Kutig!. Maj:ts Proposition Nr 39!) (Proposition 1921:299)

Kutig!. Maj:ts Proposition Nr 39!).

Nr 299.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag
om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om
kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862; given
Stockholms slott den 18 mars 1921.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse i vissa delar
av förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Henning Elm qvist.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 257 höft. (Nr 299.)

721 21 1

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 299.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse

på landet den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att § 17 mom. 1, § 27 mom. 1 samt §§ 35
och 36 i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862
skola erhålla följande ändrade lydelse:

§ 17.

Mom. 1. I kommun, där kommunalfullmäktige icke finnas, skola årligen
tre ordinarie kommunalstämmor hållas: en under senare hälften av
mars månad för besluts fattande i anledning av berättelsen om föregående
årets räkenskaper och förvaltning samt för val av ledamöter i
valnämnd, enligt vad därom är särskilt stadgat; eu i oktober för bestämmande
av kommunens utgifts- och inkomststat enligt § 63; och en
i december månad för granskning av debiterings- och uppbördslängden
samt för anställande av val till de befattningar inom kommunen, vilka
vid årets slut bliva lediga, ävensom av revisorer; dock att i kommun
inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län de
två först nämnda stämmorna, därest skäl därtill föreligger, må kunna
hållas högst fjorton dagar före eller högst fjorton dagar efter den för
dessa stämmor ovan stadgade tid.

I kommun, där kommunalfullmäktige finnas, skall ärligen ordinarie
kommunalstämma hällas i december månad för granskning av debiteringsoch
uppbördslängden och för anställande av val, som på stämman ankomma.

Ordinarie kommunalstämma i december må kunna beträffande de
ordinarie kommunalstämmorna under nästföljande år eller någon av dem
besluta, å vilken dag sådan stämma skall hållas eller, därest så ej finnes
lämpligt, huruvida stämma skall utsättas till sön- eller helgdag.

Om val av nämndemän är särskilt stadgat.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 299.

•>

Den, vilken såsom ledamot av kommunalnämnd eller eljest är redovisningsskyldig
till kommunen, må icke väljas till revisor av förvaltning,
för vilken lian tiar att redovisa, ej heller deltaga i val av revisor av
sådan förvaltning eller i beslut i anledning av revisorernas granskning
av sagda förvaltning.

§ 27.

Mom. 1. I kommun med över 1,500 invånare skall den kommunen
tillkommande beslutanderätt, med de undantag, om vilka här nedan i § 35
förmärs, uppdragas åt kommunalfullmäktige.

§ 35.

Mom. 1. Följande ärenden må ej av kommunalfullmäktige upptagas:

a) val av kommunalfullmäktige, vilka val skola förrättas inför valnämnden
i den ordning, som i § 29 sägs;

b) nedanstående ärenden, vilka alltid skola behandlas å kommunalstämma,
nämligen

ärenden, varom förmäles i § 10 mom. 2 och §11 mom. 2,
justering av den i § 65 omförmälda längd,
val till ordförande och vice ordförande i kommunalstämma,
beslut i frågor, varom i §§ 16, 27 och 28 sägs, ävensom beslut
enligt § 17 angående dag för kommunalstämma.

Mom. 2. Där annorstädes än i denna förordning stadgas, att beslutanderätt
i ärende tillkommer kommun på landet eller kommunalstämma,
skall beslutanderätten utövas av fullmäktige, där sådana finnas, dock att
ärende, för vars avgörande gäller annan grund för rösträtten än i § 8 sägs,
alltid skall å kommunalstämma företagas, samt att val av nämndemän och
av socken fullmäktige för utseende av vattenrättsnämndemän ej må förrättas
av kommunalfullmäktige. *

§ 36.

Mom. 1. Kungörelse om — — — — — honom översändas.

Mom. 2. Kommunalfullmäktige må —----eller upplösas.

Mom. 3. Vid kommunalfullmäktiges — — — — — besluten
deltaga.

Mom. 4. Kommunalfullmäktiges förhandlingar skola vara offentliga;
dock kunna fullmäktige för någon särskild fråga besluta, att överläggningen
skall inom lyckta dörrar hållas.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 299.

Vid omröstning äger varje kommunalfullmäktig en röst. Askas
omröstning, skall den verkställas Öppet, utom vid val, då den bör ske med
slutna sedlar.

Till beslut i frågor, som angivas i § 21 mom. 2, erfordras två
tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster. I övriga frågor
bestämmes utgången genom enkel röstpluralitet; falla därvid rösterna
lika för olika meningar, bliver den mening, som ordföranden biträder,
fullmäktiges beslut.

I övrigt gäller, i avseende å kommunalfullmäktige och deras beslut,
till efterrättelse vad som är stadgqt för kommunalstämma i kommun, där
fullmäktige icke finnas.

Mom. 5. Vad i denna förordning eller annan författning stadgas om
befogenhet eller skyldighet för kommunalstämmans ordförande att med ärende
taga befattning, skall i kommun, där fullmäktige finnas, anses gälla fullmäktiges
ordförande, såvida beslutanderätten i ärendet icke enligt § 35 är
förbehållen kommunalstämman.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1921.

Kungl. May.ts Proposition Nr 299.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg entra i statsrådet i Stockholms
slott den 18 mars 1921.

Närvarande:

Statsministern von Sydow, ministern för utrikes ärendena greve
Wrangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Morray, Elmquist,
Malm, Bergqvist, Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson, Beskow.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Elmquist anmälde ett av
kommunalförfattningssakkunniga den 12 februari 1921 avgivet betänkande
och anförde därvid följande:

Sedan de, jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande, den SO maj 1919
av statsrådet och chefen för civildepartementet inom departementet tillkallade
kommunalförfattningssakkunniga den 20 januari 1920 avgivit
betänkande med utredning och förslag angående frågorna om rätt att
deltaga i kommunala val och avgöranden utan personlig inställelse, valdistriktsindelning
vid kommunala och politiska val samt sammanförande
av den kommunala och den politiska röstlängden, vilka förslag i huvudsak
upptagits och framlagts i Kungl. Maj:ts proposition nr 286 till 1920
ars riksdag samt av sagda riksdag utan större förändringar antagits
(Svensk författningssamling nr 384—396), hava nämnda sakkunniga i
ett andra betänkande, avgivet den 12 februari 1921, behandlat dels
frågan om upphörande av den successiva förnjmlsen av kommunal-,
municipal- och stadsfullmäktige samt ändrad tid för desammas väljande,
dels ock frågan om gränsen mellan kommunalstämmas och kommunalfullmäktiges
befogenhet.

De sakkuunigas utredning angående förstnämnda fråga, vilken utredning
föranletts av en av 1920 års riksdag avlåten skrivelse nr 134,
bär utmynnat i förslag om bl. a. upphörande av den successiva förnyelsen
för samtliga fullmäktigkorporationer och förläggande av valen
till desamma till hösten de år, då landstingsmannaval förrättas, d. v s.
åren 1922, 1926, 1930 o. s. v.

Den successiva
förnyelsens
upphörande
in. in.

Historik.

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 29!).

Emellertid förklara de sakkunniga i sitt betänkande (sid. 30 o. tf.),
att det av dem föreslagna upphävandet av den successiva förnyelsen,
varigenom antalet på en gång valda fullmäktige skulle komma att fördubblas,
med nödvändighet förutsatte, att valsättet vid fullmäktigval
underkastades en revision, i viss mån motsvarande den, som för närvarande
vore ifrågasatt för riksdagsmannavalen. De sakkunniga förutsätta
sålunda, att, om den successiva förnyelsen nu avskaffas, frågan om ett
nytt valsätt vid de kommunala fullmäktigvalen skall erhålla sin lösning
vid 1922 års riksdag. Denna de sakkunnigas uppfattning om en reform
av valsättet såsom förutsättning för den successiva förnyelsens avskaffande
delas av mig, och anser jag på grund härav, att frågan om den
successiva förnyelsens avskaffande icke nu bör upptagas till prövning utan
behandlas först i samband med frågan om n.y valmetod. Ett dylikt förfärande
torde vara så mycket lämpligare, som detsamma icke lärer behöva
medföra något som helst uppskov med tillämpningen av de utav de sakkunniga
föreslagna reformerna. Åven om förslag i ämnet antages först
av 1922 års riksdag, kunna, såsom de sakkunniga föreslagit, de första
fullmäktigvalen med tillämpning av de nya bestämmelserna äga rum
under hösten 1922. detta under förutsättning, att, i enlighet med de sakkunnigas
uppfattning, i anledning av den successiva förnyelsens avskaffande
någon ändring icke vidtages i de nuvarande bestämmelserna
angående valkretsindelning vid fullmäktigval. Åven med hänsyn till
önskvärdheten av att rörande de ifrågasatta reformerna inhämta utlåtanden
från länsstyrelserna och vissa kommunala myndigheter, torde
ett uppskov vara tillrådligt.

Gränsen mellan kommunalstämmas och kommunalfullmäktiges

befogenhet in. in.

Vad därefter angår frågan om gränsen mellan stämmas och fullmäktiges
befogenhet, torde jag till en början ur den av de sakkunniga
anförda historiken böra meddela följande utdrag angående frågans tidigare
riksdagsbehandling.

Framför allt sedan landskommunerna efter 1918 års kommun allagsreform
i stor omfattning måst eller frivilligt beslutat införa fullmäktigsystem,
har på många håll uppstått tveksamhet angående gränsen mellan
den kommunala primärförsamlingens, stämmans, och den kommunala
representationens, fullmäktiges, kompetensområden, och krav hava fram -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 299. 7

kommit på omredigering av först och främst förordningen om kommunalstyrelse
på landet, men jämväl av vissa andra lagar och förordningar,
berörande den kommunala beslutanderätten i olika avseenden.

Yrkanden gjordes sålunda vid 1919 års lagtima riksdag i motioner
dels inom första kammaren (motion nr 7) av herr Lindström, som hemställde,
att riksdagen ville besluta sådan ändring i lag om kommunalstyrelse
på landet, att §§ 7, 11, 18, 40 och 44 samt eventuellt andra
paragrafer erhålla sådan ändrad lydelse, att därav tydligen kunde framgå,
vad som hörde till kommunalstämmas och vad som hörde till kommunalfullmäktiges
avgörande, och att kommunalfullmäktige måtte äga befogenhet
att själva utse de nämnder, som hade att bereda ärendena före
deras avgörande; dels inom andra kammaren (motion nr 100) av herr
Hansson i Gärda, som hemställde, att riksdagen måtte i § 27 eller
annan paragraf i förordningen om kommunalstyrelse på landet gorå det
tillägg, att i förordningen uttryckligen utsädes, att behandlingen av alla
de ärenden eller verkställande av de val, som i särskilda förordningar
ålåge kommunalstämma, skulle behandlas av kommunalfullmäktige, där
fullmäktige vore införda.

Eesultatet av dessa motioner blev, att riksdagen, i enlighet med av
konstitutionsutskottet i dess utlåtande nr 16 gjord hemställan, i skrivelse
till Kungl. Maj:t, nr 86, anhöll, det täcktes Kungl. Maj:t, eventuellt i
samband med en allmän revision av förordningen om kommunalstyrelse
på landet, upptaga spörsmålet, huru gränsen mellan kommunalstämmas
och kommunalfullmäktiges befogenhet kunde bliva på ett noggrannare
sätt bestämd, än enligt nu gällande lagstiftning vore fallet, samt till riksdagen
snarast möjligt inkomma med förslag i ämnet.

»Det torde», heter det bland annat i sagda utskottsutlåtande, »med säkerhet
kunna antagas, att man vid utfärdandet av 1862 års förordning om kommunalstyrelse
på landet avsett, att alla de till kommunalstämmans behandling hörande
ärenden, vilka icke jämlikt § 33 (§ 35) voro från kommunalfullmäktiges beslutanderätt
uttryckligen undantagna, skulle handläggas och avgöras av kommunalfullmäktige.
Såsom bestämmelserna kommit att lyda, synes detta emellertid i
vissa hänseenden icke hava blivit förhållandet.

Drån den allmänna regeln, att kommunens samtliga röstberättigade medlemmar
äga taga del i överläggningar och beslut, meddelar förordningen om kommunalstyrelse
på landet två undantag. I § 11 — nuvarande § 10 — stadgas, att
i överläggningar och beslut över ärenden, som angå endast i mantal satt jord,
må ej andra taga del än de, som sådan jord innehava. I § 12 — nuvarande § 11
— föreskrives, att där för deltagande i sådana besvär, som åligga alla, vilka inom
kommunen erlägga kommunalutskylder, annan grund än den för utgörande av
kommunalutskylder i allmänhet gällande finnes särskilt stadgad, skall röstvärdet

8 Kungl. Maj:ts Proposition Nr X!)9.

vid beslut över ärenden, som röra sådana besvär, beräknas efter den särskilt bestämda
grunden. Då dessa ärenden icke i § 33 (§ 35) av förordningen om kommunalstyrelse
på landet un dantagits från kommunalfullmäktiges beslutanderätt,
skulle man med eu formell tolkning av §§ 27 och 35 vara nödsakad att hänföra
dem under kommunalfullmäktige. I sakligt hänseende vore det emellertid tydligen
synnerligen otillfredsställande, att eu församling, som är vald enligt för
kommunen i allmänhet gällande röstgrund, skulle äga beslutanderätt i ärenden,
för vilkas avgörande å kommunalstämma särskild röstgrund är stadgad. Justitierådet
Hammarskjöld yttrar även i sin kommentar till § 33 (§ 35) av förordningen
om kommunalstyrelse på landet, att det torde kunna betvivlas, ''om val, som skola
å kommunalstämma verkställas, men för vilka gälla särskilda bestämmelser om
rätt att däruti deltaga eller om röstgrund därvid, kunna ske av kommunalfullmäktige’.

Under det att den i § 12 (§ 11) omnämnda föreskriften om särskild röstgrund
vid beslut över ärenden, som röra besvär, vilka skola utgöras efter annan
grund än den för utgörande av kommunalutskylder i allmänhet gällande, numera,
på grund av vissa ändringar i lagstiftningen om byggande och underhåll av
tingshus m. fi. byggnader, saknar betydelse, har bestämmelsen i § 11 (§ 10) att
vid beslut över ärenden, som angå endast i mantal satt jord, ej andra äga taga
, del än de, som sådan jord innebära, tämligen stor räckvidd. —_— — —

I stadganden utanför kommunallagarna är, såsom särskilt herr Hansson
påpekat, icke sällan föreskrivet, att vissa ärenden skola till avgörande eller för
yttrande a kommunalstämma företagas. I en del lagar av yngre datum har för
sådana fall direkt föreskrivits, att kommunalstämmans rätt övergår till kommunalfullmäktige,
där sådana finnas. Så är händelsen i 20 § av lagen den 30^juni
1913 om allmän pensionsförsäkring, i 95 § av förordningen den 14 juni 1917 angående
försäljning av rusdrycker samt i 7 § av lagen den 14 juni 1918 om fattigvården.
Å andra sidan finnes det stadganden, vilka visserligen giva kommunalstämman
beslutanderätt i vissa ärenden, men av vilkas avfattning framgår, att
kommunalstämmas rätt icke kan utövas av kommunalfullmäktige. I varje fall är
detta händelsen i två hänseenden. En analys av 1 kap 1 § rättegångsbalken,
vari lämnas föreskrifter om nämndemansval, ger vid handen, att nämndemän icke
kunna väljas av kommunalfullmäktige, utan att sådana val måste företagas a
kommunalstämma. Ej heller äro enligt gällande rätt landstingsmannaval överlåtna
åt kommunalfullmäktige utan skola alltid äga rum å kommunalstämma.
Då i § 35 av förordningen om kommunalstyrelse på landet val varken av nämndemän
eller av landstingsmän är undantaget från kommunalfullmäktiges beslutanderätt,
visar sig här alltså tydligt, att den i § 35 av nämnda förordning förefintliga
uppräkningen av ärenden, som alltid skola behandlas å kommunalstämma,
icke är fullständig.

Beträffande en tredje grupp av stadganden, kan man, såsom samma motionär
framhållit, icke ur stadgandena erhålla ledning, huruvida åt kommunalstämma
inrymd rätt bör övergå till kommunalfullmäktige. Så bestämmes i § 2 av lagen
den 29 september 1899 angående fjärdingsmansbestyrets utgörande, att fjärdingsmän
utses å kommunalstämma utan att det tilliigges, huruvida fjärdingsman även
kan väljas av kommunalfullmäktige. Genom det av motionären åberopade Kungl.
Maj:ts utslag den 10 december 1915 är fastslaget, att det beträffande stadganden
av denna art i varje särskilt fall får bedömas, om det kan hava varit avsett, att

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 299. it

kommunalstämmans befogenhet överlåtits på kommunalfullmäktige eller icke. Ett
dylikt avgörande kan emellertid ibland vara föremål för vanskligheter; huruvida
t. ex. val av valnämnd för val av riksdagsmän, varom stadgas i § 21 av lagen
den 26 maj 1909 om val till riksdagen, alltid måste ske å kommunalstämma eller
även kan förrättas av kommunalfullmäktige, torde vara svårt att avgöra.

Da kommunalfullmäktiginstitutionen numera i ett större antal kommuner
blivit obligatorisk, är det enligt utskottets uppfattning emellertid av synnerlig
vikt, att gränsen mellan kommunalstämmans och kommunalfullmäktiges befogenheter
dragés på sådant sätt, att icke tvekan kommer att råda, huruvida ett
ärende hör under fullmäktiges eller stämmas beslutanderätt. Utskottet anser sig
dock icke böra, i enlighet med motionärernas hemställan, föreslå ny lydelse av
de paragrafer i förordningen om kommunalstyrelse på landet, som äro av vikt i
förevarande hänseende. Anledningen härtill är närmast, att ändringar av dessa
paragrafer fordra, hänsynstagande till ett flertal lagrum — ofta av mycket skiftande
natur — icke blott i kommunallagarna utan även utom dessa. De av
motionärerna åsyftade ändringarna fordra därför ingående utredningar, vilka icke
lämpligen kunna av utskottet företagas. Härtill kommer att förordningen om
kommunalstyrelse på landet, vilken efter sin tillkomst för över ett hälft århundrade
tillbaka icke genomgått någon grundlig omdaning utan endast partiella förändringar,
är avfattad med tanke på, att kommunens beslutande myndighet är
kommunalstämma. När genom föregående års lagstiftning beslutanderätten i kommunerna
i stället i regel uppdragits åt kommunalfullmäktige, bliva förordningens
bestämmelser, som fortfarande i vissa delar äro avfattade för det fall, att kommunalstämma
har beslutanderätten inom kommun, i många hänseenden otydliga.
Utskottet anser det synnerligen önskvärt, att dessa otydligheter snarast möjligt
bliva undanröjda. Enligt vad utskottet inhämtat, lärer Kungl. Maj:t vara betänkt
på att underkasta kommunalförordningen på landet en allmän revision.
Vid eu sådan revision bör givetvis även frågan om ett noggrannare uppdragande
av gränsen mellan kommunalstämmans och kommunalfullmäktiges befogenheter
hava sin plats, och utskottet anser det därför lämpligast, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhölle, att Kungl. Maj:t eventuellt i samband med den ifrågasatta
revisionen av förordningen om kommunalstyrelse på landet ville upptaga
även detta spörsmål till behandling.»

Vid samma riksdag- väckte herr Johansson i Olstorp i andra kammaren
tvenne motioner nr 254 och nr 258, gående ut på att i kommun,
där kommunalfullmäktige finnas, dessa må förrätta nämndemansval och
val av ombud vid vägstämma.

Till stöd för den förstnämnda av dessa motioner, i vilken hemställdes
om visst tillägg till det om nämndemansval handlande stadgandet
i 1 kap. 1 § rättegångsbalken, anförde motionären, att, sedan kommunalfullmäktige
numera funnes i ett stort antal kommuner, ovisshet syntes
råda om, vilken beslutande myndighet rätteligen borde förrätta nämndemansval,
och att det för undanröjande av denna ovisshet vore tillräckBihang
till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 257 höft. (Nr 299.) 72121 2

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 29!).

De sakkunniga.

Gränsen
mellan stämmas
och fullmäktiges
befogenhet.

ligt, att i nämnda lagrum infördes ett tillägg, att även kommunalfullmäktige
ägde välja nämndemän.

Första lagutskottet, till vilket denna motion hänvisades, hemställde
i sitt utlåtande nr 15, att densamma icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda, och denna hemställan blev av riksdagen bifallen.

Utskottet motiverade sin hemställan bland annat därmed, att riksdagen
år 1917, med avslag å en av Kungl. Maj:t framlagd proposition,
beträffande städer under landsrätt klart och tydligt uttalat, att allmänna
rådstugans rätt att utse nämndemän icke borde överflyttas till stadsfullmäktige.
Utskottet hänvisade vidare till den ställning, som konstitutionsutskottet
vid 1919 års lagtima riksdag intagit till frågan, och framhöll,
hurusom den omständigheten, att valkrets för nämndemansval
kunde bestå av flera kommuner, av vilka en kunde hava fullmäktigsystem,
en annan icke, utgjorde ett direkt hinder för en ändring axgällande
bestämmelser om sagda vals förrättande å kommunalstämma.

I motionen nr 258 hemställdes, att riksdagen ville besluta, att i
§ 52 andra stycket av lagen den 23 oktober 189l angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet efter ordet »kommunalstämmor» måtte
insättas orden »eller kommunalfullmäktige, där sådana finnas», och att
i slutet av stycket skulle göras ett tillägg, vari sades, att berörda val
vore lika gillt antingen det skett å kommunalstämma eller av kommunalfullmäktige.

Jordbruksutskottet, till vilket denna fråga hänvisades, framhöll i sitt
utlåtande nr 14, att enligt vad utskottet inhämtat bland annat frågan
om kompetensfördelningen mellan kommunalstämma och kommunalfullmäktige
för närvarande vore under utredning av de av chefen för civildepartementet
jämlikt Kungl. Majrts bemyndigande tillkallade sakkunniga
för utredning och avgivande av förslag rörande vissa spörsmål å
kommunalförvaltningens område. Under hänvisning till sålunda pågående
utredning hemställde utskottet, att förevarande motion ej måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid behandlingen av förevarande spörsmål framhålla de sakkunniga till
en början, hurusom, i olikhet mot vad fallet varit i fråga om kommunalstämmans
och kommunalfullmäktiges inbördes kompetens, beträffande gränsen
mellan allmänna rådstugans och stadsfullmäktiges befogenhet inga
klagomål över förefintlig otydlighet avhörts, ehuru fullmäktigsystemet
nästan undantagslöst sedan lång tid varit genomfört i städerna, och de
stadganden, som reglera allmänna rådstugans och stadsfullmäktiges befogenhet,
följaktligen i vidsträckt omfattning prövats av erfarenheten.

Kniffil. Maj:ts Proposition Nr 299.

Denna skillnad beträffande land och. stad förklara de sakkunniga delvis
bero därpå, att bestämmelserna i förevarande fråga för stad vore tydligare
avfattade än bestämmelserna för landet och att vidare de ärenden,
rörande vilkas behandling ovisshet uppkommit, oftast anginge endast
landskommunerna, icke städerna. Framför allt vore emellertid orsaken
att söka i den omständigheten, att sådana efter tillkomsten av 1862
års kommunalförordningar utfärdade författningar, vilka meddelade föreskrifter
angående ärenden, som berodde av kommunernas prövning, i
allmänhet för städernas del nämnde stadsfullmäktige såsom behöriga
att i dessa ärenden besluta, men för landskommunernas del angåve
endast kommunalstämma såsom den beslutande församlingen. Denna
brist på likformighet hade åter givetvis föranletts därav, att alltsedan
kommunalförordningarnas tillkomst fullmäktige i regel funnits i städerna,
under det att motsatsen varit fallet i landskommunerna.

De sakkunniga påvisa härefter, hurusom den i § 27 av förordningen
om kommunalstyrelse på landet givna generella bestämmelsen,
att det är kommunens beslutanderätt i kommunala angelägenheter, som utövas
av kommunalfullmäktige, där sådana finnas, sammanställd med de
uppräknade undantagen i § 35, måste betecknas såsom på samma gångför
trång och för vid. För trång vore den i så måtto, att bestämmelsens
formulering gåve stöd för den meningen, att endast ärenden,
varom kommunalförordningen handlade, kunde med stöd av bestämmelsen
avgöras av fullmäktige. Tv med visst fog kunde sägas, att endast
dessa ärenden vore kommunala angelägenheter.

»När det», framhålla de sakkunniga, »enligt olika författningar efter år 1862
överlämnats till kommunalstämma eller till landskommun att i ett eller annat
hänseende besluta, skulle det för den skull enligt denna uppfattning i varje särskilt
fall vara nödvändigt att med ledning av § 1 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet — vilket lagrum angiver omfattningen av den kommunala
självstyrelsen i landskommunerna — pröva, huruvida det ärende, varom är fråga,
är en angelägenhet av kommunal natur. Befinnes detta vara händelsen, tillkommer
beslutanderätten kommunalfullmäktige. I motsatt fall tillkommer den
stämman, såvida icke respektive författningar annorlunda föreskriva. Men då ett
ärendes natur i berörda hänseende ofta endast med svårighet låter sig bestämma,
blir en sådan prövning förenad med stora vanskligheter för de kommunala myndigheterna.
Och någon rimlig anledning till eu uppdelning efter dylik grund avärendena
lärer icke förefinnas.

Mot den sålunda framförda uppfattningen göres å andra sidan gällande, att
varje ärende, i den mån detsamma överlämnats till behandling av kommunal
myndighet, alltid är att anse såsom en kommunal angelägenhet och för den
skull bör handläggas av kommunalfullmäktige, därest icke motsatsen direkt föreskrivits
eller på grund av sakens natur självfallet måste antagas vara förutsatt.»

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 2'',)D.

De båda meningarna hade, påvisa de sakkunniga, kommit till synes
vid behandling av två mål, som varit föremål för regeringsrättens prövning
(jfr regeringsrättens årsbok år 1915, sid. 199 och 47).

»Vare sig den ena eller den andra av ovan omförmälda uppfattningar tages
för god, är», fortsätta de sakkunniga, »förordningens huvudbestämmelse för vid i
det avseendet att, såsom av konstitutionsutskottet anmärktes vid 1919 års lagtima
riksdag, från bestämmelsen icke gjorts undantag för kommunala angelägenheter,
vid vilkas avgörande annat stadgande om rösträtt och röstgrund skall
tillämpas än det, som gäller vid val av fullmäktige. Såväl kommunalförordningen
som andra författningar innehålla nämligen föreskrifter om ärenden, i vilkas behandling
dels icke alla enligt de allmänna bestämmelserna kommunalt röstberättigade
och dels andra än sålunda röstberättigade få deltaga med iakttagande
antingen av bestämmelsen, att varje röstberättigad har eu röst, eller av bestämmelse
om annan röstgrund. Då de efter allmän och lika rösträtt utsedda kommunalfullmäktige
givetvis icke böra i dylika fall utöva beslutanderätten, men vid
förordningens uppräkning av undantag från den allmänna regeln dessa fall icke
omnämnas, är det uppenbart, att uppräkningen är ofullständig. Av sådan art
ii,ro ärenden angående endast i mantal satt jord, i vilka enligt förordningens
$ 10 mom. 2 icke andra äga deltaga än de, som äga sådan jord, samt dylika eller
likartade ärenden. Enahanda skulle förhållandet vara med ärenden, varom talas
i § 11 mom. 2, som föreskriver, att, där för deltagande i sådana besvär, som
åligga alla, vilka inom kommunen erlägga kommunalutskylder, annan grund än
den för utgörande av dessa utskylder i allmänhet gällande finnes särskilt stadgad,
röstvärdet'' vid beslut i dylikt ärende skall beräknas efter den särskilt bestämda
grunden. Då stadganden av denna art numera icke finnas, torde emellertid bestämmelsen
vara överflödig och böra utgå.

Ett närliggande fall är nämndemansval, som på grund därav, att enligt
rättegångsbalkens föreskrifter endast en del av kommun eller område större än
kommun emellanåt har att däri deltaga, måste antagas under alla förhållanden
vara förbehållna stämmorna, men som på landet — — — icke äro genom kommunalförordningen
på ett tydligt sätt angivna såsom undantagna kommunalfullmäktiges
behandling, såvida icke åt uttrycket ''kommunala angelägenheter’ måste
givas den mera begränsade omfattning, varom ovan förmälts.

Därjämte är i några fall formuleringen av de i särskilda författningar intagna
stadganden, enligt vilka kommun bär att med visst ärende taga befattning, icke
fullt tydlig. Så är, efter vad den nedan verkställda undersökningen utvisar,
händelsen med bestämmelsen, att valnämnd skall utses i den ordning, som om
nämndemansval är stadgad, med föreskriften i vattenlagen, att vattenrättsnämndeman
skall utses på sätt, som om utseende av ledamot i ägodelningsrätt finnes
stadgat, och med lagens om allmän pensionsförsäkring bestämmelse om kommuns
uppdelning i pensionsdistrikt och sammanslagning av kommuner till ett pensionsdistrikt.

Och slutligen omfattar kommunalförordningens undantagsbestämmelse icke
frågor om upphävande av beslut om de kommunala angelägenheternas överlämnande
till kommunalfullmäktige (§ 27) samt om bestämmande av antalet fullmäktige
(§ 28), ehuru det torde ligga i sakens natur, att dessa frågor skola be
handlas av stämman. Att den förra frågan icke blivit omnämnd kan synas så
mycket mera anmärkningsvärt, som i förordningen om kommunalstyrelse i stad

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 299. 13

bestämmelse i motsvarande hänseende finnes beträffande stadsfullmäktige, och —
jämte stadgandet, varigenom själva stadsfullmäktigvalet förbeliålles allmänna radstugan
— utgör denna förordnings enda undantagsbestämmelse från den allmänna
regeln. Att den andra frågan icke blivit omnämnd bland undantagen i någondera
av de båda förordningarna, har måhända ansetts motiverat därav, att densamma
enligt lagbudens formulering skall avgöras av kommunens vid kommunalstämma
(stadens vid allmän rådstuga) röstberättigade invånare och sålunda icke
på eljest vanligt sätt angives vara beroende på beslut av kommunen (staden).

Sedan enligt 1920 års förut omförmälcla lagändring landstingsmannavalen
hädanefter skola på landet förrättas inför valnämnden, föreligger däremot numera
icke den av 1919 års konstitutionsutskott anmärkta oegentligheten, att dessa val
icke genom uttrycklig bestämmelse undantagits från kommunalfullmäktiges beslutanderätt.
»

Efter denna allmänna undersökning av ofullständigheter och oklarheter
i bestämmelserna rörande stämmas och fullmäktiges kompetensområden,
hava de sakkunniga för den erforderliga gränsregleringen
uppställt vissa principer, nämligen, att så få ärenden som möjligt böra
förbehållas stämman, att på den grund från fullmäktiges befogenhet
höra undantagas allenast dels sådana ärenden, för vilkas avgörande
annan röstgrund tillämpas än den vanliga, efter vilken fullmäktige väljas,
dels sådana ärenden, som avgöras av flera kommuner gemensamt, eller
där del av kommun har att besluta ensam eller samman med annan
kommundel, samt att vidare likartade eller varandra närstående ärenden
höra . avgöras av samma beslutande församling — stämma eller fullmäktige.

För att dessa principer skola vid uppgörandet av förslag till reglerande
bestämmelser komma i tillämpning har det svnts de sakkunniga
nödvändigt att kunna överblicka de fall, då enligt "andra författningar
än kommunalförordningen det ankommer på landskommun att handlägga
ärende, . och hava de sakkunniga i en särskild förteckning upptagit så
vitt möjligt alla dessa fall.

Angående formen för de anmärkta bristernas avhjälpande hava de
sakkunniga, med hänsyn till att omarbetningen av bestämmelserna icke
skett i samband med en allmän revision av kommunalförordningen för
landet, icke kunnat tillgripa den närmast till hands liggande utvägen att
gorå sagda förordning i förevarande hänseende likformig med förordningen
om kommunalstyrelse i stad. I stället hava de sakkunniga
valt den utvägen att i kommunalförordningen för landet (§§ 27 och 35
införa dels förtydligande och kompletterande bestämmelser angående
beslutanderätten i de ärenden, som enligt sagda förordning ankomma på
kommunen, dels ett generellt stadgande, som angiver regeln, hur de
ärenden skola avgöras, vilka enligt andra författningar ankomma på

Kungl. Maj:te Proposition Nr 299.

kommunen. Genom ett dylikt förfarande undvikes, framhålla de sakkunniga,
en massändring av lagar och förordningar, som i och för
sig är mindre önskvärd samt dessutom är förbunden med risken, att
ett eller annat fall genom förbiseende icke blir beaktat.

I överensstämmelse med den uppfattning, till vilken de sakkunniga
sålunda anslutit sig, och som innebär, att kommunalförordningen såvitt
möjligt bör reglera gränsen mellan stämmans och fullmäktiges befogenhet
även i fråga om ärenden, som icke äro kommunala angelägenheter i
trängre bemärkelse, hava de sakkunniga föreslagit följande:

»Orden ''kommunala angelägenheter’ utgå ur § 27 av nämnda förordning.
Förordningens § 35 uppdelas i två moment, av vilka det första med i övrigt
samma lydelse som nuvarande i; 35 kompletteras med ett angivande av de i kommunalförordningen
omförmälda ärenden, vilka jämte förut i lagrummet uppräknade
böra undandragas kommunalfullmäktiges beslutanderätt, samt det andra momentet
innehåller det generella stadgande, som är avsett att klarlägga behandlingen av
ärenden, som omförmälts i andra författningar eller enligt föreskrift av enskilda
personer eller sammanslutningar skola behandlas å kommunalstämma eller av
kommunens beslutande myndighet.

Då de sakkunniga på skäl, som förut andragits, föreslå, att § 11 mom. 2
såsom överflödigt skall utgå, har enligt förslaget uppräkningen^i första momentet
av berörda § 35 fullständigats med hänvisningar allenast till § 10 inom. 2 samt
§§ 27 och 28. Emedan momentet börjar med ett stadgande, som erinrar därom,
att val av kommunalfullmäktige skola förrättas inför valnämnden, har det för
fullständighetens skull dessutom ansetts lämpligt att i sammanhang därmed omnämna,
att jämväl befattningen med den kommunala röstlängden tillkommer valnämnden.

Genom andra momentet fastslås, att ärende, varom i annan förordning eller
annorledes stadgas, och för vars avgörande gäller annan grund för rösträtten än
den i kommunala angelägenheter i allmänhet gällande, alltid skall företagas a
stämma, men att däremot alla andra i särskild författning omförmälda ärenden
skola, om icke uttryckligt undantag i densamma göres, behandlas av fullmäktige,
där sådana finnas.»

Den undersökning, som de sakkunniga härefter företagit, i vad mån
bestämmelser i andra författningar, enligt vilka ärende ankommer på
kommunens eller kommunalstämmans avgörande, böra i anslutning till
den föreslagna allmänna föreskriften i § 35 av förordningen om kommunalstyrelse
på landet kompletteras i syfte att förhindra kommunalfullmäktigbehandling
av ärende, vid vilket den vanliga röstgrunden tillämpas,
har givit till resultat, att kompletterande bestämmelser i angivet avseende
borde ifrågakomma allenast beträffande val av nämndemän och av
sockenfullmäktige för utseende av vattenrättsnämndemän samt beträffande
beslut om undantag från den generella bestämmelsen, att landstingsmannaval
skola ske den tredje söndagen i september. De sakkunniga

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 29!).

hava i enlighet härmed framlagt förslag om tillägg i angivet syfte till
1 kap. 1 § rättegångsbalken, 11 kap. 4 § vattenlagen samt § o mom. 2
c) i förordningen om landsting.

Då däremot enligt de sakkunnigas mening val av ledamöter i valnämnd
höra förrättas av kommunalfullmäktige, där sådana finnas, hava
de sakkunniga föreslagit, att hänvisningen i 33 § av lagen om val till
riksdagen till stadgandet om nämndemansval skall utgå, i sammanhang
varmed bestämmelsen om tiden för valet av valnämndsledamöter underkastats
cn oväsentlig jämkning.

I anslutning till frågan, i vad mån kommunalstämmas befogenhetöverflyttas
pa kommunalfullmäktige i kommun, där sådana finnas, hava de
sakkunniga till behandling upptagit jämväl spörsmålet, huruvida de i kommunalförordningen
givna bestämmelserna angående kungörande och hållande
av stämma, ^ stämmans arbetsformer, verkställighet av stämmans
beslut, stämmoordförandens befogenhet och åligganden m. m., skola i
tillämpliga delar gälla även beträffande kommunalfullmäktige. De sakkunniga
anföra härom bland annat följande:

»Under uet. att uppställningen av förordningen för stad är sådan, att de
föreskrifter, som i dessa hänseenden skola iakttagas beträffande stadsfullmäktige,
i allmänhet äro direkt meddelade under avdelningen ''Om stadsfullmäktige''. Tnskränker
sig förordningen om kommunalstyrelse på landet till dels eu föreskrift
i § 34 angående val av kommunalfullmäktiges ordförande och vice ordförande
och dels meddelande i § 36 av några från bestämmelserna avvikande regler för
kommunalfullmäktiges verksamhet jämte en allmän hänvisning i samma § till vad
för kommunalstämma är stadgat.

Avfattningen av berörda § 36 lämnar i åtskilliga hänseenden rum för osäkerhet
om tillämpligheten på kommunalfullmäktige av förordningens talrika bestämmelser
om kommunalstämma och vad med stämmans verksamhet har samband;
och i andra fall medför den generella hänvisningen, att vissa av dessa bestämmelser
skola tillämpas på kommunalfullmäktige, ehuru detta knappast varit avsett.
De sakkunniga hava därföre utan att ändra förordningens uppställning utarbetat
förslag till eu omredigering, som på några punkter även innefattar sakliga ändringar.
_ I huvudsak innebär denna omredigering, att § 36 ansluter sig endast till
förordningens avdelning ''Om kommunalstämma’ och därvid i särskilda moment
namner de olika lagbud under samma avdelning, vilka med avseende å fullmäktig
äro tillämpliga, under det att förslag uppgjorts till direkta ändringar av de bestämmelser
i övriga delar av förordningen, vilka, ehuru de böra gälla även fullmäktige,
för närvarande nämna enbart kommunalstämman.

Dels för att vinna större tydlighet vid hänvisningar i § 36 till olika delar
av en och samma § och dels för att få de för kommunalstämma gällande reglerna
mera lämpade för kommuner med fullmäktige, hava emellertid även några av lagrummen
under avdelningen ''Om kommunalstämma’ omarbetats.»

Tillämpning
på kommunal
fullmäktige
ar andra bt
stämmelser
angående
kommunalstämma.

Ändringar i
för ordningen
om kommunalstyrelse
i
stad -

Kungl. Maj;ts Proposition Nr 299.

De i enlighet härmed av de sakkunniga i kapitlen om kommunalstämma
och om kommunalfullmäktige föreslagna ändringarna beröra §§17,
dl, 23, § 29 mom. 5 a) samt §§ 34 och 36. Angående dessa ändringar
och motiveringen för desamma hänvisas till betänkandet sid. 101 10 <.

Av särskild betydelse är det förslag till ändring av § 17, enligt vilket
ordinarie kommunalstämma i kommun, där fullmäktige finnas, skall
hållas allenast en gång om året, nämligen i december manad, för granskning
av debiterings- och uppbördslängden, ävensom ett till § 36 föreslaget
tillägg'', som tydligt angiver, att vid kommunalfullmäktigsammanträde
förekommande val skola verkställas med slutna sedlar. Den förstnämnda
ändringen har med hänsyn till cien av de sakkunniga intagna standpunkten,
att beslut om undantag från den i landstingsförordningen
o-ivna regeln om dag för landstingsmannaval skall förbehållas stämman,
nödvändiggjort en jämkning av den i § 5 i sagda förordning förekommande
tidsbestämmelsen för sådant besluts fattande.

Beträffande eu annan av de sakkunniga föreslagen ändring i § 30
heter det i betänkandet bland annat:

»I sammanhang härmed har uppmärksammats, att i åtskilliga andra författningar
än kommunalförordningarna förekomma stadgande]!, enligt vilka det ankommer
på kommunalstämmans ordförande att i ett eller annat hänseende taga
befattning med visst ärende. När sådant ärende därjämte är föremål för kornmunalt
avgörande, lärer det utan vidare vara klart, att om kommunens beslutanderätt
rörande ärendet utövas av kommunalfullmäktige, fullmäktiges ordförande
har att taga den befattning med detsamma, som enligt stadgandet tillkommer
stämmans ordförande. Men när ärendet icke skall eller icke behöver behandlas
av kommunens beslutande organ, kan tvekan uppstå, huruvida i kommunei med
fullmäktige den förre eller den senare skall träda i funktion. Då härigenom
riskeras, att icke någon av dem anser sig vara befogad eller skyldig därtill, hava
de sakkunniga funnit påkallat, att eu anvisning härutinnan lämnas i lagen och
förty härom i förevarande § 36 under mom. 6 intagit ett stadgande, vilket motsvarar
det, som föreslagits i § 35 mom. 2 angående frågan om utövande av kommunens
beslutanderätt.»

I kapitlen »Om kommunalutskylder, deras uppbörd och redovisning»
samt »Om underställning och besvär» hava de sakkunniga föreslagit
smärre omredigeringar i §§ 60, 62, 63, 67 samt 70 74, gående i all mänhet

ut på att ordet »kommunalstämma» eller likartat uttryck ersättes
med »kommunen» såsom den juridiska person, vars funktioner utövas
antingen genom stämman eller genom fullmäktige (se betänkandet
sid. 107).

Beträffande vissa av de sakkunniga ’ föreslagna ändringar i förordningen
om kommunalstyrelse i stad heter det i de sakkunnigas betänbände: -

Kungl. Maj:ts Proposition År 299.

»Då det ämne, som här ovan behandlats, rört ett missförhållande, som gjort
sig kännbart i landskommunerna, men icke har sin motsvarighet i stadssamhällena,
ligger det i sakens natur, att de ifrågasatta ändringarna i förordningen
om kommunalstyrelse på landet i allmänhet icke påkalla motsvarande ändringar
i förordningen om kommunalstyrelse i stad. Men då det ansetts lämpligt att för
fullständighetens skull i § 35 av den förra förordningen bland ärenden, som äro
förbehållna stämman, nämna fråga enligt § 28 om antalet kommunalfullmäktige,
torde för vinnande av likformighet, jämväl i § 8 av den senare förordningen såsom
allmänna rådstugan förbehållen nämnas fråga enligt § 21 om antalet stadsfullmäktige.

Även § 7 i förordningen för stad har underkastats en oväsentlig redaktionell
omarbetning för vinnande av formell överensstämmelse med den föreslagna nya
lydelsen av § 27 i förordningen för landet. Likaledes har § 40 i den förra forordningen
omformulerats i enlighet med den ifrågasatta ändrade lydelsen av S 36
mom. 2 stycket 4 i den senare.»

Att, såsom i 1919 års ovan omförmälda riksdagsskrivelse framhållits,
och såsom av de sakkunnigas utredningar ytterligare ådagalagts, ett
trängande behov föreligger av förtydligande och kompletterande bestämmelser
angående gränsen mellan kommunalstämmas och kommunalfullmäktiges
befogenhet, synes mig ovedersägligt.

Emellertid hänger denna fråga intimt samman med frågan om en
allmän revision av förordningen om kommunalstyrelse på landet, varå
krav tid efter annan, särskilt efter den kommunala rösträttsreformen,
framkommit. Redan vid kommunalförfattningssakkunnigas tillkallande
den 30 maj 1919 gjorde statsrådet och chefen för civildepartementet följande
uttalande till statsrådsprotokollet:

»Slutligen tillåter jag mig anmärka, att den form, vari efter många förändringar,
som kommunalförfattningarna tid efter annan och särskilt under sista
åren undergått, kommunallagarna numera framträda, icke kan anses fullt tillfredsställande.
Eu och annan av de nya bestämmelserna står ej heller i full överensstämmelse
med motsvarande bestämmelser i de andra lagarna. Det är därför
angeläget, att en formell revision av kommunallagarna snarast möjligt kommer
till stånd. Jag har emellertid icke ansett mig böra nu göra framställning om åtgärder
för en dylik revision dels emedan ovan omförmälda spörsmål om ändringar
i kommunallagarna därförinnan synts mig böra vara utredda och riksdagen underställda,
dels ock enär resultatet av ovan berörda utredning angående frågan om
representativt system i jämväl den kyrkliga kommunen likaledes synes böra avvaktas,
helst som enligt vad jag förnummit sistnämnda utredning synes resultera
i förslag rörande omfattande ändringar i vissa kommunalförfattningar.»

Åven i 1919 års konstitutionsutskotts ovan omförmälda utlåtande
nr 16 och i samma års riksdagsskrivelse nr 86 pekas på en dylik
allmän revision av förordningen om kommunalstyrelse på landet, och
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 257 höft. (Nr 299.) 72121 3

Departe ments chefen.

Frågan om en
allmän revision
av kommunallagarna.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 299.

kommunalförfattningssakkunniga understryka i sitt betänkande behovet
av en fullständig omarbetning av kommunalförfattningarna samt vikten
av att densamma snarast möjligt igångsättes. Ett fortsatt partiellt
avhjälpande av bristerna i förordningen om kommunalstyrelse på
landet och i stad och en först därefter följande allmän revision måste,
framhålla de sakkunniga, medföra ett avsevärt dubbelarbete, som
knappast vore påkallat, sedan de mest trängande kraven genom lagändringar
blivit tillgodosedda. Dessutom riskerades ytterligare genom
ett dylikt arbetssätt samstämmigheten mellan såväl de olika författningarna
som vardera författningens olika delar. Ytterligare ett vägande
skäl för den allmänna revisionens omedelbara företagande vore även, att
i annat fall såväl förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och
skolråd som förordningen om landsting, vilka båda förordningar vore föremål
för allmän omarbetning, den förra genom särskild inom ecklesiastikdepartementet
tillkallad sakkunnigkommission, den senare av kommunalförfattningssakkunniga,
komme att erhålla ny form och delvis nytt innehåll,
innan åtgärder i liknande syfte blivit vidtagna beträffande förordningarna
om kommunalstyrelse på landet och om kommunalstyrelse i
stad. Det syntes knappast vara med nödig planmässighet i lagstiftningsarbetet
förenligt, att de för den borgerliga primärkommunen gällande
förordningarna, till vilka förordningarna för den kyrkliga kommunen
och länskommunen hittills anslutit sig, under någon längre tid bibehölles
oförändrade i en del hänseenden, som genom revisionen av de senare
underkastats mer eller mindre genomgripande förändringar. — Liknande
synpunkter beträffande denna fråga hava framkommit i en vid innevarande
års riksdag i första kammaren väckt motion angående igångsättande
snarast möjligt av en allmän revision av förordningarna om
kommunalstyrelse på landet och i stad.

Åven jag är av den uppfattningen, att en dylik revision bör inom
den närmaste tiden företagas, och jag har under sådana förhållanden
funnit det kunna ifrågasättas, att den nu föreslagna gränsregleringen
mellan stämmas och fullmäktiges befogenhet — som i den form, den
av de sakkunniga förordats, innebär en rätt genomgripande förändring
av förordningen om kommunalstyrelse på landet — borde få anstå till
den förestående allmänna revisionen. Ett dylikt uppskov synes vara så
mycket mera naturligt, som konstitutionsutskottet och riksdagen torde
hava förutsatt, att den ifrågasatta gränsregleringen skulle komma till
utförande i samband med en fullständig revision av kommunalförfattningarna,
samt sagda reglering, om den skett i dylikt sammanhang, såsom
de sakkunniga framhålla, antagligen borde hava företagits enligt en an -

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 299.

nan och. i viss mån naturligare metod än den, som nu föreslagits (jfr de
sakkunnigas betänkande sid. 93).

Då emellertid från flera håll, bland andra från svenska landskommunernas
förbund, med styrka framhållits, att ett uppskov med regleringen
av gränsen mellan stämmas och fullmäktiges befogenhet skulle
vålla avsevärda svårigheter för de talrika landskommunerna med
mäktigsystem, har jag funnit förevarande fråga böra redan nu göras
till föremål för förslag till riksdagen. Men under sådana förhållanden
har det synts mig angeläget, att de lagändringar, som nu ifrågasättas
för sagda gränsreglering, få minsta möjliga omfattning. I enlighet
härmed har jag ansett, att av de sakkunnigas förslag till lagändringar
endast sådana böra för närvarande upptagas, som äro nödvändiga
för de ifrågavarande svårigheternas undanröjande, och i övrigt sökt att
med smärre ändringar än av de sakkunniga föreslagits nå huvudsakligen
samma mål, som av dem åsyftats.

För närvarande förefintliga ofullständigheter och brister i fråga om
de bestämmelser, vilka reglera gränsen mellan stämmas och fullmäktiges
befogenhet, torde kunna sammanfattas sålunda:

Den generella bestämmelsen i § 27 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet, att det är kommunens beslutanderätt i kommunala angelägenheter,
som utövas av kommunalfullmäktige, giver anledning till
tvekan, huruvida ärende, som enligt annan författning än förordningen
om kommunalstyrelse på landet ankommer på kommunens eller kommunalstämmans
prövning, må behandlas av kommunalfullmäktige. Vidare
torde § 35 vara ofullständig så till vida, att den bland ärenden, som
äro undantagna från fullmäktiges befogenhet, icke upptager ärenden, vid
vilka i enlighet med bestämmelserna i § 10 mom. 2 och § 11 mom. 2
annan röstgrund än den vanliga gäller, och ej heller beslut enligt § 27
om avskaffande av fullmäktigsystem i kommun med 1,500 invånare eller
därunder eller beslut enligt § 28 angående antalet fullmäktige i kommunen.

Dessutom föreligger en lucka i lagstiftningen beträffande de talrika
fall, där kommunen enligt andra lagar eller författningar än förordningen
om kommunalstyrelse på landet har att besluta i olika frågor, utan att
tillika tydligt angives, huruvida denna beslutanderätt skall utövas av
kommunalstämma eller av kommunalfullmäktige, där sådana finnas. Denna
lucka är för handen, antingen man förmenar, att den i § 27 om förmälda
kommunala beslutanderätten i kommunala angelägenheter avser
allenast de ärenden, varom kommunalförordningen handlar, eller om man
giver detta uttryck en mera generell innebörd och anser det avse alla

Gränsen mellan
stämmas
och fullmäktiges
befogenhet.

Ofullständigheter
och
oklarheter i
de nuvarande
bestämmelserna.

Sättet för
bristernas av
hjälpande

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 299.

de ärenden, som överlämnats till behandling av kommunal myndighet. I
förra fallet krävas kompletterande bestämmelser, som tydligt angiva, huruvida
stämman eller fullmäktige har att besluta i de olika ärendena; i det
senare fallet kräves ett fullständigande av den i § 35 av förordningen
om kommunalstyrelse på landet förekommande uppräkningen av de ärenden,
som icke skola behandlas av kommunalfullmäktige. Ty tydligt är,
att även vissa av dessa i andra författningar omförmälda frågor, som
ankomma på kommunen, böra eller måste förbehållas stämman, såsom
t. ex. ärenden sådana som val av gode män vid lantmäteriförrättning
enligt 19 § i skiftesstadgan, val av sockenfullmäktige för utseende av
ledamöter i ägodelningsrätt enligt 117 § i samma stadga, val av ledamöter
i skogsvårdskommittéer, ärenden angående socken- och häradsallmänningar
samt val av ombud vid vägstämma enligt 52 § i lagen
om väghållningsbesvärets utgörande på landet, vid vilka samtliga ärenden
annan röstgrund än den vanliga tillämpas, och vidare sådana ärenden,
vid vilkas avgörande, såsom fallet är med nämndemansval, i vissa
fall endast en del av kommun eller område större än kommun har att
deltaga.

Med godtagande av den av de sakkunniga antagna ståndpunkten,
att så få ärenden som möjligt böra förbehållas stämman, samt att kommunalförordningen
bör reglera gränsen mellan stämmans och fullmäktiges
befogenhet även ifråga om ärenden, som icke äro kommunala angelägenheter
i trängre bemärkelse, har jag i likhet med de sakkunniga ansett,
att ovan anförda brister och ofullständigheter böra avhjälpas på
sådant sätt, att i nämnda förordning orden »kommunala angelägenheter»
uteslutas ur § 27, och att § 35 uppdelas i två moment, av vilka det
första, med i övrigt samma lydelse som den nuvarande § 35, kompletteras
med ett angivande av de i kommunalförordningen omförmälda
ärenden, vilka, i enlighet med vad ovan anförts, ytterligare böra undantagas
från kommunalfullmäktiges beslutanderätt, samt det andra momentet
innehåller det generella stadgandet, att ärenden, däri enligt annan
författning än kommunalförordningen för landet beslutanderätten tillkommer
kommunen eller stämman, skola med vissa undantag avgöras av
fullmäktige, där sådana finnas.

Det av de sakkunniga föreslagna tillägget till § 35, att befattning
med den kommunala röstlängden tillkommer valnämnden, varom bestämmelse
redan förefinnes på annat ställe i förordningen — § 14 —,
och varom sålunda någon ovisshet icke kan råda, anser jag kunna utan
olägenhet utgå. De sakkunniga hava, såsom av det föregående fram -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 299.

går, funnit stadgandet i § 11 inom. 2 böra uteslutas. Då emellertid
härmed lämpligen torde böra anstå till en blivande allmän revision av
förordningen, synes i § 35 böra stadgas, att fråga, varom förmäles i
§11 mom. 2, är förbehållen stämman.

De sakkunniga hava icke föreslagit överflyttning från stämman till
fullmäktige av något av de ärenden, vilka för närvarande enligt § 35
äro förbehållna stämman. Emellertid torde enligt mitt förmenande med
fog kunna ifrågasättas, huruvida icke den bland dessa ärenden upptagna
frågan om dag tör val av kommunalfullmäktige lämpligen bör avgöras
av fullmäktige. Bestämmelsen, att sådant beslut skall fattas å stämma,
ej av fullmäktige, var, så länge kommunalfullmäktigval skedde å ordinarie
kommunalstämma, inbegripen i stadgandet, att stämma, icke fullmäktige,
har att besluta om dag för ordinarie kommunalstämmas hållande;
och d|, år 1920 bestämdes, att sagda val ej längre skulle förrättas
å stämma utan inför valnämnd, bibehölls stämman vid sin gamla
rätt att besluta om dag för valet, vilket kom till uttryck därigenom, att
jämväl dylikt ärende i § 35 upptogs bland de frågor, som voro förbehållna
stämman. Enligt vad jag erfarit, har kommunalstämma endast i
undantagsfall begagnat sig av denna sin rätt, och för stad förefinnes ingen
motsvarande bestämmelse i fråga om dag för stadsfullmäktigval. Det
torde vidare icke råda något tvivel därom, att kommunmedlemmarnas
intressen jämväl i förevarande hänseende kunna på fullt betryggande sätt
tillvaratagas av kommunalfullmäktige. Det skulle sålunda enligt mitt förmenande
icke innebära någon risk att anförtro avgörandet i denna fråga
åt fullmäktige. Ett ytterligare skäl för ett överflyttande av förevarande
ärende från stämman till fullmäktige torde föreligga i den omständigheten,
att enligt av de sakkunniga framlagt förslag — vartill jag, på
sätt i fortsättningen av mitt anförande närmare angives, ansluter mig —
de ordinarie stämmorna i kommun med fullmäktige skola inskränkas till
allenast en, som skall hållas i december. Ett bibehållande av den nuvarande
bestämmelsen, att stämman skulle hava att besluta om dag för
val av fullmäktige, skulle under sådana förhållanden medföra, att dylikt
beslut skulle fattas antingen å ordinarie kommunalstämma nära nog ett
helt år före valets hållande, vilket icke kan anses lämpligt, eller att
särskild stämma skulle behöva sammankallas allenast för dvlikt besluts
fattande, något som likaledes torde böra undvikas. Vad som emellertid
framför allt varit bestämmande för min ståndpunkt i förevarande fråga
är den omständigheten, att ett bibehållande av stämmas rätt att besluta
om dag för kommunalfullmäktigval, såsom de sakkunniga även framhållit,
torde böra medföra den konsekvensen, att det jämväl skulle ankomma

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 299.

Tillämpning
på kommunalfullmäktige
av
andra bestäm -

på stämman att besluta om undantag från den generella bestämmelsen,
att landstingsmannaval på landet skall förrättas å tredje söndagen i
september. Men en föreskrift i sådan riktning torde ur alla synpunkter
vara än mera olämplig och opraktisk än föreskriften, att bestämmande
av dag för fullmäktigval skall ankomma på stämman, och dessutom nödvändiggöra
en ändring av landstingsförordningen. Jag har därför ansett,
att beslut om dag för val av kommunalfullmäktige icke längre bör förbehållas
stämman utan i kommun med fullmäktige ankomma på dessa.

Vad därefter angår frågan, vilka på kommunen enligt andra författningar
än förordningen om kommunalstyrelse på landet ankommande
ärenden böra undantagas från den föreslagna generella bestämmelsen
i § 35 mom. 2, att jämväl sådana ärenden i kommun med fullmäktige
skola av dem avgöras, har jag, med godtagande av de av 1919 års
konstitutionsutskott angivna och av de sakkunniga närmare utvecklade
synpunkterna (se betänkandet sid. 96—100), ansett, att sådant undantagbör
göras allenast i fråga om ärende, för vars avgörande gäller annan
grund för rösträtten än i § 8 sägs, samt dessutom för val av nämndemän
och av sockenfullmäktige för utseende av vattenrättsnämndemän.
Däremot har, såsom ovan antytts, genom mitt förslag, att fullmäktige
skola besluta om dag för fullmäktigval, undvikits att, såsom de sakkunniga
närmast av konsekvenshänsyn föreslagit, beslut jämväl om undantag
från bestämmelsen om dag för landstingsmannaval skall ankomma på
stämman.

I stället för att, såsom de sakkunniga föreslagit, i 1 kap. 1 § rättegångsbalken
och 11 kap. 4 § vattenlagen införa undantagsbestämmelser
om att nämndemän och sockenfullmäktige för val av vattenrättsnämndemän
skola, på sätt jämväl för närvarande lärer gälla, utses av stämman,
ej av fullmäktige, har jag ansett uttrycklig bestämmelse härom lämpligen
böra tipptagas i § 35 mom. 2 i kommunalförordningen, varigenom undvikes
ändring i rättegångsbalken och vattenlagen.

Av de sakkunniga beträffande § 33 i vallagen föreslaget uteslutande
av hänvisningen till nämndemansval är, som de sakkunniga framhållit,
nödvändigt, om val av ledamöter i valnämnd, såsom tillbörligt är, hädanefter
skall ankomma på fullmäktige. Förslag i denna punkt torde i
samband med andra beträffande vallagen ifrågasatta ändringar komma
att framläggas av chefen för justitiedepartementet.

Den av de sakkunniga i samband med utredningen angående gränsen
mellan stämmas och fullmäktiges befogenhet företagna undersökningen,
huruvida och i vad mån de i kommunalförordningen givna bestämmel -

Kutigl. May.ts Proposition Nr 299-

serna angående kungörande och hållande av stämma, stämmans arbetsformer,
verkställighet av stämmans beslut, stämmoordförandens befogenhet
och åligganden m. m. skola i tillämpliga delar gälla även beträffande
kommunalfullmäktige, har, såsom ovan antytts, och såsom närmare framgår
av betänkandet (sid. 101—107), utmynnat i förslag till rätt omfattande
lagändringar.

I enlighet med min i det föregående uttalade uppfattning, att, med
hänsyn till en förestående allmän revision av kommunalförordningarna,
för närvarande i desamma böra företagas endast de allra nödvändigaste
ändringarna, har jag ansett, att av sagda förslag böra framläggas allenast
de, som avse dels en inskränkning i antalet ordinarie stämmor i
fullmäktigkommuner, dels förtydligande av formerna för vals förrättande
inom fullmäktige, dels slutligen vissa kompletterande bestämmelser angående
skyldighet för fullmäktiges ordförande att i allmänhet taga befattning
med de i kommunalförordningen och andra författningar omförmälda
ärenden, som i kommun utan fullmäktigsystem ankomma på
stämmans ordförande.

Vad angår antalet ordinarie stämmor, har hittills den i § 17 förekommande
bestämmelsen om hållande av tre ordinarie kommunalstämmor
årligen varit gemensam för samtliga landskommuner, medan däremot i
stad antalet sammanträden för allmän rådstuga är beroende av, huruvida
fullmäktige finnas eller ej (se § 14 mom. 2 i förordningen om kommunalstyrelse
i stad). Såsom de sakkunniga framhållit, är det emellertid
oegentligt att meddela föreskrift om andra ordinarie stämmor, än sådana,
som måste behandla för varje år enligt kommunalförordningen regelmässigt
återkommande ärenden, och då i fullmäktigkommun endast ett
dylikt ärende förefinnes, nämligen granskning av uppbörds- och debiteringslängd,
vilket ärende skall företagas å decemberstämman, torde för
sådan kommun böra stadgas hållande allenast av denna ordinarie stämma.
Sedan den av de sakkunniga föreslagna omredigeringen av 33 § i lagen
om val till riksdagen blivit verkställd, torde icke heller i annan författning
än kommunalförordningen finnas stadgande, enligt vilket i kommun med
fullmäktige ärende skall behandlas å ordinarie stämma i mars eller
oktober.

Det av mig sålunda godtagna förslaget om intagande i § 17 av föreskrift,
att i fullmäktigkommun allenast en ordinarie stämma skall hållas,
nödvändiggör, att till den i § 36 mom. 4 förekommande bestämmelsen,
att med avseende å kommunalfullmäktige och deras beslut skall till
efterrättelse gälla vad som är stadgat för kommunalstämma, fogas orden
))i kommun, där fullmäktige icke finnas». Ty utan ett sådant tillägg

melser angående
kommu
nalstämma.

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 20!).

skulle man till äventyrs kunna draga den slutsatsen, att allenast ett
ordinarie fullmäktigsammanträde skulle årligen hållas, nämligen i december,
i stället för, såsom föreskriften för närvarande och för framtiden
torde böra tolkas, tre ordinarie sammanträden, nämligen i vanliga
fall ett under senare hälften av mars månad, ett i oktober och. ett i
december.

Bland de i § 36 upptagna, särskilt för fullmäktige gällande bestämmelserna
återfinnes i mom. 4 även den, att omröstning inom fullmäktige
skall ske öppet. Enligt denna bestämmelse skulle sålunda jämväl på
kommunalfullmäktige ankommande val verkställas öppet. Då emellertid
vissa av hithörande val, exempelvis val av ledamöter i kommunalnämnd,
skola, om så äskas av föreskriven minoritet, ske proportionellt, och då
det även ur andra synpunkter kan anses tillbörligt, att inom kommunalfullmäktige
liksom inom andra representationer samtliga val, då de icke
ske medelst acklamation, skola verkställas med slutna sedlar, tarvas
en ändring av § 36 mom. 4 till överensstämmelse med vad som för
närvarande i motsvarande hänseende finnes stadgat för stadsfullmäktige.

Det av de sakkunniga föreslagna nya momentet i § 36, enligt vilket
föreskriften om befogenhet och skyldighet för kommunalstämmans ordförande
att med ärende taga befattning skall i kommun, där fullmäktige
finnas, anses gälla fullmäktiges ordförande, såvida beslutanderätten
i ärendet icke enligt § 3ö är förbehållen kommunalstämman, har jag
funnit mig kunna i det stora hela godtaga. Emellertid torde lagrummet
i fråga böra givas en i vissa avseenden mera generell innebörd med
hänsyn till dels att den av de sakkunniga föreslagna allmänna omredigeringen
av paragrafen i övrigt icke ansetts böra nu ifrågakomma, dels
den avvikelse, som jag ansett höra göras beträffande den av de sakkunniga
föreslagna formen för meddelandet av undantagstöreskrifter
från den allmänna regeln, att den kommunala beslutanderätten även i
ärenden, som omförmälas i andra författningar, skola ankomma på fullmäktige.

De av de sakkunniga föreslagna ändringarna i förordningen om
kommunalstyrelse i stad anser jag vara av den natur, att de kunna utan
, olägenhet tills vidare anstå.

I enlighet med vad jag nu anfört, har jag låtit på grundval av de
sakkunnigas förslag inom socialdepartementet utarbeta förslag till lag
om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse
på landet.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 299.

Sedan departementschefen uppläst berörda förslag, hemställde han,
att detsamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall; och skulle till riksdagen
avlåtas proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Herman Hultcrantz.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 257 höft. (Nr 299.)

721 21 4