Kunyl. Maj:ts Proposition Nr 233 (Proposition 1919:233)

Kunyl. Maj:ts Proposition Nr 233.

Nr 233.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ökat statsbidrag
till uppfostringsanstalter för vanartade och i
sedligt avseende försummade barn m. m.; given Stockholms
slott den 11 mars 1919.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att

dels höja det ordinarie förslagsanslaget till uppfostringsanstalter för
vanartade och i sedligt avseende försummade barn från dess nuvarande
belopp, 80,000 kronor, med 104,000 kronor till 184,000 kronor;

dels för beredande av ökat statsbidrag till ifrågavarande uppfostringsanstalter
anvisa på tilläggsstat för år 1919 ett förslagsanslag å 104,000
kronor;

dels medgiva, att statsbidrag till omförmålda anstalter må från och
med år 1919 utgå enligt följande ändrade grunder:

a) till styrelse för skyddshem utgår till bestridande av kostnaderna
för varje på grund av lag angående uppfostran åt vanartade och i sedligt
avseende försummade barn i skyddshemmet intaget barns vård ett
årligt statsbidrag av 200 kronor för den tid, skyddslingen vårdas i skyddshemmet; b)

till barnavårdsnämnd utgår till betäckande av de för barns uppfostran
i enskilt hem eller barnhem eller under anställning i arbete, tjänst
eller yrke uppkomna kostnader, som på grund av nyssnämnda lags bestämmelser
skola bestridas av barnavårdsnämnd, för den tid barnet på
nämndens föranstaltande njuter sådan uppfostran, ett årligt statsbidrag av
80 kronor, om barnet vårdas i barnhem, och hälften av dessa kostnaders
belopp, dock ej över 50 kronor, om barnet är anförtrott åt enskilt hem
eller anställt i arbete, tjänst eller yrke;

Bihang Ull riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 205 höft. (Nr 233). 1

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 233.

dels ock medgiva, att från oraförmälda förslagsanslag till uppfostringsanstalter
för vanartade och i sedligt avseende försummade barn må till
arvode åt en hos skolöverstyrelsen anställd konsulent för skyddshemsverksamheten
från och med den 1 juli 1919 tills vidare utgå''ett belopp av
högst 1,500 kronor för år räknat.

De till ärendet hörande handlingarna skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

Värner Rydén.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 233.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den It mars 1919.

N Svarande:

Hans excellens herr statsministern Edén,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden: Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Departementschefen, statsrådet Rydén anförde härefter:

Vid anmälan av de frågor, som tillhörde regleringen av riksstatens
åttonde huvudtitel för år 1920 hemställde jag, på sätt framgår av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden den 9 januari 1919, punkten 238,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att, i avbidan på proposition angående
uppfostringsanstalter för vanartade och i sedligt avseende försummade
barn, beräkna för ändamålet en ökning för år 1920 av det på ordinarie
stat uppförda förslagsanslaget till nämnda uppfostringsanstalter å

80,000 kronor med 104,000 kronor. Denna min hemställan blev av Kungl.
Maj:t bifallen.

Likaledes hemställde jag vid anmälan av de medelsbehov, som under
åttonde huvudtiteln borde tillgodoses genom anslag å tilläggsstat för år

Uppfostringsanstalter
för
vanartade och
i sedligt avseende
försummade

barn.

1902 års lagstiftning
angående
Tanartade
och i
sedligt afseende
försummade

barn.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 233.

1919 — såsom framgår av det till ärendet hörande statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden, punkten 54 — att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen att, i avbidan på proposition angående uppfostringsanstalter för
vanartade och i sedligt avseende försummade barn, beräkna för ändamålet
på tilläggsstat för år 1919 ett förslagsanslag av 104,000 kronor. Jämväl
denna min hemställan blev av Kungl. Maj:t bifallen.

De frågor, om vilka sålunda framställning till riksdagen ställts i utsikt,
anhåller jag nu att ånyo få anmäla för Kungl. Maj:t.

Uppslaget till nu gällande lagstiftning angående vanartade och i sedligt
avseende försummade barn gavs i en utav motioner inom riksdagens
båda kamrar föranledd skrivelse från riksdagen den 25 april 1896, däri
riksdagen anhöll, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag om åtgärder för beredande av lämplig uppfostran dels
åt minderåriga förbrytare, dels åt vanartade och i sedligt avseende försummade
barn.

Såsom väsentliga medel för utförande av det räddnings- och uppfostringsarbete,
som här erfordrades, hänvisade riksdagen till inrättande ''av
särskilda anstalter, av vilka de, som skulle hysa vanartade och i sedligt
avseende försummade barn, borde anordnas och upprätthållas av landstingen
och de städer, som ej i landsting deltoge, med bidrag av staten
och målsmännen, för deras hållande i verksamhet, medan hem för barn,
som försummade skolgång, skulle inrättas av vederbörande skoldistrikt och
av dem, med bidrag av målsmännen, underhållas; och uttalade riksdagen
såsom allmän regel, att smärre uppfostringsanstalter ägde företräde framför
större sådana.

Med anledning av denna riksdagens skrivelse beslöt Kungl. Maj:t att
åt särskilda kommitterade anförtro utredningen av frågan. Den 26 oktober
1899 avgav kommittén betänkande och förslag angående vanartade och i
sedligt avseende försummade barns behandling. Sedan i fråga om detta
betänkande åtskilliga myndigheter blivit hörda, utarbetades inom ecklesiastikdepartementet
förslag, som i proposition framlades för 1902 års riksdag
och i huvudsak vunno riksdagens bifall.

Den 13 juni 1902 utfärdades lag angående uppfostran åt vanartade
och i sedligt avseende försummade barn. Denna lag avser, såsom i dess
1 § angives, beredande av ändamålsenlig uppfostran åt barn under 15 år,
vilka på grund av föräldrars eller målsmäns lastbarhet, vårdslöshet eller
oförmåga att ägna barnen nödig tillsyn äro i sedligt avseende så försummade,
att särskilda åtgärder anses vara erforderliga för att förekomma
deras vanartande, eller äro så vanartade, att hemmets och skolans upp -

Kwigl. Moj:ts Proposition Nr 233.

fostringsmedel befinnas otillräckliga för deras tillrättaförande. 1 varje
skoldistrikt skall finnas en barnavårdsnämnd, vilken det åligger att i enlighet
med lagens bestämmelser taga vård om här ifrågavarande barn.
Med hänsyn till graden och arten av barnets vanart eller sedliga försummelse
eller omständigheter i övrigt tillkommer det barnavårdsnämnden att
vidtaga ändamålsenliga åtgärder, bland annat föranstaltande om barnets intagning
i skyddshem eller barnhem eller dess överlämnande till enskilt hem.

Ett i sedligt avseende försummat larn, som befinnes böra skiljas från
hemmet, skall i främsta rummet sättas i annat enskilt hem. Finnes ej
därtill tillgång, bör plats beredas barnet i barnhem. Visar barn, som
sålunda överlämnats till enskilt hem eller barnhem, vanart av den beskaffenhet,
att dess samvaro med andra barn måste anses innebära våda för
dess sedliga utveckling, skall barnet intagas i skyddshem, vilket ock bör
ske, där det eljest prövas vara av behovet påkallat.

Ett vanartat larn, som befinnes böra skiljas från hemmet, skall i
främsta rummet intagas i skyddshem men må även av barnavårdsnämnd
överlämnas till enskilt hem eller barnhem, så framt icke våda för andra
barns sedliga utveckling kan befaras därigenom uppkomma, och under
förbehåll att, därest barnet visar vanart, som anses innebära sådan våda,
eller det eljest prövas behövligt, barnet skall intagas i skyddshem.

Varken inrättande av barnhem eller skyddshem är obligatoriskt. Dock
föreskrives, att för varje landstingsområde samt för varje stad, som ej
deltager i landsting, bör finnas nödigt antal skyddshem. Hava sådana
hem till erforderligt antal icke kommit till stånd på annan väg, böra
landsting eller stadsfullmäktige låta sig angeläget vara att draga försorg
om deras upprättande.

Antalet skyddshem utgör för närvarande 29, av vilka dock endast 17
äro av Kungl. Maj:t såsom skyddshem godkända. Av dessa 17 skyddshem
äro 13 avsedda för gossar och 4 för flickor. Antalet elevplatser vid de
av Kungl. Maj:t godkända skyddshemmen utgör 635.

Kostnaderna för barns uppfostran i larnliem drabba i första hand
barnavårdsnämnd, som beslutit barnets skiljande från hemmet, med rätt
för nämnden att till täckande av dessa kostnader åtnjuta ett årligt statsbidrag
av 40 kronor, samt att för överskjutande kostnaden undfå ersättning
till belopp av högst 100 kronor årligen i 5 år av det fattigvårdssamhälle,
där barnet vistades, då dess skiljande från hemmet beslöts.
Barnavårdsnämnd svarar likaledes i första hand för utgifterna för barns
inackordering genom nämndens försorg i enskilt hem; av återstående kostnader
betalar staten hälften, dock ej över 25 kronor, samt det fattigvårds -

6 Kurigl. Maj.ls Proposition Nr 233.

samhälle, inom vilket barnet vistades, då dess skiljande från hemmet beslöts,
intill 1UO kronor under 5 år. Kostnaderna för barns uppfostran i
skyddshem drabba i främsta rummet skyddshemmets styrelse, som till bestridande
av samma kostnader äger åtnjuta årligt statsbidrag av 100
kronor för varje barn. övrig kostnad gäldas av landsting eller stadsfullmäktige
i stad, som ej deltager i landsting. För de utgifter, landstinget eller
stadsfullmäktige fått vidkännas, är barnavårdsnämnden skyldig lämna ersättning
årligen i 5 år till belopp av 150 kronor eller ock det lägre belopp,
som kan vara tillräckligt för hela den årliga kostnadens täckande.

I kungörelse den 13 juni 1902 äro följande bestämmelser givna angående
statsbidrag till uppfostringsanstalter av ifrågavarande slag:

Till styrelse för skyddshem utgår till bestridande av kostnaderna för varje på
grund, av lag angående uppfostran åt van rtade och i sedligt avseende försummade
barn i skydd-hemmet intaget barns värd ett årligt statsbidrag av 100 kronor för den
till, skydd-lingen värdas i skyddshemmet.

Till barnavårdsnämnd utgår till betäckande av de för barns uppfostran i enskilt
hem eller barnhem eller under anställning i arbete, tjänst eller yrke uppkomna kostnader,
som på grund av nyssnämnda lags be-t.ämmelser skola bestridas av barnavårdsnämnd,
för den tid barnet pa nämndens föranstaltande njuter sådan uppfostran,
ett ärligt stat-bidrag av 40 kronor, om barnet värdas i barnhem, och hälften av dessa
kostnaders belopp, dock ej utöver 25 kronor, om barnet är anförtrott åt enskilt hem
eller anställt i arbete, tjänst eller yrke.

För gäldande av statens bidrag till bestridande av angivna kostnader
uppfördes av 1902 års riksdag på ordinarie stat under åttonde huvudtiteln
ett förslagsanslag å 70,000 kronor med titel: Uppfostringsanstalter

för vanartade och i sedligt avseende försummade barn.

Vid tillkomsten av 1902 års lag beräknades årskostnaden för barn,
intaget i skyddshem, till 350 kronor, för barn, intaget i barnhem, till
180 kronor och för barn, överlämnat till enskilt hem, till 150 kronor.
Enligt nämnda lag och ovanberörda kungörelse fördela sig, i anslutning
till vad förut erinrats, nämnda kostnaders bestridande sålunda:

Om barnet fostras i

skyddshem. barnhem. enskilt hem.

kronor 100: — 40: —högst 25: —

» 150:— 140:— 125: —

» 100: — — _

Summa kronor 350:— lbU:— 150: —

Alltsedan ikraftträdandet av 1902 års lag har det från staten utgående
årsbidraget för varje i skyddshem intaget barn utgått med 100 kronor,

Bidrag från

staten..........................................

barnavårdsnämnd........................

landsting eller stadsfullmäktige

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 233.

oaktat årskostnaden per barn väsentligt stigit. Den ursprungliga proportionen
med avseende å bestridande av kostnaderna för barn, intagna på
skyddshem, har följaktligen förändrats till landstingens och stadsfullmäktiges
nackdel. Då staten ej deltager i bestridandet av kostnaderna för
upprättandet av skyddshem, vilket helt tillkommer landsting eller stadsfullmäktige,
och då underhållskostnaden väsentligt ökats är från år, ha
flera landsting och städer av kostnadshänsyn dragit sig för att upprätta
skyddshem. Följden härav har blivit, att antalet elevplatser på skyddshem
icke ökats i den mån, behovet påkallat. Under de senaste åren, då
ju antalet vanartade barn, som behövt fostran på skyddshem, stigit särdeles
starkt, har det ock på grund av platsbrist visat sig alltmera svårt
att få ifrågavarande barn placerade i sådana hem.

Till 1918 års lagtima riksdag föreslog Kungl. Maj:t en höjning av
förslagsanslaget till ifrågavarande uppfostringsanstalter från 70,000 till

80,000 kronor. Vid samma riksdag förelågo vidare två lika lydande
motioner, väckta en inom vardera kammaren, däri särskilt med hänsyn
till önskvärdheten av att i någon män kunna nedbringa landstings och
stadsfullmäktiges kostnader för underhåll av barn i skyddshem, förslag
framlades angående förhöjt statsbidrag till dessa hem. I nämnda motioner
framhålles bl. a. följande:

Statens bidras till bestridande av kostnader för uppfostran åt vanartade barn
intagna i s. k. skyddshem har från och med år 1903 utsatt med 100 kronor om året
för varje sådant barn. Om också detta belopp vid den tid det bestämdes kunde anses
motsvara vad staten vid jämförelse med kommuner-och landsting skäligen borde bidraga
till ifrågavarande kostnader, så äro genom eu oavlåtligt fortgående stegring av
utgifterna för skyddshemmens uppehållande förhållandena numera så förändrade, att en
ökning även av statens bidrag till det synnerligen sarnhäl Isviktiga ändamålet måste
anses fullt berättigad och oundgängligen behövlig, såvida eljest skyddshemmens verksamhet
skall kunna uppehållas och nöjaktigt bedrivas.

Beträffande först den ursprungliga kostnadsberäkningen för underhållet i skydds''''Jf™
den då tilltänkta fördelningen av bidragen härtill från stat och kommun må
följande meddelas.

I betänkande och förslag angående vanartade och i sedligt avseende försummade
barns behandling, avgivet av därtill utsedda kommitterade den 26 oktober
1899, både kommitterade, som icke ansett det tillhöra deras uppdrag att framlägga
något direkt förslag angående fördelningen av kostnaden mellan kommunen, landstingsområdet
och staten för vanartade barns underhäll i skyddshem, dock såsom sin
åsikt framhållit, att kommunernas bidrag borde kunna inskränkas till 50 öre om dagen
för varje barn eller 182 kronor 50 öre för är räknat. Vad som därutöver kundeerfordras,
yttrade kommitterade, borde fvllas huvudsakligen av statsmedel men möjligen
till någon del också av landstingen; och. tilläde kommitterade, då de årliga kostnaderna
tor varje barn enligt vid skilda anstalter vunnen erfarenhet torde kunna anslås till

1918 års
lagtima

riksdag.

Kungl. Majits Proposition Nr 233.

omkring 350 kronor, skulle statens bidrag till de i skyddshemmen intagna barnens
underhåll uppgå till ungefär samma belopp som kommuuernas; utan ett dylikt väsentligt
understödjande från statens sida funnes endast föga förhoppning därom, att skyddshem
till erforderligt antal skulle komma till stånd (se pag. 75 i ovannämnda betänkande).
_ .

Då kommitterades förslag var under behandling hos Kungl. Maj:t i pcb för proposition
till 1902 års riksdag med förslag till lag angående uppfostran åt vanartade
och i sedligt avseende försummade barn, hade ävenledes föredragande departementschefen,
enligt vad av hans anförande till statsrådsprotokollet framgår, utgått, från
förutsättningen, att till omkostnaderna för barns vård i skyddshem, beräknade till 350
kronor om året för varje barn, skulle från barnets hemkommun utgå 150 kronor och
återstoden lika fördelas mellan staten och vederbörande landsting eller stadsfullmäktige
i de städer, som ej tillhöra landsting.

Mot Kungl. Maj:ts förslag i fråga om kostnadsfördelningen hade riksdagen icke
funnit skäl till erinran, och deri sålunda gjorda beräkningen ligger till grund för bestämmelserna
i 23 § av lagen angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende
försummede barn den 13 juni 1902 samt i en samma dag utfärdad kungl. kungörelse
angående statsbidrag till uppfostringsanstalter för vanartade och i sedligt avseende
försummade barn. Statsbidraget blev sålunda fixerat till 100 kronor per är och elev,
med vilket belopp det alltsedan utgått (se riksdagens skrivelse år 1902 nr 59,
pag. 23).

För landstingen åter, eller deras motsvarighet i de större städerna, som för sina
skyddshem, där sådana upprättats, hava att ansvara för hela den kostnad, som erfordras
utöver de sålunda bestämda kommun- och stat-bidragen, hava skyddshemsutgifterna
under de 19 år, som förflutit sedan förenämnda kostnadsberäkning av 350 kronor
per år och elev gjordes, oavlåtligt stigit och på många ställen flerdubblats av skäl,
som knappast behöva närmare angivas. Till belysning häiav meddela motionärerna
eu del uppgifter för åren 1914—1915 angående årskostnaden per elev vid 10 av Kungl.
Maj:t godkända skyddshem.

Sedan dessa uppgifter för åren 1914—1915 avgåvos, hava utgifterna per år och
elev genom kristidens inverkan än mer stegrats och nått en sådan höjd, att skyddshemmen
enligt inkomna meddelanden hava att dragas med stora ekonomiska svårigheter
och med berättigad förhoppning motse en avsevärd ökning av statens bidrag till
verksamheten. Syftemålet i 1902 års lag att förmå landstingen att draga försorg för
upprättandet av skyddshem för vanartade barn har också endast i ringa mån vunnits,
enär sedan lagens tillkomst blott 12 sådana tillkommit utöver de 5 förutvarande.

Anstalterna äro överfyllda. Svårigheten för barnavårdsnämnderna att kunna^ anordna
lämplig tillsyn och vård för de vanartade barnen har alltmer ökats, då, såsom
känt är, brottsligheten bland barn och ungdom under senare åren starkt tilltagit, och
klagomål över bristen på skyddshem framföres allmänt.

Det torde i detta sammanhang även kunna erinras därom, att 1914 års senare
riksdag för beredande av ett ökat antal platser å arbetshein för sinnesslösa ansåg det
vara välbetänkt att för detta ändamål höja statsbidraget till dessa anstalter med 100
kronor till 200 kronor per år och elev. Statens uppgift i fråga om skyddshemsbarneus
vård och uppfostran till goda och samhällsnyttiga medlemmar lärer väl ej kunna anses
mindre viktig; och att samma höjning av statsbidraget för dem som för de förutnämnda
snarast må kunna erhållas torde med avseende å det nu föreliggande
trängande behovet få anses såsom en mycket måttlig begäran.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 233.

Beträffande förslagsanslaget under åttonde huvudtiteln till uppfostringsanstalter
för vanartade och i sedligt avseende försummade barn har Kungl. Maj:t år 1918 på
anförda skäl föreslagit riksdagen att höja detsamma från dess nuvarande belopp, 70,000
kronor, till 80,000 kronor. Med en beräkning av 600 i skyddshem intagna elever
eller det antal, som kan rymmas i de nuvarande anstalterna, och en ökning av statens
bidrag med 100 kronor för var och en av dem. skulle förslagsanslaget sålunda behöva
höjas med ytterligare 60,000 kronor eller till 140,000 kronor.

I anslutning härtill hemställdes i berörda motion, att riksdagen måtte
dels medgiva sådan ändring i avseende å de för beviljande av understöd från
förslagsanslaget till uppfostringsanstalter för vanartade och i sedligt avseende
försummade barn gällande grunder, att från och med år 1919 finge
av nämnda förslagsanslag utgå till styrelse för skyddshem till bestridande av
kostnaderna för varje på grund av lag angående uppfostran åt vanartade
och i sedligt avseende försummade barn i skyddhemmet intaget barns
vård ett årligt statsbidrag av 200 kronor för den tid, skyddslingen vårdades
i skyddshemmet; dels ock besluta att höja det på ordinarie stat uppförda
förslagsanslaget till uppfostringsanstalter för vanartade och i sedligt avseende
försummade barn från dess dåvarande belopp, 70,000 kronor, till

140,000 kronor.

I anledning av Kungl. Maj:ts förslag om höjning av förevarande förslagsanslag
ävensom nyss berörda motioner beslöt riksdagen dels höja
förslagsanslaget till uppfostringsanstalter åt vanartade och i sedligt avseende
försummade barn från 70,000 kronor till 80,000 kronor, dels ock
anhålla, det Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning i fråga om ändrade
grunder för statsbidrag till ifrågavarande uppfostringsanstalter och därefter
för riksdagen framlägga det förslag i ämnet, som kunde finnas av
omständigheterna föranlett.

I skrivelse den 22 juni 1818 nr 8 A, punkten 211, anförde riksdagen
i ämnet följande:

Beträffande Kungl. Maj:s förslag har riksdagen, då av utredningen i ärendet
framgår, att anslaget under en följd av år utvisat brist, intet haft att erinra.

Vidkommande motionärernas framställning om ett från nuvarande 100 kronor
till 200 kronor förhöjt statsbidrag för varje i skyddshem intavet barn samt ökning av
anslaget från dess nuvarande belopp, 70.000 kronor, till 140,000 kronor har riksdagen
visserligen funnit den av motionärerna lämnade utredningen angående kostnaden för
elevernas underhåll under tiden till och med år 1915 samt den därefter inträdda
starka prisstegringen på alla förnödenheter giva vid handen, att ökade understöd torde
böra beredas ifrågavarande anstalter, därest de skola kunna på ett tillfredsställande
sätt bedriva och utveckla sill samhällsgagueliga verksamhet. Emellertid lärer icke
staten ensam böra vidkännas den ökning i understöden, som må vara erfordeilig, utan
synes det skäligt, att jämväl vederbörande hemkommuner få bära viss andel av den Bihang

till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 205 käft. (År. 233.) 2

Särskilda
sakkunnigas
betänkande
och förslag.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 233.

samma. Motionerna innehålla dock icke tillräckligt material för bedömande av frågan
om vare sig beloppet av det totala understöd, som bör till anstalterna utgå, eller den
lämpliga fördelningen av detta belopp mellan staten och kommunerna. Då riksdagen
icke är i tillfälle att verkställa den i sådant avseende erforderliga utredningen, bär
riksdagen, som sålunda icke kan bifalla motionerna, ansett sig böra hos Kungl. Magt
anhålla om dylik utredning samt framläggande för riksdagen av det förslag, vartill
densamma kan föranleda.

Skulle efter en sådan utredning Kungl. Maj:t finna en höjning av statsbidragen
vara av nöden, torde anslag därför kunna begäras redan å tilläggsstat för år 1919.

I anledning av denna riksdagens skrivelse bemyndigades genom Kungl.
Maj:ts beslut den 26 juli 1918 chefen för ecklesiastikdepartementet att
för utredning inom departementet i fråga om ändrade grunder för statsbidrag
till uppfostringsanstalter för vanartade och i sedligt avseende försummade
barn tillkalla högst 5 sakkunniga, och tillkallade departementschefen
den 2 augusti 1918 såsom sakkunniga ledamöterna av riksdagens
första kammare, biskopen O. Bergqvist och f. d. direktören C. F. M. Fant,
ledamoten av riksdagens andra kammare, gruvarbetaren M. V. Holmström,
inspektören vid Stockholms stads fattigvårdsnämnds utackorderingsbyrå,
fröken Anna Lindhagen samt inspektören hos Malmö stads barnavårdsnämnd,
folkskolläraren N. Silvén; åt biskop Bergqvist uppdrogs att som
ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar. Såsom sekreterare hos
de sakkunniga har jämlikt uppdrag tjänstgjort direktören vid åkerbrukskolonien
Hall D. Lund.

Den 19 november 1918 avgåvo de sakkunniga betänkande och förslag
i ämnet. De sakkunniga yttra sig först rörande omfattningen av
det dem lämnade uppdraget och anföra i detta hänseende:

Med avseende å omfattningen av de sakkunnigas uppdrag må framhållas, att
detta visserligen kunnat giva anledning att ingå på eu utredning ej blott om ändrade
grunder för statsbidrag till uppfostringsanstalter för vanartade och i sedligt avseende
försummade barn utan även på frågan om nämnda anstalters organisation, då ju med
frågan om statsbidrag nära sammanhänger frågor om uppfostringsanstalternas anordnande,
maximiantalet samtidigt vid skyddshem vårdade barn, behovet av större antal
skyddsanstalter m. m. Då emellertid, enligt vad de sakkunniga erfarit, fattigvårdslagstiftningskommittén
jämlikt kungl. brev den 20 november 1908 erhållit uppdrag att
till behandling upptaga frågan om revision av lagen angående uppfostran åt vanartade
och i sedligt avseende försummade barn och därmed sammanhängande stadganden, ha de
sakkunniga icke ansett sig böra ingå på frågor om hithörande anstalters organisation
utan inskränkt sig till frågan om vårdavgifternas bestridande för uppfostran åt vanartade
och i sedligt avseende försummade barn.

Fattigvårdslagstiftniugskommittén torde med all sannolikhet i sammanhang med
sin utredning även komma att framlägga förslag beträffande ändrade grunder för
vårdavgifternas bestridande. Men då det, enligt vad kommitténs ordförande under
hand meddelat, torde komma att dröja flera år, innan kommitténs förslag är färdigt

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 233.

att föreläggas riksdagen, lärer frågan om ändrade grunder för bidragens utgörande
icke kunna anstå till dess.

Vidkommande de kategorier av barn och skyddsanstalter, för vilka de sakkunniga
ansett ändring av grunderna för vårdavgifternas bestridande vara av behovet påkallad,
må erinras, ått i de ovannämnda motionerna till 1918 års lagtima riksdag hänsyn
endast tages till skyddshemmen. Emellertid synes riksdagens skrivelse ifrågasätta en
mera vidsträckt utredning, omfattande olika hem för vanartade och i sedligt avseende
försummade barn, och avser icke endast en förändring ifråga om statsbidragens storlek
utan jämväl ifråga om de kommunala bidragen. Icke^ minst i. anledning därav, att
antalet skyddshem för närvarande är alltför ringa i förhållande till behovet, varigenom
ett ingalunda oväsentligt antal vanartade barn i stället för att intagas pa skyddshem
måst överlämnas till barnhem eller enskilt hem, torde det kunna anses iörefinnas anledning
att jämväl taga frågan om de allmänna bidragen till barnhemmen och till de
enskilda hem, till vilka barn enligt 1902 års lag överlämnas, under övervägande.

I anledning av här berörda omständigheter hava de sakkunniga ansett
sig vid sin utredning böra taga hänsyn till samtliga de i lagen den 13
juni 1902 omförmälda kategorier, nämligen:

1. barn, intagna i av Kungl. Maj:t godkända skyddshem,

2. barn, intagna i barnhem, samt

3. barn, överlämnade till enskilda hem.

De sakkunniga säga sig vidare vid övervägande av frågan om statsbidrag
till av Kungl. Maj:t godkända skyddshem även hava upptagit spörsmålet?
huruvida icke statsbidrag borde utgå till avlönande av de vid dessa
anstalter anställda folk- och småskollärare samt folk- och småskollärarinnor på
samma sätt som till lärare och lärarinnor vid folk- och småskolor i allmänhet.

De barn, som intagas på skyddshem, skola enligt lagen 13 juni 1902 15 § 5 mom.
»meddelas skolundervisning, som till omfånget ej må trängre begränsas än gällande
folkskolestadga medgiver». Då sålunda dessa barn enligt lag skola meddelas samma
undervisning0 som övriga barn, vilka sistnämnda ju undervisas av lärarpersonal, vars
löner staten till större delen bestrider, synes det vara skäligt, att staten till avlöning
åt de lärarkrafter, som handhava skolundervisningen vid skyddshemmen, lämnar bidrag,
motsvarande vad staten lämnar till övriga lärarkrafter i folk- och småskolor. Med
hänsyn till önskvärdheten att erhålla så göda lärarkrafter som möjligt vid skyddshemmen,
där lärarnas förmåga och personlighet äro av så särdeles stor betydelse och
anspråken på deras tjänstgöring avsevärt större än vid vanliga skolor, torde en förändring
i här förevarande avseende beträffande lärarkrafternas avlöning vara till gagn,
då ju skyddshemsmyndigheterna bliva i tillfälle att, där så prövas lämpligt, utöver
statsbidraget och minimilönen lämna lönetillägg av sådan storlek, att befattningarna
ifråga bliva eftersträvansvärda. Den ifrågavarande förändringen torde även kunna
anses vara önskvärd med hänsyn därtill, att skyddshemmens lärarkrafter på visst sått
erhålla en med övriga lärare mera likartad ställning. Med avseende å berättigande
till tjänstårsberäkning för delaktighet i folkskollärarnas pensionsinrättning samt i folkskollärarnas
änke- och pupillkassa eller i småskollärares m. fl. ålderdomsunderstöds -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 233.

anstalter äro skyddshemmens lärare och lärarinnor i de flesta fall för närvarande i
likartad ställning som övriga lärare och lärarinnor, i det att 13 av de 17 av Kungl.
Maj:t erodkända skyddshemmen medgivits sådan rättighet.

Vid de av landstingen upprättade småskoleseminarierna utgå statsbidrag till bestridande
av lärarpersonalens avlöning. I analogi härmed anse de sakkunniga, att
dylikt bidrag även bör utgå till skyddshemmen under förutsättning, att vederbörande
lärare ha full undervisuingsskyldighet vid med skyddshem förenad skola och uppbära
minst för lärare vid folk- och småskolor stadgad minimilön.

Enligt vad de sakkunniga inhämtat, utgör för närvarande antalet vid de av Kungl.
Maj:t godkända skyddshem anställda

folkskollärare .......................................... 16

folkskollärarinnor .................................... 9

småskollärare .......................................... 1

småskollärarinnor .................................... 2

d. v. s. tillsammans 28, och äro dessa lärarkrafter fördelade på de olika skyddshemmen
på följande sätt:

1. Folåsa, för Östergötlands län ............... 1 folkskollärare

2. Höreda, för Jönköpings län .................. 1 folkskollärarinna

3. Östra Spång, för Malmö stad ............... 2 folkskollärare

I småskollärarinna

4. Sonestorp, för Hälsingborg m. fl. städer 2 folkskollärarinnor

5. Allarp, för Malmö stad........................... 2 »

6. Mä''hult, för Hallands län ..................... 2 folkskollärare

7. Vrångsholmen, för Göteborgs stad......... 2 »

8. Kragenäs, för Göteborgs och Bohus län 1 folkskollärarinna

9. Alvåsen, för Värmlands län .................. 1 folkskollärare

10. Margretelund, för Skaraborgs län......... 1 »

11. Åkerby, för Örebro län ........................ 2 »

12. Gullgruva, för Gävleborgs län............... 1 »

1 folkskollärarinna

13. Boga, för Västernorrlands län............... 2 folkskollärare

14. Stöde, för Sundsvalls stad ..................... 1 folkskollärarinna

15. Johannisberg, för Norrbottens län......... 1 folkskollärare

16. Sjötorp, för hela riket ........................... 1 folkskollärarinna

II folkskollärare

17. Hall, för hela riket .............................. ^1 småskollärare

|l småskollärarinna

Statsbidrag till dessa lärarkrafters avlöning skulle, för den händelse bidraget komme
att utgå efter samma grunder som till lärare och lärarinnor vid folk- och småskolor,
medföra ett väl behövligt nedbringande av landstingens och stadsfullmäktiges
kostnader för skyddshemmen. Enligt beräkning skulle sålunda vid ett skyddshem med
endast en folkskollärare den minskade kostnaden utgöra omkring 60 kronor för år
och barn.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 233.

De sakkunniga göra därefter en beräkning av årskostnaden per elev
vid skyddshem och anföra härutinnan:

Landstings och stadsfullmäktiges kostnader för skyddshemmen bliva dock, även
om statsbidrag till lärarkrafternas avlöning skulle komma att utgå, icke endast absolut
utan även relativt betydligt högre än år 1902 beräknades. De sakkunniga, som företagit
utredning ifråga om årskostnaden per elev under perioden 1913—1917 vid samtliga
av Kungl. Maj:t godkända skyddshem, vilka för närvarande äro 17. hava funnit,
att medelkostnaden per elev under nyssnämnda period utgör omkring 732 kronor och
medelkostnaden per elev för år 1917 omkring 876 kronor. Enligt uppgifter, som inkommit
angående kostnader för år 1918 vid olika skyddshem, synes medelkostnaden
komma att ligga väsentligt högre. Det säger sig självt, att de kostnader, som landstingen
och stadsfullmäktige i städer, vilka ej deltaga i landsting, fa vidkännas för endast
elevernas underhåll vid skyddshemmen, äro avsevärda, då statsbidraget och de
kommunala vårdavgifterna tillsammans utgöra endast 250 kronor. Att märka är att i
de årskostnadssummor, varmed de sakkunniga räknat, icke ingå kostnader för byggnaders
underhäll, ej heller eventuellt hyra, arrendeavgifter m. m. Den av de sakkunniga
beräknade årskostnaden omfattar nämligen utgifter för mathållning, beklädnad,
sängkläder, tvätt, sjukvård, skolundervisning och religionsvård, tjänstinnehavares^ avlöning,
eldning och lyse, renhållning, utrustning åt avgående elever m. m. ° Då nu
medelkostnaden per elev vid de 17 av Kungl. Maj:t godkända skyddshemmen ar 1917
utgjorde omkring 876 kronor, ha landstingen och de större städerna, som äga egna
skyddshem, haft att bestrida minst 600 kronor av årskostnaden för varje skyddsbemsbarn.
1) Den proportion, som år 1902 låg till grund för fördelningen av kostnaderna
på stat, landsting och kommun, har sålunda undergått en förskjutning av ansenlig dimension
beträffande landstingens och de större städernas bidrag.

I anledning av berörda stegring av årskostnaden per elev vid skyddshemmen
och med hänsyn till en mera rättvis fördelning av nämnda kostnad
anse de sakkunniga en höjning av statsbidraget ofrånkomlig. Med
avseende å höjningens storlek hava de sakkunniga efter övervägande funnit,
i likhet med vad i ovanberörda motion föreslagits, att denna åtminstone
bör utgöra 100 kronor och att sålunda statsbidraget skulle från nuvarande
100 kronor per år och elev utgå med 2u0 kronor.

I överensstämmelse med riksdagens uttalanden hava de sakkunniga
även till behandling upptagit frågan, huruvida ej även de enskilda kommunernas
bidrag till skyddshemmen borde förändras.

Vidkommande ifrågavarande bidrag, som enligt 23 § i lagen angående ^uppfostran
åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn den 13 juni 1902 utgår med 150
kronor per år under en tid av högst 5 år för varje barn, anse de sakkunniga, på sätt

i) Till de för hela riket avsedda skyddsanstalterna, åkerbrukskolonien Hall för grovt
vanartade gossar och Sjötorp för flickor, erlägga dock landstingen och större städer endast
en vårdavgift av 200 kronor per barn och år. Dessa två anstalter erhålla i vårdavgift för
varje skyddsling sammanlagt 450 kronor, medan årskostnaden per elev är väsentligt större.

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 233.

riksdagen jämväl ifrågasatt, att en höjning av detta bidrag är av behovet påkallad med
hänsyn till de omständigheter, som berörts i motiveringen för höjning av statsbidraget.
Beträffande storleken av det kommunala bidraget äro de sakkunniga dock ej av den
uppfattningen, att höjningen bör ske i fullt samma proportion som statsbidraget. Vårdavgiften
ifråga skulle då bliva så stor, att fara måhända vore, det särskilt de små och
mindre ekonomiskt bärkraftiga kommunerna skulle även i sådana fall, där barnets intagning
på skyddshem vore den mest lämpliga åtgärden, avskräckas därifrån på grund
av de höga kostnaderna. Även den omständigheten, att den genom lag anbefallda
uppfostran åt de vanartade barnen är att anse som en statens angelägenhet i minst
lika hög grad som de enskilda kommunernas, torde uppmärksammas, då det gäller att
angiva en proportionerlig fördelning av kostnaderna för nämnda fostran.

I betraktande av berörda omständigheter anse de sakkunniga, att den
kommunala vårdavgiften bör höjas med 75 kronor eller från nuvarande
150 kronor till 225 kronor per år och barn.

En höjning ifråga om kommunernas bidrag förutsätter emellertid en
ändring av 23 § 2 mom. i lagen angående uppfostran åt vanartade och i
sedligt avseende försummade barn den 13 juni 1902.

I fråga om betydelsen för skyddshemmens verksamhet av statsbidragets
och de kommunala bidragens höjande anföra de sakkunniga vidare:

De sakkunniga äro övertygade om att, därest de föreslagna statsbidragen till
skyddshemmen såväl till elevernas underhåll som till avlöning åt vissa lärarkrafter
ävensom det föreslagna kommunala bidraget skulle komma att utgå, torde den lättförklarliga
obenägenheten hos landstingen att i tillräckligt stort antal upprätta skyddshem
till en del vara övervunnen, sedan skyddshemskostnaderna för landstingen något
nedbringats. Det är nämligen av största behov påkallat, att åtgärder vidtagas för upprättande
av flera skyddshem, enär, som förut framhållits, sedan länge stor platsbrist
varit rådande vid skyddshemmen. Förhållandena i förevarande avseende äro för närvarande
sådana, att barnavårdsnämnderna, som ju besluta om barns intagning på skyddshem,
först efter månader, ja, år kunna se besluten verkställas. Det synes i anledning
härav vara ett ofrånkomligt krav att få nya skyddshem upprättade och att allt göres
för att underlätta detta kravs förverkligande.

Vidkommande statsbidrag till barn intagna på barnhem enligt lagen
angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn
den 13 juni 1902, vilket bidrag enligt kungörelsen samma dag utgår med
40 kronor per år och elev, anse de sakkunniga, att en höjning jämväl av
detta bidrag är av nöden.

Kostnader för barn i baruhem hade under senare år stigit i ungefär samma grad,
som kostnaderna för barn i skyddshem. De sakkunniga hänvisa till en utlåtandet bifogad
tabell, där sådana barnhem äro upptagna, vilka emottaga vanartade och i sedligt
avseende försummade barn men icke äro av Kungl. Maj:t såsom skyddshem godkända.
Man finner av tabellen, att medelkostnaden vid de 12 barnhem, för vilka årskostnad
kunnat angivas, växlar mellan 564 och 747 kronor. Tager man i betraktande,

Kungl. AIaj:ts Proposition Nr 233.

att den ungefärliga kostnaden för barn, intaget i barnhem, ar 1902 vid barnavardslagens
tillkomst beräknades till 180 kronor för år och elev, sa torde detta vara ägnat
att belysa den nämnda parallellen emellan kostnaderna för barn i skyddshem och barn
i barnhem.

I anledning av nyssnämnda kostnadsökning anse de sakkunniga storleken
av det belopp, varmed statsbidraget till barn, intagna i barnhem,
bör böjas, i proportion behöva vara samma som för barn intagna på skyddshem.
De sakkunniga anse det sålunda skäligt, att ifrågavarande statsbidrag
höjes med 40 kronor, det vill säga från nuvarande 40 kronor till
80 kronor.

I fråga om det kommunala bidraget till barnhemmen ifrågasätta de
sakkunniga icke någon ökning.

I betraktande därav, att här avsedda barnhem i regel äro upprättade endast för
att emottaga barn från visst samhälle eller församling och sålunda ej för större områden
med flera samhällen eller församlingar, torde skäl ej föreligga att jämväl föreslå
en höjning av det i 1902 års lag fastställda kommunala bidraget om 100 kronor
per år och elev, då ju med hänsyn till barnhemselevernas rekrytering den ifrågavarande
kommunen, som har eget barnhem, i regel själv tar bestrida alla utgifter för
hemmets samtliga barn och ej har bidrag från andra kommuner utan endast trän staten.

I fråga om statens bidrag för vanartade och i sedligt avseende försummade
barn, som av nämnderna i fråga överlämnats till enskilt hem
enligt lagen den 13 juni 1902, anföra de sakkunniga följande:

De sakkunniga hava inhämtat ifråga om barnavårdsnämndernas kostnad för dessa
barn, att nämnda kostnad avsevärt stigit under senare år på de flesta håll i landet,
särskildt med avseende å sådana barn, som pa grund av mera svarartad vanart måst
utackorderas. På grund av platsbristen på skydds- och barnhem har också överlämnandet
till enskilda hem av just sådana barn måst ske i avsevärt mycket större utsträckning
än förr.

So in förut framhållits, beräknades år 1902 kostnaden för barn, överlämnat till
enskilt hem, till 150 kronor. Som exempel på huru kostnaden för ifrågavarande barns
vård stigit sedan 1902 må framhållas, att flera kommuner under år 1918 måst erlägga
för varje barn och år 250—350 kronor och i vissa fall mera för utackorderade vanartade
barn. Med avseende å kostnaderna för de endast sedligt försummade utackorderade
barnen torde icke någon mera avsevärd ökning av utackordeiingsavgiften kunna
sägas ha skett, åtminstore att döma av vissa uppgifter, som inkommit till de sakkunniga
från t. ex. Malmö stad, som under år 1917 hade 207 barn överlämnade till enskilda
hem, och för vilka barn utackorderingsavgiften per år varierade mellan 60 och
250 kronor. Under år 1918 har eu ökning av dessa avgifter dock måst ske, i de fall
där framställning därom gjorts. Att en ökning i stort sett föreligger synes framgå
av uppgifter från t. ex. Södertälje stud, som i december månad 1918 har 10 barn utackorderade,
och för vilka erlägges eu avgift varierande mellan 144 och 360 kronor
per år, fördelade sålunda:

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 233.

för 1 barn ................................. 144 kronor

» 1 » ................................. 180 »

» 5 » 240 »

»2 » 300 »

»1 » 360 »

Medelkostnaden per år och barn utgör 248 kronor 40 öre.

I betraktande av vad sålunda anförts anse de sakkunniga skäligt, att
statsbidraget till här ifrågavarande kategori av barn, vilket bidrag för närvarande
enligt kungörelsen den 13 juni 1902 utgår med högst 25 kronor
per år och barn, jämväl höjes, och anse de sakkunnige, att statsbidraget
bör ökas i samma proportion som de av de sakkunniga föreslagna
statsbidragen till barn- och skyddshem, d. v. s. fördubblas. Maximum
för statsbidrag till barnavårdsnämnd för barn, överlämnat till enskilt hem,
bör sålunda höjas från 25 kronor till 50 kronor för år och barn.

De sakkunniga avgiva därefter totalbeloppet av statens årsbidrag under
de senare åren till bestridande av kostnaderna för uppfostran åt vanartade
och i sedligt avseende försummade barn samt yttra i anledning
härav följande:

Enligt av de sakkunniga inhämtade uppgifter från länsstyrelserna och överståthållaräiubetet
i Stockholm ävensom från ecklesiastikdepartementets statistiska avdelning
uppgingo år 1916 de utbetalda statsbidragen till bestridande av kostnader för
uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn till 90,121 kronor 60 öre.
Fördelningen av detta belopp å särskilda kategorier av barn och olika län framgår av
en de sakkunnigas utlåtande bilagd tabell. Ålan finner här med avseende å totalbeloppets
fördelning följande:

för barn, intagna i skyddshem.............................................................. kronor 52.826:76

» » » » barnhem.................................................................. * 14.574:31

> » som genom barnavårdsnämnd till enskilda hem överlämnats » 21,294:81

» » » » skyddshemsstyrelse » » » » » 395:80

» » » » » i arbete, tjänst eller yrke

överlämnats........................................................................... » 403:63

» inspektionskostnader........................................................................ » 626:29

Statsbidragens totala belopp har under perioden åren 1912—1916 stigit från
74,096 kronor 86 öre till 90,121 kronor 60 öre. Under år 1917, för vilket år de sakkunniga
ej erhållit mera specificerade uppgifter angående statsbidragens storlek till olika kategorier
av bär ifrågavarande barn, uppgick statsbidragens totalbelopp till 93,741 kronor
8 öre. Som på annat ställe framhållits, beslöt 1918 års lagtima riksdag att höja det
på ordinarie stat uppförda förslagsanslaget till uppfostringsanstalter för vanartade och
i sedligt avseende försummade barn från 70,000 kronor till 80,000 kronor, och har
även detta sistnämnda anslag helt naturligt mast väsentligt överskridas redan med nuvarande
storlek av statsbidragen.

Kung]. Maj:ts Proposition Nr 233.

De sakkunniga övergå härefter till beräkning av erforderligt anslag
för statsbidragens utgörande och anföra härutinnan:

O O

Vid beräkning av erforderligt förslagsanslag för år 1919 för statsbidragens utgörande
i enlighet med de av de sakkunniga föreslagna ändrade grunderna för nämnda
bidrag till uppfostringsanstalter för vauartade och i sedligt avseende försummade barn
må först meddelas, att det av de sakkunniga förordade statsbidraget till liirares och
lärarinnors vid skyddshemmen avlöning skulle, under förutsättning att bidraget korame
att utgå efter enahanda grunder som till lärare och lärariuuor vid folk- och småskolor,
och vilket de sakkunniga för sin del anse skäligt, uppgå till omkring 52,000
kronor.

De sakkunniga hava varit tveksamma, huvuvida ifrågavarande statsbidrag till
lärare och lärarinnor bör medtagas i förslagsanslaget till uppfostringsanstalter för vanartade
och i sedligt avseende försummade barn eller om det bör ingå i förslagsanslaget
till lönetillskott åt lärare och lärarinnor vid folk- och småskolor. De sakkunniga
hava lämnat denna fråga öppen men i sina gjorda beräkningar dock medtagit även
detta bidrag under förslagsanslaget ifråga.

Statsbidraget för vanartade eller i sedligt avseende försummade barn, som äro
intagna på skyddshem, skulle, under förutsättning att antalet sådana barn vore ungefär
detsamma år 1919 som är 1917 och att den föreslagna höjningen av nämnda bidrag
komme att bifallas, uppgå till omkring 105,000 kronor. Under år 1918 hava
dock 25 elevplatser vid skyddshem tillkommit utöver de förutvarande 610, och utgör
för närvarande hela antalet 635. De 25 tillkomna platserna medföra eu ökning av
omkring 5.000 kronor, vadan statsbidraget till vårdkostnader för barn, intagna på
skyddshem, skulle komma att uppgå till omkring 110.000 kronor.

Statsbidraget till vårdkostnader för barn, intagna på barnhem, skulle, under förutsättning
att antalet sådana barn vore ungefär detsamma år 1919 som år 1917 och
att den föreslagna höjningen av nämnda bidrag komme att bifallas, uppgå till omkring
29 000 kronor. Då antalet sådana barn dook ökats med omkring 20 sedan år 1917,
så att hela antalet för närvarande är omkring 514, måste nyssnämnda belopp ökas
med omkring 2 000 kronor, vadan statsbidraget ifråga skulle komma att uppgå till
omkring 31.000 kronor.

Vad slutligen statsbidraget för barn, som genom b irnavårdsnämnds försorg överlämnats
till enskilda hem, vidkommer, är det de sakkunniga icke möjligt att mera
exakt beräkna detta, enär, enligt vad av företagna undersökningar framgått, antalet
sådana barn kan från ett år till ett annat förändras i ganska hög grad. Under förutsättning
dock att antalet barn av ifrågavarande kategori under år 1919 skulle bliva
ungefär detsamma som år 1917 och att den av de sakkunniga föreslagna höjningen
kommer att bifallas, skulle statsbidraget ifråga komma att uppgå till omkring 43,000
kronor.

Det sammanlagda beloppet av statsbidragen skulle sålunda komma att uppom till
236.000 kronor.

Det nuvarande förslagsanslaget till uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende
försummade barn är i riksstaten, som förut framhållits, uppfört till 80.000 kronor.
Med hänsyn därtill att de av de sakkunniga föreslagna höjda statsbidragen böra utgå
redan under år 1919, bör alltså i tilläggsstat för år 1919 för ändamålet i fråga upptagas
ett förslagsanslag av 156,000 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1013. 1 samt. 205 käft. (Nr 233.)

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 233.

Skoiörersty- Sedan genom remiss skolöverstyrelsen fått sig anbefallt att avgiva ut relsens

utlät t/ o o

d. »/s 1919. låtande över de sakkunnigas förslag, har överstyrelsen i skrivelse den 28
januari 1919, som till ecklesiastikdepartementet inkom den 20 februari 1919,
yttrat sig i frågan och därvid anfört huvudsakligen följande:

Förevarande utredning av tillkallade sakkunniga avser de åtgärder, som kunna
befinnas erforderliga för att åstadkomma en mera rättvis fördelning av de genom kristiden
förhöjda kostnaderna för ifrågavarande uppfostringsverksamhet. Överstyrelsen
vill emellertid i detta sammanhang erinra, att fattigvårdslagstiftningskommittén i
skrivelse den 12 december 1918 framlast förslag till sådan ändring av 14 § och
15 § mom. B i lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt varartade och i
sedligt avseende försummade barn, att skyldighet ålägges landstingen och de i landsting
icke deltagande städerna att upprätta skyddshem med erforderligt antal platser
samt att högsta antalet skyddslingar, som samtidigt må intagas i ett skyddshem
bestämmes av Konungen, vilket förslog överstyrelsen, som genom remi-s den 19
december 1918 anbefallts att yttra sig i ärendet, ansett sig böra på det livligaste
tillstyrka.

Vad nu närmast angår de ekonomiska förhållandena är det en självklar sak, att
den oerhörda prisstegring, som fortgått under krigsåren, skall ha gjort sina verkningar
gällande för de uppfostringsanstalter, som här äro i fråga, liksom fallet varit med alla
andra offentliga och enskilda anstalter för olika ändamål. Den utredning de sakkunniga
lämnat bestyrker ytterligare detta förhållande. Så uppgick årskostnaden i medeltal
för elev vid de av Kungl. Maj:t godkända skyddshemmen under år 1913 till kronor
641:31 men under år 1917 till kronor 876:80 och lärer för år 1918 hava ytterligare
avsevärt stegrats. Kostnaderna för barn intagna i barnhem torde enligt vad de sakkunniga
meddela hava undergått en motsvarande stegring. Och jämväl för barn, som
av barnavårdsnämnderna överlämnats till enskilda hem, hava kostnaderna avsevärt
ökats. Jämtöras de nuvarande kostnaderna med dem, som beräknades vid genomförandet
av 1902 års lagstiftning,'' visa sig än mer i ögonen fallande ökningar. För å
skyddshem intaget barn beräknades då en årskostnad av 350 kronor, medan densamma
såsom nyss nämnts för år 1917 uppgick till kronor 876:80; för i barnhem intaget
barn beräknades år 1902 en årskostnad av 180 kronor, men för år 1917 uppgick samma
kostnad, för så vitt de av de sakkunniga meddelade uppgifterna därom lämna upplysning,
till omkring 800 kronor; beträffande i enskilt hem intaget barn, för vilket år
1902 beräknades en årskostnad av 150 kronor, finnas inga mera preciserade uppgifter
att tillgå, men ökningen är även här betydlig.

Den högst väsentliga ökning av kostnaderna, som sålunda ägt rum, sedan beloppen
av de nu utgående statsbidragen bestämdes, bar uppenbarligen medfört en stark
förskjutning av den kostnadsfördelning, som då avsågs, till nackdel vad beträffar skyddshem
för landsting och städer, som ej i landsting deltaga, och för vederbörande kommuner
i vad avser barnhem och uppfostran i enskilda hem.

De förhållanden, varom nu erinrats och som av de sakkunniga närmare utvecklats,
innebära enligt överstyrelsens mening fullgiltiga skäl för en avsevärd höjning av
de till här ifrågavarande uppfostringsveiksamhet utgående statsbidragen. I likhet med
de sakkunniga anser överstyrelsen ock, att man icke kan inskränka sig till att höja
bidragen till skyddshemmen, även om de nuvarande olägenheterna framför allt gjort
sig kännbara i fråga om dessa anstalter, utan att jämväl bidragen för de i barnhem

Kun tgl. Maj:ts Proposition Nr 233.

eller i enskilda hem intagna barnen behöva ökas. Utredningen visar, att prisstegringen
allestädes gjort sig i hög grad gällande, och da, såsom nyss antytts, utrymme saknas
ä skyddshemmen, tinnes ingen annan utväg att tillgripa än att i ökad utsträckning
överlämna vanartade barn till barnhem eller enskilda hem. Men ställa sig härvid kostnaderna
för kommunerna allt för höga, blir följden den, att man underlåter att bereda
de vanartade den omvårdnad, som ej mindre för samhällets än för deras eget bästa äi
av nöden.

Vad så beträffar de förhöjningar av de till bär ifrågavarande upptostringsverksamhet
utgående anslag, som av de sakkunniga föreslagits, skall överstyrelsen först
yttra sig angående skyddshemmen.

De sakkunniga föreslå höjningar såväl av statsbidragen för de i skyddshem intagna
barn som ock av de vårdavgifter, vederbörande barnavårdsnämnder hava att
erlägga för sådana barn. I fråga om statsbidragen föreslås en fördubbling av nu utgående
belopp av 100 kronor, alltså ett bidrag av 200 kronor för varje barn, och beträffande
den barnavårdsnämnderna åvilande vårdavgiften föreslås eu höjning från
nuvarande maximibelopp 150 kronor med 75 kronor eller till 225 kronor. Skyddshemmens
principaler, landsting eller städer, som ej i landsting deltaga, skulle alltså för
varje barn erhålla ett bidrag av sammanlagt högst 425 kronor.

De sakkunniga hava emellertid också föreslagit, att till avlönande av de folkoch
småskollärare, som äro anställda vid skyddshemmen, skulle, under närmare angivna
villkor, utgå statsbidrag enligt samma grunder som till avlönande av lärare vid folkoch
småskolor. I enlighet härmed skulle utgå för varje manlig folkskollärare 1,890
kronor, för varje kvinnlig folkskollärare 1.710 kronor, för varje manlig småskollärare
1,260 kronor och för varje kvinnlig småskollärare 1,080 kronor samt därjämte i varje
fall belopp motsvarande det eller de ålderstillägg, till vilka vederbörande må vara berättigad.
Med ledning av de utav de sakkunniga lämnade uppgifterna finner man,
att de belopp, som sålunda skulle tillkomma skyddshemmen såsom bidrag till de vid
dem nu anställda examinerade lärarkrafter, skulle, frånsett bidrag till ålderstillägg,
bliva följande:

i 4 fall..........

»4 » ..........

» 2 » ..........

»1 » ..........

» 4 » ..........

» 1 » (Hall)
» 1 » ..........

kronor 1,710; —

» 1.890: —

» 3.420: —

» 3.600: —

» 3.780: —

> 4.230: —

» 4,860: —

Under förutsättning att antalet elever i varje skyddshem i allmänhet skulle såsom
sannolikt synes komma att bliva högst omkring 40, skulle sammanlagda beloppet
av statsbidrag i övrigt för varje skyddshem uppgå till högst omkring 8,000 kronor för
år. Beviljandet av statsbidrag till lärarnas avlöning skulle alltså i varje fall utgöra
en jämförelsevis ganska avsevärd och i flera fall mycket betydande förhöjning i de av
statsmedel utgående understöden.

Beträffande först de sakkunnigas förslag om statsbidrag till den vid skyddshemmen
anställda examinerade lärarpersonalens avlöning kan däremot invändas, att då
skyddshemmen i mycket olika utsträckning anställt dylik personal, förmanen i fråga
skulle tillfalla dem synnerligen ojämnt och därför bliva mindre rättvis. A andra sidan

.Framställaingfrånfolkskolöverstyrelseii
angående
inspektion
av uppfostringsanstalter
för
vanartade och
i sedligt avseende
försummade

bara.

Kungl. Maj:ls Proposition Nr 233.

synes uppenbart, att den anstalt, som sökt på ett bättre sätt sörja för sina elevers
uppfostran och undervisning, är förtjänt av ett rikligare understöd. Man torde ock
ha anledning förvänta, att beviljandet av statsbidrag till lärarpersonalens avlöning
skulle vara eu sporre för anstalterna att i större utsträckning anställa examinerade
lärare, något som helt vhst skulle vara till gagn för deras verksamhet. Enligt överstyrelsens
uppfattning tala alltså goda skäl för bifall till de sakkunnigas ifrågavarande
förslag. Då emellertid föredragande departementschefen, vid anmälan i statsrådet den
9 januari 1919 av de sakkunnigas förslag för reserverande i riksstaten av erforderlig
ösning av anslaget till här ifrågavarande anstalter, förklarat sig icke nu kunna biträda
de sakkunnigas förslag i förevarande avseende, anser sig överstyrelsen icke för närvarande
böra framställa något yrkande på bitall till de sakkunnigas ifrågavarande
förslag.

Vad så angår de sakkunnigas förslag i fråga om höjning av de nu utgående
statsbidragen, tinner överstyrelsen uppenbart, att någon avprutuing därav icke kan
ifrågakomma, i all synnerhet icke därest de föreslagna bidragen till lärarpersonalens
avlöning icke skulle komma att utgå. Jämväl den föreslagna höjningen av kommunernas
vårdavgifter synes vara fullt motiverad av rådande ekonomiska förhållanden.
Aven om statens och kommunernas bidrag ökas på föreslaget sätt, skulle, såsom framgår
av de upplysningar, som meddelas i utlåtaudet, knappast hälften av landstingens
omkostnader för skyddshemsvården därmed bliva betäckt. Den proportion mellan statens,
landstingens och kommunernas bidrag till kostnadernas bestridande, som avsågs
vid genomförandet av 1902 års lagstiftning, skulle alltså icke återställas genom de
sakkunnigas förslag, utan landstingens andel i kostnaderna skulle fortfarande bliva
jämförelsevis mycket högre än då åsyftades. Att ifrågasätta en större ökning av bidrag
än den de sakkunniga föreslagit torde emellertid med hänsyn till rådande ovissa
förhållanden i fråga om penningvärdets framtida utveckling icke vara lämpligt. Uverstyrelsen
finner sig alltså böra förorda de sakkunnigas förslag i fråga om statsbidrag
och värdavgifter för i skyddshem intagna barn.

Överstyrelsen anser sig jämväl böra understödja vad de sakkunniga föreslagit beträffande
höjning av statens bidrag för bestridande av kostnaderna för i barnhem
intagna eller till enskilda hem överlämnade barn. Överstyrelsen vill emellertid framhålla,
att enligt överstyrelsens mening även de belopp, som i berörda avseenden skulle
utgå efter den av de sakkunniga föreslagna fördubblingen av de nuvarande bidragen,
äro så pass låga, att de näppeligen kunna motsvara den stora betydelse det ur hela
samhällets synpunkt måste anses hava, att de vanartade och sedligt försummade barnen
i tid omhändertagas samt erhålla den för deras tillrättaförande bäst lämpade uppfostran
och värd. Det torde därför i detta sammanhang böra ånyo betonas, ntt det
föreliggande förslaget allenast är att betrakta såsom ett provisorium i avvaktan på
den pågående mera omfattande utredningen av ifrågavarande spörsmål.

I detta sammanhang tillåter jag mig ävenledes anmäla eu av folkskolöverstyrelsen
i skrivelse den 31 augusti 1918 ingiven framställning angående
bland annat beredande av medel till inspektion av uppfostringsanstalter
för vanartade och i sedligt avseende försummade barn.

Folkskolöverstvrelsen erinrar till en början om det föreliggande behovet
av en revision av lagstiftningen på ifrågavarande område samt om
det uppdrag, som i detta avseende givits åt fattigvårdslagstiftningskommit -

Kunjl. MajUs Proposition Nr 233.

tén. Efter erinran vidare om det omförmälda sakkunniga anförtrodda utredningsarbetet
säger sig överstyrelsen vid angivna förhållanden icke vara
befogad att nu ingå på frågan i hela dess omfattning utan allenast vilja
inskränka sig till spörsmålet om inspektion av de för uppfostran av vanartade
barn avsedda anstalterna, de s. k. skyddshemmen.

Överstyrelsen erinrar först om den uppfattning rörande inspektion av
ifrågavarande anstalter, som tillförene vid tillkomsten av hithörande lagstiftning
gjorde sig gällande. Härom anför överstyrelsen följande:

Den kommitté, vars förslag utgjorde den väsentliga grundvalen för ifrågavarande
lagstiftning, ansåg det* vara av nöden, att skyddshemmen underkastades inspektion.
Beträffande sättet för inspektionens verkställande kunde enligt kommitténs mening två
system ifrågakomma. Antingen kunde inspektionen så ordnas, att yamtliga anstalter
i riket övervakades av en enda eller, om så skulle visa sig behövligt, av ett par inspektörer,
vilka skulle hava inspektionen av skyddshemmen till sin huvudsakliga uppgift,
eller ock skulle inspektionen kunna uppdragas åt samma personer, som hade folkskolornas
inspektion sig anförtrodd. Om ock det förstnämnda inspektionssystemet —
fortsatte kommittén — kunde väntas medföra avsevärda fördelar därigenom, att inspektören
eller inspektörerna komme att förvärva en mera omfattande erfarenhet i fråga
om rätta ordnandet av skötseln av skyddshem, ansåg kommittén likväl, att då olikheter
i folklynne och åskådningssätt inom olika landsdelar gjorde det önskvärt, att ledningen
av de särskilda skyddshemmen i någon mån härefter avpassades, inspektionen
också lämpligen borde uppdragas åt personer, som var på sin ort kunde antagas vara
förtrogna med ortens egendomligheter och vid bedömandet av skyddshemmens verksamhet
härtill taga tillbörlig hänsyn. Kommittén förutsätter därför, att inspektionen
över skyddshemmen skulle, åtminstone till en början, uppdragas åt folkskolinspektörerna.

Då kommitténs förslag föredrogs inför Kungl. Maj:t i och för angivande av framställning
i ämnet till riksdagen, anförde föredragande departementschefen, att han ej
i allo kunnat biträda kommitténs uttalanden beträffande inspektionen av skyddshemmens
verksamhet. De skäl, kommittén antört för att åt särskilda inspektörer anförtro
denna tillsyn, talade enligt departementschefens åsikt mot att, såsom kommittén
ifrågasatt, till framtiden uppskjuta anställandet av sådana särskilda inspektörer. Utan
tvivel bleve framgången av skyddshemmens verksamhet i högst väsentlig grad beroende
på såväl organisationen som arbetssättet i dem. Då fastställandet av ett skyddshems
reglemente blott kunde avse att betrygga, att anstalten vore i huvudsak ändamålsenligt
inrättad, och man ej ville allt för strängt binda de olika skyddshemmen vid
en viss form eller eu viss metods detaljer, funnes i inspektionen en anordning, varigenom
man kunde närmare följa anstaltens arbete och bedöma, om detta hölle vad
reglementets grunddrag syntes lova. Genom inspektion kunde man ock lättast under
hand påveika vederbörande till att ändra och förbättra, där sådant kunde anses vara
av nödeu. Men för att detta skulle bliva förhållandet tordrades det, att inspektören
vore eu man med eu mera omfattande erfarenhet i fråga om rätta ordnandet och skötseln
av ett skyddshem. Naturligt vore, att en sådan erfarenhet i regel svårligen
kunde förefinnas hos folkskolinspektörerna, vilkas verksamhet vore inskränkt till ett
jämförelsevis ringa område. Då så vore, borde det av kommittén först omnämnda in -

Kungl. Mcij:ts Proposition Nr 233.

spektionssystemet med en eller ett par inspektörer för kela riket, vilka till sin huvudsakliga
uppgift skulle hava inspektion av skyddshemmen, vara att föredraga. Hos sådana
kunde man förvänta erfarenhet och därmed auktoritet. Departementschefen omfattade
alltså den mening, att folkskolinspektörerna ej borde användas för inspektion
av skyddshemmen, utan att denna borde uppdragas åt en eller ett par särskilda inspektörer.
Den närmare anordningen av inspektionen borde ankomma på Kungl. Maj:t
och kostnaderna för densamma bestridas från det anslag till understöd åt uppfostringsanstalterna,
departementschefen ansåg nödigt begära av riksdagen.

I fråga om sättet för anordnande av inspektionen utav skyddshemmen var emellertid
riksdagen av annan åsikt än den, som utvecklats av departementschefen. Efter
att hava redogjort för departementschefens uttalade mening i frågan och de viktigaste
av de skäl, han aufört därför, framhöll riksdagen i sin skrivelse i ämnet, utan att
helt och hållet vilja bestrida, att något fog kunde finnas för*den av departementschefen
framlagda åsikten, en annan synpunkt, som enligt riksdagens mening viigde vida
tyngre. Så-om redan av kommittén framhållits, rådde nämligen inom olika landsdelar
sä stora olikheter i folklynne och åskådningssätt, att det vore önskvärt, att organisationen
av de särskilda skyddshemmen anpassades därefter. 1 följd härav borde också
inspektionen uppdragas åt personer, som vore förtrogna med ortens egendomligheter
och vid bedömandet av skyddshemmens verksamhet toge nödig hänsyn härtill. Härtill
kunde även läggas, att folkskolinspektörerna ägde eu särskild kvalifikation genom
den kännedom om det personliga materialet för skyddshemmens arbete, de ägde från
sin erfarenhet i folkskolan. Av dessa skäl ansåg riksdagen, att för den inspektion
vare sig av barnhem eller av skyddshem, Kungl. Maj:t kunde komma att förordna,
företrädesvis borde användas folkskolinspektörerna.

I överensstämmelse med riksdagens sålunda uttalade mening föreskrevs i kungörelsen
den 13 juni 1902 angående statsbidrag till uppfostringsanstalter för vanartade
och i sedligt avseende försummade barn, att såväl skyddshem som barnhem skall vara
underkastat inspektion av den av Kungl. Maj:t förordnade folkskolinspektör. inom vars
inspektionsområde hemmet är beläget, och genom cirkulär den 31 oktober 1902 till befallningshavandeua
i samtliga län meddelades närmare bestämmelser rörande inspektionens
uppgift, omfattning och anordnande samt beträffande ersättning därför. I gällande
instruktion för folkskolinspektörer den 15 december 1914 lämnas uti § 6 hänvisning
till nyssnämnda föreskrifter.

överstyrelsen yttrar sig vidare om den sålunda anordnade, nu förhan
den varande inspektionen och de brister, som enligt överstyrelsens mening
vidlåda densamma.

Att den inspektion av här ifrågavarande uppfostringsanstalter, som sålunda blev
ordnad, i många hänseenden varit gagnelig och bidragit att främja anstalternas utveckling
lärer icke vara tvivelaktigt. Erfarenheten från den gångna tiden torde dock
hava otvetydigt ådagalagt, att densamma icke kan i allo tillgodose behovet av tillsyn
och ledning beträffande sagda anstalter.

Åtskilliga av de folkskolinspektörer, inom vilkas inspektionsområden skyddshem
äro belägna, hava givit uttryck åt de svårigheter, de funnit skyldigheten att öva inspektion
över dessa anstalter medföra. Utan närmare förtrogenhet med de särskilda
och svårlösta uppgifter arbetet inom ett skyddshem har att kämpa med ha de ej sällan
kant det vanskligt att kunna bedöma, om anstalternas verksamhet letts i rätt rikt -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 233.

ning och om förhållandena där varit i allo tillfredsställande. Då i allmänhet blott ett
skyddshem finnes inom samma inspektionsområde, ha vederbörande inspektörer saknat
tillfälle till jämförelse och överblick och därför icke heller varit i tillfälle att lämna
erforderliga råd och anvisningar.

Överstyrelsen redogör vidare för de önskemål, som framkommit angående
anställande av en särskild inspektör för nu ifrågavarande anstalter.

De synpunkter, som sålunda framförts av åtskilliga bland dem, som haft inspektionsuppdraget
sig anförtrott, hava med ökad styrka gjorts gällande från anstalternas
sida. Så uttalades vid svenska fattigvårdsförbundets första allmänna barnavårdsmöte
år 1911 det önskemålet, att en effektiv inspektion från statens sida borde anordnas på
föreliggande område. Samma önskemål framfördes på den år 1914 av nämnda förbund
och föreningen för skyddshemsarbete anordnade kongress. Och i den resolution i fråga
om skyddshemsverksamheten, som antogs på den år 1918 av centralförbundet för socialt
arbete anordnade konferensen för ungdomsvård, innehålles en punkt av följande
lydelse: »För skyddsuppfostringsverksamheten tillsättes en särskild inspektör under
folkskolöverstyrelsen med ställning tillsvidare likartad med inspektörens för blind- och
dövstu mundervisningen».

Såväl offentligt som enskilt har vid upprepade tillfällen från anstaltshåll uttalats
såsom ett allmänt omfattat önskemål, att eu särskild inspektör tillsattes såsom närmaste
målsman för ifrågavarande gren av uppfostringsarbetet i vårt land.

I fråga om anställande av en särskild inspektör för detta verksamhetsområde
yttrar sig överstyrelsen vidare på följande sätt:

Vad som brister i den nuvarande anordningen är tydligtvis icke i första hand
att folkskolinspektörernas inspektion skulle sakna tillräcklig effektivitet ur kostnadssynpunkt.

Däremot har med styrka framhållits den brist på enhetlighet, som vidlåder den
nuvarande anordningen. Tydligt är, att uppfattningen om huru skyddshemsverksamheten
lämpligen bör bedrivas kan vara växlande bland de folkskolinspektörer, som
skola hava inseende däröver. De råd och anvisningar, som lämnas, kunna därför lätteligen
bliva ganska olikartade, kanske stundom rent av motstridande, och vad som på
ett håll möter gillande och uppmuntran kan på ett annat betecknas såsom mindre
lämpligt.

Redan detta förhållande måste, särskilt då det gäller en verksamhet av så krävande
och ömtålig beskaffenhet som skyddshemsarbetet, betecknas såsom mindre tillfredsställande.

Härtill kommer eu synpunkt, som måste tillmätas stor vikt. I de uttalanden,
som gjorts från skyddshemmens sida, har särskilt framhållits, hurusom man inom de
särskilda anstalterna kände sig allt för isolerad och i saknad av förbindelse med övriga
anstalter. De erfarenheter, som gjordes på ett håll, kunde i saknad av lämpligt förmedlande
organ ej i önskvärd utsträckning tillgodogöras för arbetet på andra håll,
och skyddshemsarbetet i landet kunde därför ej nå den planmässiga utveckling, som
vore önskvärd.

Tydligt är, att nu berörda behov, vars förhandenvaro alltid visat sig särskilt framträdande
vid uppfostringsanstalter med en specialiserad uppgift, icke kan tillgodoses
genom de nuvarande inspektörerna, som i detta avseende äro ungefärligen lika isole -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 233.

rade som de anstalter, mellan vilka förbindelsen borde uppehållas. Del. torde dock ej
kunna betvivlas, att åstadkommandet av dylik förbindelse mellan skyddshemmen är av
synnerlig vikt för dessas framgångsrika verksamhet och sunda utveckling.

Enligt överstyrelsens mening skulle det föreliggande behovet av mera enhetlig
och planmässig ledning av skyddshemsverksamheten samt av lämplig förbindelse mellan
de särskilda skyddshemmen bäst kunna tillgodoses på det sätt, som anvisats i förutberörda
resolution vid den år 1918 hållna konferensen för ungdomsvård, nämligen att
en särskild inspektör eller, såsom han måhända lämpligare borde benämnas, konsulent
anställdes bos överstyrelsen för att med avseende på skyddshemsarbetet utöva liknande
verksamhet, som tillkommer de redau befintliga inspektörerna för blindundervisningen,
dövstumundervisningen och sinuesslöundervisningen beträffande nämnda grenar av abnormundervisniugen.
Den erfarenhet, som vunnits beträffande fackinspektionens betydelse
på dessa områden, talar avgjort för önskvärdheten av att den fackliga tillsynen
av skyddshemsverksamheten ordnas på liknande sätt.

En konsulent för skyddshemsverksamheten skulle, förutom den ledande och rådgivande
verksamhet i förhållande till anstalterna, som skulle vara hans egentliga åliggande,
få en betydelsefull uppgift i att gå myndigheter och enskilda tillhanda med
upplysningar och råd rörande värden av vanartade och sedligt försummade barn samt
att i olika avseenden förebåda och söka befrämja ifrågavarande för samhället betydelsefulla
uppfostringsarbete.

Då den uppgift, som skulle tillkomma en hos överstyrelsen anställd konsulent för
ifrågavarande verksamhet, i framstå rummet bör avse själva uppfostiingsarbetet vid
anstalterna samt detta arbetes organisatoriska förutsättnipgar, torde det icke vara lämpligt
att till honom överflytta den ekonomiska kontroll över skyddshemmen, som föranledes
av de till dem utgående statsbidragen. Eu centralisering av den ekonomiska
kontrollen torde så mycket mindre vara motiverad, sonr fördelningen av statsbidrag
till skyddshemmen ej sker genom central myndighet utan genom vederbörande länsstyrelser.
Det synes därför lämpligast att låta den ekonomiska uppsikten över anstalterna
samt granskningen av rekvisitioner av statsbidrag alltjämt ombesörjes av folkskolinspektörerna,
vilka ju i övrigt hava att i stor utsträckning utöva sådan uppsikt
och granskning. Givetvis böra, därest nu föreslagna anordning kommer till stånd,
genom vederbörliga instruktioner gränser uppdragas mellan å ena sidan folkskolinspektörernas
och å den andra konsulentens befogenhet med avseende på tillsynen över
skyddshemmen.

Beträffande ersättning åt den av överstyrelsen sålunda föreslagna konsulenten
heter det vidare:

Vad beträffar det arvode, som borde tillkomma konsulenten, torde man åtminstone
till eu början kunna stanna vid samma belopp, som utgår exempelvis till inspektören
för sinnesslöanstalterna eller 1.500 kronor, varjämte konsulenten givetvis bör åtnjuta
resekostnads- och traktameutser.-ättning i likhet med andra hos överstyrelsen anställda
inspekiörer och konsulenter. Arvodet torda, i överensstämmelse med vad som i motsvarande
avseende gäller beträffande inspektören för dövstumskolorna och inspektören
för sinnesslöanstalterna, böra utgå från förslagsanslaget till uppfostringsanstalter för
vanartade och i sedligt avseende försummade barn.

Då det synes önskvärt, att den föreslagna konsulenten kunde tråda i verksamhet
så snart som möjligt, torde arvodet böra begäras att utgå tills vidare frän och med år

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 233.

1919, varigenom möjlighet skulle beredas att redan under en del av sistnämnda år,
exempelvis från och med den 1 juli, anställa en konsulent för meranämnda ändamål.

överstyrelsen slutar sin framställning med en hemställan om förslag
till riksdagen att medgiva, att från anslaget till uppfostringsanstalter för
vanartade och i sedligt avseende försummade barn må till arvode åt en
hos skolöverstyrelsen anställd konsulent för skyddshemsverksamheten från
och med år 1919 tills vidare utgå ett årligt belopp av högst 1,500 kronor.

Att ökat understöd från statens sida bör beredas här ifrågavarande neparte-^
uppfostringsanstalter är en uppfattning, som kan grundas på goda skäl men c en
och åt vilken riksdagen i sin förut åberopade skrivelse jämväl givit uttryck.

Jag anser mig följaktligen icke böra nu ytterligare uppehålla mig härvid.

Vad som närmast föranledde riksdagen att anhålla om den utredning, som
nu föreligger, var önskvärdheten att erhålla en beräkning av det erforderliga
totala understödsbeloppet för år och barn och den lämpliga fördelningen
av detta belopp mellan staten, landsting och vederbörande kommun.
De sakkunniga hava nu i detta syfte framlagt ett förslag, som
synes mig kunna i väsentliga delar godtagas.

I likhet med de sakkunniga anser jag den nu föreliggande frågan om
ökning av statsbidraget icke böra förknippas med spörsmålen om vare sig
i övrigt ändrade grunder för statsbidrags utgående till dessa anstalter eller
själva anstalternas organisation och förhållanden i övrigt. Sistnämnda frågor
komma nämligen, såsom ock erinrats, att i sinom tid upptagas till närmare
skärskådande av fattigvårdslagstiftningskommittén. Vad som nu föreslås
innebär enligt min mening av berörda spörsmål helt oberoende åtgärder,
vilka på intet vis kunna anses föregripa den utredning, nämnda
kommitté fått sig anförtrodd.

Beträffande statsbidrag till skyddshemmen hava de sakkunniga ifrågasatt,
huruvida icke sådant bidrag borde utgå till avlönande av de vid
dessa anstalter anställda folk- och småskollärare på samma sätt som till
lärare vid folkskolor och småskolor i allmänhet. För detta ändamål har
beräknats ett belopp av omkring 52,000 kronor. Redan vid ärendets anmälan
den 9 januari 1919 förklarade jag mig icke nu kunna biträda detta
förslag. Jag vidhåller denna min uppfattning. Som examinerade lärare
i mycket olika utsträckning äro anställda vid ifrågavarande anstalter, skulle
en förmån av denna art falla i hög grad ojämnt och ställa sig mindre rättvis.
Frågan om statsbidrag till lärarpersonalens avlöning är emellertid av
den art, att den i sinom tid torde få upptagas till förnyat övervägande.

Bihang till riksdagens protokoll JUll). 1 samt. 205 höft. (Nr 233.) 4

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 233.

I fråga om skyddshemmen skulle enligt de sakkunnigas förslag statsbidraget
ökas från 100 kronor till 200 kronor för år och elev. I enlighet
med riksdagens uttalade önskan hava de sakkunniga ävenledes prövat, i vad
mån hemkommunernas bidrag till vårdavgifter för å skyddshem intagna
barn borde höjas, och i detta avseende föreslagit en ökning från 150 kronor
till 225 kronor för år och barn. Jag finner de nu föreslagna beloppen
lämpligt avvägda och vill för egen del förorda desamma. En ändring
av kommunbidraget förutsätter en ändring i 23 § 2 mom. av lagen den
13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende
försummade barn, och har jag för avsikt att senare i dag hemställa om
avlåtande av särskild proposition härom till riksdagen. Bliva sålunda de
å landstingen vilande kostnaderna för skyddshemmen nedbringade, må
man kunna hysa grundad förhoppning om att effektiva åtgärder snarast
skola vidtagas för avhjälpande av de svårigheter, som för närvarande
förefinnas att bereda plats å skyddshem för de vanartade barn, som behöva
och böra intagas i dylikt hem. Enkannerligen torde dessa åtgärder böra
bestå i inrättandet av nya skyddshem.

Beträffande statsbidraget till barnhem föreslå de sakkunniga en höjning
från 40 kronor till 80 kronor för år och barn. Någon ökning av
det kommunala bidraget ifrågasätta de sakkunniga i detta fall icke; jag
finner de härför angivna skälen vägande och ansluter mig följaktligen till
de sakkunnigas förslag jämväl i denna del.

Likaså hava de sakkunniga föreslagit, att statsbidraget till sådana barn,
som överlämnas till enskilda hem, må höjas i samma proportion som ovan
angivna statsbidrag, d. v. s. med 100 procent eller alltså från högst 25
kronor till högst 50 kronor för år och barn. Ej heller detta förslag har
givit anledning till erinran från min sida.

De av de sakkunniga gjorda kostnadsberäkningarna anser jag mig böra
godtaga. För ändamålet skulle följaktligen erfordras en höjning av det
nuvarande förslagsanslaget till ifrågavarande uppfostringsanstalter med

104,000 kronor eller från 80,000 kronor till 184,000 kronor. I sin förut
återgivna skrivelse framhöll riksdagen, att, därest Kungl. Maj:t skulle efter
verkställd utredning finna en höjning av statsbidraget vara av nöden, anslag
därför torde kunna begäras redan å tilläggsstat för år 1919. I detta
hänseende skulle alltså erfordras ett belopp av 104,000 kronor, vilket torde
såsom förslagsanslag utgå på tilläggsstat för sistnämnda år.

Vad så angår det av folkskolöverstyrélsen framlagda förslaget angående
ändrad anordning av inspektionen över ifrågavarande anstalter finner
jag goda skäl vara anförda för vad överstyrelsen i detta hänseende för -

Kungl. Maj:ls Proposition Nr 233.

ordat. Det må sedermera ankomma på Kungl. Maj:t att genom särskilda
instruktionsbestämmelser uppdraga gränserna mellan den befogenhet, som
bör tillkomma folkskolinspektör och ifrågavarande fackinspektör eller konsulent
i avseende å tillsynen över skyddshemmen. Beträffande det föreslagna
arvodet och sättet för dess utgående har jag intet att erinra mot
överstyrelsens förslag. Någon ökning av förslagsanslaget för detta ändamål,
utöver vad jag i det föregående tillstyrkt, synes mig icke vara erforderlig.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, det Eders
Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksagen att

dels höja det ordinarie förslagsanslaget till uppfostringsanstalter
för vanartade och i sedligt avseende
försummade barn från dess nuvarande belopp, 80,000
kronor, med 104,000 kronor till 184,000 kronor;

dels för beredande av ökat statsbidrag till ifrågavarande
uppfostringsanstalter anvisa på tilläggsstat för
år 1919 ett förslagsanslag å 104,000 kronor;

dels medgiva, att statsbidrag till omförmälda anstalter
må från och med år 1919 utgå enligt följande
ändrade grunder:

a) till styrelse för skyddshem utgår till bestridande
av kostnaderna för varje på grund av lag angående uppfostran
åt vanartade och i sedligt avseende försummade
barn i skyddshemmet intaget barns vård ett årligt statsbidrag
av 200 kronor för den tid, skyddslingen vårdas
i skyddshemmet;

b) till barnavårdsnämnd utgår till betäckande av
de för barns uppfostran i enskilt hem eller barnhem
eller under anställning i arbete, tjänst eller yrke
uppkomna kostnader, som på grund av nyssnämnda
lags bestämmelser skola bestridas av barnavårdsnämnd,
för den tid barnet på nämndens föranstaltande njuter
sådan uppfostran, ett årligt statsbidrag av 80 kronor,
om barnet vårdas i barnhem, och hälften av dessa kostnaders
belopp, dock ej över 50 kronor, om barnet är
anförtrott åt enskilt hem eller anställt i arbete, tjänst
eller yrke;

dels ock medgiva, att från omförmälda förslagsanslag
till uppfostringsanstalter för vanartade och i sed -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 233.

ligt avseende försummade barn må till arvode åt en hos
skolöverstyrelsen anställd konsulent för skyddshemsverksamheten
från och med den 1 juli 1919 tills vidare utgå
ett belopp av högst 1,500 kronor för år räknat.

Till denna av statsrådets övriga medlemmar biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall;
och skulle proposition av den lydelse, bilaga vid detta
protokoll utvisar, avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Hemming Gadd.

Stockholm 1919. Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B.

190520