Miljöbalk

Proposition 1997/98:45D4 Kapitel 5.1.12 - 5.7

5.1.12 12 kap. Täkter, jordbruk och annan verksamhet

Täkter

1 § Det krävs tillstånd av länsstyrelsen för täkt av berg, sten, grus,
sand, lera, jord, torv eller andra jordarter. För husbehov får dock mark-
innehavare vidta sådana åtgärder utan tillstånd, om inte annat följer av
föreskrifter som har meddelats med stöd av andra stycket.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att åtgärder enligt första stycket för markinnehavarens
husbehov inte får vidtas utan tillstånd. Tillståndsplikt enligt detta stycke
får föreskrivas om åtgärderna kan antas motverka hushållningen av de i
första stycket angivna naturresurserna eller medföra en icke obetydlig
skada på miljön.
Första och andra stycket gäller inte
1. åtgärder i vattenområden som kräver tillstånd enligt 11 kap.,
2. åtgärder som kräver tillstånd enligt lagen (1966:314) om
kontinentalsockeln, eller
3. täkt av torv som bearbetningskoncession har lämnats för enligt
lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter.

Paragrafen, som i stora delar utarbetats efter mönster i 18 § naturvårds-
lagen, innehåller regler om tillståndsplikt för täktverksamhet.
Inledningsvis i paragrafen uttrycks samma krav på tillstånd för
kommersiella täkter som i gällande rätt. Enligt 5 § skötsellagen krävs
idag tillstånd för täkt av matjord på jordbruksmark som är lämplig för
jordbruksproduktion, när täkten har till ändamål att tillgodose annat än
mark-innehavarens husbehov. Förevarande paragraf i miljöbalken avses
omfatta även skötsellagens bestämmelse, eftersom begreppen jord eller
andra jordarter kan anses inbegripa matjord utan att det anges särskilt.
Av första stycket andra meningen framgår att täkt för husbehov inte
omfattas av tillståndsplikt om det inte har föreskrivits särskilt enligt
andra stycket. Här finns det anledning att på nytt erinra om gränsen
mellan en kommersiell täkt och en husbehovstäkt. I avsnitt 4.17.1
hänvisas till en dom av Regeringsrätten som ytterligare klargjort denna
gränsdragning (RÅ 1993 ref. 4). I domen uttalas att täkt för husbehov kan
ske på varje slag av fastighet. Avgörande för om täkten har skett för
husbehov är enligt domen om det utbrutna materialet har använts inom
fastigheten för dess eget behov och inte för avsalu.
Paragrafens andra stycke har ingen motsvarighet i gällande rätt. Där
införs nu en möjlighet att föreskriva om tillståndsplikt för
husbehovstäkter. Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer får således föreskriva att åtgärder enligt första stycket inte får
ske utan tillstånd, när åtgärderna avser att tillgodose markinnehavarens
husbehov. Förutsättningarna för att besluta om sådana föreskrifter anges i
styckets andra mening. Täktåtgärderna skall antas motverka
hushållningen av de i första stycket angivna naturresurserna eller
medföra en icke obetydlig skada på miljön. Tillståndskrav även för
husbehovstäkter förutsätter alltså att täkterna kan medföra skadliga
ingrepp i naturen eller att hushållningen med de naturresurser som anges
i paragrafen, t.ex. den begränsade resursen naturgrus, motverkas.
Genom att husbehovstäkter jämställs med andra täkter får
skyddsbehovet generellt genomslag i balken. De nya reglerna innebär
framför allt att stora täkter som kan antas komma att omfatta uttag av
mängder överstigande 1 000 m3 naturgrus eller flera tusen kubikmeter
morän kan göras tillståndspliktiga om skyddsbehov föreligger. Med den
angivna mängden avses det totala uttaget i täkten även om det görs över
flera år. Om ett mindre uttag görs i t.ex. ett särskilt skyddsvärt område
kan även det komma att omfattas av föreskrifter om tillståndsplikt.
Smärre täkter där den uttagna mängden understiger 100 m3 avses
däremot inte bli belagda med tillståndsplikt eftersom sådana små uttag
vanligtvis får anses medföra relativt obetydlig inverkan på naturresurser
och miljön. Om sådana små uttag befaras medföra skada på miljön som
bör undvikas får andra skyddsformer i balken användas, närmast de olika
slag av områdesskydd som regleras i 7 kap.
I paragrafens tredje stycke anges att undantag gäller i vissa fall där
prövning sker enligt annan lagstiftning. Även i dessa fall skall
miljöbalkens mål- och hänsynsregler m.m. tillämpas.

2 § Vid prövningen av en ansökan om tillstånd till täkt skall behovet av
det material som kan utvinnas vägas mot de skador på djur- och växtlivet
och på miljön i övrigt som täkten kan befaras orsaka. Tillstånd får inte
lämnas till en täkt som kan befaras försämra livsbetingelserna för någon
djur- eller växtart som är hotad, sällsynt eller i övrigt hänsynskrävande.
Vid prövning av en ansökan om tillstånd för täkt av matjord skall
beaktas behovet av brukningsbar jordbruksmark.

I avsnitt 4.17.1 har påpekats att gällande regler om täkttillstånd inte ger
någon uttrycklig ledning för prövningsmyndighetens överväganden. Där
har även sagts att prövningen av en ansökan om täkttillstånd bör ske mot
bakgrund av en intresseavvägning. I denna paragraf införs en
prövningsregel som ger uttryck för hur denna avvägning bör göras.
Paragrafen sammanfattar i huvudsak vad som redan gäller i praxis, dock
med större tyngd på intresset av att bevara den biologiska mångfalden.
Såsom också har utvecklats i avsnitt 4.17.1 är syftet med miljöbalkens
regler om prövning av tillstånd till täkt att verksamhetens samtliga
effekter på omgivningen skall prövas vid ett tillfälle. Detta följer av att
bl.a. naturvårdslagen och miljöskyddslagen samordnas i miljöbalken.
Följaktligen skall en täktansökan prövas med hänsyn också till de
aspekter som gäller för miljöfarlig verksamhet, dvs. buller, damm etc.
Det torde alltså inte behöva uttryckas särskilt i paragrafen att t.ex.
balkens bestämmelser om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd också
gäller i tillämpliga delar vid prövning av täkter, eftersom det i den
föreslagna bestämmelsen anges att skador på miljön skall vägas mot
materialbehovet.
För tydlighetens skull bör anmärkas att också balkens allmänna och i
övrigt allmängiltiga bestämmelser självfallet skall tillämpas vid
prövningen. I avsnitt 4.8 samt delvis i författningskommmentaren till 2
kap. 3 § utvecklas betydelsen av de allmänna hänsynsreglerna och
samspelet mellan dem och särskilda regler för vissa verksamheter, i detta
fall täktverksamhet. I täktfrågor har vidare hushållningsbestämmelserna i
balken stor betydelse för avvägningen mellan olika intressen (jfr. 2 kap.
4 § och 3-4 kap). Bland dessa bestämmelser märks t.ex. regeln om att
företräde skall ges åt sådan användning av ett markområde som medför
en från allmän synpunkt god hushållning (3 kap. 1 §).
Första meningen i paragrafen får mot bakgrund av det som nu har sagts
inte uppfattas så, att betydande skador på naturmiljön kan accepteras om
behovet av täktmaterialet är mycket stort. Finns det risk att
täktverksamheten orsakar stora skador, kan tillstånd hindras redan enligt
andra meningen i paragrafen där sådana intressen anges som löper
särskild risk att skadas vid täktverksamhet. För att tillstånd skall kunna
meddelas måste verksamheten självfallet också alltid kunna förenas med
de allmänna hänsynsreglerna. Den enskilde täktexploatörens intressen
beaktas genom att behovet av täktmaterialet från allmän och enskild
utgångspunkt vägs mot de intressen som anges i förevarande paragraf
samt genom att en skälighetsavvägning görs enligt 2 kap. 7 §.
Prövningen av en ansökan om täkttillstånd kan följaktligen utmynna i att
den s.k. stoppregeln i 2 kap. 9 § sätter hinder för verksamheten oavsett
hur stort behovet av materialet än är.
Genom tillämpningen av balkens allmänna regler avses också sådana
för- och nackdelar beaktas som inte har omedelbart samband med
täktverksamheten men som är av betydelse för miljön. I lagtexten
markeras detta genom att behovet av täktmaterialet skall vägas mot
skador på inte bara djur- och växtlivet utan även på miljön i övrigt.
Täktmaterialet kan behöva bevaras för annat utnyttjande än det som
täktansökan syftar till, t.ex. för att härbärgera ett grundvattenmagasin
eller för framställning av dricksvatten genom filtrering. Vid prövningen
av en täktansökan skall också värdet av geologiska formationer beaktas.
Vidare skall beaktas att täkten kan komma att lokaliseras så att
transporter till och från den orsakar stora olägenheter för människor, djur
och natur. Prövningen skall alltså vara allsidig och djupgående.
Vid prövning av täkter tillämpas vidare bestämmelserna i balkens
fjärde avdelning. Där finns bl.a bestämmelser om utredningsskyldighet i
samband med ansökan om tillstånd. Utredningen bör i likhet med vad
som gäller idag innefatta bl.a. täktplan och uppgifter om materialbehov. I
detta sammanhang skall också nämnas att balkens allmänna
bestämmelser om t.ex. miljökonsekvensbeskrivningar naturligtvis blir
tillämpliga.
I kommentaren till föregående paragraf har nämnts att det enligt 5 §
skötsellagen krävs tillstånd till täkt av matjord på jordbruksmark som är
lämplig för jordbruksproduktion, när täkten sker för annat ändamål än
markinnehavarens husbehov. Bestämmelsen kom från början till för att
skydda brukningsvärd jordbruksmark. Det betyder att dess syfte skiljer
sig från naturvårdslagens täktregler, som primärt syftar till att skydda
naturmiljön. Skötsellagens ursprungliga tillståndskrav för att ta
jordbruksmark ur jordbruksproduktion är numera ändrat till en
anmälningsplikt. Kravet på tillstånd för matjordstäkt kvarstår däremot
oförändrat. Det får visserligen förutsättas att en ansökan om täkt av
matjord prövas allsidigt men för att även behovet av jordbruksmark skall
kunna beaktas införs i paragrafens andra stycke en särskild hänsynsregel
med avseende på täkt av matjord.

3 § Tillstånd till täkt får lämnas endast om det ställs säkerhet för de
villkor som skall gälla för tillståndet. Om det finns särskilda skäl får
länsstyrelsen befria den sökande från kravet på säkerhet. Ytterligare
bestämmelser om säkerhet finns i 16 kap. 3 §.

Behovet av återställningsåtgärder efter det att täktverksamhet har
avslutats är särskilt stort eftersom täkterna kan orsaka stora och
förfulande sår i landskapet. En ekonomisk garanti måste därför finnas för
att åtgärder vidtas för återställning av täktområdet.
I denna paragraf, som i huvudsak motsvarar 18 § andra stycket
naturvårdslagen, föreskrivs en obligatorisk skyldighet att ställa säkerhet
för att få tillstånd till täktverksamhet. Motsvarande regel i
naturvårdslagen infördes år 1974 som ett led i den allmänna skärpningen
av täktbestämmelserna till skydd för naturmiljön. Säkerheten kan bestå i
att medel sätts in på ett spärrat bankkonto eller att bankgaranti ställs.
Under alla omständigheter skall säkerheten utgöra garanti för att de
åtgärder utförs som föreskrivs i täkttillståndet för att begränsa eller
motverka skadan på miljön. Säkerhetens storlek skall motsvara de
kostnader som uppkommer om åtgärderna måste utföras genom det
allmännas försorg. Vid granskning av ställd säkerhet måste
prövningsmyndigheten se till att det klart framgår att säkerheten ställs för
sökandens förpliktelser. Såvitt gäller uppskattningen av säkerhetens
värde bör t.ex. borgensåtaganden i koncernförhållanden godtas endast
undantagsvis och efter omsorgsfull granskning.
En allmän fakultativ regel om säkerhet för verksamheter som prövas
enligt miljöbalken finns 16 kap. 3 §. I författningskommentaren till
sistnämnda paragraf utvecklas det nyss berörda huvudsyftet med
bestämmelserna om säkerhet, nämligen att kostnaderna för
efterbehandling säkras.

4 § Ägaren eller annan innehavare av marken är skyldig att tåla
åtgärder i enlighet med villkor i täkttillståndet.

En särskild paragraf motsvarande den bestämmelse som nu finns i 18 §
tredje stycket naturvårdslagen arbetas in i miljöbalken med viss
redaktionell ändring. Paragrafen avser det fallet att den som har
täkttillståndet inte äger marken där täkten är belägen. Markinnehavaren
är i detta fall skyldig att tåla de åtgärder, t.ex. återställningsåtgärder, som
tillståndshavaren åläggs i täkttillståndet. Paragrafen som har avseende
endast på täkttillstånd innebär således ingen ändring i sak av vad som
redan gäller.

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om skyldighet för den som exploaterar en täkt som
kräver tillstånd enligt denna balk eller enligt föreskrifter som har
meddelats med stöd av balken eller för den som bedriver
stenkrossrörelse att lämna de uppgifter om verksamheten som behövs
som underlag för planering av naturvården.
Regeringen får föreskriva att den som innehar tillstånd till täkt som
avses i första stycket skall lämna uppgift till länsstyrelsen om vem som är
exploatör av täkten.
När uppgift saknas om vem som är exploatör av en täkt för vilken
tillstånd getts, skall vid tillämpningen av denna paragraf eller
föreskrifter som meddelats med stöd av paragrafen tillståndshavaren
anses som exploatör av täkten.

I avsnitt 4.17.1 har redogjorts för lagen (1995:1667) om skatt på
naturgrus (prop. 1995/96:87, bet. 1995/96:SkU18, rskr. 1995/96:122).
Miljöbalkens förevarande paragraf, som motsvarar 18 a §
naturvårdslagen, handlar om bl.a. viss uppgiftsskyldighet som har
samband med naturgrusskatten.
Första stycket bygger på en äldre utformning av 18 a § naturvårdslagen
och avser primärt skyldighet för en täktexploatör att lämna uppgifter för
planering av naturvården. Texten i stycket har ändrats så att paragrafen
skall överensstämma begreppsmässigt med lagen om skatt på naturgrus.
Andra och tredje styckena har helt och hållet avseende på den nya
naturgrusskatten. Andra stycket syftar till att länsstyrelsen skall vara
underrättad om vem som är exploatör, dvs. vem som faktiskt bedriver
verksamheten i täkten. Det tredje stycket medför att det alltid finns någon
person som är att anse som exploatör av en tillståndsgiven täkt.

Anmälan för samråd

6 § Kan en verksamhet eller en åtgärd som inte omfattas av tillstånds-
eller anmälningsplikt enligt andra bestämmelser i denna balk komma att
väsentligt ändra naturmiljön, skall anmälan för samråd göras hos den
myndighet som utövar tillsynen enligt bestämmelser i 26 kap. eller
bestämmelser som har meddelats med stöd av samma kapitel.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om att det inom landet eller en del av landet alltid
skall göras en anmälan för samråd i fråga om särskilda slag av
verksamheter eller åtgärder som kan medföra skada på naturmiljön.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får också
meddela föreskrifter om vilka uppgifter en anmälan skall innehålla.
Verksamhet eller åtgärd som skall anmälas för samråd får påbörjas
tidigast sex veckor efter det att anmälan har gjorts, om inte
tillsynsmyndigheten medger något annat.
Den myndighet som avses i första stycket får förelägga den
anmälningsskyldige att vidta de åtgärder som behövs för att begränsa
eller motverka skada på naturmiljön. Om sådana åtgärder inte är
tillräckliga och det är nödvändigt för skyddet av naturmiljön, får
myndigheten förbjuda verksamheten. Bestämmelser om rätt till
ersättning vid ett sådant föreläggande eller förbud finns i 31 kap.

I avsnitt 4.17.2 har anförts att en samrådsparagraf motsvarande 20 §
naturvårdslagen skall finnas i miljöbalken. Samrådsbestämmelser
bedöms nämligen fylla en viktig funktion som komplement till regler om
tillståndsplikt. Vad gäller Lagrådets synpunkter avseende paragrafens
placering i balken hänvisas till nyssnämnda avsnitt.
Samrådsparagrafen i miljöbalken har utformats med iakttagande av
den princip som fastslås i 26 kap. och som går ut på att regeringen mera i
detalj bestämmer vilka myndigheter som skall vara tillsynsmyndigheter
enligt balken. Det bör alltså ankomma på regeringen att genom
föreskrifter bestämma vilka statliga myndigheter som skall vara
tillsynsmyndigheter, tillika samrådsmyndigheter, eller att kommunal
myndighet skall fullgöra uppgiften som samrådsmyndighet. Liksom
enligt naturvårdslagens motsvarande paragraf kan det förutses att
länsstyrelsen ofta är den lämpligaste myndigheten för handläggning av
samrådsärenden, men i linje med vad som föreslås gälla beträffande
tillsyn, områdesskydd m.m. kan och bör också kommunerna självfallet
komma i fråga för dylika uppgifter. Detta stämmer överens med vad flera
remissinstanser har gett uttryck för. Efter påpekande från Lagrådet har
paragrafen justerats för att det skall komma till uttryck att anmälan för
samråd också skall kunna göras hos kommun.
En verksamhet eller åtgärd kan utföras så att den får större eller mindre
inverkan på naturmiljön. Det skall observeras att samrådsbestämmelsen i
miljöbalken, på samma sätt som motsvarande bestämmelse i
naturvårdslagen, innebär en skyldighet att anmäla den planerade
verksamheten eller åtgärden för samråd, om det finns risk för väsentlig
ändring av naturmiljön. Den som avser att påbörja verksamheten eller
åtgärden bör därför alltid pröva, om det som planeras är så ingripande för
naturmiljön att det skall anmälas för samråd. Detta gäller även om inga
naturvårdsföreskrifter meddelats angående det aktuella området och
oavsett om området omfattas av anmälningsskyldighet enligt första eller
andra stycket i samrådsparagrafen. I tveksamma fall bör alltså samråd
ske, även om verksamhetsutövaren själv anser att ändringen av
naturmiljön inte är till skada. Begreppet verksamhet används enhetligt i
balkens regler och i samrådsparagrafen innefattar begreppet självfallet
det som i naturvårdslagen avses med arbetsföretag. Exempel på
verksamheter som det kan vara motiverat att anmäla för samråd är större
schaktningar och dräneringar, upptagande av ledningsgator, förvandling
av åkermark till skogsmark, skydds- och kompensationsdikning,
uppförande av radio- och telemaster samt tippning av schakt- och
rivningsmassor. Även utförande av vägar betraktas som samrådspliktig
verksamhet om vägprojektet inte prövas i annan ordning. I samband med
behandlingen av allemansrätten har en särskild typ av verksamhet
diskuterats beträffande vilken anmälan om samråd kan bli aktuell,
nämligen verksamhet som innebär att friluftsliv organiseras (se avsnitt
4.12).
I paragrafens tredje stycke, som saknar motsvarighet i gällande rätt,
har införts ett förbud mot att påbörja sådan verksamhet som avses i första
och andra styckena inom en viss tid sex veckor efter det att den har
anmälts för samråd. Beträffande vissa övervägande vad gäller styckets
formulering hänvisas till avsnitt 4.17.2. Ett syfte med denna bestämmelse
är att ge samrådsmyndigheten rimlig tid att fullfölja samrådsförfarandet
och överväga vilka åtgärder som den anmälda verksamheten bör
föranleda. Samrådsmyndigheten skall naturligtvis kunna medge
igångsättning av verksamheten så snart samrådsförfarandet har ägt rum.
Begär den som avser att utöva verksamheten formellt medgivande om att
få sätta i gång verksamheten bör samrådsmyndigheten medverka till det i
lämplig form, t.ex. genom muntligt besked som dokumenteras i
ärendehandlingarna eller i en formellt upprättad handling med beslut.
Samrådsmyndighet enligt paragrafens fjärde stycke bör enligt vad som
följer av första stycket vara den myndighet som regeringen bestämmer.
Samrådsmyndighet enligt fjärde stycket ges, liksom idag, möjlighet att
förelägga den som bedriver samrådspliktig verksamhet, att vidta de
åtgärder som behövs för att motverka eller begränsa företagets inverkan
på naturmiljön. Om sådana åtgärder inte är tillräckliga och det är
nödvändigt för skyddet av naturmiljön får myndigheten förbjuda
verksamheten. Ett föreläggande eller förbud enligt denna paragraf får
förenas med vite. Allmänna bestämmelser om detta meddelas i 26 kap.
som innehåller tillsynsbestämmelser.
Paragrafens sista stycke innehåller också en hänvisning till
miljöbalkens kapitel med regler om ersättning. Av 31 kap. 4 § första
stycket framgår att fastighetsägaren kan vara berättigad till ersättning när
föreläggande eller förbud meddelas med stöd av bestämmelserna i
samrådsparagrafen. I detta sammanhang finns det anledning att återknyta
till det som tidigare har sagts om förhållandet mellan samrådsparagrafen
och den s.k. stoppregeln i 2 kap. 9 § (se avsnitt 4.17.2). De verksamheter
som omfattas av samrådsparagrafen har normalt en helt annan omfattning
och effekt än sådan verksamhet som kan föranleda tillämpning av
stoppregeln. Verkningarna av samrådspliktig verksamhet är i huvudfallet
lokalt begränsade men kan just där vara så ingripande att naturmiljön
ändras i strid med de mål som ställs upp i balken. Typiskt sett utgör
verksamhet av detta slag sådan markanvändning som avses i plan- och
marklagstiftningens ersättningsbestämmelser. Av detta skäl är det inte,
som vissa remissinstanser har påpekat, ologiskt att förelägganden och
förbud enligt samrådsparagrafen kan ge rätt till ersättning medan
tillsynsåtgärder med stöd av stoppregeln inte berättigar till ersättning.
Samrådsregeln skall således fungera som ett förebyggande och
lättillgängligt medel för samrådsmyndigheten att kontrollera, styra och
eventuellt hindra miljöstörande verksamheter.
I annat sammanhang har redovisats att naturmiljöfrågor ofta hör ihop
med kulturmiljöfrågor, se bl.a. avsnitt 4.13.4 samt
författningskommentarerna till 7 kap. 4 och 9 §§. Samrådsparagrafen
innehåller visserligen endast begreppet naturmiljön, men om
samrådsmyndigheten finner att en verksamhet eller åtgärd kan komma att
skada också kulturvärden skall myndigheten självfallet underrätta den
myndighet som ansvarar för kulturmiljöfrågor.

Miljöhänsyn i jordbruket

7 § Med jordbruksmark avses i 8 och 9 §§ sådan åkermark och
betesmark som ingår i fastighet som är taxerad som lantbruksenhet.
Bestämmelserna i samma paragrafer skall dock inte tillämpas på
jordbruksmark
1. som ingår i fastighet, som har bildats för annat ändamål än
jordbruk och som därefter inte har taxerats, eller
2. som i detaljplan eller områdesbestämmelser enligt plan- och
bygglagen (1987:10) är avsedd för annat ändamål än jordbruk.

Paragrafen, som i allt väsentligt motsvarar 1 § och 2 § skötsellagen,
innehåller en definition av vad som skall avses med begreppet
jordbruksmark vid tillämpningen av 8 och 9 §§. Definitionen har förts in
i miljöbalken efter inrådan av Lagrådet. En sådan definition får i
praktiken sin största betydelse vid tillämpningen av bestämmelsen i 9 §
där det ges ett bemyndigande att meddela föreskrifter om
anmälningsskyldighet för att ta jordbruksmark ur produktion.
Beträffande vad som gäller generellt om miljöbalkens
tillämpningsområde hänvisas till vad som har anförts i avsnitt 4.6 och i
författningskommentaren till 1 kap. 3 §.

8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om den hänsyn till natur- och kulturvärden som
skall tas vid skötsel av jordbruksmark och vid annan markanvändning i
jordbruket, såsom i fråga om skyddet av odlings- och kulturlandskapet
samt djur- och växtlivet. Föreskrifterna får dock inte vara så ingripande
att pågående markanvändning inom den berörda delen av fastigheten
avsevärt försvåras.

Av avsnitt 4.17.2 framgår att miljöbalken skall innehålla regler som
motsvarar skötsellagens s.k. hänsynsregler. Som redan angetts i
kommentaren till 1 § har skötsellagens regler om matjordstäkt smälts in i
balkens täktbestämmelser.
I denna paragraf, som i huvudsak motsvarar 6 a § andra stycket
skötsellagen, meddelas regler om att hänsyn skall tas till naturvårdens
och kulturmiljövårdens intressen i jordbruket. Innebörden av paragrafen
kommer delvis till uttryck också i miljöbalkens allmänna hänsynsregler
vilka i likhet med balkens övriga allmänna regler blir tillämpliga på
verksamhet i jordbruket. Numera torde det ingå som ett naturligt led i
jordbruket att ta hänsyn till natur- och kulturvärden. I denna paragraf ges
möjlighet att ställa upp generella och konkreta krav på hänsyn i
jordbruket, vid sidan av de situationer då natur- och kulturvärdena kräver
särskilda eller mera långtgående föreskrifter enligt balkens regler.
Hänsynsföreskrifter med stöd av denna paragraf skall därför inte vara så
ingripande att de medför inskränkningar i pågående markanvändning.
Behövs i en sådan situation skydd för vissa värden som hotas med
anledning av markanvändningen får andra skyddsformer, t.ex. enligt
reglerna i 7 kap. om områdesskydd övervägas. Omvänt ger paragrafen
möjlighet att till skydd för naturvårdsintressen m.m. avsevärt inskränka
eller förbjuda åtgärder som kan definieras som ändring i pågående
markanvändning, utan att någon rätt till ersättning för den enskilde
föreligger. Här kan hänvisas till vad som anförs beträffande
skogsplantering på jordbruksmark i avsnitt 4.33.1.

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att jordbruksmark får tas ur jordbruksproduktion först efter
anmälan till länsstyrelsen, om inte åtgärden är av ringa betydelse för
jordbruket på brukningsenheten eller för natur- och kulturmiljön.
Första stycket gäller inte om marken tas i anspråk för verksamhet vars
tillåtlighet har prövats i särskild ordning.

Paragrafen, som har utarbetats efter mönster i 4 § skötsellagen, innehåller
bestämmelser som ger möjlighet att övervaka användningen av värdefull
jordbruksmark. När det gäller markens betydelse för jordbruk knyter
paragrafen an till den grundläggande hushållningsbestämmelsen i 3 kap.
4 §. Även från naturmiljö- och kulturmiljösynpunkt är det av vikt att få
uppgifter om användningen av jordbruksmark. Av dessa skäl införs
därför denna paragraf med bemyndigande för regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva
anmälningsskyldighet för att ta jordbruksmark ur produktion. Då kan,
liksom enligt gällande rätt, bestämmelserna i detalj föreskrivas i en
förordning eller, efter delegation, i myndighetsföreskrift.

10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela de föreskrifter som skäligen kan behövas från
miljöskyddssynpunkt i fråga om
1. begränsningar av antalet djur i ett jordbruk,
2. försiktighetsmått för gödselhanteringen, och
3. växtodlingen.

I gällande rätt ges möjlighet att utfärda generella miljöskyddsföreskrifter
för jordbruket i 6 b § skötsellagen. 9 kap. 5 § i balken innehåller regler
om generella föreskrifter beträffande miljöfarlig verksamhet.
Skötsellagens nyssnämnda bestämmelse kunde på goda grunder, som
vissa remissinstanser har påpekat, smältas in i balkens paragraf om
generella föreskrifter. För att hålla samman de regler som specifikt riktar
sig till jordbruksverksamhet finns dock enligt regeringens mening skäl att
behålla en särskild bestämmelse i balken som motsvarar skötsellagens
paragraf.
Paragrafen kan t.ex. användas för att utfärda föreskrifter om
gödselhantering för att genomföra åtaganden som följer av rådets direktiv
(91/676/EEG) den 12 december 1991 om skydd mot att vatten förorenas
av nitrater från jordbruket. Enligt gällande rätt har regeringen i
förordningen (1979:426) om skötsel av jordbruksmark beslutat om regler
av det slag som avses i förevarande paragraf, bl.a. för genomförandet av
det nyssnämnda EG-direktivet.

Vilthägn

11 § Vilthägn får inte uppföras utan tillstånd av länsstyrelsen på
områden där allmänheten får färdas fritt.
Vid tillståndsprövningen skall behovet av skydd för friluftslivet och
naturmiljön beaktas.
Tillstånd till vilthägn inom ett strandskyddsområde får meddelas
endast om det finns särskilda skäl.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med vad som gäller om vilthägn
idag enligt 24 a § naturvårdslagen. Tredje stycket saknar dock
motsvarighet i gällande rätt.
Vilthägn utgörs av hägn för djur som anses som vilda, t.ex. hjortdjur,
vildsvin och andra djur som hålls inhägnade även om de har fötts i
fångenskap. Däremot anses inte renar som vilda djur, varför anläggningar
för renskötsel inte omfattas av bestämmelsen.
Stängsel avsedda att utestänga djur från vissa områden, t.ex. bostads-
eller vägområden, anses inte som vilthägn enligt paragrafen (se prop
1981/82:220 s. 28).
I paragrafens tredje stycket anges att tillstånd till vilthägn inom
strandskyddsområde får meddelas endast om det finns särskilda skäl.
Enligt 7 kap. 17 § första stycket 2 undantas vilthägn från de särskilda
bestämmelser som gäller för byggande m.m. i strandskyddsområden.
Undantaget har tillkommit för att undvika en dubbelprövning i
tillståndsärendet. Ett vilthägn i strandskyddsområde skulle i annat fall
fordra såväl tillstånd enligt denna paragraf som dispens enligt 7 kap.
18 §. Prövningen bör i dess helhet ske inom ramen för
tillståndsförfarandet. När det gäller intrång i strandskyddsintressena bör
bedömningen följa samma principer som om det är fråga om
dispensförfarande i ett strandskyddsärende. För att tillstånd skall lämnas
måste således särskilda skäl föreligga.
Det bör påpekas att det i 24 kap., som innehåller allmänna regler om
tillstånds giltighet, omprövning m.m., finns bestämmelser som ger
länsstyrelsen möjlighet att besluta nya eller ändrade villkor för vilthägn. I
samma kapitel finns dessutom en regel, motsvarande 24 a § tredje stycket
naturvårdslagen, som ger möjlighet att under vissa förutsättningar
återkalla tillstånd till vilthägn (se 24 kap. 12 §).
Avslutningsvis erinras om att vilthägn även prövas från
viltvårdssynpunkt enligt jaktlagstiftningen.

Föreskrifter om tillståndsplikt

12 § Regeringen får föreskriva om sådan tillståndsplikt för verksamheter
eller åtgärder som kan krävas till följd av Sveriges medlemskap i
Europeiska unionen.

Enligt paragrafen får regeringen föreskriva om tillståndsplikt som kan
krävas till följd av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.
Bestämmelsen kan exempelvis tillämpas för att föreskriva tillståndsplikt i
de fall detta föreskrivs i rättsakter från EU och det inte avser miljöfarlig
verksamhet, vattenverksamhet eller någon annan verksamhet för vilken
tillståndsplikt kan föreskrivas enligt annan bestämmelse i balken.
Exempelvis krävs numera enligt rådets direktiv (85/337/EEG) av den 27
juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och
privata projekt att det skall krävas tillstånd för vissa projekt. Tidigare
krävdes bara att de blev föremål för en bedömning av miljöpåverkan i de
fall det är betydande miljöpåverkan. Direktivet har ändrats genom
direktivet (97/11/EG) och där föreskrivs att angivna projekt skall bli
föremål för krav på tillstånd och en bedömning av deras påverkan innan
tillstånd ges. Ändringsdirektivet skall vara genomfört senast den 14 mars
1999. Direk-tiven har behandlats mera utförligt i avsnitt 4.11.2. I
direktivets bilaga II anges under infrastrukturprojekt bl.a. anläggning av
vattenledningar över långa avstånd. För sådana anläggningar kan inte
föreskrivas tillstånd enligt någon annan bestämmelse i balken.
5.1.13 13 kap. Genteknik

Tillämpningsområde

1 § Bestämmelserna i detta kapitel skall tillämpas vid innesluten
användning och avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer.
Bestämmelserna skall också tillämpas när produkter som innehåller eller
består av sådana organismer släpps ut på marknaden.
Syftet med bestämmelserna är, utöver vad som sägs i 1 kap. 1 § första
stycket, att säkerställa att särskilda etiska hänsyn tas vid sådan
verksamhet som avses i första stycket.

I paragrafen anges bestämmelsernas tillämpningsområde och syfte.
Av paragrafens första stycke framgår att kapitlet är tillämpligt på
innesluten användning och avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade
organismer. Det är också tillämpligt när produkter som innehåller eller
består av genetiskt modifierade organismer släpps ut på marknaden.
Begreppen definieras i 3-7 §§. Verksamhet enligt detta kapitel omfattas
därutöver även av de andra allmänt tillämpliga bestämmelserna i balken,
som t.ex. hänsynsreglerna i 2 kap. Av stor betydelse är också 14 kap.
som behandlar kemiska produkter och biotekniska organismer. Ett flertal
sådana produkter är eller kommer att vara genetiskt modifierade.
Vid sidan om balkens regler kommer, precis som idag, dessutom en
rad andra lagar och förordningar att vara tillämpliga på genetiskt
modifierade organismer och produkter som består av eller innehåller
sådana.
Exempelvis tillämpas övergripande straffbestämmelser vid
användningen och hanteringen av genetiskt modifierade organismer och
förfarandet med produkter som innehåller eller består av levande sådana
organismer. Tänkbara brottsrubriceringar enligt 13 kap. brottsbalken är
bl.a. spridande av gift eller smitta, förgöring och vårdslöshet med gift
eller smitta. Andra exempel på bestämmelser som gäller för genteknisk
verksamhet är arbetsmiljölagen (1977:1160) vad gäller den yrkesmässiga
användningen av gentekniken och hanteringen av framställda produkter,
lagen (1982:821) och förordningen (1982:923) om transport av farligt
gods, produktsäkerhetslagen (1988:1604), läkemedelslagen (1992:859),
livsmedelslagen (1971:511) och livsmedelsförordningen (1971:807).
Vad gäller användningen av genetiskt modifierade djur tillämpas bl.a.
djurskyddslagen (1988:534), djurskyddsförordningen (1988:539),
jaktförordningen (1987:905) och epizootilagen (1980:369). Vid
användning av genetiskt modifierade växter är bl.a. växtskyddslagen
(1972:318), utsädeslagen (1976:298) och skogsvårdslagen (1979:429)
tillämpliga.
Bestämmelser om sekretess i det allmännas verksamhet finns i
sekretesslagen (1980:100).
I andra stycket anges kapitlets syfte. Det etiska hänsynstagandet är
särskilt påtagligt vid genteknisk verksamhet och har därför lyfts fram i
detta stycke. Emellertid utgör även bestämmelsen i 1 kap. 1 § första
stycket utgångspunkter för etiska värderingar som ligger till grund för
balkens tillämpningsområde i övrigt.
Lagrådet har ifrågasatt andra stycket och särreglerna om etiska hänsyn
i genteknikkapitlet. Frågan behandlas närmare i avsnitt 4.18.1.
Bestämmelserna i detta kapitel avser naturligtvis också att skydda
männniskors hälsa och miljön. Eftersom detta är balkens uttryckliga och
övergripande syfte, som regleras i balkens första avdelning, anges det
inte särskilt i lagrummet. Skyddet för människors hälsa och miljön är
också syftet med rådets direktiv 90/219/EEG av den 23 april 1990 om
innesluten användning av genetiskt modifierade mikroorganismer och
rådets direktiv 90/220/EEG av den 23 april 1990 om avsiktlig utsättning
av genetiskt modifierade organismer i miljön, vilka införlivas i svensk
lagstiftning genom bestämmelserna i detta kapitel och balken i övrigt.
Skyddet av miljön omfattar även skyddet av djur och djurs hälsa i
meningen djurpopulation, dock inte enstaka individer. Individuella djurs
hälsa regleras främst i djurskyddslagen. Däremot avses i balken alla djur
och inte endast sådana som hålls i fångenskap.

2 § Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från kapitlets
tillämpning i fråga om organismer som har tagits fram med sådana
beprövade metoder för genetisk modifiering som har visat sig inte
medföra några risker från hälso- och miljösynpunkt.

Med delegationen i paragrafen har regeringen en möjlighet att meddela
föreskrifter om undantag från kapitlets tillämpningsområde vad gäller
organismer som har erhållits med vissa genetiska metoder. En
förutsättning är att det gäller beprövade metoder. Undantag kan alltså
komma ifråga endast för sådana metoder som på ett vedertaget sätt och
under längre tid har använts i ett antal tillämpningar. Det krävs också att
metoden därvid inte har visat sig medföra några risker från hälso- och
miljösynpunkt.
Genom paragrafen uppfylls begränsningarna i artikel 3 i direktivet om
innesluten användning och artikel 3 i direktivet om avsiktlig utsättning.

Definitioner

Definitionerna i kapitlet är hämtade från artikel 2 i direktivet om
innesluten användning och artikel 2 i direktivet om avsiktlig utsättning.
Det blir de tillämpande myndigheternas uppgift att avgöra definitionernas
närmare räckvidd med utgångspunkt i direktiven och med vägledning av
den praxis som utvecklas inom EU (jfr. prop. 1991/92:170 s. 144-150,
bet. 1992/93:EU1 s. 169-172).

3 § Med organism avses en biologisk enhet som kan föröka sig eller föra
över genetiskt material.

Genom definitionen slås fast att en organism i balkens mening alltid är
levande.

4 § Med genetiskt modifierad organism avses en organism där det
genetiska materialet har ändrats på ett sätt som inte inträffar naturligt
genom parning eller naturlig rekombination.

Enligt Nationalencyklopedin betyder rekombination inom gentekniken
omgruppering av arvsmasssan. Definitionen innebär att en genetisk
modifiering inträffar vid användningen av bl.a. hybrid-DNA-tekniker och
cellfusion som innebär att levande celler med nya kombinationer av
ärftligt genetiskt material bildas genom en fusion av två eller fler celler
på ett sätt som inte förekommer naturligt (jfr. bilaga 1 A till direktivet
om innesluten användning och bilaga 1 A till direktivet om avsiktlig
utsättning.) Definitionen innebär också att genetisk modifiering inte
inträffar vid bl.a. befruktning in vitro och induktion av polyploidi
(kromosomtalsfördubbling), om metoderna inte omfattar användning av
hybrid-DNA-molekyler eller genetiskt modifierade organismer (jfr de
förut nämnda bilagorna till direktiven).

5 § Med innesluten användning avses en verksamhet där någon
modifierar organismer genetiskt eller odlar, förvarar, använder,
transporterar, destruerar eller gör sig kvitt sådana genetiskt modifierade
organismer och där fysiska hinder, eller en kombination av fysiska och
kemiska eller biologiska hinder, används för att begränsa dessa
organismers kontakt med allmänheten och miljön.

Med innesluten användning avses all hantering där det finns hinder som
begränsar de genetiskt modifierade organismernas kontakt med
allmänheten och miljön, t.ex. ett laboratorium med särskilda ventilations-
och avloppssystem eller en industriell produktion med organismer i
reaktortankar. En innesluten användning kan också ske i ett växthus, om
detta är tillräckligt slutet.
Se vidare om förhållandet mellan innesluten användning, avsiktlig
utsättning och utsläppande på marknaden i specialmotiveringen till 7 §
nedan.

6 § Med avsiktlig utsättning avses ett avsiktligt införande av genetiskt
modifierade organismer i miljön utan någon särskild inneslutning.

Avsiktlig utsättning kan avse både försöksutsättning och produktion.
Som exempel kan nämnas lösgående genetiskt modifierade får och
odling med genetiskt modifierade fiskar. Avsiktlig utsättning definieras
som ett avsiktligt införande av genetiskt modifierade organismer i miljön
utan någon särskild inneslutning. Det betyder att allt som inte är
innesluten användning är att anse som avsiktlig utsättning. Om det inte
finns någon inneslutning är verksamheten således att bedöma som en
utsättning.
Se vidare om förhållandet mellan innesluten användning, avsiktlig
utsättning och utsläppande på marknaden i specialmotiveringen till 7 §
nedan.

7 § Med uttrycket släppa ut på marknaden avses att tillhandahålla eller
göra en produkt tillgänglig för någon annan.

I kommissionens handbok om direktivet om avsiktlig utsättning
(XI/322/92-EN) diskuteras innesluten användning, avsiktlig utsättning
och utsläppande på marknaden och hur begreppen förhåller sig till
varandra (handboken s. 86 f.). Där sägs att om genetiskt modifierade
organismer har framställts av ett företag och levererats till ett annat
företag för en försöksutsättning, torde organismerna inte anses ha släppts
ut på marknaden, trots att de egentligen har tillhandahållits och gjorts
tillgängliga för andra. I handboken finns även en rad andra exempel på
förfaranden som, enligt kommissionens uppfattning, inte är att bedöma
som utsläppande på marknaden.

Krav på utredning för bedömning av skaderisker

8 § Innesluten användning och avsiktlig utsättning av genetiskt
modifierade organismer skall föregås av en utredning. Den skall kunna
läggas till grund för en tillfredsställande bedömning av vilka hälso- och
miljöskador som organismerna kan orsaka. Utredningen skall vara gjord
i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. En sådan utredning
skall också göras innan en produkt som innehåller eller består av
genetiskt modifierade organismer släpps ut på marknaden.

I bestämmelsen sägs att en innesluten användning, en avsiktlig utsättning
och ett utsläppande på marknaden skall föregås av en utredning som kan
ligga till grund för en tillfredsställande bedömning av vilka hälso- eller
miljöskador som kan vara aktuella. Det åligger den som är ansvarig för
verksamheten att genom egna undersökningar eller på annat sätt se till att
det finns relevant underlag för en bedömning av verksamheten.
Vilken utredning som är tillräcklig beror på en rad omständigheter.
Hur omfattande underlaget måste vara beror på verksamhetens karaktär,
organismens egenskaper och vad som är påkallat från miljö- och
hälsosynpunkt. En innesluten användning för forskningsändamål t.ex.
innebär ofta små risker för skador. I sådana fall kan utredningen, om
beprövad erfarenhet ger så vid handen, vara av förhållandevis liten
omfattning. Höga krav måste däremot ställas när det gäller ett helt nytt
användningssätt eller nya produkter. Den möjliga exponeringen är alltid
en faktor av betydelse. Den närmare innebörden av kraven på uppgifter
bestäms av den vid varje tidpunkt rådande vetenskapliga kunskapsnivån.
I utredningen behöver inte anges vilka etiska problem som hanteringen
kan föra med sig.
Genom paragrafen uppfylls närmast artikel 6 i direktivet om innesluten
användning (jfr även artikel 5 i direktivet om avsiktlig utsättning).

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela ytterligare föreskrifter om sådan utredning som avses i 8 §.

Genom särskilda föreskrifter kan bl.a. preciseras hur de hälso- och
miljömässiga övervägandena skall göras (jfr bilaga 3 till direktivet om
innesluten användning och bilagorna 2 och 3 till direktivet om avsiktlig
utsättning).

Etiska hänsyn och försiktighetsmått

10 § Särskilda etiska hänsyn skall tas vid innesluten användning och
avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer liksom när en
produkt som innehåller eller består av sådana organismer släpps ut på
marknaden.

I paragrafen uttrycks att särskilda etiska hänsyn skall tas vid innesluten
användning och avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer
samt utsläppande på marknaden av produkter som innehåller eller består
av sådana organismer. Redan i 1 kap. 1 § slås dock fast att det skall
beaktas att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att
förändra naturen är knuten till ett förvaltaransvar. Detta synsätt är
grunden för en etisk bedömning. Ett etiskt hänsynstagande gör sig
emellertid särskilt påmint när det gäller gentekniken. Därför innehåller
detta kapitel en särskild bestämmelse om etiska hänsynstaganden.
Lagrådet har emellertid frågasatt bestämmelsen och frågan behandlas
närmare i avsnitt 4.18.1.
Att etiska hänsyn skall tas betyder bl.a. att människan har ett ansvar att
förhindra allvarliga störningar i de ekologiska systemen liksom att tillse
att olika gentekniska tillämpningar inte uppfattas som stötande eller
stridande mot god sed och allmän ordning. De får heller inte ge upphov
till onödigt lidande hos djur.
Den etiska värderingen handlar om att göra en avvägning mellan olika
intressen. Ett sätt att i det enskilda fallet avgöra om en verksamhet är
etiskt försvarbar är att tillämpa en analysstrategi som gör det möjligt att
identifiera de olika intressen som står emot varandra eller i övrigt gör sig
gällande, och att bedöma effekterna av alternativa handlingssätt. Om t.ex.
användningen av ett genetiskt modifierat djur inte kan förväntas ha något
egentligt värde och de etiska invändningarna är betydande bör tillstånd
inte ges.
Analysen av de olika intressena kan naturligtvis också leda till att det
bedöms vara etiskt olämpligt att inte ge tillstånd till en viss genteknisk
verksamhet. Ett exempel är framställning av ett viktigt läkemedel.
Styrkan av intresset att utveckla läkemedlet får då vägas mot de etiska
betänkligheter som kan finnas.
De etiska frågorna har en särskild tyngd när det gäller industriellt
utnyttjande av gentekniskt modifierade djur. Det är viktigt att
gentekniken tillämpas på djur så att både genförändringen i sig och syftet
med förändringen kan försvaras etiskt och inte uppfattas som stötande av
allmänheten. Detta gäller också för djurets vård och förvaring i samband
med användningen. Vid industriellt utnyttjande av genetiskt modifierade
djur bör tillstånd lämnas endast om det finns starka skäl för detta.
I kraven på särskilda etiska hänsyn ligger att genteknisk verksamhet
bör tillåtas bara om den medför en samhällsnytta, dvs. en nytta som inte
begränsar sig till verksamhetsutövaren utan som också har ett
allmännyttigt värde.
Det bör i detta sammanhang erinras om de allmänna hänsynsreglerna i
balken som är direkt tillämpliga. Den i gentekniklagen angivna
skyldigheten att vidta de åtgärder och den försiktighet i övrigt som
behövs för att undvika negativa effekter på människors och djurs hälsa
och miljön motsvaras i balken närmast av 2 kap. 3 §. Någon förändring
av gentekniklagens allmänna aktsamhetskrav avseende genteknisk
verksamhet är inte avsedd.
Aktsamheten om människors och djurs hälsa regleras alltså av balkens
allmänna hänsynsregler. Den gentekniska verksamheten medför dock,
sannolikt mer än någon annan verksamhet som omfattas av balken,
direkta konsekvenser för djur. Det finns därför skäl att i detta
sammanhang nämna något om detta.
Aktsamheten om djurs hälsa tar, som tidigare nämnts, sikte på hela
djurpopulationer och inte enstaka djur. Det är emellertid inte meningen
att djurpopulationen skall skyddas i varje läge utan det måste göras en
övergripande bedömning av syftet med verksamheten. En vägning
mellan människors och djurs intressen kan bli aktuell vid bland annat
framställning av mediciner. En avvägning får också göras när två
djurpopulationer ställs mot varandra. Eftersom bestämmelsen avser
hälsan hos en djurpopulation hindrar den inte att gentekniken används i
enskilda fall t.ex. för att framställa ett djur som avses utveckla cancer.
Däremot följer av de särskilda etiska hänsyn som skall tas enligt denna
paragraf att också hänsyn skall tas till det enskilda djuret.
Den gentekniska verksamheten har också särskild betydelse för
möjligheten att tillgodose balkens syfte att skapa förutsättningar för en
hållbar utveckling. Det är av synnerlig vikt att också långsiktiga
konsekvenser värderas vid bedömningen av om en genteknisk
verksamhet får bedrivas. Det kan t.ex. vara bra på kort sikt att växter görs
resistenta mot ett visst bekämpningsmedel eftersom det kan innebära en
övergång till en mindre miljöskadlig kemikalie men på lång sikt kan det
försvåra övergången till en ekologiskt hållbar utveckling. Det gagnar inte
heller en hållbar utveckling om lösningar på befintliga problem medför
andra nya problem. Ett exempel på detta är framställning av oljeätande
bakterier som i och för sig kan användas för att ta hand om oljespill, men
som är giftiga och sprids i naturen. Gentekniska metoder bör användas
för att ersätta andra metoder som på kort och lång sikt är mer
hälsoskadliga eller miljöbelastande.

11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela särskilda föreskrifter om försiktighetsmått.

Bemyndigandet för regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer att meddela särskilda föreskrifter om försiktighetsmått vid
sidan om de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. 3 § har betydelse för
uppfyllandet av EG-direktiven. Som exempel på sådana försiktighetsmått
kan nämnas skyldighet att föra protokoll (artikel 9 i direktivet om
innesluten användning), beredskapsplaner (artikel 14 i direktivet) och
underrättelseskyldighet vid olycka (artikel 15 i direktivet).
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter om
försiktighetsmått kan straffas enligt 29 kap. 8 § p 18.

Tillståndskrav och anmälningsskyldighet

12 § Det krävs tillstånd för att genomföra en avsiktlig utsättning av
genetiskt modifierade organismer eller för att släppa ut en produkt som
innehåller eller består av sådana organismer på marknaden.

I bestämmelsen finns ett allmänt tillståndskrav för avsiktlig utsättning av
genetiskt modifierade organismer och för utsläppande på marknaden av
produkter som innehåller eller består av sådana organismer.
Innesluten användning som sådan omfattas inte av tillståndskravet.
Produkter som innehåller eller består av genetiskt modifierade
organismer och som släpps ut på marknaden enbart för innesluten
användning kan med stöd av föreskrifter enligt 15 § vara undantagna från
tillståndskravet.
Frågan om tillstånd skall prövas av den myndighet regeringen
bestämmer. Detta framgår av 17 §.
Av Jordbruksutskottets PM, 1995-06-14, Genteknik Reglering och
utveckling, framgår bl.a. följande beträffande erfarenheter av
riskbedömningar vid hittillsvarande tillståndsprövning.

Myndigheterna gör en bedömning av tänkbara risker samt vilka krav
som skall ställas för att minimera dessa. Vid tillståndsprövningen vägs
riskerna ihop i en samlad bedömning. Ett grundläggande krav är att
förväntade skadeverkningar inte får stå i ogynnsam proportion till
förväntade positiva effekter. Jordbruksverkets ambition har varit att
inte acceptera några skador över huvud taget. Inom läkemedelsområdet
jämför man även förväntade effekter med kända effekter vid
tillgängliga behandlingsalternativ.
Inom flera myndigheter påpekar man en obalans mellan å ena sidan
kraven i EG:s direktiv om innesluten användning och avsiktlig
utsättning och implementeringen av dessa och å andra sidan kravnivån
i fråga om andra skador. Påverkan som inte är hänförlig till
gentekniken som sådan kan nämligen medföra lika höga eller kanske
t.o.m. högre risker för hälsa och miljö. Man påpekar det väsentliga i en
sammanvägd bedömning av olika risker och hur dessa kan minimeras.
Inom livsmedelsområdet har man internationellt börjat arbeta med
begreppet "substantial equivalence". Detta innebär att man med hjälp
av olika parametrar bestämmer olika normvärden vilka används som
jämförelse vid riskbedömningar. Inom EU kommer detta att regleras i
den s.k. Novel Foods-förordningen.

Genom bestämmelsen uppfylls reglerna i artiklarna 6.4 och 11.5 i
direktivet om avsiktlig utsättning.
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelsen kan
straffas enligt 29 kap 4 §.

13 § Ett tillstånd får lämnas endast om verksamheten är etiskt
försvarbar.

I paragrafen anges som en förutsättning för att tillstånd skall kunna ges
att verksamheten måste vara etiskt försvarbar. Det bör dock för
tydlighetens skull anmärkas att all verksamhet som omfattas av
miljöbalken självfallet dessutom måste prövas mot balkens allmänna
hänsynsregler i 2 kap. Förutsättningen i 7 § första stycket gentekniklagen
att verksamheten skall vara godtagbar från hälso- och
miljöskyddssynpunkt motsvaras i balken närmast av 2 kap. 3 §.
Artiklarna i 6 och 10 i direktivet om avsiktlig utsättning uppfylls därmed.
Att en genteknisk verksamhet bedöms vara godtagbar enligt
försiktighetsprincipen innebär, liksom för all annan verksamhet som
omfattas av miljöbalken, att redan riskerna för skadlig påverkan har
beaktats. Se vidare om detta i författningskommentaren till 2 kap. 3 §
andra stycket.
Den gentekniska verksamheten måste dessutom, till skillnad mot annan
verksamhet enligt miljöbalken, bedömas vara uttalat etiskt försvarbar för
att tillstånd skall meddelas. Lagrådet har emellertid frågasatt en sådan
särreglering. Frågan behandlas närmare i avsnitt 4.18.
De etiska frågorna är av särskild tyngd vad gäller tillämpningen av
genteknik på djur. I sådan fall måste myndigheten fästa mycket stor vikt
vid att verksamheten verkligen är etiskt försvarbar och inte uppfattas som
stötande av allmänheten. Skälen för att utsättning eller utsläppande på
marknaden skall tillåtas måste vara mycket starka.
Bedömningsgrunderna vid den etiska prövningen har utvecklats i
författningskommentaren till 10 §.
För att få hjälp vid den etiska bedömningen kan prövningsmyndigheten
hämta in ett rådgivande yttrande från Gentekniknämnden (se vidare om
Gentekniknämnden under 19 §). Samråd med andra myndigheter kan
också komma ifråga. Naturvårdsverket har en samordnande roll. Dess
insatser är av stor betydelse vid uppbyggandet av strategier och praxis.
Även organisationer och enskilda kan beredas tillfälle att yttra sig i
tillståndsärendena. Jordbruksutskottets PM 1995-06-14, Genteknik
Reglering och utveckling, redovisar bl.a. följande erfarenheter
beträffande den etiska bedömningen.

En av huvuduppgifterna för Gentekniknämnden är att främja en etiskt
försvarbar användning av gentekniken. I enlighet med sin instruktion
har nämnden en etiskt sakkunnig ledamot. Vid diskussion med denne
ledamot kring hittillsvarande erfarenheter och etiska hänsyn framträder
följande.
Etik kan sägas handla om vilka värderingar som får slå i genom vid
konkurrerande intressen, ett moraliskt dilemma. Etiska hänsyn vid
användningen av genteknik rör inte bedömningar av tekniken som
sådan. De etiska bedömningarna blir tillämpliga vid olika praktiska
tillämpningar av tekniken. De etiska bedömningarna skall hållas
åtskilda från kvantitativa bedömningar av riskernas omfattning. Sådana
bedömningar vilar mer på vetenskapliga experter inom olika
samhällssektorer med ansvar inom genteknikens område. Etiska
hänsyn inom genteknikens område kan avse såväl innesluten
användning som avsiktlig utsättning och utsläpp på marknaden. När
det gäller djur blir etisk hänsyn ofta aktuell redan vid innesluten
användning. Gentekniken föranleder etiska frågor som i många fall
liknar frågor som diskuteras inom medicinsk etik och försöksdjursetik.
I vissa fall kan dock principiellt nya frågeställningar dyka upp.
De etiska frågorna kommenteras förutom av Gentekniknämnden och
Naturvårdsverket av tre av de sju tillsynsmyndigheterna. Den
vanligaste kommentaren är att etisk hänsyn rör bedömningar i
förlängningen av myndighetens kompetensområde, där primära kända
effekter och överskådliga tidsperspektiv blir otillräckliga. Etiska
hänsyn kommer därmed snarast att röra effekter i andra och tredje hand
i långa tidsperspektiv.
Inom Läkemedelsverket särskiljer man bedömningar av
skadeverkningar från etiska hänsyn genom att det senare även
omfattar imaginära värden, som vad liv betyder och vad liv har för
värde. De etiska frågorna berörs på allvar inom läkemedelsområdet när
det blir aktuellt med genterapi. Tekniken för genterapi uppges dock
ännu vara outvecklad. Det saknas också kunskaper om långsiktiga
effekter. Samtidigt framhålls vikten av att en debatt om dessa frågor
inleds redan nu, då frågorna rör svåra avgöranden.
Inom Jordbruksverket har framförts att de etiska frågorna är mer
uttalade först när det gäller avsiktlig utsättning inom djurområdet.
Innesluten användning inom djurområdet (anläggningar med
försöksdjur) prövas från etisk synpunkt av Centrala
försöksdjursnämnden. Nämnden är huvudman för landets
djurförsöksetiska nämnder, vilka svarar för alla djurförsök.
Flera myndigheter ser en viktig uppgift för Gentekniknämnden när
det gäller bistånd och ledning med hanteringen av de etiska frågorna.
Man uttrycker bl.a. önskemål om minimikrav och gemensamma
synsätt. Internationellt går uppfattningarna om etiska hänsyn rätt vitt
isär.
Frågorna om genteknik rör avvägningar mellan å ena sidan
samhällets kontroll i enlighet med politiskt fattade beslut och å andra
sidan upprätthållande av ett gott forskningsklimat, vilket även betonats
av statsmakterna.

Av 16 kap. 2 § andra stycket framgår att ett tillstånd får förenas med
villkor.

14 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om vad som krävs till skydd för människors hälsa
och miljön för att få tillstånd enligt 12 §.

Paragrafen innehåller ett bemyndigande att meddela sådana särskilda
föreskrifter om materiella förutsättningar för tillstånd som behövs från
hälso- och miljösynpunkt.

15 § Regeringen eller tillståndsmyndigheten får meddela föreskrifter om
undantag från tillståndskravet enligt 12 §.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om undantag från tillståndskravet. Det kan naturligtvis bara
röra sig om sådana undantag från tillståndskravet som är möjliga enligt
direktivet om avsiktlig utsättning (jfr artikel 13.5). Regeringen har
utnyttjat motsvarande bemyndigande i gentekniklagen och meddelat
undantag från i lagen angivet tillståndskrav vid utsläppande på
marknaden om ett annat EU-land har meddelat motsvarande tillstånd (6 §
förordningen (1994:901) om genetiskt modifierade organismer).
Miljöbalksutredningen skall i ett kommande betänkande lämna förslag
till vilka föreskrifter som behövs i anslutning till miljöbalkens
bemyndiganden.
De produkter som består av eller innehåller genetiskt modifierade
organismer, och som släpps ut på marknaden enbart för innesluten
användning bör, i de fall de förses med produktinformation om detta,
kunna undantas från tillståndskravet. Reglerna om innesluten användning
med krav på användaren torde i dessa fall vara tillräckligt för att
tillgodose hälso- och miljöaspekter samt etiska hänsyn.

16 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om krav på tillstånd till eller anmälan av innesluten
användning av genetiskt modifierade organismer, om det behövs av
hälso- eller miljöskäl.

I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer att föreskriva om tillståndskrav eller anmälningsskyldighet
för innesluten användning. Genom sådana föreskrifter uppfylls bl.a.
artiklarna 8 och 10 i direktivet om innesluten användning.
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter som
har meddelats med stöd av paragrafen kan straffas enligt 29 kap. 4 §.

17 § En ansökan om tillstånd och en anmälan görs hos den myndighet
som regeringen föreskriver.
Frågor om tillstånd skall prövas inom den tid som regeringen
föreskriver.
Ett tillstånd gäller i fem år, om inte något annat sägs i
tillståndsbeslutet.

Genom första stycket bemyndigas regeringen att bestämma vilken
myndighet som ansvarar för tillstånd och anmälan. Regeringen har
utnyttjat motsvarande bemyndigande i gentekniklagen och föreskrivit i
förordningen (1994:901) om genetiskt modifierade organismer hos
vilken myndighet ansökan om tillstånd och anmälan skall göras för
respektive område. Förordningen ses för närvarande över av
Miljöbalksutredningen som skall lämna förslag till föreskrifter med stöd
av miljöbalken.
Bestämmelsen i andra stycket avser handläggningstiden för tillstånds-
ärenden. Regeringen måste, när den föreskriver tidsfrister, beakta
regleringen i EG-direktiven.
Huvudregeln är enligt tredje stycket att tillståndet gäller i fem år.
Myndigheten kan dock i enskilda fall besluta att tillståndet skall gälla
kortare eller längre tid.
I 24 kap. 3 § finns bestämmelser om under vilka förutsättningar ett
tillstånd får återkallas.

Märkning

18 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att den som släpper ut en produkt som innehåller eller består
av genetiskt modifierade organismer på marknaden skall märka
produkten.

Genom paragrafen bemyndigas regeringen, eller den myndighet
regeringen bestämmer, att föreskriva om märkning av produkter som
innehåller eller består av genetiskt modifierade organismer som släpps ut
på marknaden. Ett sådant krav gäller alla produkter oavsett om de är
avsedda för innesluten användning eller ej.
I den allmänna motiveringen (avsnitt 4.18.2) har närmare redogjorts
för märkningskravet enligt direktivet om avsiktlig utsättning och
omfattningen härav. Enligt art. 11 i direktivet krävs att det i anmälan
lämnas förslag till märkning och förpackning som minst uppfyller de
krav som fastställs i bilaga 3. Det pågår för närvarande revidering av
direktivet.

Gentekniknämnden

19 § En särskild nämnd, Gentekniknämnden, skall följa utvecklingen på
genteknikområdet, bevaka de etiska frågorna och ge råd om
användningen av gentekniken.
Regeringen meddelar föreskrifter om Gentekniknämndens uppgifter
samt bestämmelser om nämndens sammansättning och arbetsformer.

I paragrafen anges att det skall finnas en gentekniknämnd och beskrivs i
stora drag vilka uppgifter nämnden har.
Gentekniknämnden har ett övergripande ansvar för övervakningen av
hela genteknikområdet och ger råd om användningen av tekniken.
Kontrollen skall omfatta alla sorters organismer. Nämndens verksamhet
är rådgivande. En betydelsefull uppgift är att lämna yttranden till
vägledning för myndigheternas bedömning om en tillståndspliktig
verksamhet är etiskt försvarbar.
Närmare bestämmelser om Gentekniknämndens uppgifter och dess
sammansättning meddelas av regeringen. Regeringen har beslutat
förordningen (1994:902) med instruktion för Gentekniknämnden.
Gentekniknämnden har en hög kompetens inom de verksamheter och
områden som berörs av gentekniken.
5.1.14 14 kap. Kemiska produkter och biotekniska organismer

Tillämpningsområde

1 § Bestämmelserna i detta kapitel skall tillämpas på kemiska produkter
och biotekniska organismer.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att balkens bestämmelser om kemiska produkter skall
tillämpas på en vara som innehåller eller har behandlats med en kemisk
produkt, om varan på grund av sina egenskaper kan befaras medföra
skada på människor eller miljön eller andra intressen som skall skyddas
genom denna balk.

I första stycket ges en allmän upplysning om att kapitlets bestämmelser
skall tillämpas på kemiska produkter och biotekniska organismer.
Begreppen definieras i 2 och 3 §§. Den som hanterar kemiska produkter
och biotekniska organismer skall dock inte bara tillämpa bestämmelserna
i detta kapitel. Även andra allmänt tillämpliga bestämmelser i balken,
framför allt de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap., skall tillämpas. Dessa
gäller för all verksamhet enligt balken, även hantering, införsel eller
utförsel av en kemisk produkt eller bioteknisk organism. De allmänna
hänsynsreglerna omfattar alltså all verksamhet som rör kemiska
produkter och biotekniska organismer och, efter särskilda föreskrifter
med stöd av paragrafens andra stycke, varor som innehåller eller har
behandlats med en kemisk produkt.
En viktig hänsynsregel för alla som hanterar en kemisk produkt eller
bioteknisk organism är 2 kap. 3 §, att en verksamhetsutövare skall vidta
de skyddsåtgärder och de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att
förebygga, hindra eller motverka att verksamheten medför skada eller
olägenhet för människors hälsa eller miljön. Den motsvarar delvis
nuvarande 5 § lagen om kemiska produkter. Som exempel på
skyddsåtgärder och försiktighetsmått kan nämnas att produkten förpackas
säkert. Med stöd av 24 § får närmare föreskrifter om detta meddelas. En
annan viktig hänsynsregel är 2 kap. 6 § som uttrycker
produktvalsprincipen som också delvis motsvarar 5 § lagen om kemiska
produkter. I detta kapitel anges de särskilda försiktighetsmått som
kompletterar bestämmelserna i 2 kap.
Enligt andra stycket får regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer utvidga tillämpningen av balkens bestämmelser om kemiska
produkter. Tillämpningen kan utvidgas till att omfatta en vara som
innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt, om varan på
grund av sina egenskaper kan befaras medföra skada på människor eller
miljön eller andra intressen som skall skyddas genom denna balk.
Förutsättningen för detta är alltså att varan innehåller ett kemiskt ämne
som har någon farlig egenskap som kan befaras medföra angivna skada.
Bemyndigandet omfattar även varor som har behandlats med en kemisk
produkt. Detta innebär i många fall att varan av den anledningen
innehåller den kemiska produkten, men behöver inte alltid vara fallet
varför behandling anges särskilt i paragrafen. Någon definition av vad
som skall räknas som en vara till skillnad från en kemisk produkt är inte
erforderlig eftersom detta avgörs i och med att särskilda föreskrifter
meddelas med stöd av paragrafen. Med andra intressen som balken avser
att skydda avses bl.a. hushållning med material, råvaror och energi och
sådana delar av naturvården som gränsar till kulturmiljövård.
Bemyndigandet har inte angetts omfatta möjlighet att utvidga
tillämpningen till varor som innehåller eller har behandlats med en
bioteknisk organism, eftersom en sådan vara definitionsmässigt är en
bioteknisk organism och omfattas därför alltid av reglerna.
Bemyndigandet innefattar möjlighet att utvidga även till biotekniska
organismer som innehåller en kemisk produkt, eftersom det är en vara.
För närvarande har regeringen med stöd av 1 § lagen om kemiska
produkter i 2 § förordningen om kemiska produkter gett
Kemikalieinspektionen rätt att föreskriva att vissa bestämmelser i lagen
om kemiska produkter skall tillämpas även på en vara som innehåller
eller har behandlats med en kemisk produkt. Kemikalieinspektionen har
med stöd av bemyndigandet exempelvis meddelat föreskifterna KIFS
1990:10, Kemikalieinspektionens föreskrifter om träskyddsbehandlat
virke, KIFS 1992:7, Kemikalieinspektionens föreskrifter om begränsning
av vissa kemiska produkter som bl.a avser varor som innehåller
asbestfibern krysotil och KIFS 1992:9, Kemikalieinspektionens
föreskrifter om kvicksilverhaltiga varor.
Frågan om avgränsning mot arbetsmiljölagen behandlas i 1 kap 3 §.

Definitioner

2 § Med kemisk produkt avses ett kemiskt ämne och beredningar av
kemiska ämnen.

I paragrafen definieras begreppet kemiska produkter som ett kemiskt
ämne och beredningar av kemiska ämnen i enlighet med vad som gällt
enligt lagen om kemiska produkter. Begreppet kemiska produkter
infördes genom den lagen men uttrycken ämnen och beredningar
överfördes från lagen om hälso- och miljöfarliga varor som ersattes av
lagen om kemiska produkter. Med ämnen avses grundämnen och
kemiska föreningar, ofta benämnda (kemiska) substanser. Hit räknas
också biologiska naturprodukter, t.ex. vissa som droger använda
växtdelar.
Med beredningar av kemiska ämnen avses sådana sammansatta varor
som t.ex. lösningar, emulsioner, pulverblandningar och pastor. Begreppet
kemiska produkter omfattar alla kemiska ämnen och beredningar av
kemiska ämnen som är föremål för någon form av mänsklig hantering.
Det innebär att t.ex. silikosrisker omfattas av reglerna om kemiska
produkter men att dessa inte skall tillämpas vid miljöskada på grund av
urlakning av ett i naturen förekommande ämne till följd enbart av
naturliga processer. För att bestämmelserna skall vara tillämpliga är det
tillräckligt att skadliga effekter kan uppstå genom att människor eller
miljö utsätts för ämnet.
Definitionen i paragrafen överensstämmer med den som används inom
EU. I direktivet 67/548 om klassificering, förpackning och märkning av
farliga ämnen avses med ämnen kemiska grundämnen och deras
föreningar i naturlig eller industriellt framställd form.

3 § Med bioteknisk organism avses en sådan produkt som har framställts
särskilt i bekämpningssyfte eller något annat tekniskt syfte och som helt
eller delvis består av eller innehåller levande mikroorganismer,
däribland virus, eller nematoder, insekter eller spindeldjur.

Modern bioteknik har utvecklats snabbt under de senaste decennierna
och spelar en allt större roll för samhällets utveckling. Den moderna
biotekniken omfattar utvecklingsarbete och tillämpningar av all den
kunskap som genererats inom biokemi, molekylärbiologi och genteknik
på områden som jord- och skogsbruk, livsmedel, miljövård,
finkemikalier och processutrustning. Biotekniska organismer kan
beskrivas som produkter som skapats, utvecklats eller modifierats genom
användning av levande material - organismer. Biotekniska organismer
har många gånger en parallell användning till kemiska produkter. Det
gäller t.ex. som bekämpningsmedel och rengöringsmedel.
I paragrafen definieras som biotekniska organismer sådana produkter
som helt eller delvis består av eller innehåller levande mikroorganismer,
däribland virus, eller nematoder, insekter eller spindeldjur, och som har
framställts särskilt i bekämpningssyfte eller något annat tekniskt syfte.
Organism definieras i 13 kap. 3 § som en biologisk enhet som kan föröka
sig eller föra över genetiskt material. Det är alltså en levande organism
vilket också angetts i denna paragraf. Definitionen omfattar sådana
mikroorganismer och organismer som anges i paragrafen, oavsett om de
har fått sitt genetiska material ändrat eller inte. Det innebär att begreppet
framställa omfattar även genetisk modifiering av organismer. Särskilda
regler om genetiskt modifierade organismer finns i 13 kap. Begreppet
framställa omfattar även t.ex. odling efter selektion ur naturligt material
och blandning av olika organismer. En bioteknisk organism kan alltså
innehålla dels levande mikroorganismer, varav virus är en typ, dels de
levande organismerna nematoder (rundmaskar), insekter eller spindeldjur
men inga andra organismer.
Med biotekniska organismer avses alltså sådana mikroorganismer och
organismer som nu är upptagna i 1 § lagen om förhandsgranskning av
biologiska bekämpningsmedel. Det är mikroorganismer däribland virus
samt nematoder, insekter eller spindeldjur som framställts särskilt i
bekämpningssyfte. Den lagen gäller också oavsett om organismerna är
genetiskt modifierade eller inte.
Med uttrycket bekämpningssyfte avses i denna paragraf detsamma som
anges i 5 och 6 §§ "att förebygga eller motverka att djur, växter eller
mikroorganismer, däribland virus, förorsakar skada eller olägenhet för
människors hälsa eller skada på egendom".
Definitionen omfattar angivna organismer och mikroorganismer under
förutsättning att de framställts särskilt i bekämpningssyfte eller i annat
tekniskt syfte. Det kan t.ex. vara för miljösanering eller metallutvinning.
Exempelvis används bakterier för oljesanering, för destruktion av
bekämpningsmedelsrester, som fryspunktnedsättande medel och som
kärnor för bildning av snö-/iskristaller i snökanoner. Bakterier har t.ex.
använts vid sanering av kreosot vid Blekholmstorget i Stockholm.
I begreppet något annat tekniskt syfte innefattas också
forskningsändamål.

4 § Med hantering av kemisk produkt eller bioteknisk organism avses en
verksamhet eller åtgärd som utgörs av tillverkning, bearbetning,
behandling, förpackning, förvaring, transport, användning,
omhändertagande, destruktion, konvertering, saluförande, överlåtelse
och därmed jämförliga förfaranden.

I paragrafen definieras vad som avses med hantering av kemisk produkt
eller bioteknisk organism. Det omfattar som framgår av paragrafen i stort
sett all befattning som kan förekomma utom införsel eller utförsel.

5 § Med kemiskt bekämpningsmedel avses en kemisk produkt som är
avsedd för att förebygga eller motverka att djur, växter eller
mikroorganismer, däribland virus, förorsakar skada eller olägenhet för
människors hälsa eller skada på egendom.
Som kemiskt bekämpningmedel skall inte anses
1. kemiska produkter som är avsedda att användas vid beredning av
livsmedel, läkemedel eller foder,
2. färger, fernissor, tjäror och andra kemiska produkter som är av-
sedda att huvudsakligen begagnas för andra ändamål än som avses i
första stycket, om de inte genom särskild benämning eller på något annat
sätt anges vara avsedda som bekämpningsmedel.

I paragrafen definieras kemiskt bekämpningsmedel. Definitionen
avgränsar ett kemiskt bekämpningsmedel mot andra kemiska produkter.
Avgörande för avgränsningen mot övriga kemiska produkter är enligt
första stycket avsikten med användningen av produkten. Avsikten är att
förebygga eller motverka att djur, växter eller mikroorganismer
förorsakar skada eller olägenhet för människors hälsa eller skada på
egendom, dvs. ett bekämpningssyfte. Normalt faller t.ex. inte målarfärg
under definitionen av bekämpningsmedel. Är avsikten främst att skydda
virke mot skador av nämnda slag är däremot produkten att anse som
bekämpningsmedel. Ett träskyddsmedel är därför normalt att anse som
ett bekämpningsmedel när det används till skydd för angrepp mot
svampar, bakterier, insekter eller marina organismer.

6 § Med biologiskt bekämpningsmedel avses en bioteknisk organism som
framställts särskilt för att förebygga eller motverka att djur, växter eller
mikroorganismer, däribland virus, förorsakar skada eller olägenhet för
människors hälsa eller skada på egendom.

I denna paragraf definieras vad som avses med biologiskt
bekämpningsmedel. Det är en bioteknisk organism som har framställts
särskilt för att förebygga eller motverka att djur, växter eller
mikroorganismer förorsakar skada eller olägenhet för människors hälsa
eller skada på egendom. Dvs. den har framställts i bekämpningssyfte.
Bioteknisk organism definieras i 3 §. De organismer som används som
bekämpningsmedel kan spridas antingen i form av en för ändamålet
särskilt framställd beredning eller, som är fallet med t.ex. insekter, i sin
naturliga form. Bekämpningsmedlet består alltså av levande organismer.
En beredning med döda organismer är inte en bioteknisk organism utan
en kemisk produkt.

Miljö- och hälsoutredning

7 § Den som tillverkar eller till Sverige för in en kemisk produkt eller en
bioteknisk organism skall se till att det finns en tillfredsställande
utredning för bedömning av vilka hälso- eller miljöskador som produkten
eller organismen kan orsaka. Utredningen skall vara gjord i enlighet
med vetenskap och beprövad erfarenhet. Den skall innehålla en
bedömning av produktens egenskaper från miljö- och
hälsoskyddssynpunkt och visa
1. de ämnen eller organismer som kan ge produkten eller organismen
farliga egenskaper,
2. arten och graden av de farliga egenskaperna,
3. de åtgärder som behövs för att skydda människors hälsa och miljön
vid hanteringen, och
4. de åtgärder som behövs för att ta hand om avfall från produkten
eller organismen.

Eftersom det inte är möjligt att undvara alla kemiska produkter och
biotekniska organismer som har något slag av farliga egenskaper, krävs
att hanteringen av kemiska produkter och biotekniska organismer sker så
att skador på människor eller i miljön kan undvikas. En förutsättning för
detta är att de som hanterar produkterna och organismerna känner till i
vilket avseende dessa är farliga eller om andra problem kan uppkomma. I
paragrafen stadgas därför att den som tillverkar eller till Sverige för in
kemiska produkter eller biotekniska organismer skall se till att det finns
tillfredsställande utredning för att bedöma vilka egenskaper en produkt
eller organism har. Det åligger alltså dessa en undersökningsskyldighet
och det är att märka att utredningsskyldigheten för kemiska produkter
och biotekniska organismer gäller oavsett om det finns några konkreta
farhågor beträffande deras hälso- och miljöskadlighet och
utredningsskyldigheten är fortlöpande och upphör således inte då
produkten eller organismen släpps ut på marknaden.
Vilken utredning om en kemisk produkt eller bioteknisk organism som
får anses tillfredsställande beror på en rad olika omständigheter. T.ex.
måste kraven ställas högt då det gäller att använda produkten eller
organismen på ett nytt sätt även om ett ämne är väl utrett i andra
sammanhang. Höga krav måste också ställas i fråga om nya ämnen. Den
närmare innebörden av kravet på utredning bestäms självfallet också av
den vid varje tidpunkt rådande vetenskapliga kunskapsnivån. Enligt 2
kap. 2 § skall den som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller
vidta en åtgärd skaffa sig den kunskap som behövs med hänsyn till
verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning. Den bestämmelsen är
särskilt viktig när det gäller verksamheter med hantering av kemiska
produkter och biotekniska organismer.
När det gäller biotekniska organismer är särskilt att märka att
mikroorganismer och andra levande organismer kan vara svåra att
begränsa till ett visst geografiskt område. Det är därför från risksynpunkt
viktigt att känna till överlevnaden av biotekniska organismer i miljön och
deras inverkan på den ekologiska balansen. En annan riskfaktor är att
användningen av biotekniska organismer såsom exempelvis biologiska
bekämpningsmedel kan orsaka negativa hälsoeffekter på människan.
Exponering för mikroorganismer i bl.a. arbetsmiljön kan t.ex. orsaka
luftvägsallergier eller infektioner.
Riskbedömningen enligt denna paragraf utgör också underlag för
tillämpning av produktvalsprincipen i 2 kap. 6 §.

Produktinformation

8 § Den som yrkesmässigt tillverkar, för in till Sverige eller överlåter en
kemisk produkt eller bioteknisk organism skall genom märkning eller på
annat sätt lämna de uppgifter som behövs till skydd för människors hälsa
eller miljön (produktinformation).

Enligt paragrafen skall uppgifter, dvs. den information lämnas som
behövs till skydd för människors hälsa eller miljön. Det innebär att de
uppgifter som är av betydelse för detta skall lämnas tillsammans med den
kemiska produkten och biotekniska organismen. Syftet med
produktinformationen bör i första hand vara att sprida kunskap om de
risker som hanteringen av en kemisk produkt eller bioteknisk organism
kan innebära. Produktinformation skall dock även kunna innehålla
sådana upplysningar som inte är av ren varningskaraktär, men som ändå
är av betydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt. Som exempel kan
nämnas uppgifter om en kemisk produkts eller bioteknisk organisms
identitet, tillverkarens eller importörens namn och resultatet av gjord
bedömning. För en brukare kan nämligen sådana uppgifter vara av
intresse även beträffande produkter och organismer som leverantören inte
bedömt som hälso- eller miljöfarliga.
Produktinformation kan lämnas även på annat sätt än genom märkning,
t.ex. genom att ett informationsblad bifogas den kemiska produkten eller
biotekniska organismen. Informationen kan avse både hälso- och
miljörisker. Beroende på om mottagaren är en konsument eller en
näringsidkare kan olika krav ställas på informationen. Det är viktigt att
information som riktar sig till konsumenter är särskilt lättbegriplig.
Sådan produktinformation som hittills avsetts i 3 § lagen (1976:1054)
om svavelhaltigt bränsle, dvs. halten svavel i bränslet, kommer genom
den lagens inarbetande i miljöbalken att kunna regleras med stöd av
denna paragraf. Bestämmelsen, se 21 §, utökas nu till att avse även
kvalitet och egenskaper av alla typer av bränslen. Vid behov kan
ytterligare föreskrifter medddelas med stöd av 24 §. Även 9 § kan
tillämpas om det behövs för uppgifter om innehållet i bränslet.
När det gäller biotekniska organismer som är genetiskt modifierade
kan ytterligare krav på märkning ställas enligt 13 kap. 18 §.

Uppgiftsskyldighet

9 § Den som yrkesmässigt hanterar eller för in till eller ut ur Sverige en
kemisk produkt eller bioteknisk organism, skall till den myndighet som
regeringen bestämmer och i den omfattning regeringen eller efter
regeringens bemyndigande myndigheten föreskriver lämna de uppgifter
om produkten eller organismen och dess hantering som kan behövas för
att bedöma de hälso- eller miljörisker som är förknippade med produkten
eller organismen samt dess hantering, införsel eller utförsel.

Uppgiftsskyldigheten enligt denna paragraf gäller alla som yrkesmässigt
hanterar eller för in till eller ut ur Sverige en kemisk produkt eller en
bioteknisk organism. Det ankommer på regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter angående
omfattningen av uppgiftsskyldigheten. Genom föreskrifter kan också
anges tidpunkten då uppgiftsskyldigheten inträder liksom vem som i ett
visst fall är skyldig att lämna uppgifter. Den uppgiftsskyldighet som kan
föreskrivas med stöd av paragrafen kan omfatta alla de uppgifter om den
kemiska produkten och den biotekniska organismen och dess hantering
som kan behövas för att överblicka och bedöma tänkbara hälso- och
miljörisker. Den gäller inte bara till följd av användningen av varje
enskild produkt eller organism för sig, utan av hela användningen i
samhället.
Det är att märka att uppgiftsskyldighet enligt paragrafen avser sådana
uppgifter "som kan behövas" och således inte "som behövs". Denna
skillnad är avsiktlig och har sin grund i att det skulle bli näst intill en
omöjlig uppgift för i första hand den centrala kemikaliemyndigheten
Kemikalieinspektionen att visa att en uppgift behövs för det fall tvist
skulle uppkomma beträffande uppgiftsskyldighetens omfattning.
Uppgifter som kan samlas in med stöd av paragrafen kan vara sådana
som läggs till grund för produktregistret enligt 10 §. Stadgandet ger
emellertid också utrymme för insamling av sådana uppgifter som kan
behövas för exempelvis kartläggning av ett problemområde utan att
insamlingen för den skull har något direkt samband med produktregistret.
Det bör påpekas att uppgifter som behövs för tillsyn inte skall
inhämtas med stöd av denna paragraf. För inhämtande av sådana
uppgifter skall i stället balkens bestämmelser om tillsyn komma till
användning.

Produktregister

10 § Kemiska produkter som yrkesmässigt tillverkas i eller förs in till
Sverige skall registreras i ett produktregister enligt de föreskrifter som
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar.
Registret skall föras av den myndighet som regeringen bestämmer.
Regeringen får föreskriva att det även skall finnas ett motsvarande
produktregister för biotekniska organismer.

Kemiska produkter som yrkesmässigt tillverkas i eller förs in till Sverige
skall enligt första stycket registreras i ett produktregister enligt de
föreskrifter som regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer meddelar. I begreppet att yrkesmässigt föra in innefattas
också att någon i sin yrkesmässiga verksamhet för in en produkt för att
använda den i sin verksamhet. Hittills har föreskrifter om
produktregistret funnits i förordningen (1985:835) om kemiska
produkter, 12-15 §§, och registret förs av Kemikalieinspektionen. Det
omfattar sådana varuslag av kemiska produkter beträffande vilka det har
bedömts finnas ett behov att registrera uppgifter. Ett motsvarande
register bör upprättas för biotekniska organismer. Därför bemyndigas
regeringen i andra stycket att föreskriva om ett sådant.

Förhandsanmälan

11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att den som avser att tillverka eller till Sverige föra in en
kemisk produkt eller bioteknisk organism som inte tidigare varit i bruk i
landet, skall göra en anmälan om tillverkningen eller införseln samt
redovisa undersökningsresultat och andra uppgifter. En sådan anmälan
skall göras till den myndighet som regeringen bestämmer och inom den
tid som regeringen eller myndigheten bestämmer.

Det är angeläget att samhället har möjlighet att ta ställning till nya
kemiska produkter eller biotekniska organismer i god tid. För att
tillgodose detta behov ges i paragrafen ett bemyndigande som gör det
möjligt att föreskriva krav på förhandsanmälan vad gäller nya sådana.
Krav på en sådan anmälan skall inte kopplas samman med villkor enligt
detta kapitel för att få hantera eller föra in en kemisk produkt eller
bioteknisk organism.

Tillstånd

12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om tillstånd för
1. import av särskilt farliga kemiska produkter och biotekniska
organismer från länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen,
2. yrkesmässig överlåtelse av särskilt farliga kemiska produkter och
biotekniska organismer, och
3. annan hantering av särskilt farliga kemiska produkter och
biotekniska organismer.

Enligt paragrafen får regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer föreskriva om krav på tillstånd för import av särskilt farliga
kemiska produkter och biotekniska organismer från länder som inte är
medlemmar i Europeiska unionen och för yrkesmässig överlåtelse samt
för annan hantering av sådana.
I förordningen om kemiska produkter föreskrivs för närvarande med
stöd av 11 § lagen om kemiska produkter om krav på tillstånd för bl.a.
import av livsfarliga och mycket farliga produkter från länder som inte är
medlemmar i EU. Kemikalieinspektionen har meddelat närmare
föreskrifter om vad som avses med sådana i KIFS 1986:5,
Kemikalieinspektionens föreskrifter om tillståndskrav för livsfarliga och
mycket farliga kemiska produkter. Något krav på tillstånd för biotekniska
organismer har hittills, förutom för sådana som är genetiskt modifierade,
inte funnits annat än i lagen om förhandsgranskning av biologiska
bekämpningsmedel, som innehåller krav på godkännande för
saluhållande och användning, dock inte för import.
Med särskilt farliga kemiska produkter avses i paragrafen i första hand
sådana livsfarliga och mycket farliga produkter för vilka tillstånd krävs
redan för närvarande. Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer får med stöd av paragrafen föreskriva om vilka kemiska
produkter och biotekniska organismer som är särskilt farliga och därför
skall omfattas av tillståndsplikt samt vilken myndighet som skall pröva
ansökan om tillstånd m.m. Miljöbalksutredningen har föreslagit att ett
sådant bemyndigande ges till Kemikalieinspektionen.
Tillståndskrav som meddelas med stöd av punkt 3 skall inte avse
skydd mot ohälsa och olycksfall i arbetsmiljön, eftersom det skyddet
regleras i arbetsmiljölagstiftningen (jfr. 1 kap. 3 § andra stycket
miljöbalken).
Vid tillståndsprövningen skall prövningsmyndigheten bedöma risken
med produkten och organismen eller hanteringen av dessa. Den skall då
göra en avvägning mellan risk och nytta. Avvägningen skall givetvis
göras mot bakgrund av balkens syfte, nämligen omsorgen om
människors hälsa, miljön och naturresurserna.

Godkännande av bekämpningsmedel

13 § Kemiska eller biologiska bekämpningsmedel får inte importeras
från länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen, släppas ut på
marknaden eller användas utan att vara godkända enligt 14 § av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Enligt paragrafen får ett kemiskt eller biologiskt bekämpningsmedel
importeras från länder som inte är medlemmar i EU, släppas ut på
marknaden eller användas endast om det är godkänt enligt 14 § av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Vad som
avses med ett kemiskt eller biologiskt bekämpningsmedel framgår av 5
och 6 §§. Med att släppa ut på marknaden avses detsamma som i 13 kap.
7 §, att tillhandahålla eller göra en produkt tillgänglig för någon annan.
Innebörden är därmed densamma som i direktivet 91/414 av den 15 juli
1991 om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden. Varje
handelsprodukt som marknadsförs som ett kemiskt eller biologiskt
bekämpningsmedel skall vara godkänd även om den verksamma
beståndsdelen ingår i ett redan godkänt medel.
Paragrafen innebär i förhållande till gällande rätt en utvidgning till att
även avse krav på godkännande av biologiska bekämpningsmedel för
import av sådana från länder som inte är medlemmar i Europeiska
unionen. Import från EU-länder eller EES-länder regleras i 14 §.
Paragrafen riktar in sig på medlet och anger inte vem som får
importera det. För sådana bekämpningsmedel som är så farliga att
tillstånd krävs enligt föreskrift som meddelats med stöd av 12 § måste
den som vill importera eller sälja medlet ha sådant tillstånd även om
medlet är godkänt enligt 14 §.

14 § Ett godkännande får lämnas om medlet är godtagbart från hälso-
och miljöskyddssynpunkt och behövs för de bekämpningsändamål som
anges i 5 eller 6 §.
Är ett kemiskt eller biologiskt bekämpningsmedel redan godkänt i ett
annat medlemsland inom Europeiska unionen eller i ett land inom
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet i enlighet med rådets direktiv
91/414/EEG av den 15 juli 1991 om utsläppande av växtskyddsmedel på
marknaden skall, om sökanden begär det, medlet godkännas, om
jordbruks-, växtskydds- och miljöförhållanden som är relevanta för
användningen av medlet är jämförbara.
Ett godkännande får meddelas för högst fem år. Om det finns särskilda
skäl får dock ett godkännande meddelas för högst tio år.

Enligt första stycket får ett godkännande lämnas om bekämpningsmedlet
är godtagbart från hälso- och miljöskyddssynpunkt och behövs för de
bekämpningsändamål som anges i 5 eller 6 §§. Kraven gäller både
kemiska och biologiska bekämpningsmedel. För att ett godkännande
skall lämnas måste det alltså finnas ett klart bekämpningsbehov inom det
avsedda användningsområdet. Vid prövningen skall beaktas om det finns
andra godkända medel som är mindre riskabla att använda. Om sådana
finns eller om det inte finns något behov av medlet i Sverige, exempelvis
om medlet anses onödigt, skall ett godkännande inte lämnas. Gäller
ansökan ett medel som är likvärdigt med ett tidigare godkänt, får ett
godkännande meddelas, om förutsättningarna i övrigt för ett
godkännande är uppfyllda. I prövningen ingår givetvis att bedöma om
medlet fungerar för det avsedda syftet.
Prövningsmyndigheten skall alltid göra en noggrann avvägning mellan
risken att använda medlet och nyttan av användningen. En ansökan om
godkännande kan avslås av den anledningen att medlet bedöms som
olämpligt eller mindre lämpligt därför att det kan förorsaka oacceptabla
eller eljest oönskade olägenheter från hälso- eller miljöskyddssynpunkt.
Farligare medel än vad som behövs för att uppnå det avsedda syftet får
inte godkännas. Kemikalieinspektionen har meddelat ett flertal
föreskrifter om kemiska bekämpningsmedel, bl.a. KIFS 1993:5,
Kemikalieinspektionens föreskrifter om vissa aktiva ämnen i
bekämpningsmedel. Den innehåller föreskrifter om vissa aktiva ämnen
som inte får förekomma i ett godkänt kemiskt bekämpningsmedel och
vissa ämnen med strängt begränsad användning. Kemikalieinspektionen
har också utfärdat föreskrifter om biologiska bekämpningsmedel, KIFS
1994:4, Kemikalieinspektionens föreskrifter om biologiska
bekämpningsmedel. Det finns även EG-direktiv som reglerar detta, bl.a.
direktivet 79/117 om förbud mot att växtskyddsprodukter som innehåller
vissa verksamma ämnen släpps ut på marknaden och används.
Enligt andra stycket skall ett kemiskt eller biologiskt
bekämpningsmedel som redan är godkänt i ett annat medlemsland inom
EU eller i ett EES-land i enlighet med direktivet 91/414 om
växtskyddsmedel godkännas om sökanden begär det. Detta är i enlighet
med kravet på ömsesidigt godkännande i art. 10 i direktivet. Detta gäller
dock under förutsättning att jordbruks-, växtskydds- och
miljöförhållanden som är relevanta för användningen av medlet är
jämförbara i de berörda områdena. En redogörelse för direktivet lämnas i
avsnitt 4.19.1.
I tredje stycket anges att ett godkännande får meddelas för högst fem
år. Enligt EG-direktivet 91/414 får dock ett godkännande beviljas för
högst tio år. Eftersom ett medel som är godkänt i ett annat EU-land i
många fall måste godkännas i Sverige och godkännandet i det landet kan
löpa på längre tid än fem år, får därför enligt tredje stycket andra
meningen ett godkännande när särskilda skäl föreligger meddelas för
högst tio år. Detta överensstämmer med gällande rätt.
Ansökan om fortsatt godkännande kan göras innan det tidigare
tillståndet går ut, vilket också är det lämpliga eftersom medlet efter
tillståndstidens utgång inte får saluföras. Av 16 kap 2 § framgår att ett
tillstånd får förenas med villkor. Ett sådant villkor kan vara att
tillverkaren utarbetar ett kontrollprogram som följer upp erfarenheter av
användningen av medlet.

15 § Ansökan om godkännande av ett kemiskt eller biologiskt
bekämpningsmedel skall göras hos den myndighet som regeringen
bestämmer av den som ansvarar för att produkten först släpps ut på
marknaden inom Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES). Den som ansöker om godkännande skall ha ett
fast kontor inom gemenskapen eller EES.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om de uppgifter som skall lämnas i samband med en
ansökan om godkännande. Gäller ansökan ett bekämpningsmedel som
redan är godkänt i ett annat medlemsland inom Europeiska unionen eller
i ett land inom EES och den sökande begär det, får krav på upprepning
av redan genomförda tester och analyser inte ställas, om jordbruks-,
växtskydds- och miljöförhållanden som är relevanta för användningen av
medlet är jämförbara.

Enligt paragrafen skall den myndighet som regeringen bestämmer pröva
frågor om godkännande av bekämpningsmedel. Detta bör även i
fortsättningen vara Kemikalieinspektionen. Ansökan skall göras av den
som ansvarar för att produkten först släpps ut på marknaden inom
Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
(EES). Den som ansöker om godkännande skall ha ett fast kontor inom
gemenskapen eller EES. Dessa krav anges i artikel 9 i direktivet 91/414.
Vad som avses med släpps ut på marknaden har kommenterats under
13 §.
I andra stycket anges att beträffande ett bekämpningsmedel som redan
är godkänt i ett annat medlemsland inom EU eller i ett land inom EES får
krav på upprepning av redan genomförda tester och analyser inte ställas
om sökanden begär det och jordbruks-, växtskydds- och
miljöförhållanden som är relevanta för användningen av medlet är
jämförbara i de berörda områdena. Detta krav överensstämmer med
bestämmelsen i art. 10 i direktivet beträffande ömsesidigt erkännande av
godkännanden.

Bemyndigande att medge undantag eller dispens

16 § Om det finns särskilda skäl, får regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer föreskriva om undantag från kravet på tillstånd
eller godkännande enligt 12 15 §§. Om det finns synnerliga skäl, får
regeringen eller myndigheten besluta om dispens i det enskilda fallet.
Sådana föreskrifter eller beslut får innehålla krav på anmälan innan
en kemisk produkt eller bioteknisk organism saluhålls eller används.

Enligt första stycket krävs särskilda skäl för att föreskrifter om undantag
skall få meddelas. För att dispens skall få medges i ett enskilt fall krävs
synnerliga skäl. I art. 8 i dir. 91/414 finns övergångsbestämmelser och
undantag om växtskyddsmedel.
Särskilda och i vissa fall synnerliga skäl kan vara användning för
forskningsändamål eller annat vetenskapligt syfte.
Enligt andra stycket får, om föreskrifter och beslut om dispens från
kravet på godkännande meddelas, i stället införas en anmälningsplikt.
Anmälningsplikt kan t.ex. komma i fråga för ett bekämpningsmedel som
bedöms kunna användas utan nämnvärd risk.

Försiktighetsmått vid bekämpning

17 § Andra kemiska produkter eller biotekniska organismer än sådana
som har godkänts eller som omfattas av undantag eller dispens enligt
13 16 §§ för att släppas ut på marknaden och användas som kemiska
eller biologiska bekämpningsmedel, får användas för bekämpning endast
om det är uppenbart att användningen inte medför risker för människors
hälsa eller miljön.

I paragrafen föreskrivs en regel om försiktighetsmått. Den innebär att
andra kemiska produkter eller biotekniska organismer än sådana som har
godkänts eller omfattas av undantag eller dispens enligt 13-16 §§ för att
släppas ut på marknaden och användas som kemiska eller biologiska
bekämpningsmedel, dvs. sådana som släpps ut på marknaden i annat
syfte än bekämpningsändamål, får användas för bekämpning endast om
det är uppenbart att användningen inte medför risker för människors
hälsa eller miljön. Bevisbördan för att det är uppenbart att användningen
av andra ämnen inte medför risker ligger hos användaren. Vad som avses
med släppas ut på marknaden har kommenterats under 13 §.

Spridning av bekämpningsmedel

18 § Ett kemiskt eller biologiskt bekämpningsmedel skall spridas på ett
sådant sätt att människors hälsa inte skadas eller människor vållas
annan olägenhet och att miljöpåverkan blir så liten som möjligt.
Åtgärder skall vidtas för att motverka att medlet sprids utanför avsett
spridningsområde.
Kemiska eller biologiska bekämpningsmedel får inte spridas från
luftfartyg. Om det finns synnerliga skäl, får regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer medge dispens i enskilda fall från
detta förbud.

Enligt första stycket skall kemiska och biologiska bekämpningsmedel
spridas på ett sådant sätt att människor inte skadas eller vållas annan
olägenhet och att miljöpåverkan blir så liten som möjligt. Åtgärder skall
vidtas för att motverka att medlet sprids utanför avsett spridningsområde.
Spridning av växtskyddsmedel bör ske enligt principerna för en god
växtskyddssed och, där så är möjligt, enligt principerna om en integrerad
bekämpning. Detta är i enlighet med artikel 3 i direktivet 91/414. I
direktivet avses med integrerad bekämpning en rationell användning av
en kombination av biologiska, biotekniska, kemiska, odlings- och
växtförädlingsmässiga åtgärder, som begränsar användningen av kemiska
växtskyddsmedel till vad som är absolut nödvändigt för att hålla
skadedjursbeståndet på en så låg nivå att ekonomiskt oacceptabel skada
eller förlust inte orsakas. Paragrafen omfattar även spridning av
biologiska bekämpningsmedel, vilket för närvarande regleras i
Kemikalieinspek- tionens föreskrift KIFS 1994:4.
Enligt andra stycket är spridning av kemiskt eller biologiskt
bekämpningsmedel från luftfartyg förbjuden. Även detta omfattar alltså
spridning av biologiska bekämpningsmedel, vilket förbud för närvarande
föreskrivs i KIFS 1994:4. Skälet till förbudet är att det vid spridning från
luften finns risk för att bekämpningsmedlet oavsiktligt träffar känsliga
områden. Om det finns synnerliga skäl får dock dispens medges i
enskilda fall.

19 § Kemiska eller biologiska bekämpningsmedel som är avsedda för att
bekämpa lövsly får inte spridas över skogsmark. Inte heller får enskilda
trädstammar behandlas med sådana bekämpningsmedel.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får medge
dispens från detta förbud om det behövs för vetenskaplig prövning.

Enligt paragrafens första stycke är spridning av såväl kemiska som
biologiska bekämpningsmedel förbjuden för lövslybekämpning på
skogsmark, oavsett om det sker från luften eller marken. Förbudet
omfattar även sådan spridning av bekämpningsmedel, som innebär att
enskilda trädstammar på skogsmark behandlas av medlen i fråga
(fickning, stubbbehandling och liknande metoder). Med begreppet
skogsmark avses skogsmark i skogsvårdslagens (1979:429) mening.
Enligt andra stycket kan regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer medge dispens från förbudet om det behövs för
vetenskaplig prövning.

20 § Den myndighet som regeringen bestämmer får, om inte annat följer
av andra stycket, medge dispens från 19 § första stycket, om kravet enligt
6 § skogsvårdslagen (1979:429) i fråga om återväxt av skog inte
rimligen kan tillgodoses genom röjning med mekaniska metoder. Vid
bedömningen skall hänsyn tas till skogsmarkens läge och beskaffenhet,
skogsbeståndets sammansättning, spridningens inverkan på
livsbetingelserna för växt- och djurlivet och andra allmänna intressen.
En kommun får besluta att dispens enligt första stycket inte får medges
för ett område inom kommunen, om det behövs med hänsyn till områdets
betydelse för friluftslivet, naturvården, den lokala befolkningens trivsel
eller något annat kommunalt intresse.

I första stycket anges under vilka förutsättningar dispens kan ges från
förbudet mot spridning enligt 19 §. Dispens kan inte ges beträffande
områden inom vilka totalförbud gäller på grund av kommunens beslut
enligt andra stycket. För att dispens skall kunna medges inom övriga
områden inom kommunen krävs att det är nödvändigt att ta bort löv-
vegetationen för att i enlighet med 6 § skogsvårdslagen trygga återväxten
av en skog av tillfredsställande täthet och beskaffenhet i övrigt. Det krävs
vidare att lövröjning inte rimligen kan ske med mekaniska metoder med
hänsyn till skogsmarkens läge och beskaffenhet, skogsbeståndets
sammansättning, spridningens inverkan på livsbetingelserna för växt-
och djurlivet och andra allmänna intressen. Att hänsyn skall tas till
spridningens inverkan på livsbetingelserna för växt- och djurlivet är en
ny bedömningsgrund som innebär att hänsyn skall tas till spridningens
inverkan på den biologiska mångfalden. I begreppet "andra allmänna
intressen" ingår även hänsyn till arbetarskyddets krav samt bedömningar
om läget på arbetsmarknaden i regionen.

Föreskrifter om bränslen

21 § För att motverka utsläpp i luften av ämnen som kan medföra
olägenhet för människors hälsa eller miljön får regeringen i fråga om
bränslen meddela föreskrifter som gäller bränslets kvalitet och egen-
skaper, förbränning, handel, överlåtelse eller införsel till Sverige.
Regeringen får överlåta åt en myndighet eller kommun att meddela
sådana föreskrifter.

Enligt paragrafen får regeringen i fråga om bränslen meddela föreskrifter
som gäller bränslets kvalitet och egenskaper, förbränning, handel,
överlåtelse eller införsel om det behövs för att motverka utsläpp i luften
av ämnen som kan medföra olägenhet för människors hälsa eller för
miljön. Bestämmelsen gäller alla typer av bränslen, vilket innebär att
regeringen får meddela föreskrifter som gäller även andra typer av
bränslen än svavelhaltiga sådana som hittills reglerats i lagen
(1976:1054) om svavelhaltigt bränsle. Enligt andra stycket får regeringen
i likhet med vad som gällt enligt den lagen överlåta rätten att meddela
sådana föreskrifter till en myndighet eller kommun.

22 § Bensin som är avsedd för motordrift eller uppvärmning och som
innehåller högst 0,013 gram bly per liter vid 15o C skall av den som
tillverkar eller yrkesmässigt till Sverige för in sådan bensin delas in i och
tillhandahållas i de miljöklasser som anges i bilaga till denna balk.

Bestämmelsen som motsvarar 6 a § LKP innebär att bensin som är
avsedd för motordrift eller uppvärmning delas in i olika miljöklasser.
Indelning skall göras av den som tillverkar eller yrkesmässigt till Sverige
för in sådan bensin. Denna skall också svara för att bensinen
tillhandahålls indelad i olika miljöklasser. Miljöklassindelningen grundar
sig på den mängd skadliga utsläpp som förbränning av bensinen normalt
medför. I bilagan till balken anges miljöklassindelningens närmare
utformning. Bestämmelsens motiv i övrigt finns i prop. 1994/95:4 och
bet. 1994/95:JoU5 samt prop. 1994/95:54 och bet. 1994/95SkU4.
Dessutom kan erinras om att för motorbensin gäller också särskilda
föreskrifter som meddelats av regeringen i förordningen (1985:838) om
motorbensin.

Skyldighet att underrätta om skadliga verkningar

23 § Den som tillverkar eller släpper ut en kemisk produkt eller
bioteknisk organism på marknaden skall omedelbart underrätta den
myndighet som regeringen bestämmer, om det efter ett tillstånd eller
godkännande kommer fram nya uppgifter om att den kemiska produkten
eller biotekniska organismen eller resthalter av ett aktivt ämne i
produkten eller organismen kan ha skadliga effekter på människors
hälsa, grundvattnet eller miljön i övrigt.
Sådan upplysningsskyldighet gäller även för kemiska produkter och
biotekniska organismer för vilka krav på tillstånd eller godkännande inte
gäller, om nya uppgifter kommer fram att produkten eller organismen
kan ha cancerogena, mutagena eller reproduktionstoxiska egenskaper
som kan antas påverka klassificeringen eller märkningen av produkten
eller organismen.

Enligt första stycket skall den som tillverkar eller släpper ut en kemisk
produkt eller bioteknisk organism på marknaden omedelbart underrätta
den myndighet som regeringen bestämmer om det efter ett tillstånd eller
godkännande kommer fram vissa nya uppgifter. Det gäller nya uppgifter
om att den kemiska produkten eller den biotekniska organismen eller
resthalter av ett aktivt ämne i produkten eller organismen kan ha skadliga
effekter på människors hälsa, grundvattnet eller på miljön i övrigt.
Miljön i övrigt innefattar även skadliga effekter på djur. Hittills har en
motsvarande bestämmelse i 10 a § förordningen om bekämpningsmedel
bara gällt godkända växtskyddsmedel. Den infördes 1994 för att uppfylla
kravet i artikel 7 i dir. 91/414/EEG. Bestämmelsen i första stycket har
utökats till en generell hänsynsregel om upplysningsskyldighet som skall
gälla inte bara växtskyddsmedel utan alla kemiska produkter och
biotekniska organismer för vilka tillstånd eller godkännande har lämnats.
Uppgiftsskyldigheten avser alltså nya uppgifter som
tillståndsmyndigheten inte hade tillgång till när tillståndet eller
godkännandet meddelades.
I andra stycket anges att sådan upplysningsskyldighet som anges i
första stycket gäller även för kemiska produkter och biotekniska
organismer för vilka krav på tillstånd eller godkännande inte gäller, om
nya uppgifter om att produkten eller organismen kan ha cancerogena,
mutagena eller reproduktionstoxiska egenskaper som kan antas påverka
klassificeringen eller märkningen av produkten eller organismen kommer
fram. I direktivet 67/548/EEG om tillnärmning av lagar och andra
författningar om klassificering, förpackning och märkning av farliga
ämnen som genom direktiv 91/325/EEG har anpassats till tekniska
framsteg för tolfte gången finns i bilaga 6 p. 4 en skyldighet att
underrätta om nya uppgifter kommer fram att produkten har egenskaper
som kan påverka klassificeringen eller märkningen av ett ämne på
grundval av hälsoeffekter enligt klassificeringen cancerframkallande
ämnen, mutagena ämnen eller teratogena, dvs. reproduktionstoxiska,
ämnen. Motsvarande bestämmelser har hittills införts genom
Kemikalieinspektionens föreskrifter om klassificering och märkning av
kemiska produkter, KIFS 1994:12 .

Bemyndiganden att meddela ytterligare föreskrifter om villkor, krav på
tillstånd eller förbud m.m.

24 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i
fråga om hantering, införsel och utförsel av kemiska produkter och
biotekniska organismer meddela ytterligare föreskrifter i frågor som
avses i 7, 8, 17, 18 och 23 §§ samt 2 kap. 2, 3 och 6 §§. Detsamma gäller
föreskrifter som behövs till följd av Sveriges medlemskap i Europeiska
unionen.
Om det behövs från hälso- eller miljöskyddssynpunkt, får regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer även i andra fall än som
anges i 12 15 och 21 §§
1. föreskriva att en kemisk produkt eller bioteknisk organism inte får
hanteras, föras in i eller ut ur Sverige utan att tillstånd eller
godkännande har lämnats, och
2. föreskriva om särskilda villkor för hantering, införsel eller utförsel
av en sådan produkt eller organism.

Enligt paragrafen får regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer meddela ytterligare föreskrifter i fråga om hantering, införsel
och utförsel av kemiska produkter och biotekniska organismer.
Hänsynsföreskrifter enligt 2 kap. kan avse exempelvis försiktighetsmått,
kunskapskrav eller tillämpningen av produktvalsprincipen. Som exempel
på föreskrifter som enligt denna paragraf kan meddelas i frågor som
avses i 7 § kan nämnas bestämmelser med precisering av hur en
utredning skall genomföras och redovisas. Det kan vara fråga om vilka
ämnen eller föreningar som ger produkten eller organismen farliga
egenskaper, arten och graden av dessa egenskaper, lämpliga
skyddsåtgärder och vilka åtgärder som behövs för att ta hand om avfall
från produkten eller organismen.
I föreskrifter med stöd av denna paragraf kan regeringen meddela
närmare föreskrifter om vad produktinformationen enligt 8 § skall
innehålla och hur den skall utformas.
Enligt paragrafens andra stycke kan föreskrivas om ytterligare krav på
tillstånd eller godkännande. Om tillstånd krävs och meddelas kan
tillståndsmyndigheten också föreskriva villkor som direkt tar sikte på att
förebygga skador. Tillståndsbeslut inom detta område är inte förbundna
med någon rättskraft. Detta innebär att villkor kan ändras och att tillstånd
kan återkallas när helst det finns skäl för detta. T.ex. kan ett återkallande
bli aktuellt om en produkts sammansättning ändras eller nya risker som
inte tidigare varit kända upptäcks. Vid prövningen av tillstånd skall
beaktas om den kemiska produkten eller biotekniska organismen för en
specifik användning kan ersättas med någon mindre farlig produkt eller
organism. Om sådan finns eller om det inte finns behov av produkten i
Sverige, skall tillstånd inte lämnas, exempelvis om produkten anses
onödig.
Enligt andra stycket kan även föreskrifter utfärdas om t.ex. krav på
anmälan av kemiska produkter. Även föreskrifter av helt eller delvis nytt
slag kan meddelas. Som exempel kan nämnas skärpta krav vad gäller
företagens hantering på så sätt att den som överlåter en kemisk produkt
också blir skyldig att återta denna som ett led i avfallshanteringen.
Beträffande kemikaliekontrollen i marknadsföringsledet har Kemi-
kalieinspektionen med stöd av lagen om kemiska produkter utfärdat
föreskrifter. Arbetarskyddsstyrelsen har också med stöd av
arbetsmiljölagen utfärdat sådana avseende användningen av farliga
ämnen. Sammantaget finns det således ett antal generella föreskrifter som
rör andra kemiska risker än risker för den yttre miljön i användarledet.
Förutsättningar för tillstånd eller godkännande som kan stödjas på
balkens hänsynsregler, på de grundläggande principerna för balken eller
på miljökvalitetsnormer får självfallet tas in i föreskrifterna.
För tillståndsprövningen blir bl.a. 16 kap. tillämpligt.
Prövningsmyndighet blir den myndighet som regeringen bestämmer.

25 § Om det är av särskild betydelse från hälso- eller
miljöskyddssynpunkt, får regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer även i andra fall än som har angetts i detta kapitel förbjuda
hantering, införsel eller utförsel av en kemisk produkt eller en bioteknisk
organism.

Om en kemisk produkt eller en bioteknisk organism kan medföra en
särskilt betydande risk för människors hälsa eller för allvarlig miljöskada
är det möjligt att med stöd av denna paragraf omedelbart ingripa med ett
generellt förbud mot produkten. En förutsättning måste dock vara att
krav på tillstånd eller annat särskilt villkor enligt 24 § inte bedöms vara
en tillräckligt ingripande åtgärd för att undanröja den akuta hälso- eller
miljörisken. Det ligger i sakens natur att ett beslut om förbud underlättas
om den kemiska produkten eller biotekniska organismen kan ersättas
med någon mindre farlig produkt eller organism.
Som exempel på fall där förbud kan bli aktuellt kan nämnas produkter
som på kortare eller längre sikt kan befaras vara cancerframkallande,
fosterskadande eller ärftlighetsändrande. Det kan också vara produkter
vars befarade skadeverkningar i det enskilda fallet inte behöver vara av
allvarligt slag men som genom den utbredda användningen kan leda till
skadeverkningar för många människor eller miljön, t.ex. kosmetiska och
hygieniska medel samt bekämpningsmedel. Regeringen har med stöd av
motsvarande bestämmelse i 12 § lagen om kemiska produkter förbjudit
stråförkortningsmedel i 12 a § förordningen (1985:836) om
bekämpningsmedel.
Förbud mot en bioteknisk organism kan meddelas på grund av att faran
för att den skall komma lös i naturen och påverka den ekologiska
balansen framstår som särskilt stor.
Eftersom ett förbud är den mest ingripande åtgärden vad gäller
hanteringen av kemiska produkter och biotekniska organismer, bör
föreskrifter normalt meddelas av regeringen.

5.1.15 15 kap. Avfall och producentansvar

I detta kapitel har inarbetats bestämmelser som inte har ingått i
lagrådsremissen om miljöbalk. Det gäller 19 och 20 samt 23 - 27 §§.
Bestämmelserna är hämtade från de ändringar i renhållningslagen som
riksdagen nyligen har beslutat med anledning av regeringens proposition
Hantering av uttjänta varor i ett ekologiskt hållbart samhälle - ett ansvar
för alla (prop. 1996/97:172, bet. 1997/98:JoU7, rskr. 1997/98:55).
Hänvisningar till Lagrådet i dessa paragrafer avser Lagrådets yttrande
över de föreslagna ändringar i renhållningslagen i prop. 1996/97:172.
Bestämmelserna har redaktionellt anpassats till miljöbalken.

Definitioner

1 § Med avfall avses varje föremål, ämne eller substans som ingår i en
avfallskategori och som innehavaren gör sig av med eller avser eller är
skyldig att göra sig av med.
Regeringen meddelar föreskrifter om avfallskategorier enligt första
stycket.

I paragrafen har införts en definition av avfall. Definitionen
överensstämmer med den som gäller inom EU.
I rådets direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall, som har
ändrats genom rådets direktiv 91/156/EEG av den 18 mars 1991,
definieras avfall i artikel 1 på följande sätt: "varje föremål, ämne eller
substans som ingår i de kategorier som anges i direktivets bilaga 1 och
som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av
med. Kommissionen skall enligt det förfarande som fastställs i artikel 18
senast den 1 april 1993 upprätta en förteckning över vilket avfall som
tillhör de kategorier som anges i bilaga 1. Denna förteckning skall ses
över periodiskt och vid behov omarbetas med iakttagande av samma
förfarande". Direktivets bilaga 1 innehåller en uppräkning av ett stort
antal produkter och material i en generell form och är mycket vid.
Kommissionen har genom beslut den 20 december 1993 (94/3/EG)
antagit den förteckning som anges i definitionen. Förteckningen
(Europeiska avfallskatalogen) omfattar 18 sidor.
Lagtekniskt är paragrafen konstruerad så att direktivets bilaga 1 och
avfallskatalogen skall kunna läggas som bilagor till en
regeringsförordning.

2 § Med hushållsavfall avses avfall som kommer från hushåll samt
därmed jämförligt avfall från annan verksamhet.

Vad som avses med avfall framgår av 1 §. I denna paragraf definieras det
snävare begreppet hushållsavfall. Det är avfall som kommer från hushåll
och därmed jämförligt avfall. Som exempel på avfall som kommer från
hushåll kan nämnas sopor, köksavfall, latrin och slam från slambrunnar
och slamtankar. Till hushållsavfall räknas också skrymmande avfall som
exempelvis utrangerade möbler, cyklar och liknande föremål. Dit räknas
även överblivna läkemedel samt miljöfarliga batterier, oljerester,
färgrester, rester av bekämpningsmedel och annat farligt avfall som ingår
som beståndsdel i avfall som kommer från hushåll. I enlighet med
gällande rätt bör begreppet hushållsavfall ges en sådan omfattning att det
svarar mot det behov av borttransport av avfall som regelmässigt
uppkommer vid nyttjande av mark och byggnad för bostadsändamål.
Med avfall från annan verksamhet som är jämförligt med
hushållsavfall menas avfall från industrier, affärsrörelser och annan
likartad verksamhet som i renhållningssammanhang är jämförligt med
avfall som kommer från hushåll. Det är sådant avfall som uppkommer
som en direkt följd av att människor oavsett ändamål eller verksamhet
uppehåller sig inom en lokal eller i en anläggning. Som exempel kan
nämnas avfall från personalmatsalar, restaurangavfall och toalettavfall.

3 § Med hantering av avfall avses en verksamhet eller åtgärd som utgörs
av insamling, transport, återvinning och bortskaffande av avfall.

I paragrafen definieras hantering som är en sammanfattande benämning
på alla de led av avfallshantering som regleras i balken. I förhållande till
gällande rätt har några begrepp ändrats eller utgått för att nå bättre
överensstämmelse med terminologin inom EG.
Inom EG definieras hantering på följande sätt i direktivet 75/442/ EEG
om avfall som har ändrats genom direktiv 91/156/EEG: insamling,
transport, återvinning och bortskaffande av avfall, inklusive kontroll av
sådan verksamhet och efterbehandling av avfallsupplag.
Uttrycket uppsamling i gällande rätt har i enlighet med EG:s
terminologi ändrats till insamling och bortforsling till transport.
Insamling innefattar enligt EG-definitionen uppsamling, sortering eller
blandning av avfall för vidare transport och har samma innebörd i denna
paragraf.
I EG:s definition används vidare begreppen återvinning och
bortskaffande. Definitionerna av dessa begrepp enligt angivna direktiv är
mycket omfattande.
Med bortskaffande avses de förfaranden som räknas upp i bilaga IIA i
kommissionens beslut 96/350/EG av den 24 maj 1996 om anpassning av
bilagorna IIA och IIB till rådets direktiv 75/442/EEG om avfall. I bilaga
IIA anges följande åtgärder: Deponering, jordförbättring, djupinjektering,
användning av fyllnadsmassor, användning av särskilt anlagda upplag,
utsläpp till vatten, förbränning och slutförvaring. I bilagan anges även
biologisk och fysikalisk-kemisk behandling, som inte anges på annat
ställe i bilagan och som resulterar i slutliga föreningar eller blandningar
som omhändertas med användning av något av de förfaranden som nyss
räknats upp. Även sammansmältning eller blandning, omförpackning
eller lagring före omhändertagande som innebär användning av något av
de uppräknade förfarandena omfattas av begreppet (utom tillfällig lagring
före insamling på den plats där det produceras).
Med återvinning avses följande förfaranden som räknas upp i bilaga
IIB i kommissionens beslut 96/350/EG: Huvudanvändning som bränsle
eller andra metoder att generera energi, återvinning/vidareutnyttjande av
lösningsmedel, återvinning/vidareutnyttjande av organiska ämnen som
inte används som lösningsmedel (inklusive kompostering och andra
former av biologisk omvandling), återvinning/vidareutnyttjande av
metaller och metallföreningar, återvinning/vidareutnyttjande av andra
oorganiska material, regenerering av syror eller baser, återvinning av de
komponenter som används till att minska föroreningar, återvinning av
katalysatorkomponenter, omraffinering eller andra sätt att återanvända
olja, jordbehandling som är fördelaktig för jordbruket eller ekologisk
förbättring, användning av avfall från något av ovanstående förfaranden,
utbyte av avfall och lagring av avfall som skall underkastas något av
ovanstående förfaranden (utom tillfällig lagring före insamling på den
plats där det produceras).
I avfallsdirektivets artikel 3 talas om återvinning genom
återanvändning, vidareutnyttjande, materialåtervinning eller andra
processer som syftar till att utvinna sekundära råvaror. Begreppet
återvinning används således för en mängd åtgärder där material
återutnyttjas och kan också innefatta återanvändning.
Som benämning på det sista ledet i avfallshanteringen används enligt
gällande rätt i Sverige uttrycket slutligt omhändertagande. Detta begrepp
innefattar enligt förarbetena till renhållningslagen (prop. 1978/79:205 s
22) exempelvis sådana behandlingsåtgärder som återvinning,
kompostering, oskadliggörande eller slutlig uppläggning av avfallet, dvs.
deponering. Det innebär att även utnyttjande för energiutvinning
innefattas.
Eftersom det i gällande rätt använda begreppet slutligt
omhändertagande omfattar både begreppet återvinning och begreppet
bortskaffande används nu i stället de två sistnämnda uttrycken i
lagtexten. Med begreppen avses detsamma som inom EG.
Uttrycket förvaring i gällande rätt ingår i de båda begreppen
återvinning och bortskaffande som lagring. Därför används inte längre
förvaring som självständigt begrepp i definitionen.
Den svenska definition av hantering överensstämmer med denna
lydelse i stora delar med den som gäller inom EG. Här bör dock
observeras att det förhållandet att en viss metod att ta hand om avfall
finns upptagen i bilaga IIA eller IIB i nämnda direktiv inte innebär att
metoden är tillåten i Sverige. Exempelvis förbränning av avfall till havs
och dumpning är förbjudet enligt 31 §. Detta är även förbjudet enligt
flera konventioner som Sverige ratificerat vilket framgår av avsnitt
4.20.6.
Om det uppkommer behov av att komplettera definitionen utifrån EG-
reglerna kan regeringen göra det med stöd av bemyndigandet i 9 §.

4 § Med producent avses
1. den som yrkesmässigt tillverkar, för in till Sverige eller säljer en
vara eller en förpackning, eller
2. den som i sin yrkesmässiga verksamhet frambringar avfall som
kräver särskilda åtgärder av renhållnings- eller miljöskäl.

Enligt paragrafen avses med producent såväl den som yrkesmässigt
tillverkar eller till Sverige för in varan eller förpackningen som hela
försäljningskedjan från grossist till detaljist. Beträffande förpackningar
och förpackningsavfall avses med producent för i Sverige tillverkade
förpackningar den som tillverkar förpackningsmaterial,
förpackningstillverkaren eller den som för försäljning förpackar eller
innehar en vara. Med producent avses enligt andra punkten även den som
i sin yrkesmässiga verksamhet frambringar avfall som fordrar särskilda
åtgärder av renhållnings- eller miljöskäl. Exempel på sådant avfall är
processavfall och bygg- och rivningsavfall. Den närmare fördelningen av
ansvaret mellan olika producentled kan bestämmas i föreskrifter som
meddelas med stöd av 6 §.

5 § Med fastighetsinnehavare avses i detta kapitel den som äger
fastigheten eller den som enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen
(1979:1152) skall anses som fastighetsägare.

I paragrafen definieras begreppet fastighetsinnehavare.
Fastighetsinnehavet har knutits till bestämmelserna i 1 kap. 5 §
fastighetstaxeringslagen där den speciella grupp av nyttjanderättshavare
m.fl. som avses i renhållningslagen räknas upp.

Producentansvar

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om skyldighet för producenter att se till att avfall
samlas in, transporteras bort, återvinns, återanvänds eller bortskaffas på
ett sätt som kan krävas för en hälso- och miljömässigt godtagbar
avfallshantering. Sådana föreskrifter får meddelas i fråga om avfallet av
de varor eller förpackningar som producenterna tillverkar, för in till
Sverige eller säljer och avfallet från sådan verksamhet som de bedriver.

Enligt paragrafen får regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer föreskriva om producentansvar. Genom bemyndigandet kan
meddelas föreskrifter om skyldighet för producenterna att se till att
avfallet av de varor eller av de förpackningar som de tillverkar, för in till
Sverige eller säljer eller avfallet från sådan verksamhet som de bedriver
samlas in, transporteras bort, återvinns, återanvänds eller bortskaffas på
ett sätt som kan krävas för en hälso- och miljömässigt godtagbar
avfallshantering. Det innebär att regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om producentansvar för
det avfall som blir av en vara eller förpackning sedan den har förbrukats
eller tjänat ut. Denna skyldighet kan föreskrivas för den som
yrkesmässigt tillverkar, för in till Sverige eller försäljer en vara eller
förpackning och som enligt definitionen i 4 § är att anse som producent.
Bemyndigandet omfattar även avfall som producenten frambringat i
yrkesmässig verksamhet och som fordrar särskilda åtgärder från
renhållnings- eller miljövårdssynpunkt. Bemyndigandet kan alltså
tillämpas på annat avfall än sådant som blir av varor eller förpackningar,
t.ex. processavfall eller avfall från byggarbetsplatser.
Det ansvar som kan föreskrivas med stöd av paragrafen är både det
fysiska och det därmed sammanhängande ekonomiska ansvaret för
insamling, borttransport, återvinning, återanvändning och bortskaffande.
Ansvaret kan även inskränkas till att omfatta endast något av
hanteringens olika led, t.ex. insamling, borttransport eller återvinning. I
de fall kommunen har kvar ansvaret för t.ex. insamling, borttransport
eller återvinning kan det ekonomiska ansvaret för detta utkrävas av
producenten genom avgifter enligt 27 kap. miljöbalken.
Genom bemyndigandet kan regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer successivt införa producentansvar på områden där
detta är lämpligt och praktiskt möjligt. Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer kan också föreskriva hur ett visst avfall som
bortforslas skall tas om hand, exempelvis genom att en viss procentuell
mängd skall återvinnas, återanvändas eller på annat sätt omhändertas på
ett miljömässigt godtagbart sätt. Hittills har regeringen föreskrivit om
producentansvar på fyra områden genom förordningen (1994:1205) om
producentansvar för returpapper, förordningen (1994:1236) om
producentansvar för däck, förordningen (1997:185) om producentansvar
för förpackningar samt förordningen (1997:788) om producentansvar för
bilar. Sistnämnda förordning träder i kraft den 1 januari 1998.

7 § Föreskrifter enligt 6 § får även avse krav på förpackningars
sammansättning, återanvändbarhet och återvinningsbarhet.
Föreskrifterna får vidare avse skyldighet för producenterna att
1. märka en vara eller en förpackning,
2. lämna uppgifter av betydelse för producentansvaret om vilka ämnen
och material som en vara eller en förpackning innehåller samt om
insamling, återanvändningsgrad, återvinningsgrad eller andra
förhållanden.

Första stycket är nytt i förhållande till gällande rätt. Med stöd av
bemyndigandet får regeringen, eller den myndighet regeringen
bestämmer, meddela de föreskrifter om förpackningar som behövs för att
Sverige skall uppfylla de krav som anges i Europaparlamentets och
rådets direktiv 94/62/EG av den 20 december 1994 om förpackningar och
förpackningsavfall. Enligt artikel 9 p. 1 i det direktivet skall
medlemsstaterna tre år från dagen för ikraftträdandet av direktivet, som
var den 31 december 1994, ha säkerställt att endast förpackningar som
uppfyller alla väsentliga krav som anges i direktivet och dess bilaga 2
släpps ut på marknaden. Direktivets bilaga 2 innehåller väsentliga krav
på förpackningars sammansättning, återanvändbarhet och
återvinningsbarhet. Exempelvis kan nämnas krav på att förpackningar
skall utformas, framställas och saluföras på ett sådant sätt att de kan
återanvändas eller återvinnas och så att inverkan på miljön minskas så
mycket som möjligt i samband med bortskaffandet av
förpackningsavfallet.
Enligt andra stycket får en producent genom föreskrifter föreläggas att
1. märka en vara eller en förpackning som avses i första stycket, 2. lämna
uppgifter som är av betydelse för producentansvaret om vilka ämnen och
material som en vara eller en förpackning innehåller samt om insamling,
återanvändningsgrad, återvinningsgrad eller andra förhållanden.
Bemyndigandet i andra stycket 2 har begränsats till föreskrifter som är
av betydelse för producentansvaret, t.ex. för att underlätta
avfallshanteringen eller för att kontrollera att föreskrifter följs. Detta är
ett förtydligande i förhållande till gällande rätt och innebär inte någon
saklig ändring.
Bemyndigandet i andra punkten har även förtydligats genom att
uttryckligen omfatta rätt att föreskriva om skyldighet för producenter att
lämna uppgifter om vilka ämnen och material en vara eller en
förpackning innehåller. Sådana föreskrifter bör medföra att
producenterna i ökad utsträckning redan vid tillverkningen av en vara
eller förpackning vid val av ämnen och material beaktar möjligheterna att
återanvända den förbrukade varan eller förpackningen eller att ur denna
återvinna material samt att hushålla med material. Vidare kan genom
sådana föreskrifter kravet i artikel 8 i förpackningsdirektivet uppfyllas.
För att underlätta insamling, återanvändning och återvinning, även
materialutnyttjande, skall förpackningar enligt artikeln vara försedda med
uppgift om vilka förpackningsmaterial som har använts, så att den
berörda industrin kan identifiera och klassificera dem. Artikel 8
innehåller också andra regler om märkning av förpackningar. Syftet med
uppgiftsskyldigheten om vilka ämnen och material som ingår i
producenternas varor eller förpackningar är framför allt att underlätta
hanteringen av avfallet av varorna eller förpackningarna.
Syftet med den uppgiftsskyldighet om insamling m.m. som kan
föreskrivas är att kunna kontrollera hur lagstiftningen efterlevs.

Den kommunala renhållningsskyldigheten

8 § Varje kommun skall, om inte annat föreskrivs med stöd av 6 §, svara
för att
1. hushållsavfall inom kommunen transporteras till en
behandlingsanläggning, om det behövs för att tillgodose såväl skyddet
för människors hälsa och miljön som enskilda intressen, och
2. hushållsavfall från kommunen återvinns eller bortskaffas.
När kommunen planlägger och beslutar hur denna skyldighet skall
fullgöras, skall hänsyn tas till fastighetsinnehavares och
nyttjanderättshavares möjligheter att själva ta hand om hushållsavfallet
på ett sätt som är godtagbart med hänsyn till skyddet för människors
hälsa och miljön. Kommunen skall i sin planering och i sina beslut
vidare beakta att borttransporten anpassas till de behov som finns hos
olika slag av bebyggelse.
I sådana planer och beslut skall anges under vilka förutsättningar
fastighetsinnehavare och nyttjanderättshavare själva får ta hand om
hushållsavfall och, när föreskrifter enligt 10 § gäller, annat avfall som
uppkommit hos dem.

Enligt första stycket är kommunen skyldig att transportera bort och
återvinna eller bortskaffa hushållsavfall inom kommunen. Skyldigheten
gäller dock inte sådant avfall för vilket producentansvar har föreskrivits
med stöd av 6 §.
I paragrafens andra stycke understryks att kommunen redan på
planeringsstadiet, när förslag till renhållningsordning utarbetas, skall ta
hänsyn till de enskilda fastighetsinnehavarnas och nyttjanderättshavarnas
möjligheter att själva ta hand om hushållsavfallet på ett sätt som är
godtagbart med hänsyn till skyddet för hälsa och miljön.
Tredje stycket innehåller en nyhet i förhållande till gällande rätt. Enligt
renhållningslagen skall kommunens renhållningsordning innehålla
föreskrifter om under vilka förutsättningar undantag från
renhållningsordningens bestämmelser kan medges. Förutsättningarna för
att själv få ta hand om hushållsavfall och, när föreskrifter enligt 10 §
första stycket gäller, annat avfall skall i stället enligt förevarande
bestämmelse anges i de planer och beslut kommunen antar för att
fullgöra sin skyldighet. Redan på planeringsstadiet skall således
kommunen föreskriva om under vilka förutsättningar
fastighetsinnehavaren eller nyttjanderättshavaren själv kan ta hand om
såväl hushållsavfall som annat avfall som uppkommit hos dem. Detta
innebär att det, till skillnad från tidigare, tydligt skall anges under vilka
förutsättningar en fastighetsinnehavare eller en nyttjanderättshavare själv
får ta hand om sitt avfall. Som framgår av 11 § skall de i förevarande
stycke angivna förutsättningarna även tas in i kommunens
renhållningsordning. Det kan emellertid hända att det finns fall som inte
är förutsedda i renhållningsordningen, men där undantag från
kommunens renhållningsskyldighet ändå bör medges. För dessa enskilda
fall finns en möjlighet till dispens intagen i 18 § tredje stycket.
En nyhet i förhållande till gällande rätt är att nyttjanderättshavare i
paragrafen jämställs med fastighetsinnehavare. Det finns nämligen i detta
avseende inte anledning att skilja mellan fastighetsinnehavare och
nyttjanderättshavare.

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela närmare föreskrifter om hanteringen av avfall. Regeringen får
överlåta åt kommunerna att meddela sådana föreskrifter.

Med stöd av paragrafen kan föreskrifter meddelas om hantering av avfall.
Detta överensstämmer med gällande rätt. Föreskrifter med stöd av detta
bemyndigande kan exempelvis gälla vilken metod som skall användas
vid behandling av olika avfallsslag. Med stöd av bestämmelsen kan
också regeringen bemyndiga kommunerna att meddela bindande
föreskrifter i en renhållningsordning. Paragrafen har utformats med
utgångspunkt i Lagrådets förslag.

10 § Om det behövs av hälso- eller miljöskäl, får regeringen i fråga om
annat avfall än hushållsavfall inom en kommun meddela föreskrifter om
1. att avfallet skall transporteras bort genom kommunens försorg,
2. att kommunen skall se till att avfallet återvinns eller bortskaffas.
Detta gäller inte i de fall som föreskrifter om producentansvar har
meddelats med stöd av 6 §.
Regeringen får överlåta åt kommunerna att meddela föreskrifter enligt
första och andra stycket.

Bestämmelsen ger regeringen möjlighet att utöka eller ge kommunerna
rätt att utöka det kommunala ansvaret till att omfatta även annat avfall än
hushållsavfall. Bemyndigandet, som även finns i gällande rätt, har
ändrats i det avseendet att det inte längre omfattar möjlighet att låta
myndighet meddela föreskrifter om detta.
Möjligheten att utvidga det kommunala ansvaret till annat avfall än
hushållsavfall bör användas endast när detta är motiverat av hälso- eller
miljöskäl.
I paragrafens andra stycket har gjorts ett undantag i fråga om
möjligheter att meddela sådana föreskrifter för avfallstyper för vilka det
finns föreskrifter om producentansvar. Motsvarande undantag finns i 8 §
där kommunens skyldighet beträffande hushållsavfall regleras.
Enligt tredje stycket får regeringen överlåta åt kommunerna att
meddela föreskrifter enligt paragrafen.

Kommunal renhållningsordning

11 § För varje kommun skall det finnas en renhållningsordning som skall
innehålla de föreskrifter om hantering av avfall som gäller för
kommunen och en avfallsplan. I renhållningsordningen skall sådana
förutsättningar anges som avses i 8 § tredje stycket. Avfallsplanen skall
innehålla uppgifter om avfall inom kommunen och om kommunens
åtgärder för att minska avfallets mängd och farlighet.
Regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om avfallsplanens innehåll.

I paragrafens första stycke föreskrivs att det för varje kommun skall
finnas en renhållningsordning. Den skall innehålla de föreskrifter om
hantering av avfall som gäller för kommunen och en avfallsplan.
Avfallsplanen skall alltså som tidigare vara en del av
renhållningsordningen. I renhållningsordningen skall anges sådana
förutsättningar som avses i 8 § tredje stycket. Det innebär att
renhållningsordningen skall innehålla de förutsättningar under vilka
fastighetsinnehavaren eller nyttjanderättshavaren själv får ta hand om sitt
avfall. Vidare föreskrivs att avfallsplanen skall innehålla uppgifter om
avfall inom kommunen och om kommunens åtgärder för att minska
avfallets mängd och farlighet.
I andra stycket ges regeringen bemyndigande att föreskriva om vad
som skall behandlas i en avfallsplan. Regeringen kan överlåta denna
uppgift på en myndighet.

12 § Om renhållningsordningar med stöd av regeringens bemyndigande
skall beslutas av kommunerna, skall de antas av kommunfullmäktige.

I paragrafen slås fast att det är kommunfullmäktige som fastställer
renhållningsordningen. Det överensstämmer med vad som gäller i dag.
Genom paragrafen klarläggs att renhållningsordningar tillkommer med
stöd av bemyndigandet i 9 § för regeringen att meddela närmare
föreskrifter om hanteringen av avfall och regeringens subdelegation till
kommunerna att meddela sådana föreskrifter. Paragrafen har utformats i
enlighet med Lagrådets förslag.

13 § När ett förslag till renhållningsordning upprättas, skall kommunen
på lämpligt sätt och i skälig omfattning samråda med
fastighetsinnehavare och myndigheter som kan ha ett väsentligt intresse i
saken.
Innan förslaget till renhållningsordning antas, skall det ställas ut till
granskning under minst fyra veckor.

Under förberedelsearbetet med renhållningsordningen skall kommunen
samråda med dem som berörs av renhållningsordningen. I lagrummet
regleras inte hur samrådet närmare skall gå till. Det kan dock
understrykas att parterna skall ges en verklig möjlighet att sätta sig in i
förslaget och få tillräcklig tid att framföra sina åsikter om förslaget.
Samrådet kan inskränkas till dem som kan ha ett väsentligt intresse i
saken. Samrådsförfarandet bör därför främst avse sådana områden där
det kan finnas olika åsikter om hur verksamheten skall anordnas och där
det finns olika tänkbara möjligheter att lösa avfallsfrågorna.
Av andra stycket framgår att renhållningsordningen skall ställas ut för
granskning innan den antas av fullmäktige. Därigenom får medborgarna
ytterligare en möjlighet att påverka planens utformning.

14 § Kungörelse om att förslag till renhållningsordning ställs ut skall
utfärdas i ortstidning före utställningstidens början. Kungörelsen skall
innehålla uppgift om förslagets huvudsakliga innebörd, var det ställs ut
och inom vilken tid och till vem invändningar mot förslaget skall lämnas.

Förslaget till renhållningsordning skall kungöras för att sprida kännedom
om förslaget. Lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärenden hos
myndighet m.m. är tillämplig på kungörandet.
Anmärkningar mot förslaget bör kunna framföras muntligen och
skriftligen.

15 § Bestämmelserna i 13 och 14 §§ gäller även förslag till ändring i en
renhållningsordning.
En kommun behöver inte ställa ut ett förslag till ändring i
renhållningsordningen, om det berör endast ett mindre antal
fastighetsinnehavare eller ändringen annars är av begränsad omfattning.

Förfarandet med samråd och utställning skall i princip gälla även vid
ändring av renhållningsordningen. Av andra stycket framgår dock att
kravet på utställning inte är ovillkorligt. Kommunen får i det enskilda
fallet bedöma om utställning kan undvaras. Kommunen bör därvid ta
hänsyn till om de fastighetsinnehavare som berörs av ändringen och som
har ett väsentligt intresse i saken, har givits tillräcklig möjlighet att inom
samrådsförfarandet framföra sina synpunkter.

16 § Regeringen får föreskriva att den som yrkesmässigt bedriver
verksamhet som ger upphov till avfall skall lämna kommunen de
uppgifter som behövs som underlag för kommunens renhållningsordning.
Regeringen får överlåta åt kommunerna att meddela sådana föreskrifter.

För att ge kommunen möjlighet att utforma en ändamålsenlig
renhållningsordning får regeringen enligt paragrafen föreskriva att den
som yrkesmässigt bedriver verksamhet som ger upphov till avfall är
skyldig att lämna kommunen de uppgifter som behövs för
renhållningsordningen. Om det är så att ett företag återvinner eller
bortskaffar avfall från någon annan bör även detta avfall omfattas av
uppgiftsskyldigheten. Det bör också vara möjligt att begära uppgift om
vilka åtgärder för minskning av avfallsmängder eller avfallets farlighet
som har vidtagits. Regeringen får överlåta åt kommunerna att meddela
närmare föreskrifter om uppgiftsskyldigheten. Det innebär att det
bemyndigande för myndighet att meddela föreskrifter som finns i
renhållningslagen inte har tagits in i miljöbalken.

17 § Kommunen är skyldig att utöver vad som följer av
renhållningsordningen transportera bort hushållsavfall, om
fastighetsinnehavaren eller nyttjanderättshavaren begär det och det inte
är oskäligt med hänsyn till omständigheterna.

Enligt paragrafen är kommunen skyldig att även utöver vad som anges i
renhållningsordningen transportera bort hushållsavfall som en
fastighetsinnehavaren eller nyttjanderättshavaren begär, om det inte är
oskäligt med hänsyn till omständigheterna. Det innebär att kommunens
skyldighet att transportera bort hushållsavfall utöver vad som följer av
renhållningsordningen inte är ovillkorlig. Om det framstår som oskäligt
kan kommunen neka att utföra borttransporten. Så kan t.ex. vara fallet
om hämtningsplatsen är avsides belägen eller svår att nå. Kommunens
rätt att ta ut avgifter framgår av 27 kap. 4 §.
I paragrafen har nyttjanderättshavare jämställts med
fastighetsinnehavare. Det finns nämligen i de avseenden som regleras i
paragrafen inte anledning att skilja mellan dessa kategorier.
Paragrafen har utformats med utgångspunkt i vad Lagrådet har anfört
angående under vilken rubrik de i paragrafen föreslagna bestämmelserna
hör hemma.

Hantering av avfall

18 § När avfall skall transporteras genom kommunens eller en
producents försorg, får avfall inte komposteras eller grävas ned eller på
annat sätt återvinnas eller bortskaffas av fastighetsinnehavaren eller
nyttjanderättshavaren.
Vad som sägs i första stycket gäller dock inte om avfallet kan tas om
hand på fastigheten utan risk för olägenhet för människors hälsa eller
miljön.
Kommunen får i enskilda fall tillåta fastighetsinnehavare eller
nyttjanderättshavare att själva ta hand om avfall som uppkommit hos
dem och som annars skall tas om hand av kommunen, om de kan göra
detta på ett sätt som är betryggande för människors hälsa och miljön och
det finns särskilda skäl för en sådan dispens.
Även om tillstånd inte krävs, får tillstånd sökas hos kommunen för
sådan verksamhet eller sådana åtgärder som avses i andra stycket.

Förbudet i paragrafen innebär att fastighetsinnehavaren eller
nyttjanderättshavaren inte får återvinna eller bortskaffa sådant avfall som
kommunen eller producenten skall transportera bort. Detta motsvarar i
sak vad som gäller i dag enligt renhållningslagen.
I andra stycket har införts ett undantag från denna regel när det gäller
avfall som omhändertas på den egna fastigheten. En förutsättning är dock
att det kan ske utan risk för olägenhet för människors hälsa eller miljön.
Främst är det omhändertagande genom kompostering som är aktuellt. Så
länge fastighetsinnehavaren eller nyttjanderättshavaren ser till att
omhändertagandet sker på ett miljömässigt godtagbart sätt är det således i
sig inte otillåtet att själv på fastigheten ta hand om sitt avfall. Självfallet
måste de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. följas. Det åligger
tillsynsmyndigheterna att fortlöpande, aktivt och noggrant kontrollera att
reglerna efterlevs och ingripa vid behov.
Paragrafens tredje stycket är nytt i förhållande till gällande rätt.
Kommunen får genom bestämmelsen möjlighet att i enskilda fall medge
undantag från renhållningsordningens föreskrifter. Som har redogjorts
för i lagkommentaren till 8 § kommer fastighetsinnehavarens eller
nyttjanderättshavarens möjligheter att själv ta hand om avfall som har
uppkommit hos dem i princip att regleras genom generella föreskrifter
beslutade av kommunen. Bestämmelsen i det tredje stycket har
tillkommit eftersom det inte torde vara möjligt för kommunen att förutse
alla tänkbara behov av undantag. Därför ges denna möjlighet till dispens
i ett enskilt fall. Möjligheten gäller allt avfall som enligt balken eller
föreskrifter meddelade med stöd av balken skall tas om hand av
kommunen.
Det fjärde stycket tar sikte på sådant avfall som fastighetsinnehavaren
eller nyttjanderättshavaren tar hand om på fastigheten. Visserligen är det
enligt andra stycket tillåtet att ta hand om avfallet så länge det inte
medför risk för olägenhet för människors hälsa och miljön, men det kan
trots detta föreligga ett intresse hos fastighetsinnehavaren eller
nyttjanderättshavaren att få omhändertagandet prövat. Stycket har
utformats enligt Lagrådets förslag till lydelse.
Liksom i 8 och 17 §§ har i paragrafen nyttjanderättshavare jämställts
med fastighetsinnehavare, eftersom det i detta sammanhang inte finns
anledning att skilja mellan dessa kategorier.

19 § Om det behövs av återanvändnings- eller återvinningsskäl eller
andra hälso- eller miljöskäl, får regeringen meddela föreskrifter som
innebär att ett visst slag av avfall skall förvaras och transporteras bort
skilt från annat avfall samt meddela de ytterligare föreskrifter som
behövs för ändamålet. Regeringen får överlåta åt en myndighet eller åt
kommunerna att meddela sådana föreskrifter.

Paragrafen innebär en möjlighet att föreskriva om sortering av avfall om
det behövs av återvinnings- eller återanvändningsskäl eller av andra
hälso- eller miljöskäl. Således kan föreskrifter om källsortering meddelas
då det behövs av återanvändnings- eller återvinningsskäl liksom bl.a. för
att främja hushållning med material, råvaror och energi så att ett
kretslopp uppnås.
Föreskrifterna får även avse att visst avfallsslag skall hållas skilt från
annat avfall under bortforslingen. Genom föreskrifter om källsortering
underlättas återvinning och bortskaffande av avfallet. Detta gäller
exempelvis i sådana fall där föreskrifter om förbud mot deponering av
brännbart avfall har meddelas enligt 20 §.

20 § Om det behövs av återanvändnings- eller återvinningsskäl eller
andra hälso- eller miljöskäl, får regeringen meddela föreskrifter om
förbud mot deponering av brännbart och organiskt avfall.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om undantag eller i det enskilda fallet medge
dispens från förbuden som avses i första stycket.

I paragrafen ges regeringen möjlighet att föreskriva om förbud mot
deponering av brännbart avfall och förbud mot deponering av organiskt
avfall. Deponering är en behandlingsmetod som innebär en långsiktig
förvaring av avfall med det primära syftet att slutligt omhänderta avfallet.
Brännbart avfall utgörs av sådant avfall som brinner utan energitillskott
efter det att förbränningsprocessen startat. Med organiskt avfall avses
sådant avfall som innehåller organiskt bundet kol, exempelvis biologiskt
avfall och plastavfall. Det är bara i de fall ett förbud är lämpligt av hälso-
och miljöskäl som det skall meddelas.
I andra stycket ges möjlighet för regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer att föreskriva om undantag från förbuden.
Undantag skall kunna meddelas generellt i föreskriftsform eller som
dispens i det enskilda fallet. I vissa fall kan det vara olämpligt att ta om
hand brännbart och organiskt avfall på annat sätt än genom deponering.
Detta gäller bl.a. vissa plaster som innehåller tungmetaller såsom styv
PVC.
I samband med riksdagsbehandlingen av denna fråga (bet.
1997/98:JoU7, rskr. 1997/98:55) uttalades att det är av vikt att reglerna
om undantag från det generella deponeringsförbudet utformas så att
kommunerna ges möjlighet att utarbeta lokalt och miljömässigt lämpliga
lösningar, att forskning och utveckling av biologiska
återvinningsmetoder inte försvåras samt att miljömässigt godtagbara
behandlingsmetoder för nyttiggörande av det organiska avfallet
underlättas.

21 § Om avfall skall transporteras genom kommunens försorg, får inte
någon annan än kommunen eller den som kommunen anlitar för
ändamålet ta befattning med transporten.
Om avfallet skall transporteras genom en producents försorg, får
regeringen meddela föreskrifter om att inte någon annan än producenten
eller den producenten anlitar för ändamålet får ta befattning med
transporten.

I paragrafen regleras kontrollen över avfallstransporter. Genom första
stycket får kommunerna kontroll över transporterna när det gäller avfall
som kommunen skall transportera.
Andra stycket gäller transport av avfall för vilket producentansvar är
föreskrivet. Regeringen ges bemyndigande att föreskiva om motsvarande
kontroll för producenterna som för kommunerna enligt första stycket.
Frågan om producenterna skall ges sådan kontroll över transporten av
avfallet får bedömas från fall till fall med hänsyn till bl.a. vilket
avfallsslag som är aktuellt och marknadssituationen i fråga.

Bemyndigande att meddela föreskrifter om visst avfall

22 § Om det behövs för att främja återanvändning av delar eller
återvinning av material av sådana skrotbilar som avses i
bilskrotningslagen (1975:343), får regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer meddela föreskrifter om yrkesmässig demontering
och annat liknande yrkesmässigt omhändertagande av skrotbilar.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får genom denna
paragraf rätt att utfärda föreskrifter om hur demontering och annat
liknande omhändertagande av skrotbilar skall ske. Föreskrifterna avses i
första hand riktade till bilskrotare enligt bilskrotningslagen. Syftet med
föreskrifterna skall vara att främja återanvändning av delar eller
återvinning av material av skrotbilar.

23 § Om det behövs av återanvändnings- eller återvinningsskäl eller
andra hälso- eller miljöskäl, får regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer meddela föreskrifter om
1. yrkesmässig förbehandling av avfall, såsom demontering och
sortering, som utgörs av elektriska och elektroniska produkter, och
2. att den som yrkesmässigt bedriver verksamhet som syftar till att
förbehandla avfall, såsom demontering och sortering, som utgörs av
elektriska och elektroniska produkter skall ha personal eller
kvalitetssystem som certifierats av ett organ som ackrediterats enligt
lagen (1992:1119) om teknisk kontroll.

Enligt denna paragraf kan vissa krav ställas på yrkesmässig verksamhet
som syftar till att förbehandla avfall som utgörs av elektriska och
elekroniska produkter. Kraven innebär att certifiering kan ske av personal
och kvalitetssystem enligt lagen (1992:1119) om teknisk kontroll.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utfärdar de
närmare föreskrifterna om förbehandlingen och certifieringen.
Demontering och sortering av avfall är exempel på två av flera sätt att
uppnå en effektiv återanvändning eller återvinning. För att inte utesluta
andra miljömässigt godtagbara behandlingsmetoder gäller
bemyndigandet enligt paragrafen elektriska och elektroniska produkter
som har förbehandlats med även andra metoder, förutsatt att
behandlingen har skett på ett miljömässigt godtagbart sätt (se
jordbruksutskottets betänkande 1997/98:JoU7).
Med elektriska och elektroniska produkter avses i princip alla
produkter som är beroende av elektriska strömmar eller
elektromagnetiska fält för en korrekt funktion. Även utrustning för
generering, överföring och mätning av elektriska strömmar och
elektromagnetiska fält omfattas av bemyndigandet. Elektriska produkter
är i allmänhet beroende av nätspänning eller batteriförsörjning, t.ex.
borrmaskiner och eltandborstar. Elektroniska produkter är uppbyggda av
komponenter som utnyttjar, förstärker eller omvandlar elektriska
strömmar i elektronrör, halvledare, motstånd, kondensatorer, spolar m.m.
De krav som kan ställas för att bli certifierad kan vara kunskap om
miljöfrågor, miljölagstiftning, berörda produkter, demontering och
sortering. I godkännandet kan också krav ställas på hur verksamheten bör
bedrivas för att tillgodose nödvändiga miljöhänsyn. Paragrafen innebär
att krav inte enbart kan ställas på att personal skall vara certifierad utan
även att kvalitetssystem skall vara certifierade.

24 § Om det behövs av återanvändnings- eller återvinningsskäl eller
andra hälso- eller miljöskäl, får regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer meddela föreskrifter om förbud mot deponering,
förbränning och fragmentering av avfall som utgörs av elektriska och
elektroniska produkter innan avfallet förbehandlats enligt 23 § .

Med stöd av denna paragraf får regeringen förbjuda att avfall som utgörs
av elektriska och elektroniska produkter deponeras, förbränns eller
fragmenteras innan det har förbehandlats i enlighet med 23 § av
certifierad personal. Vad som avses med elektriska och ektroniska
produkter samt förbehandling framgår av kommentaren till 23 §.
Begreppet deponering skall ha samma innebörd som i 20 §. Regeringen
kan överlåta åt en myndighet att meddela sådana förbud som avses i
paragrafen. Straffsanktioner för den som bryter mot förbudet får
föreskrivas i samband med att bemyndigandet utnyttjas. I 26 kap. 9 och
14 §§ finns möjlighet för tillsynsmyndigheten att besluta om
förelägganden vid vite för att framtvinga efterlevnaden av förbudet.

Bemyndigande att meddela föreskrifter om tillståndsplikt m.m.

25 § Om det behövs av hälso- eller miljöskäl, får regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om
1. att avfall får transporteras yrkesmässigt endast av den som har
tillstånd eller är anmäld hos den myndighet som regeringen bestämmer
eller att andra särskilda villkor skall gälla för sådan verksamhet, och
2. att den som i yrkesmässig verksamhet ger upphov till annat avfall än
hushållsavfall skall lämna det för borttransport till den som innehar
tillstånd till transportverksamhet eller är anmäld hos föreskriven
myndighet.
Tillstånd enligt första stycket 1 skall sökas hos den myndighet som
regeringen föreskriver.

I denna paragraf bemyndigas regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer att meddela vissa föreskrifter som rör tillstånds-
och anmälningsplikt för transportörer.
I första stycket 1 anges att transporter av avfall skall kunna omfattas av
tillstånds- eller anmälningsplikt. Vidare skall det för sådan verksamhet
kunna gälla andra särskilda villkor. Ett annat särskilt villkor kan
exempelvis vara rapporteringsskyldighet för transportörer beträffande
avfallets mängd, art och ursprung. Dessutom kan villkoren innebära krav
på att ett särskilt dokument upprättas som skall följa transporten. Endast
yrkesmässiga transportörer omfattas av paragrafen.
I första stycket 2 anges att föreskrifter skall kunna meddelas om att
avfall skall lämnas för transport till den som har särskilt tillstånd för
transportverksamhet eller är anmäld att utöva sådan verksamhet enligt
första punkten. Endast den som i yrkesmässig verksamhet ger upphov till
avfall skall omfattas av skyldigheten att anlita en anmäld transportör eller
transportör med tillstånd. Paragrafen omfattar allt avfall utom
hushållsavfall. Vad som avses med hushållsavfall framgår av 2 §.
Kommunerna är enligt 8 § skyldiga att se till att hushållsavfall
transporteras till en behandlingsanläggning och återvinns eller
bortskaffas. Denna paragraf innebär ingen förändring i det avseendet.
Däremot innebär paragrafen att kommunerna blir skyldiga att se till att de
transportörer de anlitar har tillstånd eller är anmälda i enlighet med första
punkten. Utför kommunerna själva transporterna kan krav ställas på att
kommunerna söker tillstånd eller anmäler sig enligt första stycket 1. Den
som bryter mot bestämmelsen skall kunna straffas i enlighet med 29 kap.
4 §.
Det är endast i de fall då det är motiverat av hälso- eller miljöskäl som
bemyndigandet skall utnyttjas.
Enligt 27 kap. 1 § ges möjlighet att avgiftsfinansiera tillstånds- och
anmälningsförfarandet.

26 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om att den som i yrkesmässig verksamhet ger
upphov till annat avfall än hushållsavfall eller yrkesmässigt hanterar
annat avfall än hushållsavfall skall lämna uppgift om avfallets art,
sammansättning och mängd samt uppgift om varifrån avfallet kommer
och var avfallet lämnas. Uppgifterna skall lämnas till den kommunala
nämnd som är tillsynsmyndighet.

För att ge kommunen möjlighet att kontrollera avfallsflödena i
kommunen kan enligt paragrafen föreskrivas att den som ger upphov till
eller hanterar avfall skall vara skyldig att till kommunen lämna de
uppgifter som behövs för kommunens tillsyn. Endast yrkesmässig
verksamhet kan omfattas av uppgiftsskyldigheten. I likhet med 25 §
första stycket 2 omfattas allt annat avfall än hushållsavfall av
bestämmelsen. Genom denna paragraf tillsammans med den
uppgiftsskyldighet som kan åläggas transportörerna enligt 25 § första
stycket 2 får kommunerna in rapporter om avfalls mängd, art och
sammansättning etc. från alla led som hanterar avfall. På detta sätt kan
kommunerna få en bild av flödena av avfall till och från kommunen och
därigenom en möjlighet att spåra illegala upplag. Samtliga som
yrkesmässigt hanterar avfall kan göras uppgiftsskyldiga med stöd av
bemyndigandet. Även den som ett mellanled hanterar avfall, t.ex.
certifierad demonterare, omfattas av paragrafen. Hanteringsbegreppet
definieras i 3 §. Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer bemyndigas i paragrafen att meddela föreskrifter om
uppgiftsskyldighet.
Straffsanktioner för den som bryter mot förbudet får föreskrivas i
samband med att bemyndigandet utnyttjas. I 26 kap. 9 och 14 §§ finns
möjlighet för tillsynsmyndigheten att besluta om förelägganden vid vite
för att framtvinga efterlevnaden av förbudet.

27 § Om det behövs av hälso- eller miljöskäl, får regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om att de
som yrkesmässigt samlar in eller för någon annans räkning yrkesmässigt
ombesörjer bortskaffande eller återvinning av avfall skall vara anmälda
hos den myndighet som regeringen föreskriver. Detta gäller inte den som
omfattas av tillstånds- eller anmälningsplikt enligt föreskrifter som har
meddelats med stöd av 25 § eller annars enligt denna balk.

I paragrafen ges regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer möjlighet att föreskriva att den som yrkesmässigt samlar in
eller för annans räkning yrkesmässigt ombesörjer bortskaffande eller
återvinning skall vara anmäld hos föreskriven myndighet. Vad som avses
med bortskaffande respektive återvinning framgår av kommentaren till
3 §. Det är handlare och mäklare som omfattas av bemyndigandet. Den
som omfattas av en tillstånds- eller anmälningsplikt enligt 25 § eller
annars enligt miljöbalken skall inte omfattas av någon
anmälningsskyldighet. Formuleringen av första stycket andra meningen
har på förslag från Lagrådet förtydligats.
Enligt 27 kap. 1 § ges möjlighet att avgiftsfinansiera
anmälningsförfarandet.

Bemyndigande att meddela föreskrifter om avfall med anledning av
Sveriges medlemskap i Europeiska unionen

28 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela de föreskrifter om avfall, avfallsplanering och begränsningar i
fråga om avfallstransporter som följer av Sveriges medlemskap i
Europeiska unionen.

I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer att meddela föreskrifter om avfall, avfallsplanering och
begränsningar i avfallstransporter som följer av Sveriges medlemskap i
EU. Bestämmelser om avfall och avfallsplanering finns bl.a. i rådets
direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall (det s.k.
ramdirektivet), senast ändrat genom kommissionens beslut 96/350/EG av
den 24 maj 1996 om anpassning av bilagorna IIA och IIB till rådets
direktiv 75/442/EEG om avfall. Enligt ramdirektivet skall det i
medlemsländerna finnas en eller flera avfallsplaner för hanteringen av
avfall. Planerna skall innehålla exempelvis uppgifter om typ, kvantitet
och ursprung beträffande det avfall som skall återvinnas eller bortskaffas,
allmänna tekniska krav, speciella åtgärder som krävs för bestämda
avfallsslag och lämpliga områden eller anläggningar för bortskaffande av
avfall.
Vidare finns bestämmelser i rådets direktiv 91/689/EEG om farligt
avfall som har införlivats i svensk rätt genom bl.a. förordningen
(1996:971) om farligt avfall.
Avfallstransporter inom EU regleras genom rådets förordning (EEG)
nr 259/93 av den 1 februari 1993 om övervakning och kontroll av
avfallstransporter inom, till och från Europeiska gemenskapen som
trädde i kraft i februari 1993. I förordningen finns krav på anmälan och
tillstånd för olika typer av transporter. Förordningen har kompletterats i
vår lagstiftning genom förordningen (1995:701) om gränsöverskridande
transporter av avfall.

Bemyndigande att meddela föreskrifter för försvaret

29 § Regeringen eller efter regeringens bestämmande generalläkaren får
meddela särskilda föreskrifter för Försvarsmakten, Fortifikationsverket,
Försvarets materielverk och Försvarets radioanstalt som avviker från
vad som föreskrivs i detta kapitel.

I paragrafen ges ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter
om undantag för försvaret från bestämmelserna i detta kapitel. Det kan
gälla exempelvis föreskrifter om transport av hushållsavfall och
omhändertagande av latrin i samband med övningar och transport från
befästningar av hemlig natur. Regeringen får överlåta sin rätt enligt
denna paragraf på generalläkaren.

Nedskräpning

30 § Ingen får skräpa ned utomhus på en plats som allmänheten har
tillträde eller insyn till.

Enligt paragrafen råder ett allmänt förbud mot nedskräpning utomhus på
en plats som allmänheten har tillträde eller insyn till. Bestämmelsen
riktar sig mot alla som skräpar ner på sådana platser, även
fastighetsägaren, oavsett om det är ute i naturen eller inom bebyggda
områden. Vad som är skräp har inte exemplifierats i paragrafen. Med
skräp avses bl.a. plåt, glas, plast, papper, avfall eller annat liknande. Med
plåt kan exempelvis avses bilvrak eller delar från sådana. Något krav att
skräpet skall vålla otrevnad eller skada föreligger inte.
En tillsynsmyndighet kan enligt 26 kap. 9 § förelägga den som skräpat
ned att städa upp efter sig. Föreläggandet kan enligt 26 kap. 14 § förenas
med vite. Tillsynsmyndigheten skall enligt 26 kap. 2 § anmäla
överträdelser till polis- eller åklagarmyndigheten om misstanke om brott
finns.
Nedskräpning enligt paragrafen är straffbelagd i 29 kap. 7 §.

Dumpning

31 § Inom Sveriges sjöterritorium och ekonomiska zon får avfall inte
dumpas, vare sig som fast ämne, vätska eller gas. Avfall får inte heller
dumpas från svenska fartyg eller luftfartyg i det fria havet. Avfall som är
avsett att dumpas i det fria havet får inte föras ut ur landet eller ur den
ekonomiska zonen.
Vad som sägs om dumpning gäller också i fråga om förbränning av
avfall.

Enligt paragrafen råder ett förbud mot dumpning av avfall inom Sveriges
sjöterritorium och ekonomiska zon. Vilka områden detta omfattar
framgår av lagen (1966:374) om Sveriges sjöterritorium och lagen
(1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon. Förbudet gäller alla slags
transportmedel, även utländska fartyg och luftfartyg. Det gäller också för
svenska fartyg eller luftfartyg inom andra havsområden. Att förbudet för
det fria havet endast omfattar fartyg och luftfartyg beror på svårigheten
att bestämma nationaliteten på andra transportmedel. Förbudet i
paragrafen avser även dumpning på is. Avfall som är avsett att dumpas
inom andra havsområden får inte heller föras ut ur landet eller ur den
ekonomiska zonen.
Förbudet i paragrafen omfattar alla typer av avfall, oavsett om det är
fast ämne, vätska eller gas och omfattar även avfall som tagits ombord
utomlands. Förbudet att dumpa omfattar även att avfallet sänks i
behållare eller att transportmedlet med last av avfall sänks.
Brott mot dumpningsförbudet är straffsanktionerat enligt 29 kap. 8 § p.
24. Redan försök till dumpning sanktioneras enligt andra stycket nämnda
lagrum.
Enligt paragrafens andra stycke gäller förbudet mot dumpning också i
fråga om förbränning av avfall.

32 § Vad som sägs i 31 § första stycket gäller inte sådana utsläpp av
skadliga ämnen från fartyg som regleras genom lagen (1980:424) om
åtgärder mot förorening från fartyg.

I paragrafen görs undantag för alla sådana utsläpp av skadliga ämnen
från fartyg som regleras i lagen om åtgärder mot vattenföroreningar från
fartyg. I den lagen finns särskilda regler om förbud mot
vattenföroreningar från fartyg. Lagen innehåller även straffbestämmelser.
Det erinras om att miljöbalkens hänsynsregler skall tillämpas där det har
relevans även om annan lag reglerar frågan.

33 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
genom beslut i det enskilda fallet medge dispens från 31 § första stycket,
om avfallet kan dumpas utan olägenhet för människors hälsa och miljön.
Om det genom dumpning uppkommer olägenhet som inte förutsågs när
medgivandet gavs, får den myndighet som har lämnat medgivandet
meddela föreläggande i syfte att avhjälpa olägenheten. Om olägenheten
inte avhjälps eller villkor eller föreskrifter åsidosätts, får medgivandet
återkallas.

Enligt paragrafens första stycke får regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer medge dispens från förbudet mot dumpning i 31 §
första stycket. Detta gäller endast under förutsättning att dumpning kan
ske utan olägenhet från hälso- och miljöskyddssynpunkt.
Frågan om dumpning är reglerad i flera konventioner som Sverige
ratificerat, Londonkonventionen (SÖ 1974:8), Helsingforskonventionen
(SÖ 1976:13 och SÖ 1996:22) och Pariskonventionen (SÖ 1994:25). I
praktiken torde därför utrymmet för undantag främst avse muddermassor.
Om tillstånd ges kan villkor ställas med stöd av 16 kap. 2 § andra
stycket.

FJÄRDE AVDELNINGEN

Prövningen av mål och ärenden
5.1.16 16 kap. Allmänt om prövningen
I denna avdelning ges bestämmelser om prövningen av mål och ärenden
enligt balken, eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av
balken.
Avdelningen inleds med kapitel 16 med bestämmelser som har en mer
allmän tillämpning vid prövningen. För att underlätta förståelsen av
prövningssystemet anges redan i 16 kap. 1 § vilka organ som är
prövningsmyndigheter. I samma paragrafs andra stycke anges vidare var
de närmare bestämmelserna om vilka mål och ärenden som prövas av
respektive prövningsmyndighet återfinns.
Regeringens prövning har delats upp på två kapitel. I 17 kap. finns
bestämmelser om regeringens tillåtlighetsprövning medan det i 18 kap.
1 § finns en bestämmelse om vad regeringen prövar efter överklagande.
Den förstnämnda prövningen är av speciellt slag eftersom regeringen
prövar tillåtlighetsfrågan. Andra prövningsmyndigheter är bundna av
regeringens beslut i tillåtlighetsfrågan.
I 19 kap. finns bestämmelser om förvaltningsmyndigheterna och
kommunernas prövning. I kapitlet ges dessutom särskilda bestämmelser
om länsstyrelsernas och kommunernas prövning av miljöfarlig
verksamhet.
I de därpå följande fyra kapitlen (20-23) ges bestämmelser om
domstolarnas tillståndsprövning. I de fall som miljödomstol är första
instans kompletteras bestämmelserna i balken av rättegångsbalkens
bestämmelser. Om miljödomstolens prövning sker efter överklagande
från förvaltningsmyndighet är det förvaltningsprocesslagens regler som
blir subsidiärt tillämpliga.
I 24 kap. ges regler om tillstånds rättsverkan, omprövning och
återkallelse av tillstånd m.m.
Avdelningen avslutas med ett kapitel 25 om rättegångskostnader och
liknande kostnader.
Det finns ytterligare bestämmelser om prövning i 7 kap. lagen (0000)
med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Prövningsmyndigheter

1 § Regeringen, länsstyrelserna och andra förvaltningsmyndigheter,
kommunerna, miljödomstolarna, Miljööverdomstolen och Högsta
domstolen prövar mål och ärenden enligt denna balk eller enligt
föreskrifter meddelade med stöd av balken. I fråga om prövningen av mål
om straff eller förverkande enligt 29 kap. gäller dock vad som är
föreskrivet om brottmål i allmänhet.
Närmare bestämmelser om vilka mål och ärenden som prövas av
respektive prövningsmyndighet finns i 17 kap. 1-4 §§, 18 kap. 1-2 §§,
19 kap. 1-2 §§ , 20 kap. 2 §, 23 kap. 1 § samt 23 kap. 9 §.
Beslut eller dom om återkallelse av tillstånd, dispens, godkännande
och förbud mot fortsatt verksamhet samt omprövning av tillstånd eller
villkor meddelas av tillståndsmyndigheten.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
I paragrafens första stycke anges vilka myndigheter som prövar mål
och ärenden enligt balken, eller föreskrifter meddelade med stöd av
balken. I första stycket andra meningen anges dock att rättegångsbalkens
regler om brottmål skall tillämpas vid avgörande av mål om straff eller
förverkande enligt miljöbalken.
I andra stycket hänvisas till de bestämmelser som anger vilka mål som
prövas av respektive myndighet. Genom att läsa de bestämmelser som
det hänvisas till kan en fullständig bild av vilka mål som prövas av
respektive myndighet erhållas. Det anges slutligen i tredje stycket att det
är tillståndsmyndigheten som prövar frågor om återkallelser och
omprövning av villkor m.m.
Tillstånd, godkännande och dispens

2 § Tillstånd, godkännande eller dispens enligt balken eller enligt
föreskrifter meddelade med stöd av balken, får lämnas för begränsad tid.
Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter om sådan
tidsbegränsning.
Tillstånd, godkännande eller dispens enligt balken eller enligt
föreskrifter meddelade med stöd av balken, får förenas med villkor.
Bestämmelser om vilka mål som är ansökningsmål finns i 21 kap. 1 §
och bestämmelser om vad en ansökan i ett ansökningsmål skall innehålla
finns i 22 kap. 1 §. Regeringen får meddela föreskrifter om vad en an-
sökan i ett ärende skall innehålla.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Enligt paragrafens första stycke får tillstånd, godkännanden och
dispenser begränsas i tiden. Inom EU förekommer det att tillstånd är
tidsbegränsade. Dessa tidsbegränsningar är Sverige genom EU-
medlemskapet skyldigt att följa. T.ex. skall tidsbegränsning enligt EG-
direktiv ske till fyra år om det finns risk för att grundvattnet förorenas av
vissa ämnen. Möjligheterna att meddela tidsbegränsade tillstånd t.ex. för
miljöfarlig verksamhet blir större än idag. Frågor om tidsbegränsning av
tillstånd behandlas närmare i avsnitt 4.14.3 och 4.25.1.
Vad angår vattenverksamhet så sker det huvudsakliga ingreppet i
naturen vanligen i ett sammanhang när vattenverksamheten påbörjas.
Därefter inträder i regel ett nytt naturtillstånd. Det är därför inte alltid
lämpligt att tidsbegränsa tillstånd till vattenverksamhet. Första stycket
ger dock möjlighet till detta. Det kan jämförelsevis sällan komma i fråga
att tidsbegränsa tillstånd som innefattar byggande i vatten. Däremot
skulle tidsbegränsning kunna ske av tillstånd till bevattningsuttag. Sker
tidsbegränsning så bör tillståndet förenas med villkor om borttagande av
tekniska anordningar (pumpar, ledningar m.m.) för bevattningsuttaget.
I paragrafens andra stycke föreskrivs för tydlighets skull att tillstånd,
godkännande eller dispens får förenas med villkor. Det erinras om att det
i avsnitt 4.31.2 angetts att de regionala miljödomstolarna skall i sin
verksamhet beakta att villkor utformas så att de kan utgöra grund för att
konstatera om en överträdelse har begåtts och i så fall också kan ligga till
grund för påföljder enligt miljöbalkens sanktionssystem.
I tredje stycket bemyndigas regeringen att meddela föreskrifter om vad
ansökningar i ärenden skall innehålla. Vilka mål som är ansökningsmål
framgår av 21 kap. 1 § och vad en ansökan i ansökningsmål skall
innehålla framgår av 22 kap. 1 §.

3 § Tillstånd, godkännande eller dispens enligt balken eller enligt
föreskrifter meddelade med stöd av balken, får för sin giltighet göras
beroende av att den som avser att bedriva verksamheten ställer säkerhet
för kostnaderna för efterbehandling och andra återställningsåtgärder
som verksamheten kan föranleda. Staten, kommuner, landsting och
kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet.
Om det kan antas att ställd säkerhet inte längre är tillräcklig, får den
myndighet som prövar frågan om tillstånd, godkännande eller dispens
besluta om ytterligare säkerhet.
I fråga om beskaffenheten av säkerheten gäller 2 kap. 25 § ut-
sökningsbalken. Säkerheten skall prövas av tillståndsmyndigheten och
förvaras av länsstyrelsen.

Reglerna om säkerhet i denna paragraf omfattar kostnader för efterbe-
handling och andra återställningsåtgärder. I samband med att tillstånd
lämnas för en verksamhet skall frågan om säkerhet för verksamheten
prövas och om sådan säkerhet skall ställas, fastställs detta av
tillståndsmyndigheten genom villkor. Starka skäl att meddela villkor om
säkerhet föreligger om den aktuella verksamheten kan förutses avslutas
inom viss tid och det kan föreligga ett efterbehandlingsbehov. Det kan
också finnas skäl att meddela villkor om säkerhet för fall då det kan
ställas krav på en verksamhet att fortlöpande låta frakta bort avfall. I
enlighet med vad som brukar vara fallet i fråga om ställande av säkerhet
omfattas inte offentligrättsliga organ.
Om det kan antas att säkerheten inte längre är tillräcklig, får den
myndighet som beslutar om tillstånd besluta om ytterligare säkerhet.
Förfarandet motsvarar vad som gäller för ändring av villkor.
Observera att enligt 12 kap. 3 § får tillstånd till täkt lämnas endast om
säkerhet ställs för de villkor som skall gälla för tillståndet.
Hänvisningen i tredje stycket till 2 kap. 25 § utsökningsbalken innebär
att säkerhet skall bestå av pant eller borgen inklusive bankgaranti.
Borgen skall ingås såsom för egen skuld och om flera ingår borgen skall
ansvaret vara solidariskt.

4 § Tillstånd eller dispens får inte meddelas i strid mot detaljplan eller
områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen (1987:10). Mindre
avvikelser får dock göras om syftet med planen eller bestämmelserna inte
motverkas.

Det är enligt plan- och bygglagen kommunerna som har det avgörande
inflytandet över användningen av mark och vatten inom kommunen. De
skall i sin planering göra en sammanvägning av olika anspråk på mark
och vatten. Regleringen av markens användning och av bebyggelsen
inom kommunen sker genom detaljplaner. För begränsade områden som
inte omfattas av detaljplan får områdesbestämmelser antas, om det
behövs för att uppnå syftet med kommunens översiktsplan eller för att
säkerställa att riksintressen enligt 3 och 4 kap. miljöbalken tillgodoses.
Paragrafen hindrar att tillstånd meddelas i strid mot detaljplan eller
områdesbestämmelser. Den riktar sig därför i första hand till prövnings-
myndigheter. Indirekt riktar den sig även till den som tänker begära
tillstånd, eftersom denne inte kan få tillstånd om verksamheten skall
bedrivas på ett sätt som strider mot plan. Något krav finns däremot inte
på att icke tillståndspliktiga verksamheter skall bedrivas i enlighet med
detaljplan eller områdesbestämmelser.
Det är tillståndsmyndigheten, och inte kommunen, som skall avgöra
om den ansökta verksamheten strider mot detaljplan eller områdesbe-
stämmelser. Denna bedömning kan ofta vara svår. Vid tveksamhet bör
tillståndsmyndigheten därför samråda med kommunen. Om det vid ett
sådant samråd framkommer att verksamheten visserligen strider mot
planen, men att planen kan komma att ändras inom en snar framtid, kan
tillstånd meddelas med villkoret att det endast gäller om planen ändras
(jfr prop. 1981/82:130, s. 96 f).
Det är inte möjligt att vägra tillstånd under hänvisning enbart till att en
plan, som medger verksamheten inte kan anses visa de aktuella
markanvändningsintressena.
För en detaljplan skall enligt 5 kap. 5 § plan- och bygglagen anges en
genomförandetid på mellan fem och femton år. Efter genomförande-
tidens utgång fortsätter planen att gälla tills den ändras eller upphävs.
Detta torde medföra att tillstånd inte ens får meddelas i strid mot en
detaljplan för vilken genomförandetiden har löpt ut, såvida inte
kommunen har ändrat eller upphävt planen.
I paragrafen medges att mindre avvikelser görs från detaljplan eller
områdesbestämmelser, förutsatt att syftet med planen eller bestämmel-
serna inte motverkas. Även i dessa fall bör tillståndsmyndigheten vid
tveksamhet höra kommunen.
Det förhållandet att en verksamhet är förutsatt i en plan innebär inte att
den utan vidare kan tillåtas. Övriga bestämmelser i miljöbalken måste
naturligtvis vara uppfyllda.

5 § Tillstånd, godkännande eller dispens får inte meddelas för en ny
verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.
Verksamheten får dock tillåtas, om verksamhetsutövaren vidtar sådana
åtgärder att olägenheterna från annan verksamhet upphör eller minskar
så att möjligheterna att uppfylla miljökvalitetsnormen ökar i inte
obetydlig utsträckning.

Som framgår av reglerna om miljökvalitetsnormer i 5 kap. skall
tillståndsmyndigheterna vid sin prövning ta hänsyn till förekomsten av
miljökvalitetsnormer och ha dessa som en grund för sin prövning. I ett
belastat område är det särskilt viktigt för prövningsmyndigheten att
avgöra huruvida ny verksamhet som ökar belastningen på miljön kan
tillåtas. Tillstånd får inte beviljas för en ny verksamhet som medverkar
till att en miljökvalitetsnorm överträds.
För att tillstånd för ny verksamhet skall kunna meddelas krävs enligt
paragrafen att den som avser att utöva verksamheten vidtar sådana
åtgärder att olägenheter från annan verksamhet upphör eller minskar så
att möjligheterna att uppfylla miljökvalitetsnormen ökar i inte obetydlig
utsträckning. Detta innebär, som angetts även i kommentaren till 5 kap.
4 §, att om den planerade verksamheten i sig skulle leda till att en
miljökvalitetsnorm överträds bör den inte få komma till stånd om inte
utrymme för den skapas genom att olägenheter från andra källor
reduceras i minst motsvarande mån så att normen inte överskrids.
I det andra fallet där normen redan är överskriden räcker det dock inte
att olägenheter från andra källor reduceras i minst motsvarande mån
eftersom belastningen i ett redan överbelastat område då skulle bli
oförändrad. I dessa fall krävs att olägenheterna från annan verksamhet
minskar så pass att möjligheterna att uppfylla normen ökar i inte
obetydlig utsträckning. Detta innebär att det finns en möjlighet för ny
verksamhet att etablera sig i ett område där en miljökvalitetsnorm redan
är överskriden under förutsättning att utsläppen eller föroreningarna
totalt minskar i området. Eftersom det är viktigt att en miljökvalitetsnorm
som redan är överskriden uppnås krävs att möjligheterna att uppfylla
miljökvalitetsnormen ökar på ett sätt som inte är obetydligt. Det innebär
att endast marginella utsläppsminskningar inte räcker för att ny
verksamhet skall få etableras i ett redan alltför belastat område utan
möjligheten att uppfylla normen skall öka i mer avsevärd mån än så.
Vid prövningen behöver inte åtgärderna vara genomförda. Om den
andra verksamheten bedrivs av någon annan, måste dock avtal ha ingåtts
som kan leda till den avsedda verkan. Det kan därför vara lämpligt att
tillståndsmyndigheten tidsbegränsar tillståndet enligt 2 §.

6 § Tillstånd, godkännande eller dispens kan vägras den som inte har
fullgjort sina skyldigheter enligt tidigare tillstånd, godkännande eller
dispens. Detsamma gäller när någon tidigare har underlåtit att ansöka
om nödvändigt tillstånd, godkännande eller dispens. Har sådan
underlåtelse förekommit kan tillstånd, godkännande eller dispens vägras
också om sökanden eller någon som på grund av ägar- eller
ansvarsförhållanden har väsentlig anknytning till sökandens verksamhet,
har eller har haft sådan anknytning till den verksamhet där underlåtelsen
har förekommit.

I paragrafen behandlas frågan om hur en myndighet som skall pröva
frågor om tillstånd, godkännande eller dispens skall se på tidigare
underlåtelse att fullgöra sina skyldigheter.
Paragrafen skall tillämpas när det står klart att åligganden enligt ett
tidigare tillstånd inte har följts. Underlåtenheten kan exempelvis bestå i
att utsläppsvillkor inte har följts eller att återställningsåtgärder inte har
vidtagits. Föreligger tveksamhet skall paragrafen inte tillämpas. Den
skall givetvis inte tillämpas när tiden för fullgörande av en förpliktelse
fortfarande löper vid den aktuella tillståndsprövningen.
Paragrafen skall även tillämpas när någon tidigare har bedrivit en
verksamhet som har krävt tillstånd, godkännande eller dispens men har
underlåtit att låta pröva verksamheten. Den får dock inte tillämpas på ett
sådant sätt att den som bedriver t.ex. en äldre miljöfarlig verksamhet
underlåter att begära prövning av verksamheten.
Normalt behöver det inte göras någon utredning om tidigare
försyndelser. Endast om det har framkommit någon särskild
omständighet som tyder på att ett tidigare tillstånd inte har följts eller att
erforderligt tillstånd inte har inhämtats bör en utredning igångsättas.
I första och andra meningen behandlas fall där det är samma fysiska
eller juridiska person som tidigare har underlåtit att fullgöra sina
skyldigheter och nu söker tillstånd, godkännande eller dispens. I sådana
fall kan ansökan alltså avslås. En bagatellartad överträdelse av ett
tidigare tillstånd bör dock inte vara tillräcklig för att vägra nytt tillstånd.
En annan omständighet som bör beaktas är att det har gått lång tid sedan
överträdelsen skedde. I detta sammanhang avses med lång tid minst fem
år. Inte heller bör hinder mot tillstånd föreligga om en verksamhet har
bedrivits utan tillstånd och det har varit oklart om tillstånd har behövts.
Underlåtenhet att fullgöra sina skyldigheter vid en typ av verksamhet
skall kunna medföra att tillstånd inte skall ges för en helt annan slags
verksamhet. Tillstånd skall dock vägras endast om det finns anledning att
befara att missförhållandena kan komma att upprepas.
Enligt sista meningen kan den nya ansökan avslås även i vissa fall där
det inte är samma fysiska eller juridiska person som tidigare har
underlåtit att fullgöra sina skyldigheter och som nu begär tillstånd,
godkännande eller dispens. Exempelvis kan underlåtenhetssynder av en
juridisk person leda till att en annan juridisk person, med samma
huvudsakliga ägare eller samma styrelse, skall vägras tillstånd.
Underlåtenhet av en juridisk person skall också kunna medföra att
tillstånd inte ges till en fysisk person och vice versa.
Paragrafen kan tillämpas vid bulvanförhållanden.

7 § Vid prövningen enligt denna balk skall hänsyn tas till andra
verksamheter eller särskilda anläggningar som kan antas bli behövliga
för att verksamheten skall kunna utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt.

När en verksamhet tillståndsprövas bör i bedömningen av om
verksamheten skall få komma till stånd och på vilka villkor detta skall få
ske beaktas även följdföretag som nödvändiggörs av den ansökta
verksamheten. Exempel på sådana följdföretag är vägar och
kraftledningar. Hänsyn kan även tas till farliga transporter som skall ske
till och från den prövade verksamheten. Paragrafen har tillkommit efter
mönster från 3 kap. 5 § vattenlagen.
Vid tillståndsprövningen måste en rimlig avgränsning göras av
följdföretagen, så att endast följdföretag som har ett omedelbart samband
med den tillståndsprövade verksamheten beaktas. Det är i vanlig ordning
sökanden som har att redovisa vilka följdföretag det är fråga om och
konsekenserna av dem i miljökonsekvensbeskrivningen enligt 6 kap.

8 § Om två eller flera som bedriver eller avser att bedriva verksamhet
kommer överens om att vidta åtgärder för att förebygga eller motverka
olägenheter för människors hälsa och miljön, får villkor som avses i 2 §
andra stycket omfatta två eller flera verksamheter. Som förutsättning för
detta gäller att möjligheterna att uppfylla miljökvalitetsnormer enligt
5 kap. ökar eller att fördelar från hälso- och miljösynpunkt uppnås på
något annat sätt.
Frågor enligt första stycket får avgöras genom gemensamt beslut om
tillstånd som innehåller villkor för verksamheterna eller genom skilda
beslut med gemensamma villkor.

Paragrafen avser de fall då verksamhetsutövarna för olika verksamheter
helt eller delvis koncentrerar försiktighetsmåtten för respektive
verksamhet till någon eller några av verksamheterna. Det kan exempelvis
avse åtgärder enligt 5 §. I stället för att lägga ner kostnaderna i den egna
verksamheten får företaget därmed medverka till att bekosta försiktig-
hetsmåtten vid ett annat företag, om det innebär att möjligheterna att
uppfylla miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. ökar eller om fördelar för
människors hälsa eller miljön uppnås på annat sätt. Gemensamma villkor
kan antingen meddelas i separata tillstånds- eller omprövningsbeslut eller
i ett tillstånds- eller omprövningsbeslut som är gemensamt för olika
verksamheter. Ansvaret för att villkor uppfylls är solidariskt. Detta
innebär att var och en av tillståndshavarna skall se till att villkoren följs.
Att tillträde till verksamhetsområdet ytterst kan ske med tvång framgår
av 28 kap. 4 §.
Reglerna i 3 § om säkerhet gäller. Verksamhetsutövarna bör förpliktas
att gemensamt ställa säkerhet. Frågor om återlämnande av säkerhet, om
någon av de samverkande verksamheterna upphör, kan prövas i samband
med omprövning av villkoren. Kontroll över efterlevnaden av villkor
som har beslutats enligt denna paragraf utövas av tillsynsmyndighet. Vid
bristande efterlevnad kan vitesföreläggande och andra förelägganden
beslutas. I föreskrifter som meddelas med stöd av 9 kap. 5 och 6 §§ kan
samordningsfrågor som gäller prövning av tillstånd enligt paragrafen
regleras. I fråga om samordning av tillsynsansvar finns bemyndigande
för regeringen i 26 kap. 6 §. Samordningsbehov kan uppkomma när
gemensamma villkor skall fastställas för verksamheter som annars
tillståndsprövas av olika myndigheter.

9 § Tillstånd eller dispens och upphävande av tillstånd eller dispens får
förenas med skyldighet att utföra eller bekosta
1. särskild undersökning av berört område,
2. särskilda åtgärder för att bevara berört område, och
3. särskilda åtgärder för att kompensera det intrång i allmänna
intressen som verksamheten medför.
Denna paragraf innebär inte någon inskränkning av en
efterbehandlingsansvarigs skyldigheter enligt 10 kap.

Med stöd av paragrafen kan den som drar nytta av ett tillståndsbeslut
åläggas att utföra eller bekosta undersökningar av det område som
påverkas av verksamheten, åtgärder för att bevara detta område eller
åtgärder för att gottgöra det intrång som verksamheten medför. Vid
bedömningen av om villkor skall meddelas med stöd av paragrafen har
det betydelse hur allvarligt intrång som verksamheten medför samt
vilken nytta som åtgärder enligt paragrafen medför.
Kompensation enligt första stycket tredje punkten kan avse intrång i
naturvårdsintressen, men även i andra allmänna intressen. Som exempel
på andra allmänna intressen kan nämnas att i de fall där en verksamhet
tar i anspråk ett område där det finns bad-, parkerings- eller tältplats eller
en sanitär inrättning bör kunna krävas att verksamhetsutövaren ställer i
ordning en ny liknande anordning på annan plats (prop. 1974:166, s.
117).
I 10 kap. finns bestämmelser om utredning och efterbehandling av
förorenade områden. Efterbehandlingsansvaret omfattar enligt 10 kap. 4
och 8 §§ att den ansvarige i skälig omfattning skall utreda, utföra och
bekosta de efterbehandlingsåtgärder som behövs för att förebygga, hindra
eller motverka att skador eller olägenheter uppstår för människors hälsa
eller miljön. Förevarande paragraf innebär inte någon inskränkning av
detta efterbehandlingsansvar.
Med stöd av 28 kap. 2 § kan åtgärder utföras mot markägarens vilja.
Enligt 7 kap. 7 § fjärde stycket gäller som förutsättning för att skyddet
för ett naturreservat helt eller delvis skall upphävas att intrånget i
naturvårdsintresset kompenseras i skälig utsträckning. Nu behandlad
paragraf har en vidare tillämpning än 7 kap. 7 § fjärde stycket.

10 § Om en vattenverksamhet har bedrivits utan tillstånd, är
verksamhetsutövaren bevisskyldig i fråga om de förhållanden som rådde
i vattnet innan verksamheten sattes i gång.

Förevarande bestämmelse om bevisskyldigheten gäller om tillstånd
saknas för den aktuella vattenverksamheten, oavsett om tillståndsplikt
föreligger eller inte. Bestämmelsen har hämtats från vattenlagen 4 kap.
6 §. I balken ges bestämmelsen en tydligare processuell karaktär genom
att den införs i ett kapitel om prövningen enligt balken. Den har sin
största betydelse som incitament för verksamhetsutövaren att söka
tillstånd om tillståndsplikt föreligger. Det kan anmärkas att en
motsvarande bevisregel har tillämpats sedan länge i vattenrättslig praxis
när ett tillstånd har fått tas i anspråk innan ersättningsfrågor har prövats.
Lagrådet ifrågasätter om en föreskrift av detta slag lämpligen bör
överföras till ett modernt lagverk, eftersom bevisproblem av det slag som
regeln tar sikte på numera vanligen överlämnas åt rättstillämpningen att
bedöma utifrån de föreliggande omständigheterna, varvid en domstol
även utan särskilt stadgande otvivelaktigt skulle fästa stor vikt vid att en
vattenverksamhet inletts utan tillstånd. Därtill kommer att bevisregeln
kommer att få tillämpning även i brottmål, något som överensstämmer
med vad som i doktrinen antagits gälla i fråga om den motsvarande
regeln i 4 kap. 6 § vattenlagen (se Strömberg, Vattenlagen, s. 72 f ).
Omkastad bevisbörda i brottmål är i svensk rätt synnerligen ovanligt; i
brottsbalken finns inte något annat exempel på detta än förtal (5 kap. 1 §
andra stycket), ett brott som har en speciell karaktär och enligt
huvudregeln får åtalas endast av målsägande. I vad mån omkastad
bevisbörda i brottmål är förenlig med Europakonventionen är inte höjt
över varje diskussion (se Danelius, Mänskliga rättigheter, 1992 s. 172
och 175). Lagrådet ifrågasätter av nu angivna skäl om inte föreskriften
bör kunna utgå.
Regleringen motsvarar vad som gäller i dag. Den tar i första hand sikte
på skadeståndsrättsliga förhållanden. Om regleringen tas bort skulle detta
kunna tas till intäkt för att bevisbördan i en skadeståndsprocess inte
längre skulle vara omkastad. Bestämmelsen bör därför enligt regeringens
mening finnas kvar och tillämpas endast i skadeståndsmål och inte i
brottmål.

11 § Om mål eller ärenden enligt denna balk om tillstånd eller dispens
till skilda verksamheter prövas samtidigt och verksamheterna på grund
av att de berör samma naturresurs eller av någon annan orsak inte kan
utövas vid sidan av varandra i enlighet med ansökningarna, skall
verksamheterna om möjligt jämkas så att de kan komma till stånd utan
väsentlig nackdel för någon av dem. Om en sådan jämkning inte kan
göras, skall företräde ges åt den verksamhet som bäst stämmer överens
med 3 kap.
Första stycket gäller inte om en samfällighet för de särskilda
verksamheterna bildas enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser
om vattenverksamhet.

Enligt 21 kap. 3 § får mål eller ärenden om tillstånd eller dispens under
vissa förutsättningar handläggas gemensamt. Om prövningsmyndigheten
i ett sådant fall finner att båda verksamheterna bör få komma till stånd
men att detta inte kan ske i ansökt omfattning eftersom de t.ex.
konkurrerar om samma naturtillgång, skall myndigheten enligt denna
paragraf i första hand undersöka om det är möjligt att jämka
verksamheten så att de kan utföras vid sidan av varandra. Oftast torde det
vara lämpligt att försöka ena parterna om en förlikning.
Om det inte är möjligt med en jämkning, skall företräde ges åt den
verksamhet som bäst stämmer överens med bestämmelserna om
hushållning med mark och vatten i 3 kap. Av grundläggande betydelse är
3 kap. 1 §. Enligt denna skall mark- och vattenområden användas för det
eller de ändamål för vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till
beskaffenhet och läge samt föreliggande behov. Företräde skall ges sådan
användning som medför en från allmän synpunkt god hushållning.
Enligt andra stycket gäller paragrafen inte när en samfällighet bildas
enligt lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Rätt att överklaga

12 § Överklagbara domar eller beslut får överklagas av
1. den som domen eller beslutet angår, om avgörandet har gått honom
eller henne emot,
2. en lokal arbetstagarorganisation som organiserar arbetstagare i
den verksamhet som avses med beslutet, såvitt avser domar och beslut i
frågor om tillstånd till miljöfarlig verksamhet,
3. en central arbetstagarorganisation enligt lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet, motsvarande organisation på arbets-
givarsidan samt en sammanslutning av konsumenter, såvitt avser beslut
som en länsstyrelse eller en central förvaltningsmyndighet har meddelat
med stöd av bemyndigande enligt 14 kap., förutsatt att beslutet inte avser
ett särskilt fall, och
4. den myndighet, kommunala nämnd eller annan som enligt vad som
är särskilt föreskrivet i balken eller i föreskrifter meddelade med stöd av
balken har rätt att överklaga.
Denna paragraf innebär inte någon inskränkning av rätten att
överklaga enligt bestämmelser i rättegångsbalken.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
I paragrafen anges vem som får överklaga domar eller beslut som det
inte råder fullföljdsförbud mot. Att överklagande av
förvaltningsmyndigheters beslut skall ske skriftligen och ges in till den
myndighet som meddelat beslutet framgår av 23 § förvaltningslagen
(1986:223).
I första punkten anges det att sökanden och sakägare har rätt att
överklaga. Vem som är sakägare enligt miljöbalken har behandlats i
avsnitt 4.26.
Andra punkten motsvarar gällande rätt, 48 a § miljöskyddslagen
(1969:387). Endast redaktionella ändringar har gjorts.
Tredje punkten motsvarar gällande rätt, förordningen (1985:835) om
kemiska produkter. Endast redaktionella ändringar har gjorts.
I fjärde punkten anges att den myndighet, kommunala nämnd eller
annan som enligt vad som är särskilt föreskrivet i balken eller i
föreskrifter meddelade med stöd av balken skall ha rätt att överklaga.
Detta är föranlett av att det i en lag av miljöbalkens natur, som delvis är
ramlagstiftning, är omöjligt att uttömmande reglera vem som i olika
situationer skall ha rätt att överklaga. Regeringen har således för avsikt
att i den utsträckning det behövs i kommande förordningar som utfärdats
med stöd av balken bl.a. ange vem eller vilka myndigheter som skall ha
rätt att överklaga olika beslut. Regeringen anser t.ex. att
Naturvårdsverket skall få överklaga bl.a. beslut som avser tillstånd till
miljöfarlig verksamhet och beslut som rör frågor som avses i 7 eller 8
kap. miljöbalken. Ett annat exempel är att Riksantikvarieämbetet bör få
överklaga beslut om kultureservat enligt 7 kap. 9 § miljöbalken. Det kan
bli aktuellt att ge Fiskeriverket rätt att överklaga vissa beslut som berör
fiskeintressen. Det görs i denna punkt ingen inskränkning i
kommunmedlemmars rätt till laglighetsprövning av kommunala beslut.
En sådan inskränkning måste föreskrivas någon annanstans.
I andra stycket anges för tydlighets skull - på inrådan av Lagrådet - att
paragrafen inte innebär någon inskränkning av rätten att överklaga enligt
bestämmelser i rättegångsbalken.

13 § Överklagbara domar eller beslut får överklagas av en ideell
förening som enligt sina stadgar har till ändamål att tillvarata
naturskydds- eller miljöskyddsintressen, såvitt avser domar och beslut
om tillstånd, godkännande eller dispens enligt denna balk. För att få
överklaga domar och beslut skall en förening ha bedrivit verksamhet i
Sverige under minst tre år och ha lägst 2 000 medlemmar.
Ideell förening får dock inte överklaga beslut som rör
Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk eller
Försvarets radioanstalt.
Ett överklagande enligt första stycket prövas inte, om domen eller
beslutet har vunnit laga kraft mot dem som varit parter eller annars
såsom sakägare haft klagorätt i målet eller ärendet.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
I paragrafen regleras miljöorganisationers rätt att överklaga. Skälen för
att ge organisationerna talerätt utvecklas i avsnitt 4.27.
För att få överklaga räcker det inte att organisationen har talerätt enligt
bestämmelsen. Den måste dessutom vara parts- och processbehörig.
Rekvisiten för detta återfinns i 11 kap. 2 § rättegångsbalken. För
partsbehörighet krävs att organisationen är en juridisk person, dvs. att
den har rättskapacitet. En ideell förening brukar anses ha rättskapacitet
om föreningen har stadgar och styrelse. För processbehörighet förutsätts
att det finns en behörig ställföreträdare som kan föra organisationens
talan.
Att en ideell förening skall ha till ändamål att arbeta för naturskydds-
eller miljöskyddsintressen skall inte tolkas så att annan verksamhet som
föreningen bedriver vid sidan av miljövårdsarbetet diskvalificerar den
som taleberättigad. Å andra sidan bör det inte räcka att föreningen har
miljövård inskrivet som en ändamålsbestämmelse i sina stadgar.
Föreningen skall dessutom visa att den har varit verksam i Sverige för att
tillgodose ändamålet. Det skall vara fråga om en kontinuerlig
verksamhet.
Endast personsammanslutningar har talerätt. Det är alltså inte möjligt
för t.ex. en stiftelse att överklaga. Det ankommer på organisationen att
visa att den uppfyller kraven för klagorätt Exempel på sådan utredning
kan vara stadgar, en verksamhetsberättelse eller någon annan
dokumentation om det arbete som har bedrivits eller ett medlemsregister.
Organisationen har således bevisbördan för rekvisitets uppfyllande.
Beviskravet får bedömas på sedvanligt sätt.
Föreningen får överklaga domar och beslut om tillstånd, godkännande
eller dispens enligt miljöbalken. Rätten att överklaga omfattar alltså inte
fristående processuella beslut. Den omfattar inte heller beslut som rör
Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk eller
Försvarets radioanstalt.
Enligt tredje stycket - som tillagts på inrådan av Lagrådet - behöver ett
beslut eller en dom inte delges miljöorganisationerna. Har beslutet eller
domen vunnit laga kraft mot parterna eller sakägarna så skall den anses
ha vunnit laga kraft mot organisationen.
5.1.17 17 kap. Regeringens tillåtlighetsprövning

Obligatorisk tillåtlighetsprövning

1 § Regeringen skall pröva tillåtligheten av nya verksamheter av följande
slag:
1. järn- och stålverk, metallverk och ferrolegeringsverk,
2. massafabriker och pappersbruk,
3. fabriker för raffinering av råolja eller för tung petrokemisk
produktion,
4. fabriker för framställning av baskemikalier eller gödselmedel,
5. cementfabriker,
6. anläggningar för kärnteknisk verksamhet som prövas av regeringen
enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet samt anläggningar för
att bryta uranhaltigt material eller andra ämnen som kan användas för
framställning av kärnbränsle,
7. förbränningsanläggningar, om anläggningen har en tillförd effekt
om minst 200 megawatt,
8. gruppstationer för vindkraft med tre eller flera vindkraftsaggregat
med en sammanlagd uteffekt av minst tio megawatt,
9. anläggningar för lagring av minst 50 miljoner normalkubikmeter
naturgas,
10. anläggningar för behandling av farligt avfall, om huvuddelen av
det avfall som avses bli behandlat i anläggningen kommer från andra
inrättningar och mer än 10 000 ton farligt avfall årligen förbränns eller
på annat sätt återvinns eller bortskaffas vid anläggningen,
11. anläggningar för att utvinna ämnen eller material inom de
områden som anges i 4 kap. 5 §,
12. vattenkraftverk som är avsedda för en installerad generatoreffekt
av minst 20 megawatt,
13. vattenregleringar varigenom skall utnyttjas ett vattenmagasin av
minst 100 miljoner kubikmeter under året eller tio miljoner kubikmeter
under veckan,
14. vattenöverledningar eller andra vattenbortledningar från
vattendrag eller sjöar med en normal oreglerad lågvattenföring av minst
tio kubikmeter i sekunden i bortledningspunkten respektive utloppet, om
därigenom en sådan mängd vatten tas i anspråk att vattenföringen
understiger fyra femtedelar av den normala oreglerade
lågvattenföringen,
15. grundvattentäkter för tillgodogörande av en större vattenmängd än
10 000 kubikmeter om dygnet, om inte minst nio tiondelar av det uttagna
vattnet återförs till grundvattenmagasinet,
16. andra vattenregleringar, vattenöverledningar och
vattenbortledningar än som har angetts förut, om verksamheten avser
någon av sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren, Storsjön i
Jämtland eller Siljan och företaget kan antas få betydande omfattning
eller bli av ingripande slag,
17. byggande av plattformar som är avsedda att användas vid
utvinning av olja eller gas inom havsområden samt annan än helt
tillfällig ankring eller förtöjning av sådana plattformar för reparation,
ombyggnad eller av någon annan anledning,
18. motorvägar och motortrafikleder samt andra vägar med minst fyra
körfält och en sträckning av minst tio kilometer,
19. järnvägar avsedda för fjärrtrafik och anläggande av nytt spår på
en sträcka av minst fem kilometer för befintliga järnvägar för fjärrtrafik,
20. allmänna farleder,
21. flygplatser med en banlängd av minst 2 100 meter.

Denna paragraf behandlar regeringens obligatoriska prövningsplikt av
vissa verksamheter. Gemensamt för dessa verksamheter är att de utgör
viktiga samhällsintressen samtidigt som de riskerar att skada människors
hälsa, medför stor omgivningspåverkan eller stora ingrepp i miljön och
tar i anspråk värdefulla naturresurser.
Regeringen skall pröva verksamhetens tillåtlighet enligt miljöbalken.
Detta har utvecklats närmare i den allmänna motiveringen i avsnitt 4.21.1
och 4.21.3. När tillåtlighetsfrågan väl är avgjord skall tillstånd till
verksamheten enligt miljöbalken eller annan lagstiftning och därmed
sammanhängande frågor prövas av ordinarie tillståndsmyndighet. Av 7 §
framgår dock att regeringen kan bestämma särskilda villkor för att
tillgodose allmänna intressen.
I paragrafen räknas upp de verksamheter som omfattas av regeringens
obligatoriska prövningsplikt. Prövningsplikten omfattar nya
verksamheter. Utvidgning av en pågående befintlig verksamhet har
endast i undantagsfall sådan inverkan på omgivningen att en särskild
regeringsprövning är nödvändig. Normalt är den prövning som sker
enligt andra bestämmelser tillräcklig. En ny verksamhet är inte liktydig
med en ny fabriksbyggnad. En ny kompletterande fabriksbyggnad är
sålunda normalt inte att betrakta som en ny verksamhet i den mening som
avses i paragrafen. Om den nya byggnaden är avsedd för en verksamhet
som har en helt annan omfattning än den befintliga eller om det i den nya
byggnaden skall bedrivas helt ny typ av verksamhet kan det däremot bli
aktuellt med prövning. Bedömningar av detta slag måste emellertid göras
från fall till fall och några generella regler kan inte ges. Om en utbyggnad
innebär att de olika nivåer på verksamheten som anges i vissa av
punkterna uppnås, är det fråga om en ny verksamhet av det aktuella
slaget och verksamheten skall prövas av regeringen. I de fall där själva
utbyggnaden är av mindre betydelse finns möjlighet för regeringen att
med stöd av 2 § avstå från prövningen. Se också vad som nedan sägs i
kommentaren under punkterna 18, 19 och 21.
Sådana utvidgningar av de i paragrafen uppräknade verksamheterna
som inte kan betecknas som nya kan komma under regeringens prövning
enligt 3 och 4 §§.
Punkt 3 innehåller bestämmelser om prövningsplikt för bl.a. tung
petrokemisk produktion. Härmed avses bl.a. krackning av nafta och eten
samt framställning av basplaster, polyeten, polypropen och
polyvinylklorid (PVC).
Enligt punkt 4 skall prövning ske av bl.a. fabriker för framställning av
baskemikalier. Som exempel kan nämnas industriella gaser, svavelsyra,
natronlut och andra produkter som normalt utgör bas för en fortsatt
industriell vidareförädling. Till de prövningspliktiga verksamheterna hör
däremot inte fabriker för framställning av fin- eller specialkemikalier,
t.ex. läkemedelssubstanser, salter av värdefulla metaller, katalysatorer,
pigment och papperskemikalier.
Punkt 6 behandlar anläggningar för kärnteknisk verksamhet som
prövas av regeringen enligt kärntekniklagen. Prövningen enligt balken
och kärntekniklagen avser skilda frågor. Den prövning som sker enligt
kärntekniklagen är inriktad på säkerhetsfrågor varvid en samlad
bedömning av den kärntekniska verksamhetens inverkan på människors
hälsa och på miljön görs. Prövningen enligt balken skall avse
övergripande frågor såsom anläggningarnas lokalisering, art och
omfattning samt frågor om verksamhetens effekter på markanvändning
och miljö, energi, transporter m.m. Prövningen enligt de båda lagarna
omfattar således helt skilda frågor. I avsnitt 4.14.1 redogörs närmare för
de olika tillstånd som krävs för kärntekniska anläggningar.
Med kärnteknisk anläggning avses enligt 2 § kärntekniklagen bl.a.
kärnkraftsreaktor, forskningsreaktor samt anläggningar för hantering,
bearbetning, lagring eller slutförvaring av kärnämne eller kärnavfall.
Enligt 5 a § kärntekniklagen får tillstånd inte meddelas för uppförande av
en kärnkraftsreaktor.
Även anläggningar för brytning av uran skall enligt punkt 6 prövas av
regeringen. Frågor om brytning av uran prövas även enligt minerallagen
och kärntekniklagen.
Enligt punkt 7 skall förbränningsanläggningar med en tillförd effekt
överstigande 200 megawatt prövas av regeringen. Prövningsplikten
omfattar inte bara anläggningar som är avsedda för fossila bränslen utan
även andra bränslen, t.ex. biobränsle eller avfall.
Punkt 8 behandlar större gruppstationer för vindkraft. Dessa bör prövas
av regeringen på grund av sin stora påverkan på omgivningen i form av
inverkan på t.ex. fågelliv och landskapsbild samt i form av buller. Med
gruppstation menas en anläggning där aggregaten har gemensam
anslutning till kraftledningsnätet.
Punkt 9 gäller anläggningar för lagring av minst 50 miljoner
normalkubikmeter naturgas.
Punkt 10 behandlar större anläggningar för återvinning och
bortskaffande av farligt avfall. Uttrycket farligt avfall avses ha samma
innebörd som i förordningen (1996:971) om farligt avfall.
Punkt 12 omfattar större vattenkraftverk. För att åstadkomma
enhetlighet vid angivande av effekt har den i gällande rätt använda
enheten kilowatt ändrats till megawatt.
Uttrycket vattenreglering i punkt 13 finns definierat i 11 kap. 5 §. Av
definitionen framgår att endast sådana regleringar omfattas som sker till
förmån för andra vattenverksamheter. En flödesdämpning för att undvika
översvämning är alltså inte en vattenreglering i balkens mening.
Punkt 14 avser vattenöverledningar och vattenbortledningar.
Vattenöverledning finns definierat i 11 kap. 5 §. Med vattenbortledning
avses i punkten dels ytvattentäkter, dels bortledning av ytvatten i annat
syfte än att tillgodogöra sig vattnet.
I punkt 15 regleras grundvattentäkter. Det är givetvis svårt att ange
generellt när ett grundvattenuttag kan antas få betydande omfattning eller
bli av ingripande beskaffenhet. Sådana faktorer som
grundvattenmagasinets sammanlagda volym och hur stora uttag som
redan sker har betydelse. En definition av vattentäkt ges i 11 kap. 5 §.
I punkt 16 behandlas vissa vattenverksamheter i våra sex största sjöar.
Företaget skall vara av betydande omfattning eller ingripande slag.
Punkt 17 behandlar byggande, ankring och förtöjning av plattformar
som är avsedda att användas vid utvinning av olja eller gas i
havsområden. Med byggande avses såväl nybyggnad som hopmontering
av hela plattformar. Inte bara produktions- och borrplattformar omfattas,
utan även t.ex. kran-, dykeri- och bostadsplattformar. Prövningen avser
sådana plattformar som på grund av sin storlek bara kan byggas eller
förtöjas på vissa speciella platser. Plattformarna kan behöva ligga i
områden där industriell eller liknande verksamhet inte är permanent
etablerad. För arbeten med plattformar på platser där det permanent
bedrivs en redan etablerad verksamhet av liknande art, t.ex. stora varv,
och plattformsarbetena inte skulle innebära någon större förändring av
användningen av området, är det i regel inte befogat med en
regeringsprövning. För sådana fall bör därför regeringen med stöd av 2 §
kunna avstå från att pröva verksamheten.
Enligt punkt 17 skall regeringen även pröva ankring och förtöjning av
plattformar om ankringen eller förtöjningen inte är helt tillfällig.
Tillstånd krävs således inte för sådana tillfälliga uppankringar eller
förtöjningar som kan bli nödvändiga exempelvis under en transport på
grund av väderleksförhållandena. Inte heller skall regeringen särskilt
pröva ankringar eller förtöjningar som under en kortare tidsrymd kan
behövas för viss färdigutrustning eller för s.k. provtursintrimning av
plattformar som har byggts på annan plats. I paragrafen anges därför att
regeringens beslut inte behövs vid helt tillfällig ankring eller förtöjning.
Enligt punkt 18 skall regeringen pröva nya motorvägar,
motortrafikleder samt andra nya vägar som har minst fyra körfält och en
sträckning av minst tio kilometer. Som ny vägutbyggnad räknas också de
fall där en befintlig väg genom att breddas eller få en ny körbana byggs
ut till motorvägs- eller motortrafikledsstandard eller till fyrfältig väg i en
sträcka av minst tio kilometer.
Enligt punkt 19 skall obligatorisk regeringsprövning ske av järnvägar
avsedda för fjärrtrafik. Förutsättningarna är antingen att ny järnväg byggs
eller att ett eller flera ytterligare spår läggs ut på en sträcka av minst fem
kilometer.
Regeringen skall enligt punkt 20 tillåtlighetspröva inrättande av nya
allmänna farleder. Inrättande av allmän farled regleras i lagen (1983:293)
om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och hamn.
Enligt punkt 21 skall regeringen pröva flygplatser med en banlängd av
minst 2 100 meter. Självfallet gäller den obligatoriska prövningen också i
de fall då en flygplats byggs ut med en ny bana som uppgår till minst
2 100 meter eller då en befintlig bana förlängs till denna längd.
Enligt 21 kap. 7 § åligger det miljödomstol att överlämna mål till
regeringen för prövning av tillåtligheten. Motsvarande bestämmelse finns
i 19 kap. 2 § för förvaltningmyndighet eller kommun.

2 § Om det finns särskilda skäl, får regeringen i ett visst fall avstå från
att pröva en verksamhet som sägs i 1 §.

Bland de verksamheter som enligt 1 § är obligatoriskt prövningspliktiga
finns det naturligtvis enskilda fall som inte är av den betydelsen att det är
motiverat med en regeringsprövning. Regeringen har därför möjlighet att,
om det finns särskilda skäl i ett visst fall, genom ett förvaltningsbeslut
medge undantag från kravet på tillåtlighetsprövning. Undantag bör kunna
medges om en verksamhet kan antas få mindre omfattning eller bli av
mindre ingripande beskaffenhet eller om det annars framstår som onödigt
med en prövning av regeringen. Även beträffande etableringar som sker
inom befintliga industriområden torde en prövning i vissa fall kunna
underlåtas.

Tillåtlighetsprövning efter förbehåll

3 § Regeringen får för ett visst fall förbehålla sig att pröva tillåtligheten
av en verksamhet som inte omfattas av kravet på prövning enligt 1 §, om
1. verksamheten i betraktande av de intressen som denna balk enligt
1 kap. 1 § skall främja kan antas få betydande omfattning eller bli av
ingripande slag,
2. verksamheten utanför ett område som enligt 7 kap. 28 § första eller
andra stycket har förklarats som särskilt skyddsområde eller särskilt
bevarandeområde, kan antas mer än obetydligt skada naturvärdet inom
området,
3. verksamheten omfattas av bestämmelserna i 4 kap. 6 § tredje
stycket.
Rätten till förbehåll enligt första stycket 2 gäller enbart verksamhet
som är tillståndspliktig enligt balken eller enligt föreskrifter meddelade
med stöd av balken.
Om ett mål eller ärende enligt denna balk pågår om tillståndsprövning
av verksamheten, skall regeringen omedelbart lämna besked om
förbehållet till den tillståndsprövande miljödomstolen eller myndigheten.

Det är inte möjligt att uttömmande ange vilka verksamheter som är av
sådan beskaffenhet att de bör vara obligatoriskt prövningspliktiga. Första
stycket ger därför regeringen rätt att i det enskilda fallet besluta om
prövning även av andra verksamheter än de som alltid skall prövas enligt
1 §. Bortsett från att regeringens prövning sker först efter förbehåll
skiljer sig inte tillåtlighetsprövningen enligt detta lagrum från den
prövning som sker enligt 1 §.
Förbehåll kan ske både för en helt annan slags verksamhet än de som
räknas upp i 1 § och för sådan verksamhet som räknas upp i 1 § men inte
uppfyller det där ställda kravet på att verksamheten skall vara ny. Detta
innebär att en utvidgning av sådana verksamheter som avses i 1 § kan
komma under regeringens prövning med stöd av 3 §. I
författningskommentaren till 1 § har givits exempel på situationer när en
ny verksamhet kan anses föreligga alternativt när det gäller utbyggnad av
befintlig verksamhet.
För att kunna bli föremål för ett beslut om förbehåll enligt första
punkten skall verksamheten antas vara av betydande omfattning eller
ingripande slag. Naturligtvis krävs också att verksamheten måste ha
betydelse från de synpunkter som anges i 1 kap. 1 § för att ett förbehåll
skall bli aktuellt. Punkten har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Exempel på fall där det kan vara aktuellt för regeringen att förbehålla
sig prövningen är bl.a. verksamheter som medför utsläpp av svavel och
andra försurande ämnen inom särskilt föroreningskänsliga områden,
anläggande av rangerbangårdar eller liknande i stadsmiljö,
mineralutvinning eller täktverksamhet som orsakar betydande påverkan
på omgivningen. Ett annat exempel är vattenkraftverk som inte omfattas
av den obligatoriska regeringsprövningen i 1 §, men som i det särskilda
fallet kan antas orsaka betydande eller ingripande påverkan på miljön.
Ytterligare ett exempel är anläggande av vägar och järnvägar i särskilt
känsliga eller värdefulla naturområden som t.ex. fjällområden eller
skärgårdar.
I andra punkten regleras förbehåll som kan behövas med hänsyn till
Sveriges anslutning till EU. För att Sverige skall kunna uppfylla EG:s
fågeldirektiv (79/409/EEG) och art- och habitatdirektiv (92/43/EEG) kan
regeringen med stöd av 7 kap. 28 § förklara områden som särskilda
skyddsområden eller särskilda bevarandeområden. EU:s medlemsstater
är skyldiga att bereda sådana områden nödvändigt skydd samt bibehålla
detta skydd. Endast under de i sistnämnda direktiv angivna
förutsättningarna får skyddet försämras på ett betydande sätt. En sådan
förutsättning är att nödvändiga kompensationsåtgärder vidtas för att
skydda det övergripande sammanhanget i Natura 2000, som är ett
sammanhängande europeiskt ekologiskt nät av särskilda skyddsområden
och särskilda bevarandeområden. I vissa fall skall kommissionens åsikt i
frågan inhämtas.
På grund av dessa speciella förhållanden stadgas i andra punkten att
regeringen kan förbehålla sig att pröva tillåtligheten av verksamheter
som ligger utanför dessa områden men som kan antas mer än obetydligt
skada naturvärdet inom de områden som förklarats som särskilda
skyddsområden eller särskilda bevarandeområden.
Enligt tredje punkten får förbehåll göras beträffande vattenkraftverk
samt vattenanläggningar och vattenöverledningar för kraftändamål i de
älvsträckor som är skyddade i 4 kap. 6 § tredje stycket och som
förorsakar endast obetydlig miljöpåverkan och därför får komma till
stånd.
Enligt andra stycket gäller rätten till förbehåll enligt första stycket
andra punkten enbart sådan verksamhet som är tillståndspliktig enligt
miljöbalken eller föreskrifter meddelade med stöd av balken. Förbehåll
enligt första och tredje punkten förutsätter däremot inte att verksamheten
är tillståndspliktig enligt miljöbalken.
Lagrådet har tagit upp frågan hur paragrafen så vitt den avser
verksamhet som inte är tillståndspliktig förhåller sig till 9 kap. 6 § andra
stycket. Som Lagrådet konstaterar kan en tillsynsmyndighet som i
enlighet med sistnämnda lagrum förelägger en verksamhetsutövare att
ansöka om tillstånd samtidigt anmäla frågan för regeringen om
verksamheten är av det slag att regeringen bör pröva dess tillåtlighet.
Däremot kan noteras, som också Lagrådet framhåller, att regeringen
inte i ett förvaltningsbeslut kan föreskriva att det skall ankomma på
miljödomstol att pröva en fråga om tillstånd beträffande en tillståndsfri
verksamhet.
Tredje stycket innehåller en föreskrift om regeringens skyldighet att
underrätta en tillståndsmyndighet om förbehållet.
Enligt 21 kap. 7 § åligger det miljödomstol att överlämna mål till
regeringen för prövning av tillåtligheten. Motsvarande bestämmelse finns
i 19 kap. 2 § för förvaltningmyndighet eller kommun.
Om verksamheten inte är tillståndspliktig enligt balken och något annat
inte stadgas kan regeringen i det enskilda fallet besluta om var
tillåtlighetsärendet skall beredas. Det kan vara vid en myndighet som
normalt är prövningsmyndighet för liknande verksamheter. Då skall
beredningsmyndigheten efter remiss och annan beredning överlämna
ärendet med eget yttrande till regeringen för fortsatt handläggning och
prövning. Regeringen kan också bestämma att bereda frågan själv.

4 § I samband med prövningen av en verksamhet enligt 1 eller 3 § får
regeringen förbehålla sig prövningen av tillåtligheten av en annan
verksamhet, om ansökan avser tillstånd till båda verksamheterna och
dessa hänger samman med varandra eller om det är fråga om jämkning
eller företräde mellan verksamheterna enligt 16 kap. 11 §. För ett sådant
förbehåll gäller 3 § tredje stycket.

Bestämmelsen avser att underlätta prövningen av verksamheter som
konkurrerar om samma naturresurs. Motsvarande bestämmelse finns i
dag i vattenlagen, men regeln saknar motsvarighet i naturresurslagen.
Eftersom konkurrenssituationer sällan uppstår angående andra
naturresurser än vatten torde regeln ha sin praktiska betydelse främst
beträffande vattenverksamhet. Exempelvis kan en verksamhet som gäller
ett enskilt uttag av vatten för bevattning av jordbruksmark eller för
industriförsörjning konkurrera med en verksamhet som avser den
allmänna vattenförsörjningen.

Underrättelse

5 § En myndighet eller kommun som inom sitt verksamhetsområde får
kännedom om en verksamhet som avses i 3 § skall underrätta regeringen
om verksamheten.

Genom paragrafen regleras frågan om hur regeringen får kännedom om
verksamheter som det kan vara aktuellt för regeringen att förbehålla sig
prövningen av enligt 3 §. Om en myndighet eller kommun får kännedom
om en sådan verksamhet är den skyldig att underrätta regeringen om
verksamheten. Underrättelseskyldigheten gäller bara verksamheter som
faller inom myndighetens eller kommunens verksamhetsområde.
Självfallet inträder underrättelseskyldigheten enbart om någon i sin
tjänsteutövning får kännedom om verksamheten och inte om en
tjänsteman som privatperson exempelvis läser om verksamheten i en
tidning. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Bestämmelsen är inte begränsad till verksamheter som regleras genom
miljöbalken utan omfattar exempelvis även sådana trafikanläggningar
som inte avses i 1 §.
Paragrafen reglerar vilka som är skyldiga att underrätta regeringen. Det
finns självfallet inget hinder att även andra, t.ex. miljöorganisationer och
privatpersoner, gör anmälan till regeringen om ifrågavarande
verksamheter.

Kommunfullmäktiges tillstyrkan

6 § Regeringen får tillåta en verksamhet som avses i 1 § 1 11 och 17
endast om kommunfullmäktige har tillstyrkt detta.
Samma förutsättning för regeringens tillåtlighet gäller också i fråga
om verksamheter som avses i 3 § första stycket 1 eller 4 §, om de avser
annat än vattenverksamhet eller trafikanläggningar.
Trots vad som sägs i första stycket får regeringen tillåta en verksamhet
som sägs i 1 § 6, om det är fråga om mellanlagring eller slutlig förvaring
av kärnämne eller kärnavfall, eller verksamhet som sägs i 1 § 7, 8, 9
eller 10, om det från nationell synpunkt är synnerligen angeläget att
verksamheten kommer till stånd. Detta gäller dock inte om en annan
plats bedöms vara lämpligare för verksamheten eller om en lämplig plats
har anvisats för verksamheten inom en annan kommun som kan antas
godta en placering där.

I paragrafen behandlas den s.k. kommunala vetorätten. Enligt första
stycket är regeringen förhindrad att tillåta vissa verksamheter om inte den
kommun inom vars område etableringen skall ske har tillstyrkt detta.
Av andra stycket framgår att samma förutsättning vad gäller
kommunens tillstyrkan gäller vid regeringens tillåtlighetsprövning efter
förbehåll.
I paragrafens tredje stycke har det kommunala vetot försetts med en
s.k. ventil när det gäller vissa verksamheter. Regeringen får enligt
bestämmelsen i vissa undantagsfall tillåta en verksamhet utan att
kommunfullmäktige har tillstyrkt detta. Bestämmelsen gäller
verksamheter som är av sådan nationell betydelse att det är synnerligen
angeläget att de kan lokaliseras till någon plats. För att verksamheten
skall få tillåtas utan att kommunen har lämnat sin tillstyrkan krävs
dessutom att ingen annan lämpligare plats för verksamheten står att
finna. Härmed avses inte bara platsens lämplighet från tekniska och
ekonomiska utgångspunkter. Hänsyn måste också tas till den inställning
som har redovisats av de kommuner som kan komma ifråga. En plats
inom en kommun som tillstyrker lokaliseringen kan sålunda vara
lämpligare än en plats inom en kommun som motsätter sig en etablering,
även om en lokalisering till den senare kommunen skulle medföra mindre
ingrepp i miljön, lägre kostnader etc. Av det sagda framgår att
möjligheten för regeringen att lämna tillstånd mot kommunens vilja
måste användas ytterst restriktivt.
Det är att märka att p 12-16 och 18-21, dvs. vattenverksamhet och
trafikanläggningar, inte berörs av kommunens veto enligt nu
ifrågavarande paragraf.

Villkor för att tillgodose allmänna intressen

7 § Om regeringen finner att en verksamhet får komma till stånd enligt
detta kapitel, får regeringen besluta om särskilda villkor för att
tillgodose allmänna intressen.

Regeringen kan ibland vid sin tillåtlighetsprövning komma till resultatet
att verksamheten endast kan tillåtas om särskilda villkor meddelas.
Regeringen kan med stöd av paragrafen besluta om sådana villkor för att
tillgodose allmänna intressen, bl.a. närings-, arbetsmarknads- och
regionalpolitiska intressen. Regeringen kan t.ex. ålägga en sökande att
betala penningbelopp eller vidta åtgärder för att tillgodose allmänna
intressen som annars inte skulle kunna kompenseras, eller vidta åtgärder
av skadeförebyggande karaktär. Regeringen kan exempelvis föreskriva
att sökanden skall betala ett visst belopp att användas till främjande av
turistnäringen i berörd kommunen eller fritidsfisket i området.
Regeringen kan också föreskriva sökanden att bekosta en förstärkning av
det allmänna vägnätet kring en anläggning som ger upphov till
omfattande transporter eller att delta i kostnader för oljeskyddsberedskap
m.m. Regeringen kan även förordna om exempelvis naturvetenskapliga
eller andra undersökningar eller inventeringar som har samband med
projektet, på sökandens bekostnad. Ofta anges den tidpunkt då byggnads-
och anläggningsåtgärder senast skall ha vidtagits. Regeringen kan vidare
bestämma ett "tak" eller ett "golv" för de villkor som senare skall
meddelas i tillståndet av andra prövningsmyndigheter.
5.1.18 18 kap. Regeringens prövning av överklagade avgöranden
m.m.
1 § Regeringen prövar efter överklagande
1. beslut av statliga myndigheter i frågor som rör bildande, ändring
eller upphävande av nationalparker, naturreservat, kulturreservat,
naturminnen, strandskyddsområden, miljöskyddsområden eller
vattenskyddsområden, utom frågor om ersättning, och
2. beslut av generalläkaren enligt denna balk eller enligt föreskrifter
meddelade med stöd av balken.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
I paragrafen räknas de beslut upp som skall överprövas av regeringen.
Besluten rör frågor som lämpligen inte bör överprövas av
förvaltningsmyndighet eller domstol. Med stöd av andra punkten kan
även beslut om meddelande, ändring eller upphävande av föreskrifter för
där nämnda områden överklagas.

2 § Regeringens prövning av frågor som avses i 17 kap. 1 § sker efter
överlämnande, om tillståndsplikt gäller för verksamheten.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
I enlighet med vad Lagrådet anfört skall ansökan om tillstånd som
regeringen skall pröva tillåtligheten av göras hos behörig myndighet och
inte hos regeringen. Det ankommer sedan på myndigheten att underställa
regeringen frågan, jfr 19 kap. 2 § och 21 kap. 7 §.
5.1.19 19 kap. Förvaltningsmyndigheternas och kommunernas
prövning
Allmänt om prövningen

1 § Förvaltningsmyndigheterna och kommunerna prövar ärenden enligt
vad som är föreskrivet i balken eller enligt föreskrifter som har
meddelats med stöd av balken.
Kommuners beslut i frågor som rör bildande, ändring eller
upphävande av naturreservat, kulturreservat, naturminnen,
strandskyddsområden eller vattenskyddsområden, utom frågor om
ersättning, får överklagas hos länsstyrelsen om inte annat är särskilt
föreskrivet. Kommunala nämnders beslut i särskilda fall får överklagas
hos länsstyrelsen, om inte annat är särskilt föreskrivet.
Länsstyrelsens och andra statliga myndigheters beslut i särskilda fall får
överklagas hos miljödomstol enligt 20 kap. 2 § andra stycket.

I paragrafen anges det att myndigheterna och kommunerna prövar
ärenden efter vad som är föreskrivet i balken, eller föreskrifter som har
meddelats med stöd av balken. Det finns i miljöbalken alltså inte någon
samlande paragraf som anger vilka beslut myndigheterna kan fatta. En
sådan bestämmelse skulle bli alltför omfattande. Istället anges vilken
myndighet som beslutar i anslutning till den materiella bestämmelse som
är aktuell.
I de fall som kommun prövar frågor som rör områdesskydd bör
besluten i likhet med vad som gäller i dag kunna överprövas av
länsstyrelse oavsett om de fattats av kommunfullmäktige eller kommunal
nämnd. Att regeringen efter överklagande prövar länsstyrelsens beslut i
dessa fall framgår av 18 kap. 1 §.
Kommunala nämnders beslut skall normalt överprövas av länsstyrelse
innan överklagande får ske till regional miljödomstol enligt 20 kap. 2 §
andra stycket.

2 § Om en förvaltningsmyndighet eller kommun finner att en verksamhet
eller åtgärd endast kan tillåtas enligt 2 kap. 9 § första stycket eller 10 §
skall förvaltningsmyndigheten eller kommunen med eget yttrande
överlämna frågan till regeringens avgörande. Detsamma gäller om
regeringen skall pröva tillåtligheten enligt 17 kap. 1 § eller om
regeringen har förbehållit sig prövningen av tillåtligheten enligt 17 kap.
3 §.
Att det finns en skyldighet att underrätta regeringen om verksamhet
enligt 17 kap. 3 § framgår av 17 kap. 5 §.

Paragrafen innehåller i första stycket bestämmelser om när
förvaltningsmyndighet eller kommun skall överlämmna ärenden till
regeringen för prövning av tillåtligheten. Det yttrande som myndigheten
eller kommunen skall avge kommer i stället för beslutet. Detta innebär att
myndigheten eller kommunen skall ta fram den utredning som behövs för
att myndigheten eller kommunen själv skulle ha kunnat avgöra ärendet
samt därefter överlämna ärendet till regeringen med eget yttrande. För
miljödomstolen finns en motsvarande bestämmelse i 21 kap 7 §. Efter det
att regeringen prövat tillåtligheten skall förvaltningsmyndigheten eller
kommunen pröva de frågor som återstår, bl.a. vilka ytterligare villkor
som skall gälla för verksamheten.
Andra stycket innehåller en erinran om att regeringen skall underrättas
om ärenden som regeringen kan vilja förbehålla sig prövningen av.

3 § Vad som sägs i 21 kap. 3 § om handläggningen vid miljödomstol
gäller även för en länsstyrelse om ärendet annars skulle ha prövats av en
kommun.

Paragrafen har utformats i enligt Lagrådets förslag.
Paragrafen hänvisar till reglerna om gemensam handläggning i 21 kap.
3§. Paragrafen gör det bl.a. möjligt för länsstyrelsen att på eget initiativ ta
till sig ett ärende hos en kommun om ärendet bör handläggas tillsammans
med ett ärende som handläggs av länsstyrelsen. Kommunen är på begäran
skyldig att lämna över ärendet till länsstyrelsen.

Särskilt om prövningen av miljöfarlig verksamhet

4 § Länsstyrelser eller kommunala nämnder skall
1. genom kungörelse i ortstidning eller på annat lämpligt sätt bereda
den som kan beröras av verksamheten tillfälle att yttra sig,
2. samråda med de statliga och kommunala myndigheter som har
väsentliga intressen att bevaka i saken,
3. hålla sammanträde med den som saken angår och besiktning på
platsen om det behövs för utredningen i ärendet, samt
4. underrätta den som gjort en ansökan eller kommit med synpunkter
genom någon annan än honom eller henne själv och ge honom eller henne
tillfälle att yttra sig om inte annat följer av 17 § förvaltningslagen
(1986:223).

I paragrafen ges bestämmelser om förfarandet vid länsstyrelse och
kommun i ärenden om miljöfarlig verksamhet. Bestämmelserna är inte lika
långtgående som de som gäller för ansökningsmål. T.ex. behöver
sammanträden inte hållas i samma utsträckning, jfr. 22 kap. 16 §.
Kungörelsen kan ha ett enklare innehåll, jfr. 22 kap. 3 §. Som framgår av 6
kap. 8 § skall uppgift om miljökonsekvensbeskrivningen alltid tas med i
kungörelsen.

5 § I ärenden som prövas av länsstyrelser eller kommunala nämnder
skall tillämpas bestämmelserna i
1. 22 kap. 1 § första stycket om ansökans form och innehåll,
2. 22 kap. 2 § om en ansökans ingivande och brister i den,
3. 22 kap. 3 § om kungörelses innehåll,
4. 22 kap. 6 § om talerätt,
5. 22 kap. 9 § om rätt att företräda fastighet,
6. 22 kap. 12 § om sakkunniga,
7. 22 kap. 13 § om undersökning på platsen,
8. 22 kap. 25 § första stycket 1 3 och 5 10 samt andra stycket sista
meningen och tredje stycket om tillståndsdoms innehåll,
9. 22 kap. 26 § om särskild dom,
10. 22 kap. 27 § första stycket, andra stycket andra meningen samt
tredje stycket första meningen om uppskjutna frågor och provisoriska
föreskrifter,
11. 22 kap. 28 § första stycket första meningen om
verkställighetsförordnande, och
12. 23 kap. 3 § när det gäller särskild överklagan i frågor om
sakkunniga som avses i 22 kap. 12 §.

I paragrafen hänvisas till de ytterligare processuella regler som bör
tillämpas vid länsstyrelsernas och kommunernas prövning av miljöfarlig
verksamhet.
5.1.20 20 kap. Domstolar

Domstolarna

1 § De tingsrätter som regeringen bestämmer skall vara regionala
miljödomstolar.
Miljööverdomstol är Svea hovrätt.
Som sista domstol dömer Högsta domstolen.

I paragrafen anges hur prövningssystemet i den del det avser domstolar
skall se ut. Det har överlämnats till regeringen att bestämma var
miljödomstolarna skall vara lokaliserade i landet. Dessa skall vara
regionala miljödomstolar som täcker hela landet.
Paragrafens andra stycke innehåller en bestämmelse om att
Miljööverdomstolen knyts till Svea hovrätt.
Lagrådet har utvecklat frågan om en miljödomstol skall anses vara
särskild domstol i den mening som avses i rättegångsbalkens
forumbestämmelser (10 kap. 17 § första stycket 1 och 19 §) eller om
miljödomstolarna, på samma sätt som exempelvis sjörättsdomstolarna
och Stockholms tingsrätt vid avgörande av patentmål, utgör allmänna
domstolar i särskild sammansättning.
Enligt Lagrådet var motsvarande fråga när det gäller
fastighetsdomstolarna föremål för en omfattande rättsvetenskaplig
diskussion och skilda uppfattningar i rättspraxis intill dess frågan
avgjordes av Högsta domstolen i plenum (NJA 1979 s. 107), varvid
fastighetsdomstol befanns vara att anse som särskild domstol. Det torde
inte föreligga någon tvekan om att detsamma gäller för
vattendomstolarna även sedan dessa upphört som organisatoriskt
fristående enheter. De skäl som talar för att fastighetsdomstolar och
vattendomstolar skall anses som särskilda domstolar gör sig
uppenbarligen gällande även med avseende på miljödomstolarna. Dessa
måste således bli att betrakta som särskilda domstolar, vilket bl.a. innebär
att en talan som borde ha väckts vid miljödomstol men som väckts vid
tingsrätt skall avvisas utan foruminvändning - i vart fall om inte
tingsrätten tillika är miljödomstol - och att högre rätt har att självmant
beakta forumfrågan.
Miljööverdomstolen avses bli slutinstans i de mål som i första instans
har prövats av kommun eller förvaltningsmyndighet och skall därvid
tillämpa förvaltningsprocesslagen. Det måste likväl enligt Lagrådet anses
uppenbart att Miljööverdomstolen aldrig kan betraktas som
förvaltningsdomstol. Fråga om resning i ett mål eller ärende som avgjorts
av Miljööverdomstolen ankommer således alltid på Högsta domstolen.
Regeringen delar Lagrådets uppfattning i dessa frågor.

2 § Miljödomstol prövar som första instans mål om
1. miljöfarlig verksamhet som är ansökningsmål enligt 21 kap. 1 §
första stycket,
2. vattenverksamhet och vattenanläggningar enligt 11 kap. samt lagen
(0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, utom
verksamheter som avser markavvattning vilka verksamheter skall prövas
av länsstyrelsen,
3. markavvattningar som enligt lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet har överlämnats från länsstyrelsen
eller anmälts av fastighetsbildningmyndighet,
4. ersättning för skada och intrång enligt 28 kap. 2 5 §§,
5. ersättning och inlösen vid ingripande av det allmänna enligt denna
balk och vid vattenverksamhet, om inte annat har särskilt föreskrivits,
6. ersättning för miljöskador och inlösen enligt 32 kap. samt talan om
förbud eller försiktighetsmått enligt 32 kap. 12 §,
7. fördelning av solidariskt ansvar mellan flera enligt 10 kap. 6 och
7 §§ på talan av någon av de solidariskt ansvariga,
8. utdömande av vite som förelagts med stöd av balken efter särskild
framställan av den myndighet som har förelagt vitet. Har vitet förelagts i
förfarandet gäller 6 § andra stycket lagen (1985:206) om viten.
Som anges i 19 kap. 1 § tredje stycket prövar miljödomstol, om inte
annat är föreskrivet, efter överklagande länsstyrelsens och andra statliga
myndigheters beslut enligt denna balk eller föreskrifter som har
meddelats med stöd av balken samt enligt lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet. Att miljödomstol efter överklagande
prövar kronofogdemyndighets beslut om handräckning framgår av
26 kap. 17 § andra stycket.

I paragrafens första stycke anges de måltyper som miljödomstolen skall
pröva som första instans. Vid miljödomstolen som första instans kommer
således att prövas mål som i dag motsvaras av mål om miljöfarlig
verksamhet (A-listan), vattenmål, olika typer av ersättningsmål, mål om
förbudstalan och mål om utdömande av vite. Paragrafens femte punkt har
utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Enligt paragrafens andra stycke kommer flertalet av de beslut som
myndigheter fattar med stöd av balken, eller föreskrifter meddelade med
stöd av balken, att kunna överklagas till en miljödomstol.

3 § Vad som är föreskrivet om tvistemål i allmän domstol tillämpas även
på miljödomstolar och Miljööverdomstolen samt vid Högsta domstolens
prövning av mål som avses i denna balk, om inte annat följer av balken
eller annan lag. Vid handläggningen av ärenden tillämpas lagen
(1996:242) om domstolsärenden.
När miljödomstolen prövar frågor om utdömande av vite efter särskild
talan, skall målet i den delen handläggas enligt reglerna i
rättegångsbalken om åtal för brott för vilket svårare straff än böter inte
är föreskrivet.
Bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (1971:291) tillämpas i
miljödomstolarna i dit överklagade mål samt vid överklagande av
sådana mål till Miljööverdomstolen, om inte annat följer av denna balk
eller annan lag. När en ideell förening med stöd av 16 kap. 13 §
överklagar ett beslut eller dom, skall dock inte 7 a §
förvaltningsprocesslagen tillämpas.

Paragrafens första stycke har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Det har dock lagts till en hänvisning till ärendelagen.
I de mål där miljödomstol är första instans skall enligt första och andra
stycket rättegångsbalkens tvistemålsregler komplettera miljöbalkens
processuella bestämmelser utom i mål om utdömande av vite där reglerna
om åtal för brott för vilket svårare straff än böter inte är föreskrivet
tillämpas. Eftersom prövningen enligt miljöbalken kan avse frågor av
såväl dispositiv som indispositiv natur kan rättegångsbalkens regler i
båda dessa avseenden bli tillämpliga. Mål om miljöfarlig verksamhet och
vattenverksamhet (ansökningsmål) som skall prövas av miljödomstol i
första instans har dock erhållit en omfattande reglering i miljöbalken
(21 22 kap.). Det är således främst i mål som rör frågor om skadestånd
eller andra enskilda anspråk som rättegångsbalken tillämpas. Vid
handläggningen av ärenden tillämpas ärendelagen. Exempel på ärenden
som i dag handläggs av vattendomstol är ärenden om ersättning ur
bygdemedel, se förordning (1983:945) om avgifter enligt vattenlagen
(1983:291), m.m. Som har konstaterats vid 1 § i detta kapitel ankommer
det alltid på Högsta domstolen att pröva frågor om resning i mål som har
avgjorts av Miljööverdomstolen. Med Lagrådets förtydligande av
förevarande paragrafs första stycke blir det klart att Högsta domstolen
vid prövning av en sådan resningsfråga har att tillämpa de för tvistemål
gällande reglerna i rättegångsbalken oberoende av om
Miljööverdomstolen för sin del har tillämpat förvaltningsprocesslagen i
målet. Detsamma gäller vid klagan över domvilla. Till följd av
hänvisningen till tvistemålsreglerna i första stycket kommer även 58 kap.
4 § första stycket, 10 a § första stycket och 13 § samt 59 kap. 2 § första
stycket och 5 § första stycket rättegångsbalken att bli tillämpliga på
extraordinära rättsmedel, vilket innebär att det, om annat inte har
föreskrivits, ankommer på Miljööverdomstolen att pröva frågor om
resning och domvilla, om domen eller beslutet har meddelats av
förvaltningsmyndighet eller miljödomstol, samt frågor om återställande
av försutten tid för fullföljd av talan i miljödomstol eller
Miljööverdomstolen. I samtliga dessa fall gäller vidare att
rättegångsbalkens regler för tvistemål skall tillämpas oberoende av om
målets handläggning, vid överklagande i ordinär ordning, skulle ha följt
reglerna i förvaltningsprocesslagen
Andra stycket har lagts till efter synpunkter i remissyttrandena. Skälet
är att tingsrätterna i övriga fall då vite döms ut tillämpar dessa
brottmålsreglerna.
I de mål som har prövats av förvaltningsmyndigheter och kommunala
nämnder skall miljödomstolen enligt tredje stycket tillämpa det något
friare och enklare förfarandet i förvaltningsprocesslagen, om inte särskild
reglering skett i miljöbalken eller annan författning. Den särskilda
reglering som behövs för dessa måls del är inte alls så omfattande som
för ansökningsmålens del. Det är i huvudsak för länsstyrelsens prövning
av ärenden om miljöfarlig verksamhet som särskilda bestämmelser
behövs (19 kap.). I styckets sista mening anges att
förvaltningsprocesslagens bestämmelse om obligatorisk tvåpartsprocess
inte skall gälla när en ideell förening överklagar. När sådana föreningar
överklagar blir den enskilde vars åtgärder ifrågasätts den ideella
föreningens motpart.

Miljödomstol

4 § Miljödomstolen består av en ordförande som skall vara lagfaren
domare i tingsrätten, ett miljöråd samt två sakkunniga ledamöter.
Ytterligare en lagfaren domare och ett miljöråd får ingå i domstolen.
Miljöråd skall ha teknisk eller naturvetenskaplig utbildning och
erfarenhet av miljöfrågor. En av de sakkunniga ledamöterna skall ha
erfarenhet av frågor som faller inom verksamhetsområdet för
Naturvårdsverket. Ordföranden bestämmer med hänsyn till målets
beskaffenhet om den andre sakkunnige ledamoten skall ha erfarenhet av
industriell eller kommunal verksamhet.

I paragrafen anges miljödomstolens sammansättning.
De två sakkunniga ledamöterna, som inte är fast knutna till miljö-
domstolen, skall beroende på målens karaktär ha sakkunskap och
erfarenhet från olika verksamhetsfält. Detta utvecklas i avsnitt 4.22.
Kravet på erfarenhet av miljöfrågor i andra stycket inkluderar
vattenfrågor.

5 § Miljödomstolen är, om inte annat följer av denna balk, domför med
ordföranden och ett miljöråd vid handläggning som inte sker vid
huvudförhandling. Detsamma gäller vid huvudförhandling i fall som
avses i 1 kap. 3 a § andra och tredje stycket rättegångsbalken. Avgörs
sådana mål i sak utan huvudförhandling skall dock den sammansättning
som anges i 4 § gälla, om inte rätten finner att det är tillräckligt med
ordföranden och ett miljöråd och parterna samtycker till det eller målet
är av enkel beskaffenhet.
I mål som avses i 3 § tredje stycket skall miljödomstolen bestå av
ordföranden och ett miljöråd. Vid avgörande i sak av tillståndsfrågor
skall miljödomstolen ha den sammansättning som anges i 4 §.

Paragrafens första stycke första mening innehåller regler om när
miljödomstol som första instans är domför med ordföranden och ett
miljöråd. Ordföranden och ett miljöråd får således avskriva eller avvisa
mål om handläggningen inte sker vid huvudförhandling.
Rättegångsbalkens bestämmelser om huvudförhandling i förenklad form,
dvs. när rätten finner det tillräckligt med en domare och parterna
samtyckt till det samt när målet är av enkel beskaffenhet är tillämpliga.
Dock skall alltid ett miljöråd delta. Till skillnad från vad som gäller
enligt rättegångsbalken är det enligt miljöbalkens regler dock tillåtet med
starkare sammansättning vid handläggning som inte sker vid
huvudförhandling och i förenklad form. Att tredskodom inte får
meddelas framgår av 22 kap. 11 § fjärde stycket och 22 kap. 16 § femte
stycket.
I paragrafens första styckes tredje mening anges det att samman-
sättningen är densamma då mål avgörs på handlingarna som då mål
avgörs efter huvudförhandling. Bestämmelsen är nödvändig eftersom mål
under vissa förutsättningar som anges i 22 kap. 16 § kan avgöras på
handlingarna.
I mål som avgörs efter överklagande av förvaltningsmyndigheters och
kommunala nämnders beslut gäller att miljödomstolen normalt skall
bestå av ordföranden och ett miljöråd. Vid avgörande av tillståndsfråga
skall dock domstolen ha den sammansättning som anges i 4 §.

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utser
ordförande, utnämner eller anställer miljöråd samt förordnar
sakkunniga ledamöter i miljödomstol.

På samma sätt som gäller för fastighetsdomstolarna och
vattendomstolarna i dag är det regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer som utser ordförande, utnämner eller anställer
miljöråd samt förordnar sakkunniga ledamöter i miljödomstol.
För tjänstgöring i miljödomstol bör särskild vikt läggas vid att lagfarna
domare, miljöråd och de sakkunniga har gedigna kunskaper inom
miljörättens område.

7 § Regeringen bestämmer miljödomstolarnas domsområden.

I paragrafen bemyndigas regeringen att bestämma miljödomstolarnas
domsområden.

8 § Mål om utövande av miljöfarlig verksamhet, vattenverksamhet,
vattenanläggningar och ersättning vid vattenverksamhet prövas av den
miljödomstol inom vars område verksamheten i huvudsak bedrivs, har
bedrivits eller skall bedrivas.
Mål om ersättning vid skada och intrång enligt 28 kap. 2 5 §§ och
vid ingripande av det allmänna enligt denna balk prövas av den
miljödomstol inom vars område skadan och intrånget i huvudsak har
inträffat eller kommer att inträffa.
Mål om ersättning för miljöskador enligt 32 kap. prövas av den
miljödomstol inom vars område den skadegörande verksamheten i
huvudsak bedrivs eller har bedrivits. Den som bedriver eller avser att
bedriva en verksamhet som kan medföra en sådan skada som avses i
32 kap. 3 § kan begära prövning av ersättningsfrågan vid den
miljödomstol inom vars område verksamheten i huvudsak bedrivs eller
skall bedrivas.

Paragrafen innehåller bestämmelser om den inbördes behörigheten
mellan miljödomstolarna. Andra stycket har utformats i enlighet med
Lagrådets förslag.

9 § Ärenden som överklagas från en myndighet till miljödomstolen
prövas av den miljödomstol inom vars område myndigheten som först
har prövat ärendet är belägen.
Vid gemensam handläggning av mål är den domstol som är behörig att
handlägga ett av målen även behörig att handlägga de övriga målen.
Frågor om miljödomstolarnas inbördes behörighet får, utom i fall som
avses i 10 kap. 20 § andra stycket rättegångsbalken, inte tas upp av
högre rätt.

Paragrafens första stycke innebär att i de fall ärendet prövats av två
förvaltningsmyndigheter skall den miljödomstol vara behörig inom vars
område det första beslutet har meddelats. Detta överensstämmer med vad
som gäller enligt 14 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltnings-
domstolar, se prop. 1993/94:133 s. 55. Ett exempel som kan belysa det
sagda är att Länsstyrelsen i Kronobergs län prövar ett ärende som sedan
överprövas av Naturvårdsverket. Avgörande för vilken miljödomstol som
har att pröva ärendet är då vilken domstol som har Kronobergs län inom
domsområdet. Eftersom de flesta centrala ämbetsverk ligger i
Stockholmsområdet skulle annars en centralisering ske till den
miljödomstol som har Stockholm inom domsområdet.
Regeringen skall enligt 7 § bestämma miljödomstolarnas
domsområden. Det är sannolikt inte möjligt att bestämma domsområdena
så att exakt överensstämmelse mellan domsområdenas indelning för
vattenverksamheter och länsgränserna kommer att råda. Bl.a. därför
behövs den regel som anges i andra stycket denna paragraf.
I paragrafens tredje stycke anges det att miljödomstolarnas inbördes
behörighet inte får prövas i högre rätt utom i fall som avses i 10 kap. 20 §
andra stycket rättegångsbalken. Högsta domstolen kan således på
ansökan av part hänvisa målet till behörig miljödomstol under
förutsättning att flera domstolar genom lagakraftvunna beslut har
förklarats obehöriga.

10 § Vid omröstning skall först lagfarna domare säga sin mening,
därefter miljöråden och sist de sakkunniga ledamöterna. Ordföranden
har utslagsröst utom i mål om utdömande av vite där den lindrigaste
meningen skall gälla.

Paragrafen innehåller en från rättegångsbalken avvikande regel i fråga
om i vilken ordning omröstning skall ske. Regeln överensstämmer med
vad som i dag gäller för fastighetsmål och vattenmål. Vid lika röstetal
skall ordförandens mening gälla utom i mål om utdömande av viten.

Miljööverdomstolen

11 § För fullgörande av Svea hovrätts uppgifter som Miljööverdomstol
skall det, förutom lagfarna domare, finnas miljöråd. Dessa skall ha
teknisk eller naturvetenskaplig utbildning och erfarenhet av miljöfrågor.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utnämner
eller anställer miljöråd.
Miljööverdomstolen är domför med fyra ledamöter, av vilka minst tre
skall vara lagfarna. Om en av de lagfarna ledamöterna får förhinder
sedan huvudförhandling har påbörjats är rätten ändå domför. Fler än
fem ledamöter får inte delta.
Vid behandlingen av frågor om prövningstillstånd skall
Miljööverdomstolen bestå av tre lagfarna domare. Ett miljöråd får dock
ingå i rätten i stället för en av de lagfarna ledamöterna.

Paragrafen innehåller bestämmelser om Miljööverdomstolens
sammansättning.
I paragrafens andra stycke anges vad som gäller om
Miljööverdomstolens domförhet. I enlighet med vad regeringen föreslår i
prop. 1996/97:133 kan en påbörjad huvudförhandling fortsätta även om
en av de lagfarna ledamöterna får förhinder sedan förhandlingen har
påbörjats.
I tredje stycket som utformats i enlighet med Lagrådets förslag anges
den sammansättning som Miljööverdomstolen skall ha vid behandlingen
av frågor om prövningstillstånd.
För tjänstgöring i Miljööverdomstolen bör särskild vikt läggas vid att
lagfarna domare och miljöråd har gedigna kunskaper inom miljörättens
område.
5.1.21 21 kap. Mål i miljödomstol
1 § Ansökningsmål är mål
1. om tillstånd till miljöfarlig verksamhet som avses i 9 kap. 6 § som
inte skall prövas av en länsstyrelse eller en kommun enligt vad som
föreskrivits med stöd av 9 kap. 8 §,
2. om tillstånd till vattenverksamhet enligt 11 kap. 9 § som inte skall
prövas av en länsstyrelse,
3. om godkännande enligt 11 kap. 16 § av ett utfört ändrings- eller
lagningsarbete eller av åtgärder som strider mot meddelade
bestämmelser om innehållande och tappning av vatten, om arbetet eller
åtgärderna inte avser en markavvattning som skall prövas av en
länsstyrelse,
4. om tillstånd enligt 11 kap. till utrivning av en vattenanläggning eller
tillståndsprövning enligt 11 kap. 22 §,
5. om förlängning enligt 24 kap. 2 § andra stycket av genomförande-
tiden eller den tid inom vilken verksamheten skall ha satts igång,
6. om återkallelse eller förbud mot fortsatt verksamhet enligt 24 kap.
3 §,
7. om omprövning enligt 24 kap. 5 9 §§ samt enligt 7 kap. 13 15 §§
lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, och
8. enligt 7 kap. 1 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet.
Gäller ett ansökningsmål uteslutande en viss eller vissa sakägare och
kan målet avgöras med bindande verkan endast mot dessa, får
miljödomstolen, om sökanden medger det, förordna att målet skall
behandlas enligt vad som enligt 7 kap. lagen (0000) med vissa
bestämmelser om vattenverksamhet gäller för stämningsmål.

I paragrafens första stycke räknas upp de mål som är att anse som
ansökningsmål. Det handlar om mål som prövas av miljödomstolen som
första instans. Avgörande för om ett mål är att anse som ansökningsmål
eller inte är om domstolens avgörande skall ha rättskraft även mot tredje
man. Det är då inte fråga om någon egentlig tvist mellan parter utan
ansökan och dess konsekvenser drabbar en mera obestämd krets av
personer. Enligt 24 kap. 1 § skall dock tillstånd som länsstyrelse eller
kommun meddelat med stöd av 9 kap. 8 § också ha rättskraft mot tredje
man. Paragrafen har en motsvarighet i 13 kap. 13 § vattenlagen.
Mål om miljöfarlig verksamhet på den s.k. A-listan är enligt första
punkten ansökningsmål.
Ansökningsmål är enligt andra punkten bl.a. mål om tillstånd till
markavvattning som inte skall prövas av länsstyrelsen. Med detta avses
mål som kommit under miljödomstolens prövning efter antingen
överlämnande från länsstyrelsen enligt 7 kap. 19 § förslaget till lag med
särskilda bestämmelser om vattenverksamhet eller anmälan av fastighets-
bildningsmyndighet enligt 7 kap. 20 § samma lag. Såvitt avser de
överlämnade målen skall vissa bestämmelser i balken om
handläggningen av ansökningsmål inte tillämpas. Detta gäller sådana
bestämmelser som reglerar förfarandets inledningsskede och som ersätts
av motsvarande bestämmelser för länsstyrelsen. Fjärde punkten har
utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Enligt pargrafens andra stycke är det i angivna fall möjligt att tillämpa
det enklare förfarandet i stämningsmål. Rättskraften blir då begränsad till
att omfatta de berörda sakägarna varför sökandens medgivande krävs.

2 § Talan i mål som inte enligt 1 § är ansökningsmål väcks genom
ansökan om stämning, om inte annat är särskilt föreskrivet. Beträffande
vissa stämningsmål finns föreskrifter i 7 kap. lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet. Att vissa mål handläggs enligt
förvaltningsprocesslagen (1971:291) framgår av 20 kap. 3 § tredje
stycket.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Huvudregeln
är att talan i mål som inte är ansökningsmål skall väckas genom ansökan
om stämning. I fråga om vissa stämningsmål som avser
vattenverksamhet, finns föreskrifter i lagen med särskilda bestämmelser
om vattenverksamhet. Övriga stämningsmål - det gäller främst
miljöskademål och brottmål - skall handläggas enligt rättegångsbalken.

3 § Även i annat fall än som avses i 14 kap. 1 7 §§ rättegångsbalken får
mål eller ärende enligt denna balk handläggas i en och samma
rättegång, om de har samma sökande och avser samma verksamhet eller
verksamheter som har samband med varandra. Om en miljödomstol
prövar ett sådant mål eller ärende, får en ansökan i ett annat sådant
ärende göras hos domstolen, även om ärendet annars skulle ha prövats
av en länsstyrelse eller kommun. Om ett ärende som prövats av en
förvaltningsmyndighet eller kommun handläggs gemensamt med
ansökningsmål, gäller inte vad som sägs i 20 kap. 3 § tredje stycket om
tillämpningen av bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (1971:291).
En miljödomstol får vid handläggningen av ett mål eller ärende som
sägs i första stycket förbehålla sig prövningen av ett annat sådant ärende
som handläggs vid en länsstyrelse eller kommun.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Paragrafen gör det möjligt att handlägga mål och ärenden som rent
faktiskt hör ihop i ett sammanhang. Är samma rättegångsform tillämplig
gäller 14 kap. 1 7 §§ rättegångsbalken. Enligt första stycket kan även
mål som miljödomstolen skall pröva som andra instans sammanläggas
med ett mål som domstolen skall pröva i första instans.
Tillstånd till exempelvis ett vattenverksamhet och en miljöfarlig
verksamhet skall således kunna handläggas i en rättegång. Ett exempel
som kan anföras är att en sökande ur en å tar en stor mängd vatten och
sedan släpper ut förorenat fabrikationsvatten i samma å. Uttaget av vatten
är att bedöma som en vattenverksamhet och utsläppet som en miljöfarlig
verksamhet. I dag krävs det därför två beslut. Ett enligt vattenlagen och
ett enligt miljöskyddslagen. I framtiden kan prövning i en rättegång ske i
miljödomstolen. Detta även om den miljöfarliga verksamheten skulle
kunna ha prövats av länsstyrelsen i första instans. Ett annat exempel är
prövningen av Öresundsbron. Den har prövats av såväl Koncessions-
nämnden för miljöskydd som av vattendomstolen (i tillåtlighetsfrågan av
regeringen). Sådana slags ärenden kan med stöd av denna paragraf
prövas i ett sammanhang av en regional miljödomstol, sedan
tillåtlighetsfrågan prövats av regeringen. Ytterligare ett exempel är att
ersättning för skador i samband med tillträde som prövas enligt 28 kap.
kan handläggas i en rättegång tillsammans med tillstånd om verksamhet i
vatten eller miljöfarlig verksamhet. Att förena mål förutsätter att
fördelarna överväger nackdelarna med gemensam handläggning. Vid
bedömningen skall naturligtvis även parternas intressen beaktas.
Paragrafens andra stycke gör det möjligt för domstolen att på eget
initiativ ta till sig ett ärende hos en länsstyrelse eller en kommun om
ärendet bör handläggas tillsammans med ett mål eller ärende som
handläggs av domstolen. Den lägre instansen är skyldig att på begäran
överlämna ärendet till domstolen.

4 § Väcker någon talan vid miljödomstolen om förbud mot miljöfarlig
verksamhet eller om skyldighet för den som utövar eller ämnar utöva
sådan verksamhet att vidta försiktighetsmått och är frågan om tillstånd
till verksamheten enligt denna balk under prövning eller kommer den
under prövning innan miljödomstolen har avgjort målet, får
miljödomstolen inte avgöra målet förrän tillståndsfrågan har prövats.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. En talan om
förbud eller försiktighetsmått kan inte riktas mot någon som har tillstånd,
se 32 kap. 12 §. En talan om tillstånd till verksamheten måste därför
prövas före eller senast i samband med en talan om förbud eller
försiktighetsmått. Miljödomstolen kan således allt efter omständigheterna
vilandeförklara förbudstalan, se 32 kap. 5 § rättegångsbalken, eller
förordna att den skall handläggas gemensamt med tillståndsfrågan, jfr. 3
§ detta kapitel.

5 § Har en tillsynsmyndighet med stöd av 26 kap. 9 § första stycket
förbjudit miljöfarlig verksamhet eller beslutat att den som bedriver eller
avser att bedriva sådan verksamhet skall vidta försiktighetsmått och
begärs tillstånd enligt denna balk, kan miljödomstolen, om sökanden
ställer säkerhet för kostnad och skada, bestämma att
tillsynsmyndighetens beslut inte får verkställas förrän tillståndsfrågan
har avgjorts eller domstolen föreskriver något annat.
I fråga om slaget av säkerhet gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken.
Säkerheten skall prövas av domstolen och förvaras av länsstyrelsen.

Enligt paragrafen finns det möjlighet för miljödomstolen att inhibera
tillsynsmyndigheters beslut av i paragrafen angivet slag om
verksamhetsutövaren söker tillstånd och ställer säkerhet.

6 § Om en miljödomstol har prövat ett mål som rör en fråga som
behandlas i denna balk, får frågan om målet är sådant att det skall tas
upp av någon annan domstol än miljödomstol eller av någon annan
myndighet än domstol prövas i högre rätt endast om
1. frågan fullföljs dit eller väcks där av en part som är berättigad till
det,
2. miljödomstolen har prövat en fråga om äganderätt till en fastighet
eller om fastighetsindelningen,
3. miljödomstolen har prövat en fråga för vars behandling en särskild
ordning har föreskrivits i denna balk, eller
4. miljödomstolen har prövat en fråga om ansvar för brott.

Paragrafen innehåller i punkterna 2-4 bestämmelser som avviker från
motsvarande paragraf i rättegångsbalken (10 kap. 19 §). Paragrafen har
en motsvarighet i 13 kap. 18 § vattenlagen.

7 § Om miljödomstolen finner att en verksamhet eller åtgärd endast kan
tillåtas enligt 2 kap. 9 § första stycket eller 10 §, skall miljödomstolen
med eget yttrande överlämna frågan till regeringens avgörande.
Detsamma gäller om regeringen skall pröva tillåtligheten enligt 17 kap.
1 § eller om regeringen har förbehållit sig prövningen av tillåtligheten
enligt 17 kap. 3 §.
Om miljödomstolen finner att ett mål hos domstolen rör även ett annat
allmänt intresse av synnerlig vikt än sådant som avses i 1 kap. 1 §, skall
domstolen med eget yttrande överlämna målet till regeringen. Detsamma
gäller, om Naturvårdsverket begär att målet av sådan anledning skall
överlämnas till regeringen. Är det fråga om en statlig myndighets beslut
som rör Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk
eller Försvarets radioanstalt skall domstolen alltid med eget yttrande
överlämna ärendet till regeringens avgörande.

Paragrafen innehåller i första stycket bestämmelser om när domstolen
skall överlämna mål till regeringen för prövning av tillåtligheten.
Domstolen skall istället för att meddela dom avge ett eget yttrande till
regeringen. Yttrandet, som skall avges efter huvudförhandling, kommer i
detta skede istället för domen och skall därför avse samtliga de
omständigheter som har betydelse för tillåtlighetsfrågan. Efter det att
regeringen prövat tillåtligheten skall domstolen pröva de frågor som
återstår, bl.a. vilka ytterligare villkor som skall gälla för verksamheten.
Paragrafens andra stycke har utformats i enlighet med Lagrådets
förslag. Det är endast mål där miljöintresset står mot annat allmänt
intresse som skall överlämnas. Utgångspunkten bör vara att
bedömningen av ärendet verkligen kräver ett ställningstagande från
regeringens sida. Här har både miljödomstolen och Naturvårdsverket en
grannlaga och viktig uppgift. Ett exempel är att miljöskyddskrav ställs
mot vittgående arbetsmarknadspolitiska effekter. Ett annat exempel kan
vara frågan om strandskyddsdispens inom ett område som har
riksintresse. Detta är endast exempel och det kan naturligtvis uppkomma
även andra frågor som lämpligen bör prövas av regeringen. Frågor som
rör försvaret är allmänt av denna natur. De skall därför alltid överlämnas
till regeringens avgörande. I dessa fall avgörs ärendena av regeringen och
de skall inte till någon del prövas av miljödomstolen. Yttrandet skall på
motsvarande sätt som angetts för tillåtlighetsfrågan omfatta alla de
omständigheter som är av betydelse för frågan om tillstånd skall lämnas.
5.1.22 22 kap. Förfarandet vid miljödomstolarna i ansökningsmål
1 § En ansökan i ett ansökningsmål skall vara skriftlig. Den skall
innehålla
1. de uppgifter, ritningar och tekniska beskrivningar som behövs för
att bedöma verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning,
2. en miljökonsekvensbeskrivning enligt 6 kap. och uppgift om det
samråd som skett enligt 6 kap. 4 6 §§,
3. de uppgifter som behövs för att bedöma hur de allmänna hänsyns-
reglerna i 2 kap. iakttas,
4. förslag till de skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått som
behövs för att förebygga eller avhjälpa olägenheter från verksamheten,
och
5. förslag till hur verksamheten skall kontrolleras.
I mål om vattenverksamhet skall ansökan dessutom innehålla följande
1. uppgift om det finns fastigheter som berörs av vattenverksamheten
eller ej och i förekommande fall namn och adress på ägarna och berörda
innehavare av särskild rätt till fastigheterna, och
2. uppgifter om de ersättningsbelopp som sökanden erbjuder varje sak-
ägare, om det inte på grund av verksamhetens omfattning bör anstå med
sådana uppgifter.
Ytterligare bestämmelser om vad en ansökan i vissa fall skall innehålla
i mål om vattenverksamhet finns i 7 kap. 4 § lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet.

Paragrafen innehåller bestämmelser om vad en ansökan i ansökningsmål
skall innehålla.
I första stycket första punkten anges det att verksamheten skall
beskrivas så att dess beskaffenhet och omfattning kan bedömas.
Enligt första stycket andra punkten skall det i ansökan dessutom ingå
en miljökonsekvensbeskrivning enligt 6 kap. Det framgår av 6 kap. 3 §
vad syftet med en miljökonsekvensbeskrivning är och av 7 § vad en
sådan skall innehålla.
Vid betydande miljöpåverkan skall ett utökat samråd ske med berörda
myndigheter, kommuner, organisationer och allmänhet (6 kap. 5 §).
Sökanden skall i ansökan redogöra för samrådet, både vad som
framkommit vid det tidigare samrådet enligt 6 kap. 4 § och vid det
utökade samrådet enligt 6 kap. 5 §. Det är sökanden och ingen annan som
har det fulla ansvaret för vad miljökonsekvensbeskrivningen innehåller.
Är något oriktigt eller har något utelämnats har sökanden att ta
konsekvenserna av detta. En konsekvens kan bli straffpåföljd enligt 29
kap. 5 §. En annan är att ansökan avslås.
I första stycket tredje punkten anges det att ansökan skall innehålla de
uppgifter som behövs för att en miljödomstol skall kunna bedöma och i
målet pröva om de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. kommer att iakttas
av sökanden. Detta betyder bl.a. att uppgifter skall lämnas om energi,
råvaror och andra ämnen som skall användas för att det skall bli möjligt
att bedöma att hushållning med energi och råvaror iakttas. Kretslopps-
principen skall också iakttas. Det skall således lämnas uppgifter om
insatser av kemikalier, om återvinning och återanvändning samt
avfallshantering och att produktvalsprincipen har uppfyllts.
Enligt första stycket fjärde och femte punkterna räcker det inte med
uppgifter utan sökanden skall också komma med förslag till skyddsåt-
gärder och andra försiktighetsmått samt till hur kontrollen av verksam-
heten skall ske.
Tilläggen för vattenverksamhet i andra och tredje styckena
överensstämmer med gällande rätt. Uppgifterna enligt andra och tredje
styckena behövs för skaderegleringen som normalt skall ske i samband
med tillståndet till en vattenverksamhet.

2 § Ansökningshandlingarna skall ges in i det antal exemplar som
miljödomstolen finner behövligt.
Har ansökningshandlingarna inte getts in i tillräckligt antal exemplar
eller finner miljödomstolen att ansökan är ofullständig skall domstolen
förelägga sökanden att avhjälpa bristen inom viss tid. Följer sökanden
inte ett föreläggande, får domstolen besluta att bristen skall avhjälpas på
sökandens bekostnad eller, om bristen är så väsentlig att ansökan inte
kan ligga till grund för prövning av målet, avvisa ansökan.

Paragrafen innehåller bestämmelser om domstolens möjlighet att få till
stånd behövliga kompletteringar av ansökan eller att vid väsentlig brist i
densamma avvisa den. Beträffande miljökonsekvensbeskrivningen har
detta kommenterats under 6 kap. 9 §.

3 § Om en ansökan tas upp till prövning, skall miljödomstolen utfärda
kungörelse. Kungörelsen skall innehålla
1. en kortfattad redogörelse för ansökan och i mål om
vattenverksamhet uppgift om de fastigheter som kan beröras,
2. en upplysning om innehållet i 7, 10 och 19 §§,
3. sista tidpunkt för synpunkter enligt 10 §,
4. ett tillkännagivande om att kallelser och andra meddelanden i målet
till parterna skall införas i alla, eller vissa namngivna ortstidningar och
att de, om de inte särskilt skickas till en part, hålls tillgängliga hos den
som förvarar akten, och
5. namn och adress på aktförvararen.
Miljödomstolen skall förordna en eller flera personer att förvara ett
exemplar av handlingarna i målet (aktförvarare).
Kungörelsen skall snarast införas i ortstidning. En utskrift av
kungörelsen skall i mål om vattenverksamhet sändas till varje sakägare
som har angetts i ansökningen eller som på annat sätt är känd för
domstolen.
Om ansökan berör fast egendom som är samfälld för flera fastigheter,
behöver någon utskrift av kungörelsen inte sändas till de särskilda
delägarna i samfälligheten. Finns en känd styrelse för samfälligheten,
skall en utskrift av kungörelsen sändas till styrelsen.

I paragrafen anges att en kungörelse skall utfärdas om den ansökta
verksamheten. Miljökonsekvensbeskrivningen är en del av ansökan och
uppgift om den skall tas med, vilket framgår av 6 kap. 8 §. Kungörelse är
obligatorisk om inte målet skall handläggas som stämningsmål enligt
21 kap. 1 § andra stycket. I paragrafen anges dessutom vad paragrafen
skall innehålla.

4 § Ett exemplar av ansökningshandlingarna och av kungörelsen skall
sändas till Naturvårdsverket, Kammarkollegiet och Fiskeriverket. Om det
kan antas att det allmänna fiskeintresset eller något annat allmänt
intresse inte berörs av verksamheten, behöver ansökningshandlingarna
dock inte sändas över.
Kungörelsen skall även sändas till berörda kommuner och den eller de
kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälso-
skyddsområdet samt till länsstyrelsen och andra statliga myndigheter
vars verksamhet kan beröras av ansökan.

Paragrafen innehåller bestämmelser om till vilka myndigheter och
kommuner som kungörelsen och ansökningshandlingarna skall sändas
till. Naturvårdsverket, Kammarkollegiet, länsstyrelsen och kommun kan
inta ställning av part i målet, se 6 §. Vilka övriga myndigheter som
ansökan skall sändas till får bedömas från fall till fall.

5 § Kungörelsen skall delges
1. styrelsen eller någon annan som förvaltar en av ansökan berörd
kanal- eller slussanläggning eller annan allmän farled eller en hamn
eller flottled som är allmän,
2. styrelsen för ett av ansökan berört vattenförbund samt styrelsen
eller någon annan som förvaltar en berörd samfällighet enligt denna lag
eller motsvarande äldre bestämmelser,
3. ägaren av en anläggning för tillgodogörande av vattenkraft, om med
ansökan avses ianspråktagande av den tillgodogjorda kraften,
4. ägaren av den strömfallsfastighet från vilken andelskraft tillhanda-
hålls, när det är fråga om en ansökan enligt 7 kap. 1 § andra stycket 3
lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, och
5. innehavaren av det tillstånd som avses med en ansökan enligt
21 kap. 1 § första stycket 6 eller 7 miljöbalken.

För att säkerställa att de i paragrafen uppräknade subjekten får del av
kungörelsen föreskrivs att denna skall delges med dem.

6 § Naturvårdsverket, Kammarkollegiet och länsstyrelsen skall, när det
behövs, föra talan i målet för att tillvarata miljöintressen och andra
allmänna intressen.
En kommun får föra talan för att tillvarata miljöintressen och andra
allmänna intressen inom kommunen.
Fiskeriverket skall, om handlingar sänts till verket enligt 4 §, yttra sig
om vattenanläggningens eller verksamhetens inverkan på det allmänna
fiskeintresset samt föreslå de bestämmelser som behövs till skydd för
fisket. Om verket anser att ett yttrande kräver undersökning på platsen,
skall verket anmäla detta till miljödomstolen, som skall förordna om
sakkunnigutredning enligt 12 §.

I första och andra stycket finns bestämmelser om vem som företräder
allmänna intressen och således intar partsställning beträffande sådana
intressen. I rätten att föra talan i målet innefattas givetvis rätt att
överklaga miljödomstolens domar och beslut. Naturvårdsverket,
Kammarkollegiet, länsstyrelserna och kommunerna är företrädare för
miljöintressen och andra allmänna intressen. En kommun företräder
enligt andra stycket allmänna intressen inom kommunen. Här bör erinras
om att myndigheternas agerande är föranlett av en ansökan om prövning
och därmed också får anses som ett led i prövningssystemet enligt
miljöbalken.
När det gäller vem som bör agera i olika frågor bör vägledande kunna
vara att Kammarkollegiets kompetens i vattenfrågor bör utnyttjas.
Naturvårdsverket bör ha en aktiv och central roll och framöver agera i
principiellt viktiga frågor eller frågor som är av omfattande natur eller rör
t.ex. en hel näringsgren, allt i syfte att uppnå att verksamheten bedrivs i
enlighet med miljöbalkens hänsynsregler och övriga regler för att bidra
till uppfyllelse av miljöbalkens mål. Myndigheternas roller utvecklas i
avsnitt 4.22.2.
Tredje stycket handlar om Fiskeristyrelsens medverkan. Styrelsen är
inte part.

7 § Ägare av fastigheter som berörs av en ansökan i ett mål om
vattenverksamhet skall till miljödomstolen uppge innehavare av servitut,
nyttjanderätt eller rätt till elektrisk kraft som har upplåtits i fastigheten.
Underlåts detta utan giltigt skäl och uppstår på grund av detta skada för
sådana sakägare, skall fastighetsägaren ersätta skadan.

Paragrafen innehåller bestämmelser om fastighetsägares
uppgiftsskyldighet och överenstämmer med gällande rätt i vattenmål, 13
kap. 26 § vattenlagen. Giltigt skäl att slippa uppgiftsskyldigheten kan
vara att fastighetsägaren, utan egen skuld, saknar vetskap om någon
rättighetshavare. Någon skadeståndsskyldighet kan inte heller komma i
fråga om rättighetsinnehavaren vet om ansökningen.
Rättighetsinnehavaren kan ju då bevaka sin rätt.

8 § Har en sakägare uppgetts eller på annat sätt blivit känd för
miljödomstolen först efter det att kungörelsen har utfärdats och har
sakägaren inte fört talan i målet, skall sakägaren på lämpligt sätt ges
tillfälle att yttra sig. Handläggningen av målet får dock inte uppehållas.

Tidigare inte kända sakägare skall ges tillfälle att yttra sig, förutsatt att
handläggningen av målet inte uppehålls.

9 § Om det råder tvist om en fastighet som påverkas av den i målet
avsedda verksamheten, har den av de tvistande som innehar fastigheten
med äganderättsanspråk rätt att företräda fastigheten i målet, till dess
den lagligen vinns från innehavaren.
En ny ägare får inte rubba vare sig överenskommelser som den förre
ägaren har ingått eller andra åtgärder som har vidtagits i målet och som
är bindande för den förre ägaren. Om den förre ägaren har erhållit
meddelanden och kallelser i målet, behövs inte några nya meddelanden
eller kallelser till den nye ägaren.

Paragrafen har en motsvarighet i 13 kap. 28 § vattenlagen.
Paragrafens första stycke innebär att om fler än en har
äganderättsanspråk på en fastighet så blir besittningen avgörande för vem
som har rätt att företräda fastigheten i målet.
Innebörden av andra stycket är att överenskommelser och
processhandlingar som är bindande för ägaren när de ingås eller vidtas
binder även ny ägare.

10 § Synpunkter på ansökan skall lämnas skriftligen och ges in i tre
exemplar till miljödomstolen inom den tid som domstolen har bestämt.
Ett exemplar skall sändas till den sökande.

Paragrafen innehåller bestämmelser om synpunkter på ansökan.
Regeringen anser i likhet med Koncessionsnämnden för miljöskydd att
någon kortaste tid för när skriften skall ges in inte bör anges i paragrafen.
Domstolen bör anförtros uppgiften att bestämma tiden.

11 § Den fortsatta förberedelsen av målet kan vara skriftlig eller
muntlig.
Miljödomstolen skall under förberedelsen se till att utredningen i
målet får den inriktning och omfattning som krävs.
Miljödomstolen bestämmer vad en muntlig förberedelse skall avse och
vilka parter som skall kallas till förberedelsen. Kallelsen skall delges
parterna eller kungöras i ortstidning.
Vid den muntliga förberedelsen får tredskodom inte meddelas.
Parterna får åberopa skrifter som de har gett in. En redogörelse bör
lämnas för skrifternas innehåll.

Paragrafens första stycke innebär att miljödomstolen är friare i valet
mellan skriftlig eller muntlig förberedelse än den skulle ha varit om
rättegångsbalken hade tillämpats i detta avseende.
Enligt andra stycket skall miljödomstolen bedriva en aktiv materiell
processledning. Detta hänger samman med att domstolen har full
utredningsskyldighet.
Miljödomstolen bestämmer också enligt tredje stycket vad den
muntliga förberedelsen skall avse och vilka parter som skall inställa sig
vid denna. Detta kan spara tid och pengar genom att domstolen kan
behandla delar av målet som angår endast någon eller några av sakägarna
för sig. Domstolen slipper t.ex. att kalla samtliga sakägare till en
förhandling som endast angår ersättningen till någon eller några av
sakägarna.
Enligt fjärde stycket får tredskodom inte meddelas. I dispositiva frågor
i övrigt är dock rättegångsbalken tillämplig på förberedelsen. Detta
innebär bl.a. att medgivande binder part och att förlikningar kan ingås.

12 § Om det för bedömning av målet behövs någon särskild utredning
eller värdering, kan miljödomstolen förordna en eller flera sakkunniga
att efter förberedande undersökning avge utlåtande i målet. Sådan
undersökning skall verkställas snarast möjligt. Om det behövs med
hänsyn till målets beskaffenhet eller ändamålet med undersökningen,
skall domstolen på ett lämpligt sätt underrätta parterna om tiden för
undersökningen.

Paragrafen har en motsvarighet i 13 kap. 32 § vattenlagen och 14 § fjärde
stycket miljöskyddslagen.
I förhållande till rättegångsbalkens regler om sakkunnig behövs det i
mål med miljöanknytning utökade möjligheter att anlita sakkunniga. Det
finns exempelvis ofta behov av detta i fiskefrågor. Paragrafen
kompletterar således rättegångsbalkens bestämmelser i 40 kap. om
sakkunnig.

13 § Om det är lämpligt, får miljödomstolen uppdra åt en eller flera
ledamöter av domstolen att göra undersökning på platsen. Parterna skall
på lämpligt sätt underrättas om tiden för en sådan undersökning. Vid
undersökningen skall protokoll föras.

Paragrafen har en motsvarighet i 13 kap. 33 § vattenlagen och i 14 §
tredje stycket miljöskyddslagen.
Paragrafen innebär att någon eller några av domstolens ledamöter kan
få i uppgift att göra undersökning på platsen. Det kan ibland vara av
värde att t.ex. miljörådet får göra undersökningar på platsen för att bättre
kunna bedöma de tekniska frågorna. Paragrafen möjliggör detta.

14 § På begäran av sökanden får miljödomstolen utan huvudför-
handling besluta att åtgärder får vidtas för att förebygga eller minska
skador eller olägenheter, innan frågan om sådana åtgärder slutligen
avgörs. Som villkor gäller att den sökande hos länsstyrelsen ställer
säkerhet för den ersättning som den sökande kan bli skyldig att betala på
grund av åtgärderna. I fråga om slaget av säkerhet gäller 2 kap. 25 §
utsökningsbalken.
Beslutet gäller omedelbart, men det kan ändras när förhållandena
föranleder det.

Paragrafen innehåller bestämmelser om provisoriska skadeförebyggande
åtgärder. Bestämmelserna behövs eftersom det kan brådska med sådana
åtgärder.
Genom paragrafen bereds en sökande t.ex. möjlighet att vidta
provisoriska skyddsåtgärder på annans mark innan frågan om sådana är i
sin helhet klart för avgörande.

15 § Framgår det av ett utlåtande enligt 12 § eller på annat sätt att den
sökta verksamheten berör fastigheter som inte har angivits i kungörelsen
enligt 3 §, skall miljödomstolen med tillämpning av den paragrafen ge
ägare och innehavare av särskilda rättigheter till sådana fastigheter
tillfälle att yttra sig.
Om det är lämpligare får miljödomstolen kalla sakägarna till
huvudförhandlingen i målet. Kallelserna skall senast åtta dagar före
huvudförhandlingen delges sakägarna i den ordning som gäller för
delgivning av stämning i tvistemål.

Om det tillkommer fastigheter som inte angivits i kungörelsen skall
miljödomstolen antingen utfärda ny kungörelse beträffande dessa
fastigheter eller delge de nya sakägarna kallelse till huvudförhandling i
målet.

16 § När målet är klart för huvudförhandling skall miljödomstolen
bestämma tid och plats för den.
Om det är uppenbart onödigt med huvudförhandling, behöver sådan
förhandling inte hållas. Om parterna begär det skall den dock hållas. Att
målet eller ärendet kan komma att avgöras på handlingarna skall anges i
kungörelsen. I frågor som avses i 26 § andra stycket behöver inte
huvudförhandling hållas. Detsamma gäller i fall som avses i 42 kap. 18 §
första stycket 1, 3 och 4 rättegångsbalken.
Besked om tid och plats för huvudförhandling skall i god tid lämnas
parterna i den ordning som har bestämts för kallelser till dem. Om
anledning till det finns, skall det i kallelsen lämnas uppgift om de frågor
som avses behandlas vid huvudförhandlingen.
Om någon part bör infinna sig personligen vid huvudförhandlingen,
skall miljödomstolen förelägga vite. Föreläggandet skall delges.
Huvudförhandling får hållas, även om en part uteblir från den.
Tredskodom får dock inte meddelas.

Paragrafen innehåller bestämmelser om huvudförhandling.
Andra stycket gör det möjligt att avgöra mål på handlingarna. Detta
kan bli aktuellt t.ex i mål och ärenden om omprövning av villkor för
tillstånd. Om målet eller ärendet kan komma att avgöras på handlingarna
skall detta anges i kungörelsen. Sakägare bör få denna upplysning för att
de inte skall göra rättsförluster genom att tro att de kommer att få
chansen att framföra sina synpukter vid kommande förhandling.
Enligt femte stycket hindrar inte parts utevaro att målet avgörs efter
huvudförhandling. Tredskodom får dock inte meddelas. Detta innebär att
rätten får pröva målet på föreliggande utredning trots partens utevaro.
Rätten får alltså inte meddela dom mot part endast på den grunden att
parten uteblivit.

17 § Om miljödomstolen finner att ett mål kan utredas utan förbe-
redelse, får domstolen i kungörelse omedelbart kalla till
huvudförhandling i målet. Då gäller 3-9 och 12-16 §§.
Huvudförhandlingen får hållas tidigast tre veckor efter det att
kungörandet skedde.

Paragrafen innebär att enklare ansökningsmål kan avgöras utan
förberedelse. Hela handläggningen sker istället vid huvudförhandlingen i
målet. Det finns en del enklare mål som lämpligen kan avgöras på detta
sätt, t.ex. mål om broar över vattendrag och bevattningsuttag. Att
huvudförhandling inte alltid behöver hållas framgår av 16 § andra
stycket.

18 § I målet skall syn hållas, om det inte är obehövligt.

Paragrafen innebär till skillnad från rättegångsbalken att det normala är
att syn skall hållas. Detta är föranlett av att syn på platsen för verksam-
heten ofta kan ge nyttiga upplysningar om den tilltänkta verksamheten.
Vid t.ex. byggande i vatten är det svårt att få en fullständig bild av den
tilltänkta verksamheten utan syn.

19 § Yrkanden om ersättning till följd av vattenverksamhet eller en
åtgärd enligt 11 kap. 22 § och synpunkter i anledning av utlåtande om
verksamheten enligt 12 § skall framställas skriftligen eller muntligen
senast vid huvudförhandlingen. Miljödomstolen får avvisa senare
framställda yrkanden och synpunkter, om de inte har föranletts av
iakttagelser vid syn eller av andra omständigheter som har förekommit
under huvudförhandlingen.

Paragrafen innehåller bestämmelser om när yrkanden om ersättning till
följd av vattenverksamhet och synpunkter på sakkunnigutlåtande senast
skall vara framställda.
Huvudförhandlingen bör som regel vara avgörande för när yrkanden
och synpunkter senast skall vara framställda. Framställs ett yrkande först
efter det huvudförhandlingen avslutats kan domstolen därför avvisa det.

20 § Vid huvudförhandlingens början bör ordföranden eller någon
annan ledamot kort redogöra för ansökan och de yrkanden som har
framställts i målet. För utredning av frågor av teknisk art får parterna
åberopa ingivna skrifter. En redogörelse skall lämnas för skrifternas
innehåll.
Vid en uppskjuten huvudförhandling skall målet återupptas i samma
skick som det hade vid den tidigare handläggningens slut. Har de
ledamöter som vid det senare sammanträdet tjänstgör i domstolen inte
deltagit i den tidigare handläggningen, skall dock målet tas upp till ny
huvudförhandling. Bevis som har tagits upp vid tidigare handläggning
behöver inte tas upp på nytt om det kan antas vara utan betydelse att det
tas upp eller om det skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig
olägenhet.

Paragrafen innehåller några från rättegångsbalken avvikande regler i
fråga om huvudförhandlingen.
Vid en huvudförhandling som följer rättegångsbalkens regler skall
normalt allt behandlas i detalj för att det skall få läggas till grund för
domen. I större ansökningsmål enligt balken kan det skriftliga materialet
vara mycket omfattande. Att i detalj redogöra för allt material vid
huvudförhandlingen i ett ansökningsmål skulle ta för lång tid.
Enligt paragrafens första stycke är det därför tillräckligt att parterna
åberopar skrifterna och att en mera översiktlig redogörelse sker av
innehållet i dem.
Andra stycket handlar om att skjuta upp huvudförhandlingar.
Eventuella kompletteringar i ansökningsmål tar ofta betydligt längre tid
än eventuella kompletteringar i mål enligt rättegångsbalken.
Bevisomedelbarhet är normalt inte av samma vikt i ett ansökningsmål
som i ett mål enligt rättegångsbalken. I paragrafen anges således att det
är möjligt att utan bestämd tidsbegränsning fortsätta en avbruten
huvudförhandling i ett ansökningsmål. En avbruten huvudförhandling
bör, trots avsaknaden av tidsbegränsning, fortsätta så snart som möjligt.

21 § Miljödomstolens dom skall grundas på vad som har förekommit vid
syn och annan förhandling inför domstolen och på vad handlingarna
innehåller.
Domen skall meddelas så snart som möjligt med hänsyn till målets art
och omständigheterna i övrigt. Om det inte finns synnerliga skäl skall,
om huvudförhandling hållits, domen meddelas inom två månader efter
det att förhandlingen avslutades.
Skyldigheten enligt 17 kap. 9 § sjunde stycket rättegångsbalken att
underrätta parterna om innehållet i domen skall anses fullgjord genom
att ett exemplar av domen hålls tillgängligt hos den eller de aktförvarare
som har förordnats.

Paragrafens bestämmelser i första stycket avviker från rättegångsbalkens
bestämmelser i 17 kap. enligt vilka domen om huvudförhandling hållits
skall grundas på vad som förekommit vid denna. De avvikande
bestämmelserna är nödvändiga eftersom materialet i ansökningsmål ofta
består av sakkunnigutredningar, kartor och ritningar som inte i detalj kan
gås igenom vid huvudförhandlingen.
På grund av målens omfattning behövs också ofta längre tid för doms
meddelande efter huvudförhandling än de två veckor som gäller enligt
rättegångsbalken. I andra stycket anges därför att domen skall meddelas
inom två månader efter huvudförhandling, om inte synnerliga skäl för
längre tid föreligger. Hålls inte huvudförhandling gäller
rättegångsbalkens regler i 17 kap. 9 § fjärde stycket.
På grund av det ofta stora antalet sakägare kan underrättelse om
innehållet i domen enligt tredje stycket fullgöras genom att domen hålls
tillgänglig hos aktförvararen.

22 § När det på yrkande av någon part i ett mål om vattenverksamhet
anses att den ersättning som parten har rätt till bör sättas högre än vad
den sökande har föreslagit, får miljödomstolen även för andra parter
vidta sådana jämkningar i ersättningsbeloppen som kan behövas för att
uppnå likformighet i uppskattningen. Ersättningen får inte sättas lägre
än vad den sökande har erbjudit i målet.
Om särskild uppgörelse har träffats mellan parterna, får ersättning
dock inte bestämmas annorlunda än som har avtalats.

Paragrafen, som överensstämmer med 13 kap. 44 § vattenlagen, ger
uttryck för den inom vattenrättsliga ersättningsrätten gällande likformig-
hetsprincipen. Paragrafen avviker från 5 kap. 25 § expropriationslagen
enligt vilken ersättning inte får bestämmas till högre belopp än den
ersättningsberättigade begärt.

23 § Om det behövs för tillämpningen av 6 kap. 18 § tredje stycket
expropriationslagen (1972:719), skall miljödomstolen uppskatta det
värde som en berörd fastighet har utan särskild rättighet som minskar
fastighetens värde.

Paragrafen motsvarar närmast 13 kap. 45 § vattenlagen. Endast
redaktionella ändringar har gjorts.
Av 31 kap. 2 § samt 5 kap. 23 § expropriationslagen framgår att
ersättning skall bestämmas för varje sakägare för sig. Av detta följer att
domstolen skall uppskatta såväl berörda fastigheters värde som värdet av
särskilda rättigheter som skadas. Självfallet skall beaktas att en särskild
rättighet kan minska en fastighets värde. Om någon särskild bestämmelse
inte fanns skulle emellertid länsstyrelsen bli tvungen att för
tillämpningen av fördelningsregeln i 6 kap. 18 § tredje stycket
expropriationslagen göra en uppskattning av en fastighets värde utan
belastning av särskilda rättigheter som minskar fastighetens värde och
som har sämre rätt än en beviljad eller sökt inteckning i fastigheten. En
sådan uppskattning bör lämpligen göras av miljödomstolen.

24 § Innan miljödomstolen meddelar en dom om inlösen av en
fastighetsdel skall en karta med beskrivning ha upprättats över området
samt dess gränser ha utmärkts i den ordning som gäller för fastighets-
bildning.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 46 § vattenlagen. Ett beslut om inlösen har
fastighetsbildande verkan, varför karta skall upprättas på sätt som anges i
paragrafen.

25 § En dom som innebär att tillstånd lämnas till en verksamhet skall i
förekommande fall innehålla bestämmelser om
1. den tid som tillståndet skall gälla,
2. verksamhetens ändamål, läge, omfattning, säkerhet och tekniska
utformning i övrigt,
3. tillsyn, besiktning och kontroll,
4. skyldighet att betala ersättning eller att utföra skadeförebyggande
åtgärder samt hur betalningen skall ske,
5. skyldighet att betala avgifter,
6. de villkor som behövs för att hindra eller begränsa skadlig påverkan
eller andra olägenheter,
7. de villkor som behövs avseende hanteringen i verksamheten av
kemiska produkter om hanteringen kan medföra olägenheter för den yttre
miljön,
8. de villkor som behövs om avfallshantering och återvinning och
återanvändning om hanteringen, återvinningen eller återanvändningen
kan medföra olägenheter för den yttre miljön,
9. de villkor som behövs med avseende på hushållningen med mark,
vatten och andra naturresurser,
10. de villkor som behövs med avseende på efterbehandling och
ställande av säkerhet,
11. den tid inom vilken anspråk i anledning av oförutsedda skador får
framställas,
12. den förlust av vatten eller annat som tillståndshavare enligt 31 kap.
22 och 23 §§ är skyldig att underkasta sig utan ersättning, och
13. rättegångskostnader.
Avser tillståndet arbeten för vattenverksamhet, skall i domen anges
den tid inom vilken arbetena skall vara utförda. Tiden får sättas till högst
tio år. Den tid inom vilken igångsättande av miljöfarlig verksamhet skall
ha skett skall anges.
Miljödomstolen får överlåta åt tillsynsmyndighet att fastställa villkor
av mindre betydelse.
Ytterligare bestämmelser om vad en dom i mål om vattenverksamhet
och vattenanläggningar skall innehålla finns i 7 kap. 6 § lagen (0000)
med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Paragrafen innehåller i första stycket en uppräkning som inte är
uttömmande. Uppräkningen är inte heller minimikrav på vad en dom i ett
ansökningsmål skall innehålla. Den är snarare att se som någon form av
minneslista. Vad domen skall den innehålla i varje enskilt mål måste
anpassas till ansökan och de frågor som denna aktualiserar i det målet.
Enligt andra stycket skall tid inom vilken tillståndsgivna arbeten för
vattenverksamhet skall utföras anges i domen. I domen kan också anges
inom vilken tid som miljöfarlig verksamhet skall ha satts igång.
Följs inte tiderna så förfaller tillståndet enligt 24 kap. 2 §.
Särskilt vid miljöfarlig verksamhet kan det ibland vara svårt för
domstolen att fastställa villkoren i minsta detalj. Tredje stycket innehåller
därför en regel om att domstolen får överlämna åt tillsynsmyndigheten att
fastställa villkor av mindre betydelse.

26 § På yrkande av sökanden får miljödomstolen i särskild dom avgöra
frågan om verksamhetens tillåtlighet om frågan inte enligt 17 kap. 1, 3
eller 4 § skall prövas av regeringen.
Om domstolen funnit att verksamheten är tillåtlig och om verksam-
hetens snara genomförande är angeläget, får domstolen i särskild dom
meddela tillstånd till de arbeten som behöver utföras. Att huvudför-
handling inte behöver hållas framgår av 16 § andra stycket.
Meddelas särskild dom, får miljödomstolen förordna att målet i övrigt
skall vila till dess domen fått laga kraft.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Paragrafen innehåller bestämmelser att tillåtlighetsfrågan kan avgöras
av miljödomstolen genom deldom. Detta kan jämföras med att
regeringen kan meddela avgörande om verksamhetens tillåtlighet enligt
17 kap. 1, 3 och 4 §§. Att tillåtlighetsfrågan kan avgöras genom deldom
kan spara tid och pengar. Detsamma gäller tillstånd till de brådskande
arbeten som behöver genomföras. De sistnämnda frågorna bör kunna
avgöras utan huvudförhandling.

27 § När verkningarna av verksamheten inte kan förutses med tillräcklig
säkerhet, får miljödomstolen vid meddelande av tillstånd till
verksamheten skjuta upp frågan om ersättning eller andra villkor till
dess erfarenhet har vunnits av verksamhetens inverkan.
I samband med uppskovsbeslutet skall miljödomstolen, i fråga om
skada eller förlust som kan antas bli mera kännbar, meddela
provisoriska föreskrifter om ersättning eller skadeförebyggande
åtgärder. Om det är nödvändigt för att motverka olägenheter, skall
provisoriska föreskrifter om skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått
meddelas.
Den uppskjutna frågan skall avgöras så snart som möjligt. Ersättning
får inte bestämmas till lägre belopp än vad som har bestämts
provisoriskt.
Då målet har skjutits upp i en viss del, skall miljödomstolen som
villkor för att tillståndet till verksamheten skall få tas i anspråk
föreskriva att sökanden hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den slutliga
ersättningen samt för den ersättning som bestämts provisoriskt och som
inte skall betalas innan tillståndet tas i anspråk. I fråga om slaget av
säkerhet gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken.
Preskriptionslagen (1981:130) gäller inte ersättningsanspråk som
omfattas av ett uppskovsbeslut.

Villkoren för en verksamhet enligt miljöbalken skall i regel fastställas i
samband med tillståndet. Ibland är dock verkningarna av en verksamhet
svåra att bedöma. För de miljöfarliga verksamheternas del kan det t.ex.
vara fråga om reningsteknik som är oprövad. Paragrafen innehåller
således bestämmelser om uppskov. Uppskovsbeslut bör bara meddelas då
ett verkligt behov föreligger.
Andra stycket innehåller bestämmelser till skydd för sakägarna. Den
provisoriska ersättningen eller åtgärden skall bestämmas så att sakägarna
hålls skadeslösa i avvaktan på det slutliga beslutet i ersättningsfrågan.
Enligt tredje stycket får den slutliga ersättningen inte sättas till lägre
belopp än den provisoriska ersättningen.

28 § När det finns skäl till det, får miljödomstolen förordna att tillståndet
till en verksamhet får tas i anspråk även om domen inte har vunnit laga
kraft. Som villkor skall föreskrivas att sökanden hos länsstyrelsen ställer
säkerhet för den ersättning som för en vattenverksamhet kan komma att
utgå, om domstolens dom ändras. I fråga om slaget av säkerhet gäller
2 kap. 25 § utsökningsbalken.
Om sökanden, sedan tillstånd till en verksamhet enligt balken har
meddelats, åläggs skyldighet att förebygga eller minska skador eller att
betala ersättning, får miljödomstolen förordna att domen skall gå i
verkställighet som om den hade fått laga kraft.
Överklagas en dom med ett förordnande enligt första eller andra
stycket, får Miljööverdomstolen undanröja förordnandet, innan talan mot
domen i övrigt prövas.

Paragrafens första stycke innehåller möjlighet för domstolen om den
finner skäl till det att meddela verkställighetsförordnande. Ett skäl till
verkställighetsförordnande kan vara att arbeten måste utföras före en
snabbt annalkande vinter.
Andra stycket innehåller en bestämmelse om omedelbar verkställighet
av beslut om skadeförebyggande åtgärder sedan tillstånd har meddelats.
Bestämmelsen omfattar uppskovsbeslut, andra fall då tillstånd redan
meddelats samt fall då godkännande har skett.
5.1.23 23 kap. Rättegången i Miljööverdomstolen och Högsta
domstolen

Rättegången i Miljööverdomstolen

1 § Miljödomstolens domar eller beslut får, om inte annat är föreskrivet,
överklagas hos Miljööverdomstolen. Vid överklagande till
Miljööverdomstolen av en dom eller ett beslut av en miljödomstol i dit
överklagat mål krävs prövningstillstånd.
Krävs det prövningstillstånd i Miljööverdomstolen, skall
miljödomstolens dom eller beslut innehålla uppgift om detta och
innehållet i 34 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Paragrafen har med en redaktionell ändring utformats i enlighet med
Lagrådets förslag.
I paragrafens första stycke uppställs krav på prövningstillstånd för att
domar och beslut av miljödomstol som först prövats av en förvaltnings-
myndighet eller kommun skall prövas av Miljööverdomstolen. I mål som
prövas enligt förvaltningsprocesslagen krävs det alltså prövningstillstånd
för att målet skall prövas av Miljööverdomstolen.
Enligt andra stycket skall miljödomstolens dom eller beslut innehålla
uppgift om prövningstillstånd krävs och under vilka förutsättningar
sådant tillstånd lämnas.

2 § Vid prövningen av om prövningstillstånd skall meddelas tillämpas
34 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291).
Meddelas inte prövningstillstånd står miljödomstolens dom eller beslut
fast. En uppgift om detta skall tas in i Miljööverdomstolens beslut.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Paragrafen innebär att förvaltningsprocesslagens regler om
prövningstillstånd i kammarrätt tillämpas på Miljööverdomstolen i fråga
om under vilka förutsättningar sådant tillstånd skall lämnas och vad ett
sådant tillstånd omfattar.

3 § Miljödomstolens beslut i frågor som avses i 22 kap. 14 § samt i
7 kap. 21 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet får överklagas särskilt. Beslut i fråga som avses i 7
kap. 12 § andra stycket lagen (0000) med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet får överklagas endast i samband med överklagande av
dom eller slutligt beslut i ansökningsmålet.

I paragrafens första mening anges när särskild talan får ske. Beslut under
handläggningen som avser provisoriska skadeförebyggande åtgärder
eller markavvattningssakkunnig får överklagas särskilt.
Beslut under handläggningen om inhibition enligt 7 kap. 12 § andra
stycket lagen om särskilda bestämmelser om vattenverksamhet får dock
inte överklagas särskilt. Detta beror på att någon åtgärd inte får vidtas.
Vid sådant förhållande finns det inte något skäl för att tillåta särskild
klagan.

4 § Om det är lämpligt, får Miljööverdomstolen uppdra åt en eller flera
ledamöter av domstolen att verkställa undersökning på platsen. Parterna
skall på lämpligt sätt underrättas om tiden för undersökningen. Vid
denna skall protokoll föras.
En utredning som ett miljöråd har verkställt beträffande en fråga av
teknisk beskaffenhet får inte läggas till grund för Miljööverdomstolens
dom eller beslut utan att parterna har beretts tillfälle att yttra sig över
utredningen. Detta gäller dock inte om utredningen i endast oväsentlig
utsträckning avviker från vad som har framkommit tidigare i målet.

Angående första stycket, se 22 kap. 13 §.
Andra stycket behövs eftersom mål i Miljööverdomstolen kan avgöras
på handlingarna. Utredning som inte tillför något nytt behöver dock
parterna inte beredas tillfälle att yttra sig över.

5 § Har i ett ansökningsmål, där kungörelse enligt 22 kap. 3 § har
utfärdats, sökanden överklagat miljödomstolens dom eller beslut, får
Miljööverdomstolen i stället för att förordna om delgivning med
motparterna besluta att ett exemplar av överklagandet skall översändas
till den eller de aktförvarare som har förordnats av miljödomstolen samt
utfärda kungörelse om överklagandet.
I kungörelsen skall uppges
1. att ett exemplar av handlingarna i målet hålls tillgängligt hos
aktförvararen eller aktförvararna,
2. att kallelser och andra meddelanden i målet till parterna skall, om
de inte särskilt tillställs någon part, införas i viss eller vissa ortstid-
ningar samt hållas tillgängliga hos aktförvararen eller aktförvararna,
3. att en svarsskrivelse skall ha kommit in till Miljööverdomstolen
inom den tid, minst tre veckor efter kungörandet, som
Miljööverdomstolen bestämt.
Kungörelsen skall införas i den eller de ortstidningar som miljödom-
stolen har bestämt för meddelanden i målet.
Då föreskrifterna i denna paragraf har iakttagits, skall delgivning
anses ha skett.

Miljööverdomstolen får i likhet med miljödomstolen använda kungörelse
istället för delgivning. Anledningen till detta är att det kan röra sig om ett
stort antal sakägare och att alla sakägare kanske inte är kända av
domstolen.

6 § Ett mål där en dom har överklagats får avgöras av Miljööver-
domstolen utan huvudförhandling eller muntlig handläggning, om en
sådan förhandling skulle sakna betydelse för prövningen. Om part och
motpart har begärt huvudförhandling eller muntlig handläggning, skall
dock sådan hållas, om den inte uppenbarligen skulle vara utan betydelse.
Vid huvudförhandling får utredningen läggas fram genom Miljööver-
domstolens försorg i den omfattning som domstolen bestämmer.
Om Miljööverdomstolen i ett överklagat ansökningsmål finner att vite
eller annan påföljd för utevaro bör föreläggas någon part, får före-
läggandet inte tillkännages parten genom kungörelse som avses i 5 §
utan skall delges med parten.

Paragrafen har en motsvarighet i 13 kap. 69 § vattenlagen.
Paragrafens första stycke innebär att det inte finns någon absolut rätt
till huvudförhandling eller muntlig handläggning. Huvudförhandling
eller muntlig handläggning behöver inte hållas i samma utsträckning i
överrätt som i underrätt.
Det kan många gånger vara lämpligt att ledamot av domstolen
framlägger utredning. I andra stycket anges det därför att domstolen
bestämmer i denna fråga.
Av rättssäkerhetsskäl räcker det enligt paragrafens tredje stycke inte att
part genom kungörelse delges föreläggande om vite eller annan påföljd.

7 § I fråga om rättegången i Miljööverdomstolen gäller i ansökningsmål
i övrigt 21 kap. 7 §, 22 kap. 12, 21, 23-28 §§ samt 7 kap. 5 och 7 §§
lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.
Miljööverdomstolen får förordna att tillståndet till en verksamhet som
meddelats av miljödomstolen får tas i anspråk trots att domen inte vunnit
laga kraft. För sådant förordnande gäller 22 kap. 28 § första stycket.

I andra meningen anges att Miljööverdomstolen kan förordna om
omedelbar verkställighet av miljödomstolens tillståndsdom. Detta kan få
praktisk betydelse om handläggningen av ett överklagat mål skulle dra ut
på tiden. Förordnandet bör vara betingat av praktiska skäl som att
brådskande arbeten måste utföras.

Rättegången i Högsta domstolen

8 § Miljödomstolens domar och beslut i mål som i första instans har
prövats av en kommun eller en förvalningsmyndighet får inte överklagas.

Paragrafen innebär att Miljööverdomstolen är sista instans i mål och
ärenden som i första instans prövats av kommun eller
förvaltningsmyndighet. Anledningen till detta utvecklas i avsnitt 4.22.1.

9 § Miljööverdomstolens domar eller beslut får, om inte annat är
föreskrivet, överklagas hos Högsta domstolen.
I fråga om rättegången i Högsta domstolen gäller bestämmelserna om
rättegången i Miljööverdomstolen i 5 och 6 §§ och 7 § första meningen.

Paragrafen innebär att rättegångsbalken är tillämplig utom i fall som
regleras i andra stycket. Prövningstillstånd krävs alltså enligt 54 kap. 9 §
rättegångsbalken.
5.1.24 24 kap. Tillstånds giltighet, omprövning m. m.

Verkan av domar och beslut enligt miljöbalken

1 § Om en dom eller ett beslut som har meddelats i ett ansökningsmål
enligt 21 kap. 1 § första stycket denna balk eller 7 kap. 1 § lagen (0000)
med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet avser tillstånd till en
verksamhet enligt balken och domen eller beslutet har vunnit laga kraft,
gäller tillståndet mot alla, såvitt avser frågor som har prövats i domen
eller beslutet. Detsamma gäller beslut om tillstånd till miljöfarlig
verksamhet som har meddelats av länsstyrelse eller kommun med stöd av
9 kap. 8 § samt beslut om tillstånd till markavvattning som har meddelats
av länsstyrelse enligt 11 kap. Avser tillståndet utförandet av en vattenan-
läggning, innefattar det rätt att bibehålla anläggningen. Till följd av
detta kapitel, 7 kap. 20 och 22 §§, 9 kap. 5 §, 10 kap. 12 § denna balk
eller 2 kap. 10 § samt 7 kap. 13-17 §§ lagen med särskilda bestämmelser
om vattenverksamhet, kan dock ett tillstånd begränsas eller förenas med
ändrade eller nya villkor, eller återkallas och fortsatt verksamhet
förbjudas. Ett sådant ingripande kan också ske genom brådskande
förelägganden eller förbud enligt 26 kap. 9 § fjärde stycket.
Med tillstånd avses i detta kapitel även godkännande av arbeten eller
åtgärder enligt 11 kap. 16 §.
En omprövningsdom eller ett omprövningsbeslut har samma verkan
som en tillståndsdom eller ett tillståndsbeslut.

Enligt första stycket första meningen gäller en lagakraftvunnen dom i ett
ansökningsmål mot alla såvitt avser frågor som har prövats i domen eller
beslutet. Detsamma gäller för beslut som länsstyrelse eller kommun
meddelat i ärenden om tillstånd till miljöfarlig verksamhet med stöd av
9 kap. 8 § och för beslut som länsstyrelse meddelat i frågor om tillstånd
till markavvattning.
Den materiella rättskraften hos en dom i ett ansökningsmål är alltså en
annan än den hos en tvistemålsdom i ett dispositivt mål enligt
rättegångsbalken. Sådana domar har i dispositiva mål enligt 17 kap. 11 §
rättegångsbalken giltighet endast mellan parterna i målet. Det har också
den betydelsen att 17 kap. 3 § rättegångsbalken inte är tillämplig på
själva tillståndsfrågan. Miljödomstol har i stället
officialprövningsskyldighet i fråga om tillstånd skall beviljas eller inte.
En lagakraftvunnen dom om tillstånd i ett ansökningsmål innebär att
alla som har kunnat föra talan i målet blir bundna av domen. Detta gäller
även om någon inte har blivit i vederbörlig ordning kallad och inte heller
fört talan i målet. Domen kan alltså inte på ordinär väg rivas upp på talan
av någon enskild sakägare. Inte heller med avseende på allmänna
intressen kan tillståndet i ordinär väg rubbas. I fjärde och femte
meningen erinras dock om de möjligheter som ges att ändra och återkalla
samt förbjuda fortsatt verksamhet. Att så kan ske inskränker alltså
rättskraften.
Dessutom finns möjligheter att angripa domen med extraordinära
rättsmedel enligt rättegångsbalken, dvs. begäran om resning eller
återställande av försutten tid eller domvillobesvär. Om domen upphävs
eller ändras enligt bestämmelserna om extraordinära rättsmedel, blir dess
rättskraftsverkan i motsvarande utsträckning inskränkt. Sålunda kan t.ex.
en skadelidande sakägare, som inte har blivit i vederbörlig ordning kallad
i målet och som inte heller har fört talan i detta, anföra domvillobesvär
med påföljd att domen inte gäller ersättning såvitt avser den sakägaren.
Vad nu sagts gäller också beträffande företrädare för sådana allmänna
intressen som är av beskaffenhet att de skall bedömas i ansöknings-
målet. Prövningen enligt miljöbalken ersätter emellertid inte till-
ståndsprövningen enligt annan lagstiftning, t.ex. bygglovsprövning enligt
plan- och bygglagen.
Miljödomstolens dom hindrar inte heller ingripanden av myndigheter
enligt t.ex. brand- eller arbetsmiljölagstiftningen. Inte heller
räddningstjänsten omfattas. Tillståndsbeslutet kommer att ha rättskraft
endast i de frågor som beslutet omfattar. Det bör således även
fortsättningsvis vara möjligt för hälsoskyddsmyndigheterna och/eller
kemikaliemyndigheterna att ingripa med stöd av de allmänna
hänsynsreglerna eller de särskilda reglerna om kemikalier och
hälsoskydd i frågor som inte har blivit föremål för prövning av
tillståndsmyndigheten.
Reglerna i balken om tillsyn bör ge tillsynsmyndigheterna rätt att
ingripa med förelägganden och förbud i ett enskilt fall för att balkens
föreskrifter och vad som kan följa av dem skall iakttas. Detta är viktigt
att slå fast.
Vid tillståndsgiven verksamhet innebär ofta bestämmelserna om
tillståndsbeslutets rättsverkan dock att hänsynsreglerna inte behöver
iakttas i vidare mån än som följer av tillståndet.
Det är således av stor vikt att alla begränsningar och villkor skrivs in i
tillståndet och att detta görs tydligt.
Tillståndet ger alltså en trygghet. Den tillståndshavare som följer
villkoren behöver normalt inte frukta att det allmänna ställer ytterligare
krav med stöd av hänsynsreglerna, i vart fall inte beträffande sådana
frågor som har prövats vid tillståndsgivningen.
Det bör betonas att det genom tillståndsdomen inte avgörs frågor om
äganderätten till de mark- och vattenområden som tas i anspråk för
verksamheten. Även om det antagande som miljödomstolen har utgått
ifrån är oriktigt, kan något yrkande om utrivning eller ändring av
byggnaden eller annan inskränkning inte framställas i miljömålet av den
rätte ägaren eller någon annan. I de fall då rätten att utföra företaget
enligt tillståndsdomen är förenad med en fastighet, kan emellertid
tillståndshavarens rätt enligt domen övergå till den som efter klandertalan
har vunnit rätt till fastigheten, varvid bl.a. ersättningsreglerna i 5 kap.
jordabalken om verkan av att fast egendom frånvinns någon efter klander
m.m. kan bli tillämpliga. I jordabalken finns emellertid också regler om
hävd till fast egendom (16 kap.) och godtrosförvärv på grund av
inskrivning m.m. (18 kap.)
Enligt första stycket tredje meningen innefattar ett tillstånd att uppföra
en vattenanläggning rätt att bibehålla anläggningen. Denna bestämmelse
behövs med hänsyn till andra bestämmelser i miljöbalken, t.ex. reglerna
om återkallelse i 3 § detta kapitel.
I första stycket fjärde och femte meningen anges viktiga
inskränkningar i domens rättskraft. Det hänvisas till 2 kap. 10 § samt
7 kap. 13-17 §§ lagen (0000) med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet om skyldighet att avstå vatten vid torka m.m., 7 kap.
20 § om föreskrifter för ett miljöskyddsområde, 7 kap. 22 § om
föreskrifter för ett vattenskyddsområde, 9 kap. 5 § om generella
föreskrifter, 10 kap. 12 § om inskränkningar i markanvändningen, 26
kap. 9 § fjärde stycket om brådskande förelägganden och förbud som är
nödvändiga till följd av särskilda omständigheter samt till
bestämmelserna i det följande i detta kapitel om omprövning och
återkallelse m.m.
Den omständigheten att ett tillstånd föreligger hindrar naturligtvis inte
att tillståndet och därmed förenade rättigheter får vika helt eller delvis till
följd av tvångsförfoganden enligt balken eller expropriationslagen. I
likhet med för annan egendom gäller expropriationslagen och
tvångsförfoganden även för tillstånd.
Enligt andra stycket gäller samma rättskraftsregler för tillstånd som för
ett godkännande av ändrings- eller lagningsarbeten avseende
vattenanläggningar. Det finns inte skäl att ha andra rättskraftsregler för
godkännanden.

2 § Tillståndet förfaller, om tillståndshavaren inte iakttar de
bestämmelser som har meddelats i tillståndsdomen eller
tillståndsbeslutet i fråga om tid inom vilken arbetena skall vara utförda
eller den tid inom vilken igångsättning skall ha skett.
Om tillståndshavaren visar att denne har giltigt skäl för dröjsmålet
eller att synnerliga olägenheter skulle uppstå om tillståndet förfaller, kan
tillståndsmyndigheten förlänga tiden med högst tio år. Tillstånds-
myndigheten får föreskriva nya eller strängare villkor efter vad som är
skäligt. Ansökan om förlängning skall göras innan den föreskrivna tiden
har gått ut.

Första stycket innehåller bestämmelser om verkan av att föreskriven tid
inom vilken arbeten skall vara utförda för en vattenverksamhet eller den
tid inom vilken igångsättande av en miljöfarlig verksamhet skall ha skett
inte iakttas. Miljödomstolen skall enligt 22 kap. 25 § andra stycket alltid
ange dessa tider. Bestämmelsen har utformats så att tillståndet förfaller i
sin helhet. En arbetstid får dock anses iakttagen, om endast obetydliga
delar återstår att utföra.
Verkan av att tillståndet till en vattenverksamhet förfaller även
beträffande redan utförda delar av verksamheten blir att de med
tillståndet förenade rättigheterna av servituts natur förfaller medan
egendom som har tagits i anspråk med äganderätt alltjämt tillkommer
tillståndshavaren. I 26 kap. 10 och 14 §§ ges länsstyrelsen möjlighet att
vid vite förelägga tillståndshavaren att riva ut en anläggning som kan
skada allmänna eller enskilda intressen. Handräckning kan också
meddelas enligt 26 kap. 17 §.
Enligt andra stycket kan tiden förlängas med högst tio år. Frågan
handläggs som ansökningsmål (21 kap. 1 § första stycket punkt 5). Som
giltigt skäl har i vattenpraxis brukat godtas svårigheter att utverka
erforderliga tillstånd eller få fram arbetsmaskiner eller personal.
Synnerliga olägenheter kan i allmänhet antas uppstå om en
vattenverksamhet har utförts till en del. Motparters intressen måste
beaktas.

3 § Tillståndsmyndigheten får helt eller delvis återkalla tillstånd, dispens
eller godkännande som meddelats enligt balken, eller enligt föreskrifter
med stöd av balken, och förbjuda fortsatt verksamhet
1. om den som har sökt tillståndet, dispensen eller godkännandet har
vilselett tillståndsmyndigheten genom att lämna oriktiga uppgifter eller
underlåta att lämna uppgifter av betydelse för tillståndet, dispensen,
godkännandet eller villkoren,
2. när tillståndet, dispensen, godkännandet eller villkor som gäller för
verksamheten eller åtgärden inte har följts och avvikelsen inte är av
ringa betydelse,
3. om det till följd av verksamheten eller åtgärden har uppkommit
någon olägenhet av väsentlig betydelse som inte förutsågs när
verksamheten eller åtgärden tilläts,
4. om det till följd av verksamheten eller åtgärden har uppkommit
sådana förhållanden som enligt 2 kap. 9 § innebär att verksamheten inte
får bedrivas,
5. om verksamheten slutligt har upphört,
6. om ett nytt tillstånd ersätter ett tidigare tillstånd,
7. om det behövs för att uppfylla Sveriges förpliktelser till följd av EU-
medlemskapet,
8. om underhållet av en vattenanläggning allvarligt har försummats,
eller
9. om tillstånd att inverka på vattenförhållandena inte har utnyttjats
under en längre tid och det kan antas att tillståndet inte heller kommer
att utnyttjas.
Miljödomstolen får om tillståndet avser verksamhet vid en
vattenanläggning eller i fall som avses i första stycket 8 eller 9 återkalla
rätten att bibehålla en vattenanläggning.

Paragrafen innehåller bestämmelser om när återkallelse av tillstånd får
ske samt förbud mot fortsatt verksamhet får meddelas. Reglerna bör så
långt möjligt vara desamma för de olika verksamheter som kan
förekomma enligt miljöbalken. Särreglering har dock skett beträffande
vattenanläggningar och tillstånd som inte utnyttjas och kan påverka
vattenförhållandena i punkterna 8 och 9.
Med oriktiga uppgifter i första punkten avses även ofullständiga
uppgifter. Tillstånd bör återkallas vid vilseledande. Det kan dock
undantagsvis vara tillräckligt att omprövning sker av villkoren eller
tillståndet enligt 5 § första stycket tredje punkten.
Enligt andra punkten kan återkallelse ske om tillstånd, dispens,
godkännande eller villkor som gäller för tillståndet inte följs. Obetydliga
överträdelser skall inte medföra en sådan påföljd. Dessutom bör andra
sätt att åstadkomma rättelse först prövas. Således bör förelägganden om
rättelse enligt 26 kap. 9 § först ges.
Omprövning enligt 5 § första stycket fjärde punkten kan ibland också
vara tillräckligt. Att det anges att även underlåtenhet att följa själva
tillståndet, dispensen eller godkännandet kan leda till påföljd är föranlett
av att det i nuvarande koncessionsnämndspraxis förekommit att
överträdelse av i tillståndet angiven produktionsmängd inte ansetts vara
villkorsbrott.
Tredje punkten motsvarar närmast 23 § första stycket tredje punkten
miljöskyddslagen. I första hand skall möjligheterna till omprövning
enligt 5 § första stycket femte punkten användas. Vid svårare olägen-
heter, som inte kan avhjälpas genom villkorsändring, kan återkallelse ske
eller förbud mot fortsatt verksamhet meddelas.
I fjärde punkten - som utformats i enlighet med Lagrådets förslag -
anges det att om stoppregeln blir tillämplig kan fortsatt verksamhet
förbjudas eller återkallelse ske. Beträffande innebörden av stoppregeln
hänvisas till författningskommentaren till 2 kap. 9 §.
Det finns i enlighet med punkten 5 inte skäl att låta tillstånd, dispens,
eller godkännande gälla som avser en verksamhet som har slutligt
upphört. Har t.ex. en verksamhet övergivits kan tillståndet återkallas och
fortsatt verksamhet förbjudas. Detsamma gäller enligt punkten 6 om ett
nytt tillstånd ersatt ett tidigare tillstånd. Detta gäller på motsvarande sätt
för dispens eller godkännande även om det inte uttryckligen anges i
punkten.
Punkten 7 är en nödvändig följd av medlemskapet i EU. Om EU t.ex.
förbjuder användningen av ett bekämpningsmedel måste Sverige kunna
återkalla ett av svenska myndigheter tidigare givet godkännande.
Enligt punkten 8 kan allvarlig försummelse av underhållet av en vat-
tenanläggning föranleda påföljd. Det är viktigt att vattenanläggningar
underhålls. Detta gäller särskilt dammar som om de brister kan orsaka
stora skador.
Enligt punkten 9 kan ett tillstånd återkallas även när ett tillstånd att
inverka på vattenförhållandena inte har utnyttjats under en längre tid och
det kan antas att tillståndet inte heller kommer att utnyttjas. Hänsyn får
tas till omständigheterna i det enskilda fallet när det gäller att bedöma hur
lång tid som skall ha förflutit för att återkallelse skall kunna ske.
Avgörande vikt bör fästas vid de olägenheter som uppstår för andra
intressen, som är beroende av samma vattentillgång och av att osäkerhet
råder beträffande de gällande rättsförhållandena. Punkten är först och
främst tillämplig då ett tillstånd att inverka på vattenförhållandena, t.ex.
ett dämnings- eller regleringstillstånd, börjat utnyttjas men verksamheten
läggs ner och sedan inte återupptas under en längre tid. Det är också
tillämpligt då tillståndshavaren inte ens tar sitt tillstånd i anspråk. Under
löpande arbetstid kan dock återkallelse inte ske.
En återkallelse av ett tillstånd innebär inte att tillstånd till en
vattenanläggning som ingår i verksamheten automatiskt förverkas. I
andra stycket föreskrivs därför att rätten att bibehålla en
vattenanläggning får återkallas. Av 4 § framgår att ett sådant beslut skall
kombineras med åläggande att riva ut vattenanläggningen om inte någon
annan övertar ansvaret för den.

4 § I samband med ett beslut om återkallelse enligt 3 § andra stycket som
avser en vattenanläggning skall miljödomstolen ålägga den som är
ansvarig för underhållet av anläggningen att riva ut den och att vidta de
åtgärder som behövs för att förebygga eller minska skador genom
utrivningen.
I stället för åläggande enligt första stycket får miljödomstolen medge
någon annan vars rätt är beroende av utrivningen eller, till skydd för
allmänna intressen, staten, en kommun eller ett vattenförbund att riva ut
anläggningen på den underhållsskyldiges bekostnad. Domstolen får
också meddela förordnande enligt 11 kap. 20 §. Då äger 11 kap. 20 §
fjärde stycket och 21 § motsvarande tillämpning.

Angående första stycket, se kommentaren till tredje paragrafen andra
stycket.
Enligt andra stycket kan domstolen bestämma att skyldigheten att
underhålla anläggningen skall övergå på någon annan. Då gäller
bestämmelsen i 11 kap. 20 §. Fastighetsägare som skadas genom
anläggningen, staten, kommun eller vattenförbund kan få ta över
underhållsskyldigheten. Om underhållet övertas av fastighetsägare gäller
också 11 kap. 21 §. Om den som övertagit underhållsskyldigheten vill
använda anläggningen för en vattenverksamhet måste han söka tillstånd
till detta.

5 § I fråga om miljöfarlig verksamhet eller vattenverksamhet får
tillståndsmyndigheten ompröva tillstånd såvitt avser bestämmelse om
tillåten produktionsmängd eller annan liknande bestämmelse om
verksamhetens omfattning, samt ändra eller upphäva villkor eller andra
bestämmelser eller meddela nya sådana.
1. när, från det tillståndsbeslutet vann laga kraft, förflutit tio år eller
den kortare tid som, på grund av vad som följer av Sveriges medlemskap
i Europeiska unionen, föreskrivs av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer,
2. om verksamheten med någon betydelse medverkar till att en
miljökvalitetsnorm överträds,
3. om den som har sökt tillståndet har vilselett tillståndsmyndigheten
genom att lämna oriktiga uppgifter eller underlåta att lämna uppgifter av
betydelse för tillståndet eller villkoren,
4. när tillståndet eller villkor som gäller för verksamheten inte har
följts,
5. om det genom verksamheten uppkommit en olägenhet av någon
betydelse som inte förutsågs när verksamheten tilläts,
6. om förhållandena i omgivningen har ändrats väsentligt,
7. om en från hälso- eller miljösynpunkt väsentlig förbättring kan
uppnås med användning av någon ny process- eller reningsteknik,
8. om användandet av någon ny teknik för mätning eller uppskattning
av förorening eller annan störning skulle medföra väsentligt bättre
förutsättningar för att kontrollera verksamheten,
9. om verksamheten helt eller till väsentlig del är förlagd inom ett
område där förbud råder enligt föreskrift eller beslut med stöd av 9 kap.
4 §,
10. för att förbättra en anläggnings säkerhet, eller
11. om det visar sig att anordningar som har vidtagits eller villkor som
har meddelats till skydd för fisket med stöd av 11 kap. 8 § eller enligt
6 kap. 5 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet är mindre ändamålsenliga.
Täkttillstånd får när tio år förflutit från det att tillståndet vann laga
kraft upphävas helt eller delvis eller förenas med ändrade villkor. Visar
sig tillståndsvillkoren vara otillräckliga för att motverka negativ
påverkan på naturmiljön får villkoren ändras redan före utgången av den
i första meningen angivna tiden.
I fall som avses i första stycket 5 får miljödomstolen också besluta om
andra åtgärder som behövs för att förebygga eller minska olägenheter
för framtiden.
Tillståndsmyndigheten får inte med stöd av denna paragraf meddela så
ingripande villkor eller andra bestämmelser att verksamheten inte längre
kan bedrivas eller att den avsevärt försvåras.

Ingressen till första stycket har utformats i enlighet med Lagrådets
förslag. Att bryta mot bestämmelse om tillåten produktionsmängd har i
Koncessionsnämndspraxis inte ansetts vara villkorsbrott. Eftersom ett
sådant förfarande bör kunna föranleda omprövning har ingressen till
första stycket i paragrafen fått den angivna utformningen.
Dock har orden efter vad som är skäligt utgått eftersom 2 kap. 7 §
skall tillämpas på bedömningen av vilken produktionsmängd och vilka
villkor som skall gälla för verksamheten.
För vattenverksamhet bestämmer vattendomstolen idag i domen en tid
för omprövning av villkoren på 10-30 år (15 kap. 3 § vattenlagen).
Villkoren för vattenverksamhet kommer i likhet med villkoren för
miljöfarlig verksamhet att enligt första punkten kunna omprövas efter tio
år. Det förtjänar att påpekas att det inte är fråga om någon obligatorisk
omprövning efter tio år. Tillräckliga skäl saknas att särbehandla
vattenverksamhet som sådan. Det bör istället vara verkningarna av en
verksamhet som skall ligga till grund för om omprövning skall ske.
Enligt första stycket andra punkten kan omprövning ske om
verksamheten med någon betydelse medverkar till att en
miljökvalitetsnorm överträds. I författningskommentaren till 5 kap. 3 och
4 §§ ges närmare anvisningar om tillämpningen av
miljökvalitetsnormerna.
Första stycket tredje, fjärde och femte punkterna kommenteras närmare
i kommentaren till 3 § första till tredje punkten.
Av sjätte punkten följer att omprövning kan ske också när för-
hållandena i den miljö som omger verksamheten har ändrats väsentligt.
Innebörden är att alla förhållanden i omgivningen som har ändrats
väsentligt och som medför att störningarna eller påverkan från viss
verksamhet för framtiden inte bör tålas i samma utsträckning som
tidigare kan utgöra grund för omprövning. Läget kan vara det att det efter
tillståndsbeslutet för en verksamhet tillkommit utsläpp från andra
industrier eller anläggningar i samma vatten- eller luftområde. Med
hänsyn till detta kan riskerna för människors hälsa och för miljön ha ökat
på grund av att mängden föroreningar ökat eller på grund av att effekten
av föroreningarna har blivit kraftigare genom samverkan mellan olika
förorenande ämnen (s.k. synergism). Det kan vidare förhålla sig så att
den omgivande miljön efter tillståndsbeslutet har blivit känsligare för
störningar eller påverkan från verksamheten. Det kan också vara fråga
om faktiska förändringar av vattenförhållandena. Det kan t.ex. ha
tillkommit nya vatten eller avloppsföretag som förändrat
vattensituationen.
Sjunde punkten handlar om ny process- eller reningsteknik. Att
tekniken angetts som ny betyder inte att den skall vara ny i den
bemärkelsen att den har uppfunnits först efter det att tillstånd meddelats.
Tekniken kan mycket väl ha varit känd när tillstånd meddelades. Den kan
ha varit för outvecklad eller för dyr för att användas. Vid omprövningen
kan bedömningen vara en annan. Stor vikt bör fästas vid kostnaderna
inom aktuell bransch för övergången till den nya tekniken och till den tid
som behövs för övergången.
Åttonde punkten är avsedd att kunna tillämpas när ny teknik kan
användas för kontrollen av verksamheten, antingen så att en effektivare
kontroll kan erhållas genom att en annan parameter mäts än förut eller
genom att annan mätutrustning används, varigenom det kan upptäckas
nya störningskällor som bör åtgärdas. I fråga om innebörden av att
tekniken skall vara ny gäller detsamma som enligt punkten 7.
Förbud enligt 9 kap. 4 § om utsläpp av avloppsvatten och uppläggning
av fasta ämnen bör kunna utgöra grund för omprövning. Nionde punkten
anger detta.
Omprövning av villkoren kan enligt tionde punkten ske för att förbättra
en anläggnings säkerhet.
Anledning till omprövning enligt elfte punkten kan antingen vara att
den tidigare föreskriften har varit olämplig redan från början eller att
ändrade förhållanden senare inträffat i vattenområdet. Vid ompröv-
ningen kan en årlig avgift enligt 6 kap. 5 § lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet fastställas eller ändras. Innebär de
ändrade föreskrifterna en skyldighet för tillståndshavaren att avstå vatten
eller fallhöjd eller en inskränkning i ett regleringstillstånd, är han enligt
31 kap. 23 § berättigad till ersättning för sin förlust endast till den del
denna överstiger en viss andel som miljödomstolen bestämt i tillstånds-
domen. För någon annan förlust eller kostnad har tillståndshavaren inte
rätt till ersättning.
Andra stycket motsvarar i sak 18 § fjärde stycket naturvårdslagen. Skäl
saknas att inte behålla dessa strängare regler för täkter.
Tredje stycket innebär att det är möjligt att i de fall en verksamhet har
upphört meddela de förelägganden som behövs, t.ex. i fråga om
efterbehandling.
Fjärde stycket har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. I
omprövningsfall är det redan fastslaget att verksamheten får bedrivas.
Miljödomstolen bör därför inte i dessa fall meddela så ingripande
föreskrifter eller villkor att verksamheten inte längre kan bedrivas eller
avsevärt försvåras. Med avsevärt försvåras förstås mycket ingripande
föreskrifter eller villkor som är att nästan likställa med att verksamheten
inte längre kan bedrivas. För att återkallelse eller förbud mot att fortsätta
att bedriva verksamhet skall meddelas måste någon av förutsättningarna i
3 § detta kapitel vara uppfylld.

6 § Har villkor fastställts för två eller flera miljöfarliga verksamheter
enligt 16 kap. 8 § och återkallas tillståndet eller omprövas villkoren för
en av verksamheterna, får villkoren för de övriga verksamheterna
omprövas.

En förutsättning för att villkor skall kunna fastställas för två eller flera
verksamheter med tillämpning av 16 kap. 8 § måste vara att tillstånden
kan utformas på sådant sätt att verksamheterna genom villkor i
tillståndsbesluten blir formellt bundna av den samverkan de ingått i.
Detta förutsätter att villkoren för samtliga berörda företag prövas
samtidigt. Skulle någon av verksamheterna av någon anledning upphöra
eller annars bryta sig ur samverkan måste villkoren för samtliga
verksamheter kunna omprövas.

7 § Ansökan om prövning som avses i 3 6 §§ får göras hos miljödomstol
av Naturvårdsverket, Kammarkollegiet och länsstyrelsen. Skall frågan
prövas av någon annan myndighet än domstol eller av kommun, får den
tas upp utan någon särskild framställning.

I paragrafen anges de myndigheter som har rätt att begära omprövning
och återkallelse av tillstånd samt förbud mot fortsatt verksamhet. När
annan myndighet än domstol eller en kommun är tillståndsmyndighet
behövs det inte någon särskild framställan utan tillståndsmyndigheten
kan självmant ta upp frågan om prövning.

8 § Efter ansökan av tillståndshavaren får tillståndsmyndigheten
upphäva eller ändra andra bestämmelser och villkor i en tillståndsdom
eller ett tillståndsbeslut än som avser storleken av ersättningens belopp.
Villkoret får dock upphävas eller mildras endast om det är uppenbart att
villkoret inte längre behövs eller är strängare än nödvändigt eller om
ändringen påkallas av omständigheter som inte förutsågs när tillståndet
meddelades.

Det kan visa sig att villkor som fastställts vid tillståndsgivningen är
strängare än nödvänndigt eller inte behövs. Det är självfallet inte alltid
möjligt att förutse allt som kommer att hända med en verksamhet i
framtiden. Paragrafen ger därför under angivna förutsättningar möjlighet
till att upphäva eller ändra villkor på begäran av tillståndshavaren utan att
denne behöver söka nytt tillstånd på andra villkor. Villkoren kan ändras i
såväl skärpande som mildrande riktning.

9 § Ytterligare bestämmelser om omprövning av vattenverksamhet finns i
7 kap. 13 16 §§ lagen (0000) med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet.

I paragrafen erinras om att ytterligare bestämmelser om omprövning
finns i lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

10 § Om regeringen i samband med prövningen av en verksamhet har
föreskrivit att ett visst villkor skall gälla för ett tillstånd, får miljödom-
stolen vid omprövningen inte avvika väsentligt från villkoret utan att
regeringen har medgivit det.

Enligt paragrafen behövs regeringens medgivande för att väsentligt
avvika från villkor som regeringen har bestämt skall gälla.

Ändrade förhållanden i samfälligheter

11 § Bestämmelser om ändrade förhållanden i samfälligheter finns i
7 kap. 17 och 18 §§ lagen (0000) med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet.

I paragrafen erinras om att lagen med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet innehåller bestämmelser om ändrade förhållanden i
samfälligheter.

Oförutsedda olägenheter med vilthägn

12 § Länsstyrelsen får besluta nya eller ändrade villkor, om det genom
ett vilthägn uppkommer någon olägenhet som inte förutsågs när
tillståndet gavs. Kan olägenheten inte avhjälpas och är den betydande,
får tillståndet återkallas. Tillståndet får även återkallas, om vilthägn som
avses med tillståndet inte längre behövs.

I anslutning till denna paragraf, som motsvarar 24 a § tredje stycket
naturvårdslagen finns det skäl att uppmärksamma följande. När tillstånd
till vilthägn prövas skall enligt 12 kap. 11 § behovet av skydd för
friluftslivet och naturmiljön beaktas. Länsstyrelsen kan således bl.a.
föreskriva att passager skall ordnas. Följaktligen bör stängselgenombrott
enligt 26 kap. 11 § inte vara möjligt beträffande vilthägn som har
tillståndsprövats. Har ägaren uppfört vilthägn utan vederbörligt tillstånd,
är det sannolikt mera praktiskt att tillsynsmyndigheten vidtar åtgärder
med stöd av den centrala tillsynsbestämmelsen i 26 kap. 9 §. Det som nu
har sagts utesluter dock inte att fall kan förekomma då regeln om
stängselgenombrott blir tillämplig även beträffande vilthägn, t.ex. om
hägnet är av äldre datum och inte omfattas av naturvårdslagens eller
miljöbalkens regler.

Oförutsedda skador

13 § Om en vattenverksamhet eller en vattenanläggning, som har utförts
i enlighet med ett tillstånd enligt denna balk, medför skador som inte
förutsågs av miljödomstolen när tillståndet meddelades, får den
skadelidande framställa anspråk på ersättning enligt 31 kap.
Om fråga är om betydande skador för enskild eller för något allmänt
intresse, får begäras sådana ändringar på verksamhetsutövarens
bekostnad av vattenverksamheten eller vattenanläggningen som, utan att
medföra skador för tredje man eller väsentliga olägenheter för
tillståndshavaren, är ägnade att förebygga eller minska framtida skador.
I fråga om allmänna intressen förs talan av Naturvårdsverket,
Kammarkollegiet, länsstyrelse eller kommun.
Anspråk på grund av oförutsedda skador skall för att få tas upp till
prövning framställas till miljödomstolen inom fem år eller den längre tid,
högst tjugo år, som kan ha bestämts i samband med tillståndet. Tiden
räknas från utgången av den av domstolen bestämda tiden inom vilken
arbetena skall vara utförda.
Vid skada som avses i 7 kap. 7 § lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet utgår tiden för framställan dock
aldrig tidigare än två år från det att skadan uppkom.
Bestämmelserna i preskriptionslagen (1981:130) gäller inte anspråk
enligt denna paragraf.

Paragrafen motsvarar närmast 15 kap. 17 § vattenlagen. Den sakliga
ändring som har gjorts är att även länsstyrelsen och Naturvårdsverket får
föra talan i fråga om allmänna intressen.
Paragrafen innebär en inskränkning av tillståndets rättskraft. För att
paragrafen skall vara tillämplig skall det röra sig om en missbedömning i
fråga om de faktiska verkningarna av en vattenverksamhet. En
oförutsedd skada skall alltså anses föreligga om domstolen förbisett att
en skada kunde uppkomma eller missbedömt omfattningen av den. Att
tillstånd till att ta anläggning för bortledande av grundvatten ur bruk inte
omfattas av paragrafen framgår av 11 kap. 22 §.
Anspråk enligt andra stycket får framställas såväl av enskilda sakägare
som av företrädare för allmänna intressen.
Parterna kan genom avtal i förväg reglera eventuellt uppkommande
oförutsedda skador. En sakägare kan alltså avstå från rätten till ersättning
för oförutsedda skador.
Ett exempel på oförutsedd skada är erosionsskador. Dessa kan ofta inte
förutses eller bedömas omfattningen av.
Domstolen skall bestämma tiden till mellan fem och tjugo år. Så lång
tid som tjugo år bör utgöra ett undantag.

14 § Framställan som avses i 13 § skall vara skriftlig och ges in till
miljödomstolen i tre exemplar. Ett exemplar skall delges tillståndshava-
ren.
Anspråket prövas före eller efter utgången av den tid som gäller för
framställan. Beträffande förfarandet gäller vad som stadgas om
förfarandet i stämningsmål i 7 kap. 8 12 §§ lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet. Dessutom tillämpas 22 kap. 23 §
samt 28 § andra och tredje stycket.

Anspråk på oförutsedd skada kan framställas redan innan tiden för
anmälan utgått.
5.1.25 25 kap. Rättegångskostnader och liknande kostnader

Rättegångskostnader vid domstol m. m.

1 § I mål om utövande av miljöfarlig verksamhet gäller inte
rättegångsbalken i fråga om rättegångskostnader.

Första paragrafen innebär att rättegångskostnadsersättningar inte kommer
att betalas i mål om utövande av miljöfarlig verksamhet. En anledning till
detta är den vida sakägarkretsen vid luftföroreningar. Det skulle därför
komma att föra för långt att ålägga sökandena att på samma sätt som i
mål om vattenverksamhet enligt nästföljande paragraf stå för samtliga
kostnader.

2 § I ansökningsmål om vattenverksamhet, utom sådana som anges i
andra stycket, och i mål som avses i 21 kap. 1 § andra stycket, skall
sökanden svara för sina egna och motparternas kostnader vid
miljödomstolen. I mål som innefattar bildande av samfällighet för
markavvattning, bevattning eller vattenreglering svarar sökanden inte
för kostnader i länsstyrelsen eller miljödomstolen som uppkommit för
deltagare i samfälligheten. Organisation som avses i 16 kap. 13 § har
inte rätt att erhålla ersättning för eller skyldighet att betala
rättegångskostnader.
I sådana överklagade mål som avses i första stycket första meningen
skall sökanden svara för sina egna kostnader i högre rätt och för de
kostnader som där har uppkommit för motparterna genom att sökanden
har klagat.

Paragrafens första meningen innehåller huvudregeln om kost-
nadsansvaret i mål om vattenverksamhet. Innebörden är att sökanden
skall svara för både sina egna kostnader och motparternas kostnader.
Vilka kostnader som ersätts framgår av 18 kap. 8 § rättegångsbalken,
som också innehåller en bestämmelse om rätt till ränta på kostnadsersätt-
ningen. Avsteg från huvudregeln om sökandens kostnadsansvar kan
göras med stöd av 18 kap. 6 § rättegångsbalken, som innebär att en
motpart till sökanden kan bli skyldig att ersätta kostnader som han
förorsakat genom försumlig processföring m.m. Regeln om
kostnadsansvaret i ansökningsmål om vattenverksamhet gäller också i de
fall att målet enligt 21 kap. 1 § andra stycket skall handläggas som ett
stämningsmål. När det talas om sökandens kostnadsansvar bör beaktas
att, om frågan om rättegångskostnader aktualiseras sedan tillstånd till
verksamheten har getts, t.ex. efter ett uppskov med prövningen av vissa
frågor enligt 22 kap. 27 §, den som innehar tillståndet kan vara en annan
än den som ansökte om tillståndet. Ett exempel är att den samfällighet
som deltagarna i en regleringsverksamhet bildar förfogar över meddelat
tillstånd. I sådana fall måste vad som i paragrafen sägs om sökanden
anses gälla tillståndshavaren. Det bör framhållas att reglerna också blir
tillämpliga i fråga om anspråk på oförutsedd skada. Genom en anmälan
av sådant anspråk anhängiggörs inget nytt mål, utan prövningen sker
inom ramen för det ursprungliga ansökningsmålet.
Första stycket andra meningen innehåller en specialregel för
ansökningsmål som innefattar bildandet av vattenrättsliga samfälligheter.
Sökandens kostnadsansvar enligt första meningen gäller enligt be-
stämmelsen inte deltagare i samfälligheten.
Enligt sista meningen kommer organisationer enligt 16 kap. 13 § inte
att ha vare sig rätt eller skyldighet till kostnadsersättning.
Andra stycket innebär att en sakägare som klagar till högre rätt får stå
för sina egna kostnader, om han förlorar, men att han inte kan åläggas att
betala sökandens kostnader annat än med tillämpning av 18 kap. 6 §
rättegångsbalken. Bestämmelsen är tillämplig inte bara vid klagan i
huvudsaken utan också då något beslut under rättegången överklagas.

3 § I mål som gäller återkallelse, förbud mot fortsatt verksamhet eller
omprövning enligt 24 kap. 3 6 §§ eller 7 kap. 15 § lagen (0000) med
särskilda bestämmelser om vattenverksamhet skall Naturvårdsverket,
Kammarkollegiet, länsstyrelsen och tillståndshavaren svara för sina
kostnader vid miljödomstolen. I mål enligt 24 kap. 5 § som avser
omprövning för att tillgodose allmänna intressen skall den myndighet
som ansökte om omprövning dessutom svara för kostnader vid
miljödomstolen som uppkommer för andra motparter än
tillståndshavaren. Detta gäller dock inte omprövning enligt 24 kap. 5 §
första stycket 11. Gäller ett mål enligt 24 kap. 5 § första stycket 10
omprövning för att förbättra en anläggnings säkerhet skall dock
tillståndshavaren i stället för Naturvårdsverket, Kammarkollegiet och
länsstyrelsen svara för senast nämnda kostnader.

Vid omprövning m.m. enligt 24 kap. 3 6 §§ samt 7 kap. 15 § lagen
särskilda bestämmelser om vattenverksamhet är det Naturvårdsverket,
Kammarkollegiet, länsstyrelse eller tillståndshavare som är sökande.
Paragrafen avser endast dessa typer av mål.

4 § I mål som gäller omprövning på grund av ändrade förhållanden i
samfälligheter enligt 7 kap. 17 § lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet i fråga om kretsen av deltagare eller
kostnadsfördelningen eller enligt 7 kap. 18 § samma lag skall varje part
svara för sina kostnader.

Omprövningar enligt 7 kap. 17 § lagen med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet kan i vissa fall avse endast förhållandena mellan
deltagarna i en samfällighet. Detta gäller alltid omprövningar enligt 18 §
samma lag. Vid sådana omprövningar skall enligt tredje meningen i den
paragrafen varje part svara för sina rättegångskostnader.

5 § Bestämmelserna i 2 4 §§ gäller inte, om annat följer av 18 kap. 6
eller 8 § rättegångsbalken.
Beträffande särskilda frågor i ansökningsmål om vattenverksamhet får
efter vad som är skäligt förordnas att vardera parten skall svara för sina
kostnader eller att part som förlorar skall ersätta annan parts kostnader.

Enligt andra stycket kan avsteg göras från huvudregeln om sökandens
kostnadsansvar i mål om vattenverksamhet enligt 2-4 §§.
Bestämmelsen kan tillämpas i alla instanser. Som exempel på fall då
stadgandet bör kunna tillämpas kan nämnas att sakägare tvistar om
fördelningen mellan dem om ett ersättningsbelopp. Sökanden har i regel
inte något eget intresse att bevaka i tvister som enbart gäller fördelningen
av beloppet. Bestämmelsen kan tillämpas också i andra fall där avvikelse
från huvudregeln framstår som motiverad.

6 § Ogillas i mål enligt 31 kap. 13 § talan som har väckts av fastig-
hetsägaren eller innehavare av särskild rätt till fastigheten angående
ersättning eller inlösen men har den som väckt talan haft skälig
anledning att få sin talan prövad av miljödomstolen, kan miljödomstolen
förordna att motparten skall ersätta fastighetsägaren eller innehavaren
av särskild rätt för rättegångskostnader eller att vardera parten skall
svara för sina kostnader vid miljödomstolen.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Enligt paragrafen gäller generösare regler för sakägare än enligt
rättegångsbalken.

7 § I mål om vattenverksamhet får sökanden förpliktas att betala
ersättning för motparters rättegångskostnader även om deras talan inte
har blivit prövad slutligt vid domstolen. Ersättning skall även innefatta
ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från dagen för beslutet till dess
betalning sker.

Paragrafen har en motsvarighet i 20 kap. 4 § vattenlagen.
Paragrafen innebär att miljödomstolen i särskilda avgöranden slutligt
kan avgöra frågan om ersättning för de kostnader som sakägare dittills
haft.

8 § I ansökningsmål är sökanden skyldig att ersätta miljödomstolens
kostnader för
1. kungörelser,
2. aktförvarare,
3. sakkunniga som har tillkallats av domstolen, och
4. lokaler för sammanträden.
Första stycket tillämpas även i stämningsmål som avses i 7 kap. 2 §
lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Vad som
i första stycket sägs om sökanden gäller därvid käranden.
I högre rätt gäller vad som i första och andra stycket sägs om sökande
eller kärande den som fullföljt talan.
På begäran av domstolen skall förskott på ersättningen betalas.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Paragrafen innehåller bestämmelser om att sökanden skall betala
ersättning för kostnader för kungörelser, lokaler m.m. Detta gäller även i
högre rätt. Sökanden är på begäran skyldig att betala förskott.

9 § I fråga om rättegångskostnader i mål som avses i 32 kap. 11 § och i
mål enligt 31 kap. 10 § gäller bestämmelserna om kostnader i
expropriationsmål. Om ett yrkande om inlösen ogillas, gäller dock
bestämmelserna om rättegångskostnader i rättegångsbalken.
Ogillas talan om förbud mot miljöfarlig verksamhet eller åläggande
för den som utövar sådan verksamhet att iaktta försiktighetsmått som
avses i 21 kap. 4 § på den grund att svaranden efter talans väckande har
sökt och fått tillstånd enligt denna balk, skall domstolen efter
omständigheterna förordna att vardera parten själv skall bära sin
rättegångskostnad eller att en av dem skall få full eller jämkad
ersättning.

Första stycket motsvarar 14 § miljöskadelagen (1986:225).
Andra stycket, som har en motsvarighet i 37 § miljöskyddslagen, har
tillkommit för att förhindra oskäliga resultat.

Övriga kostnader

10 § Om tillstånd meddelas till en markavvattning i mål som avses i
7 kap. 19 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet, skall sökandens kostnader fördelas mellan deltagarna
i markavvattningen efter vad som är skäligt. Meddelas inte tillstånd till
markavvattningen, skall sökanden betala de kostnader som har
uppkommit, om inte särskilda omständigheter föranleder att
betalningsskyldigheten fördelas mellan samtliga sakägare eller vissa av
dem. Om tillstånd inte meddelas till en markavvattning i ett mål som
enligt 7 kap. 20 § nämnda lag har inletts på grund av ett beslut vid en
fastighetsreglering, skall kostnaderna anses som förrättningskostnader
vid fastighetsregleringen.

Paragrafen har motsvarighet i gällande rätt i 20 kap 8 § vattenlagen.

11 § I ärenden hos regeringen om ianspråktagande av strömfall enligt
2 kap. 9 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet skall sökanden svara för samtliga kostnader.
I ärenden hos länsstyrelsen om fördelning av ersättning skall den
ersättningsskyldige svara för samtliga kostnader.
Första och andra stycket gäller inte om annat följer vid en
motsvarande tillämpning av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken.
Frågor om ersättning enligt denna paragraf prövas av miljödom-
stolen.

Paragrafen har en motsvarighet i 20 kap. 10 § vattenlagen.
Denna paragraf innebär i likhet med 2 § att sökanden eller den
ersättningsskyldige skall stå för kostnaderna.

FEMTE AVDELNINGEN

Tillsyn m.m.
5.1.26 26 kap. Tillsyn

Allmänt om tillsynen

1 § Tillsynen skall syfta till att säkerställa att denna balk samt
föreskrifter, domar i ansökningsmål och beslut som har meddelats med
stöd av balken efterlevs.
Tillsynsmyndigheten skall kontrollera efterlevnaden av miljöbalken
och de föreskrifter som följer av balken, angivna domar och beslut samt
vidta de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse.
Tillsynsmyndigheten skall dessutom, genom rådgivning, information
och liknande verksamhet, skapa förutsättningar för att balkens ändamål
skall kunna tillgodoses.

För att kunna uppnå miljöbalkens mål krävs en effektiv tillsyn över
miljöbalkens bestämmelser och föreskrifter, domar i ansökningsmål och
beslut som har meddelats med stöd av balken. Dels behövs kontroll i
efterhand, dels behövs förebyggande åtgärder.
Den verksamhet som tillsynsmyndigheterna bedriver genom
efterlevnadskontroll och vidtagande av åtgärder för att åstadkomma
rättelse i förekommande fall utgör myndighetsutövning.
Tillsynsmyndigheterna har inte endast en rätt till sådan
myndighetsutövning, utan det föreligger en skyldighet för
tillsynsmyndigheterna att kontrollera balkens efterlevnad och att vidta de
åtgärder som behövs.
Exempel på förebyggande åtgärder för att skapa förutsättningar för att
balkens ändamål skall kunna uppfyllas är dels rådgivning och
information i enskilda fall, dels rådgivande, utredande och uppföljande
verksamhet av mer generell karaktär som inbegriper det så kallade
miljöstrategiarbetet. Syftet är då att identifiera hälso- och miljöproblem,
utarbeta handlingsplaner och följa upp av statsmakterna beslutade
långsiktiga eller övergripande miljöpolitiska mål.
Ett säkerställande av balkens efterlevnad förutsätter att de
samordnande och de centrala tillsynsmyndigheterna genom uppföljning,
rådgivning och kontroll bistår de tillsynsmyndigheter som utövar den
direkta tillsynen med tillsynsvägledning. Sådana uppgifter ankommer
därför också på dessa tillsynsmyndigheter.

2 § Tillsynsmyndigheten skall anmäla överträdelser av bestämmelser i
balken eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av balken till
polis- eller åklagarmyndigheten, om det finns misstanke om brott.

Tillsynsmyndigheten är skyldig att, som ett led i tillsynen, anmäla de
överträdelser av balkens regler och andra regler som har utfärdats med
stöd av balken och som är straffbelagda till polis- eller
åklagarmyndigheten. Tillsynsmyndigheten skall inte själv göra någon
bedömning av om överträdelsen kan föranleda fällande dom eller om det
är ett ringa brott utan anmäla de faktiska förhållandena så snart en
straffbar överträdelse kan konstateras. Gärningens allvar, om vårdslöshet
eller uppsåt förelegat, vem som är ansvarig för överträdelsen i
straffrättslig mening och liknande bedömningar skall ske i den
efterföljande brottsutredningen.

3 § Tillsynen utövas av Naturvårdsverket, generalläkaren, länsstyrelsen,
andra statliga myndigheter och kommunerna (tillsynsmyndigheter), i
enlighet med vad regeringen bestämmer.
Varje kommun utövar genom den eller de nämnder som fullmäktige
bestämmer tillsyn inom kommunen över miljö- och hälsoskyddet enligt
9 kap., med undantag för sådan miljöfarlig verksamhet som kräver
tillstånd, över hanteringen av kemiska produkter enligt 14 kap. och över
avfallshanteringen enligt 15 kap.
Regeringen får föreskriva att den tillsynsmyndighet regeringen
bestämmer får överlåta åt en kommun att i ett visst avseende utöva sådan
tillsyn som annars skulle skötas av en statlig tillsynsmyndighet, om
kommunen har gjort framställning om det. Detta gäller inte verksamhet
som utövas av Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets
materielverk eller Försvarets radioanstalt.

Paragrafen första och andra stycke har utformats i enlighet med
Lagrådets förslag.
En samordning av tillsynsbestämmelserna i en miljöbalk förutsätter att
detaljreglering av fördelningen av tillsynsansvaret sker genom särskilda
förordningar utfärdade av regeringen med stöd av balken och inte
regleras i lag.
Regeringen föreslår att den centrala och regionala tillsynen även
fortsättningsvis skall utövas av statliga tillsynsmyndigheter. I de fall
tillsynsansvar åvilar generalläkaren likställs denne med statlig
tillsynsmyndighet.
Vad gäller den lokala tillsynen föreslås att kommunerna alltid skall ha
tillsyn över viss i bestämmelsen angiven verksamhet. Denna verksamhet
omfattar den tillsyn kommunerna har idag enligt lagen om kemiska
produkter, hälsoskyddslagen och renhållningslagen samt över icke
tillståndspliktig verksamhet enligt miljöskyddslagen. Regeringen har
också, enligt paragrafens första stycke, möjlighet att förordna att
kommunen skall ansvara för annan lokal tillsyn enligt miljöbalken.
Paragrafens utformning har ändrats efter förslag från Lagrådet för att
klargöra att den tillsyn som avses i andra stycket alltid skall utövas av
kommunen och att det inte är fråga om tillsyn som regeringen med stöd
av första stycket har lagt på kommunerna. Kommunens obligatoriska
tillsynsansvar bör genom sådan förordning redan vid balkens
ikraftträdande utökas att omfatta bl.a. sådan verksamhet som idag
regleras av skötsellagen, naturvårdslagen och en del av den
tillståndspliktiga verksamheten enligt miljöskyddslagen. Därutöver skall
kommunerna, enligt tredje stycket ha möjlighet att från länsstyrelserna ta
över annan tillsyn. Hur tillsynsansvaret bör fördelas behandlas utförligare
i avsnitt 4.28.2.
Tredje stycket behandlar överlåtelse av tillsyn till en kommun. Det kan
förutses att det endast undantagsvis kan komma ifråga för en annan
myndighet än länsstyrelsen att överlåta tillsynsansvar till kommunen. Se
dock under avsnitt 4.28.3 om kemikalietillsyn. Bestämmelsen bör
däremot få stor praktisk betydelse för fördelningen av tillsynsansvaret
mellan länsstyrelserna och kommunerna. Länsstyrelsen får, om det inte
är olämpligt med hänsyn till förutsättningarna för att tillsynen skall
kunna utövas tillfredsställande, överlåta tillsynen i visst avseende åt en
kommun som åtar sig den.
Regeringens förslag till fördelning av tillsynsansvaret i avsnitt 4.28.2
bygger på att överlåtelse av viss verksamhet skall ske regelmässigt. Till
skillnad från idag skall överlåtelsen normalt avse grupper av
verksamheter och inte enskilda tillsynsobjekt. Tillsynsansvaret för annan
verksamhet skall överlåtas endast under vissa förutsättningar. I de fall
kommunen redan tagit över tillsynsansvaret bör detta som huvudregel
ligga kvar på kommunen. Avgörande för om övertagande skall få ske är å
ena sidan verksamhetens karaktär och hälso- och miljöpåverkan och å
andra sidan kommunens kompetens och resurser. Enligt kommunallagen
får ansvaret för driften och tillsynen av en verksamhet inte ligga på
samma nämnd. En grundläggande princip bör vara att drifts- och
tillsynsansvaret skiljs åt även på förvaltningsnivå.
Tillsynen över vissa anläggningar av särskild betydelse, t.ex.
kärnkraftsanläggningar, bör aldrig kunna överlåtas på kommunerna.

4 § Har en kommun gjort framställning om överlåtelse av tillsynen enligt
3 § och finner den tillsynsmyndighet som avses där att tillsynen inte bör
överlåtas i enlighet med framställningen, skall tillsynsmyndigheten med
eget yttrande överlämna ärendet till regeringen för avgörande, om
kommunen begär det.
Tillsynsmyndigheten får återkalla överlåtelsen av tillsyn till en
kommun. Har regeringen beslutat om överlåtelse, skall regeringen
besluta om återkallelse.

Om länsstyrelsen inte vill överlämna tillsynen skall frågan, om
kommunen begär det, hänskjutas till regeringens prövning.
Om omständigheterna föranleder det får överlåtelsen återkallas. Både
omständigheter som kan hänföras till kommunen och omständigheter
som kan hänföras till tillsynsobjekten kan föranleda återtagande. Det kan
vara fråga om en omorganisering i den kommunala förvaltningen som
gör att drifts- och tillsynsansvar inte kan skiljas åt eller nedskärningar
som leder till att erforderlig kompetens försvinner. Det kan vara
förändringar av verksamheterna som ställer särskilda krav på tillsynen
eller som har betydelse för regionala eller nationella förhållanden. Även
verksamhetens påverkan på miljön i en inte förutsedd omfattning kan
innebära att förnyade överväganden måste göras. Erfarenheten kan också
visa att tillsynen inte kan fullgöras av kommunen på det sätt som hade
förutsetts. Har regeringen beslutat om överlåtelse skall regeringen besluta
om återkallelse. Om den centrala eller regionala tillsynsmyndigheten
uppmärksammar att överlåtet tillsynsansvar bör återkallas skall de alltså
överlämna frågan till regeringen för prövning.

5 § Regeringen får förordna att tillsynsbestämmelserna skall gälla även i
fråga om tillsyn över efterlevnaden av EG:s förordningar inom denna
balks tillämpningsområde.

EG:s miljöregler är i allmänhet utformade som direktiv. Det finns dock
några EG-förordningar som avser miljöfrågor, framför allt på kemikalie-
och avfallsområdet. Förordningsform används ofta för regler som avser
export och import från tredje land.
Sedan Sverige blivit medlem i EU gäller EG-förordningar direkt enligt
2 § lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till
Europeiska unionen och behöver inte överföras till det svenska
regelsystemet. Däremot ställs det i förordningar krav på att
medlemsstaterna skall säkerställa att de åligganden fullgörs som gäller
för enskilda enligt förordningarna. De behöriga tillsynsmyndigheterna
måste kunna utöva tillsyn för att säkerställa att enskilda fullgör sina
skyldigheter som gäller enligt EG-förordningarna. En sådan utökad
tillsynsbefogenhet måste regleras i lag. Regeringen kan sedan i
förordning ange de EG-förordningar för vilka ett tillsynsansvar skall
gälla, dvs. de EG-förordningar som rör de rättsområden som omfattas av
balken.

6 § Tillsynsmyndigheter skall samarbeta med varandra samt med sådana
statliga och kommunala organ som skall utöva tillsyn i särskilda
hänseenden eller som på annat sätt fullgör uppgifter av betydelse för
tillsynsverksamheten.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om att tillsynsmyndigheterna skall lämna sådana
uppgifter som behövs för att en regional eller central tillsynsmyndighet
skall kunna fullgöra sitt samordnande, kontrollerande och uppföljande
ansvar.

Det primära syftet med tillsynsmyndigheternas verksamhet är att
miljöbalkens ändamål uppfylls. För att uppnå detta krävs i vissa fall
åtgärder och aktioner som inte begränsar sig till en kommun, ett län eller
ett ansvarsområde. Det kan gälla miljötillståndet i ett vattendrag som
breder ut sig i flera kommuner, det kan gälla luftföroreningar av global
betydelse, det kan gälla en sällsynt art som inte alls bryr sig om läns-
eller kommunindelning. Exemplen är många. Det kan också handla om
samarbete med SMHI, SCB och många andra myndigheter som inte är
tillsynsmyndigheter. Det finns skäl att understryka att
tillsynsmyndigheterna och andra kommunala och statliga organ skall
samarbeta för att uppnå största möjliga kostnadseffektivitet och på bästa
sätt söka uppnå miljöbalkens syften. Samarbete skall alltså ske i den
utsträckning det främjar tillsynsverksamheten. Enligt 26 kap. 2 § skall
tillsynsmyndighet om misstanke om brott föreligger anmäla detta till
polis- eller åklagarmyndighet. Det kan i detta sammanhang inte nog
understrykas att tillsynsmyndigheter och polis- och åklagarmyndigheter
bör samordna sina resurser och samarbeta för att åstadkomma ett så
effektivt beivrande av brott mot miljön som möjligt. Vad angår det
praktiska tillsynsarbetet så bör i detta ingå att göra oanmälda
tillsynsbesök.
För att göra möjligt ett rationellt och effektivt miljöarbete måste
miljötillståndet i olika områden och i olika avseenden samt olika
åtgärders effekt följas upp. Detta bör ske inte bara lokalt utan även
övergripande på såväl regional som nationell nivå. En förutsättning för
att ett effektivt övergripande strategiskt miljöarbete skall kunna
genomföras är att de tillsynsmyndigheter som utövar den operativa
tillsynen bistår de regionala och de centrala tillsynsmyndigheterna med
den information de behöver för detta arbete. Regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer bemyndigas i paragrafens andra stycke
att utfärda föreskrifter angående rapportering av relevanta uppgifter för
att säkerställa att detta sker på ett tillförlitligt och effektivt sätt.

7 § En kommun får träffa avtal med en annan kommun om att
tillsynsuppgifter som kommunen har enligt denna balk skall skötas helt
eller delvis av den andra kommunen. Kommunen får dock inte överlåta
befogenheten att meddela beslut i ärendet.
Kommunen får också efter överenskommelse med en annan kommun
uppdra åt anställda i den kommunen att besluta på kommunens vägnar i
ett visst ärende eller en grupp av ärenden, dock inte i de fall som avses i
6 kap. 34 § kommunallagen (1991:900). Föreskrifterna i 6 kap. 24 27
och 35 §§ kommunallagen om jäv och anmälan av beslut till nämnd skall
tillämpas på den som fattar sådana beslut.

Genom paragafens första stycke ges kommunen rätt att träffa avtal med
en annan kommun om att den senare helt eller delvis skall ombesörja
kommunens tillsynsuppgifter enligt balken. Med detta avses sådana
uppgifter som inte innefattar meddelande av beslut. Exempel på sådana
uppgifter som kan komma ifråga är inspektioner, mätningar eller andra
utredningar av betydelse för tillsynen.
I andra stycket ges kommunen rätt att delegera beslutanderätt till
anställd vid en annan kommun efter överenskommelse med den
kommunen. I detta ligger att delegation inte kan ske till någon i egenskap
av förtroendevald eller till någon som är anställd i ett företag som ägs av
kommunen. Av andra stycket framgår också de begränsningar som råder
i rätten att delegera. Vissa ärenden kan enligt kommunallagen inte
delegeras, t.ex. ärenden av principiell betydelse eller annars av större
vikt.
Kommunallagens jävsbestämmelser och bestämmelser om anmälan till
nämnden av de beslut delegaten fattar gäller för delegation till anställd i
annan kommun enligt paragrafen.

8 § Den tillsynsmyndighet som har ansvar för tillsynen kan uppdra åt
någon som inte är anställd vid en tillsynsmyndighet att utföra i
tillståndsbeslut föreskriven besiktning av en anläggning.

I miljöbalken införs en möjlighet att föreskriva att besiktning skall ske av
utförda anläggningar för miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet
som omfattas av miljöbalkens tillämpningsområde (22 kap. 25 §). Det
bör dock understrykas att det är själva anläggningen och inte
verksamheten som är föremål för besiktningen. Tillsynsmyndighetens
möjlighet att förordna om utredning av verksamheten och dess
verkningar regleras i 26 kap. 22 §.
Besiktning av en anläggning utförs i vissa fall lämpligast av någon som
har särskild kompetens av relevans för den särskilda anläggningen.
Tillsynsmyndigheten, som förordnar besiktningsman, bör i sådana fall,
efter samråd med sakkunniga organ, kunna uppdra åt någon som har
erforderlig kompetens, oavsett om denne är anställd vid en
tillsynsmyndighet, att utföra besiktningen. Ett sådant uppdrag bör vara
klart avgränsat.
Det ankommer på verksamhetsutövaren att anmäla till
tillsynsmyndigheten när anläggningen är klar att besiktas.
Verksamhetsutövaren svarar för kostnaden för besiktningen.
Tillsynsmyndigheten bestämmer ersättningens storlek. Det är
tillsynsmyndighetens skyldighet att minimera kostnaden varför
upphandling bör ske vid varje tillfälle besiktning skall ske.

Förelägganden och förbud

9 § En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som
behövs i ett enskilt fall för att denna balk eller föreskrifter, tillstånd,
villkor eller andra beslut som har meddelats med stöd av balken skall
efterlevas.
Mer ingripande åtgärder än vad som behövs i det enskilda fallet får
inte tillgripas.
Förelägganden och förbud får inte begränsa ett beslut eller en dom om
tillstånd i ansökningsmål som har rättskraft enligt 24 kap. 1 §.
Ett tillståndsbeslut eller en tillståndsdom hindrar dock inte en
tillsynsmyndighet från att meddela sådana brådskande förelägganden
eller förbud som är nödvändiga för att undvika att ohälsa eller allvarlig
skada på miljön uppkommer.

Paragrafen är av central betydelse för tillsynsverksamheten. Den reglerar
när en tillsynsmyndighet kan vidta åtgärder vid överträdelser i enskilda
fall. Möjligheten för tillsynsmyndigheten att meddela förelägganden och
förbud blir genom bestämmelsen densamma för all verksamhet som
omfattas av miljöbalken.
En tillsynsmyndighet kan enligt första stycket meddela de
förelägganden och förbud som behövs för att stadgandena i miljöbalken
eller föreskrifter, tillstånd, villkor eller andra beslut som meddelats med
stöd av balken skall efterlevas.
Av 24 kap. 1 § framgår att lagakraftvunna domar och beslut som avser
tillstånd enligt balken gäller mot alla såvitt avser frågor som har prövats i
domen eller beslutet. Detta innebär att vad gäller tillståndsgiven
verksamhet är det de i tillståndsbeslutet angivna villkoren som närmare
beskriver vad som åligger verksamhetsutövaren i olika avseenden.
Beträffande sådana frågor som har prövats vid tillståndsgivningen kan i
princip inte ytterligare krav ställas på verksamhetsutövaren med
hänvisning till de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. Förelägganden kan
komma ifråga endast om domen eller beslutet åsidosätts. I de fall villkor i
domar eller beslut är utformade som gränsvärden eller andra
målangivelser utan att det ställs krav på att någon särskild metod eller
teknik skall användas för att uppfylla villkoren, kan ett föreläggande
hänföra sig till det angivna gränsvärdet eller målangivelsen. Det
ankommer enligt 2 kap. 1 § alltid på verksamhetsutövaren att visa att de
åtgärder som behövs har vidtagits. Det är således i dessa fall inte
tillsynsmyndighetens skyldighet att i föreläggandet ange vilken teknik
som skall användas för att villkoret skall uppfyllas. Även ett sådant
föreläggande skall kunna förenas med vite enligt 14 §.
Undantag från regeln att vad som kan krävas beträffande en
tillståndsprövad verksamhet begränsar sig till tillståndets villkor kan
emellertid göras om risk finns för att ohälsa eller allvarlig skada på
miljön uppkommer.
Det förtjänar att även i detta sammanhang påpekas att dispens från
förbud inte är att jämställa med tillstånd. Ett sådant dispensbesluts rätts-
kraft begränsar sig till den åtgärd det avser och medför således inte
befrielse från vad som följer av miljöbalken i övrigt. De allmänna
hänsynsreglerna t.ex., skall tillämpas vid utförandet av den aktuella
åtgärden.
Vad gäller sådana frågor som faller under miljöbalkens
tillämpningsområde, men som inte har varit föremål för bedömning vid
prövningen av en i och för sig tillståndspliktig verksamhet, kan
tillsynsmyndigheten däremot grunda beslut om föreläggande direkt på
balkens regler. Detta gäller t.ex. vid åsidosättande av de allmänna
hänsynsreglerna i 2 kap.
Var och en är bunden av de allmänna hänsynsreglerna om det inte
särskilt anges att regeln endast avser näringsverksamhet. Förelägganden
kan alltså föranledas av annat än åtgärder som vidtas i
näringsverksamhet. Med åtgärd avses i 2 kap. varje åtgärd som inte är av
försumbar betydelse i det enskilda fallet.
Tillsynsmyndigheten kan agera inte bara vid direkt miljöpåverkande
överträdelser, utan även när t.ex. principen om resurshushållning eller
kretsloppsprincipen inte iakttas. I enlighet med vad som sagts ovan kan
ett föreläggande avseende resurshushållning riktas mot en tillståndsgiven
verksamhet där denna aspekt inte varit föremål för bedömning även om
verksamhetsutövaren följer de villkor som föreskrivits för verksamheten.
En del verksamheter och åtgärder som kan motverka miljöbalkens mål
och således omfattas av miljöbalkens tillämpningsområde regleras i
annan lag. Miljöbalken och annan lag gäller som huvudregel parallellt. I
den mån en fråga är reglerad i särskilda avseenden i annan lag kan
föreskrivas att dessa bestämmelser skall gälla istället för miljöbalkens
regler. Tillsynsmyndigheten kan således inte ingripa med stöd av balkens
regler i sådana fall. När balkens regler gäller parallellt med annan lag för
en verksamhet kan tillsynsmyndigheten däremot naturligtvis ingripa med
stöd av balkens regler.
I praxis har hittills gjorts skillnad mellan överträdelser av
tillståndsbeslut som sådana och överträdelser av villkoren för tillstånden.
I själva tillståndsbeslutet anges regelmässigt tillåten omfattning av
verksamheten. Endast överträdelse av villkoren har ansetts kunna
föranleda att tillståndet upphävs. Denna tillämpning har knappast varit
åsyftad av lagstiftaren utan har blivit ett resultat av en otydlig utformning
av lagtexten. Detta förhållande läggs tillrätta i 24 kap. 3 och 5 §§ med
bestämmelser om bl.a. tillstånds giltighet och omprövning.
Bemyndigandet att vidta tillsynsåtgärder har formulerats för att göra det
tydligt att åtgärder kan komma ifråga oavsett i vilken del eller på vad sätt
ett tillståndsbeslut överträds.
I enlighet med principen att förorenaren betalar föreskrivs i
miljöbalken att ansvaret för verksamhetsutövaren skall kvarstå till dess
olägenheten upphört, jfr. 2 kap. 8 § och 10 kap. Det saknar betydelse om
verksamhetsutövaren inte längre driver verksamheten beroende på att
verksamheten har överlåtits eller lagts ned. Tillsynsmyndigheten kan
följaktligen meddela förelägganden mot den som bedrev verksamheten
vid olägenhetens uppkomst även om verksamheten har lagts ned eller
överlåtits vid tiden för föreläggandet. Har flera bedrivit verksamhet som
kan ha bidragit till olägenheterna ansvarar de som huvudregel solidariskt.
Även den som har förvärvat en fastighet med vetskap om att den var
förorenad eller som borde ha upptäckt detta kan bli
efterbehandlingsansvarig. Fastighetsägaren ansvarar efter
verksamhetsutövarna.
Stadgandet i 2 kap. 8 § avser ett ansvar för att skadan avhjälps. Regler
om rättelse på den felandes bekostnad finns i 26 kap. 18 §. I enlighet med
förvaltningsrättsliga traditioner bör tillsynsmyndigheten i första hand
bereda den ansvarige möjlighet att avhjälpa skadan. Vem som ansvarar
för efterbehandling, detta ansvars omfattning och hur ansvaret bör
fördelas utvecklas i avsnitt 4.15 och författningskommentaren till 10 kap.
Tillsynsmyndigheten skall naturligtvis aldrig tillgripa mer ingripande
tvångsåtgärder än vad som krävs i det enskilda fallet för att åstadkomma
att balkens regler följs.
En lagstadgad möjlighet att meddela råd i vissa fall behövs inte då
rådgivning ingår i den verksamhet som ankommer på
tillsynsmyndigheterna enligt 1 §. Tillsynsmyndigheten bör själv kunna
avgöra i vilka fall det är tillräckligt att söka åstadkomma rättelse genom
råd och i vilka fall det är lämpligare att använda sig av mer ingripande
åtgärder såsom föreläggande om rättelse eller förbud.

10 § Om tillståndet till en vattenverksamhet har förfallit enligt 24 kap.
2 §, får tillsynsmyndigheten förelägga tillståndshavaren att riva ut en
med stöd av tillståndet uppförd anläggning som kan skada allmänna eller
enskilda intressen.

I tillstånd till vattenverksamhet skall anges inom vilken tid anläggningen
måste genomföras. Denna tid kan sättas till högst 10 år. Hinner inte
anläggningen slutföras inom angiven tid förfaller tillståndet. I de fall
anläggningsarbetet inte har påbörjats krävs ingen ytterligare åtgärd. Det
förekommer emellertid att vissa åtgärder har utförts. Ett återställande
kan, allrahelst om viss tid har förflutit och omgivningen anpassat sig till
de vidtagna åtgärderna, medföra skador eller andra olägenheter för
enskilda och från allmän synpunkt. Hur återställningen skall genomföras
behöver därför i vissa fall regleras.
Tillsynsmyndigheten har enligt miljöbalken till uppgift att bl.a. bevaka
att villkoren i tillstånden efterlevs och att följa upp olika verksamheters
påverkan på miljön. Det faller sig naturligt att det ankommer på
tillsynsmyndigheten att meddela förelägganden om utrivning i
förevarande fall. Föreläggandet måste utformas med tanke på att det kan
krävas tillstånd till utrivningen.

11 § En tillsynsmyndighet får förelägga den som håller stängsel i ett
område av betydelse för friluftslivet eller i närheten av ett sådant område
att ordna grindar eller andra genomgångar som behövs för att
allmänheten skall kunna komma till mark inom ett sådant område som
omfattas av allemansrätten.
Är det uppenbart att ett stängsel endast är avsett att utestänga
allmänheten från området, får föreläggande meddelas om att ta bort det.
Vad som nu har sagts om stängsel skall tillämpas på motsvarande sätt
när det gäller diken.

Med hänsyn till att det inte går att generellt ange i vilka fall ett stängsel
eller dike måste utföras så att det blir möjligt att passera, bemyndigas
tillsynsmyndigheten att i enskilda fall meddela föreläggande om detta.
Tillsynsmyndigheten skall i sitt beslut beakta gällande lag, sedvanerätt
och de särskilda omständigheterna i det aktuella fallet

12 § Har tidigare ägare av en fastighet eller tidigare tomträttshavare i
denna egenskap kunnat föreläggas att avhjälpa skada eller olägenhet
som uppstått vid deras användning av en fastighet eller en byggnad,
anläggning eller anordning på annans mark enligt 7, 8, 11 eller 12 kap.,
får en tillsynsmyndighet ge ett sådant föreläggande mot en ny ägare eller
tomträttshavare, om det är skäligt.

I paragrafen regleras bl.a. en ny ägares eller tomträttshavares ansvar för
att vidta rättelse vid överträdelser av förbud eller förskrifter beträffande
nationalpark, naturreservat, vattenskyddsområde, kulturreservat,
naturminne, strandskydd, biotopskydd eller annat skydd för växt- och
djurlivet, täkt eller vilthägn som skett under en tidigare ägares eller
tomträttshavares innehav. Enligt bestämmelsen får tillsynsmyndighetens
föreläggande om åtgärder riktas mot den nye ägaren eller
tomträttshavaren. Det är inte en förutsättning att det är den tidigare
innehavaren som har begått överträdelsen.

13 § Har ett föreläggande riktats mot någon i egenskap av ägare till en
fastighet, i egenskap av nyttjanderättshavare till berörd egendom eller
mot både ägaren och nyttjanderättshavaren, och övergår ägande- eller
nyttjanderätten till någon annan, får tillsynsmyndigheten ålägga den
tidigare ägaren eller nyttjanderättshavaren, att utan dröjsmål lämna
uppgift om den nya ägarens eller nyttjanderättshavarens namn och
adress.

Paragrafens syfte är att göra ett snabbt ingripande mot ny ägare eller
nyttjanderättshavare möjligt, om rättelse inte har skett i enlighet med
tidigare föreläggande. Det är inte meningen att den nye ägaren eller
nyttjanderättshavaren skall vara skydlig att utföra några egna
undersökningar utan skyldigheten begränsar sig till att lämna de
uppgifter om namn och adress som har erhållits vid överlåtelsen.

Vite

14 § Beslut om förelägganden eller förbud får förenas med vite.

Användning av vite förutsätter stöd i lag. Bestämmelser om
vitesföreläggandes adressat, beräkning av storlek, utformning och
utdömande finns i lagen (1985:206) om viten. Viteshotet tvingar fram
konkreta lösningar och verkar vanligtvis snabbare än straffsanktioner. De
problem som förekommer hänger i regel samman med de långa
handläggningstiderna vid överklagande av vitesbeslutet. Det har
förekommit att möjligheten att överklaga har satts i system och
förhindrat en effektiv användning. Ett sätt att komma till rätta med
tredska är att utnyttja möjligheten i 4 § viteslagen att förelägga löpande
viten. Ett sådant vite kan dessutom, om det skrivs in i fastighetsregistret,
bli gällande även mot ny ägare till fastigheten.
Tillsynsmyndigheten bör fortsättningsvis i större utsträckning än
hittills kunna använda sig av vitesförelägganden på ett sådant sätt att
tillsynsverksamheten blir effektiv.
Vitesbestämmelser är i allmänhet effektivare och verkar förebyggande
på ett helt annat sätt än straffbestämmelser. Vad gäller utdömande av vite
redogör regeringen för sin inställning i dessa sammanhang i avsnitt
4.28.1

Underrättelse till inskrivningsmyndigheten och dess rättsverkningar

15 § Om en tillsynsmyndighet har meddelat ett föreläggande eller förbud
mot någon i egenskap av ägare till en fastighet, tomträttshavare eller
ägare till en byggnad, anläggning eller anordning på mark som tillhör
någon annan, får tillsynsmyndigheten sända beslutet till
inskrivningsmyndigheten för anteckning i inskrivningsregistret. Är
föreläggandet förenat med löpande vite, skall även detta antecknas. Den
som senast sökt lagfart eller inskrivning av förvärv av tomträtt skall, om
den sökande inte är föreläggandets eller förbudets adressat, av
inskrivningsmyndigheten genast i rekommenderat brev underrättas om
anteckningen.
Har anteckning gjorts, gäller föreläggandet eller förbudet mot ny
ägare av egendomen. Har den nya ägaren förvärvat egendomen genom
köp, byte eller gåva och utgör egendomen fastighet eller tomträtt, gäller
även löpande vite mot den nya ägaren räknat från tidpunkten för
äganderätts-övergången. Annat vite gäller inte mot en ny ägare av
egendomen, men tillsynsmyndigheten får sätta ut nytt vite för den ägaren.
Löpande vite som avser en viss period får tas ut endast av den som var
ägare vid periodens början.
Har ett antecknat föreläggande eller förbud upphävts genom ett beslut
som vunnit laga kraft eller har den åtgärd som avses med föreläggandet
vidtagits eller har ändamålet med föreläggandet eller förbudet förlorat
sin betydelse, skall tillsynsmyndigheten så snart den fått vetskap om
förhållandet anmäla detta till inskrivningsmyndigheten för anteckning i
inskrivningsregistret.

Föreläggande riktat mot någon i egenskap av ägare eller
nyttjanderättshavare till fastighet eller byggnad eller annan anläggning på
fastighet förekommer i de fall föreläggandet är föranlett av
naturvårdsbestämmelser, hälsoskyddsbestämmelser eller bestämmelser
om miljöfarlig verksamhet som avser förvaring. Sådana förelägganden
med anledning av överträdelser av naturvårdsbestämmelser eller
förvaringsfallen är inte fler än att de alltid bör sändas till
inskrivningsregistret för anteckning. Överträdelser av
hälsoskyddsbestämmelser däremot, kan förekomma i många fall och vara
av ytterst skiftande karaktär. Det är inte alltid det finns skäl att anteckna
sådana. Det ankommer på den tillsynsmyndighet som har utfärdat
föreläggandet att bedöma när anteckning bör ske.
Avsikten med att anteckna föreläggandet i fastighetsregistret är att det
då direkt gäller ny rättighetsinnehavare till fastigheten eller byggnaden
eller anläggningen på fastigheten. Det bör dock påpekas att det endast är
löpande viten som blir direkt gällande. Har anteckning inte gjorts måste
tillsynsmyndigheten utfärda ett nytt föreläggande riktat mot den nya
rättighetsinnehavaren. Nytt beslut om andra viten än löpande måste också
alltid meddelas.
Såsom Lagrådet har påpekat kan, med anledning av de skärpta
reglerna om efterbehandlingsansvar i 10 kap., tvekan uppkomma om vem
det är som har att följa ett föreläggande om efterbehandling av en
fastighet. Om någon i egenskap av fastighetsägare förelagts att
efterbehandla en fastighet och detta föreläggande har antecknats i
fastighetsregistret måste tillsynsmyndigheten, för att åstadkomma att
denne behåller sitt ansvar att följa föreläggandet även efter en överlåtelse
av fastigheten, återkalla det ursprungliga föreläggandet mot denne och
utfärda ett nytt föreläggande mot honom. Det är angeläget att
tillsynsmyndigheten i fall av detta slag ger till känna för de berörda på
lämpligt sätt vem som skall följa föreläggandet.

16 § Överlåts en fastighet eller en tomträtt eller en byggnad, anläggning
eller anordning på annans mark sedan ett beslut som avses i 15 § har
överklagats, skall rättegångsbalkens bestämmelser om verkan av att
tvisteföremålet överlåts och om tredje mans deltagande i rättegång
tillämpas.

Innebörden av bestämmelsen är att en överlåtelse av exempelvis en
fastighet inte medför att ett ärende måste tas om från början, utan
handläggningen kan fortsätta i vanlig ordning, men med den nye ägaren
som part. På så sätt undviks att ärenden fördröjs på grund av att
överlåtelse av fastigheten sker.

Verkställighet och rättelse på den felandes bekostnad

17 § Har tillsynsmyndigheten meddelat ett föreläggande eller ett förbud
enligt 9 13 §§ och blir det inte åtlytt, skall kronofogdemyndigheten efter
ansökan av tillsynsmyndigheten verkställa dess beslut. Därvid får
beslutet verkställas enligt utsökningsbalken.
Har någon begått en gärning som avses i 29 kap. 1 4, 8, 9 eller 10 §,
får kronofogdemyndigheten efter ansökan av tillsynsmyndigheten
meddela särskild handräckning för att åstadkomma rättelse. I fråga om
sådan handräckning finns bestämmelser i lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och handräckning. Avgörande i sådant mål
överklagas hos miljödomstolen.

Huvudregeln medger verkställighet i enlighet med vad som gäller i
utsökningsbalken beträffande verkställighet av förvaltningsbeslut (3 kap.
20 § och 16 kap. 10-12 §§ utsökningsbalken). Bestämmelsen kommer att
gälla samtliga tillsynsmyndigheters beslut och blir därmed en ganska
omfattande utvidgning av möjligheten till verkställighet av tillsynsbeslut.
Verkställighet kan komma ifråga även av beslut grundade på de allmänna
hänsynsreglerna i 2 kap. Verkställighet förutsätter inte att förbudet eller
föreläggandet har förenats med vite. I de fall tillsynsmyndigheten inte har
förordnat att beslutet skall gälla omedelbart krävs att det har fått laga
kraft innan verkställighet får ske.
Andra stycket avser fall där det inte finns något beslut meddelat av
tillsynsmyndigheten utan rättelse föranleds av att någon har begått en
gärning som objektivt sett är straffbar enligt 29 kap. I sådana fall måste
frågan om rättelse prövas först. Ärendet skall sedan behandlas av
kronofogdemyndigheten som särskild handräckning enligt reglerna i
lagen om betalningsföreläggande och handräckning (1990:746). Detta
innebär att kronofogden bl.a. skall pröva lagligheten av det framställda
yrkandet. Kronofogden avgör frågan i ett utslag som sänds till parterna.
Utslaget kan överklagas till tingsrätten.
Rätten att begära handräckning enligt miljöbalken bör begränsas till
tillsynsmyndigheten. Skulle en enskild person ha rätt till handräckning på
grund av någon åtgärd som strider mot miljöbalken bör sådan meddelas i
form av särskild handräckning med stöd av 4 § första stycket första
punkten lagen om betalningsföreläggande och handräckning. Någon
särskild bestämmelse om detta behövs inte i miljöbalken.

18 § I stället för att begära verkställighet enligt 17 § får
tillsynsmyndigheten besluta att rättelse skall vidtas på den felandes
bekostnad.
Beslut om rättelse på den felandes bekostnad får meddelas utan
föregående föreläggande eller förbud, om tillsynsmyndigheten med
hänsyn till risken för allvarliga skador finner att rättelse bör göras
genast eller det finns andra särskilda skäl.

Paragrafen har justerats i enlighet med Lagrådets förslag.
Enligt första stycket kan tillsynsmyndigheten besluta om rättelse på
den felandes bekostnad, om denne inte rättar sig efter ett föreläggande
eller förbud som tillsynsmyndigheten meddelat. Det kan gälla fall där det
är nödvändigt med en snabb handläggning för att undanröja en hälso-
eller miljörisk. Det kan också avse bagatellartade fall där rättelse kan ske
på ett enkelt sätt genom tillsynsmyndighetens försorg.
Eftersom tillsynsmyndigheten måste förskottera kostnaden för rättelse
torde det vanliga vara att tillsynsmyndigheten istället för att använda sig
av denna möjlighet meddelar ett föreläggande eller förbud och, om det
visar sig att rättelse inte sker, begär verkställighet genom kronofogdens
försorg enligt 17 §. Då kan kostnaderna för verkställigheten tas ut i
samma ärende.
Enligt paragrafens andra stycke kan tillsynsmyndigheten under där
angivna förutsättningar besluta om rättelse på den felandes bekostnad
även utan föregående föreläggande eller förbud. Det är i dessa fall
tillräckligt att någon låter bli att vidta en åtgärd, som åligger honom
enligt balken eller enligt föreskrifter eller villkor som meddelats med
stöd av balken. Ett sådant förordnande om rättelse kan aktualiseras om
det finns skäl att anta att ett föreläggande eller förbud inte skulle följas
eller att det inte tillräckligt snabbt eller effektivt skulle leda till det
önskade resultatet. Exempel på andra särskilda skäl är de fall då
efterbehandling måste ske och flera verksamhetsutövare är ansvariga. Av
praktiska skäl kan det vara lämpligast att någon utför hela
efterbehandlingen och att kostnadsansvaret sedan fördelas i enlighet med
reglerna i 10 kapitlet.
Tillsynsmyndigheten skall alltid fatta ett formellt beslut om rättelse.
Detta gäller även i brådskande fall. Beslutet kan överklagas. Det finns
därför ofta skäl, framför allt om beslut enligt andra stycket meddelats, att
förena beslutet med ett verkställighetsförordnande enligt 26 §.
I lagrådsremissen föreslogs att paragrafen skulle innehålla ett tredje
stycke enligt vilket beslut om rättelse på den felandes bekostnad skulle få
verkställas enligt utsökningsbalken. Lagrådet har anfört att
bestämmelsens första och andra stycket, som syftar till att
tillsynsmyndigheten själv skall kunna få föranstalta om rättelse utan att
behöva gå omvägen via kronofogdemyndigheten och därigenom få
tillgång till ett snabbare och enklare förfarande, inte är förenliga med en
regel om att verkställighet av ett sådant beslut skall kunna ske enligt
utsökningsbalken. Lagrådet påpekar att om tillsynsmyndigheten hyser
tvekan om den felandes vilja eller möjlighet att betala kostnaderna, kan
den ju begära verkställighet enligt 17 § istället för att besluta om rättelse
på den felandes bekostnad. Tredje stycket har tagits bort med anledning
av Lagrådets påpekanden.

Verksamhetsutövarens kontroll och miljörapport

19 § Den som bedriver verksamhet eller vidtar åtgärder som kan befaras
medföra olägenheter för människors hälsa eller påverka miljön skall
fortlöpande planera och kontrollera verksamheten för att motverka eller
förebygga sådana verkningar.
Den som bedriver sådan verksamhet eller vidtar sådan åtgärd skall
också genom egna undersökningar eller på annat sätt hålla sig
underrättad om verksamhetens eller åtgärdens påverkan på miljön.
Den som bedriver sådan verksamhet skall lämna förslag till
kontrollprogram eller förbättrande åtgärder till tillsynsmyndigheten, om
tillsynsmyndigheten begär det.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela närmare föreskrifter om kontrollen.

Ansvaret för miljöbalkens efterlevnad ligger främst på
verksamhetsutövarna. Det är verksamhetsutövarens skyldighet att se till
att balkens regler inte åsidosätts och att verksamheten bedrivs så att
miljöbalkens syften uppfylls. Det är den som bedriver en verksamhet
som har störst kunskap om den och dess verkningar. Detta gäller för all
verksamhet av betydelse för miljöbalkens syften oavsett om det avser
näringsverksamhet eller åtgärder som vidtas av någon privat. Även sådan
verksamhet som inte kan räknas till en fast anläggning, t.ex. transporter,
omfattas. Kravet på egenkontroll måste naturligtvis anpassas till varje
verksamhet så att det inte får orimliga konsekvenser. Vad som kan
fordras av den som utövar en hobby skiljer sig väsentligt från vad som
bör ankomma på den som driver en industriell verksamhet. Samtidigt
måste naturligtvis hälso- och miljöeffekterna av verksamheten vara
avgörande.
Verksamhetsutövarens ansvar inskränker sig inte till att kontrollera att
balkens bestämmelser och för verksamheten särskilt meddelade villkor
efterlevs. Det ankommer därutöver på denne att aktivt hålla sig
informerad om verksamhetens påverkan på miljön även i den mån det
inte är fråga om en i och för sig otillåten påverkan. Ett sätt att få en
uppfattning om en verksamhets miljöpåverkan är att använda
livscykelanalyser.
Verksamhetsutövaren skall planera sin verksamhet på ett sådant sätt att
miljöbalkens syfte inte motverkas, utan tvärtom skall verksamheten
bedrivas så att balkens syften nås. Detta förutsätter bl.a. att verksamheten
organiseras så att en tydlig ansvarsfördelning föreligger.
För tillståndspliktig verksamhet föreskrivs ofta i villkoren att
kontrollprogram skall upprättas av verksamhetsutövaren, ibland i samråd
med tillsynsmyndigheten. Det är rimligt att det finns en möjlighet att
kräva att förslag till kontrollprogram skall lämnas även av den
verksamhetsutövare som inte bedriver tillståndspliktig verksamhet i de
fall tillsynsmyndigheten bedömer att det finns ett behov av ett sådant
program.
Enligt fjärde stycket får regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer meddela närmare föreskrifter om kontrollen. Sådana
föreskrifter kommer framför allt att tas fram av Naturvårdsverket men
även andra centrala tillsynsmyndigheter kan bemyndigas att meddela
föreskrifter om kontrollåtgärder avseende frågor som rör deras
ansvarsområde. Påverkan av direkt betydelse för människors hälsa är
t.ex. en fråga för Socialstyrelsen. Det främsta syftet med generella
föreskrifter avseende kontrollåtgärder är att få till stånd kvalitetssäkring
och en metodmässig samordning i mätverksamheten. Föreskrifter har
med stöd av gällande rätt meddelats t.ex. beträffande mätningar avseende
avloppsutsläpp, svavel- och kväveoxidutsläpp från energianläggningar
och utsläpp till vatten från massafabriker.

20 § Om en miljöfarlig verksamhet omfattas av tillståndsplikt enligt vad
som föreskrivs med stöd av 9 kap. 6 § första stycket skall den som utövar
verksamheten varje år lämna en miljörapport till den tillsynsmyndighet
som utövar tillsynen över verksamheten. Detta gäller också den som
förelagts att ansöka om tillstånd enligt 9 kap. 6 § andra stycket. I
miljörapporten skall redovisas de åtgärder som har vidtagits för att
uppfylla villkoren i ett tillståndsbeslut och resultaten av dessa åtgärder.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att en miljörapport skall innehålla en redovisning av
verksamhetens miljöpåverkan även i annat avseende än vad som
omfattas av villkoren i ett tillståndsbeslut. Även redovisning av andra
uppgifter som är relaterade till balkens tillämpningsområde och mål får
föreskrivas.
Även om en verksamhet inte är tillståndspliktig, får en föreskrift om
skyldighet att lämna en miljörapport meddelas.

Paragrafen riktar sig delvis till verksamhetsutövaren och delvis till
tillsynsmyndigheten. Den avser emellertid i sin helhet tillsyn, nämligen
dels vad som ibland kallas egenkontroll, dels uppgifter som ankommer
på tillsynsmyndighet.
Var och en som bedriver tillståndspliktig miljöfarlig verksamhet skall
enligt huvudregeln varje år ge in en miljörapport som ger en samlad bild
av företagets arbete med att uppfylla och kontrollera att villkoren i
tillståndsbeslutet efterlevs. Detta gäller oavsett om tillståndsplikten följer
av förordning eller föreläggande i det enskilda fallet. Rapporten bör
också innehålla ett ställningstagande till hur villkoren uppfyllts. Regler
om den närmare utformningen av miljörapporten bör ges i föreskrifter.
Vid utfärdandet av föreskrifter skall syftet med miljörapporten beaktas.
Syftet med miljörapporten är dels att förstärka verksamhetsutövarens
egenkontroll, dels att förbättra myndigheternas tillsyn över
verksamheten. Ett annat syfte som tillkommit på senare tid, är att
tillgodose informationsbehov hos andra intressenter, exempelvis
allmänheten och finansiella aktörer. Miljörapporterna ger också en bild
av de samlade utsläppen från miljöfarlig verksamhet i landet.
En effektiv tillsyn över tillståndet i miljön förutsätter dock att
miljörapporten innehåller uppgifter som gör det möjligt att vid sidan av
villkorskontrollen också bedöma belastningen på miljön. Det är viktigt
att med hjälp av tillförlitlig statistik kunna bedöma om utsläppen minskar
och kunna pröva om de av riksdagen fastlagda miljömålen uppnås.
Uppgifterna i miljörapporten kan tillgodose detta syfte.
Det förekommer emellertid, särskilt i äldre tillståndsbeslut, att
villkoren inte omfattar utsläpp av sådana miljöfarliga ämnen, om vilka
riksdagen uttalat, att utsläppen skall minska avsevärt. Sådana
riksdagsbeslut utgör en del av de nationella miljömålen. I fråga om dessa
utsläpp finns det alltså fog för att de skall omfattas av uppgifterna i en
miljörapport, inte minst för att säkerställa statistiskt underlag för
förutsättningarna att nå de nationella miljömålen. En rätt för regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva att
miljörapporten skall omfatta en redovisning av verksamhetens
miljöpåverkan även i andra avseenden än vad som omfattas av villkoren,
finns i andra stycket. Detta kan exempelvis gälla miljörelaterade
uppgifter om de produkter som tillverkas vid anläggningen. I samband
med att sådana föreskrifter meddelas bör givetvis berörda myndigheter
och organisationer ges tillfälle att yttra sig.
Miljöbalksutredningen avser att återkomma till frågan om förskrifter
om miljörapportens omfattning i ett kommande betänkande.
Flera miljöfarliga verksamheter kan efter miljöbalkens införande
komma att omfattas av generella föreskrifter istället för tillståndsplikt.
För dessa gäller inget krav på miljörapport enligt huvudregeln. Enligt
paragrafens tredje stycke kan regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer föreskriva skyldighet att lämna miljörapport även
om verksamheten inte är tillståndspliktig. Härigenom kan åstadkommas
dels en kvalitetssäkring av egenkontrollen även för dessa verksamheter,
dels att utsläppen även från dessa verksamheter kan beaktas vid
bedömningen av miljötillståndet och möjligheterna att uppnå de
nationella miljömålen.

Upplysningar och undersökningar

21 § Tillsynsmyndigheten får förelägga den som bedriver verksamhet
eller vidtar en åtgärd som det finns bestämmelser om i denna balk eller i
föreskrifter som meddelats med stöd av balken, att till myndigheten
lämna de uppgifter och handlingar som behövs för tillsynen. Detsamma
gäller också för den som annars är skyldig att avhjälpa olägenheter från
sådan verksamhet.

Den som bedriver en sådan verksamhet eller vidtar en sådan åtgärd som
omfattas av balkens tillämpningsområde är skyldig att på begäran lämna
de uppgifter och de handlingar som behövs för tillsynen till
tillsynsmyndigheten. Detta gäller även den som annars är skyldig att
avhjälpa olägenheter från sådan verksamhet. Således omfattar
bestämmelsen t.ex. en markägare som kan bli saneringsansvarig enligt
10 kap. Ett sådant föreläggande är, till skillnad från vad som gäller idag,
inte straffsanktionerat. Det är enligt regeringens bedömning tillräckligt
med möjligheten att förena detta med vite.
Tillsynsmyndigheten kan inte göra anspråk på vilka uppgifter och
handlingar som helst, utan bara på sådant som är av betydelse för
tillsynen. Med detta avses emellertid inte enbart den löpande tillsynen.
Tillsynsmyndigheten kan också begära uppgifter som den behöver för
övergripande, samordnande och uppföljande strategiskt miljöarbete.
Tillsynsmyndigheten kan med stöd av denna paragraf endast begära
sådana uppgifter och handlingar som inte förutsätter närmare utredning.
Det kan vara fråga om driftförhållanden, omfattningen av verksamheten,
kemikalieanvändning, råvaruval, bränsleval etc. Bestämmelser om
verksamhetsutövarens utredningsplikt finns i 22 §. När ett
utredningsföreläggande enligt 22 § meddelas omfattas de upplysningar
som framkommer och de handlingar som upprättas med anledning av
föreläggandet enligt den paragrafen av skyldigheten att lämna
upplysningar.

22 § Den som bedriver verksamhet eller vidtar en åtgärd som kan
befaras medföra olägenheter för människors hälsa eller miljön eller den
som annars är skyldig att avhjälpa olägenhet från sådan verksamhet är
skyldig att även i andra fall än som avses i 14 kap. 7 § utföra sådana
undersökningar av verksamheten och dess verkningar som behövs för
tillsynen. Detsamma gäller den som upplåter en byggnad för bostäder
eller för allmänna ändamål, om det finns skäl att anta att byggnadens
skick medför olägenheter för människors hälsa. Om det är lämpligare
kan tillsynsmyndigheten i stället föreskriva att en sådan undersökning
skall utföras av någon annan och utse någon att göra undersökningen.
Den som är skyldig att utföra undersökningen är skyldig att ersätta
kostnaderna för en undersökning som någon annan utsetts att göra med
det belopp som tillsynsmyndigheten fastställer.
Beslut om undersökning får förenas med förbud att överlåta den
berörda fastigheten eller annan egendom till dess undersökningen är
slutförd.

Den som utövar verksamhet eller vidtar åtgärder som kan befaras
medföra olägenhet för människors hälsa eller påverkan på miljön kan
föreläggas att utföra de undersökningar av verksamheten eller åtgärden
och dess verkningar som behövs för att tillsynsmyndigheterna på ett
riktigt sätt skall kunna fullgöra sina tillsynsuppgifter.
Verksamhetsutövaren skall själv svara för kostnaderna för
undersökningarna. Till skillnad från gällande rätt omfattas inte endast
verksamhet vid fasta anläggningar utan all verksamhet och alla åtgärder
som ryms inom balkens tillämpningsområde. T.ex. omfattas även
färjetrafik. Skyldigheten kommer också att omfatta även exempelvis
bostäder och byggnader som är upplåtna för allmänna ändamål som vård,
undervisning, hotell m.m.
Undersökningen skall syfta till att tillförsäkra tillsynsmyndigheten
fakta som underlag för bedömning av den individuella verksamheten
eller åtgärden. Undersökningar kan också krävas för att klarlägga om
verksamheten eller åtgärden är hälso- eller miljöfarlig.
Begreppet undersökning bör ges en vid tolkning. Det omfattar inte
endast provtagningar och dylikt, utan även exempelvis besiktning.
Undersökningspliktens omfattning skall bedömas med hänsyn till
förhållandena i det enskilda fallet. Ibland räcker det med en enstaka
undersökning, men ibland krävs fortlöpande undersökningar.
Undersökningsplikten begränsar sig dock alltid till vad som behövs för
att tillsynsmyndigheten skall kunna fullgöra sina skyldigheter.
Bestämmelsen innebär att i princip samma krav på undersökning skall
kunna ställas oavsett om en verksamhet är tillståndspliktig eller ej.
Kraven på utredning får dock inte vara orimliga (jämför 2 kap. 7 §), och
det kan föreligga skillnader i vad som kan anses som rimligt beträffande
olika typer av verksamhet. Bestämmelsen ger således rätt att begära t.ex.
en utredning av de tekniska möjligheterna att begränsa utsläppen till en
viss nivå eller annars nå ett visst mål, så som sker i tillståndsärenden.
Verksamhetsutövaren kan dock inte åläggas att utföra undersökningar
som utgör ren forskning. Undersökningsplikten innebär givetvis också att
verksamhetsutövaren skall redovisa resultaten av undersökningarna till
tillsynsmyndigheten.
I de fall flera verksamheter gemensamt åstadkommer skador på miljön
bör undersökningsplikt kunna komma ifråga för varje verksamhet som
kan befaras medverka till skadan. Då kan ett underlag tas fram för vilka
skadeverkningarna är i området, i vad mån varje enskild verksamhet
bidrar till dessa och vilka åtgärder som skall kunna krävas av var och en.
Tillsynsmyndigheten kan också föreskriva att undersökningen skall
göras, inte av den som bedriver verksamheten, utan på dennes bekostnad
av fristående expertis med teknisk och vetenskaplig sakkunskap på just
det aktuella sakområdet. Tillsynsmyndigheten bör inhämta
verksamhetsutövarens uppfattning i frågan innan beslut fattas om att
vissa undersökningar skall utföras av särskild fristående expertis.
Tillsynsmyndigheten är skyldig att se till att en sådan undersökning inte
blir onödigt kostsam. Beslut att anlita annan för att utföra undersökning
skall fattas skriftligen.
Beslutet om undersökning kan enligt tredje stycket förenas med
överlåtelseförbud av det som undersökningen avser. Avsikten med ett
sådant förbud är att undvika ansvarsflykt. Kan detta uppnås på ett annat
lindrigare sätt skall förbud inte tillgripas. Ett överlåtelseförbud skall vara
klart avgränsat i tiden.

Naturvårdsvakter

23 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får utse
naturvårdsvakter för tillsynen över efterlevnaden av föreskrifter för
områden, naturföremål och djur- och växtarter som omfattas av
förordnanden enligt 7 och 8 kap., 11 kap. 14 § eller 12 kap. 6 §.
En naturvårdsvakt får avvisa personer som uppehåller sig där de på
grund av dessa föreskrifter inte har rätt att vistas.
En naturvårdsvakt får ta i beslag jakt- och fångstredskap,
fortskaffningsmedel och andra föremål som kan antas ha betydelse för
utredning av brottet, om vakten ertappar någon på bar gärning, som
bryter mot förbud eller föreskrifter meddelade med stöd av 7 kap. 3, 5,
11, 12, 24 eller 28 §, 8 kap. 1 3 §§, 11 kap. 14 § eller 12 kap. 6 §, om
detta är straffbelagt enligt 29 kap.

Paragrafen innehåller föreskrifter om tillsynsmän för naturvårdsobjekt,
dvs. naturvårdsvakter.
Enligt första stycket kan naturvårdsvakter utses för tillsynen av
områden såsom nationalparker, naturreservat och naturvårdsområden,
eller naturföremål som omfattas av förordnande enligt 7 kap. 10 §.
Naturvårdsvakternas befogenheter framgår av andra och tredje stycket.
Enligt andra stycket får en naturvårdsvakt avvisa den som vistas inom
ett naturvårdsobjekt utan att vara berättigad till det. Bestämmelsen är
tillämplig om tillträdesförbud gäller för ett område. När det gäller
möjligheten att använda våld för att genomföra en avvisning finns
bestämmelser i 10 § polislagen (1984:387) som enligt 23 § samma lag
blir tillämpliga på naturvårdsvakter. Våld får användas endast i den mån
andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är
försvarligt samt om den som skall genomföra åtgärden möts av motstånd.
Enligt tredje stycket får föremål som kan antas ha betydelse för
utredningen av exempelvis överträdelse av förbud mot att genomföra ett
samrådspliktigt arbetsföretag eller överträdelse av förbud eller
föreskrifter enligt bestämmelserna om biotopskydd tas i beslag.
Ett beslag får således ske enbart i utredningssyfte. Någon möjlighet att
förverka beslagtagna föremål finns inte.

24 § Om en naturvårdsvakt har tagit ett föremål i beslag, skall vakten
skyndsamt anmäla detta till polis- eller åklagarmyndigheten. Den
tjänsteman som tar emot en anmälan skall vidta samma åtgärder som om
tjänstemannen själv hade gjort beslaget.

Paragrafen reglerar både vad en naturvårdsvakt skall göra vid beslag och
hur den som tar emot en sådan anmälan vid polis- eller åklagar-
myndigheten skall göra.

Övriga bestämmelser

25 § Den som har fått dispens från en föreskrift för områden eller
naturföremål som omfattas av förordnande enligt 7 och 8 kap. eller 11
kap. 14 § är skyldig att efter begäran visa upp beslutet för en
naturvårdsvakt eller en polis vid vistelse inom det område där dispensen
gäller.

För att en naturvårdsvakt eller en polis skall kunna kontrollera om den
som t.ex. vistas inom ett område med tillträdesförbud har medgetts
dispens från förbudet är denne skyldig att på begäran visa upp beslutet
om dispens. Bestämmelsen är tillämplig endast om ett sådant beslut har
meddelats i ett särskilt fall. Om det i en föreskrift om tillträdesförbud
t.ex. anges att förbudet inte gäller för markägaren och dennes anställda
gäller skyldigheten enligt paragrafen inte dem.
Den i paragrafen angivna skyldigheten är straffbelagd enligt 29 kap.
5 §.

26 § En tillsynsmyndighet får bestämma att dess beslut skall gälla
omedelbart även om det överklagas.

Enligt paragrafen ankommer det på tillsynsmyndigheten att bestämma i
vilka fall beslutet skall gälla omedelbart. Verkställighetsförordnande bör
i första hand förbehållas ärenden där skyndsamma åtgärder krävs för att
förhindra skador eller olägenheter. Verkställighetsförordnande bör också
kunna meddelas i de fall villkor i tillståndsbeslut eller föreskrifter, som
har meddelats med stöd av balken, inte har iakttagits.
I de fall beslutet avser en genteknisk verksamhet bör
verkställighetsförordnande normalt meddelas. Enligt 21 § gentekniklagen
gäller i dag tillsynsmyndighetens beslut omedelbart om inte annat sägs i
beslutet. Huvudregeln där är alltså den motsatta.
De beslut som meddelas med anledning av åsidosättande av de
allmänna hänsynsreglerna bör gälla först sedan de vunnit laga kraft.
Eftersom det inte framgår direkt av de allmänna hänsynsreglerna vilka
åtgärder som skall vidtas eller som inte får vidtas måste
skälighetsbedömningar göras vid tillämpningen av dessa regler. I de fall
den som berörs av ett tillsynsbeslut inte delar tillsynsmyndighetens
bedömning bör frågan prövas av domstol innan verkställighet får ske.

27 § De som har tagit befattning med ärenden enligt denna balk eller har
utfört sådana undersökningar som anges i 22 § första stycket tredje
meningen får inte obehörigen röja eller utnyttja vad de därvid har fått
veta om affärs- eller driftsförhållanden eller förhållanden av betydelse
för landets försvar.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i
sekretesslagen (1980:100).

Bestämmelsen föreskriver tystnadsplikt för den som tagit befattning med
ärenden enligt balken. Med befattning avses såväl den administrativa
hanteringen som praktiska åtgärder som t.ex. mätning.
Vissa undersökningar kan utföras av enskilda på uppdrag av
tillsynsmyndigheten. För dessa och andra enskilda som deltar i
myndigheternas verksamhet enligt balken gäller tystnadsplikt enligt
paragrafens första stycke.
För de som är verksamma vid en statlig eller kommunal myndighet
gäller sekretesslagens regler i enlighet med vad som framgår av andra
stycket.
5.1.27 27 kap. Avgifter
Avgift för myndigheters verksamhet

1 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om avgift för myndigheters kostnader för prövning
och tillsyn enligt denna balk eller enligt föreskrifter som har meddelats
med stöd av balken samt för prövning och tillsyn med anledning av EG:s
förordningar inom denna balks tillämpningsområde. Kommunfullmäktige
får meddela föreskrifter om sådana avgifter när det gäller en kommunal
myndighets verksamhet.
Regeringen får föreskriva att en myndighet får bestämma att dess
beslut om påförande av avgift enligt balken eller enligt föreskrifter som
har meddelats med stöd av balken skall gälla omedelbart även om
beslutet överklagas.

Med stöd av bestämmelsen kan föreskrifter meddelas om avgifter för en
myndighets kostnader för prövning och tillsyn. Bemyndigandet avser
balkens hela tillämpningsområde. Till skillnad mot idag blir det därför
möjligt att införa prövningsavgifter för exempelvis verksamhet och
åtgärder i vatten. Bemyndigandet ger också rätt att ta ut avgift för sådana
kostnader som föranleds av EG:s förordningar inom balkens
tillämpningsområde.
När föreskrifter om avgifter beslutas måste alltid gränsdragningen
mellan skatt och avgift beaktas. Gränsen har betydelse eftersom
riksdagen enligt 8 kap. 7 § regeringsformen inte får delegera
beslutanderätten angående skatter till regeringen eller underlydande
myndigheter. Regeringsformen (RF) innehåller ingen definition av
begreppen skatt och avgift utan gränsdragningen får i första hand göras
med utgångspunkt i förarbetena till RF. Departementschefen anförde
bl.a. att skatt kan karaktäriseras som ett tvångsbidrag till det allmänna
utan direkt motprestation, medan med avgift vanligen förstås en
penningprestation som betalas för en specificerad motprestation från det
allmänna (prop. 1973:90 s 213). Till närmare belysning av
gränsdragningsfrågan uttalade han vidare (s. 219):

"Enligt min mening har man i allmänhet att göra med en avgift i RF:s
bemärkelse endast om ett specificerat vederlag utgår för den erlagda
penningprestationen. Även i vissa andra fall får dock en penningpålaga
anses ha karaktären av avgift och inte skatt. Ett sådant fall föreligger
när penningprestationen tas ut endast i näringsreglerande syfte och i
sin helhet tillförs näringsgrenen i fråga enligt särskilda regler.
Kännetecknande för dessa fall är ofta att avgifterna och de däremot
svarande utgifterna inte redovisas i statsbudgeten. Från sådana
utgångspunkter bör man alltjämt kunna betrakta de avgifter som utgår
som led i prisregleringen inom jordbrukets och fiskets område som
avgifter i statsrättslig bemärkelse."

Beträffande hur detaljerat ett bemyndigande skall vara anförde han att det
får avgöras av riksdagen från fall till fall. Vid för medborgarna mindre
ingripande föreskrifter bör man kunna ge tämligen vidsträckta
bemyndiganden. När det gäller föreskrifter, t.ex. på näringsrättens
område, där mer väsentliga medborgarintressen kan komma att beröras
av regleringen, bör riksdagen däremot preciserat ange de ramar inom
vilken regeringen skall få röra sig (s. 209).
Gränsdragningen mellan skatt och avgift har aktualiserats framför allt
när centrala tillsynsmyndigheter enligt förordningar skall få finansiera
sin verksamhet med avgifter. Frågan har bedömts av Lagrådet såvitt
avser avgifter till Bankinspektionen (prop. 1978/79:170 s. 131 ff) där tre
av Lagrådets fyra ledamöter ansåg att fråga var om avgift. Vidare har
gränsdragningsfrågan bedömts av Lagrådet beträffande avgifter till
ansvariga myndigheter enligt lagen om genetiskt modifierade organismer
(prop. 1993/94:198, s 162 f), mer om det yttrandet senare. Lagrådet har
också bedömt en föreslagen allmän fiskevårdsavgift (prop. 1994/95:231).
I propositionen framhölls att avgiftsmedlens användning skulle komma
de fiskande till del i form av åtgärder som på olika sätt befrämjar
fiskevården och som därmed skapar goda fiskemöjligheter för den
enskilde. Lagrådet konstaterade att fiskevårdsavgiften inte kunde
hänföras till en sådan typ av avgift för vilken det lämnas en direkt
motprestation till den enskilde avgiftsbetalande. Det stod emellertid klart
att avgiftsbegreppet sedan länge ansetts kunna inbegripa även vissa fall
där vederlaget inte är individuellt bestämt utan i stället utgörs av en s.k.
kollektiv motprestation. Lagrådet gjorde bedömningen att
fiskevårdsavgiften, sådan den beskrivits i propositionen, rättsligt kunde
betraktas som en avgift. Yttrandet över fiskevårdsavgiften hade
inhämtats av riksdagens jordbruksutskott och finns därför inte redovisat i
propositionen. Propositionen återkallades sedermera.
Frågan om en avgift i själva verket är att betrakta som en skatt har
också bedömts av Högsta domstolen såvitt avser avgifter för
Socialstyrelsens läkemedelskontroll (NJA 1980 s. 718) och
Regeringsrätten såvitt avser avgifter för Kemikalieinspektionens
verksamhet (RÅ 1991 ref. 87). Det senare rättsfallet är av särskilt intresse
eftersom Kemikalieinspektionens verksamhet kommer att ligga under
miljöbalken. Regeringsrätten redogör inledningsvis för bl.a. regeln i 11
kap. 14 § RF. Där stadgas att om domstol eller annat offentligt organ
finner att en föreskrift står i strid med bestämmelse i grundlag eller annan
överordnad författning eller att stadgad ordning i något väsentligt
hänseende har åsidosatts vid dess tillkomst, får föreskriften icke
tillämpas. Har riksdagen eller regeringen beslutat föreskriften, skall
tillämpning dock underlåtas endast om felet är uppenbart.
Regeringsrätten konstaterar därefter att kemikalieavgiften utgår
huvudsakligen för att bekosta samhällets kemikaliekontroll och att det
uppenbarligen är ett starkt allmänt intresse att en sådan kontroll
upprätthålls men det kan även ligga i de enskilda företagens intresse att
så sker. Eftersom kemikalieavgiften utgick som en allmän produktavgift
utan direkt anknytning till någon motprestation från
Kemikalieinspektionens sida kunde det enligt Regeringsrätten inte anses
att "ett specificerat vederlag utgår för den erlagda penningprestationen".
Kemikalieavgiften uppfyllde således inte avgiftskriteriet. Vid en
bedömning med utgångspunkt i de förarbeten till RF som rör
gränsdragningen mellan skatter och avgifter i statsrättslig bemärkelse
måste, enligt Regeringsrätten, visserligen starkt ifrågasättas om
kemikalieavgiften är att betrakta som en avgift. Det saknades emellertid
uttryckliga föreskrifter i RF om skatte- och avgiftsbegreppens innebörd
och föredragande statsråd hade framhållit att gränsen var flytande. Visst
utrymme för en vidare bestämning av det statsrättsliga avgiftsbegreppet
kunde därför inte uteslutas. Frågan om kemikalieavgiftens karaktär av
avgift eller skatt hade också diskuterats i förarbetena till lagen och
förordningen om kemiska produkter. Departementschefen var där av
uppfattningen att det var fråga om en avgift och inte någon skatt.
Lagrådet hade inte berört saken i sitt yttrande och riksdagen hade inte
heller anmält någon avvikande mening. Efter att ha redogjort för hur
avgifterna till bankinspektionen hade behandlats samt hänvisat till
Högsta domstolens avgörande beträffande avgifter för
läkemedelskontroll fann Regeringsrätten slutligen att
författningsregleringen av kemikalieavgiften i vart fall inte var uppenbart
felaktig.
Beträffande avgiften i förslaget till lag om genetiskt modifierade
organismer fann Lagrådet "att avgiftskriterierna torde vara uppfyllda i
den mån avgiften utgör vederlag för en myndighets kostnader i samband
med myndighetsutövning som är riktad direkt mot den avgiftsskyldige.
Detta gäller t.ex. avgifter som tas ut för kostnader för handläggning av en
ansökan eller anmälan eller för provtagning eller inspektion.
Delegationsbestämmelsen i förevarande paragraf ger emellertid
möjlighet att föreskriva en generell avgift för företag som bedriver
verksamhet som avses i lagen, dvs. en avgift som utgår även om företaget
inte varit föremål för någon direkt åtgärd från myndigheternas sida. En
sådan avgift får anses ha karaktären av skatt. Det innebär att
delegationsbestämmelsen i den delen står i strid med RF. Om avsikten är
att en sådan avgift skall tas ut måste alltså avgiften regleras i lagen i vart
fall så att grunderna för avgiftsuttaget anges."
Enligt regeringens bedömning bör självfallet avgifternas utformning
enligt miljöbalken vara sådan att delegering till regering eller
underlydande myndighet stämmer överens med RF. Av genomgången
ovan kan det emellertid konstateras att rättsläget är oklart när det gäller
gränsdragningen mellan skatter och avgifter. Avgifterna skall enligt
regeringens bedömning omfatta myndigheternas kostnader i samband
med prövning och tillsyn och kostnader i anmälningsärenden. Det är
särskilt viktigt att beakta de begränsningar som finns i RF när det gäller
bedömningen av vilka kostnader för verksamhet av förebyggande och
stödjande karaktär - t.ex. rådgivning, information och liknande
verksamhet - som kan finansieras genom avgifter, dvs. verksamhet som
inte kan hänföras till direkt myndighetsutövning. En viss schablonisering
vid utformningen av avgiftsförordningarna är nödvändig. Förordningarna
måste dock utformas så att avgifterna kommer att stå i rimlig proportion
till de kostnader som den avgiftsbetalande åsamkar myndigheterna.
I dag förenas ofta beslut om avgift med så kallat
verkställighetsförordnande. Enligt paragrafens andra stycke kan
regeringen föreskriva att sådant verkställighetsförordnande får meddelas
för beslut om påförande av avgift.

Skyldighet att ersätta en myndighets kostnader

2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om skyldighet att ersätta en myndighets kostnader.
Bestämmelser om skyldighet att ersätta en myndighets kostnader finns
också i 10 kap. 11 §, 25 kap. 8 § och 26 kap. 22 § andra stycket.

Utöver avgifter enligt 1 § för myndigheters verksamhet kan en
verksamhetsutövare åläggas att betala ersättning för direkta utlägg som
myndigheten har haft. Ett sådant kostnadsansvar förutsätter att det finns
uttryckliga bestämmelser (jfr 3 § avgiftsförordningen). Med stöd av
paragrafens bemyndigande kan sådana föreskrifter meddelas.
Kostnadsansvaret kan exempelvis gälla en tillsynsmyndighets kostnader
för provtagning och undersökning av prov.

3 § Alla som är skyldiga att betala avgift enligt en föreskrift som har
meddelats med stöd av 1 § första stycket eller som är skyldiga att ersätta
kostnader enligt 2 § första stycket eller 26 kap. 22 § andra stycket skall
lämna de uppgifter som behövs för att avgiftens eller ersättningens
storlek skall kunna bestämmas. Uppgifterna skall lämnas till den
myndighet som regeringen bestämmer och i den omfattning regeringen
eller efter regeringens bemyndigande, myndigheten föreskriver.

Med stöd av paragrafen kan den myndighet som skall fastställa en avgift
för sin verksamhet kräva in uppgifter som behövs för att bestämma
storleken på avgiften. Detsamma gäller myndigheter som skall ta ut
ersättning för sina kostnader. Ytterligare bestämmelser får meddelas om
uppgiftsskyldigheten.
Bestämmelsen gäller generellt i miljöbalken. Den kan tillämpas t.ex. då
en avgift skall beräknas med hänsyn till verksamhetens omfattning.

Renhållningsavgift

4 § Kommuner får meddela föreskrifter om att avgift skall betalas för
insamling, transport, återvinning och bortskaffande av avfall som enligt
denna balk eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av
balken utförs genom deras försorg. Avgiften skall enligt kommunens
bestämmande betalas till kommunen eller till den som utför
renhållningen.
Särskilda bestämmelser om avgift för hantering av avfall från fartyg
finns i lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg.

I paragrafen ges kommunen rätt att ta ut avgifter för den renhållning som
kommunen är skyldig att utföra. Bemyndigandet avser insamling,
transport, återvinning och bortskaffande av avfall. Avgiften får endast
avse sådan hantering som utförs genom kommunens försorg.
Vad gäller Lagrådets påpekande om behov av föreskrifter om anmälan
av den som avser att själv ta hand om sitt avfall hänvisas till vad som
sägs i avsnitt 4.20.4.
I paragrafens andra stycke erinras om att det finns särskilda
bestämmelser om avgifter i lagen om åtgärder mot förorening från fartyg.

5 § En avgift som avses i 4 § första stycket skall vara årlig eller på annat
sätt periodisk. Om avgiften avser insamling, transport och bortskaffande
vid enstaka tillfällen, får kommunen besluta att avgiften skall betalas
särskilt för varje tillfälle i fråga.
Avgiften skall bestämmas till högst det belopp som behövs för att täcka
nödvändiga planerings-, kapital- och driftskostnader för renhållningen.
Från dessa kostnader skall räknas av kostnaderna för användning av
anläggningar eller utrustning för andra ändamål än renhållning.
Avgiften får tas ut på ett sådant sätt att återanvändning, återvinning eller
annan miljöanpassad avfallshantering främjas.
Avtalar kommunen med någon annan att utföra renhållningen, får
avtalet läggas till grund för beräkning av avgiften, om kostnaden
därigenom inte blir väsentligt högre än om kommunen själv utför
renhållningen.

Av paragrafen framgår efter vilka grunder renhållningsavgiften skall
beräknas. Självkostnadsprincipen gäller, vilken innebär att
renhållningsverksamheten inte får bedrivas med överskott.
Av praxis följer att även likställighetsprincipen gäller. Principen
innebär att kommuninvånarna skall vara likställda i fråga om sina
rättigheter och skyldigheter gentemot kommunen. Samma avgift skall
därför tas ut för samma prestation. Utan hinder av likställighetsprincipen
kan en viss differentiering ske, exempelvis för att uppnå en rättvis
kostnadsfördelning mellan permanent- och fritidsbebyggelse. I enlighet
med vad som framgår nedan hindrar inte heller likställighetsprincipen att
avgiften tas ut på sådant sätt att återanvändning, återvinning och annan
miljöanpassad avfallshantering stimuleras.
Avgiften skall enligt det första stycket vara årlig eller på annat sätt
periodisk. En anläggningskostnad får därför inte täckas med en
engångsavgift. Engångsavgift får dock tas ut för insamling, transport och
bortskaffande vid enstaka tillfällen.
Enligt det andra stycket ingår bland de kostnader som ligger till grund
för avgiften nödvändiga planeringskostnader. Att kommunen har
skyldighet att planera avfallshanteringen framgår av 15 kap. 8 och 11 §§.
Även kapital- och driftskostnader får ligga till grund för avgiften. Om
anläggningen eller utrustningen används för annat ändamål än
kommunens renhållning skall avgiften minskas med en motsvarande del.
En behandlingsanläggning kan exempelvis användas för
värmeproduktion. En anläggning eller utrustning kan vidare användas för
en annan kommuns renhållning.
Avgiften får enligt paragrafens andra stycke tas ut på sådant sätt att
återanvändning, återvinning och annan miljöanpassad avfallshantering
främjas. Utan hinder av likställighetsprincipen får alltså avfallstaxan
differentieras i styrande syfte. Härigenom skall t.ex. källsortering av
avfall kunna stimuleras.
Om kommunen har lagt ut renhållningen på entreprenad får enligt det
tredje stycket avtalet med entreprenören ligga till grund för avgiftens
beräkning. Detta gäller emellertid inte om kostnaden härigenom skulle
bli väsentligt högre än om kommunen sköter renhållningen. Avgiften får
i detta fall innefatta en skälig vinst för entreprenören.
Även om endast viss renhållning utförs av entreprenören och övrig
renhållning fortfarande sköts av kommunen, bör om möjligt endast en
avgift tas ut. Kommunen och entreprenören får sedan göra en avräkning.

6 § Avgift enligt 4 § första stycket skall betalas enligt den taxa som
kommunfullmäktige antar.
I taxan skall anges hur avgiften skall bestämmas när taxan i övrigt
saknar tillämplig bestämmelse om avgift. De grunder som anges i 5 §
skall då beaktas.
Taxan skall innehålla bestämmelser om vem som är avgiftsskyldig och
till vem avgiften skall betalas.

I paragrafen ges grundläggande bestämmelser om taxan för
renhållningsavgifter. Enligt det första stycket är det endast
kommunfullmäktige som får anta renhållningstaxan. Av detta följer att
inte heller någon annan får ändra taxan. Taxan får inte fastställas för
förfluten tid.
Kommunfullmäktiges beslut får enligt 10 kap. 1-2 §§ kommunallagen
överklagas hos länsrätten. Rätt att överklaga har varje kommunmedlem,
dvs. de som är folkbokförda i kommunen, äger fast egendom i
kommunen eller är taxerad till kommunalskatt där (1 kap. 4 §
kommunallagen). Länsrätten prövar endast beslutets laglighet och alltså
inte dess lämplighet. Mål om fordran på renhållningsavgift kan prövas av
kronofogdemyndighet enligt lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och handräckning eller av tingsrätt.
Av det andra stycket följer att det måste anges i taxan hur avgiften
skall bestämmas i alla de fall då taxan saknar tillämplig bestämmelse och
alltså inte endast då insamling, transport eller bortskaffande av avfallet
måste ske i särskild ordning på grund av avfallets mängd eller
sammansättning. Individuell avgiftsberäkning kan bli nödvändig
beträffande avfall av sådant slag eller sådan omfattning att hanteringen
måste ske på särskilt sätt. Detta kan vara fallet för industriavfall.
Bestämmelsen talar inte om vem som är behörig att besluta om avgifter
i individuella fall. Detta får avgöras efter vad som befinns vara lämpligt.
Beslut kan tänkas fattas av ansvarigt kommunalt organ eller av en
entreprenör.
Självkostnads- och likställighetsprinciperna gäller även när avgiften
bestäms enligt paragrafens andra stycke.
Enligt det tredje stycket skall av taxan framgå vem som skall betala
avgift och till vem betalning skall ske.

Producentavgift

7 § Regeringen, de kommuner eller den myndighet som regeringen
bestämmer får meddela föreskrifter om att producenter skall betala
avgift för insamling, transport och bortskaffande av avfall som utförs
genom kommunens försorg. Sådana föreskrifter får meddelas om avfall
för vilket producentansvar gäller enligt föreskrifter som har meddelats
med stöd av 15 kap. 6 §.
Avgiften får avse även kostnader för information om hanteringen.
Avgiften skall betalas till de kommuner eller till den myndighet som
regeringen bestämmer.

Producentansvar kan enligt 15 kap. 6 § föreskrivas för avfall av de varor
eller förpackningar som en producent tillverkar m.m. Producentansvaret
innebär bl.a. en skyldighet att samla in och transportera bort avfallet. För
vissa typer av varor kan det vara mindre lämpligt att lägga ett fysiskt
återtagandeansvar på producenten. Det kan bl.a. finnas risk för att icke
seriösa entreprenörer kommer att utnyttjas och därvid vålla större skada
än nytta från miljösynpunkt. Det kan dessutom vara svårt att utöva
tillräcklig kontroll av avfallshanteringen. I sådana och liknande fall är det
lämpligt att kommunen behåller det fysiska ansvaret för hanteringen och
omhändertagandet av avfallet samtidigt som producenten får det
ekonomiska ansvaret. I paragrafen ges därför ett bemyndigande att
föreskriva att en avgift får tas ut av producenten för insamling,
borttransport och bortskaffande av avfall av viss egendom genom
kommunens försorg.
Med producent avses enligt 15 kap. 4 § den som yrkesmässigt
tillverkar, för in till Sverige eller säljer en vara eller en förpackning. Med
producent avses enligt samma lagrum vidare den som i sin yrkesmässiga
verksamhet frambringar avfall som kräver särskilda åtgärder av
renhållnings- eller miljöskäl.
Avgifterna bör i många fall baseras på generellt beräknade kostnader
för omhändertagandet av respektive avfallsslag. Avgiftens storlek blir
normalt inte beräknad efter lokala förhållanden och det bör då bli en
uppgift för regeringen att meddela föreskrifter om avgifter. Avgifterna
bör i dessa fall tas ut centralt av företagen och fördelas till kommunerna.
Kommunerna bör emellertid få möjlighet att ta ut en producentavgift
beräknad efter lokala förhållanden i de fall det är lämpligt.
Om producenten har ansvaret för ett eller ett par av momenten
insamling, transport och bortskaffande får avgift ändå tas ut för det eller
de moment som utförs av kommunen.
Enligt paragrafens andra stycke får avgiften även användas till att
täcka kostnaden för information om hanteringen. Information kan behöva
ges till hushållen exempelvis om var avfallet skall lämnas.
Avgiften skall enligt det tredje stycke betalas till den statliga
myndighet som regeringen bestämmer eller kommunerna.

Bygdeavgift och fiskeavgift

8 § Bestämmelser om bygdeavgift och fiskeavgift finns i 6 kap. lagen
(0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Paragrafen innehåller en hänvisning till de detaljerade bestämmelserna
om bygdeavgifter och fiskeavgifter, som finns intagna i lagen med
särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.
5.1.28 28 kap. Tillträde m.m.

Tillträde för att fullgöra en myndighets uppgifter

1 § För att fullgöra sina uppgifter enligt denna balk har en myndighet
och den som på myndighetens uppdrag utför ett arbete rätt att få tillträde
till fastigheter, byggnader, andra anläggningar samt transportmedel och
att där utföra undersökningar och andra åtgärder. Bestämmelser om rätt
till ersättning för skada och intrång finns i 31 kap. 10 §.

Enligt paragrafen har en myndighet rätt att mot en ägares eller
innehavares vilja få tillträde till dennes egendom och där vidta åtgärder,
allt i den utsträckning det behövs för att myndigheten skall kunna
fullgöra sina uppgifter. I första hand skall tillträde ske efter
överenskommelse med ägaren eller innehavaren. I den mån en effektiv
tillsyn förutsätter oanmälda inspektionsbesök skall emellertid sådana, på
samma sätt som enligt tidigare praxis, kunna ske. Endast om ägaren eller
innehavaren motsätter sig tillträde blir det aktuellt att tvångsvis bereda
sig tillträde. Bestämmelsen har med nödvändighet fått en generell
utformning. Eftersom den gäller tvångsingripanden är det emellertid
viktigt att den används med omdöme. Av paragrafens ordalydelse
framgår att endast sådana åtgärder får vidtas som behövs för att
myndigheten skall kunna fullgöra sina uppgifter. En myndighet har alltså
inte längre gående rätt än vad som motiveras av dess åligganden.
Paragrafen har i första hand betydelse för myndigheter som skall
fullgöra tillsynsuppgifter. Det har då ingen betydelse om den verksamhet
som är föremål för myndighetens intresse har upphört eller inte. Tillträde
kan även ske till andra fastigheter än den där verksamheten bedrivs, t.ex.
för att utföra mätningar av verksamhetens utsläpp. Tillträde kan vidare
ske för att utföra särskilda undersökningar eller kartläggningar som t.ex.
radonmätningar.
Paragrafen syftar även på andra myndighetsuppgifter än tillsyn, såsom
när naturvårdande myndigheter gör förberedande undersökningar sedan
en fråga har väckts om att ett område skall skyddas som naturreservat.
Även myndigheter som skall pröva frågor om tillstånd eller dispens kan
ibland behöva få tillträde till annans mark.
Med stöd av paragrafen får tillträde ske till fastigheter, byggnader,
andra anläggningar samt transportmedel. Med byggnad avses även
bostad. I 6 § finns dock en stark begränsning för tillträde till bostäder.
Om det finns misstanke om att ett brott har begåtts som har fängelse i
straffskalan får därutöver åklagare, polis eller domstol besluta om
husrannsakan enligt 28 kap. 1 § rättegångsbalken.
Tillträde till transportmedel kan bli aktuellt t.ex. när en
tillsynsmyndighet skall fullgöra uppgifter i frågor om dumpning av avfall
eller olovlig hantering av utrotningshotade djur- och växtarter.
Paragrafen ger rätt till tillträde inte bara för myndigheter, utan också
för den som handlar på myndighetens uppdrag. Den kan exempelvis
åberopas av den som enligt 26 kap. 8 § utför en besiktning på en
tillsynsmyndighets vägnar. Ett annat exempel är att någon utför en
kartläggning för samhällets behov, t.ex. en inventering av naturresurser.
I paragrafens andra stycke erinras om ersättningsbestämmelserna i 31
kap. 10 §.

Tillträde för att utföra kompensationsåtgärder m.m.

2 § Om någon enligt 7 kap. 7 § fjärde stycket eller 16 kap. 9 § är skyldig
att utföra undersökningar, kompensationsåtgärder eller andra åtgärder
på annans fastighet, byggnad eller annan anläggning, får länsstyrelsen
besluta att tillträde skall lämnas under viss tid.
Den som utför undersökningarna eller åtgärderna skall betala
ersättning för skada och intrång. Talan om ersättning skall väckas vid
miljödomstol.

Av 7 kap. 7 § fjärde stycket framgår att intrång i naturvårdsintresset skall
kompenseras när ett naturreservat helt eller delvis upphävs eller när
dispens meddelas från föreskrifterna för ett reservat. Även i andra fall
kan en myndighet som meddelar tillstånd eller dispens till en åtgärd sätta
som villkor att kompensationsåtgärder skall vidtas. Detta framgår av
16 kap. 9 §, där också behandlas annat än kompensationsåtgärder. Enligt
den paragrafen får ett tillstånd, ett upphävande av ett tillstånd eller en
dispens förenas med skyldighet att utföra en särskild undersökning av
berört område, särskilda åtgärder för att bevara detta område eller
särskilda åtgärder för att kompensera det intrång i allmänna intressen
som verksamheten medför. Med allmänna intressen avses i första hand
naturvårdsintressen.
Nu behandlade åtgärder kan ibland behöva ske på annans mark. Med
stöd av paragrafen kan åtgärderna utföras mot fastighetsägares och andra
rättsinnehavares vilja.
Den som har ålagts att utföra åtgärderna kan begära beslut om
tvångstillträde om innehavaren av marken eller anläggningen motsätter
sig tillträde. Bedömningen av om tillträde till annans mark bör få ske
skall naturligtvis göras samtidigt med bedömningen om åtgärderna skall
vidtas. Enligt förfarandereglerna skall ägaren och andra rättsinnehavare
beredas tillfälle att yttra sig. Detta innebär att de som berörs av beslutet
får möjlighet att yttra sig dels när det egentliga beslutet som innefattar
åtgärderna fattas, dels när verksamhetsutövaren vänder sig till
länsstyrelsen för beslut angående verkställighet. Länsstyrelsen skall i
tillträdesbeslutet avgränsa tillträdesrätten i det enskilda fallet. Längre
gående tvångsrätt än vad som är nödvändigt skall inte medges.
Avgränsningen kan avse både den tid under vilken tillträde får ske och
hur detta får utnyttjas på marken eller anläggningen. Även i detta
hänseende skall samtliga berörda rättsinnehavare ges tillfälle att yttra sig.
Paragrafens andra stycke innehåller en ersättningsregel, som innebär
att den som använder sig av sin rätt till tillträde skall lämna ersättning för
skador som uppkommer. Miljödomstolen prövar tvister om ersättning.

Tillträde för att utreda en verksamhets verkningar

3 § Länsstyrelsen får, om det finns skäl för det, besluta att tillträde till
annans mark skall lämnas under viss tid, om någon som bedriver eller
avser att bedriva verksamhet eller vidta en åtgärd vill utreda
verkningarna av verksamheten eller åtgärden genom mätningar eller
annat undersökningsarbete på fastigheten.
Den som bedriver eller avser att bedriva verksamheten eller åtgärden
skall betala ersättning för skada och intrång. Talan om ersättning skall
väckas vid miljödomstol.
Länsstyrelsen får kräva att den som skall utföra undersökningen
ställer säkerhet för framtida ersättningsanspråk innan arbetet påbörjas.
Om säkerhet ställs får länsstyrelsen förordna att arbetena får påbörjas
även om beslutet om tillträde överklagas.

Paragrafen gör det möjligt för en verksamhetsutövare eller en blivande
sådan att få tillträde till annans mark för att undersöka verkningarna av
verksamheten. Tillträdesrätt föreligger inte automatiskt, utan förutsätter
länsstyrelsens tillstånd.
Tillträde kan för det första medges för att utreda verkningarna av en
planerad verksamhet eller åtgärd. Det blir i sådana fall ofta aktuellt med
markundersökningar, t.ex. för att utreda förutsättningarna för en deponi.
Tillträde kan för det andra medges för att kontrollera verkningarna av
befintlig verksamhet. Mätutrustning kan då behöva sättas upp på annans
mark. En situation som kan tänkas uppstå är att en av flera
verksamhetsutövare som har ett gemensamt grupptillstånd motsätter sig
att mätningar sker vid den egna anläggningen. Det kan då få till följd att
villkoren för grupptillståndet överträds med konsekvenser för samtliga. I
ett sådant fall är det av största betydelse att övriga tillståndshavare kan få
rätt till tillträde till den tredskandes anläggning.
Det får anses ligga i sakens natur att länsstyrelsen får väga eventuellt
motstridiga intressen mot varandra. Under normala förhållanden har
länsstyrelsen knappast anledning att motsätta sig att instrument sätts upp
på annans mark under kortare tid för att mäta effekterna i omgivningen
av en befintlig verksamhet. Annorlunda förhåller det sig när det är fråga
om att utföra undersökningar på annans mark för att där senare bedriva
en verksamhet. Sådana ansökningar måste bedömas restriktivt och
undersökningar torde bara kunna komma i fråga för allmännyttiga
verksamheter. Som exempel kan nämnas att en kommun medges rätt att
på annans mark utföra geologiska undersökningar för att utreda
förutsättningarna för att där deponera avfall (Bjällås m.fl.,
Miljöskyddslagen, 1996, s. 154). I gällande rätt har paragrafen en
motsvarighet endast beträffande miljöfarlig verksamhet samt, såvitt avser
förberedande undersökningar, beträffande vattenverksamhet.
Bestämmelsen görs i miljöbalken tillämplig på all verksamhet.
Länsstyrelsen skall i beslutet ange inom vilken tid som tillträde får ske.
Tiden kan naturligtvis förlängas om sökanden visar skäl för detta.
Paragrafen innehåller i andra och tredje stycket bestämmelser om
ersättning, säkerhet och omedelbar verkställighet. Om den som äger eller
annars innehar en fastighet på vilken undersökningar skall utföras begär
det, kan länsstyrelsen förordna att säkerhet skall ställas för framtida
ersättningsanspråk med anledning av den skada eller det intrång som
undersökningen kan föranleda. Sådan säkerhet skall ställas innan arbetet
påbörjas.

Tillträde för att utföra förebyggande och avhjälpande åtgärder

4 § Om någon som bedriver eller avser att bedriva verksamhet eller vidta
en åtgärd åläggs att vidta sådana försiktighetsmått och skyddsåtgärder
på annans mark, byggnad eller annan anläggning, som behövs för att
förebygga eller minska skada av verksamheten, får länsstyrelsen besluta
att tillträde får ske under viss tid till en fastighet eller anläggning som
ägs eller innehas av någon annan för att där utföra sådana åtgärder.
Den som vidtar försiktighetsmått eller skyddsåtgärder skall betala
ersättning för skada och intrång. Talan om ersättning skall väckas vid
miljödomstol. Om beslut om tillträde meddelas i ett mål om tillstånd till
en vattenverksamhet, skall frågan om ersättning prövas i målet.

Vid prövning av tillstånd eller dispens för en verksamhet eller åtgärd kan
prövningsmyndigheten bestämma om att skyddsåtgärder skall utföras på
annans egendom. Även vid andra tillfällen än vid tillstånds- och dispens-
prövning kan sådana åtgärder vara aktuella. Om fastighetesägaren eller
innehavaren motsätter sig tillträde kan länsstyrelsen besluta om
tvångstillträde så att åtgärderna kan utföras.
Förebyggande skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått kan ske till
skydd för såväl allmänna som enskilda intressen.
Exempel på skyddsåtgärder som enligt paragrafen kan tillåtas på
annans mark är uppförandet av bullervallar.
Tillstånd kan vara förenat med villkor som gäller två eller flera
verksamhetsutövare. (16 kap. 8 §). Det åligger var och en av
tillståndshavarna att se till att villkoren följs. Överträdelser kan leda till
påföljd eller t.o.m. att tillståndet återkallas. Vid sådana förhållanden
måste det föreligga en rätt för varje verksamhetsutövare som omfattas av
tillståndet att få vidta åtgärder i syfte att uppfylla villkoren oavsett på
vilken av anläggningarna åtgärden skall vidtas.
Enligt paragrafens andra stycke skall i vattenmål frågan om ersättning
prövas direkt i målet. Av 22 kap. 27 § följer dock att
ersättningsprövningen i vissa fall kan skjutas upp. Vid andra tillstånds-
eller dispens-prövningar sker inte någon omedelbar ersättningsprövning.
Talan om ersättning får då väckas i efterhand vid miljödomstolen.

Tillträde för efterbehandling

5 § Länsstyrelsen får besluta om tillträde under viss tid till en fastighet,
en byggnad eller en anläggning om någon annan än den som äger eller
innehar den är skyldig att där efterbehandla förorenade områden eller
göra undersökningar för sådan efterbehandling.
Den som utför åtgärderna skall betala ersättning för skada och intrång
om inte fastighetsägaren eller innehavaren av särskild rätt själv har
kostnadsansvar för åtgärderna. Talan om ersättning skall väckas vid
miljödomstol.

Enligt 2 kap. 8 § ansvarar den som bedriver eller har bedrivit en
verksamhet som har medfört skada eller olägenhet för människors hälsa
eller miljön för att de åtgärder som behövs för att avhjälpa skadan eller
olägenheten vidtas. Av paragrafen följer en skyldighet att utföra
efterbehandling av förorenade områden. Efterbehandling kan ibland
behöva ske på mark som någon annan äger eller innehar med särskild
rätt.
I dag saknar den som är ansvarig för efterbehandling rätt att utföra
undersökningar och vidta åtgärder på mark som tillhör någon annan. I
allmänhet är detta inte något problem, eftersom även markägaren normalt
är intresserad av att området efterbehandlas. För de ovanliga fallen att
ägaren eller innehavaren av marken skulle motsätta sig undersökning
eller efterbehandling ges i paragrafen ett rättsligt stöd för att tvångsvis
genomföra dessa åtgärder.
I paragrafens andra stycke finns en ersättningsbestämmelse. Med stöd
av denna kan ersättning utgå till fastighetsägare och innehavare av
särskild rätt som drabbas av skada eller annat intrång för att
efterbehandling sker på fastigheten. Ersättning skall inte betalas om den
ersättningsberättigade själv har ett kostnadsansvar enligt 2 kap. 7 § eller
10 kap. Om obehörig vinst uppkommer enligt 10 kap. 5 § skall detta
beaktas vid bedömningen av ersättningens storlek.

Aktsamhetskrav

6 § Åtgärder enligt 1 5 §§ skall utföras så att minsta skada och intrång
orsakas.
Tillträde till bostäder får endast ske i den utsträckning det behövs för
att förebygga eller undanröja olägenheter för människors hälsa.

I paragrafen finns en aktsamhetsregel som är gemensam för de
behandlade bestämmelserna om tillträde. Undersökningar och andra
åtgärder skall utföras så att skada och annan olägenhet i möjligaste mån
undviks. Såväl intrång i allmänna som enskilda intressen skall undvikas.
Vad gäller bostäder är rätten till tillträde starkt begränsad med hänsyn
till det särskilda integritetsintrång ett sådant tillträde innebär. Tillträde
får
där ske endast i den utsträckning det behövs för att förebygga eller
undanröja olägenhet för människors hälsa. Begränsningen vad gäller
bostad gäller inte utanför själva bostaden, t.ex. i en villaträdgård.
Av 1-5 §§ framgår att ersättning skall betalas om det trots allt uppstår
skada eller annat intrång. Ersättning skall utgå även om kravet på
aktsamhet har iakttagits.

Förbud mot att rubba utrustning

7 § Om en mätapparat eller liknande utrustning behöver sättas ut vid
undersökningar enligt 1 5 §§ får förbud vid vite meddelas att rubba eller
skada utrustningen. Detsamma gäller om utrustning för pumpning eller
liknande behöver sättas ut.

Vid undersökningar på annans mark kan ofta mätinstrument och liknande
utrustning behöva sättas ut. När åtgärder på annans mark syftar till att
förbättra miljön kan det bli aktuellt att placera pumpanordningar och
liknande utrustning på marken. Med stöd av paragrafen får förbud
meddelas vid vite att rubba eller skada sådan utrustning.
Den myndighet som enligt 1 § har rätt till tillträde meddelar själv
beslut om förbud att rubba utrustningen. Om någon annan än en
myndighet med stöd av 1 § vidtar åtgärder på en myndighets vägnar skall
vitesförbudet meddelas av myndigheten. I fall som avses i 2-5 §§
meddelas beslutet av den myndighet som har att pröva om tillträde får
ske.

Polishjälp

8 § Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för tillträde och
åtgärder enligt 1 5 §§.

Enligt paragrafen skall polismyndigheten på begäran biträda den som har
rätt att utföra åtgärder på annans mark. Möjligheten skall naturligtvis inte
användas annat än när det är nödvändigt för att tillträde eller en åtgärd
skall kunna ske.

Tillträde till vattenståndsmätare m.m.

9 § Den som är beroende av hur en vattenverksamhet bedrivs, allmän
åklagare och tjänsteman vid Sveriges meteorologiska och hydrologiska
institut har rätt att få tillträde till platser för vattenståndsmätare, vatten-
mätare eller observationsrör samt att ta del av anteckningar som
verksamhetsutövaren är skyldig att föra om vattenstånd, vattnets
avrinning eller de vattenmängder som har tillgodogjorts.
Tjänstemän hos Fiskeriverket och fisketillsynsmän som har förordnats
för detta skall ges tillfälle att utöva tillsyn över att ett villkor till skydd
för fisket fullgörs.

Paragrafens första stycke innehåller en bestämmelse om rätt för den som
är beroende av driften av en vattenverksamhet samt vissa offentliga
tjänstemän att få tillträde till vattenståndsmätare m.m. för att därigenom
kunna kontrollera hur verksamheten drivs.
Enligt det andra stycket skall vissa offentliga tjänstemän kunna få
tillträde för att utöva tillsyn över bestämmelser som har meddelats till
skydd för fisket.
I 1 § finns bestämmelser om tillträde för att fullgöra myndigheters
uppgifter enligt miljöbalken. Nu behandlad paragraf skiljer sig från 1 §
genom att den dels ger rätt till tillträde för att fullgöra även annat än
myndighetsuppgifter, dels avser även myndighetsuppgifter som fullgörs
med stöd av andra författningar än miljöbalken.

Särskild tvångsrätt för vattenverksamhet

10 § Den som utför eller skall utföra en vattenverksamhet kan av
miljödomstolen ges rätt att utföra anläggningar eller åtgärder på
fastigheter som tillhör någon annan och ta i anspråk mark för detta, när
det är fråga om
1. vattenverksamhet som utförs av staten, kommuner eller
vattenförbund och som är önskvärda från hälso- eller miljösynpunkt eller
som främjar fisket,
2. vattenverksamhet för att motverka förorening genom avloppsvatten,
3. vattenverksamhet som avser tillgodogörande av yt- eller grund-
vatten,
4. vattenreglering,
5. vattenverksamhet som avser allmän farled eller allmän hamn, eller
6. markavvattning.
Ett område som tas i anspråk enligt första stycket får lösas in, om det
skall ingå i en strömfallsfastighet.
Har rätten upphört enligt denna paragraf att med annat än äganderätt
ta annans mark i anspråk, skall anläggningar som uppförts eller
placerats på marken tillfalla markägaren utan lösen, om det inte har
förts bort inom ett år från upphörandet.

Paragrafen behandlar särskilda tvångsrätter vid vattenverksamhet.
Tvångsrätterna uppkommer genom beslut av miljödomstolen, vanligen i
samband med prövningen av frågan om tillstånd till vattenverksamhet.
Tvångsrätt kan dock inte komma i fråga vid alla typer av
vattenverksamhet.
Enligt första styckets två första punkter får tvångsrätt medges vid vissa
miljövårdande åtgärder. Exempel på sådan vattenverksamhet är att
vattenytan höjs i sjöar och våtmarker.
Enligt den tredje punkten kan tvångsrätt komma i fråga för
vattenverksamhet som avser tillgodogörande av vatten. Med detta avses
bl.a. vattentäkt och kraftverk.
Vid vattenreglering kan ges tvångsrätt med stöd av den fjärde punkten.
Vattenreglering definieras i 11 kap. 5 §. Av paragrafen framgår att
vattenöverledning utgör en form av vattenreglering.
I den femte punkten tas upp tvångsrätt för vattenverksamhet som avser
allmän farled och allmän hamn. Tvångsrätt kan inte meddelas för
farleden eller hamnen som sådan utan endast för vattenverksamhet som
ingår i denna. Om det är nödvändigt att utan samband med en
vattenverksamhet ta i anspråk fast egendom på land får expropriation
tillgripas (se 2 kap. 2 § expropriationslagen).
Enligt den sjätte punkten kan tvångsrätt meddelas vid markavvattning.
Tvångsrätt enligt det första stycket kan bl.a. innebära rätt till s.k.
utmål, dvs. mark för erforderliga byggnader m.m., såsom kraftstation och
maskinistbostad. Till åtgärder som får vidtas enligt det första stycket hör
inte täkt av massor som behövs för en i stadgandet angiven
vattenverksamhet. Däremot bör bestämmelsen kunna tillämpas i fråga
om uppläggning av jord- eller bergmassor som erhålls t.ex. vid
schaktning eller sprängning för ett kraftverk. Tvångsrätt bör också kunna
ges för att helt eller delvis riva annans anläggning i vatten eller på land.
Tvångsrätten behöver inte vara inskränkt till fastigheter i närheten av
verksamhetsutövarens egendom. Ägaren av ett strömfall i nedre delen av
en älv kan alltså medges rätt att utföra en regleringsdamm vid någon av
älvens källsjöar.
Tvångsrätt kan medges också för tillfälliga ändamål och kan avse plats
för arbetarebostäder eller andra byggnader, vägar, arbetsmaskiner och
liknande. När det inte längre finns behov av att använda marken för det
avsedda ändamålet skall den återställas till ägaren i såvitt möjligt samma
skick som när den togs i anspråk. I beslut om tillfälliga tvångsrätter bör
erinras om verksamhetsutövarens skyldighet att efter viss tid återställa
marken. Som kommenteras nedan innehåller det tredje stycket en särskild
regel om övergång av äganderätten till anordningar på marken, inbegripet
vattenområde, som har lämnats kvar.
Tvångsrätt enligt det första stycket kan inte medges för broar och
liknande. För sådana anläggningar kan tvångsrätt dock skaffas med stöd
av väglagen, lagen om enskilda vägar eller anläggningslagen.
Även i 7 kap. fastighetsbildningslagen finns bestämmelser om
vattenrättsliga tvångsrätter. Förhållandet mellan bestämmelserna i
fastighetsbildningslagen och tidigare bestämmelser i 1983 års vattenlag
kommenteras i Strömberg, Vattenlagen, 1984, s. 121 ff.
Tvångsrätter liknande de nu berörda kan i många fall också erhållas
med stöd av annan lagstiftning, exempelvis expropriationslagen och
ledningsrättslagen.
De anläggningar och åtgärder för vilka tvångsrätt kan utverkas utgör
en del av vattenverksamheten. När tvångsrättsfrågan aktualiseras i ett
ansökningsmål om tillstånd till verksamheten skall den tillståndsprövas
dels enligt balkens generella bestämmelser i första avdelningen, dels
enligt de särskilda bestämmelserna om vattenverksamhet i 11 kap. Av
grundläggande betydelse är bestämmelsen i 2 kap. 3 § att de
försiktighetsmått skall vidtas som behövs för att hindra att verksamheten
medför skada eller annan olägenhet. Detta innebär bl.a. att tvångsrätt
skall medges endast om ändamålet inte kan uppnås på ett annat och
mindre ingripande sätt.
Tvångsrätt kan också utverkas utan samband med ett pågående
ansökningsmål. Enligt 7 kap. 2 § 6 lagen med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet sker detta i ett stämningsmål. Prövningen begränsas då
till behovet av tvångsrätten för genomförandet av den tillåtna
vattenverksamheten. Tvångsrätten gäller endast mellan parterna i
stämningsmålet.
Tvångsrätten vinner sakrättsligt skydd genom beslutet av
miljödomstolen. Detta innebär att tvångsrätten måste respekteras av inte
bara motparten, utan även av tredje man, exempelvis en ny ägare av den
fastighet som belastas med tvångsrätten. Någon inskrivning av
rättigheten behövs därför inte och kan inte heller ske. Rättigheten upphör
först när tillståndet till vattenverksamheten förfaller eller förklaras
förverkad eller en omprövning sker som berör tvångsrätten. Tvångsrätter
för tillfälliga ändamål upphör när behovet inte längre föreligger.
Enligt paragrafens andra stycke kan marken i ett visst fall avstås med
äganderätt. Inlösen kan ske också enligt bestämmelserna i 31 kap. 17 §.
Som framgår av 7 kap. 4 § första stycket lagen med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet skall sökanden i en ansökan om
tillstånd till ett vattenkraftverk ange ett lämpligt område som bör utgöra
strömfallsfastighet.
I paragrafens tredje stycke regleras vem som skall anses vara ägare till
en anläggning, om tvångsrätten inte längre utövas. Stadgandet innehåller
inte någon skyldighet att föra bort anläggningen. Även utan ett sådant
stadgande torde den som har utfört anläggningen i vissa fall kunna bli
skyldig att betala ersättning för markens återställande, trots att
anläggningen utan lösen tillfaller markägaren.

Tillträde för att underhålla en vattenanläggning

11 § Den som är skyldig att underhålla en vattenanläggning har rätt att
nyttja annans mark för arbeten eller åtgärder som behövs för att
underhållsskyldigheten skall kunna fullgöras.
Den underhållsskyldige skall betala ersättning för skada och intrång.
Talan om ersättning skall väckas vid miljödomstol.

Paragrafen ger rätt för den som är skyldig att underhålla en
vattenanläggning att få tillträde till annans mark för att fullgöra
underhållsskyldigheten. Regler om vem som är underhållsskyldig finns i
11 kap. 17, 20 och 21 §§ samt i 24 kap. Talan om ersättning skall enligt
paragrafen väckas vid miljödomstol. Av 7 kap. 2 § 12 lagen med
särskilda bestämmelser om vattenverksamhet framgår att målet
handläggs som stämningsmål.

Rätt att använda annans vattenanläggning

12 § Om det inte medför en väsentlig olägenhet för ägaren av en
vattenanläggning, kan någon annan ges rätt att ändra anläggningen eller
att använda den för en egen vattenverksamhet eller för att förebygga
eller minska skador av en egen vattenverksamhet. Skall anläggningen
ändras, har ägaren rätt att utföra ändringen och få ersättning för
kostnaderna.
Den som ges rätt att använda en anläggning skall ge anläggningens
ägare skälig ersättning för rätten att använda anläggningen.

Med stöd av paragrafen kan den som utför en vattenverksamhet ges rätt
att använda någon annans vattenanläggning. Vattenverksamhet definieras
i 11 kap. 2 § och vattenanläggning i 11 kap. 3 §.
Som exempel på en tvångsrätt som kan utverkas med stöd av
paragrafen kan nämnas att en damm för årsreglering kan behöva
användas för att utjämna flödesändringar som orsakas av en
korttidsreglering vid ett kraftverk uppströms dammen. Stadgandet kan
tillämpas också när någon med stöd av 11 kap. 20 § eller 24 kap. 4 § har
övertagit underhållet av en vattenanläggning och vill använda den t.ex.
för en vattenuppdämning eller vattenreglering som denne avser att
utverka tillstånd till.
Rätten att använda anläggningen innebär inte någon rätt att inverka på
vattenförhållandena till skada för anläggningens ägare eller andra och
inte heller någon rätt att göra intrång i ägarens rätt till vattnet. Den
berättigade behöver alltså ha ett särskilt tillstånd för att utföra en
vattenverksamhet.
Beslut om tvångsrätt meddelas av miljödomstolen i samband med
prövningen av frågan om tillstånd till den vattenverksamhet som
tvångsrätten skall tillgodose. Tvångsrätt kan emellertid också utverkas
utan samband med något ansökningsmål (se 7 kap. 2 § 6 lagen med
särskilda bestämmelser om vattenverksamhet).
Om det är fråga om en anläggning som har tillkommit utan tillstånd
före miljöbalkens ikraftträdande, får en ansökan inte prövas om inte
samtidigt anläggningens laglighet prövas. Ansökan om
laglighetsförklaring kan förutom av ägaren göras av den som vill
använda anläggningen (se 17 § lagen om införande av miljöbalken).
I stadgandet slås också fast dels att tvångsrätt även kan ges för att
utföra ändringar på anläggningen, dels att anläggningens ägare alltid har
rätt att själv utföra ändringarna. Oavsett vem som utför ändringsarbetena
bör miljödomstolen meddela behövliga föreskrifter om arbetenas
utförande.
Den som har fått rätt att använda annans vattenanläggning är enligt
11 kap. 17 § andra stycket tillsammans med ägaren underhållsskyldig.
Andra stycket innehåller en bestämmelse om ersättning för rätten att
använda en anläggning. Ersättningen kan bestämmas som ett
engångsbelopp eller som en andel i kapital- och driftskostnaderna.
Paragrafen kompletterar 1 kap. 4 § lagen med särskilda bestämmelser
om vattenverksamhet, där det anges att vid en tillståndsprövning villkor
kan meddelas om att en vattenverksamhet skall utföras så att det medför
nytta för andra.

Förbud mot fiske

13 § Förbud mot fiske inom ett visst område får meddelas i samband med
beslut om anordningar för att främja fisket eller för att förebygga skador
på fisket.

Enligt 11 kap. 8 § är den som skall utföra en vattenverksamhet som kan
skada fisket skyldig att vidta och underhålla anordningar för fiskens
framkomst och bestånd. I samband med sådana åtgärder kan det vara
motiverat med ett fiskeförbud. Även i andra fall kan det vara lämpligt att
införa fiskeförbud, exempelvis när stat, kommun eller vattenförbund
skall utföra vattenverksamhet som skall främja fisket.
Ett fiskeförbud kan avse områden inom vilka fiskerätten tillkommer
andra än den som skall utföra vattenverksamheten. För skada till följd av
ett fiskeförbud har fiskerättshavarna rätt till ersättning av
verksamhetsutövaren enligt 31 kap. 16 §.
Fiskeförbudet är straffsanktionerat i 37 § fiskelagen. I 45 och 47 §§
fiskelagen finns bestämmelser om förverkande och beslag av bl.a. fisk
och fiskeredskap.

SJÄTTE AVDELNINGEN

Påföljder
5.1.29 29 kap. Straffbestämmelser och förverkande
1 § Den som med uppsåt
1. förorenar mark, vatten eller luft på ett sätt som medför eller kan
medföra sådana hälsorisker för människor eller sådana skador på djur
eller växter som inte är av ringa betydelse eller annan betydande
olägenhet i miljön,
2. förvarar avfall eller annat ämne på ett sätt som genom förorening
kan medföra hälsorisker, skador eller annan olägenhet som anges under
1, eller
3. orsakar betydande olägenhet i miljön genom buller, skakning eller
strålning
döms, om inte behörig myndighet har tillåtit förfarandet, eller detta är
allmänt vedertaget, för miljöbrott till böter eller fängelse i högst två år.
Är brottet grovt, skall gärningsmannen dömas till fängelse i lägst sex
månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall
särskilt beaktas, om det har vållat eller kunnat vålla varaktiga skador av
stor omfattning eller om gärningen annars varit av särskilt farlig art.
Om gärningen med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarlig,
döms inte till ansvar enligt denna paragraf.

Paragrafen har flyttats över oförändrad från 13 kap. 8 a § brottsbalken.
Förarbetena till 13 kap. 8 a § återfinns i prop 1980/81:108, JuU
1980/81:37 samt NJA II 1981 s. 298 ff. Paragrafen kommenteras i
Brottsbalken II på s. 37 ff. (Beckman m.fl. 6 uppl.).
Paragrafen är den centrala på miljöstraffrättens område. Skälen för att
arbeta in den i miljöbalkens kapitel om straffbestämmelser utvecklas i
avsnitt 4.31.1.
Den brottsliga gärningen är beskriven under tre punkter i paragrafens
första stycke. Under punkterna 1 och 2 talas om förorening. Utan att det
uttryckligen anges omfattar paragrafen även fall då den miljöskadliga
effekten uppstår på grund av kumulation med andra föroreningar.
Under samma punkter används uttrycket "kan medföra". Det skall för
att straffansvar skall inträda vara fråga om en praktiskt beaktansvärd risk.
Det är tillräckligt för ansvar att det typiskt sett föreligger en risk för en
miljöskadlig effekt. Den miljöskadliga effekten behöver alltså inte
beläggas i det enskilda fallet.
Under punkten 3 är inte avsikten att t.ex störande buller som är av
tillfällig natur skall omfattas. Med uttrycket buller avses att det är fråga
om en störning som medför menlig påverkan eller risk för menlig
påverkan.
Med strålning avses såväl joniserande strålning som ljusstrålning från
t.ex. reklamanordningar.
Miljöbrottet har en omfattande brottsbeskrivning. För att begränsa det
straffbara området har därför förfaranden som är allmänt vedertagna
undantagits. Självklart är det således inte straffbart att köra bil trots att
detta kan medföra buller eller utsläpp med miljöskadliga effekter. Vad
sedan angår straffrihetsgrunden försvarligt bör t.ex. beprövade metoder
inom jordbruket inte alltid omfattas av straffbarheten även om de inte är
allmänt vedertagna.
Enligt andra stycket gäller en särskild straffskala för brott som är att
anse som grovt. De omständigheter som särskilt skall beaktas är att se
som exempel och alltså innehåller stycket inte någon fullständig
uppräkning.
Enligt 11 § döms inte till ansvar om samma eller strängare straff kan
ådömas enligt brottsbalken. Detta innebär t.ex. att brottsbalksbrotten
spridande av gift eller smitta (13 kap. 7 §) samt förgöring (13 kap. 8 §) är
att tillämpa före miljöbrott och vållande till miljöstörning.

2 § Den som av oaktsamhet begår gärning som anges i 1 §, döms för
vållande till miljöstörning till böter eller fängelse i högst två år.

Paragrafen har flyttats över från 13 kap. 9 § andra stycket brottsbalken
och endast justerats språkligt. Förarbetena till 13 kap 9 § andra stycket
återfinns i prop 1980/81:108, JuU 1980/81:37, NJA II 1981 s. 316 samt
prop. 1987/88:85 och JoU 1987/88:23. Paragrafen kommenteras i
brottsbalken II på s. 46 ff. (Beckman m.fl. 6 uppl.).
Genom paragrafen kompletteras straffbeläggningen i 1 § genom att
även oaktsamma gärningar straffsanktioneras.
Gärningen skall till sin objektiva beskaffenhet vara sådan som beskrivs
i 1 §.

3 § Den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet tar befattning med en
kemisk produkt eller vara som innehåller eller har behandlats med en
kemisk produkt, utan att vidta de skyddsåtgärder, produktval eller
försiktighetsmått i övrigt som behövs på grund av produktens eller
varans inneboende egenskaper för att hindra eller motverka skador på
människor eller i miljön, döms för miljöfarlig kemikaliehantering till
böter eller fängelse i högst två år.
Till ansvar enligt första stycket döms inte, om ansvar för gärningen
kan utdömas enligt 1 eller 2 §.

Skälen för att straffbelägga denna hänsynsregel framgår av avsnitt 4.31.3
medan skälen för straffhöjningen i förhållande till gällande rätt i lagen
(1985:426) om kemiska produkter framgår av avsnitt 4.31.4.
En säker hantering av kemiska produkter är så viktig att en oriktig
hantering har straffbelagts i denna paragraf. Innebörden är att den som
med uppsåt eller av grov oaktsamhet underlåter att vidta erforderliga
försiktighetsmått kan straffas. Avgörande är att det är produktens
inneboende egenskaper som skall medföra att försiktighetsmått behövs.
Som en del i att vidta de försiktighetsmått som behövs kan ingå att
välja en mindre farlig produkt om en sådan finns. Den som uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet tar befattning med den farligare produkten och
därvid på grund av produktens eller varans inneboende egenskaper inte
hindrar eller motverkar skador på människor eller i miljön kan således
bestraffas enligt denna paragraf.
Vidare krävs att miljöbalken skall vara tillämplig på hanteringen. Av
1 kap. 3 § följer att om det i någon annan lag finns bestämmelser som
reglerar en fråga som omfattas av miljöbalken så tillämpas utöver
miljöbalken även dessa bestämmelser. Detta innebär t.ex. att
straffbestämmelserna i lagen (1982:821) om transport av farligt gods
inom det tillämpningsområde som ges i lagen har företräde framför
denna paragraf.
Utformningen av bestämmelsen medför att det krävs fara för skador på
människor eller i miljön. Det är tillräckligt med abstrakt fara. Det skulle
föra för långt att ställa krav på att det skall visas att någon person eller
miljön skall ha utsatts för fara i det enskilda fallet.
I 1 och 2 § upptas de allvarligaste brotten. Kan ansvar ådömas för
miljöbrott eller vållande till miljöstörning skall ansvar inte ådömas enligt
förevarande paragraf.

4 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet påbörjar eller bedriver en
verksamhet eller vidtar någon annan åtgärd utan att ha inhämtat
tillåtlighetsbeslut, tillstånd, godkännande eller medgivande eller gjort en
anmälan som föreskrivs i denna balk eller i föreskrifter som har
meddelats med stöd av balken, döms för otillåten miljöverksamhet till
böter eller fängelse i högst två år.
Detsamma gäller den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot
villkor som meddelats i samband med tillåtlighetsbeslut, tillstånd,
godkännande eller dispens enligt denna balk eller enligt föreskrifter som
har meddelats med stöd av balken eller vid omprövning av sådana
tillstånd eller villkor.
Till ansvar enligt första eller andra stycket döms inte om ansvar för
gärningen kan utdömas enligt 1 eller 2 §.

Paragrafen innehåller ansvarsbestämmelser avseende den som antingen
åsidosätter krav på beslut om tillåtlighet, tillstånd, godkännande,
medgivande, anmälan eller bryter mot villkor som meddelats i samband
med tillåtlighetsbeslut, tillstånd, godkännande eller dispens. Observera
att det i en del fall kan krävas både regeringens beslut om tillåtlighet och
tillstånd av miljödomstolen eller myndighet, jfr.
författningskommentaren till 17 kap. 1 §.
Exempel på överträdelser som omfattas av paragrafens första stycke är
att någon utan att regeringen har meddelat tillstånd eller medgett
undantag från kravet på tillstånd påbörjar en anläggning eller vidtar
någon annan åtgärd som anges i 17 kap. 1 § i miljöbalken. Detsamma
gäller den som påbörjar eller fortsätter utförandet av en anläggning eller
åtgärd sedan regeringen enligt 17 kap. 3 § i balken har beslutat att
anläggningen eller åtgärden inte får utföras utan tillstånd. Ett annat
exempel är att någon påbörjar arbeten enligt 11 kap. 10 § innan tillstånd
har meddelats.
Lagrådet har anfört att det möter betänkligheter att straffsanktionera
den anmälningsskydighet som föreskrivs i 12 kap. 6 § första stycket som
endast innehåller rekvisitet att en verksamhet som inte omfattas av
tillstånd enligt balken kan komma att väsentligt ändra naturmiljön. Detta
rekvisit synes på samma sätt som de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap.
alltför allmänt hållet och obestämt för att kunna ligga till grund för
sådana rättsverkningar. De exempel på samrådsfall som ges i motiven
synes utan svårighet kunna preciseras i de föreskrifter som regeringen
avses meddela. Därtill kommer att styckets generella avfattning
inbegriper även fall då en verksamhet är tillståndspliktig enligt någon
annan författning än miljöbalken - exempelvis plan- och bygglagen - och
samråd eller anmälan skall ske i annan ordning. Förslaget gör ej heller
undantag för fall då en verksamhet är synnerligen brådskande, såsom vid
naturkatastrofer och liknande händelser, och arbetena måste sättas igång
innan dispens från igångsättningsförbudet hinner utverkas.
Med hänvisning till det anförda förordar Lagrådet att tredje stycket
utformas på ett sådant sätt att man behåller den nuvarande ordningen och
således begränsar straffsanktionen till de fall då särskilda föreskrifter om
anmälningsskyldighet har meddelats. Därvid måste regleringen utformas
på ett sådant sätt att ett åsidosättande av 12 kap. 6 § första styckets
allmänt hållna regel inte faller under förevarande, vilken generellt riktar
sig bl.a. mot fall då någon påbörjar en verksamhet utan att ha gjort
föreskriven anmälan. Detta resultat uppnås, om "skall" i första stycket
ändras till "bör". Som ett alternativ kan en undantagsbestämmelse
införas i förevarande paragraf.
Regeringen har i avsnitt 4.17.2 redogjort för varför lagrådsremissens
förslag till utformning av 12 kap. 6 § bör väljas. Angående frågan om det
som Lagrådet alternativt föreslagit bör göras ett undantag från
straffsanktioneringen i förevarande paragraf av den
anmälningsskyldighet som föreskrivs i 12 kap. 6 § första stycket anser
regeringen att något undantag inte bör göras av följande skäl. Det är av
stor vikt att mera flagranta fall av brott mot anmälningsskyldigheten inte
lämnas osanktionerade. Det straffbara området begränsas genom att det
skall vara fråga om en väsentlig ändring i naturmiljön. Det är lätt att
fullgöra skyldigheten vid tveksamhet genom att göra anmälan.
I andra stycket straffbeläggs att med uppsåt eller oaktsamhet bryta mot
villkor meddelade i samband med tillåtlighetsprövning, tillstånd,
godkännande eller dispens. Exempel på detta är att en tillståndshavare
släpper ut mer än vad som föreskrivits i ett villkor. Ett annat exempel är
att tillståndshavaren bryter mot villkor som regeringen meddelat med
stöd av 17 kap. 7 §. Slutligen straffbeläggs att någon bryter mot villkor
som meddelats i samband med omprövning av tillstånd eller villkor.
I 1 och 2 § upptas de allvarligaste brotten. Kan ansvar ådömas för
miljöbrott eller vållande till miljöstörning skall ansvar inte ådömas enligt
denna paragraf.

5 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet i strid mot vad som
föreskrivs i denna balk eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av
balken, underlåter att lämna underrättelse eller uppgift eller lämnar en
oriktig uppgift och därigenom försvårar en tillståndsprövning eller en
tillsynsmyndighets verksamhet, döms för försvårande av miljökontroll
till böter eller fängelse i högst två år.

Regler om uppgiftsskyldighet finns i flera av de lagar som skall
integreras i miljöbalken. I balkens kapitel om ansvar är frågor om ansvar
när sådan skyldighet åsidosätts reglerade i 5 och 6 §§. Förevarande
paragraf är inriktad på brott där en tillståndsmyndighets prövning eller en
tillsynsmyndighets verksamhet försvåras av handlingen eller
underlåtenheten. Enligt 6 § straffas brott mot en mer allmän
informationsskyldighet.
I paragrafen föreskrivs straffansvar dels för underlåtenhetsbrott, dels
för lämnande av oriktiga uppgifter. Även ofullständiga uppgifter kan vara
att anse som oriktiga uppgifter. Underlåtenheten består i att inte lämna en
uppgift eller att exempelvis inte underrätta tillsynsmyndigheten enligt
10 kap. 9 §. Skyldigheten att lämna uppgiften skall bygga antingen direkt
på balkens bestämmelser eller på en föreskrift som meddelats med stöd
av balken. En förutsättning för att uppgift skall behöva lämnas kan
naturligtvis vara och är ofta att den begärs av en tillstånds- eller
tillsynsmyndighet, men myndighetens begäran måste ha stöd i balken
eller en föreskrift för att straffansvar skall kunna inträda.
Tillsynsmyndigheten kan förelägga vite för att få ut en viss uppgift.
Om ett sådant vitesföreläggande inte följs, får talan föras om utdömande
av vitet. I ett sådant fall kan enligt 11 § tredje stycket straff inte utdömas
för underlåtenheten.
Ytterligare krävs för straffansvar enligt förevarande paragraf att
underlåtenheten eller den oriktiga uppgiften försvårar en
tillståndsprövning eller en tillsynsmyndighets kontroll. Annars faller
underlåtenheten eller den oriktiga uppgiften under den lindrigare
straffskalan i 6 §.
Upptäcks felaktiga uppgifter eller att uppgifter utelämnats som har
betydelse för tillståndet eller villkoren efter det att tillstånd, godkännande
eller dispens lämnats är självfallet gärningen att bestraffa enligt denna
paragraf eftersom tillståndsprövningen då har försvårats. Det kan också
bli fråga om återkallelse av tillstånd eller omprövning av villkor m.m.
enligt de regler som gäller för detta.
Som exempel på en handling som faller under 5 § kan anföras att
någon som enligt 26 kap. 21 § har förelagts inkomma med upplysningar
inkommer med oriktiga uppgifter eller att någon underlåter att inkomma
med miljörapport enligt 26 kap. 20 § och därigenom försvårar
tillsynsmyndighetens kontroll av verksamheten. Ett annat exempel är att
någon åsidosätter skyldighet enligt 26 kap. 25 § att vid anfordran uppvisa
beslut för en naturvårdsvakt eller polis. Ännu ett exempel är att någon
lämnar en oriktig uppgift i en miljökonsekvensbeskrivning enligt 6 kap.

6 § Den som i något annat fall än som avses i 5 § med uppsåt eller av
oaktsamhet
1. inte ger in en handling med uppgifter som skall ges in enligt balken,
eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken, eller i en
sådan handling lämnar oriktig uppgift eller utelämnar uppgift, eller
2. underlåter att fullgöra i balken eller i föreskrifter som har
meddelats med stöd av balken föreskriven skyldighet att märka en
produkt som innehåller eller består av genetiskt modifierade organismer
eller en kemisk produkt, en bioteknisk organism eller en vara som
innehåller eller har behandlats med en kemisk produkt
döms, om åtgärden eller underlåtenheten är ägnad att försvåra
bedömningen av riskerna för att människors hälsa eller miljön skall
skadas, för bristfällig miljöinformation till böter eller fängelse i högst
ett år.

Medan 5 § är inriktad på brott mot uppgiftsskyldighet där en
tillståndsmyndighets prövning eller en tillsynsmyndighets verksamhet
försvåras, är i 6 § föreskrivet straff för brott mot en mer allmän
informationsskyldighet.
Det är en förutsättning för straffansvar att uppgiften skall lämnas
antingen i en skriftlig handling eller i en märkning, t.ex. av en kemisk
produkt eller en vara som innehåller eller har behandlats med en kemisk
produkt. Enbart en muntligt lämnad oriktig uppgift är sålunda inte
straffbar enligt denna paragraf.
En ytterligare förutsättning för straffansvar är att den bristfälliga
informationen är ägnad att försvåra bedömningen av riskerna för att
människors hälsa eller miljön skall skadas. Det krävs alltså inte att någon
faktiskt blivit vilseledd, utan det är tillräckligt att oriktigheten är ägnad
att försvåra riskbedömningen i nu angivna hänseenden.
Under nu angivna förutsättning bestraffas både passivitet och ett aktivt
uppgiftslämnande. Underlåtenhet att avge en handling eller utföra en
märkning som krävs enligt bestämmelse i balken eller annan författning
som har meddelats med stöd av balken är alltså straffbar i samma
utsträckning som en oriktig eller utebliven uppgift i en sådan handling
eller märkning.
Som exempel på en straffbar handling som avses med denna
bestämmelse kan nämnas att i märkning enligt 14 kap. 8 § lämna oriktig
uppgift som är ägnad att försvåra bedömningen av riskerna för att
människors hälsa eller miljön skall skadas.

7 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet skräpar ned utomhus på en
plats som allmänheten har tillträde eller insyn till döms för
nedskräpning till böter eller fängelse i högst ett år.

Paragrafen innehåller en ansvarsregel vid nedskräpning.
Den motsvarar 37 § första stycket 7 och 23 § naturvårdslagen
(1964:822). Någon saklig ändring är inte avsedd.

8 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller
av oaktsamhet bryter mot
1. föreskrift för totalförsvaret meddelad med stöd av 1 kap. 5 §, om
överträdelse av den lagbestämmelse från vilken avvikelse har föreskrivits
är straffbelagd,
2. i beslut om naturreservat eller kulturreservat angivna
inskränkningar i rätten att använda mark enligt 7 kap. 5 § andra eller
tredje stycket,
3. förbud att bedriva verksamhet eller vidta åtgärder inom
biotopskyddsområde enligt 7 kap. 11 §,
4. föreskrifter som behövs för särskilt skydd för djur eller växter enligt
7 kap. 12 §,
5. förbud att inom strandskyddsområde uppföra ny byggnad eller vidta
annan åtgärd i strid mot 7 kap. 16 §,
6. föreskrifter om försiktighetsmått inom miljöskyddsområde
meddelade med stöd av 7 kap. 20 §,
7. föreskrifter om inskränkning inom vattenskyddsområde meddelade
med stöd av 7 kap. 22 §,
8. interimistiskt förbud enligt 7 kap. 24 § första stycket,
9. föreskrifter om förbud till skydd för djur- och växtarter meddelade
med stöd av 8 kap. 1 eller 2 §,
10. föreskrifter om förbud eller föreskrifter om särskilda villkor för att
sätta ut djur- eller växtarter meddelade med stöd av 8 kap. 3 §,
11. föreskrifter meddelade med stöd av 8 kap. 4 § genom att ta sådan
befattning med djur, växter, ägg, rom, bon eller produkter av djur eller
växter som strider mot en sådan föreskrift eller mot ett villkor i beslut i
enskilt fall,
12. föreskrifter eller beslut om förbud mot utsläpp av avloppsvatten
m.m. meddelade med stöd av 9 kap. 4 §,
13. föreskrifter om försiktighetsmått vid miljöfarlig verksamhet
meddelade med stöd av 9 kap. 5 §,
14. inskränkningar, villkor eller anmälningsskyldighet föreskrivna
beträffande miljöriskområde enligt 10 kap. 12 §,
15. skyldighet att underhålla en vattenanläggning enligt 11 kap. 17 §
första stycket eller 20 § första stycket eller 21 § första stycket,
16. förbud att påbörja en verksamhet enligt 12 kap. 6 § tredje stycket,
17. förbud till skydd för naturmiljön enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket,
18. särskilda föreskrifter om utredning och försiktighetsmått vid
genteknisk verksamhet meddelade med stöd av 13 kap. 8 eller 11 §,
19. förbud att sprida bekämpningsmedel från luftfartyg enligt 14 kap.
18 § andra stycket,
20. förbud att sprida bekämpningsmedel mot lövsly enligt 14 kap. 19 §
första stycket,
21. föreskrifter som avser förbränning, handel, överlåtelse eller
införsel av bränslen meddelade med stöd av 14 kap. 21 §,
22. föreskrifter i fråga om hantering, införsel och utförsel av kemiska
produkter eller biotekniska organismer meddelade med stöd av 14 kap.
24 §,
23. förbud att hantera, föra in eller föra ut kemisk produkt eller
bioteknisk organism enligt 14 kap. 25 §,
24. förbud mot dumpning eller förbränning av avfall enligt 15 kap.
31 §,
25. skyldighet att göra anmälan eller lämna uppgifter enligt rådets
förordning (EEG) nr 2455/92 av den 23 juli 1992 om export och import
av vissa farliga kemikalier eller att lämna uppgifter enligt rådets
förordning (EEG) nr 793/93 av den 23 mars 1993 om bedömning och
kontroll av risker med existerande ämnen,
26. förbud eller skyldighet att lämna uppgifter enligt rådets förordning
(EG) nr 3093/94 av den 15 december 1994 om ämnen som bryter ned
ozonskiktet,
27. bestämmelser om transport och därigenom transporterar avfall i
strid mot rådets förordning (EEG) nr 259/93 av den 1 februari 1993 om
övervakning och kontroll av avfallstransporter inom, till och från
Europeiska gemenskapen,
28. en bestämmelse eller mot villkor i beslut i enskilt fall som
meddelats med stöd av rådets förordning (EG) nr 338/97 av den
9 december 1996 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom
kontroll av handeln med dem såvitt avser import till Sverige, export och
reexport från Sverige, handel med artificiellt förökade växter, transport
och transitering eller köp, försäljning och annan kommersiell åtgärd.
För försök till brott mot första stycket 24 döms till ansvar enligt
23 kap. brottsbalken.
Till ansvar enligt första eller andra stycket döms inte, om ansvar kan
ådömas enligt 1 eller 2 §.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag utom såvitt
avser första stycket 16 och 18.
Genom paragrafen sanktioneras att någon bryter mot de bestämmelser
till vilka paragrafen hänvisar. Kriminaliseringen i denna och nästa
paragraf har skett med utgångspunkt från att kriminaliseringen skall var
densamma som i dag. De mera allvarliga brotten finns i denna paragraf,
medan de förhållandevis mindre allvarliga har arbetats in i nästa
paragraf.
Lagrådet anser att punkten 16 i första stycket bör utgå som obehövlig
eftersom en överträdelse av det i punkten angivna förbudet måste vara att
hänföra till Otillåten miljöverksamhet enligt 4 §. Enligt regeringens
mening är detta inte riktigt. För att 4 § skall vara tillämplig förutsätts det
att anmälningsskyldigheten inte fullgjorts. Förevarande punkt tar
emellertid sikte på det fallet att anmälan gjorts men förbudet att påbörja
arbetet tidigare än sex veckor efter anmälan inte åtlytts.
Straffsanktioneringen i förevarande punkt bör därför stå kvar.
Lagrådet har i anslutning till första stycket 25-27 anfört att dessa
punkter motsvarar gällande rätt i 20 § första stycket 4-6 lagen om
kemiska produkter (LKP). Det finns ingen motsvarighet till 21 § LKP
som straffbelägger lämnande av oriktig uppgift. Enligt Lagrådets mening
bör emellertid en bestämmelse som är formulerad så, att den föreskriver
straff för den som bryter mot skyldighet att lämna uppgifter i visst
hänseende kunna anses inbegripa även lämnande av oriktig uppgift i
samma hänseende. Regeringen delar Lagrådets mening.
I andra stycket sanktioneras förbud avseende dumpning redan på
försöksstadiet. Detta överensstämmer med gällande rätt.
I tredje stycket anges att ansvar i första hand skall ådömas för de
allvarligare brotten i 1 eller 2 §.

9 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som med
uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot
1. föreskrifter om allmänhetens uppträdande meddelade med stöd av
7 kap 30 §,
2. föreskrifter om förbud mot djurhållning meddelade med stöd av
9 kap. 11 §,
3. föreskrifter till skydd mot olägenheter för människors hälsa
meddelade med stöd av 9 kap. 12 §,
4. skyldighet att göra anmälan enligt 11 kap. 15 § tredje stycket om
arbeten som kan skada fisket,
5. föreskrifter rörande skötsel av jordbruksmark meddelade med stöd
av 12 kap. 8 §,
6. föreskrifter om begränsning av djurantalet i ett jordbruk m.m.
meddelade med stöd av 12 kap. 10 §,
7. förbud eller föreskrifter om transport enligt 15 kap. 21 § genom att
yrkesmässigt eller annars i större omfattning samla in och forsla bort
avfall,
8. föreskrifter om borttransport meddelade med stöd av 15 kap. 25 §
första stycket 2,
9. nya eller ändrade villkor för vilthägn enligt 24 kap. 12 §,
10. förbud mot fiske enligt 28 kap. 13 §,
11. skyldighet enligt rådets förordning (EG) nr 338/97 av den
9 december 1996 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom
kontroll av handeln med dem att i en ansökan eller annan handling
lämna uppgift om förhållanden av betydelse för tillstånd eller tillsyn.
Till ansvar enligt första stycket döms inte, om ansvar kan ådömas
enligt 1 eller 2 §.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag utom såvitt
avser första stycket punkterna 7 och 8.
Paragrafen innehåller straffsanktionering av förhållandevis mindre
allvarliga brott än de som upptas i 8 §. I likhet med 3, 4 och 8 §§ är
ansvaret enligt förevarande paragraf subsidiärt till ansvaret enligt 1-2 §§.

10 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som obehörigen tar
befattning med exemplar av en djur- eller växtart, ägg, rom eller bon
som gärningsmannen vet eller har skälig anledning att anta har
åtkommits genom brott mot föreskrifter meddelade med stöd av 8 kap. 1
eller 2 §.

Paragrafen har en motsvarighet i 46 § jaktlagen (1987:259) som
behandlar jakthäleri. För att den bestämmelsen skall var tillämplig skall
det dock vara fråga om jaktbrott. För att stärka skyddet för fredade djur
och växter togs 1994 (prop. 1994/95:117, bet. 1994/95:JoU10) in en
motsvarande bestämmelse i naturvårdslagen (37 b §). Genom att arbeta
in förevarande bestämmelse i miljöbalken ges samma skydd för fredade
djur och växter som enligt gällande rätt.

11 § Om gärning som avses i 3 10 §§ är att anse som ringa, döms inte
till ansvar.
Till ansvar enligt detta kapitel döms inte om gärningen är belagd med
samma eller strängare straff i brottsbalken eller om ansvar för
gärningen kan dömas ut enligt lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling.
Om ett vitesföreläggande har överträtts, döms inte till ansvar enligt
detta kapitel för en gärning som omfattas av föreläggandet.

Enligt paragrafens första stycke undantas ringa fall från straffbarhet.
Detta överensstämmer med gällande rätt. Avsikten är att endast
bagatellartade förseelser skall undantas från det straffbara området. Detta
utvecklas i avsnitt 4.31.4. Skälet till att 1 och 2 §§ inte omfattas är att i
dessa paragrafer är ringa fall redan undantagna genom lokutioner som
"som inte är av ringa betydelse" och "betydande olägenhet".
I paragrafens andra stycke anges att det inte skall dömas till ansvar
enligt balken om gärningen är belagd med samma eller strängare straff i
brottsbalken. Olika miljöbrott kan tänkas motsvara också förhållandevis
lindrigare gärningar som behandlas i brottsbalken, t.ex. skadegörelse och
åverkan. I sådant fall skall alltså dömas till ansvar enligt miljöbalken.
Detta är dock inte fallet med brott mot varusmugglingslagen som alltså
skall bedömas enligt den lagen framför detta kapitel av balken. Detta
medför bl.a. att införsel av bränsle i strid mot föreskrift som har
meddelats med stöd av 14 kap. 21 § är att bedöma enligt
varusmugglingslagen.
I tredje stycket anges att om ett vitesföreläggande har överträtts så
skall det inte dömas till ansvar för gärning som omfattas av
föreläggandet.

12 § Djur, växter, produkter som utvunnits av djur eller växter, kemiska
produkter, biotekniska organismer eller varor innehållande kemiska
produkter eller genetiskt modifierade organismer eller produkter som
innehåller eller består av genetiskt modifierade organismer vilka har
varit föremål för brott enligt 1 4, 6, 8, 9 eller 10 § får förklaras
förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller värdet
av egendomen eller utbytet av sådant brott.
Fortskaffningsmedel och andra hjälpmedel som har använts eller
medförts vid brott enligt 1 4, 8, 9 eller 10 § får förklaras förverkade om
det behövs för att förebygga brott eller annars finns särskilda skäl. I
stället för hjälpmedlet kan dess värde helt eller delvis förklaras
förverkat.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Dock har
tillagts att produkter som innehåller eller består av genetiskt modifierade
organismer kan förverkas. Detta är i överensstämmelse med gällande rätt.
Det kan ibland finnas behov av att kunna förverka kemiska produkter
eller biotekniska organismer, t.ex. sådana som förts in i strid med 8 §
första stycket 23 punkten. Detsamma gäller t.ex. utrotningshotade djur-
och växtarter som hanterats i strid med förbud enligt 8 § första stycket 9
punkten.
Det skulle kunna framstå som stötande om den som begår brott skulle
få behålla ett exemplar av en art som skyddas av balken eller behålla
pengar som fåtts vid en försäljning. Det är ibland fråga om en hantering
som är mycket lönsam. Djurarter kan betinga ett högt pris på marknaden.
I paragrafen ges därför möjlighet att förverka värdet och utbytet av
brottet.
Vid brotten används ofta fortskaffningsmedel som närmast är en
förutsättning eller hjälpmedel för att hanteringen skall kunna ske. Dessa
kan också förverkas.
Som ytterligare exempel på hjälpmedel som det kan bli aktuellt att
förverka enligt andra stycket kan nämnas värmelådor för transport av
levande ägg och fågelungar samt frysboxar för förvaring av döda djur.

13 § Den som begått brott enligt 8 § första stycket 24 döms vid svensk
domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig. Har
brottet förövats i Sveriges ekonomiska zon, får åtal väckas vid den
tingsrätt vars domkrets är närmast den plats där brottet förövades.

Genom paragrafen utsträcks svensk domsrätt till att omfatta gärningar
begångna utom riket. Paragrafen motsvarar 10 § i lagen (1971:1154) om
förbud mot dumpning av avfall i vatten. I lagen (1996:517) om
begränsningen av svensk lag vad gäller vissa brott begångna på utländska
fartyg finns särskilda bestämmelser om svensk domsrätt när dumpning
sker från utländskt fartyg.

14 § Om någon som ådragit sig ansvar enligt 1 eller 2 §, frivilligt avvärjt
en sådan fara eller verkan som anges där innan avsevärd olägenhet har
uppkommit, får dömas till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för
gärningen.

Paragrafen har vad angår miljöbrott och vållande till miljöstörning brutits
ut ur 13 kap. 11 § brottsbalken. Någon saklig ändring är inte avsedd.
5.1.30 30 kap. Miljösanktionsavgifter
1 § En särskild avgift (miljösanktionsavgift) skall betalas av en
näringsidkare som vid bedrivandet av näringsverksamhet
1. åsidosätter föreskrifter som har meddelats med stöd av denna balk,
2. påbörjar en verksamhet som är tillståndspliktig eller
anmälningspliktig enligt denna balk eller enligt föreskrifter meddelade
med stöd av balken, utan att tillstånd har meddelats eller anmälan har
gjorts, eller
3. åsidosätter tillstånd eller villkor som har meddelats med stöd av
denna balk eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av balken.
Detta gäller dock endast för sådana överträdelser för vilka regeringen
har föreskrivit om avgift enligt 2 §.
Miljösanktionsavgift skall tas ut även om överträdelsen inte har skett
uppsåtligen eller av oaktsamhet. Miljösanktionsavgift skall dock inte tas
ut om det är uppenbart oskäligt.
Miljösanktionsavgiften skall tillfalla staten.

I paragrafen anges vem som kan påföras miljösanktionsavgift och för
vilka överträdelser sådan avgift kan komma ifråga.
Avgift kan påföras näringsidkare. Uttrycket har samma betydelse som
på andra håll i lagstiftningen, exempelvis i 1 § bokföringslagen
(1976:125). Det är att notera att i begreppet näringsidkare inräknas
kommuner som bedriver verksamhet som omfattas av balken. Det är
endast överträdelser som näringsidkaren gör sig skyldig till i sin
verksamhet som kan föranleda miljösanktionsavgift.
Det krävs inte att överträdelsen har medfört ekonomisk fördel. Detta
saknar betydelse från miljösynpunkt. Syftet är inte att eliminera den
ekonomiska fördel överträdelsen föranlett, utan att öka den allmänna
noggrannheten vid bedrivandet av näringsverksamhet. Så snart en
överträdelse kan konstateras skall därför avgift påföras, oavsett om den
medfört fördel för näringsidkaren eller inte. Det saknar också betydelse
om överträdelsen har medfört någon olägenhet i det enskilda fallet.
Alla miljööverträdelser kan inte föranleda miljösanktionsavgift. Det är
enbart de i första stycket angivna överträdelserna som kan komma i fråga
för sanktionsavgift.
Första punkten avser föreskrifter. I balken finns bemyndiganden att
meddela generella föreskrifter på olika områden för att ge mer
detaljerade regler inom miljöbalkens ramar. Föreskrifterna kan utfärdas
av regeringen eller i vissa fall av myndigheter. Åsidosättande av sådana
föreskrifter kan föranleda att miljösanktionsavgifter påförs.
Andra punkten tar sikte på att sådan verksamhet som kräver anmälan
eller tillstånd påbörjas utan att anmälan har gjorts eller tillstånd har
erhållits. Med denna punkt avses även ansökan om dispens där sådan
krävs för att en anläggning eller verksamhet skall få påbörjas. Reglerna
för områdesskydd är exempel där sådan dispens kan krävas. Naturligtvis
omfattas inte enbart ny verksamhet, utan även förändringar i pågående
verksamhet.
Att den som bedriver näringsverksamhet fullgör sina skyldigheter vad
gäller anmälan och ansökan är av avgörande betydelse för möjligheterna
att begränsa miljöpåverkan på ett adekvat sätt. Det har betydelse inte bara
för villkor om begränsningar och försiktighetsmått i de enskilda fallen,
utan även som faktaunderlag till grund för utfärdande av generella
föreskrifter, upprättande av åtgärdsprogram med anledning av
miljökvalitetsnormer etc. Det är också en inkörsport eller incitament för
tillsyn. Att myndigheterna känner till vilken verksamhet som bedrivs är
också en förutsättning för en meningsfull samhällsplanering. Även om
underlåtenhet i detta avseende inte med nödvändighet i det enskilda fallet
har någon betydelse för miljön, får betydelsen av att varje
verksamhetsutövare tar sitt ansvar anses vara så stor att det finns skäl att
ha en möjlighet till ett snabbt sanktionsförfarande.
Tredje punkten avser åsidosättande av tillstånd eller villkor som har
meddelats vid prövning i enskilda fall. Även överträdelser av tillåten
produktionsvolym eller andra begränsningar i verksamhetens omfattning
kan medföra påförande av miljösanktionsavgift.
I paragrafens första stycke anges de överträdelser som kan föranleda
avgift. Av andra stycket framgår att det endast är i de fall regeringen
genom föreskrifter har fastställt med vilket belopp avgift skall påföras
som miljösanktionsavgift kan komma ifråga.
Av tredje stycket framgår att avgift skall föras på oavsett om uppsåt
eller oaktsamhet föreligger. Det får anses vila på den som utövar
näringsverksamhet ett ansvar för att verksamheten bedrivs på ett sådant
sätt att i paragrafen angivna överträdelser inte sker. Ett strikt ansvar kan
antas öka den allmänna aktsamheten och noggrannheten vid driften av
verksamhet som har inverkan på hälsa och miljö.
Om det i något fall är uppenbart oskäligt, finns möjlighet att besluta
om att inte föra på någon avgift. Det kan vara fallet exempelvis om
överutsläpp har skett till följd av att en felaktig kemikalie har levererats,
vilket har varit omöjligt att kontrollera, eller att ett ämne har ingått som
inte framgår av innehållsförteckningen.
Det har inte någon betydelse för frågan om påförande av
miljösanktionsavgift om straff ådöms för samma gärning.
Miljösanktionsavgiften är en administrativ avgift som tas ut i särskild
ordning oavsett om åtal väcks.

2 § Regeringen meddelar föreskrifter om de överträdelser för vilka
miljösanktionsavgift skall betalas och om avgiftens storlek för olika
överträdelser. När avgiftens storlek bestäms, skall hänsyn tas till
överträdelsens allvar och betydelsen av den bestämmelse som
överträdelsen avser.
Miljösanktionsavgiften skall uppgå till minst 5 000 kronor och högst
500 000 kronor.

I första stycket slås fast att det är regeringen som genom föreskrifter dels
bestämmer för vilka överträdelser miljösanktionsavgift skall betalas, dels
bestämmer avgiftens storleken för dessa fall. Av 1 § andra stycket
framgår att en näringsidkare kan påföras avgift endast för sådana
överträdelser som regeringen enligt 2 § har fastställt en avgift för.
Vidare anges i detta stycke de grunder som gör det möjligt för
regeringen att föreskriva om avgifternas storlek för olika överträdelser
mera schablonmässigt. De parametrar som regeringen skall beakta när
den bestämmer avgiften för en överträdelse är dels överträdelsens allvar,
dels betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser.
Med "överträdelsens allvar" avses de objektiva omständigheterna,
medan "betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser" syftar
på betydelsen av bestämmelsen som sådan och intresset av det den är
avsedd att reglera.
I den allmänna motiveringen, avsnitt 4.32.3, har närmare angivits vad
som avses med de olika parametrarna. I avsnittet har också givits
exempel på tariffer, dvs. vilka överträdelser som kan bli aktuella för
miljösanktionsavgift och vilka avgiftsbelopp de olika överträdelserna kan
rendera.
I andra stycket anges det spann inom vilket regeringen kan fastställa
avgifterna för olika överträdelser. Utrymmet är från 5 000 kronor till
500 000 kronor. Variationerna i konsekvenserna av de gärningar som kan
föranleda avgift motiverar ett relativt stort spann. Det innebär att det
maximala beloppet som kan bestämmas i ett beslut är 500 000 kronor.
Det gäller även vid fortlöpande överträdelser som beräknas per tidsenhet.
Om rättelse inte sker kan dock tillsynsmyndigheten fatta ett beslut som
avser en annan tidsperiod och även då kan upp till 500 000 kronor
utkrävas.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

3 § Tillsynsmyndigheten beslutar om miljösanktionsavgift.
Innan tillsynsmyndigheten beslutar om avgift skall den som anspråket
riktas mot ges tillfälle att yttra sig.

I första stycket slås fast att det är tillsynsmyndigheterna som skall besluta
om påförande av miljösanktionsavgifter. Detta kan användas som ett
verktyg i tillsynsverksamheten när en överträdelse har upptäckts.
Tillsynsmyndigheten ansvarar för att erforderlig kompetens för
prövning och beslutsfattande finns. Tillsynsmyndigheter som inte själva
direkt har den efterfrågade kompetensen kan enligt 26 kap. 7 § efter
överenskommelse med annan tillsynsmyndighet utnyttja kompetensen
där.
Av andra stycket framgår att näringsidkaren skall beredas tillfälle att
yttra sig över tillsynsmyndighetens iakttagelser innan beslut fattas. Om
näringsidkaren då vidtar rättelse innebär inte det att möjligheten att föra
på miljösanktionsavgift bortfaller. Så snart de i 1 § angivna
förutsättningarna har uppkommit skall miljösanktionsavgift påföras även
om förutsättningarna har upphört innan beslut meddelas. Det blir inte
fråga om någon skuldbedömning, eftersom strikt ansvar gäller.

4 § Beslut om att ta ut miljösanktionsavgift skall delges
verksamhetsutövaren.

Ett beslut om påförande av miljösanktionsavgift skall delges den det
avser. Delgivning skall ske enligt bestämmelserna i delgivningslagen
(1970:428). Att delgivning sker har betydelse så till vida att tiden för
överklagande börjar löpa från delgivning.
Att näringsidkaren har delgivits beslutet är ingen förutsättning för
verkställighet (jämför 5 §).

5 § Miljösanktionsavgift skall betalas inom trettio dagar efter det att
avgiften har beslutats eller den längre tid som anges i beslutet.
Beslut om miljösanktionsavgift får efter sista betalningsdagen
verkställas såsom en dom som har vunnit laga kraft.

Av första stycket framgår att miljösanktionsavgiften skall betalas inom
30 dagar från det att den har beslutats. Tillsynsmyndigheterna ges dock
en möjlighet att förlänga denna frist inom vilken avgiften skall betalas.
Tillsynsmyndigheterna kan också dela upp betalningarna på olika
betalningsterminer. Möjligheten att frångå tidsfristen kan tillämpas
exempelvis när en påförd avgift med hänsyn till sin storlek, företagets
likviditetsförhållanden och liknande kan hota företagets existens om den
tas ut inom just trettiodagarsperioden.
I andra stycket anges att ett beslut om miljösanktionsavgift får
verkställas såsom en dom som har vunnit laga kraft. Det innebär att
avgiften kan tas ut, i sista hand med hjälp av kronofogdemyndigheten,
även om beslutet att påföra avgiften har överklagats.
För att miljösanktionsavgiften skall bli ett effektivt styrmedel krävs att
avgift inte bara kan beslutas, utan att beslutet också kan verkställas inom
kort tid från det att förutsättningar för påförande föreligger.
Finns det skäl att avvakta med verkställighet kan domstolen inhibera
det överklagade beslutet i enlighet med 28 § förvaltningsprocesslagen
(1971:291).

6 § Miljösanktionsavgift får inte beslutas, om den som anspråket riktas
mot inte inom fem år från det att förutsättningarna enligt 1 § att besluta
om avgift har inträffat har getts tillfälle att yttra sig.

Preskriptionstiden stämmer överens med motsvarande straffrättsliga
reglering i 35 kap. brottsbalken för brott av normalgraden.

7 § Den som enligt ett beslut av en tillsynsmyndighet skall betala en
miljösanktionsavgift får överklaga beslutet till miljödomstol.

I paragrafen ges den näringsidkare som påförs miljösanktionsavgift
möjlighet att överklaga beslutet. Organisationer eller enskilda har inte
talerätt även om de berörs av överträdelsen. Dessa har möjlighet att yttra
sig och föra talan avseende tillstånd och villkor för verksamhet som
omfattas av miljöbalkens regler. Det ankommer sedan på myndigheterna
att säkerställa att de miljöregler som har beslutats följs och
miljösanktionsavgiften är ett verktyg i detta arbete. Frågor om
miljösanktionsavgift är en angelägenhet för det allmänna och den
näringsidkare som påförs avgift. Enskildas möjlighet att agera är att de
kan anmäla de faktiska förhållandena till tillsynsmyndigheten.
Överklagandet görs till miljödomstolen. Prövningen i miljödomstolen
sker enligt förvaltningsprocesslagens regler, se 20 kap. 3 §.

8 § En beslutad miljösanktionsavgift faller bort, om beslutet om avgiften
inte har verkställts inom tio år från det att beslutet har vunnit laga kraft.

Bestämmelsen innebär att fullgörande av beslutet inte kan krävas efter
det att tio år gått sedan beslutet har vunnit laga kraft. Detta gäller även de
fall då endast en del av avgiften återstår att betala.

9 § Miljösanktionsavgift skall återbetalas, om betalningsansvaret har
upphävts genom beslut som har vunnit laga kraft.
Ränta på miljösanktionsavgift som återbetalas enligt första stycket
lämnas enligt 5 § räntelagen (1975:635) för tiden från den dag avgiften
betalades till och med den dag avgiften återbetalas.

Beslut om miljösanktionsavgift är direkt verkställbar som
lagakraftvunnen dom enligt 5 § andra stycket. Genom första stycket
regleras återbetalning av avgiften i de fall beslutet ändras. Enligt andra
stycket skall ränta utgå på det belopp som betalas åter. Räntan beräknas
enligt 5 § räntelagen.

10 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela
närmare föreskrifter om den ordning i vilken miljösanktionsavgifter
skall betalas.

Genom paragrafen bemyndigas regeringen att föreskriva om sättet för
betalning av miljösanktionsavgifter. Regeringen får bemyndiga en
myndighet att meddela föreskrifterna.

SJUNDE AVDELNINGEN

Ersättning och skadestånd m.m.
5.1.31 31 kap. Ersättning vid ingripanden av det allmänna och vid
tillståndsprövning av vattenverksamhet m.m.

Kapitlets innehåll m.m.

1 § Detta kapitel är tillämpligt i frågor om ersättning vid vissa
ingripanden av det allmänna samt vid tillståndsprövning av
vattenverksamhet. Kapitlet innehåller dessutom bestämmelser om
ersättning när skada uppkommit till följd av förbud mot fiske.

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt.
Naturvårdslagens och vattenlagens bestämmelser om ersättning och
inlösen har i miljöbalken arbetats samman, eftersom de har stora likheter.
Naturvårdslagens bestämmelser avser skador vid vissa ingripanden av
det allmänna. Vattenlagens bestämmelser avser ersättning för skador som
har bestämts i samband med tillståndsprövning av vattenföretag eller
enligt bestämmelserna om oförutsedd skada. I vattenlagen finns
dessutom bestämmelser om ersättning när skada uppkommit till följd av
fiskeförbud. Likheten mellan lagarna består huvudsakligen i att
expropriationsrättsliga ersättningsprinciper gäller. Vattenlagen innehåller
vidare bestämmelser om vattenskyddsområden som, liksom
naturvårdslagens regler, avser skador vid ingripanden av det allmänna.
Kapitlet skall tillämpas även vid provisoriska bestämmelser om
ersättning enligt 22 kap. 27 § och då ersättning för oförutsedd skada
bestäms enligt 24 kap. 13-14 §§.

2 § Bestämmelserna i expropriationslagen (1972:719) skall gälla vid
ersättning och inlösen enligt detta kapitel, om inte balken innehåller
avvikande bestämmelser.

Paragrafen, som har sin motsvarighet i 25 § andra stycket
naturvårdslagen, innehåller en hänvisning till expropriationslagen.
Hänvisningen avser både värderingsregler och förfaranderegler i den
sistnämnda lagen. Vissa avvikande bestämmelser finns i balken, inte bara
i detta kapitel utan även t.ex. bland de processuella reglerna.
Ersättningsberäkningen enligt expropriationslagen utgår normalt från
fastighetens marknadsvärde. Avvikelser förekommer dock, såsom att
sådan värdeändring som expropriationsföretaget medför inte skall
beaktas (4 kap. 2 § expropriationslagen) och att värdeökning som har
skett de senaste tio åren endast ersätts om det blir utrett att
värdeökningen beror på annat än förväntningar om ändring i markens
tillåtna användningssätt (4 kap. 3 § expropriationslagen; jfr 32 § nedan).
Här kan erinras om att Markersättningsutredningen i betänkandet
Presumtionsregeln i exprop-riationslagen (SOU 1996:45) har föreslagit
att 4 kap. 3 § expropriationslagen ändras så att den som exproprierar
åläggs bevisbördan för att värdeökningen beror på förväntningar om
ändring i markens tillåtna användningssätt.
Tre ersättningsformer förekommer i expropriationslagen, nämligen
löseskilling, intrångsersättning och annan ersättning.
Om en fastighet exproprieras i sin helhet skall enligt 4 kap. 1 §
expropriationslagen en löseskilling betalas motsvarande fastighetens
marknadsvärde. Regler om löseskilling blir i miljöbalken tillämpliga vid
inlösen av hel fastighet.
Skador enligt miljöbalken uppstår dock normalt inte på hela
fastigheten. Det blir då i stället aktuellt att tillämpa expropriationslagens
bestämmelser om intrångsersättning. Även om fastigheten i sin helhet
skadas utan att inlösen sker bör reglerna om intrångsersättning tillämpas.
Sådan ersättning skall enligt 4 kap. 1 § expropriationslagen betalas vid
expropriation av del av fastighet. Intrångsersättningen skall motsvara
minskningen av fastighetens marknadsvärde. Sådan ersättning bör inte
bestämmas med strikt utgångspunkt från fastighetsindelningen. Om flera
fastigheter tillsammans bildar en brukningsenhet, bör den utgöra
utgångspunkt för intrångsersättningens bestämmande.
Ersättningsposten annan ersättning avser ekonomisk följdskada som
uppkommer. Det är alltså fråga om allmän förmögenhetsskada och inte
om fastighetsskada.
Vid beräkningen av ersättningens storlek skall enligt 4 kap. 1 § andra
stycket expropriationslagen hänsyn tas till skademinskande åtgärder som
den ersättningsskyldige utför.
Ersättningen skall enligt 5 kap. 23 § expropriationslagen bestämmas
särskilt för varje sakägare och löseskilling, intrångsersättning och annan
ersättning skall bestämmas var för sig.
Ersättningen får enligt 5 kap. 25 och 26 §§ expropriationslagen inte
bestämmas till högre belopp än det som den ersättningsberättigade har
begärt och inte heller till lägre belopp än det som den ersättningsskyldige
har erbjudit. Miljöbalken innehåller i 22 kap. 18 § en bestämmelse som i
någon mån avviker från dessa regler.
Ersättningen skall enligt 5 kap. 27 § expropriationslagen bestämmas i
pengar att betalas på en gång. Löseskilling och intrångsersättning betalas
enligt 6 kap. 1 § samma lag normalt genom nedsättning, eller med ett
annat ord deposition, hos länsstyrelsen. Syftet med depostionen är att se
till att innehavare av panträtt i fastigheten inte lider förlust av att
fastigheten går ner i värde. Deposition skall enligt 6 kap. 2 § inte ske om
fastigheten inte svarar mot någon beviljad eller sökt inteckning eller om
de borgenärer som har panträtt i fastigheten medgett att ersättningen
betalas ut till den ersättningsberättigade. Medgivande behövs inte av
panthavare för vars rätt avgörandet saknar betydelse. Det är praktiskt att
domstolen först gör en oskadlighetsprövning och därefter talar om vilka
medgivanden som behövs.
Enligt 6 kap. 3 § expropriationslagen skall domstolen när den
bestämmer löseskillingen eller intrångsersättningen ange i vad mån
deposition skall ske. Om deposition inte sker skall ersättningen enligt 6
kap. 4 § samma lag betalas direkt till den ersättningsberättigade.
Deposition skall enligt 6 kap. 7 § expropriationslagen ske senast tre
månader efter det att domen har vunnit laga kraft. Enligt 18 § i samma
kapitel skall länsstyrelsen betala ut deponerat belopp till den som är
berättigad till medlen.

3 § Vad som i detta kapitel sägs om fastighet skall även gälla särskild
rätt till fastighet.

Enligt paragrafen skall vad som sägs om fastighet i kapitlets
bestämmelser även gälla särskild rätt till fastighet. Det betyder alltså att
ersättning skall betalas även till innehavare av särskild rätt, när denna rätt
går förlorad eller rubbas. Vidare kan inlösen ske av den särskilda rätten.
Med särskild rätt till fastighet avses arrende, hyra, tomträtt och annan
nyttjanderätt samt servitut, rätt till elektrisk kraft och liknande sakrätter.
Hit torde räknas även renskötselrätt.
Av 13 kap. 26 § andra stycket jordabalken framgår redan att tomträtt är
likställd med fast egendom vid expropriation och liknande tvångsförvärv.
Miljöbalkens bestämmelse omfattar dock mera eftersom den dels avser
även annan särskild rätt än tomträtt, dels avser även andra ingrepp än
sådana tvångsförvärv som liknar expropriation.

Ersättning och inlösen på grund av vissa föreskrifter, förelägganden och
förbud

4 § Fastighetsägaren har rätt till ersättning på grund av beslut som
innebär att mark tas i anspråk eller att pågående markanvändning inom
berörd del av en fastighet avsevärt försvåras, om beslutet gäller
1. föreskrifter enligt 7 kap. 3 § om åtgärder och inskränkningar som
rör nationalparker,
2. föreskrifter enligt 7 kap. 5, 6 eller 9 § om åtgärder och
inskränkningar som rör naturreservat och kulturreservat,
3. förbud enligt 7 kap. 11 § andra stycket inom biotopskyddsområde,
4. föreskrifter enligt 7 kap. 22 § om åtgärder och inskränkningar som
rör vattenskyddsområden, eller
5. förelägganden eller förbud enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket som rör
viss verksamhet.
En föreskrift enligt 7 kap. 3 § om begränsning av rätten till jakt efter
björn, lo, varg, järv, älg eller örn medför inte rätt till ersättning.

Enligt paragrafens första stycke skall ersättning betalas när det allmänna
meddelar vissa särskilt angivna beslut som medför att mark tas i anspråk
eller att pågående markanvändning inom berörd del av en fastighet
avsevärt försvåras. Paragrafen har utformats efter mönster i 26 § första
stycket naturvårdslagen och 19 kap. 7 § första och andra stycket
vattenlagen. Mark kan tas i anspråk med stöd av bestämmelserna i 7 kap.
6 och 22 §§. Vad som menas med uttrycken "pågående
markanvändning", "inom berörd del av en fastighet" och "avsevärt
försvåras" har utvecklats i avsnitt 4.33.1.
Enligt det tredje stycket skall ersättning inte betalas när jakten på vissa
djur inskränks i en nationalpark.

5 § Innebär ett beslut som avses i 4 § första stycket 1 4 att det krävs
tillstånd för en viss verksamhet eller åtgärd betalas ersättning endast om
tillstånd vägrats eller förenats med särskilda villkor.
Har förbud att vidta en åtgärd utan tillstånd meddelats enligt 7 kap.
24 § och vägras tillstånd, gäller 4 § första stycket.

Föreskrifter för nationalparker, natur- och kulturreservat,
biotopskyddsområden eller vattenskyddsområden kan ibland innebära att
det är förbjudet att vidta en viss åtgärd utan tillstånd. I sådana fall gäller
inte huvudregeln att ersättningsskyldighet föreligger genast när
föreskrifterna har meddelats. Ersättning skall enligt paragrafens första
stycke i stället betalas först sedan tillståndsfrågan har prövats och
resulterat i ett avslag eller att tillståndet har förenats med villkor.
Ersättningsfrågan skall även i dessa fall bedömas med utgångspunkt i
förhållandena när värderingen sker. Detta utesluter emellertid inte att
tidpunkten för meddelande av föreskriften beaktas så att ersättning
betalas för förlust genom att pågående markanvändning försvårades
redan då. En fastighetsägare som har vägrats tillstånd till en åtgärd och
har fått ersättning för detta har givetvis inte rätt till ytterligare
ersättning,
om han ansöker om tillstånd på nytt och åter får avslag. Situationen blir
inte annorlunda om fastigheten har bytt ägare och den nya ansökan görs
av fastighetens nya ägare. Upplysningar om tidigare beslut kan
fastighetens förvärvare få i länsstyrelsens naturvårdsregister. Paragrafens
andra stycke behandlar möjligheten att få ersättning vid interimistiska
förbud enligt 7 kap. 24 §. Ett interimistiskt förbud skall innebära att
åtgärder inte får vidtas utan tillstånd. I sådana fall kan ersättning utgå
först sedan tillstånd har vägrats.

6 § Ersättning som avses i 4 § skall minskas med ett belopp som
motsvarar vad fastighetsägaren är skyldig att tåla utan ersättning.

Enligt gällande rätt betalas ersättning för hela den skada som en
fastighetsägare lider när den s.k. kvalifikationsgränsen är överskriden,
dvs. när pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten
avsevärt försvåras. När däremot en inskränkning inte är så ingripande att
pågående markanvändning avsevärt försvåras utgår inte någon ersättning.
I avsnitt 4.33.1 har redovisats de skäl som ligger till grund för att i
miljöbalken föra in en paragraf enligt vilken avdrag skall göras för ett
belopp som motsvarar ersättning för skada upp till kvalifikationsgränsen.
Paragrafen har utformats enligt förebild i 14 kap. 10 § andra stycket plan-
och bygglagen.
Skada som inte ersätts enligt paragrafen kan senare komma att beaktas
vid tillämpning av den s.k. ackumuleringsregeln i 9 §. Detta
kommenteras ytterligare vid nämnda paragraf.

7 § Ersättning enligt 4 § betalas av staten. Har föreskrifter som avses i
4 § beslutats av en kommun, skall ersättningen i stället betalas av
kommunen.
Har föreskrifter som avses i 4 § första stycket 4 beslutats av
länsstyrelsen efter ansökan av en kommun eller den i vars intresse
vattenskyddsområdet fastställts, skall ersättningen betalas av den
sökande.

I paragrafen anges vem som skall betala ersättning vid ingripanden av det
allmänna. Huvudregeln i det första stycket är att sådan ersättning skall
betalas av staten eller av kommun. Enligt vad som har utvecklats i avsnitt
4.13.2 ges kommunerna i miljöbalken en vidgad rätt direkt i lag att
besluta om områdesskydd.
Vid vattenskyddsområden gäller enligt paragrafens andra stycke i
någon mån andra regler om betalningsansvar. Länsstyrelsen eller
kommun kan ta upp frågor om vattenskyddsområden, utan att någon
framställning har gjorts. En kommun, som inte själv beslutar om
vattenskyddsområde, eller någon annan som vill ha särskilt skydd för en
vattentillgång kan vända sig till länsstyrelsen och begära att länsstyrelsen
meddelar skyddsföreskrifter. Den som har begärt skyddsföreskrifter skall
då enligt paragrafens andra stycke svara för eventuella
ersättningsanspråk.

8 § Om det i ett fall som avses i 4 § första stycket uppstår synnerliga
olägenheter vid pågående användning av fastigheten, har
fastighetsägaren rätt att få fastigheten inlöst i stället för att få ersättning
enligt 4 §. Beror olägenheten på ett förbud att vidta viss åtgärd utan
tillstånd skall 5 § första stycket tillämpas.

Paragrafen ger fastighetsägaren rätt att få sin fastighet inlöst när
inskränkande föreskrifter innebär mycket allvarliga intrång. Som framgår
av bestämmelsens formulering finns det inlösenplikt endast beträffande
hel fastighet. Det är inte tillräckligt att synnerliga olägenheter
uppkommer för en mindre "berörd del" av fastigheten.
Prövningen beror på omständigheterna i det enskilda fallet. Avgörande
bör vara om fastigheten till följd av föreskrifterna blivit så onyttig för
ägaren att det framstår som skäligt att den övertas av staten eller
kommunen.
Synnerliga olägenheter skall enligt paragrafens lydelse uppstå när
fastigheten används. Även i detta fall blir alltså uttrycket "pågående
markanvändning" av betydelse. Hänsyn skall alltså inte tas till eventuell
framtida ändrad markanvändning.
Vid inlösen skall löseskilling betalas.

9 § Vid tillämpningen av 4 och 8 §§ skall beaktas även andra beslut
enligt 7 kap. 3, 5, 6, 9 eller 22 §, förbud enligt 7 kap. 11 § andra stycket,
förelägganden och förbud enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket, beslut enligt
18 § skogsvårdslagen (1979:429) samt beslut som avses i 14 kap. 8 §
första stycket plan- och bygglagen (1987:10). Detta gäller under
förutsättning att besluten har meddelats inom tio år före det senaste
beslutet. Dessutom skall beaktas sådan inverkan av hänsynstaganden
enligt 30 § skogsvårdslagen som i särskilda fall har inträtt inom samma
tid.
Har rätt till talan, ersättning eller inlösen med anledning av ett sådant
beslut förlorats på grund av bestämmelserna i 12 eller 13 § eller
motsvarande bestämmelser i plan- och bygglagen, utgör detta
förhållande inte något hinder mot att beslutet beaktas enligt första
stycket.

Paragrafen innehåller den s.k. ackumuleringsregeln. Den tillkom vid
riksdagsbehandlingen av plan- och bygglagen med följdlagstiftning.
Regeln har därefter funnits i bl.a. 27 a § naturvårdslagen och 19 kap. 7 §
femte och sjätte styckena vattenlagen. Enligt paragrafen skall vissa beslut
under de senaste tio åren läggas samman med det senaste beslutet när
bedömningen görs av om kvalifikationsgränsen för skadeersättning eller
inlösen har överträtts. Härigenom ökar möjligheten till ersättning
respektive inlösen. Regeln motiverades med att det ansågs stötande om
lagstiftningen skulle kunna utnyttjas på ett sådant sätt att en
fastighetsägare genom skilda på varandra följande restriktioner tvingades
acceptera ett större intrång, än om skadan hade bedömts i ett
sammanhang (bet 1986/87:BoU1, s. 152).
En förutsättning för att ackumuleringsregeln skall bli aktuell är att de
skador som uppstår genom skilda regleringar berör samma del av en
fastighet. Om detta är fallet är det den sammanlagda skadan som skall
beräknas, utan hinder av att sakägaren kan ha försuttit sin rätt att föra
talan för en tidigare skada. Ackumuleringsregeln avser främst fall där
skadan uppkommit stegvis. Den blir emellertid också tillämplig när två
skador inträffar samtidigt.
Givetvis får endast sådana beslut räknas för vilka ersättning inte har
betalats. Anledningen till att de tidigare besluten inte har föranlett någon
ersättning är vanligen att restriktionerna har legat under
kvalifikationsgränsen.
En nyhet i förslaget till miljöbalk är att ersättningen skall minskas med
ett belopp som motsvarar kvalifikationsgränsen (se 6 §).
Ackumuleringsregeln innebär att detta belopp räknas den skadelidande
tillgodo när en ny skada kommer upp till bedömning. Om exempelvis en
fastighetsägare vid ett tidigare beslut har drabbats av en skada uppgående
till 12 000 kr och kvalifikationsgränsen ansetts ligga vid 10 000 kr har
avräkningsregeln i 6 § medfört att ersättning endast utgått med 2 000 kr.
Vid ett nytt beslut som medför skada innebär ackumuleringsregeln att
någon avräkning enligt 6 § inte skall ske. (För enkelhetens skull bortses
här från eventuella förändringar av kvalifikationsgränsen eller
penningvärdet.) Om fastighetsägarens skada vid det tidigare beslutet i
stället uppgick till 6 000 kr utgick inte någon ersättning. Vid ett nytt
beslut som medför skada innebär ackumuleringsregeln att 4 000 kr skall
räknas av enligt 6 §.
En särskild fråga är vem som skall svara för ersättningen av
ackumulerade intrångsskador om besluten har fattats av olika instanser.
Bostadsutskottet ansåg att det är den som meddelar det senare beslutet,
dvs. det beslut som medför att kvalifikationsgränsen passeras, som
gentemot den ersättningsberättigade skall svara för hela den
ackumulerade skadan (bet. 1986/87:BoU4, s. 30). Något annat ansågs
med hänsyn till de förhandlingsmässiga och processuella svårigheter som
skulle uppstå knappast praktiskt tänkbart. Bostadsutskottet påpekade att
inget hindrar att den part som fått betala ersättning även för tidigare
intrång i efterhand gör sin regressrätt gällande såvitt avser kostnaderna.
Genom att avräkningsregeln i 6 § införs uppkommer frågan om
Bostadsutskottets uttalande alltjämt är relevant. Det kan nämligen
ifrågasättas om en part har regressrätt på den grunden att ett mindre
avdrag enligt 6 § har kunnat tillgodoräknas än vad som skulle ha varit
fallet om något tidigare beslut inte hade funnits. Följande exempel kan
illustrera problemet. En kommunal myndighet fattar ett beslut som
medför en skada på 6 000 kr. Kvalifikationsgränsen är 10 000 kr. Någon
ersättning utgår därför inte. En statlig myndighet fattar därefter ett beslut
som medför en skada på 12 000 kr. Om det kommunala beslutet aldrig
hade fattats hade staten fått betala ersättning med 12 000 - 10 000 =
2 000 kr. Ackumuleringsregeln medför dock att ersättning i stället
skall betalas med 12 000 - 10 000 + 6 000 = 8 000 kr. I detta fall bör
regressrätt föreligga varvid staten kan få kompensation av kommunen
som sluppit att betala något alls.
Bostadsutskottets uttalanden om regressrätt skulle vidare kunna
ifrågasättas när en enskild skall betala ersättning vid
vattenskyddsområden. Vid inrättande av sådana områden skall enligt 7 §
andra stycket ersättning betalas av den som har begärt de
ersättningsgrundande föreskrifterna. Föreskrifterna kan begäras av
kommun eller den i vars intresse vattenskyddsområdet fastställts, se 7 §
andra stycket. Även en enskild kan alltså bli ersättningsskyldig och om
utskottets uttalande följs skulle den enskilde samtidigt kunna bli skyldig
att stå för skador på grund av tidigare beslut av det allmänna.
Möjligheten att göra gällande en regressrätt om kostnaden medför att
utskottets uttalande bör vara vägledande även när det senaste beslutet
avser föreskrifter för vattenskyddsområde som har begärts av en enskild.
I miljöbalken används kvalifikationsgränsen "pågående
markanvändning inom berörd del av en fastighet avsevärt försvåras".
Enligt ackumuleringsregeln skall i vissa fall hänsyn tas till skador enligt
bestämmelser där en annan kvalifikationsgräns används. Detta är fallet
beträffande vissa beslut enligt 14 kap. 8 § plan- och bygglagen, för vilka
det anges att rätt till ersättning föreligger om "skadan är betydande i
förhållande till värdet av berörd del av fastigheten". Frågan om
ackumuleringsregelns tillämpning i fråga om skador för vilka gäller olika
kvalifikationsgränser diskuteras i bet. 1986/87:BoU4, s. 29 f.

Ersättning vid vissa undersökningar

10 § För skada och intrång som tillfogas fastighetsägaren genom
åtgärder enligt 28 kap. 1 § betalas ersättning av staten. Om åtgärderna
har vidtagits av en kommun eller av någon annan på uppdrag av en
kommun, skall ersättning i stället betalas av kommunen.
Ersättning enligt första stycket skall inte betalas, om åtgärderna vidtas
med anledning av tillsyn över en verksamhet som utövas på fastigheten.
Talan om ersättning väcks vid den miljödomstol inom vars område
marken eller större delen av den finns.

För att fullgöra sina uppgifter enligt denna balk har enligt 28 kap. 1 § en
myndighet och den som på myndighetens uppdrag utför ett arbete rätt att
få tillträde till fastigheter, byggnader, andra anläggningar samt
transportmedel och att där utföra undersökningar och andra åtgärder.
Åtgärderna skall enligt 28 kap. 6 § utföras så att minsta skada och intrång
orsakas. Trots detta kan det naturligtvis uppkomma skador och intrång.
Paragrafen ger rätt till ersättning, även om det allmänna har iakttagit all
tänkbar aktsamhet. Det är alltså fråga om ett rent strikt ansvar.
Rätten till ersättning är inte begränsad till fall där markägarens
rådighet över marken har inskränkts. Ersättning förutsätter alltså inte att
pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten har avsevärt
försvårats. Ersättning kan givetvis utgå för t.ex. hinder i den verksamhet
som bedrivs, men även för faktiska skador på marken.
Ersättning skall betalas av staten eller en kommun. Detta gäller även
om skadan har orsakats av någon annan som handlar på statens eller
kommunens vägnar.
Tillträde enligt 28 kap. 1 § sker ofta för att utöva tillsyn.
Ersättningsskyldighet enligt paragrafen föreligger inte för åtgärder som
sker som ett led i utövande av tillsyn mot en verksamhet som bedrivs på
den skadade fastigheten. Detta gäller även om verksamheten utövas av
någon annan än fastighetsägaren och åtgärderna medför skada för
fastighetsägaren. Rätt till ersättning har däremot den fastighetsägare som
lider skada t.ex. för att mätinstrument placeras på fastigheten som ett led
i utövandet av tillsyn över en verksamhet som bedrivs på en annan
fastighet.
Undantaget från ersättningsskyldighet i det andra stycket hindrar inte
att skadestånd kan utgå enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen vid fel eller
försummelse i myndighetsutövning.
Talan om ersättning skall enligt paragrafens tredje stycke väckas vid
miljödomstol.

Ersättning vid förelägganden om stängselgenombrott

11 § Den som har stängsel och har anordnat en grind eller någon annan
genomgång på grund av ett föreläggande enligt 26 kap. 11 § är
berättigad till ersättning av staten för detta och för underhåll av
genomgången. Ersättning skall dock inte betalas, om det är uppenbart att
stängslet endast avser att stänga ute allmänheten från ett område där
den annars skulle ha fått färdas fritt.
Första stycket gäller också, när en övergång har gjorts över ett dike
på grund av ett föreläggande enligt 26 kap. 11 §.

Enligt paragrafen skall staten betala ersättning vid förelägganden om
stängselgenombrott och dikesövergångar. Motsvarande gäller idag enligt
30 § naturvårdslagen. Både materialkostnad och arbetskostnad skall
ersättas. Däremot skall ersättning inte utgå för eventuell olägenhet av att
allmänheten får tillträde till området.
Ersättningsskyldighet föreligger inte om stängslet eller diket enbart har
som syfte att utestänga allmänheten från ett område som är tillgängligt
enligt allemansrätten.

Anmälan om ersättningsanspråk

12 § Innan en myndighet fattar ett beslut som kan leda till ersättning
enligt 4, 5, 10 eller 11 §, får myndigheten förelägga den som vill göra
anspråk på betalning eller inlösen att inom viss tid, minst två månader,
anmäla sitt anspråk och ange sina yrkanden vid påföljd att rätten till
talan annars förloras.
Vad som i fråga om ersättning eller inlösen har avtalats eller
uppenbarligen förutsatts gälla mellan den ersättningsskyldige och en
sakägare gäller även mot den som efter det att rätten till betalning
uppkom har förvärvat sakägarens rätt till fastigheten.

Med stöd av paragrafens första stycke kan en myndighet som exempelvis
skall inrätta ett naturreservat förelägga alla som vill göra anspråk på
ersättning eller inlösen att inom viss tid anmäla sina anspråk. På detta sätt
kan myndigheten i förväg bedöma kostnaden för det planerade skyddet.
Lagtexten har förtydligats genom att det uttryckligen anges att
sakägaren i anmälan skall ange sina yrkanden i fråga om ersättning eller
inlösen. Enbart ett påstående att sakägaren har ett anspråk är alltså inte
tillräckligt. Alltför stränga krav får dock inte ställas på preciseringen av
yrkandena. Det är naturligt att sakägaren inte lägger ner alltför stora
kostnader på att beräkna sin skada innan denne vet om åtgärden kommer
att genomföras.
Föreläggandet bör utformas på ett sådant sätt att sakägaren får
tillräckligt underlag för sin bedömning. I föreläggandet skall erinras om
att rätten till ersättning eller inlösen går förlorad om inte föreläggandet
följs.
Tidsfristen skall vara minst två månader. Tiden bör sättas längre i
komplicerade fall, där sakägaren behöver tid för ingående utredningar
och överväganden i ersättningsfrågan.
Möjligheten att meddela förelägganden är ny vad gäller
vattenskyddsområden.
Paragrafens andra stycke innebär bl.a. att en ny ägare av en fastighet är
bunden av avtal om ersättning, som den tidigare ägaren slutit med den
ersättningsskyldige.

Ersättningstalan

13 § Har inte överenskommelse träffats om ersättning enligt 4 eller 11 §
eller om inlösen enligt 8 § och har inte rätten till talan gått förlorad
enligt 12 §, skall den som vill göra anspråk på ersättning eller kräva
inlösen väcka talan hos miljödomstolen mot den som är skyldig att betala
ersättning eller att lösa in fastigheten. Sådan talan skall väckas inom ett
år från det att beslutet på vilket anspråket grundas har vunnit laga kraft
vid påföljd att rätten till ersättning eller inlösen annars går förlorad.

Ersättningsfrågor bör i första hand lösas förhandlingsvägen. Om någon
uppgörelse inte kan träffas ankommer det på den som vill ha ersättning
eller få sin fastighet inlöst att väcka talan om detta. Talan om ersättning
eller inlösen kan dock föras även om några förhandlingar inte har förts
mellan parterna. Regler om sådan ersättningstalan motsvarande 33 §
första stycket naturvårdslagen och 19 kap. 8 § vattenlagen meddelas i
denna paragraf i miljöbalken.
Talan skall väckas inom ett år från det att beslutet som anspråket
grundar sig på vann laga kraft. Ettårsfristen kan dock efterges av den
ersättningsskyldige, t.ex. om det behövs för fortsatta förhandlingar.
Preskription inträder även om ersättningsfrågan diskuteras. Om sådana
förhandlingar drar ut på tiden bör därför den enskilde väcka talan vid
domstol.

14 § När föreskrifter skall meddelas enligt 7 kap. 5, 6, 9 eller 22 §, får
den ersättningsskyldige vid miljödomstolen väcka talan mot en sakägare
för att fastställa de villkor som skall gälla för ersättning eller inlösen, om
föreskrifterna meddelas. Meddelas inte föreskrifter med det innehåll som
förutsatts vid miljödomstolen inom ett år från det att målet har avgjorts
genom en dom som har vunnit laga kraft, skall domen inte längre vara
bindande för parterna.

När det blir aktuellt att meddela inskränkande föreskrifter för t.ex.
naturreservat kan staten eller kommunen enligt denna paragraf i förväg få
domstolsbesked i fråga om storleken på kommande ersättningar och på
vilket sätt inlösen skall ske. Paragrafen motsvarar 33 § andra stycket
naturvårdslagen.
Domen är endast bindande om de föreskrifter som har bedömts i
domen sedan meddelas inom ett år från det att domen vann laga kraft.

Återbetalning av ersättning

15 § Har ersättning enligt 4 § betalats med anledning av föreskrifter
eller tillståndsvägran och upphävs föreskrifterna helt eller delvis eller
ges tillstånd eller dispens, får fastighetsägaren förpliktas att betala
tillbaka ersättningen eller en del av den, om det är skäligt med hänsyn
till fastighetsägarens nytta av beslutet och omständigheterna i övrigt.
Detta gäller också, om en åtgärd har vidtagits i strid mot sådana
föreskrifter eller mot ett sådant beslut om tillståndsvägran och
tillsynsmyndigheten har beslutat att inte kräva rättelse.
Talan om återbetalning skall väckas vid miljödomstolen inom ett år
från det att beslutet som anspråket grundas på har vunnit laga kraft och
senast tio år efter det att ersättningen betalades ut vid påföljd att rätten
att föra talan annars går förlorad.

Det är under vissa omständigheter rimligt att uppburen ersättning betalas
tillbaka. Paragrafen, som motsvarar 35 § naturvårdslagen, ger möjlighet
att besluta om återbetalning av ersättning som har betalats på grund av
inskränkande föreskrifter om föreskrifterna sedan helt eller delvis
upphävs. Detsamma gäller om dispens senare meddelas från
föreskrifterna. Ersättning kan vidare ha betalats ut enligt 5 § på grund av
tillståndsvägran. Om tillstånd senare lämnas kan även i sådana fall
ersättningen krävas åter.
Återbetalning får krävas om det är skäligt med hänsyn till
fastighetsägarens nytta av beslutet och omständigheterna i övrigt. Som
exempel på situationer där det kan vara skäligt att återbetalning sker kan
nämnas att markägaren har fått betydande ersättning på grund av
inskränkningar i förfoganderätten och inskränkningen upphävs efter kort
tid, eller att ersättning utgått på grund av tillståndsvägran, men tillstånd
senare meddelas på grund av ändrade förhållanden.
Den omständigheten att en fastighet har bytt ägare sedan ersättningen
har betalats talar normalt mot att ersättningen krävs åter.
Om en fastighetsägare som har fått ersättning på grund av
inskränkande föreskrifter eller tillståndsvägran senare trotsar föreskriften
eller avslagsbeslutet skall ersättningen krävas åter. Detta gäller dock
endast om tillsynsmyndigheten avstår från att kräva rättelse.

Ersättning och inlösen vid tillstånd till vattenverksamhet

16 § Den som med stöd av tillstånd enligt 11 kap. genom inlösen eller på
annat sätt tar i anspråk annans egendom eller vidtar en åtgärd som
skadar annans egendom skall betala ersättning för vad som avstås eller
skadas, om annat inte är särskilt föreskrivet. Ersättning skall betalas
även för skada till följd av förbud mot fiske enligt 28 kap. 13 §.
Ersättning skall betalas endast för skador som kvarstår, sedan
förebyggande eller avhjälpande åtgärder har utförts av
tillståndshavaren.

I paragrafens första stycke, som har utformats enligt Lagrådets förslag,
ges den grundläggande bestämmelsen om ersättningsskyldighet för skada
orsakad i samband med vattenverksamhet. Ersättningsskyldighet
förutsätter att tillstånd har meddelats. Med tillstånd avses även
godkännande enligt 11 kap. 16 § av brådskande arbeten och
lagligförklaring enligt 17 § lagen om införande av miljöbalken. Om
vattenverksamhet som bedrivs utan tillstånd har orsakat en skada kan
skadestånd utgå enligt andra bestämmelser. Det är framför allt reglerna i
32 kap. denna balk, 3 kap. jordabalken och skadeståndslagen är av
intresse i sådana situationer.
I 22 och 23 §§ finns bestämmelser om begränsning av rätten till
ersättning.
Genom hänvisningen i 2 § till expropriationslagen gäller de
grundläggande principerna för ersättning i den lagen. Rätt till ersättning
förutsätter till att börja med att det har uppstått en ekonomisk skada.
Ersättning utges alltså inte för mistade affektionsvärden. Grundprincipen
är att den skadelidandes förmögenhetsställning bör vara densamma som
om någon skada inte hade skett. Ersättning utgår enligt 4 kap. 1 §
expropriationslagen i formerna löseskilling, intrångsersättning och annan
ersättning.
Vem som har rätt till ersättning diskuteras i avsnitt 4.26, i samband
med att sakägarbegreppet behandlas.
Enligt 2 kap. 3 § denna balk skall en verksamhetsutövare vidta de
försiktighetsmått som behövs för att förebygga skada. Med stöd av
samma bestämmelse kan alltså den som skall utföra en vattenverksamhet
åläggas att vidta åtgärder till förebyggande av skada. Åtgärderna kan
naturligtvis i enlighet med vad som har varit gällande enligt 9 kap. 1 §
tredje stycket vattenlagen vara av reparativt slag. Skadeförebyggande
åtgärder måste ofta utföras på annans mark. Med stöd av 28 kap. 4 § kan
åtgärderna utföras även mot markägarens vilja.
Ersättning utgår enligt paragrafens andra stycke endast för skador som
kvarstår sedan de förebyggande eller avhjälpande åtgärderna har
vidtagits. Stycket har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. En
liknande bestämmelse finns i 4 kap. 1 § andra stycket
expropriationslagen.

17 § Fastigheter eller fastighetsdelar som drabbas av synnerliga
olägenheter av en verksamhet för vilken tillstånd har meddelats enligt 11
kap., skall lösas in, om ägaren begär det.
Den ersättningsskyldige har rätt till inlösen, om detta skulle medföra
endast en ringa höjning av fastighetsägarens ersättning och
fastighetsägaren inte har något beaktansvärt intresse av att behålla
fastigheten eller fastighetsdelen. Kostnaderna för åtgärder som avses i
16 § andra stycket skall då räknas in i ersättningen.

Enligt paragrafens första stycke har fastighetsägaren rätt till inlösen av
fastigheten eller en del av fastigheten om vattenverksamhet medför
synnerliga olägenheter. Vid tolkningen av paragrafen, som motsvarar 9
kap. 2 § vattenlagen, kan vägledning hämtas från inlösenbestämmelserna
i 8 § och 32 kap. 11 § samt olika bestämmelser om inlösen utanför
balken.
I paragrafens andra stycke finns en bestämmelse om att även den
ersättningsskyldige har rätt till inlösen i vissa fall. Detta gäller om
inlösen bara skulle medföra en obetydlig höjning av fastighetsägarens
ersättning och fastighetsägaren inte har något beaktansvärt intresse av att
behålla fastigheten eller fastighetsdelen.

Skada på egen fastighet vid tillstånd till vattenverksamhet

18 § Om en verksamhet för vilken tillstånd har lämnats enligt 11 kap.
medför skada på en fastighet som tillhör den som har fått tillståndet,
skall ersättning för skadan bestämmas. Detta gäller dock inte, om
medgivanden har lämnats av samtliga borgenärer som har panträtt i
fastigheten. Om fastigheten är intecknad gemensamt med annan
fastighet, krävs det dessutom att fastighetsägare och fordringshavare
lämnar de medgivanden som föreskrivs för relaxation i 22 kap. 11 §
jordabalken. Medgivande fordras dock inte av den för vars rätt
domstolens avgörande är väsentligen utan betydelse.

Paragrafen, som motsvarar 9 kap. 10 § vattenlagen, innehåller
bestämmelsen att ersättning under vissa förutsättningar skall fastställas
även för fastighet som tillhör den som skall utföra den skadebringande
vattenverksamheten. Syftet är att ge borgenärer med panträtt skydd mot
att fastigheten går ner i värde.

Ersättning vid utrivning av en vattenanläggning

19 § Den som har fått tillstånd till utrivning av en vattenanläggning eller
har ålagts eller medgetts enligt 24 kap. 4 § att riva ut en
vattenanläggning skall betala skälig ersättning för skador på annans
egendom som orsakas av bestående ändring i vattenförhållandena.
Skyldighet att betala ersättning för en sådan förlust av förmån som
orsakas av utrivningen finns endast om förmånen har tillförsäkrats i
tillståndsdomen eller i avtal som träffats i samband med
vattenanläggningens tillkomst. Ersättning lämnas i sådant fall endast för
kostnader orsakade av förlusten av förmånen.
Om medgivande att riva ut en vattenanläggning har lämnats till någon
annan än den som är skyldig att underhålla anläggningen och skyldighet
att betala ersättning har ålagts i samband med detta, får ersättningen
sökas åter av den underhållsskyldige.

Paragrafens första stycket innehåller bestämmelser om ersättning vid
utrivning av vattenanläggningar. Utrivning av en vattenanläggning i
ytvatten är en vattenverksamhet enligt definitionen i 11 kap. 2 § 1. Av
detta följer att de allmänna bestämmelserna om ersättning vid
vattenverksamhet blir tillämpliga. Emellertid har ersättningsskyldigheten,
i förhållande till vattenverksamhet i allmänhet, begränsats något för den
som river ut en vattenanläggning. Skälen till detta har utvecklats i
förarbetena till motsvarande bestämmelser i 9 kap. 11 § första och andra
stycket vattenlagen (prop. 1981/82:130, s. 134 f).
Enligt första meningen i första stycket gäller att den som river ut en
anläggning skall betala skälig ersättning för de skador på annans
egendom som orsakas av den bestående ändring av vattenförhållandena,
som blir följden av utrivningen. Innebörden av bestämmelsen är att
miljödomstolen i vissa fall kan jämka ersättningen. Jämkning bör kunna
ske i de fall skadorna av utrivningen blir betydande och den skadelidande
genom att överta ansvaret för anläggningen enligt 11 kap. 20 § hade
kunnat undvika skadan. Vid bedömande av jämkningsfrågan bör hänsyn
tas till kostnaden för ett fortsatt underhåll av vattenanläggningen. En
jämkning bör förekomma endast i de fall skadeersättningen avsevärt
överstiger kostnaden för ett fortsatt underhåll. Även i andra fall bör det
någon gång kunna anses skäligt att jämka ersättningen, exempelvis då
skadeersättningen framstår som oproportionerligt stor i förhållande till
arten och omfattningen av den vattenanläggning som skall rivas ut.
Ett exempel på en ersättningsgill förmån enligt den andra meningen i
det första stycket är rätt till andelskraft. Om andelskraft finns det
bestämmelser i 8 kap. lagen med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet.
Vad som skall ersättas vid förlust av förmån är enligt den tredje
meningen i det första stycket kostnader i anledning av förlust av
förmånen. Ersättning utgår alltså inte för utebliven vinst. Ersättningsgilla
är bl.a. omställningskostnader som uppkommer exempelvis genom att
den som har rätt till andelskraft måste tillgodose sitt elkraftbehov på
något annat sätt. Om den skadelidande har bidragit till kostnaderna för
anläggningen bör han också ha rätt till ersättning för att han inte har
möjlighet att utnyttja anläggningen under förutsatt tid. Ersättning bör
slutligen kunna utgå för åtgärder som den skadelidande har bekostat för
att kunna utnyttja anläggningen och som blir onödiga genom utrivningen.
Vid prövningen av frågan om ersättningens skälighet bör bl.a. beaktas
den skadelidandes möjligheter att överta underhållsansvaret enligt 11
kap. 20 §.
Andra stycket innebär att om exempelvis Kammarkollegiet har
utverkat ett tillstånd till utrivning med stöd av 24 kap. 4 § får den
ersättning som kollegiet tvingas utge sökas åter av den ansvarige.

Ersättning vid omprövning av vattenverksamhet

20 § Ersättning för en förlust eller en inskränkning lämnas, om
omprövning enligt 24 kap. 5 § eller enligt 7 kap. 13 eller 14 § lagen
(0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet medför förlust
av vatten eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att reglera vattnets
avrinning för den som har tillstånd till den vattenverksamhet som avses
med omprövningen och om annat inte följer av 22 §. Ersättning lämnas
inte till den del förlusten eller inskränkningen är att räkna som
förbättring av en vattenanläggnings säkerhet.
Ersättning lämnas om omprövning av vattenverksamhet enligt denna
balk eller enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet medför skada för någon annan än tillståndshavaren
som omfattas av omprövningen. För mottagare av andelskraft gäller
dock viss begränsning enligt 8 kap. 4 § lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet.
På ersättning enligt första eller andra stycket skall 16 18 §§
tillämpas.

Den som har tillstånd till vattenverksamhet och som lider ekonomisk
skada på grund av omprövning av den omfattas inte av den allmänna
bestämmelsen om rätt till ersättning enligt 16 §. Paragrafen, som
motsvarar 9 kap. 12 § vattenlagen, innehåller därför en allmän föreskrift
om tillståndshavares rätt till ersättning vid omprövning. Ersättning utgår
för förlust av vattenmängd eller fallhöjd eller inskränkning i
regleringsrätt som har åsamkats på grund av omprövning enligt 24 kap.
5 § eller enligt 7 kap. 13 eller 14 § lagen med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet. Ersättningen utgår dock inte i fall som regleras i 22 §
eller till den del förlusten eller inskränkningen är att hänföra till
förbättring av en vattenanläggnings säkerhet. Ersättning utgår inte för
förpliktelser att vidta skadeförebyggande eller skadekompenserande
åtgärder.
I andra stycket regleras frågan om ersättning för skador som annan än
tillståndshavaren åsamkas på grund av omprövningen.
I tredje stycket hänvisas till de allmänna ersättningsbestämmelserna i
16 18 §§.

21 § Ersättning enligt 20 § första stycket betalas av den som har begärt
omprövningen eller, om omprövning enligt 7 kap. 14 § lagen (0000) med
särskilda bestämmelser om vattenverksamhet omfattar tillstånden till
konkurrerande vattentäkter, av vardera tillståndshavaren.
Ersättning enligt 20 § andra stycket betalas,
1. om omprövningen sker enligt 24 kap. 5 eller 8 §, av
tillståndshavaren,
2. om omprövning enligt 7 kap. 14 § lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet omfattar tillstånden till
konkurrerande vattentäkter, av vardera tillståndshavaren,
3. vid annan omprövning, av den som har begärt omprövningen.
Ersättning för minskning av andelskraft från vattenkraftverk som
omfattas av omprövningen betalas av den som har tillstånd till
kraftverket.

I paragrafen regleras frågan om vem som skall betala ersättning i
anledning av omprövning helt i enlighet med 9 kap. 13 § vattenlagen.

Begränsning i ersättningsrätten vid omprövning av viss vattenverksamhet

22 § En tillståndshavare är skyldig att utan ersättning tåla viss del av en
förlust eller inskränkning om det är en förlust eller inskränkning som
avses i 20 § första stycket och den föranleds av omprövning till förmån
för det allmänna fiskeintresset, allmän farled, allmän hamn eller
hälsovården eller, vid omprövning enligt 24 kap. 5 § eller enligt 7 kap.
13 § första meningen lagen (0000) med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet, till förmån för den allmänna miljövården.
Den del som inte ersätts avser den sammanlagda förlusten eller
inskränkningen till följd av de skilda omprövningarna och av
vattenverksamhet som avses i 23 § och motsvarar i fråga om
1. vattenkraftverk: högst en femtedel och lägst en tjugondel av
produktionsvärdet av den vattenkraft som enligt meddelat tillstånd kan
tas ut vid kraftverket efter avdrag för den del av produktionsvärdet som
är en följd av vattenregleringar,
2. vattenreglering för kraftändamål: högst en femtedel och lägst en
tjugondel av det produktionsvärde av den vattenkraft som enligt
meddelade tillstånd kan tas ut vid varje kraftverk och som är en följd av
regleringen,
3. andra vattenverksamheter: högst en femtedel och lägst en tjugondel
av värdet av den vattenmängd, fallhöjd eller magasinsvolym som
omfattas av tillståndet till verksamheten.
När miljödomstolen lämnar tillstånd till en vattenverksamhet för vilken
denna begränsning i ersättningsrätten skall gälla, skall domstolen inom
de gränser som anges i andra stycket 1 3 fastställa den del som inte
ersätts. Hänsyn skall då tas främst till verksamhetens inverkan på
vattenstånds- och avrinningsförhållandena, den fördel eller olägenhet
som verksamheten väntas medföra från allmän synpunkt samt graden av
nytta för tillståndshavaren och mottagare av andelskraft.
Vid omprövning före den enligt 24 kap. 5 § första stycket 1 fastställda
tidpunkten skall den del som inte ersätts minskas i förhållande till den tid
som återstår till denna tidpunkt.

I paragrafen begränsas tillståndshavarens rätt till ersättning enligt
huvudregeln i 19 §. Paragrafen, som motsvarar 9 kap. 14 § vattenlagen,
kommenteras i prop. 1981/82:130, s. 115 ff och s. 473 f.

23 § Rätten till ersättning är begränsad på samma sätt som gäller enligt
22 § om den som har tillstånd enligt denna balk till en vattenverksamhet
orsakas förlust av vatten eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att
reglera vattnets avrinning till följd av att tillstånd lämnas till en
vattenverksamhet som skall tillgodose det allmänna fiskeintresset, allmän
farled eller allmän hamn, hälsovården eller den allmänna miljövården.
Vad som sagts nu gäller även förlust av fallhöjd som inte är utbyggd.
Därvid skall den del som inte ersätts motsvara en tjugondel av värdet av
vattenkraften i det berörda strömfallet efter avdrag för vad som av detta
värde är en följd av vattenregleringar.

Paragrafen, som motsvarar 9 kap. 15 § vattenlagen kommenteras i prop.
1981/82:130, s. 122 ff och s. 475 f.

Betalningsanmälan som rör ersättning vid tillstånd till vattenverksamhet

24 § Anmälan till länsstyrelsen enligt 6 kap. 4 § expropriationslagen
(1972:719) behöver vid tillämpningen av detta kapitel endast göras för
ersättning som avser mark som skall lösas in.

Enligt 6 kap. 1 § expropriationslagen skall löseskilling och
intrångsersättning betalas genom nedsättning hos länsstyrelsen.
Nedsättning skall däremot inte ske av annan ersättning. Även för
löseskilling och intrångsersättning finns det i 6 kap. 1 § andra stycket och
2 § expropriationslagen undantag från kravet på nedsättning. Ersättning
som inte skall nedsättas skall enligt 6 kap. 4 § i nämnda lag utbetalas till
den ersättningsberättigade. Det åligger enligt nämnda stadgande den
exproprierande att hos länsstyrelsen anmäla och därvid styrka att
ersättning har betalats.
Bestämmelsen i 6 kap. 4 § expropriationslagen har en motsvarighet i
16 kap. 4 § vattenlagen. I vattenlagens bestämmelse gäller dock
anmälningsskyldighet endast beträffande ersättning som avser mark som
skall lösas in. Samma inskränkta anmälningsskyldighet bör gälla i
miljöbalken. Följaktligen sägs i paragrafen att anmälan enligt 6 kap. 4 §
expropriationslagen endast skall ske när ersättningen avser mark som
skall lösas in.

Betalningsfrist som rör ersättning vid tillstånd till vattenverksamhet

25 § När tillstånd har lämnats enligt 11 kap. skall ersättning för inlöst
mark betalas och anmälan enligt 6 kap. 4 § expropriationslagen
(1972:719) göras inom sex månader från det att såväl tillståndsfrågan
som ersättningsfrågan har avgjorts slutligt. Ersättning som inte avser
inlöst mark och som skall tas ut på en gång skall betalas inom två år från
samma tid. Om den ersättningsskyldige inte iakttar vad som har sagts nu,
är den rätt som förvärvats gentemot den ersättningsberättigade förlorad.
Tidsfristerna får förkortas eller förlängas när parterna är ense om det
eller om det finns särskilda skäl för det.

När tillstånd har lämnats till en vattenverksamhet kan det ta lång tid att
planera hur den skall utföras i detalj. Det är därför rimligt att
verksamhetsutövaren ges en viss betänketid. Av hänsyn till de
ersättningsberättigade får tiden inte sättas för lång. Betänketiden har, på
samma sätt som i 16 kap. 7 § vattenlagen, satts till sex månader vid
inlösen och två år i andra fall. Tiden räknas från det att samtliga
tillstånds- och ersättningsfrågor har avgjorts slutligt. Paragrafen gäller
endast när tillståndet ännu inte har tagits i anspråk. Enligt 29 § får
tillståndet tas i anspråk först sedan betalning har skett. I vissa situationer
kan dock tillståndet tas i anspråk redan dessförinnan. Då gäller 26 §.
Enligt paragrafens andra stycke kan tidsfristen förkortas eller
förlängas. Ett skäl för förlängning kan vara att miljödomstolen har
föreskrivit så stora förändringar i förhållande till ansökan att
detaljprojekteringen blir långvarig.

Ersättning bestämd efter det att tillstånd till vattenverksamhet har tagits i
anspråk

26 § Om ersättningen till följd av en vattenverksamhet eller annan
åtgärd har bestämts slutligt först efter det att tillståndet har tagits i
anspråk, skall den del av ersättningen som överstiger vad som fastställts
tidigare betalas och anmälan enligt 6 kap. 4 § expropriationslagen
(1972:719) göras inom en månad från det ersättningen bestämdes
slutligt. Detsamma gäller ersättning som har bestämts i samband med
godkännandet av en vattenverksamhet som redan har utförts.
Om den slutligt fastställda ersättningen inte överstiger den ersättning
som tidigare har fastställts och det annars skulle ha funnits depositions-
eller anmälningsskyldighet, skall den ersättningsskyldige anmäla
ersättningsbeslutet hos länsstyrelsen sedan detta har vunnit laga kraft.

I paragrafen behandlas situationer där ersättningen bestäms först efter det
att tillståndet har tagits i anspråk. Paragrafen avser till en början fall då
ersättningen bestäms slutligt först efter uppskov enligt 22 kap. 27 § första
stycket. Paragrafen avser vidare den situationen att miljödomstolen har
förordnat om omedelbar verkställighet av ett tillståndsbeslut enligt
22 kap. 28 § första stycket och högre rätt därefter dömer ut en högre
ersättning. Andra fall då paragrafen skall tillämpas är vid ersättning för
oförutsedda skador samt då ersättning bestäms i samband med en
lagligförklaring av vattenverksamhet.

27 § På ersättning som avses i 26 § första stycket beräknas ränta enligt
5 § räntelagen (1975:635) från den dag marken tillträddes,
vattenverksamheten påbörjades eller åtgärden utfördes, om inte något
annat följer av andra stycket. Om betalningen inte görs i rätt tid, tas det
ut ränta enligt 6 § räntelagen för tiden efter det dröjsmålet inträdde.
På ersättning som avser oförutsedd skada tas det ut ränta enligt 6 §
räntelagen från den dag ersättningsanspråket framställdes vid
miljödomstolen.
Om den ersättningsskyldige försummar att betala sådan ersättning
enligt 26 § första stycket som skall betalas genom deposition skall
länsstyrelsen på begäran av den som är berättigad till ersättningen eller
en del av denna söka verkställighet av den dom eller det beslut
varigenom ersättningen har bestämts.

Paragrafen innehåller bestämmelser, huvudsakligen motsvarande 16 kap.
12 § vattenlagen, om ränta och verkställighet när ersättning har
tillkommit i de fall som avses i 26 §.

Fullbordande av inlösen som rör tillstånd till vattenverksamhet

28 § Inlösen av mark är fullbordad när den ersättningsskyldige har
fullgjort sina skyldigheter enligt 6 kap. 1 § första stycket och 4 §
expropriationslagen (1972:719). Inlösen fullbordas även om ränta enligt
27 § första stycket inte betalas.

Enligt paragrafen är inlösen fullbordad när ersättningen har satts ned hos
länsstyrelsen. Om nedsättning inte skall ske är inlösen fullbordad när
ersättningen har betalats till den berättigade och detta har anmälts och
styrkts hos länsstyrelsen. Att anmälningsskyldigheten är begränsad i
förhållande till expropriationslagen framgår av 24 §.

Rätt att utnyttja tillståndet till vattenverksamhet

29 § Den ersättningsskyldige får utnyttja tillståndet genom att ta i
anspråk egendomen eller vidta åtgärder som medför skada för någon
annan när de skyldigheter som gäller enligt 6 kap. 1 § första stycket och
4 § expropriationslagen (1972:719) har fullgjorts. För detta fall skall
den begränsning av anmälningsskyldigheten som framgår av 24 § gälla.
Om det behövs med hänsyn till den ersättningsberättigades
förhållanden, får miljödomstolen bestämma skäligt uppskov med
tillträdet eller med utförandet av åtgärden.

I paragrafen finns bestämmelser om rätt att tillträda inlöst fastighet och
att på annat sätt ta i anspråk annans egendom eller vidta andra åtgärder
som medför skada för annan. Förutsättningen är att ersättningen har
nedsatts eller betalats ut och i vissa fall dessutom att anmälan har gjorts
till länsstyrelsen.
Paragrafen har en motsvarighet i 6 kap. 9 § expropriationslagen, men
på samma sätt som i 16 kap. 9 § vattenlagen behövs dock en särskild
bestämmelse i miljöbalken. Bestämmelserna skiljer sig nämligen åt på
flera punkter. Bland annat kan sakägaren enligt miljöbalkens
bestämmelse medges uppskov. Denna möjlighet saknas i
expropriationslagen.

Återbetalning av ersättning som rör tillstånd till vattenverksamhet

30 § Ersättningsbelopp som har betalats med anledning av tillstånd
enligt 11 kap. får inte till någon del återkrävas. Beloppet får dock
återkrävas om det tillstånd som har föranlett beslutet om ersättning
upphävs på talan av den ersättningsberättigade.

Enligt paragrafen, som överensstämmer med 16 kap. 18 § vattenlagen,
får utbetald ersättning inte krävas åter. Förhållandet är alltså annorlunda
än när det gäller ersättningar vid ingripanden av det allmänna (se 15 §).
Utbetald ersättning får dock krävas åter om tillståndet upphävs av högre
instans på talan av den ersättningsberättigade.

Övriga bestämmelser

31 § Ersättning enligt detta kapitel skall bestämmas i pengar som skall
betalas vid ett tillfälle.
Ersättning i fall som avses i 5 § andra stycket skall dock betalas med
ett visst årligt belopp. Om det finns särskilda skäl får ersättningen
räknas av mot ersättning som kan komma att lämnas enligt 4 § första
stycket eller 8 §.
Om det finns särskilda skäl, kan det på begäran av den
ersättningsskyldige eller den ersättningsberättigade fastställas att också
ersättning enligt 4 § första stycket eller 11 § skall betalas med ett visst
årligt belopp med rätt att få omprövning vid ändrade förhållanden.
I fråga om ersättning enligt 4 § till följd av skada eller olägenhet för
renskötseln gäller 30 § andra stycket rennäringslagen (1971:437).

Som huvudregel gäller enligt det första stycket att ersättningen skall
betalas i pengar och att den skall betalas vid ett tillfälle. Denna regel
gäller enligt 5 kap. 27 § expropriationslagen även för
expropriationsersättning. Det kan tyckas att bestämmelsen är onödig i
balken, eftersom 2 § hänvisar till denna lag. I balken måste dock införas
undantag från denna regel och för tydlighets skull har därför huvudregeln
tagits in i balken.
5 kap. 27 § expropriationslagen och i 9 kap. 3 § första stycket
vattenlagen anges att ersättningen skall betalas "på en gång". I stället för
detta uttryck skrivs i balken "vid ett tillfälle". Anledningen är att det
uttryck som används i gällande rätt kan ge intryck av att betalning skall
ske genast. Särskilda bestämmelser om när betalning skall ske finns dock
i 6 kap. 7 § expropriationslagen (inom tre månader) och i 16 kap. 7 §
vattenlagen (inom sex månader respektive två år). För
vattenverksamheternas del kommer miljöbalken i 25 § att ha en särskild
bestämmelse om när betalning skall ske.
Ersättning får alltså inte dömas ut i form av naturaprestation.
Anledningen är att panthavare skall skyddas. Om frivilliga
överenskommelser träffas om ersättning i annat än pengar, t.ex. genom
markbyte, måste det ses till att panthavare inte lider skada. I 33 § finns
bestämmelser som ger skadelidande borgenärer rätt till ersättning.
Paragrafen i övrigt innehåller undantag från huvudregeln att ersättning
skall betalas vid ett tillfälle. Enligt det andra stycket skall ersättning vid
interimistiska förbud utgå med årliga belopp. Ersättningen avser att täcka
den årliga förlust som markägaren gör. Det kan endast i undantagsfall bli
aktuellt att räkna av den ersättning som har utgått när senare ersättning
bestäms för det definitiva beslutet.
Med stöd av det tredje stycket får det bestämmas att periodisk
ersättning skall utgå även i andra fall än vid interimistiska beslut. Ett
sådant fall är när intrånget får anses vara övergående, t.ex. därför att ett
förordnande är tidsbegränsat. Såväl den ersättningsskyldige som den
ersättningsberättigade kan begära omprövning vid ändrade förhållanden.
I paragrafens fjärde stycke görs en hänvisning till rennäringslagen.
Ersättningen skall enligt den lagen delas mellan sameby och samefonden
när skadan inte drabbar någon bestämd person.

32 § Bestämmelserna i 4 kap. 3 § expropriationslagen (1972:719) gäller
vid tillämpningen av detta kapitel i fråga om värdeökning under tiden
från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol.

I 4 kap. 3 § expropriationslagen uttrycks en av grundprinciperna vid
beräkning av expropriationsersättning. Den ökning av fastighetens värde
som har skett de senaste tio åren presumeras bero på förväntningar om en
ändring av markens användningssätt. Regeln tillkom för att dämpa
värdestegring på mark. Den ersättningsskyldige skall inte behöva betala
ersättning för en värdeökning som den ersättningsskyldige själv har
åstadkommit. Den ersättningsskyldige har bevisbördan för att en
värdeökning har skett. Om en värdeökning har skett skall ersättningen
beräknas utifrån det tidigare, lägre marknadsvärdet, om inte ägaren
lyckas visa att värdeökningen beror på annat än förväntningar om en
ändring av markens tillåtna användningssätt. Andra orsaker till
värdeökningen kan vara att fastighetens skick har förändrats, t.ex. på
grund av ny bebyggelse eller förbättrad jordbruksmark, att en rättighet
som gäller till förmån för eller belastar fastigheten har förändrats, att
fastighetens avkastningsmöjligheter har förbättrats genom en prisstegring
på fastighetens produkter samt att det allmänna prisläget har förändrats.
Alltför höga krav bör inte ställas på styrkan av den bevisning som
fastighetsägaren kommer med.
Markersättningsutredningen har i betänkandet Presumtionsregeln i
expropriationslagen (SOU 1996:45) föreslagit att 4 kap. 3 §
expropriationslagen ändras så att den som exproprierar åläggs
bevisbördan för att värdeökningen beror på förväntningar om ändring i
markens tillåtna användningssätt.
I miljöbalken gäller, liksom enligt 25 § andra stycket naturvårdslagen
och 9 kap. 6 § första stycket vattenlagen, att presumtionstidpunkten
infaller tio år före det att talan om ersättning väcktes vid miljödomstolen.
Om en detaljplan har tillkommit under tioårsperioden och marken
enligt planen är avsedd för enskilt byggande, skall enligt 4 kap. 3 § andra
stycket expropriationslagen endast sådan värdestegring bedömas som har
inträffat efter beslutet om detaljplan.
När den berörda fastigheten är bebyggd med bostadshus gäller den s.k.
villagarantin i 4 kap. 3 § tredje stycket expropriationslagen. Ersättningen
får då aldrig sättas lägre än som behövs för att skaffa en
ersättningsbostad. Garantin gäller både permantbostad och fritidshus.

33 § Om en borgenär som hade panträtt i fastigheten när rätten till
ersättning uppkom gör en förlust därför att ersättningen inte har
deponerats hos länsstyrelsen, har borgenären rätt till ersättning av den
ersättningsskyldige för förlusten mot avskrivning på
fordringshandlingen. Detsamma gäller, om en borgenär gör en förlust
därför att ersättning inte har bestämts eller blivit för låg och
ersättningen efter överenskommelse mellan den ersättningsskyldige och
den ersättningsberättigade eller av någon annan anledning inte prövats
av domstol. Rätt till ersättning finns också för förlust till följd av att
överenskommelse har träffats om ersättning i annat än pengar eller om
att förebyggande eller avhjälpande åtgärder skall utföras.
Talan om ersättning enligt första stycket skall väckas vid
miljödomstolen.

I 6 kap. expropriationslagen finns bestämmelser om nedsättning eller
med ett annat ord deposition av ersättningen. Dessa regler skall skydda
borgenärer med panträtt i fastigheten. Reglerna om deposition beskrivs
kortfattat vid 2 § i detta kapitel. En borgenär som ändå gör en förlust har
rätt till ersättning enligt vad som anges i paragrafen och som motsvarar
34 § andra stycket naturvårdslagen och 16 kap. 19 § vattenlagen.
Borgenären har enligt paragrafen rätt till ersättning även i vissa andra
fall. Sista meningen i paragrafens första stycke har med hänvisning till
vad som anförts under 16 § i detta kapitel utformats i enlighet med
Lagrådets förslag.

34 § Om det behövs, skall det i beslut om ersättning tas in bestämmelser
som skall hindra att ersättningstagaren gör en förlust till följd av
ändringar i penningvärdet under tiden från ersättningsbeslutet till dess
betalning gjorts.

I 4 kap. 4 § expropriationslagen ges bestämmelser om den s.k.
värdetidpunkten när ersättningsfrågan avgörs i efterhand. Hänsyn skall
enligt nämnda paragrafs första stycke inte tas till ändringar i fastighetens
värde som har skett efter det att en fastighet har tillträtts i sin helhet. En
tillämpning av denna regel i miljöbalkssammanhang innebär att hänsyn
inte skall tas till ändringar som har skett efter den ersättningsgilla skadan.
Den ersättningsberättigade skall alltså få den ersättning som skulle ha
utgått om ersättningen hade bestämts från början. Värdetidpunkten kan
på detta sätt komma att ligga långt före domen. Enligt 4 kap. 4 § andra
stycket expropriationslagen skall därför den ersättningsberättigade
kompenseras för försämringen av penningvärdet mellan
värderingstidpunkten och domen.
I större vattenmål har det varit vanligt förekommande med villkor att
ersättningen även under tiden mellan ersättningsbeslutet och det att
betalning sker skall räknas upp på grund av ändringar i penningvärdet.
En särskild bestämmelse, motsvarande 9 kap. 7 § tredje stycket
vattenlagen, behövs om detta, eftersom någon sådan möjlighet inte ges i
expropriationslagen. Enligt paragrafen kan därför en indexuppräkning
ske. Konsumentprisindex kan utgöra underlag för denna uppräkning.
Bestämmelsen saknar i dag motsvarighet i naturvårdslagen.

35 § När inlösen av mark är fullbordad, skall detta antecknas i
inskrivningsregistret.

När inlösen är klar skall detta antecknas i inskrivningsregistret. På
samma sätt som gäller för närvarande enligt 25 § vattenrättsförordningen
kan i särskild förordning ges föreskrift om länsstyrelsens skyldighet att
underrätta inskrivningsmyndigheten.

36 § Om det råder tvist om bättre rätt till ersättning, skall ersättningen
deponeras hos länsstyrelsen, även om depositionen inte behövs enligt
6 kap. 1 § expropriationslagen (1972:719). Bestämmelserna i 6 kap. 17
19 §§ i samma lag skall tillämpas i fråga om sådan deposition.

Av 6 kap. 1 och 2 §§ expropriationslagen framgår när ersättningen skall
deponeras hos länsstyrelsen. Vid kommentaren till 2 § redogörs kortfattat
för dessa bestämmelser. Enligt den paragraf som behandlas nu skall
nedsättning ske i ytterligare ett fall, nämligen om det råder tvist om bättre
rätt till ersättningen. Tvisten behöver inte vara under prövning vid
domstol, utan det räcker med att det har framkommit att flera gör anspråk
på ersättningen. Miljödomstolen kan bestämma att deposition skall ske.
Om det råder tvist måste dock den ersättningsskyldige deponera
ersättningen, även om domen inte innehåller någon bestämmelse om
detta.
Paragrafen, som delvis utformats efter mönster i 16 kap. 17 §
vattenlagen, saknar i dag motsvarighet vid ersättning enligt
naturvårdslagen.
Vissa bestämmelser i expropriationslagen om placering av deponerade
medel, utbetalning och fördelning av medlen samt
fördelningssammanträde skall tillämpas även på sådan deposition.
5.1.32 32 kap. Skadestånd för vissa miljöskador och andra enskilda
anspråk
I detta kapitel har bestämmelser arbetats in som motsvarar nu gällande
miljöskadelag (1986:225). 12 § kommer dock från miljöskyddslagen. När
det gäller förarbetena till miljöskadelagen kan i första hand hänvisas till
prop. 1985/86:83.

Inledande bestämmelser

1 § Skadestånd enligt detta kapitel skall betalas för personskada och
sakskada samt ren förmögenhetsskada som verksamhet på en fastighet
har orsakat i sin omgivning.
En ren förmögenhetsskada som inte har orsakats genom brott ersätts
dock endast om skadan är av någon betydelse.
Skada som inte har orsakats med uppsåt eller genom vårdslöshet
ersätts bara i den utsträckning den störning som har orsakat skadan inte
skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena på orten eller till dess
allmänna förekomst under jämförliga förhållanden.

Paragrafen motsvarar 1 § miljöskadelagen. Författningskommentar till
1 § miljöskadelagen återfinns i prop. 1985/86:83 s. 36-42.

2 § Kapitlet tillämpas inte på skador som har orsakats av joniserande
strålning eller inverkan av elektrisk ström från elektrisk anläggning i fall
då särskilda bestämmelser gäller.

Paragrafen motsvarar 2 § miljöskadelagen. Författningskommentar till
2 § miljöskadelagen återfinns i prop. 1985/86:83 s. 42 och 43.

Förutsättningar för skadestånd

3 § Skadestånd enligt detta kapitel betalas för skador genom
1. förorening av vattenområden,
2. förorening av grundvatten,
3. ändring av grundvattennivån,
4. luftförorening,
5. markförorening,
6. buller,
7. skakning, eller
8. annan liknande störning.
Första stycket 1 3 gäller inte skador som har orsakats av verksamhet
som bedrivs i enlighet med tillstånd till vattenverksamhet. För sådana
skador tillämpas 31 kap.
En skada skall anses ha orsakats genom en störning som avses i första
stycket, om det med hänsyn till störningens och skadeverkningarnas art,
andra möjliga skadeorsaker samt omständigheterna i övrigt föreligger
övervägande sannolikhet för ett sådant orsakssamband.

Paragrafen motsvarar närmast 3 § miljöskadelagen. Endast redaktionella
ändringar har gjorts. Författningskommentar till 3 § miljöskadelagen
återfinns i prop. 1985/86:83 s.43-48.
I förslaget till miljöbalk används termen "vattenområden" för att
beteckna vad som i dag i miljöskadelagen benäms med "vattendrag, sjöar
och andra vattenområden". Första stycket punkten 1 har justerats i
enlighet därmed.

4 § Skadestånd skall också betalas för skador genom sprängsten eller
andra lössprängda föremål, om skadan orsakas av ett sprängningsarbete
eller av en annan verksamhet som medför särskild fara för explosion.

Paragrafen motsvarar 4 § miljöskadelagen. Endast redaktionella
ändringar har gjorts. Författningskommentar till 4 § miljöskadelagen
återfinns i prop. 1985/86:83 s. 48 och 49.

5 § I andra fall än som anges i 3 eller 4 § skall skadestånd betalas för
skador som orsakas av grävning eller liknande arbete, om den som utför
eller låter utföra arbetet har försummat att vidta sådana skyddsåtgärder
som anges i 3 kap. 3 § jordabalken eller i ett annat hänseende har brustit
i omsorg vid arbetets utförande.
Om arbetet är särskilt ingripande eller av annan anledning medför
särskild risk, skall den skada som orsakas av arbetet ersättas även om
den som utför eller låter utföra arbetet inte har varit försumlig.

Paragrafen motsvarar 5 § miljöskadelagen. Endast redaktionella
ändringar har gjorts. Författningskommentar till 5 § miljöskadelagen
återfinns i prop. 1985/86:83 s. 49-51.

Skadeståndsansvariga

6 § Skyldig att betala skadestånd enligt detta kapitel är den som bedriver
eller låter bedriva den skadegörande verksamheten i egenskap av
fastighetsägare eller tomträttshavare. Samma skadeståndsskyldighet har
andra som bedriver eller låter bedriva den skadegörande verksamheten
och som brukar fastigheten i sin näringsverksamhet eller i offentlig
verksamhet.
Om någon annan som brukar fastigheten bedriver eller låter bedriva
den skadegörande verksamheten är han eller hon skadeståndsskyldig
enligt detta kapitel endast om han eller hon har orsakat skadan
uppsåtligen eller genom vårdslöshet.

Paragrafen motsvarar 6 § miljöskadelagen. Endast redaktionella
ändringar har gjorts. Författningskommentar till 6 § miljöskadelagen
återfinns i prop. 1985/86:83 s. 51-54.

7 § Skyldig att betala skadestånd enligt detta kapitel är också den som
utan att vara fastighetsägare, tomträttshavare eller annan brukare av
fastigheten, i egen näringsverksamhet utför eller låter utföra arbete på
fastigheten.

Paragrafen motsvarar 7 § miljöskadelagen. Endast redaktionella
ändringar har gjorts. Författningskommentar till 7 § miljöskadelagen
återfinns i prop. 1985/86:83 s.54 och 55.

8 § Skall två eller flera ersätta samma skada enligt detta kapitel, svarar
de solidariskt för skadeståndet i den mån inte annat följer av att
begränsning gäller i den skadeståndsskyldighet som åligger någon av
dem.
Vad de solidariskt ansvariga har betalat i skadestånd skall, om inte
annat har avtalats, fördelas mellan dem efter vad som är skäligt med
hänsyn till grunden för skadeståndsansvaret, möjligheterna att förebygga
skadan och omständigheterna i övrigt.

Paragrafen motsvarar 8 § miljöskadelagen. Endast redaktionella
ändringar har gjorts. Författningskommentar till 8 § miljöskadelagen
återfinns i prop. 1985/86:83 s. 55-58.

Ersättning för framtida skador på egendom

9 § Kan i fråga om skador som avser egendom ersättningens belopp
lämpligen uppskattas på förhand, skall ersättning bestämmas för
framtida skador, om en part begär det.
Om det finns skälig anledning, kan ersättningen bestämmas till ett visst
årligt belopp. Ändras förhållandena sedan ersättningen har bestämts på
detta sätt, kan ersättningen jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn
till de ändrade förhållandena.

Paragrafen överensstämmer med 9 § miljöskadelagen.
Författningskommentar till 9 § miljöskadelagen återfinns i prop.
1985/86:83 s. 58.

10 § I fråga om nedsättning, fördelning och utbetalning av ersättning
som fastställs att betalas på en gång för framtida skador på en fastighet
och som tillkommer ägaren av fastigheten eller en innehavare av tomträtt
i denna tillämpas expropriationslagen (1972:719). Även när det gäller
verkan av sådan nedsättning, fördelning och utbetalning skall den lagen
tillämpas.
Om en borgenär som har panträtt i fastigheten lider förlust genom att
ersättning enligt första stycket har blivit för lågt beräknad och
ersättningen till följd av överenskommelse mellan den
ersättningsskyldige och den ersättningsberättigade eller av någon annan
anledning inte har blivit prövad av domstol, har borgenären rätt till
gottgörelse av den ersättningsskyldige mot att borgenärens fordran i
denna del skrivs av på fordringshandlingen.

Paragrafen motsvarar 10 § miljöskadelagen. Författningskommentar till
10 § miljöskadelagen återfinns i prop. 1985/86:83 s. 58 och 59.

Inlösen av fastighet m.m.

11 § Medför en verksamhet som avses i detta kapitel att en fastighet helt
eller delvis blir onyttig för ägaren eller att det uppstår synnerligt men vid
användningen, skall fastigheten eller fastighetsdelen på ägarens begäran
lösas in av den som bedriver verksamheten.
Första stycket tillämpas också, om någon som är ansvarig för
efterbehandling enligt 10 kap. vidtar en åtgärd som medför att
fastigheten blir helt eller delvis onyttig för ägaren eller att synnerligt
men uppkommer vid användningen. Vad som nu har sagts gäller dock
inte om ansvaret för efterbehandling vilar även på ägaren.
I fråga om sådan inlösen tillämpas expropriationslagen (1972:719).
Beträffande värdeökning som har ägt rum under tiden från dagen tio år
före det att talan väcks vid domstol tillämpas 4 kap. 3 § samma lag.

Paragrafen har uformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Paragrafen motsvarar närmast 11 § miljöskadelagen.
Författningskommentar till 11 § miljöskadelagen återfinns i prop.
1985/86:83 s. 59.
Andra stycket är nytt. Fastighetsägare bör kunna begära inlösen även
om efterbehandlingsansvarigs utredning eller efterbehandling medför att
fastigheten blir helt eller delvis onyttig för ägaren eller att synnerligt men
uppkommer vid användningen. Detta bör dock inte, som Lagrådet anfört,
gälla för det fall fastighetsägaren själv, antingen som verksamhetsutövare
eller subsidiärt i sin egenskap av fastighetsägare, är
efterbehandlingsansvarig enligt reglerna i 10 kap. För sådana fall synes
det inte rimligt att exempelvis en tidigare fastighetsägare som ålgts
efterbehandling skall vara skyldig att lösa in fastigheten.

12 § Utöver talan om skadestånd och inlösen får enskild, mot den som
bedriver eller har bedrivit miljöfarlig verksamhet utan tillstånd, väcka
talan om förbud mot fortsatt verksamhet eller om att skyddsåtgärder
eller andra försiktighetsmått skall vidtas.

Paragrafen motsvarar närmast 34 och 36 §§ miljöskyddslagen.
Av paragrafen följer att det även i fortsättningen skall vara möjligt att
framställa enskilt anspråk om annat än skadestånd. Sådant anspråk får
avse att förbud mot fortsatt verksamhet skall meddelas eller att
skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått skall vidtas.
5.1.33 33 kap. Miljöskadeförsäkring och saneringsförsäkring

1 § För ersättning i vissa fall till den som har lidit skada som avses i
32 kap. och för betalning av kostnader som har uppkommit vid
tillämpning av 26 kap. 17 eller 18 § skall, om kostnaden är hänförlig till
miljöfarlig verksamhet, det finnas miljöskadeförsäkring och
saneringsförsäkring med villkor som har godkänts av regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer. Den som utövar miljöfarlig
verksamhet som enligt denna balk eller enligt föreskrifter som har
meddelats med stöd av balken kräver tillstånd eller anmälan skall bidra
till försäkringarna med belopp som framgår av tabeller som har
godkänts av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Beloppen skall betalas i förskott för kalenderår.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från
bestämmelserna i första stycket.

Första stycket motsvarar närmast 65 § och andra stycket 68 §
miljöskyddslagen. Regeringen har dock gjort den bedömningen att det
bör finnas en saneringsförsäkring.
Paragrafens första stycke innehåller den grundläggande bestämmelsen
om miljöskadeförsäkring och saneringsförsäkring. Som framgår av
avsnitt 4.35 har ett antal försäkringsbolag gått samman i ett
försäkringskonsortium och detta har till regeringen gett in ett åtagande att
betala ut försäkringsersättning från en miljöskadeförsäkring. Det
ankommer på regeringen att godkänna villkoren i denna försäkring.
Godkännandet kan tidsbegränsas.
Den föreslagna ändringen innebär att även saneringskostnader som har
uppkommit vid tillämpning av 26 kap. 17 eller 18 § kommer att omfattas
av en saneringsförsäkring. De allmänna skälen för den föreslagna
ändringen har redovisats i avsnitt 4.35 De närmare förutsättningarna för
att saneringsförsäkringen skall tas i anspråk framgår av redogörelsen i
författningskommentaren till 3 §.
Alla som bedriver tillstånds- eller anmälningspliktig miljöfarlig
verksamhet skall, om inte undantag har föreskrivits med stöd av andra
stycket, bidra till miljöskadeförsäkringen och saneringsförsäkringen.

2 § Från miljöskadeförsäkringen betalas, enligt vad som närmare anges i
försäkringsvillkoren, ersättning till skadelidande för sådan person- och
sakskada som avses i 32 kap. om
1. den skadelidande har rätt till skadestånd enligt 32 kap., men inte
kan få skadeståndet betalt eller rätten att kräva ut skadeståndet är
förlorad, eller
2. det inte kan utredas vem som är ansvarig för skadan.

Paragrafen motsvarar närmast 66 § miljöskyddslagen.
I paragrafen anges dels de principiella förutsättningar, under vilka
ersättning utgår till skadelidande, dels de skador, som omfattas av
ersättningsreglerna. Bestämmelsen är utformad som ett minimikrav på
miljöskadeförsäkringen. Detta innebär bl.a. att försäkringen kan göras
generösare mot de skadelidande. Den närmare utformningen av
försäkringen anges i försäkringsvillkoren.
En grundförutsättning för att någon skall vara berättigad till ersättning
är att denne har drabbats av en skada som omfattas av bestämmelserna i
32 kap.
Med formuleringen i punkten 1 att den skadelidande "inte kan få
skadeståndet betalt" menas det fallet att den skadeståndsansvarige saknar
ekonomiska resurser att betala och inte att han vägrar att betala.
Om den skadeståndsansvarige är okänd och det inte kan utredas vem
som är ansvarig för skadan finns det också rätt till ersättning ur
miljöskadeförsäkringen enligt punkten 2. För att ersättning skall utgå då
den som har orsakat skadan inte kan identifieras gäller i princip
detsamma som när den som orsakat skadan är känd, nämligen att
förutsättningarna i 32 kap. skall vara uppfyllda. När det inte är känt vem
som orsakat skadan kan 32 kap. inte tillämpas fullt ut, men
förutsättningarna för rätt till skadestånd skall vara uppfyllda i tillämpliga
delar.

3 § Från saneringsförsäkringen betalas, enligt vad som närmare anges i
försäkringsvillkoren, ersättning för saneringskostnader som har
uppkommit med anledning av att en tillsynsmyndighet har begärt
verkställighet enligt 26 kap. 17 § eller meddelat förordnande om rättelse
enligt 26 kap. 18 §, om den som är ansvarig enligt denna balk inte kan
betala. Ersättning som nu sagts skall dock inte betalas för kostnader som
har uppkommit med anledning av räddningsinsatser enligt
räddningstjänstlagen (1986:1102).

I paragrafen anges de principiella förutsättningarna för att
saneringsförsäkringen skall få tas i anspråk. Ansvaret för efterbehandling
behandlas i 10 kap.
Med saneringsåtgärder avses endast sådana åtgärder som är
nödvändiga för att i förebyggande syfte undanröja skador eller risk för
skador på omgivningen. Om ett "avfall" inte utgör eller kan komma att
utgöra någon fara för omgivningen där det ligger, bör försäkringsmedel
således inte tas i anspråk. Inte heller bör försäkringen tas i anspråk om
exempelvis mark är förorenad men det inte föreligger någon risk för att
föroreningen sprider sig. Däremot skall naturligtvis kostnader för
omhändertagande av t.ex. tunnor innehållande farligt avfall omfattas.
Tunnorna kan ju av olika skäl komma att läcka, även om det ibland kan
ta tid innan så sker.
Räddningstjänstinsatser är undantagna från saneringsförsäkringen
eftersom sådana insatser i huvudsak omfattar annat än kostnader för
sanering.

4 § Om bidrag till miljöskadeförsäkringen eller saneringsförsäkringen
inte har betalats inom trettio dagar efter anmaning, skall
försäkringsgivaren göra anmälan till tillsynsmyndigheten om
betalningsförsummelsen.
Tillsynsmyndigheten får förelägga den betalningsskyldige vid vite att
fullgöra sin skyldighet. Ett sådant föreläggande får inte överklagas.

Paragrafen motsvarar 67 § miljöskyddslagen.
Paragrafen har fått sitt innehåll för att det skall kunna säkerställas att
bidrag till försäkringarna betalas med rätt belopp och i rätt tid.
Flera remissinstanser har reagerat mot att tillsynsmyndigheterna skall
uppträda som "ombud" för miljöskadekonsortiet. Regeringen gör den
bedömningen att bestämmelsen är den bästa lösning som finns på
problemet med de som inte vill betala frivilligt.

5.2 Förslaget till lag med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Denna lag är tillämplig på vattenverksamhet och
vattenanläggningar. Bestämmelser om vattenverksamhet och
vattenanläggningar finns också i miljöbalken.

Enligt vad som har anförts i avsnitt 4.16 innebär miljöbalksreformen att
vattenlagen i de delar den har anknytning till centrala miljöfrågor ersätts
av miljöbalkens generella bestämmelser jämte vissa övergripande
bestämmelser med avseende på vattenverksamhet. Vattenlagen är dock
ett lagverk som också innehåller utpräglat vattenrättsliga bestämmelser
utan närmare anknytning till de bestämmelser som sammansmälts i
miljöbalken. Eftersom systematiska och praktiska skäl ger anledning att
även fortsättningsvis hålla samman de bestämmelser från vattenlagen
som inte arbetas in i balken, föreslår regeringen att de får bilda en lag
med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. I den lagen ingår
således i huvudsak de bestämmelser i vattenlagen, som är av teknisk
natur och inriktade speciellt på verksamhet i eller med vatten. En
redogörelse för de huvudsakliga principer som har använts vid
uppdelningen av bestämmelserna om vatten mellan miljöbalken och den
särskilda lagen lämnas i avsnitt 4.16. Det skall sägas att bestämmelserna i
denna lag i allt väsentligt hämtats från vattenlagen utan någon ändring i
sak. Under respektive paragraf lämnas en hänvisning till motsvarande
paragraf i vattenlagen. Vad som anges i de ursprungliga motiven - främst
prop. 1981/82:130 och 1982/83:26, samt bet. 1982/83:JoU30 - gäller
därför alltjämt.
I paragrafen, som närmast motsvarar 1 kap. 2 § första stycket första
meningen vattenlagen, anges lagens tillämpningsområde. Det framgår av
paragrafen och utvecklas något närmare i anslutning till nästa paragraf att
begreppen vattenverksamhet och vattenanläggning har samma innebörd i
denna lag som i miljöbalken.

2 § De definitioner som finns i miljöbalken gäller också i denna lag.

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt.
Enligt paragrafen skall de definitioner som ges i miljöbalken gälla
också i den särskilda lagen. De definitioner som i första hand är av
intresse avser vattenverksamhet (11 kap. 2 § miljöbalken),
markavvattning (11 kap. 2 § 4), vattenanläggning (11 kap. 3 §),
vattenområde (11 kap. 4 §), vattentäkt (11 kap. 5 § första stycket),
vattenreglering (11 kap. 5 § andra stycket) och vattenöverledning (11
kap. 5 § tredje stycket).

3 § När vattenverksamhet enligt denna lag skall bedrivas inom ramen för
en samfällighet, skall tillses att var och en av deltagarna tillgodoses utan
väsentlig nackdel för någon annan deltagare.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 9 § vattenlagen.

4 § Om det vid tillståndsprövningen av vattenverksamhet framgår att
verksamheten utan väsentlig ändring kan bedrivas så att den medför en
betydande nytta för någon annan, skall på begäran av denne villkor
meddelas om detta. Sådana villkor får dock inte meddelas om det finns
förutsättningar för att bilda en samfällighet enligt denna lag.
Den som får nytta enligt första stycket skall betala skälig ersättning till
tillståndshavaren.
En tillståndshavare som får en kostnad på grund av villkor enligt
första stycket har rätt till ersättning enligt 31 kap. miljöbalken.

Paragrafen motsvarar 3 kap. 10 § vattenlagen.

2 kap. Rådighet över vatten m.m.

1 § För att få bedriva vattenverksamhet skall verksamhetsutövaren ha
rådighet över vattnet inom det område där verksamheten skall bedrivas.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 1 § vattenlagen.

2 § Var och en råder över det vatten som finns inom hans fastighet.
Rådighet över en fastighets vatten kan också någon ha till följd av
upplåtelse av fastighetsägaren eller, enligt vad som är särskilt
föreskrivet, förvärv tvångsvis.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 2 § vattenlagen.

3 § I rinnande vatten råder vardera sidans ägare över en lika stor andel i
vattnet, även om en större del av vattnet rinner fram på den enes
fastighet än på den andres.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 3 § vattenlagen.

4 § Den som vill bedriva vattenverksamhet har för detta ändamål
rådighet som anges i 1 §, om vattenverksamheten innebär
1. vattenreglering,
2. vattentäkt för allmän vattenförsörjning, allmän värmeförsörjning
eller bevattning,
3. markavvattning,
4. vattenverksamhet som behövs för allmän väg, allmän farled eller
allmän hamn,
5. vattenverksamhet som behövs för att motverka förorening genom
avloppsvatten, eller
6. vattenverksamhet som behövs för järnväg.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 4 § vattenlagen.

5 § Staten, kommuner och vattenförbund har rådighet som anges i 1 § för
att bedriva sådan vattenverksamhet som är önskvärd från allmän miljö-
eller hälsosynpunkt eller som främjar fisket.
Den som är beroende av att vattenförhållandena består har också
sådan rådighet för att utföra rensningar för att bibehålla vattnets djup
eller läge eller för att omedelbart återställa ett vattendrag som har vikit
från sitt förra läge eller som på något annat sätt har förändrat sitt lopp.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 5 § vattenlagen.

6 § Utförs rensningar eller andra åtgärder som avses i 5 § andra stycket,
får rensningsmassorna läggas på närmaste strand, om det inte medför
avsevärda olägenheter från allmän eller enskild synpunkt. Massorna får
annars föras till ett lämpligt ställe i närheten.
Markens ägare skall underrättas innan rensningsmassorna läggs upp.
Den som lägger upp massorna är skyldig att vidta åtgärder för att
förebygga eller minska skada av uppläggningen. Kravet gäller inte
åtgärder som leder till att verksamhetsutövaren därigenom drabbas av
oskäliga kostnader.
Den som lägger upp massorna och därigenom skadar annans
egendom, skall betala ersättning för vad som skadas. Ersättning skall
dock endast betalas för skador som kvarstår sedan förebyggande eller
avhjälpande åtgärder har utförts.

Till den som har rådighet över vattnet enligt andra stycket i föregående
paragraf ges i denna paragraf en tvångsrätt att lägga de massor som har
uppkommit genom åtgärderna på närmaste strand. Motsvarande
tvångsrätt gäller i dag enligt 8 kap. 3 § vattenlagen. Här skall anmärkas
att det enligt 11 kap. 15 § miljöbalken inte behövs tillstånd för att utföra
rensningar för att bibehålla vattnets djup eller läge eller för att
omedelbart återställa ett vattendrag som har vikit från sitt förra läge eller
som på något annat sätt har förändrat sitt lopp.
Tvångsrätt enligt förevarande paragraf avser inte massor som kommer
från rensningar för sådan vattenverksamhet, som förutsätter tillstånd
enligt 11 kap. I dessa fall kan tvångsrätt i stället meddelas enligt 28 kap.
10 § miljöbalken.
Tvångsrätten förutsätter inte något särskilt beslut. En förutsättning är
dock att massuppläggningen inte orsakar avsevärda olägenheter från
allmän eller enskild synpunkt. En sådan olägenhet kan t.ex. vara att
närliggande bostäder utsätts för stank. Den omständigheten att massorna
innehåller ogräsfrö kan innebära hinder mot att de placeras på eller invid
jordbruksmark. I detta sammanhang finns skäl att erinra om
samrådsskyldigheten när en verksamhet som inte är tillståndspliktig kan
komma att väsentligt ändra naturmiljön enligt 12 kap 6 § miljöbalken.
Trots att rätten att ta mark i anspråk för rensningsmassor inte
förutsätter tillstånd enligt 11 kap. miljöbalken, kan det i vissa fall krävas
tillstånd eller dispens enligt andra bestämmelser. Om rensningsmassorna
är av någon omfattning kan strandskyddsdispens krävas enligt 7 kap.
18 § miljöbalken. När åtgärden undantagsvis är brådskande, dvs. när
rensningen görs för att undvika översvämning, får frågan om
strandskyddsdispens prövas först efter det att rensningsmassorna har
lagts upp. Tillstånd kan vidare krävas enligt reglerna om miljöfarlig
verksamhet i 9 kap. miljöbalken, om det finns risk för att massorna
orsakar förorening av mark, vattenområde eller grundvatten.
Eftersom någon tillståndsprövning inte sker kan markägaren
visserligen inte hindra att massorna läggs upp på ifrågavarande mark,
men om upplaget vållar avsevärda olägenheter kan markägaren väcka
talan vid miljödomstolen om att rensningsmassorna skall tas bort eller att
skadeförebyggande åtgärder skall vidtas (se 7 kap. 2 § 6 denna lag).
Markägaren kan också begära ersättning för skada enligt vad som anges i
paragrafens tredje stycke.
Enligt ett tidigare förarbetsuttalande (prop. 1981/82:130, s. 465) har
ägaren till den fastighet på vilken rensningen utförs rätt att tillgodogöra
sig massorna. Om den nyssnämnda markägaren inte vill göra det
tillkommer massorna enligt samma uttalande ägaren till de fastigheter där
massorna läggs upp.
Beträffande ersättningsbestämmelserna i paragrafens tredje stycke kan
i huvudsak hänvisas till vad som anges i författningskommentaren till
31 kap. 16 § miljöbalken. Stycket har utformats i enlighet med Lagrådets
förslag.

7 § Den som äger strand vid någon annans vattenområde har rätt att för
sin fastighets behov ha mindre brygga, båthus eller någon annan sådan
byggnad vid stranden, om inte vattenområdets ägare genom byggnaden
lider skada av någon betydelse.
I 1 kap. 6 § jordabalken finns bestämmelser om att även andra än
strandägare kan ha denna rätt.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 6 § vattenlagen.

8 § Tillhör en fallsträcka olika ägare, får en av dem tillgodogöra sig
vattenkraften i hela sträckan, om denna ägare råder över mer än hälften
av kraften på grund av äganderätt eller annan rättighet som gäller mot
alla och inte är begränsad till tiden. Hänsyn skall tas till den kraft som
svarar mot andelar i en sådan samfällighet som avses i 1 kap. 3 §
fastighetsbildningslagen (1970:988).
Detta gäller även när någon i ett vattenkraftverk vill tillgodogöra sig
vattenkraft i fallsträckor som ingår i olika vattendrag, om det
gemensamma tillgodogörandet är en från teknisk och ekonomisk
synpunkt nödvändig förutsättning för kraftverkets tillkomst.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 7 § vattenlagen.

9 § Regeringen får besluta att ett strömfall eller särskild rätt till det får
tas i anspråk, om någon som vill tillgodogöra sig vattenkraften har
ansökt om det och det för att kraftförsörjningen skall utvecklas
planmässigt är nödvändigt att det tas i anspråk ett sådant strömfall som
någon annan än staten har och som inte är utnyttjat på ett från allmän
synpunkt ändamålsenligt sätt.
Den som har fått ett tillstånd som avses i första stycket skall inom ett
år från det att tillståndet beviljades ansöka om bestämmande av
ersättning hos miljödomstolen för vad som tas i anspråk enligt första
stycket. Om ansökan inte görs inom den tiden, upphör tillståndet att
gälla.
Rätt att ta strömfall i anspråk på grund av ett beslut enligt första
stycket får inte utan regeringens medgivande övergå från innehavaren
till någon annan.
Regeringen får besluta de villkor för rättighetens utnyttjande som
behövs från allmän synpunkt.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 8 § vattenlagen.

10 § Den som bedriver en vattenverksamhet eller råder över en
vattentillgång enligt 2 § är skyldig att vid allvarlig vattenbrist avstå det
vatten som är oundgängligen nödvändigt för den allmänna
vattenförsörjningen eller för något annat allmänt behov, om
vattenbristen orsakas av torka eller någon annan jämförlig
omständighet.
Den som lider skada genom att avstå vatten har rätt till skälig
ersättning.
Länsstyrelsen får vid vite förelägga den som bedriver verksamheten
eller råder över vattentillgången att iaktta sin skyldighet enligt första
stycket. Länsstyrelsen får då bestämma att beslutet skall gälla även om
det överklagas.

Paragrafen motsvarar 2 kap. 9 § vattenlagen.

3 kap. Markavvattningssamfälligheter

Allmänna bestämmelser

1 § Ansöker någon om tillstånd enligt miljöbalken till en markavvattning
skall verksamheten bedrivas så att den blir till nytta även för en annan
fastighet, om det begärs av ägaren till den andra fastigheten och det
prövas lämpligt. Ägare av fastigheter för vilka markavvattningen medför
nytta skall delta i verksamheten. Skyldighet att delta i annan
markavvattning än dikning finns dock endast om det begärs av ägare till
fastigheter som får mer än hälften av den beräknade nyttan av
verksamheten.
Första stycket gäller även väghållare som inte är fastighetsägare, om
vägen medför en avsevärd inverkan på markavvattningen.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 1 § vattenlagen.

2 § För utförande och drift av verksamheten utgör deltagarna en
samfällighet. Tillståndet till verksamheten samt anläggningar och
rättigheter som hör till verksamheten är samfällda för deltagarna.
När en samfällighet har bildats, gäller för samfälligheten vad som i
denna lag och i miljöbalken föreskrivs om tillståndshavare eller ägare av
en anläggning.
Inlöst mark är samfälld för de fastigheter som vid inlösen ägs av
deltagare i samfälligheten och omfattas av markavvattningen.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 2 § vattenlagen.

3 § Kostnaderna för verksamhet som utgör markavvattning fördelas
mellan deltagarna på grundval av andelstal som bestäms efter vad som
är skäligt med hänsyn främst till den nytta var och en har av
verksamheten.
Markavvattning skall delas in i avdelningar som avgränsas med
hänsyn till olikheterna, om det med hänsyn till olikheter i
naturförhållandena eller av någon annan anledning kan antas att ett
visst område skulle få en avsevärt mindre kostnad i förhållande till
nyttan av markavvattningen om ett annat område inte hade omfattats av
verksamheten.
Vad deltagarna har kommit överens om kostnadsfördelningen skall
läggas till grund för tillståndsbeslutet, om borgenärer med panträtt i de
fastigheter som ägs av deltagare och omfattas av markavvattningen
medger det. Om en fastighet svarar för gemensam inteckning, krävs det
dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som
föreskrivs för relaxation i 22 kap. 11 § jordabalken. Medgivande av
rättsägare behövs inte, om överenskommelsen inte har väsentlig
betydelse för dem.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 3 § vattenlagen.

4 § Bestämmelserna i 1 3 §§ gäller inte i fråga om markavvattning som
söks av någon annan än en ägare av en fastighet eller en väghållare.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 4 § vattenlagen.

Markavvattning och avledande av avloppsvatten

5 § Kan ledningar för en markavvattning med väsentlig fördel användas
för att avleda avloppsvatten från en fastighet, skall ägaren av denna
fastighet delta i verksamheten, om ägaren själv eller den sökande till
markavvattningen begär det. Detta skall gälla även vid avledande av
avloppsvatten från verksamhetsområdet för en allmän vatten- och
avloppsanläggning. Vad som sägs om fastighetens ägare skall då i stället
gälla huvudmannen för anläggningen.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 5 § vattenlagen.
Miljöskyddskommittén anförde i betänkandet Följdlagstiftning till
miljöbalken (SOU 1994:96) att bestämmelserna om avledande av
avloppsvatten i 5 kap. 5-8 §§ vattenlagen kan förefalla äventyrliga från
hälso- och miljöskyddssynpunkt (s. 405). Kommittén fann emellertid att
behovet av att överväga bestämmelserna inte var särskilt stort.
Kommittén hänvisade till att det av förarbetena till vattenlagen framgår
att vid ett sådant avledande miljömässiga faktorer skall beaktas samt att
det avloppsvatten som idag avleds till ledningar så gott som alltid
undergått viss rening innan det släppts ut. Regeringen, liksom
Miljöbalksutredningen, gör inte någon annan bedömning.

6 § Kostnaderna för utförande och drift av en gemensam ledning
fördelas mellan markavvattningsintresset och avloppsintresset med
hänsyn till den mängd och det slag av vatten som tillförs ledningen samt
till vad som kan anses skäligt med hänsyn till intressenternas nytta av
ledningen.
Detta gäller också vid fördelningen av kostnaderna mellan
avloppsintressenter.
I fråga om överenskommelser mellan intressenterna tillämpas 3 §
tredje stycket.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 6 § vattenlagen.

7 § Bestämmelserna i 5 och 6 §§ om avledande av avloppsvatten från
fastigheter får tillämpas även i fråga om avledande av avloppsvatten från
byggnader och anläggningar som inte hör till någon fastighet, om det
kan ske utan olägenhet av betydelse för de övriga deltagarna.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 7 § vattenlagen.

8 § Bestämmelserna i 5 7 §§ gäller inte avledande av avloppsvatten från
enskilda fastigheter inom verksamhetsområdet för en allmän vatten- och
avloppsanläggning.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 8 § vattenlagen.

Markavvattning och vägföretag m. m.

9 § Skall för markavvattning ett vattenavlopp byggas genom en väg eller
ett avlopp genom en väg utvidgas eller fördjupas och vill väghållaren
själv utföra åtgärden, har väghållaren rätt till detta.
Är det inte oskäligt skall sådana åtgärder bekostas av väghållaren, om
åtgärden behövs för avvattning till 1,2 meters djup av åker och äng som
sedan vägens tillkomst eller sedan minst tjugofem år räknat från dagen
för begäran om åtgärden varit att hänföra till åker eller äng.
Väghållarens kostnadsansvar gäller inte i fråga om ägovägar eller
därmed jämförliga vägar och inte heller i fråga om broar och annan
vattenverksamhet som har bedrivits i överensstämmelse med tillstånd
som har meddelats enligt miljöbalken, vattenlagen (1983:291) eller
vattenlagen (1918:523).
När väghållaren inte har kostnadsansvar enligt andra stycket, skall
åtgärden bekostas av den för vilken markavvattning görs.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 9 § vattenlagen.

10 § Om den kostnad som väghållaren har enligt 9 § andra stycket
avsevärt överstiger värdet av den skada som uppstår om åtgärden inte
utförs, får väghållaren i stället för att bekosta åtgärden betala ersättning
för skadan.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 10 § vattenlagen.

11 § Om en väg skall byggas eller ändras och en markägare begär att ett
vattenavlopp för en framtida markavvattning skall göras genom vägen,
skall väghållaren utföra åtgärden om det kan göras utan olägenhet för
vägens framtida brukbarhet. I fråga om kostnadsansvaret för den
fördyring av byggandet och driften av vägen som åtgärden medför gäller
9 § andra och tredje stycket samt 10 §.
En sådan begäran skall framställas hos väghållaren eller, i fråga om
enskild väg för vilken det ännu inte finns någon väghållningsskyldighet,
hos den som handlägger vägförrättningen. Begäran skall vara skriftlig
och i fråga om mer omfattande åtgärder vara åtföljd av en plan för
markavvattningen.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 11 § vattenlagen.

12 § Bestämmelserna i 9 11 §§ innebär inte någon inskränkning i den
rätt som väghållaren eller markägaren kan grunda på dom, avtal eller
någon annan särskild rättsgrund.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 12 § vattenlagen.

13 § Bestämmelserna i 9 12 §§ gäller också i fråga om banvallar för
järnvägar, tunnelbanor och spårvägar.

Paragrafen motsvarar 5 kap. 13 § vattenlagen.

4 kap. Bevattningssamfälligheter

1 § Om flera ansöker om tillstånd enligt miljöbalken till vattentäkt för
bevattning ur samma vattentillgång och vattnet behöver fördelas mellan
dem, får det vid meddelande av tillstånd bestämmas att tillståndshavarna
skall utgöra en samfällighet för sådan fördelning (bevattningssam-
fällighet).
Om någon har fått tillstånd till en vattentäkt för bevattning och någon
annan söker tillstånd till en ny vattentäkt för bevattning ur samma
vattentillgång, får miljödomstolen, om det finns särskilda skäl, vid
meddelande av det nya tillståndet bestämma att tillståndshavarna skall
utgöra en bevattningssamfällighet. Om en samfällighet bildas enligt
första stycket får i stället bestämmas att den som redan har tillstånd skall
ingå i samfälligheten.
Om, sedan en samfällighet har bildats, någon gör en ansökan om
tillstånd till en ny vattentäkt för bevattning ur samma vattentillgång, får
miljödomstolen vid meddelande av tillstånd till vattentäkten bestämma
att tillståndshavaren skall ingå i samfälligheten.

Paragrafen motsvarar 6 kap. 1 § vattenlagen.

2 § Deltagarna i en bevattningssamfällighet fördelar tillgängligt vatten
mellan sig, om det behövs på grund av vattenbrist eller någon annan
omständighet eller om någon deltagare inte utnyttjar sin rätt att ta
vatten. Vid fördelningen skall de villkor iakttas som har bestämts av
miljödomstolen i samband med att tillstånd meddelades.

Paragrafen motsvarar 6 kap. 2 § vattenlagen.

3 § Om det är lämpligt, får miljödomstolen bestämma att gemensamma
anläggningar för bevattning skall inrättas för samtliga eller vissa av dem
som skall ingå i samfälligheten.

Paragrafen motsvarar 6 kap. 3 § vattenlagen.

4 § En gemensam anläggning får endast inrättas för sådana deltagare i
samfälligheten för vilka det är av väsentlig betydelse att ha del i
anläggningen.
En gemensam anläggning får inte inrättas, om de som skall delta i
anläggningen mera allmänt motsätter sig åtgärden och har
beaktansvärda skäl för det. Vid denna prövning skall främst deras
mening beaktas som har störst nytta av anläggningen.
Andra stycket gäller inte, om behovet av anläggningen är synnerligen
angeläget för att tillgodose motstående allmänna och enskilda intressen.

Paragrafen motsvarar 6 kap. 4 § vattenlagen.

5 § En gemensam anläggning och rätt till utrymme är samfällda för dem
som deltar i anläggningen. Deltagarna svarar gemensamt för utförande
och drift av anläggningen.
Mark som har lösts in för gemensamma anläggningar är samfälld för
de fastigheter som vid inlösen ägs av deltagare i samfälligheten och
omfattas av bevattningsverksamheten.

Paragrafen motsvarar 6 kap. 5 § vattenlagen.

6 § En bevattningssamfällighets förvaltningskostnader och kostnader för
utförande och drift av gemensamma anläggningar fördelas mellan
deltagarna efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den mängd
vatten som var och en får ta ut enligt meddelat tillstånd. I enlighet med
detta bestäms andelstal för varje deltagare.
Om det finns särskilda skäl, får särskilda andelstal bestämmas för en
viss del av verksamheten.
Om det är lämpligt, får kostnaderna för driften av gemensamma
anläggningar fördelas genom avgifter som beräknas på grundval av den
omfattning i vilken varje deltagare utnyttjar anläggningarna.

Paragrafen motsvarar 6 kap. 6 § vattenlagen.

7 § Vad deltagarna har överenskommit om andelstalen och grunderna
för avgiftsberäkningen skall läggas till grund för miljödomstolens dom,
om borgenärer med panträtt i fastigheter som ägs av deltagare och
omfattas av bevattningsverksamheten medger det. Om en fastighet svarar
för gemensam inteckning, krävs dessutom de medgivanden från
fastighetsägare och fordringshavare som föreskrivs för relaxation i 22
kap. 11 § jordabalken. Medgivande av rättsägare behövs inte, om
överenskommelsen är väsentligen utan betydelse för dem.

Paragrafen motsvarar 6 kap. 7 § vattenlagen.

5 kap. Vattenregleringssamfälligheter

Vattenreglering för kraftändamål

1 § På yrkande av den som ansöker om eller har fått tillstånd enligt
miljöbalken till vattenreglering för kraftändamål skall miljödomstolen
besluta att ägare av andra strömfall som får nytta av regleringen skall
delta i regleringsverksamheten. Detta skall ske om mer än hälften av
verksamhetens nytta belöper på de strömfall som tillhör den som
framställer yrkandet och dem som förenat sig med denne samt varje
strömfall som yrkandet avser är utbyggt eller kan beräknas bli utbyggt
för kraftändamål inom den närmaste tiden.
Om någon ansöker om eller har fått tillstånd enligt miljöbalken till
vattenreglering för kraftändamål, skall miljödomstolen på yrkande av
ägaren av ett annat strömfall som får nytta av regleringen besluta att
denne skall delta i verksamheten.

Paragrafen motsvarar 7 kap. 1 § vattenlagen.

2 § Har beslut enligt 1 § meddelats, utgör samtliga deltagare i
regleringsverksamheten en samfällighet för utförande och drift av
verksamheten. Tillståndet till verksamheten samt anläggningar och
rättigheter som hör till den är samfällda för deltagarna.
När en samfällighet har bildats gäller vad som i denna lag och i
miljöbalken föreskrivs om tillståndshavare eller ägare av en anläggning
istället samfälligheten.
Inlöst mark är samfälld för de fastigheter som vid inlösen ägs av
deltagarna i samfälligheten och till vilka deras strömfall hör.

Paragrafen motsvarar 7 kap. 2 § vattenlagen.

3 § Kostnaderna för regleringsverksamheten fördelas mellan deltagarna
på grundval av andelstal som bestäms efter vad som är skäligt med
hänsyn främst till den nytta var och en har av verksamheten.
Om en vattenreglering avser flera sjöar eller skilda sträckor i ett
vattendrag och det på grund av detta behövs flera dammbyggnader eller
särskilda anläggningar, skall, om det behövs, kostnaderna för varje
sådan del av verksamheten beräknas särskilt och fördelas enligt
grunderna i första stycket.
Vad deltagarna har överenskommit om kostnadsfördelningen skall
läggas till grund för miljödomstolens dom, om borgenärer med panträtt i
de fastigheter till vilka deltagarnas strömfall hör medger det. Om en
fastighet svarar för gemensam inteckning, krävs det dessutom de
medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som föreskrivs
för relaxation i 22 kap. 11 § jordabalken. Medgivande av rättsägare
behövs inte, om överenskommelsen är väsentligen utan betydelse för
dem.

Paragrafen motsvarar 7 kap. 3 § vattenlagen.

Vattenreglering för bevattning

4 § På yrkande av den som ansöker om eller har fått tillstånd till
vattenreglering för bevattning skall miljödomstolen besluta att andra
som har tillstånd till vattentäkt för bevattning och som får stadigvarande
fördel av regleringen genom förbättrade möjligheter att bevattna skall
delta i regleringsverksamheten. Detta skall ske om den som framställer
yrkandet och de som förenat sig med denne om verksamheten har större
fördel av regleringsverksamheten än de som yrkandet avser.
Om någon ansöker om eller har fått tillstånd till vattenreglering för
bevattning, skall på yrkande av någon annan som har tillstånd till
vattentäkt för bevattning och som får stadigvarande fördel av
regleringen genom förbättrade möjligheter att bevattna beslutas att
denne skall delta i verksamheten.

Paragrafen motsvarar 7 kap. 4 § vattenlagen.

5 § När det gäller vattenreglering för bevattning skall 2 och 3 §§
tillämpas med följande avvikelser.
Inlöst mark är samfälld för de fastigheter som, vid inlösen, ägs av
deltagare i regleringssamfälligheten och för vilkas bevattning
regleringen sker.
Deltagarnas andelstal bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn
främst till den mängd vatten som varje deltagare får ta ut enligt meddelat
tillstånd till vattentäkt.
Vid tillämpningen av 3 § tredje stycket första meningen gäller att
medgivande skall lämnas av borgenärer som har panträtt i fastigheter
som ägs av deltagare i regleringssamfälligheten och för vilkas bevattning
regleringen sker.

Paragrafen motsvarar 7 kap. 5 § vattenlagen.

Vattenreglering på grund av överenskommelse

6 § Har tillstånd till vattenregleringsverksamhet meddelats på ansökan
av flera som till gemensam nytta vill utföra verksamheten, utgör
sökandena en samfällighet för utförande och drift av verksamheten, om
de inte har kommit överens om annat.
Om vattenregleringsverksamhet, till vilken tillstånd har lämnats enligt
första stycket, avser olika slag av ändamål, skall 1 och 4 §§ inte
tillämpas.

Paragrafen motsvarar 7 kap. 6 § vattenlagen.

7 § För vattenregleringsverksamhet enligt 6 § gäller i tillämpliga delar
1. i fråga om inlösen: 2 § tredje stycket och 5 § andra stycket, och
2. i fråga om kostnadsfördelningen: 3 § samt 5 § tredje och fjärde
stycket.

Paragrafen motsvarar 7 kap. 7 § vattenlagen.

6 kap. Avgifter

Bygdeavgifter

1 § Den som har tillstånd till vattenverksamhet skall betala en årlig
bygdeavgift som bestäms av miljödomstolen att tas ut efter avgiftsenheter
och avgiftsklasser enligt 2 och 3 §§, om verksamheten innebär
1. drift av ett vattenkraftverk,
2. vattenreglering som avser års- eller flerårsreglering,
3. vattenöverledning för något annat ändamål än kraftändamål, eller
4. ytvattentäkt.
Avser vattenverksamheten utvidgning av annan vattenverksamhet eller,
om utvidgning tidigare har skett, flera andra vattenverksamheter, för
vilka tillstånd har lämnats enligt miljöbalken, skall en gemensam avgift
fastställas såsom för en enda verksamhet. Denna avgift ersätter tidigare
avgifter.
Bygdeavgift skall enligt de närmare bestämmelser som meddelas av
regeringen användas dels för att förebygga eller minska sådana skador
av vattenverksamheten eller anläggningar för denna som inte har ersatts
enligt 31 kap. miljöbalken och för att gottgöra sådana skador, dels för
att tillgodose allmänna ändamål för den bygd som berörs av
vattenverksamheten eller anläggningar för denna.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 1 § vattenlagen.
Enligt gällande rätt har regeringen i förordningen (1983:945) om
avgifter enligt vattenlagen (1983:291), m.m. meddelat föreskrifter om
bygdeavgifternas användning. Av förordningen framgår att avgiften i
första hand skall användas till att täcka skador som inte har ersatts.
Avgiften får i övrigt användas till investeringar för ändamål, som främjar
näringsliv eller service i bygden eller annars är till nytta för bygden.
Miljöbalksutredningen kommer att lämna förslag till nya bestämmelser i
förordning som grundar sig på bemyndigandet i denna paragraf.

2 § Avgiftsenheter är
1. för vattenkraftverk: varje enhet installerad generatoreffekt som
omfattar tio kilowatt intill 150 procent av effekten vid medelvattenföring
och varje enhet om tjugo kilowatt därutöver,
2. för vattenregleringar: varje enhet av regleringsmagasinets rymd
som omfattar 25 000 kubikmeter intill 100 miljoner kubikmeter, varje
ytterligare enhet om 50 000 kubikmeter intill 1 000 miljoner kubikmeter
samt varje enhet om 100 000 kubikmeter därutöver, och
3. för vattenöverledningar och ytvattentäkter: varje kubikmeter i
sekunden av den vattenmängd som högst får ledas bort enligt meddelat
tillstånd.
Avgift skall inte betalas för vattenkraftverk eller vattenregleringar, om
antalet avgiftsenheter är mindre än femhundra.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 2 § vattenlagen.

3 § För vattenkraftverk och vattenregleringar är avgiften för varje
avgiftsenhet, om verksamheten tillhör
klass 1: 0,5 promille av basbeloppet,
klass 2: 1 promille av basbeloppet,
klass 3: 1,5 promille av basbeloppet,
klass 4: 2 promille av basbeloppet.
För vattenöverledningar och vattentäkter är avgiften för varje
avgiftsenhet, om verksamheten tillhör
klass 1: 5 procent av basbeloppet,
klass 2: 10 procent av basbeloppet,
klass 3: 15 procent av basbeloppet,
klass 4: 20 procent av basbeloppet.
Med basbeloppet avses det basbelopp som har bestämts enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring för det år som avgiften avser.
Vid inplacering i avgiftsklass skall det tas hänsyn till de mindre eller
större förändringar i vattenförhållandena samt de mindre eller större
olägenheter eller fördelar för bygden som vattenverksamheten eller
anläggningar för denna medför.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 3 § vattenlagen.

4 § Bygdeavgift skall tas ut från och med kalenderåret närmast efter det
år då tillståndet till vattenverksamhet togs i anspråk till och med det år
då verksamheten läggs ned.
Bygdeavgiften skall före varje kalenderårs utgång betalas till
länsstyrelsen i det län där verksamheten huvudsakligen bedrivs.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 4 § vattenlagen.

Fiskeavgifter

5 § Miljödomstolen eller länsstyrelsen får, om det är lämpligare, i stället
för att meddela villkor enligt 11 kap. 8 § miljöbalken ålägga
tillståndshavaren att betala en särskild avgift för främjande av fisket i det
vatten som berörs av vattenverksamheten eller inom något angränsande
vattenområde. Avgiften kan fastställas som en engångsavgift eller som en
årlig avgift.
Beloppet av årlig avgift beräknas så, att det av miljödomstolen eller
länsstyrelsen fastställda avgiftsbeloppet multipliceras med det tal som
anger förhållandet mellan basbeloppet enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring för det år då avgiften skall betalas och basbeloppet för
det år då avgiften fastställdes.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 5 § vattenlagen.

6 § Om vattenverksamhet som avses i 1 § eller anläggningar för denna
kan antas skada fisket eller kommer att orsaka en inte obetydlig ändring i
de naturliga vattenståndsförhållandena, skall den som har tillstånd till
verksamheten betala en årlig allmän fiskeavgift för främjande av fisket
inom landet.
Avgiften bestäms av miljödomstolen att tas ut efter avgiftsenheter och
avgiftsklasser enligt 7 och 8 §§.
Avser vattenverksamhet utvidgning av annan vattenverksamhet eller,
om utvidgning tidigare har skett, flera andra vattenverksamheter, för
vilka tillstånd har lämnats enligt miljöbalken, skall en gemensam avgift
fastställas såsom för en enda verksamhet. Denna avgift ersätter tidigare
avgifter.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 6 § vattenlagen.

7 § Avgiftsenheter är
1. för vattenkraftverk: varje enhet installerad generatoreffekt som
omfattar tio kilowatt intill 150 procent av effekten vid medelvattenföring
och varje enhet om tjugo kilowatt därutöver,
2. för vattenregleringar: varje enhet av regleringsmagasinets rymd
som omfattar 25 000 kubikmeter intill 100 miljoner kubikmeter och varje
enhet om 50 000 kubikmeter därutöver, och
3. för vattenöverledningar och ytvattentäkter: varje kubikmeter i
sekunden av den vattenmängd som högst får ledas bort enligt meddelat
tillstånd.
Avgift skall inte betalas för vattenkraftverk och vattenregleringar, om
antalet avgiftsenheter är mindre än tio.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 7 § vattenlagen.

8 § För vattenkraftverk och vattenregleringar är avgiften för varje
avgiftsenhet, om verksamheten tillhör
klass 1: 0,05 promille av basbeloppet,
klass 2: 0,1 promille av basbeloppet,
klass 3: 0,15 promille av basbeloppet,
klass 4: 0,2 promille av basbeloppet.
För vattenöverledningar och vattentäkter är avgiften för varje
avgiftsenhet, om verksamheten tillhör
klass 1: 1 procent av basbeloppet,
klass 2: 5 procent av basbeloppet,
klass 3: 10 procent av basbeloppet,
klass 4: 15 procent av basbeloppet.
Med basbeloppet avses det basbelopp som har bestämts enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring för det år som avgiften avser.
Vid inplacering i avgiftsklass skall hänsyn tas till
den omfattning i vilken fisk och fiske förekommer i det vattenområde
som berörs av vattenverksamheten eller anläggningar för denna,
den utsträckning i vilken vattenförhållandena och fisket påverkas av
vattenverksamheten eller anläggningar för denna, och
omfattningen av de förpliktelser som verksamhetsutövaren har ålagts
enligt 5 § eller i villkor enligt 11 kap. 8 § miljöbalken.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 8 § vattenlagen.

9 § Om det årliga beloppet av den allmänna fiskeavgiften är ringa, får
miljödomstolen eller länsstyrelsen bestämma att avgiftsskyldigheten skall
fullgöras genom engångsbetalning. Ett sådant villkor skall meddelas om
det årliga avgiftsbeloppet skulle understiga femhundra kronor.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 9 § vattenlagen.

10 § En årlig fiskeavgift enligt 6 § skall tas ut från och med kalenderåret
närmast efter det år då arbeten eller andra åtgärder som inverkar på
vattenförhållandena påbörjades eller då beslut om lagligförklaring
meddelades till och med det år då verksamheten läggs ned.
Årlig fiskeavgift enligt 5 eller 6 § skall före varje kalenderårs utgång
betalas till Fiskeriverket.
Engångsavgift skall betalas till Fiskeriverket senast vid den tidpunkt
som anges när avgiften bestäms.

Paragrafen motsvarar 10 kap. 10 § vattenlagen.

7 kap. Prövningen av viss vattenverksamhet

Ansökningsmål

1 § Bestämmelser om ansökningsmål finns i 21 kap. 1 § miljöbalken.
Ansökningsmål är även mål om
1. bestämmande enligt 2 kap. 9 § av ersättning för rätten att ta i
anspråk ett strömfall,
2. inrättande enligt 4 kap. 3 § av en gemensam anläggning för
bevattning, sedan en samfällighet enligt 4 kap. har bildats,
3. överflyttning enligt 8 kap. 3 § första stycket av rätten till andelskraft,
4. omprövning, utan samband med pågående ansökningsmål, enligt
17 § första stycket eller omprövning enligt 17 § andra stycket, och
5. fastställelse enligt 18 § av en överenskommelse.

Paragrafen motsvarar delvis 13 kap. 13 § vattenlagen.

Stämningsmål

2 § Stämningsmål är talan om
1. utrivning eller ändring av en vattenanläggning, när talan grundas
på att anläggningen inte har tillkommit i laga ordning eller inte är av
laga beskaffenhet,
2. ersättning för skada eller intrång genom en sådan anläggning som
avses i 1,
3. ersättning för skada genom utrivning av en vattenanläggning, om
utrivningen har skett utan tillstånd men sådant tillstånd skulle ha
behövts, eller ersättning, utan samband med pågående ansökningsmål,
enligt 11 kap. 22 § andra stycket miljöbalken,
4. ersättning enligt 2 kap. 10 § andra stycket,
5. deltagande, utan samband med pågående ansökningsmål, i en
vattenreglering enligt 5 kap. 1 eller 4 §,
6. särskild tvångsrätt, utan samband med pågående ansökningsmål,
enligt 2 kap. 6 § tredje stycket denna lag och 28 kap. 10 13 §§
miljöbalken,
7. omprövning enligt 8 kap. 2 § andra stycket,
8. meddelande av bestämmelser enligt 16 §,
9. ersättning enligt 31 kap. 33 § miljöbalken,
10. ersättning eller annat på grund av att en vattenanläggning inte
underhålls i enlighet med 11 kap. 17 eller 18 §§ miljöbalken,
11. ersättning för skada på grund av att vattenverksamhet inte drivs i
enlighet med villkoren i en tillståndsdom eller ett tillståndsbeslut eller,
om sådana villkor saknas, drivs så att det genom inverkan på
vattenförhållandena skadar allmänna eller enskilda intressen,
12. ersättning enligt 28 kap. 11 § miljöbalken,
13. ersättning, utan samband med pågående ansökningsmål, enligt
25 kap. 11 § miljöbalken, och
14. fördelning av vatten enligt 9 kap. 6 §.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 14 § vattenlagen.

Förfarandet vid miljödomstolarna i ansökningsmål

3 § Bestämmelser om förfarandet vid miljödomstolarna i ansökningsmål
finns även i 22 kap. miljöbalken.

Paragrafen är ny.
Miljöbalkens regler om förfarandet vid miljödomstolarna i
ansökningsmål skall naturligtvis iakttas även om vattenverksamheten
kommer att bedömas enligt bestämmelser i denna lag. Här meddelas
endast kompletterande bestämmelser inriktade på mera vattenspecifik
verksamhet.

4 § Om vattenverksamhet avser utförande av ett vattenkraftverk, skall
ansökan innehålla uppgift om det område som enligt sökanden bör
utgöra strömfallsfastighet.
En ansökan enligt 1 § 1 skall innehålla ritningar jämte beskrivning av
strömfallets läge och beskaffenhet, uppgift om erbjudna
ersättningsbelopp samt övriga upplysningar som behövs för att bedöma
ersättningsfrågan.
Till en ansökan enligt 1 § 3 skall fogas dels ett gravationsbevis
rörande den fastighet varifrån rätten till andelskraft skall flyttas över,
dels överenskommelser som har träffats med borgenärer med panträtt i
fastigheten och andra rättsägare.

Paragrafen motsvarar delvis 13 kap. 19 och 20 §§ vattenlagen.

5 § Innan miljödomstolen meddelar en dom om ersättning för strömfall
som skall avstås enligt 2 kap. 9 § och utgör fastighetsdel, skall en karta
med beskrivning ha upprättats över området samt dess gränser ha
utmärkts i den ordning som gäller för fastighetsbildning.
Innan miljödomstolen meddelar en dom om tillstånd till ett
vattenkraftverk, skall domstolen se till att det finns en lämplig fastighet,
som ägs av sökanden och med vilken rätten till tillgodogörandet av
vattenkraften för framtiden skall vara förenad (strömfallsfastighet).

Paragrafen motsvarar 13 kap. 46 § vattenlagen.

6 § Domar i mål som rör vattenverksamhet skall utöver vad som följer
av 22 kap. 25 § miljöbalken i förekommande fall även innehålla
bestämmelser om
1. de områden som får tas i anspråk för vattenverksamheten och de
särskilda tvångsrätter i övrigt som medges sökanden,
2. strömfallsfastighet,
3. vilka som skall delta i en vattenreglerings- eller
bevattningssamfällighet samt varje deltagares andelstal i fråga om
kostnaderna för verksamheten, och
4. villkor beträffande tillhandahållande av andelskraft och om
kostnadsbidrag härför.

Paragrafen motsvarar delvis 13 kap. 47 § vattenlagen.

7 § Fastställs bestämmelser om innehållande och tappning av vatten för
att under osedvanliga förhållanden tillgodose säkerheten hos en vatten-
anläggning och kan de skador som följer om bestämmelserna utnyttjas
inte lämpligen uppskattas på förhand, får miljödomstolen skjuta upp
frågan om ersättning.
Anspråk på grund av skada som avses i första stycket prövas på det
sätt som föreskrivs i 24 kap. 13 § miljöbalken.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 49 a § vattenlagen.

Förfarandet vid miljödomstolarna i stämningsmål

8 § Talan i stämningsmål väcks genom ansökan om stämning.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 51 § vattenlagen.

9 § Förberedelsen är skriftlig eller muntlig.
Kallelser och andra meddelanden till parterna skall delges.

Paragrafen motsvarar 13 kap. 52 § vattenlagen.

10 § Om målet avgörs utan huvudförhandling i annat fall än som avses i
42 kap. 18 § första stycket 1 4 rättegångsbalken, skall miljödomstolen ha
den sammansättning som anges i 20 kap. 4 § första stycket miljöbalken.
Beträffande förelägganden för parterna att avge skriftligt svaromål
eller att inställa sig vid muntlig förberedelse eller vid huvudförhandling
och om parts utevaro från ett sådant sammanträde gäller
rättegångsbalkens bestämmelser rörande en sak, varom förlikning inte är
tillåten.

Paragrafen som motsvarar 13 kap. 53 § vattenlagen har utformats i
enlighet med Lagrådets förslag.

11 § I fråga om förfarandet i stämningsmål gäller i övrigt
bestämmelserna om ansökningsmål i 22 kap. 11 § fjärde stycket, 12 och
13 §§, 16 § första stycket, 18 och 20 §§, 21 § första och andra stycket
samt 24 § miljöbalken.
I mål enligt 2 § 6 gäller också 22 kap. 23 och 28 §§ miljöbalken. Om
det i ett sådant mål är fråga om arbete för att förebygga eller minska
skador eller olägenheter till följd av verksamhet enligt balken eller denna
lag, gäller även 22 kap. 14 § miljöbalken.

Paragrafen som motsvarar 13 kap. 54 § vattenlagen har utformats i
enlighet med Lagrådets förslag.

12 § Om svaranden för att bemöta käromålet gör en ansökan hos
miljödomstolen enligt 21 kap. 1 § första stycket 3 miljöbalken eller om
ändrade bestämmelser om vattentappning enligt 13 § detta kapitel,
handläggs målet i dess helhet som ett ansökningsmål, om inte målet med
stöd av 21 kap. 1 § andra stycket miljöbalken ändå behandlas som ett
stämningsmål.
Har beslut om borttagande eller ändring av en vattenanläggning
meddelats av miljödomstolen i ett stämningsmål, av
kronofogdemyndigheten med stöd av lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och handräckning eller av tillsynsmyndigheten
enligt 26 kap. 9, 10 eller 18 § miljöbalken och görs en ansökan som
avses i första stycket, får miljödomstolen i ansökningsmålet bestämma att
beslutet inte får verkställas innan målet har blivit slutligt avgjort eller
miljödomstolen förordnar annat. Sökanden skall ställa säkerhet för
kostnader och skador.

Paragrafen som motsvarar 13 kap. 55 § vattenlagen har utformats i
enlighet med Lagrådets förslag.

Tillstånds giltighet, omprövning m.m.

13 § Miljödomstolen kan fastställa ändrade eller nya bestämmelser om
innehållande och tappning av vatten efter ansökan av annan än
tillståndshavaren, om han vill utnyttja vattenkraften i sitt strömfall
bättre, eller efter ansökan av en kommun eller ett vattenförbund som vill
tillgodose den allmänna miljövården eller hälsovården eller främja
fisket. Till förmån för allmänna farleder, allmänna hamnar, bevattnings-
och mark-avvattningssamfälligheter samt avloppsföretag kan sådana
bestämmelser fastställas på ansökan av huvudmannen.

Paragrafen motsvarar 15 kap. 9 § vattenlagen.

14 § Ett tillstånd till vattentäkt får omprövas av miljödomstolen efter
ansökan av den som driver en annan vattentäkt som är beroende av
samma vattentillgång eller av den som söker tillstånd till en sådan
vattentäkt. Därvid äger vad som i 16 kap. 11 § miljöbalken föreskrivs om
jämkning av verksamheten eller företräde åt den ena verksamheten
motsvarande tillämpning.

Paragrafen motsvarar 15 kap. 11 § vattenlagen.

15 § På ansökan av länsstyrelse eller den avgiftsskyldige får
miljödomstolen föreskriva den ändring av en bygdeavgift eller en allmän
fiskeavgift som kan behövas med hänsyn till erfarenheterna av
vattenverksamhetens verkningar eller till bestående hinder att utnyttja
verksamheten i den avsedda omfattningen.
Frågan om ändring av en sådan avgift får även tas upp till prövning i
samband med en omprövning enligt 24 kap. 5 och 8 §§ miljöbalken samt
13 och 14 §§ detta kapitel.

Paragrafen motsvarar 15 kap. 12 § vattenlagen.

16 § Saknas bestämmelser om innehållande eller tappning av vatten
beträffande en vattenverksamhet eller bestämmelser om nyttjandet av en
vattentäkt eller är meddelade bestämmelser ofullständiga, får
miljödomstolen på talan av den som lider skada genom de rådande
förhållandena fastställa sådana bestämmelser som är ägnade att för
framtiden förebygga eller minska skador. Bestämmelserna får inte ändra
vad som lagligen kan gälla och inte heller skada tredje mans rätt.

Paragrafen motsvarar 15 kap. 19 § vattenlagen.

Ändrade förhållanden i samfälligheter

17 § Om en dom eller ett beslut enligt 24 kap. 5 eller 8 § miljöbalken
eller 13 16 §§ inverkar på frågan om en samfällighets fortsatta bestånd,
kretsen av deltagare eller kostnadsfördelningen mellan dem, får
meddelas de ändrade bestämmelser som behövs.
Inträder, sedan en samfällighet har bildats enligt denna lag, i andra
fall än som avses i första stycket ändrade förhållanden som inte i ringa
mån inverkar på frågan om sättet för verksamhetens bedrivande, kretsen
av deltagare eller kostnadsfördelningen mellan dem, får frågan på
ansökan av en deltagare omprövas av miljödomstolen. Även utan att
sådana förhållanden har inträtt, får en omprövning äga rum, om någon
vill ansluta sig som deltagare eller i det tidigare avgörandet har
föreskrivits att frågan får omprövas efter en viss tid och denna tid har
gått ut.
Vid omprövningen gäller bestämmelserna om vattenverksamhet i
tillämpliga delar.
Den som inträder som deltagare i en bestående samfällighet skall
åläggas att i skälig utsträckning ersätta de övriga deltagarna deras
kostnader som nedlagts i gemensamma anläggningar. Vad som sagts nu
gäller också när andelstalet höjs för en deltagare som ingår i en
samfällighet.

Paragrafen motsvarar 15 kap. 15 § vattenlagen.

18 § En överenskommelse om att någon skall inträda i eller utträda ur en
samfällighet enligt denna lag, att en deltagares andelstal skall ändras
eller att samfälligheten skall upphöra har samma verkan som en
tillståndsdom eller ett tillståndsbeslut, om överenskommelsen på ansökan
av en deltagare godkänns av miljödomstolen. Ett sådant godkännande
får inte lämnas om det är uppenbart att överenskommelsen strider mot
denna lag.

Paragrafen motsvarar 15 kap. 16 § vattenlagen.

Markavvattning

19 § Länsstyrelsen skall överlämna ärenden enligt miljöbalken om
tillstånd till markavvattning till miljödomstolen, om det framställs
yrkande om
1. att även någon annan än sökanden skall delta i markavvattningen,
2. särskild tvångsrätt enligt 28 kap. 10 § miljöbalken, eller
3. ersättning enligt 31 kap. 16 § miljöbalken eller inlösen enligt
31 kap. 17 § miljöbalken.
Länsstyrelsen får överlämna ärenden enligt miljöbalken om andra
fastigheter än sökandens kan komma att beröras.
Länsstyrelsen skall tillsammans med ärendet överlämna ett yttrande
avseende den ansökta verksamhetens inverkan på allmänna intressen. I
yttrandet skall särskild vikt läggas vid naturvårdsfrågorna.

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt.
Tillstånd till markavvattning prövas av länsstyrelsen. Vissa ärenden
skall dock enligt paragrafen lämnas över till miljödomstolen. Skälen för
detta finns i avsnitt 4.24.
Ett överlämnande skall ske om det framställs yrkande om att flera skall
delta i markavvattningen. Ett sådant yrkande kan framställas av antingen
sökanden eller någon annan som vill delta. I 3 kap. 1 § finns
bestämmelser om rätt och skyldighet att delta i en markavvattning.
Överlämnande skall vidare ske om sökanden begär att få särskild
tvångsrätt. Regler om särskilda tvångsrätter finns i 28 kap. 10 §
miljöbalken. Enligt nämnda paragraf kan den som utför eller skall utföra
vattenverksamhet ges rätt att utföra anläggningar eller åtgärder på
fastigheter som tillhör någon annan och ta i anspråk mark för detta.
Något överlämnande skall däremot inte ske enbart av den anledningen att
sökanden med stöd av 28 kap. 4 § miljöbalken begär att få utföra
skadeförebyggande åtgärder på annans fastighet.
Överlämnande skall slutligen ske om någon framställer yrkande om
ersättning eller om sökanden eller någon annan begär inlösen.
Länsstyrelsen skall överlämna ärendet även om den anser att det
yrkande som föranleder överlämnandet saknar fog.
Enligt andra stycket får länsstyrelsen överlämna ett ärende till
miljödomstolen om andra fastigheter än sökandens kan komma att
beröras. Det kan t.ex uppstå behov av avvattning även på andra
fastigheter än sökandens.
När länsstyrelsen överlämnar ärendet skall den enligt det tredje stycket
samtidigt överlämna ett eget yttrande. I yttrandet skall anges om
länsstyrelsen, utifrån sin bedömning av om verksamheten inverkar på
allmänna intressen, tillstyrker ansökan eller inte samt vilka
naturvårdshänsyn som enligt länsstyrelsen skall tas samt skälen för sin
bedömning.

20 § Om det vid en fastighetsreglering beslutas att en fråga om
markavvattning skall prövas enligt miljöbalken, skall detta anmälas av
lantmäterimyndigheten till miljödomstolen. Ägarna av de fastigheter som
ingår i fastighetsregleringen anses då som sökande.
Anmälan skall vara skriftlig och innehålla samma uppgifter som en
ansökan om tillstånd till markavvattning.

Paragrafen motsvarar delvis 12 kap. 9 § andra stycket och 10 § tredje
stycket vattenlagen.
En lantmäterimyndighet kan enligt gällande rätt i vissa fall själv
besluta om enklare markavvattningar. Enligt 9 kap. 1 §
fastighetsbildningslagen skall anläggningsarbete eller liknande åtgärd
verkställas under förrättning för fastighetsreglering som ett för sakägarna
gemensamt arbete. Förutsättningarna är att det främjar
fastighetsregleringens syfte och att arbetet ej lämpligen bör ombesörjas
av enskild sakägare. För vattenverksamheternas del gäller bestämmelsen
endast sådana markavvattningsföretag, för vilka tillståndsplikt föreligger
enbart på grund av 4 kap. 2 § andra stycket vattenlagen. För större
markavvattningar får lantmäterimyndigheten i stället förordna om
prövning enligt vattenlagen.
Möjligheten för lantmäterimyndigheten att kunna förordna om
prövning av markavvattning hos annan myndighet bör enligt regeringen
finnas kvar. Eftersom det är fråga om sådana markavvattningar i vilka
flera deltar bör denna prövning ske vid miljödomstolen.
I paragrafen föreskrivs därför att lantmäterimyndigheten efter beslut
om att markavvattningsfrågan skall prövas enligt miljöbalken skall
anmäla detta till miljödomstolen. Anmälan skall vara skriftlig och
innehålla samma uppgifter som en ansökan om tillstånd gjord av en
sakägare. I 16 kap. 2 § tredje stycket miljöbalken finns ett bemyndigande
för regeringen att meddela föreskrifter om vad en ansökan skall
innehålla.

21 § Om det vid prövningen av en markavvattning enligt miljöbalken
framställs yrkande om att även någon annan än sökanden skall delta i
markavvattningen, skall miljödomstolen förordna en
markavvattningssakkunnig. En markavvattningssakkunnig skall
förordnas även i mål som inletts genom en anmälan enligt 20 §.
Någon markavvattningssakkunnig behöver inte förordnas om det är
uppenbart hur frågan om delaktighet skall lösas.
Miljödomstolen får även i annat fall förordna en
markavvattningssakkunnig.

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt.
Enligt paragrafen skall en markavvattningssakkunnig förordnas när det
blir aktuellt att även andra fastigheter än sökandens skall delta i
markavvattningen. Skälen för att införa paragrafen finns redovisade i
avsnitt 4.24. Någon sakkunnig skall enligt det andra stycket inte
förordnas om frågan om delaktighet endast kan avgöras på ett sätt. Detta
kan vara fallet när det står klart att något deltagande från annan inte skall
ske. Något förordnande skall inte heller ske när någon annan skall delta
och detta uppenbarligen bara kan lösas på ett sätt. Normalt krävs det i
detta fall att de inblandade parterna är överens. Det bör anmärkas att
domstolen inte är bunden av ett medgivande av yrkandet att någon annan
skall delta. Andra förhållanden, främst hänsyn till naturen och till andra
sakägare, kan göra att markavvattningen inte skall utföras på det sätt som
parterna är överens om.
Paragrafens tredje stycke ger en möjlighet att förordna en
markavvattningssakkunnig i även andra fall än de nyss diskuterade. Vid
omprövningar av tillstånd till markavvattningar kan detta vara lämpligt
när förhållandet mellan deltagarna behöver ändras.

22 § Särskilda bestämmelser om behörighet att vara
markavvattningssakkunnig får meddelas av regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer.

Paragrafen motsvarar delvis 12 kap. 1 § andra stycket vattenlagen.

23 § Som markavvattningssakkunnig får inte förordnas någon som står i
ett sådant förhållande till saken eller någon av parterna att
tillförlitligheten kan anses förringad.

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt. Den har utformats efter
förebild i 40 kap. 2 § rättegångsbalken.
I paragrafen behandlas frågor om jäv.

24 § Den markavvattningssakkunnige bör samråda med sökanden och
övriga sakägare samt de myndigheter som berörs av markavvattningen.

Paragrafen motsvarar delvis 12 kap. 12 § andra stycket vattenlagen.

25 § Den markavvattningssakkunnige får utföra besiktning. Sökanden,
övriga sakägare och de myndigheter som berörs av markavvattningen
skall underrättas om besiktningen.

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt.
Vid förrättning enligt nuvarande vattenlag skall sammanträde alltid
hållas. Den markavvattningssakkunnige kommer däremot inte alltid att
företa besiktning. Miljödomstolen skall däremot normalt hålla
sammanträde. Vid ett sådant sammanträde bör ofta syn hållas. Den
markavvattningssakkunnige bör normalt delta vid sammanträdet.

26 § Om det behövs med anledning av besiktningen, har den
markavvattningssakkunnige rätt att gå in i byggnader, beträda ägor,
göra mätningar och markundersökningar samt utföra därmed
sammanhängande eller jämförliga åtgärder. I trädgårdar eller liknande
planteringar får träd inte skadas eller fällas utan ägarens samtycke.
Även i övrigt skall skador undvikas, om det är möjligt. Rätt att beträda
annans ägor har också den som vid miljödomstolen för talan i målet.
Sökanden skall betala ersättning för skador som har uppkommit genom
åtgärder enligt första stycket. Yrkande om ersättning skall framställas
innan målet avgörs.
Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att den
markavvattningssakkunniges befogenheter enligt första stycket första
meningen skall kunna utövas.

Paragrafen motsvarar delvis 12 kap. 24 § vattenlagen.
Enligt paragrafen har den markavvattningssakkunnige, sökanden och
andra som för talan rätt att beträda annans ägor. Den
markavvattningssakkunnige, men däremot inte sökanden eller andra som
för talan, ges dessutom rätt att gå in i byggnader och att utföra vissa
åtgärder.
Sökanden skall betala ersättning för skador som är självförvållade eller
som någon annan orsakar i samband med besiktningen. Med stöd av
25 kap. 10 § miljöbalken kan andra sakägare än sökanden i vissa fall
åläggas att stå för delar av sökandens kostnader.

27 § Om sökanden återkallar sin ansökan, skall de sakägare som har
framställt yrkande om att delta i markavvattningen underrättas. Om
sådana sakägare saknas eller inte inom föreskriven tid begär att
handläggningen fortsätter, skall målet skrivas av.
Sakägare på vars begäran målet handläggs vidare anses därefter som
sökande.

Paragrafen motsvarar delvis 12 kap. 25 § första och andra stycket
vattenlagen.

28 § Ett mål som har inletts efter anmälan av lantmäterimyndigheten
enligt 20 § skall skrivas av, om fastighetsregleringsförrättningen ställs
in. Handläggningen skall dock fortsätta, om sakägare som har fört talan
i målet och som har kunnat ansöka om markavvattningen begär det.
Underrättas sakägarna om regleringsförrättningens inställande vid ett
sammanträde vid miljödomstol, skall begäran framställas vid
sammanträdet. I annat fall skall begäran framställas inom den tid som
miljödomstolen bestämmer.

Paragrafen motsvarar delvis 12 kap. 26 § vattenlagen.

29 § Den markavvattningssakkunnige skall till miljödomstolen ge in ett
yttrande. Om den markavvattningssakkunnige anser att ansökan skall
bifallas, skall yttrandet innehålla
1. förslag om hur markavvattningen skall utformas, med angivande av
de miljökonsekvenser en sådan utformning kommer att medföra,
2. vilka som skall delta i markavvattningen, och
3. varje deltagares andelstal i fråga om kostnaderna för verksamheten.
Den markavvattningssakkunnige bör samtidigt med yttrandet ge in sin
kostnadsräkning.

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt.
I paragrafens första stycke anges vad den markavvattningssakkunniges
yttrande skall innehålla.
Enligt paragrafens andra stycke bör den markavvattningssakkunnige
samtidigt med yttrandet ge in sin kostnadsräkning. Av 25 kap. 8 §
miljöbalken framgår att sökanden skall ersätta denna kostnad. Sökandens
kostnader skall enligt 25 kap. 10 § miljöbalken fördelas mellan
sakägarna.

8 kap. Andelskraft

1 § Den vars vattenkraft skall tillgodogöras av annan med stöd av 2 kap.
8 § eller på grund av överenskommelse, får delta i tillgodogörandet, om
det är av betydelse för hans verksamhet och om hans rätt till kraften är
grundad på äganderätt eller annan rättighet som gäller mot alla och som
inte är begränsad till tiden. Han är då berättigad till andel i
kraftproduktionen (andelskraft) och skyldig att bidra till kostnaderna för
kraftanläggningens utförande och drift, allt i förhållande till sin andel i
den vattenkraft som skall tillgodogöras vid anläggningen. Motsvarande
gäller den vars strömfall tas i anspråk enligt 2 kap. 9 §, om ersättning
för ianspråktagandet inte redan har bestämts.
Skyldigheten att tillhandahålla andelskraft ligger på
strömfallsfastigheten.
Rätten till andelskraft skall vara förenad med den fastighet till vilken
vattenkraften har hört eller rättigheten har överflyttats enligt 3 § första
stycket.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 16 § vattenlagen.

2 § I samband med ett beslut om tillhandahållande av andelskraft skall
nödvändiga bestämmelser meddelas om villkoren för tillhandahållandet
och om kostnadsbidrag.
Om förhållandena ändras, har kraftanläggningens ägare eller
mottagaren av andelskraft rätt till omprövning av rättsförhållandet
mellan dem. Vid omprövningen får endast sådana ändringar beslutas
som innebär väsentlig fördel för någon av parterna utan att medföra
betydande olägenhet för motparten. Om det beslutas att rätten till
andelskraft skall avlösas mot ersättning i pengar, gäller bestämmelserna
i 31 kap. miljöbalken om skadereglering vid tillståndsprövning av
vattenverksamhet.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 17 § vattenlagen.

3 § På ansökan av ägaren till en fastighet som har rätt till andelskraft får
beslutas att rätten till andelskraft skall flyttas över till någon annan
fastighet som tillhör samma ägare, om detta kan ske utan skada för
borgenärer med panträtt eller andra rättsägare.
Rätten till andelskraft får upplåtas av ägaren till den fastighet som har
denna rätt. Avtal om upplåtelse är inte bindande längre än femtio år från
det avtalet slöts. Upplåtelser för någons livstid gäller dock utan
begränsning till viss tid.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 18 § vattenlagen.

4 § Om den kraftmängd som tas ut som andelskraft minskas i sådana fall
som avses i 31 kap. 22 eller 23 § miljöbalken eller till följd av
omprövning för att förbättra en vattenanläggnings säkerhet, är
mottagaren av andelskraften skyldig att utan ersättning tåla denna
minskning i samma utsträckning som innehavaren av det kraftverk från
vilket andelskraften tillhandahålls.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 19 § vattenlagen.

9 kap. Övriga bestämmelser

1 § Vid prövningen av frågor om vattenverksamhet och
vattenanläggningar skall bestämmelser om fastigheter gälla också
gruvor. Detta gäller dock inte i sådana fall som avses i 3 kap. 2 § tredje
stycket.

Paragrafen motsvarar delvis 22 kap. 1 § vattenlagen.

2 § Vattenverksamhet skall anses beröra en viss fastighet
1. när ett yrkande framställs om skyldighet för fastighetens ägare att
delta i verksamheten,
2. när fastigheten eller dess vatten tas i anspråk för verksamheten eller
för en anläggning i samband med verksamheten, eller
3. när verksamheten kan medföra skador på mark eller vatten som
tillhör fastigheten, på byggnader eller anläggningar som finns på
fastigheten eller på fastighetens användningssätt.

Paragrafen motsvarar 22 kap. 2 § vattenlagen.

3 § Om en säkerhet som skall ställas enligt denna lag eller miljöbalken
inte har godkänts av den till vars förmån den ställs, skall säkerheten
prövas av länsstyrelsen.
Borgen får godkännas av länsstyrelsen endast om borgensmannen
svarar som för egen skuld och, om flera har tecknat borgen, de svarar
solidariskt.
Staten, kommuner, landsting och kommunalförbund behöver inte ställa
säkerhet.

Paragrafen motsvarar 22 kap. 3 § vattenlagen.

4 § På begäran av någon som vill bedriva vattenverksamhet men som
ännu inte har ansökt om tillstånd, får miljödomstolen förordna en
sakkunnig som på verksamhetsutövarens bekostnad gör nödvändiga
undersökningar. Om undersökningarna avser verksamhetens inverkan på
det allmänna fiskeintresset, skall som sakkunnig förordnas den som
Fiskeriverket föreslår.

Paragrafen motsvarar 22 kap. 5 § vattenlagen.

5 § Efter ansökan av ägaren till en vattenanläggning eller av någon vars
rätt berörs av anläggningen kan länsstyrelsen förordna en
besiktningsman för att utreda om anläggningen har kommit till i laga
ordning eller är av laga beskaffenhet.
Den som har ansökt om besiktning enligt första stycket skall betala
kostnaderna för besiktningen med ett belopp som länsstyrelsen
bestämmer. Om besiktningsmannen begär det, är den som har gjort
ansökan även skyldig att betala förskott på kostnaderna för besiktningen.

Paragrafens första stycke motsvarar 18 kap. 4 § vattenlagen. Det andra
stycket motsvarar 20 kap. 12 § samma lag.

6 § Är flera fastigheter beroende av samma grundvattentillgång för
förbrukning till husbehov, skall vattnet fördelas mellan dem efter vad
som är skäligt, om fastigheternas behov inte kan täckas helt. Vid en
sådan fördelning får en fastighet inte berövas vatten, som den med
hänsyn till läge och naturlig beskaffenhet, äldre bebyggelse eller andra
omständigheter bör anses ha företräde till.
En fördelning får jämkas, om förhållandena har ändrats.

Paragrafen motsvarar 22 kap. 7 § vattenlagen.

7 § Miljödomstolen skall föra en förteckning över vattenverksamhet inom
domsområdet (vattenbok) i den utsträckning som regeringen föreskriver.

Paragrafen motsvarar 22 kap. 8 § vattenlagen.
Regeringen har, enligt gällande regler, i vattenboksförordningen
(1983:789) meddelat ytterligare bestämmelser om vattenbok. Efter
förslag av Miljöbalksutredningen kommer regeringen att besluta nya
bestämmelser i förordning som grundar sig på bemyndigandet i denna
paragraf.

5.3 Förslaget till lag med särskilda bestämmelser om
gaturenhållning och skyltning

Den föreslagna lagen består av bestämmelser som i dag finns i
renhållningslagen (1979:596) och naturvårdslagen (1964:822), men som
av systematiska skäl innehållsmässigt inte passar in särskilt bra i
miljöbalken (se avsnitt 4.20.8). Lagen kommer alltså i sak framför allt att
bestå av paragrafer motsvarande 18 20 §§ renhållningslagen samt 17 §
andra stycket och 22 § naturvårdslagen. För en utförligare
författningskommentar hänvisas till tidigare förarbeten beträffande dessa
lagrum. Bestämmelserna i renhållningslagen överfördes i princip
oförändrade från den tidigare kommunala renhållningslagen (prop
1978/79:205, bet. 1979/80:JoU48, rskr. 1979/80:366). Bestämmelserna i
18 och 19 §§ renhållningslagen fick dock sin nuvarande utformning i
samband med att ordningslagen infördes (prop 1992/93:210, bet.
1993/94:JuU1, rskr. 1993/94:1). Bestämmelserna i naturvårdslagen har
ändrats vid ett flertal tillfällen. 22 § infördes ursprungligen i samband
med naturvårdslagen (prop. 1964:148, 3 LU 1964:41, rskr. 1964:371). I
samband med att ändringar gjordes i lagen ändrades detta lagrum och 17
§ andra stycket infördes i lagen (prop. 1974:166, bet. 1974:JoU52, rskr.
1974:405). Övriga ändringar har huvudsakligen varit av
följdlagstiftningskaraktär.

Definition

1 § Med fastighetsinnehavare avses i denna lag den som äger
fastigheten eller den som enligt 1 kap. 5 § fastighetstaxeringslagen
(1979:1152) skall anses som fastighetsägare.

Paragrafen motsvarar 1 § fjärde stycket renhållningslagen. Samma
definitionen av fastighetsinnehavare gäller vid tillämpning av
bestämmelserna om avfall enligt 15 kap. 5 § miljöbalken.

Gaturenhållning m.m.

2 § På gator, torg, parker och andra allmänna platser som är redovisade
i detaljplan enligt plan- och bygglagen (1987:10) och för vilka
kommunen är huvudman, ansvarar kommunen för att platserna genom
gaturenhållning, snöröjning och liknande åtgärder hålls i ett sådant
skick att uppkomsten av olägenheter för människors hälsa hindras och de
krav tillgodoses som med hänsyn till förhållandena på platsen och övriga
omständigheter kan ställas i fråga om trevnad, framkomlighet och
trafiksäkerhet. Kommunens skyldigheter gäller inte, om åtgärderna skall
utföras av staten som väghållare.
Fastighetsinnehavare är skyldig att utföra sådana åtgärder som avses
i första stycket inom områden som i detaljplan redovisas som
kvartersmark och som har iordningställts och begagnas för allmän
trafik.
Utan hinder av vad som sägs i andra stycket ansvarar dock kommunen
i enlighet med vad som anges i första stycket för områden som skall
användas för allmän trafik och som har upplåtits till kommunen med
nyttjanderätt eller annan särskild rätt enligt 14 kap. 2 § plan- och
bygglagen.
När särskilda skäl föreligger, får regeringen på framställning av
kommunen medge undantag från kommunens skyldighet enligt första
stycket.

Paragrafen, som motsvarar 18 § renhållningslagen, innehåller
grundläggande bestämmelser om gaturenhållning på allmänna platser
som har upplåtits för allmän trafik.
En redaktionell ändring i förhållande till renhållningslagen har gjorts i
första stycket genom att uttrycket väg strukits från uppräkningen av
allmänna platser redovisade i detaljplan för vilka kommunen är
huvudman. Skälet för detta är att uttrycket väg används för områden för
fordons- och gångtrafik i en sådan detaljplan där kommunen har bestämt
att det inte skall vara kommunalt huvudmannaskap. Är kommunen
huvudman för område för fordons- och gångtrafik används uttrycket gata
(prop. 1985/86:1 med förslag till ny plan- och bygglag, s. 561, bet.
1985/86:BoU1, rskr. 1985/86:27).
Ytterligare en förändring har gjorts i formuleringen av paragrafen för
att klargöra att kommunens ansvar för renhållningen innefattar även
kravet på trevnad.
Paragrafen innehåller uttrycket olägenhet för människors hälsa.
Motsvarande uttryck används i miljöbalken. Begreppet definieras i 9 kap.
3 § miljöbalken. Definitionen kan vara vägledande också för
tillämpningen av denna lag.

3 § Kommunen kan ålägga en fastighetsinnehavare inom ett område med
detaljplan där kommunen är huvudman för allmänna platser att utföra de
åtgärder som avses i 2 § första stycket i fråga om gångbanor eller andra
utrymmen utanför fastigheten som behövs för gångtrafiken.
Regeringen eller efter regeringens bemyndigande en kommun får
meddela närmare föreskrifter i fråga om de åtgärder som skall vidtas av
fastighetsinnehavaren.

Paragrafen motsvarar 19 § renhållningslagen. Första stycket ger
kommunen rätt att ålägga fastighetsägare att hålla rent på gångbana eller
något annat utrymme utanför fastigheten.
I andra stycket finns ett bemyndigande som ger regeringen eller efter
regeringens bemyndigande en kommun rätt att meddela detaljföreskrifter
för fastighetsinnehavare. Sådana föreskrifter kan t.ex. avse
fastighetsinnehavares skyldighet att utföra vinterväghållning på visst sätt
eller att undanröja sand eller motsvarande fr.o.m. en viss tidpunkt.

4 § Om andra platser utomhus än som avses i 2 § där allmänheten får
färdas fritt har skräpats ned eller annars osnyggats, är kommunen
skyldig att återställa platsen i sådant skick som med hänsyn till
ortsförhållandena, platsens belägenhet och omständigheterna i övrigt
tillgodoser skäliga anspråk.
Dessa bestämmelser skall inte tillämpas, om skyldigheten skall
fullgöras av någon annan enligt lag eller annan författning eller
särskilda föreskrifter.

Paragrafen kommer från kommunala renhållningslagen (1970:892) och
överfördes med endast vissa språkliga förändringar till 20 § renhållnings-
lagen. Kommunens åliggande enligt denna paragraf, jämte undantaget i
andra stycket, införs i den nya lagen utan att någon ändring görs i
förhållande till vad som gäller nu.

Skyltar m.m.

5 § Skyltar varigenom allmänheten avvisas från ett visst område, som är
av betydelse för friluftslivet, får inte finnas uppsatta utan tillstånd av
kommunal myndighet. Tillstånd behövs dock inte om det är uppenbart att
allmänheten inte får färdas fritt inom området eller att skylten är behörig
av något annat skäl.

Paragrafen motsvarar 17 § andra stycket naturvårdslagen. Genom
paragrafen föreskrivs tillståndstvång för skyltar som avvisar allmänheten
från ett visst område. Sådan skyltar får bara finnas uppsatta med tillstånd
av kommunen. I lagrummet har den redaktionella ändringen gjorts att det
inte längre anges vilken kommunal myndighet som skall pröva
tillståndsfrågan.
Enligt nuvarande förhållanden ger 17 § tredje stycket naturvårdslagen
kommunen möjlighet att förelägga den ansvariga att ta bort en skylt som
har satts upp utan lov. I föreliggande lag finns bestämmelser i 12 § om
förelägganden och förbud som beslutas av kommunen.

6 § Tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig anordning för reklam,
propaganda eller liknande ändamål får inte finnas varaktigt uppsatt
utomhus utan tillstånd av regeringen eller statlig eller kommunal
myndighet som regeringen bestämmer.

Paragrafen motsvarar 22 § första stycket naturvårdslagen.
Paragrafen, som innehåller bestämmelser om mera varaktigt
anbringade anordningar, innebär ingen ändring i det rättsläge som gäller
för närvarande.
När det gäller skyltar inom ett avstånd av 50 meter från vägområde
krävs för närvarande även tillstånd enligt 46 § väglagen (1971:948). Den
föreliggande paragrafen innebär således formellt sett att det sker en
dubbelprövning av skyltar i närheten av vägar. Denna ordning gäller
redan i dag. Prövningsmyndighet enligt båda lagstiftningarna är
länsstyrelsen. Eftersom länsstyrelsen handlägger ärendena i ett
sammanhang utgör emellertid dubbelprövningen inte något problem. Den
föreslagna paragrafen utformas så att det tills vidare finns möjlighet att
behålla det system för prövningen som gäller idag. Det betyder att
länsstyrelsen kan kvarstå som tillståndsmyndighet enligt väglagen
samtidigt som den kan vara tillståndsmyndighet enligt denna lagstiftning.
Att länsstyrelsen är tillståndsmyndighet enligt denna lag behöver dock
inte anges i lagtexten, utan kan regleras i förordning. Paragrafen
innehåller ett bemyndigande som skapar möjlighet att smidigt övergå till
en annan ordning för prövningen om det i framtiden visar sig mera
ändamålsenligt.

7 § Vad som sägs i 6 § gäller inte anordning som informerar om
affärsrörelse eller annan verksamhet på platsen eller anslagstavla för
meddelanden om kommunala angelägenheter, föreningssammanträden,
auktioner eller liknande. Den som vill sätta upp en sådan anordning eller
anslagstavla får dock söka tillstånd till det hos den myndighet som avses
i 6 §.

Paragrafen motsvarar närmast 22 § andra stycket naturvårdslagen.
Genom paragrafen ges vissa undantag från det tillståndstvång som
stadgas i 6 §.

8 § En sådan anordning eller anslagstavla som avses i 7 § får inte finnas
uppsatt om den är uppenbart vanprydande.

Paragrafen motsvarar delvis 22 § andra stycket naturvårdslagen.
I gällande bestämmelse finns en regel om att föreläggande kan
meddelas om borttagande eller ändring av sådana anordningar som avses
i lagrummet. Denna regel har tagits bort eftersom det i 12 § finns en
möjlighet för kommunen att besluta om de förelägganden och förbud
som behövs för att lagen, och föreskrifter meddelade med stöd av lagen,
skall efterlevas. I stället har i paragrafen införts en materiell regel som
tillsynsmyndigheten kan grunda sitt beslut på.
Vanligtvis är det den som har satt upp anordningen som också skall
anses vara ansvarig för att den tas ner. Det kommer säkerligen situationer
som innebär att den som har satt upp anordningen är okänd eller av annat
skäl inte anträffbar. Då bör tillsynsmyndigheten ha möjlighet att vända
sig mot ansvariga i företag, organisationer osv. även om de inte i praktisk
mening har satt upp anordningen. Därför används uttrycket "får inte
finnas uppsatt" i stället för uttrycket "får inte sättas upp" som
korresponderar med gällande rätt.

9 § Affisch eller annan tillfällig anordning utomhus för reklam,
propaganda eller liknande ändamål skall i andra fall än som avses i 7 §
tas bort av den som ansvarar för anordningen inom fyra veckor efter
uppsättandet, om inte den myndighet som avses i 6 § har medgett annat.

Paragrafen, som motsvarar 22 § tredje stycket naturvårdslagen, innehåller
regler som ger möjlighet att komma till rätta med gamla och skräpiga
affischer samt annan tillfällighetsreklam.
Paragrafen motsvarar det rättsläge som gäller för närvarande.
Beträffande ansvaret för anordningen hänvisas till vad som har anförts i
författningskommentaren till 8 §.

10 § Bestämmelserna i 6 9 §§ gäller inte anordningar inom vägområde
eller för vilka bygglov krävs eller har lämnats. Bestämmelserna gäller
inte heller sådana åtgärder avseende skyltar och ljusanordningar som
inte kräver bygglov efter beslut enligt 8 kap. 5 § första stycket plan- och
bygglagen (1987:10).

Paragrafen motsvarar de förhållanden som gäller för närvarande enligt
22 § fjärde stycket naturvårdslagen. Bestämmelsen syftar till att undvika
dubbelprövning av ärenden om skyltar m.m. som prövas enligt väglagen
och plan- och bygglagen. Det bör observeras att den avsedda prövningen
enligt väglagen endast omfattar anordning inom vägområde. Beträffande
prövning av anordningar utanför vägområde men inom ett avstånd av 50
meter från vägområdet råder fortfarande en situation med
dubbelprövning enligt vad som har utvecklats i författningskommentaren
till 6 §.

Tillsyn m.m.

11 § Naturvårdsverket utövar den centrala tillsynen över efterlevnaden
av bestämmelserna i denna lag och föreskrifter meddelade med stöd av
lagen. Den omedelbara tillsynen utövas av kommunen.

Paragrafen motsvarar delvis 21 § renhållningslagen. Genom paragrafen
pekas ut vilka myndigheter som har tillsynen över att lagstiftningen följs.

12 § Kommunen får besluta om de förelägganden och förbud som behövs
i ett enskilt fall för att denna lag eller föreskrifter meddelade med stöd av
lagen skall efterlevas. I ett beslut om föreläggande eller förbud får vite
sättas ut.
Blir ett föreläggande eller förbud inte åtlytt får kommunen låta vidta
åtgärder på den ansvariges bekostnad.
Kommunen får bestämma att dess beslut skall gälla omedelbart även
om det överklagas.

Paragrafens två första stycken motsvaras av delar av 23 §
renhållningslagen och 17 § tredje stycket naturvårdslagen. Tredje stycket
motsvaras av 25 § renhållningslagen och 39 § fjärde stycket
naturvårdslagen.
Kommunen har i sin egenskap av tillsynsmyndighet både en rättighet
och en skyldighet att meddela de förelägganden och förbud som behövs
för att lagens bestämmelser och föreskrifter meddelade med stöd av lagen
skall efterlevas. Jämför också bestämmelserna om straff i 14 §.
Beslut om föreläggande och förbud får kombineras med vite. Närmare
bestämmelser om vitesföreläggande finns i lagen (1985:206) om viten.
Av viteslagen följer att frågor om utdömande av vite vanligtvis prövas av
länsrätt.
I andra stycket ges kommunerna en befogenhet att verkställa ett beslut
om föreläggande eller förbud på den försumliges bekostnad. Denna
möjlighet bör i allmänhet ses som en utväg att rätta till ett
missförhållande, om övriga vägar har prövats utan framgång.
Enligt tredje stycket ankommer det på kommunen att besluta i vilka
fall beslutet skall gälla omedelbart.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

13 § Regeringen får meddela föreskrifter om avgift för en myndighets
prövning av fråga om tillstånd eller medgivande enligt 5 7 och 9 §§.
Regeringen får överlåta åt myndigheten att meddela sådana föreskrifter.

Paragrafen saknar direkt motsvarighet i gällande rätt. Om det blir många
ansökningar om tillstånd eller medgivande enligt 5 7 och 9 §§ kan
uppgiften att pröva ansökningarna bli betungande för den statliga eller
kommunala myndighet som prövar tillstånden. I så fall bör en avgift
kunna tas ut för tillståndsprövningen. I paragrafen föreslås en
bestämmelse om rätt för regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, myndigheten att meddela föreskrifter om sådana avgifter.
Bestämmelsen har delvis mönster i 27 kap. 1 § miljöbalken. Vad som i
kommentaren till den bestämmelsen sägs om avgifter för tillstånd och
medgivanden har motsvarande tillämpning på avgifter av förevarande
slag. Förevarande bestämmelse innebär dock inte, till skillnad mot
miljöbalkens bestämmelser, att avgift för tillsyn kan utgå.

Ansvarsbestämmelser m.m.

14 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet
1. inte fullgör sin skyldighet enligt 2 § andra stycket eller 3 § som
fastighetsinnehavare,
2. bryter mot 6 eller 9 § eller mot föreskrift som meddelats i samband
med medgivande enligt 9 §.
Till ansvar enligt denna lag döms inte om gärningen är belagd med
straff i brottsbalken eller miljöbalken.
Den som överträtt vitesföreläggande döms inte till ansvar enligt denna
lag för gärning som omfattas av föreläggandet.

Paragrafen motsvarar 24 § tredje - femte styckena renhållningslagen samt
37 § första stycket 6 och tredje stycket naturvårdslagen.
Straffet för överträdelser mot de bestämmelser som samlats i
förevarande lag är enligt naturvårdslagen böter eller fängelse i högst sex
månader och enligt renhållningslagen böter. Det är rimligt att samma
straffskala tillämpas för samtliga överträdelser mot de bestämmelser som
samlas i lagen. Eftersom det fråga om ordningsförseelser synes strängare
straff än böter inte behöva följa på överträdelserna.

15 § Den som gjort sig skyldig till en gärning som avses i 14 § får
förpliktas att ersätta kommunen de kostnader som föranleds av
gärningen.

Paragrafen har motsvarighet i 38 § naturvårdslagen. För de
straffbestämmelser i 14 § som har sitt ursprung i renhållningslagen
saknas motsvarighet. Det finns dock inget sakligt skäl att särbehandla
dessa gärningar.

Överklagande

16 § Kommunens beslut enligt denna lag överklagas till länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Första stycket har motsvarighet i 26 § första stycket renhållningslagen.
Av andra och tredje styckena framgår att överklagande sker till allmän
förvaltningsdomstol.
____________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Tavlor, skyltar, inskrifter eller därmed jämförliga anordningar som
avses i 6 § och som inte undantas i 7 § får bibehållas trots vad som sägs i
de bestämmelserna, om de har satts upp lagligen före den 1 januari
1965.
Om en sådan anordning är uppenbart vanprydande i landskapsbilden,
får länsstyrelsen förelägga den som ansvarar för anordningen att ta bort
den eller ändra den. Föreläggandet får förenas med vite. Om
föreläggandet inte följs skall kronofogdemyndigheten efter ansökan från
länsstyrelsen verkställa beslutet. Verkställighet enligt utsökningsbalken
får då ske.
Om det finns särskilda skäl, skall länsstyrelsen tillerkänna den som
har förelagts att ta bort anordningen ersättning för förlust med ett
belopp som högst motsvarar kostnaderna för att skaffa, sätta upp eller ta
bort anordningen.

Övergångsbestämmelserna motsvarar 47 § naturvårdslagen (1964:822).
Enligt 6 § lagen med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och
skyltning behövs tillstånd för att sätta upp reklamskyltar och vissa
liknande anordningar. Tillståndsplikten gäller dock enligt 7 § inte bl.a.
anordningar som informerar om en verksamhet som bedrivs på platsen.
Bestämmelserna i 6 § har i sak samma innehåll som 22 § första och andra
stycket naturvårdslagen, vilka har gällt sedan naturvårdslagens
ikraftträdande den 1 januari 1965.

5.4 Förslaget till lag om införande av miljöbalken
Allmänna bestämmelser

1 § Miljöbalken och denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
Utan hinder av första stycket skall vad som sägs i 21 och 22 §§ denna
lag träda i kraft den dag regeringen bestämmer.

Miljöbalken skall enligt paragrafen träda i kraft den 1 januari 1999.
Detsamma gäller denna promulgationslag. Tidpunkten för ikraftträdandet
blir dock naturligtvis beroende av när miljöbalken kan komma att antas
av riksdagen.
Andra stycket i paragrafen kommenteras i avsnitt 4.37.8 under
rubriken Prövning vid domstolar och förvaltningsmyndigheter m.m.

2 § Genom miljöbalken upphävs med de begränsningar som framgår av
denna lag
1. naturvårdslagen (1964:822),
2. miljöskyddslagen (1969:387),
3. lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten,
4. lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle,
5. lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark,
6. renhållningslagen (1979:596),
7. hälsoskyddslagen (1982:1080),
8. vattenlagen (1983:291),
9.lagen (1983:292) om införande av vattenlagen (1983:291),
10. lagen (1983:428) om spridning av bekämpningsmedel över
skogsmark,
11. lagen (1985:426) om kemiska produkter,
12. miljöskadelagen (1986:225),
13. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.,
14. lagen (1991:639) om förhandsgranskning av biologiska
bekämpningsmedel,
15. lagen (1994:900) om genetiskt modifierade organismer, och
16. lagen (1994:1818) om åtgärder beträffande djur och växter som
tillhör skyddade arter.

Bestämmelserna i 15 lagar samordnas i miljöbalken. Dessa lagar skall
enligt paragrafen upphöra att gälla samtidigt som miljöbalken träder i
kraft. Även vattenlagens promulgationslag skall upphöra att gälla vid
nämnda tidpunkt.
Av 16 § framgår att vattenlagen fortfarande skall tillämpas i några fall.

3 § Om det i en lag eller någon annan författning hänvisas till
bestämmelser som har ersatts genom bestämmelser i miljöbalken eller i
denna lag, skall i stället de nya bestämmelserna tillämpas.

I följdlagstiftningsarbetet kommer att föreslås ändringar i alla de lagar
där hänvisningar förekommer till någon lag som skall upphävas enligt
2 §. För det fall att någon lag förbises liksom beträffande författningar av
lägre dignitet - vilka kanske inte alla hinner gås igenom innan balken
träder i kraft - finns en bestämmelse i denna paragraf att de nya
bestämmelserna skall tillämpas även om det hänvisas till bestämmelser
som ersatts av balken eller denna lag. Bestämmelsen syftar inte bara på
lagar som enligt 2 § upphävs i samband med miljöbalkens ikraftträdande,
utan också på alla författningar och föreskrifter som hänvisar till en
bestämmelse som får sin motsvarighet i miljöbalken.

4 § Föreskrifter som gäller vid miljöbalkens ikraftträdande skall anses
meddelade med stöd av motsvarande bestämmelser i balken, om de har
meddelats med stöd av bestämmelser i en lag som anges i 2 § eller
motsvarande bestämmelser i en äldre lag. Detta gäller dock inte om
regeringen föreskriver något annat. Det gäller inte heller för föreskrifter
som har meddelats av en annan myndighet än regeringen, om den
myndighet som regeringen bestämmer föreskriver något annat.

I avsnitt 4.37.4 under rubriken Föreskrifter har anförts att föreskrifter
som har meddelats före miljöbalkens ikraftträdande alltjämt skall gälla,
om de inte har hunnit ersättas av nya föreskrifter. Enligt paragrafen skall
därför sådana föreskrifter anses meddelade med stöd av motsvarande
bestämmelser i miljöbalken. Föreskrifter, dvs. normer, finns i mycket
stort antal. Bland dessa ingår även sådana som har meddelats på lokal
nivå. Även beslut om generella förbud omfattas.
Det kan tänkas att det finns föreskrifter utfärdade med stöd av ännu
äldre lagar än de som nu föreslås upphävda, exempelvis enligt lagen
(1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor. Även sådana föreskrifter
omfattas av övergångsbestämmelsen.
Paragrafen medför att de föreskrifter som har meddelats med stöd av
äldre lag kommer att vara straffsanktionerade genom
ansvarsbestämmelserna i miljöbalken.

5 § Tillstånd, godkännanden, lagligförklaringar, undantag, dispenser,
beslut om överlåtelse av tillsynsansvar, medgivanden, förelägganden och
förbud enligt 20 § naturvårdslagen (1964:822), villkor eller
registreringar som avser verksamheter, hanteringar eller andra åtgärder
skall fortsätta att gälla, om de har meddelats genom beslut enligt
bestämmelser i en lag som anges i 2 § eller motsvarande bestämmelser i
äldre lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av sådana
bestämmelser. Besluten skall anses meddelade med stöd av motsvarande
bestämmelser i miljöbalken eller i föreskrifter som har meddelats med
stöd av miljöbalken, om det inte följer något annat av denna lag eller av
föreskrifterna.
Första stycket gäller inte sådan dispens från skyldigheten att söka
tillstånd som anges i 10 § andra stycket eller 17 § andra stycket
miljöskyddslagen (1969:387) i dess lydelse före den 1 juli 1981.
Villkoren för en sådan dispens skall dock fortsätta att gälla till dess
något annat bestäms. Bestämmelserna i 26 kap. 9 § miljöbalken
tillämpas på villkoren. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter
mot sådant villkor, döms till böter eller fängelse i högst två år.

Tillstånd, godkännanden, lagligförklaringar, undantag, dispenser, beslut
om överlåtelse av tillsynsansvar, medgivanden, förelägganden och
förbud enligt 20 § naturvårdslagen (1964:822), villkor och registreringar
fortsätter enligt paragrafen att gälla enligt sitt innehåll. De skall anses
som beslut meddelade med stöd av balken eller av föreskrifter utfärdade
med stöd av bemyndiganden i balken. Undantag från detta kan dock följa
av denna lag. Även i nya föreskrifter, enligt vilka de äldre besluten skulle
anses meddelade, kan föreskrivas att de äldre besluten inte skall anses
som beslut enligt föreskrifterna, om det finns skäl till det.
Paragrafen omfattar inte bara tillstånd etc. enligt de lagar som upphävs
genom miljöbalken, utan även sådana som har meddelats enligt äldre
lagar som har ersatts av de nu upphävda lagarna. Exempelvis omfattas
vattendomstols eller synemans medgivande enligt vattenlagen (1918:523)
att släppa ut förorenat vatten eller lägga upp fast avfall. Ett annat
exempel är regeringens tillstånd enligt 136 a § byggnadslagen (1947:385)
att anlägga stora verksamheter.
Bestämmelsen innebär bl.a. att miljöbalkens omprövningsregler kan
tillämpas på de gamla tillstånden. Vissa begränsningar i detta gäller dock
enligt bestämmelserna i denna lag.
I avsnitt 4.37.7 under rubriken Miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd
har anförts att tillståndsprövning skall ske av verksamheter som bedrivs
med stöd av dispenser enligt miljöskyddslagen (1969:387) i dess lydelse
före den 1 juli 1981. Av paragrafens andra stycke framgår därför att
dispenserna inte skall fortsätta att gälla. De villkor som har meddelats i
dispenserna skall dock fortsätta att gälla tills något annat bestäms. Det
normala blir att villkoren ersätts av villkor i ett tillstånd.
Bestämmelserna i 26 kap. 9 § miljöbalken skall tillämpas på villkoren
i en dispens. Detta innebär bl.a. att en tillsynsmyndighet med stöd av
26 kap. skall kontrollera efterlevnaden av villkoren och kunna meddela
nya förelägganden eller förbud enligt det kapitlet. Vidare har i andra
stycket sista meningen angetts att den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot sådant dispensvillkor som meddelats enligt
lydelsen före den 1 juli 1981, döms till böter eller fängelse i högst två år.
Detta motsvarar den straffbestämmelse som fanns i punkt 4 i
övergångsbestämmelserna till ändringarna 1981.

6 § Mål och ärenden som har inletts före miljöbalkens ikraftträdande
skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om det inte
följer något annat av denna lag. Bestämmelserna om
miljökvalitetsnormer i 5 kap. och 16 kap. 5 § miljöbalken skall tillämpas
omedelbart.
Miljödomstolarna och Miljööverdomstolen skall i överklagade eller
överlämnade mål och ärenden som har inletts före miljöbalkens
ikraftträdande tillämpa bestämmelserna i miljöbalken i fråga om
förfarandet. Äldre bestämmelser skall dock fortfarande tillämpas i fråga
om miljökonsekvensbeskrivningar.

Paragrafen kommenteras i avsnitt 4.37.8 under rubriken Prövning vid
domstolar och förvaltningsmyndigheter m.m.

7 § Vad som enligt miljöbalken gäller om ägare av en fastighet skall
tillämpas även på den som innehar en fastighet med ständig
besittningsrätt eller med fideikommissrätt.

När det i miljöbalken talas om ägare till en fastighet skall bestämmelsen
tillämpas även på ständig besittningsrätt och fideikommissrätt.
Med ständig besittningsrätt avses bl.a. stadgad åborätt. Detta är en
ärftlig besittningsrätt som från och med 1700-talet uppläts åt landbor på
kronohemman. Äldre bestämmelser gäller enligt 7 § lagen (1970:995) om
införande av jordabalken fortfarande för stadgad åborätt.
Med fideikommiss avses egendom som till följd av en föreskrift i ett
fideikommissbrev eller ett testamente för alltid skall stanna i en viss
släkt. Fideikommissinstitutet har funnits i Sverige sedan 1600-talet.
Möjligheten att upprätta fideikommiss i fast egendom kvarstod till år
1810. Kvarstående fideikommiss skall enligt 3 § lagen (1963:583) om
avveckling av fideikommiss upphöra när den som vid lagens
ikraftträdande var innehavare av fideikommisset avlider. Lagen
innehåller dock bestämmelser om uppskjuten avveckling. Av
Kulturarvsutredningens delbetänkande Kulturegendomar och
kulturföremål, SOU 1995:128, bil. 2, framgår att det 1995 fanns 36
kvarvarande fideikommiss med fastighet. Tre av dessa var under
avveckling. Beträffande fideikommissens framtid är att märka att
Kulturarvsutredningen har föreslagit att kulturhistoriskt värdefulla
fideikommiss inte skall avvecklas förrän deras långsiktiga bevarande i
sammanhållen form tryggats på annat sätt (SOU 1995:128 s. 212 f).
I punkt 6 i övergångsbestämmelserna till expropriationslagen
(1972:719) finns en bestämmelse som är av intresse för miljöbalken.
Enligt bestämmelsen får löseskilling och intrångsersättning för en
fastighet som innehas med fideikommissrätt inte sättas lägre än som
föranleds av lagens ersättningsregler. Sådan ersättning som tillkommer
innehavaren av fideikommissegendomen skall alltid nedsättas hos
länsstyrelsen och får inte betalas ut innan Fideikommissnämnden har
bestämt vad som skall ske med ersättningen. Expropriationslagens
övergångsbestämmelse gäller även vid tillämpningen av miljöbalkens
regler om inlösen och ersättning vid ingripanden av det allmänna och
vattenverksamhet (31 kap. 2 § miljöbalken). Den behöver därför inte
upprepas i miljöbalkens övergångsbestämmelser.

Särskilda övergångsbestämmelser till 2 kap. miljöbalken m.m.

8 § Bestämmelserna i 2 kap. 8 § och 10 kap. 2 § miljöbalken skall
tillämpas i fråga om miljöfarlig verksamhet vars faktiska drift har pågått
efter den 30 juni 1969, om verkningarna av verksamheten alltjämt pågår
vid tiden för miljöbalkens ikraftträdande enligt 1 §, och det föreligger
behov av att avhjälpa skador eller olägenheter som har orsakats av
verksamheten.

Paragrafen innebär att miljöbalkens regler om skyldighet att avhjälpa
skada eller olägenhet i 2 kap. 8 § miljöbalken och reglerna om
efterbehandlingsansvar i 10 kap. 2 § miljöbalken skall tillämpas i fråga
miljöfarlig verksamhet vars faktiska drift har pågått efter
miljöskyddslagens ikraftträdande den 1 juli 1969, om verkningarna av
verksamheten alltjämt pågår vid miljöbalkens ikraftträdande.
Efterbehandlingsansvarets omfattning framgår av 10 kap. 4 §. Det är
solidariskt enligt 10 kap. 6 §. Dessa sistnämnda bestämmelser är
accessoriska till 10 kap. 2 §. Att det här knytes an till den faktiska
driften, till skillnad från vad nedan och i den allmänna motiveringen
utvecklas om att det är verkningarna av den miljöfarliga verksamheten
som har betydelse, har att göra med att övergångsregeln i paragrafen
utgör en avgränsning mot tiden före miljöskyddslagens ikraftträdande
den 1 juli 1969. Före denna tidpunkt existerade inte begreppet miljöfarlig
verksamhet. Vid sådant förhållande är det lämpligare att låta
miljöbalkens reglers tillämpning bero på att den faktiska driften bedrivits
efter den 30 juni 1969.
Vad som menas med miljöfarlig verksamhet enligt miljöbalken
framgår av 9 kap. 1 §. I paragrafen definieras begreppet miljöfarlig
verksamhet. Det är därför i likhet med miljöskyddslagen inte säkert att en
verksamhet är farlig för miljön bara för att den har betecknats som
miljöfarlig i 9 kap. 1 § miljöbalken. Om miljön påverkas eller kan
påverkas på något av de sätt som anges i 9 kap. 1 § så är det fråga om
miljöfarlig verksamhet. Vidare skall i likhet med vad som gäller enligt
miljöskyddslagen ordet verksamhet inte övertolkas. Någon verksamhet i
form av en mänsklig aktivitet behöver inte bedrivas. Det räcker med att
förutsättningarna i någon av punkterna 1-3 i 9 kap. 1 § är uppfyllda för
att miljöfarlig verksamhet skall anses vara för handen. En
markanvändning, där någon mänsklig aktivitet inte bedrivs, men där det
finns risk för att den leder till utsläpp eller någon annan form av
olägenhet för omgivningen, definieras som miljöfarlig verksamhet. En
nedlagd soptipp, där det inte längre tippas sopor och där det
överhuvudtaget inte pågår någon verksamhet, är ändå enligt miljöbalkens
definition i 9 kap. 1 § att betrakta som en miljöfarlig verksamhet
eftersom markanvändningen kan leda till förorening av omgivningen
genom lakvattenläckage från soptippen.
Enligt 9 kap. 1 § miljöbalken kommer det alltså i likhet med vad som
gäller enligt miljöskyddslagen att vara verkningarna av verksamheten
som har betydelse. Behovet av att avhjälpa en skada eller en olägenhet är
normalt kopplat till en förorening som är utsträckt i tiden eller med andra
ord ett perdurerande förhållande. Olägenheten kvarstår till dess
avhjälpande sker. Det är angeläget att avhjälpande sker och behovet av
avhjälpande kvarstår till dess verkningarna upphört. Kravet på
återställning kan inte preskriberas enligt miljöbalken (10 kap. 4 § andra
stycket).
Det väsentliga för frågan om miljöfarlig verksamhet pågår eller ej är
således enligt såväl miljöbalken som enligt vedertagen uppfattning enligt
miljöskyddslagen när verkningarna av verksamheten upphört. När den
faktiska driften upphört saknar som nyss nämnts betydelse.
När ansvarets omfattning bestäms skall bl.a. beaktas hur lång tid som
förflutit sedan föroreningarna ägt rum, 10 kap. 4 § miljöbalken. Detta kan
i vissa situationer leda till jämkat ansvar eller att något ansvar inte skall
utkrävas. Skälighetsbedömningen utvecklas i avsnitt 4.37.5.

Särskilda övergångsbestämmelser till 7 kap. miljöbalken

9 § Beslut som har meddelats före miljöbalkens ikraftträdande om att
skydda och vårda ett område eller föremål samt beslut om ändring av
tidigare sådana beslut gäller fortfarande. Sådana beslut skall anses
meddelade med stöd av motsvarande bestämmelser i miljöbalken.
Naturvårdsområden skall vid tillämpningen av miljöbalken anses som
naturreservat.
Om ett förordnande enligt 2 kap. 14 § tredje stycket vattenlagen
(1918:523) till skydd mot förorening eller 2 kap. 62 § samma lag till
skydd för vattenförsörjningen ändras eller upphävs, skall det antecknas i
inskrivningsregistret.

Av paragrafen framgår att tidigare beslut om områdesskydd skall
fortsätta att gälla. Bestämmelsen omfattar både områdesförordnandet
som sådant och de föreskrifter som detta beslut innehåller. Den gäller
även beslut om att t.ex. ändra omfattningen av ett redan skyddat område
eller att lägga till föreskrifter.
Exempel på skyddsformer från naturvårdslagen (1964:822) som
omfattas av paragrafen är nationalpark, naturreservat, naturminne, s.k.
djur- eller växtskyddsområden enligt 14 b § i den lagen samt
naturvårdsområden. Övergångsbestämmelsen omfattar också
miljöskyddsområden som har inrättats enligt 8 a § miljöskyddslagen
(1969:387) och vattenskyddsområden inrättade enligt 19 kap. 2 §
vattenlagen (1983:291). Vidare omfattas biotopskydd enligt 21 §
naturvårdslagen, i de fall där området har pekats ut i enskilda fall, samt
strandskyddsområden enligt 15 § samma lag, när området i enskilda fall
har vidgats utöver den generella 100-metersgränsen.
Paragrafen gäller även skyddsformer enligt redan upphävd lagstiftning,
i den mån detta skydd fortfarande fanns vid miljöbalkens ikraftträdande.
En skyddsform som fortfarande har stor betydelse är förordnanden till
skydd för landskapsbilden enligt 19 § naturvårdslagen i dess lydelse före
den 1 januari 1975. Enligt punkt 6 i övergångsbestämmelserna till 1974
års ändringar i den lagen gäller i fråga om förordnanden som har
meddelats enligt 19 § i dess tidigare lydelse äldre bestämmelser intill
dess länsstyrelsen förordnar annat.
Bestämmelserna i miljöbalken innebär att skyddsformerna
naturreservat och naturvårdsområde slås samman till en skyddsform som
benämns naturreservat. Som framgår av avsnitt 4.13.2 och 4.37.6
bibehålls däremot det särskilda skyddet enligt 14 b § naturvårdslagen för
en djur- eller växtart inom ett visst område som ett självständigt
skyddsinstitut. Miljöbalkens bestämmelser om naturreservat skall således
enligt vad som anges i den tredje meningen i paragrafens första stycke
tillämpas även på områden som skyddas som naturvårdsområde.
Beträffande skyddsformer i sedan tidigare upphävda lagar får det
avgöras efter omständigheterna vilken skyddsform i miljöbalken som
skall tillämpas. Vid denna bedömning har områdesskyddets syfte störst
betydelse. Vägledning kan vidare hämtas från de regler som finns för att
uppnå syftet. Om det inte går att hitta någon motsvarighet i miljöbalken
bör det gamla förordnandet om områdesskydd omprövas.
Föreskrifter enligt 1918 års vattenlag till skydd mot förorening eller till
skydd för vattenförsörjningen antecknades vid sin tillkomst i
fastighetsboken. Om de nu ändras eller upphävs måste därför även det
antecknas. Detta framgår av paragrafens andra stycke.

10 § Strandområden som vid utgången av juni 1975 ingick i fastställd
generalplan, stadsplan eller byggnadsplan skall inte omfattas av
strandskydd enligt miljöbalken, om det inte bestäms något annat.

Paragrafen motsvarar punkt 4 i övergångsbestämmelserna till 1974 års
ändringar i naturvårdslagen (SFS 1974:1025).
Fortfarande finns ett stort antal stadsplaner och byggnadsplaner enligt
byggnadslagen (1947:385). Dessa gäller enligt 17 kap. 4 § plan- och
bygglagen (1987:10) som detaljplaner. Fastställda generalplaner gäller
enligt 17 kap. 3 § samma lag som områdesbestämmelser. När det
generella strandskyddet infördes år 1975 undantogs områden som ingick
i fastställda generalplaner, stadsplaner eller byggnadsplaner. Detta
undantag kommer alltså att finnas kvar även i fortsättningen.
Det har hittills rått tvekan om vad som skall gälla med avseende på
strandskyddet när en sådan äldre plan som avses här upphävs (jfr t.ex.
SOU 1990:38 s. 231ff och Naturvårdsverkets allmänna råd 97:1 s. 28f).
Såsom Lagrådet har framhållit avses motsvarande oklarhet bli undanröjd
för framtiden genom 7 kap. 15 § andra stycket sista meningen
miljöbalken. Där föreskrivs att strandskydd återinträder om området
upphör att ingå i detaljplan eller områdesbestämmelser. Miljöbalkens
regel avses således inte få tillämplighet även på områden som omfattades
av en plan vid utgången av juni 1975. I enlighet med vad Lagrådet har
konstaterat, innebär alltså den föreslagna regleringen att strandområden
som vid utgången av 1975 ingick i fastställd generalplan, stadsplan eller
byggnadsplan aldrig kommer att omfattas av strandskydd med mindre än
att något annat bestäms.

11 § Förordnanden om undantag från strandskydd som har meddelats
enligt 15 § andra stycket första meningen naturvårdslagen (1964:822) i
dess lydelse före den 1 juli 1994 skall omprövas med tillämpning av
7 kap. 13 § miljöbalken senast den 30 juni 1999. Har ett förordnande
inte omprövats innan dess, upphör förordnandet att gälla.

Paragrafen motsvarar punkt 2 i övergångsbestämmelserna till de
ändringar i naturvårdslagens strandskyddsregler som trädde i kraft den 1
juli 1994 (SFS 1994:854).
Syftet med strandskyddet var före den 1 juli 1994 enbart att trygga
förutsättningarna för allmänhetens friluftsliv. Från och med nämnda
datum syftar strandskyddet dessutom till att bevara goda livsvillkor på
land och i vatten för djur- och växtlivet. Med stöd av äldre lydelse av
15 § andra stycket första meningen naturvårdslagen (jfr 7 kap. 15 § första
stycket i förslaget till miljöbalk) har länsstyrelsen haft rätt att upphäva
strandskyddet inom områden som uppenbart saknar betydelse för
allmänhetens friluftsliv. Sådana områden kan dock ha betydelse för
strandskyddets nya syfte, att bevara goda livsvillkor för djur- och
växtarter. En omprövning skall därför ske av tidigare upphävanden. Om
omprövning inte sker senast den 30 juni 1999 inträder åter strandskydd.
Det bör påpekas att denna övergångsbestämmelse inte gäller för de
undantag som skett i samband med detaljplaner eller
områdesbestämmelser, eftersom dessa undantag har meddelats enligt
15 § tredje stycket i tidigare lagstiftning.
Enligt punkt 3 i övergångsbestämmelserna till nämnda ändringar i
naturvårdslagen skulle ett beslut om dispens från strandskydd som har
meddelats enligt 16 a § naturvårdslagen före den ändrade lydelsen gälla
även därefter. Detta följer redan av den övergångsbestämmelse som
meddelas i 5 § denna promulgationslag. Någon särskild
övergångsbestämmelse om strandskyddsdispens behövs därför inte.
Enligt punkt 4 i övergångsbestämmelserna till nämnda ändringar får
byggnader, anläggningar eller anordningar som tillkommit före
ändringen av 15 § naturvårdslagen användas för sitt ändamål också i
fortsättningen. Detta bör betraktas som en självklarhet och behöver inte
sägas i övergångsbestämmelserna.

12 § Bestämmelsen i 7 kap. 18 § andra stycket miljöbalken om när ett
beslut om dispens från förbudet att vidta åtgärder i strandskyddsområde
upphör, skall från och med den 1 januari 2000 tillämpas också på
dispenser meddelade före den 1 augusti 1991.

Från och med den 1 augusti 1991 infördes i naturvårdslagen en
bestämmelse av den innebörden att ett beslut om dispens från förbudet att
vidta åtgärder i strandskyddsområde skulle upphöra att gälla om den
åtgärd som dispensen avsåg inte påbörjats inom två år eller avslutats
inom fem år från den dag då beslutet vann laga kraft. I förevarande
paragraf föreskrivs att efter den 1 januari 2000 skall detsamma gälla även
för dispenser meddelade före införandet av naturvårdslagens
bestämmelsen. Avsnitt 4.37.6 innehåller ytterligare motiv till att införa
denna paragraf i miljöbalkens promulgationslag.

13 § Föreskrifter enligt 7 kap. 20 § miljöbalken för ett
miljöskyddsområde innebär inte inskränkningar av tillstånd enligt
miljöskyddslagen (1969:387).

En nyhet i miljöbalken är att föreskrifter för ett miljöskyddsområde skall
kunna innebära inskränkningar i tillstånds rättskraft. Detta skall dock inte
gälla tillstånd som har meddelats enligt miljöskyddslagen. Dessa tillstånd
kan dock omprövas för att de strider mot föreskrifterna. Ytterligare motiv
till paragrafen lämnas i avsnitt 43.7.6.

14 § Bestämmelserna om förlängning av interimistiska förbud i
naturvårdslagen (1964:822) skall fortfarande tillämpas i fråga om
förbud som gäller vid miljöbalkens ikraftträdande.

Då en fråga har uppkommit om bildande av naturreservat eller om
meddelande av beslut om nya grunder för ett reservat eller ytterligare
inskränkningar i reservatet, får länsstyrelsen enligt 11 § naturvårdslagen
för viss tid, högst tre år, meddela förbud mot att utan länsstyrelsens
tillstånd vidta åtgärder som strider mot syftet med
reservatsföreskrifterna. Om det finns särskilda skäl får det interimistiska
förbudet förlängas med högst tre år. Bestämmelsen kan tillämpas också
vid skyddsformerna naturminne och naturvårdsområde.
I miljöbalken kommer det enligt 7 kap. 24 § att bli möjligt att meddela
interimistiska förbud på högst fem år. Tiden blir alltså kortare. Dessutom
kommer det att krävas synnerliga skäl för det sista året. Enligt
förevarande paragraf i promulgationslagen skall den nya bestämmelsen
inte tillämpas på förbud som gäller vid balkens ikraftträdande. Detta
innebär att en treårig förlängning skall kunna ske även efter det att balken
har trätt i kraft.

Särskilda övergångsbestämmelser till 10 kap. miljöbalken

15 § Vid tillämpningen av 10 kap. 3 § beaktas inte förvärv som har skett
före miljöbalkens ikraftträdande.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
De i paragrafen angivna föreskrifterna i 10 kap. miljöbalken är av
sådan karaktär att de skall tillämpas först när miljöbalken träder i kraft.
Miljöbalksförslaget innehåller således i 10 kap. en betungande regel för
enskilda, en regel som inte har någon motsvarighet i gällande rätt. Den
betungande regeln återfinns i 10 kap. 3 § och innebär att den som
förvärvat fastighet med vetskap om förorening eller som vid en
undersökning borde ha upptäckt föroreningen skall ha ett
efterbehandlingsansvar. Denna regel skall inte tillämpas på förvärv som
skett före miljöbalkens ikraftträdande.

Särskilda övergångsbestämmelser till 11 kap. miljöbalken

16 § I fråga om allmänna flottleder skall fortfarande tillämpas
bestämmelserna i vattenlagen (1983:291) om
1. rådighet i 2 kap. 4 § 4 och 5 § första stycket 2,
2. särskilda tvångsrätter i 8 kap. 1 § första stycket 3,
3. ersättning i 9 kap. 3 § andra stycket, 11 § tredje stycket, 14 § och
15 §,
4. prövningen av vattenmål i 13 kap. 13 § första stycket 8,
5. utrivning i 14 kap. 3 §, och
6. omprövning i 15 kap. 9 §.
Vad som sägs i 14 kap. 3 § och 15 kap. 9 § vattenlagen (1983:291) om
vattendomstolen skall i stället gälla miljödomstolen.
Utöver vad som har sagts nu gäller vattenlagen (1983:291) även i den
utsträckning som framgår av 7 och 13 §§ lagen (1919:426) om flottning i
allmän flottled samt i 12 och 25 §§ lagen (1976:997) om vattenförbund.

Bestämmelsen kommenteras i avsnitt 4.37.7. I förhållande till
Miljöbalksutredningens förslag har paragrafen kompletterats med ett nytt
sista stycke. Det innehåller ett undantag från huvudregeln i 3 § om att
hänvisningar till upphävd lag skall ses somhänvisningar till miljöbalken.
Undantaget innebär att hänvisningarna i flottningslagen och lagen om
vattenförbund till vissa delar av vattenlagen (1983:291) alltjämt skall
avse sistnämnda lag. Regleringen är föranledd av Miljöbalksutredningens
förslag i betänkandet Följdlagstiftning till miljöbalken (SOU 1997:32)
som kommer att ligga till grund för regeringens kommande proposition
med förslag till följdändringar i bl.a. de lagar som anges i förevarande
paragraf.

17 § Om en vattenanläggning har tillkommit utan tillstånd enligt
vattenlagen (1983:291) eller motsvarande äldre lagstiftning eller om
tillståndsfrågan beträffande en sådan anläggning är oklar, får den som
äger anläggningen eller avser att utnyttja den för vattenverksamhet
begära prövning av anläggningens laglighet hos miljödomstolen.
Begärs tillstånd att ändra en vattenanläggning som har tillkommit
utan tillstånd före miljöbalkens ikraftträdande, skall ansökan samtidigt
göras om prövning av anläggningens laglighet.
Andra stycket gäller också när ansökan görs enligt 28 kap. 12 § miljö-
balken om att få använda någon annans anläggning. Den som gör en
sådan ansökan får även begära prövning av anläggningens laglighet.
En lagligförklaring får förenas med villkor.

Det vattenrättsliga institutet laglighetsprövning, som reglerats i 4 kap. 5 §
vattenlagen, saknar motsvarighet i övriga lagar som skall ingå i
miljöbalken. Såsom framgår av avsnitt 4.16 har institutet ansetts
otidsenligt i ett miljöbalksperspektiv och inte förts in i miljöbalken.
Eftersom det alltjämt finns behov av institutet beträffande
vattenanläggningar som tillkommit i förfluten tid har regler om
lagligförklaring, efter inrådan av Lagrådet, tagits in bland
övergångsbestämmelserna till miljöbalken. Reglerna har dock i någon
mån utformats på ett annat sätt än Lagrådet föreslagit. Den huvudsakliga
skillnaden består i att förevarande bestämmelse endast avser
lagligförklaring av vattenanläggningar. Prövningen som gäller
lagligförklaring enligt vattenlagen har kunnat avse "vattenföretag" varvid
inte bara utförande av vattenanläggning utan också verksamhet som
påbörjats utan tillstånd omfattats av institutet. Med hänsyn till grunderna
för att mönstra ut institutet ur miljöbalken saknas skäl för att ge
ifrågavarande övergångsbestämmelse motsvarande tillämpningsområde,
dvs. miljöbalkens bestämmelser är principiellt inriktade på att
verksamheter och anläggningar skall förprövas. Enligt förevarande
paragraf avses prövningen som gäller lagligförklaring således kunna
komma ifråga enbart beträffande äldre anläggningar, exempelvis diken,
dammar och andra kraftverksanläggningar, bryggor etc, för vilka det inte
har meddelats något tillstånd eller tillståndsfrågan är oklar. Utnyttjas
anläggningen för vattenverksamhet, såsom denna definieras i
miljöbalken, skall tillstånd för själva verksamheten prövas enligt
miljöbalken. Liksom enligt vattenlagens regel är förutsättningen för
laglighetsprövning att vattenanläggningen har tillkommit utan tillstånd.
Det saknar betydelse om tillståndsskyldighet har förelegat eller inte.
Beträffande äldre vattenanläggningar är det ofta svårt att avgöra om
tillstånd finns. Detta bör inte utgöra något hinder mot att en ansökan om
lagligförklaring tas upp till prövning. I förtydligande syfte har paragrafen
kompletterats så att det av lagtexten framgår att laglighetsprövning kan
ske i de fall då tillståndsfrågan är oklar.
Enligt paragrafens andra stycke får en ansökan om tillstånd att ändra
en vattenanläggning som har utförts utan tillstånd prövas endast om
prövning av anläggningens laglighet begärs samtidigt. Detta gäller
oavsett om tillståndsplikt har förelegat enligt äldre lag eller inte.
Det tredje stycket behandlar lagligförklaring av vattenanläggningar
som någon annan än anläggningens innehavare begär att få använda.

18 § Frågan om lagligheten av en vattenanläggning som har tillkommit
före ikraftträdandet av miljöbalken utan tillstånd enligt vattenlagen
(1983:291) eller motsvarande äldre bestämmelser bedöms enligt de
bestämmelser som gällde vid anläggningens tillkomst.

Av föregående paragraf framgår att laglighetsprövning av
vattenanläggningar som utförts före miljöbalkens ikraftträdande skall
vara möjlig. Prövningen av lagligheten skall ske med utgångspunkt i de
bestämmelser som gällde vid anläggningens tillkomst, dvs. 1983 års
vattenlag, 1918 års vattenlag eller motsvarande äldre bestämmelser.
Någon tillståndsprövning av en vattenanläggning som är att anse som
laglig enligt äldre bestämmelser behöver alltså inte ske enligt
miljöbalken. Anläggningen är däremot underkastad miljöbalkens regler
om bl.a. underhåll och tillsyn.

19 § Vad som föreskrivs om underhåll i 11 kap. 17 § andra stycket
miljöbalken gäller även den som med stöd av 8 kap. 2 § vattenlagen
(1983:291) eller motsvarande äldre bestämmelser har getts rätt att
använda någon annans vattenanläggning.
Vad som föreskrivs om en ny fastighetsägares skyldigheter i 11 kap.
21 § första stycket miljöbalken gäller även när den förra ägaren har
övertagit underhållsskyldigheten med stöd av 14 kap. 2 § vattenlagen
(1983:291).

Med stöd av 28 kap. 12 § miljöbalken skall miljödomstolen kunna ge en
person rätt att använda någon annans vattenanläggning. Den som får
denna rätt blir enligt 11 kap. 17 § andra stycket underhållsskyldig
tillsammans med ägaren. Motsvarande rätt att använda någon annans
vatten-anläggning följer av 8 kap. 2 § vattenlagen (1983:291). Enligt den
nu behandlade paragrafens första stycke skall miljöbalkens regel om
underhållsskyldighet gälla även för den som får använda någon annans
anläggning med stöd av äldre bestämmelser.
Enligt 11 kap. 20 § miljöbalken kan miljödomstolen i stället för att
lämna tillstånd att riva ut en vattenanläggning i ytvatten förordna att
skyldigheten att underhålla anläggningen och att fullgöra vad som i
övrigt åligger anläggningens ägare skall övergå på en fastighetsägare
som skulle skadas av utrivningen. Om fastigheten därefter överlåts svarar
enligt 11 kap. 21 § den nya ägaren för de skyldigheter som följer av
övertagandet. Enligt andra stycket i förevarande paragraf gäller detta
även när skyldigheten att underhålla anläggningen har övergått på den
förra fastighetsägaren med stöd av 14 kap. 2 § vattenlagen (1983:292).
Miljöbalkens regler om underhåll av vattenanläggningar gäller i övrigt
för äldre anläggningar utan att någon särskild övergångsbestämmelse
meddelas om detta.

Särskilda övergångsbestämmelser till 16-23 kap. miljöbalken

20 § Mål och ärenden som före miljöbalkens ikraftträdande har inletts
hos en domstol, en annan myndighet eller en förrättningsman som enligt
miljöbalken eller föreskrifter meddelade med stöd av balken inte skall
handlägga sådana mål eller ärenden, skall slutföras av den domstolen,
myndigheten eller förrättningsmannen, om inte annat följer av denna lag.

Paragrafen kommenteras i avsnitt 4.37.8 under rubriken Prövning vid
domstolar och förvaltningsmyndigheter m.m.

21 § Ett ärende hos Koncessionsnämnden för miljöskydd som inte har
avgjorts vid miljöbalkens ikraftträdande skall därefter handläggas av
den miljödomstol som är behörig enligt 20 kap. 8 § miljöbalken.

Paragrafen, som kommenteras närmare i avsnitt 4.37.8 under rubriken
Prövning vid domstolar och förvaltningsmyndigheter m.m., innebär att
icke avgjorda ärenden hos Koncessionsnämnden för miljöskydd skall
överlämnas till miljödomstol för fortsatt handläggning när nämnden
läggs ner. Av detta följer att ärenden som enligt äldre bestämmelser
skulle ha överklagats hos nämnden istället skall överklagas hos och
handläggas av den miljödomstol som är behörig enligt 20 kap. 8 §
miljöbalken. Enligt 1 § andra stycket denna lag kan regeringen bestämma
tidpunkten för ikraftträdandet av denna paragraf.

22 § Ett mål hos en vattendomstol som inte har avgjorts vid miljöbalkens
ikraftträdande skall därefter handläggas av den miljödomstol som är
behörig enligt 20 kap. 8 § miljöbalken.
Ett mål hos Vattenöverdomstolen som vid ikraftträdandet inte har
avgjorts skall därefter handläggas av Miljööverdomstolen.

Paragrafen överensstämmer i sak med föregående paragraf, men handlar
om mål hos vattendomstol respektive Vattenöverdomstolen som inte har
avgjorts vid tidpunkten för miljöbalkens ikraftträdande. Av denna
paragraf följer också att avgöranden som enligt äldre bestämmelser
skulle ha överklagats hos vattendomstol och Vattenöverdomstolen istället
skall överklagas och handläggas hos miljödomstol respektive
Miljööverdomstolen. Paragrafen kommenteras ytterligare i avsnitt 4.37.8
under rubriken Prövning vid domstolar och förvaltningsmyndigheter
m.m. Se även 1 § andra stycket denna lag.

23 § Äldre bestämmelser gäller i fråga om överklagande och krav på
prövningstillstånd, om
1. en dom eller ett beslut har meddelats före miljöbalkens
ikraftträdande, eller
2. en dom eller ett beslut har meddelats av en allmän
förvaltningsdomstol efter miljöbalkens ikraftträdande.
Beslut som efter miljöbalkens ikraftträdande meddelas av statlig
förvaltningsmyndighet enligt någon av de lagar som upphävs genom 2 §
skall överklagas till miljödomstol, om ett beslut i motsvarande fråga
enligt miljöbalken skall överklagas till sådan domstol. Beslut som efter
ikraftträdandet meddelas av Koncessionsnämnden för miljöskydd skall
dock överklagas till Miljööverdomstolen.
Har före miljöbalkens ikraftträdande beslut i ärende enligt någon av
de lagar som upphävs genom 2 § överklagats hos regeringen och har
ärendet vid miljöbalkens ikraftträdande ännu inte avgjorts, får
regeringen föreskriva eller i det enskilda ärendet besluta att överlämna
ärendet för prövning vid den miljödomstol som är behörig enligt 20 kap.
8 § miljöbalken.

Enligt paragrafens första stycke gäller äldre bestämmelser i fråga om
överklagande och krav på prövningstillstånd, om en dom eller ett beslut
har meddelats före miljöbalkens ikraftträdande liksom i det fallet att en
dom eller ett beslut har meddelats av en allmän förvaltningsdomstol efter
balkens ikraftträdande. Motsättningsvis följer av detta att ett beslut som
efter miljöbalkens ikraftträdande har meddelats av en länsstyrelse eller
annars av en annan statlig myndighet än Koncessionsnämnden för
miljöskydd skall överklagas till miljödomstol, om beslutet har fattats
med stöd av någon av de lagar som upphävs genom 2 § och ett beslut i
motsvarande fråga enligt miljöbalken skall överklagas till sådan domstol.
Detta framgår av vad som har anförts i avsnitt 4.37.8 under rubriken
Prövning vid domstolar och förvaltningsmyndigheter m.m. Som
Lagrådet har påpekat bör det ändå för klarhetens skull komma till uttryck
också i en föreskrift i promulgationslagen, särskilt som huvudregeln
enligt 6 § är att mål och ärenden som har inletts före miljöbalkens
ikraftträdande skall handläggas enligt äldre bestämmelser.
I det avsnitt som nyss nämndes har också anförts att
Koncessionsnämnden skall kunna bestå övergångsvis till dess att
regeringen enligt 1 § förordnar om ikraftträdande av 21 §. Det bör i en
övergångsbestämmelse anges vad som i detta fall skall gälla i fråga om
överklagande av sådana beslut av nämnden som meddelas efter
miljöbalkens ikraftträdande. Av detta skäl anges i den förevarande
paragrafens andra stycket att sådana beslut överklagas till
Miljööverdomstolen. Stycket har utformats i enlighet med Lagrådets
förslag.
I paragrafens tredje stycke införs en övergångsbestämmelse som ger
regeringen möjlighet att till miljödomstol överlämna överklagade
ärenden av sådan typ som efter miljöbalkens ikraftträdande skall prövas
av domstol.

24 § Domar och beslut som en tingsrätt eller en fastighetsdomstol med-
delar efter miljöbalkens ikraftträdande och som innefattar prövning av
frågor som regleras i 31 och 32 kap. miljöbalken överklagas till
Miljööverdomstolen. Detsamma gäller i fråga om beslut under
rättegången i mål vari sådan fråga skall prövas.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag och
kommenteras ur mera principiell synvinkel i det avsnitt som nämndes
under den förra paragrafen.
I paragrafen anges att domar och beslut som en tingsrätt eller en
fastighetsdomstol meddelar efter miljöbalkens ikraftträdande och som
innefattar frågor som regleras i 31 eller 32 kap. skall överklagas till
Miljööverdomstolen. Paragrafen tar självfallet främst sikte på frågor om
ersättning vid ingripande av det allmänna och om ersättning för
miljöskada. Ett avgörande som innefattar prövning av en sådan fråga kan
emellertid omfatta även andra frågor som faller utanför
Miljööverdomstolens behörighet sådan denna reglerats i miljöbalken.
Enligt 12 § miljöskadelagen har t.ex. en fastighetsdomstol möjlighet att
gemensamt med ett miljöskademål handlägga även andra mål mellan
samma eller olika parter, om det med hänsyn till utredningen och övriga
omständigheter är lämpligt. Det kan då inte komma i fråga att olika delar
av avgörandet skall överklagas till skilda instanser. I vissa fall skulle
situationen kunna lösas genom att målen särskiljs, men detta kan inte
alltid förutsättas vara lämpligt eller ens möjligt. Den lämpligaste
lösningen är, som Lagrådet har föreslagit, att hela avgörandet skall
överklagas till Miljööverdomstolen så snart någon sådan fråga som avses
här har prövats genom avgörandet. Detta skall alltså gälla oberoende av
om avgörandet även rör andra spörsmål. Detsamma bör gälla i fråga om
beslut under rättegången i sådana mål där en fråga som nu avses skall
prövas.

25 § Beslut som en förrättningsman meddelar efter miljöbalkens
ikraftträdande i frågor som regleras i 12 kap. vattenlagen (1983:291)
skall överklagas till miljödomstolen.
När miljödomstolen prövar sådana överklaganden skall den tillämpa
13 kap. 30 33, 36, 38, 41 43 och 45 §§, 46 § första stycket, 47 50 §§
samt 56 63 §§ vattenlagen (1983:291). Vad som sägs om vattendomstol
skall gälla miljödomstol. Vad som i 61 § sägs om nämndemän skall gälla
sakkunniga ledamöter.

Paragrafen kommenteras i avsnitt 4.37.8 under rubriken Prövning vid
domstolar och förvaltningsmyndigheter m.m.

26 § Tillstånd, godkännanden, undantag eller dispenser som enligt äldre
bestämmelser har lämnats för obegränsad tid får vid en omprövning
tidsbegränsas enligt 16 kap. 2 § första stycket miljöbalken, endast om
1. det följer av Sveriges internationella åtaganden att en sådan
tidsbegränsning skall ske, eller
2. tidsbegränsning kunde ske vid en omprövning enligt de äldre
bestämmelserna.

Paragrafen kommenteras i avsnitt 4.37.8 under rubriken Allmänt om
prövningen.

27 § Har länsstyrelsen enligt väglagen (1971:948) eller lagen
(1995:1649) om byggande av järnväg godkänt
miljökonsekvensbeskrivning för ny väg eller järnväg före miljöbalkens
ikraftträdande, krävs inte regeringens tillåtlighetsprövning enligt 17 kap.
1 § 18 eller 19 miljöbalken om arbetsplan för vägen eller järnvägsplan
för järnvägen fastställts före den 1 januari 2001.

Paragrafen kommenteras i avsnitt 4.37.8 under rubriken
Regeringsprövning.

28 § Mål som gäller lagligförklaring enligt 17 § denna lag skall utgöra
ansökningsmål enligt 21 kap. 1 § miljöbalken.

Genom institutet lagligförklaring tas in bland övergångsbestämmelserna
till miljöbalken finns det behov av en regel som anger i vilken ordning
sådan prövning skall ske. Av förevarande paragraf framgår att mål som
gäller lagligförklaring skall utgöra ansökningsmål enligt 21 kap. 1 §
miljöbalken. Det innebär att ansökan som lagligförklaring av äldre
anläggning eller anläggningsdel kan handläggas av miljödomstolen
gemensamt med en ansökan om tillstånd till verksamhet som
anläggningen nyttjas för. För ytterligare kommentarer avseende
prövningen hänvisas till författningskommentarerna under paragrafer i 21
och 22 kap. miljöbalken.

29 § Om ett vattenföretag har utförts under vattenlagens (1983:291)
giltighetstid utan tillstånd, är företagaren bevisskyldig i fråga om de
förhållanden som rådde i vattnet innan företaget utfördes.
Detsamma gäller andra vattenföretag än dikning som har utförts
under vattenlagens (1918:523) giltighetstid, om den lagen var tillämplig
på företaget.

16 kap. 10 § miljöbalken föreslås innehålla en bestämmelse om
bevisskyldighet i fråga om förhållanden som rådde i vattnet innan
verksamheten sattes igång. Enligt bestämmelsen är verksamhetsutövaren
bevisningsskyldig om verksamheten har bedrivits utan tillstånd.
Bestämmelsen har hämtats från 4 kap. 6 § vattenlagen (1983:291).
Angående synpunkter som Lagrådet har anfört beträffande 16 kap. 10 §
miljöbalken och som har anknytning till förevarande paragraf hänvisas
till författningskommentaren under balkens paragraf.
Miljöbalkens paragraf gäller bara vattenverksamhet som har bedrivits
utan tillstånd efter miljöbalkens ikraftträdande. Det behövs därför en
övergångsbestämmelse för att vidmakthålla den bevisningsskyldighet
som följer av 4 kap. 6 § vattenlagen (1983:291) och motsvarande
bestämmelser i 1918 års vattenlag. Anknytningen till 1918 års vattenlag
har utformats mot bakgrund av att dels dikning inte omfattades av kravet
på tillståndsplikt i den lagen, dels definitionen av vattenföretag var delvis
annorlunda. I anslutning till det sist sagda skall anmärkas att begreppet
vattenföretag används i paragrafen eftersom dess bestämmelser syftar
tillbaka på verksamhet som reglerats i äldre lagstiftning innan begreppet
vattenverksamhet införts genom miljöbalken.

Särskilda övergångsbestämmelser till 24 kap. miljöbalken

30 § Beträffande lagligförklaring enligt 17 § denna lag gäller detsamma
som föreskrivs om tillstånd i 24 kap. miljöbalken.

Motivet till att denna paragraf införs i promulgationslagen
överensstämmer med det som har utvecklats i anslutning till 28 § denna
lag. För närmare kommentarer vad avser lagligförklaringsbeslutens
giltighet, omprövning m.m. hänvisas till vad som sägs om tillstånd i
författningskommentarer beträffande paragrafer i 24 kap. miljöbalken.

31 § Vid omprövning enligt 24 kap. 5 § miljöbalken av ett tillstånd enligt
miljöskyddslagen (1969:387) får en produktionsmängd eller annan
omfattning av verksamheten som angetts i tillståndet ändras mot
tillståndshavarens bestridande endast när omprövningen görs enligt den
paragrafen första stycket 2.

Paragrafen kommenteras i avsnitt 4.37.8 under rubriken Tillstånds
giltighet och omprövning.

32 § Bestämmelsen i 24 kap. 5 § första stycket 1 miljöbalken om att
omprövning får göras tio år efter det att ett tillståndsbeslut har vunnit
laga kraft innebär inte någon inskränkning av omprövningstider som har
bestämts i domar och beslut meddelade enligt äldre bestämmelser.

Paragrafen kommenteras i avsnitt 4.37.8 under rubriken Tillstånds
giltighet och omprövning.

33 § Ett tillstånd enligt vattenlagen (1918:523) till vattenkraftverk eller
vattenreglering för kraftändamål eller villkoren för ett sådant tillstånd
får omprövas enligt 24 kap. 5 § första stycket 1 miljöbalken tidigast
trettio år efter den dag då företaget enligt meddelade föreskrifter skall
vara fullbordat, om inte något annat följer av andra stycket. Om
nyprövning har gjorts enligt vattenlagen (1918:523), får en sådan
omprövning göras tidigast trettio år efter den dag då domen om
nyprövning vann laga kraft.
Om företaget skulle ha kunnat underkastas nyprövning enligt 4 kap.
vattenlagen (1918:523) vid en tidpunkt efter den 31 december 1983, får
omprövning göras så snart den för nyprövning gällande tiden har gått ut.
Ett tillstånd enligt vattenlagen (1918:523) eller villkoren för ett sådant
tillstånd får omprövas enligt 24 kap. 5 § första stycket 6 miljöbalken
endast om förändringen i omgivningen har skett efter den 31 december
1983.

Paragrafen motsvarar delvis 20 § lagen (1983:292) om införande av
vattenlagen. Den innehåller bestämmelser om när omprövning av vissa
tillstånd meddelade enligt 1918 års lag tidigast får ske. Se även vad som
anförs om begreppet vattenföretag i författningskommentaren till 28 §.

34 § Omprövning enligt miljöbalken kan göras av en sådan särskild
rättighet att förfoga över vattnet som avses i 2 kap. 41 § vattenlagen
(1918:523).

Paragrafen motsvarar delvis 19 § andra stycket lagen (1983:292) om
införande av vattenlagen.
Enligt paragrafen skall särskilda rättigheter att förfoga över vattnet
enligt 2 kap. 41 § vattenlagen (1918:523) kunna omprövas enligt
miljöbalken. I nämnda bestämmelse talades om "den rätt och frihet, som
är förunnad bergverk, kvarnar och fiskeverk". Vidare talades om "annan
rättighet att stänga eller uppdämma vattendrag eller i övrigt förfoga över
vattnet". Rättigheterna har i regel karaktären av servitut till förmån för en
fastighet där en vattenanläggning ligger. I 40 § finns en särskild
bestämmelse om begränsning av rätten till ersättning vid omprövning.

Särskilda övergångsbestämmelser till 26 kap. miljöbalken

35 § Ett föreläggande eller förbud skall anses beslutat enligt 26 kap.
miljöbalken, om en tillsynsmyndighet har beslutat det enligt
bestämmelser i en lag som anges i 2 § denna lag eller motsvarande
bestämmelser i äldre lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med
stöd av sådana bestämmelser.

Den tillsynsverksamhet som pågår i samband med miljöbalkens
ikraftträdande bör fortgå ostörd och utan avbrott. Förelägganden och
förbud som har meddelats av centrala, regionala eller lokala
tillsynsmyndigheter före ikraftträdandet bör därför gälla även efter den
tidpunkten. Detta åstadkoms genom en bestämmelse om att
föreläggandena och förbuden anses som beslut enligt balken. Av 5 §
andra stycket framgår att även villkor i gamla dispensbeslut enligt
miljöskyddslagen skall gälla som förelägganden enligt 26 kap. 9 §
miljöbalken.
Genom förslaget utvidgas möjligheterna till verkställighet av
tillsynsmyndigheters beslut genom kronofogdemyndighetens försorg.
Även tillsynsmyndighetens möjlighet att besluta om rättelse på den
felandes bekostnad utökas. Nu behandlad paragraf medför att
verkställighet och rättelse enligt balken kan avse även genomförande av
beslut som har meddelats före balkens ikraftträdande.

36 § Särskild handräckning enligt 26 kap. 17 § andra stycket miljöbalken
får meddelas även vid en gärning som har begåtts före miljöbalkens
ikraftträdande, om gärningen var straffbar när den begicks.

Enligt paragrafen får särskild handräckning enligt miljöbalken ske även
när en gärning har begåtts före ikraftträdandet. En förutsättning för detta
är att gärningen var straffbar även när den begicks.

Särskilda övergångsbestämmelser till 30 kap. miljöbalken

37 § Bestämmelserna om miljösanktionsavgift i 30 kap. miljöbalken
tillämpas endast på överträdelser som har ägt rum efter att balken har
trätt i kraft.
Bestämmelserna om miljöskyddsavgift i miljöskyddslagen (1969:387)
skall fortfarande tillämpas i mål och ärenden om sådan avgift, om
ansökan om påförande av avgift har kommit in till Koncessionsnämnden
för miljöskydd innan miljöbalken trädde i kraft.

Paragrafen kommenteras i avsnitt 4.37.10 under rubriken
Miljösanktionsavgifter.

Särskilda övergångsbestämmelser till 31 kap. miljöbalken

38 § I stället för reglerna i 31 kap. miljöbalken om ersättning vid vissa
ingripanden av det allmänna skall äldre bestämmelser gälla i fråga om
rätt till ersättning eller inlösen på grund av beslut som har meddelats
före balkens ikraftträdande.
Reglerna i 31 kap. miljöbalken om tillstånd till vattenverksamhet skall
även gälla lagligförklaring enligt 17 § denna lag.

Paragrafen kommenteras i avsnitt 4.37.11 under rubriken Ersättning vid
ingripande av det allmänna och vid tillståndsprövning av
vattenverksamhet.

39 § Vid omprövning av ett tillstånd enligt vattenlagen (1918:523) eller
motsvarande äldre bestämmelser gäller följande i fråga om ersättning
enligt 31 kap. 20 22 §§ miljöbalken:
1. Vad som sägs om andelskraft i 31 kap. 21 § tredje stycket
miljöbalken tillämpas även på ersättning genom överföring av kraft
enligt vattenlagen (1918:523) i dess lydelse före den 1 juli 1974.
2. I stället för vad som sägs i 31 kap. 22 § andra fjärde stycket
miljöbalken är tillståndshavaren skyldig att utan ersättning tåla förlusten
eller inskränkningen till så stor del som, tillsammans med vad
tillståndshavaren tidigare efter den 1 januari 1984 har avstått enligt 12
eller 14 § lagen (1983:292) om införande av vattenlagen (1983:291),
motsvarar en tjugondel av det produktionsvärde eller det värde av
vattenmängd, fallhöjd eller magasinsvolym som avses i 31 kap. 22 §
andra stycket miljöbalken.
Har ansökan om omprövning gjorts före den 1 juli 1995 skall i stället
tillämpas 11 och 12 §§ lagen (1983:292) om införande av vattenlagen
(1983:291) i deras lydelse före detta datum.

Paragrafens första stycke motsvarar delvis 11 och 12 §§ lagen
(1983:292) om införande av vattenlagen. Eftersom miljöbalkens
bestämmelser om omprövning av tillstånd skall tillämpas även på
tillstånd meddelade före balkens ikraftträdande har de nu behandlade
bestämmelserna arbetats om så att de endast innehåller undantag från och
tillägg till balkens bestämmelser.
Tillståndshavare och andra har i de fall som anges i 31 kap. 20 §
miljöbalken rätt till ersättning vid omprövning. I 31 kap. 21 § finns en
bestämmelse om vem som skall betala ersättningen. Ersättning vid
minskning av andelskraft från vattenkraftverk skall betalas av den som
har tillstånd till kraftverket. Vad som sägs om andelskraft skall enligt
punkt 1 i förevarande paragraf tillämpas även på ersättningskraft enligt
1918 års vattenlag.
I 31 kap. 22 § miljöbalken finns bestämmelser om begränsning av
tillståndshavarens rätt till ersättning vid omprövning. Denna begränsning
är enligt punkt 2 i den paragraf som behandlas nu annorlunda utformad
när tillståndet har meddelats enligt 1918 års vattenlag eller ännu äldre
bestämmelser.
I 8 kap. 4 § lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet
finns en bestämmelse om begränsning av rätten till ersättning för
mottagaren av andelskraft. Enligt 13 § lagen om införande av lagen med
särskilda bestämmelser om vattenverksamhet skall detta gälla även
ersättningskraft och andelskraft enligt 1918 års vattenlag.
Paragrafens andra stycke motsvarar punkt 2 i
övergångsbestämmelserna till den ändring som gjordes den 1 juli 1995 av
11 och 12 §§ lagen om ändring i lagen (1983:292) om införande av
vattenlagen (SFS 1995:346). Före den 1 juli 1995 gällde att innehavare
av tillstånd enligt äldre vattenrättslig lagstiftning hade rätt till ersättning
även för kostnader med anledning av sådana nya eller ändrade villkor om
skadeförebyggande eller skadekompenserande åtgärder som föreskrevs
vid omprövning av villkoren för tillståndet. Om ansökan om omprövning
har gjorts före nämnda datum skall tillståndshavaren ha kvar denna rätt
till ersättning.

40 § Bestämmelserna i 38 § skall tillämpas också vid omprövning av en
sådan särskild rättighet att förfoga över vattnet som avses i 2 kap. 41 §
vattenlagen (1918:523).

Paragrafen motsvarar 13 § lagen (1983:292) om införande av
vattenlagen.
Enligt 34 § kan rättigheter enligt 2 kap. 41 § vattenlagen (1918:523) att
förfoga över vattnet omprövas enligt reglerna i miljöbalken. I
kommentaren till den paragrafen redogörs kortfattat för vilka rättigheter
som avses.
Vid omprövning av rättigheterna blir om inte annat anges miljöbalkens
bestämmelser om ersättning vid omprövning tillämpliga. Samma
begränsning av tillståndshavarens rätt till ersättning bör dock gälla som
enligt tillstånd meddelade enligt 1918 års lag. Detta åstadkoms genom nu
behandlad paragraf.

41 § Bestämmelsen i 31 kap. 23 § miljöbalken om begränsning av rätten
till ersättning skall gälla innehavare av tillstånd enligt vattenlagen
(1918:523) eller äldre bestämmelser, endast om bestämmelserna om
kungsådra var tillämpliga på vattenföretaget. Begränsning skall i sådana
fall även ske om det nya vattenföretaget är en markavvattning eller en
vattentäkt för bevattning.
Första stycket gäller också i fråga om förlust eller inskränkning som
den drabbats av som utan särskilt tillstånd driver ett vattenföretag som
har kommit till före den 1 januari 1984.

Paragrafen motsvarar delvis 14 § lagen (1983:292) om införande av
vattenlagen.
I 31 kap. 23 § första stycket miljöbalken finns en bestämmelse om
begränsning av rätten till ersättning för en tillståndshavare som förlorar
vatten, fallhöjd eller rätt att reglera vattnets avrinning på grund av att
tillstånd lämnas till viss allmännyttig vattenverksamhet. Av 5 § i denna
lag följer att bestämmelsen skall tillämpas även när den
ersättningsberättigades tillstånd har meddelats med stöd av äldre lag.
Beträffande tillstånd som har meddelats enligt 1918 års vattenlag eller
ännu äldre bestämmelser skall dock enligt den paragraf som behandlas nu
en förutsättning vara uppfylld för att balkens begränsningar av rätten till
ersättning skall gälla. Förutsättningen är att reglerna om kungsådra var
tillämpliga på den ersättningsberättigades vattenföretag. Kungsådra var
en benämning på den del av en strömfåra som skulle hållas öppen till
förmån för fisket, sjöfarten och flottningen. Enligt 1 kap. 5 § vattenlagen
(1918:523) fanns kungsådra i vissa särskilt uppräknade vattendrag, som
vid lågvatten hade en vattenföring av minst fem kubikmeter per sekund.
Såvitt avser tillstånd enligt 1918 års lag eller motsvarande äldre
bestämmelser räknas även markavvattning och vattentäkt för bevattning
som sådan form vattenverksamhet som medför att ersättningsrätten för
befintlig vattenverksamhet skall begränsas.
Vad som sägs om gamla tillstånd gäller enligt paragrafens andra stycke
även vattenföretag som har tillkommit före ikraftträdandet av 1983 års
vattenlag och som saknar tillstånd.
Se om begreppet vattenföretag i författningskommentaren till 29 §.

5.5 Förslaget till lag om införande av lagen med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet

Allmänna bestämmelser

1 § Lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet och
denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

Enligt paragrafen skall lagen med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet (LSV) och dess promulgationslag träda i kraft den 1
januari 1999 dvs. samtidigt med miljöbalken. Tidpunkten för
ikraftträdandet blir dock beroende av när miljöbalken och LSV kan
komma att antas av riksdagen.

2 § Om det i en lag eller någon annan författning hänvisas till
bestämmelser som har ersatts av vad som föreskrivs i lagen (0000) med
särskilda bestämmelser om vattenverksamhet eller i denna lag, skall i
stället de nya bestämmelserna tillämpas.

För en kommentar av den paragraf hänvisas till författningskommentaren
till 3 § lagen om införande av miljöbalken.

3 § Föreskrifter som gäller vid ikraftträdandet av lagen (0000) med
särskilda bestämmelser om vattenverksamhet skall anses meddelade med
stöd av motsvarande bestämmelser i den lagen, om de har meddelats med
stöd av bestämmelser i vattenlagen (1983:291) eller motsvarande äldre
lag och föreskrifterna gäller frågor som regleras i den nya lagen. Detta
gäller dock inte om regeringen föreskriver något annat. Det gäller inte
heller för föreskrifter som har meddelats av en annan myndighet än
regeringen, om den myndighet som regeringen bestämmer föreskriver
något annat.

Vattenlagen (1983:291) innehåller endast ett fåtal bemyndiganden. Ett
exempel är 10 kap. 1 §, där regeringen ges rätt att föreskriva hur
bygdeavgifter skall användas. Bemyndigandet har utnyttjats i
förordningen (1983:945) om avgifter enligt vattenlagen. I 6 kap. 1 § LSV
upprepas bemyndigandet.
Föreskrifter som har meddelats före lagens ikraftträdande skall alltjämt
gälla, om de inte har hunnit ersättas av nya föreskrifter. Enligt
bestämmelsen skall därför sådana föreskrifter anses meddelade med stöd
av motsvarande bestämmelser i den nya lagen.

4 § Vad som enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet gäller om ägare av en fastighet skall tillämpas även på
den som innehar en fastighet med ständig besittningsrätt eller med
fideikommissrätt.

För en kommentar av bestämmelsen hänvisas till
författningskommentaren till 7 § lagen om införande av miljöbalken.

Särskilda övergångsbestämmelser till 2 kap. nya lagen

5 § Genom 2 kap. 2 och 3 §§ lagen (0000) med särskilda bestämmelser
om vattenverksamhet inskränks inte den rätt som någon hade före lagens
ikraftträdande på grund av dom, urminnes hävd eller någon annan
särskild rättsgrund eller enligt 1 kap. 2 § andra stycket andra meningen
vattenlagen (1918:523).

Bestämmelsen motsvarar 7 § lagen (1983:292) om införande av
vattenlagen.
Bestämmelserna om rådighet över vatten innebär inte några
inskränkningar i rättigheter som förvärvats tidigare. Uttrycket "annan
särskild rättsgrund" avser t.ex. lantmäteriförrättning, privilegiebrev eller
skattläggning. Enligt 1 kap. 2 § andra stycket andra meningen i 1918 års
vattenlag fick vid rinnande vatten ena sidans ägare tillgodogöra sig mer
än hälften, om han när lagen trädde i kraft med stöd av äldre lag
tillgodogjorde sig detta vid lågvatten.

6 § Av 16 § lagen (0000) om införande av miljöbalken följer att
bestämmelserna om rådighet i 2 kap. 4 § 4 och 5 § första stycket 2
vattenlagen (1983:291) fortfarande skall tillämpas i fråga om allmänna
flottleder.

I paragrafen erinras om den paragaf i miljöbalkens promulgationslag
varav framgår att vissa bestämmelser i vattenlagen (1983:291) alltjämt
skall tillämpas i fråga om allmänna flottleder. Förevarande paragraf
kommenteras i avsnitt 4.37.7 under rubriken Vattenverksamhet.

Särskilda övergångsbestämmelser till 3, 4 och 5 kap. nya lagen

7 § Samfälligheter som har bildats enligt vattenlagen (1983:291) skall
anses vara bildade enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet.

I vattenlagen (1983:291) finns bestämmelser om samfälligheter i bl.a. 5
7 kap. Bestämmelserna har överförts till lagen med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet utan att ändras i sak. De nya
bestämmelserna kan därför utan svårighet tillämpas på de gamla
samfälligheterna. Lagtekniskt uppnås detta genom att samfälligheterna
skall anses vara bildade enligt den nya lagen.

8 § Bestämmelserna i 3 kap. 12 25 och 27 §§, 7 kap. 61 65 §§ samt
8 kap. 38 45 §§ vattenlagen (1918:523) om flera deltagares förvaltning
av företag som har kommit till enligt den lagen skall tillämpas så länge
företagets förvaltning inte har ordnats på något annat sätt.

Paragrafen motsvarar 26 § lagen (1983:292) om införande av
vattenlagen.
Beträffande samfälligheter bildade med stöd av 1918 års vattenlag kan
inte utan vidare de nya bestämmelserna tillämpas. Enligt paragrafen skall
i stället de gamla förvaltningsbestämmelserna fortsätta att tillämpas till
dess att förvaltningen har ordnats på något annat sätt. En sådan ändring
kan ske på det sätt som anges i 11 §.

Särskilda övergångsbestämmelser till 6 kap. nya lagen

9 § Om någon är skyldig att betala årlig avgift enligt 2 kap. 8 § eller 10 §
eller 4 kap. 14 § vattenlagen (1918:523) eller motsvarande äldre lag
skall avgiften utan särskilt beslut räknas om årligen i förhållande till den
ändring av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring
som har skett mellan avgiftsåret och året innan dess.

Paragrafen motsvarar 16 § tredje samt delar av femte stycket lagen
(1983:292) om införande av vattenlagen.
I 16 § lagen om införande av vattenlagen har meddelats bestämmelser
om omräkning av regleringsavgifter och fiskeavgifter enligt 1918 års
vattenlag eller ännu äldre lag. Omräkning skall enligt bestämmelserna
normalt ha skett år 1984. Därefter skall årliga omräkningar ske med
utgångspunkt i basbeloppet. Eftersom förstnämnda omräkning således
redan skall ha skett räcker det att nu ha en övergångsbestämmelse om
därefter kommande omräkningar.
Omräkning skall ske med utgångspunkt i basbeloppet även om det har
angetts i den dom där avgiftsskyldigheten fastlagts att omräkningen skall
ske med hänsyn till förändringar i penningvärdet. Detta anges särskilt i
16 § sjätte stycket lagen om införande av vattenlagen. Eftersom det
framgår redan av den föreslagna lagtexten behöver det dock inte
upprepas i den nu diskuterade övergångsbestämmelsen.

Särskilda övergångsbestämmelser till 7 kap. nya lagen

10 § Bestämmelsen om ändring av bygdeavgift och fiskeavgift i 7 kap.
15 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet
gäller också avgifter enligt 2 kap. 8 och 10 §§ samt 4 kap. 14 §
vattenlagen (1918:523).

Paragrafen motsvarar delvis 19 § fjärde stycket lagen (1983:292) om
införande av vattenlagen. Enligt den kan även fiske- och
regleringsavgifter enligt vattenlagen (1918:523) omprövas enligt lagen
med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Att även fiske- och
bygdeavgifter enligt vattenlagen (1983:291) kan omprövas framgår av
lydelsen av 7 kap. 15 § lagen med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet.

11 § Bestämmelserna i 7 kap. 17 och 18 §§ lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet skall tillämpas även på
1. samfälligheter enligt 3 kap. vattenlagen (1918:523) som avser
vattenreglering enbart för kraftändamål,
2. samfälligheter enligt 7 kap. vattenlagen (1918:523),
3. samfälligheter för de ändamål som avses i 8 kap. 20 § vattenlagen
(1918:523), och
4. samfälligheter enligt motsvarande äldre bestämmelser.
Om kretsen av deltagare i en sådan samfällighet eller
kostnadsfördelningen mellan dem ändras genom omprövning enligt
7 kap. 17 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet eller godkännande av en överenskommelse enligt
7 kap. 18 § samma lag, skall en samfällighet enligt den nya lagen anses
bildad.

Paragrafen motsvarar 22 § lagen (1983:292) om införande av
vattenlagen.
I 7 kap. 17 och 18 §§ lagen med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet finns bestämmelser om ändrade förhållanden i
samfälligheter. Av 7 § denna lag följer att dessa bestämmelser skall gälla
också samfälligheter bildade enligt 1983 års vattenlag. De skall enligt
första stycket i den nu behandlade paragrafen dessutom tillämpas på
sådana samfälligheter i 1918 års lag som har en motsvarighet i dagens
regler.
Beträffande förvaltningen av samfälligheter som bildats enligt 1918 års
vattenlag skall enligt 8 § äldre bestämmelser fortfarande tillämpas. Detta
gäller fram till dess att förvaltningen har ordnats på något annat sätt.
Enligt den nu behandlade paragrafens andra stycke skall de nya
bestämmelserna tillämpas också om en omprövning enligt 7 kap. 17 §
lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet har medfört
ändring av deltagarkretsen eller kostnadsfördelningen i en äldre
samfällighet. Detsamma skall gälla om en överenskommelse om en sådan
ändring har fastställs enligt 7 kap. 18 § samma lag.
En följd av att en samfällighet enligt den nya lagen anses bildad blir att
deltagandet blir av personlig art. Några fastigheter är alltså inte deltagare.
Vid omprövningen bör hänsyn tas till de konsekvenser som detta kan
medföra.

12 § Av 16 § lagen (0000) om införande av miljöbalken följer att
bestämmelserna om omprövning i 15 kap. 9 § vattenlagen (1983:291)
fortfarande skall tillämpas i fråga om allmänna flottleder.

Liksom i 6 § erinras i denna paragraf om den paragaf i miljöbalkens
promulgationslag varav framgår att vissa bestämmelser i vattenlagen
(1983:291) alltjämst skall tillämpas i fråga om allmänna flottleder.
Förevarande paragraf kommenteras i avsnitt 4.37.7 under rubriken
Vattenverksamhet.

Särskilda övergångsbestämmelser till 8 kap. nya lagen

13 § Bestämmelsen i 8 kap. 4 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser
om vattenverksamhet skall tillämpas också i fråga om andelskraft enligt
vattenlagen (1918:523) och ersättning genom överföring av kraft enligt
samma lag i dess lydelse före den 1 juli 1974.

Paragrafen motsvarar 15 § lagen (1983:292) om införande av
vattenlagen.
Mottagare av andelskraft är i vissa fall som regleras i 8 kap. 4 § lagen
med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet skyldig att utan
ersättning tåla en minskning av den kraftmängd som utgår som
andelskraft. Enligt paragrafen gäller detta även mottagare av
ersättningskraft eller andelskraft enligt vattenlagen (1918:523).

14 § I fråga om ersättning som enligt vattenlagen (1918:523) i dess
lydelse före den 1 juli 1974 skall lämnas genom överföring av kraft
gäller fortfarande bestämmelserna i den lagen.
På talan av part får miljödomstolen bestämma att sådan rättighet till
överföring av kraft skall avlösas mot ersättning i pengar, om detta inte
medför betydande olägenhet för en motpart. För en sådan talan gäller
bestämmelserna om talan som avses i 7 kap. 2 § 7 lagen (0000) med
särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Miljödomstolen
bestämmer dag då skyldigheten att fullgöra kraftöverföringen upphör.
Ersättningsgivaren skall innan dess ha betalat föreskriven
penningersättning. I fråga om sådan ersättning gäller i övrigt
bestämmelserna i 31 kap. miljöbalken.

Paragrafen motsvarar punkt 6 i övergångsbestämmelserna till lagen
(1974:273) om ändring i vattenlagen (1918:523). Vid tillkomsten av
vattenlagen (1983:291) upprepades inte denna övergångsbestämmelse.
Möjligheten till avlösen av ersättningskraft har dock fortfarande
betydelse, varför bestämmelsen bör återinföras. I fråga om motiven till
stadgandet hänvisas till prop. 1974:83 s. 59, 149 och 214.

5.6 Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)

7 kap.

16 a § Förvaltaren skall till den myndighet som enligt 26 kap.
miljöbalken har att utöva tillsyn anmäla om han har anledning att anta
att konkursgäldenären har lämnat kvar kemiska produkter, biotekniska
organismer eller farligt avfall som behöver omhändertas. Detsamma
gäller vid misstanke om mark- eller vattenföroreningar.

I paragrafen föreskrivs en anmälningsskyldighet för konkursförvaltare
avseende fall då kemiska produkter, biotekniska organismer eller farligt
avfall har kvarlämnats eller mark- eller vattenförorening kan misstänkas.
Kemiska produkter och biotekniska organismer behandlas i avsnitt
5.1.14. Mark- och vattenföroreningar i avsnitt 5.1.9 och 5.1.10. Farligt
avfall är sådant avfall som omfattas av förordningen (1996:971) om
farligt avfall. Det finns vidare definitioner av kemisk produkt i 14 kap.
2 § och bioteknisk organism i 14 kap. 3 § förslaget till miljöbalk.

5.7 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

13 kap. 8 a §
Denna paragraf upphävs i brottsbalken då den i sin helhet har överförts
till 29 kap. 1 § miljöbalken. Skälen för detta framgår av avsnitt 4.31.1.

13 kap. 9 §
Denna paragrafs andra stycke uppphävs i brottsbalken då stycket har
överförts till miljöbalken och bildat 29 kap. 2 §. Skälen för detta framgår
av avsnitt 4.31.1.

13 kap. 11 §
Paragrafen har konsekvensändrats på så sätt att det ur paragrafen har
brutits ut vad som har avseende på miljöbrott (8 a §) och vållande till
miljöstörning (9 § andra stycket). I dessa delar har paragrafen fått bilda
29 kap. 14 § miljöbalken.

4

1

4

4

265

4

43

123

43