med förslag till lag om tilläggsavgift i kolektiv persontrafik (Proposition 1976/77:11)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1976/77:11

Regeringens proposition 1976/77:11

med förslag till lag om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik;

beslutad den 21 oktober 1976,

Regeringen föreslår riksdagen att antaga det förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

BO TURESSON

Propositionens huvudsakliga innehåU

I propositionen föreslås enhetliga regler i fråga om sådana tilläggsavgifter som tas ut i kollektiv persontrafik av resenärer sora saknar gUtig bUjett,

1 Riksdagen 1976/77.1 saml Nr II

Prop, 1976/77:11 2

Förslag till

Lag om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik

Härigenom föreskrives följande,

1 § Den som driver kollektiv persontrafik, för vilken regeringen eller
förvaltningsmyndighet fastställer taxa, får under de fömtsättningar som
anges i denna lag taga ut tilläggsavgift av resande som ej kan förete
gUlig bUjett.

Regeringen eller förvaltningsmyndighet som regeringen beslämmer får föreskriva att denna lag skall gälla även trafikutövare som själv faststäUer taxa,

TUläggsavgifl tages ul ulöver avgift för biljett,

2 § TUläggsavgifl får ej tagas ut om avsaknaden av giltig biljett får anses vara ursäktiig med hänsyn till den resandes ålder, sjukdom, bristande kännedom om lokala förhållanden eller annan omständighet,

3 § Tilläggsavgift bestämmes lill belopp som är skäligt med hänsyn till trafikutövarens kostnader för biljettkontrollen och avgiften för den biljett som har avkrävts den resande men som han ej har kunnat förete,

4 § I fall som avses i 1 § första stycket meddelar den myndighet som faslställer taxan även de föreskrifter som behövs om tilläggsavgift, 1 fall sora avses i 1 § andra stycket meddelas sådana föreskrifter av den myndighet som regeringen bestämmer,

5 § Resande som vägrar att lösa biljett eller erfägga tUläggsavgift får avvisas från färdmedlet av tjänsteman som utför avgiftskonlroll. Vad som nu har sagts ora färdmedel gäller även sådant område för jämvägs-, spårvägs- eller tunnelbanetrafik till vilket allmänheten äger tUlträde endasl om färdavgift har erlagts.

På begäran av tjänsteman som utför avgiftskontroll lämnar polismyndighet handräckning för verkställande av sådan avvisning som avses i första stycket.

6 § Regeringen bemyndigas att meddela ytterligare föreskrifter i de
avseenden som regleras i denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1977, I fråga om tUläggsavgift, som har fastställts av regeringen eller förvaltningsmyndighet före ikraftttädandet, gäller äldre bestämmelser.

Prop. 1976/77:11 3

Utdrag KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1976-10-21

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus, Turesson, Gustavsson, Anlonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Asling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Ullsten, Burenslara Linder, Wikströra, Johansson, Friggebo

Föredragande: statsrådet Turesson

Proposition med förslag till lag om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik

1 Allmän bakgrund

Enligt 9 kap. 1 § brottsbalken (BrB) döms den sora genora vUseledande förmår någon till handUng eUer underlåtenhet, som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde eller någon sora är i dennes ställe, för bedrägeri. Är brottet raed hänsyn till skadans omfattning och övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa, skall gärningen enligt 9 kap. 2 § första stycket bedömas som bedrägligt beteende,

1 9 kap. 2 § andra stycket BrB finns bestämmelser om ansvar för vissa förfaranden som inte alllid ryms under begreppet bedrägeri sådant detla har beslämts i 1 §. Ansvar föreskrivs sålunda i första punkten för den som ulan att göra rält för sig begagnar sig av husrum, förtäring, transport, tillträde till föreställning eller annat dylikt som tillhandahålls under förutsättning av kontant betalning. 1 andra punkten har tagits upp cn ansvarsbestämmelse för det fall att någon, som har alt betjäna allmänhelen efler viss taxa, tar betalning ulöver taxan ulan alt påvisa avvikelsen. För slraffbarhelen saknar det i båda fallen betydelse om gärningsmannen vilseleder någon eller inle. Har ett vUseledande ägt rum är det emeUertid principiellt sett fråga ora bedrägeri. Brottet betecknas i lagtexten som bedrägligt beteende eller om brottet inte är ringa som bedrägeri. Straffet är i det förra faUet böter eller fängelse i högst sex månader och i del senare fallet fängelse i högst två år. Gärningen har inle som vanligt är i BrB åsatts något särskilt namn. Uttrycket snyltning som en samlingsbeteckning på detta slag av brottslighet får dock anses allraänt vedertaget,

I delbelänkandet (SOU 1973: 13) Snyllningsbrott och sjukförsäkringsmissbruk föreslog 1968 års brotlmålsutredning bl, a. alt föreskriften i

2t Riksdagen 1976/77.1 saml Nr 11

Prop. 1976/77:11 4

9 kap. 2 § andra stycket BrB om särskUda straffbestämmelser för snyllningsbrott skulle upphävas. Vidare föreslog utredningen införande av en ny lagstiftning som skulle göra det möjligt för vissa Irafikförelag att ta ut en särskild kontrollavgift i fall då passagerare saknar gUlig färdbiljett.

Yttranden över ulredningens förslag till lagstiftning ora kontrollavgift har avgetts av riksåklagaren (RÄ), Svea hovrätt, rikspolisstyrelsen. Statens järnvägar (SJ), länsstyrelserna i Örebro och Västerbottens län, Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Föreningen Sveriges tmgsrättsdomare, AB Storstockholms lokaltrafik (SL) och Svenska försäkringsbolags riksförbund. Till RA:s yttrande är fogat yttranden från överåklagarna i Stockholm och Malmö. Länsslyrelsen i Malraöhus län — som inte har yttrat sig särskilt i fråga om förslaget rörande kontrollavgift — har bifogat yttranden från polisstyrelsen i Lund och socialförvaltningen i Helsingborg. SlutUgen har länsslyrelsen i Örebro län bifogat yttrande från Omnibus AB, Örebro. Övriga remissorgan, som yttrade sig över delbetänkandet, har inle berört frågan om kontrollavgift. En fullständig redovisning av remissinstanserna och remissbehandlingen av ulredningens delbetänkande lämnas i prop. 1975/76: 148 raed förslag till enklare former för beivrande av mindre lagöverträdelser.

I nämnda proposUion föreslog regeringen bl. a. alt straffbestämmelsen om snyltning i 9 kap. 2 § andra stycket BrB begränsas lill att omfatta endast dem som under förutsättning av kontant betalning ulan att göra rätt för sig skaffar sig mm på hotell eller pensionat, förtäring på restaurang, kafé eller annat sådant näringsställe, transport med taxi, jäm-väg, buss eller annat allmänt samfärdsmedel eller tUlträde tUl föreställning. Vidare föreslogs alt allmänt åtal för snyllningsbrott i fortsättningen skall ske bara när åtalet av särskUda skäl är påkallat från allmän synpunkt.

Vad gäller snyltning på kollektiva samfärdsmedel fömlskickade föredragande departementschefen i propositionen att chefen för kommunikationsdepartementet senare skulle ta upp tUl behandling frågan om möjligheterna alt mföra en enhetiig reglermg av rätten att ta ut kontrollavgift.

Riksdagen har ännu inte tagit ställning till propositionen.

2 Nuvarande ordning

System med kontrollavgifter tUlämpas i dag av ett flertal trafikföretag i landet i faU då resande anträffas utan gUtigt färdbevis. Jag skall i det följande ge några exempel på hur avgiftssystemen är utformade och hur de tillämpas.

I SJ:s tågtrafik g'äller att den resande —- om han vid biljettkontroll anmäler att han saknar färdbiljett — ges möjlighet att lösa

Prop. 1976/77:11 5

sådan utan särskilt tillägg. Om vederbörande inle kan betala, får han under vissa förutsättningar följa med tåget, nämligen om han undertecknar en s. k. betalningsförbindelse. Detta innebär att han förbinder sig att senast viss angiven dag erlägga avgiften för resan. För att en sådan förbindelse skall få utfärdas krävs att den resandes uppgifter ora anledningen til! att han saknar biljett förefaller vara trovärdiga. Vidare skall den resande, om han inte är känd, kunna visa upp giltig legitimation med foto. Slutligen gäller även den förutsättningen att det skulle vålla den resande avsevärd olägenhet om han nekades att följa med tåget, I de flesta fall godtas resenärens förklaringar, varefter han får lösa biljett eller eventuellt underteckna en betalningsförbindelse. Om en tågresenär emellertid anträffas under sådana förhåUanden att det framgår alt han har försökt att imdandra sig biljeltavgiften, avkrävs han en kontrollavgift ora 35 kr, utöver biljettavgift.

Om resenären inte kan betala biljettavgift eller, i förekommande fall, kontrollavgift skrivs "rapport om resa som företagits utan giltig färdbiljett". Den resande avvisas sedan på lämplig station och överlämnas där till stationspersonalen för vidare åtgärder. Del kan då bli fråga om att göra polisanmälan eller inhämta närmare upplysningar om den misstänktes person för att undersöka möjligheten till betalning på civil väg. Eventuellt kan polisens medverkan begäras för identifieringen.

Under tiden juni 1969—oktober 1971 anmäldes till SJ:s centralförvaltning alt sammanlagt 2 991 personer vid kontroll hade visat sig sakna biljett och inte haft medel att lösa sådan. Av dessa fick 2 944 underteckna betalningsförbindelse medan 47 avvisades och rapporterades. Av dera sora fick underteckna betalningsförbUiddse beräknas 67 % ha gjort rätt för sig enligt förbindelsen.

En ordning motsvarande den som nu har redovisats tillämpas även i S J:s busstrafik.

I likhet med SJ tillämpar ett flertal lokallrafikföretag ett system som innebär att en särskUd kontrollavgift tas ut när en resande anträffas utan giltigt färdbevis.

Det system som tUlämpas av AB Storstockholms lokaltrafik (SL) infördes år 1957 och innebär följande. Resande som vid kontroU inte kan förete giltigt färdbevis får påföras en förhöjd färdavgift. Denna utgår med 15 kr. — eUer i vissa fall 30 kr. — om färdsträckan har överskridits i förhållande till vad uppvisat färdbevis anger. Avgift utgår med 30 kr. även i fall då giltigt färdbevis saknas helt. Avgiften skall erläggas kontant vid konlrolltillfället, varvid trafikanten får en kontrollbUjett som kvhto. Saknar trafikanten möjUghet att betala omedelbart utfärdas ett s, k. kontrollbevis, I beviset anges att avgiften skall betalas snarast möjligt och senast inom tre dagar. Kan trafikanten lämna en tillfredsställande förklaring till att han saknar giltigt färdbevis, t. ex. bristande kännedom om de lokala förhåUandena, tas förhöjd färd-

Prop. 1976/77:11 6

avgift inte ut. Kontrollen utförs av en särskUd kontrollgrupp, vars personal har genomgått viss utbildning. Under år 1975 anträffades ca 28 000 personer utan giltigt färdbevis. Man bedömer all ca 50 % av dem som anträffas utan giltigt färdbevis betalar omedelbart vid kontroll-tillfället.

System med förhöjda färdavgifter motsvarande SL:s tUlämpas också av Trafik AB Saltsjöfart, Waxholms Trafik AB, Trafik AB Stockholra — Södra Lidingö n, Södertälje Oranibus AB och Järnvägs AB Roslagsbanan, vilka saratliga driver trafik i Stockholrasregionen,

Bland andra Irafikförelag sora har infört system med kontrollavgift kan n'ämnas Göteborgs spårvägar. Det där tiUämpade systemet skall ses mot bakgrund av att någon passagerarkontroU inte sker vid av- eller påstigning ulan endast stickprovsvis. Resande sora vid kontroll påträffas utan giltig färdbiljett eller annat giltigt färdbevis avkrävs en särskild avgift — kontrollavgift — vilken berättigar tUl fortsatt resa med samraa vagn längst till linjens ändhållplats. KonlroUavgiften utgör 10 kr. för den sora vid kontroll visas ha åkt längre än biljetlen medger och 50 kr. för den som saknar färdbevis. En expeditionsavgift om 5 kr, skall erläggas därutöver, då kontrollavgiften ej betalas i omedelbar anslutning till resan, I sådant fall antecknas trafikantens namn och adress och han upplyses ora atl avgiften skaU betalas inom tio dagar. Kontant kontrollavgift tas inte ul av äldre pensionärer, minderåriga, svårt handikappade eller turister.

Kontrollen vid Göteborgs spårvägar utförs av personal som utbUdas iniernt inom företagel. Under år 1975 kontrollerades sammanlagt 1 296 400 passagerare. Av dessa salcnade 14 005 — dvs, 1,08 % av de kontrollerade — giltigt färdbevis. Av de personer som avkrävdes kontrollavgift under årel var det 11 576 som inle betalade kontant. Av dem har dock 4 197 (27,0 %) betalat efter krav,

Enligl överenskommelse sora har träffats raellan Göteborgs spårvägar och polisens bedrägerirotel skall polisanmälan för bedrägligt beteende ske endasl i sådana fall, då resande under de två senaste åren vid minst sex restUlfällen har erlappats ulan giltigt färdbevis. Under år 1975 polisanmäldes 271 fall. Av dessa ledde 240 lill åtal.

För Malmö lokaltrafik gäller att resande, som saknar giltigt färdbevis och inte kan ange godtagbara skäl därtill, skall lösa en kontrollbUjett som daleras och undertecknas av trafikförman. Kontrollavgiften är 5 kr. Någon polisanmälan sker inle i dessa fall,

I Malmö är sålunda uttagandet av kontrollavgift begränsat till sådana fall där trafikanten inte kan visa upp biljett. Däremot tillämpas inte kontrollavgift vid s, k, överåkning, dvs, när resanden åker längre än vad biljetlen medger. Om en trafikant ertappas raed sådan överåkning tar konduktören ul ny avgift för fortsatt resa.

Prop. 1976/77:11 7

Systemet med kontrollavgift har tillämpats i Malmö sedan år 1968. Det förekommer sällan all sådan avgift tas ut. Däremol är det vanligare att ny avgift tas ut för överåkning.

Vid Helsingborgs Trafikverk tillämpas den ordningen atl man stiger på bussarna baktUl och betalar färdavgiften framrae hos föraren vid avsligningen. Om trafikanten därvid säger att han saknar pengar lill betalning, får han lämna namn och adress till föraren. Han får sedan en blankett på vilken anges att betalning av färdavgiften skall ske till trafikexpeditionen inom 30 dagar. Om betalning ej sker inom denna lid, uttas en expeditionsavgift om 2 kr. jämte färdavgift. Ora den resande har krävts i civil ordning utan att göra rätl för sig, kan saken anraälas till polis.

Del beräknas att ca 2 000 personer om året underiåler att betala färdavgiften i Helsingborg. Av dem betalar ca 1 600 utan krav. Omkring en tredjedel av de övriga som krävs uppger felaktig adress. Polisanmälan sker så gott som aldrig.

Även i sjötrafiken tillämpas kontrollavgifter i viss ulslräckning, I SJ:s tågfärjetrafik tillämpas ett system som i aUt väsentligt Överensstämmer med del sora används i företagels buss- och tågtrafik. Det system som används av Waxholms Ångfartygs AB har fastställts av bolagels styrelse och är utforraat med SL:s system som mönster. Kontrollavgiften utgör 20 kr., oavsett färdsträckans längd. AB Göteborg — Styrsö Skärgårdstrafik har ett system motsvarande det sora används av Göteborgs spårvägar. Passagerare som anträffas utan giltigt färdbevis i sådan sjötrafik som bedrivs av Rederi-aktiebolaget Gotiand (Gotlandsbolaget) anmodas att underteckna en betalningsförbindelse. Vidare utgår en särskild avgift med 10 kr,

3 Den rättsliga grunden för avgiftssystemen

Rätten för Irafikföretagen att ta ut kontrollavgifter av resande som saknar gUligt färdbevis gmndar sig oftast på de taxor sora i de flesta faU fastställs av länsstyrelsen.

Taxor för SJ:s tåg- och busstrafik fastställs av regeringen, numera genom förordningen (1975-06-05) om taxor för statens järnvägar (ändrad senast 1976-03-18), I 19 och 26 §§ förordningen finns bemyndiganden för SJ att beslämma grunderna för beräkning av avgift för bl, a, resande som inte kan visa upp giltig biljett vid färd med tåg resp, buss, Föreskrifler om vilka åtgärder tågbefäl skall vidta mot en person som anträffas på låg ulan all ha föreskriven färdbiljett finns i statens järnvägars författningar (SJF 610, transport av personer, art. 257—259; SJF 880, personexpediering, art, 318322). När det gäller postverket har taxor fastställts genom förordningen (1975: 433) om taxor för postverkets bussUnjelrafik (ändrad 1976: 105).

Prop. 1976/77:11 8

Bestämmelser om taxa i sådan bussUnjelrafik sora inte bedrivs av SJ eller postverket finns i förordningen (1940: 910) angående yrkesmässig automobillrafik m, m. (ändrad senast 1974: 105) (YTF). Enligt 29 § 1 mom. är utövare av yrkesmässig trafik för personbefordran i bl, a. linjetrafik underkastad de beslämmelser om taxa som fastställs av den länsstyrelse som har meddelat tiUstånd till trafiken.

Bestämraelserna i YTF om taxa innehåller inte något uttryckligt slöd för att trafikföretagen har rält att ta ut kontrollavgift. Frågan om den rättsliga grunden för avgiftens uttagande har emellertid vid ett tUlfälle varit föreraål för regeringens prövning i samband med ett besvärsären-dei, varvid fastslogs att länsstyrelse får anses behörig att med stöd av 29 § YTF fastställa avgifter av ifrågavarande slag som särskilda taxor med anpassning till den merkostnad som kontrollverksamheten kunde bedömas föranleda.

Om taxor för spårvägs- och tunnelbanetrafik finns bestämmelser i allmänna ordningsstadgan (1956: 617, ändrad senast 1976: 749) (AOSt). Förekommer behov av reglementen eller taxor för åkare, spårvägsföretag, stadsbud, bärarelag e. d. utfärdar länsstyrelsen enligt 25 § AOSt sådana efter hörande av kommunfullmäktige. Med stöd av AOSt har vissa länsstyrelser — i saraband med taxefastställdse — fastställt de kontrollavgifter som tillämpas i spårvägs- och tunndbanelrafiken.

För den kollektiva trafiken i Stockholms län har gällande taxor och kontrollavgifter tagits in i Slockholms läns allmänna kungörelser, nr 42 år 1973 (ändrad senast genom nr 201 år 1975). Fömtom busslinje-, spårvägs- och tunnelbanetrafik omfattar kungörelsen sådan lokal tågtrafik som bedrivs av Trafik AB SaUsjöfart, Trafik AB Stockholm—Södra Lidingön och Jämvägs AB Roslagsbanan samt sådan pendeltågstrafik i Stockholmsområdet som utförs av SJ för SL:s räkning.

För sjötrafikens del finns inte några särskilda bestämmelser för taxefastställdse med undantag för sådan trafik som bedrivs av Gotlandsbolaget med tUlstånd av regeringen enligt lagen (1970: 871) om linjesjöfart på Gotland. Enligt 5 § skall regeringen eller myndighet sora regeringen beslämmer fastställa taxor och turplaner för trafiken. GäUande taxor innehåller inte några bestämraelser om kontrollavgift.

4 Brottmålsutredningens förslag

Brottmålsutredningen frarahöll i sitt betänkande att ett system med en särskild kontrollavgift vid färdsnyltning utgör ett viktigt led i strävandena att försöka begränsa rättsvårdens befattning med mindre för-mögenhelsbrott. När det gäller avgiftens rättsliga konstraktion ansåg utredningen att vägledning kan hämtas från systemet med skattetillägg. KonlroUavgiften bör sålunda, menade utrednmgen, betraktas som en särskild påföljd av administrativ-expeditioneU natur.

» Kommunikationsdepartementet, dnr IV 160/70.

Prop. 1976/77:11 9

Enligt utredningen finns det ett klart behov av en enhetlig reglering av systemet med kontrollavgifter i den kollektiva trafiken. En författning på detta område bör enligt utredningens mening innehålla endast vissa ramföreskrifter medan verksamhetens utformning i detalj bör regleras på det administrativa planet.

Utredningen föreslog att en begränsning med hänsyn till verksamhetens art borde ske till sådana företag som enligt av länsstyrelsen utfärdade reglementen eller taxor bedriver personbefordran i linjetrafik med kollektivt trafikmedel. Tunnelbanetrafiken i Stockholm samt buss-och spårvägstrafiken där liksom på andra orter i landet skulle därmed komma att omfattas av lagstiftningen. Utredningen ansåg alt SJ bör undantas från regleringen, eftersom detta företag redan har utarbetat intema reglementen som bl. a. innehåller föreskrifter om vilka ålgärder som skall vidtas mot resenärer som saknar färdbiljett.

Utredningen ansåg att verksamheten bör underkastas en allmän tUlsyn, Med hänvisning till att länsstyrelsen enligt YTF bl, a. är taxefast-slällande myndighet fann utredningen det ligga närmast lUl hands att länsstyrelsen också prövar förutsättningama för uttagande av kontrollavgift samt svarar för tillsynen över denna verksanihet.

Brottmålsutredningen framhöll att uttagandet av kontrollavgifter på delta sätt underkastades allmän tillsyn och att vissa garantier för rätlssäkerheten därmed tillskapades. Den som ansåg att systemet missbrukades, t. ex. genom att givna anvisningar inte följdes, borde kunna anmäla detta tUl länsstyrelsen som då skulle få undersöka förhållandet. Förutsättningar borde finnas för länsstyrelsen att dra in tUlstånd för viss tid, om det visade sig att ett trafikföretag drev verksamheten på ett otiUbörligt sätt.

Enligt utredningens mening borde fömtsättningar också finnas för den enskilde att begära överprövning av beslut om uttagande av kontrollavgift. Denna överprövning ansåg utredningen borde göras av länsslyrelsen i dess egenskap av tillsynsmyndighet.

Brottmålsutredningen föreslog att den behövliga regleringen sker genom en kungörelse om rätt för vissa trafikförelag att ta ut kontrollavgift.

Utredningens författningsförslag bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga.

5 Remissyttrandena

Utredningens förslag om införande av en enhetlig reglering av systemet med kontrollavgifter tillstyrktes eller lämnades utan erinran av det övervägande antalet remissinstanser. Till dessa hörde RA, överåklagarna i Stockholm och Malmö, rikspolisstyrelsen, polisstyrelsen i Lund, SACO, Svenska försäkringsbolags riksförbund och Göteborgs spårvägar. Svea

Prop. 1976/77:11 10

hovrätt fann det befogat att regler utfärdas på förevarande område. Avgiften borde dock enligt hovrättens mening inte få sättas högre än vad som motsvarar skäliga kostnader för kontrollen. SL framhöll att den av utredningen föreslagna kungörelsen innebär att riättcn att ta ut kontrollavgifter blir enhetligt reglerad för hela landet varigenom bestämmelserna erhåller en slörre tyngd än tidigare. Det nuvarande rättsläget på området upplevs ofta som oklart och trafikföretagens arbete skulle enligt SL underlättas om man kan stödja sig på och hänvisa till en av regeringen utfärdad kungörelse i äranet. Föreningen Sveriges tingsrätts-domare fann del riktigt att förenklingar sker i sanktionssysteraet på det sättet, atl rätten för Irafikförelag att ta ut kontrollavgifter författnings-regleras och förutsälls bli tUlärapad i de aUra flesta fall av snyltning med allmänna trafikmedel.

Länsstyrelsen i Örebro län uppgav att det inom länet dittUls inte i något fall hade begärts fastställelse av kontrollavgift med stöd av 29 § YTF. Detta torde enligt länsstyrelsen bero på att något slörre behov därav inte ansetts föreligga, efiersom resen'ärerna betalar vid påslig-ningen. En brist i utredningens förslag ansågs vara att trafikföretagets krav på avgift blir verkställbart först efter skadeståndstalan vid domstol. Länsslyrelsen föreslog därför en ordning som innebär att lagsökningslagen (1946: 808) görs tillämplig på 'ärenden angående fastställelse av kontrollavgift. Länsstyrelsen förordade också att trafikföretag befrias från ansöknings- och expeditionsavgifter vid domstol i sådana ärenden, AB Omnibus ifrågasatte om den föreslagna regleringen har någon funktion att fylla när det gäller busstrafiken med hänsyn till att bUjetlköp i denna trafik så gott som undantagslöst sker hos föraren vid påstigandel.

Länsstyrelsen i Västerbottens län avstyrkte utredningens förslag. Länsstyrelsen hävdade att regler om en sådan avgift mer hör hemma inom skadeslåndsrätten än inom straff- eller förvaltningsrätten. Rättslig prövning av ett åläggande att utge en avgift borde därför helst ske i form av en vanlig civilprocess eller genom målsägandeanspråk i ett brottmål. Elt vanligt inslag i den prövningen måste enligt länsstyrelsens uppfattning bli frågan om trafikanten varit alltför vårdslös eller rent av haft för avsikt att smila. För en sådan prövning fann länsstyrelsen den allmänna domstolen vara betydligt lämpligare än förvaltningsmyndigheten, Ora man däreraot ser kontrollavgiften som en offentligrättslig företeelse måste raan också vara beredd att redovisa dels kostnaderna för samh'äUsinsatsen, dels effekten av en sådan insats. Någon redovisning av delta slag ansåg länsslyrelsen inte alt utredningen hade presterat,

6 Föredraganden

Enligt 9 kap, 2 § andra stycket första punkten brottsbalken (BrB) döms den som utan att göra rätt för sig begagnar sig av husrum, för-

Prop. 1976/77:11 11

täring, transport, tillträde till föreställning eller annal sådanl som tillhandahålls under förutsättning av kontant betalning för bedrägligt beteende eller, om brottet inte är att anse som ringa, för bedrägeri. De förfaranden som beskrivs i paragrafen går i allmänhet under beteckningen snyltning,

I sitt delbetänkande (SOU 1973: 13) Snyllningsbrott och sjukförsäkringsmissbruk föreslog 1968 års brottmålsutredning bl, a, att snyltnings-brollen skulle avkriminaliseras. Utredningen föreslog vidare införandet av en enhetlig reglering av det system med förhöjda färdavgifter, s, k, kontrollavgifter, som i dag tillämpas av etl flertal Irafikförelag i fall då resande begagnar allmänt samfärdsmedel ulan atl inneha giltigt färdbevis,

I prop, 1975/76: 148 raed förslag till enklare former för beivrande av raindre lagöverträdelser föreslås att kriminalisering av snyltning begränsas lUl att gälla endast den som under förutsättning av kontant betalning utan att göra rätt för sig skaffar sig mm på hotell eller pensionat, förtäring på restaurang, kafé eller annat sådant näringsställe, transport med taxi, jämväg, buss eller annat allraänt sarafärdsraedel eller tillträde till föreställning. Vidare föreslås all allraänt åtal för snyllningsbrott skall väckas endast när det av särskUda skäl är påkallat från allmän synpunkt. När det gäller s, k, gratisåkning med allmänna samfärdsmedel anför föredraganden att särskilt skäl för all underlåta åtal kan vara möjligheten för Irafikföretaget att ta ut kontrollavgift. Det förutskickas att frågan om lagstiftning rörande sådan avgift skall tas upp särskilt av chefen för kommunikationsdepartemenlet.

System med förhöjd färdavgift eller kontrollavgift tillämpas f, n. av elt flertal förelag som driver järnvägs-, spårvägs-, buss- eller båttrafik. Avgiftens storlek varierar mellan 5 och 50 kr. 1 vissa företag skUjer man mellan sådana fall då färdbevis saknas helt och fall då för låg färdavgift har erlagts.

Flera förelag, bl, a, SJ, tar — utöver plalsbiljellköp på tåg — ut kontrollavgift endast då det framslår som sannolikt att vederbörande har försökt att undandra sig erläggandet av färdavgiflen. Andra företag, t, ex, SL, tillämpar etl system som innebär att förhöjd färdavgift — utom i vissa undanlagsfall — alltid avkrävs den som saknar biljett eller har gjort sig skyldig till överåkning. Ett genomgående drag är all företagen vidtar endast begränsade ålgärder — t, ex. ett vanligt kravbrev — för att driva in färdavgift och kontrollavgift som inle har eriagts direkt vid kontrolltillfället. Det bör också nämnas att de flesta trafikföretag tillämpar en ordning sora innebär att konlroUavgifl inte tas ut i fall då avsaknaden av giltigt färdbevis har berott på omständigheter sora får anses ursäktiiga.

Den förfatlningsraässiga regleringen av systeraen raed kontrollavgift varierar, Regelraässigt knyts avgiften lUl de taxor som tillämpas i Ira-

Prop. 1976/77:11 12

fiken. Dessa taxor prövas i regel av ett offentiigrättsligt organ. Sålunda fastställs taxor för SJ:s tåg- och busstrafik av regeringen, F. n. gäller förordningen (1975-06-05) om taxor för statens järnvägar. SJ:s rätt atl la ut kontrollavgift finns uttryckligen angiven i förordningen. Taxor för postverkets bussUnjelrafik har fastställts genom förordningen (1975: 433) om taxor för postverkets bussUnjelrafik, Vidare faslställer regeringen taxor för Gotlandsbolaget. Taxorna finns intagna i förordningen (1975: 1423) med taxor för Rederiaktiebolaget Gotiands linjesjöfart på Golland.

Taxor för sådan bussUnjelrafik som inte bedrivs av SJ eller postverket fastställs enligt 29 § förordningen (1940: 910) angående yrkesmässig automobillrafik m, ra, (29 § ändrad senast 1972: 437) (YTF) av den länsstyrelse som har meddelat tillstånd till trafiken. Regeringen har i besvärsärende slagit fast alt länsstyrelse har behörighet att fastställa kontrollavgifter. Länsstyrelsen fastställer också — om behov av taxefastställdse finns — taxor för spårvägsföretag. Bestämraelser härora finns i 25 § allmänna ordningsstadgan (1956: 617) (AOSt).

Regeringen har genom olika beslut föreskrivit att de av länsstyrelsen i Slockholms län meddelade bestämraelserna om taxa för busstrafik skall — i fråga om kontrollavgift — gälla även den lokala tågtrafiken.

Brotlmålsulredningen framförde i sitt betänkande bl. a. den uppfattningen att det på vissa områden är motiverat med ekonomiska sanktioner i stället för straff i samband raed mindre brott. Snyltning på allmänna samfärdsmedel bör enligt utredningen avkriminaliseras och rätten att ta ul kontrollavgift regleras i en författning. Utredningen anförde också att företrädare för olika trafikföretag, som tUlämpar system med kontrollavgift, hade framfört önskemål om en lagstiftning på området. Inom Irafikföretagen upplevs det nuvarande rättsläget som oklart och man anser alt en författningsreglering skulle ge större tyngd åt Irafikförelagens åtgärder. Med utgångspunkt häri föreslog utredningen bl, a, att författningen skulle vara tUlämplig på trafikföretag vars taxor fastställdes av länsstyrelse. Rätten att ta ut avgift skulle meddelas efter särsldld prövning av länsstyrelse. Till grand för prövningen skulle ligga en av trafikförelaget ingiven plan raed en redogörelse för verksamheten med koniroUavgifter. Resande som erlagt kontrollavgift skulle inom viss tid kunna påkalla länsstyrelsens prövning av beslutet.

Om avsaknaden av färdbevis med hänsyn tiU den resandes ålder, sjukdora, bristande kännedora om lokala förhållanden eller annan omständighet kunde anses ursäktlig, skulle kontrollavgift inte tas ut. Några särskilda regler om indrivning av kontrollavgiften föreslogs inte.

Brottmålsutredningens förslag fick — med ett par undantag — ett positivt mottagande av remissinsianserna. Kritik framfördes dock från några håll i fråga ora detaljer i utredningens förslag.

Olika trafikförelag, sora tar ut förhöjda färdavgifter, har såväl till ut-

Prop. 1976/77:11 13

redningen som under reraissbehandlingen framhållit att rättsläget är oklart och anser att en reglering skulle ge större tyngd åt trafikföretagens åtgärder.

Den reform som regeringen har föreslagit tidigare i är — innebärande att snyltning med allmänna samfärdsmedel i framtiden endast i undantagsfall skall behöva föranleda åtal — betyder att straffpåföljd för sådana förfaranden i stor utsträckning kan komma alt ersättas med förhöjda färdavgifter. Om avgiften skall fungera i etl sådant system, är det enligt min mening viktigt att vissa grundläggande vUlkor och föreskrifter läggs fast så alt man får en större enhetiighet i avgiftssystemen än vad sora gäller i dag. Mot bakgmnd av det anförda förordar jag — efter samråd med chefen för justitiedepartementet — en lagstiftning som reglerar fömtsättningarna för uttag av särskild avgift i fall då resande begagnar färdmedel utan att inneha gUlig biljett. Med bUjett avses i detta sammanhang också månadskort och andra förekommande former av rabattkort. Jag föreslår atl avgiften betecknas tiUäggsavgift,

Brottmålsutredningens förslag innebär emellertid en aUtför vittgående reglering som bl, a, skulle medföra en ökad arbetsbelastning för länsstyrelserna och en onödig omgång för trafikföretagen. Som torde framgå av min tidigare redovisning fungerar de gällande avgiftssystemen i stort sett tillfredsställande. Jag förordar därför en lagstiftning som i allt väsentligt utgår från den gällande ordningen.

Med hänsyn till den fasta anknytning som kontrollavgiften i dag har till de taxor som fastställs för trafiken, bör lagen i första hand göras tillämplig på sådana trafikföretag som bedriver kollektiv persontrafik för vilken taxa fastställs av regeringen eller förvaltningsmyndighet, dvs. i allmänhet länsstyrelse. Härigenom kommer all spårbunden trafik liksom all bussUnjelrafik att omfattas av lagen. Även Gotlandsbolagets linjesjöfart på Gotland — för vilken regeringen fastställer taxor — kommer all falla inom lagens tillämpningsområde. Fastställandet av till-läggsavgift bör ligga på den myndighet som prövar taxefrågan.

Enligl min mening bör motsvarande regler kunna tillämpas även i fråga om andra trafikföretag än sådana för vilka taxor fastställs i särskild ordning. Behovet av en sådan möjlighet torde främst finnas i sjötrafiken. Jag tänker då framför allt på trafiken i skärgårdarna i vilken man f, n. tiUärapar systera med tilläggsavgift. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer bör därför kunna föreskriva att lagstiftningen skall gälla även sådana förelag. Från fall till fall får bestämmas vilken myndighet som har att besluta om avgift.

Systemet bör utformas så att tilläggsavgift utgår ulöver biljettavgiften. I anslutning härtill vill jag anföra att den särskUda avgift för platsbiljettköp på tåget som SJ tar ut får anses som biljettavgift.

Den praxis sora har utbildats hos vissa trafikförelag — innebärande

Prop. 1976/77:11 14

alt kontrollavgift inle tas ut i sådana fall då avsaknaden av giltig biljett kan anses ursäktlig — finner jag ändamålsenlig och bör komma till uttryck i lagen.

Självfallet bör inte skäl som kan förebäras av envar, t, ex, att färd-bUjetten har lappats, vara all anse som en godtagbar ursäkt. Skyldigheten alt inneha och bevara färdbeviset under resan måste anses vara allmänt vedertagen och anslag härom finns i regel uppsatta i färdmedlet eller på annan uppehållsplals för resenärerna, Inle heller en uppgift ora alt resenären har misstagit sig på färdraålel och löst biljett lUl lägre avgift bör accepteras som tUlfredsställande förklaring, eftersora det normalt bör åligga resenären atl försäkra sig om biljeltavgiftens sloriek innan han påbörjar resan. Undantag kan däremol vara raotiverade när det är fråga om utlänningar eUer besökande på orten som saknar kännedom om det biljettsystem som tillämpas i lokaltrafiken där. Vidare bör tiU-läggsavgift inle avkrävas barn under förslagsvis 15 år som inle har sällskap med vårdnadshavare. I sådana fall kan en anmälan tUl bamets vårdnadshavare vara lämpUgare, En annan grupp, mot vUken utkrävandet av tUläggsavgift skulle te sig stötande, är sådana gamla eller sjuka människor som kan ha svårt all uppfatta vilka avgifter eller taxebestära-melser som gäller.

Med hänvisning till vad jag nu har anförl förordar jag att i lagen tas in en bestämmelse av innebörd att tilläggsavgift inte får las ut om avsaknaden av giltig biljett får anses vara ursäktiig med hänsyn till den resandes ålder, sjukdom, bristande kännedora om lokala förhåUanden eller annan omständighet.

Som har framgått tidigare varierar slorieken av de gällande kontrollavgifterna mellan olika trafikföretag. Principen för fastställandet av de nuvarande avgifternas storlek lorde i stor utsträckning vara att de inte skall överstiga de merkostnader som trafikförelaget drabbas av för kontrollverksamheten. Detta är i och för sig rimligt med hänsyn tiU att syftet inte är atl liUföra trafikföretagen några ekonomiska vinster genora uttaget av avgiften, A andra sidan måste man hålla i minnet att förslaget om alt snyltning pä allmänna samfärdsmedel i fortsättningen skall leda lUl åtal endast om det av särskilda skäl är påkaUat ur aUmän synpunkt, i förening med införandet av en reglering av avgiftssystemet, i praktiken kommer att innefatta en betydande avkriminalisering. Detta betyder enligl min mening alt man vid fastställandet av tilläggsavgifterna måste fästa visst avseende vid den biljellavgift som vederbörande försöker alt undandra sig alt belala. Del torde ankomma på de tUläm-pande myndigheterna att — med beaktande av olika omständigheter — göra en lämplig avvägning och besläraraa avgiftens storlek i olika situationer. Tilläggsavgiften torde regelmässigt böra utformas som en maximi-

Prop. 1976/77:11 15

avgift på samma sätt som är fallet med färdavgifter som fastställs av myndighet,

Lagen bör innehålla en bestämmelse ora att de trafikföretag som till-lämpar tilläggsavgift enligt lagen skall ha rätt att avvisa resenär som vägrar all belala biljettavgift eller tUläggsavgift. Av lagen bör också framgå atl polishandräckning kan lämnas för sådan avvisning.

Någon prövning i administrativ ordning av gjorda avgiftsuttag —

vilket brotlmålsulredningen föreslog — torde inte vara behövlig. Tvister i frågan torde bli sällsynta, under föralsättning att trafikföretagen kan hänvisa till en reglering av nu föreslagen art. Trafikföretagens rätt att ta ul lilläggsavgift får — liksom rätten att ta ut biljettavgift — anses vara av civilrättslig natur och resenär och trafikföretag har alltså, om tvist uppkomraer, möjlighet att få den löst genom dorastols försorg.

Länsstyrelsen i Örebro län tog i sitt reraissyttrande upp frågan om indrivning av kontrollavgift från resenär sora inle frivilligt betalar en sådan avgift, Länsslyrelsen föreslog en ordning som innebär att lagsökningslagen (1946: 808) görs tillämplig på mål angående fastställelse av krav på atl få ut kontrollavgift. Dessutom förordade länsstyrelsen alt Irafikföretaget befrias från ansöknings- och expeditionsavgifter vid domstol.

För egen del anser jag alt Irafikföretagen i så slor utsträckning som möjligt bör försöka att driva in tilläggsavgiften ulan atl anlita domstol. Om förelaget ändå finner att ett domslolsförfarande inte kan undvaras i etl enskilt fall är enligt min mening fordringen av sådan art att institutet belalningsföreläggande kan användas. Det är också lämpligt atl så sker. 1 övrigi finner jag inte skäl föreligga atl i detta sammanhang föreslå regler som innebär en särbehandling i processuellt hänseende av de Irafikförelag som det här är fråga om. Jag vUl i delta sammanhang även hänvisa till den reform sora trädde i kraft den 1 juli 1974 och som innebär vissa förenklade rätlegångsprocedurer enligl lagen (1974: 8) om rättegången i tvistemål ora mindre värden (ändrad 1974: 387).

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom kommunikationsdepartementet upprättals förslag lill lag om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik.

Den nya lagen bör träda i kraft den 1 januari 1977, dvs. vid samma tidpunkt som i prop. 1975/76: 148 föreslås gälla i fråga ora de ändringar i BrB som jag tidigare har redogjort för. Äldre bestämmelser bör dock tillämpas i fråga ora tilläggsavgifter som har fastställts av regeringen eller förvaltningsmyndighet före ikraftträdandet. Med tilläggsavgifter avser jag i detla saramanhang såväl förhöjda färdavgifter som kontrollavgifter.

Prop. 1976/77:11 16

7 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att antaga förslaget till lag om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik.

8 Beslut

Regeringen ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslutar alt genom proposition föreslå riksdagen att aniaga det förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop. 1976/77:11 17

Bilaga Utredningens förslag

Förslag till

Kungörelse om rätt för vissa trafikföretag som bedriver personbefordran att uttaga kontrollavgift

Härigenom förordnas som följer.

1 § Denna kungörelse äger tillämpning på sådana trafikförelag som enligt av länsslyrelsen fastställda reglementen eller taxor bedriver personbefordran i linjetrafik med spårvagn, buss, tunnelbana eller annat allmänt samfärdsmedel.

2 § Med kontrollavgift förstås sådan avgift som trafikförelaget äger uttaga av resande som begagnar färdmedlet utan att innehava giltigt färdbevis. Kontrollavgift uttages utöver ersättning för färdbevis.

Om avsaknaden av gUtigt färdbevis med hänsyn till den resandes ålder, sjukdom, bristande kännedom om lokala förhållanden eller annan omständighet är alt anse som ursäktlig, skall kontrollavgift icke uttagas.

3 § Rält att uttaga kontrollavgift tUlkommer trafikföretag efter till
stånd av länsstyrelsen i det län, där linjetrafiken äger mm. Vid ansökan
om tillstånd skall fogas plan över verksamheten med uppgifter om de
fömtsättningar som skall gälla för avgiftens uttagande och kontrollens
bedrivande.

Länsstyrelsens prövning skall ske i samma ordning som gäller för fastställande av taxa för personbefordran.

4 § Resande som vägrar att i föreskriven ordning erlägga färdavgift och kontrollavgift må avvisas från färdmedlet.

5 § Resande äger inom tre veckor från avgiftens erläggande hos länsstyrelsen påkalla prövning av beslut om uttagande av kontrollavgift.

6 § Närmare föreskrifter om tillämpning av denna kungörelse meddelas av länsstyrelsen.

Denna kungörelse träder i kraft den ...

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1976 7t054i