Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 225 (Proposition 1917:225)

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 225.

Nr 225.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående tillfällig
löneförbättring åt tjänstemän vid de ecklesiastika konsistorierna;
given Stockholms slott den 14 april 1917.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att

dels medgiva, att tillfällig löneförbättring under år 1918 må enligt
nedan angivna grunder utgå till notarier och amanuenser vid de ecklesiastika
konsistorierna, med rätt för Kungl. Maj:t att utfärda de närmare
föreskrifter, som för tillämpning av dessa grunder må befinnas erforderliga: 1)

Den tillfälliga löneförbättringen utgår med följande belopp för hela
året räknat:

a) till notarie, som i begynnelseavlöning enligt stat åtnjuter 4,500
kronor, med 500 kronor; till notarie, som i begynnelseavlöning enligt stat
åtnjuter 3,800 kronor, med 600 kronor; samt till notarie, som i begynnelseavlöning
enligt stat åtnjuter 3,000 kronor eller 2,000 kronor, med
700 kronor; dock att den tillfälliga löneförbättringen icke må utgå med
högre belopp än att densamma jämte den inkomst, vederbörande på grund
av gällande lönereglering åtnjuter av sportler, uppgår till sammanlagt
högst 1,000 kronor;

b) till amanuens, med undantag för den vid domkapitlet i Lund anställde,
med 300 kronor.

2) Den tillfälliga löneförbättringen utgår till befattningshavare i samma
ordning som lönen vid tjänsten eller, där avlöningen vid tjänsten utgår i
form av arvode, i samma ordning som detta;

dels ock för bestridande av kostnaderna för omförmälda tillfälliga löneBihang
till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 186 höft. (Nr 225.) 1

2 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 225.

förbättring på extra stat för år 1918 anvisa ett förslagsanslag av 9,000
kronor.

De till ärendet hörande handlingarna skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver: riksdagen med all kungl.
nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Alexis Hammarström.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 225.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 april 1917.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Swartz,
Statsråden: von Sydow,

Stenberg,

Falk,

Hammarström,

Mårten Ericsson,

Åkerman,

Carleson,

Hans Ericson,

Dahlberg.

Departementschefen, statsrådet Hammarström anförde:

När min företrädare i statsrådsämbetet inför Kungl. Maj:t anmälde de
frågor, som tillhörde regleringen av riksstatens åttonde huvudtitel för år
1918, uttalade han sig, enligt vad av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
den 13 januari 1917, punkt 41, framgår, för att en tillfällig
löneförbättring för år 1918 måtte beredas notarierna och amanuenserna
vid de ecklesiastika konsistorierna. Som ärendet emellertid då icke var
färdigberett, fann sig Kungl. Maj:t på departementschefens hemställan böra
föreslå riksdagen att, i avbidan på proposition angående tillfällig löneförbättring
åt tjänstemännen vid de ecklesiastika konsistorierna, beräkna för
ändamålet på extra stat för år 1918 ett belopp av 12,000 kronor. Ifrågavarande
ärende har numera undergått vidare behandling, och jag anhåller
därför att få anmäla detsamma för framställning till riksdagen.

Tillfällig
löneförbättring
åt tjänstemän
vid de
ecklesiastika
konsistorierna.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 225.

Jag ber då till en början få erinra, att nu gällande lönereglering för
tjänstemännen vid domkapitlen och Stockholms stads konsistorium är grundad
på beslut vid 1902 års riksdag. Enligt denna lönereglering utgår den
fasta avlöningen till ifrågavarande tjänstemän med olika belopp vid olika
konsistorier. Till en första grupp hänfördes i detta avseende domkapitlen
i Uppsala, Lund, Göteborg och Härnösand; till en andra grupp domkapitlen
i Linköping, Skara, Västerås, Växjö, Karlstad och Strängnäs; en tredje
grupp utgjordes av domkapitlen i Kalmar och Visby och en fjärde grupp
av Stockholms stads konsistorium.

Avlöningen för konsistorienotarierna utgör enligt stat inom den första
gruppen 4,500 kronor, varav 3,000 kronor lön och 1,500 kronor tjänstgöringspenningar,
inom den andra gruppen 3,800 kronor, varav 2,500 kronor
lön och 1,300 kronor tjänstgöringspenningar, inom den tredje gruppen
3,000 kronor, varav 2,000 kronor lön och 1,000 kronor tjänstgöringspenningar,
och inom den fjärde gruppen 2,000 kronor, varav 1,200 kronor
lön och 800 kronor tjänstgöringspenningar. Notarierna äga därjämte
rätt att efter fem års väl vitsordad tjänstgöring åtnjuta ett ålderstillägg
å lönen av 500 kronor och efter ytterligare fem års sådan tjänstgöring
ett andra ålderstillägg likaledes av 500 kronor.

Vid löneregleringens genomförande föreskrevs, att rätten till dittills utgående,
i staten icke upptagna avlöningsbidrag och sportler skulle upphöra,
dock med det undantag, att till konsistorienotarierna fortfarande finge utgå:

lösen för sådana expeditioner, som part eller annan på egen begäran
erhölle och som han icke författningsenligt vore pliktig lösa,

arvode för förvaltning och redovisning av prästerskapet enskilt tillhöriga
fonder och kassor samt av sådana fonder, som på grund av enskildas
förordnanden blivit ställda under konsistoriernas förvaltning, för så vitt arvode
av prästerskapet eller i de enskildas förordnanden blivit medgivet, samt,
tills vidare och till dess annorlunda bleve förordnat, arvode för utdelning
av från allmänna barnhuset i Stockholm utgående fosterlöner till
underhåll av barn utom barnhuset.

Konsistorieamanuenser äro å stat uppförda endast för domkapitlen inom
de två första grupperna. Avlöningen till dessa befattningshavare utgår
i form av arvode med 1,800 kronor inom den första gruppen och med
1,600 kronor inom den andra gruppen.

Enligt 1902 års stat voro i avlöningen för konsistorienotarierna i Uppsala
och Strängnäs samt för konsistorieamanuensen i Uppsala inräknade
vissa belopp, som utgingo från vederbörande domkyrka, men enligt beslut
vid 1912 års riksdag gäldas även dessa belopp numera av statsmedel.

Genom nådig kungörelse den 27 oktober 1903 förordnades, i enlighet
med beslut vid 1903 års riksdag, att från och med den 1 januari 1904

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 225.

Västerbottens och Norrbottens län skulle frånskiljas Härnösands stift för
att bilda ett särskilt stift med benämningen Luleå stift och med biskopssäte
i Luleå samt att, då någon av de dåvarande innehavarna av biskopsämbetena
i Växjö och Kalmar stift avginge från sin befattning, det stiftsområde,
den avgångne innehaft, skulle tilläggas det andra stiftet, som därefter
skulle bära benämningen Växjö stift och hava biskopssäte i Växjö.
I sammanhang därmed medgavs, att notarien och amanuensen vid domkapitlet
i det nya Härnösands stift finge åtnjuta enahanda löneförmåner,
som bestämts för samma tjänstemän vid domkapitlet i det förutvarande
Härnösands stift. För domkapitlet i Luleå stift skulle därjämte få utgå
avlöning till notarie med 4,500 kronor, därav 3,000 kronor lön och 1,500
kronor tjänstgöringspenningar, samt arvode till amanuens med 1,800 kronor,
under de förbehåll och bestämmelser, som i den för tjänstemännen
vid de ecklesiastika konsistorierna fastställda avlöningsstat vore intagna,
samt med där stadgad rätt för notarien till ålderstillägg. För domkapitlet
i det nya Växjö stift skulle förhöjning få äga rum av notariens avlöning
till 4,500 kronor, därav 3,000 kronor lön och 1,500 kronor tjänstgöringspenningar,
samt av amanuensens arvode till 1,800 kronor. Domkapitlen
i Luleå stift och i det nya Växjö stift hänfördes sålunda, beträffande
tjänstemännens avlöning, till första gruppen enligt den förut angivna
indelningen.

Sedan biskopen i Kalmar stift H. W. Tottie den 11 juni 1913 avlidit,
förordnade Kungl. Maj:t genom nådig kungörelse den 30 juni 1915,
att sammanslagningen av Växjö och Kalmar stift skulle äga rum den 1
augusti 1915 samt att i följd därav domkapitlet i Växjö skulle från och
med sistnämnda dag övertaga de funktioner, som dittills tillkommit domkapitlet
i Kalmar.

Den avlöning, som enligt 1902 års reglering tillkommer de ecklesiastika
konsistoriernas tjänstemän, torde numera näppeligen kunna anses
tillfredsställande. Härom erinrade redan dåvarande departementschefen i
anförande till statsrådsprotokollet den 14 januari 1913, då han för Kungl.
Maj:t anmälde frågor, som tillhörde regleringen av riksstatens åttonde huvudtitel
för år 1914. T anledning av en från domkapitlet i Lund gjord
framställning därom, att vid domkapitlet måtte, utöver där tjänstgörande en
notarie och en amanuens, anställas en andre notarie, anförde departementschefen
:

Sedan under de senare åren löneregleringar genomförts för det stora flertalet ar
statens verk och inrättningar, löneregleringar varigenom tjänstemännens ställning ansenligt
förbättrats, framstode den år 1902 antagna, ännu gällande avlöningsstaten för
de ecklesiastika konsistorierna såsom förhållandevis synnerligen knappt tillmätt. Frå -

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 225.

gan om utverkande av förbättrade avlöningsförmåner för sistberörda tjänstemän kunde
därför sägas vara ganska trängande — den föreliggande framställningen från Lund
bure jämväl vittne härom — och skulle säkerligen redan hava upptagits, därest den
ej fått vila i avbidan på lösningen av ett större spörsmål, det om domkapitlens omorganisation.
Så som förhållandena gestaltat sig, torde man dock kunna säga, att för
närvarande tyvärr ingen bestämd tidpunkt kunde skönjas, da detta senare spörsmål
kunde antagas vara löst. Vid sådant förhållande torde det icke få anses med rättvisa
och billighet förenligt att alltjämt undanskjuta frågan om lönereglering för tjänstemännen
vid de ecklesiastika konsistorierna. Departementschefen vore också betänkt
på att i en närmare framtid för Kungl. Maj:t framlägga förslag om åtgärder i sådan
riktning.

Den gjorda framställningen om förstärkning av arbetskrafterna vid
domkapitlet i Lund har på det sätt vunnit beaktande, att domkapitlets
amanuens från och med år 1913 erhållit en arvodestillökning av 1,200
kronor för år. Därjämte äger amanuensen, jämlikt nådigt brev den 18
juni 1910, uppbära ett årligt avlöningsbidrag å 300 kronor av ränteinkomsten
å den under domkapitlets förvaltning stående »äldre pastoraliefonden».

I en av samtliga notarier och amanuenser vid de ifrågavarande ecklesiastika
konsistorierna gjord, till ecklesiastikdepartementet i oktober 1913
inkommen framställning har frågan om dessa tjänstemäns lönereglering
ånyo förts på tal. Sökandena hava därvid till en början angående 1902
års lönereglering anfört huvudsakligen följande:

Den år 1902 fastställda staten för tjänstemännen vid de ecklesiastika konsistorierna
ansågs redan då otillfredsställande i förhållande till de kvalifikationer, som samtidigt
uppställdes för vinnande av befordran till notariebefattning, och till de krav,
som i övrigt ställdes på respektive tjänstinnehavare, och den medförde, vad notarierna
beträffade, icke högre avlöningsförmåner än de förut åtnjutit utan snarare motsatsen.
Före löneregleringen utgjordes största audelen av de medelstillgangar, med vilka de
ecklesiastika kousistoriernas verksamhet uppehållits, av expeditionslösen, provisioner och
sammanskott genom kollekter eller annorledes, anslag från domkyrkorna och diverse
fonder. Genom löneregleringen fingo notarierna lön och tjänstgöringspenningar samt
amanuenserna arvoden.

Enligt den utredning, som föregick 1902 års riksdagsbeslut om den nya staten,
utgjorde konsistorienotariernas inkomster under femårsperioden 1896 1900 i medeltal

årligen: i Uppsala kronor 6,726:81, i Linköping kronor 4.985:92, i Skara kronor

4,404:41, i Strängnäs kronor 5,202:49, i Västerås kronor 2,874:43, i Växjö kronor

4,523:76, i Lund kronor 7,193:30, i Göteborg kronor 4,654:54, i Kalmar kronor

3,251:28, i Karlstad kronor 3,520:35, i Härnösand kronor 6,267:71, i Visby kronor

2,329:97 och i Stockholm kronor 2,874:09.

Härav framginge, att för de flesta konsistorienotarierna den nya staten medförde
i stället för ökning eu avsevärd minskning i förut atnjutna inkomster.

Vid sådant förhållande skulle man kunna föranledas att tro, det kompetensfordringarna
på dessa tjänsters innehavare sänktes, men så förhölle det sig ingalunda.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 225.

Medan förut, under de högre inkomsternas tid, inga som helst kompetensvillkor
voro stadgade, sattes nu dessa villkor lika högt som fordringarna för erhållande av
domarämbeten och högre poster inom administrationen. För kompetens till konsistorienotarietjänst
fordrades nämligen numera icke blott avlagd examen, berättigande till
inträde i rikets rättegångsverk, utan även ådagalagd förfarenhet i domarvärv. Samtidigt
ändrades ordmngeu för tjänsternas tillsättning så, att utnämningsrätten, som
förut tillkommit domkapitlen, lades i Kungl. Maj:ts hand.

För amanuenserna medförde visserligen löneregleringen förbättring i deras avlöningsförhållanden,
men dessa hade också förut varit så bedrövliga som möjligt.

Emellertid innebar Kungl. Maj:ts proposition till 1902 års riksdag avsevärt bättre
avlöningsvillkor för konsistorienotarierna än riksdagen medgav. I denna proposition
föreslogs nämligen, i enlighet med statskontorets hemställan, notariernas löner till
följande belopp:

för notarierna i Uppsala, Lund, Göteborg och Härnösand: lön 4,000 kronor, tjänstgöringspenningar
1,500 kronor;

för notarierna i Linköping, Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö och Karlstad: lön
3,500 kronor, tjänstgöringspenningar 1,300 kronor;

för notarierna i Kalmar och Visby: lön 2,500 kronor, tjänstgöringspenningar 1,000
kronor; och

för notarien vid Stockholms stads konsistorium: lön 1,500 kronor, tjänstgöringspenningar
1,000 kronor; allt med 500 kronors lönetillägg efter 10 års tjänstgöring.

För amanuenserna föreslogos samma belopp, som riksdagen beviljade.

Angående de sålunda för konsistoriernas tjänstemän föreslagna avlöningsbelopp
hade statskontoret anfört, att dessa belopp till alla delar överensstämde med dem, som
av Kungl. Maj:t föreslagits 1895 års riksdag, men att, då sedan dess en betydande
prisstegring ägt rum å alla livsförnödenheter samt Kungl. Maj:t och riksdagen jämväl
genom beviljande av dyrtidstillägg erkänt det berättigade i statstjänstemannens å den
fördyrade tiden grundade krav på förhöjda avlöningsförmåner, statskontoret ansäge,
att, därest dyrtidstillägg, vare sig tillfälligt eller i en eller annan form mera konstant,
komme att tilläggas andra statstjänstemän, sådant även borde tillkomma konsistorietjänstemäunen,
utan hinder därav att deras löner dåmera bleve reglerade.

I olikhet med de flesta statstjänstemän hade emellertid domkapitlens tjänstemän
icke kommit i åtnjutande av dyrtidstillägg.

Statskontorets nyssberörda yttrande innebar oförtydbart ett erkännande av den
föreslagna lönens otillräcklighet.

Detta hade än starkare framhållits av dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet,
i det han vid frågans föredragning uttalade, att de föreslagna avlöningarna
väl icke dåmera med den betydande prisstegring å livsförnödenheter, som under de
senare åren ägt rum, kunde betraktas såsom fullt tillräckliga; men av angivet skäl
syntes det departementschefen ej vara lämpligt att för det dåvarande bestämma konsistorietjänstemännens
löneförmåner annorlunda än i förhållande till vad andra statens
tjänstemän då åtnjöte.

Det skäl, som föranledde departementschefen att ej ifrågasätta högre avlöningsbelopp,
angavs vara, att Kungl. Maj:t genom cirkulär den 25 oktober 1901 anbefallt
vederbörande ämbetsverk och myndigheter att var för sin förvaltningsgren inkomma
med utredning, huruvida, under förutsättning att de förhållanden, som framkallat
behov av dyrtidstillägg, komme att fortfara någon längre tid framåt, för tiden efter
år 1902 ändringar i vederbörande lönestater kunde anses böra äga rum.

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 225.

Genom den av riksdagen gjorda nedprutning i Kungl. Maj:ts förslag blevo begynnelselönerna
för alla konsistorienotarierna, utom de i Kalmar och Visby samt
vid Stockholms stads konsistorium anställda, bestämda till 1,000 kronor och slutlönerna
till 500 kronor mindre än Kungl. Maj:t föreslagit; för notarierna i Kalmar och Visby
blevo begynnelselönerna 500 kronor mindre än Kungl. Maj:ts förslag innebar, och för
notarien vid Stockholms stads konsistorium nedsattes av Kungl. Maj:t föreslagen lön
med 300 kronor och tjänstgöringspenningar med 200 kronor, varemot för dessa tre
sistnämnda tjänstemän slutavlöningeu ställde sig lika enligt Kungl. Maj:ts förslag och
riksdagens beslut.

Då nu den av Kungl. Maj:t föreslagna avlöning var otillräcklig år 1902, måste
den av riksdagen beviljade, ännu mera avknappade avlöning vara ännu otillräckligare
för närvarande med den ytterligare högst betydande prisstegring å livsförnödenheter,
som efter nämnda år ägt rum och fortfarande syntes fortgå.

Här ville sökandena ock nämna, att de av Kungl. Maj:t utsedda kommitterade för avgivande
av yttrande och förslag angående omorganisation av stiftsstyrelse m. m. på
sin tid funnit den för konsistorienotarierna »ganska måttligt tillmätta avlöning» utgöra
ett hinder för att dessa tjänstemän skulle få säte och stämma i domkapitlen.

Vidkommande konsistorielänstemännens tjänstgöring yttra sökandena:

Det kunde utan överdrift sägas, att tjänstgöringen vore i hög grad ansträngande,
krävande och ansvarsfull. På tjänstemännen måste ställas mycket höga krav. Av
dem fordrades icke ringa juridiska insikter, de måste ock hava insikt i det kyrkliga
livets växlande förhållanden, känna till folkskoleväsendet och dess behov och de frågor,
som rörde sig omkring detsamma, varförutom de hade en stor och omfattande penningförvaltning
sig anförtrodd. Härtill komme särskilt arbetet med uppbörden och redovisningen
av prästerskapets änke- och pupillkassas inkomster vid vakanta lägenheter
med dess mycket detaljerade bokföring, vilket arbete vore synnerligen betungande och
tidskrävande, synnerligast i de större stiften.

Av den redogörelse för konsistoriernas verksamhet, som justitierådet Sundberg
framställt i det av vederbörande kommitterade avgivna betänkande och förslag angående
omorganisation av stiftsstyrelse, framginge ovedersägligt, att den arbetsbörda, som
vilade på konsistoriernas tjänstemän, vore högst betydande. I sin berörda redogörelse
hade Sundberg uppdelat konsistoriernas verksamhet i fyra stora huvudavdelningar,
nämligen 1) den egentliga vården om svenska kyrkan och religionen; 2) utövaudet
av kyrkans domsrätt; 3) förhållandet till undervisningsväsendet i riket; 4) vården
om kyrkors och fromma stiftelsers tillhörigheter, samt utförligt under var huvudavdelning
angivit området för denna vittomfattande och mångskiftande verksamhet och
såsom ett tillägg omförmält biskoparnas och konsistoriernas verksamhet i fråga om
kyrkomöte och deras allmänna skyldighet att avgiva utlåtanden. Exempelvis ville
sökandena ur denna redogörelse anföra till upplysning om beloppen av de kassor, som
förvaltades av domkapitlen och således i första hand av konsistorienotarierna, följande
för år 1904 uppgjorda tablå:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 225.

Konsistoriet i	Kassör, vilka granskas i kam-marrätten.	Övriga kassor.	Summa.
Uppsala.............................................	Kronor. 213,429	Ö. 87	Kronor. 165.847	Ö. 73	Kronor. 1 ö. 379,27760
Linköping ..................................	631.916	97	397,077	33	1,028.994 30
Skara..........................................	98.444	37	139,338	45	237.782 82
Strängnäs.............................................	33.468	72	250,173	48	283,642 20
Västerås .............................................	233.834	72	107,051	33	340.886 05
Växjö..........................................	125.822	13	157.258	02	283,08015
Lund ..............................................	224.097	12	102,372	15	326,46927
Göteborg.....................................	236.196	71	128.180	49	364.377 20
Kalmar.......................................	277.297	61	210.935	56	488,233 17
Karlstad ..................................	209.447	39	101.265	27	310,712 66
Härnösand ..............................	454.756	45	199.297	13	654 053 58
Luleå........................................	170.531	96	58.207	79	228,739 75
Visby......................................	73,419	83	8.201	46	81,621 29
Stockholm ..............................	112,837	60	—	—	112.837\|60
Summa	3,095,50lj45	2,025,206	19	5,120,707(64

Numera uppginge konsistoriernas medelsförvaltning till vida högre belopp. Så
uppginge till exempel de kassor och fonder, som förvaltades av Uppsala domkapitel,
den 31 december 1912 till ett sammanlagt belopp av 890,339 kronor 94 öre.

Var och en, som ägde kännedom i ämnet, måste ock erkänna, att expeditionsgöromålen
vid domkapitlen vore högst betydande och maktpåliggande och att penningförvaltningen
med tillhörande räkenskapsföring vore synnerligen krävande, tidsödande
och ansvarsfull.

Jämväl borde framhållas, att tjänstemännen även hade sig anförtrodd vården av
domkapitlens på flera håll rikhaltiga och värdefulla arkiv och således ock tjänstgjorde
såsom domkapitlens arkivarie^ ett uppdrag, vars fullgörande eljest mestadels vore överlämnat
till en särskild för ändamålet avlönad tjänsteman. Detta uppdrag att vara
arkivarie, vilket med hänsyn till den dyrbara, av forskare titt och ofta begagnade
samling från äldsta till våra dagar sig härledande originaldokument, douationsurkunder,
konungabref sockenhandliugar, protokoll m. m., varöver åtskilliga domkapitelsarkiv
ännu förfogade, städse betraktats såsom ansvarsfullt, hade från och med år 1903, då nådiga
stadgan den 31 december 1900 angående vissa offentliga arkiv trätt i kraft, en
alldeles särskild betydelse genom de mångahanda nya, tid och omprövande omsorg
krävande förpliktelser, som berörda stadga för vederbörande arkivföreståndare
medförde.

För övrigt rådde samma förhålluaden med avseende på domkapitlen som i fråga
om de flesta andra ämbetsverk, att göromålen ständigt år från år ökades. Så medförde
till exempel lagen om reglering av prästerskapets avlöning och ecklesiastik boställsordning
den 9 december 1910 samt förordningen angående utarrendering av
prästerskapets lönebostäilen den 15 september 1911 en mängd nya åligganden för
domkapitlen och deras tjänstemän.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 186 käft. (Nr 225.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 225.

Klart vore, att arbetsbördan och ansvaret huvudsakligen vilade på konsistorienotarierna.
vilkas hela arbetstid och krafter, åtminstone i de större och medelstora
stiften, fullständigt med en arbetsdag av i genomsnitt 8 å 10 timmar toges i anspråk
av deras maktpåliggande, för domkapitlens verksamhet viktiga göromål. Men det arbete,
som härvid krävdes och måste krävas av amanuenserna för expeditionsgöromålens
vederbörliga bedrivande, vore icke ringa. De vore också, vid förfall för konsistorienotarie
och då denne åtnjöte semester eller åtföljde biskopen på visitationsresor, skyldiga
att uppehålla konsistorienotariens tjänst, vadan det vore i högsta grad önskligt
att till amanuenser erhålla personer med samma kvalifikationer, som erfordrades för
erhållande av konsistorienotariebefattning. Uppenbart vore. att det läge stor vikt
uppå, att dugliga amanuenser funnes vid domkapitlen anställda, vilka ägde vana vid
de olikartade göromålens handläggning och domkapitlens arbetssätt. En förtrogenhet
med göromålen i alla deras delar vunnes emellertid endast under någon längre tids
tjänstgöring, och därför vore nödigt, att amanuensernas ställning i ekonomiskt avseende
bleve så väl tillgodosedd, att de, oaktat utsikterna till befordran å banan vore
mycket ringa i anseende till både notarietjänsternas fåtalighet och till dessa tjänsters
eventuella besättande med andra än sådana, som ägnat sig åt domkapitlens tjänst,
funne med sin fördel förenligt att mera stadigvarande kvarstå vid sina beställningar.
Dessutom visade det sig allt mer och mer nödvändigt, att amanuenserna ägnade sin
huvudsakliga arbetstid och arbetskraft åt sin tjänstgöring vid domkapitlen. Under
sådana förhållanden och då tillfällen till biinkomster för amanuenserna vore tämligen
sällsynta, torde med fog kunna sägas, att en avsevärd förbättring i deras för närvarande
svaga avlöningsförhållanden vore av behovet synnerligen påkallad.

Pa grund av vad sålunda och i övrigt anförts anhöllo sökandena, att
Kungl. Maj:t måtte vidtaga erforderliga åtgärder för åstadkommande snarast
möjligt av eu väsentligt förbättrad avlöningsstat för de ecklesiastika
konsistorierna. Härvid framställdes bland annat följande önskemål:

att de nuvarande begynnelselönerna för konsistorienotarierna i de större stiften,
nämligen Uppsala, Lunds, Göteborgs, Härnösands, Luleå och, efter sammanslagningen
med Kalmar stift, även Växjö stift, ökas med 1,500 kronor samt i de övriga stiften
och vid Stockholms stads konsistorium med 1,000 kronor och att de nu utgående tjänstoöringspenningarna
för alla notarierna ökas med 500 kronor jämte rätt för dem till
sex veckors semester årligen, .....

att amanuenstjänsterna uppföras på ordinarie stat med lön och tjänstgöringspenniugar,
nämligen 2,000 kronor lön och 1,000 kronor tjänstgöringspenniugar i de större
stiften, d. v. s. Uppsala, Lunds, Göteborgs, Härnösands, Luleå och, efter sammanslagningen
med Kalmar stift, även Växjö stift, samt 1,500 kronor lön och 1,000 kronor
tjänstgöringspenningar i de övriga stiften, med tva alderstillägg för alla amanuenserna
å 500^kronor, vartdera efter 5 och 10 års tjänstgöring, samt rätt för dem till en månads
semester årligen, samt

att särskilt anslag till arvoden åt notariernas och amanuensernas vikarier under
semester beredes med belopp motsvarande tjänstgöringspenningarna under tiden för
semester.

Vidare gjorde sökandena framställning om en tillfällig löneförbättring
för år 1914 och anförde därom:

Km tgl. Ma j ds Nåd. iVojiosition Nr 225.

Då den för sökandena år 1902 genomförda löneregleringen medfört för dem vida
sämre avlöningsförhållanden än andra med dem likställda statstjäuares samt flertalet
av dessa efter nyssberörda tid genom löneregleringen fått sin ställning väsentligt förbättrad,
under det att sökandena nu i många år fått åtnöjas med en synnerligen
knappt tillmätt avlöning, som, vad de flesta av konsistorienotarierna beträffade, ännu
mer kringskurits genom de enligt lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till
pension den 11 oktober 1907 utgående rätt kännbara pensionsavgifterna, vartill hänsyn
varken tagits eller kunnat tagas, då konsistorienotariernas löner bestämdes, funne
sökandena det vara med rättvisa och billighet överensstämmande, att, intill dess eu ny
lönereglering för de ecklesiastika konsistorierna bleve genomförd, sökandena bereddes
en tillfällig löneförhöjning från och med år 1914.

Sökandena anhölle därför, att Kungl. Maj:t täcktes till riksdagen avlåta proposition
om anvisande på extra stat av erforderliga medel från och med år 1914 till beredande
av löneförbättring åt sökandena i huvudsaklig överensstämmelse med de önskemål i
fråga om avlöningens förhöjning, som ovan framhållits.

Genom remiss den 21 oktober 1913 anbefalldes samtliga domkapitel
och Stockholms stads konsistorium att skyndsamt avgiva utlåtanden över
ifrågavarande framställning.

I de med anledning härav från konsistorierna inkomna utlåtandena
har den av konsistoriet]änstemännen gjorda framställningen tillstyrkts, dock
i en del fall med vissa ändringar och tillägg.

Ur de avgivna utlåtandena må följande uttalande av domkapitlet i
Lund återgivas:

Efter år 1902 hade förekommit vad man kunde kalla två löneregleringsperioder.
Den ena hade sin utgångspunkt i 1904 års lönereglering för lärarna vid de allmänna
läroverken. Under de närmast därpå följande åren blev denna reglering i större eller
mindre mån normgivande för nya löneregleriugsförslag. Den andra perioden fick
sin utgångspunkt i löneregleringen för statskontoret år 1907, och denna hade sedan
varit på liknande sätt normerande. Hade löneregleringen för konsistoriernas tjänstemän
genomförts efter år 1904, skulle dessas avlöningar helt visst hava fastställts till
högre belopp än som skedde år 1902, och detta gällde ännu mera, om den verkställts
efter år 1907. De av sökandena önskade löneförmåner för notarier och amanuenser
funne domkapitlet vara till beloppen rimliga i förhållande till det omfattande, mycket
krävande och ansvarsfulla arbete, nämnda tjänstemän hade att utföra.

Domkapitlet ansåge det rättvist och billigt, att, intill dess eu ny lönereglering
för konsistoriernas tjänstemän bleve genomförd, dem måtte beredas en tillfällig löneförbättring
från och med år 1914.

Sedan yttranden inkommit från samtliga konsistorier, anbefalldes genom
nådig remiss statskontoret att avgiva utlåtande i ärendet, i vad detsamma
avsåge löneförbättring för år 1914. Statskontoret avgav den 17
januari 1914 det infordrade utlåtandet och uttalade därvid till en början
angående behovet av lönereglering för konsistorielänstemännen, att vad
sökandena och de i ärendet hörda konsistorierna anfört samt statskontoret
i övrigt hade sig bekant angående ifrågavarande tjänstemäns löneförhål -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 225.

landen enligt statskontorets förmenande med full tydlighet ådagalade behovet
av att en lönereglering för befattningshavarna vid de ecklesiastika
konsistorierna bleve snarast möjligt genomförd. I fråga om den tillfälliga
löneförbättringen, som föreslagits för år 1914, yttrade statskontoret
huvudsakligen följande:

Statskontoret ansåge sig böra tillstyrka, att åtgärd vidtoges för att redan under
år 1914 någon förbättring i avlöningsförmånerna bleve ifrågavarande befattningshavare
beredd. Statskontor kunde dock icke biträda sökandenas i sådant avseende
framställda förslag om anvisande av ett särskilt extra anslag för en provisorisk lönereglering
i enlighet med de av sökandena framlagda grunderna för den ordinarie
regleringen. Eu dylik anordning förutsatte nämligen, för att icke föregripa den blivande
löneregleringen, att dessa grunder samtidigt prövades och godkändes. En annan
utväg syntes däremot lämpligen kunna anlitas för beredande under år 1914 åt
ifrågavarande tjänstemän av åtminstone någon löneförbättring, nämligen beviljande åt
dem av extra lönetillägg i enlighet med de för denna löneförmån gällande allmänna
grunder. Statskontoret tillstyrkte alltså, att riksdagens medgivande utverkades därtill,
att notarier och amanuenser vid de ecklesiastika konsistorierna finge, utan hinder
därav att deras löneförmåner vid 1902 års riksdag nyreglerats, komma i åtnjutande
av extra lönetillägg för år 1914 i enlighet med de allmänna grunder för denna löneförmåns
utgående, som kunde varda fastställda.

Sedan berörda yttrande avgivits av statskontoret, beslöt Kungl. Maj:t
den 20 mars 1914 att inhämta löneregleringskommitténs utlåtande i
ärendet.

För ett rätt bedömande av de omfattande önskemål i fråga om ny
lönereglering för konsistorielänstemännen, som i ärendet blivit framställda,
har löneregleringskommittén genom cirkulärskrivelse den 9 juli 1914 från
konsistorierna införskaffat utredning rörande åtskilliga omständigheter,
som kunde anses inverka på frågans lösning eller åtminstone bidraga till
dess närmare belysning. För egen del har emellertid löneregleringskommittén
ännu icke avgivit utlåtande i ärendet.

Såsom redan i det föregående antytts sammanhänger nämligen frågan
om lönereglering för befattningshavarna vid de ecklesiastika konsistorierna
med spörsmålet om konsistoriernas omorganisation, och utredningen
av detta spörsmål är numera genom Kungl. Maj:ts beslut den 13 november
1914 anförtrodd åt en särskild kommitté. På sätt anförts till
förut omförmälda statsrådsprotokoll den 13 januari 1917, punkten 41,
torde ärendet rörande konsistoriernas omorganisation ännu icke på någon
tid kunna föreläggas riksdagen, varför ock möjligheten att för närvarande
kunna genomföra en definitiv lönereglering för konsistoriernas tjänstemän
får anses utesluten.

Enligt vad föregående departementschefen likaledes erinrade i sitt nyss -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 225.

berörda anförande den 13 januari 1917, har emellertid framställning ånyo
gjorts om provisorisk löneförbättring för konsistorietjänstemännen att utgå
från och med år 1917. 1 denna framställning, som dagtecknats den 10

november 1916, åberopas innehållet i en bifogad promemoria, varur jag
torde få här återgiva följande:

Sedan den för konsistorietjänstemännen nu gällande lönestaten fastställts av
1902 års riksdag, både riksdagen antagit många nya löneregleringar för statens ämbets-
och tjänstemän, i vilka löneregleringar dem tillerkänts vida högre avlöningsbelopp
än vad som år 1902 i allmänhet ansågs böra ifrågakomma, och anledningen härtill
både naturligen til) stor del varit de allt mera stegrade levnadskostnaderna samt
penningvärdets sjunkande.

L)en av konsistorietjänstemännen år 1913 gjorda framställningen om löneförbättring
från och med ar 1914 hade tillstyrkts av domkapitlen, vilka vore de myndigheter,
som bäst ägde kännedom om dessa tjänstemäns mycket ansvarsfulla och maktpåliggande
arbete, ett arbete, vilket särskilt under de senaste åren ständigt ökats huvudsakligen
därigenom, att nya uppgifter i mycket stor utsträckning pålagts och alltjämt
palades domkapitlen.

Allt sedan tillkomsten år 1914 av den s. k. domkapitelskommittén hade det för
konsistorietjänstemännen varit uppenbart, att förslag från Kungl. Maj:t till riksdagen
angående en definitiv lönereglering för dessa tjänstemän icke vore att vänta förrän i
sammanhang med framläggandet av det förslag till omorganisation av stiftsstyrelserna,
vilket kunde grundas på det betänkande och förslag, som framdeles bleve av berörda
eygivet- Anledningen till att den av konsistorietjänstemännen redan år
1913 hos Kungl. Maj:t gjorda framställningen om en löneförbättring ännu icke lett
till ens en tillfällig sådan vore väl närmast den, att man velat avbida förslaget om
eu fullständig omorganisation av stiftsstyrelserna.

Ehuru konsistorienotariernas nuvarande avlöning vore avsevärt lärare än den avlöning,
som numera i allmänhet utginge till sådana statens tjänstemän, vilka kunde
anses med avseende å kompetensfordringar, ämbetsmannaansvar och arbetsbörda vara
likställda med konsistorienotarierna, och ehuru konsistorieamanuenserna i lönehänseende
hade det val så dåligt beställt som konsistorienotarierna, hade dessa båda slag
av tjänstemän likväl tåligt väntat på den lönereglering, som torde komma i samband
med en omorganisation av stiftsstyrelserna. Av allt att döma syntes emellertid o-enoinförandet
av en dylik reglering komma att dröja ännu derå år; och häri både
dessa tjänstemän undergivet fogat sig, om icke till följd av det sedan år 1914 pågående
världskriget uppkommit en dyrtid, som gjort, att konsistorietjänstemännens avlöning,
vilken redan i början av ar 1913 och således redan före deii av kriget uppkomna
allmänna prisstegringen av dåvarande ecklesiastikministern betecknades såsom
förhållandevis synnerligen knappt tillmätt, numera vore alldeles otillräcklig.

•ii dragan om utverkande av förbättrade avlöningsförmåner för dessa tjänstemän,
vilken fråga ecklesiastikministern år 1913 ansåg vara ganska trängande och beträffande
vilken han yttrade, att det ej vore med rättvisa och billighet förenligt att alltjemt
undanskjuta densamma, vore på grund av sedermera uppkomna särskilda förhällan.
,nu ,‘lv beskaffenhet att ännu mera påkalla statsmakternas uppmärksamhet och
välvilja för åstadkommandet med det snaraste av en — i avbidan på en definitiv

14 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 225.

lönereglering för de ecklesiastika tjänstemännen — tillfällig löneförbättring åt ifrågavarande
tjänstemän.

Dep<hefén Genom vad i detta ärende nu förekommit har det länge kända bementsc
e en. av lönereglering vid de ecklesiastika konsistorierna med ytterligare

tydlighet ådagalagts. Beträffande särskilt konsistorienotarierna är det uppenbart,
att de höga fordringar, som ställas på innehavarna av dessa befattningar
såväl med avseende å föregående utbildning — juridisk examen jämte
förfarenhet i domarvärv — som i fråga om förmåga att prestera ett pålitligt
och uthålligt arbete, ej stå väl i överensstämmelse med de löneförmåner,
som nu i allmänhet erbjudas befattningarnas innehavare. Aven
för de tjänstemän, som hava att närmast biträda konsistorienotarierna
och vid förfall för dem träda i deras ställe, nämligen de vid konsistorierna
anställda amanuenserna, torde krävas väsentligen förbättrade avlöningsvillkor,
därest befattningarna skola kunna på ett tillfredsställande
sätt uppehållas.

I detta hänseende bör särskilt uppmärksammas, hurusom den för ifrågavarande
tjänstemän nu gällande avlöningsstaten fastställdes på en tid, då
den allmänna omreglering av statstjänarnas löneförmåner, vars resultat
föreligger i nu gällande lönestater, knappast hade tagit sin början. Kn
jämförelse med de lönesatser, som under den sedan dess gångna tiden fastställts
för befattningshavare i någorlunda likartad ställning med de ecklesiastika
konsistoriernas tjänstemän, pekar hän på en missproportion till konsistorietjänstemännens
nackdel, som torde böra snarast möjligt rättas. Då emellertid,
såsom förut framhållits, möjligheten att för närvarande genomföra
en definitiv lönereglering för konsistorietjänstemännen måste anses utesluten
på grund av frågans sammanhang med spörsmålet om konsistoriernas
omorganisation, synas starka skål tala för att åtgärder nu vidtagas
för åstadkommande, i avbidan på definitiv lönereglering, av en höjning
för år 1918 av ifrågavarande tjänstemäns avlöningsförmåner. Av skäl,
för vilka jag vill i det följande redogöra, skulle emellertid berörda avlöningshöjning
icke tillgodokomma samtliga de vid konsistorierna anställda
notarierna. Innan jag närmare ingår härpå, ber jag få upptaga frågan om
under vilken form avlöningshöjningen bör utgå.

I sin år 1913 gjorda framställning om tillfällig löneförbättring för år
1914 synas konsistorietjänstemännen hava tänkt sig, att denna skulle hava
karaktären av en provisorisk lönereglering, ungefär av det slag, som under
de senaste åren varit gällande för statsdepartementen och vissa andra myndigheter.
Med hänsyn dels till eu blivande omorganisation av konsistorierna,
dels ock bland annat till den frågan, huruvida den gruppindelning,

Kuntjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 225.

som för närvarande ligger till grund för de ifrågavarande tjänstemännens
avlöning, bör i oförändrad eller modifierad form bibehållas, kan det dock
ingalunda anses klart, efter vilka linjer en definitiv lönereglering för de
ecklesiastika konsistoriernas tjänstemän bör uppdragas. Vid sådant förhållande
måste jag i likhet med statskontoret ställa mig avböjande mot den
tanken, att den såsom önskvärd ansedda löneförbättringen för dessa tjänstemän
skulle åstadkommas genom en provisorisk lönereglering av ovan
angiven art.

Jag är ej heller böjd att biträda statskontorets förslag om utverkande
åt konsistorietjänstemännen av extra lönetillägg enligt allmänna därför
gällande grunder. Det extra lönetillägget, som från och med år 1908
trädde i stället för dessförinnan utgående dyrtidstillägg, är en avlöningsform,
som kan sägas vara ställd på avskrivning, och det kan näppeligen
vara lämpligt att, med ändring av hittills för det extra lönetillägget
gällande bestämmelser, låta detsamma åtnjutas jämväl av konsistoriernas
tjänstemän.

Under sadana förhallanden hemställer jag, att den avlöningshöjnin°’.
som må höra beredas dessa tjänstemän för år 1918, måtte få, i likhet med
vad som tidigare föreslagits beträffande vissa statsanställda lärare, utgå i
form av tillfällig löneförbättring med bestämda belopp för år. Vad konsistorienotarierna
angår torde löneförbättringen böra sättas något högre för
notarier tillhörande de lägre avlöningsgrupperna. Med iakttagande^ härav
vill jag föreslå en avlöningsökning för år 1918 med 500 kronor för notarie,
som i begynnelseavlöning enligt stat åtnjuter sammanlagt 4,500 kronor, med
600 kronor för notarie, som i begynnelseavlöning enligt stat åtnjuter sammanlagt
3,800 kronor, samt med 700 kronor för notarie, som i begynnelseavlöning
enligt stat åtnjuter sammanlagt 3,000 kronor eller 2,000 kronor.

Såsom jag redan antytt, anser jag emellertid, att notarierna icke under
alla förhållanden böra komma i åtnjutande av ifrågavarande löneförbättring
och detta av följande skäl.

Enligt vad som inhämtas av den i det föregående omförmälda, genom
löneregleringskommitténs försorg från konsistorierna införskaffade''utredningen,
av vilken jag haft tillfälle att taga del, hava nämligen de sportler,
som tillkomma konsistorienotarierna, i vissa fall uppgått till rätt betydande
belopp. Under år 1913 — det sista år, för vilket uppgifter föreligga — utgjorde
sålunda konsistorienotariernas sportelinkomsteritvåfall 1,500—2,000 kronor,
i två fall 1,000—1,500 kronor och i ett fall 500 — 1,000 kronor, under det att
i övriga åtta fall sportelinkomsten understeg 500 kronor. I konsistoriernas
uttalanden framgår emellertid att sportelinkomsterna på flera håll redan
de närmaste åren efter år 1913 komme att av uppgivna anledningar i mer

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 225.

eller mindre avsevärd grad minskas. Av de vid konsistorierna anställda
amanuenserna har, enligt ovanberörda uppgifter, endast en åtnjutit sportelinkomster,
som år 1913 uppgingo till ett belopp av i runt tal 400 kronor.
Dessa inkomster hava, enligt vad jag inhämtat, numera bortfallit för ama -

nuensen. . . .

På grund av vad sålunda blivit upplyst angående konsistoriel änste männens

inkomst av sportler, vill det synas skäligt, att den tillfälliga löneförbättring,
frågan nu gäller, antingen icke alls eller ock endast med viss
begränsning bör tillkomma de tjänstemän, som åtnjuta dylika särskilda
inkomster. I sådant syftemål vill jag föreslå en bestämmelse därom, att
den tillfälliga löneförbättringen icke må utgå med högre belopp än att
densamma jämte den inkomst, vederbörande på grund av gällande lönereglering
åtnjuter av sportler, uppgår till sammanlagt högst 1,000 kronor.
Genom en dylik bestämmelse skulle med hänsyn till sportlerna antagligen
notarierna vid tre domkapitel icke bliva delaktiga av den tillfälliga löne -

förbättringen.

Vad amanuenserna angår, åtnjuta de, såsom förut nämnts, arvode av
1 800 kronor eller 1,600 kronor, allt efter som de tillhöra första eller
andra gruppen av domkapitel. Amanuensen vid domkapitlet i Lund, som
tillhör ^första gruppen, uppbär dessutom i arvodestillökning 1,200 kronor
för år ävensom ett årligt bidrag å 300 kronor av ränteinkomsten å den under
domkapitlets förvaltning stående äldre pastoraliefonden. Någon löneförbättring
för denne tjänsteman anser jag mig under sådana förhållanden icke
nu° kunna föreslå. För övriga amanuenser däremot torde en arvodestillökning
för år 1918 av 300 kronor få anses befogad, och detta oberoende
av vilken avlöningsgrupp de tillhöra.

I fråo-a om ordningen för den tillfälliga löneförbättringens utgående
hemställer° jag, att den måtte få utgå i samma ordning som lönen vid
tjänsten eller, där avlöningen vid tjänsten utgår i form av arvode, i samma
ordning som detta.

Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda de närmare
föreskrifter, som kunna vara erforderliga för tillämpning av de nu ifrågasatta
orunderna för den tillfälliga löneförbättringen. Bland dessa tillämpningsföreskrifter
torde också böra ingå bestämmelser angående sättet för beräkning
av de sportelinkomster, till vilka hänsyn skall tagas, då det gäller
att avgöra, huruvida och med vilket belopp tillfällig löneförbättring skall
i särskilda fall utgå.

För bestridande av kostnaderna för ifrågavarande tillfälliga löneförbättring
har Kungl. Maj:t, såsom jag redan erinrat, föreslagit riksdagen att i avbidan

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 225.

på blivande proposition beräkna på extra stat för år 1918 ett belopp av

12.000 kronor. Utgår man från förhållandena år 1913, skulle för tillfällig
löneförbättring enligt ovan angivna grunder erfordras ett belopp av omkring
8,000 kronor. Med hänsyn till eventuell minskning av sportlerna,
vilket i vissa fall skulle medföra, att löneförbättringen komme att utgå
med högre belopp, anser jag emellertid, att för ifrågavarande ändamål
bör hos riksdagen på extra stat för år 1918 äskas ett förslagsanslag av

9.000 kronor.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Eders
Kungl. Maj:t behagade föreslå riksdagen att

dels medgiva, att tillfällig löneförbättring under år
1918 må enligt nedan angivna grunder utgå till notarier
och amanuenser vid de ecklesiastika konsistorierna,
med rätt för Kungl. Maj:t att utfärda de närmare föreskrifter,
som för tillämpning av dessa grunder må befinnas
erforderliga:

1) Den tillfälliga löneförbättringen utgår med följande
belopp för hela året räknat:

a) till notarie, som i begynnelseavlöning enligt stat
åtnjuter 4,500 kronor, med 500 kronor; till notarie, som
i begynnelseavlöning enligt stat åtnjuter 3,800 kronor, med
600 kronor; samt till notarie, som i begynnelseavlöning
enligt stat åtnjuter 3,000 kronor eller 2,000 kronor,
med 700 kronor; dock att den tillfälliga löneförbättringen
icke må utgå med högre belopp än att densamma
jämte den inkomst, vederbörande på grund av gällande
lönereglering åtnjuter av sportler, uppgår till sammanlagt
högst 1,000 kronor;

b) till amanuens, med undantag för den vid domkapitlet
i Lund anställde, med 300 kronor.

2) Den tillfälliga löneförbättringen utgår till befattningshavare
i samma ordning som lönen vid tjänsten
eller, där avlöningen vid tjänsten utgår i form av arvode,
i samma ordning som detta;

dels ock för bestridande av kostnaderna för omförmälda
tillfälliga löneförbättring på extra stat för år 1918
anvisa ett förslagsanslag av 9,000 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 186 höft. (Nr 225.)

Kungl. Majits Nåd. Proposition Nr 225.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall;
och skulle proposition av den lydelse, bilaga vid detta
protokoll utvisar, avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Em. G:son Bergman.

Stockholm 1917, Irar Hseggströms Boktryckeri A. B.