Regeringens proposition

1992/93:111

Leksakers säkerhet och farliga
livsmedelsimitationer

Prop.

1992/93:111

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Vid regeringssammanträdet har statsrådet Odell varit föredragande.

Stockholm den 3 november 1992

På regeringens vägnar

Carl Bildi

Mats Odell

Propositionens huvudsakliga innehåll

I det regelverk som omfattas av avtalet om ett europeiskt ekonomiskt samar
betsområde (EES-avtalet) ingår ett direktiv om leksakers säkerhet och ett
direktiv om farliga livsmedelsimitationer.

EG-direktivet om leksakers säkerhet avser att säkerställa att bara sådana
leksaker som är ofarliga släpps ut på marknaden. Leksakerna skall uppfylla i
direktivet närmare angivna ”väsentliga säkerhetskrav”. I praktiken kommer
säkerhetskraven i stor utsträckning att bestämmas i s.k. CEN-standarder.
Genom att ställa upp enhetliga regler för leksakers säkerhet avser direktivet
också att främja en fri rörlighet för leksaker.

Regeringen föreslår i propositionen att EES-avtalet i vad gäller leksakers
säkerhet införlivas med svensk rätt genom en särskild fullmaktslag. Där skall
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att
meddela föreskrifter, som närmare anger vilka krav i fråga om säkerhet
m.m. som en leksak skall uppfylla. En näringsidkare skall få tillhandahålla
bara sådana leksaker som uppfyller föreskrivna krav. Förslaget innehåller
vidare regler om straff och om tillsyn m.m.

Införlivandet av EES-avtalet med svenska regler avses sedan i stor ut
sträckning i denna del ske genom föreskrifter som meddelas av Konsument
verket.

Även EG-direktivet om farliga livsmedelsimitationer syftar till att åstad
komma ett bättre konsumentskydd, liksom att främja en fri rörlighet för va 1

1 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 111

ror. Med sådana imitationer avses produkter som, trots att de inte är matva-
ror, kan förväxlas med livsmedel och på så sätt orsaka skada.

När det gäller farliga livsmedelsimitationer föreslås EES-avtalets bestäm-
melser i propositionen bli införlivade med svensk rätt genom en ny lag, som
kompletterar den gällande produktsäkerhetslagen (1988:1604). Enligt den
gällande lagen kan ingripanden mot farliga varor göras genom bl.a. förbud
mot tillhandahållande och export av sådana varor. Genom den nya lagen
skall det - i fråga om farliga livsmedelsimitationer - införas en möjlighet att
förbjuda också tillverkning och import.

Produktsäkerhetslagen (1988:1604, ändrad senast 1991:358) skall enligt
förslaget också i fortsättningen vara tillämplig på leksaker som kan medföra
risk för personskador, liksom på farliga livsmedelsimitationer.

Den nya lagstiftningen avses träda i kraft den dag som regeringen bestäm-
mer.

Prop. 1992/93:111

Regeringens proposition
Leksakers säkerhet och farliga
livsmedelsimitationer

Prop. 1992/93:111

1 Inledning

I det regelverk som omfattas av EES-avtalet ingår ett EG-rådsdirektiv om
leksakers säkerhet och ett direktiv om farliga livsmedelsimitationer.

En promemoria med överväganden om på vilket sätt direktiven bör inför-
livas med svensk rätt utarbetades under våren 1992 inom Civildepartemen-
tet. Promemorian (Ds 1992:54) Regler mot farliga leksaker och farliga livs-
medelsimitationer - en EG-anpassning till följd av EES-avtalet har remiss-
behandlats.

Till propositionen har fogats direktiven i svensk översättning som bilaga
1 och 2, promemorians lagförslag som bilaga 3 och en sammanställning av
remissyttrandena som bilaga 4.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 8 oktober 1992 att inhämta Lagrådets yttrande
över förslag till lag om leksakers säkerhet och förslag till lag om farliga livs-
medelsimitationer som hade upprättats inom Civildepartementet. De remit-
terade lagförslagen finns i bilaga 5.

Lagrådet har yttrat sig över lagförslagen. Yttrandet är fogat till propositio-
nen som bilaga 6.

Lagrådet har föreslagit vissa omformuleringar av de remitterade lagtex-
terna, men har i övrigt godtagit förslagen. Som framgår av det följande an-
sluter sig regeringen i allt väsentligt till Lagrådets synpunkter.

1.1 EES-avtalet och EG:s rättsakter

Sverige har tillsammans med de övriga sex EFTA-länderna undertecknat ett
avtal med EG och dess medlemsländer om ett europeiskt ekonomiskt samar-
betsområde (EES). Avsikten är att avtalet skall träda i kraft den 1 januari
1993, samtidigt som EG:s s.k. inre marknad fullbordas. Regeringen har i
prop. 1991/92:170 föreslagit riksdagen att godkänna EES-avtalet.

Genom EES-avtalet skapas ett samarbetsområde där varor, tjänster, per-
soner och kapital skall kunna röra sig fritt över gränserna. Man talar om de
fyra friheterna. Samarbetet skall ske på grundval av de delar av EG:s regel-
verk som har bedömts relevanta för ett deltagande i EG:s inre marknad.
Dessa regler har integrerats i EES-avtalet och skall inordnas i EFTA-länder-
nas rättsordningar. Genom EES-avtalet har således Sverige och övriga
EFTA-länder förbundit sig att införliva stora delar av EG:s regelverk i sin
rättsordning. Enhetliga regler skall gälla inom hela samarbetsområdet. I an-
slutning till EES-avtalet har Sverige också undertecknat tre avtal med de öv-
riga EFTA-länderna, genom vilka det bl.a. upprättas en övervakningsmyn-
dighet och en domstol.

EES-avtalet består av en huvuddel, som i stor utsträckning motsvarar den
s.k. primära EG-rätten, dvs. Romfördraget - ett ramfördrag som kan be-
tecknas som EG:s grundlag - med följdfördrag. I avtalets huvuddel finns
dessutom bestämmelser om samarbetets mål och medel samt om gemen-
samma organ för beslutsfattande, samråd, administration och utveckling. I
bilagor till avtalet är delar av den s.k. sekundära EG-rätten införda, dvs.
direktiv, förordningar, beslut och rekommendationer. Däivid tillämpas en
hänvisningsteknik, som innebär att EG:s regler inte återges i sin helhet utan
enbart i form av referenser. Direktiven publiceras dock även på svenska. Bi-
lagorna innehåller också - för att rättsakterna skall kunna tillämpas inom
EES-dels specifika anpassningar som hänför sig till enskilda rättsakter, dels
anpassningar som är giltiga för flera rättsakter. I ett stort antal fail innehåller
rättsakterna också institutionella bestämmelser och procedurregler som har
anpassats i avtalet för att kunna tillämpas inom EES (se prop. 1991/92:170
s. 121).

Principen om varors fria rörlighet slås fast i artiklarna 8 och 11 i EES-avta-
let. Artikel 11 motsvarar artikel 30 i Romfördraget, där kvantitativa import-
restriktioner och ”åtgärder med motsvarande verkan” förbjuds. Begreppet
”åtgärder med motsvarande verkan” skall förstås mot bakgrund av den rätts-
utveckling som har skett inom EG (jfr artikel 6 i EES-avtalet). EG-domsto-
len har uttolkat begreppet i en lång serie avgöranden. Genom ett avgörande
år 1974 (”Dassonvilledomen”) lades grunden för en mycket vidsträckt tolk-
ning. I princip innefattar begreppet alla nationella åtgärder som kan verka
hämmande på importen från andra medlemsländer. Exempel på sådana åt-
gärder kan vara tekniska föreskrifter om provning och kontroll. En ingående
redogörelse för de rättsliga principerna för varors fria rörlighet inom EG ges
i departementspromemorian (Ds 1990:76) Romfördragets artikel 30. Artik-
larna 8 och 11 i EES-avtalet, liksom övriga bestämmelser i huvuddelen av
avtalet, föreslås i prop 1991/92:170 bli införlivade med svensk rätt genom
en lag om EES.

Det som rättsligt kännetecknar direktiven är att de binder ifrågavarande
stater med avseende på det resultat som skall uppnås. Men de överlåter i
princip till de nationella myndigheterna att välja tillvägagångssätt och medel
för detta. Med det förbehållet måste direktiven således överföras till natio-
nell rätt. Enligt artikel 7 i EES-avtalet förbinder sig de avtalsslutande par-
terna att i sin interna rättsordning införliva rättsakter i avtalet som motsvarar
direktiv på det sätt som parterna finner lämpligt.

Huvuddelen av sekundärlagstiftningen i EG på konsumentområdet utgörs
av direktiv. Förordningar saknas helt. Därutöver finns några rekommenda-
tioner. Sekundärlagstiftningen på konsumentområdet i fråga om produktsä-
kerhet omfattar dels ett generellt direktiv om produktsäkerhet, som antogs
den 29 juni 1992 (och som ännu inte ingår i EES-avtalet), dels tidigare an-
tagna direktiv om farliga livsmedelsimitationer, leksakers säkerhet samt bul-
ler från hushållsapparater. Hit hör även ett direktiv om personlig säkerhets-
utrustning till den del det avser sådan utrustning som används i privatlivet.
Det skall tillläggas att det också finns konsumentdirektiv utanför produktsä-
kerhetsområdet, exempelvis om vilseledande reklam, reklam i radio och tele-

Prop. 1992/93:111

vision, benämning av textilier, hushållsapparaters energiförbrukning samt Prop. 1992/93:111
prisinformation.

1.2 Den nya harmoniseringsmetoden

År 1985 togs inom EG ett beslut om en ny metod för utformningen av sådana
direktiv som reglerar produkters beskaffenhet, provning och kontroll (pro-
duktdirektiv). Ett syfte med den nya metoden var bl.a. att effektivisera och
öka takten i direktivarbetet och att därmed minska antalet tekniska handels
hinder. Den traditionella harmoniseringsmetoden hade inneburit att direkti-
ven innehöll en mångfald av tekniska detaljer, vilket bl.a. kom att medföra
att harmoniseringsarbetet blev tidskrävande och därmed framskred lång-
samt.

EG direktiv som har utformats enligt den nya metoden innehåller bin
dande, relativt allmänt hållna, ”väsentliga säkerhetskrav” (eller liknande) på
produkterna i fråga. Utformningen av de tekniska specifikationerna, vilka
skall säkerställa att produkterna uppfyller direktivens säkerhetskrav, övei
lämnas åt de europeiska standardiseringsorganen (CEN och CENELEC)
En standard behåller sin karaktär av frivillig överenskommelse, men får en-
ligt direktiven den rättsverkan att produkter som har utformats enligt den
förutsätts uppfylla de grundläggande säkerhetskraven. Alla produkter som
uppfyller säkerhetskraven har rätt till marknadstillträde. Olikartade utför-
anden kan godtas, under förutsättning att produkterna uppfyller säkerhets-
kraven.

Vaije direktiv innehåller dessutom bestämmelser för hur en tillverkare el-
ler importör skall visa att produkten uppfyller kraven. Inom EG används en
särskild term för kontroll av att produkter uppfyller ställda krav, nämligen
bedömning av överensstämmelse.

Huvudregeln i den nya metoden är att en tillverkare som har utformat en
produkt i enlighet med en standard i vissa fall skall kunna intyga detta genom
en s.k. tillverkardeklaration, dvs. ett bevis om överensstämmelse, som veri-
fierar att aktuella krav är uppfyllda. Om produkten inte har tillverkats i en-
lighet med en standard, skall den kontrolleras (s.k. typkontroll) av ett certi-
fieringsorgan, dvs. ett fristående organ (s.k. anmält organ) som bekräftar att
en produkt, process eller tjänst uppfyller kraven i något annat regelgivande
dokument. Ett intyg från ett sådant organ utgör även det ett bevis om över-
ensstämmelse. Enligt vissa direktiv skall typkontroll göras även av produkter
som överensstämmer med standard.

1.3 EG:s program för provning och kontroll

Som ett komplement till den nya harmoniseringsmetoden antog EG år 1989
en resolution om principer för bedömning av överensstämmelse. Därigenom
fastställdes principer för hur den som släpper ut produkter på marknaden
skall visa att produkterna verkligen uppfyller säkerhetskraven. En strävan
är att godtagande av bevis om överensstämmelse skall vara grundat på för-
troende för provningsresultat och certifieringar. Det innebär bl.a. att stan-
darder har utarbetats för provnings- och certifieringsorganens - de anmälda

organens - kompetens. Sådana organ skall dessutom visa att de uppfyller
kraven. Ett annat viktigt inslag i programmet är att system för ömsesidiga
godtaganden bör vara öppna för alla kompetenta organ, både offentliga och
privata.

Enligt resolutionen skall vid utformningen av direktiv valet av kontrollme-
tod för produkter göras med hänsyn till bl.a. produkternas farlighet. Hur
direktiven skall utformas har ytterligare preciserats genom ett beslut år 1990
om ”moduler för olika stadier i förfaranden vid bedömning av överensstäm-
melse, avsedda att användas i tekniska harmoniseringsdirektiv”. Härigenom
fastställdes ett begränsat antal moduler, som i fortsättningen skall användas
i sådana direktiv, samt principer för när varje modul skall användas.

Produkter som överensstämmer med gällande krav skall av tillverkaren
eller importören förses med ett EG-märke innan de släpps ut på marknaden.
En förutsättning är då att vederbörande också har följt det förfarande som
direktivet anger för att visa överensstämmelse.

De organ som utför certifiering och övervakning av kvalitetssystem m.m.
(dvs. de anmälda organen) utses av medlemsstaterna och anmäls till EG-
kommissionen. Medlemsstaterna svarar för att de anmälda organen uppfyl-
ler kraven på kompetens m.m. De anmälda organen utför dock inte sina
uppgifter på medlemsstaternas vägnar. Företag som vill ha sina produkter
kontrollerade har rätt att vända sig till vilket organ som helst. När det krävs
medverkan av ett anmält organ, skall det av EG-märkningen normalt framgå
vilket organ som har medverkat.

Även tillverkare utanför EG kan förse sina produkter med EG-märke, un-
der förutsättning att dessa uppfyller kraven i respektive direktiv.

Grundläggande för den nya harmoniseringsmetoden och EG:s program
för bedömning av överensstämmelse är att en produkt som har provats och
godkänts i ett EG-land automatiskt skall ha tillträde till hela EG-markna-
den. En EG-märkt produkt skall kunna föras fritt mellan medlemsländerna.

EES-avtalet innebär på varuområdet att Sverige och övriga EFTA-länder
övertar EG:s gemensamma föreskrifter och produktkrav, principen att er-
känna nationella likvärdiga regler (den s.k. Cassis de Dijon-principen) samt
EG:s system för att fastställa hur produkter skall provas, kontrolleras och
märkas. Detta innebär vissa ändringar i förhållande till situationen i Sverige
idag.

EG:s produktregler syftar, som framgått, till att upprätthålla viss väsentlig
säkerhet och samtidigt trygga den fria varucirkulationen. Ordningen med
bedömning av varors överensstämmelse med angivna regler samt provning
och kontroll av varor skiljer sig i stora delar från det nuvarande svenska sy-
stemet med förhandsgodkännande och myndighetskontroll. På de områden
där det EG-system som har redovisats tidigare (avsnitt 1.2 och 1.3) till följd
av EES-avtalet kommer att införas, försvinner således det traditionella
svenska systemet. EG:s system förutsätter vidare att de nationella myndig-
heterna i medlemsstaterna aktivt övervakar att de produkter som förekom-
mer på marknaden uppfyller de krav som är angivna i direktiven.

I och med EES-avtalet kommer svenska intressenter att fullt ut kunna
delta i den inre marknaden på lika villkor. Svenska anmälda organ kommer
att kunna genomföra kontroller som accepteras i hela EES-området.

Prop. 1992/93:111

1.4 Former för samarbete på konsumentområdet Prop. 1992/93:111

1 EES-avtalets inledning uttalar avtalsparterna att de är fast beslutna att
främja konsumenternas intressen och stärka deras ställning på marknaden i
syfte att uppnå en högre grad av konsumentskydd. Längre fram (i artikel 78)
sägs att parterna skall stärka och bredda samarbetet på konsumentskydds-
området. I ett särskilt protokoll till avtalet (nr 31; jfr EES-avtalet artikel 84)
har vissa bestämmelser tagits in om detta samarbete. Det hänvisas där till tre
dokument som alla har detta syfte.

Det första dokumentet är en rådsresolution av år 1989 som anger att EG-
kommissionen bör prioritera vissa områden som anses vara särskilt viktiga
för konsumenterna. Prioriterade områden är sålunda bättre representation
för konsumenterna, integrering av konsumentpolitiken i andra politikområ-
den, säkrare produkter, bättre information och utbildning samt större möj-
ligheter att få tvister lösta.

Det andra dokumentet är en treårig handlingsplan av år 1990 för konsu-
mentpolitiken inom EG för åren 1990-1992. Planen tar sikte på frågor som
är väsentliga för att den inre marknaden skall bli verklighet år 1993. Planen
innebär att kommissionen skall öka ansträngningarna för att se till att redan
beslutade regler införs i medlemsländerna.

Det tredje dokumentet är en resolution av år 1988 om ökat konsumentdel-
tagande i standardiseringsarbetet.

I praktiken innebär samarbetsåtagandet i avtalet att EFTA-länderna skall
ges möjlighet att delta i framtida gemenskapsaktiviteter på konsumentområ-
det.

2 EG:s direktiv om leksakers säkerhet

Inledning

I EES-avtalets varuavsnitt (artikel 23) hänvisas i fråga om tekniska föreskrif-
ter, standarder, provning och certifiering till särskilda bestämmelser och ar-
rangemang i bilaga II. I de omkring 650 EG-rättsakter som är antecknade i
bilagan ingår ett direktiv som rör leksakers säkerhet (bilaga II, avsnitt
XXIII). Detta direktiv - rådets direktiv av den 3 maj 1988 om tillnärmning
av medlemsstaternas lagstiftning om leksakers säkerhet (88/378/EEG) - om-
fattas av den nya harmoniseringsmetoden inom EG, liksom av EG:s pro-
gram för provning och kontroll (som har redovisats tidigare i avsnitt 1.2 och
1.3).

Direktivets syfte

Direktivet om leksakers säkerhet (leksaksdirektivet) syftar till fri rörlighet
för säkra leksaker på den gemensamma marknaden. Direktivet skall undan-
röja sådana handelshinder som har uppkommit genom att lagstiftningen i
medlemsstaterna är olika. I direktivets ingress sägs att skillnader i länders
lagstiftning kan skapa handelshinder och olika konkurrensvillkor på den inre
marknaden, utan att de nödvändigtvis erbjuder något effektivt skydd mot de j

risker som produkterna medför.

Omfattning

Direktivet gäller leksaker. Med ”leksak” avses alla produkter eller material
som har utformats eller är klart avsedda som leksaker för barn under 14 år.
I en bilaga till direktivet anges vissa produkter som inte skall betraktas som
leksaker i direktivets mening. Dit hör bl.a. utrustning avsedd att användas
kollektivt på lekplatser, sportutrustning, dockor i folkdräkt och prydnads-
dockor samt andra liknande artiklar avsedda för vuxna samlare, luftgevär
och luftpistoler, fyrverkerier inklusive (vissa) slagtändsatser, pilkastningssat-
ser, slungoi och slangbågar, trogna kopior av skjutvapen, leksaksångmaskr-
ner och tröstnappar för småbarn.

Säkerhetskrav

Leksaker får enligt direktivet släppas ut på marknaden bara om de inte inne-
bär risk för användarens eller någon annan persons hälsa och säkerhet.
Detta gäller när de används på avsett eller förutsebart sätt med tanke på
barns normala beteende. En leksak skall uppfylla direktivets väsentliga sä-
kerhetskrav. Leksakens förutsebara och normala användningstid måste där-
vid beaktas De väsentliga säkerhetskraven anges i en bilaga till direktivet.

Graden av risk som den som använder en leksak utsätter sig för skall stå i
rimlig proportion till den förmåga att hantera risken som barnet eller den
som ser till barnet har. Detta gäller särskilt för leksaker som på grund av
funktion, storlek och särskilda egenskaper är avsedda för barn under tre år.
En lägsta åldersgräns skall i tillämpliga fall anges, liksom om det behövs till
syn av en annan person för att leksaken skall kunna användas säkert.

Etiketter som åsätts leksaker eller deras förpackningar skall, liksom
bruksanvisningar, fästa uppmärksamheten på de risker som är förbundna
med användningen av leksakerna. I en särskild bilaga till direktivet anges
vilka varningar och vilken information om försiktighetsåtgärder vid använd-
ningen av en leksak som måste lämnas.

Vidare uppställs särskilda krav i fråga om fysikaliska och mekaniska egen-
skaper Det föreskrivs också säkerhetskrav beträffande brännbarhet och ke-
miska och elektriska egenskaper hos leksaker. Direktivet anger även krav på
hygien och renlighet hos leksaker för att infektion, sjukdom och smitta skall
undvikas. Slutligen finns krav på att leksaker inte skall innehålla radioaktivi-
tet i sådan form eller mängd att den kan vara skadlig för barns hälsa.

Kontroll av att säkerhetskraven är uppfyllda

En bedömning av om en leksak överensstämmer med direktivets säkerhets-
krav skall ske innan leksaken släpps ut på marknaden. Likaså skall tillverka-
ren fästa ett EG märke på leksaken innan den släpps ut på marknaden för
att intyga att den är tillverkad enligt viss i direktivet åsyftad standard. I di-
rektivet närmare angiven information om produkten måste vidare hållas till-
gänglig för kontroll.

I fråga om en leksak som inte helt eller bara delvis överensstämmer med
en standard, måste tillverkaren bekräfta att den uppfyller de väsentliga sä-
kerhetskraven genom att överensstämma med en prototyp som har godkänts

Prop. 1992/93:111

vid typkontroll. Direktivet anger hur EG-typkontrollen skall utföras. Om
prototypen uppfyller de väsentliga säkerhetskraven, skall det anmälda orga-
net utfärda ett EG- typgodkännandebevis. Om ett det anmälda organet väg-
rar att utfärda ett EG-typintyg, skall kommissionen och den medlemsstat
som har utsett organet informeras om detta. Om leksaken godkänns, skall
den förses med ett EG-märke innan den släpps ut på marknaden. Även i
detta fall måste viss information hållas tillgänglig för kontroll.

Medlemsstaterna skall se till att lämpliga åtgärder vidtas för att säkerställa
att företagens skyldighet att hålla viss information tillgänglig fullgörs. Om
det är uppenbart att skyldigheten inte fullgörs, måste tillverkaren eller den-
nes representant inom gemenskapen utföra en provning av produkten på
egen bekostnad.

Enligt direktivet åligger det varje medlemsstat att anmäla till kommissio
nen vilka organ (anmälda organ) som skall svara för den EG-typkontroll som
tidigare hai nämnts. I en bilaga till direktivet anges vilka villkor som skall
uppfyllas av de godkända kontrollorganen.

Prop. 1992/93:111

EG-märket och fri rörlighet

EG-märket skall bestå av symbolen ”CE”. Det är förbjudet att använda mär-
ken eller påskrifter som kan förväxlas med EG-märket. En leksak som är
försedd med ett EG-märke skall antas vara förenlig med direktivet. Med-
lemsstaterna får således inte förhindra fri rörlighet på marknaden för en så-
dan leksak, utom när det finns skäl att tillämpa den s.k. säkerhetsklausulen
(mera om den i det följande).

Stickprov

Direktivet kräver att medlemsstaterna vidtar åtgärder så att stickprov tas på
marknaden för kontroll av att leksakerna där överensstämmer med direkti-
vet.

Säkerhetsklausulen

Direktivet innehåller som anmärkts en s.k. säkerhetsklausul. Den tar sikte
på det fallet att en medlemsstat konstaterar att en leksak, som bär ett EG-
märke och som används på avsett eller förutsebart sätt, trots detta ”sannolikt
kan utgöra en risk för konsumenters eller andra personers säkerhet och
hälsa”. Medlemsstaten skall då vidta alla nödvändiga åtgärder för att åter-
kalla produkten eller förbjuda eller begränsa den på marknaden. Kommis-
sionen skall omedelbart underrättas. Denna skall därefter samråda med be-
rörda parter så snart som möjligt. Om kommissionen därefter finner att åt-
gärderna var berättigade, skall den underrätta den medlemsstat som vidtog
dem och övriga medlemsstater. Om beslutet kan tillskrivas brister i standar-
der och om den medlemsstat som vidtog åtgärderna avser att vidhålla dessa,
skall kommissionen inom viss närmare angiven tid inleda ett förfarande med
syfte att få till stånd en ändring i standarderna.

Ikraftträdande

Prop. 1992/93:111

De bestämmelser genom vilka direktivet införlivades i nationell rätt inom
EG skulle enligt direktivet träda i kraft den 1 januari 1990.

Sveriges åtagande

Som tidigare har berörts (avsnitt 1.1) har EFTA-länderna sinsemellan ingått
avtal om bl.a. en övervakningsmyndighet och en domstol. Vad som sägs i
direktivet om att EG-kommissionen skall underrättas om olika förhållanden
gäller enligt EES-avtalet för EFTA-ländernas del den särskilda övervak-
ningsmyndigheten. Vad som sägs om medlemsstat gäller enligt EES-avtalet
en stat som är ansluten till EES.

EES-avtalet innebär att Sverige har åtagit sig att överföra EG:s leksaksdi-
rektiv till svensk rätt. Sverige har godtagit direktivet utom på en punkt. Un-
dantaget gäller direktivets krav på kemiska egenskaper. Beträffande dessa
får den nuvarande svenska lagstiftningen tillämpas åtminstone fram till den 1
januari 1995. Orsaken är att Sverige har fått övergångsbestämmelser i EES-
avtalet för sin kemikalielagstiftning, som är strängare än EG:s.

3 EG:s direktiv om farliga livsmedelsimitationer

Inledning

I EES-avtalets avsnitt om konsumentskydd (artikel 72) hänvisas till bilaga
XIX. Bland de rättsaker som anges i bilagan ingår ett direktiv om farliga
livsmedelsimitationer (imitationsdirektivet).

Innehåll

Direktivet i fråga - rådets direktiv av den 25 juni 1987 rörande anpassningen
av medlemsstaternas lagstiftning om produkter som, på grund av sina yttre
egenskaper, kan förväxlas med andra produkter och härigenom utgöra en
risk för konsumenteras hälsa och säkerhet (87/357/EEG) - syftar till såväl ett
godtagbart skydd för konsumenterna som en fri rörlighet för säkra produk-
ter på den gemensamma marknaden. Direktivet skall undanröja sådana han-
delshinder som har uppkommit genom att lagstiftningen i medlemsstaterna
är olika. I direktivets ingress sägs att skillnader i länders lagstiftning kan
skapa handelshinder och olika konkurrensvillkor på den inre marknaden,
utan att de nödvändigtvis säkerställer ett effektivt konsumentskydd, särskilt
vad gäller barn.

Direktivet gäller produkter vilkas form, lukt, färg, utseende, förpackning,
märkning, volym eller storlek gör att det är sannolikt att konsumenterna,
särskilt barn, kommer att förväxla dem med matvaror - trots att de inte är
sådana varor-och som en följd av detta stoppar produkterna i munnen eller
suger på dem eller sväljer eller inanandas dem. I direktivet pekas på att detta
kan vara farligt och orsaka t.ex. kvävning, förgiftning eller perforation eller
stopp i matsmältningsapparaten.

Medlemsstaterna åläggs att vidta alla nödvändiga åtgärder för att förbjuda
marknadsföring, import, tillverkning eller export av sådana produkter. Med-
lemsstaterna skall också försäkra sig om att produkter kontrolleras för att få
fastställt att ingen produkt som faller inom ramen för direktivet marknads-
förs. De skall vidare vidta alla nödvändiga åtgärder för att försäkra sig om att
de behöriga myndigheterna återkallar varje produkt som täcks av direktivet.

Direktivet innehåller slutligen också regler av samma slag som i leksaksdi-
rektivet (i anknytning till den s.k. säkerhetsklausulen) om att EG-kommis-
sionen skall underrättas när ett ingripande mot en farlig vara görs i ett med-
lemsland.

Direktivet skulle i EG:s medlemsländer föras över till nationell rätt att
träda i kraft senast den 26 juni 1989.

EES-avtalet innebär att Sverige utan reservationer har åtagit sig att över-
föra direktivet om farliga livsmedelsimitationer till svensk rätt. Även i fråga
om detta direktiv följer av de tidigare berörda avtalen mellan EFTA-län-
derna att vad som sägs om kommissionen i stället skall avse EFTA:s övervak-
ningsmyndighet och vad som sägs om medlemsstat skall gälla stat inom EES.

Prop. 1992/93:111

4 Leksakers säkerhet

4.1 Nuvarande reglering av leksakers säkerhet

Någon lagstiftning med särskild inriktning på leksakers säkerhet finns inte i
Sverige i dag. Leksaker omfattas dock, liksom andra konsumentprodukter,
av produktsäkerhetslagen. Även viss annan lagstiftning m.m. med syfte att
ge skydd mot specifika risker är tillämplig på leksaker.

I det följande redovisas de regler som åsyftas här.

Produktsäkerhetslagen

Produktsäkerhetslagen (1988:1604, ändrad senast 1991:358) har till ändamål
att motverka att farliga varor och tjänster orsakar person- eller egendoms-
skador. Lagen tillämpas i fråga om varor och tjänster som tillhandahålls i
näringsverksamhet och som konsumenter i inte obetydlig omfattning utnytt-
jar eller kan komma att utnyttja för enskilt bruk. Lagen omfattar samtliga
varuslag. Med varor avses lösören, dvs. i huvudsak flyttbara, fysiska före-
mål. Lagen omfattar också tjänster. Lagen tillämpas på varje tillhandahål-
lande av varor eller tjänster på den svenska marknaden.

För att motverka att farliga produkter förorsakar person- och sakskador
får en näringsidkare

1. åläggas att lämna säkerhetsinformation,

2. förbjudas att tillhandahålla varor och tjänster (säljförbud).

3. åläggas att lämna varningsinformation,

4. åläggas att återkalla varor och tjänster (återkallelse),

5. förbjudas att exportera varor (exportförbud).

Ett åläggande om säkerhetsinformation innebär att en näringsidkare åläggs
att i samband med att en produkt tillhandahålls lämna information som har

särskild betydelse för att förebygga att produkten orsakar person- eller egen Prop.
domsskador. Åläggandet kan omfatta inte bara den produkt som talan om
information avsett, utan också andra liknande produkter som är förenade
med samma skaderisk.

Vamingsinformation avser information som lämnas till brukarna när de
redan har förvärvat den farliga produkten.

Säljförbud innebär att en näringsidkare förbjuds att tillhandahålla en pro
dukt som medför särskild risk för person- eller egendomsskador. Förbudet
får avse även annan liknande vara eller tjänst med samma skaderisk.

Ett åläggande om återkallelse innebär att en näringsidkare som har överlå-
tit en farlig produkt åläggs att återkalla den från brukarna. Återkallelsen kan
ske på i huvudsak tre olika sätt, nämligen genom rättelse, utbyte och åter
gäng.

Näringsidkaren skall vid återkallelse lämna brukarna av den farliga pro
dukten ett erbjudande om viss åtgärd och ange villkoren för åtgärden. Vill
koren skall vara sådana att erbjudandet kan förväntas bli allmänt acceptciat,
men får inte bli oskäligt betungande föt näringsidkaren. Eibjudanden om
återkallelse skall fullgöras utan väsentliga kostnader eller olägenheter föi
brukarna. Rättelse och utbyte bör företas så skyndsamt som möjligt. Vid
återgång skall ersättningen för den återlämnade varan normalt svara mot
kostnaderna för att återanskaffa en ny vara av samma eller motsvarande
slag, men i vissa fall kan avdrag få göras för den nytta som brukaren har haft.

Ett exportförbud, slutligen, innebär att en näringsidkare inte får exportera
en produkt till ett annat land.

Marknadsdomstolen, som beslutar om ålägganden och förbud, kan också
förordna att en farlig vara skall förstöras eller oskadliggöras på annat sätt.
Detta kan ske om det av särskilda skäl krävs för att hindra att en vara som
återkallas orsakar allvarlig skada på person eller egendom.

Det ankommer i första hand på företagen själva att svara för att förhållan-
dena på marknaden i fråga om produktsäkerhet är tillfredsställande. Företa
gen skall vidta de åtgärder som behövs för att förhindra skadefall. Förhand
lingar mellan tillsynsmyndigheten och näringsidkaren skall normalt föregå
en talan om åläggande eller förbud.

Konsumentverket utövar tillsynen över efterlevnaden av lagen beträf-
fande varor och tjänster som inte är specialreglerade. För specialreglerade
varor och tjänster ligger den uppgiften på den specialmyndighet som enligt
specialregleringen är tillsynsmyndighet beträffande varan eller tjänsten i
fråga. Produktsäkerhetslagen kompletterar således den speciallagstiftning
som finns om hur varor och tjänster skall vara beskaffade. Bestämmelserna
i produktsäkerhetslagen tillämpas följaktligen bara när speciallagstiftning
saknas. Produktsäkerhetslagen tillämpas också på specialreglerade varor
och tjänster i den mån speciallagstiftningen saknar motsvarighet till de for-
mer av säkerhetsåtgärder som produktsäkerhetslagen tillhandahåller.

Leksaksdirektivet är konstruerat så att det skall vara möjligt att gripa in
när de säkerhetskrav som särskilt anges i direktivet inte är uppfyllda.

Direktivets väsentliga säkerhetskrav är inte heltäckande. Det finns vissa
risker mot vilka i Sverige ett ingripande kan ske med stöd av produktsäker-
hetslagen, men som inte uttryckligen upptas bland leksaksdirektivets väsent

1992/93:111

liga säkerhetskrav. Som exempel kan nämnas buller från leksaker, liksom Prop.
leksaker som kan framkalla allergi. 1 sådana fall då en medlemsstat kan kon
statera att en leksak sannolikt kan utgöra en risk, trots att direktivets krav
är uppfyllda, får direktivets säkerhetsklausul tillgripas (artikel 7, jämför av
snitt 2.7 i det föregående). Eftersom det är möjligt att med stöd av säkerhets-
klausulen gripa in mot även risker som inte uttryckligen anges i direktivet,
torde det i praktiken bli möjligt att även i fortsättningen upprätthålla nuva-
rande svenska säkerhetskrav på leksaker.

För närvarande regleras säkerheten hos leksaker främst av produktsäker-
hetslagen. Med stöd av den lagen är det möjligt att gripa in mot alla slags
risker med leksaker. För vissa risker gäller dock specialreglering. Denna re-
glering berörs i det följande.

Lagen om kemiska produkter

Lagen (1985:426, omtryckt 1991:640) om kemiska produkter är tillämplig på
hantering, irnport och export av kemiska ämnen och beredningar (kemiska
produkter). Lagens syfte är att förebygga att skador på människors hälsa el-
ler i miljön förorsakas av kemiska ämnens inneboende egenskaper.

Om det är påkallat från hälso- eller miljöskyddssynpunkt, får regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva att lagens be-
stämmelser om kemiska produkter skall tillämpas också på varor, som inne-
håller eller har behandlats med en sådan produkt. Föreskrifterna kan avse
skydd mot t.ex. effekterna av ett ämne som avges när en vara hanteras, även
om ämnet som sådant inte ingår i varan utan bildas vid hanteringen. Lagen
omfattar således även sådana hälso- och miljörisker som kan orsakas genom
en hantering som innebär att ett nytt ämne bildas och avges, t.ex. vid upp-
värmning av plastmaterial.

Kemikalieinspektionen utövar tillsyn enligt lagen och föreskrifter och vill-
kor som har meddelats med stöd av den.

Tillämpningsföreskrifter till lagen finns i förordningen (1985:835) om ke-
miska produkter (omtryckt 1992:230). Där föreskrivs att den som yrkesmäs-
sigt tillverkar, importerar eller överlåter sådana varor skall iaktta allmänna
aktsamhetsregler och genom märkning eller på annat sätt lämna uppgifter
av betydelse från hälso- eller miljöskyddssynpunkt.

Det föreskrivs vidare att den som tillverkar och importerar en kemisk pro-
dukt skall bedöma produktens inneboende egenskaper från hälso- och miljö-
skyddssynpunkt. Enligt förordningen indelas kemiska produkter i farlighets-
klasser. Kemikalieinspektionen meddelar verkställighetsföreskrifter till för-
ordningen.

Förordningen orn kemiska produkter anger att ytterligare föreskrifter be-
träffande vissa kemiska produkter m.m. finns i bl.a. förordningen (1985:840)
om vissa hälso- och miljöfarliga produkter m.m. (ändrad senast 1991:1632).
I denna anges att leksaker inte får saluhålias eller överlåtas, om de innehåller
eller har behandlats med en kemisk produkt och därigenom kan befaras
medföra skada på människor.

När det gäller EG:s leksaksdirektiv finns, som har framhållits tidigare (av-
snitt 2), en övergångsbestämmelse i EES-avtalet, som innebär att svensk lag-

1992/93:111

stiftning på kemikalieområdet gäller fram till den 1 januari 1995. Nuvarande Prop. 1992/93:111
lagstiftning innehåller strängare regler än de som för närvarande gäller inom

EG.

Förordningen om miljöfarliga batterier

Förordningen (1989:974) om miljöfarliga batterier har till syfte att förhindra
utsläpp i miljön av kadmium och kvicksilver från batterier. För miljöfarliga
batterier finns föreskrifter om förbud mot yrkessmässig överlåtelse samt om
krav på märkning och på insamling. Det finns också regler om att den som
yrkesmässigt tillverkar eller importerar miljöfarliga batterier skall lämna
uppgift till Statens naturvårdsverk om hur stor mängd batterier som har
överlåtits av sådana batterier som får överlåtas.

Några särskilda bestämmelser för just batterier finns inte i leksaksdirekti-
vet.

Hälsoskyddslagen

Med hälsoskydd i hälsoskyddslagens (1982:1080, ändrad senast 1991:1669)
mening avses åtgärder för att hindra uppkomsten av och att undanröja sani-
tära olägenheter. Med sanitär olägenhet avses i lagen en störning som kan
vara skadlig för människors hälsa och som inte är ringa eller helt tillfällig.

Hälsoskyddslagen tar sikte på förhållanden i miljön som menligt inverkar
på människors hälsa. Lagen syftar till att hindra uppkomsten av och att un-
danröja sanitär olägenhet. I den mån en leksak är utformad och konstruerad
så att den medför risk för infektion, sjukdom eller smitta kan ett ingripande
med stöd av lagen ske.

De kommunala miljö- och hälsoskyddsnämnderna får meddela de föreläg-
ganden och förbud som behövs för att lagen skall efterlevas.

Strålskyddslagen

Syftet med strålskyddslagen (1988:220, ändrad senast 1991:1706) är att
skydda människor, djur och miljö mot skadlig verkan av strålning.

Med ”verksamhet med strålning” avses i lagen bl.a. tillverkning, införsel,
saluförande, innehav och användning av radioaktiva ämnen. Lagen föreskri-
ver vissa allmänna skyldigheter för den som bedriver verksamhet med strål-
ning. Den som bedriver sådan verksamhet skall, med hänsyn till verksamhe-
tens art och de förhållanden under vilka den bedrivs, vidta de åtgärder och
iaktta de försiktighetsmått som behövs för att hindra eller motverka skada
på människor, djur och miljö. Särskilda föreskrifter finns i lagen om märk-
ning och om skyldighet att lämna uppgifter som är av betydelse från strål-
skyddssynpunkt. Det finns också bestämmelser om tillsyn över efterlevna-
den av lagen. Strålskyddsinstitutet är tillsynsmyndighet enligt lagen.

I strålskyddsförordningen (1988:293, ändrad senast 1991:1635) finns till-
lämpningsföreskrifter till lagen.

Strålskyddslagens bestämmelser är tillämpliga också på leksaker, i den
mån de innehåller radioaktiva ämnen. Praxis i Sverige är dock att radioak-

tiva ämnen inte tillåts i leksaker. Något författningsstöd för detta finns dock
inte.

I leksaksdirektivet anges att leksaker inte får innehålla radioaktiva delar
eller ämnen i sådan form eller mängd att de kan vara skadliga för barns hälsa.
I direktivet uttalas att direktiv 80/836 Euratom äger tillämpning. Detta se-
nare direktiv är dock inte uppräknat i det annex med direktiv som ingår i
EES-avtalet. Direktivet ingår följaktligen inte i EES-avtalet. Samtidigt bör
betonas att innehållet i leksaksdirektivets bestämmelse i övrigt om radioakti-
vitet överensstämmer med den svenska lagstiftningen.

Lagen om brandfarliga och explosiva varor

Lagen (1988:868, ändrad senast 1991:1692) om brandfarliga och explosiva
varor gäller hantering och import av sådana varor. Lagens syfte är att hindra
att varor av detta slag orsakar brand eller explosion som inte är avsedd samt
att förebygga och begränsa skador på liv, hälsa eller egendom genom brand
eller explosion vid hantering av sådana varor. En föreskrift om märkning av
brandfarliga eller explosiva varor finns i lagen.

Tillämpningsföreskrifter till lagen finns i förordningen (1988:1145) om
brandfarliga och explosiva varor (ändrad senast 1992:224). I förordningen
anges vilka varor som hänförs till brandfarliga och explosiva varor. Spräng-
ämnesinspektionen skall upprätta och ge ut en förteckning över brandfarliga
varor. För att en explosiv vara skall få hanteras eller importeras krävs att den
är godkänd av sprängämnesinspektionen. Sprängämnesinspektionen skall
även upprätta en förteckning över godkända explosiva varor. Fyrverkerier
omfattas av sprängämnesinspektionens förteckning. Däremot omfattas inte
leksaker i övrigt av typen knallpulverskott.

I leksaksdirektivet är fyrverkerier, inklusive slagtändsatser, undantagna.
Slagtändsatser särskilt avsedda att användas i leksaker omfattas dock av di-
rektivet. För sådana anges i direktivet att, om det finns strängare bestämmel-
ser i kraft i medlemsstaterna, de bestämmelserna skall gälla.

Lagen om brandfarliga och explosiva varor med tillämpningsföreskrifter
torde inte omfatta leksaker i EG-direktivets mening. Fyrverkerier inklusive
slagtändsatser har, som nyss redovisats, uttryckligen undantagits. Som redan
har framgått omfattas emellertid slagtändsatser som är särskilt avsedda att
användas i leksaker av direktivet. Med hänsyn till undantagsbestämmelsen i
direktivet kommer strängare bestämmelser i svensk lagstiftning för leksaker
med slagtändsatser att kunna behållas.

Ellagen

I lagen (1902:71 s. 1, ändrad senast 1992:668), innefattande vissa bestämmel-
ser om elektriska anläggningar (ellagen), förstås med elektrisk anläggning
en anläggning för produktion, upplagring, omformning, överföring, distri-
bution eller nyttjande av elektrisk ström. Elektriska anläggningar indelas
med hänsyn till farlighetsgraden i starkströmsanläggningar och svagström-
sanläggningar. Ellagen innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om kontroll,

Prop. 1992/93:111

provning eller besiktning samt andra föreskrifter som angår elektriska an-
läggningar, anordningar avsedda att anslutas till sådana anläggningar samt
elektrisk materiel eller elektriska installationer.

Med stöd av bemyndigandet bar regeringen utfärdat förordningen
(1989:420) om elektrisk materiel. Förordningen innehåller säkerhetsbestäm-
melser för sådan materiel. I förordningen anges vad som är elektrisk mate-
riel. Materiel som bl.a. saluförs skall uppfylla förordningens säkerhetskrav.
Beträffande säkerhetskraven stadgas att elektrisk materiel skall vara kon-
struerad och tillverkad på sådant sätt att skydd mot olyckor i olika avseenden
uppnås. Enligt förordningen får Närings- och teknikutvecklingsverket (NU-
TEK) genom föreskrifter precisera kraven i förordningen. Utförande enligt
svensk standard får anses uppfylla föreskrivna säkerhetskrav om annat ej vi-
sas. NUTEK har till uppgift att utöva tillsyn av elektrisk materiel.

I förordningen (1957:601) om elektriska starkströmsanläggningar (ändrad
senast 1992:669) anges att rned starkströmsanläggning förstås en elektrisk
anläggning för sådan spänning, strömstyrka eller frekvens som kan vara far-
lig för person eller egendom. Med elektrisk svagströmsanläggning förstås en
anläggning i vilken den elektriska strömmen inte har sådan spänning som
kan vara farlig för person eller egendom. Tillsyn över elektriska starkströms-
anläggningar är enligt starkströmsförordningen en uppgift för NUTEK.

Statens energiverk har med stöd av förordningen om starkströmsanlägg-
ningar meddelat föreskrifter om utförande och skötsel av elektriska stark-
strömsanläggningar (STEV-FS 1988:1). Energiverkets uppgift att meddela
föreskrifter har överförts till NUTEK. Föreskrifterna behandlar bl.a. bruks-
föremål med elektromekaniskt drivorgan. Där anges att ett bruksföremål av-
sett att användas av barn skall vara utfört för skyddsklenspänning om högst
25 volt. Sådana föremål måste också vara utförda så att temperaturen på för
beröring åtkomliga ytor inte ens vid ovarsamt handhavande kan överstiga
60° C vid apparatens märkspänning. Föreskriften avser elektriska leksaker.
I standard (EN 71:1) - som tillämpas inom EG - tillåts 85° C. Detta nödvän-
diggör en ändring i de svenska föreskrifterna.

EG-direktivet kräver att elektriska leksaker inte skali drivas med en märk-
spänning som överstiger 24 volt och ingen del av leksaken får ge en spänning
över 24 volt. Vidare krävs att delarna på en leksak skall vara väl isolerade
och konstruerade så att de inte ger brännskador vid beröring. Här kan alltså
konstateras att det endast föreligger en mindre diskrepans mellan svensk lag-
stiftning på elområdet och EG-direktivets krav. Däremot krävs, som har
framgått, en ändring i fråga om högsta tillåtna temperatur.

Prop. 1992/93:111

Konsumentverkets riktlinjer m.m.

Vid sidan om de krav som produktsäkerhetslagen och vissa speciallagar stäl-
ler på leksaker, styrs leksakers säkerhetsnivå av de riktlinjer som Konsu-
mentverket utfärdar med stöd av sin instruktion (1990:1179). Verket har ut-
färdat en riktlinje (KOVFS 1984:1) om leksakers säkerhet, som gäller meka-
niska och fysikaliska egenskaper samt brännbarhet hos leksaker. Därutöver
finns flera riktlinjer som rör vissa slag av leksaker. De ansluter till bestäm-
melserna i produktsäkerhetslagen och marknadsföringslagen (1975:1418, 16

ändrad senast 1988:1605). Riktlinjerna innehåller minimikrav som Konsu-
mentverket har funnit väsentliga från konsumentsynpunkt. De har utarbe-
tats efter överläggningar med företrädare för berörda näringslivsorganisatio-
ner och större företag. Riktlinjerna är rättsligt att hänföra till allmänna råd
och därmed formellt inte bindande.

Om ett företag vidtar en åtgärd som inte följer riktlinjerna, har Konsu-
mentverket möjlighet att ingripa. Normalt sker detta genom att verket kon-
taktar företaget. I de flesta fall uppnår verket överenskommelser genom så-
dana underhandskontakter. I annat fall kan Konsumentombudsmannen
(KO) låta Marknadsdomstolen pröva åtgärden eller med stöd av produktsä-
kerhetslagen utfärda ett informations-, förbuds- eller återkallelseföreläg-
gande för företagets godkännande.

4.2 Behovet av anpassning

Regeringens bedömning: Det behöver införas nya föreskrifter för att
man skall uppnå det resultat som EES-avtalet i fråga om direktivet
om leksakers säkerhet syftar till.

Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna instämmer i promemorians bedömning.

Skälen för regeringens bedömning: Leksaksdirektivet har två syften. Ett är
att förhindra att farliga leksaker kommer ut på marknaden. Det andra syftet
är att undanröja hinder mot att leksaker tillåts föras fritt över gränserna.

En inledande fråga är om produktsäkerhetslagen räcker för att tillgodose
det förstnämnda syftet. Den lagen har, såsom tidigare redovisats (avsnitt

4.1) , liksom leksaksdirektivet, till ändamål att motverka att farliga varor or-
sakar skador.

Det kan emellertid genast slås fast att det finns en grundläggande skillnad
mellan direktivet och produktsäkerhetslagen. Direktivet uppställer således
ett förbud mot att farliga leksaker släpps ut på marknaden (artikel 2.1 och

2.2) . Produktsäkerhetslagen är inte utformad på motsvarande vis. Den inne-
fattar inte ett förbud mot tillhandahållande av farliga varor, utan anger de
rättsliga förutsättningarna för att ett förbud skall kunna meddelas. Produkt-
säkerhetslagen kan därför knappast, i sin nuvarande utformning, anses till-
räcklig för att säkerställa att det nyss angivna resultat som leksaksdirektivet
syftar till uppnås. Däremot synes produktsäkerhetslagen passa väl som in-
strument för att uppnå det som anges i direktivets s.k. säkerhetsklausul (arti-
kel 7). Den behandlar situationen då leksaker som bär EG-märket och som
används på avsett sätt ”sannolikt kan utgöra en risk för konsumenters eller
andra personers säkerhet och hälsa”. I ett sådant fall skall medlemsstaten i
fråga ”vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkalla produkterna eller för
att förbjuda eller begränsa dem på marknaden”. Någon särskild lagstiftning
vid sidan om produktsäkerhetslagen för att efterkomma detta krav torde inte
behövas, något som skall beröras närmare längre fram (avsnitt 4.6).

Som tidigare har anförts (avsnitt 4.1) saknas i Sverige generella bindande

Prop. 1992/93:111

2 Riksdagen 1992193. 1 samt. Nr 111

krav som leksaker skall uppfylla för att få tillhandahållas. Om särskilda sä-
kerhetskrav, liksom regler om provning och kontroll, införs i fråga om leksa-
ker, innebär det således att konsumentskyddet förstärks. Det kan med fog
hävdas att det inte finns anledning att ge konsumenterna i Sverige ett sämre
skydd än det som konsumenterna inom EG har. Redan detta är ett skäl att
införa bindande säkerhetskrav för leksaker.

Till det som har sagts nu kommer att EES-avtalet för enskilda produkter
innebär att Sverige och övriga EFTA-länder tar över EG:s gemensamma
föreskrifter och produktkrav, principen att erkänna nationella likvärdiga
regler (den s.k. Cassis de Dijon-principen) samt EG:s system för att fast-
ställa hur produkter skall provas, kontrolleras och märkas.

Sverige blir genom EES-avtalet förpliktat att genomföra de författnings-
ändringar som kan behövas för att man skall uppnå det resultat som leksaks-
direktivet syftar till. Det måste uppenbarligen, mot bakgrund av vad som har
anförts i det föregående, tillskapas nya svenska regler som ger detta resultat.

Prop. 1992/93:111

4.3 Lagstiftningstekniken

Regeringens förslag: EES-avtalets bestämmelser om leksakers säker-
het införlivas med svensk rätt huvudsakligen genom föreskrifter som
meddelas av regeringen eller av den myndighet som regeringen be-
stämmer.

I en särskild lag ges de bemyndiganden för regeringen som behövs.
I lagen anges dock även de grundläggande förutsättningarna för att
leksaker skall få tillhandahållas. Där tas också bestämmelser om straff
och tillsyn m.m. in.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens, se promemorian
s. 37 f. och 77.

Remissinstanserna: Förslaget att införliva direktivet om leksakers säker-
het på det sätt som anges i promemorian tillstyrks eller lämnas utan erinran
av de flesta remissinstanserna. Grossistförbundet Svensk Handel anser dock
att hela leksaksdirektivet ordagrant skall föras över till lag. Sveriges Industri-
förbund sätter i fråga om lagförslagens långtgående fullmakt och avsaknad
av materiella bestämmelser står i överensstämmelse med 8 kap. 2 § rege-
ringsformen och pekar som tänkbar lösning på möjligheten att i lagtexten
hänvisa till de materiella reglerna i respektive EG-direktiv. Kommerskolle-
gium anser att det av lagen bör framgå vilka de bakomliggande EG-rättsak-
terna är, liksom lagens syfte att uppnå fri rörlighet för varor. Liknande syn-
punkter förs fram av Sveriges Köpmannaförbund och ett par andra närings-
livsorganisationer. Styrelsen för Teknisk Ackreditering (SWEDAC) anser att
lagens syfte att förhindra farliga leksaker från att komma ut på marknaden
bör framgå av lagen.

Skälen för regeringens förslag

Reglernas konstitutionella karaktär

Det kan inledningsvis erinras om att direktiven inom EG inte har allmän gil-
tighet och inte är till alla delar bindande och direkt tillämpliga i varje stat
som har att följa dem. Direktiven binder länderna endast i vad avser det re-
sultat som skall uppnås. De överlåter i princip till varje stat att välja tillväga-
gångssätt och medel för detta. Det betyder bl.a. att de berörda staterna
själva får avgöra exempelvis vilken lagstiftningsmetod som skall användas,
såsom om ett direktiv mer eller mindre ordagrant skall överföras till natio-
nell rätt eller i stället delvis omformas - transformeras - för att passa bättre
ihop med den nationella rättsordningen. Det ankommer också på varje land
att avgöra på vilken konstitutionell nivå transformeringen skall ske.

Enligt 7 § EES-avtalet har de avtalsslutande parterna på motsvarande sätt
rätt att välja form och metod för hur direktiven skall införlivas med nationell
rätt. Den svenska lagstiftaren har således i princip tämligen fria händer vid
valet av transformeringsmetod. En annan sak är att direktiven kan vara så
detaljerade och tekniskt utformade att det i praktiken är svårt att vid trans-
formeringen avvika från deras ordalydelse. Detta kommer att belysas i det
följande.

Vad så gäller frågan på vilken konstitutionell nivå nya regler om leksakers
säkerhet skall ligga, finns det skäl att peka på att leksaksdirektivet innefattar
sådana åligganden för enskilda som enligt 8 kap. 3 § regeringsformen skall
meddelas i lag. Enligt 8 kap. 7 § första stycket 1 får emellertid regeringen
efter bemyndigande i lag meddela föreskrifter om skydd för liv, personlig
säkerhet eller hälsa, och enligt första stycket 3 får regeringen efter bemyndi-
gande i lag meddela föreskrifter om bl.a. näringsverksamhet. Riksdagen kan
också enligt 11 § samma kapitel bemyndiga regeringen att överlåta åt en för-
valtningsmyndighet att meddela föreskrifter i ämnet.

Regleringen i leksaksdirektivet är detaljerad och i stor utsträckning av
teknisk karaktär. I promemorian föreslås därför att direktivet införlivas med
svensk rätt huvudsakligen genom föreskrifter som meddelas av regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Som tidigare har anförts (avsnitt 1.1) har Sverige genom EES-avtalet för-
bundit sig att överföra leksaksdirektivet till svensk rätt. Något konstitutio-
nellt hinder mot att välja en lagstiftningsteknik av det slag som föreslås i pro-
memorian finns inte.

Direktivet är inte ett s.k. minimidirektiv, som kan frångås till förmån för
en högre skyddsnivå. Oavsett på vilken konstitutionell nivå som direktivet
införlivas med svensk rätt, måste de föreskrivande organen hålla sig inom de
ramar i fråga om krav på säkerhet m.m. som direktivet anger. Det synes re-
dan därför inte finnas någon grund för principiella betänkligheter mot att
låta den huvudsakliga transformeringen ske på myndighetsnivå. Rikedomen
på detaljer och direktivets i många stycken tekniska karaktär gör att det
också passar bättre att reglerna utformas där. Av betydelse är vidare att sä-
kerhetskraven i direktivet är avsedda att ges en mera specificerad innebörd
genom standarder som utarbetas av de europeiska standardiseringsorganen.
Standardiseringsarbetet kan komma att medföra ändringar i direktivet och

Prop. 1992/93:111

därmed även i de svenska föreskrifterna. Också det talar för en ordning med Prop. 1992/93:111
en fullmaktslag med bemyndiganden.

Med hänvisning till det anförda föreslår vi att direktivet om leksakers sä-
kerhet införlivas med svensk rätt huvudsakligen genom föreskrifter som
meddelas av regeringen eller av den myndighet som regeringen bestämmer.
Men de grundläggande förutsättningarna för att leksaker skall få tillhanda-
hållas bör tas in i lag.

Produktsäkerhetslagen eller en särskild lag?

Bemyndigandereglerna om leksakers säkerhet kan införas antingen i pro-
duktsäkerhetslagen eller i en särskild lag. Produktsäkerhetslagen komplette-
rar den speciallagsstiftning som finns om hur varor och tjänster skall vara
beskaffade. Den är i första hand avsedd att tillämpas på produkter för vilka
det inte finns några särskilda säkerhetsbestämmelser. Det är visserligen lag-
tekniskt möjligt att komplettera produktsäkerhetslagen med de regler om
leksakers säkerhet som behövs. Hittills har dock speciallagstiftning tilläm-
pats för produkter som är underkastade krav som är likartade med dem som
nu skall ställas. Enhetlighet i detta hänseende talar därför enligt regeringens
mening för att reglerna om leksakers säkerhet förs in i en särskild lag. Ett
ytterligare skäl är att det ter sig lagtekniskt mindre lämpligt att bland de ge-
nerellt utformade bestämmelserna i produktsäkerhetslagen införa regler
som endast avser vissa slag av produkter. Med hänvisning till vad som har
sagts nu bör de lagregler som har diskuterats här tas in i en särskild lag.

Lagens namn

I promemorian föreslås att lagen om leksakers säkerhet skall heta ”Lag mot
farliga leksaker”. Några remissinstanser har kritiserat denna beteckning.
Det har bl.a. anförts att namnet inte är i linje med direktivets rubrik och att
det torde ge ett onödigt negativt intryck. Regeringen föreslår därför att lagen
skall heta ”Lag om leksakers säkerhet”.

Hänvisning till lagens syfte och bakomliggande rättsakter

Några remissinstanser efterlyser en hänvisning i lagtexten till EES-avtalet
och de bakomliggande EG-rättsakterna. Vissa anser också att syftet med di-
rektivet - och lagstiftningen - bör framgå.

Den lag om leksakers säkerhet som vi föreslår här innehåller till stora de-
lar bemyndiganden. Men den innehåller också betydelsfulla materiella reg-
ler. Det ligger därför i linje med vad som uttalas i prop. 1991/92:170 (bilaga
1 s. 187) om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet att i lagen ange att
den meddelas till uppfyllande av Sveriges förpliktelser enligt avtalet om
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Vad så gäller syftet med lagen
kan hänvisas till specialmotiveringen.

4.4 Begreppet ”leksaker”

Prop. 1992/93:111

Regeringens förslag: Lagen om leksakers säkerhet bör gälla leksaker
som är utformade för eller annars klart avsedda att användas av barn
under 14 år.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens, se promemorian s.
38.

Remissinstanserna har, med ett undantag, tillstyrkt förslaget eller lämnat
det utan erinran. Konsumentgillesförbundet anser att åldersgränsen i defini-
tionen av leksaker har satts för lågt. Förbundet påpekar att vissa ”leksaker”,
såsom rullbräden och rullskridskor, används även efter 14 år och är mycket
farliga. Förbundet anser vidare att undantaget i en bilaga till direktivet i
fråga om lekplatsleksaker är diskutabelt. Vidare motsätter sig förbundet,
som dess yttrande måste förstås, marknadsföring av krigsleksaker.

Skälen för regeringens förslag: I direktivet (artikel 1.1) definieras leksak
som ”alla produkter eller material som utformats eller är klart avsedda som
leksaker för barn under 14 år”. Vissa produkter skall dock inte betraktas som
leksaker i direktivets mening (artikel 1.2 och bilaga 1 till direktivet).

Sverige har åtagit sig att överföra leksaksdirektivet till svensk rätt. Direk-
tivet är inte något minimidirektiv, som medger avvikelser för andra eller
strängare säkerhetskrav. Det gäller också i fråga om avgränsningen i övrigt
av direktivets tillämpningsområde. Detta innebär att en lag om leksakers sä-
kerhet bör ges samma tillämpningsområde som direktivet. Leksaker bör där-
för definieras på samma sätt som i direktivet, och samma undantag bör göras
från lagens tillämpningsområde som där.

Det bör framhållas att leksaker som är undantagna från leksaksdirektivets
och den tilltänkta lagstiftningens tillämpningsområde kan vara underkastade
andra säkerhetsnormer. Således kan speciallagstiftning av det slag som har
redovisats tidigare (avsnitt 4.1) vara tillämplig på dem. Och oavsett hur det
förhåller sig med den saken gäller produktsäkerhetslagen - med ett undan-
tag som strax skall beröras - även på sådana leksaker. Den avgränsning av
leksaksdirektivets tillämpningsområde som görs genom definitionen av ”lek-
saker” och undantagslistan i bilaga 1 till direktivet innebär således inte någon
försämring av de säkerhetsnormer som gäller i Sverige i dag. Det står dess-
utom Sverige fritt att införa de säkerhetskrav som man önskar i fråga om
produkter som faller utanför direktivet, förutsatt att kraven inte kommer i
konflikt med andra EG-rättsakter som omfattas av EES-avtalet.

En remissinstans har kritiserat undantaget i direktivet för lekplatsleks-
aker. Det kan då påpekas att sådana normalt inte heller omfattas av produkt-
säkerhetslagen. Inom EG bereds emellertid för närvarande ett direktiv om
säkerhetskrav för bl.a. utrustning på nöjesfält och lekplatser.

4.5 Kraven på leksakers säkerhet m.m.

Prop. 1992/93:111

Regeringens forslag: Leksaker som omfattas av lagen måste uppfylla
de krav som föreskrivs i fråga om skydd för hälsa och säkerhet, ut-
formning samt märkning och annan produktinformation.

Kraven skall vara uppfyllda när leksakerna tillhandahålls av en nä-
ringsidkare.

Promemorians forslag överensstämmer i huvudsak med regeringens, se
promemorian s. 38 ff och 60 ff. Enligt promemorian skall kraven dock också
kunna avse ”tillverkning”.

Remissinstanserna: Ingen remissinstans har någon principiell invändning
mot att ett kommersiellt tillhandahållande av leksaker får ske bara om dessa
uppfyller vissa krav. Socialstyrelsen betonar att EG-anpassningen inte får in-
nebära en försämring för Sverige, med ökade risker på leksaksområdet. Lik-
som flera andra instanser framhålls betydelsen av ett snabbt och smidigt sy-
stem för skaderapportering. Vidare anförs att de skillnader som finns när det
gäller kemiska produkter bör klaras ut i tid. Konsumentverket, Folkhälsoin-
stitutet, Bammiljörådet, Konsumentgillesförbundet samt Handlingsplan mot
buller (M 1992:02) anser att vissa av leksaksdirektivets säkerhetsnormer lig-
ger på en för låg nivå. SWEDAC och Kooperativa Förbundet anser inte att
kraven också skall avse tillverkning.

Kommerskollegium och SWEDAC anser att uttrycket ”släppa ut på mark-
naden”, som används i direktivet, bör användas i stället för ordet ”tillhanda-
hålla” (som används i produktsäkerhetslagen). Bland annat anförs att, om
man använder samma begrepp i lagstiftning som följer av EES-avtalet och i
rent nationell lagstiftning, begreppet kan komma att få olika betydelser i
olika lagar, eftersom de tolkas av olika domstolar. Sveriges Industriförbund,
Sveriges Köpmannaförbund och Sveriges Leksakshandlares Riksförbund till-
styrker däremot en terminologi som anknyter till produktsäkerhetslagens.

Kemikalieinspektionen och Sveriges Industriförbund anser att lagen också
bör gälla leksaker som hyrs ut.

Skälen for regeringens förslag

Direktivets säkerhetskrav m.m.

Enligt leksaksdirektivet får leksaker släppas ut på marknaden bara om de
inte innebär risk för användarens eller någon annan persons säkerhet och
hälsa när de används på avsett eller förutsebart sätt med tanke på barns nor-
mala beteende (artikel 2.1). En leksak skall, i det skick som den har när den
släpps ut på marknaden, uppfylla de hälso- och säkerhetskrav som har fast-
ställts i direktivet. Den förutsebara och normala tidsperioden för leksakens
användning måste därvid beaktas (artikel 2.2). Direktivet kräver att med-
lemsstaterna vidtar alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att leksaker
endast kan släppas ut på marknaden om de uppfyller vissa i bilaga 2 till direk-
tivet närmare angivna s.k. väsentliga säkerhetskrav. Dessa är angivna som
allmänna principer och särskilda risker.

Allmänna principer

I de allmänna principerna uttalas bl.a. att den som använder leksaker skall
skyddas mot hälso- och säkerhetsrisker som har samband med leksakers ut-
formning, konstruktion och sammansättning eller som är förenade med lek-
sakers användning (”Allmänna principer” 1 a) och b))..Vidare uttalas att gra-
den av risk som användaren utsätter sig för skall stå i rimlig proportion till
den förmåga att hantera risken som barnet eller den som ser till barnet har.
Detta gäller särskilt för leksaker som på grund av sin funktion och storlek
och sina särskilda egenskaper är avsedda för barn under tre år. För att denna
princip skall kunna efterlevas, måste det i tillämpliga fall särskilt anges en
lägsta åldersgräns för den som använder leksaken och om det behövs tillsyn
av en annan person för att leksaken skall kunna användas säkert. Etiketter
som åsätts en leksak eller dess förpackning, samt medföljande bruksanvis-
ning, skall utförligt och effektivt fästa användarens eller tillsynshavarens
uppmärksamhet på de risker som är förbundna med användning av leksaken
samt hur dessa risker skall undvikas (”Allmänna principer” 2 a) och b) samt
3))-

Prop. 1992/93:111

Särskilda risker

Under rubriken Särskilda risker anges att vissa egenskaper hos leksaker skall
ha närmare angiven beskaffenhet. Leksaker skall exempelvis ha erforderlig
mekanisk hållfasthet (1 a). De skall bestå av material som inte är eldfarligt
(2 a). De skall i fråga om kemiska egenskaper vara så utformade och tillver-
kade att de inte medför hälso- eller skaderisker vid nedsväljning, utandning
eller kontakt med hud, slemhinnor eller ögon (3.1). Elektriska leksaker skall
inte drivas med en märkspänning som överstiger 24 volt och ingen del av
leksaken får ge en spänning över 24 volt (4 a). En leksak måste vara så utfor-
mad och konstruerad att den uppfyller kraven på hygien och renlighet för att
infektion, sjukdom och smitta skall undvikas (5). Leksaker får inte innehålla
radioaktiva delar eller ämnen i sådana former eller mängder att de kan vara
skadliga för barns hälsa (6).

Bestyrkande av säkerhetskraven

I direktivet anges vidare hur det skall styrkas att en produkt uppfyller säker-
hetskraven. Sammanfattningsvis innebär det att leksaken antingen skall ha
tillverkats i enlighet med en harmoniserad standard (artikel 8.1 a) eller över-
ensstämma med en prototyp som har godtagits av ett godkänt kontrollorgan
(dvs. ett anmält organ, artikel 8.2 a). Tillverkaren eller hans auktoriserade
representant skall hålla viss information tillgänglig för kontroll av att leksa-
kerna överensstämmer med standarden i fråga (artikel 8.1 b) eller prototy-
pen (artikel 8.2b).

Varningar m.m.

Enligt direktivet skall vidare varningar och information om försiktighetsåt-
gärder vid användningen av vissa leksaker lämnas i en utsträckning som

framgår av bilaga 4 till direktivet (artikel 11.5). Som exempel kan nämnas
att leksaker som kan vara farliga för barn under 36 månader skall vara för-
sedda med viss varningstext (bilagan p 1). Likaså skall rullbrädor och rull-
skridskor för barn vara försedda med varningstext (punkt 5).

Säkerhetsnivån för leksaker

Av remissinstanserna betonar Socialstyrelsen att en EG-anpassning inte får
innebära en försämring för Sverige med ökade risker på leksaksområdet.
Liksom flera andra instanser framhålls betydelsen av ett snabbt och smidigt
system för skaderapportering. Vidare anförs att de skillnader som finns mel-
lan svenska regler och EG-direktivet i fråga om kemiska produkter bör kla-
ras av i tid.

Även andra remissinstanser anför liknande synpunkter och pekar ut risker
för vilka säkerhetskraven är högre ställda i Sverige än i direktivet. Barnmil-
jörådet nämner således elektriska risker, liksom risker med strålning från ra-
dioaktiva ämnen. Enligt Statens strålskyddsinstitut råder det dock ingen
motsättning mellan nuvarande svensk praxis och direktivet angående inne-
håll av radioaktiva ämnen i leksaker.

På några punkter ligger direktivet på en lägre säkerhetsnivå än som gäller
i Sverige i dag. Samtidigt införs genom lagstiftningen bindande föreskrifter
om leksakers egenskaper, om information och kontroll m.m., som inte har
någon motsvarighet i dag. Till detta kommer att regeringen längre fram i
detta lagstiftningsärende (avsnitt 4.6) föreslår att produktsäkerhetslagen
även i fortsättningen skall vara tillämplig på leksaker, vid sidan av lagen om
leksakers säkerhet. Sammantaget innebär den nya regleringen att strängare
krav kommer att ställas på leksaker. Det finns också skäl att framhålla att
Sverige inom ramen för arbetet i de europeiska standardiseringsorganen
även i fortsättningen kan verka för att hälso- och skyddskrav införs på områ-
den där sådana saknas, men ter sig önskvärda, liksom för att existerande
krav höjs där de ter sig för låga.

Tillverkning

Enligt promemorian skall de krav som en leksak skall uppfylla för att få till-
handahållas kommersiellt kunna avse inte bara hälsa och säkerhet samt pro-
duktinformation utan även tillverkning. Detta har kritiserats av ett par re-
missinstanser.

När det i promemorian talas om att en leksak kan vara underkastad krav
med avseende på tillverkning, torde därmed ha åsyftats det förhållandet att
direktivet kräver att leksaker skall tillverkas antingen enligt harmoniserade
standarder eller så att de överensstämmer med godkända prototyper (artikel
8). Avsikten har knappast varit att föreskrifter skulle kunna meddelas om
tillverkningen i andra avseenden. För att undanröja missförstånd på denna
punkt bör inte ordet tillverkning användas i lagen. Av denna bör däremot
framgå att krav skall kunna ställas på en leksaks utformning.

Prop. 1992/93:111

Tillhandahållas av näringsidkare

Direktivet

Enligt leksaksdirektivet (artikel 2.1) får en leksak släppas ut på marknaden
bara om den inte innebär en risk för någons säkerhet och hälsa. Å andra
sidan får en medlemsstat inte förhindra att leksaker som uppfyller kraven i
direktivet ”släpps ut på marknaden” (artikel 4). I promemorian används inte
uttrycket ”släppa ut på marknaden” utan ordet tillhandahålla. Ordet före-
kommer också i produktsäkerhetslagen. Där täcker det närmast överlåtelse
eller erbjudande om överlåtelse. Enligt promemorian skall ”tillhandahålla”
ha samma innebörd som i produktsäkerhetslagen, liksom uttrycket ”släppa
ut på marknaden” i direktivet om leksakers säkerhet.

Avvikelsen från ordalydelsen i direktivet har ifrågasatts av några remissin-
stanser. Man pekar bl.a. på risken att ordet ”tillhandahålla” i lagen om leksa-
kers säkerhet i rättstillämpningen kan komma att ges en annan innebörd än
det har i produktsäkerhetslagen. En remissinstans har pekat på att det inom
EG råder viss oklarhet om huruvida det är fråga om ett ”utsläppande på
marknaden” redan när en vara distribueras första gången eller om det blir
ett ”utsläppande” först då varan når detaljistledet.

Det är onekligen en fördel om samma uttryck i olika författningar också
ges samma innebörd. Det ligger även ett värde i att, så långt möjligt, en en-
hetlig terminologi används i författningar som har ett nära samband. Vi före-
slår en direkt koppling mellan lagen om leksakers säkerhet och produktsä-
kerhetslagen genom en uttrycklig hänvisning i den förra lagen till den senare
(avsnitt 4.6). Syftet med hänvisningen är att därmed överföra leksaksdirekti-
vets s.k. säkerhetsklausul (artikel 7 i direktivet) till svensk rätt. Det talar för
att produktsäkerhetslagens terminologi i tillämpliga delar bör användas även
i lagen om leksakers säkerhet. Det kan tilläggas att denna terminologi har en
allmänt vedertagen innebörd. Det är ett ytterligare skäl för denna hållning.

Lösningen kan dock te sig mindre lämplig om det står klart att uttrycket
inte kommer att ha har samma innebörd i de båda lagarna. Produktsäker-
hetslagen kan tillämpas på varje tillhandahållande av en farlig konsument-
produkt, oavsett i vilket distributionsled det sker. Frågan är då hur leksaks-
direktivet skall tolkas i detta avseende.

I avsaknad av vägledning i form av ett rättsligt avgörande av behörigt or-
gan inom EES, får tolkningen göras med utgångspunkt i direktivet i dess hel-
het, inklusive dess ingress. Frågan blir således vad som därvid framstår som
den mest rimliga tolkningen.

Tolkning av direktivet

Det kan då inledningsvis konstateras att direktivet innehåller en definition
av uttrycket ”släppa ut på marknaden”. I artikel 2.3 sägs således att uttrycket
i detta direktiv avser ”både försäljning och gratisutdelning”. Dock sägs inget
om vilket försäljningsled som avses. Men att gratisutdelning uttryckligen
nämns kan tyda på att man har haft det sista distributionsledet - överlåtelse
till de slutliga brukarna - i tankarna. Gratisutdelningar av enklare leksaker
till barn eller deras föräldrar - såsom reklamballonger eller plastfigurer i

Prop. 1992/93:111

flingpaket - är på sina håll en ganska vanlig företeelse. Något uttryckligt stöd Prop. 1992/93:111
för att det är sådana gratisutdelningar som åsyftas ges dock inte i direktivet.

Direktivet innehåller i övrigt vissa andra - i och för sig något motstridiga -
tolkningsdata av intresse. I ingressen talas således om ”marknadsföring” av
leksaker. Det sägs att bl.a. marknadsföringen av leksaker bör göras till före-
mål för enhetliga regler, som grundas på de målsättningar för skyddet av
konsumenters hälsa och säkerhet som anges i en viss angiven EG-rådsreso-
lution.

Att man nämner marknadsföring skulle kunna tyda på att avsikten har va-
rit att krav på säkerhet m.m. skall vara uppfyllda närhelst - och oavsett i
vilket led - som en leksak saluförs. Möjligen får en sådan tolkning stöd i
artikel 3, som säger att medlemsstaterna skall vidta alla nödvändiga åtgärder
för att säkerställa att leksaker endast kan släppas ut på marknaden om de
uppfyller de väsentliga säkerhetskraven. Detta skulle kunna innebära att en
medlemsstat får ingripa mot den näringsidkare i distributionskedjan - tillver-
kare eller importör, grossist eller detaljist - som bäst bedöms kunna uppfylla
ändamålet med ingripandet.

Man kan å andra sidan finna stöd för slutsatsen att det är den som först
överlåter leksaken på marknaden som är den person som ”släpper ut den”.
Vad som sägs i direktivet om systemet med kontroll av att en leksak stämmer
överens med säkerhetskraven och standard eller prototyp pekar i den rikt-
ningen.

Enligt artikel 8.1 a och 8.2 a måste en leksak förses med ett EG-märke
innan den släpps ut på marknaden. Med åsättandet av märket bekräftar till-
verkaren eller dennes representant inom gemenskapen, sägs det, att leksa-
ken överensstämmer med standarden eller prototypen. Tillverkaren eller
hans representant inom gemenskapen skall enligt artikel 8.1 b och 8.2 b hålla
viss information om förhållanden rörande själva produktionen tillgänglig för
kontroll. Det sägs vidare att, om varken tillverkaren eller hans auktoriserade
representant är representerad inom gemenskapen, informationsskyldighe-
ten ligger på ”den person som släpper ut leksaken på den gemensamma
marknaden”. Den mest rimliga innebörden av detta synes vara att det är den
person som inom gemenskapen först tar befattning med varan och överlåter
den som skall kunna uppvisa dokumentation om varans egenskaper och till-
komsthistoria.

Slutsats

Det är således i viss mån oklart vad uttrycket ”släppa ut på marknaden” inne-
bär. Det ligger emellertid bäst i linje med direktivets konsumentskyddande
syfte att uppfatta direktivet så att kraven på säkerhet m.m. gäller vid varje
tillhandahållande av en leksak på marknaden, oavsett i vilket led det sker.
Uttrycket ”släppa ut på marknaden” synes därmed - och i ljuset av den defi-
nition som finns i direktivet - väl svara mot ordet ”tillhandahålla” i produkt-
säkerhetslagen. Lagrådet har också instämt i denna bedömning.

Det kan tilläggas att man varken i Danmark eller Storbritannien i sin
lagstiftning använder ord som ordagrant motsvarar ”släppa ut på markna-
den”. I Storbritannien används således uttrycket ”supply”, som i detta sam-

manhang närmast torde kunna översättas med just tillhandahålla, medan Prop. 1992/93:111
man i Danmark använder det vidare begreppet ”markedsfpre”, dvs. mark-
nadsföra.

Med hänvisning till vad som har anförts föreslår vi att ordet ”tillhanda-
hålla” används i lagen om leksakers säkerhet som en motsvarighet till leks-
aksdirektivets uttryck ”släppa ut på marknaden”.

En näringsidkares tillhandahållande

Enligt promemorian skall en lag om leksakers säkerhet vara tillämplig en-
dast på sådana leksaker som tillhandahålls av en näringsidkare i hans rörelse.
Som närmare utvecklas i promemorian (s. 58) har denna avgränsning klart
stöd i direktivet. Även regeringen anser därför att den bör göras.

Uthyrning

Ordet ”tillhandahålla” avser överlåtelse och erbjudande om överlåtelse men
däremot inte uthyrning. I promemorian föreslås inte att uthyrning av leksa-
ker skall omfattas av lagen. Denna inställning har kritiserats av ett par re-
missinstanser med hänvisning bl.a. till att produktsäkerhetslagen är tillämp-
lig på varor som hyrs ut.

Även regeringen anser att det skulle vara lämpligt att göra en lag om leksa-
kers säkerhet tillämplig också på uthyrning. Såväl säkerhetsskäl som värdet
av att lagen överensstämmer med produktsäkerhetslagen talar för en sådan
lösning. Något uttryckligt stöd för att direktivet skulle vara tillämpligt även
på uthyrning får man emellertid inte i detta.

Uttrycket ”släppa ut på marknaden” används också i EG-direktivet
(89/686/EEG) om personlig skyddsutrustning. Industriförbundet har hänvi-
sat till att uttrycket i departementspromemorian (Ds 1992:64) Personlig
skyddsutrustning på konsumentområdet - en EG-anpassning till följd av
EES-avtalet har ansetts omfatta både överlåtelser och upplåtelser (s. 45 f.).

En jämförelse mellan direktiven visar emellertid att dessa, trots att de
båda är direktiv enligt den s.k. nya metoden (vilken har berörts tidigare i
avsnitt 1.2), skiljer sig från varandra i viktiga avseenden. I direktivet om per-
sonlig skyddsutrustning föreskrivs nämligen inte bara-som i leksaksdirekti-
vet - att en medlemsstat skall vidta åtgärder för att säkerställa att sådana
varor som omfattas av direktivet kan ”släppas ut på marknaden” endast om
de är ofarliga. I direktivet om personlig skyddsutrustning heter det nämligen
att varorna i fråga kan släppas ut på marknaden ”och tas i bruk” bara om de
är säkra. Det finns vidare en regel (artikel 2.3) om att en medlemsstat inte
får hindra att personlig skyddsutrustning som inte överensstämmer med di-
rektivet visas på mässor m.m., om bara ett anslag anger att det är så och
också ”förbjuder förvärv och/eller användning av den för vilket ändamål det
än må vara”.

Av vad som har sagts nu framgår inte att uttrycket ”släppa ut på markna-
den” har olika innebörd i direktiven, men däremot att direktivet om person-
lig skyddsutrustning inte kräver förbud bara mot att farlig skyddsutrustning
släpps ut på marknaden utan också mot att sådan används. I detta bör rimli-
gen ligga att farlig skyddsutrustning inte heller får hyras ut för användning.

Mot den bakgrunden och med hänsyn till den definition som finns i leks- Prop. 1992/93:111
aksdirektivet är vi inte beredda att nu föreslå att lagen om leksakers säkerhet
görs tillämplig på uthyrning av leksaker. Detta bör emellertid ha ringa prak-
tisk betydelse. I den mån leksaker alls hyrs ut, torde de i allmänhet ha förvär-
vats efter att ha ”tillhandahållits”. Med den tolkning som vi nyss har gjort av
leksaksdirektivet betyder det att leksakerna i fråga då också har varit under-
kastade direktivets krav i fråga om säkerhet m.m.

Sammanfattning

Sveriges anslutning till EES-avtalet innebär att leksaker skall få tillhandahål-
las bara om de uppfyller krav som föreskrivs i linje med leksaksdirektivet
och som avser skydd för hälsa och säkerhet, utformning samt märkning och
annan produktinformation, bl.a. sådan som skall ges för bestyrkande av att
säkerhetskraven är uppfyllda.

4.6 Produktsäkerhetslagen

Regeringens forslag: Produktsäkerhetslagen bör också i fortsätt-
ningen vara tillämplig på leksaker, men bara i fråga om risken för per-
sonskador. Leksaksdirektivet reglerar nämligen bara risker som berör
personlig hälsa och säkerhet, däremot inte risker för egendomsska-
dor.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens, se promemorian
s. 43 f.

Remissinstanserna: De flesta ansluter sig till förslaget eller lämnar det
utan erinran. Konsumentverket föreslår att produktsäkerhetslagen ändras så
att återkallelse kan ske inte bara som i dag hos brukarna. En tillverkare, im-
portör eller grossist måste också kunna åläggas att återkalla farliga leksaker
från ett senare led i distributionen.

Ett par remissinstanser pekar på risken att en skiftande tillämpning av sä-
kerhetsklausulen i olika länder kan leda till en snedvridning av konkurren-
sen. Kommerskollegium framhåller vikten av att säkerhetsklausulen tillgrips
restriktivt och att användningen av den utvecklas i harmoni med övriga län-
der på den gemensamma marknaden. SWEDAC framför synpunkter i linje
med dessa. Konkurrensverket ifrågasätter om en tillämpning av säkerhets-
klausulen i den omfattning som promemorian synes förutsätta är förenlig
med EES-avtalet.

Skälen for regeringens förslag

Direktivets säkerhetsklausul

Leksaksdirektivet uppställer inte bara krav på att de stater där det är tillämp-
ligt föreskriver om säkerhetskrav m.m. på leksaker som släpps ut på markna-
den. Direktivet innehåller också en s.k. säkerhetsklausul (artikel 7; jämför

avsnitt 2), som innebär att ett ingripande skall kunna göras i fråga om bl.a. Prop. 1992/93:111
sådana leksaker som redan har släppts ut på marknaden. Det gäller även om
leksakerna överensstämmer med säkerhetskraven och bär EG-märket. Ett
ingripande skall kunna ske om leksakerna i fråga ”sannolikt kan utgöra en
risk för konsumentens eller andra personers säkerhet och hälsa”. Staten i
fråga skall då vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkalla produkterna
eller för att förbjuda eller begränsa dem på marknaden. Staten skall omedel-
bart underrätta kommissionen. För EFTA-länderna kommer att gälla att de
skall underrätta motsvarande EFTA-organ.

Produktsäkerhetslagen

Som tidigare har redovisats (avsnitt 4.1) är produktsäkerhetslagen i dag till-
lämplig på leksaker som tillhandahålls i näringsverksamhet.

Produktsäkerhetslagen syftar till att motverka att farliga varor (och tjäns-
ter) orsakar skador på person eller egendom. Med farliga varor avses fram-
för allt sådana som är förenade med risker som antingen framstår som onö-
diga med hänsyn till möjliga skyddsåtgärder eller som är svåra att förutse för
brukarna.

Det kan erinras om att en näringsidkare kan åläggas att lämna säkerhetsin-
formation, förbjudas att tillhandahålla varor och tjänster (säljförbud), åläg-
gas att lämna varningsinformation och åläggas att återkalla varor och tjäns-
ter (återkallelse). Han kan också förbjudas att exportera varor (exportför-
bud).

Återkallelse i olika led

Enligt 8 § produktsäkerhetslagen skall i förekommande fall en återkallelse
av en farlig vara göras från ”dem som innehar varan för att bruka den”. Ett
åläggande om återkallelse kan således inte riktas mot en näringsidkare i ett
tidigare led. Konsumentverket anser att lagen bör ändras så att detta blir
möjligt.

Det kan konstateras att det av direktivet inte klart framgår hos vem en
återkallelse med stöd av säkerhetsklausulen skall kunna ske. I säkerhets-
klausulen (artikel 7.1) sägs att, i förekommande fall, en medlemsstat skali
”vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkalla produkterna eller för att för-
bjuda eller begränsa dem på marknaden”. I direktivets ingress uttalas att
medlemsstaten måste vidta åtgärder ”för att återkalla produkterna från
marknaden eller för att förbjuda att de släpps ut på marknaden”. Det finns
knappast anledning att anta att den möjlighet till återkallelse som produktsä-
kerhetslagen inrymmer är alltför begränsad i förhållande till vad direktivet
kräver. Det kan dock finnas skäl att längre fram, när större klarhet har nåtts
om direktivets innebörd i olika hänseenden, återkomma till denna fråga. Så
kan bli fallet exempelvis i samband med den översyn av produktsäkerhetsla-
gen som torde bli nödvändig när EG:s allmänna produktsäkerhetsdirektiv
väl har kommit att inrymmas i EES-avtalet.

Regeringen finner således att den möjlighet till återkallelse av farliga va-
ror som produktsäkerhetslagen erbjuder torde motsvara det krav som direk-

tivet ställer. Regeringen är inte heller beredd att på annan grund inom ramen Prop. 1992/93:111
för detta lagstiftningsärende aktualisera en utvidgning av produktsäkerhets-

lagen så att återkallelse kan ske hos en näringsidkare.

Tillämpningen av säkerhetsklausulen

Vad så gäller synpunkten att säkerhetsklausulen bör tillämpas restriktivt, vill
regeringen understryka att ett ingripande med stöd av produktsäkerhetsla-
gen givetvis bara aktualiseras när det finns tydliga tecken på att en vara har
en skade- eller hälsorisk. Det finns skäl att här erinra om vad föredragande
statsrådet anförde i denna fråga i prop. 1988/89:23 om produktsäkerhetslag.
Frågan gällde således när KO kunde förväntas väcka talan vid marknads-
domstolen. ”Jag utgår från”, anförde statsrådet, ”att konsumentombuds-
mannen inte väcker talan vid marknadsdomstolen om det inte finns klara
belägg för att den aktuella produkten är farlig” (s. 67). Mot bakgrund av vad
som sålunda uttalades vid produktsäkerhetslagens tillkomst och i ljuset av
marknadsdomstolens hittillsvarande praxis finns det ingen faktisk grund för
de farhågor om en alltför långtgående tillämpning av säkerhetsklausulen
som har framförts.

Men det finns samtidigt skäl att betona vikten av att säkerhetsklausulen
tillämpas på ett enhetligt sätt i medlemsländerna. Detta bör kunna tillförsäk-
ras genom väl utvecklade informations- och samrådsförfaranden mellan de
berörda staterna. Här kan erinras om att direktivet förutsätter att en med-
lemsstat som har vidtagit en åtgärd enligt säkerhetsklausulen omedelbart un-
derrättar EG-kommissionen om detta och om skälen till ingripandet (jfr av-
snitt 2 under rubriken ”Säkerhetsklausulen”) och att EG-kommissionen
skall inleda ett särskilt förfarande med anledning av underrättelsen. Vad som
sägs om EG-kommissionen gäller för EFTA-ländernas del EFTA:s övervak-
ningsorgan.

Produktsäkerhetslagen är tillämplig både på varor som kan orsaka person-
skador och sådana som kan ge upphov till egendomsskador. Direktivet
täcker däremot endast personliga hälso- och säkerhetsrisker. Det gäller
också säkerhetsklausulen. Mot bakgrund av att direktivet inte är ett s.k. mi-
nimidirektiv (som tillåter en medlemsstat att ha en högre skyddsnivå) för-
pliktar därför EES-avtalet Sverige att överta den skyddsnivå som uttrycks i
direktivet. Det bör därför av en lag om leksakers säkerhet framgå att pro-
duktsäkerhetslagen är tillämplig på leksaker som kan medföra risk för per-
sonskada.

Sammanfattningsvis kan således konstateras att produktsäkerhetslagen i
allt väsentligt synes inrymma de handlingsmöjligheter som säkerhetsklausu-
len i direktivet talar om. Den bör därför gälla vid sidan om den särskilda
lagen om leksakers säkerhet. Produktsäkerhetslagen skall, i linje med vad
som anges i direktivet, kunna tillämpas även i fråga om sådana varor som
uppfyller uppställda säkerhetskrav.

Mot bakgrund av principen om att ”speciallag bryter allmän lag” bör den
lag som föreslås här uppta en uttrycklig regel om att produktsäkerhetslagen
skall vara tillämplig vid sidan om den. Det bör tilläggas att de speciallagar
som har angivits i avsnitt 2.1 - vid sidan om produktsäkerhetslagen - också i

princip även i fortsättningen skall vara tillämpliga på leksaker. Detta torde Prop. 1992/93:111
däremot inte behöva framgå av lagtexten.

4.7 Ansvar m.m.

Regeringens förslag: Den som med uppsåt eller av oaktsamhet biyter
mot kraven på säkerhet och hälsa eller varuutformning eller märkning
och annan produktinformation skall kunna straffas med böter eller
fängelse.

Den som måste betala vite på grund av att han har överträtt ett för-
bud eller föreläggande enligt produktsäkerhetslagen skall dock inte
straffas enligt den nu föreslagna lagen för samma gärning.

Leksaker som har varit föremål för brott eller värdet av dem skall
förklaras förverkade.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens, se promemo-
rian s. 51 f.

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av samt-
liga remissinstanser.

Skälen för regeringens förslag: De åtgärder som leksaksdirektivet kräver
att de stater som omfattas av detta skall vidta när någon handlar i strid med
direktivet kan sammanfattas i ordet rättelse. En farlig leksak skall i förekom-
mande fall tas bort från marknaden (artikel 7.1), är det fel på en standard
skall detta meddelas vissa EG-organ för åtgärder med avseende på standar-
den (artikel 6 och artikel 7.1; ett EFTA-land skall underrätta motsvarande
organ inom EFTA) osv. Inga uttryckliga krav uppställs på att de berörda sta-
terna skall införa straffsanktioner gentemot näringsidkare som exempelvis
släpper ut farliga leksaker på marknaden. Det grundläggande kravet på sta-
terna i fråga är att ”vidta alla nödvändiga åtgärder” för att säkerställa att
leksaker endast kan släppas ut på marknaden om de uppfyller säkerhetskra-
ven (artikel 3 och bilaga 2 till direktivet).

Enligt regeringens mening behövs ansvarsbestämmelser för att säkerställa
direktivets avsedda resultat att i princip endast ofarliga leksaker tillhanda-
hålls. Det kan nämnas att sådana regler har införts i motsvarande lagstiftning
i bl.a. Danmark och Storbritannien. Den som bryter mot vad som har före-
skrivits i fråga om påverkan på hälsa och säkerhet, utformning - inbegripet
kontroll av överensstämmelse - eller märkning (bl.a. EG-märkningen) och
annan produktinformation bör därför kunna straffas efter medgivande av
tillsynsmyndigheten. Straff bör förutsätta uppsåt eller oaktsamhet. Straff-
skalan bör motsvara den som gäller för andra produktorienterade lagar,
nämligen böter eller fängelse i högst ett år. Det bör i lagen också anges att
ingen bör straffas i ringa fall.

En bestämmelse behövs också om att den som har överträtt ett vitesföre-
läggande eller vitesförbud enligt produktsäkerhetslagen inte skall dömas till
straff enligt lagen om leksakers säkerhet för den gärning som omfattas av
vitesföreläggandet eller förbudet.

I lagen bör även anges att en leksak som har varit föremål för brott eller Prop. 1992/93:111
värdet av den samt utbytet av brottet skall kunna förklaras förverkade.
Detta skall gälla utom om ett förverkande skulle leda till orimliga resultat.

4.8 Marknadsövervakning

Regeringens förslag: Tillsynsmyndigheten bör ha rätt att hos en nä-
ringsidkare få tillträde till utrymmen där leksaker förvaras. Den bör
också ha rätt att få de upplysningar, handlingar, varuprover och lik-
nande som behövs för tillsynen.

Regeringen eller, efter delegation av regeringen, tillsynsmyndighe-
ten bör ges rätt att meddela föreskrifter om kontrollen av att en leksak
uppfyller föreskrivna krav. De skall också kunna föreskriva att en nä-
ringsidkare skall betala kostnaderna för provtagning och undersök-
ning av prover.

Tillsynen skall utövas av den myndighet som regeringen bestäm-
mer.

Promemorians förslag avviker i viss mån från regeringens. Det innebär att
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall kunna med-
dela föreskrifter om tillträde till utrymmen med leksaker, rätt till upplys-
ningar och handlingar m.m. samt om betalning av kostnader för provtagning
och undersökning av prover.

Remissinstanserna: Förslaget till tillsynsregler tillstyrks eller lämnas utan
erinran av de flesta remissinstanserna. Konsumentverket framhåller att ett
vidgat internationellt utbyte av varor och tjänster kommer att innebära ökat
behov av övervakning, som kommer att ta i anspråk betydande resurser.
Några andra remissinstanser uttalar sig i samma riktning. SWEDAC konsta-
terar att övervakningen även skall innefatta en kontroll av de anmälda orga-
nens sätt att utföra sina uppgifter. Det kan därför inte komma i fråga att
överlåta på ett anmält organ att svara för marknadsövervakningen.

Sveriges Industriförbund anser att det är principiellt olämpligt att en myn-
dighet som skall meddela föreskrifter på området också skall utöva tillsynen.
Förbundet är kritiskt till att Konsumentverket ges rätt att meddela föreskrif-
ter enligt en lag om leksakers säkerhet, vilka kan ligga till grund för beslut
av marknadsdomstolen i ärenden om otillbörlig marknadsföring enligt 2 §
marknadsföringslagen och om s.k. säkerhetsinformation enligt 5 § produkt-
säkerhetslagen.

Konkurrensverket pekar på värdet av förebyggande verksamhet i form av
information. Mot bakgrund av att leksaksdirektivet förutsätter marknads-
kontroll genom stickprov, anser verket vidare att det är tveksamt om Konsu-
mentverkets granskning efter anmälan från t.ex. konsumenter kan anses ut-
göra sådan marknadsövervakning som avses i leksaksdirektivet. SEMCO
anser att tillsynsuppgifter skall läggas på ett opartiskt tredjepartsorgan.

Sveriges Industriförbund, Grossistförbundet Svensk Handel och Sveriges
Köpmannaförbund anser att en näringsidkare skall behöva betala ersättning

för provtagning bara om han inte har handlat enligt direktivet. Kommerskol-
legium anser att frågan om en avgiftsfinansiering av marknadskontrollen bör
utvecklas i samklang med övriga länder inom den gemensamma marknaden.

Skälen för regeringens förslag: Direktivet förutsätter att det utövas tillsyn
över marknaden. Detta ligger i kravet på att de berörda staterna skall ”vidta
alla nödvändiga åtgärder” för att säkerställa att bara säkra leksaker släpps
ut på marknaden (artikel 3). Även en tillämpning av säkerhetsklausulen (ar-
tikel 7.1) förutsätter tillsynsåtgärder.

Medlemsstaterna skall vidare vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa
att det tas stickprov på leksaker på marknaden för kontroll av att leksakerna
överensstämmer med direktivet (artikel 12.1 första stycket). Den myndighet
som har ansvaret för kontrollen skall på anmodan få tillträde till tillverk-
nings- eller lagerlokaler och tillgång till viss i direktivets artikel 8.1 b och 8.2
b närmare angiven information. Vidare skall myndigheten i fråga få anmoda
tillverkaren, hans auktoriserade representant eller den person som ansvarar
för att leksaken släpps ut på den gemensamma marknaden att lämna sådan
information.

Myndigheten skall också få välja ut ett provexemplar av leksaken och ta
det med sig för undersökning och provning (artikel 12.1 andra stycket).

Som tidigare har anförts (avsnitt 4.1) regleras leksakers säkerhet i dag av
produktsäkerhetslagen och viss speciallagstiftning. Tillsynen enligt produkt-
säkerhetslagen ligger, utom på specialreglerade områden, på Konsument-
verket.

Prop. 1992/93:111

Konsumentverkets tillsyn

Konsumentverket är central förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor.
Verket skall enligt sin instruktion (1990:1179) bl.a. utarbeta riktlinjer (dvs.
allmänna råd) för näringsidkarnas marknadsföring och utformning av varor,
tjänster och andra nyttigheter. Verket utövar i dag tillsyn enligt - förutom
produktsäkerhetslagen - bl.a. marknadsföringslagen, liksom över efterlev-
naden av verkets egna riktlinjer. Tillsynen enligt de specialförfattningar som
åsyftades nyss regleras i dessa.

Konsumentverket har hittills i sin marknadsbevakning prioriterat säker-
hetsfrågor. Som har anförts tidigare (avsnitt 4.1) har verket också behandlat
frågor om leksakers säkerhet, bl.a. genom att utfärda riktlinjer på området.

Direktivet förutsätter att de berörda länderna aktivt övervakar att de pro-
dukter som finns på marknaden uppfyller de krav som anges i direktivet. En
ordning som innebär att Konsumentverket är tillsynsmyndighet ligger väl i
linje med de uppgifter som Konsumentverket har redan i dag och den erfa-
renhet som verket således har på produktsäkerhetsområdet, inbegripet lek-
sakers säkerhet. De allra flesta remissinstanser som har uttalat sig i frågan
anser också att tillsynen bör ligga på Konsumentverket.

Föreskrifter och tillsyn

Sveriges Industriförbund har dock anfört principiella betänkligheter mot en
ordning med Konsumentverket som föreskrivande myndighet. Förbundet 33

3 Riksdagen 1992/93. I saml. Nr 111

anser inte att den myndighet som utfärdar föreskrifter också skall övervaka
deras efterlevnad och kunna åberopa dem som stöd för en talan i Marknads-
domstolen.

Förbundet ger samtidigt en klar bild av svårigheterna att finna en bättre
lösning än den som föreslås i promemorian, dvs. med Konsumentverket som
föreskrivande och tillsynsansvarig myndighet. Förbundet anser att den bästa
lösningen, i avvaktan på resultatet av den konsumentpolitiska översyn som
skall göras (se avsnitt 6), är att föreskrifterna utfärdas av regeringen.

Regeringen vill med anledning av dessa synpunkter inledningsvis erinra
om att en tillsynsordning av det slag som föreslås i promemorian redan finns
på konsumentområdet, nämligen i anknytning till prisinformationslagen
(1991:601). Liknande tillsynssystem, enligt vilka en myndighet som utfärdar
föreskrifter även utövar tillsyn, finns på flera andra områden, exempelvis -
i fråga om märkning och information - inom ramen för livsmedelslagen
(1971:511, omtryckt 1988:461, ändrad senast 1991:1687) och lagen om ke-
miska produkter. Det går därför knappast att resa några avgörande princi-
piella betänkligheter mot ett system där enligt en lag om leksakers säkerhet
Konsumentverket både får meddela förskrifter och utöva tillsyn.

Till detta kommer att föreskriftsrätten i praktiken i allt väsentligt styrs av
leksaksdirektivet. Meningen är ju att föreskrifterna i fråga om krav på säker-
het, utformning och information skall i detalj till svensk rätt överföra de pre-
ciserade regler som redan är fastställda i direktivet och till detta knutna har-
moniserade standarder (jfr. avsnitt 4.3). Även om föreskriftsrätten skulle
läggas på något annat organ än Konsumentverket, kunde föreskrifternas in-
nehåll inte bli väsentligen annorlunda än om den läggs på Konsumentverket.

Med hänvisning till vad vi har anfört nu anser vi således att ansvaret för
marknadsövervakningen, inbegripet rätten att meddela föreskrifter enligt la-
gen om leksakers säkerhet efter delegation från regeringen, bör ligga på
Konsumentverket. Det bör ankomma på regeringen att besluta om tillsyns-
myndighet.

Konsumentverket bör i tillsynsverksamheten samråda med de myndighe-
ter som med stöd av andra regler kan ha att befatta sig med frågor som rör
leksakers säkerhet.

Kostnader för provtagning m.m.

Enligt direktivet skall en tillverkare eller dennes auktoriserade representant
inom gemenskapen låta utföra en provning av produkten på egen bekostnad
i ett sådant fall då han inte håller sådan information tillgänglig för kontroll
som beskriver hur en leksak har tillverkats m.m. (sådan information som an-
ges i artikel 8.1 b och 8.2 b, se artikel 8.3). Som har nämnts tidigare i detta
avsnitt förutsätter direktivet bl.a. att det tas stickprov av leksaker. Tillsyns-
myndigheten skall ha tillträda till tillverknings- och lagerlokaler och ha rätt
att välja ut ett provexemplar och ta det med sig för undersökning och prov-
ning. Frågan om att låta en tillsynsmyndighet ta ut ersättning för kostnader
för provtagning och undersökning av prover berörs däremot inte i direktivet.
Det torde stå varje land fritt att besluta i detta hänseende.

Enligt 24 § fjärde stycket produktsäkerhetslagen får regeringen eller den

Prop. 1992/93:111

myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om skyldighet Prop. 1992/93:111
för en näringsidkare som har fått ett åläggande om säkerhetsinformation,
varningsinformation, återkallelse, säljförbud eller exportförbud att ersätta
tillsynsmyndigheten kostnader för provtagning och undersökning av prov.
En likartad bestämmelse finns i 16 § tredje stycket marknadsföringslagen.

I promemorian föreslås en liknande lösning, som dock är något mera
långtgående. Den innebär nämligen att en näringsidkare skulle kunna tänkas
bli skyldig att betala ersättning för provtagning även i ett fall då han inte har
handlat i strid mot lagen. Som har framgått förutsätter däremot ersättnings-
skyldigheten enligt produktsäkerhetslagen - liksom enligt marknadsförings-
lagen - att näringsidkaren i fråga först har förfarit så att ett åläggande eller
förbud har kommit att meddelas. Den föreslagna ordningen har kritiserats
av några remissinstanser, som anser att ersättningsskyldighet bara bör
komma i fråga när den berörde näringsidkaren har handlat lagstridigt.

Som senare kommer att redovisas närmare (avsnitt 4.8) har regeringen be-
slutat att en konsumentpolitisk översyn skall göras samt vidare givit i upp-
drag åt Styrelsen för teknisk ackreditering (SWEDAC) att utreda marknads-
övervakningen av produkter.

Enligt regeringen bör tillsynsmyndigheten ges rätt att ta ut ersättning för
kostnaderna för provtagning och undersökning av prover från den näringsid-
kare hos vilken provtagning görs. En sådan rätt bör i varje fall tills vidare -
och i avvaktan på resultatet av det utredningsarbete som har nämnts - gälla
när den som har tillhandahållit leksaken i fråga inte har uppfyllt de före-
skrivna kraven. Det bör ankomma på regeringen eller, efter regeringens be-
stämmande, tillsynsmyndigheten att meddela föreskrifter om skyldigheten
att betala sådana kostnader.

Tillsynens omfattning

Som tidigare har anförts åligger det enligt EG-direktivet en berörd stat att
stickprovsvis undersöka om produkterna på marknaden uppfyller angivna
krav.

En remissinstans har ifrågasatt om kravet på stickprovskontroller ger Kon-
sumentverket möjlighet att också pröva anmälningar från konsumenter. En-
ligt vår mening kan direktivet inte tolkas så att denna skyldighet utesluter att
tillsynen också kan innefatta åtgärder på grundval av anmälningar till Konsu-
mentverket. Det får anses ligga i linje med direktivets syfte att främja konsu-
mentskydd och fri rörlighet för varor att produkter som inte överensstämmer
med lagstiftningen - och direktivet - tas bort från marknaden. Det torde där-
vid knappast ha betydelse på vilket sätt verket har fått kännedom om före-
komsten av en sådan vara. Leksaksdirektivet bör således inte medföra att de

arbetsformer som används i dag vid tillsynen i princip behöver förändras i Prop. 1992/93:111
detta hänseende.

5 Farliga livsmedelsimitationer

5.1 Nuvarande reglering av farliga livsmedelsimitationer

Någon särskild lagstiftning om livsmedelsimititationer finns inte i Sverige.
Det finns således inte något generellt förbud att tillhandahålla farliga så-
dana. Om en vara som liknar ett livsmedel marknadsförs så att konsumenten
kan förväxla den med ett livsmedel, kan marknadsföringen vara otillbörlig
enligt 2 § marknadsföringslagen (1975:1418, senast ändrad 1988:1605) och
förbjudas. Om det är fråga om en vara som kan orsaka skada, kanske just
på grund av förväxlingsrisken, kan ett ingripande mot den göras med stöd av
produktsäkerhetslagen (avsnitt 4.1). Den speciallagstiftning som har nämnts
tidigare i samband med leksaker (avsnitt 4.1) kan också vara tillämplig på
livsmedelsimitationer.

5.2 Behovet av anpassning. Lagstiftningstekniken m.m.

Regeringens förslag: Regler om förbud mot farliga livsmedelsimitatio-
ner bör tas in i en särskild lag, som kompletterar produktsäkerhetsla-
gen. Med farliga livsmedelsimitationer avses varor som på grund av
sitt utseende eller sin storlek, lukt, förpackning eller märkning kan
förväxlas med livsmedel, särskilt av barn, och därmed orsaka person-
skador. Inte bara försäljning och export utan också tillverkning och
import av sådana imitationer skall kunna förbjudas.

Promemorians förslag: Också i promemorian anses att det finns behov av
lagstiftning för att anpassa imitationsdirektivet till svensk rätt. Där föreslås
en särskild lag mot farliga livsmedelsimitationer, uppbyggd enligt mönster
från förslaget till lag mot farliga leksaker. Lagen föreslås innehålla ett straff-
sanktionerat förbud mot import, tillverkning, export och tillhandahållande
av farliga livsmedelsimitationer. I övrigt innehåller lagen bemyndiganden i
fråga om tillsyn m.m. Det föreslås också att produktsäkerhetslagen skall
vara tillämplig på farliga livsmedelsimitationer.

Remissinstanserna: Den helt övervägande delen av remissinstanserna till-
styrker eller lämnar förslaget till lag om farliga livsmedelsimitationer utan
erinran. Grossistförbundet Svensk Handel och Kooperativa Förbundet ifrå-
gasätter om inte syftet med direktivet om farliga livsmedelsimitationer redan
uppnås med produktsäkerhetslagen. Sveriges Köpmannaförbund och Sveri-
ges Leksakshandlares Riksförbund är tveksamma till att det stiftas en sär-
skild lag för en så begränsad fråga, och anser att antalet lagar med anledning
av EES-avtalet måste begränsas för att underlätta för företagen att skaffa sig
överblick över EES-avtalet.

Kommerskollegium anser att kopplingen till EES-avtalet och dess syfte

bör framgå av författningstexten. Sveriges Industriförbund och ytterligare
några remissinstanser uttalar sig i samma riktning.

Skälen för regeringens förslag: Direktivet om farliga livsmedelsimitationer
har en mindre räckvidd än direktivet om leksakers säkerhet. Det framgår av
den beskrivning som har gjorts tidigare (avsnitt 3). Dess innebörd är sam-
manfattningsvis ett åläggande för de stater som berörs av direktivet att vidta
alla nödvändiga åtgärder för att förbjuda marknadsföring m.m. av farliga
livsmedelsimitationer. Det åligger också staterna i fråga att utöva kontroll
på marknaden, liksom att - såvitt gäller EG-länderna - underrätta EG-kom-
missionen när de vidtar åtgärder enligt direktivet. Direktivet har samma syf-
ten som det om leksakers säkerhet, dvs. ett konsumentpolitiskt - att skydda
konsumenterna från skaderisker - och ett handelspolitiskt - att genom en-
hetliga regler främja konkurrens på lika villkor och därmed en fri rörlighet
av varor.

Prop. 1992/93:111

Behovet av anpassning

Ett par remissinstanser har ifrågasatt behovet av en särskild lag om farliga
livsmedelsimitationer med hänvisning till produktsäkerhetslagen.

Vi erinrar om att en jämförelse mellan leksaksdirektivet och produktsä-
kerhetslagen ger vid handen att det resultat som direktivet skall ge inte till
fullo uppnås med produktsäkerhetslagen (se avsnitt 4.2). Den avgörande
skillnaden dem emellan är att direktivet uppställer ett kategoriskt förbud
mot att farliga varor säljs osv. Produktsäkerhetslagen däremot ställer inte
upp något sådant förbud utan är den rättsliga grunden för meddelande av
förbud.

En första fråga är då hur EG-direktivet om farliga livsmedelsimitationer,
dvs. närmast dess artikel 2, skall tolkas. Där sägs att medlemsstaterna ”skall
vidta alla nödvändiga åtgärder för att förbjuda marknadsföring, import och
antingen tillverkning eller export av de produkter som omfattas av detta di-
rektiv”.

Av intresse är också artikel 3, som säger att medlemsstaterna skall för-
säkra sig om att produkter kontrolleras för att fastställa att ingen produkt
som faller inom ramen för direktivet marknadsförs. De skall också vidta alla
nödvändiga åtgärder för att försäkra sig om att de behöriga myndigheterna
återkallar eller föranstaltar om ett återkallande från marknaden av varje
produkt som täcks av direktivet.

Man kan då fråga sig om detta innebär att en medlemsstat skall införa för-
bud mot marknadsföring m.m. av farliga livsmedelsimitationer och inte en-
dast en möjlighet att meddela förbud. Svaret på frågan synes framgå av arti-
kel 4 i direktivet. Där sägs att, om en stat ”vidtar en speciell åtgärd enligt
artikel 2 och 3” (exempelvis förbjuder marknadsföring av eller återkallar en
vara) ”skall den underrätta kommissionen om detta. Medlemsstaten skall bi-
foga en beskrivning av produkten och skälet till beslutet”. Något kategoriskt
förbud mot marknadsföring osv. av farliga livsmedelsimitationer synes såle-
des inte krävas, endast ett system som gör det möjligt att få till stånd ett så-
dant förbud i det enskilda fallet. Det systemet utgörs i Sverige av produktsä-
kerhetslagen. 37

Produktsäkerhetslagens begränsningar

Emellertid uppnås direktivets syfte inte helt med produktsäkerhetslagen i
dess nuvarande utformning. Medan förbud mot försäljning och export kan
meddelas med stöd av produktsäkerhetslagen, kan så inte ske i fråga om im-
port och tillverkning. Som har framgått inryms även dessa förbudsformer i
direktivet. Särskilda regler om farliga livsmedelsimitationer måste därför in-
föras.

Den lagtekniska lösningen

Ett spörsmål som då inställer sig är hur detta lagtekniskt skall lösas. Frågan
är således om en särskild straffsanktionerad fullmaktslag av det slag som fö-
reslås i promemorian bör införas eller om man i stället skall göra en påbygg-
nad av produktsäkerhetslagen eller välja en tredje modell.

Som vi har sett är leksaksdirektivet utformat så att konsumentskydd och
konkurrensneutralitet skall uppnås genom att leksaker får säljas bara om de
uppfyller vissa närmare angivna säkerhetskrav samt motsvarar standarder
eller godkända prototyper.

Imitationsdirektivet har en annan utformning. Det kräver att vaije med-
lemsstat förbjuder tillverkning och import osv. av produkter som kan förväx-
las med livsmedel och därmed ge upphov till skador. Imitationsdirektivet
hänvisar till skillnad från leksaksdirektivet inte till några särskilda säkerhets-
normer. Detta synes innebära att det i praktiken överlåts åt varje berörd stat
att i viss mån själv avgöra när en livsmedelsimitation är så farlig att mark-
nadsföringen - liksom förstadierna tillverkning eller import - av den bör för-
bjudas. En annan sak är att direktivet längre fram kan tänkas komma att få
en mera precis innebörd genom avgöranden av behöriga organ inom EG och
EFTA.

Mot den nämnda bakgrunden ter det sig av flera skäl naturligt att lagtek-
niskt knyta an till produktsäkerhetslagen. Denna lag är således redan i dag i
princip tillämplig på farliga livsmedelsimitationer. I förarbetena till lagen
och i rättspraxis har vissa principer för riskprövningen slagits fast. Med de
förbehåll som nyss gjordes bör detta kunna ge både berörda näringsidkare
och de rättstillämpande organen ledning för bedömningen av vilka livsme-
delsimitationer som bör kunna godtas, liksom vilka som bör omfattas av ett
ingripande. Produktsäkerhetslagen innehåller vidare regler om tillsyn m.m.,
som gör det onödigt att införa särskilda regler om detta. En ytterligare fördel
med att knyta an till produktsäkerhetslagen ligger i att prövningen enligt
denna lag ytterst ankommer på Marknadsdomstolen. Genom att den dom-
stolen också har ansvar för prövningen av konkurrensärenden, kan en lämp-
lig avvägning göras av de olika syften som bär upp en lag om farliga livsme-
delsimitationer.

Frågan är då om de särskilda reglerna om farliga livsmedelsimitationer
som bör föras in i svensk rätt skall tas in i produktsäkerhetslagen eller i en
särskild lag.

Mot en lösning av det förstnämnda slaget talar samma skäl som tidigare
har anförts mot att föra in bestämmelser om leksakers säkerhet i produktsä-
kerhetslagen (avsnitt 4.3).

Prop. 1992/93:111

Två remissinstanser ställer sig tveksamma till att det stiftas en särskild lag
för en så begränsad fråga. Enligt dem bör reglerna i stället införas i närlig-
gande lagstiftning så att man undviker ett alltför stort antal speciallagar. Re-
missinstanserna hänvisar i sammanhanget till önskemålet att företagens
överblick över EES-avtalets rättsakter underlättas.

För vår del anser vi att det är svårt att finna någon existerande lagstiftning
som passar att hysa reglerna om farliga livsmedelsimitationer. Även om så-
dana produkter kanske ofta kan hänföras till leksaker, behöver detta inte
alltid vara fallet, något som också har framkommit under remissbehand-
lingen. Det ter sig därför inte lämpligt att ta in reglerna i den lag om leksa-
kers säkerhet som regeringen här föreslår. Mot bakgrund av vad som har
anförts nu bör de nödvändiga bestämmelserna om farliga livsmedelsimitatio-
ner tas in i en särskild lag.

Denna lag bör, av skäl som har utvecklats tidigare (avsnitt 4.3), innehålla
en hänvisning till EES-avtalet. Med farliga livsmedelsimitationer bör avses
sådana varor som på grund av sitt utseende eller sin storlek, lukt, förpack-
ning eller märkning kan förväxlas med livsmedel, särskilt av barn.

Vidare bör av lagen framgå att produktsäkerhetslagen är tillämplig på far-
liga livsmedelsimitationer, med tillägget att även tillverknings- och import-
förbud kan meddelas i fråga om sådana imitationer.

Lagen bör heta ”Lag om farliga livsmedelsimitationer”.

Prop. 1992/93:111

6 Kostnader och resursbehov

Regeringens bedömning: Det är inte möjligt att närmare beräkna de
sammantagna kostnadseffekterna av den föreslagna lagstiftningen.
Det är dock sannolikt att näringsidkare som berörs belastas med vissa
kostnader.

Konsumentverkets nya uppgifter på området för leksakers säkerhet
och farliga livsmedelsimitationer bör, i varje fall övergångsvis, kunna
klaras av genom en omfördelning av tillgängliga resurser.

De kostnader som kan uppstå för domstolarna måste anses försum-
bara.

Promemorians bedömning: Vad avser kostnaderna för tillsynen överens-
stämmer promemorian med vår bedömning, se promemorian s. 54 f. I pro-
memorian behandlas inte kostnadseffekterna för berörda näringsidkare eller
domstolar.

Remissinstanserna: Konsumentverket framhåller att en intensivare mark-
nadsbevakning kommer att ta betydande resurser i anspråk. I övrigt hänvisar
verket till vad man har anfört i en tidigare skrivelse i frågan till Civildeparte-
mentet.

Skälen för regeringens bedömning: Den föreslagna lagstiftningen kommer
med all sannolikhet att belasta de näringsidkare som berörs med vissa kost-
nader för bl.a. certifiering och kontroll samt informationsåtgärder i linje 39

med vad som föreskrivs i leksaksdirektivet.

Mot de kostnader som lagstiftningen således kan medföra står den nytta
som ligger i att produktsäkerheten ökar och att konsumenterna därigenom
får ökad trygghet. Till detta kommer att kostnaderna blir en oundviklig följd
av Sveriges skyldighet att, enligt EES-avtalet, överföra leksaksdirektivet till
svensk rätt. Samtidigt medför införandet av EG-reglerna i Sverige att
svenska tillverkare av leksaker får möjlighet att på den europeiska markna-
den konkurrera med utländska tillverkare på lika villkor. Det torde inte
kunna uteslutas att detta kan kompensera branschen ekonomiskt för de
ökade kostnaderna.

Även tillsynen över lagens efterlevnad kommer att dra kostnader. I en
skrivelse till regeringen i mars 1992 har Konsumentverket angående föränd-
ringar i verkets marknadsbevakning med anledning av EES-avtalet sökt
ange behovet av resurser. Enligt Konsumentverket kräver EES-avtalet en
intensifierad marknadsbevakning på de flesta områden. Resursförstärk-
ningar krävs främst på central nivå. Verket gör där bedömningen att ett till-
skott om cirka 3,5 mkr behövs. Konsumentverket har emellertid inte ansett
det möjligt att för närvarande göra någon defintiv resurs- och kostnadsbe-
räkning av den intensifierade marknadsbevakningen som för verkets del kan
bli en följd av EES-avtalet.

Regeringen har under våren 1992 bemyndigat chefen för Civildeparte-
mentet att tillkalla en kommitté med uppdrag att göra en konsumentpolitisk
översyn (dir. 1992:63). I kommitténs uppdrag ingår bl.a. att undersöka hur
marknadsövervakningen på konsumentområdet med anledning av EES-av-
talet bör organiseras samt vilka finansieringsbehov och finansieringsalterna-
tiv som föreligger. Det kan tilläggas att regeringen under hösten 1992 vidare
uppdragit åt SWEDAC att utreda frågor om marknadsövervakning av pro-
dukter med anledning av EES-avtalet. I uppdraget ingår att göra en översikt-
lig bedömning av behovet av resursinsatser för marknadsövervakning och att
beskriva de finansieringssystem som finns.

I avvaktan på resultatet av det utredningsarbete som har redovisats nu bör
Konsumentverkets nya uppgifter i fråga om leksakers säkerhet tills vidare
kunna klaras av genom en omfördelning av tillgängliga resurser. De nya reg-
lerna om farliga livsmedelsimitationer torde knappast alls påverka verkets
resursbehov.

Konsumentverket kan som tillsynsmyndighet komma att drabbas av sär-
skilda kostnader för provtagning. Som vi tidigare har berört (avsnitt 4.8) bör
verket bl.a. ges rätt att ta ut ersättning för kostnaderna från näringsidkare
som inte har uppfyllt de föreskrivna kraven.

En fråga som också bör tas upp i detta sammanhang är eventuella kost-
nadskonsekvenser för bl.a. åklagarväsendet och domstolarna. Som har an-
förts i avsnitt 4.7 bör en näringsidkare som uppsåtligen eller av oaktsamhet
bryter mot föreskrivna krav på säkerhet och hälsa m.m. kunna straffas. Om-
fattningen av nya brottmål, liksom besvärsmål, med anledning av en ny lag
om leksakers säkerhet kan förväntas bli synnerligen liten. Det finns inte hel-
ler anledning att anta att antalet ärenden rörande farliga leksaker som prö-
vas med stöd av produktsäkerhetslagen kommer att öka genom den nya lag-
stiftningen. De kostnader som kan uppstå för rättsväsendet måste därför be-
traktas som försumbara.

Prop. 1992/93:111

7 Ikraftträdande

Prop. 1992/93:111

Regeringens förslag: Lagarna om leksakers säkerhet och farliga livs-
medelsimitationer bör träda i kraft den dag som regeringen bestäm-
mer.

Promemorians förslag överensstämmer i sak med mitt förslag, se prome-
morian s. 84.

Remissinstanserna: Sveriges Köpmannaförbund och Sveriges Leksaks-
handlares Riksförbund anser att lagen om leksakers säkerhet bör träda i
kraft tidigast ett år efter EES-avtalets ikraftträdande. Skälet är behovet av
informationsinsatser gentemot medlemsföretagen och efterföljande anpass-
ning.

Skälen för regeringens förslag: Sveriges åtagande enligt EES-avtalet inne-
bär att bl.a. leksaksdirektivet skall införlivas i svensk rätt med verkan från
den tidpunkt då avtalet träder i kraft. Det är ännu oklart när detta kommer
att ske. Det bör därför ankomma på regeringen att besluta om när lagarna
skall träda i kraft.

Någon särskild övergångsreglering till lagarna torde inte behövas. Där-
emot kan det finnas anledning att överväga övergångsbestämmelser till rege-
ringens och Konsumentverkets föreskrifter.

8 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad regeringen nu har anfört har inom Civildepartementet
upprättats förslag till

l.lag om leksakers säkerhet,

2.1ag om farliga livsmedelsimitationer.

9 Specialmotivering

9.1 Förslaget till lag om leksakers säkerhet

I lagen om leksakers säkerhet slås de grundläggande förutsättningarna fast
för att varor som är att anse som leksaker i lagens mening skall få tillhanda-
hållas. Lagen innehåller också en bestämmelse om produktsäkerhetslagens
tillämplighet och om tillsynsmyndighetens rätt till upplysningar m.m. Det
finns också bestämmelser om ansvar och överklagande. I övrigt utgörs be-
stämmelserna av bemyndiganden. Lagen om leksakers säkerhet är indelad i
sex olika avsnitt med särskilda rubriker.

Lagens tillämpningsområde m.m.

1 § Föreskrifterna i denna lag meddelas till uppfyllande av Sveriges förplik-
telser enligt avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

Lagen syftar till att införliva EES-avtalet med svensk rätt i fråga om det i Prop. 1992/93:111
avtalet intagna direktivet om leksakers säkerhet. Av paragrafen framgår att
lagen har till syfte att uppfylla Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet. Bak-
grunden till detta är bl.a. att en tillämpning av den s.k. lagvalsregeln i 5 § i
förslaget till EES-lagen kan komma att aktualiseras (jfr prop. 1991/92:170
del 1, avsnitt 14.2 och 16.5; s. 136 respektive 186). Utformningen av lagför-
slaget i denna del ligger också i linje med vad Lagrådet har anfört.

Direktivet om leksakers säkerhet har - inom ramen för EES-avtalet - till
syfte att dels skydda konsumenten från farliga leksaker, dels främja den fria
rörligheten av varor inom EES. Även detta blir genom hänvisningen till
EES-avtalet lagens ändamål, även om det inte uttryckligen anges i lagen.

2 § Lagen gäller leksaker som är utformade för eller annars klart avsedda att
användas av barn under 14 år.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om att lagen inte skall gälla vissa varor som skulle kunna hän-
föras till sådana leksaker som avses i första stycket.

Paragrafens första stycke motsvarar delvis 2 § i promemorians lagförslag.

Andra stycket motsvarar, med viss lagteknisk förändring, 3 § andra stycket

i promenorians lagförslag.

Av första stycket framgår lagens tillämpningsområde. Lagen gäller leksa-
ker som är utformade för eller annars klart avsedda att användas av barn
under 14 år.

Beträffande vissa leksaker, exempelvis dockor och skallror, torde det ofta
stå alldeles klart att de är avsedda för barn under 14 år. I fråga om andra
kan det i praktiken vara mera osäkert, t.ex. då det gäller mer eller mindre
avancerade modellbyggsatser eller dataspel. Ofta torde dock den som tillver-
kar eller säljer leksaker ha en god uppfattning om i vilka åldrar barn använ-
der hans produkter. Det är inte ovanligt att denna uppfattning anges på lek-
saken eller dess förpackning.

Leksaksdirektivet är inte tillämpligt på alla slags varor som i och för sig
skulle kunna tänkas vara leksaker i direktivets mening. I artikel 1.2 sägs såle-
des att produkterna i bilaga 1 till direktivet inte skall betraktas som leksaker
i direktivets mening. Exempel på produkter som tas upp på listan har givits
tidigare i avsnitt 2 (under rubriken ”Omfattning”).

Syftet med bestämmelsen i andra stycket är att göra det möjligt för rege-
ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva om
samma undantag från lagens tillämpningsområde som sålunda gäller från di-
rektivets. Förslaget i denna del ansluter till vad Lagrådet har föreslagit.

Krav på leksaker

3 § En näringsidkare får tillhandahålla leksaker bara om de uppfyller sådana
krav som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen be-
stämmer och som avser

1. skydd för hälsa och säkerhet,

2. utformning,

3. märkning och annan produktinformation.

Paragrafen motsvarar 3 § första stycket i promemorians lagförslag.

Som har framgått av avsnitt 2 tar leksaksdirektivet sikte på att förhindra Prop. 1992/93:111
att farliga leksaker ”släpps ut på marknaden”, liksom att en medlemsstat
uppställer hinder mot att leksaker som uppfyller kraven i direktivet ”släpps
ut på marknaden” (se artikel 2, 3 och 4). Enligt artikel 2.3 avses med ut-
trycket ”släppa ut på marknaden” både försäljning och gratisutdelning.

I 3 § sägs att en näringsidkare får tillhandahålla leksaker bara under vissa
angivna förutsättningar. Av detta framgår att lagen bara är tillämplig på ett
kommersiellt tillhandahållande, dvs. när en näringsidkare tillhandahåller
leksaker inom ramen för sin näringsverksamhet. Begreppet näringsidkare
har samma innebörd här som det överlag har inom marknads- och konsu-
menträtten (se prop. 1988/89:12 s. 76 med hänvisningar).

Ordet tillhandahålla är avsett att ha samma innebörd som uttrycket
”släppa ut på marknaden” i leksaksdirektivet. Det har också samma inne-
börd som i produktsäkerhetslagen. Det torde i praktiken främst avse försälj-
ningserbjudanden, men det täcker också erbjudanden om överlåtelser av an-
nat slag, t.ex. gratisutdelningar. Liksom enligt produktsäkerhetslagen inne-
fattar ordet däremot inte erbjudande om och upplåtelse av nyttjanderätt.
Till skillnad från den lagen (jfr 2 § produktsäkerhetslagen) är lagen om leksa-
kers säkerhet inte tillämplig på ett sådant erbjudande eller en sådan upplå-
telse. Skälet till detta har utvecklats i avsnitt 4.5.

I paragrafen anges inte någon särskild mottagarkrets. Innebörden av detta
är att ett kommersiellt tillhandahållande i varje distributionsled omfattas av
lagen. Den tar alltså inte sikte endast på en näringsidkares tillhandahållande
av en leksak till konsument. Även en tillverkares eller importörs tillhanda-
hållande av en leksak till en annan näringsidkare, exempelvis en grossist el-
ler en detaljist, omfattas av lagen.

Leksaksdirektivet innebär att leksaker får släppas ut på marknaden bara
om de inte innebär risk för användarens eller någon annan persons säkerhet
och hälsa när de används på avsett eller förutsebart sätt med tanke på barns
normala beteende (artikel 2.1). En leksak skall, i det skick den har när den
släpps ut på marknaden, uppfylla de hälso- och säkerhetskrav som anges i
bilaga 2 till direktivet.

I paragrafen anges att en leksak måste uppfylla vissa grundläggande förut-
sättningar för att få tillhandahållas. Den måste således uppfylla vissa krav
i fråga skydd för hälsa och säkerhet, utformning samt märkning och annan
produktionformation. Av lagen framgår inte vilka krav som en leksak i det
enskilda fallet skall uppfylla i de hänseenden som har angivits nu. Bestäm-
melsen innefattar ett bemyndigande till regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om detta. Paragrafen är av-
sedd att utgöra rättslig grund för utfärdandet av föreskrifter som bl.a. anger
de säkerhetskrav som uttrycks i den nyss nämnda bilagan till direktivet.

I punkt 1 finns bemyndigandet att meddela föreskrifter om de krav som
skall vara uppfyllda i säkerhetshänseende och som går under beteckningen
”väsentliga säkerhetskrav” i direktivet.

Med stöd av punkt 2 kan sådana föreskrifter meddelas som behövs för att
säkerställa att de leksaker som tillhandahålls är utformade på ett sätt som
krävs för att de väsentliga säkerhetskraven skall vara uppfyllda. Föreskrifts-
rätten är inte begränsad till att avse krav på sådan överensstämmelse utan

kan också gälla iaktagandet av sådana provnings- och kontrollförfaranden Prop. 1992/93:111
som behövs för att fastställa att leksakerna och de ämnen som ingår i dem
överensstämmer med standarder och prototyper.

Punkt 3 innehåller bemyndigandet att meddela föreskrifter om märkning
och annan produktinformation som behövs för att förhindra att leksaker som
tillhandahålls ger upphov till personskador. Det blir här närmast fråga om
föreskrifter som omfattar sådan information som anges i bilaga 4 till leksaks-
direktivet. Vidare ger bestämmelsen stöd för föreskrifter om sådan informa-
tion som en tillverkare eller hans representant inom gemenskapen (EES)
skall göra tillgänglig för kontroll enligt artikel 8 i direktivet. Slutligen avser
bemyndigandet föreskrifter om EG-märkningen.

Tillsyn

4 § Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter som har med-
delats med stöd av lagen eller av ett bemyndigande enligt den utövas av den
myndighet som regeringen bestämmer.

Paragrafen saknar motsvarighet i promemorian.

Som tidigare har framhållits (avsnitt 4.8) förutsätter leksaksdirektivet att
det utövas tillsyn av att direktivets krav på säkerhet m.m. efterlevs. Av 4 §
framgår att tillsynen utövas av den myndighet som regeringen bestämmer.
Det är alltså regeringen som avgör vilken myndighet som skall vara tillsyns-
myndighet.

5 § En näringsidkare är skyldig att på anmaning av tillsynsmyndigheten

1. lämna tillsynsmyndigheten tillträde till utrymmen där leksaker förvaras,

2. lämna de upplysningar, handlingar, varuprover och liknande som be-
hövs för tillsynen.

Om en anmaning enligt första stycket inte följs, får tillsynsmyndigheten
förelägga näringsidkaren att fullgöra sin skyldighet. Ett sådant föreläggande
får förenas med vite.

Paragrafen motsvarar, med vissa ändringar, närmast 4 § första stycket 1 och
2 i promemorians förslag.

Som har utvecklats i avsnitt 4.8 förutsätter direktivet att det utövas tillsyn
över marknaden för leksaker. De berörda staterna skall ”vidta alla nödvän-
diga åtgärder” för att säkerställa att bara säkra leksaker släpps ut på markna-
den (artikel 3). Även en tillämpning av säkerhetsklausulen (artikel 7.1) för-
utsätter tillsynsåtgärder.

Vidare skall de berörda staterna enligt leksaksdirektivet vidta nödvändiga
åtgärder för att säkerställa att det tas stickprov på leksaker på marknaden
för kontroll av att leksakerna överensstämmer med direktivet (artikel 12.1
första stycket). Den myndighet som har ansvaret för kontrollen skall på an-
modan få tillträde till tillverknings- eller lagerlokaler och tillgång till viss i
direktivets artikel 8.1 b och 8.2 b närmare angiven information. Vidare skall
myndigheten i fråga få anmoda tillverkaren, hans auktoriserade represen-
tant eller den person som ansvarar för att leksaken släpps ut på den gemen-
samma marknaden att lämna sådan information. Myndigheten skall också få
välja ut ett provexemplar av leksaken och ta det med sig för undersökning
och provning (artikel 12.1 andra stycket).

Paragrafen gör det möjligt för tillsynsmyndigheten att fullgöra sådana till- Prop. 1992/93:111
synsuppgifter som direktivet förutsätter.

Första stycket

I punkt 1 föreskrivs att en näringsidkare är skyldig att på anmaning lämna
tillsynsmyndigheten tillträde till utrymmen där leksaker förvaras. Bestäm-
melsen gör det möjligt för tillsynsmyndigheten att bl.a. kontrollera att leksa-
kerna utformas i enlighet med sådan information som näringsidkaren kan ha
lämnat om tillverkningen (jfr artikel 8.1 b och 8.2 b i direktivet). Bestämmel-
sen gör det också möjligt för tillsynsmyndigheten att komma in i de lokaler
där leksaker tillverkas för att där ta prover, liksom till lagerlokaler.

Punkt 2 ålägger en näringsidkare att på anmaning lämna tillsynsmyndighe-
ten upplysningar, handlingar, varuprover och liknande (exempelvis prototy-
per eller modeller av en leksak) som behövs för tillsynen.

Andra stycket

Om en anmaning till en näringsidkare att lämna tillträde till utrymmen där
leksaker förvaras inte följs, får tillsynsmyndigheten förelägga näringsidka-
ren vid vite att fullgöra sin skyldighet. Detsamma gäller om han underlåter
att lämna upplysningar m.m. enligt första stycket 2. Den föreslagna bestäm-
melsen har tillkommit med anledning av Lagrådets synpunkter.

Att ett beslut som tillsynsmyndigheten fattar i ett enskilt fall med stöd av

5 § kan överklagas framgår av 12 §.

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om

1. kontroll av att en leksak uppfyller sådana krav som har föreskrivits med
stöd av 3 §,

2. skyldighet för näringsidkare att betala kostnader för provtagning och
undersökning av prover.

Paragrafen motsvarar 4 § första stycket 3 och andra stycket promemorians
förslag.

Leksaksdirektivet förutsätter (artikel 5.1 samt artikel 8.1 a och 8.2a) att
vaije leksak som släpps ut på marknaden överensstämmer med en godtagen
standard eller med en godkänd prototyp. Av artikel 8.2 a framgår att proto-
typen skall godkännas av ett ”godkänt kontrollorgan” (dvs. ett anmält or-
gan) efter ett i artikel 10 närmare angivet förfarande. Av artikel 9.1 framgår
att ett kontrollorgan med behörighet att godkänna prototyper måste upp-
fylla vissa i bilaga 3 till direktivet närmare angivna minimikrav. När en proto-
typ vid en prövning av ett anmält organ har visat sig uppfylla tillräckliga krav
på säkerhet (som anges i artikel 3 med hänvisning till bilaga 2), skall kon-
trollorganet utfärda ett s.k. typgodkännandebevis (artikel 10.4).

Ett syfte med punkt 1 är att möjliggöra för regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer att meddela de föreskrifter som är nödvändiga
för att uppfylla leksaksdirektivets krav på provning och kontroll.

1 leksaksdirektivet regleras inte möjligheten för en medlemsstat att låta en
näringsidkare betala ersättning för kostnader för provtagning och undersök-

ning av prover. Det torde stå varje land fritt att besluta i detta hänseende. Prop. 1992/93:111
Enligt 24 § fjärde stycket produktsäkerhetslagen får regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om skyldighet
för en näringsidkare som har fått ett åläggande om säkerhetsinformation,
varningsinformation, återkallelse, säljförbud eller exportförbud att ersätta
tillsynsmyndigheten kostnader för provtagning och undersökning av prov.

En likartad bestämmelse finns i 16 § tredje stycket marknadsföringslagen.

Som har anförts i avsnitt 4.8 bör det finnas möjlighet att ta ut kostnader för
provtagning m.m. av en näringsidkare även enligt lagen om leksakers säker-
het. Punkt 2 utgör rättsligt underlag för föreskrifter på området.

Produktsäkerhetslagens tillämplighet

7 § Produktsäkerhetslagen (1988:1604) skall tillämpas på leksaker som kan
medföra risk för personskada.

Detta gäller även om leksakerna uppfyller sådana krav som har föreskri-
vits med stöd av 3 §.

Paragrafen motsvarar 5 § i promemorians förslag med en viss mindre redak-
tionell ändring.

Enligt leksaksdirektivet skall en medlemsstat som konstaterar att leksaker
som bär EG-märket och som används på avsett sätt ”sannolikt kan utgöra en
risk för konsumenters eller andra personers säkerhet och hälsa”, vidta alla
nödvändiga åtgärder för att återkalla produkterna eller för att förbjuda eller
begränsa dem på marknaden (artikel 7). Av direktivet framgår vidare att or-
saken till att en leksak som bär EG-märket ändå kan utgöra en riskfaktor
kan tänkas vara

a) att man har misslyckats med att uppfylla de s.k. väsentliga säkerhetskra-
ven i artikel 3 inklusive bilaga 2 till direktivet i de fall leksaken inte motsvarar
de standarder som anges i artikel 5 punkt 1 (innebörden torde vara att den
godkända prototypen inte uppfyller säkerhetskraven),

b) felaktig tillämpning av en standard,

c) brister i standarden.

Innebörden av den föreslagna bestämmelsen i 7 § är att produktsäkerhets-
lagen skall gälla vid sidan om lagen om leksakers säkerhet för sådana leksa-
ker som kan medföra skada på person. Detta gäller även om leksakerna har
utformats i enlighet med sådana säkerhetskrav som har föreskrivits med stöd
av 3 §. Produktsäkerhetslagen kan alltså tillämpas även på leksaker som bär
EG-märket och som har utformats i överensstämmelse med en standard eller
en prototyp som har godkänts av ett behörigt kontrollorgan. Tidigare har
redovisats (avsnitt 4.1) vilka slag av ingripanden som kan göras med stöd av
produktsäkerhetslagen.

Som framgår av vad som sades nyss skall enligt direktivet ett ingripande
kunna göras enligt nationella rättsregler mot en leksak som ”sannolikt kan
utgöra en risk” för konsumenterna. Förutsättningarna för ett ingripande en-
ligt produktsäkerhetslagen är också, som framgått, att det finns en risk för
skada. Den risk som skall föreligga för ett ingripande med stöd av produktsä-
kerhetslagen beskrivs dock på ett delvis annat sätt än i direktivet. I avsaknad
av praxis rörande innebörden av den i direktivet angivna förutsättningen för

att säljförbud m.m. skall få tillgripas har det ändå antagits att förutsättning-
arna för ingripande med produktsäkerhetslagen ligger väl i linje med dem i
direktivet. Produktsäkerhetslagen ger också utrymme för åtgärder av det
slag som anges i direktivet.

Produktsäkerhetslagen är enligt paragrafen tillämplig bara på sådana lek-
saker under leksaksdirektivet och denna lag som kan orsaka personskador.
Ett ingripande med stöd av produktsäkerhetslagen får alltså inte ske i fråga
om en sådan leksak som omfattas av direktivet men som endast kan ge upp-
hov till egendomsskador. Denna begränsning torde dock ha liten praktisk
betydelse, eftersom leksaker som kan orsaka egendomsskador i de flesta fall
också torde kunna ge upphov till personskador (ett tänkbart undantag skulle
kunna vara en leksak av plast, som kan ge upphov till färgvandring, s.k. mi-
grering, om den läggs mot ett annat plastföremål).

Produktsäkerhetslagen är omedelbart tillämplig på sådana leksaker som
inte omfattas av lagen om leksakers säkerhet. I fråga om en sådan leksak
kan ett ingripande göras även när risken avser egendomsskador. Också mot
sådana leksaker som hyrs ut kan produktsäkerhetslagen tillämpas.

Straffbestämmelser m.m.

I det till Lagrådet remitterade lagförslaget har regeringen föreslagit rubriken
”Straff” samt att ordet ”straff’ skall användas i lagtexten i 8 och 9 §§. Lagrå-
det har föreslagit att rubriken till detta avsnitt får lydelsen ”Ansvar” och att
ordet ”straff’ i 8 § - liksom i 9 § - byts ut mot ”ansvar”. Skälen är att de ve-
dertagna orden för angivande av att det är fråga om påföljdsbestämmelser
är ansvar eller ansvarsbestämmelser. Enligt Lagrådet ger uttrycket ”Straff’
som rubrik ett felaktigt intryck, eftersom det inte inbegriper andra påföljder
enligt brottsbalken än straffen böter och fängelse. Lagrådet har också pekat
på att uttrycket ”ansvar” används i förslag till annan lagstiftning på grund av
EES-avtalet.

Frågan om vilket ordval som görs kan knappast sägas ha någon rättslig
betydelse. Som Lagrådet anför inbegriper inte ”straff” andra brottspåföljder
än böter och fängelse. Detta hindrar dock inte att en domstol i förekom-
mande fall kan meddela en annan påföljd än straff, även om ordet ”straff’
används i lagtexten.

Frågan om vilket uttryck som bör väljas bör därför i första hand bedömas
med utgångspunkt i strävan att göra lagtexten så begriplig som möjligt. I
detta hänseende är ordet ”straff” att föredra framför ansvar. Det är också
skälet till att ”straff” om än inte helt konsekvent har kommit att användas i
stället för ”ansvar” i annan lagstiftning som har kommit till på senare tid,
t.ex. bostadsrättslagen (1991:614), folkbokföringslagen (1991:481) och la-
gen (1991:921) om förbud mot konkurrensbegränsning i fråga om jordbruks-
produkter.

För att undvika missförstånd föreslår vi att ”Straffbestämmelser m.m.” an-
vänds i rubriken. Däremot bör, som Lagrådet har föreslagit, ordet ”ansvar”
användas i de föreslagna bestämmelserna i 8 och 9 §§.

8 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 3 § skall dömas till
böter eller fängelse i högst ett år.

Prop. 1992/93:111

I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

Paragrafen motsvarar 6 § i promemorians lagförslag.

Första stycket

De åtgärder som leksaksdirektivet kräver att de stater som omfattas av detta
skall vidta när någon handlar i strid med direktivet kan sammanfattas i ordet
rättelse. En farlig leksak skall i förekommande fall tas bort från marknaden
(artikel 7.1), är det fel på en standard skall detta meddelas vissa EG- eller, i
förekommande fall, EFTA-organ för åtgärder med avseende på standarden
(artikel 6.1 och 7.1) osv. Inga krav uppställs på att medlemsstaterna skall
införa straffsanktioner gentemot näringsidkare som exempelvis släpper ut
farliga leksaker på marknaden. Det grundläggande kravet på medlemssta-
terna är att ”vidta alla nödvändiga åtgärder” för att säkerställa att leksaker
endast kan släppas ut på marknaden om de uppfyller vissa närmare angivna
säkerhetskrav (artikel 3 och bilaga 2 till direktivet).

För att i direktivets anda uppnå ett reellt förbud mot försäljning av farliga
varor har det ansetts att de säkerhetskrav som kan föreskrivas med stöd av
3 § bör vara straffsanktionerade. Detta gäller således såväl de krav i fråga om
skydd för hälsa och säkerhet som avses i 3 § 1 som de krav i fråga om tillverk-
ning samt märkning och annan produktinformation som avses i 3 § 2 och 3.
Det bör observeras att underlåtenhet att märka en leksak med EG-märke på
det sätt som skall ske straffsanktioneras enligt detta lagrum.

För att någon skall dömas till ansvar vid överträdelse av 3 § krävs att gär-
ningen har begåtts med uppsåt eller av oaktsamhet som inte behöver vara
grov.

Påföljden är böter eller fängelse i högst ett år. Böter döms ut i dagsböter
eller, om brottet är förtjänt av lägre straff än trettio dagsböter, i penningbö-
ter. Detta följer av 25 kap. 1 § brottsbalken i dess lydelse fr.o.m. den 1 ja-
nuari 1992 (SFS 1991:240; prop. 1990/91:68, JuUlO, rskr. 155).

Andra stycket

Av andra stycket framgår att det inte skall dömas till ansvar i ringa fall.
Straffrihet gäller således om förseelsen med hänsyn till samtliga omständig-
heter får betecknas som ringa. En sådan omständighet kunde tänkas vara att
ett krav i en föreskrift enligt 3 §, som en leksak i ett visst fall inte har uppfyllt,
vid prövning av ett behörigt organ inom EES visar sig gå längre än vad direk-
tivet anger och förfarandet således inte är i strid med detta.

9 § Den som överträder ett vitesföreläggande eller vitesförbud enligt pro-
duktsäkerhetslagen (1988:1604) skall inte dömas till ansvar enligt 8 § för en
gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

Paragrafen motsvarar 7 § i promemorians lagförslag.

Enligt den föreslagna bestämmelsen i 7 § är produktsäkerhetslagen till-
lämplig på sådana leksaker som kan medföra risk för skada på person. På-
följderna enligt den lagen är ålägganden eller förbud, som normalt skall för-
enas med vite (15 § produktsäkerhetslagen). Det kan därför tänkas att en

Prop. 1992/93:111

handling som innefattar överträdelse av ett vitesförbud eller föreläggande Prop. 1992/93:111
enligt produktsäkerhetslagen också utgör ett brott mot 3 § i den nu före-
slagna lagen om leksakers säkerhet. Om då både straff och vite döms ut
drabbas handlingen av dubbla påföljder, vilket kan vara ägnat att väcka be-
tänkligheter.

Eftersom båda lagarna syftar till att motverka skador på person (här bort-
ses från att produktsäkerhetslagen även har till syfte att motverka sakska-
dor) och påföljderna enligt båda lagarna är knutna till det förhållandet att
en farlig vara - enligt förevarande lag en farlig leksak - har kommit att till-
handahållas, bygger vitesföreläggandet och straffregeln på samma grund. I
så fall bör inte mer än en av påföljderna dömas ut. Vitet bör därvid ges före-
träde. En föreskrift av sådan innebörd har tagits in i denna paragraf. Straffri-
het föreligger om gärningen när den begås innebär överträdelse av ett vites-
förbud, som gäller mot den handlande.

Den föreslagna bestämmelsen i 9 § är tillämplig bara på det fallet att hand-
lingen är straffbar enligt lagen om leksakers säkerhet. Är den belagd med
straff i annan författning, gäller bestämmelsen inte. Då skall alltså i princip
både straff och vite dömas ut. Intresset av att inte den sammanlagda påfölj-
den blir oskäligt hård bör emellertid beaktas vid straffmätningen (jfr prop.
1970:34 s. 96 f.).

10 § Allmänt åtal för brott mot denna lag får väckas bara efter medgivande
av den myndighet som regeringen bestämmer.

Paragrafen motsvarar 8 § i promemorians lagförslag.

I paragrafen föreskrivs att allmänt åtal inte får väckas för brott mot lagen
annat än efter medgivande av den myndighet som regeringen bestämmer.
Detta överensstämmer med vad som gäller enligt marknadsföringslagen.
Regeln medför bl.a. att en gärning som har åtalats som exempelvis vållande
till kroppsskada eller sjukdom (3 kap. 8 § brottsbalken) inte kan bestraffas
som brott mot 3 § utan att tillsynsmyndighetens medgivande har inhämtats
(se 20 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken; jfr NJA 1981 s. 513).

Om åklagaren beslutar att inte väcka åtal har enligt vanliga regler en måls-
ägande rätt att väcka enskilt åtal (20 kap. 8 § rättegångsbalken).

11 § En leksak som har varit föremål för brott enligt denna lag eller dess
värde samt utbytet av sådant brott skall förklaras förverkade, om det inte är
uppenbart oskäligt.

Paragrafen motsvarar 9 § i promemorians lagförslag.

Paragrafen uttrycker den allmänna principen att egendom som har varit
föremål för brott eller egendomens värde samt utbytet av brottet normalt
skall förklaras förverkade. Genom förverkandet av leksakerna i fråga för-
hindras en vidare spridning av dem, vilket är i linje med lagens och leksaksdi-
rektivets syfte. Det framstår också som naturligt att värdet av leksaker som
tillhandahållits i strid med 3 §, men som inte längre innehas av näringsidka-
ren i fråga, förverkas. Detsamma gäller den vinst som näringsidkaren i fråga
har gjort genom det olovliga tillhandahållandet.

4 Riksdagen 1992193. 1 saml. Nr 111

Överklagande Prop. 1992/93:111

12 § Tillsynsmyndighetens beslut i enskilda fall enligt 5 § eller enligt före-
skrifter som har meddelats med stöd av 6 § får överklagas hos kammarrätten.

Paragrafen motsvarar 10 § i promemorians lagförslag.

Av paragrafen framgår vilka beslut av en tillsynsmyndighet som får över-
klagas. Det är därvid fråga om sådana tillsynsbeslut som grundar sig på 5
§ eller på föreskrifter som har meddelats med stöd av 6 §. Bestämmelsen
föreskriver att sådana beslut får överklagas hos kammarrätten. Instansord-
ningen kan dock komma att ändras på grund av att Domstolsutredningen i
betänkandet (SOU 1991:106) Domstolar inför 2 OOO-talet har föreslagit att i
princip alla förvaltningsmål skall prövas av länsrätt som första domstolsin-
stans.

9.2 Förslaget till lag om farliga livsmedelsimitationer

Lagen består av två paragrafer. 11 § markeras lagens koppling till EES-avta-
let. Av 2 § framgår att produktsäkerhetslagen är tillämplig på farliga livsme-
delsimitationer. Till skillnad från vad som gäller enligt den lagen skall dock
enligt imitationsdirektivet även tillverknings- och importförbud kunna med-
delas.

Som framgår av avsnitt 5.2 avviker den föreslagna lagen om farliga livsme-
delsimitationer i väsentliga avseenden från det förslag som lämnas i prome-
morian. Promemorians förslag är således uppbyggt kring en straffsanktion,
medan förevarande förslag är marknadsrättsligt (näringsrättsligt). I prome-
morians förslag fanns också bemyndiganden i fråga om bl.a. föreskrifter om
tillsyn. Lagen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

1 § Föreskrifterna i denna lag meddelas till uppfyllande av Sveriges förplik-
telser enligt avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

Beträffande motiven till denna paragraf kan hänvisas till specialmotive-
ringen till 1 § förslaget till lag om leksakers säkerhet.

2 § I denna lag förstås med farliga livsmedelsimitationer sådana varor som -
särskilt av barn - på grund av sitt utseende eller sin storlek, lukt, förpackning
eller märkning kan förväxlas med livsmedel.

I paragrafen ges en definition av uttrycket ”livsmedelsimitationer”.

Direktivet är tillämpligt på sådana ”produkter, som på grund av sina yttre
egenskaper, kan förväxlas med andra produkter och härigenom utgöra en
risk för konsumenternas hälsa och säkerhet”. Dessa produkter definieras (i
artikel 1.2) som ”sådana som, trots att de inte är matvaror, har en form, lukt,
färg, utseende, förpackning, märkning, volym eller storlek som är sådan att
det är sannolikt att konsumenterna, särskilt barn, kommer att förväxla dessa
med matvaror och som en följd härav placera dem i munnen eller suga på
dem eller svälja eller inandas dem, vilket kan vara farligt och orsaka t.ex.
kvävning, förgiftning eller perforation eller stopp i matsmältningsappara-
ten”. Det framgår av direktivet (ingressen samt artikel 1.1 och 2) att det är
” konsumenterna” som skall skyddas. Direktivet synes således inte syfta till
att förhindra sådana egendomsskador som kan uppkomma exempelvis på
djur.

Ordalydelsen överensstämmer inte med den som nyss har citerats i direkti-
vet. Detta avser dock inte att i sak innebära någon avvikelse från direktivet.
När det i lagtexten talas om ”utseende” innefattar det således både färg och
form, och ordet ”storlek” avser även direktivets ord volym.

3§ Produktsäkerhetslagen (1988:1604) skall, med det tillägg som görs i
andra stycket, tillämpas på livsmedelsimitationer som kan medföra risk för
personskada.

Om en näringsidkare har tillverkat eller importerat en livsmedelsimitation
som innebär särskild risk för personskada, kan Marknadsdomstolen för-
bjuda honom att fortsätta med det. Förbudet får även avse en annan lik-
nande vara med samma skaderisk.

Produktsäkerhetslagen är i och för sig redan i dag tillämplig på farliga livsme-
delsimitationer. Att så skall vara fallet också i framtiden slås fast i första
stycket. Konsumentombudsmannen (KO) kan alltså föra talan inför Mark-
nadsdomstolen om förbud mot farliga livsmedelsimitationer, normalt efter
att Konsumentverket först har förhandlat med vederbörande näringsidkare.

Enligt produktsäkerhetslagen kan en näringsidkare som har tillhandahållit
en farlig vara - dvs. en vara som medför risk för skada på person eller egen-
dom - meddelas olika ålägganden att i framtiden lämna information om
skaderisker och hur dessa kan bemästras. Näringsidkaren kan vidare medde-
las säljförbud och exportförbud samt åläggas att återkalla varan.

Svensk rätt möjliggör därmed ingripanden mot farliga livsmedelsimitatio-
ner på flera av de sätt som direktivet förutsätter. Produktsäkerhetslagen ger
dock inget utrymme för förbud mot tillverkning eller import av farliga varor.
I detta avseende måste alltså nya regler skapas i svensk rätt. Det sker genom
den föreslagna bestämmelsen i andra stycket.

Av detta stycke framgår att en näringsidkare skall kunna meddelas förbud
mot att fortsätta att tillverka eller importera farliga livsmedelsimitationer.
Detta saknar motsvarighet i produktsäkerhetslagen.

För att ett tillverknings- eller importförbud skall kunna meddelas krävs att
näringsidkaren i fråga har tillverkat eller importerat en farlig livsmedeisimi-
tation.

Prop. 1992/93:111

10 Ärendet till riksdagen

Regeringen föreslår att riksdagen antar förslagen till

1. lag om leksakers säkerhet,

2. lag om farliga livsmedelsimitationer.

1 Förslag till

Lag om leksakers säkerhet

Härigenom föreskrivs följande.

Prop. 1992/93:111

Propositionens
lagförslag

Lagens tillämpningsområde m.m.

1 § Föreskrifterna i denna lag meddelas till uppfyllande av Sveriges förplik-
telser enligt avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

2 § Lagen gäller leksaker som är utformade för eller annars klart avsedda att
användas av barn under 14 år.

Krav på leksaker

3 § En näringsidkare får tillhandahålla leksaker bara om de uppfyller sådana
krav som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen be-
stämmer och som avser

1. skydd för hälsa och säkerhet,

2. utformning,

3. märkning och annan produktinformation.

Tillsyn

4 § Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och av föreskrifter som har med-
delats med stöd av lagen eller av ett bemyndigande enligt den utövas av den
myndighet som regeringen bestämmer.

5 § En näringsidkare är skyldig att på anmaning av tillsynsmyndigheten

1. lämna tillsynsmyndigheten tillträde till utrymmen där leksaker förvaras,

2. lämna de upplysningar, handlingar, varuprover och liknande som be-
hövs för tillsynen.

Om en anmaning enligt första stycket inte följs, får tillsynsmyndigheten
förelägga näringsidkaren att fullgöra sin skyldighet. Ett sådant föreläggande
får förenas med vite.

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om

1. kontroll av att en leksak uppfyller sådana krav som har föreskrivits med
stöd av 3 §,

2. skyldighet för en näringsidkare att betala kostnader för provtagning och
undersökning av prover.

Produktsäkerhetslagens tillämplighet

7 § Produktsäkerhetslagen (1988:1604) skall tillämpas på leksaker som kan
medföra risk för personskada.

Detta gäller även om leksakerna uppfyller sådana krav som har föreskri-
vits med stöd av 3 §.

Straffbestämmelser m.m.

8 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 3 § skall dömas till
böter eller fängelse i högst ett år.

I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

10 § Allmänt åtal för brott mot denna lag får väckas bara efter medgivande
av den myndighet som regeringen bestämmer.

11 § En leksak som har varit föremål för brott enligt denna lag eller dess
värde samt utbytet av sådant brott skall förklaras förverkade, om det inte är
uppenbart oskäligt.

Överklagande

12 § Tillsynsmyndighetens beslut i enskilda fall enligt 5 § eller enligt före-
skrifter som har meddelats med stöd av 6 § får överklagas hos kammarrät-
ten.

Prop. 1992/93:111

Propositionens
lagförslag

Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer.

2 Förslag till

Lag om farliga livsmedelsimitationer

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Föreskrifterna i denna lag meddelas till uppfyllande av Sveriges förplik-
telser enligt avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

2 § I denna lag förstås med livsmedelsimitationer varor som - särskilt av
barn - på grund av sitt utseende eller sin storlek, lukt, förpackning eller
märkning kan förväxlas med livsmedel.

3§ Produktsäkerhetslagen (1988:1604) skall, med det tillägg som görs i
andra stycket, tillämpas på livsmedelsimitationer som kan medföra risk för
personskada.

Prop. 1992/93:111
Propositionens
lagförslag

Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer.

Prop. 1992/93:111

Bilaga 1

RÅDETS DIREKTIV

av den 3 maj 1988

om tillnärroning av medlemsstaternas lagstiftning oro leksakers säkerhet

(88/378/EEG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT
DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska
ekonomiska gemenskapen, särskilt artikel 100a i detta,

med beaktande av kommissionens forslag1,

i samarbete med Europaparlamentet2,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs
yttrande3, och

med beaktande av följande:

Gällande lagar och andra forfattningar som rör krav på
leksakers säkerhet skiljer sig till omfattning och innehåll i de
olika medlemsstaterna. Sådana skillnader kan skapa handels-
hinder och olika konkurrensvillkor på den inre marknaden,
utan att de därför nödvändigtvis erbjuder konsumenterna inom
den gemensamma marknaden, särskilt barn, något effektivt
skydd mot de risker som produkterna medför.

Dessa hinder for genomförandet av en inre marknad, där bara
tillräckligt säkra produkter skulle säljas, bör avlägsnas. Därför
bör marknadsföringen av leksaker och dessa varors fria
rörlighet göras till föremål för enhetliga regler, som grundas
på de målsättningar för skyddet av konsumenternas hälsa och
säkerhet som läggs fram i rådets resolutionen av den 23 juni
1986 om den framtida inriktningen av Europeiska ekonomiska

1 EGT nr C 282, 8.11.1986, s. 4.

2 EGT nr C 246, 14.9.1987, s. 91 och beslut 9 mars 1988
(ännu inte offentliggjort i Europeiska gemenskapernas
officiella tidning).

3 EGT nr C 232, 31.8.1987, s. 22.

gemenskapens program för skydd och främjande av kon-
sumenternas intressen4.

För att underlätta bevisningen om överensstämmelse med de
väsentliga kraven är det nödvändigt att ha harmoniserade
standarder på europeisk nivå som särskilt rör utformningen
och sammansättningen av leksaker och att produkter som
följer dessa standarder får antas uppfylla de väsentliga kraven.
Sådana harmoniserade europeiska standarder utarbetas av
privata organ och måste bibehålla sin icke-bindande status.
För detta ändamål erkänns de europeiska standardiseringsor-
ganisationema CEN och CENELEC som behöriga alt anta
harmoniserade standarder i enlighet med de allmänna riktlinjer
för samarbete mellan kommissionen och dessa båda organ som
undertecknades den 13 november 1984. I detta direktiv avses
med en harmoniserad standard en teknisk specifikation
(europeisk standard eller harmoniseringsdokument) som
antagits av ett av dessa organ eller av dem båda på uppdrag av
kommissionen enligt bestämmelserna i rådets direktiv
83/189/EEG av den 28 mars 1983 om ett informationsför-
farande för tekniska standarder och föreskrifter5, i dess senaste
lydelse enligt Spaniens och Portugals anslutningsakt samt
enligt de allmänna riktlinjerna.

Enligt rådets resolutionen av den 7 maj 1985 om en ny metod
för harmonisering av tekniska föreskrifter och standarder* bör
den harmonisering som skall uppnås bestå i att fastställa de
väsentliga säkerhetskrav som alla leksaker skall uppfylla för
att få släppas ut på marknaden.

4 EGT nr C 167, 5.7.1986, s. 1.

5 EGT nr L 109, 26.4.1983, s. 8
‘EGT nr C 136, 4.6.1985, s. 1.

Prop. 1992/93:111

Bilaga 1

Eftersom leksaker utgör en stor marknad i kraftig utveckling
och omfattar många olika produkter, bör detta direktivs
tillämpningsområde fastställas på grundval av en tillräckligt
vid definition av begreppet 'leksaker*. Dock måste det stå
klart att vissa produkter inte skall betraktas som leksaker i
detta direktivs mening, antingen därför att de i själva verket
inte är avsedda for barn, eller därför att de kräver över-
vakning eller skall användas under speciella betingelser.

Leksaker på marknaden får inte utgöra en risk vare sig för
användarens eller någon annan persons säkerhet och/eller
hälsa. Leksakers säkerhetsgrad bör bestämmas efter hur
produkterna är avsedda att användas. Hänsyn måste dock tas
till varje förutsebar användning med tanke på normalt be-
teende hos barn, vilka allmänt sett inte uppvisar samma
försiktighet som vuxna.

En leksaks säkerhetsgrad måste beaktas när den släpps ut på
marknaden med tanke på behovet att säkerställa att denna
upprätthålls under hela den tid som leksaken förväntas
användas.

Om de väsentliga kraven uppfylls är det sannolikt att kon-
sumentens säkerhet och hälsa kan garanteras. Alla leksaker
som släpps ut på marknaden måste uppfylla dessa krav, och
om de gör det får inget hindra deras fria rörlighet.

Leksaker kan antas uppfylla dessa väsentliga krav om de
överensstämmer med de harmoniserade standarder, vilkas
referensnummer har offentliggjorts i Europeiska gemenskaper-
nas officiella tidning.

Leksaker som överensstämmer med en prototyp som godkänts
av ett godkänt kontrollorgan får också anses uppfylla de
väsentliga kraven. Överensstämmelsen måste bestyrkas genom
att leksaken märks med ett EG-märke.

Metoder för certifiering måste fastställas för att bestämma på
vilket sätt nationellt godkända kontrollorgan skall godkänna
leksaksprototypersom inte ö verenstämmer med standarder och
utfarda typprovningsintyg för dessa liksom för leksaker som
överenstämmer med standarder och för vilka en prototyp har
överlämnats till dem för godkännande.

Medlemsstaterna, kommissionen och alla de godkända prov-
ningsorganen måste få adekvat information på alla de olika
stadierna i provnings- och kontrollförfarandena.

Medlemsstaterna måste utse provningsorgan, kallade "godkä-
nda provningsorgan", som skall tillämpa det system som
införts för leksaker. Adekvat information om dessa organ
måste lämnas och samtliga måste uppfylla minimikraven för
godkännande.

Det kan förekomma fall där en leksak inte uppfyller de
väsentliga säkerhetskraven. I sådana fall måste den med-
lemsstat som konstaterar detta förhållande vidta alla nödvän-
diga åtgärder för att återkalla produkterna från marknaden
eller för att förbjuda att de släpps ut på marknaden. Beslutet
måste motiveras och när skälet till beslutet beror på brister i
de harmoniserade standarderna, måste dessa eller delar av
dem utgå ur förteckningen som offentliggörs av kommissio-
nen.

Kommissionen måste säkerställa att de harmoniserade
europeiska standarderna på alla de områden som täcks av de
väsentliga kraven i bilaga 2 utarbetas i god tid för att möjlig-
göra för medlemsstaterna att anta och offentliggöra nöd-
vändiga bestämmelser senast den 1 juli 1989. De nationella
bestämmelser som antagits på grundval av detta direktiv skall
följaktligen träda i kraft den 1 januari 1990.

Det måste sörjas för att lämpliga åtgärder kan vidtas mot
envar som rättsstridigt faster ett märke på produkten vilket
anger att den uppfyller kraven.

De behöriga myndigheterna i medlemsstaterna måste kontrol-
lera säkerheten hos leksaker som redan finns på marknaden.

För vissa kategorier leksaker som är särskilt farliga eller
avsedda för mycket små barn måste vamingsinformation eller
information om försiktighetsåtgärder lämnas.

Kommissionen måste få regelbunden information om den
verksamhet som bedrivs av de godkända kontrollorganen inom
ramen för detta direktiv.

Mottagarna av ett beslut fattat i kraft av detta direktiv måste
få veta skälet till beslutet och de rättsmedel som är tillgängliga
för dem.

Utlåtandet från den rådgivande vetenskapliga kommittén för
utvärdering av kemiska föreningars toxicitet och ekotoxicitet
har beaktats med hänsyn till de hälsobaserade gränserna för
bio-tillgängligheten av metalliska beståndsdelar i bamleksaker.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

1. Detta direktiv skall gälla leksaker. Med leksak avses alla
produkter eller material som utformats eller är klart avsedda
som leksaker för barn under 14 år.

2. Produkterna i bilaga 1 skall inte betraktas som leksaker
i detta direktivs mening.

Prop. 1992/93:111

Bilaga 1

Artikel 2

1. Leksaker får släppas ut på marknaden bara om de inte
innebär risk för användarens eller någon annan persons
säkerhet och hälsa när de används på avsett eller förutsebart
sätt med tanke på bams normala beteende.

2. En leksak skall, i det skick den har när den släpps ut på
marknaden, uppfylla de hälso- och säkerhetskrav som fastställs
i detta direktiv. Den förutsebara och normala tidsperiod den
kommer att användas måste därvid beaktas.

3. I detta direktiv avses med uttrycket släppa ut på
marknaden både försäljning och gratisutdelning.

Artikel 3

Medlemsstaterna skall vidta alla nödvändiga åtgärder for att
säkerställa att leksaker endast kan släppas ut på marknaden om
de uppfyller de väsentliga säkerhetskraven i bilaga 2.

Artikel 4

Medlemsstaterna får inte förhindra att leksaker som uppfyller
kraven i detta direktiv släpps ut på marknaden inom deras
territorium.

Artikel 5

1. Medlemsstaterna skall förutsätta att leksaker uppfyller
de väsentliga säkerhetskraven som anges i artikel 3 om de är
försedda med det EG-märke som beskrivs i artikel 11, i det
följande kallat "EG-märket", och som anger att leksakerna
ifråga överensstämmer med de tillämpliga nationella standar-
der som överfor de harmoniserade standarder, vilkas referens-
nummer har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas
officiella tidning. Medlemsstatemaskalloffentliggöra referens-
numren for sådana nationella standarder.

2. Om tillverkaren inte alls eller endast delvis har tillämpat
de standarder som omnämns i punkt 1 ovan eller om sådana
standarder inte finns, skall medlemsstaterna förutsätta att
leksakerna uppfyller de väsentliga säkerhetskrav som om-
nämns i artikel 3 när deras överensstämmelse med den
godkända prototypen bestyrkts genom åsättande av ett EG-
märke efter det att ett EG-provningsintyg utfärdats.

Artikel 6

1. Om en medlemsstat eller kommissionen anser att de
harmoniserade standarder som omnämns i artikel 5.1 inte helt
uppfyller de väsentliga säkerhetskrav som anges i artikel 3,
skall kommissionen eller medlemsstaten hänskjuta ärendet till
den ständiga kommitté som tillsatts enligt direktiv

83/189/EEG, nedan kallad "kommittén", samt ange skälen
härför. Kommittén skall skyndsamt avge ett utlåtande.

Sedan kommissionen fått kommitténs utlåtande, skall den
underrätta medlemsstaterna om huruvida berörda standarder
eller delar därav måste utgå ur de publikationer som anges i
artikel 5.1.

2. Kommissionen skall informera det berörda europeiska
standardiseringsorganet och om nödvändigt utfårda ett nytt
standard iseringsmandat.

Artikel 7

1. Om en medlemsstat konstaterar att leksaker som bär
EG-märket och som används på avsett sätt enligt artikel 2,
sannolikt kan utgöra en risk for konsumenters eller andra
personers säkerhet och hälsa, skall den vidta alla nödvändiga
åtgärder for att återkalla produkterna eller for att förbjuda
eller begränsa dem på marknaden. Medlemsstaten skall
omedelbart underrätta kommissionen om den vidtagna åt-
gärden och ange skälen för beslutet och därvid särskilt
redogöra for huruvida den bristande överensstämmelsen är
följden av

a) att man misslyckats med att uppfylla de väsentliga
kraven i artikel 3 i de fall leksaken inte motsvarar de
standarder som anges i artikel 5.1,

b) felaktig tillämpning av de standarder som omnämns i
artikel 5.1,

c) brister i de standarder som omnämns i artikel 5.1.

2. Kommissionen skall samråda med berörda parter så
snart som möjligt. Om kommissionen efter detta samråd finner
att alla åtgärder som omnämns i punkt 1 är berättigade, skall
kommissionen skyndsamt underrätta den medlemsstat som
vidtog åtgärden samt övriga medlemsstater. Om beslutet enligt
punkt 1 ovan kan tillskrivas brister i standarder och om den
medlemsstat som vidtog åtgärderna avser att vidhålla dem,
skall kommissionen sedan den först samrått med berörda
parter lägga fram saken infor kommittén inom två månader
och inleda de förfaranden som beskrivs i artikel 6.

3. Om den leksak som inte uppfyller kraven bär ett EG-
märke, skall den berörda medlemsstaten vidta lämpliga
åtgärder och underrätta kommissionen, som skall underrätta de
övriga medlemsstaterna.

Artikel 8

1. a) De leksaker som tillverkas enligt de harmonisera-
de standarder som omnämns i artikel 5.1 måste

Prop. 1992/93:111

Bilaga 1

förses med ett EG-märke innan de släpps ut på
marknaden. Genom märket bekräftar tillverkaren
eller hans auktoriserade representant inom gemen-
skapen att leksakerna överensstämmer med dessa
standarder.

b) Tillverkaren eller hans auktoriserade representant
inom gemenskapen skall göra följande informa-
tion tillgänglig för kontroll:

— En beskrivning av de hjälpmedel som till-
verkaren använder (t.ex. en provnings rap-
port eller en teknisk dossier) för att säker-
ställa att produktionen överensstämmer med
de standarder som omnämns i artikel 5.1
samt i förekommande fall ett EG-typprov-
ningsintyg utfardat av ett godkänt kontroll-
organ; kopior av de dokument tillverkaren
har underställt det godkända organet; en
beskrivning av hur tillverkaren säkerställer
att hans produkter överensstämmer med den
godkända prototypen.

— Adresserna till tillverknings- och lagerloka-
lerna.

— Detaljerad information om utformningen
och tillverkningen.

Om varken tillverkaren eller hans auktoriserade
representant är etablerade inom gemenskapen,
skall skyldigheten att hålla en dossier tillgänglig
åligga den person som släpper ut leksaken på den
gemensamma marknaden.

2. a) Leksaker som inte helt eller bara delvis över-
ensstämmer med de standarder som omnämns i
artikel 5.1 måste förses med ett EG-märke innan
de släpps ut på marknaden. Med detta märke be-
kräftar tillverkaren eller hans auktoriserade
representant inom gemenskapen att den berörda
leksaken överensstämmer med den prototyp som
undersökts enligt de förfaranden som anges i arti-
kel 10, och som ett godkänt kontrollorgan har
förklarat uppfyller de väsentliga kraven i arti-
kel 3.

b) Tillverkaren eller hans auktoriserde representant
inom gemenskapen skall göra följande informa-
tion tillgänglig för kontroll:

— En detaljerad beskrivning av tillverkningen.

— En beskrivning av de hjälpmedel (t.ex.
användning av en provningsrapport eller en
teknisk dossier) genom vilka tillverkaren
säkerställer att produkterna överensstämmer
med den godkända prototypen.

— Adresserna till tillverknings- och lagringslo-
kalema.

— Kopior av de dokument som tillverkaren
har förelagt ett godkänt organ i enlighet
med artikel 10.2.

— Provningsintyget för provexemplaret eller
en vidimerad kopia därav.

Om varken tillverkaren eller hans auktoriserade
representant är etablerade inom gemenskapen,
skall den ovannämnda skyldigheten att hålla en

dossier tillgänglig åligga den person som släpper
ut leksaken på den gemensamma marknaden.

3. Om de skyldigheter som fastställts i punkt 1 b och 2 b
ovan inte fullgörs, skall vederbörande medlemsstat vidta
lämpliga åtgärder för att säkerställa att de fullgörs.

I de fall det är uppenbart att skyldigheterna inte fullgörs,
fordras det särskilt att tillverkaren eller dennes auktoriserade
representant inom gemenskapen låter utföra en provning av
produkten på egen bekostnad. Provningen skall genomföras
inom viss föreskriven tid och utföras av ett godkänt prov-
ningsorgan för att styrka att produkten uppfyller de har-
moniserade standarderna och de väsentliga säkerhetskraven.

Artikel 9

1. Bilaga 3 innehåller de minimikrav, som måste uppfyllas
när medlemsstaterna utser de godkända provningsorgan som
anges i detta direktiv.

2. Varje medlemsstat skall anmäla till kommissionen vilka
godkända organ som skall ansvara för den EG-typprovning
som omnämns i artikel 8.2 och 10. Kommissionen skall för
kännedom i Europeiska gemenskapernas officiella tidning
offentliggöra en förteckning över dessa organ med de iden-
tifikationsnummer de tilldelats. Kommissionen skall ansvara
för att förteckningen hålls aktuell.

3. En medlemsstat som har godkänt ett organ skall
återkalla sitt godkännande om den finner att organet inte
längre uppfyller de krav som anges i bilaga 3. Den skall
genast underrätta kommissionen om detta.

Artikel 10

1. En EG-typprovning är ett förfarande genom vilket ett
godkänt kontrollorgan fastställer och intygar att en lek-
saksprototyp uppfyller de väsentliga kraven i artikel 3.

2. Tillverkaren eller hans auktoriserade representant inom
gemenskapen skall inge en ansökan om EG-typprovning till ett
godkänt provningsorgan.

Ansökan skall omfatta

— cn beskrivning av leksaken,

— tillverkarens namn och adress eller namn och adress till
hans auktoriserade representant/er och till platsen där
leksaken tillverkas,

— fullständiga data om tillverkning och utformning; och
ansökningen skall åtföljas av en protoyp av den leksak
som skall tillverkas.

Prop. 1992/93:111

Bilaga 1

3. Det godkända kontrollorganet skall utföra EG-typprov-
ningen på följande sätt:

— Det skall granska dokumenten som den sökande ingivit
och fastställa om de är i sin ordning.

— Det skall kontrollera att leksaken inte kan utgöra en risk
för säkerhet och/eller hälsa enligt artikel 2.

— Det skall utföra de tillämpliga undersökningarna och
proven. Därvid skall det så långt som möjligt använda
de harmoniserade standarder som omnämns i artikel 5.1
— för att kontrollera om prototypen uppfyller de väsent-
liga krav som omnämns i artikel 3.

— Det kan begära in ytterligare exemplar av prototypen.

4. Om prototypen uppfyller de väsentliga kraven enligt
artikel 3, skall det godkända provningsorganet utfärda ett EG-
typprovningsintyg vilket skall tillställas sökanden. Intyget skall
innehålla undersökningsresultaten, det skall ange alla villkor
som är förbundna med det och det skall åtföljas av beskrivnin-
gar och ritningar på den godkända leksaken.

Kommissionen, övriga godkända provningsorgan och övriga
medlemsstater kan på begäran erhålla en kopia av intyget och,
på väl motiverad begäran, en kopia av en förteckning över
tekniska konstruktionsdata samt av rapporterna över utförda
undersökningar och prov.

5. Ett godkänt provningsorgan som vägrar utfärda ett EG-
typprovningsintyg skall informera kommissionen och den
medlemsstat som utsett organet om sin vägran samt ange
skälet för denna.

5. I bilaga 4 anges vilka varningar och vilken information
om försiktighetsåtgärder vid användningen av vissa leksaker
som måste lämnas. Medlemsstaterna får kräva att denna
information eller en del av den tillsammans med informationen
i punkt 4 lämnas på deras nationella språk när leksakerna
släpps ut på marknaden.

Artikel 12

1. Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att
säkerställa att det tas stickprov på leksaker på marknaden för
att kontrollera att leksakerna överensstämmer med detta
direktiv.

Den myndighet som har ansvaret för kontrollen

— skall på anmodan få tillträde till tillverknings- eller
lagerlokalen och tillgång till den information som om-
nämns i artikel 8.1 b och 8.2 b,

— får anmoda tillverkaren, hans auktoriserade representant
eller den person som ansvarar för att leksaken släpps ut
på den gemensamma marknaden att lämna den informa-
tion som föreskrivs i artikel 8.1 b och 8.2 b inom av
medlemsstaten angiven viss tid,

— får välja ut ett provexemplar av leksaken och ta det med
sig för undersökning och provning.

2. Medlemsstaterna skall vart tredje år till kommissionen
rapportera om hur detta direktiv tillämpas.

Artikel 11

1. Det EG-märke som omnämns i artikel 5, 7 och 8 samt
namnet och/eller varunamnet eller tillverkarens märke och
adress eller adressen till dennes auktoriserade representant
eller till importören i gemenskapen skall som regel sitia fast
på leksaken eller på förpackningen och vara väl synligt, lätt
att läsa och outplånligt. När det gäller små leksaker och
leksaker som består av små delar får dessa upplysningar på
samma sätt lämnas på förpackningen, på en etikett eller någon
annan trycksak. Om upplysningarna inte sitter fast på själva
leksaken måste konsumenten uppmärksammas på det tillrådliga
i att spara dem.

2. EG-märket skall bestå av symbolen "CE".

3. Det är förbjudet att använda märken eller påskrifter som
sannolikt kan förväxlas med EG-märket.

4. De upplysningar som omnämns i stycket 1 ovan får
förkortas, förutsatt att man kan identifiera tillverkaren, hans
auktoriserade representant eller importören i gemenskapen
genom förkortningen.

3. Medlemsstaterna och kommissionen skall vidta nöd-
vändiga åtgärder för att garantera att de översända kopior av
EG-typprovningsintyget som anges i artikel 10.4 behandlas
konfidentiellt.

Artikel 13

Medlemsstaterna skall regelbundet informera kommissionen
om den verksamhet de godkända kontrollorganen bedriver
enligt direktivet, så att kommissionen kan säkerställa att
kontrollförfarandena genomförs korrekt och utan
diskriminering.

Artikel 14

Varje beslut enligt detta direktiv om begränsningar som skall
gälla när en leksak släpps ut på marknaden skall noggrant
ange de skäl som ligger till grund för beslutet. Berörd part
skall omgående få meddelande om ett sådant beslut och
samtidigt informeras om de rättsmedel som är tillgängliga
enligt gällande lagstiftning i medlemsstaten ifråga samt om
gällande tidsfrister.

Prop. 1992/93:111

Bilaga 1

Artikel 15

Artikel 16

1. Medlemsstaterna skall före den 30 juni 1989 anta och
offentliggöra de bestämmelser som är nödvändiga for att följa
detta direktiv och skall genast underrätta kommissionen om
detta.

Dessa bestämmelser skall börja tillämpas den 1 januari 1990.

2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna
texterna till de bestämmelser i nationell lagstiftning som de
antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den 3 maj 1988.

På rådels vägnar

M. BANGEMANN

Ordförande

Prop. 1992/93:111

Bilaga 1

bilaga 1

PRODUKTER SOM INTE BETRAKTAS SOM LEKSAKER I DETTA

DIREKTIVS MENING

(Artikel 1.1)

1. Juldekorationer

2. Detaljerade och skalenliga modeller för vuxna samlare

3. Utrustning avsedd att användas kollektivt på lekplatser

4. Sportutrusning

5. Utrustning för vattensport avsedd att användas på djupt vatten

6. Dockor i folkdräkt och prydnadsdockor samt andra liknande artiklar avsedda för vuxna

samlare

7. "Professionella" leksaker installerade på offentliga platser (affärscentra, stationer etc.)

8. Pussel med mer än 500 bitar eller utan bild, avsedda för specialister

9. Luftgevär och luftpistoler

10. Fyrverkerier, inklusive slagtändsats1

11. Slungor och slangbågar

12. Pilkastningssatser (Satser av pilar med metallspetsar)

13. Elektriska ugnar, strykjärn eller andra specialiserade produkter som drivs med en

märkspänning som överstiger 24 volt

14. Produkter som innehåller värmekällor och som är avsedda att användas i undervisningssam-

manhang under tillsyn av en vuxen

15. Fordon med förbränningsmotor

16. Leksaksångmaskiner

17. Cyklar avsedda för idrottsutövning eller för framförande på allmän väg

18. Videoleksaker som kan kopplas till en videoskärm som drivs med en märkspänning som

överstiger 24 volt

19. Tröstnappar för småbam

20. Trogna kopior av skjutvapen

21. Bijouterier för barn

Med undantag för slagtändsatser särskilt avsedda att användas i leksaker utan hinder av
strängare bestämmelser som redan finns i vissa medlemsstater.

Prop. 1992/93:111

Bilaga 1

BILAGA 2

VÄSENTLIGA SÄKER}! EIS KR AV FÖR LEKSAKER

I. ALLMÄNNA PRINCIPER

1. I enlighet med kraven i artikel 2 i detta direktiv skall såväl användare av leksaker som
annan person skyddas mot hälso- och säkerhetsrisker som uppstår när leksaker används på
avsett sätt, eller på sätt som kunnat förutses med hänsyn till barns normala beteende. Det
rör sig om risker

a) som har samband med leksakers utformning, konstruktion och sammansättning,

b) som är förenade med leksakers användning och som inte helt kan undanröjas genom
ändrad konstruktion och sammansättning utan att funktionen hos leksaken förändras
eller den berövas sina viktigaste egenskaper.

2. a) Graden av risk som den som använder en leksak utsätter sig for skall stå i rimlig

proportion till den förmåga att hantera risken som barnet eller den som ser till bamet
har. Detta gäller särskilt for leksaker som på grund av sin funktion, storlek och
särskilda egenskaper är avsedda for barn under 3 år.

b) För att denna princip skall kunna efterlevas måste det i tillämpliga fall särskilt anges
en lägsta åldersgräns for den som använder leksaken och om det behövs tillsyn av en
annan person for att leksaken skall kunna användas säkert.

3. Etiketter som åsätts leksaker och/eller forpackningen, sarnt medföljande bruksanvisning skall
utförligt och effektivt fasta användarens eller tillsynshavarens uppmärksamhet på de risker
som är förbundna med användning av leksaken samt hur dessa nsker skall undvikas.

II. SÄRSKILDA RISKER

1. Fysikaliska och mekaniska egenskaper

a) Leksaker och dess beståndsdelar, liksom även fästanordningar när det gäller fast
monterade leksaker, skall ha erforderlig mekanisk hållfasthet och, i förekommande fall,
tillräcklig stabilitet for att tåla de påkänningar de utsätts for vid användning utan att
brytas sönder eller deformeras med åtföljande risk for fysisk personskada.

b) Åtkomliga kanter, utskjutande partier, rep, snören, kablar och fästanordningar skall
vara utformade och utförda på ett sådant sätt att risken for skador vid kontakt
nedbringas så långt möjligt.

c) Leksaker skall vara utformade och tillverkade på ett sådant sätt att risken for fysiska
personskador på grund av den inbördes rörelsen hos leksakens olika delar nedbringas
till ett minimum.

d) Leksaker och deras beståndsdelar samt delar som kan tas loss från leksaker som
uppenbarligen är avsedda for barn under 36 månaders ålder skall ha sådana dimensioner
att de inte kan sväljas eller inandas.

e) Leksaker och deras delar, samt de förpackningar i vilka de saluförs i detaljhandeln, får
inte medföra risk for strypning eller kvävning.

f) Leksaker avsedda att användas på grunt vatten och till att hålla barn över vatten eller
till att stödja dem skall vara utformade och tillverkade på sådant sätt att risken for
förlust av flytkraft och förlust av stöd for bamet begränsas så långt möjligt med hänsyn
till rekommenderat användningssätt.

g) Leksaker som går att krypa in i och därmed bildar ett slutet rum for användaren skall
ha en utgång, som användaren lätt kan öppna inifrån.

h) Leksaker med vars hjälp användaren kan förflytta sig skall så långt möjligt vara
försedda med broms, anpassad till typ av leksak och till den rörelseenergi som leksaken
utvecklar. Bromssystemet skall vara enkelt att använda av användaren utan risk for
denne att kastas ur leksaken eller vid skaderisk för denne eller annan person.

i) Utförandet och sammansättningen av projektiler, och den rörelseenergi de förmår
utveckla när de skjuts ut från en leksak avsedd for detta skall vara sådana att de inte
innebär oskälig risk for fysisk skada for användaren eller annan person.

Prop. 1992/93:111

Bilaga 1

j) Leksaker som innehåller värmekällor skall vara konstruerade för att säkerställa

— att den högsta temperaturen på åtkomliga ytor inte kan orsaka brännskador vid
beröring,

— att ånga eller gas inne i leksaken inte uppnår sådan temperatur eller sådant tryck
att de kan vålla brännskada, skållning eller annan fysisk kroppsskada då de släpps
ut från leksaken på annat sätt än vad som är avsett.

2. Brännbarhet

a) Leksaker får inte utgöra eldfarliga inslag i barnets omgivning. De skall därför bestå av
material

1. som antingen inte brinner under direkt inverkan av en öppen låga, gnista eller
möjlig annan antändningskälla,

2. eller som inte är lättantändliga (lågan skall slockna så snart som brandorsaken
avlägsnas),

3. eller som, i de fall materialet antänds, brinner långsamt och med låga som sprids
med låg hastighet,

4. eller som, oavsett leksakens kemiska sammansättning, behandlats i syfte att fördröja
förbränningsprocessen.

Dessa brännbara material far inte utgöra en antändningsrisk för andra material som
ingår i leksaken.

b) Leksaker, som för sin funktion oundgängligen måste innehålla sådana farliga ämnen
eller preparat som bestäms i direktiv 67/548/EEG1, särskilt material och utrustning för
kemiska experiment, hopsättning av modeller, gjutning av plast eller keramik,
emaljering, fotografering och liknande, får inte innehålla ämnen eller preparat som kan
bli antändliga efter förlust av oantändliga flyktiga beståndsdelar.

c) Leksaker far inte vara explosiva eller innehålla beståndsdelar eller ämnen som kan
explodera vid användning enligt direktivets artikel 2.1. Denna bestämmelse är inte
tillämplig på slagtändsatser för leksaker, se punkt 10 i bilaga 1 och därtill hörande
fotnot.

d) Leksaker, särskilt kemiska leksaker, får inte innehålla ämnen eller preparat som

— kan explodera när de blandas

— genom kemisk reaktion eller upphettning,

— vid blandning med oxiderande ämnen,

— innehåller flyktiga ämnen som är antändliga i luft och riskerar att bilda antändliga
eller explosiva gas/lufiblandningar.

3. Kemiska egenskaper

1. Leksaker skall vara så utformade och tillverkade att de vid användning enligt direktivets
artikel 2.1 inte medför hälso- eller skaderisk vid nedsväljning, inandning eller kontakt
med hud, slemhinnor eller ögon.

De skall i vart fall uppfylla bestämmelserna i gällande gemenskapsrätt om vissa
produktkategorier eller om förbud, begränsad användning eller märkning av vissa
farliga ämnen och preparat.

2. För skydd av bamens hälsa gäller speciellt som målsättning att biotillgängligheten per
dag till följd av användning av leksaker inte får överstiga

0,2 /xg antimon

0,1 /xg arsenik

25,0 /xg barium

0,6 /xg kadmium

0,3 /xg krom

0,7 /xg bly

0,5 /xg kvicksilver

5,0 /xg selen

EGT nr 196, 16.8.1967, s. 1/67.

eller andra värden för dessa eller andra ämnen som på vetenskapliga grunder kan
komma att fastställas i gemenskapens lagstiftning.

Med biotillgänglighet for dessa ämnen menas det lösliga extrakt av ifrågavarande ämnen
som har toxikologisk betydelse.

3. Leksaker får inte innehålla de farliga ämnen eller preparat som anges i direktiv
67/548/EEG och 88/379/EEG1 i mängder som kan medföra hälsorisker for de barn som
använder leksakerna. Det är under alla förhållanden strängt förbjudet att i en leksak ta
med farliga ämnen eller preparat om de är avsedda att användas som sådana under lek.

Skulle dock ett begränsat antal ämnen eller preparat vara absolut nödvändiga för vissa
leksakers funktion, bl a material och utrustningar for kemiska experiment, hopsättning
av modeller, gjutning i plast eller keramik, emaljering, fotografering eller liknande, är
dessa tillåtna upp till en viss övre koncentrationsgräns, vilken skall fastställas for vaije
ämne eller preparat efter mandat till den Europeiska standardiseringsorganisationen
CEN enligt det förfarande som gäller for den kommitté som upprättats genom direktiv
83/189/EEG, förutsatt att de tillåtna ämnena och preparaten är i överensstämmelse med
gemenskapens klassificeringsregler rörande märkning med undantag for punkt 4 i bilaga

4. Elektriska egenskaper

a) Elektriska leksaker skall inte drivas med en märkspänning som överstiger 24 volt och
ingen del av leksaken får ge en spänning över 24 volt.

b) Delar av leksaker, som är eller kan komma i kontakt med en elektrisk strömkälla som
kan orsaka elektriska stötar samt kablar eller ledningar genom vilka elektricitet leds till
dessa delar, skall vara väl isolerade och mekaniskt skyddade for att förhindra risk for
sådana stötar.

c) Elektriska leksaker skall vara utformade och tillverkade på ett sätt som säkerställer att
den högsta temperatur som direkt åtkomliga ytor kan nå inte ger brännskador vid
beröring.

5. Hygien

En leksak måste vara så utformad och konstruerad att den uppfyller kraven på hygien och
renlighet for att undvika infektion, sjukdom och smitta.

6. Radioaktivitet

Leksaker får inte innehålla radioaktiva delar eller ämnen i sådana former eller i sådana
mängderatt de kan vara skadliga for barns hälsa. Direktiv 80/836/Euratom skall tillämpas2.

EGT nr L 187, 16.7.1988, s. 14.

EGT nr L 246, 17.9.1980, s. 1.

Prop. 1992/93:111

Bilaga 1

Prop. 1992/93:111

Bilaga 1

bilaga 3

VILLKOR SOM SKALL UPPFYLLAS AV DE GODKÄNDA KONTROLLORGANEN

(Artikel 9.1)

De kontrollorgan som medlemsstaterna utser måste uppfylla följande minimikrav:

1. Det skall finnas personal tillgänglig samt nödvändiga hjälpmedel och nödvändig utrustning.

2. Personalen skall ha teknisk kompetens och yrkesmässig integritet.

3. Den administrativa och tekniska personalen skall i fråga om genomforande av provningar,
upprättande av rapporter, utfärdande av intyg och den tillsyn som detta direktiv föreskriver
vara oberoende gentemot alla kretsar, grupper eller personer som direkt eller indirekt har
intressen på leksaksområdet.

4. Personalen skall upprätthålla tystnadsplikt.

5. En ansvarsförsäkring skall tecknas såvida inte staten står för detta ansvar enligt gällande
nationell lagstiftning.

Behöriga myndigheter i medlemsstaterna skall med vissa mellanrum kontrollera att kraven i punkt
1 och 2 uppfylls.

5 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 111

Prop. 1992/93:111

Bilaga 1

BILAGA 4

VARNINGSINIORMATION OCH INFORMATION OM FÖRSIKTIGHETSÅTGÄRDER
VID ANVÄNDNING

(Artikel 11.5)

Leksaker skall åtföljas av lämpliga lättläsliga upplysningar for att minska användningsriskerav det
slag som beskrivs i de väsentliga kraven, särskilt följande:

1. Leksaker som inte är avsedda för barn under 36 månaders ålder

Leksaker som kan vara farliga för barn under 36 månaders ålder skall vara försedda med
varningstext, t ex "Inte lämplig för barn under 36 månader" eller "Inte lämplig för barn
under 3 år", kompletterad med en kortfattad upplysning, som även kan finnas i bruksanvis-
ningen, om vilka specifika risker som ligger till grund for denna begränsning.

Denna bestämmelse gäller inte leksaker som på grund av funktion, storlek, utmärkande
drag, egenskaper eller andra viktigare omständigheter uppenbarligen inte är avsedda for
barn under 36 månader.

2. Rutschbanor, hänggungor, romerska ringar, trapetser, rep och liknande leksaker monterade
på ställningar

Dessa leksaker skall åtföljas av bruksanvisning som faster uppmärksamheten på nödvän-
digheten att regelbundet kontrollera och underhålla de viktigaste delarna (upphängnings- och
fastanordningar, förankring i marken etc) samt understryker att leksaker om dessa kontroller
inte utförs kan förorsaka fallolyckor eller välta.

Instruktioner, som anger hur leksaken skall monteras på rätt sätt och vilka delar som kan
medföra fara om monteringen inte utförts korrekt, skall också tillhandahållas.

3. Funktionella leksaker

Funktionella leksaker eller deras emballage skall vara försedda med texten: " Varning! Skall
användas under tillsyn av vuxen."

Dessa leksaker skall dessutom bl a åtföljas av bruksanvisning med instruktioner rörande
leksakens funktionssätt och uppgift om vilka försiktighetsåtgärder som skall vidtas av
användaren, samt upplysning om att denna vid underlåtenhet att iaktta dessa försiktighetsåt-
gärder utsätter sig för risker - vilka skall preciseras - som är normalt förknippade med den
apparat eller produkt av vilken leksaken är en skalenlig modell eller en imitation. Vidare
skall anges att leksaken skall hållas utom räckhåll for mycket små barn.

Med funktionella leksaker menas sådana leksaker som har samma funktion som apparater
eller anläggningar avsedda för vuxna, av vilka leksaken ofta är en skalenlig modell.

4. Leksaker som innehåller farliga ämnen eller preparat. Kemiska leksaker.

a) Utöver de tillämpliga bestämmelserna i EEG-direktiven om klassificering, förpackning
och märkning av farliga ämnen och preparat skall bruksanvisningar for leksaker som
innehåller farliga ämnen och preparat innehålla information om dessa ämnens farliga
karaktär samt upplysning om vilka försiktighetsåtgärder som användaren skall iaktta for
att undvika de risker som är förbundna med dem. Dessa risker skall kortfattat preciseras
alltefter typ av leksak. Vidare skall anges vilka forsta-hjälpen-åtgärder som skall vidtas
i händelse av allvarliga olycksfall i samband med användning av denna typ av leksaker.
Slutligen skall påpekas att leksaken skall hållas utom räckhåll för mycket små barn.

b) Utöver anvisningar i punkt a ovan skall emballaget till kemiska leksaker vara märkta
med texten: "Varning! Endast for barn över....år1. Skall användas under tillsyn av
vuxen".

Som kemiska leksaker räknas bl.a. kemisatser, lådor för inbakning av föremål i plast,
miniatyrverkstäder for keramik, emaljering, fotografering och liknande.

Åldern skall fastställas av tillverkaren.

5. Rullbrädor och rullskridskor för barn

Om dessa produkter säljs som leksaker skall de vara försedda med texten: "Varning! Skall
användas tillsammans med skyddsutrustning".

Dessutom skall bruksanvisningen innehålla en påminnelse om att leksaken kräver stor
skicklighet och skall användas med försiktighet for att förhindra skador genom fall eller till
följd av kollision mellan användaren och någon annan person. Vidare skall anvisningar
lämnas rörande rekommenderad skyddsutrustning (hjälm, handskar, knäskydd, arm-
bågsskydd etc.)

6. Vattenleksaker

Vattenleksaker enligt definitionen i bilaga 2, punkt II. 1 .f skall vara försedda med text enligt
CENs instruktioner att anpassa standard EN/71, del 1 och 2:

"Varning! Får endast användas i vatten där bamet bottnar samt under övervakning."

Prop. 1992/93:111

Bilaga 1

Prop. 1992/93:111
Bilaga 1

RÅDETS DIREKTIV

av den 25 juni 1987

om tillnärnmingcn av medlemsstaternas lagstiftning om produkter som, på grund av sina yttre
egenskaper, kan forväxlas med andra produkter och härigenom utgöra en risk för
konsumenternas hälsa och säkerhet

(87/357/EEG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT
DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska
ekonomiska gemenskapen, särskilt artikel 100 i detta,

med beaktande av kommissionens forslag1,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande2,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs
yttrande, och

med beaktande av följande:

Flera medlemsstater har författningar eller andra bestämmelser
som gäller vissa produkter som, på grund av sina yttre
egenskaper, kan förväxlas med andra produkter och härigenom
utgöra en risk for konsumenternas hälsa och säkerhet. Dessa
bestämmelser är emellertid olika ifråga om innehåll, omfatt-
ning och tillämpning. I vissa medlemsstater gäller bestämmel-
serna alla produkter som liknar matvaror fastän de inte är det,
medan bestämmelserna i andra medlemsstater gäller produkter
som lätt kan förväxlas med matvaror, särskilt konfekt och
sötsaker.

Denna situation skapar betydande hinder for den fria cirkula-
tionen av varor och olika konkurrensvillkor inom gemenska-
pen utan att for den skull säkerställa ett effektivt konsuments-
kydd, särskilt vad gäller barn.

Sådana hinder for upprättandet av en väl fungerande gemen-
sam marknad måste undanröjas och ett godtagbart skydd for
konsumenterna säkerställas i enlighet med rådets resolution av
den 14 april 1975, resp, den 19 maj 1981 om det första5 och
det andra konsumentpolitiska handlingsprogrammet4 samt
rådets resolution av den 23 juni 1986 om ny satsning på
konsumentskyddsområdet5.

Skyddet av konsumenternas hälsa och säkerhet bör ligga på
samma nivå i de olika medlemsstaterna.

Del är därför nödvändigt att förbjuda marknadsföring och
import liksom produktion och export av produkter som kan

förväxlas med matvaror och därmed utgör en risk för kon-
sumenternas hälsa och säkerhet.

Åtgärder bör vidtas så att tillsyn utförs av de behöriga myn-
digheterna i medlemsstaterna.

Farliga produkter måste återkallas från marknaden enligt de
principer som uttrycks i rådsresolutionema om kon-
sumentskydd. Man bör se till att det blir möjligt att diskutera
och pröva de åtgärder som vidtagits av medlemsstaterna för att
förbjuda sådana produkter eller återkalla dem för att säkerstäl-
la en enhetlig tillämpning inom hela gemenskapen av de
principer som uttrycks i detta direktiv. En sådan granskning
och diskussion kan ske inom den rådgivande kommittén, som
tillsatts enligt beslut 84/133/EEG6.

Med hänsyn till att det kan bli nödvändigt att vidga ramen för
tillämpningsområdet till att omfatta andra farliga imitationer
än livsmedelsimitationer och att utvärdera och ompröva de
förfaranden som fastläggs i detta direktiv, skall rådet beredas
möjlighet att två år efter det att direktivet genomförts i
medlemsländerna besluta om en eventuell justering av dessa
bestämmelser på grundval av en rapport från kommissionen
om de vunna erfarenheterna.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

1 EGT nr C 156, 15.6.1987.

2 EGT nr C 150, 9.6.1987, s. 1.

5 EGT nr C 92, 25.4.1975, s. 1.

4 EGT nr C 133, 3.6.1981, s. 1.

5 EGT nr C 167, 5.7.1986, s. 1.

1. Detta direktiv avser de produkter som definieras i punkt
2 och som, genom att de kan förväxlas med andra produkter,
utgör en risk för konsumenternas hälsa och säkerhet.

2. De produkter som omnämns i punkt 1 är sådana som, trots
att de inte är matvaror, har en form, lukt, farg, utseende,
förpackning, märkning, volym eller storlek som är sådan att
det är sannolikt att konsumenterna, särskilt barn, kommer att
förväxla dem med matvaror och som en följd härav placera
dem i munnen eller suga på dem eller svälja eller inandas
dem, vilket kan vara farligt och orsaka t.ex. kvävning,
förgiftning eller perforation eller stopp i matsmältningsap-
paraten.

6 EGT nr L 70, 13.3.1984, s. 16.

SLUTLIG

Prop. 1992/93:111

Bilaga 1

Artikel 2

Artikel 5

Medlemsstaterna skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att
förbjuda marknadsföring, import och antingen tillverkning
eller export av de produkter som omfattas av detta direktiv.

Artikel 3

Medlemsstaterna skall i synnerhet försäkra sig om att produk-
ter på marknaden kontrolleras for att fastställa att ingen
produkt som faller inom ramen för detta direktiv marknads-
förs. De skall också vidta alla nödvändiga åtgärder for att
försäkra sig om att de behöriga myndigheterna återkallar eller
föranstaltar om ett återkallande från marknaden av vaije
produkt som täcks av detta direktiv.

Artikel 4

1. Om en medlemsstat vidtar en speciell åtgärd enligt artikel
2 och 3 skall den underrätta kommissionen om detta. Med-
lemsstaten skall bifoga en beskrivning av produkten och skälet
till beslutet.

När detaljerad information om produkten redan krävs enligt
beslut 84/133/EEG behövs ingen vidare underrättelse enligt
detta direktiv.

Kommissionen skall informera de övriga medlemsstaterna vid
tidigast möjliga tillfälle.

2. Kommittén som tillsatts genom beslut 84/133/EEG kan av
kommissionen eller en medlemsstat anmodas inleda en
diskussion i frågor som rör tillämpningen av detta direktiv.

Två år efter den dag som anges i artikel 6 samt på grundval
av en rapport från kommissionen med redovisning av vunna
erfarenheter och med förslag om lämpliga åtgärder, skall rådet
besluta om en eventuell justering av detta direktiv. Justeringen
skall särskilt beakta behovet att utvidga omfattningen så att det
även gäller andra farliga imitationer av livsmedel och behovet
av att ändra åtgärderna enligt artikel 4.

Artikel 6

1. Medlemsstaterna skall senast den 26 juni 1989 (vilket är
två år efter direktivets ikraftträdande) vidta de åtgärder som
är nödvändiga for att följa detta direktiv och de skall genast
underrätta kommissionen om detta.

2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna
texterna till centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som
de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 7

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Luxemburg den 25 juni 1987.

På rådets vägnar

H. DE CROO

Ordförande

Promemorians lagförslag

Förslag till

Lag mot farliga leksaker

Härigenom föreskrivs följande.

Lagens tillämpningsområde m.m.

1 § Denna lag gäller leksaker som tillhandahålls i näringsverksamhet.

2 § Med leksaker avses i denna lag varor som är utformade för eller annars
klart avsedda att användas i lek av barn under 14 år.

Krav på leksaker

3 § En näringsidkare får tillhandahålla leksaker bara om de uppfyller krav
som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm-
mer och som avser

1. skydd för hälsa och säkerhet,

2. tillverkning,

3. märkning och annan produktinformation.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om att första stycket inte skall tillämpas i fråga om vissa slag av
leksaker.

Föreskrifter om tillsyn m. m.

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om skyldighet för en näringsidkare

1. att lämna en tillsynsmyndighet tillträde till utrymmen där leksaker för-
varas,

2. att lämna sådana upplysningar, handlingar, varuprover och liknande
som en tillsynsmyndighet behöver för att bevaka efterlevnaden av denna lag
och de föreskrifter som har meddelats med stöd av den,

3. att betala kostnader för provtagning och undersökning av prover.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får också
meddela föreskrifter om kontroll av att krav som har föreskrivits med stöd
av 3 § första stycket är uppfyllda.

5 § Produktsäkerhetslagen (1988:1604) skall tillämpas på leksaker som kan
medföra risk för skada på person. Detta gäller även om leksakerna uppfyller
sådana krav som har föreskrivits med stöd av 3 § första stycket.

Ansvar m. m.

6 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 3 § första stycket
skall dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

7 § Den som överträder ett vitesföreläggande eller vitesförbud enligt pro-

Prop. 1992/93:111

Bilaga 3

duktsäkerhetslagen (1988:1604) skall inte dömas till ansvar enligt 6 § för en
gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

8 § Allmänt åtal för brott mot denna lag får väckas endast efter medgivande
av den myndighet som regeringen bestämmer.

9 § En leksak som har varit föremål för brott enligt denna lag eller dess värde
samt utbytet av sådant brott skall förklaras förverkade, om det inte är uppen-
bart oskäligt.

Överklagande

10 § En tillsynsmyndighets beslut enligt föreskrifter som avses i 4 § första
stycket får överklagas hos kammarrätten.

Prop. 1992/93:111

Bilaga 3

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Förslag till

Lag mot farliga livsmedelsimitationer

Härigenom föreskrivs följande.

Lagens tillämpningsområde m. m.

1 § Denna lag gäller livsmedelsimitationer som tillhandahålls i näringsverk-
samhet.

2 § Med livsmedelsimitationer avses i denna lag sådana varor som på grund
av sin form, lukt, färg, utseende, förpackning, märkning, volym eller storlek
kan, särskilt av barn, förväxlas med livsmedel.

Krav på säkerhet m.m.

3 § En näringsidkare får importera, tillverka, exportera eller tillhandahålla
en livsmedelsimitation endast om den inte kan medföra hälsorisk för den
som inandas, slickar eller suger på den, stoppar den i munnen eller sväljer
den.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om undantag från första stycket i fråga om vissa slag av livsme-
delsimitationer.

Föreskrifter om tillsyn m. m.

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om skyldighet för en närginsidkare

1. att lämna en tillsynsmyndighet tillträde till utrymmen där varor som om-
fattas av denna lag förvaras,

3. att betala kostnader för provtagning och undersökning av prover.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får också
meddela föreskrifter om kontroll av att krav som föreskrivits med stöd av 3 §
första stycket är uppfyllda.

5 § Produktsäkerhetslagen (1988:1604) skall tillämpas på livsmedelsimitatio-
ner som kan medföra risk för skada på person.

6 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 3 § första stycket
skall dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

7 § Den som överträder ett vitesföreläggande eller vitesförbud enligt pro-
duktsäkerhetslagen (1988:1604) skall inte dömas till ansvar enligt 6 § för en
gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

8 § Allmänt åtal för brott mot denna lag får väckas endast efter medgivande
av den myndighet som regeringen bestämmer.

Prop. 1992/93:111

Bilaga 3

9 § En vara som har varit föremål för brott enligt denna lag eller dess värde Prop. 1992/93:111
samt utbytet av sådant brott skall förklaras förverkade, om det inte är uppen- Bilaga 3
bart oskäligt.

Överklagande

10 § En tillsynsmyndighets beslut enligt föreskrifter som avses i 4 § första
stycket får överklagas hos kammarrätten.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Prop. 1992/93:111

Bilaga 4

Sammanställning av remissyttrandena över
departementspromemorian (Ds 1992:54) Regler mot
farliga leksaker och farliga livsmedelsimitationer -
en EG-anpassning till följd av EES-avtalet

Remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över promemorian (Ds 1992:54) Regler mot far-
liga leksaker och farliga livsmedelsimitationer - en EG-anpassning till följd
av EES-avtalet kommit in frän:

Kommerskollegium,

Socialstyrelsen,

Handikappinstitutet,

Barnmiljörådet,

Statens livsmedelsverk,

Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK),

Marknadsdomstolen,

Konku rrensverket,

Statens provningsanstalt,

Styrelsen för teknisk ackreditering (SWEDAC),

Konsumentverket,

Kemikalieinspektionen,

Statens strålskyddsinstitut,

Landsorganisationen i Sverige (LO),

SEMKO,

Sveriges Industriförbund,

Grossistförbundet Svensk Handel,

Sveriges Köpmannaförbund,

Företagarnas Riksorganisation,

Sveriges Leksakshandlares Riksförbund,

Svenska Postorderföreningen (SPF),

Svenska Handelskammarförbundet,

Konsumentgillesförbundet,

Husmodersförbundet Hem och Samhälle,

Kooperativa förbundet,

Folkhälsoinstitutet.

Yttrande har också kommit in från utredningen (M 1992:02) Handlings-
plan mot buller.

Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers cen-
tralorganisation (SACO) och Kemikontoret har avstått från att avge något
remissyttrande.

Sammanfattning av remissutfallet

Förslagen i promemorian tillstyrks eller lämnas i huvudsak utan erinran av
remissinstanserna.

Närmare om de synpunkter som har förts fram i
remissyttrandena

Förslaget till lag mot farliga leksaker

Allmänt

Kommerskollegium:

I förslagen till Lag mot farliga leksaker och Lag mot farliga livsmedelsimita-
tioner har kopplingen till EES-avtalet och dess syfte helt utelämnats. Härige-
nom finns en risk att EES-avtalets styrning och dess harmoniseringseffekter
går förlorad.

De båda lagarna bör därför i sina inledande paragrafer kompletteras med
uppgift om dels syftet att uppnå fri rörlighet för varor, dels de EG-direktiv
som anses införlivas genom författningarna (jämför 1 paragraf i förslaget till
byggproduktlag enligt Ds 1992:65).

Industriförbundet:

I enlighet med vad som sägs i EES-propositionen (1991/92:170 del 1) bör
kopplingen till EES-avtalet framgå redan av lagtexten och inte enbart av mo-
tiven. Det lämpligaste synes vara att komplettera de föreslagna lagarna med
en preambel där EES-avtalets syfte att uppnå fri rörlighet för varor samt av-
sikten att implementera det aktuella EG-direktivet klart framgår.

SWEDAC:

Enligt SWEDAC:s uppfattning bör vidare av lagen framgå lagens huvud-
syfte, nämligen att endast säkra leksaker skall få förekomma på marknaden.

Grossistförbundet Svensk Handel:

I lagens inledning kan anges syftet med lagen, d v s fri rörlighet för leksaker
vilka uppfyller de i EG-direktivet angivna väsentliga säkerhetskraven.—
Den föreslagna lagens namn torde ge ett onödigt negativt intryck. EG-direk-
tivet, vilket ju utgör grunden för lagen, talar om ”leksakers säkerhet” och i
Danmark är namnet ”Bekandtgörelse om sikkerhedskrav till legetöj”. Även
i Sverige är det brukligt att lagar, vilka ju i allmänhet har till syfte att mot-
verka oönskade företeelser, benämns neutralt, t ex Livsmedelslag, Läkeme-
delslag, Miljöskyddslag, lagar som bl a syftar till att skydda människors
hälsa.

Vi motsätter oss därför den föreslagna rubriken och föreslår att namnet
blir ”Lag om leksakers säkerhet” alt ”Lag om säkerhetskrav för leksaker”.

Sveriges Köpmannaförbund:

För att ge en bättre beskrivning av lagen anser förbunden att namnet på den
föreslagna lagen bör vara ”Lag om leksakers säkerhet” eller ”Lag om säker-
hetskrav för leksaker”.

Prop. 1992/93:111

Bilaga 4

Kommerskollegium:

Beträffande förslaget till ”Lag om farliga leksaker” ifrågasätter Kollegiet om
lagrubriken är lämplig. Detta eftersom lagen skall vara utgångspunkten för
den svenska implementeringen av EGs direktiv om ”Leksakers säkerhet”.

Industriförbundet:

Vad gäller förslaget till ”Lag om farliga leksaker” borde den enligt förbun-
dets mening, i samstämmighet med EG-direktivet, istället rubriceras ”Lag
om leksakers säkerhet”.

Socialstyrelsen:

Socialstyrelsen vill betona vikten av att en EG-anpassning inte får innebära
en försämring för Sverige med ökade risker inom detta område. Sverige har
låg dödlighet samt låga olycksfallsfrekvenser tack vare bl.a. Konsumentver-
kets insatser. - Det är svårt att göra en bedömning av om nuvarande svenska
säkerhetskrav på leksaker i fortsättningen kan upprätthållas. Av promemo-
rian kan dock utläsas att detta torde bli möjligt. Av vikt är också att de skill-
nader som finns när det gäller kemiska produkter klaras ut i tid. Socialstyrel-
sen vill även påpeka att ett viktigt instrument i förebyggande syfte är att det
finns tillgång till snabb och smidig skaderapportering.

Kemikalieinspektionen:

Kemikalieinspektionen tillstyrker förslagen. Inspektionen anser dock att
båda direktiven bör förstås så att även uthyrning omfattas. De båda före-
slagna lagarna bör därför kompletteras med bestämmelser efter förebild i 2 §
produktsäkerhetslagen (1988:1604).

Husmodersförbundet Hem och Samhälle:

Husmodersförbundet Hem och Samhälle har inga invändningar mot författ-
ningsförslagen. Vi finner dem väl utarbetade och tydliga och tillstyrker utan
förbehåll och tillägg förslag till ”Lag mot farliga leksaker” samt förslag till
”Lag mot farliga livsmedelsimitationer”. - Vi anser vidare att det vore lämp-
ligast ur alla synpunkter att Konsumentverket utses till tillsynsmyndighet.

Barnmiljörådet:

- att det är positivt att en lag mot farliga leksaker stiftas,

- att den legala form som föreslås är lämplig, med lag som åtföljs av
föreskrifter för preciserade säkerhetskrav,

- att resurser måste tillförsäkras den i framtiden allt viktigare
stickprovskontrollen av leksaksmarknaden,

- att svensk sjukvårdsbaserad skaderapportering kan utgöra en utmärkt
kunskapskälla om inträffade skador med leksaker,

- att högsta tillåtna yttertemperatur på beröringsbara ytor på elektriska
leksaker även fortsättningsvis skall vara 60 grader C,

- att radioaktiva ämnen över huvud taget inte får tillåtas i leksaker, samt

Prop. 1992/93:111

Bilaga 4

att det är positivt att även en lag mot farliga livsmedelsimitationer
stiftas.

Prop. 1992/93:111

Bilaga 4

Valet av legal form

Promemorian: Regler om leksakers säkerhet föreslås bli införda i en
särskild lag mot farliga leksaker.

Produktsäkerhetslagen skall tillämpas vid sidan av lagen (prome-
morian s. 37).

Konsumentverket:

Förslaget att införa regler om leksakers säkerhet i en särskild lag tillstyrks,
liksom den aviserade möjligheten för Konsumentverket att meddela tving-
ande, straffsanktionerade föreskrifter. Dessa föreskrifter kommer att, i viss
utsträckning, ersätta tidigare utfärdade riktlinjer.

SWEDAC:

SWEDAC tillstyrker promemorians förslag att den i EES-avtalet ingående
rättsakten om leksakers säkerhet bör införlivas i svensk rätt genom en sär-
skild lag mot farliga leksaker.

Barnmiljörådet:

Den legala form som föreslås, med en lag kompletterad med föreskrifter för
preciserade säkerhetskrav, tillstyrks.

Industriförbundet:

Praktiska skäl talar otvivelaktigt för att ge regeringen eller myndighet som
denna bestämmer fullmakt att utfärda de mera detaljerade bestämmelserna.
Frågan är dock om lagförslagens långtgående fullmakt eller avsaknad av ma-
teriella bestämmelser står i överensstämmelse med 8 kap 2 § regeringsfor-
men. En tänkbar lösning är att på sätt som angetts i föregående avsnitt i lag-
texten hänvisas till de materiella reglerna i respektive EG-direktiv. Därige-
nom ges de bägge lagarna ett mera materiellt innehåll och förlorar delvis sin
karaktär av helt generell fullmakt.

LO:

LO instämmer i att dessa områden bör täckas av särskilda lagar, där detalj-
föreskrifter inte ingår men respektive myndigheter åläggs att utfärda sär-
skilda föreskrifter i enlighet med avtalet och med syfte att åstadkomma ett
tillräckligt konsument- och brukarskydd.

Regeringens förslag att i en särskild lag införa regler om leksakers säker-

het kompletterat med särskilda föreskrifter torde vara en lämplig metod att
införliva EGs bestämmelser i svensk rätt. Detta tillvägagångssätt medger
flexibilitet vid anpassningen av direktivet till svenska förhållanden. Dess-
utom torde det vara lättare att göra eventuella kommande anpassningar/för-
ändringar i en förordning än i en lagtext. En särskild lag tillstyrks därför av
Köpmannaförbundet och Leksakshandlarnas Riksförbund. I lagen bör det
emellertid klart uttryckas att reglerna baseras på bestämmelserna i EES-av-
talet och EGs direktiv om leksakers säkerhet, så att den rättsliga grunden
för lagen klart framgår.

Prop. 1992/93:111

Bilaga 4

Lagens tillämpningsområde

Promemorian: Lagen mot farliga leksaker bör gälla alla leksaker som
tillhandahålls i näringsverksamhet, även om detta sker genom grati-
serbjudanden. Med leksaker avses med vissa undantag varor som är
utformade för eller klart avsedda att användas i lek av barn under 14
år (promemorian s. 38).

Konsumentgillesförbundet:

Med ”leksaker” avses alla produkter eller material som utformats eller är
klart avsedda att användas vid lek av barn under 14 år. Att åldersgränsen
sätts vid 14 år anser vi felaktigt. Vissa ”leksaker” exempelvis rullbräden/rull-
skridskor används även efter 14 år och är mycket farliga leksaker.

Kraven på leksakers säkerhet

Promemorian: Det är inte möjligt att i lag precisera de säkerhetskrav
som skall gälla enligt direktivet. Dessa bör i stället slås fast i föreskrif-
ter som utfärdas med stöd av lagen (promemorian s. 40).

Statens strålskyddsinstitut:

Som framförs i promemorian råder ingen motsättning mellan nuvarande
svensk praxis och lagförslaget/direktivet angående innehåll av radioaktiva
ämnen i leksaker. Leksaker tillhör den kategori konsumentartiklar där en
tillsats av radioaktivt ämne anses klart oberättigad enligt internationella re-
kommendationer. Bedömning av oberättigad/berättigad användning av joni-
serande strålning är av grundläggande betydelse inom strålskyddet. — I leks-
aksdirektivet anges att leksaker inte får innehålla radioaktiva delar eller äm-
nen att de är skadliga för barns hälsa. I övrigt hänvisas till gällande direktiv
80/836 Euratom. Där sägs att för leksaker innehållande radioaktivt ämne
skall inte de i direktivet givna undantagsgränserna för aktivitet tillämpas,

utan individuell prövning med godkännande måste göras oavsett nationella Prop. 1992/93:111
lagar och grad av farlighet. Bilaga 4

Konsumentverket:

Enligt promemorian torde det i praktiken bli möjligt att även i fortsättningen
upprätthålla nuvarande krav på leksaker. Det framgår emellertid samtidigt
att dessa krav - som i huvudsak preciserats med stöd av produktsäkerhetsla-
gen - på vissa punkter är högre än direktivets och att direktivet inte är hel-
täckande. Som exempel kan nämnas att risken för hörselskada till följd av
buller från leksaker inte beaktas i direktivet. Konsumentverket kommer i
sin marknadsbevakning att verka för att det inte blir en försämring av de
nuvarande säkerhetskraven.

Utredningen (M 1992:02) Handlingsplan mot buller:

Eftersom EG-direktivets väsentliga säkerhetskrav inte är heltäckande är det
positivt att lagförslaget innehåller en hänvisning till produktsäkerhetslagen,
som ger möjlighet att ingripa mot sådana risker som inte omfattas av leksaks-
direktivet. Som exempel på sådana risker nämns bl.a. buller från leksaker.—
Jag vill i detta sammanhang ta upp frågan om det angelägna i en fortsatt bul-
lerbekämpning såvitt avser leksaker, bl.a. från knallpulver.

Det finns knallpulver på marknaden som kan orsaka en icke reparabel
hörselskada hos barn. Det finns enligt min mening inte några acceptabla skäl
varför ljud från leksaker skall tillåtas alstra hörselskadligt buller. Leksaker
som inte är påvisbart oskadliga för barns hörsel, borde därför inte få salu-
föras.

Folkhälsoinstitutet:

I de mera detaljerade föreskrifter som senare kommer att utarbetas, t ex i
form av förordning till lagen mot farliga leksaker, krävs en närmare precise-
ring av begreppet ”barns normala beteende”. Det förekommer individuella
skillnader i barnens utvecklingsprocess som gör att det bland jämnåriga barn
kan vara intervall på flera år i fysisk och psykisk mognad. Vi vill också peka
på att barn mycket ofta använder leksaker på ett annorlunda sätt än vad
vuxna förväntar sig.

Leksaksdirektivets s.k. säkerhetsklausul

Promemorian: Konsumentombudsmannen bör ingripa med stöd av
produktsäkerhetslagen när leksaker, trots att de uppfyller direktivets
krav, sannolikt kan utgöra risk för säkerhet och hälsa. Härvid måste
hänvisning kunna ske till direktivets s.k. säkerhetsklausul och EFTA-
organet skall underrättas (promemorian s. 43).

Konsumentverket:

Säkerhetsklausulen ger Konsumentverket/KO rätt att med stöd av produkt-
säkerhetslagen ingripa mot risker som inte täcks av direktivet. Det är till-
fredsställande att regelsystemet på så sätt ger utrymme för åtgärder mot
framtida, ännu okända, brister. — Av promemorian framgår inte klart vilken
typ av ”ingripanden” som skall följas av underrättelse och godkännande av
EFTA-organet. Konsumentverket utgår ifrån att underrättelseskyldigheten
avseende sk ”shortcomings in the standards” endast omfattar beslut av
Marknadsdomstolen.

Prop. 1992/93:111

Bilaga 4

Kommerskollegium:

Även om artikel 7 inte förutser ingripande mot leksaker som fyller de väsent-
liga säkerhetskraven i direktivet, torde den i praktiken kunna användas i de
fall då det kan styrkas att en leksak innebär säkerhetsrisker. — En viktigare
faktor är då de skillnader som kan finnas mellan länderna i uppfattningen
om vad som skall betraktas som ”farlig produkt”. Detsamma gäller konsu-
menternas vana respektive ovana vid myndigheternas kontroll. - Som en
följd av dessa nationella skillnader kan effekterna av det harmoniserade re-
gelverk som åstadkommits genom EES-avtalet delvis komma att gå förlo-
rade. Det finns därför risk att de möjligheter som ges de nationella myndig-
heterna att ingripa mot produkter kan bli handels- och konkurrenssnedvri-
dande. - Skyddsklausulen måste därför användas restriktivt och använd-
ningen, i EES-avtalets anda, utvecklas i harmoni med övriga länder på den
gemensamma marknaden. Promemorian ger inte uttryck för ett sådant syn-
sätt.

SWEDAC:

I EG-kommissionen pågår arbete med att utarbeta en handbok om direktiv
enligt nya metoden, där bl.a. olika begrepp förklaras och utvecklas. Ett ännu
inte slutligt fastställt avsnitt behandlar säkerhetsklausuler (Doc.Certif. 91/5
Rev.l). Av detta synes framgå att säkerhetsklausuler endast kan tillämpas
från medlemsstaternas sida när det föreligger konkret risk att liv eller hälsa
skall komma till skada av en produkt. Det torde därmed inte vara förenligt
med EG-rätten att utlösa en säkerhetsklausul när en medlemsstat anser mer
allmänt att ett direktiv på någon punkt har ett otillräckligt säkerhetskrav.

Märkning och information

Promemorian: Direktivets tämligen omfattande regler om märkning
och information bör införas genom föreskrifter som utfärdas med stöd
av lagen (promemorian s. 44).

Industriförbundet:

Emellertid synes man i promemorian helt ha bortsett från de föreslagna la-
garnas förhållande till bl.a. marknadsföringslagen samt verkets roll enligt
denna och annan marknadsrättslig lagstiftning.

Det kan alltså konstateras att en marknadsförare som förfar i strid med
av konsumentverket utfärdade föreskrifter angående märkning och annan
produktinformation rörande leksaker (respektive livsmedelsimitationer) av
KO kan dras inför marknadsdomstolen med antingen yrkande om förbud en-
ligt 2§ marknadsföringslagen att fortsätta med den aktuella marknadsfö-
ringen eller yrkande om säkerhetsinformation enligt 5 § produktsäkerhetsla-
gen. Marknadsdomstolen kommer därvid att ha att döma i enlighet med av
KO i hans egenskap av chef för konsumentverket utfärdade föreskrifter.

Konsumentverket/KOs dubbla roll som både lagstiftare och åklagare gör i
praktiken processen i domstolen till en chimär och Industriförbundet ifråga-
sätter om inte en sådan ordning står i strid med regeringsformen. Under alla
omständigheter utgör den en oacceptabel sammanblandning av den lagstif-
tande och den åklagande funktionen. Enligt förbundets mening är det en
grundläggande förutsättning att dessa bägge funktioner hålls isär i en rätts-
stat. Lagförslagen måste därför justeras så att den aktuella sammanbland-
ningen av normgivningsmakt och rättstillämpning inte uppstår.

Det aktuella problemet kan undvikas på flera olika sätt. Således kan de
marknadsföringsåtgärder som kommer att regleras genom de aktuella la-
garna uttryckligen undantas från marknadsföringslagens respektive pro-
duktsäkerhetslagens tillämpningsområde. Ett alternativ är att regeringen
själv utfärdar de aktuella materiella reglerna eller ger bemyndigandet till an-
nan myndighet än konsumentverket. En ytterligare alternativ lösning är att
skilja KO-funktionen från konsumentverket.

SWEDAC:

I promemorian anges (sid 45-46) att ”EG-märket inte anger att det är fråga
om en helt säker produkt utan enbart att den överensstämmer med direkti-
vets säkerhetskrav”. Uttalandet torde kunna misstolkas eftersom direktivet
syftar till att endast tillåta helt säkra produkter på marknaden. Därmed bör
man kunna utgå från att produkter som är försedda med EG-märket också
är säkra. Däremot kan det anmärkas att EG-märket vänder sig närmast till
myndigheter som har att svara för marknadskontroll och skall däremot inte
uppfattas som ett särskilt kvalitetsmärke.

Prop. 1992/93:111

Bilaga 4

LO:

LO anser att anslutningen till EG-märkningen, som blir resultat av EES-av-
talet, kan accepteras. Den måste dock kompletteras med särskilda åtgärder.
Det finns risk för att konsumenten förleds att tro att EG-märkningen (CE)
garanterar viss kvalitet eller säkerhet.

6 Riksdagen 1992193. 1 samt. Nr 111

Folkhälsoinstitutet:

I EG-direktiven saknas krav på varningstext om t ex allergiska reaktioner,
bullerskador och om riskerna med att andas in lösningsmedel i t ex lim. De
svenska erfarenheterna visar att varningsinformationen är utomordentligt
viktig i arbetet med att förebygga olycksfall.

Konsumentverket:

En fråga av särskild betydelse för att förhindra skadefall är kravet på märk-
ning och annan produktinformation. - Direktivet saknar särskilda krav vad
gäller varningsmärkning av leksaker som vid användning kan ge allergiska
reaktioner och därmed utgöra risk för kvävning. Marknadsdomstolen har i
ett beslut (1986:1) ålagt ett företag att genom märkning och skyltning tydligt
informera om när en docka är stoppad med nötskalskross. Varningsinforma-
tion om allergiframkallande ämnen är mycket viktig idag och kommer med
all sannolikhet att få än större betydelse i framtiden.

Konsumentgillesföreningen:

Vi anser det oroväckande att EG-direktivets säkerhetskrav inte är heltäck-
ande. Bl a omfattas inte buller från leksaker (typ knallpulverskott), leksaker
som kan framkalla allergi eller produkter som kan innebära kvävningsrisk.
Påverkan att ändra detta måste göras.

Prop. 1992/93:111

Bilaga 4

Kontrollorgan för utförande av EG-typgodkännande

Promemorian: Systemet för provning och kontroll anknyter till all-
männa regler i lagen om kontroll genom teknisk provning och om
mätning (promemorian s. 47).

SWEDAC:

I EES-propositionen 1991/92:170 bil.11 sid 55 anförs att generella krav på de
organ som skall svara för teknisk kontroll under EES, s.k. anmälda organ
förutses komma att utfärdas med stöd av lagen om teknisk kontroll medan
det skall ankomma på sektorsansvariga organ att i författning ange de sek-
torsspecifika krav som kan tillkomma i enlighet med olika direktiv. - Detta
kan tvärt emot vad som sägs i promemorian (sid 48) att eventuella krav på
anmälda organ, som är specifika för leksaksområdet, kan behöva införas i
svensk rätt med stöd av leksakslagen. Den föreslagna utformningen av lagen
(jmf nedan) torde innehålla tillräckliga bemyndiganden för att meddela för-
fattningsbestämmelser om sådana krav. SWEDAC utgår från att det kom-
mer att uppdras åt Konsumentverket att utarbeta de verkställighetsföreskrif-
ter som kan behövas och att detta arbete såvitt avser kontrollförfaranden
kommer att ske i nära samråd med SWEDAC.

Konkurrensverket:

Promemorian hänvisar i denna del till Ds 1991:86, Införande av EES-rätt
inom området för provning och kontroll. - Konkurrensverket vill här fram-
hålla vissa synpunkter som redovisats i SPKs remissyttrande över ovan
nämnda promemoria. Det är från konkurrenssynpunkt av stor vikt att pro-
vnings- och certifieringsverksamhet sker i konkurrens på lika villkor mellan
kompetenta organ, oavsett om dessa är privata eller offentliga. Myndighets-
utövande funktioner och konkurrensutsatt verksamhet bör därför i princip
bedrivas fristående från varandra. Provnings- och certifieringsorgan som är
knutna till statliga myndigheter kan nämligen få en särställning i förhållande
till övriga provningsorgan. Detta gäller särskilt om myndigheten i fråga sam-
tidigt är säkerhetsansvarig och utövar tillsyn över de anmälda organen inom
sitt ansvarsområde.

Svenska Postorderföreningen:

I detta sammanhang måste det också framhållas att de välutrustade och väl-
renommerade privata prövningsinstitut, som i Sverige sedan länge bedriver
sin verksamhet parallellt med statliga laboratorier, ges möjlighet att med-
verka i ett vidgat europeiskt prövningssystem.

Marknadsövervakning

Promemorian: Förslaget innebär att tillsynen utformas efter nuva-
rande svensk modell. Detta innebär att produktsäkerhetslagens regler
görs omedelbart tillämpliga (promemorian s. 48).

SEMKO:

SEMKO instämmer i allt väsentligt med promemorian men föreslår att upp-
gifter vad gäller tillsyn delegeras till opartiskt tredjepartsorgan.

LO:

LO vill understryka promemorians påpekande att konsumentombudsman-
nen bör ha som uppgift att ingripa om risk för människors hälsa och säkerhet
föreligger med tanke på att EGs leksaksdirektiv är utformat enligt den s k
nya metoden och således inte tillåter att ett land utan vidare kan kräva högre
säkerhetskrav.

Konsumentverket:

Ett ökat internationellt utbyte av varor och tjänster kommer att innebära
ökat behov av övervakning. En intensifierad marknadsbevakning kommer
att ta betydande resurser i anspråk. Även CE-märkta leksaker måste grans-
kas.

Prop. 1992/93:111

Bilaga 4

SWEDAC: Prop. 1992/93:111

I Sverige bör denna uppgift ankomma på Konsumentverket såvitt gäller lek- Bilaga 4
saker. Med hänsyn till att Konsumentverket bedriver en relativt omfattande
laboratorieverksamhet i egen regi är det viktigt att följande principer därvid
iakttas.- Övervakningen skall även innefatta en kontroll av de anmälda orga-
nens sätt att utföra de uppgifter som anförtrotts dem. Därför betonas i de
EG-dokument som behandlar frågan (bl.a. Dc. Certif.91/7 rev.3) att det inte
kan komma i fråga att överlåta på ett anmält organ att svara för marknads-
övervakningen. Om det anmälda organet och den instans som svarar för
marknadsövervakningen lyder under samma myndighet i ett land måste de
två funktionerna separeras väl för att tillförsäkra oberoende.

Konkurrensverket:

Konkurrensverket vill i sammanhanget peka på värdet av förebyggande
verksamhet i form av information. Denna möjlighet nämns inte i promemo-
rian. Genom att avsätta delar av resurserna för tillsynsverksamhet till infor-
mationsspridande åtgärder torde behovet av rena övervaknings- och kon-
trollåtgärder kunna minskas.- Konkurrensverket vill i detta sammanhang
framhålla att direktivet ålägger medlemsstaterna att utföra stickprover. Med
stickprov torde avses någon form av slumpmässigt urval. Det framstår därför
som tveksamt om KoVs granskning efter anmälan från t ex konsumenter kan
anses utgöra sådan marknadsövervakning som avses i artikel 12. Konkur-
rensverket anser det vara viktigt att samtliga regler i direktivet efterlevs så
att principen om fria varuflöden säkerställs. Det är dock viktigt att det
svenska kontroll- och övervakningssystemet inte utformas och tillämpas på
ett sådant sätt att det kan utgöra att handelshinder och därmed stå i strid
med EES-avtalet.

Kommerskollegium:

På samma sätt är en eventuell avgiftsfinansiering av marknadskontrollen inte
endast en nationell angelägenhet. Marknaden är inte längre svensk utan
europeisk. Mot den bakgrund som skisserats ovan bör enligt kollegiets upp-
fattning även en eventuell avgiftsfinansiering utvecklas i samklang med
andra länder inom den gemensamma marknaden.

Industriförbundet:

Industriförbundet har i och för sig ingen invändning mot att kostnaderna för
provtagning och undersökning i vissa fall skall kunna läggas på näringsid-
kare. Förbundet kan emellertid inte finna några skäl att i fråga om de nu
aktuella bägge lagförslagen avvika från den ordning som generellt gäller
inom det marknadsrättsliga området, dvs att skyldighet att betala aktuella
kostnader endast kan drabba näringsidkare som handlat i strid med gällande
regler. Detta gäller allra helst som EG-direktivet inte innehåller några regler
i aktuellt avseende. Skyldigheten för näringsidkare att stå för kostnader för
provtagning och undersökning bör därför endast gälla den som ej följt de

aktuella lagarna eller föreskrifter utfärdade med stöd av dessa. Denna be-
gränsning bör vidare framgå redan av lagtexten.

Grossistförbundet Svensk Handel:

Det är vår uppfattning att endast sådana prover som resulterar i ”fällande
dom” bör ersättas av näringsidkaren. Paragrafen bör ändras till att i första
hand överensstämma med vad som gäller enligt produktsäkerhetslagen.

Prop. 1992/93:111

Bilaga 4

Sveriges Köpmannaförbund:

Självklart skall en första provning betalas av tillverkaren/importören av va-
ran. Om däremot tillsynsmyndigheten ingriper mot en vara på marknaden
som av myndigheten misstänks inte uppfylla bestämmelserna i direktivet och
det efter en provning visar sig att produkten trots allt är förenlig med direkti-
vet, skall kostnaderna för provningen betalas av myndigheten och skälig er-
sättning ges till näringsidkaren/detaljisten för åsamkad förlust t ex genom
minskad försäljning under prövningstiden, dålig publicitet och utebliven
handelsvinst.

Ansvar och överklagande

Promemorian: I likhet med vad som gäller i produktsäkerhetslagen
bör frågor om tillträde till utrymmen m.m. överprövas av kammarrätt
och Regeringsrätten (promemorian s. 51).

Industriförbundet:

Förbundet vill dock framhålla att utdömande av böter eller fängelse torde
bli mycket ovanligt. Detta gäller inte minst i fråga om felaktig märkning eller
produktinformation. I sådana fall måste det ligga närmare till hands att till-
lämpa 2§ marknadsföringslagen eller 5§ produktsäkerhetslagen, särskilt som
ansvaret enligt dessa bestämmelser är rent objektivt. KO behöver således
inte styrka att näringsidkaren förfarit uppsåtligen eller oaktsamt. Skall möj-
ligheten att tillämpa marknadsföringslagen eller produktsäkerhetslagen stå
kvar förutsätts dock att konsumentverket/KOs dubbla roll som lagstiftare
och åklagare avskaffas.

Rapporteringskyldigheten beträffande direktivet m.m.

Promemorian: Konsumentverket bör svara för rapporteringsskyldig-
heten enligt direktivet (promemorian s. 54).

7 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr Ill

Kommerskollegium:

Vad slutligen beträffar kravet på notifiering av förslagen är läget följande.
Om lagförslagen avser en strikt implementering av motsvarande EG-direk-
tiv behövs inte, enligt överenskommelse i EFTA, att dessa notifieras enligt
EFTA- och EFTA/EG-procedurerna.

Konsumentgillesförbundet:

Konsumentverket som statlig kontrollmyndighet anser vi vara naturligt.
Konsumentverket måste få ökade ekonomiska villkor.

Kostnader

Promemorian: De föreslagna förändringarna föreslås bli genomförda
genom omfördelning av tillgängliga resurser (promemorian s. 54).

Konsumentverket:

Konsumentverket har i skrivelse den 18 mars 1992 till Civildepartementet
framhållit de förändringar i Konsumentverket/KOs marknadsbevakning som
blir nödvändiga med anledning av EES-avtalet. Vi hänvisar till vad som an-
förts om resurser i skrivelsen.

Lagförslaget

Promemorian: Bestämmelsen i 1 § lagförslaget anger tillsammans med
2 § lagens tillämpningsområde. Innebörden av 1 § är att lagen endast
är tillämplig på sådana leksaker som tillhandahålls i näringsverksam-
het. Detta uttryck används också (med visst tillägg, som det bortses
från här) i 1 § andra stycket produktsäkerhetslagen. Ordet tillhanda-
hålla är avsett att ha samma innebörd som uttrycket ”släppa ut på
marknaden” i leksaksdirektivet (promemorian s. 58).

Kommerskollegium:

I samband med den hänvisning som görs till den svenska produktsäkerhets-
lagstiftningen förs ett resonemang om uttrycket ”placing on the market”.
Den officiella svenska översättningen av detta är ”släppas ut på markna-
den”. Uttrycket ges i EG-rätten en juridisk innebörd som gör att det inte
utan vidare kan likställas med det i svensk rättsordning tillämpade ”tillhan-
dahållas på marknaden”. Med termen tillhandahållas kan det komma att ges
en annan innebörd än den avsedda. Detta påpekas också i promemorian där
det framhålls att termen möjligen inte håller vid en domstolsprövning. Med

Prop. 1992/93:111

Bilaga 4

hänsyn till den tyngd uttrycket ges kan Kollegiet inte stödja det resonemang
som förs i promemorian.

Industriförbundet:

De bägge lagarna föreslås bli tillämpliga endast på försäljning och annan
överlåtelse av de aktuella produkterna - ej på upplåtelse av olika former av
nyttjanderätt. Motivet härför sägs vara att uttrycket ”släppa ut på markna-
den” som används i direktivet inte skulle omfatta erbjudanden om upplåtelse
av nyttjanderätt. Förbundet ifrågasätter denna tolkning, särskilt som samma
uttryck i direktivet om personlig skyddsutrustning tolkats som omfattande
upplåtelseformer. Bl.a. genom att använda uttrycket ”tillhandahålla” har
man förtjänstfullt avsett att ge lagförslagen en terminologisk överensstäm-
melse med produktsäkerhetslagen. Förbundet anser att såväl principiella
skäl som intresset av en långtgående överensstämmelse med produktsäker-
hetslagen talar för att de bägge föreslagna lagarna bör gälla även erbjudan-
den om upplåtelse.

SWEDAC:

Tolkningen av begreppet släppa ut på marknaden är bestämmande för leks-
aksdirektivets tillämpningsområde. Under EES-avtalet ankommer det i sista
hand på EFTA- och EG-domstolarna att tolka sådana begrepp. Det är där-
emot en uppgift för svenska rättsliga instanser att tolka begreppet tillhanda-
hålla i produktsäkerhetslagen. Om man använder samma begrepp i lagstift-
ning som följer av EES och i rent nationell lagstiftning kan den situation upp-
komma att begreppet får olika betydelse i olika lagar. SWEDAC vill därför
förorda att direktivets begrepp ”släppa ut på marknaden” används genom-
gående i den svenska lagen mot farliga leksaker (1 och 3 §§).-1 ett ännu inte
fastställt utkast till avsnitt om begreppet ”släppa ut på marknaden” har utta-
lats att en produkt skall anses utsläppt på marknaden först när den distribue-
ras till detaljistledet. Om denna tolkning av begreppet skulle stå sig vid en
prövning i EG-domstolen skulle den svenska leksakslagen i enlighet med
ovan nämnda svenska motivuttalande ha ett vidare tillämpningsområde än
direktivet.

Sveriges Köpmannaförbund:

När EGs lagar och förordningar överförs till svensk rätt anser förbunden i
enlighet med civildepartementet att man så långt det är möjligt bör behålla
gällande svensk rättsterminologi med känd innebörd i stället för att överta
EGs språkbruk. I det fall EGs termer avviker från kända svenska kan lämp-
liga förklaringar tas in i tillhörande förordningar. Att pröva räckvidden i
olika uttryck får vid behov ske vid EFTA- respektive EG-domstolen. Det är
således att föredra att i lagförslaget använda det vedertagna svenska begrep-
pet ”tillhandahålla” leksaker än att införa EGs term att produkterna ”släpps
ut på marknaden”.

Prop. 1992/93:111

Bilaga 4

Promemorian: Med stöd av punkt 2 kan sådana föreskrifter meddelas
som behövs för att säkerställa att de leksaker som tillhandahålls till-
verkas på ett sätt som krävs för att erforderliga säkerhetskrav skall
vara uppfyllda. Begreppet tillverkning är här avsett att täcka hela den
process som avser utformningen och behandlingen av leksaker och
ämnen som ingår i leksaker och påverkar deras egenskaper. Begrep-
pet innefattar vidare de provnings- och kontrollförfaranden som är
nödvändiga för att fastställa att leksakerna och de ämnen som ingår i
dem motsvarar uppställda krav (bl.a. överensstämmer med standar-
der och prototyper) (promemorian s. 63).

Prop. 1992/93:111

Bilaga 4

Kooperativa förbundet:

Genom leksakslagen 3 § första stycket ges möjlighet att uppställa krav av-
seende bl a tillverkningen av leksaker (punkt 2). Begreppet tillverkning ut-
vecklas på sid 63 i promemorian. KF konstaterar att ordet tillverkning nor-
malt inte torde ha den i promemorian angivna vidsträckta innebörden och t
ex inkludera provnings- och kontrollförfaranden. De föreskrifter som med-
delas med stöd av lagen bör i största möjliga utsträckning vara inriktade på
den färdiga produkten, eftersom krav som ställs på själva tillverkningspro-
cessen kan verka hämmande på en önskvärd produktutveckling.

SWEDAC:

Det i första stycket p. 2 använda ordet ”tillverkning”, synes mindre lyckligt ef-
tersom det kan uppfattas som ett bemyndigande att föreskriva om hur tillverk-
ningen av leksaker skall utföras. Direktivets krav avser utformningen av den
slutliga produkten, dvs vad som normalt brukar betecknas som produktkrav.

Svenska Postorderföreningen:

I promemorian förs på sidan 63 ett resonemang om definition av begreppet
tillverkning. Konklusionen av det förda resonemanget blir att tillverknings-
begreppet ges en betydligt vidare tolkning än vad man normalt torde avse
med detta begrepp, ett annat uttryck är därför att föredraga.

Promemorian: Innebörden av 5 § lagförslaget är att produktsäkerhets-
lagen skall gälla vid sidan om lagen mot farliga leksaker för sådana
leksaker som kan medföra skada på person. Detta gäller även om lek-
sakerna har utformats i enlighet med sådana säkerhetskrav som har
föreskrivits med stöd av 3 § första stycket. Produktsäkerhetslagen kan
alltså tillämpas även på leksaker som bär EG-märket och som har ut-
formats i överensstämmelse med en standard eller en prototyp som
har godkänts av ett behörigt kontrollorgan (promemorian s. 67).

Industriförbundet:

Förbundet vill dock framhålla vikten av att denna s k ”säkerhetsklausul” till-
lämpas på ett sätt som står i överensstämmelse med vad som kan betecknas
som standard inom övriga länder på den gemensamma marknaden. Om så
ej sker finns det en klar risk för att intentionerna bakom EES-avtalet och
intresset av ett fritt varuflöde motverkas. Detta talar också för att bakgrun-
den och syftet med lagen - dvs EG-anpassningen bör framgå redan av lagtex-
ten.

SWEDAC:

Även i ett fall då t.ex. en tillverkare släppt ut en leksak på marknaden utan
EG-märkning eller utan att föreskriven kontroll genomförts måste det finnas
legala möjlighet att ålägga säljförbud och återkallelse utan risk för person-
skada skall behöva konstateras.

Prop. 1992/93:111

Bilaga 4

2 Förslag till lag mot farliga livsmedelsimitationer

Promemorian: En särskild lag mot farliga livsmedelsimitationer bör
antas. Den föreslås bli utformad som lagen mot farliga leksaker (pro-
memorian s. 77).

Konsumentverket:

Förslaget till lag om farliga livsmedelsimitationer tillstyrks.

Konsumentgillesförbundet:

En särskild lag mot livsmedelsimitationer bör antagas. Farliga produkter
måste stoppas omedelbart och EGs kvarn får aldrig mala långsamt.

Kooperativa förbundet:

Underlaget för förslaget är mycket kortfattat. Direktivet är av annan karak-
tär än leksaksdirektivet, och KF ifrågasätter om inte nuvarande produktsä-
kerhetslag räcker för att uppfylla Sveriges åtaganden enligt EES-avtalet i
detta avseende.

Grossistförbundet Svensk Handel:

Förbundet tillstyrker tankarna bakom den föreslagna lagen men vill ifråga-
sätta om inte syftet kan uppnås redan med nu gällande produktsäkerhetslag.

Svenska Postorderföreningen:

Svenska Postorderföreningen ifrågasätter om särskild lag är nödvändig efter-
som produktsäkerhetslagen torde räcka för att uppfylla Sveriges åtagande
enligt EES-avtalet i detta avseende.

Prop. 1992/93:111

Bilaga 4

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till

Lag om leksakers säkerhet

Härigenom föreskrivs följande.

Tillämpningsområde

1 § Denna lag gäller leksaker som är utformade för eller annars klart avsedda
att användas av barn under 14 år.

Lagen ansluter till de regler om detta inom Europeiska gemenskaperna
som det hänvisas till i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområ-
det.

Krav på leksaker

2 § En näringsidkare får tillhandahålla leksaker bara om de uppfyller de krav
som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm-
mer och som avser

1. skydd för hälsa och säkerhet,

2. utformning,

3. märkning och annan produktinformation.

Tillsyn

3 § Tillsyn över efterlevnaden av denna lag eller av föreskrifter som har med-
delats med stöd av lagen utövas av den myndighet som regeringen bestäm-
mer.

4 § Tillsynsmyndigheten har rätt att för tillsynen hos näringsidkare

1. få tillträde till utrymmen där leksaker förvaras,

2. få de upplysningar, handlingar, varuprover och liknande som behövs för
tillsynen.

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om

1. kontroll av att en leksak uppfyller krav som har föreskrivits med stöd
av2§,

2. skyldighet för näringsidkare att betala kostnader för provtagning och
undersökning av prover.

Produktsäkerhetslagens tillämplighet

6 § Produktsäkerhetslagen (1988:1604) skall tillämpas på leksaker som kan
medföra risk för personskada. Detta gäller även om leksakerna uppfyller så-
dana krav som har föreskrivits med stöd av denna lag.

Prop. 1992/93:111

Bilaga 5

Straff

7 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 2 § skall dömas till
böter eller fängelse i högst ett år.

I ringa fall skall inte dömas till straff.

8 § Den som överträder ett vitesföreläggande eller vitesförbud enligt pro-
duktsäkerhetslagen (1988:1604) skall inte dömas till straff enligt 7 § för en
gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

9 § Allmänt åtal för brott mot denna lag får väckas endast efter medgivande
av den myndighet som regeringen bestämmer.

10 § En leksak som har varit föremål för brott enligt denna lag eller dess
värde samt utbytet av sådant brott skall förklaras förverkade, om det inte är
uppenbart oskäligt.

Överklagande

11 § Tillsynsmyndighetens beslut i enskilda fall enligt 4 § eller enligt före-
skrifter som har meddelats med stöd av 5 § får överklagas hos kammarrätten.

Prop. 1992/93:111

Bilaga 5

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2 Förslag till

Lag om farliga livsmedelsimitationer

Härigenom föreskrivs följande.

Tillämpningsområde

1 § Denna lag gäller varor som på grund av sitt utseende eller sin storlek,
lukt, förpackning eller märkning kan förväxlas med livsmedel, särskilt av
barn (livsmedelsimitationer).

Lagen ansluter till de regler om detta inom Europeiska gemenskaperna
som det hänvisas till i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområ-
det.

Produktsäkerhetslagens tillämplighet m. m.

2 § Produktsäkerhetslagen (1988:1604) skall, med det tillägg som görs i
andra stycket, tillämpas på livsmedelsimitationer som kan medföra risk för
personskador.

Om en näringsidkare har tillverkat eller importerat en livsmedelsimitatin
som innebär särskild risk för personskada, kan Marknadsdomstolen för-
bjuda honom att fortsätta med det. Förbudet får även avse en annan lik-
nande vara med samma skaderisk.

Prop. 1992/93:111

Bilaga 5

Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer.

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-11-02

Närvarande: f.d. justitierådet Böret Palm, justitierådet Lars Å. Beckman,
regeringsrådet Sigvard Holstad.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 8 oktober 1992 har rege-
ringen på hemställan av statsrådet Inger Davidson beslutat inhämta lagrå-
dets yttrande över förslag till

1. lag om leksakers säkerhet,

2. lag om farliga livsmedelsimitationer.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Thomas Utter-
ström.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet-,

Förslaget till lag om leksakers säkerhet

1§

1 det föreslagna första stycket anges i överensstämmelse med det tillämpliga
EG-direktivet att lagen gäller leksaker utformade för eller annars klart av-
sedda att användas av barn under 14 år. Det framgår däremot inte av para-
grafen att vissa varor, angivna i en bilaga till direktivet, inte skall räknas som
leksaker även om de motsvarar den angivna beskrivningen. Enligt motivut-
talandena är avsikten att motsvarande undantag från lagens tillämpningsom-
råde skall framgå av föreskrifter meddelade med stöd av bemyndigande i 2 §.
En upplysning angående undantagen måste emellertid tas in i lagen.

Lagrådet föreslår att andra stycket i remissförslaget, som skall utvisa la-
gens samband med EES-avtalet, ges en mer precis innebörd och tas upp som
en särskild paragraf först i lagen. Det i remissen föreslagna 1 § första stycket
får då tillsammans med den förut nämnda undantagsregeln bilda en ny 2§.

Lagrådet föreslår föjande lydelse av 1 §:

”1 §

Denna lag meddelas till uppfyllande av Sveriges förpliktelser enligt avtalet
om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.”

2 § bör med Lagrådets förslag lyda:

”Lagen gäller leksaker som är utformade för eller annas klart avsedda att
användas av barn under 14 år.

Som leksaker räknas inte varor som anges i föreskrifter av regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer.”

2§

Paragrafen får med Lagrådets förslag vid 1 § beteckningen 3 §.

I paragrafen föreskrivs att näringsidkare får tillhandahålla leksaker endast
om de uppfyller vissa angivna krav. Bestämmelsen har sin grund i aritikel 2
i leksaksdirektivet. I artikeln anges att en leksak får släppas ut på marknaden

Prop. 1992/93:111

Bilaga 6

(placing on the market) bara om den inte innebär en risk för någons säkerhet
och hälsa. Vid införlivandet av direktivet med svensk rätt har således valts
en ordalydelse som avviker från ordalydelsen ”släppa ut på marknaden” i
direktivet.

Lagrådet erinrar om att uttrycket ”släppa ut på marknaden” kommit till
användning i de förslag till lag om ändring i foderlagen och lag om ändring i
utsädeslagen som förelagts Lagrådet genom lagrådsremissen med förslag till
ändringar i livmedelslagen m.fl. lagar i anledning av EES-avtalet. Vid före-
dragande av den remissen har hänvisats till att delegationen för översättning
av EG:s regelverk i ett den 18 februari 1991 utfärdat språkbrev angett att
den svenska motsvarigheten till ”place on the market” skall vara uttrycket
”släppa ut på marknaden”.

När ett visst uttryck återkommer i flera EG-direktiv är det enligt Lagrå-
dets mening angeläget att man vid transformeringen till svensk rätt för und-
vikande av tolkningsproblem använder en och samma översättning i de olika
författningarna. Det utesluter emellertid inte att en avvikande ordalydelse
kan användas om särskilda skäl föreligger härför. Innebörden i det transfor-
merade uttrycket får dock inte förändras i förhållande till vad som kan antas
vara avsikten med direktiven.

Som skäl för att i lagen om leksakers säkerhet föra in uttrycket ”tillhanda-
hålla”, vilket uttryck hämtats från produktsäkerhetslagen, anges i lagrådsre-
missen att med hänsyn till den direkta kopplingen mellan lagen om leksakers
säkerhet och produktsäkerhetslagen det är en fördel om en enhetlig termino-
logi kan användas. Det konstateras också i remissen att uttryck ”släppa ut
på marknaden” synes väl svara mot ordet ”tillhandahålla” i produktsäker-
hetslagen. Vid föredragning inför Lagrådet har vidare visats på att flera EG-
länder i sin lagstiftning om leksakers säkerhet använder andra uttryck än ord
som motsvarar ”släppa ut på marknaden”. Storbritannien använder således
ordet ”supply” som torde kunna översättas med just ”tillhandahålla”.

Lagrådet finner sig med hänsyn till här föreliggande speciella förhållanden
kunna godta att i lagförslaget används uttrycket ”tillhandahålla” i stället för
”släppa ut på marknaden”.

3§

Paragrafen får i Lagrådets förslag beteckningen 4§.

4§

Under denna paragraf - som i Lagrådets förslag får beteckningen 5 § - tas i
förslaget upp bestämmelser om rätt för tillsynsmyndigheten att hos närings-
idkare få sådant tillträde till förvaringslokaler och sådana upplysningar m.m.
som behövs för tillsynen. Någon sanktion för det fall en näringsidkare inte
skulle efterkomma bestämmelsen finns inte föreskriven i lagförslaget. Lag-
rådet föreslår att, så som skett i motsvarande fall i andra lagar (se t.ex. 32 §
strålsskyddslagen 1988:220 och 16 § lagen 1985:426 om kemiska produkter),
en möjlighet gentemot införs för tillsynsmyndigheten att utfärda föreläg-
gande gentemot en ohörsam näringsidkare och att förena föreläggandet med
vite. Regeln kan lämpligen få utgöra ett andra stycke i paragrafen. Om första
stycket för tydlighets skull utformas som ett åliggande för näringsidkaren
kan bestämmelsen få följande lydelse:

Prop. 1992/93:111

Bilaga 6

”En näringsidkare är skyldig att på anmaning av tillsynsmyndigheten. Prop. 1992/93:111

1. lämna tillsynsmyndigheten tillträde till utrymme där leksaker försvaras, Bilaga 6

2. lämna de upplysningar, handlingar, varuprover och liknande som be-
hövs för tillsynen.

Om en anmaning enligt första stycket inte följs, får tillsynsmyndigheten
förelägga näringsidkaren att fullgöra sin skyldighet. Föreläggande får för-
enas med vite.”

5 och 6 §§

Paragraferna får i Lagrådets förslag beteckningarna 6 och 7 §§.

7-10§§

Paragraferna får i Lagrådets förslag beteckningarna 8 -11 §§.

I paragraferna behandlas frågor om påföljd, överträdelse av vitesföreläg-
gande, åtal och förverkande. Som rubrik har före 7 § tagits in uttrycket
”straff’.

De vedertagna orden för angivande av att det är fråga om påföljdsbestäm-
melser är ansvar eller ansvarsbestämmelser. I den grund till för lagrådsremis-
sen liggande departementspromemorian används också uttrycket ansvar.
Något skäl till bytet av terminologi har inte angetts i remissen. Vid föredrag-
ning inför Lagrådet har uppgets att byte skett därför att uttrycket ansvar är
svårförståeligt för gemene man.

Lagrådet konstaterar att ett byte av terminologi inte skett konsekvent. I
andra lagförslag som förelagts Lagrådet, t.ex. förslaget till lag om EEG-han-
delsgödsel (intaget i lagrådsremissen med förslag till ändring av livsmedelsla-
gen m.fl. lagar i anledning av EES-avtalet) har regeringen bibehållit ut-
trycket ”ansvar”. Enligt Lagrådets mening saknas skäl att nu ändra den ve-
dertagna terminologin. Uttrycket ”straff’ som rubrik ger felaktigt intryck ef-
tersom det inte inbegriper andra påföljder enligt brottsbalken än straffen bö-
ter och fängelse.

Lagrådets föreslår att rubriken före 7 § (8 § i lagrådsförslaget) får lydelsen
”Ansvar”. Med hänsyn till att i paragraferna behandlas även andra frågor än
ansvar bör till rubriken fogas ”m.m.” Vidare bör i 7 § andra stycket och i 8 §
(9 § i lagrådsförslaget) orden ”straff’ bytas ut mot ”ansvar”.

11§

Med Lagrådets förslag vid 1 § får denna paragraf beteckningen 12 § och hän-
visningarna i paragrafen till 4 och 5 §§ skall i stället avse 5 och 6 §§.

Förslaget till lag om farliga livsmedelsimitationer

1 § andra stycket bör utformas på samma sätt som Lagrådet föreslagit beträf-
fande 1 § förslaget till lag om leksakers säkerhet. Bestämmelsen bör också
här tas upp för sig med beteckningen 1 §.

I fråga om lagens redaktionella utformning i övrigt förordar Lagrådet att
rubrikerna får utgå och att bestämmelserna fördelas på två ytterligare para-
grafer med följande lydelse:

”2 § I denna lag förstås med livsmedelsimitationer varor som - särskilt

av barn - på grund av sitt utseende eller sin storlek, lukt, förpackning eller gg

märkning kan förväxlas med livsmedel.

3§ Produktsäkerhetslagen (1988:1604) skall, med det tillägg som görs i Prop. 1992/93:111
andra stycket, tillämpas på livsmedelsimitationer som kan medföra risk för Bilaga 6
personskada.

Civildepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträden den 3 november 1992

Prop. 1992/93:111

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wester-
berg, Friggebo, Laurén, Olsson, Svensson, Thurdin, Hellsvik, Wibble,
Björck, Könberg, Odell, Lundgren, P. Westerberg, Ask

Statsrådet Odell anmäler fråga om leksakers säkerhet och farliga livsmedels-
imitationer.

Regeringen beslutar att genom proposition lämna förslag till riksdagen om
en lag om leksakers säkerhet och en lag om farliga livsmedelsimitationer i
enlighet med bilagan till detta protokoll.

Ur protokollet:

Maud Melin

INNEHÅLL

Prop. 1992/93:111

Propositionens huvudsakliga innehåll......................... 1

1 Inledning ............................................. 3

1.1 EES-avtalet och EG:s rättsakter..................... 3

1.2 Den nya harmoniseringsmetoden.................... 5

1.3 EG:s program för provning och kontroll.............. 5

1.4 Former för samarbete på konsumentområdet.......... 7

2 EG:s direktiv om leksakers säkerhet...................... 7

3 EG:s direktiv om farliga livsmedelsimitationer............. 10

4 Leksakers säkerhet..................................... 11

4.1 Nuvarande reglering av leksakers säkerhet............ 11

4.2 Behovet av anpassning............................. 17

4.3 Lagstiftningstekniken............................... 18

4.4 Begreppet ”leksaker”............................... 21

4.5 Kraven på leksakers säkerhet m.m................... 22

4.6 Produktsäkerhetslagen ............................. 28

4.7 Ansvar m.m....................................... 31

4.8 Marknadsövervakning.............................. 32

5 Farliga livsmedelsimitationer............................ 36

5.1 Nuvarande reglering av farliga livsmedelsimitationer.... 36

5.2 Behovet av anpassning. Lagstiftningstekniken m.m..... 36

6 Kostnader och resursbehov.............................. 39

7 Ikraftträdande......................................... 41

8 Upprättade lagförslag................................... 41

9 Specialmotivering...................................... 41

9.1 Förslaget till lag om leksakers säkerhet............... 41

9.2 Förslaget till lag om farliga livsmedelsimitationer...... 50

10 Ärendet till riksdagen.................................. 51

Propositionens lagförslag.................................... 52

1. Förslag till lag om leksakers säkerhet..................... 52

2. Förslag till lag om farliga livsmedelsimitationer............ 54

Bilaga 1 Direktivet om leksakers säkerhet..................... 55

Bilaga 2 Direktivet om farliga livsmedelsimitationer............. 68

Bilaga 3 Promemorians lagförslag............................. 70

Bilaga 4 Remissammanställning.............................. 74

Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag.......................... 91

Bilaga 6 Lagrådets yttrande.................................. 94

Utdrag ur regeringsprotokollet den 3 november 1992 ........... 98

gotab 42209, Stockholm 1992

Leksakers siikerhet och farliga livsmedelsimitationer

Regeringens proposition

1992/93:111

Leksakers säkerhet och farligalivsmedelsimitationer

Propositionens huvudsakliga innehåll

Regeringens propositionLeksakers säkerhet och farligalivsmedelsimitationer

1 Inledning

1.1 EES-avtalet och EG:s rättsakter

1.2 Den nya harmoniseringsmetoden

1.3 EG:s program för provning och kontroll

1.4 Former för samarbete på konsumentområdet Prop. 1992/93:111

2 EG:s direktiv om leksakers säkerhet

3 EG:s direktiv om farliga livsmedelsimitationer

4 Leksakers säkerhet

4.1 Nuvarande reglering av leksakers säkerhet

4.2 Behovet av anpassning

4.3 Lagstiftningstekniken

4.4 Begreppet ”leksaker”

4.5 Kraven på leksakers säkerhet m.m.

4.6 Produktsäkerhetslagen

4.7 Ansvar m.m.

4.8 Marknadsövervakning

5 Farliga livsmedelsimitationer

5.1 Nuvarande reglering av farliga livsmedelsimitationer

5.2 Behovet av anpassning. Lagstiftningstekniken m.m.

6 Kostnader och resursbehov

7 Ikraftträdande

8 Upprättade lagförslag

9 Specialmotivering

9.1 Förslaget till lag om leksakers säkerhet

9.2 Förslaget till lag om farliga livsmedelsimitationer

10 Ärendet till riksdagen

1 Förslag till

Lag om leksakers säkerhet

2 Förslag till

Lag om farliga livsmedelsimitationer

Promemorians lagförslag

Förslag till

Lag mot farliga leksaker

Förslag till

Lag mot farliga livsmedelsimitationer

Remissinstanserna

Sammanfattning av remissutfallet

Närmare om de synpunkter som har förts fram iremissyttrandena

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till

Lag om leksakers säkerhet

2 Förslag till

Lag om farliga livsmedelsimitationer

Lagrådet

Civildepartementet

INNEHÅLL

Leksakers säkerhet och farliga
livsmedelsimitationer

Regeringens proposition
Leksakers säkerhet och farliga
livsmedelsimitationer

Närmare om de synpunkter som har förts fram i
remissyttrandena