Maj:ts proposition nr 73 (Proposition 1926:73)

Maj:ts proposition nr 73.

Nr 73.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
arbetstidens begränsning; given Stockholms slott den 29 januari
1926.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen antaga
härvid fogat förslag till lag om arbetstidens begränsning.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sand. 61 käft. (Nr 73.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Förslag

till

lag om arbetstidens begränsning.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Denna lag äger tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke, vari arbetare
användes till arbete för arbetsgivares räkning, så ock å hus-, väg- eller
vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt arbetsföretag, vari
arbetare på sådant sätt användes.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana förhållanden,
att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande,

b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas
till bestämda tider,

c) arbete, som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran
eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov,

d) skeppstjänst, som omförmäles i lagen om arbetstiden å svenska fartyg,
ävensom fiske,

e) skogsarbete samt kolning i mila, ändock att arbetet icke är att hänföra
till skogsarbete, ävensom flottning,

f) upptagning av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ,

g) jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas såsom
självständiga företag, samt byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess binäring,
som nu nämnts, ävensom trädgårdsskötsel och djurskötsel, ändock att
arbetet bedrives utan samband med jordbruk,

h) arbete, som åligger biträde i handelsbod, rakstuga, frisérsalong eller badinrättning,

i) sådant arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som är att hänföra
till allmänhetens direkta betjänande, samt

j) arbete, som åligger portvakt och av honom väsentligen förrättas i hans
bostad.

2 §•

Såsom arbetare skall vid tillämpning av denna lag ej räknas medlem av
arbetsgivarens familj; samt ej heller

verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning,

ritare, bokhållare eller därmed jämställd person,

kontorsvaktmästare eller annat underordnat kontorsbiträde.

3 §•

På begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör, bergmästare eller
den, vars rätt därav beröres, åligger det arbetsrådet att avgöra, huruvida
visst arbete är att hänföra till sådant, varå denna lag äger tillämpning, eller
huruvida viss arbetstagare är att enligt lagen räkna såsom arbetare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

Är mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, varom i första
stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet, när part
sådant äskar eller domstolen finner det nödigt; och må slutligt utslag av
domstolen ej meddelas, förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen tillhanda.

I annan fråga rörande lagens tillämpning, än som i första stycket avses,
har arbetsrådet att på begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör,
bergmästare, eller den, vars rätt av frågan beröres, avgiva utlåtande.

4 §.

Arbetsgivare må icke använda arbetare till arbete under längre tid, raster
oräknade, än 8 timmar av dygnet eller 48 timmar i veckan; dock må, därest
nyssnämnda begränsning av arbetstiden för vecka icke därigenom överskrides,
arbetstiden under något eller några av veckans dygn utsträckas till högst 9
timmar.

Bedrives arbete med regelbunden skiftindelning, må, i den mån så erfordras
för arbetets fördelning på skift av olika längd eller för förlängning av skift
vid skiftväxling, annan arbetstid än nyss angivits tillämpas, såvitt därigenom
icke uppkommer längre sammanlagd arbetstid för en tidrymd av högst tre
veckor, än att den motsvarar 48 timmar i veckan.

5 §•

1 inom. Är för visst arbete arbetstiden i väsentlig mån beroende av årstiden
eller väderleken eller är den på grund av annat förhållande av växlande
längd, må arbetsrådet, i den mån så prövas påkallat, medgiva, att arbetstiden,
med avvikelse från vad i 4 § stadgas, allenast begränsas så, att den
i genomsnitt för viss angiven tidrymd kommer att uppgå till högst 48 timmar
i veckan.

2 inom. Finnes arbete, som bedrives med tre skiftlag, på grund av synnerliga
skäl böra fortgå jämväl under sön- och helgdagar, må arbetsrådet, i den
mån så prövas påkallat, medgiva därför erforderligt undantag.

3 mom. Beträffande arbete, som fortgår allenast under kortare tid eller
medför synnerligen ringa ansträngning eller tillgodoser ändamål av synnerligen
stort allmänt intresse, må arbetsrådet, i den mån så prövas påkallat,
medgiva undantag från de i 4 § angivna begränsningar.

4 mom. Skulle i annat fall, än som avses i 1, 2 eller 3 mom., undantag från
bestämmelse i 4 § prövas påkallat till undvikande av allvarligt missförhållande,
äger arbetsrådet lämna medgivande därtill.

5 mom. Undantag må ock av arbetsrådet medgivas, då det av uttalande av
arbetarnas sammanslutning eller sammanslutningar eller annorledes framgår,
att det stora flertalet av de arbetare, som skulle beröras av undantaget, finna
detsamma önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

6 §.

1 mom. Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej
kunnat förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande
fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom,
må arbetare, i den mån så är nödigt med hänsyn till berörda förhållande, användas
till arbete utöver tid, som angives i 4 § eller kan hava bestämts med
stöd av 5 §. Om sådant arbete samt dess anledning, omfattning och varaktighet
åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn från dess början
göra anmälan till arbetsrådet.

Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd därtill

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har arbetsrådet att
ofördröjligen meddela beslut.

Anmälan eller ansökan, varom här är sagt, må anses gjord, när densamma

1 betalt brev avlämnats till allmänna posten.

2 mom. Vad i 1 mom. stadgas skall icke äga tillämpning å yrkesmässigt
bedriven verksamhet för avhjälpande av skador, vilka uppkommit under omständigheter,
som i nämnda lagrum angivas; dock må arbetsrådet, där så finnes
av trängande behov påkallat, för dylik verksamhet medgiva undantag
från de i 4 § angivna begränsningar.

7 §•

1 mom. Till sådana regelbundet återkommande förberedelse- eller avslutningsarbeten,
som för driftens ohindrade gång nödvändigtvis måste utföras
före eller efter den allmänna arbetstiden, må nödigt antal arbetare, vilka fyllt
aderton år, användas under högst sju timmar i veckan utöver den tid, varunder
de enligt denna lag eller med stöd av densamma meddelad eftergift
eljest få användas till arbete.

2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall, än som avses i 6 § 1 mom., med
hänsyn till särskilt förhållande påkallat att använda arbetare till arbete utöver
tid, som angives i 4 § eller kan hava bestämts med stöd av 5 § eller 6 § 2 mom.,
vare därtill berättigad i avseende å arbetare, som fyllt aderton år, för högst
50 timmar under loppet av en kalendermånad och 200 timmar under loppet av
ett kalenderår.

Utsträckt arbetstid, varom här är fråga, må även, med iakttagande av motsvarande
begränsning, beräknas för kortare tidrymd än kalendermånad; åliggande
det i sådant fall arbetsgivaren att på förhand i journal eller apnan handling,
vari anteckning enligt 9 § skall göras, anteckna ej mindre dagen, då dylik
utsträckt arbetstid skall börja tillämpas, än även den tidrymd, fiir vilken
beräkningen skall ske.

3 mom. År ytterligare eftergift av trängande behov påkallad, må sådan,
dock för högst 150 timmar under loppet av ett kalenderår, meddelas av arbetsrådet.

4 mom. På arbetsrådet ankommer att pröva i vad mån den, som fyllt sexton
men ej aderton år, må användas till arbete, som avses i denna paragraf.

5 mom. I fråga om arbetares skyldighet att utföra arbete, som avses i denna
paragraf, gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet,
men åligger det arbetsgivaren tillse, att icke arbetaren genom användande
till dylikt arbete utsattes för överansträngning eller ohälsa.

8 §.

Utnyttjas rätt till utsträckning av arbetstiden, varom stadgas i 7 § 1 eller

2 mom., på sådant sätt, att arbetstiden oskäligt förlänges, äger arbetsrådet, i
den mån så prövas nödigt, föreskriva begränsning i avseende å nämnda rättighets
tillgodonjutande.

9 §.

Rörande arbetares användande till arbete enligt 6 § 1 mom. eller 7 § åligger
det arbetsgivaren att senast den första dagen i näst därpå följande vecka eller,
därest då icke kan avgöras, huruvida arbetstiden är att hänföra till sådan, som
avses i nämnda paragrafer, så snart sådant kan bedömas, göra anteckning i
särskild journal, upprättad enligt formulär, som fastställes av arbetsrådet,
eller ock på annat av nämnda myndighet godkänt sätt. I fråga om sådan förlängd
arbetstid, som avses i 7 § 1 mom., är dock arbetsgivaren icke pliktig

Kungl. Maj :ts proposition nr 73.

göra dylik anteckning, där arbetstiden finnes behörigen upptagen å det i 12 §
2 inom. föreskrivna arbetstidsschema.

Beslut av arbetsrådet enligt 6 § 1 mom. eller 7 § skall biläggas journal eller
annan handling, däri anteckning enligt första stycket skall göras, och skall
journalen eller handlingen jämte bilagda beslut förvaras å arbetsstället under
minst tre år, räknat beträffande journalen eller handlingen från den tid, då
sista anteckningen gjordes däri, och beträffande beslutet från detsammas
datum.

10 §.

1 mom. Arbetsrådet består av minst sju ledamöter, vilka utses av Konungen
för en tid av två år i sänder. Av ledamöterna skola två utses bland personer,
föreslagna av sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare, vilkas medlemmar
sysselsätta tillhopa minst 50,000 arbetare, samt två bland personer,
föreslagna av sådana rikssammanslutningar av arbetare, som räkna minst
50,000 medlemmar. För nämnda fyra ledamöter skola i enahanda ordning
utses.minst dubbelt så många suppleanter. Förslag, som ovan sägs, skall, för
att vinna avseende, upptaga minst dubbelt så många personer som de, vilka
skola med ledning.av förslaget förordnas till ledamöter eller suppleanter. Har
förslag icke avgivits, varde förordnande ändock av Konungen meddelat.

Övriga ledamöter skola utses bland personer, som icke kunna anses företräda
arbetsgivar- eller arbetarintressen, och förordnar Konungen en av dessa
ledamöter till rådets ordförande och chef samt en till ställföreträdare för
denne. Minst en av de utan förslag utsedda ledamöterna skall vara lagkunnig
man, vilken fullgjort vad författningarna föreskriva om dem, som må
nyttjas uti domarämbeten.

2 mom. Ledamot eller suppleant, som i 1 mom. avses, skall vara svensk
medborgare och hava uppnått tjugufem års ålder. Ej må befattningen innehavas
av den,

som står under förmynderskap,

som är i konkurstillstånd eller vars egendom, utan att vara avträdd till konkurs,
förvaltas för borgenärers räkning,

som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller eljest på
grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning eller
genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till straffpåföljd,
varom sist förmäles, eller som är under framtiden ställd för brott, vilket kan
medföra sådan påföljd, eller

som blivit dömd ovärdig att föra andras talan inför rätta.

3 mom. Mot. ledamot av arbetsrådet gälla samma jäv, som i rättegångsbalken
stadgas i fråga om domare.

mom.'' Har ledamot eller suppleant, som representerar arbetsgivare eller
arbetare, åtagit sig uppdraget, äge han ej att varda därifrån entledigad, med
mindre särskilda omständigheter därtill föranleda. Avsägelse av uppdraget
prövas av Konungen.

Avgår .ledamot eller suppleant, förordnar Konungen för återstående delen
av den tid, för vilken den avgångne varit förordnad, annan ledamot eller
suppleant.

5 mom. Skulle ledamot, som representerar arbetsgivare eller arbetare, vid
sammanträde utebliva eller finnas vara av jäv hindrad att tjänstgöra, och
kan ej suppleant tillkallas, äger arbetsrådet utse lämplig person att vid det
tillfället träda i den uteblivne eller jävige ledamotens ställe.

6 mom. Ärenden, som behandlas av arbetsrådet, må avgöras av fem ledamöter,
sa ock av fyra, där de äro om beslutet ense. Ej må flera än sju ledamöter
deltaga i behandlingen av ärende inför arbetsrådet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

Vid besluts fattande skola lika antal representanter för arbetsgivare och
arbetare samt. minst en lagfaren ledamot bland dem, som utsetts utan förslag,
närvara.

7 mom. Vid handläggning av annat på arbetsrådet ankommande ärende
rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare än sådant, som avses i

5 § 5 mom. eller 11 § 2 mom., bör rådet i regel ej blott bereda vederbörande
arbetsgivare och arbetare tillfälle att yttra sig utan även på lämpligt sätt
söka samråd med representanter för arbetsgivare och arbetare inom verksamhetsområdet
i fråga. Beslut, som avses i 7 § 4 mom., skall, såvitt möjligt,
fattas efter samråd med socialstyrelsen.

Till utredning av ärende må arbetsrådet låta vid allmän underrätt höra
vittnen och sakkunniga. Finner arbetsrådet sådan åtgärd nödig, äger rådet
därom göra framställning hos den underrätt, inom vars område den, som skall
höras, har sitt hemvist eller någon tid uppehåller sig, och varde denne genom''
rättens eller domarens försorg till rätten kallad. Rätten äger tillägga
vittne och sakkunnig ersättning med vad som prövas skäligt. Sedan förhöret
hållits, skall rätten tillställa arbetsrådet protokoll däröver.

Kostnaderna för förhör, som ovan sägs, bestridas av allmänna medel. Arbetsrådets
beslut och utlåtanden meddelas avgiftsfritt.

8 mom. Beslut, som enligt 6 eller 7 § ankommer på arbetsrådet, må i brådskande
fall meddelas av dess ordförande eller vid förfall för ordföranden av

•hans ställföreträdare eller, om jämväl denne är hindrad, av den återstående
utan förslag utsedde ledamoten eller, där de utan förslag utsedda ledamöternas
antal överstiger tre, den bland dem, som rådet därtill förordnat. Har
beslut i sådan ordning meddelats, tage arbetsrådet vid sitt första därefter
följande sammanträde under omprövning, huruvida beslutet skall äga bestånd.

9 mom. Arbetsrådet äger att, när skäl därtill föreligga, i avbidan på närmare
utredning meddela beslut, som gäller endast tills vidare.

10 mom. Över arbetsrådets beslut må klagan ej föras.

11 mom. Närmare föreskrifter angående avgivande av förslag, som i 1
mom. sägs, och om arbetsrådets verksamhet må meddelas av Konungen.

11 §•

1 mom. Beträffande annat arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse
än sådant, varom i 1 § i) är sagt, må Konungen, där tillämpningen av 4 §
prövas medföra synnerliga svårigheter, på framställning av arbetsrådet eller
efter dess hörande, föreskriva annan begränsning av tiden för arbetares användande.

2 mom. Äro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetare,
som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetare inom visst verksamhetsområde,
ense om viss eftergift i något avseende, varom stadgas i 5 §,

6 § 2 mom. eller 7 § 3 mom., må Konungen, på framställning av arbetsrådet
eller efter dess hörande, förordna, att eftergiften må inom verksamhetsområdet
i fråga allmänt tillgodonjutas.

3 mom. Skulle tillämpningen av denna lag medföra sådana svårigheter för
visst arbete eller företag, att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras,
må Konungen, på framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande, medgiva
av förhållandena påkallat undantag från lagens tillämpning.

12 §.

1 mom. Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionens
befattningshavare; och skall därvid i tillämpliga delar lända till efterrättelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

vad som finnes stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen om arbetarskydd
den 29 juni 1912.

2 mom. Å arbetsställe, där sådant arbete, som avses i 15 § lagen om arbetarskydd,
bedrives på stadigvarande sätt, skola å lämplig plats finnas anslagna
ej mindre denna lag än även arbetstidsschema, angivande när arbetet börjar
och slutar eller, där arbetet bedrives med skiftindelning, när arbetet börjar och
slutar för varje skiftlag, ävensom såvitt möjligt början och slut för varje rast,
varigenom arbetet avbrytes.

13 §.

Använder arbetsgivare arbetare till arbete i strid mot vad i denna lag är
stadgat eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, straffes med böter
från och med tio till och med ettusen kronor. Är arbetaren under aderton år
och har användandet skett med faders eller målsmans vetskap och vilja, vare
fadern eller målsmannen förfallen till böter från och med fem till och med
femtio kronor.

Den, som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse, varom i denna
paragraf förmäles, fortsätter samma förseelse, skall, när han varder därtill
lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits,
fällas till det ansvar, som är bestämt för sådan förseelse.

14 §.

Försummar arbetsgivare ätt fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrives
i 6 § 1 mom. eller att iakttaga vad enligt 9 § eller 12 § 2 mom. åligger honom,
straffes med böter från och med fem till och med femhundra kronor.

Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anteckning,
som avses i 9 §, straffes med böter från och med femtio till och med ettusen
kronor.

15 §.

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad,
men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän
domstol.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

16 §.

Beträffande verksamhet, som hedrives av staten eller kommun, skall vad i
denna lag är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.

17 §.

Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande användande
av minderårig eller kvinna till arbete, skall sådan begränsning lända
till efterrättelse.

1) Denna lag träder i kraft den 1 januari 1927; beträffande sådant arbete,
varå lagen om arbetstidens begränsning den 22 juni 1923 icke ägt tillämpning,
må dock arbetsrådet, där så finnes påkallat med hänsyn till särskilt förhållande,
medgiva erforderligt anstånd med förstnämnda lags tillämpning intill den
1 januari 1928.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

2) Vederbörande myndighet äger att jämväl, innan denna lag trätt i kraft,
vidtaga åtgärd, som avses i 5 §, 6 § 2 mom. eller 7 eller 11 § eller i nästföregående
bestämmelse rörande anstånd med lagens tillämpning.

3) Eftergift, som med stöd av lag om arbetstidens begränsning den 17 oktober
1919, den 22 juni 1921 eller den 22 juni 1923 beviljats utan begränsning
till viss tid, skall, i den mån vederbörande Händighet ej annorlunda bestämmer,
fortfarande tills vidare äga giltighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18 december
1925.

N ärvarande:

Statsministern Sandlek, statsråden Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Schlyteu,
Larsson, Wigforss, Möllek, Levinson.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför chefen
för socialdepartementet, statsrådet Möller:

Med utgången av år 1926 utlöper giltighetstiden för lagen den 22 juni
1923 om arbetstidens begränsning (arbetstidslagen), och ha sålunda statsmakterna
att dessförinnan taga ställning till frågan, huruvida och i vilken form
nämnda lagstiftning bör förnyas. Med hänsyn till nu berörda förhållande ha
socialstyrelsen och kommerskollegium den 8 sistlidna april anbefallts att verkställa
utredning om arbetstidslagens verkningar inom landet. Därjämte har
Kungl. Maj:t den 18 juni 1925 uppdragit åt sekreteraren och ledamoten i arbetsradet
J. Nordin att verkställa utredning om gällande lagstiftning angående
arbetstidens begränsning och denna lagstiftnings tillämpning i ett flertal främmande
länder.

Genom beslut den 30 november 1922 anbefalldes socialstyrelsen att inkomma
med förslag till de ändringar i lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912, som
kunde finnas erforderliga för Sveriges anslutning till den av internationella
arbetskonferensen antagna konventionen angående fastställandet av minimiålder
för barns användande till industriellt arbete, ävensom att i samband därmed
föreslå de övriga ändringar i nämnda lag, vilka betingades av vunna erfarenheter
under lagens tillämpning eller av den internationella regleringen på
området. Åberopande nu anförda uppdrag har styrelsen avgivit ett av
vissa bilagor åtföljt, den 2 november 1925 dagtecknat betänkande med förslag
till reviderad lag om arbetarskydd, i vilket lagförslag inarbetats bl. a. ett antal
bestämmelser, motsvarande den nu gällande arbetstidslagen.

Då förslag till förnyad arbetstidslag, om den skall avlösa den nu gällande,
såsom nyss berörts måste föreläggas 1926 års riksdag, men förslaget till lag
om arbetarskydd med hänsyn till erforderlig remittering och andra förberedande
åtgärder icke lär kunna komma under nämnda riksdags prövning, har
det befunnits nödvändigt att nu till särskild behandling företaga sistnämnda
lagförslags bestämmelser rörande 8-timmarsdagen.

Kung!.. Maj:ts proposition nr 78.

Från arbetsrådet och kommerskollegium ha i överensstämmelse härmed inhämtats
yttranden (bil. A, B och C) över omförmälda betänkande i de delar,
som avse att ersätta gällande lag om arbetstidens begränsning.

Sedan slutgiltiga redogörelser för ovan berörda utredningar, »Statistiska
undersökningar angående åttatimmarslagens och bagerilagens verkningar» samt
»Utredning rörande lagstiftningen om arbetstidens begränsning i vissa främmande
länder» numera jämväl inkommit, har tiden synts mig vara inne för regeringen
att för sin del taga ståndpunkt i ovan omförmälda lagstiftningsfråga
och besluta rörande eventuell proposition i ämnet till riksdagen.

När 1923 års riksdag beslöt att för tre år förlänga den provisoriska lagstiftningen
om arbetstidens begränsning, skedde detta av utskottsutlåtandet att döma
i förväntan, att lagstiftaren därigenom skulle komma i tillfälle att bättre
bilda sig en säker uppfattning om nämnda lagstiftnings verkningar för såväl
arbetarna som näringarna och kunna definitivt taga ståndpunkt i frågan om
denna lagstiftning. Rörande de huvudsakliga resultaten av den verkställda,
omfattande utredningen må ur socialstyrelsens avslutande sammanfattning av
dess resultat anföras följande:

Arbetstidslag
stiftmngens

verkningar.

Social styrelsen.

Ätt atimmar sdag ens förekomst inom det svenska näringslivet. Av de cirka
1.2 miljon arbetare inom jordbruk, industri och hantverk, handel och samfärdsel
samt husligt arbete, som torde finnas inom vårt land, synes knappt mer än
hälften för närvarande ha en arbetsvecka av 48 timmar eller därunder. Bland
dem som ha längre arbetstid komma i främsta rummet jordbrukets arbetare
samt de dem i vissa avseenden närstående arbetstagarna inom det husliga arbetet.
Hit äro vidare att räkna de som äro sysselsatta hos hantverkare och med
dem jämställda smärre yrkesutövare, vilka, då de i regel sysselsätta färre än 5
arbetare, äro undantagna från arbetstidslagen; i städer och industrisamhällen
tillämpa de likväl på grund av kollektivavtal merendels åtta timmars arbetsdag.

Gränsen mellan nyss berörda i arbetstidsavseende olikt ställda grupper är
dock ingalunda fast utan stadd i ständig förskjutning beträffande olika orter
och yrken. Den industriella arbetstiden har under senare år, särskilt i närheten
av städer och industrisamhällen, haft en oförneklig inverkan på tiderna
för lantarbetet, men dessa tider hava åter i sin tur inverkat på åtskilliga till
jordbruket knutna hantverk och industriella arbeten. Av betydelse för den
framtida utvecklingen på detta område torde vara, att det för jordbrukets arbetare
f. n. synes viktigare att vinna likställighet i löneavseende med industriens
folk än att få arbetstiden reglerad efter dettas mönster.

Arbetstidsförhållandena under åttatimmarslagen. Inom de arbetsområden,
där åttatimmarslagen för närvarande är direkt tillämplig, d. v. s. i huvudsak
inom de i något större skala utövade industriella yrkena, medförde lagens genomförande
en genomsnittlig förkortning av den ordinarie veckoarbetstiden med
cirka 15 %. Nedsättningen ställde sig emellertid mycket olika inom olika näringsgrenar
och för olika slag av arbetare. Den var sålunda mindre för vanliga
dagarbetare (12.6 %) än för skiftarbetare (23.0 %), vilken senare stora nedsättning
återspeglar åttatimmarslagens kanske största insats i humanitärt avseende,
nämligen påskyndandet av det redan inledda avskaffandet av 12-timmarsarbetet
i kontinuerlig drift.

På grund av medgivna undantag från lagen är dock alltjämt veckoarbetstiden
för skiftarbetare icke obetydligt längre (i medeltal 50.0 timmar, raster oberäknade)
än för dagarbetare (47.8 timmar).

Kung!,. Maj:ts proposition nr 73.

Arbetstidslagen har av naturliga skäl utformats med hänsyn företrädesvis
till arbetet i fabrikerna, vilket väsentligen bestämmes av maskinernas tempo
eller arbetsbetingets eggelse och där också arbetstiden i regel kan jämnt utnyttjas,
fördelas och kontrolleras. I den mån ett arbete avviker från denna normaltyp,
vittna de erhållna uppgifterna om, att arbetstidslagens band kännas mera
tryckande.

När det är fråga om arbetsprocesser, vilka erfordra en viss tidrymd för sitt
fullbordande och måste slutföras utan uppehåll, medför arbetstidsregleringen
onekligen vissa svårigheter.

Skiftarbetet, vilket såsom möjliggörande ett bättre utnyttjande av industriens
fasta kapital utan att öka den individuella arbetstiden, kan förväntas få en stigande
användning särskilt vid förbättrade konjunkturer, möter svårigheter med
hänsyn till arbetstidens begränsning vid helkontinuerlig drift. Det nuvarande
systemet med s. k. hoppande skift anse industriidkare. vara ekonomiskt
betungande och kvalitetsförsämrande, varför krav framförts på, att i dylika
fall 56 timmars arbetsvecka skulle medgivas utan vidare, såsom skett flerstädes
i utlandet. Från arbetarorganisationernas sida resas emellertid starka invändningar
mot ett dylikt avsteg från 48-timmarsveckan, liksom man motsatt
sig vissa av arbetsrådet beviljade dispenser i nyss berörda avseende.

Det plägar ju sägas, att fabriksindustrien arbetar för marknaden, men till utredningen
inkomna uppgifter synas ge vid handen, att den svenska industrien
åtminstone under nuvarande konjunkturer i mycket stor utsträckning arbetar
på beställning. Därmed följa lätt rubbningar i arbetets gång, då det måste
tidvis forceras och tidvis inskränkas ända till temporär driftsinställelse eller arbete
blott under vissa av veckans arbetsdagar. Läggas till nu åsyftade slag
av verksamhet de talrika branscher, som på grund av klimatiska förhållanden
— eller härpå baserade, ehuru numera ofta nog tekniskt otillräckligt motiverade
traditioner — anse sig höra minska eller helt inställa arbetet under
den strängare årstiden, får man en synnerligen betydande grupp av mer eller
mindre utpräglade säsongindustrier. På grund av arbetets ojämnhet
känna dessa merendels arbetstidsregleringens tryck starkare än årsindustrierna.
Speciellt rikta de sina klagomål mot, att åttatimmarslagen av principiella
skäl omgärdat övertidsarbetet med restriktioner utöver de ekonomiska garantier,
som ligga i den under det senaste decenniet avsevärt stegrade merbetalningen
för detta slag av arbete. En beträffande 711 industriföretag företagen undersökning,
i vad mån övertidsarbete faktiskt kommit till användning under år
1924 tyder dock på, att man icke inom någon industri kommit upp till ens halva
det timantal, som enligt gällande arbetstidslag står till arbetsgivarens fria förfogande.
Detta utesluter givetvis icke att, särskilt under en stigande konjunktur,
regleringen jämväl av denna det industriella arbetets rörligaste del kan
kännas tryckande beträffande särskilda branscher, företag eller specialarbetargrupper.
Från arbetarhåll ser man emellertid med en viss misstro redan på de
nu gällande övertidsbestämmelserna, vilka uppgivas inbjuda arbetsgivarna till
en koncentrering av arbetet under vissa månader, varmed följer en onödigt stor
ojämnhet i arbetet, som vållar olägenhet ej blott för arbetarna utan för hela
samhället.

De största svårigheterna synes emellertid arbetstidens reglering ha förorsakat
beträffande det »indirekt produktiva» arbetet, d. v. s. det som har
till uppgift att ombesörja industriprodukternas lagring och transport, vakthållning,
expedition o. d. För häri sysselsatta »hjälparbetare», som »arbeta efter
order och ej på ackord», föreligga i regel icke samma möjligheter till arbetets
koncentrering och intensifiering som för fackarbetarna. I stället för att indraga
raster måste man här ofta inlägga sådana under relativt arbetsfri tider såsom
ett medel bland andra för att omvandla »arbetsberedskapen» till verkligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

arbete. _ Också bekräftar undersökningen för vårt lands del en iakttagelse, som
gjorts i andra länder med arbetstidslagstiftning, nämligen att den »improduktiva»
personalen måst ökas väsentligt mer än den produktiva. Delvis i än
högre grad gäller detta om sådana näringsgrenar, vilkas hela personal kan anses
förrätta »tjänster», nämligen handel och kommunikationer, hotell- och restaurangrörelse,
vårdanstalter av olika slag m. m. I vårt land äro emellertid
hithörande personalgrupper till största delen undantagna från arbetstidslagens
tillämpning, vilket likväl icke utesluter, att man beträffande åtskilliga av dem
sökt på annan väg bringa 8-timmarsdagens principer i tillämpning.

Ett karakteristiskt drag för våra dagars ekonomiska samhällsliv är, att de
särskilda arbetsområdena stå i starkt beroende av och livlig växelverkan med
varandra. I detta inbördes beroende har åttatimmarsdagens partiella
genomförande inom näringslivet tvivelsutan åstadkommit väsentliga rubbningar.
Från handelns sida klagas sålunda över den förkortade expeditionstiden
hos trafikverken. Liknande klagomål ha inkommit från jordbruket, vars
utövare uppgivas ha stora svårigheter med att anpassa sina leveranser efter de
arbetstider, som nu tillämpas i spannmålshandlarnas magasin och vid sockerfabrikernas
betvågar. Rederierna anse stuveriarbetarnas nuvarande arbetstid
föga avpassad efter sjöfartens krav. Kraftverken ha fått sin »spetsbelastning»
ökad genom den industriella arbetstidens förkortning, och spårvägarna ha svårt
att tillgodose det väldiga trafikbehovet på eftermiddagarna, då arbetarna numera
sluta vid samma tid som kontorsfolket.

Den industriella produktionen under åttatimmarslagen. Åtminstone sedan
mitten av ^1880-talet har den industriella arbetstiden i vårt land varit stadd i
successiv förkortning (med i årligt genomsnitt cirka a/3 timme per vecka) och
samtidigt ha tekniska och organisatoriska förbättringari
mycket stor utsträckning genomförts inom den svenska industrien. Man kan visserligen
icke säga, att den förra företeelsen varit orsak till den senare, ty motivet
till produktionsapparatens förbättring och utbyggnad har ju i regel varit
hänsyn till driftens ekonomi. Dock ha de båda nämnda faktorerna stått i
inbördes växelverkan, exempelvis så till vida, att en nyanskaffning eller modernisering,
som icke varit lönande vid längre arbetstid, kunnat bliva det i mån
av arbetstidsförkortningens fortgång. Den industriella teknikens utveckling
mot alltjämt ökad fulländning har emellertid ingalunda avstannat efter åttatimmarslagens
genomförande, låt vara att depressionstidens kapitalsvårigheter
verkat återhållande på mera kostsamma nyanskaffningar och nybyggnader. I
vårt land som i andra länder synes intresset vara stort för det »industriella slöseriets»
motverkande genom bättre utnyttjande av arbetstiden, rationellare anordning
av arbetet, mera genomförd specialisering och standardisering m. m. De
sex år, som förflutit sedan åttatimmarslagens genomförande, uppgivas ha inom
flertalet storindustrier medfört en väsentlig förändring av den maskinella utrustningen,
innebärande ökad arbetsbesparing.

Vända vi oss därefter från den industriella produktionsapparaten till de a rb
e t a r e, som skola handhava densamma, framträder vid en jämförelse med
förhållandena i de förut krigförande länderna, sådana dessa skildras i internationella
arbetsbyråns nyligen avslutade stora produktionsundersökning, huru
gynnsamt vår industri är ställd med avseende på den mänskliga faktorn i produktionsprocessen.
I Sverige finnas inga krigsinvalider, och skönjas få återverkningar
av krigstidens undernäring, överansträngning och moraliska depravation.
Under förkrigstiden hade man kunnat konstatera en stadig ökning av
arbetseffektiviteten såsom verkan icke blott av fortgående tekniska och organisatoriska
förbättringar utan även av personalens fortskridande uppövning och
träning. Det finnes ingen anledning att antaga, att denna tendens skulle upphört
att verka efter arbetstidsbegränsningens genomförande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

I detta sammanhang ingår utredningen på ett mycket omdebatterat spörsmål,
nämligen arbetarnas förvärvsarbete under fritiden. Från
hantverkare och även från vissa industriidkare ha talrika klagomål framförts
över den skadliga konkurrens,, som härigenom förorsakas de lojala yrkesutövarna.
Arbetarorganisationerna ha uppgivit, att de principiellt motsätta sig dylikt
»mångsyssleri». Det vill emellertid förefalla, som om man skulle kunna
uppdela arbetarna i olika grupper allt efter deras större eller mindre benägenhet
för förvärvsarbete å fritid. Å ena sidan står exempelvis personalen vid järnbruk
och pappersmassefabriker, vilka bestämt motsätta sig varje extra arbete t. o. m.
å egen arbetsplats annat än för reparationer och dylikt, å andra sidan grupper
av hantvcrksarbetare i enskild eller allmän tjänst, vilka enligt gammal tradition
pläga i större eller mindre omfattning utföra »eget arbete», och för vilka
steget mellan gesäll och mästare ofta icke är särdeles långt. En annan skiljelinje
synes gå mellan å ena sidan industriarbetarna i smärre samhällen och å
landsbygden, där tillgången till avlönat fritidsarbete merendels är särdeles
ringa, och å den andra lönarbetarna i städerna, särskilt storstäderna, vilkas mera
komplicerade närings- och nöjesliv skapar en mängd bisysslor, möjliga att
fullgöra på kvällar och annan fritid, på samma gång de å dessa orter i regel
högt uppdrivna levnadskostnaderna utöva ett tvång på de smärre löntagarna att
söka utnyttja alla sig yppande förtjänstmöjligheter.

Övergår man därefter till att undersöka, vilken utveckling kapital och arbete
i förening givit den industriella produktionen efter åttatimmarslagens
genomförande i vårt land, synes den officiella industristatistiken giva vid handen,
att åtminstone per individ räknat produktionen år 1923 och antagligen även
år 1924 varit mindre än år 1913. Det torde dock kunna, ifrågasättas, om icke
industristatistiken i sitt nuvarande skick leder till en alltför pessimistisk uppfattning
av den industriella produktionen som helhet betraktad. Medan statistiken
alltjämt innefattar i huvudsak samma näringsgrenar som för flera årtionden
sedan, har den industriella utvecklingen på åtskilliga punkter sprängt
den gamla ramen och gått delvis nya vägar. Exempelvis saknas i statistiken
alldeles en av våra numera allra största industrier, nämligen byggnadsindustrien,
vilken just under de senaste åren haft en utpräglad högkonjunktur och
därvid antagligen givit sysselsättning åt inemot 100,000 arbetare.

Att produktionens volym i jämförelse med förhållandena före kriget visserligen
nedgått inom vissa industrigrenar (t. ex. järnindustrien), men näppeligen
minskats såsom helhet betraktad, synes jämväl framgå av de specialundersökningar,
som kunnat anställas rörande produktionsutvecklingen under
åttatimmarslagens hittillsvarande giltighetstid. Dessa undersökningar grunda
sig dels på ett antal till olika representativa industriföretag utsända och av dem
besvarade frågeformulär, dels på lokalundersökningar, som verkställts av vederbörande
yrkesinspektörer och åsyftat att erhålla möjligast jämförbara siffermässiga
uppgifter rörande produktionen per arbetare och tidsenhet (timme
och vecka) såväl år 1924 som år 1919 (eller annat »normalår» före arbetstidsbegränsningen).
De framlagda resultaten giva ett starkt vittnesbörd om det
ekonomiska livets oerhörda förmåga av anpassning efter rubbningar av olika
slag, däribland dem, som orsakats av arbetstidslagen. Beträffande undersökningarnas
rent siffermässiga resultat måste man, på grund av deras relativt
ringa, omfång, yttra sig med försiktighet. Dock förefaller det, som om efter
åttatimmarslagens genomförande produktionen per timme ökats i det övervägande
antalet fall och att denna ökning i genomsnitt varit tillräckligt stor för
att, oaktat veckoarbetstidens minskning, hålla den industriella produktionen uppe
på i stort sett nära nog samma medelnivå som tidigare. Emellertid har utvecklingen
tagit mycket olika riktningar ej blott inom olika industrigrupper
utan även vid olika företag tillhörande samma bransch. Härvid vill det synas,

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

Kommers kollegium.

som om produktionens utveckling i mindre grad rönt inflytande av arbetstidsnedsättningens
storlek i och för sig än av de konjunkturer, som varit rådande
inom branschen, samt av företagsledningens större eller mindre förmåga av anpassning
efter de nya förhållandena.

Vad nu sagts leder uppmärksamheten från frågans teknisk-organisatoriska
till dess ekonomiska sida, nämligen huruvida produktionens vidmakthållande
nödvändiggjort bindande av kapital för maskinella anordningar och dylikt i
sådan utsträckning, att räntan därå kan, i förening med den av arbetstidsförkortningen
till viss del betingade löneökningen, antagas komma att medföra en
avsevärd minskning icke blott av företagarvinsten utan i längden även av den
reella arbetsförtjänsten och därigenom åvägabringa en ekonomisk och kulturell
nivåsänkning jämväl vad arbetarklassen beträffar. Genom statistiska undersökningar
av de nationellt och internationellt växlande förhållandena under de
skiftesrika år, som förflutit efter åttatimmarsdagens genomförande, kan man
dock näppeligen komma till rätta med detta problem, som ju knyter sig till de
efter skiftande konjunkturer växlande möjligheterna att under arbetstidslagens
tryck upprätthålla den successiva produktionsökning, som torde få anses nödvändig
för ett uppåtstigande folkhushåll.

Rörande utredningens resultat har socialstyrelsen vidare i sin motivering till
arbetstidsbestämmelserna i förslaget till reviderad lag om arbetarskydd uttalat
den meningen, att ej heller denna utredning, ehuru delvis lagd efter andra
linjer än den år 1922 företagna, givit någon exakt och fullt tillförlitlig upplysning
om arbetstidslagstiftningens verkningar. Utredningens huvudsakliga resultat
kunde också karakteriseras med samma ord, som styrelsen använt beträffande
den förra, eller »att arbetstidslagstiftningens genomförande å ena sidan
obestridligen förorsakat avsevärd ökning av produktionskostnaderna men
å den andra för arbetarna medfört förmåner, som av dem högt värdesättas —
verkningar, som icke för styrelsen inneburit någon nyhet utan redan tidigare
från styrelsens sida framhållits vara att vänta. Huruvida nackdelarna i förra
avseendet visat sig skäliga eller icke i förhållande till fördelarna i det senare
— den enda jämförelse som torde kunna ifrågakomma mellan nu berörda inkommensurabla
värden — därom anser sig styrelsen icke med stöd av utredningens
resultat kunna uttala någon bestämd mening.»

Såsom sammanfattande omdöme om resultatet av den inom kommerskollegium
verkställda utredningen rörande arbetstidslagstiftningens verkningar anser sig
nämnda myndighet kunna säga, att utredningen i det stora hela visat en energisk
och målmedveten strävan från industriens sida till anpassning efter de
ändrade produktionsförhållanden, som inträtt genom arbetstidens minskning till
följd av arbetstidslagens tillämpning. Verkningarna härav i form av minskad
produktion per år och arbetare hade sålunda i ett flertal fall kunnat kompenseras
genom tekniska förbättringar, bättre utnyttjande av arbetstiden m. m.,
varigenom en produktionsökning per effektiv arbetstimme möjliggjorts av den
betydenhet, att den helt eller delvis motvägt eller i vissa fall t. o. m. mer än
uppvägt arbetstidens förkortning.

Å andra sidan visade utredningen vid en hel del företag inom olika industrigrenar,
vilka av skilda anledningar icke eller endast i ringa omfattning varit i
tillfälle genomföra sådana tekniska förbättringar, en större eller mindre, i vissa

Kung!,. Maj:is proposition nr 73. 15

fall ganska betydande nedgång, per arbetare och år eller månad räknat, av produktionsresultatet.

Enligt kollega mening har vidare vid de undersökta företagen ett kompenserande
av arbetstidslagens produktionsbegränsande verkningar genom tekniska
förbättringar kunnat genomföras i ett flertal fall och i ganska betydande utsträckning.
I vad mån impulsen till sådana förbättringar kunde sägas härröra
från åttatimmarslagen, undandroge sig dock i regeln ett säkert bedömande. Normalt
befunne sig ju varje industri under ständig utveckling i tekniskt hänseende;
stillestånd vore liktydigt med tillbakagång och kunde i längden betyda undergång.
Med undantag för sådana industrier, som i ett eller annat hänseende
intoge monopolställning, bleve det härvidlag ytterst ändringarna i konkurrensförmågan
gentemot utlandet, som finge avgörande betydelse.

Att verkningarna av 8-timmarslagen i realiteten bidragit till ett försvårande
av viktiga industriers —- såsom exempelvis järnindustriens — ställning i
konkurrenshänseende mot utlandet, finge anses otvivelaktigt. Detta förhållande
hade accentuerats därav, att inom andra, konkurrerande industriländer, särskilt
Tyskland, mindre rigorösa bestämmelser rörande arbetstiden tillämpats,
varjämte kompensation i avlöningshänseende för minskad arbetstid ofta nog ej
kunnat av arbetarparten genomdrivas i samma utsträckning som i vårt land,
där, såsom framginge av socialstyrelsens jämförande utredning rörande den genomsnittliga
lönenivån och levnadskostnadsindex, en avsevärd överkompensation
ägt rum.

Rörande den utländska lagstiftningen om 8-timmarsdagen och denna lagstiftnings
tillämpning har med hänsyn till de mycket skiftande förhållandena
i olika länder någon översikt icke ansetts lämpligen kunna här lämnas, utan får
jag för upplysningar i förstberörda avseende hänvisa till den förut omnämnda
publikationen »Utredning om arbetstidslagstiftningen och dess tillämpning i
vissa främmande länder». I fråga om Washington-konventionen angående begränsning
av arbetstiden i industriella företag till åtta timmar om dagen och
fyrtioåtta timmar i veckan må påpekas, att densamma i fransk och engelsk
originaltext samt svensk översättning finnes bifogad Kungl. Maj:ts proposition
nr 361 till 1921 års riksdag.

Beträffande frågan om arbetstidslagstiftningens upprätthållande och det
därmed sammanhängande spörsmålet om Sveriges anslutning till Washingtonkonventionen
angående arbetstidens begränsning uttalar sig socialstyrelsen på
följande sätt:

Måste man sålunda med hänsyn till utredningens resultat fortfarande
stå tveksam, när det gäller att bedöma den lagstadgade arbetstidsbegränsningens
verkningar, torde man emellertid icke gärna kunna
anse sig ha tillfyllestgörande skäl för ifrågavarande begränsnings avskaffande.
En dylik åtgärd skulle nämligen givetvis vara ägnad att framkalla
starka betänkligheter. Kroppsarbetarna, som efter en mångårig kamp
lyckats genomdriva ifrågavarande reform, vilken för dem ter sig såsom inseglet
på deras uppstigande till jämbördighet med övriga samhällsklasser, komme, åtminstone
i vad på deras organisationer ankommer, att till det yttersta strida

Arbetstidslagstiftningens

upprätthållande

och anslutning
till
Washingtonkonventionen.

Social styrelsen.

Kungl. Maj:is proposition nr 73.

för reformens upprätthållande och befästande. Om än den lagstadgade arbetstidsbegränsningen
upphörde att gälla, skulle med all sannolikhet den faktiska
komma att tillsvidare bestå. För arbetarna skulle det då gälla att genom kollektivavtalen
säkerställa 8-timmarsdagen, och man kan förvänta, att de för nående
av detta mål ej skulle sky bittra fejder och långt gående uppoffringar.
Med det skärpta stridsläge, vari frågan om arbetstidsbegränsningen sålunda
skulle råka, skulle det antagligen även i många fall visa sig förenat med större
svårigheter än nu att förmå arbetarna till de av de praktiska förhållandena påkallade
utökningar av arbetstiden, som den nu gällande lagstiftningen medgiver
och som ju också f. n. i ganska stor omfattning förekomma.

Ett avskaffande av den lagstadgade arbetstidsbegränsningen skulle sålunda,
såvitt styrelsen kan döma, åtminstone för den närmare framtiden sannolikt ej
blott bli utan åsyftade verkningar utan måhända snarare bidraga till att göra
arbetsgivarnas ställning i förevarande avseende ogynnsammare. Framhållas
må också, att härovan berörda utredning otvivelaktigt givit vid handen, att
den svenska industrien i betydande mån anpassat sig med hänsyn till 8-timmarsdagen.

Då statsmakterna alltså, enligt styrelsens mening, icke böra låta den nu
gällande arbetstidslagen upphöra att gälla utan att ersättas genom ny lagstiftning,
återstår att taga ställning till frågan, huruvida den nya lagstiftningen
fortfarande bör vara av provisorisk karaktär eller om åt densamma lämpligen
kan givas definitiv giltighet.

Beträffande nu uppställda fråga kan icke bestridas, att ovan berörda ovissa
resultat av den verkställda utredningen skäligen kunna synas tala för ett fortsatt
provisorium. Även med hänsyn till ställningen på den internationella arbetstidsregleringens
område, där ju det stora flertalet stater fortfarande står
avvaktande i förhållande till Washington-konventionen i ämnet, kan det förefalla,
som man hade anledning förorda ett dylikt provisorium. Oavsett nu berörda
förhållanden, vilkas betydelse i förevarande sammanhang styrelsen villigt
erkänner, har styrelsen emellertid funnit sig böra föreslå, att åt den nya
arbetstidslagstiftningen måtte förlänas definitiv karaktär.

Frågan om lagstadgad 8-timmarsdag har under de senaste åren utgjort ett
av de mest uppmärksammade och omstridda politiska spörsmålen. Genom en
energisk propaganda har 8-timmarsdagen kommit att framstå å ena sidan som
en nära nog sakrosankt institution, vilken det vore ett brott att i något avseende
rubba, och å den andra som den väsentliga orsaken till de svårigheter, varmed
näringarna nu för tiden ha att kämpa. Här antydda båda uppfattningar
ha i betydande mån försvårat ett ändamålsenligt och praktiskt genomförande
av den lagstadgade arbetstidsbegränsningen. Arbetarna och särskilt deras organisationer
ha nämligen i regel ansett sig förpliktade att principiellt ställa sig
avvisande mot varje om än så välmotiverat avsteg från 8 timmars arbetsdag.
Å andra sidan ha arbetsgivarna, behärskade av sin uppfattning om arbetstidsbegränsningens
fördärvlighet och därav följande ohållbarhet, i många fall underlåtit
att anpassa sig efter och söka göra det bästa möjliga av 8-timmarsdagen.
Nu berörda tendenser gjorde sig särskilt gällande i början av arbetstidslagstiftningens
tillämpning och ha sedermera, efter det arbetstidsbegränsningen
fått en till synes mer permanent karaktär, varit mindre framträdande.

Enligt styrelsens förmenande skulle ett definitivt antagande av 8-timmarsdagen,
varigenom denna fråga komme att avföras från den politiska dagordningen
och undandragas det därmed förbundna strids- och osäkerhetstillståndet,
vara ägnat att bereda frågan ett annat, mer praktiskt och lidelsefritt bedömande.
Såväl arbetsgivare som arbetare skulle få möjlighet att utan hinder av saken
ovidkommande politiska synpunkter medverka till reformens anpassning till

Kungl. Maj:ts proposition nr 7,1.

och inordnande i produktionen och näringslivet i övrigt. Anmärkas kan för
övrigt, att motsvarande lagstiftning i andra länder är av definitiv karaktär.

Erinras bör måhända slutligen här, att ett definitivt antagande av lagstadgad
arbetstidsbegränsning ingalunda skulle beskära statsmakternas befogenhet
att ändra eller upphäva ifrågavarande lagstiftning — enda skillnaden bleve att
frågan icke automatiskt påkallade förnyad prövning efter viss tid.

Med anledning av det ofta hörda påståendet, att den svenska arbetstidslagstiftningen
vore strängare än motsvarande lagstiftning i övriga länder, yttrar
vidare socialstyrelsen följande:

Arbetsgivarna sakna givetvis icke skäl för sin misstämning mot lagen, men
påståendet i fråga om utlandets lagstiftning måste betecknas såsom missvisande
•—• motsvarande påstående göres för övrigt gällande av arbetsgivarna i snart
sagt alla länder. Eu jämförelse mellan vår arbetstidslagstiftning, med tillbörligt
beaktande av dess möjligheter till eftergifter och andra avvikelser, och flertalet
andra länders lagstiftning i ämnet giver enligt styrelsens mening vid
handen, att den förra lagstiftningen i avseende å tillmötesgående mot näringarnas
krav ingalunda kan anses särskilt restriktiv, snarare tvärtom. Oavsett
undantaget för alla rörelser eller arbetsföretag med färre än fem arbetare, må
sålunda erinras om de allmängiltiga möjligheterna till eftergift i fall. där så
påkallas till undvikande av ett allvarligt missförhållande eller där det störa
flertalet av de av eftergiften berörda arbetarna finna densamma önskvärd och
arbetstiden ej därigenom oskäligt utsträckes — den senare eftergiftsmöjligheten
i stor utsträckning utnyttjad. Vidare må framhållas, att möjligheterna
till övertidsarbete — 7 timmar per vecka för nödvändiga förberedelse- eller
avslutningsarbeten och 200 timmar för vanligt övertidsarbete per år, i båda
fallen oberoende av tillstånd eller siirskild överenskommelse, samt efter tillstånd
ytterligare 150 timmar per år i fall av trängande behov — icke lära
kunna anses snävt tillmätta i jämförelse med de tillfällen till övertidsarbete,
som lagstiftningen i utlandet vanligen erbjuder.

I fråga slutligen om Sveriges anslutning till Washington-konventionen uttalar
sig socialstyrelsen på följande sätt:

Socialstyrelsen har vid flera tillfällen, hl. a. i sitt år 1921 avgivna betänkande
rörande arbetstidslagstiftningens revision, redogjort för skiljaktigheterna
mellan nämnda lagstiftning och ifrågavarande konvention. Genom
vissa ändringar, som därefter vidtagits i lagtexten, ha skiljaktigheterna
ytterligare ökats. Styrelsens i berörda betänkande framförda uppfattning,
att konventionens tillämpning på våra förhållanden skulle medföra en väsentlig
omläggning av den svenska arbetstidslagstiftningen. har sålunda
numera än mer fog för sig. Otvivelaktigt måste anslutning till konventionen
ur flera synpunkter anses som ett angeläget önskemål, men nyssberörda konsekvens
därav är ägnad att ingiva allvarliga betänkligheter. En lagstiftning,
som utarbetats och modifierats med hänsyn till ett lands säregna förhållanden
samt under eu följd av år inarbetats i rättsuppfattningen och givit upphov åt
åtgärder för näringslivets anpassning, kan tydligtvis icke omläggas utan besvärande
rubbningar och andra olägenheter. Vad särskilt den svenska arbetstidslagstiftningen
angår, är därjämte att märka, att en samvetsgrann utformning
av lagstiftningen efter konventionen skulle göra om intet flera, delvis
betydelsefulla undantag från lagstiftningens tillämpning, som f. n. komma
näringarna till godo. Med hänsyn till nu berörda omständigheter, som måhända
skulle äventyra hela arbetstidslagstiftningens bestånd, har styrelsen
icke ansett sig kunna förorda anslutning för Sveriges del till ifrågavarande
konvention.

Bihang till riksdagens protokoll 19SG. 1 samt. Öl höft. (Nr i-l.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

Reserva tioner.

Arbetsrätt.

Reservation.

Mot socialstyrelsens förordande av definitiv arbetstidslagstiftning ha byråchefen
Bergsten och socialfullmäktigen von Sydow reserverat sig till förmån
för ett fortsatt provisorium, den senare under betonande likväl, att han vore
en principiell motståndare till arbetstidslagstiftning över huvud taget. Enligt
herr Bergstens mening borde ett fortsatt provisorium gälla för tre år. Beträffande
frågan om anslutning till Washington-konventionen har socialfullmäktigen
Lindqvist förklarat sig alltjämt finna angeläget, att arbetstidslagen anpassas
efter konventionen.

Arbetsrådets yttrande, i vad förevarande frågor angår, lyder sålunda:

Arbetsrådet finner i likhet med socialstyrelsen, att starka skäl tala för upprätthållandet
av lagstadgad begränsning av arbetstiden. Arbetsrådets erfarenhet
av verkningarna av hittillsvarande lagstiftning på området ger oförtydbart
vid handen å ena sidan, att industrien nästan genomgående förmått att väl inrätta
sig efter de arbetstidsförhållanden, som år 1919 blevo lagbestämda, och
å andra sidan att landets arbetare och deras organisationer visat en alltmer ökad
förståelse för de ekonomiska synpunkter, som inom ramen av gällande lag påkalla
en rationell och snabb anpassning till växlande praktiska förhållanden.

Arbetsrådet har under sin verksamhet kunnat konstatera, att det osäkerhetstillstånd,
som envar av tidigare revisioner av lagen medfört, städse temporärt
minskat möjligheterna för samförstånd emellan arbetsgivare och arbetare, da
lokala förhållanden påkallat jämkningar i arbetstiden. Dessa revisioner -—
hur berättigade de än i sig själva må hava varit — hava därför oundvikligen
försenat den pågående och önskvärda omläggningen av arbetstidsfrågan från
ett politiskt tvisteämne till ett för arbetsgivare och arbetare i mycket gemensamt
praktiskt intresse. Den omfattande utredning av utlandets lagstiftning
på området, som på nådigt uppdrag utförts av ledamoten av arbetsrådet Nordin,
har ådagalagt, att den svenska arbetstidslagen i dess numera gällande
avfattning näppeligen av något annat lands lag överträffas i smidig anpassning
till de praktiska förhållandena. Med hänsyn härtill och då bakom lagen i
den avfattning, som densamma enligt föreliggande lagförslag skulle erhålla,
ligger sex års praktisk lagtillämpning och tre genomförda revisioner av den
ursprungliga lagtexten, torde fördelarna av lagens definitiva antagande vida
överväga den eventuella nackdelen av att tidpunkten för ännu en ny revision
icke bestämmes på förhand. Såsom socialstyrelsen påvisat, skulle därmed ingalunda
möjligheten till förändringar av lagen uteslutas. Revisionen har blott
framskjutits till den tidpunkt, då eventuellt ett verkligt behov därav visar sig
föreligga.

I detta sammanhang förtjänar framhållas att, med undantag av Danmark,
England och Estland, alla länder i Europa numera infört lagbestämmelser om
arbetstidens begränsning samt att dessa bestämmelser äro av definitiv karaktär
utom i Sverige och Tyskland.

I frågan om Sveriges anslutning till Washington-konventionen angående
arbetstidens begränsning avviker arbetsrådets uppfattning i viss mån från den
av socialstyrelsen uttalade. Arbetsrådet anser, att den ställning Sveriges delegerade
intagit i arbetstidsfrågan vid den första internationella, arbetskonferensen
i Washington förpliktar landet att i sin lagstiftning följa konventionens
bestämmelser åtminstone så långt ekonomiska skal av större nationell betydelse
icke tala däremot.

Mot arbetsrådets förordande av definitiv giltighet för arbetstidslagstiftningen
ha rådets arbetsgivarrepresentanter, herrar Almström och Larson, -änder
hänvisande till bl. a., att nämnda lagstiftnings genomförande obestridligen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73. 19

förorsakat avsevärd ökning av produktionskostnaderna, gjort gällande, att arbetstidslagen
borde få bibehålla sin provisoriska karaktär.

I anslutning till ett påpekande, att arbetstidsbegränsningen i åtskilliga främmande
länder tillämpades mindre rigoröst än i Sverige, yttrar sig kommerskollegium
rörande karaktären av arbetstidslagstiftningens giltighet på följande
sätt:

Under dessa förhållanden synes det kollegium, som om försiktigheten bjöde
a i Gi ?,en,0In bindande av den svenska industriens och de svenska arbetarnas rörelseirihet
i produktionshänseende genom en definitiv lagstiftning av en i jämiorefse
med utlandets mera snäv gestaltning äventyra konkurrensförmågan och
darmed även den allmänna ekonomiska nivån och levnadsstandarden för folkets
iiertai.

Då vidare en uppmjukning, av arbetstidslagen i en omfattning, som skulle
möjliggöra en lika långt gående anpassning efter rådande ekonomiska och
konkurrenstorhallanden, som exempelvis Tysklands, Belgiens, Frankrikes eller
öcnweiz , knappast lärer kunna eller böra nu ifrågasättas, synes det kollegium,
som om talande skäl förelåge för ett fortsatt provisorium genom en ytterligare
förlängning av arbetstidslagen, med bibehållande i huvudsak av dess nuvarande
omfattning för en period av ytterligare 3 år eller till den 1 januari 1930.
Huruvida tidpunkten då kan vara inne att fastställa en mera permanent
lagstiftning därom torde arbetstidsfrågans mera definitiva ordnande utomlands
samt den framtida internationellt-ekonomiska utvecklingen i övrigt böra
fälla utslaget.

I likhet med här ovan citerade myndigheter finner jag, att lagstiftningen om
arbetstidens begränsning bör upprätthållas.

Då nu frågan rörande nämnda lagstiftning för tredje gången upptages till
behandling, hava snart tvenne perioder av försökslagstiftning på området
tilländalupit. Lagens verkningar ha vid avfattandet av denna proposition
under sex år kunnat prövas och studeras. Det första spörsmål, som möter,
är därför självfallet, huruvida en fortsatt lagstiftning i ämnet skall
bibehålla sin karaktär av provisorium eller om man från en ny lagstiftning
skall avlägsna försökskaraktären. Den försiktighet, som utmärkt ”statsmakternas
handha vande av frågan om arbetstidens begränsning, har varit motiverad
av fruktan, att en lagstadgad normalarbetstid inom industri och hantverk
skulle kunna leda till mycket farliga ekonomiska konsekvenser. Det
spåddes, att produktionen skulle fördyras ned till konkurrensoduglighet och
att befolkningens levnadsstandard skulle avsevärt sjunka. Därför menade
man, att försöket snart nog skulle visa sig alldeles förfelat. Det torde kunna
med fog sägas, att erfarenheten kommit olycksprofetiorna på skam. Industrien
har i stort sett kommit till rätta med svårigheterna och övervunnit dem. Levnadsstandarden
har väl bevarats på sin gamla nivå. Några särskilda tecken
på att lagstiftningens upprätthållande skulle för framtiden öka industriens svårigheter^
kunna icke skönjas. Hade nämnda spådomar bekräftats av erfarenheten,
så skulle den allmänna meningen utan tvivel ha med den största styrka

motsatt sig lagens för andra gången upprepade förnyande. Så har icke blivit
fallet.

Från arbetsgivarhåll reses visserligen alltjämt ett principiellt motstånd mot
lagstiftningen om arbetstidens begränsning, men detta motstånd är dock nu -

Kommrr.--

kolleginm.

IVparte mentschefeE.

Kungl. Maj:ts proposition nr To -

rnera, försvagat. Alla äro medvetna om, att lagen om arbetstidens begränsning
kommer att förnyas och upprätthållas åtminstone under en ny period om 3 eller
4 år. När denna nya period utlupit, skulle alltså i varje fall en lag om arbetstidens
begränsning hava befunnit sig i kraft under 9 ä 10 år.

Det kan lugnt antagas, att en lagstiftning, som haft gällande kraft under
cirka 10 år, kommer att upphävas, endast om så utomordentliga skäl tala för
dess upphörande, att densamma skulle avskaffas, oavsett om man på förhand
bestämt giltighetstiden eller ej. Frågan om lagstiftningens vara eller icke vara
på detta område kommer att avgöras på grund av ekonomiska och sociala
skal, oberoende av lagstiftningens försökskaraktär. Från deras utgångspunkt,
till vars skydd lagen stiftats, kan det med hänsyn härtill icke vara av avgörande
betydelse, om giltighetstiden begränsas eller ej.

Andra skäl tala emellertid för att denna lagstiftnings experimentella perioder
betraktas såsom avslutade. Genom att giva lagen karaktären av en fortsatt
försökslagstiftning lämnar man bland vissa grupper plats för den falska
förhoppningen, att lagstiftningen på detta område skall komma att upphöra,
även om inga starkare skäl därför kunna framföras än dem, som nu för tredje
gången stå inför sitt underkännande. Det kan icke ligga i samhällets intresse
att giva näring åt dylika förhoppningar. De försvaga impulserna till industriens
anpassning efter lagen och fördröja den utveckling, som lagen åsyftat
att främja. De psykologiska verkningar, vilka kunna befaras bli en följd av
en fortsatt behandling av denna lagstiftning såsom provisorisk, äro ofördelaktiga
för samhället. Då därtill kommer, att den ovisshet rörande verkningarna,
vilka tidigare kunnat tala för att statsmakterna behandlat lagstiftningen
om 8-timmars arbetsdag som ett försök, numera väsentligen förminskats,
torde det få anses riktigast att icke vidare begränsa giltighetstiden.

Det andra spörsmålet, som möter vid statsmakternas förnyade ställningstagande
till denna lagstiftning, rör den ställning Sverige bör intaga till
AVashin gton-konventi onen. I den mån man är övertygad om, att vår lagstiftning
om 48-timmars arbetsvecka kommer att bliva beståndande för framtiden,
har man också anledning att stödja strävandena till internationalisering av
lagstiftningen om 8 timmars normalarbetsdag. Likställighet i arbetsvillkor
de olika länderna emellan är lika mycket ett arbetar- som ett arbetsgivarintresse.
Om socialpolitisk lagstiftning pålägger företagarna bördor i somliga
länder men ej i andra, uppstår lätt osund konkurrens. Särskilt de länder, vilka
äro angelägna att skapa goda arbetsförhållanden hemma hos sig, ha anledning
att verka som pådrivande krafter i det internationella socialpolitiska arbetet.
De gagna därigenom sig själva, ty de bidraga till att undanröja vissa förutsättningar
för främmande konkurrens. Sverige torde ha rätt afställa anspråk
på att få räknas till de länder, vilka i eget land önska så goda arbetsförhållanden
som möjligt. Men därav följer, att vår ståndpunkt i frågan om internationella
överenskommelser angående arbetstiden bör revideras. Framstegen
i riktning mot en internationalisering av lagstiftningen om 8-timmarsdagen
ske därigenom, att enskilda länder anpassa sin lagstiftning på området till så
nära överensstämmelse med Washington-konventionen som möjligt. Det lagförslag,
som jag senare i dag kommer att framlägga är utarbetat från den ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 73. 21

gångspunkten, att Sverige skall kunna ansluta sig till nämnda internationella
konvention.

Under de två senaste aren hava åtskilliga länder genom parlament och regeringar
uttalat sig för ratifikation av Washington-konventionen men därvid
knutit det villkor, att ratifikationen skulle träda i kraft, först sedan andra
länder också anslutit sig till nämnda konvention. Sålunda hava Österrike,
Italien och Lettland uppställt dylika villkor. Den franska deputeradekammaren
har på förslag av regeringen enhälligt beslutat att ratificera men ställt
som villkor för ikraftträdandet, att även Tyskland ratificera!'' konventionen.
Sverige skulle säkerligen utan att därav lida skada kunna villkorslöst ansluta
sig till Washington-konventionen. Emellertid står det ju även öppet att, till
lugnande av deras farhågor, vilka frukta konkurrensen, särskilt från Tyskland
som till stor del producerar samma varor och söker avsättning på samma marknader
som vi, Sverige kunde som förutsättning för ikraftträdande av ratifikationen
av Washington-konventionen uppställa villkoret, att även Tyskland anslöte
sig till samma konvention.

Om Sverige skall ansluta sig till Washington-konventionen, förutsätter detta
dock, att den nya lagen i vissa stycken avviker från nu gällande lagstiftning.
Washington-konventionen känner icke till vissa av de undantag från tillämpningen
av arbetstidslagen, som svensk lag hittills innehållit. Detta gäller
»arbete som bedrives av staten», »arbete som åligger trafikpersonal vid järnväg,
som är upplåten för allmän trafik» samt arbetsföretag, i vilka icke »i regel
användas flera än fyra arbetare». För att bringa vår lag till överensstämmelse
med Washington-konventionens bestämmelser, kräves följaktligen en undersökning,
huruvida lagens tillämpning å nämnda verksamheter skulle medföra
väsentliga olägenheter.

Arbetstiden vid det arbete, som bedrives av staten, har genom särskilda författningar
reglerats i syfte att begränsa dess genomsnitt till 8 timmar per dag.
I vissa fall, t. ex. vid statens järnvägar, räknas därvid med andra tidsperioder
än vecka, Med de möjligheter lagen ger arbetsrådet till smidig tillämpning
av lagens bestämmelser torde knappast några olägenheter vara att befara, om
det nu gällande undantaget i avseende å statens egna arbeten skulle upphöra.
Principiellt synes det riktigast, att staten ikläder sig samma förpliktelser
gent emot sina anställda, som den genom lag ålägger enskilda arbetsgivare.
Vår socialpolitiska lagstiftning har i allmänhet ej heller ställt statens arbetare
utanför sitt tillämpningsområde. Detta gäller framförallt om den med
arbetstidslagen närmast jämförliga arbetarskyddslagen. Tillräckliga skäl för
att lagen om arbetstidens begränsning skulle göra åtskillnad mellan enskilda
arbeten och statsarbeten kunna icke anföras.

Arbetstiden vid landets enskilda järnvägar regleras genom avtal mellan arbetarnas
och arbetsgivarnas organisationer. Avtalets huvudbestämmelse om
arbetstiden är, att personalens tjänstgöringstid skall utgöra 208 timmar per
manad och 30 dagar eller 8 timmar om dagen i 26 dagar. Dock kunna förvaltningarna
bestämma tjänstgöringstiden för årsavlönad banpersonal till 234 timmar
under månaderna april—september och 182 timmar under månaderna
oktober—mars. Bestämmelsernas syfte är att begränsa arbetstiden till ett ge -

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

nomsnitt av 8 timmar per arbetsdag men anordnad med hänsyn till järnvägarnas
praktiska behov. I vissa fall kan arbetstiden utsträckas ända till 260 timmar
per månad, enligt gällande avtal. Men detta rör personal, som utför s. k.
intermittent arbete. För regleringar av arbetstiden av denna art lägger Washington-konventionen
inga hinder i vägen. Icke heller den svenska lagen torde
förhindra arbetsrådet att medgiva dylika regleringar av arbetstiden vid såväl
statens järnvägar som de enskilda järnvägarna. I själva verket ingår det i
arbetsrådets praxis att vid intermittent arbete medgiva undantag från 8-timmarsdagen
av liknande längd som nyssnämnda avtal förutser.

Utmönstrandet ur lagen av här nämnda undantag torde sålunda få en mycket
ringa om ens någon praktisk räckvidd. Att under sådana omständigheter
låta undantagen kvarstå synes vara opåkallat. Deras praktiska verkan att förhindra
en ratifikation av Washington-konventionen talar i motsatt riktning.

Vad slutligen angår det nuvarande undantaget från lagens tillämpning å
företag, vilka i regel sysselsätta högst fyra arbetare, torde dess praktiska betydelse
på sin tid ha avsevärt överskattats. Enligt en inom socialstyrelsen
verkställd utredning kan antalet i sådana företag sysselsatta arbetare beräknas
till cirka 31,000 — en ganska ringa del av landets arbetarbefolkning. Om
man därjämte betänker, att åtskilliga tusen av nämnda arbetare fått sin arbetstid
reglerad genom kollektiva avtal, vilka begränsa arbetstiden till 8 timmar
per dag eller 48 timmar per vecka, torde det knappast kunna göras gällande,
att utmönstrandet ur lagen av detta undantag skulle medföra avsevärda olägenheter.

Det här sagda torde visa, att en anpassning av bestämmelserna i den svenska
lagen om arbetstidens begränsning till Washington-konventionen kan ske, utan
att därigenom skulle uppstå nämnvärda praktiska svårigheter.

Arbetsrådets Vidare har jag, innan jag övergår till de särskilda bestämmelserna i laglande.
förslaget, funnit mig föranlåten att något uppehålla mig vid den av socialstyrelsen
väckta frågan om överflyttning från arbetsrådet till socialstyrelsen av
handläggningen av ärendena rörande arbetstidslagens tillämpning.

Social- Till motivering av sitt förslag om arbetstidsärendenas överflyttning anför
styrelsen. ... , , n

socialstyrelsen bl. a.:

När arbetstidskommittén i sitt betänkande med förslag till lag om arbetstidens
begränsning diskuterade frågan om förläggning till socialstyrelsen av
ärendena angående nämnda lags tillämpning, gav kommittén uttryck åt den
uppfattningen, att styrelsen med oförändrad organisation knappast skulle vara
i stånd att på ett tillfredsställande sätt fullgöra den ifrågasatta uppgiften.
Denna sin uppfattning grundade kommittén väsentligen därpå, att styrelsen
dels redan hade en så pass dryg arbetsbörda, att det ej lämpligen kunde ifrågakomma
att pålägga densamma några, nya arbetsuppgifter av mer betungande
art, och dels att styrelsen ej vore utrustad med sådan representation för arbetsgivare
och arbetare, som för det nya uppdraget finge anses nödvändig. Kommittén
betonade emellertid sambandet mellan ärendena rörande arbetstidslagens
tillämpning och styrelsens uppgifter i egenskap av yrkesinspektionens chefsmyndighet
samt framhöll, att det vore möjligt, »att efter några år, sedan det
hopade arbete, som genomförandet av lagstiftningen rörande arbetstidens reglering
otvivelaktigt kommer att medföra för rådet, och sedan riktlinjerna för

Kungl. May.ts proposition nr 73.

■denna lagstiftnings tillämpning hunnit utformas, arbetsrådets uppgifter skola
kunna överflyttas på socialstyrelsen».

Vid framläggande år 1922 av förslag till reviderad lag om arbetstidens begränsning
fann sig socialstyrelsen föranlåten att till granskning upptaga det
från vissa håll förordade förslaget om överflyttning på styrelsen av arbetsrådets
åligganden. Med erkännande, att en dylik åtgärd från sparsamhetssynpunkt
onekligen måste förefalla tilltalande, fann styrelsen sig likväl höra avstyrka
en dylik åtgärd.

Såsom mer direkta skäl mot den ifrågasatta överflyttningen anförde styrelsen
huvudsakligen, att ärendena rörande arbetstidslagens tillämpning efter
en sådan åtgärd skulle bli underkastade ett annat handläggningssätt än förut,
vilken förändring sannolikt skulle vara ägnad att inom arbetsgivar- och arbe
tarkretsar minska tilliten till avgörandena, ävensom att besluten ej längre skulle
bli definitiva. Vidare framhölls, att åtgärden för styrelsens chef, som skulle
få att besluta i de för honom nya, ömtåliga frågorna, skulle verka mycket betungande.

Med det förlängda provisorium i avseende å arbetstidslagen, som styrelsen då
funnit sig nödgad föreslå, ansåg styrelsen det stämma bäst överens, att arbetsrådet
tillsvidare bibehölls. För det fall att arbetstidsbegränsningens bestämmelser
en gång framdeles såsom definitiva komme att införlivas med arbetarskyddslagen,
skulle det emellertid, ansåg styrelsen, vara naturligt, att styrelsen
i samband med sina övriga åligganden i avseende å nämnda lag jämväl fick
åtaga sig ärendena rörande arbetstidens begränsning.

Vid övervägande av frågan, huru statsmakterna med hänsyn till utlöpandet
av den nu gällande arbetstidslagen höra förhålla sig i avseende å den lagstadgade
begränsningen av arbetstiden, har styrelsen, såsom förut omförmälts. kommit
till den slutsatsen, att nämnda begränsning borde fastställas att gälla definitivt.
Vidare har styrelsen, såsom även förut utvecklats, funnit starka skäl tala
försatt de definitiva bestämmelserna angående arbetstidens begränsning införlivas
med lagen om arbetarskydd. De av styrelsen vid arbetstidslagens nästföregående
revision anförda och här ovan återgivna förutsättningarna för arbetstidsärendenas
överflyttning till socialstyrelsen skulle sålunda vara för banden.
Tydligt torde även vara, att mycket vägande skäl måste föreligga, för
att handläggningen av ärenden rörande vissa bestämmelser i en lag skall utbrytas
och anförtros åt särskild, annan myndighet än den. som bär att taga
befattning med lagens tillämpning i allmänhet.

Slutligen framhåller socialstyrelsen, under erinran om arbetsrådets minskade
arbetsbörda, att för den ifrågasatta överflyttningen av arbetstidsärendena även
talade kravet på sparsamhet inom statsförvaltningen. Statsverkets utgifter för
arbetsrådet, dyrtidstillägg men ej resekostnader inräknade, hade under det senaste
budgetåret uppgått till något över 65,400 kronor. Socialstyrelsen, som
närmast med anledning av ifrågavarande överflyttning föreslagit, att styrelsen
vid vissa ärendens handläggning skulle vara förstärkt med två arbetsgivar- och
två arbetarrepresentanter, räknar med, att ett anslag på 25,000 ä 30.000 kronor
skulle täcka de merkostnader, överflyttningen skulle medföra för styrelsen.

Herrar von Sydow och Lindqvist ha reserverat sig mot arbetstidsärendenas
överflyttning från arbetsrådet till socialstyrelsen.

Arbetsrådet framhåller gent emot förslaget om arbetstidsärendenas överflyttning
i huvudsak följande:

Redan vid förslagets behandling inom socialstyrelsen hava socialfullmäktige

Reserra tioner.

Arbetsrådet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

framfört betänkligheter emot nyssnämnda överflyttning och vid socialstyrelsens
sammanträde med sociala rådet den 30 och 31 nästlidne oktober vände sig
representanter för såväl arbetsgivare som arbetare enstämmigt och med skärpa
emot styrelsens uppfattning i denna punkt.

Inom sociala rådet gjordes särskilt gällande, att arbetsrådet, ej minst på
grund av den medbestämmanderätt, som parterna där äga genom sina representanter,
förvärvat en auktoritet av stor betydelse för det praktiska genomförandet
av rådets beslut. Denna auktoritet kunde icke förväntas bliva överflyttad
på socialstyrelsen, enär parternas representanter där blott finge yttrande-
och reservationsrätt, under det att beslutanderätten ensamt skulle tillkomma
styrelsens chef.

Förutom detta skäl emot socialstyrelsens förslag anser sig arbetsrådet särskilt
böra framhålla följande.

Arbetsrådets uppgifter äro huvudsakligen nedan angivna:

1) Jämlikt 3 § första stycket i arbetstidslagen åligger det arbetsrådet att
på begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör, bergmästare eller den,
vars rätt därav beröres, avgöra, huruvida visst arbete är att hänföra till sådant,
varå denna lag äger tillämpning, eller huruvida viss arbetstagare är att
enligt lagen räkna såsom arbetare. År mål, som handlägges vid domstol, beroende
av fråga, varom ovan förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet,
när part sådant äskar eller domstolen finner det nödigt. Slutligt utslag
må av domstolen ej meddelas, förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen
till hända.

De uppgifter, som enligt 1) här ovan åligga arbetsrådet, äro av stor betydelse.
Arbetstidskonunittén framhöll i sin motivering till 3 § av lagen, att med
det vida tillämpningsområde, som lagen fått och den i 2 § angivna inskränkningen
av arbetarbegreppet, det torde kunna förväntas, att det ej så sällan skulle
uppstå fråga om lagens tillämplighet. För att få sådana frågor sakkunnigt,
enhetligt och skyndsamt lösta hade det synts kommittén ändamålsenligt att bemyndiga
arbetsrådet att träffa avgörande i dessa frågor.

De avgöranden, som här avses, tillhöra också arbetsrådets viktigaste uppgifter.
Arbetsrådets beslut kunna icke överklagas. De ursprungliga bestämmelserna
i paragrafen hava utvidgats vid revisionen av lagen år 1923. Då inföides
nämligen en bestämmelse angående rätt jämväl för allmän åklagare, yrkesinspektör
och bergmästare att hos arbetsrådet begära avgörande angående
lagens tillämpning i visst fall. Avsikten härmed var att förebygga åtal vid
domstol i sådana fall, där tvekan om lagens tillämplighet förefanns.

De viktiga uppgifter, som i förevarande fall åligga arbetsrådet, kunna icke
övertagas av socialstyrelsen, vilket ju styrelsen också själv i sitt betänkande
framhållit. Ett avgörande, huruvida lagen vore tillämplig i visst fall, skulle
därför ej kunna vinnas på annat sätt än genom anställande av åtal vid domstol.
Ifrågavarande ärenden skulle sålunda komma att behandlas vid olika
domstolar och målen skulle kunna fullföljas i högre instanser. Härav följer
att dessa frågor icke längre skulle kunna behandlas med den enhetlighet och
skyndsamhet —• kanske ej heller med den sakkunskap, som hittills varit fallet.

Den besparing för statsverket, som överflyttningen av arbetstidsärendena till
socialstyrelsen enligt styrelsens mening skulle medföra, torde vara uttryckt i
uppgiften, att styrelsens samtliga kostnader för den utvidgade verksamheten
skulle täckas av ett anslag å 25,000 å 30,000 kronor, under det att arbetsrådets
stat slutar på 61,150 kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 73.

relsens tidigare handläggning av viss del av arbetstidsärendena är att vänta.
För år 1921 begärde och erhöll styrelsen sålunda för dylikt ändamål ett anslag
av 17,300 kronor. Av socialstyrelsens andra byrå handlades då allenast
vissa övertidsärenden, som i motsats till övriga arbetstidsärenden icke krävde
någon ingående undersökning. Antalet av dessa övertidsärenden år 1921 lärer
hava uppgått till omkring 250, d. v. s. avsevärt mindre än tredjedelen av nuvarande
medeltal av samtliga arbetstidsärenden. På grund av dessa, förhållanden
synes sannolikt, att handläggningens överflyttande till socialstyrelsen skulle
snart nog visa sig medföra en kostnad, som kunde komma att flerdubbelt överstiga
dén beräknade.

Därest emellertid kostnadsberäkningen grundas på förutsättningen att vid
ärendenas överflyttning till socialstyrelsen allenast arbetsrådets ordförande
och övriga utan förslag utsedda ledamöter ersättas av socialstyrelsens chef och
tjänstemän, torde slutsumman komma att uppgå till c:a 42,000 kronor årligen
förutom dyrtidstillägg och reseersättningar.

Å andra sidan kan förväntas, att kostnaderna för arbetsrådets verksamhet
från ingången av år 1926 skola ytterligare i någon mån nedbringas, nämligen
från nuvarande 61,150 kronor till 57,350 kronor.

För socialstyrelsen har förslaget om överflyttning av arbetstidsärendena
från arbetsrådet till styrelsen tydligtvis väsentligen framstått som en konsekvens
av att styrelsen i sitt förslag till reviderad lag om arbetarskydd upptagit
arbetstidslagens bestämmelser. Då på grunder, som förut utvecklats,
jag emellertid funnit det påkallat att bibehålla en särskild arbetstidslagstiftning,
har nämnda skäl för överflyttningen förlorat i betydelse. Vad därefter
angår det andra av socialstyrelsen anförda skälet eller att överflyttningen
skulle medföra avsevärd besparing, är det möjligt att så kunde bliva förhållandet,
men synas mig de erinringar, som arbetsrådet framställt mot överflyttningen
och mot socialstyrelsens motivering därför mycket beaktansvärda. Den
möjlighet till snabba beslut, som arbetsrådets handhavande av lagtillämpningen
skapar, är ett hart när omistligt värde, då det gäller spörsmål av så ingripande
praktisk betydelse som den vid ett företag tillåtna arbetstiden. Vidare torde
den auktoritet, som arbetsrådet obestridligen förvärvat, och det därav följande
respekterandet av dess beslut vara av sådan betydelse för 8-timmarsdagens tillämpning,
att densamma icke utan tungt vägande skäl bör uppgivas. Jag har
sålunda funnit mig föranlåten att i förslaget till ny arbetstidslag bibehålla
arbetsrådet vid dess hittillsvarande funktioner.

I en den 24 november 1924 dagteeknad framställning har Svenska automobilförareförbundet
gjort framställning om sådan ändring i arbetstidslagen, att
denna skulle bli gällande för samtliga automobilförare i yrkesmässig trafik.
Vidare har 1925 års riksdag med anledning av motion nr 256 i andra kammaren,
av herrar Johanson och Carlsson i Stockholm, anhållit om förslag till
föreskrifter i automobilförordningen eller annorledes, i syfte att åstadkomma
sådan begränsning av arbetstiden för bilförare i yrkesmässig trafik, som med
hänsyn till trafiksäkerheten kunde befinnas nödig. Med hänsyn till bl. a. att
här ifrågavarande arbetstidsbegränsning skulle gälla för ej blott hos andra anställda
bilförare utan även för sådana förare, som i egenskap av företagare

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

idka automobiltrafik, och då den ifrågasatta åtgärden väsentligen har avseende
å trafiksäkerheten, har jag ansett spörsmålet om den åsyftade regleringen böra
prövas i annan ordning.

Jag övergår nu till att redogöra för de ändringar jämte skälen därför, som
jag funnit mig böra föreslå i avseende å lagens särskilda bestämmelser.

1 §•

Förutsätt- Beträffande denna paragrafs ingress har arbetsrådet föreslagit den för visst3minsta

ändringen, att den däri angivna förutsättningen för lagens tillämplighet av
arbetar- visst minsta arbetarantal skulle uteslutas. Till motivering härför anför arantal.
betsrådet följande:

Arbetsrådet. Socialstyrelsens utredning år 1922 rörande åttatimmarslagens verkningar
ådagalade, att det undantagande från lagens tillämpning av företag om högst
fyra arbetare, som med frångående av arbetstidskommitténs förslag i viss
omfattning infördes i 1919 års lag och fick generell tillämpning genom 1921
års lagrevision, ingalunda haft åsyftad verkan. Socialstyrelsen fann, att i
flertalet städer och å ett stort antal industriorter bestämmelsen satts ur tilllämpning
genom att på grund av kollektivavtal eller gängse praxis en och
samma arbetstid tillämpades vid såväl små som stora företag inom samma
bransch. De i frågan närmast berörda arbetsgivarna, hantverkarna, hade också
vitt skilda uppfattningar om värdet av undantagsbestämmelsen. I motsats
till gillande omdömen från hantverksföreningarna i vissa orter utdömde andra
dylika föreningar undantaget såsom värdelöst och höllo före, att lagen borde
vara lika för alla, som bedriva samma yrke. Uppenbart torde alltså vara,
att undantaget vållat en icke önskvärd olikformighet i arbetsvillkoren inom
hantverket. Ej heller torde kunna bestridas, att, om än undantaget på vissa
crter haft en viss betydelse genom att främja en mjuk övergång från förutvarande
arbetstidsförhållanden, denna betydelse alltmer minskats i den mån
som principen om åttatimmars arbetsdag så allmänt som nu är fallet trängt
igenom i samhället.

På dessa grunder finner arbetsrådet, att berörda undantag numera är av
alltför tvivelaktigt ekonomiskt värde för att dess upprätthållande i framtiden
skall kunna försvaras gentemot den allmänna uppfattning om landets
internationella förpliktelser alltifrån Washington-konferensen, som arbetsrådet
härovan angivit.

Till detta kommer, att erfarenheterna från arbetsrådets verksamhet visa,
att undantaget ifråga givit anledning till åtskilliga svårlösta tvistigheter.
Ett par sådana fall finnas omnämnda i översikten av arbetsrådets beslut
(bilaga B. till socialstyrelsens betänkande). I ett fall har en dylik rättstvist
gått igenom samtliga instanser och av högsta domstolen avgjorts i motsatt
riktning mot underdomstolarnas utslag. Det vid 1923 års lagrevision
gjorda tillägget »häri icke inberäknad arbetare, som användes till arbete,
vilket avses i a)—1) här nedan» har ytterligare försvårat lagens praktiska
tillämpning genom att för den mindre lagerfame öka ovissheten om lagens
giltighetsområde.

Reservation. Mot arbetsrådets beslut i förevarande avseende anmäldes reservation av
herrar Almström och Larson, vilka under framhållande av de svårigheter den
föreslagna ändringen skulle medföra för det mindre hantverket och de små

Kungl. Maj:ts proposition nr 73. 27

byggnadsföretagen, påyrkade det ifrågavarande lagrummets bibehållande i oförändrat
skick.

Med hänsyn till min förut omtalade avsikt att såvitt möjligt i arbetstidslagen
vidtaga de ändringar, som kunna erfordras för Sveriges anslutning till
Washington-konventionen angående arbetstidens begränsning, biträder jag
givetvis arbetsrådets ifrågavarande ändringsförslag.

På förslag av arbetsrådet har vidare uteslutits den med c) betecknade
undantagsbestämmelsen, som från lagens tillämpning fritager arbete, vilket
bedrives av staten. Arbetsrådet motiverar sitt ändringsförslag sålunda:

Detta undantagande, som synes sakna motsvarighet i övriga europeiska länders
arbetstidslagar, överensstämmer icke med Washington-konventionens bestämmelser.
Det lärer ej heller numera hava någon avsevärd ekonomisk betydelse
i vårt land. Såvitt känt är, hava nämligen de statens verk, för vilka
undantaget nu gäller, redan allmänt genomfört arbetstider, som motsvara stadgandet
i lagens 4 § eller kunna inrymmas under medgivanden enligt lagens 5 §.

För den här ifrågavarande ändringen, som jag redan i det föregående förordat,
talar, utom det viktiga önskemålet att bana väg för anslutning till
Washington-konventionen, uppenbarligen starka, på rättvisa och billighet grundade
skäl.

F. n. regleras arbetstiden, såsom förut påpekats, i statens verksamhet av ett
stort antal olika författningar -— närmare upplysningar i detta avseende meddelas
i förut omförmälda »Statistiska undersökningar angående åttatimmarslagens
och bagerilagens verkningar», sid. 32. I stort sett torde den sålunda
genomförda arbetstidsregleringen förverkliga 8-timmarsdagen, men i en del fall
av mer intermittent arbete lära förekomma anordningar i avseende å arbetstiden,
vilka sakna motsvarighet inoiU den enskilda verksamheten. Möjligheterna
för en smidig tillämpning av lagen äro emellertid så stora, att praktiska svåTigheter
ej torde förorsakas av att följa arbetsrådets förslag.

Herrar Holmström och Tholin i arbetsrådet ha med hänsyn till arbetets i
huvudsak industriella karaktär reservationsvis påyrkat uteslutande av det
under g) medgivna undantaget för upptagning av torv samt tillverkning av
bränntorv och torvströ.

Otvivelaktigt torde här ifrågavarande arbeten i många fall bedrivas på ett
fullt industrimässigt sätt, men å andra sidan lär ej kunna förnekas, att de
stå i nära samband med jordbruket och med hänsyn till sitt beroende av väderleken
ofta pågå ganska oregelbundet. Härtill kommer, att arbetena i regel
endast fortgå under en kortare tid av året. Tillfyllestgörande skäl för den
påyrkade förändringen ha sålunda icke synts mig föreligga.

I den av herrar Holmström och Tholin i arbetsrådet avgivna reservationen
påyrkas även uteslutande av det med i) betecknade undantaget, nämligen för
arbete, som åligger trafikpersonal vid järnväg, som är upplåten för allmän tra -

Departe mentschefen -

Undantaget
för arbete,
som bedrives
av staten.

A rbetsridet

Departe mentschefen.

Torvtäkt
ni. m.

Departe mentschefen.

Trafiktjä nst
vid järnväg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Departe mentschefen.

Undanlag
för arbete i
handel samt
hotell, restauranger

och kaféer.

Departe mentschefen.

Undantaget
för medlemmar
av
arbetsgivarens

familj.

Departe mentschefen.

fik. Till motivering av sitt yrkande framhålla reservanterna, att nämnda personal
med hänsyn till sitt ansträngande och ytterst ansvarsfulla arbete hade ett
verkligt behov av lagbestämd reglering av arbetstiden. Arbetsrådet omnämner
i sitt yttrande i ärendet jämväl nu angivna ändringsyrkande men säger sig
icke kunna biträda detsamma, enär det enligt uppgift skulle medföra avsevärda
merkostnader för landets enskilda järnvägar. Under alla omständigheter
anser arbetsrådet, att frågan skulle kräva en ingående utredning.

Enligt socialstyrelsens utredning rörande arbetstidslagstiftningens verkningar
skulle förevarande undantag, då trafiktjänsten vid statens järnvägar undantages
redan genom bestämmelsen i c), äga tillämpning å en kår av omkring
13,000 personer — detta dock enligt statistik för år 1919. För denna
personal gäller enligt överenskommelse eu arbetstid av 208 timmar för månad,
vilket motsvarar 8 timmar för dag under 26 dagar. Emellertid förekommer
för ett icke obetydligt antal befattningshavare på visst sätt utsträckt
arbetstid.

Oavsett det av förslagsställarna anförda skälet för förevarande undantagsbestämmelses
uteslutande, torde en sådan åtgärd få anses oundgängligen påkallad,
om man önskar bringa lagen till sådan överensstämmelse med Washington-konventionen
angående arbetstidens begränsning, att Sverige kan komma i
tillfälle att ratificera denna konvention. Den av arbetsrådet framhållna farhågan
för att ifrågavarande åtgärd skulle medföra avsevärda merkostnader för
de enskilda järnvägarna synes icke vara grundad.

Av herr Bergsten i socialstyrelsen, kommerskollegium samt herrar Almström
och Larson i arbetsrådet har påyrkats, att de under j) och k) upptagna
undantagen måtte utsträckas, så att de komme att omfatta, det förra allt
slags arbete inom handeln och det senare allt slags arbete inom hotell,
restauranger och kaféer.

Om än vissa svårigheter varit förbundna med nu rådande förhållanden
i fråga om arbetstiden inom ifrågavarande arbetsområden, synas de mig dock
icke vara av beskaffenhet att motivera de påyrkade förändringarna, vilka
skulle beröva ganska betydande och delvis med hänsyn till arbetstiden eljest
särskilt illa ställda arbetargrupper lagens skydd. Beträffande det under k)
upptagna undantaget må för övrigt erinras om den möjlighet till lindringar,
som bestämmelsen i 11 § 1 mom. skulle medföra.

2 §•

I herrar Holmströms och Tholins reservation har påyrkats, att bestämmelsen
i förevarande paragraf om att såsom arbetare ej skall räknas medlem av
arbetsgivarens familj måtte ersättas med det tidigare under 1 § upptagna undantaget
för arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens familj.

Enligt min mening torde den nuvarande anordningen i förevarande avseende
från principiell synpunkt vara att föredraga framför den av reservanterna
förordade. För övrigt skulle med den av mig föreslagna ändrade avfattningen
av paragrafens ingress den påyrkade förändringen, såvitt jag kan döma,
icke innebära någon ändring i sak.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

4 §.

Såväl socialstyrelsen som arbetsrådet har funnit paragrafens senare stycke Skydd mot
påkalla lagstiftarens ingripande till förhindrande av missbruk. Det senare läng^arbetsämbetsverket,
som föreslår, att i styckets andra sats mellan orden »må» och ti(! vi(i »kift»annan»
måtte infogas »i och för skiftväxling», anför till stöd för sitt förslag arbetc
följande:

Till arbetsradets kännedom bar vid skilda tillfällen kommit, att med stöd ArUtsrådet.
av ordalydelsen i andra stycket av 4 § skiftarbete anordnats med tolv timmars
arbetstid under fyra dagar av veckan. Av tillgängliga uppgifter om arbetstidskommitténs
överläggningar vid formuleringen av motsvarande bestämmelse
i det ursprungliga lagförslaget bär arbetsrådet emellertid funnit uppenbart,
att en dylik tolkning av bestämmelsen vid den tiden icke på något båll varit
väntad. Man har allenast avsett att möjliggöra sådan omläggning av arbetstiden,
som pakallas av den vanligen en gång i veckan återkommande skiftväxlingen.
Från arbetarhåll har upprepade gånger framförts krav på omformulering
av bestämmelsen så, att den kommen att motsvara vad därmed
verkligen avsetts. Arbetsrådet anser detta krav förtjäna beaktande.

A andra sidan bär arbetsrådet emellertid funnit att i vissa fall en omläggning
av den dagliga arbetstiden till exempelvis 10 timmar under fyra dagar
av veckan och 8 timmar den femte dagen kan påkallas av vägande skål, exempelvis
bränsleekonomiska sadana. Därvidlag har dock arbetsrådet redan genom
bestämmelserna i 5 § 4 mom. av nuvarande lag, haft befogenhet att tillgodose
industriens intressen.

Mot arbetsrådets härovan angivna ändringsförslag ha herrar Almström och
Larson anmält reservation på den grund, att ändringen skulle omöjliggöra
skiftarbete i två skift, om t. ex. 8 timmar, dygnet runt.

Socialstyrelsen har ansett sig böra bibehålla förevarande lagrum oförändrat
och sökt korrektiv i ett bemyndigande för vederbörande myndighet att i fall
av oskälig utsträckning av arbetstiden inskrida däremot genom föreskrift om
begränsning i avseende å medgivandets tillgodonjutande.

Social fullmäktigen von Sydow har uttalat tvivel i fråga om det föreslagna
korrektivets behövlighet.

Givetvis måste jag biträda de båda ämbetsverkens uppfattning att något
bör åtgöras till förhindrande, att förevarande medgivande missbrukas, och har
jag, då den av arbetsrådet föreslagna lagändringen skulle på ett mer direkt
sätt tillgodose ifrågavarande syfte, ansett mig böra med någon omredigering
upptaga densamma.

Reservation.

Social styrelsen.

Reservation.

Departe mentschefen.

b §.

Denna paragrafs andra moment, som bereder möjlighet till eftergift för Utsträckt
arbete, som bedrives kontinuerligt, bär liksom vid tidigare revisioner av lagen a[elkonfinugjorts
till föremål för ändringsyrkanden. crlig drift.

Herr Bergsten i socialstyrelsen samt kommerskollegium påyrka sålunda, Herr Bergsten
under framhållande bl. a. att alla andra länder, med undantag av Norge, i ”^neTT''
praktiken medgiva 56-timmarsvecka vid all helkontinuerlig drift, att åt förevarande
bestämmelse måtte givas följande lydelse:

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

Herrar Almström
ocli
Larson.

Departe mentschefen.

Inskränkningar
i
rätten till
nödfallsarbete.

Social styrelsen.

»Måste arbete, som är anordnat i tre skift, med hänsyn till verksamhetens
ändamålsenliga bedrivande fortgå jämväl under sön- och helgdagar, må arbetsrådet
medgiva därför erforderligt undantag.»

Alternativt påyrkas annan anordning i syfte att tillförsäkra den svenska
industrien samma möjligheter till rörelsefrihet i förevarande avseende som den
utländska.

Under hänvisning bl. a. till § 4 i Washington-konventionen angående arbetstidens
begränsning hemställa herrar Almström och Larson i arbetsrådet, att i
lagen måtte införas bestämmelse om rätt för arbetsgivare att vid s. k. helkontinuerlig
drift använda en arbetstid, som i medeltal icke överstiger 56
timmar i veckan.

Efter mitt förmenande torde förevarande bestämmelse med den förändring,,
som för tillmötesgående av industriens krav vidtagits däri år 1921, på det
hela taget få anses väl motsvara tillbörliga anspråk från industriens sida. Jag
har sålunda icke funnit skäl föreslå någon ändring av bestämmelsen.

6 §•

Den i arbetstidslagen medgivna rätten till övertidsarbete i fall, där natureller
olyckshändelse eller annan oförutsebar omständighet vållat avbrott i ett
företags drift eller medfört överhängande fara därför eller för skada å liv,
hälsa eller egendom har enligt socialstyrelsens mening oberättigat utnyttjats
av en del företag, som ha till normal uppgift att utöva reparations- eller hjälpverksamhet
i här åsyftade fall. Styrelsen, som till undanröjande av nu berörda
förhållande föreslagit vissa bestämmelser i ett nytt andra moment till förevarande
paragraf, utvecklar sin mening i ämnet på följande sätt:

Medgivande till nödfallsarbete har i stor utsträckning kommit till tillämpning
å vissa slag av verksamhet, vilka visserligen bokstavligen fylla lagens
fordringar men knappast torde motsvara de förutsättningar, som man skäligen
måste antaga ha varit åsyftade av lagstiftaren. Styrelsen syftar härmed på
den verksamhet, som utövas av en del olika företag, vilka ha till mer eller
mindre huvudsaklig uppgift att yrkesmässigt avhjälpa skador, tillkomna under
sådana omständigheter, som angivas i paragrafens första stycke första
punkt. Exempel på dylik verksamhet lämna bl. a. skeppsvarven i sina reparationer
av haverister. Jämväl entreprenörsfirmor för vatten-, gas- och elektriska
anläggningar, företag för bärgning av skadade automobiler och dylika
rörelser skulle, ehuru de hittills ej i större, utsträckning gjort det, kunna begagna
sig av förevarande bestämmelse.

Det arbete, som ingår i nu berörda verksamhet, är nog från det av natureller
olyckshändelsen drabbade företagets synpunkt att anse som oförutsebart,
och i och för sig är givetvis varje särskilt dylikt arbete det även för det hjälpande
företaget. Men fastän det senare företaget är okunnigt om vilka arbeten,
som vänta det och när arbetena skola infalla, har det ordnat sig för dessa
arbeten, vilkas förekomst och omfattning ungefärligen låta sig på förhand
beräkna. Statistiskt sett innebära nödfallsarbetena för dessa företag ej något
oförutsett, utan ingå de som en större eller mindre del i företagens normala verksamhet.

Enligt styrelsens mening måste det anses oegentligt, att medgivandena beträffande
nödfallsarbete utnyttjas i här berörda fall. Med hänsyn till arbetets

Ku ngt. Maj: ta proposition nr 7 S.

växlande förekomst skulle väl tillstånd att endast genomsnittligt begränsa
arbetet till 48 timmar i veckan i regel beviljas, och tillgång till därutöver
erforderlig arbetstid kunde beredas enligt de vanliga bestämmelserna om
övertid. I betraktande av den i vissa fall onekligen mycket ojämna arbetstillgången
synes det emellertid önskvärt och skäligt, att dessa företag efter
prövning av förhållandena i varje särskilt fall kunde medgivas en modifierad
regim i avseende å arbetstiden.

Herr von Sydow har gentemot socialstyrelsens beslut i förevarande avseende
uttalat tvivel om rättvisan och ändamålsenligheten av den föreslagna inskränkningen
i rätten till »nödfallsarbete».

Arbetsrådet ansluter sig i det väsentliga till socialstyrelsens här ifrågava- Artats ridet,
rande förslag och framhåller, utöver vad socialstyrelsen anfört till förslagets
motivering, att det hittills icke låtit sig göra att för skeppsvarvens vidkommande
draga någon skiljelinje mellan arbetstidslagens 6 § samt dess 7 §

2 och 3 mom.

Herrar Almström och Larson i arbetsrådet yrka i sin reservation, att den Reservation,
föreslagna bestämmelsen, som icke förefaller dem förenlig med rättvisa och
ändamålsenlighet, måtte utgå.

För det av socialstyrelsen framlagda och av arbetsrådet biträdda förslaget Departeuti
ifrågavarande avseende synas mig bärande skäl vara anförda. I fråga mentschefenom
bestämmelsens avfattning har jag med någon redaktionell förändring ansett
mig böra följa socialstyrelsens förslag.

Första momentet i denna paragraf har av socialstyrelsen omformulerats i Förber e STP

Iftf- Opft

restriktiv riktning. Till motivering härav anför styrelsen bl. a. följande: avslutnings 7

§ 1 mom. i arbetstidslagen, vilket fick sin nuvarande avfattning genom arbeten
den år 1921 företagna revisionen av nämnda lag, har i åtskilliga fall givit godsen,
anledning till tvekan om rätta innebörden av beteckningen »nödvändiga förberedelse-
eller avslutningsarbeten». Nämnda beteckning är nämligen ganska
vittomfattande, i det under densamma kunna anses ingå allehanda arbetsprocesser,
som nödvändigtvis måste föregå eller efterfölja något mer väsentligt
moment i en produktionsserie. Exempelvis kan sålunda nämnas, att en
spinnerifirma räknat arbetet i sin karderiavdelning såsom förberedelsearbete
i förhållande till arbetet i spinneriavdelningen. Det torde sålunda enligt styrelsens
förmenande vara påkallat att mer noggrant bestämma betingelserna för
momentets tillämpning.

För berörda ändamål skall styrelsen först söka något närmare utröna och
belysa lagstiftarens mening genom att efterse och återgiva vad som anförts i
ämnet från olika auktoritativa håll under förberedelserna för momentets tillkomst.

Av de sålunda anförda uttalandena, som tyvärr ej giva något fullt distinkt
begrepp om lagstiftarens avsikter i frågan, torde emellertid framgå, att man
med »nödvändiga förberedelse- eller avslutningsarbeten» i främsta rummet
åsyftat sådana kortvariga, regelbundet återkommande arbeten, som för driftens
regelbundna gång nödvändigtvis måste föregå eller efterfölja det egentliga
driftsarbetet och sålunda komma att infalla före eller efter den allmänna,
ordinarie arbetstiden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Arbetsr&det.

I den utländska lagstiftningen rörande arbetstiden träffas åtskilliga undantagsbestämmelser
beträffande förberedelse- och avslutningsarbeten, vilka i mycket
erinra om vad nyss anförts. Såsom av särskilt allmängiltigt intresse må
återgivas början av art. 6 i Washington-konventionen angående begränsning av
arbetstiden i industriella företag till åtta timmar om dagen och fyrtioåtta timmar
i veckan:

»Av offentlig myndighet utfärdade författningar skola för industriella företag
fastställa:

a) de ständiga undantag, som finnas böra beviljas beträffande sådana förberedande
och avslutande arbeten, vilka nödvändigtvis måste utföras utom den
tid som är bestämd för företagets arbete i allmänhet» ---------- —

Ser man efter, vilket resonemang skäligen kan antagas ha givit upphov åt
förevarande undantag, synes man ha anledning att förutsätta ungefär följande,
med ovan anförda citat tämligen överensstämmande tankegång. För att det
allmänna, ordinarie driftsarbetet skall kunna med full effektivitet börja på
utsatt tid, vilket synnerligast efter 8-timmarsdagens införande måste anses
angeläget, är det i många fall nödvändigt, att vissa förberedande arbeten,
exempelvis maskiners, andra hjälpmedels ocli lokalers iordningställande, äro
undangjorda före driftsarbetets början. I viss mån enahanda ställa sig förhållandena
vid berörda arbetes slut — för att detta skall kunna med oförminskad
effektivitet uppehållas ända till arbetstidens slut, måste ej sällan en
del arbeten, t. ex. för den tekniska utrustningens vidmakthållande, utföras efter
den allmänna arbetstidens utgång. Att anställa särskild personal för ifrågavarande
arbeten låter sig mången gång knappast göra, då åt densamma ej kan
beredas full, lämplig sysselsättning — man tänke sig exempelvis det fall. att
ett flertal kortvariga arbeten måste samtidigt utföras. Starka praktisk-ekonomiska
skäl tala då för att låta den till det egentliga driftsarbetet eller annat
mer ordinarie arbete använda arbetskraften få, under förutsättning att förberedelse-
eller avslutningsarbetet är av mer obetydlig omfattning, även förrätta
sistberörda arbete. Fall kunna även förekomma, då mellan förberedelse- och
driftsarbetet råder ett sådant samband, att det för det senare är mer eller
mindre nödvändigt, att båda arbetena utföras av samma person. Nu kunde det
möjligen synas, som om förberedelse- och avslutningsarbetena skäligen borde
inräknas i den vanliga övertiden och en särskild undantagsbestämmelse för dem
vara överflödig. Häremot talar emellertid, att ifrågavarande arbeten sakna den
karaktär av tillfällighet, som skall känneteckna övertidsarbetet, i det de, såsom
nödvändigt förbundna med det ordinarie driftsarbetet, äro regelbundet, oftast
dagligen återkommande. Ett medgivande att räkna dessa arbeten såsom vanligt
övertidsarbete skulle också knappast medföra någon fördel för arbetsgivaren, då
de komme att väsentligen eller helt ocli hållet upptaga de möjligheter till övertidsarbete,
som lagen medgiver — om dessa ens skulle räcka till.

För att i enlighet med vad ovan anförts begränsa tillämpligheten av medgivandet
till förberedelse- och avslutningsarbeten har styrelsen föreslagit, att åt
momentet skulle givas en i viss mån ändrad lydelse.

Beträffande förberedelse- och avslutningsarbeten av tillfällig art skulle
givetvis 7 § 2 mom. i regel kunna komma till användning.

Arbetsrådet förklarar, att den av socialstyrelsen föreslagna nya formuleringen
av förevarande moment står i full överensstämmelse med arbetsrådets tolkning
av detta lagrum i dess hittillsvarande lydelse och att densamma synes väl
ägnad att undanröja de missuppfattningar, som tidigare förekommit på vissa
arbetsplatser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

Då, såvitt jag kan döma, den nya formuleringen av 7 § 1 mom., varom socialstyrelsen
och arbetsrådet varit ense och som icke föranlett erinran från något
håll, i sin preciserade avfattning måste anses väl motsvara lagstiftarens syfte
med detta lagrum, har jag icke tvekat att upptaga densamma.

Till underlättande av arbetsgivarnas åligganden med hänsyn till kontrollen
•a övertidsarbetet ha såväl socialstyrelsen som arbetsrådet föreslagit lagändringar,
varigenom övertidsarbetets beräkning per kalendermånad skulle modifieras.

Socialstyrelsen, som föreslagit att genom en särskild eftergiftsbestämmelse
bereda arbetsgivaren tillfälle att beräkna övertiden för kortare tidrymd än
kalendermånad, yttrar sig i ämnet sålunda:

_ Förpliktelsen för arbetsgivare att föra övertids journal torde vara att räkna
till en av de mera irriterande skyldigheter, arbetstidslagen medfört. Styrelsen
har också vid de tidigare revisionerna av lagen sökt lindra berörda förpliktelse
genom ändringar i bestämmelserna rörande journalens inrättande och
förande. _ Kvarstått har emellertid den olägenheten, att journalen med hänsyn
till övertidens begränsning per kalendermånad måst föras för sådan tidrymd,
under det arbetstids- och avlöningslistorna, som ju i regel bilda- underlaget
för anteckningarna om övertiden, vanligen föras för perioder om en, två eller
flera veckor. Särskilt har givetvis denna skiljaktighet visat sig oläglig i fall.
där arbetsgivaren begärt att dylik lista måtte godkännas såsom övertidsjournal.
Då, oavsett önskvärdheten att gå arbetsgivarna till mötes i detta avseende,
nämnda listor torde giva de mest pålitliga uppgifterna om övertidsarbetet,
har styrelsen med de i förevarande moment föreslagna bestämmelserna sökt
finna en utväg, som, utan rubbning av det gällande systemet för övertidsarbetets
begränsning, skulle möjliggöra ett undanröjande av härovan berörda olägenhet.

Enligt arbetsrådets mening borde övertidens begränsning till »30 timmar
under loppet av en kalendermånad» utbytas mot »48 timmar under loppet av
fyra veckor». Rörande skälen för sitt ändringsyrkande anför arbetsrådet:

Enligt 5 § tredje stycket av 1919 års lag ägde arbetsrådet att för visst
arbete medgiva allenast sådan begränsning av arbetstiden, att denna sammanlagt
för en tidrymd av högst fyra veckor icke bleve längre, än att den motsvarade
48 timmar i veckan. Dylika medgivanden lämnades i mycket stor omfattning
(1,388 beslut rörande c:a 31,500 arbetare under tiden 1 november 1919—
28 februari 1921) samt äga allt fortfarande gällande kraft i fråga om bland
annat reparations- och transportarbeten vid flertalet industriföretag av någon
betydenhet.

Vid 1921 års lagrevision medgavs arbetsrådet rätt att enligt motsvarande
lagrum bestämma sammanlagda arbetstiden för annan tidrymd än högst fyra
veckor. Det visade^sig dock, att bestämmelsen av år 1919 redan fått hävd för
sig, varför arbetsrådet i enlighet med från arbetsgivarna inkomna framställningar
även sedermera i flertalet av sina beslut funnit lämpligt att bibehålla
fyraveckorsperioden. Antalet dylika beslut har under de fyra sista åren utgjort
c:a 60, berörande c:a 2,300 arbetare.

Den sålunda vid flertalet medgivanden enligt lagens 5 § angivna tidsperioden
om fyra veckor och den i 7 § för övertidsarbete gällande tidsperioden om
en kalendermånad täcka icke varandra. Följden härav är. att arbetsgivarna
sakna möjlighet att avgöra, huruvida bestämmelserna i 7 § riktigt tillämpas
vid de talrika tillfällen, då medgivanden lämnats enligt ifrågavarande mom. av

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 samt. 61 höft. (Nr 73.) 3

Departe mentschefen.

Beräkningen
av övertid.

Social styrelsen.

Arbetsrådet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

5 §. Att j-rkesinspektionens tillsyn över lagens efterlevnad i dessa fall hittills
varit en ren fiktion, är också påtagligt.

Socialstyrelsen har genom 14 § 4 mom. i förslaget till arbetarskyddslag
sökt råda hot för detta missförhållande. Arbetsrådet finner emellertid socialstyrelsens
förslag vara ur praktisk synpunkt mindre tillfredsställande. Det
skulle nämligen påkalla särskilda ansökningar och beslut i fråga om envar
av de mer än ettusen arbetsgivare, som tidigare erhållit medgivande enligt här
avsedd del av 5 §. Jämväl beträffande arbetare, för vilka icke medgivits bär
ifrågavarande undantag, torde med hänsyn till att arbetstiden i samband med
avlöningen ofta bokföres per vecka, den nu föreslagna tidsperioden medföra
vissa fördelar.

Arbetsrådet föreslår därför, att tidsperioderna för övertidsberäkningen i
7 § 2 mom. ändras till fyra veckor. Därmed vinnes utan vidare åtgärd den
önskvärda överensstämmelsen med 5 §. övertidsgränsen 50 timmar för kalendermånad
motsvaras närmast av 48 timmar eller något därunder för fyra
veckor. Arbetsrådet föreslår ny tidsbegränsning i enlighet därmed.

I detta sammanhang anser sig arbetsrådet böra erinra om motsvarande lagbestämmelser
och lagtillämpning i Finland. I detta land hava ävenledes tidsperioder
om fyra veckor införts i stadganden om arbetstiden vid vissa arbeten
av samma art, som avses i den svenska arbetstidslagens 5 § 1 mom. samt i bestämmelserna
om övertid. Vid den enligt yrkesinspektionens anvisningar genomförda
praktiska tillämpningen av lagen uppdelas kalenderåret i med årets
ingång begynnande fyraveckorsperioder, motsvarande de i lagen angivna. Då
ny arbetare anställes, räknas för honom särskilda fyraveckorsperioder från
anställningstidens början till årets utgång, varefter han ingår i den för företaget
i dess helhet gällande periodindelningen. En dylik anordning torde i
hög grad underlätta såväl en riktig lagtillämpning som yrkesinspektionens
kontrollarbete.

Beträffande det lagrum, varom bär närmast är fråga, eller 7 § 2 mom. ha
även från andra håll framställts ändringsyrkanden. Sålunda har av herr Bergsten
i socialstyrelsen, kommerskollegium och herrar Almström och Larson i
arbetsrådet med hänsyn till framkomna klagomål över övertidens otillräcklighet
påyrkats en ökning av den i nämnda lagrum medgivna övertiden för kalenderår
från 200 till 250 timmar. Vidare ha herrar Almström och Larson,
som förklara sig finna den av arbetsrådet föreslagna begränsningen av övertiden
per fyra veckor välbetänkt och praktisk, ifrågasatt, om ej förevarande
bestämmelse kunde göras ännu mer smidig genom ett bemyndigande för arbetsrådet
att medgiva, att övertiden i vissa fall finge beräknas för viss kortare tidrymd
eller per kalendermånad. Herrar Holmström och Tholin i arbetsrådet
åter ha framhållit, att rådets förslag uti ifrågavarande avseende skulle medföra
en ökning av den per månad medgivna övertiden samt förklarat sig anse,
att övertiden för fyra veckor borde, med bibehållande av högst 200 timmars
övertid för år, begränsas till 40 timmar, varigenom arbetsgivaren dock skulle
beredas möjlighet att under de fem första dagarna i veckan utöka arbetstiden
med två timmar per dag.

Departe- Otvivelaktigt torde det för kontrollen å övertidsarbetet vara nödvändigt att
mentsriiefen. erhålla tillförlitliga anteckningar om nämnda arbete, och lär förverkligandet av
detta önskemål åter vara i hög grad beroende av att förandet av dessa anteckningar
i möjligaste mån förenklas. Tydligen skulle det för sistberörda ändamål

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

vara lämpligt att möjliggöra anteckningarnas förande i samband med annan av
arbetsgivaren verkställd bokföring eller möjligen också att såsom här åsyftade
anteckningar godtaga vissa i annat syfte förda anteckningar. Båda de nu berörda
alternativen lära i manga fall omöjliggöras genom övertidens beräkning
per kalendermånad, och torde med hänsyn därtill en förändring i lagstiftningen
få anses av behovet påkallad. Särskilt olämplig måste tydligtvis månadsbegränsningen,
såsom arbetsrådet framhåller, visa sig i avseende å sådana arbeten,
för vilka med stöd av 5 § 1 mom. medgivits allenast genomsnittlig begränsning
av arbetstiden, beräknad för fyra veckor.

\id valet mellan de båda, av socialstyrelsen och arbetsrådet föreslagna utvägarna
har det synts mig, som om den av socialstyrelsen förordade vore att
föredraga. Oavsett att den av arbetsrådet föreslagna formuleringen, som förnämligast
tillkommit med hänsyn till nyssberörda arbeten, varför arbetstiden
beräknas genomsnittligt för fyra veckor, icke såsom önskvärt är kalendariskt
fastlägger den tidrymd, för vilken övertiden skall beräknas, torde nämligen
månadsbegränsningen ofta nog, t. ex. i fall där övertidsarbete endast mer tillfälligtvis
förekommer eller avlöningen utgår per månad, vara den mest lämpliga.
Därtill kommer, att den av socialstyrelsen föreslagna anordningen
skulle medgiva beräkning av övertiden även för annan kortare
tid än fyra veckor, exempelvis två, som utgör en mycket vanlig avlöningsperiod.
Herrar Almström och Larson i arbetsrådet torde även få anses ha uttalat
sig till förman för denna anordning. Emellertid har jag med anledning
av arbetsrådets anmärkning, att tillämpningen av socialstyrelsens förslag
skulle medföra ett besvärligt ansökningsförfarande, förenklat förslaget därhän,
att berörda förfarande ersatts med en förpliktelse för arbetsgivaren att i
journalen eller i den handling, som användes i journalens ställe, på förhand
göra anteckning om sin avsikt att beräkna övertiden för viss kortare tidrymd
än kalendermånad. Vidare har jag med hänsyn till att begränsningen av övertiden
per månad i nästföljande moment borttagits, icke upptagit den nya bestämmelsen
såsom ett fjärde moment utan anslutit den till 2 mom.

De från vissa håll påyrkade förändringarna i avseende å övertidens gränser
har jag icke funnit skäl att biträda.

Socialstyrelsen har i avseende å 7 § 3 mom. anfört följande:

Orden »Är ytterligare eftergift» ha, och detta icke alldeles utan skäl, givit
upphov åt den uppfattningen, att man ej kan göra anspråk på tillämpning av
momentets medgivande, förrän övertidsmöjligheterna enligt 2 mom. blivit utnyttjade.
För många arbetsgivare är det emellertid av intresse att redan på
ett tidigare stadium kunna få tillstånd till övertidsarbete enligt förevarande
moment. Ett företag kan exempelvis ha säsong dels på våren och dels på hösten,
och arbetsgivaren kan redan vid årets början förutse, att han skall behöva
använda sina arbetare till övertidsarbete ej blott enligt 2 utan även efter 3
mom. Att först utnyttja de möjligheter 2 mom. erbjuder, innan framställning
göres om övertidsarbete enligt 3 mom., kan te sig opraktiskt och möjligen även
riskabelt. Senare uppkommande behov av övertidsarbete, beträffande vilket
3 mom. ej är tillämpligt, kunna icke tillfredsställas, och tillstånd till övertidsarbete
enligt 3 mom. kan ej alltid med säkerhet påräknas. Klok förtänksamhet

Tillämpning
av 3 inom.
innan
2 mom.
utnyttjats.
Socialstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr

bjuder alltså arbetsgivaren att spara en del av möjligheten till övertidsarbete
enligt 2 mom. till hösten, vilket åter medför, att han ser sig nödgad begära medgivande
enligt 3 mom. redan för sin säsong på våren.

Enligt styrelsens mening kan sålunda ett legitimt behov av övertid enligt
3 mom. göras gällande, redan innan övertidsmöjligheterna enligt 2 mom. blivit
uttömda. Med hänsyn till att här åsyftade fall emellertid torde vara relativt
sällan förekommande och att momentets ordalydelse enligt styrelsens mening
ej omöjliggör en tolkning, som tillfredsställer berörda behov, har styrelsen icke
ansett sig böra påkalla ändring av först anförda uttryck, som i regel torde
vara lämpligt.

Arbetsrådet. Arbetsrådet yttrar sig i fråga om förevarande lagrum på följande sätt:

Socialstyrelsen har framhållit, att ett företag i vissa fall kan göra gällande
ett legitimt behov av övertid enligt arbetstidslagens 7 § 3 mom., redan innan
övertidsmöjligheterna enligt 2 mom. blivit uttömda. Arbetsrådet vitsordar det
berättigade i detta uttalande, som grundats på arbetsrådets erfarenhet av förhållandena
vid säsongarbetet inom vissa industrier. Däremot kan arbetsrådet
icke dela socialstyrelsens uppfattning, att det hinder för tillgodoseendet av
nyssnämnda legitima behov, som lagens hittillsvarande avfattning av arbetsrådets
flertal —- däri inbegripna representanterna för både arbetsgivare och arbetare
— ansetts utgöra, lämpligen skulle kunna avlägsnas blott genom att
vid den nya lagens förberedande en ny tolkning av den oförändrade lagtexten
framföres. Arbetsrådet anser, att den enligt rådets mening önskvärda utvidgningen
av rådets befogenhet på denna punkt uttryckligen bör angivas i lagtexten.

Arbetsrådet föreslår vidare, att den i förevarande moment hittills stadgade
begränsningen av övertiden till 30 timmar för kalendermånad icke måtte upptagas
i den nya lagen. Fastställandet av viss begränsning av övertiden under
kortare tidsperioder skulle sålunda ankomma på arbetsrådet och ske från fall
till fall. Å ena sidan skulle därmed vinnas ökad möjlighet för anpassning efter
industriens behov vid de visserligen rätt sällsynta tillfällen, då oförutsedda förhållanden
påkalla utsträckt arbetstid under slutet av året, sedan övertiden enligt
2 mom. tillfullo utnyttjats. Å andra sidan skulle undvikas, att vad som ursprungligen
fastställts som maximal övertid småningom vinner hävd som normal
sådan.

Beträffande den i förevarande moment angivna begränsningen för år av övertidsarbetet
ha byråchefen Bergsten i socialstyrelsen samt kommerskollegium i
samband med förut omförmälda yrkande på ökning av den i 2 inom. medgivna
övertiden per år från 200 till 250 timmar föreslagit, att densamma skulle nedsättas
från 150 till 120 timmar. Ä andra sidan ha herrar Holmström och
Tholin i arbetsrådet, vilka ogilla rådets förslag om borttagande av övertidens
begränsning för månad, påyrkat att den Övertid, som arbetsrådet får medgiva,
måtte begränsas till högst 28 timmar för fyra veckor och högst 120 timmar
för kalenderår.

Departe- Den av socialstyrelsen och arbetsrådet förordade mer fria tillämpningen av
mentschefen 7 g 3 mom. synes mig icke sakna skäl. Med hänsyn till att den åsyftade tilllämpningen
väl endast mer sällan skulle förekomma och då det synes mindre
tilltalande att genom en lagstiftningsåtgärd på sätt och vis främja det regelbundna
användandet av övertidsarbete, har jag, som delar socialstyrelsens merling
om möjligheten av en friare tolkning, emellertid icke funnit mig höra upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

taga arbetsrådets ändringsförslag i vidare mån än beträffande uteslutandet av
övertidens begränsning för kalendermånad.

8 §.

Socialstyrelsen har, såsom redan i fråga om 4 § andra stycket berörts, ansett
sig böra föreslå en särskild bestämmelse till möjliggörande av rättelse i ett
par fall, där arbetsgivaren äger att utan särskilt tillstånd utsträcka arbetstiden
utöver de i 4 § angivna begränsningar. Till motivering av sitt förslag
yttrar styrelsen i huvudsak följande:

I de fall, där vederbörande myndighet meddelar eftergift från stadgandet
om 8 timmars arbetsdag och 48 timmars arbetsvecka, lär det få anses åligga
densamma att vid eftergiftens meddelande beakta, att arbetstiden icke genom
eftergiften oskäligt utsträckes — i 5 § 5 mom. är denna förpliktelse uttryckligt
angiven. I de fall åter, där det av lagen lämnade medgivandet får utnyttjas
utan myndighets prövning, vilket är förhållandet med de i 4 § andra
stycket samt 7 § 1 och 2 mom. angivna fallen, har man ingen säkerhet för,
att icke medgivandet leder till oskäligt utsträckt arbetstid. Klagomål i nu berörda
avseende ha icke heller saknats. Att göra jämväl nu berörda fall beroende
av myndighets beslut anser styrelsen emellertid icke vara lämpligt.
Minsta olägenhet och dock ett avsevärt korrektiv mot missbruk skulle enligt
styrelsens mening åstadkommas genom ett bemyndigande för vederbörande
myndighet att i fall, där så finnes nödigt, föreskriva begränsning i ett eller
flera avseenden, t. ex. per dag och vecka av medgivandets tillgodonjutande.

Beträffande den av socialstyrelsen föreslagna nya bestämmelsen har, såsom
tidigare omnämnts, herr von Sydow uttalat tvivel, om den kunde anses tillfyllestgörande
motiverad.

Arbetsrådet har, såsom jämväl förut omtalats, i avseende å 4 § andra stycket
funnit lämpligare reagera mot här åsyftade missförhållande genom en
ändring i nämnda lagrum. Missbruk av medgivandena till övertidsarbete i
7 § 1 och 2 mom. av sådan art och omfattning, att de skulle motivera särskilda
skyddsåtgärder enligt förevarande paragraf, ha hittills icke, säger arbetsrådet,
kommit till dess kännedom.

Såsom jag rörande 4 § andra stycket redan anfört, har jag ansett mig böra
i sak upptaga arbetsrådets förslag till ändring av detta lagrum. Då det i fall
av klagomål över oskäligt hopat övertidsarbete — som ju tydligtvis kan
förekomma — onekligen torde vara önskvärt att ha en möjlighet till rättelse,
har jag likväl bibehållit den av socialstyrelsen föreslagna bestämmelsen i vad
angår tillämpningen av 7 § 1 och 2 mom.

11 §•

I denna paragraf ha sammanförts lagens olika bestämmelser om bemyndigande
för Kungl. Maj :t att meddela eftergifter. Det första momentet," som
tillkommit på förslag av socialstyrelsen, har avseende å sådant arbete i hotell,
restauranger och kaféer, som är underkastat arbetstidslagen. Sin uppfattning
i ämnet utvecklar styrelsen på följande sätt:

I enlighet med arbetstidskommitténs förslag har alltifrån den lagstadgade
arbetstidsbegränsningens början från arbetstidslagens tillämpning varit undan -

Rätt för
arbetsrådet
att föreskriva
begränsningav

vissa medgivandens

utnyttjande.

Social styrelsen.

Reservation.

Arbetsrådet,

Departe mentschefen.

Arbetstiden
i hotell, restauranger

och ka feer.

Social styrelsen.

Kungl. Maj:ts •proposition nr

taget »sådant arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som är att hänföra
till allmänhetens direkta betjänande». Alla övriga slag av arbete, som
förekomma i dylika rörelser, ha däremot varit underkastade lagen. Redan tidigt
visade det sig förenat med stora svårigheter att få lagen tillämpad i avseende
å sistberörda slag av arbete, och fann sig styrelsen föranlåten att i sitt
år 1921 avgivna betänkande rörande lagens revision föreslå bl. a. den ändringen
i lagen, att arbetsrådet skulle bemyndigas att, i den man så prövades påkallat
för verksamhetens ändamålsenliga bedrivande, medgiva annan begränsning
av arbetstiden för — utom sjuk- och fattigvårds- m. fl. anstalter -— hotell-,
restaurang- och kaférörelser. Detta förslag åsyftade beträffande sist angivna
slag av rörelser, att alla slags arbeten inom desamma, vare sig arbetet
vore att hänföra till allmänhetens direkta betjänande eller ej, skulle vara inbegripna
under lagens tillämpning — uppdelningen mellan i stort sett serveringsoch
kökspersonalen hade visat sig leda till en del tolknings- och tillåmpningstvister
—• men att å andra sidan arbetsrådet skulle åvägabringa sådan reglering
av arbetstiden, som, anpassad efter de särskilda arbetenas förhållanden,
lämpligen skulle låta sig genomföra.

Till motivering av sitt förslag anförde styrelsen bl. a. följande:

»I likhet med anstalternas personal torde personalen i hotell, restauranger
och kaféer i allmänhet tidigare ha haft en icke närmare fixerad men faktiskt
synnerligen lång arbetstid, varför arbetstidslagens bestämmelser i avseende å
denna arbetstid inneburit en mycket kraftig reduktion. Till belysande av den
förändring lagen i sådant avseende inneburit må nämnas, att socialstyrelsens
för några år sedan utförda undersökning av arbetsförhållandena inom hotell-,
restaurang- och kaféföretagen utvisade, enligt personalens uppgifter, en genomsnittlig
nettoarbetstid för samtliga personalgrupper per vecka av 89 timmar.
Arbetsgivarnas uppgifter gåvo i regel vid handen något kortare tider, men uppgick
likväl enligt dem motsvarande nettoarbetstid för vecka, till 81.2 timmar.
För enstaka personalgrupper förekom avsevärt längre arbetstid. Sålunda både
enligt uppgi fter från personalens sida de icke yrkesutbildade köksbiträdena å
enklare hotell och pensionat m. m. en genomsnittlig veckoarbetstid av 101.9
timmar -—• enligt arbetsgivarnas uppgifter belöpte sig denna arbetstid till 90.2
timmar. Att en inskränkning av arbetet från dylika arbetstider till 48 timmar
i veckan skulle förorsaka svårartade olägenheter för arbetsgivarna är uppenbart.
Å en del håll har även allmänheten fått känning därav i form av
förkortade serveringstider o. d. I stor utsträckning och synnerligast i de
mindre företagen lär lagen ej heller iakttagas.»

Riksdagen, som av utskottsutlåtandet att döma, bl. a. icke fann det tillrådligt
att utvidga arbetstidslagen till att omfatta det arbete, som avser allmänhetens
direkta betjänande, uteslöt från lagens tillämpning arbete i sjuk- och
fattigvårds- m. fl. anstalter samt avvisade förslaget i vad det angick hotell,
restauranger och kaféer. Annat arbete än till allmänhetens direkta betjänande
i omförmälda företag har sålunda fått kvarstå under lagens fulla tilllämplighet.

Från yrkesinspektionens och särskilt yrkesinspektrisens och hennes assistenters
sida har nedlagts ett träget och omfattande arbete i syfte att genomföra
arbetstidslagens tillämpning å det lagen underkastade arbetet i här ifrågavarande
företag. Av en av yrkesinspektrisen till styrelsen avgiven redogörelse
för en verkställd utredning i ämnet (bifogad socialstyrelsens betänkande med
förslag till reviderad lag om arbetarskydd) framgår emellertid, att lagens
iakttagande i avseende å berörda arbeten tyvärr måste betecknas såsom mycket
bristfällig. Även om man skulle såsom lagenlig godtaga en bruttoarbetstid
av 10 timmar per dygn och 60 timmar per vecka, komme likväl en stor del
av här åsyftade arbete att vara att anse såsom olagligt. I de stora företagen

Kungl. Majsts proposition nr

:!9

med talrik personal låter det utan allt för stor svårighet sig göra att låta personalen
arbeta, på skift, men de små företagen sakna möjlighet att på detta
sätt anpassa sig efter arbetstidslagstiftningen.

^Nu berörda missförhållande är tyvärr så grundat i arbets- och arbetarförhållandenas
natur inom ifrågavarande företag, att man knappast kan se någon
möjlighet till avsevärd bättring. Arbetstiden måste för kökspersonalen eller
den grupp av arbetstagare, varom det här i främsta rummet är fråga, väsentligen
rätta sig efter serveringstiden, vilken sträcker sig från en ofta nog ganska
tidig timme på morgonen till framåt midnatt. Ej sällan lär kökspersonalen åtminstone
delvis även få stanna efter serveringstidens slut för att avsluta diskningen.
Nu antydda synnerligen utsträckta arbetstid är emellertid i många
fall mycket ojämnt utnyttjad. Under flera perioder under dagens lopp är
nämligen ofta nog frekvensen i serveringslokalerna obetydlig, och detta förhållande
återverkar på köksarbetet, så att detta kan skötas med mindre folk eller
åtminstone mera makligt. Detta arbete torde också ej sällan delvis vara att
anse såsom »beredskapstjänst».

I stor utsträckning åtnjuta ifrågavarande arbetstagare fri bostad, ofta i
samma hus, vari de ha sitt arbete. Då deras rum, som de vanligen dela med
någon eller några kamrater, väl i allmänhet ej erbjuder någon särskilt tilltalande
uppehållsplats, är det naturligt, att de, även när ej arbetet påkallar det.
många gånger söka sig ned till köket, där de finna sällskap och måhända också
tillfälle att intaga förtäring av ett eller annat slag. Givetvis deltaga de då
också ofta i fall av behov i arbetet.

En annan omständighet, som medverkar till att slappa personalens intresse
för iakttagandet av en fixerad arbetstid, är den, att dess avlöning i regel utgår
med visst belopp för månad, oberoende av hur lång tid det förelagda, dagliga
arbetet kan ha tagit. Övertidsarbete berättigar sålunda vanligen ej till någon
särskild ersättning, och en följd härav är, att det visat sig så gott som omöjligt
att i hotell, restauranger och kaféer få övertidsjournal förd.

Av det nu anförda torde framgå, att olika omständigheter samverka till att
försvåra arbetstidslagstiftningens tillämpning på kökspersonalen i nämnda företag.
Arbetets intermittenta karaktär motiverar en förlängning av arbetstiden,
och arbetsgivarens benägenhet härför motverkas ej av något starkare intresse
å.arbetstagarnas sida. Under sådana förhållanden torde det få anses nära
nog utsiktslöst att söka med några anspråk på samvetsgrannhet förverkliga
den lagstadgade arbetstidsbegränsningen i avseende å här åsyftade arbeten.

Till stöd för sitt avvisande av styrelsens härovan omförmälda, tidigare
förslag att bereda möjlighet till åvägabringande av lindrigare arbetstidsbegränsning
för här ifrågavarande arbetstagare anförde andra lagutskottet vid
1921 års riksdag bl. a., att dessa arbetstagare torde vara så begränsade till
sitt antal, att det syntes oegentligt att allenast med hänsyn till dem införa en
ny art av dispenser från lagen. Styrelsen kan ej dela denna uppfattning.
Såvitt man av tillgängliga uppgifter kan döma, torde den i hotell, restauranger
och kaféer sysselsatta personalen, som är underkastad den nu gällande arbetstidslagstiftningen,
kunna beräknas uppgå till omkring 4,000 personer — alltså
en icke alldeles obetydlig siffra. Och även om den vore lägre, skulle styrelsen
med hänsyn till de för lagarnas auktoritet i allmänhet fördärvliga verkningarna
av förekomsten av lagbestämmelser, som icke kunna bringas till tilllämpning,
anse en förändring påkallad. Att, på sätt 1921 års riksdag gjorde
med anstalterna för sjuk- och fattigvård m. m„ lägga ifrågavarande sysselsättningar
helt utanför den lagstadgade arbetstidsregleringen, torde med hänsyn
till den oskäliga arbetstid, som i stor utsträckning varit rådande för dem. icke
kunna förordas från styrelsens sida. Deras inbegripande under arbetstidslagstiftningen
har, ehuru tillämpningen å dem av denna lagstiftning varit myc -

Kungl. Maj:ts proposition nr 73.

ket bristfällig, otvivelaktigt gjort nytta och undanröjt en del av de värsta missförhållandena.
Anmärkas kan också, att det riksavtal för här ifrågavarande
företag, som träffades 1920 och vilket bl. a. innehöll bestämmelser rörande arbetstiden,
utgått med år 1924 utan att ersättas med något nytt.

Till vinnande av härovan berörda syften — att under den lagstadgade arbetstidsbegränsningens
skydd bibehålla det arbete i hotell, restauranger och kaféer,
som icke är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, och tillika
för detta arbete få till stånd en arbetstidsreglering, som kan genomföras — har
styrelsen icke funnit annan utväg än att i fall, där lagens genomförande skulle
medföra synnerliga svårigheter, bereda möjlighet till åvägabringande av dylik
reglering på administrativ väg, varvid tillbörlig hänsyn skulle kunna tagas
till de olika förhållanden, varunder arbetet bedrives. Sannolikt skulle emellertid
denna reglering i vissa fall få lov att bli av mycket enkel art, exempelvis
inskränka sig till påbjudande av vissa fridagar.

Arbetsrätt. Arbetsrådet har i sitt förslag till förnyad arbetstidslag upptagit socialstyrelsens
ovan åsyftade stadgande angående arbetstiden i hotell, restauranger och
kaféer med den skillnad allenast, att Kungl. Maj:t såsom beslutande myndighet
i förevarande avseende ersatts med arbetsrådet. Berörda förändring motiverar
arbetsrådet sålunda:

Det synes arbetsrådet sannolikt, att vid en arbetstidsreglering för här ifrågavarande
personal i hotell, restauranger och kaféer hänsyn måste tagas till synnerligen
växlande, av lokala förhållanden, företagens storlek m. m. beroende
omständigheter. Det lärer då möta svårigheter att fastslå generella bestämmelser,
varför regleringen av arbetstiden måste genomföras från fall till fall.
På denna grund torde det vara lämpligare att regleringen åvägabringas av arbetsrådet
än av Kungl. Maj:t.

Såsom redan i fråga om 1 § k) omnämnts, ha herr Bergsten i socialstyrelsen,
kommerskollegium och herrar Almström och Larson i arbetsrådet påyrkat, att
jämväl här åsyftade arbetstagare i hotell, restauranger och kaféer skulle undantagas
från lagens tillämpning.

Departe- Av socialstyrelsens ovan återgivna anförande i ämnet jämte den vid social mcstsclicfcD

• •

styrelsens betänkande med förslag till reviderad lag om arbetarskydd fogade
redogörelsen för undersökning av arbetstidsförhållandena i här ifrågavarande
företag kan man ej undgå att få den uppfattningen, att arbetstidslagen i dessa
företag praktiskt taget knappast låter sig strikt tillämpa. Å andra sidan har
såsom bekant arbetstiden för ifrågavarande arbetstagare, d. v. s. i stort sett
företagens kökspersonal, tidigare i regel varit oskäligt lång och skulle, om dessa
arbetstagare undandragas lagens skydd, sannolikt bliva så igen. Med hänsyn
till nu berörda båda omständigheter måste man finna socialstyrelsen ha goda
skäl för sitt förnyade initiativ i frågan, och då någon annan möjlighet för dess
lösning än den av styrelsen föreslagna icke synes förefinnas, har jag ansett
mig böra i lagförslaget upptaga den av styrelsen föreslagna bestämmelsen i
ämnet. Arbetsrådets förslag att överflytta det i berörda bestämmelse åt Kungl.
Maj:t anförtrodda bemyndigandet på arbetsrådet har jag icke funnit skäl biträda.

Kungl. Maj.ts proposition nr 73.

16 §.

Med hänsyn till uteslutandet av det i 1 § c) av den nu gällande arbetstidslagen
upptagna undantaget för arbete, som bedrives av staten, har bestämmelsen
i förevarande paragraf utvidgats till att jämväl avse verksamhet, som
bedrives av staten.

I syfte att åt företag, som hittills icke varit underkastade arbetstidslagstiftningen
men genom de föreslagna förändringarna i lagens 1 § skulle bliva
det, bereda tillräcklig tid att anpassa sig med hänsyn till lagen, har till bestämmelsen
om lagens ikraftträdande fogats ett bemyndigande för arbetsrådet
att i fall, där särskilt förhållande påkallar det, medgiva anstånd med lagens
tillämpning, dock som längst till den 1 januari 1928.

Sedan departementschefen härefter uppläst ett i enlighet med ovan angivna
grunder inom departementet upprättat förslag till lag om arbetstidens begränsning,
vilket är närlagt detta protokoll, hemställer departementschefen, att lagrådets
utlåtande över nämnda förslag måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen
omförmäler, inhämtas medelst utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Herman Hidtkrantz.

Kungl. Maj:ts proposition nr

I o.