om ändring i lagen (1970:742) om lönegarantiavgift, m.m.

Proposition 1976/77:15

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1976/77:15 Regeringens proposition

1916111:15

om ändring i lagen (1970: 742) om lönegarantiavgift, m. m.;

beslutad den 18 november 1976.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoU.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

PER AHLMARK

Propositionens huvudsakliga mnehåll

I propositionen föreslås att lönegarantiavgiften höjs från 0,02 tUI 0,07 % fr. o. m. den 1 januari 1977.

1    Riksdagen 1976/77.1 saml Nr 15

Prop. 1976/77:15 2

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970: 742) om lönegarantiavgift

Härigenom föreskrives att 2 § lagen (1970: 742) om lönegarantiavgift skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2§i
Arbetsgivare erlägger årligen  Arbetsgivare erlägger årligen
lönegarantiavgift med belopp som   lönegarantiavgift med belopp som
motsvarar en femtiondels procent   motsvarar sju hundradels procent
av summan av vad arbetsgivaren    av summan av vad arbetsgivaren
under året utgivk sora lön till ar-    under året utgivit sora lön till ar
betstagare i pengar eller natura-    belslagare i pengar eller nalura-
förraåner i form av kost eller bo-    förmåner i form av kost eller bo
stad,                                 stad.

Vid beräkningen av avgiften tages icke hänsyn till arbetstagare, vars lön under året understigit femhundra kronor. Vidare bortses vid denna beräkning från arbetstagare, som icke är obligatoriskt försäkrad enligt lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring.

Avgift erlägges icke för arbetstagares lön vid sjukdom eller ledighet för vård av sjukt bam eller med anledning av barns födelse lill den del lönen motsvarar sjukpenning eller föräldrapenning, som arbetsgivare äger uppbära enligt bestämmelserna i 3 kap. 16 § lagen ora allmän försäkring. Avgift erlägges ej heller för lön som arbetsgivare utgivit till barn för arbete utfört i hans förvärvsverksamhet i de fall avdrag för lönen ej får ske vid inkomsttaxeringen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga ora avgift som belöper på tid före ikraftträdandet.

1 Senasle lydelse 1976: 79.

Prop. 1976/77:15                                                      3

Utdrag ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssararaanlräde 1976-11-18

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohraan, Ahlmark, Romanus, Turesson, Gustavsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Asling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Ullslen, Burenslara Linder, Wikström, Johansson, Friggebo

Föredragande: statsrådet Ahlmark

Proposition om ändring i lagen (1970: 742) om lönegarantiavgift, m. m.

1   Inledning

Statsmakterna beslöt år 1970 att staten skulle garantera arbetstagarnas lönefordringar i arbetsgivares konkurs (prop. 1970: 201, ILU 1970: 79, rskr 1970: 450), Det bestämdes samtidigt att lönegarantin skulle finansieras genom arbetsgivaravgifter och att avgiften t, v, skulle utgöra 0,02 % av avgiftsunderlaget. Lönegarantiavgifterna skulle föras tUl en fond som skulle förvallas enligt grunder som regeringen fastställde.

Från början begränsades betalning enligt lönegarantin till sararaan-lagt högst tre basbelopp till varje arbetstagare. I anslutning till att den s, k, äldrelagsliftningen infördes år 1971 höjdes maximigränsen tiU fyra basbelopp (prop. 1971:107, InU 1971:18, rskr 1971:221, SFS 1971: 201). Fr. o. m. år 1972 ändrades företrädesordningen i konkurs så alt inteckningar i fast egendom fick företräde framför löne- och pensionsfordringar (prop. 1971:178, LU 1971:26, rski- 1971:353), Därvid höjdes maximibeloppet för lönegarantin tiU fera basbelopp i fråga ora löne- och pensionsfordringar enligt 11 § (nuraera 12 §) förmånsrältslagen (1970: 979, numera 12 § ändrad 1975: 1248). För övriga fordringar som garantin avsåg, bl, a, fordringar på framtida pension, slopades beloppsbegränsningen. Den 1 januari i år trädde nya ändringar i förmånsrättsordningen och lönegarantin i kraft. Sålunda nedflyttades löne- och pensionsfordringar efter bl, a, företagsinteckningar och garantin utvidgades lill all omfatta högst tolv basbelopp (prop, 1975/76: 12, LU 1975/76: 5, rskr 1975/76: 115),

Lönegarantiavgiflen har varit oförändrad sedan lönegaranlisystemet infördes, I skrivelse den 30 juli 1976 har kammarkollegiet, som förvaltar lönegaranlifonden, anmält att utbetalningarna av lönegarantibelopp har ökat så kraftigt under budgetåret 1975/76 atl fonden i början av budgelårel 1976/77 med hänsyn till de utbetalningar som har anmälts

2  Riksdagen 1976/77.1 saml. Nr 15

Prop. 1976/77:15                                                       4

av länsstyrelsema utvisar ett underskott på nära tio milj, kr. Med anledning av skrivelsen har frågan om behovet av lönegaranlimedel undersökts. Resultatet av undersökningen och förslag tUl lösning av det uppkomna problemet har redovisats i departemenlspromemorian (Ds A 1976: 7) Behov av medel för den statliga lönegarantin vid konkurs. Promemorian bör fogas till regeringsprolokollet i delta ärende som bilaga. Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av riksskatteverket (RSV), kammarkollegiet, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län. Landsorganisationen i Sverige (LO), Svensk industriförening. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Centralorganisationen SACO/SR, Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), Sveriges industriförbund och Tjänstemännens centralorganisation (TCO).

2   Departementspromemorian

I departemenlspromemorian nämns inledningsvis något ora prövnings- och utbetalningsordningen inom lönegarantisystemet. Vidare lämnas en kort redogörelse för innehållet i förarbetena till lagstiftningen såvitt gäller finansieringen av lönegarantin. I ett särskilt avsnitt, benämnt Verksamhetens omfattning, redovisas utvecklingen i fråga om konkurser och beträffande in- och utbetalningarna inom lönegarantisystemet. I fråga om dessa redogörelser samt de överväganden och förslag som proraeraorian innehåller ber jag atl få hänvisa lill bilagan,

3   Remissyttrandena

Flertalet remissinstanser har ställt sig positiva lill eller har inga invändningar mot att lönegarantin även i fortsättningen finansieras med arbetsgivaravgifter. LO anser att de ökade kostnaderna för garantin inte skall stanna på statsverket ulan bekostas av företagen genom de speciella avgifter som beslutades vid lönegarantilagens tillkomst. Enligl Svensk industriförening torde bl, a, av det skälet att fonden tidigare har finansierats på detta sätt denna finansieringsform vara ofrånkomlig även i framtiden. Svenska kommunförbundet hänvisar till sitt remissyttrande år 1970 över förslaget att införa lönegarantin, i vilket förbundet ansåg det synnerligen tveksamt om garantin över huvud taget skulle finansieras genom en specialdestinerad avgift samt alt förvaltningsekonomiska skäl talade för en finansiering över statsbudgeten, SAF och Industriförbundet anser principiellt att statens utgifter för lönegarantin inte skall finansieras med avgifter ulan att det rimliga och principiellt riktiga är att i stäUet finansiering anvisas över statsbudgeten som ett medel i den allmänna arbetsmarknadspolitiken. Också SHIO är principieUt emot arbetsgivaravgifter raen vill att före-

Prop. 1976/77:15                                                                    5

tagsskatteberedningen skall få i uppdrag att utreda frågan om att ersätta nuvarande avgiftssystem med en konkurrensneutral produktionsskatt.

Flertalet remissinstanser tillstyrker en höjning av lönegarantiavgiflen. En höjnmg i enUghet med promeraorieförslaget förordas av bl, a, fem länsstyrelser, TCO, SACO/SR, Svensk industriförening och Svenska kommunförbundet. LO säger sig inle kunna ta slällning med ledning av det begränsade materialet i promemorian lill frågan om höjningens sloriek. Landstingsförbundet godtar endast höjning som är föranledd av de nya lagarna ora anställningsskydd och förraånsräll men inte höjning sora föranleds av fluktuationer i fråga om antalet konkurser eller deras omfattning, RSV, kammarkollegiet och länsstyrelsen i Stockholms län anser att en höjning lill mer än 0,05 % är nödvändig. RSV föreslår höjning till 0,06 % och hävdar att utdelningarna i konkurserna kommer alt minska avsevärt redan under budgetåret 1976/77. Den ändrade förmånsrätten kan vidare inverka på det belopp om ca 70 milj. kr. som utbetalningarna för budgetåret 1976/77 har beräknats tUl i promemorian. Enligt RSV har detta kommit till uttryck i alt konkursdrabbade företag i större utsträckning än tidigare drivs vidare i avvecklingsform och atl arbetslagarna då arbetar kvar i förelagen under hela uppsägningstiden. De "avlönas" genom lönegarantin och de medel som flyter in koraraer företagsinlecknings-havarna lill godo. Enligt RSV var konkursförvaltama tidigare mindre benägna all driva företagen vidare och arbetstagarna fick då ofta ny anställning kort tid efter konkursutbrottet, varför avräkning kunde ske när uppsägningslön skulle betalas ut av länsstyrelsen. Liknande synpunkter anförs av två länsstyrelser. Kammarkollegiet pekar på, alt kollegiet i sitt yttrande över det utredningsförslag som låg lill grund för prop, 1975/76: 12 om ändring i förmånsrätten framhöll att frågan om avgiftshöjning borde beaktas när erfarenhet vunnits av tillämpningen av de nya reglerna samt att ulvecklingen av fondens slällning därför noga borde följas efter ikraftträdandet. Kollegiet redovisar i sitt nu avgivna remissyttrande följande sammanställning,

SammanstäUning över lönegarantifondens inkomster och utgifter m. m. under första kvartalet budgetåret 1976/77

Inlevererade lönegarantiavgifter, kr.               2x1 921 741: —

Inlevererade utdelningar i konkurser, kr.             2 266 420: —

Andra inkomster (räntor), kr.                                                  —

Summa inkomster, kr.                                              14 188 161

Rekvisitioner från länsstyrelser, kr.                         37 442 811

Underskott, kr.                                                       -23 254 650

Behållning, 30 sept., kr.                                         -22 126 877

' Avser tiden juli—oktober. ' Varav 3 421 154 kr. avseende 1975/76. » Varav 22 623 kr. avseende 1975/76.

* Varav 12 271 473 kr. avseende 1975/76 (inkl. tidigare balanserat belopp 9 746 890 kr).

Prop. 1976/77: 15                                                      6

Kollegiet bedömer raot bakgrund av det framlagda materialet en höjning av lönegarantiavgiflen till 0,05 % sora otillräcklig. Vid bestämmande av höjningens storlek bör enligt kollegiets mening särskilt beaktas såväl alt betydande svårigheter möter alt närmare prognostisera fondutveckUngen som alt det synes önskvärt med en sådan sloriek på fonden att denna verkligen kan utjämna svängningarna i omfattning av lönegarantin mellan olika år.

SAF och Industriförbundet motsätter sig den föreslagna höjningen eflersora del ekonomiska läget för de svenska förelagen i dag är sådant att de inte tål ytterligare påslag på utgående arbetsgivaravgifter utan atl det påverkar konkurrenskraften i företagen. I stället får enligt organisationerna de ökade utgifterna för fonden mötas främst med förändringar i regelsystemet så att endast lönefordran som hänförs tiU arbete som utförs före konkursutbrottet får omfattas av garantin. I vart fall borde garantin inte orafatta lönefordran mer än, då arbete utförs, under en viss avvecklingstid efter konkursutbrottet, dock högst tre månader. En förutsättning är dock att arbetet grundar sig på anställningsavtal med gäldenären. SAF och Industriförbundet anser atl under alla omständigheter bör ökningen av avgiftsuttaget inte vara större än som svarar mol underskottet hos fonden. Enligt organisationerna lorde detla innebära en höjning raed 0,01 %.

4    Föredraganden

Ett systera med statlig lönegaranti vid konkurs trädde i kraft den 1 januari 1971 (prop. 1970: 201, ILU 1970: 79, rskr 1970: 450, SFS 1970: 741—745). Garantin innebär att staten svarar för betalning av arbetstagares fordran hos arbetsgivare som har försalls i konkurs. Den avser sådana löne- och pensionsfordringar sora har förmånsrätt i konkursen samt vissa konkursansöknings- och konkurskoslnader. Lönegarantin giiller sedan den 1 januari 1976 raed tolv basbelopp för varje arbetstagare såvitt avser fordran med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrältslagen (1970: 979, 12 § ändrad senast 1975: 1248) men är i övrigt obegränsad. Prövningen av lönegaranlianspråk sker hos kronofogdemyndigheten vid s, k. fattigkonkurs och hos konkursförvaltaren vid ordinär konkurs. Länsstyrelsen är ulbetalningsmyndighel. I fråga ora utbetalat belopp inträder staten i arbetstagarens rält raot konkursgäldenären.

Lönegarantin finansieras med arbetsgivaravgifter enligt lagen (1970: 742) om lönegarantiavgift (ändrad senast 1976: 79), Avgiften är 0,02 % av löneunderlaget för anställda och är i huvudsak detsamma som för avgiften lill sjukförsäkringen enligl lagen (1962: 381, ändrad senast 1976: 622) om allraän försäkring. Den har inte ändrats sedan lönegaranlisystemet infördes. Lönegaranliavgifterna förs till en fond sora förvaltas enligt grunder som regeringen fastställer. Från fonden rekvirerar läns-

Prop. 1976/77:15                                                       7

styrelserna raedel för utbetalning enligt garantin. Fondens inkomster utgörs förutora av arbetsgivaravgifter av frärast räntor och de raedel som slalen erhåller genom utdelning i konkurser på grund av övertagna arbetstagarfordringar.

1 en skrivelse den 30 juli 1976 har kammarkollegiet, som förvallar lönegarantifonden, anmält att utbetalningarna av lönegarantibelopp har ökat så kraftigt under budgetåret 1975/76 att fonden i början av innevarande budgetår med hänsyn till de utbetalningar som har anmälts av länsstyrelserna visar ett underskott på nära tio milj, kr. Med anledning av skrivelsen har behovet av lönegaranlimedel undersökts. Resultatet av undersökningen redovisas i departeraenlsproraeraorian (Ds A 1976: 7) Behov av medel för den statliga lönegarantin vid konkurs. Där anvisas också förslag till lösning av den situation som har uppkommit.

Av promemorian framgår att antalet konkurser i stort sett har varit oförändrat under den tid lönegaranlisystemet har varit i kraft. Enligt en sammanställning över lönegarantifondens intäkter och utgifter budgetåren 1970/71—1975/76 har de totala utbetalningarna enligt garantin uppgått till 1,8, 19,5, 23,9, 27,2, 24,3 och 60,3 milj. kr. under resp, budgelår. Under budgetåret 1975/76 har ytterligare utbetalningar på ca 9,7 milj, kr, överförts till att belasta budgetåret 1976/77. Utdelningarna i konkurserna har under budgetåren 1970/71—1974/75 varit 0,02, 2,7, 7,5, 7,8 och 8,5 milj, kr. Budgetåret 1975/76 uppgick utdelningarna till 10,6 milj, kr. och de totala intäkterna lill 46,6 milj. kr. Under budgetåren 1970/71—1974/75 uppkom årligen överskott. Behållningen på fonden steg från 4,7 till 14,8 milj, kr. För budgelårel 1975/76 visar fonden ett underskott på 13,7 milj, kr. Av uppgifler som har inhämtats från länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län framgår vidare att under budgetåret 1975/76 har i dessa län utbetalats 14,8, 8,2 resp. 10,3 milj. kr. mol 6,2, 4,8 resp, 1,5 railj. kr. under budgetåret 1974/75. Länsstyrelsen i Malmöhus län har gjort 517 resp. 516 utbetalningar åren 1974 och 1975 och 2 224 första halvåret 1976. Från länsstyrelsen i Stockholms län har lönegaranlimedel betalats ut tiU 839 arbetstagare första halvåret 1975 och lill 1 663 arbetstagare första halvåret 1976.

I promemorian konstateras att orsaken till den markanta utgiftsökningen inte kan sökas i ett ökat antal konkurser utan däri att andelen större konkurser (företagskonkurser) har ökat. Därmed har också allt fler arbetstagare berörts av varje konkurs. Det erinras också om att lagen (1974: 12) om anställningsskydd (ändrad senast 1976: 593) har inneburit längre uppsägningstider. Delta har i sin tur medfört ökade utbetalningar av lönegarantimedel, eftersom garantin omfattar även lön under skälig uppsägningstid, dock högst sex månader. Vidare framhålls att höjningen av maximisumman till tolv basbelopp den 1 januari 1976 har inneburit alt länsstyrelserna under år 1976 har kunnat betala ul

Prop. 1976/77:15                                                      g

väsentligt högre belopp än tidigare. Slutligen pekas på att staten har fått minskade möjligheter att få täckning för sin fordran genom utdelning i konkurser, eftersom numera bl. a. också företagsinteckningar har företräde framför lönefordringar i konkurs.

Eftersom uppgifterna från storstadslänen visar att ökningen av antalet ersättningsberältigade arbetstagare väsentligen hänför sig till första halvåret 1976, blir enligl promemorian helårseffeklen av en sådan ökning inte oväsentligt större än de faktiska ulbetalningama under budgetåret 1975/76. Under förutsättning atl även i fortsättningen dels utbetalningarna av lönegarantimedel komraer att ligga på ungefär samma nivå som under budgetåret 1975/76, dels statens utgifter med anledning av garantin skall till fullo finansieras raed avgifter, bör lönegarantiavgiften höjas från nuvarande 0,02 % till 0,05 %.

Proraeraorian har remissbehandlats. Flertalet remissinstanser är positiva till eller gör inga invändningar mot fortsatt finansiering genom arbetsgivaravgifter. SAF, Sveriges industriförbund och Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO) är principiellt emot denna finansieringsform. Svenska kommunförbundet synes inta en tveksam hållning. SAF och Industriförbundet förordar finansiering över statsbudgeten. SHIO vill i StäUet att frågan om en konkurrensneutral produktionsskall utreds av företagsskatteberedningen.

Med undantag för SAF och Industriförbundet är remissinstanserna eniga om alt en höjning av lönegarantiavgiften till 0,05 % är nödvändig. LO anser sig dock inte med ledning av det begränsade materialet i promemorian kunna ta slällning till frågan om storleken av höjningen. Riksskatteverket anser att en höjning till 0,06 % är nödvändig. Kammarkollegiet anser mot bakgmnd av utvecklingen under budgetåret 1975/76 och de siffror som kollegiet redovisat i sitt yttrande för första kvartalet av budgetåret 1976/77 att en höjning till 0,05 % är otillräcklig. Fonden bör enligl kollegiet ha en sådan storlek att det går att utjämna svängningarna mellan olika år. SAF och Industriförbundet föreslår att lönegarantin inskränks tUl fordringar på gmnd av arbete som utförts före konkursutbrottet. I varje fall bör enligt organisationernas mening garantin inte avse mer än tre månaders arbete efler konkursutbrottet på grund av avtal med konkursgäldenären. Under alla omständigheter bör avgiftshöjningen begränsas till 0,01 %, vilket enligt organisationerna motsvarar vad som behövs för att täcka nuvarande underskott hos fonden,

I fråga om sättet för alt finansiera lönegarantin vill jag för egen del anföra följande. När lönegarantisystemet infördes uttalade riksdagen (ILU 1970: 79 s. 27) bl, a, att en finansiering genom arbetsgivaravgifter syntes naturlig, eftersom systemet syftade tUl att säkerställa arbetsgivar-förpliktdser. Lönegarantin avser fortfarande sådana förpliktelser. Den omständigheten att arbetsgivarförpUktelserna har vidgats och att löne-

Prop. 1976/77:15                                                      9

garantin vars syfte är att trygga arbetstagarnas fordringar vid konkurs därför också utvidgats, utgör enligt min raening inte raotiv för en ändrad inställning i denna fråga. Jag förordar alltså att kostnadema för lönegarantin också i fortsättningen finansieras genora arbetsgivaravgifter,

I departementspromemorian och i kamraarkollegiels yttrande uttalas att en avsevärd förstärkning av lönegarantifondens intäkter är nödvändig om fonden skaU kunna fylla sin uppgift. Jag delar alltså denna uppfattning och ansluter mig till dera sora raenar att lönegarantiavgiflen måste höjas. Att såsom SAF och Industriförbundet föreslår i stället inskränka lönegarantins omfattning kraftigt för att möta de ökade utgifterna för fonden skulle innebära alt arbetstagarna går miste ora en betydande del av det löneskydd vid konkurs sora garantin är avsedd att ge. Det kan enligt min mening inte komma i fråga att välja en lösning som får dessa konsekvenser.

När lönegaranlisystemet infördes beräknades de totala utbetalningarna enUgt garantin till 15—20 milj, kr, per år. Med avdrag för vad som bedömdes flyta in genom utdelningar i förvaltarkonkurser uppskattades den slutliga kostnaden till 5—10 milj, kr. På grund av alt utdelningarna i konkurserna kunde anlas ske ganska lång tid efler det garanlibeloppen betalades ut behövdes i ett första skede disponeras betydligt mer än som motsvarade den beräknade slutiiga kostnaden. Medelsbehovet beräknades till minst 15 railj, kr, per år. Avgiften bestämdes tiU 0,02 % av avgiftsunderlaget i avvaktan på erfarenheter som kunde läggas tUl grund för närmare preciseringar av de årliga kostnaderna (prop. 1970: 201 s, 111—113),

Frågan om lönegarantiavgiftens storlek har varit uppe lill bedöraning vid varje tillfälle när det har varit aktuellt att utvidga lönegarantin. Bedömningen har vid samtliga tillfällen varit den all förstärkningen av löneskyddet inte kunde anlas behöva påverka lönegaranliavgiflens storlek, I prop. 1975/76: 12 i vilken föreslogs att maximibeloppet för garantin skulle höjas lill tolv basbelopp anfördes sålunda i avgiftsfrågan följande.

— Som utredningen framhållit måste man räkna med atl förslaget medför ökad risk för att lönegaranlifonden inte skall få utdelning i konkurs för statliga regressanspråk. Det är möjligt att det på sikt kan bli nödvändigt att justera lönegarantiavgiften för att motverka den ekonomiska försvagning lönegaranlifonden kan komma att drabbas av. F, n, synes emellertid inte några särskilda åtgärder behöva vidtas i det hänseendet, Lönegaranlifonden har hittills varje år utvisat överskott och behållningen i fonden, som ökat för varje år, uppgick den 30 juni 1975 tiU nära 18 milj, kr. I samband härmed kan nämnas, att riksförsäkringsverket har beräknat att slopandet i samband raed skatteoraläggningen för år 1976 av "taket" för vissa arbetsgivaravgifter (7,5 X basbeloppet) kommer att medföra en förstärkning av lönegaranlifonden på ungefär 1 milj. kr.

Prop. 1976/77:15                                                      10

Omfattningen av utbetalningarna från lönegaranlifonden under budgetåret 1975/76 och under tiden därefter har varit betydligt större än tidigare. Som anförs i promemorian och remissyttrandena föreligger flera orsaker till denna utveckling. De längre uppsägningstider som lagen om anställningsskydd ger har börjat ge utslag vid konkurser. Den ändrade förmånsrätten för löne- och pensionsfordringar leder till alt lönegarantiraedel numera i regel kommer att tas i anspråk för dessa fordringar, I de större konkurserna, där det i allmänhet har fun-nUs ett större antal anslällda hos konkursgäldenären, betalades tidigare lönefordringarna på grund av deras framskjutna förmånsläge ofla av konkursboet. Med nuvarande förmånsrätt kan denna ordning oftast inte tiUämpas utan dessa lönefordringar — från ett större antal arbetstagare — kommer atl belasta lönegarantin. Utvidgningarna i år av lönegarantin kan i viss ulslräckning ha inneburit en ökad belastning på fonden. Vidare har uppgetls att konkursbons rörelser i slörre utsträckning än tidigare drivs vidare under uppsägningstiden raed bibehållen arbetskraft. På grund av den ändrade förraånsrätten kommer fonden att tillföras utdelning i förvaltarkonkurser i avsevärt mindre utsträckning än tidigare, Della koraraer sannolikt att märkas tydligare när de konkurser som har inletts efter år 1975 har avslutats, vilket i allraän-hel torde ske först under år 1977 och senare. Det är därför möjligt att fondens intäkter av utdelningar i "äldre" konkurser kommer att minska kraftigare efler utgången av innevarande budgelår. Enligt de preliminära siffror som finns har antalet s. k, ursprungliga falligkonkurser som har avslutats under åren 1974 och 1975 ökat något i förhållande lUl antalet under åren 1971 och 1972, Dessa uppgifter ger inte heller anledning att anta att någon slörre ökning av sådana konkurser sora avslutas under år 1976 är atl vänta.

Uppgifterna om fondens intäkter och utgifter budgetåret 1975/76 och tiden fram t, o, ra, september 1976 pekar på att utbetalningarna kommer att uppgå till ca 100 railj, kr. per år. Härtill koraraer alt bristen för budgetåret 1975/76, ca 12,3 railj. kr., måste täckas. TiU en del lorde täckning av bristen kunna ske med utdelningar i "äldre" konkurser. Kvar torde emellertid slå över 100 milj. kr, i utbetalningar medan intäkterna i form av arbetsgivaravgifter med nuvarande procentsats kan beräknas till ca 35 railj, kr. Som kammarkollegiet har påpekat uppkommer vissa svängningar i utbetalningarna av fondmedel. Konjunklurför-bättring kan antas leda till en minskning av antalet konkurser, en konjunkturförsämring till en ökning av antalet. Mot bakgmnd av det anförda förordar jag en höjning av lönegarantiavgiften lill 0,07 % av avgiflsunderiaget. Höjningen bör gälla fr, o. m. den 1 januari 1977. Förslaget innebär en ändring av 2 § första stycket lagen om lönegarantiavgift. För alt övergångsvis täcka nu föreliggande brisl hos fonden bör en röriig kredit i riksgäldskontoret om 50 milj. kr, ställas tiU kammar-

Prop. 1976/77:15 11

kollegiets förfogande. Sedan bristen har reglerats genom ianspråktagande av inflytande avgifter bör krediten få utnyttjas för att vid behov tillfälligtvis täcka eventuellt uppkommande brist hos fonden,

5   Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anförl hemställer jag alt regeringen föreslår riksdagen att

1,       aniaga inom arbelsmarknadsdeparleraentel upprättat förslag
till lag om ändring i lagen (1970: 742) ora lönegaranliavgifl,

2.       medge atl kammarkollegiet får disponera en rörlig kredit av
50 000 000 kr, i riksgäldskontorel för det ändamål som jag
har angett i det föregående.

6   Beslut

Regeringen ansluter sig tUl föredragandens överväganden och beslutar all genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagl fram.

Prop. 1976/77:15                                                     13

Bilaga ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET

BEHOV  AV  MEDEL  FÖR  DEN  STATLIGA  LÖNEGARANTIN VID KONKURS

proraemoria utarbetad inom arbetsmarknadsdepartementet

Ds A 1976: 7                                               Oktober 1976

Prop. 1976/77:15 15

Inledning

För att säkerställa arbetstagares lönefordran i arbetsgivares konkurs beslöt stalsmaklerna år 1970 (prop, 1970: 201, ILU 79, rskr 450) att införa lagstiftning om statiig lönegaranti vid konkurs, Lagen (1970: 741) trädde i kraft den 1 januari 1971, Under år 1975 gjordes en översyn av lagen sora ledde till vissa ändringar i densararaa (prop, 1975/76: 19, lnU25. rskr 119),

Lönegarantin omfattar tUl största delen lönefordringar med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrältslagen (1970: 979, ändrad senast 1975: 1248), Prövningen av lönegarantianspråk ankomraer på kronofogdemyndigheten när del är fråga om s, k, falligkonkurs och på konkursförvaltaren i ordinär konkurs. Garantibelopp betalas ut av länsstyrelsen efter underrättelse av kronofogdemyndigheten resp, konkursförvallaren. I fråga om utbetalt belopp inträder staten i arbetstagares rätt mot konkursgäldenären.

Kostnaderna för lönegaranlisystemet finansieras genom en särskild avgift som arbetsgivare — inklusive staten och kommunerna — erlägger enligt lagen (1970: 742) om lönegaranliavgift. Dessa avgifter förs till en särskild fond som förvallas av kammarkollegiets fondbyrå. Från fonden rekvirerar länsstyrelserna medel för utbetalning enligt lönegarantin.

Finansieringen

I den promemoria (Ds In 1970: 3) som låg till grund för lagsliftning-■en ora lönegaranti vid konkurs beräknades de totala utbetalningarna enligt lönegarantin till 15—20 milj. kr. per år. Den slutliga kostnaden, dvs, utbetalda belopp med avdrag för vad som flyter in genom utdelningar i förvaltarkonkurser, beräknades uppgå till 5—10 milj, kr, per år, I prop, 1970: 201 räknade departementschefen med ett medelsbehov för utbetalningar under det första skedet av garanlisysteraets tillämpning på minst 15 milj, kr, per år (se prop. 1970: 201, s. 113). Det härför erforderliga avgiftsuttaget beräknades tUl 0,02 % av avgiftsunderlaget vilket bestämdes så att det motsvarade underiagei för sjukförsäkringsavgiften. 1 väntan på erfarenheter som kunde läggas lill grund för närmare preciseringar av de årliga kostnaderna beslutade riksdagen alt lönegarantiavgiften skulle ulgå med detla procenttal. Procenttalet har sedan dess varit oförändrat. Den tidigare begränsningen att hänsyn vid avgiftsullagel inte skulle las liU den del av arbetstagares lön som översteg sju och en halv gånger basbeloppet har numera borttagits (SFS 1975: ] 161) i likhet med vad som gäUer inora sjukförsäkringen.

Verksamhetens omfattning m. m.

I skrivelse lill arbetsmarknadsdepartementet den 30 juli 1976 har kammarkollegiet meddelat att utbetalningarna av lönegaranlibelopp har ökat kraftigt under budgetåret 1975/76. Detta har enligt karamarkolle-giet medfört att lönegaranlifonden i början av budgetåret 1976/77 utvisade ett underskott på inemot 10 milj. kr.

Prop. 1976/77:15                                                                   16

Enligt uppgifter från statistiska centralbyrån har antalet konkurser under senare tid varit följande:

-                                                                       _

1969 1970 1971 1972 1973 1974 1975 1976

l:a halvåret

Antal tillkomna

konkurser       2 851   3 740 4 260  4 260  4 459  4 220 4135'2 051»

' Prel. uppgifter

Från kamraarkollegiels fondbyrå inhämtade uppgifler angående lönegarantifondens hittillsvarande inkomster och utgifter m. m, redovisas i tablån på sid. 3.

Sammanställning över lönegarantifondens hittillsvarande inkomster och utgifter m. m. enligt uppgifter från kammarkollegiets fondbyrå

Budgetår	1970/71	1971/72	1972/73	1973/74	1974/75	1975/76
Inlevererade löne-
garantiavgifter, kr.	6 412 502	16 888 090	16 291 663	24 997 652	18 349 973»	34 065 929*
Inlevererade utdel-
ningar i konkurser, kr	,      17 938	2 708 129	7 461 225	7 802 051	8 455 443	10 613 548
Andra intäkter
(räntor), kr.	—	341 365	384 395	555 602	888 303	1 906 301
Summa intäkter, kr.	6 430 440	19 937 584	24137 283	33 355 305	27 693 719	46 585 778
Utbetalningar lill
länsstyrelser, kr.	1 758 299	19 481360	23 949 239	27 246 322	24 313 637	60 263 477»
Överskott, kr.	4 672 141	456 244	188 044	6 108 983	3 380 082	-13 677 699
Behållning 30 juni, kr.	4 672141	5128 365	5 316 408	11425 390	14 805 472	1 127 773

' Under budgetåret hade länsstyrelserna haft ytterligare utgifter på 9 746 890 kr, som överförts att belasta budgetåret 1976/77,

 Sju terminer, för sista terminen inlevererades 3,2 milj, kr.

' Fem terminer,

• Sju terminer, för sista terminen inlevererades 6,5 milj, kr.

Vidare har från länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus län samt Malmöhus län inhämtats följande uppgifter om utbetalningarnas omfattning:

Utbetalda lönegarantibelopp

Budgetår            Stockholms län        Göteborgs- och        Malmöhus län

Bohus län

1971/72	2 217 705	2 450 229
1972/73	7 101 937	2 747 834
1973/74	5 236 810	5 683 828
1974/75	6 196 576	4 794 081	1 498 051
1975/76	14811395	8 185 504	10 273 313

Från länsstyrelsen i Stockholms län har vidare uppgetls alt antalet arbetstagare för vilka lönegarantibelopp hade utbetalats under första halvåret 1975 uppgick till 839 och under första halvåret 1976 tUl 1 663.

I Malmöhus län utbetalades lönegarantibelopp under år 1974 till 517

Prop. 1976/77:15                                                      17

arbetstagare, år 1975 tiU 516 arbetstagare och under första halvåret 1976 tiU 2 224 arbetstagare.

Överväganden och förslag

Som framgått av det föregående trädde lagen om lönegaranti i kraft den 1 januari 1971. Lönegarantiavgiften bestämdes — i avvaktan på att de årliga kostnaderna kunde närmare beräknas — tUl 0,02 procent. Procenttalet har alltsedan dess varit oförändrat. Av kamraarkollegiels skrivelse och av inhämtade uppgifler från länsstyrelserna i Stockholras län, Göteborgs och Bohus län samt Malmöhus län framgår att utgifterna för lönegarantimedel ökat markant under budgetåret 1975/76 jämfört med tidigare budgelår. Länsstyrelserna i Slockholms och Malmöhus län visar också att antalet utbetalningar till arbetstagare, för vilka lönegarantimedel har utbetalats, har ökat kraftigt under första halvåret 1976,

Av sammanställningen i det föregående framgår att orsaken till denna markanta utgiftsökning inte kan sökas i ett ökal antal konkurser. Detta anlal har — som framgår av uppställningen — varit relativt konstant under de senaste åren (omkring 4 000),

Att antalet utbetalningar har ökat under första halvåret 1976 kan i stället förklaras bl, a, av att andelen större konkurser (företagskonkurser) har ökat och alt därmed allt fler arbetstagare har berörts av varje konkurs.

En ytterligare förklaring till den kraftiga ökningen i utbetalningarna av lönegarantimedel torde vara de förlängda uppsägningstider sora arbetstagare har tillförsäkrats genom lagen (1974: 12) om ansläUnmgs-skydd vilken trädde i kraft den 1 juli 1974. Denna lag ger också arbetstagarna rätt till lön under uppsägningstiden. Enligt lagen har arbetstagare rätt till en uppsägningstid — beroende på ålder — på upp till sex månader. Enligt 2 § lönegarantilagen som i detla sararaanhang hänvisar till förmånsrättslagen kan lönegaranlimedel utgå under skälig uppsägningstid, dock högst sex månader. Detta har medfört att lönegaranlimedel har kommit att utgå under väsentligt längre uppsägningslider än tidigare.

Fr, o. m, den 1 januari 1976 har vidare vissa beslämmelser ändrats i förmånsrättslagen (prop, 1975/76: 12) i en riktning som leder till ökade anspråk på lönegaranlifonden. BI, a, har företagsinteckningen i förmånsrättshänseende skjutits före lönefordran. Statens möjligheter att få täckning för sin till följd av utbetalade lönegarantimedel uppkomna fordran genom utdelning i konkurser kommer därmed att minska. Sådan fordran komraer därför nästan regelmässigt slutligt att regleras genom lönegarantifonden. Slutligen har begränsningen av lönegarantin enligt 2 § lönegarantilagen höjts från fem till tolv gånger basbeloppet, vilket innebär att länsstyrelsen under innevarande kalenderår har kunnat betala ut väsentUgt högre belopp i lönegaranti än tidigare.

Under budgetåret 1975/76 uppgick lönegarantifondens inkoraster till ca 40 railj, kr. Av detla belopp hänför sig ca 28 railj, kr. till intäkter av lönegarantiavgifter. Utgifterna för lönegaranti har under året uppgått till närmare 70 milj. kr. Utgifterna översteg alltså inkorasterna raed ca 30 railj, kr. De tidigare redovisade uppgiftema från storstadslänen visar emellertid på att ökningen av antalet arbetstagare för vilka lönegaranti-

Prop. 1976/77:15                                                      18

medel utbetalats väsentUgen hänför sig till första halvåret 1976, Helårseffeklen av en sådan ökning blir inte oväsentligt större än de faktiska utbetalningarna under budgetåret 1975/76. Under förutsätining alt dels utbetalningen av lönegarantibelopp i fortsättningen kommer att ligga på ungefär sararaa nivå som under budgetåret 1975/76, dels siatens utgifter raed anledning av den statliga lönegarantin även i fortsättningen till fullo skall finansieras raed avgifter, skulle en höjning av lönegarantiavgiflen från nuvarande 0,02 procent till 0,05 proceni aktualiseras.

NORSTEDTS TRYCKERI    STOCKHOLM  1976 760633