976 10 000 kr.

I departementspromemorian har föreslagits alt vitet enligl avtalsvillkors-lagen höjs till samma belopp som enligl marknadsföringslagen. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Jag förordar all

Prop. 1976/77:110                                                   42

förslaget genomförs.

Under remissbehandlingen har Sveriges advokatsamfund förordat införandel av en ordning enligt vilken marknadsdomstolens avgöranden skulle kunna överklagas i högsta domstolen.

Frågan om instansordningen vid tillämpning av avialsvillkorslagen behandlades ingående vid lagens tillkomst (prop. 1971:15 s. 76). Spörsmålet har ocksä varil uppe i samband med införandel av generalklausulen i 36 S avialslagen (prop. 1975/76:81 s. 133). Jag finner inle anledning aU nu föreslå någon ändring pä denna punkt.

Som framgår av den tidigare redogörelsen (4.6) har även vissa andra processuella ändringar ifrågasatts under remissbehandlingen. Inle heller härvidlag finner jag dock skäl alt nu lägga fram något förslag. Jag vill emellertid erinra om att del i samband med tillkomsten av marknadsföringslagen anfördes (prop. 1975/76:34 s. 117) att marknadsdomstolens organisation och arbetsformer längre fram kunde komma atl behöva ses över med anledning av de uppgifter som domstolen tillfördes genom lagen.

Uividningen av avialsvillkorslagens tillämpningsområde medför i viss män nya arbetsuppgifter för konsumentmyndigheierna. Uppgifterna torde emellertid kunna lösas inom ramen för myndigheternas nuvarande resurser.

De nya reglerna bör enligl min mening träda i kraft den 1 juli 1977.

6 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag lill

1.   lag om ändring i lagen (1971:112) om förbud mol oskäliga avtalsvillkor,

2.   lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän.

Förslagen bör fogas lill regeringsprolokollet i detta ärende som bilaga 4.

1 Specialmotivering

7.1 Förslaget till ändring i avtalsvillkorslagen

Genom förslaget görs ändringar i 1 och 3 a iji? avialsvillkorslagen.

1 S

I paragrafens första stycke finns liksom f n. lagens centrala bestämmelse, nämligen den generalklausul enligl vilken marknadsdomstolen kan förbjuda forisall användande av avtalsvillkor som bedöms oskäligt, om förbud är påkallat från allmän synpunkt. Beiräffande bedömningen hänvisas lill avsniltel 5.4.

Prop. 1976/77:110                                                   43

Som har framgäll av del tidigare anförda är tillämpningsomrädel för generalklausulen f n. begränsat till villkor som används vid erbjudande av vissa angivna nytligheter, nämligen varor (lösöre) och tiänster. Departe-menisförslagel innebär atl generalklausulen i princip blir tillämplig oavseil vilket slag av nyttighet som erbjuds.

Enligt första stycket i ändringsförslaget kan förbud meddelas i fråga om villkor som näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet använder vid erbjudande av vara, tiänsl eller annan nyttighel till konsument för huvudsakligen enskilt bruk.

Med näringsidkare avses liksom i annan konsumentpolitisk lagstiftning varje fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk natur. Detta innebär bl. a. alt paragrafen är tillämplig på statliga och kommunala organ som idkar näring. Något vinstsyfte med verksamheten erfordras inle (jfr prop. 1971:15 s. 85). Som framgår av prop. 1970:57 (s. 91) bör förbud mol en statlig myndighet inte förenas med vite. Något hinder mol all meddela kommun förbud vid vite föreligger däremot inle.

En person som visseriigen är närringsidkare men som användereit oskäligt villkor utanför sin yrkesmässiga verksamhet träffas inte av lagen, lika lilel som en privalperson. Förslaget i denna del innebär inle någon saklig ändring i förhållande till vad som nu gäller.

Med "annan nyttighet" avses bl. a. fast egenom. Vidare innefattas i begreppet sådan lös egendom som inte hänförs till lösöre och som således f n. ligger uianför lagens tillämpningsområde, exempelvis hus på annans mark och rättigheter av olika slag.

Lagen blir tillämplig inle bara när del gäller villkor som används vid försäljning eller annan överiålelse ulan också då fråga är om upplåtelse av rättigheter av olika slag. Sålunda gäller lagen såväl vid uthyrning av lösöre, exempelvis bilar och TV-apparater, som vid upplåtelse av nyttianderält till hus eller jord, exempelvis hyra, arrende och tomträtt.

I princip bör lagen, om övriga förutsättningar föreligger, kunna användas även för att förbjuda oskäliga bestämmelser i föreningsstadgar o. d. (jfr prop. 1975/76:81 s. 112). På associationsrättens område finns emellertid åtskilliga regler som är speciellt inriktade på alt skydda den enskilde. Möjligheten atl meddela förbud torde därför fä begränsad betydelse på della område. Detsamma gäller villkor som används på bosladshyresområdet (se 5.2).

Förbud kan endast meddelas beiräffande villkor som används vid erbjudande av nyttighel som är avsedd huvudsakligen förenskilt bruk. Ordet huvudsakligen finns inle i den nuvarande bestämmelsen men väl i annan konsumentpolitisk lagstiftning. Tillägget har gjorts med tanke pä nytligheter som är avsedda såväl för enskilt bruk som för annan användning. Köper en privatperson en fastighet dels för alt bereda sig själv bostad, dels för atl hyra ul någon del av fastigheten och kommer uthyrningssyftet i andra hand, skall alliså lagen tillämpas.

Enligl första stycket kan förbud meddelas även i fråga om villkor som

Prop. 1976/77:110                                                    44

näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet använder vid förmedling av erbjudande om nyttighet lill konsument. Förbudei rikias i fall som här avses mot den förmedlande näringsidkaren trots alt han inte själv står för erbjudandet. Bestämmelsen är tillämplig även om båda avtalsparterna är privatpersoner, såsom ofta är fallet vid försäljning av småhus genom mäklare.

Förbud mot förmedlande näringsidkare kan komma i fråga endast när villkoret verkligen används av förmedlaren. Del bör alltså stå klart alt denne aktivt har medverkat lill ifrågavarande avialsinnehåll. Vidare krävs även i della sammanhang all förbud är påkallat från allmän synpunkt (se 5.4). Använder förmedlaren i flera fall samma villkor eller förekommer villkoret i förmedlarens standardformulär, lorde ingripande normall böra ske, om villkoret bedöms oskäligt.

Eu par remissinstanser har anfört all villkor som enskilda byggherrar använder vid försäljning av småhus lill konsumenter kan vara förestavade av kommun i ett bakomliggande exploateringsavtal. De har begärt eU förtydligande av lagens tillämplighet i sådana fall. Med anledning därav vill jag framhålla all bakomliggande avial i princip inle bör kunna åberopas av näringsidkare för atl undgå förbud mot villkor som i och för sig framstår som oskäligt i näringsidkarens avtal med konsument. I praktiken lorde det emellertid knappast bli aktuellt atl ingripa mot villkor som kan föras tillbaka på exploateringsavtal med kommun.

Andra stycket i 1 i; har i förslaget slopats. Dess innehåll läcks av första slycket i dess nya lydelse.

3as

I enlighet med vad jag tidigare har anfört (5.6) har den ändringen gjorts i paragrafens första stycke all högsta viiesbelopp har höjts från 5 000 lill 10 000 kr.

7.2 Förslaget till ändring i skiljemannalagen

Genom förslaget görs ändring i första slyckel 3 a i; lagen om skiljemän. Della stycke innehåller f n. ett förbud mol all göra gällande skiljeavtal i smärre ivisler mellan konsument och näringsidkare rörande vara eller tiänsl som har tillhandahällils huvudsakligen för enskilt bruk (se prop. 1973:87 s. 202).

Som har framgått av den allmänna motiveringen (5.5) anserjag del påkallat all uividga förbudei till atl gälla även konsumeniivister som rör andra nyttigheter än vara eller tiänsl. I enlighet härmed görs i första stycket-liksom i avtalsvillkorslagen - den ändringen alt uttrycket "vara eller tiänsl" ersätts med orden "vara, tjänst eller annan nyttighet".

Prop. 1976/77:110                                                   45

Till följd av ändringen blir förbudei mol skiljeklausuler tillämpligt bl. a. pä tvister rörande fast egendom. Bestämmelsen kommer ocksä au gälla sådan lös egendom som inte hänförs till varor (lösöre). Som exempel kan nämnas ivisler om hus på annans mark, värdepapper och rättigheter av olika slag. Såväl tvister rörande försäljning eller annan överlåtelse som tvister om upplåtelse av rättigheter av olika slag omfattas i princip av bestämmelsen (jfr 7.1).

Syftet med förbudei mol skiljeklausuler är, som tidigare har framhållits, all förhindra all del förenklade rältegångsförfarandel sätts ur spel. Förbudei bör därför inle sträcka sig längre än lill atl omfatta tvister som, borisen frän skiljeavtalet, faller under tillämpningsomrädel för detta förfarande.

I enlighet härmed anges till en början i första stycket 3 a >; skiljemannalagen atl förbudei avser konsumenitvisl som kan prövas av tingsrätt. Skiljeavtal kan således åberopas i fråga om tvist vars prövning ankommer på arrendenämnd eller hyresnämnd (jfr de särskilda reglerna om skiljeavtal i 15 S lagen om arrendenämnder och hyresnämnder). Däremot kan skiljeavtal inte åberopas vid prövning hos allmänna reklamaiionsnämnden, eftersom en sådan prövning inte hindrar atl tvisten dras inför tingsrätt.

Enligl 3 § lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden är lagen inle tillämplig bl. a. i fråga om mål som av tingsrätt handläggs i särskild sammansättning. Tingsrätt har särskild sammansättning bl. a. i mål som den handlägger i egenskap av fastighetsdomstol. Fastighetsdomstol upptar bl. a. hyrestvisier, arrendetvister och bosladsrällslvister som inte ankommer på arrendenämnds eller hyresnämnds prövning. Här kan hänvisas till I !; andra stycket lagen (1969:246) om domstolar i fastighelsmål (omtryckt 1974:1064, 1 S ändrad 1975:1295)och vidare till 8 kap. 32 §, 12 kap. 71 § och 13 kap. 23 ?; jordabalken saml lagen om arrendenämnder och hyresnämnder. Tvister som enligt det sagda inle kan handläggas i del förenklade rältegångsförfarandel har genom ett tillägg i första slyckel undanlagils från förbudei mot skiljeklausul.

Liksom hittills aren förutsättning för att förbud mol skiljeavtal skall gälla atl ivisleföremålels värde inle är högre än som anges i 1 vi lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden. Däremot krävs i och försig inle all tvisten verkligen kommer atl handläggas enligt lagen (jfr 1 S andra slycket i lagen). Det kan tilläggas atl konsumenten, sedan tvisten väl har uppkommit, med bindande verkan kan träffa skiljeavtal, om han skulle finna atl skiljeförfarandei är det lämpligaste sällel all sliia tvisten.

Enligl 3 a S andra slycket skiljemannalagen gäller förbudei i forsla slyckel inle om tvisten rör avtal mellan försäkringsgivare och försäkringstagare och inle heller om annal följer av Sveriges internationella förpliktelser. Härvidlag föreslås inte någon ändring.

Ändringen i lagen föreslås träda i kraft den I juli 1977.1 fråga om avtal som har träffats före ikraftlrädandel av ändringen av skiljemannalagen bör äldre bestämmelser gälla.

Prop. 1976/77:110 "

8 Hemställan

Jag hemställer atl lagrådets yurande inhämtas över förslagen lill

1.   lagom ändring i lagen (1971:112) om förbud mot avtalsvillkor,

2.   lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän.

9 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Bilaga I Kommitténs promemoria

JUSTITIEDEPARTEMENTET

PROMEMORIA

med förslag till lag om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor

Ds Ju 1976:10

Prop. 1976/77:110                                                   49

inhehAllgförteckning

lagförslag

Förslag till lag om  ändring i avtalsvillkorslagen     54 Förslag till lag om ändring i skiljemannalsigen       56

1                                  IIILEBHIITG                                                         58

2                                  DIREKTIVEN                                                        59

5               AVTALSVILLKOnSLAGEII                                       60

3.1            Innehållet                                                            60

3«2           Förarbetena                                                        62

3.3            Tillämpningen                                                      68

3.3»''         Ilarknadsdomstolens avgöranden                       68

3.3«2        Konsunentonbudsmannens                 övervakning

av marknaden                                                    82

4                LAGEH  OII OTII,LBÖRLIG IIARIWADSPÖRIIIG

OCH BEII OTA IIARiaJAIiSFÖnilTGSLAGEN              91

5                keji itya generalklausulew i AVTALG-

LAGEIT I! 1-!                                                      94

5.1                  Allmänt                                                          94

5-2                  Den nya generalklausulen  i                      36  §

avtalslagen                                                        98

6                                                                         FÖHSLAG TILL ÄIIDRINGAR  I  AVTALS-
VILLIIORSLAGEII M M 102

6.1                                                                      Konsumentombudsmannens  skrivelse
1974-09-19 102

6.1.1        Avtalsvillkorslagen  tillämplig

pc.  avtal som gäller fast egendom 102

6.1.2          Avtalsvillkorslagen tillämplig vid

köp  där privatpersoner är säljare 103

6.2             IConsimentverkets rapport om  småhus 104

6.3                                                                     Allmänna reklamationsnämnden och
konsiunentverkets- fastighets-
reklamationsnämnd 104

4 Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 110

Prop. 1976/77:110 50

7                  i'Oin:iT'ijiiE IA;cvTAGL:I,s:;? vii:

GEnOIIGÅIIG  /.v  .SiiÅHUSlCOIiTRAICT 109

7.1                               Allmänt 109

7.2                               FrlskrivninfsklauGuler

7.2.1                          Fri skrivning frän  ansvar  enliot   4  ka?        113 19  §  jordabalken  för  g  k  dolda fel

7.2.2                          Friskrivninc:  i   C''W'2.nti ",ta-anden

frän  ansvar  för  fel 115

7.2.3         Friskrivnins  i   tillträdes-   och  force
majeure-klausuler  fr£,n   ansvar  för

dröjsmål 118

7.2.3.1                      TillträdesklauEuler 119

7.2.3.2                      Force  majeure-klauculer 120

7.3                               Besiktningsklausuler 122

7.4                               Skiljeklausuler                                                   127

7.5                               Hävnings-   och  återgängsklauculer                   '29

8                 KOWIITTEIIS   ÖVERVÄGAIIBEH  OCK FÖRSLAG 131

8.1                               Allmänt 131

8.2                            Friskrivningsklausuler                                         131

8.2.1           Fri skrivning frän ansvar enligt 4 kap

19 § jordabalken för s k dolda fol        131

8.2.2           Friskrivning i garantiåtaganden frän

ansvar för fel                                                      139

8.2.3         Friskrivning i tillträdes- och force
majeure-klausuler från ansvar för
dröjsmål

145

150 153

8.3              Besiktningsklausuler                                           'ö

8.4              Skiljeklausuler

5.5              Hävnings-   och  återg-.ngsklausuler

8.6                                                                      Avtalsvillkorslagens  tillämpning pä
förmedlingsfall                                                    '57

8.7      Avtalsvillkorslagens tillämpning på erbjudanden som avser överlåtelse av tomträtt

160

Prop. 1976/77:110 51

9                SPECIALMOTIVERING                                             162

9.1                         1 och 2 §§ avtalsvillkorslagen

9.2                         Den föreslagna utvidgningens tillämpning pä avta.l med internationell anknytning     163

9.3                         Ikraftträdande                                                        164

10              SÄRSKILT YTTRANDE                                             165

Prop. 1976/77:110 52

Till statsrådet Carl Lidbom

Enligt regeringens bemyndigande tillkallade statsrådet Lidbom den 15 april 1975 sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning angående förbättrat konsumentskydd vid förvärv av småhus m.m. (Ju 1975:02). De sakkunniga, som antagit namnet småhusköpkommittén, utgörs av landstingsrådet Olov Lekberg, ordförande, och, såsom övriga ledamöter, professorn Ulf Bernitz, utredningssekreteraren Yngve Hjalmarsson samt riksdagsledamöterna Oskar Lindkvist och Ingegärd Oskarsson.

Den 1 december 1975 förordnades jur. kand. Jan-Erik Hagman, Svenska byggnadsentreprenörföreningen, och projektsekreteraren Johan Lidvall, Konsiimentverket, att biträda kommittén såsom experter.

Till sekreterare åt kommittén utsågs den 20 maj 1975 hovrättsassessorn Bo Drangel.

Småhusköpkommittén har funnit skäl att behandla den i utredningsuppdraget ingående frågan om en utvidgning av avtalsvillkorslagen med förtur. Kommittén får härmed överlämna en promemoria med förslag till ändring i avtalsvillkorslagen (1971:112) och skiljemannalagen (1929:145). Visst kontrakts- och formulärmaterial som kommittén tagit del av överlämnas samtidigt med promemorian.

Till promemorian är fogat ett särskilt yttrande av experten Hagman.

Prop, 1976/77:110 53

SmåhuskÖpkommitténs  arbete med övriga delar av utredningsuppdraget fortsätter.

Stockholm i april  1976

Olov Lekberg

Ulf Bernitz                            Yngve Hjalmarsson

Oskar Lindkvist                     Ingegärd Oskarsson

/Bo Drangel

Jan-Erik Hagman                         Johan Lidvall

Prop. 1976/77:110

LAGFÖRSLAG

Förslag till

Lag

om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga

avtalsvillkor

54

Enligt riksdagens beslut föreskrives, att 1 och 2 §§ lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor skall ha nedan angivna lydelse

1 §'

Nuvarande  lydelse

Föreslagen  lydelse

Är villkor,   som näringsidkare   använder vid  erbjudande  av vara eller  tjänst till  konsument  för   enskilt bruk,   med  hänsyn  till vederlaget  och övriga omständigheter att  anse  som oskäligt  mot  konsumenten, kan marknadsdomstolen,   om det   är  påkallat  från  allmän   synpunkt,   meddela näringsidkaren  förbud  att frrimdeles  i   liknande  fall använda  samma eller väsentligen  samma villkor. Förbud   skall  förenas  med vite,   om  ej   detta av  särskilda  skäl är obehövligt.

Denna lag är tillämplig på näringsidkares  erbjudande av fast  egendom,   vara, tjänst  eller nyttjanderätt till  lösöre till konsument för  enskilt bruk.   Vad  i lagen   sägs  om  fasL  egendom gäller  även överlåtelse   av tomträtt.

Lagen  gäller  ej   i  fråga  om verksamhet   som  står under tillsyn av bankinspektionen eller  försäkringsinspek-tionen.

Första  stycket  äger motsvarande  tillämpning,   om näringsidkare  erbjuder konsument  att mot vederlag förvärva nyttjanderätt   till   lösöre för enskilt  bruk.

Senaste   lydelse   1973:878

Prop. 1976/77:110

Nuvarande lydelse

Föreslagen l.ydelse

55

Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkarens vägnar,

2 §

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Denna lag gäller ej i fråga om verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspektionen.

Är villkor, som näringsidkare använder vid erbjudande som avses i 1 §, med häns.yn till vederlaget och övriga omständigheter att anse som oskäligt mot kon-sumenteHy kan marknadsdomstolen, otn det är påkallat från allmän s.ynpunkt, meddela näringsidkaren förbud att framdeles i liknande fall använda samma eller väsentligen samma villkor. Förbud skall förenas med vite, om ej detta av särskilda skäl är obehövligt.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på erbjudande som förmedlas av näringsidkare i dennes .yrkesmässiga verksamhet, om erbjudandet avser förvärv av fast egendom för enskilt bruk.

Denna lag träder i kraft den

Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på Näringsidkarens vägnar.

Prop. 1976/77:110 56

Förslag till

Lag

om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän

Enligt riksdagens beslut föreskrives, att 3a § lagen (1929:145) om skiljemän skall ha nedan angivna lydelse

3a §

Nuvarande lydelse

I tvist mellein näringsidkare och konsument rörande vara eller tjänst som tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk får före tvistens uppkomst träffat avtal att tvist skall hänskjutas till skiljemän utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen ej göras gällande, om tvisteföremålets värde ej är högre än som anges i 1 § lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden.

Föreslagen lydelse

I tvist mellan näringsidkare och konsument rörande fast egendom, vara eller tjänst som tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk får före tvistens uppkomst träffat avtal att tvist skall hänskjutas till skiljemän utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen ej göras gällande, om tvisteföremålets värde ej är högre än som anges i 1 § lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden. Vad nu sagts om fast egendom gäller även överlåtelse av tomträtt.

Första stycket gäller ej om tvisten rör avtal mellan försäkringsgivare och försäkringstagare och ej heller om annat följer av Sveriges

Första stycket gäller ej om  tvisten rör avtal mellan försäkringsgivare och försäkringstagare och ej heller om annat följer av Sveriges

Senaste lydelse 1974:9

Prop. 1976/77:110

Nuvarande lydelse

internationella förpliktelser.

Föreslagen lydelse

internationella förpliktelser.

57

Denna lag träder i kraft den

men tillämpas ej pä avtal som träffats före ikraftträdandet.

Prop. 1976/77:110 58

1                INLEDNING

Avtalsvillkorslagen   (1971:112)   ger  konsumentombudsmannen (ko)  och marknadsdomstolen befogenhet  att  inskrida mot avtalsklausuler  i   standardkontrakt  o.d.   som  ensidigt tillgodoser  säljarsidan.   Lagen gäller vid erbjudande  till konsumenter för enskilt bruk av varor och tjänster och vid upplåtelse mot  ersättning  av  nyttjanderätt  till  lösöre.   Utanför lagens  tillämpningsområde faller bank-  och försäkringsrörelse  och likaså överlåtelse  och upplåtelse av fast  egendom.   Däremot omfattar avtalsvillkorslagen avtal  om uppförande  av hus   (entreprenadavtal)  och den gäller också vid köp av byggnadsvaror,   exempelvis monte-ringsfärdigt   trähusmaterial.

KO har i   skrivelse   '  den I9   september 1974  till  justitiedepartementet föreslagit bl.a.,   att  tillämpningsområdet för avtalsvillkorslagen utvidgas  till  att omfatta även avtalsvillkor  som  används vid  erbjudande  av fast egendom till  konsument   för enskilt  bruk  och  därjämte  att  avtals-villkorslagen   skall vara tillämplig även  på villkor  som används av annan än näringsidkare,   om  erbjudandet förmedlas av näringsidkare.

Konsumentverket  har i  rapporten  Småhus  (1975:I)  instämt i  K0:s     begäran om att avtalsvillkorslsigen  skall omfatta också avtal  om fast egendom.

Betr.   det närmare innehållet  i  KO:s  skrivelse,   se avsnitt 6.1

Prop. 1976/77:110 59

2        DIREKTIVEN

Utredningsuppdraget anges i yttrande till sta,tsrådsproto-kollet den 6 mars 1975 av statsrådet Carl Lidbom. Efter att ha lämnat en redogörelse för det utredningsarbete som pågår och de framställningar som gjorts rörande bl.a. förbättrat konsumentskydd vid förvärv av småhus, anför statsrådet beträffande avtalsvillkorslagen följande.

Oavsett vad slags förvärvstyp det är fråga om kan det vid förvärv av småhus förekomma standardavtal som ensidigt tillgodoser säljarens intressen och som på grund därav kan va.ra oskäliga mot förvärvaren. För att få till stånd en effektiv sanering av avtalsvillkoren anser jag att tillämpningsområdet för avtalsvillkorslagen bör utvidgas till att omfatta också villkor som g.nvänds vid försäljning av småhusfastigheter eller tomtmark som är avsedd för småhusbebyggelse. Mycket talar därvid för att man inte bör stanna vid fall då säljaren är näringsidkare. Vid försäljning av äldre småhus är det i många fall en privatperson som står som säljare. Som KO har framhållit i den tidigare berörda skrivelsen i september 1974 är det i så fall mycket vanligt att säljaren anlitar en fastighetsmäklare som medhjälpare vid försäljningen. Härvid kommer vanligen kontraktet mellan säljaren och köparen att avfattas på formulär som tillhandahålls av mäklaren. Det är i dessa fall mäklaren som i huvudsak bestämmer vilka klausuler som skall tas in i kontraktet. Olika typer av standard-villkor kommer härvid till användning. Från konsumentsynpunkt är det uppenbarligen angeläget att köp som förmedl3,s på detta sätt kan granskas enligt avtalsvillkorsagen.

Med hänsyn till det sagda bör de sakkunniga utgå frän att avtalsvillkorslagen skall utvidgas till att omfatta även villkor som används av annan än näringsidkare vid erbjudande av småhus eller tomtmark, om erbjudandet förmedlas av näringsidkare. I såda.na situationer bör eventuella förbud enligt a.vtalsvillkorslagen riktas mot den näringsidkare som har förmedlat erbjudandet och inte mot den enskilde säljaren. Däremot bör avtalsvillkorslagen lika, litet som nu gälla i fall då både säljare och köpare är privatpersoner och transaktionen sker utan medverkan av näringsidkare.

Prop. 1976/77:110 60

3                AVTALSVILLKORSLAGEN

3.1             Innehållet

Avtalsvillkorslagen   (1971:112)   som   trädde  i  kraft  den 1   juli   1971,   kan  betecknas   som  en   standardavtalslag. Den  är  liksom marknadsföringslagen  av  näringsrättslig natur  och   syftar  till  att ur  standardavtalssystemet utmönstra  avtalsklausuler  som  ensidigt   tillgodoser näringsidkar-säljarsidan  i  förhållande   till  konsiimen-terna och  därigenom  åstadkomma en  bättre  avvägning mellan  företagar-   och  konsumentintressen vid utformningen  av  kontraktsformulär inom   olika  branscher.

Avtalsvillkorslagen  innehåller  en materiell  bestämmelse, en  s.k.   generalklausul,   som ger möjlighet att förbjuda näringsidkare  att  vid   erbjudande   av  vara eller  tjänst till  konsument  för  enskilt  bruk  använda villkor  som med hänsyn   till  vederlaget   och  övriga  omständigheter  är  att anse   som   oskäliga mot   konsumenten.   Samma möjlighet  till ingripande  med  förbud  finns  beträffande  näringsidkares erbjudande   till  konsument  att  förvärva nyttjanderätt till   lösöre.   Däremot  är  från  lagens   tillämpningsområde undantagna  såväl  villkor vid  erbjudande  av fast  egendom och nyttjanderätt  till  fast egendom  som verksamhet  som står under   tillsyn  av  bank-  eller  försäkringsinspektionen.

Tillämpningen av avtalsvillkorslagen  är liksom när det gäller  den  förutvarande  och  den  nya marknadsföringslagen (1975:1418)   anförtrodd  två myndigheter,   marknadsdomstolen och konsumentombudsmannen   (KO).   KO   övervakar marknaden  och för  det   allmännas   talan  inför marknadsdomstolen.

Till  grund  för  avtalsvillkorslagen   ligger  tanken  att  KO skall   övervaka marknaden  och  ta upp  förhandlingar med näringsidkarna för  att   få  till   stånd  ändringar i   sådana standardavtalsvillkor   som  kan anses   oskäliga.   KO   skall därvid   i   första hand  försöka att  uppnå  rättelse  på  frivillig väg.   Blir  förhandlingarna resultatlösa har  han

Prop. 1976/77:110

emellertid möjlighet  att föra talan inför marknadsdomstolen  om förbud  enligt   lagen.   Marknadsdomstolens  uppgift i   sådana fall  är  att  bedöma om  ett  använt villkor typiskt  sett är oskäligt mot konsumenterna som kollektiv.  Domstolen skall  inte  granska individuella avtal. Ett  förbud frän domstolens   sida mot   ett  visst  villkor gäller endast den aktuelle näringsidkarens användning av villkoret i  framtiden.  Marknadsdomstolens förbud skall  i regel förenas med vite.  Domstolens avgörande kan inte överklagas.   KO  kan i  fall  som ej  är av  större vikt  själv pröva fråga om förbud och i   stället för  att vända sig till marknadsdomstolen förelägga näringsidkaren att godkänna ett  förbud mot villkoret.   Godkänns ett  sådant  s.k.   förbudsföreläggande,   är det till  rättsverkningarna jämställt med ett förbud  av marknadsdomstolen  (6 §).

61

prop. 1976/77:110 62

3.2      Förarbetena

Beträffande frågan om lämplig lagstiftningsmetod framhölls i förarbetena till avtalsvillkorslagen (prop. 1971:15 s  60 ff) att det i princip fanns tre metoder att välja mellan. Man kunde genomföra en civilrättslig reglering, dvs. i praktiken betydligt utvidga möjligheterna för domstola,rna att åsidosätta otillbörliga avtalsvillkor, lian kunde också genomföra en näringsrättslig reglering, dvs. införa bestämmelser som gjorde det möjligt för samhällsorganen att pÄ, förhand hindra ?.tt s.vi.rl med +.ypir:.kt sött otillbörliga villkor över huvud taget kom till r-t.-j.ni. Slutligen kunde en kombination av de båda metoderna tillgripas.

En rent civilrättslig reglering ansågs ha vissa nvagb.oter som ensamt instrument. Föreskrifter i den c.i.vilrättsj i;"a lagstiftningen hindrade i och för sig inte förekomsten pv otillbörliga avtalsvillkor, utan för att den enskilde skulle fä det skydd som en sådan lagstiftning syftade till måste han normalt i det särskilda fallet angrips villkoret med rättsliga medel. Om lagstiftning av detta slag skulle bli effektiv måste det sålunda förutsättas att konsumenterna i gemen verkligen var beredda att utn.yttja den genom att gå till domstol med sina anspråk. Ett sådant antagande ansågs inte realistiskt. Vidare framhölls svårigheterna att med hjälp av en civilrättslig lagstiftning snabbt komma fram till en auktoritativ rättsbildning på området sa,mt att fä till stånd principiellt vägledande avgöranden, särskilt som domstolarna traditionellt varit obenägna att göra, principuttalanden med räckvidd utöver den aktuella tvisten. Mot bakgrund av dessa omständigheter ansåg dep?,rtements-chefen att man inte kunde nöja sig med en rent civilrättslig reglering.

Som den avgörande svagheten i ett civilrättsligt system framhölls sålunda att de privaträttsliga reglerna måste ta sikte på de enskilda fallen och inte kan utnyttjas som

Prop. 1976/77:110 63

instrument att skydda konsumentkollektivet som sådant eller i varje fall inte fär en sådan skyddsverkan förrän på lång sikt. En sådan verkan ansågs däremot kunna uppnås genom en näringsrättslig reglering som gav möjlighet till förebyggande ingripanden redan innan avtalen kommit till stånd. En lagstiftning av detta slag ansågs kunna få stor effekt när det gällde att hindra tillkomsten av villkor som typiskt sett framstod som otillbörliga.

Avtalsvillkorslagen bygger på en generalklausul, vilken gör det möjligt att förbjuda företagare att använda kontraktsvillkor som med hänsyn till vederlaget och övriga omständigheter måste anses oskäligt mot konsumenten. Prövningen avser huruvida ett villkor typiskt sett är oskäligt mot konsumenterna sedda som ett kollektiv. Det är alltså fråga om en typbedömning och inte någon granskning av individuella avtal.

Angående innebörden av otillbörlighetsrekvisitet anfördes i förarbetena (prop. 1971:15 s  71 jfr s 98) att ett villkor fick typiskt sett anses som otillbörligt mot konsumenten, om det med avvikelse från gällande dispositiva rättsregler gav näringsidkaren en förmån eller berövade konsumenten en rättighet och därigenom åstadkom en sådan snedbelastning i fråga om parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet, att en genomsnittligt sett rimlig balans .mellan parterna inte längre var för handen. Det blev fråga om en tota,lbedömning av avtalets verkningp,r för avtalsparterna, vid vilken så,väl priset som övriga avtalsvillkor i.nä.ste tas i betraktande. Bet kunde tänkas  fall när ett enskilt villkor, som sett isolerat kunde synas vara mycket ofördelaktigt för konsumenten, borde godtas med hänsyn till att denne (;enom  övriga villkor hade beretts förmåner som kunde anses återställs, balansen mellan parterna. Det underströks sa,rskilt att den nya lagstiftningen inte skulle kunna användas som ett instrument för priskontroll, men att å. andra sidan bedömningen av övrig.ri. villkor mA.r.te

Prop. 1976/77:110 64

ske under hänsynstagande till vederlagets storlek. Sammanfattningsvis uttalades att bedömningen skulle ske med utgångspunkt i en jämförelse med de verkningar som skulle följe-av gällande rättsregler, främst då köplagens dispositiva bestämmelser. Här det gällde att bedöma hur stora avvikelser frän dessa regler som borde tolereras, skulle beaktas i vad mån bestämmelserna verkligen återspeglade det rättstillstånd som under rådande samhällsförhållanden ansågs önskvärt.

När det gällde att något närmare precisera innebörden av otillbörlighetsrekvisitet framhölls att bedömningen skulle ske mot bakgrund av villkorets innehåll, utformning och presentation.

Vissa villkor ansågs ha ett sådant innehåll att öe genomgående borde betraktas som otillbörliga mot konsumenten. Kit hörde villkor, varigenom säljaren bereddes en till tiden obegränsad acceptfrist och således köparen hölls ensidigt bunden vid sitt anbud under obegränsad tid samt klausulen "i befintligt skick" vid försäljning av fabriks-nya va.ror. Som exempel a.nfördes vidare s.k. giira.i'. iutfäo-telser som inte gav köparen någon som helst rätt att häva köpet på grund a,v fel i godset  , klausuler som irnebar att det var säljaren som ensidigt avgjorde huruvida fol i godset förelåg eller om ett uppkommet fel berodde på försumjnelse från köparens sida, force majeure-vil ll:or som gav säljaren rätt att under obestämd tid uppskjuta fullgörandet av sin leveransskyldighet på grund av omständigheter som låg utom hans kontroll samt prishöjnings-klausuler, vilka innebar att säljaren l:unde ensidigt, höja det avtalade priset under hänvisning till vilka son helst omständigheter inom eller utom ha-ns kontroll.

Beträffande villkorens utformning anfördes att det inte var alldeles ovanligt att ett villkor, inot vilket d';i £r".r. sa':liga, synpunkter kanske irito fanns anledning till någon erinran, hade utformats på ett sätt som v.?.r ;>.gn.-i.t r,11

Jfr numera konsumentköplagen (l9'3:877) 3-5 \:":

Prop. 1976/77:110 65

vilseleda konsumenten rörande villkorets faktiska innebörd utan att det dock var fråga om något bedrägligt förfarande från näringsidkarens sida. Även omständigheter av detta slag ansågs kunna medföra, att avtalsvillkor stämplades som otillbörligt.

Även det sätt på vilket ett villkor presenterades för konsumenten skulle enligt förarbetena kunna medföra ingripanden. Som exempel nämndes s.k. garantier vid köp av kapitalvaror, vilka i vidsträckt omfattning innebar sådana inskränkningar i vissa av de förpliktelser som åvilade säljaren enligt köplagen att konsumenten totalt sett fick sin ställning försämrad. Genom a,tt villkor av detta slag presenterades som garantierbjudanden väckte de hos konsumenten föreställningen om särskilt långtgående åtaganden frän säljarens sida. I vissa hithörande fall ansågs ingripande även kunna ske enligt marknadsföringslagen (1970:412). '

Vid konsumentköplagens tillkomst ändrades uttrj'cket "otillbörliga avtalsvillkor" till "oskäliga avtalsvillkor". Bakgrunden till ändringen var den kritik som KO riktade mot förslaget att i en konsumentköplag föra in tvingande bo-stänmelser vilka från konsumentsynpunkt var mindre förmånliga än köplagens dispositiva regler. i"n sådan ordning skulle enligt KO göra det svårare för honom att ingripa mot vissa avta,lsvillkor.

I propositionen till konsiwientköplag (prop. 1973:138 s 118) uttalade föredragande statsrådet att de tvingande civilrättsliga reglerna självfallet inte fick lägga hinder i ■vägen  när det gällde att med stöd av avtalsvillkorslagen genomdriva kontra.ktsvillkor som gav konsumenterna en starkare ställning än dessa regler innebs.r. Ett avtalsvillkor som uppfyllde de minimikrav som den tvingande civilrättsliga lagstiftningen uppställde kunde ändå vara a.tt betrakta, som otillbörligt i avtalsvillkorslagens mening med hänsyn till exempelvis den särskilda, branschens förhålla,nden, co.n sålda, vajans art eller den begagnade försäljningsmetodens

Jfr marknadsdomstolens heslut 17/1975 (KO ./. Philipsons Automobil AB) ang. påstådd vilseledande användning av termen garanti m m

5 Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 110

Prop. 1976/77:110 66

För att förhindra varje möjlighet  till missförstånd och för  att förebygga att  tillkomsten av konsumentköplagen ledde   till  att  näringsidkarsidan  reste   starkare motstånd mot  förändringar av avtalsvillkor  som i  och för  sig var förenliga med konsumentköplagens minimiregler föreslog föredraganden att avtalsvillkorslagens uttryck "otillbörliga  avtalsvillkor"   skulle  ändras  till   "oskäliga avtalsvillkor".  Han framhöll  emellertid  att ändringen inte  var  avsedd  att medföra någon  egentlig ändring i praxis och de allmänna bedömningsprinciper  som angetts i  avtalsvillkorslagens förarbeten.

Frågan om förhällandet mellan näringsrättolig och civilrättslig lagstiftning berördes  som  tidigare nämnts i förarbetena till  s.vtalsvillkorsla.gen  (prop.   1971:15 s  19,   52  och 62).   Ett förbud enligt  avtalsvillkorslagen tar  sikte  på en typiserad bedömning av om ett visst villkor  kan  anses vara otillbörligt mot  konsumenterna  sedda som  ett  kollektiv.   Denna bedömning görs visserligen mot bakgrunden  av en konkret   situation nen måste  likväl  ske utan  hänsynstagande  till   speciella omständigheter i   enskilda fall  och i  fullt medvetande  om  att  ett villkor   som stämplas  som otillbörligt  enligt avtalsvillkorslagen inte nödvändigtvis måste underkännas i  varje konkret fall.   Prövningen avser endast om det  typiskt  sett är otillbörligt  att påkalla  att villkoret  över  huvud  taget  tas  in  i  avtalen. Den  civilrättsliga  prövningen  däremot  gäller frågan om  det är  otillbörligt  att  i   ett  visst  fall,   med  beaktande  av alla föreliggande omständigheter, tillämpa villkoret.

Departementschefen frajnhöll  att verkningarna av den bristande överensstämmelsen  '  inte borde  överdrivas.  Den saknade  sålunda betydelse i  den mån överläggningar mellan KO och näringslivet  ledde  till en lämplig utformning av  standardavtal.   Vidare  ansåg han att de civilrättsliga generalklausulerna i viss utsträckning gav domstolarna möjlighet att anpassa tillämpningen till de värderingar  som borde ligga till  grund för  en  modern näringsrättsllg  lagstiftning.   Förarbetena  till

Jfr  s  41   ff om den nya generalklausulen i  avtalslagen

Prop. 1976/77:110 67

avtalsvillkorslagen och näringsrättslig pra: is ansbgs i avsevärd mån komma att bli vägledande för domstolarnas rättsbildning. Dessutom ansågs det inte sannolikt att näringsidkarna i gemen skulle försöka tvinga fram motstridiga avgöranden enligt de båda regelsystemen. Hade ett förbud utfärdats enligt avtaisvillkorslagen, torde det ends.st i rena undantagsfall inträffa a.tt en näringsidkare tog upp frågan om villkorets tillämpning i ett enskilt fall inför allmän domstol, eftersom han då fick räkna med en avsevärd risk för att förlora, sin talan.

I promemorian med förslag till avtalsvillkorslag diskuterades (stencil Ju 1970:3 s 31 f) vilka avtalsvillkor ("standardformulär") som borde falla inom lagens till-lärapningsområde.

Formulär som gällde köp av varor av olika slag eller som var avsedda för utbud av tjänster borde först och främst kunna granskas av KO och marknadsrädet (nu marknadsdora-stolen). Vidare borde tillsynen avse villkor för konsvunent att hyra lösa saker, såsom bilar, TV-apparater m m. Däremot ansågs villkor för upplåtelse av nyttjanderätt till fast egendom inte böra omfattas av lagen. I detta avseonde anfördes i promemorian, att det redan fanns en omfattande reglering till tryggande av hyresgästers och arrendatorers ställning och att för övrigt varken konsumentombudsmannen eller marknadsrädet kunde anses besitta, den sakkunskap som fordrades för att bedöma de särskilda problem som uppkommer när det gäller förfoganden över fast egendom.

I propositionen (1971:15) till riksdagen godtog föredragande statsrådet promemorians förslag till avgränsning av lagens tillämpningsområde i dessa delar och anförde:

Enligt promemorian skall den nya lagen inte gälla i fråga om köp av fast egendom eller upplåtelse av nyttjanderätt till sådan egendom. Hyresgästernas riksförbund har hävdat, att det på hyresområdet finns behov av åtgärder av det slag som förordas i promemorian. Det synes dock vara förbundets mening att frågan bör lösas inom ramen för hyres-

Prop. 1976/77:110 68

lagstiftningen. Enligt min mening bör den av förbundet väckta frågan inte behandlas i förevarande sammanhang. Jag vill sålunda godta förslaget, att den nu aktuella lagen inte skall gälla såvitt avser fast egendom.

Om AVL:s avgränsning till vara, tjänst och nyttjanderätt till lösöre gjordes inget uttalande Tinder riksdagsbehandlingen.

3.3      Tillämpningen

3.3.1    Marknadsdomstolens avgöranden

Marknadsdomstolen har t.o.n. februari 1976 avgjort 17 ärenden enligt avtalsvillkorslagen. Avgörandena har rört villkor i ordersedlar, köpekontrakt och garantiformulär som använts vid marknadsföring av varor, bl.a. radio- och TV-apparater, böcker och bilar. I det följande redovisas marknadsdomstolens beslut i ärenden avseende avtalsvillkors-lagen fördelade under olika rubriker, I en del fall har marknadsdomstolen funnit ett avtalsvillkor vara oskäligt redan i sig.medan domstolen i andra fall gjort avtal till föremål för sn mera samlad bedömning och  därvid kommit fram till ståndpunkten att avtalsvillkoret är oskäligt.

Villkor i strid med tvingande lagbestämmelser

Marknadsdomstolen har i några ärenden tagit ställning till frågan om avtalsvillkor som direkt strider mot tvingande lagstiftning till skydd för konsumenter kam anses förenliga med avtalsvillkorslagen.

Ett utländskt bokförlag som bedrev hemförsäljning i Sverige hade i sitt formulär till beställningssedel tagit in bl.a. ett avtalsvillkor med följande lydelse: "Detta kontrakt kan ej ändras eller återkallas och muntliga överenskommelser som ej är intaigna i kontraktet är ej bindande." Marknadsdomstolen konstaterade i sitt beslut (KO ,/. The Richards Company of Sweden AB, beslut 12/1972) att de ifrågavarande avtalsbestämmelserna tillkommit i strid med hemförsäljnings-lagens regler om rätt för köparen att frånträda sitt anbud

Prop. 1976/77:110

69

inom en vecka och om s.k, legal ställningsfullmakt för säljarens ombud. Av allmänna rättsgrundsatser fick enligt marknadsdomstolen anses följa att bestämmelserna därmed var ogiltiga och följaktligen också att anse som otillbörliga enligt avtalsvillkorslagen. I sitt formulär till beställningssedel hade bolaget också intagit en avtalsbestämmelse som innebar att bolaget förbehöll sig rätten att "godkänna varje köpare". Ett liknande villkor återfanns också i ett särskilt formulär. Beträffande dessa bestämmelser konstaterade marknadsdomstolen att de innebar att säljaren bereddes en till tiden obegränsad acceptfrist och att köparen hölls ensidigt bunden vid sitt anbud under obegränsad tid. Bestämmelserna fick anses otillbörliga i avtalsvillkorslagens mening. Marknadsdomstolen ansåg dock inte hinder föreligga att bolaget i kontraktsvillkor föreskrev en acceptfrist av tre veckor.

I ett annat ärende (KO ./. Haga Bil & Motor AB, beslut 20/1973) har marknadsdomstolen prövat ett avtalsvillkor enligt vilket "köparen förband sig att låta säljaren återta bilen utan lagligt ingripande, om icke full likvid er-lades vid fastställt datum". Villkoret fanns intaget i en särskild handling som säljaren lät köparen underteckna vid sidan av ordersedel och köpekontrakt i samband med försäljning på avbetalning. Marknadsdomstolen uttalade bl.a. att ett förbehåll om rätt att utan offentlig myndighets medverkan återta gods som sålts på avbetalning inte lagligen kunde göras gällande av säljaren. Förbehållet som sådant var emellertid ägnat att bibringa köparen den föreställningen att möjlighet härtill stod säljaren till buds. Det rättsskydd man genom avbetalningsköplagen velat bereda köparen blev därigenom verkningslöst. Den enskilde konsumenten kunde, anförde domstolen, inte förväntas vara informerad om de rättigheter avbetalningsköplagen tillförsäkrade honom. Även om den aktuella bestämmelsen pä grund av lagens tvingande karaktär saknade verkan kunde därför inte uteslutas, att köparen uppfattade sig vara bunden av villkoret. På grund härav fann marknadsdomstolen villkoret vara otillbörligt mot konsumenterna.

Prop. 1976/77:110

Ett  ärende gällde avtalsvillkor vid hemförsäljning av persienner   (ko   ./.   Christer Lindqvist  med  firma C  L Persienner;   beslut  30/1975).   I  ordersedeln  som Lindqvist använde sig av vid försäljningen fanns bl.a.   följande avtalsvillkor:

a)      "Muntliga överenskommelser godkännas ej."

b)     "Denna order är bindande för köparen men kan av säljaren annulleras  inom  8  dagar efter  orderns  ankomst  till  kontoret."

c)      "Försenad  leverans berättigar ej   till  annullering."

Villkoret under a    fann marknadsdomstolen oförenligt med 3  §  hemförsäljningslagen  (1971:238)   och fördenskull oskäligt.   Marknadsdomstolen ansåg inte att bedömningen av villkorets  oskälighet  ändrades,   om  säljaren använde villkoret  vid  hemförsäljning  som   skedde  utan  anlitande av  ombud.   -  Beträffande villkor  b     hänvisade marknadsdomstolen  till  tidigare avgöranden  i  vilka domstolen slagit  fast   att villkor  som beredde   säljaren  en  till tiden  obestämd  acceptfrist  och höll  köparen  ensidigt bunden under obegränsad tid var oskäliga enligt avtalsvillkorslagen.   I  de fall hemförsäljningslagen var tilllämplig var  de  också  oskäliga  av  den  anledningen att  de stod  i   strid med  bestämmelsen  i   4  §  hemförsäljningslagen, enligt  vilken köparen kan frånträda  sitt  anbud eller  sitt svar  inom  en  vecka räknat  från  dagen  för  sammanträffandet med   säljaren  eller  dennes  ombud.   Villkoret  b    var  därför också att  anse  som oskäligt.   -  Villkoret  c fråntog köparen hans  rätt  enligt allmänna köplagen att häva köpet  i vissa fall  av dröjsmål från sälj axens  sida.  Marknadsdomstolen hänvisade här till  tidigare  avgöranden av domstolen (jfr    19/1973.   2  och 20/1974     ).   Villkoret ansågs oskäligt, eftersom  det innebar en väsentlig inskränkning av köparens rättigheter  enligt köplagen och den rimliga balansen mellan  parterna  därför måste  anses  rubbad.

Inskränkningar i  köparens rätt  enligt   köplagen

I  ärendet  KO   ./.   Berglunds  Bilaffär,   beslut   19/1973,   gällde marknadsdomstolens  prövning en  klausul  i   ordersedel  enligt

Prop. 1976/77:110 71

vilken köparen inte var berättigad att vägra,  motta leverans som fördröjts pä grund av omständigheter som låg utanför säljarens kontroll (force majeure). Domstolen konstaterade att köparen enligt köplagen har rätt att - i fall av väsentligt dröjsmål från säljarens sida med godsets avlämnande - själv avgöra om han vill häva köpet eller kräva godsets avlämnande. Den klausul bilföretaget använde innebar enligt domstolen att köparen fräntagits sin rätt enligt

köplagen att häva köpet i vissa fall vid dröjsmål från säljarens sida pä grund av force majeure. Villkoret gav i stället säljaren rätt att, på grund av omständigheter som låg utom hans kontroll, under obestämd tid uppskjuta fullgörandet av sin leveransskyldighet. Villkoret måste därför enligt domstolen sägas innebära en väsentlig inskränkning av köparens rättigheter jämfört med köplagen.

Den rimliga balansen parterna emellan fick till följd härav anses rubbad. Med hänsyn därtill fann marknadsdomstolen villkoret vara i avtalsvillkorslagens mening otillbörligt mot konsumenterna.

Ett bokförlag sålde böcker - företrädesvis större bokverk -genom direkt försal jning, Pä ordersedeln antecknades av försäljaren ett villkor av innebörd att leverans av den beställda boken skulle ske "när den färdigställts". Marknadsdomstolen uttalade i sitt beslut (KO ,/. AB Kulturhistoriska Förlagen, beslut 2/1974) att man för att avgöra om  dröjsmål i ett visst fall förelåg hade att beakta vid vilken tidpunkt avlämnandet skolat ske. Intill dess ett bokverk färdigställts saknas förutsättningar att tala om dröjsmål med avlämnandet. Enligt den ifrågavarande avtalsbestämmelsen kunde köparen få vänta på leverans av bokverket under obegränsad tid utan möjlighet, så länge bokverket inte var färdigställt, att göra gällande kontraktsbrott i form av dröjsmål från  säljarens sida. Genom att ställa tiden för avlämnandet i beroende av bokens färdigställande hade säljaren alltså i hög grad undandragit sig sitt i köplagen

Jfr numera 3 och 6 §§ konsumentköplagen

Prop. 1976/77:110 "2

stadgade ansvar för dröjsmål. Marknadsdomstolen fann det mot bakgrund därav uppenbart att säljaren genom villkoret i fråga skaffat sig ett otillbörligt övertag i förhållande till köparen varigenom den rimliga balansen mellan köparen och säljaren rubbats. Villkoret var därför att anse som oskäligt i avtalsvillkorslagens mening. Det förhållandet att bokförlaget i orderbekräftelsen angett tiden för avlämnandet påverkade inte domstolens bedömning.

Ett ytterligare beslut som rörde inskränkningar i köparens rätt enligt köplagen var det tidigare nämnda 50/1975.

Acoept- och reklamationsfrister

I ett ärende som gällde två avtalsvillkor intagna i formulär till köpekontrakt använt av en radiohandlare vid försäljning av radio- och TV-apparater på avbetalning (KO ./. Stig Hagstöms Radio-TV AB, beslut II/1972) har marknadsdomstolen slagit fast att ett villkor som innebär att säljaren förbehåller sig en till tiden obegränsad acceptfrist är att bedöma som otillbörligt. Vid sitt avgörande hänvisade domstolen till förarbetena till avtalsvillkorslagen, där som exempel på villkor som under alla förhållanden måste anses som otillbörligt nämns bl.a. villkor med denna innebörd. Ärendet gällde också om ett avtalsvillkor enligt vilket eventuella anmärkningar mot varan skulle göras till säljaren senast 8 dagax efter mottagandet av varan kunde anses förenligt med lagen. Marknadsdomstolen antecknade i den delen att enligt köplagen reklamationsfristen började löpa då köparen uppmärksammat eller bort uppmärksamma felet. En inskränkning av reklamationsfristen till åtta dagar efter mottagandet av varan fick därför anses innebära en väsentlig försämring för köparen. Avtalsvillkoret VEir därför, då det inte visats att nackdelarna uppvägdes av några fördelar för köparen, att anse  som otillbörligt,'')

Se beträffande acceptfrist även msirknadsdomstolens förut nämnda beslut 12/1972 och 30/1975 samt i det följande 10/1973. Ang. reklamationsfrist, se även beslut 2/1976.

Jfr numera 11 § konsumentköplagen

Prop. 1976/77:110 73

Friskrivningsklausuler

Ett bilföretag hade i sin beställningssedel en bestämmelse av följande lydelse: "... säljaren ansvarar ej för att det begagnade fordonet icke körts längre än vad vägmätaren utvisar". Vid sin prövning av villkoret (KO ./. Ernst Nilson, beslut 10/1974) uttalade marknadsdomstolen att bolaget enligt detsamma var fritt frän ansvar i fall där den verkliga körsträckan avvek från den som vägmätaren utvisade. Även om bolaget inte tillämpade villkoret enligt ordalydelsen innebar det dock en total friskrivning från allt ansvar för avvikelse från vägmätarställningen och det var därför ägnat att leda till att köparen avstod från sin lagenliga rätt att genomdriva välgrundade anspråk på rättelse. Villkoret fick därför enligt marknadsdomstolen oberoende av bolagets faktiska tillämpning anses som oskäligt i avtalsvillkorslagens mening.

Vid erbjudande av bussresa hade en resebyrå använt avtalsvillkoret: "Resebyrån ansvarar ej för sak- eller personskador, försening eller force majeure." Marknadsdomstolen uttalade (KO ,/, Nils Svensson med firma Snabb-Bussar, beslut 24/1975) beträffande friskrivningen frän skadeståndsskyldighet för personskador, att avtalsvillkoret visserligen enligt gällande rätt inte befriade Svensson för ersättningsskyldighet i de fall då uppsåt eller grov vårdslöshet förelåg, men likväl medförde en betydelsefull inskränkning i skadeståndsansvaret enligt de dispositiva reglerna om personskada i bilansvarighetslagen. Friskrivningen för personskada ansåg marknadsdomstolen därför vara ägnad att motverka den genom avtalsvillkorslagen eftersträvade balansen mellan konsument och näringsidkare. - I frågan om friskrivning för sakskada (skador på bagage) konstaterade marknadsdomstolen, att direkt tillämpliga rättsregler utöver skadeståndslagen inte fanns. En jämförelse med de tvingande reglerna i lagen om inrikes vägtransporter låg  emellertid nära till hands. Enligt skadeståndslagen kan skadestånd för sakskada utkrävas enligt skadeståndslagen endast när uppsåt eller grov vårdslöshet ligger Svensson till last medan enligt lagen om inrikes vägtransporter fraktföraren är skade-

Prop. 1976/77:110 74

ståndsskyldig om han inte lyckas exculpera sig. Marknadsdomstolen fann vid denna jämförelse, att friskrivningen från sakskador var synnerligen förmånlig för Svensson och

i motsvarande mån oförmånlig för konsumenten, som inte kompenserades för detta på något sätt. Friskrivningen var

därför ägnad att motverka balansen mellan konsiunent och näringsidkare. Friskrivningen från sakskada var vidare ägnad att vilseleda konsumenten rörande villkorets faktiska innebörd, eftersom den i realiteten, i motsats till dess ordalydelse, inte kunde åberopas i de fall då uppsåt eller grov vårdslöshet låg Svensson till last. I vad det påtalade avtalsvillkoret rörde sak- eller personskada fann marknadsdomstolen att det i sin helhet borde anses som oskäligt. - Beträffande fri skrivningen för förseningar ansåg marknadsdomstolen, att konsumenten borde ha rätt att häva ett köp av en resa om förseningar inträffar och dessa inte är helt obetydliga. Vidare borde resenären ha rätt till ersättning intill ett belopp motsvarande direkta utlägg i de fall då skada uppstår på grund av en försening och researrangören inte kan exculpera sig. Eftersom Svensson enligt avtalsvillkoret var fri från allt ansvar från förseningar  och detta inte uppvägdes av någon motsvarande fördel för konsumenten, var avtalsvillkoret även i denna del ägnat att rubba balansen mellan näringsidkare och konsument och följaktligen oskäligt. - Här det slutligen gällde friskrivningen för force majeure hänvisade marknadsdomstolen till att departementschefen i förarbetena till avtalsvillkorslagen (prop. 1971:15 s  72) uttalat, att ett  force majeure -villkor som ger säljaren rätt att under obestämd tid uppskjuta fullgörandet av sin leveransskyldighet på grund av omständigheter som ligger utom hans kontroll genomgående måste betraktas som otillbörligt mot konsumenten. Visserligen borde detta uttalande enligt marknadsdomstolens bedömning inte tolkas så, att varje friskrivning vid force majeure var oskälig mot konsumenten. Marknadsdomstolen ansåg dock, att fri skrivningen för fall av force majeure i den generella och kategoriska form den fått i det aktuella fallet måste betraktas som oskäligt mot konsumenten. Sammanfattningsvis uttalade marknadsdomstolen, att det avtalsvillkor som Svensson sålunda använt sig av i sin resebyråverksamhet måste anses vara till alla delar oskäligt mot konsumenten. Jfr även beslut 2/1976.

Prop. 1976/77:110 ''5

Prisklausul

Ett reseföretag hade i allmänna resevillkoren tagit in en bestämmelse som löd: "Inträffar, efter att anmälan blivit bindande för arrangören men före avresan, prisförändringar för en eller flera av de prestationer som enligt programbroschyren ingår i resan, är arrangören berättigad att företaga därav föranledda justeringar av priset för resain om och i den mån dessa prisförändringar beror på nya eller ökade skatter och allmänna avgifter, ändrade växelkurser eller andra liknande omständigheter över vilka arrangören ej råder. Såsom en dylik liknande omständighet som berättigar arrangören att företaga därav föranledda justeringar av priset för resan skall anses, att det av arrangören för resan anlitade charterbolagets kostnader för anskaffande av flygbränsle ökat på grund av omständigheter över vilka arrangören och charterbolaget ej råder. Resenär som berörs av sådan prisjustering på grund av ökade kostnader för  anskaffande av flygbränsle kommer genom arrangörens försorg att underrättas därom i god tid och senast en vecka före avresan samt äger om prisjusteringen innebär en prisförhöjning pä mer  än 10  av resans pris rätt att uppsäga avtalet och därvid återfå den erlagda likviden. Sådan uppsägning skall för att bli gällande verkställas utan dröjsmål efter att resenären underrättats om prisförhöjningen." Bestämmelsen infördes i samband med den s.k. oljekrisen. Marknadsdomstolen uttalade i sitt beslut (KO ./. Tjäreborg TiesoT  AB, beslut 13/1974/  inledningsvis att en prishöjningsrätt borde kunna accepteras från konsumentsynpunkt, när rätten var grundad på rent force majeure-betonade förhållanden. Såsom grundläggande princip måste emellertid gälla att avtalade priser skulle hållas, och utrymmet för höjningar av sådana priser borde alltså förbehållas de höjningar som hade sin grund i förhållanden vilka säljaren saknade möjlighet att råda över och inte heller hade kunnat förutse. Vidare borde gälla att det skulle vara fråga om "* Jfr även beslut 2/1976

Prop. 1976/77:110 76

kvalificerade höjningar.   När det gällde det ifrågavarande villkoret uttalade marknadsdomstolen bl.a.   att pristillägg kunde   drabba konsumenten hårt  och att  möjligheten att  ta ut  pristillägg därför borde förenas  med   en rätt  för konsumenten  att  utan  kostnad  frånträda avtalet.   En  sådan möjlighet  borde  konsumenten  ha redan vid  relativt   sett blygsamma prishöjningar.   För att konsumenten  skulle få rimlig tid och möjlighet  att  överväga situationen  och frågan huruvida han  skulle utnyttja rätten att häva avtalet borde en prishöjning vidare   tillkännages  i  god  tid  före  dagen för    avresan.   En  så  allmänt  formulerad klausul   som  den reseföretaget  använde kunde  enligt marknadsdomstolen inte anses acceptabel   från konsumentsynpunkt.   Det  kunde  inte  anses skäligt  att konsumenten  skulle kunna  drabbas  av prishöjningar  så  sent  som  en vecka före avresan.   I allmänhet måste  konsumenten  anses  vara berättigad  räkna med  ett  pris som   låg fast  under  avsevärt  längre  tid.   Konsumenten  borde ha rätt  att utan kostnader frånträda avtalet också vid pristillägg lägre  än  tio procent.  Marknadsdomstolen fann sammanfattningsvis  villkoret  oskäligt  mot  konsumenterna, dels   därför  att  de  i   fråga om höjda  flygbränsleprisers  inverkan  på  avtalade  konsumentpriser möjliggjorde  en  alltför vidsträckt  tillämpning och dels  därför att den hävnings-rätt  för konsumenten,   som enligt domstolen i regel  skulle vara  förenad med  rätten  att höja det   i   ett  redan ingånget avtal  bestämda priset,   inte erhållit  ett  verkligt värde.

Förverkandeklausul

Ett  företag inom konfektionsbranschen  hade  under rubriken "försäljningsvillkor"  i  ett formulär  till  kvitto intagna två avtalsvillkor.   Enligt  det ena var handpenning som erlagts  av köparen förverkad om inte varan  till fullo betalades  inom   14  dagar  från köpets  avslutande.   Påföljden  inträdde  oberoende  av handpenningens  storlek.  Marknadsdomstolen konstaterade   (KO  ./.  Hjalmar  Svedin AB,   beslut 10/1973)   att  villkoret  innebar att  köpet  vid betalningsdröjsmål  av viss  angiven  längd betraktades  som hävt och

Prop. 1976/77:110 77

att den erlagda handpenningen var förverkad i sin helhet. Att förverkande skedde oavsett den erlagda handpenningens storlek måste enligt domstolen anses vara i hög grad stötande för rättskänslan. Villkoret var därför enligt marknadsdomstolens mening uppenbarligen att betrakta som otillbörligt i avtalsvillkorslagens mening. Det andra villkoret som prövningen i ärendet gällde löd: "Anmärkningar, ej gjorda inom 8 dagar, godkännes ej." Vid prövningen av denna klausul anlade marknadsdomstolen samma synsätt som i beslut 11/1972. Domstolen fann sålunda klausulen oförenJig med avtalsvillkorslagen.

Garantiåtagande

Ett bilföretag i Göteborg lämnade vid försäljning av begagnade bilar en garanti som innehöll en klausul enligt vilken säljaren förband sig att kostnadsfritt reparera eller byta skadade delar "hänförande sig till materialfel som konstaterats av oss" inom tre månader från försäljningen. Enligt marknadsdomstolen (KO ./. PL Bilar AB, beslut 13/1973) fick klausulen anses innebära att säljaren förbehöll sig rätten att ensam avgöra huruvida materialfel förelåg och om garantiåtagandet skulle träda i tillämpning. Säljaren svarade sålunda enligt ordalydelsen i garantiåtagandet endast för vad han själv ansåg vara materialfel. Enligt marknadsdomstolen fick, även om köplagen '   inte ålägger säljaren någon skyldighet att rätta uppkomna fel, den nivå i fråga om köparens rättigheter vilken garantin representerade anses ligga under den minimistandard som  köparen under alla förhållanden var tillförsäkrad vid köp av begagnade bilar. Klausulen fick därför anses otillbörlig i avtalsvillkorslagens mening.

Fantklausul

Enligt ett villkor i ett bilföretags formulär för försäljning av bilar på avbetalning fick säljaren om köparens

1 a

Jfr numera 10 § konsumentköplagen

Prop. 1976/77:110 78

hela skuld var förfallen till betalning "påfordra att återfå fordonet med tillbehör, vare sig dessa levererats av säljaren eller ej". I köpeavtalet angavs de omständigheter som skulle föranleda att köparens skuld omedelbart förföll till betalning. Marknadsdomstolen konstaterade (KO ./. Sten Johanssons Bilaffär, beslut 29/1973) att villkoret enligt sin lydelse innebar att säljaren, om köparens hela skuld var förfallen till betalning, alltid skulle äga återta inte bara bilen utan också tillbehör till denna. Villkorets tillämpning medförde med andra ord enligt marknadsdomstolen att bilköpare, som t.ex. genom fullbordat köp förvärvat tillbehör till bilen, berövades sin rätt att fritt disponera däröver. Eftersom tillbehör i flertalet fall åtminstone i någon mån torde påverka värdet av bilen, hade bilförsäljaren vidare enligt domstolen genom villkoret tillförsäkrat sig en i förekommande fall större säkerhet för sin fordran än den som avbetalningsköplagen gav stöd för. Oberoende av att återtagande jämväl av tillbehör inte i och för sig behövde medföra att köparen led ekonomisk skada med hänsyn till de värderingsregler som gäller enligt avbetalningsköplagen fick det enligt marknadsdomstolen anses obilligt mot köparen att säljaren alltid skulle kunna på detta sätt beröva köparen förfoganderätten över tillbehör och tillskriva sig säkerhetsvärdet därav. Villkoret var därför otillbörligt i avtalsvillkorslagens mening.

Skiljeklausul

I ett företags leveransbestämmelser för styckehus fanns intaget ett avtalsvillkor av följande lydelse. "Tvister härrörande från detta avtal, skall, om säljaren så önskar, avgöras genom skiljemän enligt lag."

Marknadsdomstolen uttalade i sitt beslut (KO ./. Kvissberg & Bäckström byggnads AB, beslut 5/1975) att det påtalade avtalsvillkoret enligt sin lydelse gav bolaget rätt att ensamt bestämma vilket rättsligt förfarande som skulle

Prop. 1976/77:110 79

tillämpas vid en tvist mellan bolaget och en konsument. Ett skiljeförfarande kunde för den enskilde konsumenten, som vanligen v.ar den ekonomiskt svagare parten i avtalsförhållandet, te sig alltför kostnadskrävande eftersom ersättning till skiljemän inte ersätts enligt rättshjälps-lagen. Det kunde därför befaras att konsumenten avstod från att göra sin rätt gällande. Avtalsklausulen kunde därför indirekt komma att verka som ett hinder för kon-svunenten att få sin sak rättsligt prövad. Av detta skäl och även det förhållandet att klausulen gav intrycket av att näringsidkaren alltid skulle åtnjuta ensamrätten att

bestämma valet av rättsligt förfarande - något som med

1) hänsyn till numera gällande lagregler inte är fallet -

ansågs klausulen oskälig enligt avtalsvillkors-lagen.

Sakligt riktiga men vilseledande villkor

Ett konfektionsföretag hade i annons om tillfälliga utförsäljningar av kläder tagit in bestämmelsen "Inga byten". Marknadsdomstolen ansåg (kO./. AB Örebro barnkläder, beslut 22/1974 ) att det i och för sig inte fanns anledning till erinran mot villkoret som sådant. Enligt uttalande i förarbetena till avtalsvillkorslagen var det inte alldeles ovanligt att ett villkor, mot vilket det från sakliga synpunkter kanske inte fanns anledning till erinran, utformades på ett sätt som var ägnat att vilseleda konsumenten om villkorets faktiska innebörd. Detta borde enligt förarbetena kunna medföra att ett villkor bedömdes som otillbörligt. - Villkoret "Inga byten" menade marknadsdomstolen att många konsumenter uppfattade så att köparen fråntogs sina rättigheter enligt allmänna köplagen och konsumentköplagen att häva köpet eller fordra avdrag på köpeskillingen vid fel i godset som inte är ringa. Det var troligen inte ovanligt, att villkorsformuleringar av detta slag bidrog till att förstärka det oriktiga intrycket hos flertalet konsumenter att varor som inhandlas på utförsäljningar o dyl köper man på egen risk även i sådana

3 a § lagen om skiljemän (1929=145;

Prop. 1976/77:110 80

fall då det inte särskilt angetts att varorna är skadade eller av annan orsak behäftade med fel. Denna föreställning leder i sin tur till att köparen underlåter att påtala berättigade fel i godset och kräva sin rätt enligt lag. Trots att det sålunda     från sakliga synpunkter inte fanns anledning till erinran mot villkoret som sådant, kunde villkoret genom sin utformning på angivet sätt vilseleda konsumenten och villkorsformuleringen måste därför anses som oskälig i avtalsvillkorslagens mening.

Lagvalsk1ausul

Ett danskt företag som sålde korrespondenskurser i Sverige avseende utbildning till bostadskonsulent och inredningsarkitekt hade i sitt formulär till anmälan intagit ett villkor som löd "ev oöverensstämmelser mellan skolan och elever avgörs efter danska rättsbestämmelser" Marknadsdomstolen antecknade (KO ./. Akademisk Brevskola, beslut 11/1973), att enligt i Sverige gällande internationellt privaträttsliga bestämmelser parterna har rätt att vid köp med internationell anknytning fritt bestämma vilket lands lag som skall reglera tvistefrågor i anledning av köp. Detta gäller i princip vid s.k. konsumentköp. Eftersom avtalsvillkorslagen är tillämplig kan ä andra sidan användandet av en sådan lagvalsklausul komma att förbjudas av marknadsdomstolen, om nämligen klausulens tillämpning i ett konkret fall skulle vara att anse som otillbörligt mot konsumenten. De i ärendet aktuella korrespondenskurserna hade erbjudits konsumenterna vid hemförsäljning. Hemförsäljningslagen innehåller tvingande regler till konsumentskydd. Motsvarande skyddsregler saknas i Danmark. Av grunderna för avtalsvillkorslagen fick anses följa att ett avtalsvillkor som, om det tillämpas, skulle innebära att konsumenten undandrogs det skydd den tvingande konsu-raentskyddslagstiftningen annars gav var att anse som otillbörligt mot konsumenten. I den mån avtalsvillkor satte

Prop. 1976/77:110

81

hemförsäljningslagens  regler ur  spel  -  något  som bolaget velat  göra  gällande  beträffande  här   ifrågavarande villkor  -skulle  dess   användande  således  förbjudas.   Marknadsdomstolen förbjöd   bolaget   att  i  fortsättningen  använda villkoret  eller väsentligen  samma villkor.

6 Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 110

Prop. 1976/77:110 82

3.3.2    Konsumentombudsmannens övervakning av marknaden

För att fullgöra sin uppgift att övervaka marknaden har KO Samlat in och granskat de formulär till standardavtal (ordersedlar, avbetalningskontrakt, garantisedlar, leveransvillkor, slutsedlar, ordererkännanden m m)  som används inom olika branscher vid avtal med enskilda konsumenter. De formulär som förekommer är dels sådana som utarbetats av branschorganisationerna för deras medlemmar, s k  branschkontrakt, dels sådana som sammanställts av enskilda företag. Branschkontrakt förekommer inom de flesta branscher och har mycket stor spridning. Vid insamlingen har KO biträtts av statens pris- och kartellnämnd (SPK). Genom de regionala priskontoren har SPK kunnat göra rikstäckande insamlingar av formulär.

Granskningen av insamlade kontraktsformulär har gett anledning till ingripanden med stöd av avtalsvillkorslagen på många områden inom både den privata och den offentliga sektorn. När det gällt att åstadkomma revidering av branschkontrakten har KO utnyttjat den metod med brett upplagda överläggningar som anvisades i avtalsvillkorslagens förarbeten.

KO har sålunda haft överläggningar med ett stort antal av näringslivets organisationer inom olika sektorer. För revidering av de kontrakt som utarbetats av enskilda företag har KO varit hänvisad till direkta överläggningar med företagen. Sådana överläggningar har förts i betydande omfattning.

De uppgörelser som träffats med branschorganisationerna har regelmässigt inneburit att parterna enats om ett helt regelkomplex. Genom uppgörelserna har branschorganisationerna åtagit sig att rekommendera sina medlemmar att från visst datum använda de överenskomna avtalsvillkoren. Enligt hittillsvarande erfarenheter har medlemsföretagen lojalt följt

Redogörelsen utarbetad inom KO:s kansli

Prop. 1976/77:110 83

organisationernas rekommendationer. En uppgörelse med de organiserade företagen inom en bransch har regelmässigt åtföljts av överläggningar med företag utanför den aktuella orgauiisationen. Därvid har ofta branschuppgörelsen använts som plattform. Dessa överläggningar har lett till ett stort antal överenskommelser direkt med företagen. Överenskommelserna har vanligen inneburit att företagen skriftligen förbundit sig att ur sina kontrakt mönstra ut avtalsbestämmelser som ansetts oförenliga med avtalsvillkorslagen. Ibland har överenskommelsen befästs genom att företaget godkänt ett av KO utfärdat föreläggande med förbud att i fortsättningen eller efter viss dag använda visst avtalsvillkor.

Ingripanden enligt avtalsvillkorslagen har vidare skett på grundval av en kontinuerlig genomgäng av allmänna reklamationsnämndens yttranden samt till följd av anmälningar direkt från konsumenter, I de senare fallen har det ofta varit fråga om flagranta överträdelser. Flertalet ärenden enligt avtalsvillkorslagen har tagits upp på KO-s eget initiativ.

Hittills har endast ett relativt begränsat antal ärenden förts till marknadsdomstolen. Det har huvudsakligen gällt ärenden där frågan om ett avtalsvillkors förenlighet med lagen ansetts ha principiell betydelse. KO har i flera fall utfärdat förbudsförelägganden.

Vid granskningen av standardkontrakt har KO som norm i första hand haft den dispositiva lagstiftning som gäller för köp av lös egendom, nämligen köplagen. När det gäller tjänstesidan finns ingen motsvarande lagstiftning, men köplagen har också på det området fått tjäna som måttstock för vad som skall anses skäligt. År  innebörden i ett avtalsvillkor att köparen fråntas eller måste vidkännas en väsentlig inskränkning i någon av de rättigheter han har enligt köplagen, har villkoret bedömts som oskäligt och oförenligt med avtalsvillkorslagen (jfr marknadsdomstolens beslut 19/1973 i avsnitt 3.3.1). KO har sålunda

Prop. 1976/77:110 84

med flera organisationer och företag träffat uppgörelser som inneburit att avtalsbestämmelser, vilka berövat köparen rätten att göra någon påföljd gällande gentemot säljaren vid leveransdröjsmål eller fel på varan, har utmönstrats. Så har t ex  bilbranschens och båtbranschens organisationer i nya formulär till beställningssedlar infört bestämmelser som ålägger säljaren att leverera inom viss tid vid äventyr att köparen annars kan häva köpet. I garantier som lämnas vid försäljning av konsumtionskapitalvaror av olika slag (bilar, båtar, hushållsapparater, radio-TV osv) har skrivits in rätt för köparen att häva köpet, om säljaren inte lyckas avhjälpa ett uppkommet fel inom rimlig tid. Har hävningsrätt funnits men varit alltför begränsad genom olika förbehåll har en omarbetning skett.

KO:s överläggningar har ocksä lett till förlängda garantitider på olika områden. Bl a har bilindustrin åtagit sig att förlänga garantitiden beträffande nya bilar från sex månader till ett år. Vidare har införts ettåriga garantier för husvagnar, mopeder  och cyklar. Några cykelleverantörer har börjat tillämpa en tioårig garanti för ram och gaffel. I fråga om bil- och husvagnsgarantierna gäller också den nyheten att garantin kan åberopas även av en ny ägare.

Bestämmelser som inneburit att från garantiansvar undan-tagits vissa delar eller komponenter hos varan har av KO ansetts oskäliga. Både när det gäller bilar och husvagnar var det regel att från garantiansvaret undantogs t ex däck, glas och elektrisk utrustning. Sådana undantag är inte längre tillåtna. Enligt de garantier som gällde för bildäck skulle köparen själv betala samtliga kostnader för demontering och montering i samband med utbyte av däck. Vid överläggningar med däckbranschen har bestämts att säljaren skall stå för dessa kostnader.

Prop. 1976/77:110 5

Också för  begagnade  varor  har KO  avtalat  nya garantier. För  begagnade  bilar,   hushållsapparater  och  radio-TV-apparater har  sålunda  införts  en  tremånaders  garanti.

Kär det gäller tillhandahållandet  av  tjänster har KO ansett  att konsumenten  bör ha i huvudsak  samma rättigheter  som vid köp i  händelse av dröjsmål  eller bristfällig prestation.   Efter överläggningar med motorbranschens organisationer har sålunda införts regler som ger konsumenten  rätt   till  ersättning för  förlust  på grund  av försening när  bil   som  lämnats  för reparation inte  varit  klar vid  den  utlovade  tidpunkten.   Sådan rätt till  ersättning,   som  kan  avse  t  ex     kostnaden  för  en hyrbil,   har kontrakten  tidigare  exkluderat.   På motsvarande  sätt  har  tvättföretagen  och flyttföretagen  åtagit   sig att  svara för konsumentens  förlust  vid  försening.

Även företagens  ansvarighet vid bristfällig prestation har  slagits  fast  genom  nya formulärrättsliga bestämmelser. Så har  t   ex    bilverkstäderna åtagit   sig att  ansvara för utförd reparation under minst  tre  månader.   Enligt  nya leveransbestämmelser   ansvarar tvättföretagen  för   skador som uppkommit  på grund   av felaktig hantering  eller  behandling av tvättgodset.   Flyttföretagen å  sin  sida har tagit på  sig  ett   strikt   ansvar  för utförd   transport,   dvs     en skyldighet  att  svara  för   skador även   om  det  inte  kan  påvisas att företaget  handlat  oaktsamt.   Ändrade regler har också kommit   till   stånd   beträffande   sällskapsresearrangörernas  ansvar för utlovade  prestationer.   Researrangörerna ansåg  sig enligt   tidigare  tillämpade  avtalsbestämmelser  endast  inta  ställning som förmedlare  av  transport-bolagens  och  hotellens   tjänster.   Om  något  brustit  hänvisades  resenären  att   rikta  sina klagomål  mot  dessa företag.   Detta har bl  a    mot  bakgrund  av  att  resorna marknadsförts i  det närmaste   såsom "märkesvaror"  ansetts  oacceptabelt.   Enligt  de  regler   som  antagits   efter  överläggningar med   stöd  av  avtalsvillkorslagen har  researrangörerna  ett

Prop. 1976/77:110 86

visst strikt ansvar gentemot resenären. Det innebär att arrangören oberoende av egen försummelse ansvarar upp till ett belopp som motsvarar resans pris, om den prestation som tillhandahålls resenären från standardsynpunkt är underlägsen vad som utlovats.

På några områden där någon egentlig formulärrätt inte utvecklats har KO tagit initiativ till utarbetandet av allmänna branschbestämraelser. Detta gäller för bl a tvätterierna och bilskolorna. Genom en överenskommelse med bilskolornas organisation har bilskolorna åtagit sig att tillämpa vissa enhetliga regler i förhållande till eleverna. Bl a har de förbundit sig att under vissa förhållanden ersätta eleven när lektion ställts in. Inom måleri- och rörledningsbranschen har åstadkommits nya formulärbestämmelser. Genom dessa har bl a införts en ettårig garanti beträffande utfört arbete och levererat material.

Genom överenskommelser med de olika bildningsförbunden och andra som bedriver kursverksamhet har kursdeltagarna tillförsäkrats rätt att återta anmälan till kurs samt att avbryta kurs vid sjukdom, utflyttning från orten o dyl och då återfå icke utnyttjad del av kursavgiften.

Vid bedömning av avtalsvillkor i standardkonträkt har också rena skälighetsavvägningar gjorts. Sålunda har avtalsvillkor som föreskrivit orimligt stränga påföljder vid köparens dröjsmål med betalning förbjudits med stöd av lagen. Det har exempelvis varit fråga om villkor som inneburit att en av köparen lämnad handpenning (delbetalning) varit förverkad, om köparen inte betalt varan till fullo inom viss tid utan att hänsyn tagits till handpenningens storlek (jfr marknadsdomstolens beslut 10/1973). Ibland kan rent sociala hänsyn ha motiverat ingripanden mot alltför långtgående påföljder vid betalningsdröjsmål. Detta har varit fallet när KO ingripit inom

Prop. 1976/77:110 87

den offentliga sektorn. Elverkens organisation och televerket har efter överläggningar utfäst sig att modifiera sina abonnemangsbestämmelser i detta avseende. Elströmmen eller telefonen får sålunda enligt nya abonnemangsbestämmelser inte stängas av vid betalningsdröjsmål som är kortvarigt eller rör obetydligt belopp.

Avtalsvillkor som rör själva avtalsslutandet har också föranlett ingripanden enligt avtalsvillkorslagen. Villkor som inneburit att köparen hållits ensidigt bunden av ett avgivet anbud under obegränsad tid har t ex ansetts oförenliga med avtalsvillkorslagen (jfr bl a marknads, domstolens beslut 11/1972). Längsta godtagbara acceptfrist för säljaren har KO ansett vara två veckor eller vid hemförsäljning tre veckor. Bl a en rad bokförlag har ändrat sina kontraktsformulär i enlighet därmed.

Prishöjningsklausuler har KO ägnat särskilt intresse. KO:s inställning har varit att prishöjningar efter avtalsslutet endast skall få ske i rena undantagsfall dä den■ omständighet som föranleder prishöjningen ligger utanför säljarens kontroll. De skäl som godtagits för ett frångående av det avtalade priset är sålunda force majeure eller därmed jämställda händelser samt myndighets åtgärd, t ex ändring av växelkurs. KO har emellertid också hävdat att priset under viss period skall ligga fast. Med trähusleverantörerna har sålunda avtalats fram en fast-prisperiod på sex månader från avtalsdatum - de flesta hus levereras inom denna tid. När det ä andra sidan gäller sällskapsresor har KO ansett att en fastprisperiod räknad från avresedagen bör gälla. Efter förhandlingar med resebranschen har därför bestämts att prishöjningar inte i något fall får företas inom trettio dagar före avresedagen. Resenären skall vidare enligt de villkor som överenskonraiits ha rätt att frånträda avtal om resa då en prishöjning exempelvis på grund av ändrade växelkurser (mer än 30 dagar före avresan) är av en viss

Prop. 1976/77:110 88

storleksordning  (jfr också marknadsdomstolens beslut 15/1974).   Enligt  en  överenskommelse mellan KO och oljeleverantörerna  är  dessa bundna av  det  pris   som  gäller avtalad  leveransdag även  om  leverans   sker   senare.

Oenighet  huruvida visst  pris  avtalats  för   en  prestation är  en vanlig grund  för  tvist  inte  minst   inom  tjänstesektorn.   KO har  därför när  det  gällt  bl   a hilreparationer, måleriarbeten  och  rörledningsentreprenader  genomdrivit bestämmelser  om  bundenhet  för verkstaden/entreprenören när prisuppgift  lämnats  såsom anbud.   Det  har vidare i  de antagna reglerna slagits fast att när visst  "högsta pris" eller  "takpris''   för  reparationen  eller  arbetet  angivits av konsumenten detta inte får överskridas.   Inte heller en ungefärlig prisuppgift får frångås.   Ett ungefärligt pris  får  endast   överskridas med  I5   eller  25  procent  beroende  på bransch.

Standardkontrakt  innehåller ofta bestämmelser om frister av  olika  slag,   t   ex     reklamationsfrister.   I  kontrakt  har exempelvis  inte  sällan föreskrivits  att  köparen måste göra  anmärkning  inom  några  dagar  från  mottagandet.   Alltför korta reklamationsfrister  (t  ex    8   dagar  efter mottagandet av  en  fabriksny TV)   har  ansetts  oförenliga med  avtalsvillkorslagen     (jfr marknadsdomstolens   beslut   11/1972). Avtalsvillkor  av  detta  slag har  varit   vanliga  i  framför allt   standardkontrakt   som  använts  vid  försäljning  av radio-,   TV-  och  hushållsapparater.   Också  pä  tjänsteområdet har  de  reklamationsfrister   som  föreskrivits   i  kontrakt ibland  varit  oskäligt  korta.   När  det   gäller flyttföre-tagens   tjänster  eller  de  tjänster   som   tillhandahålls  av en researrangör har den tid  inom vilken klagomål måste göras gällande  förlängts efter förhandlingar enligt avtalsvillkorslagen.   Vidare  har  t  ex    föreskrifter i  bilgarantierna om att  reklamation skulle  ske  omedelbart  ersatts med mera konsumentvänliga regler.

1   ■ r

Jfr numera  liv konsumentköplagen

Prop. 1976/77:110

Enligt de villkor som gällt för garantier har förekommit att säljaren förbehållit sig rätten att ensam avgöra om varan varit felaktig och om geirantiåtagandet skulle gälla. Värdet av garantin har därigenom förringats avsevärt och en sådan bestämmelse har därför inte ansetts godtagbar. Enligt uppgörelse med bilindustrin har slagits fast att garantivillkor av detta slag inte får förekomma 1 åtaganden som gäller nya bilar. Också när det gäller garanti för begagnade bilar har dessa villkor ansetts oförenliga med avtalsvillkorslagen (jfr marknadsdomstolens beslut 13/1973). På tjänstesidan har en motsvarande bestämmelse funnits bl a  i de allmänna leveransbestämmelser som gällt för bilreparationer. Enligt bestämmelsen förbehöll sig verkstaden rätt att ensam avgöra om reklamationen var berättigad. Även i detta sammanhang har villkoret bedömts som oskäligt.

Genom särskilt avtalsvillkor har säljare kunnat beröva köpare möjligheten att få en tvist på grund av köpet prövad av allmän domstol. Detta har skett bl a genom att i allmänna leveransbestämmelser tagits in en bestämmelse om att tvister på grund av kontraktet skall avgöras av skiljemän. Ett skiljeförfarande är emellertid förenat med stora kostnader och kan i praktiken få den verkan att köparen avstår från att göra sin rätt gällande. Förekomsten av skiljeklausul har därför bedömts som oskälig mot konsumenterna. Bl a företag inom smähusbranschen har utmönstrat klausulen ur sina kontrakt (jfr marknadsdomstolens beslut 5/1975).

Det förhållandet att det är säljarsidan som sitter inne med fackkunskap, kännedom om gällande bestämmelser osv har i åtskilliga fall föranlett regler om upplysningsskyldighet. Arrangör av sällskapsresor har sålunda ålagts att upplysa resenären om bl a gällande visumkrav och vaccinationsbestämmelser. Vidare skall den som säljer

Jfr 5 a § lagen om skiljemän (1929:145)

Prop. 1976/77:110 90

gravvårdar vara skyldig att känna till och upplysa om de bestämmelser som gäller för utformning etc av gravvård. Godkännes inte gravvårds utformning av kyrkogårdsförvaltningen är säljaren skyldig att i stället leverera annan gravvård.

Vid den granskning som sker enligt avtalsvillkorslagen tillses även att kontraktsformulär inte innehåller avtalsvillkor som strider mot tvingande lagstiftning till skydd för konsujnenterna. Sådana villkor bedöms regelmässigt som oskäliga (jfr marknadsdomstolens beslut 12/1972). I ett stort antal fall har vid förhandlingar med KO företag fått utmönstra avtalsvillkor som utformats i strid mot konsumentköplagen eller lagen om avbetalningsköp. Bl a har KO vid överläggningar med båtindustrin rörande branschens garantibestämmelser fått utmönstrade avtalsvillkor, varigenom säljaren friskrivit sig från ansvaret för uppgifter som lämnats i reklambroschyr om t ex en motors prestanda. '

"" Jfr 7 § konsumentköplagen (1973:877)

Prop. 1976/77:110

91

4               LAGEN OM OTILLBÖRLIG MARKNADSFÖRING  OCH

DEN NYA MARKNADSFÖRINGSLAGEN

Genom  lagen   (1970:412)   om  otillbörlig marknadsföring fick  samhället  större möjligheter än  tidigare att  ingripa mot vilseledande  reklam och annan otillbörlig marknadsföring.   Lagen  innehåller  till   en  början  en generalklausul  som  stadgar,   att marknadsdomstolen kan meddela förbud mot  reklamåtgärd  eller  annan,   vid marknadsföring av vara  eller  tjänst  vidtagen handling som  strider mot  god  affärssed  eller  pä  annat   sätt  är otillbörlig mot  konsumenter  eller näringsidkare.   Generalklausulen är  så utformad  att  ingripande  kan  ske mot  alla slag av  otillbörliga  reklam-   och marknadsföringsåtgärder. Vissa förfaranden  har  dessutom  förbjudits  vid  straffansvar:   uppsåtlig användning  av vilseledande  framställningar,   erbjudande  av vissa slag av rabattmärken och köpbevis   samt  vissa kombinerade  erbjudanden  av varor eller  tjänster  om  dessa uppenbart   saknar  naturligt   samband  och  förfarandet  försvårar för konsumenten  att  bedöma erbjudandets  värde.

Lagen om otillbörlig marknadsföring tillämpas,   liksom avtalsvillkorslagen,   av  konsiimentombudsmannen   (KO)   och marknadsdomstolen.   KO  övervakar marknaden,   förhandlar och  träffar  överenskommelser med  näringsidkare  och  för det  allmännas  talan  inför marknadsdomstolen.   Domstolen avgör  som   slutinstans  ärenden  om  förbud   enligt  generalklausulen.   I  fall   som  inte  är av  större   vikt  får KO utfärda förbudsföreläggande.   Som   sanktion  vid  överträdelse  av förbud  föreskrivs  i  regel  vite.

Riksdagen  har  i   december   1975   antagit   en  ny marknadsföringslag  (1975:1418) ,  som ytterligare  utvidgar samhällets möjligheter   att  påverka företagens  produktutformning och  den  information  som  företagen  lämnar  om sina produkter.   I   den  nya  lagen  har,   utöver  de  bestämmelser   som  ingår  i   den  nuvarande   lagen   om  otillbörlig

    Lagen,   som  ändrats   genom  SFS   1976:55,   träder  i   kraft den   dag regeringen   bestän,Tier.

Prop. 1976/77:110 92

marknadsföring, intagits föreskrifter om produktinformation och produktutformning. Näringsidkare kan åläggas att om de varor, tjänster eller andra nyttigheter som han marknadsför lämna sådan information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt (3 §). Med "andra nyttigheter" avses exempelvis fast egendom, elektrisk kraft, aktier och andra värdepapper, krediter samt rättigheter av olika slag. Näringsidkare kan förbjudas att sälja eller hyra ut vara som riskerar att åstadkomma skada på person eller egendom eller som är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål (4 §). Till skillnad från lagens generalklausul (2 §) och informationsbestämmelse (3 §) är detta förbud begränsat till att gälla varor och gäller t ex inte fast egendom. Åläggande resp förbud meddelas av marknadsdomstolen på talan av KO och förenas normalt med vite. Det förutsätts att marknadsdomstolen vid sin bedömning av fallen tar hänsyn till allmänt hållna riktlinjer som konsumentverket kan ha utfärdat. En grundläggande princip är, liksom hittills, att tvingande åtgärder skall vidtas bara om de resultat som kan uppnås på frivillig väg har visat sig otillräckliga.

Gränsdragningen mellan KO och konsumentverket har ibland betecknats som oklar. Den nya marknadsföringslagen har bedömts öka oklarheten. Därför har regeringen föreslagit (prop 1975/76:34) att de båda myndigheterna förs samman till en organisation, som benämns konsiimentverket och vars chef tilllika är konsumentombudsman. Riksdagen har också uttalat sig för detta (se NU 1975/76:14 s 29 och 34).

Samtidigt med antagandet av den nya marknadsföringslagen har beslutats vissa ändringar i konsumentköplagen (1973:877), se SFS 1975:1419. Enligt konsumentköplagen kan säljare bli ansvarig för vilseledande uppgift om varans beskaffenhet eller användning (7 §). Kan uppgiften antas ha inverkat på köpet.

Jfr även prop 1975/76:159

Prop. 1976/77:110 93

skall varan anses behäftad med fel, vilket ger konsumenten vissa grundläggande befogenheter (se 4-6 §§ konsumentköplagen). Under vissa förutsättningar ansvarar säljaren även för vilseledande uppgifter som lämnats i tidigare sälj led eller av tillverkaren. Vidare stadgas i konsumentköplagen (8 §) att en vara skall anses felaktig om den säljs i strid mot förbud, som syftar till att hindra användning av vara som inte är tillförlitlig från säkerhetssynpunkt, eller om varan är så bristfällig att dess användning medför uppenbar fara för liv eller hälsa.

Genom de beslutade ändringarna i konsumentköplagen (7, 8 och 14 §§) skall en vara anses behäftad med fel, om säljaren underlåtit att lämna sådcin information om varans beskaffenhet eller användning som han enligt den nya marknadsföringslagen har ålagts att lämna. Detsamma skall i vissa fall gälla om åläggandet har meddelats varans tillverkare eller någon i tidigare säljled. Likaså skall varan anses felaktig om den säljs i strid mot förbud enligt den nya marknadsföringslagen att sälja eller hyra ut varor som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada pä person eller egendom eller som är uppenbart otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål. Genom ändringen i I4 § konsumentköplagen slutligen har köpares rätt till skadestånd av tillverkare eller annan i tidigare säljled som lämnat vilseledande uppgift om varans beskaffenhet eller användning utsträckts till att omfatta det fall dä sådan tredje man underlåtit att fullgöra ett informationsåläggande enligt marknadsföringslagen.

Prop. 1976/77:110 94

5        DEN NYA GENERALKLAUSULEN I AVTALSLAGEN M M

5.1      Allmänt

Den förmögenhetsrättsliga  lagstiftningen  i   Sverige  är traditionellt  inriktad  på  avtalsfrihet.   Har  avtal träffats  är  det   som  regel  bindande  för  parterna.   Avtalsfriheten är emellertid  inte oinskränkt.   På vissa områden finns regler  som föreskriver  att  ett  avtal  skall ha viss form för att vara giltigt.   I  avtalslagen finns, som närmare  skall  anges  i   det följande,   bestämmelser om ogiltighet  av rättshandling som kommit  till under inflytande  av  tvång,   svek  el,dyl.   Även utan   stöd   av  skriven  lag kan utfästelser  som  strider mot  god  sed i viss utsträckning  lämnas  utan  avseende   av  domstolarna.

Äldre rätt präglades  av  stor restriktivitet  när det gällde  att  inskränka  avtalsfriheten.   Vartefter har emellertid motståndet mot  sådana inskränkningar brutits. Det  har  ansetts  nödvändigt  att  införa  särskilda regler till   skydd  för  den   svagare  parten  i   ett   avtalsförhållande. Inte minst  betydelsefull   är den  konsumentpolitiska  lagstiftning  som har  kommit   till  under   de   senaste  åren.

Inskränkningarna  i   avtalsfriheten  har  skett  dels  genom tvingande  detaljbestämmelser på  olika  områden,   dels genom mer  allmänt  hållna  regler  om   ogiltighet  eller jämkning  av  oskäliga  avtalsvillkor  o.d.,    s.k.   generalklausuler.   I viss mån har avtalsfriheten också inskränkts med   stöd  av  allmänna  grundsatser   som  har utbildats  i rättstillämpningen.

På  det  civilrättsliga  området  har   tvingande   lagstiftning  sedan   länge  kommit   till  användning  inom   sådana  områden  som  arrende,   hyra,   försäkring  och  avbetalningsköp. Under  de   senaste  åren  har  nya  tvingande  regler kommit till bl.a.   i  lagen  (1971:238)  om hemförsäljning m.m. och konsumentköplagen   (1973:877).

Prop. 1976/77:110 95

Hemförsäljningslagen ger konsumenten ett skydd mot påtryckning och överrumpling vid hemförsäljning och jämförbara försäljningsformer. Lagen ger konsumenten rätt att inom en vecka, den s.k. ångerveckan, frånträda vissa köp- och abonnemangsavtal som har ingåtts i hans bostad eller under likartade förhållanden.

Konsumentköplagen innehåller tvingande regler som ger konsumenterna ett visst minimiskydd vid köp av vara. Lagen är i princip tillämplig när en konsument av en näringsidkare köper en vara som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk. Bestämmelserna syftar framför allt till att ge köparen möjlighet att tvinga fram en riktig prestation från säljarens sida. 1 lagen finns sålunda bl.a. bestämmelser om köparens befogenheter om säljaren inte levererar en vara i rätt tid eller om varan är behäftad med fel. Huvuddelen av bestämmelserna rör köparens förhällande till säljaren, men lagen ger köparen ett visst skydd i förhållande till en varas tillverkare m.m.

Avtalslagen (1915:218) innehåller ogiltighetsregler, allmänna bestämmelser om vilka omständigheter som kan göra en rättshandling ogiltig. Avtalslagens ogiltighetsregler är inte uttömmande. Lagen innehåller sålunda inte några regler om verkan av villfarelse i bevekelsegrunderna till en rättshandlings företagande (s.k. error in motivis). Över huvud taget saknas lagregler om verkan av att en person har utgått från förutsättningar som har varit oriktiga från början eller som sedermera visar sig brista. Inte desto mindre kan en rättshandling ogiltigförklaras av domstol på grund av oriktiga eller bristande förutsättningar. Principerna härför har utvecklats i litteratur och rättspraxis. De brukar sammanfattas under beteckningen förutsättningsläran, - Under förarbetena till avtalslagen övervägdes att införa en allmän bestämmelse om att en rättshandling som strider mot lag eller goda seder är ogiltig. Frågan ansågs emellertid inte böra bli föremål

Prop. 1976/77:110                                                  96

för   lagstiftning,   utan  det  överlämnades  åt  domstolarna  att träffa  avgöranden  efter  omständigheterna i  det  särskilda fallet.

Bestämmelserna i   avtalslagens  28-33  §§  tar  sikte  på  omständigheterna vid  en  rättshandlings   tillkomst.   Rättsverkan är att  rättshandlingen förklaras  ogiltig.   I  36-38  §§  finns vissa bestämmelser  som är inriktade  på innehållet  i   ett   avtal   e.d.   Bortsett  frän  den  situation  som  behandlas  i   37  § andra  stycket är rättsverkan enligt  dessa paragrafer att  avtalet  eller motsvarande  jämkas.

I   avtalslagens  28  och  29  §§ föreskrivs  ogiltighet  av  rättshandlingar som har kommit  till genom rättsstridigt  tvång. 30   §  behandlar  svek  och  3I   §  ocker.   I  32  § föreskrivs  att  en viljeförklaring  som  till  följd   av  felskrivning eller  annat misstag har fått  annat  innehåll   än  som varit  avsett  inte  är bindande  för  den  som har  avgett  förklaringen,   om motparten insåg  eller borde  ha insett misstaget.   I  andra  stycket  av samma paragraf finns bestämmelser om verkan av att  en viljeförklaring  som har  förmedlats  genom  telegram  eller  genom  bud kommer  fram  till mottagaren  i   förvanskat   skick.

Bestämmelserna i   28-32  §§  kompletteras med den mer  allmänt hållna  bestämmelsen  i   33  §,   som  gör  det möjligt  att   ta hänsyn   ocksä  till  andra omständigheter  än  sådana som   särskilt har  nämnts  i   de  föregående  paragraferna.   I  33  §  föreskrivs att   en  rättshandling inte  fär  göras  gällande,   om  omständigheterna vid  dess   tillkomst var   sådana att  det  skulle   strida mot   tro   och heder  att med  vetskap  om  dem åberopa rättshandlingen  och  den mot  vilken  rättshandlingen företogs  måste antas  ha haft  sådan vetskap.   Generalklausulen i  33 § avtalslagen   intar  en  särställning genom  att  den  öppnar möjlighet att  komma  åt  ohederliga förfaranden  som  inte  direkt   träffas av   lagens mer  specificerade  ogiltighetsregler.   33  §  tar sikte   på  omständigheterna vid  en  rättshandlings  tillkomst.

Prop. 1976/77:110 97

I 36-38 §§ avtalslagen finns som nämnts nyss vissa regler om jämkning av avtal på grund av innehållet.

Enligt 36 § kan vite som någon utfäst sig att betala för den händelse han inte skulle fullgöra ett åtagande nedsättas, om det skulle vara uppenbart obilligt att kräva ut vitet. I 37 § första stycket stadgas att bestämmelserna i 36 § om nedsättning av vite skall äga motsvarande till-lämpning i vissa andra situationer. Det gäller sådana fall då en avtalspart, för den händelse avtalet skulle hävas på grund av underlätet fullgörande från hans sida, har förbundit sig att fullgöra sin prestation eller låta motparten behålla vad som redan har erlagts, trots att avtalet hävs. I andra stycket av 57 § finns ett förbud mot förbehåll om förverkande av pant (den s k lex commissoria). Bestämmelsen innebär, att ett förbehåll om att pant eller annan säkerhet skall vara förverkad för den händelse förpliktelse, för vars fullgörcinde säkerheten har ställts, inte fullgörs pä rätt sätt skall vara utan verkan. I 38 § behandlas s k konkurrensklausuler. Paragrafen avser sådana fall då någon till förebyggande av konkurrens har betingat sig av annan att inte bedriva handel eller annan verksamhet av visst slag eller att inte ta anställning hos någon som driver sådan verksamhet. En sådan utfästelse är inte bindande om den sträcker sig längre än som behövs för att hindra konkurrens eller om den i alltför hög grad inskränker den förpliktade i hans frihet att utöva förvärvsverksamhet.

Efter avtalslagens tillkomst har mer vittgående bestämmelser om jämkning av avtal på grund av innehållet införts i ett flertal lagar. Den centrala generalklausulen av detta slag finns i 8 § lagen (1936:8l) om skuldebrev, SkbrL. Enligt paragrafen kan villkor som har upptagits i skuldebrev jämkas eller lämnas utan avseende, om tillämpningen

7 Riksdagen 1976/77. J saml. Nr 110

Prop. 1976/77:110 98

av villkoret uppenbarligen skulle strida mot gott affärsskick eller eljest vara otillhörlig. Bestämmelsen anses ge uttryck för en generellt tillämplig obligationsrättslig grundsats. Liknande generalklausuler finns i 8 § lagen (1915:219) om avbetalningsköp, 34 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal, 9 § lagen (1949:345) om rätten till arbetstagares uppfinningar, 29 § lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk samt 8 kap. 27 § och 12 kap. 64 § jordabalken.

I avtalsvillkorslagen och marknadsföringslagen finns, såsom beskrivits i avsnitt 3 och 4, generalklausuler som möjliggör ingripanden till skydd för konsumenterna som kollektiv.

5.2      Den nya generalklausulen i 36 § avtalslagen

Principerna om avtalsfrihet och att avtal skall hållas är fortfarande grundläggande men man är i större utsträckning än tidigare benägen att rucka på dessa principer för att hindra tillämpning av oskäliga avtalsvillkor både i standardavtal och individuella avtal. Ett uttryck för detta ändrade synsätt  är den nya generalklausulen i 36 § avtalslagen som torde komma att träda i kraft under 1976 '. Bakom förslaget till en ny generalklausul med giltighet för hela förmögenhetsrätten ligger framför allt kraven på ett utbyggt konsumentskydd och erfarenheterna av avtalsvillkorslagen. Såvitt angår förhållandet mellan näringsidkare och konsument fär den nya bestämmelsen till resultat att förutsättningarna för domstolsingripande bringas i närmare överenstämmelse med vad som gäller beträffande KO:s och marknadsdomstolens möjligheter att verka inom sitt område. Större parallellitet uppnås därigenom mellan den civilrättsliga och den näringsrättsliga lagstiftningen. Den enskilde konsumenten erhåller bättre möjligheter än

Se prop 1975/76:81 s 100 ff, SOU 1974:83 Generalklausul i förmögenhetsrätten och Bernitz, Standardavtalsrätt, 2 uppl 1975. s 34 ff, lagutskottet 1975/76:21.

Prop. 1976/77:110 99

tidigare att få bort ett avtalsvillkor som används trots att villkoret eller ett liknande villkor stämplats som oskäligt av KO eller marknadsdomstolen.

Den nya och omfattande generalklausulen placeras i nuvarande 36 § avtalslagen, som upphävs. De nuvarande begränsade generalklausulerna i 8 § skuldebrevslagen och därmed likartade stadganden på en del andra håll i lagstiftningen slopas såsom obehövliga. Vissa ändringar sker också i 37 § och 38 §§ avtalslagen. Ogiltighets-regeln i 33 § avtalslagen står kvar men får begränsad betydelse, eftersom den nya generalklausulen i 36 § avtalslagen kan tillämpas inte bara på efterföljande oskälighet utan också på omständigheter vid avtalets tillkomst. Den nya generalklausulen förutsätts bli den centrala bland avtalslagens ogiltighetsregler. Para-gr-afen lyder enligt propositionen:

"Avtalsvillkor fär jämkas eller lämnas utan avseende, om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Har villkoret sådan betydelse för  avtalet att det icke skäligen kan krävas att detta i övrigt skall gälla med oförändrat innehåll, får avtalet jämkas även i annat hänseende eller i sin helhet lämnas utan avseende.

Vid prövning enligt första stycket skall särskild hänsyn tagas till behovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller eljest intager en underlägsen ställ ning i avtalsförhållandet.

Första och andra styckena äga motsvarande tillämpning i fråga om villkor vid annan rättshandling än avtal. "

Prop. 1976/77:110 100

Den  nya generalklausulen  omfattar  både   standardavtal och  individuella avtal  och  skall  kunna  tillämpas  på alla  slags  avtalsomständigheter och   alla   slags  avtalstyper inom  förmögenhetsrätten:  köp  av varor,   beställning av  tjänster,   uppdragsförhållanden,   fastighetsköp,   hyres-och  arrendeavtal,   banklån  och pantsättning,   försäkringsavtal,   transportavtal,   bolagsavtal,   föreningsstadgar, arbetsavtal   etc,   I medveten avsikt   att  markera att  domstolarna  inte  bör  tillämpa den nya generalklausulen alltför restriktivt har lagstiftaren  slopat uppenbarhets-kravet  i   8  §  SkbrL och  infört  det   språkligt  svagare  oskäligt villkor  i  stället för otillbörligt villkor.   Enligt motiven  bör  dock  generalklausulen  tillämpas  betydligt mer återhållsamt  i   avtalsförhållanden mellan  jämbördiga parter,   särskilt  i   affärsförhållanden,   än  när  den ena parten kan mer  eller mindre  diktera villkoren.   Det  föreslagna stadgandets  andra  stycke uttrycker   denna  tanke.   Förutom konsumenterna har  lagstiftaren främst  haft  för ögonen mindre  näringsidkare,   t  ex  småföretagare   som är underleverantörer  till   storföretag.

Det  bör  vidare  observeras  att generalklausulen  inte  bara ger  domstolarna möjlighet  att  jämka  eller  sätta åt   sidan ett  oskäligt villkor  i  ett  avtal  utan  också -  där  så fordraä  för  att  undvika ett  oskäligt   resultat  -  att  jämka avtalet  även  i   övrigt  eller  att  betrakta  hela avtalet   som ogiltigt.   Den nya  36  §  blir  alltså  både   en  jämknings-  och en  ogiltighetsregel   (se  prop  1975/76:81   s   173).

För  att  i  görligaste mån tillgodose  intresset av förutsebarhet  har man  i  utredningsbetänkandet   (   s   131   ff     )   givit utförliga  riktlinjer för bedömningen  och  därvid  även konkret   diskuterat  skäligheten av vissa vanliga typer  av tyngande   standardklausuler.   I  propositionen har föredragande   statsrådet  väsentligen anslutit   sig till   dessa överväganden.   Meningen  är vidare  att   domstolarna vid oskälighetsbedömningen  skall  hämta  ledning i   dispositiv rätt  på  området,   närliggande  tvingande   lagstiftning  och praxis  enligt  avtalsvillkorslagen.

Prop. 1976/77:110 'Ol

Också i fråga om inriktningen av domstolarnas bedömning eftersträvas en ändring i förhållande till gällande rätt. Tillämpningen av 8 § SkbrL och liknande stadganden är i regel kasuistisk, dvs inriktad på att bedöma om till-lämpningen av ett visst avtalsvillkor ter sig otillbörlig i det särskilda fallet. Den  nya generalklausulen gör det däremot möjligt för domstolarna att gå in i en klausulinriktad bedömning av frågan om en viss typ av avtalsvillkor är att anse som oskälig i och för sig. I motiven framhålls som önskvärt att domstolarna så långt möjligt ger sina avgöranden en sådan principiell prägel för att ge praxis större stadga och förutsebarhet (prop 1975/76:81 s 111, 173).

Prop. 1976/77:110 102

6               FÖRSLAG- TILL ÄNDRINGAR  I   AVTALSVILLKORSLAGEN M M

6.1             Konsumentombudsmannens  skrivelse  1974-09-19

KO har i   skrivelse till  justitiedepartementet  den  19   september  1974  tagit upp frågan om utsträckning av  avtalsvillkorslagens  (AVL)   tillämpningsområde   till  bl  a fast egendom.

Enligt KO:s mening finns det ett  stort  behov av  skydd mot oskäliga avtalsvillkor också på områden  som inte faller inom  lagens  tillämpningsområde.   Framförallt har  det  visat sig vara en brist,   att AVL inte ger möjlighet  till  ingripande mot  avtalsvillkor  som  används  vid  försäljning  av  fast egendom.   Vidare  anser KO  att  en väsentlig förstärkning  av konsumentskyddet  skulle  stå att vinna,   om AVL gjordes  tilllämplig på  sådan försäljning från  privatpersoner  som  förmedlas  av  näringsidkare.

6.1.1         AVL  tillämplig på avtal   som  gäller fast   egendom

Ko  anför i  sin skrivelse,   att  det  på åtskilliga områden varit möjligt  att  genom  överläggningar med  stöd  av AVL mellan KO  och företrädare  för näringslivet  nä fram  till avtalsvillkor  som bättre  än  tidigare   tillgodoser konsumenternas  intressen.   Genom  exempelvis   en uppgörelse mellan  KO och Sveriges Trähusfabrikers  riksförbund  angående  utformningen av  förbundets allmänna leveransbestämmelser vid försäljning av  monteringsfärdigt  trähusmaterial,   både  för permanentbostäder  och fritidshus,   har konsumenternas   ställning avsevärt förbättrats  på flera punkter.   KO  har  vidare  granskat   de entreprenadavtal  som  används  av  företag   som åtar   sig  att uppföra  småhus  och inledde under hösten   1974  överläggningar med  företrädare för branschen.

I   4  kap  jordabalken finns  bestämmelser   som  bereder  köpare  av fast  egendom skydd i  olika situationer,   såsom vid  säljarens dröjsmål  och vid faktiska fel i  fastigheten.   Bestämmelserna är  emellertid  dispositiva,   dvs.   de  kan åsidosättas  genom  avtal  mellan parterna.   KO  konstaterar  i   sin

Prop. 1976/77:110 103

skrivelse,   att   jordabalkens  bestämmelser  i   stor  utsträckning åsidosätts   i   standardkontrakt  som  används  vid  överlåteiso av  fast  egendom.   Vanligen  är de kontrakt  som  används  vid försäljning av   säväl  nya  som äldre byggnader utarbetade  av säljaren  eller  företrädare   för  säljaren.   Eftersom  AVL   inte avser  fast   egendom,   har KO   inte  möjlighet  att   ingripa  mot alltför  ensidiga  avtalsvillkor.   Däremot  har KO   i   flera  fall funnit  anledning  att  ingripa med  stöd  av  lagen   (1970:412)   om otillbörlig marknadsföring.

Att det i kontrakt  som används vid försäljning av  fast  egendom förekommer  avtalsbestämmelser  som  får betecknas   som oskäliga mot  konsumenten,   anser sig KO ha kunnat  konstatera genom  allmänhetens   anmälningar och kontakter  i  övrigt  med KO.   Sålunda  förekommer  ofta avtalsvillkor  som  ger  säljaren en vidsträckt   rätt  att  skjuta på  tillträdesdagen.   Vidaro  är det  inte  ovanligt, att  i kontrakten  tas  in  klausuler   som syftar  till   att   friskriva  säljaren  från  det   ansvar   för   fel som  eljest   följer  av  innehållet  i  4 kap  19  §   jordabalken (dolda fel).     Även  utanför det  av  jordabalken  rGglera.de  området  förekommer  enligt vad KO   funnit  avtalsbestämmelser  som ensidigt   tillgodoser  säljarens   intressen.   Det  kan  här  vara fråga om villkor   som medför att  köparen  blir hf-lt   utan  in-flytando vid  val   av besiktningsman  eller klausul   varigenom säljaren  förbehåller  sig rätten  att  avgöra om  tvist  med anledning av  avtalet  skall  dras  inför domstol   ollcr  a.vgöras av  skiljemän.

6.1.2 AVL  tillämplig    vid köp d;ir privatpersoner  iir  ri.-J.ljaro

När varor  säljs   av  en  privatperson  gonom  förmedling  av  on näringsidkare,   vilket  inte  sällan  förekommer när  det   g,äll'r bogagaad3  bilar  och  båtar,   kan  eventuellt  förokonmandn oskäliga avtalsvillkor  inte  åtkommas  nod  stöd  av  AVL.   Detta är  enlif;t  KO   en   påtaglig brist  i  Iconsunentckyddet.   Briston är franträdando  vid  försäljnj.ng i  me.r organiserade   formor. Auktioner  a,v  begagaade bilar och båtförsäljning  i   stor  skala genom  förnodling  av näringsidkare kan  a-iföras   so:ti   exempel på denna försäljningsform.

Prop. 1976/77:110 104

Vid  fastighetsförsäljning tar  säljaren  ofta    hjälp  av  en fastighetsmäklare.   Kontraktet  mellan   säljare  och köparen  avfattas  då vanligen  på kontraktsformulär  som  tillhandahålls av mäklaren.   Det  blir  också mäklaren  som  i huvudsak  bestämmer vilka  avtalsklausuler och vilka  typer  av  standardvillkor som  skall   tas   in  i  kontraktet.   KO  anser det  angeläget,   att köp  som  förmedlas  på  detta  sätt  kan  granskas   enligt AVL.  KO påpekar,   att   en  utvidgning av AVL  till   att  avse  även  fast egendom  torde  få  avsedd   effekt   endast under  förutsättning att  också  enskilda  försäljningar  som  förmedlas   av mäklare tas  med.   Genom  en   sådan   lagändring  skulle  också uppnås   en bättre överensstämmelse mellan  tillämpningsområdena    för AVL  och konsumentköplagen   (1973:877).

6.2 Konsumentverkets  rapport  om  småhus

Konsumentverket har i rapporten Småhus (1975:1) gjort en probleminventering avseende förvärv av småhus samt reparation och underhäll av bostaden. Konsumentverket har därvid instämt i KO:s önskemål om en utvidgning av avtalsvillkorslagen till att omfatta avtal avseende fast egendom. Därigenom skulle det besvärliga läge som nu uppstår vid behandling av kontrakt som delvis omfattar fastighetsköp och delvis utgör entreprenadavtal kunna undvikas.

6.3     Allmänna reklamationsnämnden och konsumentverkets
fastighet sreklamationsnämnd

Allmänna reklamationsnämndens verksamhet  startades 1968 av Statens konsumentråd. Nämnden kan sägas vara ett samarbetsorgan mellan staten och näringslivet och fungerar därvidlag som en sorts domstol i konsumenttvister. Verksamheten bedrivs som en försöksverksamhet, sedan den 1 januari 1973 med konsumentverket som ekonomisk huvudman (se verkets instruktion SFS 1972:739» ändrad 1973:636). Verket har också fastställt stadgar

Om allmänna reklamationsnämnden se Tranell i SvJT 1975 s 15

Prop. 1976/77:110

105

för nämnden. Enligt dessa har nämnden till uppgift att på begäran av konsument pröva tvist mellan konsumenter och näringsidkare rörande vara eller tjänst samt besluta om hur tvisten bör lösas. Förfarandet är skriftligt, relativt snabbt och enkelt samt kostnadsfritt. Avgörandena rubriceras som beslut men utgör i själva verket rekommendationer, som inte går att tvångsvis genomdriva men som ändå efterlevs i stor omfattning (cirka 85 - 90 ), I vissa branscher har näringsidkarna åtagit sig att följa nämndens rekommendationer. Nämnden skall vidare på begäran av domstol avge yttrande i konsumenttvister enligt 7 § lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden.

Uppgiften att bistå enskilda konsumenter i reklamationstvister utförs i första hand av personal på nämndens kansli genom rådgivning och försök till förlikning mellan konsumenter och näringsidkare. I den mån en tvist inte kan lösas redan i detta skede tas ärendet upp till prövning av nämnden. Denna består av 74 ledamöter till lika delar representerande konsumenterna och näringslivet. Konsumentrepresentanterna rekryteras främst från de fackliga organisationerna LO, TCO och SACO samt från konsumentverket. Näringslivsrepresentanterna kommer från branschorganisationer säsom Industriförbundet, Grossistförbundet och Köpmannaförbundet m fl samt från enskilda företag. Nämnden arbetar på tio avdelningar, en för envar av huvudområdena resor, motorfordon, hemelektronik, fritidsbåtar, försäkringar, övriga ärenden (innefattande bl a möbler, ur, optik, fotoartiklar, flyttningar), textil, tvätt, sko och päls.

Vid nämndens sammanträden är en jurist med domareerfarenhet ordförande. Nämnden har en heltidsanställd ordförande och f n sju vice ordförande. Den heltidsanställde ordföranden har ett övergripande ansvar för kansliet och samordnar avdelningarnas verksamhet.

Prop. 1976/77:110 106

Beredningen av ärendena sker inom kansliet, som även svarar för muntlig och skriftlig rådgivning och för förlikningsverksamhet. Kansliets tjänstemän svarar för föredragningarna inför nämndens olika avdelningar.

I och med tillkomsten av den tidigare nämnda lagen om förenklat rättegångsförfarande i tvistemål om mindre värden har allmänna reklamationsnämndens och de allmänna domstolarnas verksamhet samordnats i två hänseenden. För det första gäller inte den särskilda värdegränsen om ett halvt basbelopp om utlåtande i saken redan avgetts av allmänna reklamationsnämnden och part, under åberopande av utlåtandet, första gången han för talan i målet yrkar att lagen om det förenklade rättegångsförfarandet skall tillämpas. För det andra skall allmän domstol, när en konsumenttvist anhängiggjorts genom stämning utan att saken först behandlats hos reklamationsnämnden, inhämta yttrande från nämnden om det är till gagn för utredningen.

Under budgetåret 1974/75 kom drygt 6 300 ärenden in till nämnden. Drygt 5 900 ärenden avgjordes, varav cirka 2 650 på kansliplanet utan att behöva föreläggas nämnden för beslut. Kansliets personal fick under nyssnämnda budgetår ta emot cirka 40 000 telefonsamtal, av vilka ungefär hälften gällde nya reklamationsärenden.

Av konsumentverket bedrivs sedan den 1 januari 1975, delvis med medel från Statens råd för byggnadsforskning, en försöksverksamhet med reklamationsnämnd för tvister avseende inköp, reparation och underhåll av bostäder inom Uppsala län och Gävleborgs län. Försöksverksamheten skall pågå till den 1 juli 1976. Inkommande ärenden bereds på liknande sätt som inom allmänna

107

Prop. 1976/77:110

reklamationsnämnden.   De   ärenden   som  inte kan  lösas på  ett   förberedande   stadium  föredras  inför fastighets-reklamationsnämnden   som består  av representanter för på  ena   sidan  Industrins  byggmaterialgrupp,   Sveriges hantverks-  och  industriorganisation,   Sveriges  trähusfabrikers  riksförbund  och  Svenska byggnadsentreprenörföreningen  samt  på  andra  sidan  Sveriges villaägareförbund.   Hyresgästernas  riksförbund,   konsumentverket, LO  och  TCO.   Fastighetsreklamationsnämnden behandlar till   skillnad från  allmänna reklamationsnämnden även köp mellan privatpersoner.   Under nämndens första tio månader  inkom 95 ärenden . Av  dessa har under  samma  tid 33   ärenden  slutbehandlats.   Tolv ärenden har avskrivits antingen beroende  på  att  parterna förlikts  eller att de  valt   att  gå  till   domstol.   I   20  av  de  avgjorda ärendena  har  anmälaren helt   eller  delvis  fått nämndens  instämmande  i   sina klagomål.   För  att  få  tillräckligt beslutsunderlag har nämnden i ungefär hälften av de avgjorda ärendena  låtit  utföra  besiktningar.

Av  de   till  fastighetsreklamationsnämnden inkomna ärendena  avser cirka  50   reklamationer  i   samband med köp  av gruppbyggda  småhus.   18   ärenden  avser köp av enstycks-hus,   20  ärenden  köp   av   småhus  i   andra hand  och 6  ärenden   reparations-   och  underhällsarbeten.

I   de  inkomna  ärendena  har  anmälarna  tagit upp följande typer  av fel:

Grupphus       Enstyckshus       Äldre  hus Vatten-  och

fuktskador                          28                   5                    11

Bristfälliga golv
konstruktioner                    10                   2
Sprickor i  grundmur,

fasad   eller grundplatta    7                      3                     2

Skönhetsfel                        11                   8                      7

Övriga fel                            I4                    4

Enligt  konsumentverkets  pressmeddelande     1975-11-06

Prop. 1976/77:110                                                                108

Att  det  uppkommit  en  tvist mellan  köpare  och   säljare som  inte kunnat  lösas utan hänvändelse   till  reklamationsnämnden  anges   i   pressmeddelandet   bl   a   bero   på att

a)                       kontrakten  inte  ger rimlig balans mellan parterna

b)                       kontrollen under byggnadstiden   är bristfällig

c)                       konsumenternas  intressen i   alltför liten utsträckning beaktas vid besiktningarna

d)     justeringsarbetena enligt   slut-  och garanti
besiktningsprotokollen inte  alls utförs  eller
utförs på ett  otillfredsställande  sätt.

Konsumentverket  anser  i  anslagsframställning för  budgetåret   1976/77  att  det  finns  ett  uttalat   behov av  en reklamations- och rådgivningsinstans   i  fråga om tvister vid inköp,   reparation och underhäll  av bostäder  (bl  a småhus).   Verket bedömer det  som önskvärt,   att  den försöksverksamhet  som härvidlag bedrivs kan fortgå i  mer permanenta former  och utvecklas  till  en rikstäckande verksamhet   inom  allmänna reklamationsnämndens ram.

Prop. 1976/77:110 109

7        KOMMITTÉNS IAKTTAGELSER VID GENOMGÅNG AV SMÅHUSKONTRAKT

7.1      Allmänt

Med tillämpning av avtalsvillkorslagens generalklausul i 1 § kan KO eller marknadsdomstolen f n förbjuda det vidare användandet av oskäliga villkor som näringsidkare använder vid erbjudande till konsiiment av vara eller tjänst. Om generalklausulen i avtalsvillkorslagen utvidgas till att omfatta försäljningserbjudanden avseende fast egendom (inkl överlåtelse av tomträtt) ', kommer i första hand olika typer av fastighetsöverlåtelser mellan näringsidkare och konsument att falla inom lagens till-lämpningsområde. Av sådana överlåtelser finns flera former, t ex försäljning av tomt (resp tomträtt) och samtidig överenskommelse om uppförande av hus på tomten, försäljning av tomt och småhus under uppförande, av nyuppförda småhus eller av äldre hus som köpts in och renoverats. Enligt sina direktiv har emellertid kommittén att utgå från att avtalsvillkorslagen skall utvidgas till att omfatta även icke-näringsidkares försäljningserbjudanden avseende fast egendom, om erbjudandet förmedlas av näringsidkare. Härigenom kommer också försäljningar av äldre småhus mellan privatpersoner under bedömande i de fall då försäljningarna förmedlas av mäklare.

Kommittén hsir gått igenom kontraktsformulär av skilda typer och utformning, bl a sådana formulär som används av kommuner, byggföretag och mäklare vid de olika överlåtelse-situationer som nu nämnts.

Nyttjanderätt till fastighet under obestämd tid kan för visst ändamål mot årlig avgäld i pengar upplåtas som tomträtt enligt bestämmelser i 13 kap jordabalken. Om ej annat följer av bestämmelserna i nämnda kapitel, äger för överlåtelse av tomträtt bestämmelserna rörande fast egendom motsvarande tillämpning (13:7). Med fastighetsöverlåtelser avses i det följande även tomträttsöverlåtelser.

Prop. 1976/77:110 110

När äldre  småhus,   nya enstyckshus  eller  tomtmark för  småhus   överlåts  enligt  bestämmelserna  om  köp  av fast   egendom i   4  kap  jordabalken   (JB)   \   sker  detta  i   de  flesta  fall med  upprättande  av  dubbla köpehandlingar  -  ett  köpekontrakt innehållande   samtliga köpevillkor  och   ett  köpebrev  innehållande överlåtelseförklaring och kvittens av köpesumman. På köpekontrakt  som nu nämnts används i  den följande framställningen  ibland  beteckningen  "rena köpekontrakt"   omväxlande med  "sedvanliga köpekontrakt".

Vid  försäljning av  tomtmark  och  småhus under uppförande

eller av nyuppförda  småhus i  grupphusområden är  två

2) avtalskonstruktioner  helt  dominerande.       I  den  ena  förvärvar  småhusköparen  tomten  genom  särskilt köpekontrakt

I   4 kap  JB  finns   tvingande  regler  om köpets  form m m samt   dispositiva  regler  om   säljares  och  köpares  rättigheter  och förpliktelser.   De  dispositiva reglerna  blir gällande mellan parterna  om  dessa inte  kommit  överens om  att  annat   skall  gälla mellan  dem.   De  dispositiva reglerna ger  besked  om  fördelning av  kostnader  och  avkastning före   tillträdet   samt  om  vem   som  skall   stå faran för  att  fastigheten   skadas  före   tillträdet.   Vidare  bestäms  genom  de   dispositiva reglerna följderna av  kontraktsbrott  från   säljarens   och  köparens   sida.   Säljarens kontraktsbrott  kan bestå i  underlätenhet  att  avträda fastigheten  i   rätt   tid  och  att  utfärda erforderliga köpehandlingar   samt  i   rättsliga  eller materiella fel   i fastigheten.   Köparens  kontraktsbrott  avser  t  ex  betalningsförsummelse   som  inträtt  eller på grund av   särskilda omständigheter  kan  förutsättas  inträda.   De  påföljder   som köparen kan  göra  gällande  vid   säljarens  kontraktsbrott är  avdrag på köpeskillingen  och  i  vissa fall  rätt   att häva köpet  och  få   skadestånd.   Hävningsbefogenheten  får i   regel  inte  utövas   senare  än  ett  år  från  tillträdesdagen.   Köparens  betalningsförsummelse  medför att  han  fär betala  dröj smalsränta  och  att   säljaren,   enligt  förbehåll i   köpehandlingen,   fär  häva köpet  och  kräva  skadestånd (handpenning  eller  del   av  denna förverkas).

2                                                         o                              -

Se Anderberg, Avtalsfragor vid överlåtelse av gruppbyggda

småhus, rapport utgiven av Statens råd för byggnadsforskning (R 25:1973), s 16 ff. Anderberg väntas inom kort utge en omfattande studie över avtalsvillkor vid försäljning av gruppbyggda småhus, utarbetad på uppdrag av Konsumentverket.

Prop. 1976/77:110 •''

och   sluter  därjämte  entreprenadavtal       med   säljaren eller  tredje  man  om uppförande  av  byggnad   på  tomten, varvid  de  båda  avtalen  gjorts  beroende   av varandra för sin  giltighet   (kombinerade  kontrakt).   På  köpekontraktet   tillämpas   jordabalkens   regler med   de   avvikelser från  dess   dispositiva bestämmelser   som   parterna kan ha kommit   överens   om.   Avtalsvillkorslagen  är  tillämplig på  entreprenadavtalet men inte  på  köpekontraktet. Entreprenadavtalet  kan vara utformat   enligt  Svenska teknologiöreningens   allmänna bestämmelser  för   byggnads-, anläggnitiijö-   och   installationsentreprenader   (aB),   som  då bestämmer  parternas   rättigheter  och   skyldigheter.   Anknyter entreprenadavtalet   inte   till  AB,   kan   det   komma  i   fråga  att

Entreprenadavtal  är  en  form  av materiellt  uppdrag; någon  åtar  sig mot   ersättning att   t   ex  uppföra eller reparera  en  byggnad och  själv  bestå materialet   (se  om entreprenadavtal   Bertil  Bengtsson,   Särskilda avtalstyper  I   s   103  ff  m  hänv  och  den  sammanfattande  framställningen  om  entreprenadavtal   av  Holger Wiklund  och Torgny  Kastad   i   Norstedts   juridiska handbok,   10 uppl, s  98).   I   stort   sett   saknas  lagregler  för  entreprenadavtal.   Avser  den  materiella  arbetsprestationen annat än  uppförande   av  byggnad   (jfr  2  §  köplagen)   blir ibland köplagen  tillämplig på  avtalet   (beställningsköp). Entreprenadavtalsområdet  regleras  emellertid  i   stor  omfattning av enhetliga standardvillkor  -  dels Allmänna bestämmelser  för  byggnads-,   anläggnings-   och  installationsentreprenader,   utarbetade  av Svenska  teknolog-föreningens  kontraktskommitté  i   samverkan med  berörda myndigheter  och   sammanslutningar,   de  nu  gällande med beteckningen AB  72,   och dels  Allmänna bestämmelser för totalentreprenader  avsedda för  byggnads-,   anläggnings-och  installationsarbeten,   ABT  74.   ABT   74  är  avsedda att   tillsammans  med AB  72  användas  vid upphandling av arbeten  på  totalentreprenad,   där beställaren  sluter avtal med  en  entreprenör  om   såväl  hela  eller  en väsentlig  del   av projekteringen som   själva utförandet.   AB  72 är  efter  ett   inledande   avsnitt med begreppsbestämningar uppdelat  i   nio  kapitel med  rubrikerna  Omfattning,   utförande,   Organisation,   Tiden,   Ansvar,   Ekonomi,   Besiktning,   Hävande,   Tvist.   Till  AB  72  finns  utgiven en  särskild kommentar,   Motiv AB 72   (1973).   Av äldre kommentarer  är  särskilt   den  av  Sten  Källenius  år   I96O utgivna Entreprenadjuridik  av  intresse.   AB  72   är  att  betrakta som  ett regelsystem,   i  vilket bestämmelserna hänger nära  samman   och  balanserar  beställarens   och  entreprenörens  rättigheter  och  förpliktelser mot  varandra.

Prop. 1976/77:110 112

analogivis tillämpa AB:s eller köplagens regler. AB:e bestämmelser passar dock inte alltid pä entreprenadtyper för vilka de inte är avsedda, t ex mindre arbeten. A andra sidan kan entreprenadavtalet mänga gånger vara s£ speciellt eller sammansatt att köplagens regler inte kan tillämpas analogt på det. Just i de fa,ll då arbetsprestationen är kopplad till ett köpavtal om lös egendom kan det vara svårt att avgöra vilka bestämmelser som bör vara tilllämpliga (se betr köp av lös egendom och montering av denna NJA 1951 s 271). Liknande svårigheter torde för övrigt föreligga i det fall arbetsprestationen är kopplad till ett köpeavtal avseende fast egendom. I det fallet gäller gränsdragningsproblemet jordabalkens bestämmelser å ena sidan och å andra sidan villkoren för arbetsprestationen.

I den andra avtalskonstruktionen tas tomtöverlåtelspi och entreprenadavtalet avseende byggnaden in i samma handling, som betecknas som "köpe- och byggnadskont-"~kt", "köpe- och entreprenadkontrakt" eller ofta enbart "köpekontrakt" eller "köpeavtal". På ett sådant avtal torde avtalsvillkorslagen ej vara tillämplig. Denna "blandade" kontraktsform kallas i det följande "köpekontrakt med entreprenadinslag".

De "rena" köpekontrakten innehåller som härefter närmare skall beskrivas inte sällan friskrivningar från det ansvar för faktiska fel 1 fastigheten som åvilar säljaren enligt JB 4:19 men upptar i övrigt vanligen inte några klausuler av intresse när det gäller att mera generellt avgöra förekomsten av oskäliga avtalsvillkor. Köpekontrakten med entreprenadinslag uppvisar, naturligt nog genom att supplerande lagbestämmelser saknas pä entreprenadområdet, en provkarta på villkor och bestämmelser, vilkas skälighet i förhållandet näringsidkare - konsument det i flera fall finns anledning att överväga.

Kommittén har i den följande framställningen valt ut några avtalsvillkor som befunnits särskilt väsentliga och gjort dem till föremål för diskussion och bedömning. Till en början tar kommittén upp vissa friskrivningsklausuler. Därefter behandlas besiktningsklausuler, skiljeklausuler samt hävnings- och återgängsklausuler.

Prop. 1976/77:110 113

7.2          Friskrivningsklausuler

Beteckningen friskrivningsklausuler används på flera olika typer av villkor.   '  Det kan vara fråga om villkor varigenom säljare  eller  annan friskriver sig från ansvar för  såld varas kvalitet  eller i  övrigt för beskaffenheten av sin prestation.   Det kan också vara villkor varigenom någon friskriver  sig från skadeständsskyldighet, s k ansvarsfriskrivning,   eller begränsar skadeståndets belopp,   s k ansvarsbegränsning.  Det är emellertid ofta tveksamt om beteckningen friskrivningsklausul är träffande.   När säljare eller annan friskriver  sig från ansvar för kvaliteten av den sålda varan e d är gränsdragningen oskarp i förhållande  till klausuler varigenom beskaffenheten  av en prestation  klargörs  eller preciseras,   utan att  någon direkt fri skrivning från det  ansvar som  skulle gälla enligt dispositiva regler sker.   På samma sätt är det  ofta osäkert om ett villkor,  varigenom part åtar  sig skadeståndsskyldighet  av  speciellt  slag,   t  ex för vållande  i  vissa situationer,   är att betrakta som en friskrivning från det ansvar  som han skulle bära enligt allmänna principer eller en precisering av förutsättningarna för skadeståndsskyldighet.

7.2,1       Friskrivning frän ansvar enligt 4 kap 19  §

jordabalken för   s  k  dolda fel

I  rena köpekontrakt  avseende nya eller  äldre  småhus  förekommer  inte  sällan klausuler  som har  till   syfte  att  friskriva säljaren från  ansvar  enligt  JB  4:19  för  sädana fel på  fastigheten  som  köparen  inte haft  anledning att  räkna med och inte heller bort  upptäcka vid  sedvanlig undersökning av fastigheten före  köpet,   s k dolda fel.  Friskrivningarna kan  lyda exempelvis  "Fastigheten säljs i  befintligt  skick"  eller,  under rubriken Köpeobjektets  skick, "Egendomen överlåtes  sådan den av köparen har besiktigats", ev med tillägg att köparen förklarar  sig med bindande verkan avstå från alla anspråk mot  säljaren på grund av fel  eller brister i  fastigheten.

Se  Generalklausulutredningens  betänkande  SOU   1974:83 E   174  ff m hänv

8 Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 110

Prop. 1976/77:110 114

Såsom  en bakgrund  till förekomsten av friskrivningsklausuler  lämnas här en kort redogörelse för felreglerna i  4 kap 15  -   19  §§ JB.   '  De nuvarande reglerna trädde i kraft  den 1   januari   1972 och gäller fastighetsförvärv som sker därefter.

Om  säljare och köpare  av fast  egendom inte kommer överens om  att   annat   skall  gälla,   svarar   säljaren  enligt bestämmelser i  4 kap JB för rättsliga fel,   rådighetsfel  och faktiska fel  i  fastigheten.   Rättsliga fel  kan bestå bl a i  att fastigheten  är belastad med  inteckningar,   nyttjanderätt  eller servitut  i   större utsträckning än köparen visste om när köpet   skedde.  Rådighetsfel kan vara att myndighet bestämt att  fastighet  inte  får  bebyggas  eller  att  byggnad  skall rivas.   S k faktiskt  fel föreligger  enligt JB 4:19,   när fastighetens  skick inte visar  sig motsvara vad som kan anses utfäst  eller vad köparen  eljest med hänsyn till omständigheterna haft  anledning räkna med vid köpet.

Utgångspunkten i  jordabalken är att fast egendom köps i  befintligt  skick.   Köparen anses  ha en plikt att undersöka fastigheten,   innan han köper  den.   Fel   som han vid en med  tillbörlig omsorg företagen undersökning märkt eller bort märka kan han inte åberopa mot  säljaren.   Säljaren på  sin sida svarar för sina utfästelser om fastighetens   skick  antingen  dessa är muntliga  eller  skriftliga. Säljaren   svarar  också för vad han  kan  anses ha utfäst  i samband med  överlåtelsen.   Slutligen   svarar  säljaren för s k  dolda fel,   dvs brister i fastighetens  skick - avvikelser från normal  standard -  som inte  avhandlats vid köpet vare   sig direkt  eller indirekt,   under förutsättning att köparen med hänsyn  till  fastighetens  ålder och övriga omständigheter inte haft anledning att räkna med felet och inte heller bort upptäcka det vid undersökningen. Säljaren kan bli  ansvarig för dolt  fel  även om han inte alls  känt  till det.

Om  säljares och köpares rättigheter och förpliktelser, se  den utförliga framställningen  i Westerlind,  Jordabalken   (1971)   s  342  ff.   Se  även  Åsbring,   Fastighetsköpet  enligt nya jordabalken  (1974)   s  121   ff

Prop. 1976/77:110

115

Bestäimmelsen i JB 4:19 om ansvar för fel i den sålda fastigheten innebär en skärpning av säljarens ansvar i förhållande till tidigare lagstiftning, enligt vilken säljaren, med undantag för vissa fall av svek och underlåtenhet att upplysa om kända fel, svarade endast för avvikelse från utfästelse som tagits in i köpehandlingen, i övrigt såldes fastigheten i befintligt skick även såvitt avsåg dolda fel.

Det ökade ansvar för säljaren av fast egendom som de nya bestämmelserna i JB medfört har föranlett flera mäklar-organisationer att i samarbete med olika försäkringsbolag tillskapa ett försäkringsskydd för säljares ersättningsansvar för s k dolda fel vid överlåtelser förmedlade av mäklare. Försäkringsbolagen åtar sig antingen gentemot mäklaren, om denne övertagit säljarens ansvar, eller gentemot säljare och köpare att i fråga om ersättningsskyldighet som kan drabba säljare av fastighet eller byggnad på ofri grund pä grund av faktiska fel enligt JB 4:19 betala den ersättning som säljare kan bli skyldig utge. Vid krav på ersättning som omfattas av försäkringen utreder försäkringsbolaget om ersättningsskyldighet föreligger, underhandlar för den försäkrades räkning med den som kräver ersättning, för säljarens talan vid rättegång om ersättning som omfattas av försäkringen och betalar kostnaderna för rättegången. Försäkringsskyddet är försett med vissa inskränkningar, något olika för olika försäkringsbolag. Försäkringstiden, högsta ersättning och självriskbeloppet varierar bolagen emellan. Premien för försäkringen betalas i de flesta fall av mäklaren.

7.2.2    Friskrivning i garantiåtaganden från ansvar för  fel

I köpekontrakten med entreprenadinslag finns som regel garantiåtaganden. Säljaren ikläder sig garanti för  byggnadens kontraktsenliga beskaffenhet under viss tid frän slutbesiktningen (vanligtvis ett är, mindre ofta men i ökande utsträckning två är). Från garantiansvaret gör

Prop. 1976/77:110 116

säljaren ofta undantag dels för vad som kan hänföras till serviceåtgärder dels för skador som uppkommit genom olyckshändelse, vanvård, slitage eller åverkan av köparen eller tredje man eller som orsakats av att köparen eller tredje man utfört tilläggs- eller ombyggnadsarbeten på fastigheten. I många kontrakt är vidare elspis, kyl- och frysskåp, köksfläkt, elradiatorer, torkskåp, varmvattenberedare och i vissa fall även takpapp undantagna från säljargarantin. Säljaren har satt leverantören eller tillverkaren av den maskinella utrustningen i sitt ställe i garantihänseende. För att få garantifel avhjälpta pä sådan utrustning hänvisas köparen att med ledning av garanti sedlar och överlämnade uppgifter om adresser och telefonnummer själv vända sig till vederbörande leverantörer. Ibland har säljaren åtagit sig att, om inte leverantören avhjälper fel på maskinell utrustning inom rimlig tid, biträda köparen för att skyndsamt få leverantören att avhjälpa felet. I några fall har det förekommit att säljaren åtagit sig att inom ramen för sin garanti svara i andra hand för fel i den maskinella utrustningen, om detta inte avhjälps av vederbörande leverantör.

Om säljarens ansvar för fel som framkommer efter garantitidens utgång sägs ingenting i de flesta kontrakt koimnittén gått igenom. Först i nyare kontrakt synes det ha blivit mera förekommande att efter mönster av AB 72 5:8 ta med bestämmelse att säljaren under den i lag föreskrivna preskriptionstiden (IO år) jämväl svarar för brist eller fel, som inte märkts eller inte bort märkas före garantitidens utgång, i den mån bristen eller felet visas ha sin grund i grov vårdslöshet av säljaren.

I entreprenadförhållanden används i stor utsträckning garantitider, se t ex AB 72 kap 5 §§ 7 och 8, för att åstadkomma en avveckling av kontraktsförhållandet mellan heställare och entreprenör inom kortare tid än den

Prop. 1976/77:110 117

allmänna preskriptionstiden om tio år. Fel och brister som framträder i entreprenaden under garantitiden förutsätts falla under garantin och entreprenören är skyldig att avhjälpa dem, om han inte kan visa på omständigheter som befriar honom från ansvar. Efter garantitidens utgång under den allmänna preskriptionstiden svarar entreprenören för fel och brist, som inte märkts eller bort märkas före garantitidens utgång, i den män felet eller bristen visas ha sin grund i grov vårdslöshet från entreprenörens sida.

Med hänsyn till den kontroll som utövas från byggherre och myndigheter under byggnadstiden har man vid utarbetandet av AB ansett sig kunna låta garantitiden ha denna preskriberande effekt. Därefter skall bara grov vårdslöshet - ibland karaktäriserad som yrkesfusk - kunna påtalas (Motiv AB 72 s 144 ff och 227 ff).

Begränsningen till grov vårdslöshet har diskuterats. Vissa kritiker har menat, att besiktningsförrättare inte har praktisk möjlighet att undersöka annat än synliga delar av entreprenaden, att vissa fel uppenbaras först efter garantitidens utgång och att kravet på grov vårdslöshet ger upphov till sä stora bevissvårigheter för beställaren att entreprenörens ansvar blir i det närmaste illusoriskt. (Se Källenius, Entreprenadjuridik s 223 ff och Motiv AB 72 s 144 ff).

Prop. 1976/77:110 118

7.2.3   Friskrivning i tillträdes- och force majeure-klausuler från ansvar för dröjsmål

Vid småhusköp kan olika dröjsmålssituationer uppkomma.

När det gäller överlåtelser av äldre eller nyare småhus

1 )

privatpersoner emellan kan dröjsmål ' uppstå med säljarens avflyttning och därigenom med köparens tillträde. I de rena köpekontrakt som används vid sådana överlåtelser har kommittén inte träffat på friskrivningar från dröjsmålsansvar. Skulle säljaren göra sig skyldig till dröjsmål med att ställa fastigheten till köparens förfogande på överenskommen tillträdesdag blir, när ej annat överenskommits härom, JB 4:13 tillämplig, enligt vilken bestänunelse köparen har rätt till skadestånd av säljaren om denne inte avträder fastigheten i rätt tid och detta sker utan skäl, dvs giltig anledning att vägra tillträde till fastigheten föreligger inte genom bestämmelse i köpekontrakt eller dylikt. Är dröjsmålet inte av ringa betydelse, får köparen dessutom häva köpet.

Vid näringsidkares försäljning av småhus kan dröjsmål uppstå dels med färdigställandet, varigenom köparens tillträde försenas, dels med utförandet efter köparens tillträde av erforderliga arbeten enligt kontraktet. I de köpekontrakt med entreprenadinslag som här används förekommer som regel att säljaren friskriver sig från ansvar för dröjsmål antingen i den klausul som behandlar tillträdet av fastigheten eller i särskild force majeure-klausul.

"Dröjsmål" såsom juridisk fackterm har annan mening än i vanligt språkbruk. Dröjsmål i juridisk mening omfattar inte endast att prestation sker med större eller mindre försening utan även att prestation helt uteblir (se vidare Hellner, Köprätt, 4 uppl, s 79 ff).

Prop. 1976/77:110 11

7.2.3.1     Tillträdesklausuler

I köpekontrakten  med   entreprenadinslag  finns   i   särskild klausul  ett  preliminärt  datum  för  tillträde  av byggnaden   (inflyttning).   I   tillträdesklausulen förekommer också i   de  flesta fall  bestämmelse  att   säljaren  skall meddela  definitiv  inflyttningsdag viss  tid  i   förväg  eller att besked  om  senareläggning av  tillträdesdagen  skall lämnas  senast  visst  antal   dagar före  preliminärt  angiven inflyttningsdag.   I  en  del  kontrakt  förutsätts   slutbesiktning ha  skett  och  därvid  iakttagna fel   och brister  ha avhjälpts  före  den  definitiva  inflyttningsdagen.   Ibland är tillträdesklausulerna mera obestämt utformade  i   detta hänseende.   Säljaren reserverar sig för färdigställandet av yttre  anordningar  i   fall   av  otjänlig väderlek m m. Förseningar med  dessa  ger  enligt  kontraktet  inte  köparen någon rätt  till   skadestånd.   När  det  gäller  att  avhjälpa vid slutbesiktningen påtalade fel  och brister före inflyttningen ger vissa kontrakt besiktningsmannen rätt  att medge  anstånd.   I  något  fall  har  tillträdesklausulen  innehållit  bestämmelse  av  följande   lydelse:   "Byggnaden  är att anse  som inflyttningsklar även om  å densamma  skulle återstå  arbeten enligt   säljarens  åtagande.   Dessa färdigställes   så  snart,   med  hänsyn  till  årstid  och väderleksförhållande,   detta  är  möjligt."

I mycket   stor omfattning har  säljarna  i   tillträdesklausulerna friskrivit   sig från  ansvar för  att   tillträdesdagen ändras  eller  att yttre   arbeten   (avseende  bl   a plantering, asfaltbeläggning,   fasadbeklädnad,   förråd,   oarport m  m) inte  färdigställs förrän  efter inflyttningen på grund   av väderleksförhållanden.   Säljarna har  dock i  allmänhet tagit  pä   sig  skyldighet  i   tillträdesklausulen  att  ge besked  om  senareläggning  av  tillträdesdagen  en  a två månader  i  förväg.

Någon rätt  till  vite   eller   skadestånd  på  grund  av  försenat tillträde  finns mycket   sällan  angiven  i

Prop. 1976/77:110 120

kontraktens tillträdesklausuler och detta oavsett om säljaren friskrivit sig under förutsättning av att han lämnat förhandsbesked om senare tillträdesdag eller om friskrivning från skadestånd för försenat tillträde ej nämns i tillträdesklausulen. Detta förhållande torde sammanhänga med utformningen av force majeure-klausulerna i dessa kontrakt.

7.2.3»2  Force majeure-klausuler

I köpekontrakten med entreprenadinslag finns nästan utan

i)

undantag intagna force majeure-klausuler '.I vissa sådana klausuler friskriver sig säljaren från skadeståndsansvar för den händelse han inte fullgör sina åtaganden enligt kontraktet om underlåtenheten beror på omständigheter utanför säljarens kontroll såsom myndighets åtgärd, strejk, lockout, upplopp eller krig. Andra force majeure-klausuler - och de torde vara de oftast förekommande - är utformade så att säljaren fri skriver sig från att dröjsmål med färdigställande eller med utförande av återstående arbeten skall tillräknas honom som kontraktsbrott med de möjligheter till skadestånd och hävning som ett sådant

Med force majeure avses händelse av högre hand, tvingande nöd, som omöjliggör en utfäst prestation (t ex en leverans av sålt gods) och som man inte hade anledning att räkna med vid avtalets ingående. Som exempel på force majeure nämns i 24 § köplagen "förstörelse av allt gods av det slag eller det parti köpet avser, eller krig, införselförbud eller därmed jämförlig händelse". Force majeure har betydelse för frågan om den förpliktade är skyldig att utge skadestånd på grund av att prestationen uteblivit. Enligt 24- § köplagen slipper säljaren betala skadestånd om force majeure föreligger. Force majeure-klausuler förekommer huvudsakligen vid köp av lös egendom. De avser att frita säljaren frän skadeståndsskyldighet i vissa fall, då leverans inte kan ske på avtalad tid. Klausulerna kan innehålla lagens definition pä force majeure. Vanligen räknas där upp ytterligare omständigheter, t ex eldsvåda, strejk och lockout m m, som utan att vara force majeure i lagens mening, ändock skall frita säljaren frän skadeståndsskyldighet vid dröjsmål. Även sådana omständigheter brukar, något oegentligt, kallas force majeure och klausulerna force majeure-klausuler.

Prop. 1976/77:110 121

skulle medföra för köparen. '  Ibland föreskrivs i kontrakten att varje händelse berörande säljaren, säljarens leverantörer eller entreprenörer, vilken ej kan förhindras - såsom krig, in- eller utförselförbud, arbetskonflikt, eldsvåda, transportsvårigheter, materialbrist eller försenad materialleverans - och som försvårar eller försenar byggnadens färdigställande skall föranleda att säljaren äger åtnjuta en mot hindrets varaktighet svaranda förlängning av tiden och inte berättiga köparen att kräva skade-

2) stånd eller att häva köpet. ' Bestämmelser om föraenings-

vite eller annan normerad ersättning vid dröjsmål utöver

tidsförlängningsperioden saknas nästan genomgående i de

kontrakt som kommittén gått igenom.

Enligt konsumentköplagen (3 §) kan säljare av vara i vissa fall inte hindra köparen att häva köpet vid dröjsmål som inte är av ringa betydelse för köparen. Regeln riktar sig mot klausuler som inskränker köparens hävningsrätt i förhållande till allmänna köplagen. Konsumentköplagen hindrar inte säljaren att friskriva sig från skadeståndsskyldighet vid dröjsmål. Köparen har dock enligt lagen viss rätt till ersättning för utgift på grund av dröjsmålet (6 §).

2

I  AB 72  4:3 finns uppräknade åtskilliga hinderomständigheter,   flera av force  majeure-karaktär,   som ger  entreprenör  som  kommit  i   dröjsmål med färdigställandet  av  entreprenaden  rätt  till   erforderlig tidsförlängning och  därigenom utesluter att  entreprenören gör  sig skyldig till kontraktsbrott  genom förseningen.   Ändringar och tilläggsarbeten  som föreskrivs  av beställaren  kan även  de  ge entreprenören rätt   enligt  AB  72  4:2   till   senareläggn.i.ng av färdigställandet.   Skulle  entreprenören  inte vara berättigad till   tidsförlängning krävs  ändock  enligt  AB 72  8:1   för  att beställaren  skall  ha rätt   till hävning,   att  förseningen varit  kraftig och medfört väsentlig olägenhet för beställaren.   Är  förseningen  inte   så ingripande   att  den ger  beställaren  rätt   till  hävning är  den i  stället  vitesgrundande med belopp varom parterna kommit överens  i  kontraktet,   se AB 72   5:1.

Prop. 1976/77:110 122

7.3      Besiktningsklausuler

I köpekontrakten med entreprenadinslag finns intagna besiktningsklausuler utformade med utgångspunkt från att slutbesiktning skall ske vid köparens tillträde av fastigheten och att garantibesiktning skall äga rum vid garantitidens utgång. Vid slutbesiktning skall undersökas om fel och brister föreligger och i vad mån dessa skall avhjälpas av säljaren. Eventuellt anges också inom vilken tid detta skall ske. Jfr vad som tidigare anförts om garantiåtaganden i avsnitt 7.2.2.

Vid uppförande av enstyckshus i egen regi med anlitande av entreprenör är småhusköparen beställare (byggherre). Han har då rätt att utse besiktningsman om parterna inte kommer överens om annat. '

Enligt AB:s reglering utser beställaren besiktningsman (AB 72 7:7) om parterna inte gemensamt utser besiktningsman eller bestämmer att besiktningsnämnd (tre personer) skall verkställa besiktning (7:8). Slutbesikt-ning är obligatorisk (7:2). Entreprenören skall ta initiativet till slutbesiktning. Om parterna inte kommer överens om annat, skall garantibesiktning äga rum före garantitidens utgång (7:3).Vardera parten äger påkalla särskild besiktning avseende fel och brist som framträtt efter slutbesiktningen (7:4). Genom särskild besiktning kan part få konstaterat fel som framträder under garantitiden och som är av den art att de måste avhjälpas före garantibesiktningen eller dolda fel och brister som framträder efter garantibesiktningen. Om parterna bestämmer att garantibesiktning inte skall ske, anses entreprenören enligt AB:s reglering fri från ansvar för fel som framträtt under garantitiden och som inte konstaterats vid särskild besiktning. Entreprenörens ansvar för dolda fel och brister som har sin grund i grov vårdslöshet står dock kvar men det ankommer på beställaren att visa att de inte märkts eller bort märkas före garantitidens utgång (Motiv AB 72 s 209 f). Part äger vidare påkalla efterbesiktning för att få fastslaget att fel och brist som påtalats vid andra besiktningar blivit avhjälpta (7:5), Sedan gammalt har entreprenören rätt att påkalla överbesiktning om entreprenaden inte godkänts eller inte utan förbehåll godkänts av besiktningsman utsedd av beställaren (7:6). Överbesiktning skall påkallas inom tvä veckor efter det entreprenören fått del av besiktnings-utlåtandet och utförs av besiktningsnämnd (7:9).

(forts sid 70)

Prop. 1976/77:110 123

I besiktningsklausuler i kontrakten med entreprenad-inslag finns besiktningsman i de fiesta fall redan namngiven. I besiktningsklausulen finns då ofta. intagen utfästelse från parterna att de (ofta oåterkalleligen) godkänner angiven person för uppdraget. Inte sällan anges i kontraktet att besiktning skall utföras av "opartisk besiktningsman" eller att besiktning skall ske genom besiktningsman utsedd eller godkänd av kommunen. Ibland sägs i kontraktet att besiktningsman har utsetts i samråd med den bank som förmedlar småhusförsäljningen.

I (forts från sid 69)

Besiktningsmannen kallar parterna till besiktning. Besiktning kan verkställas även om part underlåter att närvara och inte har godtagbart laga förfall (7:12). Besiktningsmannen skall undersöka i vad mån entreprenaden uppfyller kontraktsenliga fordringar. Vid slutbesiktning skall besiktningsmannen godkänna entreprenaden, om den är fri från fel eller brist (7:13). Mindre betydelsefulla fel och brister får inte hindra godkännande. Blir entreprenaden inte godkänd skall besiktningsmannen föreskriva fortsatt slutbesiktning. I besiktningsutlåtandet, som skall tillställas parterna senast inom tre veckor efter besiktningen, skall besiktningsmannen ange vad han anser vara fel eller brist i förhållande till entreprenadavtalet mellan parterna (7:16). Part skall få tillfälle att yttra sig över fel och brist som tas upp i besiktningsutlåtandet (7:18). Genom besiktning konstateras vilka fel och brister som finns vid tiden för besiktningen. Besiktningens rättsverkan är att beställaren inte får föra talan inför domstol eller skiljenämnd om andra fel eller brister; besiktningen har karaktär av exklusivt bevismedel för fel eller brist som märkts eller bort märkas vid besiktning (7:20 och Motiv AB 72 s 227). Fel eller brist som funnits vid besiktning men då inte märkts eller bort märkas får dock beställaren också föra talan om. Beställaren är skyldig att påtala brister inom skäHg

tid (AB 5:9, jfr Motiv AB 72 s 229). Annars förlorar :ian sm rätt till talan (jfr 52 § köplagen och Bengtsson, Särskilda avtalstyper I s 122). Fel och brist som påkallas av besiktningsutlätande skall entreprenören utan dröjsmål avhjälpa (7:24) vid äventyr att beställaren eljest låter avhjälpa felet pä entreprenörens bekostnad. Donna regel korresponderar med de grundläggande bestämmelserna i AB 72 kap 2 om entreprenadens utförande. I AB 2:1 stadgas bl a att kontraktsarbetena skall utföras i överenstämmelse med kontraktshandlingarna och handlingar som kompletterar dessa och i 2:7 föreskrivs att entreprenören skall avhjälpa fel och brister som entreprenaden är behäftad med.

Prop. 1976/77:110 124

Rättsverkan av besiktning anges något olika i kontrakten. Beträffande slutbesiktning sägs vanligtvis att besiktningsmannen med bindande verkan för parterna skall avgöra dels om fel eller brist föreligger dels om säljaren skall ha skyldighet att avhjälpa dessa. I andra kontrakt är föreskrivet att besiktningsmannen i sitt slutbesiktningsutlåtande skall anteckna felaktigt utfört arbete (fel) jämte ännu icke utförda arbetsmoment (brister) samt att besiktningsutlåtandet inte kan överklagas. Ibland används formuleringen: Köparen godtar egendomen i det skick den föreligger, sedan av besiktningsmannen föreskrivna arbeten utförts, och äger således inte kräva, att andra fel och brister än dem som besiktningsmannen påtalar i besiktningsutlåtandet, skall avhjälpas. Endast i enstaka kontrakt har formuleringen utformats direkt efter AB 7:20, dvs att talan inte får föras rörande andra fel och brister än dem som konstaterats av besiktningsmannen, dock att talan får föras beträffande fel och brist som funnits vid besiktningen men då inte märkts eller bort märkas.

Nästan undantagslöst föreskrivs i kontrakten att säljaren kallar till slutbesiktning och svarar för kostnaden för den. Ibland anges att ersättning till besiktningsman ingår i köpesumman.

I en del köpekontrakt med entreprenadinslag finns besiktningsklausuler som innehåller föreskrift att köpet skall gå åter om köparen inte före tillträdesdagen godkänner fastigheten i befintligt skick eller i det skick den kommer att befinna sig sedan de fel och brister som besiktningsmannen påtalat vid slutbesiktningen blivit avhjälpta.

Inte sällan finns bestämmelse i kontraktet, att säljare och köpare gemensamt skall konstatera att fel och brist som besiktningsmannen påtalat vid slutbesiktning eller garantibesiktning blivit avhjälpta. Köparen skall teckna godkännande härav i besiktningsprotokollet eller också anteckna avvikande mening. Är parterna oeniga skall enligt kontraktet besiktningsmannen kallas in och utföra

Prop. 1976/77:110 125

ef terbesiktning. Parterna har då ofta avtalat att de skall åtnöjas med besiktningsmannens beslut och att de skall dela på efterbesiktningskostnaderna. Ibland stadgar kontraktet, att besiktningsmannen äger besluta vem som skall bära kostnaden för efterbesiktning.

I många av de köpekontrakt med entreprenadinslag som kommittén gått igenom finns bestämmelse att garantibesiktning skall ske före garantitidens utgång och att säljaren kallar till garantibesiktning. Säljaren svarar då i de flesta fall för besiktningskostnaden. Beträffande besiktningsförrättarens befogenheter, säljarens skyldighet att avhjälpa påtalade fel och brister samt beträffande efterbesiktning och kostnaden för den brukar gälla motsvarande regler som för slutbesiktning.

I andra köpekontrakt med entreprenadinslag är föreskrivet, att garantibesiktning skall ske om parterna inte kommer överens om annat (= AB 7:3) eller att garantibesiktning skall ske om  köparen eller säljaren påkallar det. Kostnaden för besiktningen betalas såvitt framgår av genomgångna kontrakt i förstnämnda situation av säljaren. För den senare situationen finns ofta bestämmelse i kontrakten att kostnaden för eventuell garantibesiktning skall erläggas av den part som påfordrar besiktningen eller att säljaren, om köparen inte önskar garantibesiktning, betalar köparen halva det för ändamålet beräknade besiktningsarvodet ibland jämte visst ytterligare belopp.

Beträffande omfattningen av säljarens garantiansvar och hans ansvar efter garantitidens utgång hänvisas till framställningen i avsnitt 7.2.2 om garantiåtaganden.

Fel och brister som antecknas vid slutbesiktning och garantibesiktning förbinder- sig säljaren enligt besiktningsklausulerna att avhjälpa. De genomgångna kontrakten uppvisar exempel på mycket varierande bestämmelser om hur snart detta skall ske (ex vis "senast tre månader efter tillträdesdagen", "omgående", "utan dröjsmål", "i allt väsentligt

Prop. 1976/77:110 126

tillrättas före tillträdesdagen", "omgående i den takt som är förenlig med rationell gruppbebyggelse"). - Vilka rättsliga sanktioner som eventuellt står köparen till buds, om säljaren inte fullgör sina åtaganden att avhjälpa fel och brist i enlighet med besiktningsutlåtandet, finns inte angivna i kontrakten, se härom under rubriken Hävnings-och återgångsklausuler.

Prop. 1976/77:110                                                                '27

7.4      Skiljeklausuler

Efter förebild från rena entreprenadförhållanden (jfr AB 72 9:1-3) finns nästan undantagslöst i köpekontrakten med entreprenadinslag intagen en bestämmelse att tvist mellan parterna skall avgöras genom skiljedom enligt lagen om skiljemän (1929:145).

Skiljeklausulen är oftast utformad så, att tvist skall avgöras av skiljemän enligt skiljemannalagen med det undantaget att säljaren - om han så vill - skall kunna få köparens betalningsförpliktelser prövade vid domstol. Härigenom kan säljaren anlita de snabba (summariska) processformerna lagsökning och betalningsförläggande i den utsträckning de är tillämpliga på köparens betalningsförpliktelser enligt avtalet och i övrigt.

Vissa frågor har genom lagbestämmelser undandragits skiljemäns prövning (se bl a 8 kap 28 § och 12 kap 66 § jordabalken ang vissa arrende- och hyrestvister, 73 § bostadsrättslagen, 1971:479, och 5 § lagen om rättegången i arbetstvister, 1974:371). I samband med tillkomsten av lagen (l974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden konstaterade departementschefen (prop 1973:87 s 143 och 202), att det särskilt vid avtal mellan näringsidkare och konsumenter förelåg risk    att det förenklade rättegångsförfarandet sattes ur spel genom skiljeklausuler. Visserligen kunde sådana klausuler angripas med stöd av avtalsvillkorslagen, men ett direkt förbud mot skiljeklausuler i konsumenttvister inom tillämpningsområdet för det förenklade förfarandet ansågs ge större effekt. Ett sådant förbud har med tillämpning fr o m den 1 juli 1974 tagits in i skiljemannalagen (3a §). Enligt förbudet får avtal att framtida tvist skall hänskjutas till skiljemän utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen inte göras gällande i tvist mellan näringsidkare och konsument rörande vara eller tjänst, om tvisteföre-målets värde ej är högre än halva basbeloppet enligt lagen

Prop. 1976/77:110                                                                 128

om allmän försäkring för oktober nästföregående år (f n 4 850). I stället skall rättegångsförfarandet i tvistemål om  mindre värden tillämpas, om förutsättningarna i övrigt föreligger för detta rätte-gängsförfarande.

Beträffande skiljeklausuler bör vidare nämnas, att bland de nyare småhuskontrakt som kommittén tagit del av har skiljeklausulerna i flera fall - däribland också fall då köpekontrakt och entreprenadavtal inte skrivits i samma handling utan var för sig - ersatts av uttrycklig bestämmelse att tvist angående tolkningen och tillämpningen av kontraktet skall avgöras av allmän domstol.

Prop. 1976/77:110 129

7.5      Hävnings- och återgängsklausuler

I sedvanliga köpekontrakt finns vanligtvis intagen en klausul att säljaren äger häva köpet och behålla handpenningen eller del av handpenningen såsom skadestånd om köparen inte fullgör sina betalningsförpliktelser enligt avtalet. I övrigt brukar avtalsbestämmelser om  hävning inte tas in i dessa kontrakt. I stället träder jordabalkens dispositiva regler i 4 kap 11-27 §§ om  säljares och köpares rättigheter och skyldigheter supplerande in och avgör om hävningsrätt tillkommer någondera parten pä grund av t ex fel, dröjsmål, köparens obestånd m m.

I köpekontrakten med entreprenadinslag finns intagna hävningsklausuler av olika slag. De flesta av dem syftar till att bereda säljaren ökade möjligheter att häva köpet eller att tillgodose hans intresse av att köparen vidblir köpet. Däremot saknas så gott som helt hävningsklausuler i köparens intresse eller klausuler av den art som förekommer i Allmänna leveransbestämmelser för monteringsfärdiga trähus, i vilka efter KO:s överläggningar med branschen tagits in bl a rätt för köparen att avbeställa leveransen, om han drabbas av långvarig, allvarlig sjukdom eller dödsfall inom familjen eller om hans äktenskap upplöses eller något annat inträffar, som i grund förändrar förutsättningarna för avtalet.

Hävningsförbud för köparen förekommer som nämnts i avsnitt 7.2 i de tidsförlängningsklausuler genom vilka säljaren friskriver sig från ansvar för dröjsmål. I en del kontrakt som här avses förekommer vidare förbud för köparen att frånträda avtalet om fastigheten före tillträdesdagen skulle skadas genom "eldsolycka". Säljaren har i dessa fall förbehållit sig att med användande av brandersättningen bygga

9 Riksdagen 1976177. I saml Nr 110

Prop. 1976/77:110 130

upp  och återställa fastigheten i fullgott  skick och fri skrivit   sig från  ansvar för den   skada  som köparen kan  lida genom  att  tillträdet till  egendomen försenas genom branden.

Hävningsbefogenhet för säljaren finns vanligen föreskriven  dels  för  det  fall  köparen brister  i   sin betalningsskyldighet  enligt  kontraktet,   dels  om  köparen  inte fullgör andra avtalade  skyldigheter  som att  skriva under   '  och tillhandahålla handlingar  och dels om köparen inte får de  lån som förutsatts.   I några kontrakt finns  vidare  exempel  pä klausuler  i  vilka  stadgas,   att köpet   skall  gå åter om köparen inte före  tillträdesdagen  godkänner  fastigheten i  befintligt   skick  eller i   det   skick  den  kommer att  befinna  sig  sedan  de fel och brister  som besiktningsmannen påtalat vid  slutbesiktningen  blivit  avhjälpta.   Parternas  prestationer skall   därvid  gä  åter med  skyldighet   för köparen att dessutom ersätta säljaren dennes  "direkta kostnader med  anledning  av  köpet"  eller  "skäligt   skadestånd".

''     Jfr Rodhe,   Plikt  att  skriva på  obesett?,   SvJT  I97I   s  3OO

Prop. 1976/77:110 131

8                K0I1MITTENS  ÖVERVÄGANDEN  OCH FÖRSLAG

8.1             Allmänt

I  det följande gör kommittén vissa värderingar av de villkor och klausuler  som kommittén gett exempel på i  kapitel  7«   Kommittén har i   stort  sett begränsat  sig till  att värdera de  olika klausulerna var för sig. Det får förutsättas  att KO  och marknadsdomstolen,   om avtalsvillkorslagen får den utvidgning som kommittén här föreslår,   dessutom kommer att  ta upp till bedömning dels  de här berörda klausulernas inbördes sammanhang och betydelse  för balansen i  kontraktet som helhet,   dels i vilken utsträckning klausulernas betydelse ändras  eller påverkas  av andra kontraktsvillkor som kommittén inte funnit  anledning att behandla i pro-ipemorian.   Härutöver  gör  kommittén  i  detta kapitel  vissa bedömningar av  avtalsvillkorslagens  tillämpning på  förmedlingsfall  och på  överlåtelse  av  tomträtt.

8.2             Friskrivningsklausuler

8.2.1          Friskrivning från ansvar enligt 4 kap 19  §

jordabalken för  s k dolda fel

Effekten  av  den  art   av  fri skrivningar frän  ansvar för dolda fel   som  beskrivits  i   avsnitt  7.2.1   har diskuterats med  hänsyn  till   säljarens utvidgade  ansvar för fastighetens  skick  (kravet på normal  standard i förhållande till   fastighetens  ålder m m)   som fastslagits genom  bestämmelsen i  JB 4:19'   Bet har ansetts     ,   att kravet  pä normal   standard  pä  fastigheten kanske  bör mildras,   om en  klausul  om fastighetens försäljning i befintligt skick har tagits  in i  kontraktet,  men att i  detta avseende  rättspraxis   sä  småningom fär ge  vägledning.

Högsta domstolen har under hösten  1975  i målet T  168/1974 (dom  DT  38/1975)   haft   att  bedöma giltigheten av  en  fri-ckrivningsklauEul   som  löd:   "Fastighetens  skick:  Köparen

     V/ester]ind,   Kommentar  till  jordabalken (1971)  s  393  ff, särskilt   s  39°  f.

Prop. 1976/77:110 132

förklarar  sig härmed godtaga fastighetens   skick  och avstår med bindande verkan från alla  anspråk mot säljaren på grund av fel  eller brister  i  fastigheten."

En villafastighet  byggd  omkring är   I96O   såldes  är   1972
för   160 000  kr.   Kort  tid  efter   inflyttning  i   villan

uppmärksammade  köparen vissa brister  i   byggnadens   tak, fasad  och  isolering.   Köparen  stämde   säljaren  och yrkade i  första hand hävning och skadestånd  av  säljaren  och i andra hand nedsättning av köpeskillingen med 40  000  kr. Säljaren bestred yrkandena och hävdade,   att  köparen  ej undersökt  fastigheten  så  som han  bort.

Tingsrätten ansåg,   att vissa av bristerna var sädana att köparen med hänsyn  till fastighetens  ålder och sina egna iEikttagelser haft att räkna med dem och  att övriga brister borde ha upptäckts  av  köparen vid  en med rimlig noggrannhet genomförd undersökning av fastighetens  skick.  Tingsrätten ogillade  köparens  talan.

Hovrätten,   dit köparen överklagade,   konstaterade  att friskrivningsklausulen,   som funnits  intagen i  det  av mäklaren använda kontraktsformuläret  och som säljaren åberopade  till  stöd för  en  längre   gående undersökningsplikt  för köparen  än  som  eljest  bort   gälla,   var  allmänt formulerad och inte  inriktad på  att   frita  säljaren  från ansvar i  något  bestämt  hänseende.   Säljaren hade   inte ens påstått att friskrivningsklausulen i kontraktsformuläret  svarade mot  någon överenskommelse mellan parterna av betydelse för avtalet  i   övrigt.   Vid  sådant förhållande kunde  enligt hovrättens  mening förekomsten av  friskrivningsklausulen inte medföra  en  längre  gående undersökningsplikt  för köparen än   som   eljest  bort   gälla.

Efter en bedömning av undersökningspliktens omfattning när det gällde yttertakm m fann hovrätten,   att köparen borde ha upptäckt  samtliga påtalade  avvikelser utom det förhållandet att fuktisolering i  form  av  s k diffusions-spärr i vindsbjälklaget  saknats.   Avsaknaden av en diffusionsspärr i  en villa av den ålder det var fråga om ansåg hovrätten innebära,   att fastigheten klart  avvek från det för jämförbara fastigheter  typiska och  ordinära. Köparen hade med hänsyn till  omständigheterna haft  anledning att räkna med att  en sådan avvikelse inte  skulle föreligga och köparen borde därför kunna åberopa avvikelsen  som ett fel mot  säljaren.   Hovrätten  ansåg felet ringa och  gav  därför inte köparen rätt  att  häva köpet  utan  endast att  göra avdrag på köpeskillingen med   3  750 kr,   vilket  svarade mot köparens  direkta kostnad  att  avhjälpa felet.

Prop. 1976/77:110 133

I högsta domstolen, dit mået fullföljts, ogillades däremot käromålet. Högsta domstolen uppehöll sig utförligt vid frågan om säljaren (Cederholm) ägt gentemot köparen (Salomonsson) åberopa friskrivningsklausulen till friande från ansvar för avsaknaden av diffusionsspärr. I domen, som var enhällig, uttalades bl a följande:

"I målet är hos Högsta domstolen fråga endast om ansvaret för att en s k diffusionsspärr icke funnits i byggnadens vindsbjälklag. Avsaknaden av diffusionsspärr har inneburit att fastighetens skick avvikit från vad som normalt kan förväntas vid köp av sådan fastighet som i målet är i fråga. Felet har medverkat till att fuktskador uppkommit. På sätt hovrätten funnit är felet icke av den art att det bort av Salomonsson upptäckas vid sådan undersökning som får anses ha åvilat honom. Såsom hovrätten uttalat är det inte visat att Cederholm känt till avsaknaden av diffusionsspärr. Det är sålunda fråga om ett s k dolt fel. Under normala förhållanden - och i allt fall därest ej omständigheterna vid köpet eller bestämmelse i köpekontraktet skulle föranleda till annat - borde säljaren få svara för felet på sätt som anges i 4 kap 19 § jordabalken.

Förevarande köpekontrakt innehåller i § 10 en bestämmelse med rubriken Fastighetens skick, enligt vilken köparen förklarar sig godtaga fastighetens skick och med bindande verkan avstå från alla anspråk mot säljaren på grund av fel eller brister i fastigheten. Efter ordalydelsen innebär bestämmelsen tydligen, att säljaren friskrives från ansvar för fel för vilka han, fränsett bestämmelsen, möjligen skulle vara ansvarig; i stället skall köparen bära risken för dessa fel.

Fråga är då, huruvida en sådan kontraktsbestämmelse kan tilläggas verkan. Klart är till en början, att stöd i lag ej finns för att stadgandet i 4 kap 19 § jordabalken skulle ha tvingainde karaktär. Även av uttalanden i

Prop. 1976/77:110 134

förarbetena framgår, att tvingande karaktär ej avsetts skola tilläggas lagbudet. Här kan hänvisas till SOU 1947:38 s 206 och till NJA II 1972 s 109; se även Westerlind, Kommentar till jordabalken 1-5 kap (1971) s 396 f.

I förarbetena har emellertid samtidigt uttalats den meningen att vissa krav måste ställas på en friskriv-ningsklausul för att den skall kunna godkännas. Sålunda anför departementschefen - sedain han förklarat att säljaren bör vara oförhindrad att fritaga sig från ansvar för fastighetens beskaffenhet - att det emellertid från köparens synpunkt måste vara av vikt att det blir otvetydigt klarlagt, i vilket hänseende säljaren inte vill stå ansvar för fastighetens beskaffenhet, och att därför en allmänt hållen generell klausul om att fastigheten säljs i befintligt skick inte utan vidare torde böra fritaga säljaren från allt ansvar. Det framhälles ytterligare, att klausuler av detta slag emellertid får såsom en del av avtalsinnehållet i vanlig ordning bli föremål för domstolarnas tolkning. Det anförda synes innebära, att lagstadgandet ändå skulle ha ett slags "halvtvingande" natur.

Ej heller någon sådan regel har emellertid upptagits i lagen. Fog för att avvika från kontraktsbestämmelsens ordalag finns därför endast, om någon sådan avvikelse på grund av omständigheterna kan vara att intolka i bestämmelsen eller om gällande rättsgrundsatser om åsidosättande av avtalsbestämmelse vars tillämpning är otillbörlig kan anses leda till att bestämmelsen ej får åberopas.

I fråga om tolkningen må här endast framhållas, att anmärkning ej kan riktas mot kontraktsbestämmelsen för att den skulle sakna klarhet. Härutinnan skulle måhända läget vara ett annat i fråga om klausul, som

Prop. 1976/77:110 135

endast  innehöll,   att fastigheten  såldes  "i befintligt skick".   En  sådan klausul ger icke på  samma sätt som den förevarande besked  om  att köparen avstår från alla anspråk mot  säljaren pä grund av fel  eller brist.

Det kan härefter frågas,   om det  likväl  ter sig otillbörligt  att  tillämpa kontraktsbestämmelsen.  Härvidlag synes inte rimligen kunna hävdas,   att   så skulle vara fallet  därför att man till  äventyrs  icke vid köpeförhandlingarna särskilt  diskuterat bestämmelsen.  Det måste uppenbarligen begäras av båda parter vid ett avtal,   inte minst  ett  så viktigt avtal   som  ett fastighetsköp,   att  de noggrant  tar del av vad  som upptages i kontraktet.   Anser man  sig  sakna förmåga att förstå bestämmelse  däri,   får man  söka biträde  av  sakkunnig person.  Åsidosättande av kontraktsbestämmelse  som är upptagen i   tryckt  standardavtalsformulär och eventuellt insmugen bland många andra,  med fin  stil  tryckta bestämmelser kan måhända ske  i  vissa fall,   sä t  ex om bestämmelsen är  särskilt betungande för part  och hans uppmärksamhet  ej   särskilt fästs vid bestämmelsen.   Om något  sådant fall är det  emellertid ej  fråga i  förevarande mål,   där bestämmelsen - även om  den,   såsom hovrätten anmärker, "funnits  intagen i  det  av mäklaren använda kontraktsformuläret"   -  upptages   i   en   särskild   paragraf  i  kontraktet under  rubriken Fastighetens  skick  och med  samma maskinskrivna utformning  som  alla  övriga kontraktsbestämmelser.

Det  återstår  att  ta  ställning till  frågan,   om  det vid fastighetsköp av förevarande slag över huvud kan anses otillbörligt  att åberopa en sådan allmän fri skrivningsklausul  som  den här ifrågavarande.

Till  en början må också i  detta sammanhang beröras  tanken att,   medan  allmänna friskrivningsklausuler  skulle  underkännas  -   även  om  de  är  fullt klara  till   sin innebörd  -

Prop. 1976/77:110 136

någon invändning ej skulle riktas mot mer preciserade klausuler. Det är inte osannolikt att, om en sådan mening genomfördes i rättstillämpningen, köpekontrakten normalt försågs med långa uppräkningar av alla mer eller mindre tänkbara fel och att säljaren förklarades fritagen från ansvar för dem. Konsekvensen för köparens del skulle, kunde det befaras, knappast bli större trygghet utan kanske endast en mindre överskådlighet och klarhet i kontraktet (jfr Agell i SvJT 1972 s 730 med not 30).

Det är inte uteslutet, att för tillämpning av friskrivningsklausuler får ställas strängare krav i flera hänseenden, när det gäller områden där rådande värderingar rörande konsumentskydd gör sig gällande, t ex försäljning av nybyggt småhus av byggföretag till enskild person.

I förevarande fall är både säljare och köpare privatpersoner. Det rör sig om en cirka tio år gammal byggnad. Det kan i ett sådant fall te sig såsom fullkomligt förståeligt och respektabelt, att säljaren vill slutligt reglera överlåtelsens följder genom avtalet; om svikligt eller därmed likartat förfarande är ju nu icke fråga. Köparen får söka anpassa köpeskillingen efter den risk som avståendet från anspråk på grund av dolda fel innebär eller på annat sätt säkerställa sig för det fall att sådant skulle framträda. Man kan uppenbarligen inte säga, att köparsidan i dessa fall typiskt sett befinner sig i underläge i förhållande till säljarsidan. (jfr Agell a u s 724 f.)

I enlighet med det anförda har Cederholm ägt åberopa den berörda kontraktsbestämmelsen till friande från ansvar för det fel varom i målet är fråga.

Högsta domstolen prövar rättvist att, med ändring av hovrättens dom i själva saken såvitt nu är i fråga, fastställa tingsrättens domslut."

Prop. 1976/77:110 '"

Med  hänsyn  till   den  dispositiva  lagstiftningens utformning i   JB  4:19  kan  det  ifrågasättas  om friskrivningar  frän ansvar för dolda fel   bör  accepteras  om  de  genomgående   och utan hänsyn till   omständigheterna tas  in  i   sedvanliga köpekontrakt avseende  småhus  (jfr övervägandena om  den föreslagna generalklausulens   tillämpning på avtalsvillkor som innebär avvikelse  från dispositiva lagregler,   bl  a JB 4:19,   SOU 1974:83  s  138 och s 176).

När det gäller situationer där konsumentskyddssynpunkter bör tillmätas särskild vikt,   t ex vid näringsidkares försäljning av nya småhus  till privatpersoner för enskilt bruk,   anser kommittén att  friskrivningsklausuler av nu angiven  art  i  regel  inte  bör förekomma.   Undantagsvis  får det  dock anses  skäligt  att  säljaren även i  sädana avtalsförhållanden friskriver   sig från ansvar.   Vid användande av nya byggnads- eller  inredningsmaterial kan det  exempelvis finnas behov för  säljaren av att kunna friskriva sig för dolda fel  i vissa bestämda hänseenden - i vart fall under ett  inledningsskede  av materialets  användning pä marknaden.   Om köparen kräver  annorlunda konstruktion  eller läge  på byggnaden än  som  är gängse  och  detta kan  tänkas försäimra betingelserna för anläggningens varaktighet kan det också finnas  skäl  att godta att  säljaren friskriver sig från fel   som  kan  uppträda med  anledning av  detta särskilda utförande.   Från sådana situationer bör dock särskiljas fall,   då säljaren-entreprenören tillgodoser önskemålen med  ledning  av  vederbörliga konstruktionsritningar som köparen  ställer till förfogande.   I  detta fall  torde säljaren även utan friskrivning vara fredad från ansvar för dolda fel under förutsättning att  arbetet

i  och för sig utförts  fackmannamässigt och säljaren inte haft  skäl att inse anvisningarnas olämplighet eller att utbe  sig kompletterande  instruktioner.  Vidare kan det enligt kommitténs mening finnas anledning att acceptera friskrivning för dolda fel,   när nya småhus måste  säljas efter näringsidkares konkurs.   I  sistnämnda situation  torde

Prop. 1976/77:110 138

dock  krävas  att  köparen  tydligt  informeras  om klausulens innebörd  (jfr 2  och 5 §§ nya marknadsföringslagen om förbud mot  otillbörlig marknadsföring och åläggande att  lämna infoirmation,   vilka båda gäller även fast  egendom).

I   fråga  om   (mäklarförmedlade)   småhusöverlåtelser mellan privatpersoner,   som avtalsvillkorslagen i utvidgat  skick avses  omfatta,   anser kommittén  det vara rimligt att ge större  spelrum för friskrivningsklausuler avseende dolda fel.   Högsta domstolens  nyss  återgivna avgörande ger god vägledning härvidlag.   Enligt  kommitténs  uppfattning får exempelvis  i  många fall  äldre  personer  och dödsbon anses ha  ett  befogat  intresse   av  att  försäljningen blir  slutligt  reglerad genom  avtalet.   Detsamma gäller småhussäljare  som använder köpeskillingen för inköp av annan bostad.   Även vid  (mäklarförmedlade)   överlåtelser mellan privatpersoner bör emellertid  skäligheten av friskrivning för dolda fel i  icke ringa utsträckning vara beroende  av den information som  lämnas köparen om klausulens innebörd.

Prop. 1976/77:110 139

8.2.2    Friskrivning i garantiåtaganden från ansvar för fel

Vid köp av lös egendom åligger det köparen enligt 52 § köplagen att reklamera fel eller brist i godset utan oskäligt uppehåll (vid handelsköp genast) vid äventyr att han annars, med vissa undantag, mister sin rätt att föra talan om  felet eller bristen. Köparen måste vidare enligt 54 § köplagen inom ett är från det han mottagit godset göra klart för säljaren att han vill göra gällande ("tala  å") fel eller brist. Vid konsumentköp är reklamationsskyldigheten något mindre rigorös, köparen skall reklamera "inom skälig tid" efter det han bort märka felet dock oj senare än inom ett år frän det han mottog varan. Preskriptionsbestämmelsen i 54 § köplagen är tillämplig även såvitt avser konsumentköp. Underlåter köparen att reklamera mister han dock inte sin rätt enligt köplagen, om säljaren förfarit svikligt och inte heller om säljaren varit grovt vårdslös och felet eller bristen medför "märklig" skada för köparen. Svek frnn säljarens sida bryter också preskriptionsbestärcmelsen i 54 § köplagen att köparen måste göra gällande fel och brist inom ett år från mottagandet. Preskriptionsbestämmelsen gäller inte heller om säljaren förbehållit sig genom garantiåtagande eller på annat sätt att svara för var.in efter ettårsfristens utgång.

Vid rena entreprenadförhällanden tillämpas 52 S köplagen beträffande reklamation analogt, se  UJA 1943 s 272, och så torde vara förhållandet även vid entreprenader enligt AB:s system såvitt avser ansvaret för dolri.i fel, se Motiv AB 72 s 229. Även 53 y köplagen angående verkan av svek och grov vårdslöshet på reklamationsskyldigheton torde tillämpas analogt på entreprenadförhällanden, jfr AB 72 5:8 angående entreprenörens ansvar för dolda fel efter garantitidens utgång om felet har c-.in grund i grov vårdslöshet - inkluderande även svikligt förfarande

Prop. 1976/77:110 '"

och uppsåt - från entreprenörens sida (Motiv AB 72 s 157 f). Preskriptionsregeln i 54 § köplagen, som avskär möjligheten att tala på fel i varan senare än ett år från mottagandet, anses inte tillämplig på entreprenadförhållan den (se Bengtsson, Särskilda avtalstyper I s 122 f m hänv). Så kunde exempelvis enligt NJA 1946 s 666 inte en utfäst garantitid åberopas som en preskriptionsbestämmelse. Flera år efter en avtalad ettårig garantitids utgång uppmärksammades ett dolt fel avseende dräneringsrör kring en husgrund. Högsta domstolen anförde, att den i kontraktet intagna bestämmelsen om entreprenörens ansvarighet väl fick anses innebära att ansvarigheten i allmänhet för arbetets utförande och byggnadens bestånd begränsats till ett år men att bestämmelsen inte kunde tillämpas i fråga om fel som yppats först efter utgången av denna tid och inte rimligen kunnat upptäckas dessförinnan.

Det kontrakt som var föremål för bedömning i NJA 1946 s 666 var byggt på AB 36, som saknade regler om entreprenörens ansvar efter garantitidens utgång. Vid utarbetandet av AB 54 fann man lämpligt att införa en föreskrift om detta. I Motiv AB 72 s 147 f anförs härom:

"Kontraktskommittén ville nämligen tillmäta bestämmelserna om garantitid en viss preskriberande verkan , särskilt med hänsyn till dels den kontroll, som under entreprenadtiden utövas av såväl beställaren som myndigheter, dels de regelmässigt förekommande slut- och garantibesiktningarna, vilkas syfte är att fastställa entreprenadens kvalitet och kvantitet. En regel om begränsning av ansvaret efter garantitiden att gälla fall av grov vårdslöshet ansågs tillgodose kravet på och behovet av en avveckling av kontraktsförhållandet mellan parterna; skydd behövdes endast för de undantagsfall, som gått förbi alla kontroller och beställarens egen övervakning samt dessutom beror på kvalificerad vårdslöshet. Därmed får givetvis jämställas vad som i köplagen kallas "svikligt förfarande", dvs närmast uppsåt. Vårdslöshet av angiven art, som ibland också kan karaktäriseras som yrkesfusk, finns icke anledning att skydda genom en förkortad preskriptionstid.

Prop. 1976/77:110 141

Vid utarbetandet av AB 65 diskuterades ingående, huruvida bestämmelsen borde gälla endast vid grov vårdslöshet. Till stöd härför anfördes samma skäl, som ligger bakom ettårs-preskriptionen i 54 § köplagen nämligen att parterna i ett affärsförhållande har ett intresse av att bli skilda frän varandra utan alltför stor tidsutdräkt. Gentemot detta framhölls bland annat, att detta intresse icke är lika starkt, om priset för "skilsmässan" till större delen skall betalas av ena parten. Besiktningsförrättare har icke praktisk möjlighet att undersöka annat än synliga delar, och vissa fel uppenbaras först efter garantitidens utgång. Kravet på grov vårdslöshet föranleder i åtskilliga fall orimliga bevissvårigheter, varigenom entreprenörens ansvar för dolda arbeten blir nära nog illusoriskt. Även en motsatt uppfattning hävdades, nämligen att bestämmelsen medförde ett alltför stort ansvar för entreprenören.

Kontraktskommittén fann icke bärande skäl föreligga att fastställa en regel, som väsentligt skulle avvika från vad som gäller inom andra motsvarande delar av näringslivet, bland annat de ovan berörda reklamationsreglerna i köplagen. Beställarens möjligheter att följa och kontrollera arbetena är oftast lika goda som eller bättre än vid annan produktion, Hans möjligheter att på ett tidigt stadium upptäcka brister och fel är därför goda. Härtill kommer att garantitiden för det färdiga objektet icke sällan är längre, än vad som normalt brukar gälla för lös egendom; en entreprenad är dessutom icke mera särpräglad än att den härutinnan i princip bör kunna jämställas med de prestationer, som ryms under 2 § köplagen, och som innebär att någon "skall mot vederlag i penningar något förfärdiga och ämnet därtill bestå". Vidare måste beaktas det allmänna intresset av att endast mera exceptionella omständigheter bör förlänga ett eljest avslutat affärsförhållande.

Angivna omständigheter var vägledande för Kontraktskommit-téns beslut att bibehålla grov vårdslöshet som förutsättning för entreprenörens ansvar efter garantitidens utgång. Även vid utarbetandet av AB 72 har från något håll påyrkats, att endast s k enkel vårdslöshet skulle krävas för entreprenörens ansvar. Bestämmelsen har dock på de ovan anförda skälen behållits oförändrad."

De omständigheter som sålunda föranlett att man vid utformningen av AB ansett sig böra låta garantitidens utgång medföra en viss preskriberande effekt (såvitt avser annat än dolda fel pä grund av grov vårdslöshet) föreligger endast om köparen själv lämnat ut uppförandet av huset på entreprenad. Vid småhusöverlåtelser i allmänhet inom grupphusbebyggelse o dyl är köpa.ren emellertid nästan aldrig beställare. Ibland kommer han in som

Prop. 1976/77:110 142

köpare först då byggnaden närmar sig sin fullbordan. Hans möjligheter att utöva inflytande genom byggkontroll under byggnadstiden är mycket små, ibland obefintliga. Likaså är hans möjligheter ofta små att tillvarata sina intressen vid besiktning, eftersom han inte utser besiktningsman. Med hänsyn härtill kan småhusköparen i allmänhet enligt kommitténs uppfattning inte anses jämställd med beställare som regelbundet anlitar byggföretag och då tillämpar AB:s bestämmelser.

Med hänsyn till köpeobjektets värde och förväntade varaktighet får en garantitid om ett år anses alltför kort, åtminstone såvitt gäller vissa fundamentala delar eller funktioner av objektet. Småhusköparen har inte haft möjligheter att följa och kontrollera uppförandet av huset och det finns därför starka skäl som talar för att han i stället skall ha möjlighet att iaktta husets kvalitet och förmåga att klara alla årstidsväxlingar och med god marginal påpeka de fel och brister som därefter kan ha uppkommit.

När det i en del kontrakt med entreprenadinslag inte sägs något om säljarens ansvar efter garantitidens utgång kan frånvaron av bestämmelser härvidlag uppfattas som friskrivning frän allt ansvar efter garantitidens utgång.

Redan enligt allmänna rättsprinciper anses emellertid friskrivningar frän ansvar för skada vållad uppsätligen eller genom grov vårdslöshet inte normalt kunna godtas (se Bernitz, Standardavtalsrätt,  2 uppl, s 32 m hänv) och i själva verket torde säljaren i sådana fall, om kontraktet inte är baserat på eller hänvisar till AB:s system, få svara även för s.k. enkel vårdslöshet. För undvikande av ovisshet för köparen bör enligt kommitténs uppfattning i de småhuskontrakt som här avses tas in uttrycklig bestämmelse om säljarens ansvar efter garantitidens utgång.

Prop. 1976/77:110 143

Preciseringen i garantiåtaganden enligt AB:s system av säljarens ansvar efter garantitidens utgång fungerar inte bara som en fri skrivning från allt felansvar som inte kan hänföras till dolda fel på grund av grov vårdslöshet utan medför just genom denna begränsning, att en småhusköpare  som vill tala på ett uppkommet fel i byggnaden ställs inför mycket stora bevissvårigheter. Köparens reella möjligheter att göra gällande påföljder mot säljaren torde härigenom vara mer inskränkta jämfört med hans möjligheter enligt de dispositiva bestämmelserna i jordabalken, oaktat även dessa naturligtvis ställer köparen inför bevissvårigheter, när det gäller att visa felets uppkomst, orsakssammanhang m m.

De ansvarsfriskrivningar som förekommer beträffande maskinell utrustning och som beskrivits i avsnitt 7.2.2 kan vid eventuella fel föra med sig att smähusköparen är hänvisad att vända sig till olika leverantörer eller tillverkare och aktualisera, tillämpningen av garantiåtaganden, som sinsemellan inte är av samma innehåll. Detta system fungerar måhända i en del fall snabbare och med mindre administrativ omgång än hänvändelse via säljaren till leverantör/tillverkare. Kommittén anser emellertid att inskränkningen i säljargarantin beträffande maskinell utrustning m m och hänvisningen till leverantör/tillverkare ger småhusköparen en svåröverskådlig bild av ansvaret för fel under garantitiden. Härtill kommer att säljaren sannolikt har större påtryckningsmöjligheter gentemot leverantör/ tillverkare än vad småhusköparen kan åstadkomma. För säljaren måste det också vara av väsentligt intresse att genom Xelanmälningar o dyl skaffa sig en allsidig bild av försäljningsobjektets funktionsduglighet. Enligt kommitténs mening bör säljaren inte som nu ofta sker i köpekontrakten med entreprenadinslag undanta den maskinella utrustningen från den (vanligen) ettåriga garantin i övrigt. I stället kan i kontraktet anges, att leverantör/tillverkare av viss utrustning svarar enligt särskilt garantiåtagande

Prop. 1976/77:110 144

men  att   detta inte  inskränker  säljarens  garanti  och  inte hindrar köparen att  till  säljaren  anmäla och få avhjälpta eventuella fel på den maskinella utrustningen.

Slutligen vill kommittén erinra om  att  den i  sina direktiv fått i uppdrag att  överväga tvingande regler till  köparens civilrättsliga skydd  som oavsett eventuella garantiutfästelser förlänger  den  tid under vilken säljaren-entreprenören är ansvarig för fel på fastigheten.

Prop. 1976/77:110 145

8.2.3      Friskrivning i  tillträdes-  och force majeure-

klausuler från ansvar för dröjsmål

Vid rena entreprenadförhållanden utanför AB:s  system torde dröjsmålspåföljder  såsom skadestånd och hävning kunna göras gällande mot  entreprenören endast om hsin varit försumlig med att  söka färdigställa entreprenaden inom utsatt eller inom  skälig tid.   Varken i frågan om hävning eller skadestånd  torde de  stränga reglerna i 21   och 24 §§ köplagen kunna tillämpas  analogt med hänsyn till grundtanken att  ett entreprenadförhållande inte i  onödan skall upplösas.  Hävning på grund av dröjsmål kan således  sannolikt tillgripas först med anledning av en avsevärd försening med  arbetets utförande (se Bengtsson,   Särskilda avtalstyper I,   1971,   s  116 ff m hänv).

Vid entreprenader enligt AB:s system ger avtalet  i   stor utsträckning entreprenören rätt till  tidsförlängning (AB 72  4:3).  Tillämpning av havningspåföljden blir därför i många fall inte aktuell.  Frågan om  skadestånd är vanligen löst på förhand  genom vitespåföljd vid försening, se  s 68 not 2 ovan.

Såväl  tillträdes-   som  force majeure-klausulerna är vanligtvis utformade  som  tidsförlängningsklausuler.   I  ena fallet senareläggs  tillträdesdagen utan rätt för köparen till skadestånd och i  andra fallet föranleder vissa angivna omständigheter att försening inte skall  tillräknas  säljaren  som  kontraktsbrott.

Fri skrivningen  från   skadeståndsansvar  i   tillträdesklausulerna är enligt ordalydelsen i  det närmaste total.   Klausulerna kräver endast  av  säljaren att han  skall meddela senareläggningen viss  tid  i  förväg.   Småhusköparen fär rimligen  det intrycket,   att han inte  har några möjligheter att  erhålla  skadestånd  på grund  av  dröjsmål.

10 Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 110

Prop. 1976/77:110 146

Fri skrivningen i force majeure-klausulerna är uppbyggd på att ett stort antal omständigheter, i flera fall av ospecificerad karaktär, hindrar köparen att göra gällanae skadestånds- eller hävningspåföljd (alternativt utesluter att försenat färdigställande betraktas som kontraktsbrott). Småhusköparens många gånger bristande insikt om vad som inbegrips under de angivna omständigheterna kan ge honom det intrycket, att han måste acceptera dröjsmål med färdigställandet utan att enligt kontraktet kunna tillgripa några sanktioner.

I AB finns ett regelsystem med bestämmelser om entreprenadens färdigställande inom kontraktstiden (4:2), om rätt för entreprenören under vissa omständigheter till tidsförlängning (4:2 och 3), om vite vid försening (5:1) och om hävning från beställarens och entreprenörens sida (8:1 och 2). Av detta regelsystem har tidsförläng-ningsbestämmelsen i vissa delar eller i omarbetad form tagits in i köpekontrakten med entreprenadinslag medan beställarbefogenheterna lämnats åsido.

Enligt kommitténs mening tillgodoser tillträdes- och force majeure-klausulerna sammantagna likaväl som bedömda var för sig ensidigt säljarens intressen och

rubbar därigenom den önskvärda balansen i köpekontrakten med entreprenadinslag.

Enligt kommitténs uppfattning kan skäl föreligga för en force majeure-klausul av innehåll att köparen inte har rätt till skadestånd, om säljaren på grund av vissa omständigheter av betydelsefull art inte kan fullgöra sina åtaganden i tid. Lämpligen bör i kontrakten anges både köpares och säljares möjligheter att under vissa förutsättningar häva köpet. Jämför vidare kommitténs bedömning av behovet av hävningsklausuler i avsnitt 8,5. Om tidsförlängningsklausuler anses erforderliga i småhuskontrakt med entreprenadinslag bör dessa klausuler inte

Prop. 1976/77:110 147

införas under rubriken "force majeure" utan fä sin plats vid bestämmelserna om fastighetens tillträde. Omständigheter av mindre betydelsefull art bör i regel inte få åberopas såsom grund för tidsförlängning. Omständigheter som får åberopas bör anges mera precist i kontrakten.

Det förefaller lämpligt att i småhuskontrakt med entreprenadinslag föra in bestämmelser som ger köparen rätt till ersättning vid försening, om inte säljaren har rätt till tidsförlängning. För att åstadkomma förutsebarhet och minska anledningen till tvist om ersättningens storlek bör ersättningen lämpligen ges formen av ett på förhand bestämt vite för varje påbörjad förseningsvecka. En föiut-sättning för att en sådan avtalskonstruktion skall kunna ersätta tillämpning av allmänna skadeståndsregler, enligt vilka köparen skall visa vilken ekonomisk skada han lidit och fä ersättning därefter, är att vitet sätts till så stort belopp att det kan fylla funktionen att ersätta köparen dennes skada och öva påtryckning på säljaren att färdigställa försäljningsobjektet i tid. I rena entreprenadförhållanden sätts förseningsvitet per vecka normalt till 1/4 i"  av entreprenadsumman vid större entreprenader och 1/2 io  vid mindre entreprenader (bl a småhusentreprenader). Med utgångspunkt från köpeskillingen vid småhusköp skulle detta innebära vitesbelopp om  cirka 1 000 kr per vecka, vilket torde utgöra betydligt mer realistisk ersättning till köparen än de vitesbelopp om 200 ä 5OO kronor per vecka som kommittén sett exempel på vid genomgången av olika kontrakt.

Prop. 1976/77:110 148

8.3      Besiktningsklausuler

Av framställningen om besiktningsklausuler i avsnitt 7.3 framgår, att smähusköparen sällan utser besiktningsman eller har möjlighet att påverka valet av sådan. Det torde för övrigt vid grupphusbebyggelse under uppförande av praktiska och ekonomiska skäl inte vara lämpligt att åstadkomma sådan medverkan från köparnas sida. Deras berättigade anspråk på sakkunnig och opartisk besiktning får tillgodoses på annat sätt.

Enligt besiktningsklausulcrna i köpekontrakten med entreprenadinslag tvingas småhusköparna f n i stor utsträckning på förhand acceptera att besiktningsmannens utlåtande vid besiktningstillfällena blir avgörande för vad som skall anses som fel och brist i fastigheten. I de fall säljaren utser besiktningsman kan köparen komma att hamna i den situationen att det framstår som om säljaren ensidigt genom besiktningsmannen bestämmer vad som vid slutbesiktning och garantibesiktning skall anses som fel och brist och därigenom falla in under säljarens leverans- och garantiåtaganden. Kommittén ser här en bristande balans mellan köpare och säljare (jfr AB 72 7:6 som erbjuder entreprenören möjlighet att påkalla överbesiktning när beställaren utsett besiktningsman). Kommittén anser det vara angeläget att köparen - oaktat han inte är beställare eller eljest anses som part i besiktningsförfarandet -ändock får möjlighet att tillvarata sina intressen vid besiktningar.

Ett sätt att tillgodose småhusköparens intresse i detta sammanhang är att, där så är möjligt bl a med hänsyn till tidpunkten för slutbesiktning, delge köparen besiktningsmannens utlåtande med föreskrift att inom viss "anmärkningstid" meddela säljaren i vilka hänseenden köparen finner besiktningsutlåtandet felaktigt eller ofullständigt. Köparen skulle härefter ha rätt att föra talan

Prop. 1976/77:110                                                                149

såväl i fråga om fel och brister som påpekats av besiktningsmannen som i de hänseenden han själv anmärkt på besiktningsutlåtandet.

Klausuler som lämnar åt köparen att (ofta skriftligen) påkalla garantibesiktning kan - i vart fall då de är kombinerade med bestämmelse att säljaren betalar köparen viss ersättning om han avstår från garantibesiktning -genom sin utformning fresta köparen att låta bli att påkalla garantibesiktning. Detta kan i sin tur medföra oskäliga verkningar för honom genom rättsförluster i framtida tvist rörande frågan om fel eller brist i fastigheten uppkommit under garantitiden. En bestämmelse motsvarande den i AB 72 7:3 att garantibesiktning skall verkställas före garantitidens utgång "om parterna icke annat överenskommer" bör bättre kunna tillgodose konsumentens intressen, därigenom att han inte genom passivitet går miste om sin möjlighet att genom vederbörlig garantibesiktning undvika bevissvårigheter och risker för rättsförlust (jfr Motiv AB 72 s 209).

Bestämmelserna om hur snabbt fel och brister som antecknats av besiktningsmannen vid slutbesiktning och garantibesiktning skall avhjälpas är såvitt kommittén funnit vid sin kontraktsgenomgång inte i sig oskäliga mot småhus-köparen. Genom att de utformats oklart försämrar de emellertid köparens möjligheter att bedöma vad han i detta hänseende kan kräva av säljaren och medger därigenom denne att i viss mån efter eget val bestämma när han skall fullgöra sina avhjälpningsåtaganden.

Det skall här avslutningsvis nämnas att det inte ankommer på kommittén att gå in på frågor om hur den närmast offentligrättsliga kontrollen och besiktningen av småhusbyggen skall utformas. Dessa frågor har tagits upp i konsumentverkets rapport om småhus (1975:1 s 37 ff) och övervägs f n av byggadministrationsutredningen (B 1974:04).

Prop. 1976/77:110 150

8.4          Skiljeklausuler

I  översikten i  avsnitt  3.3.1   över marknadsdomstolens avgöranden hair redogjorts för domstolens  ställningstagande i  beslutet 5/1975,   där fråga var om ett företags  skiljeklausul i  leveransbestämmelser avseende monteringsfärdigt trähusmaterial  (lös egendom).   Skiljeklausulen gav enligt sin  lydelse säljaren rätt  att avgöra om framtida tvist på grund  av leveransavtalet  skulle hänskjutas till avgörcinde av  skiljemän eller avgöras av allmän domstol. Marknadsdomstolen ansåg,   att eftersom ersättning till  skiljemän inte   betalas     genom den allmänna rättshjälpen kunde klausulen indirekt föranleda konsumenten att av ekonomiska skäl avstå från att göra sin rätt gällande vid  en tvist.   Detta förhållande jämte det att klausulen felaktigt gav intryck att näringsidkaren alltid ensam bestämmer valet av rättsligt förfarande  (jfr 3a §  skiljemannalagen)  ansågs göra klausulen oskälig.

Ett  skiljeförfarande kan naturligtvis även när det gäller fast egendom te sig alltför kostnadskrävande    för konsumenten,   eftersom  ersättningen  till   skiljemännen inte heller här betalas genom den allmänna rättshjälpen eller genom hemförsäkringens rättsskydd.   Konsumenten kan härigenom dra sig för att hänskjuta tvisten  till  skiljemän och  säljaren,   som kanske utan svårighet kan bära kostnaden,   kan indirekt utnyttja klausulen för att hindra motparten från att få tvisten prövad.   I  direktiven för kommitténs arbete anförs,   att det kam finnas skäl för kommittén att undersöka om användande  av skiljeförfarande bör kunna ske i  tvister som rör konsumenters fastighets-förvärv.   Det påpekas,   att  just  skyldigheten för konsumenten att i  sådEina fall  svara för arvoden till skiljemän kan hindra honom att göra  sin rätt gällande.  Direktivens utformning i  nu angivet hänseende bör emellertid enligt kommitténs uppfattning inte hindra att KO och marknadsdomstolen,   efter den utvidgning av avtalsvillkorslagen som kommittén föreslår,   tar upp frågan om skäligheten av skiljeklausuler i  småhuskontrakt  till bedömning.

Prop. 1976/77:110 151

Enligt lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden kan vissa dispositiva tvistemål, dvs mål vari förlikning är tilläten, handläggas enligt ett förenklat förfarande om värdet av vad som yrkas i målet uppenbart inte överstiger hälften av basbeloppet för oktober året innan (gränsen går under år 1976 vid 4 850 kr). I tvä fall skall det förenklade förfarandet tillämpas ocksä när värdet av det som yrkas är högre, nämligen dels dä parterna kommit överens om det och rätten finner det lämpligt att tillämpa lagen och dels då tvisten huvudsakligen rör fråga i vilken allmänna reklamationsnämnden avgivit yttrande och part första gången hEUi för talan i målet åberopar yttrandet. Yttrande av konsumentverkets fastighetsreklamations-nämnd kan dock f n inte åberopas för att ett mål om högre värde än ett halvt basbelopp skall handläggas i förenklad form. För att hindra att det förenklade förfarandet sätts ur spel genom skiljeavtal har, såsom beskrivits i avsnitt 7.4, införts förbudet i 3a § skiljemannalagen att i konsiimenttvister som rör vara eller tjänst göra gällande skiljeavtal om tvisten ej rör högre värde än ett halvt basbelopp. Förbudets begränsning till tvister rörande "vara eller tjänst" torde innebära att det i vart fall ej är tillämpligt på GkiljeklauGuler i köpekontrakt med entreprenadinslag i de delar kontraktet avser överlåtelse av fast egendom. Förarbetena till lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden och till 3a § i skiljemannalagen (prop 1973:87 s 182 och 202 f) ger såvitt kommittén kunnat

Prop. 1976/77:110 152

finna inte något klart svar på spörsmålet om innebörden av uttrycket "vara eller tjänst". Utan att vilja föregripa lösningen av frågan om yttrande av fastighetsreklamationsnämnden skall kunna ges samma verkan som yttrande av allmänna reklamationsnämnden - nämligen att tvisten oavsett värdet kan handläggas enligt det förenklade rättegångsförfarandet - vill kommittén föreslå att förbudet i 3a § i skiljemannalagen utsträcks till att omfatta även mindre tvister om fast egendom. Skyldigheten för konsumenten att betala skilje-mannakostnaderna kan eljest i särskilt hög grad avhålla honom från att söka göra sin rätt gällande i situationer där tvisteföremålets värde inte överstiger ett halvt basbelopp.

Prop. 1976/77:110 '53

8.5         Hävnings-   och  återgångsklausuler

I   sedvanliga köpekontrakt  rörande  äldre  hus  eller redan färdigställda nya småhus finns  såsom nämnts  i  avsnitt  7.5 vanligtvis intagen hävningsbefogenhet  och förverkandebestämmelser till  förmån  för  säljaren  om  köparen  inte fullgör  sina betalningsförpliktelser  enligt  avtalet.   I köpekontrakten med entreprenadinslag finns motsvarande hävningsbef ogenhet och vidare bl a klausuler som  skall hindra köparen att häva köpet med anledning av dröjsmål från   säljarens  sida.

Kommittén  anser  starka  skäl  tala    för  att  KO  och marknadsdomstolen  får möjlighet  att pröva  skäligheten  av  de  bestämmelser om förverkande av handpenning,   skadestånd  o  d i  hävningsklausuler  som utformats  av  säljaren  ensam.   Det på  förhand bestämda belopp  som  skall  vara förverkat   eller den  i   förväg bestämda  ersättning  som   skall  utgå  till   säljaren för den förlust han får vidkännas  genom att köparen inte  står fast vid köpet kan komma att  bestämmas  till  en överlägsen parts fördel utan att det närmare framgår vilka skäl   som  ligger bakom.   Ingen bedömning har  exempelvis skett av  säljarens möjligheter att  avyttra objektet  till annan  köpare  eller  av  storleken  av de  förluster  säljaren drabbas  av genom att  köpare  i  viss utsträckning inte  fullföljer   sina köp.

Oskäliga viten och förverkandepåföljder  i   det   enskilda     fallet torde  småhusköparen  i  fortsättningen kunna  angripa med  stöd av  den  nya generalklausulen  i   36  §  avtalslagen  (jfr generalklausulutredningens  framställning om viten och förverkandeklausuler m m i  SOU  1974:83  s  169  ff).

Vid  entreprenadförhållanden i  allmänhet  föreligger ett berättigat  intresse  att  avtalsförhållandet  inte upplöses utan   starka  skäl.   Omställningsproblem  av  personlig  och

Prop. 1976/77:110 154

ekonomisk natur skulle annars alltför lätt uppkomma. Reglerna i AB är utformade med utgångspunkt från detta. Kan entreprenören visa att han på grund av force majeure m m enligt reglerna i AB har rätt till tidsförlängning kan beställaren i de flesta fall inte häva avtalet på grund av försening med entreprenadens utförande. Skulle inte rätt till tidsförlängning föreligga, krävs ändock för hävning ett avsevärt dröjsmål. Förseningen skall medföra "väsentlig olägenhet för beställaren" (aB 72 8:1 p i). Även påföljderna för fel i entreprenaden är enligt AB utformade med utgångspunkt från att avtalsförhållandet inte skall upplösas i förtid. Fel eller brist i entreprenaden skall avhjälpas av entreprenören (aB 72 2:7 och 8), som kan sägas ha en rätt till detta, och inte annat än i undantagsfall föranleda hävning från beställarens sida (jfr AB 72 8:1 p 2). - Om regleringen i AB av påföljder vid entreprenörens dröjsmål och vid fel i det utförda arbetet skall gälla även vid entreprenadavtal utanför AB:s till-lämpningsomräde är ovisst. Även här får sannolikt krävas ett avsevärt dröjsmål innan hävningspåföljden får tillgripas (se framställningen härom hos Bengtsson, Särskilda avtalstyper I s 11é f och s 121).

Principerna i AB:s system om tidsförlängning och mycket begränsad rätt till hävning kan enligt kommitténs mening när de i oförändrat skick överförs till småhusköpekontrakten med entreprenadinslag medföra beaktansvärda nackdelar för småhusköparen. Kommittén anser, att det finns ett starkt behov av att kunna pröva skäligheten av här avsedda hävningsf örbud vid dröjsmål och fel från säljarens sida.

Som nämnts i avsnitt 7.5 saknas i kontrakten avseende uppförande av småhus vanligtvis varje antydan om hävningsbef ogenhet för köparen eller annan möjlighet för honom att göra sin rätt enligt kontraktet gällande mot säljaren t ex om säljaren underlåter att avhjälpa fel och brist som konstaterats vid slutbesiktning eller som är hänför-ligt till garantiåtagande.

Prop. 1976/77:110 155

Kommittén anser, att småhuskontrakt bör innehålla regler även om köparens möjligheter att tillgripa hävning och andra sanktioner vid säljarens kontraktsbrott. Presentationen i avtalet av parternas rättigheter och skyldigheter kan eljest ge köparen ett intryck av bindning till köpet som inte svarar mot det verkliga rättsläget.

En smähusköpare kan under ändrade förutsättningar och i speciella situationer vilja dra sig ur köpet. Han vill då åstadkomma samma rättsverkan - återgång av köpet - som följer på en befogad hävning med anledning av säljarens kontraktsbrott.

Enligt AB är entreprenören berättigad och skyldig att under entreprenadtiden utföra av beställaren föreskrivna ändringar (AB 72 2:2). Denna regel korresponderar med bestämmelserna i AB 72 6:8 om reglering av ersättningen för entreprenaden. Enligt dessa har beställeiren inte rätt att utan påföljd för honom själv begränsa eller avbeställa entreprenaden sedan avtal träffats. Vid entreprenader utanför AB:s system torde möjligheterna vara små för beställaren att bestämma att entreprenaden skall avbrytas utan påföljd för honom själv,

2)

!.öp av lös egendom får i princip inte frånträdas.   Underlåter köparen att uppfylla sin betalningsskyldighet eller att

ta emot godset, gör han sig skyldig till kontraktsbrott (dröjsmål). Endast vid s k öppet köp har köparen, on säljaren avlämnat godset, rätt att dra sig ur köpet men enbart under förutsättning att köparen inom överenskommen tid eller i annat fall utan oskäligt uppehåll ger besked att han inte vill behålla godset (60" § köplagen). På senare tid har dock genom hemförsäljningslagen (1971:238) öppnats

Beträffande hävning, hävningsrätt och återgång, se bl a Bengtsson, Hävningsrätt och uppsägningsrätt vid kontraktsbrott s 4 ff och Westerlind, Jordabalken (1971) s 297 f

2

Betr.   frånträdande   och  jämkning  av  förpliktelse   se  Rodhe, Lärobok i  obligationsrätt,   4 uppl,   s  273 ff m hänv.   Jfr om avbeställningsrätt  vid  tillverkningsavtal  och vissa  andra tjänster  Brita Sundberg-Veitman  i   SvJT   1975   s  241   ff.

Prop. 1976/77:110 156

möjlighet  för köpare  att under vissa betingelser inom en  vecka frånträda anbud eller   svar  på  anbud avseende köp  och vissa tjänster.   Lagen gäller  dock i  regel   inte när  avtalet  på  ömse   sidor fullgörs  vid   sammanträffandet med  säljaren.

Om  köpare av fast  egendom inte fullföljer avtalet,   får han  betala dröjsmälsränta och   slutligen,   om  avtalet innehåller   sådan bestämmelse,   finna  sig i  att  avtalet hävs  och att handpenningen förverkas.

I   de   allmänna  leveransbestämmelser för  trähus,   som utarbetats  av Sveriges  trähusfabrikers riksförbund efter överläggningar med KO,  har tagits  in bestämmelser att köparen under tiden från beställningstillfället fram till   dess   leveransen  påbörjas  får  avbeställa leveransen utan  annan kostnad än det  s k ritningsförskottet om han drabbas  av  långvarig,   allvarlig  sjukdom  eller dödsfall inom familjen eller om hans äktenskap upplöses eller om något  annat inträffar,   som i  grund förändrar förutsättningarna för avtalet.

Om  förutsättningarna för  avtalets   ingående  eller fullgörande  väsentligt  rubbas under  tiden mellan kontraktsslutet  och  tillträdesdagen och  detta  sker utan köparens förskyllan är  det   enligt kommitténs mening av vikt,   att köparen kan frånträda avtalet   (jfr  force majeure-klausuler  till   säljarens förmån).   Bestämmelser härom bör finnas  i   småhuskontrakten för att åstadkomma rimlig balans mellan  näringsidkare  och  konsument.   Huruvida rätten  att under nyssnämnda omständigheter frånträda köpet alltid  skall vara förenad med skyldighet för  köparen  att  ersätta  säljaren hans  ekonomiska förlust med  anledning av köpets återgång,   finner kommittén  inte  anledning att gå in på närmare.   I de fall  ersättning  skall  utgå  bör den på  lämpligt   sätt  standardiseras  så att bl  a tvister om ersättningens  storlek kan  undvikas   (jfr vad  som  anförts   tidigare  beträffande ersättning vid  säljarens dröjsmål).

Prop. 1976/77:110

8.6      Avtalsvillkorslagens tillämpning på förmedlingsfall

157

KO har i sin skrivelse till justitiedepartementet om utvidgning av tillämpningsområdet för avtalsvillkorslagen (se avsnitt 6.1.2) påpekat, att privata småhussäljare vanligen anlitar fastighetsmäklare som medhjälpare samt att kontraktet då ofta avfattas på formulär som mäklaren tillhandahåller och att denne i huvudsak bestämmer vilka klausuler som skall tas in i kontraktet. KO anser det påkallat, att ocksä de olika standardvillkor som kommer till användning i dessa sammanhang bör kunna granskas enligt en till fast egendom utvidgad avtalsvillkorslag. Från konsumentsynpunkt får utvidgningen av tillämpningsområdet till fast egendom avsedd effekt endast under förutsättning att de enskilda försäljningar som förmedlas av mäklare tas med. KO menar dessutom, att förmedlingssituationen bör tas med för att bringa avtalsvillkorslagens tillämpningsområde i bättre överensstämmelse med konsumentköplagens.

Konsumentköplagen (1973:877) ger konsumenten ett grundskydd som han alltid skall ha när han för enskilt bruk köper varor frän näringsidkare och varorna säljs i näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet. Även i det fall att en konsument köper en vara av en näringsidkare och näringsidkaren i själva verket bara förmedlar försäljningen såsom ombud för en privatperson som säljare, ger konsumentköplagen köparen detta grundskydd. Genom en utsträckt tillämpning av lagen i detta s k förmedlingsfall (i § andra stycket) kan köparen rikta sina anspråk enligt konsumentköplagen mot säljaren - däremot inte mot näringsidkaren som förmedlar köpet.

Vad KO åsyftar med önskemålet om tillämpning av en utvidgad avtalsvillkorslag pä förmedlingsfall synes inte vara ett skydd för konsumenten-köparen gentemot

Prop. 1976/77:110 158

säljaren av den fasta egendomen utan ett skydd mot förmedlaren som i kraft av sin större sakkunskap och erfarenhet, i många fall gentemot både säljare och köpare, kan aktivt påverka innehållet av det kontrakt som köparen erbjuds att skriva på.

Enligt kommitténs mening är det angeläget från konsumentsynpunkt, att sådant användande vid förmedling av fastighetsförsäljning av oskäliga avtalsvillkor som direkt styrs av förmedlarens större kunskap och erfarenhet bör kunna angripas med tillämpning av en till fast egendom utvidgad avtalsvillkorslag. Tillämpningen bör emellertid begränsas till förmedlingssituationer där omständigheterna är sådana att det kan anses påkallat frän allmän synpunkt att mäklaren jämställs med näringsidkare som använder oskäligt villkor vid konsumenterbjudande (jfr den nuvarande utformningen av 1 § första stycket första punkten avtalsvillkorslagen).

Användande av villkor i förmedlat erbjudande får till en början anses föreligga när mäklaren tillhandahäller avtalsparterna ett förtryckt formulär med kontraktsvillkor. Mäklaren kan emellertid även på annat sätt, utan att någon av avtalsparterna medverkar till det, utöva ett klart bestämmande inflytande på kontraktsutformningen. Situationer av sistnämnda slag är emellertid svåra att avgränsa från fall, då oberoende av mäklarens synpunkter en väl informerad säljare kräver eller avtalsparter i samförstånd begär att i kontraktet skall tas in en klausul av viss lydelse. Kommittén anser inte att avtalsvillkorslagens tillämpning på mäklarförmedlade erbjudanden att förvärva fast egendom skall vara beroende av det formella kriteriet att mäklaren tillhandahållit avtalsparterna ett förtryckt formulär innehållande oskäliga villkor. Även påverkan från mäklarens

Prop. 1976/77:110                                                               159

sida av annat slag som haft avgörande betydelse för avtalsutformningen bör kunna angripas av KO och marknadsdomstolen. Till undvikande av rättsosäkerhet för mäklaren bör dock förutsättningen för ingripande vara att det står klart att det oskäliga villkoret i kontraktserbjudandet föranletts av mäklaren och att ett förbud är påkallat frän allmän synpunkt. Att mäklaren enbart lämnar anvisning på lämplig köpare och sammanför parterna bör inte medföra att lagen blir tillämplig (jfr betr konsumentköplagen SOU 1972:28 s 90). Det sagda kommer till uttryck i lagtexten, som anger som en förutsättning för förbud att det är fråga om villkor som näringsidkare-förmedlare "använder", dvs det måste kunna konstateras, att det verkligen är förmedlaren som genom sin egen aktivitet åstadkommit att villkoret tagits in i kontraktet och inte så att detta förhållande enbart beror på att säljaren påfordrat att villkoret skall vara med. Förbudet, som riktas endast mot förmedlaren, syftar till att hindra denne från att i fortsättningen använda en viss klausul i den mening som angetts nyss.

Fastighetsförmedling sker även genom andra näringsidkare än mäklare, t ex genom advokat. Även sådan persons aktiva medverkan till utformningen av oskäliga avtalsvillkor i småhuserbjudanden bör kunna eingripas, när det är fråga om förmedlingssituationer liknande mäklaruppdraget. Varje fastighetsförmedling av näringsidkare behöver dock inte medföra att avtalsvillkorslagen blir tillämplig. Avgörande är här, liksom i förmedlingsfallet i 1 § andra stycket konsumentköplagen (1973:877, prop 1973:138 s 162 f), om näringsidkaren förmedlar erbjudandet i sin yrkesmässiga verksamhet eller inte. Avtalsvillkorslagen bör inte vara tillämplig då en näringsidkare i en annan bransch som privatperson i ett enskilt fall åtar sig att förmedla en fastighetsförsäljning.

Prop. 1976/77:110 160

8.7          Avtalsvillkorslagens tillämpning på erbjudanden

som avser överlåtelse av tomträtt

Avtalsvillkorslagen är f  n tillämplig  på  erbjudanden att förvärva nyttjanderätt till  lösöre  såsom bilar,  TV-apparater m m.   Nyttjanderätt till  annan  lös egendom än lösöre  omfattas  däremot inte av lagen,   S k begränsade sakrätter i  fast  egendom såsom arrende,   hyra och tomträtt faller  således inte in under avtaisvillkorslagen.

Kommittén har under  arbetets gång  diskuterat frågan  om en utvidgning av avtalsvillkorslagen även till erbjudanden om upplåtelse  av arrende,  hyra och  tomträtt men kommittén har  stannat för att  inte föreslå en  sådan utvidgning.  Däremot  anser kommittén -  som enligt utredningsdirektiven har att  utgå från  att  avtalsvillkorslagen   skall utvidgas  till att   omfatta villkor   som  används vid  försäljning av  småhus och tomtmark för  småhus - att överlåtelse  av tomträtt,   som i  huvudsak  sker enligt bestämmelserna rörande fast  egendom (se  13 kap 7  § JB),   inte bör undantas från lagens  till-lämpningsområde.   Med hänsyn härtill  föreslås  att vad  i lagen  sägs  om  fast  egendom  skall  gälla  även  överlåtelse av  tomträtt.

Det   synes  påkallat   att  i  fortsatt  lagstiftningsarbete överväga frågan  om  en ytterligare  utvidgning av avtalsvillkorslagen.   Standardavtal  är mycket  vanliga i  fråga om nyttjanderättsrpplåtelser till  konsument av fast  egendom,   särskilt   som   jordabalken  i   stor  utsträckning uppställer krav pä  skriftlig form.   Nyttjanderätter såsom tomträttsupplätelse,   arrende,   hyra,   bostadsrätt m  fl är  av mycket   stor  ekonomisk och  social  betydelse  från konsumentsynpunkt.   Nyttjanderättsavtalen  är visserligen ingående   lagreglerade  i   jordabalken,   men  regleringens omfattning varierar  starkt mellan  olika nyttjanderättstyper och  är  i   vissa hänseenden  dispositiv.   Man har även  att beakta rena korttidsupplätelser  av  fast   egendom,   t   ex upplåtelse  av  plats   i   parkeringsanläggning   som ej  är  förenad med   ett  förvaringsavtal.

Prop. 1976/77:110 161

En  särskild  svårighet  i  detta sammanhang är dock att  den modell   för konsumentskydd  som  avtalsvillkorslagen uppställer  sannolikt  inte  passar inom betydelsefulla delar av nyttjanderättsomrädet.   Pä hyresmarknaden utvecklas  ju alltmer  ett förhandlingssystem med arbetsmarknaden  som mönster,   varvid konsumenterna i  deras  egenskap av hyresgäster  agerar genom  egna organisationer.   På bostadsrätts-området  framträder avtalsvillkoren nännast  som en fråga om förhållandet mellan medlemmarna i  en ekonomisk förening. Det kan vidare påpekas  att förarbeten och praxis enligt avtalsvillkorslagen  torde ge rätt  ringa ledning för bedömningen av diskutabla avtalsvillkor i  nyttjanderätts-kontrakt,   eftersom  det här inte  som vid köp och flertalet   tjänster är  fråga  om korttidsavtal utan i  regel   om långtidskontrakt med  därav  föranledd  speciell  avtalsstruktur.

11 Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 110

Prop. 1976/77:110 162

9        SPECIALMOTIVERING

9.1      1 och 2 §§ avtalsvillkorslagen

Om den av kommittén föreslagna utvidgningen av avtalsvillkorslagens tillämpningsområde till fast egendom inklusive överlåtelse av tomträtt och till det s k förmedlingsfallet tas in i den nuvarande 1 § i lagen, blir denna paragraf lång och svåröverskådlig. Kommittén föreslår därför att innehållet i 1 § inskränks till att ange vilka erbjudanden som omfattas av lagen. Enligt kommitténs uppfattning är det då naturligt att flytta det nu-varan'ae innehållet i 2 § angående vissa begränsningar i lagens tillämpning till 1 §. I 2 § bör i stället anges de närmare förutsättningarna och föremålet för förbud enligt lagen.

Kommittén föreslår beträffande 1 §, att det som avses med erbjudandet, "vara eller tjänst", kompletteras med "fast egendom" och att här tas in även "nyttjanderätt till lösöre", som utgör innehållet i paragrafens nuvarsinde andra stycke, I enlighet med vad som anförts i avsnitt 8.7 bör här också anges, att vad i lagen sägs om fast egendom även gäller överlåtelse av tomträtt.

Första och tredje styckena i den föreslagna 2 § upptar, med den förkortning som föranleds av att viss text flyttats till 1 §, innehållet i nuvarande 1 § första och tredje styckena. I den föreslagna paragrafens andra stycket har det s k förmedlingsfallet avseende fast egendom och överlåtelse av tomträtt tagits in.

I fråga om förmedlingsfallet föreslår kommittén för att inte onödigtvis tynga lagtexten ingen begränsning till småhus. Den erforderliga begränsningen till sådana fastigheter torde erhållas genom lagens krav på att ingripande får ske enbart mot villkor som näringsidkare använder vid erbjudande till konsument för enskilt bruk och endast om det är påkallat från allmän synpunkt.

Prop. 1976/77:110

Kommittén vill erinra om att med termen näringsidkare förstås den som yrkesmässigt bedriver verksamhet av ekonomisk natur (jfr förarbetena till bl a vartimärkes-lagen, marknadsföringslagen, avtalsvillkorslagen och konsumentköplagen, prop 1960:167 s 48, 1970:57 s 90, 1971:15 s 85 och 1973:138 s 160). Termen, som således har en vidsträckt betydelse, omfattar även den som driver yrkesmässig verksamhet som deltidssyssla, om sysslan uppvisar ett visst mått av varaktighet. Något krav att verksamheten skall bedrivas med vinst finns inte.

9.2     Den föreslagna utvidgningens tillämpning på avtal med internationell anknytning

163

Vid avtalsvillkorslagens tillkomst påpekade departementschefen att lagen inte var formellt begränsad till vad som sker i Sverige. Avgörande för om generalklausulen skall tillämpas borde dock enligt samma uttalande vara om försäljningserbjudandet avsåg den svenska marknaden. Försäljningserbjudanden som riktas till kunder utanför Sverige borde däremot inte anses omfattade av lagstiftningen och det oavsett om erbjudandet lämnas av svensk eller utländsk näringsidkare (prop 1971:15 s 89).

Såvitt gäller erbjudanden till i Sverige bosatta personer att förvärva fast egendom utomlands torde en tillämpning av avtalsvillkorslagen normalt inte komma i fråga bl a med hänsyn till huvudprincipen i den internationella privaträtten, att rättsfrågor rörande fast egendom bedöms enligt det lands lag i vilket fastigheten är belägen (forum rei sitae, se Karlgren, Internationell privat- och processrätt, 4 uppl, s 86 och 103). Förvärv av fast egendom utomlands är i de flesta fall noga lagreglerad och fordrar inte sällan s k notariell medverkan av rättskunnig person som företräder det offentliga intresset och granskar avtalsinnehållet. Sådana omständigheter hindrar däremot inte

Prop. 1976/77:110                                                                164

att med  tillämpning av marknadsföringslagen uppta till prövning ett  svenskt  eller utländskt företags reklampåstående riktat  till  den  svenska marknaden om fast egendom i utlandet   (jfr prop  1970:57  s 92 f,   Bernitz m  fl.   Otillbörlig marknadsföring  s  73  ff).

9.3             Ikraftträdande

Den ändrade  lagstiftningen föreslås  träda i kraft  den 1   januari   1977»   Avtalsvillkorslagen  i   dess  ändrade lydelse  torde kunna tillämpas  även på erbjudande  att förvärva fast  egendom  som gjorts före  lagens  ikraftträdande   (jfr prop  1971:15  s 92).   Övergångsbestämmelser härvidlag synes  ej   behövas.   Den ändrade bestämmelsen  i skiljemannalagen däremot bör inte vara tillämplig på avtal  som träffats före   ikraftträdandet.  En övergångsbestämmelse  av denna innebörd är fördenskull  påkallad (jfr prop  1973:8?  s  203).

Prop. 1976/77:110 165

10       SÄRSKILT YTTRANDE Särskilt yttra,nde av experten Hagman

Enligt 3 a § lagen om skiljemän får vid tvist s k skiljeklausul i avtal mellan näringsidkare och konsument i vissa fall inte göras gällande. För paragrafens till-lämplighet fordras bl a att tvisten avser vara eller tjänst. Småhusköpkommittén föreslår ändring av paragrafen, sä att den blir tillämplig även vid tvist avseende fast egendom.

Bland de frågor som småhusköpkommittén fått i uppdrag att utreda finns frågan i vad mån skiljeförfarande enligt lagen om skiljemän bör tillåtas i tvist rörande konsuments fastighetsförvärv. Denna fråga har ännu inte varit föremål för några närmare diskussioner eller utredningar inom kommittén. Den föreslagna förändringen av 3 a § lagen om skiljemän har enligt min mening ett direkt samband med frågan om skiljeförfarande överhuvud taget vid tvist avseende konsuments fastighetsförvärv. Det vore att föregripa den fortsatta utredningen att redan nu för en del fall göra skiljeklausul i småhusavtal verkningslösa.

Till saken hör vidare att regeln i 3 a § lagen om skiljemän hänger direkt samman med det förenklade rättegångsförfarandet enligt lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden, vilken lag i sin tur har ett nära samband med allmänna reklamationsnämndens verksamhet.

I SmåhuskÖpkommitténs direktiv anges att vsirken frågan om tillämpligheten av lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden eller frågan om reklamationsförfsirandet vid fastighetsköp skall tas upp av kommittén. Då 3 a § lagen om skiljemän i sin nuvarande lydelse syftar till att förhindra att just lagen om rättegången i tvistemål om mindre

Prop. 1976/77:110 166

värden fär minskad betydelse p g a skiljeklausul och då det förenklade rattegängsförfärandet enligt nämnda lag delvis bygger på möjligheten för domstolen att inhämta yttrande från allmänna reklamationsnäm.nden, anser jag att småhusköpkommittén genom sitt förslag till ändring i 3 a § lagen om skiljemän aktualiserat en komplicerad fråga alldeles för tidigt.

Av nu anförda skäl tar jag avstånd från kommitténs förslag till ändring av 3 a § lagen om skiljemän.

Då kommittén trots det anförda ansett sig inte böra avstå från att föreslå ändring av 3 a § lagen om skiljemän, vill jag aktualisera en annan fråga, som berörs av kommitténs förslag.

Enligt 1 § lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden skall lagen tillämpas i tvistemål vari förlikning är tillåten, om värdet av vad som yrkas uppenbart ej överstiger hälften av det enligt lagen om allmän försäkring bestämda basbeloppet vid viss tidpunkt. Lagen skall dock ej tillämpas, om part första gången han för talan i målet yrkar att lagen inte skall tillämpas och därvid gör sannolikt att bakomliggande tvist är av "synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande rättsförhållanden".

Vid köpeavtal avseende nybyggda småhus är det inte ovanligt att en tvistefråga, som i det enskilda fallet gäller ett värde understigande halva basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring, är genomgående för ett stort antal hus, exempelvis i ett grupphusområde. Avgörandet i det enskilda fallet får då synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande rättsförhållanden. I sådant fall har man anledning räkna med att domstolen finner att den anhängig-gjorda tvisten inte skall avgöras i den ordning som följer av lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden.

Prop. 1976/77:110 '

Om  nu  det  berörda  småhusavtalet  innehåller  skiljeklausul och domstolen funnit  att  tvisten inte  skall handläggas  i den ordning,   som gäller  enligt  lagen om rättegången i tvistemål  om mindre värden,   finns knappast något  skäl  att inte   låta  skiljeklausulen  gälla.   Med hänsyn härtill  bör det  av kommittén föreslagna förbudet  i  3 a § lagen om skiljemän att göra skiljeklausul gällande avse endast  tvist, som  verkligen blir handlagd  enligt  lagen  om rättegången  i tvistemål om mindre värden.   I annat fall fyller förbudet inte   sitt  ändamål,   nämligen  att  framtvinga en billig  och enkel  handläggning av  tvisten.

Lagtekniskt  kan  frågan   lösas  så att  andra  stycket  i   3  a §
lagen  om  skiljemän kompletteras  och inledningsvis  får
följande   lydelse:   "Första  stycket  gäller  ej   om  tvisten  ej
blir handlagd enligt  lagen om rättegången i  tvistemål  om
mindre värden  eller  om   ......    förpliktelser".

Sammanfattningsvis är  jag  sålunda av den uppfattningen att förslaget till  ändring av  3  a § lagen  om skiljemän till att  omfatta skiljeklausul  i  avtal mellan näringsidkare  och konsument rörande fast  egendom lagts fram utan tillräcklig utredning och utan hänsyn till olika betydelsefulla fak torer.   Befinnes den föreslagna ändringen ändå böra genomföras,   bör enligt  min mening göras  ett   tillägg till   3   a § lagen  om  skiljemän  av  innebörd  att  förbudet  att  göra skiljeklausul  gällande  endast  skall ha avseende på fall, då tvisten rent faktiskt  kommer att handläggas i  den form som följer av lagen om  rättegängen i  tvistemål om mindre värden.

Prop. 1976/77:110

168

Bilaga 2 Departementspromemorians förslag

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor

Härigenom föreskrives att 1, 2 och 3 a §§ lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

enskilt bruk. Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkarens vägnar.

Är villkor, som näringsidkare använder vid erbjudande av vara eller tjänst till konsument för enskilt bruk, med hänsyn till vederlaget och övriga omständigheter att anse som oskäligt mot konsumenten, kan marknadsdomstolen, om det är påkallat från allmän synpunkt, meddela näringsidkaren förbud att framdeles i liknande fall använda samma eller väsentligen samma villkor. Förbud skall förenas med vite, om detta ej av särskilda skäl är obehövligt.

Första stycket äger motsvarande tillämpning om näringsidkare erbjuder konsument att mol vederlag förvärva nyttjanderätt lill lösöre för enskilt bruk.

Är villkor, som näringsidkare använder vid erbjudande av vara, tjänst eller annan nyttighel till konsument för enskilt bruk, med hänsyn till vederlaget och övriga omständigheter att anse som oskäligt mot konsumenten, kan marknadsdomstolen, om del är påkallat från allmän synpunkt, meddela näringsidkaren förbud att framdeles i liknande fall använda samma eller väsentligen samma villkor. Förbud skall förenas med vite, om detta ej av särskilda skäl är obehövligt.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på villkor som näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet använder vid förmedling av erbjudande om nyttighet till konsument för

Denna lag gäller ej i fråga om verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspektionen.

2§

/ fråga om erbjudande som avser nyttjanderätt till fast egendom gäller denna lag endasi vid överiålelse av tomträtt. Lagen gäller ej i fråga om

'Senaste lydelse 1973:878.

Prop. 1976/77:110

Nuvarande lydelse

169

Föreslagen lydelse

verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen eller försäkrings-inspektionen.

3a§i

Näringsidkare är skyldig att på anmaning av konsumentombudsmannen inkomma med yttrande eller upplysning i ärende enligt denna lag. Efterkommes icke sådan anmaning, får ombudsmannen förelägga näringsidkaren att fullgöra sin skyldighet vid vite av högst 5 000 kronor.

Mot ombudsmannens beslut om v

Näringsidkare är skyldig att på anmaning av konsumentombudsmannen inkomma med yttrande eller upplysning i ärende enligt denna lag. Efterkommes icke sådan anmaning, får ombudsmannen förelägga näringsidkaren att fullgöra sin skyldighet vid vite av högst 10 000 kronor, itesföreläggande får talan ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977.

'Senaste lydelse 1972:730.

Prop. 1976/77:110                                                  170

Bilaga 3

Sammanställning av vissa anmärkningar från konsumentverket och Sveriges advokatsamfund rörande kommitténs värderingar av olika avtalsvillkor

Konsumentverket:

Friskrivning från ansvar för dolda fel

Kommittén uttalar att friskrivningsklasusuler av detta slag "i regel" inte bör förekomma, t. ex. vid näringsidkares försäljning av nya småhus till privatpersoner för enskilt bruk. Undantagsvis får det dock anses skäligt att säljaren även i sådana avtalsförhållanden friskriver sig från ansvar. "Vid användande av nya byggnads- eller inredningsmaterial kan det exempelvis finnas behov för säljaren att kunna friskriva sig för dolda fel i vissa bestämda hänseenden - i vart fall under ett inledningsskede av materialets användning på marknaden" (s. 83). Denna uppfattning tillbakavisas bestämt av konsumentverket. Det kan inte godtas att konsumenterna får tjäna som försökskaniner och - kanske helt ovetande om dem - ta de ekonomiska riskerna av t. ex. nya materialtyper, medan säljarna lämnas utan ansvar. Säljaren måste alldeles självklart här ta de ekonomiska konsekvenserna av den produktutveckling som görs. Detta överensstämmer också väl med praxis på t. ex. områdena för läkemedel, livsmedel och förpackningsmaterial, där det krävs att en ny produkt skall godkännas av socialstyrelsen eller livsmedelsverket innan den får släppas ut på marknaden.

Kommittén refererar vidare högsta domstolens dom DT 38/1975 (NJA

1975 s. 545) i det s. k. diffusionsspärrmålet. HD förklarar där att en generellt

utformad friskrivningsklausul i ett försäljningsavtal mellan privatpersoner

med en mäklare som förmedlare, vilket avsåg en tio år gammal fastighet, inte

var otillbörlig. HD uttalar också i domen att det "inte /är/ uteslutet att för

tillämpning av friskrivningsklausuler får ställas strängare krav  i  flera

hänseenden, när det gäller områden där rådande värderingar rörande

I konsumentskydd gör sig gällande, t. ex. försäljning av nybyggt småhus av

byggföretag till enskild person". 1 anslutning till referatet anför kommittén (s. 85) att det i fråga om mäklarförmedlade småhusöverlåtelser mellan privatpersoner är rimligt att ge större spelrum för friskrivningsklausuler för dolda fel, varvid HD:s avgörande ger god vägledning.

Konsumentverket vill här uttala att det inte heller vid överlåtelser av äldre hus kan godtas att näringsidkare eller mäklare överlag använder friskrivningsklausuler. Det skall dock inte bestridas att sådana klausuler i vissa fall bör tillåtas då det är fråga om äldre fasligheter. Särskill med anledning av de omfattande konsekvenser som en sådan klausul kan få för köparen är det dock nödvändigt att villkor av detta slag ges en myckel tydlig presentation, så

Prop. 1976/77:110                                                   171

att köparen görs uppmärksam på deras existens och innebörd. I det enskilda fallet kan detta givetvis ske genom att säljaren eller mäklaren närmare redogör för friskrivningsklausulen. Någon tillförlitlig garanti för att della verkligen också kommer atl ske kan man dock knappast få. Klausulen som sådan måste därför, för att kunna godtas, tydligt ange i vilka hänseenden som säljarens ansvar för dolda fel är begränsat - t. ex. genom att friskrivningen anges avse ansvaret för elektriska ledningar, husbock etc. Konsumentverket delar således i denna fråga inte den uppfattning som kommer till uttryck i HD.s dom och som kommittén synes ansluta sig till.

Friskrivning i garantiåtaganden från ansvar för fel

Enligt Allmänna bestämmelser för byggnads-, anläggnings- och installationsentreprenader, AB, (se AB 72 kapitel 5 i) 8) är säljarens ansvar för dolda fel efter garantitidens utgång begränsat till fall av grov vårdslöshet. Vad som i motiven till AB anförs som grund för detta saknar - vilket också framgår av kommitténs resonemang på denna punkt (s. 88 O - verklighetsförankring såvitt avser förhållandet mellan säljaren/entreprenören och småhusköparen. Dessa är inga jämbördiga parter. Köparen kan oftast inte kontrollera byggnationen. Säljaren utser besiktningsman osv.

Som kommittén framhåller (s. 89) måste därför en garantitid om ett år anses alltför kort. Enligt konsumentverkets mening boren säljare kunna garantera beskaffenheten hos grund och stomme, dvs. byggnadens goda bestånd och funktion, under minst tre år och beskaffenheten i övrigt under två år. Köparens underläge gentemot säljaren måste också beaktas på det viset att utgången av garantitiden inte ges så genomgripande rättsverkningar som fallet ofta är i dag. Kravet på grov vårdslöshet gör att köparen ytteriigt sällan har möjlighet att göra gällande fel efter garantitidens utgång. Kommittén framhåller också detta men föreslår ingen ändrad regel för köparens rätt till ersättning i dessa fall. Enligt konsumentverket bör säljaren efter garantitidens utgång vara strikt ansvarig för dolda fel i analogi med regeln i 4:19 jordabalken. Verket biträder tanken (s. 89) att det i småhuskontrakten bör tas in en uttrycklig bestämmelse om säljarens ansvar efter denna tidpunkt.

Som kommittén anför (s. 63 och 90) undandrar säljaren i många köpekontrakt med entreprenadinslag den maskinella utrustningen från garantin och hänvisar köparen till att vid fel vända sig till vederbörande leverantör. Konsumentverket delar uppfattningen att detta av olika skäl är olyckligt och biträder kommitténs förslag i frågan. Det kan tilläggas att en hänvisning till leverantören ger en missvisande bild av köparens rättigheter i de fall då utrustningen inte utgör fast egendom. 1 fråga om utrustning som helt eller delvis är lös egendom har köparen enligt den tvingande regeln ill!; konsumentköplagen alltid rätt att reklamera hos säljaren.

Prop. 1976/77:110                                                   172

Friskrivning från ansvar för dröjsmål

Som kommittén framhåller tillgodoser dessa friskrivningsklausuler ensidigt säljarens intressen. För köparen kan en senareläggning av tillträdesdagen få mycket negativa ekonomiska och praktiska konsekvenser i form av svårigheter att finna en tillfällig bostad, kostnader för en extra flyttning etc.

Enligt konsumentverkets mening bör säljaren inte annat än vid ren force majeure - till vilken bara bör hänföras sådana omständigheter som säljaren varken råder över eller bort förutse - kunna friskriva sig från ansvar vid dröjsmål. Om en försening inträffar skall köparen vidare ha rätt till så stor ersättning att den normalt täcker hans av dröjsmålet föranledda kostnader. Konsumentverket anser i anslutning till vad kommittén anför härom (s. 94) att ett vitesbelopp om 1/2 96 av entreprenadsumman är lämpligt. Det överensstämmer också väl med praxis (se Motiv AB 72 s. 133).

Besiktningsklausuler

Fastighetsreklamationsnämndens verksamhet, anmälningar till KO och konsumentverket och upplysningar av annat slag har visat att det inte är ovanligt att också väsentliga fel - ibland i form av avvikelser från byggnormerna - förbises vid besiktningarna. Besiktningsmannen, som skall fastställa om byggnaden är kontraktsenlig, gör bara en okulärbesiktning vid vilken det inte är möjligt att upptäcka alla eventuella felaktigheter. Inte sällan har besiktningsmannen anknytning till säljaren, vilket kan bidra till att han hamnar i en intressekonflikt om han fullgör en noggrann granskning av byggnationen och noterar alla fel och brister. Konsumentverkets erfarenhet visar att detta inte minst är fallet då besiktning görs av en hel serie hus och det framkommer att alla hus är behäftade med samma fel. Mycket tyder på att vissa besiktningsmän i sådana fall avstår från att framföra brister i medvetande om de praktiska svårigheterna för säljaren att avhjälpa felen och de ekonomiska konsekvenserna ett avhjälpande av felen skulle få.

Besiktningsklausulerna innebär i allmänhet att köparen bara har rätt att göra påföljder gällande beträffande sådana avvikelser från avtalet som upptagits i besiktningsutlåtandet. Kommittén föreslår att köparen också skall ges rätt att föra talan i fråga om fel och brister som han påtalat i samband med anmärkning över besiktningsutlåtandet (s. 95 f). Detta medför dock enligt konsumentverkets mening inte att köparen ges ett tillräckligt starkt skydd. Som tidigare anförts utgör de till besiktningsutlåtandet knutna i-ättsverkningarna några av de allvarligaste svagheterna i köparens ställning. Den regel som kommittén föreslår innebär visserligen alt köparens ställning stärks något, men långtifrån tillräckligt. Om inte "anmärkningstiden" görs mycket lång, kommer regeln bara att medföra att köparen kan påtala fel som han nämnt för

Prop. 1976/77:110                                                  173

besiktningsmannen men som denne vägrat anteckna i utlåtandet eller som han själv kan konstatera under en ganska kort tids boende i fastigheten. Som kommittén på annat ställe framhåller kan det dock dröja avsevärd tid innan väsentliga fel - som ändock inte kan hänföras till kategorin dolda fel -framträder. Man kan inte heller utgå från att köparen normalt är byggnadsteknisk kunnig och själv kan fastställa i vad mån byggnaden avviker t. ex. från normerna. För att kunna påtala ett fel som han först efter en tid får kännedom om måste köparen därför antingen under "anmärkningstiden" göra gällande fel också i fråga om sådana delarav byggnaden som han ännu ej hunnit undersöka eller anlita en besiktningsman som får i uppdrag att granska byggnaden på köparens bekostnad. En sådan utveckling kan inte anses önskvärd.

Den förstärkning av småhusköparnas ställning som i detta avseende måste genomföras förutsätter därför enligt konsumentverkets mening att köparen får rätt att under hela garantitiden göra gällande sådana fel som inte har upptagits i besiklningsu*låtandet men som borde ha uppmärksammats av besiktningsmannen vid besiktningen.

Konsumentverket vill här framhålla, att en viss förbättring av köparnas ställning kan ske redan genom att besiktningsmännen intar en mera fristående ställning i förhållande till säljarna. Av betydelse kan härockså vara att besiktningarna görs mera omsorgsfullt och atl besiktningsmännen dr en bättre utbildning. Om besiktningsmännen dessutom får bära ett visst ansvar för besiktningen lorde köparnas ställning stärkas ytterligare. Dessa frågor, som huvudsakligen ligger utanför det område som omfattas av köparens och säljarens avtal, har delvis utretts av byggadministrationsutredningen, som nyligen lagt fram sitt betänkande "Bostadsverket. Samordning-decentralisering" (SOU 1976:26). Konsumentverket flr vid remissbehandlingen av detta närmare utveckla sin syn i dessa frågor.

Kommittén diskuterar också utformningen av klausulerom garantibesiktning (s. 96) och föreslår att parterna skall kunna träffa avtal om att sådan besiktning inte skall ske. Även om kommittén torde förutsätta att ett sådant avtal träffas först i samband med att garantitidens utgång närmar sig, kan en regel av detta innehåll också tillämpas så, att en bestämmelse om att garantibesiktning ej skall ske tas in redan i köpavtalet utan att köparen uppmärksammar vilka konsekvenser detta kan få. Enligt konsumentverket bör garantibesiktning därför alltid ske, om inte parterna i samband med att garantitiden går till ända avtalar om annat.

Kommittén anser att klausulerom hur snabbt fel och brister skall avhjälpas inte i sig är oskäliga men framhåller att de är oklart utformade. Konsumentverket - som anmärker att villkor som är oklart utformade i vissa fall kan anses oskäliga enligt avtalsvilllkorslagen - vill i detta sammanhang betona, att kommittén här berör en situation som har stor betydelse för småhusägarna. Det är mycket vanligt att det dröjer lång tid innan fel som påtalats vid

Prop. 1976/77:110                                                   174

besiktning blir avhjälpta - ofta blir de det inte alls. Det är också vanligt att återstående arbeten färdigställs alldeles för sent eller inte alls. I köpekontrakten bör därför tidpunkten för när fel och brister skall vara avhjälpta fixeras bättre än i dag. Köparen bör vidare ha rätt till viss ersättning i form av vite om säljaren inte avhjälper fel och brister eller färdigställer återstående arbeten inom angiven tid. Det är enligt konsumentverket att föredra att tiden bestäms redan i samband med att köpavtalet ingås framför att avgörandet fattas av besiktningsmannen vid besiktningen - särskilt om besiktningsmannen utsetts av säljaren. Om det redan vid avtalsslutet upprättas en tidsplan för när huset skall vara uppfört, fel avhjälpta och återstående arbeten utförda, för köparen information om omständigheter som inte sällan är en viktig förutsättning för köpet. Det kommer då inte heller att behöva råda tvekan om när ett kontraktsbrott har inträffat och köparen kan göra gällande vitespåföljd eller avhjälpa felet etc. på säljarens bekostnad. En tidsplan bör vara av betydelse också för säljaren genom att underlätta dennes planering av arbetet.

Skiljeklausuler

Kommittén belyser de nackdelar ur konsumentsynvinkel som är förknippade med skiljeklausuler och föreslår mot bakgrund härav atl förbudet i 3a i; skiljemannalagen skall utsträckas till att omfatta också mindre tvisterom fast egendom.

Som tidigare anförts medför skiljeklausulerna inte sällan alt småhusköpare av ekonomiska skäl avstår från all göra sin rätt gällande vid en tvist. Mot skiljeklausulerna talar också att köparen inte har samma möjligheter som säljaren att utse en kompetent skiljeman. Köparen torde dessutom ofta tvivla på att skiljeförfarandet innebär en lika opartisk bedömning som ett domstolsförfarande. Denna uppfattning bör tillmätas desto större vikt som part vid skiljeförfarande inle har möjlighet att få en tvist prövad i fiera inslanser.

Skiljeklausuler är därför ägnade att leda till att köpare underlåter atl göra sin rätt gällande vid en tvist. De utgör därför ett av de allra starkaste hindren mot balans i rättsförhållandet mellan säljare och köpare. De med skiljeklausul förbundna nackdelarna gör sig dock gällande inte bara då tvisten rör ett så lågt värde som ett halvt basbelopp.

Förslaget att den i 3a ij skiljemannalagen uppställda regeln om förbud att åberopa en skiljeklausul skall utvidgas lill att gälla även tvister om fast egendom går enligt konsumentverket i rätt riktning men inte tillräckligt långt. Det är att märka att 3a S skiljemannalagen tillkom i samband med lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden i syfte att motverka all man genom skiljeklausuler skulle komma alt hindra att konsumenttvister handlades i det förenklade förfarandet.

Det är väl tänkbart all tvister om fast egendom i vissa fall kan prövas på ett

Prop. 1976/77:110                                                   '75

ändamålsenligt sätt genom förenklat förfarande. Del måste dock ifrågasättas om inte sådana tvister i allmänhet är så komplicerade att ordinär process är den lämpligaste handläggningsformen. Skälen mol skiljeförfarande är minst lika starka vid större som vid mindre tvister. Enligt konsumentverket finns del därför inte anledning att begränsa ett förbud mol skiljeklausul till ivisler med tvisleföremål som inle överstiger ett halvt basbelopp. Det ligger väl i linje med övervägandena bakom lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden och 3a § skiljemannalagen att från giltighetsområdet för skiljeklausuler undanta också rena konsumenttvister på detta område. De rena konsumenttvisterna i fråga om lös egendom och tjänst avser till alldeles övervägande del värden som ligger väl under ett halvt basbelopp. Situationen är däremot annorlunda vid fast egendom. Del kan anmärkas att även om tvisieföremålets värde här ofta absolut sett är ganska högt det dock är lågt i förhållande till köpeskillingen.

Konsumentverket har vid förhandlingar med Svenska Byggnadsentreprenörföreningen hävdat att skiljeklausuler i princip inte bör förekomma i kontrakt om småhusöveriåtelser. Det är också verkets uppfattning att sådana klausuler, om de alls skall godtas, bör vara utformade så att köparens kostnader för skiljeförfarandet vid händelse av föriust maximeras till ej alltför stor del av de totala skiljemannakostnaderna och till ett rimligt absolut belopp.

Kommittén skall i sitt fortsatta arbete utreda frågan i vad mån skiljeförfarande bör tillåtas i tvist rörande konsuments fastighetsförvärv. Kommitténs förslag till ändring av 3a S skiljemannalagen kan därför godtas övergångsvis. På sikt bör dock alla konsumenttvister på detta område undantas från skiljeförfarande.

Hävnings- och åiergångsklausuler

Som kommittén framhåller (s. 100 f) bör KO (konsumentverket) och marknadsdomstolen ha möjlighet atl pröva skälighelen av bestämmelser om förverkande av handpenning, skadestånd o. d. i hävningsklausuler samt av klausuler som ger säljaren rätt till tidsföriängning och som kraftigt begränsar köparens räll att häva köpet vid säljarens dröjsmål. Kommittén anför atl del sannolikt får krävas ett avsevärt dröjsmål innan hävningspåföljden får tillgripas. Denna uppfattning kan många gånger vara befogad, särskilt om entreprenaden i olika hänseenden anpassats lill köparens individuella önskemål. I vissa fall bör dock också ett mera kortvarigt dröjsmål ge hävningsrätt, t. ex. då köparen noggrant betingat sig all inflyttningstiden skulle hållas eller del eljest måste ha stått klart för säljaren att detta var särskilt viktigt för köparen.

Konsumentverket delar kommitténs uppfattning (s. 102) att det i småhuskontrakten bör finnas regler om köparens rätt till hävning och andra

Prop, 1976/77:110                                                  176

sanktioner vid säljarens kontraktsbrott.

I enlighet med vad kommittén anför (s. 103) bör köparen ges rätt atl i vissa fall - särskill vid sjukdom eller dödsfall i familjen - frånträda avtalet. De av Sveriges Trähusfabrikers Riksförbund efter förhandlingar med KO utarbetade leveransbestämmelserna kan här tjäna som förebild. Som kommittén anför bör eventuell ersättning till säljaren utgå enligt standardiserade normer. En lämplig regel kan vara att säljaren får ersättning för sina kostnader upp till ett visst belopp.

Enligl konsumentverkets mening bör köparen ha rätt atl frånträda köpet också i andra fall än de anförda, dvs. även då det inle föreligger s. k. personlig force majeure på köparens sida. Köparen bör således ha möjlighel atl utan närmare redovisad orsak frånträda köpet under förutsättning att han ersätter säljaren dennes kostnader.

Endast uppgifter i kontraktshandlingarna gäller

I allmänhet anges i avtalen att överenskommelser, utfästelser eller uppgifter kan göras gällande mot säljaren bara om de tagits in i kontraktshandlingarna. Bestämmelsen innebär en avvikelse från dispositiv rätt i fråga om både fast och lös egendom Gfr Westeriind, Kommentar till jordabalken 1-5 kap., 1971, s. 263 ff.). Den medför atl köparen kan fråntas vissa rättigheter som tillkommit honom efter diskussioner med säljaren inför köpslutet. Bestämmelsen medför också atl köparen inte ges möjlighet att åberopa uppgifter om fastigheten, vilka lämnats i annan marknadsföring såsom broschyrer, annonser m. m., om inle detta material ingår i kontraktshandlingarna. Detta strider mot de principer för konsumentskydd som kommit till direkt uttryck i 7 v} konsumentköplagen och i hemförsäljningslagen. En annan sak är alt det normalt ligger i båda parternas intresse all alla köpevillkor intas i det skriftliga avtalet. Det kan därför vara lämpligt med en rekommendation om att muntliga löften etc. tas in i kontraktet.

Rätt all vidta ändring i utförandet

1 köpeavtalen ges säljaren ofta rätt atl utan kostnadsreglering och utan att höra köparen göra ändringar i utförandet i förhållande lill det skriftliga kontraklsmaterialet. Som tidigare anförts förekommer synneriigen långtgående klausuler av detta slag. Sådana villkor kan inte godtas. Köparen måste kunna lita på att husets funktion inle förändras ulan hans hörande. Men inte heller mindre ändringar bör få göras utan vidare. Huset bör också i bl. a. estetiskt hänseende överensstämma med vad som avtalats muntligen eller skriftligen. Ändringar bör få ske utan köparens hörande bara om de måste antas sakna betydelse för denne.

Prop. 1976/77:110                                                  177

Prishöjning

Priset fixeras inte alltid i kontrakten. Inte sällan ges säljaren t. ex. rätt att utöver den preliminära köpeskillingen få ett belopp som motsvarar kostnadsstegringen på arbete och material fram till dess att huset är uppfört. En prisklausul av denna innebörd medför stora svårigheter för köparen alt överblicka den ekonomiska omfattningen av sitt åtagande. En prishöjningsklausul måste för att godtas ges en extra skrivning. Marknadsdomstolens beslut i ärendet KO ./. Tjäreborg Resor AB, (beslut 13/1974; det återges i promemorian på s. 22 O bör kunna tjäna som förebild. Konsumentverket anser alt priset normalt skall ligga fast under en period om några månader, varefter en viss höjning enligt i avtalet tydligt uttalade principer eventuellt kan komma i fråga. Bestämmelser av detta slag finns i avtalsformulären på marknaden för monteringsfärdiga trähus, vilka tillkommit efter förhandlingar mellan KO och Sveriges Trähusfabrikers Riksförbund.

Sveriges advokatsamfund:

Samfundet berör vissa av de avtalsklausuler som behandlas av småhusköpkommittén i dess promemoria och som ansetts under vissa förhållanden vara att bedöma som oskäliga. Samfundet finner det meningslöst att närmare kommentera vart och ett av de i promemorian anförda exemplen, då redan av kommitténs uttalanden i åtskilliga fall framgår att en generalisering av villkoren som oskäliga inte låter sig göra utan omfattande reservationer. Samfundets förbigående av vissa i promemorian berörda villkor (år inte tolkas så att samfundet beträffande de inte kommenterade villkoren delar de åsikter som kommittén har redovisat.

Friskrivningsklausuler

1 fråga om klausuler med friskrivning från ansvar enligl 4 kap. 19 § jordabalken för s. k. dolda fel uttalar kommittén att sådana klausuler i regel inte bör förekomma vid situationer där konsumentskyddssynpunkter bör tillmätas särskild vikt, t. ex. vid näringsidkares försäljning av nya småhus lill privatpersoner för enskilt bruk.

Samfundet delar kommitténs uppfattning att friskrivningsklausuler av angivet innehåll normalt får anses oskäliga vid försäljning av nya småhus lill privatpersoner. Som kommiilén framhållit finns emellertid fall då även vid sådan försäljning en friskrivningsklausul måste anses berättigad. Ett sådant fall är försäljning av nya småhus efter näringsidkares konkurs. Redan i själva konkursförfarandets karaktär av avveckling av näringsidkarens rörelse måste anses ligga att anspråk i anledning av dolda fel inte skall kunna framställas av småhusköpare. Förbud mot användande av friskrivningsklausuler beträf-

12 Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 110

Prop. 1976/77:110                                                    178

fande dolda fel kan alltså knappast ges en generell innebörd utan möjlighet att i vissa situationer använda klausulen.

Som klausuler avseende friskrivning i garantiåtaganden från ansvar för fel behandlas av kommittén villkor i avtal genom vilket säljaren ikläder sig garanti för byggnads kontraktsenliga beskaffenhet under viss lid från slutbesiktning. I de av kommittén granskade fall då i köpekontrakt undantag från garantin gjorts för maskinell utrustning har köparen hänvisats lill att vända sig till vederbörande leverantör, om garanlifel upptäcks. 1 några fall har del granskade kontraktet upptagit föreskrift atl säljaren svarar i andra hand för fel på maskinell utrustning. Beträffande maskinell utrustning gäller i förhållandet mellan säljaren av småhus och leverantör regelmässigt preskriptionsbestämmelsen i 54 ij köplagen. Med hänsyn härtill kan det enligt samfundets mening inte anses vara typiskt sett oskäligt mot konsument all i köpekontrakt angående småhus inta föreskrift angående friskrivning för säljarens del av ansvar för fel i maskinell utrustning.

Kommittén har behandlat den friskrivning som ligger i garantin som sådan, dvs. atl garantitidens utgång medför preskription av anspråk på grund av fel. Kommittén redogör för föreskriften i AB 72 5:8 och motsvarande föreskrift i vissa köpekontrakt med entreprenadinslag av innehåll atl säljaren under tio år svarar för brist eller fel som inte märkts eller bort märkas före garantitidens utgång, i den mån bristen eller felet visas ha sin grund i grov vårdslöshet av säljaren.

Besiktningsförfarandet enligt AB 72 - och däri intagna bestämmelserna om garantier - har utformats på grundval av erfarenheter under åtskilliga år och i samråd mellan företrädare för beställare och entreprenörer. Någon lämpligare metod att fastställa säljarens ansvar för fel vid överiålelse av småhus står för närvarande inte till buds. Fråga är om objekt av mera sammansatt och komplicerad art än de vilka avtalsvillkorslagen hittills gällt och normalt tillämpats på. En garantitid om ett år kan enligt samfundets mening inle anses generellt sett alltför kort. Föreskrift om sådan garantilid kan alltså inte heller anses innebära ett oskäligt avtalsvillkor.

Samfundet delar således inte de slutsatser som kommittén redovisat beträffande klausuler med friskrivning i garantiåtaganden från ansvar för fel.

Skiljeklausuler

Beträffande skiljeklausuler hänvisar kommittén lill utredningsdirektiven som angett atl kommittén borde undersöka om skiljeförfarande bör förekomma i tvister angående konsumenters fastighetsförvärv. Den omständighet som därvid skulle medföra att konsument tvekar att tillvarata sin rätt i skiljeförfarande skulle vara skyldigheten alt svara för ersättningen till skiljemännen.

Prop. 1976/77:110                                                  179

Skiljemäns arvode och ullägg ersätts visseriigen inte enligt de för rättsskyddsförsäkring gällande villkoren eller genom den allmänna rättshjälpen. Eftersom emellertid normalt kostnaderna för anlitande av skiljemän skall ersättas av den förlorande parten, torde den konsument som har en i rättsligt hänseende stark ställning i en tvist med näringsidkare inle av kostnadsskäl känna sig förhindrad att använda skiljeförfarande. Detta kan nämligen för konsumenten ofta vara ett lämpligare sätl att slita en tvist än atl föra rättegång vid domstol. Skiljeförfarandet är väsentligt snabbare än domstolsförfarandet i allmänhet är. 1 skiljeförfarande kan användas skiljemän med särskild erfarenhet från den typ av tvist som föreligger till bedömning.

Vad nyss sagts gäller i all synnerhet det inte ovanliga fallet alt tvist föreligger mellan en säljare och fiera köpare av nyuppförda småhus i ett grupphusområde.

All generellt ange atl skiljeklausuler är oskäliga mol konsument bör enligt samfundets mening inte komma i fråga. De fall då förbud mot skiljeklausul kan övervägas bör vara sådana då klausulen av annan anledning än kostnadsaspekten getts en för konsumenten alltför oförmånlig utformning.

Hävnings- och ätertagandeklausuler

Beträffande de av kommittén behandlade hävnings- och återgångsklausulerna vill samfundet framhålla att det visseriigen kan förekomma sådana klausuler som erhållit en alltför ensidig utformning men att detta inte kan anses vanligt förekommande.

1 fråga om bestämmelser om förverkande av handpenning, skadestånd o. d. i hävningsklausuler har omständigheterna i det särskilda fallet oftast så stor betydelse att förbud enligt avtalsvillkorslagen knappast kan anses påkallat. Köparens möjlighet att påkalla jämkning eller ogiltigförklaring av sådan klausul med åberopande av 36 § avtalslagen bör också beaktas.

Den betydelse som inom entreprenadrätten, t. ex. AB 72, tillmäts intresset att avtalsförhållandet vid dröjsmål eller vid fel eller brist inte skall upplösas genom hävning annat än i undantagsfall skall beaktas även vid bedömning av köpekontrakt med entreprenadinslag. Förbud bör övervägas endast undantagsvis och inte beträffande villkor som utformats i huvudsaklig överensstämmelse med AB 72.

De synpunkter som kommittén på sid 102 f anlagt på behov av särskilda villkor för tillgodoseende av konsumentens rätt atl häva avtal torde kunna tillgodoses vid branschorganisationernas framtida utformning av förslag till standardavtal.

Prop. 1976/77:110

180

1 Förslag till Lag om ändring villkor

Bilaga 4 De remitterade förslageri

lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtals-

Härigenom föreskrives att 1 och 3 a §§ lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Är villkor, som näringsidkare använder vid erbjudande av vara e/Zertjänst till konsument förenskilt bruk, med hänsyn till vederiaget och övriga omständigheter att anse som oskäligt mot konsumenten, kan marknadsdomstolen, om det är påkallat från allmän synpunkt, meddela näringsidkaren förbud att framdeles i liknande fall använda samma eller väsentligen samma villkor. Förbud skall förenas med vite, om ej detta av särskilda skäl är obehövligt.

Föreslagen lydelse

1§

Är villkor, som näringsidkare i sin yrkesmässiga  verksamhet använder vid erbjudande av vara, tjänst eller annan nynighet till konsument för huvudsakligen enskilt bruk eller vid förmedling  av  sådant   erbjudande, med   hänsyn   till   vederiaget   och övriga omständigheter att anse som oskäligt   mol   konsumenten,   kan marknadsdomstolen, om det är påkallat från allmän synpunkt, meddela näringsidkaren förbud alt framdeles i liknande fall använda samma eller   väsentligen   samma   villkor. Förbud skall förenas med vite, om ej detta av särskilda skäl är obehövligt. Första stycket äger motsvarande tillämpning, om näringsidkare erbjuder   konsument   atl   mol   vederiag förvärva nyttjanderätt lill lösöre för enskilt bruk.

Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkarens vägnar.

' Senaste lydelse av lagens rubrik 1973:878. 2 Senaste lydelse 1973:878.

Prop. 1976/77:110

181

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Näringsidkare är skyldig att på anmaning av konsumentombudsmannen inkomma med yttrande eller upplysning i ärende enligt denna lag. Efterkommes icke sådan anmaning, får ombudsmannen förelägga näringsidkaren att fullgöra sin skyldighet vid vite av högst 5 000 kronor.

Mot ombudsmannens beslut om v

3a§'

Näringsidkare är skyldig att på anmaning av konsumentombudsmannen inkomma med yttrande eller upplysning i ärende enligl denna lag. Efterkommes icke sådan anmaning, får ombudsmannen förelägga näringsidkaren att fullgöra sin skyldighet vid vite av högst 10 000 kronor, itesföreläggande fär talan ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977.

' Senaste lydelse 1972:730.

Prop. 1976/77:110

182

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän

Härigenom föreskrives, atl 3a § lagen (1929:145) om skiljemän skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3a§' / tvist mellan näringsidkare och konsument rörande vara eller tjänst som tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk får före tvistens uppkomst träffat avtal att tvist skall hänskjutas till skiljemän utan förbehåll om rätt för parterna atl klandra skiljedomen ej göras gällande, om tvisteföremålets värde ej är högre än som anges i 1 § lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden.

Kan tvist mellan näringsidkare och konsument prövas av tingsrätt och rör tvisten vara, tjänst eller annan nyttighet som tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk, får före tvistens uppkomst träffat avtal att tvist skall hänskjutas till skiljemän utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen göras gällande endasi om tvisteföremålets värde är högre än som anges i 1 § lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden eller hinder enligl 3 § nämnda lag möter mot lagens tillämpning. Första slycket gäller ej om tvisten rör avtal mellan försäkringsgivare och

försäkringstagare och ej heller om annat följer av Sveriges internationella

förpliktelser.

Denna lag träder i kraft den I juli 1977. Äldre bestämmelser gäller i fråga om avtal som har träffats före ikraftträdandet.

' Senaste lydelse 1974:9.

Prop. 1976/77:110                                                  183

Utdrag
LAGRÅDET                              PROTOKOLL

vid sammanträde 1977-02-24

Närvarande: f. d. justitierådet Brunnberg, justitierådet Hesser, regeringsrådet Reuterswärd, justitierådet Hessler.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 3 februari 1977 har regeringen på hemställan av statsrådet Romanus beslutat inhämta lagrådets yttrande över

1.    lag om ändring i lagen (1971:112) om förbud mol oskäliga avtalssvillkor,

2.    lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Jörgen Beck-Friis.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor

IS

1 första stycket av denna paragraf anges tillämpningsområdet för den s. k. generalklausul som innebär atl marknadsdomstolen kan ingripa mot ett oskäligt villkor. Som ett led i beskrivningen ingår att det erbjudande vid vilket villkoret fästes skall riktas lill konsument och avse vara, tjänst eller annan nyttighet för huvudsakligen "enskilt bruk".

De citerade orden förekommer redan i paragrafens nuvarande lydelse och har där använts om vara och tjänst. Även i andra författningar, som syftar till konsumentskydd, har uttrycket använts och då om vara eller nyttjanderätt till vara (1 S konsumentköplagen, 4 S marknadsföringslagen) eller om lös egendom (1 S hemförsäljningslagen). Mol alt uttrycket "enskilt bruk" nyttjas i sådana sammanhang är från språklig synpunkt intet att invända. Däremot är uttrycket mindre lämpligt i fråga om t. ex. sådana rättigheter och värdepapper, som förvärvas för kapitalplacering.

För alt vinna en formulering, som passar för alla slag av nyttigheter, kunde övervägas att göra bestämningen negativ och tala om t. ex. nyttighel som ej är avsedd atl användas i näringsverksamhet. Då emellertid uttrycket "enskilt bruk" såsom nämnts använts i många andra författningar vid avgränsning av konsumentområdet, kan det onekligen vara av ett visst värde att det får ingå även i den nu ifrågavarande beskrivningen. På grund härav och då den föreslagna formuleringen knappast kan ge anledning till missförstånd, vill lagrådet inte påyrka någon ändring.

Prop. 1976/77:110                                                  184

Av motiven till 1 !; i remissförslaget framgår atl lagen skall omfatta samtliga förmedlingsfall. Sålunda avses inte blott det fall att ett erbjudande t. ex. genom mäklare göres av näringsidkare utan även att del genom mäklare göres av privatperson. Den föreslagna lagtexten kan emellertid möjligen rent språkligt läsas som om endast det fall avses att, förutom förmedlaren, även den som gör erbjudandet är näringsidkare. Ordet "sådant" kan efter ordalydelsen omfatta allt det som föregår ordet,.sålunda även att den som gör erbjudandet är näringsidkare, och en sådan läsning begränsar tydligen stadgandet till detta fall. Anmärkas bör att stadgandet i vart fall, efter ordalydelsen, kommer att omfatta även det fall att den erbjudande är näringsidkare. Såtillvida kommer tydligen andra slycket av paragrafen att delvis innebära en dubblyr, eftersom detta senare stadgande ju skall ta sikte på bl. a. detta fall.

Bäst synes man komma lill rätta med här berörda oklarheter genom att, i anslutning till förslaget i departementspromemorian, förmedlarfallel upptas i ett särskilt - andra - stycke samt viss jämkning göres i sista slycket.

1 S skulle om vad här anförts vinner beaktande kunna få följande lydelse:

"Är villkor, som näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet använder vid erbjudande av vara, tjänst eller annan nyttighet till konsument för huvudsakligen enskilt bruk, med hänsyn lill vederlaget och övriga omständigheter att anse som oskäligt mot konsumenten, kan marknadsdomstolen, om del är påkallat från allmän synpunkt, meddela näringsidkaren förbud att framdeles i liknande fall använda samma eller väsentligen samma villkor. Förbud skall förenas med vite, om ej detta av särskilda skäl är obehövligt.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på villkor som näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet använder vid förmedling från näringsidkare eller annan av erbjudande som avses i första stycket.

Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkaren och annan som handlar på dennes vägnar."

1 vissa tillämpningsfrågor vill lagrådet anmärka följande.

Genom det remitterade lagförslaget skulle avtalsvillkorslagen komma att omfatta även fastighetsområdel. Gränsdragningen mellan näringsverksamhet och enskilt boende Hr härigenom betydelse på detta område. Enskild person som äger hyresfastighet och bedriver uthyrningsverksamhet torde i och för sig vara att anse som näringsidkare. Härav synes följa att om någon som inte är näringsidkare förvärvar hyresfastighet han blir alt anse som näringsidkare i och med förvärvet av fastigheten, såvida inte detta sker huvudsakligen för hans enskilda bmk. Försäljning av hyresfastighet och förmedling av sådan försäljning kommer därför i regel atl falla uianför lagens tillämpningsområde.

Prop. 1976/77:110                                                   185

1 förhållandet mellan fastighetsägare och hyresgäst blir lagens tillämplighet beroende bl. a. av om fastighetsägarens verksamhet kan anses yrkesmässig. 1 del remitterade förslaget har inte närmare berörts, när yrkesmässighel skall anses föreligga. Del torde dock kunna förutsättas, att uthyrningsverksamheten i princip har yrkesmässig karaktär så snart fastigheten inte används huvudsakligen för enskilt bruk. Det kan anmärkas, att avtalsvillkorslagens tillämplighetsområde härigenom kommer att skilja sig från bokföringslagens (1976:125) bestämmelser om bokföringsskyldighet för ägare av hyresfastighet. Dessa bestämmelser ulgår från marknadslagstiftningens näringsidkar-begrepp men undantar uttryckligen från bokföringsskyldighet sådan uthyrningsverksamhet som ej omfatlar mer än två lägenheter som regelmässigt hyrs Ul och som inte utgör del av uthyrarens bostad. Bokföringslagens bestämmelserom bokföringsskyldighet för uthyrningsverksamhet har (prop. 1975:104, s. 140) motiverats bl.a. med hyresgästernas intresse. Det förhållandet att i undantagsfall näringsidkare på hyresområdet inte är bokföringsskyldig, synes dock ej vara av större betydelse för tillämpningen av avtalsvillkorslagen.

Även då det gäller jordbruk eller skogsbruk blir gränsdragningen mellan näringsverksamhet och enskilt bruk av betydelse. Också i detta fall torde den som förvärvar fasligheten redan i och med förvärvet vara att anse som näringsidkare. Försäljning av jordbruks- eller skogsfastighet (liksom även upplåtelse av jordbruksarrende o. d.) eller förmedling av sådan transaktion berörs därför i allmänhet inte av det remitterade förslaget.

1 detta sammanhang kan anmärkas, att försäljning av produkter från jordbruks- eller skogsfaslighet kan vara att bedöma på olika sätt. Det förekommer alt dylik fastighet innehas huvudsakligen för fritidsändamål. Om blott obetydligt jordbruk eller skogsbruk bedrivs på fastigheten kan eventuell försäljning ej anses yrkesmässig och faller sålunda utanför lagen. Svårare kan gränsdragningen vara, om visseriigen rörelse av någon omfattning bedrivs på fastigheten men verksamheten närmast ärav hobbykaraktär. Normalt torde ekonomisk verksamhet på jordbruks-eller skogsfastighet böra bedömas som yrkesmässig så snart den resulterar i mer än tilllallig försäljning av produkter från fastigheten.

1 specialmotiveringen till 1 5; uttalas bl. a. att lagen i princip bör kunna användas även för att förbjuda oskäliga bestämmelser i föreningsstadgar o. d. Härvid hänvisas lill vissa uttalanden av departementschefen i prop. 1975/ 76:81 beträffande den nya generalklausulen i 36 i; avtalslagen, som innebär att klausulen bör gälla även inom associationsrätten. Särskill lorde åsyftas ett uttalande att den nya generalklausulen bör kunna användas för att jämka eller åsidosätta bestämmelser i föreningsstadgar o. d. (s. 113).

När det gäller frågan i vilken mån de nu föreslagna bestämmelserna är tillämpliga i förhållandet mellan en ekonomisk förening och dess medlemmar, lorde det till en början kunna fastslås atl bestämmelserna kan användas i

Prop. 1976/77:110                                                  186

sådana fall, då föreningen som näringsidkare gör vanliga affärsmässiga erbjudanden till medlemmen som konsument. När t. ex. en konsumentförening saluhåller varor kan del för lagens tillämplighet inle göra någon principiell skillnad om kunderna är medlemmar i föreningen eller inte. Detta bör gälla även om villkoren för saluhållningen beslutats i föreningsrältslig ordning. Avgörande är alt de särskilda försäljningsavtal som ingås eller åsyftas i övrigt är fristående från de bakomliggande föreningsbesluten.

1 vissa fall kan förekomma atl kund som är medlem åtnjuter förmåner som inte kommer andra kunder till del, t. ex. årsomsättningsrabatt. Även villkor av denna typ synes falla under lagen, eftersom de visserligen förutsätter medlemskap men eljest är direkt knutna till medlemmens inköp.

Det sagda har hänfört sig lill föreningens utåt - till medlemmarna i deras egenskap av kundkrets - riktade verksamhet. När det gäller den interna föreningsverksamheten synes läget vara ett annal. Det är visseriigen tänkbart att t. ex. ett beslut om stadgeändring kan visa sig fä verkningar som är oskäliga för en viss grupp medlemmar och att förhållandena kan vara sådana atl det skulle vara påkallat från allmän synpunkt atl ingripa. Att göra detta med stöd av de nu föreslagna bestämmelserna torde dock inle vara möjligt redan på den grund,att man inte i någon mening kan tala om att ett beslut av förevarande art innefattar ett erbjudande av en nyttighet, vilket riktas från en part till en annan. Något behov av att här utvidga lagens tillämpningsområde synes ej heller föreligga. Såsom framhållits i remissen finns åtskilliga regler inom associationsrätten som är principiellt inriktade på att skydda den enskilde medlemmen. För fall då dessa inte erbjuder tillräckligt skydd lorde de möjligheter till ingripande som generalklausulen i 36 S avtalslagen ger lä anses vara tillfyllest.

Ett mellanfall föreligger i viss mån om en förening riktar ett erbjudande lill utomstående att bli medlem i föreningen. Om föreningens verksamhet huvudsakligen består t. ex. i alt tillhandahålla medlemmarna rabatter i andra förelag eller andra ekonomiska förmåner, kan det ligga nära lill hands att anse medlemskap som en nyttighet som erbjudes den utomstående. Skulle villkoren för medlemskap vara oskäliga bör därför lagen, om övriga förutsättningar föreligger, kunna tillämpas.

Det anförda lorde äga motsvarande tillämpning i fråga om andra juridiska personer än föreningar som driver verksamhet som riktar sig till medlemmarna eller delägarna i deras egenskap av konsumenter, t. ex. aktiebolag som driver försäljningsverksamhel genom ett varuhus där aktieägarna gör inköp.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän

Förslaget lämnas utan erinran.

Prop. 1976/77:110                                                  187

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET          PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1977-03-03

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus, Turesson, Gustavsson, Mogård, Olsson, Åsling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo

Föredragande: statsrådet Romanus

Proposition om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor, m. m.

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1.   lag om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvill
kor,

2. lag om ändring i lagen (1929:145) om skiljemän.
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

När det gäller 1 ij lagen om förbud mot oskäliga avtalsvillkor har lagrådet föreslagit vissa justeringar i förhållande till del remitterade förslaget. Bl. a. föreslås att bestämmelsen om förmedling av erbjudande tas upp i ett särskilt stycke. Lagrådets förslag bör enligt min mening beaktas.

Vad lagrådet i övrigt har anfört ger inle anledning till någon erinran från min sida.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag

att regeringen föreslår riksdagen att antaga de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen atl antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

' Beslut om lagrådsremiss faltal vid regeringssammanträde den 3 februari 1977.

Prop. 1976/77:110                                                   188

Innehållsförteckning

Propositionen....................................................       1

Lagförslag......................................................... ..... 2

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 3 februari 1977.       5

1          Inledning..................................................... ..... 5

2          Nuvarande förhållanden.................................. ..... g

2.1          Den konsumentpolitiska lagstiftningen........ ..... 6

2.2          Rättsläget på avtalsvillkorsområdet m. m.... ..... 7

3............................................................... Reformkrav och förslag beiräffande avtalsvillkorslagens tillämp
ningsområde................................................. .... 11

3.1          Konsumentombudsmannen........................ ... j 1

3.2          Kommitténs promemoria........................... .... ]2

3.3          Departementspromemorian....................... .... I3

4   Remissyttrandena.......................................... .... 15

4.1          Allmänna synpunkter på  avtalsvillkorslagens  tillämpningsområde ;                  15

4.2          Frågan om undantag från tillämpningsområdet              20

4.2.1         Avtalsvillkor som används i verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspektionen ................... .... 20

4.2.2         Avtalsvillkor som avser nyttjanderätt till fast egendom               22

4.3          Lagens tillämpning på förmedlingsfall.......... .... 24

4.4          Skälighetsbedömningen....................    ... .... 25

4.4.1         Allmänna synpunkter....................... .... 25

4.4.2         Särskilda synpunkter pä avtalsvillkor som används vid överiålelse av småhus m. m                                                          26

4.5          Lagen om skiljemän................................. .... 26

4.6          Vissa processuella frågor m.m................... .... 28

5   Föredraganden.............................................. .... 30

5.1          Allmänna synpunkter på  avtalsvillkorslagens  tillämpningsområde           30

5.2         Frågan om undantag från tillämpningsområdet        33

5.3          Lagens tillämpning på förmedlingsfallen....... .... 37

5.4          Förutsättningarna för förbud..................... .... 38

5.5          Lagen om skiljemän................................. .... 40

5.6          Vissa processuella frågor m. m.................. .... 41

6          Upprättade lagförslag .................................... .... 42

7          Specialmotivering.......................................... .... 42

7.1          Förslaget till ändring i avtalsvillkorslagen..... .... 42

7.2          Förslaget till ändring i skiljemannalagen....... .... 44

8          Hemställan................................................... .... 46

9          Beslut......................................................... .... 46

Prop. 1976/77:110                                                 189

Bilaga I  Kommitténs promemoria...........................     47

Bilaga 2 Departementspromemorians förslag............    168

Bilaga 3 Sammanställning av vissa anmärkningar från konsumentverket och Sveriges advokatsamfund rörande kommitténs

värdering av olika avtalsvillkor..................... .. 170

Bilaga 4 De remitterade lagförslagen...................... .. 180

Utdrag av lagrådets protokoll den 3 februari 1977..... . 183

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 3 mars 1977 ...        187