Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Lag om elektronisk kommunikation, m.m.

Proposition 2002/03:110

Lag om elektronisk kommunikation, m.m.

Regeringens proposition 2002/03:110

Lag om elektronisk kommunikation, m.m.

Prop.

 

2002/03:110

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 20 mars 2003

Göran Persson

Ulrica Messing

(Näringsdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en lag om elektronisk kommunikation. Den nya lagen skall ersätta nuvarande telelag (1993:597) och lag (1993:599) om radiokommunikation. Lagen skall gälla elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster med tillhörande installationer och tjänster samt annan radioanvändning. Lagen skall dock inte vara tillämplig på innehåll som överförs i elektroniska kommunikationsnät med hjälp av elektroniska kommunikationstjänster.

Målet för telepolitiken föreslås ersättas med mål för sektorn elektro- nisk kommunikation. Dessa skall innebära att enskilda och myndigheter skall få tillgång till effektiva och säkra elektroniska kommunikationer.

Den föreslagna lagen skall utgå från en allmän plikt att anmäla verk- samhet som innebär ett kommersiellt tillhandahållande av allmänna kommunikationsnät och allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. Förslaget innebär en utvidgning av anmälnings- plikten i förhållande till telelagen. Exempelvis omfattas vissa Internet- operatörer och de som tillhandahåller rundradionät av den nya anmälningsplikten.

Användning av radiosändare och nummer ur en nationell nummerplan föreslås alltjämt kräva särskilt tillstånd, medan kravet på teletillstånd fö- reslås upphöra. Den dubbla tillståndsplikten som i dag gäller för mobil- telefoni enligt telelagen och lagen om radiokommunikation upphör där- med.

Det dubbla prövningsförfarandet föreslås bibehållas för utsändningar till allmänheten av ljudradio- och TV-program. Sådana sändningar kom- mer alltså även fortsättningsvis att kräva tillstånd enligt radio- och TV- lagen (1996:844).

1

Tillstånd att använda radiosändare föreslås alltjämt avse en viss radio- användning. Också i övrigt anknyter den katalog av villkor som ett till- stånd kan förenas med i allt väsentligt till vad som gäller enligt lagen om radiokommunikation.

Antalet tillstånd som beviljas i ett frekvensutrymme föreslås kunna be- gränsas, om det är nödvändigt för att garantera en effektiv användning av radiofrekvenser. I sådant fall skall tillstånd normalt beviljas efter allmän inbjudan till ansökan. Som grund för tillståndsprövningen skall ligga an- tingen ett jämförande urvalsförfarande (s.k. skönhetstävling) eller ett anbudsförfarande där det pris sökanden är villig att betala för tillståndet skall vara utslagsgivande (auktion) eller en kombination av dessa för- faranden.

Tillstånd att använda radiosändare eller nummer skall få överlåtas (s.k. andrahandshandel).

Förslaget innebär att den myndighet som regeringen bestämmer fort- löpande skall fastställa produkt- och tjänstemarknader, särskilt geo- grafiska marknader, som har sådana särdrag att det kan vara motiverat att införa skyldigheter enligt lagen. EG-kommissionens rekommendation om relevanta produkt- och tjänstemarknader samt riktlinjer för marknads- analyser och bedömning av betydande marknadsinflytande skall därvid beaktas. Beslut skall fattas efter ett särskilt samrådsförfarande.

De marknader som fastställts skall fortlöpande analyseras. För varje marknad skall det tas ställning till om det råder effektiv konkurrens. Marknadsanalyserna skall utföras utifrån konkurrensrättsliga principer och med hjälp av konkurrensrättslig metodik. Om det inte råder effektiv konkurrens, skall företag med betydande inflytande på marknaden identi- fieras och åläggas en eller flera skyldigheter ur en särskild katalog. Denna innefattar bl.a. samtrafikskyldighet och skyldighet att lämna andra former av tillträde samt priskontroll gentemot slutkund.

Ett företag skall enligt förslaget anses ha ett betydande inflytande på en viss marknad om det, antingen enskilt eller tillsammans med andra, har en ställning av sådan ekonomisk styrka att det i betydande utsträckning kan uppträda oberoende av sina konkurrenter, sina kunder och i sista hand av konsumenterna.

Någon allmän samtrafikskyldighet föreslås inte i den nya lagen. För- utom sådana tillträdesskyldigheter som en operatör med betydande in- flytande på den relevanta marknaden får åläggas, föreslås att den som kontrollerar tillträde till slutanvändare får förpliktas att bedriva samtrafik eller vidta annan åtgärd som krävs för att säkerställa att slutanvändare kan nå varandra.

När det gäller de samhällsomfattande tjänsterna innebär den nya lagen inte några större förändringar jämfört med dagens reglering på tele- området.

Den föreslagna lagen innehåller vidare bestämmelser till skydd för konsumenter och andra slutanvändare samt bestämmelser om integritets- skydd.

Slutligen finns bestämmelser i den nya lagen om tillsyn och prövning av ärenden.

Vissa ändringar föreslås vidare i lagen (1998:31) om standarder för sändning av TV-signaler.

Lagarna föreslås träda i kraft den 25 juli 2003.

Prop. 2002/03:110

2

I propositionen föreslås också att riksdagen godkänner ändring av kon- ventionen om inrättandet av ett europeiskt radiokommunikationskontor (ERO) till att avse inrättandet av ett europeiskt kommunikationskontor (ECO).

Prop. 2002/03:110

3

Innehållsförteckning

Prop. 2002/03:110

1

Förslag till riksdagsbeslut..................................................................

9

2

Lagtext

.............................................................................................

10

 

2.1

Förslag till lag om elektronisk kommunikation ................

10

2.2Förslag till lag om införande av lagen (2003:000) om

 

elektronisk kommunikation ..............................................

42

2.3

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken..................

46

2.4

Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)...

47

2.5Förslag till lag om ändring i lagen (1998:31) om

standarder för sändning av TV-signaler............................

49

2.6Förslag till lag om ändring i radio- och TV-lagen

(1996:844).........................................................................

53

2.7Förslag till lag om ändring i lagen (2000:121) om radio-

 

 

och teleterminalutrustning.................................................

54

3

Ärendet och dess beredning.............................................................

56

4

Bakgrund .........................................................................................

 

58

 

4.1

Inledning ...........................................................................

 

58

 

4.2

Marknadens utveckling.....................................................

58

 

 

4.2.1

Telekommunikation........................................

58

 

 

4.2.2

Massmedier.....................................................

63

5

Den nya EG-regleringen..................................................................

64

 

5.1

Ramdirektivet....................................................................

65

 

5.2

Auktorisationsdirektivet....................................................

66

 

5.3

Tillträdesdirektivet............................................................

67

5.4Direktivet om samhällsomfattande tjänster (USO-

direktivet)..........................................................................

68

5.5Direktivet om integritet och elektronisk kommunikation.69

5.6

Radiospektrumbeslutet......................................................

70

5.7

Konkurrensdirektivet ........................................................

71

5.8Riktlinjer för marknadsanalyser och bedömning av

betydande marknadsinflytande .........................................

71

5.9Rekommendation om relevanta produkt- och

 

 

tjänstemarknader ...............................................................

72

6

Nuvarande reglering ........................................................................

73

 

6.1

EG:s telereglering .............................................................

73

 

6.2

EG:s TV-reglering.............................................................

78

 

6.3

Yttrandefrihetsgrundlagen ................................................

80

 

6.4

Konkurrenslagen (1993:20) ..............................................

83

 

6.5

Telelagen (1993:597) ........................................................

84

 

6.6

Lagen (1993:599) om radiokommunikation .....................

87

 

6.7

Radio- och TV-lagen (1996:844)......................................

89

6.8Lagen (1998:31) om standarder för sändning av TV-

 

 

signaler..............................................................................

91

 

 

6.9

Övrig lagstiftning ..............................................................

93

 

7

Politiska mål ....................................................................................

95

 

 

7.1

Den nya EG-regleringens målsättning ..............................

95

 

 

7.2

Gällande ordning...............................................................

96

4

 

7.3

Allmänpolitisk bedömning av området för elektronisk

Prop. 2002/03:110

 

 

kommunikation .................................................................

99

 

7.4

Målen för sektorn elektronisk kommunikation...............

101

8

Regleringsstruktur .........................................................................

 

105

9

Utgångspunkter för genomförandet av det nya EG-regelverket....

110

10

En ny lag om elektronisk kommunikation.....................................

111

11

Lagens syfte m.m...........................................................................

 

114

12

Lagens tillämpningsområde och innehåll......................................

116

13

Marknadstillträde m.m. .................................................................

119

 

13.1

Anmälningsplikt m.m......................................................

119

 

13.2

Undantag från anmälningsplikten ...................................

124

 

13.3

Standarder .......................................................................

 

124

 

13.4

Maritima avräkningsorgan ..............................................

125

14

Rätt att använda radiosändare........................................................

127

 

14.1

Utgångspunkter för regleringen ......................................

127

 

14.2

Svensk frekvensplan .......................................................

130

 

14.3

Tillståndskrav..................................................................

132

 

 

14.3.1

Undantag från tillståndsplikten.....................

132

 

 

14.3.2

Tillståndsprövning ........................................

134

 

 

14.3.3

Inbjudningsförfarande...................................

138

 

 

14.3.4

Krav på radioanvändning..............................

144

 

14.4

Villkor .............................................................................

 

146

 

14.5

Giltighetstid för tillstånd och villkor...............................

151

 

14.6

Störningar........................................................................

 

152

15

Rätt att använda nummer...............................................................

155

 

15.1

Nationella nummerplaner................................................

155

 

15.2

Tillstånd att använda nummer.........................................

158

15.3Villkor som är fogade till tillstånd att använda nummer 160

15.4

Inbjudningsförfarande.....................................................

162

16 Överlåtelse av tillstånd att använda radiosändare eller nummer...163

17 Samtrafik och andra former av tillträde.........................................

165

17.1

Definitioner .....................................................................

165

17.2Allmänna skyldigheter och skyldigheter som kan

 

åläggas ett företag i fråga om tillträde ............................

168

17.3

Särskilt om tillträde till accessnät ...................................

185

17.4

Särskilt om tillträde till elnät...........................................

189

17.5

Ersättningsfrågor.............................................................

193

17.6

Ledningsrätt ....................................................................

203

18 Tjänster till slutanvändare .............................................................

205

18.1

Vad som avses med samhällsomfattande tjänster...........

205

18.2Tillhandahållande och finansiering av samhälls-

 

omfattande tjänster..........................................................

216

18.3

Kontroll av utgifter..........................................................

220

18.4

Nummerportabilitet.........................................................

225

18.5

Prefixval och förval av nätoperatör.................................

229

18.6

Reglering av tjänster som riktar sig mot slutkunder .......

231

5

18.7

Hyrda förbindelser ..........................................................

233

Prop. 2002/03:110

18.8

Särskilda rättigheter för abonnenter m.m........................

233

 

18.9

Abonnentupplysning .......................................................

237

 

18.10

Nätets driftsäkerhet .........................................................

239

 

18.11

Det gemensamma europeiska larmnumret......................

244

 

19 Integritetsskydd .............................................................................

248

 

19.1

Inledning .........................................................................

248

 

19.2

Definitioner och förhållandet till personuppgiftslagen...

248

 

19.3

Säkerhet...........................................................................

250

 

19.4

Skydd för hemligheten för elektroniska meddelanden ...

252

 

19.5

Behandling av cookies m.m............................................

255

 

19.6

Behandling av trafikuppgifter .........................................

257

 

19.7

Behandling av lokaliseringsuppgifter .............................

260

 

19.8Ospecificerade räkningar, nummerpresentation och

automatisk vidarekoppling..............................................

262

19.9Undantag som gäller nummerpresentation och

 

lokaliseringsuppgifter i vissa fall ....................................

263

19.10

Abonnentförteckningar ...................................................

264

19.11Tillämpningen av vissa bestämmelser i

 

dataskyddsdirektivet........................................................

266

19.12

Hemlig teleavlyssning och teleövervakning ...................

267

19.13

Tystnadsplikt och föreskriftsrätt .....................................

271

20 Marknadsanalys samt samrådsförfarande och annan

 

handläggning .................................................................................

272

20.1Marknadsanalys och identifiering av företag med

 

 

betydande inflytande på marknaden ...............................

272

 

20.2

Samråd ............................................................................

278

 

20.3

Handläggningstider i vissa fall........................................

283

 

20.4

Informationsskyldighet m.m. ..........................................

284

21

Avgifter m.m. ................................................................................

287

 

21.1

Avgifter ...........................................................................

287

 

21.2

Ersättning ........................................................................

291

 

21.3

Beredskapsavgift.............................................................

292

22

Tillsyn m.m....................................................................................

294

 

22.1

Bakgrund och utgångspunkter ........................................

294

 

22.2

Tillsynsmyndighetens uppgifter och befogenheter.........

297

 

22.3

Tvistlösning.....................................................................

301

 

22.4

Konsumenttvister ............................................................

306

23

Överklagande.................................................................................

307

24

Vissa TV- och radiorelaterade frågor............................................

309

 

24.1

Vidaresändningsplikt (”must carry”) ..............................

309

 

24.2

System för villkorad tillgång m.m. .................................

312

 

24.3

Elektronisk programguide (EPG) ...................................

316

 

24.4

Tillämpningsprogram (API)............................................

317

25

Myndighetsorganisationen ............................................................

322

26

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser ..................................

336

6

27

Sveriges anslutning till ett europeiskt kommunikationskontor

 

 

(ECO)

............................................................................................

343

28

Ekonomiska konsekvenser ............................................................

345

29

Konsekvenser för små företag.......................................................

349

30

Författningskommentar .................................................................

354

 

30.1 ...........

Förslaget till lag om elektronisk kommunikation

354

30.2Förslaget till lag om införande av lagen (2003:000) om

elektronisk kommunikation ............................................

409

30.3Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:31) om

standarder för sändning av TV-signaler..........................

411

30.4Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:121) om

radio- och teleterminalutrustning....................................

413

Bilaga 1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av

 

den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för

 

elektroniska kommunikationsnät och kommunikations-

 

tjänster (ramdirektiv) ...........................................................

414

Bilaga 2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/20/EG av

 

den 7 mars 2002 om auktorisation för elektroniska

 

kommunikationsnät och kommunikationstjänster

 

(auktorisationsdirektiv)........................................................

432

Bilaga 3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/19/EG av

 

den 7 mars 2002 om tillträde till samtrafik mellan

 

elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter

 

(tillträdesdirektiv) ................................................................

444

Bilaga 4 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av

 

den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och

 

användares rättigheter avseende elektroniska

 

kommunikationsnät och kommunikationstjänster inom

 

sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv

 

om samhällsomfattande tjänster).........................................

458

Bilaga 5 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av

 

den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och

 

integritetsskydd inom sektorn för elektronisk

 

kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk

 

kommunikation)...................................................................

485

Bilaga 6 Europaparlamentets och rådets beslut nr 676/2002/EG av

 

den 7 mars 2002 om ett regelverk för radio-

 

spektrumpolitiken i Europeiska gemenskapen

 

(radiospektrumbeslut)..........................................................

496

Bilaga 7 Utredningens lagförslag.......................................................

502

Bilaga 8 Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över

 

e-komutredningens delbetänkande Lag om elektronisk

 

kommunikation (SOU 2002:60)..........................................

540

Bilaga 9 Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över

 

e-komutredningens delbetänkande Myndighetsfrågor m.m.

(SOU 2002:109) ..................................................................

541

Prop. 2002/03:110

7

Bilaga 10

Lagrådsremissens lagförslag ...............................................

542

Bilaga 11

Lagrådets yttrande ...............................................................

588

Bilaga 12

Instrument amending the Convention for the Establishment

 

of the European Radiocommunications Office (ERO)........

601

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 mars 2003 .......

620

Rättsdatablad..........................................................................................

621

Prop. 2002/03:110

8

1

Förslag till riksdagsbeslut

Prop. 2002/03:110

Regeringen föreslår att riksdagen dels antar regeringens förslag till

1.lag om elektronisk kommunikation,

2.lag om införande av lagen (2003:000) om elektronisk kommunika-

tion,

3.lag om ändring i rättegångsbalken,

4.lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

5.lag om ändring i lagen (1998:31) om standarder för sändning av TV- signaler,

6.lag om ändring i radio- och TV-lagen (1996:844),

7.lag om ändring i lagen (2000:121) om radio- och teleterminal- utrustning,

dels godkänner vad regeringen föreslår om

8.mål för sektorn elektronisk kommunikation och att målet för tele- politiken upphör att gälla (avsnitt 7.4),

9.ändring av konventionen om inrättandet av ett europeiskt radio- kommunikationskontor (ERO) till att avse inrättandet av ett europeiskt kommunikationskontor (ECO) (avsnitt 27).

9

Prop. 2002/03:110

2 Lagtext

2.1Förslag till lag om elektronisk kommunikation

Härigenom föreskrivs1 följande.

1 kap. Allmänna bestämmelser

Inledande bestämmelser

1 § Bestämmelserna i denna lag syftar till att enskilda och myndigheter skall få tillgång till säkra och effektiva elektroniska kommunikationer och största möjliga utbyte vad gäller urvalet av elektroniska kommunikationstjänster samt deras pris och kvalitet.

Syftet skall uppnås främst genom att konkurrensen och den internatio-

 

nella harmoniseringen på området främjas. Samhällsomfattande tjänster

 

skall dock alltid finnas tillgängliga på för alla likvärdiga villkor i hela

 

landet till överkomliga priser.

 

Vid lagens tillämpning skall särskilt beaktas elektroniska kommunika-

 

tioners betydelse för yttrandefrihet och informationsfrihet.

 

2 § Åtgärder som vidtas med stöd av denna lag får inte vara mer ingri-

 

pande än som framstår som rimligt och skall vara proportionella med

 

hänsyn till lagens syfte och de övriga intressen som anges i 1 §.

 

3 § Den myndighet som regeringen bestämmer skall ta emot anmäl-

 

ningar, pröva ansökningar, besluta om skyldigheter och i övrigt pröva

 

frågor och handlägga ärenden samt utöva tillsyn enligt denna lag eller

 

enligt föreskrifter meddelade med stöd av lagen.

 

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/19/EG av den 7 mars 2002 om tillträde

 

till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter

 

(tillträdesdirektiv) (EGT L 108, 24.4.2002, s. 7, Celex 32002L0019), Europaparlamentets

 

och rådets direktiv 2002/20/EG av den 7 mars 2002 om auktorisation för elektroniska

 

kommunikationsnät och kommunikationstjänster (auktorisationsdirektiv) (EGT L 108,

 

24.4.2002, s. 21, Celex 32002L0020), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG

 

av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och

 

kommunikationstjänster (ramdirektiv) (EGT L 108, 24.4.2002, s. 33, Celex 32002L0021),

 

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om

 

samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska

 

kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster)

 

(EGT L 108, 24.4.2002, s. 51, Celex 32002L0022) samt Europaparlamentets och rådets

 

direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och

 

integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och

10

elektronisk kommunikation) (EGT L 201, 31.7.2002, s. 37, Celex 32002L0058).

Lagens tillämpningsområde

Prop. 2002/03:110

4 § Denna lag gäller elektroniska

kommunikationsnät och

kommunikationstjänster med tillhörande installationer och tjänster samt

annan radioanvändning.

Lagen är inte tillämplig på innehåll som överförs i elektroniska kommunikationsnät med hjälp av elektroniska kommunikationstjänster.

5 § Bestämmelserna i denna lag ersätter inte föreskrifter om prövning enligt annan lag.

6 § Förutom bestämmelserna i denna lag finns det i radio- och TV- lagen (1996:844) bestämmelser om sändningar av ljudradio- och TV- program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel.

Om utrustning finns bestämmelser i lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning.

Definitioner

7 § I lagen avses med

abonnent: den som har ingått avtal med en leverantör av allmänt till- gängliga elektroniska kommunikationstjänster om tillhandahållande av sådana tjänster,

abonnentupplysning: förvärvsmässig verksamhet för upplysning om abonnentuppgifter till allmänheten eller för förmedling av abonnent- uppgifter för sådant ändamål,

allmänt kommunikationsnät: elektroniskt kommunikationsnät som helt eller huvudsakligen används för att tillhandahålla allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster,

allmänt telefonnät: elektroniskt kommunikationsnät som används för att tillhandahålla allmänt tillgängliga telefonitjänster och som möjliggör överföring av tal, telefaxmeddelanden, datakommunikation och andra former av kommunikation mellan nätanslutningspunkter,

användare: den som använder eller efterfrågar en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst,

elektronisk kommunikationstjänst: tjänst som vanligen tillhandahålls mot ersättning och som helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler i elektroniska kommunikationsnät,

elektroniskt kommunikationsnät: system för överföring och i tillämp- liga fall utrustning för koppling eller dirigering samt andra resurser som medger överföring av signaler, via tråd eller radiovågor, på optisk väg eller via andra elektromagnetiska överföringsmedier oberoende av vilken typ av information som överförs,

lokaliseringsuppgift: uppgift som behandlas i ett elektroniskt kommunikationsnät och som visar den geografiska positionen för terminalutrustningen för en användare,

nätanslutningspunkt: fysisk punkt vid vilken en abonnent ansluts till ett allmänt kommunikationsnät,

nödsamtal: samtal till samhällets alarmeringstjänst via ett nummer

inom fastställd nummerplan för telefoni,

11

operatör: den som innehar eller på annat sätt råder över ett allmänt Prop. 2002/03:110 kommunikationsnät eller tillhörande installation,

radioanläggning: anordning som möjliggör radiokommunikation eller bestämning av position, hastighet eller andra kännetecken hos ett föremål genom sändning av radiovågor (radiosändare) eller mottagning av radio- vågor (radiomottagare),

radiokommunikation: överföring, utsändning eller mottagning av tecken, signaler, skrift, bilder, ljud eller meddelanden av varje slag med hjälp av radiovågor,

radiovågor: elektromagnetiska vågor med frekvenser från 9 kilohertz till 3 000 gigahertz som breder ut sig utan särskilt anordnad ledare,

samtal: förbindelse för överföring av tal som medger tvåvägs- kommunikation i vad som för användaren uppfattas som realtid,

samtrafik: fysisk och logisk sammankoppling av allmänna kommunikationsnät för att göra det möjligt för användare att kommuni- cera med varandra eller få tillgång till tjänster som tillhandahålls i näten, skadlig störning: störning som äventyrar funktionen hos en radio- navigationstjänst eller någon annan säkerhetstjänst, eller som på annat sätt allvarligt försämrar, hindrar eller upprepat avbryter en radio- kommunikationstjänst som fungerar i enlighet med gällande bestämmel- ser, inbegripet störning av befintliga eller planerade tjänster på nationellt

tilldelade frekvenser,

slutanvändare: användare som inte tillhandahåller allmänna kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster,

telefonitjänst: elektronisk kommunikationstjänst som innebär möjlig- het att ringa upp eller ta emot samtal via ett eller flera nummer inom en nationell eller internationell nummerplan, inklusive nödsamtal,

tillhörande installation: anordning, funktion eller annat som inte utgör men har samband med en elektronisk kommunikationstjänst eller ett elektroniskt kommunikationsnät, och som möjliggör eller stöder den tjänsten eller tillhandahållande av tjänster via det nätet.

Kommunikationsverksamhet i krig m.m.

8 § Är Sverige i krig eller krigsfara eller råder det sådana utomordent- liga förhållanden som är föranledda av att det är krig utanför Sveriges gränser eller av att Sverige har varit i krig eller krigsfara, får regeringen meddela de föreskrifter om elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster med tillhörande installationer och tjänster samt annan radioanvändning som behövs med hänsyn till landets försvar eller säkerhet i övrigt.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om den fredstida planeringen för totalförsvarets behov av elektroniska kommunikationer under sådana förhållanden som anges i första stycket.

9 § Den som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät

eller

elektroniska kommunikationstjänster av särskild betydelse från allmän

synpunkt får förpliktas att på visst sätt beakta totalförsvarets behov av

elektronisk kommunikation under höjd beredskap.

12

2 kap. Anmälan

Prop. 2002/03:110

1 § Allmänna kommunikationsnät

av sådant slag som vanligen

tillhandahålls mot ersättning eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster får endast tillhandahållas efter anmälan till den myndighet som regeringen bestämmer (tillsynsmyndigheten).

2 § För verksamhet som enbart består i att överföra signaler via tråd för utsändning till allmänheten av program i ljudradio eller annat som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen behöver någon an- mälan enligt 1 § inte göras.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsyns- myndigheten får meddela föreskrifter om ytterligare undantag från anmälningsplikten enligt 1 §.

3 § Den som bedriver verksamhet som är anmälningspliktig enligt 1 § skall tillämpa sådana standarder som Europeiska gemenskapernas kom- mission angivit som obligatoriska i en förteckning som offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

4 § Den som är anmäld enligt 1 § är skyldig att utan dröjsmål anmäla om verksamheten upphör.

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om erkännande av operatör enligt bestämmelser antagna av den internationella teleunionen.

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får be- sluta i fråga om registrering av maritima avräkningsorgan enligt bestäm- melser antagna av den internationella teleunionen samt meddela de före- skrifter som behövs för registreringen.

3 kap. Rätt att använda radiofrekvenser och nummer

Radiosändare

Tillstånd att använda radiosändare

1 § För att här i landet eller på ett svenskt fartyg eller luftfartyg utom- lands få använda en radiosändare krävs tillstånd enligt bestämmelserna i detta kapitel.

2 § Om användningen av frekvensutrymme samt villkoren och förfa- randet för beviljande av tillstånd att använda radiosändare har harmonise- rats i enlighet med internationella avtal som Sverige har anslutit sig till eller bestämmelser antagna med stöd av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, skall den som har beviljats sådant tillstånd

anses ha tillstånd enligt 1 §.

13

3 § Krav på tillstånd enligt 1 § gäller inte för Polisen, Försvarsmakten, Försvarets radioanstalt och Försvarets materielverk, vid verksamhet som verket bedriver på uppdrag av Försvarsmakten eller Försvarets radio- anstalt.

Efter hörande av Försvarsmakten beslutar den myndighet som regeringen bestämmer om tilldelning av radiofrekvenser för Försvars- makten, Försvarets radioanstalt och Försvarets materielverk samt om de ytterligare villkor som behövs. När det gäller Polisen beslutar den myn- dighet som regeringen bestämmer i sådana frågor efter hörande av Riks- polisstyrelsen.

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från tillståndsplikt enligt 1 §. Därvid får föreskrivas villkor om att den radioanläggning där sändaren ingår skall uppfylla bestämda tekniska krav samt i övrigt sådana villkor som anges i 11 § 1–5, 7–10 och 12.

Undantag enligt första stycket får tidsbegränsas, varvid 12 § andra stycket har motsvarande tillämpning.

5 § Den som enligt 3 § eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 4 § är undantagen från tillståndsplikt skall vid tillämpning av denna lag anses ha tillstånd enligt 1 §.

6 § Tillstånd att använda radiosändare skall beviljas, om

1.det kan antas att radiosändaren kommer att användas på ett sådant sätt att risk för otillåten skadlig störning inte uppkommer,

2.radiosändaren, tillsammans med avsedd radiomottagare, är så be- skaffad i tekniskt hänseende att den uppfyller rimliga krav på en effektiv frekvensanvändning och på möjligheten att verka i en miljö som den är avsedd för,

3.radioanvändningen utgör en effektiv användning av frekvens- utrymmet,

4.det kan antas att radioanvändningen inte kommer att hindra sådan radiokommunikation som är särskilt viktig med hänsyn till den fria åsiktsbildningen,

5.radioanvändningen inte kommer att ta i anspråk frekvensutrymme som behövs för att upprätthålla en rimlig beredskap för utveckling av befintliga och nya radioanvändningar eller frekvensutrymme för vilket radioanvändningen har harmoniserats i enlighet med internationella avtal som Sverige har anslutit sig till eller bestämmelser antagna med stöd av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,

6.det kan antas att radioanvändningen inte kommer att inkräkta på det frekvensutrymme som behövs för verksamhet som avses i 3 §, och

7.det inte med hänsyn till att sökanden tidigare har fått tillstånd åter- kallat eller något annat liknande förhållande finns skälig anledning att anta att radiosändaren kommer att användas i strid med tillstånds- villkoren.

Tillstånd att använda radiosändare för utsändningar som kräver till- stånd enligt annan lag eller enligt bestämmelser meddelade med stöd av

annan lag, får meddelas endast om sådant tillstånd föreligger.

Prop. 2002/03:110

14

7 § Antalet tillstånd som beviljas inom ett frekvensutrymme får be- gränsas, om det är nödvändigt för att garantera en effektiv användning av radiofrekvenser. Ett beslut att begränsa antalet tillstånd skall omprövas så snart det finns anledning till det.

8 § När det uppkommer fråga om att meddela tillstånd att använda radiosändare för nya eller väsentligt ändrade radioanvändningar och det kan antas att det frekvensutrymme som kan avsättas för verksamheten inte är tillräckligt för att ge tillstånd åt alla som vill och skulle kunna be- driva sådan verksamhet, skall prövning ske efter allmän inbjudan till an- sökan, om inte särskilda skäl föranleder annat. Detsamma gäller när det frekvensutrymme som avsatts för en viss radioanvändning utökas eller på annat sätt medger att ytterligare tillstånd meddelas.

Första stycket gäller inte sådan radioanvändning som

1.huvudsakligen avser utsändning till allmänheten av program i ljud- radio eller annat som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihets- grundlagen,

2.är avsedd för privat bruk, eller

3.uteslutande avser verksamhet som bedrivs i syfte att tillgodose all- män ordning och säkerhet.

Prövning enligt första stycket skall ske efter ett jämförande urvals- förfarande, efter ett anbudsförfarande där det pris sökanden är villig att betala för tillståndet skall vara utslagsgivande eller efter en kombination av dessa förfaranden.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om innehållet i en allmän inbjudan enligt första stycket och om förfarande enligt tredje stycket.

9 § Tillstånd att använda radiosändare skall avse en viss radio- användning. Tillstånd att använda radiosändare för viss radioanvändning och tillstånd att använda enskilda radiosändare inom denna användning får meddelas vid skilda tillfällen.

10 § Ett tillstånd som avser digital utsändning till allmänheten av pro- gram i ljudradio eller annat som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen får förenas med rätt att använda radiosändaren för annan användning, motsvarande högst tjugo procent av den digitala kapaciteten i frekvensutrymmet. Detta gäller dock endast om villkor en- ligt 3 kap. 2 § 8 radio- och TV-lagen (1996:844) inte uppställts för mot- svarande sändningstillstånd och det i övrigt inte inverkar menligt på kon- kurrensen.

11 § Tillstånd att använda radiosändare får förenas med villkor om

1.det frekvensutrymme som tillståndet avser,

2.vilken eller vilka elektroniska kommunikationstjänster eller slag av elektroniska kommunikationsnät eller tekniker som tillståndet avser,

3.täckning och utbyggnad inom landet,

4.antennens och i övrigt radiosändarens beskaffenhet,

5.det geografiska område inom vilket en mobil radiosändare får an-

vändas,

Prop. 2002/03:110

15

6. var antennen till en fast radiosändare skall vara belägen,

Prop. 2002/03:110

7.kompetenskrav för den som skall handha radioanläggningen,

8.skyldighet för sökanden att dela frekvensutrymme med annan,

9.sådant som i enlighet med beslut om en harmoniserad användning av radiofrekvenser skall uppställas som villkor när den som skall tilldelas radiofrekvens har utsetts i enlighet med internationella avtal eller be- stämmelser antagna med stöd av Fördraget om upprättandet av Euro- peiska gemenskapen,

10.skyldigheter som följer av tillämpliga internationella avtal i fråga om användning av frekvenser,

11.åtaganden som har gjorts i samband med beviljande av tillstånd enligt 8 §, samt

12.annat som krävs för att säkerställa ett faktiskt och effektivt frekvensutnyttjande.

12 § Tillstånd skall beviljas för en bestämd tid. Giltighetstiden för tillståndsvillkor får vara kortare än tillståndstiden.

När giltighetstiden för tillstånd och tillståndsvillkor bestäms skall sär- skilt beaktas

1.framtida förändringar i radioanvändningen,

2.den tid som sändaren är avsedd att användas,

3.den tekniska utveckling som kan väntas,

4.den tid som krävs för att uppnå ett rimligt ekonomiskt utbyte av ut- rustningen, och

5.sådant tillstånd som enligt 6 § andra stycket utgör förutsättning för tillstånd att använda radiosändare.

Åtgärder mot störningar

13 § Om det uppkommer skadlig störning, skall tillståndshavaren ome- delbart se till att störningen upphör eller i möjligaste mån minskar, om inte störningen är tillåten. Detsamma gäller den som använder en radio- mottagare som stör användningen av en annan radiomottagare.

14 § Elektriska eller elektroniska anläggningar som, utan att vara radioanläggningar, är avsedda att alstra radiofrekvent energi för kommunikationsändamål i ledning eller för industriellt, vetenskapligt, medicinskt eller något annat liknande ändamål, får användas endast i en- lighet med föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om förbud mot att inneha elektriska eller elektroniska anläggningar som inte omfattas av första stycket och som, utan att vara radioanläggningar, är avsedda att sända radiovågor.

16

Nummer

Prop. 2002/03:110

Nummerplaner

15 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får fastställa nationella nummerplaner för elektronisk kommunikation och meddela föreskrifter om planerna och deras användning. Planerna skall vara utformade så att elektroniska kommunikationsnät och elektroniska kommunikationstjänster kan nås på ett likvärdigt sätt.

16 §

Den som bedriver verksamhet som är anmälningspliktig enligt

2 kap.

1 §, eller tillhandahåller elektroniska kommunikationstjänster i

samtrafik med den som bedriver sådan verksamhet, är skyldig att följa fastställda nummerplaner.

17 § Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig telefonitjänst skall kunna hantera alla samtal till det europeiska nummerutrymmet 3883.

18 § Den som fastställer nationella nummerplaner skall hålla dessa allmänt tillgängliga, utom i fråga om uppgifter för vilka sekretess gäller enligt 2 kap. 2 § sekretesslagen (1980:100).

Tillstånd att använda nummer

19 § Nummer ur en nationell nummerplan får användas endast efter tillstånd. Tillstånd skall avse serier av nummer eller enskilda nummer.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om principerna för tilldelning av nummer.

20 § Den som har tilldelats en nummerserie får inte diskriminera andra som tillhandahåller elektroniska kommunikationstjänster i fråga om vilka nummer som ger tillträde till tjänster i näten.

21 § Tillstånd att använda nummer får förenas med villkor om

1.vilket slag av tjänst som numret skall användas för,

2.faktiskt och effektivt utnyttjande av numret,

3.skälig giltighetstid med förbehåll för eventuella ändringar i den na- tionella nummerplanen,

4.åtaganden som har gjorts i samband med att tillstånd beviljats enligt 22 §, och

5.skyldigheter som följer av tillämpliga internationella avtal i fråga om användning av nummer.

Nummer av betydande ekonomiskt värde

22 § Tillstånd att använda nummer av betydande ekonomiskt värde får beviljas efter allmän inbjudan till ansökan. Ett sådant tillstånd skall be- viljas efter

1. ett jämförande urvalsförfarande,

17

2. ett anbudsförfarande där det pris sökanden är villig att betala för till- Prop. 2002/03:110 ståndet skall vara utslagsgivande,

3.ett förfarande med slumpmässig tilldelning, eller

4.en kombination av förfaranden enligt 1–3.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om innehållet i en allmän inbjudan och om förfarande enligt första stycket.

Överlåtelse av tillstånd

23 § Tillstånd eller del av tillstånd att använda radiosändare eller nummer får överlåtas efter medgivande från den myndighet som medde- lat tillståndet. Sådant medgivande skall lämnas, om

1.förvärvaren uppfyller de krav som ställts på sökanden i samband med att tillståndet meddelades,

2.det inte finns skäl att anta att överlåtelsen inverkar menligt på kon- kurrensen,

3.överlåtelsen inte leder till ändrad användning av radiofrekvenserna, om denna är harmoniserad enligt bestämmelser antagna med stöd av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, och

4.det inte finns något annat särskilt skäl mot det.

Förvärvaren övertar överlåtarens rättigheter och skyldigheter enligt denna lag för tiden efter medgivandet. Vid överlåtelse av del av tillstånd skall den överlåtna delen anses som ett nytt tillstånd.

Vid medgivandet får myndigheten meddela de nya eller ändrade vill- kor som överlåtelsen föranleder.

En överlåtelse i strid med denna paragraf är utan verkan.

4 kap. Samtrafik och andra former av tillträde

Skyldighet att förhandla om samtrafik m.m.

1 § En operatör av ett allmänt kommunikationsnät är skyldig att för- handla om samtrafik med den som tillhandahåller eller avser att tillhan- dahålla allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster.

2 § Den som i samband med förhandling som avses i 1 § får del av uppgifter om ett annat företags affärs- och driftsförhållanden får inte obehörigen föra vidare eller utnyttja det han fått del av eller tillgång till. I det allmännas verksamhet tillämpas sekretesslagen (1980:100).

Särskilda skyldigheter

3 § Den som kontrollerar tillträde till slutanvändare får förpliktas att mot marknadsmässig ersättning bedriva samtrafik eller vidta annan åt- gärd som krävs för att säkerställa att slutanvändare kan nå varandra.

18

4 § En operatör som enligt 8 kap. 7 § har ett betydande inflytande på en Prop. 2002/03:110 viss marknad, skall i enlighet med 8 kap. 6 § åläggas en eller flera av de

skyldigheter som anges i 5–12 §§. En sådan förpliktelse skall syfta till att skapa effektiv konkurrens.

En sådan operatör får även i andra fall än som anges i detta kapitel åläggas en skyldighet om tillträde, om det finns synnerliga skäl för det och åtgärden godkänns av Europeiska gemenskapernas kommission.

5 § En operatör som avses i 4 § får förpliktas att i ett referens- erbjudande eller på annat sätt offentliggöra specificerade uppgifter om

1.redovisning,

2.tekniska specifikationer,

3.nätegenskaper,

4.villkor för tillhandahållande och användning,

5.prissättning, eller

6.andra förhållanden som behövs för insyn i fråga om samtrafik och andra former av tillträde.

Ett beslut om förpliktelse enligt första stycket skall innehålla besked om vilka uppgifter som skall tillhandahållas, hur detaljerade dessa skall vara samt på vilket sätt de skall offentliggöras.

Operatören får förpliktas att ändra en uppgift, om det är nödvändigt för att den skall stämma överens med en skyldighet som har beslutats enligt detta kapitel.

Ett beslut enligt första eller tredje stycket får förenas med vite.

6 § En operatör som avses i 4 § får förpliktas att tillämpa icke- diskriminerande villkor i sin verksamhet. En sådan skyldighet skall sär- skilt säkerställa att

1.operatören under likvärdiga omständigheter tillämpar likvärdiga villkor mot andra som tillhandahåller likvärdiga tjänster, samt

2.de tjänster och den information som operatören erbjuder andra till- handahålls på samma villkor och med samma kvalitet som gäller för ope- ratörens egna tjänster eller för dotterbolags eller samarbetspartners tjänster.

7 § En operatör som avses i 4 § får förpliktas att särredovisa och rap- portera specificerad verksamhet med anknytning till samtrafik och andra former av tillträde. En sådan skyldighet kan avse att operatören skall tillämpa en öppen prissättning för andra operatörer och för intern över- föring eller tillhandahålla en myndighet sin redovisning, inbegripet upp- gifter om intäkter från annan.

8 § En operatör som avses i 4 § får förpliktas att uppfylla rimliga krav på tillträde till och användning av nät och tillhörande installationer i syfte att tillhandahålla elektroniska kommunikationstjänster. En sådan skyl- dighet kan avse att operatören skall

1.ge annan tillträde till specificerade nätdelar och tillhörande installa- tioner,

2.förlänga ett redan beviljat tillträde till tillhörande installationer,

3.erbjuda andra operatörer specificerade tjänster för återförsäljning,

19

4. bevilja tillträde till tekniska gränssnitt, protokoll och annan nyckel- teknik som är nödvändig för samverkan mellan tjänster,

5.erbjuda samlokalisering eller andra möjligheter till gemensamt ut- nyttjande av tillhörande installationer,

6.erbjuda specificerade tjänster som krävs för att säkerställa samver- kan mellan tjänster ända fram till slutanvändarna,

7.erbjuda tillträde till driftstödssystem eller liknande programsystem som krävs för att garantera en sund konkurrens när det gäller tillhanda- hållande av tjänster, eller

8.bedriva samtrafik eller i övrigt vidta åtgärder så att nät eller till- hörande installationer kan förbindas.

9 § En förpliktelse enligt 8 § som avser tillträde till ett allmänt telefon- nät mellan en korskoppling eller likvärdig anslutningspunkt och abon- nentens fasta nätanslutningspunkt skall, om nätet där består av en par- kabel av metall, förenas med skyldighet att offentliggöra ett sådant referenserbjudande som anges i 5 §. Erbjudandet skall innehålla de upp- gifter som avses i artikel 9.4 i Europaparlamentets och rådets direk- tiv 2002/19/EG av den 7 mars 2002 om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter (tillträdes- direktiv)2. Beslutet om skyldighet att offentliggöra ett referenserbjudande får förenas med vite.

10 § Vid tillämpning av 8 § skall särskilt beaktas

1.den tekniska och ekonomiska bärkraften för användning och instal- lation av alternativa nätdelar eller tillhörande installationer, med hänsyn tagen till marknadsutvecklingen samt art och typ av samtrafik och andra former av tillträde,

2.den tillgängliga kapaciteten,

3.de risker som en nyinvestering medför för ägaren till nät eller till- hörande installationer,

4.behovet av att värna konkurrensen på lång sikt,

5.berörda immateriella rättigheter,

6.intresset av gränsöverskridande tjänster inom Europeiska ekono- miska samarbetsområdet, och

7.nätets funktion och tekniska säkerhet.

11 § En operatör som avses i 4 § får förpliktas att iaktta kostnads- täckning eller tillämpa kostnadsorienterad eller annan prissättning för specificerade typer av samtrafik och andra former av tillträde. Detta får ske om en marknadsanalys enligt 8 kap. 5 § visar att en brist på effektiv konkurrens innebär att operatören kan ta ut överpriser eller använda pris- press på ett sätt som missgynnar slutanvändarna.

En förpliktelse enligt första stycket kan även avse skyldighet för ope- ratören att tillämpa en viss kostnadsredovisningsmetod. En sådan för- pliktelse skall förenas med skyldighet att göra en beskrivning av metoden tillgänglig för allmänheten. Kostnadernas huvudkategorier och reglerna för kostnadsfördelningen skall framgå av beskrivningen.

2 EGT L 108, 24.4.2002, s. 7 (Celex 32002L0019).

Prop. 2002/03:110

20

Den som har förpliktats att kostnadsorientera sin prissättning skall visa att priserna är rättvisa och skäliga med hänsyn till kostnaderna och får åläggas skyldighet att justera sina priser.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar före- skrifter om den metod som skall tillämpas för beräkning av kostnads- orienterade priser, om vilka faktorer som skall läggas till grund för be- räkningen och på vilket sätt detta skall ske.

12 § Vid tillämpning av 11 § skall hänsyn tas till den investering som gjorts av operatören. En sådan skyldighet som anges i 11 § skall utformas så att operatören får en rimlig avkastning på kapitalinvesteringen.

Övriga bestämmelser

13 § En operatör får inte förpliktas att tillämpa olika villkor för likvär- diga tjänster.

En skyldighet som gäller tillträde skall vara knuten till de tjänster som faktiskt tillhandahålls, om inte annat följer av villkor som beslutats enligt 3 kap. 11 §.

14 § En operatör får även i annat fall än enligt 8 § 5 förpliktas att mot marknadsmässig ersättning tillhandahålla samlokalisering eller andra möjligheter till gemensamt utnyttjande av egendom eller annat, om det krävs för att skydda miljö, folkhälsa eller allmän säkerhet eller för att uppnå mål för fysisk planering.

5 kap. Tjänster till slutanvändare m.m.

Samhällsomfattande tjänster

1 § Om det behövs för att nedanstående samhällsomfattande tjänster skall finnas tillgängliga till överkomliga priser, får den som bedöms lämplig för det förpliktas att till överkomligt pris

1.uppfylla rimliga krav på anslutning till det allmänna telefonnätet till en fast nätanslutningspunkt i stadigvarande bostad eller fast verksamhetsställe åt var och en som begär det,

2.uppfylla rimliga krav på tillgång till allmänt tillgängliga telefoni- tjänster till en fast nätanslutningspunkt i stadigvarande bostad eller fast verksamhetsställe åt var och en som efterfrågar denna tjänst,

3.i en abonnentförteckning, som skall uppdateras årligen, göra upp- gifter om samtliga telefonabonnemang tillgängliga i den utsträckning de inte omfattas av sekretess eller tystnadsplikt enligt lag,

4.tillhandahålla en fullständig upplysningstjänst avseende telefon- abonnemang i den utsträckning uppgifterna som tillhandahålls inte om- fattas av sekretess eller tystnadsplikt enligt lag,

5.tillhandahålla telefonautomater i en omfattning som i fråga om kva- litet, antal och geografisk utbredning tillgodoser allmänhetens behov, eller

Prop. 2002/03:110

21

6. tillhandahålla funktionshindrade tillgång till tjänster enligt 2–5 i samma utsträckning och på likvärdiga villkor som för andra slut- användare och tillgodose funktionshindrades behov av särskilda sådana tjänster.

Tillgång till samhällsomfattande tjänster skall tillförsäkras genom upphandling av staten om det är särskilt påkallat med hänsyn till kostna- derna för tillhandahållande av tjänsten eller nätet.

2 § Den som enligt 1 § skall tillhandahålla en tjänst får åläggas skyl- dighet att inom viss tid nå särskilda prestandamål. Denna tid får inte understiga tre månader.

En anslutning enligt 1 § första stycket 1 skall vara utformad så att slut- användare kan utföra och ta emot lokala, nationella och internationella samtal, telefax och datakommunikation med en viss angiven lägsta data- hastighet som medger funktionell tillgång till Internet.

Regeringen får meddela föreskrifter om datahastighet enligt andra stycket.

3 § Den som enligt 1 § första stycket 2 skall tillhandahålla tillgång till allmänt tillgängliga telefonitjänster skall på begäran av en abonnent avgiftsfritt spärra vissa typer av utgående samtal eller nummer.

Den som enligt 1 § första stycket 3 eller 4 skall tillhandahålla abonnentförteckningar och upplysningstjänster skall behandla erhållen information på ett icke-diskriminerande sätt.

4 § Den som enligt 1 § skall tillhandahålla en tjänst får i tillämpliga fall åläggas skyldighet att

1.kostnadsfritt avbryta en allmänt tillgänglig telefonitjänst till fast nät- anslutningspunkt, om fordran mot abonnenten överstiger ett belopp som är angivet av abonnenten på förhand och abonnenten inte begär att tjäns- ten ändå skall tillhandahållas,

2.tillämpa gemensamma taxor för hela landet eller tillämpa ett visst högsta pris,

3.göra det möjligt för konsumenter att på förhand betala för anslutning till det allmänna telefonnätet och för användning av allmänna telefoni- tjänster, samt

4.tillåta konsumenter att betala för anslutning till det allmänna telefonnätet genom betalningar som är fördelade över tiden.

Taxor som avses i första stycket 2 skall göras allmänt tillgängliga.

En abonnent skall i samband med att avtal träffas om tillhandahållande av allmänt tillgängliga telefonitjänster informeras om sin rätt enligt första stycket 1 och skall under löpande avtalsperiod ha rätt att kostnadsfritt ändra angivet belopp. Att tjänsten avbryts skall inte hindra abonnenten från att ringa nödsamtal eller andra avgiftsfria samtal.

5 § En tjänst enligt 1 § får inte tillhandahållas på villkor som innebär att abonnenterna tvingas att betala för något som inte är nödvändigt för tjänsten.

6 § Den som enligt 1 § skall tillhandahålla en viss tjänst skall hålla in- formation om de prestanda som har uppnåtts vid tillhandahållandet av

Prop. 2002/03:110

22

tjänsten allmänt tillgänglig, om inte annat följer av bestämmelser om sek- Prop. 2002/03:110 retess eller annat integritetsskydd.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar före- skrifter om information enligt första stycket.

Allmänna skyldigheter

7 § Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig telefonitjänst skall

1.se till att tjänsten och det allmänna telefonnätet till fast nätanslutningspunkt uppfyller rimliga krav på god funktion och teknisk säkerhet samt på uthållighet och tillgänglighet vid extraordinära händel- ser i fredstid,

2.medverka till att nödsamtal utan avbrott kan förmedlas avgiftsfritt för användaren,

3.i den mån det är tekniskt genomförbart, tillhandahålla den som mottar nödsamtal lokaliseringsuppgifter,

4.på villkor som är rättvisa, kostnadsorienterade och icke- diskriminerande tillgodose varje rimlig begäran om att lämna ut abonnentuppgifter som inte omfattas av sekretess eller tystnadsplikt en- ligt lag till den som bedriver eller avser att bedriva abonnentupplysning,

5.avgiftsfritt tillhandahålla en abonnent specificerade telefonräkningar som gäller användning av ett allmänt telefonnät till fast nätanslutnings- punkt eller därtill hörande allmänt tillgängliga telefonitjänster, om inte abonnenten har begärt att räkningen skall vara ospecificerad,

6.se till att slutanvändare från andra stater inom Europeiska ekono- miska samarbetsområdet kan nå svenska nummer, vars sifferstruktur saknar geografisk betydelse, om det är tekniskt och ekonomiskt genom- förbart och den uppringde abonnenten inte av kommersiella skäl har valt att begränsa tillträdet för uppringande från vissa geografiska områden, och

7.i verksamheten ta hänsyn till funktionshindrades behov av särskilda tjänster.

Samtal som är avgiftsfria för den uppringande abonnenten får inte an- ges på dennes telefonräkning.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om på vilket sätt skyldigheterna skall fullgöras och om undantag från skyldigheterna.

8 § Den som tillhandahåller telefonautomater som är tillgängliga för allmänheten skall se till att nödsamtal från automaterna förmedlas avgiftsfritt och utan krav på betalningsmedel.

9 § Den som tillhandahåller allmänt tillgängliga telefonitjänster skall se till att telefonnätet medger att en abonnent kan behålla sitt telefon- nummer vid byte av tjänsteleverantör. Om abonnenten begär det, skall telefonnummer som används för en sådan tjänst överlämnas till annan för att denne skall tillhandahålla tjänsten. Ett nummer vars sifferstruktur har geografisk betydelse behöver överlämnas endast för tillhandahållande av telefonitjänst inom samma geografiska område (riktnummerområde).

23

Första stycket gäller inte överlämnande av telefonnummer mellan nät som tillhandahåller tjänster till en fast respektive en mobil nät- anslutningspunkt.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsyns- myndigheten får meddela föreskrifter om på vilket sätt skyldigheterna skall fullgöras och om undantag från skyldigheterna samt får, i enskilda fall, medge undantag från skyldigheterna, om det finns särskilda skäl.

10 § Ersättning för att överlämna telefonnummer enligt 9 § får grundas endast på driftskostnaden för överlämnandet.

Den som har överlämnat ett telefonnummer har endast rätt till ersätt- ning för den driftskostnad som utgörs av ökade trafikkostnader för ett meddelande till telefonnumret. Sådan ersättning får tas ut endast från den som den anropande abonnenten har ingått avtal med om förmedling av meddelandet.

Den som överlämnar telefonnummer har inte rätt till ersättning från abonnenten för överlämnandet.

11 § Den som överlämnar ett telefonnummer enligt 9 § skall till den som tillsynsmyndigheten bestämmer genast lämna de uppgifter som är nödvändiga för dirigering av meddelande till telefonnumret. Andra upp- gifter som kan vara direkt eller indirekt hänförliga till en fysisk person än uppgifter om telefonnummer och om den som tillhandahåller berörda allmänt tillgängliga telefonitjänster får inte lämnas utan samtycke från personen.

Myndigheten får utse någon att i en databas sammanställa sådana upp- gifter som avses i första stycket och lämna dem till den som tillhanda- håller allmänt tillgängliga telefonitjänster, i den mån denne behöver upp- gifterna för dirigering av samtal, och andra som myndigheten bestämmer. Den utsedda databasoperatören skall i förhållande till den som tillhanda- håller allmänt tillgängliga telefonitjänster tillämpa villkor som är konkurrensneutrala och får ta ut den ersättning som är skälig med hänsyn till kostnaderna.

Bestämmelserna i denna lag gäller i tillämpliga delar för den databas- verksamhet som avses i andra stycket.

Särskilda skyldigheter för företag med betydande inflytande på en marknad

12 § Den som enligt 8 kap. 7 § har ett betydande inflytande på markna- den för tillhandahållande av anslutning till och användning av allmänna telefonnät till fast nätanslutningspunkt skall ge sina abonnenter tillgång till tjänster som erbjuds av andra som tillhandahåller allmänt tillgängliga telefonitjänster och som operatören bedriver samtrafik med, genom

1.ett prefix för val av operatör för enstaka samtal, och

2.ett förval med möjlighet för abonnenten att välja bort förvalet vid enstaka samtal.

Ersättning för ändring av förval får grundas endast på drifts- kostnaderna och får inte debiteras abonnenten.

Prop. 2002/03:110

24

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- Prop. 2002/03:110 dela föreskrifter om på vilket sätt skyldigheterna skall fullgöras och om

undantag från skyldigheterna.

13 § Den som enligt 8 kap. 7 § har ett betydande inflytande på en viss slutkundsmarknad får, om skyldighet enligt 12 § eller skyldigheter som kan åläggas enligt 4 kap. 3 och 4 §§ är otillräckliga, i enlighet med 8 kap. 6 § förpliktas att vidta en lämplig åtgärd. En sådan förpliktelse kan avse att

1.tillämpa ett visst högsta eller lägsta pris,

2.inte vidta konkurrenshindrande åtgärder, eller

3.inte göra en tjänst som kan tillhandahållas fristående beroende av att även någon annan tjänst tillhandahålls.

14 § Om en marknadsanalys enligt 8 kap. 6 § visar att det inte råder effektiv konkurrens på marknaden för tillhandahållandet av hela eller delar av det minimiutbud av hyrda förbindelser som fastställts i en för- teckning över standarder i Europeiska gemenskapernas officiella tidning, får den som enligt 8 kap. 7 § har ett betydande inflytande på den mark- naden i hela eller delar av landet förpliktas att

1.under likvärdiga omständigheter tillämpa likvärdiga villkor mot andra som tillhandahåller likvärdiga tjänster,

2.tillhandahålla hyrda förbindelser till andra på samma villkor och med samma kvalitet som gäller för operatörens egna tjänster eller för dotterbolags eller samarbetspartners tjänster,

3.utforma och använda en lämplig kostnadsredovisningsmetod,

4.offentliggöra tekniska egenskaper,

5.offentliggöra taxor, periodiska hyresavgifter och övriga kostnader samt ange om dessa är differentierade, eller

6.offentliggöra leveransvillkor.

Taxor och leveransvillkor som offentliggjorts enligt första stycket 5 eller 6 får inte ändras utan tillstånd från den myndighet som regeringen bestämmer.

Särskilda rättigheter för abonnenter m.m.

Avtal m.m.

15 § Ett avtal mellan en slutanvändare och den som tillhandahåller elek- troniska kommunikationstjänster eller anslutning till ett allmänt telefon- nät skall innehålla uppgifter om

1.leverantörens namn och adress,

2.de tjänster som tillhandahålls,

3.den kvalitetsnivå som erbjuds,

4.leveranstiden,

5.de underhållstjänster som erbjuds,

6.detaljerade priser och taxor,

7.hur information om gällande taxor och underhållsavgifter kan er- hållas,

25

8. avtalets löptid,

Prop. 2002/03:110

9.villkoren för förlängning och upphörande av tjänsten,

10.villkoren för förlängning och uppsägning av avtalet,

11.villkoren för ersättning om tjänster inte tillhandahålls enligt avtalet,

och

12.hur ett tvistlösningsförfarande för konsumenter utanför domstol inleds.

16 § Om den som tillhandahåller abonnenter elektroniska kommunikationstjänster vill ändra avtalet skall abonnenten underrättas om ändringen minst en månad innan den träder i kraft. En abonnent som inte godtar de nya villkoren får säga upp avtalet utan att därvid drabbas av någon kostnad, avgift eller annan förpliktelse. I underrättelsen skall abonnenten upplysas om sin rätt att säga upp avtalet.

Insyn och offentliggörande av information

17 § Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig telefonitjänst skall hålla information om gällande priser, taxor och allmänna villkor för till- gång till och användning av telefonitjänsten allmänt tillgänglig.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om sådan information.

18 § Den som tillhandahåller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster får förpliktas att för slutanvändarna offentlig- göra jämförbar, adekvat och aktuell information om tjänsternas kvalitet.

Åtgärder vid utebliven betalning

19 § Om en abonnent inte betalar för en telefonitjänst till en fast nät- anslutningspunkt får tillhandahållandet av tjänsten avbrytas först sedan abonnenten uppmanats att betala inom viss skälig tid, med upplysning om att tillhandahållandet annars kan komma att avbrytas. Betalas tjänsten inom angiven tid, får tillhandahållandet inte avbrytas.

Om en abonnent vid upprepade tillfällen har betalat för sent, får till- handahållandet avbrytas omedelbart. Den som tillhandahåller tjänsten skall i sådant fall genast underrätta abonnenten om avbrytandet och un- der en tid av lägst tio dagar från avbrytandet ge abonnenten möjlighet att ringa nödsamtal och andra avgiftsfria samtal.

Gäller utebliven eller upprepad för sen betalning en viss tjänst skall avbrottet begränsas till den tjänsten, om det är tekniskt möjligt och abon- nenten inte tidigare har fått en betalningsuppmaning eller har vilselett tjänsteleverantören.

26

6 kap. Integritetsskydd

Prop. 2002/03:110

Särskilda definitioner

1 § I detta kapitel avses med

elektroniskt meddelande: all information som utbyts eller överförs mellan ett begränsat antal parter genom en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst, utom information som överförs som del av sänd- ningar av ljudradio- och TV-program som är riktade till allmänheten via ett elektroniskt kommunikationsnät om denna information inte kan sättas i samband med den enskilde abonnenten eller användaren av informatio- nen,

trafikuppgift: uppgift som behandlas i syfte att befordra ett elektroniskt meddelande via ett elektroniskt kommunikationsnät eller för att fakturera detta meddelande.

Begreppen behandling, personuppgiftsansvarig och samtycke har i ka- pitlet samma innebörd som i personuppgiftslagen (1998:204).

Förhållande till annan lag

2 § I fråga om behandling av personuppgifter vid tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät och elektroniska kommunikations- tjänster samt vid abonnentupplysning gäller personuppgiftslagen (1998:204), om inte annat följer av denna lag.

Bestämmelserna i personuppgiftslagen om rättelse och skadestånd gäller även vid behandling av personuppgifter enligt denna lag.

I det allmännas verksamhet skall sekretesslagen (1980:100) tillämpas i stället för 20–23 §§.

Säkerhet

3 § Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst skall vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att behandlade uppgifter skyddas. Den som tillhandahåller ett allmänt kommunikationsnät skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att upprätthålla detta skydd i nätet. Åtgärderna skall vara ägnade att säker- ställa en säkerhetsnivå som, med beaktande av tillgänglig teknik och kostnaderna för att genomföra åtgärderna, är anpassad till risken för integritetsintrång.

4 § Om det vid tillhandahållande av en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst finns särskild risk för bristande skydd av behand- lade uppgifter, skall den som tillhandahåller tjänsten informera abon- nenten om risken. Om den som tillhandahåller tjänsten inte är skyldig att enligt 3 § avhjälpa risken, skall abonnenten informeras om hur och till vilken ungefärlig kostnad risken kan avhjälpas.

27

Behandling av trafikuppgifter

Prop. 2002/03:110

5 § Trafikuppgifter som avser användare som är fysiska personer eller

 

avser abonnenter och som lagras eller behandlas på annat sätt av den som

 

bedriver verksamhet som är anmälningspliktig enligt 2 kap. 1 §, skall

 

utplånas eller avidentifieras när de inte längre behövs för att överföra ett

 

elektroniskt meddelande, om de inte får sparas för sådan behandling som

 

anges i 6 eller 13 §.

 

6 § Trafikuppgifter som krävs för abonnentfakturering och betalning av

 

avgifter för samtrafik får behandlas till dess att fordran är betald eller

 

preskription inträtt och det inte längre lagligen går att göra invändningar

 

mot faktureringen eller avgiften.

 

Om den som uppgifterna rör har samtyckt till det, får den som tillhan-

 

dahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst be-

 

handla de uppgifter som avses i 5 § för att marknadsföra elektroniska

 

kommunikationstjänster eller för att tillhandahålla andra tjänster där

 

uppgifterna behövs, i den utsträckning och under den tid som är nödvän-

 

dig för tjänsten eller marknadsföringen. Ett samtycke kan när som helst

 

återkallas.

 

Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk

 

kommunikationstjänst skall informera den uppgiften rör om vilken typ av

 

trafikuppgifter som behandlas och hur länge uppgifterna behandlas för

 

sådana ändamål som anges i första och andra stycket. Informationen skall

 

lämnas innan samtycke inhämtas.

 

7 § Behandling av trafikuppgifter enligt 5 och 6 §§ får utföras endast

 

av den som fått i uppdrag av den som bedriver verksamhet som är

 

anmälningspliktig att sköta fakturering, trafikstyrning, kund-

 

förfrågningar, marknadsföring av elektroniska kommunikationstjänster

 

eller tillhandahållande av andra tjänster där uppgifterna behövs. Behand-

 

lingen skall begränsas till vad som är nödvändigt för verksamheten.

 

8 § Bestämmelserna i 5–7 §§ gäller inte

1.när en myndighet eller en domstol behöver tillgång till sådana upp- gifter som avses i 5 § för att lösa tvister,

2.för elektroniska meddelanden som befordras eller har expedierats eller beställts till eller från en viss adress i ett elektroniskt kommunikationsnät som omfattas av beslut om hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning, eller

3.i den utsträckning uppgifter som avses i 5 § är nödvändiga för att förhindra och avslöja obehörig användning av ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst.

Lokaliseringsuppgifter som inte är trafikuppgifter

9 § Lokaliseringsuppgifter som inte är trafikuppgifter och som rör an- vändare som är fysiska personer eller abonnenter får behandlas endast sedan de har avidentifierats eller användaren eller abonnenten gett sitt samtycke till behandlingen. Behandlingen får endast ske i den utsträck-

28

ning och under den tid som krävs för tillhandahållandet av en tjänst där Prop. 2002/03:110 uppgifterna behövs.

Innan samtycke lämnas skall den som tillhandahåller tjänsten infor- mera om

1.vilken typ av uppgifter som kommer att behandlas,

2.behandlingens syfte och varaktighet, samt

3.huruvida uppgifterna kommer att vidarebefordras.

Användaren eller abonnenten har rätt att när som helst återkalla sitt samtycke.

En användare eller en abonnent skall, trots att samtycke lämnats, på ett enkelt och kostnadsfritt sätt i enskilda fall kunna motsätta sig behandling av uppgifter vid uppkoppling eller överföring av ett elektroniskt medde- lande.

10 § Endast den som handlar på uppdrag av den som tillhandahåller ett allmänt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst, eller av den som tillhandahåller den tjänst där uppgifterna behövs, får behandla uppgifter i enlighet med 9 §.

Ospecificerade räkningar

11 § Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst är skyldig att tillhandahålla en abonnent som be- gär det en ospecificerad räkning.

Nummerpresentation

12 § Den som tillhandahåller nummerpresentation skall erbjuda

1.den anropande abonnenten eller användaren möjlighet att enkelt och kostnadsfritt förhindra nummerpresentation för varje samtal,

2.den anropade abonnenten möjlighet att på ett enkelt sätt och kostnadsfritt vid rimlig användning av funktionen förhindra nummer- presentationen vid inkommande samtal, och

3.om numret visas innan samtalet etableras, den anropade abonnenten möjlighet att på ett enkelt sätt avvisa inkommande samtal, om skydd mot nummerpresentationen används av den anropande användaren eller abonnenten.

Om presentationen avser det uppkopplade numret, skall den anropade abonnenten erbjudas möjlighet att på ett enkelt sätt och kostnadsfritt för- hindra presentationen av det uppkopplade numret för den anropande an- vändaren.

Vad som föreskrivs i första stycket 1 skall gälla även för samtal till ett annat land. Vad som föreskrivs i första stycket 2 och 3 samt andra stycket skall gälla även för inkommande samtal från ett annat land.

Om nummerpresentation eller presentation av ett uppkopplat nummer erbjuds skall den som tillhandahåller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster informera allmänheten om detta och om de möjligheter som anges i första och andra stycket.

29

Undantag som gäller nummerpresentation och lokaliseringsuppgifter

Prop. 2002/03:110

13 § Den som tillhandahåller ett allmänt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst får

1.på begäran av en abonnent temporärt åsidosätta skydd mot nummer- presentation för att kunna identifiera störande samtal samt lagra sådana uppgifter som identifierar den anropande abonnenten och hålla dem till- gängliga för abonnenten på begäran, samt

2.för Polisen eller en regional alarmeringscentral som avses i lagen (1981:1104) om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler åsidosätta skydd mot nummerpresentation och tillhandahålla sådan orga- nisation lokaliseringsuppgifter vid nödsamtal, utan samtycke eller trots vägran från abonnenten eller användaren.

Automatisk vidarekoppling

14 § Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig telefonitjänst är skyldig att på begäran av en abonnent på ett enkelt sätt och kostnadsfritt tillhandahålla möjlighet att stoppa automatisk vidarekoppling som görs av tredje part till abonnenten.

Abonnentförteckningar

15 § En abonnent som är en fysisk person skall kostnadsfritt få infor- mation om ändamålen med en allmänt tillgänglig abonnentförteckning eller en förteckning ur vilken uppgifter kan erhållas genom abonnent- upplysning, innan personuppgifter om abonnenten tas in i den. Om för- teckningen skall finnas i elektronisk form, skall abonnenten informeras om de sökfunktioner som en sådan tjänst möjliggör.

16 § För att behandla personuppgifter om en abonnent som är en fysisk person i en förteckning som avses i 15 § fordras samtycke från denne. Abonnenten skall ha möjlighet att utan kostnad kontrollera uppgifterna och få felaktiga uppgifter rättade samt få uppgifter borttagna ur förteck- ningen så snart det är möjligt.

Förbud mot avlyssning m.m.

17 § Utöver vad som anges i 5–7 och 20 §§ får inte någon annan än berörda användare ta del av eller på annat sätt behandla uppgifter i ett elektroniskt meddelande som överförs i ett allmänt kommunikationsnät eller med en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst, eller trafikuppgifter som hör till detta meddelande, om inte en av användarna har samtyckt till behandlingen.

Första stycket utgör inte hinder mot

1. sådan lagring som är automatisk, mellanliggande och tillfällig, om den är nödvändig för överföring av ett elektroniskt meddelande, eller i den utsträckning den är nödvändig för driften av ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst,

30

2. att andra får tillgång till innehållet i ett elektroniskt meddelande, om Prop. 2002/03:110 innehållet ändå är allmänt tillgängligt, om det sker endast för att effekti-

visera den fortsatta överföringen till andra mottagare samt om uppgifter om vem som begärt att få informationen utplånas, eller

3. att i radiomottagare avlyssna eller på annat sätt med användande av sådan mottagare få tillgång till ett radiobefordrat elektroniskt medde- lande som inte är avsett för den som avlyssnar eller för allmänheten.

18 § Elektroniska kommunikationsnät får användas för att lagra eller få tillgång till information som är lagrad i en abonnents eller användares terminalutrustning endast om abonnenten eller användaren av den personuppgiftsansvarige får information om ändamålet med behand- lingen och ges tillfälle att hindra sådan behandling. Detta hindrar inte sådan lagring eller åtkomst som behövs för att utföra eller underlätta att överföra ett elektroniskt meddelande via ett elektroniskt kommunikationsnät eller som är nödvändig för att tillhandahålla en tjänst som användaren eller abonnenten uttryckligen har begärt.

Hemlig teleavlyssning m.m.

19 § En verksamhet skall bedrivas så att beslut om hemlig tele- avlyssning och hemlig teleövervakning kan verkställas och så att verk- ställandet inte röjs, om verksamheten avser tillhandahållande av

1. ett allmänt kommunikationsnät som inte enbart är avsett för utsänd- ning till allmänheten av program i ljudradio eller annat som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen, eller

2. tjänster inom ett allmänt kommunikationsnät vilka består av

a)en allmänt tillgänglig telefonitjänst till fast nätanslutningspunkt som medger överföring av lokala, nationella och internationella samtal, tele- fax och datakommunikation med en viss angiven lägsta datahastighet, som medger funktionell tillgång till Internet, eller

b)en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst till mobil nätanslutningspunkt.

Innehållet i och uppgifter om avlyssnade eller övervakade tele- meddelanden skall göras tillgängliga så att informationen enkelt kan tas om hand.

Med telemeddelande avses ljud, text, bild, data eller information i öv- rigt som förmedlas med hjälp av radio eller genom ljus eller elektro- magnetiska svängningar som utnyttjar särskilt anordnad ledare.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om frågor som avses i första och andra styckena samt får i enskilda fall medge undantag från kravet i första stycket.

Tystnadsplikt

20 § Den som i samband med tillhandahållande av ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst har fått del av eller tillgång till

1.uppgift om abonnemang,

2.innehållet i ett elektroniskt meddelande, eller

31

3. annan uppgift som angår ett särskilt elektroniskt meddelande,

får inte obehörigen föra vidare eller utnyttja det han fått del av eller till- gång till.

Sådan tystnadsplikt gäller inte i förhållande till den som har tagit del i utväxlingen av ett elektroniskt meddelande eller som på annat sätt har sänt eller tagit emot ett sådant meddelande.

Tystnadsplikt i fråga om uppgifter som avses i första stycket 1 och 3 gäller inte heller i förhållande till innehavare av ett abonnemang som använts för ett elektroniskt meddelande.

21 § Tystnadsplikt enligt 20 § första stycket gäller även för uppgift som hänför sig till

1.åtgärden att kvarhålla försändelser enligt 27 kap. 9 § rättegångs- balken, och

2.angelägenhet som avser användning av hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning enligt 27 kap. 18 eller 19 § rättegångsbalken.

22 § Den som tillhandahåller ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst och därvid har fått del av eller till- gång till uppgift som avses i 20 § första stycket skall på begäran lämna

1.uppgift som avses i 20 § första stycket 1 till en myndighet som i ett särskilt fall behöver en sådan uppgift för delgivning enligt delgivnings- lagen (1970:428), om myndigheten finner att det kan antas att den som söks för delgivning håller sig undan eller att det annars finns synnerliga skäl,

2.uppgift som avses i 20 § första stycket 1 och som gäller misstanke om brott till åklagarmyndighet, polismyndighet eller någon annan myn- dighet som skall ingripa mot brottet, om fängelse är föreskrivet för brot- tet och det enligt myndighetens bedömning kan föranleda annan påföljd än böter,

3.uppgift som avses i 20 § första stycket 3 och som gäller misstanke om brott till åklagarmyndighet, polismyndighet eller någon annan myn- dighet som skall ingripa mot brottet, om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år,

4.uppgift som avses i 20 § första stycket 1 till en kronofogde- myndighet som behöver uppgiften i exekutiv verksamhet, om myndig- heten finner att uppgiften är av väsentlig betydelse för handläggningen av ett ärende,

5.uppgift som avses i 20 § första stycket 1 till en skattemyndighet som behöver uppgiften i verksamhet som avser kontroll av skatt eller avgift eller i utredning om rätt folkbokföringsort enligt folkbokföringslagen (1991:481), om myndigheten finner att uppgiften är av väsentlig bety- delse för handläggningen av ett ärende,

6.uppgift som avses i 20 § första stycket 1 till polismyndighet, om myndigheten finner att uppgiften behövs i samband med underrättelse, efterforskning eller identifiering vid olyckor eller dödsfall eller för att myndigheten skall kunna fullgöra en uppgift som avses i 12 § polislagen (1984:387),

7.uppgift som avses i 20 § första stycket 1 till polismyndighet eller åklagarmyndighet, om myndigheten finner att uppgiften behövs i ett sär-

skilt fall för att myndigheten skall kunna fullgöra underrättelseskyldighet

Prop. 2002/03:110

32

enligt 33 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lag- Prop. 2002/03:110 överträdare, och

8. uppgift som avses i 20 § första stycket 1 och 3 till regional alarmeringscentral som avses i lagen (1981:1104) om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler.

Ersättning för att lämna ut uppgifter enligt första stycket 8 skall vara skälig med hänsyn till kostnaderna för utlämnandet.

23 § Den som i annat fall än som avses i 20 § första stycket och 21 § i radiomottagare har avlyssnat eller på annat sätt med användande av så- dan mottagare fått tillgång till ett radiobefordrat telemeddelande som inte är avsett för honom eller henne själv eller för allmänheten får inte obehö- rigen föra det vidare.

Närmare föreskrifter

24 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i fråga om behandling av uppgifter för elektronisk kommunikation med- dela närmare föreskrifter om

1.vilka uppgifter som får behandlas enligt 6 § första och andra stycket,

och

2.de krav som skall ställas på en allmänt tillgänglig telefonitjänst som medger identifiering av det anropande eller uppkopplade telefonnumret eller vidarekoppling.

7 kap. Tillsyn m.m.

Allmänna bestämmelser

1 § Tillsynsmyndigheten skall ha tillsyn över efterlevnaden av lagen och de beslut om skyldigheter eller villkor samt de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.

2 § Tillsynsmyndigheten har rätt att för tillsynen få tillträde till områ- den, lokaler och andra utrymmen, dock inte bostäder, där verksamhet som omfattas av denna lag bedrivs.

Tillsynsmyndigheten har rätt att få verkställighet hos kronofogde- myndigheten av beslut som avser åtgärder enligt denna lag. Därvid gäller bestämmelserna i utsökningsbalken om sådan verkställighet som avses i 16 kap. 10 § den balken.

Uppgifter som hålls tillgängliga enligt 5 kap. 6 § får kontrolleras på operatörens bekostnad.

Förelägganden och förbud m.m.

3 § Tillsynsmyndigheten får förelägga den som bedriver verksamhet som omfattas av lagen att tillhandahålla myndigheten upplysningar och

handlingar som behövs för kontroll av

33

1. betalning av avgift,

Prop. 2002/03:110

2.efterlevnaden av de allmänna skyldigheter som gäller enligt denna

lag,

3.efterlevnaden av villkor som meddelats med stöd av lagen, och

4.efterlevnaden av de skyldigheter som ålagts enligt 4 och 5 kap.

Ett föreläggande enligt första stycket får förenas med vite. Information som skall hållas allmänt tillgänglig enligt denna lag, eller

enligt de skyldigheter eller villkor eller de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, skall utan anmodan tillställas tillsynsmyndigheten.

4 § Finner tillsynsmyndigheten skäl att misstänka att den som bedriver verksamhet enligt denna lag inte efterlever lagen eller de beslut om skyl- digheter eller villkor eller de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, eller inte använder en radiosändare i den utsträckning som villko- ren medger, skall myndigheten underrätta den som bedriver verksamhe- ten om detta förhållande och ge denne möjlighet att yttra sig. I under- rättelsen skall myndigheten ange att den kan komma att meddela ett föreläggande eller förbud enligt 5 §, om inte rättelse sker inom skälig tid. Skälig tid får inte understiga en månad, annat än vid upprepade fall av överträdelse, om inte den som underrättas samtycker till en kortare tids- frist.

5 § Om en underrättelse enligt 4 § inte leder till rättelse får tillsyns- myndigheten meddela de förelägganden och förbud som behövs för att rättelse skall ske.

Följs inte föreläggandet, får tillsynsmyndigheten

1.återkalla ett tillstånd, ändra tillståndsvillkor eller besluta att den som åsidosatt en skyldighet helt eller delvis skall upphöra med verksamheten, om inte överträdelsen är av mindre betydelse, eller

2.meddela de ytterligare förelägganden eller förbud som behövs för efterlevnaden av lagen eller av de beslut om skyldigheter eller villkor eller de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.

Om en radiosändare använts i mindre omfattning än vad tillstånds- villkoren medger får dock ett sådant tillstånd inte återkallas om särskilda skäl talar mot det eller ändamålet med föreläggandet lika väl kan tillgo- doses genom att tillståndsvillkoren ändras.

Förelägganden och förbud enligt första och andra stycket får förenas med vite.

6 § Ett tillstånd får återkallas och tillståndsvillkor ändras omedelbart, om

1.ett sådant tillstånd som avses i 3 kap. 6 § andra stycket har upphört att gälla, om inte särskilda skäl talar mot en återkallelse,

2.den som har sökt tillståndet har lämnat oriktiga uppgifter eller inte lämnat uppgifter av betydelse för tillståndet,

3.förändringar inom radiotekniken eller ändringar i radio- användningen på grund av internationella överenskommelser som Sve- rige har anslutit sig till eller bestämmelser antagna med stöd av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen har medfört att ett nytt till- stånd med samma villkor inte skulle kunna meddelas,

34

4.tillståndshavaren trots påminnelse inte betalar avgift enligt 8 kap. 17 eller 18 §, eller

5.tillståndshavaren begär att tillståndet skall återkallas. Tillståndsvillkor får också ändras omedelbart i fall som avses i 3 kap.

23 §.

Ett tillstånd får återkallas enligt första stycket 1–3 endast om ända- målet med återkallelsen inte lika väl kan tillgodoses genom att tillstånds- villkoren ändras.

7 § Ändring av frekvenstilldelning för rundradiosändning får beslutas, om det är nödvändigt för att nya användare skall få möjlighet att bedriva sådan verksamhet.

En återkallelse av tillstånd eller ändring av tillståndsvillkor på grund av förändringar inom radiotekniken får beslutas endast om det finns syn- nerliga skäl med hänsyn till intresset av en effektiv användning av radio- frekvenser. I detta sammanhang skall det särskilt beaktas i vilken ut- sträckning rimligt ekonomiskt utbyte av utrustningen uppnåtts och vilka effekterna blir på tillståndshavarens verksamhet av en återkallelse eller ändring av tillståndsvillkoren.

8 § Om en överträdelse av denna lag eller av de beslut om skyldigheter eller villkor eller de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen utgör ett allvarligt hot mot allmän ordning, allmän säkerhet eller folkhälsan eller kan befaras orsaka allvarliga ekonomiska eller operativa problem för tillhandahållare eller användare av elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster, får tillsynsmyndigheten, i avvaktan på att ärendet avgörs slutligt, omedelbart

1.meddela ett föreläggande att genast efterleva lagen eller de beslut om skyldigheter eller villkor eller de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen,

2.återkalla ett tillstånd eller ändra tillståndsvillkoren, eller

3.besluta att en verksamhet helt eller delvis skall upphöra. Tillsynsmyndighetens beslut enligt första stycket får förenas med vite.

9 § En återkallelse av tillstånd eller ändring av tillståndsvillkoren på- verkar inte skyldighet att betala ersättning för tillstånd som har meddelats enligt 3 kap. 8 eller 22 §, om inte annat bestäms i samband med åter- kallelsen eller villkorsändringen.

Prövning av tvister

10 § Uppkommer det en tvist mellan dem som tillhandahåller elektro- niska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster eller tillhörande tjänster i fråga om skyldigheter som följer av denna lag eller av före- skrifter, tillståndsvillkor eller beslut om förpliktelser som meddelats med stöd av lagen, får en part hänskjuta tvisten för avgörande av tillsyns- myndigheten.

Myndigheten skall så snart som möjligt besluta i de frågor som tvisten gäller. Beslutet skall meddelas senast inom fyra månader från det att be- gäran kom in till myndigheten, om längre tid inte är nödvändig med hän- syn till tvistens omfattning eller andra särskilda omständigheter.

Prop. 2002/03:110

35

Prop. 2002/03:110

11 § Om det med hänsyn till tvistens beskaffenhet är lämpligare, får tillsynsmyndigheten i stället för att ta upp en tvist till prövning hänskjuta den för medling. Parterna skall i sådant fall beredas tillfälle att till myn- digheten komma in med förslag om lämplig person att vara medlare.

Har medling pågått i fyra månader eller avbrutits dessförinnan utan att parterna kommit överens, skall myndigheten på ny ansökan av någon av parterna pröva tvisten enligt vad som anges i 10 §.

12 § Parterna skall solidariskt betala skälig ersättning till medlare för arbete och utlägg.

13 § Om en tvist som hänskjutits till tillsynsmyndigheten enligt 10 § också har hänskjutits till en myndighet i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, skall tillsynsmyndigheten vid hand- läggning av ärendet samråda med den utländska myndigheten.

Straff m.m.

14 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1.använder radiosändare utan tillstånd där sådant tillstånd krävs enligt denna lag eller använder radiosändare i strid med ett tillståndsvillkor, eller

2.bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 3 kap. 14 § andra stycket.

15 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot den tystnads- plikt som föreskrivs i 6 kap. 23 § döms till böter. I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot förbud enligt 6 kap. 17 eller 18 § döms till böter, om ansvar för brottet inte är stadgat i brottsbalken. I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

Bestämmelser om ansvar för den som bryter mot den tystnadsplikt som föreskrivs i 4 kap. 2 § eller 6 kap. 20 eller 21 § finns i brottsbalken.

16 § Radiosändare eller elektriska eller elektroniska anläggningar som har varit föremål för brott enligt 14 § kan förklaras förverkade. Bestäm- melserna i 36 kap. brottsbalken skall därvid tillämpas.

17 § Har någon ålagts att betala konkurrensskadeavgift enligt 26 § konkurrenslagen (1993:20) eller dömts att betala vite enligt 59 § samma lag, får vite enligt denna lag inte dömas ut för samma förfarande.

36

8 kap. Prövning av ärenden m.m.

Allmänna bestämmelser

1 § Den som bedriver verksamhet som omfattas av lagen är skyldig att på begäran tillhandahålla en myndighet upplysningar och handlingar som behövs för

1.förfaranden för eller bedömning av framställningar om beviljande av tillstånd eller medgivande enligt 3 kap. 1, 19 och 23 §§,

2.offentliggörande av jämförande kvalitets- och prisöversikter över tjänster till gagn för konsumenterna enligt 5 kap.,

3.klart definierade statistiska ändamål,

4.marknadsanalys enligt 5 och 6 §§, eller

5.beslut om skyldigheter enligt 4 och 5 kap.

Uppgifter som avses i första stycket 2–5 får inte begäras in före ett marknadstillträde eller som villkor för detta.

2 § Den information som har erhållits av en myndighet enligt bestäm- melser i denna lag får på motiverad begäran lämnas till Europeiska ge- menskapernas kommission eller andra behöriga myndigheter inom Euro- peiska ekonomiska samarbetsområdet, om det är nödvändigt för att dessa myndigheter eller den svenska myndigheten skall kunna fullgöra sina uppgifter.

Särskilda handläggningstider

3 § I ett ärende om tillstånd att använda radiosändare skall beslut med- delas inom sex veckor efter det att en fullständig ansökan kom in till myndigheten. Vid förfaranden med allmän inbjudan till ansökan får handläggningstiden, om det är nödvändigt, förlängas med högst åtta må- nader.

Dessa handläggningstider gäller inte om annat följer av bestämmelser i internationella överenskommelser som Sverige har anslutit sig till om användning av radiofrekvenser och satellitsamordning.

4 § I ett ärende om tillstånd att använda nummer för elektronisk kom- munikation skall beslut meddelas inom tre veckor från det att en fullstän- dig ansökan kom in till myndigheten. Vid ett förfarande med allmän in- bjudan till ansökan får handläggningstiden, om det är nödvändigt, för- längas med högst tre veckor.

Prövning av vilka företag som har betydande inflytande på en marknad

5 § Den myndighet som regeringen bestämmer skall fortlöpande fast- ställa vilka produkt- och tjänstemarknader som har sådana särdrag att det kan vara motiverat att införa skyldigheter enligt denna lag. Marknadernas geografiska omfattning skall därvid definieras. Vid fastställandet skall Europeiska gemenskapernas kommissions rekommendation om relevanta

Prop. 2002/03:110

37

produkt- och tjänstemarknader samt riktlinjer för marknadsanalys och bedömning av ett företags betydande inflytande på marknaden beaktas.

6 § Den myndighet som regeringen bestämmer skall fortlöpande analy- sera de relevanta marknader som har fastställts enligt 5 §. Därvid skall Europeiska gemenskapernas kommissions riktlinjer för marknadsanalys och bedömning av ett företags betydande inflytande på marknaden be- aktas. För varje marknad skall det fastställas om det råder effektiv kon- kurrens.

Om det vid en bedömning enligt första stycket konstateras att det inte råder effektiv konkurrens på en fastställd marknad, skall företag med betydande inflytande på den marknaden identifieras och beslut meddelas om skyldigheter enligt 4 kap. 4 § och 5 kap. 13 och 14 §§.

Om det vid en bedömning enligt första stycket konstateras att det råder effektiv konkurrens på en fastställd marknad, skall skyldigheter som har beslutats med stöd av 4 kap. 4 § och 5 kap. 13 och 14 §§ upphävas. Tid- punkten för upphävande av en skyldighet skall bestämmas med hänsyn till berörda parters intressen.

För gränsöverskridande marknader som fastställts enligt beslut av Eu- ropeiska gemenskapernas kommission skall åtgärder enligt första–tredje styckena beslutas efter samråd med behöriga myndigheter i berörda län- der.

7 § Ett företag skall anses ha ett betydande inflytande på en fastställd marknad om det, antingen enskilt eller tillsammans med andra, har en ställning av sådan ekonomisk styrka att det i betydande omfattning kan uppträda oberoende av sina konkurrenter, sina kunder och i sista hand av konsumenterna.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om riktlinjer och underlag för bedömning enligt första stycket.

Förfaranden för samråd

8 § I ett ärende om förpliktelse enligt 4 kap. 14 § eller om ändring av tillstånd eller villkor för att använda radiosändare eller nummer för elek- tronisk kommunikation skall berörda parter och andra som kan ha in- tresse i saken ges skälig tid att yttra sig innan beslut fattas, dock minst fyra veckor om det inte finns särskilda skäl mot det.

9 § I ett ärende om slutanvändarrättigheter som gäller allmänt tillgäng- liga elektroniska kommunikationstjänster skall berörda intresse- organisationer ges tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan olägenhet.

10 § När en myndighet avser att enligt 5 § fastställa en marknad som skiljer sig från dem som framgår av Europeiska gemenskapernas kom- missions rekommendation eller meddela beslut enligt 6 § andra eller tredje stycket eller 3 kap. 7 § eller vidta andra åtgärder som har bety- dande inverkan på en enligt 5 § fastställd marknad, skall den upprätta ett förslag till åtgärd och ge berörda parter tillfälle att yttra sig över förslaget inom skälig tid.

Prop. 2002/03:110

38

Första stycket gäller inte tvist som har hänskjutits till prövning enligt Prop. 2002/03:110 7 kap. 10 §.

11 § Om ett beslut enligt 5 §, 6 § andra eller tredje stycket, 4 kap. 3 eller 4 § eller 5 kap. 13 eller 14 § skulle kunna påverka handeln mellan staterna inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, skall ett moti- verat förslag till beslut tillställas behöriga myndigheter i övriga stater och Europeiska gemenskapernas kommission.

Underrättelse till kommissionen enligt första stycket skall även lämnas om en myndighet i enlighet med internationella avtal avser att införa, ändra eller upphäva en skyldighet som beslutats enligt denna lag.

12 § Beslut i fall som avses i 11 § får meddelas tidigast en månad efter det att underrättelse har skett. Infaller den tidpunkt som bestämts enligt 10 § senare får beslutet meddelas tidigast då.

Ett beslut får dock meddelas tidigast två månader efter utgången av den tid som anges i första stycket, om Europeiska gemenskapernas kommission inom den tiden meddelat myndigheten att den överväger att inte godta ett förslag till beslut som

1.innebär att en marknad som skall fastställas enligt 5 § avviker från kommissionens rekommendation, eller

2.avser identifiering av företag enligt 6 § andra stycket.

Om kommissionen inom den tid som anges i andra stycket beslutar att inte godta ett sådant förslag som avses där, får beslut inte meddelas.

13 § Om det behövs för att säkerställa konkurrensen på en marknad som fastställts enligt 5 § eller för att skydda användarnas intressen, och ett beslut om åtgärd inte kan skjutas upp, får beslut, utan iakttagande av samrådsskyldigheten i 10–12 §§, meddelas att gälla i högst sex månader. I sådant fall skall behöriga myndigheter och Europeiska gemenskapernas kommission utan dröjsmål underrättas om beslutet och skälen för detta.

Ett beslut om en åtgärd enligt första stycket får inte förlängas utan iakttagande av samrådsskyldigheten i 10–12 §§.

14 § Resultatet av ett samrådsförfarande enligt 8–12 §§ skall göras allmänt tillgängligt, utom när det gäller uppgifter för vilka sekretess eller tystnadsplikt gäller enligt lag.

Ändring av beslut i vissa fall

15 § Skyldigheter och villkor som har beslutats enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall ändras eller upphävas om ändamålet med åtgärden inte längre kvarstår. Ett beslut om förpliktelse enligt 4 kap. får ändras eller upphävas om den som enligt beslutet givits tillträde inte fullgör sina åtaganden.

Tidpunkten för en ändring eller ett upphävande av en skyldighet eller ett villkor skall bestämmas med hänsyn till berörda parters intressen.

39

Särredovisning i vissa fall

Prop. 2002/03:110

16 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva om skyldighet att särredovisa de verksamheter som har sam- band med tillhandahållandet av elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster för den som

1.bedriver verksamhet som är anmälningspliktig enligt 2 kap. 1 §, och

2.har särskild eller exklusiv rätt att tillhandahålla andra tjänster än en- ligt denna lag.

Avgifter

17 § En handläggningsavgift får tas ut av den som

1.anmäler verksamhet enligt 2 kap. 1 §, eller

2.ansöker om tillstånd eller medgivande enligt 3 kap. 1, 19 eller 23 §. En årlig avgift skall betalas av den som

1.bedriver verksamhet som är anmäld enligt 2 kap. 1 §, eller

2.innehar tillstånd enligt 3 kap. 1 eller 19 §.

Handläggningsavgiften skall motsvara myndighetens kostnader för

handläggningen av ärendet. De årliga avgifterna skall sammantaget mot- svara de kostnader som en myndighet i övrigt har för sin verksamhet en- ligt denna lag. Avgifterna skall fördelas med skälig andel på dem som bedriver anmäld verksamhet eller innehar tillstånd.

18 § Den som bedriver verksamhet som är anmäld enligt 2 kap. 1 § skall betala en avgift för finansiering av åtgärder mot allvarliga fredstida hot och påfrestningar som gäller elektronisk kommunikation. De avgifter som tas ut skall fördelas med skälig andel på dem som bedriver anmäld verksamhet.

Överklagande m.m.

19 § En myndighets beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltnings- domstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

20 § Ett beslut enligt 6 § andra stycket som avser identifiering av före- tag med betydande inflytande på andra marknader än den som anges i 5 kap. 12 § får överklagas endast i samband med att beslut att införa, upphäva eller ändra en skyldighet som anges i 6 § överklagas.

Ett beslut enligt 3 kap. 7 § att begränsa antalet tillstånd får överklagas endast i samband med att beslut i fråga om tillstånd att använda radio- sändare överklagas.

21 § Ett beslut om underrättelse enligt 7 kap. 4 § får inte överklagas.

22 § Ett beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen skall gälla omedelbart, om inte annat har bestämts.

40

Föreskrifter om ikraftträdande av denna lag meddelas i lagen Prop. 2002/03:110 (2003:000) om införande av lagen (2003:000) om elektronisk kommuni-

kation.

41

Prop. 2002/03:110

2.2Förslag till lag om införande av lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation

Härigenom föreskrivs1 följande.

Allmänna bestämmelser

1 § Lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation och denna lag träder i kraft den 25 juli 2003.

2 § Genom lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation upphävs

1.telelagen (1993:597), och

2.lagen (1993:599) om radiokommunikation.

3 § Förelägganden, förbud och andra beslut som avser skyldighet enligt telelagen (1993:597) och som meddelats med stöd av den lagen eller motsvarande äldre bestämmelser före ikraftträdandet av lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation skall, om skyldigheterna kan åläggas enligt den lagen, fortsätta att gälla under den tid som anges i 7 § 1 samt 8, 13, 15 och 19 §§.

Anmälan och tillstånd

4 § Den som vid ikraftträdandet av lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation är anmäld enligt 5 § telelagen (1993:597) skall anses anmäld enligt 2 kap. 1 § lagen om elektronisk kommunikation.

5 § Den som vid ikraftträdandet av lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation har tillstånd enligt 7 eller 14 § telelagen (1993:597) eller motsvarande äldre bestämmelser skall anses anmäld enligt 2 kap. 1 § lagen om elektronisk kommunikation.

Tillstånd för tillhandahållande av mobila teletjänster eller nätkapacitet

 

för sådana tjänster skall anses meddelade enligt 3 kap. 1 § lagen om

 

elektronisk kommunikation för samma radioanvändning som tillståndet

 

enligt telelagen eller motsvarande äldre bestämmelser avser.

 

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/19/EG av den 7 mars 2002 om tillträde

 

till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter

 

(tillträdesdirektiv) (EGT L 108, 24.4.2002, s. 7, Celex 32002L0019), Europaparlamentets

 

och rådets direktiv 2002/20/EG av den 7 mars 2002 om auktorisation för elektroniska

 

kommunikationsnät och kommunikationstjänster (auktorisationsdirektiv) (EGT L 108,

 

24.4.2002, s. 21, Celex 32002L0020), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG

 

av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och

 

kommunikationstjänster (ramdirektiv) (EGT L 108, 24.4.2002, s. 33, Celex 32002L0021),

 

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om

 

samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska

 

kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster)

 

(EGT L 108, 24.4.2002, s. 51, Celex 32002L0022) samt Europaparlamentets och rådets

 

direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och

 

integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och

42

elektronisk kommunikation) (EGT L 201, 31.7.2002, s. 37, Celex 32002L0058).

6 § Tillstånd som meddelats med stöd av 3 § lagen (1993:599) om radiokommunikation eller motsvarande bestämmelse i äldre lag skall anses meddelade med stöd av 3 kap. 1 § lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation.

Tillståndsvillkor som meddelats med stöd av 11 § lagen om radio- kommunikation eller motsvarande bestämmelser i äldre lag skall anses meddelade med stöd av 3 kap. 11 § lagen om elektronisk kommunika- tion.

7 § För beslut om tillståndsvillkor som meddelats med stöd av 15 § telelagen (1993:597) gäller följande.

1. Skyldighet som beslutats med stöd av 15 § första stycket 2 och 5, 23 § första stycket 5 samt 34 § första stycket 1 telelagen skall fortsätta att gälla till dess beslut om motsvarande skyldigheter som meddelats med stöd av 8 kap. 6 § lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation vun- nit laga kraft. Beslut som helt eller delvis upphäver sådan skyldighet skall dock gälla omedelbart.

2. Skyldighet som beslutats med stöd av 15 § första stycket 3 och 4 telelagen skall, i fråga om mobila teletjänster eller nätkapacitet för så- dana tjänster, anses ha beslutats med stöd av 3 kap. 11 § lagen om elek- tronisk kommunikation.

Andra frågor enligt telelagen (1993:597)

8 § Beslut som meddelats med stöd av 6 eller 24 § telelagen (1993:597) skall fortsätta att gälla till dess att beslut som meddelats med stöd av 8 kap. 6 § lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation vunnit laga kraft. Beslut som helt eller delvis upphäver skyldighet enligt 24 § tele- lagen skall dock gälla omedelbart.

9 § Beslut som meddelats med stöd av 56 § telelagen (1993:597) eller motsvarande äldre bestämmelse skall anses meddelade med stöd av 2 kap. 5 § lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation.

10 § Beslut som meddelats med stöd av 60 § andra stycket telelagen (1993:597) i tvist om samtrafikvillkor, om villkor för sammankoppling av nätkapacitet enligt 36 § eller om förval enligt 40 § den lagen skall fortsätta att gälla till dess motsvarande skyldigheter om samtrafik, om sammankoppling av nät eller om förval meddelats i eller följer av beslut med stöd av 8 kap. 6 § lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation och sådant beslut vunnit laga kraft.

11 § Beslut om fastställande av nummerplaner som meddelats med stöd av 37 § telelagen (1993:597) skall anses meddelade med stöd av 3 kap. 15 § lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation.

12 § Beslut som meddelats med stöd av 39 a § andra stycket telelagen (1993:597) skall anses meddelade med stöd av 5 kap. 11 § andra stycket lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation.

Prop. 2002/03:110

43

13 § Skyldighet som följer av 40 § telelagen (1993:597) och bestäm- Prop. 2002/03:110 melserna om ersättning för förval i 42 § den lagen skall gälla till dess

beslut enligt 8 kap. 6 § lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation avseende identifiering av företag med betydande inflytande på den mark- nad som anges i 5 kap. 12 § samma lag har vunnit laga kraft, eller beslut om fastställande av att effektiv konkurrens råder på den marknaden med- delats.

14 § Beslut som meddelats med stöd av 41 § andra stycket telelagen (1993:597) skall, i fråga om undantag från 39 § den lagen, anses medde- lade med stöd av 5 kap. 9 § lagen (2003:000) om elektronisk kommuni- kation.

15 § Skyldigheter som följer av följande bestämmelser i telelagen (1993:597) skall gälla till dess att beslut om motsvarande skyldigheter som meddelats med stöd av 8 kap. 6 § lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation vunnit laga kraft eller annat meddelats:

20 §,

23 § första stycket 5,

23 a §,

23 b §,

28 § första stycket,

32§,

33§,

34§ första stycket 1–4 och 6 samt tredje och fjärde styckena, och

36§.

Tillsyn m.m.

16 § Bestämmelserna om tillsyn m.m. i 7 kap. lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation skall tillämpas på sådana skyldigheter som skall gälla enligt 7 § 1 samt 8, 13 och 15 §§ denna lag.

Om medling enligt 58 eller 59 § telelagen (1993:597) redan har inletts på parts begäran vid ikraftträdandet av lagen om elektronisk kommuni- kation, skall medlingen slutföras enligt äldre bestämmelser.

Övriga bestämmelser

17 § Beslut i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2887/2000 av den 18 december 2000 om tillträde till accessnät2 i fråga om utseende av anmälda operatörer med betydande inflytande på vissa marknader skall gälla längst till dess att beslut om samma markna- der enligt 8 kap. 6 § lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation har vunnit laga kraft.

18 § Sådana personuppgifter om en abonnent av fasta allmänt tillgäng- liga telefonitjänster som har införts i en allmänt tillgänglig abonnent- förteckning före ikraftträdandet av lagen (2003:000) om elektronisk

2 EGT L 336, 30.12.2000, s. 4 (Celex 32000R2887).

44

kommunikation, får stå kvar i abonnentförteckningen om inte abonnenten meddelar annat.

19 § Den myndighet som regeringen bestämmer skall så snart som möjligt ompröva sådana skyldigheter som enligt 7 § 1 samt 8, 13, 15 och 17 §§ skall gälla till dess att det finns ett lagakraftvunnet beslut enligt 8 kap. 6 § lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation. Har beslut inte meddelats före den 25 juli 2004 upphör skyldigheten i fråga.

20 § Om en förpliktelse enligt 5 kap. 1–4 §§ lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation skulle innebära en inskränkning av de rättig- heter eller en utvidgning av de skyldigheter som följer av tillståndsvillkor meddelade med stöd av följande bestämmelser i telelagen (1993:597), får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer förlänga giltighetstiden för dessa rättigheter och skyldigheter till längst den 24 april 2004:

15 § första stycket 1, 4 i fråga om skyldighet att bedriva verksamheten varaktigt och med god kapacitet, tillgänglighet och kvalitet, 6 och 7, samt

23 § första stycket 2.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer skall underrätta Europeiska gemenskapernas kommission om sådana förlängningar och motivera dem.

21 § En skyldighet som beslutats med stöd av 15 § första stycket 5 och 23 § första stycket 4 telelagen (1993:597) skall anses meddelad med stöd av 1 kap. 9 § lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation.

22 § Föreskrifter som har meddelats av Post- och telestyrelsen med stöd av telelagen (1993:597) och som inte har upphävts före ikraft- trädandet får upphävas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer när beslut enligt lagen (2003:000) om elektronisk kommunikation i fråga om sådan skyldighet som föreskriften avser har vunnit laga kraft.

Prop. 2002/03:110

45

I lagen (2003:000) om elektro- nisk kommunikation finns be- stämmelser om hemlig tele- avlyssning och hemlig tele- övervakning som gäller för den som driver verksamhet som avses i 6 kap. 19 § den lagen.

Prop. 2002/03:110

2.3Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 27 kap. 25 § rättegångsbalken skall ha föl- jande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

27 kap.

25 §1

Har rätten lämnat tillstånd till hemlig teleavlyssning eller hemlig tele- övervakning, får de tekniska hjälpmedel som behövs för avlyssningen eller övervakningen användas.

I telelagen (1993:597) finns be- stämmelser om hemlig tele- avlyssning och hemlig tele- övervakning som gäller för den som har tillstånd att driva tele- verksamhet.

Denna lag träder i kraft den 25 juli 2003.

1 Senaste lydelse 1996:415.

46

Prop. 2002/03:110

2.4Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 16 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100)1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

16 kap.

1 §2

Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1–8 samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av upp- såtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av

–– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

8. 2 kap.

8–10 §§

lagen

 

 

 

 

(1998:531)

om

yrkesverksamhet

 

 

 

 

på hälso- och sjukvårdens område

 

 

 

 

9. 45 § första

stycket

telelagen

såvitt

avser

uppgift om

inne-

(1993:597)

 

 

 

hållet i

ett telemeddelande

eller

 

 

 

 

annan uppgift som angår ett sär-

46 § telelagen (1993:597)

skilt sådant meddelande

 

såvitt

avser

uppgift om

kvar-

 

 

 

 

hållande

av

försändelse

 

 

 

 

befordringsföretag eller om hemlig

teleavlyssning och hemlig tele- övervakning på grund av beslut av domstol, undersökningsledare eller åklagare

10. 19 § första stycket 1 och 3 postlagen (1993:1684)

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Föreslagen lydelse

16 kap.

1 §

Att friheten enligt 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter i vissa fall är begränsad framgår av 7 kap. 3 § första stycket 1 och 2, 4 § 1–8 samt 5 § 1 och 3 tryckfrihetsförordningen och av 5 kap. 1 § första stycket

1

Lagen omtryckt 1992:1474.

47

2

Senaste lydelse 2001:1134.

samt 3 § första stycket 1 och 2 yttrandefrihetsgrundlagen. De fall av upp- Prop. 2002/03:110 såtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7 kap.

3 § första stycket 3 och 5 § 2 tryckfrihetsförordningen samt 5 kap. 1 § första stycket och 3 § första stycket 3 yttrandefrihetsgrundlagen i övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av

–– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

8. 2 kap.

8–10 §§

lagen

 

(1998:531) om

yrkesverksamhet

 

på hälso- och sjukvårdens område

 

9. 6 kap. 20 § lagen (2003:000)

såvitt avser uppgift om inne-

om elektronisk kommunikation

hållet i ett elektroniskt meddelande

 

 

 

eller annan uppgift som angår ett

6 kap. 21 § lagen (2003:000) om

särskilt sådant meddelande

såvitt avser uppgift om kvar-

elektronisk kommunikation

 

hållande av försändelse på

 

 

 

befordringsföretag eller om hemlig

 

 

 

teleavlyssning och hemlig tele-

 

 

 

övervakning på grund av beslut av

 

 

 

domstol, undersökningsledare eller

 

 

 

åklagare

10. 19 § första stycket 1 och 3 postlagen (1993:1684)

–– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Denna lag träder i kraft den 25 juli 2003.

48

Prop. 2002/03:110

2.5Förslag till lag om ändring i lagen (1998:31) om standarder för sändning av TV-signaler

Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (1998:31) om standarder för sändning av TV-signaler

dels att 9 och 10 §§ skall upphöra att gälla,

dels att rubriken till lagen samt 1–3, 6–8 och 15 §§ skall ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 5 § skall lyda ”Utrustning och tjänster för villkorad tillgång till digitala ljudradio- och TV-tjänster”.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

 

 

Lag (1998:31) om standarder för

Lag (1998:31) om standarder för

sändning av TV-signaler

sändning av radio- och TV-sig-

 

naler

 

 

 

 

 

 

1 §

 

 

 

 

 

Denna lag genomför Europa-

Denna lag genomför Europa-

parlamentets och rådets direktiv

parlamentets och

rådets

direktiv

95/47/EG av den 24 oktober 1995

2002/19/EG av den 7 mars 2002

om tillämpning av standarder för

om tillträde till och samtrafik

sändning av televisionssignaler.

mellan

 

 

elektroniska

 

kommunikationsnät

och

 

tillhö-

 

rande

faciliteter

(tillträdes-

 

direktiv),

2002/21/EG

av

den

 

7 mars 2002 om ett gemensamt

 

regelverk

för

 

elektroniska

 

kommunikationsnät

 

 

och

 

kommunikationstjänster

 

(ram-

 

direktiv) och 2002/22/EG av den

 

7 mars

2002

om

samhälls-

 

omfattande tjänster och använda-

 

res rättigheter avseende elektro-

 

niska kommunikationsnät

och

 

kommunikationstjänster

(direktiv

 

om samhällsomfattande tjänster), i

 

de delar de avser bestämmelser

 

om tillämpning av standarder för

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/19/EG av den 7 mars 2002 om tillträde

 

till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter

 

(tillträdesdirektiv) (EGT L 108, 24.4.2002, s. 7, Celex 32002L0019), Europaparlamentets

 

och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för

 

elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) (EGT L 108,

 

24.4.2002, s. 33, Celex 32002L0021) och Europaparlamentets och rådets direktiv

 

2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter

 

avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om

49

samhällsomfattande tjänster) (EGT L 108, 24.4.2002, s. 51, Celex 32002L0022).

I lagen finns bestämmelser om standarder för TV-tjänster som sänds i bredbildsformat, har hög upplösning eller använder digitala sändningssystem.

sändning av ljudradio- och Prop. 2002/03:110 televisionssignaler.

2 §

I lagen finns bestämmelser om standarder för TV-tjänster som sänds i bredbildsformat, har hög upplösning eller använder digitala sändningssystem samt om system för villkorad tillgång till digitala ljudradio- och TV-sändningar till allmänheten.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att det vid sändning av TV-program till all- mänheten skall användas vissa sändningsstandarder. Föreskrif- terna får gälla sändningar som görs i bredbildsformat med 625 linjer, har hög upplösning eller är helt digitala. Föreskrifterna får gälla oavsett om det rör sig om sändning genom tråd, över satellit eller från sändare på jordytan.

Om TV-tjänster i bredbilds- formatet 16:9 tas emot och sänds vidare i kabelnät, skall de sändas vidare åtminstone i detta format.

Detta gäller dock inte för sådana kabelnät som från en huvudcentral betjänar färre än 2 000 bostäder.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de föreskrifter med av- seende på den tekniska funktions- förmågan som behövs för att digi- tala TV-tjänster som använder system för villkorad tillgång skall kunna överföras i kabelnät.

Den som framställer och mark- nadsför tjänster för villkorad till- gång till digitala TV-tjänster skall

3 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att det vid sändning av TV-tjänster och pro- gram till allmänheten skall använ- das vissa sändningsstandarder. Föreskrifterna får gälla sändningar som görs i bredbildsformat med 625 linjer, har hög upplösning el- ler är helt digitala. Föreskrifterna får gälla oavsett om det rör sig om sändning genom tråd, över satellit eller från sändare på jordytan.

Om TV-tjänster och program i bredbildsformatet 16:9 tas emot och sänds vidare i allmänna elek- troniska kommunikationsnät som inrättats för distribution av digi- tala televisionstjänster, skall de sändas vidare åtminstone i detta format.

6 §

 

 

 

Regeringen eller den myndighet

 

som regeringen

bestämmer

får

 

meddela de föreskrifter med av-

 

seende på den tekniska funktions-

 

förmågan som behövs för att digi-

 

tala ljudradio- och TV-tjänster

 

som använder system för villkorad

 

tillgång skall kunna överföras i

 

elektroniska kommunikationsnät.

 

7 §

 

 

 

Den som tillhandahåller tjänster

 

för villkorad tillgång till digitala

 

ljudradio- och

TV-tjänster

som

50

 

 

 

på likvärdiga och rimliga villkor erbjuda alla programföretag så- dana tekniska tjänster att program- företagens sändningar kan tas emot av den publik som har rätt att använda avkodare. Dessa tjänster skall erbjudas under förutsättning att den som framställer och mark- nadsför tjänsterna också förvaltar avkodaren.

programföretag

är beroende

av Prop. 2002/03:110

för att nå tittare eller lyssnare,

skall på skäliga, rimliga och icke-

diskriminerande

villkor

erbjuda

alla programföretag sådana tek-

niska

tjänster

att

program-

företagens sändningar

kan

tas

emot av den publik som har rätt att använda avkodare. Dessa tjänster skall erbjudas under förutsättning att den som framställer och mark- nadsför tjänsterna också förvaltar avkodaren.

Den som tillhandahåller tjänster för villkorad tillgång enligt första stycket skall föra separata räken- skaper för den verksamheten.

När innehavaren av en immaterialrättighet till ett system för villkorad tillgång till digitala TV-tjänster upplåter licenser till licenstagare för tillverkning av systemet, skall licenserna upplåtas på likvärdiga och rimliga villkor. Det som gäller för ett system för villkorad tillgång till digitala TV- tjänster gäller också för en produkt för villkorad tillgång till samma tjänster.

Innehavaren av rättigheten får vid upplåtelse av licenser för till- verkning inte ställa villkor som förbjuder, avråder från eller mot- verkar att en och samma produkt innehåller

8 §

När innehavaren av en immaterialrättighet till ett system för villkorad tillgång till digitala ljudradio- eller TV-tjänster upp- låter licenser till licenstagare för tillverkning av systemet, skall li- censerna upplåtas på skäliga, rim- liga och icke-diskriminerande vill- kor. Det som gäller för ett system för villkorad tillgång till digitala ljudradio- eller TV-tjänster gäller också för en produkt för villkorad tillgång till samma tjänster.

Innehavaren av rättigheten får vid upplåtelse av licenser för till- verkning inte ställa villkor som förbjuder, hindrar eller motverkar att en och samma produkt inne- håller

1.ett standardiserat gränssnitt som möjliggör anslutning av flera andra tillgångssystem, eller

2.särskild utrustning för ett annat tillgångssystem.

 

 

 

 

 

 

15 §

 

Om en näringsidkare bryter mot

Om en näringsidkare bryter mot

 

någon

av bestämmelserna

i 3 §

någon av bestämmelserna i 3 §

 

andra stycket, 5 § första stycket, 7,

andra stycket, 5 § första stycket, 7

 

8 eller 9 § eller mot föreskrifter

eller 8 § eller mot föreskrifter som

 

som meddelats med stöd av 3 §

meddelats med stöd av 3 § första

 

första

stycket,

4 §,

5 §

andra

stycket, 4 §, 5 § andra stycket eller

 

stycket

eller

6 §

får

tillsyns-

6 § får tillsynsmyndigheten före-

 

myndigheten förelägga

närings-

lägga näringsidkaren att följa be-

51

 

 

 

 

 

 

 

idkaren att följa bestämmelsen. stämmelsen. Sådana föreläggan- Prop. 2002/03:110

Detsamma skall gälla om ett den får förenas med vite. programföretag bryter mot 10 §.

Sådana förelägganden får förenas med vite.

Innan tillsynsmyndigheten beslutar om ett sådant föreläggande med anledning av en överträdelse av 7 eller 8 § skall den samråda med Konkurrensverket.

Denna lag träder i kraft den 25 juli 2003.

52

Prop. 2002/03:110

2.6Förslag till lag om ändring i radio- och TV-lagen (1996:844)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 1 § radio- och TV-lagen (1996:844) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

2 kap.

 

1 §1

För att sända ljudradio- eller TV-program med hjälp av radiovågor på frekvens under 3 gigahertz krävs tillstånd enligt denna lag.

Tillstånd krävs inte för sändningar av sökbar text-TV som sker från radiosändare som används för andra sändningar med stöd av tillstånd enligt denna lag. Tillstånd krävs inte heller för sändningar som är särskilt anpassade för syn- eller hörselskadade och som äger rum under högst fyra timmar om dygnet från en sådan radiosändare.

Föreskrifter om tillstånd att in-

Föreskrifter om tillstånd att in-

neha eller använda radiosändare

neha eller använda radiosändare

finns i lagen (1993:599) om

finns i lagen (2003:000) om elek-

radiokommunikation.

tronisk kommunikation.

Denna lag träder i kraft den 25 juli 2003

1 Senaste lydelse 2001:272.

53

Prop. 2002/03:110

2.7Förslag till lag om ändring i lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning

Härigenom föreskrivs att 1, 4, 7 och 10 a §§ lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag innehåller bestämmelser om radioutrustning och tele- terminalutrustning.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om lagens tillämplighet när utrustningen ingår i eller är

tillbehör till en annan produkt.

När det gäller användning av

När det gäller användning av

radioanläggningar och radiovågor

radioanläggningar

och tillhanda-

för kommunikation finns bestäm-

hållande

av

elektroniska

melser i lagen (1993:599) om

kommunikationsnät

och

radiokommunikation. För tele-

kommunikationstjänster finns be-

verksamhet finns bestämmelser i

stämmelser i lagen (2003:000) om

telelagen (1993:597).

elektronisk kommunikation.

4 §

Utrustning får släppas ut på marknaden och tas i bruk endast om den uppfyller de väsentliga egenskapskrav och de krav i övrigt när det gäller produktinformation, bedömning av överensstämmelse och märkning som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Radioutrustning får, utöver vad

Radioutrustning får, utöver vad

som gäller enligt första stycket, tas

som gäller enligt första stycket, tas

i bruk endast om användningen är

i bruk endast om användningen är

förenlig med lagen (1993:599) om

förenlig med lagen (2003:000) om

radiokommunikation och före-

elektronisk

kommunikation och

skrifter som har meddelats med

föreskrifter

som har meddelats

stöd av den lagen.

med stöd av den lagen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om skyldighet att göra anmälan till tillsynsmyndigheten innan radioutrustning som använder frekvensband som inte är harmoni- serade inom hela den europeiska gemenskapen släpps ut på marknaden. Om det behövs för att undvika skadlig störning, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter som begrän- sar rätten att släppa ut radioutrustning på marknaden, även om den i öv- rigt uppfyller gemenskapsrättens krav.

7 §

 

Endast utrustning som uppfyller de krav som avses i 4 § får anslutas

 

till ett allmänt tillgängligt telenät. En teleoperatör får inte av tekniska

 

skäl vägra att ansluta sådan utrustning till telenätet.

54

 

Efter medgivande av tillsynsmyndigheten får dock operatören vägra att Prop. 2002/03:110 ansluta, koppla ifrån eller ta ur bruk utrustning som avses i första stycket,

om den orsakar skada på nätet eller dess funktion eller medför skadlig störning. I nödfall får utrustningen kopplas ifrån omedelbart, om det krävs för att skydda nätet och användaren utan dröjsmål och kostnadsfritt kan erbjudas en alternativ lösning. Operatören skall då omgående under- rätta tillsynsmyndigheten.

En operatör av ett allmänt till- gängligt telenät skall informera tillsynsmyndigheten om vilka tek- niska specifikationer som skall följas vid anslutning till nätet samt offentliggöra noggranna och ade- kvata tekniska specifikationer för de gränssnitt som erbjuds.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om krav enligt tredje stycket.

 

10 a §1

 

Regeringen eller den myndighet

För att täcka kostnaderna för

som

regeringen bestämmer får

tillsynsmyndighetens tillsyn

enligt

meddela föreskrifter om skyldighet

denna lag skall avgift betalas av

för den som bedriver verksamhet

den som bedriver verksamhet som

som är anmäld enligt 5 § telelagen

är anmäld enligt 2 kap. 1 § lagen

(1993:597) eller har tillstånd enligt

(2003:000) om elektronisk kom-

3 §

lagen (1993:599) om radio-

munikation eller har tillstånd enligt

kommunikation att betala avgift för

3 kap. 1 § den lagen.

 

tillsynsmyndighetens tillsyn enligt

 

 

denna lag.

Avgiften skall betalas

enligt

 

 

 

 

grunder som leder till att kostna-

derna med skälig andel fördelas på dem som bedriver anmäld verk- samhet eller innehar tillstånd.

Denna lag träder i kraft den 25 juli 2003.

1 Senaste lydelse 2000:1114.

55

Prop. 2002/03:110

3

Ärendet och dess beredning

 

 

 

 

Den 7 mars 2002 utfärdades Europaparlamentets och rådets direktiv

 

2002/21/EG om ett gemensamt regelverk för elektroniska

 

kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv), Europa-

 

parlamentets och rådets direktiv 2002/20/EG om auktorisation för elek-

 

troniska

kommunikationsnät

och

kommunikationstjänster

 

(auktorisationsdirektiv), Europaparlamentets och rådets direktiv

 

2002/19/EG om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska

 

kommunikationsnät och tillhörande faciliteter (tillträdesdirektiv),

 

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG om samhälls-

 

omfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska

 

kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhälls-

 

omfattande

tjänster) samt

Europaparlamentets

och rådets

beslut

 

nr 676/2002/EG om ett regelverk för radiospektrumpolitiken i Euro-

 

peiska gemenskapen (radiospektrumbeslut). Direktiven och beslutet

 

trädde i kraft den 24 april 2002 och bifogas som bilaga 1–4 och 6.

 

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002

 

om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för

 

elektronisk kommunikation (direktivet om integritet och elektronisk

 

kommunikation) trädde i kraft den 31 juli 2002 och bifogas som bilaga 5.

 

Inför antagandet av direktiven och beslutet var dessa föremål för be-

 

handling i riksdagens EU-nämnd den 30 mars 2001 (ramdirektivet,

 

tillträdesdirektivet och auktorisationsdirektivet), den 21 juni 2001 (di-

 

rektivet om samhällsomfattande tjänster och radiospektrumbeslutet) och

 

den 28 november 2001 (direktivet om integritet och elektronisk kommu-

 

nikation).

 

 

 

 

 

 

 

Regeringen beslutade den 19 april 2002 att tillkalla en särskild utredare

 

med uppdrag att genomföra en fullständig översyn av telelagen

 

(1993:597) och lagen (1993:599) om radiokommunikation samt de gäl-

 

lande politiska målen för dessa med utgångspunkt i EG-rättsakterna,

 

lämna förslag till hur EG-rättsakterna skall genomföras i svensk lag-

 

stiftning, kartlägga och analysera övrig lagstiftning inom området för

 

elektronisk kommunikation, beskriva myndighetsstrukturen på området

 

och föreslå påkallade förändringar i organisationen samt lämna de för-

 

fattningsförlag som anses nödvändiga för att möjliggöra tillsyn beträf-

 

fande den svenska toppdomänen på Internet.

 

 

 

 

Utredningen, som antog namnet Utredningen om elektronisk kommu-

 

nikation, överlämnade i juli 2002 delbetänkandet Lag om elektronisk

 

kommunikation (SOU 2002:60). Utredningens

lagförslag finns

i bi-

 

laga 7.

 

 

 

 

 

 

 

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remiss-

 

instanserna finns i bilaga 8. Remissyttranden och en sammanställning

 

över dessa finns tillgängliga i Näringsdepartementet (dnr

 

N2002/7230/ITFoU).

 

 

 

 

 

 

Utredningen om elektronisk kommunikation överlämnade därefter i ja-

 

nuari 2003 delbetänkandet Myndighetsfrågor m.m. (SOU 2002:109).

 

Även detta betänkande har

remissbehandlats.

En förteckning

över

56

 

 

 

 

 

 

 

remissinstanserna finns i bilaga 9. Näringsdepartementet tog även del av remissinstansernas synpunkter vid en hearing den 10 februari 2003. Remissyttranden och en sammanställning över dessa finns tillgängliga i Näringsdepartementet (dnr N2002/12348/ITFoU).

I denna proposition behandlas utredningens förslag angående myndighetsorganisationen. Utredningens förslag angående icke begärd marknadsföring kommer att behandlas av regeringen senare under år 2003.

Post- och telestyrelsen (PTS) har på regeringens uppdrag utrett frågor om säkerheten i telenäten vid svåra påfrestningar på samhället i fred. PTS har på grundval av denna analys utrett behovet av och föreslagit de författningsändringar som dels säkerställer att telekommunikationerna kan fungera i händelse av svår påfrestning på samhället i fred, dels möj- liggör för samhället att ställa krav på grundläggande säkerhet i tele- infrastrukturen i syfte att minska konsekvenserna av en svår påfrestning om en sådan skulle inträffa. Uppdraget har i mars 2002 redovisats i en promemoria (dnr N/2002/3657/ITFoU). Promemorian har remiss- behandlats. Remissyttrandena finns tillgängliga i Näringsdepartementet.

PTS har även givits i uppdrag att följa tillämpningen av Europa- parlamentets och rådets förordning (EG) nr 2887/2000 av den 18 december 2000 om tillträde till accessnät. PTS redovisade i maj 2002 i rapporten Konkurrensen i accessnätet (dnr N2002/4910/ITFoU) vilka åtgärder som vidtagits samt ett förslag till lagändring. Rapporten har remissbehandlats. Näringsdepartementet tog även del av remiss- instansernas synpunkter vid en hearing den 21 augusti 2002. Remiss- yttrandena finns tillgängliga i Näringsdepartementet.

Regeringen har vidare berett berörda myndigheter, organisationer och företag tillfälle att yttra sig över en promemoria upprättad i Närings- departementet angående bemyndigande att handha registrering av mari- tima avräkningsorgan (dnr N2003/360/ITFoU).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 13 februari 2003 att inhämta Lagrådets ytt- rande över de förslag som finns i bilaga 10. Lagrådets yttrande finns i bilaga 11. Regeringen har i huvudsak beaktat Lagrådets synpunkter. Synpunkterna har behandlats i avsnitt 11, 14.3.1, 14.3.3, 15.2, 17.2, 17.3, 17.5, 18.1, 18.2, 18.10, 19.6, 19.9, 19.13, 22.3 och 23 samt i författningskommentaren, avsnitt 30. Därutöver har redaktionella och språkliga ändringar gjorts i lagtexten.

Prop. 2002/03:110

57

Prop. 2002/03:110

4 Bakgrund

4.1Inledning

Elektronisk kommunikation innebär överföring av signaler i elektronisk form. Signalerna bygger på data i analog eller digital form som kan över- föras via elektromagnetiska svängningar. Innehållet i data är till exempel text, ljud, bild och kombinationer av dessa.

Elektronisk kommunikation omfattar vad som tidigare varit telefoni, datakommunikation och radio och TV (medier). En tydlig trend är att dessa tre sektorer gradvis växer samman genom den så kallade konver- gensen. Konvergensen sker inom infrastruktur-, tjänste- och utrustnings- områdena. Den har sin grund framförallt i digitaliseringen och i den standardisering som skett på Internetområdet. Utvecklingen på området för elektronisk kommunikation innebär att olika infrastrukturer och tek- niker för överföring av kommunikation och tjänster sammansmälter. Det gör att det exempelvis är möjligt att telefonera via datorn, använda Inter- net via TV:n och se på TV i mobiltelefonen. En annan tydlig trend är utvecklingen mot ökad mobilitet samt att tjänsterna blir allt mer informationsintensiva så att datakommunikation växer på bekostnad av de tjänster som endast överför tal.

Under de tio år som har gått sedan telelagen (1993:597) och lagen (1993:599) om radiokommunikation trädde i kraft har förändringen av området elektronisk kommunikation varit snabb och omfattande. Tek- niska förutsättningar, marknadsförhållanden samt användarnas efter- frågan och behov har utvecklats till något som var svårt att föreställa sig vid lagarnas tillkomst.

Liberaliseringen av statliga monopolmarknader som telekommunika- tioner, post, elkraft och järnvägar har skett i Sverige liksom i flera andra länder. Den bärande tanken bakom liberaliseringen är och har varit att staten skall lämna så mycket som möjligt av besluten gällande ekonomin till de enskilda aktörerna. Bara i de fall där marknaden inte av sig själv kan uppnå de önskade målen bör staten ingripa med regler, styrning och upphandling.

4.2Marknadens utveckling

4.2.1Telekommunikation

I en internationell jämförelse

var Sverige tidigt ute med att liberalisera

 

sin telemarknad. Telelagen

trädde i kraft den 1 juli 1993 (prop.

 

1992/93:200, bet. 1992/93:TU30, rskr. 1992/93:443). Före telelagens

 

tillkomst var det svenska telekommunikationsområdet reglerat i för-

 

hållandevis liten utsträckning. Det rådde i princip etableringsfrihet för

58

var och en att i Sverige starta och driva verksamhet inom teleområdet i konkurrens med det dåvarande statliga Televerket. Till skillnad mot hur förhållandet var i många andra länder fanns det således inte något legalt monopol för Televerket eller annan i riket att bedriva televerksamhet. Televerket hade dock ett faktiskt monopol genom sin dominerande ställ- ning med exempelvis bestämmanderätt om villkoren för anslutning av telefoner och annan utrustning. Genom den tekniska utvecklingen utsat- tes Televerkets faktiska monopol för viss konkurrens bl.a. på områdena för internationell trafik och nationell långdistanstrafik. Monopolet av- skaffades successivt under 1980-talet som en följd av detta och av den pågående liberaliseringsprocessen.

Betydelsen av effektiva telekommunikationer i samhällsutvecklingen är mycket stor. Liberaliseringstankens kärna är att använda konkurrens som ett medel för att skapa effektiva telekommunikationer. Införandet av telelagen syftade dock också till att ge staten förutsättningar att på en öppen telemarknad styra och kontrollera verksamheten på telekommunikationsområdet så att de telepolitiska målen kunde uppfyllas (se bl.a. prop. 1992/93:200, s. 1 och 72 f.). Telelagen tillförsäkrar således staten instrument – i form av regler för tillståndsprövning och fast- ställande av tillståndsvillkor – för att kunna se till att bl.a. vissa grund- läggande behov av telekommunikation kan tillgodoses överallt och inte bara där den är lönsam.

I samband med bolagisering av Televerket tecknade staten och det bli- vande Telia AB (Telia) ett avtal om särskilda åtaganden. Avtalet syftade till att övergångsvis, i liberaliseringens inledningsskede, säkerställa att vissa telepolitiska mål uppfylldes.

Andra skäl till behovet av reglering på teleområdet var att aktörerna själva behövde klara spelregler för sin verksamhet (se prop. 1992/93:200, s. 72) samt att Sveriges internationella åtaganden, speciellt mot EG, för- utsågs komma att kräva en rättslig reglering av förhållandena på tele- marknaden (se prop. 1992/93:200, s. 85). Vidare var en reglering nöd- vändig med hänsyn till Televerkets dominerande ställning.

På flera områden gav den nya regleringen snabba resultat i form av förbättrad konkurrens och ett större urval av tjänster och lägre priser. Inom framför allt mobil- och utlandstelefonin utvecklades konkurrensen snabbt.

Den nationella och lokala telefonin var däremot inte utsatt för en lika intensiv konkurrens. Problemen sammanhängde med svårigheter för marknadens aktörer att nå avtal om tillträde till accessnätet, dvs. nätet närmast abonnenten, och samtrafik.

En översyn av telelagen skedde 1996 (prop. 1996/97:61, bet. 1996/97:TU5, rskr. 1996/97:201) med hänsyn till den snabba utveck- lingen inom telesektorn. I samband därmed uttalades att konkurrensen även i fortsättningen var ett viktigt medel i uppfyllandet av de tele- politiska målen. Ambitionen var att generell reglering – till exempel konkurrens- och marknadsföringslagstiftning – skall vara styrande även för telemarknaden (prop. 1996/97:61, s. 34). Regeringen uttalade att det dock under ett övergångsskede, med en aktör på marknaden som starkt dominerar såväl tjänster som infrastruktur, alltjämt fanns ett behov av en särskild sektorreglering.

Prop. 2002/03:110

59

Översynen innebar bl.a. ändrade regler för tillträde till accessnät och Prop. 2002/03:110 samtrafik. Det främsta exemplet på sådana regler är möjligheten för tillsynsmyndigheten att bestämma vad som skall gälla mellan parterna då

de inte kan komma överens.

Under de snart tio år som telelagen varit i kraft har konkurrensen på de flesta delarna av marknaden förbättrats, urvalet av tjänster har ökat, pri- serna har sjunkit och användarna har fått en starkare ställning.

Fast telefoni

Alla företag och hushåll som så vill har i dag tillgång till analog tal- telefoni. Även digital anslutning i form av ISDN (Integrated Services Digital Network) används för telefoni. Den sista juni 2002 fanns det en- ligt rapporter från Post- och telestyrelsen (PTS), 5 881 000 fasta telefoni- abonnemang i Sverige. I september/oktober 2002 hade 97 procent av Sveriges befolkning mellan 16 och 75 år tillgång till fast telefoni i hem- met. Mindre än en promille av dessa abonnemang tillhandahålls av andra företag än TeliaSonera. Antalet operatörer inom fast telefoni är ungefär 35 stycken och när det gäller trafikintäkterna för nationella samtal har TeliaSoneras andel av dessa stadigt sjunkit. År 1998 var Telias andel av trafikintäkterna för nationella samtal 93 procent. År 2001 hade marknadsandelen sjunkit till 69 procent. Konkurrensen på marknaden har således ökat och utvecklingen har skett i olika steg. Ett viktigt steg var förvalsreformen 1999, som innebar att abonnenten kan göra ett stående val av en annan operatör för sina samtal än den som tillhandahåller an- slutningen. I februari 2002 skedde en förändring som medförde att en förvalskund numera inte längre behöver slå riktnumret för att ringa ett lokalsamtal. Reformen har medfört en stor ökning av antalet operatörer inom fast telefoni. Antalet förvalskunder, dvs. fasttelefonikunder som valt en alternativ operatör till TeliaSonera, ökar stadigt. Under första halvåret 2002 steg antalet förvalskunder med 6 procent och uppgick i juni 2002 till totalt 1 518 000. Av dessa var 1 364 000 privata, vilket motsvarar en tredjedel av samtliga privata abonnemang för fast telefoni.

Marknaden för internationella samtal är den delmarknad inom fast tele- foni som varit konkurrensutsatt under längst tid i Sverige. Detta har in- neburit stadigt sjunkande samtalstaxor för konsumenterna. Under första halvåret 2002 ökade dock värdet av marknaden för internationella samtal för första gången på länge.

Konkurrensutvecklingen för den fasta telefonin uppvisar en fragmente- rad bild där utvecklingen gått stegvis och där resultatet efter tio år är blandat. På marknaden för privatabonnemang är konkurrensen närmast obefintlig. Konkurrensen på marknaden för nationell telefoni har gradvis förbättrats, medan marknaden för internationell telefoni tycks vara väl fungerande med verklig konkurrens.

Mobiltelefoni

Mobiltelefonnäten finns spridda över i stort sett hela landet. De tillstånd som mobilteleoperatörerna behöver för att bedriva sin verksamhet inne-

håller även krav på hur täckningen skall se ut. Det finns på marknaden

60

fortfarande både analoga system som NMT (Nordisk Mobil Telefoni) Prop. 2002/03:110 och digitala som GSM (Global Service for Mobile Communications).

Dagens mobiltelefoni är till stor del en taltelefonitjänst. Nya tjänster och tekniker som SMS (Short Message Service) och WAP (Wireless Appli- cation Protocol) medger dock överföring av text samt webbliknande in- nehåll. GSM-näten har sedan sitt införande utvecklats tekniskt med bl.a. GPRS-teknik (General Packet Radio Service) och fått högre överförings- kapacitet, vilket möjliggör nya tillämpningar och tjänster med större informationsinnehåll för konsumenterna. Den tredje generationens mobiltelesystem, UMTS (Universal Mobile Telecommunications Sy- stem), som är under utbyggnad, innebär att överföringskapaciteten ökar ytterligare.

Andelen av befolkningen med tillgång till mobiltelefoni har mer än fördubblats under de senaste fem åren, och Sverige har en i internationell jämförelse mycket hög mobiltelepenetration. Enligt PTS rapport Hur fungerar telefoni och Internet för användarna (2002) använde 87 procent av Sveriges befolkning mellan 16 och 75 år mobiltelefon i septem- ber/oktober 2002.

Konkurrenssituationen på mobilteleområdet skiljer sig från den på om- rådet för fast telefoni. För NMT finns endast en operatör, nämligen TeliaSonera. På GSM-marknaden finns för närvarande tre stora operatö- rer som också äger nät. Det är TeliaSonera, Tele2 Sverige AB (Tele2) och Vodafone Sverige AB (Vodafone), med en sammanlagd marknads- andel på 99 procent år 2001 både när det gäller omsättning och abonne- mang. PTS har under 2002 delat ut ett fjärde GSM-tillstånd till Swefour AB vilket kan förbättra konkurrensen även om tillståndet avser begrän- sade områden. Utöver Tele2 och Vodafone har två nya operatörer, Orange Sverige AB och Hi3G Access AB, fått tillstånd för UMTS. Tillståndsvillkoren för UMTS innehåller krav på utbyggnad av nät men möjliggör även delad infrastruktur till viss grad. Några operatörer har aviserat att de har problem med utbyggnaden.

Bristen på homogena och stabila tjänsteerbjudanden innebär svårighe- ter att göra rättvisande prisjämförelser på mobiltelefoniområdet. Detta medför i sin tur att bedömningen av konkurrensens utveckling på mark- naden utifrån prisstudier är problematisk.

Informationsteknik och datakommunikation

De nationella stomnäten, dvs. rikstäckande allmänt tillgängliga nät som förbinder nationella noder och huvudnoder i landets olika delar med var- andra, är främst baserade på optiska fiberkablar men även till en viss del radiolänk. De största ägarna av nationella stomnät är TeliaSonera, Utfors AB/Telenor Business Solutions AB, Affärsverket svenska kraftnät, Tera- com AB och Banverket. Det mest omfattande nationella stomnätet inne- has av TeliaSonera, som når alla kommuner. Ortssammanbindande nät förbinder olika orter med varandra samt med huvudnoderna i nätet. Områdesnäten är spridningsnät som sammanbinder fastighetsnäten i en ort eller ett geografiskt avgränsat område med det ortssammanbindande nätet. I områdesnät kan även inräknas de nät som ofta benämns access- nät. Utöver TeliaSoneras metallbaserade accessnät är fiberkabel den

61

huvudsakliga tekniken i områdesnäten. De ortssammanbindande näten

Prop. 2002/03:110

och områdesnäten ägs till en del av kommunala bolag och kommuner.

 

 

En möjlighet till trådlös access med hög överföringskapacitet är fast

 

yttäckande radioaccess som används för sändningar av data-

 

kommunikation från punkt till punktsändningar eller punkt till multi-

 

punktsändningar, t.ex. LMDS (Local Multipoint Distribution Service).

 

Nationella tillstånd för denna teknik innehas av TeliaSonera, Quadracom

 

Wireless AB, Vodafone samt Broadnet AS. En fördelning av tillstånd för

 

fast yttäckande radioaccess på regional nivå har också utförts. Även el-

 

näten kan användas för elektronisk kommunikation, s.k. Power Line

 

Communication (PLC). Därutöver används också uppgraderade telefon-

 

nät, satellit samt marknätet för digital-TV för datakommunikation.

 

 

Den svenska marknaden för Internetaccess är fragmenterad. En be-

 

dömning av PTS är att det i dag finns ett hundratal Internetoperatörer

 

som tillhandahåller anslutning till Internet till slutkund. Leverantörerna

 

är många och ofta små, och inriktar sig i hög grad på olika nischer och

 

delsegment av marknaden där de erbjuder olika typer av anslutnings-

 

former. De flesta erbjuder traditionella uppringda anslutningar över det

 

vanliga metallbaserade accessnätet. Även kabel-TV-operatörer erbjuder

 

anslutning till Internet via sina kabelnät, medan andra erbjuder anslut-

 

ning till Internet med hög överföringskapacitet via fastighetsnät – LAN

 

(Local Area Network) – framförallt i flerbostadshus.

 

 

I juni 2002 fanns det strax över tre miljoner kunder med anslutning till

 

Internet i Sverige, vilket motsvarar en ökning med 7 procent jämfört med

 

året innan. Marknaden för Internetanslutning växer stadigt och den star-

 

kast växande delen av marknaden är anslutning med högre överförings-

 

kapacitet. I juni 2002 hade 13 procent av svenska hushåll Internet-

 

uppkoppling med högre överföringskapacitet än vanligt modem och

 

ISDN vilket motsvarar en fördubbling mot året innan. Det sker alltså en

 

snabb förändring av Internetmarknaden – under det första halvåret 2002

 

stod kunder med anslutning med högre överföringskapacitet för

 

71 procent av nettotillväxten av privata kunder med tillgång till Internet.

 

Fördelningen av marknadsandelar mellan olika operatörer under 2001

 

när det gäller kunder med högre överföringskapacitet till Internet fram-

 

går av nedanstående diagram.

 

 

 

 

 

 

Marknadsandelar - kunder med högre överföringskapacitet till Internet

 

 

 

Övriga 11%

 

 

 

Tele2 2%

 

 

 

Telenordia 3%

 

 

 

Bostream 9%

 

 

 

Telia 51%

 

 

 

UPC 10%

 

 

 

B2 Bredband 14%

 

 

 

 

 

 

 

Källa: PTS Svensk telemarknad 2001.

 

 

Av diagrammet framgår att dåvarande Telia hade 51 procent av mark-

 

naden avseende kunder med högre överföringskapacitet. Den näst största

62

operatören var B2 Bredband (Bredbandsbolaget) med 14 procent av Prop. 2002/03:110 marknaden.

Det är Internet som i första hand driver fram nya typer av tjänster och skapar förutsättningar för ytterligare konvergens inom området. Enligt statistik från Statens institut för kommunikationsanalys (2003) har ande- len av befolkningen i åldern 9–79 år med tillgång till Internet ökat från 3 procent 1995 till 60 procent år 2001. Den åldersgrupp med störst andel personer som har tillgång till Internet är ungdomar i åldern 16–19 år. Där är andelen så hög som 80 procent. En förklaring till det kan vara de sats- ningar som gjorts i skolan för tillgänglighet till datorer och Internet.

Det är inte enbart tillgången till Internet som ökat, även användandet har ökat. Det är framför allt yngre personer som använder Internet, 90 procent i åldern 18–29 år. Detta kan jämföras med 39 procent i ålderskategorin 55–74 år.

Internetanvändningen påverkar utnyttjandet av andra medier. Det är främst användningen av telefon och TV som har minskat som en följd av den ökade Internetanvändningen.

Internetmarknaden kan fortfarande anses vara i ett uppbyggnadsskede, vilket innebär att utbud och priser ständigt förändras.

4.2.2Massmedier

Trots att medieanvändningen har förändrats under senare år, bl.a. genom spridningen av Internet till stora delar av befolkningen, nyttjas fortfa- rande traditionella medier som radio och TV i stor utsträckning. 77 procent av befolkningen, 9–79 år, lyssnar på radio någon gång ett genomsnittligt dygn. Lyssnartiden bland radiolyssnarna är drygt två och en halv timme per dygn. Över 70 procent av befolkningen, 3–99 år, tit- tade på TV någon gång en genomsnittlig dag år 2002. Tittartiden bland TV-tittarna är två och en halv timme per dygn. Uppgifterna är hämtade från Radioundersökningar AB och Mediamätning i Skandinavien MMS AB.

TV distribueras ut till mottagaren i huvudsak via tre olika distributionskanaler, nämligen marknät, satellit eller kabelnät. I stort sett alla i Sverige har tillgång till TV på något sätt via någon av dessa distributionskanaler. Mottagningen av ljudradio sker nästan uteslutande från marksändning.

Det digitala marknätet för TV når i dag ca 90 procent av befolkningen. Vid sidan av TV-sändningar kan näten också användas för andra tjänster, vilket även gäller näten för digitalradio. I dag pågår olika test- verksamheter för Internetanslutning. Som returkanal, dvs. som kanal från användaren, används då telefon- eller mobiltelefonnätet. Med undantag för vissa sändare för närradio och lokalradio äger Teracom AB de ana- loga och digitala marknäten för radio och TV. De frekvenser som förde- las för rundradio fördelas enligt ett särskilt förfarande som skiljer sig från det som gäller för t.ex. tilldelning av mobiltelefontillstånd.

De flesta kabel-TV-nät består av fiber- och koaxialkabel. Oftast är stamnätets kablar av fiber och kablarna till de enskilda hushållen koaxialkabel. Kapaciteten är högre än i telefonnät och med förbättringar i

nätet kan kapaciteten bli mycket stor. I dag används kabelnät i vissa fall

63

även för bredbandsanslutningar till Internet. Det finns ca 70 kabel-TV- Prop. 2002/03:110 operatörer i Sverige. Av dessa är fyra dominerande och når tillsammans

över 2 miljoner hushåll. Det är Com hem AB, som ingår i TeliaSonera- koncernen, och UPC Sverige AB, som ingår i United Pan-Europe Communications, vilket är det näst största kabel-TV-företaget i Europa. Vidare finns Kabelvision som ingår i Tele2-koncernen och har samarbetsavtal med Viasat samt Sweden On Line som ägs av Telenor AS.

Satellitsändningar täcker stora geografiska områden och tas emot med parabolantenn. Satelliten tar emot signaler från en sändare på marken och skickar tillbaka dem till ett bestämt område på jordytan. Två företag do- minerar på den svenska marknaden när det gäller kundadministration av satellitsänd TV – Canal Digital, som ägs av Telenor AS, och Viasat, som ingår i mediekoncernen Modern Times Group.

Det behövs inget tillstånd för att bedriva programverksamhet över sa- tellit. I många fall skickas sändningarna från satelliten vidare i kabelnät. Interaktivitet är möjlig via telenätet. En övergång till digitala sändningar håller successivt på att ske inom de olika distributionsformerna för TV. Övergången har gått snabbast för satellitsändningar. Oavsett distributionsform behövs en särskild avkodare för att omvandla den di- gitala signalen till analog. Avkodaren är normalt ett löst tillbehör, men TV-mottagare med inbyggd digitalavkodare har börjat säljas i utlandet. En fortsatt digitalisering av TV-sändningarna under de närmaste åren kan förutses. Regeringen har i propositionen Digitala TV-sändningar (prop. 2002/03:72) föreslagit att digitala marknadsbundna TV-sändningar byggs ut och att de analoga sändningarna upphör efter en övergångsperiod. Den digitala tekniken innebär en effektivare användning av frekvenserna, produktionen blir billigare, lagring underlättas och bildkvaliteten blir bättre. Den medför också möjligheter till nya tjänster såväl med anknyt- ning till TV-programmen som fristående från dessa. Dessutom innebär konvergensen att TV kan sändas via Internet, vilket dock förutsätter god överföringskapacitet.

5 Den nya EG-regleringen

År 2000 presenterade Europeiska gemenskapernas kommission ett för- slag till nytt regelverk för elektronisk kommunikation i syfte att moderni- sera gemenskapens gällande lagstiftning på området. Förslaget lades fram mot bakgrund av den snabba tekniska och marknadsmässiga ut- vecklingen. Regleringen behövde anpassas till en mer konkurrensutsatt marknad och ta hänsyn till den pågående konvergensen mellan telefoni, datakommunikation och media. Kommissionens förslag syftade till att föra samman alla nätverk för överföring och tillhörande tjänster i ett enda regelverk.

Under 2001 och 2002 beslutade Europaparlamentet och rådet över kommissionens förslag. Det regelverk som beslutades omfattar fem harmoniseringsdirektiv, bestående av ett ramdirektiv och fyra särdirektiv, samt ett beslut om radiospektrumpolitik inom gemenskapen. Dessutom

har kommissionen beslutat ett direktiv om konkurrens på marknaderna

64

för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster. De nya Prop. 2002/03:110 rättsakterna ersätter ett tjugotal gällande direktiv (se avsnitt 6.1 och 6.2).

I anslutning till det nya regelverkspaketet har kommissionen även tagit fram riktlinjer för marknadsanalyser och bedömning av betydande marknadsinflytande samt en rekommendation över de relevanta produkt- och tjänstemarknader på vilka det kan vara motiverat att införa särskilda regleringsskyldigheter. Samtliga dessa akter beskrivs i det följande.

5.1Ramdirektivet

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) trädde i kraft den 24 april 2002. Direktivet återges i bilaga 1.

Ramdirektivet innehåller grundläggande formella bestämmelser för tillämpningen av övriga aktuella direktiv. Bland annat fastställer direkti- vet det nya regelverkets övergripande målsättning att åstadkomma ett harmoniserat regelverk för elektroniska kommunikationsnät och elektro- niska kommunikationstjänster samt tillhörande faciliteter och tillhörande tjänster (artikel 1). Även de mål och principer som EG-regelverket skall uppnå klargörs, dvs. att främja dels konkurrens, dels den inre europeiska marknaden och dels slutanvändarnas intressen (artikel 8).

Som ett led i harmoniseringssträvandena ålägger direktivet medlems- staterna att iaktta ett samrådsförfarande när vissa åtgärder skall vidtas. Det skall då vara frågan om åtgärder som har betydande inverkan på en relevant marknad (artikel 6). I vissa för harmoniseringen speciellt viktiga frågor omfattar samrådsförfarandet även EG-kommissionen och ansva- riga myndigheter i övriga medlemsstater (artikel 7).

Ramdirektivet anger även förfarandereglerna för marknadsanalyser. Enligt dessa skall de nationella regleringsmyndigheterna identifiera de marknader på vilka det anses berättigat att införa sektorsspecifika skyl- digheter (artikel 15) samt analysera dessa för att avgöra om det råder ef- fektiv konkurrens på marknaden eller inte (artikel 16). Dessutom föreslås en ny definition av när ett företag skall anses ha betydande marknads- inflytande, s.k. SMP-status (Significant Market Power), och därmed kunna åläggas sådana skyldigheter (artikel 14). Om en nationell regleringsmyndighet avgör att det inte råder effektiv konkurrens på en relevant marknad skall den identifiera företag som bedöms ha betydande inflytande på den marknaden och ålägga dessa lämpliga sektorsspecifika skyldigheter. Beslut av nationella regleringsmyndigheter skall kunna överklagas till en oberoende instans (artikel 4). Slutligen ger ram- direktivet bl.a. vissa bestämmelser om regleringsmyndigheternas verk- samhet (artikel 3), tillhandahållande av information (artikel 5), förvalt- ning av radiofrekvenser (artikel 9), nummer m.m. (artikel 10), lednings- rätt (artikel 11), samlokalisering m.m. (artikel 12), viss redovisning (arti- kel 13) och om tvistlösningsförfaranden (artiklar 20 och 21).

65

5.2Auktorisationsdirektivet

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/20/EG av den 7 mars 2002 om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (auktorisationsdirektiv) trädde i kraft den 24 april 2002. Direktivet återges i bilaga 2.

Auktorisationsdirektivet motsvaras i gällande rätt av Europa- parlamentets och rådets direktiv 97/13/EG av den 10 april 1997 om ge- mensamma ramar för allmän auktorisation och individuella tillstånd på teletjänstområdet (tillståndsdirektivet).

Syftet med auktorisationsdirektivet är att anpassa reglerna för den inre marknaden för elektroniska kommunikationsnät och kommunikations- tjänster genom harmonisering och förenkling av de bestämmelser och villkor som gäller för auktorisation av sådana nät och tjänster, så att dessa lättare kan tillhandahållas inom gemenskapen (artikel 1). Med detta avses att direktivet skall ge en rättslig ram för att säkerställa friheten att tillhandahålla elektronisk kommunikation och elektroniska tjänster och begränsa de administrativa hindren för inträde på marknaden till ett mi- nimum. Förbehåll får därför endast göras i enlighet med de villkor som fastställs i direktivet och eventuella begränsningar i enlighet med arti- kel 46.1 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (EG- fördraget), särskilt åtgärder med hänsyn till allmän ordning, allmän sä- kerhet och folkhälsa (artikel 3.1).

Särskilda tillstånd att bedriva verksamhet inom området för elektronisk kommunikation skall inte längre få förekomma. En medlemsstat kan dock införa anmälningsplikt (artikel 3.2). Vidare gäller enligt direktivet att särskilda nyttjanderätter, dvs. tillstånd till radiofrekvenser och till nummer, inte skall krävas om det är möjligt att avstå från det (artikel 5). Skall särskilda tillstånd till radiofrekvenser eller nummer ändå beviljas skall det ske genom ett öppet och icke-diskriminerande förfarande med god insyn.

Det finns en definition av allmän auktorisation i artikel 2. I princip av- ses de regler som får uppställas för att verksamheten skall få bedrivas. Det är fråga om allmänna rättigheter och skyldigheter. Därutöver kan den som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster åläggas särskilda skyldigheter enligt tillträdes- direktivet (se avsnitt 5.3) och direktivet om samhällsomfattande tjänster (se avsnitt 5.4).

Auktorisationsdirektivet skiljer på villkor som är fogade till den all- männa auktorisationen, nyttjanderätter till radiofrekvenser och nummer samt särskilda skyldigheter (artikel 6). Vilka villkor som får uppställas för allmän auktorisation respektive nyttjanderätter för radiofrekvenser och nummer framgår av bilagan till direktivet, del A, B och C. Uppräk- ningen är uttömmande. Särskilda skyldigheter skall i rättsligt hänseende vara åtskilda från de rättigheter och skyldigheter som följer av den all- männa auktorisationen.

I direktivet föreskrivs om förfarande för att begränsa antalet nyttjande- rätter som skall beviljas till radiofrekvenser (artikel 7).

Utöver tilldelningsregler ger direktivet regler om vilka förutsättningar som måste gälla för att tillstånd skall få ändras eller återkallas och om förfarandet för detta (artikel 14).

Prop. 2002/03:110

66

I direktivet ges en begränsning av den informationsskyldighet för fö- Prop. 2002/03:110 retag som slås fast i ramdirektivet (artikel 11). För att informations-

skyldigheten skall inträda skall de av regleringsmyndigheten efterfrågade uppgifterna stå i proportion till syftet och vara sakligt motiverade för vissa angivna åtgärder, t.ex. systematisk kontroll av att skyldigheter som ålagts ett företag följs. Vidare anges ramarna för vad de nationella regleringsmyndigheterna får vidta för åtgärder för att se till att informa- tion lämnas och säkerställa att villkoren för den allmänna auktorisatio- nen, nyttjanderätterna och de särskilda skyldigheterna uppfylls (arti- kel 10).

Direktivet öppnar en möjlighet att ta ut avgifter för nyttjanderätterna till radiofrekvenser och nummer samt för tillstånd att installera faciliteter på annans egendom, varvid avgifterna skall beakta behovet av en optimal användning av dessa begränsade resurser. Medlemsstaterna skall säker- ställa att avgifterna är sakligt motiverade, öppet redovisade, icke- diskriminerande och proportionella till det avsedda syftet, och att de tar hänsyn till de mål som anges i ramdirektivet (artikel 13).

5.3Tillträdesdirektivet

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/19/EG av den 7 mars 2002 om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter (tillträdesdirektiv) trädde i kraft den 24 april 2002. Direktivet återges i bilaga 3.

Tillträdesdirektivet skall i ramdirektivets anda harmonisera det sätt på vilket medlemsstaterna reglerar samtrafik och andra former av tillträde till elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter. Syftet är att i enlighet med den inre marknadens principer upprätta ett regelverk för förhållandet mellan leverantörer av nät och tjänster, vilket skall leda till hållbar konkurrens och samverkan mellan elektroniska kommunikationstjänster samt gynna konsumenterna (artikel 1).

Vissa av direktivets bestämmelser är endast riktade mot företag med betydande inflytande på marknaden för elektronisk kommunikation. Di- rektivet innehåller en förteckning över de typer av skyldigheter som regleringsmyndigheterna skall ha möjlighet att ålägga (artiklar 9–13). Dessa skyldigheter skall säkerställa transparens, icke-diskriminering, åtskild kostnadsredovisning, tillträde till andra operatörers nät och faci- liteter samt priskontroll, innefattande kostnadsorienterad prissättning och krav på kostnadstäckning. Motsvarande bestämmelser återfinns i det nu gällande samtrafikdirektivet 97/33/EG (se avsnitt 6.1) som upphävs i samband med att EG:s nya regelverk genomförs.

Vidare fastställs i direktivet begränsningar för skyldigheter när det gäller samtrafik och andra former av tillträde. Direktivet säkerställer även marknadsaktörernas behov av rättslig säkerhet genom att fastställa kriterier för, och begränsningar av, regulatoriska ingrepp. Detta framgår av de närmare förutsättningarna för rättigheter och skyldigheter (artik- lar 3 och 4) och för regleringsingripanden (artiklar 5, 6 och 8). De skyl- digheter som kan tillgripas för att säkerställa direktivets syfte skall tillämpas på specifika produkt- eller tjänstemarknader i vissa geografiska

områden för att lösa marknadsproblem mellan operatörer. Bestämmel-

67

serna omfattar bl.a. tillträde till fasta nät och mobilnät liksom till digitala Prop. 2002/03:110 radio- eller TV-nät. De omfattar även system med villkorad tillgång och

annan tillhörande utrustning, såsom elektroniska programguider (EPG) och gränssnitt för tillämpningsprogram (API – Application Program In- terface).

Förutom de skyldigheter som får åläggas en operatör med betydande inflytande på en marknad skall enligt artikel 5 den nationella reglerings- myndigheten, i den utsträckning som är nödvändig för att säkerställa att slutanvändarna kan nå varandra, kunna införa skyldigheter för företag som kontrollerar tillträde till slutanvändarna. Det kan, när detta är moti- verat, gälla skyldigheten att bedriva samtrafik mellan deras nät om det inte redan sker. Medlemsstaterna får även införa regler om tillträde till EPG och API.

5.4 Direktivet om samhällsomfattande tjänster (USO- direktivet)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002

 

om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende

 

elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv

 

om samhällsomfattande tjänster), nedan kallat USO-direktivet (Universal

 

Service Obligations), trädde även det i kraft den 24 april 2002. Direktivet

 

återges i bilaga 4.

 

USO-direktivet avser att överföra befintliga bestämmelser angående

 

s.k. samhällsomfattande tjänster samt uppdatera dem med erforderliga

 

ändringar till följd av den tekniska och marknadsrelaterade utvecklingen.

 

Målet med direktivet är att genom effektiv konkurrens och val-

 

möjligheter säkerställa dels att det i hela gemenskapen finns tillgång till

 

allmänt tillgängliga tjänster av god kvalitet, dels hantera situationer där

 

slutanvändares behov inte tillgodoses på ett tillfredsställande sätt av

 

marknaden (artikel 1). Direktivet fastställer särskilda användar- och

 

konsumentrelaterade rättigheter där så behövs och medger de nationella

 

tillsynsmyndigheterna rätten att vidta åtgärder för användarnas och

 

konsumenternas räkning. Dessa rättigheter motsvaras av skyldigheter för

 

företag.

 

Direktivet anger vilka tjänster som skall anses vara samhälls-

 

omfattande tjänster (artiklar 3–7 och 9.2). Dessa omfattar bl.a. tillhanda-

 

hållande av tillträde i en fast nätanslutningspunkt (artikel 4), nummer-

 

upplysningstjänst och abonnentförteckning (artikel 5) samt särskilda åt-

 

gärder för användare med funktionshinder (artikel 7). Tillhandahållandet

 

skall ske till överkomliga priser. Direktivet innehåller även bestämmelser

 

som innebär att finansieringen av kostnaderna för tillhandahållande av de

 

definierade samhällsomfattande tjänsterna skall ske på det mest

 

konkurrensneutrala sättet (artiklar 12 och 13). Genom direktivet skall

 

bl.a. säkerställas driftskompatibiliteten hos digital-TV-utrustning för

 

konsumenter (artikel 24) samt tillhandahållandet av vissa tjänster, t.ex.

 

hyrda förbindelser (artikel 18) och val och förval av nätoperatör (artikel

 

19).

 

Direktivet anger särskilda användar- och konsumentrelaterade rättig-

 

heter. Bland annat fastställs vilken grundinformation som konsumenterna

68

 

har rätt till i sina avtalsförhållanden med telefonioperatörer (artikel 20). Prop. 2002/03:110 Direktivet ställer också krav på det fasta telefoninätets integritet och att

det är tillgängligt i händelse av nätsammanbrott av katastrofkaraktär (ar- tikel 23) samt att samtal kopplas avgiftsfritt till det europeiska larm- numret 112 (artikel 26). Direktivet ställer också upp krav på att operatö- rerna förser de nationella larmtjänsterna med lokaliseringsuppgifter om varifrån nödsamtal kommer i den mån det är tekniskt genomförbart (arti- kel 26). Vidare erkänner direktivet medlemsstaternas rätt att fastställa att vissa radio- och TV-sändningar skall vara obligatoriska att vidaresända via vissa nät (s.k. must carry) för att säkerställa den allmänna tillgången till ett bestämt programutbud (artikel 31).

Direktivet medger de nationella tillsynsmyndigheterna även rätten att vidta åtgärder för användarnas och konsumenternas räkning utöver vad som framgår av direktivets definition av samhällsomfattande tjänster m.m. (artikel 28). Detta gäller dock endast under förutsättning att det inte krävs någon kompensationsmekanism som drabbar specifika företag, operatörer eller tjänsteleverantörer.

5.5Direktivet om integritet och elektronisk kommunika- tion

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kom- munikation) trädde i kraft den 31 juli 2002. Det ersätter Europa- parlamentets och rådets direktiv 97/66/EG av den 15 december 1997 om behandling av personuppgifter och skydd för privatlivet inom telekommunikationsområdet (teledataskyddsdirektivet). Direktivet om integritet och elektronisk kommunikation återges i bilaga 5.

Det nya direktivets bestämmelser skall, liksom teledataskydds- direktivets, precisera och komplettera Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG om skydd för enskilda personer med avseende på be- handling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (dataskyddsdirektivet). Syftet är bl.a. att säkerställa ett likvärdigt skydd av de grundläggande fri- och rättigheterna när det gäller behandling av personuppgifter inom sektorn för elektronisk kommunikation (artikel 1). Bestämmelserna skall inte tillämpas på verksamheter som faller utanför tillämpningsområdet för Fördraget om upprättandet av Europeiska ge- menskapen och inte i något fall på verksamheter som avser allmän säker- het, försvar, statens säkerhet och statens verksamhet på straffrättens om- råde (artikel 1).

Direktivet förpliktar medlemsstaterna att säkerställa konfidentialitet vid kommunikation och därmed förbundna trafikuppgifter via allmänna kommunikationsnät och allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster genom att bl.a. förbjuda åtgärder som saknar

lagligt stöd, t.ex. avlyssning, uppfångande med tekniskt hjälpmedel, lag-

 

ring eller andra metoder som innebär att kommunikationen och de där-

 

med förbundna trafikuppgifterna kan fångas upp eller övervakas av andra

 

personer än användarna utan de berörda användarnas samtycke. Som

 

utgångspunkt gäller att abonnenter och användare skall samtycka till så-

69

 

dan behandling för att behandlingen skall vara tillåten. Teknisk lagring Prop. 2002/03:110 som är nödvändig för överföring av kommunikationen utan att det påver-

kar principen om konfidentialitet får ske (artikel 5). Trafikuppgifter om abonnenter och användare som behandlas och lagras skall utplånas eller avidentifieras när de inte längre behövs för t.ex. faktureringsfrågor (arti- kel 6). Vidare ges i direktivet vissa integritetsskyddande bestämmelser som bl.a. rätten för abonnenter att få ospecificerade räkningar (artikel 7), att på ett enkelt sätt och kostnadsfritt förhindra presentation per samtal (artikel 8), att få slippa automatisk vidarekoppling (artikel 11) och icke begärd kommunikation (artikel 13) samt att informeras om i vilket syfte behandling av personuppgifter sker.

5.6Radiospektrumbeslutet

Europaparlamentets och rådets beslut nr 676/2002/EG av den 7 mars 2002 om ett regelverk för radiospektrumpolitiken i Europeiska gemen- skapen (radiospektrumbeslut) (EGT L 108 24.4.2002, s. 1) trädde i kraft den 24 april 2002. Beslutet återges i bilaga 6.

Radiospektrumbeslutet har till syfte att fastställa politiska och rättsliga ramar inom gemenskapen för att säkerställa samordning av policy- strategier och i förekommande fall harmoniserade villkor när det gäller tillgång till och effektiv användning av det radiospektrum som krävs för upprättandet av och verksamheten på den inre marknaden på sådana om- råden inom gemenskapspolitiken som elektronisk kommunikation, trans- port samt forskning och utveckling (artikel 1).

För att nå detta syfte fastställs i beslutet vissa överstatliga förfaranden för att bl.a. underlätta en politik när det gäller strategisk planering och harmonisering av radiospektrumanvändningen i gemenskapen (artikel 1). Politiken skall optimera radiospektrumanvändningen och förebygga upp- komsten av skadlig störning. Detta kan ske genom harmoniserade villkor om tillgång till och effektiv användning av radiospektrum. Det har därför ansetts nödvändigt att säkerställa att medlemsstaterna på föreskrivet sätt gör vissa av de beslut som Europeiska post- och telesammanslutningen (CEPT – Conférence Européenne des Administrations des Postes et des Télécommunications) har fattat tillämpliga (artikel 4). Radiospektrum- politiken i gemenskapen bör även bidra till att värna yttrandefriheten in- begripet åsiktsfrihet och friheten att motta och sprida information och idéer oavsett gränser, liksom mediernas frihet och mångfald.

Medlemsstaterna skall säkerställa att deras nationella frekvensplan och information om rättigheter, villkor, förfaranden och avgifter som rör radiospektrumanvändningen offentliggörs om det krävs för att uppfylla det i artikel 1 angivna syftet. De skall hålla denna information aktuell och skall dessutom vidta åtgärder för att utveckla lämpliga databaser för att göra informationen tillgänglig för allmänheten, när så är tillämpligt i överensstämmelse med de relevanta harmoniseringsåtgärder som vidta- gits (artikel 5). Medlemsstaterna skall förse kommissionen med all nöd- vändig information för att kommissionen skall kunna kontrollera genom- förandet av radiospektrumbeslutet (artikel 6).

70

5.7

Konkurrensdirektivet

Prop. 2002/03:110

Kommissionens direktiv 2002/77/EG av den 16 september 2002 om kon- kurrens på marknaderna för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster trädde i kraft den 7 oktober 2002.

Kommissionsdirektivet är baserat på artikel 86 (f.d. artikel 90) i Rom- fördraget. Artikeln ger kommissionen rätt att kräva avskaffande av ex- klusiva och speciella rättigheter som medlemsstaterna givit till företag då dessa rättigheter leder till att andra bestämmelser i fördraget överträds, i detta fall konkurrens- och inremarknadsregleringen. Kommissions- direktivet konsoliderar det tidigare gällande s.k. tjänstedirektivet 90/388/EG (se avsnitt 6.1). Tanken är att endast de bestämmelser som fortfarande är nödvändiga skall behållas. Vidare anpassas direktivet till den tekniska utvecklingen och vissa bestämmelser görs tydligare i för- hållande till det tidigare direktivet. Så ersätts t.ex. telekommunikationer av den bredare termen elektroniska kommunikationer i enlighet med ter- minologin i övriga rättsakter i det nya regelverket för elektroniska kom- munikationer.

Direktivet anger att medlemsstaterna inte får bevilja exklusiva eller särskilda rättigheter för upprättande och/eller tillhandahållande av elek- troniska kommunikationsnät och -tjänster (artikel 2), för utnyttjande av radiofrekvenser (artikel 4) eller för upprättande och tillhandahållande av nummerupplysningstjänster (artikel 5). Vidare skall medlemsstaterna se till att det inte införs eller bibehålls några begränsningar för tillhanda- hållande av elektroniska kommunikationstjänster (artikel 2).

Medlemsstater som är part i internationella konventioner om inrättan- det av satellitorganisationer skall, i den mån dessa är oförenliga med konkurrensreglerna i EG-fördraget, vidta alla lämpliga åtgärder för att se till att dessa blir förenliga (artikel 7). Företag som tillhandahåller elek- troniska kommunikationsnät får inte ha sitt kabel-TV-nät i samma rätts- liga enhet om företaget kontrolleras av medlemsstaten eller har särskilda rättigheter, om det har en dominerande ställning på marknaden eller om det driver ett kabel-TV-nät som byggts upp med stöd av särskilda eller exklusiva rättigheter (artikel 8).

5.8Riktlinjer för marknadsanalyser och bedömning av betydande marknadsinflytande

Kommissionens riktlinjer för marknadsanalyser och bedömning av bety- dande marknadsinflytande i enlighet med gemenskapens regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster trädde i kraft den 11 juli 2002.

Kommissionens riktlinjer beskriver de principer som nationella regleringsmyndigheter skall tillämpa när de definierar marknader och när de fastställer om företag har ett betydande inflytande på marknaden. Riktlinjerna syftar i första hand till att regleringsmyndigheterna sins- emellan skall tillämpa vissa bestämmelser i det nya regelverket på ett enhetligt sätt, särskilt när de skall utse företag som har ett betydande marknadsinflytande. Vidare är syftet att i så stor utsträckning som möj-

71

ligt öka genomskådligheten och klarheten i rättsläget för tillämpningen Prop. 2002/03:110 av det nya regelverket.

För att åstadkomma enhetlighet mellan medlemsstaternas tillvägagångssätt grundas definitionen av relevanta marknader och krite- rierna för bedömning av betydande marknadsinflytande på EG-rätts- praxis (avsnitt 2 och 3). Riktlinjerna belyser särskilt frågan om kollektiv dominans och konstaterar härvid bl.a. att förekomsten av strukturella bindningar mellan de berörda företagen inte är en nödvändig förut- sättning för att man skall kunna konstatera att det föreligger en kollektiv dominerande ställning (punkt 98). Riktlinjerna redogör för relevant rätts- praxis vid förstainstansrätten och EG-domstolen. Riktlinjerna belyser även särskilt beslut som fattats inom telekomsektorn i enlighet med rå- dets förordning (EEG) nr 4064/89 av den 21 december 1989 om kontroll av företagskoncentrationer, ändrad genom rådets förordning (EG) nr 1310/97 av den 30 juni 1997.

Kommissionens riktlinjer ger även vägledning kring åläggande, bibe- hållande, ändring eller upphävande av skyldigheter för operatörer med betydande marknadsinflytande (avsnitt 4). Riktlinjerna lyfter härvid fram betydelsen av att beakta proportionalitetsprincipen. Riktlinjerna beskriver även de nationella regleringsmyndigheternas undersökningsbefogenheter, samt samarbetsförfarandet mellan nationella regleringsmyndigheter, mellan nationella regleringsmyndigheter och nationella konkurrens- myndigheter i samband med marknadsanalyser, och mellan nationella regleringsmyndigheter och kommissionen (avsnitt 5). Riktlinjerna be- skriver slutligen även förfarandena för offentligt samråd och för offentliggörande av de nationella regleringsmyndigheternas förslag till beslut (avsnitt 6).

5.9Rekommendation om relevanta produkt- och tjänste- marknader

Kommissionens rekommendation om relevanta produkt- och tjänste-

 

marknader inom området elektronisk kommunikation vilka kan komma i

 

fråga för förhandsreglering enligt Europaparlamentets och rådets direktiv

 

2002/21/EG om ett gemensamt regelverk för elektroniska

 

kommunikationsnät och kommunikationstjänster trädde i kraft den

 

11 februari 2003.

 

Kommissionens rekommendation fastställer vilka produkt- och

 

tjänstemarknader inom sektorn för elektronisk kommunikation som har

 

sådana särdrag att det kan vara motiverat att införa regleringsskyldigheter

 

enligt förfarandet i artiklarna 15 och 16 i ramdirektivet. Till skillnad från

 

tidigare skall marknaderna i det nya regelverket fastställas i enlighet med

 

konkurrensrättsliga principer. Härvid bör enligt ingresspunkt 9 följande

 

tre kriterier beaktas: Närvaron av stora och varaktiga hinder för

 

marknadstillträde, möjligheten att övervinna hindren inom rimlig tid och

 

möjligheten att tillämpningen av enbart konkurrenslagstiftning skulle

 

kunna avhjälpa de aktuella bristerna på marknaden.

 

Ingresspunkt 10 anger att i synnerhet två typer av hinder är av bety-

 

delse när det gäller marknadstillträde: strukturella hinder (dvs. att det

 

råder obalans mellan de förhållanden som å ena sidan råder för aktörer

72

 

med dominerande ställning på marknaden i kraft av tidigare monopol, Prop. 2002/03:110 och å andra sidan förhållandena för nytillkomna aktörer) och rättsliga

eller regleringsbaserade hinder.

Även om en marknad kännetecknas av stora hinder för tillträde, kan andra strukturella faktorer på samma marknad innebära att den utvecklas i riktning mot sund konkurrens (ingresspunkt 14). Så är exempelvis fallet på marknader med ett begränsat men ändå tillräckligt antal företag som har olika kostnadsstrukturer och som konfronteras med en priselastisk efterfrågan. Rekommendationen anger att nya och framväxande markna- der inte bör omfattas av förhandsreglering (ingresspunkt 15).

Följande tre kriterier anges vara avgörande vid bedömningen av om en marknad kommer att inkluderas i efterföljande versioner av rekommen- dationen (ingresspunkt 16):

–hur länge de höga hindren för marknadstillträde består,

–dynamiken i konkurrenssituationen, och

–om konkurrenslagstiftningen som sådan är tillräcklig (utan förhands- reglering) för avhjälpande av varaktiga brister på marknaden.

Det anges slutligen att kommissionen senast den 30 juni 2004 skall av- göra om rekommendationen behöver revideras (ingresspunkt 21).

Rekommendationen identifierar arton produkt- och tjänstemarknader, t.ex. marknaden för tillträde till det allmänna telefonnätet via en fast anslutningspunkt – för hushåll och marknaden för bredbandstillträde för grossistledet.

6 Nuvarande reglering

6.1EG:s telereglering

Nedanstående direktiv på teleområdet är genomförda i svensk rätt genom bestämmelser i telelagen (1993:597), teleförordningen (1997:399), lagen (1993:599) om radiokommunikation och förordningen (1993:600) om radiokommunikation. EG-förordningen om tillträde till accessnät är di- rekt tillämplig i Sverige. EG:s nya regelverk för elektronisk kommunika- tion ersätter dessa direktiv och förordningen.

Tjänstedirektivet

Kommissionens direktiv 90/388/EEG av den 28 juni 1990 om konkur- rens på marknaderna för teletjänster (tjänstedirektivet) är ändrat bl.a. ge- nom direktiv 95/51/EG av den 18 oktober 1995 om ändring av direktiv 90/388/EEG med avseende på avskaffande av begränsningarna för an- vändning av kabeltelevisionsnät för tillhandahållande av redan avregle- rade teletjänster och genom direktiv 96/19/EG av den 13 mars 1996 om ändring av direktiv 90/388/EEG med avseende på genomförandet av full konkurrens på marknaderna för teletjänster samt genom direktiv 99/64/EG av den 23 juni 1999 om ändring av direktiv 90/388/EEG för att

73

säkerställa att telenät och kabeltelevisionsnät som ägs av en enda opera- Prop. 2002/03:110 tör utgör skilda rättsliga enheter.

Genom tjänstedirektivet ålades medlemsstaterna att, med vissa spe- ciella undantag, upphäva alla exklusiva eller speciella rättigheter för till- handahållande av andra teletjänster än telefoni och vidta nödvändiga åt- gärder för att säkerställa att alla teletjänstföretag fick rätt att tillhanda- hålla sådana teletjänster. Vidare förpliktades medlemsstaterna att till den 1 januari 1998 avskaffa alla åtgärder som beviljar

a)exklusiva rättigheter att tillhandahålla teletjänster, inklusive upp- rättande och tillhandahållande av de telenät som krävs för dessa tjänster, eller

b)speciella rättigheter som begränsar antalet auktoriserade företag med tillstånd att tillhandahålla sådana teletjänster eller att upprätta eller tillhandahålla telenät till två eller flera om detta inte sker på objektiva, proportionella och icke-diskriminerande villkor, eller

c)speciella rättigheter, som utser, på annat sätt än enligt objektiva, proportionella och icke-diskriminerande kriterier, flera konkurrerande företag att tillhandahålla sådana teletjänster eller för att upprätta eller tillhandahålla sådana telenät.

Härigenom öppnades teletjänster och nät för konkurrens från den 1 januari 1998.

ONP-ramdirektivet

 

Rådets direktiv 90/387/EEG av den 28 juni 1990 om upprättandet av den

 

inre marknaden för teletjänster genom att tillhandahålla öppna nät (ONP-

 

ramdirektivet) är ändrat genom direktiv 97/51/EG av den 6 oktober 1997

 

om ändring av direktiv 90/387/EEG och 92/44/EEG för anpassning till

 

en konkurrensutsatt miljö på telekommunikationsområdet.

 

ONP-ramdirektivet syftar enligt ingressen till att främja en gemensam

 

marknad för teletjänster genom ett snabbt införande av harmoniserade

 

principer och betingelser för att tillhandahålla öppna nät. Förutsätt-

 

ningarna för att tillhandahålla öppna nät måste överensstämma med vissa

 

principer och får inte förhindra tillgång till nät och tjänster annat än av

 

hänsyn till allmänintressen, vilka betecknas som väsentliga krav. Taxe-

 

principerna bör vara klart specificerade. Definitionen av harmoniserade

 

tekniska gränssnitt och accessförhållandena inom gemenskapen i dess

 

helhet, måste baseras på definitionen av gemensamma tekniska specifi-

 

kationer, baserade på internationella standarder och specifikationer.

 

Bland annat hänvisas till rådets direktiv 87/95/EEG av den 22 december

 

1986 om standardisering inom området informationsteknologi och tele-

 

kommunikation. Harmoniserade nätanslutningspunkter framhålls också

 

som en viktig komponent i att tillhandahålla öppna nät.

 

Direktivet gäller harmoniseringen av villkoren för öppen och effektiv

 

tillgång till och användning av allmänt tillgängliga telenät, och/eller all-

 

mänt tillgängliga teletjänster. Villkoren är avsedda att underlätta till-

 

handahållandet av tjänster genom allmänt tillgängliga telenät och/eller

 

allmänt tillgängliga teletjänster inom och mellan medlemsstater och i

 

synnerhet tjänster som tillhandahålls från subjekt i andra medlemsstater.

 

Villkor för tillhandahållande av öppna nät måste överensstämma med ett

 

antal grundläggande principer, nämligen att de måste baseras på objek-

74

tiva kriterier, vara öppna och publiceras, garantera likformighet vid an- Prop. 2002/03:110 slutning och inte vara diskriminerande. Villkor för tillhandahållande av

öppna nät får inte begränsa tillgången till allmänna telenät eller allmänt tillgängliga teletjänster, förutom av skäl som är grundade på väsentliga krav. Reglerna för enhetlig tillämpning av de väsentliga kraven skall fastställas av kommissionen, efter tillstyrkande av en särskild kommitté, den s.k. ONP-kommittén. Vid behov får kommissionen i samråd med ONP-kommittén kräva att standarder fastställs av de europeiska standardiseringsorganen.

Direktivet om förhyrda förbindelser

Rådets direktiv 92/44/EEG av den 5 juni 1992 om tillhandahållande av öppna nät för förhyrda förbindelser (direktivet om förhyrda förbindelser) är ändrat genom direktiv 97/51/EG (se ovan).

ONP-ramdirektivet föreskriver att rådet skall besluta om särskilda vill- kor för tillhandahållande av öppna nät för förhyrda förbindelser. Medlemsstaterna skall enligt direktivet om förhyrda förbindelser säker- ställa ett harmoniserat utbud av förhyrda förbindelser med definierade nätanslutningspunkter. Taxor för förhyrda förbindelser skall vara grun- dade på objektiva kriterier och följa principen om kostnadsorientering. Direktivet gäller inte förhyrda förbindelser som har en av nätanslutnings- punkterna placerad utanför gemenskapen.

Samtrafikdirektivet

Europaparlamentets och rådets direktiv 97/33/EG av den 30 juni 1997 om samtrafik inom telekommunikation i syfte att säkerställa samhälls- omfattande tjänster och samverkan genom tillämpning av principerna om tillhandahållande av öppna nät (samtrafikdirektivet) är ändrat genom di- rektiv 98/61/EG av den 24 september 1998 om ändring av direktiv 97/33/EG med avseende på nummerportabilitet mellan operatörer och förval av nätoperatörer (nummerdirektivet).

I direktivet fastslås ett regelverk för att inom gemenskapen säkerställa samtrafik mellan telenät och särskilt samverkan mellan tjänster i syfte att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster i en miljö med öppna, konkurrensutsatta marknader. Direktivet gäller harmonisering av villko- ren för en öppen och effektiv samtrafik med och tillgång till allmänt till- gängliga telenät och allmänt tillgängliga teletjänster.

Medlemsstaterna skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att undanröja alla restriktioner som hindrar organisationer som av medlemsstaterna fått tillstånd att tillhandahålla allmänt tillgängliga telenät och allmänt till- gängliga teletjänster från att träffa samtrafikavtal med varandra.

Medlemsstaterna skall säkerställa samtrafik mellan allmänt tillgängliga telenät som uppräknas i bilaga I till direktivet, nämligen det fasta allmänt tillgängliga telefonnätet, förhyrda förbindelser och allmänt tillgängliga mobiltelefonnät i den utsträckning som krävs för att säkerställa samver- kan mellan dessa tjänster för alla användare inom gemenskapen.

I direktivet finns även regler om samlokalisering, delning av utrust-

ning, nummerportabilitet och förval. Vidare finns regler om rätt för den

75

nationella regleringsmyndigheten att granska samtrafikavtal och regler Prop. 2002/03:110 om hur tvister om samtrafik skall lösas.

Taltelefonidirektivet

Europaparlamentets och rådets direktiv 98/10/EG av den 26 februari 1998 om tillhandahållande av öppna nätverk (ONP) för taltelefoni och samhällsomfattande tjänster för telekommunikation i en konkurrensutsatt miljö (taltelefonidirektivet) gäller harmonisering av villkor för öppen och effektiv tillgång till och användning av fasta allmänt tillgängliga telefon- nät och fasta allmänt tillgängliga telefonitjänster på öppna och konkurrensutsatta marknader i enlighet med principerna om tillhanda- hållande av öppna nät (ONP). Syftet är att säkerställa tillgången till fasta allmänt tillgängliga telefonitjänster av god kvalitet inom hela gemenska- pen och att fastställa det utbud av tjänster som alla användare, inbegripet konsumenter, mot bakgrund av särskilda nationella förhållanden, till överkomliga priser skall ha tillgång till inom ramen för samhälls- omfattande tjänster. Direktivet skall, med undantag för vissa regler om abonnentförteckningar, tillgång till telefonisttjänster och nummer- upplysningstjänster, avgiftsfri tillgång till larmtjänster via numret 112, avtal om tjänst och offentliggörande av standardvillkor, inte tillämpas på allmänt tillgängliga nät för mobiltelefoni och allmänt tillgängliga tjänster för mobiltelefoni.

Termen fasta allmänt tillgängliga telefoninät specificeras i bilaga I till samtrafikdirektivet. Däri anges att det fasta allmänt tillgängliga telefon- nätet avser det allmänna kopplade telenät som stöder överföring mellan nätanslutningspunkter på fasta ställen av tal och 3,1 kilohertz bandbredds audioinformation till stöd för bl.a. taltelefoni, telefaxkommunikation och datakommunikation inom talbandet via modem med en hastighet av lägst 2 400 bit/s.

Termen allmänt tillgängliga telefonitjänster omfattar både fasta allmänt tillgängliga telefonitjänster, såsom det definieras i bilaga I till samtrafik- direktivet, och allmänt tillgängliga tjänster för mobiltelefoni i taltelefoni- direktivet. Medlemsstaterna skall säkerställa att varje rimlig begäran om anslutning till det fasta allmänt tillgängliga telefonnätet via fast anslut- ning och tillgång till fasta allmänt tillgängliga telefonitjänster tillmötes- gås av åtminstone en operatör och de får, om det är nödvändigt, i detta syfte utse en eller flera operatörer så att hela deras territorier är täckta. Medlemsstaterna skall vidare enligt direktivet säkerställa att abonnenter har rätt att bli införda i allmänt tillgängliga abonnentförteckningar. Samtliga användare skall ha tillgång till en nummerupplysningstjänst som omfattar alla förtecknade abonnentnummer. Tillhandahållande av den begärda nätanslutningen och dessa avgifter skall följa principerna för kostnadsorientering i bilaga II till ONP-ramdirektivet.

Tillståndsdirektivet

Europaparlamentets och rådets direktiv 97/13/EG av den 10 april 1997 om gemensamma ramar för allmän auktorisation och individuella till-

stånd på teletjänsteområdet (tillståndsdirektivet) gäller förfaranden i

76

samband med beviljande av auktorisation. Det behandlar vidare de vill- Prop. 2002/03:110 kor som är knutna till auktorisation för att tillhandahålla teletjänster, in-

begripet auktorisation för att etablera och/eller driva de telenät som krävs för att tillhandahålla tjänsterna, och de villkor som är knutna till sådan auktorisation. Det är frivilligt för medlemsstaterna att tillämpa auktorisationsförfarande för tillhandahållande av teletjänster. Väljer medlemsstaterna att använda ett sådant förfarande gäller att:

–Auktorisation får endast innehålla de villkor som upptas i bilagan till direktivet. Sådana villkor skall vara sakligt motiverade i förhållande till tjänsten i fråga, icke-diskriminerande, proportionerliga samt genom- blickbara.

–Medlemsstaterna skall säkerställa att teletjänster och/eller telenät kan tillhandahållas, antingen utan auktorisation eller på grundval av allmän auktorisation som vid behov kan kompletteras med rättigheter och skyl- digheter med individuell bedömning av ansökningar och beslut om indi- viduella tillstånd.

–Medlemsstaterna skall utforma och tillämpa sina auktorisations- förfaranden så att de underlättar tillhandahållandet av teletjänster mellan medlemsstaterna.

Medlemsstaterna får utfärda individuella tillstånd endast i följande syften:

–För att ge tillståndshavaren tillgång till radiofrekvenser eller num- mer.

–För att ge tillståndshavaren speciella tillträdesrättigheter till allmän eller privat mark.

–För att ålägga tillståndshavaren skyldigheter och krav när det gäller obligatoriskt tillhandahållande av allmänt tillgängliga teletjänster och/eller allmänna telenät, inbegripet skyldigheter som kräver att till- ståndshavaren skall tillhandahålla samhällsomfattande tjänster och andra skyldigheter enligt lagstiftningen om tillhandahållande av öppna nät.

–För att ålägga tillståndshavaren särskilda skyldigheter, i enlighet med gemenskapens konkurrensregler, om tillståndshavaren har ett betydande marknadsinflytande enligt samtrafikdirektivet avseende tillhanda- hållandet av allmänna telenät och allmänt tillgängliga teletjänster.

Individuella tillstånd får utfärdas för att tillhandahålla allmänt till- gängliga taltelefonitjänster och för att etablera och tillhandahålla all- männa telenät och andra nät där radiofrekvenser utnyttjas. De villkor, utöver dem som gäller för allmän auktorisation, som i berättigade fall får knytas till individuella tillstånd anges i bilagan.

Vidare finns regler om avgifter och kostnader för allmän auktorisation och individuella tillstånd.

Teledataskyddsdirektivet

 

Europaparlamentets och rådets direktiv 97/66/EG av den 15 december

 

1997 om behandling av personuppgifter och skydd för privatlivet inom

 

telekommunikationsområdet (teledataskyddsdirektivet) syftar till att sä-

 

kerställa en likvärdig nivå på skyddet för de grundläggande fri- och rät-

 

tigheterna, i synnerhet rätten till privatliv, med avseende på behandling

 

av personuppgifter inom telekommunikationsområdet samt för att säker-

 

ställa fri rörlighet för sådana uppgifter och av teleutrustning och tele-

77

tjänster inom gemenskapen. Bestämmelserna är avsedda att precisera och Prop. 2002/03:110 komplettera det generella dataskyddsdirektivet 96/46/EG samt för att

skydda berättigade intressen hos abonnenter som är juridiska personer. Direktivet innehåller bestämmelser om säkerhet i nät och tjänster, tele- hemlighet vid kommunikation, behandling av trafik- och fakturerings- data, specificerade räkningar, nummerpresentation, automatisk vidare- koppling, kataloguppgifter, icke begärda samtal m.m.

EG-förordningen om tillträde till accessnät (LLUB-förordningen)

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2887/2000 av den 18 december 2000 om tillträde till accessnät (LLUB-förordningen, Local Loop Unbundling) syftar till att intensifiera konkurrensen och stimulera det tekniska nyskapandet på den lokala marknaden för tillträde. I förord- ningen fastställs harmoniserade villkor för tillträde till accessnät för att på så vis främja ett konkurrensutsatt och vittomfattande utbud av elek- troniska kommunikationstjänster.

Förordningen omfattar tillträde till anmälda operatörers accessnät och tillhörande faciliteter. Med anmäld operatör avses varje operatör av fasta allmänt tillgängliga telefonnät som av sina nationella reglerings- myndigheter har anmälts ha ett betydande inflytande på marknaden när det gäller att tillhandahålla fasta allmänt tillgängliga telefonnät och tjänster enligt bilaga I avsnitt 1 i direktiv 97/33/EG eller direktiv 98/10/EG. Förordningen omfattar således inte förädlade nätkapacitets- tjänster eller produkter såsom t.ex. s.k. bitströmstillträde (se avsnitt 17.3). Av förordningen framgår dock att tillämpningen av förordningen inte påverkar anmälda operatörers skyldigheter att, i enlighet med gemenska- pens bestämmelser, följa principen om icke-diskriminering vid använd- ning av det fasta allmänt tillgängliga telefonnätet för att till tredje part tillhandahålla tillträdes- och överföringstjänster med hög hastighet på samma sätt som de tillhandahåller dessa till sig själva och sina associe- rade företag.

Anmälda operatörer skall ha ett offentligt referenserbjudande om till- träde till sina accessnät och tillhörande faciliteter, vilket skall innehålla åtminstone de punkter som anges i bilagan till förordningen och vara utformat så att mottagaren inte tvingas betala för nätkomponenter eller faciliteter som inte är nödvändiga.

Anmälda operatörer skall bevilja rimliga framställningar från berätti- gade tredje parter om tillträde till deras accessnät och tillhörande facili- teter på villkor som är klara och tydliga, rättvisa och icke- diskriminerande. Ansökningar får avslås endast på grundval av objektiva kriterier som hör samman med teknisk genomförbarhet eller nödvändig- heten av att bevara nätverksintegriteten.

Anmälda operatörer skall fastställa avgifterna för tillträdet till access- näten och tillhörande faciliteter på grundval av kostnaderna.

6.2 EG:s TV-reglering

Nedanstående direktiv på TV-området är genomförda i svensk rätt i

 

huvudsak genom bestämmelser i radio- och TV-lagen (1996:844), lagen

78

 

(1998:31) om standarder för sändning av TV-signaler och lagen Prop. 2002/03:110 (2000:171) om förbud beträffande viss avkodningsutrustning. EG:s nya

regelverk för elektronisk kommunikation ersätter TV-standarddirektivet.

TV-direktivet

Rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (TV utan gränser-direktivet eller TV-direktivet) är ändrat genom Europa- parlamentets och rådets direktiv 97/36/EG av den 30 juni 1997 om änd- ring av rådets direktiv om samordning av bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television.

TV-direktivet syftar till att säkerhetsställa fri rörlighet för TV-sänd- ningar inom den Europeiska unionen och ålägger därför medlemsstaterna att säkerställa fri mottagning och förbjuder dem att begränsa vidare- sändning inom sina territorier av TV-sändningar från andra medlems- stater. Det åligger också medlemsstaterna att säkerställa att alla TV- sändningar som sänds av programföretag inom medlemsstatens juris- diktion överensstämmer med den nationella lagstiftningen för TV-sänd- ningar avsedda för allmänheten. I direktivet fastställs vissa minimikrav som måste uppfyllas av medlemsstaternas nationella lagstiftning. Direk- tivet genomförs i svensk rätt genom bestämmelser i radio- och TV-lagen.

Enligt TV utan gränser-direktivet skall den ansvariga medlemsstaten vara den som har programföretaget inom sin jurisdiktion. Program- företagets etablering skall vara huvudkriteriet för fastställande av en en- skild medlemsstats jurisdiktion.

De materiella reglerna i direktivet innehåller regler för samordning av medlemsstaternas regelverk avseende främjande av produktion och dis- tribution av europeiska program, TV-reklam, sponsring och köp-TV, allmänhetens tillgång till viktiga (sport-)evenemang, skydd av underåriga och allmän ordning samt rätt till genmäle.

TV-standarddirektivet

Syftet med Europaparlamentets och rådets direktiv 95/47/EG av den 24 oktober 1995 om tillämpning av standarder för sändning av televisionssignaler (TV-standarddirektivet) kan sammanfattas i följande huvudpunkter:

-Direktivet skall fastställa standarder för TV-sändningar och främja övergången till bredbildsformat.

-Direktivet skall underlätta anslutningen av tillbehör till TV-mottagare, bl.a. avkodare, genom fastställande av ett standardiserat gränssnitt mellan TV-mottagaren och avkodaren.

-Direktivet skall skapa ett enhetligt regelverk för operatörer av digitala betal-TV-tjänster.

Direktivet har genomförts till svensk lag genom lagen om standarder för sändning av TV-signaler.

79

Medlemsstaterna åläggs att vidta lämpliga åtgärder för att främja en Prop. 2002/03:110 snabbare utveckling av avancerade TV-tjänster och att underlätta över-

föringen av befintlig bredbilds-TV till digitala överföringsnät som är öppna för allmänheten. Direktivet föreskriver vilka sändningssystem som skall användas (oavsett om fråga är om kabeldistribution, satellitsändning eller markbunden sändning) vid både digital och inte helt digital utsänd- ning av TV. Helt digitala sändningar skall använda ett sändningssystem som har standardiserats av ett erkänt europeiskt standardiseringsorgan. Det anges även att helt digitala nät som är öppna för allmänheten bör vara utformade så att de kan överföra TV-tjänster i bredbildsformat.

Vidare uppställs krav på att alla TV-apparater som saluförs eller hyrs ut inom EU och som har en inbyggd bildskärm med en synlig diagonal över 42 cm skall vara utrustade med minst ett öppet gränssnitt (vilket standardiserats av ett europeiskt standardiseringsorgan) som möjliggör enkel anslutning av kringutrustning, särskilt extra avkodare eller digitala mottagare.

Direktivet innehåller de villkor som gäller för villkorad tillgång till di- gitala TV-tjänster som tillhandahålls publik i gemenskapen. Således upp- ställs krav på all konsumentutrustning som saluförs, hyrs ut eller på annat sätt tillhandahålls i gemenskapen och som kan avkoda digitala TV-sig- naler. Sådan utrustning skall ha kapacitet att avkoda digitala signaler i enlighet med den gemensamma kodningsalgoritm som administreras av ett erkänt europeiskt standardiseringsorgan och den skall kunna återge signaler som har sänts okodade. System för villkorad tillgång skall ha nödvändig kapacitet för att överföringskontroll till låg kostnad skall kunna ske vid huvudcentralerna. Vidare innehåller direktivet bestämmel- ser om vad som skall iakttas när tjänster för villkorad tillgång erbjuds och vilka krav som i övrigt ställs på sådan verksamhet, regler rörande immateriella rättigheter, utrustningskrav för TV-mottagare med integre- rad digital avkodare och tvistlösningsmekanismer.

Direktivet säger att när TV-tjänster i bredbildsformatet 16:9 mottas och vidaresänds i kabel-TV-system skall vidaresändningen åtminstone ske i samma format.

Direktivet om villkorad tillgång

Europaparlamentets och rådets direktiv 98/84/EG av den 20 november 1998 om det rättsliga skyddet för tjänster som bygger på eller utgörs av villkorad tillgång (direktivet om villkorad tillgång) syftar till att tillnärma bestämmelserna i medlemsstaterna om åtgärder mot olaglig utrustning som ger obehörig tillgång till skyddade tjänster. Genom direktivet säker- ställs att medlemsstaterna förbjuder bl.a. tillverkning och försäljning av privatdekodrar som sker i kommersiellt syfte.

6.3Yttrandefrihetsgrundlagen

Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) trädde i kraft den 1 januari 1992 och utgör tillsammans med tryckfrihetsförordningen (TF) de två grundlagar som ger medborgarna ett särskilt skydd för tryck- och yttrandefriheten.

80

Med yttrandefrihet förstås frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor.

TF reglerar rätten att yttra sig och sprida information genom framför allt tryckta skrifter. YGL reglerar samma rätt avseende vissa andra me- dier, såsom radio, TV, film, ljudupptagningar och andra tekniska upptag- ningar. Termen tekniska upptagningar infördes genom en lagändring den 1 januari 1999 och omfattar bl.a. datordisketter och datorspel (prop. 1997/98:43 s. 154 f.).

YGL är tillämplig bl.a. på radio- och TV-sändningar samt på vissa andra överföringar av ljud, bild och text som sker med hjälp av elektro- magnetiska vågor. I lagtexten används uttrycket radioprogram som sam- manfattande beteckning på de olika typer av överföringar som nu avses. Gemensamt för dem alla är att överföringen sker med hjälp av elektro- magnetiska vågor.

Enligt 1 kap. 3 § tredje stycket YGL får det inte utan stöd i YGL före- komma att myndigheter och andra allmänna organ på grund av innehållet i radioprogram och tekniska upptagningar förbjuder eller hindrar innehav eller användning av sådana tekniska hjälpmedel som behövs för att kunna ta emot radioprogram eller för att kunna uppfatta innehållet i tek- niska upptagningar. Detsamma gäller förbud mot anläggande av trådnät för sändning av radioprogram.

Enligt huvudregeln om radioprogram skall sändningar av radioprogram vara riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel för att omfattas av grundlagsskyddet (1 kap. 6 §). Med ut- trycket riktade till allmänheten menas att den sändande utan särskild be- gäran från mottagaren riktar sändningen till vem som helst som önskar ta emot den (prop. 1986/87:151 s. 164 f.). Från årsskiftet har tydliggjorts att tillhandahållande av direktsända och inspelade program ur en databas (via Internet) inkluderas.

Gemensamt för de sändningar som enligt huvudregeln om radio- program omfattas av YGL är alltså att de startas av sändaren och inte på beställning av mottagaren. Det innebär att sådan informationsförmedling som sker genom att den som önskar ta del av informationen själv tar kontakt med informationsförmedlaren och begär viss information som regel inte omfattas av YGL. Viss användning av interaktiva medier, dvs. sådana där både sändare och mottagare kan påverka sändningen, skyddas dock genom den s.k. databasregeln (1 kap. 9 §). Enligt denna är YGL även tillämplig när tidningsredaktioner, nyhetsbyråer och andra särskilt angivna massmedieföretag på särskild begäran tillhandahåller allmän- heten upplysningar direkt ur en databas vars innehåll kan ändras endast av den som driver verksamheten. Sedan den 1 januari 2003 är grundlags- skyddet enligt databasregeln utvidgat till att gälla vissa nya tekniker, bland annat s.k. print on demand, som innebär framställning på kundens begäran av enstaka exemplar av skrifter, bilder och upptagningar genom överföring av information ur en databas. Dessutom har till gruppen massmedieföretag lagts företag för yrkesmässig framställning av tryckta och därmed jämställda skrifter, t.ex. bokförlag och tryckerier. Sådana företag erhåller därmed automatiskt grundlagsskydd för samma använd- ning av databaser som tidigare nämnda massmedieföretag. Därutöver kan numera andra aktörer än massmedieföretag få ett frivilligt grundlags- skydd för motsvarande verksamheter. Fysiska och juridiska personer som

Prop. 2002/03:110

81

yttrar sig via Internet kan på frivillig väg omfattas av grundlags- bestämmelserna. Detta fordrar att en ansvarig utgivare utsetts samt att utgivningsbevis beviljats efter ansökan. Radio- och TV-verket prövar frågor om sådant utgivningsbevis.

Internet kan användas på olika sätt och för olika ändamål. Olika an- vändningar måste från grundlagsskyddssynpunkt ses och bedömas för sig. Om innehållet i en tryckt periodisk skrift helt eller delvis återges även på Internet kan den vara grundlagsskyddad enligt den s.k. bilage- regeln i 1 kap. 7 § andra stycket TF. Elektroniska tidningar som publice- ras på nätet kan alltså under vissa förutsättningar skyddas av antingen databasregeln eller bilageregeln. Om sändningar av ljudradio sker i real- tid över Internet kan de vara grundlagsskyddade enligt YGL:s huvud- regel om radioprogram.

På området för sändning av radioprogram genom tråd/kabel råder det etableringsfrihet enligt 3 kap. 1 § YGL. Varje svensk medborgare och svensk juridisk person har en i grundlagen särskilt föreskriven rätt att sända radioprogram genom tråd. Etableringsfriheten på området för tråd- sändningar innebär att något krav på tillstånd för att sända radioprogram till allmänheten inte får ställas. Etableringsfriheten inskränks dock bl.a. genom ett undantag för skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för vissa program i den utsträckning som behövs med hänsyn till allmän- hetens intresse av tillgång till allsidig upplysning. En sådan skyldighet är den vidaresändningsplikt som en kabelnätinnehavare har enligt 8 kap. radio- och TV-lagen (1996:844) (se avsnitt 24.1), dvs. skyldighet att lämna utrymme i sina nät för sändning till bostäder.

Tidigare utformning av 3 kap 1 § YGL har ansetts oförenlig med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2887/2000 av den 18 december 2000 om tillträde till accessnät (se avsnitt 6.1). Även fören- ligheten av telelagens regler om samtrafik med den här grundlagsfästa etableringsfriheten har satts i fråga (se t.ex. SOU 2001:28, s. 244). Bland annat detta har föranlett att etableringsfriheten sedan den 1 januari 2003 har inskränkts ytterligare. Sedan dess kan enligt en ny andra punkt i pa- ragrafen i lag meddelas föreskrifter om skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för överföringar i den utsträckning det behövs med hänsyn till intresset av konkurrens beträffande sådana överföringar i nätet eller allmänhetens intresse av tillgång till sådana överföringar. Regeln gäller oavsett om överföringen förmedlar ett privat innehåll eller ett sådant som avses i YGL och är avsedd att täcka t.ex. gällande och kommande be- stämmelser om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät (prop. 2001/02:74, s. 101).

Enligt en ny tredje punkt kan dessutom i lag föreskrivas skyldighet för nätinnehavare att vidta åtgärder för att tillförsäkra mottagarkretsen in- flytande över programvalet. Detta avser t.ex. lagregler om skyldighet för en nätinnehavare att efterhöra mottagarkretsens önskemål om vilka pro- gram som skall förmedlas. Medgivandet till lagstiftning innefattar en möjlighet att föreskriva om ingripande mot åsidosättande av en sådan skyldighet. Ett förslag till sådan lagstiftning har tagits fram i departementspromemorian Abonnentinflytande i kabel-TV-nät (Ds 2001:52).

Någon motsvarande etableringsfrihet finns inte på området för sänd- ning av radioprogram med hjälp av radiovågor enligt 3 kap. 2 § YGL.

Prop. 2002/03:110

82

Skälet till detta är att bristen på frekvensutrymme inte tillåter fri etable- Prop. 2002/03:110 ring utan snarast kräver en reglering med tillståndsförfarande för att ef-

fektivt och ändamålsenligt kunna utnyttja det begränsade frekvens- utrymmet. På sistnämnda område skall därför i stället främjandet av vi- daste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet särskilt beaktas vid tillståndsgivningen.

Härutöver har varje svensk medborgare och svensk juridisk person rätt enligt 3 kap. 8 § YGL att framställa och sprida tekniska upptagningar. För rätt att offentligt förevisa en film, ett videogram eller någon annan teknisk upptagning med rörliga bilder kan det dock krävas granskning och godkännande.

Vidare gäller för de medier som omfattas av YGL tryckfrihets- förordningens principer om ensamansvar och källskydd, begränsning av möjligheter till kriminalisering samt särskild rättegångsordning med till- gång till jury. De principer som grundlagfästs i YGL har till stora delar även tidigare gällt den avgiftsfinansierade radio- och TV-verksamheten (prop. 2000/01:94).

För varje radioprogram skall det finnas en utgivare som är i första hand ansvarig för eventuella yttrandefrihetsbrott i programmet. En utgivare som har ett sådant ansvar är också jämte programföretaget skadestånds- skyldig, dock endast i de fall framställningen i ett program innefattar ett yttrandefrihetsbrott.

YGL kompletteras av lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryck- frihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden.

6.4Konkurrenslagen (1993:20)

Den nuvarande konkurrenslagen (1993:20), KL trädde i kraft den 1 juli 1993. Lagen har till ändamål att undanröja och motverka hinder för en effektiv konkurrens i fråga om produktion av och handel med varor, tjänster och andra nyttigheter. Effektiv konkurrens kan enligt förarbetena i princip anses råda på en marknad där antalet säljare inte är för begrän- sat, de utbjudna produkterna inte är för differentierade, företagen inte handlar i samförstånd med varandra och inga väsentliga hinder finns för nyetablering av företag (prop. 1992/93:56, s. 66).

KL bygger på den s.k. förbudsprincipen, vilket innebär att det i lag- texten finns preciserade förbud mot förfaranden som begränsar konkur- rensen. Den som bryter mot förbuden kan drabbas av sanktioner. EG:s konkurrensregler har utgjort modell för nuvarande KL. Artiklarna 81.1 och 82 i EG-fördraget – som innehåller generella förbud mot konkurrensbegränsande samarbete mellan företag respektive missbruk av dominerande ställning – har sin motsvarighet i 6 och 19 §§ KL.

Förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete i 6 § KL innebär att samarbete mellan företag inte är tillåtet om syftet eller resultatet är att konkurrensen hindras, begränsas eller snedvrids på ett märkbart sätt. Exempel på typiskt sett olagliga samarbeten är prissamarbete och marknadsuppdelning. Ett konkurrensbegränsande samarbete mellan fö- retag kan emellertid också ha positiva effekter som överväger nack- delarna för konkurrensen. För sådana avtal får Konkurrensverket besluta

om individuella undantag. Vissa förutsättningar måste emellertid vara

83

uppfyllda för att undantag skall kunna lämnas och undantag gäller bara Prop. 2002/03:110 under viss tid. Den 9 januari 2003 tillsatte regeringen en utredning med

uppdrag att analysera frågor som uppkommer med anledning av rådets beslut om en ny tillämpningsförordning för konkurrensreglerna i arti- kel 81 och 82 i EG-fördraget (Effektivisering av det konkurrensrättsliga regelverket för företagen m.m., dir. 2003:2). I uppgifterna ingår att pröva förutsättningarna för att ersätta institutet med individuella undantag med ett ständigt gällande generellt undantag för sådana konkurrens- begränsande avtal som uppfyller de förutsättningar som i dag gäller för att få individuella undantag.

Förbudet mot missbruk av dominerande ställning i 19 § KL förbjuder inte företag att ha en dominerande ställning, men väl att missbruka denna ställning på olika sätt. Exempel på sådant missbruk kan vara diskrimine- ring eller underprissättning. Det går inte att få individuella undantag från förbudet mot missbruk av dominerande ställning.

Om ett företag är osäkert på om vissa metoder eller avtal strider mot något av förbuden i KL kan det ansöka om ett icke-ingripandebesked. Ett sådant innebär en förklaring att ett visst avtal eller förfarande inte om- fattas av förbuden i 6 eller 19 § KL enligt de uppgifter som lämnats av företaget eller som annars är tillgängliga för Konkurrensverket och att det därför inte finns anledning för verket att ingripa med stöd av konkurrenslagen. Den ovannämnda utredning skall dock även utreda om rätten för företag att ansöka om att få beslut om icke-ingripandebesked bör avskaffas.

Enligt 23 § KL får Konkurrensverket ålägga ett företag att upphöra med överträdelser av förbuden i 6 eller 19 §. Åläggandet kan förenas med vite. Om företaget inte rättar sig efter ett vitesföreläggande kan domstol, på talan av verket, döma ut vitet. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbuden riskerar att betala en konkurrens- skadeavgift och skadestånd till de företag som drabbas.

Själva utformningen av ett åläggande beror på vilket slags överträdelse det är fråga om i det enskilda fallet. Hur åläggandena skall utformas har inte angetts i lagen. Detta ger enligt förarbetena en möjlighet att välja den i det särskilda fallet lämpligaste åtgärden (prop. 1992/93:56, s. 90 f.). Som en allmän princip bör gälla att åläggandet inte skall vara mer vitt- gående än som erfordras. Förarbetena talar om fyra kategorier av åläg- ganden: åläggande att upphöra att tillämpa visst avtal eller förbjudet för- farande, säljåläggande, rättelseåläggande eller prisåläggande. Åläggandet får bara fylla sådana konkurrensfrämjande syften som direkt följer av förbudsreglerna och får inte användas för allmänt näringspolitiska syften. Eftersom ett åläggande ofta förenas med vite gäller att beslutet skall vara tillräckligt preciserat.

6.5Telelagen (1993:597)

Telelagen (1993:597) syftar till att enskilda och myndigheter skall få till- gång till effektiva telekommunikationer till lägsta möjliga samhälls- ekonomiska kostnad (se vidare i avsnitt 7.2). ”Telekommunikationer” definieras inte, men lagen är enligt dess första paragraf tillämplig på bl.a.

”televerksamhet”, som anges vara förmedling av telemeddelanden – dvs.

84

ljud, text, bild, data eller information i övrigt som förmedlas med hjälp av radio eller genom ljus eller elektromagnetiska svängningar som ut- nyttjar särskilt anordnad ledare – via telenät eller tillhandahållande av nätkapacitet. Vid tillämpningen av lagen skall en strävan vara att skapa utrymme för att upprätthålla en effektiv konkurrens inom alla delar av telekommunikationsområdet, såsom ett medel för att uppnå det angivna syftet.

För att få bedriva televerksamhet inom ett allmänt tillgängligt telenät krävs i vissa fall att en anmälan först görs till tillsynsmyndigheten, Post- och telestyrelsen (PTS). Detta gäller tillhandahållande av telefonitjänst (dvs. tjänst bestående i överföring av tal och som medger överföring av telefaxmeddelanden samt datakommunikation med låghastighetsmodem) till fast nätanslutningspunkt, mobil teletjänst, annan teletjänst som kräver tilldelning av kapacitet ur en fastställd nummerplan för telefoni (t.ex. betalteletjänster) och nätkapacitet.

Den som inom ett allmänt tillgängligt telenät tillhandahåller tele- tjänster eller nätkapacitet skall se till att verksamheten uppfyller rimliga krav på god funktion och teknisk säkerhet. De företag som bedriver tele- verksamhet och som har ett betydande inflytande på marknaden skall anmälas till EG-kommissionen. För sådana företag gäller särskilda be- stämmelser (se nedan).

Förutom en anmälan enligt ovan krävs det i särskilda fall även tillstånd för att ha rätt att i allmänt tillgängligt telenät tillhandahålla telefonitjänst till fast nätanslutningspunkt, mobil teletjänst och nätkapacitet. Så är fallet om verksamheten har en omfattning som med avseende på utbrednings- område, antalet användare eller annat jämförbart förhållande är bety- dande. Det omfattningskriterium som avses här är ett annat än det ovan nämnda angående anmälan av företag som har ett betydande inflytande på den svenska marknaden till kommissionen. Tillståndsfrågor prövas av PTS.

Vissa tillstånd beviljas först efter ett allmänt inbjudningsförfarande att inkomma med ansökan, nämligen tillstånd att i allmänt tillgängligt tele- nät tillhandahålla nya eller väsentligt ändrade mobila teletjänster eller nätkapacitet för sådan verksamhet, om det kan antas att det frekvens- utrymme som kan avsättas för verksamheten inte är tillräckligt för att ge tillstånd åt alla som vill driva sådan verksamhet. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten får meddela föreskrift om de sakliga grunder som skall tillämpas vid prövningen.

Ett tillstånd får förenas med villkor, bl.a. att på vissa villkor tillhanda- hålla telefonitjänst till fast nätanslutningspunkt åt var och en som efter- frågar denna tjänst, att – med beaktande av tillgänglig kapacitet – tillhan- dahålla annan nätkapacitet än för mobila teletjänster åt den som efter- frågar sådan samt att på ett visst sätt fullgöra vad som föreskrivs i tele- lagen om operatörers skyldigheter vid utövande av verksamheten, om samtrafik och om abonnentupplysning.

Utövaren av anmälningspliktig verksamhet är skyldig att bl.a. beakta handikappades behov av särskilda teletjänster och totalförsvarets behov av telekommunikationer under höjd beredskap samt att kostnadsfritt medverka till att telemeddelanden kan förmedlas till samhällets alarme- rings- och räddningstjänst.

Prop. 2002/03:110

85

Alla som tillhandahåller anmälningspliktig teletjänst är skyldiga att bedriva samtrafik med andra som tillhandahåller teletjänst som är an- mälda. Därutöver gäller skyldigheten även för den som inom ett allmänt tillgängligt telenät tillhandahåller annan teletjänst i en omfattning som med avseende på utbredningsområde, antalet användare eller annat jäm- förbart förhållande är betydande. Telelagen ålägger dessutom den som tillhandahåller nätkapacitet inom ett allmänt tillgängligt telenät att på begäran av någon annan som tillhandahåller sådan nätkapacitet medverka till sammankoppling av telenätet med dennes telenät för att upprätta sammanhängande förbindelser i näten.

Ersättning för samtrafik avseende telefonitjänst till fast nätanslutnings- punkt skall vara rättvis och skälig med hänsyn till kostnaderna för pre- stationen. Detsamma gäller för samtrafik avseende telefonitjänst till mo- bil nätanslutningspunkt, om den bedrivs av någon som har ett betydande inflytande på marknaden för samtrafik. För annan samtrafik får marknadsmässiga villkor bestämmas.

En tillståndshavare som innehar ett telenät för mobila teletjänster är skyldig att under vissa förutsättningar på marknadsmässiga, icke- diskriminerande och konkurrensneutrala villkor upplåta nätkapacitet till andra än tillståndshavare som har egna telenät för mobiltjänster.

Vidare kan den som innehar ett telenät för mobila teletjänster och som har tillstånd att tillhandahålla mobila teletjänster eller nätkapacitet under vissa förutsättningar vara skyldig att tillgodose en begäran av en annan tillståndshavare om att på marknadsmässiga villkor låta abonnenter hos denne via detta nät sända och ta emot telemeddelanden, s.k. nationell roaming.

Företag som har en dominerande ställning på den svenska marknaden kan förpliktas att redovisa viss del av den verksamhet som berörs av till- ståndet avskild från annan verksamhet.

I lagen ges vidare regler om taxor för s.k. fast telefonitjänst och för tillhandahållande av en hyrd förbindelse. Taxorna skall grunda sig på kostnaderna om tjänsten tillhandahålls av en teleoperatör som har ett be- tydande inflytande på marknaden för sådana tjänster. Dessutom har re- geringen förbehållits rätten att föreskriva om pristak för taxor för fast telefonitjänst.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer bemyndigas i lagen att fastställa nummerplaner och meddela föreskrifter om planerna. Dessutom ges regler om s.k. nummerportabilitet. Dessa regler gäller för såväl fast som mobil telefoni och innebär att en abonnent ges möjlighet att behålla sitt telefonnummer när denne byter teleoperatör.

Bestämmelser i telelagen om s.k. förval innebär en skyldighet för tele- operatörer med tillstånd att se till att en abonnent kan få tillgång till tele- tjänster som tillhandahålls av någon annan som operatören bedriver samtrafik med. Abonnenten skall kunna välja en sådan tjänst genom ett stående val.

I lagen anges vidare att en tillsynsmyndighet (PTS) skall ha tillsyn över efterlevnaden av lagen och därvid ha rätt att begära in upplysningar och handlingar, få tillträde till lokaler samt meddela förelägganden och förbud som får förenas med vite. Myndigheten skall enligt lagen ägna särskild uppmärksamhet åt bl.a. avtal om samtrafik. Vid tvister som rör tillämpning av lagen, föreskrifter eller tillståndsvillkor skall myndigheten

Prop. 2002/03:110

86

medla. Vad gäller samtrafikvillkor, nummerportabilitet och förval skall Prop. 2002/03:110 myndigheten dessutom på ansökan av en part besluta vad som skall gälla

mellan parterna, i den mån detta är nödvändigt för att lagen, föreskrifter eller tillståndsvillkor skall efterlevas. Om den tillståndsgivna verksam- heten bedrivs i strid med telelagen eller i strid med föreskrifter eller vill- kor som har meddelats med stöd av lagen och avvikelsen inte kan anses vara av mindre betydelse, skall ett tillstånd återkallas om tillstånds- havaren inte vidtar rättelse. Återkallelse får även ske bl.a. om förutsätt- ningarna för att meddela tillstånd inte längre föreligger eller om tillståndshavaren begär det. Dessutom får myndigheten förelägga den som bedriver verksamhet i strid med lagen att helt eller delvis upphöra med verksamheten.

Genom ett bemyndigande ges möjlighet att finansiera myndighetens verksamhet enligt lagen genom avgifter från dem som bedriver tele- verksamhet.

Därutöver ges i telelagen bestämmelser om tystnadsplikt, abonnent- upplysning, överklagande, straff och televerksamhet i krig.

6.6Lagen (1993:599) om radiokommunikation

Lagen (1993:599) om radiokommunikation (LRK) trädde i kraft den 1 juli 1993. Bestämmelserna i lagen syftar till att främja ett effektivt nyttjande av möjligheterna till radiokommunikationer och andra använd- ningar av radiovågor (se vidare i avsnitt 7.2). Vid tillämpningen skall radiokommunikationens betydelse för yttrandefriheten och informations- friheten särskilt beaktas.

Lagen innehåller främst regler om tillståndsplikt, tillståndsgivning, tillståndstid, tillsyn och åtgärder mot störningar. Den är tillämplig på an- vändning av radioanläggningar och på användning av radiovågor för kommunikation, m.m. Med sistnämnda tillägg innesluts också sådan an- vändning av radio som inte uppfattas som kommunikation, t.ex. radio- bestämning genom radar. En radioanläggning definieras som en sändare eller en mottagare av radiovågor. Med radiosändare avses en anordning som är avsedd för radiokommunikation eller radiobestämning genom sändning av radiovågor. Med radiomottagare avses en anordning som är avsedd för mottagning av radiovågor. Med den angivna definitionen ut- gör såväl mobiltelefoner som radar en radioanläggning.

Som huvudregel föreskriver lagen om radiokommunikation att det krävs tillstånd för att här i landet eller på ett svenskt fartyg eller luftfartyg få använda en radiosändare. Tillstånd att använda radiosändare skall avse en viss radioanvändning. Det skall alltså av tillståndsbeslutet klart kunna läsas ut dels vilket slag av radioanvändning det rör, dels för vilket ända- mål som radioanläggningen skall användas (prop. 1992/93:200, s. 325).

Undantag från tillståndsplikten gäller för vissa användare mot bak- grund av det gemensamma och samhälleliga intresset att dessa får till- gång till frekvenser i den utsträckning som behövs. Så är fallet beträf- fande Försvarsmakten, Försvarets radioanstalt, Försvarets materielverk – vid verksamhet som bedrivs på uppdrag av Försvarsmakten eller Försva- rets radioanstalt – och Polisen. Dessa behöver inte ha tillstånd för sin

radioanvändning, men anses ha sådant tillstånd vid tillämpningen av la-

87

gen. Detta innebär att tillståndsmyndigheten har beslutanderätten vid frekvenstilldelning för Försvarsmaktens och Polisens radioanvändning och vid fastställandet av villkoren för denna användning. Vidare får re- geringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, meddela före- skrifter om undantag från tillståndsplikten i fråga om dels radiosändare som utnyttjar särskilt bestämda gemensamma frekvenser, dels radio- sändare på utländska fartyg, luftfartyg eller motorfordon och dels radio- sändare som används av en person som inte har hemvist i Sverige.

Tillstånd skall meddelas om det inte föreligger risk för skadlig påver- kan på annan tillåten radioanvändning, radiosändaren uppfyller rimliga tekniska krav på bl.a. en effektiv frekvensanvändning, det kan antas att användningen inte kommer att hindra sådan radiokommunikation som är särskilt viktig med hänsyn till den fria åsiktsbildningen, radio- användningen inte kommer att ta i anspråk frekvensutrymme som behövs för att upprätthålla en rimlig beredskap för utveckling av befintliga och nya radioanvändningar och det kan antas att användningen inte kommer att inkräkta på försvarets och polismyndighetens frekvensbehov.

Dessutom krävs det att erforderliga tillstånd att använda radiosändare enligt annan lagstiftning föreligger för att tillstånd skall kunna meddelas. Det krävs således att tillstånd för radiobaserade sändningar av ljudradio och television enligt radio- och TV-lagen (1996:844) eller för mobila teletjänster enligt telelagen måste föreligga, innan tillstånd enligt lagen om radiokommunikation kan beviljas för samma användning. Den dubbla tillståndsplikten för de sändningar som skall förmedlas kräver inte att det nödvändigtvis är samma subjekt som omfattas av det dubbla tillståndskravet. Den som är tillståndspliktig enligt lagen om radio- kommunikation kan vara en annan än den som är tillståndspliktig enligt t.ex. radio- och TV-lagen. Sålunda har exempelvis Teracom AB tillstånd enligt lagen om radiokommunikation för det frekvensutrymme som ut- nyttjas för de sändningar som Sveriges Television AB har tillstånd för enligt radio- och TV-lagen.

Liksom telelagen innehåller lagen om radiokommunikation en re- glering om hur fördelning skall ske av ett frekvensutrymme när det finns flera sökande för användning av samma spektrumutrymme. Prövningen skall då ske efter ett förfarande med allmän inbjudan till ansökan. Detta gäller också när det frekvensutrymme som avsatts för en viss radio- användning utökas eller på annat sätt medger att ytterligare tillstånd meddelas. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillstånds- myndigheten får meddela föreskrifter om de sakliga grunder som skall tillämpas vid prövningen.

Viss radioanvändning skall dock inte bli föremål för ett inbjudnings- förfarande enligt denna lag. Undantaget från inbjudningsförfarandet är radioanvändning som avser utsändning till allmänheten av program i ljudradio eller annat som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihets- grundlagen. Urvalsförfarandet för sådan användning sker enligt radio- och TV-lagen eller annan särskild medielagstiftning. Inbjudnings- förfarande skall inte heller ske enligt lagen om radiokommunikation om sådant skall ske enligt telelagen, dvs. när det råder frekvensbrist vid meddelande av tillstånd till nya eller väsentligt ändrade mobila tele- tjänster, eller för sådan radioanvändning som är avsedd för privat bruk.

Prop. 2002/03:110

88

Ett tillstånd kan mot bakgrund av syftet att uppnå effektivitet i radio- Prop. 2002/03:110 användningen förenas med villkor angående den frekvens som sökanden

tilldelats, radiosändarens beskaffenhet, det geografiska område inom vil- ket en mobil radiosändare får användas, var antennen till en fast radio- sändare skall vara belägen, kompetenskrav, skyldighet att dela frekvens- utrymme med någon annan samt annat som är av betydelse för ett effek- tivt frekvensutnyttjande. Tillstånd skall gälla för en bestämd tid.

Återkallelse av tillstånd får ske bl.a. om förutsättningarna för att med- dela ett nytt tillstånd med samma villkor inte längre föreligger eller om tillståndshavaren begär det. Beror de förändrade förhållandena på föränd- ringar inom radiotekniken får återkallelse eller ändring av frekvens- tilldelning eller andra tillståndsvillkor endast ske om det med hänsyn till intresset av en effektiv användning av radiofrekvenser finns synnerliga skäl för en sådan åtgärd. Därvid skall beaktas i vilken utsträckning rim- ligt ekonomiskt utbyte av utrustningen uppnåtts, effekterna på tillstånds- havarens verksamhet av en återkallelse eller förändring av tillstånds- villkoren samt omständigheterna i övrigt. Ändring av frekvenstilldelning för rundradiosändning får beslutas, om det är nödvändigt för att nya an- vändare skall få möjlighet att bedriva sådan verksamhet.

Ett av huvudsyftena med regleringen av radiokommunikationsområdet är att förhindra att en radiosändare störs av en annan radioanläggning och att en radiomottagare störs av en annan sådan. Om så sker ålägger lagen tillståndshavaren till den störande sändaren, mottagaren eller anlägg- ningen att se till att störningen upphör. Även beträffande en elektrisk eller elektronisk anläggning som, utan att vara radioanläggning, är av- sedd att alstra radiofrekvent energi för kommunikationsändamål eller för industriellt, vetenskapligt, medicinskt eller något liknande ändamål kan den myndighet som regeringen bestämmer vid vite meddela de före- lägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att föreskrifterna skall följas.

Tillståndsmyndighetens kostnader får enligt lagen täckas av avgifter från tillståndshavare. Lagen innehåller dessutom bestämmelser om straff bl.a. för den som använder radiosändare utan tillstånd eller i strid med ett tillståndsvillkor, om användning av radiosändare i krig samt om över- klagande.

6.7Radio- och TV-lagen (1996:844)

Radio- och TV-lagen (1996:844) trädde i kraft den 1 december 1996 och reglerar sändningar av ljudradio- och TV-program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. Såväl marksändningar som trådsändningar (kabelsändningar) och satellit- sändningar omfattas.

En sändning anses riktad till allmänheten endast om den samtidigt och utan särskild begäran är tillgänglig för vem som helst som vill ta emot den. Med den angivna definitionen av sändning till allmänheten kommer vissa former av informationssändning, vilka förutsätter att mottagaren själv efterfrågar och beställer viss sändning, att falla utanför lagens tillämpningsområde. Det är värt att framhålla att en sändning kan omfat-

tas av definitionen även om den kräver ett särskilt avtal, t.ex. betal-TV-

89

sändningar och kabelsändningar. Däremot torde TV-tjänsten beställ-TV Prop. 2002/03:110 (s.k. video on demand) inte omfattas av lagen (prop. 1995/95:160, s. 65).

Lagen gäller sändningar av TV-program om sändningen kan tas emot i någon stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-stat) och den som bedriver sändningsverksamheten är etablerad i Sverige, an- vänder sig av en frekvens som har upplåtits här i landet, använder sig av en satellitkapacitet som tillhör Sverige, använder sig av en satellit- upplänk belägen i Sverige, eller är etablerad i Sverige enligt Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. Detta gäller dock inte om någon annan EES-stat skall ansvara för sändningen enligt motsvarande kriterier. Skulle någon som har varit etablerad i Sverige etablera sig i en annan EES-stat i syfte att kringgå svensk lagstiftning när verksamheten huvudsakligen riktar sig till Sverige skall denne vid tillämpningen av radio- och TV-lagen anses etablerad i Sverige (prop. 1997/98:184,

s.31f).

Lagen gäller för sändningar genom tråd endast om sändningen når fler

än 100 bostäder.

 

Lagen gäller även för sådana sändningar av ljudradioprogram över sa-

 

tellit som kan tas emot i Sverige, om den som bedriver sändnings-

 

verksamheten har sitt hemvist i Sverige eller sändningen till satellit sker

 

från en sändare här i landet.

 

Utgångspunkten är att det skall råda etableringsfrihet. Eftersom

 

frekvensutrymmet är begränsat finns det inte tillräckligt utrymme för att

 

alla som vill sända ljudradio eller television skall få göra detta. För att

 

hushålla med den ändliga naturresursen och för att skapa ordning i etern

 

krävs det enligt lagen tillstånd för att sända ljudradio- och TV-program

 

med hjälp av radiovågor på radiofrekvenser under 3 gigahertz. Tillstånd

 

att sända TV-program meddelas av regeringen och gäller för viss tid. I

 

lagen erinras vidare om att föreskrifter om tillstånd att inneha eller an-

 

vända radiosändare finns i lagen (1993:599) om radiokommunikation.

 

Den som bedriver en sändningsverksamhet för vilken det inte behövs

 

tillstånd och den som för någon annans räkning bedriver sändnings-

 

verksamhet över satellit eller upplåter satellitkapacitet (satellit-

 

entreprenör) skall anmäla sig för registrering hos Radio- och TV-verket.

 

Verket skall föra ett register avseende dem som har tillstånd eller anmält

 

att de bedriver sändningsverksamhet.

 

Sändningstillståndet kan förenas med olika slag av villkor som innebär

 

att sändningsrätten skall utövas opartiskt och sakligt med beaktande av

 

att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i ljud-

 

radion och televisionen. Villkor får vidare avse skyldigheter om t.ex.

 

geografisk täckningsgrad, tillgänglighet för syn- och hörselskadade,

 

programinnehåll samt användandet av viss sändningsteknik och vissa

 

sändare.

 

I lagen regleras vidare närradio och lokalradio. I huvudsak ges olika

 

regler för hur och när sändningar skall ske samt för att möjliggöra en

 

kontroll av att innehållet i tillståndsvillkoren uppfyller syftet att ge skydd

 

och utrymme för yttrandefriheten och informationsfriheten. Lagen inne-

 

håller också ett antal bestämmelser om sändningarnas innehåll samt om

 

reklam och annonsering.

 

I lagen regleras vidare den s.k. vidaresändningsplikten (”must carry”).

 

Denna innebär att innehavare av kabelnät åläggs att se till att de boende i

90

 

kabelnätanslutna fastigheter kostnadsfritt har möjlighet att ta emot vissa Prop. 2002/03:110 program.

Vidaresändningsplikten inträder när sändningarna når minst elva bo- städer och gäller endast för sändningar för vilka sändningstillståndet har förenats med krav på opartiskhet och saklighet samt ett villkor om ett mångsidigt programutbud. Ett program som har sänts ut enbart med di- gital teknik behöver sändas vidare endast om det sänds andra program i anläggningen med digital teknik och då endast digitalt. Sändningsplikten omfattar högst tre samtidigt sända TV-program som sänds av tillstånds- havare vars verksamhet finansieras genom anslag från TV-avgiftsmedlen och högst ett TV-program som sänds av en annan tillståndshavare. Satellitsändningar omfattas av sändningsplikten om de sker för att upp- fylla en skyldighet att sända till hela eller delar av landet. Däremot om- fattas inte sändningar som sker med tillstånd till vidaresändning, t.ex. den finska kanalen i Stockholm.

Var och en som äger eller annars förfogar över en anläggning för tråd- sändning där TV-program vidaresänds till allmänheten och varifrån sändningarna når fler än 100 bostäder skall i varje kommun där han eller hon har en sådan anläggning kostnadsfritt tillhandahålla ett särskilt be- stämt utrymme för sändningar av TV-program från ett eller flera av Radio- och TV-verket utsedda företag (lokala kabelsändarföretag).

Vidaresändningsplikten gäller inte om vidaresändningarna i anlägg- ningen endast avser TV-program från sändare på jordytan på lägre fre- kvens än 3 gigahertz, dvs. för traditionella centralantennanläggningar.

Utöver nu redovisade regler ger radio- och TV-lagen bestämmelser om tillsyn, straff och överklagande.

6.8Lagen (1998:31) om standarder för sändning av TV- signaler

Lagen (1998:31) om standarder för sändning av TV-signaler trädde i kraft den 1 mars 1998. Genom lagen genomförs Europaparlamentets och rådets direktiv 95/47/EG av den 24 oktober 1995 om tillämpning av standarder för sändning av televisionssignaler (TV-standarddirektivet, se avsnitt 6.2).

Syftet med direktivet och lagen är att underlätta införandet av avance- rade TV-tjänster såsom bredbilds-TV, högupplösnings-TV och digital- TV. För att uppnå detta syfte föreskrivs att vissa standardiserade sändningssystem skall användas. Ett viktigt medel för att åstadkomma detta har ansetts vara att ställa krav på gemensamma standarder, oavsett distributionssätt.

I lagen finns enligt 2 § bestämmelser om standarder för TV-tjänster som sänds i bredbildsformat, har hög upplösning eller använder digitala sändningssystem. I 3 § ges ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om att det vid sändning av TV-program till allmänheten skall användas vissa sändningsstandarder. Med att sändningen sker till allmänheten avses att sändningarna skall vara avsedda att mottas antingen direkt av allmänhe- ten eller efter samtidig och oförändrad vidaresändning. Utanför

91

tillämpningsområdet faller därmed s.k. programöverföringar, t.ex. trans- porter av program till eller mellan rundradioföretag.

Med bredbilds-TV avses att TV-sändningar görs i ett visst format, an- norlunda än standardformatet för dagens TV-sändningar. Med hög- upplösnings-TV (HDTV – High Definition Television) avses en TV med flera horisontella bildlinjer än en bild i normal upplösning. Bilden får därigenom större detaljskärpa. En HDTV-bild i bredbildsformat inne- håller ca fem gånger så mycket information som en traditionell TV-bild.

Konsumentutrustning som kan avkoda digitala TV-signaler och som skall saluföras eller hyras ut av näringsidkare skall enligt 5 § kunna återge de digitala TV-signalerna även om de har sänts okodade. Detta medför att en näringsidkare förbjuds att saluföra eller hyra ut konsumentutrustning som kan avkoda digitala TV-signaler om utrust- ningen inte också kan återge digitala TV-signaler som sänts okodade. Även här får det meddelas ytterligare krav på utrustningen genom före- skrifter om avkodning av digitala TV-signaler. Utrustningen skall kunna avkoda digitala TV-signaler i enlighet med den gemensamma europeiska krypteringsalgoritm (krypteringsmetod) som administreras av ett erkänt europeiskt standardiseringsorgan. Bestämmelsen syftar till att motverka att den aktuella utrustningen används för att blockera TV-sändningar som sänds okodade.

Även med avseende på den tekniska funktionsförmågan som behövs för att digitala TV-tjänster som använder system för villkorad tillgång – dvs. tekniska system som reglerar att endast de som är behöriga att ta del av ett visst program eller en viss tjänst får tillgång till dessa – skall kunna överföras i kabelnät får det med stöd av 6 § meddelas föreskrifter. Sy- stem för villkorad tillgång som används på marknaden skall ha nödvän- dig teknisk funktionsförmåga för att kostnadseffektiv överföringskontroll skall kunna ske vid huvudcentralerna, så att kabeltelevisionsoperatörer på lokal eller regional nivå skall kunna utöva full kontroll över tjänster som använder systemen.

Den operatör som tillhandahåller tjänster för villkorad tillgång till di- gitala TV-tjänster skall enligt 7 § erbjuda sina tjänster till de program- företag som önskar använda åtkomstkontroll. Detta skall ske på villkor som kan anses lika, rimliga och icke-diskriminerande. Detta gäller obe- roende av om konkurrenslagen samtidigt är tillämplig på ett förfarande. Även upplåtelser av licenser till licenstagare för tillverkning av ett sy- stem för villkorad tillgång till digitala TV-tjänster skall med stöd av 8 § ske på likvärdiga och rimliga villkor. Innehavaren av rättigheten till sy- stemet får vid upplåtelse av licenser för tillverkning inte ställa villkor som förbjuder, avråder från eller motverkar att en och samma produkt innehåller ett standardiserat gränssnitt som möjliggör anslutning av flera andra tillgångssystem eller särskild utrustning för ett annat tillgångs- system.

Utöver de nu nämnda reglerna ger lagen bl.a. vissa bestämmelser om tillsynsverksamheten och om överklagande.

Prop. 2002/03:110

92

6.9

Övrig lagstiftning

Prop. 2002/03:110

Lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning

Lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning trädde i kraft den 8 april 2000 och samtidigt upphävdes den tidigare gällande lagen (1992:1527) om teleterminalutrustning.

Genom lagen genomförs Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/5/EG av den 9 mars 1999 om radioutrustning och teleterminal- utrustning och om ömsesidigt erkännande av utrustningens överens- stämmelse. Huvudsyftet med direktivet är att trygga den fria rörligheten och främja konkurrensen beträffande utrustning på telemarknaden, som är av avgörande betydelse för gemenskapens ekonomi. Det omfattar bl.a. villkor för att få sätta radio- och teleterminalutrustning på den europeiska marknaden och för att ta denna utrustning i bruk.

Lagen om radio- och teleterminalutrustning innehåller grundläggande bestämmelser om vad som gäller för att utrustning skall få släppas ut på marknaden och tas i bruk, bemyndiganden att meddela närmare före- skrifter om detta och vissa bestämmelser om tillsyn, tvångsmedel, straff m.m.

Lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor

Lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor trädde i kraft den 1 maj 1998. Med en elektronisk anslagstavla avses en tjänst för elektronisk förmedling av meddelanden. Lagen innebär i huvudsak att den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla i rimlig omfattning skall ha uppsikt över en sådan tjänst. Tillhandahållaren är skyldig att ta bort meddelanden som uppenbart innehåller uppvigling, hets mot folk- grupp, barnpornografibrott, olaga våldsskildring eller intrång i upphovs- rätt eller viss annan rättighet. Tillhandahållaren är även skyldig att lämna användare av tjänsten viss information. Den som inte lämnar föreskriven information eller som underlåter att ta bort vissa meddelanden kan straf- fas. Vidare kan datorer och annan utrustning som använts vid brott mot lagen i vissa fall förverkas.

Lagen (2000:171) om förbud beträffande viss avkodningsutrustning

Lagen (2000:171) om förbud beträffande viss avkodningsutrustning trädde i kraft den 1 maj 2000. I samband därmed upphävdes lagen (1993:1367) om förbud beträffande viss avkodningsutrustning.

Det vanligaste skälet för att överföra radio- och TV-program till kod är att sändaren vill ta betalt av mottagaren för att denne skall kunna se den utsända produkten. Med kodning av radio- eller TV-program avses att den utsända signalen förändras på ett sätt som gör att innehållet inte åter- ges på rätt sätt i mottagarna. Kodningen kan i fråga om TV-signaler gälla bilden, ljudet eller båda. För att ett program skall återges på avsett sätt i mottagaren behövs en särskild anordning, en avkodare, som innehåller

information om hur förvrängningen har gått till och kan hjälpa mottaga-

93

ren att tolka signalen rätt. Endast den som har en lämplig avkodare kan Prop. 2002/03:110 alltså tillgodogöra sig innehållet i ett kodat program.

Lagen bygger på Europaparlamentets och rådets direktiv 98/84/EG av den 20 november 1998 om det rättsliga skyddet för tjänster som bygger på eller utgörs av villkorad tillgång. Direktivets huvudsyfte är att för- bättra skyddet för leverantörer av sådana tjänster mot olaglig utrustning. Det syftar inte till en fullständig harmonisering av medlemsstaternas regler på området.

Huvudsyftet med lagen är att förhindra att någon yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte tillverkar, importerar, distribuerar, säljer, hyr ut, innehar, installerar, underhåller eller byter ut avkodningsutrustning – dvs. illegala avkodare (dekodrar), s.k. smarta kort och programvara som gör det möjligt att kringgå system med villkorad tillgång och erhålla tjänsten kostnadsfritt – i syfte att göra en skyddad tjänst tillgänglig i tolkningsbar form utan tjänsteleverantörens godkännande.

Lagen innehåller ett förbud mot att i förvärvssyfte hantera avkodnings- utrustning samt bestämmelser om straff och skadestånd.

Lagen (2000:832) om kvalificerade elektroniska signaturer

Lagen (2000:832) om kvalificerade elektroniska signaturer trädde i kraft den 1 januari 2001. Genom lagen genomförs Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/93/EG av den 13 december 1999 om ett gemenskapsramverk för elektroniska signaturer.

En elektronisk signatur kan användas för att säkerställa att elektroniskt överförd information inte har förändrats, att informationens avsändare är den som uppges samt att avsändaren inte senare förnekar att han sänt informationen.

För att kunna använda en elektronisk signatur i ett öppet system, såsom Internet, där parterna inte känner varandra i förväg, finns det ett behov av att parterna kan inhämta information om kopplingen mellan en elektro- nisk signatur och en bestämd person. Därför har det utvecklats ett system för elektroniska signaturer som brukar benämnas Public Key Infrastruc- ture (PKI). I detta system utfärdas ett elektroniskt intyg (certifikat) ofta av en betrodd tredje part. Ett certifikat innehåller uppgifter om vem som är innehavare av en elektronisk signatur.

Direktivets reglering bygger på elektroniska signaturer enligt PKI-sy- stemet. Det innehåller främst näringsrättsliga regler om dem som utfärdar certifikat, men även regler om skadeståndsansvar och om rättsverkan av elektroniska signaturer.

Lagen innehåller regler om krav på, tillsyn över och skadeståndsansvar för den som utfärdar certifikat för elektroniska signaturer, om certifikaten anges ha en viss säkerhetsnivå. Sådana certifikat kallas i lagen för kvali- ficerade certifikat. En särställning ges vidare åt elektroniska signaturer med en viss säkerhetsnivå, s.k. kvalificerade elektroniska signaturer. La- gen innehåller inte regler om tillsyn och skadeståndsansvar vad gäller certifikat som utfärdas inom s.k. slutna system. Lagen reglerar inte heller frågor om ingående eller giltighet av avtal.

94

Lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets Prop. 2002/03:110 tjänster

Lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informations- samhällets tjänster trädde i kraft den 1 juli 2002. Genom lagen genom- förs i huvudsak Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (”Direktiv om elektronisk handel”).

Med informationssamhällets tjänster avses tjänster som normalt utförs mot ersättning och som tillhandahålls på distans, på elektronisk väg och på individuell begäran av en tjänstemottagare. Förenklat uttryckt ingår en mängd olika tjänster som är kopplade till handeln av varor och tjänster över Internet eller andra nät, såsom e-handelstjänster, finansiella tjänster, informationstjänster, fastighetsmäklartjänster, webbhotell och sök- tjänster. En förutsättning för att en tjänst skall omfattas av begreppet är att den tillhandahålls online, dvs. via en förbindelse som möjliggör direkt interaktiv kommunikation.

I lagen anges att en tjänsteleverantör etablerad i någon annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) har rätt att, utan hinder av svenska krav på tjänsterna eller på tjänsteleverantörerna, tillhanda- hålla informationssamhällets tjänster i Sverige. Bestämmelsen är förenad med vissa närmare angivna undantag. Tjänsteleverantörens etablerings- stat är där denne har sitt fasta driftställe.

Därutöver stadgas att svensk rätt skall gälla för de informations- samhällets tjänster som tillhandahålls av i Sverige etablerade tjänste- leverantörer, även om tjänsterna helt eller delvis riktar sig mot andra stater inom EES. Detta innebär att det territoriella tillämpningsområdet för vissa offentligrättsliga lagar, såsom marknadsföringslagen (1995:450), ändrats. Lagen innebär dock inte att några nya regler införs på den internationella privaträttens område.

I lagen finns bestämmelser om information som tjänsteleverantörer måste lämna och om krav på att leverantörerna skall tillhandahålla vissa tekniska hjälpmedel och lämna bekräftelse vid beställningar.

Lagen innehåller vidare bestämmelser om viss ansvarsfrihet för tjänsteleverantörer som fungerar som mellanhänder, dvs. som bara över- för eller lagrar information som lämnats av andra. Sådana leverantörer skall under vissa förutsättningar inte på grund av innehållet i informatio- nen kunna åläggas att ersätta skada eller betala sanktionsavgift. De får vidare dömas till ansvar för brott som avser innehållet i informationen endast om brottet begåtts uppsåtligen.

7 Politiska mål

7.1

Den nya EG-regleringens målsättning

 

De mål och syften som bär upp det nya EG-rättsliga regelverket som

 

skall

genomföras i svensk lagstiftning anges i ramdirektivet (se av-

95

 

 

snitt 5.1). Av direktivet framgår att medlemsstaterna skall säkerställa att Prop. 2002/03:110 de nationella regleringsmyndigheterna vidtar proportionerliga åtgärder

för att uppnå de mål som framgår av direktivet. Det nya EG-regelverket påverkar inte de åtgärder som i enlighet med gemenskapslagstiftningen vidtagits på gemenskapsnivå eller nationell nivå för att arbeta för mål som avser allmänintresset. Detta gäller särskilt reglering av innehåll och audiovisuell politik. De nationella regleringsmyndigheterna får inom sina behörighetsområden bidra till att säkerställa genomförandet av en politik som syftar till att främja kulturell och språklig mångfald samt medie- mångfald.

Direktivet anger att de nationella regleringsmyndigheterna, vid tillämpningen av regelverket, skall främja konkurrens vid tillhanda- hållandet av elektroniska kommunikationsnät, kommunikationstjänster samt tillhörande faciliteter och tjänster. Myndigheterna skall bl.a. säker- ställa att användarna, inbegripet användare med funktionshinder, får maximalt utbyte av urval, pris och kvalitet. Det skall säkerställas att det inte uppstår någon snedvridning eller begränsning av konkurrensen. Vi- dare skall effektiva investeringar i infrastruktur och innovation främjas. Regleringsmyndigheterna skall främja en effektiv användning av radio- frekvenser och nummerresurser samt säkerställa en ändamålsenlig för- valtning av dessa. Myndigheterna skall även bidra till utvecklingen av den inre marknaden, bl.a. genom att avlägsna kvarvarande hinder på det europeiska planet. De skall främja transeuropeiska nät och samverkan mellan alleuropeiska tjänster och uppkoppling mellan slutanvändare.

Företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät och elek- troniska kommunikationstjänster skall inte behandlas olika under lika omständigheter. Regleringsmyndigheterna skall samarbeta med varandra och med kommissionen på ett öppet sätt för att säkerställa att en enhetlig regleringspraxis utarbetas och att EG-direktiven tillämpas på ett konse- kvent sätt.

Därutöver skall myndigheterna främja de intressen som medborgarna i Europeiska unionen har. Det skall bl.a. ske genom att säkerställa att alla medborgare får tillgång till samhällsomfattande tjänster och att konsu- menterna får ett gott skydd i deras förhållande till leverantörer. Regleringsmyndigheterna skall också bidra till ett gott skydd av person- uppgifter och av privatlivet.

Tillhandahållandet av tydlig information skall främjas, särskilt genom att kräva öppen redovisning av avgifter för användning av allmänt till- gängliga elektroniska kommunikationstjänster. Behoven hos särskilda samhällsgrupper skall tillgodoses, i synnerhet hos användare med funktionshinder. Dessutom skall det säkerställas att de allmänna kommunikationsnätens integritet och säkerhet upprätthålls.

7.2Gällande ordning

Elektronisk kommunikation behandlas inom politikområdena IT, tele, post samt mediepolitik.

96

Telepolitiken

Prop. 2002/03:110

Det telepolitiska målet har i stora delar varit detsamma sedan 1988 års telepolitiska beslut (prop. 1987/88:118, bet. 1987/88:TU28, rskr. 1987/88:402). Målet har därefter behandlats av riksdagen med anledning av propositionerna Näringspolitik för tillväxt (prop. 1990/91:87, bet. 1990/91:TU28, rskr. 1990/91:369), Telelag och en förändrad verksamhet för Televerket, m.m. (prop. 1992/93:200, bet. 1992/93:TU30, rskr. 1992/93:443) och Översyn av telelagen (prop. 1996/97:61, bet. 1996/97:TU5, rskr. 1996/97:201).

Det telepolitiska målet framgår av telelagen (2 §) och består av ett övergripande och tre mer preciserade delmål. Det övergripande målet är att enskilda och myndigheter i landets olika delar skall ha tillgång till effektiva telekommunikationer till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad. I det övergripande målet innefattas att telekommunikationerna skall

–bidra till regional balans,

–vara öppna och flexibla samt främja mångfald och valfrihet för an- vändarna,

–bidra till ett effektivt resursutnyttjande i samhället, samt i sig vara ef- fektiva, vilket bl.a. innebär att de skall främja samverkan mellan operatö- rer samt bidra till skapandet av nya, kostnadseffektiva och högkvalitativa teletjänster.

Inom ramen för det övergripande målet ryms vidare tre preciserade delmål:

–att var och en skall ha möjlighet att till ett rimligt pris, från sin stadigvarande bostad eller sitt fasta verksamhetsställe, utnyttja telefoni- tjänst inom ett allmänt tillgängligt telenät,

–att alla skall ha tillgång till teletjänster på likvärdiga villkor och

–att telekommunikationerna skall vara uthålliga och tillgängliga under kriser och i krig.

Av telelagen framgår vidare att en strävan vid tillämpningen av lagen skall vara att skapa utrymme för och upprätthålla en effektiv konkurrens inom alla delar av telekommunikationsområdet såsom ett medel att uppnå de angivna syftena.

IT-politiken

Det IT-politiska beslut som fattades år 2000 (prop. 1999/2000:86, bet. 1999/2000:TU9, rskr. 1999/2000:256) anger att det IT-politiska målet skall vara att Sverige som första land blir ett informationssamhälle för alla. Målet täcker hela det IT-politiska området vilket gör att det avser ett bredare område än det som enbart handlar om elektronisk kommunika- tion. De prioriterade uppgifterna avser tre områden: tillit, tillgänglighet och kompetens. De första två, tillit och tillgänglighet, handlar till största delen om teknik och elektroniska kommunikationsnät. Det tredje områ- det, kompetens, är av annan karaktär. Genom dessa områden kan regeringen påverka användningen av IT.

Under begreppet tillit i det IT-politiska målet ryms frågor om säkerhet och personlig integritet. Inriktningen avseende tillit är att regler och sy-

stem på IT-området bör vara sådana att de skapar förtroende genom att

97

vara säkra, förutsebara, teknikneutrala, och skydda individens integritet Prop. 2002/03:110 samt vara internationella. Ansvaret för informationssäkerheten ligger hos

de myndigheter, företag och organisationer som har det normala verksamhetsansvaret.

En viktig del i det IT-politiska målet är tillgänglighet. Det IT-politiska målet innefattar en bedömning om att hushåll och företag i alla delar av landet inom de närmaste åren bör få tillgång till IT-infrastruktur med hög överföringskapacitet. Detta skall i första hand ske i marknadens regi. Be- dömningen är vidare att staten dock har ett övergripande ansvar att se till att IT-infrastruktur med hög överföringskapacitet finns tillgänglig i hela landet. Konkurrensneutralitet och mångfald på näten skall främjas genom statliga insatser och regler. Statens övergripande ansvar kommer till di- rekt uttryck genom särskilda ekonomiska stödåtgärder för bredband i glest befolkade delar av landet.

Mediepolitiken

Målet för mediepolitiken är att stödja yttrandefrihet, mångfald och massmediernas oberoende och tillgänglighet samt att motverka skadliga inslag i massmedierna (prop. 2000/01:1, utgiftsområde 17, bet. 2000/01:KrU1, rskr. 2000/01:59). Politikområdet omfattar dagspress, radio och television samt skydd av barn och ungdom från skadligt inne- håll i massmedierna.

Massmedierna spelar en fundamental roll i det moderna samhället. De förser oss med nyheter, information, kultur och underhållning. Genom massmedierna kan vi följa samhällsdebatten och även själva delta i de- batten om viktiga frågor. Massmedierna granskar de starka i samhället och motverkar därmed korruption, orättvisor och maktmissbruk. Om många oberoende medieföretag konkurrerar är förutsättningarna goda för att alla väsentliga frågor blir belysta. Medieområdet kännetecknas av en snabb teknisk förändring, av globalisering och av att den ekonomiska makten koncentreras till färre och större företag. Ny teknik skapar förut- sättningar för nya medier, samtidigt som ändrade maktförhållanden på- verkar grundvalarna för mediernas frihet och självständighet

Mediepolitiken syftar till att stödja massmedierna i deras viktiga de- mokratiska uppgifter, bl.a. genom att värna mångfald i utbudet och att det finns en infrastruktur som är tillgänglig för alla. Ett viktigt demokra- tiskt krav är att alla som bor i Sverige har tillgång till ett allsidigt utbud av radio och TV (prop. 2000/01:1, s. 107).

Några praktiska uttryck för det mediepolitiska målet, som framgår av radio- och TV-lagen (1996:844), är möjligheten att förena sändnings- tillstånd med villkor avseende bl.a. räckvidd och tillgänglighet samt skyldigheten för nätinnehavare att vidaresända vissa TV-program.

Radiopolitiken

Av syftet bakom lagen om radiokommunikation (1993:599) framgår att det vilar på staten att övergripande vårda och skydda möjligheterna för radioanvändning. Orsaken är att utbredningen av radiovågor inte håller

sig inom nationella gränser och att det därför krävs ett internationellt

98

samarbete. I statens uppgift ingår att se till att de tillgängliga resurserna Prop. 2002/03:110 används på ett från teknisk och ekonomisk synpunkt så effektivt sätt som

möjligt. Radiofrekvensspektrum är en ändlig resurs och efterfrågan på frekvensutrymme ökar. Olika intressen kan därför stå mot varandra vilket medför att en prioritering mellan olika önskemål behöver göras. Lag- stiftningens uppgift är att anvisa efter vilka grunder tilldelning av fre- kvenser skall ske (prop. 1992/93:200, s. 168 f., bet. 1992/93:TU30, rskr. 1992/93:443).

Regleringen av radiokommunikation skall medverka till att upprätt- hålla ordning i utnyttjandet av radiofrekvensspektrum för att så många som möjligt skall kunna få möjlighet att använda radio och för att radio- användningen skall ske på ett effektivt sätt. Utgångspunkterna för till- ståndsgivningen är positiv inriktning, effektivitet och förutsebarhet i radioanvändningen. Särskild hänsyn skall tas till yttrandefriheten. Vidare skall samhällsintressen som försvarets och polisens behov beaktas sär- skilt. Tillståndsgivningen skall syfta till att det begränsade område avseende radiospektrumet som står till buds utnyttjas på ett så effektivt sätt som möjligt. Målsättningen om att effektivt utnyttja radiofrekvens- utrymmet innefattar en inriktning mot effektivare konkurrens. Det kan emellertid medföra att man inte uppnår högsta möjliga nivå av effektivi- tet i frekvensutnyttjandet i teknisk bemärkelse (prop. 1992/93:200, s. 211). Det måste då ske en avvägning mellan dessa, ibland svårfören- liga, intressen.

Radiokommunikationens betydelse för yttrandefriheten och informationsfriheten skall beaktas särskilt vid tillämpningen av lagen. En allmän strävan skall därför vara att i möjligaste mån ge företräde till an- vändning som inrymmer ett betydande mått av tankar och känslor samt bidrar till åsiktsbildningen i samhället och till att information om olika förhållanden sprids.

7.3

Allmänpolitisk bedömning av området för elektro-

 

 

 

nisk kommunikation

 

 

 

 

 

 

Regeringens bedömning: Elektronisk kommunikation bör vara så ef-

 

 

 

fektiv och hållbar att välfärd och tillväxt främjas i hela landet. Svensk

 

 

 

konkurrenskraft bör stärkas och framtidens behov tillgodoses. Politi-

 

 

 

ken för elektronisk kommunikation bör även kunna bidra till att målet

 

 

 

för mediepolitiken uppnås.

 

 

 

Utredningens förslag: Överensstämmer väsentligen med regeringens

 

bedömning. Vissa justeringar har dock gjorts för att framhäva de elektro-

 

niska kommunikationernas dynamiska karaktär med tillgodoseende av

 

framtidens behov och hållbarhet samt för att understryka vikten av till-

 

växt och välfärd i hela landet. Utredningen redovisade ett samlat mål för

 

hela området. Den allmänpolitiska delen av målet är en bedömning av de

 

elektroniska kommunikationerna betydelse för bl.a. tillväxt och

 

konkurrenskraft. Den andra delen av utredningens förslag anger målen

 

för sektorn elektronisk kommunikation. Detta tas upp i avsnitt 7.4.

 

 

Remissinstanserna: Flera remissinstanser ställer till sig positiva till

 

det mål

utredningen föreslagit för området, t.ex. Statskontoret, Ban-

99

verket, Näringslivets telekomförening, Stokab, SUNET samt II-stiftelsen.

Radio- och TV-verket ställer sig positivt till att det mediepolitiska målet har kommit till uttryck i utredningens förslag. Glesbygdsverket menar att det även borde tillföras en välfärdsaspekt på den övergripande målnivån. Callmedia Telecom ställer sig tveksam till om det skall vara ett tele- politiskt mål att öka produktiviteten i Sverige eller att öka konkurrens- kraften. Statens institut för kommunikationsanalys (SIKA) menar att be- greppet hållbar utveckling förutom miljö även innefattar ekonomiska och sociala dimensioner. Konkurrensverket saknar en djupare analys av vilka konsekvenser som kan bli följden av de olika målkonflikterna i det före- slagna målet. Tidningsutgivarna menar att den mediepolitiska formule- ringen kan godtas under förutsättning att respekt och upprätthållande av tryck- och yttrandefrihetsrättsliga principer upprätthålls. Tele2 invänder mot att det skulle vara ett politiskt mål för lagen om elektronisk kommu- nikation att bidra till att målet för mediepolitiken uppnås, i synnerhet när de gäller att motverka skadliga inslag i massmedierna. Telenor anser att mediepolitiska mål eller mål som rör yttrandefrihet inte skall ingå i de sektorspecifika målformuleringarna.

Skälen för regeringens bedömning: De elektroniska kommunikatio- nerna har en stor strategisk betydelse för tillväxten och i förlängningen välfärden i hela landet. Det handlar både om infrastrukturen för elektro- nisk kommunikation och tjänsterna. Regeringen har tidigare angivit (prop. 1999/2000:86, bet. 1999/2000:TU9, rskr. 1999/2000:256) att en väl utvecklad IT-infrastruktur bör göra att avståndet mellan bostadsort och arbetsplats minskar i betydelse. Vidare främjas tillväxten av en ef- fektiv användning av IT i företag, offentlig förvaltning, skola och hus- håll. Målet för den regionala utvecklingspolitiken är väl fungerande och hållbara lokala arbetsmarknadsregioner med en god servicenivå i alla delar av landet. De elektroniska kommunikationerna är av stor betydelse för den regionala utvecklingen. En bra IT-infrastruktur bidrar till att skapa förutsättningar för tillväxt i hela landet. Sverige har en geografisk särprägel med mycket större glesbygd än de flesta av EU:s länder vilket gör den avståndsoberoende tekniken mycket viktig i dessa områden. I detta sammanhang har regeringen tidigare gjort bedömningen att staten har ett ansvar för att skapa förutsättningar för att behoven av IT-infra- struktur med hög överföringskapacitet tillgodoses i hela landet.

Det är emellertid viktigt att inte enbart fokusera på tekniken och den grundläggande infrastrukturen. Det är nyttan med tekniken som är det viktiga och den finns överallt i samhället: i skolan, i sjukvården samt i arbets-, affärs- och hemlivet. Detta kan sammanfattningsvis leda till både välfärd och tillväxt. Kommunikationerna ger utökade möjligheter för in- dividen till möten med andra samt till informations- och kunskaps- inhämtning och leder till nya sätt att kommunicera och hålla kontakt, en ökad mobilitet och ett minskad beroende av geografiska lägen. Tillgäng- ligheten till infrastrukturen är dock en viktig förutsättning för att kunna utnyttja möjligheterna.

Inom begreppet tillväxt, som i sin tur kan vara ett resultat av ökad pro- duktivitet ryms en målsättning om flera arbetstillfällen, skapande av nya marknader samt främjande av effektiva investeringar i infrastruktur och innovation. Ökad produktivitet kan i och för sig leda till att arbets- tillfällen försvinner. Den tekniska utvecklingen kan dock leda till till-

Prop. 2002/03:110

100

komsten av nya marknader och företag vilket kan ge helt nya arbets- Prop. 2002/03:110 tillfällen. I samband med en tekniskt betingad strukturomvandling finns

det en rad mekanismer i ekonomin som skapar nya arbetstillfällen i takt med att gamla försvinner. Även de elektroniska kommunikationerna bör därför vara utvecklingsbara och flexibla för att kunna möta framtida be- hov. I detta perspektiv är det också viktigt att de är hållbara vilket inne- fattar såväl miljömässiga som sociala och ekonomiska aspekter.

De elektroniska kommunikationerna har stor betydelse för mass- medierna, något som enligt regeringens uppfattning bör framhävas. Det finns goda möjligheter för olika former av elektronisk kommunikation att bidra till att det mediepolitiska målet, dvs. att stödja yttrandefrihet, mångfald, massmediernas oberoende och tillgänglighet samt motverka skadliga inslag i massmedierna, kan uppnås. Yttrandefrihet, mångfald, samt massmediernas oberoende och tillgänglighet gynnas av en marknad som präglas av effektiv konkurrens mellan såväl olika typer av infra- struktur som olika medieföretag. Radio- och TV-verket har uttryckt en positiv inställning till att det mediepolitiska målet har kommit till uttryck i förslaget och pekar på mediernas genomslagskraft och betydelse för demokratin i samhället. Det mediepolitiska målet omfattar även att mot- verka skadliga inslag i massmedierna. Tele2 har ifrågasatt varför denna del skall omfattas av förslaget, då den nya lagstiftningen inte omfattar regler som rör innehåll. Elektroniska kommunikationer och lag- stiftningen om dem handlar som grundprincip om infrastruktur och tjänster främst i form av överföring. EG-regelverket omfattar dock även konsumentutrustning som används för digital-TV. Ett exempel kan vara att tillämpningsprogram för sådan utrustning som medger interaktiv kommunikation är utformade så att programmen kan hindra skadligt in- nehåll.

7.4

Målen för sektorn elektronisk kommunikation

 

 

 

 

 

 

Regeringens förslag: Målen för sektorn elektronisk kommunikation

 

 

 

skall vara följande. Enskilda och myndigheter skall få tillgång till ef-

 

 

 

fektiva och säkra elektroniska kommunikationer. De elektroniska

 

 

 

kommunikationerna skall ge största möjliga utbyte när det gäller ur-

 

 

 

valet av överföringstjänster samt deras pris och kvalitet. Sverige skall

 

 

 

i ett internationellt perspektiv ligga i framkant i dessa avseenden. De

 

 

 

elektroniska kommunikationerna skall vara hållbara, användbara och

 

 

 

tillgodose framtidens behov.

 

 

 

 

De främsta medlen för att uppnå detta skall vara att skapa förutsätt-

 

 

 

ningar för en effektiv konkurrens utan snedvridningar och begräns-

 

 

 

ningar samt att främja internationell harmonisering. Staten skall ha ett

 

 

 

ansvar på områden där allmänna intressen inte enbart kan tillgodoses

 

 

 

av marknaden.

 

 

 

 

De föreslagna målen skall ersätta målet för telepolitiken som där-

 

 

 

med skall upphöra att gälla.

 

 

 

Utredningens förslag: Överensstämmer väsentligen med regeringens

 

förslag. Målformuleringen har dock som nämnts i avsnitt 7.3 delats upp

 

jämfört med utredningens förslag. Här föreslås målen för sektorn. Vissa

101

 

 

 

 

tillägg har gjorts, som att Sverige i ett internationellt perspektiv skall ligga i framkant samt att internationell harmonisering är ett medel för att uppnå målen. Justeringar har också gjort för att framhäva områdets dy- namiska karaktär med tillgodoseende av framtidens behov samt att elek- troniska kommunikationer skall vara hållbara och användbara. Vidare sammanfattas statens ansvar i stället för att ge en specificerad uppräkning av de allmänna intressena på det sätt utredningen föreslog.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser ställer sig, som tidigare nämnts, positiva till det föreslagna målet i sin helhet, t.ex. Statskontoret, Banverket, Näringslivets telekomförening, Stokab, SUNET samt II-stiftel- sen. Glesbygdsverket ifrågasätter, liksom II-stiftelsen, SUNET, Stokab, Skogsindustrierna, Handikappombudsmannen och LRF, om effektiv konkurrens alltid kan var det främsta redskapet. TeliaSonera, Teracom, IT-Företagen och Advokatsamfundet saknar en analys av förhållandet mellan de allmänpolitiska målen och de mål som behandlas i lagen. Sta- tens institut för kommunikationsanalys (SIKA) och Statskontoret anser att de politiska mål som utredningen formulerar är relevanta men menar att politiska mål skall vara mätbara och specifika, vilket det föreslagna målet inte uppfyller enligt dessa remissinstanser. Samma invändning har Ekonomistyrningsverket som liksom SIKA också påtalar att målen inte heller kombineras med instrument för uppföljning och utvärdering. Även IT-Företagen anger att flera av målen inte är mätbara. IT-Företagen anser vidare att dynamiken i området bör avspeglas. Ekonomistyrningsverket, Konkurrensverket och SIKA har även haft invändningar mot att inte ha med formuleringen om lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad i ett mål för området. Handikappsombudsmannen anser att föreslaget saknar mål om användbarhet. Konsumentverket menar att frågor om urval, pris och kvalitet utgör delar av ett konsumentskydd och att konsumentskydd därför hör till det allmänna sektorsmålet. Konsumentverket pekar vidare på att konsumenternas tilltro och möjligheter att utnyttja tjänsterna är en förutsättning för att det övergripande målet skall uppnås.

Skälen för regeringens förslag: Som tidigare angivits är regeringens bedömning att de elektroniska kommunikationerna bl.a. har en stor stra- tegisk betydelse för tillväxten och välfärden i hela landet. Enskilda och myndigheter skall därför ha tillgång till effektiva och säkra elektroniska kommunikationer med största möjliga utbyte avseende urvalet av över- föringstjänster samt deras pris och kvalitet. Användare och konsumenter bör ha möjlighet att välja mellan olika tjänster med olika pris och kvalitet för att finna den kombination av tjänster som bäst passar den enskilde. Konsumenternas möjligheter att utnyttja tjänsterna är en viktig förutsätt- ning för att målen skall kunna uppnås.

Med effektiva elektroniska kommunikationer avses konkurrensutsatta och flexibla kommunikationer som tillhandahålls på icke- diskriminerande villkor. Effektiva elektroniska kommunikationer innebär också ett främjande av effektiva investeringar i infrastruktur och främ- jande av innovation. De elektroniska kommunikationerna bör vara så säkra som möjligt. Regeringen har tidigare angivit att för tillväxt och konkurrenskraft är tilliten till informationssystem viktig och behovet av säker kommunikation ökar i takt med värdet av informationen i närings- livet och den offentliga sektorn (prop. 1999/2000:86, s. 40).

Prop. 2002/03:110

102

Förslaget till mål innebär att Sverige i ett internationellt perspektiv skall ligga i framkant vad gäller urvalet av överföringstjänster samt deras pris och kvalitet. Detta ligger i linje med det övergripande IT-politiska målet att Sverige som första land skall bli ett informationssamhälle för alla. Jämförelser med andra länder bör göras även inom området elektro- nisk kommunikation.

Behoven och kraven på de elektroniska kommunikationerna förändras ständigt och snabbt vilket kräver att dessa är flexibla och utvecklingsbara för att kunna svara mot framtidens behov. Områdets snabba förändringstakt kräver också en större flexibilitet med ett aktivt och kon- tinuerligt arbete för att regelverket skall kunna hantera nya och föränd- rade situationer. Detta bör framgå av målen.

Hållbar utveckling, som innebär att nuvarande och kommande genera- tioner tillförsäkras en hälsosam och god miljö, bör främjas även inom detta område. Med hållbar avses såväl ekologisk som social och ekono- misk hållbarhet.

I målen bör även användbarheten framhävas. Det handlar om att tjäns- terna inom elektronisk information bör vara lätta att lära sig, lätta att an- vända och anpassade till sina målgrupper. Vid utformandet av tjänster bör man utgå från att användare har olika förmåga och olika behov. På detta sätt ökar tjänstens ändamålsenlighet – att tjänsten gör det som an- vändaren vill att den skall göra, effektivitet – t.ex. att det inte tar för lång tid, samt tillfredsställelse – att användaren upplever tjänsten på ett posi- tivt sätt.

Ett av de främsta medlen att uppnå dessa mål är en effektiv konkur- rens utan snedvridningar och begränsningar. Väl fungerande och dyna- miska marknader ger mångfald i utbudet och pressar priserna, vilket kommer användarna tillgodo. Att främja konkurrens överensstämmer med den allmänna konkurrenspolitiken (prop. 1999/2000:140, bet. 2000/01:NU4, rskr. 2000/01:16). Det är också en utgångspunkt för de EG-direktiv som ligger till grund för den lagstiftning som föreslås.

Några remissinstanser har haft invändningar mot att inte ha samhälls- ekonomiskt lägsta kostnad som mål. Regeringen ser inget motsats- förhållande mellan effektiv konkurrens och produktion till lägsta samhällsekonomiska kostnader. Konkurrenslösningar skall eftersträvas. Om befintliga ledningar har tillräcklig kapacitet för att tillgodose efter- frågan och bjuds ut på marknaden på ett konkurrensneutralt sätt kan det saknas anledning för marknadens aktörer att anlägga nya ledningar, eftersom detta skulle medföra högre kostnader. I andra situationer kan det emellertid vara lönsamt eller av strategiskt värde för marknads- aktörerna att investera i ny kapacitet i stället för att använda befintlig. Likartade resonemang kan föras på ett samhällsekonomiskt plan.

Ett annat medel för att uppnå målen är att främja den internationella harmoniseringen. Elektronisk kommunikation är i hög grad beroende av den internationella utvecklingen. Många företag verkar på internationell basis och gynnas av att regelverken i de olika länderna är harmoniserade. Det främjar i sin tur tillväxt både inom Sverige och i andra länder, inte minst inom den Europeiska unionen. En internationell harmonisering bör därför främjas, särskilt för att bidra till utvecklingen av EU:s inre mark- nad.

Prop. 2002/03:110

103

Vad som sagts om konkurrensens och den internationella harmonise- ringens betydelse hindrar inte att det finns viktiga allmänna intressen som inte enbart kan tillgodoses på marknadens villkor. Dessa intressen måste säkerställas på annat sätt. Detta illustreras av statens bidrag till utbyggnad av nät där marknaden inte kan tillgodose behoven. Regeringens bedömning (prop. 1999/2000:86) när det gäller tillgänglig- heten till IT-infrastruktur är att hushåll och företag i alla delar av Sverige inom de närmaste åren bör få tillgång till IT-infrastruktur med hög över- föringskapacitet. Detta skall i första hand ske i marknadens regi. Staten har dock ett övergripande ansvar att se till att IT-infrastruktur med hög överföringskapacitet finns tillgänglig i hela landet. Statens stöd till elek- troniska kommunikationsnät med hög överföringskapacitet till kommu- ner och enskilda är en del av de åtgärder som vidtas för att uppfylla detta. Inriktningen avser huvudsakligen stöd till utbyggnad av IT-infrastruktur med hög överföringskapacitet i gles- och landsbygd.

Till de viktiga allmänna intressen som inte enbart kan tillgodoses på marknadens villkor kan även räknas samhällsomfattande tjänster till ett överkomligt pris, förmedling av nödsamtal, skyddet för integritet, ut- hållighet och tillgänglighet vid extraordinära händelser i fredstid, höjd beredskap och krig, ett effektivt utnyttjande av frekvenser och nummer samt konsumentskydd. Inom dessa områden föreslås särskilda regler i lagen för att säkerställa intressena. Tillgången till ett grundläggande radio- och TV-utbud i hela landet är ett viktigt allmänt intresse. Lag- förslaget ger också de grundläggande förutsättningarna för att säkerställa en sådan tillgång. Tillgången till grundläggande tjänster bör ta sin ut- gångspunkt i en strävan att tillgodose grundläggande behov av elektro- niska kommunikationer hos alla användare. De grundläggande behoven bör också bestämmas med hänsyn till de krav som ställs för att personer med funktionshinder skall ha samma möjlighet som andra i samhället att ha tillgång till och kunna använda elektronisk kommunikation.

De mål som föreslås ingår som en del i det politikområde som omfattar IT-, tele- och post. De föreslagna målen ersätter målet för telepolitiken som beslutades i 1988 års telepolitiska beslut (prop. 1987/88:118, bet. 1987/88:TU28, rskr. 1987/88:402) och som därefter behandlats av riks- dagen med anledning av propositionerna Näringspolitik för tillväxt (prop. 1990/91:87, bet. 1990/91:TU28, rskr. 1990/91:369), Telelag och en för- ändrad verksamhet för Televerket, m.m. (prop. 1992/93:200, bet. 1992/93:TU30, rskr. 1992/93:443) och Översyn av telelagen (1993.597) m.m. (prop. 1996/97:61, bet. 1996/97:TU5, rskr. 1996/97:201). De före- slagna målen för sektorn elektronisk kommunikation ligger i linje med det IT-politiska målet och därmed också i linje med EU:s IT-politiska handlingsprogram e-Europa, ett informationssamhälle för alla.

De nya mål som föreslås i denna proposition ersätter inte det IT-poli- tiska målet. Målen för elektronisk kommunikation är vidare till sin om- fattning än vad som kan uppnås enbart genom en tillämpning av den lag som föreslås och kan således innefatta andra politiska åtgärder. Lagen innehåller å andra sidan regler som skall säkerställa att särskilda behov och andra samhällsviktiga intressen tillgodoses.

Uppföljning av mål av den karaktär som här föreslås bör ske genom jämförelser med de överföringstjänster, priser och kvalitet som erbjuds i andra länder. Den ökade internationella harmoniseringen medför ökade

Prop. 2002/03:110

104

möjligheter att göra sådana jämförelser. Det ger också en möjlighet att Prop. 2002/03:110 bidra till uppföljningen av det IT-politiska målet att Sverige som första

land skall bli ett informationssamhälle för alla. Eftersom området är dy- namiskt är det inte lämpligt att ha ett definitivt mål med en angiven nivå av tillgång till kommunikationer som skall ha uppnåtts vid någon viss tidpunkt. Vad som anses vara effektiva och säkra kommunikationer och vad som anses ge den bästa möjliga kombinationen av urval pris och kvalitet förändras över tiden. De föreslagna målen innebär därför en strä- van att kommunikationerna skall bli bättre och effektivare, t.ex. genom högre överföringskapacitet och att urvalsmöjligheterna, inbegripet priser och kvalitet, blir mer varierade.

Ett medel för att uppnå målen är att skapa förutsättningar för en effek- tiv konkurrens. Den lagstiftning som föreslås ger goda förutsättningar för en uppföljning av hur bra konkurrensen fungerar genom de marknads- analyser som skall genomföras (se avsnitt 20.1).

8

Regleringsstruktur

 

 

 

 

 

 

Regeringens förslag: Överföringen av elektronisk kommunikation

 

 

 

och infrastrukturen för överföringen skall, med undantag för vissa

 

 

 

radio- och TV-frågor, regleras samlat i en ny sektorsspecifik lag. La-

 

 

 

gen skall inte reglera innehållet i de tjänster som överförs eller den ut-

 

 

 

rustning som skall anslutas till infrastrukturen.

 

 

 

 

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

 

 

 

Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller läm-

 

nar det utan erinran.

 

Skälen för regeringens förslag

 

Behovet av en samordnad lagstiftning

 

Den utveckling som skett på området för elektronisk kommunikation

 

innebär bl.a. att olika infrastrukturer och tekniker för överföring av

 

kommunikation och tjänster sammansmält så att de numera inte är be-

 

gränsade till att bära eller överföra den tjänst som de ursprungligen av-

 

setts för. Denna så kallade konvergensutveckling har utförligt redogjorts

 

för i Konvergensutredningens betänkande (SOU 1999:55).

 

 

 

Utvecklingen på området för elektronisk kommunikation går alltjämt

 

med hög hastighet mot ökad konvergens. Tekniken för att kommunicera

 

elektroniskt utvecklas och förbättras kontinuerligt. Konvergens-

 

utredningens slutsatser om att konvergensutvecklingen negativt påverkar

 

den gällande lagstiftningens och regelstrukturens förmåga att uppfylla

 

sina syften och att det därför finns ett behov av samordning av lag-

 

stiftningen äger fortfarande bärkraft. Till detta kommer behovet av över-

 

skådlighet. Ambitionen bör vara att skapa en modern, teknikneutral och

 

framtidsanpassad lagstiftning.

105

 

 

 

 

Bestämmelser som på ett eller annat sätt har anknytning till elektronisk kommunikation finns i ett antal lagar. Dessa kan grovt indelas i följande fyra kategorier.

Infrastrukturrelaterade regler, dvs. sådana som påverkar möjligheten att tillhandahålla och i övrigt förfoga över infrastruktur. Bestämmelser av det slaget finns i telelagen (1993:597), lagen (1993:599) om radio- kommunikation och lagen (1998:31) om standarder för sändning av TV- signaler.

Regler angående överföringstjänsten finns till största delen i telelagen, men även i radio- och TV-lagen (1996:844).

Innehållsrelaterade regler finns i radio- och TV-lagen, lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor samt lagen (2000:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster. Lagen (2000:832) om kvalificerade elektroniska signaturer re- glerar bl.a. verifieringen av översänd information och gäller inte själva överföringen som sådan. Också den lagen får därför i detta sammanhang hänföras till kategorin innehållsrelaterade bestämmelser.

Regler om krav på utrustning som skall anslutas till eller vara del av infrastrukturen återfinns i lagen (2000:121) om radio- och teleterminal- utrustning och lagen (2000:171) om förbud beträffande viss avkodnings- utrustning.

För en samordning av de ovan angivna författningarna talar över- skådligheten och gränsdragningsproblem med anledning av konvergen- sen. Vad som komplicerar saken är att lagarna reglerar olika och i vissa fall speciella förhållanden samt att de tillkommit vid olika tidpunkter och i viss mån därför använder en terminologi som gör dem svåra att sam- ordna.

På det infrastrukturella regleringsområdet är en samordning speciellt lämplig på grund av konvergensen, där skillnaderna mellan de olika for- merna av överföringsteknik och de informationsbärande kommunikationsnäten suddas ut. Även på regleringsområdet för över- föringstjänster medför konvergensen ett behov av samordning med det infrastrukturella regleringsområdet. En sådan samordning bör därför ske i en särskild lag.

När det gäller frågan om en sådan lagstiftning bör utsträckas att om- fatta även regleringsområden utanför det infrastrukturella och det för överföringstjänster finns det anledning att skilja mellan regleringen för tele, media och IT.

Regleringen på teleområdet är till huvudsaklig del att hänföra till det infrastrukturella regleringsområdet och regleringsområdet för över- föringstjänster. Det finns inte några bärande skäl mot att bestämmelserna i telelagen och lagen om radiokommunikation samordnas i en lag.

Vad däremot gäller lagen om radio- och teleterminalutrustning är den uppbyggd efter en annan struktur och annan terminologi. Några andra skäl för en samordning av lagen om radio- och teleterminalutrustning i en lag som reglerar infrastrukturen och överföringstjänsterna än intresset av att uppnå överskådlighet torde inte föreligga. Denna vinst skall i och för sig inte underskattas men kräver att även övrig lagstiftning på området för elektronisk kommunikation, utöver det infrastrukturella reglerings- området och regleringsområdet för överföringstjänster, kommer i fråga för en sådan samordning.

Prop. 2002/03:110

106

Av speciellt intresse på medieområdet är frågan om en samordning mellan telelagen och radio- och TV-lagen. Konvergensutredningens slut- sats var att de bästa förutsättningarna för en samordning mellan telelagen och radio- och TV-lagen ligger på det infrastrukturella regleringsområdet och att sådan samordning skulle innebära ett betydelsefullt steg mot att undvika gränsdragnings- och tolkningsproblem mot bakgrund av konvergensutvecklingen.

Flera författningar inom radio- och TV-området innehåller krav på till- stånd eller anmälan för utsändningar av program samt rättigheter eller krav avseende överföringen av sådana sändningar för den som har rätt att bedriva verksamheten. Det gäller lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens och radions område samt lagen (1998:31) om standarder för sändning av TV-signaler som genomför det genom ramdirektivet och särdirektiven upphävda EG-direktivet 95/47/EG om tillämpning av stan- darder för sändning av TV-signaler i svensk lagstiftning.

Det finns dessutom förordningar som utfärdats med stöd av ovan- stående lagar. Dessa är lokalradioförordningen (1993:126), förordningen (1995:1020) om digitala ljudradiosändningar, förordningen (1997:894) om marksänd digital-TV och förordningen (1998:32) om standarder för sändning av TV-signaler.

Reglerna på området kan i princip delas upp i två delar. Den ena delen är relaterad till innehållet i program m.m. och avser sändnings- verksamheten. Den andra delen avser infrastrukturen för överföring, överföringen och mottagningen av sändningarna.

De innehållsrelaterade bestämmelserna har inte sådant samband med infrastrukturen för elektroniska kommunikationer i allmänhet att det är motiverat att ha dem i samma lag. Radio- och TV-lagen bör således be- hållas som en särskild lag. Det finns visserligen skäl att bryta ut reglerna om infrastrukturen m.m. och ta in dessa i en ny lag avseende infra- struktur i allmänhet på området. Radio- och TV-lagen innehåller dock endast ett begränsat antal regler som gäller infrastrukturen. Dessa har vidare ett sådant samband med övriga regler i radio- och TV-lagen att denna bör behållas i princip oförändrad. Samma resonemang gäller för de regelverk som bygger på radio- och TV-lagens innehållsreglering, såsom lagen om koncessionsavgift på televisionens och radions område, lokal- radioförordningen, förordningen om digitala ljudradiosändningar och förordningen om marksänd digital-TV.

Bestämmelserna i lagen och förordningen om standarder för sändning av TV-signaler gäller i hög grad infrastrukturen. Som Radio- och TV- verket anger innehåller den dock också konkurrensfrämjande och konsumentskyddande regler som inte direkt kan hänföras till infrastruk- turen. Det finns därför skäl att behålla reglerna om denna specifika före- teelse i en särskild lag. Lagen måste emellertid ses över med hänsyn till EG:s nya regelverk.

På IT-området är det i första hand lagen om kvalificerade elektroniska signaturer, lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor samt lagen om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster som kom- mer i fråga för att samordnas i en horisontell och teknikoberoende eller teknikneutral lagstiftning.

Vid införandet av lagen om elektronisk handel och andra informations- samhällets tjänster konstaterade regeringen att bl.a. skillnader för spri-

Prop. 2002/03:110

107

dande av information och omfattningen av denna spridning genom t.ex. Prop. 2002/03:110 Internet jämfört med andra kommunikationsformer, såsom telefon och

telefax, ger upphov till speciella problem som kräver speciella lösningar. Dessa lösningar kan inte alltid omfatta företeelser utanför informations- samhällets tjänster. Regeringen valde bl.a. därför att reglera informationssamhällets tjänster i en horisontell speciallag (prop. 2001/02:150, s. 51 ff.). Det är således inte ändamålsenligt eller lämpligt att samordna regleringen av elektronisk handel och informations- samhällets tjänster med den infrastrukturella regleringen.

Lagen om kvalificerade elektroniska signaturer syftar bl.a. till att göra

 

information som överförts på elektronisk väg tillförlitlig genom att in-

 

formationen kan förses med en elektronisk underskrift, en signatur, från

 

avsändaren. Lagen reglerar alltså överföringen av innehåll i elektronisk

 

kommunikation. Lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor är

 

teknikneutralt utformad och syftar till att komma till rätta med spridning

 

av oönskad information. Vid dess tillkomst ansågs det finnas starka skäl

 

för en särreglering. En samordning av dessa lagar med infrastrukturell

 

reglering kan motiveras med överskådlighetsskäl. Om samordning inte

 

sker med lagen om elektronisk handel och andra informationssamhällets

 

tjänster försvagas dock skälen för att samordna lagen om kvalificerade

 

elektroniska signaturer och lagen om ansvar för elektroniska anslags-

 

tavlor med det infrastrukturella regleringsområdet starkt. Överskådlig-

 

heten blir inte fullständig och samordningen riskerar att bli missvisande.

 

De innehållsrelaterade reglerna bör därför inte samordnas med den infra-

 

strukturella regleringen.

 

Sektorspecifik lagstiftning?

 

Konkurrensen är ett viktigt medel i uppfyllandet av de telepolitiska må-

 

len. Ambitionen har sedan länge varit att generell reglering, t.ex.

 

konkurrenslagstiftning och marknadsföringslagstiftning på sikt skall vara

 

styrande även för telemarknaden. Samma ambition gäller området för

 

elektroniska kommunikationer, såvitt avser de konkurrensrättsliga

 

aspekterna. Området är dock vidare än teleområdet och i den mån t.ex.

 

nya frågor som är grundlagsskyddade omfattas har givetvis grundlagen

 

företräde. Staten bör vidare även i framtiden t.ex. ansvara för hanteringen

 

av frekvenser. När det gäller de konkurrensrättsliga aspekterna är det

 

dock alltjämt relevant att eftersträva en övergång till den generella

 

regleringen.

 

På grund av telemarknadens utseende, med en aktör som starkt domi-

 

nerat såväl tjänster som infrastruktur, har en sektorspecifik lagstiftning i

 

form av främst telelagen hittills ansetts nödvändig. Vad gäller bedöm-

 

ningen av om en sektorspecifik reglering på området för elektronisk

 

kommunikation är nödvändig måste de för Sverige särskilda förhållan-

 

dena beaktas. Att det existerar en fungerande marknad i t.ex. storstads-

 

områdena behöver inte innebära att den sektorspecifika regleringen kan

 

överges. Marknaden i andra delar av landet kan vara sådan att den

 

regleringen alltjämt behövs.

 

Den i vissa avseenden gynnsamma konkurrensutvecklingen har aktua-

 

liserat frågan om ett avskaffande av det sektorsspecifika regelverket och

 

en övergång till generell lagstiftning för telesektorn.

108

Vid en jämförelse mellan sektorspecifik lagstiftning och generell Prop. 2002/03:110 konkurrenslagstiftning framhålls i vissa sammanhang regelverkens olika

karaktär av ”ex ante” respektive ”ex post”. Med detta avses vanligen att den sektorspecifika lagstiftningen medger en möjlighet att på förhand ställa upp skyldigheter eller handlingsregler i syfte att förebygga att t.ex. en tidigare monopolaktör motverkar konkurrensen på marknaden, medan den generella konkurrenslagstiftningen uppställer generella förbud, där överträdelser beivras i efterhand när de konstaterats.

Såväl EG:s konkurrensregler som konkurrenslagen (1993:20) inne- håller visserligen även ex ante-inslag. Bland annat kan ett beslut om un- dantag från förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete förenas med villkor. Vidare syftar prövningen av vissa företagskoncentrationer till att på förhand förhindra att dominerande ställning som hämmar eller är äg- nad att hämma konkurrensen på visst sätt förstärks eller uppstår. Den väsentliga skillnaden mellan telelagen och konkurrenslagen är dock att telelagen medger ingripanden på förhand, s.k. förhandsskyldigheter, för att komma till rätta med ett angivet problem eller ett potentiellt problem, medan konkurrenslagen huvudsakligen innebär ett ingripande i efterhand mot missförhållanden i konkurrensfrågor. En övergång till att tillämpa generell lagstiftning innebär i princip att inga mer generella konkurrens- betingade förhandsregleringar skall finnas.

Särskild sektorslagstiftning eller särlagstiftning kan användas speciellt för att motverka bl.a. missbruk av marknadsmakt och för att främja kon- kurrens på marknader där förutsättningar ännu saknas för en väl funge- rande konkurrens. Särlagstiftning kan då ses som ett komplement till konkurrenslagen för att främja konkurrens och effektivitet på nyligen avreglerade marknader där det råder inträdesbarriärer. Det finns emeller- tid också skäl som talar mot särlagstiftning i allmänhet och pris- regleringar i synnerhet. Transaktionskostnaderna för implementering och tillsyn ökar, liksom risken för att incitamenten på marknaden snedvrids. En dåligt utformad särlagstiftning kan leda till dynamiska effektivitets- förluster i form av felaktiga investeringsbeslut. Det finns därför anled- ning att iaktta försiktighet vid utformning och tillämpning av sär- lagstiftning. För företagen är väl utformade och långsiktigt stabila spel- regler av stor vikt för deras beslut på olika marknader.

Det står klart att det på flera delmarknader alltjämt finns ett klart behov av sektorsspecifik reglering. Detta avser både att komma till rätta med konkurrenssituationen på marknader där effektiv konkurrens inte råder och att bibehålla den sköra konkurrens som vunnits på vissa marknader genom telelagstiftningen. Som nämnts måste också behovet analyseras med utgångspunkt från marknaderna i hela Sverige. Det är därför inte lämpligt eller, mot bakgrund av Sveriges åligganden enligt ramdirektivet och särdirektiven, ens möjligt att genomföra en fullständig övergång till generell – konkurrensrättslig – lagstiftning på området för elektronisk kommunikation.

109

Prop. 2002/03:110

9Utgångspunkter för genomförandet av det nya EG-regelverket

Det nya EG-regelverket, ramdirektivet och de fyra särdirektiven (auktori- sations-, tillträdes- och USO-direktivet samt direktivet om integritet och elektronisk kommunikation) samt radiospektrumbeslutet syftar till att harmonisera regelverket för de konvergerande sektorerna tele- kommunikation, media och IT.

EG-direktiv är bindande för medlemsstaterna endast i fråga om det re- sultat som skall uppnås. Medlemsstaterna får själva välja form och metod för genomförande. Det innebär att staten inte är bunden av t.ex. ett direk- tivs terminologi eller systematik, om det avsedda resultatet kan uppnås med en annan terminologi och systematik.

Vid genomförandet av det nya EG-regelverket måste särskilt beaktas dels mängden bestämmelser, dels de olika direktivens varierande tillämpningsområden, dels utformningen av direktivets bestämmelser. I inte obetydlig utsträckning utpekar och förpliktar direktiven medlems- staterna att vidta vissa åtgärder, säkerställa vissa förhållanden m.m. Re- dan av detta skäl är det inte lämpligt eller tillräckligt att direktiven förs över till svensk rätt i oförändrad form. För att förtydligas och få genom- slag på det nationella planet bör direktiven och radiospektrumbeslutet anpassas till svenska förhållanden. Den svenska lagstiftningstraditionen med förhållandevis kortfattad lagstiftning bör därför inte frångås. Med hänsyn till direktivets komplexa och delvis detaljerade karaktär är det dock ofrånkomligt att delar av direktivet mer eller mindre ordagrant måste införas i lagstiftningen.

Utvecklingen av ny teknik går mycket fort på det område som regleras. Det är svårt att se vad som kommer att hända längre fram i tiden än något år. Det finns därför en risk för en utveckling som innebär att reglerna inte till fullo korresponderar med den nya teknik som växer fram om de görs alltför konkreta. Detta förhållande torde förklara den bristande viljan i direktiven att konkretisera vilka specifika åtgärder som under angivna betingelser får vidtas mot en operatör. Av dessa skäl finns det anledning att vid genomförandet av EG-regelverket vara försiktig med att reglera mer än vad direktiven kräver.

EG-domstolen är enligt EG:s rättsordning exklusivt behörig att göra uttalanden om innebörden av EG:s rättsregler. Innan EG-domstolen har uttalat sig är det svårt att veta exakt hur ett visst direktiv skall tolkas och tillämpas. Sverige har genom anslutningen till Europeiska unionen för- bundit sig att verka för en enhetlig tolkning och tillämpning av EG-rät- ten. Trots vissa fördelar med att genom utförliga förarbeten ge väg- ledning om hur lagen skall tolkas bör det därför iakttas försiktighet när det gäller motivuttalanden i tolkningsfrågor.

EG-regelverket innehåller inte bara generella regler som kan behöva konkretiseras utan också regler med hög konkretion. Ett exempel på förstnämnda är vilka specifika åtgärder som får vidtas mot ett företag med betydande inflytande på en marknad. Ett exempel på sistnämnda är

110

de tekniska specifikationer som skall vara uppfyllda för vissa samhälls- Prop. 2002/03:110 omfattande tjänster.

Lagtexten bör inte onödigt tyngas med föreskrifter, speciellt inte i tek- niska avseenden. Den ofta höga detaljeringsgraden och direktivets ka- raktär ger ett tämligen stort utrymme att komplettera lagreglerna med verkställighetsföreskrifter.

Det bör i sammanhanget framhållas att EG-regelverket till stor del ut- gör ett harmoniserande regelverk som ofta inte kan frångås till förmån för en högre skyddsnivå (kravnivå). Detta har betydelse för möjlig- heterna att delegera till regeringen eller annat organ att meddela särskilda föreskrifter. Oavsett på vilken konstitutionell nivå som direktivet införli- vas med svensk rätt, måste därmed de föreskrivande organen hålla sig inom de gränser som direktivet anger i fråga om krav och skyldigheter m.m.

10 En ny lag om elektronisk kommunikation

Regeringens förslag: Ramdirektivet, auktorisationsdirektivet, tillträdesdirektivet, USO-direktivet samt direktivet om integritet och elektronisk kommunikation skall till övervägande del genomföras ge- nom en ny lag om elektronisk kommunikation.

Såvitt avser konkurrensrelaterade frågor skall skyldigheter enligt la- gen för enskilda inträda först när det finns ett konstaterat behov.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har invänt mot att direktiven

genomförs genom en ny lag. Post- och telestyrelsen (PTS) menar att grundläggande rättigheter och skyldigheter bör anges i lagen och att förutsebarheten annars försvåras onödigt. IT-Företagen m.fl. varnar för att karaktären av ramlag leder till brist på förutsebarhet. TeliaSonera m.fl. tillstyrker dock att aktuella skyldigheter inte regleras direkt i lag.

Skälen för regeringens förslag: Som framgår av föregående avsnitt bör reglerna om överföring av elektronisk kommunikation, i huvudsak telelagen och lagen om radiokommunikation, samordnas i en ny lag.

Med utgångspunkt i ramdirektivets definitioner bör med elektronisk kommunikation menas överföring av signaler via tråd, via radio, på op- tisk väg eller via andra elektromagnetiska överföringsmedier. Utanför begreppet faller innehållet i tjänster som tillhandahålls via elektroniska kommunikationsnät. Det nya EG-regelverket innebär alltså reglering av det område som lämpligen samordnas i en lag.

Det är fråga om en omfattande reglering av en begränsad samhälls- sektor. Direktivens detaljerade bestämmelser träffar tillämpnings- områdena för telelagen, lagen om radiokommunikation, radio- och TV- lagen samt lagen om standarder för sändning av TV-signaler. Det är vis- serligen tänkbart att genomföra det nya EG-regelverket genom nödvän- diga ändringar i samtliga dessa lagar. Ett sådant genomförande skulle emellertid föranleda ett mycket stort antal ändringar i det befintliga re- gelverket, särskilt telelagen och lagen om radiokommunikation. Att på

111

det sättet överge direktivens systematik och struktur skulle snarast för- sämra överskådligheten.

Genomförandet av det nya EG-regelverket bör alltså till största delen ske genom en ny speciallag om elektronisk kommunikation som omfattar all elektronisk överföring, oberoende av terminaler, överföringsteknik m.m.

EG-regelverket ställer vissa krav på medlemsstaterna om säkerhet, in- tegritet, konsumentskydd och om att tillförsäkra medborgarna tillgång till i varje fall ett minimiutbud av tjänster till en angiven kvalitet och till ett överkomligt pris m.m. Därutöver innehåller direktiven vad som kan be- skrivas som konkurrensfrämjande regler.

En bärande tanke bakom det nya EG-rättsliga regelverket är enligt ut- redningen att i takt med att konkurrensen utvecklas låta särlagstiftningen ge vika för generell konkurrenslagstiftning. Detta innebär enligt utred- ningen att speciell konkurrensfrämjande reglering, såsom regler om samtrafik och andra former av tillträde, endast skall användas när det föreligger ett särskilt behov av det. Utredningen avvisar i konsekvens härmed tankar på att i lag införa generella skyldigheter beträffande t.ex. samtrafik och tillträde till accessnät (se vidare i avsnitt 17.2).

TeliaSonera tillstyrker utredningens förslag i denna del. Bolaget menar att förslaget på ett riktigt sätt återspeglar att ett komplicerat system av förfaranderegler måste införas i nationell lagstiftning. Dessa regler fast- ställer enligt TeliaSonera det sätt på vilket en myndighet kan meddela beslut om förpliktelser mot enskild efter en analys av konkurrensgraden på den relevanta marknaden.

Enligt PTS däremot underskattar utredningen generellt behovet av sta- bilitet och överskattar på samma sätt nödvändigheten av flexibilitet. Re- gleringstekniken drivs enligt PTS uppfattning längre än vad som krävs för att korrekt införliva direktiven och försvårar därmed förutsebarheten betydligt mer än vad som är nödvändigt. Detta får enligt PTS olyckliga konsekvenser för konkurrensutvecklingen inom sektorn. Uttalanden i direktiven av innebörden att speciell konkurrensfrämjande lagstiftning endast skall användas när det finns ett särskilt behov av detta, är enligt PTS endast en grund för EG:s ställningstagande att införa en sektors- specifik lagstiftning på området. EG:s lagstiftare har vid sina över- väganden funnit behov av de regler som beslutats. Uttalandena menar PTS däremot inte vara en anvisning för hur lagstiftningen skall införlivas eller tillämpas. Det är enligt styrelsen inte bara tillåtet att gå utöver minimikraven i direktiven, det åligger medlemsstaterna att göra detta i de fall det är möjligt och nödvändigt för att åstadkomma de effekter vartill EG:s regelverk syftar. Grundläggande rättigheter och skyldigheter, såsom samtrafikskyldighet och tillträde till accessnätet, bör enligt PTS anges i lag.

Även IT-Företagen m.fl. uttrycker oro över att den föreslagna utform- ningen av lagen riskerar att leda till brist på förutsebarhet.

Regeringens ambition har genomgående varit att generell konkurrens- lagstiftning skall vara styrande även för telemarknaden. Innan en tidigare monopolmarknad övergått till en väl fungerande konkurrensmarknad har regeringen dock funnit det motiverat under ett övergångsskede med en särskild sektorreglering (se bl.a. prop. 1996/97:61, s. 34 och prop. 1999/2000:57, s. 19).

Prop. 2002/03:110

112

Området för elektronisk kommunikation är vidare än teleområdet och vissa för Sverige särskilda geografiska förutsättningar bör beaktas (se avsnitt 8) i sammanhanget. Detta hindrar inte att vad som sägs i t.ex. ingresspunkt 27 i ramdirektivet – att reglerade förhandsskyldigheter skall införas endast där konkurrensen inte är effektiv – ligger väl i linje med regeringens ståndpunkt att en gradvis övergång till generell konkurrens- lagstiftning bör ske. En mer korrekt beskrivning av tanken bakom det nya regelverket, snarare än att det skall ersättas av någonting annat, är att det skall tillämpas i allt mindre utsträckning i takt med att effektiv kon- kurrens uppstår.

För att bedöma förenligheten mellan direktiven och generella skyldig- heter föreskrivna i lagen bör EG-regelverkets uppbyggnad analyseras. Auktorisationsdirektivet skiljer på å ena sidan villkor som får knytas till den s.k. allmänna auktorisationen samt nyttjanderätter till radio- frekvenser respektive nummer och å andra sidan s.k. särskilda skyldig- heter. Med ”allmän auktorisation” avses den rättsliga ramen i en medlemsstat för tillhandahållare av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, dvs. den reglering som gäller på området.

I artikel 6.2 i auktorisationsdirektivet anges att ”särskilda skyldighe- ter”, som kan åläggas enligt vissa artiklar i tillträdesdirektivet och USO- direktivet, skall i rättsligt avseende vara åtskilda från de rättigheter och skyldigheter som följer av den allmänna auktorisationen. Därav får anses följa att endast sistnämnda kategori av villkor och skyldigheter får anges generellt i författning. ”Särskilda skyldigheter” däremot får i enlighet med de artiklar där de anges endast åläggas i enskilda fall om vissa ytter- ligare förutsättningar är uppfyllda, såsom att en aktör har ett betydande inflytande på en relevant marknad och en viss åtgärd anses lämplig för att skapa effektiv konkurrens (se avsnitt 20.1).

Visserligen nämns som en sådan särskild skyldighet även de som kan åläggas enligt artikel 6 i tillträdesdirektivet (se avsnitt 24.2). Artikel 6.1 i tillträdesdirektivet anger att medlemsstaterna skall säkerställa att vissa villkor tillämpas när det gäller villkorad tillgång till digitala radio- och TV-sändningar. Detta är sådana skyldigheter som kan åläggas allmänt för dem som tillhandahåller system för villkorad tillgång. Detta gör att skyl- digheten med ett sådant resonemang närmast skulle vara att hänföra till ett villkor som får knytas till allmän auktorisation enligt auktorisations- direktivet. I punkten 3 samma artikel anges dock att trots vad som anges i punkten 1 får medlemsstaterna tillåta sina nationella reglerings- myndigheter att se över de villkor som tillämpas enligt artikeln genom att utföra en marknadsanalys enligt artikel 16 i ramdirektivet. Den nationella regleringsmyndigheten får ändra eller upphäva villkoren för operatörer som efter en marknadsanalys inte har ett betydande inflytande på den relevanta marknaden under vissa förutsättningar. Det finns således möj- ligheter för medlemsstaterna att ändra eller upphäva sådana skyldigheter. Det får anses vara denna omständighet som gör att skyldigheter enligt artikel 6 i tillträdesdirektivet hänförs till kategorien särskilda skyldighe- ter.

Vidare regleras i ramdirektivet ett samrådsförfarande som skall föregå ett beslut att vidta åtgärder enligt direktiven (se avsnitt 20.2).

Det nya EG-regelverkets systematik och uppbyggnad vad gäller konkurrensrelaterade regler bygger således på att åtgärder vidtas i en-

Prop. 2002/03:110

113

skilda fall först efter det att ett behov konstaterats. Regeringen kan därför Prop. 2002/03:110 inte dela PTS syn att nämnda ingresspunkt och andra uttalanden i direk-

tiven endast utgör en beskrivning för ställningstagandet att besluta sektorspecifika direktiv. Tvärtom anger exempelvis tillträdesdirektivet uttryckligen att de nationella regleringsmyndigheterna under vissa förut- sättningar skall kunna införa skyldigheter. Framförallt måste beslut av regleringsmyndigheterna enligt artikel 4 i ramdirektivet kunna över- klagas, vilket inte kan förenas med att, såsom PTS föreslagit, skyldighe- terna framgår direkt av lag. Såvitt avser konkurrensrelaterade frågor bör skyldigheter för enskilda i stället inträda först när det föreligger ett kon- staterat behov.

Som utredningen anfört kan detta sätt att utforma lagstiftningen upp- fattas som att förutsebarheten försämras. Utgångspunkten är emellertid att de ingripanden som görs skall vara proportionerliga och inte gå utöver vad som är nödvändigt för att komma till rätta med ett specifikt problem på marknaden.

Även i andra än konkurrensrelaterade frågor finns i vissa fall anledning att göra liknande överväganden om valet mellan generella skyldigheter angivna i lag och enskilda förvaltningsbeslut. Regeringen återkommer till detta i fråga om bl.a. samtrafikskyldighet och vissa tjänster till slut- användare.

11

Lagens syfte m.m.

 

 

 

Regeringens förslag: Bestämmelserna i lagen skall syfta till att enskilda

 

och myndigheter skall få tillgång till säkra och effektiva elektroniska

 

kommunikationer och största möjliga utbyte när det gäller urvalet av

 

elektroniska kommunikationstjänster samt deras pris och kvalitet. Kon-

 

kurrensen och internationell harmonisering skall vara de främsta medlen

 

för att uppnå syftet. Samhällsomfattande tjänster skall finnas tillgängliga

 

på för alla likvärdiga villkor i hela landet till överkomliga priser.

 

Vid tillämpningen av lagen skall särskilt elektroniska kommunikatio-

 

ners betydelse för yttrandefrihet och informationsfrihet beaktas.

 

Åtgärder som vidtas med stöd av lagen får inte vara mer ingripande än

 

som framstår som rimligt och skall vara proportionella med hänsyn till

 

lagens syfte och ovanstående intressen.

 

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak väsentligen med re-

 

geringens.

 

 

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

 

lämnar det utan erinran. Många remissinstanser har dock haft synpunkter

 

på vad utredningen föreslagit särskilt skall beaktas vid tillämpningen av

 

lagen. Justitiekanslern anser att fler intressen, särskilt yttrandefriheten

 

och kommunikationssäkerheten, bör anges i lagens ändamåls-

 

bestämmelse. Post- och telestyrelsen anser att bestämmelsen bör inne-

 

hålla en mer detaljerad och exemplifierande uppräkning av de ändamål

 

som ligger till grund för åtgärder enligt lagen, men att yttrande- och

 

informationsfriheten samt allmän ordning och säkerhet inte bör göras till

 

prioriterade mål som skall beaktas särskilt vid varje enskild tillämpning

114

 

 

av lagen. TeliaSonera vänder sig mot att allmänpolitiska mål anges som vägledning vid tillämpning av lagen eller på annat sätt. Flera remiss- instanser förordar att den proportionalitetsprincip som gäller enligt EG- direktiven lyfts fram i anslutning till lagens inledande ändamåls- bestämmelse. Angående remissinstansernas syn på föreslagna mål, se vidare avsnitt 7.3.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen har i avsnitt 7 redogjort för den nya EG-regleringens målsättning och föreslagit hur de politiska målen inom området för elektronisk kommunikation bör utformas. Den föreslagna lagen bör, som ett av instrumenten för att uppnå målen, givet- vis anknyta till dessa. Lagens ändamålsbestämmelse bör utformas inom ramen för de allmänna mål för EG-direktiven som kommer till uttryck i artikel 8 i ramdirektivet.

Det bör vara tydligt att målet är att alla skall ha tillgång till säkra och effektiva elektroniska kommunikationer och att ett av de främsta medlen för att uppnå detta är att främja konkurrensen. Med effektiva elektroniska kommunikationer avses konkurrensutsatta och flexibla kommunikationer som tillhandahålls på icke-diskriminerande villkor. Effektiva elektro- niska kommunikationer innebär också ett främjande av effektiva inve- steringar i infrastruktur och främjande av innovation. Enskilda och myn- digheter skall ha största möjliga utbyte vad gäller urvalet av elektroniska kommunikationstjänster samt deras pris och kvalitet. I det ligger en möj- lighet att välja mellan olika tjänster med olika pris och kvalitet för att finna den kombination av tjänster som bäst passar den enskilde.

Även det som sägs i ramdirektivets artikel 8 om mål och reglerings- principer om att bidra till utvecklingen av den inre marknaden bör komma till uttryck. Ett främjande av internationell harmonisering bör därför också anges som ett viktigt medel för att uppnå målen. Elektronisk kommunikation är i hög grad beroende av den internationella utveck- lingen. Många företag verkar på internationell basis och gynnas av att regelverken i de olika länderna är harmoniserade.

Den föreslagna lagstiftningen innebär ett närmande mot konkurrens- lagstiftningen. Som angetts i avsnitt 8 och 10 är en gradvis övergång till generell konkurrenslagstiftning på området önskvärd, samtidigt som Sve- riges särskilda förutsättningar måste beaktas, såsom vårt lands geogra- fiska särprägel med stor glesbygd. Där konkurrensen och marknads- lösningar inte kan tillgodose behovet av vissa grundläggande samhälls- omfattande tjänster skall dessutom dessa alltjämt säkerställas på annat sätt. Regeringen återkommer i avsnitt 18.1 och 18.2 till dessa tjänster.

I att kommunikationerna skall vara säkra ligger också att integriteten är tillfredsställande skyddad, se avsnitt 19.

Lagrådet har kritiserat att det särskilt angavs i lagrådsremissen att ytt- rande- och informationsfriheten, allmän ordning och säkerhet och hållbar utveckling skulle beaktas vid tillämpningen av lagen. Regeringen in- stämmer i att angivandet av allmän ordning och säkerhet samt hållbar utveckling inte ger någon egentlig vägledning för praktisk tillämpning, utan snarare riskerar att skapa oklarhet. Däremot är det motiverat att, i samband med att lagens grundläggande ändamål anges, också ange elek- troniska kommunikationers betydelse för yttrandefrihet och informationsfrihet.

Prop. 2002/03:110

115

I artikel 8 i ramdirektivet anges att när de nationella reglerings- Prop. 2002/03:110 myndigheterna fullgör regleringsuppgifter enligt EG-direktiven, skall de

vidta alla rimliga åtgärder för att uppnå de mål som följer av artikeln. Åtgärderna skall stå i proportion till dessa mål. Denna proportionalitets- princip återkommer på flera ställen i direktiven. Lagrådet har ifrågasatt behovet av en uttrycklig proportionalitetsregel i lagen, men har å andra sidan inte sett något avgörande hinder mot en sådan bestämmelse. Re- geringen anser, i likhet med flera remissinstanser, att en grundläggande princip, motsvarande den som anges i direktiven, bör slås fast i anslut- ning till lagens inledande ändamålsbestämmelse. I enlighet med vad Lag- rådet har anfört bör emellertid bestämmelsen formuleras om så att den bättre stämmer överens med hur artikel 8.1 i ramdirektivet är konstrue- rad. Det skall därvid av bestämmelsen framgå att åtgärderna, förutom att vara proportionella mot målen, även skall vara rimliga.

12 Lagens tillämpningsområde och innehåll

Regeringens förslag: Lagen skall tillämpas på elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster med tillhörande in- stallationer och tjänster samt annan radioanvändning. Den skall inte vara tillämplig på innehåll som överförs i elektroniska kommunika- tionsnät med hjälp av elektroniska kommunikationstjänster.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak i allt väsenligt med re- geringens förslag.

Remissinstanserna: Remissinstanserna är genomgående positiva till att tillämpningsområdet för lagen avgränsats till att inte omfatta innehåll som överförs via infrastrukturen. Datainspektionen anser att förhållandet till personuppgiftslagen (1998:204) bör klargöras. TV4 påpekar, an- gående avgränsningen mot radio- och TV-lagen (1996:844), att utred- ningens förslag medför att olika regler kommer att gälla för infra- strukturen beroende på vilket innehåll som förmedlas. Länsstyrelsen i Uppsala län efterlyser en samordning med plan- och bygglagen (1987:10) medan Svensk Energi önskar en tydligare koppling till ellagen (1997:857).

Skälen för regeringens förslag: Med elektroniskt kommunikationsnät avses enligt definitionen i artikel 2 i ramdirektivet system för överföring och i tillämpliga fall utrustning för koppling eller dirigering samt andra resurser som medger överföring av signaler via tråd, via radio, på optisk väg eller via andra elektromagnetiska överföringsmedier. En elektronisk kommunikationstjänst är enligt ramdirektivet en tjänst som vanligen till- handahålls mot ersättning och som helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler i elektroniska kommunikationsnät. Definitionen anges inte omfatta de av informationssamhällets tjänster som anges i ar- tikel 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster, som inte helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler i elektroniska

116

kommunikationsnät (se vidare om begreppet informationssamhällets tjänster i avsnitt 6.9).

Den föreslagna nya lagen om elektroniska kommunikationer gäller, liksom det nya EG-regelverket, elektroniska kommunikationstjänster, elektroniska kommunikationsnät samt tillhörande faciliteter och tillhö- rande tjänster. I lagen har dock uttrycket ”faciliteter” ersatts av ”installa- tioner”, som språkligt sett bättre svarar mot vad som avses. Eftersom lagen avses ersätta lagen (1993:599) om radiokommunikation bör det också anges att viss annan radioanvändning regleras (se avsnitt 14.1).

Det nya EG-regelverket omfattar inte frågor som rör innehållet i tjäns- ter som tillhandahålls via elektroniska kommunikationsnät med hjälp av elektroniska kommunikationstjänster och inte heller utrustning som om- fattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/5/EG av den 9 mars 1999 om radioutrustning och teleterminalutrustning och om öm- sesidigt erkännande av utrustningens överensstämmelse. Sådana tjänster och utrustning omfattas av andra regelverk, såsom radio- och TV-lagen och lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informations- samhällets tjänster samt av lagen (2000:121) om radio- och teleterminal- utrustning. Dessa regelverk skall på de grunder som redovisats i avsnitt 8 inte samordnas under den nya lagen. Förhållandet till personuppgifts- lagen behandlas i avsnitt 19.2.

Lagen om elektronisk kommunikation kan i vissa delar sägas vara en offentligrättslig reglering av i grunden civilrättsliga frågor. Många av de frågor som kan bli föremål för en myndighets beslut enligt lagen om elektronisk kommunikation är sådana som parterna kan träffa avtal om. Lagens bestämmelser är dock av offentligrättslig karaktär. Som sådan går lagen före rent civilrättsliga överenskommelser. Det kan få till följd att en part kan hävda att han inte längre är bunden av ett visst avtalsvillkor. Detta medför att det kan uppstå svåra gränsdragningar när det gäller att bestämma det sakliga kompetensområdet för allmän domstol. Som fram- går av 10 kap. 17 § första stycket 1 rättegångsbalken får allmän domstol inte pröva tvist som skall upptas av annan myndighet än domstol. I allt väsentligt får det överlämnas åt rättstillämpningen att närmare bestämma domstolens kompetensområde i förhållande till myndigheterna. Följande kan dock tjäna som vägledning.

Tvister som rör rena avtalsfrågor mellan parterna och som inte härrör ur en skyldighet som följer av lagen eller föreskrifter, tillståndsvillkor eller beslut om förpliktelse som meddelats med stöd av lagen, bör lämp- ligen prövas av allmän domstol. Om däremot någon förpliktats enligt lagen att bedriva samtrafik, utan att det i beslutet bestämts mer om priset än att det skall vara kostnadsorienterat, blir bedömningen mer komplice- rad. En tvist mellan parterna om vad som utgör kostnadsorienterat pris får i sådant fall höra under myndighetens kompetensområde. Detsamma gäller tvister i fråga om vad samtrafikskyldigheten närmare innebär. Andra rena tolkningstvister angående avtalets innehåll kan emellertid vara att hänföra till allmän domstol att pröva. Ytterst bör kompetens- konflikter i sådana och liknande fall lösas utifrån de grunder som käran- den åberopar till stöd för sin talan. Stödjer sig käranden på innehållet i lagen om elektronisk kommunikation utestängs normalt allmän domstol. Parterna har i sådant fall att vända sig till tillsynsmyndigheten för att få

Prop. 2002/03:110

117

tvisten avgjord, antingen i enlighet med det särskilda förfarande som fö- reslås eller som ett tillsynsärende (se avsnitt 22.2 och 22.3).

Lagen om elektronisk kommunikation kommer att göra det möjligt att förplikta någon att vidta åtgärder, vars tillåtlighet skall bedömas även efter andra regelverk. Särskilt gäller det förpliktelser som avser tillträde till nät och tillhörande installationer (se avsnitt 17). En sådan förpliktelse kan innefatta åtgärder som är underkastade prövning enligt lednings- rättslagen (1973:1144), plan- och bygglagen, miljöbalken osv. Den pröv- ning som skall företas enligt lagen om elektronisk kommunikation kan inte ersätta sådan annan prövning. Inte heller är det möjligt att lägga på den myndighet som har att fatta beslut enligt denna lag att företa tillåtlig- hetsprövningar enligt andra lagar. Myndigheten måste däremot när den beslutar om förpliktelser beakta att en skyldighet kan innefatta åtgärder som kräver tillstånd enligt annan lag. Förpliktelser som enligt andra re- gelverk inte är möjliga att genomföra skall givetvis inte åläggas. Om det vilar på den som förpliktelsen riktar sig mot att söka tillstånd, får för- pliktelsen anses innefatta en skyldighet att på saklig grund ansöka om nödvändiga tillstånd. Detta bör framgå av beslutet om förpliktelse.

Ett beslut om samlokalisering – t.ex. i master eller till annan nätdel – eller om skyldighet för en operatör att ge annan tillträde till en viss lokal kan återverka på den förpliktades förhållande till bl.a. den som genom beslut enligt ledningsrättslagen har att tåla den förpliktades egendom på sin fastighet samt den som hyr eller arrenderar ut viss egendom till den förpliktade. I vissa fall löses sådana frågor genom att det ställs upp krav på ytterligare tillståndsprövning. I andra fall där avtal mellan part och tredje man kan behöva ändras till följd av beslutet får frågan prövas en- ligt vanliga civilrättsliga regler. Så kan bl.a. vara fallet om egendomen i fråga arrenderas. Se vidare om dessa frågor i avsnitt 17. Där behandlas också förhållandet till ellagen.

Förslaget till lag om elektronisk kommunikation rör verksamhet som omfattas av grundlagsskydd, särskilt då verksamhet som avses i 3 kap. 1 och 2 §§ yttrandefrihetsgrundlagen. Konflikter mellan lagen och grund- lagsbestämmelser behandlas i huvudsak i avsnitt 13.1 och 13.2.

Ramdirektivets övergripande bestämmelser bör, i den utsträckning det är möjligt, sammanföras till ett första kapitel i lagen. Detta kapitel bör innehålla allmänna bestämmelser för lagen, såsom syfte, tillämpnings- område, definitioner och andra allmänna bestämmelser.

I ett andra kapitel bör samlas de grundläggande bestämmelserna i auktorisationsdirektivet om vad som krävs för ett faktiskt eller avsett marknadsinträde på området för elektronisk kommunikation. Det är här fråga om vad som i direktivet benämns allmän auktorisation.

Lagens tredje kapitel bör innehålla de regler som ställs upp i auktorisationsdirektivet om fördelningen av begränsade resurser genom individuella rättigheter för att uppnå bl.a. ett effektivt resursutnyttjande. Det gäller tillstånd till att använda radiosändare eller nummer ur en na- tionell nummerplan.

Det fjärde kapitlet i lagen behandlar tillträdesdirektivets främst konkurrensöppnande bestämmelser om tillträde till andras befintliga elektroniska kommunikationsnät m.m.

Prop. 2002/03:110

118

Lagens femte kapitel reglerar de s.k. samhällsomfattande tjänsterna Prop. 2002/03:110 och slutanvändarnas rättigheter. Dessa regler är huvudsakligen avsedda

att genomföra USO-direktivet.

I lagens sjätte kapitel ges de bestämmelser som krävs för att skydda användarnas personliga integritet m.m. Dessa regler genomför direktivet om integritet och elektronisk kommunikation.

Tillsyn, tvistlösning och angränsande frågor regleras i lagens sjunde kapitel, medan det åttonde kapitlet innehåller vissa allmänna bestämmel- ser ur EG-regelverket om handläggningen och prövningen av vissa frå- gor. Här regleras även förfarandet för fastställande av vilka företag som skall anses ha betydande inflytande på en marknad och som skall åläggas skyldigheter i enlighet med fjärde och femte kapitlen samt avgiftsfrågor. I kapitlet ges även regler om överklagande.

13 Marknadstillträde m.m.

13.1Anmälningsplikt m.m.

 

Regeringens

förslag:

För

att

tillhandahålla

allmänna

 

 

 

kommunikationsnät av sådant slag som vanligen tillhandahålls mot er-

 

 

 

sättning eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster

 

 

 

skall det krävas att verksamheten först har anmälts. En anmälan skall

 

 

 

inte föranleda någon förhandsprövning av verksamheten. Endast för

 

 

 

användning av radiosändare och nummer ur en nationell nummerplan

 

 

 

skall det krävas tillstånd.

 

 

 

 

 

 

 

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.

 

 

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna är positiv till

 

principen om fritt marknadstillträde och att tillståndsplikt i många fall

 

ersätts av anmälningsplikt. Majoriteten är också positiv till att

 

anmälningsplikten begränsas till allmänna kommunikationsnät och

 

kommunikationstjänster. Flera instanser, däribland IT-Företagen, Stock-

 

holms Handelskammare, ISA, Teracom, Telenor, Näringslivets telekom-

 

förening, Hyresgästföreningen, Canal+, GEA, Tidningsutgivarna, TV4,

 

II-stiftelsen och Hi3G föredrar dock en mindre omfattande anmälnings-

 

plikt eller varnar för att utforma regelverket onödigt betungande. Många

 

remissinstanser efterlyser en klarare gränsdragning dels mellan över-

 

föring av tjänster respektive innehållstjänster, dels mellan rundradio-

 

sändningar och övrig elektronisk kommunikation och en tydligare defi-

 

nition av vad som är ett allmänt kommunikationsnät. Post- och tele-

 

styrelsen anser att det bör anges att företags- och föreningsnät inte är

 

allmänna. II-stiftelsen anser att virtuella privata nät inte bör omfattas. Det

 

bör enligt Vodafone klart framgå att en anmäld operatör inom ramen för

 

anmälan får upprätta flera företagsanpassade nät utan att ytterligare an-

 

mälan krävs.

 

 

 

 

 

 

 

 

Skälen för regeringens förslag: Auktorisationsdirektivet reglerar

 

vilka krav som får ställas för marknadstillträde för tillhandahållare av

119

 

 

 

 

 

 

 

 

sådana nät och tjänster. Direktivet innehåller därutöver regler om nytt- janderätt till radiospektrum och nummer ur nationella nummerplaner samt om vissa särskilda skyldigheter.

I förhållande till gällande regler innebär auktorisationsdirektivet att möjligheten att kräva individuella tillstånd för att tillhandahålla nät och tjänster väsentligt begränsas.

I avsnitt 12 har beskrivits vad som avses med elektroniskt kommunikationsnät och elektronisk kommunikationstjänst. Här kan tilläggas att en tjänst innehåller någon form av prestation som någon ut- för åt någon annan. Det behöver således finnas åtminstone två parter in- blandade för att det skall bli fråga om en tjänst. En elektronisk kommunikationstjänst förutsätter med andra ord att en part överför sig- naler i ett elektroniskt kommunikationsnät åt en annan part. Sker över- föringen av signaler för eget bruk är det således inte frågan om en elek- tronisk kommunikationstjänst enligt denna lag.

Med ett allmänt kommunikationsnät avses enligt artikel 2 i ram- direktivet ett elektroniskt kommunikationsnät som helt eller huvud- sakligen används för att tillhandahålla allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. Den föreslagna lagen bör innehålla mot- svarande definition. I telelagens (1993:597) förarbeten, prop. 1992/93:200 (särskilt s. 88, 91 f. och 99), sägs beträffande teletjänster att ett kännetecken på att ett telenät är allmänt tillgängligt bör vara att det står öppet för en vid krets av användare att ansluta sig till nätet. Att en operatör aktivt värvar kunder på marknaden och därvid erbjuder anslut- ning på bestämda villkor bör leda till att det nät som skapas blir att anse som allmänt tillgängligt. Dessa uttalanden kan tjäna som vägledning också för det nya regelverket.

Tillhandahållandet av elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster får enligt artikel 3 i auktorisationsdirektivet en- dast underkastas s.k. allmän auktorisation. Detta påverkar dock inte tillämpningen av särskilda skyldigheter som anges i artikel 6.2, dvs. skyldigheter att tillhandahålla tillträde samt vissa skyldigheter enligt di- rektivet om samhällsomfattande tjänster. Det påverkar inte heller nytt- janderätter till radiofrekvenser och nummer. Det innebär att särskilda regler kan gälla för sådana skyldigheter och nyttjanderätter utöver de villkor som får förenas med den allmänna auktorisationen.

I auktorisationsdirektivets artikel 2 definieras allmän auktorisation som en rättslig ram som upprättas av en medlemsstat för att säkerställa rättig- heter för tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster och genom vilken det fastställs sektorspecifika skyldigheter som kan gälla för alla eller vissa typer av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster i enlighet med direkti- vet.

Med allmän auktorisation avses således generella regler om rättigheter och skyldigheter knutna till verksamheter som bedrivs på området. Det saknas anledning att införa termen i den svenska lagtexten, då den är främmande för svensk lagstiftningstradition och skulle tynga texten och försvåra förståelsen av densamma. Det är i stället rättigheterna och skyl- digheterna i sig som uttryckligen bör anges på sådant sätt i lagtexten att lika villkor inom hela gemenskapen garanteras och gränsöverskridande

Prop. 2002/03:110

120

förhandlingar om samtrafik mellan allmänna kommunikationsnät under- lättas.

Av artikel 6.1 i auktorisationsdirektivet framgår att för ”den allmänna auktorisationen”, dvs. i regelverket för tillhandahållandet av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, endast får ställas upp de villkor som framgår av del A i bilagan till direktivet. Uppräkningen där är således uttömmande. Direktivet innehåller dock inte någon skyl- dighet för Sverige att införa samtliga villkor. Vilka av dessa villkor som enligt regeringen skall ställas som krav på den som tillhandahåller elek- troniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster framgår fram- förallt av de följande avsnitten om samtrafik och andra former av till- träde, tjänster till slutanvändare och integritetsskydd.

Av andra punkten i samma artikel framgår vidare att vissa särskilda skyldigheter får åläggas, nämligen vissa skyldigheter att tillhandahålla tillträde enligt tillträdesdirektivet och vissa skyldigheter angående förval m.m. som kan åläggas enligt USO-direktivet. Dessa skyldigheter måste enligt punkten i rättsligt hänseende vara åtskilda från de rättigheter och skyldigheter som följer av den allmänna auktorisationen.

Som framgår av artikel 3.2 i auktorisationsdirektivet får det krävas att ett företag gör en anmälan, men inte att det skall ha erhållit ett uttryckligt beslut eller någon annan administrativ handling från den nationella re- gleringsmyndigheten, innan det börjar utöva de rättigheter som följer av att anmälan har gjorts. Företaget får inleda sin verksamhet direkt efter det att anmälan getts in under förutsättning att bestämmelserna i direktivet om nyttjanderätt är uppfyllda.

Rättigheter och skyldigheter knyts till den verksamhet som avses. För viss sådan verksamhet finns ett behov av offentlig kontroll och tillsyn. Parallellt med detta följer också ett behov att kunna avgiftsbelägga den som bedriver sådan verksamhet. EG:s nya regelverk medför vidare att tillsynsmyndighetens uppgifter kommer att täcka också andra operatörer än de som i dag är anmälningspliktiga enligt telelagen. För att få känne- dom om vilka aktörer som finns på den svenska marknaden och utöva nödvändig tillsyn bör möjligheten att föreskriva en anmälningsplikt ut- nyttjas. Beträffande hur en sådan anmälningsplikt förhåller sig till etableringsfriheten enligt 3 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen hänvisas till avsnitt 13.2. Det finns redan i det här sammanhanget anledning att nämna att det följer av allmänna rättsgrundsatser att i den mån det upp- står en konflikt mellan de föreslagna bestämmelserna och bestämmel- serna i grundlag så har de senare företräde (jfr 11 kap. 14 § regerings- formen). Detta är också förenligt med de direktiv som nu genomförs. I artikel 1.3 i ramdirektivet anges nämligen att direktivet och särdirektiven inte påverkar de åtgärder som vidtagits på nationell nivå i enlighet med gemenskapslagstiftningen för att arbeta för mål som avser allmän- intresset, särskilt när det gäller reglering av innehåll och audiovisuell politik. Beträffande förhållandet till tillståndsplikten och skyldigheten att anmäla sig för registrering enligt radio- och TV-lagen hänvisas till av- snitt 14.

Anmälningsplikten bör begränsas till tillhandahållande av allmänna kommunikationsnät mot ersättning och allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. Det saknas skäl att införa en anmälningsplikt för tillhandahållande av slutna nät (benämns även enskilda eller privata),

Prop. 2002/03:110

121

allmänna kommunikationsnät för icke-kommersiellt bruk eller för kommunikationstjänster som inte är allmänt tillgängliga. Eftersom det förekommer att nät tillhandahålls på kommersiell grund enligt kostnads- delningsprinciper och inte mot ersättning och då det inte finns anledning att särskilt undanta nät från anmälningsplikt av denna anledning, bör kra- vet på ersättning uttryckas så att anmälningsplikten omfattar allmänna kommunikationsnät av sådant slag som vanligen tillhandahålls mot er- sättning. Detta är då avsett att täcka de fall där näten tillhandahålls på kommersiell grund.

I dag gäller anmälningsplikten i telelagen endast vissa angivna tjänster som tillhandahålls inom ett allmänt tillgängligt telenät. De anmälnings- pliktiga tjänsterna är enligt 5 § telelagen telefonitjänst till fast nät- anslutningspunkt, mobil teletjänst, annan teletjänst som kräver tilldelning av kapacitet ur nummerplanen för telefoni samt nätkapacitet. Teletjänst avser enligt 1 § telelagen förmedling av telemeddelande för någon annan. Med mobil teletjänst avses en teletjänst där abonnentanslutning till- handahålls via radio i en mobil nätanslutningspunkt. Nätkapacitet avser överföringskapacitet i telenät eller del därav och telefonitjänst avser tele- tjänst bestående i överföring av tal och som medger överföring av tele- faxmeddelanden samt datakommunikation via låghastighetsmodem.

Med hänsyn till att det inte finns något som tyder på en annan utveck- ling än mot fortsatt ökad konvergens förefaller det olämpligt att i den nya lagen skilja ut några särskilda tjänster som anmälningsskyldiga. För denna inriktning talar också att skyldigheterna som följer av tillträdes- direktivet i allmänhet gäller alla former av allmänna kommunikationsnät. Även direktivet om integritet och elektronisk kommunikation har ett vi- dare tillämpningsområde än de tjänster som i dag är anmälningspliktiga.

Innehavet av nät som sådant är inte anmälningspliktigt enligt telelagen. Däremot är tillhandahållande av nätkapacitet inom ett allmän tillgängligt telenät anmälningspliktigt. För att följa terminologin i de nya EG-direk- tiven skall dock inte endast tillhandahållandet av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster utan även tillhandahållandet av allmänt kommunikationsnät mot ersättning vara anmälningspliktigt. Det senare motsvarar alltså att enligt telelagen inom ett allmänt tillgängligt telenät tillhandahålla nätkapacitet.

Förslaget innebär alltså en utvidgning av anmälningsplikten i för- hållande till telelagen. Exempelvis kan nu även tillhandahållare av rund- radionät samt vissa Internetoperatörer innefattas. Sådan Internetoperatör som omfattas av lagen om elektronisk kommunikation är den som råder över ett nät i vilket denne överför signaler. Enbart tillhandahållande av t.ex. ett webbhotell eller en portal innefattas således inte.

Förslaget innebär dock också ett avskaffande av det krav på tillstånd för televerksamhet som gäller enligt telelagen. Det nya regelverket på- verkar som nämnts emellertid inte möjligheten att ha individuella nyttjanderätter för radiofrekvenser och nummer. Det påverkar inte heller tillämpningen av de särskilda skyldigheter som anges i artikel 6.2 i auktorisationsdirektivet, dvs. tillhandahållande av tillträde samt vissa skyldigheter enligt USO-direktivet. Förutsättningarna för att ålägga så- dana skyldigheter skall framgå direkt av lagen eller föreskrifter medde- lade med stöd av lagen. Därigenom undviks den sammanblandning i rättsligt avseende som enligt auktorisationsdirektivet inte får förekomma

Prop. 2002/03:110

122

mellan sådana särskilda skyldigheter och skyldigheter som gäller gene- rellt för tillhandahållandet av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster.

Rättigheter som enligt auktorisationsdirektivet följer med s.k. allmän auktorisation skall framgå av lagen eller av föreskrifter meddelade med stöd av lagen. Dessa rättigheter är inte inskränkta till dem som är anmälningspliktiga enligt lagen.

I den nya lagen skall uppställas ett generellt krav på anmälan innan kommersiell verksamhet som är allmänt tillgänglig inleds. De rättigheter och skyldigheter som följer med anmälningsplikten skall framgå av lagen eller av föreskrifter meddelade med stöd av lagen. Ingen särskild pröv- ning av företagets uppfyllelse av villkoren för anmälningsplikten skall ske för att denne skall äga tillträde till marknaden. Den som är anmäld skall vara skyldig att utan dröjsmål anmäla om verksamheten upphör till tillsynsmyndigheten.

Det anges i artikel 4 i auktorisationsdirektivet att företag som omfattas av allmän auktorisation har rätt att få ansökningar om rätt att installera faciliteter bedömda i enlighet med artikel 11 i ramdirektivet. Denna arti- kel föreskriver ett visst förfarande vid beviljande av ledningsrätt. Hur dessa artiklar skall genomföras i svensk rätt behandlas i delbetänkandet Ledningsrätt för elektroniska kommunikationsnät (SOU 2002:83).

Den bedömning som görs i betänkandet är att aktuella artiklar utgör förfaranderegler och inte materiella regler om markåtkomst. Vidare an- ges att det inte krävs någon ändring i ledningsrättslagen (1973:1144) som innebär att alla företag med allmän auktorisation skall ha möjlighet att kunna få ledningsrätt enligt ledningsrättslagen. Liksom hittills bör det, enligt utredningen, bli en fråga för rättstillämpningen att avgöra om ändamålet med ett elektroniskt kommunikationsnät är sådant att ledningsrätt kan upplåtas. Delbetänkandet är för närvarande föremål för beredning i Regeringskansliet.

I artikel 9 i auktorisationsdirektivet anges att en nationell reglerings- myndighet skall på begäran av ett företag inom en vecka utfärda en stan- dardiserad handling där det bekräftas, i förekommande fall, att företaget har lämnat in en anmälan enligt artikel 3.2. I intyget skall vidare anges under vilka omständigheter företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster har rätt att ansöka om rätt att installera faciliteter, förhandla om samtrafik eller få tillträde eller samtrafik, så att företaget lättare kan utöva dessa rättigheter, exempelvis på andra myndighetsnivåer eller i förhållande till andra företag. Sådana intyg kan också i förekommande fall utfärdas automatiskt efter anmälan enligt lagen om elektronisk kommunikation.

Anledningen till att regeln tillkommit är att företag som har etablerat sig, eller har haft för avsikt att etablera sig på andra marknader än hemmamarknaden, har stött på svårigheter med att få reda på vilka rättigheter denne har beträffande bl.a. ledningsrätt eller annan mark- åtkomst. Regeringen avser meddela närmare föreskrifter om intyg i en- lighet med artikel 9 i auktorisationsdirektivet i förordningsform.

Prop. 2002/03:110

123

13.2 Undantag från anmälningsplikten Prop. 2002/03:110

Regeringens förslag: Verksamhet som enbart består i överföring av signaler via tråd för utsändningar till allmänheten av program i ljud- radio eller annat som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihets- grundlagen skall vara undantagen från anmälningsplikten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten skall kunna meddela föreskrifter om ytterligare undantag från anmälnings- plikten.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Post och telestyrelsen (PTS) förutser att omfatt- ningen av anmälningar kommer att öka, vilket bör medföra möjlighet för tillståndsmyndigheten att i nödvändig utsträckning meddela undantag från anmälningsplikten. PTS konstaterar att de inskränkningar i etableringsfriheten som tillåts enligt yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) kräver lagform för att få genomföras. PTS föreslår att generella skyldig- heter skall träffa dem som tillhandahåller allmänna kommunikations- tjänster och nät i stället för dem som enbart är anmälningspliktiga. Tidningsutgivarna tillstyrker förslaget om undantag för etablerings- friheten för sändningar skyddade av YGL.

Skälen för regeringens förslag: På samma sätt som i dag gäller enligt telelagen skall regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten bemyndigas att meddela föreskrifter om undantag från anmälningsplikten. Försiktighet måste dock iakttas med att ge un- dantag med hänsyn till de skyldigheter som enligt direktiven skall gälla för dem som bedriver verksamhet som är anmälningspliktig, t.ex. avseende integritetsskydd. Ett exempel när undantag kan göras är när ett nät byggs upp för att betjäna särskilt viktiga samhällsfunktioner såsom polis och räddningstjänst m.fl. samhällsviktiga funktioner, för det fall tillhandahållandet annars skulle utgöra anmälningspliktig verksamhet.

Undantag från anmälningsplikten skall göras också med hänsyn till den etableringsfrihet som gäller för sändningar av radioprogram i tråd enligt YGL. Undantagsregeln motiveras framförallt av att vissa av de krav och skyldigheter som lagen ställer upp för den som bedriver anmälningspliktig verksamhet skulle kunna komma i konflikt med den grundlagsfästa etableringsfriheten för sådana sändningar.

13.3

Standarder

 

 

 

Regeringens förslag: Den som bedriver verksamhet som är anmälnings-

 

pliktig skall tillämpa standarder som EG-kommissionen angivit som ob-

 

ligatoriska.

 

 

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens, utom att ut-

 

redningen inte föreslår begränsningen till obligatoriska standarder.

 

Remissinstanserna: Teracom liksom Telenor anser att all

 

anmälningspliktig verksamhet inte alltid skall vara hänvisad till att an-

 

vända sig av särskilt utpekade standarder offentliggjorda av kommissio-

 

nen. Förslaget lämnas i övrigt utan erinran.

124

 

 

Skälen för regeringens förslag: EG-kommissionen får, enligt arti- Prop. 2002/03:110 kel 17 i ramdirektivet, upprätta en förteckning över standarder och/eller

specifikationer som skall fungera som ett stöd för främjandet av ett har- moniserat tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät, elektro- niska kommunikationstjänster och tillhörande installationer och tjänster samt offentliggöra den i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. En del av denna förteckning består av tvingande standarder. Av arti- kel 17.3 går att utläsa att om de standarder och/eller specifikationer som avses inte har tillämpats på tillfredsställande sätt, så att driftskompatibi- litet mellan tjänsterna inte kan garanteras i en eller flera medlemsstater, kan tillämpningen av dessa standarder och/eller specifikationer göras obligatorisk i den utsträckning som är absolut nödvändig för att garantera sådan driftskompatibilitet och öka användarnas valfrihet. Dessa skall då enligt artikel 17.4 anges som obligatoriska i förteckningen över standar- der. En i förteckningen angiven standard är alltså frivillig till dess den, i enlighet med föreskrivet förfaringssätt, angetts som obligatorisk i samma förteckning. Den som bedriver anmälningspliktig verksamhet skall därför vara skyldig att tillämpa sådana standarder som gjorts obligatoriska en- ligt nämnda förfarande, förutsatt att de är tillämpliga för verksamheten i fråga.

13.4

Maritima avräkningsorgan

 

 

 

Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen

 

bestämmer skall få besluta i fråga om registrering av maritima

 

avräkningsorgan enligt bestämmelser antagna av den internationella tele-

 

unionen samt meddela de föreskrifter som behövs för registreringen.

 

Bakgrund: Förslaget har presenterats i en separat promemoria upp-

 

rättad inom Näringsdepartementet (dnr N2003/360/ITFoU). Promemo-

 

rians förslag överensstämmer med regeringens förslag.

 

Remissinstanserna: Ingen remissinstans har invändningar mot försla-

 

get.

 

 

Skälen för regeringens förslag: För att möjliggöra telefonsamtal från

 

ett fartyg till sjöss så har fartyget en fartygsradiostation (maritim mobil

 

station). När man ringer ett samtal anropas närmaste kustradiostation där

 

fartyget befinner sig. En sådan kustradiostation tillhör oftast det fasta

 

telenätet. Samtalet från den maritima mobila stationen kopplas sedan

 

vidare dit det skall av operatören av kustradiostationen.

 

Ett maritimt avräkningsorgan fungerar som mellanhand mellan den

 

maritima mobila stationen och teleoperatören av kustradiostationen.

 

Avräkningsorganet tilldelas en kod (AAIC – Accounting Authorithy

 

Identification Code) i det land där det registreras. När fartyget anropar

 

kustradiostationen lämnar det samtidigt uppgift om AAIC-koden som

 

innehas av det avräkningsorgan som redaren har ingått avtal med. Ope-

 

ratören av kustradiostationen debiterar sedan avräkningsorganet för

 

samtalet och avräkningsorganet i sin tur debiterar redaren med tillägg för

 

egna kostnader.

 

Maritima avräkningsorgan har funnits åtminstone sedan 1920-talet och

 

kom till för att minska antalet fakturor som ställdes ut av teleoperatörer

125

 

 

och mottogs av redare. Dessa fakturor krävde omfattande administrativa Prop. 2002/03:110 åtgärder för att t.ex. identifiera samtalen och räkna om olika valutor.

Inom den internationella teleunionen (ITU – International Telecom- munication Union) sker ett omfattande samarbete när det gäller tele- och radiokommunikationsfrågor. I ITU:s radio- och telereglementen återfinns regler om betalning och avräkning för maritima avräkningsorgan. Radio- reglementets artikel 58 hänvisar till telereglementet och till ITU:s re- kommendationer. Enligt telereglementet Appendix 2 Additional Provi- sions Relating to Maritime Telecommunications skall betalning av mari- tim radiokommunikation mellan fartyg och land uppbäras från licens- innehavaren av en maritim mobil station antingen av

–den myndighet som har beviljat tillståndet,

–en erkänd teleoperatör eller

–något annat organ som utsetts för detta ändamål av nämnda myndig-

het.

Myndigheten, teleoperatören eller annat organ benämns ”avräknings- organ”.

I den rekommendation som utarbetats inom ITU (ITU-T Recommen- dation D.90) finns närmare bestämmelser om debitering och avräkning i samband med internationella teletjänster, särskilt maritima mobila tjäns- ter. En bilaga till rekommendationen innehåller bl.a. regler om god- kännande och registrering av avräkningsorgan, hur avräkningsorgan identifieras och hur underrättelse till ITU skall ske om t.ex. registrering. Den europeiska post- och telesammanslutningen (CEPT) och dess dåva- rande kommitté för regleringsmyndigheter på teleområdet (ECTRA) har vidare utarbetat en rekommendation (ECTRA/REC/97/02-E) inne- hållande en gemensam standard för registrering, godkännande och tillsyn av maritima avräkningsorgan.

I Sverige är TeliaSonera AB, genom Telia Networks Services Inter- national, sedan lång tid tillbaka det enda maritima avräkningsorganet. Detta följer av att Televerket ursprungligen hade denna uppgift. Telia- Sonera är registrerat hos ITU som maritimt avräkningsorgan och bolaget har AAIC-koden SW01. Svensk lagstiftning saknar dock bestämmelser om maritima avräkningsorgan. Detta har omöjliggjort t.ex. registrering av ytterligare avräkningsorgan hos PTS.

Regeringen anser därför att det bör tas in en bestämmelse i den nya la- gen om elektronisk kommunikation om att regeringen eller den myndig- het som regeringen bestämmer skall få besluta i fråga om registrering av maritima avräkningsorgan enligt bestämmelser antagna av den interna- tionella teleunionen samt meddela de föreskrifter som behövs för regi- streringen.

126

Prop. 2002/03:110

14 Rätt att använda radiosändare

14.1Utgångspunkter för regleringen

Regeringens förslag: Bestämmelserna i lagen (1993:599) om radio- kommunikation skall, med de ändringar EG-direktiven föranleder, ingå i lagen om elektronisk kommunikation.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte haft några invänd-

ningar i denna del.

Skälen för regeringens förslag

Allmänt

Auktorisationsdirektivet behandlar nyttjanderätter till radiofrekvenser och nummer ur nationella nummerplaner för elektroniska kommunikationsnät i ett sammanhang. Orsaken till det torde vara att båda är, måhända i olika utsträckning, begränsade resurser. De villkor som får knytas till dessa rättigheter har förhållandevis stora likheter trots nyttjanderätternas olika natur.

Beträffande tillämpningsområdet för reglerna om nyttjanderätter till radiofrekvenser enligt auktorisationsdirektivet och tillämpningsområdet för lagen (1993:599) om radiokommunikation (LRK) bör anmärkas att medan LRK gäller all användning av radiofrekvenser så gäller auktorisationsdirektivet enligt skälen till direktivet endast beviljandet av nyttjanderätter till radiofrekvenser, när nyttjandet inbegriper tillhanda- hållandet av ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst, vanligtvis mot ersättning. Egenanvändning av radioterminalutrustning, grundad på sådan icke-exklusiv användning av särskilda radiofrekvenser som inte har samband med någon ekonomisk verksamhet, t.ex. radioamatörers användning av frekvensband för all- mänheten, utgör inte tillhandahållande av ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst och om- fattas därför inte av auktorisationsdirektivet. Sådan användning omfattas enligt skälen till auktorisationsdirektivet av Europaparlamentets och rå- dets direktiv 1999/5/EG av den 9 mars 1999 om radioutrustning och teleterminalutrustning och om ömsesidigt erkännande av utrustningens överensstämmelse (R&TTE-direktivet).

LRK innehåller enligt 1 § bestämmelser om användning av radio- anläggningar samt om användning av radiovågor för kommunikation m.m. I 17 § LRK finns en regel som avser elektromagnetisk kompatibi- litet. Den avser användning av andra elektriska eller elektroniska anlägg- ningar som utan att vara radioanläggningar är avsedda att alstra radio-

127

frekvent energi för kommunikationsändamål eller för industriellt, veten- skapligt, medicinskt eller något liknande ändamål.

LRK har alltså ett bredare tillämpningsområde än auktorisations- direktivet när det gäller radiofrekvenser. Med hänsyn till auktorisations- direktivets struktur, med allmän auktorisation, nyttjanderätter och sär- skilda skyldigheter förefaller det som den bästa lösningen att hålla reg- lerna samlade i en lag. Det bör med hänsyn till att den största radio- användningen med all sannolikhet ligger inom ramen för auktorisations- direktivets tillämpningsområde inte heller finnas tillräcklig anledning att ha en särskild lag för sådan radioanvändning som ligger utanför direkti- vets område. Det innebär att LRK måste arbetas in i den nya lagen med iakttagande av EG:s nya regelverk. Detta innebär i sin tur att mycket av förarbetena till LRK kommer att äga fortsatt giltighet som motiv till den nya lagen.

En nedre gräns för radiovågor har saknats i LRK och bör införas samt vara i enlighet med EG:s rättsakter.

I LRK definieras bl.a.

–radiokommunikation som överföring, utsändning eller mottagning av tecken, signaler, skrift, bilder, ljud eller meddelande av varje slag med hjälp av radiovågor,

–radiobestämning som bestämning av position, hastighet eller andra kännetecken hos ett föremål med ledning av radiovågornas utbrednings- egenskaper, och

–radioanläggning som en anordning avsedd för radiokommunikation eller radiobestämning genom sändning av radiovågor (radiosändare) eller mottagning av radiovågor (radiomottagare).

Beträffande innebörden av dessa definitioner hänvisas till förarbetena till LRK.

Begreppen radiokommunikation och radioanläggning bör med vissa justeringar överföras till den nya lagen. Däremot kräver den nya lagen inte att radiobestämning definieras särskilt. Den föreslagna definitionen av radioanläggning överensstämmer med definitionen i gemenskaps- rätten och lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning. Defi- nitionen omfattar också induktivt sändande utrustningar (se vidare av- snitt 14.6).

Internationell reglering

Eftersom radiovågornas utbredning inte slutar vid nationsgränserna och många tjänster används i flera länder finns ett stort behov av internatio- nell samverkan för frekvensallokering och frekvensplanering. Även tillståndsgivning kan i vissa fall harmoniseras eller till och med ske för flera länder gemensamt. Ett viktigt mål med det internationella samarbe- tet blev tidigt att se till att radioförbindelser upprätthålls utan risk för att annan användning skall störa kommunikationen. Det blev därför viktigt att allokera band för bestämda användningsområden.

Globalt är den viktigaste organisationen den internationella tele- unionen, ITU. Av särskild betydelse är det internationella radio- reglementet (RR). Sverige har anslutit sig till den internationella överenskommelsen om radioreglementet genom att ratificera överens- kommelsen. RR innehåller bestämmelser om bl.a. användningen av

Prop. 2002/03:110

128

radiofrekvenserna och om skyldigheter för de nationella myndigheterna. En huvuddel i RR är den s.k. frekvensfördelningsplanen eller frekvens- allokeringstabellen (artikel 8 i RR). Frekvensfördelningsplanen omfattar alla tekniskt användbara frekvenser. Av planen framgår för vilket eller vilka slag av radioanvändning som olika frekvensband är bestämda.

Genom ratifikationen av den internationella överenskommelsen om RR har Sverige åtagit sig att vid tilldelning av frekvenser till sändare som kan åstadkomma skadliga störningar i andra länders radiotrafik iaktta den fördelning som anges i frekvensfördelningsplaneringen samt övriga be- stämmelser i RR. RR är dock bindande för Sverige endast såvitt svenska sändare kan påverka andra länders radiotrafik.

För arbetet i Europa är den viktigaste organisationen den europeiska sammanslutningen av post- och teleförvaltningar (CEPT – Conférence Européenne des Administrations des Postes et des Télécommunications). Ett samarbete angående radiospektrumanvändning har också skett inom EU. Bland annat finns särskilda beslut av Europaparlamentet och rådet angående användning för vissa mobila teletjänster. Genom det nya radio- spektrumbeslutet (se avsnitt 5.6) får samarbetet beträffande radio- spektrumanvändningen inom EU en ökad betydelse för medlemsstaterna.

I princip gäller att arbetet i EU kan ligga till grund för medlems- staternas agerande i CEPT om det gäller frågor som rör den gemen- samma marknaden. Arbetet i CEPT kan sedan utgöra grund för de euro- peiska ländernas agerande i ITU.

Syftet med radiospektrumbeslutet är enligt artikel 1 att fastställa ramar för att säkerställa samordning av policystrategier och harmoniserade vill- kor för radiospektrumanvändning. Medlemsstaterna skall enligt artikel 5 i radiospektrumbeslutet säkerställa att deras nationella frekvensplan och information om rättigheter, villkor, förfaranden och avgifter som rör radiospektrumanvändningen offentliggörs om det föreligger ett behov av detta för att uppfylla det i artikel 1 angivna syftet med beslutet. De skall hålla denna information aktuell och skall dessutom vidta åtgärder för att utveckla lämpliga databaser för att göra denna information tillgänglig för allmänheten, i tillämpliga fall i överensstämmelse med de relevanta harmoniseringsåtgärder som vidtagits.

När så krävs för att uppnå syftet med beslutet skall gemensamma poli- tiska mål antas för att säkerställa samordning mellan medlemsstaterna. Åtgärder enligt artikel 1 skall dock inte påverka gemenskapens eller medlemsstaternas rättigheter och skyldigheter enligt relevanta internatio- nella avtal.

Enligt artikel 7 skall medlemsstaterna förse EG-kommissionen med all nödvändig information för att kommissionen skall kunna kontrollera genomförandet av radiospektrumbeslutet. I synnerhet skall medlems- staterna omgående underrätta kommissionen om genomförandet av re- sultaten av de uppdrag som givits till CEPT.

Medlemsstaterna får enligt artikel 8 inte lämna ut uppgifter som utgör affärshemligheter etc. Detta påverkar dock inte de behöriga myndighe- ternas rätt att lämna ut uppgifter då det är av vikt för att de skall kunna fullgöra sina förpliktelser.

Som framgår ovan består radiospektrumbeslutet till helt övervägande del av förfaranderegler.

Prop. 2002/03:110

129

Reglerna om allmänna handlingar i tryckfrihetsförordningen och Prop. 2002/03:110 sekretesslagens (1980:100) regler om när uppgifter får sekretessbeläggas

bör vara tillräckliga och kraven i artiklarna 5 och 8 kan därför redan an- ses vara uppfyllda i svensk lagstiftning i förhållande till enskilda. Offentliggörandet i artikel 5 tar dock sikte särskilt på sådan information som är av betydelse för syftet med radiospektrumbeslutet. Det kan finnas ett behov av att offentliggöra sådan information i ett sammanhang för arbetet med radiospektrumfrågor i gemenskapen. Detta bör därför tas upp i en förordning som en uppgift som den ansvariga myndigheten skall fullgöra.

Informationsskyldigheten enligt artikel 7 bör falla inom regeringens allmänna kompetens med erforderligt bistånd av en ansvarig myndighet. Myndighetens bistånd bör framgå av ett generellt uppdrag att handlägga EU-frågor, motsvarande det som i dag finns i 4 § förordningen (1997:401) med instruktion för PTS.

14.2

Svensk frekvensplan

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Regeringens förslag: Det skall finnas en sammanhållen grund-

 

 

 

läggande frekvensplan för landet. Frekvensplanen skall vara ett all-

 

 

 

mänt råd som ges ut av myndigheten på radioområdet.

 

 

 

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.

 

 

Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte haft några invänd-

 

ningar mot förslaget. Radio- och TV-verket föreslår dock att en särskild

 

bestämmelse om att den myndighet som ansvarar för frekvens-

 

planeringen särskilt beaktar yttrandefrihet och informationsfrihet förs in i

 

lagen om elektronisk kommunikation.

 

 

 

 

 

Skälen för regeringens förslag: Den internationella frekvens-

 

planeringen har stor betydelse också för den nationella frekvens-

 

planeringen.

Detta

sammanhänger

bl.a.

med att vågutbrednings-

 

egenskaperna hos vissa radiofrekvenser är sådana att de utbreder sig

 

långt över gränserna och även beträffande sådana frekvenser som inte

 

utbreder sig så långt kan gränsnära radiosändare bli styrande för övrig

 

sådan verksamhet längre in i landet om sändarna skall utnyttja samma

 

frekvens. Den svenska frekvensplanen bygger i allt väsentligt på det

 

internationella samarbete som Sverige bedriver inom ramen för ITU,

 

CEPT och EU.

 

 

 

 

 

 

Med utgångspunkt i radioreglementets (RR) frekvensfördelningsplan

 

upprättar Post- och telestyrelsen (PTS) i dag en svensk frekvens-

 

fördelningsplan genom att ge ut allmänna råd. Den senaste är Post- och

 

telestyrelsens allmänna råd (PTSFS 2002:10) om den svenska frekvens-

 

planen. Ändringar i RR sker på basis av de världsradiokonferenser som

 

ITU anordnar med vanligen tre års mellanrum. Ändringarna i RR:s

 

frekvensfördelningsplan föranleder sedan ändringar i den svenska

 

frekvensplanen.

 

 

 

 

 

 

Frågan om behovet av en nationell frekvensplan togs upp i propositio-

 

nen Telelag och en förändrad verksamhetsform för Televerket, m.m.

 

(prop. 1992/93:200, s. 187 f.). Där anfördes som skäl för en sådan plan

 

att Sverige

genom

sitt medlemskap

i ITU

och ratifikationen av tele-

130

 

 

 

 

 

 

 

 

konventionerna skall se till att radioanvändningen inom Sverige sker inom de ramar och efter de förutsättningar som läggs fast i RR. Genom detta är vi beträffande väsentliga delar av radioanvändningen inom Sve- rige styrda av RR:s frekvensfördelningsplan. I angiven proposition sades också att en grundläggande planering som är lätt tillgänglig och på svenska språket kan bidra till förståelse för de begränsningar som ligger i regleringen och främja att Sverige lever upp till de folkrättsliga förplik- telserna på radioområdet. Det är också av betydelse för olika intressenter att veta vilka förutsättningar som gäller för radioanvändningen. Sådana intressenter är bl.a. tillverkare och leverantörer av radioutrustning, nät- operatörer, företag som utnyttjar radiokommunikationer m.fl. Särskilt gäller detta mindre företag och enskilda användare.

Sammantaget leder detta till samma slutsats som i prop. 1992/93:200, nämligen att det bör finnas en sammanhållen grundläggande frekvens- plan för landet.

Frågan om den rättsliga statusen på frekvensplanen är av stor betydelse för regelverkets utformning. Om frekvensplanen görs bindande kan för- modligen behovet av att använda sig av individuella tillstånd minska. Enligt artikel 5.1 i auktorisationsdirektivet är det också avsikten att medlemsstaterna inte skall kräva att individuella nyttjanderätter beviljas som förutsättning för användning av radiofrekvenser, om risken för skadlig störning är försumbar. Medlemsstaterna skall då i stället knyta villkoren för användning av radiofrekvenser till den allmänna auktorisa- tionen, dvs. det generella regelverket. I förarbetena till lagen om radio- kommunikation diskuterades frågan om frekvensplanens rättsliga status (prop. 1992/93:200, s. 188). Därvid angavs att föreskrifter om fördel- ningen av frekvensutrymmet kräver lagform med hänsyn till reglerna i yttrandefrihetsgrundlagen och regeringsformen. De bestämmelser utöver lagregleringen som kan förekomma får inte vara mer betungande än att de kan betecknas som s.k. verkställighetsföreskrifter. Samma bedömning är alltjämt giltig. Vid sådana förhållanden talar dynamiken inom radio- området starkt emot att lagstifta på en sådan detaljeringsgrad som frekvensplanen innebär. Slutsatsen är därför även denna gång att frekvensplanen inte bör ges lagform. Det som återstår då är att skilja ut de grundläggande faktorerna och endast ha med dessa i lagen. Detalj- regleringen får ges en annan form. I praktiken återstår knappast någon annan form för den än som ett allmänt råd som ges ut av myndigheten på radioområdet.

Allmänna råd är inte bindande. Frekvensplanen har i dag betydelse som intern vägledning för PTS i samband med tillståndsgivning. Den utgör samtidigt informationskälla till såväl befintliga som framtida radio- användare om PTS ställningstaganden till hur olika radiotillämpningar skall passas in i radiospektrum.

De allmänna råd som utformas skall givetvis stå i överensstämmelse med lagen och bl.a. beakta intresset av yttrande- och informations- friheten.

Av betydelse i sammanhanget är även kommissionens konkurrens- direktiv (se avsnitt 5.7) som föreskriver att medlemsstaterna årligen skall offentliggöra eller på begäran tillhandahålla en tilldelningsplan för de frekvenser som reserverats för mobil- och personkommunikationstjänster

Prop. 2002/03:110

131

samt planerna för den framtida utökningen av frekvenser för detta ända- Prop. 2002/03:110 mål.

14.3Tillståndskrav

Regeringens förslag: Det skall krävas tillstånd för att här i landet eller på ett svenskt fartyg eller luftfartyg utomlands få använda en radio- sändare.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Inga remissinstanser invänder emot att det skall

krävas tillstånd för att här i landet eller på ett svenskt fartyg eller luft- fartyg utomlands få använda en radiosändare.

Skälen för regeringens förslag: Artikel 5 i auktorisationsdirektivet innehåller den grundläggande regleringen för nyttjanderätter till radio- frekvenser och nummer ur nationell nummerplan för elektroniska kommunikationsnät. Beträffande radiofrekvenser anger punkten 1 i arti- keln att medlemsstaterna i första hand bör undvika att ställa krav på till- stånd (individuella nyttjanderätter), särskilt om risken för skadlig stör- ning är försumbar. Regeringen anser dock att det som hittills, bl.a. be- roende på den svenska frekvensplanens rättsliga status (se avsnitt 14.2), skall krävas särskilt tillstånd.

14.3.1Undantag från tillståndsplikten

Regeringens förslag: Försvarsmakten, Försvarets radioanstalt och till viss del Försvarets materielverk samt Polisen skall vara undantagna från tillståndsplikten.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall beträffande viss radioanvändning kunna meddela föreskrifter om un- dantag från tillståndsplikten.

Den som är undantagen från tillståndsplikt skall vid tillämpningen av bestämmelserna i lagen anses ha tillstånd för att använda radio- sändare.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.

 

Remissinstanserna: Flera mobiloperatörer ansluter sig till utred-

 

ningens förslag om utökning av undantagsmöjligheten. Vodafone påpe-

 

kar att det dock bör beaktas att spektrum som avsätts för allmän använd-

 

ning vanligen inte kan utnyttjas för annat ändamål när ett tidsbegränsat

 

undantag löper ut.

 

Skäl till regeringens förslag: Liksom i dag bör tillståndskrav inte

 

gälla för användning av radiomottagare. Enligt lagen om radio-

 

kommunikation (LRK) gäller vidare att Försvarsmakten, Försvarets

 

radioanstalt och Försvarets materielverk, till viss del, samt Polisen är

 

undantagna från tillståndsplikten. Dessa regler bör föras över till den nya

 

lagen.

 

Lagrådet har invänt mot användningen av uttrycket ”Polisen” i detta

 

sammanhang. I lagstiftning används emellertid uttrycket polisen – med

132

 

eller utan stor begynnelsebokstav – som en sammanfattande beteckning för de myndigheter som ingår i polisorganisationen (se t.ex. 1 och 2 §§ polislagen (1984:387) och 5 kap. 1 § polisförordningen (1998:1558). Med polisen avses i sådana sammanhang inte bara de lokala polis- myndigheterna utan också Rikspolisstyrelsen, Rikskriminalpolisen, Säkerhetspolisen samt Statens kriminaltekniska laboratorium. Regeringen anser inte att den föreslagna lagtexten kommer att leda till några oklarheter av det slag som Lagrådet antyder. Det är, tvärt om, re- geringens uppfattning att den föreslagna undantagsregeln har en tillräck- lig grad av precision genom användningen av uttrycket Polisen. Dess- utom används, som Lagrådet påpekar, uttrycket Polisen i den betydelse som nu angetts i 6 § LRK. Det har inte framkommit att några tillämp- ningssvårigheter skulle ha förelegat därvidlag.

LRK innehåller även en bestämmelse om möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela undantag från kravet på individuellt tillstånd för vissa specifika fall, nämligen för radio- sändare som utnyttjar särskilt bestämda gemensamma frekvenser, radio- sändare på utländska fartyg, luftfartyg eller motorfordon och radio- sändare som används av en person som inte har hemvist i Sverige. En motsvarande paragraf bör tas in i lagen om elektronisk kommunikation. Vissa modifieringar bör dock övervägas särskilt med hänsyn till att något generellt undantag från individuell tillståndsplikt enligt artikel 5.1 i auktorisationsdirektivet inte föreslås.

Det bör här klargöras att undantaget från tillståndsplikt i detta fall inte innebär att villkoren för användning av radiofrekvenser knyts till den allmänna auktorisationen. Det är i stället fråga om ett rationellt förfa- rande beträffande vissa typer av användning. De villkor som enligt auktorisationsdirektivet får knytas till nyttjanderätter till radiofrekvenser måste därför anses tillämpliga också vid ett förfarande med undantag från tillståndsplikt.

När det gäller tillämpningsområdet för undantagsregeln bör detta ut- ökas i förhållande till LRK genom en generell rätt att meddela undantagsföreskrifter, eftersom detta utvidgar området för en rationell tillståndshantering betydligt.

Frågan om villkor som får knytas till ett undantag från tillståndsplikt behandlas i avsnitt 14.4. Med hänsyn till grundlagsskyddet måste de vill- kor som får förenas med undantag från tillståndsplikt framgå direkt av lag.

Liksom enligt LRK bör gälla att den som är undantagen från tillståndsplikt skall vid tillämpningen av bestämmelserna i lagen anses ha tillstånd för att använda radiosändare.

Prop. 2002/03:110

133

Prop. 2002/03:110

14.3.2Tillståndsprövning

Regeringens förslag: Den positiva inriktningen vid bedömningar av tillståndsansökningar för radiofrekvenser och bedömningsgrunderna enligt lagen (1993:599) om radiokommunikation skall bibehållas.

En ny bedömningsgrund om att tillstånd att använda radiosändare skall beviljas om radioanvändningen utgör en effektiv användning av frekvensutrymmet skall införas. Det skall dessutom anges att en ansö- kan om tillstånd skall kunna nekas om det finns skälig anledning att anta att radiosändaren kommer att användas i strid med tillstånds- villkoren.

Om användningen av frekvensutrymme samt villkoren och förfa- randet för beviljande av tillstånd att använda radiosändare har harmo- niserats i enlighet med internationella avtal som Sverige har anslutit sig till eller bestämmelser antagna med stöd av Fördraget om upp- rättandet av Europeiska gemenskapen, skall den som har beviljats så- dant tillstånd anses ha tillstånd enligt lagen.

Det skall vidare gå att bevilja tillstånd för viss radioanvändning vid ett tillfälle och tillstånd att använda enskilda radiosändare inom ramen för denna användning vid ett annat tillfälle.

Utredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer i stort med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar förslaget utan erinran. IT-Företagen, Swefour, Vodafone, TeliaSonera,

Teracom m.fl. är dock kritiska mot möjligheten för tillstånds- myndigheten att bedöma om radioanvändningen utgör en effektiv an- vändning av frekvensutrymmet. Telenor anser att det i och med att till- stånd kan nekas p.g.a. tidigare återkallat tillstånd finns en möjlighet att belägga operatörer med ett slags näringsförbud.

Skälen för regeringens förslag: Grunderna för att ge tillstånd och tilldela frekvenser enligt lagen om radiokommunikation (LRK) anges i prop. 1992/93:200, s. 191. Där sägs att genom reglerna skall ordning i etern upprätthållas för att så många som möjligt skall kunna få rätt att använda radio och för att radioanvändningen skall ske på ett effektivt sätt. Reglerna skall vidare syfta till att den som har fått tillstånd till radioanvändning skall vara skyddad från ingrepp och till att använd- ningar av betydelse från yttrande- och informationsfrihetssynpunkt samt den radioanvändning som behövs inom försvaret skall ha företräde. Ge- nom en ändring år 2000 kom även polisen att få sådant företräde. Vidare anges i motiven att som grund för tillståndsprövningen skall gälla att en ansökan om att få använda radiosändare skall beviljas under förutsättning att radioanvändningen inte kommer att skadligt påverka annan radio- användning i Sverige eller i utlandet, radioanläggningen uppfyller be- stämda tekniska krav, radioanläggningen inte kommer att hindra den fria åsiktsbildningen, radioanvändningen kan ske med bibehållande av bered- skap för utveckling av befintliga och nya radioanvändningar samt att radioanvändningen inte kommer att inkräkta på det frekvensutrymme

som behövs för försvarsmakten m.fl. samt polisen. Vidare gäller enligt

134

LRK att för bifall till en ansökan om rätt att använda radiosändare för sådan verksamhet som är särskilt reglerad i annan lag förutsätts att med- givande enligt den lagstiftningen föreligger.

Artikel 9.1 i ramdirektivet föreskriver att medlemsstaterna skall säker- ställa en effektiv förvaltning av radiofrekvenserna för elektroniska kommunikationstjänster inom sitt territorium i enlighet med artikel 8 samma direktiv om de allmänna målen och regleringsprinciperna.

Enligt artikel 5.2 i auktorisationsdirektivet skall medlemsstaterna, om individuella rättigheter måste beviljas för användningen av radio- frekvenser och nummer, på begäran bevilja företag som tillhandahåller eller nyttjar nät eller tjänster enligt den allmänna auktorisationen sådana rättigheter. Det gäller dock inte om det skulle strida mot bestämmelserna om villkor som är fogade till den allmänna auktorisationen och till nyttjanderätter till radiofrekvenser och nummer eller andra särskilda skyldigheter. Direktivet lämnar också öppet för att det kan finnas behov av att begränsa det antal nyttjanderätter som skall beviljas till radio- frekvenser. Tillståndsprövning skall vidare ske med beaktande av intres- set av att säkerställa att resurserna används på ett effektivt sätt.

I andra stycket i artikel 5.2 anges att sådana nyttjanderätter skall be- viljas genom ett öppet och icke-diskriminerande förfarande med god in- syn. Samtidigt anges att detta inte påverkar de särskilda kriterier och för- faranden som medlemsstaterna antagit för att bevilja nyttjanderätter till radiofrekvenser för leverantörer av innehåll i radio- och TV-sändningar för att verka för de mål som avser allmänintressena i enlighet med gemenskapslagstiftningen.

EG:s nya regelverk bör, bl.a. med hänsyn till kraven på att säkerställa spektrumeffektivitet, hänvisningen till villkoren som får knytas till nyttjanderätter till radiofrekvenser och undantaget för särskilda kriterier och förfaranden för att bevilja nyttjanderätter till radiofrekvenser för le- verantörer av innehåll i radio- och TV-sändningar, i stort sett anses för- enligt med grunderna för att ge tillstånd såsom de anges i LRK. Dessa kan därför i huvudsak bibehållas i den nya lagen.

Bland de villkor som får ställas i samband med tillståndsgivning enligt LRK finns skyldighet för sökanden att dela frekvensutrymme med någon annan. Som framgår av avsnitt 14.4 föreslås att möjligheten att uppställa detta villkor skall behållas i den nya lagen. Skadlig störning kan därför komma att få tålas, om medgivande att dela frekvensutrymme med någon annan har lämnats för den andra radioanvändningen (se även i av- snitt 14.6). Det skall därför läggas till under grunderna för tillstånds- givningen att det är otillåten skadlig störning som inte får antas kunna uppkomma.

Den positiva inriktningen enligt LRK bör sättas i samband med att fre- kvensbristen har tilltagit markant i förhållande till hur situationen var för tio år sedan vid LRK:s tillkomst. Effektivare frekvensanvändning ur tek- nisk synvinkel gör visserligen att frekvensutrymmet räcker till flera an- vändare men samtidigt tillkommer alltfler användare och användnings- områden. Risken för frekvensbrist gör att statens roll som främjare av ett effektivt användande av radiofrekvenser bör stärkas.

I artikel 8.2 d i ramdirektivet sägs att de nationella reglerings- myndigheterna skall främja konkurrens vid tillhandahållandet av elektro- niska kommunikationsnät och kommunikationstjänster samt tillhörande

Prop. 2002/03:110

135

faciliteter och tjänster och därvid bl.a. främja en effektiv användning och säkerställa en ändamålsenlig förvaltning av radiofrekvenser och nummer- resurser.

En allt större efterfrågan av radiospektrum gör det svårt att på en gång kunna ta till vara olika radioanvändares behov inom områden såsom telekommunikation, ljudradio och TV, transport, forskning och utveck- ling samt polisens och försvarets verksamheter. Den positiva inriktningen vid bedömningar av tillståndsansökningar för radiofrekvenser bör bibe- hållas, men det måste samtidigt vara möjligt för tillståndsmyndigheten att ta hänsyn till olika intressen vid frekvenstilldelningen, utöver de som följer av intresset för den fria åsiktsbildningen. Det kan därvid vara fråga om samhällsekonomiska aspekter eller den övergripande samhällsnyttan av en viss radioanvändning. Denna regel är dock inte tillämpbar på För- svarsmakten, Försvarets radioanstalt och till viss del Försvarets Materiel- verk samt Polisen. Detta eftersom det inte finns krav på tillstånd för dem.

Det är viktigt att behoven hos olika sektorer och intressen i samhället, med tillhörande behov av radiofrekvenser, kan tillgodoses i rimlig om- fattning. Detta kan ge upphov till svåra avvägningar, men i en situation där frekvensbrist i framtiden kan uppkomma är det inte tillfredsställande att bara förlita sig till principen att den som först ansöker om ett tillstånd som avser ett ledigt frekvensutrymme skall beviljas detta, utan avseende på vilket behov som finns i samhället av ifrågavarande radio- användningar.

Intresseavvägningar görs i och för sig redan enligt LRK. Den nya la- gen bör dock tydligare avspegla behovet av balansen mellan olika sekto- rer och intressen i samhället. Det bör möjliggöras genom att det såsom en ny bedömningsgrund införs att tillstånd att använda radiosändare skall beviljas om radioanvändningen utgör en effektiv användning av frekvensutrymmet. Regeringen anser att det bör vara tillstånds- myndigheten som liksom i dag får göra de rimlighetsöverväganden som erfordras mellan samhällsnyttan och nödvändigheten av olika konkurre- rande radioanvändningar. Härigenom kan exempelvis möjligheten att säkerställa säkra förbindelser för flyg och sjöfart främjas. Det är också möjligt att undvika ett framtida underutnyttjande av radiospektrumet. De rimlighetsöverväganden som avses torde dock i första hand gälla mellan olika slags radioanvändningar, t.ex. mobil kontra fast radio, satellit kontra terrester, och inte mellan olika aktörer för samma slag av radio- användning. Räcker ett frekvensutrymme inte till för alla som vill an- vända det för en viss radioanvändning är det särskilt reglerat i lagen hur antalet tillstånd som beviljas inom ett frekvensutrymme får begränsas, om det är nödvändigt för att garantera en effektiv användning (se av- snitt 14.3.3). Bestämmelsen om att tillstånd att bevilja radiosändare skall beviljas om radioanvändningen utgör en effektiv användning av frekvensutrymmet bör dock kunna användas för att inte bevilja ett till- stånd även om det för tillfället inte finns några andra sökanden, om det kan antas att frekvensutrymmet i en överblickbar framtid kan behövas för annan radioanvändning som enligt tillståndsmyndighetens bedömning utifrån samhällsnyttan utgör en mera effektiv användning av frekvens- utrymmet än den för tillfället aktuella sökandens användning skulle ut- göra.

Prop. 2002/03:110

136

En viktig grundprincip är dock att det bör krävas starka skäl för att neka tillstånd för verksamhet som avses i 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen. Likaså bör kravet på att nytillkommande an- vändning inte skall kunna antas komma att hindra sådan radio- kommunikation som är särskilt viktig med hänsyn till den fria åsikts- bildningen fortsätta gälla.

En särskild grund för att vägra tillstånd bör vara att sökanden tidigare har fått ett tillstånd återkallat eller det av annan liknande anledning finns skälig anledning att anta att sökanden inte kommer att följa meddelade villkor. Att det skall finnas skälig anledning till antagandet innebär att det skall framstå som klart mer sannolikt att en överträdelse kommer att ske än det motsatta förhållandet. Att ett tillstånd blivit återkallat till följd av användning i strid mot gällande tillståndsvillkor bör presumera ett så- dant antagande. Det blir då sökandens sak att föra fram omständigheter som gör att tillstånd ändå skall beviljas. Har det gått mer än fyra till fem år från återkallelsen bör däremot återkallelsen i sig inte vara tillräcklig för att presumera ett antagande om att sökanden inte kommer att följa meddelade villkor. Det bör i sammanhanget beaktas på vilken grund till- ståndet blivit återkallat då ett indirekt näringsförbud givetvis inte är av- sikten.

Förarbetena till LRK kan i övrigt alltjämt tjäna som vägledning vid tolkning av prövningsgrunderna.

I artikel 8 i auktorisationsdirektivet anges att om användningen av radiofrekvenser har harmoniserats, villkor och förfaranden för tillträde har överenskommits och de företag som skall tilldelas radiofrekvenser har utsetts i enlighet med internationella avtal och gemenskaps- bestämmelser, skall medlemsstaterna bevilja nyttjanderätt till sådana radiofrekvenser i enlighet med dessa bestämmelser. Under förutsättning att alla nationella villkor i samband med nyttjanderätten till de berörda radiofrekvenserna har uppfyllts vid ett gemensamt urvalsförfarande, får medlemsstaterna inte införa några ytterligare villkor, ytterligare kriterier eller förfaranden som skulle begränsa, ändra eller fördröja ett korrekt genomförande av den gemensamma tilldelningen av sådana radio- frekvenser.

Artikeln avser fallet att tillståndsförfarandet och villkoren för tillstånd för en viss radioanvändning har harmoniserats inom gemenskapen, t.ex. som en följd av tillämpning av radiospektrumbeslutet. Tillstånden bevil- jas dock nationellt. För dessa fall föreslås en särskild regel om tillstånds- villkor, se avsnitt 14.4. Artikel 8 täcker därutöver den s.k. one stop shop- ping-proceduren, som innebär att t.ex. ett tillstånd som gäller i hela ge- menskapen behöver sökas bara i en medlemsstat. En sådan procedur har länge diskuterats inom ramen för CEPT beträffande satellitbaserad tele- foni och datatrafik.

I ingressen till auktorisationsdirektivet anges att överenskommelser på europeisk nivå om harmonisering av tilldelningen av radiofrekvenser till särskilda företag bör följas strikt av medlemsstaterna vid beviljande av nyttjanderätter till radiofrekvenser från den nationella frekvensplanen.

För de fall det föreligger ett fullständigt harmoniserat förfarande för tillståndstilldelning skall det införas en korresponderande regel i den nya lagen. I fall där användningen av frekvensutrymme samt villkoren och förfarandet för beviljande av tillstånd att använda radiosändare har har-

Prop. 2002/03:110

137

moniserats i enlighet med internationella avtal som Sverige har anslutit Prop. 2002/03:110 sig till eller bestämmelser antagna med stöd av Fördraget om upprättan-

det av Europeiska gemenskapen, skall den som har beviljats sådant till- stånd inte behöva tillstånd enligt huvudregeln i den nya lagen.

Den sammanslagning av telelagen (1993:597) och LRK som här före- slås innebär att endast ett tillstånd krävs mot tidigare ett tillstånd enligt telelagen för t.ex. mobila teletjänster och ett tillstånd för t.ex. bas- stationer enligt LRK. Det kan finnas anledning, t.ex. i samband med till- stånd för radiosändare för mobila elektroniska kommunikationstjänster, att kunna bevilja tillståndet vad avser viss radioanvändning vid ett till- fälle och vad avser de individuella radiosändarna, t.ex. enskilda bas- stationer, vid ett annat tillfälle. Detta bör underlätta både för den myn- dighet som utfärdar tillstånd och för sökanden. Det föreslås därför att en sådan möjlighet införs i den nya lagen.

14.3.3Inbjudningsförfarande

Regeringens förslag: Antalet tillstånd som beviljas i ett frekvens- utrymme skall kunna begränsas, om det är nödvändigt för att garantera en effektiv användning av radiofrekvenser. Vid begränsat frekvens- utrymme skall tillstånd beviljas efter allmän inbjudan till ansökan, om inte radioanvändningen huvudsakligen avser utsändning till allmän- heten av radioprogram eller liknande, avser privat bruk eller uteslu- tande skall bedrivas för att tillgodose allmän ordning och säkerhet. Tillstånd skall då meddelas antingen efter ett jämförande urvals- förfarande, ett anbudsförfarande där det pris sökanden är villig att be- tala för tillståndet skall vara utslagsgivande eller en kombination av dessa förfaranden.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens.

Remissinstanserna: Post- och telestyrelsen (PTS), Swefour, Vodafone, Svenskt Näringsliv, Ekonomistyrningsverket, IT-Företagen, Stockholms Handelskammare och TeliaSonera tillstyrker att auktion skall kunna an- vändas för att fördela tillstånd, medan Teracom och Glesbygdsverket fö- redrar att ett jämförande urvalsförfarande används. Enligt PTS upp- fattning saknas motiv för att undanta själva transmissionen av radio- och TV-program från inbjudningsförfarandet. Luftfartsverket anser att frekvensband av de slag som inom luftfarten nyttjas för den operativa verksamheten bör undantas från allmän inbjudan. TeliaSonera menar att generella föreskrifter om urvalsmetoden och de huvudsakliga principerna för utformningen av respektive metod till ledning för myndigheten inte skall kunna delegeras till myndigheten.

Skälen för regeringens förslag: I artikel 7 i auktorisationsdirektivet finns regler om förfarande för att begränsa det antal nyttjanderätter som skall beviljas till radiofrekvenser. Enligt artikeln skall en medlemsstat, om den överväger om den skall begränsa det antal nyttjanderätter som skall beviljas till radiofrekvenser, bl.a. fästa vederbörlig vikt vid behovet av att ge användarna så stort utbyte som möjligt och underlätta utveck- lingen av konkurrens, ge alla berörda parter, inbegripet användare och

konsumenter, tillfälle att lägga fram synpunkter på alla begränsningar i

138

enlighet med artikel 6 om förfarande för samråd och insyn i ram- direktivet, offentliggöra alla beslut om att begränsa beviljandet av nyttjanderätter och ange skälen för detta, efter att ha fastställt förfarandet inbjuda till ansökningar om nyttjanderätter, och se över begränsningarna med rimliga intervall eller på skälig begäran av berörda företag.

Vidare anges i artikel 7.2 i auktorisationsdirektivet att om en medlems- stat konstaterar att ytterligare nyttjanderätter till radiofrekvenser kan be- viljas skall den offentliggöra detta och inbjuda till ansökningar om så- dana rättigheter.

Enligt punkten 3 samma artikel skall medlemsstaterna, om beviljandet av nyttjanderätter till radiofrekvenser måste begränsas, bevilja sådana rättigheter på grundval av objektiva, öppet redovisade, icke- diskriminerande och proportionella urvalskriterier. För urvalskriterierna skall vederbörlig vikt fästas vid huruvida målen i artikel 8 i ramdirektivet har uppnåtts.

I ingressen till auktorisationsdirektivet anges att om efterfrågan på radiofrekvenser i ett särskilt frekvensområde överstiger tillgången, bör lämpliga och öppna förfaranden följas vid frekvenstilldelningen, för att diskriminering skall kunna undvikas och för att de knappa resurserna skall kunna användas på ett optimalt sätt. När nationella reglerings- myndigheter fastställer kriterier för urvalsförfaranden som grundat sig på konkurrens eller jämförelse bör, anges vidare, de säkerställa att målen i artikel 8 i ramdirektivet uppfylls. Det skulle därför inte strida mot auktorisationsdirektivet om tillämpningen av objektiva, icke- diskriminerande och proportionella urvalskriterier i syfte att främja kon- kurrensen skulle leda till att vissa företag utesluts från ett konkurrens- förfarande eller ett jämförande urvalsförfarande för en särskild radio- frekvens. Det får anses som relativt vanligt att den konkurrenssituation som råder på marknader som är fullständigt konkurrensutsatta är svår att uppbringa när begränsade resurser, som frekvenser, hanteras. Att bidra till att flera aktörer erbjuds möjligheter för att öka konkurrensen är såle- des något som bör eftersträvas.

Lagrådet har ifrågasatt behovet av att särskilt reglera beslut om att an- talet tillstånd som beviljas inom ett frekvensutrymme får begränsas. Som angetts ovan finns det emellertid en skyldighet enligt auktorisations- direktivet att ge alla berörda parter tillfälle att lägga fram synpunkter på alla begränsningar i detta avseende. Det bör därför finnas en särskild be- stämmelse om att antalet tillstånd får begränsas, kombinerad med en för- pliktelse för tillståndsmyndigheten att låta ett beslut om detta föregås av samråd.

Såsom regeringen konstaterade i propositionen Ändringar i lagen (1993:599) om radiokommunikation, m.m. (prop. 1997/98:167, s. 10), där regeln om ett allmänt inbjudningsförfarande i lagen om radio- kommunikation (LRK) föreslogs, är det inte tillfredsställande vare sig från konkurrenssynpunkt eller med hänsyn till intresset av högsta möjliga frekvenseffektivitet om det råder frekvensbrist för en ny radio- användning, eller för en så väsentligt ändrad radioanvändning att den kan jämställas med en ny, att den som först kommer in med en ansökan blir den som får tillstånd. Ett förfarande för allmän inbjudan till ansökan måste därför finnas i Sverige. Regeln i LRK behöver dock anpassas med hänsyn till artikel 7 i auktorisationsdirektivet.

Prop. 2002/03:110

139

En regel om allmänt inbjudningsförfarande finns även i 14 § telelagen. Därvid gäller att om tillståndsförfarandet avser sådan radioanvändning som omfattas av 14 § telelagen är 9 a § LRK inte tillämplig. Allmänt kan sägas om uppdelningen mellan telelagen och LRK att denna kan leda till problem som hänger samman med konvergensen mellan tele- och data- kommunikation. Tillämpningssvårigheter kan uppkomma beträffande vad som ryms under telelagens regler. Genom att det nu föreslås en samlad lagstiftning på området för elektronisk kommunikation ter det sig naturligt att övergå till endast ett inbjudningsförfarande för alla tillstånd att använda radiosändare för nya eller väsentligt ändrade radio- användningar. Detta är också i överensstämmelse med auktorisations- direktivets struktur. Genom att villkoren som får knytas till tillstånd att använda radiosändare anpassas till auktorisationsdirektivet uppnås också att regelverket tar om hand sådana frågor som nu regleras i telelagen. Systemet med dubbelt tillståndsförfarande för mobila teletjänster kan därför överges. Detta är ett steg i riktningen för konvergens inom mobil och fast radioanvändning. I sammanhanget skall också nämnas artikel 6.4 i auktorisationsdirektivet enligt vilken medlemsstaterna inte får upprepa de villkor som gäller för den allmänna auktorisationen när de beviljar nyttjanderätter till radiofrekvenser och nummer. Genom den struktur som nu föreslås i lagen är detta tydligt.

Med hänsyn till det sagda skall det i lagen om elektronisk kommuni- kation införas en bestämmelse om att när det uppkommer fråga att med- dela tillstånd att använda radiosändare för nya eller väsentligt ändrade radioanvändningar och det kan antas att det frekvensutrymme som kan avsättas för verksamheten inte är tillräckligt för att ge tillstånd åt alla som vill och skulle kunna bedriva sådan verksamhet, skall prövning ske efter allmän inbjudan till ansökan. Om t.ex. kostnaderna för ett sådant förfarande inte skulle vara försvarliga med hänsyn till den aktuella radio- användningen, bör det vanliga tilldelningsförfarandet dock kunna tilläm- pas. Det bör därför anges att allmänt inbjudningsförfarande skall tilläm- pas i angivna fall, om inte särskilda skäl föranleder annat.

Liksom i LRK bör det dessutom anges att inbjudningsförfarande skall användas när det frekvensutrymme som avsatts för en viss radio- användning utökas eller på annat sätt medger att ytterligare tillstånd meddelas.

I nuvarande 9 a § LRK talas om att utrymmet som kan avsättas för verksamheten inte är tillräckligt för alla som vill driva sådan verksamhet. Genom att ändra detta till vill och skulle kunna avses att tydliggöra att enbart viljan inte kan vara avgörande för bedömning av om en brist- situation föreligger. Då tiden från att det konstateras att flera intressenter vill och skulle kunna driva verksamhet stundtals kan bli lång, i markna- dens ögon, bör det beaktas att begränsningarna skall ses över med rim- liga tidsintervaller. Detta kan vara av särskilt intresse i marknader som är nya och innovativa då intresse och investeringsvilja kan skifta med marknadsläget. Prövningen måste också innefatta en bedömning av san- nolikheten för att intressenterna kommer att bedriva verksamheten.

Beträffande sådan radioanvändning som avser utsändning till allmän- heten av radioprogram som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket yttrande- frihetsgrundlagen (YGL) är det inte lämpligt att tillämpa ett inbjudnings- förfarande. Det torde nämligen kräva att de sakliga grunderna för ett så-

Prop. 2002/03:110

140

dant urvalsförfarande utformades i lag. För att tillstånd som avser sän- dare för digital-TV och digitalradio skall omfattas av undantaget även om viss andel av den digitala kapaciteten används för annat än utsänd- ning till allmänheten av radioprogram som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket YGL (se avsnitt 14.3.4), bör det i lagen göras ett tillägg om att undantag från tillämpningsområdet för allmänt inbjudningsförfarande gäller om radioanvändningen huvudsakligen avser sådant som omfattas av nämnda lagrum.

Det torde nu liksom tidigare inte heller finnas något behov av att tillämpa ett inbjudningsförfarande för radioanvändning som är avsedd för privat bruk, t.ex. amatörradio. Förfarandet bör liksom nu vara begränsat till sådan radioanvändning som är avsedd att tillhandahållas allmänheten. Inte heller bör sådan radioanvändning som skall användas uteslutande för verksamhet som bedrivs i syfte att tillgodose allmän ordning och säker- het omfattas av inbjudningsförfarande. Beträffande dessa bedömningar hänvisas i övrigt till prop. 1997/98:167.

I artikel 7.3 i auktorisationsdirektivet anges att för urvalskriterierna skall vederbörlig vikt fästas vid om målen i artikel 8 i ramdirektivet har uppnåtts. Det blir i första hand en fråga för tillståndsmyndigheten att be- akta dessa hänsyn när den beslutar till vem tillstånd skall ges. Detta gäller särskilt när tillstånd skall meddelas efter ett jämförande urvals- förfarande (se nedan).

I ingressen till auktorisationsdirektivet anges att utöver de administra- tiva avgifterna kan avgifter för nyttjanderätter tas ut för användningen av radiofrekvenser och nummer för att säkerställa att dessa resurser används på ett optimalt sätt. Sådana avgifter bör inte hindra utvecklingen av inno- vativa tjänster och konkurrens på marknaden. Direktivet påverkar inte det ändamål för vilket avgifter för nyttjanderätter används. Sådana av- gifter får exempelvis användas för att finansiera verksamhet vid de na- tionella regleringsmyndigheterna som inte kan täckas av administrativa avgifter. Vid urvalsförfaranden som bygger på konkurrens eller jämfö- relse, och när avgifter för nyttjanderätter av radiofrekvenser helt eller delvis består av ett engångsbelopp, bör betalningsmöjligheter erbjudas som säkerställer att sådana avgifter inte i praktiken leder till att urvalet sker på grundval av kriterier som inte har något samband med målet att säkerställa optimal användning av radiofrekvenser. Kommissionen kan regelbundet offentliggöra jämförande undersökningar med tanke på bästa praxis i fråga om tilldelning av radiofrekvenser, tilldelning av nummer eller beviljande av ledningsrätt.

I 14 § telelagen finns ett bemyndigande till regeringen eller efter re- geringens bemyndigande tillsynsmyndigheten, dvs. PTS, att meddela föreskrifter om de sakliga grunder som skall tillämpas vid prövning en- ligt paragrafen. Sådant bemyndigande har regeringen lämnat till PTS i teleförordningen (1997:399).

När tillstånd för flygtelefoni skulle fördelas år 1994 tillämpade PTS 14 § telelagen. I föreskrifterna (PTSFS 1994:4) bestämdes att om flera sökande efter en s.k. skönhetstävlan ansågs likvärdiga skulle auktion till- gripas. Sedan föreskrifterna meddelats men innan ansökningar kommit in uppkom frågan om hur eventuella auktionsavgifter skulle disponeras. PTS skrev i oktober 1994 till Kommunikationsdepartementet med en

Prop. 2002/03:110

141

begäran om ett klarläggande. Sedermera kom inte fler ansökningar in än att samtliga fick plats.

Regeringen tog upp frågan om auktion kunde utgöra sådana sakliga grunder i samband med en ändring av 14 § (prop. 1994/95:128, s. 7) och uttalade att auktionsförfaranden inte kunde vara saklig grund enligt 14 §. Trafikutskottet hade inte något att erinra mot denna bedömning (1994/95:TU17). Utskottet har därefter erinrat om denna bedömning i bet. 1998/99:TU3.

Beträffande tredje generationens mobiltelefoni utfärdade PTS före- skrifter om tillstånd för att tillhandahålla nätkapacitet för mobila tele- tjänster enligt UMTS/IMT 2000 respektive GSM (PTSFS 2000:5). Enligt föreskriften skulle prövningen ske i två faser med en inledande prövning och en fördjupad prövning. Den inledande prövningen grundade sig på den sökandes förutsättningar att tillhandahålla nätkapacitet avseende fi- nansiell kapacitet, teknisk och affärsmässig genomförbarhet samt lämplig sakkunskap och erfarenhet. Om antalet sökande som uppfyllde dessa kriterier översteg antalet tillgängliga tillstånd skulle en fördjupad pröv- ning komma att ske. Denna grundade sig på sökandens utfästelse om geografisk täckning och utfästelse om utbyggnadstakt. PTS valde således att tillämpa ett förfarande med en skönhetstävlan.

När det gäller valet mellan skönhetstävlan eller auktion kan vidare nämnas ESO-rapporten Nya bud – en ESO-rapport om auktioner och upphandling (Ds 2001:40). I rapporten konstateras att många nyttigheter som kontrolleras av staten i dag fördelas genom administrativa förfaran- den. Utmärkande för administrativ tilldelning är flexibiliteten. Den har dock flera nackdelar såsom att vara långsam och omständlig, särskilt om besluten överklagas. Att resurser delas ut under sitt verkliga värde kan leda till stora överföringar av värden till enskilda individer och företag. Beslutskriterier kan vara vaga och svåra att tillämpa i specifika situatio- ner, konstateras i rapporten. Vidare anges att de ursprungliga kriterierna inte alltid räcker för att sålla bort tillräckligt många kandidater. Det slut- liga urvalet kommer då att bero av andra mer godtyckliga kriterier. Det kan också vara svårt att i efterhand avgöra om urvalsprocessen varit rätt- vis.

Beträffande auktion anges i rapporten att denna kan hållas med samma förutsättningar som en administrativ tilldelning. Den behöver därför ald- rig få ett sämre utfall än en sådan process. Auktionen har dock därutöver ett antal fördelar, enligt rapporten. Auktionen kan ge information om budgivarnas värdering av nyttigheten. Sådan information gör att det un- der vissa villkor är möjligt att säkerställa en samhällsekonomiskt effektiv allokering. Auktioner ger inkomster för dem som auktionerar ut.

Auktioner är rättvisa på så vis att ingen tillskansar sig värdefull kol- lektiv egendom utan att göra rätt för sig, enligt rapporten. Det anges vi- dare att skönhetstävlingen ger politiker och tjänstemän mer direkt infly- tande än vad auktioner ger. Stora aktörer kan ha större inflytande över hur fördelningen blir vid en administrativ process.

Regeringen delar utredningens och rapportförfattarnas uppfattning att auktion kan hållas med samma förutsättningar som en administrativ till- delning. Sådana förutsättningar kan alltid finnas med i vad som skall ut- göra sakliga grunder och auktionen blir då det sista urvalskriteriet som skiljer ut de sökande. Mot auktioner kan nämnas risken för att auktions-

Prop. 2002/03:110

142

priser fördyrar för konsumenter och andra slutanvändare och risken för spekulation med frekvenser. Mot detta talar dock att sådana avgifter vid tillståndstilldelning verkar för ökad effektivitet i användningen av frekvensspektrum. Regeringen föreslår därför att auktioner skall kunna tillämpas vid ett förfarande med allmän inbjudan till ansökan enligt lagen om elektronisk kommunikation.

Det bör anges i lagen att prövning, i fall som nu avses, skall ske efter ett jämförande urvalsförfarande, efter ett anbudsförfarande där det pris sökanden är villig att betala för tillståndet skall vara utslagsgivande eller efter en kombination av dessa förfaranden. Vid tillfällen då det finns fler sökande än tillgängliga licenser och alla sökande kan förväntas uppfylla krav som t.ex. regional täckning, utbyggnadstakt m.m. kan auktion vara bra att tillämpa, eventuellt kombinerat med skönhetstävlan.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör be- myndigas att meddela föreskrifter om innehållet i en allmän inbjudan till ansökan och om förfarandet. Det är således möjligt att regeringen före- skriver generella kriterier för allmän inbjudan och att tillstånds- myndigheten baserar urvalskriterier för det enskilda inbjudnings- förfarandet på dessa, men också att regeringen föreskriver alla kriterier.

Vid auktion finns det ett flertal olika varianter som kan användas; slu- ten budgivning, bud som inte meddelas de andra bjudande utan förblir hemliga för att pressa upp priset, öppen budgivning, med eller utan möj- lighet att bjuda över den högstbjudande. Det belopp som de tillstånds- sökande slutligen skall betala kan också bestämmas på olika sätt, t.ex. till samma belopp som det lägsta budet som resulterat i ett tillstånd.

Om ett auktionsförfarande används ingår också att ta ställning till vilka grundförutsättningar som skall gälla för sökandena, betalningsvillkor, säkerheter och annat som hänger samman med ett auktionsförfarande.

Om tillståndsförfarandet är auktion, skönhetstävlan eller en kombina- tion skall dock inte påverka hanteringen av frekvenser som omfattas av tillståndet efter det att tillståndstiden har löpt ut.

Medel som inflyter genom auktion skall tillfalla staten, jfr lagen (1996:1059) om statsbudgeten. Inget hindrar emellertid att medel anslagsvis återförs till myndigheten för att användas för statlig upp- handling. Administrativa kostnader som uppkommer i samband med auktion bör kunna tas ut genom ansökningsavgifter.

Länsrätten i Stockholms län har föreslagit att det i lagen skall ges ett bemyndigande att meddela föreskrifter om inbjudningsförfarandet som innehåller avvikelser från reglerna i förvaltningslagen (1986:223) om parts rätt att ta del av uppgifter. Sådana föreskrifter kan dock regeringen ändå meddela med stöd av den s.k. restkompetensen enligt 13 § första stycket 2 regeringsformen. Så har också skett i gällande 5 a § tele- förordningen.

Prop. 2002/03:110

143

Prop. 2002/03:110

14.3.4Krav på radioanvändning

Regeringens förslag: Ett tillstånd att använda radiosändare skall avse en viss radioanvändning. Tillstånd som avser digital utsändning av radioprogram till allmänheten skall kunna förenas med rätt att an- vända radiosändaren för annan användning, motsvarande högst 20 procent av den digitala kapaciteten i frekvensutrymmet, om villkor enligt 3 kap. 2 § 8 radio- och TV-lagen (1996:844) inte uppställts för motsvarande sändningstillstånd och det inte i övrigt inverkar menligt på konkurrensen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens, med un- dantag för kravet på frånvaro av villkor enligt radio- och TV-lagen (1996:844).

Remissinstanserna: Inga remissinstanser invänder mot att ett tillstånd skall avse en viss radioanvändning. Flertalet av de remissinstanser som yttrat sig om den s.k. 20 procent-regeln är dock kritiska mot förslaget.

Post- och telestyrelsen (PTS), Konkurrensverket och Svenska Kommun- förbundet ser visserligen positivt på att möjliggöra utsändningar av annan användning i digitala rundradionät, men endast förutsatt att konkurrens kan åstadkommas. Teracom och Försvarsmakten tillstyrker förslaget. Radio- och TV-verket framhåller att medgivande inte får ges om det kan inverka negativt på programföretagens verksamhet. Sveriges Television,

IT-Företagen, TeliaSonera, Vodafone m.fl. motsätter sig förslaget eller anser att frågan måste utredas vidare. Flera remissinstanser ifrågasätter förslagets förenlighet med direktiven.

Skälen för regeringens förslag: Det är inte möjligt att inskränka reg- lerna i lagen till att endast avse frågan om tillstånd skall meddelas eller inte. Det är av avgörande betydelse för tillståndprövningen under vilka förutsättningar som radioanvändningen är avsedd att ske, bl.a. för att undvika störningar på tjänster i närliggande frekvenser. En ansökan som inte innehåller uppgift om vilket användningsområde radiosändaren skall ha går således inte att ta ställning till. Det skall även i fortsättningen framgå av tillståndet vilket slag av användning som tillståndet skall gälla för (se närmare i dessa frågor prop. 1992/93:200, s. 214).

Digitala rundradiosändningar kan användas såväl för ljudradio- och TV-utsändningar som för olika interaktiva tillämpningar som med det nuvarande regelverket skulle vara att hänföra till televerksamhet. Båda dessa verksamheter kommer att hamna inom ramen för ett och samma regelverk, lagen om elektronisk kommunikation. Antalet tillstånd som kan beviljas för de aktuella sändningarna till allmänheten är begränsat. Som redogjorts i avsnitt 14.3.3 finns dock inte möjlighet att tillämpa ett allmänt inbjudningsförfarande för sådan radioanvändning som avser ut- sändning till allmänheten av program i ljudradio eller annat som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Om det skall vara möjligt att använda marknät för digital-TV för annat än sändningar till allmänheten måste det alltså regleras särskilt i den nya lagen.

Viss vägledning kan härvid hämtas från Storbritanniens reglering på

området. Enligt ”The Broadcasting Act”, skall ett multiplextillstånd, dvs.

144

ett sändningstillstånd som ges till den som multiplexerar (samordnar) flera programkanaler för utsändning i stället för eller förutom indivi- duella tillstånd till de enskilda programföretagen, innehålla villkor om att minst 90 procent av den digitala kapaciteten på den eller de frekvenser som tillståndet gäller under tillståndstiden är tillgängliga för att sända ut digitala programtjänster, kvalificerade tjänster (dvs. parallellsändningar av analoga TV-kanaler), programrelaterade tjänster och tekniska tjänster med anknytning till en eller flera digitala programtjänster. I kvalificerade tjänster räknas inte in den text-TV som sänds i de analoga programmen. Med programrelaterad tjänst menas digitala tilläggstjänster som har en direkt anknytning till innehållet i en TV-programtjänst eller som har an- knytning till främjande eller listning av programmen. Departements- chefen (eng. Secretary of State) får genom dekret ändra procenttalet.

En motsvarande regel finns i det brittiska regelverket beträffande multiplextillstånd för digitalradio.

Det som faller utanför, och som alltså skall rymmas i de 10 (eller 20 beträffande digitalradio) procenten, kallas för digitala tilläggstjänster (eng. digital additional services). Dessa innefattar dock text-TV, utom dövtextning som anses som en programrelaterad tjänst. I Sverige skulle publik text-TV falla inom ramen för 1 kap. 1 § tredje stycket YGL. ”The Independent Television Commission” ger tillstånd för digitala tilläggs- tjänster på samma sätt som de ger tillstånd för digitala programtjänster.

Det bör beaktas att interaktiva tillämpningar, som ju är tekniskt möj- liga, skulle ge digital-TV och digitalradio ett mervärde för konsumen- terna i förhållande till dagens analoga utsändningar. Flera av dessa tillämpningar kommer att vara sådana att de inte faller under 1 kap. 1 § tredje stycket YGL. Ett exempel är anordnande av uppkoppling mot In- ternet över digital-TV-nätet.

En möjlighet är att medge viss annan användning så länge den inte överstiger en viss andel av den totala överföringskapaciteten. Denna lös- ning är oberoende av valet av tillståndsmodell på radio- och TV-området. Den går att förena med den ordning som gäller i dag med individuella tillstånd för sändningar av radio- och TV-program enligt radio- och TV- lagen.

Regeln i 3 kap. 2 § andra stycket YGL om att det allmänna skall efter- sträva att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet utgör inte ett hinder för en sådan lösning. All användning som faller inom ramen för huvud- användningsområdet för tillståndet är tillåten. Det är denna användning som i allmänhet gör att tillståndet inte fördelas med ett förfarande med allmän inbjudan till ansökan. Medgivande att använda frekvenserna till viss del även för annat än sådant som omnämns i 1 kap. 1 § tredje stycket YGL är inte att se som en begränsning i yttrande- och informations- friheten utan som ett sätt att upprätthålla syftet med 3 kap. 2 § andra stycket YGL, genom att skilja på olika användningsområden i tilldelningsförfarandet. Den föreslagna lösningen innebär dock att det blir möjligt med en något mer flexibel tillämpning av denna uppdelning mellan olika användningsområden. Beträffande 3 kap. 3 § YGL om be- gränsningar i sändningsrätten är förhållandena samma som beträffande tillståndsvillkor om användningsområde för rätt att använda radio- sändare. Sådana meddelas av myndighet med stöd av lag.

Prop. 2002/03:110

145

Regeringen anser dock i likhet med utredningen att det inte kan bortses Prop. 2002/03:110 från att en ”20 procent-regel” kan strida mot ett av regelverkets grund-

läggande syften, nämligen att främja konkurrensen. Det är också något som framförs av flera remissinstanser. Till skillnad från utredningen an- ser regeringen att ett införande av ”20 procent-regeln” måste förenas med ett krav på att villkor enligt 3 kap. 2 § 8 radio- och TV-lagen, dvs. att använda vissa radiosändare, inte uppställts för motsvarande sändnings- tillstånd.

Det bör vidare, som utredningen föreslagit, särskilt stadgas att möjlig- heten att använda frekvensutrymmet för annat ändamål är begränsad till att det kan ske utan menlig inverkan på konkurrensen.

Beträffande hur stor andel som skall kunna användas för annan verk- samhet kan vägledning hämtas i den brittiska lagen enligt vad som redo- gjorts för ovan. Gränsen bör sättas så högt att den medger utveckling av nya tjänster som kan skapa ett mervärde för digital-TV och digitalradio och samtidigt möjliggöra utnyttjande av ledig kapacitet, t.ex. i områden där efterfrågan på sändningsutrymme är så pass låg att allt utrymme inte går åt i en multiplex eller för utnyttjande av outnyttjad kapacitet utanför ordinarie sändningstider.

Enligt regeringens bedömning framstår 20 procent som en lämplig an- del, även om det ur konkurrenssynpunkt kan vara lämpligt att börja med en mindre andel för att utröna eventuell påverkan på konkurrensen. I la- gen bör det fastslås att maximalt 20 procent kan användas för annan verksamhet.

Sammanfattningsvis föreslås att det införs en särskild möjlighet för tillståndsmyndigheten att förena tillstånd som avser digital utsändning till allmänheten av program i ljudradio eller annat som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket YGL med rätt att använda radiosändaren för annan an- vändning, motsvarande högst tjugo procent av den digitala kapaciteten i frekvensutrymmet, om villkor enligt 3 kap. 2 § 8 radio- och TV-lagen inte uppställts för motsvarande sändningstillstånd. Allt under förutsätt- ning att det inte inverkar menligt på konkurrensen.

Det bör slutligen anmärkas att regeringen behandlar frågan om tillståndsgivning när det gäller digital-TV i propositionen Digitala-TV- sändningar (prop. 2002/03:72).

14.4

Villkor

 

 

 

 

 

 

Regeringens förslag: Ett tillstånd skall kunna förenas med villkor om

 

 

 

frekvensutrymme, typ av tjänst eller nät, täckning, antennens beskaf-

 

 

 

fenhet, geografiskt område för mobilsändare, antennens belägenhet för

 

 

 

fast sändare, kompetenskrav, skyldighet att dela frekvensutrymme,

 

 

 

gjorda åtaganden vid inbjudningsförfarande och annat av betydelse för

 

 

 

frekvensutnyttjandet. Villkor som följer av internationella avtal om

 

 

 

harmoniserad användning skall också kunna uppställas.

 

 

 

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens för-

 

slag.

 

 

 

 

Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslaget om villkor

 

som skall kunna förenas med ett tillstånd eller lämnar det utan erinran.

146

 

 

 

 

Post- och telestyrelsen (PTS) föreslår att ett villkor om skyldighet att tåla skadlig störning införs. Konkurrensverket delar utredningens bedömning att skäl talar för att upphäva 3 kap. 2 § 8 radio- och TV-lagen och anser att frågan bör analyseras ytterligare. Sveriges Television (SVT), Sveriges Radio (SR), TV 4, och Telenor anser att kravet på att använda vissa radio- sändare bör upphävas. SVT och SR ifrågasätter utredningens bedömning att fördyringar skulle uppkomma. SR påpekar dessutom att Teracoms verksamhet visavi de aktuella programföretagen enligt riksdagens beslut skall vara kostnadsbaserad. Radio- och TV-verket anser att radio- och TV-lagen bör behållas intakt, men att den vilande Radio- och TV-lagsu- tredningen får i uppdrag att se över hela radio- och TV-lagen p.g.a. den tekniska utvecklingen.

Skälen för regeringens förslag: I auktorisationsdirektivet anges vilka villkor som får knytas till nyttjanderätter till radiofrekvenser. Dessa framgår av del B i bilagan till direktivet och är följande:

1.Angivande av den tjänst eller typ av nät eller teknik för vilken nyttjanderätt till frekvensen har beviljats, i förekommande fall inbegripet exklusivt nyttjande av en frekvens för överföring av särskilt innehåll eller särskilda audiovisuella tjänster.

2.Faktiskt och effektivt utnyttjande av frekvenserna i enlighet med ramdirektivet, inbegripet krav på lämplig täckning.

3.Tekniska och operativa villkor som är nödvändiga för att undvika skadlig störning och för att begränsa att allmänheten exponeras för elektromagnetiska fält, när sådana villkor skiljer sig från dem som ingår i den allmänna auktorisationen.

4.Maximal giltighetstid i enlighet med artikel 5 i detta direktiv, med förbehåll för eventuella ändringar i den nationella frekvensplanen.

5.Överlåtelse av rättigheter på rättsinnehavarens initiativ och villkor för detta i enlighet med ramdirektivet.

6.Avgifter för nyttjanderätter i enlighet med artikel 13 i auktorisationsdirektivet.

7.Varje åtagande som under ett urvalsförfarande baserat på konkur- rens och jämförelse har gjorts av det företag som erhåller nyttjanderätten.

8.Skyldigheter i enlighet med tillämpliga internationella avtal i fråga om användning av frekvenser.

Det bör framhållas att uppräkningen är uttömmande samt att detta är villkor som medlemsstaterna får men inte är skyldiga att uppställa. De villkor som uppställs för tillstånd att använda radiosändare som anges i nuvarande 11 och 12 §§ lagen om radiokommunikation (LRK) måste anpassas så att de i varje fall inte upptar något som går utöver de villkor som enligt auktorisationsdirektivet får uppställas.

Enligt artikel 6.2 i auktorisationsdirektivet gäller vidare att medlems- staterna inte får upprepa de villkor som gäller för den allmänna auktori- sationen när de beviljar nyttjanderätter till radiofrekvenser eller nummer.

Härefter måste ställning tas till vilka villkor som skall få uppställas när ett tillstånd beviljas. Uppräkningen nedan tar sin utgångspunkt i den nyss angivna del B i bilagan till auktorisationsdirektivet.

Punkten 1 tar särskilt sikte på företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster. Villkoret kan möjligen te sig något överlappande med kravet att ange

användningsområde. En rad av de efterföljande villkoren kommer emel-

Prop. 2002/03:110

147

lertid med all sannolikhet att behöva utformas med hänsyn till vilken eller vilka elektronisk kommunikationstjänster eller slag av elektroniskt kommunikationsnät eller teknik som tillståndet avser.

Punkten 2 bör ses mot bakgrund av punkten 1. Faktiskt och effektivt frekvensutnyttjande och täckning inom landet är viktiga parametrar när tillstånd skall beviljas för denna typ av radioanvändning. Punkten bör också ses mot bakgrund av artikel 9 i ramdirektivet som föreskriver att medlemsstaterna skall säkerställa en effektiv förvaltning av radio- frekvenserna inom sitt territorium i enlighet med allmänna mål och regleringsprinciper i artikel 8 i samma direktiv. Enligt artikel 8.2 d i ramdirektivet skall de nationella regleringsmyndigheterna främja konkur- rens vid tillhandahållandet av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster m.m. och därvid bl.a. främja en effektiv an- vändning av och säkerställa en ändamålsenlig förvaltning av radio- frekvenser och nummerresurser. Genom att ställa upp denna typ av vill- kor kan tillförsäkras att radiospektrumet utnyttjas effektivt. Täcknings- krav är av intresse för olika typer av elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster. Det kan gälla nät för mobil- telefoni, mobil datakommunikation och ljudradio samt TV m.m. Dess- utom ger det en möjlighet att säkerställa att liknande förhållande för till- gång till elektroniska kommunikationstjänster erhålls i stora delar av lan- det.

I fall där tillståndet är beroende av att medgivande (tillstånd) lämnats enligt annan lag bör villkor som rör faktiskt och effektivt frekvens- utnyttjande kunna meddelas av myndigheten på radioområdet, med hänsynstagande till vad som kan vara föreskrivet om teknikval och lik- nande i tillståndet enligt den andra lagstiftningen. Beträffande täcknings- krav enligt det tillstånd som skall ligga till grund för tillståndet att an- vända radiosändare, bör de också läggas till grund för utformning av villkor om täckning enligt den nya lagen.

Punkten 3 tar upp tekniska och operativa villkor som är nödvändiga för att undvika skadlig störning och för att begränsa att allmänheten expone- ras för elektromagnetiska fält, när sådana villkor skiljer sig från dem som ingår i den allmänna auktorisationen. Sex villkor enligt LRK bör kunna samordnas med denna punkt i auktorisationsdirektivet. Det är fråga om villkor angående den frekvens som sökanden tilldelats, antennens och i övrigt radiosändarens beskaffenhet, det geografiska område inom vilket en mobil radiosändare får användas, var antennen till en fast radiosändare skall vara belägen, kompetenskrav för den som skall handha radio- anläggningen samt skyldighet för sökanden att dela frekvensutrymme med någon annan. Dessa utgör alla tekniska och operativa villkor som är nödvändiga för att undvika skadlig störning. Dessa villkor har hittills visat sig fylla sitt syfte och regeringen ser därför ingen anledning att ändra dem. De bör därför föras över i den nya lagen.

Beträffande villkor för att begränsa att allmänheten exponeras för elektromagnetiska fält finns i dag inte någon möjlighet att uppställa ett sådant villkor enligt LRK. Frågan om exponering för elektromagnetiska fält är aktuell bl.a. i samband med att operatörer ansöker om bygglov för master för t.ex. 3G-utbyggnaden och fast yttäckande radioaccess. Den forskning och de studier gällande elektromagnetiska fält och strålning som bedrivits under mer än fyrtio år har resulterat i gräns- och riktvärden

Prop. 2002/03:110

148

för elektromagnetiska fält. Strålskyddslagen (1988:220) är ett ramverk och innehåller de huvudsakliga reglerna. Lagen får i många avseende sitt konkreta innehåll genom föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Strålskyddslagen reglerar all verksamhet med strålning. Statens strålskyddsinstitut (SSI) har genom strålskyddsförordningen bemyndigats att meddela föreskrifter om strål- skydd. SSI har i oktober 2002 utfärdat allmänna råd (SSIFS 2002:3) om begränsning av allmänhetens exponering för elektromagnetiska fält. Dessa baserar sig på rekommendationer från EU på grundval av riktlinjer från ICNIRP, internationella strålskyddskommittén för ickejoniserande strålning. SSI mäter strålning från mobiler och basstationer och kontrol- lerar att värdena efterlevs. Det torde i dag inte finnas belägg för att expo- nering för sådana elektromagnetiska fält som det här är fråga om skulle vara förenat med hälsorisker. Det kan givetvis inte uteslutas att sådana risker kan beläggas i framtiden. SSI har dock i april 2001, i rapporten 2001:09 Exponering för radiofrekventa fält och mobiltelefoner, konstate- rat att sådan strålning i hela landet ligger långt under aktuella rekom- mendationer för gränsvärden. Regeringen anser i likhet med utredningen att en lagreglering inte är påkallad för närvarande. I lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning finns krav gällande utrustningars egen- skaper, men inga uttryckliga krav på elektromagnetiska fält. Om forsk- ningen i framtiden skulle klarlägga att elektromagnetiska fält kan ha skadlig inverkan kan krav på utrustningars egenskaper ställas via EG- direktiv och svensk lagstiftning.

I punkten 7 ges möjlighet att uppställa som villkor varje åtagande som under ett urvalsförfarande baserat på konkurrens och jämförelse har gjorts av det företag som erhåller nyttjanderätten. I dag finns inte någon direkt motsvarande regel i LRK. Enligt 9 a § LRK får dock regeringen, eller efter regeringens bemyndigande tillståndsmyndigheten, meddela föreskrift om de sakliga grunder som skall tillämpas vid ett inbjudnings- förfarande. I sådana föreskrifter kan ställas upp krav t.ex. på täckning och utbyggnadstakt. I princip motsvarar detta villkor för tillstånds- givningen. Det kan dock ändå vara befogat att klargöra att det är just villkor för tillståndet. Det bör således införas en särskild punkt om möj- lighet att ställa upp som villkor åtaganden som har gjorts i samband med beviljande av tillstånd enligt förfarandet med allmän inbjudan till ansö- kan. Denna möjlighet bör tillämpas med försiktighet då ny teknik avses att användas. Framför allt på grund av att förseningar oftare torde upp- komma vid tillverkning av nyutvecklad utrustning samt planering av nya system än för system som redan finns tillgängliga.

I artikel 8 i auktorisationsdirektivet finns en regel om harmoniserad tilldelning av frekvenser. Där anges att om användningen av radio- frekvenser har harmoniserats, villkor och förfaranden för tillträde har överenskommits och de företag som skall tilldelas radiofrekvenser har utsetts i enlighet med internationella avtal och gemenskapsbestämmelser, skall medlemsstaterna bevilja nyttjanderätt till sådana radiofrekvenser i enlighet med dessa bestämmelser. Under förutsättning att alla nationella villkor i samband med nyttjanderätten till de berörda radiofrekvenserna har uppfyllts vid ett gemensamt urvalsförfarande, får medlemsstaterna inte införa några ytterligare villkor, ytterligare kriterier eller förfaranden som skulle begränsa, ändra eller fördröja ett korrekt genomförande av

Prop. 2002/03:110

149

den gemensamma tilldelningen av sådana radiofrekvenser. Artikeln utgår från att ett nationellt tillståndsförfarande kan bli tillämpligt också i så- dana fall av harmoniserad tilldelning av frekvenser. För detta fall erford- ras då möjlighet att uppställa sådana villkor i det nationella tillstånds- beslutet. Det bör därför vara möjligt att förena tillstånd att använda radiosändare med villkor om sådana förhållanden som i enlighet med beslut om en harmoniserad användning av radiofrekvenser skall upp- ställas som villkor när den som skall tilldelas radiofrekvens har utsetts i enlighet med internationella avtal eller bestämmelser antagna med stöd av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.

I punkten 8 i del B i bilagan till auktorisationsdirektivet ges möjlighet att till tillståndet knyta villkor angående skyldigheter i enlighet med internationella avtal i fråga om användning av frekvenser. Punkten bör inte ses som överlappande i förhållande till det som beskrivs i av- snitt 14.3.2 för harmoniserad tilldelning av frekvenser. Punkten ger i stället möjlighet att föreskriva om sådant som t.ex. kan följa av det inter- nationella radioreglementet (RR). Ett exempel är skyldighet att tåla stör- ningar från annan prioriterad radioanvändning samt att primära radio- användningar har prioritet jämfört med sekundära enligt RR. Det bör därför införas en möjlighet att uppställa villkor angående skyldighet i enlighet med tillämpliga internationella avtal i fråga om användning av frekvenser och därmed torde inte något ytterligare villkor om skyldighet att tåla störning som PTS anför vara nödvändigt.

Enligt 11 § andra stycket 7 LRK kan ett tillstånd förenas med villkor angående annat som är av betydelse för ett effektivt frekvensutnyttjande. Regeringen anser att villkorsmöjligheten täcks av punkt 2 i bilaga B till auktorisationsdirektivet, dvs. faktiskt och effektivt utnyttjande av fre- kvenserna i enlighet med ramdirektivet, inbegripet krav på lämplig täck- ning.

I betänkandet Skydd för forskningsverksamhet (SOU 2002:111) före- slås ett förbud att använda radiosändare i områden där det bedrivs forsk- ning som kan störas av viss radioanvändning. Betänkandet kommer att behandlas under år 2003.

Beträffande vilka omständigheter som får anges i föreskrifter som vill- kor för undantag från tillståndsplikt föreslås följande. I avsnitt 14.3.1 konstaterades att vissa modifieringar av vilka villkor som skall få upp- ställas bör övervägas, eftersom utrymmet för tillämpning av artikel 5.1 i auktorisationsdirektivet om att knyta villkoren för användning av radio- frekvenser till den allmänna auktorisationen är mycket begränsat i Sve- rige. Ett sätt att göra handläggningen rationell är då att ge ökade möjlig- heter till att uppställa villkor i undantagsföreskrifter för att därigenom ge ett ökat tillämpningsområde för sådana föreskrifter. Två av villkoren torde inte bli aktuella att ställa upp i föreskrifter om undantag från till- ståndsplikt, nämligen var antennen till en fast radiosändare skall vara belägen och åtaganden som har gjorts i samband med beviljande av till- stånd enligt ett allmänt inbjudningsförfarande. I övrigt bör samma möj- ligheter att ställa upp villkor finnas som enligt de föreslagna reglerna för individuell tillståndstilldelning.

Föreskrifter om undantag från tillståndsplikt äger giltighet till dess de ändras eller upphävs. Som redovisas i avsnitt 22.2 gäller vissa särskilda krav enligt auktorisationsdirektivet vid ändring av tillstånd, som kan få

Prop. 2002/03:110

150

betydelse också om en undantagsföreskrift ändras eller upphävs. För att Prop. 2002/03:110 möjliggöra en ökad användning av undantagsföreskrifter kan det därför

finnas ett behov av att ange i föreskriften hur länge den eller ett undan- tagsvillkor gäller. Giltighetstiden skall givetvis också i detta fall vara skälig för den ifrågavarande användningen. De bedömningsgrunder som föreslagits för bestämmande av giltighetstiden för tillstånd och villkor vid individuella tillstånd bör därför tillämpas även här.

14.5Giltighetstid för tillstånd och villkor

Regeringens förslag: Giltighetstiden för villkor får vara kortare än tillståndstiden.

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens.

Remissinstanserna: Post- och telestyrelsen anser att grunder för be- stämmande av giltighetstiden för tillstånd inte skall tillämpas vid be- stämmande av giltighetstiden för tillståndsvillkor. Swefour anser att det skall vara samma giltighetstid för tillstånd som för villkor.

Skälen för regeringens förslag: Beträffande giltighetstid för tillstånd anges i punkten B 4 i bilagan till auktorisationsdirektivet att till nyttjanderätter för radiofrekvenser får som villkor knytas maximal giltighetstid i enlighet med artikel 5 i direktivet, med förbehåll för even- tuella ändringar i den nationella frekvensplanen. I artikel 5.2 i auktorisationsdirektivet anges att om en medlemsstat beviljar nyttjande- rätter för en viss tid skall giltighetstiden vara skälig för den ifrågavarande tjänsten. I motiven till lagen om radiokommunikation, LRK, (prop. 1992/93:200, s. 219) anges beträffande tillståndstid att ett tillstånd skall gälla för en bestämd tid. Därvid anges att: ”Tillståndstiden skall med utgångspunkt i sökandens önskemål bestämmas särskilt för varje fall ut- ifrån de förutsättningar som skall gälla för tillståndsprövningen. Härvid skall beaktas även den förväntade utvecklingen på radioteknikområdet, den ekonomiska nyttan som tillståndshavaren får anses kunna räkna med samt eventuell anknytning till att tillstånd för radioanvändningen är bero- ende av tillstånd enligt annan lag.” Vidare anges att någon rätt till auto- matisk förlängning av ett tillstånd vid tillståndstidens utgång inte skall gälla.

Regeringen är av den uppfattningen att det inte finns skäl att frångå principen om att tillstånd skall vara tidsbegränsade. Det som anges i arti- kel 5.2 i auktorisationsdirektivet om att giltighetstiden skall vara skälig för den ifrågavarande användningen bör skrivas in i lagen. Någon auto- matisk rätt till förlängning efter tillståndstidens utgång bör inte föreligga.

Hanteringen av tillstånd skulle underlättas om giltighetstiden för vill- koren kunde sättas kortare än tillståndstiden. Tillstånden i sig behöver då inte omprövas med samma intervall som villkoren. Regeringen föreslår att det införs en sådan möjlighet att tidsmässigt skilja mellan tillstånd och tillståndsvillkor. Med hänsyn till det nära sambandet mellan tillstånd och villkor måste dock tillses att rättssäkerheten upprätthålls för tillstånds- havaren. Om giltighetstiden för villkor görs kortare än tillståndstiden bör därför omständigheter som skall beaktas vid bestämmande av tillstånds-

151

tiden också beaktas vid fastställande av giltighetstiden för tillstånds- Prop. 2002/03:110 villkoren.

I övrigt bör bedömningsgrunderna för bestämmande av tillståndstiden enligt LRK kunna föras över till den nya lagen. Det innebär att vid be- stämmande av giltighetstiden för tillstånd och villkor skall särskilt beak- tas framtida förändringar i radioanvändningen, den tid som sändaren är avsedd att användas, den tekniska utveckling som kan väntas, den tid som krävs för att uppnå ett rimligt ekonomiskt utbyte av utrustningen och sådant tillstånd enligt annan lag eller enligt bestämmelser meddelade med stöd av annan lag som erfordras för tillstånd för att använda radio- sändare i vissa fall.

Det får anses att tillståndstiden som beviljas inte nödvändigtvis behö- ver vara den kortaste tid som behövs för att uppnå rimligt ekonomiskt utbyte av utrustningen. Eventuella framtida harmoniserade tillståndstider i Europa eller andra skäl kan avgöra tillståndstiden. Då är det fullt möj- ligt att ha kortare tid för villkor och ändå låta tillståndshavare uppnå rim- ligt ekonomiskt utbyte.

14.6

Störningar

 

 

 

 

 

 

Regeringens förslag: Begreppet skadlig störning skall definieras.

 

 

 

Det skall vara möjligt att tillståndsinnehavare delar frekvenser med

 

 

 

annan och att störningar därför kan få tålas.

 

 

 

Elektriska eller elektroniska anläggningar som, utan att vara radio-

 

 

 

anläggningar, är avsedda att alstra radiofrekvent energi för

 

 

 

kommunikationsändamål i ledning eller för industriellt, vetenskapligt,

 

 

 

medicinskt eller något liknande ändamål, skall endast få användas i

 

 

 

enlighet med föreskrifter.

 

 

 

Utredningens förslag: Överrensstämmer i sak med regeringens.

 

 

Remissinstanserna: Föreningen Sveriges Sändareamatörer påpekar

 

att dataöverföring på elkablar, s.k. PLC (Power Line Communication),

 

medför så kraftiga störningsnivåer att amatörradio och andra tjänster,

 

inbegripet försvarets samband, beskärs eller omöjliggörs. Teracom påpe-

 

kar risken för att olika radiokommunikationssystem slås ut av störningar

 

från elnätskommunikation, och förordar en särskild översyn av denna

 

fråga. Post- och telestyrelsen anser att det bör finnas en beskrivning av

 

induktiv utrustning.

 

 

Skälen för regeringens förslag: I lagen om radiokommunikation

 

(LRK) finns i dag en möjlighet att ingripa mot störningar från i och för

 

sig tillåten användning av radiosändare och radiomottagare. Termerna

 

störning liksom även skadlig störning finns definierad i radioreglementet

 

(RR). Dessa bör utgöra grund för bedömning av vad som avses med stör-

 

ning och skadlig störning enligt den nya lagen. I lagtexten bör begreppet

 

skadlig störning användas. Termen skadlig störning finns också definie-

 

rad i lagen om radio- och teleterminalutrustning och samma lydelse bör

 

användas i lagen om elektronisk kommunikation.

 

 

Beträffande vad som avses med radiofrekvent energi, dess alstring och

 

användning, användning av radiofrekvent energi för kommunikations-

 

ändamål m.m. hänvisas till proposition 1992/93:200, s. 239 f.

152

 

 

 

 

I 16 § LRK finns en bestämmelse som avser de båda fallen att dels en radiosändare stör användningen av en annan radioanläggning, dels att den som använder en radiomottagare stör användningen av en annan radiomottagare. Det bör framhållas att denna bestämmelse är av sådan art till skydd för allmän ordning och säkerhet som avses i artikel 30 i Rom- fördraget. Någon harmoniserad radiospektrumförvaltning, t.ex. avseende hantering av störningsproblem finns inte i dag inom gemenskapen. Radiospektrumbeslutet skulle i och för sig kunna ge upphov till sådan harmonisering. Som läget är nu bör dock detta anses som ett område där gemenskapen inte är ensam behörig i enlighet med artikel 5 i Rom- fördraget.

I RR anges olika klasser vid fördelning på trafikslag, vilket har bety- delse då samma frekvensband har upplåtits för flera olika användnings- områden. I RR görs en huvudsaklig uppdelning mellan primär och se- kundär användning, se RRS5, Section II (e.d. 2001). Stationer som tillhör sekundär användning får inte störa stationer som ombesörjer primär an- vändning och som redan tilldelats frekvenser eller senare kan komma att tilldelas sådana. Sådana stationer kan inte heller göra anspråk på skydd mot störningar från stationer för primär användning, åt vilka frekvenser redan tilldelats eller senare kan komma att tilldelas.

Möjligheten att vid tillståndsbeslut uppställa villkor om skyldighet för sökanden att dela frekvensutrymme med någon annan innebär att den som har ett sådant tillstånd, eller använder radiosändare med stöd av un- dantag från tillståndsplikt för sändare som sänder på gemensamma fre- kvenser, måste tåla störningar, om detta inte löses på annat sätt, t.ex. ge- nom olika system för radiokommunikationen som används för mobil- telefoner. Att det kan finnas sådana villkor och att störningar därför kan få tålas skall framgå av lagen.

Med hänsyn till detta och till internationella överenskommelser om tillståndsvillkor bör det av lagen klart framgå att en störning i vissa fall kan vara tillåten och måste godtas.

Om däremot skadlig störning uppkommer och störningen inte är tillå- ten, skall tillståndsinnehavaren omedelbart se till att störningen upphör eller i möjligaste mån minskar. Motsvarande skyldighet skall gälla för den som använder en radiomottagare som stör användningen av en annan radiomottagare. Information till allmänheten kan vara ett sätt att minska störning från t.ex. mobila terminaler inom områden som bedriver forsk- ning som gynnas av så störningsfria miljöer som möjligt.

Bestämmelserna i 17 § LRK tillämpas bl.a. på utrustning för induktiv överföring av information (även kallad anläggning för närfälts- kommunikation). Sådan utrustning förekommer i stor mängd på markna- den. Exempel på sådan utrustning är larmbågar (butiksstöldlarm) och passagesystem (elektroniska nyckelsystem). Vid induktiv överföring alst- ras och används radiofrekvent energi för kommunikationsändamål utan att någon radiovåg etableras mellan sändare och mottagare eftersom det avsedda överföringsavståndet ofta är avsevärt kortare än en våglängd. Därför omfattas induktiv utrustning av bestämmelserna i 17 § LRK.

All alstring och användning av radiofrekvent energi, oberoende av fre- kvens, kan orsaka störningar på radiokommunikation. Överförings- avståndet har med tiden fått allt mindre betydelse vid användning av radioutrustning. Utrustning för induktiv överföring kan följaktligen

Prop. 2002/03:110

153

påverka annan radioutrustning, både innanför och utanför närfältet, och därmed orsaka störning på annan radiokommunikation. Internationellt görs ingen åtskillnad mellan utrustning för induktiv överföring och andra radiosändare. Enligt R&TTE-direktivet skall bägge typerna av utrustning uppfylla de väsentliga egenskapskraven (artikel 3 i direktivet). Sveriges syn på utrustning för induktiv överföring har hittills skilt sig från övriga Europas. Inom CEPT behandlas den induktiva överföringen som radio- sändning, bl.a. finns rekommendationer om lämpliga frekvensband för användningen.

Att bestämmelserna angående närfältsöverförd kommunikation är överensstämmande inom Europa är viktigt bl.a. med hänsyn till att an- vändare och tillverkare av radioterminalutrustning skall få entydiga be- sked. Den nya definitionen av radioanläggning är densamma som i gemenskapsrätten och i lagen om radio- och teleterminalutrustning. Den nya ordalydelsen, ”anordning som möjliggör radiokommunikation” i stället för ”anordning avsedd för radiokommunikation”, underlättar en ändrad syn på utrustning för induktiv överföring. Vidare föreslås att an- läggningar för kommunikationsändamål begränsas till ledningsburen radiofrekvent energi. Bestämmelsen kommer således fortsättningsvis att omfatta endast ledningsbunden kommunikation, bl.a. kabel-TV och s.k. PLC, men inte närfältsöverförd kommunikation.

I 17 § LRK finns en regel om att elektriska eller elektroniska anlägg- ningar som, utan att vara radioanläggningar, är avsedda att alstra radio- frekvent energi för kommunikationsändamål eller för industriellt, veten- skapligt, medicinskt eller något liknande ändamål, får användas endast i enlighet med föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndig- het som regeringen bestämmer.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt lagrummet meddela föreskrifter om förbud mot att inneha elektriska eller elektroniska anläggningar som inte omfattas av det ovan nämnda men ändå, utan att vara radioanläggningar, är avsedda att sända radiovågor.

En motsvarande regel bör finnas i den nya lagen. Det föreslås dock en- ligt vad som sagts ovan att anläggningar för kommunikationsändamål begränsas till ledning. Sveriges DX-förbund har i en skrivelse betonat vikten av det finns bestämmelser till skydd mot störningar från bred- bandig kommunikation i oskärmade kablar. Regeringens uppfattning är att denna bestämmelse tillsammans med övrig lagstiftning på området för elektromagnetisk kompatibilitet fyller detta syfte. I motiven till bestäm- melsen i LRK redogörs (prop.1992/93:200, s. 238 f.) bl.a. för innebörden av och förhållandet till Rådets direktiv 89/336/EEG (EMC-direktivet) och lagen (1992:1512) om elektromagnetisk kompatibilitet och förord- ningen om samma sak (1993:1067). Det hänvisas därför till dessa motiv.

Prop. 2002/03:110

154

Prop. 2002/03:110

15 Rätt att använda nummer

15.1Nationella nummerplaner

Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall få fastställa nationella nummerplaner för elektronisk kommunikation. De nationella nummerplanerna skall vara utformade så att elektroniska kommunikationsnät och elektroniska kommunikationstjänster kan nås på ett likvärdigt sätt. Den som bedri- ver anmälningspliktig verksamhet eller tillhandahåller elektroniska kommunikationstjänster i samtrafik med sådan operatör skall vara skyldig att följa fastställda nummerplaner.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens, med det undantaget att utredningen föreslog att lagen skall omfatta alla former av adresser för elektronisk kommunikation. Med begreppet adress avsåg utredningen en samlingsterm för samtliga namn, nummer och adresser.

Remissinstanserna: Ett antal instanser, däribland Internationella handelskammaren, Vodafone, TeliaSonera, IVA, IT-Företagen, Kommerskollegium, II-stiftelsen och BitoS är kritiska till utredningens förslag att lagens tillämpningsområde skall omfatta inte bara nummer utan alla slag av adresser för elektronisk kommunikation. Flera av dessa instanser saknar bakomliggande motiv till varför denna utvidgning före- slås. Det framhålls bland annat att reglering av adresser kan inverka menligt för Internetsektorn och även riskera att vara handelshindrande. Post- och telestyrelsen (PTS) anser att begreppet nummer bör användas parallellt med begreppet adresser. En del instanser, bland dem Telia- Sonera, IVA, BitoS, Telenor, Kommerskollegium och Svenskt Näringsliv hävdar också att ett utvidgande skulle stå i strid med EG-rätten eftersom det går utöver vad ramdirektivet medger. Många av remissinstanserna, däribland även GEA, anser att utredningen inte i tillräcklig omfattning klargör de skillnader som finns rörande de mekanismer som styr namn, nummer och adresser och hur dessa begrepp förhåller sig till varandra, varför den föreslagna regleringen skulle skapa stor osäkerhet på markna- den. II-stiftelsen påpekar särskilt otydligheten beträffande vilka topp- domäner som föreslås innefattas. Telenor anser vidare att skyldigheten att följa allmänna nummerplaner skall vara knuten till själva tilldelningen och inte till anmälan.

Skälen för regeringens förslag: Regeringen anser, till skillnad från utredningen, att lagens tillämpningsområde inte skall utvidgas från att gälla nummer till att även generellt omfatta namn och adresser för elek- tronisk kommunikation. I skälen till ramdirektivet anges bl.a. att direkti- vet inte fastställer nya ansvarsområden för de nationella reglerings- myndigheterna på området för Internetnamn och Internetadresser. Frågan om administrationen av domännamn under den svenska toppdomänen är föremål för särskild utredning, vilket i nuläget ytterligare talar emot änd- ring av den gällande ordningen på området.

155

Det bör i sammanhanget också nämnas att de villkor som enligt auktorisationsdirektivet är möjliga att ställa upp vid tillståndsgivning endast gäller avseende frekvenser och nummer. Det är regeringens upp- fattning att dessa villkor inte är möjliga att ställa vid tilldelning av exem- pelvis domännamn eller IP-adresser, varför det förefaller olämpligt att generellt utvidga tillämpningsområdet såsom utredningen har föreslagit.

Remissopinionen har därtill varit övervägande skeptisk till utred- ningens förslag i denna del och regeringen finner därför vid en samlad bedömning att det för närvarande inte finns tillräckliga skäl att föreslå en generell reglering av adresser för elektronisk kommunikation i enlighet med utredningens förslag.

Av artikel 10.1 i ramdirektivet framgår bl.a. att medlemsstaterna skall säkerställa att de nationella regleringsmyndigheterna kontrollerar till- delningen av alla nationella nummerresurser samt förvaltningen av de nationella nummerplanerna.

Enligt artikel 10.2 första ledet i ramdirektivet skall de nationella regleringsmyndigheterna säkerställa att nummerplanerna och därmed förknippade förfaranden tillämpas så att alla leverantörer av allmänt till- gängliga elektroniska kommunikationstjänster behandlas lika.

Medlemsstaterna skall enligt artikel 10.3 i ramdirektivet säkerställa att de nationella nummerplanerna och alla senare tillägg och ändringar i dessa offentliggörs, med undantag endast för inskränkningar som har gjorts med hänsyn till den nationella säkerheten.

I motiven till telelagen (prop. 1992/93:200, s. 143) anges att nummer- planering skall ske i syfte att skapa effektiva telekommunikationer och att nummerplanernas betydelse från konkurrenssynpunkt därvid skall beaktas. Det nya regelverket skall inte innebära något avsteg från de principer som varit vägledande för telelagens (1993:597) reglering kring den nationella nummerplaneringen. Däremot gäller att den nya lagen i förhållande till telelagen fått ett vidare tillämpningsområde och nu om- fattar kommunikation över alla elektroniska kommunikationsnät.

Det skall således införas en regel i den nya lagen om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får fastställa nationella nummerplaner för elektronisk kommunikation och meddela föreskrifter om planerna och deras användning. Nummerplanerna skall vara ut- formade så att elektroniska kommunikationsnät och elektroniska kommunikationstjänster kan nås på ett likvärdigt sätt.

Det skall också införas en bestämmelse i lagen som säkerställer att den myndighet som fastställer de nationella nummerplanerna håller dessa allmänt tillgängliga. Uppgifter i nummerplanerna som omfattas av sek- retess enligt 2 kap. sekretesslagen (1980:100) skall dock inte göras all- mänt tillgängliga.

För att motsvara nuvarande ordning i telelagen skall det också framgå av lagen att den som bedriver verksamhet som är anmälningspliktig eller tillhandahåller elektroniska kommunikationstjänster i samtrafik med så- dan operatör skall vara skyldig att följa fastställda nummerplaner. Skyl- digheten gäller i den utsträckning som sådana planer fastställts för det nät eller den tjänst som verksamheten avser och motiveras av den stora vik- ten av att sådana nät och tjänster fungerar som avsett.

Endast den som bedriver verksamhet som är anmälningspliktig eller tillhandahåller elektroniska kommunikationstjänster i samtrafik med en

Prop. 2002/03:110

156

sådan operatör skall vara skyldig att följa fastställda nummerplaner. Med hänsyn till att den som sänder radioprogram genom tråd är undantagen anmälningsplikten kommer lagen inte i konflikt med skyddet för etable- ring av sådan programverksamhet som avses i 3 kap. 1 § yttrandefrihets- grundlagen.

Den internationella teleunionen (ITU) är det högsta organet på global nivå för bl.a. standardisering på teleområdet. ITU har definierat begrep- pen namn, nummer och adresser men har inte någon vedertagen samlingsterm. Användning av dessa termer bör ske utifrån det syfte och sammanhang i vilket de skall användas.

Ett nummer kan vara ett namn eller en adress, men det utmärkande är att det utgörs av siffror. Ett telefonnummer kan identifiera en teletjänst eller en slutanvändare och utgör då ett namn, men kan också användas för att dirigera samtalet till rätt nätanslutningspunkt och är i den egen- skapen även en adress.

Historiskt sett har telefonnummer använts för såväl dirigering i tele- näten som för identifiering av slutanvändaren. I takt med den tekniska utvecklingen skiljs dock dessa två funktioner åt alltmer. Ett nummer kan således ha funktionen av ett namn även om det inte längre fyller någon funktion vid dirigeringen. Ett exempel på detta är så kallade icke-geogra- fiska nummer, såsom frisamtalsnummer i 020-serien. Dessa pekar ut slutanvändaren men vid själva dirigeringen används ett vanligt geogra- fiskt telefonnummer som adress. En e-postadress pekar också ut en slut- användare medan den bakomliggande IP-adressen används för dirige- ringen. Funktionen nummerportabilitet (se avsnitt 18.4) innebär också en separering av namn och adress eftersom abonnenten behåller sitt nummer trots att dirigeringsvägen efter överlämnandet blir en annan.

Kännetecknande för ett namn är att det används för att identifiera en slutanvändare eller en tjänst, t.ex. en webbadress eller en e-postadress, men det kan alltså även vara ett vanligt telefonnummer. Namnet i sig kan utgöras av siffror, bokstäver, andra tecken och symboler, eller en kombi- nation av dessa. Domännamnssystemet är en slags uppslagstjänst som omvandlar de för användaren mer lätthanterliga domännamnen till IP- adresser. Ett domännamn bör därför klassificeras som just ett namn, inte en adress.

Konvergensen mellan traditionell telekommunikation och det hittills i stort sett självreglerande Internetområdet, medför att begrepp som tidi- gare varit åtskilda nu förekommer i nya och gemensamma sammanhang. I vissa fall råder oklarhet om vad begreppen omfattar och hur de bör an- vändas. Europeiska gemenskapernas kommission har påbörjat en studie i syfte att undersöka regulatoriska konsekvenser för namn, nummer och adresser på grund av konvergensen.

Sammantaget anser regeringen att Sverige inte ensidigt bör låsa sig vid definitioner som kan komma att förändras med kort varsel. Regeringen nöjer sig därför i nuläget med att konstatera att området för identifiering och dirigering vid elektronisk kommunikation är under snabb förändring, i synnerhet i ljuset av den pågående konvergensen mellan traditionell telekommunikation, datakommunikation och rundradio.

Den myndighet som fastställer nationella nummerplaner bör ha möj- lighet att besluta om registrering och användning av sådana domännamn som är sammankopplade med nummer ur den nationella nummerplanen

Prop. 2002/03:110

157

för telefoni, dvs. där ingående sifferstruktur för domännamnet överens- Prop. 2002/03:110 stämmer med telefonnumrets siffror. ENUM är en funktion som över-

sätter telefonnummer till Internetbaserade adresser. I praktiken innebär ENUM att vanliga telefonnummer kan användas för att skapa domän- namn. På så vis möjliggörs kommunikation mellan användare som kan nås med adresser ur olika planer (E.164-planen och namnplanen för Internetdomännamn). Underdomänen .6.4.e164.arpa. har under december 2002 delegerats till Sverige i syfte att möjliggöra en tidsbegränsad försöksverksamhet enligt ett regeringsuppdrag till PTS. ENUM kan en- ligt regeringens bedömning komma att utvecklas till en samhällsviktig funktion som ytterligare driver konvergensen mellan kretskopplade och paketkopplade nät.

Begreppet nationell nummerplan får anses inbegripa den plan som PTS arbetar med och som utgår från nummerplanen E.164 med lands- koden 46 för Sverige och med tillhörande koppling till toppdomänen e164.arpa. Med detta förstås att myndigheten får besluta om använd- ningen av domännamn som är sammankopplade med nummer ur den nationella nummerplanen. Andra nationella nummerplaner är planerna för allmänt tillgängliga datanät, X.121, och för telefonkortsnummer, E.118.

Det finns ett antal planer som i dag upprättas och förvaltas av PTS och som inte alla utgör renodlade nummerplaner i sig, men som har stor betydelse för nummerplanens funktion. Dessa planer skall enligt regeringens mening fortsätta att upprättas och förvaltas av en myndig- het inom ramen för behörigheten att upprätta nummerplaner. Sådana planer gäller bl.a. för nationella och internationella signalpunktkoder i system för telefoni. De planer som för närvarande finns upprättade hos PTS är baserade på ITU-T rekommendation Q.708 och E.212, den svenska standarden SS 63 63 90 samt ETSI-standarden ETS 300 133-3. Eftersom dessa eller liknande nummerbaserade resurser inte används för att identifiera slutanvändare utan bara används inom och mellan olika nät brukar de benämnas som tekniska planer. Det återges i ingresspunkt 20 i ramdirektivet att alla delar av de nationella nummerplanerna bör förvaltas av nationella regleringsmyndigheter, inklusive punktkoder som används vid nätadressering.

15.2

Tillstånd att använda nummer

 

 

 

 

 

 

Regeringens förslag: Nummer ur en nationell nummerplan skall få

 

 

 

användas endast efter tillstånd. Regeringen eller den myndighet som

 

 

 

regeringen bestämmer skall kunna meddela föreskrifter om till-

 

 

 

delningsprinciper.

 

 

 

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens, från-

 

sett att utredningen genomgående hänvisade till adresser i stället för till

 

nummer.

 

 

Remissinstanserna: TeliaSonera menar att direktivets bestämmelser

 

kan tillgodoses även utan ett formligt tillståndsförfarande för att till-

 

delningsförfarandet inte skall bli mer betungande för operatören än enligt

 

den

nuvarande ordningen. Tele2 föreslår att den nya lagen ger

158

 

 

 

 

regleringsmyndigheten uttrycklig möjlighet att till en databasoperatör lägga ut administrationen av den svenska nummerplanen för telefoni. Post- och telestyrelsen (PTS) efterfrågar förslag på kriterier för hur till- ståndsgivningen skall gå till för adresser, förutom i fall där nummer kan ha ett ekonomiskt värde, med tanke på behovet av förutsebarhet. PTS föreslår därför att principerna får anges i föreskrifter utfärdade av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. PTS anser också att det bör framgå av lagtexten att det krävs att operatören är an- mäld för att få tillstånd att använda nummer.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 10.1 i ramdirektivet fram- går bl.a. att de nationella regleringsmyndigheterna skall kontrollera till- delningen av alla nationella nummerresurser. Medlemsstaterna skall säkerställa att erforderliga nummer och nummerserier tillhandahålls för alla allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. De natio- nella regleringsmyndigheterna skall fastställa objektiva, öppet redovisade och icke-diskriminerande förfaranden för tilldelning av de nationella nummerresurserna.

Auktorisationsdirektivet medger att individuella rättigheter beviljas för användning av nummer. I enlighet med artikel 5.2 i direktivet skall vid ett sådant tillståndsförfarande tilldelning ske på begäran till företag som tillhandahåller eller nyttjar elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster, om detta inte strider mot bestämmelserna i arti- kel 6, 7 och 11.1 c samma direktiv eller andra bestämmelser som skall säkerställa att dessa resurser används på ett effektivt sätt i enlighet med ramdirektivet.

Det bör, såsom utredningens föreslagit, i den nya lagen föras in en be- stämmelse som stadgar att nummer ur en nationell nummerplan får an- vändas endast efter tillstånd. Det krävs inte att den som ansöker om nummertilldelning är anmäld för att kunna få tillstånd att använda num- mer. Stöd för något sådant krav går inte att finna i direktiven. Däremot torde det i praktiken främst vara fråga om anmälda operatörer som ansö- ker om tillstånd att använda nummer i sådan verksamhet som omfattas av lagen. Tillståndet kan avse en eller flera nummerserier så väl som del av en nummerserie eller enstaka nummer. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör kunna meddela föreskrifter om enligt vilka principer tillstånd för nummer skall meddelas. Att dessa principer anges är befogat inte minst utifrån operatörernas anspråk på förutsebarhet i tillståndsförfarandet. Principerna för tilldelningen kan härledas ur beho- vet av en effektiv och ändamålsenlig nummeranvändning. Härvid kan bl.a. reservering av nummerkapacitet vara nödvändigt ur effektivitets- synpunkt.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan även meddela närmare verkställighetsföreskrifter om vilka uppgifter en ansö- kan om tillstånd att använda nummer skall innehålla. Som Lagrådet an- fört behöver detta inte särskilt anges i lagtexten. De uppgifter som efter- frågas skall vara relevanta för tillståndsförfarandet och får inte vara mer omfattande än vad den aktuella användningen kan motivera.

För att genomföra artikel 10.2 i ramdirektivet införs en särskild be- stämmelse i lagen om elektronisk kommunikation som stadgar att den som har tilldelats en nummerserie ur den nationella nummerplanen inte får diskriminera andra som tillhandahåller elektroniska

Prop. 2002/03:110

159

kommunikationstjänster i fråga om vilka nummer som ger tillträde till Prop. 2002/03:110 tjänster i näten. Ett sådant diskrimineringsförbud är av vikt för att tillse

att den som kontrollerar en nummerresurs inte hindrar slutanvändare i ett nät från att kunna nå slutanvändare eller tjänster i andra nät. Diskrimineringsförbudet skall således ses som ett komplement till skyl- digheten att följa nummerplanerna.

15.3Villkor som är fogade till tillstånd att använda num- mer

Regeringens förslag: Tillstånd att använda nummer ur nationell nummerplan skall kunna förenas med tillståndsvillkor angående

–vilket slag av tjänst som numret skall användas för,

–faktiskt och effektivt utnyttjande av numren,

–skälig giltighetstid med förbehåll för eventuella ändringar i den na- tionella nummerplanen,

–åtaganden som har gjorts i samband med att tillstånd beviljats för nummer efter ett förfarande med allmän inbjudan till ansökan, samt

–skyldigheter som följer av tillämpliga internationella avtal i fråga om användning av nummer.

Utredningens förslag: Överensstämmer i princip med regeringens,

 

frånsett att utredningen genomgående talade om adresser i stället för

 

nummer.

 

Remissinstanserna: Telenor menar att samtliga villkor i del C i bila-

 

gan till auktorisationsdirektivet måste tas med vid införlivandet. Att krav

 

avseende själva tjänsten tas med är av stor vikt för marknaden för betal-

 

telesamtal. TeliaSonera instämmer i utredningens förslag att det inte

 

skall införas möjlighet att ställa krav på själva tillhandahållandet av

 

tjänsten i tillståndsvillkoren. Post- och telestyrelsen anser att det skall

 

kunna ställas villkor i fråga om den tjänst som skall tillhandahållas, för

 

att tjänsten skall fungera på avsett sätt enligt nummerplanen.

 

Skälen för regeringens förslag: Av del C i auktorisationsdirektivets

 

bilaga framgår de villkor som medlemsstaterna får knyta till nyttjande-

 

rätter avseende nummer. Uppräkningen identifierar sådana villkor som

 

medlemsstaterna får, men inte måste uppställa. Inga andra villkor än de

 

som anges här får uppställas i tillstånden.

 

Det skall i den nya lagen föras in en möjlighet att förena tillstånd att

 

använda nummer med villkor som anger vilken tjänst numret skall an-

 

vändas för. Det kan exempelvis vara befogat att i tillståndet specificera

 

att en nummerserie som enligt nummerplanen är avsedd för mobiltelefoni

 

endast får användas för sådan tjänst. Detta är i många fall nödvändigt för

 

en ändamålsenlig och effektiv nummerplanering.

 

Nummer tillhandahålls i dag för olika typer av innehållstjänster och

 

andra specifika tjänster som t.ex. betalteletjänster, frisamtal och mass-

 

anropstjänsten. Villkor angående vilket slag av tjänst som numret skall

 

användas för kan därför även innefatta en identifiering av den innehålls-

 

tjänst eller motsvarande som numret får användas för. Som exempel kan

 

nämnas att tilldelning av nummer ur 020-serien kan förenas med villkor

 

om att dessa samtal skall förmedlas utan krav på särskild ersättning.

160

Detta villkor kan uppställas med stöd i nummerplanen som anger att 020- serien skall användas för frisamtal.

Det är möjligt att tilldela vissa nummer för särskilda tjänster eller funktioner, t.ex. abonnentupplysning, samhällsinformation eller sjuk- vårdsupplysning. I många fall finns nummer avsatta för sådan specifik användning i nummerplanen. Av gällande nummerplan framgår exem- pelvis att 118-serien skall användas för abonnentupplysning. Det går där- för att ställa upp krav som skall säkerställa att den tjänst som bedrivs på tilldelat nummer i denna serie verkligen utgör en abonnentupplysning i den mening som lagen avser. Ett nummer som tilldelats för exempelvis sjukvårdsupplysning bör inte få användas för något annat ändamål. Det är därför rimligt att tillstånd för sådan särskild användning är förenat med krav som skall säkerställa att det verkligen är fråga om en seriös och fun- gerande sjukvårdsupplysning som bedrivs på det tilldelade numret. Tillståndsmyndigheten kan härvid i villkoren hänvisa till de krav som hälso- och sjukvårdslagstiftningen ställer på sjukvårdsupplysning.

Villkoren skall begränsas till att peka ut vilket slag av tjänst som num- ret får användas för, inbegripet varje precisering som är nödvändig i för- hållande till vad som anges i nummerplanen eller de definitioner av tjänsten som eventuellt finns i lagen, i andra författningar eller som av annan anledning är vedertagna. Villkoren får aldrig ställa krav på själva innehållet i tjänsten. Lagen om elektronisk kommunikation är inte avsedd att reglera innehållet i elektroniska kommunikationstjänster. För olagligt eller skadligt innehåll gäller i tillämpliga fall annan lagstiftning. Villko- ren är inte heller avsedda att genomdriva eller komplettera befintliga be- stämmelser om konsumentskydd, marknadsföring etc.

Av artikel 5.2 i auktorisationsdirektivet framgår bl.a. att om en medlemsstat beviljar nyttjanderätter för en viss tid, skall giltighetstiden vara skälig för den ifrågavarande tjänsten. Tidsbegränsade tillstånd kan vara befogade med hänsyn till önskemålet om en effektiv och ändamåls- enlig förvaltning av nummerresurserna. Villkor om tillståndets giltig- hetstid skall därför kunna uppställas med stöd av lagen. När tillstånds- tiden bestäms skall hänsyn tas till rimliga anspråk på långsiktighet i för- hållande till den användning som numren är avsedda för. En fungerande nummerplanering kräver dock att nummerplanen vid behov kan ändras. Villkor om tillståndets giltighetstid skall därför kunna förenas med för- behåll för de eventuella ändringar av giltigheten som föranleds av för- ändringar i den aktuella nummerplanen.

Det skall även vara möjligt att ställa upp villkor angående åtaganden som gjorts av den sökande i samband med att tillstånd beviljats efter ett inbjudningsförfarande. Sådana åtagande kan ha varit direkt avgörande för tilldelningen av en begränsad nummerresurs, och skall därför kunna gö- ras gällande i form av tillståndsvillkor. I tillämpliga fall skall det också vara möjligt att ställa upp villkor om sådana krav och skyldigheter som följer av internationella avtal i fråga om användning av nummer.

Möjligheten att uppställa villkor i samband med tillstånd att använda nummer kommer att få sin huvudsakliga tillämpning vad gäller nummer ur den nationella nummerplanen för telefoni. I tillämpliga fall skall dock villkor också kunna uppställas i samband med tilldelning av nummer ur andra nationella nummerplaner, planer med nära anknytning till telefoni-

Prop. 2002/03:110

161

nummerplanen och de tekniska planer som upprättas och förvaltas natio- Prop. 2002/03:110 nellt (se närmare om dessa planer i avsnitt 15.1).

Enligt artikel 6.1 i auktorisationsdirektivet skall bl.a. villkor som ställs för användning av nummer vara objektivt motiverade med avseende på det nät eller den tjänst som berörs, samt öppet redovisade, icke- diskriminerande och proportionella. Dessa hänsyn skall således alltid beaktas i samband med att myndigheten ställer upp villkor för tillstånd att använda nummer ur den nationella nummerplanen. Av artikel 6.4 i auktorisationsdirektivet framgår vidare att de villkor som gäller för den allmänna auktorisationen inte får upprepas vid beviljandet av nyttjande- rätter. Detta innebär att skyldigheter som redan framgår generellt av la- gen inte får återkomma i form av tillståndsvillkor.

15.4Inbjudningsförfarande

Regeringens förslag: Tillstånd att använda nummer av betydande ekonomiskt värde får beviljas efter allmän inbjudan till ansökan. Till- delningen skall då ske genom jämförande urvalsförfarande, anbuds- förfarande, lottning eller genom en kombination av dessa förfaranden. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om innehållet i en allmän inbjudan och om förfaran- det i övrigt.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens, från- sett att utredningen talade om adresser och dessutom begränsade sig till att endast föreslå tilldelning efter anbudsförfarande eller lottning.

Remissinstanserna: Remissinstanserna överlag, däribland Ekonomi- styrningsverket, Post- och telestyrelsen, IT-Företagen och Telenor, är positivt inställda till möjligheten att bevilja tillstånd att använda nummer av betydande ekonomiskt värde efter auktion eller lottning. Telenor för- ordar även möjligheten att kombinera förfarandena.

Skälen för regeringens förslag: För svenskt vidkommande har till- delningen av nummer länge inte betraktats som ett förfarande med eko- nomisk innebörd. Nummer har ansetts som en gemensam resurs som staten förfogar över och som kan disponeras efter behov. Samtidigt kan konstateras att det finns nummer som av vissa användare anses värde- fullare än andra och därför kan sägas ha ett marknadsvärde. Att förena en resurs som nummer med ett pris är en effektiv metod att signalera värdet av denna resurs till marknaden. Som styrmedel medför en riktig pris- sättning att resurserna allokeras till de aktörer som värderar dem högst, vilket typiskt sett borgar för effektivitet. Detta gäller i synnerhet för de fall efterfrågan överstiger utbudet, t.ex. när det gäller speciellt attraktiva nummer.

I ingressen till ramdirektivet anges att medlemsstaterna, vid tilldelning av radiofrekvenser och nummer med exceptionellt ekonomiskt värde, får använda urvalsförfaranden som bygger på konkurrens eller jämförelse. En förutsättning är dock att utdragna handläggningstider så långt möjligt skall undvikas. Särskilda tidsfrister för dessa tilldelningsförfaranden an- ges därför i artikel 5.4 i auktorisationsdirektivet.

162

Det skall således införas en bestämmelse i lagen om elektronisk kom- Prop. 2002/03:110 munikation om att tillstånd att använda nummer av betydande ekono-

miskt värde får beviljas efter allmän inbjudan till ansökan. Tillstånds- myndigheten skall själv få besluta om vilka nummer som skall anses ha ett sådant värde. De olika förfaranden som skall komma i fråga beträf- fande tilldelning av dessa nummer är jämförande urvalsförfarande (s.k. skönhetstävling), anbudsförfarande där det pris sökanden är villig att be- tala är avgörande (auktion), lottning eller en kombination av dessa. Be- dömningen av vilket förfarande som skall tillämpas bör göras av myn- digheten i det enskilda fallet. Regeringen eller den myndighet som re- geringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i en allmän inbjudan och tilldelningsförfarandet i övrigt.

Tanken med lottning är att slumpen helt och hållet skall få avgöra ut- fallet. Vid jämförande urvalsförfarande tävlar de sökande genom att göra utfästelser eller på annat sätt visa sin lämplighet. Vid ett auktions- förfarande lämnar intressenterna anbud varvid den som är beredd att be- tala högst ersättning tilldelas tillståndet. Auktionen kan vara sluten eller genomföras med öppna anbud där anbudsgivarna ges möjlighet att bjuda över varandra.

16Överlåtelse av tillstånd att använda radio- sändare eller nummer

Regeringens förslag: Tillstånd eller del av tillstånd att använda radio- sändare eller nummer får överlåtas. En överlåtelse skall endast vara giltig efter medgivande från den myndighet som meddelat tillståndet. Medgivande skall lämnas bl.a. under förutsättning att det inte finns skäl att anta att överlåtelsen inverkar menligt på konkurrensen och att det inte finns något annat skäl mot det.

Utredningens förslag: Utredningen föreslog att endast överlåtelser av tillstånd i sin helhet skall vara möjligt.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna är positiv till att överlåtelse av tillstånd skall få ske. Dock anser flera av dem att även del utav tillstånd skall få överlåtas.

Skälen för regeringens förslag: Frågan om överlåtelse av nyttjande- rätter behandlas i EG:s regelverk såväl i artikel 9 i ramdirektivet som i artikel 5.2 i auktorisationsdirektivet. I artikel 9.3 i ramdirektivet anges att medlemsstaterna får tillåta företag att överföra rättigheter att använda radiofrekvenser till andra företag. Medlemsstaterna skall enligt punkten 4 samma artikel säkerställa att ett företags avsikt att överföra rättigheter att använda radiofrekvenser anmäls till den nationella regleringsmyndighet som har ansvaret för tilldelningen av radiospektrum, och att varje över- föring äger rum i enlighet med förfaranden som fastställts av den natio- nella regleringsmyndigheten och offentliggörs. De nationella reglerings- myndigheterna skall säkerställa att konkurrensen inte snedvrids som ett resultat av sådana transaktioner. I de fall användningen av radio- frekvenser har harmoniserats genom tillämpning av radiospektrum-

163

beslutet eller andra gemenskapsåtgärder, skall sådan överföring inte leda till ändrad användning av radiofrekvensen.

Enligt artikel 5.2 i auktorisationsdirektivet skall medlemsstaterna vid beviljandet av nyttjanderätten ange om denna kan överlåtas på rätts- innehavarens initiativ och, i fråga om radiofrekvenser, på vilka villkor denna kan överlåtas i enlighet med artikel 9 i ramdirektivet.

Stöd för att tillåta överlåtelse av tillstånd att använda radiosändare och nummer ur nationell nummerplan finns i punkterna B 5 respektive C 6 i bilagan till auktorisationsdirektivet. Överlåtelser förekommer i praktiken redan i dag genom att bolag med sådana rättigheter överlåts. Det bör där- för underlätta hanteringen om tillstånden får överlåtas.

Tillstånd kan skilja sig i betydande grad vad avser omfattningen av de tilldelade resurserna. Det kan därför tänkas uppkomma situationer då en operatör har behov av en del av de i tillståndet avsedda resurserna eller flera operatörer har behov av någon del av dessa. Avgörande för om en överlåtelse är möjlig eller inte i dessa situationer blir om ett eller flera tillstånd meddelats, såvida tillstånd endast får överlåtas i sin helhet. Det är därför mest ändamålsenligt att medge överlåtelse av även en del av sådana resurser.

Regeringen anser således i likhet med flera remissinstanser att även del av tillstånd bör kunna överlåtas. Detta bör uttryckligen anges i lagen.

Vid övervägande om överlåtelse får ske måste faktorer som anges i ar- tikel 9.4 i ramdirektivet om påverkan på konkurrensen av en överlåtelse vägas in.

En prövning av överlåtelsen av förvaltningsmyndighet måste ske för att säkerställa att krav och åtaganden i samband med beviljande av rät- tigheten kan upprätthållas. För överlåtelse skall därför erfordras medgi- vande från den myndighet som meddelat tillståndet. Det måste säker- ställas att förvärvaren uppfyller alla krav som uppställts på sökanden. Det måste vidare säkerställas att överlåtelse inte medges om det finns skäl att anta att överlåtelsen inverkar menligt på konkurrensen, dvs. konkurren- sen snedvrids, eller om överlåtelsen leder till ändrad användning av radiofrekvenserna, om denna är harmoniserad genom tillämpning av radiospektrumbeslutet eller andra gemenskapsåtgärder. Det bör dessutom finnas möjlighet att inte medge en överlåtelse om det föreligger särskilda skäl mot det. Detta måste således utredas av myndigheten innan medgi- vande kan ges.

Särskilda skäl mot att lämna medgivande till överlåtelse kan vara att myndigheten vid sin prövning finner att störning på tjänster i angränsande frekvensband ökar jämfört med den ursprungliga användningen. Beträffande överlåtelse av en del av ett tillstånd att använda radiosändare kan särskilda skäl vara att en överlåtelse skulle medföra ett ineffektivt nyttjande av fre- kvenserna.

Möjligheten att överlåta del av tillstånd kan antas bli aktuell främst när vissa frekvensområden med flera tillståndsinnehavare med likartad verk- samhet önskar överlåta delar av de tilldelade frekvensresurserna. Detta kan underlätta för tillståndsinnehavare på den i snabb takt föränderliga IT-marknaden att justera frekvensbehovet efter rådande marknads- situation. Det förtjänar dock att påpekas att radioanvändningen skall vara av samma slag för att en överlåtelse skall kunna ske.

Prop. 2002/03:110

164

En överlåtelse av del av tillstånd att använda radiosändare eller num- Prop. 2002/03:110 mer får betraktas som ett ändrat och ett nytt tillstånd. Förvärvaren övertar

de rättigheter och skyldigheter som gäller för tillståndet. När ett tillstånd överlåts helt eller delvis kan omständigheterna vid överlåtelsen – särskilt vad avser överlåtelse av del av tillstånd – föranleda behov av att ändra villkoren. En sådan möjlighet bör införas i lagen. En överlåtelse av ett tillstånd eller del av tillstånd i strid med detta föreslås vara utan verkan.

17

Samtrafik och andra former av tillträde

 

17.1

Definitioner

 

 

 

 

 

 

Regeringens förslag: En definition av samtrafik skall införas i lagen.

 

 

 

Regeringens bedömning: Definitioner av tillträde, accessnät och

 

 

 

roaming behöver inte införas i lagen.

 

 

 

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

 

 

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har lämnat för-

 

slaget utan invändning. Vissa, såsom Hi3G och Telenor, anser dock att

 

EG-direktivens definitioner skall införas oförändrade i lagen.

 

Skälen för regeringens förslag

 

Tillträde

 

 

 

Telelagen innehåller regler om tillträde, men ingen generell definition av

 

begreppet. Enskilda bestämmelser i telelagen (1993:597) pekar i stället ut

 

vissa former av tillträde. En form av tillträde är skyldigheten i 23 a § att

 

upplåta nätkapacitet för att andra skall tillhandahålla mobila teletjänster i

 

nätet. En annan sådan bestämmelse är 23 b § som föreskriver om viss

 

skyldighet för operatörer att på marknadsmässiga villkor låta abonnenter

 

hos annan sända och ta emot telemeddelanden på nätet. Beskrivningen av

 

tillträde till mobilnät är dock inte helt klargörande. Inte heller i övrigt ger

 

telelagen någon klar bild av vad som avses med tillträde.

 

 

I tillträdesdirektivet konstateras att begreppet tillträde har många olika

 

betydelser och att det därför är nödvändigt att exakt definiera hur det an-

 

vänds i direktivet. Det bör noteras att denna definition inte skall påverka

 

begreppets användning i andra gemenskapsbestämmelser. Med tillträde

 

avses enligt artikel 2 i tillträdesdirektivet att faciliteter eller tjänster görs

 

tillgängliga för ett annat företag på fastställda villkor, med eller utan

 

ensamrätt, i syfte att tillhandahålla elektroniska kommunikationstjänster.

 

 

Tillgängliggörandet skall alltså ske i syfte att göra det möjligt för ett

 

företag att tillhandahålla elektroniska kommunikationstjänster, dvs.

 

tjänster som vanligen tillhandahålls mot ersättning och som helt eller

165

 

 

 

 

huvudsakligen utgörs av överföring av signaler i elektroniska Prop. 2002/03:110 kommunikationsnät. Tillträde avser alltså inte tjänster i form av

tillhandahållande av innehåll eller utövande av redaktionellt ansvar över detta innehåll. Definitionen innebär vidare att tillträde för slutanvändare inte omfattas (jfr artikel 1.2 i tillträdesdirektivet). Med slutanvändare avses en användare som inte tillhandahåller allmänna kommunikations- nät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster.

I definitionen anges att bl.a. omfattas tillträde till

–nätelement och till nätet hörande faciliteter såsom accessnät,

–fysisk infrastruktur inbegripet byggnader, ledningar och master,

–relevanta programvarusystem såsom driftstödssystem,

–nummeromvandling eller system som erbjuder likvärdiga funktioner,

–fasta nät och mobilnät, i synnerhet tillträde för roaming,

–system med villkorad tillgång för digitala TV-tjänster, samt

–virtuella nättjänster.

Eftersom definitionen i tillträdesdirektivet inte är uttömmande anser regeringen att en särskild definition i lagen motsvarande direktivets inte skulle underlätta tillämpningen. Tolkningen av tillträdesbestämmelserna får i stället ske bl.a. mot bakgrund av definitionen i tillträdesdirektivet, se avsnitt 30, kommentaren till 4 kap. 8 §. En viktig omständighet i detta sammanhang är att med tillträde enligt tillträdesdirektivet inte avses till- träde för slutanvändare.

Accessnät

Tillträdesdirektivet definierar accessnät som den fysiska förbindelse som förbinder nätanslutningspunkten i en abonnents lokaler med kors- kopplingen eller likvärdig facilitet i det fasta allmänna telefonnätet. Det bör dock klargöras att det finns andra accessnät än det metallbaserade allmänna telefonnätet som anges i definitionen. Det finns t.ex. även accessnät i form av fiberoptiska datanät, metallbaserade accessnät för datakommunikation, kabel-TV-nät samt elnät, även om det metall- baserade kretskopplade accessnätet är det huvudsakliga accessnätet för de flesta användare i dag.

Med hänsyn till att preciseringen i direktivet endast är en exemplifie- ring av vissa former av tillträde saknas anledning att tolka direktivets bestämmelser som begränsat till det metallbaserade accessnätet. Någon definition av accessnät i lagen föreslås inte.

Roaming

Tillträdesdirektivet definierar inte närmare vad som avses med roaming. Termen synes vara av mer teknisk karaktär och används av operatörer för att beskriva det förhållandet att två operatörer avtalar om att låta abon- nenter hos den ena via den andre operatörens nät sända och ta emot tele- meddelanden. Post- och telestyrelsen (PTS) har i sin skrivelse Förslag till ändring av telelagen angående skyldighet för operatörer av mobila telenät att tillhandahålla nationell roaming, 1999-12-17, dnr 99-19995, lämnat förslag på att definiera nationell roaming som ”en tjänst som till följd av

avtal mellan två operatörer möjliggör att en mobilterminal med en

166

identifikationsmodul (t.ex. ett SIM-kort) som är knuten till ett visst all- Prop. 2002/03:110 mänt tillgängligt telenät, utan avtal därom i det enskilda fallet, kan ut-

nyttja ett annat telenät i samma land för mobila telejänster”. PTS anför att roaming kan delas upp i tjänsterna internationell och nationell roaming, för vilka gäller olika villkor. Internationell roaming har funge- rat på marknadsmässiga villkor under många år eftersom det funnits ömsesidiga intressen av sådant tillträde till mobiltelefonnät i andra län- der. Vad avser nationell roaming har det däremot förelegat lagstadgade skyldigheter i 23 b § telelagen om att erbjuda sådan tjänst till marknads- mässiga villkor.

Enligt regeringens mening är roaming att betrakta som en form av till- träde. Någon särskild definition för denna form av tillträde föreslås inte.

Samtrafik

Samtrafik definieras i 1 § telelagen som den fysiska och logiska sammankopplingen av telenät som möjliggör att teletjänster som tillhandahålls i telenäten fungerar mellan alla användares nätanslutnings- punkter, såväl fasta som mobila, och att användarna ges möjlighet att få tillgång till tjänster som tillhandahålls i näten.

Enligt ordalydelsen är rekvisiten i telelagen kumulativa, vilket innebär att samtrafik förutsätter såväl fysisk som logisk sammankoppling. Denna definition är likalydande med definitionen i samtrafikdirektivet och inne- bär alltså att olika teleoperatörer sammankopplar sina telenät för att tele- användarna skall kunna ringa till varandra eller nå speciella teletjänster såsom t.ex. frisamtalstjänster. Definitionen bör införas i den nya lagen.

Genom tillträdesdirektivets definition av samtrafik har begreppet ut- sträckts till att omfatta även andra nät än telenät i traditionell mening, t.ex. nät som används för utsändningar av radio- och TV-program till allmänheten. Med samtrafik avses där den fysiska och logiska samman- kopplingen av allmänna kommunikationsnät som används av samma el- ler ett annat företag för att göra det möjligt för ett företags användare att kommunicera med samma eller ett annat företags användare eller få till- gång till tjänster som erbjuds av ett annat företag (tillträdesdirektivet, artikel 2). Inte heller denna definition påverkar begreppets användning i andra gemenskapsbestämmelser.

De tjänster som sammankopplingen av de olika näten skall ge använ- darna tillgång till kan tillhandahållas av de berörda nätkontrollerande företagen eller av andra företag som har erhållit tillträde till näten. Sam- trafik är därför en särskild typ av tillträde som genomförs mellan opera- törer av allmänna nät, dvs. företag som tillhandahåller eller som har rätt att tillhandahålla ett allmänt kommunikationsnät eller tillhörande instal- lation (tillträdesdirektivet, artikel 2 b). En operatör kan således äga underliggande nät eller faciliteter, eller helt eller delvis hyra nät och in- stallationer.

167

17.2Allmänna skyldigheter och skyldigheter som kan åläggas ett företag i fråga om tillträde

Regeringens förslag: En operatör av ett allmänt kommunikationsnät skall vara skyldig att förhandla om samtrafik med den som tillhanda- håller eller avser att tillhandahålla allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster.

Den som kontrollerar tillträde till slutanvändare skall kunna förpliktas att mot marknadsmässig ersättning bedriva samtrafik eller vidta annan åtgärd som krävs för att säkerställa att slutanvändare kan nå varandra.

Skyldighet avseende insyn, icke-diskriminering, särredovisning, tillgodoseende av rimliga krav på samtrafik och andra former av tillträde, priskontroll eller kostnadsredovisning skall åläggas den som bedömts ha ett betydande inflytande på en viss bestämd marknad. En sådan för- pliktelse skall syfta till att skapa effektiv konkurrens på marknaden.

Varje operatör skall härutöver kunna åläggas att mot marknadsmässig ersättning tillhandahålla samlokalisering eller andra möjligheter till ge- mensamt utnyttjande av egendom eller annat, om det krävs för att skydda miljö, folkhälsa eller allmän säkerhet eller för att uppnå mål för fysisk planering.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningens förslag innehöll dock inte möjlighet att beakta upprätthållandet av nätets funktion och tekniska säkerhet vid förpliktelse om tillträde. Utredningens förslag till bestämmelser om möjlighet att för- plikta den som kontrollerar tillträde till slutanvändare att bedriva sam- trafik eller om möjlighet att förplikta en operatör att tillhandahålla sam- lokalisering innehöll vidare inte någon uttrycklig reglering av ersätt- ningen. Utredningen föreslog vidare att bestämmelserna om tillträde skall gälla även för ett kommunikationsnät som inte är allmänt men som ge- nom tillträde till ett allmänt kommunikationsnät är underställt villkor enligt lagen. Vidare innehåller regeringens förslag, till skillnad från ut- redningens, att skyldigheten att förhandla om samtrafik även gäller när förhandling begärs av en part från tredje land.

Remissinstanserna: Kommerskollegium anför att förhandlings- skyldigheten måste tillämpas lika på leverantörer från EES-länder som på leverantörer från tredje land. Banverket och Post- och telestyrelsen (PTS) anser att en skyldighet att förhandla inte är tillräcklig där parterna inte är jämnstarka och att samtrafikskyldigheten skall framgå som en generell skyldighet direkt i lagen. Justitieombudsmannen anser att det finns goda skäl för en generell samtrafikskyldighet angiven direkt i lagen, men tar inte ställning i frågan om EG:s regelverk tillåter en sådan reglering. Länsrätten i Stockholms län ser det som önskvärt att i vart fall en pre- sumtion för samtrafik införs, för operatörer som kontrollerar slut- användarnas tillträde. Länsrätten delar utredningens uppfattning att tran- sitering ingår i samtrafikbegreppet. Kammarrätten i Stockholm, Riksrevisionsverket, Statens institut för kommunikationsanalys, Call- media Telecom m.fl. är också för en generell samtrafikskyldighet som framgår direkt av lag. Riksrevisionsverket anser att det i rådande marknadssituation är för tidigt att avskaffa den generella samtrafik- skyldigheten. Konkurrensverket anser däremot att en generell samtrafik-

Prop. 2002/03:110

168

skyldighet skulle strida mot direktivets uppbyggnad. Konkurrensverket Prop. 2002/03:110 pekar vidare på att utredningens slutsats att minst en skyldighet skall in-

föras för företag med betydande inflytande på marknaden, vinner stöd i uttalanden från kommissionen i riktlinjerna för marknadsanalyser och bedömning av betydande marknadsinflytande. Glesbygdsverket anser att de problem som kan uppstå i samband med att den generella samtrafik- skyldigheten försvinner bör utredas närmare. IT-Företagen är tilltalat av tanken på att den generella skyldigheten endast är att förhandla om sam- trafik, men uppfattar, liksom Vodafone, den föreslagna möjligheten att ålägga skyldigheter på dem som kontrollerar slutanvändarnas tillträde som otydlig. TeliaSonera ser inte behov av tillämpa möjligheten att ålägga den som kontrollerar slutanvändarnas tillträde skyldigheter utan anser att regeln i likhet med 35 § telelagen skall tillämpas i yttersta undantagsfall, men delar i övrigt i princip utredningens bedömningar om hur tillträdesdirektivet bör genomföras i lagen. TeliaSonera anser vidare att förslaget till bestämmelse om samlokalisering och annat gemensamt utnyttjande av egendom eller annat, om det krävs för att skydda miljö m.m. inte bör genomföras, då direktivet inte ålägger medlemsstaterna att införa bestämmelsen. Tele2 anser att det är rimligt att vissa skyldigheter skall kunna åläggas även företag som saknar betydande inflytande på en marknad, när starka skäl talar för sådant ingripande, men att förslaget om möjlighet att förplikta den som kontrollerar slutanvändares tillträde med- ger allt för vida befogenheter för myndigheten. Rikspolisstyrelsen anser att de omständigheter som skall beaktas i samband med att skyldigheter åläggs, bör kompletteras med en punkt om att nätets integritet och säker- het upprätthålls. Luftfartsverket är kritiskt mot att bestämmelserna om tillträde även kan gälla ett kommunikationsnät som inte är allmänt. Ca- nal+ anser att lagförslaget begränsar genomförandet av tillträdes- direktivet vad gäller svenska kabel-TV-nät och radio- och TV-tjänster.

Skälen för regeringens förslag

Inledning

Det nya EG-regelverkets regler, särskilt tillträdesdirektivet, om samtrafik och andra former av tillträde till nät och faciliteter kan innebära att en nätinnehavare måste antingen tillåta och bereda plats för en annan ope- ratör att verka inom den förstnämndes nät eller överföra trafik i det egna nätet till eller från en annan operatörs nät. Härigenom begränsas alltså nätinnehavarens rådighet över det egna nätet och kan – om nätet utgör fast egendom – komma att påverka dennes i 2 kap. 18 § regeringsformen grundlagfästa egendomsskydd.

Behovet av regler om tillträde till och samtrafik mellan allmänna elek- troniska kommunikationsnät skall bedömas mot bakgrund av målet för lagstiftningen. För att uppnå målet krävs ett gynnsamt utvecklingsklimat genom konkurrensutsatta marknader där aktörerna fritt får verka.

Det huvudsakliga syftet med att införa regler om samtrafik och andra former av tillträde är att ge förutsättningar för att skapa en effektiv kon-

kurrens och gynna slutanvändarna.

169

Tillträdesdirektivet

Prop. 2002/03:110

Som en allmän utgångspunkt gäller enligt artikel 4.1 i tillträdesdirektivet

 

en skyldighet för operatörer av allmänna kommunikationsnät att för-

 

handla med varandra om samtrafik i syfte att tillhandahålla allmänt till-

 

gängliga elektroniska kommunikationstjänster så att tillhandahållandet av

 

och samverkan mellan tjänster kan säkerställas inom hela gemenskapen.

 

Skyldigheten att förhandla om samtrafik är av generell art och är för-

 

anledd av vikten och betydelsen av fungerande samtrafik och effektiva

 

elektroniska kommunikationer. Denna generella förhandlingsskyldighet

 

medför ett informationsutbyte som kan komma att innehålla affärs-

 

hemligheter. På sådant sätt erhållen information skall därför vara under-

 

kastad regler om tystnadsplikt för att konkurrensfördelar respektive

 

konkurrensnackdelar inte skall uppkomma till följd av förhandlings-

 

skyldigheten.

 

Vidare anges i artikel 4 att operatörerna skall erbjuda andra företag

 

tillträde och samtrafik på villkor som överensstämmer med de skyldig-

 

heter som den nationella regleringsmyndigheten inför i enlighet med ar-

 

tiklarna 5, 6, 7 och 8 i tillträdesdirektivet. I dessa artiklar anges vissa

 

specifika skyldigheter som kan riktas mot en speciell operatör.

 

Detta paket av möjliga åtgärder som det nya EG-regelverket

 

tillhandahåller för att kunna skapa ökad konkurrens och effektiva

 

kommunikationsmedel utgörs i huvudsak av skyldigheter om insyn, icke-

 

diskriminering, särredovisning, tillträde till och användning av specifika

 

nätfaciliteter, priskontroll och kostnadsredovisning.

 

Som huvudregel gäller enligt artikel 8.3 i tillträdesdirektivet att skyl-

 

digheterna när det gäller samtrafik och andra former av tillträde om in-

 

syn, icke-diskriminering, särredovisning, tillträde till och användning av

 

specifika nätdelar och tillhörande faciliteter (installationer i den svenska

 

lagen), priskontroll och kostnadsredovisning (artiklar 9–13) skall införas

 

endast för en operatör som efter en marknadsanalys utförd i enlighet med

 

artikel 16 i ramdirektivet anges ha ett betydande inflytande på en viss

 

marknad (se närmare härom under avsnitt 20.1).

 

Insyn

 

Syftet med skyldigheterna avseende insyn i artikel 9 i tillträdesdirektivet

 

är i stora drag att ge aktörerna på en marknad och den myndighet som

 

skall utöva tillsyn över densamma inblick i de nätkontrollerande företa-

 

gens verksamheter för att kunna avgöra om dessa missbrukar sin domine-

 

rande ställning för att påverka marknaden och dess aktörer på ett

 

konkurrenshämmande sätt. Insyn innebär att operatörer måste offentlig-

 

göra specificerade uppgifter om sin verksamhet – bl.a. villkor och krav –

 

när det gäller samtrafik eller andra former av tillträde. Detta anses kunna

 

bidra till snabbare förhandlingar samtidigt som tvister kan undvikas. En

 

annan positiv effekt är att marknadsaktörerna får förtroende för att en

 

tjänst inte tillhandahålls dem på diskriminerande villkor. Särskilt viktigt

 

är det, enligt tillträdesdirektivet, med öppenhet och insyn för att säker-

 

ställa att samverkan kommer till stånd när det gäller tekniska gränssnitt.

 

170

Icke-diskriminering

Skyldigheter om icke-diskriminering när det gäller samtrafik eller andra former av tillträde har till syfte att säkerställa dels att operatören under likvärdiga omständigheter tillämpar likvärdiga villkor på andra företag som tillhandahåller likvärdiga tjänster, dels att de tjänster och den infor- mation som operatören erbjuder andra tillhandahålls på samma villkor och med samma kvalitet som gäller för dess egna tjänster eller för dess dotterbolags eller samarbetspartners tjänster. Principen om icke- diskriminering skall alltså säkerställa att företag med betydande marknadsinflytande inte kan snedvrida konkurrensen, särskilt när det rör sig om vertikalt integrerade företag som tillhandahåller tjänster till före- tag som de konkurrerar med på marknader i efterföljande led.

Särredovisning

Skyldigheten för ett företag att särredovisa specificerad verksamhet med anknytning till samtrafik eller andra former av tillträde utgör dels, liksom insynsskyldigheten, en kontrollfrämjande åtgärd för att kunna avgöra om skyldigheter avseende icke-diskriminering efterlevs, dels en möjlighet att förhindra oskäliga interna prisöverföringar mellan ett företags olika verksamhetsgrenar (korssubventionering). Särredovisningsskyldigheten är av stor betydelse, speciellt när det nätkontrollerande företaget är ett vertikalt integrerat företag. Skyldigheten kan innebära att företaget skall tillämpa en öppen prissättning för andra operatörer och för intern över- föring.

Tillträde till och användning av specifika nätdelar och tillhörande faciliteter

Syftet med att ålägga skyldigheter angående tillträde till och användning av specificerade nätdelar och tillhörande faciliteter (installationer i den svenska lagen) kan kortfattat sägas vara att i ett längre perspektiv skapa en hållbar konkurrensutsatt marknad på slutanvändarens nivå i slut- användarnas intresse. Skyldigheter för operatörer att uppfylla rimliga krav på tillträde till och användning av specifika nätdelar och tillhörande faciliteter kan införas bl.a. i situationer då ett nekat tillträde eller orimliga villkor med liknande verkan skulle hindra uppkomsten av en hållbar konkurrensutsatt marknad på slutanvändarens nivå eller att det inte skulle ligga i slutanvändarnas intresse. Sådana skyldigheter kan bl.a. innebära att operatörer skall öppna upp sin verksamhet för andra företag och låta dessa nyttja och samverka med operatörernas nät och tillhörande facili- teter. I detta ligger att lämna tillträde till t.ex. det metallbaserade access- nätet, men även att erbjuda samlokalisering eller andra möjligheter till gemensamt utnyttjande av faciliteter, som t.ex. ledningar, byggnader el- ler master.

Vid åläggande av skyldighet om tillträde som här avses är det viktigt att skyldigheten utformas på ett sätt som inte långsiktigt minskar företa- gens incitament att investera i ny teknik och infrastruktur eller som hämmar företagens innovationsförmåga och produktutveckling. Detta gäller såväl befintliga som nytillkommande aktörer på marknaden. Ett åläggande i syfte att stimulera och öka konkurrensen på kort sikt bör där- för vara utformat på ett sådant sätt att det inte förhindrar en effektiv kon- kurrens på lång sikt. Vid bedömningen av vilken skyldighet som skall

Prop. 2002/03:110

171

åläggas en operatör skall därför ett antal faktorer beaktas. En sådan fak- tor är den tekniska och ekonomiska bärkraften för användning och in- stallation av nya konkurrerande faciliteter mot bakgrund av den marknadsutveckling som kan bedömas ske. I detta sammanhang skall hänsyn även tas till arten och typen av samtrafik och tillträde. Andra vik- tiga faktorer att beakta är operatörens möjlighet att erbjuda det föreslagna tillträdet med tanke på den tillgängliga kapaciteten, nyinvesteringen för ägaren till faciliteten mot bakgrund av de risker som investeringen med- för och behovet av att värna konkurrensen på lång sikt (artikel 12.2 i tillträdesdirektivet). Myndigheten måste också finna en jämvikt mellan en infrastrukturägares rätt att utnyttja sin infrastruktur för egen del och andra tjänsteleverantörers rätt att få tillträde till faciliteter som är väsent- liga för att erbjuda konkurrerande tjänster.

Priskontroll och kostnadsredovisning

En skyldighet om priskontroll och kostnadsredovisning syftar till att för- hindra att en operatör kan ta ut överpriser eller använda prispress på ett sätt som missgynnar slutanvändarna. Skyldigheten kan bl.a. innebära att en operatör måste tillämpa en kostnadsorienterad prissättning och ett kostnadsredovisningssystem som visar hur kostnaderna förhåller sig till den prissättning som operatören tillämpar. I tillträdesdirektivet anges uttryckligen att bevisbördan för att en kostnadsorienterad prissättning tillämpas åvilar den berörda operatören.

Vilka som kan åläggas skyldigheter enligt tillträdesdirektivet

De angivna skyldigheterna avseende tillträde eller samtrafik får alltså i princip inte införas för andra operatörer än sådana som angetts ha ett be- tydande inflytande på en viss marknad. I syfte att fullgöra internationella åtaganden eller följa gemenskapslagstiftningen och för att trygga slut- användarnas tillgång till vissa speciellt viktiga tjänster, är det dock i vissa angivna fall möjligt enligt tillträdesdirektivet att införa sådana skyldig- heter för andra marknadsaktörer, på samma sätt som för närvarande gäller för system med villkorad tillgång för digitala TV-tjänster. Så är fallet när det gäller följande företag och skyldigheter.

a)Företag som kontrollerar slutanvändarnas tillträde kan åläggas skyl- dighet att t.ex. bedriva samtrafik i syfte att säkerställa att slutanvändarna kan nå varandra (artikel 5.1 a i tillträdesdirektivet).

b)Företag som tillhandahåller gränssnitt för tillämpningsprogram (API) kan åläggas skyldighet att på rättvisa, rimliga och icke- diskriminerande villkor tillhandahålla tillträde till API i syfte att garan- tera att slutanvändarna får tillgång till digitala radio- och TV-sändnings- tjänster (artikel 5.1 b i tillträdesdirektivet).

c)Företag som tillhandahåller elektroniska programguider (EPG) kan åläggas skyldighet att på rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande vill- kor tillhandahålla tillträde till EPG i syfte att garantera att slutanvändarna får tillgång till digitala radio- och TV-sändningstjänster (artikel 5.1 b i tillträdesdirektivet).

d)Företag som driver ett elektroniskt kommunikationsnät kan åläggas skyldighet att gemensamt utnyttja faciliteter eller annan egendom – inbe- gripet fysisk samlokalisering – eller vidta åtgärder för att underlätta sam- ordningen av offentliga arbeten när företagen saknar andra möjliga utvä-

Prop. 2002/03:110

172

gar på grund av att miljö, folkhälsa eller allmän säkerhet behöver skyd- das eller därför att mål för fysisk planering behöver uppnås (artikel 12 i ramdirektivet).

e)Företag som driver system för villkorad tillgång till digitala radio- och TV-sändningar får åläggas villkor om t.ex. att systemen skall vara utformade så att de tekniskt möjliggör kostnadseffektiv överförings- kontroll och ger nätoperatörerna möjlighet till fullständig kontroll över de tjänster för vilka systemen används eller att på rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor erbjuda alla sändningsföretag de tekniska tjänster som möjliggör att sändningsföretagets digitalt överförda tjänster kan tas emot av tittare eller lyssnare som getts tillgång till dessa tjänster med hjälp av dekodrar administrerade av tjänsteoperatörerna (artikel 6.1 i tillträdesdirektivet och bilaga I, del I, punkten a, till samma direktiv).

f)Företag som driver system för villkorad tillgång, oavsett över- föringssätt, som tillhandahåller tjänster som avser tillträde till digitala radio- och TV-tjänster och vars tillträdestjänster sändningsföretag är be- roende av för att nå varje grupp av potentiella tittare eller lyssnare, får åläggas villkor. Härmed avses bl.a. kabelnät. Dessa företag skall åläggas att på rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor erbjuda alla sändningsföretag de tekniska tjänster som möjliggör att sändnings- företagets digitalt överförda tjänster kan tas emot av tittare eller lyssnare som getts tillgång till dessa tjänster med hjälp av dekodrar administre- rade av tjänsteoperatörerna (artikel 6.1 i tillträdesdirektivet och bilaga I, del I, punkten b, till samma direktiv).

g)Företag som erhåller nyttjanderätt (tillstånd) till radiofrekvens eller nummer efter ett urvalsförfarande baserat på konkurrens och jämförelse kan åläggas villkor som avser varje åtagande som företaget gjort under urvalsförfarandet däribland åtaganden om samtrafik och andra former av tillträde (artikel 6.1 i auktorisationsdirektivet och bilaga B, punkten 7, till samma direktiv).

I ingressen till ramdirektivet anges att det är väsentligt att särskilda förhandsskyldigheter enligt t.ex. artiklar 9–13 i tillträdesdirektivet endast införs där konkurrensen inte är effektiv, dvs. på marknader där det finns ett eller flera företag med betydande inflytande på marknaden, och där åtgärder i nationell konkurrenslagstiftning och gemenskapskonkurrens- lagstiftning inte räcker för att lösa problemet. Europeiska gemenskaper- nas kommission (nedan kommissionen) har fastställt riktlinjer som myn- digheterna på nationell nivå skall följa när det gäller att fastställa om det råder effektiv konkurrens på en viss marknad och om ett företag har ett betydande inflytande på marknaden (se avsnitt 5.8). Riktlinjerna grundas på principerna inom konkurrenslagstiftningen.

Kommissionen har vidare enligt artikel 15.1 i ramdirektivet att i en re- kommendation identifiera de marknader som har sådana särdrag att det kan vara motiverat att införa regleringsskyldigheter enligt särdirektiven, utan att det påverkar marknader som i vissa fall kan finnas angivna i konkurrenslagstiftningen. Marknaderna i rekommendationen är definie-

rade i enlighet med konkurrensrättsliga principer. Vid bedömningen om en marknad skall upptas i denna rekommendation har kommissionen bl.a. att göra en bedömning huruvida konkurrenslagstiftningen är tillräcklig för att åtgärda ihållande marknadsmisslyckanden (se avsnitt 5.9). Om kommissionen anser att generell konkurrensrätt är tillräcklig, torde såle-

Prop. 2002/03:110

173

des denna marknad inte inkluderas i rekommendationen. Detta skulle

Prop. 2002/03:110

kunna tala för att en nationell myndighet som skall fatta beslut om skyl-

 

digheter avseende samtrafik och andra former av tillträde inte i sin tur

 

behöver beakta eventuella åtgärder som konkurrensmyndigheterna har

 

beslutat att vidta i det enskilda fallet. Emellertid kan den specifika

 

konkurrenssituationen på en viss produkt- eller tjänstemarknad skilja sig

 

åt väsentligt mellan de olika medlemsländerna och det skulle vara att

 

ställa orimliga krav på kommissionen om deras bedömning av markna-

 

derna i rekommendationen skulle omfatta alla tänkbara situationer i

 

samtliga medlemsstater.

 

Beaktas skall också att det nya EG-regelverket bärs upp av en allmän

 

strävan mot att marknaden för elektronisk kommunikation skall utveck-

 

las så att den generella konkurrensrätten skall vara ett tillräckligt instru-

 

ment för att värna en effektiv konkurrens. Frågan om förhållandet mellan

 

åtgärder enligt sektorsregleringen och ingripanden enligt konkurrens-

 

rätten bör därför belysas närmare.

 

Förhållandet mellan konkurrensreglerna samt det nya EG-regelverket

 

Konkurrenslagstiftningen och t.ex. tillträdesdirektivets regler om sam-

 

trafik och andra former av tillträde har båda målet att främja en god kon-

 

kurrens men de är till sin natur olika uppbyggda. Konkurrens-

 

lagstiftningen uppställer generella förbud för att värna konkurrensen som

 

företagen har att rätta sig efter. Vid konstaterad överträdelse av

 

konkurrenslagens (1993:20) förbud vidtas sanktioner i efterhand.

 

Tillträdesdirektivets regler skall verka konkurrensfrämjande genom möj-

 

ligheten att på förhand ålägga skyldigheter som är direkt avpassade för

 

situationen på en fastställd marknad.

 

Konkurrensproblem eller missbruk av konkurrensfördelar kan ofta leda

 

till utslagning av nytillkomna operatörer på en marknad till nackdel för

 

konkurrensen och därmed även för slutanvändarna. Det är därför viktigt,

 

särskilt på ett område som är så betydelsefullt för samhället och dess

 

medborgare som elektroniska kommunikationer, att det skapas ett lätt-

 

hanterligt system för att så snabbt som möjligt komma till rätta med

 

konkurrensproblemen eller för att undvika risken för missbruk. Med

 

denna utgångspunkt framstår det inte som rimligt att konkurrens-

 

lagstiftningens tänkbara åtgärder först skall uttömmas innan åtgärder för

 

att främja konkurrensen med stöd av ram- och särdirektiven kan vidtas.

 

Det nya EG-regelverket, och därmed en ny nationell lag om elektro-

 

nisk kommunikation, skall enligt regeringen ses som ett samexisterande

 

komplement till konkurrenslagstiftningen. Ett ingripande enligt den nya

 

lagen om elektronisk kommunikation utesluter inte ingripande enligt de

 

generella konkurrensreglerna. Missbruk av dominerande ställning utgör

 

inte någon förutsättning för att en skyldighet att vidta en konkurrens-

 

främjande åtgärd skall åläggas enligt ram- eller tillträdesdirektivet. I de

 

fall där sådant missbruk inte förekommer innebär den dubbla regleringen

 

följaktligen inte något konkurrensproblem mellan regelverken. I de fall

 

där regelverken kolliderar bör däremot de tillämpande myndigheterna

 

föra en dialog till undvikande av att reaktionen sammantaget inte står i

 

proportion till ändamålet och syftet med vidtagna åtgärder. Vidare bör

 

det i en ny lag uttryckligen anges att vite inte får dömas ut om

174

konkurrensskadeavgift eller vite dömts ut enligt konkurrenslagen för

Prop. 2002/03:110

samma förfarande.

 

Det bör alltså från den tillämpande myndighetens sida undersökas om

 

det ifrågavarande problemet varit föremål för prövning enligt

 

konkurrenslagen. Om så är fallet och missbruk av dominerande ställning

 

enligt konkurrenslagen har konstaterats i den aktuella situationen, kan

 

åtgärd enligt det nya EG-regelverket vara obehövlig. I de fall där frågan

 

inte prövats enligt konkurrenslagen, där sådan prövning lett till bedöm-

 

ningen att missbruk av dominerande ställning inte förelegat eller där åt-

 

gärderna som vidtagits mot den som missbrukat sin dominerande ställ-

 

ning inte bedöms som tillräckliga för att uppnå en marknad med effektiv

 

konkurrens, kan det bli aktuellt med ingripande enligt det nya EG-regel-

 

verket.

 

Artikel 3 i förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om

 

tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget

 

måste dock uppmärksammas i rättstillämpningen. Av denna framgår att

 

nationella domstolar och konkurrensmyndigheter som tillämpar den na-

 

tionella konkurrensrätten på avtal m.m. som kan påverka samhandeln

 

även skall tillämpa artikel 81. Tillämpar de den nationella konkurrens-

 

rätten på ett sådant missbruk som är förbjudet enligt artikel 82 skall de

 

också tillämpa sistnämnda artikel. Tillämpningen av nationella

 

konkurrensregler får inte leda till förbud mot sådana avtal m.m. som kan

 

påverka samhandeln men som inte begränsar konkurrensen enligt arti-

 

kel 81.1, eller som uppfyller villkoren enligt artikel 81.3 eller som om-

 

fattas av en förordning om tillämpning av artikel 81.3. Medlemsstaterna

 

är dock inte förhindrade från att på sitt territorium anta och tillämpa

 

strängare nationell lagstiftning genom vilken företags ensidiga uppträ-

 

dande förbjuds eller bestraffas.

 

Ett beaktande av konkurrenslagstiftningens möjligheter att lösa ett fö-

 

religgande konkurrensproblem bör dessutom ske i den framtids-

 

bedömning som regleringsmyndigheten skall göra vid sin marknads-

 

analys, se avsnitt 20.1.

 

Generell skyldighet att förhandla och tystnadsplikt

 

I enlighet med tillträdesdirektivet skall lagen om elektronisk kommuni-

 

kation innehålla en generell skyldighet för en operatör av ett allmänt

 

kommunikationsnät att förhandla om samtrafik med den som tillhanda-

 

håller eller avser att tillhandahålla allmänt tillgängliga elektroniska

 

kommunikationstjänster.

 

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen om att skyldigheten att

 

förhandla även gäller när förhandling begärs av den som är behörig att

 

tillhandahålla elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska

 

kommunikationstjänster i någon annan stat inom Europeiska ekonomiska

 

samarbetsområdet (EES) behöver enligt regeringens mening inte särskilt

 

anges. Även den som är etablerad utanför Sverige men avser att bedriva

 

anmälningspliktig verksamhet i Sverige skall ha rätt att förhandla om

 

samtrafik. Någon begränsning till EES-området skall därvid, som

 

Kommerskollegium har påpekat, inte ske med hänsyn till GATS.

 

För att genomföra artikel 4.3 i tillträdesdirektivet skall lagen om elek-

 

tronisk kommunikation innehålla en bestämmelse om tystnadsplikt för

175

den som i samband med förhandlingar om samtrafik får del av uppgifter om ett annat företags affärs- och driftsförhållanden. I enlighet med vad Lagrådet har anfört bör bestämmelsen omformuleras i förhållande till utredningens förslag. Tystnadsplikt skall gälla för den som i samband med förhandlingar om samtrafik får del av uppgifter om ett annat före- tags affärs- och driftförhållanden. Denne skall inte obehörigen få föra uppgifterna vidare eller utnyttja det han fått del av eller tillgång till. I det allmännas verksamhet skall i stället reglerna om sekretess enligt sekretesslagen (1980:100) tillämpas.

Skyldigheter för företag med betydande inflytande på en marknad

Enligt artikel 8.2 i tillträdesdirektivet skall skyldigheterna i artiklarna 9– 13 om insyn, icke-diskriminering, särredovisning, tillträde till och an- vändning av specifika nätfaciliteter, priskontroll och kostnadsredovisning införas för en operatör som efter en marknadsanalys utförd i enlighet med artikel 16 i ramdirektivet anges ha ett betydande inflytande på en viss marknad. I den svenska översättningen av tillträdesdirektivet anges vidare att skyldigheterna skall införas under förutsättning att det är lämpligt. Denna innebörd avviker, som utredningen påpekat, något från den engelska versionen som språkligt får anses innebära att en skyldighet som är lämplig skall åläggas ett företag med betydande inflytande på en marknad.

Genom den analys som skall göras av de relevanta marknaderna klar- läggs om konkurrensen är effektiv eller inte. Om man vid denna analys kommer fram till att konkurrensen inte är effektiv, vilket även inbegriper en bedömning av hur konkurrensen kommer att utvecklas i framtiden, är det rimligt att anta att vissa allvarliga konkurrensproblem har identifie- rats. Under sådana förhållanden torde det vara aktuellt att ålägga i vart fall någon skyldighet för att främja konkurrensen på den aktuella mark- naden. Utredningens slutsats att minst en skyldighet skall införas för fö- retag med betydande inflytande på marknaden vinner stöd i punkt 21 i Kommissionens riktlinjer för marknadsanalyser och bedömning av bety- dande marknadsinflytande. PTS och Konkurrensverket delar denna upp- fattning. Denna tolkning av direktiven bör läggas till grund för den nya lagen om elektronisk kommunikation. Det innebär att en skyldighet alltid skall införas för ett företag med betydande inflytande på en marknad.

Lagrådet har i sitt yttrande påpekat att vissa av bestämmelserna om skyldighet att lämna tillträde enligt förslaget till ny lag innebär begräns- ningar i den rätt till sitt nät som innehavaren är tillförsäkrad enligt 3 kap 1 § yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Som Lagrådet påpekat finns sedan den 1 januari 2003 en särskild möjlighet att i lag meddela föreskrifter i fråga om skyldigheter för nätinnehavare att ge utrymme för överföringar i den utsträckning det behövs med hänsyn till intresset av konkurrens beträffande sådana överföringar i nätet eller allmänhetens intresse av så- dana överföringar. Skyldigheterna om samtrafik och andra former av tillträde som enligt den nya lagen skall kunna åläggas operatörer med betydande inflytande på en marknad skall alla syfta till att skapa en ef- fektiv konkurrens, varför de också ryms inom det enligt 3 kap. 1 § YGL tillåtna utrymmet för inskränkningar.

Prop. 2002/03:110

176

Det kan beträffande vissa marknader vara ändamålsenligt att en skyl- dighet som fastställs utformas att gälla generellt på denna marknad. Ett sådant fall kan vara en förpliktelse att tillhandahålla tillträde till access- nät i enlighet med ett referenserbjudande som anges i bilaga II till tillträdesdirektivet. Förpliktelsen måste dock alltid vara grundad på arten av ett fastställt problem. Detta innebär att myndigheten måste ha identi- fierat ett hinder för effektiv konkurrens och att beslutet är inriktat på att undanröja detta hinder. Det kan alltså inte vara fråga om att genom ett enskilt beslut införa en generell samtrafikskyldighet som inte preciseras närmare och som inte är förbunden med ett identifierat problem.

Vad som anges i artikel 9 i tillträdesdirektivet, om referenserbjudanden och möjligheten för myndigheten att förplikta en operatör att ändra i så- dana erbjudanden, bör särskilt ta sikte på sådana generella skyldigheter som här nämnts.

På andra marknader däremot kan förhållandena vara sådana att det inte är lämpligt att en skyldighet utformas att gälla generellt på marknaden. Skyldigheter kan då behöva utformas individuellt i förhållande till var och en som beviljas tillträde. Normalt sett torde dock beslut som gäller generellt vara mera ändamålsenliga när det gäller tillträdesskyldigheter för operatörer med betydande inflytande på en marknad än individuella sådana beslut, dvs. beslut som bara gäller mellan den operatören och en annan part (den berättigade).

Oavsett om en skyldighet har utformats generellt eller individuellt får det ankomma på myndigheten att avgöra utifrån omständigheterna hur detaljerat beslutet skall vara, dvs. hur noggrant skyldigheter och rättig- heter samt förutsättningarna för dessa skall bestämmas. Några onödiga ingrepp i avtalsfriheten vid utformningen av sådana beslut är inte lämp- ligt och bör inte förekomma. Skulle emellertid parterna sedermera i sam- band med ingående, förlängning eller komplettering av avtal tvista om vad skyldigheten innebär, kan endera parten vända sig till myndigheten för tvistlösning. En tvist om tillämpningen av det träffade avtalet, där- emot, bör lösas i den för tvistemål stadgade ordningen. För att komma till rätta med en överträdelse av en tillträdesförpliktelse som myndigheten har ålagt kan tillsynsmyndigheten ingripa med stöd av tillsyns- bestämmelserna.

Skyldigheter som kan åläggas företag som inte har ett betydande inflytande på en marknad

Samtrafik

När det gäller de skyldigheter som kan åläggas även andra företag än sådana som anses ha betydande inflytande på en marknad ger direktiven inte något klart besked om när skyldigheterna kan och skall införas. En utgångspunkt är emellertid att skyldigheter bör åläggas företaget först när det saknas förutsättningar att på frivillig väg och inom rimlig tid trygga de mål som anges i artikel 8 i ramdirektivet, dvs. bl.a. främjande av kon- kurrens och av de intressen som medborgarna i Europeiska unionen har. Ett införande av skyldigheter bör därför kunna aktualiseras för att uppnå största möjliga nytta för slutanvändarna. Generellt sett bör man vara re- striktiv med ingripanden på en marknad där konkurrensen fungerar i stort

Prop. 2002/03:110

177

sett tillfredsställande. Skyldigheten som här avses bör inte användas för att rätta till mindre störningar på en annars fungerande marknad. Det måste här – liksom i övrigt – råda en proportionalitet mellan åtgärder och problemets art.

Flera remissinstanser, däribland PTS, Justitieombudsmannen, Läns- rätten i Stockholms län, Kammarrätten i Stockholm, Glesbygdsverket,

Banverket, Hi3G, Callmedia Telecom m.fl. har invänt mot utredningens förslag att inte införa en generell samtrafikskyldighet i den nya lagen. Instanserna menar bl.a. att förslaget därigenom riskerar att leda till att existerande samtrafik avbryts och att konkurrenssituationen på markna- den därigenom försämras. Andra instanser, som Konkurrensverket, IT- Företagen, TeliaSonera, Vodafone m.fl. stöder däremot utredningens förslag i denna del.

Den grundläggande frågan för om generell samtrafikskyldighet kan in- föras i den nya lagen är vad EG:s nya regelverk tillåter. Utredningen an- såg att bibehållande av en sådan generell skyldighet skulle strida mot direktivens uppbyggnad och lagens struktur av att tillhandahålla verktyg för myndigheten att tillgripa om marknaden misslyckas med att på egen hand skapa förutsättningar för en effektiv konkurrens. Konkurrensverket instämmer i denna bedömning.

Regeringen har i avsnitt 10 tagit ställning för att sådana särskilda skyl- digheter som samtrafikskyldighet och skyldighet att lämna andra former av tillträde inte skall införas genom allmänna förpliktelser enligt lag utan i stället förpliktas efter bedömningar i enskilda fall genom förvaltnings- beslut.

I artikel 5.1 i tillträdesdirektivet anges att de nationella reglerings- myndigheterna, i den utsträckning som är nödvändig för att säkerställa att slutanvändarna kan nå varandra, skall kunna införa skyldigheter för fö- retag som kontrollerar tillträde till slutanvändarna, bland annat när detta är motiverat skyldigheten att bedriva samtrafik mellan deras nät om detta inte redan sker. En motsvarande bestämmelse behöver införas i lagen. Skyldigheter för företag som kontrollerar tillträde till slutanvändare skall alltså kunna åläggas genom förvaltningsbeslut med stöd av lag.

Bestämmelsen i artikel 5.1 i tillträdesdirektivet är vitt hållen och syftar till att öppna upp för att nödvändiga ingripanden skall kunna ske för att säkerställa bl.a. ett sammanhållet och effektivt elektroniskt kommunikationsnät. En sådan åtgärd kan vara ett åläggande för företa- gen att bedriva samtrafik med varandra.

PTS menar att de möjligheter att ålägga skyldigheter som finns i arti- kel 5.1 i tillträdesdirektivet är mycket viktiga med tanke på förhållandena på den svenska samtrafikmarknaden. Utredningen ansåg att det inte är möjligt att på förhand med något större mått av säkerhet förutspå i vilken utsträckning bestämmelsen kommer att behöva tillämpas eller att förut- säga vilka åtgärder som, utöver samtrafik, kan behöva vidtas. Regeringen delar utredningens uppfattning. De farhågor PTS ger uttryck för om att vissa delar av kommunikationerna kommer att upphöra att fungera kort efter att den nya lagen träder i kraft bör enligt regeringens bedömning kunna förhindras med den nya lagen även utan en allmän samtrafik- skyldighet med stöd av lag. PTS anger att det inte är sannolikt att domi- nerande operatörer frivilligt kommer att medverka till fungerande sam- trafik. Om så blir fallet, får dock PTS i den nya lagen omfattande möjlig-

Prop. 2002/03:110

178

heter att förplikta en operatör med betydande inflytande på en relevant marknad att bedriva samtrafik. Detta gör att en mindre operatör, som marknaden ser ut i dag när det gäller telefoni till fast nätanslutnings- punkt, som regel kommer att kunna få till stånd samtrafik genom att för- binda sitt nät med den operatörs nät som har betydande inflytande på den relevanta marknaden. Sådan samtrafikskyldighet bör också kunna un- derlätta att få till stånd samtrafik med de operatörer som den i så fall transiterande operatören bedriver samtrafik med.

Med transitering avses vidarebefordring av signaler från ett avsändar- nät till ett mottagarnät via ett mellanliggande nät. Såsom utredningen konstaterade omfattas transitering av samtrafikskyldigheten enligt tele- lagen. I en situation med tre operatörer, varav en transiterar trafik mellan den originerande operatören (den som signalerna ursprungligen kommer ifrån) och den terminerande operatören (den som slutligen tar emot sig- nalerna och distribuerar dessa till rätt adress), föreligger enligt definitio- nen en samtrafikrelation mellan den originerande och den transiterande, respektive mellan den transiterande och den terminerande operatören. Emellertid är – för detta särskilda trafikfall – den avsedda funktionen av dessa två samtrafikrelationer sammantaget att användare i den origine- rande respektive terminerande operatörens nät skall kunna nå varandra. Denna funktion uppnås genom att de har en logisk hopkoppling – tele- tjänsterna fungerar genom transitoperatörens medverkan – som medger att olika användare i deras nät kan nå varandra. Denna trafikala lösning, som bygger på att transitoperatören är samtrafikskyldig, har den origine- rande och den terminerande operatören valt i stället för att åstadkomma en fysisk hopkoppling direkt mellan sina nät.

Flera remissinstanser, däribland PTS, påtalar vikten av att transitering skall omfattas av samtrafikskyldighet. Med den ordning som här föreslås i den nya lagen, med möjlighet för tillsynsmyndigheten att ålägga sam- trafikförpliktelser i enskilda fall, måste det bero på omständigheterna i det enskilda fallet om transiteringsskyldighet ingår. Såsom utredningen har angivit kan en förpliktelse att bedriva samtrafik – mot bakgrund av syftet med samtrafikskyldigheten, dvs. att säkerställa att slutanvändarna kan nå varandra – också omfatta en skyldighet att på begäran transitera trafik från en originerande till en terminerande operatör. Detta behöver dock inte anges i lagtexten. Jfr även prop. 1992/93:200, s. 135 och prop. 1996/97:61, s. 57.

Förutsättningar för samtrafik åtminstone för fast telefoni bör därmed alltjämt föreligga efter det att den nya lagen har börjat tillämpas.

På Internetmarknaden fungerar samtrafiken i dagsläget. När det gäller framförallt bredbandsnät och marknaderna för mobila tjänster kan dock såväl in- som utlåsningseffekter uppstå för slutkunder anslutna till en viss operatör. Det bör i första hand vara inom området för mobiltelefoni som problem med avbruten samtrafik skulle kunna befaras med den nya la- gen. Detta bör då förutsätta att ingen operatör anses ha betydande infly- tande på den relevanta marknaden. Kommissionens rekommendation av den 11 februari 2003 om relevanta produkt- och tjänstemarknader (se avsnitt 5.9) utpekar dock samtalsterminering i individuella mobilnät som relevant marknad, vilket gör det möjligt att utse mobiloperatörerna som företag med betydande inflytande. I händelse av att denna marknad framdeles utgår ur rekommendationen kan dock möjligheten att ålägga

Prop. 2002/03:110

179

skyldigheter på mobiloperatörer som kontrollerar tillträde till slut- användare visa sig vara en förutsättning för att slutanvändarna skall kunna nå varandra. Andra områden som skulle kunna aktualiseras är t.ex. fast radioaccess för bredband. Det är bl.a. mot bakgrund av sådana situa- tioner som den föreslagna möjligheten att kunna förplikta den som kon- trollerar tillträde till slutanvändare att bedriva samtrafik eller vidta annan åtgärd som krävs för att säkerställa att slutanvändare kan nå varandra skall ses.

IT-Företagen anser att det bör klargöras i lagen att åtgärder med stöd av artikel 5.1 i tillträdesdirektivet endast skall vidtas i undantagsfall. TeliaSonera anser att det skall krävas synnerliga skäl för en sådan för- pliktelse. Med hänsyn till de farhågor som flera remissinstanser hyser inför ett avskaffande av den generella samtrafikskyldigheten anser re- geringen att det inte kan förutsättas att den föreslagna paragrafen endast kommer att användas i undantagsfall. Utvecklingen på marknaden bör i stället få bli avgörande för hur ofta möjligheten att vidta åtgärder måste tillgripas. Det kan då inte uteslutas att tillsynsmyndigheten kommer att behöva fatta beslut om samtrafikskyldighet i flera fall. Hur omfattande tillämpningen av bestämmelsen blir ytterst avhängigt av utvecklingen på marknaden och konsekvenserna för slutanvändarna.

Direktivet ger inga uttryckliga begränsningar för vad som får tillgripas för att uppnå artikelns syfte. Utredningen föreslår inte heller några be- gränsningar härvidlag. Tele2 och Vodafone anser att utredningens förslag medger allt för vida befogenheter för myndigheten. Myndighetens åtgär- der får givetvis inte vara mer ingripande än vad som krävs för att tillgo- dose syftet med bestämmelsen. Med hänsyn till tillträdesdirektivets ut- formning och de risker som ett stort antal remissinstanser ser med att avskaffa den allmänna samtrafikskyldigheten finns det enligt regeringens bedömning inte anledning att ytterligare begränsa de åtgärder som får vidtas för att uppnå syftet att slutanvändarna skall kunna nå varandra.

I enlighet med vad som sägs i artikel 5.1 i tillträdesdirektivet måste en sådan åtgärd dock vara nödvändig för att säkerställa nåbarheten. Myn- digheten kan genom beslut reglera alla de förpliktelser och förutsätt- ningar för dessa som är möjliga och nödvändiga enligt lagen. Ytterst in- nebär detta att myndigheten om det erfordras kan reglera skyldigheten i detalj. Myndigheten bör dock inte reglera mer än nödvändigt i beslutet. Parterna får sedan med stöd av beslutet träffa avtal om t.ex. samtrafik. Skulle parterna sedermera i samband med ingående, förlängning eller komplettering av ett sådant avtal tvista om vad förpliktelsen innebär kan endera parten vända sig till myndigheten för tvistlösning. En tvist om tillämpningen av det träffade avtalet, däremot får lösas i den för tvistemål stadgade ordningen. Överträder en genom myndighetens beslut förplik- tad part beslutet får tillsynsmyndigheten vidta åtgärder med stöd av tillsynsbestämmelserna.

Föreligger redan samtrafikavtal mellan berörda parter är förutsätt- ningarna normalt sett inte uppfyllda för att ålägga samtrafikskyldighet för den som kontrollerar tillträde till slutanvändarna med stöd av bestämmel- sen. Följs dock t.ex. inte ett samtrafikavtal så att samtrafiken avbrutits kan en sådan förpliktelse bli aktuell. Bedrivs i och för sig samtrafik av visst slag men vill en operatör få till stånd samtrafik av annat slag och detta påverkar nåbarheten mellan slutanvändare, utgör samtrafiken inte

Prop. 2002/03:110

180

något hinder för att meddela en förpliktelse. Varje trafikslag måste be- dömas för sig.

Om ett avtal om t.ex. samtrafik upphör att gälla och kan en förlängning på marknadsmässiga villkor inte träffas i skälig tid innan avtalet upphör, bör dock skyldigheter enligt bestämmelsen kunna beslutas redan under uppsägningstiden att gälla från det att avtalet upphör. Innehåller ett avtal inte någon uppsägningstid eller är den avtalade uppsägningstiden alltför kort för att en myndighet under uppsägningstiden skall hinna ta ställning till en begäran om samtrafikskyldighet, bör dock myndigheten kunna besluta om samtrafikskyldighet under gällande avtalsperiod, om övriga förutsättningar för detta är uppfyllda. Detta innefattar att den som begär samtrafik med stöd av bestämmelsen först skall ha utnyttjat sin rätt till förhandlingar om samtrafik men att detta inte har lett till nytt avtal.

Samtrafikskyldighet eller andra åtgärder som åläggs den som kontrol- lerar tillträde till slutanvändare enligt den särskilda bestämmelsen om detta skall ske mot marknadsmässig ersättning. Såsom hittills har varit fallet bör regionala skillnader inom landet i prissättningen inte före- komma, t.ex. vad avser samtrafikavgifter.

Vad gäller förhållandet till etableringsfriheten för trådsändningar enligt 3 kap. 1 § YGL (se avsnitt 6.3) kan sedan den 1 januari 2003 föreskrivas i lag om skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för överföringar i den utsträckning det behövs med hänsyn till intresset av konkurrens be- träffande sådana överföringar i nätet eller allmänhetens intresse av till- gång till sådana överföringar. En bestämmelse i lagen om elektronisk kommunikation om möjlighet att förplikta någon att bedriva samtrafik för att säkerställa att slutanvändare kan nå varandra ryms inom dessa tillåtna inskränkningar av nätinnehavarens etableringsfrihet.

Regeringen instämmer vidare i utredningens och PTS bedömning med hänsyn till erfarenheterna av tillämpningen av den nuvarande generella skyldigheten att bedriva samtrafik i 32 § telelagen att det finns ett fortsatt behov vid lagens ikraftträdande av regler för förpliktelser om att bedriva samtrafik med stöd av tillträdesdirektivet och föreslår därför att 32 § telelagen skall gälla övergångsvis till dess att myndigheten sett över be- hovet av att besluta om särskilda förpliktelser om samtrafik med stöd av lagen om elektronisk kommunikation, dock längst ett år efter ikraft- trädandet (se avsnitt 26). Även i detta fall bör myndigheten kunna med- dela beslut om skyldigheter innan samtrafik avbrutits eller avtal om samtrafik upphört att gälla under motsvarande förutsättningar som angi- vits ovan.

Samlokalisering

Enligt artikel 12.2 i ramdirektivet får medlemsstaterna, särskilt när före- tagen saknar andra möjliga utvägar genom att miljö, folkhälsa eller all- män säkerhet behöver skyddas eller genom att mål för fysisk planering behöver uppnås, föreskriva gemensamt utnyttjande av ”faciliteter” eller egendom (inbegripet fysisk samlokalisering) för ett företag som driver ett elektroniskt kommunikationsnät eller vidta åtgärder för att underlätta samordningen av offentliga arbeten endast efter skälig tid av offentligt samråd under vilket alla berörda parter måste ges tillfälle att yttra sig. Sådana föreskrifter om gemensamt utnyttjande eller samordning får innehålla regler för fördelning av kostnaderna för det gemensamma ut-

Prop. 2002/03:110

181

nyttjandet av faciliteterna eller egendomen. Artikeln innebär inte att medlemsstaterna måste förplikta företag att samlokalisera. Det finns dock möjlighet för medlemsstaterna att ha regler om samlokalisering av miljö- skäl och liknande hänsyn. Sådana förpliktelser skall föregås av samråd.

Skyldigheten att gemensamt utnyttja faciliteter eller egendom kan en- ligt artikel 12 i ramdirektivet åläggas företag som driver ett elektroniskt kommunikationsnät. För att driva ett sådant kommunikationsnät med hög täckningsgrad måste nätoperatören ha tillgång till olika nätdelar, såsom ledningar, byggnader, master, antenner och antennsystem. Med ett flertal operatörer som agerar på olika marknader för tillhandahållande av nät kan effekten bli att ett stort antal nätdelar, såsom master för radio- anläggningar för mobila kommunikationstjänster, kommer att behöva uppföras. Byggandet av ett stort antal nät kan medföra att kvoten för vad som rimligen kan tålas med hänsyn till kraven på hållbar utveckling – inkluderat bl.a. skydd för människors hälsa – vid natur- och miljö- utnyttjande samt till målen för den fysiska planeringen i landet redan har uppfyllts. TeliaSonera invänder mot utredningens förslag och anser att en mängd frågor kring bestämmelsen är helt outredda och att det inte heller finns någon problembild beskriven som motiverar ett lagstiftningsbehov. Regeringen kan inte dela denna bedömning. I samband med utbygganden av tredje generationens mobiltelefoni (UMTS) har operatörerna själva uppgivit problem med att erhålla bygglov som skäl för att erhålla för- längd tid för utbygganden enligt tillståndsvillkoren. Problem med att er- hålla bygglov har vid flera tillfällen berott på att befolkningen i omgiv- ningen motsatt sig uppförandet på grund av miljöhänsyn. När ett företag i ett sådant läge inte längre har några genomförbara alternativ, t.ex. genom att bygglov för att uppföra en mast för en radioanläggning inte kan er- hållas, bör obligatoriskt gemensamt utnyttjande av faciliteter eller egen- dom kunna vara lämpligt. Regeringen anser därför att det är viktigt med en sådan möjlighet att tvinga fram en samlokalisering och ett gemensamt utnyttjande av infrastrukturen för dessa fall. Såsom TeliaSonera anför skall dock samråd föregå sådant beslut om samlokalisering eller annat gemensamt utnyttjande. Detta skall framgå av de särskilda bestämmel- serna om samråd i lagen (se vidare i avsnitt 20.2).

Det sagda innebär att skyldigheten enligt nu aktuell artikel får använ- das mot en operatör under förutsättning att det föreligger starka skäl, så- som ett behov av skydd för miljö, folkhälsa och allmän säkerhet. Avgö- randet om förutsättningarna är uppfyllda måste prövas från fall till fall mot bakgrund av vid bedömningstidpunkten gällande skydds- och planeringsregler i bl.a. miljöbalken, plan- och bygglagen (1987:10) och strålskyddslagen (1988:220). För tillämpning av denna bestämmelse bör det föreligga ett påtagligt behov av gemensamt utnyttjande av egendom eller annat. Det bör stå klart att alternativ lokalisering är svår att genom- föra av miljöskäl eller de andra hänsyn som nämnts. Bestämmelsen är inte avsedd för samtrafik eller i övrigt för skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för överföringar i tråd utan avser samlokalisering och annat gemensamt utnyttjande av egendom. Detta avser då endast sam- lokalisering av fysiska föremål, såsom radioanläggningar, kablar eller kabelkanaler genom gemensamt utnyttjande av fast eller lös egendom. Bestämmelsen kommer därigenom inte i konflikt med etableringsfriheten för trådsändningar enligt YGL.

Prop. 2002/03:110

182

I sammanhanget kan nämnas att Statens strålskyddsinstitut (SSI) i en

Prop. 2002/03:110

rapport, Exponering för radiofrekventa fält och mobiltelefoner, SSI rap-

 

port 2001:09, redovisat de exponeringsnivåer av icke-joniserad strålning,

 

som vi utsätts för från radiofrekventa nät och mobiltelefoner. Resultatet

 

visar att strålningen visserligen varierar starkt mellan olika platser i lan-

 

det – med högsta värden i storstad utomhus och i närheten av radio- och

 

TV-master – men som mest uppgick till under en tusendel av de rekom-

 

mendationer som utarbetats av ICNIRP (International Commission on

 

Non-Ionizing Radiation Protection) och som antagits av Europeiska

 

unionen. Dominerande bidrag till denna exponering kom från bas-

 

stationer för mobiltelefoni och från TV-sändningar.

 

Beaktande av teknisk säkerhet m.m.

 

En förutsättning för att enligt artikel 5.2 i tillträdesdirektivet få införa

 

tekniska eller driftmässiga villkor vid tillhandahållande av tillträde till

 

eller användning av specifika nätdelar och tillhörande faciliteter är att

 

detta är nödvändigt för att säkerställa att nätet fungerar normalt. Ett syfte

 

med det är att skydda de för samhället så viktiga elektroniska

 

kommunikationsnäten mot störningar och skadliga inverkningar genom

 

att t.ex. främmande, olämplig utrustning kopplas till näten. Utredningen

 

fann att detta skyddsintresse ligger i linje med att rimliga ansökningar om

 

tillträde till och användning av nät och tillhörande faciliteter endast – om

 

krav på beviljande av sådana ansökningar har införts – får avslås på

 

grundval av objektiva kriterier t.ex. teknisk genomförbarhet eller nöd-

 

vändigheten av att bevara nätintegriteten. Den av utredningen föreslagna

 

bestämmelsen om de omständigheter som skall beaktas i samband med

 

att skyldigheter åläggs, bör enligt Rikspolisstyrelsen kompletteras med en

 

punkt om att även nätets integritet och säkerhet upprätthålls. Regeringen

 

delar Rikspolisstyrelsens bedömning. Det är därvid nätets funktion och

 

tekniska säkerhet som skall beaktas. Samma omständigheter bör också

 

beaktas vid tillämpning av bestämmelsen som medger åtgärder mot den

 

som kontrollerar slutanvändarnas tillträde. Det behöver dock i det fallet

 

inte anges särskilt.

 

De tekniska eller driftmässiga villkoren bör knyta an till de standarder

 

som tas fram inom ramen för Europeiska unionens standardiserings-

 

verksamhet. Även standardiseringsarbetet i andra relevanta fora bör be-

 

aktas. I övrigt torde tillämpningen av möjligheten att ålägga företag tek-

 

niska eller driftsmässiga villkor få bygga på förutsättningarna i varje en-

 

skilt fall.

 

Rikspolisstyrelsen anser, vad gäller kravet på samlokalisering, att det i

 

förslaget saknas resonemang om tillvägagångssätt när lokalen eller ut-

 

rustningen samtidigt utgör skyddsobjekt eller är väsentligt ur total-

 

försvarshänseende. Regeringen konstaterar när det gäller denna fråga att

 

utredningens förslag till bestämmelse enligt vilken en operatör får för-

 

pliktas att uppfylla rimliga krav på tillträde till och användning av nät

 

och tillhörande installationer i sista stycket innehåller att förpliktelsen

 

skall förenas med att tillhandahålla ett referenserbjudande som avses i

 

artikel 9.4 i tillträdesdirektivet. Av bilaga II till direktivet framgår under

 

punkt B.1. Information om den anmälde operatörens relevanta anlägg-

 

ningar, att tillgången till denna information kan begränsas till att endast

183

omfatta berörda parter i syfte att undvika farhågor beträffande den all- Prop. 2002/03:110 männa säkerheten. Regeringen anser att detta, tillsammans med de möj-

ligheter som förslås ovan om möjlighet för tillsynsmyndigheten att be- akta även att nätets funktion och teknisk säkerhet, f.n. bör vara tillräck- ligt för att tillgodose de skyddsintressen som Rikspolisstyrelsen för fram.

Privata nät

Utredningen föreslog att bestämmelserna om tillträde även skulle gälla ett kommunikationsnät som inte är allmänt men som genom tillträde till ett allmänt kommunikationsnät är underställt villkor enligt lagen. Luftfartsverket har ifrågasatt om verkets flygplatser, baserat på denna paragraf, kan betraktas som egna marknader och verket därmed under- ställas 4 kap. 4 § i utredningens förslag till lag om elektronisk kommuni- kation, som talar om betydande inflytande på en viss marknad. Konse- kvensen av om denna tolkning kan göras, skulle bli att verket kan för- pliktas till en eller flera av de mycket långtgående skyldigheter som an- ges i 4 kap. 5–11 §§. Enligt Luftfartsverket skulle detta leda till avveck- ling den egna, mycket väl fungerande, telefoniverksamheten. Samma frågeställning gäller enligt verket t.ex. kommunikationsnät som används för flygtrafikledning.

Regeringen delar Luftfartsverkets uppfattning att en sådan bestämmelse kan få oanade konsekvenser. Utredningens förslag synes närmast stödja sig på en skrivning i ingresspunkt 1, sista meningen, i tillträdesdirektivet om att privata nät inte åläggs några skyldigheter enligt direktivet såvida de inte genom tillträde till allmänna nät är underställda villkor som medlemsstaterna har fastställt. Regeringen anser att innebör- den av detta inte kan vara att alla privata nät som är anslutna till ett all- mänt kommunikationsnät skall kunna bli föremål för förpliktelser att lämna tillträde. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen bör därför utgå.

Regleringsmetod

Tillträdesdirektivet anger endast vissa ramar för de skyldigheter som kan åläggas ett företag. Bland annat föreskrivs i artikel 5 att skyldigheter kan införas för säkerställande av att slutanvändarna kan nå varandra och att slutanvändarna får tillgång till vissa digitala radio- och TV-sändnings- tjänster. Vidare ger artiklarna 9–13 regleringsmyndigheten möjlighet att, utan närmare angivande av på vilket sätt, införa skyldigheter om insyn, icke-diskriminering, särredovisning, tillträde till och användning av spe- cifika nätdelar och tillhörande faciliteter, priskontroll och kostnads- redovisning för den som har betydande inflytande på marknaden. Ut- rymmet för att i det enskilda fallet bestämma den specifika åtgärdens art, omfattning och innehåll är alltså stort.

Såsom framgår bl.a. av avsnitt 10 bör skyldigheter angående samtrafik och annat tillträde inte regleras generellt i lag, utan i stället kunna åläggas i enskilda förvaltningsbeslut. De tillämpande organen måste därför ges ett relativt stort handlingsutrymme inom vissa angivna ramar.

184

Regeringen föreslår en reglering som knyter nära an till de bestämmelser Prop. 2002/03:110 som återfinns i artiklarna 5.1 a, 8 samt 9-13 i tillträdesdirektivet.

En grundläggande princip är att en inskränkning från det allmännas sida av den enskildes rätt att använda sin egendom förutsätter att det fö- religger en rimlig balans eller proportionalitet mellan vad det allmänna vinner och den enskilde förlorar på grund av inskränkningen. Såsom an- ges i avsnitt 11 bör en proportionalitetsprincip uttryckligen slås fast i lagen. Att en proportionalitetsprincip har vunnit hävd i svensk rätt under- ströks också i den proposition som låg till grund för bl.a. inkorporeringen av Europakonventionen och den samtidigt beslutade preciseringen av egendomsskyddet i 2 kap. 18 § regeringsformen (prop. 1993/94:117, s. 39 och 40). Vid tillämpningen av artikel 1 i det första tilläggs- protokollet till konventionen har Europadomstolen konsekvent hävdat en sådan proportionalitetsprincip (jfr Danelius, Svensk juristtidning 1991 s. 329–333, 1994 s. 381–383 och 1995 s. 534 och 535). I sammanhanget bör det påpekas att skyddet mot rådighetsinskränkningar i 2 kap. 18 § regeringsformen – som samtrafik eller andra former av tillträde torde utgöra – gäller endast för fast egendom. En förpliktelse om att bedriva samtrafik eller om att tåla andra former av tillträde torde oftast avse lös egendom.

Vid sin prövning av vilka skyldigheter som skall förpliktas den som har ett betydande inflytande på en marknad eller den som kontrollerar slutanvändarnas tillträde har myndigheten att utgå från det grundlagsfästa egendomsskyddet. Det åvilar myndigheten att utifrån problemets art välja den mest lämpliga skyldigheten för att uppnå syftet med åtgärden. Åtgär- den skall syfta till att skapa effektiv konkurrens, att slutanvändare kan nå varandra eller att skydda miljö, folkhälsa eller allmän säkerhet eller att uppnå mål för fysisk planering. I att åtgärden skall vara den lämpligaste ligger att myndigheten skall välja den minst ingripande åtgärden som efter en proportionalitetsavvägning och behovsprövning utifrån de en- skilda och de allmänna intressen som står mot varandra, bedöms kunna leda till det önskade resultatet. För att kunna göra en bedömning av vil- ken åtgärd som är den mest lämpliga måste myndigheten göra en genomlysande konsekvensanalys och redovisa resultatet av de avväg- ningar som myndigheten gjort i ett motiverat beslut.

17.3

Särskilt om tillträde till accessnät

 

 

 

Regeringens förslag: Tillsynsmyndigheten skall kunna förplikta en ope-

 

ratör att lämna tillträde till sitt accessnät. En förpliktelse som avser till-

 

träde till den delen av ett allmänt telefonnät mellan en korskoppling eller

 

likvärdig anslutningspunkt och abonnentens fasta nätanslutningspunkt

 

skall, om nätet består av parkabel av metall, förenas med skyldighet att

 

offentliggöra ett referenserbjudande som skall innehålla de uppgifter som

 

avses i artikel 9.4 i tillträdesdirektivet.

 

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens för-

 

slag.

 

 

Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Uppsala län och Post- och tele-

 

styrelsen (PTS) m.fl. anser att skyldigheten att ge tillträde till accessnät

185

 

 

skall framgå som en generell skyldighet direkt i lagen. Statskontoret me- nar att EG-förordningen om tillträde till accessnät bör fortsätta gälla till dess att de konkurrensproblem som följer av accessnätets struktur, funnit en varaktig lösning. IT-Företagen efterlyser en tydligare beskrivning av hur övergången mellan EG-förordningen om tillträde till accessnät och det nya regelverket skall ske. Sydkraft påpekar att bredbandsutbyggnaden under överskådlig tid kommer att ske med telenätet som accessnät mot slutanvändarna och att andra företag än det som äger accessnätet måste garanteras tillträde till det. Tele2 anser att möjligheten för andra operatö- rer än TeliaSonera att tillhandahålla abonnemang för fast telefoni till slutkunderna måste omfattas av lagförslaget genom att en skyldighet för accessnätsoperatören att tillhandahålla en grossisttjänst för abonnemang införs.

Skälen för regeringens förslag: Den 2 januari 2001 trädde Europa- parlamentets och rådets förordning (EG) nr 2887/2000 av den 18 december 2000 om tillträde till accessnät (LLUB-förordningen) i kraft. Den är från den dagen direkt tillämplig i medlemsstaterna. Se vi- dare om förordningen i avsnitt 6.1.

Förordningen har för Sveriges del inneburit att TeliaSonera – som ägare av nästan samtliga metallbaserade accessnät inom fast telefoni – numera är skyldigt att dels erbjuda andra operatörer tillgång till det metallbaserade accessnätet under vissa villkor, dels tillgodose varje rim- lig begäran om tillträde till detta accessnät.

Tillträde till det metallbaserade accessnätet skall ske enligt samma villkor och vara av samma kvalitet som för det nätägande bolagets egen organisation, alternativt dess associerade bolags tjänster. En ansökan om tillträde får endast avslås på grundval av objektiva kriterier som hör samman med teknisk genomförbarhet eller om det anses nödvändigt att bevara nätverksintegriteten.

Priset för tillträde till det metallbaserade accessnätet och tillhörande faciliteter skall enligt förordningen vara kostnadsorienterat. PTS, som genom en ändring i teleförordningen getts i uppdrag att för Sveriges del pröva frågor och fullgöra de uppgifter som åligger den nationella regleringsmyndigheten enligt EG-förordningen, skall bl.a. se till att av- gifterna för tillträde till accessnätet främjar en sund och stabil konkurrens och framtvinga ändringar i TeliaSoneras referenserbjudande om detta är motiverat.

Det nya EG-regelverket innehåller i huvudsak korresponderande regler till dem som gäller enligt EG-förordningen om tillträde till accessnät. En avgörande skillnad är emellertid att det enligt det nya EG-regelverket inte finns någon generell skyldighet för företag med betydande inflytande på marknaden för accessnät att lämna tillträde till det metallbaserade accessnätet. Förordningen skall dock, såvitt framgår av ram- och tillträdesdirektivet, fortsätta att gälla fram till dess kommissionen finner det lämpligt att lämna förslag att upphäva den och ett sådant upphävande genomförs.

EG-förordningen om tillträde till accessnät kan upphävas först när marknadsanalyser genomförts och företag med betydande inflytande på marknaden har identifierats enligt det nya EG-regelverket. När så skett skall nämligen de företag som enligt bilaga I avsnitt 1 i samtrafik- direktivet (97/33/EG) eller taltelefonidirektivet (98/10/EG) skall betrak-

Prop. 2002/03:110

186

tas som anmälda operatörer i enlighet med EG-förordningen inte längre betraktas som sådana operatörer. Det innebär i praktiken att det inte kommer att finnas några anmälda företag som faller under EG-förord- ningens tillämpningsområde och den kan då inte tillämpas. Förordningen blir obsolet. Skyldigheten att lämna tillträde till accessnät måste därefter beslutas utifrån det nya EG-regelverket. Enligt regeringens bedömning av nuvarande situation kommer det därvid att sannolikt finnas behov av att förplikta den som har ett betydande inflytande på den relevanta mark- naden att ge tillträde till accessnätet bestående av parkabel i metall av- seende det allmänna telefonnätet till fast nätanslutningspunkt och till kostnadsorienterat pris. Beslut om att upphäva EG-förordningen initieras av EG-kommissionen. Detta påverkar då inte skyldigheter om tillträde till accessnät som beslutats med stöd av tillträdesdirektivet.

De skäl som låg bakom införandet av EG-förordningen gör sig enligt regeringen fortfarande gällande. Alltjämt är det så att nytillkomna ope- ratörer inte i tillräcklig grad disponerar över någon väl utbyggd alternativ nätinfrastruktur, även om utvecklingen med lokala nät för data- kommunikation (LAN – Local Area Network), metallbaserade eller optikfiberbaserade, och elnät som accessnät vunnit visst insteg på senare tid. Därtill kommer användningen av kabel-TV-nät och yttäckande radio- access (FWA – Fixed Wireless Access). Det lokala metallbaserade accessnätet i det fasta kretskopplade telefonnätet är fortfarande ett av de minst konkurrensutsatta segmenten på den liberaliserade telemarknaden. Någon förändring av detta förhållande kan inte ses under överskådlig tid. Det finns därför starka skäl som talar för att reglerna om tillträde till det metallbaserade accessnätet skall tillämpas även i framtiden. Det är alltså viktigt att möjligheten för regleringsmyndigheten att förplikta den som har ett betydande inflytande på marknaden för tillträde till accessnät finns med i det nationella regelverket från första början. Detta tryggas genom förslaget till ny lag om elektronisk kommunikation.

Förslaget grundas på artikel 12.1 a i tillträdesdirektivet. Enligt denna får en nationell regleringsmyndighet införa skyldigheter för operatörer med betydande inflytande på en marknad att uppfylla rimliga krav på tillträde till och användning av specifika nätdelar och tillhörande facili- teter i vissa fall. Det kan ske bl.a. i situationer då den nationella regleringsmyndigheten anser att ett nekat tillträde eller orimliga villkor för sådant tillträde med liknande verkan skulle hindra uppkomsten av en hållbar konkurrensutsatt marknad på slutanvändarens nivå eller att det inte skulle ligga i slutanvändarnas intresse. Denna möjlighet inkluderar att fatta ett beslut om skyldighet att lämna tillträde till det metallbaserade telefonnätet, dvs. sådana skyldigheter som i dag kan förpliktas en anmäld dominerande operatör med stöd av EG-förordningen.

Däremot avvisar regeringen tanken på en lagfäst generell skyldighet att lämna tillträde till accessnät. Skälen för detta är att en sådan ordning skulle innebära en skärpning och utvidgning av det nya EG-regelverkets bestämmelser (se avsnitt 10).

Det metallbaserade accessnätet för kretskopplad telefoni av tvinnad parkabel går att använda för datakommunikation med hög överförings- kapacitet genom särskild teknik för digital överföring med hög kapacitet på denna typ av nät, xDSL (DSL – Digital Subscriber Line). Om det är nätinnehavaren som tillhandahåller en sådan kapacitet benämns detta

Prop. 2002/03:110

187

ibland på engelska bitstream access, eller översatt, bitströmstillträde. Höghastighetsanslutningen är normalt någon form av xDSL, t.ex. ADSL (Asymmetric Digital Subscriber Line), och inkluderar stations- utrustningen, DSLAM. Nätägaren hyr därefter ut denna förbindelse som nätkapacitet till någon operatör via ATM-, Ethernet- eller annat gräns- snitt från DSLAM till anslutande stamnät. Operatören kan dessutom hyra förbindelse i nätägarens stamnät till den överlämningspunkten mellan båda operatörernas nät. Den nätägande operatören kan välja att hyra ut både telefoni och xDSL, eller enbart xDSL och själv använda telefoni, som en variant av delad access.

I rapporten Konkurrensen i accessnätet beskriver PTS bitströms- tillträde på följande vis: Med bitströmstillträde avses att en teleoperatör av den kabelägande teleoperatören hyr en komplett tjänst för överföring av bredband mellan telefonstationen och slutkunden. Den hyrande tele- operatören får därmed tillgång till en förbindelse i form av en digital an- slutning och behöver inte investera i accessutrustning för överföring av bredband till slutanvändaren. Bitströmstillträde kan erbjudas som ren transmission för dataöverföring eller tillsammans med förädlingstjänster, t.ex. extratjänster i form av tilldelning av IP-nummer, och inloggnings- hjälp. Man kan således enligt PTS skilja på bitströmstillträde och förädlat bitströmstillträde. Bitströmanslutning tillhandahålles normalt med transmissionsövervakning för att garantera förbindelsens kvalitet.

Tele2 anför att det är av intresse att få tillgång till bl.a. ADSL som en grossistprodukt från TeliaSonera på kostnadsorienterade och icke- diskriminerande villkor. Vid bitströmstillträde kopplas nätägarens och den andre operatörens nät samman i anslutning till övergången mellan stamnät och accessnät, via DSLAM-utrustningen. Härigenom övertar den nya operatören direktanslutningen av abonnenten såvitt avser xDSL-län- ken, vilket innebär att abonnenten inte kan nå denna tjänst hos access- nätsägaren via denna kopplingspunkt. Abonnenten får inte tillgång till fler tjänster och kan inte nå fler slutanvändare genom att anslutas till den konkurrerande operatörens tjänster. Slutanvändaren gör i stället ett val att abonnera antingen på nätägarens eller på den konkurrerande operatörens tjänst. Detta överensstämmer inte med vad som avses med samtrafik. Sammankoppling på denna nivå kan därför inte rymmas inom begreppet samtrafik.

Bitströmstillträde omfattas enligt regeringens mening av regleringen i artikel 12 i tillträdesdirektivet, som föreslås genomföras genom en sär- skild bestämmelse i den nya lagen. Regeringens förslag innebär dock – till skillnad från vad PTS föreslår – ingen generell skyldighet för operatö- rer med betydande inflytande att ge bitströmstillträde till kostnads- baserade priser. En sådan skyldighet kan visserligen enligt regeringens förslag åläggas i ett enskilt fall, men endast om en marknadsanalys visar att operatören kan ta ut överpriser och endast efter en sådan proportionalitetsavvägning som beskrivs i avsnitt 17.2 med beaktande av bl.a. regeringsformens skydd för näringsfrihet (RF 2:20) och med möj- lighet att överklaga förvaltningsbeslutet.

I enlighet med artikel 9.4 i tillträdesdirektivet skall en sådan förplik- telse som avser tillträde till den delen av ett allmänt telefonnät mellan en korskoppling eller likvärdig anslutningspunkt och abonnentens fasta nät- anslutningspunkt, om nätet består av parkabel av metall, förenas med

Prop. 2002/03:110

188

skyldighet att offentliggöra ett referenserbjudande. Vilka delar som skall Prop. 2002/03:110 ingå i ett sådant erbjudande anges i bilaga II till direktivet. Beslut om

skyldighet att offentliggöra ett referenserbjudande skall få förenas med vite.

Lagrådsremissen innehöll en bestämmelse med upplysning om att verkställighetsföreskrifter kunde meddelas om innehållet i ett referens- erbjudande. Lagrådet har ifrågasatt behovet av sådana föreskrifter, efter- som det endast är den enligt ett särskilt myndighetsbeslut förpliktade parten som skall fullgöra skyldigheten. För att komma tillrätta med den otydlighet som hittills synes ha försvårat tillämpningen av EG-förord- ningen om tillträde till accessnät bör i stället ett beslut om skyldighet att offentliggöra ett referenserbjudande i enlighet med artikel 9.4 i tillträdes- direktivet kunna innehålla närmare specifikation om vilka uppgifter som skall lämnas i ett sådant referenserbjudande.

17.4Särskilt om tillträde till elnät

Regeringens bedömning: Det finns inte skäl att föreslå en avvikande reglering beträffande elnät som används för elektronisk kommunika- tion. Tillträdesbestämmelserna gäller därför även för innehavare av elnät som samtidigt utgör operatörer av allmänna kommunikationsnät. Frågan om elektromagnetisk strålning från användning av elnät för elektronisk kommunikation bör utredas närmare.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedöm- ning.

Remissinstanserna: Elsäkerhetsverket och Svensk Energi stöder ut- redningens uppfattning att det inte behövs en avvikande reglering beträf- fande tillträde till elnät som används för elektronisk kommunikation. Svensk Energi anser dock att ellagens (1997:857) påverkan på den nya lagen om elektronisk kommunikation behöver klargöras.

Skälen för regeringens bedömning

Inledning

Utvecklingen på området för elektronisk kommunikation har varit dyna- misk under senare år även när det gäller infrastrukturen för överföring. I utredningens delbetänkande, avsnitt 4, finns en beskrivning av hur skilda infrastrukturer för distribution av olika typer av tjänster kan integreras och användas för att distribuera varandras tjänster. Ett viktigt exempel på detta är att elnäten även kan användas för elektronisk kommunikation, s.k. Power Line Communication (PLC). Denna typ av accessteknik utgör en speciell form av elektronisk kommunikation som till viss del skiljer sig från de mer traditionella accessteknikerna med elektronisk kommuni- kation via koppartråd, fiberkabel, radio, satellit och kabel-TV.

189

Elnätens uppbyggnad

Prop. 2002/03:110

Elnätet består av stamnät samt regionala och lokala nät. Nätägarna ansva-

 

rar för att elenergin överförs från produktionsanläggningarna till el-

 

användarna. Detta sker via nämnda stamnät, regionnät och lokalnät, vilka

 

har olika ägare.

 

Energin från stamnätets spänningsnivå (400–220 kV) måste trans-

 

formeras ned i flera led i regionnäten. Spänningsnivån i regionnäten

 

varierar därför vanligen mellan 130 och 10 kilovolt (kV). Leveransen till

 

mindre nätföretag sker på regionnät med lägre spänning t.ex. 70 eller 50

 

kV efter att regionnätsspänningen transformerats ner i en regionnäts-

 

station (s.k. main substation). I en andra regionnätsstation (s.k. secondary

 

substation) transformeras spänningen ner till 20 eller 10 kV och leds vi-

 

dare i de lokala näten.

 

Lokalnäten ägs av det elnätföretag som har områdeskoncession för det

 

aktuella området och består av två delar. Den första delen kan sägas ut-

 

göras av de nät som har en driftspänning av 10 (20) kV. Dessa nät leder

 

efter några mils sträckning fram till olika nätstationer (s.k.distribution

 

substation) där spänningen transformeras ner ytterligare till 400 V (låg-

 

spänning). Från dessa nätstationer matas elen ut i de lågspännings-

 

ledningar som distribuerar elen till de slutliga elanvändarna. Längden på

 

dessa ledningar är upp till ca 500 meter. Det är i synnerhet dessa låg-

 

spänningsledningar som är av intresse för kommunikationsändamål.

 

Tekniken

 

Tekniken att använda elnätet för kommunikation beskrivs utförligt i ut-

 

redningens delbetänkande (SOU 2002:60). Detta återges därför inte här.

 

Det nya EG-regelverkets tillämpning på elnätskommunikation

 

Ram- och tillträdesdirektivens reglering av tillträde omfattar alla nät som

 

används för att tillhandahålla allmänt tillgängliga elektroniska

 

kommunikationstjänster. Att detta även omfattar elnätsystem i den ut-

 

sträckning dessa används för signalöverföring anges uttryckligen i defi-

 

nitionen av elektroniskt kommunikationsnät i artikel 2 i ramdirektivet.

 

Reglerna om samtrafik och andra former av tillträde är alltså tillämpliga

 

även på elnäten i den mån de används för elektronisk kommunikation i

 

samma utsträckning som för andra slag av elektroniska

 

kommunikationsnät. Det innebär att elnätsföretagen kan åläggas dels

 

skyldigheter att t.ex. bedriva samtrafik under vissa särskilda förutsätt-

 

ningar för att säkerställa att slutanvändarna kan nå varandra, dels – om

 

elnätsföretaget kan anses ha ett betydande inflytande på den relevanta

 

marknaden – skyldigheter om bl.a. samlokalisering, samt tillträde till och

 

användning av specifika nätdelar och tillhörande installationer.

 

Beträffande frågeställningen om reglerna om tillträde till nät och till-

 

hörande faciliteter och om samlokalisering bör tillämpas på elnätsföretag

 

gör regeringens följande bedömning.

 

Såsom utredningen har konstaterat torde någon skyldighet för el-

 

nätsägaren att upplåta sitt elnät för andra ändamål än för överföring av el

 

inte föreligga i dagsläget. Det innebär i korthet att ett företag som önskar

190

 

att använda ett energiföretags elnät för kommunikation inte får göra det utan tillstånd av nätägaren, även om det i och för sig skulle vara tekniskt möjligt. För det fall att energiföretagen använder näten för elektronisk kommunikation och ett nät helt eller huvudsakligen används för att till- handahålla allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster, dvs. tjänster som tillhandahålls allmänheten, konsumenter och företag, för t.ex. bredbandskommunikation så förändras situationen. Genom det nya EG-regelverket, speciellt tillträdesdirektivet, omfattas elnäten då av en reglering som innebär att elnäten öppnas upp för samtrafik och andra former av tillträde i den mån de därmed är att hänföra till ett allmänt kommunikationsnät. Givetvis gäller detta bara i den utsträckning elnätet faktiskt används också för elektronisk kommunikation.

Det är dock inte helt oproblematiskt att tillämpa tillträdesdirektivets regler om t.ex. samlokalisering och gemensamt utnyttjande på energi- företagen och deras elnät. Sådana skyldigheter kan innebära bl.a. att energiföretaget måste lämna fysiskt tillträde till sina starkströms- anläggningar för andra operatörer av elektroniska kommunikationsnät. Sådant tillträde till en starkströmsanläggning är underkastat säkerhets- krav i bl.a. ellagen (9 kap.) och Elsäkerhetsverkets föreskrifter ELSÄK- FS 1999:5. Dessa reglerar tillträde och arbeten på en starkströms- anläggning. Nätägaren kan sedan ge närmare anvisningar om hur tillträ- det skall gå till och hur kommunikationsutrustning ansluts för att betryg- gande säkerhet skall bibehållas. Det är enligt Elsäkerhetsverket lämpligt att branschen gemensamt utarbetar anvisningar om detta. Regeringen delar denna uppfattning.

Tillträdesdirektivet medger inte någon särbehandling av kommunikationsoperatörer som använder sig av elnät. Detta kan dock inte medföra att inte särskilda hänsyn måste kunna tas för att elsäkerhets- krav skall kunna uppfyllas vid tillämpning av tillträdesbestämmelserna. Elnät som används för elektronisk kommunikation för allmänheten kan därför enligt regeringens bedömning inte undantas från reglerna om till- träde. Någon undre gräns för kommunikationsverksamhetens omfattning särskilt för att elnät skall kunna omfattas av tillträdesreglerna bör inte heller finnas, utan samma regler som för andra kommunikations- operatörer skall därvidlag gälla, dvs. det skall vara fråga om ett allmänt kommunikationsnät. Ett kommunikationsnät som är avsett bara för att elnätsinnehavaren skall kunna övervaka anläggningarna omfattas inte av tillträdesbestämmelserna i lagen om elektronisk kommunikation.

Om tillsynsmyndigheten med stöd av tillträdesbestämmelserna i den föreslagna lagen om elektronisk kommunikation ålägger en elnäts- innehavare skyldigheter att lämna tillträde, bör enligt regeringen villko- ren för skyldigheten i sådant fall knyta an till de säkerhetskrav som gäller för tillträde till starkströmsanläggningar. Detta kan innefatta att de krav som kan komma att uppställas med stöd av ellagen måste efterlevas. Detta kan således innebära krav på behörighet för att utföra installationer m.m. Frågan om vem som bär ansvaret för att ellagen efterlevs, elnäts- innehavaren eller en operatör enligt lagen om elektronisk kommunikation som beviljats tillträde med stöd av lagen måste lösas utifrån de intressen som ellagen skall tillgodose. Det ansvar som åligger elnätsinnehavaren torde därvid inte gå att överflytta till kommunikationsoperatören. Vid

Prop. 2002/03:110

191

åläggande av en tillträdesskyldighet till ett elnät måste detta således be- Prop. 2002/03:110 aktas.

Risk för störningar på grund av elnätskommunikation

En annan fråga att ta ställning till är om det kan föreligga hinder mot samlokalisering av kommunikationsutrustning i en transformatorstation mot bakgrund av att det kan finnas risk för störningar mellan utrustning för elförsörjning och utrustning för elektronisk kommunikation.

En elektrisk ledning orsakar variationer i det elektriska fält som omger ledningen. Om det finns en annan ledning inom detta elektriska fält på- verkas spänningen i denna ledning. En sådan störning kallas influens. En elektrisk ledning orsakar också variationer i det magnetiska fält som om- ger ledningen. Om det finns en annan ledning inom detta magnetiska fält påverkas strömstyrkan i denna ledning. En sådan störning kallas induk- tion. Influens uppträder normalt bara inom det allra närmaste området kring en ledning medan induktion kan uppträda inom vidsträckta områ- den runt ledningen (prop. 1996/97:136, s. 175).

Signaler som passerar elmätaren och fortplantas i elnätsleverantörens nät torde betraktas som en störning oavsett vilket ändamål den har, om signalen inte är tillåten av den som äger nätet. Frågor om sådana stör- ningar regleras bl.a. i lagen (1992:1512) om elektromagnetisk kompati- bilitet. Utrustning för kommunikation via elnät måste uppfylla gällande elsäkerhets- och kompabilitetskrav. De vanliga elkablar som utgör fastighetsnät är inte utformade för att överföra kommunikationssignaler. Det kan därför ifrågasättas om dessa ledningar i tillräcklig utsträckning förhindrar elektromagnetiska störningar. Leverantören ansvarar för detta och skall genom CE-märkning av utrustningen indikera att kraven upp- fylls. Kraven är grundade på vissa lågspännings- och EMC-direktiv och anges i harmoniserade standarder eller i vissa fall i andra specifikationer.

Det råder i dagsläget oklarheter om vilka störningar som kan upp- komma mellan utrustningar för starkströmsförsörjning och utrustningar för elektronisk kommunikation. Samma oklarhet gäller de störnings- problem som kan uppkomma om vanliga elledningar, som till skillnad från ledningar avsedda för överföring av kommunikation inte är avskär- made eller tvinnade, skall användas för elektronisk kommunikation med bredbandskapacitet. Den på så sätt överförda mängden energi kan med- föra att elkablarna kan avge störande elektromagnetisk strålning. Visser- ligen har verksamheter med elnätskommunikation startats i Sverige och bl.a. i Tyskland, men såvitt är känt har störningsfrågan inte ställts på sin spets genom t.ex. ett initierat tillsynsärende.

Det anförda leder till slutsatsen att det finns risker för att en utvidgad användning av elnätet för elektronisk kommunikation (PLC) kan med- föra att icke önskvärda störningar kan uppkomma. Det finns därför skäl att bevaka utvecklingen på området. Även regleringen på området kan behöva ses över. Regeringen bedömer att störningsrisken behöver utredas närmare och avser att senare lämna ett utredningsuppdrag om elektro- magnetiska störningar på grund av användning av elnät för elektronisk kommunikation.

192

17.5

Ersättningsfrågor

Prop. 2002/03:110

Regeringens förslag: Skyldighet för den som kontrollerar tillträde till slutanvändare att bedriva samtrafik eller vidta annan åtgärd som krävs för att säkerställa att slutanvändare kan nå varandra skall gälla mot marknadsmässig ersättning. Detsamma skall gälla för en förpliktelse för en operatör att tillhandahålla samlokalisering eller andra möjlig- heter till gemensamt utnyttjande av egendom eller annat, om det krävs för att skydda miljö, folkhälsa eller allmän säkerhet eller för att uppnå mål för fysisk planering.

En operatör med betydande inflytande på en marknad skall kunna förpliktas att iaktta kostnadstäckning eller tillämpa kostnadsorienterad eller annan prissättning för specificerade typer av samtrafik och andra former av tillträde. Detta får ske om en marknadsanalys visar att en brist på effektiv konkurrens innebär att operatören kan ta ut överpriser eller använda prispress på ett sätt som missgynnar slutanvändarna. En sådan förpliktelse skall kunna avse skyldighet för operatören att tillämpa en viss angiven kostnadsredovisningsmetod.

Ett beslut om förpliktelse att lämna tillträde skall kunna ändras eller upphävas om den som enligt beslutet givits tillträde inte fullgör sina åtaganden.

Utredningens förslag: Överensstämmer i princip med regeringens. Utredningens förslag till bestämmelser om möjlighet att förplikta den som kontrollerar tillträde till slutanvändare att bedriva samtrafik eller om möjlighet att förplikta en operatör att tillhandahålla samlokalisering in- nehöll dock inte någon uttrycklig reglering av ersättningen.

Remissinstanserna: Post- och telestyrelsen (PTS) föreslår att det klart bör framgå att skyldigheten att iaktta kostnadstäckning kan inbegripa en skyldighet att tillämpa kostnadsorienterad prissättning. PTS delar vidare inte utredningens bedömning att skäl saknas för att införa generell re- glering av ersättningsfrågorna. Att ersättningsfrågan vid transitering skall lösas genom s.k. kaskadavräkning bör komma till klart uttryck. Läns- rätten i Stockholms län anser att det varken är möjligt eller önskvärt att direkt i lagtexten ange en beräkningsmetod för kostnadsbaserad pris- sättning, men att det bör vara möjligt att bemyndiga tillsynsmyndigheten att i föreskriftsform ange en sådan metod. Konkurrensverket delar utred- ningens uppfattning att någon specifik ersättningsmodell inte skall be- stämmas i lag. Advokatsamfundet anser att förutsebarhetsskäl talar för att direkt i lag reglera vad som avses med kostnadsorientering. TeliaSonera delar utredningens uppfattning att ersättningsfrågorna inte bör regleras generellt i lag. Telenor påpekar att föreskrifter om enskildas ekonomiska förhållanden skall meddelas genom lag och att lagen således måste vara tydlig på denna punkt. Hi3G anser att avräkningsfrågans stora betydelse motiverar att kaskadavräkningsprincipen slås fast i lag.

Skälen för regeringens förslag

Det nya EG-regelverket är inriktat på att parterna skall träffa avtal om samtrafik på marknadsmässiga villkor. Det finns ingen annan uttrycklig

193

reglering i det regelverket vad gäller ersättningsfrågor för samtrafik och

Prop. 2002/03:110

andra former av tillträde än den som är riktad mot företag med betydande

 

inflytande på en marknad. Sådana företag kan med stöd av artikel 13 i

 

tillträdesdirektivet åläggas skyldigheter om priskontroll och kostnads-

 

orientering. Därutöver kan priset regleras inom ramen för artikel 5.1 i

 

tillträdesdirektivet såvitt gäller operatörer som kontrollerar slut-

 

användarnas tillträde till allmänna kommunikationsnät samt för att ga-

 

rantera slutanvändarnas tillgång till digitala radio- och TV-sändnings-

 

tjänster (se ovan avsnitt 17.2).

 

En operatör som har ålagts att kostnadsorientera sin prissättning skall

 

enligt artikel 13.3 i tillträdesdirektivet på begäran av reglerings-

 

myndigheten styrka att ersättning för samtrafik och andra former av till-

 

träde är kostnadsorienterad.

 

Om en tvist i samband med de skyldigheter som uppstår genom ram-

 

direktivet eller särdirektiven uppkommer mellan företag som tillhanda-

 

håller elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster i en

 

medlemsstat, skall den berörda nationella regleringsmyndigheten enligt

 

artikel 20 i ramdirektivet på begäran av någon av parterna fatta ett bin-

 

dande beslut för att lösa tvisten (se vidare i avsnitt 22.3).

 

Form för reglering av ersättningsfrågorna

 

PTS anser att ersättningsfrågan, för de fall då avtal inte föreligger, bör

 

regleras allmänt i den nya lagen. Flera remissinstanser är dock för en

 

ordning motsvarande den som utredningens föreslår, i vissa fall med viss

 

modifiering, bl.a. Länsrätten i Stockholms län, Konkurrensverket, Telia-

 

Sonera, Tele2 och Hi3G. Såsom utredningen angav ställer det nya EG-

 

regelverket upp ramar inom vilka det finns utrymme att införa nationella

 

regler. Varken ram- eller tillträdesdirektivet innehåller någon generell

 

reglering om prissättning av samtrafik och andra former av tillträde.

 

Utgångspunkten är i stället att avtal skall träffas på kommersiell grund.

 

Beträffande samtrafik finns en allmän skyldighet att förhandla. En re-

 

glering av ersättningsfrågor skall i princip endast ske i de fall där det är

 

nödvändigt av ett i det nya EG-regelverket definierat skäl. De regler som

 

skall införas med anledning av detta regelverk skall alltså enligt

 

regeringens bedömning utgå från att priser för samtrafik och andra for-

 

mer av tillträde skall fastställas efter kommersiella förhandlingar och

 

avtal.

 

Om en av parterna är en operatör som har ett betydande inflytande på

 

marknaden kan denna, med stöd av artikel 13 i tillträdesdirektivet, åläg-

 

gas att tillämpa visst pris eller iaktta kostnadstäckning vid prissättning.

 

Dessa förpliktelser får innefatta ett åläggande för operatören att

 

kostnadsorientera sina priser. Införande av en sådan skyldighet förutsät-

 

ter att en marknadsanalys visar att en brist på konkurrens medför att den

 

berörda operatören kan ta ut överpriser eller använda prispress på ett sätt

 

som missgynnar slutanvändarna. Genom dessa regler skapas incitament

 

för dominanten att träffa frivilliga avtal med andra operatörer och

 

tjänsteleverantörer om marknadsmässig ersättning för samtrafik och

 

andra former av tillträde.

 

Om det är fråga om två parter som inte är att anse som dominanter på

 

en marknad, kan myndigheten ingripa endast med stöd av artikel 5.1 i

194

tillträdesdirektivet, dvs. mot en operatör som kontrollerar slut- användarnas tillträde, eller med stöd av artikel 12.2 i ramdirektivet, an- gående gemensamt utnyttjande av faciliteter eller egendom, inklusive fysisk samlokalisering, som krävs av hänsyn till miljön, allmän säkerhet och liknande hänsyn. I övrigt saknas enligt direktiven möjlighet att ingripa mot en operatör som saknar vilja att träffa avtal om samtrafik eller andra former av tillträde.

Även i detta sammanhang bör artikel 20 i ramdirektivet om lösning av tvister mellan företag och artikel 4 om rätt att överklaga nämnas. Arti- kel 20.1 innehåller att den berörda nationella regleringsmyndigheten skall lösa en tvist i samband med skyldigheter enligt direktiven mellan företag inom viss tid medan artikel 4 innehåller att medlemsstaterna skall säkerställa att bl.a. företag har rätt att överklaga beslut av en nationell regleringsmyndighet till en oberoende instans.

Lagrådet har angett att det i fråga om samtrafik och andra former av tillträde föreslås att olika specificerade skyldigheter skall kunna åläggas, men att det inte finns några ersättningsbestämmelser i det remitterade lagförslaget. Avsaknaden av regler till ledning för hur sådana ersättnings- frågor skall lösas innebär enligt Lagrådet en ofullständighet i lag- stiftningen som leder till oklarhet när det gäller att träffa sakligt grun- dande avgöranden i ersättningstvister. Mot bakgrund av ramdirektivets och särdirektivens utformning kan regeringen emellertid inte finna att det finns förutsättningar eller skäl att införa en generell reglering av ersättningsfrågorna i en lag om elektronisk kommunikation. Skyldigheter att iaktta kostnadstäckning eller tillämpa kostnadsorienterad eller annan prissättning måste i stället åläggas i enskilda fall efter en gjord marknadsanalys som påvisat brist på effektiv konkurrens som innebär att operatören kan ta ut överpriser eller använda prispress på ett sätt som missgynnar slutanvändarna. I sådana fall skall tillsynsmyndigheten kunna förplikta en operatör med betydande inflytande på en marknad att iaktta kostnadstäckning eller tillämpa kostnadsorienterad eller annan prissättning för specificerade typer av samtrafik och andra former av till- träde. Är det emellertid tillräckligt för syftet med åtgärden att en tillträdesskyldighet gäller mot marknadsmässig ersättning skall detta an- ges i beslutet.

När myndigheten ålägger en operatör med betydande inflytande på en marknad en skyldighet att bedriva samtrafik eller tillhandahålla andra former av tillträde, bör det alltså framgå av beslutet att tillträde skall till- handahållas mot ersättning beräknad efter viss grund eller med visst be- lopp. Beslutet kan innehålla att ersättningen skall vara marknadsmässig eller kostnadsorienterad. Beslutet kan också innehålla förpliktelser om annan prissättning. Annan prissättning bör inrymma att ersättningen kan bestämmas efter annan grund än kostnadsorientering men innebär inte att ersättningen kan bestämmas lägre än med utgångspunkt från kostna- derna. När det gäller möjligheten att förplikta även andra än företag med betydande inflytande som kontrollerar tillträde till slutanvändare att be- driva samtrafik, eller vidta annan åtgärd som krävs för att säkerställa att slutanvändare kan nå varandra, innebär inte direktiven hinder mot att i lagen införa ersättningsbestämmelser. Med anledning av Lagrådets ytt- rande föreslår regeringen därför att det anges i bestämmelsen att skyldig- heten skall gälla mot marknadsmässig ersättning. Detsamma gäller be-

Prop. 2002/03:110

195

träffande möjligheten att förplikta en operatör att tillhandahålla sam-

Prop. 2002/03:110

lokalisering eller andra möjligheter till gemensamt utnyttjande av egen-

 

dom eller annat som krävs för att skydda miljö, folkhälsa eller allmän

 

säkerhet eller för att uppnå mål för fysisk planering

 

Ledning för vad som är marknadsmässigt får i första hand givetvis sö-

 

kas i vad som fastställs av marknadens aktörer. Tillsynsmyndigheten kan

 

förhindra krav på ersättning som ter sig oskäliga från marknadsmässiga

 

utgångspunkter eller som ställs i syfte att komma undan skyldigheten.

 

Kostnadsorienterad prissättning

 

Kostnadsorienterad prissättning förekommer ofta i direktiv på området

 

för elektronisk kommunikation. Avsikten med denna form av prissättning

 

är att neutralisera en operatörs möjligheter att ta ut för höga priser eller

 

utöva prispress eller på annat sätt motverka att en effektiv konkurrens

 

uppkommer på den aktuella marknaden. Ovan har några bestämmelser

 

som rör kostnadsorientering redovisats.

 

Frågan är då vad som menas med kostnadsorientering. Redan i förar-

 

betena till telelagen angavs i fråga om inriktningen av begreppet

 

kostnadsorientering att det har ansetts ”… rimligt att den som tillhanda-

 

håller nät för samtrafik kan ställa krav på skälig lönsamhet med anled-

 

ning av upplåtelsen. Intäkterna av upplåtelsen, dvs. priset för samtrafik,

 

bör då täcka de självkostnader, avskrivningar, den förräntning av kapital

 

samt de underhålls- och utvecklingskostnader som kan hänföras till den

 

samtrafik som är aktuell” (se prop. 1992/93:200, s. 139). Vidare uttalas i

 

förarbetena till telelagen att avgifterna för samtrafik skall fastställas med

 

de faktiska kostnaderna som grund. I beräknade kostnader bör ingå en

 

rimlig avkastning på investerat kapital, liksom avskrivningar, dvs. en

 

slags självkostnadskalkyl (se prop. 1992/93:200, s. 139 och prop.

 

1996/97:61, s. 61 f.).

 

Det avgörande för bestämningen av vad som skall anses vara

 

kostnadsorienterad prissättning är vilken beräkningsmodell som används.

 

Det bör dock framhållas att beräkningsmodellen måste överensstämma

 

med lagens krav om kostnadsorientering eller annan prissättning. Härvid

 

skall i lagen anges att hänsyn skall tas till den investering som gjorts av

 

operatören. Skyldigheten skall utformas så att operatören får en rimlig

 

avkastning på kapitalinvesteringen.

 

Europeiska gemenskapernas kommission har i ett meddelande av den

 

8 januari 1998 om samtrafik på en avreglerad telekommunikations-

 

marknad (Del 1 – Prissättning vid samtrafik) samt ett meddelande av den

 

25 maj 2000 om tillträde till accessnät rekommenderat medlemsstaterna

 

att använda en modell som är baserad på den s.k. LRIC-modellen (Long

 

Run Incremental Cost). Denna modellform skulle i princip uppmuntra till

 

rättvis och uthållig konkurrens och leda till alternativa incitament att in-

 

vestera. Den bygger på långsiktiga särkostnader eller löpande kostnader

 

till skillnad från en modell baserad på den s.k. FDC-modellen (Fully

 

Distributed Costs). Sistnämnda modell utgår från en beräkning av själv-

 

kostnaden för reglerade produkter och tjänster och bygger på en efter-

 

kalkyl av huvudsakligen nedlagda bokförda kostnader.

 

Enligt kommissionens rekommendation kan samtrafikavgifter som ba-

 

seras på långsiktig särkostnad också inkludera berättigade påslag för att

196

täcka en del av en effektiv operatörs uppskattade samkostnader som upp- står under konkurrensmässiga förhållanden. Den andra rekommendatio- nen anger att de kostnader som skall beaktas är bl.a. löpande kostnader som utgör kostnaderna för att bygga upp en effektiv, modern och lik- värdig infrastruktur och tillhandahålla sådana tjänster i dag. En närmare redogörelse av LRIC-modellen finns i PTS promemoria Ny kalkylmodell

– LRIC-modellen från april månad 2002. Ett utdrag ur rapporten finns fogad som bilaga 3 till utredningens delbetänkande (SOU 2002:60). LRIC-metoden innebär att man mäter kostnaden för att tillhandahålla ett inkrement, dvs. en ökning av verksamheten genom t.ex. en volymökning eller en tillkommande produkt eller tjänst. Utgångspunkten är vanligen nukostnader snarare än historiska kostnader. Med nukostnader avses kostnader som speglar de investeringsmöjligheter en operatör har när metoden tillämpas, dvs. kostnader för ett nät som bygger på modern tek- nik. Modern teknik behöver inte nödvändigtvis vara den på marknaden senast tillgängliga tekniken utan kan i stället vara den teknik som för till- fället anses vara mest vedertagen i t.ex. ett nät som används för tele- kommunikation. Med begreppet effektiv operatör avses en operatör som bedriver en viss typ av verksamhet, för vilken kostnader skall beräknas, utan effektivitetsförluster i form av t.ex. överkapacitet, övertalig personal och outnyttjade lokaler.

En strikt tillämpning av LRIC-metoden innebär att en operatör inte får ersättning för kostnader som delas med andra produkter eller tjänster, s.k. samkostnader. Detta skulle på sikt leda till för låga priser med finansiella förluster som följd. Förutom kostnader beräknade enligt LRIC-metoden bör därför operatören med betydande inflytande på marknaden (s.k. SMP-operatör) ha rätt att erhålla ersättning även för samkostnader genom ett påslag som täcker dessa. För att inte operatören genom ett sådant påslag skall erhålla kompensation för kostnader orsakade av ineffektivi- tet etc. skall detta påslag baseras på samkostnader som en effektiv ope- ratör har under konkurrensmässiga förhållanden.

Mot bakgrund av att området för elektronisk kommunikation är mycket dynamiskt och föremål för snabba teknisk förändringar kan an- vändning av historiska kostnader i en efterkalkyl riskera att leda till fel- aktiga investeringssignaler till marknadens aktörer. Regeringen delar utredningens bedömning att detta på längre sikt kan leda till att de be- fintliga elektroniska kommunikationsnäten, speciellt accessnätet, över- utnyttjas om prissättningen styr operatörer att utnyttja befintliga nät i stället för att investera i egen infrastruktur. Å andra sidan skulle det kunna argumenteras för att en kostnadsberäkningsmodell som enbart tar hänsyn till återanskaffningskostnader kan leda till att befintliga nät underutnyttjas, om prissättningen styr operatörerna att bygga egen infra- struktur trots att det inte är samhällsekonomiskt lönsamt. Samtidigt tar regeringen fasta på vad Konkurrensverket anför om LRIC-modellen att de ekonomiska teoretiska argumenten för modellen utifrån ett effektivitetsperspektiv inte är entydiga. LRIC-modellen främjar konkur- rens inom existerande nätverk, men från ett effektivitetsperspektiv är det snarare användarbaserade än kostnadsbaserade modeller som bör be- stämma tillträdesavgifter. Tele2 anför att LRIC-modellen sannolikt ger mer rättvisande investeringssignaler till marknaden än andra modeller såvitt avser accessnätsprodukter och samtrafik till fast nätanslutnings-

Prop. 2002/03:110

197

punkt medan det för de mobila näten förhåller sig på ett annat sätt. Vid en samlad bedömning av dessa faktorer anser regeringen att LRIC-mo- dellen i den rådande marknadssituationen på flertalet marknader som i nuläget kan komma i fråga för tillämpning sannolikt ger mer rättvisande investeringssignaler till marknaden än andra beräkningsmodeller och därmed leder till en effektiv konkurrens på lång sikt.

Av denna anledning kan regeringen förespråka att denna modell som regel kan användas vid avgörandet av vad som skall anses utgöra kostnadsorienterad prissättning. Särskild hänsyn måste vid val och när- mare utformning av beräkningsmetod tas till en harmoniserad tillämp- ning av det nya regelverket i medlemsstaterna. De instrument en myn- dighet behöver för att tvinga fram beräkningsunderlaget bör enligt re- geringen finnas med den föreslagna nya lagen. Regeringen anser att det inte är lämpligt, som PTS föreslagit, att i lag ange vilken metod som skall användas när den kostnadsbaserade ersättningen skall beräknas. Däremot anser regeringen att det skulle kunna påskynda handläggningen av förvaltningsbeslut och minska risken för utdragna domstolsprocesser om ersättningsfrågor för tillträdesskyldigheter, om regeringen eller den myn- dighet som regeringen bestämmer meddelar verkställighetsföreskrifter om beräkning av kostnadsorienterade priser och vilka faktorer som skall ligga till grund för beräkningen och på vilket sätt detta skall ske.

Regler för avräkning mellan samtrafikerande

Som ovan redovisats utgår det nya EG-regelverket och den föreslagna nya lagen om elektronisk kommunikation från att frågor om ersättning för samtrafik skall lösas av marknadens aktörer genom avtal. En särskild problemfråga kan då uppkomma om avtal inte träffats om samtrafik mellan de parter som förekommer i en termineringssituation i det fall att samtrafiken sker via en tredje part, en transitoperatör. Frågan är vem som skall betala ersättning för termineringen till den terminerande operatören.

Ersättning för termineringen av samtal som vidareförmedlas av en transitoperatör kan i princip regleras på två olika sätt. Det första sättet går ut på att ersättningen regleras direkt mellan den originerande operatören och den terminerande operatören, s.k. direktavräkning. Det andra möjliga förfaringssättet är att den terminerande operatören begär betalt av transit- operatören för termineringen och att den transiterande operatören begär betalt av den originerande operatören, s.k. kaskadavräkning.

Utredningen har i delbetänkandet tagit upp att PTS i ett yttrande den 7 oktober 1999 (ärende 99–13934), har gett uttryck för sin tolkning av ersättningsfrågorna enligt telelagen. PTS har i yttrandet uttalat tre princi- per. Den första är att den terminerande operatören har lagligt stöd att er- hålla skälig ersättning för samtrafik avseende telefonitjänst till en nät- anslutningspunkt, den andra är att ersättningsskyldigheten åvilar den ope- ratör som har fysisk hopkopplingspunkt med den terminerande operatö- ren, såvida inte annat avtalats, och den tredje är att ersättnings- skyldigheten omfattar all trafik som dirigeras via den fysiska hopkopplingspunkten, oavsett var trafiken ursprungligen originerar.

Principen om kaskadavräkning tillämpas enligt vad utredningen erfarit för närvarande såväl i Sverige som internationellt när det gäller in- kommande internationell teletrafik vad avser telefoni. Principen om

Prop. 2002/03:110

198

direktavräkning vore praktiskt mycket svår att tillämpa på denna typ av trafik. Så vitt har framkommit är det ingen operatör i Sverige som har i frågasatt principen om kaskadavräkning vid sådan trafik. Det föreligger enligt telelagen i princip ömsesidig samtrafiksskyldighet i Sverige mellan ett relativt stort antal mindre operatörer, som saknar rikstäckande nät. Dessa är för sin samtrafik helt beroende av transit från andra operatörer med betydande nätresurser. Detta beroendeförhållande av transit- operatören kommer att bestå och torde även kunna öka med den nya ord- ningen i och med att den ömsesidiga samtrafiksskyldigheten som ut- gångspunkt inte kommer att gälla mellan de mindre operatörerna.

Genom kaskadavräkning kan originerande operatörer – stora som små

– utnyttja de avtalsförhållanden som redan föreligger. En originerande operatör kan utnyttja att en operatör redan har en avtalsrelation med eller har förpliktats att bedriva samtrafik med den i det särskilda fallet aktuella terminerande operatören. Genom att en originerande operatör därmed inte är hänvisad att behöva sluta direktavräkningsavtal med alla poten- tiella terminerande operatörer, ger principen om kaskadavräkning nya operatörer möjligheten att snabbt kunna tillhandahålla sina tjänster till ett större antal abonnenter. Detta torde vara en förutsättning för att nya ope- ratörer skall kunna etablera sig, och för att effektiv konkurrens skall kunna upprättas och bibehållas. Regeringen anser att principen om kaskadavräkning underlättar mycket för att åstadkomma fungerande samtrafik och en effektiv konkurrens. Även för den nationella sam- trafiken synes därför principen om kaskadavräkning vara den mest lämp- liga. Regeringen anser dock, liksom utredningen, att det inte är möjligt att ange att en sådan princip kan gälla för all elektronisk kommunikation. Metoden har såvitt är känt endast tillämpats beträffande telefoni. Ersätt- ning för samtrafik på Internet måste bestämmas efter de förutsättningar som gäller på den marknaden. Således bör ett beslut om att förplikta en operatör med betydande inflytande på den relevanta marknaden att be- driva samtrafik som avser en telefonitjänst kunna innehålla en skyldighet att bedriva transiteringstrafik. I ett sådant beslut bör myndigheten också kunna föreskriva vilka avräkningsprinciper som skall gälla. I de fall där det föreligger förutsättningar för samtrafik genom transitering anser re- geringen att avräkning av samtrafikavgifter enligt kaskadavräknings- principen är den mest lämpliga metoden i avsaknad av direktavräknings- avtal mellan den originerande och den terminerande operatören så vitt avser telefoni.

Samtidigt skall beaktas att kaskadavräkningsmetoden innebär att ett enskilt rättssubjekt tvingas att utföra prestationer åt ett annat enskilt rätts- subjekt utan att ersättningsfrågan alltid är reglerad, vilket kan innebära en kreditrisk. Att en operatör har förpliktats att bedriva samtrafik bör inte rimligen medföra att denne avstängs från alla möjligheter att vidta rätts- liga åtgärder vid utebliven prestation från en motpart. Utrymmet för att hålla inne prestationer eller att vidta andra åtgärder kan dock vara be- gränsat när samtrafikskyldigheten grundas på ett myndighetsbeslut och inte enbart på ett frivilligt avtal. Enligt utredningen bör det också vara möjligt för en transitoperatör att kräva förskottsbetalning eller särskilda garantier för betalningsskyldigheten. PTS anser inte att det är lämpligt att i förarbetena ange hur säkerhet skall utkrävas - förskott eller garanti. Ett sådant uttalande i propositionen skulle kunna bidra till onödigt höga

Prop. 2002/03:110

199

inträdeströsklar för nya operatörer. Det bör enligt PTS i stället enbart

Prop. 2002/03:110

konstateras att transitoperatören har en rätt till ersättning för kreditrisken.

 

Redan i dag ingår enligt PTS kreditförluster som en kostnadspost i det

 

samtrafikpris som transitoperatören tar ut. PTS menar därför att det en-

 

bart bör anges att det är möjligt för en transitoperatör att kräva en skälig

 

ersättning för den kreditrisk som uppstår vid denna trafik men ingen pre-

 

cisering av hur detta skall ske.

 

Det är enligt regeringens bedömning inte tillfredsställande att det vid

 

en sådan egendomsöverföring som kan vara i fråga vid beslut om sam-

 

trafikskyldighet eller andra former av tillträde den ena parten kan under-

 

låta att fullgöra sina skyldigheter och ändå komma i åtnjutande av rättig-

 

heterna enligt beslutet. Ett sådant tillvägagångssätt skulle kunna leda till

 

en oavsedd egendomsöverföring som särskilt med hänsyn till att den sker

 

mellan näringsidkare inte bör godtas. För att undvika detta föreslår re-

 

geringen att det införs en möjlighet för den förpliktade enligt ett beslut

 

om samtrafikskyldighet eller andra former av tillträde att få ett sådant

 

beslut ändrat eller upphävt såvitt avser en berättigad part, om denne inte

 

uppfyller sina åtaganden enligt beslutet. Det är bara en förpliktelse enligt

 

ett myndighetsbeslut som får ändras eller upphävas i ett sådant fall. Har

 

parterna träffat avtal om t.ex. samtrafik gäller civilrättsliga regler. Det är

 

inte fråga om en ovillkorlig rätt att få en sådan skyldighet ändrad eller

 

upphävd gentemot en berättigad part vid varje underlåtelse att uppfylla

 

åtaganden enligt myndighetens beslut. Myndigheten måste vid ompröv-

 

ningen göra en allmän skälighetsprövning. Regeringen vill i detta sam-

 

manhang åter understryka vikten av att när myndigheten ålägger en ope-

 

ratör med betydande inflytande på en marknad en skyldighet att bedriva

 

samtrafik, bör det framgå av beslutet att samtrafiken skall tillhandahållas

 

mot ersättning beräknad efter viss grund eller med visst belopp.

 

Kompensation för kreditrisk i samband med ett förvaltningsbeslut om

 

att ålägga samtrafikskyldighet bör enligt regeringens mening tillgodoses

 

genom att det vid bestämmande av priset tas hänsyn till kreditrisken.

 

Sammanfattningsvis anser regeringen att ersättningsfrågan vid transite-

 

ring normalt bör kunna lösas genom s.k. kaskadavräkning beträffande

 

telefoni, men lägger inte fram något uttryckligt lagförslag om det. Om en

 

operatör som enligt ett förvaltningsbeslut har fått rätt att bedriva sam-

 

trafik eller att erhålla andra former av tillträde inte fullgör sina åtaganden

 

enligt detta, skall beslutet såvitt avser denne operatör kunna ändras eller

 

upphävas på ansökan av den förpliktade.

 

Särskilt om fakturering

 

Under senare år har allt fler företag börjat tillhandahålla tjänster över

 

kommunikationsnäten fristående från nätoperatörerna. Dessa tjänste-

 

leverantörer bedriver inte sällan sin verksamhet utan att ha eget

 

kommunikationsnät eller egen telefonitjänst och har ibland kallats för

 

tredjepartsoperatörer eller virtuella operatörer. De tjänster som tjänste-

 

leverantörerna erbjuder kan avse uppringning av ett betalsamtal eller en

 

nummerupplysningstjänst.

 

Tjänsteleverantörerna är i stor utsträckning beroende av nät- och

 

telefonioperatörerna för att få tillgång till information om uppringande

 

abonnent för sin fakturering, dvs. faktureringsunderlag. Det kan i dessa

200

situationer uppkomma konkurrenshämmande problem. Ett sådant är att tjänsteleverantören inte utan det nödvändiga faktureringsunderlaget kan veta vilken abonnent som utnyttjat dennes tjänst och, om sådant inte till- handahålls, saknar möjlighet att få ersättning för tjänstens nyttjande. I vissa fall, t.ex. vid användande av telefonkort, saknas helt underlag som kan läggas till grund för fakturering. Ett särskilt problem som kan upp- komma är att ersättningen för den utnyttjade tjänsten är så pass låg att egen fakturering inte är en framkomlig väg eftersom eventuell vinst äts upp av kostnaderna för faktureringen.

Utredningen konstaterade att hur de berörda frågorna skall lösas inte framgår direkt av telelagen. Telelagen förpliktar i 32 § alla som bedriver anmälningspliktig verksamhet att på begäran bedriva samtrafik med an- nan som tillhandahåller anmälningspliktig teletjänst. I prop. 1996/97:61 uttalade regeringen att det förhållandet att alla skall ges möjlighet att få tillgång till de tjänster som erbjuds i näten och att tjänsterna skall fun- gera, kan innebära ett krav på tillhandahållande av administration och driftsmässiga aktiviteter såsom en del av samtrafikskyldigheten. Som exempel på sådana aktiviteter nämns fakturering och avräkning (anförd prop. s. 93). Vidare anförde regeringen att utnyttjandet av samtrafiken inte får motverkas eller förhindras genom att den samtrafikskyldige t.ex. vägrar eller ställer upp orimliga villkor för att medverka i eller tillhanda- hålla administration eller driftsmässiga aktiviteter och funktioner såsom fakturering. Någon närmare precisering av vad aktiviteten fakturering faktiskt omfattar och innebär anges inte i förarbetena. Enligt utredningen var det inte självklart att skyldigheten omfattar mer än att ställa underlag till förfogande för annans fakturering, även om övervägande skäl talar för att lagstiftaren avsett att den samtrafikskyldige också skall kunna för- pliktas att verkställa fakturering för annan. Frågan är f.n. föremål för prövning i domstol.

Konsumentverket avråder från krav på att en nät- eller telefonioperatör skall tvingas fakturera ett annat företags ersättningskrav, medan PTS me- nar att det finns tungt vägande skäl för att i lagen explicit uttrycka en skyldighet att fakturera för annans räkning. TeliaSonera anser att direkti- ven inte lämnar utrymme för bestämmelser som förpliktar en operatör att på den egna räkningen fakturera ett annat företags ersättningskrav, me- dan Telenor menar att en skyldighet att fakturera andras tjänster, t.ex. betalsamtal, måste vidmakthållas och förbättras i förhållande till tele- lagen.

Utredningen konstaterade att i det nya EG-regelverket innehåller arti- kel 12 i tillträdesdirektivet en bestämmelse om skyldighet för en operatör med betydande inflytande på en marknad att uppfylla rimliga krav på tillträde till och användning av specifika nätdelar och tillhörande facili- teter. Skyldigheten kan bl.a. avse att dels lämna tillträde till accessnätet till det fasta allmänna telefonnätet (12.1 a), dels lämna tillträde till drift- stödsystem eller liknande programsystem som krävs för att garantera sund konkurrens när det gäller tillhandahållande av tjänster (12.1 h), dels förbinda nät eller nätfaciliteter (bedriva samtrafik) (12.1 i).

Utredningen bedömde att frågor om fakturering fick anses ingå i den exemplifiering som avser tillträde till driftstödssystem eller liknande programsystem som anges i artikel 12, punkten h. Av intresse var då att det i bilaga II till samma direktiv upptas en minimiförteckning över vad

Prop. 2002/03:110

201

ett referenserbjudande för tillträde till accessnätet till det fasta allmänna telefonnätet skall innehålla. I detta föreskrivs, vad gäller informations- system, att villkor för tillgång till den anmälda operatörens driftstöds- system, informationssystem eller databaser för förbeställning, anskaff- ning, beställning, framställning av underhåll och reparation samt fakture- ring skall anges i referenserbjudandet.

Regeringen anser dock att det är nödvändigt att först ta ställning till vem som är berättigad till tillträde enligt artikel 12 i tillträdesdirektivet. I artikel 1.2 i tillträdesdirektivet anges att med tillträde avses i direktivet inte tillträde för slutanvändare. Med slutanvändare avses enligt artikel 2 i ramdirektivet en användare som inte tillhandahåller allmänna kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. Med allmänt kommunikationsnät avses enligt samma artikel ett elektroniskt kommunikationsnät som helt eller huvud- sakligen används för att tillhandahålla allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. Med elektronisk kommunikationstjänst avses slutligen en tjänst som vanligen tillhandahålls mot ersättning och som helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler i elektroniska kommunikationstjänster, däribland teletjänster och överföringstjänster i nät som används för rundradio, men inte tjänster i form av tillhanda- hållande av innehåll som överförts med hjälp av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster eller utövande av re- daktionellt ansvar över detta innehåll. Den omfattar inte de av informationssamhällets tjänster enligt definitionen i artikel 1 i direktiv 98/34/EG som inte helt eller huvudsakligen utgörs av signaler i elektro- niska kommunikationsnät. Den som enbart tillhandahåller en innehålls- tjänst, såsom t.ex. väderinformation, bör därmed inte anses tillhandahålla vare sig ett allmänt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig elek- tronisk kommunikationstjänst utan bör vid tillämpningen av tillträdes- bestämmelserna bedömas vara en slutanvändare i förhållandet till en ope- ratör. Det är enligt regeringens bedömning, förutom dem som tillhanda- håller allmänna kommunikationsnät och allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster, endast dem som tillhandahåller tillhörande fa- ciliteter enligt definitionen i artikel 2 i ramdirektivet som kan rymmas bland dem som kan beviljas tillträde enligt tillträdesdirektivets bestäm- melser.

Regeringen anser att det är klart att skyldigheten att tillhandahålla nödvändig information för annans fakturering för den som är tillträdes- berättigad kommer att omfattas av den bestämmelsen om att en operatör med betydande inflytande på en marknad får förpliktas att uppfylla rim- liga krav på tillträde till och användning av nät och tillhörande installa- tioner i nya lagen om elektronisk kommunikation. Det är dock väsentligt i sammanhanget att sådant tillträde skall ske i syfte att tillhandahålla elektroniska kommunikationstjänster. Det slutliga ställningstagandet till om en sådan faktureringsskyldighet kan rymmas inom den allmänna möjligheten att förplikta en operatör att lämna tillträde till driftstöds- system eller liknande programsystem, eller att erbjuda specificerade tjänster som krävs för att säkerställa samverkan mellan tjänster ända fram till slutanvändarna får enligt regeringens mening överlämnas åt rätts- tillämpningen att göra. Det bör därvid framhållas att lagförslaget varken

Prop. 2002/03:110

202

syftar till att utvidga eller inskränka det utrymme för ingripande som Prop. 2002/03:110 följer av artikel 12.

17.6Ledningsrätt

I utredningens uppdrag ingick i och för sig att föreslå de lagstiftnings- åtgärder som erfordras för att genomföra EG:s nya direktiv inom området elektronisk kommunikation. Emellertid fattade regeringen den 7 februari 2002 beslut om utredningsdirektiv för översyn av vissa frågor om ledningsrätt, dir. 2002:17. I det uppdraget ingick bl.a. att lägga fram för- slag på författningsändringar i ledningsrättslagen (1973:1144) som är nödvändiga för att genomföra de direktiv som EU antar inom ramen för 1999 års kommunikationsöversyn. 2002 års ledningsrättsutredning (Ju 2002:03) redovisade de överväganden angående ändringar i lednings- rättslagen som är nödvändiga för att genomföra EG-direktiven på områ- det för elektroniska kommunikationsnät i delbetänkande Ledningsrätt för elektroniska kommunikationsnät (SOU 2002:83) som överlämnades till regeringen den 17 oktober 2002.

Ledningsrättsutredningens bedömning är att det inte krävs någon änd- ring i ledningsrättslagen som innebär att alla företag med allmän auktori- sation skall ha möjlighet att kunna få ledningsrätt enligt ledningsrätts- lagen för att genomföra artikel 4 i auktorisationsdirektivet och artikel 11 i ramdirektivet. Enligt ledningsrättslagen krävs för ledningsrätt att led- ningen är avsedd för allmänt ändamål. Liksom hittills, blir det då en fråga för rättstillämpningen att avgöra om ändamålet med ett elektroniskt kommunikationsnät är sådant att ledningsrätt kan upplåtas. Vad gäller genomförandet av artiklarna 5 och 12 i tillträdesdirektivet och artikel 12 i ramdirektivet föreslår 2002 års ledningsrättsutredning en bestämmelse enligt följande. En innehavare av ledningsrätt, som avser ledning som ingår i elektroniskt kommunikationsnät för allmänt ändamål, får – inom det utrymme som ledningsrätten avser och i de ledningar som uppförts i utrymmet – upplåta nyttjanderätt för att tillgodose sådant ändamål som avses i vissa bestämmelser om tillträde i den av e-komutredningen före- slagna nya lagen.

En sådan upplåtelse får dock ske endast om den inte medför mer än ringa men för fastigheten, enligt ledningsrättsutredningens förslag. För- slaget ger därmed de som förpliktats med stöd av bestämmelserna i lagen om elektronisk kommunikation möjlighet att på frivillig väg göra upplå- telser i utrymme och i ledningar som innehas med ledningsrätt under för- utsättning att upplåtelsen inte medför mer än endast ringa men för fastig- heten. Om en fastighetsägare anser att en upplåtelse av nyttjanderätt en- ligt den föreslagna bestämmelsen medför mer än ringa men, får fastighetsägaren ansöka om prövning av frågan hos lantmäteri- myndigheten (nyttjanderättsprövning) enligt utredningens förslag. För övriga fall där ett genomförande av tillträdesbestämmelserna enligt lagen om elektronisk kommunikation fordrar ändringar i befintliga lednings- rätter föreslår utredningen ett tillägg i 33 § ledningsrättslagen. Nuvarande bestämmelse i 33 § ledningsrättslagen anger att om ändrade förhållanden som väsentligt inverkar på frågan inträder sedan ledningsrättsfråga slut-

ligt avgjorts, kan denna prövas vid ny förrättning. Därvid kan lednings-

203

rätt ändras, upphävas och, om det sker med anledning av upphävandet, upplåtas. Utredningen föreslår ett tillägg till 33 § som innebär att om det för genomförande av ett beslut om tillträde i de tre ovannämnda fallen enligt lagen om elektronisk kommunikation krävs att ledningsrätt om- prövas, får frågan prövas även om villkoren annars inte är uppfyllda en- ligt bestämmelsen. Genom en sådan bestämmelse finns således möjlighet att ändra eller upphäva befintlig och upplåta ny ledningsrätt på ett sätt som gör att tillträdesbestämmelserna enligt lagen om elektronisk kom- munikation skulle kunna genomföras fullt ut i fall då ledningsrätt redan meddelats för en ledning. Gäller inte ledningsrätt för en befintlig ledning kan ledningsrätt sökas. En svårighet är därvid att ledningsrätt enligt nu- varande regler i ledningsrättslagen endast kan avse utrymme i fastighet. Ledningsrätt kan således inte meddelas för att få tillträde till lös egen- dom, t.ex. en mast som en arrendator har uppfört på ett arrendeställe. Frågan om att utsträcka ledningsrättsinstitutet till att omfatta även åt- komst till lös egendom ligger inom ramen för uppdraget till 2002 års ledningsrättsutredning. Denna fråga kommer dock inte att ha behandlats förrän i utredningens slutbetänkande som skall lämnas under hösten 2003.

De ovan angivna bestämmelserna i e-komutredningens förslag finns, något omformulerade, med i regeringens förslag till ny lag om elektro- nisk kommunikation.

Beträffande ledningsrättslagens tillämpningsområde föreslår 2002 års ledningsrättsutredning i sitt delbetänkande dels att lagen bl.a. skall gälla för ledning som ingår i elektroniskt kommunikationsnät för allmänt ändamål, dels att lagens exemplifiering av vad som är tillbehör till led- ning kompletteras med uttrycket radioanläggningar eller andra anlägg- ningar som ingår i ett elektroniskt kommunikationsnät.

Delbetänkandet är för närvarande. under beredning i Regerings- kansliet.

Här bör endast tilläggas att en prövning enligt bestämmelserna i den här föreslagna lagen om elektronisk kommunikation inte ersätter tillståndsprövning som föreskrivs i annan lag. Således kan den som er- hållit ett beslut om rätt att få tillträde till annans nät eller installationer därutöver behöva rätt enligt ledningsrättslagen för den faktiska åtkoms- ten (jfr avsnitt 12).

Prop. 2002/03:110

204

Prop. 2002/03:110

18 Tjänster till slutanvändare

18.1Vad som avses med samhällsomfattande tjänster

Regeringens förslag: I lagen skall det anges att följande tjänster är samhällsomfattande tjänster:

–Tillhandahållandet av anslutning till det allmänt tillgängliga telefonnätet och tillgång till telefonitjänster till en fast anslutnings- punkt. Anslutningen skall medge funktionell tillgång till Internet.

–En fullständig abonnentförteckning.

–En komplett nummerupplysningstjänst.

–Tillhandahållande av telefonautomater.

–Särskilda åtgärder för slutanvändare med funktionshinder. Regeringen skall bemyndigas att föreskriva vilken datahastighet

som skall anses medge funktionell tillgång till Internet. Tjänsterna skall tillhandahållas till överkomliga priser.

Myndigheten skall ges möjlighet att föreskriva prestandamål för de tjänster som någon har förpliktats att tillhandahålla.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens

 

förslag. Utredningen föreslog dock att den lägsta datahastigheten för en

 

anslutning skulle bestämmas genom myndighetsbeslut.

 

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker för-

 

slaget eller lämnar det utan erinran. Näringslivets telekomförening m.fl.

 

välkomnar att anslutningen till det fasta telefonnätet skall medge funk-

 

tionell tillgång till Internet. TeliaSonera, Stockholms Handelskammare,

 

II-stiftelsen och Glesbygdsverket ställer sig bakom övervägandet att det

 

inte bör anges någon definition i lagen av funktionell tillgång till Inter-

 

net. Post- och telestyrelsen (PTS) anser dock att det bör framgå vad lag-

 

stiftaren avser med ett funktionellt tillträde till Internet eftersom ett så-

 

dant krav kan komma att föranleda stora kostnader för den operatör som

 

förpliktas att tillhandahålla anslutningen. Länsstyrelsen i Uppsala län an-

 

ser att lydelsen i lagförslaget bör utvidgas så att en samhällsomfattande

 

tjänst avser anslutning till allmänt kommunikationsnät och tillgång till

 

elektronisk kommunikationstjänst. LRF och Skogsindustrierna påtalar att

 

all skogsskötsel och skogsavverkning vanligen sker från rörliga

 

verksamhetsställen och att sådant i detta sammanhang bör betraktas som

 

ett fast verksamhetsställe, då det är den ordinarie arbetsplatsen. Telia-

 

Sonera anser att skyldigheten för företag att tillhandahålla telefon-

 

automater är otidsenlig med beaktande bl.a. av antalet mobiltelefoner hos

 

befolkningen. Vodafone anser att det bör förtydligas att kravet på

 

telefonautomater endast kan avse det fasta nätet. PTS pekar på att den

 

möjlighet att förplikta någon att tillhandahålla funktionshindrade tillgång

 

till allmänt tillgängliga telefonitjänster som föreslås är mer begränsad än

 

dagens skyldigheter enligt telelagen. PTS påtalar vidare att den före-

 

slagna definitionen av telefonitjänster är mer begränsad än USO-direkti-

205

 

vets definition av motsvarande begrepp. PTS förespråkar att dessa be- Prop. 2002/03:110 grepp bör överensstämma med varandra. PTS, TeliaSonera och Voda-

fone anser att säkerställandet av de funktionshindrades behov skall kunna ske genom upphandling på det sätt som sker i dag. Stockholms Handels- kammare ställer sig bakom ambitionen att tillhandahållandet av tjäns- terna i fråga skall ske – så långt det är möjligt – på en konkurrensutsatt marknad till marknadsmässiga priser. Vodafone anser att utgångspunkten måste vara att tillhandahållande av abonnentdata och upplysningstjänst sker på marknadsmässiga villkor. TeliaSonera instämmer i utredningens förslag att inte föreskriva om generell prisreglering. Glesbygdsverket och NUTEK betonar vikten av att priset inte får variera mer än obetydligt beroende på var i landet man befinner sig. TeliaSonera bedömer dock att krav på geografiskt utjämnade priser innebär att olönsamma abonne- mang, framförallt i glesbygd, kommer att behöva subventioneras av lön- samma abonnemang i tätorter. TeliaSonera menar att kostnader som upp- står och som inte kan motiveras på normala kommersiella grunder bör finansieras över statsbudgeten. IT-Företagen ifrågasätter behovet av re- glering av priser och menar att den nya prisinformationslagen är tillräck- lig. PTS anser att möjligheten att beordra en oberoende granskning av uppgifter om prestanda bör införas i lagen.

Skälen för regeringens förslag

Allmänt

Begreppet ”samhällsomfattande tjänster” har använts under lång tid som en översättning av ”universal service” (se t.ex. prop. 1996/97:61 och di- rektiv 98/10/EG om tillhandahållande av öppna nätverk (ONP) för tal- telefoni och samhällsomfattande tjänster för telekommunikation i en konkurrensutsatt miljö, det s.k. taltelefonidirektivet). Det får därför anses vara en vedertagen term som bör ingå i lagen.

I artikel 2 j i ramdirektivet definieras begreppet samhällsomfattande tjänster som det minimiutbud av tjänster, som definieras i USO-direkti- vet, av viss angiven kvalitet, vilka är tillgängliga för alla användare oav- sett var de befinner sig och till ett överkomligt pris med hänsyn till de speciella nationella förhållandena. De tjänster som anges i USO-direkti- vet som samhällsomfattande tjänster är:

1.tillhandahållande av tillträde till det allmänna telefonnätet och all- mänt tillgängliga telefonitjänster i en fast anslutningspunkt (artikel 4),

2.nummerupplysningstjänster (artikel 5),

3.abonnentförteckningar (artikel 5),

4.tillhandahållande av telefonautomater i rimlig utsträckning (arti- kel 6)

5.särskilda åtgärder för slutanvändare med funktionshinder (artikel 7),

6.tillämpande av överkomliga taxor för tjänster enligt punkter 1–5 (artikel 9).

De enskilda tjänsterna behandlas närmare nedan under respektive del- rubrik.

206

De angivna tjänsterna skall enligt artikel 3 i USO-direktivet göras till- gängliga med angiven kvalitet för samtliga slutanvändare inom varje medlemsstats territorium oberoende av slutanvändarnas geografiska be- lägenhet. Dessutom skall medlemsstaterna säkerställa att tjänsterna till- handahålls till ett överkomligt pris mot bakgrund av de särskilda förhål- landena i respektive medlemsstat.

Enligt nu gällande ordning i Sverige avses med samhällsomfattande tjänster sådana tjänster som skall tillhandahållas alla användare oavsett var de bor till ett rimligt pris. För Sveriges del har traditionellt telefoni- tjänsten mellan fasta nätanslutningspunkter räknats som en sådan samhällsomfattande tjänst (prop. 1996/97:61, s. 41). Den nuvarande de- finitionen av telefonitjänsten, såsom den återges i 1 § telelagen, täcker in överföringsmöjligheter av telefaxmeddelanden samt datakommunikation via låghastighetsmodem.

I förarbetena till den översyn av telelagen som gjordes under 1997 (prop. 1996/97:61) uttalade regeringen att då utvecklingen på tele- marknaden är mycket dynamisk kunde inte omfattningen av de samhälls- omfattande tjänsterna vara statisk. Regeringen ansåg att en bred efter- frågan borde vara utgångspunkten för en utökning av dessa tjänster och pekade på att en för tidigt beslutad utökning kunde leda till att användare och hushåll betalade för tjänster som de inte efterfrågar samtidigt som det vore en subvention till användare som skulle kunna betala marknads- priser. Regeringen påpekade vidare att en utökning av samhälls- omfattande tjänster som knöts till en viss teknik (t.ex. ISDN), innan man kunnat konstatera vare sig dess tekniska livslängd eller den efterfrågan som fanns på tekniken, kunde innebära risker för stora felinvesteringar. Regeringen anförde att det är viktigt att inte låsa sig till en viss teknik; det är tjänsten som sådan som skall vara samhällsomfattande. Vilken teknik som används skall inte regleras.

I USO-direktivet anförs att begreppet samhällsomfattande tjänster bör utvecklas till att återspegla tekniska framsteg, marknadsutveckling och förändringar i användarnas efterfrågan. I artikel 15 och tillhörande bilaga V anges att kommissionen regelbundet skall se över omfattningen av de samhällsomfattande tjänsterna i syfte att föreslå Europaparlamentet och rådet förändringar.

Det bör i sammanhanget, som nämns i ingressen till USO-direktivet, klargöras att den Europeiska gemenskapen och medlemsstaterna har gjort åtaganden inom regelverket för telenät och teletjänster i samband med Världshandelsorganisationens överenskommelse om grundläggande tele- kommunikation. En stat som är medlem i Världshandelsorganisationen har rätt att bestämma vilket slags skyldighet att tillhandahålla samhälls- omfattande tjänster den önskar bibehålla. Ett sådant avsteg från USO- direktivets harmoniseringssyfte skulle, mot bakgrund av EG-regelverkets ambition att skapa effektiv konkurrens, i viss mån kunna skapa konkurrenssnedvridningar på den aktuella marknaden. Det anges därför att sådana skyldigheter i sig inte kommer att anses motverka konkurrens förutsatt att de administreras på ett öppet, icke-diskriminerande och konkurrensneutralt sätt och inte är mer betungande än nödvändigt för det slags samhällsomfattande tjänst som fastställts av medlemsstaten.

Prop. 2002/03:110

207

Skyldighet att tillhandahålla anslutning till fast nätanslutningspunkt

Prop. 2002/03:110

En av de samhällsomfattande tjänsterna är enligt USO-direktivet att an-

 

slutning till det allmänna telefonnätet till fast anslutningspunkt tillhanda-

 

hålls användarna på deras begäran och till ett överkomligt pris. Kravet

 

gäller således det fasta telefonnätet och omfattar inte andra typer av

 

elektroniska kommunikationsnät. Att anslutningen skall tillhandahållas

 

till fast anslutningspunkt måste förstås som att anslutningen skall ske till

 

en geografiskt bestämd punkt med ledning eller med radiovågor. Kravet

 

är dessutom begränsat till en enda anslutning till smalbandsnät och gäller

 

inte det digitala flertjänstnätet (ISDN) som ger tillgång till två eller flera

 

anslutningar som kan användas samtidigt. Det har lämnats öppet för

 

medlemsstaterna att begränsa tillhandahållandet till slutanvändarens pri-

 

mära anslutningspunkt, som kan vara dennes bostad eller fasta drifts-

 

ställe. Direktivets reglering överensstämmer, om en sådan begränsning

 

införs, med vad som gäller enligt telelagen i dag.

 

Anslutningens överföringskapacitet

 

Enligt direktivets lydelse skall anslutningen klara av att föra över data

 

med en hastighet som tillåter funktionellt tillträde till Internet. Härvid

 

föreligger en avvikelse med nu gällande lagstiftning som anger att en

 

telefonitjänst skall medge överföring av telefaxmeddelanden samt data-

 

kommunikation via låghastighetsmodem. I förarbetena till den översyn

 

som gjordes under 1997 (a. prop. s. 43) bedömde regeringen att man

 

inom en inte alltför avlägsen framtid troligtvis skulle använda andra och

 

mer kraftfulla typer av kommunikationsmedel än telefax och låg-

 

hastighetsmodem. Regeringen ansåg dock att begreppet låghastighets-

 

modem utgjorde ett relativt flexibelt begrepp och att överförings-

 

hastigheten ökade i takt med teknikutvecklingen vilket innebar att det

 

som betraktas som låg hastighet successivt höjs.

 

Enligt USO-direktivet skall dataöverföringshastigheten som medger

 

funktionellt tillträde till Internet fastställas med beaktande av det som är

 

det normala för den teknik som majoriteten av abonnenterna använder

 

sig av. Vid bedömningen av vilken teknik som majoriteten av abonnen-

 

terna använder sig av bör utgångspunkten vara den teknik som används

 

av majoriteten av samtliga abonnenter i landet och inte begränsas till tek-

 

niken hos t.ex. den tillhandahållande operatörens abonnenter eller hos

 

abonnenter i ett visst geografiskt område inom landet.

 

Funktionaliteten eller tillräckligheten varierar från en abonnents upp-

 

fattning till en annans beroende på ett antal faktorer, såsom användnings-

 

grad och syftet med användningen. Anslutningar till det allmänna

 

telefonnätet till fast anslutningspunkt bör enligt ingressen i USO-direkti-

 

vet ha kapacitet att stödja dataöverföring med en hastighet som är till-

 

räcklig för tillgång till on-line-tjänster som tillhandahålls via det allmänt

 

tillgängliga Internet. En annan omständighet som måste beaktas är att

 

den överföringshastighet som kan garanteras med en enda smal-

 

bandsanslutning till det allmänna telefonnätet är beroende även av kapa-

 

citeten hos abonnentens terminalutrustning och anslutning. Av bl.a. dessa

 

skäl föreskriver USO-direktivet inte någon viss data- eller bithastighet på

 

gemenskapsnivå. Däremot anges att de talfrekvensmodem som för närva-

208

 

rande finns i allmänhet erbjuder en överföringshastighet upp till 56 kbit/s och har automatisk anpassning av överföringshastigheten för att ta hän- syn till variabel linjekvalitet vilket får till följd att den uppnådda över- föringshastigheten kan understiga 56 kbit/s. Enligt uppgifter som lämnats till utredningen av TeliaSonera krävs, för att den maximala överförings- hastigheten hos modem skall kunna garanteras, att modemen i båda än- dar, både hos användaren och Internetoperatören, är ”matchade” mot varandra. Vid en godtycklig kombination av modem går det i dagsläget inte att garantera mer än 28,8 kbit/s eller strax däröver i någon riktning.

Utöver detta tillkommer andra begränsningar vad gäller nätens beskaf- fenhet som påverkar vilken maximal överföringskapacitet som kan upp- nås. De begränsningar som det fysiska nätet tillför är av två slag. Den första nätbegränsningen består i att längden på accessnätet medför att överföringshastigheten sjunker med avståndet från telefonstationen från 56 kbit/s mot kund till ca 40 kbit/s redan efter ca 2 km och ytterligare ned till 28,8 kbit/s vid en kabellängd på 3–4 km. Den andra nätbegränsningen består i att det förekommer olika flerkanalutrustningar i lokalnäten. Dessa system är primärt konstruerade och optimerade för att klara vanlig taltelefoni med en maximal dataöverföringshastighet på 9,6 kbit/s. Nyare flerkanalsystem klarar dock dataöverföring på upp till 28,8 kbit/s.

I Sverige finns det enligt uppgift från TeliaSonera – med en viss be- räknad överlappning av abonnenter som både har nätbegränsningar till följd av långa accessledningar och flerkanalutrustning – ca 800 000 abonnenter fördelade över hela landet som i dag inte har tillgång till en anslutning med kapacitet på 56 kbit/s ner mot abonnenten. Att åtgärda samtliga berörda huvudledningar till lägsta kostnad skulle sannolikt bli en kombination av att nyanlägga kopparledning och att nyttja modern flerkanalutrustning.

I särskilda fall då anslutningen till det allmänna telefonnätet till en fast anslutningspunkt är klart otillräcklig för att klara tillfredsställande till- gång till Internet, bör medlemsstaterna enligt USO-direktivet kunna be- gära att anslutningen uppgraderas till den nivå som flertalet abonnenter har för att överföringshastigheten skall bli tillräckligt hög för tillträde till Internet. Om sådana särskilda åtgärder förorsakar konsumenterna mer- kostnader kan denna effekt inbegripas i en eventuell nettokostnads- beräkning av skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster (se vidare i avsnitt 18.2).

I utredningen föreslogs att datahastigheten skulle bestämmas genom enskilda myndighetsbeslut. PTS pekar dock på att beroende på vilken hastighet som förespråkas kan ett beslut härom få stora ekonomiska kon- sekvenser för staten och berörda företag. Regeringen instämmer med PTS i att det därför vore olämpligt att en förvaltningsmyndighet fattar sådana beslut utan klara riktlinjer från statsmakterna. Det saknas dock tillräckligt underlag för att med nödvändig bestämdhet nu föreslå vilken datahastighet som står i överensstämmelse med direktivets krav. Vidare skulle ett angivande av en viss hastighet i lagtexten låsa fast rätts- tillämpningen på ett olyckligt sätt. Inom området för elektroniska kom- munikationer går utvecklingen mycket snabbt framåt. Vad som i dag framstår som en acceptabel överföringshastighet kan inom kort anses som en orimligt låg hastighet. Tidsåtgången för att åstadkomma lag- ändringar är inte anpassad för utvecklingen på en dynamisk marknad.

Prop. 2002/03:110

209

Det förefaller lämpligare att i stället ge regeringen föreskriftsrätt i frågan. Prop. 2002/03:110 Att låta datahastigheten bestämmas genom föreskrifter ger betydligt

bättre möjligheter för en flexibel anpassning av rättsläget till vid varje tidpunkt rådande förhållanden. Det bör betonas angående fastställandet av en viss datahastighet att bestämmelserna avser det allmänna telefon- nätet varför nätets beskaffenhet och dess tekniska begränsningar måste beaktas. Såsom anges i USO-direktivet krävs flexibilitet för att där det är relevant tillåta en överföringshastighet som understiger 56 kbit/s för att t.ex. utnyttja kapaciteten hos trådlös teknik (inbegripet cellulära radio- nät).

Att uppgradera alla kopparledningar så att de kan klara av en möjlig överföringshastighet på 28,8 kbit/s kan bli en tämligen verkningslös åt- gärd när det till stor del finns alternativa och befintliga nät som har överlägset högre kapacitet. TeliaSonera har till utredningen anfört att investeringarna i det metallbaserade accessnätet inte är möjliga att moti- vera från kommersiell utgångspunkt och att en garanterad överförings- hastighet på Internet inte ger några nya intäktsströmmar. En överförings- hastighet på 28,8 kbit/s öppnar inte heller för några avancerande applika- tioner och det är tveksamt om det går att peka på någon merintäkt över- huvudtaget. Det faktiska nyttjandet kommer sannolikt att bli lågt efter- som andra konkurrerande accesstekniker, med högre bandbredd, kommer att etableras under de närmaste åren och framstå som mer prisvärda tjänster för kunderna. Att satsa investeringsmedel på en uppringd modemtjänst som kanske inte blir efterfrågad kan innebära en fel- investering.

Avsikten med regleringen om överföringskapacitet i USO-direktivet är att trygga en Internetuppkoppling av bra kvalitet. Direktivet ställer inte upp några begränsningar för den teknik som tillhandahållandet av anslut- ningen skall ske med. Det är öppet för medlemsstaterna att tillförsäkra slutanvändarna anslutning genom användande av såväl trådlös som tråd- bunden teknik. Det viktiga är att anslutningen faktiskt tillhandahålls, inte på vilket sätt detta sker så länge kapacitetskraven är uppfyllda. Regeringen delar därför utredningens och PTS uppfattning om att inget hindrar att en operatör i samband med att vederbörande förpliktas att till- handahålla den samhällsomfattande tjänsten åtar sig att tillgodose använ- darnas behov på annat sätt än genom det allmänna telefonnätet. Exempel på det är mobil teknik, andra radiolösningar och alternativ bredbands- teknik. En sådan lösning skulle begränsa kostnaderna för tillhanda- hållandet av en funktionell Internetuppkoppling. Det ger också andra förutsättningar för att den som utses att tillhandahålla den samhälls- omfattande tjänsten kan göra det på kommersiella villkor.

Abonnentförteckningar och nummerupplysningstjänster

I artikel 5.1 i USO-direktivet anges att medlemsstaterna skall säkerställa att minst en fullständig abonnentförteckning finns tillgänglig för slut- användarna. Denna skall tillhandahållas i en form som har godkänts av den berörda myndigheten, i tryckt eller elektronisk form eller bådadera. Abonnentförteckningen skall uppdateras regelbundet, minst en gång per år. Vidare skall medlemsstaterna enligt samma artikel säkerställa att

210

samtliga slutanvändare, inbegripet användare av telefonautomater, har

Prop. 2002/03:110

tillgång till minst en komplett nummerupplysningstjänst.

 

Som anges i regeringens proposition Abonnentupplysning (prop.

 

2001/02:98) kan abonnentupplysning lämnas på flera olika sätt. Uppgif-

 

terna kan ges ut i en tryckt katalog eller på en cd-romskiva. En databas

 

med abonnentuppgifter kan läggas ut på Internet. Upplysning kan också

 

lämnas via t.ex. telefon efter enstaka förfrågningar.

 

Regler om telekataloger finns i dag i 15 § första stycket 6 telelagen

 

som anger att ett tillstånd att bedriva televerksamhet får förenas med

 

villkor om att på skäliga villkor i egen telekatalog publicera uppgifter om

 

enskildas teleabonnemang hos anmälningspliktig i den utsträckning de

 

inte omfattas av tystnadsplikt enligt lag.

 

Regler om nummerupplysning finns i 66 § telelagen som förpliktar en

 

teleoperatör som har tilldelat abonnenter telefonnummer att tillgodose

 

varje rimlig begäran om att lämna ut de abonnentuppgifter som inte om-

 

fattas av tystnadsplikt enligt 45 § första stycket telelagen. Denna be-

 

stämmelse uttrycker dock varken en rätt för abonnenterna att få tillgång

 

till en nummerupplysningstjänst eller en skyldighet för operatörer att

 

tillhandahålla en sådan. Skyldigheten gäller endast gentemot den som

 

bedriver eller avser att bedriva abonnentupplysning. Uppgifterna skall

 

lämnas ut på villkor som är rättvisa, kostnadsorienterade och icke-

 

diskriminerande.

 

För närvarande är det bara TeliaSonera som i tillståndsvillkor förplik-

 

tats att tillhandahålla nummerupplysning. Genom tillståndsvillkoret för-

 

pliktas bolaget att via eget abonnentregister tillhandahålla nummer-

 

upplysning enligt regleringen i den nu upphävda 23 § första stycket 7

 

telelagen samt att publicera en telekatalog enligt 15 § första stycket 6

 

telelagen. Skyldigheten omfattar bara telefonnummer och endast sådana

 

som rör abonnemang på fasta nummer. TeliaSonera bedriver i dag inte

 

denna nummerupplysning i egen regi utan genom det delägda Respons

 

AB.

 

Bestämmelsen i den nya lagen bör närmare ansluta till lydelsen i arti-

 

kel 5 i USO-direktivet och därvid ange att ett förpliktat företag är skyl-

 

digt att i en abonnentförteckning, som skall uppdateras årligen, göra

 

uppgifter om samtliga telefonabonnemang tillgängliga i den utsträckning

 

de inte omfattas av sekretess eller tystnadsplikt enligt lag samt tillhanda-

 

hålla en fullständig upplysningstjänst avseende telefonabonnemang.

 

Även för upplysningstjänsten skall tillhandahållandet ske i den utsträck-

 

ning som det medges av sekretessregler eller regler om tystnadsplikt i

 

lag. Den som förpliktas att tillhandahålla abonnentupplysning, dvs.

 

abonnentförteckningar och upplysningstjänster, skall behandla erhållen

 

information på ett icke-diskriminerande sätt. Vad som avses med icke-

 

diskriminerande i detta hänseende överensstämmer med det sätt på vilket

 

begreppet används i gemenskapsrätten och i övrigt i den nya lagen.

 

Telefonautomater

 

Av artikel 6 i USO-direktivet följer att medlemsstaterna skall säkerställa

 

att de nationella regleringsmyndigheterna kan införa skyldigheter för

 

företag att säkerställa att telefonautomater tillhandahålls i rimlig ut-

 

sträckning för att tillgodose slutanvändarnas behov när det gäller geogra-

211

fisk spridning, antal automater samt tillgång för användare med

Prop. 2002/03:110

funktionshinder och tjänsternas kvalitet. Det skall dock, efter samråd

 

med berörda parter, vara möjligt för den nationella reglerings-

 

myndigheten att besluta att inte införa en sådan skyldighet i hela eller

 

delar av landet, om den är övertygad om att dessa resurser eller jämför-

 

bara tjänster är allmänt tillgängliga. Vidare skall säkerställas att det är

 

möjligt att avgiftsfritt och utan särskilt betalningsmedel ringa det euro-

 

peiska larmnumret 112 från telefonautomaterna.

 

Av 15 § första stycket 7 telelagen följer att en tillståndspliktig operatör

 

kan förpliktas att utan särskild ersättning upprätthålla telefonautomater i

 

en omfattning som i fråga om antal och geografisk utbredning tillgodoser

 

allmänhetens behov. Vid årsskiftet 2001/02 fanns ca 11 500 telefon-

 

automater i Sverige. Ett tusental av dessa är föremål för särskild re-

 

glering på så sätt att TeliaSonera genom beslut av PTS förpliktats att utan

 

ersättning upprätthålla dessa telefonautomater på visst angivet sätt. Det

 

finns enligt tillståndsvillkoret en möjlighet att flytta, byta ut telefon-

 

automaten till en annan typ eller lägga ned den om den inte behövs eller

 

osedvanligt ofta utsätts för skadegörelse eller dylikt. PTS måste dock

 

först ge ett medgivande till sådan förändring.

 

Regeringen bedömer att telefonautomater fortfarande utgör ett viktigt

 

komplement till användningen av mobiltelefoni, speciellt i glesbyggd,

 

där även täckningsgraden i det mobila nätet kan variera. Regeringen an-

 

ser således att en möjlighet att förplikta en operatör att tillhandahålla

 

telefonautomater bör införas i den nya lagen. Regeringen finner emeller-

 

tid att det mot bakgrund av den utveckling som skett på marknaden för

 

mobiltelefoni kan antas att behovet att alltjämt tillhandahålla telefon-

 

automater minskat. Det bör åvila tillsynsmyndigheten att i samråd med

 

berörda parter fortlöpande genomföra översyner av denna skyldighet mot

 

bakgrund av marknadsutvecklingen och tillängligheten av jämförbara

 

tjänster. Det måste anses ligga i sakens natur att telefonautomater i detta

 

sammanhang endast kan avse det fasta nätet.

 

Funktionshindrades behov

 

Medlemsstaterna skall enligt artikel 7.1 i USO-direktivet vid behov vidta

 

särskilda åtgärder för slutanvändare med funktionshinder för att säker-

 

ställa att dessa får tillgång till allmänt tillgängliga telefonitjänster till

 

överkomliga priser i samma utsträckning som för andra slutanvändare.

 

Detta gäller bl.a. tillgång till larmtjänster, abonnentupplysning och

 

abonnentförteckningar. Vidare får medlemsstaterna, enligt punkten 2 i

 

samma artikel, vidta särskilda åtgärder, mot bakgrund av nationella för-

 

hållanden, för att säkerställa att även slutanvändare med funktionshinder

 

kan dra nytta av det utbud av företag och tjänsteleverantörer som är till-

 

gängligt för flertalet slutanvändare.

 

I dag gäller enligt 23 § första stycket 2 telelagen en generell skyldighet

 

för anmälningspliktiga operatörer att i sin verksamhet ta hänsyn till han-

 

dikappades behov av särskilda tjänster. Vidare säkerställs funktions-

 

hindrades tillgång till effektiva telekommunikationer genom upphand-

 

ling. I TeliaSoneras tillståndsvillkor anges att bolaget skall på beställning

 

av ansvarig myndighet och mot kostnadsbaserad ersättning tillhandahålla

 

tjänster för att tillse funktionshindrades behov av särskilda teletjänster.

212

Det bör också i lagen om elektronisk kommunikation särskilt anges att funktionshindrades behov skall beaktas. Detta bör såsom utredningen föreslagit ske genom att ange detta som en av de samhällsomfattande tjänsterna, i enlighet med vad som krävs i USO-direktivet.

USO-tjänsten om uppfyllande av rimliga krav på anslutning till det allmänna telefonnätet till en fast nätanslutningspunkt behöver därvid inte anges, eftersom den är tekniskt bestämd och lika för alla grupper i sam- hället.

Förpliktelsen att vidta särskilda åtgärder för slutanvändare med funktionshinder avser att säkerställa att funktionshindrade får tillgång till allmänt tillgängliga telefonitjänster (inbegripet att t.ex. hörselskadade personer och personer med nedsatt talförmåga tillhandahålls allmänna texttelefoner eller liknande och att synskadade eller delvis seende perso- ner på begäran tillhandahålls specificerade teleräkningar i alternativt format) på likvärdiga villkor som för andra slutanvändare. Härvid måste förstås att de villkor som erbjuds funktionshindrade skall vara likvärdiga till de villkor som andra konsumenter kan erhålla genom att välja mellan flera operatörer.

Nyttan av att kunna välja mellan ett flertal operatörer bör givetvis även gälla personer, företag, organisationer och andra som har särskilda behov av tjänster som är anpassade för funktionshindrade. Motsvarigheten till ovannämnda bestämmelse i 23 § första stycket 2 telelagen bör därför överföras till den nya lagen. Detta kan ske genom att alla som tillhanda- håller en allmänt tillgänglig telefonitjänst skall vara skyldiga att till- handahålla tjänster som är anpassade till funktionshindrades behov. Därmed försäkras även dessa abonnenter en valfrihet att välja det alter- nativ som har bäst villkor vad gäller exempelvis pris, kvalitet och ser- vice.

Skyldigheten att tillhandahålla telefonautomater skall utformas så att även funktionshindrades behov beaktas. Telefonkiosker skall således dimensioneras för rullstolsburna och telefonapparater för sådan använd- ning handikappanpassas. Anpassningen för funktionshindrade kan sträcka sig från anpassning av terminalernas fysiska egenskaper till sär- skilda tjänster såsom texttelefoni. Vidare bedömer regeringen att i skyl- digheten att beakta funktionshindrades behov även ligger att beakta att funktionshindrades tillgång till telefonitjänster inte skulle påverkas men- ligt vid ett beslut att inskränka ett förpliktande att tillhandahålla telefon- automater, exempelvis till följd av ökande mobiltäthet.

Erfarenheterna av att säkerställa funktionshindrades behov genom statlig upphandling har varit mycket goda (se avsnitt 18.2). Regeringen anser därför att det är angeläget att upphandling även framgent skall kunna ske på samma vis som i dag. Hinder mot detta föreligger inte då medlemsstaterna enligt artikel 7.2 i USO-direktivet är fria att vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa de funktionshindrades särskilda behov. Såsom påpekats av Lagrådet krävs ingen särskild lagreglering för att säkerställa att regeringen, eller den myndighet som regeringen be- stämmer, får besluta om upphandling av vissa tjänster.

Prop. 2002/03:110

213

Överkomliga priser

Prop. 2002/03:110

Den grundläggande regleringen om överkomliga priser i USO-direktivet

 

återfinns i artikel 3.1, som har något av målkaraktär över sig. I bestäm-

 

melsen föreskrivs, som tidigare nämnts, att medlemsstaterna skall säker-

 

ställa slutanvändarnas tillgång till de angivna samhällsomfattande tjäns-

 

terna till ett överkomligt pris med hänsyn till nationella förhållanden.

 

Medlemsstaterna får vidare enligt artikel 9.2 i USO-direktivet kräva att

 

den som förpliktats att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster skall,

 

mot bakgrund av nationella förhållanden, erbjuda konsumenterna olika

 

taxealternativ eller taxepaket som skiljer sig från dem som erbjuds till

 

vanliga kommersiella villkor. Detta får särskilt ske för att säkerställa att

 

låginkomsttagare eller personer med särskilda sociala behov inte hindras

 

från tillträde till eller användning av den allmänt tillgängliga telefoni-

 

tjänsten. Vidare får medlemsstaterna enligt tredje punkten i samma arti-

 

kel, utöver bestämmelser om att utsedda företag skall erbjuda särskilda

 

taxealternativ, iaktta prisbegränsningar eller geografisk utjämning eller

 

andra liknande ordningar, säkerställa att konsumenter med låga inkoms-

 

ter eller särskilda sociala behov ges stöd. Med prisbegränsningar måste i

 

detta sammanhang förstås olika former av pristaksbestämmelser. Slutli-

 

gen får medlemsstaterna enligt 9.4 samma artikel kräva att den som för-

 

pliktats att tillhandahålla en samhällsomfattande tjänst tillämpar gemen-

 

samma taxor, inklusive geografisk utjämning, för hela territoriet med

 

beaktande av nationella förhållanden eller iakttar prisbegränsningar.

 

Som utgångspunkt får anses gälla att tillhandahållandet av de aktuella

 

samhällsomfattande tjänsterna, inklusive abonnentupplysning, på en

 

konkurrensutsatt marknad så långt möjligt skall ske till marknadsmässigt

 

pris. Det kan ifrågasättas om en motsatt ordning är rimlig eftersom ett

 

företag, som inte med nödvändighet behöver vara ett företag med bety-

 

dande inflytande på den marknad som omfattar den förpliktade tjänsten,

 

då inte tillåts att utöva sin verksamhet på likvärdiga grunder som andra

 

företag på den marknaden.

 

Samhällsomfattande tjänster skall dock, oavsett om marknadsmässigt

 

eller annat pris gäller för det förpliktade företagets tjänster, tillhanda-

 

hållas användaren till ett överkomligt pris. Föreligger det någon skillnad

 

mellan det pris som det förpliktade företaget är berättigat till och det pris

 

som kan anses vara överkomligt skall detta regleras som en

 

finansieringsfråga vad gäller kostnaden för tillhandahållandet av

 

samhällsomfattande tjänster.

 

Ett överkomligt pris är enligt USO-direktivet ett pris som medlems-

 

staten fastställer på nationell nivå mot bakgrund av särskilda nationella

 

förhållanden. Det kan innefatta gemensamma taxor som är oberoende av

 

geografisk belägenhet eller särskilda taxealternativ för användare med

 

låga inkomster. Syftet med sådana prisregleringar är i första hand att

 

skydda de abonnenter som träffas av regleringen mot för höga priser. Av

 

2 § första stycket telelagen följer att bestämmelserna i lagen syftar till att

 

enskilda och myndigheter skall få tillgång till effektiva tele-

 

kommunikationer till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad. Häri

 

ligger bl.a. att var och en skall få möjlighet att från sin stadigvarande bo-

 

stad eller sitt fasta verksamhetsställe utnyttja telefonitjänst till ett rimligt

 

pris inom ett allmänt tillgängligt telenät. Regleringen om rimligt pris i

214

 

telelagen har i princip samma utgångspunkt som direktivet. Det finns till

Prop. 2002/03:110

synes ingen större skillnad mellan rimligt pris och överkomligt pris. Det

 

senare begreppet bör därför användas i lagtexten för att närmare knyta an

 

till direktivets lydelse. Den närmare innebörden av begreppet får be-

 

stämmas genom rättstillämpningen.

 

Av förarbetena till nu gällande lagstiftning framgår att rimligheten i

 

priset bör ses utifrån konsumentens perspektiv, kostnaderna för till-

 

handahållandet av tjänsterna och en viss korrelation mellan regioner eller

 

marknadssegment i tillhandahållandet av mer eller mindre likvärdiga

 

tjänster (prop. 1996/97:61, s. 72). Regeringen bedömde där att alltför

 

stora prisvariationer mellan regioner eller mellan olika marknadssegment

 

i tillhandahållandet av mer eller mindre likvärdiga tjänster inte borde

 

accepteras och att genomsnittspriser borde vara styrande. Regeringen

 

ansåg emellertid samtidigt att den dominerande operatören måste tillåtas

 

möta konkurrensen i de områden där konkurrensen är hårdast och att

 

geografiska variationer i taxorna borde tillåtas. Dessa bedömningar är

 

alltjämt giltiga. Regeringen ser för tillfället inte skäl att föreskriva om

 

generell prisreglering vad gäller användningen av allmänt tillgängliga

 

telefonitjänster till en fast anslutningspunkt.

 

En abonnent kan ges försörjningsstöd för skäliga kostnader för bl.a.

 

telefon enligt 4 kap. 3 § socialtjänstlagen (2001:453). Härigenom ges ett

 

visst utrymme för stödåtgärder för konsumenter med låga inkomster. Re-

 

geringen bedömer att denna stödfunktion är tillräcklig och förespråkar

 

därför inte något nytt stödsystem.

 

Tjänsternas kvalitet

 

De samhällsomfattande tjänsterna skall enligt artikel 3.1 i USO-direktivet

 

tillhandahållas till en viss angiven kvalitet. Denna kvalitet bör följa den

 

utveckling som sker på respektive marknad för de aktuella tjänsterna och

 

i möjligaste mån följa de standarder som omfattas av åtaganden gjorda

 

inom ramen för Världshandelsorganisationen och de som utarbetas av de

 

europeiska standardiseringsorganen Europeiska standardiserings-

 

kommittén (CEN), Europeiska kommittén för standardisering inom el-

 

området (Cenelec) och Europeiska institutet för telestandarder (ETSI).

 

För att det företag som förpliktas att tillhandahålla en samhälls-

 

omfattande tjänst i ett visst angivet område eller i hela landet skall veta

 

vad som krävs av denne måste de prestanda som skall uppfyllas anges på

 

ett tydligt sätt. Det bör därför vara möjligt att ställa upp prestandamål

 

som villkor för förpliktelsen. Med ett sådant angivande vet såväl företa-

 

get som den myndighet som skall utöva tillsynen vad som skall gälla och

 

möjligheterna att göra korrekta kontroller ökar. Åläggandet om de pre-

 

standa som skall uppnås skall innefatta en rimlig tid för genomförandet.

 

Vid bedömningen av denna tid bör myndigheten ta hänsyn bl.a. till hur

 

företaget tidigare utövat sin verksamhet och dennes förutsättningar i öv-

 

rigt att kunna efterkomma åläggandet. Tiden får inte understiga tre må-

 

nader, såtillvida företaget inte medgett en kortare tid för att uppnå

 

prestandamålen. Dessutom skall företaget offentliggöra information om

 

de prestanda som uppnåtts vid tillhandahållandet av tjänsten. Det är

 

lämpligt att överlåta åt tillsynsmyndigheten att meddela på vilket sätt och

 

i vilken form informationen skall lämnas. Myndigheten skall också på

215

det berörda företagets kostnad kunna genomföra en granskning av de Prop. 2002/03:110 uppgifter om tjänstens kvalitet och prestanda som företaget håller allmänt

tillgängliga. Det är viktigt att de förpliktade prestandamålen uppnås eftersom det är fråga om tjänster av uttryckligt samhällsintresse. Om myndigheten vid tillsynen finner att prestandamålen inte uppfyllts inom den tid som angetts i åläggandet, får myndigheten vidta de tillsyns- åtgärder som lagen medger (se avsnitt 22.2).

18.2

Tillhandahållande och finansiering av samhälls-

 

 

 

omfattande tjänster

 

 

 

 

 

 

Regeringens förslag: När marknaden inte tillgodoser behovet av en

 

 

 

samhällsomfattande tjänst skall ansvarig myndighet kunna förplikta

 

 

 

den som är lämplig att tillhandahålla tjänsten.

 

 

 

Den samhällsomfattande tjänsten skall upphandlas om det är särskilt

 

 

 

påkallat med hänsyn till kostnaderna för tillhandahållandet av denna.

 

 

 

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för-

 

slag. Utredningen föreslog att samhällsomfattande tjänster i första hand

 

borde bekostas av den förpliktade operatören.

 

 

Remissinstanserna: Ekonomistyrningsverket och Näringslivets tele-

 

komförening stödjer att staten skall kunna ingripa om marknads-

 

mekanismerna inte fungerar tillfredsställande. SUNET, Sveriges allmän-

 

nyttiga bostadsföretag, LRF och Skogsindustrierna bedömer att insatser

 

krävs från stat och kommun för att bygga upp infrastrukturen.

 

Konsumentverket befarar att om marknaden misslyckas med att till-

 

handahålla någon eller några av de samhällsomfattande tjänsterna kan det

 

dröja lång tid, till men för konsumenterna, innan en operatör förpliktigas

 

att tillhandahålla tjänsten. Post- och telestyrelsen (PTS) anser inte att ett

 

marknadens misslyckande med att tillhandahålla de angivna tjänsterna är

 

en förutsättning för myndighetens ålägganden. Myndigheten ifrågasätter

 

vidare att möjligheten till upphandling begränsas i utredningens förslag.

 

Även Konkurrensverket anser att utrymmet för tillsynsmyndigheten att

 

använda upphandling för att tillgodose olika behov inte får minska i det

 

nya regelverket. TeliaSonera och Telenor anser inte att det bör vara en

 

förutsättning för att upphandling skall kunna komma i fråga att kostna-

 

derna för det utsedda företaget bedöms vara oskäligt betungande. IT-Fö-

 

retagen m.fl. menar att samhällsviktiga funktioner, t.ex. avseende

 

funktionshindrades behov bör upphandlas och finansieras genom stats-

 

budgeten. Glesbygdsverket poängterar vikten av att reglerings-

 

myndigheten snabbt måste kunna lösa frågor om tillhandahållande av

 

samhällsomfattande tjänster. PTS instämmer i utredningens bedömning

 

att det för närvarande inte finns anledning att inrätta en fond för finansie-

 

ring. Glesbygdsverket och Stockholms Handelskammare anser emellertid

 

att olika kompensationsmodeller bör övervägas. TeliaSonera och Stokab

 

anser att den kommande lagstiftningen bör innehålla möjlighet till val av

 

olika urvalsmodeller. Vodafone anser att finansieringen av tjänsterna bör

 

regleras i lagtexten i enlighet med direktivet. Även Advokatsamfundet

 

förespråkar av förutsebarhetsskäl en reglering i lag av hur kostnaderna

 

för samhällsomfattande tjänster skall ersättas och bäras. Telenor anser att

216

åtagandena enligt proportionalitetsprincipen bör vara begränsade till ope- ratörer med betydande inflytande. Luftfartsverket pekar på vikten av att ägare av icke allmänna kommunikationsnät inte skall kunna förpliktigas att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster.

Skäl till regeringens förslag: I artikel 3.2 i USO-direktivet klargörs att det är upp till medlemsstaterna att avgöra vilket tillvägagångssätt som är mest effektivt och lämpligt för att säkerställa tillhandahållandet av samhällsomfattande tjänster med beaktande av principerna om objekti- vitet, insyn, icke-diskriminering och proportionalitet. Medlemsstaterna skall sträva efter minsta möjliga snedvridning av marknaden samtidigt som de skall beakta allmänintresset. Regelverket skall tillämpas när marknaden av olika skäl inte löser en tillgångsfråga till en samhälls- omfattande tjänst.

I USO-direktivet anges att det är medlemsstaterna själva som skall be- sluta om vilka företag som skall ha skyldighet att tillhandahålla de samhällsomfattande tjänster som definieras i direktivet. Detta skall enligt artikel 8.2 ske med hjälp av ett effektivt, objektivt, öppet redovisat och icke-diskriminerande urvalssystem.

Ett beslut om att utse ett företag att tillhandahålla en samhälls- omfattande tjänst skall i enlighet med USO-direktivet grundas på objek- tiva kriterier och, när så är lämpligt, med beaktande av företagens möj- lighet och villighet att godta hela eller del av skyldigheten att tillhanda- hålla samhällsomfattande tjänster. Inget företag får på förhand uteslutas från möjligheten att bli utsedd. Det finns således inget stöd i direktivet för att begränsa skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster till endast operatörer med betydande marknadsinflytande. Skyl- digheten skall åläggas den som bedöms lämplig. Till skillnad från vad Lagrådet har anfört anser inte regeringen att det finns något behov av att närmare bestämma kretsen av dem som kan förpliktas att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster. I praktiken kan en skyldighet att tillhanda- hålla en samhällsomfattande tjänst endast åläggas företag som förvärvs- mässigt bedriver den typ av verksamhet som avses. Exempelvis torde endast operatörer kunna förpliktas att tillhandahålla en anslutning till det allmänt tillgängliga telefonnätet och tillgång till telefonitjänster till en fast anslutningspunkt. Ägare av icke allmänna kommunikationsnät, t.ex. Luftfartsverket, kan inte i denna egenskap komma att förpliktigas att till- handahålla samhällsomfattande tjänster.

Den reglering som följer av telelagen innebär att en operatör utpekas att tillhandahålla en samhällsomfattande tjänst genom villkor i det till- stånd som krävs för att få utöva televerksamheten. För svensk del har traditionellt telefonitjänsten mellan fasta nätanslutningspunkter räknats som en samhällsomfattande tjänst. I samband med telelagens översyn uttalade lagstiftaren att det inte fanns skäl att föreslå en särskild finansie- ring av taltelefonitjänsten (prop. 1996/97:61, s. 45). Detta innebär att kostnaderna för den samhällsomfattande tjänsten faller på den förpliktade operatören.

I USO-direktivet regleras finansieringen av samhällsomfattande tjäns- ter i artiklar 12–14. Regleringen kan sägas vara uppdelad i två led. I det första ledet i artikel 12 anges att den nationellt ansvariga myndigheten, om den bedömer att tillhandahållandet av samhällsomfattande tjänster kan vara oskäligt betungande för de företag som utsetts att tillhandahålla

Prop. 2002/03:110

217

dessa tjänster, skall göra en beräkning av de nettokostnader som ett till- handahållande av samhällsomfattande tjänster för med sig. Denna beräk- ning skall därefter, om det skulle visa sig att tillhandahållandet är oskä- ligt betungande, enligt artikel 13 leda till att myndigheten påtalar för- hållandet för statsmakterna som i sin tur skall besluta om att införa ett system för att på öppet redovisade villkor via offentliga medel ersätta företaget för de fastställda nettokostnaderna eller besluta om en fond för att fördela nettokostnaden för samhällsomfattande tjänster mellan leve- rantörer av elektroniska kommunikationsnät och kommunikations- tjänster.

Beräkningen av nettokostnaderna skall ske på ett av två relativt nog- grant reglerade sätt. Den första metoden innebär att nettokostnaden för skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster beräknas med hänsyn till de eventuella marknadsfördelar som kan uppkomma för ett företag som utsetts att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster. Vissa samhällsomfattande tjänster kan ha ett värde för ett företag om tjänsten görs allmänt åtkomlig. Det kan därför uppkomma fördelar genom till- handahållandet såväl som kostnader. Den valda beräkningsmetoden måste ta hänsyn till dessa faktorer. För att kunna beräkna netto- kostnaderna enligt denna metod måste företaget tillhandahålla myndig- heten den redovisning eller annan information som tjänar som grundval för beräkningen av nettokostnaden för granskning. Såväl resultatet av kostnadskalkylen som slutsatserna av den gjorda granskningen skall gö- ras tillgängliga för allmänheten. Den andra alternativa metoden är att använda de nettokostnader för tillhandahållandet av samhällsomfattande tjänster som fastställts genom det urvalssystem som tillämpades när fö- retaget utsågs att tillhandahålla de aktuella tjänsterna.

Att finansiera samhällsomfattande tjänster genom införande av en fond har varit föremål för överväganden bl.a. i samband med översynen av telelagen 1997 (prop. 1996/97:61, s. 45). Riksrevisionsverket anförde då att den omfattande apparat som skulle krävas för att administrera en så- dan fond inte stod i proportion till vad de samhällsomfattande tjänsterna kostar. Regeringen fann för sin del att nettokostnaden för tillhanda- hållandet av telefonitjänsten inom olönsamma områden föreföll vara blygsam, men höll dörren öppen för att – om detta antagande visade sig felaktigt eller förändringar på marknaderna kunde leda till en ökad börda för den förpliktade – återkomma med ett förslag om en särskild finansie- ring. Regeringen finner alltjämt inte tillräckliga skäl att inta en annor- lunda syn. Det kan dessutom ifrågasättas om en skyldighet för andra fö- retag än det eller dem som skall svara för den samhällsomfattande tjäns- ten att medverka till finansieringen av en sådan tjänst inte är att betrakta som en form av beskattning. Detta kräver i så fall att beräknings- grunderna för finansieringsbidragen regleras genom lag och inte kan överlämnas åt regeringen att föreskriva om.

Inget torde hindra att lagen om elektronisk kommunikation i sig pekar ut två lämpliga förfaringssätt samt ger den myndighet som regeringen bestämmer möjlighet att, utifrån en bedömning av effektiviteten av de uppställda förfaringssätten i det enskilda fallet, välja den för ändamålet lämpligaste metoden. Vid detta ställningstagande skall det, i enlighet med USO-direktivet säkerställas att principerna om objektivitet, insyn, icke-diskriminering och proportionalitet beaktas. De krav som ställs upp

Prop. 2002/03:110

218

i direktivet uppfylls enligt regeringens mening såväl av ett förfarande där ett företag som bedöms lämpligt pekas ut, som av ett förfarande där den samhällsomfattande tjänsten upphandlas av den ansvariga myndigheten. Den ökade konkurrensen och det större urvalet förbättrar möjligheterna för att andra företag än de som har ett betydande inflytande på markna- den kan tillhandahålla hela eller delar av utbudet av samhällsomfattande tjänster. Därför bör skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster i vissa fall kunna tilldelas företag som har de mest kostnads- effektiva metoderna för tillhandahållande av anslutning och tjänster.

Om det visar sig att skyldigheten att tillhandahålla en samhälls- omfattande tjänst skulle vara oskäligt betungande skall tjänsten upp- handlas. Därmed säkerställs att företagen inte åläggs någon skyldighet som endast kan genomföras med förlust eller till en nettokostnad som går utöver normala kommersiella förhållanden. För att beräkna den ekono- miska bördan av att tillhandahålla en samhällsomfattande tjänst skall den ansvariga myndigheten såsom anges i USO-direktivet ta vederbörlig hän- syn till såväl kostnader och intäkter som immateriella förmåner som här- rör från tillhandahållandet av tjänsten.

Regeringen instämmer med flertalet remissinstanser om att möjlighe- ten till upphandling visat sig vara väl lämpad för vissa tjänster, såsom särskilda tjänster för funktionshindrade och att upphandlingsmodellen utgör ett värdefullt instrument som inte bör inskränkas. Skrivningarna i artiklarna 12 och 13 i USO-direktivet beträffande finansieringen av oskäligt betungande skyldigheter är enligt regeringens tolkning avsedda som ett skydd för företag, dvs. åtminstone när tillhandahållandet är oskä- ligt betungande kan ersättning för kostnaderna komma ifråga. Ersättning kan därmed komma i fråga även när tillhandahållandet inte bedöms som oskäligt betungande. Det är således inte en förutsättning för upphandling att kostnaderna för det utsedda företaget bedöms vara oskäligt be- tungande. Vidare behöver inte enligt regeringens mening ett faktiskt kon- staterat marknadsmisslyckande ligga till grund för ett upphandlings- förfarande. Regeringen anser att myndigheten på samma vis som i dag bör kunna upphandla vissa väsentliga samhällsviktiga funktioner, exem- pelvis för funktionshindrade eller beredskapsåtgärder för kriser och krig (se vidare i avsnitt 18.10). Såsom påpekats av Lagrådet krävs ingen sär- skild lagreglering för att säkerställa att regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får besluta om sådan upphandling.

Enligt artikel 3.2 i USO-direktivet skall medlemsstaterna sträva efter minsta möjliga snedvridning av marknaden, särskilt vad gäller tillhanda- hållande av tjänster till priser eller andra villkor som avviker från nor- mala affärsmässiga villkor, samtidigt som de skall beakta allmän- intresset. Detta innebär att myndigheten måste vara uppmärksam på att ett pris mot slutkund inte i för hög utsträckning får avvika från det marknadsmässiga priset. En sådan ordning kan annars leda till att kon- kurrensen snedvrids eller slås ut genom att konkurrenterna till det för- pliktade företaget tvingas sänka sina priser på de aktuella tjänsterna un- der det marknadsmässiga priset för att inte tappa kunder. Detta kan leda till att dessa företag går utan vinst medan det förpliktade företaget kan få viss ekonomisk kompensation om kostnaderna för tillhandahållandet är oskäligt betungande.

Prop. 2002/03:110

219

18.3

Kontroll av utgifter

Prop. 2002/03:110

Regeringens förslag: Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig telefonitjänst till fast nätanslutningspunkt skall avgiftsfritt tillhanda- hålla specificerade telefonräkningar och tillämpa ett förfarande vid utebliven betalning där abonnenten innan avstängning sker måste ha uppmanats att betala inom skälig tid. Vidare skall en operatör som har att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster på begäran avgiftsfritt spärra vissa typer av utgående samtal eller nummer. En sådan operatör skall även kunna åläggas att tillhandahålla möjlighet för konsumenter till kreditspärr samt förhands- och delbetalningar.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för- slag. Utredningen föreslog att skyldigheten att avgiftsfritt tillhandahålla specificerade telefonräkningar skulle begränsas till aktörer som har att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster. Vidare föreslogs att samtliga operatörer skulle kunna erbjuda abonnenter en kreditgräns samt automa- tisk spärrning av tjänsten i fråga när gränsen nåtts.

Remissinstanserna: Post- och telestyrelsen (PTS), Konsumentverket, Riksrevisionsverket och Allmänna reklamationsnämnden är positiva till att konsumenternas ställning stärks i utredningens lagförslag. Kommers- kollegium, IVA, TeliaSonera, Telenor och IT-Företagen framhåller där- emot att reglering utöver gemenskapsrättsakternas tvingande krav bör minimeras i syfte att i möjligaste mån hindra uppkomsten av nationella särregler som kan skapa hinder på ett harmoniserat område. PTS och TeliaSonera anser att det i enlighet med USO-direktivet klart måste framgå att samtal som är avgiftsfria för den uppringande abonnenten inte får anges på dennes specificerade teleräkning. Konsumentverket anser att krav på specificerade räkningar samt spärrning måste gälla för alla ope- ratörer och inte endast den som tillhandahåller samhällsomfattande tjänster. PTS förespråkar att möjligheten till förhandsbetalningar och kreditgräns specificeras och utvidgas. IT-Företagen anser att regeln om tvingande kreditspärrar inte bör införas då kostnadskonsekvenserna är mycket undermåligt utredda och påpekar tillsammans med TeliaSonera att en anpassning av systemen är kostsam och att kravet sannolikt inte skulle kunna tillgodoses när lagen träder i kraft. Tele2 och Telenor anger att det föreligger ett antal tekniska problem som medför att uppdatering av samtalskostnaden inte kan göras i realtid för betalsamtal samt vid internationell roaming. Vodafone anser att huvudregeln bör vara att kundtjänster skall utvecklas och prövas på marknaden, inte stipuleras i lagtext. Tele2, Vodafone och TeliaSonera framhåller att kontantkort ut- gör ett bra andra alternativ för abonnenter som vill ha en övre gräns för sina kostnader för mobilsamtal. TeliaSonera påpekar vidare att möjlig- heter till fast kostnad (s.k. flat rate) också redan tillgodoser ifrågavarande skyddsbehov.

PTS bedömer att de föreslagna bestämmelserna gällande åtgärder vid utebliven betalning även bör omfatta mobilteleoperatörernas abonnenter. PTS anser vidare att det bör åläggas tillhandahållaren av tjänsten att in- formera abonnenten om dennes möjlighet att använda abonnemanget för nödsamtal och andra avgiftsfria samtal minst tio dagar efter avbrytandet.

220

Skälen för regeringens förslag: Ett överkomligt pris för den enskilde konsumenten står i samband med dennes möjlighet att överblicka och kontrollera sina utgifter. Användarna skall enligt artikel 10.2 i USO-di- rektivet tillförsäkras möjligheter att kontrollera sina utgifter. Detta skall ske genom att skyldigheter åläggs företag som utses till att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster. Dessa skyldigheter innefattar att

–tillhandahålla en abonnent specificerade telefonräkningar (där samtal som är avgiftsfria för den uppringande abonnenten inte får anges),

–tillämpa ett förfarande vid utebliven betalning där användare skall varnas innan avstängning sker och att användare först får en viss tidsfrist att betala (detta förfarande får göras till ett allmänt krav för alla operatö- rer), och,

till skillnad från vad som gäller enligt telelagen i dag, att

–ge en abonnent möjlighet till avgiftsfri selektiv spärrning av vissa samtal (såsom högkostnadssamtal till betalsamtalstjänster eller till vissa länder) eller nummer,

–ge en konsument möjlighet att kontrollera sina utgifter genom att göra förhandsbetalningar, samt

–ge en konsument möjlighet att betala för anslutning till det allmänna telefonnätet genom betalningar som är fördelade över tiden.

I USO-direktivet anges vidare att ovanstående åtgärder kan behöva ses över och ändras mot bakgrund av marknadsutvecklingen. I artikel 10.3 anges också att den berörda myndigheten skall kunna besluta att inte tillämpa ovannämnda åtgärder i hela eller delar av landet om den finner att ”faciliteten” är allmänt tillgänglig.

Den nya lagen bör innehålla bestämmelser som innebär att ovan- stående skyldigheter kan åläggas.

Beträffande tillhandahållandet av specificerade telefonräkningar skall abonnenten kunna välja att räkningen skall vara ospecificerad. Vad som avses med kravet på avgiftsfrihet vid tillhandahållandet av specificerade telefonräkningar samt spärrning av vissa typer av utgående samtal och adresser är att någon ytterligare debitering inte får utgå för dem som väljer att utnyttja specifikation eller spärrning.

Specificerade räkningar är ett viktigt instrument för konsumenten i sina kontakter med teleoperatören. En specificerad räkning är det enklaste sätt som finns för abonnenterna att kunna kontrollera sina telefonräkningar. Regeringen instämmer därför i Konsumentverkets uppfattning om att kravet på specificerade räkningar skall gälla för alla operatörer och inte endast den som utpekats att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster. Artikel 8.4 i ramdirektivet anger att de nationella reglerings- myndigheterna skall främja de intressen som medborgare i Europeiska unionen har genom att bl.a. säkerställa ett gott skydd för konsumenter i deras förhållande till leverantörer (punkt b) samt främja tillhanda- hållandet av tydlig information (punkt d). Artikeln begränsas inte här till endast de specifika åtgärder som anges i USO-direktivet. Vidare anges i del A i bilagan till auktorisationsdirektivet att bland de villkor som får knytas till allmänna auktorisationer finns konsumentskyddsbestämmelser som är specifika för sektorn för elektronisk kommunikation, inbegripet villkor enligt USO-direktivet. Regeringen bedömer således att möjlighe- ten i artikel 29.3 i USO-direktivet om att utvidga skyldigheten avseende

avstängning till att gälla alla företag skall tolkas som en tillåtande och

Prop. 2002/03:110

221

inte begränsande bestämmelse. Således är det enligt regeringen förenligt med det nya EG-regelverket att ålägga en skyldighet avseende krav på specificerade räkningar på alla operatörer. Regeringen, eller den myn- dighet som regeringen bestämmer, bör dock kunna meddela föreskrifter om undantag från skyldigheten, bl.a. med hänsyn till de särskilda förut- sättningarna som föreligger i fråga om mobilabonnemang som endast är knutna till anonyma kontantkort.

Enligt ovanstående resonemang är det även möjligt att överväga att ut- vidga skyldigheten att tillhandahålla en möjlighet till avgiftsfri selektiv spärrning av vissa samtal till att gälla samtliga operatörer i enlighet med Konsumentverkets önskemål. Betalsamtal torde vara den typ av samtal för vilken en möjlighet att införa en spärr vore värdefullast för abonnen- terna. I dagsläget omfattas dock inte betalsamtal av förvalsmöjligheten vilket innebär att samtliga betalsamtal kopplas via TeliaSoneras nät. En abonnent hos en annan operatör än TeliaSonera skulle således inte ge- nom sin förvalsoperatör kunna spärra betalsamtal genom denne utan än- dock vara tvungen att vända sig till TeliaSonera för detta ändamål. Detta förtar starkt nyttan av att i dagsläget utvidga möjligheten till spärrning till att exempelvis gälla samtliga förvalsoperatörer. Regeringen avstår därför från att nu föreslå en generell skyldighet för samtliga operatörer att införa möjligheten till samtalsspärr.

I framtiden kommer dock även betalsamtal att kunna omfattas av förvalsmöjligheten. Möjligheten att tillhandahålla samtalsspärrar torde då kunna utgöra en konkurrensfaktor för operatörerna. Det faktum att den som skall tillhandahålla den samhällsomfattande tjänsten allmänt till- gänglig telefoni till fast nätanslutningspunkt även skall tillhandahålla en möjlighet till avgiftsfri samtalsspärr kommer sannolikt att föranleda öv- riga operatörer till att överväga att erbjuda en motsvarande tjänst. Om en sådan utveckling uteblir kan det finnas skäl att återkomma till frågan om en generell skyldighet att tillhandahålla möjlighet till samtalsspärr.

Mot bakgrund av den ökande användningen av Internet och av att USO-direktivet inte begränsar sig till något särskilt medium för de speci- ficerade räkningarna bör det kunna godtas att abonnenter som har till- gång till t.ex. Internet ges åtkomst av specifikationer endast elektroniskt.

Möjligheten till förhandsbetalningar skall gälla såväl tillträde till det allmänna telefonnätet som användning av allmänna telefonitjänster. Myndigheten skall kunna ålägga skyldighet att tillhandahålla möjlighet till förhands- och delbetalningar om det behövs. I enlighet med arti- kel 10.3 i USO-direktivet kan myndigheten besluta att inte ålägga skyl- digheterna om tjänsten ändå är allmänt tillgänglig.

Det klargörs i USO-direktivet att konsumenterna bör, utom i fall av bedrägeri, upprepad försenad betalning eller utebliven betalning av räk- ningar, skyddas från omedelbar avstängning från nätet på grund av att en räkning inte har betalats och de bör särskilt vid tvister om höga räkningar för betalsamtalstjänster ha fortsatt tillgång till grundläggande telefoni- tjänster i avvaktan på att tvisten avgörs. Det öppnas även upp för medlemsstater att besluta om sistnämnda tillhandahållande endast om abonnenten fortsätter att betala avgifterna för en hyrd linje. Medlems- staterna ges också möjlighet att föreskriva att fullständig avstängning endast sker efter angiven tidsfrist, under vilket samtal som inte ger upp-

Prop. 2002/03:110

222

hov till någon avgift för abonnenten (t.ex. samtal till larmnumret 112) är tillåtna.

I princip samtliga svenska hushåll har i dag en fast telefonianslutning. För att säkerställa abonnenternas kontinuerliga tillgång till telefonitjänst krävs det därför inte att möjligheten till avstängning vid utebliven betal- ning begränsas för operatörer i andra nät än i det fasta. För en mobil- abonnent som blivit avstängd av sin operatör finns dessutom alltid en möjlighet att inskaffa ett kontantkort för att fortsatt kunna nyttja mobil- telefonitjänster.

I ingressen till USO-direktivet anges att de nuvarande villkoren inte innehåller något krav på att operatörer med skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster underrättar abonnenten då en på förhand bestämd kostnadsbegränsning överskrids eller ett avvikande samtals- mönster kan iakttas. Dock framhålls att det vid en framtida översyn av de relevanta bestämmelserna bör övervägas om det föreligger ett behov av att av sådana skäl underrätta abonnenten.

Utredningen föreslår emellertid att det redan nu införs i lagen en skyl- dighet för den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst att erbjuda möjlighet för en abonnent att be- stämma en övre beloppsgräns för fakturering och en automatisk spärr- ning av tjänsten när denna kostnadsnivå är uppnådd. Utredningen pekar på att Konsumentverket under lång tid mottagit anmälningar och förfråg- ningar från konsumenter och konsumentvägledningar som gäller oväntat höga telefonräkningar samt att sådana räkningar har ökat kraftigt under senare tid. Även om USO-direktivet inte uppställer krav på en sådan kreditgräns redan nu, medger direktivet i artikel 32 att andra tjänster än de som definierats som samhällsomfattande kan göras allmänt tillgäng- liga under förutsättning att inget ersättningssystem för särskilda företag införs. Regeringen anser att det är angeläget att införa ett skydd för kon- sumenterna mot oväntat höga telefonräkningar, exempelvis till följd av situationer där Internetanvändare med uppringd Internetanslutning via några enkla knapptryckningar, ibland utan kännedom om konsekven- serna härför, ändrar datorns fjärranslutning med följden att användarens modem ringer upp ett väsentligt dyrare betaltjänstnummer (s.k. modem- kidnappning).

Tele2 påpekar att uppdatering av samtalskostnaden inte kan göras i realtid, vare sig för betalsamtal eller vid internationell roaming. Det sy- stem som används f.n. för betalsamtal innebär att accessnätsoperatören, TeliaSonera, med visst intervall skickar en s.k. CDR (Call Detail Record) varav det framgår hur mycket det enskilda samtalet kostade. Först däref- ter kan en annan operatör fakturera för samtalet. Liknande problem upp- står enligt Tele2 vid roaming p.g.a. att abonnenten inte använder det nät som tillhör den operatör som skall fakturera samtalet, vilken därför inte i realtid har kontroll över hur mycket en abonnent har ringt för.

Det konsumentskydd som utredningens förslag syftar till att uppnå med bestämmelser om kreditgräns och automatisk spärrning torde överensstämma med det skydd som redan erbjuds användare av mobil telefoni genom användning av kontantkort. I ljuset av detta och med an- ledning av de tekniska svårigheter som redogjorts för ovan anser regeringen att det inte är lämpligt att nu införa sådana bestämmelser för tillhandahållande av mobil kommunikation.

Prop. 2002/03:110

223

TeliaSonera anser att en skyldighet att införa kreditspärrar för den som erbjuder telefoni till fast anslutningspunkt skulle vara otillräcklig, om den begränsades till den operatör som abonnenten är direktansluten till, eftersom trafiken vid förval eller prefixval debiteras av en annan part. Regeringen anser emellertid att den operatör som tillhandahåller den samhällsomfattande tjänsten allmänt tillgänglig telefoni till fast nät- anslutningspunkt bör kunna förpliktigas en skyldighet om att införa kreditspärr. Därigenom kan abonnenterna garanteras ett skydd i form av kreditgräns hos åtminstone en operatör.

Förvalsoperatörerna utgörs i flera fall av små aktörer för vilka en skyl- dighet att tillhandahålla en kreditgräns skulle kunna vara oproportioner- ligt betungande. Konkurrerande operatörer kan däremot förväntas över- väga att införa kreditgränser för att kunna konkurrera om de kunder som önskar sådana tjänster.

Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, kan meddela verkställighetsföreskrifter som närmare anger på vilket sätt åläggandet skall utformas, inbegripet hur beloppsgränsen bör fastställas och nödvändiga villkor för hur tjänsten skall avbrytas när denna gräns överskridits.

Vid utformandet av skyldigheten att tillhandahålla en kreditspärr bör hänsyn tas till de tekniska och administrativa förutsättningarna för ett tillhandahållande. För vissa typer av samtal sker inte uppdateringen av samtalskostnaden i realtid. Det kan därför inte krävas av operatören att tjänsten skall avbrytas innan denne kunnat inhämta nödvändig betalningsinformation och konstatera att en kreditgräns överskridits. Skyldigheten att tillhandahålla en kreditspärr måste således medföra för operatören en möjlighet att spärra efter den aktuella tjänste- uppkopplingens slut, i stället för att bryta tjänsten mitt i ett samtal.

Prop. 2002/03:110

224

Prop. 2002/03:110

18.4

Nummerportabilitet

 

 

 

 

 

 

Regeringens förslag: Den som tillhandahåller allmänt tillgängliga

 

 

 

telefonitjänster skall se till att abonnenterna kan behålla sitt telefon-

 

 

 

nummer vid byte av operatör. Den överlämnande operatören skall ha

 

 

 

rätt till ersättning endast från den operatör som den anropande abon-

 

 

 

nenten ingått avtal med om förmedling av ett meddelande och endast

 

 

 

för driftskostnader för överlämnandet. Den överlämnande operatören

 

 

 

skall inte debitera abonnenten för kostnader med anledning av över-

 

 

 

lämnandet.

 

 

 

Den överlämnande operatören skall vara skyldig att till den som

 

 

 

tillsynsmyndigheten bestämmer lämna sådana uppgifter om över-

 

 

 

lämnade telefonnummer som är nödvändiga för dirigering av tele-

 

 

 

meddelanden till dessa telefonnummer. Andra uppgifter som kan vara

 

 

 

personuppgifter än uppgifter om telefonnummer och berörda tele-

 

 

 

operatörer skall dock inte få lämnas utan samtycke. Tillsyns-

 

 

 

myndigheten skall kunna utse någon (en referensdatabasoperatör) att

 

 

 

ta emot, sammanställa och vidarebefordra uppgifterna. Denne skall

 

 

 

tillhandahålla uppgifterna till operatörerna på skäliga och konkurrens-

 

 

 

neutrala villkor.

 

 

 

Tillsynsmyndigheten skall bemyndigas att bestämma att uppgifterna

 

 

 

även skall lämnas till andra.

 

 

 

Utredningens förslag: Utredningen föreslog att den som har över-

 

lämnat ett telefonnummer, i likhet med gällande telelag, endast skall ha

 

rätt till ersättning för halva driftskostnaden. I övrigt överensstämmer för-

 

slaget med regeringens.

 

 

Remissinstanserna: Vodafone anser att bestämmelser om nummer-

 

portabilitet inte är erforderliga då tjänsten redan införts i Sverige inom

 

såväl fasta som mobila nät. TeliaSonera och Vodafone menar att försla-

 

get om att den som har överlämnat ett telefonnummer bara har rätt till

 

ersättning för hälften av driftskostnaderna för överlämnandet står i strid

 

med USO-direktivet, som anger att ersättningen skall följa kostnads-

 

orienteringsprincipen. TeliaSonera anser vidare att ersättningen skall in-

 

kludera alla relevanta kostnader, inklusive kostnader för investeringar

 

och skäliga avkastningskrav samt att det saknas grund i direktivet för att

 

hindra den överlämnande operatören att ta ut en avgift av abonnenten.

 

Telenor anser att det system för kostnadsorientering som tillämpas bör

 

stå i överensstämmelse med de principer som gäller för samtrafiken i

 

övrigt. Kommerskollegium pekar på vikten av att lagförslaget i möjligaste

 

mån hindrar uppkomsten av nationella särregler som kan skapa hinder på

 

ett harmoniserat område.

 

 

Skälen för regeringens förslag: I artikel 30.1 i USO-direktivet före-

 

skrivs att medlemsstaterna skall säkerställa att alla abonnenter på allmänt

 

tillgängliga telefonitjänster, inbegripet mobila tjänster, som kräver detta

 

kan behålla sina nummer oberoende av vilket företag som tillhandahåller

 

tjänsten, s.k. nummerportabilitet. Syftet med nummerportabiliteten är att

 

undanröja de hinder som kan medföra att en abonnent avstår från att

 

välja en konkurrerande ny operatör av mer eller mindre praktiska skäl

225

 

 

 

 

och på så sätt öka abonnenternas rörlighet på marknaden till gagn för konkurrensintressena. Det finns dock vissa begränsningar i direktivets reglering om nummerportabilitetens omfattning genom att det föreskrivs att ett geografiskt nummer skall tillhandahållas på en viss plats, dvs. ett telefonnummer kan bara behållas inom samma geografiska område. Det bör uppmärksammas att kravet på nummerportabilitet inte gäller mellan fasta nät och mobilnät. Detta beror framför allt på att den anropande abonnenten vid nummerportabilitet mellan de två olika typerna av telefonitjänster inte kan veta om samtalet går till ett fast eller mobilt telefonnummer och därmed inte kan bedöma kostnaden. Det har dock lämnats en öppning för medlemsstaterna att tillämpa bestämmelser om nummerportabilitet mellan nät som tillhandahåller tjänster via en fast anslutningspunkt och mobilnät.

Enligt bestämmelsen i artikel 30.2 samma direktiv skall det säker- ställas att kostnadsorienteringsprincipen följs vid prissättningen för sam- trafik i samband med tillhandahållande av nummerportabilitet och att eventuella direkta avgifter för abonnenter inte hämmar användningen av denna facilitet. I samband med bedömningen av begärda priser får myn- digheterna även beakta de priser som erbjuds på jämförbara marknader. Det betonas i punkten 3 i samma artikel att de nationella myndigheterna inte får belägga nummerportabilitet med slutkundstaxor som snedvrider konkurrensen, till exempel genom att införa särskilda eller gemensamma slutkundstaxor.

Som framhålls i ingressen till USO-direktivet kommer betydelsen av nummerportabilitet att öka avsevärt när öppen information om taxor finns, både för slutanvändare som behåller sitt nummer och för slut- användare som ringer upp dem som har behållit sitt nummer. De natio- nella regleringsmyndigheterna bör där så är möjligt, underlätta lämplig öppenhet om taxor som en del i genomförandet av nummerportabilitet.

De nationella bestämmelserna om nummerportabilitet återfinns i 39 och 39 a §§ telelagen. I 39 § regleras den grundläggande skyldigheten för den som tillhandahåller en viss typ av teletjänst, digital mobiltelefoni- tjänst eller mobil teletjänst som består i överföring av text att se till att telenätet medger att en abonnent kan behålla sitt telefonnummer vid byte av teleoperatör. Vidare föreskrivs att ett telefonnummer som används för sådan tjänst skall, på abonnentens begäran överlämnas till en annan tele- operatör för att denne skall tillhandahålla tjänsten. En begränsning i denna skyldighet har införts som innebär att telefonnummer avseende telefonitjänst till fast nätanslutningspunkt endast behöver överlämnas för tillhandahållande inom samma riktnummerområde.

Bestämmelsen i 39 a § telelagen behandlar bl.a. den centrala referens- databas som möjliggör en mer effektiv dirigering av telemeddelanden. I bestämmelsen föreskrivs att den som överlämnar ett telefonnummer (s.k. överlämnande operatör) skall, till den som tillsynsmyndigheten bestäm- mer, genast lämna de uppgifter som är nödvändiga för dirigering av telemeddelanden till telefonnumret. Uppgifter som är nödvändiga för dirigering av telemeddelanden till överlämnade telefonnummer är i huvudsak överlämnat telefonnummer, tidpunkt för överlämnandet samt överlämnande och mottagande teleoperatörer. Andra uppgifter som kan vara direkt eller indirekt hänförliga till en fysisk person än uppgifter om telefonnummer och berörda teleoperatörer får inte lämnas utan samtycke

Prop. 2002/03:110

226

från personen. En sådan uppgift som inte behövs för dirigeringen är abonnenternas namn och adresser.

Tillsynsmyndigheten får utse en central referensdatabasoperatör att i en databas sammanställa sådana uppgifter som avses i första stycket och lämna dem till teleoperatörer, i den mån dessa behöver uppgifterna för dirigering av telemeddelanden, och andra som tillsynsmyndigheten be- stämmer. Den utsedda databasoperatören skall i förhållande till tele- operatörerna tillämpa villkor som är konkurrensneutrala och får ta ut den ersättning som är skälig med hänsyn till kostnaderna. I formuleringen ligger att priset för databasoperatörens tjänster bör bestämmas utifrån skäliga affärsmässiga principer. Rimligt är att priset bör täcka själv- kostnader, avskrivningar, förräntning av investerat kapital samt de underhålls- och utvecklingskostnader som kan hänföras till den tjänsten (prop. 2000/01:74, s. 24). Att de villkor som databasoperatören tillämpar gentemot teleoperatörerna skall vara konkurrensneutrala innebär att data- basoperatören inte utan saklig grund får särbehandla vissa teleoperatörer, dvs. gynna eller missgynna någon i förhållande till hur andra behandlas. Om konkurrenternas villkor för att få tillgång till uppgifterna till sin ut- formning eller tillämpning är mindre fördelaktiga än vad databas- operatören tillämpar för närstående teleoperatörer kan en diskriminering föreligga.

I Sverige har sedermera en särskild organisation, SNPAC AB (Swe- dish Number Portability Administrative Center), inrättats för att hantera den centrala referensdatabas i vilken information om operatörs- tillhörighet för samtliga överlämnade nummer finns lagrad. Post- och telestyrelsen har beslutat att från och med den 1 september 2001 skall den som överlämnar ett telefonnummer genast underrätta SNPAC. In- formationen i den centrala referensdatabasen kan regelbundet hämtas hem av respektive operatör och lagras i en egen databas hos operatören. För dirigering av samtal gör därefter operatören som den anropande abonnenten ingått avtal med om förmedling av telemeddelandet (den s.k. ursprungsoperatören) ett uppslag mot den egna databasen för att kon- trollera om aktuellt B-nummer har överlämnats till en annan operatör. Dirigeringsmetoden benämns ”all call query”. Cirka 254 000 nummer har ”porterats”, dvs. överlämnats till och med februari 2003. Cirka 95 % av dessa är mobila telefonnummer.

Regeringen konstaterade i prop. 2000/01:74 att främsta skälet till att nummerportabilitetsreformen inte hade fått förväntat genomslag berodde på de ersättningsregler för hur ökade trafikkostnader som uppstår i den överlämnande teleoperatörens nät skulle regleras mellan parterna. Inci- tament saknades för ursprungliga och överlämnande operatörer att göra investeringar i syfte att införa effektiva dirigeringsmetoder som t.ex. ”all call query”. Regeringen fann att den bästa lösningen för att skapa incita- ment var att införa bestämmelser rörande ersättning till följd av just ökade trafikkostnader. Enligt 42 § telelagen får ersättning för att över- lämna telefonnummer grundas endast på driftskostnader för överlämnan- det. Den som har överlämnat ett telefonnummer har inte rätt till ersätt- ning för mer än hälften av de driftskostnader som utgörs av ökade trafik- kostnader för ett telemeddelande till telefonnumret. Det bör noteras att ökade trafikkostnader till följd av nummerportabilitet inte får inkludera kapitalkostnader för gjorda investeringar medan det motsatta gäller för

Prop. 2002/03:110

227

ersättning för samtrafik (prop. 2000/01:74, s. 15). Ersättning för över- lämnande av telefonnummer får tas ut endast från den teleoperatör som den anropande abonnenten har ingått avtal med om förmedling av tele- meddelandet. Den som överlämnar telefonnummer eller ändrar förval har inte rätt till ersättning från abonnenten för överlämnandet eller änd- ringen. Beträffande sådana frågor skall i övrigt bestämmelserna om sam- trafik i 32 och 33 §§ tillämpas. Detta innebär att ersättningen skall vara rättvis och skälig med hänsyn till kostnaderna.

Det kan härvid konstateras att lagändringarna i prop. 2000/01:74 fått avsedd effekt så till vida att SNPAC synes ha blivit väl etablerad och övergången till en mer effektiv dirigeringsmetod (”all call query”) har vunnit acceptans på marknaden. Över 30 operatörer inhämtar i dag regel- bundet information ur SNPAC:s centrala referensdatabas. Som nämnts ovan, gäller den stora majoriteten av överlämnanden som skett sedan september 2001 mobilnummer. Enbart ett mycket begränsat antal fasta nummer har överlämnats. Detta har sin grund bl.a. i att EG:s förordning om tillträde till accessnätet (förordning nr 2887/2000) ännu inte fått öns- kad effekt. Regeringens uppfattning är dock att nummerportabilitet inom det fasta nätet kommer att kunna få ökad betydelse till följd av det nya regelverket (se avsnitt 17.3) och utvecklingen av alternativa accessnät. Det är därför även fortsättningsvis av vikt att behålla regler som kommer att underlätta för byte av operatör. Genom att databasoperatören regleras i lagen hamnar verksamheten också under tillsyn av tillsynsmyndigheten.

Regeringen har inte identifierat något särskilt problem som föranleder lagstiftning beträffande driftskostnader som uppstår vid tillämpning av dirigeringsmetoden ”all call query”.

Efter upprättandet av en nationell referensdatabas har i dag ett flertal telefonioperatörer anammat dirigeringsmetoden ”all call query”. Genom denna metod uppstår ingen ökad trafik i någon överlämnande tele- operatörs nät varför bestämmelserna rörande ersättning för sådan trafik inte är tillämpbara. Ingen av operatörerna som tillämpar denna metod berörs således av bestämmelsen i 42 § telelagen, i vart fall inte i deras egenskap av operatör som den uppringande abonnenten har avtal med. För att kunna anslutas till referensdatabasen måste en operatör erlägga en avgift till SNPAC. Detta kan innebära att små operatörer som finner denna avgift vara för hög alltjämt bedömer det ekonomiskt fördelaktigare att utnyttja en alternativ dirigeringsmetod som genererar ökad trafik i en överlämnande teleoperatörs nät och därför omfattas av 42 § telelagen. För dessa operatörer, i den mån de har avtal med den uppringande abon- nenten, har därför ovannämnda ersättningsbestämmelser alltjämt stor betydelse.

Artikel 30.2 i USO-direktivet anger att kostnadsorienteringsprincipen skall följas vid prissättningen för samtrafik i samband med tillhanda- hållande av nummerportabilitet. Beträffande synpunkten att ökade trafik- kostnader bör behandlas på samma sätt som kostnader för samtrafik i övrigt har regeringen tidigare konstaterat (prop. 1997/98:126) att det finns risk för att ökade trafikkostnader till följd av nummerportabilitet identifieras som samtrafikkostnader och läggs till grund för bestäm- mande av ersättningen för samtrafiken. Regeringen fann i nämnda propo- sition att för att förhindra korssubventionering mellan samtrafik och nummerportabilitet måste kostnader och intäkter för nummerportabilitet

Prop. 2002/03:110

228

särskiljas i redovisningen från övrig verksamhet. I nu gällande direktiv Prop. 2002/03:110 97/33/EG framgår att prissättningen för den samtrafik som avser till-

handahållandet av nummerportabilitet skall vara rimlig. Nuvarande ly- delse i 42 § telelagen, varvid ersättning för ökade trafikkostnader till följd av nummerportabilitet regleras på annat sätt än samtrafiken i övrigt, har ansetts vara förenlig med direktivets bestämmelse.

Såsom TeliaSonera och Vodafone påpekat kan det ifrågasättas om arti- kel 30.2 i USO-direktivet är förenlig med att ersättning kan erhållas för endast en viss del – i detta fall hälften – av kostnaderna. I direktivet står emellertid inget om hur avgränsningen av kostnadsbasen skall ske. En bestämmelse om att ersättning får utgå för de driftskostnader som utgörs av ökade trafikkostnader kan därför inte anses stå i strid med direktivets lydelse. Såsom anges i prop. 2000/01:74 är det endast faktiska och rele- vanta kostnader för trafikökning, dvs. kostnader på grund av porterings- kontroll och av att utökad transmissionskapacitet tas i anspråk, som skall vara ersättningsgrundande. Prop. 1997/98:126 fastslår att nummer- portabilitet skall betraktas som en grundfunktion i ett modernt telenät. Investeringskostnader för nummerportabilitet bör därför inte ligga till grund för ersättning mellan teleoperatörer. Genom en ordning där tele- operatörerna själva bekostar införandet skapas dessutom incitament för att långsiktigt kostnadseffektiva lösningar införs. Om kostnadsbasen skulle utökas på så vis som förespråkas av TeliaSonera m.fl. skulle detta huvudsakligen drabba små operatörer och samtidigt bidra till en höjning av inträdeshindrena på marknaden. Eftersom regleringen om nummer- portabilitet i USO-direktivet är utformad som en rättighet för abonnenter och bestämmelsen i 42 § telelagen är avsedd att förbättra möjligheterna för abonnenterna att kunna välja ny operatör anser regeringen att det finns starka skäl att överföra reglerna i telelagen om hur kostnadsbasen skall fastställas för att på bästa sätt stimulera en effektiv användning av nummerportabilitet.

Enligt USO-direktivet skall den nationella regleringsmyndigheten sä- kerställa att eventuella direkta avgifter för abonnenter inte hämmar an- vändningen av nummerportabilitet. Regeringen finner det vara självklart att sådana avgifter skulle motverka abonnenternas villighet att byta ope- ratör och därför minska deras rörlighet på marknaden, till men för kon- kurrensen. Regeringen bedömer att ett förbud i lagen mot sådana avgifter inte strider mot lydelsen i direktivet, som endast reglerar avgiftsfrågan i den mån avgifter faktiskt tas ut.

De problem som kan föranledas av att det analoga NMT-450 nätet om- fattas av regleringen kan hanteras genom den möjlighet – motsvarande den befintliga i telelagen – som föreslås införas för regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten att medge undantag från nummerportabilitetsskyldigheten om det finns särskilda skäl.

18.5

Prefixval och förval av nätoperatör

 

 

 

 

 

Regeringens förslag: Den som har ett betydande inflytande på mark-

 

 

naden för fast telefoni skall för sina abonnenter möjliggöra prefixval

 

 

och förval av operatör. Ersättning för ändring av förval skall få grun-

 

 

das endast på driftskostnaden.

229

 

 

 

Utredningens förslag: Utredningen förslog att skyldigheten skulle kunna åläggas marknadsdominanten av en myndighet. Utredningen före- slog vidare inte att något bemyndigande skulle ges. I övrigt överens- stämmer förslaget i sak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran. Post- och telestyrelsen anser att det är av yttersta vikt att en myndighet får befogenhet att meddela föreskrifter om i vilken utsträck- ning och på vilket sätt kraven skall fullgöras. TeliaSonera ifrågasätter att begreppet kostnadsorientering som brukas i USO-direktivet kan uppfattas synonymt med begreppet driftskostnader.

Skälen för regeringens förslag: USO-direktivet innehåller i artikel 19 en bestämmelse om skyldighet för en operatör med betydande inflytande på marknaden för tillhandahållandet av anslutning till och användning av det allmänna telefonnätet vid en fast nätanslutningspunkt att göra det möjligt för sina abonnenter att genom prefixval och förval av nätoperatör få tillgång till tjänster som erbjuds av någon annan telefonioperatör än den operatör abonnenten är direktansluten till. Vid förval gör abonnenten ett stående val av annan operatör för sina samtal, vid prefixval väljs an- nan operatör vid enstaka samtal. En förutsättning är dock att de båda ope- ratörerna bedriver samtrafik. Enligt gällande rätt kan förval göras för två kategorier av samtal: internationella och nationella samtal. Förval för nationella samtal omfattar även lokalsamtal, dvs. samtal inom eget rikt- nummerområde. USO-direktivet anger också att de nationella regleringsmyndigheterna får, mot bakgrund av en analys av den relevanta marknaden, kräva att operatörer av mobilnät med betydande marknads- inflytande möjliggör för sina abonnenter tillgång till tjänster som erbjuds av alla leverantörer som företaget bedriver samtrafik med.

USO-direktivets reglering bygger på samtrafikdirektivet (97/33/EG, med ändring genom 98/61/EG). Enligt ingressen till Europaparlamentets och rådets direktiv 98/61/EG lämnas det öppet för de nationella myndig- heterna att utsträcka skyldigheten att tillhandahålla förval till att omfatta även andra operatörer som inte har ett betydande inflytande på markna- den, om detta inte innebär en oproportionerlig belastning på sådan orga- nisation eller skapar ett hinder för tillträde till marknaden för nya opera- törer. För svenskt vidkommande infördes förval och prefixval i det fasta nätet den 11 september 1999. I 40 § telelagen föreskrivs att tillstånds- havare som inom ett allmänt tillgängligt telenät tillhandahåller telefoni- tjänst till fast nätanslutningspunkt eller digital mobiltelefonitjänst, skall se till att abonnenten kan få tillgång till teletjänster som tillhandahålls av någon annan som tillståndshavaren bedriver samtrafik med. Som framgår har Sverige valt att utsträcka förvalsskyldigheten till att avse tillstånds- havare. Denna ordning har inte stöd i USO-direktivet, vilket ju endast medger att sådan skyldighet åläggs företag med betydande inflytande på marknaden. Vidare finns det i dag krav på mobilt förval i Sverige som inte heller omfattas av USO-direktivet. Det framkommer dock i arti- kel 19.2 i direktivet att användarnas krav på att val och förval av nät- operatör genomförs inom andra nät eller på annat sätt skall bedömas i enlighet med det i den nya regleringen gängse marknadsanalys- förfarandet (se avsnitt 20.1).

Prop. 2002/03:110

230

Till skillnad från övrig reglering av dem som har ett dominerande in- Prop. 2002/03:110 flytande på en marknad lämnar EG-regelverket här (artikel 19 i USO-

direktivet) inget utrymme för regleringsmyndigheten att välja lämplig åtgärd. Det följer direkt av artikeln att den som har ett betydande infly- tande på den här aktuella marknaden skall vara skyldig att erbjuda sina abonnenter för- och prefixval. På samma sätt bör skyldigheten för marknadsdominanten att erbjuda prefix- och förval följa direkt av lagen om elektronisk kommunikation. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör ha möjlighet att meddela närmare föreskrifter om på vilket sätt skyldigheterna om förval och prefixval skall fullgöras och om undantag från skyldigheterna. Exempel på att det kan vara berät- tigat att föreskriva om undantag är frisamtalen (s.k. 020-samtal). Sådana samtal uppfattas av marknaden som alltför komplicerade att hantera med förvalsdirigering. Det finns heller inget intresse hos slutanvändarna av förval för frisamtal, eftersom sådana samtal är avgiftsfria.

Enligt USO-direktivet skall prissättningen för tillgång till och sam- trafik för tillhandahållandet av prefixval och förval vara kostnads- orienterad och eventuella direkta avgifter för abonnenter skall inte hämma användningen av dem. I direktivet står inget om hur principen om kostnadsorientering skall tolkas eller hur avgränsningen av kostnads- basen skall ske. Bestämmelsen i artikel 19.3 i USO-direktivet överens- stämmer i allt väsentligt med lydelsen i artikel 12.7 andra stycket i nu gällande samtrafikdirektiv (97/33/EG, med ändring i 98/61/EG) vilket genomförts i svensk lag genom 42 § telelagen. På samma sätt som 42 § telelagen bör en begränsning av ersättningsgilla kostnader till drifts- kostnader också här vara förenlig med USO-direktivets lydelse. Vid prefixval uppstår inga extra kostnader eftersom abonnenten i detta fall själv slår ett prefix före varje samtal för att välja annan teleoperatör än den till vilken abonnenten är direktansluten. Således är det vid prefixval inte aktuellt med särskilda bestämmelser om ersättning.

18.6

Reglering av tjänster som riktar sig mot slutkunder

 

 

 

 

 

 

Regeringens förslag: En aktör med betydande inflytande på en viss

 

 

 

slutkundsmarknad skall, om andra åtgärder enligt lagen bedöms vara

 

 

 

otillräckliga, kunna förpliktas att vidta en lämplig åtgärd. En sådan

 

 

 

förpliktelse skall kunna avse att tillämpa ett visst högsta eller lägsta

 

 

 

pris, att inte vidta konkurrenshindrande åtgärder, eller att inte göra en

 

 

 

tjänst som kan tillhandahållas fristående beroende av att även någon

 

 

 

annan tjänst tillhandahålls.

 

 

 

Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens för-

 

slag.

 

 

 

 

Remissinstanserna: IT-Företagen, TeliaSonera och Vodafone anför

 

att den föreslagna möjligheten att förplikta en aktör att vidta ”annan

 

lämplig åtgärd” leder till en brist i förutsebarheten. Flera remissinstanser

 

framhåller att aktuella ålägganden måste underkastas prövning enligt

 

proportionalitetsprincipen. Konsumentverket anser att den förslagna be-

 

stämmelsen om att en tjänst inte får erbjudas på villkor att abonnenten

 

även tvingas att betala för något som inte är nödvändigt för den begärda

231

 

 

 

 

tjänsten bör gälla samtliga operatörer som erbjuder telefonitjänst och inte begränsas till endast de som tillhandahåller samhällsomfattande tjänster eller sådan operatör som har betydande inflytande.

Skälen för regeringens förslag: I USO-direktivet konstateras att effektivare konkurrens för alla tillträdes- och tjänstemarknader kommer att ge användarna större valmöjligheter samt att graden av effektiv kon- kurrens och valmöjligheter varierar mellan geografiska områden och mellan tillträdes- och tjänstemarknader. Vissa användare kan därför vara helt beroende av det tillträde och de tjänster som tillhandahålls av ett fö- retag med ett betydande inflytande på marknaden. Det är i sådana sammanhang av effektivitets- och konkurrensskäl viktigt att de tjänster som tillhandahålls av ett sådant företag återspeglar kostnaderna för deras tillhandahållande.

Den omständighet att det finns ett företag med betydande inflytande på en viss marknad, medför en risk för att företaget agerar på olika otillbör- liga sätt för att förhindra inträde för nya aktörer eller för att snedvrida konkurrensen. Detta kan ske genom att för höga priser tas ut, att priser dumpas eller att vissa kunder ges otillbörliga förmåner.

För att kunna vidta nödvändiga och lämpliga åtgärder för att säker- ställa såväl en fungerande konkurrens som allmänintresset av effektiva elektroniska kommunikationstjänster till överkomliga taxor, ger arti- kel 17.1 i USO-direktivet en myndighet möjlighet att tillgripa åtgärder. Åtgärder beträffande tjänster som riktar sig till slutkunder får dock enligt direktivet vidtas endast om myndigheten anser att skyldigheter som kan åläggas en operatör enligt regelverket för samtrafik och andra former av tillträde, t.ex. relevanta prissättningsåtgärder, eller åtgärder som gäller val eller förval av nätoperatör inte skulle uppfylla målet att säkerställa effektiv konkurrens och tillgodoseendet av allmänintresset.

Om ett företag blir föremål för reglering av taxor till slutkunder, eller andra relevanta kontroller på slutkundsmarknaden, skall myndigheten dessutom enligt direktivet säkerställa att nödvändiga och lämpliga sy- stem för kostnadskalkyler införs. Myndigheten får ange vilket format och vilken redovisningsmetod som skall användas.

I dag finns i Sverige en möjlighet att med stöd av 31 § telelagen före- skriva om högsta nivå för taxor för telefonitjänst. USO-direktivet ger fler möjligheter till åtgärder och kan leda till fler beslut om skyldigheter för operatörer. Dessa skyldigheter kan endast åläggas på operatörer med ett betydande inflytande på en viss slutkundsmarknad.

Den nya lagen bör innehålla en bestämmelse med, i förhållande till vad som nu gäller, utökad möjlighet att vidta åtgärder mot en operatör med betydande marknadsinflytande. Bestämmelsen bör ge möjlighet att vidta lämpliga åtgärder som syftar till att skapa effektiv konkurrens och kan avse att förplikta en sådan operatör att tillämpa ett visst högsta eller lägsta pris, att inte vidta vissa konkurrenshindrande åtgärder eller att inte göra en tjänst som kan tillhandahållas fristående beroende av att även annan tjänst tillhandahålls, allt under förutsättning att andra åtgärder en- ligt lagen bedöms vara otillräckliga. Vid tillämpningen av detta lagrum måste beaktas att åtgärden inte får innebär en prispress för operatörer som bedriver samtrafik eller har annat avtal om tillträde. Det skall vara möjligt att förena skyldigheten med villkor.

Prop. 2002/03:110

232

18.7

Hyrda förbindelser

Prop. 2002/03:110

Regeringens förslag: Den som har betydande inflytande på markna- den för tillhandahållandet av minimiutbudet av hyrda förbindelser skall kunna förpliktas att följa de grundläggande principerna om icke- diskriminering, kostnadsorientering och insyn.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Telenor anser att bestämmelserna avseende

minimiutbudet av hyrda förbindelser till slutkund inte får utgöra något hinder för att operatörer med betydande inflytande på marknaden för hyrda förbindelser ges förpliktelser enligt 4 kap. om samtrafik och andra former av tillträde.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 18 i USO-direktivet följer att det är nödvändigt att säkerställa den fortsatta tillämpningen av befint- liga bestämmelser i samband med minimiutbudet av tjänster för hyrda förbindelser. Vad som avses med hyrda förbindelser framgår i gemen- skapens telereglering, särskilt rådets direktiv 92/44/EEG av den 5 juni 1992 om tillhandahållande av öppna nät för förhyrda förbindelser.

De nationella regleringsmyndigheterna skall enligt direktivet säker- ställa att tillhandahållandet av minimiutbudet av hyrda förbindelser följer de grundläggande principerna om icke-diskriminering, kostnads- orientering och insyn. De aktuella reglerna skall tillämpas till dess att de nationella regleringsmyndigheterna efter en utförd marknadsanalys be- slutar att bestämmelserna inte längre är nödvändiga eftersom effektiv konkurrens råder på marknaden inom deras territorium. Det anförs i in- gressen till USO-direktivet att graden av konkurrens kan variera mellan olika marknader för hyrda förbindelser inom ramen för minimiutbudet och i olika delar av territoriet. Därför bör den ansvariga myndigheten göra separata bedömningar av de olika marknaderna för hyrda förbindel- ser avseende minimiutbudet, med beaktande av geografiska förhållanden. Det klargörs vidare att tjänster för hyrda förbindelser utgör obligatoriska tjänster som skall tillhandahållas utan att kompensationssystem utnyttjas. Tillhandahållandet av hyrda förbindelser utanför minimiutbudet av hyrda förbindelser bör omfattas av allmänna regler för slutkundsmarknaden snarare än av särskilda krav som omfattar leverans av minimiutbudet.

Regleringen av hyrda förbindelser bör införas i enlighet med kravet i USO-direktivet. Det bör i bestämmelsen klart anges att förpliktelsen en- dast får avse tillhandahållande av hyrda förbindelser som överens- stämmer med sådana standarder som Europeiska gemenskapernas kom- mission fastställt i en förteckning i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. Bestämmelserna avseende hyrda förbindelser till slutkund inver- kar inte på möjligheten att ålägga en operatör förpliktelser i enlighet med vad som beskrivs i avsnitt 17.2.

18.8Särskilda rättigheter för abonnenter m.m.

Regeringens förslag: Lagen skall ange vissa rättigheter som abon- nenter och slutanvändare har vid avtal.

233

Utredningens förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker för- slaget eller lämnar det utan erinran. Flera remissinstanser har dock haft synpunkter på olika detaljer i förslaget.

Skälen för regeringens förslag: USO-direktivet ställer upp ett antal bestämmelser i konsumentskyddsintresse. Bestämmelsen i artikel 20 handlar om slutanvändarnas rättigheter i samband med ett avtal. Denna bestämmelse tar sin utgångspunkt i att ett avtal är ett viktigt instrument för användare och konsumenter genom att det fastställer en lägsta nivå av öppen information och, som en följd av detta, en lägsta rättssäkerhetsnivå i avtalsförhållanden med leverantörer av telefonitjänster. När andra tjänsteleverantörer än direkta leverantörer av telefonitjänster ingår avtal med en konsument bör samma slags upplysningar ingå även i sådana av- tal. Alla åtgärder som införs för att garantera öppenhet när det gäller pri- ser, taxor och villkor kommer att öka konsumenternas möjligheter att optimera sina val och därmed att till fullo dra nytta av den konkurrens som finns eller kommer att åstadkommas genom tillämpningen av den nya lagstiftningen. I den nämnda artikeln ges därför en grundläggande bestämmelse om att slutanvändarna, särskilt konsumenterna, kan kräva att ett avtal med en eller flera operatörer som tillhandahåller tjänster som ger anslutning eller tillträde till det allmänna telefonnätet skall vara ut- format på visst sätt. Ett sådant avtal skall som en miniminivå innehålla

–leverantörens namn och adress,

–de tjänster som tillhandahålls,

–den kvalitetsnivå som erbjuds,

–leveranstiden,

–de underhållstjänster som erbjuds,

–detaljerade priser och taxor,

–hur information om gällande taxor och underhållsavgifter kan erhål-

las,

–avtalets löptid,

–villkoren för förlängning och upphörande av tjänsterna,

–villkoren för förlängning och uppsägning av avtalet,

–villkoren för ersättning om tjänster inte tillhandahålls enligt avtalet,

och

–hur ett tvistlösningsförfarande utanför domstol inleds.

Den motsvarande svenska regleringen återfinns i 25 § telelagen. Den bestämmelsen är dock inte lika omfattande och innehåller bara punk- terna 3–5, 11 och 12. Eftersom regleringen i USO-direktivet utgör ett minimikrav och de uppgifter ett avtal skall innehålla utökas i jämförelse med vad som nu gäller i telelagen, måste regeln införas i lagen om elek- tronisk kommunikation.

Medlemsstaterna ges också möjlighet att utsträcka kravet på avtals- innehåll till att även gälla för avtal med andra slutanvändare än konsu- menter, vilket utredningen också föreslår. TeliaSonera ifrågasätter dock att regleringen även gäller för en slutanvändare som inte är konsument. Bolaget anser att företagens skyddsbehov inte är lika starkt som konsu- menternas och därför inte motiverar att den svenska implementeringen går utöver vad direktivet kräver. Små företag kan enligt regeringens me- ning dock inta samma underlägsna ställning i förhållande till en avtals-

Prop. 2002/03:110

234

part som en konsument. Regleringen bör därför gälla även för slut- användare som inte är konsumenter. I enlighet med direktivet skall be- stämmelsen gälla den som tillhandahåller anslutning till ett allmänt telefonnät eller elektroniska kommunikationstjänster.

Enligt artikel 20.2 g i USO-direktivet skall avtalet ange metoden för inledande av tvistlösningsförfarande enligt artikel 34 i samma direktiv. Den lösning regeringen förordar för tvistlösning utanför domstol innebär att prövning av sådana tvister bör ske inom ramen för Allmänna reklamationsnämndens verksamhet (se avsnitt 22.4). Skyldigheten att i avtalet ange hur ett tvistlösningsförfarande utanför domstol inleds be- gränsas således till avtal med konsumenter.

Enligt artikel 20.4 i samma direktiv skall en operatör som vill ändra ett avtal om tillhandahållande av elektroniska kommunikationstjänster underrätta abonnenten om ändringen senast en månad innan ändringen träder i kraft. Genom regleringen i artikeln, som till följd av kravet i di- rektivet skall ingå i en ny lag, ges en abonnent möjlighet enligt den svenska direktivtexten att häva avtalet utan påföljd om denne inte godtar de nya villkoren. Hävning är dock en mycket ingripande påföljd som bör reserveras för mer graverande avtalsbrott. Den engelska direktivtexten talar om "withdraw from the contract", dvs. säga upp kontraktet och inte det starkare "to have the contract rescinded" (häva avtalet). I den danska versionen talas om att ”opsige” kontraktet. Även i den svenska lagen bör rättigheten naturligtvis begränsas till att säga upp avtalet. En uppsägning av avtalet får alltså inte leda till någon påföljd i form av en administrativ avgift eller liknande. Möjligheten till att säga upp avtalet utan påföljd skall klart framgå av den underrättelse som operatören sänder till abon- nenten för att påkalla ändringen. Att en operatör i avtalet förbehåller sig rätten att göra förändringar i villkoren, t.ex. en ändring i prislistan, friskriver inte denne från skyldigheten att underrätta abonnenten. Om en operatör vill genomföra en villkorsändring som uppenbart är till abon- nentens fördel och som inte medför några kostnader eller olägenheter för abonnenten, exempelvis en prissänkning, behöver abonnenten rimligen inte underrättas på ovannämnda sätt.

I USO-direktivet konstateras att det även är viktigt att operatörer till- handahåller information till konsumenter och andra slutanvändare som inte tecknat avtal med operatörerna. Grunden för denna uppfattning är i princip att informationen gör det möjligt för konsumenterna och de andra slutanvändarna att göra en oberoende uppskattning av kostnaderna för olika alternativa användningsmönster med hjälp av exempelvis inter- aktiva guider. Det kan förväntas att den som tillhandahåller kommunikationstjänster i en konkurrensutsatt miljö kommer att göra lämplig och uppdaterad information om sina tjänster allmänt tillgänglig redan av kommersiella skäl.

För att ytterligare säkerställa att konsumenter och andra slutanvändare får tillgång till öppet redovisad och aktuell information om gällande pri- ser, taxor och allmänna villkor för att kunna göra välgrundade val, ställer USO-direktivet därför upp ett krav i artikel 21 om offentliggörande av viss information enligt bilaga II till USO-direktivet. IT-Företagen ifråga- sätter behovet av en särskild reglering rörande prisfrågor och menar att prisinformationslagen (1991:601), PIL, är tillräcklig. I PIL finns be- stämmelser om offentliggörande av priser m.m. PIL:s bestämmelser är

Prop. 2002/03:110

235

dock inte tillämpliga utöver prisangivelser vid marknadsföring av tjäns- ter.

Prisinformationsutredningen har i sitt betänkande (SOU 2002:54) före- slagit en ny lag om prisinformation. Denna föreslagna ramlag skulle om- fatta elektroniska kommunikationstjänster och skulle gälla i den mån annat inte föreskrivits. För att korrekt genomföra artikel 21.1 i USO-di- rektivet krävs, mot bakgrund av gällande prisinformationslag, dock en särskild reglering i lagen om elektronisk kommunikation. För överskåd- lighetens skull är det vidare inte lämpligt att denna prisinformations- reglering delas upp i olika lagar.

Informationen om den som tillhandahåller allmänna telefonnät eller allmänt tillgängliga telefonitjänster skall ange företagets namn och adress till huvudkontoret, de allmänt tillgängliga telefonitjänster som erbjuds, tvistlösningsförfaranden och information om rättigheter när det gäller samhällsomfattande tjänster. Den information som avser de allmänt till- gängliga telefonitjänsterna skall ange

–omfattningen av telefonitjänsten genom en beskrivning av de allmänt tillgängliga telefonitjänster som erbjuds med angivande av vad som ingår

iabonnemangsavgiften och den periodiska anslutningsavgiften (t.ex. telefonisttjänster, abonnentförteckningar, nummerupplysningstjänster, selektiv samtalsspärr, specificerad teleräkning, underhåll m.m.);

–standardtaxor som omfattar tillträde, alla typer av användaravgifter, underhåll samt detaljerade upplysningar om gällande rabatter och sär- skilda eller riktade taxor;

–ersättnings- eller återbetalningsregler innefattande upplysningar om eventuella ersättnings- eller återbetalningssystem;

–typer av underhåll som erbjuds; och

–villkor för grundabonnemang, inklusive, om det är tillämpligt, den kortaste abonnemangsperiod som medges.

Det är den nationellt ansvariga myndigheten som skall säkerställa att antingen myndigheten eller en operatör offentliggör informationen. Det finns därför skäl att i lagen endast införa en bestämmelse som klargör att en operatör som tillhandahåller en allmänt tillgänglig telefonitjänst skall hålla uppgifter om gällande priser, taxor och allmänna villkor för tillgång till och användning av sådana telefonitjänster allmänt tillgängliga samt att informationen skall vara korrekt och tydlig.

En annan faktor av intresse för slutanvändarna är information om de tillhandahållna tjänsternas kvalitet. Som ovan antagits kommer operatö- rer sannolikt av kommersiella skäl att göra lämplig och uppdaterad in- formation om sina tjänster, även kvalitet, allmänt tillgänglig för att kunna hävda sig i en konkurrensutsatt miljö. För att säkerställa tillgången till kvalitetsinformation bör dock myndigheten ha möjlighet att, i enlighet med artikel 22 i USO-direktivet, kräva att de som tillhandahåller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster för slutanvändarna of- fentliggör jämförbar, adekvat och aktuell information om tjänsternas kvalitet om det kan påvisas att sådan information inte är faktiskt till- gänglig för allmänheten.

Verkställighetsföreskrifter om bl.a. omfattningen och sättet för offentliggörandet av information enligt vad som angivits ovan bör med- delas. Den offentliga informationen skall på begäran även lämnas till

tillsynsmyndigheten (se avsnitt 20.4).

Prop. 2002/03:110

236

Informationskravet innebär givetvis inte att företag skall tvingas publi- Prop. 2002/03:110 cera affärshemligheter. Det bör poängteras att myndigheten skall beakta

de berörda parternas synpunkter innan kravet på offentliggörande fram- ställs. Härvid skall myndigheten bl.a. ta hänsyn till kostnaden för att upp- rätthålla informationens adekvans och aktualitet.

Vid information om kvalitet får myndigheten specificera vissa para- metrar, definitioner och mätmetoder som operatörerna skall använda sig av vid presentationen av informationen. Detta är särskilt viktigt ur slut- användarsynpunkt, för att det underlag som offentliggörs skall kunna jämföras med information från annan operatör.

18.9Abonnentupplysning

Regeringens förslag: Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig telefonitjänst skall lämna ut abonnentuppgifter som inte omfattas av sekretess eller tystnadsplikt till den som bedriver eller avser att be- driva abonnentupplysning. Uppgifterna skall lämnas ut på villkor som är rättvisa, kostnadsorienterade och icke-diskriminerande.

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för- slag. Utredningen föreslog att en skyldighet att tillhandahålla telefonist- tjänst införs i lagen.

Remissinstanserna: Enligt Advokatsamfundet talar förutsebarhetsskäl för att den närmare innebörden av ”kostnadsorienterade villkor” regleras i lag. Vodafone anser att det i lagtexten måste framgå att en operatör som tillhandahåller abonnentdata har rätt till ersättning för samtliga kostnader.

Skälen för regeringens förslag: Utöver regleringen i artikel 5 i USO- direktivet om att det skall finnas en fullständig abonnentförteckning och nummerupplysningstjänst, innehåller direktivet en bestämmelse i arti- kel 25.1 som kräver att medlemsstaterna skall säkerställa att abonnenter på allmänt tillgängliga telefonitjänster har rätt att upptas i den allmänt tillgängliga abonnentförteckning som avses i artikel 5.1 a i samma direk- tiv.

Vidare åvilar det medlemsstaterna enligt punkten 2 i samma artikel att se till att samtliga företag som tilldelar abonnenter telefonnummer till- mötesgår varje rimlig begäran om att få tillgång till ändamålsenlig in- formation, i ett avtalat format på villkor som är rättvisa, objektiva, kostnadsorienterade och icke-diskriminerande, i syfte att tillhandahålla allmänt tillgängliga nummerupplysningstjänster och abonnent- förteckningar.

Medlemsstaterna skall enligt artikel 25.3–25.5 även säkerställa att slut- användare som är anslutna till det allmänna telefonnätet har tillgång till telefonisttjänster och nummerupplysningstjänster i enlighet med arti- kel 5.1 b, att ingen inskränkande reglering som hindrar slutanvändare i en medlemsstat från att direkt få tillträde till nummerupplysningstjänsten i en annan medlemsstat bibehålls samt att vad som föreskrivs i teledata- skyddsdirektivet om behandling av personuppgifter och skydd för privatlivet iakttas (efter ikraftträdandet av direktivet om integritet och elektronisk kommunikation avses i stället det direktivet).

237

Med tillgång till telefonisttjänst skall förstås möjlighet för en slut- användare att få ett samtal kopplat. Detta sker i dag via nummer- upplysningstjänsten, varför telefonisttjänsten varit formellt avskaffad i Sverige sedan 1999. Då möjligheten att få samtal kopplade i dag tillgo- doses på annat sätt än genom en formell telefonisttjänst saknas skäl att införa bestämmelser om telefonisttjänst i den nya lagen.

Regler rörande nummerupplysning finns för närvarande i 66–68 §§ telelagen efter att lagen varit föremål för en översyn (Abonnent- upplysning, prop. 2001/02:98). I bestämmelsen förpliktas en teleoperatör som har tilldelat abonnenter telefonnummer att tillgodose varje rimlig begäran om att lämna ut de abonnentuppgifter som inte omfattas av tystnadsplikt enligt 45 § första stycket telelagen till den som bedriver eller avser att bedriva abonnentupplysning. Uppgifterna skall lämnas ut på villkor som är rättvisa, kostnadsorienterade och icke-diskriminerande.

Begreppet kostnadsorientering i lagen är avsedd att ha samma bety- delse som motsvarande begrepp i direktivet. I direktivet står emellertid inget om hur detta skall tolkas. Det är bl.a. inte tydligt hur avgränsningen av kostnadsmassan skall ske. Av prop. 2001/02:98 framgår att det av naturliga skäl råder olika uppfattningar mellan teleoperatörer och tele- adressupplysningsföretag i frågan. Post- och telestyrelsen förespråkade en snäv definition av kostnadsmassan, dvs. att teleoperatören enbart bör få ersättning för kostnaderna för utlämnandet av abonnentuppgifter. Myndigheten motiverade detta med att kostnaderna för att hålla ett abonnentregister av erforderlig kvalitet måste anses utgöra en nödvändig utgift för verksamhetens bedrivande eftersom teleoperatören har ett eget behov av att hålla register över sina abonnenter för att t.ex. kunna sköta sin fakturering. I prop. 2001/02:98 konstateras att begreppet kostnads- orientering förekommer på andra håll i EG-direktiv inom tele- kommunikationsområdet. I taltelefonidirektivet (98/10/EG) föreskrivs bl.a. att taxorna för telefonisamtal i det fasta nätet i vissa fall skall följa principerna om kostnadsorientering. Vidare skall enligt samtrafik- direktivet (97/33/EG) avgifter för samtrafik i vissa fall vara kostnads- orienterade. Båda dessa direktivbestämmelser genomfördes i svensk rätt genom föreskrifter i telelagen (28 och 32 §§). Genom prop. 2001/02:98 beslöts att regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsyns- myndigheten, meddelar närmare föreskrifter om hur abonnentuppgifterna skall lämnas ut. Regeringen finner inte skäl att föreslå någon annan re- glering i den nya lagen.

Bestämmelser om integritetsskydd i samband med abonnentupplysning behandlas i avsnitt 19.10.

Prop. 2002/03:110

238

Prop. 2002/03:110

18.10

Nätets driftsäkerhet

 

 

 

 

 

 

Regeringens förslag: Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig

 

 

 

telefonitjänst skall se till att det allmänna telefonnätet till fast

 

 

 

anslutningspunkt uppfyller rimliga krav på god funktion och teknisk

 

 

 

säkerhet samt på uthållighet och tillgänglighet vid extraordinära hän-

 

 

 

delser i fredstid.

 

 

 

Den som tillhandahåller allmänna kommunikationsnät eller allmänt

 

 

 

tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster av särskild betydelse

 

 

 

från allmän synpunkt skall kunna förpliktigas att beakta totalförsvarets

 

 

 

behov av elektronisk kommunikation under höjd beredskap.

 

 

 

Utredningens förslag: Utredningen föreslog att det skulle införas en

 

bestämmelse som fastställer det allmänna telefonnätets uthållighet och

 

tillgänglighet i händelse av nätsammanbrott av katastrofkaraktär. Någon

 

möjlighet att förplikta operatörer att beakta totalförsvarets behov före-

 

slogs inte. Utredningen föreslog även att regeringen eller den myndighet

 

regeringen bestämmer skulle kunna förplikta den som tillhandahåller

 

telefonitjänst m.fl. att vid allvarliga störningar mot ersättning prioritera

 

för räddningsinsatser nödvändiga kommunikationer. Upphandling skulle

 

enligt utredningen kunna ske om det är särskilt påkallat med hänsyn till

 

kostnaderna för tillhandahållandet av tjänsten eller nätet. I övrigt

 

överensstämmer utredningens förslag med regeringens.

 

 

Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Uppsala län efterlyser regler för

 

hur operatörer skall förfara angående säkerhet vid planering och utbygg-

 

nad av en IT-infrastruktur. Post- och telestyrelsen (PTS) bedömer att ut-

 

redningens förslag – där upphandling begränsas till ”om det är särskilt

 

påkallat med hänsyn till kostnaderna för tillhandahållandet av tjänsten

 

eller nätet” – kraftigt skulle beskära den möjlighet till upphandling som

 

kan ske i dag och som inriktats på förstärkningar av den grundläggande

 

infrastrukturen där operatörerna stått för drift och underhåll av infra-

 

strukturen. Även Internationella handelskammaren ifrågasätter änd-

 

ringen av nuvarande situation och pekar på att utredningens förslag riske-

 

rar att leda till minskad attraktionskraft för den svenska marknaden. IT-

 

Företagen m.fl. anser att beredskapsåtgärder för kriser och krig och öv-

 

riga säkerhetshöjande åtgärder skall finansieras med statliga medel ge-

 

nom offentlig upphandling. TeliaSonera anser att de föreslagna skyldig-

 

heterna måste förtydligas. Föreskrifter och pålagor på privata aktörer

 

måste enligt bolaget vara konkurrensneutrala. PTS och Svenska Bank-

 

föreningen avstyrker att skyldigheten att upprätthålla funktion och säker-

 

het begränsas till att gälla den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig

 

telefonitjänst. PTS erinrar även om vikten av att tillståndspliktiga opera-

 

törer enligt villkor i tillstånden är skyldiga enligt nuvarande reglering att

 

på beställning från PTS, mot kostnadsbaserad ersättning, utföra

 

beredskapsåtgärder för totalförsvaret. PTS anser att möjligheten att

 

ålägga operatörerna att beakta totalförsvarets behov av tele-

 

kommunikationer under höjd beredskap inte kan tas bort utan en utred-

 

ning av de konsekvenser detta medför. Krisberedskapsmyndigheten har

 

inget att erinra mot de förslag som utredningen lägger fram.

239

 

 

 

 

Skälen för regeringens förslag: Elektroniska kommunikationer fyller en mycket viktig samhällsfunktion. Det är därför av högsta vikt att dessa elektroniska kommunikationer tryggas så långt det är möjligt, såväl vid höjd beredskap som vid svåra påfrestningar på samhället i fred.

I 2 § telelagen anges att PTS har möjligheten till upphandling av säkerhetshöjande åtgärder. Enligt 5 § förordningen (1997:401) om in- struktion för PTS skall myndigheten genom upphandling bl.a. tillgodose totalförsvarets behov av post- och teletjänster under höjd beredskap och stärka samhällets beredskap mot allvarliga störningar av telesystemet i fred. Genom upphandling sker förstärkningar genom långsiktigt samar- bete mellan staten och kommersiella aktörer. På så vis har t.ex. PTS upp- handlat flera bergrum runt om i landet. PTS har anskaffat och finansierat ett trettiotal mobila GSM-basstationer till de tre operatörerna med egna mobilnät. Basstationerna kan flyttas för att ersätta eller förstärka bas- stationer inom ett visst område. Operatörerna svarar för drift och under- håll. PTS kan vid behov avgöra hur och var dessa basstationer skall an- vändas. Likaså har PTS anskaffat och finansierat drygt 1 600 mobila reservkraftsaggregat som disponeras av teleoperatörerna i syfte att upp- rätthålla kommunikationer vid avbrott i landets elförsörjning. PTS kan vid behov avgöra hur aggregaten skall utnyttjas vid t.ex. en större natur- katastrof. Regeringen anser att nuvarande möjlighet till upphandling fyl- ler en viktig funktion och inte bör begränsas enligt den nya lagen. Såsom påpekats av Lagrådet krävs dock ingen särskild lagreglering för att säkerställa att regeringen, eller den myndighet som regeringen bestäm- mer, får besluta om sådan upphandling.

Enligt 23 § första stycket 4 telelagen skall den som bedriver anmälningspliktig verksamhet beakta totalförsvarets behov av tele- kommunikationer under höjd beredskap. Enligt 15 § första stycket 5 får tillstånd förenas med villkor om skyldighet för tillståndshavare att på ett visst sätt fullgöra vad som föreskrivs i 23 §. PTS har meddelat sådana villkor som innebär att tillståndshavarna på beställning från PTS, mot kostnadsbaserad ersättning, skall utföra beredskapsåtgärder för total- försvaret.

Regeringen anser att det är av vikt att även framgent kunna ålägga ak- törer att beakta totalförsvarets behov under höjd beredskap. Det vore dock enligt regeringens mening alltför långtgående att genomföra detta i form av en generell skyldighet för samtliga anmälningspliktiga aktörer. Genom den nya lagen kommer omfattningen av de aktörer som är att betrakta som anmälningspliktiga att utvidgas jämfört med telelagen. Även Internetoperatörer och de som tillhandahåller rundradionät omfat- tas t.ex. av den nya anmälningsplikten. Regeringen föreslår i stället att tillsynsmyndigheten skall ges möjlighet att ålägga en sådan skyldighet att beakta totalförsvarets behov på aktörer som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster av sär- skild betydelse från allmän synpunkt. Detta kan inbegripa större Internetoperatörer och kan exempelvis omfatta skyldigheter att skydda vissa noder och säkra vissa viktiga funktioner för Internet. Såsom regeringen framförde i prop. 1992/93:200 kan kvalitetshöjande åtgärder för robusta fredstida telenät antas ligga i berörda företags intresse, men den som åläggs att vidta åtgärder för totalförsvaret på sätt som går utöver

Prop. 2002/03:110

240

vad andra verksamheter av betydelse för totalförsvaret blir ålagda, bör dock kompenseras av staten.

Riksdagen beslutade med anledning av förslag i propositionen Total- försvar i förnyelse om införandet av en särskild avgift för att finansiera vissa åtgärder inom telekommunikationsområdet (prop. 1996/97:4, bet. 1996/97:UföU1, rskr. 1996/97:36). Riksdagen har därefter årligen sedan 1997 beslutat om storleken av den avgift som får tas ut av teleoperatörer för finansiering av åtgärder mot allvarliga fredstida hot och påfrestningar på telekommunikationsområdet. Regeringen föreslår att grunden för avgiftsuttaget utvidgas till att gälla tillhandahållare av elektroniska kommunikationsnät och elektroniska kommunikationstjänster och som omfattas av anmälningsplikt (se vidare i avsnitt 21.3).

USO-direktivet föreskriver i artikel 23 en skyldighet för alla medlems- stater att vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa det allmänna telefonnätets integritet i de fasta anslutningspunkterna och, i händelse av nätsammanbrott av katastrofkaraktär eller i fall av force majeure, till- gängligheten till det allmänna telefonnätet och allmänt tillgängliga telefonitjänster i de fasta anslutningspunkterna. Medlemsstaterna skall säkerställa att företag som tillhandahåller allmänt tillgängliga telefoni- tjänster i fasta anslutningspunkter vidtar alla rimliga åtgärder för att säkerställa oavbruten tillgång till larmtjänster. Av artikel 11 följer vidare att de nationella regleringsmyndigheterna har möjligheten att ställa upp krav för vissa tjänster som sedan skall kontrolleras i efterhand (se av- snitt 18.1).

Av 2 § telelagen framgår att bestämmelserna i lagen syftar till att en- skilda och myndigheter skall få tillgång till effektiva tele- kommunikationer till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad. I detta mål ligger enligt punkt 3 bl.a. att telekommunikationerna skall vara ut- hålliga och tillgängliga under kriser och krig. Enligt 18 § telelagen skall den som inom ett allmänt tillgängligt telenät tillhandahåller teletjänster eller nätkapacitet se till att verksamheten uppfyller rimliga krav på god funktion och teknisk säkerhet. Enligt 22 § telelagen får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten meddela närmare föreskrifter om krav enligt bl.a. 18 § telelagen. Av 4 § teleförordningen (1997:399) framgår att regeringen bemyndigat PTS att meddela före- skrifter enligt 18 § telelagen. Några föreskrifter har emellertid inte utfär- dats.

PTS och Svenska Bankföreningen avstyrker att skyldigheten i 18 § telelagen skulle begränsas till att gälla den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig telefonitjänst. Artikel 23 i USO-direktivet är dock tydligt av- gränsat till det allmänna telefonnätet till fast nätanslutningspunkt. Vidare framgår av bilaga A till auktorisationsdirektivet, punkt 15, att villkor av- seende upprätthållandet av integriteten inte kan ställas i andra nät (med möjlighet till undantag vid åläggande av tillträdesskyldigheter enligt tillträdesdirektivet). Regeringen anser därför att det inte finns något ut- rymme att frångå denna begränsning i den nya lagen. Detta utesluter dock inte myndighetens roll att, i samverkan med marknadsaktörerna, stärka den grundläggande säkerheten för vissa viktiga funktioner för de elektroniska kommunikationerna. Myndigheten kan såsom redovisats ovan upphandla nödvändiga åtgärder eller förplikta den som tillhanda- håller elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster av

Prop. 2002/03:110

241

särskild betydelse att på visst sätt beakta totalförsvarets behov under höjd beredskap (se ovan). Dessa åtgärder torde kunna inbegripa skyddande av noder, säkerställande av nödvändig redundans samt säkerställande av viktiga funktioner för Internet (t.ex. vissa grundläggande funktioner som behövs för domännamnshantering och liknande). Det bör även fram- hållas, i likhet med vad som anges i propositionen Samhällets säkerhet och beredskap (prop. 2001/02:158, s. 94), att konkurrensen på den svenska telemarknaden är en stark och effektiv drivkraft för att operatö- rerna skall upprätthålla en tillräckligt god beredskap för att kunna åtgärda störningar och fel som uppstår i drift under normala förhållanden. Kvali- tet och säkerhet utgör i högsta grad konkurrensfaktorer i operatörernas tävlan om kunderna. Det följer vidare av artikel 22 i USO-direktivet att den som tillhandahåller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster får förpliktas att offentliggöra jämförbar, ade- kvat och aktuell information om tjänsternas kvalitet till slutanvändarna (se avsnitt 18.8). Härav följer att Internetoperatörer som anlitas av t.ex. Internetbanker kan åläggas att redovisa information om sin drifts- säkerhet.

För att kunna säkerställa en grundläggande nivå av säkerhet i den fasta teleinfrastrukturen bedömer regeringen att det måste vara möjligt att ställa krav på förebyggande åtgärder som förstärker infrastrukturen även till följd av händelser som inte är av katastrofkaraktär – av vad som sagts ovan följer att sådana krav dock endast kan åläggas den som tillhanda- håller fast telefonitjänst.

I prop. 1996/97:61 anfördes att PTS har ett ansvar för att det finns ett sammanhållet och öppet telenät som täcker hela landet. För att nätet även i fortsättningen, i en situation med ett flertal operatörer som bygger egna nät och tillhandahåller tjänster, skulle kunna anses vara öppet och sammanhållet ansågs det krävas att vissa nätfunktioner samordnades av ett fristående organ. Nuvarande krav enligt 18 § telelagen om att säker- ställa att verksamheten uppfyller rimliga krav på god funktion och tek- nisk säkerhet bör därför gälla även enligt den nya lagen. Detta ryms inom lydelsen av artikel 23 i USO-direktivet som stadgar skyldigheten att säkerställa integriteten av det allmänna telefonnätet till fast anslutnings- punkt.

I 18 § telelagen ges utrymme för tillsynsmyndigheten att meddela före- skrifter om tekniska planer, servicekodplaner, vissa standarder för gräns- snitt och andra frågor som rör funktionen i nätet m.m. I promemorian Uppdrag till PTS avseende säkerheten i telenäten vid svåra påfrestningar lämnade myndigheten förslag på författningsändringar som syftade till att göra det möjligt att ställa krav på åtgärder som dels säkerställer en grundläggande nivå av säkerhet i teleinfrastrukturen (genom att grund- läggande krav på skydd mot avbrott och störningar måste uppfyllas), dels begränsar konsekvenserna av inträffade avbrott och störningar (genom att åtgärder måste vidtas för att säkerställa att telekommunikationerna kan upprätthållas under avbrott eller störningar).

Ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om på vilket sätt krav på god funk- tion och teknisk säkerhet skall fullgöras bör dock vara tillräckligt för att åstadkomma de eftersträvade höjningarna av säkerheten.

Prop. 2002/03:110

242

Regeringen delar PTS syn om att det är viktigt att genom åtgärder som generellt ökar skyddet för avbrott och störningar, t.ex. genom att säker- ställa redundans och reservkraft, minska riskerna för alla typer av hot. Det finns här anledning för samverkan mellan nätägare för att åstad- komma en totalt sett god redundans i stället för att öka kostnaderna för varje nätägare genom att kräva hög redundans i varje nät.

Utredningens förslag tar fasta på ordalydelsen i artikel 23 i USO-di- rektivet beträffande nätsammanbrott av katastrofkaraktär eller i fall av force majeure. Denna bestämmelse har i sin tur sitt ursprung i arti- kel 13.2a i det s.k. taltelefonidirektivet (98/10/EG). I den sistnämnda ar- tikeln förtydligas att situationer som avses är bl.a. extrema väderleks- förhållanden, översvämning, blixtnedslag eller brand.

För att undvika begreppsförvirring vad gäller hanteringen av fredstida nödsituationer anser regeringen att det är angeläget att knyta an till be- fintlig terminologi. Den 1 januari 2003 trädde lagen (2002:833) om extraordinära händelser i fredstid hos kommuner och landsting i kraft. I propositionen Extraordinära händelser i kommuner och landsting (prop. 2001/02:184) förklaras att med extraordinära händelser avses en sådan händelse som avviker från det normala, innebär en allvarlig störning eller en överhängande risk för en allvarlig störning i viktiga samhälls- funktioner och kräver skyndsamma insatser. Det som skiljer extra- ordinära händelser från andra händelser är de extraordinära händelsernas stora omfattning och att händelseförloppet är snabbt och svårt att över- blicka. Begreppet bör förstås som en händelse mellan normaltillstånd och höjd beredskap. Extraordinära händelser omfattar större olyckshändelser som hotar liv, hälsa, miljö eller egendom. Typiska händelser som avses är väderrelaterade händelser av större omfattning, som t.ex. större över- svämningar och omfattande snöoväder. Det krävs också att händelsen avviker från det normala. En extraordinär händelse kan undantagsvis också utgöra en svår påfrestning på samhället i fred, vilket i Sårbarhets- och säkerhetsutredningens betänkande Säkerhet i en ny tid (SOU 2001:41) definieras som ett allvarligt tillstånd som kan uppstå när en el- ler flera händelser utvecklar sig eller trappas upp till att omfatta flera de- lar av samhället. Regeringen bedömer att ”extraordinära händelser i fredstid” förefaller väl överensstämma med vad som avses i USO-direk- tivet och föreslår därför att detta begrepp används i den nya lagen. Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig telefonitjänst skall således se till att det fasta nätet uppfyller rimliga krav på god funktion och teknisk säkerhet samt på uthållighet och tillgänglighet vid extraordinära händel- ser i fredstid.

I ovannämnda promemoria från PTS föreslog myndigheten också att en ny bestämmelse införs som syftar till att vid kapacitetsbrist säkerställa behovet av telekommunikationer för räddningsinsatser. Förslaget innebär att det under vissa förutsättningar skall vara möjligt att prioritera tele- kommunikationer som behövs för att planera, genomföra och styra räddningsinsatser som är nödvändiga för att skydda liv, personlig säker- het eller hälsa. Vodafone avstyrkte förslaget med hänvisning till att anta- let befintliga nät torde vara tillräcklig garanti för att garantera en frånvaro av kapacitetsbrist. Regeringen anser emellertid inte att det går att utesluta att en omfattande kapacitetsbrist kan uppkomma i en allvarlig kris- situation. I samband med krissituationer är det troligt att många abon-

Prop. 2002/03:110

243

nenter samtidigt vill utnyttja telefoner vilket kan medföra en över- Prop. 2002/03:110 belastning och att vissa samtal inte kan kopplas fram. Bland de villkor

som kan knytas till allmänna auktorisationer anges i bilaga A till auktorisationsdirektivet, punkt 12, villkor för användning vid stora kata- strofer för att trygga kommunikationen mellan larmtjänster och myndig- heter och för att trygga sändningar till allmänheten. Enligt regeringens mening vore därför en bestämmelse om prioritering av kommunikatio- nerna för att i möjligaste mån tillgodose räddningstjänstens behov av elektroniska kommunikationer förenlig med det nya EG-regelverket.

Såsom PTS konstaterar i sin promemoria återstår dock vissa frågor att utreda, bl.a. hur ersättningen skall beräknas. Lagrådet har vidare funnit det otillfredsställande att lagregleringen är ofullständig i ersättnings- frågan och förordat att det övervägs en kompletterande bestämmelse i vart fall om ersättningsgrunden. Även den procedur som avses gälla för handläggning av ersättningsfrågor behöver enligt Lagrådet belysas. Här- till kommer att kostnaderna för en prioriteringsfunktion och finansie- ringen av dessa behöver utredas vidare. Frågan bör mot bakgrund härav bli föremål för fortsatta överväganden och regeringen avstår från att nu lägga fram ett förslag.

18.11 Det gemensamma europeiska larmnumret

Regeringens förslag: Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig telefonitjänst skall medverka till att nödsamtal kan förmedlas avgifts- fritt och utan avbrott samt, i den mån det är tekniskt genomförbart, tillhandahålla lokaliseringsuppgifter vid nödsamtal.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens för- slag.

Remissinstanserna: DigiDoc Open IP anser att föreslagna skyldighe- ter inte skall kunna åläggas nätägare som enbart säljer nätkapacitet och inte tillhandahåller själva telefonitjänsten. Post- och telestyrelsen (PTS) anför att det bör vara möjligt att avgiftsfritt ringa larmnummer från alla telefonautomater. SOS Alarm anser att begreppet ”nödsamtal” bör defi- nieras som anrop från allmänheten för att på så vis kunna ta hänsyn till framtida teknikutveckling, t.ex. SMS. SOS Alarm anför generellt att det behövs ökad tydlighet kring larmnumret 112 i den nya lagen. SOS Alarm föreslår vidare att det i lagen införs tydliga förpliktelser för tele- operatörerna att kvalitetssäkra framkomligheten till SOS Alarm. Telia- Sonera framför att eventuella merkostnader för operatörerna till följd av bestämmelserna måste bestridas av staten. TeliaSonera poängterar också att det är av stor vikt att operatören kan förlita sig på att den som mottar lokaliseringsuppgifterna hanterar dessa med hänsyn till individens integ- ritet. PTS anser att det mot bakgrund av det stora antalet felringningar till SOS Alarm bör övervägas att införa remedier mot missbruk vad avser mobiltelefoner. SOS Alarm föreslår däremot att det redan i den nya lagen införs en bestämmelse om rätt att spärra abonnent eller terminal vid uppenbart missbruk av larmnumret 112. Rikspolisstyrelsen och Säkerhetspolisen anser att det bör förtydligas att nödsamtal skall kunna

förmedlas från telefonautomater utan betalningsmedel.

244

 

Skälen för regeringens förslag: I USO-direktivet säkerställs vissa grundläggande krav på samhällsviktiga funktioner. Ett grundläggande krav är enligt artikel 26 att användare kan ringa det gemensamma euro- peiska larmnumret 112 och alla övriga nationella larmnummer avgifts- fritt från alla telefoner. Det klargörs i artikel 6.3 att detta även gäller telefonautomater. Där anges också att möjligheten att ringa larmsamtal från en telefonautomat skall finnas utan att något betalningsmedel skall behöva användas. Medlemsstaterna skall även säkerställa att samtal till det gemensamma europeiska larmnumret 112 besvaras korrekt och be- handlas på bästa sätt med beaktande av nätens tekniska möjligheter. Vi- dare anges det att medlemsstaterna skall säkerställa att företag som driver allmänna telefonnät skall tillhandahålla information om varifrån samtal till larmnumret 112 kommer till de myndigheter som ansvarar för larm- tjänsterna, i den mån som det är tekniskt genomförbart.

Det är enligt 30 § första stycket räddningstjänstlagen kommunernas och de statliga myndigheternas ansvar att tillse att det finns anordningar för alarmering av räddningsorganen. Med anordningar avses enligt pro- positionen (1985/86:170) alarmeringscentraler, hjälptelefoner och brand- skåp. Ansvaret gäller för dels inkommande larm till larmcentral, dels utgående larm till räddningsstyrka. Huvudsakligen har kommuner upp- fyllt sitt ansvar för alarmeringsfunktionen genom att teckna avtal med SOS Alarm AB. Det är genom dessa avtal som tjänstens korrekthet tryg- gas. Detta sker genom olika villkor beträffande tjänstens omfattning, kvalitet och funktionella krav. SOS Alarm föreslår att det i lagen explicit skall anges att ansvaret för hantering av larmnumret samt för information om dessa frågor skall ligga hos SOS Alarm AB och att bolaget ges ett tydligt uppdrag att arbeta med funktionskontroll, utvecklingsarbete och omvärldsanalys kring larmnumret i Sverige och internationellt. De frågor som SOS Alarm tar upp regleras i lagen om alarmeringscentraler och bör därför enligt regeringens mening inte behandlas närmare i en ny lag om elektronisk kommunikation.

Sverige har redan infört larmnumret 112 som det officiella nationella larmnumret genom beslut i den nationella nummerplanen. Säker- ställandet av avgiftsfria nödsamtal har hitintills skett genom att det i 23 § telelagen föreskrivs en generell skyldighet för den som bedriver anmälningspliktig verksamhet att medverka till förmedling av nödsamtal till samhällets alarmerings- och räddningstjänst utan kostnad för använ- daren. Den reglering som nu föreslås innehåller en motsvarande skyldig- het för den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig telefonitjänst. Den som endast tillhandahåller nät och inte tillhandahåller telefonitjänst om- fattas således inte av skyldigheten. Det är enligt regeringens mening till- räckligt att ålägga telefonioperatören att möjliggöra nåbarhet till nöd- nummer. Häri kan anses ligga att denne i sin tur måste försäkra sig hos nätägaren om kontakt med nödnummer innan försäljning och distribution av telefonitjänsten kan påbörjas.

DigiDoc Open IP påpekar att om nätaccessen stängs pga. t.ex. bris- tande betalning för en kund med separata avtal beträffande telefoni, re- spektive access till nätet, så innebär detta att kunden inte kan använda sin telefonitjänst fast kunden inte brister i affärsrelationen med leverantören av telefonitjänsten. Vid avbrytande av en telefonitjänst till en fast anslutningspunkt pga. utebliven betalning skall den som tillhandahåller

Prop. 2002/03:110

245

tjänsten genast underrätta abonnenten om avbrytandet och under en tid av lägst tio dagar ge abonnenten möjlighet att ringa bl.a. nödsamtal (se vidare i avsnitt 18.3). Denna skyldighet träffar såväl IP-telefonioperatör som nätägare och erbjuder enligt regeringens mening tillräcklig skydd för abonnenterna.

En utvidgning i enlighet med SOS Alarms förslag av hanteringen av samtal till alarmeringstjänsten t.ex. till att även omfatta SMS (Short Message Service) skulle troligen underlätta vissa funktionshindrades till- gång till alarmeringstjänsten. Ytterligare överväganden behöver dock göras innan en sådan utvidgning genomförs. SOS Alarm kommer till- sammans med Sveriges Dövas Riksförbund och med stöd av PTS att genomföra ett projekt syftande till skapa beslutsunderlag om SMS-tekni- ken skall kunna användas för att larma nödnumret 112. Projektet kommer bl.a. att besvara huruvida SMS-tekniken är lämplig för att skapa en gi- vande dialog mellan nödställd och 112-larmoperatör samt se över vilka lagar och föreskrifter som skulle behöva förändras för att en allmän 112- SMS-tjänst skulle kunna bli verklighet. Efter att projektet har redovisats finns skäl för regeringen att återkomma i frågan.

För att säkerställa framkomligheten finns i dag en arbetsgrupp bestå- ende av SOS Alarm, tillståndshavare samt till PTS anmälda tele- operatörer för fast och mobil telefoni. SOS Alarm anför dock att det väx- ande antalet marknadsaktörer som arbetar med skilda nätstrukturer och tekniska lösningar (teleoperatörer kan nå sina kunder via exempelvis ka- bel-TV-nät, elnät eller bredbandsnät) ställer krav på en fastare handläggningsordning. I linje med vad SOS Alarm föreslagit bör det fin- nas en möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen be- stämmer att meddela föreskrifter om på vilket sätt kraven att kvalitets- säkra framkomligheten till alarmeringstjänsten skall fullgöras, inklusive vad gäller tillhandahållandet av data som krävs för positionerings- ändamål (se nedan). Möjligheten att meddela föreskrifter bör dock tillämpas så att operatörerna och alarmeringstjänsten, så långt som möj- ligt, gemensamt kan utarbeta formerna för det faktiska tillhandahållandet och att befintliga strukturer kan användas.

I dag finns inga krav på lokaliseringsinformation avseende samtal till 112 från mobiltelefoner. Denna nya funktion, som skall göras tillgänglig för larmtjänsterna i den mån det är tekniskt genomförbart och därför in- föras som en bestämmelse i den nya lagen, syftar till att förbättra skydds- och säkerhetsnivån för användarna av tjänsten. Funktionen kommer även att vara till stor hjälp för alarmeringscentralerna i deras arbete. Tillgängliggörandet skall ske under förutsättning att förmedlingen av samtal och associerade data till larmtjänsterna säkerställs. Regeringen anser att det vid bedömningen av teknisk genomförbarhet är av vikt att kraven även ställs utifrån en rimlighetsbedömning av vilka åtgärder som en operatör behöver vidta i förhållande till de kostnader som dessa orsa- kar operatören och den nytta som erhålls. Tolkningen av vad som är tek- niskt genomförbart bör ta sin utgångspunkt i den rekommendation som EU-kommissionen för närvarande utarbetar. Häri bör även ligga att kra- ven på ekonomisk rimlighet är tillgodosedda. Den som mottar lokaliseringsuppgifterna skall givetvis hanterar dessa med hänsyn till individens integritet. Mottagandet och användningen av den erhållna in- formationen skall överensstämma med de skyddsregler som finns i

Prop. 2002/03:110

246

personuppgiftslagen (1998:204) samt de delar av den nya lagen om elek- tronisk kommunikation som gäller behandling av personuppgifter och annat integritetsskydd (se avsnitt 19.2 och 19.9).

SOS Alarm föreslår att det i lagen införs en bestämmelse om rätt att spärra abonnent eller terminal vid uppenbart missbruk av larm- numret 112 och att regeringen eller PTS meddelar föreskrifter på områ- det. PTS instämmer i att det mot bakgrund av det stora antalet fel- ringningar till SOS Alarm bör övervägas att införa remedier mot miss- bruk vad avser mobiltelefoner. I rapporten Ring för livet, som PTS läm- nade till regeringen i februari 2001, framgår att det finns anledning att misstänka att en icke obetydlig andel av de samtal som tas emot på lan- dets larmcentraler kommer från mobiltelefoner utan SIM-kort, eller mobiltelefoner utrustade med kontantkort där pengarna tagit slut. Den enda anledning till att samtal kan göras från en telefon som inte genom något abonnemang av något slag är ansluten till ett telenät är att denna funktion föreskrivs i gällande ETSI-standard för GSM. ETSI:s tanke bakom detta är framförallt att en GSM-telefon skall kunna användas för nödsamtal även i ett annat land än abonnentens hemland, där abonnenten inte har ett användbart abonnemang, eller att den skall kunna användas där abonnentens nät inte har täckning. Den ursprungliga orsaken till ETSI:s ställningstagande har dock i praktiken fått sin lösning i dag ge- nom de mycket omfattande avtal om internationell och nationell roaming som träffats mellan operatörerna avseende nödsamtal. Såsom konstateras i PTS rapport kan nyttan av funktionen numera bedömas väga lätt jäm- fört med den skada som dessa samtal orsakar. Det finns således ingen anledning att behålla denna funktion i mobilnäten. Inget torde dock hindra SOS Alarm från att träffa överenskommelse med mobil- operatörerna om att ta bort denna funktion ur deras respektive nät. För mobiltelefoner med kontantkort utan kontobehållning är dock förhållan- det annorlunda: här finns ett abonnemangsförhållande för tillhanda- hållande av en allmänt tillgänglig telefonitjänst och det följer av arti- kel 26 i USO-direktivet att det skall vara möjligt att ringa nödsamtal avgiftsfritt. Regeringen bedömer inte att direktivet medger någon möjlig- het att inskränka denna rätt. Det finns emellertid möjlighet för operatö- rerna att inkludera i sina allmänna avtalsvillkor att tjänsten får avbrytas vid missbruk som innebär att avsevärda olägenheter uppstår för någon annan. Härvid torde omfattas den situation som SOS Alarm beskriver där enskilda personer eller grupper av ungdomar systematiskt och medvetet går in för att störa arbetet med nödtrafiken. Det är regeringens uppfatt- ning att denna typ av villkor är vanligt förekommande hos marknadens aktörer i dag. Mot bakgrund av ovanstående avstår regeringen från att i lagen införa bestämmelser om möjlighet att spärra abonnent eller termi- nal vid missbruk av larmnumret 112.

Prop. 2002/03:110

247

Prop. 2002/03:110

19 Integritetsskydd

19.1Inledning

Regeringens förslag till ny lagstiftning angående integritetsskydd är ba- serat på direktivet om integritet och elektronisk kommunikation, som skall vara genomfört i medlemsstaterna senast den 31 oktober 2003. En- ligt regeringen är det dock ändamålsenligt att direktivet genomförs i la- gen om elektronisk kommunikation redan från att lagen träder i kraft, dvs. från den 25 juli 2003. Frågor om e-postreklam, som berörs i direkti- vet, bör dock inte regleras i lagen om elektronisk kommunikation utan liksom i dag behandlas i särskild ordning i marknadsföringslagen, varvid behandling av personuppgifter för direkt marknadsföring också regleras i personuppgiftslagen (1998:204). Direktivets bestämmelser om icke be- gärd kommunikation i artikel 13 genomförs därför inte genom de före- slagna bestämmelserna i en ny lag om elektronisk kommunikation.

19.2Definitioner och förhållandet till personuppgiftslagen

Regeringens förslag: Särskilda definitioner skall ges i lagens kapitel om integritetsskydd för begreppen elektroniskt meddelande och trafikuppgift. Begreppen behandling, personuppgiftsansvarig och samtycke skall i kapitlet ha samma innebörd som i personuppgifts- lagen (1998:204). I fråga om behandling av personuppgifter vid till- handahållande av elektroniska kommunikationsnät och elektroniska kommunikationstjänster och vid abonnentupplysning skall person- uppgiftslagen gälla, om inte annat följer av lagen om elektronisk kommunikation.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens bedömning med undantag för att utredningen föreslog en särskild definition av be- greppet användare i lagens kapitel om integritetsskydd och formulerade förhållandet mellan personuppgiftslagen (PUL) och den nya lagen något annorlunda. Abonnentupplysning omnämndes inte i utredningens förslag.

Remissinstanserna: Datainspektionen anser att lagen blir tydligare om definitionen av användare i kapitlet om integritetsskydd bättre överensstämmer med den som finns i direktivet om integritet och elek- tronisk kommunikation. Post- och telestyrelsen (PTS) anför att begreppet elektroniskt meddelande bör användas som en generisk term och inte som en särskild term i det kapitel som handlar om integritetsskydd. Be- greppet användare har en avvikande definition i samma kapitel, något som enligt PTS i stället kan lösas med ett tillägg när enbart fysiska per- soner avses. TeliaSonera noterar att utredningen använt begreppet tele- meddelande i kapitlet om integritetsskydd, utan att begreppet definierats.

248

Skälen för regeringens förslag: Syftet med direktivet om integritet och elektronisk kommunikation är enligt artikel 1 att harmonisera medlemsstaternas bestämmelser för att säkerställa ett likvärdigt skydd för de grundläggande fri- och rättigheterna, i synnerhet rätten till integritet, när det gäller behandling av personuppgifter inom sektorn för elektronisk kommunikation samt för att säkerställa fri rörlighet för sådana uppgifter samt för utrustning och tjänster avseende elektronisk kommunikation inom gemenskapen. Bestämmelserna i direktivet skall precisera och komplettera det allmänna dataskyddsdirektivet (95/46/EG). Till skillnad från det allmänna dataskyddsdirektivet är bestämmelserna avsedda att skydda även berättigade intressen för abonnenter som är juridiska perso- ner. Direktivet omfattar all behandling av personuppgifter på de områden som direktivet reglerar. Till skillnad från det allmänna dataskydds- direktivet är direktivet om integritet och elektronisk kommunikation alltså inte begränsat till behandling av personuppgifter som helt eller del- vis är automatiserad eller, för det fall behandlingen inte är automatiserad, ingår i eller är avsedd att ingå i ett register som är sökbart på särskilda kriterier.

Liksom enligt telelagen (1993:597) bör det i lagen om elektronisk kommunikation anges att personuppgiftslagen (1998:204) gäller vid be- handling av personuppgifter, om annat inte följer av lagen om elektronisk kommunikation. Även behandling av personuppgifter vid abonnent- upplysning skall därvid omfattas, eftersom vissa bestämmelser i integritetskapitlet avser abonnentupplysning. Beträffande frågor om rät- telse och skadestånd, se nedan under avsnitt 19.11.

Liksom beträffande teledataskyddsdirektivet (se avsnitt 6.1) skall di- rektivet om integritet och elektronisk kommunikation inte tillämpas på verksamheter som faller utanför gemenskapsrättens tillämpningsområde, såsom allmän säkerhet, försvar, statens säkerhet (inbegripet statens eko- nomiska välstånd när verksamheten rör statens säkerhet) och statens verksamhet på straffrättens område.

Direktivet om integritet och elektronisk kommunikation innehåller en rad definitioner i artikel 2. Av särskilt intresse är definitionen av kom- munikation, som i direktivet lyder ”all information som utbyts eller över- förs mellan ett begränsat antal parter genom en allmänt tillgänglig elek- tronisk kommunikationstjänst. Detta inbegriper inte information som överförs som del av en sändningstjänst för rundradio eller TV till all- mänheten via ett elektroniskt kommunikationsnät, utom i den mån in- formationen kan sättas i samband med den enskilde abonnenten eller an- vändaren av informationen”. I ingresspunkt 16 i direktivet förklaras att information som ingår i en sändningstjänst för rundradio eller TV som tillhandahålls via ett allmänt kommunikationsnät är avsedd för en poten- tiellt obegränsad publik och utgör inte en kommunikation enligt direkti- vet. I sådana fall där den enskilde abonnenten eller användaren som får sådan information kan identifieras, till exempel när det gäller beställ-TV- tjänster, omfattas emellertid den överförda informationen av vad som i direktivet avses med kommunikation.

Begreppen användare och kommunikation är särpräglade för de be- stämmelser som finns i direktivet om integritet och elektronisk kommu- nikation. Beträffande kommunikation finns risk för begreppsförvirring med hänsyn till termen elektronisk kommunikation. Det föreslås därför

Prop. 2002/03:110

249

det som i direktivet benämns ”kommunikation” i den nya lagen kallas Prop. 2002/03:110 ”elektroniskt meddelande”. Begreppet användare behöver förekomma i

flera av lagens kapitel. Begreppet är beträffande integritetsskydd in- skränkt till användare som är en fysisk person. I stället för en särskild definition av användare som enbart skall gälla för kapitlet om integritets- skydd bör, såsom PTS föreslår, det framgå av lagtexten att det i dessa fall är fråga om användare som är fysisk person. Användare bör således inte definieras särskilt i kapitlet om integritetsskydd i lagen.

Datainspektionen invänder att utredningens definition av användare inte överensstämmer med direktivets. Det är dock inte nödvändigt att särskilt ange att tjänsten kan vara för privat eller affärsmässigt bruk och att en användare inte nödvändigtvis behöver ha abonnerat på tjänsten. Detta bör ändå rymmas i begreppet användare.

Elektroniskt meddelande och trafikuppgift förekommer bara i kapitlet om integritetsskydd och kan därför återfinnas bland definitionerna som är avsedda bara för detta kapitel.

Förutom begreppen behandling och samtycke, bör det även anges att begreppet personuppgiftsansvarig har samma innebörd i kapitlet om integritetsskydd som i PUL, se vidare avsnitt 19.5.

Direktivet skall enligt artikel 3 tillämpas på behandling av person- uppgifter i samband med att allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster tillhandahålls i allmänna kommunikationsnät. Direktivets bestämmelser gäller således inte för elektroniska kommunikationstjänster som inte är allmänt tillgängliga i enskilda (slutna) nät.

19.3

Säkerhet

 

 

 

 

 

 

Regeringens förslag: Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig

 

 

 

elektronisk kommunikationstjänst skall vidta lämpliga åtgärder för att

 

 

 

säkerställa att behandlade uppgifter skyddas. Den som tillhandahåller

 

 

 

ett allmänt kommunikationsnät skall vidta de åtgärder som är nödvän-

 

 

 

diga för att upprätthålla detta skydd i nätet.

 

 

 

Om det därvid finns särskild risk för bristande skydd, skall den som

 

 

 

tillhandahåller tjänsten informera abonnenten om risken. Om den som

 

 

 

tillhandahåller tjänsten inte är skyldig att avhjälpa risken, skall abon-

 

 

 

nenten informeras om hur och till vilken ungefärlig kostnad risken kan

 

 

 

avhjälpas.

 

 

 

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens

 

förslag. Dock föreslår regeringen att det klargörs i bestämmelsen om sä-

 

kerhet att tjänstetillhandahållaren skall vidta lämpliga åtgärder för att

 

säkerställa att behandlade uppgifter skyddas.

 

 

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

 

lämnar det utan invändning. Datainspektionen anser att det bör tydliggö-

 

ras att tjänsteleverantörer i första hand ansvarar för säkerhetsåtgärder och

 

att nätoperatören har ett subsidiärt ansvar. Datainspektionen anser vidare

 

att det inte går att utläsa av förslaget i vilka situationer tjänste-

 

leverantören inte är skyldig att avhjälpa brister. Handikapp-

 

ombudsmannen anser att de system eller skydd för den personliga integ-

250

 

 

 

 

riteten som skapas, också måste kunna utnyttjas av funktionshindrade så att dessa inte blir beroende av att anlita andra personer. Post- och tele- styrelsen (PTS) anser att det bör förtydligas att personuppgifter och in- tegriteten skall skyddas i nätet mot obehörig avlyssning och andra in- trång. Rikspolisstyrelsen anser att frågor om säkerhet särskilt behöver beaktas i samband med samlokalisering. SWEDAC menar att förslaget borde utgå ifrån en vidare definition av begreppet informationssäkerhet, där vikten av att kunna lita på att information inte ändras är en viktig del och att med konfidentialitet även förstås skyddande av annan information än den som rör personlig integritet. Svenska Bankföreningen varnar för att skyddet inskränks i förhållande till vad som stadgas i direktivet. TeliaSonera menar att skyldigheten att ansvara för integriteten, går längre än direktivet.

Skäl för regeringens förslag: Enligt artikel 4.1 direktivet om integri- tet och elektronisk kommunikation skall den som tillhandahåller en all- mänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst vidta lämpliga tek- niska och organisatoriska åtgärder för att säkerställa säkerheten i sina tjänster, om nödvändigt tillsammans med den som tillhandahåller det allmänna kommunikationsnätet när det gäller nätsäkerhet. Åtgärderna skall säkerställa en säkerhetsnivå som är anpassad till den risk som före- ligger, med beaktande av tillgänglig teknik och kostnaderna för åtgär- derna.

Den säkerhet som avses är skydd mot obehörig avlyssning och lik- nande och har inte med driftsäkerheten i nätet att göra. Driftsäkerheten tas i stället upp i tillträdesdirektivet och direktivet om samhälls- omfattande tjänster. Artikel 4.1 bör i den nya lagen motsvaras av en sär- skild bestämmelse. Såsom TeliaSonera och Vodafone påpekat bör be- stämmelsen begränsas till kravet att vidta lämpliga åtgärder. Regeringen delar däremot inte Datainspektionens uppfattning att den föreslagna be- stämmelsen skulle innebära att det endast är tillhandahållaren av nätet som skulle ha en skyldighet att vidta åtgärder och detta bör inte heller vara syftet. Det bör klargöras att den som tillhandahåller kommunikationstjänsten skall vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att behandlade uppgifter skyddas. Den som tillhandahåller ett allmänt kommunikationsnät skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att upprätthålla detta skydd i nätet. Detta innebär att den som tillhandahåller tjänsten kan behöva vidta åtgärderna tillsammans med den som till- handahåller nätet.

Säkerheten för annat än personuppgifter, såsom skydd för affärs- hemligheter, bör anses tillgodosedd genom att behandlade uppgifter skall skyddas. Detta begrepp bör omfatta skydd mot behandling av förmedlade uppgifter i nätet, även om uppgifterna inte är personuppgifter, såsom uppgifter som rör affärshemligheter för juridiska personer, och även innefatta skydd mot att intrång i informationssystem begås från en punkt i ett allmänt kommunikationsnät.

Den som tillhandahåller ett nät skall enligt bestämmelsen vidta de åt- gärder som är nödvändiga för att upprätthålla skyddet i nätet. Beträffande Rikspolisstyrelsens synpunkter om risker för nätsäkerheten i samband med samlokalisering hänvisas till avsnitt 17.2.

Om det föreligger särskilda risker för brott mot nätsäkerheten, skall enligt punkten 2 i artikel 4 i direktivet om integritet och elektronisk

Prop. 2002/03:110

251

kommunikation den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk Prop. 2002/03:110 kommunikationstjänst informera abonnenterna om sådana risker. Om

risken ligger utanför tillämpningsområdet för de åtgärder som tjänste- leverantören skall vidta, skall leverantören informera abonnenterna om hur riskerna kan avhjälpas, med uppgift om de sannolika kostnader som detta kan medföra. Det bör framgå direkt av lagtexten att kravet på kostnadsangivelse endast är ungefärlig. I ingresspunkt 20 i direktivet nämns som exempel på när tjänstetillhandahållaren inte är ansvarig för säkerheten användning av särskilda typer av program eller krypterings- teknik. Konkreta exempel skulle därför kunna vara upplysning om an- vändning av kryptering för mobiltelefoni eller trafik över Internet.

PTS har i en rapport av den 27 februari 2002 redovisat ett regerings- uppdrag angående förutsättningarna för att enligt telelagen utföra aktiv IT-kontroll. Enligt rapporten används begreppet aktiv IT-kontroll i dag som en benämning på ett stort antal skilda aktiviteter för kontroll av egna IT-system i syfte att påvisa brister i säkerheten i nätverk, brandväggar etc. och identifiera svaga punkter i de aktuella IT-systemen. Rapporten kommenterades av utredningen. Regeringen delar utredningens bedöm- ning beträffande aktiv IT-kontroll som sker i varje fall inom men även via ett allmänt tillgängligt kommunikationsnät. Det innebär att lagens bestämmelser givetvis gäller även för dem som avser att genomföra så- dan kontroll. Något undantag bör dock inte vara aktuellt för sådan verk- samhet utan denna måste i stället ske så att lagen inte överträds.

19.4

Skydd för hemligheten för elektroniska meddelanden

 

 

 

 

 

 

Regeringens förslag: Med undantag för vad som stadgas om behand-

 

 

 

ling av trafikuppgifter och tystnadsplikt får inte någon annan än be-

 

 

 

rörda användare ta del av eller på annat sätt behandla uppgifter i ett

 

 

 

elektroniskt meddelande som överförs i ett allmänt kommunikations-

 

 

 

nät eller med en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst,

 

 

 

eller trafikuppgifter som hör till detta meddelande, om inte en av an-

 

 

 

vändarna har samtyckt till behandlingen. Förbudet att behandla sådana

 

 

 

uppgifter innebär inte något hinder mot nödvändig mellanlagring, så-

 

 

 

dan lagring som sker endast för att effektivisera fortsatt överföring till

 

 

 

andra mottagare (s.k. cachning) eller mot att i radiomottagare avlyssna

 

 

 

eller på annat sätt med användande av sådan mottagare få tillgång till

 

 

 

ett radiobefordrat elektroniskt meddelande som inte är avsett för den

 

 

 

som avlyssnar eller för allmänheten.

 

 

 

Utredningens förslag: Överensstämmer i princip med regeringens

 

förslag. Dock föreslog utredningen även ett undantag för viss inspelning

 

av affärssamtal.

 

 

Remissinstanserna: Datainspektionen anför att utredningens förslag

 

går längre än vad som är tänkt med direktivets bestämmelser. Försvars-

 

makten anser att förslaget till förbud mot avlyssning utformats på ett sätt

 

som omöjliggör den signalkontroll som Försvarsmaktens signalskydds-

 

tjänst utför för olika slag av informationsoperationer. Förbudet hindrar

 

enligt Försvarsmakten inspelning av samtal även av den som tar del i ett

 

samtal, vilket innebär problem för Försvarsmaktens säkerhetstjänst.

252

 

 

 

 

Journalistförbundet påpekar det inte får råda tvivel om att det är allmänt tillåtet att spela in ett telefonsamtal om endera parten känt till band- ningen. TeliaSonera menar att utredningens förslag begränsar möjlighe- ten att använda sig av cachning-funktionen till nackdel för svenska aktö- rer.

Skälen för regeringens förslag: Artikel 5 i direktivet om integritet och elektronisk kommunikation innehåller den kanske mest grund- läggande regeln i direktivet om integritet och elektronisk kommunika- tion. Medlemsstaterna skall genom nationell lagstiftning säkerställa kon- fidentialiteten vid kommunikation och därmed förbundna trafikuppgifter via allmänna kommunikationsnät och allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. De skall särskilt förbjuda avlyssning, upp- fångande med tekniskt hjälpmedel, lagring eller andra metoder som in- nebär att kommunikationen och de därmed förbundna trafikuppgifterna kan fångas upp eller övervakas av andra personer än användarna utan deras samtycke. Undantag får dock ske för den som har laglig rätt att göra detta i enlighet med artikel 15.1. Den artikeln handlar om möjlighet att genom lagstiftning vidta åtgärder för att begränsa omfattningen av vissa rättigheter och skyldigheter enligt direktivet, bl.a. de som anges i artikel 5, när en sådan begränsning i ett demokratiskt samhälle är nöd- vändig, lämplig och proportionell för att skydda nationell säkerhet (dvs. statens säkerhet), försvaret och allmän säkerhet samt för förebyggande, undersökning, avslöjande av och åtal för brott eller vid obehörig använd- ning av ett elektroniskt kommunikationssystem enligt artikel 13.1 i data- skyddsdirektivet (95/46/EG).

Vidare framgår av artikel 5.1 att vad som anges där inte får förhindra teknisk lagring som är nödvändig för överföring av kommunikationen utan att det påverkar principen om konfidentialitet. Det som närmast av- ses är s.k. buffring, dvs. lagring av överförd information som sker för att olika funktioner i nätet skall hinna behandla informationen. I ingress- punkt 22 förtydligas detta något. Förbudet mot lagring av kommunika- tion och tillhörande trafikuppgifter av andra än användarna eller utan deras samtycke är inte avsett att förbjuda automatisk, mellanliggande och tillfällig lagring av information, i den mån lagringen enbart görs för att utföra överföringen i det elektroniska kommunikationsnätet och under förutsättning att informationen inte lagras längre än vad som är nödvän- digt för överföringen och trafikstyrningen och att konfidentialiteten för- blir garanterad under lagringsperioden.

I samma ingresspunkt finns också ett klarläggande om att artikel 5.1 under vissa förutsättningar inte utgör hinder mot s.k. cachning. Med cachning menas i detta sammanhang i allmänhet mellanlagring av infor- mation som sker för att effektivisera överföringen t.ex. genom att lagra information som ofta begärs så att den är åtkomlig på närmare håll, t.ex. i Europa, om informationen ursprungligen kommer från en webbsida lag- rad i USA. Därvid anges att om det är nödvändigt för att effektivisera den fortsatta överföringen av allmänt tillgänglig information till andra mottagare av tjänsten på deras begäran, bör direktivet inte förhindra att sådan information får lagras längre, förutsatt att informationen i alla hän- delser skulle vara tillgänglig för allmänheten utan begränsning och att alla uppgifter som hänvisar till vilka enskilda abonnenter eller användare som begär sådan information utplånas.

Prop. 2002/03:110

253

I artikel 5.2 anges att punkten 1 inte får påverka sådan inspelning av kommunikation och därmed förbundna trafikuppgifter som är tillåten enligt lag när den utförs i samband med laglig affärsverksamhet för att tillhandahålla bevis på en affärstransaktion eller annan affärs- kommunikation.

Artikel 5 innehåller således ett åläggande för medlemsstaterna att säkerställa ett skydd för hemligheten för elektroniska meddelanden, i princip motsvarande det som tidigare gällt för telehemligheten enligt teledataskyddsdirektivet. I brottsbalken finns ett förbud mot brytande av post- eller telehemlighet i 4 kap. 8 § brottsbalken. I samma kapitel i brottsbalken finns också andra bestämmelser som kan vara tillämpliga, såsom bestämmelsen om dataintrång i 9 c §. Det förbud som artikel 5.1 föreskriver sträcker sig emellertid i vissa avseenden längre än brotts- balkens bestämmelser. Det bör därför i lagen om elektronisk kommuni- kation föras in en särskild bestämmelse om att inte någon annan än be- rörda användare får ta del av eller på annat sätt behandla uppgifter i ett elektroniskt meddelande som överförs i ett allmänt kommunikationsnät eller med en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst, eller trafikuppgifter som hör till detta meddelande, om inte en av användarna har samtyckt till detta.

Vissa remissinstanser har tolkat utredningens förslag till sådan be- stämmelse som att den skulle förbjuda all inspelning av samtal också av den som tar del i utväxlingen av det elektroniska meddelandet. Detta är dock inte avsikten med bestämmelsen eller artikel 5.1 i direktivet. Be- stämmelsen hindrar inte en användare som tagit del i utväxlingen från att behandla eller låta annan behandla uppgifterna, bl.a. genom att spela in och lagra dem, oavsett om andra användare samtyckt till detta. En annan sak är att reglerna i personuppgiftslagen kan ha betydelse för tillåtlighe- ten av sådan behandling om informationen innehåller personuppgifter.

Undantag från

förbudet mot att behandla uppgifter bör göras för

a) behandling av

trafikuppgifter enligt vad som föreskrivs om detta,

b) reglerna om undantag från tystnadsplikt i vissa fall och c) beträffande den som i radiomottagare har avlyssnat eller på annat sätt med använ- dande av sådan mottagare fått tillgång till ett radiobefordrat elektroniskt meddelande som inte är avsett för den som avlyssnar eller för allmänhe- ten.

Det sistnämnda undantaget motiveras av de ställningstaganden som ti- digare gjorts om rätten för var och en att inneha en radiomottagare och att det inte vore en framkomlig väg att straffsanktionera själva avlyss- ningen i mottagare av radiomeddelanden. I förarbetena till telelagen an- gav också föredragande statsrådet att den huvudsakliga utgångspunkten för den dåvarande regleringen av tystnadsplikten i 3 a § radiolagen (1966:755) för den som i mottagare avlyssnat ett telemeddelande var att etern var fri och att envar enligt radiolagstiftningen i princip fritt kunde lyssna till radiobefordrade meddelanden; se betänkandena SOU 1992:70, s. 331, och 1992:110, s. 152 och prop. 1992/93:200 s. 166 f. Undantaget bör enligt regeringens bedömning inte innebära någon ändring av gäl- lande rättsläge.

Det bör samtidigt framgå av lagtexten att förbudet att behandla sådana uppgifter rörande ett elektroniskt meddelande inte utgör hinder mot så- dan lagring som är automatisk, mellanliggande och tillfällig, om den är

Prop. 2002/03:110

254

nödvändig för överföring av ett elektroniskt meddelande, eller i den ut- Prop. 2002/03:110 sträckning den är nödvändig för driften av ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst. Förbudet

skall inte heller hindra att andra får tillgång till innehållet i ett elektro- niskt meddelande, om innehållet ändå är allmänt tillgängligt, om det en- dast sker för att effektivisera den fortsatta överföringen till andra motta- gare samt om uppgifter om vem som begärt att få informationen utplå- nas. TeliaSonera menar att undantaget enligt utredningens förslag är mer restriktivt utformat än vad direktivet kräver genom att ange att innehållet skall vara allmänt tillgängligt ”där den överförda informationen sändes ut” och att detta kan bli till nackdel för svenska aktörer. Regeringen anser att det bör undvikas att särskilt på detta område skapa en reglering som avviker från vad som gäller i andra medlemsstater varför det är lämpligt att ansluta till vad direktivet anger om detta. Det bör därför vara tillräck- ligt för undantaget för att tillåta sådan mellanlagring att innehållet ändå är allmänt tillgängligt, givetvis under förutsättning att avidentifiering sker m.m.

Enligt utredningens förslag skall förbudet mot avlyssning m.m. inte hindra en sådan inspelning av ett elektroniskt meddelande och trafik- uppgifter som hör till denna som sker för att säkra bevis avseende ett avtal eller annan affärshändelse. Detta undantag tar inte sikte på inspel- ning som sker av dem som tar del i utväxlingen av det elektroniska med- delandet. Detta har behandlats ovan i detta avsnitt. Datainspektionen me- nar att undantaget för inspelning av affärshändelser går längre än vad som är tänkt med direktivets bestämmelser i artikel 5.2. I artikel 5.2 an- ges att punkten 1 inte får påverka sådan inspelning av kommunikation och därmed förbundna trafikuppgifter som är tillåten enligt lag. Enligt Datainspektionen måste ett undantag enligt artikel 5.2 föregås av en analys av de behov som finns av att i Sverige göra undantag från huvud- regeln om konfidentialitet. Regeringen delar Datainspektionens bedöm- ning. Det har inte framkommit att det föreligger ett behov av ett sådant undantag. Skulle frågan aktualiseras bör den utredas särskilt. Undantaget tas därför inte med i regeringens förslag.

19.5

Behandling av cookies m.m.

 

 

 

 

 

 

Regeringens förslag: Ett elektroniskt kommunikationsnät skall få an-

 

 

 

vändas för att lagra information, eller för att få tillgång till information

 

 

 

som är lagrad i en abonnents eller användares terminalutrustning, en-

 

 

 

dast om abonnenten eller användaren av den personuppgiftsansvarige

 

 

 

får information om ändamålet med behandlingen och ges tillfälle att

 

 

 

hindra sådan behandling.

 

 

 

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag för-

 

utom att utredningens förslag inte angav den personuppgiftsansvarige

 

som ansvarig.

 

 

Remissinstanserna: Enligt Datainspektionen framgår det inte klart till

 

vem den föreslagna bestämmelsen riktar sig. BitoS anser att det bör vara

 

tillräckligt om användaren har tillgång till klar och fullständig informa-

 

tion från den som initierar en cookie, och att informationen inte nödvän-

255

 

 

 

 

digtvis måste ges inför eller under ifrågavarande session. BitoS anser vidare tillsammans med flera andra remissinstanser att det uttryckligen bör framgå av lagen att informationen även får omfatta framtida använd- ning av cookies. Tidningsutgivarna påpekar att användning av cookies också är av stor betydelse för att kunna förmedla information och erbju- danden till konsumenter som kan anpassas efter deras önskemål, val och intressen. TeliaSonera menar att kravet enligt direktivet på information avseende behandling av cookies kan uppfyllas genom att användaren har tillgång till klar och fullständig information i anslutning till den sida som initierar en cookie, och att informationen således inte måste ges inför eller i samband med ifrågavarande session.

Skälen för regeringens förslag: Direktivet om integritet och elektro- nisk kommunikation innehåller i artikel 5.3 en regel om behandling av cookies och andra företeelser där information skickas över ett elektro- niskt kommunikationsnät för att lagras i mottagarens terminalutrustning. Cookies är datafiler där information lagras för att t.ex. användas vid ett senare elektroniskt meddelande för att kunna se om den som begär in- formation tidigare har gjort detta. Genom informationen kan bl.a. inne- hållet på en webbplats anpassas efter olika användare.

Enligt artikel 5.3 skall medlemsstaterna säkerställa att användningen av elektroniska kommunikationsnät för att lagra information eller för att få tillgång till information som är lagrad i en abonnents eller användares terminalutrustning endast är tillåten på villkor att abonnenten eller an- vändaren i fråga har tillgång till klar och fullständig information, bl.a. om ändamålen med behandlingen, i enlighet med dataskyddsdirektivet (95/46/EG), och erbjuds rätten att vägra sådan behandling av den data- registeransvarige. Detta får inte förhindra någon teknisk lagring eller åt- komst som endast sker för att utföra eller underlätta överföringen av en kommunikation via ett elektroniskt kommunikationsnät eller som är ab- solut nödvändig för att leverera en av informationssamhällets tjänster som användaren eller abonnenten uttryckligen har begärt.

För att så långt det är möjligt klargöra vem som är ansvarig för en överträdelse bör bestämmelsen i lagen, liksom i artikeln, innehålla vem som skall ansvara för att information lämnas. Denne skall också ge till- fälle att vägra sådan behandling som avses i första meningen av arti- kel 5.3. I artikeln anges den dataregisteransvarige. I lagen föreslås därför att det är den personuppgiftsansvarige som skall se till att information lämnas samt ge tillfälle att vägra behandlingen. Längre än så torde det inte vara möjligt att klargöra vem som bär ansvar. Det får i övriga fall avgöras från fall till fall vem som skall anses ansvarig för en överträdelse av förbudet i bestämmelsen.

BitoS och TeliaSonera menar att information som lämnas under en ses- sion skall gälla även senare användning. Eftersom även användare och inte endast abonnenter omfattas av rätten till information bör detta dock inte gälla. Det bör därför alltid finnas information om t.ex. cookies och hur en användare kan förhindra att cookies sätts i hans eller hennes dator. Normalt kan webbläsare ställas in så att cookies inte alls accepteras eller bara accepteras under en session. Det bör i många fall vara ändamåls- enligt att ansluta informationen till detta förhållande.

Det föreslås att det införs en bestämmelse i den nya lagen som motsva- rar regeln i artikel 5.3.

Prop. 2002/03:110

256

19.6

Behandling av trafikuppgifter

Prop. 2002/03:110

Regeringens förslag: Trafikuppgifter som avser användare som är fy- siska personer eller avser abonnenter och som lagras eller behandlas på annat sätt av den som bedriver verksamhet som är anmälnings- pliktig skall utplånas eller avidentifieras när de inte längre behövs för att överföra ett elektroniskt meddelande. Undantag från detta skall gälla om uppgifterna behövs för fakturering eller tjänster där uppgif- terna behövs. I det senare fallet skall erfordras samtycke från den som uppgifterna rör. Den som uppgiften rör skall informeras om vilken typ av trafikuppgifter som behandlas och hur länge uppgifterna behandlas för sådana ändamål. Information skall ges innan samtycke lämnas. Trafikuppgifterna får endast behandlas av vissa personer. Undantag från dessa bestämmelser skall kunna göras i vissa särskilt angivna fall.

Utredningens förslag: Överensstämmer i princip med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Datainspektionen anför att samtycke skall ges av den fysiska person vars personuppgifter skall behandlas. Gransknings- nämnden för radio och TV anser att bl.a. betaltjänster, interaktivitet, kryptering, digitala medier och EPG:er kan möjliggöra en mycket avan- cerad registrering och lagring av information. Det är därför enligt nämn- den angeläget att det görs en kartläggning av vad som är tekniskt möjligt och att följderna av sådan registrering och lagring analyseras med ut- gångspunkt i den personliga integriteten. Post- och telestyrelsen menar att det bör framgå av lagtexten att kravet på samtycke även omfattar ut- lämnande av uppgifter för annans marknadsföring samt att abonnenten bör informeras om att uppgifterna kommer att vidarebefordras till tredje part för marknadsföring innan samtycke inhämtas. TeliaSonera föreslår att bestämmelsen kompletteras med en presumtion om att samtyckes- kravet avser abonnenten. Hi3G anser att förslaget om att samtycke skall ges av den som uppgiften avser medför rättsosäkerhet och måste förtyd- ligas samt att det finns ett allmänt behov av tydliggöra kopplingen med personuppgiftslagen (PUL).

Skälen för regeringens förslag: I artikel 6 i direktivet om integritet och elektronisk kommunikation regleras behandlingen av trafikuppgifter. Med trafikuppgifter avses såväl enligt direktivet som enligt förslaget till ny lag alla uppgifter som behandlas i syfte att överföra ett elektroniskt meddelande via ett elektroniskt kommunikationsnät eller för att fakturera meddelandet. Trafikuppgifter om abonnenter och användare som be- handlas och lagras av leverantören av ett allmänt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst skall enligt artikel 6.1 utplånas eller avidentifieras när de inte längre behövs för sitt syfte att överföra en kommunikation, utan att det påverkar tillämpningen av punkterna 2, 3 och 5 i samma artikel samt artikel 15.1 (se av- snitt 19.4).

Enligt punkten 2 får trafikuppgifter som krävs för abonnentfakturering och betalning av samtrafikavgifter behandlas. Sådan behandling är tillå- ten endast fram till utgången av den period under vilken det lagligen går att göra invändningar mot fakturan eller kräva betalning.

257

För att saluföra elektroniska kommunikationstjänster eller för att till- handahålla mervärdestjänster får enligt punkten 3 en leverantör av en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst behandla de upp- gifter som avses i punkt 1 i den utsträckning och under den tidsperiod som är nödvändig för sådana tjänster eller sådan marknadsföring, om den abonnent eller användare som uppgifterna gäller har samtyckt till detta. Användare eller abonnenter skall ha möjlighet att när som helst dra till- baka sitt samtycke till behandling av trafikuppgifter.

Tjänsteleverantören skall enligt artikel 6.4 informera abonnenten eller användaren om de typer av trafikuppgifter som behandlas och om be- handlingens varaktighet för de ändamål som anges i punkt 2 och 3. Be- träffande punkten 3 skall detta ske innan samtycke erhålles.

Behandlingen av trafikuppgifter skall enligt artikel 6.5 begränsas till sådana personer som fått i uppdrag av leverantören av allmänna kommunikationsnät och allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster att sköta fakturering, trafikstyrning, kund- förfrågningar, spårning av bedrägerier, marknadsföring av elektroniska kommunikationstjänster eller tillhandahållande av en mervärdestjänst. Behandlingen skall begränsas till sådant som är nödvändigt för dessa verksamheter. Beträffande möjligheten att överlåta uppgifter till tredje part, jfr även vad som anges i avsnitt 19.7.

Lagen om elektronisk kommunikation bör innehålla nödvändiga be- stämmelser om behandlingen av trafikuppgifter. Lagring är en typ av behandling, vilket bör framgå av bestämmelsen. Då begreppet samtycke skall ha samma innebörd som i PUL bör utgångspunkten för sådana upp- gifter vara att samtycke skall ges av den fysiska person vars person- uppgifter skall behandlas. I lagen bör det därför anges att den som skall informeras innan samtycke lämnas är den som uppgiften rör. Genom detta klarläggande har även TeliaSoneras och Hi3G:s invändningar till viss del beaktats.

Lagrådet har invänt mot att sluttidpunkten för hur länge uppgifter som krävs för abonnentfakturering och betalning av avgifter för samtrafik får behandlas angetts vara när fordran är betald eller preskription inträtt. Denna tidpunkt sammanfaller enligt Lagrådet inte med den som anges i direktivet.

För att ta om hand det fall där en fordring visserligen är betald men krav på återbetalning framställs på grund av en invändning i efterhand mot fordringsanspråket bör i stället den tidpunkt när det inte längre går att med framgång reklamera mot fordringsanspråket anges vara slut- punkten i ett fall där fordringen är betald.

Begreppet mervärdestjänst definieras i direktivet som alla tjänster som kräver behandling av trafik- eller lokaliseringsuppgifter, utöver vad som är nödvändigt för överföring eller fakturering av en kommunikation. Be- greppet tillför enligt regeringens mening inte något i sammanhanget. Risk finns i stället att begreppet skulle kunna tolkas mer restriktivt än vad som följer av direktivets definition. Uttrycket ”andra tjänster där uppgifterna behövs” bör därför användas i lagen. Uttrycket omfattar dock samma tjänster som avses med ”mervärdestjänster” i direktivet.

PTS menar att trafikuppgifter efter samtycke får behandlas även för marknadsföring av andras tjänster för vilka uppgifterna behövs. Regeringen instämmer i att behandlingen får avse även andras

Prop. 2002/03:110

258

mervärdestjänster men bedömer att artikel 6.3, tillsammans med punkt 5, i direktivet liksom den föreslagna bestämmelsen bör ange vem som får behandla uppgifterna för detta syfte. I och med att någon begränsning inte föreslås till att gälla egna sådana mervärdestjänster bör detta vara tydligt; se även under följande avsnitt om lokaliseringsuppgifter. Likaså framgår av utredningens förslag att samtycke för behandling erfordras avseende mervärdestjänster och inte för behandling för abonnent- fakturering och betalning av samtrafikavgifter. Den av utredningen före- slagna bestämmelsen om att information skall lämnas innan abonnentens eller användarens samtycke inhämtas avser därmed endast fallet då så- dant samtycke erfordras. Att information skall lämnas även avseende sådan behandling som avses i artikel 6.2 i direktivet framgår uttryckligen av artikel 6.4. Beträffande de integritetsskyddsbehov inom mediesektorn som Granskningsnämnden för radio och TV för fram är det regeringens uppfattning att det nya regelverket bör kunna ta om hand detta i och med att elektroniska meddelanden även kan avse information som sänds ut till allmänheten, om informationen kan sättas i samband med den enskilde abonnenten eller användaren av informationen.

Utredningen föreslår en bestämmelse enligt vilken skyldigheten att ut- plåna eller avidentifiera trafikuppgifter om abonnenter eller användare inte gäller i vissa fall för att genomföra artikel 6.6 och hänvisningen i artikel 6.1 till artikel 15.1 i direktivet. Datainspektionen föreslår att i stället för att säga att bestämmelserna i 6 § inte gäller för myndighet, domstol eller nämnd, bör anges att bestämmelserna i 6 § inte hindrar att uppgifter lämnas ut till myndighet etc. om det behövs för att lösa tvist om samtrafik och fakturering.

Möjlighet att gör avsteg från begränsningarna enligt ovan när det gäller behandling av trafikuppgifter måste finnas för en myndighet eller dom- stol när den behöver få tillgång till sådana uppgifter, i synnerhet för att lösa tvister om samtrafik och fakturering i enlighet med artikel 6.6. Re- geln i artikel 6.6 är inte inskränkt till tvister om samtrafik eller fakture- ring utan anger endast att det i synnerhet avser sådana tvister. Det bör därför anges att bestämmelserna om skyldighet att utplåna eller avidenti- fiera trafikuppgifter inte gäller när en myndighet eller en domstol behö- ver tillgång till sådana uppgifter för att lösa tvister.

Skyldigheten att utplåna eller avidentifiera trafikuppgifter skall i enlig- het med hänvisningen till artikel 15.1 inte gälla för elektroniska medde- landen som befordras eller har expedierats eller beställts till eller från en viss adress i ett elektroniskt kommunikationsnät som omfattas av beslut om hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning för att åstad- komma motsvarighet till vad som i dag anges i 50 § första stycket 1 telelagen.

Skyldigheten skall inte heller gälla i den utsträckning trafikuppgifterna är nödvändiga för att förhindra och avslöja obehörig användning av ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikations- tjänst. Även här utgör hänvisningen till artikel 15.1 stöd för bestämmel- sen. Med hänsyn till denna bestämmelse behöver det i lagen inte särskilt anges att trafikuppgifter får behandlas av sådana personer som fått i upp- drag av den som bedriver anmälningspliktig verksamhet att sköta utred- ning av bedrägerier såsom anges i artikel 6.5. Det följer av möjligheten att spåra obehörig användning. Vad beträffar under vilken tid uppgifter

Prop. 2002/03:110

259

bör få sparas för sådana syften delar regeringen utredningens bedömning, Prop. 2002/03:110 se vidare författningskommentaren till 6 kap. 8 § lagen om elektronisk

kommunikation.

Beträffande möjligheten att behandla trafikuppgifter när det är nöd- vändigt för att upptäcka tekniska brister eller fel som TeliaSonera menar följer av ingresspunkt 29 i direktivet om integritet och elektronisk kom- munikation, bör det noteras att det i punkten anges att förklaringen tar sikte på enskilda fall. Detta bör enligt regeringens bedömning kunna hanteras inom ramen för huvudregeln att trafikuppgifter får behandlas så länge de behövs för att överföra ett elektroniskt meddelande.

19.7

Behandling av lokaliseringsuppgifter

 

 

 

 

 

 

Regeringens förslag: Lokaliseringsuppgifter som inte är trafik-

 

 

 

uppgifter, såsom uppgifter om position från satellit (t.ex. GPS) och

 

 

 

som rör användare som är fysiska personer eller abonnenter, skall få

 

 

 

behandlas endast sedan de har avidentifierats eller användaren eller

 

 

 

abonnenten gett sitt samtycke till behandlingen. Innan samtycke läm-

 

 

 

nas skall den som tillhandahåller tjänsten informera om vilken typ av

 

 

 

uppgifter som kommer att behandlas, behandlingens syfte och varak-

 

 

 

tighet samt huruvida uppgifterna kommer att vidarebefordras till tredje

 

 

 

part för att tillhandahålla tjänsten. Samtycke skall när som helst kunna

 

 

 

återkallas.

 

 

 

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

 

 

Remissinstanserna: Datainspektionen anser att den ordalydelse som

 

utredningen föreslår i bestämmelsen om behandling av lokaliserings-

 

uppgifter som inte är trafikuppgifter, ger utrymme för en vid tolkning av

 

vilka som får behandla lokaliseringsuppgifter och för vilka tjänster upp-

 

gifterna får användas. Avsikten måste förtydligas. I författnings-

 

kommentaren anges att det förhåller sig på samma sätt som för trafik-

 

uppgifter. Datainspektionen delar inte denna uppfattning. Bestämmelsen

 

om behandling av trafikuppgifter i artikel 6.5 i direktivet om integritet

 

och elektronisk kommunikation innehåller, till skillnad från bestämmel-

 

serna om lokaliseringsuppgifter i artikel 9.3, inte något uttryckligt stad-

 

gande om ”tredje part”, utan ger närmast vid handen att det avser till-

 

handahållarens egen användning av uppgifterna. Det bör framgå av

 

författningstexten, eller åtminstone utvecklas närmare i lagstiftnings-

 

ärendet, vilka bestämmelser om behandling och information som skall

 

tillämpas när underleverantör eller leverantör av mervärdestjänst skall

 

behandla uppgifterna. Det bör också utvecklas under vilka förutsättningar

 

som det är tillåtet att lämna lokaliseringsuppgifter vidare till annan, anser

 

Datainspektionen.

 

 

Skälen för regeringens förslag: Med lokaliseringsuppgifter avses en-

 

ligt direktivet om integritet och elektronisk kommunikation alla uppgifter

 

som behandlas i ett elektroniskt kommunikationsnät och som visar den

 

geografiska positionen för terminalutrustningen för en användare av en

 

allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst. Artikel 9 i direkti-

 

vet avser lokaliseringsuppgifter som inte är trafikuppgifter. Till

 

lokaliseringsuppgifter som samtidigt är trafikuppgifter hör framförallt

260

 

 

 

 

information om i vilken cell i ett cellulärt uppbyggt mobil- Prop. 2002/03:110 kommunikationssystem som t.ex. GSM som en användare befinner sig

för tillfället. Sådana uppgifter regleras inte av artikel 9 utan av artikel 6 om trafikuppgifter. I artikel 9 regleras andra lokaliseringsuppgifter som avser användare eller abonnenter i ett elektroniskt kommunikationsnät. Det kan t.ex. avse positionsbestämning av en mobiltelefon via satellit, i dag framförallt genom det amerikanska GPS-systemet. Bestämmelsen saknar motsvarighet i teledataskyddsdirektivet.

I artikel 9.1 i direktivet om integritet och elektronisk kommunikation anges att om andra lokaliseringsuppgifter än trafikuppgifter som rör an- vändare eller abonnenter av allmänna kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster kan behandlas, får dessa uppgifter endast behandlas sedan de har avidentifierats eller om användarna eller abonnenterna givit sitt samtycke, i den utsträckning och för den tid som krävs för tillhandahållandet av en mervärdestjänst. Innan användaren eller abonnenten ger sitt samtycke skall tjänsteleverantören informera denne om vilken typ av andra lokaliseringsuppgifter än trafik- uppgifter som kommer att behandlas, behandlingens syfte och varaktig- het samt om uppgifterna kommer att vidarebefordras till tredje part för tillhandahållande av mervärdestjänsten. Användare eller abonnenter skall ha möjlighet att när som helst dra tillbaka sitt samtycke till behandling av andra lokaliseringsuppgifter än trafikuppgifter.

Vidare gäller enligt punkten 2 samma artikel att om användaren eller abonnenten samtyckt till behandling av sådana lokaliseringsuppgifter skall denne även fortsättningsvis ha möjlighet att på ett enkelt sätt och kostnadsfritt tillfälligt kunna motsätta sig behandlingen av sådana upp- gifter för varje uppkoppling eller för varje överföring av kommunikation (elektroniskt meddelande enligt förslaget till ny lag).

Liksom beträffande trafikuppgifter gäller här att endast vissa personer är behöriga att ta befattning med uppgifterna. Behandlingen i enlighet med punkterna 1 och 2 skall begränsas till personer som handlar på upp- drag av den som tillhandahåller ett allmänt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst eller den tredje part som tillhandahåller mervärdestjänsten. Behandlingen skall begränsas till det som är nödvändigt för att tillhandahålla mervärdestjänsten.

Reglerna i artikel 9 bör genomföras genom att en bestämmelse med motsvarande innebörd tas in i den nya lagen. När det gäller möjligheterna att använda trafikuppgifter eller andra lokaliseringsuppgifter än trafik- uppgifter för att tillhandahålla mervärdestjänster där sådana uppgifter behövs kan först noteras, såsom Datainspektionen har gjort, att det av artikel 9.3 klart framgår att uppgifterna i sådana fall får lämnas till en tredje part som tillhandahåller mervärdestjänsten. När det gäller motsva- rande bestämmelser för trafikuppgifter i artikel 6.3 jämförd med 6.5 är det inte uttryckt på samma sätt. I båda fallen torde det enligt regeringen vara möjligt att överlåta sådana uppgifter till en tredje part för att till- handahålla sådana tjänster där uppgifterna behövs under de förutsätt- ningar som anges i bestämmelserna avseende framförallt information och samtycke.

261

19.8Ospecificerade räkningar, nummerpresentation och automatisk vidarekoppling

Regeringens förslag: Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst skall vara skyldig att tillhandahålla en abonnent som begär det en ospecificerad räkning. Den som till- handahåller nummerpresentation skall tillhandahålla vissa möjligheter att förhindra nummerpresentation eller presentation av uppkopplat nummer eller att avvisa inkommande samtal på ett enkelt sätt. Ospeci- ficerade räkningar, nummerpresentation och möjligheter att stoppa automatisk vidarekoppling skall regleras i den nya lagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: TeliaSonera invänder mot bestämmelserna om

möjlighet att förhindra nummerpresentation eller att på ett enkelt sätt avvisa inkommande samtal avseende samtal till eller från tredje land. Vodafone anser att direktivets begränsningar till att det skall vara tekniskt möjligt och att det inte skall vara fråga om en oproportionerligt stor eko- nomisk insats även bör framgå av lagen. Vodafone ifrågasätter om dessa bestämmelser inte borde intas i en särskild förordning.

Skälen för regeringens förslag: Direktivet om integritet och elektro- nisk kommunikation innehåller vissa bestämmelser om rätt för abonnen- ter att få ospecificerade räkningar (artikel 7), detaljerade bestämmelser kring nummerpresentation m.m. (artikel 8) samt om möjlighet att stoppa automatisk omstyrning (artikel 11). Motsvarigheter till dessa regleringar fanns i teledataskyddsdirektivet. Reglerna innebär bl.a. att om nummer- presentation tillhandahålls, skall den som ringer upp ha möjlighet att hindra att hans eller hennes telefonnummer visas för den uppringde. Denne skall i sin tur, om operatören tillhandahåller nummerpresentation och numret visas innan samtalet etableras, ha möjlighet att på ett enkelt sätt avvisa inkommande samtal när nummerpresentationen åsidosätts. Om ett samtal styrs om till ett annat nummer, skall den uppringde på ett enkelt sätt och kostnadsfritt kunna förhindra att det uppkopplade numret visas hos den som ringer upp. Det skall också vara möjligt för abonnen- ten att på ett enkelt sätt och kostnadsfritt kunna förhindra omstyrning (vidarekoppling) som görs av andra till dennes terminal.

I artikel 3.2 i direktivet om integritet och elektronisk kommunikation anges att bl.a. artiklarna 8 och 11 skall tillämpas på abonnentledningar anslutna till digitala stationer och, där det är tekniskt möjligt och inte krävs en oproportionerligt stor ekonomisk insats, på abonnentledningar anslutna till analoga stationer. Enligt nuvarande reglering i telelagen och teleförordningen finns inga undantag för analoga stationer vilket sammanhänger med de tekniska förhållandena i Sverige.

I punkten 3 samma artikel anges vidare att medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om sådana fall där det skulle vara tekniskt omöjligt eller krävas en oproportionerligt stor ekonomisk insats för att uppfylla kraven i artiklarna 8, 10 och 11.

Regeringen föreslår att skyldigheterna enligt artiklarna 8 och 11 införs generellt. I dag regleras rätten att erhålla ospecificerad räkning i telelagen medan regler om nummerpresentation m.m. och om automatisk vidare- koppling ges i teleförordningen efter bemyndigande i 52 § telelagen.

Prop. 2002/03:110

262

19.9Undantag som gäller nummerpresentation och lokaliseringsuppgifter i vissa fall

Regeringens förslag: Den som tillhandahåller ett allmänt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst skall få

-på begäran av en abonnent temporärt åsidosätta skydd mot nummerpresentation för att kunna identifiera störande samtal, samt

-för Polisen eller en regional alarmeringscentral åsidosätta skydd mot nummerpresentation och tillhandahålla sådan organisation lokaliseringsuppgifter vid nödsamtal utan samtycke eller trots vägran från abonnenten eller användaren.

Utredningens förslag: Utredningen föreslog en motsvarande skyldig- het för den som bedriver anmälningspliktig verksamhet. Överensstämmer i övrigt med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Datainspektionen anför att bestämmelsen i utred- ningens förslag innehåller utöver vad rubriken anger även undantag från huvudregeln om behandling av trafikuppgifter och att detta borde framgå av rubriken. TeliaSonera framför att skyldigheten att tillhandahålla lokaliseringsuppgifter regleras i kapitlet om tjänster till slutanvändare m.m. i utredningens förslag till ny lag.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 10 i direktivet om in- tegritet och elektronisk kommunikation skall medlemsstaterna säkerställa att det finns öppna förfaranden som reglerar det sätt på vilket den som tillhandahåller ett allmänt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst har möjlighet att temporärt åsidosätta skydd mot nummerpresentation, om en abonnent begär spårning av hot- fulla samtal eller okynnessamtal. I så fall skall, i enlighet med nationell lagstiftning, de uppgifter som identifierar den uppringande abonnenten lagras och hållas tillgängliga av den som tillhandahåller ett allmänt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst. Denna regel, som i dag har en motsvarighet i telelagen, bör införas i den nya lagen. Det skall således vara möjligt för den som tillhandahåller ett allmänt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst att temporärt åsidosätta skydd mot nummerpresentation och under viss tid lagra uppgifter som identifierar den anropande abonnenten hos operatören för att kunna spåra okynnessamtal eller andra störande samtal. Uppgifterna skall då hållas tillgängliga för abonnenten på begäran. På samma sätt skall medlems- staten säkerställa att det finns öppna förfaranden som reglerar hur det skall gå till att åsidosätta skydd mot nummerpresentation eller att be- handla lokaliseringsuppgifter i sådana fall där samtycke saknas eller till och med om abonnenten eller användaren tillfälligt motsatt sig åtgärden när det sker för organisationer som handhar nödsamtal och som erkänts som en sådan organisation av en medlemsstat. Detta avser bl.a. rätts- vårdande myndigheter, ambulanscentraler och brandkårer. Det bör enligt regeringen av praktiska hänsyn inte fordras någon uttrycklig begäran i enskilda fall för att sådana uppgifter skall få lämnas till sådana organisa- tioner vid nödsamtal. Det bör därför införas en bestämmelse i den nya lagen om att den som tillhandahåller ett allmänt kommunikationsnät eller

Prop. 2002/03:110

263

en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst för Polisen eller Prop. 2002/03:110 en regional alarmeringscentral som avses i lagen (1981:1104) om verk-

samheten hos vissa regionala alarmeringscentraler får åsidosätta skydd mot nummerpresentation och tillhandahålla sådan organisation lokaliseringsuppgifter vid nödsamtal, utan samtycke eller trots vägran från abonnenten eller användaren.

Lagrådet har invänt mot användningen av uttrycket Polisen i detta sammanhang i lagen. Regeringen anser dock, på motsvarande skäl som anförts i avsnitt 14.3.1 beträffande undantag från tillståndsplikt för att använda radiosändare, att uttrycket Polisen kan användas även i nu aktu- ellt sammanhang. Den föreskriftsrätt som utredningen föreslagit behövs inte med hänsyn till att regeringens förslag inte innebär en skyldighet utan endast en möjlighet för berörda aktörer. Skyldighet att tillhandahålla lokaliseringsuppgifter vid nödsamtal behandlas i avsnitt 18.11.

Reglerna i artikel 3 punkterna 2 och 3 i direktivet om integritet och elektronisk kommunikation gäller även för artikel 10. Några undantag beträffande abonnentledningar anslutna till analoga stationer behövs dock inte särskilt som bestämmelsen enligt regeringens förslag inte inne- bär en skyldighet.

19.10Abonnentförteckningar

Regeringens förslag: Abonnenter som är fysiska personer skall ges möjlighet att avgöra om och i så fall vilka personuppgifter som skall finnas med i en allmän abonnentförteckning eller en förteckning ur vilken uppgifter kan erhållas genom abonnentupplysning. Det skall vara kostnadsfritt att inte upptas i sådana förteckningar och att kon- trollera uppgifterna, få felaktiga uppgifter rättade samt att få uppgifter borttagna ur förteckningen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Datainspektionen påpekar att det inte framgår till

vilka aktörer skyddsbestämmelserna rörande abonnentförteckningar i utredningens förslag riktar sig. Post- och telestyrelsen (PTS) anser att bestämmelsen om samtycke och information till abonnenten skall om- fatta både införande i förteckning och utlämnande till annan. Advokat- samfundet anser att det föreslagna kravet på samtycke riskerar att bli onödigt betungande, t.ex. vid publicering av abonnentuppgifter i en all- mänt tillgänglig abonnentförteckning. Advokatsamfundet tillstyrker för- slaget att avgränsa kravet på samtycke till att avse allmänt tillgängliga abonnentförteckningar. Hi3G anser att kravet på samtycke i utredningens förslag till är onödigt betungande för operatörerna.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 12.1 i direktivet om in- tegritet och elektronisk kommunikation skall medlemsstaterna säkerställa att abonnenterna kostnadsfritt informeras om ändamålen med tryckta eller elektroniska abonnentförteckningar som är tillgängliga för allmän- heten eller kan erhållas genom en nummerupplysningstjänst som kan innehålla abonnenternas personuppgifter, innan personuppgifter om abonnenten tas in i den. Abonnenten skall också informeras om alla de

264

användningsmöjligheter som bygger på sökfunktioner som finns i de elektroniska versionerna av abonnentförteckningen.

I punkten 2 anges principen om opt-in för abonnentförteckningar. Medlemsstaterna skall säkerställa att abonnenterna ges möjlighet att av- göra om deras personuppgifter skall finnas med i en allmän abonnent- förteckning och i så fall vilka personuppgifter. De skall också ges möj- lighet att bekräfta, rätta eller dra tillbaka sådana uppgifter. Bara sådana uppgifter som är relevanta för ändamålet med abonnentförteckningen enligt vad som fastställts av den som tillhandahåller förteckningen behö- ver tas med. Det skall vara kostnadsfritt att inte förtecknas i allmänna abonnentförteckningar eller att kontrollera, rätta eller dra tillbaka person- uppgifter från dem.

Enligt punkten 3 får medlemsstaterna begära att abonnenterna ges till- fälle att lämna kompletterande samtycke för andra ändamål med en all- män abonnentförteckning än sökning av adressuppgifter för personer grundade på deras namn och, vid behov, ett minimum av andra identifieringsuppgifter.

Punkterna 1 och 2 skall bara gälla för abonnenter som är fysiska per- soner. Medlemsstaterna skall dock enligt punkten 4 också, inom ramen för gemenskapslagstiftningen och tillämplig nationell lagstiftning, säker- ställa att berättigade intressen för abonnenter som inte är fysiska personer är tillräckligt skyddade när det gäller införande av dem i allmänna abonnentförteckningar.

Några bestämmelser om behandling av personuppgifter för juridiska personer beträffande abonnentförteckningar föreslås inte. Beträffande s.k. omvänd sökning, t.ex. sökning av ett namn på ett telefonnummer, så har detta hittills varit tillåtet i Sverige. Datainspektionen anser att direk- tivets möjlighet att kräva kompletterande samtycke borde utnyttjas med hänsyn till att omvänd sökning medger möjlighet att ta reda på fler upp- gifter om en privatperson än vad denne sannolikt tänkt sig när han ac- cepterade att ha med sitt telefonnummer i en abonnentförteckning. Det har hittills inte framkommit att möjligheten till omvänd sökning lett till olägenheter för abonnenterna. Regeringen anser därför att möjligheten att kräva kompletterande samtycke enligt artikel 12.3 i direktivet inte nu bör utnyttjas. Skulle det dock uppkomma problem bör ställningstagandet kunna omprövas. Den möjlighet som artikel 12.3 ger bör därför inte ut- nyttjas i dagsläget enligt regeringen.

När det gäller invändningarna från Advokatsamfundet och Hi3G om krav på samtycke alls skall krävas för att behandla personuppgifter om en abonnent i en allmänt tillgänglig abonnentförteckning bör ledning enligt regeringens bedömning kunna hämtas ur punkten 3 i artikeln. Där talas således om kompletterande samtycke. Kravet bör därför avse samtycke för att behandla personuppgifter om en abonnent som är en fysisk person i en allmänt tillgänglig abonnentförteckning. Detta bör anses omfatta även en förteckning som är tillgänglig genom abonnentupplysning. Så- som PTS framhåller skall det vara kostnadsfritt att inte förtecknas i en sådan förteckning. Enligt regeringen behöver detta inte anges uttryckli- gen i lagtexten utan följer av kravet på samtycke. Att begreppet samtycke i kapitlet om integritetsskydd skall ha samma innebörd som i person- uppgiftslagen har behandlats ovan.

Prop. 2002/03:110

265

I övrigt föreslås att artikel 12 genomförs genom en motsvarande be- Prop. 2002/03:110 stämmelse i den nya lagen.

En särskild övergångsbestämmelse beträffande abonnentförteckningar finns i artikel 16 i direktivet. Detta beaktas i bestämmelserna i lagen om införande av lagen om elektronisk kommunikation.

19.11Tillämpningen av vissa bestämmelser i dataskydds- direktivet

Regeringens förslag: Bestämmelserna om rättslig prövning, ansvar och sanktioner i kapitel III i dataskyddsdirektivet (95/46/EG) skall enligt artikel 15.2 i direktivet om integritet och elektronisk kommuni- kation gälla för de nationella bestämmelser som antas i enlighet med direktivet och för de individuella rättigheter som kan härledas från detsamma. Regeln skall genomföras genom hänvisning i den nya la- gen till bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) i fråga om behandling av personuppgifter vid tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät och elektroniska kommunikationstjänster samt vid abonnentupplysning, om inte annat följer av lagen om elektronisk kommunikation.

Utredningens förslag: Utredningen föreslog att regeln skulle genom- föras genom en bestämmelse (10 kap. 5 §) i den nya lagen som skulle motsvara 55 § telelagen.

Remissinstanserna: Datainspektionen anför att i 10 kap. 5 § i försla- get till ny lag föreslås en bestämmelse om skadestånd för kränkning av den personliga integriteten som orsakats av en behandling av person- uppgifter i strid med denna lag. Som skadeståndsansvarig utpekar be- stämmelsen endast operatörer av allmänna elektroniska kommunikationsnät. Enligt författningskommentaren har bestämmelsen överflyttats från 55 § telelagen. Datainspektionen konstaterar att 55 § telelagen har upphävts genom lag 2002:282. I stället gäller numera enligt 69 § telelagen att bestämmelserna om skadestånd i personuppgiftslagen (PUL) även gäller vid behandling av personuppgifter enligt telelagen. Motsvarande gäller i fråga om PUL:s bestämmelser om rättelse. Det bör enligt Datainspektionen övervägas att ha samma bestämmelser i den nu aktuella lagen. Även Advokatsamfundet invänder mot att den upphävda 55 § telelagen av utredningen använts som förebild.

Skälen för regeringens förslag: Enligt den lagstiftningsteknik som normalt används i specialförfattningar för att uttrycka förhållandet till PUL såvitt avser frågor om rättelse och skadestånd vid behandling av personuppgifter görs en hänvisning i specialförfattningen till PUL:s be- stämmelser i dessa frågor. Bestämmelserna i PUL om rättelse och ska- destånd bör, såsom Datainspektionen påpekar, gälla även vid behandling av personuppgifter enligt lagen om elektronisk kommunikation. En be- stämmelse om förhållandet till PUL föreslås i avsnitt 19.2. Därvid bör särskilt anges att bestämmelserna i PUL om rättelse och skadestånd även gäller vid behandling av personuppgifter enligt lagen om elektronisk kommunikation.

266

19.12Hemlig teleavlyssning och teleövervakning

Regeringens förslag: En verksamhet skall bedrivas så att beslut om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning kan verkställas och så att verkställandet inte röjs, om verksamheten avser tillhanda- hållande av

1.ett allmänt kommunikationsnät som inte enbart är avsett för ut- sändning till allmänheten av program i ljudradio eller annat som anges

i1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen, eller

2.tjänster inom ett allmänt kommunikationsnät vilka består av

a)en allmänt tillgänglig telefonitjänst till fast nätanslutningspunkt som medger överföring av lokala, nationella och internationella sam- tal, telefax och datakommunikation med viss angiven lägsta data- hastighet, som medger funktionell tillgång till Internet, eller

b)en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst till mobil nätanslutningspunkt.

Innehållet i och uppgifter om avlyssnade eller övervakade tele- meddelanden skall göras tillgängliga så att informationen enkelt kan tas om hand.

Med telemeddelanden avses ljud, text, bild, data eller information i övrigt som förmedlas med hjälp av radio eller genom ljus eller elektromagnetiska svängningar som utnyttjar särskilt anordnad ledare.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om frågor som avses

iförsta och andra styckena samt får i enskilda fall medge undantag från kravet i första stycket.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår en skyldighet för den som tillhandahåller ett allmänt telefonnät eller en allmänt tillgänglig telefoni- tjänst att anpassa verksamheten så att beslut om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning kan verkställas.

Remissinstanserna: Banverket påpekar att för den som endast till- handahåller förbindelser är det inte möjligt att genomföra avlyssning. Denna möjlighet har enligt verket endast den som tillhandahåller telefonitjänsten. Post- och telestyrelsen (PTS) instämmer i utredningens bedömning att telelagens regler om hemlig teleavlyssning och övervak- ning skall föras över till den nya lagen, men anser att de föreslagna be- stämmelserna avviker från telelagens reglering i det att tillhandahållare av nätkapacitet faller utanför. Bestämmelsen kan därmed inte tillämpas på datatrafik enligt PTS. Skyldigheten bör enligt styrelsen i stället anges till att gälla allmänna elektroniska kommunikationsnät och allmänt till- gängliga elektroniska kommunikationstjänster, för att det som i dag inne- fattas i begreppet telemeddelanden skall omfattas av regleringen. PTS anser vidare att regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm- mer skall ges rätt att föreskriva om skyldigheter för operatörer att göra nödvändiga anpassningar i näten. Därvid skall få beslutas att den som bedöms lämplig för det förpliktas att på visst sätt vidta åtgärder för att fullgöra skyldigheterna, eftersom generella föreskrifter inte enligt PTS kan fullt ut tillgodose vare sig brottsutredande myndighets behov eller operatörernas intressen. Rikspolisstyrelsen understryker vikten av att frå- gor på området som inte behandlats i betänkandet utreds och får sin lös-

Prop. 2002/03:110

267

ning innan den föreslagna lagen träder i kraft. Säkerhetspolisen anser att frågan om operatörers anpassningsskyldighet är alltför bristfälligt utredd och att förslaget innebär att hemlig teleavlyssning och övervakning inte kan användas i samma utsträckning som i dag. BitoS ifrågasätter om kon- sekvenserna av att utvidga bestämmelserna om hemlig teleavlyssning till att omfatta IP-telefoni utretts tillräckligt. Telenor anser att förslaget utgör ett etableringshinder och att det inte står i överensstämmelse med proportionalitetsprincipen eller tar hänsyn till små företags situation. TeliaSonera anser att kostnader som tillkommer för rättssystemets skull bör bäras av detsamma och påpekar behovet av konkurrensneutralitet när det gäller möjligheten att meddela undantag från skyldigheten. Lagtexten bör enligt bolaget ange kriterier för vad som skall anses oskäligt be- tungande av ekonomisk eller annan anledning. TeliaSonera föreslår vi- dare att förutsättningarna för hemlig teleavlyssning av IP-telefoni blir föremål för särskild utredning.

Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser om hemlig tele- avlyssning och hemlig teleövervakning finns i 27 kap. rättegångsbalken. Ett beslut om hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning innebär att de brottsutredande myndigheterna får rätt att avlyssna eller med tek- niskt hjälpmedel ta upp telemeddelanden eller uppgifter om sådana med- delanden.

I 17 § telelagen finns en bestämmelse om skyldighet för den som har tillstånd enligt telelagen att bedriva televerksamhet så att hemlig tele- avlyssning och hemlig teleövervakning kan verkställas och så att verk- ställandet inte röjs. Innehållet i och uppgifter om de avlyssnade eller övervakade telemeddelandena skall göras tillgängliga så att informatio- nen enkelt kan tas om hand. Vad avser kostnaderna för denna anpassningsskyldighet gäller att teleoperatörerna skall stå för de kostna- der för anpassning, drift och underhåll av systemen som krävs för att be- slut om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning skall kunna verkställas (prop. 1995/96:180, sid. 30 f.). Tillstånd erfordras enligt 7 § telelagen för rätten att inom ett allmänt tillgängligt telenät tillhandahålla telefonitjänst till fast nätanslutningspunkt, mobil teletjänst eller nät- kapacitet, om verksamheten har en omfattning som med avseende på utbredningsområde, antalet användare eller annat jämförbart förhållande är betydande.

Skyldigheten enligt 17 § telelagen har således bara gällt i förhållande till vissa teleoperatörer, eftersom bara vissa sådana är skyldiga att ha till- stånd enligt telelagen. De i praktiken berörda tjänsterna torde vara till- handahållande av telefoni till fast nätanslutningspunkt, mobil teletjänst och nätkapacitet. Verksamheten måste dessutom vara av viss omfattning.

För att tillhandahålla ett allmänt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst enligt den nya lagen fordras i allmänhet endast en anmälan. Av artikel 6.1 i auktorisationsdirektivet och del A i bilagan till direktivet framgår att villkor som möjliggör av- lyssning för behöriga nationella myndigheter får uppställas för tillhanda- hållande av elektroniska kommunikationsnät och elektroniska kommunikationstjänster. Sådana villkor skall vara objektivt motiverade med avseende på det nät eller den tjänst som berörs, samt öppet redovi- sade, icke-diskriminerande och proportionella.

Prop. 2002/03:110

268

I betänkandet uttalas att reglerna i telelagen angående hemlig tele- avlyssning och hemlig teleövervakning föreslås överförda till den nya lagen. Någon saklig ändring i förhållande till vad som gäller enligt nuva- rande bestämmelser synes således inte vara avsedd. Enligt regeringens bedömning innebär emellertid utredningens förslag att tillhandahållande av vissa nät och tjänster som i dag omfattas av anpassningsskyldigheten skulle komma att falla utanför denna. Det gäller dels tillhandahållande av sådan nätkapacitet som inte avser ett allmänt telefonnät men väl ett all- mänt kommunikationsnät som inte enbart är avsett för utsändningar till allmänheten av program i ljudradio eller annat som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen (YGL), dels vissa elektroniska kommunikationstjänster till mobil nätanslutningspunkt. Exempelvis skulle den anpassningsskyldighet som enligt telelagen gäller för tillstån- den att bedriva tredje generationens mobiltelefoni (UMTS) komma att avsevärt begränsas. Vidare bör det med hänsyn till den något ändrade terminologin i den nya lagen klargöras att beträffande telefonitjänst till fast nätanslutningspunkt innefattar detta förutom överföring av lokala, nationella och internationella samtal även telefax samt data- kommunikation med viss angiven lägsta datahastighet, som medger funktionell tillgång till Internet. Sådan datakommunikation benämns en- ligt telelagen datakommunikation via låghastighetsmodem. Utredningens förslag innebär dock samtidigt en utvidgning av tillämpningsområdet genom att verksamheten inte behöver ha viss omfattning för att omfattas.

Frågan om anpassningsskyldighetens omfattning i förhållande till det nya regelverket på området för elektronisk kommunikation är komplice- rad och kräver en fördjupad analys som inte kan göras inom ramen för detta lagstiftningsärende. Frågan kommer i stället att behandlas i ett an- nat sammanhang där även andra närliggande frågor kommer att utredas. I avvaktan på sådan ytterligare utredning av anpassningsskyldigheten bör skyldighetens omfattning enligt den nya lagen ansluta så nära som möj- ligt till den omfattning som gäller enligt nu gällande regler i telelagen. Avsikten är alltså inte att låta skyldigheten omfatta fler och ej heller färre verksamheter än vad som omfattas enligt nuvarande regler.

I bl.a. 4 kap. brottsbalken och 27 kap. rättegångsbalken används be- greppet telemeddelande. I telelagen finns en definition av detta begrepp. Med telemeddelande avses därvid ljud, text, bild, data eller information i övrigt som förmedlas med hjälp av radio eller genom ljus eller elektro- magnetiska svängningar som utnyttjar särskilt anordnad ledare. Begrep- pet används inte i EG:s regelverk för elektronisk kommunikation och skulle därför inte behövas i övrigt i lagen om elektronisk kommunika- tion. Som framgår av avsnitt 19.2 föreslås ett särskilt begrepp, elektro- niskt meddelande, med avseende på bestämmelserna om integritetsskydd. I avvaktan på sådan ytterligare utredning som nämnts ovan anser regeringen att det, för att inte skapa rättsosäkerhet i fråga om tillämp- ningen av de författningar som innehåller begreppet telemeddelande, är lämpligt att såsom en övergångslösning använda detta begrepp även i den nya lagen såvitt avser anpassningsskyldigheten. Begreppet bör också definieras i bestämmelsen i enlighet med vad som anges i telelagen.

Regeringen föreslår därför att en bestämmelse införs i den nya lagen om att en verksamhet skall bedrivas så att beslut om hemlig tele-

Prop. 2002/03:110

269

avlyssning och hemlig teleövervakning kan verkställas och så att verk- Prop. 2002/03:110 ställandet inte röjs, om verksamheten avser tillhandahållande av

1. ett allmänt kommunikationsnät som inte enbart är avsett för utsänd- ning till allmänheten av program i ljudradio eller annat som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket YGL, eller

2. tjänster inom ett allmänt kommunikationsnät vilka består av

a)en allmänt tillgänglig telefonitjänst till fast nätanslutningspunkt som medger överföring av lokala, nationella och internationella samtal, tele- fax och datakommunikation med viss angiven lägsta datahastighet, som medger funktionell tillgång till Internet, eller

b)en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst till mobil nätanslutningspunkt.

Innehållet i och uppgifter om avlyssnade eller övervakade tele- meddelanden skall göras tillgängliga så att informationen enkelt kan tas om hand.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, den myndighet som regeringens bestämmer meddelar föreskrifter om sådana frågor.

Som framgår av avsnitt 13 omfattar tillhandahållandet av allmänt kommunikationsnät vad som enligt telelagen definieras såsom att inom ett allmänt tillgängligt telenät tillhandahålla nätkapacitet. Genom den nu föreslagna utformningen av anpassningsskyldigheten torde således ett rättsläge som i allt väsentligt motsvarar dagens uppnås.

Utredningen har som nämnts inte föreslagit någon motsvarighet till gällande begränsning av anpassningsskyldigheten till verksamheter med viss omfattning. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, den myndighet som regeringen bestämmer skall dock få möjlighet att i en- skilda fall medge undantag från kravet på anpassningsskyldighet för en verksamhet. En rimlig avvägning, i stort motsvarande den som nu gäller, bör kunna uppnås med en sådan reglering. Skulle skyldigheten t.ex. bli alltför betungande för en mindre operatör kan undantag således medges.

Beträffande telefoni till fast nätanslutningspunkt som förmedlas med hjälp av Internetprotokoll (IP-telefoni) bör även den som tillhandahåller en sådan tjänst kunna omfattas av skyldigheterna under förutsättning att kriterierna för en allmänt tillgänglig telefonitjänst är uppfyllda. Hitintills har förhållandena varit sådana att IP-telefoni, i vart fall med undantag av viss s.k. gateway-telefoni, dvs. fall där en operatör med hjälp av en gränsnätstation (eng. gateway) sköter om övergången från ett kopplat telefonnät till ett paketförmedlat datanät och omvänt, inte faller under definitionen av telefonitjänst, se vidare avsnitt 30.1.

Bestämmelserna i denna lag om integritetsskydd inverkar inte på de straffprocessuella tvångsmedlen i rättegångsbalken.

270

Prop. 2002/03:110

19.13

Tystnadsplikt och föreskriftsrätt

 

 

 

 

 

 

Regeringens förslag: Reglerna i telelagen (1993:597) om tystnads-

 

 

 

plikt skall föras över till den nya lagen med endast mindre ändringar.

 

 

 

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer skall i fråga

 

 

 

om behandling av uppgifter för elektronisk kommunikation kunna

 

 

 

meddela närmare föreskrifter om vilka trafikuppgifter som får be-

 

 

 

handlas för fakturering och marknadsföring av vissa tjänster där upp-

 

 

 

gifterna behövs samt de krav som skall ställas på en allmänt tillgäng-

 

 

 

lig telefonitjänst som medger identifiering av det anropande eller upp-

 

 

 

kopplade telefonnumret eller vidarekoppling.

 

 

 

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag utom

 

så vitt avser att utredningen föreslog en föreskriftsrätt även avseende

 

uppgifter om abonnemang i allmänt tillgängliga abonnentförteckningar. I

 

utredningens förslag hade dessutom inte överförts telelagens bestäm-

 

melse om att ersättning för att lämna ut uppgifter till regional

 

alarmeringscentral skall vara skälig med hänsyn till kostnaderna för ut-

 

lämnandet.

 

 

 

 

Remissinstanserna: Datainspektionen anför att undantaget från

 

tystnadsplikt har fått ett större tillämpningsområde och det kan ifråga-

 

sättas om det utan närmare analys kan överföras från telelagen. Data-

 

inspektionen anför vidare att föreskriftsrätten avseende uppgifter om

 

abonnemang i allmänt tillgängliga abonnentförteckningar tidigare hade

 

en motsvarighet i telelagen som emellertid togs bort år 2002 och att det

 

inte framgår varför denna bestämmelse nu skall återinföras. TeliaSonera

 

anser att konsekvenserna av att tillämpa reglerna om tystnadsplikt på det

 

bredare området för elektronisk kommunikation bör uppmärksammas

 

mer.

 

 

 

 

Skälen för regeringens förslag: Telelagens bestämmelser om

 

tystnadsplikt och om undantag från denna bör föras över till lagen om

 

elektronisk kommunikation med endast mindre ändringar. Som Lagrådet

 

påpekat bör även bestämmelsen i 47 § andra stycket telelagen, om att

 

ersättning för att lämna ut uppgifter till regional alarmeringscentral skall

 

vara skälig med hänsyn till kostnaderna för utlämnandet, överföras. Ef-

 

tersom reglerna om integritetsskydd får ett vidare tillämpningsområde

 

med den nya lagen följer av detta att även reglerna om tystnadsplikt och

 

om undantag från tystnadsplikt behöver anpassas till tillämpnings-

 

området för lagen.

 

 

Beträffande den av utredningen föreslagna rätten för regeringen eller

 

den myndighet som regeringen bestämmer i fråga om behandling av

 

personuppgifter för elektronisk kommunikation att meddela närmare fö-

 

reskrifter om uppgifter om abonnemang i allmänt tillgängliga abonnent-

 

förteckningar behandlades denna i regeringens proposition Abonnent-

 

upplysning (prop. 2001/02:98). Därvid angavs att bemyndigandet att i

 

fråga om behandling av personuppgifter meddela närmare föreskrifter

 

om uppgifter om teleabonnemang i kataloger som är tillgängliga för all-

 

mänheten lämnades för att föreskrifter skulle meddelas som genomförde

 

bestämmelser om kataloger i teledataskyddsdirektivet (97/66/EG). Så-

271

 

 

 

 

dana föreskrifter har sedermera meddelats i 23 § teleförordningen Prop. 2002/03:110 (1997:399). Eftersom dessa genom propositionen föreslogs bli intagna

direkt i lagen (68 §) kunde bemyndigandet upphävas. De bestämmelser som krävs för att genomföra direktivet om integritet och elektronisk kommunikation finns intagna i lagen om elektronisk kommunikation. Något behov av en särskild föreskriftsrätt bör därmed inte finnas. Före- skriftsrätt skall därför inte lämnas beträffande uppgifter i abonnent- förteckningar i kapitlet om integritetsskydd. De trafikuppgifter som skyddas enligt lagen är inte inskränkt till sådana som är personuppgifter. Bemyndigandet bör därför inte vara inskränkt till att bara avse behand- ling av personuppgifter.

20Marknadsanalys samt samrådsförfarande och annan handläggning

20.1Marknadsanalys och identifiering av företag med betydande inflytande på marknaden

Regeringens förslag: En myndighet skall fortlöpande fastställa de relevanta marknader på vilka det kan vara motiverat att införa skyl- digheter enligt lagen. Marknaderna skall därefter analyseras för att av- göra om det råder effektiv konkurrens. Om det härvid konstateras att det inte råder effektiv konkurrens på en fastställd marknad, skall fö- retag med betydande inflytande på marknaden identifieras och beslut meddelas om lämpliga skyldigheter. Om det däremot konstateras att det råder effektiv konkurrens skall inga särskilda skyldigheter införas eller bibehållas.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens. Ut- redningen föreslår dock att de relevanta marknaderna skall fastställas årligen.

Remissinstanserna: Radio- och TV-verkets uppfattning vad gäller de relevanta marknader som skall fastställas, är att grossistmarknaden för sändnings- och överföringstjänster kan definieras medan slutkund- marknaden hålls utanför, med hänvisning till att regelverket inte omfattar innehållet i nät och tjänster. Post- och telestyrelsen (PTS) anser att det inte i lagen bör anges en bestämd tidpunkt för fastställande av markna- der. Myndigheten anser vidare att den praxis som avser generell konkurrensrätt inte nödvändigtvis kommer att vara vägledande för den sektorsspecifika bedömningen av gemensamt dominerande ställning. Telenor pekar på att marknadens snabba utveckling och omstrukture- ringar kan kräva att det görs en marknadsanalys mellan de årliga analy- serna. TeliaSonera delar utredningens uppfattning att innebörden av be- greppet "effektiv konkurrens" även under den sektorsspecifika re- gleringen får hämtas från konkurrensrätten. TeliaSonera anser dock att

272

innebörden av begreppet måste klargöras. TeliaSonera anser vidare att Prop. 2002/03:110 det bör klargöras vilka av lagens olika skyldigheter som skall anses mer

ingripande än andra samt att konkurrenslagstiftningens tänkbara åtgärder skall vara en särskild del av den framtidsbedömning som reglerings- myndigheten gör inom ramen för marknadsanalysen. IT-Företagen hade gärna sett att det krävs en analys om marknaden själv kan förväntas lösa problemen med bristande konkurrens (eng. forbearance). Statskontoret och Sydkraft avstyrker förslaget att definiera "betydande inflytande på marknaden" i enlighet med konkurrensrättslig praxis, utan menar att 25 procents marknadsandel skall vara riktmärke för när ett företag är dominerande. Banverket anser att det inte är tillräckligt att analysera en operatörs inflytande på varje marknad för sig. RAKEL anser att det bör framgå att särskilda skyldigheter för företag med betydande inflytande inte skall gälla en aktör som erhållit en samhällelig uppgift att bygga nät som betjänar viktiga samhällsfunktioner.

Skälen för regeringens förslag

Utgångspunkter

Utgångspunkten för en marknadsanalys är EG-kommissionens rekom- mendation om relevanta produkt- och tjänstemarknader (se avsnitt 5.9). I denna skall, i enlighet med konkurrenslagstiftningens principer, fast- ställas vilka produkt- och tjänstemarknader inom sektorn för elektronisk kommunikation som har sådana särdrag att det kan vara motiverat att införa regleringsskyldigheter enligt särdirektiven, t.ex. om samtrafik och andra former av tillträde. Förfarandet skall dock inte få påverka markna- der som i vissa fall kan finnas angivna i konkurrenslagstiftningen. Re- kommendationen skall regelbundet ses över av kommissionen.

De nationella myndigheterna skall enligt artikel 15.3 i ramdirektivet i största möjliga utsträckning beakta ovannämnda rekommendation samt EG-kommissionens riktlinjer för marknadsanalyser och bedömning av betydande marknadsinflytande (se avsnitt 5.8) vid definitionen av de med hänsyn till nationella förhållanden relevanta marknaderna, särskilt geo- grafiska marknader inom sitt territorium. Den relevanta marknaden kan utgöras av hela eller en del av en berörd medlemsstats territorium eller angränsande delar av medlemsstaters territorium betraktade som helhet. Såsom anges i kommissionens riktlinjer, omfattar en relevant geografisk marknad, enligt etablerad rättspraxis, ett område där konkurrensvillkoren är likartade eller tillräckligt enhetliga och som kan särskiljas från angrän- sande områden där de rådande konkurrensvillkoren är märkbart annor- lunda. Om de nationella myndigheterna avser att definiera marknader som skiljer sig från dem som framgår av rekommendationen och om åt- gärden skulle påverka handeln mellan medlemsstaterna skall ett samråds- förfarande enligt artiklarna 6 och 7 i ramdirektivet genomföras med be- rörda parter och i vissa fall med kommissionen i enlighet med vad som redovisas i avsnitt 20.2. Kommissionen har rätt enligt artikel 7.4 i ram- direktivet att kräva att den nationella myndigheten drar tillbaka sitt för-

273

slag. Den nationella myndigheten får i sådant fall – som artikel 7.5 måste förstås – inte anta det egna förslaget.

När en relevant marknad har fastställts skall denna analyseras av de nationella regleringsmyndigheterna för att avgöra om det råder effektiv konkurrens och om skyldigheter bl.a. om samtrafik eller andra former av tillträde skall införas, behållas, ändras eller upphävas för företag. Analysarbetet skall enligt artikel 16.1 i ramdirektivet ske i samarbete med de nationella konkurrensmyndigheterna när så är lämpligt.

Vad som avses med effektiv konkurrens klargörs inte i det nya EG- regelverket. För svenskt vidkommande torde vägledning få hämtas från konkurrensrätten. Effektiv konkurrens kan enligt förarbetena till konkurrenslagen i princip anses råda på en marknad där antalet säljare inte är för begränsat, de utbjudna produkterna inte är för differentierade, företagen inte handlar i samförstånd med varandra och inga väsentliga hinder finns för nyetablering av företag (prop. 1992/93:56, s. 66).

Analysen av den effektiva konkurrensen bör enligt ramdirektivet även inbegripa en analys av om man kan få konkurrens på marknaden i fram- tiden, dvs. om bristen på konkurrens är bestående. Det framgår inte med någon tydlighet i vilket syfte framtidsanalysen bör ske och inte heller vilken tidsaspekt som analysen skall avse.

Utgångspunkten i det nya EG-regelverket är att skyldigheter endast skall införas där konkurrensen inte är effektiv. Marknadsanalysen skall, i enlighet med vad ovan redovisats, utgå från rådande förhållanden, dvs. möjliga åtgärder som kan tillgripas för att förbättra konkurrens- situationen skall inte beaktas i detta skede. Om regleringsmyndigheten vid sin marknadsanalys finner att konkurrensen i en närliggande framtid kommer att utvecklas positivt på ett eftersträvat sätt måste det innebära att så kommer att ske utan att någon särskild skyldighet införs, dvs. att marknaden själv förväntas lösa problemen med bristande konkurrens. Under sådana förhållanden kan det inte vara i överensstämmelse med di- rektivens mening att ålägga en operatör en förpliktelse. Det är därför re- geringens uppfattning att en ur konkurrenshänseende positiv framtids- analys bör medföra att effektiv konkurrens skall anses föreligga.

Vad gäller frågan om hur långt in i framtiden som framtidsanalysen skall sträcka sig kan något exakt svar inte ges. En sådan framtidsanalys är i princip en kvalificerad spekulation om en viss utveckling utifrån de förutsättningar som regleringsmyndigheten kan se vid bedömnings- tillfället. Säkerheten i analysen avtar med tidsintervallet framåt. Det måste dessutom beaktas att marknadsanalysen skall ligga till grund för konkurrensfrämjande åtgärder av stor betydelse för de berörda parterna och att området för elektronisk kommunikation är föremål för en dyna- misk utveckling. Det är därför inte lämpligt att en framtidsanalys sträcker sig längre än sex månader, eller högst ett år, fram i tiden.

Skulle myndigheten finna att det råder effektiv konkurrens på en marknad, skall den enligt artikel 16.3 i ramdirektivet inte införa eller bi- behålla någon av de specifika regleringsskyldigheterna. Om sektors- specifika regleringsskyldigheter redan existerar, skall reglerings- myndigheten upphäva sådana skyldigheter som ålagts företag inom den relevanta marknaden. Under hela förfarandet skall samråd ske enligt vad som beskrivs i avsnitt 20.2. Vid beslut om upphävande av skyldigheter skall parter som berörs ges en skälig uppsägningstid.

Prop. 2002/03:110

274

Om däremot en nationell regleringsmyndighet finner att det inte råder

Prop. 2002/03:110

effektiv konkurrens på en relevant marknad, skall den enligt artikel 16.4

 

identifiera företag med betydande inflytande på marknaden i enlighet

 

med artikel 14 och ålägga dessa företag lämpliga specifika reglerings-

 

skyldigheter, t.ex. när det gäller tillträde, eller välja mellan att bibehålla

 

eller ändra sådana skyldigheter, om de redan existerar (se vidare i av-

 

snitt 17.2-3, 17.5 och 18.6-7). Kommissionen har möjlighet enligt arti-

 

kel 7.4 i ramdirektivet att kräva att den nationella myndigheten drar till-

 

baka ett förslag om fastställande av företag som anses ha ett betydande

 

inflytande på marknaden (se avsnitt 20.2).

 

Sammanfattningsvis skall marknadsanalyserna utföras utifrån

 

konkurrensrättsliga principer och med hjälp av konkurrensrättslig meto-

 

dik. Det bör dock noteras att bedömningar som skall göras kan skilja sig

 

från de bedömningar som Konkurrensverket har att göra vid tillämp-

 

ningen av konkurrenslagen (1993:20). Konkurrensverket är således inte

 

bundet i sin prövning enligt de generella konkurrensreglerna av de be-

 

dömningar som görs i marknadsanalyserna enligt de nu föreslagna reg-

 

lerna.

 

Artikel 15.4 i ramdirektivet ger kommissionen befogenhet att fatta be-

 

slut i vilket gränsöverskridande marknader anges. För sådana marknader

 

skall enligt artikel 16.5 de nationella regleringsmyndigheterna i berörda

 

länder gemensamt genomföra ovan beskrivna marknadsanalys samt ge-

 

mensamt besluta om regleringsskyldigheter skall införas, behållas, ändras

 

eller upphävas.

 

Enligt artikel 16.1 i ramdirektivet skall marknadsanalysförfarandet in-

 

ledas så snart som möjligt efter att rekommendationen om relevanta pro-

 

dukt- och tjänstemarknader antagits. Detta skedde den 11 februari 2003.

 

Regeringen uppdrog den 21 november 2002 åt PTS att, i avvaktan på ett

 

slutligt fastställande av den nya myndighetsstrukturen på området, efter

 

samråd med Konkurrensverket genomföra de marknadsanalyser som

 

skall ligga till grund för beslut om huruvida det råder effektiv konkurrens

 

på en relevant marknad, eller, om så ej bedöms vara fallet, om identifie-

 

ring av företag med betydande inflytande på en sådan marknad. I frågor

 

som rör massmedierna skall även samråd med Radio- och TV-verket fö-

 

regå analyserna.

 

Av artikel 7.3 i tillträdesdirektivet och artikel 16.3 i USO-direktivet

 

framgår att de nationella regleringsmyndigheterna regelbundet skall

 

genomföra en marknadsanalys för att avgöra om skyldigheter skall bibe-

 

hållas, ändras eller upphävas. En sådan analys bör enligt regeringens me-

 

ning lämpligen ske årligen. Detta utesluter givetvis inte att en snabb

 

marknadsutveckling kan påskynda behovet av en marknadsanalys. Viss

 

flexibilitet krävs även då artikel 16.1 i ramdirektivet ställer krav på att en

 

marknadsanalys skall genomföras så snart som möjligt efter att rekom-

 

mendationen om relevanta produkt- och tjänstemarknader uppdaterats,

 

vilket innebär att en myndighet kan tvingas fastställa marknader som kort

 

tid därefter måste ändras på grund av en justering i rekommendationen.

 

Bedömningen av om ett företag har ett betydande inflytande på marknaden

 

Genom artikel 14 i ramdirektivet införs en i förhållande till nuvarande

 

reglering på telemarknaden, ny definition av företag med betydande in-

275

flytande på marknaden, grundad på konkurrenslagstiftningens begrepp ”dominans”. För att passa mer komplexa och dynamiska marknader har definitionen i ramdirektivet gjorts likvärdig med begreppet dominerande ställning som det definieras i konkurrensrättslig rättspraxis från Euro- peiska gemenskapernas domstol och förstainstansrätt.

Denna rättspraxis beskriver i huvuddrag en dominerande ställning som en stark ekonomisk ställning hos ett företag som gör det möjligt för fö- retaget att hindra att effektiv konkurrens upprätthålls på en relevant marknad genom att medge företaget att i betydande omfattning agera oberoende av sina konkurrenter och kunder och i sista hand konsumen- terna (se EG-domstolens mål 85/76 Hoffman-La Roche, REG 1979, s. 461). Ett företag skall därför enligt artikel 14.2 i ramdirektivet anses ha ett betydande inflytande på marknaden om det, antingen enskilt eller till- sammans med andra, har en ställning som är likvärdig med dominans, dvs. en ställning av sådan ekonomisk styrka att det i betydande omfatt- ning kan uppträda oberoende av sina konkurrenter, sina kunder och i sista hand av konsumenterna.

En dominerande ställning grundas i regel på ett flertal omständigheter som, tagna för sig, inte nödvändigtvis behöver vara avgörande. Särskilt viktig är dock företagets marknadsandel. En hög marknadsandel får dock mindre betydelse om företaget möter konkurrens från ett eller flera andra företag med stor marknadsandel.

Andra faktorer av betydelse vid bedömningen av om marknads- dominans föreligger är exempelvis finansiell stryka, inträdeshinder till marknaden, tillgång till insatsvaror, patent och andra immaterial- rättigheter, teknologi och kunskapsmässig överlägsenhet.

Det nya begreppet torde medföra att färre företag kommer att anses ha betydande inflytande än vad som varit fallet enligt motsvarande reglering i telelagen (1993:597). Detta beror på att marknadsandelen, som används som ett riktmärke vid dominansbedömningen, enligt konkurrensrättsliga regler normalt torde behöva överstiga 40 procent av marknaden mot nu- varande cirka 25 procent enligt telelagen (jfr prop. 1996/97:61, s. 94). Här kan hänvisas till bl.a. regeringens uttalande i propositionen Regler om företagskoncentration (prop. 1998/99:144, s. 28):

I EG-rättslig praxis har en marknadsandel som understiger trettio pro- cent inte ansetts tyda på en dominerande ställning annat än vid före- komsten av exceptionella omständigheter. Även marknadsandelar på mellan trettio och fyrtio procent anses ligga under den nivå som tyder på dominans. Marknadsandelar på över fyrtio procent anses däremot inne- bära tydliga tecken på dominans. En marknadsandel på femtio procent anses innebära presumtion för att en marknadsdominerande ställning fö- religger. En marknadsandel överstigande sextiofem procent utgör pre- sumtion för att en mycket stor marknadsdominans föreligger. Presumtio- nen torde vara svår att motbevisa, särskilt om de konkurrerande företagen är relativt små eller av mindre betydelse.

Artikel 14.3 i ramdirektivet anger att om ett företag har ett betydande inflytande på en viss marknad, kan det också anses ha ett betydande in- flytande på en närliggande marknad, när sambanden mellan de två mark- naderna är sådana att inflytandet på en marknad kan överföras till den andra marknaden. I kommissionens riktlinjer för marknadsanalyser och bedömning av betydande marknadsinflytande framgår att nära samband, i

Prop. 2002/03:110

276

den mening som avses i EG-domstolens praxis, återfinns oftast på verti- Prop. 2002/03:110 kalt integrerade marknader. Detta är ofta fallet inom telekomsektorn, där

en operatör ofta har en dominerande ställning på infrastrukturmarknaden och betydande närvaro i påföljande led.

Bedömningen av om två eller flera företag tillsammans har ett betydande inflytande på marknaden

Ett företag kan ha en dominerande ställning tillsammans med ett annat eller flera andra företag. Så kan vara fallet även om inga strukturella eller andra kopplingar finns mellan dem, om de opererar på en marknad vars struktur anses gynna samordnade åtgärder, dvs. att marknaden främjar att företagen bedriver parallell eller anpassad verksamhet på ett sätt som motverkar konkurrens. Särskilt på en oligopolmarknad med homogena produkter kan företagen samordna sina beteenden, t.ex. i form av paral- lell prissättning på en nivå som överstiger konkurrensnivån.

Grundläggande för bedömningen av om det föreligger gemensam do- minans är EG-domstolens rättspraxis i denna fråga. I bilaga II till ram- direktivet anges ett antal kriterier som, utan att det påverkar domstolens rättspraxis i fråga om gemensam dominans, kan beaktas vid bedöm- ningen av om det föreligger gemensam dominans. Detta anges sannolikt vara fallet där marknaden uppvisar ett flertal tillämpliga särdrag, särskilt när det gäller marknadskoncentration och insyn samt ytterligare ett antal uppräknade särdrag, såsom:

–Mogen marknad

–Stagnerande eller måttlig tillväxt på efterfrågesidan

–Låg efterfrågeelasticitet

–Homogen produkt

–Likartade kostnadsstrukturer

–Likartade marknadsandelar

–Brist på teknisk innovation, utvecklad teknik

–Avsaknad av överskottskapacitet

–Stora hinder för inträde

–Brist på motverkande inflytande från köparnas sida

–Brist på potentiell konkurrens

–Olika former av informella eller andra kopplingar mellan de berörda företagen

–Vedergällningsmekanismer

–Brist på eller minskat utrymme för priskonkurrens

Förteckningen är inte uttömmande. Den skall endast ses som en illust-

 

ration av sådana faktorer som kan användas för att stödja antaganden om

 

att det föreligger gemensam dominans på marknaden. Andra tänkbara

 

faktorer att beakta är marknadstransparens, dvs. att förändringar på

 

marknaden och konkurrenternas drag lätt kan följas, framför allt i pris-

 

hänseende, och företagens finansiella styrka.

 

Vissa faktorer är av betydelse också vid bedömningen av ett enskilt fö-

 

retags dominerande ställning. En sådan ställning är t.ex. lättare att kon-

 

statera på en mogen eller trögrörlig marknad jämfört med en marknad

 

som är snabbt föränderlig, såsom när det finns stora möjligheter till tek-

 

niska framsteg. Likaså är inträdesbarriärer en viktig faktor för bedöm-

 

ningen. Om konkurrenter lätt och utan större kostnader kan etablera sig

277

kan förutsättningar för dominans saknas även om ett företag för dagen Prop. 2002/03:110 har mycket höga marknadsandelar. Höga inträdesbarriärer ökar däremot

sannolikheten för att ett företag med hög marknadsandel har en domine- rande ställning.

Andra av de uppräknade faktorerna är sådana som mer typiskt används för att analysera förekomsten av gemensam dominans. Hit hör t.ex. be- dömningen av om flera företag på marknaden har likartade marknads- andelar och kostnadsstrukturer och om det föreligger olika former av informella eller andra kopplingar mellan företagen. Närmare vägledning beträffande de olika faktorernas innebörd finns att hämta ur konkurrens- rätten, framför allt EG:s rättspraxis, och ur ekonomisk oligopolteori.

20.2

Samråd

 

 

 

 

 

 

Regeringens förslag: En myndighet skall ge berörda parter möjlighet

 

 

 

att inom en skälig tidsfrist yttra sig över ett förslag till beslut om en

 

 

 

åtgärd, om åtgärden har betydande inverkan på en fastställd marknad.

 

 

 

I särskilt angivna fall skall förslaget till beslut även göras tillgängligt

 

 

 

för Europeiska gemenskapernas kommission och de nationella

 

 

 

regleringsmyndigheterna i andra medlemsstater. För förslag till beslut

 

 

 

som avser

 

 

 

– fastställandet av en marknad som skiljer sig från dem som definie-

 

 

 

rats i kommissionens rekommendation om relevanta produkt- och

 

 

 

tjänstemarknader, eller

 

 

 

– fastställandet av företag som anses ha ett betydande inflytande på

 

 

 

marknaden

 

 

 

skall myndigheten avstå från att meddela beslutet om kommissionen

 

 

 

inom fastställda tidsfrister yttrat sig och begärt att förslaget skall dras

 

 

 

tillbaka. Myndigheten får under särskilda omständigheter meddela be-

 

 

 

slut att gälla i högst sex månader utan iakttagande av samråds-

 

 

 

förfarandet.

 

 

 

Samråd skall också ske för vissa frågor som rör samlokalisering och

 

 

 

gemensamt utnyttjande av egendom eller annat, ändring av tillstånd

 

 

 

eller villkor för att använda radiosändare eller nummer för elektronisk

 

 

 

kommunikation, samt frågor som rör slutanvändar- och konsument-

 

 

 

rättigheter.

 

 

 

Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för-

 

slag. Utredaren inkluderar i det nationella samrådet förslag till att fast-

 

ställa en relevant marknad som inte skiljer sig från dem som framgår av

 

kommissionens rekommendation om relevanta produkt- och tjänste-

 

marknader. Vidare föreslår utredaren inget särskilt samråd för frågor som

 

rör samlokalisering.

 

 

Remissinstanserna: Vodafone ifrågasätter om inte förslaget innehåller

 

alltför korta tidsramar för samråd inför beslut och menar tillsammans

 

med IT-Företagen att om ett ärende blir fullständigt utrett minskar risken

 

för överklaganden. Post- och telestyrelsen anser att kommissionens veto-

 

rätt enligt direktiven är mer begränsad än vad som följer av förslaget.

 

Handikappombudsmannen anser att det bör tydliggöras att samråd i syn-

 

nerhet inbegriper användare med funktionshinder.

278

 

 

 

 

Skälen för regeringens förslag

Prop. 2002/03:110

EG-regelverket

Ramdirektivet innehåller vissa samrådsregler som en nationell myndighet måste beakta under vissa angivna förutsättningar. Det gäller dels natio- nella samrådsförfaranden (artikel 6), dels gränsöverskridande samråds- förfaranden inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (artikel 7). Det finns även ett krav om samråd i frågor som rör samlokalisering och gemensamt utnyttjande av faciliteter (artikel 12), ändring av tillstånd el- ler villkor (artikel 14 i auktorisationsdirektivet), och rörande slut- användar- och konsumenträttigheter (artikel 33 i USO-direktivet).

Enligt artikel 12.2 i ramdirektivet måste ett offentligt samråd ske under en skälig tid innan ett företag som driver ett elektroniskt kommunikationsnät kan föreskrivas gemensamt utnyttjande av faciliteter eller egendom (inbegripet fysisk samlokalisering) eller innan åtgärder kan vidtas för att underlätta samordningen av offentliga arbeten. Alla berörda parter skall härvid ges tillfälle att yttra sig.

Av artikel 14.1 i auktorisationsdirektivet följer att ändringar av rättig- heter, villkor och förfaranden avseende allmänna auktorisationer och nyttjanderätter eller rättigheter att installera faciliteter skall föregås av en tidsperiod på minst fyra veckor, utom i undantagsfall, under vilken be- rörda parter skall få yttra sig om de föreslagna ändringarna.

Artikel 33 i USO-direktivet anger att de nationella reglerings- myndigheterna skall ta hänsyn till synpunkter från konsumenter (inbegri- pet i synnerhet användare med funktionshinder) och andra slutanvändare, tillverkare och företag som tillhandahåller elektroniska kommunikations- nät eller kommunikationstjänster i frågor som rör konsument- och slut- användarrättigheter avseende allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. Sådant samråd skall ske, i den mån det är lämpligt, och i synnerhet om frågorna har en betydande inverkan på marknaden. Samråd skall exempelvis ske vid översyn av skyldigheten att tillhandahålla telefonautomater (se avsnitt 18.1).

Samrådsreglerna speglar en önskan om att den nationella myndighe- tens beslut dels skall fattas på ett så bra underlag som möjligt med beak- tande av marknadens intressen, dels så långt möjligt skall harmoniera med beslut av motsvarande myndigheter i de övriga medlemsstaterna. I skälen till ramdirektivet anges sålunda att det är viktigt att de nationella regleringsmyndigheterna rådgör med alla berörda parter när det gäller förslag till beslut och att de tar hänsyn till deras synpunkter innan ett slutgiltigt beslut fattas. Vidare slås det fast att de nationella reglerings- myndigheterna skall underrätta kommissionen och andra nationella regleringsmyndigheter om utkast till vissa beslut för att ge dem möjlighet att yttra sig i syfte att säkerställa att nationella beslut inte får negativa effekter för den inre marknaden eller för andra mål som anges i Fördra- get om upprättandet av Europeiska gemenskapen.

I artikel 6 i ramdirektivet föreskrivs att den nationellt ansvariga myn- digheten skall ge berörda parter möjlighet att inom en skälig tidsfrist yttra sig över ett preliminärt förslag till beslut om en åtgärd, om denna

har betydande inverkan på en bestämd marknad. Samrådsförfarandet be-

279

höver inte iakttas om myndigheten måste handla skyndsamt för att säker- Prop. 2002/03:110 ställa konkurrensen och skydda användarnas intressen (se nedan) eller

om beslutet ingår som ett led i ett tvistlösningsförfarande. Det följer av artikel 15.3 i samma direktiv att fastställandet av en relevant marknad som inte skiljer sig från dem som framgår av kommissionens rekommen- dation om relevanta produkt- och tjänstemarknader är undantaget detta samrådsförfarande.

Utöver det nationella samrådsförfarandet skall enligt artikel 7 i ram- direktivet ett gränsöverskridande samråd ske under vissa förutsättningar. Syftet med ett sådant förfarande är att säkerställa att det nya EG-regel- verket tillämpas konsekvent i de olika medlemsstaterna. Det förslag till beslut som är föremål för nationellt samråd skall även göras tillgängligt för kommissionen och de nationella regleringsmyndigheterna i andra medlemsstater, om åtgärden skulle påverka handeln mellan medlems- staterna och avser att:

–definiera de med hänsyn till nationella förhållanden relevanta mark- naderna (artikel 15 i ramdirektivet),

–analysera de relevanta marknaderna för att avgöra om det råder ef- fektiv konkurrens och om en operatör har ett betydande inflytande på marknaden (artikel 16 i ramdirektivet),

–införa, ändra eller upphäva skyldigheter för företag med betydande inflytande på en marknad (artikel 8 i tillträdesdirektivet),

–införa skyldigheter för företag som kontrollerar tillträde till slut- användarna för att säkerställa att dessa kan nå varandra (artikel 5.1 a i tillträdesdirektivet),

–införa skyldigheter för operatörer att tillhandahålla tillträde till tillämpningsprogram (API) och elektroniska programguider (EPG) på rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor (artikel 5.1 b i tillträdesdirektivet),

–avgöra om skyldigheter enligt äldre bestämmelser om prefix, förval, hyrda förbindelser och taxor till slutkunder för allmänt telefonnät och som berör slutkundsmarknaden skall behållas, ändras eller upphävas (ar- tikel 16 i USO-direktivet).

Skulle en sådan åtgärd syfta till att fastställa en marknad som skiljer sig från dem som definierats i kommissionens rekommendation om rele- vanta produkt- och tjänstemarknader eller till att avgöra huruvida ett fö- retag skall anses ha ett betydande inflytande på marknaden (se av- snitt 20.1) och har kommissionen meddelat den nationella myndigheten att den anser att den föreslagna åtgärden skulle utgöra ett hinder för den inre marknaden eller hyser allvarliga tvivel om att den är förenlig med gemenskapslagstiftningen, får kommissionen enligt artikel 7.4 i ram- direktivet fatta beslut om att den nationella myndigheten skall dra till- baka förslaget. Kommissionen skall fatta sitt beslut efter samråd med kommunikationskommittén (som upprättats genom artikel 22).

Detta innebär att kommissionen har vetorätt i frågor om definition av relevanta produkt- och tjänstemarknader eller fastställande av företag som anses ha betydande inflytande på marknaden. Kommissionens beslut om att den nationella regleringsmyndigheten skall dra tillbaka förslaget skall åtföljas av en detaljerad och objektiv analys av varför kommissio- nen inte anser att den föreslagna åtgärden bör antas tillsammans med

specifika förslag till ändringar av den.

280

 

Den berörda nationella regleringsmyndigheten skall i största möjliga Prop. 2002/03:110 utsträckning beakta yttrandena från övriga nationella reglerings-

myndigheter samt kommissionen och får, utom i de fall där kommissio- nen förbehållits vetorätt och valt att utnyttja denna, anta det förslag till åtgärd som följer av detta och skall, om den gör det, meddela det till kommissionen.

Undantag från samrådsförfarandet

Under exceptionella omständigheter, när en nationell reglerings- myndighet anser att den måste handla skyndsamt för att säkerställa kon- kurrensen och skydda användarnas intresse, får myndigheten enligt arti- kel 7.6 i ramdirektivet omedelbart vidta proportionella och tillfälliga åt- gärder såsom ett undantag från de beskrivna samrådsförfarandena. Det klargörs inte i direktiven under vilka omständigheter som myndigheten får avstå från samråd.

Regeringen ställer sig tveksam till om ett beslut som enbart rör marknadsdefinition eller analys av konkurrenssituationen på marknaden kan motivera en avvikelse från samrådsförfarandet. Ett sådant beslut innebär inte några direkta rättsverkningar för någon aktör på marknaden. Undantaget bör därför i första hand tillämpas när det blir aktuellt att be- sluta om en specifik skyldighet, grundat på bl.a. den genomförda marknadsanalysen. I undantagsfall kan det dock tänkas att en sådan skyl- dighet är beroende av en ny marknadsanalys och att det inte tål det upp- skov som ett samrådsförfarande innebär. Under alla förhållanden bör möjligheten till avvikelse från samrådsförfarandet tillämpas med försik- tighet och i princip bara tillämpas när ett missförhållande på en marknad är så allvarligt att konkurrensen kan komma att skadas allvarligt om åt- gärder inte omedelbart vidtas.

Regleringsmyndigheten skall utan dröjsmål, med en fullständig moti- vering, underrätta kommissionen och övriga nationella regleringsmyn- digheter om åtgärder som vidtagits utan föreskrivet samråd. Om den na- tionella regleringsmyndigheten beslutar att göra sådana åtgärder perma- nenta eller att förlänga deras tillämpningsperiod skall detta beslut under- kastas samrådsförfarandet.

Frister för samrådsförfarandet

Det nationella samrådsförfarandet vad gäller identifiering av företag med betydande inflytande m.m. skall erbjuda berörda parter tillfälle att yttra sig inom en skälig tidsfrist. Vad som utgör skälig tid måste bedömas från fall till fall. Med hänsyn till att de åtgärder som omfattas av detta samrådsförfarande skall ha betydande inverkan på marknaden i fråga, bör den frist som berörda parter erhåller inte annat än i undantagsfall vara kortare än tre veckor.

Fristen kan sättas i relation till den tid som gäller för yttranden över sådana åtgärder som skall underställas gränsöverskridande samråd. För dessa föreskrivs i artikel 7.3 i ramdirektivet att de nationella reglerings- myndigheterna och kommissionen kan yttra sig till den berörda natio-

281

nella regleringsmyndigheten inom högst en månad eller inom den period Prop. 2002/03:110 som anges i artikel 6 om den perioden är längre.

IT-Företagen bedömer att få ärenden går att kommentera inom tre veckor och Vodafone anser att skälig tid normalt inte bör anses under- stiga åtta veckor. Regeringen