med förslag till ändrade blancokreditregler för bankinstituten
Proposition 1979/80:51
Prop. 1979/80:51
Regeringens proposition
1979/80:51
med förslag till ändrade blancokreditregler för bankinstituten;
beslutad den 25 oktober 1979.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits av bifogade utdrag av regeringsproiokoll.
På regeringens vägnar
THORBJÖRN FÄLLDIN
GÖSTA BOHMAN
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att bankernas rält alt inom en allmän ram lämna blancokrediter, dvs. krediter ulan särskild säkerhel, vidgas från 5 % till 10 96 av summan av bankens eget kapital och inlåning. Dessutom föreslås atl blancokreditgivning till samfälligheisföreningar inryms i den generella blancokreditvolymen.
Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 51
Prop. 1979/80:51 2
1 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse
Härigenom föreskrivs att 59 § lagen (1955:183) om bankrörelse skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
59
§1
Kredit Hr beviljas endast mot Kredit får beviljas endast mot
betryggande säkerhet i fast eller lös betryggande säkerhet i fast eller lös
egendom eller i form av borgen, egendom eller i form av borgen.
Utan säkerhet får dock kredit lämnas Utan säkerhet får dock kredit lämnas
till ett sammanlagt belopp, som vid till elt sammanlagt belopp, som vid
varie tidpunkt svarar mot högst/ew varie tidpunkt svarar mot högst tio
procent av summan av bankaktiebo- procent av summan av bankaktiebo
lags egel kapital och dess inlåning, lags eget kapital och dess inlåning.
Därutöver får kredit ulan säkerhel Därutöver får kredit utan säkerhet
beviljas beviljas
1. sådan låntagare, som avses i 1. sådan låntagare, som avses i 57 § första stycket A 2 eller 3, samt 57 § första stycket A 2 eller 3, samt utländskt bankföretag, utländskt bankföretag,
2. samjällighetsförening, 2. näringsidkare i och för hans
3. näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig, rörelse, om krediten är kortvarig.
Aktie i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse, (Ir mottagas som pant endast om aktien noteras vid fondbörs här i landet. Vad nu sagts gäller även förlagsbevis, som utfärdats av sådant bolag.
Bestämmelsen i 49 § om förbud för bankbolag att som pant mottaga egen aktie äger motsvarande tillämpning på förlagsbevis som bolaget utfärdat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980.
I Senaste lydelse 1975:227.
Prop. 1979/80:51 3
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker
Härigenom föreskrivs att 28 § lagen (1955:416) om sparbanker skall ha nedan angivna lydelse.
|
Föreslagen lydelse Kredit för beviljas endast mot betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen. Utan säkerhet får dock kredit lämnas till ett sammanlagt belopp, som vid varie lidpunkt svarar mot högst tio procent av summan av sparbanks fonder och dess inlåning. Därutöver för kredit utan säkerhet beviljas 1, sådan låntagare,
som avses i 2. näringsidkare i och
för hans |
|
28 §' |
Nuvarande lydelse
Kredit för beviljas endast mot betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen. Utan säkerhet för dock kredit lämnas till ett sammanlagt belopp, som vid varje tidpunkt svarar mot högsl/em procent av summan av sparbanks fonder och dess inlåning. Därutöver (år kredit utan säkerhel beviljas
1. sådan låntagare, som avses i 26 § första stycket A 2 eller 3, samt utländskt bankföretag,
2. samfällighetsförening,
3. näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig.
Aklie i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse, flr mottagas som pant endasl om aktien noteras vid fondbörs här i landet. Vad nu sagts gäller även förlagsbevis som utlardats av sådant bolag.
Sparbank Hr ej som pant mottaga föriagsbevis, som sparbanken utfärdat, och ej heller bevis om tillskott till garantifond eller grundfond i sparbanken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1980,
' Senasie lydelse 1975:228,
Prop. 1979/80:51 4
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen
Härigenom föreskrivs att 36 § lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
36 §' Kredit för beviljas endast mot Kredit för beviljas endast mot
betryggande säkerhet i fast eller lös betryggande säkerhet i fast eller lös
egendom eller i form av borgen, egendom eller i form av borgen.
Utan säkerhet för dock kredit lämnas Utan säkerhet för dock kredit lämnas
till ett sammanlagt belopp, som vid till ett sammanlagt belopp, som vid
varie tidpunkt svarar mol högst/e/n varje tidpunkt svarar mot högst tio
procent av summan av cenlralkassas procent av summan av centralkassas
och anslutna jordbrukskassors eget och anslutna jordbrukskassors eget
kapital samt centralkassans inlåning, kapital samt centralkassans inlåning.
Därutöver för kredit utan säkerhel Därutöver för kredit ulan säkerhet
beviljas beviljas
1, sådan låntagare, som avses i 1, sådan låntagare, som avses i 34 § första stycket A 2 eller 3, dock 34 § försia stycket A 2 eller 3, dock icke staten, samt utländskt bankfö- icke staten, samt utländskt bankföretag, retag,
2, samfällighetsförening, 2. näringsidkare i och för hans
3, näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig, rörelse, om krediten är kortvarig.
Kredit utan säkerhet enligt första stycket beviljas av ceniral kassa eller, efter medgivande av denna, av ansluten jordbrukskassa.
Aktie i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse, för mottagas som pant endast om aktien noteras vid fondbörs här i landet. Vad nu sagts gäller även förlagsbevis som utlardats av sådant bolag.
Kreditkassa för ej som pant mottaga aktie i bolag, som har till uppgift att tillgodose för kreditkassor gemensamma intressen, eller förlagsbevis, som sådant bolag eller centralkassa utfärdat, och ej heller bevis om andel i eller tillskott till kreditkassan själv eller annan jordbrukets kreditkassa.
Denna lag träder i kraft den I januari 1980,
' Senaste lydelse 1975:229,
Prop. 1979/80:51 5
Utdrag
EKONOMI DEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde 1979-10-25
Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Bohman, Mundebo, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark, Burenstam Linder, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell
Föredragande: statsrådet Bohman
Proposition med förslag till ändrade blancokreditregler för bankinstituten
1 Inledning
Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallades år 1976 en kommillé med uppdrag att se över banklagstiftningen. Enligt direktiven skall kommittén bl. a. föreslå ändringar i bankinstilutens rörelseregler på sådana punkter där jämkningar i de gällande reglerna är angelägna mot bakgrund av utvecklingen efter 1968 års reform av banklagarna, I etl delbetänkande' (DsE 1979:5) Blancokrediter och bankkonlorselablering har banklagsulredningen lagl fram förslag i dessa hänseenden. Till belänkandet har fogats ett särskilt yttrande av ledamoten Lars-Erik Thunholm och en reservation av ledamoten Sven G, Svensson.
Till protokollet i detta ärende bör som bilaga 1 fogas banklagsutredningens betänkande såviii avser frågan om blancokrediter.
Yttranden över betänkandet har efter remiss avgetts av bankinspektionen, kommerskollegium, näringsfrihetsombudsmannen (NO), konsumentverket, fullmäktige i Sveriges riksbank, Svenska bankföreningen. Post- och Kreditbanken, PK~banken, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Svenska bankmannaförbundet. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges hantverks- och industriorganisätion - Familjeföretagen (SHIO - Familjeföretagen), Svenska företagares riksförbund (SFR),
1 Betänkandet är undertecknat av rättschefen Kurt Malmgren, ordförande, bankdirektören Bertil Danielsson, bankinspektören Stig Danielsson, riksbanksdirektören Kurt Eklöf, direktören Sven Lindquist, direktören Sven G. Svensson och bankdirektören Lars-Erik Thunholm,
Prop. 1979/80:51 6
Sveriges industriförbund. Svensk industriförening, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossislförbund. Svenska försäkringsbolags riksförbund. Svenska kommunförbundet och Svenska handelskammarförbundel.
Kommerskollegium har till sitt remissvar fogat ett yttrande från handelskammaren i Stockholm. SAF har anslutit sig till Sveriges industriförbunds synpunkter, SHIO - Familjeföretagen och Sveriges köpmannaförbund har avgeU gemensamt yurande. Nämnden för bankkonlorselablering. Centralorganisationen SACO/SR och Folksam har avståu från an ytlra sig.
En sammanställning av remissyttrandena, såvitt avser frågan om blancokrediter, bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.
Frågan om bankkonlorselablering las inte upp i denna proposition utan kommer att behandlas i ett senare sammanhang. Med hänsyn lill utredningens förslag och det splittrade remissutfallet bör regeringen ta ställning till den frågan samtidigt med frågan om lekmannastyrelse vid bankinspektionen. Denna fråga övervägs f n, av banklagsutredningen och ett förslag kan väntas under år 1980 enligt vad jag har inhämtat från utredningen,
2 Föredragandens överväganden
BanklagaVnas bestämmelser om säkerhel förbankinstitutens kreditgivning fick i huvudsak sin nuvarande utformning vid 1968 års översyn av banklagstiftningen (prop, 1968:143, BaU 1968:60, rskr 1968:368, SFS 1968:601, 602 och 605), De är enhetligt utformade för de tre bankinstituts-grupperna och finns för affärsbankerna i 59 § lagen (1955:183) om bankrörelse (BL), för sparbankerna i 28 § lagen (1955:416) om sparbanker (SpL) och för föreningsbankerna i 36 § lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen (JkL),
Enligt den sedan länge gällande grundläggande regeln för bank bevilja lån endasl mot betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen. Innebörden av huvudregeln är att bankerna skall pröva om ställd säkerhet, värderad efter objektivt godtagbara grunder, läcker hela kreditbeloppet. En sådant krav på säkerhet har ansetts vara behövligt bl, a, med hänsyn till skyddet för insätlarnas medel hos bankerna,
I viss utsträckning för dock bankerna lämna kredit ulan särskild säkerhet, s, k, blancokredil. De har en generell rätt att lämna blancokrediter inom en viss ram. Denna är fr, o, m, den 1 juli 1975 (prop, 1975:73, NU 24, rskr 152, SFS 227-229) bestämd till ett belopp motsvarande högst 5 96 av summan av bankens egel kapital och dess inlåning. För affärsbankerna utgörs det egna kapitalel av aktiekapital, egna fonder och vinstbalans som har fastställts av bolagsstämma. Med eget kapital avses för en sparbank egna fonder och för en kreditkassa summan av centralkassan och de anslutna jordbrukskassornas eget kapital, dvs. insatskapital, egna fonder och fastställd vinstbalans, Blancokredil för utöver den generella ramen lämnas till vissa särskilt angivna låntagare, som anses goda för sina förbindelser. Bland dessa låntagare är
Prop. 1979/80:51 7
staten, kommun eller därmedjämförlig samfällighet, affärsbank, sparbank, centralkas.sa eller annan allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av regeringen, kreditakiiebolag, försäkringsföretag med svensk koncession, utländskt bankföretag och samlallighelsförening. Blancokredil får slutligen lämnas också lill näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig. De angivna reglerna om kredit tillämpas också på garantiförbindelser som bankerna ingår (62 § BL, 31 § SpL och 39 § JkL),
I en skrivelse till regeringen den 21 september 1978 hemställde Svenska bankföreningen om sådan ändring av 59 § BL att en ny form av blancokrediter införs, nämligen blancokrediter till fysiska personer, för vae låntagare dock högst tre basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, Post-och Kreditbanken, PK-banken anslöt sig i en skrivelse den 10 oktober 1978 till bankföreningens hemställan. Regeringen beslöt den 8 mars 1979 atl överlämna skrivelserna lill banklagsutredningen föratt övervägas vid utredningsuppdragets fullgörande,
Banklagsulredningen konstaterar i sitl nu avgivna delbetänkande att det -med hänsyn bl, a, till den minskande självfinansieringen inom näringslivet -finns anledning att räkna med att efterfrågan på blancokrediter i framliden ökar, Mol bakgrund härav föreslår utredningen en höjning av den generella blancokredilramen från 5 till 10 % räknat på summan av affärsbanks eget kapital och dess inlåning, I samband härmed föreslår utredningen atl den förhållandevis ringa blancokreditgivning som nu sker till samfälligheisföreningar inryms i den generella blancokreditvolymen. Motsvarande ändringar föreslås för sparbanker och föreningsbanker.
Bankföreningens representant i utredningen utvecklar i etl särskilt yttrande sin syn på banklagstiftningens säkerhetskrav. Han kommer till den slutsatsen all den cenlrala regeln om att lån får beviljas endast mot särskild säkerhel varken är meningsfull eller ändamålsenlig. Tiden borde enligt hans mening vara mogen all stryka del formella säkerhetskravet ur banklagstiftningen och överlåta ål bankerna all själva bedöma när och i vilka former säkerheter behöver ställas vid kredilgivningen.
Remissinstanserna har genomgående lillslyrkl utredningens förslag eller lämnat det ulan erinran. Bankinspektionen framhåller bl, a, att kravet på säkerhet måste efterges i betydande omfattning, särskilt när det gäller kredit till nystartade företag och företag som med hänsyn till verksamhetens beskaffenhet har svårt att ställa säkerhet. Inspektionen understryker dock atl bankerna både får och bör ta risker under den självklara förutsättningen att riskerna är kontrollerade och alt bankerna på objektiva grunder har tilltro till kredittagarens förmåga att infria krediterna. Riksbanksfullmäktige anser i likhet med fiertalet andra remissinstanser alt förslagel atl höja blancokreditvolymen är väl motiverat.
Bankföreningen har ifrågasatt om det formella säkerhetskravet i banklagarna behövs. Föreningen framhåller bl, a. alt avgörande för en banks kredilprövning sällan är de formella säkerheterna ulan företagets finansiella
Prop. 1979/80:51 8
styrka, räntabilitet, likviditet och företagsledningens skicklighet. En naturlig utformning av banklagen bör därför vara att bankerna får frihei att tiUämpa sådana principer för sin kreditgivning. Enligt bankföreningen kan detta ske utan att skyddet för insätlarnas medel sätts i fara. Kapitaltäckningsbestäm-melserna i banklagarna bör vara tillräckliga för att garantera bankernas solvens. Kommerskollegium, NO, TCO och förelrädare för näringslivet har också ifrågasatt behovet av kravel på särskild säkerhel,
I en skrivelse till ekonomidepartementet den 26 september 1979 har bankföreningen hemställt att direktiven för banklagsutredningen kompletteras med ett uppdrag att utreda om del är lämpligl att upphäva huvudregeln att för kredit från bank skall ställas betryggande säkerhel i form av, pant eller borgen.
För egen del vill jag anföra följande. Genom 1968 års banklagstiftning skedde en väsentlig liberalisering av rätten att lämna blancokrediter. Utrymmet för blancokrediter blev nära nog sju gånger siörre än tidigare. När blancokredilramen vidgades år 1975 medförde del att den tillåtna volymen för affärsbankerna ökade från ca 3 600 milj, kr, till 6 000 milj, kr, med hänsyn till förhållandena vid 1974 års utgång. 1 slutet av augusti 1979 uppgick denna volym lill 10 246 milj, kr,, varav 6 340 milj, kr, eller något mer än 62 % var utnyttjad. Vissa affärsbanker hade utnyttjat ca 80 % av sin blancokredilvo-lym. För sparbankerna och föreningsbankerna var den genomsnittliga utnyttjandegraden lägre. Några sparbanker hade dock utnyttjat större delen av sin blancokrediivolym.
Jag delar utredningens uppfattning all det finns anledning atl räkna med en fortlöpande väsentlig ökning av behovet av blancokrediter. Det finns fiera orsaker härtill. Som utredningen och fiera remissinstanser har framhållit minskar självfinansieringen inom näringslivet. En lägre självfinansiering ökar företagens beroende av externa krediter. Allt fiera företag kan komma i den situationen att deras tillgångar inte förslår som bankmässig säkerhet för deras bankengagemang. Dettta gäller inte minst nystartade företag och företag inom den mindre och medelstora industrin.
En annan orsak lill alt anspråken på blancokrediter ökar är, som framhållits från olika håll, att bankerna i växande utsträckning har att lämna garanlier till betydande belopp för fullgörande av stora entreprenader. Entreprenadföretagen kan ofta inte ställa säkerhel, i vart fall inte bankmässig säkerhet, för sina motförbindelser till den garanterande banken.
Även efterfrågan på blancokrediter från fysiska personer har ökat. Sålunda utgjordes år 1978 ca 40 % av affärsbankernas utnyttjade blancokrediivolym av s. k. spariån, som lämnas utan säkerhet. Som uiredningen har framhållit kan efterfrågan på sådana lån väntas öka. Å andra sidan är bankernas möjligheter att ge konsumtionskrediter starkt begränsade i nu rådande kreditläge.
Bankernas växande internationella engagemang harockså betydelse i detta sammanhang. I samband med den omfattande internationella upplåningen
Prop. 1979/80:51 9
från svensk sida under senare år har en särskild form av blancokrediter aktualiserats, nämligen blancokrediter i utländsk valuta. Dessa krediter lämnar svenska banker i konsortium med utländska banker eller i konkurrens rned utländska banker, som enligt sin praxis inte ställer krav på särskild säkerhel.
Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser även jag att en väsentlig ökning nu bör ske av bankernas rätt atl lämna krediter utan krav på särskild säkerhel. Med anledning av vad bl. a. en ledamot i utredningen och fiera remissinstanser har anfört i principfrågan om behovet av särskilda säkerhetsbestämmelser vill jag framhålla att kravet på säkerheter vid bankernas kreditgivning har tillkommit med anledning av tidigare erfarenheter och har betraktats som eu väsentligt led i skyddet för insätlarnas medel. När del nu har satts i fråga om detta krav längre är nödvändigt kan det emellertid finnas anledning att utreda om det går att mera allmänt ge avkall på kravel på särskild säkerhet för kredit. En omständighet som har åberopats är att utländska banklagar inte upptar krav på formella säkerheter. Det bör därför klarläggas bl. a. vilken betydelse detla har för de svenska bankerna och deras möjligheter att i den ökande internationella verksamheten konkurrera med utländska banker på lika villkor. Jag avser därför alt föreslå regeringen all ge banklagsulredningen i uppdrag att förutsättningslöst ulreda om huvudregeln au för kredit från bank skall ställas särskild säkerhet behövs också i framliden eller kan modifieras eller slopas utan risk för att insätlarnas skydd äventyras.
I frågan om att vidga blancokredilramen bör man undvika att banklagens rörelseregler blir alllför detaljerade och i onödan styr inriktningen av bankernas kreditgivning. Jag anser därför i likhet med utredningen att det är lämpligare alt höja procentsatsen förden tillåtna blancokreditvolymen än alt enligt bankföreningens tidigare förslag särskilja blancokrediter till fysiska personer och lägga dessa krediter utanför den generella blancokreditvolymen.
Jag anseratt den föreslagna ökningen av blancokredilramen från 5 lill 10 % kan godtas utan au insätlarnas skydd äventyras. En sådan ökning innebär att den tillåtna volymen beräknad med hänsyn till förhållandena vid ulgången av augusti 1979 för affärsbankerna fördubblas från 10 246 milj. kr. till 20 492 milj. kr. Dessa belopp skall ses mot en beviljad ullåning och lämnade garantier vid samma tidpunkt på sammanlagt ca 164 000 milj. kr.
År 1966 fick bankerna rätt att lämna kredit utan särskild säkerhet även lill samfälligheter som avses i lagen (1966:700) om vissa gemensamhetsanläggningar (prop, 1966:128, B:oU 54, rskr 394, SFS 709). Vid denna tid fanns inte någon motsvarighet till den nuvarande generella rätten för bankerna atl inom en allmän ram lämna blancokrediter, I samband med att anläggningslagen (1973:1149) trädde i kraft år 1974 ändrades bestämmelserna till att avse samfällighetsförening, (prop, 1973:160, CU 33, rskr 389, SFS 1159-1161),
Blancokreditgivningen till samfälligheisföreningar har varit ringa. Med
Prop. 1979/80:51 10
hänsyn till detta och till alt jag nu förordar en väsentligt vidgad ram för bankernas blancokrediter bör kredilgivningen lill samfälligheisföreningarna innefattas i den generella ramen såsom banklagsutredningen har föreslagit. Jag utgår från alt detla i praktiken inte kommer att medföra någon försämring av samfällighetsföreningarnas möjligheter lill krediter.
På grund av det anförda förordarjag att 59 § BL ändras så att den generella blancokreditvolymen höjs från 5 till 10 % räknat på summan av affärsbanks eget kapital och dess inlåning samt att blancokreditgivning till samfälligheisföreningar inryms i denna volym. Motsvarande ändringar bör göras för sparbanker i 28 § SpL och för föreningsbanker i 36 § JkL. 1 likhet med vad som har framhållits vid tidigare förändringar av blancokrediträtten (prop. 1968:143 och prop. 1975:73) vill jag understryka att samma grundsats bör gälla vid bankernas blancokreditgivning som vid all annan kreditgivning, nämligen an trygghet skall föreligga för låneförbindelsens fullgörande. Den vidgade rätten atl lämna kredit utan särskild säkerhel ställer stora krav på bankernas bedömning av låntagarna vid kreditprövningen. Jag utgår från atl bankinspektionen ägnar särskild uppmärksamhet åt de praktiska verkningarna av den ökade generella blancokrediträtten.
3 Hemställan
Med hänvisning lill vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen
att antaga inom ekonomidepartementet upprättade förslag lill
1. lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse,
2. lag om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker,
3. lag om ändring i lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen,
4 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslular att genom proposition föreslå riksdagen alt antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.
Prop. 1979/80:51 11
Bilaga 1
EKONOMIDEPARTEMENTET
BLANCOKREDITER OCH BANKKONTORS ETABLERING
Delbetänkande avgivet av banklagsutredningen
DsE 1979:5
Prop. 1979/80:51 12
Till Statsrådet och chefen för ekonomi depårtementet
Genom beslut den 23 juni 1976 bemyndigade regeringen chefen för dåvarande finansdepartementet att tillkalla högst sju Ledamöter med uppdrag att se över banklagstiftningen. Med stöd av bemyndigandet tillkallades den 1 juli 1976 rättschefen Kurt Malmgren (ordförande), bankdirektören Bertil Danielsson, bank inspektören Stig Danielsson, riksbanksdirektören Kurt Eklöf, direktören Swen Lindquist, direktören Sven G, Svenson och bankdirektören Lars-Erik Thunholm som ledamöter.
Som sakkunnig förordnades avdelningsdirektören Lars-Olof Thörn och som expert hovrättsassessorn Jan Bökmark. Som experter har vidare förordnats fr.o.m. den 1 oktober 1976 byrådirektören Bo Dahlheim, fr.o.m. den 1 april 1978 civilekonomen To.nas Lindstrand och fr.o.m. den 20 mars 1979 hovrättsfiskalen Thomas Utterström.
Utredningens sekreterare har t.o.m. den 19 april 1977 varit numera departementsrådet Lars Hedberg samt därefter numera kanslirådet Lars Bredin. Vidare har hovrättsassessorn Lars Noltorp fr.o.m. den 1 januari 1978 och hovrättsassessorn Anders Nordström fr.o.m. den 20 november 1978 förordnats till biträdande sekreterare.
Utredningen har tidigare överlämnat delbetänkandet Nya kap i ta 11äckningsregler för bankerna.
Utredningen får härmed överlämna delbelänkandet Blancokrediter och bankkontor setablering.
Prop. 1979/80:51 13
Reservation har avgetts av ledamoten Sven G. Svenson. Särskilt yttrande har avgetts av Ledamoten Lars-Erik Thunholm.
Utredningen avser att närmast behandla bl.a. frågor om anpassning av banklagarna till den nya aktiebolagslagen.
Stockholm i juni 1979
Kurt Malmgren
Bertil Danielsson Stig Danielsson Kurt Eklöf
Sven Lindquist Sven G. Svenson Lars-Erik Thunholr
/Lars Bredin Lars Noltorp Anders Nordström
Prop. 1979/80:51 14
INNEHALL
SAMMANFATTNING........................................................................... 5
FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.................................................................. ..... 8
1. Förslag till lag om ändring i Lagen (1955:183) om bankrörelse 8
2. Förslag till lag om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker 10
3. Förslag till lag om ändring i lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen 12
1 Inledning............................................................................ 15
2 BLancokredi ter.................................................................. 15
2.1 Gällande rätt....................................................................... .. 15
2.2 Historik............................................................................... .. 16
2.2.1 Inledning............................................................. .. 16
2.2.2 Blancokredit bestämmeLser före nu gällande lag 17
2.2.2.1 Affärsbankerna............................... .. 17
2.2.2.2 Sparbankerna.................................. .. 20
2.2.2.3 Kredi t kassorna.............................. .. 20
2.2.3 1968 års lag........................................................ 21
2.2.A Ändringen år 1975.................................................. 24
2.2.5 Bankföreningens framställning.......................... .. 25
2.2.6 Blancokredil till utländsk stat............................ .. 26
2.3 Överväganden och förslag................................................. .. 29
Särskilt yttrande av ledamoten Lars-Erik Thunholm,
Prop. 1979/80:51 '5
SAMMANFATTNING
I banklagsutredningens direktiv ingär att pröva banklagstiftningens rörelseregler på sädana punkter där jämkningar framstår som angelägna mot bakgrund av utvecklingen efter bank Lagsref ormen är 1968. Utredningen redovisar i detta delbetänkande vissa förslag till ändringar i rörelsereglerna. Ändringarna avser bankernas rätt att lämna kredit utan säkerhet, s.k. blancokredil, och rätten att etablera bankkontor.
Banklagstiftningens huvudregel för kredilgivningen innebär att Län får lämnas endast mot betryggande säkerhet i fast eller Lös egendom eller i form av borgen. Från huvudregeln finns ett undantag som medger bankerna en generell rätt att Lämna blancokredil inom en viss ram. Denna är bestämd tili ett belopp som svarar mot högst 5 % av summan av institutets eget kapital och inlåning. Utöver ramen får blancokredil Lämnas till näringsidkare i och för hans rörelse om krediten är kortvarig och till vissa särskilt angivna Låntagare bland vilka kan nämnas staten, kommunerna, utländska bankföretag och samfäILighetsföreningar.
Den tillåtna blancokreditvolymen uppgick i augusti 1978 till 8 500 milj. kr. och var i genomsnitt utnyttjad till 65 %. Vissa affärsbanker och sparbanker hade dock utnyttjat större delen av utrymmet för blancokrediter.
Utredningen anser att det finns anledning att räkna med en ökad efterfrågan pä blancokrediter i framtiden. Detta hänger samman med den minskande självfinansieringen i näringslivet och att företag inte sällan saknar möjlighet att lämna bankmässiga säkerheter. Vidare bidrar allmänhetens tilltagande intresse för s.k. sparlän, som Lämnas utan säkerhet. Bankernas växande internationella engagemang har också betydelse. På detta område konkurrerar de svenska bankerna med försäkrings-
Prop. 1979/80:51 16
företag och utländska banker, som inte är underkastade säkerhetskrav av den typ som ställs upp i den svenska bank-Lagstiftningen. Utredningen anser mot denna bakgrund att möjligheterna för bankerna att Lämna blancokrediter är otillräckliga.
Utredningen konstaterar vidare att blancokreditgivningen innebär avsevärda hanterings- och kostnadsmässiga fördelar för både banker och låntagare. Bankernas förluster på denna kreditgivning har ocksä visat sig ringa. Mot bakgrund härav finner utredningen att starka skäl talar för att vidga möjligheterna för bankerna att Lämna blancokrediter. Utredningen föreslär enökning av blancokreditvolymen frän 5 till 10 %, Detta innebär att den tillåtna volymen för affärsbankernas del blir ca 17 miljarder kr., vilket belopp skall ses mot en beviljad utlåning och Lämnade garantier pä sammanlagt 146 miljarder kr.
I förenklande syfte föreslär utredningen att den förhållandevis ringa blancokreditgivning som nu sker till samfällig-hetsföreningar inryms i blancokreditkvoten.
En Ledamot av utredningen utvecklar i ett särskilt yttrande sin syn pä banklagstiftningens säkerhetskrav och kommer till den slutsatsen att den centrala regeln om att Lån endast får beviljas mot betryggande säkerhet varken är meningsfull eller ändamålsenlig.
Prop. 1979/80:51 17
FÖRFATTNINGSFÖRSLAG
1 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse
Härigenom förordnas, att 59 §-------- lagen (1955:183) om
bankrörelse skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
59 §
Kredit fär beviljas Kredit får beviljas
endast mot betryggande endast mot betryggande
säkerhet i fast eller säkerhet i fast eller
lös egendom eller i form lös egendom eller i form
av borgen. Utan säkerhet av borgen. Utan säkerhet
får dock kredit lämnas fär dock kredit lämnas
till ett sammanlagt be- till ett sammanlagt be
lopp, som vid varje lopp, som vid varje
tidpunkt svarar mot högst tidpunkt svarar mot högst
fem procent av summan av t io procent av summan av
bankaktiebolags eget bankaktiebolags eget
kapital och dess in- kapital och dess in-
ISnlng. Därutöver får låning. Därutöver fär
kredit utan säkerhet kredit utan säkerhet
bewiIj as bevi Lj as
1. sädan låntagare, 1. sådan läntagare, som avses i 57 § första som avses i 57 § första stycket A 2 eller 3, stycket A 2 eller 3, samt utländskt bankföre- samt utländskt bankföretag, tag,
2. samfäI lighetsföre-ni ng,
Z_. näringsidkare i 2_. näringsidkare i
och för hans rörelse, om och för hans rörelse, om
krediten är kortvarig. krediten är kortvarig.
Senaste lydelse 1975:227 2 Riksdagen 1979/80. 1 samt Nr 51
Prop. 1979/80:51 18
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Aktie i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver handel med aktier eller som idkar emissionsrörelse, fär mottagas som pant endast om aktien noteras vid fondbörs här i Landet. Vad nu sagts gäller även förlagsbevis, som utfärdats av sådant bolag.
Bestämmelsen i 49 S om förbud för bankbolag att som pant mottaga egen aktie äger motsvarande tillämpning på förlagsbevis som bolaget utfärdat.
Prop. 1979/80:51
19
2 Förslag till
Lag om ändring i Lagen (1955:416) om sparbanker
Härigenom förordnas, att 28 §------- lagen (1955:416)
om sparbanker skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
28 §
Kredi t fä r beviIj as endast mot betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen. Utan säkerhet fär dock kredit lämnas till ett sammanlagt belopp, som vid varje tidpunkt svarar mot högst fem procent av summan av sparbanks fonder och dess inlåning. Därutöver fär kredit utan säkerhet bevi I j a s
1. sädan läntagare,
som avses i 26 § första
stycket A 2 eller 3, samt
utländskt bankföretag,
2. samfällighetsförening
3. näringsidkare i och
för hans rörelse, om krediten är kortvarig.
Kredit får beviljas endast mot betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen. Utan säkerhet fär dock kredit lämnas till ett sammanlagt belopp, som vid varje tidpunkt svarar mot högst tio procent av summan av sparbanks fonder och dess inläning. Därutöver får kredit utan säkerhet beviljas
1. sädan läntagare, som avses i 26 § första stycket A 2 eller 3, samt utländskt bankföretag,
2_, näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig.
Aktie i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver handel med aktier eller som idkar eroissionsrörelse, får mottagas som pant endast om aktien noteras vid fondbörs här i landet. Vad nu sagts gäller även förlagsbevis som
1
Senaste lydelse 1975:228
Prop. 1979/80:51 20
Nuvarande Lydelse Föreslagen Lydelse
utfärdats av sådant bolag.
Sparbank får ej som pant mottaga förlagsbevis, som spar banken utfärdat, och ej heller bevis om tillskott till garantifond eller grundfond i sparbanken.
Prop. 1979/80:51
21
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen
Härigenom förordnas, att 36 §------- lagen (1956:216)
om jordbrukskasserörelsen skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
36 ö
1
Kredi t får beviIj as endast mot betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen. Utan säkerhet fär dock kredit lämnas till ett sammanlagt belopp, som vid varje tidpunkt svarar mot högst fem procent av summan av centralkassas och anslutna jordbrukskassors eget kapital samt centralkassans inlåning. Därutöver fär kredit utan säkerhet beviIj as
1. sådan låntagare, som
avses i 34 S första stycket
A 2 eller 3, dock icke
staten, samt utländskt
bankföretag,
2. samfälLighetsförening,
3. näringsidkare i och
för hans rörelse, om krediten är kortvarig.
Kredit fär beviljas endast mot betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen. Utan säkerhet får dock kredit lämnas till ett sammanlagt belopp, som vid varje tidpunkt svarar mot högst t i o procent av summan av centralkassas och anslutna jordbrukskassors eget kapital samt centralkassans inlåning. Därutöver fär kredit utan säkerhet bevi I j as
1. sådan läntagare, som avses i 34 S första stycket A 2 eller 3, dock icke staten, samt utländskt bankföretag,
2_. näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig.
Senaste lydelse 1975:229
Prop. 1979/80:51 22
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Kredit utan säkerhet enligt första stycket beviljas a.v centralkassa eller, efter medgivande av denna, av ansluten jordbrukskassa.
Aktie i bolag, som huvudsakligen förvaltar eller driver handel med aktier eller som idkar emissionsröreLse, får mottagas som pant endast om aktien noteras vid fondbörs här i landet. Vad nu sagts gäller även förlagsbevis som utfärdats av sådant bolag.
Kreditkassa får ej som pant mottaga aktie i bolag, som har till uppgift att tillgodose för kreditkassor gemensamma intressen, eller förlagsbevis, som sådant bolag eller centralkassa utfärdat, och ej heller bevis om andel i eller tillskott till kreditkassan själv eller annan jordbrukets kreditkassa.
Prop. 1979/80:51 23
1 INLEDNING
Utredningen (Fi 1976:04) med uppdrag att se över banklagstiftningen, som har antagit namnet bankLagsutredningen,skaLL enligt direktiven, vars fullständiga lydelse framgår av vad chefen för finansdepartementet anförde till regeringsprotokollet den 23 juni 1976, bl.a. föreslä ändringar i bank inst itutens rörelse-regler på sädana punkter där jämkningar i de gällande reglerna framstår som angelägna mot bakgrund av utvecklingen efter år 1968. Såvitt gäller den centrala säkerhetsregeLn att bank endast får lämna kredit mot betryggande säkerhet i form av pant eller borgen framhälLs dock i direktiven att det inte finns anledning att aktualisera frågan om att slopa denna regel.
Utredningen har mot bakgrund av direktiven gätt igenom reglerna i banklagarnas röre I sekapi teL och därvid uppmärksammat vissa punkter där jämkningar i de gällande reglerna framstår som angelägna. Pä två punkter har utredningen funnit skäl att redan nu lägga fram förslag till ändringar i rörelsekapitlen. Detta gäller i fråga om banks rätt att lämna s.k. blancokredit och i fräga om banks rätt att etablera bankkontor.
2 BLANCOKREDITER
2.1 Gällande rätt
Banklagarna innehåller i stort sett likalydande bestämmelser för bankinstitutens kreditgivning. Dessa regler finns för affärsbankerna i 59 § lagen (1955:183) om bankrörelse (BL), för sparbanker i 28 S lagen (1955:416) om sparbanker (SpL) och för föreningsbankerna i 36 § lagen om jordbrukskasserörelsen (JkL). Reglerna har med undantag för vissa ändringar år 1975 (SFS 1975:227) varit oförändrade sedan de fick sin utformning genom 1968 ärs banklagstiftning.
Prop. 1979/80:51 24
Huvudregeln är att lån fär Lämnas endast mot betryggande säkerhet i fast eller Lös egendom eller i form av borgen. Denna regel som saknar motsvarighet i andra länder har sedan länge gällt inom svensk banklagstiftning. Innebörden av regeln är att den ställda säkerheten värderad efter objektiva grunder skall täcka hela kredit be loppet. Ett sådant krav pä säkerhet har ansetts nödvändigt vid bankinstitutens kreditgivning bl.a. med hänsyh till insättarna och skyddet för deras medel hos bankerna. Genom vissa undantag från denna regel -bankinstitutens möjlighet att i viss omfattning lämna kredit utan särskild säkerhet, s.k. blancokredit - har dock skapats en viss nödvändig flexibilitet.
Bankinstituten har en generell rätt att lämna blancokredit inom en viss ram. Denna är bestämd till ett belopp motsvarande högst 5 % av summan av institutets eget kapital (för sparbank egna fonder och för kréditkassa summan av centralkassas och anslutna jordbrukskassors eget kapital) och dess inläning. Blancokredit fär vidare utöver den generella blancokreditramen lämnas till vissa särskilt angivna läntagare, som anses goda för sina förbindelser. Bland dessa län tagare är bl.a. staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, affärsbank, sparbank, centralkassa eller annan allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av regeringen, kreditaktiebolag, bankägt aktiebolag som enligt regeringens medgivande fär jämställas med kreditaktiebolag, försäkringsföretag med svensk koncession, utländskt bankföretag och samfällighetsförening. Blancokredit får slutligen lämnas ocksä till näringsidkare i och för hans rörelse, om krediten är kortvarig. De angivna reglerna om kredit äger motsvarande tillämpning pä garantiförbindelse som bankinstitutet ikläder sig (62 § BL, 31 § SpL och 39 § JkL).
2.2 Hi storik
2.2.1 Inledning
1 det följande redogörs för den utveckling som har lett fram
Prop. 1979/80:51 25
till nuvarande reg ler om blancokrediter. Inledningsvis behandlas lagstiftningen fram till 1968 ärs banklagsreform. Därefter följer en redogörelse för 1968 års banklagsreform. Vidare redovisas bakgrunden till de ändringar av reglerna som ägde rum är 1975. Slutligen redogörs särskilt för blancokrediter till utländsk stat.
2.2.2 Blancokreditbestämmelser före nu gällande lag
Före är 1968 gällde olika reglerförde skilda instituten i fråga om rätten att Lämna blancokrediter.
2.2.2.1 Affärsbankerna
I sitt betänkande (SOU 1927:11) tog 1924 ärs bankkommitté upp frågan om bankernas kreditgivning. Kommittén förordade en huvudregel av innebörd att kredit inte fick beviljas utan att banken får antingen realsäkerhet eller namn säkerhet, och att säkerheten av banken prövades vara betryggande. Prövningen av säkerhetens beskaffenhet skulle således ligga i bankledningens egen hand. Om bankLedningen skulle ha saknat objektiva skäl för sin prövning av säkerhetens värde, kunde en verklig prövning icke anses ha förekommit - något som kunde berättiga bankinspektionen att ingripa. Frän huvudregeln föreslog kommittén vissa undantag. Sälunda skulle en viss krets av låntagare, däribland stat och kommun kunna fä kredit utan säkerhet, Sädan kredit skulle även affärsidkare kunna erhålla i och för rörelsen. Denna rätt att lämna blancokredit tillkom för att täcka varuomsättningens behov. Kommittén underströk att ett uppgivande av kravet pä särskild säkerhet inte innebar ett uppgivande av det självklara kravet, att kredittagarnas tillgångar skulle innebära en fullgod säkerhet för fordringen. Banken mäste i regel pä något sätt kunna följa företagets ställning under den tid krediten ägde bestånd. Kommitténs betänkande föranledde inte någon proposition i ämnet. De för-
Prop. 1979/80:51 26
luster bankbolagen åsamkades i samband med världsdepressionen 1929-1932 aktualiserade äter frågan om en lagrevision varvid 1932 ärs banksakkunniga tillsattes. Mot den av 1924 års kommitté föreslagna huvudregeln att kredit endast fick utlämnas mot realsäkerhet eller borgen hade Svenska bankföreningen under remissbehandlingen bl.a. anmärkt att en sädan bestämmelse lätt kunde ge anledning till ett slentrianmässigt förbiseende av lånesökandens person och uppmärksamhetens koncentrerande på säkerhetens beskaffenhet. Bankföreningen pekade också i anslutning till den föreslagna huvudregeln pä den omdömesfräga som fanns i bestämmelsen om att i fall bank Iedningen saknade objektiva skäl för sin prövning av säkerheten, kunde en verklig prövning icke anses ha förekommit, vilket kunde berättiga bankinspektionen till ingripande. Enligt bankföreningen kunde härigenom omdömesfrågor förvandlas till lagfrågor och omdömesfall till lagbrott.
1932 ärs banksakkunniga fann dock att de föreslagna föreskrifterna hade sin stora betydelse som ett stöd för bankinspektionen och förordade att den av 1924 ärs bankkommitté föreslagna huvudregeln skulle lagfästas. Detta blev ocksä statsmakternas beslut.
Även beträffande de föreslagna undantagen frän huvudregeln föreslog de banksakkunniga i huvudsak samma bestämmelser som 1924 års bankkommitté. Regering och riksdag följde de sakkunnigas förslag.
Även 1949 års banklagssakkunniga, vars förslag läg till grund för 1955 ärs BL, berörde i sitt betänkande (SOU 1952:2) frägan om blancokrediter.
I framställningar, som gjorts av 1940 ärs hantverks- och småindustriut redning och småföretagsutredningen, hade behoven av förlagskredit under s t ruk-i t s. Mot bakgrund härav
Prop. 1979/80:51 27
föreslog de banklagssakkunniga att kredit utan säkerhet skulle kunna Lämnas idkare av hantverk och småindustri till ett belopp av i varje fall högst 50 000 kr och sammanlagt högst en tiondel av bankbolagets eget kapital.
De sakkunniga framhöll vidare att varuomsättningens behov av bLancokred i t er i mänga fall inte kunde tillgodoses eftersom enligt praxis omsättning av sädana krediter ej medgavs. De sakkunniga förordade därför att omsättning medgavs i de fall, dar den bakomliggande affärstransaktionens egen natur krävde ett dylikt anstånd. För att den kortvariga krediten inte skulle fä karaktär av stående förlagskredit, borde dock omsättning inte medges i sädan utsträckning att kredittiden kom att överskrida ett år.
Departementschefen betonade (prop 1955:3) att de föreslagna bestämmelserna innefattade en betydande utvidgning av affärsbankernas befogenhet att ulämna Län utan säkerhet och att bankerna skulle komma att utsätta sig för ökade risker. Enligt departementschefen var riskerna svära att beräkna och en viss försiktighet vid reformens genomförande var därför nödvändig. Den föreslagna regeln att krediterna sammanlagt skulle fä uppgä till högst en tiondel av bankens eget kapital fann departementschefen väl avvägd. I fräga om den individuella begränsningen av krediterna förordade han dock en höjning av maximigränsen till 75 000 kr. Därutöver föreslog han att krediterna skulle kunna lämnas småföretagare i gemen.
I skrivelse frän december 1958 framhöll tolv bankbolag att bankerna kunde anlita Länekassan av 1914 som garant för låns återbetalande. Kassan skulle därvid medverka till dels en av sociala skäl påkallad Länegivning till fysiska personer, som inte förmådde ställa fullt bankmässig säkerhet, dels ock beviljande av s.k. privatlån till fysiska personer. Den av bankerna gjorda framställningen borde enligt remissinstanserna i stället tillgodoses sä att bankernas rätt att bevilja blanco-
Prop. 1979/80:51 28
krediter utvidgades. I proposition 1960:45 förordade departementschefen att till bestämmelserna om blancokrediter skulle fogas en föreskrift om att bankerna kunde bevilja kredit till annan än småföretagare till ett högsta belopp i varje särskilt fall av 5 000 kr. Riksdagen biföll propositionen. 8r 1962 höjdes beloppsgränsen till 15 000 kr.
2.2.2.2 Sparbankerna
Sparbankerna hade fram till år 1955 - bortsett frän de statsgaranterade Länen - endast rätt att lämna kommun eller dylik samfällighet eller annan sparbank kredit utan särskild säkerhet. 1948 3rs sparbankssakkunniga föreslog (SOU 1954:10) att krediter också skulle kunna lämnas till ett belopp i varje särskilt fall av högst 3 000 kr och sammanlagt motsvarande högst en femtedel av sparbankens fonder.
Som skäl tör förslaget anförde de sakkunniga att det i stor utsträckr;ing finns duktigt folk, som för att sätta i gäng egen rörelse eller for andra Liknande syften behöver skaffa sig ett mindre kapital genom banklän men som inte har någon säkerhet att erbjuda. För att förhinara att nämnda blancokrediter, som inte skulle förbehållas viss yrkesgrupp, skulle komma att innebära för stora risker för sparbankerna hade de nyssnämnda ma X i meringsregI erna uppställts. Regering och riksdag följde i huvudsak förslaget. Beloppet har sedermera höjts till 15 000 kr.
2.2.2.3 Kreditkassorna
1950 ärs jordbrukskasseutredning föreslog i sitt betänkande (SOU 1955:1) att staten, kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet ävensom allmän kassa eller inrättning, 1/ars reglemente blivit fastställt av Konungen liksom ocksä affärsbanker och sparbanker skulle kunna fä kredit utan särskild säkerhet. Vid remissbehandlingen anmärktes på att utredningens
Prop. 1979/80:51 29
förslag inte medgav kredit kassorna att ge blancokredit ät enskild läntagare.
Departementschefen tillstyrkte förslaget i huvudsak. Eftersom kredit till staten enligt departementschefen inte torde bli aktuell medtogs emellertid inte staten bland ifrågavarande kredittagare.
I fråga om avgränsningen av b lancokredit erna fann departementschefen visserligen att den var snäv, men ansåg att den hade fog för sig med hänsyn dels till spörsmälet om gränsdragningen mellan kreditinsti t ut en,dels till kredit kassornas kooperativa karaktär.
En närmare redogörelse för utvecklingen fram till 1968 ärs banklagsreform finns i kredit institutut redningens betänkande (SOU 1967:64) Samordnad banklagstiftning (sid 118 ff).
2.2.3 1968 ärs Lag
Kreditinstitututredningen föreslog enhetliga bestämmelser om blancokreditgivning för samtliga bankinstitut. Enligt utredningen skulle bankinstitut - i likhet med vad som redan gällde för affärsbankerna - fä lämna kredit utan särskild säkerhet till stat, kommun och därmed jämförlig samfällighet, allmän kassa eller inrättning, vars reglemente fastställts av Kungl Maj:t, affärsbank, sparbank, utländskt bankföretag och samfällighet som avses i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar. Utredningen föreslog dessutom att den "säkra kretsen" av kredittagare utökades med svenskt försäkringsbolag och kredi t ak t i ebolag.
Utredningen fann vidare att det utan risk frän soLvenssynpunkt kunde tillåtas samtliga bankinstitut att lämna kortvarig blancokredit till affärsidkare. Termen affärsidkare borde enligt utredningen dock bytas ut mot näringsidkare.
Prop. 1979/80:51 30
I anslutning till de regler som gällde för affärsbanker och sparbanker föreslog utredningen att bankinstitut till ett belopp som svarade mot hälften av det egna kapitalet, skulle fä bevilja kredit utan krav pä särskild, betryggande säkerhet. Några krav pä begränsning av det enskilda länebeloppet borde ej uppställas. Enligt utredningen borde det istället ankomma på tillsynsmyndigheten att ange de begränsningar av länebeloppens höjd som med hänsyn till det långivande bank insti t ut ets storlek kunde vara påkallade. Utredningen underströk att en förutsättning för att blancokredit beviljades var att låntagarens kreditvärdighet tillät detta. Rätten att lämna blancokredit innebar sälunda inte nägot avsteg frän grundsatsen att trygghet skulle föreligga för förbindelsens fullgörande.
Förslagen att vidga utrymmet för bank insti t ut ens blancokreditgivning vann anslutning i nästan alla remissyttranden. Utformningen av ramen för den allmänna blancokreditvolymen föranledde emellertid vissa erinringar. Kritiken avsåg främst det förhällandet att ramen för varje bankinstituts volym sattes i relation till det egna kapitalet. Bakom kritiken läg bl.a. att effekten av en sädan relation blir olika för skilda bankinstitut även om röreIsevolymen var densamma. Sparbanksföreningen förslog därför att volymen sattes i relation till ett bankinstituts totala utiäning och förordade som lämplig gräns 10 procent av denna. Motiven för denna lösning angav föreningen vara att kravet pä täckning i eget kapital för blancokrediter redan var tillgodosett genom de allmänna kapi-ta Itäckningsbestämmelserna. Riksbanksfullmäktige satte i fråga om inte bankernas rätt till blancokreditgivning kunnat vidgas mer än utredningen föreslagit. Fullmäktige föreslog att det tillätna beloppet sattes i relation till det förvaltade kapitalet. Med tanke pä den roll specefika säkerheter spelat inom svenskt kreditväsende ansåg fullmäktige det dock rimligt med en försiktig början. Om den ökade friheten utnyttjades med goda resultat, borde enligt fullmäktiges uppfattning en omprövning av den övre gränsen kunna ske så snart behov härför
Prop. 1979/80:51 31
uppstod.
Departementschefen biträdde i stort utredningens förslag. Beträffande förslaget att ge bankinstituten rätt att lämna en viss krets av läntagare blancokredit borde emellertid för kreditkassornas del staten inte tas med bland dessa kredittagare. I fräga om utformningen av ramen för den allmänna blancokreditvolymen anförde departementschefen följande.
Vad det här gäller är att för bank insti t ut en skapa en sektor, inom vilken instituten generellt har rätt att avvika frän det formella säkerhetskravet. Sektorn bör bestämmas genom en schablonregel som oavsett kapi ta I styrkan ger bankinstituten en lämplig och rättvis blancok redi t ram. Detta leder tanken riär-mast till att i nägon form ställa sektorn i relation till ett bankinstituts omslutning. Med denna utgänspunkt synes det kapital som förvaltas av ett bankinstitut, d.v.s. eget kapital och inlåning, kunna användas som regulator. Metoden begagnas redan nu i banklagstiftningen för att bestämma omfånget av viss bunden kreditgivning. Metoden medför vidare den uppenbara fördelen att blancokreditvolymen följsamt anpassar sig till den totala kredit volymens tillväxt.
Departementschefen förordade därför att blancokreditvolymen bestämdes som en del av summan av ett bankinstituts eget kapital och dess inläning. Med begreppet inlåning avsågs säväl de av allmänheten i bank institutet insatta medlen som institutets andra skulder eller m.a.o. samtliga på passivsidan i balansräkningen upptagna skulder med undantag för eget kapi tal.
Med hänsyn till dä vunna erfarenheter av blancokreditgivningen fann departementschefen, inga betänkligheter frän säkerhetssynpunkt föreligga att vidga blancokreditvolymen till 3 procent av det förvaltade kapitalet.
Departementschefen delade utredningens uppfattning att det i fortsättningen inte var nödvändigt att i Lag reglera kreditbeloppets storlek i enskilda fall. Enligt departementschefen fär de begränsningar som med hänsyn till ett bankinstituts
Prop. 1979/80:51 32
storlek behövs - eventuellt efter initiativ av bankinspektionen -tas in i bo lag sordni-nga r, reglementen eller stadgar. Departementschefen underströk vidare vikten av att bank insti t ut en iakttar särskild försiktighet vid kreditgivning av detta slag och att de noga följer ett företags ställning och utveckling under den tid som krediten äger bestånd. Departementschefen utgick också frän att bankinspektionen ägnade särskild uppmärksamhet ät de praktiska verkningarna av den ökade generella blancokrediträtten (prop 1968:143 sid 194 ff).
2.2.4 Ändringen är 1975
I skrivelse till finansdepartementet 1973 hemställde bankföreningen att den generella ramen för bankernas möjligheter att lämna blancokrediter vidgades frän 3 till 5 procent av banks eget kapital och dess inlåning. Föreningen pekade därvid pä att kreditrisken beror i stor utsträckning inte i sista hand pä om särskild säkerhet ställs för en kredit. Avgörande är i stället låntagarens ekonomi över huvud taget, ansåg
föreningen och fortsatte: "Utvecklingen pekar enligt bankföreningens uppfattning mot ett ökat behov av blancokrediter för företagen. Bl.a. har självfinansieringsgraden i företagen starkt minskat under senare tid. Med lägre självfinansiering ökar företagens beroende av externa krediter. Efter hand kan allt fler företag komma i den situationen att deras tillgängar inte förslår som bankmässig säkerhet för deras bankengagemang. Bankerna har vidare i ökad utsträckning att lämna garantier till betydande belopp för fullgörandet av stora entreprenader, därvid entreprenadföretaget inte kan ställa säkerhet, i vart fall inte bankmässig säkerhet, för sin mot förbindelse till den garanterande banken. Garantier av detta slag tillhandahålls av bankerna i konkurrens med bl.a. svenska och utländska försäkringsföretag, som inte ställer krav pä särskild säkerhet. Bankernas praxis i kredit- och garant i ärenden mäste successivt anpassas efter sädana förhållande."
Bankföreningens förslag om en höjning av procenttalet för blancokrediter tillstyrktes eller lämnades utan erinran av samtliga remissinstanser. Bankinspektionen och riksbanksfullmäktige instämde i bankföreningens synpunkter att bankens kreditgivning i fråga om industrikrediter och kommersiella krediter
Prop. 1979/80:51
33
inte ensidigt kan styras av kravet pS formella säkerheter och att utvecklingen tyder pä etl ukav behov av blancokrediter för företagen. Enligt riksbanksfullmäktige skulle Längt drivna krav pä säkerhet kunna hindra en kreditgivnimj som grundas pä rationella överväganden av L 3 ne'bökande företags utvecklingsmöjligheter.
Bankinspektionen tog i skrivelse till regeringen sarama är upp frågan om tillämpningen av b Iancokred i t regLerna p3 bankinstituts Icreditgivning till sidoföretag som driver finansieringsverksamhet i första hand genom factoring och Leasing. Inspektionen framhöll att, när ett sSdant företag är dotterbolag till en bank, det är överflödigt för banken att skydda sina krediter till företaget. Om utl3ningen till sädant dotterföretag inte säkerställdes med betryggande pant eller borgen, mäste bankens allmänna b Iancokred i tvoLym tas i anspråk, vilket enligt inspektionens mening inte var behövligt. Enligt inspektionen borde dessa företag därför föras in under den "säkra kretsen" av läntagare. Härigenom skulle utläningen till sädant företag inte inkräkta pä bankens allmänna blancokreditvolym.
Inspektionens framställan tillstyrktes eller Lämnades utan erinran vid remissbehandlingen.
Den 1 juli 1975 vidgades blancokreditvolymen i enlighet med bankföreningens förslag till 5 procent av det förvaltade kapitalet och bankägda f i nan s i e r i ng s f ö re l:ag fördes över till den "säkra kretsen" av låntagare (SFS 1975:227).
2.2.5 Bankföreningens framställning
I skrivelse tilL regeringen den 27 september 1978 hemställde bankföreningen att blancokrediter till fysiska personer, motsvarande för varje låntagare ti ö g st tre basbelopp enligt Lagen om allmän försäkring, fördes till den "säkra kretsen" av ISn-tagare.
3 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 51
Prop. 1979/80:51 34
Till stöd för sin hemställan anförde föreningen i huvudsak följande. Blancokreditkvoten kan under de närmaste aren förväntas visa sig otiUräcklig. Utvecklingen pekar fortfarande mot ett ökat behov av blancokrediter för företagen. Föreningen anger i stort sett samma grunder härför som föreningen anförde är 1973. Föreningen pekar härutöver p§ att i samband med den omfattande internationella uppläningen frfln svensk sida en särskild form av blancokrediter ofta till betydande belopp har aktualiserats under senare 3r. Vad som avses är blancokrediter i utländsk valuta, som de svenska bankerna Lämnar i konsortium med utländska banker eller i konkurrens med utländska banker, som enligt sin praxis inte ställer krav på särskild säkerhet. Utrymmet inom nu gällande kvot för krediter till fysiska personer kan mot bakgrund härav förväntas minska. Samtidigt talar mycket för att efterfrågan av dessa krediter successivt kommer att öka. Flertalet banker har nämligen ett betydande antal fysiska personer som läntagare. En fysisk persons kred i t värdighet baseras i betydande utsträckning inte pä viss säkerhet titan pä hans förvärvsförmåga. Detta betraktelsesätt mäste godtas av bankerna annars skulle vanliga människor med ett motiverat anspräk på kredit vara hänvisade till bl.a. butikernas mänga gänger dyrare avbetalningskrediter. I en masshantering av småkrediter blir även handläggningen betydligt smidigare och mindre kostsam, om krediterna lämnas utan säkerhet.
Erfarenheten visar att mindre krediter till fysiska personer i ett mycket begränsat antal fall leder till förluster. Vidare gäller att det för dessa krediter uppställs ett krav pä täckning med 8 procent eget kapital.
2.2.6 Blancokredit till utländsk stat
Blancokredit till utländsk stat fär lämnas endast inom ramen för den fria sektorn enligt 5 "/-regeln. I samband med 1968 ärs banklagsreform hemställde bankföreningen i skrivelse till
Prop. 1979/80:51 35
bankoutskottet om sädan ändring i propositionsförslaget, att utländsk stat togs med bland de särskilt angivna r S11 :■ sub j ek; som fick beviljas blancokredit vid sidan av den fria sektorn (se bil. 3 till BaU 1968:60). Som skäl angavs att enligt gällande bestämmelser blancokredit torde kunna lämnas till utländsk stat, att nägon ändring häri inte var motiverad samt att det var föga konsekvent att utesluta utländsk stat efter-so.li utländskt bankföretag fanns med i kretsen av undantagna rättssubjekt. Bankoutskottet fann bankföreningens tolkning av dåvarande bestämmelser inte vara välgrundad och uttalade att i praktiken torde sädana internationella krediter som bankföreningen syftade pä regelmässigt tas upp av vederbörande centralbank, därvid reglerna om blancokredit till utländskt bankföretag blev tillämpliga. Utskottet fann därför inte anledning att ta nägot initiativ till ändring i propositionsförslaget (BaU 1968:60 s 40).
I skrivelse den 24 juni 1969 hemställde bankföreningen hos Kungl Maj:t att utländsk stat skulle tas upp bland de rättssubjekt till vilka affärsbank fär lämna blancokredit utanför den fria blancokreditvolymen. TiLl stöd för sin hemställan anförde bankföreningen b I.a. fö I jande . Kredit frän svensk bank till utländsk stat och till företag med garanti av utländsk stat förekommer numera i ökad omfattning. Som exempel pä sådana krediter nämndes krediter i och för inköp i staternas affärsdrivande verksamhet t.ex. telefonutrustning för televerken. I framtiden kan man ocksä räkna med försäljning av utrustning för t.ex. statliga atomkraftverk. Tendensen att bank i ökad omfattning beviljar kredit till utländsk stat för inköp frän Sverige har främjats genom tillkomsten av möjligheter för exportkreditnämnden att bevilja s.k. längivargarantier. Sädan kredit mäste beviljas direkt till staten och kan inte komma i fräga för kredit till bank i utländsk stat för finansiering av samma stats inköp i Sverige. Denna ordning har ytterligare befästs genom tillkomsten av en särskild garantiform, offentlig köpargaranti, som avser kredit till utländska stater och därmed jämställda rättssubjekt.
Prop. 1979/80:51 36
Vid remissbehandlingen tillstyrktes förslaget av sparbanksföreningen, jordbrukskasseförbundet och fullmäktige i riksbanken och lämnades utan erinran av Poststyrelsen. Sparbanksföreningen hemställde att motsvarande ändring vidtogs i sparbankslagen.
Bankinspektionen ställde sig däremot avvisande till förslaget. Inspektionen framhöll att krediter till stora och välreno-merade utländska bankföretag ibland kan framstå som mindre riskfyllda placeringar än motsvarande kreditgivning till mänga utländska stater. Inspektionen syftade därvid pä sädana stater med instabila regimer och svag ekonomi där lokala bankföretag, i vilka de stora anglosachiska och kontinentaleuropeiska länderna har ägarintressen, är verksamma. Att blancokrediter till utländska stater behandlas strängare än sädan kreditgivning till utländska bankföretag är därför inte sä inkonsekvent som först kan tyckas. Enligt inspektionen var det emellertid avgörande att den tillätna blancokreditvolymen vidgades mycket kraftigt genom 1968 ärs bank lagsre form och att det inte var välgrundat att ytterligare utvidga blancokredit-vo Lymen.
Departementschefen (prop 1970:181 s 24) delade bankföreningens uppfattning att reglerna om blancokredit inte fär ges sädant innehåll att de onödigtvis försvårar för bankerna att medverka med kredit vid export frän svenska företag till utländska stater. Enligt departementschefen hade det emellertid inte pästätts att den genom 1968 ärs bank la gsreform utökade fria sektorn skulle vara otillräcklig för att täcka bankernas behov av att ge blancokrediter ocksä till utländsk stat. Skulle 3 andra sidan de äsyftade krediterna ha en sSdan storleksordning att de inom en förhållandevis kort tidsrymd skulle spränga ramen för den generöst tillmätta fria sektorn, skulle den av bankföreningen föreslagna lagändringen i väsentlig män rubba avvägningen mellan de olika bestämmelser i banklagen som syftar till att värna om bankernas soliditet. En så ingripande lagändring kunde inte företas utan ingäende utredning. Oe-
Prop. 1979/80:51 37
pa r t ement'.c n e f en ;inL;.'li) ernotlcrtirl aci bari k c i-na s b I a n c o I ,'1 n till utländska stater t.v. b.ird" kunna ike inom ramen fcir dsr-fria sektor-n utan att annan angelägen blancokreuitgivning blev lidande därav. Sk vi lie fl et sli smäningcm visa sig att det fanns skäl att ytterliga r-e Liberalisera blancok r editreglerna, borde en vidgning av den fria ;; ektorn övervägas framför en utökning av den kvot av läntagare sorr' hfir en särställning i b lancok redi t hänseende . Oepa i-1 emen t se hef en föreslog sälunda inte nägon ändring i b Iancokred i t reg I erna.
2.3 Överväganden och förslag
Huvudsyftet med nu gällande bestämmelser för bankinstitutens kreditgivning ar att trygga institutens solvens. Huvudregeln för kredilgivningen är att län inte fär beviljas utan att betryggande säkerhet i form av pant eller borgen har ställts för länet. Denna regel, som saknar motsvarighet i andra länder, har sedan länge gällt inom svensk banklagstiftning. Genom vissa undantag frSn denna regel - bankernas möjlighet att bevilja blancokrediter - har dock skapats en viss nödvändig flexibi litet.
I utredningens direktiv anges att det inte finns nägon anledning att sä kort tid efter 1968 ärs banklagsöve-syn slopa huvudregeln för k red i t g ivningen. Däremot skall utredningen enligt sina direktiv föreslä ändringar i röre I se reg I erna pä punkter där jämkningar i de gällande reglerna framstår som angelägna mot bakgrund av utvecklingen efter är 1968.
Genom 1968 Hrs banklagstiftning skedde en väsentlig liberalisering av rätten att lämna blancokredit. Dessa regler innebar för affärsbankerna en tilläten b lancokred i tvo I ym vid utgången av är 1974 pä ca 3 600 milj kr. Av denna volym var vid samma tid ett belopp av ca 2 250 milj kr, eller nägot mer än 60 procent utnyttjad. Genom lagändring Sr 1975 höjdes blanco-kreditramen frän 3 till 5 % (prop 1975:73, NU 24, rskr 152, SFS 227-229). Den tillätna volymen ökade från ca 3 600 milj kr
Prop. 1979/80:51 38
till 6 000 milj kr med hänsyn till förhållandena vid 1974 ärs utgäng. Vid utgången av augusti månad 1978 uppgick den tillätna volymen till ca 8 500 milj kr. Av denna volym var vid samma tid ett belopp av ca 5 670 milj kr eller nägot mer än 65 % utnyttjad. Vissa affärsbanker hade liksom är 1974 utnyttjat större delen eller ca 80 7. av sin blancokredit-volym. För sparbanker och föreningsbanker var den genomsnitt-Liga utnyttjandegraden lägre. Vissa sparbanker hade dock utnyttjat större delen av sin blancokrediivolym.
Som framhållits i tidigare lagstiftningsärenden (prop 1968:143 och 1975:73) leder kravet pä betryggande säkerhet till svårigheter frän kreditförsörjningssynpunkt för företag, som trots goda framtidsutsikter saknar bankmässiga säkerheter. Detta gäller främst nystartade och mindre och medelstora företag. Pä grund av den minskade självfinansieringsgraden i dessa företag äger dessa synpunkter med ökad styrka alltjämt sin giIt i ghet.
En betydande andel av blancokred i terna Lämnas i form av sparlän till fysiska personer. Sälunda utgjordes är 1978 ca 40 % av affärsbankernas utnyttjade blancokred i tvo lym av sådana län. Som bankföreningen framhållit kan bl.a. den nyligen antagna konsument kredit la gen leda till en ökad efterfrägan av dessa län.
Andra omständigheter som gör att anspråken på blancokrediter kan antas fortsätta öka är att bankerna i växande utsträckning har att lämna garantier till betydande belopp för fullgörandet av stora entreprenader, därvid entreprenadföretaget ej kan eller är berett atl ställa bankmässig säkerhet för sin mot förbinde I se till den garanteran ie banken. Garantier av detta slag tillhandahålles av bankerna i konkurrens med svenska och utländska försäkringsföretag, som ej ställer krav pä särskild säkerhet. Som bankföreningen ocksä framhållit har den omfattande internationella uppläningen frän svensk sida under senare är aktuali-Si?r9t en särskild form av blancokrediter till betydande belopp.
Prop. 1979/80:51 39
nämligen blancokrediter i utländsk valuta. Även vad gäller denna typ av krediter hamnar de svenska bankerna i ett underläge i konkurrensen med utländska bank företag eftersom dessa inte är underkastade regler om krav pä särskild säkerhet.
Mot bakgrund av den utveckling som ägt rum under senare är framstår den tillätna blancokreditvolymiin som otillräcklig för att bankerna skall kunna möta de krav som i framtiden kommer att ställas på dem. Detta gäller särskilt för de banker som redan nu har utnyttjat större delen av sin b Iancokred i tvoIym.
Rätten för bankerna att lämna blancokrediter innebär avsevärda färd'la för såväl bankerna som läntagarna. Sälunda är hanteringen av dessa län, särskilt sä vitt gäller län till privatpersoner, avsevärt mindre omständlig och personalkrävande än hanteringen av län mot säkerheter. Dessa län blir därmed ocks-? mindre kostnadskrävande. För bankernas del innebär rätten att lämna blancokrediter ocksä att de i konkurrenshänseenden blir jämnställda med försäkringsbolag och utländska bankföretag. Vidare är det so.ti fram häll its i olika sammanhang angeläget att b'l.a. de mindre och medelstora företagens behov av sädana krediter kan tillgodoses.
En grundläggande förutsättning för att vidga den tillätna blancokreditvolymen är dock att det inte medför nägra väsentliga risker frän säk.erhetssynpunkt. De vunna erfarenheterna av hur de nuvarande reglerna tillämpats har emellertid varit positiva. Som förutsattes vid 1968 ärs banklagsöversyn har bankerna utnyttjat den generella blancokrediträtten med stor försiktighet. Förlusterna pä dessa krediter har varit mycket små. Dä det gäller att ta ställning till säkerhetssynpunkten är ocksä att märka att det för dessa krediter ställs upp ett krav pä täckning med 8 % eget kapital. Härtill kommer att bankerna är skyldiga att rapportera si na b I ancokred i ter till bankin spektionen, som ägnar särskild uppmärksamhet ät dessa krediter. Mot bakgrund härav anser utredningen att en viss vidgning av möjligheterna till blancokreditgivning inie medför risker frän säkerhetssynpunkter.
Prop. 1979/80:51 40
Vad därefter gäller frägan hur blancokrediträtten skall vidgas har bankföreningen i sin skrivelse till regeringen föreslagit att blancokrediter enligt en särskild undantagsregel till ett visst maximibelopp skall kunna lämnas till fysiska personer och sälunda inte belasta den generella blancokreditvolymen. Det skulle härvid ocksä kunna sättasi fräga att i enlighet med bankföreningenstidigare önskemål föra utländsk stat till gruppen "säkra" läntagare. En annan lösning är att höja procentsatsen för den tillätna blancokreditvolymen. Vid valet mellan dessa lösningar har utredningen stannat för att föreslå en höjning av procentsatsen. Denna metod ger bankerna handlingsfrihet och styr inte denna form av krediter i en viss riktning. Härigenom ökar förutsättningarna för en smidig kredit formed ling. Metoden är enkel att tillämpa och har som dipa rt ement schef en framhöll vid 1968 ärs ba nk I a gs re f orm den uppenbara fördelen att blancokreditvolymen följsamt anpassar sig till den totala kred i tvoIymens tillväxt. Som även framhölls i samband med 1968 ärs bank la gsreform är det inte heller nödvändigt att i lag reglera k red i t be loppets storlek i enskilda fall.
Mot bakgrund av de goda erfarenheter som under läng tid gjorts beträffande bankernas rätt att lämna blancokrediter och dä täta ändringar av regeln bör undvikas föreslår utredningen en ökning av blancokred i t ramen frän 5 till 10 %. Detta skulle innebära att den tillåtna volymen beräknad med hänsyn till förhållandena vid utgängen av augusti 1978 för affärsbankerna fördubblas från ca 8 500 milj kr till cirka 17 000 milj kr. Detta belopp skall ses mot en beviljad utiäning och lämnade garantier vid samma tidpunkt pä sammanlagt cirka 146 000 milj kr. Genom den föreslagna höjningen av blancokreditvolymen torde även bankernas behov av att kun.na ge blancokrediter till utländsk stat att tillgodoses.
Utredningen föreslår således att 59 § BL ändras sä att den generella b lancokredit ramen höjs frän 5 till 10 procent räknat pä summan av affärsbanks eget kapital och dess in-
Prop. 1979/80:51 41
låning. I samband härmed föreslår utredningen att den förhällande-vis ringa blancokreditgivning som nu sker till samfällighetsförening inryms i blancokreditvolymen. Motsvarande ändringar föreslås för sparbanker och föreningsbanker.
Som framhållits vid tidigare förändringar av blancokrediträtten understryker utredningen att samma grundsats gäller vid bank institutens blancokreditgivning som vid all annan kreditgivning, nämligen att trygghet skall bedömas föreligga för låneförbindelsens fullgörande. Den vidgade rätten att lämna kredit utan särskild säkerhet ställer stora krav på bankinstitutens bedömning av låntagarna vid kred i tprövningen. Bankinspektionen bör särskilt uppmärksamma de verkningar som den föreslagna ökade generella blancokrediträtten kommer att medföra.
4 Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr 51
Prop. 1979/80:51 42
Särskilt yttrande av Lars-Erik Thunholm
Bestämmelserna i S 59 banklagen, enligt vilka som huvudregel gäller att län inte fär beviljas utan att betryggande säkerhet i form av pant eller borgen har ställts för länet, har sedan länge varit föremål för diskussion och kritik. Särskilt i affärsbankernas rörelse med dess primära inriktning pä företagsutlåning har dessa bestämmelser vållat praktiska besvär och onödiga kostnader och dessutom ofta försatt de svenska affärsbankerna i ett underläge i konkurrensen med utländska banker. I lagstiftningen har man efter hand tagit viss hänsyn till dessa omständigheter genom olika undantag frän huvudregeln och dä framför allt genom ett successivt vidgat utrymme för blancokreditgivning. Dä den tidigare utmätta ramen för sädana krediter på senare tid tett sig otillräcklig, har utredningen föreslagit en höjning av denna ram frän 5 % till 10 % av summan av en banks egna kapital och inlåning. En sädan höjning innebär givetvis en väsentlig lättnad i nuvarande restriktioner och jag har ingen anledning motsätta mig detta.
Helst skulle jag dock ha sett att utredningen tagit upp till principiell diskussion hela frägan om behovet av särskilda säkerhetsbestämmelser i banklagen. Visserligen anges i utredningens direktiv att det inte finns någon anledning att sä kort tid efter 1968 ärs banklagsöversyn slopa huvudregeln för kreditgivningen. Detta torde dock icke utesluta att man gär in pä en principiell prövning om denna huvudregel är meningsfull och tjänar ett vettigt syfte. För egen del har jag i vart fall ett behov av att ange min principiella uppfattning i frägan.
Enligt min uppfattning är den i S 59 banklagen uppställda huvudregeln varken meningsfull eller ändamålsenlig. Dessa bestämmelser infördes genom 1933 års ändringar i banklagen -under intryck av de skärpta krav pä olika restriktioner pä
Prop. 1979/80:51 43
bankrörelsen som utlöstes av Kreugerkraschen. Tidigare hade den svenska banklagen icke uppställt något sådant krav. Icke heller har veterligen nägon utländsk banklag några liknande bestämmelser, vilket bekräftas av en undersökning som utredningen lätit verkställa. Föreställningen att sådana säkerhetskrav utgör ett skydd för insättarna är en chimär. Solvensen garanteras genom kapi ta Itäckningbestämme I serna, som i banklagen är differentierade efter placeringarnas riskgrad. Att till dessa kapi ta Itäckningskrav lägga särskilda krav pä vissa formella säkerheter är en motsägelse och tjänar inget rimligt syfte.
Detta betyder inte att formella säkerheter inte är av betydelse i affärsbankernas rörelse. I många fall är det helt normalt och t.o.m. ofrånkomligt att en bank kräver att låntagaren skall ställa säkerheter för sitt län, särskilt när detta är av långfristig karaktär eller är mycket riskbetonat. När man behöver säkerheter och när man kan avstå frän sädana, är emellertid en sak som en bank själv bör kunna bedöma, då det beror på arten av låntagarens rörelse, själva låneoperationens karaktär och bedömningen av därmed förknippade riskmoment. Man fär heller inte förbise att vid praktiskt taget all affärsbanks-mässig långivning till företag den formella säkerheten vanligen är en sekundär fråga. Den primära säkerheten för att ett låntagande företag kan förränta, amortera och äterbetala en kredit ligger i företagets finansiella ställning, dess räntabilitet och det löpande kassaflödet i rörelsen samt inte minst i företagsledningens kapacitet. De formella säkerheterna kan i vissa fall behövas som ett skydd för banken om företaget pä grund av vid kreditgivningsti I Ifäl let oförutsedda omständigheter kommer i svårigheter och det gär till betalningsinställelse och konkurs. Men banken är själv närmast till att bedöma om den behöver skaffa sig ett sådant skydd. Ett generellt krav pä sädana säkerheter vållar allvarliga olägenheter i den praktiska bankrörelsen.
Prop. 1979/80:51 44
Dessa olägenheter är av olika slag.
För det första kan sägas att den oproportionerliga vikt som banklagen fäster vid de formella säkerheterna drar uppmärksamheten från det primära intresse en bank har av att noga följa utvecklingen av ett läntagande företags rörelse. Praktiskt taget all företagsutläning innehåller riskmoment. Börjar det gä pä sned för ett företag är det viktigt att den långivande banken reagerar pä ett tidigt stadium och ser till att företaget vidtar ätgärder för att rätta till situationen. Bank-Lagens krav på "betryggande säkerhet" skapar en illusion av att allt är bra bara banken har goda inteckningar i fastigheter och förlag e.d. Den kreditgivande banken invaggas i säkerhet och frestas att eftersätta den nödvändiga löpande kont rol len.
För det andra skapar säkerhetskravet svårigheter när det gäller sådana företag som genom arten av sin rörelse inte förmår ställa bankmässiga säkerheter, vilket ofta är fallet inom handel och servicenäringar, konsultverksamhet etc. Även om det är fräga om framgångsrika och lönsamma företag med god kreditvärdighet i och för sig, har de svårare att fä sina kreditbehov tillfredsställda än företag som disponerar över be läningsbara anläggnings- eller omsättningstillgångar.
För det t redj e hamnar de svenska affärsbankerna genom banklagens krav i ett allvarligt underläge i konkurrensen med utländska banker. Det svenska "betongtänkandet" är praktiskt taget okänt utomlands. Utländska banker som är aktiva pä den svenska marknaden - en aktivitet som starkt tilltagit under senare år - är beredda att ge krediter till svenska företag på basis av deras balansräkning och prognoserade kassaflöde och fäster sällan nägot avseende vid inteckningssäkerheter o.d. Och när svenska affärsbanker deltar i internationella syndikerade krediter är den svenska banklagens säkerhetsbestämmelser ett allvarligt handikapp.
Prop. 1979/80:51 45
För det fj ärde medför banklagens säkerhetskrav i mänga fall en onödig kostnadsbelastning både för Läntagare och bank. Uppläggande och förvaltning av säkerheter för utlåningen är en arbetskrävande och kostsam hantering. Man får naturligtvis ta dessa kostnader när formella säkerheter behövs som en naturlig förutsättning för lånetransaktionen. Men i många fall är den formella säkerheten onödig och man kräver den egentligen endast för att banklagen ställer upp detta krav.
Sammanfattningsvis vill jag hävda att efter all den diskussion som förevarit i denna fråga borde tiden vara mogen att helt styrka det formella säkerhetskravet ur banklagen och överlåta åt bankerna att själva bedöma när och i vilka former säkei— heter behöver ställas vid kreditgivningen. Kan praktiskt taget alla utländska banker leva med en sädan frihet borde också svenska banker kunna göra det. Ett slopande av säkerhetskravet skulle möjliggöra en smidigare och flexiblare kreditgivning, bättre anpassad till näringslivets krav än nuvarande ofta tungrodda och besvärliga system. Och det skulle inte behöva innebära nägon som helst försämring av utlåningens kvalitet.
Mot detta resonemang kan visserligen hävdas att undantagsbestämmelserna och särskilt ett vidgat blancokreditutrymme undanröjer en hel del av de olägenheter som här påtalats. Men man kan dä fräga sig: vad är det för mening med en banklagsregel som man av praktiska skäl och för att bankväsendet överhuvudtaget skall kunna fungera måste successivt gröpa ur genom alltmera omfattande undantagsregler? Tyder inte detta pä att det är något fel på själva huvudregeln?
Prop. 1979/80:51 46
Bilaga 2
Sammanställning av remissyttranden
Remissinstanserna tillstyrker eller har inget att invända mot utredningens förslag att öka blancokreditvolymen frän 5 till 10 % och att inrymma blancokreditgivning till samfällighetsföreningar i blancokreditkvoten. Kommerskollegium, NO, TCO, bankföreningen och flera företrädare för näringslivet ifrågasätter i överensstämmelse med Thunholms särskilda yttrande om det formella säkerhetskravet i banklagarna behövs.
1 Bankinspektionen
Banklagstiftningen hindrar i och för sig inte att krediter lämnas utan särskild säkerhet. Även för krediter som lämnas utan sådan säkerhet används insättarmedel och det är naturligtvis tryggheten för dessa medel som motiverar att denna kreditgivning i viss mån är begränsad.
De jämförelsevis små förluster som bankerna haft sedan 1930-talet förklaras huvudsakligen av att säkerhet funnits att tillgå. A andra sidan är bankinspektionen väl medveten om att särskilt i fråga om krediter lill företag återbetalningen väsentligen är beroende av företags lönsamhet, utvecklingsmöjligheter o. d. Bankinspektionen har vid sin övervakning huvudsakligen ägnat uppmärksamhet åt dessa förhållanden. Samtidigt har inspektionen den erfarenheten att kravet på att säkerhet ställs måste efterges i betydande omfattning, särskilt när det gäller nystartade företag och företag som med hänsyn till verksamhetens beskaffenhet har svårt att ställa säkerhet. Det är också klart att förekomsten av säkerheter av olika slag verkar fördyrande på kreditförvaltningen i bankerna.
Huvudsakligen av nämnda skäl har inspektionen konsekvent stött bankerna när de har ansett sig böra göra framställning om höjning av blancokreditvolymen. 1 sammanhanget vill inspektionen understryka att bankerna både fär och bör ta risker under den självklara förutsättningen dock att riskerna är kontrollerade och att bankerna på objektiva grunder har tilltro till kredittagarens förmåga att infria krediten.
Bakom det nu framlagda förslaget betr. blancokrediter ligger en framställning från affärsbankerna. När inspektionen hade att ta ställning till denna tillstyrkte inspektionen en lösning i linje med framställningen men var öppen också för andra vägar att vidga utrymmet för blancokrediter. När nu banklagsutredningen lagt fram förslag om vidgning av det huvudsakligen till inlåningsvolymen relaterade utrymmet för blancokrediter kan inspektionen därför tillstyrka detta förslag.
Prop. 1979/80:51 47
2 Kommerskollegium
Kollegiet vill-- tillstyrka den föreslagna liberaliseringen, men anser
--- att skäl finns att ifrågasätta, om det överhuvudtaget är meningsfullt att
behålla blancokreditregleringen. Kollegiet kan inte se någon risk i att bankerna själva fär avgöra om blancokrediter kan ges eller ej. Härigenom erhålles en mer flexibel och smidig kreditgivning. Som en ytteriigare aspekt kan nämnas att svenska banker på grund av nuvarande restriktioner kan hamna i underiäge i konkurrensen med utländska kreditinstitut, som såvitt bekant inte är underkastade motsvarande restriktioner.
3 NO
Förslaget motiveras av utredningen bl. a. från konkurrenssynpunkt. Bankerna lämnar således i konkurrens med svenska och utländska försäkringsföretag i växande utsträckning garantier för fullgörandet av stora entreprenader där entreprenadföretaget inte kan eller är berett att ställa bankmässiga säkerheter. Bankerna ger ocksä i konkurrens med utländska banker blancokrediter i utländsk valuta. 1 dessa fall konkurrerar alltså bankerna med företag som inte är bundna av de långtgående kraven på formella säkerheter som uppställs i den svenska banklagstiftningen. Det är enligt NOs uppfattning ett väsentligt allmänt intresse att de svenska bankerna ges möjligheter att på i möjlig mån lika villkor konkurrera med försäkringsbolag och utländska banker på dessa marknader.
Utrymmet för blancokrediter påverkar vidare bankernas möjligheter att tillgodose framför allt nystartade mindre och medelstora företags kreditbehov. Möjligheten för nya företag att etablera sig och expandera pä en marknad är av fundamental betydelse för en effektiv fungerande konkurrens på en marknad. Det ter sig därför som särskilt allvariigt om onödigt långtgående krav på formella säkerheter utgör hinder för bankerna att bevilja krediter till sädana företag. Snedvridningseffekter synes också kunna uppstå eftersom vissa delar av näringslivet, såsom handel och servicenäringar, inte disponerar över beläningsbara tillgångar i samma utsträckning som andra branscher.
Mot bakgrund av upplysningar om den kostnadskrävande säkerhetshanteringen är ett vidgat utrymme för blancokrediter ocksä motiverat av rationaliseri ngsskäl.
NO tillstyrker mot den angivna bakgrunden förslaget att öka blancokredilramen från 5 till 10 procent. Härigenom synes man t. v. i betydande män kunna undvika de negativa effekter i konkurrenshänseende som banklagstiftningens krav på formella säkerheter onekligen kan medföra för svenska banker och kredittagare.
På sikt är det, bl. a. pä dessa och andra grunder som närmare utvecklas av ledamoten Thunholm i särskilt yttrande, enligt NOs uppfattning önskvärt att frågan om att slopa eller modifiera de särskilda säkerhetsbestämmelserna i
Prop. 1979/80:51 48
den svenska banklagstiftningen tas under övervägande av statsmakterna. Såsom påpekas i yttrandet tillgodoses säkerhetsaspekterna av kapitaltäck-ni ngsregler m. m.
4 Konsumentverket
Konsumenterna är i dag huvudsakligen hänvisade till avbetalningsköp och kontokortskrediter för finansiering av kapitalvaruköp. Dessa krediter är förhållandevis dyra. Varje åtgärd som kan göra förmånligare kreditformer mer lättillgängliga är därför välkommen från konsumentsynpunkt. En ökning av blancokreditvolymen frän 5 till 10 % är en sådan åtgärd. Konsumentverket tillstyrker utredningens förslag i denna del.
5 Fullmäktige i Sveriges riksbank
Utmärkande för den svenska banklagstiftningen är dess starka betonande av bankinstitutens solvens och dess omsorg om säkerheten för insätlarnas medel. En konsekvens av denna grundläggande aspekt är att den svenska banklagstiftningen ställer upp krav på betryggande säkerheter i form av pant eller borgen för bankernas utiäning och garantigivning. Formella säkerhetskrav av denna typ saknar i stort sett motsvarighet i andra länders banklagstiftning.
För att skapa en nödvändig flexibilitet i bankernas rörelse har dock i banklagstiftningen medgivits vissa undantag från dessa formella säkerhetskrav. Bankernas möjligheter att lämna blancokrediter och garantier utan särskild säkerhet har över tiden successivt vidgats. Sålunda uppgår i dag den generella blancokredilramen till 5 % av ett bankinstituts eget kapital och inlåning. Härutöver fär blancokrediter lämnas dels till näringsidkare i och för hans rörelse, förutsatt att krediten är kortvarig dels till vissa angivna läntagare, s. k. säkra läntagare. Utredningen föreslär nu att den generella blancokredilramen bör höjas från 5 % till 10 % av ett bankinstituts eget kapital och inläning samt att den blancokreditgivning som sker till samfällighetsförening inryms i den generella blancokreditvolymen.
Fullmäktige har sedan tidigare (se fullmäktiges remissvar den 11 januari 1979 angående bankföreningens och PKbankens skrivelse om ändring av blancokreditreglerna i 59 § lagen om bankrörelse) uttalat som sin åsikt att en utvidgning av bankernas möjligheter att ge blancokrediter är väl motiverat och att en sädan utvidgning bör få formen av en höjning av den generella blancokredilramen. Fullmäktige har därför inget att erinra mot utredningens förslag pä denna punkt.
Prop. 1979/80:51 49
6 Svenska bankföreningen
Det
mest omedelbara behovet av en liberalisering av banklagen såvitt gäller
kravet pä formella säkerheter vid kreditgivningen blir enligt bankföreningens
mening tillgodosett genom banklagsutredningens förslag. Bankföreningen
anser värdefullt att utredningen givit denna fråga förtur och föreningen
tillstyrker förslaget.
Bankföreningen anser i likhet med Thunholm att banklagens huvudregel om särskild säkerhet för bankkredit bör ställas under diskussion. Det bör utredas huruvida det finns skäl att pä sikl behålla denna regel.
En utgängspunkt för en sådan utredning bör enligt bankföreningens mening vara en sådan frihet i kreditprövningen att bankernas konkurrensförmåga upprätthålls och näringslivets kreditvillkor blir de bästa möjliga.
Det avgörande för en banks kreditprövning - särskilt i fråga om företagskrediter- kan sällan vara de formella säkerheterna i form av pant eller borgen utan måste vara företagets finansiella styrka, räntabilitet, likviditet och företagsledningens skicklighet. En naturlig utformning av banklagen bör därför vara att bankerna fär frihet att tillämpa sädana principer för sin kreditgivning. Detta kan ske utan att skyddet för insätlarnas medel sätts i fara. Kapitaltäckningsregeln i banklagen har väsentlig betydelse för insätlarnas skydd. Denna regel är även efter den senaste ändringen så konstruerad att kravet på kapitaltäckning ökar ju mindre formella säkerheter som finns för en kredit. Eftersom kapitaltäckningen är kostsam för bankerna, har dessa i kapitaltäckningsregelns uppbyggnad ett naturligt incitament att i regel ta in de formella säkerheter som står att fä även om det legala kravet pä dylika säkerheter har utgått ur lagen.
Bankerna har ofta påståtts visa överdriven försiktighet vid sin kreditbedömning. Banklagens säkerhetskrav har därvidlag spelat stor roll. Om huvudregeln om formella säkerheter utgår ur banklagen, öppnas möjlighet för bankerna till en friare kreditprövning.
Det är önskvärt att svenska banker både kan konkurrera med och samverka med utländska banker. Allt detta sker också i snabbt växande grad. De utländska banklagarna upptar inte krav på formella säkerheter för krediterna. Det är av vikt att en konkurrens med de utländska bankerna och en samverkan med dem kan ske på lika villkor. Om en svensk bank skall lämna en kredit i konsortium med en utländsk bank, kan av naturiiga skäl den svenska banken inte kräva särskild säkerhet för sin andel av krediten när den utländska banken icke uppställer motsvarande krav. Om utländska banker vid konkurrens med de svenska har ett övertag såvitt gäller de legala betingelserna för kreditgivningen, kan svenska företagare bli för sin finansiering på ett olyckligt sätt beroende av utländska kreditgivare. Lagstiftningen bör motverka situationer där svenska företag tvingas lita till bankväsendets välvilja i de länder de konkurrerar med.
Vid en översyn av banklagens regel om formella säkerheter bör innehållet i
Prop. 1979/80:51 50
EG-ländernas lagstiftning uppmärksammas. Genom en anpassning av den svenska lagstiftningen på centrala områden till motsvarande regler inom EG-länderna underiättas på sikt ett önskvärt samarbete med dessa länder. Banklagsutredningen bör sålunda enligt bankföreningens uppfattning genom tilläggsdirektiv fä i uppdrag att utreda lämpligheten av att i 59 § lagen om bankrörelse upphäva huvudregeln att för kredit från bank skall ställas betryggande säkerhet och redovisa resultatet i ett kommande betänkande. Den föreslagna vidgningen av blancokredilramen bör dock genomföras utan att resultatet av en sådan utredning avvaktas.
7 Post- och Kreditbanken, PK-banken
PK-banken tillstyrker de föreslagna ändringarna.
8 Svenska sparbanksföreningen
Sparbanksföreningen tillstyrker utredningens förslag att öka blancokredit-ramarna frän 5 till 10 % och i detta utrymme inkl. blancokreditgivningen till samfällighetsförening.
9 Sveriges föreningsbankers förbund
Förbundet tillstyrker utredningens förslag om höjning av tillåten blancokrediivolym från 5 till 10 % av inläning och eget kapital.
10 LO
Utredningens förslag att utöka ramen för s. k. blancokrediter (krediter utan särskild säkerhet) frän 5 till 10 % av summan av institutens eget kapital och inlåning tillstyrkes av LO.
11 TCO
TCO har inget att erinra mot de förändringar i banklagstiftningen som utredningen föreslår. Men TCO finner samtidigt att de synpunkter som framförs i det särskilda yttrandet är så tungt vägande att det pä sikt bör övervägas att avskaffa bestämmelserna om gränser för blancokreditgivningen.
12 Svenska bankmannaförbundet
Förbundet tillstyrker utredningens förslag beträffande utökning av blancokreditvolymen frän 5 till 10 % av eget kapital och inlåning.
Prop. 1979/80:51 51
13 Sveriges
hantverks- och industriorganisation - Familjeföretagen
(SHIO-Familjeföretagen) samt Sveriges Köpmannaförbund
De mindre och medelstora företagens andel av affärsbankernas utlåning har under 1970-talet successivt minskat. Som en ersättning finns i dag ett antal specialkreditinstitut för såväl långa som korta krediter. Eftersom de mindre och medelstora företagen inte har tillgång till obligationsmarknaden kan dessa företag genom vissa institut tillföras medellånga lån i viss omfattning. Vidare har de regionala utvecklingsfonderna fått ökade kreditmedel till sitt förfogande.
Även om dessa åtgärder är av positiv art för de mindre och medelstora företagen är utvecklingen inte tillfredsställande. Aflars- och sparbankerna är sedan lång tid tillbaka de institutioner som i första hand bör förse företagen med kapital. En alltför stor satsning på specialkreditinstitut förändrar denna bild. Insatser bör därför i första hand göras så att bankväsendets utlåning till de mindre och medelstora företagen ökas. Utredningens förslag om en ökning av blancokreditvolymen kan enligt organisationernas mening bidra till att bryta denna negativa utveckling.
Organisationerna tillstyrker sålunda den föreslagna ökningen av blancokreditvolymen från 5 till 10 %.
Organisationerna vill i sammanhanget påpeka vikten av att bankerna vid sin utlåning använder sig av de möjligheter till en friare bedömning av de krav pä säkerheter som ställs på de mindre och medelstora företagen. Det aktuella förslaget är ett steg i rätt riktning. 1 nuläget är bankernas förluster på blancokreditgivningen mycket små. För att möta de behov på kapital inför 1980-talet som näringslivet kommer att ha för inte minst sina investeringar måste enligt organisationernas uppfattning, ytterligare möjligheter skapas inom ramen för banksystemet. En ytteriigare ökning utöver den nu föreslagna blancokreditvolymen är därför angelägen och en väg att tillåta bankerna att ta ett större mått av risk vid sin utlåning till företagsamheten.
Den sakkunskap om de enskilda företagens problem och villkor som bankerna äger bör tas tillvara i högre utsträckning än vad f. n. sker. Bankerna har ett stort ansvar att bedöma projekts och företags utvecklingsmöjligheter. Detta ansvar bör kompletteras med rätt till större frihet vid fördelning av tillgängliga krediter.
Avslutningsvis vill organisationerna ansluta sig till de synpunkter som framförts av ledamoten Thunholm och ställer sig bakom de frågor med vilka han avslutar sitt särskilda yttrande.
14 Svenska företagares riksförbund (SFR)
SFR, som bland sina medlemmar har företrädare för ca 25 000 mindre/ medelstora företag, har bl. a. med utgångspunkt frän den alltmer minskade
Prop. 1979/80:51 52
självfinansieringsgraden och den nyligen antagna konsumenlkreditlagen, anledning räkna med ett ökat behov av blancokrediter. Utredningen har också kommit till denna uppfattning.
Dä de mindre/medelstora företagen ofta saknar bankmässiga säkerheter, men i allt högre grad blir beroende av extern finansiering, är det därför av största vikt att denna möjlighet till upplåning vidgas och tryggas.
Med hänsyn till vikten att behålla de mindre/medelstora företagen, inom ramen för marknadshushållningens principer, finner SFR det synnerligen angeläget att utredningens förslag om höjning av utlåningsvolymen frän 5 % till 10 % av ovan nämnda summa av bankernas egna kapital och inläning genomföres.
Utredningen har inte diskuterat de övriga särskilda säkerhetsbestämmelserna inom huvudregeln. Vi föreslår att utredningen även granskar nu rådande säkerhetskrav för övrig kreditgivning och särskilt prövar frågan om införandet av en friare kreditprövning. Genom ny bokföringslag, aktiebolagslag, skärpt övervakning av revisorer m. m. har kvaliteten på redovisningen som kreditprövningsunderlag undergått en avsevärd utveckling till det bättre.
15 Sveriges industriförbund
Utredningen anger som skäl till sitt förslag att det bl. a. finns anledning alt räkna med ett ökat behov från företagens sida av blancokrediter i framtiden. Industriförbundet delar denna uppfattning.
Som utredningen anger minskar självfinansieringen inom näringslivet. Företagen blir i allt högre grad beroende av en fullgod extern finansiering. Det är därför väsentligt att kreditförsörjningsmöjligheterna tryggas. För flera grupper av företag, framförallt de små och medelstora, saknas inte sällan bankmässiga säkerheter. Företagen kan trots avsaknaden av formella säkerheter ha tillräckligt god kapacitet i andra avseenden föratt förränta och amortera en kredit. Industriförbundet finner att det mot denna bakgrund är utomordentligt angeläget att lagändringar görs så att den generella blancokreditvolymen höjs från 5 % till 10 % av summan av bankernas egna kapital och inlåning.
1 ett särskilt yttrande anför en ledamot att utredningen principiellt borde ha diskuterat hela frågan om behovet av särskilda säkerhetsbestämmelser i banklagen. Ledamoten redovisaren rad skäl till att de säkerhetskrav som nu råder varken är meningsfulla eller ändamålsenliga. Industriförbundet anser i anslutning härtill att det ligger i förtagens intresse att utrymme ges för en friare kreditprövning och föreslår därför att frägan om att slopa huvudregeln blir föremål för utredning.
Prop. 1979/80:51 53
16 Svensk industriförening
I takt med att självfinansieringsgraden i näringslivet sjunkit under 70-talet har tillgången på krediter blivit alltmer betydelsefull. Särskilt gäller detta småföretagen. Tyvärr har bankernas möjligheter att bistå expansiva småföretag varit begränsade i de fall inte bankmässiga säkerheter kunnat erbjudas. Resultatet härav har blivit en stark överefterfrågan på lånemedel hos de regionala utvecklingsfonderna.
En utökad möjlighet för bankerna att ge krediter till företag som bedöms ha goda framtidsutsikter utan att för den skull kunna ställa formell bankmässig säkerhet för aktuella län är följaktligen välkommen. Föreningen tillstyrker därför att utrymmet för blancokrediter ökas från 5 till 10 %.
Det är dock viktigt att den utökade kvoten för blancokrediter verkligen kommer företagen tillgodo och inte lill stor del ianspråktages för konsumtionskrediter. Någon särskild reglering av den inbördes relationen mellan företags- och konsumentkrediter vill inte föreningen förorda i nuvarande läge men hemställer om att det i aktuella kungörelser och anvisningar klart framgår att huvudsyftet med utökningen är att ge bankerna ökade möjligheter till kreditgivning åt företag.
Beträffande banklagstiftningen i övrigt delar föreningen de synpunkter som ledamoten Lars Erik Thunholm givit uttryck för i sitt särskilda yttrande.
Signifikant för de nya och mest expansiva industribranscherna t. ex. elektronikindustrin är, att allt större del av investeringarna hänför sig till immateriella poster främst utvecklingsarbete. Att då knyta kreditgivningen till anläggningstillgångar så hårt som dagens banklagsstiftning stipulerar kan verka hämmande på vårt lands möjligheter att investera i framtidsbranscherna. Det finns därför enligt föreningens mening all anledning att överväga ett slopande av det formella säkerhetskravet.
17 Sveriges grossistförbund
Utredningen framhåller att möjligheterna för bankerna att lämna blancokrediter är otillräckliga, och man föreslår därför att gällande regler skall ändras, så att bankerna i ökad utsträckning kan lämna sådana krediter. Vi delar utredningens bedömning och tillstyrker därför förslaget att blancokreditvolymen ökas från 5 till 10 % av summan av bankens eget kapital och inlåning.
Vi vill starkt understryka att möjligheterna att erhålla blancokrediter har särskild betydelse för handelsföretagen, som ofta saknar möjlighet att ställa traditionella säkerheter. Det är också uppenbart att förekomsten av realsäkerheter inte alltid utgör någon garanti för att ett projekt skall bli framgångsrikt. Vi finner från denna utgångspunkt också anledning att instämma i de synpunkter som ledamoten Lars-Erik Thunholm framfört i sitt särskilda
Prop. 1979/80:51 54
yttrande. Vi delar hans uppfattning att ett slopande av säkerhetskravet i banklagen skulle möjliggöra en smidigare kreditgivning, som bättre kan anpassas till näringslivets kapitalbehov.
18 Svenska Försäkringsbolags Riksförbund
Riksförbundet har ingen erinran mot förslaget om utökning av bankernas möjlighet att lämna blancokrediter.
19 Svenska handelskammarförbundet
De vunna erfarenheterna av de nuvarande reglerna har varit positiva. Bankerna har utnyttjat den generella blancokrediträtten med stor försiktighet. Förlusterna på dessa krediter har varit mycket små. Samtidigt har efterfrägan pä blancokrediter ökat. Det finns fiera anledningar härtill. Genom den minskade självfinansieringsgraden i företagen har beroendet av externa krediter ökat. Allt fier företag har kommit i den situationen att de saknar möjlighet att lämna bankmässiga säkerheter. Detta gäller inte minst nystartade och mindre och medelstora företag.
Även efterfrågan på blancokrediter från fysiska personer har ökat. 1978 ut.orde nära hälften av affärsbankernas utnyttjade blancokrediivolym av sådana lån. Denna efterfrågan kan ytterligare förväntas öka bland annat på grund av den nyligen antagna konsumenlkreditlagen. Nämnda lagstiftning syftar bl. a. till att i ökad utsträckning föra över fysiska personers krediter från avbetalningskrediter till billigare bankkrediter.
Bankernas växande internationella engagemang spelar också en inte obetydlig roll i detta sammanhang. De svenska bankinstituten konkurrerar därvid med utländska banker, som inte har motsvarande restriktioner.
Mot den angivna bakgrunden framstår utredningens förslag att öka blancokredilramen som välmotiverat. Förbundet tillstyrker därför förslaget. Samtidigt vill dock förbundet ifrågasätta om inte tiden nu är mogen att helt slopa det formella säkerhetskravet i banklagen.
Även om den föreslagna ökningen av blancokredilramen skulle uigöra en förbättring medför dock säkerhetskravet olägenheter. Den starka koncentrationen på formella säkerheter kan dels medföra att det lånsökande företagets ställning och utveckling inte i tillräcklig utsträckning uppmärksammas, dels att vissa typer av företag, exempelvis service- och konsultföretag, som normalt har sämre möjligheter än andra företag att ställa upp bankmässiga säkerheter, får svårare att tillgodose sina kreditbehov.
Vidare innebär regleringen att svenska banker kommer i ett konkurrensmässigt underläge gentemot utländska banker. Olägenheterna härav ökar självfallet i takt med den ökade internationaliseringen.
Del bör också beaktas att säkerhetskraven många gånger innebär en onödig kostnadsbelastning för såväl låntagare som bank.
Prop. 1979/80:51 55
Enligt förbundets bedömning skulle ett slopande av ifrågavarande restriktioner knappast komma att medföra några större risker ur säkerhetssynpunkt. Kapitaltäckningsbestämmelserna torde vara tillfyllest för att garantera bankernas solvens. Det bör även beaktas att formella säkerheter, även om kraven härpå slopades, fortfarande naturligtvis skulle spela en viktig roll vid kreditgivningen. Genom att överlåta frägan till bankerna skulle dock ett Hexiblare system skapas. Slutligen bör ocksä beaktas att Sverige, såvitt bekant, är det enda land med restriktioner av nu ifrågavarande slag.
GOTAB f>2m Slockholm 1979