Kunyl. Maj.ts proposition nr 187 (Proposition 1953:187)

Kunyl. Maj.ts proposition nr 187.

Nr 187.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370); given Stockholms slott den 27 mars
1953.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att beräkning av inkomst av en- och tvåfamiljsfastigheter
vid taxering skall ske enligt en förenklad schablonmetod. Såsom
inkomst skall i princip upptagas beräknad ränta å ägarens eget kapital i
sådan fastighet. Procenttalet för räntan föreslås till 3 procent. Av tekniska
skäl skall ränteberäkningen utföras på sådant sätt, att ränta efter nämnda
procenttal beräknas å fastighetens hela taxeringsvärde, varefter avdrag göres
för ägarens verkliga räntekostnader för lånat kapital i fastigheten. 1

1 liihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 187.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (370).

Härigenom förordnas, att 24 § och 25 § 1 mom. kommunalskattelagen den
28 september 1928 samt anvisningarna till 24 § punkt 2, till 25 § punkterna
1—4, till 29 § punkt 1 och till 36 § punkt 1 samma lag1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt i det följande angives samt att till 25 § nämnda lag skall fogas
ett nytt moment, betecknat 3 inom., och till anvisningarna till 24 § samma
lag en ny punkt, betecknad 6, av följande lydelse.

24 §.

1 mom. Till intäkt av annan fastighet skall, där ej annat föranledes av
vad nedan i andra stycket eller 2 mom. stadgas, hänföras vad av fastighet här
i riket, som taxerats såsom annan fastighet, kommit ägaren till godo, såsom:

hyresvärdet av---frälseränta.

Har fastighet ---—• av 30 § 2 mom.

Förmån av---särskilt redovisas.

Där fastighet---såsom kapitaltillskott.

2 mom. Är annan fastighet inrättad till bostad åt en familj jämte personliga
tjänare (enfamiljsfastigjhet) eller två familjer jämte personliga
tjänare (tvåfamiljsfastighet) och föreligger ej fall, som avses nedan i sista
stycket, skall såsom intäkt av fastigheten upptagas ett belopp motsvarande
för helt år räknat tre procent av fastighetens taxeringsvärde året näst före
taxeringsåret. Finnes ej taxeringsvärde åsatt för året näst före taxeringsåret,
beräknas intäkten på grundval av fastighetens värde, uppskattat enligt
de grunder, som gällt för åsättande av taxeringsvärde för året näst före
taxeringsåret.

Vad i nästföregående stycke sagts skall gälla jämväl fastighet, som delvis
använts i ägarens egen rörelse, därest fastigheten i övrigt är inrättad för
ändamål som i nämnda stycke avses. I sådant fall skall till grund för beräkningen
av intäkten av fastigheten läggas i nästföregående stycke avsedda
värde å fastigheten minskat med den del av samma värde, som kan
anses belöpa på den i rörelsen använda fastighetsdelen.

Har fastighet, som i första eller andra stycket sägs och som är avsedd för
användning under hela året, på grund av eldsvåda eller därmed jämförlig
händelse eller till följd av ägarens avflyttning från orten eller annan sådan
särskild omständighet icke kunnat utnyttjas under viss tid eller har i sådan
fastighet för uthyrning avsedd lägenhet icke kunnat uthyras, må den
enligt första eller andra stycket beräknade intäkten nedsättas med hänsyn
till den omfattning, vari fastigheten icke kunnat användas eller uthyras.
Har så varit fallet under endast kortare tid av beskattningsåret, skall någon
nedsättning dock icke ske.

1 Senaste lydelse av 24 § se 1950:308, av 25 § 1 mom. se 1938:368, av anvisningarna till 25 §
2. se 1951:790, av anvisningarna till 25 § 3. och till 36 § 1. se 1938: 36», samt av anvisningarna
till 29 § 1. se 1937: 662.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Vild i detta moment stadgas skall icke äga tillämpning beträffande fastighet
eller, i fall som i andra stycket avses, fastighetsdel, vilken i icke allenast
ringa omfattning brukar i förvärvssyfte utnyttjas på annat sätt än för
uthyrning till stadigvarande bostad eller såsom bostad för ägaren. Ej heller
skola bestämmelserna i detta moment tillämpas beträffande publikt boställe
eller prästgård.

(Se vidare anvisningarna.)

25 §.

7 inom. Från bruttointäkten av annan fastighet må, där ej annat föranledes
av vad nedan i 3 mom. stadgas, avdrag göras för omkostnader, såsom

för:

brandförsäkring, reparation — — — till fastigheten;

ränta å lånat, i fastigheten nedlagt kapital samt tomträttsavgäld eller liknande
avgäld.

Medlem av----såsom kapitaltillskott.

Har bostadsförening---såsom kapitaltillskott.

3 mom. I fråga om fastighet, för vilken intäkten skall beräknas enligt 24 §
2 inom., må avdrag icke göras för andra omkostnader än för ränta å lånat, i
fastigheten nedlagt kapital samt tomträttsavgäld eller liknande avgäld. Har
fastigheten delvis använts i ägarens rörelse, skall räntan och avgälden minskas
med den del därav, som kan anses belöpa på den i rörelsen använda fastighetsdelen.

Anvisningar
till 24 §.

2. Såsom av näst sista stycket i 24 § 1 mom. framgår, skall--— av

bostadsvärdet.

Om däremot---uppgivna intäkterna.

Föreligger handelsträdgårdsrörelse---av rörelse.

(i. De i 24 § 2 mom. första och andra styckena meddelade bestämmelserna
om upptagande av intäkt efter särskild grund äro tillämpliga även
om fastigheten eller fastighetsdelen, utöver utrymmen för bostad åt en eller
två familjer, innehåller något enstaka rum för uthyrning eller i ringa omfattning
kan användas för annat ändamål än såsom bostad.

Till fastighet, som i 24 § 2 inom. avses, är att hänföra även fastighet
som nyttjas endast viss del av året eller tillfälligt, såsom sommarvilla, sportstuga
eller jaktstuga, eller som utan att användas står till ägarens förfogande.

Från tillämpningen av bestämmelserna i 24 § 2 mom. första och andra
styckena bliva genom regeln i 2 mom. sista stycket första punkten, under
där angivna förutsättningar, undantagna exempelvis fastigheter som under
somrarna bruka uthyras till sommargäster men i övrigt bebos av ägarna,
sommarstugor som regelbundet uthyras under somrarna, fastigheter vilka
till viss del upplåtas för upplagsplats, för rörelse el. dyl. samt fastigheter
vilka utnyttjas för odling eller tillgodogörande av alster eller naturtillgångar
från fastigheten. En fastighet bör anses i allenast ringa omfattning utnyttjad
för sådant ändamål, som här avses, om den därigenom förvärvade årliga
intäkten icke överstiger 2 procent av fastighetens taxeringsvärde.

Fråga huruvida fastighet skall anses inrättad till bostad åt en eller två
familjer skall bedömas med hänsyn till de förhållanden, som rått under
större delen av beskattningsåret eller, såvitt avser fastighet som är avsedd
att nyttjas endast viss tid av året, under större delen av denna tid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S7.

till 25 §.

1. Bestämmelsen om------fri bostad.

Vad i föregående stycke är stadgat äger icke tillämpning i de fall, då intäkten
av fastigheten beräknas enligt 24 § 2 mom.

2. Avdrag enligt 25 § 1 mom. medgives för —---under beskattnings året.

3. Avdrag enligt 25 § 1 mom. för värdeminskning---för inventa rier.

4. Därest brandförsäkring tagits för nll framtid, må avdrag enligt 25 §

1 mom. för under —---en gång.

Därest premien för försäkring för all framtid enligt försäkringsavtalet erlägges
under ett bestämt antal år med lika belopp för år räknat, må för vart
och ett av dessa år avdrag enligt 25 § 1 mom. ske med — — ■— 40 %.

till 29 §.

1. Har annan---av rörelseinkomsten.

Har den skattskyldige i rörelse, som av honom utövats, för förädling eller
förbrukning tillgodogjort sig produkter från eget jordbruk eller någon dess
binäring eller från eget skogsbruk eller råämnen från egen eller av honom
brukad, i rörelsen ej använd fastighet, skall, såsom av 21 och 24 §§ framgår,
värdet av sådana produkter eller råämnen i vissa fall upptagas såsom intäkt
av fastigheten. Sker så, får samma värde avföras såsom omkostnad i rörelsen.
Detsamma gäller, om han i rörelsen tillgodogjort sig produkter av annan
rörelse, som han utövat och som, efter ty i 18 § sägs, är att anse som
särskild förvärvskälla.

till 36 §.

1. Vid beräkning av realisationsvinst upptages såsom intäkt vad som erhållits
för den avyttrade egendomen. Avdrag får ske för alla omkostnader
för förvärvet och avyttringen, således för erlagd köpeskilling, för vad som
nedlagts på förbättring av egendomen, för inköps- och försäljningsprovision,
för stämpelkostnader m. m. Hit räknas jämväl kostnad, som under
tid, då intäkt av avyttrad annan fastighet eller del därav beräknats enligt
24 § 2 mom., nedlagts på reparation och underhåll av fastigheten eller fastighetsdelen,
i den män den avyttrade egendomen på grund därav vid avyttringen
befunnit sig i bättre skick än vid förvärvet. Har den skattskyldige
tidigare fått åtnjuta avdrag för värdeminskning av den avyttrade egendomen
eller dyl., skall å andra sidan, i den mån ej vad som vid avyttringen
återbekommits av de avskrivna beloppen inräknas i intäkt av rörelse, omkostnadsbeloppet
minskas med detta avdrag. Vidare får vid vinstberäkningen
den skattskyldige åtnjuta avdrag för under beskattningsåret utbetalda
förvaltningskostnader och räntor, därest dessa ej böra hänföras till annan
förvärvskälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1954 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1954 eller tidigare år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Utdrag an protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27
mars 1953.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Hammarskjöld, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om ändrade
regler för taxering av inkomst av en- och tvåfamilj sfastighet er och anför
därvid följande.

1. Inledning.

Enligt föreskrifterna i 7 § kommunalskattelagen skall såsom annan fastighet
taxeras fastighet, som användes för annat ändamål än jordbruk. Med
fastighet förstås ej blott vad som enligt allmän lag är att hänföra till fast
egendom utan även byggnad, som ej civilrättsligt sett är fast egendom.

I följd av anförda bestämmelser skola byggnader, som äro avsedda att
tjäna bostadsändamål och icke tillhöra jordbruksfastighet, jämte tillhörande
tomtområden taxeras såsom annan fastighet. Detta gäller både när byggnaderna
äro avsedda för ständigt nyttjande och när de skola användas blott
viss del av året eller vid vissa tillfällen, såsom är fallet med sommarställen,
sportstugor, jaktstugor o. d.

Enligt 18 § kommunalskattelagen skall vid taxeringen till kommunal inkomstskatt
varje fastighet, fastighetsdel eller komplex av fastigheter, som
är att anse såsom förvaltningsenhet, anses såsom särskild förvärvskälla, i
den män icke fastigheten ingått uti av ägaren driven rörelse. Inkomsten av
varje särskild förvärvskälla skall enligt 17 § samma lag uppskattas för sig.

Bestämmelserna innebära, att som regel varje enfamiljshus, sommarställe,
sportstuga e. d., som icke ingår i förvärvskällan rörelse, är att anse såsom
särskild förvärvskälla.

Inkomsten av annan fastighet skall uppskattas enligt föreskrifterna i
24—26 §§ kommunalskattelagen. Inkomstuppskattningen sker såsom för
förvärvskällor i allmänhet på det sättet, att bruttointäkten först beräknas,
varefter avdrag sker för omkostnader. Vad därefter återstår utgör nettointäkt
av annan fastighet. Nettointäkten ligger till grund för taxeringen till
statlig inkomstskatt. Vid taxeringen till kommunal inkomstskatt avräknas
det inkomstbelopp, som skall anses beskattat genom fastighetsskatt, eller,

Iiungl. Maj.ts proposition nr 187.

för helt år räknat, fem procent av fastighetens taxeringsvärde. Vad som därefter
återstår utgör inkomst av annan fastighet, vilken inkomst tages i beräkning
vid taxeringen till kommunal inkomstskatt.

Vid inkomstberäkningen skola till intäkt hänföras såväl kontanta inkomster
från fastigheten som hyresvärdet av lägenhet, som ägaren använt
för sin, sin familjs och sina personliga tjänares räkning. Värdet av bostadsförmån
skall beräknas med ledning av i orten gällande hyrespris eller, i
saknad av sådan jämförelse, efter annan grund som må finnas lämplig.

Förmån av plantering eller trädgårdsland, som är att anse som tillbehör
till bostadslägenhet och som är avsedd för ägarens personliga trevnad, skall
beaktas vid bostadsvärdets bestämmande och avkastningen därav behöver
för sådant fall icke särskilt redovisas.

Från bruttointäkten må vid inkomstberäkningen avdrag göras för omkostnader.
I 25 § 1 mom. kommunalskattelagen uppräknas följande slag av
kostnader för annan fastighet såsom exempel på vad som får avdragas,
nämligen kostnader för:

brandförsäkring, reparation och underhåll av byggnader;

vicevärd, portvakt, gårdskarl, vattenförbrukning, renhållning och belysning,
förbrukningsartiklar med mera dylikt, i den mån dessa kostnader
kunna anses åligga fastighetsägaren såsom sådan;

pensioner, periodiska understöd eller därmed jämförliga periodiska utbetalningar
på grund av förutvarande anställning å fastigheten;

värdeminskning, som byggnad är underkastad;

värdeminskning genom slitning, utrangering eller eljest av fastighetsägaren
tillhöriga maskiner och andra inventarier, som höra till fastigheten;

ränta å lånat, i fastigheten nedlagt kapital.

I 2 mom. av sistnämnda paragraf föreskrives, att avdrag icke får göras
för kostnad för ny-, till- eller ombyggnad eller dänned jämförlig förbättring
å fastigheten liksom ej heller för kostnad för underhåll av plantering och
trädgårdsland, i den mån dessa äro att anse som tillbehör till egen bostadslägenhet
och användas företrädesvis för ägarens personliga trevnad. I den
mån plantering eller trädgårdsland är av annan beskaffenhet, få kostnaderna
därför avdragas, dock icke till högre belopp än som motsvarar de
uppgivna intäkterna därav.

Genom förordningen den 13 mars 1953 (nr 79) om skattefrihet för vissa
bidrag till nedbringande av bostadskostnader har meddelats särskilda bestämmelser,
som påverka beräkningen av bl. a. inkomst av annan lastighet.
I förordningen föreskrives, att statliga bidrag, som utgått för nedbringande
av hyra eller annan årskostnad för bostadslägenhet eller egnahemsfastighet
och som direkt tillgodoförts hyresgäst genom hyresavdrag
eller egnahemsägare genom nedsättning av amortering, ränta eller annan
kapitalkostnad eller tomträttsavgäld eller ock bostadsrättsinnehavare genom
nedsättning av årlig avgift till bostadsrättsföreningen, skola vid tillämpning
av kommunalskattelagen och förordningen om statlig inkomstskatt
icke för hyresgästen, egnahemsägaren eller bostadsrättsinnehavaren utgöra

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

skattepliktig inkomst. Vad sålunda föreskrivits skall gälla jämväl i fråga
om kommunala bidrag, som utgått i samma syfte och i likartad form som
nämnda statliga bidrag. Den omständigheten, att en vid inkomstberäkningen
i och för sig avdragsgill omkostnad helt eller delvis guldits med bidrag i enlighet
med vad nyss sagts, skall icke föranleda att avdrag vägras för omkostnaden
i fråga.

1950 års skattelagssakkunniga, som övervägt huruvida förenklade bestämmelser
skulle kunna på förevarande område meddelas, ha med skrivelse
den 31 december 1951 överlämnat promemoria angående taxering av
inkomst av en- och tvåfamiljsfastigheter jämte författningsförslag.

Över promemorian ha i början av år 1952 yttranden avgivits av kammarrätten,
bostadsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, överståthållarämbetet
(med överlämnande av yttrande från stadskollegiet i Stockholm), länsstyrelsen
i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands,
Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs,
Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Väslernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ävensom Svenska
stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska sparbanksföreningen,
Svenska bostadskreditkassan, Landsorganisationen i Sverige,
Tjänstemännens centralorganisation, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund,
Sveriges fastighetsägareförbund och Kommitterade för ett Sveriges
villaägareförbund.

1950 års skattelagssakkunniga ha sedermera den 12 februari 1953 avlämnat
utredning rörande fastighetsbeskattningen. Däri förklaras, att tillräckliga
skäl icke anses föreligga att avskaffa nämnda beskattning. Emellertid
ifrågasättes en teknisk omläggning av metoden för fastighetsskattens uttagande,
innebärande att fastighetsskatt icke skall debiteras och uppbäras
särskilt. I stället skall beskattning av fastighet ske i den formen att vid taxeringen
till kommunal inkomstskatt inkomst från fastighet eller förvärvskälla,
vari fastighet ingår, alltid upptagas till minst 5 procent av fastighetens
taxeringsvärde. De sakkunniga ha emellertid erinrat om sitt tidigare
avlämnade förslag rörande särskilda bestämmelser för beräkning av inkomst
liv en- och tvåfamiljsfastigheter samt ifrågasatt, huruvida fastigheter av
nämnda art, därest de särskilda bestämmelserna infördes, borde undantagas
från skatteplikt.

De sakkunnigas utredning om fastighetsbeskattningen har av mig anmälts
tidigare denna dag i särskild proposition. I denna föreslås, att -— samtidigt
som fastighetsskatten inarbetas i den kommunala inkomstskatten -—
fastighetsgarantin sänkes från 5 till 4 procent av taxeringsvärdet. Däremot
avvisas tanken på att slopa denna fastighetsgaranti för en- och tvåfamiljsfastigheter,
för vilka inkomstberäkningen kan komma att ske enligt den
förenklade schablonmetoden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

2. Allmän motivering för förslaget beträffande en- och
tvåfamiljsfastigheterna.

De sakkunniga. I sin promemoria lämna de sakkunniga först en redogörelse
för de svårigheter, som möta vid tillämpningen av gällande bestämmelser.
De sakkunniga framhålla, att berörda svårigheter hänförde sig såväl
till beräkningen av bruttointäkten som till kontrollen av avdragen för
omkostnader.

Beträffande bruttointäkten konstatera de sakkunniga, att denna icke —
såsom fallet i regel vore beträffande förvärvskällor i allmänhet — utgjordes
av penningar eller förmåner, som jämförelsevis lätt kunde värderas i penningar,
utan i huvudsak av värdet av ägarens nyttjande av fastigheten för
sin, sin familjs och sina personliga tjänares räkning. Uppskattningen av
detta värde skulle beräknas med ledning av i orten gällande hyrespris, eller,
i saknad av tillfälle till sådan jämförelse, efter annan grund som finge anses
skälig. En egentlig hyresmarknad i fråga om fastigheter, avsedda för bostad
åt endast en familj, saknades emellertid ofta. Fastigheter av ifrågavarande
art bleve endast undantagsvis föremål för uthyrning. I de enstaka fall, då
så skedde, kunde därvid avtalad hyra svårligen läggas till grund för bestämmande
av ortens pris, då uthyrningen icke skedde enligt samma normer
eller av samma skäl, som gällde för uthyrning av lägenheter i hyreshus. Där
uthyrning ägde rum, skedde den oftast tillfälligt i avvaktan på att ägaren
själv skulle kunna taga fastigheten i bruk, och hyrespriset påverkades av
så olika omständigheter, att detsamma icke utan vidare kunde läggas till
grund för en undersökning rörande ortens pris.

Vidare anföra de sakkunniga, att i brist på ortspris, som kunnat läggas
till grund för beräkning av hyresvärdet av enfamiljshus, hade schablonmetoder
i stor omfattning använts för uppskattning därav. I regel hade därvid
förfarits på det sättet, att hyresvärdet ansetts motsvara viss procent av
fastighetens taxeringsvärde. På vissa håll hade värdet dock plägat bestämmas
till visst belopp per rum. Genom dessa metoder hade en viss jämnhet i
värderingen uppnåtts, varjämte beskattningsnämnderna besparats ett tidsödande
arbete med att i varje särskilt fall söka uppskatta ett värde å förmånerna
från fastigheten.

I bilaga till promemorian ha de sakkunniga lämnat en uppställning över
inom olika län förekommande beräkningsgrunder för uppskattning av hyresvärdet
av enfamiljsfastigheter. I anslutning härtill ha de sakkunniga
anfört följande.

Såsom framgår av uppställningen föreligga de olika länen emellan skiljaktigheter
såväl vad angår procentens storlek som beträffande de förmåner,
som förutsättas ingå i bostadsförmånen. De angivna procentsatserna torde i
allmänhet ha grundats allenast på bedömanden. Enligt vad de sakkunniga
inhämtat gjordes emellertid i början av 1930-talet en undersökning beträffande
uthyrda villor inom vissa villasamhällen i Stockholm. Undersökningen,
som grundade sig på mantalslängdens uppgifter angående av hyresgäst
erlagd hyra, utvisade att erlagda hyror genomsnittligt uppgingo till mellan

Kungl. Mnj.ts proposition nr 187.

8 och 9 procent av taxeringsvärdena. Då hyrorna i procent av taxeringsvärdena
utvisade avvikelser med hänsyn till fastigheternas typ och storlek
fastställdes, med beaktande av att viss säkerhetsmarginal borde föreligga,
procentsatsen till 7 procent. Hyresvärdets beräkning på grundval av nämnda
procentsats har fastställts av regeringsrätten i anledning av besvär av ett
antal villaägare i Bromma församling. På framställning av en villaförening
sänktes procentsatsen från och med 1942 års taxering till 6V2 procent.

Procentberäkningen av hyresvärdet är huvudsakligen avsedd för egnahemsfastigheter
i städer och andra tättbebyggda samhällen. Endast för
Stockholms stad har sålunda fastställts procentsats för beräkning av förmån
av hyresfri bostad i sommarvilla, sportstuga o. dyl.

De sakkunniga framhålla, att genom användningen av schablonmetoder
för hyresvärdets uppskattning hade utan tvivel ett bättre och jämnare resultat
erhållits än om uppskattningen skulle ha skett utan hjälp av sådana
metoder. Vissa brister hade dock vidlådit metoderna i det avseendet, att
hyresvärdet ofta icke i tillräcklig grad påverkats av värdeförhöjande faktorer.
En fastighetsägare, som exempelvis nedlagt betydande kostnader på
sin fastighet och åtnjutit avdrag därför, hade icke alltid fått sitt hyresvärde
uppskattat med vederbörligt hänsyntagande till det högre hyresvärde, fastigheten
fått genom de förmåner, som beretts ägaren genom de ökade kostnaderna.

Särskilt betydande hade enligt de sakkunniga ojämnheterna vid taxeringen
varit beträffande den ingalunda obetydliga grupp av enfamilj sfastigheter,
som nyttjades såsom sommarvillor eller sportstugor. Härom anföra
de sakkunniga följande.

Den omständigheten, att sommarvilla eller sportstuga i allmänhet är belägen
å annan ort än den, där ägaren är bosatt, kan stundom orsaka en
mindre noggrann prövning av det i fastighetsbilagan uppgivna hyresvärdet.
Den kommun, där fastigheten är belägen och på vars taxeringsnämnd det
närmast ankommer att verkställa granskning av intäkter och utgifter, har
sällan något intresse av storleken av fastighetens avkastning. Denna torde
nämligen svårligen kunna överstiga det s. k. procentavdraget och eventuellt
underskott kan icke utnyttjas vid den kommunala taxeringen i den ifrågavarande
kommunen. För taxeringsnämnden i den skattskyldiges hemortskommun
föreligga svårigheter att bedöma hyresvärdet av fastighet, belägen
i annan kommun, och obenägenhet att ändra ett av taxeringsnämnden i den
kommun, där fastigheten är belägen, fastställt hyresvärde bidrager till ett
godkännande av en alltför låg uppskattning. En bidragande orsak till en
alltför låg beräkning av hyresvärdena å sommarvillor och sportstugor har
också varit att sådana fastigheter ofta åsättas i förhållande till saluvärdet
låga taxeringsvärden. Slutligen föreligger beträffande dessa fastigheter ytterligare
ett osäkerhetsmoment vid uppskattningen av hyresvärdet på grund
av att dessa fastigheter i regel nyttjas blott under viss del av året, stundom
blott vid vissa tillfällen. I praxis synes viss osäkerhet hava rått beträffande
frågan, i vad mån hänsyn borde tagas till den omfattning, vari fastighet
under beskattningsåret utnyttjats.

Beträffande avdragen för omkostnader framhålla de sakkunniga, att det
vid taxeringsarbetet visat sig svårt och stundom omöjligt dels att kontrollera
riktigheten av i deklarationerna upptagna avdragsbelopp och dels alt sär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

skilja avdragsgilla omkostnader från icke avdragsgilla utgifter. Kontrollsvårigheterna
sammanhängde framför allt därmed, att utgifterna för eu
enfamiljsfastighet för ägaren vanligen framstode såsom och bestredes tillsammans
med levnadskostnader i allmänhet. När deklaration skulle upprättas,
hade den skattskyldige ofta icke några fortlöpande anteckningar att
lägga till grund därför, varför deklarationen kunde bli mindre tillförlitlig.
Verifikationer saknades ej sällan helt eller delvis, och det vore ibland svårt
för den skattsskyldige att avgöra, vilka utgifter som finge avdragas, särskilt
som frågan härom i viss omfattning sammanhängde med sättet för bruttointäktens
uppskattning.

De sakkunniga påpeka, att det av naturliga skäl visat sig vara särskilt
vanskligt att skilja mellan å ena sidan avdragsgilla omkostnader för underhåll
av byggnad och å andra sidan icke avdragsgilla kostnader för ny-, tilleller
ombyggnad å fastighet. Härom anföres följande.

Särskilt vanskligt har det av naturliga skäl visat sig vara att skilja mellan
å ena sidan avdragsgilla omkostnader för underhåll av byggnad och å andra
sidan icke avdragsgilla kostnader för ny-, till- eller ombyggnad å fastighet.
Svårigheterna att kontrollera och bedöma avdrag av denna art ha medfört,
att skattskyldiga ofta medgivits avdrag, som bort förvägras, under det att
andra skattskyldiga icke fått tillgodonjuta i och för sig befogade avdrag.
Såsom ett exempel på det mindre tillfredsställande resultat, som kan bli
följden av de nuvarande reglerna, kan nämnas det icke så sällan förekommande
fallet att skattskyldig, som förvärvat en gammal mer eller mindre
förfallen villafastighet, under en följd av år medgivits rätt att från sina
övriga inkomster åtnjuta avdrag för stora underskott, uppkomna på grund
av omkostnader för fastighetens försättande i samma skick som ny fastighet
eller måhända med utnyttjande av teknikens utveckling inom byggnadsbranschen
i betydligt bättre skick än den utvisade vid uppförandet.

På enstaka håll har man sökt komma till rätta med svårigheterna att rätt
bedöma ifrågavarande avdrag genom att bestämma hyresvärdet till sådant
(lägre) belopp, som förutsatte att avdrag för underhåll skulle vägras. Detta
förfaringssätt kan dock näppeligen anses stå i överensstämmelse med gällande
lagstiftning, och skattedomstolarna ha även, då besvär anförts, icke ansett
sig kunna vägra avdrag för sådana underhållskostnader, mot vilka i och
för sig någon erinran icke kunnat framställas.

De i promemorian antydda svårigheterna vid tillämpningen medförde,
framhålla de sakkunniga vidare, att beträffande enfamiljsfastigheterna såväl
deklarationsbestyret för fastighetsägarna som taxeringsgöromålen för beskattningsmyndigheterna
tedde sig såsom oproportionerligt betungande med
hänsyn till de jämförelsevis ringa nettointäkter, som av helt naturliga skäl
kunde uppstå för dessa fastigheter. I detta sammanhang anmärka de sakkunniga,
att antalet såsom annan fastighet taxerade en- och tvåfamiljsfastigheter
kunde uppskattas till ungefär 350 000. Med hänsyn till att inkomstberäkningen
innefattade så många bedömanden, beträffande vilka
objektiva och oomtvistliga bedömningsgrunder icke läte sig uppställas, hade
de taxeringsspörsmål, som avsåge förevarande fastigheter, erfarenhetsmässigt
visat sig bli föremål för betydande meningsskiljaktigheter. I följd härav
hade taxeringsorganens avgöranden i dessa frågor i jämförelsevis stor om -

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

fattning varit föremål för besvär, ibland i en omfattning som varit större
än vad tvistefrågorna i och för sig kunnat anses värda.

De sakkunniga anse erfarenheterna från ifrågavarande avsnitt av taxeringsarbetet
oförtydhart giva vid handen, att de bestämmelser, som reglerade
beskattningen av inkomst av enfamilj sfastigheter, behövde revideras
i syfte ntt förenkla deklarations- och taxeringsförfarandet beträffande dessa
inkomster samt att möjliggöra ett riktigare och jämnare taxeringsresultat.
Reglerna borde så Utformas, att de skönsmässiga bedömningarna i möjligaste
mån eliminerades och därmed orsakerna till meningsskiljaktigheter
mellan de skattskyldiga och beskattningsmyndigheterna.

Såsom ett ytterligare motiv för lagändring på förevarande område framhålla
de sakkunniga det i rådande läge starkt framträdande intresset av att
beskattningsreglerna så utformades, att reglerna icke innebure en stimulans
för utförande av reparationer och förbättringar, vilka icke vore av behovet
direkt påkallade.

Till ledning vid bedömande av de spörsmål, som avhandlas i de sakkunnigas
promemoria, ha de sakkunniga låtit verkställa viss undersökningrörande
resultatet av 1951 års taxeringar i vad avser beräkning av inkomst
av fastigheter, vilka helt eller till huvudsaklig del nyttjats såsom bostad för
ägaren. I samband härmed har beräknats, huru vissa därvid erhållna procenttal
förändras, därest taxeringsvärdena höjas med 40 procent (en sådan
höjning antogo de sakkunniga genomsnittligt komma att ske vid 1952 års
allmänna fastighetstaxering). Resultaten av undersökningen ha redovisats
i såsom bilagor vid promemorian fogade tabeller.

Undersökningen har omfattat cirka 1 600 enfamilj sfastigheter i områden
av:

Bromma församling av Stockholms stad (förortsområden med villabebyggelse
av blandad karaktär),

Malmö stad (stadsområde, där viss schablonisering redan tillämpas vid
taxeringen, så till vida att bruttointäkten uppskattas till 4 procent av taxeringsvärdet
medan avdrag vägras för reparationskostnader m. m.),

Fagersta stad och Norrahammars köping (mellansvenska industriorter),

Njurunda socken (norrländsk industriort),

Ljusterö (skärgårdsområde utanför Stockholm med i huvudsak sommarvillor
o. d.),

Brämhult (förort till Borås stad med villabebyggelse).

På grundval av de siffror, som erhållits vid undersökningen, framhålla
de sakkunniga följande.

Om 1951 års taxeringsvärden anses motsvara fastigheternas värden, uppgår
fastighetsägarnas egna kapital i fastigheterna till 66 procent i Ljusterö
(soimnarvillebebyggelse) samt varierar i övriga områden från -j- 47,3 procent
(Bromma) till —-23,8 procent (Brämhult). I sistnämnda område redovisas
alltså å fastighetsbilagorna lån å fastigheterna, som överstiga fastigheternas
taxeringsvärden med 23,8 procent. Det kan emellertid starkt ifrågasättas,
om summan av fastigheternas verkliga värden i realiteten understiger
sammanlagda beloppet av å fastigheterna belöpande upplånade belopp.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Reparationskostnaderna växla mellan 2,8 procent av taxeringsvärdet ä
Ljusterö och 1 procent i Fagersta. Till procenttalet 0,3 för Malmö bör hänsyn
ej tagas, då avdrag för reparationskostnader såSom ovan anmärkts i
regel där ej medges. Den höga siffran för Ljusterö torde bero på att de där
förekommande sommarvillorna äro jämförelsevis lågt taxerade, varför reparationskostnaderna
i förhållande till taxeringsvärdena uppvisa relativt höga
tal. Även siffran för Bromma är tämligen hög, vilket kan bero på alt vissa
fastigheter påkostats jämförelsevis omfattande reparationer med hänsyn till
rätten till avdrag för därvid uppkomna underskott. Såsom skäl för ett sådant
antagande kan anföras, att procenttalet sjunker från 2,6 till 1,8, om
fastigheter med reparationskostnader å mer än 10 procent av taxeringsvärdet
frånräknas.

S. k. småkostnader, d. v. s. utgifter för vatten, renhållning, försäkringspremier
o. d., variera mellan 0,8 och 0,4 (Malmö 0,i) procent av taxeringsvärdet.
Siffran 0,8 gäller för Njurunda socken; enligt under hand inhämtad
uPPS*ft torde den höga siffran för detta område bero på att till ifrågavarande
kostnader hänförts även vissa utgifter, som egentligen bort hänföras
till underhållskostnader.

Ränteutgifterna för lånat i fastigheterna nedlagt kapital ha uppgått till
3,i—3,6 procent av skuldbeloppen.

Underskott å fastigheterna ha uppkommit i betydande omfattning. I tre
av de sju områdena uppgår summan av underskotten till högre belopp än
summan av nettointäkterna. Variationerna i taxeringsutfallet giva anledning
till antagande, att inkomstberäkningen skett efter ganska skiftande grunder
och att resultatet icke tillgodoser fordringarna på likformighet och rättvisa
i taxeringarna. En viss förbättring torde dock kunna förväntas, då siffrorna
från 1952 års allmänna fastighetstaxering kunna läggas till grund för taxeringarna.

I promemorian lämnas härefter en redogörelse för de principer, som enligt
de sakkunnigas uppfattning borde tillämpas för beskattning av inkomst
av enfamiljsfastigheter.

De sakkunniga erinra till eu början om sin här tidigare återgivna uppfattning,
att de med tillämpningen av nu gällande bestämmelser förbundna
olägenheterna och svårigheterna till väsentlig del hänförde sig till skiljaktigheterna
mellan enfamilj sfastigheterna och förvärvskällor i allmänhet.
Enfamilj sfastigheterna innehades av sina ägare icke för att förvärva inkomst
utan för att tillfredsställa behovet av bostad. Ägaren av sådan fastighet
kunde därför i viss mån likställas med den, som förhyrde bostad. De
omkostnader, som innehavet av enfamilj sfastigheten medförde för ägaren,
vore i stort sett av samma natur som den hyra, som erlades av den som förhyrde
bostad.

De sakkunniga framhålla emellertid därefter att det förelåge en väsentlig
skillnad, som hindrade att enfamilj sfastigheterna helt uteslötes från inkomstberäkning
enligt kommunalskattelagens bestämmelser. Denna skillnad
bestode däri, att ägaren av enfamilj sfastighet i regel hade ett större eller
mindre eget kapital placerat i fastigheten. En hyresgäst i ett hyreshus ägde
icke någon del av det kapital, som kunde anses nedlagt i den del av hyreshuset,
som hans nyttjanderätt omfattade, och den hyra han betalade finge

Kiuujl. Maj:t$ proposition nr 187.

därför i princip anses inkludera ränta å hela detta kapital. Ägaren av enfaniiljsfastighet
däremot'', som icke hade något lån på sin fastighet eller som
hade lån till belopp, understigande fastighetens värde, behövde icke betala
ränta å det i fastigheten nedlagda egna kapitalet. Om man utginge från att
värdet av fastighetens nyttjande sett på lång sikt motsvarade omkostnaderna
för innehavet, däri inräknat skälig ränta ä det egna kapitalet, borde
man — för att åvägabringa likställdhet mellan dem, som förhyrde bostad,
och ägare till enfamilj sfastigheter — i någon form beskatta den avkastning
av det i sådana fastigheter nedlagda egna kapitalet, som fastighetsägarna
kunde anses åtnjuta genom nyttjandet av fastigheterna. Man kunde även se
förhållandet på det sättet, att bostadshyra normalt innefattade ränta å hela
det kapital, som vore eller kunde anses vara investerat i den bostad, kostnaden
avsåge. Bostadshyra vore att anse såsom ingående i normala levnadskostnader.
Den som bebodde enfamilj sfastighet inbesparade den del av
normala levnadskostnader, som motsvarade räntan å hans i enfamiljsfastigheten
investerade egna kapital. Värdet av denna inbesparing borde beskattas,
även om man i princip ansåge sig kunna underlåta att hänföra
enfamiljsfastigheterna till förvärvskällor i vanlig bemärkelse.

I fråga om den form, vari ägarens beräknade inkomst av hans i enfamilj sfastighet
nedlagda kapital bör beskattas, anse de sakkunniga två alternativ
kunna ifrågakomma.

De sakkunniga framhålla, att enligt det ena alternativet skulle den beräknade,
till beskattning upptagna inkomsten hänföras direkt till det egna
kapitalet. Beräkningen kunde då ske på det sättet, att det egna kapitalet
upptoges till skillnaden mellan fastighetens värde och i fastigheten nedlagt
upplånat kapital samt nettointäkten av fastigheten beräknades motsvara
viss fastställd procent av det på anförda sätt beräknade egna kapitalet.

Gentemot detta alternativ framhålla de sakkunniga, att det visserligen
vid första påseendet tedde sig enkelt och lättillämpligt men dock vore förenat
med åtskilliga olägenheter, framför allt med hänsyn till gällande regel,
att ränta å gäld alltid vore avdragsgill. De sakkunniga anföra härom vidare.

---Den ifrågasatta regeln skulle nämligen innebära, alt gäldränta

icke finge avdragas, i den mån densamma hänförde sig till upplånat, i enfamiljsfastighet
nedlagt kapital. Särskiljandet av den icke avdragsgilla gäldräntan
från avdragsgill sådan skulle i många fall bliva vansklig. De skattskyldiga
skulle kunna föranledas vidtaga arrangemang i syfte att fördela
gälden på ett sätt, som medförde det fördelaktigaste resultatet ur skattesynpunkt.
Frågan om gäldfördelningen, som nu i praktiken är av mycket ringa
betydelse och endast rent undantagsvis ger anledning till skattetvister, skulle
kunna få en betydligt större aktualitet och därmed ge upphov till talrika
och svårutredda taxeringsprocesser, d. v. s. ett resultat rakt motsatt det man
med en reform vill uppnå. Det ifrågavarande alternativet skulle även innebära
viss orättvisa gentemot alla dem, som äro hänvisade att upplåna hela
eller så gott som hela kostnaden för fastighetsförvärvet och därvid nödgas
betala jämförelsevis hög ränta å den högst liggande delen av gälden. Särskilda
problem skulle vidare uppkomma i de fall, då gäldens storlek varierat
under loppet av ett och samma beskattningsår. En exakt beräkning av räntan
å det egna kapitalet vore därvid omöjlig och måste ersättas av beräk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ning enligt schablon. Även med användande av schablon skulle emellertid
beräkningen vålla de skattskyldiga besvär vid upprättande av självdeklarationcrna
samt komplicera taxeringsförfarandet. Än vidare må framhållas
att man enligt det nu diskuterade alternativet — för att nå ett materiellt
riktigt resultat — skulle vara tvungen att behandla den del av fastighetens
värde, som motsvarades av räntefritt lån, såsom fastighetsägarens egna
kapital; ett dylikt betraktelsesätt skulle emellertid med ganska stor visshet
te sig främmande för många skattskyldiga och därför ge upphör- till felaktigheter
och skattetvister.

Vad anginge det andra alternativet framhålla de sakkunniga, att detta i
princip skulle innebära, att man å inkomstsidan beräknade ränta å fastighetens
värde i dess helhet men medgåve avdrag för erlagd ränta å gäld,
som hänförde sig till fastigheten. Överskottet motsvarade därvid den ränta å
eget i fastigheten nedlagt kapital, vilket skulle anses såsom ägarens nettointäkt
av fastigheten. Detta beräkningssätt grundade sig i själva verket på
samma förutsättningar som det förstnämnda alternativet, men medförde
den fördelen, att problemet med gäldfördelningen eliminerades och att ett
rättvisare taxeringsresultat erhölles. Emellertid finge vid detta alternativ
förutsättas, att det procenttal, efter vilket bruttointäkten skulle beräknas,
gjordes rörligt, då detsamma i högre grad än som gällde vid det förstnämnda
alternativet borde vara beroende av det allmänna ränteläget. Emellertid
skulle detta icke behöva innebära någon egentlig olägenhet. Procenttalet
syntes lämpligen böra fastställas av Kungl. Maj :t efter förslag av riksskattenämnden.
Med den kontakt, som riksskattenämnden förutsattes hålla med
taxeringsväsendet, och med nämndens möjligheter att kontinuerligt följa
taxeringsresultaten, borde nämnden äga goda förutsättningar att i sina förslag
avväga procenttalet så, att ett ur olika synpunkter rimligt och rättvist
resultat erhölles. Därtill komme att procenttalet icke skulle behöva bli föremål
för täta växlingar; i detta sammanhang finge erinras om att för Stockholms
vidkommande procenttalet enligt den i praxis tillämpade schablonmetoden
ändrats endast en gång under de mer än 15 år, under vilka nämnda
schablon varit i bruk.

De sakkunniga tillägga, att vid ett val mellan de båda alternativen borde
även beaktas, att det senare alternativet närmare anslöte sig till den schablonmetod
för taxering av inkomst av enfamiljsfastigheter, som i praxis
utvecklats. En dylik anslutning finge i och för sig betraktas som en fördel.

Av skäl, som framgå av den nu lämnade redogörelsen för de sakkunnigas
överväganden, ha de sakkunniga förklarat sig vilja förorda, att den tilltänkta
lagstiftningen utformades enligt det senare alternativet.

I detta sammanhang anmärka de sakkunniga, att man senare borde upptaga
till prövning frågan om att utsträcka den föreslagna lagstiftningen till
att gälla även beträffande taxering av medlemmar i bostadsrättsföreningar.

Remissyttrandena. Förslaget om införande av nya bestämmelser för taxering
av inkomst av enfamiljsfastigheter tillstijrkes av flertalet remissinstanser.
I några av de remissyttranden, däri förslaget tillstyrkts, ha dock erin -

Kungl. Maj:ts proposition nr JS7.

ringar i speciella hänseenden riktats mot detsamma. Direkt avstyrkande
uttalanden ha gjorts allenast av kammarrätten, länsstyrelserna i Kalmar,
Blekinge och Älvsborgs län, Sveriges Fastighetsägareförbund och Kommittérade
för ett Sveriges villaägareförbund.

Från remissyttrandena må följande här återgivas.

liostadsstyrelsen framhåller, att det icke torde råda någon tvekan om behovet
av särskilda författningsbestämmelser på ifrågavarande område.
Svårigheterna att med nuvarande regler åstadkomma en likformig och rättvis
inkomstuppskattning vore allmänt kända. Särskilt hade bedömningen
av vad som borde godkännas såsom avdragsgilla omkostnader för underhåll
varit mycket skiftande, och bostadsstyrelsen hade många exempel på
hurusom spekulationer i fråga om skattefria avdrag föranlett ombyggnadsåtgärder,
där nybyggnad eljest skulle varit den tekniskt-ekonomiskt riktigaste
lösningen. Den föreslagna schablonberäkningsmetoden syntes innebära
en lämplig avvägning mellan kravet på enkelhet och kravet på rättvisa
i det enskilda fallet samtidigt som den tillgodosåge önskemålet om enhetlighet
i tillämpningen.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att gällande regler för taxering av
inkomst av enfamiljs- och tvåfamiljshus möjliggjorde vissa skattelindringar
vid utförande av reparations- och underhållsarbeten. Genom föreliggande
kontrollsvårigheter komme skattelindringar i många fall att åtnjutas
även för icke avdragsgilla förbättringar av fastigheter. Nuvarande
skatteregler medförde otvivelaktigt en stimulans till utförande av reparationer
och förbättringar av enfamiljs- och tvåfamiljshus, vare sig dessa arbeten
vore angelägna eller icke. Genom ett införande av de föreslagna beskattningsreglerna
komme denna extra stimulans till investeringar att försvinna
och ur dessa synpunkter komme ett genomförande av förslaget att
i nuvarande läge vara till fördel ur arbetsmarknadssynpunkt.

Överståthållarämbetet påpekar, att taxeringen av inkomst av egnahemsfastigheter
vållade beskattningsnämnderna stora besvärligheter och för närvarande
upptoge en alltför stor del av nämndernas arbetstid.

Länsstyrelsen i Stockholms län omtalar, att kanske hälften av alla besvär
till länets prövningsnämnd avsåge tvister antingen om inkomster och
utgifter för annan fastighet eller om utgiftsposter i förvärvskällan tjänst.
Detta förhållande utvisade behovet av enklare bestämmelser i nu förevarande
hänseende.

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller, att den procentsats, efter vilken
hyresvärdet för enfamiljsvillor i stor utsträckning beräknades, vore olika
hög i olika län, vilket i och för sig vore sakligt oberättigat. Det vore under
sådana omständigheter ägnat att väcka tillfredsställelse, om cn likformig
tillämpning komme till stånd på sätt de sakkunniga föreslagit vad gällde
inkomstuppskattniingen för enfamiljsvillor. Visserligen kunde det för ägarna
av dylika fastigheter framstå som en orättvisa, att de berövades rätt att
erhålla avdrag för sina verkliga utgifter för underhåll. Emellertid stode
kostnaderna för reparation av dylika fastigheter ofta på gränsen till lev -

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S7.

nadskostnader, varför förslaget till begränsning av avdragsrätten kunde
anses väl motiverat. Som en följd härav kunde även förväntas, att denna
kategori fastighetsägare koinme att iakttaga viss återhållsamhet vid nedläggande
av kostnader av denna art på sina fastigheter, vilket särskilt under
nuvarande förhållanden vore önskvärt. — Även ur skatteteknisk synpunkt
finge den föreslagna reformen hälsas med tillfredsställelse.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför, att det mot förslaget kunde invändas
att slopandet av avdragsrätten för underhållsarbetena vid viss tidpunkt
koinme att framstå som orättvis särskilt mot dem, som av nödtvång uppskjutit
reparationerna. Denna invändning komme alltid att kunna göras
vid en övergång till schablonmetod. Skulle en sådan invändning vara avgörande,
syntes den direkta beskattningen för all framtid bliva fastlåst vid
nu gällande i tillämpningen synnerligen arbetskrävande detaljregelsystem.

För länsstyrelsen framstode det som alltmer ofrånkomligt att förenkla
skattelagar och taxeringsförfarande. Taxeringsorganisationen sviktade under
trycket av nya bestämmelser och arbetsuppgifter och deklarationspliktens
fullgörande medförde undan för undan för de skattskyldiga ökade
bekymmer och svårigheter samt i många fall kostnader. De sakkunnigas
förslag innebure ett försök att på ett låt vara begränsat område åstadkomma
förenkling både för deklaranter och myndigheter. Det gällde att
väga fördelarna härav mot nackdelarna av de avsteg från principen skatt
efter förmåga och de olikformigheter i övergångsskedet, som förslagets genomförande
skulle medföra. Länsstyrelsen hade, ehuru med någon tvekan,
funnit fördelarna i nuvarande läge väga tyngre och ville därför icke motsätta
sig de sakkunnigas förslag.

Länsstyrelsen i Jämtlands län påpekar, att förslaget utan tvivel vore ägnat
att i ej ringa grad förenkla den taxeringsmässiga beräkningen av avkastningen
av en- och tvåfamilj sfastigheter. Dess genomförande skulle sålunda
komma att utgöra cn välkommen motvikt mot de ständigt ökade arbetsuppgifter,
som under senare år oavbrutet pålagts taxeringsmyndigheterna.
Lättnaden skulle framför allt komma taxeringsnämnderna tillgodo
men även nedbringa antalet besvär till prövningsnämnden och skattedomstolarna.
Större invändningar mot de förordade metoderna från de skattskyldiga,
vilkas deklarationsbekymmer komme att lättas, syntes ej heller
skäligen kunna framställas. Förslaget finge sålunda anses medföra en mer
jämn och rättvis taxering än den, vartill de nu i allmänhet tillämpade taxeringsreglerna
ledde.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, efter att ha erinrat om nuvarande
svårigheter att åstadkomma riktiga värden å bostad i enfamiljshus
och kontrollera riktigheten av i deklarationerna upptagna avdragsbelopp,
att den snabba prisstegringen inom byggnadsbranschen ytterligare
komplicerat problemet med taxeringen av inkomsten av enfamiljshus. Svårigheten
att lösa problemet på ett för alla parter godtagbart sätt hade accentuerats
ytterligare av massbesvär till vissa prövningsnämnder över hyresvärderingen
vid 1951 års inkomsttaxering.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Länsstyrelsen i Norrbottens lun understryker, att taxeringsarbetet i beskatlningsnämnderna
under de senare åren nått en sådan omfattning, att
en förenkling av taxeringsförfarandet vore en tvingande nödvändighet. Det
framlagda förslaget om schablontaxering beträffande inkomst av en- och
tvåfamiljshus vore ett led i denna strävan. Enligt länsstyrelsens mening
vore det, för att en schablontaxering skulle kunna godtagas, nödvändigt,
att resultatet vid jämförelse de skattskyldiga emellan bleve i stort sett rättvist.
Utgångspunkterna för schablonberäkningen måste därför vara klart
bestämda. Så vore ock fallet i det framlagda förslaget.

Synpunkter liknande de nu återgivna anföras jämväl av länsstyrelserna
i Södermanlands, Malmöhus, Hallands, Skaraborgs, Värmlands, Örebro och
Kopparbergs län.

Även länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs och Västernorrlands län
framhålla, att de sakkunnigas förslag skulle medföra en betydande lättnad
i taxeringsmyndigheternas arbetsbörda och även ett i stort sett riktigare
taxeringsresultat. Med hänsyn härtill tillstyrka berörda länsstyrelser
förslaget ehuru detsamma enligt länsstyrelsernas mening vore ägnat att
i vissa hänseenden ingiva betänkligheter. Länsstyrelsen i Kronobergs län
anför sålunda följande.

Att länsstyrelsen trots de betydande fördelar, som äro förenade med förslaget,
endast med stor tvekan kan tillstyrka detsamma beror framför allt
på att det — liksom alla schablontaxeringar — icke är ägnat att skapa individuell
rättvisa och innebär ett avsteg från principen om skatt efter förmåga,
i det att avdrag vid taxering icke erhålles för de utgifter, som den
skattskyldige fått vidkännas under beskattningsåret. Det torde också bliva
svårt att övertyga de skattskyldiga om riktigheten av att avdraget exempelvis
för reparationskostnader skall beräknas till samma belopp oavsett fastighetens
beskaffenhet och alt ägarna till ifrågavarande fastigheter icke
skola få åtnjuta de avdrag för omkostnader, som tillkomma övriga fastighetsägare.
Enligt länsstyrelsens förmenande hade det lämpligaste sättet att
bemästra nuvarande svårigheter varit att söka få fram en metod — tilllämplig
å alla slag av fastigheter -— som underlättade gränsdragningen mellan
å ena sidan avdragsgilla reparations- och underhållskostnader och å
andra sidan icke avdragsgilla ombyggnads- och förbättringskostnader samt
i möjligaste mån förhindrade missbruk av avdragsrätten.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län säger sig vilja ansluta sig till
tanken att taxering av hyresvärde i villafastighet finge ske schablonmässigt
i huvudsak efter de grundlinjer som de sakkunniga uppdragit. Länsstyrelsen
ville emellertid ifrågasätta, om icke förslaget borde ägnas ytterligare
överväganden, innan detsamma lades till grund för en lagstiftning i ämnet.
Länsstyrelsen hyste nämligen den meningen, att reformen icke borde genomföras
separat för villor utan att den borde omfatta även vissa andra
grupper av bostadsinnehavare, såsom personer vilka till följd av sin tjänst
hos något bolag åtnjöte fri bostad samt innehavare av lägenheter, tillhörande
bostadsrättsföreningar m. fl. Frågan om utjämning av hyresnivåerna
i gamla och nya hus förtjänade i detta sammanhang även uppmärksamhet.

Länsstyrelsen i Västmanlands län, som i princip tillstyrkt förslaget, an2
Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 187.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

för att den ansåge det lämpligt, att förslagets ikraftträdande uppskötes till
dess förhållandena på fastighets- och hyresmarknaden hleve mera normala.

Landsorganisationen i Sverige framhåller, att de föreslagna reglerna i allt
väsentligt syntes medföra den förenkling i taxeringsarbetet och befrämja
den enhetlighet i taxeringsreglerna som finge anses önskvärd och eftersträvansvärd.
I rådande läge kunde det också anses vara en fördel att reparationsarbeten
och smärre omändringsarbeten icke gåves en alltför kraftig
stimulans, vilket nuvarande avdragsregier kunde anses medföra. Landsorganisationen
önskade emellertid understryka att i annat konjunkturläge
kunde det ur sysselsätlningss3rnpunkt vara ett betydande intresse att uppmuntra
dylika arbeten, varför lagstiftningen syntes böra så utformas att
gällande regler utan svårighet kunde återinföras.

Tjänstemannens centralorganisation uttalar, att organisationen för sin
del ville instämma i vad de sakkunniga anfört rörande bristerna i den nuvarande
utformningen av skattebestämmelserna på ifrågavarande område.
Dessa syntes i många fall medföra en alltför gynnsam beskattning för ägare
av fastigheter av ifrågavarande slag jämfört med andra personer, vilka
förhyrde sin bostad. Likaså syntes det centralorganisationen som om de
stora olikheterna i beräkningssätt in. in. inom olika geografiska områden
icke hörde samman med den rättvisa som skattesystemet borde ge.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund framhåller, att förbundet
principiellt delade den i promemorian uttalade uppfattningen, att deklaration
och taxering av inkomst av annan fastighet av egnahems- och likartad
karaktär vore onödigt invecklad och besvärlig. I motsats till de sakkunniga
ansåge emellertid förbundet, att en ny lagstiftning på området borde
utformas enligt det av de sakkunniga såsom alternativ I betecknade förslaget.

Svenska bostadskreditkassan framhåller, att den ur kreditvärdesynpunkt
ville uttrycka vissa farhågor att schablonförfarandet kunde leda till eftersatta
reparationer. När förr eller senare mera omfattande underhållskostnader
ej längre kunde undvikas — såsom exempelvis vid ofrånkomligt behov
att utbyta taktäckning, värmepannor, etc. — kunde fastighetskrediten
komma i ett utsatt läge.

Svenska sparbanksföreningen uttalar, att den hyste starka principiella
tvivel om lämpligheten av en för hela landet enhetlig schablonbeskattning.
Att de nuvarande formerna för beskattning av en- och tvåfamilj sfastigheter
i förening med den stora arbetsbörda, som nya skatteformer lagt på
taxeringsmyndigheterna, hos dessa medfört en naturlig önskan att få mera
lättillämpade beskattningsregler kunde visserligen i och för sig vara förståeligt.
Lättillämpade skatteregler — d. v. s. i allmänhet någon form av
beskattningsschablon — medförde emellertid i praktiken ofta orättvisa
resultat. När det gällde egnahem, drabbade sådana konsekvenser av schablonbeskattning
dessutom en ofta i ekonomiskt hänseende ansträngd grupp
av medborgare.

Kammarrätten, länsstyrelserna i Kalmar, Blekinge och Älvsborgs län, Sve -

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

riges fastighetsägareförbund och Kommitterade för ett Sveriges villaägareförbund
avstyrka, såsom förut framhållits, att de sakkunnigas förslag för
närvarande lägges till grund för lagstiftning.

Kammarrätten framhåller, att vissa skäl kunde tala för att inkomstuppskattningen
för de med förslaget avsedda fastigheterna icke helt borde
ske efter de för förvärvskällor i allmänhet gällande reglerna. Kammarrätten
hade icke heller i och för sig något att erinra emot att inkomstuppskattningen
på förevarande område förenklades till lättnad för deklarations-
och taxeringsförfarandet. I schablonförfarandets natur låge sålunda
att man skulle vinna en viss lättnad i detta avseende. Kammarrätten ansåge
emellertid de föreslagna bestämmelserna icke vara ägnade att främja förslagets
syften på sådant sätt, att det ifrågasatta avsteget från de gällande
föreskrifterna kunde anses befogat.

Länsstyrelsen i Kalmar län säger sig finna de sakkunnigas uttalande, att
uppskattningen av inkomst av enfamilj sfastighet hörde till de taxeringsspörsmål,
som visat sig svårbemästrade för taxeringsmyndigheterna, vara
överdrivet. Såvitt Kalmar län angingc torde icke förnummits att dessa svårigheter
skulle vara särskilt pregnanta i jämförelse med alla andra uppskattningsfrågor,
som taxeringsnämnderna hade att fatta ståndpunkt till.

Vad angår den tanke, varpå de sakkunnigas förslag grundar sig, nämligen
att ägare av enfamilj sfastighet bör beskattas för ett belopp, som motsvarar
skälig ränta på eget i fastigheten investerat kapital, anför sistnämnda
länsstyrelse följande.

Det förekommer som bekant, att affärs- och liknande företag icke medföra
för företagaren ränta, som kan anses skälig. Det händer ju till och
med att företagen gå med förlust. Man frågar sig då, varför ägaren av en
enfamiljsvilla alltid skall betraktas ha den förmånliga ställningen, att kapitalet,
som är investerat i fastigheten, skall lämna sådan ränta. Det har
av de sakkunniga framhållits, att den föreslagna reformen i princip icke
innebär vare sig skärpning eller lindring i beskattningen, utan allenast en
ny och förenklad metod för framräkningen av nettointäkten. Detta uttalande
kan vara riktigt, om man däri inlägger den betydelsen, att på lång
sikt beskattningen av fastighetsägarna såsom grupp i samhället måhända
icke kommer att förete några större förändringar i jämförelse med vad nu
är fallet. Emellertid är det ju att märka, att skattskyldigheten åvilar icke
fastighetsägaregruppen såsom sådan utan den enskilde fastighetsägaren,
och att förlusten av den nu honom tillkommande rätten att göra avdrag
för faktiska utgifter för reparation och underhåll av fastigheten för honom
kommer att innebära en ökad skattebelastning under det år, då sådana utgifter
förekommit. Hänsyn tages alltså icke till den skatteförmåga, som
fastighetsägaren har under ett visst beskattningsår. Man kan också säga, att
denna förlust av rätten till avdrag, som nu skulle ersättas av något slags
genomsnittsavdrag, även är oförenligt med beskattningsårets helgd. å den
andra sidan medför reformen, att avdrag för reparationer medgivas, ändå
att reparationer ett visst år icke verkställts.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller, att den i promemorian föreslagna
schablonberäkningen syntes innebära ett avsteg från principen att
skatt skulle utgå efter skattskyldigs ekonomiska bärkraft sådan denna

Kangl. Maj:ts proposition nr 187.

komme till uttryck i beskattningsårets inkomst. Det syntes rimligt och rättvist
att avdrag erhölles för nedlagda verkliga reparationskostnader, detta
med hänsyn jämväl till det allmännas intresse av att stimulera till fastighetsbeståndets
hjälpliga underhållande.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar som sin mening, alt så länge annan
fastighet betraktades som förvärvskälla i inkomstskattehänseende, borde
det i skattelagarna införda inkomstbegreppet upprätthållas.

Sveriges fastighetsägareförbund framhåller, att förslaget onekligen innebure
en förenkling av deklarations- och taxeringsförfarandet. Däremot uppnåddes
icke syftet att giva rättvisa i taxeringen. Fråga vore om de fördelar,
som vunnes genom en schablontaxering, vore så stora att rättvisekravet
borde uppoffras. Vid eu granskning av vad de sakkunniga anfört angående
de svårigheter, som uppstode vid tillämpningen av gällande bestämmelser,
kunde konstateras, att uppskattningen av hyresvärdet icke berett
taxeringsmyndigheterna större besvär. Vad anginge omkostnadsavdragen
vore det givetvis riktigt, att vissa svårigheter ibland uppstått för taxeringsmyndigheterna,
då det gällt att skilja mellan avdragsgilla och icke
avdragsgilla omkostnader. Detta hade måhända i enstaka fall kunnat medföra
mindre tillfredsställande resultat. Bedömningsfrågor av samma och
mycket högre svårighetsgrad vore dock talrikt förekommande vid tillämpningen
av andra delar av skattelagarna. Med den föreslagna schablonmetoden
komme man ifrån dessa svårigheter. Betydande olägenheter kvarstode
emellertid. Det verkade sålunda i hög grad stötande, att den fastighetsägare,
som kostade på reparationer för att hålla sin fastighet i gott stånd, i skattehänseende
likställdes med den som misskötte sin fastighet genom att underlåta
att reparera. Medan den förre kanske icke finge helt avdrag för de
faktiska kostnaderna, erhölle den senare avdrag för kostnader, som han
icke haft. Som ett annat exempel kunde nämnas det dåliga läge, i vilket en
ägare av en äldre fastighet, som krävde omfattande reparationer, komme
i jämförelse med ägaren av en ny fastighet. Ville man undanröja de svårigheter,
som enligt de sakkunnigas mening förelåge vid tillämpning av de
nuvarande reglerna, torde eu begränsad lagstiftning, i vilken kontroll- och
avdragsreglerna förenklades, vara till fyllest. Genom bestämmelser av exempelvis
den innebörden, att av den skattskyldige uppgivna reparationskostnader
av taxeringsmyndigheten godtoges till ett visst i relation till taxeringsvärdet
bestämt belopp utan särskilda kontrollåtgärder, medan, om
detta belopp överskredes, verifikationer måste företes, skulle lättnader i
detta hänseende uppnås. Den nuvarande huvudprincipen, att varje skattskyldig
skattade med hänsyn till hans särskilda förhållanden, borde under
alla omständigheter bibehållas.

Kommitterade för ett Sveriges villaägareförbund framhålla beträffande
den praktiska tillämpningen av gällande bestämmelser, att de i promemorian
framförda betänkligheterna finge anses vara i hög grad överdrivna. I
fråga om de av de sakkunniga angivna principerna för beskattning av inkomst
av enfamiljsfastigheter anföra kommitterade följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Kommitterade kunna icke godtaga det summariska principiella resonemang,
som i promemorian forts i syfte att motivera en ändring av nu gällande
bestämmelser. Delta går i korthet ut på att en villaägare skall beskattas
för den beräknade inkomsten av hans i fastigheten nedlagda kapital.
Enligt promemorian skall avgörande betydelse därvid fästas vid att villaägaren
intager samma ställning som en hyresgäst.

De nuvarande beskattningsreglerna ifråga om villafastigheter grunda sig
i första hand på att ägaren är cigarr. Presumtionen är, att han till sig själv
uthyr fastigheten och att han i egenskap av ägare skall erlägga skatt för den
nettohvra han i egenskap av sin egen hyresgäst har att erlägga. Det råder
här samma förhållande som då en jordbrukare eller en rörelseidkare själv
tillgodogör sig produkter från jordbruket eller från rörelsen. Skillnaden är
endast, att ägaren av en enfamilj sfastighet i allmänhet tillgodogör sig liela
produkten.

Ifråga om villafastigheter liksom ifråga om övriga nyssnämnda verksamhetsgrenar
härrör inkomsten av såväl kapital som arbete, i båda fallen såväl
eget som främmande. Det är det samlade produktionsresultatet, som
skall tagas till beskattning, sedan avdrag skett för kostnaderna för det främmande
kapitalet respektive det arbete, som utförts av andra än den skattskyldige
eller hans familj. Att för enfamilj sfastigheter bygga beskattningen
på annan grund än den nu nämnda innebär tillskapande av ett nytt inkomstbegrepp.
Kommitterade finna detta i och för sig omotiverat och vilja i varje
fall bestämt avstyrka, att en enstaka grupp skattskyldiga på detta sätt försättes
i en undantagsställning.

Det i promemorian framlagda förslaget, som kommitterade sålunda icke
finna vare sig behövligt eller sakligt motiverat, innebär, att intäkten av
villafastigheter skall upptagas till viss för riket schabloniserad procent av
taxeringsvärdet och att härifrån endast skall få dragas utgiven gäldränta

-----. De verkliga förhållandena i förvärvskällan skola alltså, med nämnt

undantag, icke få spela någon roll. Det torde icke kunna bestridas, alt införandet
av clt sådant system skulle leda till ojämnheter i beskattningen
av en helt annan storlek än den nuvarande i flertalet fall schablonmässiga
beräkningen av bruttointäkten kan leda till. Skatten skulle icke utmätas
efter vederbörandes skatteförmåga utan efter vigisa i förväg fastställda
skönsmässiga riksnormer, grundade på uppfattningen om hur förvärvskällan
borde skötas. Det måste ligga en allvarlig fara i att överhuvudtaget godtaga
en sådan godtycklig princip. Därmed skulle fältet för den personliga
beskattningen vara upprivet. Med samma fog skulle man på andra områden
kunna bestämma, hur stor avkastning en förvärvskälla borde lämna och
rätta beskattningen därefter. Man skulle därmed få en serie skatter av
objektskatts natur, vilka icke lämpligen böra ha sin plats i ett starkt progressivt
skattesystem.

I en del remissyttranden ifrågasättes om icke en schablonmetod liknande
den, som förordats av de sakkunniga, borde genomföras jämväl beträffande
andra fastigheter än de, som omfattades av de sakkunnigas förslag.

Sålunda har överståthållarämbetet, fem länsstyrelser samt Taxeringsnämndsordförnndenas
riksförbund understrukit angelägenheten av att utredning
måtte ske rörande möjligheten att åstadkomma en schablonmetod
lör taxeringen av inkomst av bostadsrättslägenheter.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter om icke i senare sammanhang
borde prövas huruvida en schablonmetod kunde tillämpas även i för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

värvskällan jordbruksfastighet beträffande hyresvärdet för egen bostad
samt för reparationskostnader å byggnader. I Norrbottens län förekomme
nämligen vid taxeringen åtskilligt flera tvister om värden å bostadsförmån
och reparationsavdrag för byggnader å jordbruksfastighet än å annan
fastighet. Om vid allmänna fastighetstaxeringen beräknades särskilt byggnadsvärde
för jordbruksfastighet — vilket nu skett i Norrbottens län —
skulle en scliablonmetod vara möjlig att tillämpa för värdering av bostadsförmånen
och beträffande reparations- och underhållskostnaderna för byggnaderna.

Tjänstemännens centralorganisation påpekar, att de som ägde jordbruksfastighet
alltjämt kunde utnyttja de i många fall mycket fördelaktiga avdragsreglerna
för reparationer och dylikt och sålunda komme i ett gynnsamt
läge i förhållande till ägare av en- och tvåfamilj sfastigheter. En sådan
konsekvens av den föreslagna reformen kunde centralorganisationen
icke godtaga, varför organisationen förutsatte att om reformen genomfördes
den även komme att gälla för ägare av jordbruksfastighet.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund framhåller, att det efter genomförande
av de sakkunnigas förslag vore inkonsekvent att medgiva avdrag
för ofta mycket betydande underskott å sommarnöje eller i vart fall
»hobbyjordbruk» endast därför att fastigheten vore uppförd i annan kolumn
i fastighetstaxeringslängden.

Även länsstyrelsen i Hallands län påtalar som en brist i förslaget, att
detta icke omfattade sådana — ifråga om gagnet liknande sommarvillor —-för ägaren avsedda bostäder, vilka ofta funnes å jordbruk och som utnyttjades
större eller mindre del av året av ägare, som hade sin huvudsakliga
utkomst från annat håll. Dessa byggnader vore oftast taxerade som
mangårdsbyggnader tillhörande jordbruksfastigheter och finge därigenom
eif lägre taxeringsvärde än om de vore taxerade som annan fastighet. Stora
kostnader nedlades ofta flera år i följd å sådana byggnader, och skatteöomstolarna
hade godkänt avsevärda underskott, som föranletts av sådan upprustning.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller, att med taxeringen av avkastning
av enfamilj sfastigheter hade taxeringen av värdet av förmånen av
tjänstebostad eller av s. k. hyresbillig bostad vissa beröringspunkter, i synnerhet
då bostaden utgjordes av enfamiljshus. Uppskattningen av sådant
bostadsvärde hörde till taxeringsspörsmål, som vållade taxeringsmyndigheterna
och därmed även vederbörande skattskyldiga stora besvärligheter.
De sakkunniga hade emellertid icke gått in på dessa spörsmål, vilket emellertid
syntes ha varit lämpligt med hänsyn till den relation, dessa taxeringsfrågor
stode till varandra.

Departementschefen. Enligt kommunalskattelagen skall i regel varje fastighet
av annan fastighets natur betraktas såsom särskild förvärvskälla, i den
mån den icke ingår i rörelse. Såsom förvärvskälla kommer sålunda att betraktas
icke blott hyreshus och andra för upplåtelse avsedda fastigheter, vilka

Kung!. Maj.ts proposition nr 187.

ägarna innehar i syfte att förvärva inkomst, utan även fastigheter, vilka innehaves
uteslutande eller huvudsakligen i sylte att tillgodose eget behov av
hostad eller, beträffande sommarnöjen o. d., behovet av rekreation.

Uppenbarligen föreligger eu väsentlig skillnad mellan förvärvskällor i allmänhet
och sistnämnda slag av fastigheter. Dessa senare innehaves för att
tillgodose ett personligt behov, för vilket utgifterna är att hänföra till levnadskostnader.
Det förhållandet att man hänför fastigheter av denna art
till förvärvskällor i vanlig bemärkelse kan därför i viss mån anses stå i
mindre god överensstämmelse med de principer, enligt vilka skatteförmågan
vid den direkta beskattningen i övrigt bedömes. Beträffande skattskyldiga,
som tillgodoser sitt bostadsbehov genom förhyrning av bostad, påverkas beskattningen
icke av det sätt, varpå vederbörande ordnar denna angelägenhet.
Den som lyckas anskaffa bostad till särskilt billigt pris — här bortses
från fall då bostaden är en löneförmån e. d. — anses därigenom icke åtnjuta
skattepliktig förmån och den, som har att vidkännas särskilt höga bostadskostnader,
erhåller icke på grund därav något avdrag.

Såsom de sakkunniga framhåller och i remissyttrandena bekräftats, har
tillämpningen å enfamiljshusen av de vanliga bestämmelserna om beräkning
av inkomst från förvärvskälla vållat stora svårigheter under taxeringsarbetet.
Anledningen till dessa svårigheter torde till viss del ligga i just det
förhållandet, att enfamiljshusen till sin natur så väsentligt skiljer sig från de
egentliga förvärvskällorna, att förutsättningar saknas för tillämpning av de
för dessa förvärvskällor gällande reglerna å enfamiljshusen. Härtill kommer
svårigheter av praktisk natur. Belysande för svårigheterna är, att frågan
om uppskattningen av hyresvärden för enfamiljshus visat sig kunna vid
åtskilliga tillfällen föranleda massbesvär av de skattskyldiga.

Under senare tid har från olika håll starka krav rests på att deldarationsoch
taxeringsförfarandet förenklas i möjligaste mån. Denna uppgift är av
stor angelägenhetsgrad både ur de skattskyldigas och taxeringsorganisationens
synpunkt. Frågan är självfallet av särskild betydelse i sådana fall där
en förenklingsåtgärd berör ett stort antal skattskyldiga. I detta hänseende
må beträffande det här föreliggande förslaget om förenkling av taxeringen
av inkomst av en- och tvåfamilj sfastigheter nämnas, att enligt beräkningar
på grundval av siffror från 1945 års allmänna bostadsräkning antalet bostadshus
å annan fastighet i hela landet utgjorde omkring 680 000, varav 420 000
enfamiljshus och 149 000 tvåfamiljshus. Antalet bostadshus har sedan nämnda
år ej oväsentligt vuxit. Den förenkling, som förslaget innebär, skulle alltså
avse ett betydande antal skattskyldiga. Det må vidare framhållas att inkomsterna
av en- och tvåfamiljsfastigheter lämnar ett jämförelsevis obetydligt
tillskott till skatteunderlaget. Medan den sammanlagda uppskattade inkomsten
i riket enligt 1952 års taxeringar uppgick till omkring 26,5 miljarder
kronor, utgjorde inkomsten av förvärvskällan annan fastighet blott omkring
0,35 miljarder kronor eller sålunda ca 1,33 procent av hela den uppskattade
inkomsten i riket. Då inkomst av annan fastighet avser såväl en- och tvåfamiljsfastigheter
som hela beståndet av hyresfastigheter, även till den del

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S7.

de är uthyrda för bedrivande av rörelse, är det uppenbart, att inkomsten
av en- och tvåfamiljshusen är endast en mindre del av den uppskattade inkomsten
av annan fastighet. För kommunerna är denna inkomst av mindre
betydelse, då gjorda undersökningar visat, att för en- och tvåfamilj sfastigheter
endast i sällsynta undantagsfall uppkommer någon till kommunal inkomstskatt
skattepliktig inkomst.

Utgångspunkten för de sakkunnigas förslag beträffande enfamiljsfastigheter
är att ägaren till en sådan fastighet i regel har ett eget kapital, större
eller mindre, placerat i fastigheten, vilket kapital eljest skulle kunna göras
räntebärande. Värdet av den förmån av det egna kapitalet, vilken fastighetsägaren
åtnjuter genom nyttjandet av fastigheten eller möjligheten att
nyttja densamma, bör enligt förslaget beskattas såsom inkomst av fastigheten.
Av tekniska skäl föreslår de sakkunniga att värdet faslställes på det
sättet, att på inkomstsidan upptages ränta — beräknad efter viss av Kungl.
Maj :t bestämd procentsats — å hela kapitalet, d. v. s. fastighetens värde,
samt därefter avdrag sker för erlagd ränta å lånat, i fastigheten nedlagt kapital.

Det förtjänar understrykas att de sålunda föreslagna taxeringsgrunderna
i så måtto icke innebär någon nyhet, att taxeringsmyndigheterna sedan lång
tid tillbaka i stor utsträckning nödgas arbeta med schabloner i olika avseenden
vid taxering av enfamiljshus. På visst sätt ansluter sålunda förslaget till
den föregående utvecklingen.

I den mån invändningar av principiell natur mot de sakkunnigas förslag
framställts, har dessa i huvudsak motiverats med att förslaget skulle innebära
ett avsteg från eljest gällande regler för uppskattning av inkomst eller
att taxering enligt den föreslagna metoden icke skulle befordra rättvisa i
taxeringen eller leda till resultat, som icke överensstämde med grundsatsen
om skatt efter förmåga. Vid dessa invändningars framställande synes emellertid
icke tillräckligt ha beaktats den särskilda beskaffenheten av enfamiljshusen,
som leder till att en inkomstberäkning för dessa enligt reglerna
för egentliga förvärvskällor ur principiell synpunkt måste anses mycket
diskutabel. Och det förhåller sig ingalunda så, att man med de nuvarande
beskattningsgrunderna har garanti för att likformighet och rättvisa uppnås
beträffande beskattning av enfamiljshus. Tvärtom torde vad de sakkunniga
anfört och även i åtskilliga remissyttranden understrukits visa att olägenheterna
i detta avseende varit betydande. Det finns all anledning antaga
att ett system, upplagt i princip i enlighet med de sakkunnigas förslag, kommer
att medföra ett riktigare och jämnare taxeringsresultat.

Den av de sakkunniga föreslagna metoden skulle erbjuda mycket stora
fördelar framför det nuvarande systemet i fråga om enkelhet i tillämpningen
på ett område där f. n. tillämpningssvårigheterna är betydande. Metoden
skulle komma att avse ett förhållandevis stort antal skattskyldiga. De praktiska
vinsterna av förslaget för såväl allmänheten som taxeringsmyndigheterna
är sålunda uppenbara. Metoden skulle vidare leda till större enhetlighet
olika skattskyldiga emellan och därigenom befordra rättvisesynpunkten.

Kiingl. Maj.ts proposition nr 187.

Med hänsyn till dessa omständigheter förordar jag att de sakkunnigas förslag
beträffande enfamiljsfastigheter i princip läggcs till grund för lagstiftning
i ämnet.

Förslaget innebär som jag nyss nämnt att ränta beräknas efter viss, enhetligt
för riket fastställd procentsats på fastighetens värde, varefter avdrag
göres för ränta å lånat kapital. Skillnaden blir sålunda ägarens inkomst av
fastigheten. Det har i debatten kring detta förslag från vissa håll gjorts gällande
att förslaget skulle innebära en skärpning av inkomstbeskattningen
beträffande enfamiljsfastigheter. Frågan härom är emellertid väsentligen
beroende av vilket procenttal som väljes för att beräkna avkastningen. Jag
återkommer till denna fråga i ett senare avsnitt av denna proposition. Men
jag vill redan bär uttala att enligt min uppfattning ett sådant procenttal
bör väljas att den framräknade inkomsten i genomsnitt icke blir högre än
den inkomst, som framkommer vid beräkning enligt nuvarande regler och
metoder.

I det följande kommer att närmare behandlas detaljerna i de sakkunnigas
förslag. I samband därmed kommer förslag att framläggas även beträffande
schablontaxering av tvåfamilj sfastigheter.

I anslutning till ett uttalande av de sakkunniga i deras betänkande vill
jag här slutligen förutskicka att därest de nu föreslagna reglerna beträffande
inkomstberäkning för en- och tvåfamiljsfastigheter antages, jag ämnar
snarast låta utreda frågan om enklare regler även för beräkning av inkomst
i fråga om bostadsrättslägenheter.

3. Fastigheter som böra omfattas av de föreslagna reglerna.

De sakkunniga. Vad först angår frågan om vilka fastigheter,
s o in bo ra omfattas av de ifrågasatta nya bestämmelser
na framhålla de sakkunniga, att dessa bestämmelser borde i
första hand vara tillämpliga å fastigheter avsedda att utnyttjas som stadigvarande
bostad uteslutande för ägaren och hans familj jämte personliga
tjänare. I motsats till vad som vore fallet beträffande för närvarande tilllämpade
normer för schablonberäkning av hyresvärdet å bostad i egen
fastighet — vilka normer huvudsakligen avsåge enfamiljshus i städer och
tättbebyggda samhällen — borde de föreslagna reglerna tillämpas oberoende
av fastigheternas geografiska belägenhet.

Vidare erinra de sakkunniga om sin här tidigare återgivna uppfattning,
att taxeringsresultatet för närvarande vore mindre tillfredsställande i synnerhet
beträffande sommarvillor och sportstugor, varför behovet av nya
beskattningsregler framträdde med särskild styrka i fråga om sådana fastigheter.
Med hänsyn härtill förordade de sakkunniga, att den föreslagna
schablonberäkningen av inkomst av fastighet, avsedd att utnyttjas som
bostad åt ägaren, skulle tillämpas oberoende av på vilket sätt fastigheten
utnyttjats för det angivna ändamålet. Schablonmetoden borde sålunda till -

Kanyl. Maj:Is proposition nr 187.

lämpas även beträffande sommarvillor liksom beträffande sport- och jaktstugor
och liknande fastigheter, vilka måhända användas endast vissa år
och då under korta perioder. Schablonmetoden borde vidare användas även
i det fall, då en villabyggnad stått oanvänd visst år, t. ex. därför att ägaren
befunnit sig utomlands. En dylik utformning av reglerna överensstämde
bäst med förslagets syfte, d. v. s. att uppnå en beskattning av det i fastigheten
nedlagda egna kapitalet.

De sakkunniga konstatera härefter, att fastighet, som uppfördes för att
bereda bostad åt ägaren och hans familj, i regel inrymde endast ägarens
egen bostadslägenhet. Icke sällan förckomme emellertid egnahemsfastighet
i form av s. k. tvåfamilj shus, vanligen i den formen att ägaren själv bebodde
den ena lägenheten och hyrde ut den andra. Från bostadsstyrelsen hade inhämtats,
att av samtliga under åren 1943—1948 uppförda egnahemsfastigheter
omkring 18 procent utgjordes av tvåfamiljshus. Under därpå följande
år hade tvåfamiljshusens procentuella andel sjunkit till ungefär 10 procent
men visade för närvarande åter tendens att stiga.

De sakkunniga framhålla, att de svårigheter, som vore förbundna med
beskatlningsnämndernas prövning av skäligheten av yrkade avdrag för omkostnader
— särskilt vad anginge utgifter för reparation och underhåll —
förelåge jämväl beträffande tvåfamiljshus. Sådana fastigheter företedde också
den likheten med enfamiljshus att de icke utgjorde förvärvskälla i egentlig
bemärkelse. Syftet med uppförande av tvåfamiljshus vore i allmänhet
att därigenom förbilliga hyran å egen bostad.

Enligt de sakkunnigas uppfattning skulle värdet av det framlagda förslaget
avsevärt minska, därest tvåfamiljshusen lämnades utanför det förordade
beskattningssystemet. Emellertid lämpade sig den föreslagna schablonen
för intäktsberäkning icke för tvåfamiljshus, enär den uppburna
hyran för den uthyrda delen av sådant hus kunde vara förhållandevis
betydande. Å andra sidan funnes intet hinder för att i fråga om tvåfamiljshus
tillämpa schablonberäkning för omkostnaderna. Enligt de sakkunnigas
mening skulle det därför vara en framkomlig väg att arbeta med två olika
schablonberäkningar: den fullständiga schablonberäkningen skulle komma
till användning beträffande enfamilj sfastigheter i allmänhet, medan den
partiella schablonberäkningen — där schablonen gällde allenast i fråga om
beräkning av omkostnadsavdragen — skulle komma till användning beträffande
tvåfamiljshus och sådana enfamiljsfastigheter, som med hänsyn till
förekomsten av hyresintäkter m. in. vore att jämställa med tvåfamiljshus.

De sakkunniga förklara sig vara väl medvetna om att det innebure en
viss komplicering av förfarandet att på antytt sätt arbeta med två olika
schabloner och anföra vidare.

Emellertid skulle man genom en dylik lösning vinna betydande praktiska
fördelar dels genom att man kunde tillämpa schablontaxering även i fråga
om de talrika tvåfamiljshusen och dels genom att man på ett enkelt sätt
kunde komma till rätta med de ofta förekommande fall, då en enfamilj sfastighet
är helt eller delvis uthyrd. Härvid bör särskilt understrykas att,

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

hur än förfarandet utformas, det icke bör ifrågakomma att lämna enfamiljsfastigheter
helt utanför schablonberäkning i de fall, då fastigheterna äro
helt eller delvis uthyrda. Därest så skedde, skulle reformens värde, sett ur
allmän synpunkt, bliva väsentligt begränsad. I så fall skulle nämligen en
och samma fastighet ena året taxeras efter schablon, medan taxeringen ett
annat år helt skulle verkställas enligt allmänna regler. Vidare kunde en
fastighetsägare, som planerade att under visst år verkställa genomgripande
reparationer å sin enfamiljsfastighet, under detta år uthyra vissa delar av
fastigheten med påföljd att schablonen icke bleve tillämplig detta år och
reparationskostnaderna följaktligen bleve avdragsgilla enligt vanliga regler.
Under de närmast föregående åren skulle en dylik fastighetsägare alltså
kunna åtnjuta schablonavdrag (utan att några reparationskostnader förefunnits)
medan han för det år, då reparationen skedde, skulle ånyo tillgodonjuta
avdrag, därvid avdraget bestämdes lika med de under året havda
kostnaderna. Ett dylikt tillvägagångssätt skulle alltså leda till för höga avdrag,
varjämte skattereglerna alltjämt skulle stimulera till utförandet av
reparationer. På grund av det anförda vilja de sakkunniga för sin del förorda
den ovan skisserade linjen med dubbla schabloner, en fullständig och
en avseende allenast beräkningen av omkostnadsavdragen.

I fråga om bestämmelsernas tillämpning vid uthyrning
av fastigheter av nu ifrågavarande slag, framhålla
de sakkunniga, att sådan uthyrning kunde ske i huvudsak under följande
olika former:

1) uthyrning av hela fastigheten;

2) uthyrning av ena lägenheten i tvåfamilj sfastighet;

3) uthyrning av ett eller flera rum, möblerade eller omöblerade, samt
uthyrning av annat till fastigheten hörande utrymme exempelvis garage;
samt

4) tillfällig uthyrning varvid särskilt komme i fråga uthyrning under
sommaren till sommargäster.

I fråga om de olika alternativ, som enligt de sakkunnigas mening kunde
ifrågakomma för beskattning av inkomst av på angivet sätt uthyrd fastighet,
anföra de sakkunniga följande.

I. Inkomst av helt eller delvis uthyrd fastighet kan tänkas beskattad
enligt samma regler, som avses skola gälla för fastighet uteslutande nyttjad
av ägaren. Fördelarna med detta alternativ sammanhänga med den enkelhet
i tillämpningen, som alternativets genomförande skulle innebära. Då emellertid
inkomsten, utan hänsyntagande till den i verkligheten uppburna hyran,
komme att beräknas som om ägaren själv bebott hela fastigheten, torde
såsom förutsättning för alternativets genomförande böra gälla, att den hyra,
som kan påräknas vid uthyrning, icke avsevärt överstiger vad som vid ägarens
eget utnyttjande av den uthyrda fastighetsdelen skulle anses ha såsom
hyresvärde ingått i schablonberäkningen.

Vad angår uthyrd enfamiljsfastighet eller uthyrd lägenhet i tvåfamiljshus
torde icke sällan förekomma, att hyran icke alls eller allenast obetydligt
överstiger ägarens självkostnader. Under de senaste åren rådande bostadsbrist
har visserligen verkat stegrande å hyresnivån beträffande en- och tvåfamiljshus,
men denna stegring bar å orter, där hyreslagen är tillämplig,
motverkats av hyresregleringen. Vidare bör beaktas att hyra för uthyrd

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

lägenhet i tvåfamilj shus, beträffande vilka beviljats statliga räntefria lån,
bestämmes av det länegivande organet.

Kan sålunda konstateras, alt uthyrning av eu- eller tvåfamilj sfastigheter
ofta lämnar en allenast obetydlig vinst, torde likväl å andra sidan förekomma
många fall, där ifrågavarande alternativ skulle innebära en avsevärd
skattelättnad i jämförelse med nu gällande beskattningsregler. Detta
gäller icke minst i fråga om mera tillfällig uthyrning såsom åt sommargäster.

II. Utöver den enligt schablonberäkningen framkomna inkomsten kunde
till beskattning upptagas ett till viss procent av uppburen hyra beräknat
belopp. Svårigheter föreligga emellertid att bestämma procentsatsens storlek.
Det torde vara ogenomförbart alt genom statistiska undersökningar få
fram en lämplig procentsats, varför denna finge fastställas på ett tämligen
godtyckligt sätt. För övrigt skulle för uppnående av ett riktigt resultat erfordras
skilda procentsatser för olika uthyrningsformer. Reglerna bleve sålunda
tämligen komplicerade.

III. Fastighetsvärdet kunde tänkas fördelat å den för eget behov utnyttjade
och den uthyrda delen av fastigheten. Bruttointäkten av den för eget
behov utnyttjade fastighetsdelen beräknades till viss procent av den på
denna del belöpande andelen av fastighetens värde, varjämte som bruttointäkt
för återstående del av fastigheten upptoges den faktiskt uppburna
hyran. Avdrag borde enligt detta alternativ medgivas, utom för gäldränta,
med ett belopp beräknat efter viss procent av den på den uthyrda delen
belöpande andelen av fastighetens värde ävensom, i den mån i hyran ingår
ersättning för uppvärmning och belysning, för på den uthyrda delen belöpande
andel av kostnaderna för bränsle och lyse. Detta alternativ torde
medföra en tillfredsställande schablonberäkning av inkomst av tvåfamiljsfastighet
men är å andra sidan mindre väl lämpat för beskattning av inkomst
genom uthyrning av enstaka rum eller genom tillfällig uthyrning
såsom åt sommargäster. Olägenheterna med nu ifrågavarande alternativ
sammanhänga bl. a. med svårigheterna för de skattskyldiga att verkställa
och för taxeringsmyndigheterna att kontrollera riktigheten av fördelningen
av fastighetens värde.

IV. Som bruttointäkt kunde upptagas uppburen hyra samt enligt vanliga
regler beräknat hyresvärde för den del av fastigheten, som ägaren själv utnyttjat,
varefter avdrag medgåves — utom för gäldränta och i förekommande
fall utgifter för uppvärmning och belysning —- med ett schablonmässigt
bestämt belopp, upptaget till viss procent av det totala fastighetsvärdet.

Vid övervägande av vilket av ovan angivna alternativ som borde väljas
för beskattning av en- eller tvåfamilj sfastighet, som helt eller delvis varit
föremål för uthyrning, ha de sakkunniga ansett alternativ II och III icke
böra ifrågakomma. Beträffande alternativ II anföra de sakkunniga, att här
mötte uppenbara svårigheter att fastställa lämpliga procentsatser för beräkning
av behållen inkomst av uthyrningen, varjämte förfarandet bleve
komplicerat till följd av att flera procentsatser finge användas. Vad åler
anginge alternativ III talade mot detta alternativ de med fördelning av fastighetsvärdet
förbundna svårigheterna. Återstode således alternativ I och
IV. Vid uthyrning av en allenast oväsentlig del av fastigheten ansåge de
sakkunniga övervägande skäl tala för beskattning enligt alternativ I. Den
obetydliga skattelättnad, som detta alternativ innebure vid uthyrning av
något enstaka rum, garage eller liknande utrymme, finge anses vara av

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

underordnad betydelse i jämförelse med de fördelar, som vunnes i fråga om
enkelhet vid taxeringen. De sakkunniga påpeka, att det borde beaktas, att
den skattelättnad, som kunde ifrågakomma, icke omfattade uppburen hyra
i dess helhet utan allenast ett belopp motsvarande skillnaden mellan hyran
och på uthyrd del av fastigheten belöpande andel av det hyresvärde, som
beskattades enligt schablonen. Vidare anmärka de sakkunniga att, om den
sålunda förordade beskattningsregeln skulle medföra större benägenhet hos
ägare av enfamilj sfastighet att uthyra ett måhända överflödigt rum, en dylik
utveckling i rådande läge å hyresmarknaden borde hälsas med tillfredsställelse.

I fråga om annan uthyrning än nu sagts föreslå de sakkunniga beskattning
enligt alternativ IV. Detta alternativ — innebärande en partiell schablonberäkning
— skulle sålunda enligt de sakkunnigas förslag tillämpas
beträffande tvåfainiljshus i allmänhet samt beträffande sådana enfamiljsfastigheter,
som i sin helhet eller till väsentlig del varit uthyrda. Alternativet
skulle vara tillämpligt oavsett om uthyrningen avsett hela året eller
varit av mera tillfällig natur såsom fallet är i fråga om uthyrning åt sommargäster.

De sakkunniga erinra om att enligt gällande bestämmelser skall beträffande
fastighet, som användes såväl till bostad åt ägaren
som i ägarens r ö r el s e, hyresvärdet av såsom bostad använd lägenhet
hänföras till intäkt av annan fastighet medan intäkt av den del, som utnyttjas
i rörelsen, skall hänföras till intäkt av denna förvärvskälla. Omkostnaderna
skola på motsvarande sätt fördelas å förvärvskällan annan fastighet
och förvärvskällan rörelse.

De sakkunniga framhålla därefter, att fastighet, som till mera väsentlig
del användes i ägarens rörelse, hade annan karaktär än övriga en- och tvåfamilj
sfastigheter och därför icke berördes av de sakkunnigas förslag. Inkomst
av sådan fastighet skulle alltjämt beskattas enligt nu gällande
bestämmelser. De sakkunniga anföra emellertid, att det förekomme att
fastighet, som vore inrättad för att tjäna till bostad åt en eller två familjer,
till viss obetydlig del användes i rörelse. Utövare av vissa slag av rörelse
vore för rörelsens bedrivande ofta icke i behov av mer än något enstaka
rum. I fråga om egnahemsfastighet, som i dylik begränsad omfattning användes
i rörelse, ansåge de sakkunniga icke tillräckliga skäl föreligga att
föreslå undantag från den föreslagna schablonberäkningen.

De sakkunniga anföra vidare följande.

Emellertid gäller enligt kommunalskattelagen, att hyresvärdet av den del
av en fastighet, som använts i ägarens egen rörelse, icke beskattas särskilt
för sig utan i stället kommer till synes som en del av rörelseinkomsten;
hyresvärdet får då icke avdragas såsom omkostnad i rörelsen. Vid angivna
förhållande måste man, då inkomsten av en enfamiljsfastighet skall beräknas
enligt den fullständiga schablonen, i förekommande fall reducera den
till beskattning upptagna nettointäkten med hänsyn till att viss mindre del
av fastigheten användes i ägarens egen rörelse. Denna reduktion kan lämp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

ligen ske så, att sedan nettointäkten beräknats enligt schablonen, såsom
intäkt av annan fastighet upptages allenast den kvotdel av den beräknade
nettointäkten, som efter förhållandet mellan den till bostad använda delen
av fastigheten och hela fastigheten belöper å den till bostad använda delen
därav. Den återstående delen av nettointäkten förutsättes komma till synes
som en del av rörelseinkomsten.

Den nyss föreslagna regeln beträffande fastighet, som till obetydlig del
användes i ägarens egen rörelse, innebär att omkostnaderna helt behandlas
enligt schablonregeln d. v. s. även till den del omkostnaderna belöpa å den
i rörelsen använda delen av fastigheten. Strängt principiellt är detta icke
tillfredsställande. De sakkunniga anse emellertid, att man i enkelhetens
intresse kan bortse från denna invändning, eftersom regeln överhuvud avses
allenast för de fall, då fastigheten i ringa omfattning användes i rörelsen,
och frågan alltså har mycket liten praktisk betydelse.

Enligt gällande bestämmelser skall värdet av förmån av plantering
eller trädgårdsland, som är att anse endast såsom tillbehör
till egen bostadslägenhet och som användes företrädesvis för ägarens personliga
trevnad, tagas i beräkning vid bostadsvärdets bestämmande. Har förmån
av plantering eller trädgårdsland sålunda beaktats, skall den icke särskilt
redovisas, men får å andra sidan avdrag icke ske för underhållskostnader.
Äger försäljning av produkter från plantering eller trädgårdsland rum i
större utsträckning eller tillgodogör sig ägaren för eget eller sin familjs
behov i mera avsevärd omfattning sådana produkter, skola intäkterna härav
redovisas och får avdrag göras för underhåll, dock ej med högre belopp
än som motsvarar de uppgivna intäkterna.

De sakkunniga framhålla, att deras förslag icke innebure någon ändring
i sak av de bestämmelser, för vilka nyss redogjorts. I den mån plantering
eller trädgårdsland vore av sådan beskaffenhet, alt förmån därav enligt berörda
bestämmelser skulle beaktas vid hyresvärdets bestämmande, skulle
beträffande fastighet, varav intäkten enligt förslaget skulle beräknas efter
viss procent av fastighetens värde, förmånen anses ingå i den sålunda beräknade
intäkten. Ägde däremot försäljning eller eget uttag av produkter
rum i sådan omfattning, att intäkterna därav enligt gällande lag skulle
särskilt redovisas, skulle så ske även enligt förslaget. Intäkt av försäljning
eller eget uttag av produkter hade emellertid icke ansetts kunna upptagas
till beskattning vid sidan av ett till viss procent av fastighetens värde beräknat
intäktsbelopp. Ett sådant förfaringssätt skulle i viss mån innebära
dubbelbeskattning. Förekomsten av plantering eller trädgårdsland toges i
beaktande vid åsättande av värde å fastigheten och i en till viss procent av
värdet beräknad intäkt inginge därför åtminstone till viss del värdet av
tillgodogörande av planteringen eller trädgårdslandet. Med hänsyn härtill
löresloge de sakkunniga, att den för enfamilj sfastighet gällande schablonmässiga
inkomstberäkningen icke skulle tillämpas, därest försäljning av
produkter från plantering eller trädgårdsland ägt rum i större utsträckning
eller ägaren för eget eller sin familjs behov i mera avsevärd omfattning
tillgodogjort sig sådana produkter. I sådana fall skulle i stället de bestämmelser
vinna tillämpning, som föreslagits beträffande tvåfamiljsfastigheter

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

och sådana enfamiljsfastigheter, som uthyrdes i icke allenast obetydlig omfattning-
detta innebure med andra ord att intäkterna icke beräknades
enligt schablon, medan däremot omkostnadsavdrag beräknades enligt schablonregeln.

Vad de sakkunniga anfört beträffande produkter från plantering eller
trädgårdsland skall enligt förslaget äga motsvarande tillämpning i de fall,
då ägaren på annat sätt utvinner alster eller naturtillgångar från fastigheten
antingen för försäljning eller för tillgodogörande på annat sätt. De
sakkunniga framhålla, att dylikt utvinnande skedde mera i undantagsfall.
Skulle emellertid fastighetsägaren på angivet sätt tillgodogöra sig alster eller
naturtillgångar från fastigheten, borde allenast omkostnadsavdraget (och
sålunda icke bruttointäkterna) beräknas enligt schablon.

Såsom torde framgå av den i det föregående lämnade redogörelsen för de
sakkunnigas förslag innebär detta, att den för enfamiljsfastigheter avsedda
schablonmetoden i regel skall tillämpas oberoende av i vilken omfattning
fastigheten av ägaren utnyttjats. De sakkunniga föreslå emellertid, att undantag
skall göras för de fall, då fastigheten icke kunnat utnyttjas av
skäl, varöver fastighetsägaren icke kunnat råda, såsom då fastigheten drabbats
av eldsvåda eller dylikt. Ifrågavarande schablonberäkning skall enligt
förslaget icke heller tillämpas beträffande nybyggd fastighet, som tagits i
bruk under beskattningsåret. Beträffande sistnämnda fall framhålla de sakkunniga,
att de ansett schablonberäkning av intäkterna icke böra användas
med hänsyn till att inflyttning i nybyggd fastighet ofta skedde successivt i
den mån som byggnadsarbetet fortskrede.

Nyss angivna fall skola emellertid enligt de sakkunnigas förslag icke
lämnas helt utanför schablonberäkningen; den för tvåfamiljshus och därmed
likställda fastigheter gällande schabloniseringen och vissa omkostnadsavdrag
skall tillämpas.

Remissyttrandena. Förslaget att den förordade schablonberäkningen
skall tillämpas oberoende av på vilket sätt en till bostad åt ägaren avsedd
fastighet utnyttjas som bostad har föranlett erinringar i ett flertal remissyttranden.
Följande torde här få återgivas.

Länsstyrelsen i Södermanlands län ställer sig tveksam till förslaget att
ägare av enfamilj sfastighet påföres taxering för en schablonberäknad nettointäkt
även i sådana fall, då fastigheten stått obebodd under beskattningsåret.
Länsstyrelsen framhåller, att omständigheter såsom sjukdom eller
nödtvungen vistelse å annan ort kunde ha föranlett, att fastigheten ej kunnat
utnyttjas. Gällande hyreslagstiftning kunde också vara en anledning
härtill. Vederbörande fastighetsägare skulle med all sannolikhet anse det
stridande mot det allmänna rättsmedvetandet att i sådana fall taxeras för
inkomst av fastigheten.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att viss korrigering av schablonberäkningen
borde göras om fastigheten vore outnyttjad under beskattningsåret
eller del därav. Länsstyrelsen anför härom följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Beträffande enfamiljshus bör korrigering ske om bostaden icke utnyttjats
större delen av beskattningsåret och beträffande sommarvillor m. in.
om de ej alls utnyttjats under beskattningsåret. Länsstyrelsen anser en
sådan korrigering ofrånkomlig om man med taxeringen avser att träffa
icke kapitalet som sådant utan avkastningen av kapitalet. De sakkunniga
ha ock i annat sammanhang utgått från, att grundtanken vid taxeringen
bör vara att beskatta ägaren för ett belopp motsvarande skälig ränta å eget
i fastigheten investerat kapital. Utnyttjar fastighetsägaren icke alls fastigheten,
är kapitalet för den tiden räntelöst, likaväl som det blir för en ägare
av hyreshus, om detta står outhyrt. Utnyttjas fastigheten till ringa del
t. ex. endast för förvaring av möbler under den tid ägaren mera långvarigt
vistas å annan ort, bör givetvis vid korrigeringen hänsyn tagas till detta förhållande
och till den inbesparing i kostnader fastighetsägaren gör genom
att han icke behöver erlägga magasinshyra för förvaring av möblerna.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att förslaget i denna del syntes stå
i strid med gällande rättsuppfattning och hittills tillämpad praxis. Länsstyrelsen
anför vidare.

Intäkten av en egnahems- eller sommarvilla, som icke är uthyrd, utgöres
av den egna bostadsförmånen. Tillgodogör ägaren sig icke denna förmån,
synes den lika litet böra inkomstbeskattas som den hyra, som skulle hava
uppburits för en outhyrd hyreslägenhet om den varit uthyrd, eller den
ränteinkomst, som skulle hava åtnjutits därest ett hos den skattskyldige
inneliggande kontant penningbelopp varit föremål för räntebärande placering.
Icke heller en jordbruksfastighet, som varit obebodd och från vilken
icke uttagits någon som helst avkastning, kan komma ifråga till inkomstbeskattning.
Att beskatta en icke åtnjuten inkomst står knappast i överensstämmelse
med inkomstbeskattningens allmänna grunder. De sakkunnigas
synpunkt, varigenom en fingerad inkomst skulle bliva föremål för beskattning,
finner länsstyrelsen sig sålunda icke kunna dela. Givetvis bör likväl
inkomstbeskattning äga rum i sådana fall, då den skattskyldige med familj
t. ex. till följd av utlandsvistelse icke under någon del av beskattningsåret
bebott denne tillhörig villafastighet, som utgör hans hem och inrymmer
hans bohag. Har den skattskyldige eljest tillgodogjort sig bostaden endast
under en del av beskattningsåret, synes den schablonmässigt framräknade
nettointäkten böra reduceras med hänsyn härtill.

Länsstyrelsen i Örebro län anser också, i likhet med länsstyrelsen i Västmanlands
län, att det borde beaktas, att sommarvillor, sportstugor o. dyl.
byggnader vore underkastade snabbare värdeminskning än stadigvarande
utnyttjade byggnader.

Svenska sparbanksföreningen framhåller, att de sakkunnigas förslag
syntes innebära, att ägaren av sommarstuga el. dyl. komme att beskattas
på samma sätt som om han bodde i stugan hela året, d. v. s. att han, om han
bodde i eget hem på vintern, ansågs ha full bruttointäkt av två fastigheter.
Under förutsättning att taxeringen av sommarstugan icke vore gjord efter
väsentligt andra grunder än taxeringen av ett vanligt eget hem, syntes de
sakkunnigas förslag i berörda hänseende vara för långtgående. Sparbanksföreningen
hade sig också bekant att 1952 års taxeringsvärden på sommarstugor
o. dyl. kunde väntas bli så höga, att man väl närmast hade att räkna
med en taxering efter samma grunder som för egentliga bostäder. Bleve så

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

förhållandet, borde vid taxeringen av avkastningen någon reduktion ske
med hänsyn till den begränsade möjligheten att använda sommarstugor
o. dvl.

Liknande synpunkter ha framförts av länsstyrelserna i Kronobergs, Hallands
och Västernorrlands län.

Beträffande förslaget att det förordade beskattningssystemet skulle omfatta
även tvåfamiljshus anför länsstyrelsen i Gotlands län följande.

Länsstyrelsen kan för sin del icke finna tillräckliga skäl föreligga att för
annat än enfamiljsfastigheter införa en schablonberäkning. Visserligen
sklille man genom en schablonmässig beräkning av omkostnaderna konnna
ifrån den ofta svåra gränsdragningen mellan underhållskostnader och förbättringskostnader.
Emellertid skulle lätt gränsfall förekomma, därvid det
måste synas i hög grad obilligt, om man skulle tillämpa olika metoder beträffande
den ena och den andra fastigheten. Sålunda finnes en ej ovanlig
kategori av villor, där ena våningsplanet — ofta det av fastighetens ägare
disponerade — innehåller en bostadslägenhet och det andra två mindre
lägenheter. Att behandla en fastighet av samma storlek och konstruktion
men med endast en lägenhet i vartdera planet efter andra regler kan icke
vara lämpligt eller rimligt. Länsstyrelsen anser sålunda, att i alla de fall,
där intäkterna skola upptagas till sina verkliga belopp och ej endast efter
schablon, där böra även omkostnaderna få avdragas efter de verkliga utgifterna.
Därest »partiell schablonberäkning» införes beträffande tvåfamiljshus,
ifrågasätter länsstyrelsen, om icke driftskostnaderna för alla bostadsfastigheter
borde beräknas efter schablonmässiga grunder.

Bostadsstyrelsen framhåller, att för tvåfamiljshus, vilka procentuellt utgjorde
ett ringa inslag i det fastighetsbestånd, som enligt förslaget skulle
omfattas av schablonen, funnes en klar hyresmarknad. Vid dessa förhållanden
och då schablonen för sist sagda typ av hus överhuvud endast kunde
tillämpas partiellt, saknades enligt styrelsens förmenande anledning medtaga
dessa i en eventuell taxeringsreform.

Liknande synpunkter framföras av länsstyrelserna i Örebro och Västernorrlands
län.

Länsstyrelsen i Västerbottens län påpekar, att enligt förslaget hade tvåfamiljshus
definierats som en fastighet, vilken vore inrättad för att tjäna
till bostad åt två familjer jämte personliga tjänare. Fastigheter, vilka i dagligt
tal kallades tvåfamiljshus, vore emellertid ofta försedda med vindsutrymme,
varå inretts rum med kokvrå. Det hade varit önskvärt, att jämväl
fastigheter av nu angiven typ kunnat göras till föremål för inkomstberäkning
enligt den partiella schablonmetoden.

Mot förslaget att tillämpa en särskild schablonmetod för tvåfamiljshus
och sådana enfamiljsfastigheter, som i sin helhet eller till väsentlig del varit
uthyrda, riktas invändningar i de yttranden, som avgivits av överståtbållarämbetet
samt länsstyrelserna i Stockholms och Norrbottens län.

Öoerstätliållarämbetet framhåller, att genom användande av den för enfainiljsfaslighet
avsedda metoden även vid taxering av inkomst av tvåfainiljsfastigheter
skulle avsevärt större enkelhet och enhetlighet i taxe It

Ililwng till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Pir 1S7.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ringen vinnas till båtnad för såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna.
Den skattelättnad, som i några fall kunde vinnas, bleve sannolikt
icke betydande; man borde nämligen icke bortse från att en uthyrd fastighet
som regel krävde större underhållskostnader än en fastighet, som beboddes
av endast ägaren.

Enligt länsstyrelsens i Stockholms län förmenande behövde några större
betänkligheter icke hysas mot att låta de för enfamiljsfastighet föreslagna
reglerna gälla även tvåfamiljsfastigheter. Inkomstbortfallet bleve icke betydande
och komme att kompenseras av förenklingen i taxeringsförfarandet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar, att det vore mycket vanligt att
i tvåfamiljshusen en våning beboddes av husets ägare och den andra av
honom närstående personer (föräldrar, gifta barn). Då förekommande
hyresintäkt i regel betydligt understege normal hyra för lägenheten, kunde
man ifrågasätta, huruvida icke i berörda fall den fullständiga schablonmetoden
skulle lämna ett rättvisare resultat än den partiella schablonmetoden
samt underlätta taxeringsarbetet.

Länsstyrelsen i Gotlands län ifrågasätter, huruvida det vore nödvändigt
att införa undantag från tillämpningen av reglerna för intäktsberäkning
för det fall, att fastighet blivit fäfdigställd under året. Även i dessa fall
syntes schablonberäkning kunna ifrågakomma och intäkter respektive kostnader
bestämmas till viss kvotdel av angivna procentsatser i förhållande till
den tid fastigheten varit i bruk under beskattningsåret.

Länsstyrelsen i Västmanlands län erinrar att, enligt de sakkunnigas förslag,
skall beträffande fastighet, som icke varit i den skattskyldiges ägo
under hela beskattningsåret, såsom intäkt upptagas vad som belöper å den
del av beskattningsåret, under vilken fastigheten varit i den skattskyldiges
ägo. Länsstyrelsen framhåller i anslutning härtill, att vid försäljning av
fastighet torde äganderätten principiellt anses övergå från säljaren till
köparen i och med undertecknande av giltigt köpekontrakt. Regelmässigt
tillträddes emellertid icke fastigheten förrän vid en senare tidpunkt. Enligt
länsstyrelsens mening vore i fråga om fördelningen av beskattningen mellan
säljare och köpare tillträdesdagen ur åtskilliga synpunkter lämpligare
än dagen för köpekontraktet.

Även länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att inkomsten borde räknas
från tillträdesdagen eller annan tidpunkt då fastigheten kunnat tagas i
bruk.

Departementschefen. De sakkunniga har föreslagit olika behandling av å
ena sidan enfamiljshus, som helt eller så gott som helt använts som bostad
för ägaren, samt å andra sidan övriga enfamiljshus, d. v. s. i regel helt eller
delvis uthyrda sådana fastigheter, och tvåfamiljshusen. Beträffande de av
ägaren nyttjade enfamiljshusen föreslås såsom i tidigare sammanhang berörts
att den vanliga inkomstberäkningen helt skall slopas och att beskattningen
i princip endast skall avse beräknad ränta å det egna kapitalet i

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

fastigheten. I fråga om övriga enfamiljshus och tvåfamiljshusen åter skall
enligt de sakkunnigas förslag uppskattning av intäkterna ske enligt nu
gällande regler, men avdragen för omkostnaderna skal! schabloniseras så
till vida, att avdrag för omkostnader utöver utgifter för ränta och, i förekommande
fall, uppvärmning skall ske, icke såsom nu med beloppet av
verkliga utgifter, utan med ett varje år lika schablonbelopp.

I vissa remissyttranden har erinringar framställts mot de föreslagna särskilda
bestämmelserna för tvåfamiljshus och uthyrda enfamiljshus. Ä ena
sidan har anförts bl. a. att för tvåfamiljshusens vidkommande en verklig
hyresmarknad förelåge, varför anledning saknades att tillämpa schablontaxering
beträffande dessa. Å andra sidan har framhållits, att de bestämmelser,
som föreslagits för de av ägaren använda enfamiljshusen, borde tilllämpas
även å tvåfamiljshusen.

Onekligen föreligger visst fog för de erinringar, som framställts mot de
föreslagna grunderna för beräkning av inkomst av tvåfamiljshus och vissa
enfamiljshus. Även om dessa grunder i stort sett leder till riktigt resultat,
skulle därav föranledas exempelvis den inadvertensen, att en fastighetsägare,
som nedlade jämförelsevis stora kostnader på underhåll av sin fastighet i
syfte att få högre hyra för uthyrd lägenhet, väl skulle beskattas för den
erhållna högre hyran men icke kunna få ett förhöjt avdrag för de nedlagda
större kostnaderna.

Betänkligheter synes icke böra möta mot att avskaffa den vanliga inkomstberäkningen
även för de fastigheter varom här är fråga, nämligen
tvåfamiljshus och uthyrda enfamiljshus och att sålunda beträffande samtliga
en- och tvåfamiljsfastigheter tillämpa den enklare metoden att vid
beskattningen ta hänsyn endast till viss beräknad avkastning av ägarens eget
kapital i fastigheten. Att förfara på detta sätt torde väl överensstämma med
den principiella grunden för de sakkunnigas förslag. Med fog kan nämligen
göras gällande, att ej heller tvåfamiljshusen är fullt jämförbara med övriga
förvärvskällor. Ett tvåfamiljshus har närmast karaktären av ett egnahem,
vari ägaren uthyr eu lägenhet för att därigenom söka något nedbringa kostnaden
för den egna bostaden. Uthyrningen erbjuder åtskilliga likheter med
det ofta förekommande fallet att den, som förhyr en större bostadslägenhet
än han behöver, uthyr något eller ett par rum och därigenom återbekommer
viss del av den hyra, som erlägges för hela lägenheten. En sådan uthyrning
brukar i regel icke betraktas såsom förvärvskälla.

Såsom framhållits av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms
län torde utsträckandet av metoden att taxera blott beräknad ränta å eget
kapital till samtliga en- och tvåfamiljsfastigheter icke leda till att inkomster
av nämnvärd betydelse undgår taxering. Ur förenklingssynpunkt måste en
sådan åtgärd anses eftersträvansvärd. I detta hänseende erinrar jag om att
antalet bostadshus med två lägenheter å annan fastighet enligt 1945 års bostadsräkning
uppgick till omkring 149 000. Till jämförelse kan nämnas att
hela antalet bostadshus å annan fastighet med mer än två lägenheter uppgick
till ca 107 000.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

1 vissa remissyttranden har ifrågasatts, huruvida icke sommarställen och
andra därmed jämförliga fastigheter, som användes blott viss del av året,
borde vid inkomstberäkningen behandlas enligt särskilda regler. Detta skulle
emellertid strida mot grunderna för den föreslagna metoden. Denna innebär
ju i själva verket, att man för ifrågavarande fastigheters vidkommande avstår
från uppskattning av intäkter och avdrag för att i stället efter ett i viss
anslutning till det allmänna ränteläget bestämt procenttal uppskatta värdet
av den förmån, fastighetsägaren kan anses åtnjuta av det egna kapitalet i
fastigheten. Även beräkningen av själva kapitalets storlek blir i viss mån
schabloniserad. Som jag i senare sammanhang skall närmare angiva skall
det egna kapitalet icke upptagas högre än fastighetens taxeringsvärde, alltså
dess allmänna saluvärde, minskat med den gäld, som åvilar fastigheten.
Beskattningen kommer sålunda icke att avse sådant i fastigheten nedlagt
eget kapital, som överstiger fastighetens saluvärde. Att söka differentiera
avkastningens storlek med hänsyn till den tid under året, som exempelvis
en sommarvilla användes, synes under sådana förhållanden icke böra ifrågakomma.

Jag förordar sålunda med hänsyn till det anförda att samtliga en- och
tvåfamilj sfastigheter i princip skall beskattas enligt den fullständiga schablonmetoden.

En- och tvåfamiljsfastigheter som till mera väsentlig del användes i ägarens
rörelse skall enligt de sakkunnigas förslag falla utanför schablonmetoden.
Erinran har framställts häremot vid remissförfarandet. Enligt min
mening bär utan större svårigheter de nuvarande reglerna om uppdelning
av fastigheten på en bostadsdel och en rörelsedel i princip kunna vinna tilllämpning
även vid beskattning enligt schablonmetoden. Denna bör alltså
avse den del av en- eller tvåfamilj sfastigheten, som användes till bostad,
medan man för de lokaler, som användes i ägarens rörelse, tillämpar gängse
regler för beskattning av rörelse. En uppdelning av taxeringsvärdet liksom
av omkostnaderna får då ske. Räntan å den del av taxeringsvärdet, som
belöper på bostadsdelen, minskad med motsvarande del av erlagd gäldränta
blir avkastningen av ägarens egna kapital i bostadsdelen. Med dessa regler
saknas anledning att såsom de sakkunniga förordat införa speciella bestämmelser
för sådana fall då endast en obetydlig del av fastigheten använts i
ägarens rörelse; dessa fall bör i princip behandlas på samma sätt som då en
mera väsentlig del av fastigheten ingår i rörelsen. Jag förordar sålunda, att
beskattningsreglerna utformas i överensstämmelse med det nu anförda.

Om sålunda den förordade schablonmetoden i princip bör få generell tilllämpning
på en- och tvåfamiljsfastigheter, finns likväl fall då jämkningar
bör kunna ske. Jag syftar i första hand på vissa fall, då en fastighet av särskild
anledning icke kunnat utnyttjas. Till denna fråga återkommer jag i
ett senare sammanhang.

Vidare synes beträffande en art av en- och tvåfamiljsfastigheter anledning
föreligga att stadga undantag från tillämpningen av schablonmetoden, nämligen
för fastigheter som — bortsett från användning i ägarens egen rörelse
— i icke allenast ringa omfattning brukar i förvärvssyfte utnyttjas för an -

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

nät ändamål än såsom hostad för ägaren eller för uthyrning till stadigvarande
bostad för annan. Som exempel kan nämnas regelbunden uthyrning
av egen bostad åt sommargäster under sommaren, regelbunden uthyrning
av sommarstugor, odling av frukt och bär el. dyl. Föreligger sådant fall, kan
det antagas, att fastigheten lämnar sin ägare betydligt större inkomst än
ränta på det egna kapitalet, och vanlig inkomstberäkning bör då ske. Fallen
av denna art är jämförelsevis fåtaliga, varför deras särskiljande från
övriga eu- och tvåfamiljsfastigheter icke bör vålla större svårigheter. Såsom
allmän norm bör gälla att beskattning enligt vanliga regler bör ske, då inkomsten
av det särskilda nyttjandet överstiger 2 procent av taxeringsvärdet.
I den män ytterligare anvisningar — utöver dem som kommer att
framgå av författningsbestämmelserna — erfordras för gränsdragningen,
torde de fä lämnas av riksskattenämnden.

Schablonmetoden bör icke heller tillämpas beträffande publikt boställe
eller prästgård.

4. Fastigheternas taxeringsvärden såsom grund för schablonberäkningen
samt tillämplig procentsats.

De sakkunniga. De sakkunniga erinra om att deras förslag i princip innebure,
att bruttointäkter och avdrag skulle uppskattas schablonmässigt med
anknytning till fastigheternas värden.

I fråga om enfamilj sfastigheter, beträffande vilka såväl intäkt som avdrag
skulle beräknas enligt schablon, framhålla de sakkunniga, att det kunde
diskuteras om med fastighetens värde borde förstås dess taxeringsvärde
eller om schablonberäkningen borde anknyta till ett annorledes bestämt
värde å fastigheten. De sakkunniga anföra härom följande.

Om fastighetens värde anses lika med dess taxeringsvärde, är utfallet av
en taxering enligt de föreslagna reglerna givetvis i hög grad beroende av i
vad mån taxeringsvärdena å de fastigheter, som omfattas av dessa regler,
kunna anses tillfredsställande. Utan tvivel har hittills i detta avseende åtskilligt
brustit. Härtill ha olika omständigheter bidragit, såsom svårigheten
för beskattningsnämnderna att känna till alla fastigheter, ägarnas intressen
av att hålla nere värdena o. d. På sina håll ha enfamilj sfastigheter utan
tvivel varit åsatta taxeringsvärden, som avsevärt understigit det verkliga
allmänna saluvärdet, även om därvid — såsom givetvis bör ske — bortses
från de exceptionellt höga priser, som fastigheterna för närvarande i många
fall betinga. Om taxeringsvärden av denna art läggas till grund för den
inkomstuppskattning, som avses skola tillämpas för de egentliga enfamiljsfastigheterna,
kommer i de fall, då fastigheterna äro belånade till belopp,
som motsvarar eller överstiger taxeringsvärdet, avdragsgillt underskott ofta
att uppkomma, även om det är uppenbart, att fastigheternas verkliga värden
väsentligt överstiga å fastigheterna belöpande gäld och något underskott
i realiteten icke kan anses hava uppkommit. Med hänsyn till berörda omständigheter
kan ifrågasättas, huruvida schablonberäkningen beträffande
de egentliga enfamiljsfastigheterna bör bindas vid taxeringsvärdena eller
om möjlighet bör lämnas öppen för taxeringsmyndigheterna att vid beräkningen
frångå taxeringsvärdet, om detta icke kan anses motsvara det allmänna
saluvärdet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

De sakkunniga föreslå emellertid taxeringsvärdet såsom för alla fall
normgivande. Vid sitt ställningstagande härutinnan säga sig de sakkunniga
ha beaktat dels att taxeringsvärdet låge till grund ej blott för fastighetsskatten
utan även för arvs- och gåvobeskattningen samt förmögenhetsbeskattningen,
varför man icke i förevarande sammanhang borde utan tvingande
skäl välja en annan värdeberäkning, dels ock att schablonberäkningcns
anknytning till ett särskilt uppskattningsvärde kunde medföra skatteprocesser
av sådan omfattning, att värdet av den förenkling, vartill de föreslagna
reglerna syftade, komme att minska.

Vidare framhålla de sakkunniga, att de förutsatte att en bättre och jämnare
taxering av ifrågavarande fastigheter skulle kunna åstadkommas vid
1952 års allmänna fastighetstaxering. Skulle de värden, som vid nämnda
taxering åsattes enfamiljsfastigheterna, befinnas icke kunna med tillfredsställande
resultat läggas till grund för schablonberäkningen, kunde såsom
ett korrektiv tänkas införande av ökade möjligheter att vid den årliga taxeringen
beträffande fastigheter av förevarande art åsätta nya taxeringsvärden
i stället för de vid allmän fastighetstaxering åsatta. Tänkbart vore vidare
att, om så befunnes erforderligt, medgiva omtaxering även i sådana fall, då
fastighetens taxeringsvärde befunnes uppenbarligen avvika från det värde,
som med hänsyn bl. a. till taxeringsvärdena å likartade, närbelägna fastigheter
finge anses motsvara det allmänna saluvärdet.

Beträffande de fastigheter, för vilka den partiella schablonberäkningen
skulle gälla, framhålla de sakkunniga, att motsvarande problem icke torde
uppkomma, då taxeringsvärdena å dessa fastigheter i allmänhet komme att
bättre överensstämma med allmänna saluvärdet. Ägarna av dessa fastigheter
finge nämligen, om de föreslagna reglerna genomfördes, intresse av
att taxeringsvärdena icke sattes lägre än de verkliga saluvärdena. Detta
komme sannolikt att bidraga till en riktig taxering av fastigheterna i fråga.

De sakkunniga erinra om att deras förslag grundade sig på tanken att
ägare av enfamiljsfastighet borde beskattas för ett belopp motsvarande skälig
ränta å eget, i fastigheten investerat kapital. Huvudsakligen av praktiska
skäl men även med hänsyn till rättvisesynpunkter hade de sakkunniga
emellertid ansett, att inkomstberäkningen borde ske på så sätt att såsom
bruttointäkt upptoges ett belopp, motsvarande viss procent av fastighetens
taxeringsvärde, varefter avdrag medgåves för crlagd gäldränla (varmed
tomträttsavgäld eller liknande avgäld vore likställd). De sakkunniga framhålla
vidare, att det föreslagna sättet för beräkning av inkomst av enfamiljsfastighet
sett ur annan synvinkel innebure att såväl hyresvärdet som avdrag
för andra omkostnader än gäldränta bestämdes enligt schablonmässiga
grunder. För att komma fram till den procentsats, som betecknade bruttointäkten,
borde man nämligen utgå från hyresvärdet (uttryckt i procent av
taxeringsvärdet) samt därefter reducera detta procenttal med hänsyn till
omkostnader utöver gäldränta. Då förslaget i princip icke åsyftade någon
ändring av beskattningsnivån, borde man uppenbarligen såväl i fråga om

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

procenttalet för hyresvärdet som i fråga om det tal, varmed hyresvärdet
borde reduceras med hänsyn till omkostnader utöver gäldränta, utgå från
nu tillämpade eller eljest föreliggande värden. Därest så skedde, betyder
reformen i princip icke någon vare sig skärpning eller lindring av beskattningen,
utan allenast en ny och förenklad metod för framräkning av nettointäkten.
Fastighetsägarna komme följaktligen i princip att bibehållas vid
sin rätt till avdrag i den omfattning, som nu medgåves. Dock komme den
betydelsefulla ändringen att inträda, att avdrag varje år medgåves med ett
oförändrat belopp, vilket skulle motsvara genomsnittet av de från år till år
växlande avdrag, som nu medgåves. Reparationsavdragen, som nu tillgodonjötes
för de år då reparationer verkställts, komme följaktligen att varje
är utgå med viss procent av taxeringsvärdet, oavsett om någon reparation
förekommit eller ej. Å andra sidan komme avdrag för reparationer att medgivas
allenast med ifrågavarande procent av taxeringsvärdet, ändå att reparationer
ett visst år verkställts för betydligt större kostnad. Vidare medförde
reformen den likaledes betydelsefulla ändringen att en fastighetsägare, som
reparerade sin fastighet utöver eller dyrare än vad som genomsnittligt
ifrågakomme, icke vidare åtnjöte lindring i beskattningen på grund av
dylik, nier eller mindre lyxbetonad reparation.

De sakkunniga tillägga, att procenttalet för omkostnader utöver gäldränta
för enfamilj sfastigheter, för vilka den fullständiga schablonen användes,
icke hade någon självständig betydelse utan vore att betrakta endast
som ett led i framräknandet av det procenttal, som enligt schablonen angåve
intäkten av fastigheten. För tvåfamilj shusen och för sådana enfamiljsfastigheter,
som med hänsyn till att de vore till icke obetydlig del uthyrda
skulle behandlas lika med tvåfamilj shusen, komme däremot procenttalet
för omkostnader utöver gäldränta att få direkt betydelse. För sistnämnda
slag av fastigheter avsåges ju intäkten skola beräknas enligt vanliga regler,
medan omkostnaderna däremot skulle beräknas med tillhjälp av det ifrågavarande
procenttalet för omkostnader utöver gäldränta.

Vad härefter angår frågan om det tal, som kan anses motsvara hyresvärdet
av enfamiljsfastighet i ouppvärmt skick, framhålla de sakkunniga,
att den procentsats som för närvarande inom vissa län användes för beräkning
av hyresvärdet å enfamiljsfastighet visserligen varierade men genomsnittligt
låge omkring 6 procent. De sakkunniga ansåge sig kunna utgå ifrån
att hyresvärdets beräkning efter 6 procent av taxeringsvärdet i stort sett
återspeglade hyresnivån i fråga om enfamiljshus. De sakkunniga ansåge vidare
— av skäl som angivas i det följande — att ett belopp motsvarande 2,5
procent av taxeringsvärdet, för ägare av enfamiljsfastighet utgjorde skäligt
avdrag för värdeminskning, för reparation och underhåll samt för sådana
omkostnader som vattenförbrukning, renhållning, sotning, försäkring o. d.
Detta innebure i sin tur att för enfamilj sfastigheter, för vilka den fullständiga
schablonen tillämpades, bruttointäkten skulle upptagas till ((i —2,5=)
3,5 procent av taxeringsvärdet; härifrån skulle avdragas den laktiskt erlagda
gäldräntan, varefter återstoden skulle utgöra nettointäkten av läslig -

Kungl. Maj:ts proposition nr JS7.

heten. För tvåfamiljshus och sådana enfamiljsfastigheter, som vore uthyrda
till ej blott obetydlig del, skulle bruttointäkten beräknas enligt vanliga
regler och avdrag för värdeminskning, reparation och underhåll, vattenförbrukning,
renhållning, sotning, försäkring o. d. medgivas med 2,5 procent
av taxeringsvärdet.

Efter att ha lämnat denna resumé av förslagets innebörd ha de sakkunniga
redovisat vissa utredningar till belysning av frågan om skäligheten av
ett till 2,5 procent av taxeringsvärdet beräknat omkostnadsavdrag.

Remissyttrandena. Frågan om taxeringsvärdet som grundval för inkomstens
beräkning enligt schablonmetoden har berörts i några av remissyttrandena.
De flesta av de remissinstanser, som helt avstyrka förslaget, ha som
skäl härför anfört bl. a., att bristfälligheterna i fråga om fastighetstaxeringen
skulle omöjliggöra en rättvis beskattning enligt de sakkunnigas förslag.
Jämväl i vissa andra remissyttranden ha betänkligheter framförts mot
att anknyta schablonberäkningen till taxeringsvärdet.

Följande torde här få återgivas från remissyttrandena.

Kammarrätten framhåller, att även om en bättre och jämnare taxering
av en- och tvåfamilj sfastigheter skulle kunna åstadkommas vid 1952 års
allmänna fastighetstaxering, kunde man utgå från att på sina håll betydande
brister kunde komma att vidlåda även de nya taxeringsvärdena. I praktiken
torde nämligen svårigheter att åstadkomma en riktig och likformig taxering
alltjämt yppa sig, även om förbättrade metoder för fastighetstaxeringen
skulle införas i större utsträckning än förut.

Härefter anföres följande.

Dylika svårigheter kunna exempelvis ha sin orsak i de med årens lopp
starkt stegrade byggnadskostnaderna. Till följd av kostnadsstegringen torde
i regel ett väsentligt större kapital ha nedlagts i ett nybyggt hus än i ett
äldre hus av motsvarande storlek. Detta i sin tur torde ha skapat ett större
lånebehov för de nybyggda fastigheterna. För lånebehovets tillgodoseende
blir taxeringsvärdets storlek av väsentlig betydelse. Dessa omständigheter
äro ägnade att skapa stora spänningar mellan taxeringsvärdena å äldre och
nyare fastigheter. Skola taxeringsvärdena därjämte bestämmas med beaktande
av eventuell hyresavkastning, vilket i detta sammanhang kan vara
av betydelse särskilt för tvåfamiljsfastigheterna, tillkomma de särskilda
svårigheter som betingas av de föreliggande, allmänt kända förhållandena
å hyresmarknaden. Därigenom måste spänningen mellan taxeringsvärdena
å äldre och nyare fastigheter öka ytterligare. Därtill kommer att hyrornas
storlek oftast är beroende av särskilda myndigheters bestämmande och för
såväl de skattskyldiga fastighetsägarna som taxeringsmyndigheterna kan
det vara svårt att på förhand bedöma den slutliga utgången av myndigheternas
avgörande. Taxeringsvärdets bestämmande måste därför många
gånger till sist bliva beroende på skönsmässiga uppskattningar, vilka även i
sinsemellan likartade fall kunna utfalla olika. Även inom lokalt begränsade
områden kunna ojämna och oriktiga taxeringsvärden uppkomma av sådana
eller andra orsaker.

Kammarrätten anför härefter, alt enligt det gällande beskattningssystemet
ojämnheter i taxeringsvärdena huvudsakligen påverkat endast fastighets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

skattens storlek. Denna påverkan hade i regel varit förhållandevis obetydlig.
Därest emellertid de sakkunnigas förslag skulle antagas, komme uppenbarligen
dessa felaktigheter att påverka även inkomstskatten. Deras verkan
kunde då icke längre vara lika obetydlig, i synnerhet som den i regel skulle
omfatta en tidsperiod av upp till fem år. Även om taxeringsvärdena i och
för sig vore riktiga, ville kammarrätten ifrågasätta om de i allo vore ägnade
att såsom underlag främja riktiga taxeringar. Härom anföres vidare följande.

Sålunda torde det tänkta genomsnittliga hyresvärde, som enligt förslaget
skulle ingå i kalkylen för det för de egentliga enfamiljsfastigheterna särskilt
fastställda procenttalet, icke kunna bliva riktigt exempelvis i de fall,
då taxeringsvärdet avser fastighet, diirå finnes en jämförelsevis obetydlig
byggnad men som omfattar stor tomtareal med ett förhållandevis högt markvärde.
Sådana fall lära icke vara ovanliga i städers och andra tätorters
ytterområden. Att ett för stort hyresvärde samtidigt motverkas av ett för
stort tänkt omkostnadsavdrag kan icke helt avhjälpa felet, eftersom det
tänkta hyresvärdet alltid överstiger omkostnadsavdraget. Det för intäktsberäkningen
särskilt fastställda procenttalet anger ju härvidlag matematiskt
skillnaden. Felet ökar procentuellt med detta tal alltefter taxeringsvärdets
storlek. Resultatet måste alltså i övervägande grad bliva till nackdel
för den skattskyldige. Detta resultat torde icke alltid kunna försvaras med
att den stora tomtarealen innefattar en så stor förmån för ägaren att denne
bör inkomstbeskattas därför.

Kammarrätten framhåller härefter, att det kunde ifrågasättas, om icke
det i taxeringsvärdet ingående byggnadsvärdet skulle utgöra en lämpligare
grund för schablonberäkningen. Därvid anföres följande.

Emellertid torde icke heller byggnadsvärdet såsom underlag för schablonberäkning
gå helt fritt från invändningar. Delvis sammanfalla dessa
med de synpunkter, vilka ovan berörts beträffande taxeringsvärdena i allmänhet.
Såsom ytterligare exempel på svårigheter, vilka kvarstå, även om
byggnadsvärdena användas såsom underlag, kan nämnas följande. Vid jämförelse
mellan två fastigheter, den ena centralt belägen i ett samhälle med
goda kommunikationer och avsedd att bebos året om samt den andra mera
avsides belägen ute på landet och avsedd att bebos endast en kortare tid på
året, befinnes att lika stort kapital nedlagts å vardera fastighetens byggnader.
Vid fastighetstaxeringen ha måhända beskattningsnämnderna i båda
fallen i övervägande grad grundat sina bedömanden på de nedlagda kostnaderna.
De båda fastigheterna kunna därför tänkas ha fått lika stora
byggnadsvärden, även om byggnaderna med hänsyn till den olika användningen
äro olika till sin beskaffenhet. Det är emellertid ingalunda säkert
att taxeringsvärdet å den avsides belägna fastigheten, ett sommarställe e. d.,
överensstämmer med det saluvärde å orten, som bort vara normerande för
taxeringsvärdet. Det är icke heller säkert att det antagna hyresvärde, som
man skulle räkna med vid schablonberäkning enligt förslaget, skulle överensstämma
med ortspriset. Det kan vara just svårigheten alt utröna ett
ortspris som föranlett byggnadsvärdets bestämmande efter anläggningskostnadsmetoden.
Man kan i ett dylikt fall redan vid taxeringsvärdets bestämmande
återfinna de svårigheter, vilka enligt vad de sakkunniga inledningsvis
uppgivit i sin promemoria förelegat vid tillämpningen av gällande bestämmelser
och vilka i stor utsträckning föranlett schablonuppskattning av
hyresvärdena. Det anförda exemplet torde visa, att man vid tillämpning av

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

det föreslagna systemet icke helt undgår olägenheterna av de schablonuppskattningar
som gjorts vid tillämpningen av det gällande systemet. Fråga
är, om icke följderna måste anses bliva mera otillfredsställande i det fall intäkten
beräknas efter en fix schablon på grundval av ett måhända felberäknat
byggnadsvärde som är avsett att bestå under en hel fastighetstaxeringsperiod
än om intäkten (hyresvärdet) direkt uppskattas efter en schablon,
som kan justeras vid den årliga inkomsttaxeringen.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller att, därest hyresvärdet beräknades
till viss procent av taxeringsvärdet, värdet av förmån av hyresfri bostad
i egen fastighet ej sällan komme att avsevärt avvika från förmånens verkliga
värde. Om endast en mindre del av tomtmarken vore bebyggd eller om
markvärdet av annan anledning vore särskilt stort i förhållande till fastighetens
hela taxeringsvärde komme tydligen ett på föreslaget sätt beräknat
hyresvärde att bli för högt. Rent orimliga värden skulle uppkomma för
många välbelägna en- eller tvåfamiljsfastigheter där byggnaderna vore bristfälliga
och tomtmarkens värde kanske många gånger överstege byggnadens
värde. Om förändringar i fastighets värde ej beaktades av beskattningsnämnderna
på grund av bestämmelserna i 12 § kommunalskattelagen eller
på grund av att särskild fastighetsdeklaration ej lämnades, kunde de schablonmässigt
bestämda hvresvärdena även komma att avsevärt avvika från
de värden, som rätteligen bort fastställas.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller, att taxeringsvärdet av taxeringsnämnderna
bestämdes efter avkastningen, varvid det ingalunda vore säkert,
att taxeringsnämnderna till grund för sin uppskattning lade den avkastning,
varmed de sakkunniga räknat. Ett fullföljande av de sakkunnigas
förslag borde leda därhän, att i lagstiftningen fastsloges den procentsats,
efter vilken avkastningen borde kapitaliseras. Under andra förhållanden
kunde icke den erforderliga korrespondensen mellan taxeringsvärdet och
det framräknade hyresvärdet uppnås. Men därmed frånginge man den nuvarande
regeln, att taxeringsvärdet skulle beräknas efter den köpeskilling,
som en förståndig köpare ville betala för fastigheten, och detta torde också
medföra ändrade regler för beräkningen av värdet av andra rättigheter, som
vore föremål för förmögenhetsbeskattning.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län omtalar, att höjningarna av taxeringsvärdena
enligt 1952 års taxering å enfamiljsfastigheter troligen komme
att variera från 50 % i vissa kommuner till 100 % i andra. Olikheterna
berodde i huvudsak på bristande likformighet i tidigare gällande taxeringsvärden.
Enligt länsstyrelsens mening kunde det icke heller förväntas att
sådan likformighet skulle kunna uppnås vid innevarande års allmänna fastighetstaxering
att taxeringsvärdena kunde läggas till grund för en schablonmässig
inkomstberäkning. Därtill vore skillnaderna sedan gammalt för
stora och värdeförändringarna på grund av bostadsbristen alltför betydande
samt de allmänna, för taxeringen av villafastigheter i riket lämnade direktiven
icke tillräckligt vägledande. Därest för kommande allmänna fastighetstaxeringar
efter överläggningar med landskamrerare och taxeringsinlendenter
för taxeringen av villafastigheter inom vart och ett av länen

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

utfärdades sådana hjälptabeller, som nu användes inom några av länen,
kunde emellertid ett godtagbart underlag för schablonberäkning antagas
komma att ernås.

Även länsstyrelsen i Örebro län framhåller att, därest vid senare allmänna
fastighetstaxeringar hjälptabeller komme till användning i hela
riket, ett nöjaktigt underlag för schablonberäkning kunde antagas komma
att föreligga.

Länsstyrelsen i Västerbottens lön framhåller, att den alltjämt pågående
prisstegringen inom byggnadsbranschen komme att medföra, att 1952 års
taxeringsvärden, som torde komma att fastställas med bortseende från stegringen
av priserna å byggnadsmaterial under år 1951, om några åi hade
ringa eller ingen anknytning till fastigheternas saluvärden. Om taxeringsvärden
av denna art lädes till grund för schablonberäkningarna, hade man
vid högbelåning av fastigheterna att räkna med underskottsavdrag i betydligt
högre grad än vad nu vore fallet. — Länsstyrelsen ville ifrågasätta, huruvida
icke frågan om ett särskilt uppskattningsvärde till grund för schablonberäkningen
borde upptagas till förnyat övervägande.

Även länsstyrelsen i Södermanlands län anser, att ett högre värde borde
kunna läggas till grund vid taxeringen, därest taxeringsvärdet vore uppenbart
för lågt.

Tjänstemännens centralorganisation framhåller, att i de fall, där taxeringsvärdet
illa anslöte sig till fastighetens marknadsvärde och ägaren hade fastigheten
mycket högt belånad, det givetvis kunde ifrågasättas om beräkningsmetoden
ledde till en rättvis uppskattning av ägarens inkomst av fastigheten
i fråga.

Den av de sakkunniga framkastade tanken på ökade möjligheter att vid
den årliga taxeringen åsätta nya taxeringsvärden avvisas av kammarrätten,
som framhåller att även om det i och för sig vore önskvärt att riktiga taxeringsvärden
åsattes, det dock icke nog kunde understrykas att en sådan
anordning vore avgjort oförenlig med den stabilitet som lagstiftaren hittills
ansett böra tillkomma taxeringsvärdet och som kommit till uttryck genom
bestämmelserna i 12 § kommunalskattelagen.

Liknande synpunkter framföras av fem länsstyrelser.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län säger sig vilja framhålla, att vid ett genomförande
av förslaget fastställande av taxeringsvärden å en- och tvåfamiljsfastigheter
komme att ådraga sig ägarnas intresse i högre grad än hittills
varit fallet, varför antalet besvärsärenden till fastighetsprövningsnämnden
och till kammarrätten vid omtaxeringar av fastigheter kunde befaras öka.
Länsstyrelsen ansåge redan nu den tid, inom vilken fastighetsprövningsnämnd
hade att utföra sitt arbete (praktiskt taget 15 maj—30 juni), vara
alltför knappt tillmätt.

Frågan om procentsatsen för schablonberäkningen har berörts i ett flertal
remissyttranden. I en del av dessa har uttalats, att eu höjning av taxeringsvärdena
vid 1952 års fastighetstaxering borde medföra en omprövning

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

av den procentsats, efter vilken intäkten skulle beräknas. Sålunda anför
länsstyrelsen i Örebro lön.

Inom Örebro län är den genomsnittliga höjningen av taxeringsvärdena
för annan fastighet enligt beredningsnämndernas förslag 56,8 %. Det finnes
icke anledning antaga att denna siffra är lägre i vad gäller enbart enfamilj sfastigheter.
Taxeringsvärdet för en dylik kan sålunda antagas bliva höjt
från t. ex. 20 000 kronor till omkring 31 300 kronor och skulle hyresvärdet,
om detta beräknas efter 6 % av taxeringsvärdet, komma att höjas från 1 200
kronor till 1 878 kronor. För såvitt icke hyresvärdet för viss enfamiljsfastighet
tidigare varit för lågt upptaget, kan en dylik höjning av detta värde
icke få komma ifråga så länge hyresstopp råder. Vilken metod som än användes,
bör ortens pris vara avgörande för hyresvärdets bestämmande.
Höjningen av taxeringsvärdena bör medföra sådan sänkning av berörda
procenttal att närmast möjliga överensstämmelse ernås med i orten gällande
hyrespris.

Länsstyrelsen i Norrbottens län upplyser, att man kunde utgå från att
taxeringsvärdena för år 1952 komrne att höjas med 40 % i städer och stadsliknande
samhällen samt med minst 80 % å landsbygden. Godtoge man den
av de sakkunniga såsom genomsnittlig antagna bruttoprocenten 6 % såsom
bruttohyresvärde, finge man räkna med en kraftig höjning av hyresvärdena
och därmed av nettointäkten av ifrågavarande fastigheter. Länsstyrelsen
ville ifrågasätta om en sådan höjning vore försvarbar med hänsyn till hyresstoppet.
Enär vidare för tvåfamiljshusen schablonberäkningen skulle ske
allenast beträffande omkostnadsavdragen samt en förhöjning av hyresvärdet
för i sådana hus bosatta ägare icke ifrågakomme i andra fall än då den år
1951 medgivna generella hyreshöjningen med högst 5 % å grundhyran
uttoges av hyresgäster, komme ägare av enfamiljshus att beskattas för det
i fastigheten nedlagda kapitalet hårdare än ägare av tvåfamilj shus. Länsstyrelsen
hade velat påpeka de konsekvenser höjningen av taxeringsvärdena
förde med sig och ifrågasatte om icke, till lindring därav, procentsatsen för
beräkning av bruttointäkten av enfamiljshus borde nedsättas till 3 % av
taxeringsvärdet.

Synpunkter överensstämmande med de ovan angivna ha framförts av
överståthållarämbetct, Svenska landskommunernas förbund och Kommitterade
för ett Sveriges villaägareförbund.

Bostadsstyrelsen framhåller, att lämpligheten av en av den allmänna höjningen
av taxeringsvärdena föranledd höjning av bostadskostnaderna måhända
kunde ifrågasättas i nuvarande läge, om jämförelse gjordes med
hyresbostäderna, där hyran vore fastlåst. En sådan jämförelse kunde dock
ej anses utslagsgivande med hänsyn till de båda bostadsformernas väsentligt
olika betingelser i fråga om såväl bostadsvärde som fastiglietsekonomisk
planläggning. För övrigt vore här fråga om att beskatta inkomsten av visst,
egnahemsägaren tillhörigt kapital, vilket rimligtvis icke borde vara undantaget
från beskattning enbart därför, att det råkade vara placerat i fastigheten.

Kungl. Alaj:ts proposition nr 187.

Beträffande den av de sakkunniga angivna procentsatsen för beräkning av
bruttointäkten har i några remissyttranden uttalats, att den vore för hög. 1
vissa andra remissyttranden har gjorts gällande att den föreslagna procentsatsen
för beräkning av omkostnaderna vore för låg.

Vissa inom finansdepartementet företagna utredningar till grund för taxering
av inkomst av en- och tvåfamiljsfastigheter. Till ledning för meddelande
av anvisningar beträffande 1953 års inkomsttaxering lät riksskattenämnden
under år 1952 inhämta uppgifter från hyresnämnderna i riket om hyror
för enfamilj sfastigheter, vilka varit föremål för hyresnämndernas bedömande.
Uppgifter erhölls därvid beträffande 875 fastigheter, belägna i
Stockholms stad och rikets samtliga län. Medelbeloppet taxeringsvärde per
fastighet uppgick till 37 600 kronor. Grundhyran utan ersättning för värme
uppgick i genomsnitt till 7,8 % av 1951 års taxeringsvärde och 5,5 % av
1952 års taxeringsvärde.

I sina för 1953 års taxering meddelade rekommendationer till prövningsnäinnderna
anförde riksskattenämnden bland annat, att anledning icke
förelåge att bestämma procenttalet för beräkning av hyresvärden så lågt,
att det uppenbarligen icke täckte de normala nödvändiga kostnader, vilka
genomsnittligt vore förenade med fastighetsinnehav av detta slag och för
vilka avdrag medgåves vid taxeringen. Dessa kostnader plägade genomsnittligt
uppskattas till lägst följande procenttal av taxeringsvärdet:

ränta å upplånat kapital (resp. beräknad ränta å eget kapital)

upp till taxeringsvärdet ...................................... 3,2 %

reparationer .............................................. l,o %

försäkringsavgifter ......................................... 0,i %

värdeminskning ............................................ 0,8 %

Summa 5,i %

För utrönande av den inverkan, 1952 års höjning av taxeringsvärdena
kan beräknas få på utfallet av inkomsttaxering enligt de sakkunnigas förslag,
har inom finansdepartementet verkställts beräkning av taxeringsutfallet
beträffande sex av de av 1950 års skattelagssakkunniga undersökta områdena
under förutsättning, dels att vid 1951 års taxering beräkning av hyresvärde
skett på grundval av 1952 års taxeringsvärden och ett procenttal
av 5 för uppskattning av hyresvärdet, d. v. s. det procenttal vilket enligt
riksskattenämndens rekommendation bör såsom huvudregel användas vid
1953 års taxering, samt att jämväl värdeminskningsavdrag beräknats å 1952
års taxeringsvärde dels att nettointäkten beräknats enligt de sakkunnigas
förslag med begagnande av ett procenttal av 3. Därvid har erhållits följande
resultat:

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

	Antal under- sökta fastig- heter	Nettointäkt (+) el. underskott t — ) enl. 1951 års taxe-ring med nyss angiven ändring i beräkningen	Nettointäkt på nyss angivet säit beräknad enl. de sak-kunnigas förslag
Bromma: Nockeby........	........ 97	- 17 546	+ 38 775
> Ängbv..........	........ 86	+ 15 645	+ 17 804
Brämhult ................	........ 152	+ 16 350	+ 28 805
Norrahammar............	........ 122	+ 28 772	+ 35 701
Fagersta.................	........ 167	+ 73 105	+ 63 581
Njurunda ................	........ 141	+ 25 532	+ 27 495

Att differensen mellan resultaten är särskilt stor beträffande området
Nockeby beror därpå att avdragen för reparationer inom detta område i 1951
års deklarationer var osedvanligt höga. I övrigt uppgår differensen mellan
resultaten högst till 82 kronor per fastighet (i Brämhult). Detta belopp
måste anses lågt med hänsyn till att medelbeloppet taxeringsvärde per fastighet
uppgår till omkring 32 000 kronor och en viss ojämnhet vid inkomstberäkningar
av denna art icke kan undvikas.

För ytterligare undersökning av de olika taxeringsmetodernas verkningar
med hänsyn till de nya taxeringsvärdena har genom departementets försorg
upplysningar inhämtats rörande de uppgifter, som i 1953 års deklarationer
lämnats rörande ett trettiotal enfamiljsfastigheter i varje län. De erhållna
uppgifterna, som vid tiden för uppgifternas lämnande ännu icke behandlats
av vederbörande taxeringsnämnder, avser sammanlagt 783 fastigheter. Medeltalet
taxeringsvärde per fastighet utgör 27 200 kronor, och fastigheterna
åvilande skuld uppgår i genomsnitt till 58 % av taxeringsvärdet. Medelräntan
å skuldbeloppen utgör 3,4 %. Yrkade avdrag för reparationskostnader
uppgår till i medeltal 1,15 % av taxeringsvärdet. Med hänsyn till tidigare erfarenheter
från taxeringsarbetet och att sådana avdrag enligt de inkomna
uppgifterna i vissa fall yrkats med belopp, som i förhållande till fastigheternas
värden synes höga, kan förutses, att de avdragsbelopp, som vid
taxeringen finnes lagligen grundade, kommer att understiga de yrkade i
sådan utsträckning, att det genomsnittliga avdragsbeloppet alltjämt håller
sig inom 1 % av taxeringsvärdet. Förhållandet mellan genomsnittliga reparationskostnader
och taxeringsvärden synes alltså icke beträffande förevarande
fastigheter ha ändrats genom å ena sidan stegringen av nämnda
kostnader och å andra sidan höjningen av taxeringsvärdena.

En beräkning av nettointäkten från de fastigheter, för vilka uppgifter
erhållits, a) med antagande att hyresvärdet uppgått till 5 % av taxeringsvärdet
samt att avdrag för ränteutgifter bör beviljas med yrkade belopp och
avdrag i övrigt enligt ovan återgivna av riksskattenämnden förutsatta genomsnittliga
procenttal, och b) enligt de föreslagna särskilda bestämmelserna
utvisar följande:

intäkt: 5 % å 21 300 000

1 065 000

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

avdrag:

ränteutgifter, yrkat belopp .................... 421 578

reparationskostnader, 1 % å taxeringsvärdet .... 213 000
försäkringsavgifter, 0,i % å taxeringsvärdet .... 21 300

värdeniinsknin g, 0,8 % å taxeringsvärdet ...... 170 400 826 278

nettointäkt 238 722

intäkt: 3 % å 21 300 000 .................................... 639 000

avdrag: ränteutgifter....................................... 421 578

nettointäkt 217 422.

Ägarnas i fastigheterna placerade egna kapital uppgår, om det totala kapitalet
anses motsvara taxeringsvärdet, till 9 011 800 kronor. Beräkning
enligt b) innebär, att nettointäkten motsvarar 2,4 % å det egna kapitalet.

Departementschefen. I vissa remissyttranden har anförts betänkligheter
mot förslaget att lägga taxeringsvärdet till grund för beräkningen av avkastningen
av ägarens eget kapital i en- och tvåfamiljsfastigheter. Detta beräkningssätt
anknyter emellertid till den redan nu i avsevärd omfattning begagnade
metoden att fastställa hyresvärde för sådan fastighet med ledning
av taxeringsvärdet. Det må vidare erinras om att detta värde även i övrigt
utnyttjas i olika avseenden vid beskattningen, exempelvis för beräkning av
värdeminskningsavdrag, vid uppskattning av förmögenhet, vid beräkning
av arvs- och gåvoskatt in. in.

Ati taxeringsvärdena å mindre bostadsfastigheter, framför allt enfamiljshusen,
tidigare företett ojämnheter torde delvis vara att hänföra till det förhållandet,
att förberedelserna för taxeringen av dessa fastigheter varit mindre
omfattande än exempelvis beträffande jordbruksfastighet. Vid senare fastighetstaxeringar
har emellertid frågan om en riktigare och jämnare taxering
av annan fastighet alltmera uppmärksammats och det kan därför antagas,
att taxeringsresultatet i detta avseende redan blivit bättre och efter hand
skall ytterligare vinna i likformighet och jämnhet.

Beträffande taxeringsvärdenas lämplighet såsom grund för beräkning av
fastighetsägarens kapital i fastigheterna kan vidare framhållas, att taxeringsvärdena
regelmässigt åsättes med viss försiktighet. Sålunda håller sig
nivån för de år 1952 åsatta taxeringsvärdena icke oväsentligt under de köpeskillingar,
soin under senare år betalats och alltjämt betalas för fastigheterna.
Någon risk för att ränta kommer att beräknas å ett kapital, som är högre
än del verkliga värdet därav, torde därför knappast föreligga. Allmän fastighetstaxering
och därmed omprövning av taxeringsvärdena sker vart femte
år. I samband därmed anpassas sålunda dessa värden efter inträffade förändringar
i prisnivån. Skulle en allmännare nedgång av fastighetspriserna
inträffa under en taxeringsperiod, så att saluvärdena tenderar att understiga
taxeringsvärdena, kan finnas anledning taga under övervägande att

Kungl. Mcij:ts proposition nr 187.

föranstalta om allmän fastighetstaxering redan före utgången av den normala
taxer ingsper ioden.

Med hänsyn till de anförda omständigheterna finner jag mig böra biträda
förslaget att lägga taxeringsvärdena till grund för beräkningen av avkastningen
av ägarens egna kapital i ifrågavarande fastigheter.

Vad angår frågan om det procenttal, som skall användas vid inkomstberäkning
enligt de särskilda bestämmelserna för en- och tvåfamiljsfastigheter
vill jag erinra om vad jag tidigare anfört rörande en- och tvåfamiljsfastigheternas
natur. Eftersom dessa fastigheter knappast kan likställas med förvärvskällor
i vanlig mening, förutsätter jag, att värdet av den förmån, som
ägarna kan anses åtnjuta av det egna kapitalet i fastigheterna, bör uppskattas
efter ett jämförelsevis lågt procenttal. Det ligger nära till hands att därvid
anknyta till den avkastning ägaren skulle erhålla, om han placerade det
jämförelsevis lilla kapital, som det vanligtvis rör sig om, på ett sätt som
eljest kunde tänkas ifrågakomma, exempelvis genoin insättning i sparbank.
Med utgångspunkt från nu rådande förhållanden borde procenttalet i så fall
lämpligen bestämmas till 3. Då ränta å lånat kapital får avdragas med verkliga
beloppet och sådan ränta i allmänhet utgår efter ett något högre procenttal,
blir resultatet, att den beräknade räntan å det egna kapitalet oftast kommer
att i realiteten understiga 3 procent av detta kapital. Ju högre ränta en
fastighetsägare nödgas betala å det lånade kapitalet, desto lägre blir det
procenttal, som motsvarar förhållandet mellan uppskattad inkomst av eneller
tvåfamiljsfastighet och eget kapital däri.

Som i det föregående redovisats har vissa undersökningar gjorts för att
få till stånd en jämförelse mellan ett beräknat utfall av den nu föreslagna
metoden med användning av procenttalet 3 och det utfall, som kan antagas
bli resultatet av årets taxering. Jämförelsen ger anledning förmoda att någon
större skillnad i allmänhet icke skall uppkomma. Det är givet att för
vissa enskilda skattskyldiga den nya metoden kan till en början te sig som
en skärpning; detta torde bli förhållandet i sådana fall då jämförelsevis stora
reparationer verkställts under det sista året för de gamla reglernas tillämpning.
Det är emellertid härvidlag att märka att en utjämning kommer att
ske så småningom. Under reparationsfria år eller år då mycket små reparationer
göres torde den nya metoden medföra en lindrigare beskattning. På
längre sikt bör sålunda utfallet bli i stort sett detsamma för de enskilda.

I detta sammanhang vill jag också erinra om att den tidigare i dag anmälda
propositionen om omläggning av fastighetsbeskattningen upptar förslag
om sänkning av repartitionstalet från 5 till 4. Då fastighetsskatten för
närvarande i regel torde vara effektiv beträffande en- och tvåfamiljsfastigheter
till minst den del, som svarar mot sänkningen, kommer denna sålunda
i sin helhet ägare av sådana fastigheter till godo.

Med hänsyn till här anförda omständigheter förordar jag att procenttalet
för beräkning av intäkten av en- och tvåfamiljsfastigheter nu bestämmes
till 3. De sakkunniga har föreslagit att procenttalet skulle fastställas av Konungen.
Emellertid är det enligt min uppfattning riktigare, att föreskriften
om vilket tal som skall gälla intages i kommunalskattelagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Vid mera avsevärda förskjutningar i räntenivån hör självfallet procenttalet
kunna ändras. Emellertid ligger det i sakens natur att alltför täla ändringar
av talel bör undvikas. Först då en höjning eller sänkning av den vanliga
räntenivån kan bedömas bli mera varaktig, bör enligt min mening ifrågakomma
att ompröva procenttalet för beskattningen av en- och tvåfamiljsfastigheter.

Slutligen må framhållas att om utgifter för ränta å lånat kapital överstiger
det belopp av 3 procent å taxeringsvärdet, vartill intäkten skall beräknas
— något som kan inträffa då fastigheten är högt belånad — kommer inkomstberäkningen
att utvisa underskott. Sådant underskott får avdragas enligt
vanliga regler om avdrag för underskott å förvärvskälla.

5. Beräkning av realisationsvinst.

Enligt gällande bestämmelser (se första punkten av anvisningarna till
36 § kommunalskattelagen) skall vid beräkning av realisationsvinst såsom
intäkt upptagas vad som erhållits för den avyttrade egendomen. Avdrag får
ske för alla omkostnader för förvärvet och avyttringen, däri inbegripet vad
som nedlagts på förbättring av egendomen. Har den skattskyldige tidigare
fått åtnjuta avdrag för värdeminskning av den avyttrade egendomen, skall
omkostnadsbeloppet minskas med detta avdrag.

Remissyttrandena. I ett flertal remissyttranden har berörts frågan hur
realisationsvinst skall beräknas vid försäljning av en- eller tvåfamiljsfastighet
efter genomförande av de sakkunnigas förslag.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att den skattskyldige trots schablonberäkningsmetoden
likväl borde ha att uppgiva under beskattningsåret
utgivna kostnader för såväl reparation som grundförbättring. Kännedom
härom vore erforderlig vid beräkning av realisationsvinst. För beräkning av
sådan vinst å fastigheter av ifrågavarande slag borde i anvisningarna till
36 § kommunalskattelagen inflyta föreskrift därom att återvunna värdeminskningsavdrag
skulle beräknas efter 1 % å taxerade byggnadsvärdet,
vilket procenttal de sakkunniga utgått från vid beräkningen av kostnadsavdraget
2,5 %.

Liknande synpunkter framföras av en del andra remissinstanser.

Överståthållaråmbetet och länsstyrelsen i Gotlands län anse emellertid,
att de sakkunnigas förslag borde medföra en mera genomgripande ändring
av reglerna om beskattning av realisationsvinst. Berörda remissinstanser
förorda således, att rätt till avdrag borde medgivas även för kostnader avseende
underhåll i den mån kostnaderna därför under tiden för innehavet
överstigit det schablonmässigt tillgodonjutna avdraget för underhåll. Detta
förutsatte dock, enligt vad överståthållaråmbetet påpekar, att procentsatsen
för vad som skulle anses utgöra normalt underhåll angåves i anvisningarna
till 36 § kommunalskattelagen.

4 Ilihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 187.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Departementschefen. De föreslagna särskilda bestämmelserna om beräkning
av inkomst av en- och tvåfamilj sfastigheter berör beräkningen av realisationsvinst
i två avseenden. Å ena sidan uppkommer sedan bestämmelserna
trätt i tillämpning frågan, i vad mån skattskyldig, vilken vid avyttring
av en- eller tvåfamiljsfastighet erhållit högre vederlag än han själv utgivit,
vid beräkning av realisationsvinst äger såsom omkostnad för förvärvet
tillgodoräkna sig avdrag för vad som nedlagts på förbättring av egendomen.
Å andra sidan kan ifrågasättas, om en sådan skattskyldig skall anses under
tiden för innehavet ha åtnjutit avdrag för värdeminskning av den avyttrade
egendomen, med vilket beloppet av omkostnader för förvärvet bör minskas.

Vad angår den sistnämnda frågan vill jag framhålla, att föreskriften om
minskning av omkostnadsbelopp med värdeminskningsavdrag vid beräkning
av realisationsvinst enligt punkt 1 av anvisningarna till 36 § kommunalskattelagen
syftar på sådant värdeminskningsavdrag, som skattskyldig tidigare
fått åtnjuta vid inkomstberäkning enligt kommunalskattelagens vanliga
föreskrifter om sådan beräkning. De nya bestämmelserna innebär, att
nämnda föreskrifter icke skall tillämpas å de därmed åsyftade fastigheterna
och att följaktligen någon beräkning av intäkter och avdrag — utöver den
stadgade ränteberäkningen — icke sker. Vid sådant förhållande kan icke
anses, att skattskyldig genom inkomstberäkning enligt de särskilda bestämmelserna
tillgodoräknas avdrag för värdeminskning. Vid beräkning av realisationsvinst
föreligger alltså icke anledning att minska omkostnadsbelopp
med värdeminskningsavdrag.

Den andra frågan — i vad mån avdrag för förbättringskostnader bör medgivas
— är något mera komplicerad. Kostnader av denna art kan, när de
avser annan fastighet, vara hänförliga antingen till kostnader för underhåll,
för vilka avdrag vid vanlig inkomstberäkning får göras, eller till kostnad för
ny-, till- eller ombyggnad eller därmed jämförlig förbättring, för vilken
kostnad avdrag icke får ske vid vanlig inkomstberäkning. I allmänhet torde
ha ansetts, att vid beräkning av realisationsvinst genom avyttring av annan
fastighet avdrag får ske endast för sistnämnda slag av kostnader, eftersom
underhållskostnader får avdragas vid beräkning av inkomst av fastigheten.

För sådana fall då en fastighet beskattas enligt schablonmetoden finns
skäl att införa en speciell bestämmelse. Eftersom någon beräkning av avdrag
för underhållskostnader icke sker vid inkomsttaxeringen, torde det vara rimligt
att man vid fastställande av realisationsvinst medger avdrag för underhållskostnader
i den mån fastigheten på grund av de företagna underhållsåtgärderna
vid avyttringen befunnit sig i bättre skick än vid förvärvet.

I överensstämmelse med vad i detta och föregående avsnitt anförts och
förordats har inom finansdepartementet upprättats förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370). Till vissa detaljer
i lagförslaget torde jag få återkomma i det följande under specialmotiveringen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

6. Deklarations- och taxeringsförfaramlet vid tillämpning av

schablonmetoden.

De sakkunniga. De sakkunniga framhålla, att i fråga om deklarations- och
taxeringsförfarandet skulle genomförandet av det framlagda förslaget innebära
en avsevärd förenkling. Den största förenklingen uppnåddes beträffande
fastigheter, vilka uteslutande eller till helt övervägande del användes
som bostad för ägarens, hans familjs och personliga tjänares räkning och
för vilka sålunda den fullständiga schablonen tillämpades. Enär såsom intäkt
skulle upptagas viss procent av fastighetens taxeringsvärde och avdrag
medgivas blott för ränta och i förekommande fall tomträtts- eller liknande
avgäld, bleve den i självdeklarationen erforderliga uppställningen synnerligen
enkel.

Som exempel angiva de sakkunniga en sålunda utformad uppställning.

Fastighet, vilken under beskattningsåret uteslutande eller till helt övervägande
del använts som bostad för min, min familjs och mina personliga

tjänares räkning: Åby 212.

Taxeringsvärde: 30 000 kr.

Intäkt: 3,5 procent å 30 000 kr................. 1050

Avgår: erlagd ränta å gäld (skuldbelopp: 15 000 kr.) 525

tomträttsavgäld ........................ 300 825

Nettointäkt 225

Beträffande övriga under de föreslagna bestämmelserna hänförliga fastigheter
— d. v. s. tvåfamilj shus och därmed likställda enfamiljsfastigheter, för
vilka den partiella schablonen tillämpas — framhålla de sakkunniga, att
intäkterna skulle uppgivas i samma ordning som nu men uppgifterna om
utgifter och omkostnader förenklas väsentligt. I det helt övervägande antalet
fall komnie avdragen att begränsas till erlagd ränta och ett till 2,5 procent
å taxeringsvärdet fixerat avdrag för övriga omkostnader. De nu förekommande
avdragen för reparation och underhåll samt övriga diverse omkostnader,
inberäknat värdeminskning, bortfölle, då desamma vore inkluderade
i det fixerade avdraget.

Remissyttrandena. I en del remissyttranden har framhållits att, ehuru
med förslaget vunnes förenkling vid taxeringen, detsamma även innebure
vissa nackdelar ur taxeringssynpunkt.

Av vad remissinstanserna i detta avseende anföra torde här få återgivas
följande.

Kammarrätten framhåller, att en mycket värdefull och inom beskattningsnämnderna
allmänt tillämpad metod till hjälp vid kontroll av speciellt
olika näringsidkares deklarationer vore den s. k. kontantberäkningen. En
förutsättning för att denna skulle kunna genomföras vore tydligen att man

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

i självdeklarationen hade tillgång till uppgifter om skattskyldigs kontanta
intäkter och utgifter i dennes olika förvärvskällor under beskaltningsåret.
Den föreslagna schablonmetoden skulle medföra att fullständiga sådana
uppgifter kommc att saknas beträffande ett stort antal skattskyldiga, då
det vore rätt vanligt att rörelseidkare ägde sådana fastigheter, varom här
vore fråga, och att intäkter och utgifter för dessa ej inginge i vederhörandes
räkenskaper.

Liknande synpunkter framföras av länsstyrelserna i Blekinge, Södermanlands
och Västerbottens län. Sistnämnda länsstyrelse framhåller även att,
då avdrag icke komme att göras vid inkomstberäkningen, taxeringsnämnderna
komme att undandragas möjligheten att utöva kontroll över enskilda
skogsägares vedförsäljning. Betydande belopp kunde härigenom komma att
undgå beskattning.

Länsstyrelserna i Örebro. Västmanlands och Västernorrlands län föreslå,
att även om schablonberäkning infördes, det borde åligga den skattskyldige
att vid redovisningen i självdeklarationen uppgiva sina utgifter dels för
reparation och dels för grundförbättring. Kännedom härom erfordrades icke
allenast vid beräkning av realisationsvinst utan även vid kontantberäkning.

Departementschefen. Såsom jag redan i den allmänna motiveringen för författningsförslaget
framhållit kommer ett genomförande av förslaget att medföra
en betydande förenkling av deklarations- och taxeringsförfarandet.
Värdet härav ökar i och med att samma regler för inkomstberäkning tillämpas
för såväl enfamiljshus som tvåfamilj shus och fastigheter, varav viss del
nyttjas i rörelse och återstoden såsom bostad för en eller två familjer. Förenklingen
och den därav föranledda arbetsbesparingen för såväl skattskyldiga
som taxeringsmyndigheter måste anses så mycket värdefullare som de
föreslagna bestämmelserna får antagas leda till större jämnhet i beskattningen
än vad som i praktiken kan åstadkommas vid tillämpning av nu
gällande regler. Den avsevärda tid, som nu ägnas frågor rörande beräkning
av inkomst av förevarande fastigheter — utan att ett ur olika synpunkter
tillfredsställande resultat likväl kan åstadkommas — kan utan tvivel med
större fördel användas för andra angelägna uppgifter inom taxeringsarbetet.

I vissa remissyttranden har erinrats, att den förenklade uppgiftsskyldigheten
skulle försämra möjligheten till kontroll av näringsidkares deklarationer
genom s. k. kontantberäkning. Emellertid är antalet fall, där kontantberäkning
är av värde för taxeringskontrollen, så jämförelsevis få, att det
icke gärna kan ifrågasättas att bibehålla nuvarande bestämmelser enbart för
nämnda ändamål. Jag vill vidare erinra, att taxeringsförordningen för närvarande
är föremål för översyn i syfte bl. a. att öka möjligheterna till kontroll
av näringsidkares deklarationer. Vid denna översyn torde komma att
beaktas, att behovet av sådana uppgifter, som nu för ifrågavarande ändamål
kan hämtas ur fastighetsbilagorna rörande en- och tvåfamilj sfastigheter,
kan på annat sätt behöva tillgodoses.

Det har ifrågasatts, att det bör åligga de skattskyldiga, att även i fortsätt -

Kungl. Mnj.ts proposition nr 187.

ningen i deklarationerna lämna uppgifter om kostnader för reparationer
samt ny-, till- eller ombyggnad. Frågan härom blir aktuell först då det gäller
att, därest förslaget antages, överväga därav föranledda ändringar i deklarationsblanketterna.
.lag förutsätter emellertid, att uppgifter om reparationer
icke skall behöva lämnas, dä de icke påverka inkomstberäkningen. Möjligen
kan skäl anses föreligga att fordra uppgifter beträffande ny-, till- eller ombyggnad.
Sådan uppgiftsskyldighet, som dock mera sällan skulle bli aktuell,
kan vara av betydelse bl. a. för fastighetstaxeringen.

Den av länsstyrelsen i Västerbottens län berörda frågan om kontroll av
enskilda skogsägares vedförsäljning bör uppmärksammas vid den pågående
översynen av taxeringsförordningen.

7. Taxeringsutfallet vid tillämpning av den nya taxeringsmetoden

De sakkunniga. I en vid promemorian fogad bilaga ha de sakkunniga redovisat
en beräkning av huru 1951 års taxering skulle ha utfallit inom de områden,
som den förut omnämnda stickprovsundersökningen avsett, därest
de föreslagna grunderna tillämpats. Beräkningen har emellertid begränsats
till att avse endast de fastigheter, för vilka hyresinkomster icke redovisats.
De sakkunniga framhålla, att anledningen härtill främst vore den att man
icke utan ingående undersökningar kunde avgöra vilka hyresintäkter som
vid tillämpning av den fullständiga schablonen komme att bortfalla vid intäktsberäkningen.

De sakkunniga lämna följande redogörelse för den utförda beräkningen.

För Bromma blir nettointäkten, med 1951 års taxeringsvärden såsom utgångspunkt,
65 680 kr. mot underskott å 51 017 kr. enligt de verkställda
taxeringarna. Det torde kunna betraktas såsom sannolikt, atl en sammanlagd
nettointäkt å 65 680 kr. av ifrågavarande fastigheter med taxeringsvärden
av tillhopa 9 719 400 kr. innebär ett riktigare resultat än underskott,
helst som sammanlagda skuldsumman å fastigheterna understiger hälften
av totala taxeringsvärdet.

Beträffande Malmö, där schablon liknande den av de sakkunniga föreslagna
redan tillämpas, överensstämmer det beräknade utfallet i stort sett
med det vid taxeringen erhållna.

Vad angår Ljusterö omfattar den verkställda undersökningen såväl av
ortsbefolkningen bebodda fastigheter som fastigheter ägda av sommargäster.
Medan enligt 1951 års taxering fastigheter med hyresinkomst, vilka i regel
torde vara att hänföra till förstnämnda kategori, utvisa ett överskott å
15 932 kr., utvisa fastigheter utan hyresinkomst — huvudsakligen sommarbostäder
— ett underskott å 9 485 kr. 1 annat sammanhang har framhållits,
att taxeringsresultatet är särskilt otillfredsställande beträffande å annan
ort än ägarens bostadsort belägna sommarbostäder. Den stora differens,
som beträffande å Ljusterö belägna fastigheter utan hyresinkomst föreligger
mellan underskottet enligt 1951 års taxering och det på grundval av
de sakkunnigas förslag beräknade överskottet å 21 964 kr., får ses mot bakgrunden
härav.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

I fråga om övriga distrikt avviker det beräknade utfallet i olika riktningar
från taxeringsresultatet men genomsnittligt för samtliga dessa distrikt
är skillnaden ringa. Taxeringen utvisar nämligen nettointäkter, efter
avdrag för underskott, å 24 037 kr. mot 36 112 kr. enligt schablonberäkning.

I bilagan har även beräknats huru taxeringsutfallet skulle blivit, därest
de nya reglerna tillämpats på grundval av ett med 40 procent förhöjt taxeringsvärde.
Såsom framgår av bilagan skulle eu dylik höjning av fastigheternas
taxeringsvärden medföra en icke oväsentlig höjning av nettointäkterna.
Emellertid måste en höjning emotses även vid taxering enligt nu
tillämpliga regler. Hyresvärdet beräknas nämligen i stor utsträckning till
viss procent å taxeringsvärdet, varför en höjning av taxeringsvärdena måste
antagas medföra höjning av den sammanlagda bruttointäkten. Några direkta
jämförelser kunna dock icke göras, då det är ovisst, i vad män höjning
av taxeringsvärdena kan komma att vid oförändrad lagstiftning medföra
ändrade grunder för uppskattning av hyresvärdena.

De sakkunniga framhålla, att det av de gjorda undersökningarna framginge,
att inkomstberäkning enligt den föreslagna schablonmetoden ur det
allmännas synpunkt medförde i stort sett enahanda resultat som taxering
enligt gällande grunder, dock med den förbättring av taxeringsresultatet
som följde av att icke befogade underskott icke vidare kunde redovisas. För
en viss skattskyldig kunde taxeringsresultatet självfallet bli annorlunda
vid tillämpning av de nya reglerna än vid tillämpning av gällande bestämmelser.
Detta berodde delvis på att schablontaxeringen komrne att hindra
de skattskyldiga att tillgodogöra sig sakligt oberättigade avdrag. Jämväl i
övrigt kunde emellertid taxering enligt schablon i enstaka fall leda till
annat resultat än den nuvarande, mera individuella taxeringen. De sakkunniga
säga sig emellertid vilja starkt understryka att de fördelar, som
vunnes genom schablonregler, enligt sakens egen natur alltid finge köpas
till priset av vissa uppoffringar i fråga om den exakta rättvisan. För de sakkunniga
stode det dock klart, att man det oaktat borde gå in för schabloner
i den utsträckning, som befunnes lämplig och möjlig.

Departementschefen. Beträffande det beräknade utfallet av taxering enligt
de föreslagna bestämmelserna hänvisar jag till vad som tidigare anförts
rörande resultatet av de kompletterande undersökningar, som verkställts
inom departementet med hänsyn till de vid 1952 års allmänna fastighetstaxering
fastställda nya taxeringsvärdena. Därav framgår, att de föreslagna
bestämmelserna genomsnittligt torde leda till ungefär samma resultat som
de nu gällande föreskrifterna.

Med anledning av de sakkunnigas uttalande att de fördelar, som vunnes
genom schablonregler, finge köpas till priset av vissa uppoffringar i fråga
om den exakta rättvisan, vill jag framhålla, att detta uttalande i och för sig
får anses befogat men att detsammas tillämplighet å de nu föreslagna bestämmelserna
är begränsad. Inkomstuppskattning för en- och tvåfamiljsfastigheter
enligt nu gällande regler är nämligen så vansklig, att utfallet
därav i allmänhet icke kan betecknas såsom uttryck för exakt rättvisa. För
uppskattningen av hyresvärdet av ägarens egen bostad kan av skäl, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

tidigare berörts, icke uppställas normer av den art, att uppskattningen kan
ske objektivt och likformigt. Att åstadkomma material för en sådan uppskattning
får anses ligga utom gränsen för de praktiska möjligheterna. Härtill
kommer svårigheterna att kontrollera och bedöma omkostnadsavdragen,
vilkas befogenhet för övrigt delvis är beroende av huru hyresvärdet uppskattas.

Det resultat för den enskilde, som uppnås genom den föreslagna metoden,
torde alltså kunna betecknas som minst lika rättvist som det vilket framkommer
på grundval av de nuvarande reglerna. Som jag i tidigare sammanhang
berört torde för övrigt resultatet av taxering efter de nya reglerna, om
man ser förhållandena på längre sikt, icke i någon större mån komma att
skilja sig från det nuvarande beskattningsresultatet.

8. Specialmotivering till författningsförslaget samt
departementschefens hemställan.

24 § med anvisningar. De särskilda bestämmelserna för inkomstberäkning
är avsedda att tillämpas å alla en- och tvåfamilj sfastigheter, även sådana som
nyttjas blott viss del av året eller som utan att användas står till ägarens
förfogande. Såsom tidigare förordats bör schablonregeln tillämpas även om
en del av fastigheten användes i ägarens rörelse; förutsättning härför bör
vara att fastigheten i övrigt är inrättad till en- eller tvåfamilj sfastighet. En
uppdelning av taxeringsvärdet och räntan å lånat kapital mellan bostadsdelen
och rörelsedelen får då ske. De särskilda schablonbestämmelserna bör tilllämpas
även om i en- eller tvåfamilj sfastighet jämsides med dess nyttjande
såsom bostad för en eller två familjer uthyrning sker av något enstaka rum.

Anledning att i stället för de särskilda bestämmelserna tillämpa vanliga
regler om inkomstberäkning föreligger såsom jag i det föregående omnämnt
däremot, om ägaren av en- eller tvåfamiljsfastighet genom upplåtelse eller
utnyttjande av sådan fastighet för särskilt ändamål bereder sig inkomst utöver
vad som för sådana fastigheter är vanligt, såsom då egen bostad viss del
av året uthyres till sommarbostad eller viss del av fastigheten upplåtes till
annan för särskilt ändamål, exempelvis för bedrivande av rörelse eller dylikt.
För tillämpning av de vanliga reglerna erfordras, att inkomst av ifrågavarande
art kan påräknas årligen eller med viss regelbundenhet samt att
den uppgår till sådant belopp, att ägarens nettointäkt av fastigheten därigenom
kan antagas komma att överstiga den nettointäkt, som uppkommer
genom tillämpning av de särskilda bestämmelserna. Anledning att frångå
de särskilda bestämmelserna föreligger endast om den särskilda inkomsten
överstiger 2 procent av taxeringsvärdet.

Med den utformning, som givits föreskrifterna om å vilka fastigheter de
särskilda bestämmelserna skola tillämpas, torde några större svårigheter

Kungl. Maj. ts proposition nr 187.

icke behöva uppkomma vid uppdragande av gränsen mellan fastigheter,
varå de särskilda bestämmelserna skola tillämpas, och övriga fastigheter.

Frågan huruvida fastighet är att anse såsom en- eller tvåfamilj sfastighet
eller ej bör bedömas med hänsyn till förhållandena under beskattningsåret.
Har ändring härvidlag skett under beskattningsåret, bör bedömningen ske
med hänsyn till de förhållanden, som varit rådande under större delen av
beskattningsåret. Skall de särskilda bestämmelserna tillämpas, blir dock
fastighetens värde vid beskattningsårets ingång avgörande, eftersom taxeringsvärdet
hänför sig till nämnda tid. För en fastighetsägare, som under
visst beskattningsår förbättrar sin fastighet, kommer alltså förbättringen
att kunna påverka beskattningen först från och med beskattningsåret efter
det, då förbättringen skett. Om en- eller tvåfamilj sfastighet färdigställts
under senare delen av beskattningsåret, skall de särskilda bestämmelserna
icke tillämpas för detta beskattningsår.

Beträffande sommarvillor bör vad nu sagts beträffande beskattningsår i
stället avse den tid av året, då villan är avsedd att nyttjas.

25 § med anvisningar. Reglerna om de avdrag, som får göras vid inkomstberäkning
enligt de särskilda bestämmelserna, har kunnat göras synnerligen
enkla. Förutom ränta å lånat, i fastigheten nedlagt kapital får avdrag endast
ske för tomträttsavgäld och liknande avgäld. Avdraget för avgälder är betingat
av att fastighetsägaren vid upplåtelser av ifrågavarande art är i markägarens
ställe skattskyldig för marken och att värdet av denna därför ingår
i det taxeringsvärde, som tages till utgångspunkt vid inkomstberäkningen.
Är byggnad uppförd å arrenderad mark, får avdrag däremot ej ske för arrendeavgift,
då byggnadens ägare icke är skattskyldig för den mark, varå byggnaden
är belägen, och värdet å denna mark icke skall ingå i taxeringsvärdet å
den fastighet, som byggnaden enligt kommunalskattelagens föreskrifter utgör.
Fördelning av gäldränta mellan fastigheter av förevarande art och övriga
förvärvskällor får ske enligt vanliga grunder.

Såsom förut nämnts har den 13 mars 1953 utfärdats förordning om skattefrihet
för vissa bidrag till nedbringande av bostadskostnader. Enligt föreskrift
däri skall den omständigheten, att en vid inkomstberäkningen i och
för sig avdragsgill omkostnad helt eller delvis guldits med bidrag, som avses
i nämnda förordning, icke föranleda att avdrag vägras för omkostnaden
i fråga. Denna föreskrift kommer att gälla även ränta, för vilken avdrag
skall ske enligt de nu föreslagna särskilda bestämmelserna för inkomstberäkning.

I 25 § 1 mom. har vidtagits en allenast redaktionell ändring, varigenom
tomträttsavgäld och liknande avgäld uttryckligen förklarats avdragsgill vid
inkomstberäkning enligt de vanliga reglerna. Sådant avdrag medges i praxis
redan nu. Ändringen har vidtagits för undvikande av olika lydelse i förevarande
avseende beträffande första och tredje momenten i 25 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Departementschefens hemställan. Under åberopande av vad i del föregående
anförts hemställer föredragande departementschefen, att det inom
finansdepartementet upprättade förslaget till lag om ändring i kommiuialskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370) måtte genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Karl-lngmar Edstrand.

6 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. AV 187.