Lag om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten

Proposition 1998/99:68

Regeringens proposition
1998/99:68

Lag om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten

Prop.

1998/99:68

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 4 mars 1999

Göran Persson

Björn von Sydow

(F örsvarsdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en lag om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten.
För den som tjänstgör i internationell fredsfrämjande verksamhet är ris-
ken att skadas och invalidiseras högre än i många andra verksamheter.
Regeringen föreslår därför vissa regler för att förbättra det socialrättsliga
skyddet. Försvarsmaktens ansvar för rehabilitering av personer som ska-
das under sin anställning i utlandsstyrkan förtydligas och förstärks.

Som ett led i arbetet med att söka minska risken för skador och invali-
ditet för de anställda i utlandsstyrkan föreslår regeringen att vissa delar i
arbetsmiljölagen (1977:1160) skall gälla även utomlands. Den nya lagen
innehåller också viss särreglering av arbetsrättslig karaktär. Lagen före-
slås träda i kraft den 1 juli 1999.

1 Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 68

Innehållsförteckning

Prop. 1998/99:68

1 Förslag till riksdagsbeslut.................................................................3

2 Förslag till lag om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten.................4

3 Ärendet och dess beredning..............................................................7

4 Försvarsmaktens internationella verksamhet....................................8

4.1 Verksamhetens utveckling..................................................8

4.2 Sändande av väpnad styrka till ett annat land.....................8

4.3 Försvarets internationella kommando.................................9

5 Fredsfrämjande verksamhet..............................................................9

6 Lagens tillämpningsområde............................................................10

7 Tillämpning av vissa lagar..............................................................12

7.1 Försvarsmaktens arbetsmiljöansvar..................................12

7.2 Anställningsform, semester och arbetstid m.m................14

7.3 Regler vid prövning av arbetsskada..................................16

8 Rehabiliteringsansvaret...................................................................17

8.1 F örsvarsmaktens rehabiliteringsansvar.............................17

8.2 Begränsning av rehabiliteringsansvaret i tiden m.m.........21

8.3 Ersättning till anhöriga.....................................................22

9 Överklagande..................................................................................23

10 Kostnadskonsekvenser....................................................................24

11 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser...................................25

12 F örfattningskommentar...................................................................25

Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet SOU 1998:30
Utlandsstyrkan.......................................................................31

Bilaga 2 Betänkandets forslag till lagtext............................................34

Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
betänkandet Utlandsstyrkan..................................................37

Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag.................................................38

Bilaga 5 Lagrådets yttrande.................................................................41

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 mars 1999...........43

Prop. 1998/99:68

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om
utlandsstyrkan inom Försvarsmakten.

1 * Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 68

Prop. 1998/99:68

2 Förslag till lag om utlandsstyrkan inom
Försvarsmakten

Härigenom föreskrivs följande.

Lagens tillämpningsområde

1 § Denna lag skall tillämpas på de anställda i utlandsstyrkan inom För-
svarsmakten.

I utlandsstyrkan far endast sådan militär och civil personal anställas

som behövs för internationell verksamhet utomlands i syfte att

1. avvärja risk för en väpnad konflikt,

2. hejda en pågående väpnad konflikt,

3. övervaka överenskommelser om fred och vapenstillestånd, eller

4. skapa förutsättningar för varaktig fred och säkerhet genom humani-

tärt arbete i samband med en väpnad konflikt.

Tillämpning av vissa lagar

2 § För de anställda i utlandsstyrkan skall följande bestämmelser i ar-
betsmiljölagen (1977:1160) gälla även utomlands, om inte tjänstgörings-
förhållandena hindrar detta:

-2 kap. 1-8 §§,

-3 kap. 1-4, 6 och 12 §§,

- 6 kap. 1-6 §§, 6 a § första stycket första och andra meningen och
andra stycket samt 8 och 9 §§.

3 § För de anställda i utlandsstyrkan skall följande bestämmelser inte

gälla:

1. 15-17 §§ lagen (1982:80) om anställningsskydd,

2. 12 § semesterlagen (1977:480), samt

3. arbetstidslagen (1982:673).

4 § En anställning i utlandsstyrkan skall vara tidsbegränsad och avse ti-
den för både utbildning och tjänstgöring. Anställningen får dock tidsbe-
gränsas till att avse endast utbildningstiden eller tjänstgöringstiden.

Vid uppsägning av anställning före anställningstidens utgång gäller en
uppsägningstid av tre månader för både arbetsgivare och arbetstagare.
Arbetsgivaren får dock bevilja den anställde kortare uppsägningstid.

Om den anställde genomgått utbildning för tjänstgöring utan att få
godkända vitsord, får arbetsgivaren säga upp anställningen med en upp-
sägningstid av en månad.

5 § Vid tjänstgöring utomlands gäller lagen (1976:380) om arbetsskade-
försäkring från det att den första färden till tjänstgöringsplatsen påbörjas

till det att den sista färden från tjänstgöringsplatsen avslutas. Skada som
inträffar under denna tid skall anses som arbetsskada, om övervägande
skäl talar för det. Skador som inträffar under semester eller motsvarande
ledighet utom tjänstgöringslandet skall omfattas av lagens skydd endast
om det finns särskilda skäl.

Vid prövning av om en anställd drabbats av en arbetsskada skall bevis-
reglerna i 7 och 8 §§ lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd till-
lämpas för den tid som avses i första stycket, om det är förmånligare för
den enskilde än en tillämpning av motsvarande regler i lagen om arbets-
skadeförsäkring.

Vid tillämpning av lagen om arbetsskadeförsäkring utgör livränteun-
derlaget minst fem basbelopp.

Rehabilitering

6 § Om någon skadas under anställning i utlandsstyrkan, skall Försvars-
makten i samråd med den skadade

1. utreda behovet av åtgärder för att den skadade skall återfå full ar-
betsförmåga eller för att stärka den skadades möjligheter att i framtiden
försörja sig genom förvärvsarbete,

2. om det är möjligt, ge den skadade lämplig arbetsträning inom ramen
för Försvarsmaktens verksamhet, samt

3. medverka till att den skadade far tillgång till lämplig yrkesutbildning
eller fortbildning som är ägnad att stärka hans eller hennes förvärvsför-
måga.

7 § I fall som avses i 6 § 3 skall Försvarsmakten ge ekonomiskt stöd till
en utbildning som föranleds av eller förlängs till följd av skadan.

Försvarsmakten skall också ge stöd till andra åtgärder som främjar den
skadades återgång till arbetslivet samt till anskaffande av hjälpmedel som
den skadade behöver.

Stöd enligt första och andra stycket ges endast om det inte skall till-
handahållas av någon annan till följd av andra bestämmelser och om det
framstår som skäligt med hänsyn till skadan och omständigheterna i öv-
rigt.

8 § Försvarsmakten har ett ansvar enligt 6 och 7 §§ under en tid av tre år
från det att åtgärder enligt 6 § 2 och 3 kan inledas. Om det finns särskilda
skäl, skall åtgärderna utsträckas under ytterligare två år.

9 § Vid fullgörandet av de uppgifter som avses i 6 och 7 §§ skall För-
svarsmakten samarbeta med försäkringskassan, länsarbetsnämnden och
andra berörda myndigheter.

Försvarsmaktens åtgärder bör samordnas med en eventuell arbetsgiva-
res.

10 § Försvarsmaktens ansvar enligt 6 och 7 §§ innebär ingen inskränk-
ning i det ansvar som den skadades arbetsgivare har enligt 2 kap. och 3

Prop. 1998/99:68

kap. 2 a § arbetsmiljölagen (1977:1160) samt 22 kap. lagen (1962:381) Prop. 1998/99:68
om allmän försäkring.

Ersättning till anhöriga

11 § Om en anhörigs medverkan är av särskild betydelse för den skada-
des rehabilitering, skall Försvarsmakten efter ansökan ge den anhörige
skälig ersättning för kostnader som en sådan insats orsakar.

Om en anställd i utlandsstyrkan förolyckas eller skadas så svårt att
sjukhusvård krävs, skall Försvarsmakten efter ansökan av de anhöriga
ersätta dem för skäligt antal resor till den förolyckade eller skadade samt
uppehälle och tidsspillan vid sådan resa efter samma grunder som gäller i
fråga om ersättning av allmänna medel till vittnen.

I fall som avses i andra stycket skall Försvarsmakten efter ansökan
även ge skäligt bidrag till kostnader för psykosocialt stöd till anhöriga
som är i behov av det och om det framstår som skäligt med hänsyn till
omständigheterna i övrigt.

Överklagande

12 § Beslut enligt 6-8 §§ och 11 § får överklagas hos allmän förvalt-
ningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrät-
ten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999. Bestämmelserna i 6-11 §§
skall tillämpas även i fråga om tidigare anställda i utlandsstyrkan som
skadats efter utgången av år 1992. Ersättning enligt 11 § gäller endast
kostnader som uppkommit efter den 30 juni 1999.

Prop. 1998/99:68

3 Ärendet och dess beredning

Den 23 januari 1997 beslutade regeringen om direktiv (dir. 1997:21) till
en särskild utredare med uppdrag att se över reglerna for Försvarsmak-
tens fredsfrämjande verksamhet utomlands. Med stöd av regeringens
bemyndigande förordnade chefen för Försvarsdepartementet, statsrådet
Björn von Sydow, rättschefen Susanne Billum att vara särskild utredare.

Utredningen som antog namnet Utredningen om utlandsstyrkan fick i
uppdrag att samla grunderna för verksamheten, anställning av personal
samt personalens skyldigheter och förmåner i en förordning. Utredningen
skulle också göra en saklig prövning av gällande regler och rutiner,
främst med inriktning på dem som tillämpas vid personskador, samt läm-
na förslag till förbättringar. Utredningens förslag kräver delvis lagform
varför utredningen lämnat förslag till en lag om utlandsstyrkan inom För-
svarsmakten. Huvuddelen av utredningens förslag finns i en till lagen
knuten förordning om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten. Förord-
ningsförslaget behandlas dock inte i lagrådsremissen. Utredningen läm-
nade sitt betänkande (SOU 1998:30) Utlandsstyrkan i januari 1998.

En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1. Det lagförslag som
läggs fram i betänkandet finns i bilaga 2.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över de remissin-
stanser som har yttrat sig finns i bilaga 3. Remissyttrandena och en
sammanställning av dessa finns tillgängliga i Försvarsdepartementet (dnr
Fo98/370/RS).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 28 januari 1999 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande finns i bila-
ga 5. Lagrådets synpunkter är i huvudsak av allmän karaktär. I proposi-
tionen har regeringen följt Lagrådets förslag att inte genomföra ett förbud
mot överklagande i vissa fall. Detta har resulterat i att regeringen har
formulerat om lagförslaget i de delar det behandlar rehabilitering och
ersättning till anhöriga så att det far karaktären av rättighetslagstiftning
och därmed bättre lämpar sig för en eventuell domstolsprövning. Vi åter-
kommer till denna fråga i avsnitt 9. Med anledning av vad som före-
kommit vid lagrådsföredragningen har vidare viss redaktionell ändring
gjorts i lagtexten.

1** Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 68

Försvarsmaktens internationella verksamhet ProP-1998/99:68

4.1 Verksamhetens utveckling

Den första fredsbevarande styrkan skapades år 1956 för att övervaka det
vapenstilleståndsavtal som träffats efter Suez-krisen. Dessförinnan hade
svenska trupper under FN-flagg efter säkerhetsrådets rekommendation
tjänstgjort i Sydkorea. Efter insatsen vid Suez följde under början av
1960-talet den fredsfrämjande insatsen i Kongo och därefter en rad insat-
ser som främst var koncentrerade till regionen kring östra Medelhavet.

I dag grundar sig Försvarsmaktens internationella engagemang till stor
del på samarbete inom olika internationella organ såsom Förenta natio-
nerna, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, Västeurope-
iska unionen och försvarsalliansen Nato inom ramen för Partnerskap för
fred. Dessa genomför såväl övningar som kurser och inspektioner.

Vid sidan av den utbildning m.m. som sker inom ramen för Part-
nerskap för fred har bl.a. minröjningsinsatser som utförts vid den baltiska
kusten ägt rum. Utbildning av baltiska soldater har också skett för att de
skall kunna bilda ett eget fredsfrämjande förband, baltbat.

4.2 Sändande av väpnad styrka till ett annat land

Regler om när svensk trupp får sändas utomlands finns i 10 kap. rege-
ringsformen. Enligt 10 kap. 9 § regeringsformen far regeringen sätta in
rikets försvarsmakt eller delar av den i strid för att möta ett väpnat an-
grepp mot riket. I övrigt far svensk väpnad styrka sättas in i strid eller
sändas till ett annat land endast om riksdagen medger det, om det är till-
låtet enligt en lag som anger förutsättningarna för åtgärden eller om skyl-
digheten att vidta åtgärden följer av internationell överenskommelse eller
förpliktelse som har godkänts av riksdagen.

Riksdagen har beslutat om två lagar där regeringen bemyndigas att be-
sluta i sådana frågor. Den ena är lagen (1992:1153) om väpnad styrka för
tjänstgöring utomlands. Enligt den lagen får regeringen på begäran av
Förenta nationerna eller Organisationen för säkerhet och samarbete i Eu-
ropa (OSSE) ställa en väpnad styrka till förfogande för fredsbevarande
verksamhet.

Den andra är lagen (1994:588) om utbildning för fredsfrämjande verk-
samhet. Enligt den lagen far regeringen sända en väpnad styrka till utlan-
det i den mån den skall delta i utbildning för fredsfrämjande verksamhet
inom ramen för internationellt samarbete. Lagen kom till främst för att ge
regeringen befogenhet att sända väpnad styrka till övningar inom ramen
för samarbetet inom Partnerskap för fred (PFF).

Regeringen far också, som ovan nämnts, utan riksdagens hörande sän-
da trupp utomlands då det följer av en internationell överenskommelse
som godkänts av riksdagen. Detta stadgande har tillkommit med hänsyn
till artikel 43 i FN-stadgan, som innebär att medlemsstaterna är skyldiga
att på säkerhetsrådets begäran ställa väpnade styrkor till rådets förfogan-
de.

De situationer då en väpnad styrka far sändas till utlandet regleras så-
ledes i 10 kap. 9 § regeringsformen. Det förekommer dock att enheter ur
Försvarsmakten sänds utomlands för att delta i internationellt arbete utan
att det är fråga om situationer som omfattas av 10 kap. 9 § regeringsfor-
men. Enheten som sänds utomlands bedöms då inte vara en väpnad styr-
ka i regeringsformens mening. Det är således inte beväpning i sig som
medför att en styrka skall ses som väpnad. Regeringsformens bestäm-
melse har tolkats på så sätt att en styrka kan ha beväpning för självför-
svar utan att för den skull betraktas som väpnad. Ett exempel där rege-
ringen sänt en i och för sig beväpnad trupp utomlands utan att höra riks-
dagen är när ett faltsjukhus sändes till Saudiarabien till följd av Gulf-
kriget. Fältsjukhuset med personal ansågs endast vara beväpnat för själv-
försvar och utgjorde därför enligt regeringens mening inte väpnad styrka
i regeringsformens mening.

4.3 Försvarets internationella kommando

Försvarets internationella centrum ombildades den 1 juli 1997 till För-
svarets internationella kommando. Man behöll dock det inarbetade nam-
net Swedint. Swedint är den enhet inom Försvarsmakten som fungerar
som Sveriges kompetenscenter för internationell fredsfrämjande verk-
samhet.

I Swedints uppgifter ingår att organisera, utbilda och understödja de
fredsfrämjande insatser som Sverige medverkar i. Swedint sköter således
rekryteringen till utlandsstyrkan. Anställningen av dem som ingår i för-
banden sker i utlandsstyrkan. Eftersom Swedint, som ovan nämnts, är en
del av Försvarsmakten är det alltså Försvarsmakten som är arbetsgivare
för den som anställs i utlandsstyrkan. Denna anställning sker särskilt.
Detta innebär att en anställning i övrigt i Försvarsmakten inte medför
någon skyldighet att tjänstgöra i utlandsstyrkan. En anställning för delta-
gande i utlandsstyrkan är således frivillig.

Utbildningen som genomförs för dem som skall ingå i svenska freds-
främjande insatser avser såväl militärer som civila, t.ex. poliser och sjuk-
vårdspersonal. Vid sidan av denna typ av utbildning genomförs också
kurser inom ramen för Partnerskap för fred.

Under ett år anställs ungefar 2 500 personer i utlandsstyrkan. I novem-
ber 1998 uppgick antalet anställda i utlandsstyrkan till 778. Den sam-
manlagda kostnaden för Swedints verksamhet uppgick till ca 650 miljo-
ner kr under år 1997.

Prop. 1998/99:68

5 Fredsfrämjande verksamhet

Fredsfrämjande verksamhet är inte något helt entydigt begrepp. De freds-
främjande insatserna bygger i regel på beslut av Förenta nationerna, men
någon egentlig definition av sådana insatser finns inte i FN-stadgan. I
stället har en avgränsning av vad som anses höra till fredsfrämjande

verksamhet vuxit fram efterhand. I Sverige har begreppet fått inkludera
konfliktförebyggande, fredsskapande, fredsbevarande, fredsframtvingan-
de och fredsbyggande insatser. Avväpning och avrustning har också an-
setts kunna ingå som en fredsfrämjande åtgärd.

Konfliktförebyggande insatser genomfors för att hindra att en väpnad
konflikt utbryter i ett visst område där det finns en överhängande risk för
en sådan. I konfliktförebyggande insatser ingår bland annat politiskt age-
rande, preventiv diplomati samt institutionellt och humanitärt bistånd.
Även placering av observatörer, civilpoliser eller förband kan förekom-
ma.

Fredsskapande insatser har till syfte att genom fredliga medel, t.ex.
medling och annan diplomatisk verksamhet, fa stridande parter till upp-
görelser om fred eller vapenvila.

Fredsbevarande insatser i traditionell bemärkelse avser insatser som
görs efter ett freds- eller eldupphöravtal. Insatserna baseras på partemas
medgivande samt på en opartisk inställning till konflikten. Våldsanvänd-
ning kan förekomma inom ramen för självförsvar. Det använda våldet
skall då vara ett direkt svar på en motsvarande åtgärd från någon av par-
tema, våldet skall stå i proportion till vad angriparen använt och våldet
skall inte förorsaka onödig skada eller onödigt lidande.

Fredsframtvingande insatser utförs för att med militärt våld, eller hot
om militärt våld, upprätthålla eller återställa fred i ett område. Denna typ
av insatser kan alltså innebära våldsanvändning utöver vad som kan an-
ses vara självförsvar. Både våldsanvändningen och själva insatsen i sig
kan ske utan medgivande från partema i konflikten.

Fredsbyggande insatser syftar till att stärka och bygga upp institutioner
och infrastruktur i ett land som drabbats av en konflikt. De har samtidigt
en konfliktförebyggande funktion genom att undanröja riskerna för att
konflikten skall blossa upp på nytt.

6 Lagens tillämpningsområde

Regeringens förslag: Den nya lagen skall tillämpas på alla som är an-
ställda i utlandsstyrkan inom Försvarsmakten.

I utlandsstyrkan anställs endast den personal som behövs för interna-
tionell verksamhet utomlands för vissa i lagen angivna syften.

Utredningens förslag: Lagen skall tillämpas på de anställda i utlands-
styrkan inom Försvarsmakten. En definition av vad som avses med inter-
nationell fredsfrämjande verksamhet bör finnas för att kunna avgränsa
vilka som skall anställas i utlandsstyrkan. Utlandsstyrkans uppdrag har
militär och polisiär anknytning varför det finns skäl till att ha en snävare
definition av internationell fredsfrämjande verksamhet än den gängse
definitionen.

Remissinstanserna: Försvarsmakten anser att det finns insatser som
inte kan kategoriseras enligt förslaget utan är sådana som är nästan helt
humanitära. Försvarsmakten hävdar också att en avgränsning av utlands-

Prop. 1998/99:68

styrkans verksamhet bör göras på annat sätt än genom att ändra på den
gängse definitionen av begreppet fredsfrämjande verksamhet.

Officersförbundet anser att definitionen i sig är enkel men svår att till-
lämpa. Det kan ifrågasättas vad som avses med att skapa förutsättningar
för en varaktig fred. Officersförbundet har påpekat att flera s.k. missioner
är helt obeväpnade. Även Arbetsgivarverket påtalar att det är svårt att
avgöra i vilka situationer och när utlandsstyrkan far användas för freds-
främjande verksamhet utomlands.

I övrigt har remissinstanserna tillstyrkt eller inte haft några invänd-
ningar mot utredningens förslag.

Skälen för regeringens förslag: Särregleringarna som föreslås i denna
lag är motiverade med hänsyn till den specifika hotbild som tjänstgöring-
en i utlandsstyrkan medför. Regeringen vill med lagförslaget öka skyddet
för den enskilde när denne ställer upp i en för den enskilde, relativt sett,
farlig verksamhet. Arbetet utförs på platser där väpnade konflikter pågår
eller där det i vart fall finns risk för sådana. De föreslagna bestämmelser-
na bör tillämpas på sådan personal som särskilt anställs för tjänstgöring i
utlandsstyrkan. Bestämmelserna bör omfatta såväl militär som civil per-
sonal. Utredningen har föreslagit att endast den personal som behövs för
internationell fredsfrämjande verksamhet far anställas. Vidare har utred-
ningen ansett att man därför i lag måste definiera vad som avses med
internationell fredsfrämjande verksamhet. Även regeringen anser att det i
lagen bör anges för vilken verksamhet som personal får anställas i ut-
landsstyrkan.

Fredsfrämjande verksamhet är, som framgår av avsnitt 5, inte något
helt entydigt begrepp. Fredsfrämjande verksamhet bygger i regel på be-
slut av Förenta nationerna. Någon definition av begreppet finns dock inte
i FN-stadgan. I stället har en avgränsning av vad som hör till fredsfräm-
jande verksamhet vuxit fram efter hand.

Om man i lag definierar ett begrepp som är allmänt förekommande så-
väl i Sverige som internationellt bör man iaktta en viss försiktighet. Sär-
skilt om den legala definitionen delvis avviker från den definition som
anses vara den gängse definitionen. Det finns en påtaglig risk att en
tillämpare som "vet" vad som avses med begreppet inte uppmärksammar
att begreppet har en annan innebörd i situationer som är att hänföra till
tillämpning av lagen. Felaktig tillämpning kan leda till att enskildas rät-
tigheter blir oklara. Tydliga regler måste eftersträvas. Att ha en definition
som finns inom militär doktrin och inom det utrikes- och säkerhetspoli-
tiska arbetet och en annan definition när det är fråga om utlandsstyrkan
framstår därför inte som lämpligt. De föreslagna reglerna i lagen om ut-
landsstyrkan inom Försvarsmakten bör därför inte vara avhängiga av en
definition av internationell fredsfrämjande verksamhet. I vissa situationer
skulle en sådan konstruktion kunna innebära ett sämre skydd för en en-
skild som skadas.

I stället för en definition av vad som är internationell fredsfrämjande
verksamhet bör man i lagen ange den verksamhet som avses och som
anställning i utlandsstyrkan far ske för. Denna verksamhet är sådan som
utförs i syfte att avvärja risk för en väpnad konflikt, hejda en pågående
väpnad konflikt, övervaka överenskommelser om fred och vapenstille-

Prop. 1998/99:68

stånd eller skapa förutsättningar för varaktig fred och säkerhet genom
humanitärt arbete i samband med en väpnad konflikt. De nämnda upp-
gifterna kan innebära såväl väpnad tjänst och våldsanvändning som hu-
manitärt arbete. I uppdraget kan också utbildnings- och informationsin-
satser ingå. Avgränsningen i lagen innebär att man inte kan anställa per-
soner i utlandsstyrkan som tjänstgör utomlands med enbart humanitärt
arbete utan någon anknytning till en väpnad konflikt, t.ex. personal som
deltar för att rädda liv eller bygga upp en infrastruktur i ett land som
drabbats av en naturkatastrof. Däremot finns det inget som hindrar att
regeringen beslutar särskilt för ett visst uppdrag att bl.a. motsvarande
rehabiliteringsbestämmelser som här föreslås för utlandsstyrkans perso-
nal skall gälla även för grupper som tjänstgör under andra mycket risk-
fyllda betingelser.

Att verksamheten skall vara internationell innebär inte att all tjänstgö-
ring måste ske utomlands men att de huvudsakliga arbetsuppgifterna
skall vara förlagda till utlandet och att tiden i Sverige i princip bara bör
ägnas åt förberedelser och efterarbete.

Prop. 1998/99:68

7 Tillämpning av vissa lagar

7.1 Försvarsmaktens arbetsmiljöansvar

Regeringens förslag: Arbetsmiljölagen (1977:1160) skall till viss del
gälla även när utlandsstyrkan inom Försvarsmakten tjänstgör utom-
lands.

Utredningens förslag överensstämmer i princip med regeringens. Ut-
redningen har dock föreslagit att hela 2 och 3 kap. arbetsmiljölagen
(1977:1160) skall gälla när utlandsstyrkan tjänstgör utomlands.

Remissinstanserna: Försvarsmakten har avstyrkt förslaget främst på
den grunden att lagen i princip inte är tillämpbar utanför Sveriges gränser
samt att det i den verksamhet som utlandsstyrkan genomför finns många
aktörer som påverkar Försvarsmaktens möjligheter som arbetsgivare att
fullt ut svara för arbetsmiljön och säkerheten. Vidare anser man att det är
svårt att skapa förutsättningar för ett långsiktigt arbetsmiljöarbete. Arbe-
tarskyddsstyrelsen ställer sig tveksam till förslaget bl.a. med hänsyn till
oklarhet huruvida Arbetarskyddstyrelsens föreskrifter skall gälla eller
inte samt att skyddsombudens makt att verka utomlands har uteslutits.

Skälen för regeringens förslag: Grunden för arbetsmiljöarbetet i Sve-
rige är bestämmelserna i arbetsmiljölagen. Syftet med arbetsmiljölagens
bestämmelser är att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet samt att
uppnå en god arbetsmiljö. Inom Försvarsmakten har osäkerhet rått i fråga
om i vilken omfattning arbetsmiljölagen är tillämplig vid utlandsstyrkans
verksamhet utomlands. Skadeförebyggande arbete har dock alltid före-
kommit.

I förarbetena till arbetsmiljölagen sägs att lagen i princip inte är till-
lämplig utanför landets gränser. Av förarbetena framgår dock också att
lagen bör tillämpas i möjlig utsträckning vid svenska beskickningar och
missioner (jfr prop. 1976/77:149 s. 213 ff.). Utredningen har argumente-
rat i frågan och kommit fram till att starka skäl talar för att lagen åt-
minstone delvis är tillämplig när anställda i utlandsstyrkan tjänstgör ut-
omlands. Utredningen har dock ändå funnit att det finns skäl att förtydli-
ga detta genom att särskilt i denna lag ange vilka bestämmelser som skall
gälla för utlandsstyrkan utomlands.

Anställningsavtal i utlandsstyrkan far anses ha en sådan anknytning till
Sverige att svensk lag bör tillämpas även när tjänstgöringen sker utom-
lands. De ambitioner som finns på arbetsmiljöområdet bör om möjligt
även beaktas hos svenska myndigheter utomlands. Regeringen anser där-
för att det finns starka skäl för att delar av arbetsmiljölagen skall gälla
utlandsstyrkan även utomlands. För att undanröja de tveksamheter som i
dag kan råda om lagens tillämplighet anser vi, i likhet med utredningen,
att det i denna lag särskilt bör anges vilka bestämmelser i arbetsmiljöla-
gen som skall gälla.

De delar av lagen som bör tillämpas finns främst i 2 och 3 kap. 12 kap.
regleras närmare hur arbetsmiljön skall vara beskaffad i olika hänseen-
den, medan bestämmelser om arbetsgivarens och arbetstagarens allmänna
skyldigheter finns i 3 kap. Utöver detta finns det anledning att tillämpa
vissa av bestämmelserna i 6 kap. Detta behandlar samverkan mellan ar-
betsgivare och arbetstagare och innehåller regler om skyddsombud och
skyddskommittéer.

Under utbildningstiden i Sverige gäller arbetsmiljölagen utan begräns-
ningar. Detta innebär att skyddsombud skall finnas och, om de anställda i
en viss styrka uppgår till minst femtio att en skyddskommitté skall vara
upprättad. Även den samling ett snabbinsatsförband gör inför en insats,
är tillräcklig för att skyddsombud skall utses och skyddskommitté till-
sättas. Det finns ingen anledning att skyddsombuden och de som ingår i
skyddskommittéerna inte skulle fortsätta att upprätthålla sina uppdrag
utomlands, även om befogenheterna förändras. Hanteringen av arbets-
miljöfrågor kommer då att organiseras på samma sätt som i Sverige och
därmed på ett sätt som de anställda i utlandsstyrkan är vana vid. För att
förebygga skador är det viktigt att informationen från dem som utför ett
visst arbete om vilka risker det medför verkligen når dem som bestäm-
mer hur det skall utföras. Regeringen anser därför att skyddsombuden
kan ha en viktig betydelse som informationslänkar mellan de anställda
och ledningen inom utlandsstyrkan.

Mot denna bakgrund bör reglerna om att utse skyddsombud och
skyddskommitté m.m. gälla även vid tjänstgöring i utlandsstyrkan utom-
lands. De regler, exempelvis den om stoppningsrätt, som innebär befo-
genhet att vidta åtgärder som har ingripande verkan skall dock inte gälla.

Arbetarskyddsstyrelsens tveksamhet till förslaget bottnar i en osäker-
het om huruvida föreskrifter till arbetsmiljölagen även kommer att vara
tillämpliga. Regeringen anser att det av allmänna principer följer att För-
svarsmakten även skall tillämpa de föreskrifter som utfärdats med stöd
av de bestämmelser i arbetsmiljölagen som vi föreslår skall gälla.

Prop. 1998/99:68

Även om de ovan nämnda bestämmelserna i arbetsmiljölagen som hu-
vudregel bör tillämpas, kan emellertid tjänstgöringsförhållandena vara
sådana att det i vissa fall inte är fullt möjligt. Det kan därför finnas an-
ledning att i viss mån begränsa skyldigheten att tillämpa de nämnda be-
stämmelserna. En lämplig begränsning är att de skall tillämpas om inte
tjänstgöringsförhållandena hindrar det. Denna begränsning skall tolkas
restriktivt. Det bör krävas att varje enskilt undantag från tillämpning av
arbetsmiljölagen framstår som rimligt med hänsyn till den rådande situa-
tionen. De skadeförebyggande åtgärderna far inte innebära att Sverige
inte kan uppfylla sina åtaganden i den internationella verksamheten. Att
svensk trupp i vissa fall står under utländskt befal bör därför normalt sett
inte föranleda någon förändring i t.ex. skyddsombudens och skydds-
kommittéernas verksamhet.

7.2 Anställningsform, semester och arbetstid m.m.

Regeringens förslag: Bestämmelsen i 12 § semesterlagen (1977:480)
hur semesterledighet skall förläggas skall inte tillämpas på den som är
anställd i utlandsstyrkan. Inte heller arbetstidslagen (1982:673) skall
tillämpas på den som är anställd i utlandsstyrkan.

I lagen regleras att en anställning i utlandsstyrkan skall vara tidsbe-
gränsad och vad som skall gälla vid uppsägning av anställning före
anställningstidens utgång. I lagen skall också anges att det inte behö-
ver lämnas besked enligt 15-17 §§ lagen (1976:580) om anställnings-
skydd om att tidsbegränsad anställning inte kommer att fortsätta.

Utredningens förslag överensstämmer i princip med regeringens. Ut-
redningen har dock föreslagit att reglerna om anställningsformen och
uppsägning av anställning före anställningstidens utgång skall regleras i
den till lagen hörande förordningen.

Remissinstanserna har i huvudsak godtagit förslaget i denna del.

Skälen för regeringens förslag: En anställning i utlandsstyrkan har så
stark anknytning till Sverige att semesterlagen (1977:480), arbetstidsla-
gen (1982:673) och lagen (1976:580) om anställningsskydd, i huvudsak
torde vara tillämpliga även när utlandsstyrkan tjänstgör utomlands.

I 12 § semesterlagen finns bestämmelser om rätt till förläggning av
semestern under viss tid på året. Detta innebär att en arbetstagare har rätt
att få minst fyra veckor av sin semester under juni till och med augusti
månad. Förhållandena på tjänstgöringsplatsen kan dock vara sådana att
ledighet under just dessa sommarmånader inte är möjlig, och detta är inte
något som Sverige kan råda över. Regeringen anser därför att denna be-
stämmelse inte skall tillämpas på utlandsstyrkans personal. Av samma
anledning, dvs. skäl som Sverige inte kan råda över, bör inte heller ar-
betstidslagen, enligt vår mening, vara tillämplig på utlandsstyrkan.

Regleringen innebär att arbetstidslagen inte heller är tillämplig när ut-
landsstyrkan är under utbildning eller vid tjänstgöring i Sverige. Offi-
cersförbundet har dock efterlyst tydligare regler om att arbetstidslagens

Prop. 1998/99:68

regler skall gälla vid utbildning och tjänstgöring i Sverige. Behov av att Prop. 1998/99:68
kunna organisera styrkor för snabb avfard till ett s.k. missionsområde
utan att vara styrd av arbetstidslagar kan uppkomma. Den tid som styrkan
befinner sig i Sverige är dessutom normalt sett kort. Regeringen anser
därför att särregleringen inte behöver begränsas till tjänstgöringen utom-
lands. Försvarsmakten har dock, enligt vår mening, ett generellt ansvar
för att de anställda inte utsätts för orimliga arbetsvillkor vid tjänstgöring
och utbildning i Sverige.

I dag regleras flera avsteg från lagen om anställningsskydd i förord-
ningen (1984:309) om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten. I den för-
ordningen regleras bl.a. att arbetsgivaren inte behöver lämna besked en-
ligt 15-17 §§ lagen om anställningsskydd om att den tidsbegränsade an-
ställningen inte kommer att fortsätta. Det ligger i uppdragets natur att
anställningen inte kommer att förlängas. Den enskilde anställs för att
delta i ett visst uppdrag och det är oftast fråga om anställningar för korta-
re tid. I detta fall torde det inte finnas något arbetstagarintresse som mo-
tiverar att sådant besked bör lämnas. Aktuell reglering i lagen om an-
ställningsskydd framstår därför som obehövlig och skapar onödiga admi-
nistrativa åtgärder. I förordningen regleras också att anställningen skall
vara tidsbegränsad. Den ordningen bör i sak bestå.

I princip skulle undantag från lagen om anställningsskydd alltjämt
kunna regleras i förordning med stöd av 42 § 3 stycket lagen (1994:260)
om offentlig anställning. Av den lagen följer att för arbetstagare som av-
ses i lagens 1 §, t.ex. arbetstagare hos myndigheter under regeringen,
skall också föreskrifter i andra författningar än lagar tillämpas även om
föreskrifterna avviker från lagen om anställningsskydd. Eftersom vi nu
föreslår en lag om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten anser vi att det
finns anledning att reglera dessa frågor i lagen i stället för i en förord-
ning.

Av lagen om anställningsskydd följer också att huvudregeln är att en
tidsbegränsad anställning upphör utan föregående uppsägning vid an-
ställningstidens utgång eller när arbetet är slutfört. I förordningen om
utlandsstyrkan inom Försvarsmakten regleras i dag uppsägning av tids-
begränsad anställning i förtid. Uppsägningstiden är tre månader. Arbets-
givaren far dock bevilja den anställde kortare uppsägningstid. För det fall
att den anställde inte får godkända vitsord efter genomgången utbildning
får arbetsgivaren säga upp anställningen med en uppsägningstid av en
månad. Behov av dessa bestämmelser finns alltjämt. Försvarsmakten och
Sverige styr inte alltid över längden av de uppdrag som utlandsstyrkan
skickas iväg på. Regeringen anser att det vore orimligt att binda För-
svarsmakten vid anställningar längre än tre månader för t.ex. uppdrag
som inte blir av eller återkallas efter kort tid. Skäl har inte heller fram-
kommit för att ompröva bestämmelsen i någon del. Bestämmelsen i för-
ordningen om att uppsägningstiden bestäms till en månad om den an-
ställde inte klarar utbildningen har inte heller ifrågasatts och regeringen
finner inte heller någon anledning till att inte behålla även denna. Rege-
ringen anser att även dessa bestämmelser skall föras in i lagen.

1*** Riksdagen 1998/99. 1 saml. Nr 68

Prop. 1998/99:68

7.3 Regler vid prövning av arbetsskada

Regeringens förslag: Vid tillämpning av lagen (1976:380) om ar-
betsskadeförsäkring skall, om övervägande skäl talar för det, alla ska-
dor som inträffar från det att den första färden till tjänstgöringsplatsen
påbörjas och till det att den sista färden från tjänstgöringsplatsen av-
slutats anses som arbetsskada. Undantag görs för semester eller mot-
svarande ledighet som tillbringas utom tjänstgöringslandet.

De bevisregler som är förmånligast för den enskilde skall tillämpas
vid prövning av om en anställd har drabbats av en arbetsskada.

Livränteunderlaget bestäms till minst fem basbelopp vid tillämp-
ning av lagen om arbetsskadeförsäkring.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utred-
ningen har dock en annan lagteknisk lösning.

Remissinstanserna: Länsrätten i Göteborg anser att livränteunderla-
get vid tillämpning av lagen om arbetsskadeförsäkring är för lågt och att
det istället bör bestämmas till sju basbelopp. Försvarsmakten har ifråga-
satt om inte en reglering av skyddstiden behövs samt ansett att det är
önskvärt att samma minimiregler som gäller för totalförsvarspliktiga
skall gälla för anställda i utlandsstyrkan, dvs. att det ovan nämnda liv-
ränteunderlaget varierar mellan 4 och 5 basbelopp beroende på den ska-
dades ålder.

Försäkringskasseförbundet och Försäkringskassan i Västmanlands län
efterlyser ett klargörande av de praktiska effekterna av att livränteunder-
laget avviker från gällande regler i lagen om allmän försäkring.

Skälen för regeringens förslag: I dag lämnas det enligt 17 § förord-
ningen (FFS 1984:31) om förmåner till anställd i utlandsstyrkan inom
Försvarsmakten ersättning för sjukdom eller skada som uppkommit un-
der tjänstgöring utomlands enligt de grunder som anges i lagen
(1976:380) om arbetsskadeförsäkring. I tjänstgöringen utomlands inbe-
grips färd från Sverige till förrättningsplatsen och åter. En förutsättning
för ersättning är dock att skadan eller sjukdomen skulle ha medfört rätt
till ersättning enligt lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd, om
den lagen hade varit tillämplig på den anställde. Regeln innebär att pröv-
ningen av om en skada eller sjukdom ådragits i arbetet skall göras enligt
antingen lagen om arbetsskadeförsäkring eller lagen om statligt per-
sonskadeskydd beroende på vilken av lagarna som ger det förmånligaste
resultatet för den enskilde. Regleringen innebär också att bevisreglema i
7 och 8 §§ lagen om statligt personskadeskydd skall tillämpas.

Utlandsstyrkans personal tjänstgör under speciella förhållanden. Hot-
bilden är i princip densamma, oavsett om utlandsstyrkans personal ligger
och sover, äter mat, ägnar sig åt vapenvård eller tjänstgör i skarpa lägen.
Med hänsyn till den hotbild som finns på platser dit utlandsstyrkan
skickas och för att söka åstadkomma klara och enkla regler anser rege-

ringen att det finns skäl för att i denna lag särskilt klargöra under vilken
tid som det skydd som följer av lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäk-
ring skall gälla för anställda i utlandsstyrkan. Regeringen anser dock att
det inte finns någon anledning att låta det stärkta skyddet även omfatta
semestervistelse på orter där hotbilden saknas. Undantag görs därför för
ledighet som inte tillbringas i tjänstgöringslandet, om inte särskilda skäl
talar för att skyddet skall gälla även då. Särskilda skäl är t.ex. att kortare
ledighet förläggs till en plats i närheten av missionsområdet där hotbilden
för den enskilde på grund av hans eller hennes anställning i utlandsstyr-
kan är densamma som på tjänstgöringsplatsen.

Den som till följd av en arbetsskada har fått sin förmåga att skaffa sig
inkomst genom arbete nedsatt har enligt lagen om arbetsskadeförsäkring
i vissa fall rätt till livränta. I likhet med utredningen anser regeringen att
ett garanterat livränteunderlag om fem basbelopp är väl avvägt.

Prop. 1998/99:68

8 Rehabiliteringsansvaret

8.1 Försvarsmaktens rehabiliteringsansvar

Regeringens förslag: Försvarsmakten skall utreda rehabiliteringsbe-
hovet, planera insatserna samt stödja och hjälpa den skadade så att
han eller hon får lämplig arbetsträning eller utbildning.

Försvarsmakten skall ekonomiskt bidra till en utbildning som moti-
veras av eller förlängs till följd av skadan.

Försvarsmakten skall även ekonomiskt bidra till andra särskilda re-
habiliteringsinsatser.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Utredningen har dock i fråga om bestämmelserna om ekonomiskt stöd
valt en annan lagteknisk lösning som innebär att bestämmelserna utfor-
mats som handlingsregler för Försvarsmakten och inte som rättighetslag-
stiftning för den enskilde. Utredningen har även föreslagit att det av la-
gen skall framgå att Försvarsmakten för varje anställd som skadas all-
varligt skall utse en särskild person som har ansvar för att den skadade
får lämplig rehabilitering. Utredningen har även föreslagit att det av la-
gen skall framgå att Försvarsmakten har ansvar för den skadades sociala
rehabilitering samt att myndigheten skall förmedla kontakter med andra
myndigheter och organisationer som förfogar över insatser som kan un-
derlätta den skadades återgång till arbetslivet.

Remissinstanserna: Försvarsmakten anser att det inte är ändamålsen-
ligt att bygga upp en annan organisation för rehabilitering av de anställda
i utlandsstyrkan än vad som skall gälla för andra anställda inom För-
svarsmakten. Myndigheten anser att det i stället är angeläget att kunna
peka på att samma regler gäller i båda fallen. Länsrätten i Göteborg an-
ser att Försvarsmaktens roll kommer att vara att ha det övergripande an-
svaret för att rätt åtgärder och beslut fattas hos övriga myndigheter vars

ansvarsområden skall samordnas, varför en särskild fristående organisa-
tion bör bildas inom Försvarsmakten för detta. Arbetsgivarverket menar
att Försvarsmaktens rehabiliteringsansvar bör utformas som ett komple-
ment till det ansvar som övriga aktörer med ansvar för rehabilitering har.
Försäkringskasseförbundet anser att Försvarsmakten bör åläggas att
samverka med försäkringskassan. Statens trygghetsnämnd anser att det är
viktigt att det klargörs vilken instans som har huvudansvaret för rehabi-
literingen, Försvarsmakten eller försäkringskassan. Myndigheten efter-
frågar även närmare regler för hur stort ekonomiskt stöd som ska lämnas
och hur samordningen skall ske med andra ersättningsformer. Officers-
förbundet har ifrågasatt om Försvarsmaktens verksamhet primärt lämpar
sig för rehabiliteringsåtgärder annat än för tidigare försvarsmaktsanställ-
da. I övrigt har remissinstanserna tillstyrkt eller inte haft några invänd-
ningar mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Sedan den 1 januari 1997 har För-
svarsmakten ett rehabiliteringsansvar för alla som varit anställda i ut-
landsstyrkan och som skadats efter år 1992. Detta är reglerat i 15 § för-
ordningen (1984:309) om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten. Ansvaret
innebär att Försvarsmakten skall se till att de rehabiliteringsuppgifter
som en arbetsgivare har enligt 22 kap. lagen (1962:381) om allmän för-
säkring fullgörs. Ansvaret fråntar inte den skadades eventuella arbetsgi-
vare dess ansvar för rehabilitering av den skadade.

Att Försvarsmakten bör ha ansvaret för rehabilitering av även de tidi-
gare anställda i utlandsstyrkan är inte ifrågasatt. Däremot kan det ifråga-
sättas om det sätt på vilket ansvaret reglerats är ändamålsenligt.

En arbetsgivares rehabiliteringsansvar gentemot en anställd grundar
sig i dag på lagen om allmän försäkring och arbetsmiljölagen
(1977:1160). Dessa lagar kompletteras av lagen (1982:80) om anställ-
ningsskydd. Det rehabiliteringsansvar Försvarsmakten har mot dem som
tidigare varit anställda i utlandsstyrkan men som inte är anställda tills
vidare inom Försvarsmakten består endast av reglerna i en av dessa lagar,
nämligen lagen om allmän försäkring. Det är inte heller möjligt att låta
Försvarsmaktens ansvar omfatta hela den rättsliga grunden för en arbets-
givares rehabiliteringsansvar. Detta talar för att en annan lösning än den
nu valda är att föredra. Man bör även beakta att reglerna i 22 kap. lagen
om allmän försäkring är föremål för utvärdering. I betänkandet Arbetsgi-
varens rehabiliteringsansvar, SOU 1998:104, som för närvarande bereds
inom Regeringskansliet, föreslås att den enskilde skall ha samma rättig-
heter som i dag. Däremot har det visat sig att vissa mindre arbetsgivare
har svårt att leva upp till det ansvar som de har enligt 22 kap. lagen om
allmän försäkring. Delar av rehabiliteringsansvaret har därför i förslaget
flyttats över från arbetsgivaren till försäkringskassan.

Försvarsmakten är en arbetsgivare med goda förutsättningar att ha en
väl fungerande organisation för att fullgöra ett långtgående rehabilite-
ringsansvar. Det är en fördel för den enskilde om rehabiliteringsansvaret
ligger hos Försvarsmakten. Försvarsmakten torde ha bättre möjligheter
att se till den enskildes särskilda behov och situation eftersom myndig-
heten på ett annat sätt än försäkringskassan kan ha förståelse och kun-
skap om den mycket speciella verksamhet som den skadade har tjänst-

Prop. 1998/99:68

gjort i. Sammantaget anser regeringen att det finns skäl för att komplette-
ra rehabiliteringsansvaret så som det är reglerat i 22 kap. lagen om all-
män försäkring och att särskilt ange Försvarsmaktens ansvar i detta avse-
ende.

Försvarsmakten bör fa så stor handlingsfrihet som möjligt i sitt arbete
med att rehabilitera personer som skadas i sin tjänstgöring i utlandsstyr-
kan. Vi vill att det skall vara möjligt för Försvarsmakten att finna den
bästa möjliga lösningen för varje enskild person som behöver sådana
åtgärder. Ingen skada är lik den andra och framför allt har varje enskild
individ sina specifika behov som behöver tillgodoses för att det bästa
möjliga rehabiliteringsresultatet skall kunna uppnås.

De föreslagna bestämmelserna om rehabilitering är inte i sig av sådan
art att de behöver lagform. Allmänna bestämmelser om rehabilitering av
skadade finns dock, som ovan nämnts, i 22 kap. lagen om allmän försäk-
ring. Vårt lagförslag är att se som en förbättring och ett komplement till
den lagens bestämmelser. Lagförslagets bestämmelser är centrala för den
enskilde som skadats. Reglerna utgör en del av ett regelkomplex för re-
habilitering. Vi finner det mest naturligt och lämpligt att även dessa be-
stämmelser regleras i lag. Samtliga bestämmelser om rehabilitering som
är av central betydelse far då samma dignitet i lagteknisk mening.

En särskild fråga är vid vilka psykiska besvär Försvarsmakten skall bi-
stå en tidigare anställd. Enligt regeringens uppfattning är det endast i de
fall då de psykiska besvären tydligt har sin orsak i händelser efter det att
anställningen upphört eller i andra faktorer som uppenbart saknar sam-
band med tjänstgöringen som Försvarsmakten inte bör ha något ansvar
för att bistå med stöd till rehabiliteringen.

Arbetslivsinriktad rehabilitering

Det första steget i rehabiliteringsprocessen är en utredning av behovet av
åtgärder för att den skadade skall återfå full arbetsförmåga eller för att
förstärka den skadades möjligheter att i framtiden försörja sig genom
förvärvsarbete. Denna utredning skall göras i samråd med den skadade
och bör inledas så tidigt som möjligt så att den medicinska rehabilite-
ringen kan samordnas med den sociala och arbetsmarknadsmässiga. Re-
geringen delar utredningens uppfattning att det är lämpligt att utredning-
en resulterar i en skriftlig plan, som kan upprättas med ledning av be-
stämmelserna i 22 kap. lagen om allmän försäkring.

De huvudsakliga formerna för arbetslivsinriktad rehabilitering är ar-
betsträning och utbildning. Arbetsträning innebär att den skadades för-
måga att klara ett arbete som han eller hon redan före skadan hade kom-
petens för övas upp. I de fall lämplig arbetsträning inte kan anordnas in-
om Försvarsmakten bör kontakter med myndigheter eller andra där trä-
ningen skulle kunna genomföras förmedlas.

För att den skadade skall kunna återgå till förvärvslivet är utbildning
som syftar till att höja kompetensen till en sådan nivå att den skadade
trots eventuellt kvarstående funktionshinder blir attraktiv på arbetsmark-
naden av största vikt. Utbildningens betydelse accentueras av att många

Prop. 1998/99:68

av de anställda i utlandsstyrkan är unga och ännu inte hunnit skaffa sig Prop. 1998/99:68
den utbildning de tänkt. Även för dem som redan har en utbildning kan
en ny bli nödvändig om skadan förhindrar arbete inom det område där
den skadade tidigare arbetat.

Regeringen anser därför att Försvarsmakten skall ge ekonomiskt stöd
till en utbildning som motiverats av eller förlängts till följd av skadan.
Utgångspunkten bör vara att den skadade i vart fall inte skall försättas i
en sämre ekonomisk situation än om han eller hon kunnat fullfölja sina
ursprungliga utbildnings- eller yrkesplaner.

Med hänsyn till samhällets utveckling kommer det i praktiken inte
sällan att krävas längre utbildningar på universitetsnivå. Ibland kan då
frågan uppkomma om den utbildning den skadade önskar är rimlig både i
förhållande till kostnader och den skadades förutsättningar. En avvägning
får göras i varje enskilt fall. Den enskildes önskemål bör dock väga tungt.
I detta sammanhang kan även erinras om att regeln inte innebär att För-
svarsmakten nödvändigtvis skall bekosta hela utbildningen.

Målet med rehabiliteringen bör vara att den skadades kompetens höjs
så att han eller hon kan fa ett tillfredsställande arbete på den öppna ar-
betsmarknaden.

Försvarsmaktens stöd skall ses som ett komplement till annat stöd som
lämnas till den enskilde. Vid bedömningen av om stöd skall lämnas
måste alltid prövas om stödet framstår som skäligt med hänsyn till om-
ständigheterna i det enskilda fallet.

Både under den tid arbetsträning och utbildning pågår och sedan den
skadades kompetens höjts genom sådana åtgärder bör Försvarsmakten
förmedla kontakter med andra myndigheter och organisationer som för-
fogar över insatser som kan underlätta den skadades återgång till arbets-
livet, se nedan under avsnitt 8.2.

I de fall skadan lett till ett fysiskt handikapp kan den skadade vara i
behov av hjälpmedel för kunna återgå till att försörja sig genom för-
värvsarbete och för att kunna leva ett aktivt och självständigt liv. För-
svarsmakten bör i dessa fall inte ensam bekosta hjälpmedlen i den mån
sådana kan erbjudas på annat sätt inom samhället. Däremot kan det fin-
nas anledning för Försvarsmakten att förbättra den skadades situation
genom att bistå med medel så att hjälpmedel av särskild art eller kvalitet
kan anskaffas.

Social rehabilitering

Försvarsmaktens rehabiliteringsansvar skall inte enbart vara inriktat på
att den skadade skall återfå så god förvärvsförmåga som möjligt. Rege-
ringen delar utredningens mening om att den sociala rehabiliteringen är
minst lika viktig. Om det visar sig att den skadade inte anses kunna åter-
gå till förvärvsarbete, skall Försvarsmaktens insatser inriktas på att stödja
den skadades möjligheter att leva ett aktivt och självständigt liv. Rege-
ringen avser att återkomma i detta avseende i förordningen till lagen.
Inom ramen för den föreslagna 7 § om ersättning för t.ex. hjälpmedel

kommer Försvarsmakten att kunna bistå den enskilde ekonomiskt även Prop. 1998/99:68
när den skadade har bedömts inte kunna komma att återgå till arbetslivet.

Försvarsmaktens rehabiliteringsorganisation

På samma sätt som för arbetsgivarnas allmänna rehabiliteringsansvar bör
det särskilt föreskrivas att Försvarsmakten skall ha en på lämpligt sätt
organiserad rehabiliteringsorganisation för att det ansvar som beskrivits
ovan skall kunna genomföras.

Utredningen anser att huvudansvaret inom denna rehabiliteringsorga-
nisation skall vila på en särskild person som skall se till att den skadade
far det stöd och den hjälp som behövs. Regeringen anser dock inte att det
finns tillräckligt skäl för att i lag reglera hur denna organisation skall se
ut. Regeringen kommer i stället att återkomma i förordningen till detta.

8.2 Begränsning av rehabiliteringsansvaret i tiden m.m.

Regeringens förslag: Försvarsmaktens sociala och arbetslivsinriktade
rehabiliteringsansvar enligt denna lag skall bestå under tre år. Tiden
skall dock kunna förlängas med ytterligare två år.

Försvarsmakten skall samarbeta med andra berörda myndigheter
och samordna sina rehabiliteringsinsatser med eventuell annan arbets-
givares åtgärder.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Länsrätten i Göteborg anser att någon tidsbe-
gränsning inte skall gälla för den som har fatt psykiska skador till följd
av tjänstgöring i utlandsstyrkan.

Skälen för regeringens förslag: Rehabiliteringsinsatserna enligt lagen
om allmän försäkring begränsas i princip till ett års tid med hänsyn till
reglerna om rehabiliteringspenning. Vissa möjligheter till förlängning
finns dock. Arbetsgivares rehabiliteringsansvar gäller dock så länge an-
ställningen fortgår.

Försvarsmaktens rehabiliteringsansvar bör bestå under en längre tid.
Regeringen anser att tre år är en rimlig gräns. I vissa fall kan det dock
vara befogat med ännu längre tid. Vid vissa svårare skador kan arbetsträ-
ning m.m. ta särskilt lång tid i anspråk. Det kan också förekomma att den
utbildning som ansetts lämplig tar längre tid än tre år. Det bör därför fin-
nas möjlighet att utsträcka ansvaret ytterligare två år om det finns sär-
skilda skäl. Om en rehabiliteringsåtgärd befinner sig i sitt slutskede när
denna tid löpt ut finns det inget som hindrar Försvarsmakten att låta slut-
föra åtgärden.

Frågan är då från när denna tidsfrist skall börja löpa. Att låta tidsfristen
löpa från tidpunkten för skadan är inte lämpligt med hänsyn till hur olika
lång tid som kan krävas för att en skadad skall bli så medicinskt återställd
att rehabiliteringen kan påbörjas. Tidsfristen bör därför enligt regeringens
mening räknas från och med den tidpunkt då de faktiska rehabiliterings-

åtgärderna kan inledas. När denna tidpunkt inträffar far avgöras från fall
till fall. Att regeln för hur länge Försvarsmaktens rehabiliteringsansvar
kvarstår byggts upp på detta sätt innebär att utredningen av behovet av
åtgärder kommer att genomföras innan tidsfristen börjar löpa.

Vid sidan av Försvarsmakten finns myndigheter och andra som har an-
svar för rehabiliteringen av en skadad. I de flesta fall är deras inbördes
samarbete reglerat och beroende av vilken ställning den skadade har, till
exempel som arbetstagare. Att någon skyldighet för de andra inblandade
att samarbeta med Försvarsmakten inte följer av regleringen hindrar inte
att Försvarsmakten åläggs att samarbeta med exempelvis försäkringskas-
san och länsarbetsnämnden. Med hänsyn till att även dessa myndigheter
har ansvar för rehabilitering och att Försvarsmaktens insatser kan främja
rehabiliteringen borde inga hinder möta för samarbetet.

Särskilt när det gäller utredningen om den skadades behov av insatser
och den planering som genomförts kan det finnas anledning till samar-
bete med försäkringskassan.

I de fall den skadade har en annan arbetsgivare än Försvarsmakten,
som därmed också har ansvar för rehabilitering, skall Försvarsmaktens
arbetsuppgifter som huvudregel samordnas med arbetsgivarens. I de fall
arbetsgivaren bidrar till att den skadade far en tillfredsställande rehabili-
tering kan Försvarsmaktens åtgärder begränsas till en kontroll att så sker.
1 vissa fall, till exempel då det är fråga om en arbetsgivare med en verk-
samhet av liten omfattning, finns kanske inte förutsättningarna för en
tillfredsställande rehabilitering. Försvarsmakten bör då ta ett större an-
svar. Meningen är dock inte att den skadades eventuella arbetsgivare
skall kunna dra fördel av Försvarsmaktens rehabiliteringsansvar.

8.3 Ersättning till anhöriga

Regeringens förslag: Anhöriga till den som skadas skall få ersättning
för vissa kostnader från Försvarsmakten.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Utredningen
har dock föreslagit att delar av systemet skall regleras i förordning samt
att delar av systemet konstrueras som handlingsregler för Försvarsmak-
ten och inte som rättighetslagstiftning.

Remissinstanserna har tillstyrkt eller inte haft några synpunkter på
förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Det är ofta ytterst väsentligt för re-
sultatet av övriga rehabiliteringsinsatser att de anhöriga engagerar sig i
rehabiliteringen av en skadad. Försvarsmakten bör därför sträva efter att i
samråd med den skadade uppmuntra och stödja sådant engagemang från
de anhörigas sida. Ibland kan dock en medverkan i rehabiliteringen bli
omfattande eller på annat sätt mycket ekonomiskt kännbar för den anhö-
rige, samtidigt som rehabiliteringssynpunkter talar starkt för att den an-
höriges insatser bör fortsätta. Regeringen anser att Försvarsmakten i så-
dana fall skall ge den anhörige skälig ersättning för de kostnader som

Prop. 1998/99:68

uppstår. Det kan t.ex. röra sig om ökade boendekostnader, kostnader för
barntillsyn, kostnader för resor till en plats där arbetsträning eller andra
rehabiliteringsinsatser äger rum eller dylikt. Regeringen delar utredning-
ens synpunkt att ersättning inte skall utgå för utebliven arbetsinkomst
bl.a. med hänsyn till den rätt till ledighet som i så fall också måste över-
vägas. Frågan bör såsom utredningen konstaterat behandlas i ett vidare
sammanhang som beaktar också andra anhörigas välmotiverade önskan
att medverka i rehabilitering av sina närmaste.

Om en anställd i utlandsstyrkan skadas svårt, är det även rimligt att de
anhöriga får möjlighet att möta honom eller henne vid ankomsten till
Sverige. Motsvarande bör gälla även vid ett dödsfall. När någon som
skadats är i behov av långvarig läkarvård kan det också finnas anledning
att bistå de anhöriga med ersättning för minst ett besök per månad under
tiden för sjukhusvistelsen. En sådan ersättning bör ges för resa, uppehälle
och för förlorad inkomst. Regeringen anser att den lämpligen bör ges
efter samma grunder som gäller i fråga om ersättning av allmänna medel
till vittnen m.fl.

Som ovan nämnts har ofta anhörigas stöd avgörande betydelse för en
framgångsrik rehabilitering av den skadade. Men även de anhöriga kan
själva vara i behov av psykosocialt stöd. Regeringen anser, i likhet med
utredningen, att Försvarsmakten bör ta ett ansvar för att sådana behov
hos de anhöriga tillgodoses. Försvarsmakten skall därför vid behov ge
skäligt ekonomiskt bidrag till kostnader för sådant psykosocialt stöd till
anhöriga som Försvarsmakten inte själv kan tillhandahålla. Samtliga
regler om ersättning bör vara samlade på ett ställe.

9 Överklagande

Regeringens förslag: Beslut med stöd av bestämmelserna om rehabi-
litering och ersättning till anhöriga far överklagas till allmän förvalt-
ningsdomstol.

Utredningens förslag: Utredningen, som till övervägande del inte
formulerat sitt förslag som rättighetslagstiftning, har ansett att Försvars-
maktens beslut med stöd av denna lag inte bör kunna överklagas. Där-
emot bör det finnas möjlighet för den enskilde att begära omprövning av
beslut inom Försvarsmakten. Omprövningen bör då ske på en högre nivå
än där det ursprungliga beslutet fattades. Utredningen har föreslagit att
bestämmelsen om ersättning till anhöriga enligt 11 § andra och tredje
stycket i regeringens lagförslag skall regleras i förordningen och att be-
slut med stöd av de bestämmelserna skall kunna överklagas till allmän
förvaltningsdomstol.

Remissinstanserna: Kammarrätten i Jönköping har ifrågasatt om för-
budet att överklaga står i överensstämmelse med artikel 6 i konventionen
(den 4 november 1950) angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna (nedan benämnd Europakonventionen).

Prop. 1998/99:68

Arbetsgivarverket har efterlyst ett mer omfattande resonemang gällan-
de kopplingen till lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.

Karlstads kommun har avstyrkt förslaget på den grunden att det är an-
geläget att myndighetsutövning mot enskilda skall kunna överklagas till
domstol.

Skälen för regeringens förslag: De föreslagna bestämmelserna skall
ses som ett komplement till bl.a det allmännas stöd och åtgärder. För att
kunna tillgodose den enskildes behov av insatser är det viktigt att För-
svarsmakten ges så stor handlingsfrihet som möjligt vid bestämmandet
av stödåtgärder. Utredningens förslag till bestämmelser innebär att För-
svarsmakten i vissa situationer "får" bistå den enskilde och dennes anhö-
riga. Vid en rättslig bedömning är sådana regler inte att anse som rättig-
heter i egentlig mening. Bestämmelserna i den utformningen är alltså inte
att betrakta som en rättighetslagstiftning och lämpar sig därför mindre
väl för domstolsprövning. Lagrådet har dock ifrågasatt om förbudet mot
överklagande, om än formellt korrekt, ändå bör genomföras med hänsyn
till de förväntningar hos den enskilde som kan uppkomma till följd av
bestämmelser av denna typ. Med hänsyn därtill har regeringen omfor-
mulerat förslaget så att det får karaktären av rättighetslagstiftning och
därmed lämpar sig bestämmelserna bättre för en eventuell domstolspröv-
ning. Skäl saknas att i denna situation överväga en möjlighet till ompröv-
ning av Försvarsmaktens beslut i enlighet med utredningens förslag.

10 Kostnadskonsekvenser

Utredningen har i betänkandet också tagit upp vissa förändringar i för-
månssystemet som kan regleras i förordnings form, bl.a. frågan om risk-
garantibelopp. Vidare har utredningen föreslagit att vissa särskilda eko-
nomiska satsningar bör göras för att förbättra arbetsmiljön för utlands-
styrkan. Utredningen har därutöver analyserat vilka ekonomiska konsek-
venser som utredningens förslag kommer att medföra. Remissinstanserna
har i dessa delar i stort sett inte framfört några synpunkter.

Regeringen har i sina förslag i vissa delar valt andra författningstek-
niska lösningar. Bl.a. har förslag som utredningen ansett kunna regleras i
förordningsform i stället tagits in i lagförslaget. Däremot har regeringen
till skillnad från utredningen den uppfattningen att vissa andra författ-
ningsförslag bl.a. om koordinatörer, inte bör lagregleras. Frågan om ut-
formningen av riskgarantibelopp - som bör regleras i förordning - avser
regeringen behandla i förordningsarbetet. För att kunna göra en samlad
kostnadsanalys kan vi emellertid redan nu anmäla att vi inte kommer att
helt följa utredningens förslag i denna del.

I fråga om kostnadskonsekvensema av förslaget kan följande sägas.
Utredningen har i fråga om rehabiliteringsansvaret m.m. beräknat att för-
slaget kan medföra en kostnadsökning om cirka 500 000 kronor per år.
Regeringen delar utredningens bedömning att det i lagförslaget angivna
rehabiliteringsansvaret m.m. inte medför några större kostnadsökningar.
Införandet av en regel som gör arbetsmiljölagen gällande för utlandsstyr-

Prop. 1998/99:68

kan vid tjänstgöring utomlands kan inte heller medföra några kostnads- Prop. 1998/99:68
ökningar. På längre sikt bör detta ses som en investering som medför
kostnadsminskningar eftersom ett välutfört och fungerande miljöarbete
leder till minskade arbetsskador.

I fråga om förslaget om en nedre gräns om fem basbelopp för beräk-
ning av livränta har utredningen inte ansett detta medföra några kost-
nadsökningar. Regeringen delar utredningens bedömning att förslaget i
denna del inte medför några ökade kostnader. Kostnaderna för regering-
ens förslag i övrigt skall finansieras inom utgiftsområde 6 Totalförsvar,
anslaget A2 Fredsfrämjande truppinsatser.

Till lagens bestämmelser om rehabilitering och ersättning till anhöriga
kopplas överklagandebestämmelser. Överklagandebestämmelsen vad
gäller beslut som fattas med stöd av lagens rehabiliteringsbestämmelser
innebär inte någon kostnadsmässig förändring i förhållande till gällande
reglering. I fråga om beslut som fattas med stöd av reglerna om ersätt-
ning till anhöriga som överklagas har regeringen ingen anledning att upp-
skatta att det kan bli fråga om annat än något enstaka mål. Kostnaden kan
bedömas som mycket ringa och får därför i sammanhanget betraktas som
marginell.

Den särskilda ekonomiska satsning på arbetsmiljöområdet på cirka 10
miljoner kronor på tre år som utredningen föreslagit anser regeringen inte
nu skall behandlas i samband med detta lagförslag. Vi avser att åter-
komma i annat sammanhang i denna fråga.

11 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Författningsförslagen kan träda i kraft tidigast den 1 juli 1999. De före-
slagna bestämmelserna bör gälla från ikraftträdandet. Dock bör det reha-
biliteringssystem som Försvarsmakten tillämpar för anställda i utlands-
styrkan vara enhetligt. De nya rehabiliteringsbestämmelsema bör därför
tillämpas även på tidigare anställda i utlandsstyrkan som skadats efter
utgången av år 1992. I fråga om ersättning till anhöriga innebär denna
reglering att ersättning i sådana fall kan betalas ut för ersättningsgilla
kostnader som uppkommit efter det att lagen trätt ikraft. Skadan som den
enskilde drabbats av, och som en anhörig grundar sitt anspråk på, måste
dock ha uppstått efter utgången av 1992.

12 Författningskommentar

Förslaget till lag om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten.

1§

Lagens tillämpningsområde styrs av bestämmelsen i 1 §. Vilka som skall
anställas i utlandsstyrkan framgår av andra stycket. Det är endast den
militära och civila personal som behövs för en viss internationell verk-

samhet utomlands som far anställas i utlandsstyrkan. Internationell verk- Prop. 1998/99:68
samhet som avses är verksamhet som syftar till att avvärja risk för en
väpnad konflikt, hejda en pågående väpnad konflikt, övervaka överens-
kommelser om fred och vapenstillestånd samt att skapa förutsättningar
för varaktig fred och säkerhet genom humanitärt arbete i samband med
en väpnad konflikt. En missions huvuduppgift kan omfatta ett eller flera
av de ändamål som personal får anställas i utlandsstyrkan for.

Anställning i utlandsstyrkan kan bara ske när Försvarsmakten deltar i
en viss insats. Att endast den personal som behövs får anställas i utlands-
styrkan innebär inte att det är varje enskild persons uppgift som skall
ställas i forhållande till uppdragets syfte. Av betydelse är den huvudsak-
liga verksamheten för gruppen och om personens uppgifter behövs för att
hela uppdraget skall kunna genomföras. Den personal som t.ex. står för
matlagningen till den övriga styrkan kan och skall således anställas i ut-
landsstyrkan. Detta innebär också att personal som Sverige ställer till
förfogande till internationella organisationers sekretariat inte kan anstäl-
las i utlandsstyrkan.

Bestämmelsen innebär alltså inte att alla som tjänstgör inom interna-
tionell verksamhet inom Försvarsmakten skall vara anställda i utlands-
styrkan. I detta sammanhang kan även erinras om att det av 2 § lagen
(1992:1153) om väpnad styrka for tjänstgöring utomlands framgår att
anställning i utlandsstyrkan skall ske särskilt.

2§

I paragrafen anges vilka delar av arbetsmiljölagen (1977:1160) som skall
tillämpas då anställda i utlandsstyrkan tjänstgör utomlands. Bestämmel-
sen motiveras närmare i avsnitt 7.1. Regeln innebär att vissa delar av ka-
pitlen om bestämmelserna om arbetsmiljöns beskaffenhet och om all-
männa skyldigheter blir tillämpliga. Arbetsmiljöåtgärdema måste dock
anpassas till arbetets särskilda karaktär. Detta innebär inte att högre ska-
derisker än vid en arbetsplats i Sverige skall accepteras.

Vidare skall vissa av bestämmelserna om skyddsombud och skydds-
kommittéer tillämpas. Deras befogenhet är dock begränsad med hänsyn
till att det är fråga om arbete utomlands. I fråga om förfarande m.m. kan
ledning sökas i arbetsmiljölagens regler även om de inte är direkt till-
lämpliga i denna del.

Avsteg från arbetsmiljölagens regler far göras om en tillämpning hind-
ras av tjänstgöringsförhållandena. Varje avsteg måste dock framstå som
motiverat med hänsyn till den rådande situationen.

3§

Bestämmelsen i första punkten har forts över från förordningen
(1984:309) om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten och innebär att be-
sked inte behöver lämnas om att tidsbegränsad anställning inte kommer
att fortsätta. Någon saklig ändring är inte avsedd.

Andra punkten i bestämmelsen innebär att 12 § semesterlagen
(1977:480), som anger att arbetstagaren har rätt att ta ut sin semester un-
der viss tid på året, inte gäller. Anställda i utlandsstyrkan har därmed

bara rätt att förlägga sin semester under denna tid på året om Försvars-
makten går med på det.

Av tredje punkten följer att inte heller arbetstidslagen (1982:673) skall
tillämpas på de anställda i utlandsstyrkan. För att kunna organisera styr-
kor för snabb avförd till ett s.k. missionsområde är Försvarsmakten inte
heller bunden av arbetstidslagen vid tjänstgöring och utbildning i Sveri-
ge-

4§

Bestämmelsen i första stycket har i huvudsak förts över från förordning-
en (1984:309) om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten. Någon saklig
ändring är inte avsedd. Att tidsbegränsad anställning får avse tjänstgö-
ringstiden har införts för att möjliggöra att de som anställts enbart för
utbildningstiden skall kunna anställas för enbart tjänstgöringstiden om
det behövs. Den tidsbegränsade anställningen kan antingen gälla för viss
tid eller tills vidare dock längst till visst datum.

Andra och tredje stycket har också förts över från förordningen om ut-
landsstyrkan inom Försvarsmakten. Bestämmelserna innebär att en tids-
begränsad anställning kan sägas upp före anställningstidens utgång. Nå-
gon saklig ändring är inte heller här avsedd.

5§

Bestämmelsen innebär bland annat att skador som inträffar även under
fritid kan medföra ersättning enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeför-
säkring.

Av första stycket framgår att all tid från det att den första färden till
tjänstgöringsplatsen påbörjas till det att den sista färden från tjänstgö-
ringsplatsen avslutas är arbetstid när man enligt lagen om arbetsskadeför-
säkring tar ställning till om en skada eller en sjukdom har uppkommit i
arbetet. När någon har skadats eller drabbats av en sjukdom prövas först
om det har inträffat under den tid som försäkringen avser. Därefter prö-
vas om det är en sådan skada eller sjukdom som omfattas av försäkring-
en. Vid denna sistnämnda prövning skall, enligt andra stycket, de bevis-
regler som är förmånligast för den enskilde tillämpas.

Endast om det finns särskilda skäl omfattar skyddet skador och sjuk-
domar som den enskilde drabbas av under ledighet som tillbringas i annat
land än tjänstgöringslandet. Utförs arbetet i flera länder, som ofta är fallet
vid konflikter i gränstrakter, betraktas samtliga dessa som tjänst görings-
land. Särskilda skäl kan föreligga om den enskilde under sin ledighet
vistas i ett grannland där hotbilden är densamma som i tjänstgöringslan-
det. Detta innebär att vid tjänstgöring i gränsområden omfattar skyddet
normalt sett vistelser även i grannlandet trots att den anställde inte är sta-
tionerad där. En så kallad fritidsskada som omfattas av undantaget är
t.ex. när en anställd i utlandsstyrkan under ledig tid i ett grannland utsätts
för misshandel eller annat våld i sin egenskap av anställd i utlandsstyr-
kan.

Andra stycket innebär att prövningen av om en skada är en arbetsskada
skall ske enligt regler om samband och skadekriterier i den av de båda

Prop. 1998/99:68

lagarna som ger det förmånligaste resultatet för den enskilde. Ersättning
betalas dock alltid ut enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring.

Tredje stycket utgör en undre gräns till skydd för dem som vid en ar-
betsskada annars skulle få mycket låg livränta.

6§

Bestämmelsen, som också motiveras i avsnitt 8, anger de grundläggande
momenten i de åtgärder Försvarsmakten skall vidta för att rehabilitera
den som skadats under tjänstgöring i utlandsstyrkan. Åtgärderna skall
riktas till dem som på grund av skada drabbats av invaliditet eller ned-
sättning av arbetsförmågan. Av första punkten följer att Försvarsmakten i
samråd med den skadade skall utreda vilka specifika behov som den ska-
dade har.

Att ordet ”skadas” använts innebär inte att rehabiliteringsansvaret en-
bart skall aktualiseras då skadan orsakats av olyckshändelse. Rehabilite-
ring bör även komma i fråga vid fall som enligt praxis skulle anses vara
arbetssjukdom. Detta gäller exempelvis vissa sjukdomar och parasiter
som finns inom uppdragsområdet och som är svåra att skydda sig mot på
grund av tjänstgöringsförhållandena. Dessutom bör även vissa skadeför-
lopp som är för utsträckta för att betecknas som olyckor, innefattas om
orsaken kan hänföras till deltagandet i utlandsstyrkans verksamhet. An-
svaret omfattar såväl fysiska som psykiska skador.

Arbetsträning innebär att den skadade övar upp sin förmåga att klara
ett arbete som han eller hon redan före skadan hade kompetens för. Detta
kan ofta ske inom ramen för Försvarsmaktens verksamhet som spänner
över ett stort falt. Av andra punkten följer att Försvarsmakten skall söka
finna lämplig arbetsträning inom myndigheten. Om den skadade har en
arbetsgivare, är Försvarmaktens ansvar för att finna lämplig arbetsträning
subsidiärt, se vidare författningskommentaren till 9 §. I de fall lämplig
arbetsträning inte kan anordnas inom Försvarsmakten bör kontakter med
myndigheter eller andra där träningen skulle kunna genomföras förmed-
las.

Försvarsmakten skall enligt tredje punkten medverka till att den skada-
de far den utbildning som han eller hon behöver för att bli attraktiv på
arbetsmarknaden. Utbildningens betydelse accentueras av att många av
de anställda i utlandsstyrkan är unga och ännu inte hunnit skaffa sig den
utbildning de tänkt. Även för dem som redan har en utbildning kan en ny
bli nödvändig om skadan förhindrar arbete inom det område där den ska-
dade tidigare har arbetat. Även någon typ av fortbildning kan vara av
betydelse för att förbättra möjligheterna att få ett arbete. Längre utbild-
ningar på universitetsnivå kan förekomma.

7§

Omfattningen av det stöd som anges i paragrafen får prövas individuellt.
Bestämmelsens första stycke innebär att Försvarsmakten i vissa fall skall
ge den skadade ekonomiskt stöd till utbildning. Ekonomiskt stöd till ut-
bildning behöver kanske t.ex. inte ges för hela utbildningskostnaden, utan
behovet får avvägas med hänsyn till den skadades kvarstående funk-
tionshinder och andra konsekvenser av skadan. Vidare bör andra in-

Prop. 1998/99:68

komstmöjligheter beaktas. I många fall torde det bli fråga om att komp-
lettera andra förmåner så att den skadade far en reell ekonomisk möjlig-
het att fullgöra den avsedda utbildningen.

I vissa fall kan den sociala och arbetslivsinriktade rehabiliteringen
gynnas av att den allmänna sjukvården kompletteras. Detta kan avse så-
dan vård som inte omfattas av den allmänna vården, exempelvis vissa
former av psykosocialt stöd. I andra fall kan särskilda insatser behövas
för att påskynda den medicinska rehabiliteringen även om lämplig be-
handling i och för sig skulle ha kunnat fås inom den allmänna vården.

I de fall skadan lett till ett fysiskt handikapp kan den skadade vara i
behov av hjälpmedel för att kunna återgå till att försörja sig själv genom
förvärvsarbete och för att kunna leva ett aktivt och självständigt liv. En-
ligt andra stycket skall Försvarsmakten därför ge stöd även till andra åt-
gärder. Försvarsmakten bör i dessa fall inte ensam bekosta hjälpmedlen i
den mån sådana erbjuds på annat sätt inom samhället. Däremot kan det
finnas anledning för Försvarsmakten att förbättra den skadades situation
genom att bistå med medel så att hjälpmedel av särskild art eller kvalitet
kan anskaffas. Försvarsmaktens kostnader blir således subsidiära i för-
hållande till vad som normalt skall utgå från andra myndigheter för
hjälpmedel m.m.

Såsom framgår av tredje stycket och vad som ovan sagts skall stödet
endast ges om det inte tillhandahålls av annan till följd av andra bestäm-
melser och om det framstår som skäligt med hänsyn till samtliga omstän-
digheter.

8§

Bestämmelsen uttrycker hur långt Försvarsmaktens rehabiliteringsansvar
sträcker sig i tiden. Den treåriga tidsfristen inleds i princip när en arbets-
träning eller en utbildning kan inledas.

Skäl att utsträcka åtgärderna utöver tre år kan föreligga exempelvis om
den skadades tillstånd är sådant att den medicinska rehabiliteringen
måste pågå jämsides med utbildning eller arbetsträning och kräver så
mycket tid att de övriga insatserna blir lidande. Andra exempel är att den
skadade gör stora framsteg mot slutet av treårsperioden och det därmed
inte kan anses rimligt att avbryta åtgärderna eller att den utbildning den
skadade genomför är så lång att det inte inom treårstiden går att bedöma
om studierna kommer att försenas på grund av skadan.

9§

Av första stycket framgår att Försvarsmakten skall samarbeta med andra
myndigheter vid genomförandet av rehabiliteringen så att samtliga resur-
ser som finns tillgängliga i samhället kommer till användning på ett för
den skadade adekvat sätt.

Den skadades eventuella arbetsgivare har i stora delar samma ansvar
för rehabilitering som Försvarsmakten. Därför bör, såsom framgår av
andra stycket, insatserna samordnas. I de fall en eventuell arbetsgivare
tar ett stort ansvar för rehabiliteringen bör Försvarsmaktens åtgärder i de
flesta fall kunna inskränkas till enbart avstämning av hur rehabiliteringen
förlöper. I särskilt svåra fall som kräver omfattande resurser kan det dock

Prop. 1998/99:68

finnas skäl för Försvarsmakten att bidra med ytterligare resurser utöver
vad arbetsgivaren kan erbjuda.

Det kan också finnas anledning att erbjuda möjligheten till arbetsträ-
ning inom Försvarsmakten i de fall lämplig sådan träning inte kan anord-
nas hos arbetsgivaren.

10 §

Av bestämmelsen framgår att den skadades eventuella arbetsgivare allt-
jämt har kvar sitt rehabiliteringsansvar.

11 §

I vissa särskilda fall kan det finnas ett behov av att någon anhörig till den
skadade medverkar vid rehabiliteringen. Med anhörig avses person som
har en mycket nära social relation till den skadade eller avlidne. För-
svarsmakten i dessa fall, vilket följer av första stycket, skall ge skälig
ersättning för de kostnader medverkan i rehabiliteringen medför för den
anhörige. I vilka fall en anhörig bör medverka i rehabiliteringen bör be-
stämmas utifrån den skadades behov och det bör stå klart att detta främjar
rehabiliteringen. Som exempel på kostnader som kan ersättas kan nämnas
ökade boendekostnader, kostnader för resor och kostnader för barntill-
syn. Ersättning för förlorad arbetsinkomst eller ersättning för utfört ar-
bete räknas inte hit.

Genom regeln i andra stycket får anhöriga till de anställda ersättning
för vissa kostnader som uppkommer till följd av att den anhörige skall ta
emot den som förolyckats och för att möta eller besöka den som skadats
svårt. Ersättning kan således betalas ut för resekostnader samt kostnader
för uppehälle och tidsspillan. Ingen begränsning har angetts för antalet
resor. Ett riktmärke kan dock vara en resa per månad.

Av tredje stycket följer att Försvarsmakten skall ge ekonomiskt bidrag
till krisstöd eller annat psykosocialt stöd till ovannämnda anhöriga, dvs. i
fall då den anställde dödats eller skadats svårt. Stödet skall dock föregås
av en skälighetsprövning i det enskilda fallet. Alla omständigheter av
betydelse bör då vägas in såsom t.ex. den anhöriges relation till den ska-
dade, behovet av stöd, skadans art och möjligheten att erhålla professio-
nell hjälp från annat håll.

12 §

I paragrafen, som fatt annan innebörd efter lagrådets yttrande, anges att
beslut som fattas med stöd av lagens bestämmelser om rehabilitering i
6-8 §§ och beslut om ersättning till anhöriga enligt 11 § får överklagas
till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagan-
de till kammarrätten.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Lagen träder i kraft den 1 juli 1999. Att 6-11 §§ skall tillämpas på ti-
digare anställda i utlandsstyrkan som skadats efter utgången av år 1992
innebär att dessa liksom i dag skall omfattas av Försvarsmaktens rehabi-
literingsansvar. Se i övrigt avsnitt 11.

Prop. 1998/99:68

Sammanfattning av betänkandet SOU 1998:30 Ut-
landsstyrkan

Prop. 1998/99:68

Bilaga 1

Utredningen har haft i uppdrag att se över reglerna for Försvarsmaktens
internationella fredsfrämjande verksamhet utomlands med tonvikt på
regler och rutiner som tillämpas vid personskador samt att föreslå för-
bättringar. Som grund för dessa förslag har utredningen ägnat särskild
uppmärksamhet åt att analysera riskerna i utlandsstyrkans verksamhet,
den skadeförebyggande verksamheten samt omhändertagandet då en per-
sonskada inträffar.

Hög risk for allvarliga personskador

Att tjänstgöra i internationell fredsfrämjande verksamhet innebär förhöj-
da risker att skadas och invalidiseras. Den statistik utredningen inhämtat
visar att skaderiskema är väsentligt högre än för de mest skadedrabbade
yrkena i Sverige. Både risken att skadas och att invalidiseras är ungefar
tre gånger så hög. I förhållande till dem som fullgör värnplikt är skillna-
derna inte lika stora, men det beror på att även denna grupp utsätts för
väsentligt större skaderisker än vad som förekommer i arbetslivet. Statis-
tiken visar också att det är de meniga soldaterna i utlandsstyrkan som
löper de största riskerna att skadas och invalidiseras. Verksamheten in-
nebär dessutom en särskild risk för allvarliga psykiska skador.

De höga skaderiskema motiverar särskilda satsningar för de anställda i
internationellt fredsfrämjande insatser. Detta motiveras också av att de
anställda frivilligt utsätter sig för fara för att fullfölja Sveriges åtaganden
till stöd för världsfreden.

Utredningen föreslår i korthet följande.

Det skadeförebyggande arbetet utökas och intensifieras

• Försvarsmakten skall i princip ha samma arbetsmiljöansvar utomlands
som i Sverige. Detta innebär bl. a. att det skall finnas skyddsombud
och skyddskommittéer vid de svenska missionerna.

• 10 miljoner kronor satsas särskilt på arbetsmiljöarbete inom Försvars-
makten. Medlen skall betalas ut under en treårsperiod. De skall bl.a.
användas till en översyn av olika riskmoment inom den fredsfrämjan-
de verksamheten och till att skapa ökad medvetenhet om betydelsen av
skadeförebyggande åtgärder.

• Kriterierna för antagning modifieras. Särskild vikt skall läggas vid de
sökandes omdöme och personliga mognad.

Det praktiska omhändertagandet av dem som skadats under tjänstgö-
ring förbättras

• Försvarsmaktens ansvar för social och arbetslivsinriktad rehabilitering
av dem som skadats under tjänstgöringen förtydligas och definieras.

Försvarsmakten skall utreda rehabiliteringsbehovet, planera insatserna
och hjälpa och stödja den skadade så att han eller hon får lämplig ar-
betsträning eller utbildning.

• Försvarsmakten skall kunna ge bidrag till en utbildning som motiveras
av eller förlängs till följd av skadefallet. Detta gäller även högre studi-
er.

• Försvarsmakten skall även kunna ge bidrag till andra särskilda rehabi-
literingsinsatser.

• Särskilda insatser skall göras för att stärka den skadades möjligheter
att leva ett aktivt och självständigt liv, också i de fall arbetsförmåga
inte kan uppnås.

• För varje anställd som skadas allvarligt skall det utses en särskild per-
son som har ansvar för att den skadade får lämplig rehabilitering
(koordinatör). Koordinatören skall dessutom kunna hjälpa den skada-
de med praktiska eller ekonomiska angelägenheter, såsom att fa ut er-
sättning på grund av skadan.

• Försvarsmakten skall ha ett särskilt ansvar att undersöka om de tidiga-
re anställda drabbats av skador.

Det ekonomiska skyddet för de skadade förbättras

• Ersättningen enligt Statens riskgaranti höjs totalt sett samtidigt som
den omstruktureras. Högst ersättning skall betalas till dem som ska-
dats av händelser som har direkt samband med den fredsfrämjande in-
satsen.

• En särskild livsvarig livränta införs för de svårast skadade. Den är
skattefri och kan utgå med som mest två basbelopp per år, motsvaran-
de ca. 6 000 kr i månaden i dagens penningvärde.

• Ersättningen vid dödsfall koncentreras till de närmast anhöriga. Sär-
skilda belopp utgår till make eller sambo och barn.

• Den som skadas under tjänstgöring får i princip alltid sjukersättning
minst motsvarande sjukpenning och rehabiliteringspenning räknad på
lönen under tjänstgöringen.

• Om den anställde drabbas av arbetsskada skall arbetsskadelivräntan
alltid baseras på minst fem basbelopp vid full nedsättning av arbets-
förmågan.

• En tidigare anställd som skadats under anställningen far under tre år
efter det att anställningen avslutats samma sjukvårdsförmåner som
under tjänstgöringen.

Stöd till de skadades anhöriga införs

• Anhöriga skall fa ersättning för att kunna möta vid hemkomsten till
Sverige och därefter besöka en skadad på sjukhus.

• Anhöriga som medverkar vid en skadads rehabilitering skall kunna fa
ersättning för kostnader som detta orsakar. Vid svårare skador skall
Försvarsmakten kunna ge bidrag till kostnader för krisstöd och annat
psykosocialt stöd till anhöriga.

Prop. 1998/99:68

Bilaga 1

• Anhöriga skall också kunna få bistånd och vägledning i praktiska och
ekonomiska frågor genom den skadades koordinatör.

Regleringen

Utredningens förslag kräver delvis lagform. Vissa bestämmelser har där-
för sammanförts i en lag om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten. Hu-
vuddelen av bestämmelserna återfinns i en till lagen knuten förordning
om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten.

I den föreslagna lagen definieras även begreppet internationell freds-
främjande verksamhet, vilket bildar utgångspunkt för avgränsningen av
utlandsstyrkans verksamhet i förhållande till annan internationell verk-
samhet som bedrivs av Försvarsmakten.

Prop. 1998/99:68

Bilaga 1

Betänkandets förslag till lagtext

Härigenom föreskrivs följande

Lagens tillämpningsområde

1 § Denna lag tillämpas på de anställda i utlandsstyrkan inom Försvars-
makten.

2 § I utlandsstyrkan anställs endast den militära och civila personal som
behövs för internationell fredsfrämjande verksamhet utomlands.

3 § Med internationell fredsfrämjande verksamhet avses insatser utom-
lands i syfte att

1. avvärja risk för en väpnad konflikt,

2. hejda en pågående väpnad konflikt, samt

3. övervaka överenskommelser om fred och vapenstillestånd.

Med internationell fredsfrämjande verksamhet avses även andra upp-
gifter som fullgörs i samband med insatser enligt 1-3 och som behövs för
att skapa förutsättningar för en varaktig fred.

Tillämpning av vissa lagar

4 § I fråga om de anställda i utlandsstyrkan skall 2 och 3 kap., 6 kap.
1-6 §§, 6 a § första stycket första och andra satsen samt andra stycket
samt 8 och 9 §§ arbetsmiljölagen (1977:1160) tillämpas även utomlands,
om inte tjänstgöringsförhållandena hindrar detta.

5 § I fråga om de anställda i utlandsstyrkan skall följande bestämmelser
inte tillämpas

1. 15-17 §§ lagen (1982:80) om anställningsskydd,

2. 12 § semesterlagen (1977:480), samt

3. arbetstidslagen (1982:673).

6 § Vid prövning av om en anställd drabbats av en arbetsskada skall 7
och 8 §§ lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd tillämpas om
det är förmånligare för den enskilde än en tillämpning av motsvarande
regler i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring.

Vid tillämpning av lagen om arbetsskadeförsäkring utgör livränteun-
derlaget minst fem basbelopp.

Social och arbetslivsinriktad rehabilitering

7 § Om någon skadas under anställning i utlandsstyrkan skall Försvars-
makten i samråd med den skadade

1. utreda behovet av åtgärder för att den skadade skall återfå full ar-
betsförmåga eller för att stärka den skadades möjligheter att i framtiden
försörja sig genom förvärvsarbete,

Prop. 1998/99:68

Bilaga 2

2. om det är möjligt, bereda den skadade lämplig arbetsträning inom
ramen för Försvarsmaktens verksamhet,

3. medverka till att den skadade får tillgång till lämplig yrkesutbildning
eller annan fortsatt utbildning som är ägnad att stärka hans eller hennes
förvärvsförmåga, samt

4. förmedla kontakter med andra myndigheter och organisationer som
förfogar över insatser som kan underlätta den skadades återgång till ar-
betslivet.

8 § I fall som avses i 7 § 3 får Försvarsmakten ge ekonomiskt stöd till en
utbildning som föranletts av eller förlängts till följd av skadefallet.

Försvarsmakten får också ge stöd till andra åtgärder som främjar den
skadades återgång till arbetslivet samt till anskaffande av de hjälpmedel
som den skadade kan vara i behov av.

Om en anhörigs medverkan är av särskild betydelse för den skadades
rehabilitering får Försvarsmakten ge den anhörige ersättning för kostna-
der som föranleds av en sådan insats.

9 § Om den skadade efter utredning enligt 7 § 1 inte anses kunna återgå
till förvärvsarbete skall Försvarsmaktens åtgärder inriktas på att stärka
den skadades möjligheter att leva ett aktivt och självständigt liv.

Detsamma gäller om den skadade drabbats av allvarliga men som inte
hindrar förvärvsförmågan men i övrigt påverkar livsföringen avsevärt.

10 § Om någon skadas under anställning i utlandsstyrkan och det finns
anledning att anta att skadan kan leda till bestående funktionshinder eller
annars är av allvarlig art, skall Försvarsmakten utse en person som skall
stödja och bistå den skadade (koordinatör).

11 § Försvarsmaktens ansvar enligt 7-9 §§ kvarstår under en tid av tre år
från det att åtgärder enligt 7 § 2 och 3 kan inledas. Om särskilda skäl fö-
religger kan åtgärderna utsträckas under ytterligare två år.

12 § Vid fullgörandet av de uppgifter som avses i 7-9 §§ skall Försvar-
smakten samarbeta med försäkringskassan, länsarbetsnämnden och andra
berörda myndigheter.

Försvarsmaktens åtgärder bör samordnas med en eventuell arbetsgiva-
res.

13 § Försvarsmaktens ansvar enligt 7-9 §§ innebär ingen inskränkning i
det ansvar som enligt 2 kap. och 3 kap. 2 a § arbetsmiljölagen
(1977:1160) samt 22 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring åvilar
den skadades arbetsgivare.

Prop. 1998/99:68

Bilaga 2

Omprövning

14 § Om den skadade inte är nöjd med ett beslut enligt 7-9 §§ kan han
eller hon begära att beslutet omprövas av Försvarsmakten. Det ompröva-
de beslutet kan inte överklagas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999. Bestämmelserna i 7-13 §§
skall tillämpas även i fråga om tidigare anställda i utlandsstyrkan som
skadats efter utgången av år 1992.

Prop. 1998/99:68

Bilaga 2

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över
betänkandet Utlandsstyrkan

Arbetsdomstolen, Göta hovrätt, Kammarrätten i Jönköping, Länsrätten i
Göteborg, Domstolsverket, Rikspolisstyrelsen, Försvarsmakten, Statens
räddningsverk, Riksförsäkringsverket, Försäkringskasseförbundet (jämte
yttrande från Försäkringskassan i Stockholms län, Uppsala läns allmänna
försäkringskassa, Östergötlands läns allmänna försäkringskassa, Bohus-
läns allmänna försäkringskassa, Västmanlands läns allmänna försäk-
ringskassa, Jämtlands läns försäkringskassa, Västerbottens läns allmänna
försäkringskassa och Göteborgs allmänna försäkringskassa), Socialsty-
relsen, Kammarkollegiet, Generaltullstyrelsen, Statens trygghetsnämnd,
Högskoleverket, Arbetsmarkandsstyrelsen, Arbetarskyddsstyrelsen, Offi-
cersförbundet, Sveriges Reservofficerares förbund, Sveriges akademikers
centralorganisation (jämte yttrande från SACO-försvar), Statens arbets-
givarverk, Landstingsförbundet, Stockholms läns landsting, Kristianstads
läns landsting, Svenska kommunförbundet, Göteborgs kommun, Karl-
stads kommun, Sollefteå kommun, Trafikskadenämnden samt Svenska
kyrkan jämte yttrande från Svenska kyrkans kriscentrum - Vårsta Diako-
nigård.

Prop. 1998/99:68

Bilaga 3

Lagrådsremissens lagförslag

Förslag till lag om utlandsstyrkan inom Försvar-
smakten

Härigenom föreskrivs följande.

Lagens tillämpningsområde

1 § Denna lag skall tillämpas på de anställda i utlandsstyrkan inom För-
svarsmakten.

I utlandsstyrkan får endast sådan militär och civil personal anställas
som behövs för internationell verksamhet utomlands i syfte att

1. avvärja risk för en väpnad konflikt,

2. hejda en pågående väpnad konflikt,

3. övervaka överenskommelser om fred och vapenstillestånd, eller

4. skapa förutsättningar för varaktig fred och säkerhet genom humani-
tärt arbete i samband med en väpnad konflikt.

Tillämpning av vissa lagar

2 § För de anställda i utlandsstyrkan skall följande bestämmelser i ar-
betsmiljölagen (1977:1160) gälla även utomlands, om inte tjänstgörings-
förhållandena hindrar detta:

-2 kap. 1-8 §§,

-3 kap. 1—4, 6 och 12 §§,

- 6 kap. 1-6 §§, 6 a § första stycket första och andra meningen och
andra stycket samt 8 och 9 §§.

3 § För de anställda i utlandsstyrkan skall följande bestämmelser inte
gälla:

1. 15-17 §§ lagen (1982:80) om anställningsskydd,

2. 12 § semesterlagen (1977:480), samt

3. arbetstidslagen (1982:673).

Om den anställde genomgått utbildning för tjänstgöring utan att få
godkända vitsord, får arbetsgivaren säga upp anställningen med en upp-
sägningstid av en månad.

Prop. 1998/99:68

Bilaga 4

5 § Vid tjänstgöring utomlands gäller lagen (1976:380) om arbetsskade-
försäkring från det att den första färden till tjänstgöringsplatsen påbörjas
till det att den sista färden från tjänstgöringsplatsen avslutas. Skada som
inträffar under denna tid skall anses som arbetsskada, om övervägande
skäl talar för det. Skador som inträffar under semester eller motsvarande
ledighet utom tjänstgöringslandet skall omfattas av lagens skydd endast
om det finns särskilda skäl.

Vid tillämpning av lagen om arbetsskadeförsäkring utgör livränteun-
derlaget minst fem basbelopp.

Rehabilitering

6 § Om någon skadas under anställning i utlandsstyrkan, skall Försvars-
makten i samråd med den skadade

1. utreda behovet av åtgärder för att den skadade skall återfå full ar-
betsförmåga eller för att stärka den skadades möjligheter att i framtiden
försörja sig genom förvärvsarbete,

2. om det är möjligt, ge den skadade lämplig arbetsträning inom ramen
för Försvarsmaktens verksamhet, samt

3. medverka till att den skadade får tillgång till lämplig yrkesutbildning
eller fortbildning som är ägnad att stärka hans eller hennes förvärvsför-
måga.

7 § I fall som avses i 6 § 3 far Försvarsmakten ge ekonomiskt stöd till en
utbildning som föranleds av eller förlängs till följd av skadan.

Försvarsmakten far också ge stöd till andra åtgärder som främjar den
skadades återgång till arbetslivet samt till anskaffande av hjälpmedel som
den skadade behöver.

8 § Försvarsmakten har ett ansvar enligt 6 och 7 §§ under en tid av tre år
från det att åtgärder enligt 6 § 2 och 3 kan inledas. Om det finns särskilda
skäl, kan åtgärderna utsträckas under ytterligare två år.

9 § Vid fullgörandet av de uppgifter som avses i 6 och 7 §§ skall För-
svarsmakten samarbeta med försäkringskassan, länsarbetsnämnden och
andra berörda myndigheter.

Försvarsmaktens åtgärder bör samordnas med en eventuell arbetsgiva-
res.

10 § Försvarsmaktens ansvar enligt 6 och 7 §§ innebär ingen inskränk-
ning i det ansvar som den skadades arbetsgivare har enligt 2 kap. och 3
kap. 2 a § arbetsmiljölagen (1977:1160) samt 22 kap. lagen (1962:381)
om allmän försäkring.

Prop. 1998/99:68

Bilaga 4

Ersättning till anhöriga

11 § Om en anhörigs medverkan är av särskild betydelse för den skada-
des rehabilitering får, Försvarsmakten ge den anhörige ersättning för
kostnader som en sådan insats orsakar.

I fall som avses i andra stycket far Försvarsmakten även ge skäligt bi-
drag till kostnader för psykosocialt stöd till anhöriga som är i behov av
det.

Överklagande

12 § Beslut enligt 11 § andra stycket får överklagas hos allmän förvalt-
ningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrät-
ten.

Beslut enligt 6 och 7 §§ samt 11 § första och tredje styckena får inte
överklagas.

Prop. 1998/99:68

Bilaga 4

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999. Bestämmelserna i 6-11 §§ skall
tillämpas även i fråga om tidigare anställda i utlandsstyrkan som skadats
efter utgången av år 1992. Ersättning enligt 11 § gäller endast kostnader
som uppkommit efter den 1 juli 1999.

Lagrådets yttrande

Prop. 1998/99:68

Bilaga 5

Protokoll vid sammanträde 1999-03-01

Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet
Gertrud Lennander, regeringsrådet Kjerstin Nordborg.

Enligt en lagrådsremiss den 28 januari 1999 (Försvarsdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om
utlandsstyrkan inom Försvarsmakten.

Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn

Maria Hedegård.

Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:

6-8, 11 och 12 §§

Bestämmelserna om rehabilitering i 6 - 8 §§ får till dels ses mot bak-
grund av det föreslagna överklagande förbudet i 12 §.

Rehabiliteringsreglema har i betydande utsträckning gett Försvarsmakten
möjlighet att fritt bestämma vilka åtgärder som skall vidtas och vilket
stöd som skall utges i varje enskilt skadefall. Åtgärderna och stöden skall
ses som komplement till bl.a. det allmännas åtgärder och stöd. Det fram-
står i sig som tilltalande att Försvarsmakten ges denna handlingsfrihet;
något som för de skadade som kommer i åtnjutande av stöd i många fall
kan innebära en förbättring i förhållande till vad som kan komma i fråga
enligt det generella socialförsäkringssystemet.

Det kan sägas att bestämmelserna i 6 - 8 §§ (och i 11 § första och tredje
styckena) inte är rättigheter i egentlig mening för den enskilde och att
man därför kan avstå från regler om överklagande. I lagrådsremissen har
också framförts att bestämmelserna lämpar sig mindre väl för domstol-
sprövning, eftersom de inte ger anvisningar om under vilka förutsätt-
ningar t.ex. stöd skall utges. Allt detta må vara riktigt, men behovet av
överklagande kan måhända inte alltid styras av dessa argument och Lag-
rådet vill peka på några komplikationer med överklagandeförbudet.

De ifrågavarande bestämmelserna om rehabilitering och ersättning till
anhöriga har fått en sådan utformning att det som Försvarsmakten "far"
göra lätt kan uppfattas som en sådan skyldighet som för den enskilde ter
sig som en rättighet. Till detta kommer uttalanden i remissen om att re-
habiliteringsreglema är att se som en förbättring och ett komplement till
bestämmelserna i lagen om allmän försäkring och att de föreslagna reg-
lerna är centrala för den enskilde som skadats. Dessa och liknande utta-

landen är ägnade att skapa förväntningar. Om dessa inte infrias, kan det
för den enskilde te sig orimligt att inte kunna får en domstolsprövning av
det negativa beslutet. Samma situation kan uppkomma om en skadad
eller anhörig får stöd medan en annan blir utan, fastän de vid jämförelse
med varandra anser sig vara försatta i likvärdiga omständigheter. Bl.a.
dessa förhållanden gör att Lagrådet vill ifrågasätta om förbudet mot
överklagande, om än formellt korrekt, bör genomföras.

Skulle överklagandeförbudet bibehållas, bör övervägas om inte

6 och 8 §§ skall omformuleras något, så att de inte uppfattas som skyl-
digheter som kan omvandlas till rättigheter. Sålunda skulle 6 § kunna
inledas: "Om någon skadas under anställning i utlandsstyrkan, far För-
svarsmakten, utöver vad som kan följa av 22 kap. lagen (1962:381) om
allmän försäkring, i samråd med den skadade...". Bestämmelsen i 8 §
skulle kunna börja t.ex.: "Försvarsmaktens ansvar enligt 6 och 7 §§ kvar-
står under en tid av tre år...". Slutligen torde det föreligga behov av att
komplettera 12 § andra stycket med ett förbud att överklaga också beslut
enligt 8 §, eftersom det enligt sistnämnda paragraf dels kan komma att
ställas krav på åtgärder och stöd inom treårsperioden, dels skall göras en
prövning av om särskilda skäl föreligger för att utsträcka åtgärderna yt-
terligare.

Prop. 1998/99:68

Bilaga 5

F örsvarsdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 mars 1999

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Freivalds,
Lindh, Sahlin, von Sydow, Klingvall, Östros, Engqvist, Rosengren, Lars-
son, Wämersson, Lejon, Lövdén

Föredragande: statsrådet von Sydow

Prop. 1998/99:68

Regeringen beslutar proposition 1998/99:68 Lag om utlandsstyrkan inom
Försvarsmakten.

Eländers Gotab 57792, Stockholm 1999

Lag om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten

Regeringens proposition1998/99:68