Kunyl. Maj.ts nåd. proposition Nr 433 (Proposition 1918:433)

Kunyl. Maj.ts nåd. proposition Nr 433.

Nr 438.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
överenskommelser dels angående malmbrytning inom Luossavara
och Grängesbergs malmfält dels angående redan
medgiven malmbrytning inom Kirunavara och Gellivare
malmfält; given Stockholms slott, den 10 maj 1918.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
iinansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
bemyndiga Kungl. Maj:t att å statens vägnar träffa överenskommelser
i enlighet med härvid fogade förslag:

dels med Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund och Norrbottens
Järnverks Aktiebolag angående malmbrytning inom Luossavara
och Grängesbergs malmfält,

dels med Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag, Aktiebolaget Gellivare
malmfält och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund, utgörande
tilläggsavtal till 1907, 1908 och 1913 års avtal om malmbrytning inom
Kirunavara och Gellivare malmfält.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 392 käft. (Nr 433.)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 433.

Emellan svenska staten, å ena, samt, tratikaktiebolaget Grängesberg
—Oxelösund och Norrbottens järnverks aktiebolag, bär nedan kallade bolagen,
å andra sidan, är följande överenskommelse träffad:

§ 1-

Staten överlåter till bolagen uteslutande nyttjanderätten under åren

1919—1937 till Luossavara malmfält, innefattande de gruvor och inmutade
områden, som i bil. nr 1 till denna paragraf angivas tillhöra
samma malmfält. Bolagen äga dock icke under sagda tidsperiod begagna
sig av denna nyttjanderätt i vidare mån än här nedan i detta
kontrakt bestämmes.

§ 2.

l:o. Bolagen äga inom ifrågavarande malmfält för varje år bryta
och tillgodogöra sig trehundrafemtiotusen (350,000) ton järnmalm. Skulle
bolagen något år icke bryta och bortfrakta den medgivna kvantiteten,
äga bolagen under de följande åren av kontraktstiden tillgodogöra sig
den sålunda icke brutna och bortfraktade kvantiteten.

2:o. Den brutna malmen fördelas mellan bolagen sålunda, att all
vid brytningen fallande malm med högst O.o 15 procent fosfor tillkommer
Norrbottens järnverks aktiebolag och all malm med högre fosforhalt trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund. Den malm, som tillfaller Norrbottens
järnverks aktiebolag må endast användas för järn- och ståltillverkning
inom landet; den trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund
tillfallande malmen må exporteras.

§ 3.

Norrbottens järnverks aktiebolag utfäster sig att till tackjärnstillverkare,
som därom hos bolaget gör ansökning senast den 1 juli 1919,
till nämnda bolags självkostnadspris avstå för varje år så stor del av hela den

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 433. 3

malmkvantitet, Norrbottens järnverks aktiebolag på grund av detta kontrakt
bekommer, som å varje särskild sökande belöper efter förhållandet
emellan å ena sidan hans egen tillverkning av tackjärn, avsett för ståltillverkning
inom landet, och å andra sidan samtliga sökandes jämte
Norrbottens järnverks aktiebolags sammanlagda tillverkning av sådant
tackjärn ifrågavarande år. Anmälan om dylikt malmbehov skall för
varje nästföljande år göras till Norrbottens järnverks aktiebolag senast
den 1 oktober året före det år, anmälan avser.

Den malm, Norrbottens järnverks aktiebolag sålunda avstår, må
icke utan detta bolags medgivande användas för annat ändamål än
framställning av tackjärn för ståltillverkning inom landet. Exporteras
utan sådant medgivande tackjärn, framställt av malm, som Norrbottens
järnverks aktiebolag avstått, har den tillverkare, som erhållit
ifrågavarande malmparti, för framtiden förverkat sin rätt till malm
enligt denna paragraf.

§ 4-

För nyttj anderätten erlägga bolagen till staten eu royalty, som
utgår med trehundrafemtiotusen (350,000) kronor för varje år under
åren 1919—1937 samt därutöver för varje ton för bolagens räkningbruten
och bortfraktad malm

i fråga om malm, som jämlikt bestämmelsen i § 2 skall tillkomma
Norrbottens järnverks aktiebolag, två kronor per ton; samt

i fråga om malm, som enligt sagda bestämmelse skall tillkomma
trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund, för under åren 1919—1927
bortfraktad malm två kronor per ton men för efter 1927 års utgång bortfraktad
mahn tre kronor per ton; ägande dock bolaget under år 1927
påkalla prövning av skiljemän, vilka, därest bolaget kan visa, att vinsten
å försäljningen av ifrågavarande malm icke kan antagas komma att
uppgå till åtta kronor per ton, äga nedsätta den avgift, som utöver
ovannämnda en gång för alla fastställda årliga belopp av 350,000 kronor
skall utgå för varje ton bruten och bortfraktad malm, till en krona mindre
än hälften av den beräknade vinsten, dock till lägst två kronor per ton;
och må vid beräkning av nyssnämnda vinst hänsyn icke tagas till några
av trafikaktiebolaget ingångna avtal eller vidtagna åtgärder, vilka kunna
antagas hava på ett eller annat sätt tjänat det syfte, att bolagets vinst
därigenom skulle kunna beräknas till lägre belopp än eljest kommit
att ske.

Kiingl. Maj:ts nåd. proposition Nr 433.

Ovan omförmälda skiljemän utses på sätt finnes stadgat i 28 §
av 1907 års kontrakt mellan svenska staten, å ena, samt LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag, aktiebolaget Gellivare malmfält och trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund, å andra sidan. Den granskning
av trafikaktiebolagets räkenskaper, som kan erfordras för skiljedomen,
må dock icke utövas av annan än statens ombud i trafikaktiebolagets
styrelse eller statens revisor i sistnämnda bolag.

Av förenämnda ersättning skola 350,000 kronor erläggas i förskott
den 31 december varje år; första gången således den 31 december 1918.
För återstoden skall approximativ likvid erläggas den 31 december varje
år för den kvantitet malm, som enligt kungl. järnvägsstyrelsens ungefärliga
beräkningar under året brutits och utfraktats på grund av bestämmelserna
i § 2 av detta kontrakt; och skall den slutliga regleringen
av likviden äga rum senast den 1 juni påföljande år.

§ 5.

Frånsett den kvantitet, som omförmäles i § 2, åligger det bolagen
att årligen bryta och till ett pris, motsvarande självkostnaden, ökad med
10 procent, tillhandahålla staten eller den eller dem, till vilka staten
överlåter sin rättighet, intill 100,000 ton malm från Luossavara av olika
malmsorter i samma proportion, som faller vid årets brytning i dess
helhet.

Rörande bolagens leveransskyldighet enligt denna paragraf skall
gälla följande:

a) Bolagens leveransskyldighet omfattar under första året, då leverans
av malm enligt denna paragraf äger rum, högst femtiotusen

(50.000) ton.

b) I fråga om tiden för rekvisition skall gälla, att bolagen, oberoende
av tiden för rekvisitionen, äro skyldiga att leverera intill tjugutusen

(20.000) ton sammanlagt om året, men i övrigt icke äro skyldiga att
leverera, med mindre rekvisition göres,

där den enligt denna paragraf rekvirerade malmen uppgår eller
genom rekvisitionens tillgodoseende skulle uppgå till sammanlagt femtiotusen
(50,000) ton, minst ett år samt,

där den skulle överstiga femtiotusen (50,000) ton, minst två år
före det år, då leverans skall äga rum.

c) Bolagens leveransskyldighet enligt denna paragraf inträder icke
förrän två år efter dagen för detta kontrakts undertecknande.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 433.

d) 1 självkostnad eu skall inräknas dels de direkta utläggen för
arbetslöner, material och transporter, dels andel i kontorskostnader och
övriga allmänna omkostnader, dels ock andel i amortering och ränta å
anläggningskostnaderna.

Självkostnaden må icke beräknas högre än den i bolagens räkenskaper
beräknas för annan under året i Luossavara bruten mahn.

e) Om staten påfordrar granskning av beräkningen över självkostnaden,
skall granskningen utföras av statens revisor i trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund med rätt för honom att anlita av honom i
samförstånd med bolaget utsett sakkunnigt biträde.

f) Staten må icke begagna sin rätt till malm enligt denna paragraf
annat än för järn- eller ståltillverkning i landet.

g) Därest naturhinder, krig, strejk, lockout, arbetarbrist eller
annan driftstörning, varöver bolaget icke kan råda, vållar inskränkning
i bolagens brytningsförmåga, upphör bolagens leveransskyldighet enligt
denna paragraf, så länge hindret varar och i den mån hindret vållar
inskränkning i brytningen; dock må staten icke vidkännas minskning i
leveransen i vidare mån än som svarar mot statsleveransens storlek i
förhållande till bolagens samtliga avtalade leveranser från Luossavara
ifrågavarande år.

§ 6-

Bolagen förbinda sig att sörja för en i allo rationell malmbrytning
samt att för sådant ändamål vidtaga lämpliga anstalter och nedlägga
erforderliga kostnader.

Under förutsättning att inom Luossavara till 200 meters allmän
avvägning under Kirunavaras nollpunkt kunna uttagas nio millioner
(9,000,000) ton direkt användbar malm, förbinda sig bolagen, att icke
utsträcka brytningen till större djup. Skulle icke tillräcklig malmkvantitet
finnas över denna nivå, skall fastställandet av den vidare utsträckningen
mot djupet bliva föremål för särskild underhandling mellan
staten och bolagen. Denna bestämmelse må dock icke utgöra hinder
för bolagen att på lägre nivå än 200 meters allmän avvägning under
Kirunavaras nollpunkt anlägga utfartsorter eller schakt.

§ 7.

1 sammanhang med detta kontrakt upplåter staten genom särskilda
arrendekontrakt för åren 1919 —1937 till bolagen nyttjanderätten

Kungl. Maj.ts nåd- proposition Nr 433.

till det område vid Luossavara, som å en i kontrakt den 9 september
1899 mellan Knngl. Maj:t och kronan samt Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag’ åberopad karta betecknats med litt. B, emot arrende utgående
med enahanda belopp per kvadratkilometer, som för den enligt kontrakt
mellan staten och Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag upplåtna marken
vid Kirunavara och på de villkor i övrigt, som uti samma kontrakt äro
stadgade.

§ 8.

Staten tillförsäkrar bolagen rätt att under perioden 1919—1937
årligen frakta å järnvägen Svartön—Riksgränsen trehundrafemtiotusen

(350,000) ton malm. Den del härav, som bolagen under något eller
några år icke hunnit utfrakta, må senare, såvitt för järnvägen är möjligt,
utfraktas, dock ej efter 1937 års slut.

För den del av här ifrågavarande malm, som för trafikaktiebolagets
Grängesberg—Oxelösund räkning kommer att under avtalstiden
transporteras från Kiruna till Riksgränsen resp. Svartön för att skeppas,
skall fraktavgiften utgå med 3.2 1 kronor per ton till Riksgränsen och
4.17 kronor till Svartön, med iakttagande i tillämpliga delar av de transportvillkor
och transportbestämmelser, som finnas angivna i 1907 års
kontrakt mellan svenska staten, å ena, samt Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag, aktiebolaget Gellivare malmfält och trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund,
å andra sidan, med den inskränkning, som framgår
av § 2 sista stycket av 1913 års kontrakt mellan svenska staten och
nyssnämnda bolag.

För nyssnämnda malmtransporter skola sålunda gälla enahanda garantibestämmelser,
som finnas angivna i § 14 mom. l:o och 2:o i 1907
års kontrakt, varvid skall iakttagas, att garantibeloppet skall fördelas på
trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund och Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag i förhållande till för vartdera bolagets räkning framförda
tonkilometer malm å dels sträckan Gellivare—Riksgränsen, dels sträckan
Gellivare (Malmberget)—Svartön. Därest § 14 av 1907 års kontrakt på
grund av sådan statsinlösen, varom stadgas i § 9 av samma kontrakt,
upphör att gälla, kan trafikaktiebolaget därefter icke förpliktas att för
visst år erlägga större belopp, än som, inberäkna! stadgade fraktavgifter,
betäcker de föränderliga kostnaderna för trafikaktiebolagets malmtransporter
samt eu sådan andel av de fasta kostnaderna, som framkommer,
om — med tillämpning i övrigt av garantibestämmelserna i §
14 av 1907 års kontrakt — det verkliga antalet under året utförda

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 433.

malmtonkilometer för trafikaktiebolagets räkning å respektive bandelar
ställes i förhållande till antalet för Luossavara-Kiirunavara aktiebolags
räkning utförda malmtonkilometer i medeltal per år under de fem sista
åren innan statsinlösen ägt rum. Trafikaktiebolagets förpliktelser enligt
bär ifrågavarande bestämmelser skola upphöra endast för den tid ett
fullständigt avbrott i nu ifrågavarande malmtransport å vederbörande
järnvägslinje nödvändigtvis måst äga rum till följd av krig eller blockad.

Staten medgiver att, i den mån vagnar för transporten mellan
upplag å Svartön och lastande fartyg behövas för trafikaktiebolagets
Grängesberg— Oxelösund bär ifrågavarande malmkvantiteter, sådana må
i mån av tillgång tillhandahållas av statens järnvägar, dock att, därest
statens järnvägar måste för såväl nyssberörda malm som LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolags malm tillhandahålla mera än 150 vagnar per
dag, eu avgift av 3 kronor per vagn och påbörjat dygn skall erläggas.

För den malm, som kommer att transporteras för Norrbottens
järnverks aktiebolags räkning, skall frakten utgå enligt allmänt gällande
fraktavgifter, för så vitt icke Kungl. Maj:t eller järnvägsstvrelsen annorlunda
medgiver.

§ 9.

Därest detta avtal icke förlänges vid 1937 års utgång, åligger det
staten att till bolagen erlägga lösen för alla av bolagen bekostade, för
gruvornas tillgodogörande och administrerande anordnade anstalter,
byggnader — dock ej bostadsbyggnader — och annat likasom maskiner,
redskap och material. Lösesumman skall bestämmas och erläggas på
sätt i § 6 mom. 4 av omförmälda 1907 års kontrakt bestämmes.

§ 10-

Med ändring av bestämmelserna i § 22 av 1907 års kontrakt
mellan svenska staten, å ena, samt Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag,
aktiebolaget Gellivare malmfält och trafikaktiebolaget Grängesberg—
Oxelösund, å andra sidan, samt i kungl. brevet till kommerskollegium
den 14 september 1917, skall beträffande exporten av malm från
de Grängesbergs gruveaktiebolag tillhöriga gruvor i Grängesberg gälla
följande:

l:o. Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund medgives rätt att
från de Grängesbergs gruveaktiebolag tillhöriga gruvorna i Grängesberg
under åren 1919—1937 exportera utöver de enligt 1907 års

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 433.

kontrakt och nämnda kungl. brev medgivna kvantiteterna ytterligare

350,000 ton årligen, i den mån staten ej begagnar sig av den staten
enligt 2:o) här nedan tillkommande rätt. Skulle bolaget något år icke
exportera den medgivna kvantiteten, äger bolaget under de följande
åren exportera den återstående kvantiteten. Likaledes äger bolaget efter
år 1918 exportera de kvantiteter, bolaget genom ovannämnda kungl.
brev medgivits rätt att exportera under åren 1917 och 1918, men som
bolaget intill 1918 års slut icke hunnit exportera.

2:o. Å andra sidan förbinder sig trafikaktiebolaget Grängesberg—
Oxelösund att, därest staten så önskar, under åren 1919—1937 tillhandahålla
staten eller den eller dem, till vilka staten överlåter sin
rättighet, i mom. l:o omhandlade 350,000 ton malm för järn- eller
ståltillverkning inom landet.

Beträffande denna leveransskyldighet skola gälla följande bestämmelser: a)

Malmen skall levereras banvagn Grängesberg till pris motsvarande
självkostnaden.

b) I fråga om tiden för rekvisition skall gälla, att trafikaktiebolaget,
oberoende av tiden för rekvisitionen, är skyldigt att leverera
intill femtiotusen (50,000) ton sammanlagt under ett år, men i övrigt
icke är skyldigt att leverera med mindre rekvisition göres,

där den enligt detta moment rekvirerade malmen uppgår eller
genom rekvisitionens tillgodoseende skulle uppgå till sammanlagt etthundratusen
(100,000) ton, minst ett år samt,

där den skulle överstiga etthundratusen (100,000) ten, minst två
år före det år, då leverans skall äga rum.

c) I självkostnaden skall inräknas dels de direkta utläggen för
arbetslöner, material och transporter, dels andel i kontorskostnader och
övriga allmänna omkostnader, dels ock andel i amortering och ränta å
anläggningskostnaderna.

Självkostnaden må icke beräknas högre än den i bolagets räkenskaper
beräknas för annan under året i Grängesberg bruten malm.

d) Om staten påfordrar granskning av beräkningen över självkostnaden,
skall granskningen utföras av statens revisor i trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund med rätt för honom att anlita av
honom i samförstånd med bolaget utsett sakkunnigt biträde.

e) Staten må icke begagna sin rätt till malm enligt denna paragraf
annat än för tillgodoseende av malmbehov vid nytt företag för
järn- eller ståltillverkning inom landet eller för utvidgning av redan
förefintligt sådant företag.

\Kungl.

f) Därest naturhinder, krig, strejk, lockout, arbetarebrist eller
annan driftstörning, varöver bolaget icke kan råda, vållar inskränkning
i bolagets brytnings förmåga, upphör bolagets leveransskyldighet enligt
denna paragraf, så länge hindret varar och i den mån hindret vållar
inskränkning i brytningen; dock må staten icke vidkännas minskning
i leveransen i vidare män, än som svarar mot statsleveransens storlek i
förhållande till trafikbolagets samtliga avtalade leveranser från Grängesberg
ifrågavarande år.

3:o. Utöver den ersättning motsvarande självkostnaden, varom
stadgas i nästföregående moment, skall staten från och med det år,
då rätten till malmleverans från Grängesbergsfältet av staten begagnas,
avstå från royalty i Luossavara till belopp motsvarande tre kronor per
ton levererad Grängesbergsmalm, med iakttagande att överskott i royalty
från ett år skall gå i avräkning för följande år. Finnes vid 1937 års
slut, att staten från Grängesbergsfältet erhållit mera malm än som
från och med ovannämnda utgångsår av bolagen brutits och bortfraktats
från Luossavara, skall staten för överskottet betala ett tillägg av 10
procent av självkostnadspriset, beräknat efter medeltalet för hela nämnda
brytningsperiod.

Reglering av denna ersättning skall ske senast den 1 juni året
efter det då leveransen av Grängesbergsmalm äger rum, varvid, i den
mån bolagen erlagt royaltyn före regleringsdagen, staten skall återbära
så stor del därav, som erfordras för ifrågavarande reglering.

§ 11-

Bolagen förbinda sig att till G. E. Broms’ rättsinnehavare utbetala
den dem tillkommande royalty, som skall erläggas för den malm,
bolagen enligt § 2 härovan bryta och bortfrakta.

§ 12-

Staten berättigas att taga del av alla undersökningar bolagen
komma att anställa rörande malmtillgången i Luossavara, ävensom att
själv låta anställa sådana undersökningar i den mån det kan ske utan
att arbetet i gruvorna därigenom hindras eller uppehälles.

§ 13-

Vad i § 18 av 1907 års kontrakt mellan svenska staten, å ena,
samt Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag, aktiebolaget Gellivare malmBihang
till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 392 höft. (Nr 433.) 2

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 433.

fält och trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund, å andra sidan, är
stadgat, skall i tillämpliga delar gälla även beträffande den malmkvantitet,
som trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund genom detta
kontrakt äger rätt att bryta.

§ 14-

För de förpliktelser i förhållande till staten, av vad slag det vara
må, som på grund av detta avtal åligga vare sig trafikaktiebolaget eller
Norrbottens järnverks aktiebolag eller båda tillsammans, svara bolagen
en för båda och båda för en, därest ej förpliktelsen i detta avtal
uttryckligen angives påvila enbart trafikaktiebolaget Grängesberg—
Oxelösund.

§ 15-

Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund medgiver, att till säkerhet
för alla dess enligt detta avtal åtagna förbindelser de i § 21 mom. 1
av 1907 års meranämnda kontrakt omförmälda aktier må utgöra pant.

§ 16-

Uppstår tvist om tolkningen eller tillämpningen av detta kontrakt,
skall tvisten avgöras av skiljemän, utsedda på sätt i § 28 av 1907 års
kontrakt finnes stadgat.

Stockholm den 10 maj 1918.

Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund
J. C:son Kjellberg. Gunnar Dillner.

Norrbottens Järnverks Aktiebolag
B. Wijkander.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 433.

Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag godkänner för sin del ovanstående
överenskommelse; och förklarar bolaget, att den i 9 § av 1907
års kontrakt mellan svenska staten, å ena, samt Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag, aktiebolaget Gellivare malmfält och trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund, å andra sidan, angivna beräkning för fastställande
av i samma § omförmäld lösesumma ej må kunna i något
avseende till bolagets förmån påverkas genom avslutandet av ovanstående
överenskommelse eller av densamma härledda avtal.

Stockholm den 10 maj 1918.

Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag.

J. C:son Kjellberg. Gunnar Dillner.

12 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 433.

Bilaga nr 1 till § 1 i kontraktet.

Förteckning

över

Utmål och inmutningar

Lnossavara malmtält.

Aron	Rektorn	Utmål: Malakias	Hyginus
Gylfe	Olof	Dorotea	Arkadius
Odin	Bengt	Ansgarius	Simeon
Thor	Minerva	V alerius	Enok
Balder	Sigfrid	Gabriella	Abel
Heimdall	Eukarius	Agneta	Seth
Ivar	Appolonia	Priska	Halvard
Ragnar	Agabus	Felix	Joakim
Julia	Summa	33 stycken utmål.

Inmutningar:

Kronprinsen Björnen Löjtnanten

Summa 3 stycken inmutningar.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 433.

Emellan svenska staten, å ena, samt Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag, aktiebolaget Gellivare malmfält och trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund,
å andra sidan, är träffat följande tilläggsavtal till de
mellan samma parter åren 1907, 1908 och 1913 ingångna avtal.

§ I Tilläggsavtalet

avser de kvantiteter järnmalm, som LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag på grund av 1907, 1908 och 1913 års avtal
med svenska staten ägt eller äger bryta och bortfrakta under nu pågående
krig, men som under denna tid icke bliva bortfraktade. Dessa
kvantiteter kallas här nedan »utfallna kvantiteter». Avtalet omfattar icke
varpmalm och därav utvunnen produkt, s. k. övermalm.

Krigsperioden räknas från den 1 augusti 1914 till den tidpunkt,
då krigstillståndet mellan England och Tyskland avslutats genom slutgiltigt
inställande av fientligheterna; dock att, därest krigstillståndet
fortfar mellan andra i pågående krig deltagande stater samt i följd
härav malmexporten väsentligt förhindras, krigsperioden skall anses
räcka till dess detta hinder bortfallit.

I bilagda tablå (bil. A) angivas de kvantiteter järnmalm, Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag ägt och äger bortfrakta under åren 1914
—1932.

§ 2.

Därest svenska staten år 1932 begagnar sig av sin i § 9 av 1907
års avtal omförmälda rätt att inlösa de aktier i Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag, som tillhöra trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund eller
aktiebolaget Gellivare malmfält, och Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
till denna tid icke hunnit, utöver de i bifogade tablå för varje särskilt
år efter krigsperioden upptagna kvantiteterna, bortfrakta de under krigsperioden
utfallna kvantiteterna, skall med avseende å sistnämnda kvantiteter
gälla följande:

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 433.

l:o) Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag skall till tratikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund under åren 1933—1942 leverera de utfallna,
vid 1932 års utgång ännu icke bortfraktade kvantiteterna.

2:o) Leveransen skall fullgöras fob. Narvik eller Luleå efter
trafikaktiebolagets val.

3:o) Malmen skall levereras till självkostnadspris, vari skall inräknas
royalty till G. E. Broms’ rättsinnehavare, samt den royalty, vinstandel
eller utdelning å staten tillhöriga preferensaktier i LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag, som på grund av 1907, 1908 och 1913 års
avtal skolat utgå till staten, därest malmen bortfraktats det år, den
utfallit. Vid beräkning av självkostnadspriset äger Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag icke beräkna högre fraktkostnad än som skall utgå
enligt 1907 års avtal.

4:o) 1 självkostnaden skall i övrigt inräknas dels de direkta utläggen
för arbetslöner, material och transporter, dels andel i kontorskostnader
och övriga allmänna omkostnader, dels ock andel i amortering
och ränta å anläggningskostnaderna. Denna del av självkostnaden må
icke beräknas högre än den i bolagets räkenskaper beräknas för annan
under året i Kirunavara resp. Gellivare bruten malm.

5:o) De utfallna kvantiteterna skola fördelas lika på varje av åren
1933—1942, dock att om av de utfallna kvantiteterna vid 1932 års slut
icke återstå 5,000,000 ton, leveransen skall fullgöras de första åren av
nämnda tioårsperiod, med minst 500,000 ton och högst 1,000,000 ton
per år. Arsleveranserna skola fördelas med största möjliga jämnhet på
årets olika skeppningsmånader.

6:o) De utfallna kvantiteterna skola beräknas för varje år förlig
fördelade i olika malmkvaliteter i samma proportion som de under året
exporterade kvantiteterna. Vid krigets slut skall Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag snarast möjligt uppgiva de kvantiteter, som utfallit
under kriget, fördelade i olika malmkvaliteter eftersom nyss har sagts,
och skall här ovan omförmälda malmleverans så vitt möjligt fullgöras i
samma kvaliteter, som beräknas hava utfallit.

§ 3-

Begagnar svenska staten sig icke år 1932 av sin i § 2 bär ovan
omförmälda lösningsrätt och har Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
vid utgången av år 1937 icke hunnit bortfrakta de utfallna kvantiteterna,
skall Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag till trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund,
under åren 1938—1942 leverera de utfallna, vid 193 i

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 433.

års slut ännu icke bortfraktade kvantiteterna med en femtedel årligen,
i den ordning och på de villkor, varom förmäles i § 2 här ovan.

§ 4.

Därest någon del av de utfallna kvantiteterna blivit bortfraktade
efter 1927 års utgång, skall staten likväl icke på grund härav åtnjuta
större inkomst från Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag, än om bortfrakten
ägt rum det år, kvantiteterna utfallit.

Stockholm den 10 maj 1918.

Trafiliaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund
J. Ctson Kjellberg. Gunnar Dillner.

Aktiebolaget Gellivare malmfält
J. C:son Kjellberg. Gunnar Dillner.

Luossavaara—Kiirunavaara Aktiebolag
J. C:son Kjellberg. Gunnar Dillner.

Kungi. Majds nåd. ''proposition Nr 433.

Bil. A.

Tablå

över utfraktningen å järnvägen Riksgränsen—Svartön för åren 1914—
1932 av den malm, Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag enligt 1907,
1908 och 1913 års kontrakt äger exportera (i tusen ton):

År........................... 1914 1915 1916 1917 1918 1919

Totalkvantitet...... 4,600 4,738 5,050 5,350 5,675 5,975

År........................... 1920 1921 1922 1923 1924 1925/32

Totalkvantitet..... 6,205 6,290 6,305 6,310 6,360 6,420

Kungl. Maj.ls nåd. ''proposition Nr 433.

Utdrag ur protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 10 maj
191S.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern EdéN,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena HELLNKR,
Statsråden: Petersson,

SCHOTTE,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre PALMSTIERNA,

UndéN,

Thorsson.

Föredragande departementschefen, statsrådet Thorsson anförde
härefter:

Luossavara järnmalmsfält i Norrbottens län, till vilken fyndighet
staten förvärvade nyttjanderätt i samband med 1907 års uppgörelse mellan
svenska staten å ena samt Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag, aktiebolaget
Gellivare malmfält och trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund
å andra sidan, har sedan de^s, — frånsett en år 1907 verkställd
undersökning och några i samband därmed företagna mindre brytningsarbeten
— icke varit föremål för någon bearbetning. Jag är emellertid
nu i tillfälle framlägga förslag till fyndighetens utnyttjande.

Innan jag närmare redogör för innehållet av mitt förslag till
fyndighetens tillgodogörande, anser jag mig böra lämna en översikt
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 392 höft. (Nr 133.) ‘3

Beskrivning
(iver Luostavar
a .

18 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 488.

över den tidigare behandlingen av de frågor, som stå i samband med
den nu föreliggande. Jag kommer därvid först att lämna en beskrivning
över Luo-savara järnmalmsfält samt en historik över de undersökningar
och utredningar, som verkställts rörande denna fyndighet,
ävensom redogöra för ett förslag till utredning om möjligheten att
nyttiggöra statens järnmalmsfyncbgheter i Norrbotten, vilket förslag föranledde
tillsättandet av deu så kallade malmkommissionen. Därefter
torde jag få lämna eu redogörelse för malmkommissionens utredning
angående möjligheterna att utnyttja Luossavara ävensom för ett av
malmkommissionen framlagt förslag till överenskommelse med Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag om brytning i Luossavara. Over denna
malmkommbsionens utredning och förslag har yttrande avgivits av fil.
d:r J. A. Brinell. Till sist kommer jag att behandla en av trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund och Norrbottens järnverks aktiebolags
gemensamt gjord framstå Ining om brytning i Luossavara, ävensom
vis-sa framställningar från aktiebolaget Porjus smältverk, samt framlägga
det förslag till överenskommelse med de förstnämnda tvenne bolagen,
som jag finner mig böra tillstyrka.

I samband med frågan om brytningen i Luossavara har jag ansett
mig även böra upptaga till behandling ett spörsmål om tilläggsavtal till
1907, 1908 och 1913 års avtal med de lappländska malmbolayen, uppkommet
genom den stora minskningen i exporten av lapplandsmalm
under kriget. Till denna fråga torde jag fä återkomma efter behandlingen
av Luossavaraproblemet.

Beskrivning över Luossavara.

Luossavara malmfält ligger på östra sidan om järnvägen Kiruna—Riksgränsen,
nära en kilometer från Luossajärvis strand, och sträcker sig i NNO riktning
fram över Luossavaras högsta topp, belägen 229 meter över nämnda sjös yta.
Stupningen är 60 å 70 grader åt öster. Fyndigheten har eu längd av omkring
l,30o meter; malmens mäktighet varierar mellan 58 och 23 meter. Rörande fyndighetens
fortsättning mot djupet hava ett par diamantborrhål visat hän på ett småningom
avtagande av mäktigheten, men dessa undersökningar äro icke tillfyllest för
ett bestämt omdöme i detta hänseende. En beräkning av professor W. Petersson
har lämnat till resultat, att 22,5<’0,ou0 ton skulle förefinnas ned till Luossajärvis
yta under antagande att en minskning av fyndigheten mot djupet ägde rum enligt
nämnda borrhåls anvisningar. Bergmästaren C. I. Asplund har beräknat kvantiteten
till 98 meters medeldjup under dagytan till 7,600,000 ton.

Malmmineralet är magnetit (svartmalm) med någon blandning av järnglans
(blodsten). Malmen är ytterst finkristallinisk eller tät; den innehåller apatit, i allmänhet
i ringa mängd, i vissa partier dock tämligen rikligt, samt här och var

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 433.

kalkspat, titanit och andra mineral. Malmen är mycket järnrik, huvuddelen 65—69
procent järn och med låg svavelhalt. Fosforhalten är, såsom nämnts, variabel.
Fosforns uppträdande är ganska nyckfulit; mitt i ett eljest tämligen fosforrent
område kan uppträda ett mindre område med synnerligen hög fosforhalt. På grund
av sina undersökningar har Asplund beräknat, att i ovannämnda 7,600,Od0 ton
skulle malm av olika fosforhalt vara för handen i ungefär följande kvantiteter:

c) fosfor mindre än O.oio procent ............................... 500,000 ton

p) » mellan O.oio och O.oso procent .................. 3,500,000 »

;) » » O.oso » 0.075 » .................... 1,000,000 »

i>) » o.o 7 ö » l.oo » ................... 1,81)0,000 »

.■) » över 1.oo procent....................................... 800,000 »

7,600,000 ton

Beträffande möjligheterna att ur fyndigheten utvinna de olika malmkvaliteterna
åtskilda var för sig råda mycket olika meningar, såsom framgår av här
nedan lämnade redogörelser för de utredningar och uttalanden, som gjorts i denna
fråga.

Historik.

Luossavara malmfält tillföll staten genom 1907 års avtal med Luossavaara—
Kiirunavaara aktiebolag med liera bolag. Enligt § 6 mom. 4 av detta avtal har
nämligen Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag till staten upplåtit uteslutande nyttjanderätt
under 30-årsperioden 1908 1937 till Luossavara malmfält. Dock äger

''Säteri icke under sagda tidsperiod inom malmfältet bryta eller låta bryta järnmalm
annat än för järn- eller ståltillverkning i Sverige. Vid utgången av år 1937 äger
staten att efter gottfinnande antingen behålla malmfältet med full äganderätt och
utan lösen eller ock att mot återlämnande av gruvorna till Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag erhålla lösen för alla för gruvornas tillgodogörande eller administrerande
anordnade anstalter, byggnader, maskiner m. m. Staten skall dock tillsäga
bolaget under år 1936.

Enligt vad föredragande departementschefen år 1907 framhöll var avsikten
ined detta liksom med de övriga gruvförvärv, staten gjorde genom nämnda avtal,
att på ett tillfredsställande sätt tillgodose de anspråk på erhållande av malm från
ifrågavarande malmfält, som kunde bliva framställda från den svenska järnförädlingsindustriens
sida.

Under den tid, som förflutit, sedan ifrågavarande nyttjanderätt förvärvades,
bär någon leverans av malm från Luossavaara icke ägt rum. Däremot hava verkställts
tämligen ingående undersökningar rörande fyndighetens storlek och malmens
beskaffenhet, varjämte åtskilliga utredningar och uttalanden gjorts angående möjligheterna
för fyndighetens tillgodogörande.

Sålunda har, på föranstaltande av dåvarande chefen för civildepartementet,
av nuvarande bergmästaren C. I. Asplund i samråd med professor W. Petersson
och disponenten, fil. d r Hj. Lundbohm under år 1907 verkställts en undersökning
av Luossavara malmfält, vars resultat Asplund framlagt i en av honom till chefen

Mia''orik.
Statens för
värv ai#
Luossavara

Undersökningar
och
utredningar

Asplund?
undersökning
dr 1907.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 433.

för civildepartementet ställd skrivelse den 24 februari 1908. Undersökningens
huvudsakliga ändamål skulle vara att lämna material dels för bedömande av huru
stora kvantiteter, som kunde brytas av de olika malmkvaliteter, som finnas i fältet,
dels för uppgörande av brytningsplan för fältet samt för beräknande av kostnaderna
för malmbrytningen.

Undersökningens resultat, vilket, såsom ovan nämnts, avser malm endast till
98 meters medeldjup under dagytan, sammanfattar Asplund i huvudsakligen följande
punkter:

att malmens fosforhalt varierar högst betydligt, från O.002 procent ända
upp till 6 procent;

att omedelbart intill varandra ofta uppträda kvaliteter av mycket olika
fosforhalt;

att i stort sett likväl de olika kvaliteternas huvudmassor äro samlade inom
vissa delar av fältet;

att det på grund härav sannolikt skall vara möjligt att genom koncentration
av brytningen till vissa delar av fältet kunna erhålla en eller flera inom landet
användbara kvaliteter såsom huvudmalm;

att man har grundad anledning förmoda, att åtskiljande av olika fosforkvaliteter
vid gruvbrytningen i stort sett icke skall möta alltför stora svårigheter;

att två tredjedelar av det undersökta malmpartiet eller i runt tal fem
miljoner ton utgöres av sådan fosforfattig malm, som är användbar vid nu befintliga
svenska järnverk, därav dock endast ''/10 till sur bessemer eller martin (= < O.o 10
procent fosfor), de övriga 9/,0 till lancashire och basisk martin (O.o 10—O.075 procent
fosfor);

att för övrigt torde finnas inom den undersökta delen av malmen ungefår
l,800,0u0 ton malm av högre fosforhalt (O.075--l.ooo procent fosfor), som icke
vore enbart användbar vid dåvarande svenska järnverk, samt

att återstående cirka 800,000 ton undersökt malm (> l.oo procent fosfor)
utgöres av fosforrik malm användbar till s. k. basisk bessemer, men att tillgången
därav torde vara alltför liten för att man uteslutande på densamma skulle kunna
basera något för en sådan tillverkning avsett, större modernt järnverk.

Järnkontor
Luossavarakommittc

ur 1908.

Med anledning av den av Asplund verkställda undersökningen anmodade dåvarande
chefen för civildepartementet fullmäktige i järnkontoret att avgiva yttrande
angående möjligheten att tillgodogöra malmen i Luossavara malmfält för den svenska
järntillverkningen. Förslag till sådant yttrande avgavs av en inom järnkontoret
tillsatt kommitté (här nedan kallad Luossavarakommittén), bestående av herrar
Brinell, Herlenius, Leffler, Ljungberg och Lundbohm. Denna kommitté grundade
sitt yttrande på de av Asplund verkställda beräkningarna. Dock ansåg kommittén,
att Asplunds beskrivning och de åtföljande kartorna ävensom erfarenheterna från
de närliggande malmfälten Kirunavara och Tuolluvara utvisade, att en regelbunden
produktion av enbart sur bessemer- och sur martinmalm (•---- eller < O.o 10 procent
fosfor), användbar för svenska järnverk, vore utesluten. Brytningen borde enligt
kommitténs uppfattning huvudsakligen basera sig på befintliga betydande kvantiteter
H- och -malmer (O.o 10—O.075 procent fosfor), vilka vore användbara för lancashire
och basisk martin. Vid denna brytning borde dock den (i-malm, som funnes, särskilt
tillvaratagas.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 433.

Sedan Luossavarakommittén beräknat, att malmen vid eu brytning av cirka

300,000 ton per år skulle kosta fritt banvagn Kiruna 3: 3» kronor per ton, därvid
icke beräknats någon vinst å malmen, gör kommittén en beräkning angående möjligheterna
att få avsättning för malmen inom landet.

< -malmen anser kommittén vara ekonomiskt möjlig att använda för mellersta
Sveriges järnverk, om dess pris fritt å vagn vid Kiruna ej överstiger 4: so kronor
per ton. Beträffande g- och -malmerna skulle dessa hava att konkurrera med de
malmer bland annat trän Grängesberg, vilka tillgodosåge de mellansvenska järnverkens
behov. En jämförelse mellan de sannolika prisen å resp. Grängesbergsmalm
och Luossavaramalm vid Avesta, Degerfors och Sandviken, som kommittén gjort,
visade, att flertalet svenska järnverk skulle åtminstone inom den närmaste tiden
eller med andra ord så länge riklig tillgång funnes av Grängesbergsmalm, icke
kunna tillgodogöra sig Luossavaramalmen, även om den erhölles till endast brytnings-
och fraktkostnaderna.

Då således den svenska järnhanteringen enligt kommitténs beräkningar under
dåvarande förhållanden ej vore, och efter vad man då kunde se för en rätt lång
tid framåt, ej bleve i tillfälle att i någon större utsträckning använda sig av
Luossavaramalmer, fann kommittén sig sakna anledning att då förorda brytning
av densamma.

Fullmäktige i järnkontoret överlämnade Luossavarakommitténs betänkande
med skrivelse den 30 december 1908, däri fullmäktige anslöto sig till kommitténs
åsikt men tillika uttalade, att enligt fullmäktiges uppfattning malmerna i Grängesberg
inom en icke avlägsen framtid torde mera allmänt bliva erforderliga för järntillverkningen
inom Sverige samt att det därför vore önskvärt, att de icke, såsom
då skedde, i stör utsträckning exporterades.

Kommerskollegium anbefalldes avgiva utlåtande över såväl Asplunds utredning
som fullmäktiges i järnkontoret yttrande. Vidkommande Luossavarakommitténs
betänkande instämde såväl kollegium som bergmästaren i norra distriktet
J. Carleson i kommitténs yttrande. Beträffande den av fullmäktige i järnkontoret
ifrågasatta inskränkningen i exporten av Grängesbergsmalm, som då''var tillåten
intill 650,000 ton, hördes samtliga bergmästare, av vilka tre tillstyrkte inskränkning,
tvä avstyrkte och en ansäg, att om ock en viss inskränkning vore önskvärd,
en stor försiktighet borde iakttagas i avseende å en dylik inskränkning. För egen
del uttalade kollegium, att, även om det vore önskvärt att inskränka exporten,
någon nämnvärd inskränkning åtminstone då näppeligen stode att vinna,

Efter denna utredning torde före malmkommissionens tillsättande någon åtgärd
från statens sida icke vidtagits för åstadkommande av brytning i Luossavara. I

I slutet av år 1913 hemställde emellertid verkställande direktören för aktie- (jrimwaiu
bolaget Elektrometall A. Grönwall att få i Luossavara bryta och tillgodogöra sig ansSkm l9is.
intill 50,000 ton malm av huvudsakligen --kvalitet1) mot en royalty av 1 krona
per ton för en årlig malmkvantitet intill 30,000 ten samt 2 kronor per ton för den
malm, som överstege detta belopp. Grönwall avsåg att använda malmen för

'') Grönsvål 1 skriver i sill ansökan A-nial

malm men avser uppenbarligen ''/.-malm.

Kungi. Maj.is nåd. proposition Nr åS3.

elektrisk tackjärnstillverkning, huvudsakligen för produktion av exporttackjärn1) av
hög kvalitet. Enligt en av gruvingenjören E. Mossberg på Grönwalls begäran gjord
beräkning borde brytningskostnaden vid en årlig brytning av 50,000 ton malm
under de två forsta åren, då dagbrytning kunde ske, stanna vid 2: so kronor å 8
kronor per ton, men därefter komma att uppgå till 5 kronor a 6 kronor per ton.
(Brytningskostnaden synes därvid beräknats fördelad jämväl på den fosf.rökare
malm, som samtidigt måste brytas, men som måste avskiljas såsom olämplig för
elektrisk tackjärnstillverkning.) .

Över denna framställning avgåvos utlåtanden av kommerskollegium, fullmäktige
i järnkontoret och professor W. Petersson. Kommerskollegium överlämnade
tillika yttrande från bergmästaren Asplund.

Järnkontoret åberopade ett yti rande av överingenjören J. A. Brinell, vilken
avstyrkte framställningen såväl ur synpunkten av den svenska järnhanteringens
intresse som från rent nationalekonomisk synpunkt. Brinell framhöll, att vid tillgodogörande
av endast -malmen måste på brytningskostnaderna även läggas brytningskostnaderna
för den fosforrika malm, som samtidigt maste brytas, men ej får exporteras,
utan måste uppläggas, vilket gör att staten ej kundo erhålla så hög royalty, som
om samtidigt den fosforrika malmen tillgodogjordes. Brinell ansag det vidare borde
beaktas att det sökande efter fosforrena malmer, som vid ett beviljande av koncessionen
komme att igångsättas, lätt kunde bliva till en oberäknelig skada för en
framtida större'' brytning. Slutligen framhöll Brinell, att en ökad träkulstackjärntillverkning
för export ej vore ensidig varken för de verk, som da framställde exporttackjärn,
eller för stålverken, enär å ena sidan den ökade exporttackjårntillverkningen
höjde träkolspriset och pressade priset å exporttackjärn samt å andra sidan
en rikligare tillgång på svenskt träkolstackjärn i utlandet bidroge till en minskad
efterfrågan å svenskt stål och underlättade överflyttandet av tackjärnets förädling

till utlandet. .

Även professor Petersson avstyrkte framställningen i nu berörda del. Han
ansåg det ställt utom allt tvivel, att man vid eu reguljär, rationellt ordnad gruvdrift
skulle kunna särskilja eu del malm med de fosforhalter sökanden avsåge. Men med
den kännedom man då ägde om malmfältet, ansåg han det vara omöjligt att vare sig
för fältet i dess helhet eller för någon viss del därav tillförlitligt beräkna mängdförhållandet
mellan de olika kvaliteterna. Därtill erfordrades undersökningsarbeten
av vida mera omfattande art än de, som hittills blivit utförda. Vidare framhöll
han, att anläggandet av eu eller flera separatgruvor — förutom att eu sådan anordning,
särskilt vid brytning på djupet, skulle försvåra särskiljandet av de olika
kvaliteterna — skulle innebära mycket stora olägenheter med hänsyn till den återstående
fyndighetens framtida realiserande. Förutom det att en sådan brytning
skulle försvåra och fördyra utvinnandet av den återstående malmen, komme den att
om ej omöjliggöra dock i högsta grad försvåra särskiljandet av de olika malmkvaliteter,
som det eventuellt skulle vara fördelaktigt att särskilja vid den framtida brylningen
av fyndigheten.

'') Benämningen exporttackjärn är eu teknisk benämning på järn med en fosforhalt av 0.0 2o
procent ocli därunder och betecknar således icke, att tackjärnet är avsett för export. Större delen
av i Sverige tillverkat exporttackjärn användes i svensk ståltillverkning. Fn betydande del exporteras
dock.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 433. 23

Bergmästaren Asplund uttalade i sitt yttrande över Grönwalls ansökning, att
den av Asplund år 1907 verkställda undersökningen ingalunda givit sådana resultat,
<f som. lämnade stöd för den av Brinell och Petersson uttalade uppfattningen rörande
möjligheten att vid brytningen utskräda de olika kvaliteterna från varandra. Vad
beträffar den befarade rovbrytningen förmenade Asplund, att redan gällande gruvstadga
gåve vederbörande bergstjänsteman en mycket stor befogenhet till förhindrande
därav, men föreslog Asplund därjämte vittgående bestämmelser till förebyggande
av nybrytning. Vad angick den erbjudna royaltyn, ansåg Asplund densamma lämpligen
kunna godkännas. Asplund utgick därvid från att nettovinsten av ifrågavarande
malm vid export skulle utgöra högst 5 kronor per ton så länge dagbrytning påginge
(2 år) och högst 2.5 o kronor per ton under följande år. Förutom royaltyn
skulle emellertid staten, därest den planerade elektriska tackjärnframställningen
kpmme till stånd, få inkomster genom försäljning av elektrisk kraft och avfallsvirke.
Härom uttalar Asplund bland annat följande: »Den minskning i malmvinst,
som staten genom ett bifall till ifrågavarande koncessionsansökan skulle riskera och
som, fiånsett de tva första koncessionsårens billigare dagbrytning, ej skulle uppgå
till mer än 50,000 kronor per år, synes, då man därtill tager i betraktande, att
staten genom 1907 års kontrakt med Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag in. fl.
år helt och hållet förhindrad att före ar 1938 bryta någon malm i Luossavara för
export, vara mer än uppvägd genom den för staten fördelaktiga avsättningen av
ändå utbyggd vattenkraft och avfallsvirke.»

För egen del avstyrkte kommerskollegium i utlåtande den 26 september 1913
Grönwalls ansökning framför allt av det skälet, att kollegium fann den erbjudna
ersättningen för låg. 1

1 skrivelse den 26 september 1913 föreslog kommerskollegium, att eu utredning
skulle igångsättas rörande det lämpligaste sättet för nyttiggörande av statens
norrländska malmfyndigheten

1 skrivelsen uttalades bland annat, att de av staten genom 1907 och 1908
års avtal med de norrländska malmbolagen förvärvade gruvfyndighetema ursprungligen
framför allt avsetts som reserv för den svenska järnhanti ringen. Av de sedan
dess förändrade förhållandena med avseende på kännedomen om de mellansvenska
malmtillgångarna samt beträffande deras utnyttjande finge man emellertid intrycket,
att malmtillgången för de mellansvenska bruken kunde anses mera betryggad än vad
vid malmexportfrågans avgörande 1907 antogs. En utredning borde därför verkställas,
huruvida de norrländska malmfyndigheten, som staten disponerar, i hela sin
utsträckning fortfarande behövdes som reserv för den mellansvenska järnhanteringen,
skulle en dylik utredning utfalla sa, att eu bearbetning av statens norrländska
myndigheter kundo anses tillrådlig, borde en utredning ske, vilken den lämpligaste
lormen för en sådan bearbetning borde vara. I första hand borde därvid järnkontorets
så kallade Luossavarakommittés beräkningar angående möjligheterna att få användn’nS
f«''ir Luo.ssavaramalm vid mellansvenska järnverk granskas med hänsyn till
rådande förhållanden. Skulle resultatet av denna utredning bliva negativt borde
undersökas möjligheterna för en tackjärnstillverkning i Norrland, baserad på de
tostorrena malmerna antingen för leverans av tackjärn till svenska ståltillverkare
eller för export. Med hänsyn till statens framtida in lösningsrätt till de norrländska
malmbolagens gruvor borde även undersökas, huruvida på basis av dessa gruvors

Kommerskollega

skrivelse den
30/o 101S

Malmko mmissionens

tillsättande.

Förslag om
träkolsutred•
ning.

Malmkommissionens

förslag om
undersökningar
i
Luossavara
och Mer t amen.

Allmänna
synpunkter
vid tillgodogörande
av
en järnmalmsfy»
dighet.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 433.

mera fosforhaltiga malmer kunde grundas eu inhemsk förädlingsindustri, särskilt i
avsikt att onödiggöra den nuvarande importen av byggnads- och konstruktionsjäm.

I enlighet med kommerskollegii hemställan uppdrog Kungl. Maj:t genom beslut
den 24 oktober 1913 åt en kommission, sedermera kallad malmkommissionen, att
verkställa en allsidig'' utredning angående lämpligaste sättet för nyttiggörande av
statens norrländska malmfyndigheter och utsågos till ledamöter av denna kommission
kommerserådet Gunnar Diilner, d. v. docenten Sven Brisman, direktören Olof Hjorth,
bergmästaren Oskär Norelius och ingenjören hrik Nyström. Sedan herrar Diilner
och Hjorth avgått ur kommissionen har Kungl. Maj:t i deras ställe utsett generaldirektören
Karl Axel Fryxell och överingenjören vid järnkontoiet Axel \V;d11 berg.

Sedan malinkommissionen tillsattes, hava åtskilliga framställningar med avseende
å nyttiggörande av de norrländska fyndigheterna inkommit dels från vattenfallsstyrelsen,
dels från malmkommissionen.

Sålunda anhöll vattenfallsstyrelsen i skrivelse den 28 februari 1916 om tillstånd
att få anlita sakkunniga för att utreda frågan om ugnskolning för malmförädling
inom övre Norrland och närmast inom Porjus kraftverks distributionsområde.
Sedan malmkommissionen i infordrat utlåtande meddelat, att inom kommissionen
påginge undersökningar om möjligheten att tillverka träkolstackjärn i Norrland och
att en utredning rörande kolningsfrågan av den art, vattenfallsstyrelsen föreslagit,
vore av grundläggande betydelse för dessa undersökningar, uppdrog Kungl. Maj .t
genom brev den 28 mars 1916 åt malmkommissionen att verkställa ifrågavarande
utredning. Sedermera har malmkommissionen tillkallat särskilda sakkunniga för att
biträda vid denna utredning. De sakkunnigas undersökningar hava numera avslutats
och kommissionen är sysselsatt med en närmare granskning’ av de erhållna resultaten.

I skrivelser den 30 mars 1916 och den 25 januari 1917 anhöll malmkommissionen,
att Kungl. Maj:t ville bemyndiga kommissionen att verkställa undersökningar
av staten tillhöriga malmtillgångar i Luossavara och Mert amen samt anrikningsförsök
med malm från Gellivare ävensom vidtaga åtgärd för anvisande av
härför erforderliga medel. Vad malmko in missionen härutinnan hemställt torde numera
icke kräva några åtgärder från Kungl. Maj:ts sida. Vad beträffar Mertainen har
Kungl. Maj:t nämligen enligt beslut den 14 september 1917 med begagnande
av ett utav Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag gjort erbjudande uppdragit åt malmkommissionen
att låta genom bolaget verkställa undersökningar i Mertainen. Ifråga
om Luossavara återigen torde med hänsyn till det nu ifrågasatta utnyttjandet av
nämnda fyndighet särskilda undersökningsarbeten icke vara erforderliga.

Innan jag- härefter övergår till att framlägga resultaten av maliukommissmnens
undersökningur angående möjligheterna att nyttiggöra
fyndigheten i Luos-avara, torde det vara lämpligt, att jag i korthet
lämnar en antydan om några av de omständigheter, som äga den största
betydelsen vid bedömandet av möjligheterna och det lämpligaste sättet
för'' en jäxnmalmsfyndighets tillgodogörande.

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 433

Därvid torde det icke vara nödvändigt att närmare redogöra för
betydelsen av malmtillgångens storlek, dess belägenhet med hänsyn till
närheten till järnväg ävensom till förbrukarna, vare sig malmen är avsedd
att användas inom landet eller att exporteras, samt brytningsmöjligheterna
d. v. s. om brytningeu kan ske i dagbrott eller måste verkställas under
jorden, med eller utan uppfordring av malmen. Likaledes torde det
vara allmänt bekant, vilken betydelse malmens järnhalt äger. Mindre
känd torde måhända vara den inverkan vissa i malmen ingående ämnen
äga med avseende å malmens användbarhet. Jag torde härvid icke behöva
uppehålla mig vid betydelsen av förekomsten av svavel, då några
menligt inverkande kvantiteter svavel icke torde förefinnas i den nu
ifrågavarande fyndigheten Luossavara. Desto större betydelse med avseende
å möjligheten att tillgodogöra sig denna fyndighet äger däremot
förekomsten av fosfor.

Kvantiteten av den i malmen uppträdande fosforn blir i allmänhet
bestämmande med avseende å malmens användbarhet för olika tillverkningsmetoder.
Vid de s. k. sura färskningsmetoderna, bessemer eller
martin, vilka vid de svenska järnverken företrädesvis användas för framställning
av stål för export, begagnas ett tackjärn av 0.0 2 0—0.04 0 procent
fosfor, motsvarande en fosforhalt hos malmen avO.010—0.015 procent.
Malm med samma eller något högre fosforhalt användes för
framställning av sådant basiskt martintackjärn, som förädlas till det
prima mjuka basiska stål, som är föremål för export. För annat basiskt
stål, avsett att utvalsas till balkar, plåt, faconjärn och stångjärn för
byggnads- och konstruktionsjärn, användes i Sverige malm med 0.050—0.2
procent fosfor, under det att man utomlands för ändamålet godkänner
malm med fosforhalter av 0.8—1 procent. Till basisk bessemertillverkning,
där den höga fosforhalten är av vikt dels för genomförande av den
metallurgiska processen, dels för att erhålla högsta möjliga fosforhalt i
den för gödningsändamål använda s. k. thomasslaggen användas malmer
med en fosforhalt av 1 — 2 procent.

Av dessa tillverkningsmetoder förutsätter tillverkning av tackjärn
för sur bessemer och sur martin användning av träkol. Tillverkningen
av tackjärn för prima basiskt martinstål förutsätter likaledes användning av
träkol. För tillverkning av tackjärn för annat basiskt martinstål användes
vanligen koks, ehuru i Sverige även här träkol övervägande kommer
till användning. Tackjärn för basisk bessemer tillverkas uteslutande med
koks. I Sverige förekommer endast vid trenne verk tillverkning av
tackjärn för basisk bessemer.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 392 höft. (Nr 433.)

Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 433.

Maimkummis- Härefter får jag övergå till att redogöra för malmkommissionens

sinnens utred- ovaimämiida utredning angående möjligheterna att nyttiggöra malmtillfantag"den
gången i Luossavara samt malmkommissionens förslag i detta hänseende
26 Januari ay <jen 26 januari 1917.

Utredning
ang. olika
möjligheter
att nyttiggöra
Luossavara
malm.

Malmkominissionens utredning- om Luossavara.

De hittills verkställda undersökningarna rörande malmtillgången i Luossavara
och avsättningsmöjligheterna för densamma gjorde det från början klart för
kommissionen att — även om de i kommissionens skrivelse den 25 januari 1917
föreslagna undersökningarna i Luossavara skulle giva de gynnsammaste resultat, varpå
man med stöd av föregående undersökningar kunde hoppas — det likväl vore
mycket tvivelaktigt, huruvida det skulle bliva möjligt att på ett för staten ekonomiskt
fördelaktigt sätt nyttiggöra malmtillgången i Luossavara, så länge staten vore
utestängd från möjligheten ett exportera någon del av malmen. Kommissionen ansåg
sig därför, samtidigt med att kommissionen planlade ifrågavarande undersökningsarbeten,
böra göra preliminära beräkningar angående möjligheterna att inom landet
få avsättning för de olika malmkvaliteter, som man i gynnsammaste fall kunde tänkas
utvinna.

Dessa beräkningar hava visat, att kommissionens farhågor tyvärr varit mycket
befogade.

A) vid ratin- Vid en sådan beräkning har kommissionen ansett sig först höra undersöka

neii brytning, möjligheterna att avsätta malmen vid en rationell brytning, baserad på huvudsakligen
malm med fosforhalt ej överstigande O.075 procent. Brytningen torde därvid,
såsom Luossavarakommittén föreslagit, böra uppgå till cirka 300,000 ton årligen.

1) a-malm.

Med en sådan brytning torde det icke möta några svårigheter att få avsättning
för (--malmen. Luossavarakommittén beräknar, att den skulle få avsättning
vid ett pris av 4 kronor 50 öre per ton Vinsten för staten skulle då enligt kommitténs
beräkningar ej bliva mer än cirka 1 krona per ton. Luossavarakommitténs
beräkningar torde dock i detta hänseende vara för pessimistiska och torde
man kunna räkna på ett väsentligt högre pris på a-malmen, särskilt om man kan
påräkna avsättning till smältverk i Norrbotten. 2

2) övrig Vid en sådan brytning måste man emellertid skaffa avsättning för den övriga

malm/" malm, som kan komma att brytas samtidigt med a-malmen — därest man icke

a; till de ämnar lagra denna malm till dess staten själv äger rätt till export av malm, vilket
mellansvenska förfaringssätt kommer att här nedan vidröras. Järnkontorets Luossavarakommitté —
järnbruken. vars beräkningar synas malmkommissionen riktiga — kom, som ovan nämnts, vid
beräkning av avsättningsmöjligheterna för denna malm till det resultat, att flertalet
dåvarande svenska järnverk med hänsyn till de lägre pris, till vilka Grängesbergsmalm
kunde erhållas vid järnverken, icke skulle kunna med ekonomisk fördel tillgodogöra
sig Luossavaramalmen, även om den erhölles till endast brytnings- och
fraktkostnader. Sedan kommitténs beräkningar uppgjordes, hava malmpriserna visserligen
stegrats, även om man bortser från nu rådande onormala förhållanden, men
på samma gång också materialpriser och arbetslöner. Att under nuvarande om -

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 433.

ständigheter söka göra en direkt omräkning av kommitténs beräkningar torde icke
vara lämpligt, då det icke är möjligt att förutsäga, vilka materialpriser, arbetslöner
och frakter, som komma att råda, när mera normala förhållanden åter inträda.

Emellertid skulle det kunna tänkas, att Luossavaramalmen skulle kunna
komma till användning för tillverkning på elektrisk väg i Norrbotten av tackjärn
för basisk martin. Därvid skulle kunna tillgodogöras malm med fosforhalt under
0.075 procent och möjligen även malm hållande 0.075—- 1 procent fosfor. En
tillverkning av ifrågavarande slag av tackjärn kan tänkas ske med användande
antingen av träkol eller av koks. Beträffande först tillverkning med användande
av träkol syntes det kommissionen till en början mycket tvivelaktigt, huruvida inom
den träkolsrayon, som bör beräknas för en järntillverkning i Norrbotten, skall till
rimligt pris kunna erhållas tillräcklig kvantitet träkol för en sådan tackjärnstillverkning
av något större omfattning. På grund av Kungl. Maj:ts bemyndigande har
kommissionen föranstaltat en utredning för beräkning av träkolstillgången för en
järntillverkning i Norrbotten. Denna utredning, som av de sakkunniga utfördes
under förliden sommar och numera föreligger avslutad, synes emellertid häntyda på
ett gynnsammare resultat än. kommissionen förväntat.

Tillverkningen på elektrisk väg av tackjärn för basisk martin med användande
uteslutande av koks har enligt senast gjorda erfarenheter icke visat sig praktiskt
möjlig.

Emellertid framgår av ovanstående, att en möjlighet finnes, att någon del av
Luossavaramalmen med över O.oxo procent fosfor skall kunna få användning inom
landet. Det kunde därför synas tvivelaktigt, huruvida kommissionen borde framlägga
en plan för tillgodogörandet av Luossavaramalmen, innan möjligheterna för en
tillverkning av tackjärn för basisk martin bleve närmare utredda. Emellertid har
kommissionen ansett denna omständighet icke böra utgöra något hinder för uppgörandet
av en sådan plan, därest vid planens utarbetande iakttoges, att lämplig kvantitet
reserverades för den händelse det skulle visa sig ekonomiskt möjligt att i Norrbotten
upptaga en tillverkning av tackjärn för basisk martin. För sådant ändamål torde
vara tillräckligt att reservera 100,000 ton, med vilken kvantitet även torde kunna
tillgodoses de säkerligen mycket små rekvisitioner av sådan malm, som möjligen
skulle kunna komma att göras från Mellansverige. Skulle mot förmodan behovet
av malm för förstnämnda ändamål komma att stiga väsentligt över 100,1)00 ton,
torde en sådan malmåtgång kunna möjliggöra eu brytning i Mertainen, vilken fyndighet
ingiver förhoppningar om väsentligt bättre möjligheter att tillgodose såväl detta
behov som framför allt behovet av malm med fosforhalt under O.010 procent.

Undersöker man därefter möjligheten av att få avsättning för malmen vid
nya järnverk för tillverkning av sådant gjuttackjärn och vanligt handelsjärn, som
för närvarande importeras från utlandet, så finner man att denna import redan nu
till väsentlig del kommer att täckas genom de nyanläggningar för tillverkning av
sådan vara, som dels redan igångsatts, dels äro planerade att igångsättas efter
krigets slut.

För ett nyanlagt järnverk skulle sålunda återstå endast att antingen driva
en häftig konkurrens på den inhemska marknaden eller att skaffa sig eu exportmarknad
för sin produktion. Att på utländsk marknad konkurrera med Englands

b) för tillverkning
av
tackjärn för
basisk martin
i Norrbotten.

c) till nytt
järnverk för
till verkning av
gjuttackjärn
och vanligt
handelsjärn.

Kungl. Majits nåd. proposition Nr 433.

och Tysklands på egna kol baserade produkter ansågs redan före nu pågående krig
icke möjligt; säkerligen kommer kriget i detta avseende endast att ställa vårt land
i än sämre ställning, i det att man har att räkna med att dels konkurrensen länderna
emellan, dels ock tullskyddet i de olika länderna ytterligare kommer att skärpas.

d) gemm Av ovanstående torde framgå, att en brytning i Luossavara av 300,000 ton

lagring. malm per år i och för en enbart inhemsk förbrukning icke är möjlig. Möjligheten
att lagra den mahn, som icke kunde vinna avsättning inom landet i avvaktan på
att staten efter år 1937 skulle få exportera överskottet, kan på grund av de stora
ränteförlusterna utan vidare lämnas utan avseende.

B) vid bryt- Då så är fallet, kunde ifrågasättas, huruvida man icke skulle kunna tänka sig

»ing av endast en brytning enbart av c-malm. Luossavarakommittén framhåller med stöd av erfaren a-malm.

heterna från Kirunavara och Tuolluvara, att en brytning av enbart < -malm icke är möjlig.

Under antagande likväl att en sådan brytning vore möjlig, är det tydligt, att vid
en årsbrytning av cirka 50,000 ton brytningskostnaderna per ton malm måste bli
avsevärt högre än vid en årsbrytning av 300,000 ton, även om brytningen i båda
fallen kunde ske i dagbrott. Så är emellertid icke fallet, i det att «-malmens
utbrytande — åtminstone i de lägre nivåerna — måste ske i särskilda arbetsrum,
med härav föranledd väsentlig höjning i brytningskostnaderna. Enligt Mossbergs
ovannämnda beräkning skulle brytningskostnaderna vid brytning av enbart < -malm
uppgå under de första två åren, då dagbrytning kunde ske, till 2.5 0 kronor å 3 kronor
per ton och därefter till 5 kronor å 6 kronor per ton. Ehuru kommissionen anser,
att staten bör kunna erhålla större vinst av denna malm än t krona per ton, som
Grönwall erbjudit, finner kommissionen, att ett sådant brytningssätt, särskilt med
hänsyn till den ringa kvantitet, som skulle komma att nyttiggöras, skulle lämna
allt för ringa inkomst åt staten, även frånsett de olägenheter för framtida rationell
brytning, som, enligt vad professor Petersson framhåller, skulle kunna förorsakas
genom anläggande av separatgruvor.

Emellertid får icke förbises, att det icke är uteslutet att viss kvantitet cmalm
torde kunna utvinnas för sig och då bör kunna med ekonomisk fördel användas
i svensk järnhantering. Kommissionen har därför också vid uppgörandet
av nedan angivna plan för tillgodogörande av Luossavarafyndigheten funnit det
särskilt angeläget, att det behov av Luossavara . -malm, som kan tänkas uppkomma
vare sig i mellersta Sverige eller för järnförädling i Norrbotten, skall kunna på
lämpligt sätt tillgodoses.

C) genom att Då sålunda Luossavaramalmen icke för närvarande torde hava några utsikter

bibehålla j nämnvärd utsträckning komma till användning inom den svenska järnhante LSomSmaim-

ringen, skulle det ligga närmast till hands att bevara Luossavara som reserv för

S<TesTrar.m'' framtida behov, då motsvarande malmkvaliteter i mellersta Sverige blivit siutbrutna
eller brytningen fortgår på sådant djup och drager sådana kostnader, att Luossavaramalmen
skulle kunna ställa sig billigare. Emellertid äro tillgångarna av sådana
malmer i mellersta Sverige så pass störa, att det tager avsevärd tid, innan Luossavara
kan beräknas tagas i anspråk. Dessutom är den påvisade kvantiteten av fosforfattigare
malmer i Luossavara så liten, att den endast motsvarar järnverkens
malmbehov under några år.

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 433. 29

För fyllande av sitt uppdrag har kommissionen ansett det vara nödvändigt
att fullständiga hittills tillgängliga uppgifter om järnmalmtillgången i mellersta
Sverige. En detaljerad uppskattning härav skedde år 1909 avsedd att framläggas
för 1910 års internationella geologkongress i Stockholm. Denna undersökning gav
vid handen, att arean av i Sverige, med undantag av Norrland, förefintliga malmtillgångar
skulle uppgå till i runt tal 300,000 kvadratmeter. Denna uppskattning har
nu förnyats av kommissionen, vilken för detta ändamål inhämtat uppgifter om de nya
beräkningar och undersökningar, som de särskilda gruvförvaltningarna under mellantiden
utfört. Det så erhållna primärmaterialet har sedermera underkastats en kritisk
granskning av bergmästarna i de olika distrikten. Detalj siffrorna för undersökningarna
kommer kommissionen att meddela i ett efterföljande betänkande, men vill
kommissionen här endast omnämna, att den sammanlagda malmarean enligt dessa
undersökningar bör uppskattas till 600,000 kvadratmeter eller i runt tal dubbelt så
stor, som den år 1909 angivna.

Den av malmkommissionen verkställda inventeringen omfattar endast fyndigheter,
som under åren 1909—1913 varit belagda med arbete jämte några få obetydliga
andra fyndigheter i landet, med undantag av Norrland. Härutöver finnas emellertid
en stor mängd fyndigheter, som genom magnetiska undersökningar eller annorledes
äro kända, men som icke bearbetats och som därför undandragit sig beräkning över
malmareornas storlek, men vilka malmareor sammanlagt äro av mycket stor utsträckning
i jämförelse med de nu inventerade. Fackmän anse sannolikt, att sistnämnda
malmareor äro dubbelt så stora, som de inventerade.

Relationen mellan produktionen år 1913 eller 2,561,968 ton och den då under
brytning varande malmarean 331,470 kvadratmeter, avsänkt 3.5 meter, visar att då
per kvadratmeter malm area, avsänkt 1 meter, erhölls 2.is ton färdig produkt.
Den nu inventerade 600,000 kvadratmeter malmarean, avsänkt 100 meter, lämnar
sålunda 130 miljoner ton, och, avsänkt 200 meter, 260 miljoner ton färdig produkt.
Aven med en väsentligt ökad årsproduktion är sålunda den mellansvenska järnhanteringens
behov av malm tryggad för lång tid framåt, utan att man behöver
taga i anspråk de mycket betydande reserver, som, enligt vad ovan antytts, äro
förefintliga inom de gamla bergslagerna.

I fråga om närmare beräkning av i Norrland befintliga malmtillgångar vill
kommissionen erinra allenast om de siffror, vartill malmtillgångarna i följande mera
kända fyndigheter uppskattats nämligen:

Luossavara............................................................ 22,500,000 ton

Ekströmsberg...................................................... 30,000,000 »

Svappavara.......................................................... 15,000,000 »

Le velin ien ii......................................................... 15,000,000 »

Kirunavara......................................................... 740,000,000 »

(i el Ii vare............................................................. 195,000,000 »

Summa malmtillgång 1.017,500,000 ton.

Dessa malmkvantiteter äro beräknade endast till vissa för de särskilda fyndigheterna
olika nivåer, men torde dessutom under dessa nivåer finnas ofantliga kvantiteter
malm.

Dessa siffror visa tydligt att, även om brytningen inom de lappländska malm -

D) i sammanhang
med
export.

Förslag till
överenskom •
melsc medLuossavaaraKiirunavaara

aktiebolag
m. fl.

30 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 433.

fälten skulle högst avsevärt ökas per år mot dess nuvarande storlek, skulle malmtillgångarna
räcka ofantligt långt utöver den tid, som kan överskådas ifråga om
malmbehov och malmtillgångar. En väsentligt ökad brytning i Norrbotten skulle
ändå lämna mer än erforderliga malmreserver för framtiden.

Vad särskilt Luossavara beträffar, skulle den beräknade malmkvantiteten
ovan Luossajårvis yta 22,500,000 ton endast motsvara några års brytning i mellersta
Sverige. Tages hänsyn endast till den av Asplund undersökta delen av Luossavara
skulle densammas 7,600,000 ton icke motsvara mer än cirka 2 å 3 års brytning.
De fosforfattigare partierna i de av Asplund undersökta delania torde icke heller
motsvara mer än 2 å 3 års brytning av motsvarande kvaliteter i mellersta Sverige.

De verkställda beräkningarna visa sålunda, dels att något behov av att bevara
Luossavara såsom malmreserv för den svenska järnhanteringen icke förefinnes, dels
att för närvarande en brytning i Luossavara av någon större omfattning enbart för
järn- och ståltillverkning i Sverige icke kan bliva lönande.

Helt andra möjligheter för Luossavaramalmens tillgodogörande skulle erbjuda
sig, därest export av malmen vore tillåten. Med hänsyn till de pris, som Luossavaramalmen
skulle kunna betinga på världsmarknaden, skulle nämligen en för staten
lönande brytning kunna åstadkommas, därest en väsentlig del av den brutna malmen
skulle kunna få avsättning genom export. Med en sådan omfattande brytning skulle även
vinnas den fördelen, att priset å den malm, vilken avsattes inom landet, kunde
sättas lägre, därigenom att brytningskostnaderna då bleve lägre och någon vinst
icke behövde beräknas å den för inhemsk förbrukning avsedda malmen, då vinsten
kunde uttagas å den del av malmen, som exporterades. Härigenom borde möjligheterna
att använda Luossavaramalmen inom landet komma att ökas. Kommissionen
tager härvid främst sikte på den visserligen jämförelsevis ringa kvantitet a-malm,
som kan vid brytningen utvinnas för sig och som bör kunna få användning antingen
i mellansvenska järnverk eller framdeles vid en eventuell tillverkning av
exporttackjärn, varom utredningar pågå inom kommissionen. Men dessutom torde
en sådan anordning med lågt pris å den malm, som kan vinna avsättning inom
landet, underlätta uppkomsten av en tillverkning i Norrbotten av tackjärn lämpligt
för basisk martin, därest förutsättningarna i övrigt visa sig lämpliga för en sådan
tillverkning. Såvitt kommissionen kan finna, är en kombinering av export och avsättning
på den inhemska marknaden den enda väg, på vilken man kan hoppas att
kunna framkalla ett småningom ökat behov inom landet av Luossavaramalm och framdeles
av malmer från statens övriga fyndigheter i Norrbotten.

Malmkommissionens förslag-.

Dä emellertid, enligt 1907 års uppgörelse med Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag med flera bolag angående bland annat nyttjanderätten till Luossavara,
staten icke äger exportera någon Luossavaramalm, fann kommissionen det nödvändigt,
att överenskommelse träffades med Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
med avseende å exporten av denna malm. Det syntes kommissionen därför lyckligt
om med nämnda bolag kunde träffas en överenskommelse, som med avseende å
exporten av malm skulle medföra huvudsakligen samma ekonomiska fördelar förståten
som 1913 års avtal angående export från Kirunavara men samtidigt till -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 438.

godosäge de önskemål i avseende å tillhandahållande av malm åt den svenska järnhanteringen,
som kommissionen i sin föregående utredning framhållit. Kommissionen
inledde därför underhandlingar med Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag och lyckades
det kommissionen att med bolaget träffa en preliminär uppgörelse, där dessa angivna
önskemål tillgodosågos. Enligt denna överenskommelse skulle Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag äga rätt att i Luossavara under åren 1918—1937 bryta och tillgodogöra
sig 350,000 ton malm årligen mot att bolaget erlade till staten dels

350,000 kronor årligen, oberoende av om bolaget tillgodogjort sig någon malm eller ej,
dds ock 2 kronor för varje ton för bolagets räkning bruten och bortfraktad malm,
sålunda sammanlagt 3 kronor per ton, under förutsättning att hela kvantiteten bleve
bruten. Härutöver skulle bolaget vara skyldigt att dels för statens räkning årligen
bryta och till ett pris motsvarande brytningskostnaderna, ökade med 10 procent,
tillhandahålla staten intill It >0,000 ton malm från Luossavara malmfält av samma
malmsorter bolaget eljest därifrån levererade, dels leverera till staten årligen 50,000
ton Gellivareslig, hållande högst O.ois procent fosfor och efter ett pris f. b. v.

Malmberget av 8 kronor per ton torr vikt basis 65 procent järnhalt med 35 öres
skala. Överenskommelsen innehöll vidare bestämmelser angående rationell malmbrytning,
angående undersökningar i Luossavara och Mertainen m. in.

Slutligen var från bolagets sida vid överenskommelsen knutet det villkoret, eX(lQri
att exporten från Grängesbergsfältet måtte få ökas. Med hänsyn till såväl den från
under senare åren konstaterade stora malmtillgången i Grängesberg som ock till Grängesberg.
övriga av kommissionen anförda skäl av såväl malmekonomisk som mera allmän
nationalekonomisk natur, som talade för att Sveriges export av fosforrik järnmalm
ej borde inskränkas utan snarare ökas, tillstyrkte kommissionen, att exporten från
Grängesbergsfältet borde från och med 1918 få ökas till högst 800,000 ton.

Kommissionens utlåtande i denna del var av följande innehåll.

.Mai in kommissionens utredning'' om Grängesberg.

Som bekant innehåller 1907 års avtal härom den bestämmelsen, att trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund under åren 1909—1917 från detta gruvfält äger rätt
exportera 650,000 ton per år, men att denna kvantitet från och med år 1918 skall
nedsättas till att per år räknat uppgå till högst 450,000 ton. Dessutom bör här
anföras, att genom en år 1915 enligt kontraktets bestämmelser tillsatt skiljenämnd
medgivits, att vad bolaget under ett visst år av ovan angivna kvantiteter icke
kunnat skeppa, får uttagas under ett eller flera kommande år. Då nu inträffat att
bolaget under åtskilliga år icke kunnat bryta och exportera fullt 650,000 ton, hava
dessa restkvantiteter under de senaste två krigsåren (1915 och 1916) i huvudsak
skeppats. Exporten från Grängesberg utgjorde sålunda under

år 1915 ........................ 791,144.0 ton

» 1916 ........................ 976,780.o »

Dessutom levererades enligt bolagets egen uppgift till svenska järnverk
(huvudsakligen Domnarvet) under
år 1915
» 1916

.... 142,311.8 ton
... 119,952.2 »

Kungi. Maj:ts nåd proposition Nr 438.

Det skäl, som vid uppgörandet av 1907 års avtal i främsta rummet föranledde
den begränsning i exporten från Grängesberg, som avtalet innehåller, var hänsyn
till vden mellansvenska bruksindustrien. Man sade sig, att då en omfattande export
medgåves från de lappländska gruvorna, borde man för inhemsk järnförädling reservera
det i mellersta Sverige belägna Grängesberg. Sedan tiden för detta beslut
hava tio år förflutit, utan att — på ett undantag när — från den svenska järnhanteringens
sida något nytt behov av Grängesbergsmalm framträtt. De bruk, som
år 1907 hämtade malm från trafikaktiebolagets gruvor voro då tvenne, och dessa
bruk äro fortfarande avnämare. Till dessa två har nu kommit Oxelösunds järnverk,
som genom ett mångårigt kontrakt tillförsäkrats sitt malmbehov, för de närmaste
åren uppgående till cirka 100,000 ton.

Om man sålunda å ena sidan kan säga, att något ökat behov av de fosforhaltiga
malmer, som finnas i Grängesberg icke försports från den svenska järnhanteringens
sida, så har å andra sidan genom verkställda undersökningar en högst
avsevärd ökad malmtillgång konstaterats vid nämnda malmfält. År 1907 beräknades
malmtillgången i Grängesberg till sammanlagt 42 miljoner ton, varav 73
procent eller cirka 30 miljoner voro befintliga inom de utmål, som tillhöra Grängesbergs
gruvaktiebolag. Genom de undersökningar, som sedermera bedrivits, hava
mycket viktiga upplysningar om malmtillgångarna erhållits. Gruvfältets malmarea
i dagen är 78,500 kvadratmeter; de nya undersökningarna hava visat, att malmarean
på 500 meters djup är praktiskt taget lika stor eller cirka 75,000 kvadratmeter.
På grundval av de verkställda undersökningarna kan man med trygghet
beräkna, att bolaget till 750 meters djup äger minst 100 miljoner ton och att under
denna nivå malm förefinnes till högst betydande kvantiteter. Därtill kommer, att
en proportionellt lika stor ökning kan beräknas å den på Stora Kopparbergs bergslags
aktiebolag fallande delen av Grängesbergsfältet, varigenom detta bolags malmbehov
för planerade utökningen av jämtillverkningen vid Domnar vet kan anses
tryggat för en överskådlig tid framåt.

Dessa siffror och vad i anslutning till desamma härovan anförts synas kommissionen
oförtydbart giva vid handen, att de förutsättningar, ä vilka statsmakterna
grundade sitt beslut år 1907 rörande begränsningen av exporten från Grängesbergsfältet,
numera måste anses vara väsentligen förändrade. Då räknade man med en
malmtillgång, som med hänsyn till sin antagna begränsning helt naturligt manade
till en långt gående försiktighet vid bestämmandet av exportkvantiteten. Nu äger
man grundad anledning räkna med en så väsentligt mycket större tillgång, att
man utan frångående av den principiella uppfattningen år 1907 lärer kunna, därest
skäl i övrigt därtill föranleda, medgiva icke obetydligt större export, än vad
nämnda år bestämdes. Härutinnan tillåter sig kommissionen i övrigt framhålla
följande.

Kommissionen har vid bedömandet av Luossavaras betydelse såsom malmreserv
framhållit, hurusom den nu kända malmtillgången i mellersta Sverige är
väsentligt större än som beräknats vid senaste uppskattning år 1909. Kommissionens
beräkning visar sålunda en nära dubbelt så stor känd malmarea som 1909
års beräkning.

Den ökade kännedom, som under de senaste åren vunnits om malmtillgångarna
i mellersta Sverige, innebär naturligtvis en väsentligt större trygghet för de
bruksföretag, som på desamma basera sin tillverkning, en trygghet som bör vara

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 488.

s& mycket större som järnverkens sammanlagda produktion under normala förhållanden
är stadd endast i en mycket långsam stegring. Kommissionen har också
genom frågecirkulär övertygat sig om. att enligt brukens egen åsikt dessa med få
undantag anse sig vara i besittning av egna malmtillgångar för sin produktion
under överskådlig framtid.

Samtidigt med att exporten av Grängesbergsmalm begränsats har en omfattande
export av järnmalm från mellersta Sverige uppstått från gruvor, som inköpts
av tyska eller österrikiska verk. Därvid "bör ock bemärkas, att de av utlänningar
inköpta gruvorna i huvudsak bestå av fattig malm, som först genom
anrikning kan bringas i användbar form. Den slig, som erhålles vid anrikning och
nu exporteras, är emellertid i järnhalt och frihet från fosfor just av den kvalitet,
som användes vid de svenska verken. Exporten av dylik fosforren malm och slig
har under ..de senaste åren stigit till betydande kvantiteter och befinner sig i rask
stegring. Även om man icke kan bestämt påstå, att ökningen i exporten av fosforfattig
malm och slig är väsentligt förorsakad av begränsningen i exporten av annan
malm, torde det åtminstone icke sakna fog anse, att strävandena att skaffa ersättning
för den malm, som icke kan fås från de fosforrika fyndigheterna, verkat i
riktning mot en ökning av exporten av de fosforfattigare malmerna.

Förhållandena hava sålunda, sedan 1907 års kontrakt skrevs, utvecklat sig
därhän, att en avsevärd export av fosforren malm uppstått från mellersta Sverige,
under det att den fosforrika malm, som reserverats i Grängesberg, på ett undantag
när, icke funnit några nya avnämare bland de år 1907 förefintliga järnverken.

Förutom det att hinder med hänsyn till den svenska järnhanteringens behov
av Grängesbergsmalmen icke synes kommissionen förefinnas för fortsatt export av
dylik malm i samma utsträckning som hittills och ej ens för viss utvidgning av
densamma, föreligga numera därjämte, enligt kommissionens bestämda mening,
positiva skäl för att icke — på sätt 1907 års avtal stadgar — inskränka exporten
från Grängesbergsfältet från och med år 1918. I sådant hänseende vill kommissionen^
erinra därom, att gruvbyggnader och övriga anordningar vid Grängesberg nu
äro sådana att desamma medgiva en årsbrytning av 1,000,000 — 1,200,000 ton per
år. Genom byggandet av egna arbetarebostäder samt upplåtande av område för
egna hem äro även bostadsförhållandena ordnade för den nyss nämnda brytningen.
Det är givetvis i och för sig från nationalekonomisk synpunkt önskvärt, att de
redan befintliga dyrbara anläggningarna kunna utnyttjas till sin fulla kapacitet.
Likaså är det ett naturligt önskemål att undvika en rubbning i de arbetares levnadsförhållanden,
som nu äro bosatta på orten och inlärda vid de i viss mån säregna
brytningsförhållandena vid Grängesbergs gruvor. En inskränkning i brytningen,
på sätt 1907 års kontrakt bestämmer eller från 650,000 ton till 450,000 ton per
år skulle medföra, att cirka 300 arbetare måste uppsägas vid 1918 års ingång.

''till vad anförts komma emellertid enligt kommissionens mening även ende!
andra skäl av mera allmän art, som tala för att Sveriges export av fosforisk järnmalm
ej bör inskränkas utan snarare ökas, i den mån det kan ske utan lära.

Den obrutna malmen representerar ett räntelöst kapital. Att hålla ett dylikt
liggande även utöver, vad som påfordras för att trygga produktionen och exporten
för en överskådlig tid framåt, är liktydigt med onödig lagring och innebär sålunda
en betydande ekonomisk förlust. Detta kapital kan göras fruktbärande blott genom
export, och denna bör dä ej inskränkas, utöver vad omtanken för framtiden samt

Bihang till riksdagens protokoll 1918. I. samt. 89 g höft. (Nr 188.) 5

Doktor
Br melis
yttrande.

34 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 433.

produktions- och prisförhållandena göra nödvändigt. Det är även att märka, att
Sverige genom malmexporten erhåller en ökad köpkraft i utlandet, som sätter oss
i stånd att införskaffa varor till motsvarande värde. Det är även att antaga, att
behovet av dylik köpkraft skall ännu mera ökas efter kriget, då vi skola fylla våra
tömda förråd av råvaror och bränsle. Särskilt för införskaffande av det utländska
bränslet, vars pris efter kriget torde komma att ställa sig relativt högt, borde det
vara av betydelse att så mycket som möjligt öka den utländska betalningstillgång,
som järnmalmexporten skapar. Jämväl på dessa grunder är det kommissionens mening,
att den beslutade inskränkningen i exporten fr. o. m. år 1918 ej bör upprätthållas,
utan att det istället är i hela landets intresse, att någon ökning av den redan
existerande exporträtten medgives.»

I anledning,'' av malmkommissionens berörda förslag införskaffades
utlåtande från bl. a. förra överingenjören vid järnkontoret, fil. doktor
J. A. Brinell.

Doktor Brinell erinrar i sitt yttrande därom, att avsikten medl907 års förvärv
var att malmtillgångarna i Norrbotten skulle reserveras för den svenska järnhanteringens
behov, därvid uppmärksamheten särskilt var riktad på de tillgångar på
fosforfattig malm, som finnas i Luossavara. Senare av bergmästar Asplund anställda
undersökningar visade emellertid, att den fosforfattiga malmen i Luossavara förekom
så spridd och vore så svår att skräda, att man svårligen kunde tänka på ett
ekonomiskt tillgodogörande av den fosforfattiga malmen enbart.

Brinell finner malmkommissionens förslag vara för staten ekonomiskt väsentligt
förmånligare än hittills framkomna förslag, och de malmkvantiteter, staten enligt
förslaget skulle disponera, skulle bereda staten möjlighet att på ett effektivt sätt
kunna erbjuda den svenska järnhanteringen det stöd, som ursprungligen var avsikten
med Luossavaraförvärvet.

Beträffande avsättningen av den malm, som staten skulle disponera, framhåller
Brinell, att i den män malmen försäljes till Mellansverige, bör staten med
hänsyn till de högre fraktkostnaderna icke beräkna så stor vinst. Det vore sannolikt,
att avsättning snart även skulle kunna vinnas till blivande tackjärnstillverkning
i Norrbotten. Staten torde då inrikta sin försäljningspolitik på att genom en måttlig
vinstberäkning främja uppkomsten i Norrland av en tackjärnstillverkning för avsättning
icke på export utan för inhemsk förädling. Det kunde eljest tänkas, att i
Norrbotten uppkomme eu tillverkning, som inriktade sig på framställning av tackjärn,
som utan vidare förädling exporterades. Om staten till en sådan företagare
försålde malm till självkostnadspris eller med ett obetydligt tillägg, skulle denne i
konkurrenshänseende komma i en sådan undantagsställning, att måhända ett eller
annat mel ansvenskt hyttverk skulle bliva nödsakat inställa sin verksamhet, särskilt
som avsätt ingsmöjligheterna för fosforfattigt tackjärn på exportmarknaden vore
begränsade.

Doktor Brinell anser, att malmkommissionens förslag till utnyttjande av
Luossavara malmfält från järnhanteringens synpunkt synes följdriktigt ansluta sig
till de förutsättningar, som lågo till grund för statens förvärv av denna fyndighet.

Beträffande ökningen av exporten från Grängesbergsfältet framhåller Brinell,
att han tidigare hört till dem. som ansett en begränsning av denna export berättigad,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 433.

men med hänsyn till de avsevärda malmfynd, som sedan den tiden gjorts i Grängesberg,
anser han nu en ökning av exporten i enlighet med malmkommissionens förslag
välmotiverad. I likhet med malmkommissionen finner han, att det behov av
fosforrik malm, som man för närvarande kan förutse komma att uppstå för svensk
järnhanterings behov, är väl betryggat. Han framhåller vidare, att en begränsning
av exporten av fosforrikare malmer kan medföra en ökning av exporten av fosforren
malm, i det att malmförbrukarna tvingas att på annat håll söka ersättning för
den fosforrikare varan. Då därtill kommer, att malmbolaget med avseende å
maskinell utrustning, förberedelsearbeten i gruvorna och arbetarstam utan några
utvidgningar är rustat för ifrågavarande större brytning, anser Brinell förslaget
nationalekonomiskt riktigt, samtidigt som enligt hans åsikt från järnhanteringens
sida inga berättigade betänkligheter däremot numera kunna resas.

Till slut uttalar Brinell, att han till alla delar kan instämma i den detaljerade
och sakkunniga utredning, som malmkommissionen framlagt som stöd för sitt förslag.

Detta förslag från malmkommissionens sida till Luossavaras utnyttjande
föranledde icke frågans lösning, då proposition till 1917 års
riksdag icke blev framlagd och den preliminära uppgörelsen med malmbolagen
därför förfallit.

Efter denna överblick över frågans tidigare behandling får jag nu
övergå till förut omnämnda av Norrbottens järnverks aktiebolag och
trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund den 27 februari 1918 gjorda
hemställan om rätt att bryta malm i Luossavara. I ansökningen, som
avser att under tiden intill 1937 års utgång bryta och bortfrakta högst

350,000 ton malm årligen mot eu avgift av 3 kronor per ton bruten
och bortförd malm, anföres bland annat följande:

I slutet av nästlidet år bildade flertalet av de mellansvenska stålverken
Norrbottens järnverksaktiebolag för att börja en tillverkning av fosforrent tackjärn
i Norrbotten. Orsakerna härtill vore flera. En viktig orsak var bristen på
träkol i mellersta Sverige, vilken åstadkommit, att träkolsrayonen måst sträckas
allt längre norrut med ty åtföljande höga frakter. Man ansåg det då lämpligare,
att flytta en del av tackjärnstillverkningen till Norrland men bibehålla den vidare
förädlingen av tackjärnet i mellersta Sverige.

Ett annat skäl var den rikligare tillgången på vattenkraft i Norrbotten,
vilken med fördel kunde tagas i anspråk för en tillverkning av fosforrent tackjärn.

Slutligen och en av de viktigaste orsakerna var önskan att, med besparande
av tillgången på fosforren malm i de mellansvenska gruvor, på vilka de svenska
järnverken hittills baserat sin tillverkning, kunna för den mellansvenska ståltillverkningen
tillgodogöra sig de stora malmtillgångarna i Norrbotten. Två möjligheter
erbjödo sig härvid, nämligen att erhålla fosforfattig malm eller slig från
Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag eller ock att förvärva sådan malm från statens
malmfält i Norrbotten.

Det enda av statens malmfält, som syntes bolaget därvid kunna komma i fråga,
vore Luossavara järnmalmsfält. Visserligen innehåller Luossavara, som nämnt, endast

Ansökning av
Norrbottens
järnverksaktiebolag
och
trafikaktie»
bolaget Grange
sb r g Oxelösund
om
brytningsrätt
i Luossavara.

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 433.

förhållandevis mindre kvantiteter fosforfattig malm, men å andra sidan är fyndigheten
relativt väl känd och är det den enda större statsfyndighet, som ligger i
närheten av järnväg. Av de övriga statsfyndigheterna torde för övrigt endast
Mertainen och Leveäniemi innehålla några större kvantiteter fosforfattig malm.

Vid statens nyttjanderätt till Luossavara är emellertid fäst det villkoret,
att staten icke äger bryta eller låta bryta järnmalm annat än för järn- eller ståltillverkning
i Sverige: Detta villkor skulle ju uppfyllas med avseende å den malm,

som komme att användas vid Norrbottens järnverk. Nu ligger emellertid den fosforfattiga
malmen så insprängd mellan fosforrikare partier, att det torde vara omöjligt
eller i varje fall icke utan mycket stora kostnader möjligt att bryta den fosforfattiga
malmen för sig. Då Norrbottens järnverk icke själv kan använda fosforrikare
malmer, har järnverket tagit i övervägande på vad sätt man skulle kunna
få avsättning för den sistnämnda malmen och har järnverket då funnit, att någon
möjlighet att avsätta den fosforrikare malmen inom landet icke finnes, utan att den
enda möjligheten att få avsättning för densamma, är att exportera denna malm.

Dä emellertid, som nämnts, någon malm icke kan exporteras utan LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolags medgivande, har Norrbottens järnverks aktiebolag vänt
sig till det Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag närstående bolaget trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund, och har mellan Norrbottens järnverks aktiebolag och sistnämnda
bolag överenskommits, att bolagen skulle ingå till Kungl. Maj:t med anhållan
om tillstånd att få tillsammans bryta i Luossavara, varvid Norrbottens
järnverk skulle bekomma all fosforfattig malm och trafikbolaget den fosforrikare.
Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag har därefter förklarat sig icke hava något att
erinra mot att den malm, som tillkommer trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund
får exporteras.

För en sådan brytningsrätt äro bolagen villiga att till staten erlägga en avgift
av 3 kronor per ton bruten och bortförd malm, och hade bolagen tänkt sig, att
brytningen skulle uppgå till cirka 350,000 ton om året.

En förutsättning för eu sådan brytning är dock givetvis, att bolagen berättigas
att frakta den brutna malmen till Luleå respektive Narvik enligt de fraktsatser,
som upptagas i det år 1907 mellan staten och Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag ingångna avtalet.

Genom en sådan överenskommelse mellan staten och undertecknade bolag
synes oss Luossavara järnmalmsfält komma att på bästa möjliga sätt utnyttjas
enligt de principer, som lågo till grund för förvärvet av Luossavara. Så långt det
är möjligt kommer malmen till användning för svensk järnhantering. Därutöver
erhåller staten en i nyttjanderättsavtalet icke beräknad inkomst på malm, som icke
kan komma till användning i Sverige. Sammanlagt skulle staten erhålla en årlig
inkomst av cirka 1,000,000 kronor frånsett icke oväsentliga inkomster i form av
skatter, trafikinkomster m. m.

Då det vid utnyttjande av statens malmtillgångar i Norrbotten torde vara
en viktig princip, att malmen så långt som möjligt förädlas inom landet och icke
exporteras i form av tackjärn, torde bolagens erbjudande lämna de bästa möjliga
garantierna i detta hänseende. Samtidigt torde vara att beakta, att som Norrbottens
järnverk representerar flertalet mellansvenska stålverk, fördelarna av Luossavara
fyndigheten på detta sätt allsidigare än eljest vore möjligt kommer den svenska
järnhanteringen till godo. — Bolagen finna det även rimligt att jämväl annan till

Kungl. Majds nåd. ''proposition Nr 433.

Norrbottens järnverks aktiebolag ej ansluten tackjärnstillverkare, som tillverkar tackjärn
för vidare förädling inom landet, och som innan uppgörelse träffas med staten
gör framställning härom, må berättigas inträda i brytningskonsortiet, och äro bolagen
villiga att härom träda i förhandling med sådan tackjärnstillverkare.

I anledning- av ifrågavarande ansökning hava införskaffats utlåtanden
från malmkommissionen och järnvägsstyrelsen.

Malmkommissionen har i utlåtande den 20 mars 1918 tillstyrkt den
begärda brytningsrätten under vissa villkor. I utlåtandet anför malmkommissionen
bland annat, följande:

Kommissionen påpekar att den till kommissionen remitterade framställningen
i»väsentliga delar sammanfaller med den plan för Luossavaramalmens tillgodogörande,
som kommissionen med underdånig skrivelse den 26 januari 1917 underställt
Kungl. Maj:t.

Den tanke, som låg till grund för överenskommelsen, har i något förändrad
form upptagits av Norrbottens järnverks aktiebolag och trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund.

I båda fallen avses en kombination av export och avsättning på den inhemska
marknaden. Kommissionen har i sitt utlåtande den 26 januari 1917 utförligt framlagt
de skäl, som göra en sådan anordning nödvändig, och kommissinen torde därför
i detta hänseende kunna åberopa vad kommissionen där anfört.

Beträffande detaljerna i bolagens framställning föreslår malmkommissionen
vissa tillägg i överensstämmelse med malmkommissionens tidigare avtal med Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag om brytning i Luossavara och hemställer, att staten
träffar avtal med ifrågavarande bolag om rätt för desamma att för tiden intill 1937
års utgång för varje år i Luossavara järnmalmsfält bryta och tillgodogöra sig högst
trehundrafemtio tusen ton järnmalm på huvudsakligen följande villkor, nämligen
att bolagen för varje år under ovan omförmälda tid till staten erlägga ett
belopp av 350,000 kronor samt därutöver två kronor för varje ton för bolagens
räkning bruten och bortfraktad malm.

att bolagen åtaga sig att utöver den sålunda till brytning medgivna kvantiteten
dessutom, om så staten må påfordra, årligen bryta och till ett pris motsvarande
brytningskostnaderna, ökade med 10 procent, tillhandahålla staten eller den
eller dem, till vilka staten överlåter sin rätt, intill 100,000 ton malm från Luossavara
av samma malmsorter, bolagen eljest därifrån leverera,

att bolagen förbinda sig att sörja för en rationell malmbrytning i den mening
i malmkommissionens skrivelse angivits samt att för sådant ändamål vidtaga
lämpliga anstalter och nedlägga erforderliga kostnader,

att i fråga om brytning på djupet, lösen av byggnader och anstalter för gruvbrytningen
samt övriga detalj villkor motsvarande bestämmelser skola lända till
efterrättelse, som därom finnas intagna i föregående års preliminära avtal med
Luossavaara-Kiirunavara aktiebolag, samt

att aktiebolaget Porjus smältverk, som till Kungl. Maj:t ingivit en ansökning
om rätt att före 1918 års utgång i Luossavara bryta 10,000 ton malm, må
medgivas inträda i brytningsrätten.

Maimkommixsionens

utlånande den
20/:i 1918.

Järnvägsstyrelsens
utlåtande
deri

4A> 1918.

Kunyl. Maj ds nåd. proposition Nr 483.

Efter erhållen remiss har järnvägsstyrelsen avgivit utlåtande över
Grängesbergsbolagets och Norrbottens järnverk aktiebolags hemställan,
och framhåller järnvägsstyrelsen, sedan redogörelse lämnats lör behovet
av och kostnaden för lokomotiv och vagnar för ifrågavarande transporter
samt kostnaden för anordnandet av ett spårsystem vid Luossavara m. in.
i huvudsak följande:

Enligt 1907 års avtal äga malmbolagen mot vissa prestanda och skyldigheter
från deras sida att åtnjuta en mycket avsevärd fraktnedsättning, motsvarande,
vad beträffar transporter till Riksgränsen, 20 procent och, vad beträffar transporter
till Svartön, 40 procent under de enligt den ordinarie taxan utgående avgifterna.
Ej heller har den under nuvarande krisförhållanden för övrig trafik gällande provisoriska
taxeförhöjningen kunnat tillämpas för de i detta särskilda avtal berörda
transporter. Bolagen äro emellertid enligt avtalet pliktiga att med viss inskränkning
och enligt något olika bestämmelser för Riksgränsbanans tvenne huvuddelar
garantera, att statens järnvägars kostnader för Riksgränsbanans drift och underhåll
ävensom 5 procent ränta å nämnda banas anläggningskostnad bliva betäckta i
huvudsak och framför allt till den del, som belöper sig på bolagets transporter.
Vid bedömandet av denna fraktfråga synes fog föreligga att skilja på den del av
här ifrågavarande malm, som i och för export skall framföras i samma stationsrelationer
och på samma sätt som de stora mängderna exportmalm i övrigt, och
den del, som skall avses för inhemsk användning och befordras efter trafikantens
friare bestämmelser. Därest fraktavgiften för den malm, som i och för export väl
då skulle komma att transporteras för trafik aktiebolagets Grängesberg—Oxelösund
räkning, skulle baseras på de för dess dotterbolag Luossavaara-Kiirunavaara aktietiebolag
fastställda frakterna, så torde man vidare böra utgå från att jämväl avtalets
garantibestämmelser skulle tillämpas på här ifrågavarande malm transporter.
Under sådan förutsättning och då det nu är fråga om en relativt ringa tillkommande
kvantitet exportmalm, på vilken bestämmelserna i meranämnda avtal skulle
få tillämpas och då denna malmkvantitet givetvis trafiktekniskt kan behandlas på
samma sätt som de stora mängderna, har styrelsen icke något att erinra mot att
de fraktbestämmelser, som finnas angivna i 1907 års avtal, fä läggas till grund för
fraktpriset för berörda för export över Svartön eller Narvik avsedda malm.

På grund av nuvarande höga anskaffningskostnader för rullande materiel
föreslår dock styrelsen en fraktförhöjning med 69 öre per ton för malm fraktad
till Svartön eller alltså till 4 kronor 17 öre per ton och med 57 öre per ton för
malm fraktad till Riksgränsen eller alltså till 3 kronor 21 öre per ton.

Likaså bör garantibestämmelsen rörande täckande av järnvägens drifts-,
underhålls- och räntekostnader komma till tillämpning sålunda, att garantibeloppen
fördelas på de båda bolagen i förhållande till andelen av för deras räkning framförda
tonkilometer malm å dels sträckan Gällivare (Malmberget)—Svartön, dels
sträckan Gällivare—Riksgränsen.

Med hänsyn till olika tolkning av nuvarande krigsklausulbestämmelse föreslås
även, att i här förevarande fall tydligt anges, att med avbrott i m alm utfr akta ingen
avses endast den tid, då fullständigt avbrott i transporten på någon av järnvägslinjerna
Gällivare - Riksgränsen resp. Gällivare—Svartön på grund av i bestämmelsen
angivna omständigheter nödvändigtvis måst äga rum.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 433.

De av anförda skäl sålunda förordade fraktbestämmelserna böra vidare ej
på något som helst sätt vara bindande eller prejudicerande för transporter enligt
eventuellt blivande nya avtal.

Vad åter beträffar den del av malmen, som skall avses för inhemsk användning,
föreslås, att frakten för denna bör i avsaknad av nyssberörda garantibestämmelse
och då den måhända kommer att betinga ett särskiljande av vissa kvantiteter
att framföras på andra vägar än de stora mängderna, utgå enligt samma grunder,
som vid olika tidpunkter kunna vara gällande beträffande malmtransporter i
allmänhet å Riksgränsbanan för andra trafikanter än de i det stora exportmalmavtalet
ingående bolagen. Fraktavgifterna för dylika transporter måste emellertid,
förutom efter malmslagens olika beskaffenhet och förhållande till varandra i värde
med flera faktorer, givetvis främst avpassas efter statsjärnvägarnas ekonomiska och
driftsförhållanden, och situationen vore för närvarande sådan, att några fraktnedsättningar
under allmänt gällande avgifter icke kunde medgivas, enär statens järnvägars
inkomster för närvarande icke ens täckte driftkostnaderna. Då det vidare
vore omöjligt att nu överblicka, huruvida och när en nedsättning av ifrågavarande
malmfrakter kunde komma till stånd — en nedsättning som då måste göras mera
allmän och rättvist avvägas för de olika trafikanterna — ansåge styrelsen, att
denna fråga måste tillsvidare lämnas öppen för att samtidigt med andra likartade
fraktfrågor regleras, sedan förhållandena efter krigets slut stadgat sig och möjligheter
att- göra några säkra kalkyler åter förelåge, då det ock vore styrelsens mening,
att staten borde sträcka sig så långt i eftergifter som det med hänsyn till
statens järnvägars driftsekonomiska förhållanden och övriga på saken inverkande
omständigheter vore möjligt.

Såsom i malmkommissionens senast återgivna yttrande omförmäles Ansökningar
har till Kungl. Maj:t ingivits ansökan om viss brytningsrätt i Lnossavara Jdaget^PoTju
jämväl från aktiebolaget Porjus smältverk. smältverk m Aktiebolaget

Porjus smältverk hade den 29 mars 1917 anhållit att på vissa Jabrytning^''
villkor få rätt att i Luossavara malmfält bryta årligen intill 50,000 ton järnmalm Luossavara.
i 40 års tid. Denna ansökan blev av Kungl. Maj:t den 30 november 1916 avslagen.

Sedermera har samma aktiebolag den 23 maj 1917 anhållit dels att få till visst
pris övertaga i Luossavara befintlig färdigbruten järnmalm, dels om rätt att i
Luossavara malmfält vid pall 175 bryta 10,000 ton mahn före 1918 års utgång,
vilken senare skrivelse är den, som av malmkommissionen omförmälts. Slutligen
har bolaget i en till finansdepartementet den 1 juni 1917 inkommen skrivelse anhållit
att få utsträcka sin förutnämnda anhållan att omfatta intill 30,000 ton malm
per år och för en tid av minst 10 är.

De båda senast nämnda framställningarna hava remitterats till
kommerskollegium. Över bolagets anhållan den 23 maj 1917 har kommerskollegium
hört malmkommissionen; och linnes dess yttrande, vari kommissionen
bland annat förklarat sig icke hava något att erinra mot att
bolaget medgives inträda i den av kommissionen för Norrbottens järnverks
aktiebolag och trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund förordade
brytningsrätten med avseende å Luossavara, bilagt kommissionens ut -

Departe mentschefens yttrande.

Brytningen
i Luossavara
och Grängesberg.

40 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 433.

låtande rörande sistnämnda bolags ansökning. Kommerskollegii yttrande
över aktiebolaget Porjus smältverks ansökan är ännu icke avgivet.

Ehuru detta ärende, såsom av det nu anförda torde framgå, ej
föreligger i sådant skick, att det kan föreläggas Kungl. Maj:t till slutlig
prövning, torde hänsyn böra tagas jämväl till de ingivna ansökningarna
från Porjus smältverk vid bedömandet av föreliggande fråga om malmbrytning
i Luossavara.

Vid 1907 års förvärv av Luossavara och andra järnmalmfält i
Norrbotten var avsikten att kunna på ett tillfredsställande sätt tillmötesgå
de anspråk på erhållande av malm från de norrländska järnmalmfälten,
som kunde bliva framställda från den svenska järnhanteringens
sida. Under de tio år, som förflutit sedan detta förvärv skedde,
ha emellertid, såsom jag förut framhållit, icke framställts några anspråk
å Luossavaramalm till sådana kvantiteter, att de kunnat föranleda
en rationell malmbrytning. Icke heller hava de förhoppningar
infriats man torde hyst, att möjligheten att få tillgång till billig malm
från statens gruvfält skulle framkalla eu på Norrbottensmalm ‘grundad
tillverkning av vanligt handelsjärn. Orsaken härtill torde främst vara
att söka i dessa malmfälts beskaffenhet och läge. Vad närmast Luossavarafältet
beträffar, finnas i detta fält endast i ringa grad sådana fosforfattiga
malmkvaliteter, som lämpa sig för framställning av svenskt
kvalitetsjärn, och vilka därför antingen till följd av sitt högre värde
kunna bära frakten till Mellansverige eller lämpa sig för en på användningen
av träkol baserad tillverkning av fosforfattigt tackjärn i Norrbotten.
Huvudmängden av Luossavaramalmen utgöres av sådana fosforrikare
kvaliteter, vilka icke med ekonomisk fördel kunna transporteras
till mellersta Sverige, och någon tackjärnstillverkning i Norrbotten,
grundad på dessa malmkvaliteter, torde icke för närvarande kunna påräknas.
De fosforfattiga och de fosforrikare malmkvaliteterna förefiunas
därjämte så blandade i Luossavara, att olägenhet uppstår av att bryta
varje kvalitet för sig; därför torde vid brytningen av malmsorter, som
lämpa sig för framställning av kvalitetsjärn inom landet, jämväl böra
brytas kvaliteter, som icke nu kunna användas i Sverige.

Dessa förhållanden hava särskilt tydligt framgått av den utredning,
som malmkommissionen verkställt rörande möjligheterna att i
svensk järnhantering använda de olika malmkvaliteter, som kunna utvinnas
ur Luossavarafyndigheten. Malmkommissionen har därvid kommit
till det resultat, dels att för närvarande en brytning i Luossavara
av någon större omfattning enbart för järn- och ståltillverkning i Sverige

Kungi. Maj.ts nåd. proposition Nr 483.

icke kan bliva lönande, (Iris att något behov av att bevara Luossavara
såsom reserv för den svenska järnhanteringen icke förefinnes. Malmkommissionen
har därför föreslagit en kombination av export och avsättning
på den inhemska marknaden sålunda, att lämpliga kvantiteter
av de malmkvaliteter, som inom en icke alltför avlägsen framtid kunna
väntas komma till användning i svensk järnhantering, göras lätt tillgängliga
för detta ändamål, men att lämpligt avpassad kvantitet av den
Övriga malmen exporteras.

Den framställning om rätt till brytning i Luossavara, som inkommit
från trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund och Norrbottens
järnverks aktiebolag, ansluter sig i huvudsak till malmkommissionens
förslag. Norrbottens järnverk skulle sålunda använda den
fosforfattiga malm, som kan utvinnas ur Luossavara, för framstäl ning
av fosfor lätt i gt tackjärn vid ett planerat järnverk i Norrbotten. Trafikbolaget
skulle bekomma den fosforrikare malmen för export. För varje
ton malm, som brytes och bortfraktas från Luossavara, skulle staten
erhålla en avgift av tre kronor.

Norrbottens järnverks aktiebolag, som skulle erhålla den fosforfattiga
malmen, är, såsom jag tidigare omnämnt, bildat av flertalet
svenska ståltillverkare, och är det järnverk sbolagets avsikt att använda
det i Norrbotten framställda tackjärnet i hirs t a rummet för vidare
förädling vid stålverken i Mellansverige. På detta sätt skulle den fosforfattiga
Luossavaramalmen komma den svenska järnhanteringen tillgodo.

Vad beträffar den export av malm, som skulle äga rum från
Luossavara, ingår, som bekant, icke någon exporträtt i 1907 års upplåtelse
av Luossavara till staten, utan måste härför erhållas medgivande
från de bolag, som ingingo 1907 års överenskommelse med staren.
Sådant medgivande ha bolagen, som sagt, förklarat sig villiga att
villkorligt lämna. Bolagen ha vidare erbjudit sig att betala till staten
en avgift av tre kronor per ton bruten och bortförd malm, vilket innebär,
att bolagen göra anspråk på en andel i vinsten av exporten, som,
därest man utginge frän de beräkningar, som tillämpades vid 1913 års
uppgörelse, skulle utgöra hälften av sagda vinst.

Det är naturligtvis synnerligen svårt att under nu rådande ovissa
förhållanden beräkna, huru stor vinsten kan bliva å ifrågasatta Luossavaraexport.
Vid 1913 års uppgörelse om ökning av Kirunaexporten
utgick man från en vinst av sex kronor per ton. Jag har nu ansett
mig kunna tillstyrka förslaget om en avgift av tre kronor per ton bruten
och bortfraktad malm under tiden 1919—1927 och, i fråga om den
Norrbottens järnverk tillkommande för inhemsk förädling avsedda malmen.

Bihang Hl! riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 392 höft. (Sr 433.) 6

Kungl. Maj:ts nåd. proposition AV 433.

jämväl för den återstående delen av kontraktstiden. Beträffande åter
den malm, som skulle tillkomma trafikaktiebolaget, vilken malm bolaget
äger rätt att exportera, har jag icke funnit anbudet vara ur statens
synpunkt tillfredsställande. Redan i fråga om perioden 1919—1927 kan
det ju ej med någon säkerhet beräknas, huruvida vid sträng tillämpning
av grundsatsen om vinstens lika fördelning mellan staten och bolaget
den till staten utgående avgiften bör sättas just till nu föreslagna tre
kronor per ton. Ännu större blir emellertid ovissheten, om sagda belopp
bör utgöra den staten skäligen tillkommande andelen, därest avtalet
skall äga giltighet ända till 1937 års utgång; och bär jag ej ansett
mig kunna tillstyrka, att staten godtager en avgift av tre kronor per
ton för hela den ifrågasatta avtalstiden. Att i avtalet allenast stadga,
att staten erhåller halva vinsten, skulle medföra.den svårigheten, att
man med ledning av räkenskaperna finge utröna vilken del av trafikaktiebolagets
vinst, som härflöte särskilt från Luossavaraexporten. För
att de tvister må lind vikas, som härav lätt skulle kunna förorsakas, torde
statens vinstandel böra fixeras till visst bestämt belopp per ton. Med
bolaget inledda underhand ingar om bestämmelserna rörande royalty för
ifrågavarande malmkvantiteter ha lett till överenskommelse, att statens
vinstandel skall för de malmkvantiteter, som brytas och bortfraktas
under perioden 1928—1937, höjas till fyra kronor per ton; dock med
rätt för bolaget att under år 1927 genom skiljedom få utrönt, huruvida
sagda avgift skäligen kan anses innebära en riktig tillämpning av omförmälda
grundsats förvinstförd» lningen, och att, därest det kan av bolaget
visas, att dess vinstandel komme att utgöra mindre än hälften, erhålla
motsvarande nedså''tning i avgiften, dock ej till lägre belopp än tre
kronor per ton. Den avfattning, som giviis åt bestämmelsen i fråga
torde erbjuda ur statens synpunkt tillräcklig trygghet.

Av här ovan berörda royalty skola emellertid utav de avtalsslutande
bolagen 350,000 kronor (eller eu krona för varje ton av den malmkvantitet,
för vilken brytning är medgiven) erläggas årligen, oavsett
om någon malm av bolagen brytes i Luossavara.

Det framgår av den föregående utredningen, att den största
delen av den ifrågasatta malmbrytningen skulle komma att exporteras,
och att allenast en ringare del skulle bliva förädlad inom landet.
I överenskommelsen har fördenskull intagits bestämmelse om att bolagen
äro skyldiga att, frånsett förut omnämnda kvantitet av 350,000 ton,
årligen bryta och tillhandahålla staten eller den eller dem, till vilka
staten överlåter sin rättighet, intill 100,000 ton malm från Luossavara

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 483. 43

av olika malmsorter i samma proportion som killer vid årets brytning’
i dess helhet.

Utöver denna för statens räkning avtalade malmbrytning, vilken
ingick bland de av malmkommissionen föreslagna villkoren för ett bifall
till bolagens framställning, har jag ansett mig böra fordra ett ytterligare
villkor, som synes mig ägnat att i än större omfattning möjliggöra
den inhemska malmförädlingens gynnande genom eller rättare i
samband med Luossavarafältets exploatering. Detta villkor består däri,
att staten skulle tillförsäkras rätt att begära ett utbyte av den för Luossavaramalmen
ifrågasätta royaltyn mot leverans av malm från Grängesbergs
malmfält till självkostnadspris.

horn förut nämnts blev det i samband med 1907 års överenskommelse
om järnmalmsfälten i Norrbotten bestämt, att trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund skulle begränsa exporten från Grängesberg till

650,000 ton under åren 1909—1917 och därefter till 450,000 ton. På
grund av att bolaget under senaste åren utskeppat en del från tidigare
år kvarstående restkvantiteter samt till följd av den genom brev av
den 14 september 1917 medgivna ökade brytningen under åren 1917
och 1918 har exporten under de senaste åren uppgått till cirka 800,000
ton årligen. Från och med 1919 skall exporten däremot inskränkas
till 425,000 ton om året.

Fn viktig orsak till denna begränsning av Grängesbergsexporten
har vant, att enligt 1907 års beräkningar Grängesbergsfyndigheten
antogs icke räcka till för en större brytning. Malmtillgåageu i Grängesbergsfältet
uppskattades då till 42 miljoner ton, varav cirka 30 miljoner
ton inom Grängesbergsbolaget tillhöriga utmål. Senare verkställda undersökningar
visa emellertid, att malmtillgången i Grängesbergsfältet är
väsentligt större än man tidigare antagit. Man beräknar sålunda nu,
att Grängesbergsbolagets malmtillgång inom gruvfältet uppgår till minst
100 miljoner ton, varjämte man kan påräkna ett förhållandevis lika stort
överskott utöver förut beräknade tillgångar av den malm, som ligger
mom den övriga, Stora Kopparbergs Bergslags aktiebolag tillhöriga
delen av fältet.

På grund av nu omförmälda förhållanden bär malmkommissionen
i sin år 1917 gjorda framställning, på sätt här förut blivit omnämnt,
ifrågasatt en ökning av brytningen i och för export. Denna framställning
blev emellertid icke av Kungl. Maj:t upptagen i vidare mån än
att, för riksdagen framlades proposition, enligt vilken bolaget skulle äga
att under åren 1917 och 1918 bryta och exportera tillhopa 550,000 ton
utöver de i 1907 års kontrakt medgivna 450,000 ton, mot det att ex -

Överenikom nuthens innehål!.

Xungl. Maj:ts nåd. pr (/position Nr 433.

porten under följande år till och med år 1937 nedsattes till 425,000 ton,
och vann denna proposition riksdagens bifall.''

De skäl, som i nyssberöida framställning av malmkommissionen
anförts för ett bibehållande av brytningen i Grängesbergsfältet vid eu
högre siffra än den år 1907 bestämda, kunna icke frånkännas berättigande.
A andra sidan kan från det allmännas synpunkt ej få bortses
från den synnerligen viktiga synpunkt, som år 1907 ledde till en begränsning
av exporten från Grängesbergs gruvfält, nämligen önskvärdheten
att så mycket som möjligt förbehålla de mellansvenska malmerna för
förädling inom landet, och denna synpunkt gör sig så mycket starkare
gällande numera, sedan erfarenheten visat, att utsikten till en användning
inom landet av lappländsk malm är mindre än man år 1907 trodde
sig kunna hoppas. Vid detta förhållande har det synts mig vara önskvärt
att kombinera ett medgivande av export från Luossavarafältet med
bestämmelser, som kunna befordra Grängesbergsmalmens användning
för järn- och ståltillverkning inom landet. Jag bär därför under de
förhandlingar, som förts angående brytningen i Luossavara, framlagt
förslag i berörda syfte, vilket Grängesbergsbolaget förklarat sig villigt
att antaga. Detta förslag går, såsom redan blivit antytt, ut därpå, att
staten skall äga rätt- att av Grängesbergsbolaget kräva leverans av
malm för järn- och ståltillverkning inom landet till ett pris svarande
mot bolagets självkostnad, mot det att de ifrågakommande bolagen, när
och i den mån statens optionsrätt blivit begagnad, befrias från att erlägga
royalty för motsvarande kvantitet Luossavaramalm. Bolaget skulle
emellertid vara berättigat att, därest och i den mån staten ej begagnar
sin optionsrätt, exportera motsvarande kvantitet och sålunda icke behöva
efter 1918 års utgång inskränka sin brytning, även om malmleverans
för inhemskt behov ej av staten påfordras.

Det förslag till avtal, som jag uppgjort med trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund samt Norrbottens järnverks aktiebolag innehåller
alltså i huvudsak följande:

Staten överlåter nyttjanderätten till Luossavara till Grängesbergsbolaget
och Norrbottens järnverks aktiebolag, vilka bolag berättigas där
bryta och bortfrakta 350,000 ton malm årligen. Härav skall järn v erke -bolaget erhålla den malm, som håller högst 0.015 procent fosfor och
Grängesbergsbolaget den fosforrikare malmen. Den fosforfattiga malmen
må endast användas för järn- och ståltillverkning inom landet, den fosforrikare
må exporteras. För nyttjanderätten erlägga bolagen årligen

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 433.

350,GOD kronor, oavsett, om någon brytning äger rum eller ej, samt
dessutom två kronor, i vissa fäll tre kronor per ton bruten och bortfraktad
malm.

Å andra sidan förbinder sig G rån gesbergsbol aget att årligen ställa
till statens disposition 350,000 ton Grängesbergsmalm. Denna malm
levereras till självkostnadspris, men staten avstår å sin sida från avgift
för Luossavaramalmen, dock högst intill tre kronor per ton levererad
Grängesbergsmalm. Denna överenskommelse innebär alltså, att staten
alltid kan disponera 350,000 ton Grängesbergsmalm till självkostnadspris,
oavsett om någon brytning skett i Luossavara eller ej, under det
att Grängesbergsbolaget erhåller ersättning utöver självkostnaden å angivna
kvantitet Grängesbergsmalm, som till staten levererats, endast och
i den mån bolaget bryter och exporterar Luossavaramalm. 1 gengäld
har dock Grängesbergsbolaget beretts den förmånen att, om vid 1937
års utgång befinnes, att staten från Grängesbergsfältet erhållit mera malm
än som från och med det år, då rätten till malmleveransen först begagnas,
av bolagen brutits och bortfraktats från Luossavara, staten skall
för överskottet betala ett tillägg av 10 procent av självkostnadspriset,
beräknat efter medeltalet för hela nämnda brytningsperiod.

Staten äger icke begagna sin rätt till Grängesbergsmalm annat
än för tillgodoseende av malmbehov vid nytt företag för järn- eller
ståltillverkning eller för utvidgning av redan förefintligt sådant företag.

1 överensstämmelse med de skäl, jag anfört för ett bibehållande
av den nuvarande exporten av Grängesbergsmalmen, har Grängesbergsbolaget
i avtalsförslaget berättigats att, i den mån staten icke begagnar
sig av sin dispositionsrätt, själv exportera ifrågavarande 350,000 ton.
Exporten från Grängesberg skulle då komma att uppgå till 775,000 ton
eller ungefär samma kvantitet som under de sista åren. Därjämte har
bolaget erhållit rätt att efter år 1918 utskeppa de kvantiteter, bolaget
varit berättigat skeppa intill 1918 års utgång men till dess icke hunnit
utskeppa.

Utöver den malm, som genom ovannämnda utbyte kan ställas till
den inhemska järnhanteringens disposition, hava bolagen utvist sig att
för järn- och ståltillverkning i Sverige tillhandahålla staten intill

100,000 ton Luossavaramalm till pris motsvarande självkostnaden ökad
med 10 procent. Härigenom kan staten för den inhemska järnförädlingens
räkning disponera över en avsevärd malm kvant itet. Denna
kommer visserligen att. bliva av växlande kvalitet. Hurudan fördelningen
mellan olika malmsorter i avseende å fosforhalten kommer att bliva
låter sig ej med full säkerhet nu bedöma. Då cn viss del därav måhända
icke kan med fördel inom landet förädlas och staten vore utav

46 Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 433.

avtalets bestämmelser förhindrad att exportera malmen, har jag ansett
mig böra undersöka, huruvida icke den ekonomiska risken för staten
vore möjlig att avlägsna genom överenskommelse med trafikaktiebolaget.
1 frågans nuvarande läge kan jag dock allenast uttala, att utsikter finnas
till eu för såväl staten som trafikaktiebolag''t acceptabel framtida överenskommelse
jämväl i denna angelägehet, sålunda att den risk avlägsnas,
som staten eljest skulle löpa, nämligen att göra förlust på malm, som
icke kunde avsättas inom landet och nu ej finge avsättas utom landet.

Statens förfoganderätt över ifrågavarande malm skulle, såsom är
antytt, begränsas genom bestämmelse, att rätten till malm ej finge begagnas
för annat ändamål än för järn-eller ståltillverkning inom landet.
Härvid är att märka, att föreskriften härutinnan väl utgör hinder mot
export av den mahn, staten erhåller, men däremot ej mot att staten
eller den, till vilken staten överlåter sin rätt, exporterar ur malmen framställt
tackjärn.

Med hänsyn till andra tackjärnstillverkare inom landet, bland vilka
särskilt må nämnas aktiebolaget Porjus smältverk, vilket, såsom förut
nämnts, för egen del ingivit ansökan om viss brytningsrätt i Luossavara,
har Norrbottens järnverk utläst sig att avstå en del av den malm,
som eljest skulle tillfalla bolaget. Malmen fördelas mellan olika sökande
i förhållande till deras produktion av tackjärn, avsett för ståltillverkning
inom landet. Den malm, som Norrbottens järnverk sålunda avstått, må
icke användas för annat ändamål än framställning av tackjärn för ståltillverkning
inom landet. Vederbörande avnämare äga alltså icke rätt
att exportera vare sig den erhållna malmen eller därav framställt tackjärn
Rätt till export av''den Norrbottens järnverk tillkommande Luossavaramalmen
äger ej heller järnverket i fråga. Däremot kan Norrbottens
järnverk exportera ur sagda malm framställt tackjärn, dock endast under
den förutsättning, att efter tillgodoseende av hela det, på sätt avtalet anger
anmälda behovet av malm för tillverkning inom landet av tackjärn,
avsett för ståltillverkning, något överskott uppstår.

Beträffande inlösen av byggnader och dylikt är stadgat att, om
avtalet icke förlänges vid 1937 års utgång, skall staten till bolagen
erlägga lösen för anstalter, byggnader, (dock ej bostadsbyggnader) maskiner
m. m. önskar staten icke själv fortsätta brytningen, är staten
enligt 1907 års avtal berättigad att återlämna Luossavara till Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag, därvid detta bolag å sin sida skall erlägga
lösen till staten för anstalter, byggnader, maskiner m. in.

1 överenskommelsen hava vidare intagits bestämmelser om rationell
malmbrytning, om statens rätt att verkställa undersökningar och

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 433-

att taga del av utförda undersökningar, om upplåtelse av nödiga markområden,
om royalty till G. E. Broms’ rättsinnehavare om befrielse från
exporttull och dylikt, vilka bestämmelser ansluta sig till motsvarande
föreskrifter i avtalen angående brytning i Kirunavaara och Gellivare.
om viss solidarisk ansvarighet för de båda avtalsslutande bolagen samt
om ställande av säkerhet för enligt avtalet åtagna förbindelser.

Järnvägsfrakterna hava reglerats i överensstämmelse med järnvägsstyrelsens
hemställan; dock med vissa på hemställan dels av trafikaktiebolaget,
dels av järnvägsstyrelsen vidtagna mindre ändringar.

Slutligen må nämnas, att till huvudavtalet är fogat ett godkännande
av detsamma, från Luossavaara Kiirunavaara aktiebolag, vilket bolaggenom
1907 års kontrakt upplåtit till staten nyttj and erätten till Luossavara
malmfält. I detta godkännande ingår jämväl sådan förklaring från
bolagets sida, att varje tilläventyrs förefintlig, ehuru redan utan någon
särskild förklaring osannolik möjlighet, att staten genom nu föreliggande
avtals slutande skulle komma i en oförmånligare ställning än eljes varit
fallet vid en framtida statsinlösen enligt 9 § i 1907 års kontrakt, torde
vara undanröjd.

Sedan statsrådet härefter uppläst den preliminära överenskommelsen
mellan staten och de bägge bolagen rörande brytningen i Luossavara
och Grängesberg, fortsatte statsrådet:

Jag får härefter övergå till att behandla en fråga, som har avseende
å de tidigare avtalen om brytning i Kirunavara och Gellivare.
Deuna fråga står visserligen icke i direkt sammanhang med frågan om
brytningen i Luossavara och Grängesberg, men synes det mig lämpligt,
att bägge ärendena behandlas i ett sammanhang.

Som bekant förvärvade staten åtskilliga fördelar genom 1907 års
överenskommelse rörande brytningen i Kirunavaara och Gellivare. Staten
erhöll sålunda omedelbart vissa inkomster av malmexporten men tillerkändes
dessutom rätt att utan särskild ersättning år 1937 inträda som
hälfteudelägare till Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag, varjämte staten
bereddes möjlighet att redan år 1932 genom inlösen av stamaktierna
i nämnda bolag bliva ensamägare av malmfälten i Kiruna och
Gellivare jämte dithörande anläggningar. Vidare bekom staten omedelbart
nyttjanderätt till Luossavara järnmalmfält samt äganderätt till Mertainens,
Ekströmsbergs m. fl. betydande järnmalmfält.

Som ersättning för dessa upplåtelser tillerkände staten Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag rätt att bryta vissa kvantiteter malm i
Kirunavaara och Gellivare malmfält samt att under åren 1908—32 även -

Tilläggsautalet
till 1907,
190S och ms
års avtal.

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 433.

som, om någon inlösen ej skedde år 1932, jämväl under åren 1933—37
å järnvägen Kik^gränsen—Svartön transportera vissa kvantiteter malm
från Kiruna och Gällivare malmfält. Genom senare överenskommelser
åren 1908 och 1913 hava dessa kvantiteter ökats. Den sammanlagda
kvautitet, Luossavaara-Kimma vaara aktiebolag äger bortfrakta under
åren 1908—1932, uppgår enligt dessa tre överenskommelser till

133,750,000 ton.

Denna kvantitet skall bolaget hava bortfraktat senast den 31 december
1932. Endast under vissa förutsättningar, för vilka jag senare skall
redogöra, äger bolaget möjlighet att tillgodogöra sig vinsten även å
kvantiteter, som bolaget ej hunnit bortfrakta år 1932.

1 avtalen finnes icke stadgad någon inskränkning med avseende
å den kvantitet, Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag äger bryta och
bortfrakta för varje särskilt år, men med hänsyn till järnvägens kapacitet
är bolagets rätt till malmtrakt begränsad till viss årlig, för va''je
år ökad kvantitet. Denna transporträtt blir då givetvis även reglerande
för storleken av bolagets brytning.

Under de år, kriget pågått, har emellertid bolagets malmskeppning
i hög grad hämmats genom krigsförhållandena. Utfrakten över Narvik,
som eljest är bolagets förnämsta utfraktningsort, har sålunda, särskilt
under de senaste åren, måst nästan fullständigt upphöra. Bolaget har
därför nödgats förlägga nästan hela sin utfrakt över Luleå. Med hänsyn till
den korta skeppningstiden för denna hamn, samt saknaden av för så
stor skeppning lämpliga anordningar, ävensom bristen på tonnage, har
det varit uteslutet, att bolaget skit le kunna upprätthålla sin utfrakt i
den utsträckning, som uti ifrågavarande statsavtal förutsatts som til åten.
Ehuru bolaget genom lagring i utfraktsorterna, särskilt Narvik, sökt så
långt möjligt bibehålla brytningen och bortfrakten, har bolagets brytning
och bortfrakt väsentligt nedgått. Bolagets utfrakt har sålunda väsentligt
understigit de kvantiteter, som beräknats skola skeppats under krigsåren.

Enligt avtalen hade bolaget under dessa år ägt frakta (i tusen ton):

1914 1915 1916 1917

4,600 4,738 5,050 5,350

Den verkliga malmfrakten bär emellertid endast uppgått till (i
tusen ton):

1914 1915 1916 1917

3,849 3,127 3,073 2,353

Underskottet har sålunda uppgått till (i tusen ton):

1914 1915 1916 1917 1914-1917

751 1,611 1,977 2,997 7,336

Kung!,. Maj:ts nåd. proposition Nr 433.

Skulle liknande hinder föreligga även för år 1918, skulle de »utfallna»
kvantiteterna komma att uppgå till 9 å 10 miljoner ton.

Rätten att bortfrakta dessa »utfallna» kvantiteter under tiden till
den 31 december 1932 är uttryckligen begränsad med hänsyn till järnv
ägarnas fraktmöjlighet.

Dock äger bolaget, såsom jag tidigare antytt, även efter år 1932
och till utgången av år 1937 vissa möjligheter att tillgodogöra sig vinst
a, de kvantiteter, som då ännu icke bortfraktats, nämligen om staten
vid 1932 års slut icke begagnar sig av sin lösningsrätt till bolagets
stamaktier.

Åven om staten år 1932 begagnar sig av denna lösningsrätt,
liar trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund viss möjlighet att erhålla
ersättning lör förlorad vinst å dessa utfallna kvantiteter. Enligt
1907 och 1908 års avtal äger nämligen trafikbolaget att utöver lösesumman
för aktierna bekomma ersättning för de kvantiteter, som icke
utfraktats, varvid varje ton beräknas till ett pris, motsvarande Luossavaara-Kiirnnavaara
aktiebolags uppskattade medelvinst under åren

1920—1929 per ton. 1 sådan ersättning kan bolaget dock erhålla allenast
vad som belöper på 7 miljoner ton, varjämte vid vinstberäkningen skall
avräknas det belopp, som skolat tillkomma staten såsom preferensaktieägare,
därest malmen utfraktats under åren 1928—1932. I 1913 års
avtal finnes däremot icke någon motsvarande bestämmelse om rätt att
tillgodogöra sig vinst å utfallna kvantiteter.

Luossavaara-Kiirunavnara aktiebolag och trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund
äga sålunda vissa möjligheter att tillgodogöra sig de
kvantiteter, som »fallit ut» under kriget. Dessa möjligheter skulle också
otvivelaktigt varit tillräckliga, därest det endast gällt mindre kvantiteter,
som, under eljest normala förhållanden, utfallit på grund av tillfälliga
avbrott i driften.

Genom krigsförhållandena, vilka tagit eu omfattning, som vid avtalens
ingående skulle ansetts otänkbara, hava emellertid de beräkninga]-,
på vilka avtalen grundades, blivit avsevärt rubbade. Genom krigets
långvarighet hava de utfallna kvantiteterna stigit till sådan storlek, att
det måste anses ovisst, huruvida Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
med de begränsade möjligheter avtalen innehålla, skall bliva i tillfälle
att tillgodogöra sig vinsten å de kvantiteter, som under kriget utfallit.
Bolagets möjligheter att efter kriget hinna utfrakta de »utfallna» kvantiteterna,
minskas ytterligare genom den stora efterfrågan och samtidigt
störa brist på tonnage, som med säkerhet kommer att inträda efter kriget.
Bolaget har tidigare beräknat att verkställa en väsentlig del av utfrakten
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 392 höft. (Nr 133.) 7

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 433.

med eget tonnage, men har detta tonnage under kriget blivit avsevart
reducerat. Bolagets sammanlagda tonnage uppgick före kriget till m,44.>
ton. Under kriget har bolaget lörlorat 37,550 ton.

I sammanhang härmed står den omständigheten att, enligt bolagsordningens
bestämmelser, utdelningen på statens preferensaktier utgar
efter en viss avgift på hälften av den utfraktade malmkvantiteten.
Denna avgift utgör för åren 1908—1927 eu krona per ton Kirunamalm
samt 50 öre per ton Gellivarmnalm, men höjes för följande femårsperioder,
så att deri för åren 1928—1932 utgår med respektive eu krona 50 ore
och 75 öre samt för åren 1932—1937 med respektive två kronor ocli
en krona. Därest bolaget icke hinner utfäkta de utfallna kvantiteterna
före år 1928, har bolaget sålunda att till staten som aktieägare utdela
höo-re belopp än som skulle skett, därest beräknade kvantiteter både
uttraktats under åren 1914—1918. Detta förhållande gäller dock endast
de enligt 1907 års kontrakt medgivna kvantiteterna.

Med hänsyn till de omständigheter jag nu anfört, hava Luossavaara-K
imma vaåra aktiebolag och trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund
gjort framställning om rätt att, i den händelse Luossavaara-Ktirnnavaara
aktiebolag icke vid 1932 års slut hunnit skeppa de malmkvantiteter
från de lappländska gruvorna, som medgivits i de mellan staten
och bolagen ingångna avtalen, trafikbolaget måtte medgivas ratt att
efter år 1932 få på de i 1907 års avtal angivna villkor skeppa och
tillgodogöra sig vinsten på de malmkvantiteter, som utfalla under

krigsåren. . „ , .. , \

Vidare hava bolagen hemställt om befrielse från ovanberorda okade

utdelning till staten, därest de utfallna kvantiteterna skulle komma att

utfraktas efter år 1927. , , .. i..11 .

Jag finner mig kunna tillstyrka bifall till bolagens framställning

i denna del. . , „ ■,

De bestående avtalen torde därför böra rättas i tva avseenden,

nämligen , „ . . , ....

dels så, att trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund sattes i

tillfälle att efter 1932 resp. 1937 skeppa den del av de utfallna kvantiteterna,
som Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag till dess ej hunnit

bortfrakta, . , „ , t , c.

dels så, att, därest de utfallna kvantiteterna bortfraktas törst etter

år 1927, avgiften till staten likaväl utgår med samma belopp, som om
kvantiteterna bortfmktats det år, de utlallit.

Vid övervägande av de olika sätt, som finnas för genomförande
av dessa förändringar, har det synts mig klart, att man icke bör till -

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 433.

gripa deu åtgärden, att tiden för statsinlösen uppskjutes, och än mindre
att trafikbolaget, därest statsinlösen sker, skulle medgivas rätt att samtidigt
med staten brjffa i de lappländska malmfälten. Det har därför
synts mig lämpligast, att den önskade förändringen ordnas i form av
ett leveranskontrakt, varigenom trafikbolaget berättigas erhålla de under
kriget utfallna, år 1932 resp. 1937 ännu ej bortfraktade kvantiteterna,
levererade fob. Narvik eller Luleå till självkostnadspris, vid vars beräkning
hänsyn skall tagas till de i statsavtalen intagna villkoren i avseende
å fränt och avgifter till staten.

I överensstämmelse med dessa principer bär jag med ifrågavarande
bolag träffat överenskommelse om ett förslag till tilläggsavtal till de
tidigare avtalen med bolagen.

I förut omnämnda av järnvägsstyrelsen den 4 maj ingivna utlåtande
har styrelsen yttrat sig, förutom beträffande fraktfrågan, i vilket
hänseende det huvudsakliga innehållet i styrelsens yttrande förut återgivits,
jämväl i fråga om anskaffande av rullande materiel och anordnande
av malmbangård m. m., för vilket ändamål medel erfordras, i
händelse de ifrågasatta malmtransporterna komma till stånd. Då det
icke vore styrelsen bekant, hur stor del av ifrågavarande malmkvantitet,
som skulle fraktas till Svartön, resp. Narvik eller eventuellt annan plats,
har styrelsen ansett sig böra utföra alternativa beräkningar över medelsbehovet.

Kostnaderna för anskaffande av lokomotiv och malmvagnar för de
malmtransporter, som skulle föranledas av erhållet tillstånd för de ifrågavarande
bolagen att tillgodogöra sig högst 350,000 ton årligen, beräknas
sålunda alternativt till 4,650,000 kronor, i händelse hela malmkvantiteten
skulle fraktas från Kiruna till Svartön, och 3,650,000 kronor,
därest hela kvantiteten skulle utskeppas över Narvik, givetvis oberäknat
erforderlig ökning av rullande materiel å norsk sida.

P^ör den kvantitet av ytterligare intill 100,000, som malmkommissionen
föreslagit skola vid påfordran tillhandahållas staten, beräknas
kapitalutlägget för rullande materiel komma att alternativt uppgå till

1,300,000 kronor, resp. 1,000,000 kronor.

Vissa ytterligare kostnader för anläggning av spårsystem vid
Luossavaara med anslutning till Kiruna malmbangård in. m., beräknar
järnvägsstyrelsen till 120,000 kronor, varvid styrelsen uttalar, att omkring
hällten av dessa kostnader borde bestridas av malmbolaget.

Körande denna del av den föreliggande frågan torde icke från
min sida annat yttrande nu vara erforderligt än att jag ansluter mig

Kostnader för
rullande materiel
m. m

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 433.

till vad järnvägsstyrelsen anfört i fråga om fördelning mellan malmbolaget
och staten- av vissa kostnader. Nästkommande års riksdagtorde,
i händelse av bifall till vad jag i ärendet har att föreslå, hava
att motse framställning rörande det av järnvägsstyrelsen angivna medelsbehovet.

Därest de avtal, som nu äro föreslagna, komma att av riksdagen
godkännas, erhölle statsverket en ny inkomstkälla. Till Irågan huru
ifrågavarande inkomst skall i budgeten upptagas anhåller jag att senare
få återkomma.

Sedan statsrådet härefter uppläst överenskommelsen om tilläggsavtalet,
hemställde statsrådet, att Kungl. Magt måtte i proposition föreslå
riksdagen att

bemyndiga Kungl. Maj:t att å statens vägnar i enlighet med av
statsrådet upplästa förslag träffa överenskommelser

dels med trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund och Norrbottens
järnverksaktiebolag om brytning och bortfraktning av malm från
Luossavara och Grängesbergs malmfält,

dels med Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag, aktiebolaget Gellivare
malmfält och trafikaktiebolaget GräDgesberg—Oxelösund utgörande
tillägg till 1907, 1908 och 1913 års avtal, med samma bolag

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Magt Konungen
lämna bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition
av den lydelse, bil. lift. . . . vid detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet :
Teodor Franzén.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 433.

Bilaga A.

15)07 års kontrakt.

Emellan svenska staten samt Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag-,
aktiebolaget Gellivare malmfält och trafikaktiebolaget Grängesberg—
Oxelösund är följande överenskommelse träffad:

§ I I

ändamål att svenska staten må ingå såsom ägare till hälften i
Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag utfäster sig detsamma att, så fort
sådant lagligen kan ske, vidtaga de ändringar i sin bolagsordning, som
till denna paragraf hörande bilaga nr 1 utvisar.

Såsom bilaga nr 2 till denna paragraf följer förteckning å de
fastigheter, gruvor och inmutade områden, som nu tillhöra LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag, ävensom, till uppösning om bolagets övriga
egendom, förteckning å den lösegendom, som bolaget ägde den 31
december 1906.

Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag utfäster sig vidare att i sammanhang
med ovan angivna ändringar i bolagsordningen öka sitt aktiekapital
till åttio miljoner (80,000.000) kronor, varav halva beloppet skall
utgöras av preferensaktier och halva av stamaktier.

§ 3.

Aktiebolaget Gellivare malmfält försäljer och överlåter till Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag all sin fasta och lösa egendom med undantag
av

a) fordran hos trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund,

b) kontant kassabehållning samt fordringar hos banker för innestäende
medel,

c) aktier i Trollhättans elektriska aktiebolag och aktiebolaget
Expressdynamit, samt

d) egna inneliggande 4 V* procents obligationer.

Såsom bilaga till denna paragraf följer förteckning å de fastigheter,

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr ''438.

gruvor och inmutade områden, som ingå i denna försäljning. Övrig
lösegendom överlåtes i huvudsaklig överensstämmelse med inventarieförteckning
av den 31 december 1906 utan andra förändringar än gruvrörelsens
drivande och malmens försäljning intill tillträdesdagen må
föranleda.

Köpeskillingen för ifrågavarande egendom skall utgöra tjugutyia
miljoner tjugufyratusen (24,024,000) kronor och likvideras av Luossavaara-Kiiruuavaara
aktiebolag med dess stamaktier till nominellt belopp
av sexton miljoner sextontusen (16,016,000) kronor med kuponger för
tiden från och med år 1908. Överkursen för aktierna, åtta miljoner
åttatusen (8,008,000) kronor, föras i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolags
räkenskaper till bolagets reservfond.

T samband med omförmälda försäljning åtager sig trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund att, i den män de förfalla, betala
aktiebolaget Gellivare malmfälts nuvarande och blivande skulder utan
rätt för trafikaktiebolaget att för sin regressfordran mot aktiebolaget
Gellivare malmfält göra sig betald i egendom, som enligt denna paragiaf
överlåtits till Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag, ändå att egendomen
häftar såsom pant för skulden.

§ 4''

Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag överlåter å tralikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund sina räntebärande värdepapper nämligen:

a) bankdepositionsbevis, dock att de hos norska staten pantsatta
bevisen å en miljon tvä hundrafemtiotusen (1,250,000) kronor må såsom
pant kvar ligga, så länge nuvarande traktkontrakt mellan noiska staten
och Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag fortfar att gälla,

b) Förenade Separatorintressenternas aktiebolags obligationer och
bolagets egna inneliggande obligationer,

c) aktier i aktiebolaget Expressdynamit, samt

d) bolagets egen fordran hos trafikaktiebolaget.

Däremot förbinder sig trafikaktiebolaget att utan rätt till legress
gälda samtliga de skulder, för vilka Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
vid innevarande års utgång häftar; skolande det belopp, varmed den av
trafikaktiebolaget sålunda vid innevarande års utgång övertagna skuld
må överskjuta bokförda värdet av de tillgångar, som enligt denna paragraf
å trafikaktiebolaget överlåtas, avskrivas å Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolags återstående tillgångar.

I överensstämmelse härmed skola i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolags
ingående balansräkning för den 1 januari 1908 ur bolagets till -

Kungl. Maj:ts nåd, proposition Nr 433

gångar uteslutas vad under a), b), c) och d) bär ovan är uppräknat
samt ur bolagets skulder alla andra poster än aktiekapitalet och reservfonden
samt vinstmedel. De nya tillgångar, som genom förevarande
avtal tillföras Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag, må icke i samma
balansräkning bokföras till högre värde, än som erfordras för att samtliga
tillgångar skola motsvara det ökade aktiekapitalet, reservfonden
samt vinstmedel.

Bolagets tillgångar må sedermera intill år 1933 eller, därest staten
då icke begagnat sin i § 9 omförmälda lösningsrätt, intill år 1938 icke
i bolagets räkenskaper uppskrivas i värde m<-d högre belopp, än som
å samma tillgångar verkligen nedlagts; ej heller må under samma tid
nv egendom bokföras till högre belopp än den kostnad, som därå använts.

De skulder, Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag intill år 1933,
respektive år 1938, må hava ådragit sig, förbinder sig trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund att gälda utan rätt till regress; och må i följd
härav vid utgången av år 1932, respektive- år 1937, LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag icke i balansräkning vara påfört andra belopp
än aktiekapital, reservfond samt vinstmedel.

§ 5-

l:o) Svenska staten överlåter till Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
med äganderätt de staten såsom jordägare tillhöriga andelar i
utmål och gruvor inom malmfälten i Luossavaara, Kiirunavaara och
Gellivare.

2 o) I sammanbang med detta kontrakt upplåter staten genom
särskilda arrendekontrakt på femtio (50) år till Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag nyttjanderätt dels till mark, som lör närvarande innehaves
av aktiebolaget Gellivare malmfält men den 1 januari 1908 av
detta bolag avträdes, dels till områden, som redan innehavas av Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag, och dels slutligen till nya områden vid
Gellivare och Kirunavara, som för bolagets rörelse äro behövliga; och
tillförsäkrar staten Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag att få behålla
nytt j and erätten till de sålunda upplåtna områdena på de i arrendekontrakten
stadgade villkor, så länge Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
uppehåller gruvdriften inom Gellivare, respektive Kiirunavaara
malmfält; skolande i följd härav staten, när en arrendeperiod gått till
ända, lämna bolaget nytt arrendekontrakt på enahanda villkor för så
lång tid, som nyttjanderätt enligt lag må upplåtas.

Däremot skall Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolags nyttjanderätt
till det område vid Luossavaara, som å eu, i kontrakt av den 9 september

Kung t. Maj.ts nåd. proposition Nr 433.

1899 emellan Kung!. Maj:t och Kronan samt Luossavaara-Kiirunavaara
aktieb lag åberopad karta betecknats med Litt. B, upphöra den 1 januari
1908; dock tillförsäkra!'' staten bolaget, att, därest vid utgången av år
1937 Luossavaara malmfält jämlikt § 6 mom. 4:o) bär nedan, återlämnas
till bolaget, detsamma skall ånyo erhålla och, så länge bolaget uppehåller
gruvdriften inom malmfälten, bibehålla nyttjanderätten till ifrågavarande
område emot arrende, utgående med enahanda belopp per
kvadratkilometer som för d> n enligt ovan avsedda kontrakt upplåtna
marken vid Kiirunavaara och på de villkor i övrigt, som uti samma
kontrakt äro stadgade.

3:o) Staten ansvarar för att den malm, som utom nu lagligen
gällande utmål må finnas inom de i mom. 2:o) avsedda områden, icke,
så länge dessa äro utarrenderade till Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag,
må annat än för kronans räkning inmutas eller brytas, samt utfäster
sig att icke före utgången av år 1932 eller, om staten då ej begagnar
sin i § 9 här nedan omförmälda lösningsrätt, före utgången av
år 1937 därstädes bryta eller låta bryta malm.

§ <>■

För de i § 5 omförmälda jordägareandelar samt för övriga i detta
kontrakt Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag tillerkända rättigheter och
förmåner erhåller staten vederlag på följande sätt;

l:o) Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag överlämnar den 1 januari
1908 till svenska staten preferensaktier i bolaget till nominellt belopp
av trettionio miljoner niohundraåttiofyratusen (39,984,000) kronor, och
medgiver staten, att dess nuvarande 16 aktier i Luo.-savaara-Kiirunavaara
aktiebolag utbytas mot preferensaktier, varigenom staten bliver
ägare till alla bolagets preferensaktier till nominellt belopp av fyrtio
miljoner (40,000,000) kronur. För de nya aktier till belopp av trettionio
miljoner niohundraåttiofyratusen (39,984,000) kronor, som till staten
överlämnas, skall emissionsstämpelkostnad icke drabba bolaget, utan
åligger det staten, därest sådan stämpelkostnad varder av bolaget uttagen,
att ofördröjligen ersätta bolaget beloppet.

2:o) Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag överlåter med äganderätt
till svenska staten samtliga aktier i Mertainens gruvaktiebolag till nominellt
belopp av fem miljoner (5,000,000) kronor; dock att staten intill
år 1933 eller, om staten då icke begagnat sin i § 9 här nedan omförmälda
lösningsrätt, intill år 1938 icke äger att inom de Mertainens
gruvaktiebolag nu tillhöriga gruvor eller inmutade områden bryta eller
låta brvta järnmalm annat än för järn- eller ståltillverkning i Sverige.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 433.

Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund förpliktar sig att utan
rätt till regress betala samtliga de skulder, för vilka Mertainens gruvaktiebolag
vid utgången av år 1907 häftar.

Såsom bilaga till detta mom. följer förteckning å de fastigheter,
gruvor och inmutade områden, som tillhöra Mertainens gruvaktiebolag.

3:o) Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag överlåter till svenska staten
med äganderätt de bolaget nu tillhöriga gruvor och inmutade områden
i malmfälten i Syväjärvi, Nokutusvaara och Haukivaara, dock att staten
intill år 1933 eller, om staten då icke begagnat sin i § 9 här nedan
omförmälda lösningsrätt, intill år 1938 icke äger att inom ifrågavarande
gruvor eller inmutade områden bryta eller låta bryta järnmalm annat
än för järn- eller ståltillverkning i Sverige.

4:o) Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag upplåter till staten uteslutande
nyttjanderätt under 30-årsperioden 1908—1937 till Luossavaara
malmfält, innefattande de gruvor och inmutade områden, som i bil. nr 2
till § 1 angivas tillhöra samma malmfält, dock att staten icke äger att
under sagda tidsperiod inom nämnda malmfält bryta eller låta bryta
järnmalm annat än för järn- eller ståltillverkning i Sverige. Vid utgången
av ovannämnda 30-årsperiod äger staten rätt att efter sitt gottfinnande
antingen behålla ifrågavarande gruvor och inmutade områden med
full äganderätt och utan lösen, eller ock att, mot återlämnande av gruvorna,
av Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag erhålla lösen för alla för
gruvornas tillgodogörande eller administrerande anordnade anstalter,
byggnader och annat, likasom maskiner, redskap och materiel. Vill
staten begagna sist angivna rättighet, tillsäge därom bolaget under år
1936. Lösesumman skall i brist på åsämjande bestämmas av nio ojäviga
gode män, utsedda på sätt i § 9 mom. l:o) här nedan sägs, samt
erläggas kontant den 31 december 1937.

5:o) Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag förbinder sig att sona de
bolaget tillhöriga inmutningar, för vilka utmål ännu ej blivit lagda, och
medgiver, att gränserna på djupet för de bolaget tillhöriga utmål, som
må vara lagda enligt 1855 års gruvestadga, beräknas, såsom vore samma
utmål lagda enligt nu gällande gruvestadga.

§ 7.

Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag förbinder sig att under 25-års-perioden 1908—1932 icke bryta och tillgodogöra sig mera än sammanlagt
sjuttiofem miljoner (75,000,000) ton järnmalm inom Kiirunavaara
malmfält samt aderton miljoner sjuhundrafemtiotusen (18,750,000) ton
Bihang Ull riksdagms protokoll 1918. 1 samt. 392 höft. (Nr 433.) 8

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 433.

järnmalm inom Gellivare malmfält. I sistnämnda kvantitet inräknas
dock ej nu befintlig eller under nämnda 25-årsperiod fallande s. k. varpmalm.
Med varpmalm förstås sådant malmhaltigt berg, som faller vid
brytningen av malmen eller måste brytas för att göra malmen åtkomlig,
men är för fattigt för att kunna med fördel i oberett skick exporteras.

§ 8.

Med avseende å Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolags malmfraktning
å järnvägen Svartön—Riksgränsen skola under 25-årsperioden 1908
—1932 följande bestämmelser gälla:

l:o) Staten tillförsäkrar bolaget att under omförmälda tjugufem år
mot en avgift av två (2) kronor 64 öre per ton från Kiruna till Riksgränsen
frakta den malm, sammanlagt sjuttiofem miljoner ton, som
bolaget enligt § 7 äger att bryta inom Kiirunavaara malmfält, vilken
kvantitet skall sålunda fördelas, att bolaget äger under år 1908 frakta
omkring eu miljon femhundratusen (1,500,000) ton, varefter kvantiteten
småningom, dock högst med fyrahundratusen (400,000) ton under ett
år, ökas intill tre miljoner trehundratusen (3,300,000) ton årligen; åliggande
bolaget att före den 1 juli varje år bos järnvägsstyrelsen anmäla
den ungefärliga kvantitet, bolaget under närmast följande kalenderår
vill frakta från Kiruna till Riksgränsen, samt att, om bolaget för något
kommande år önskar öka kvantiteten med mera än tvåhundratusen

(200,000) ton utöver den för närmast föregående år avsedda mängden,
därom lämna järnvägsstyrelsen meddelande minst två år före ingången
av det kalenderår, varunder sådan ökning skulle äga rum.

Så framt ej bolaget självt vill ombestyra å dess spår och dess
egen bangård erforderlig vagnflyttning och växling, åtager sig staten
att utföra densamma, mot det att bolaget ersätter kostnaden för därför
använda växellokomotivs underhåll och materialförbrukning samt för den
för vagnrörelsen erforderliga personalen ävensom ränta och amortering
å anskaffningskostnaden för lokomotiven, beräknad till sju (7) procent,
allt ökat med tio (10) procent. ,

Uppstå mellan staten och bolaget olika meningar om den fordrade
ersättningens storlek, skall saken liänskjutas till avgörande av skiljemän.

Vagnarnas omloppstid beräknas månadsvis på det sätt, att medeltal
av omloppstid, från det varje vagn på bolagets begäran ställts till bolagets
förfogande för lastning till dess densamma efter skedd lossningåterkommit
till Kiruna, tages för samtliga under månaden till bolagets
förfogande för lastning ställda vagnar. För uppkommet överskott i tid

Kunyl. Maj:ts nåd. proposition Nr 433.

över fem dagar betalar bolaget vagnhyra efter nu gällande taxa. T
omloppstiden inräknas ej uppehåll, orsakat av naturhinder eller olyckshändelse.

Bolaget är berättigat att lasta vagn intill fem (5) procent över
dess angivna bärighet. Frakt skall erläggas för vad per månad i vagnarna
lastats, dock med iakttagande att, om vagnarna i medeltal för
månaden icke lastats till sin angivna bärighet, frakt ändock skall erläggas
efter den angivna bärigheten.

Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag berättigas att årligen frakta
intill en miljon tvåhundratusen (1,200,000) ton malm eller den kvantitet,
Kungl. Maj:t därutöver kan medgiva, från Kiruna till Svartön, mot en
avgift av tre (3) kronor 48 öre per ten, däri inberäknad ersättning för
upplagsplats och begagnande av lastningsanordningar på Svartön, i likhet
med vad som gäller angående malm, som fraktas från Gellivare till
Svartön enligt kungl. brevet den 1 juli 1898, dock med iakttagande att
sammanlagda kvantiteten av vad bolaget enligt detta mom. under ett år
fraktar från Kiruna till Biksgränsen och från Kiruna till Svartön icke
överstiger tre miljoner femhundratusen (3,500,000) ton och icke under
ett år ökas från föregående år med mer än högst fyrahundratusen (400,000)
ton; skolande Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag, om det vill begagna
rättigheten att frakta från Kiruna till Svartön, därom hos järnvägsstyrelsen
göra anmälan minst ett år före ingången av det kalenderår,
varunder fraktningen från Kiruna till Svartön är avsedd att äga rum.

Staten fritager sig från ansvar för den minskning i den transporterade
malmmängden, som kan uppstå, därest icke bolaget med största
möjliga jämnhet fördelar malmavsändningen på årets särskilda månader
eller trafiken förhindras genom omständigheter, över vilka förvaltningen
av statens järnvägar icke råder.

2:o) Staten tillförsäkrar vidare bolaget att under ovannämnda
period 1908—1932 från Gellivare (Malmberget) till Svartön frakta den
malm, sammanlagt 18,750,000 ton, som bolaget enligt § 7 äger att
bryta inom Gellivare malmfält, mot en avgift av två (2) kronor 75 öre
för ton och under de bestämmelser i övrigt, som innefattas i kungl.
brevet den 1 juli 1898; skolande sagda kvantitet fördelas ungefär lika
på vart av ifrågakomna år, dock med rätt för bolaget att under de första
fem åren utfrakta intill en miljon (1,000,000) ton årligen.

I nyssberörda kvantitet inbegripes icke s. k. varpmalm. Om fraktning
av varpmalm stadgas ej i detta kontrakt.

3:o) Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag berättigas att under år
1907, utöver den i kontraktet emellan svenska staten och bolaget den

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 433.

2 juli 1898 angivna kvantitet en miljon tvåhundratusen (1,200,000) ton,
från Kiruna till Riksgränsen frakta ytterligare intill etthundrafemtiotusen
; 150,000) ton järnmalm emot eu avgift av två (2) kronor 64 öre för ton
och på de villkor i övrigt, som innehållas under mom. l:o) i denna §.

§ 9.

l:o) Staten äger rätt att den 31 december 1932 inlösa de aktier
i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag, vilka nu tillhöra eller intill sagda
dag förvärvats av tratikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund eller aktiebolaget
Gellivare malmfält. Vill staten begagna denna rätt, göre därom
tillsägelse under år 1930 hos trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund
samt hos aktiebolaget Gellivare malmfält, om detta bolag då ännu äger
bestånd. Har sådan tillsägelse skett, står det likväl staten Öppet att
senast sex månader före inlösningsdagen återkalla sin tillsägelse.

För dylik inlösen skall värdering av berörda aktier verkställas av
nio ojäviga gode män, av vilka tre utses av Kungl. Maj:t, tre av trafikaktiebolaget,
en av magistraten i Stockholm, en av magistraten i Göteborg
och en av styrelsen för tekniska högskolan i Stockholm. Vid
värderingen, varunder Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolags böcker och
övriga handlingar skola hållas tillgängliga för gode männen, uppskattas
den årliga medelvinst, sistnämnda bolag skäligen bör anses hava haft
å försäljningen av den malm, som bolaget brutit och tillgodogjort sigunder
åren 1920—1929, varvid hänsyn skall tagas ej blott därtill, om
bolaget under perioden gjort skäliga avskrivningar, utan även till alla
andra på bedömandet inverkande omständigheter. Angående avskrivningar
är att iakttaga, att bolaget icke har skyldighet att på grund av
malms bortförande göra avskrivning å själva gruvorna ej heller att å
fastigheter göra andra avskrivningar, än som föranledas av byggnaders
nedgång i värde. Har kvantiteten av den malm, som bolaget brutit
och tillgodogjort sig under nämnda tioårsperiod, överstigit trettio miljoner
(30,000,000) ton från malmfältet i Kiirunavaara eller sju miljoner femhundratusen
(7,500,000) ton från Gellivare malmfält, skall från beräkningen
uteslutas den vinst, som belöpt å de överskjutande kvantiteterna.
Om till följd av krig eller blockad avbrott i utfraktningen av malm ägt
rum under ifrågavarande tioårsperiod, skall i stället för den tid, avbrottet
varat, medtagas i beräkningen en lika lång tidrymd närmast före
år 1920.

Lösesumman skall utgöra tjugufem gånger hälften av den sålunda
uppskattade medelvinsten, dock att, om nämnden skulle uppskatta de

Kunyi. Maj:ts nåd. proposition Nr 433.

malmkvantiteter, som vid 1932 års utgång finnas kvar inom bolagets utmål,
till mindre belopp än etthundrafemtio miljoner (150,000,000) ton i
Kirunavara malmfält eller trettiosju miljoner femhundratusen (37,500,000)
ton i Gellivare malmfält, från lösesumman skall avdragas vad som svarar
emot bristen i nyssnämnda kvantiteters sammanlagda belopp.

Den efter angivna grunder bestämda lösesumman, med avdrag för
vad därav proportionellt må kunna belöpa på stamaktier, som icke ägas
av trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund eller aktiebolaget Gellivare
malmfält, skall erläggas kontant å inlösningsdagen, dock med rätt för
staten att dröja med erläggande av lösesumman eller någon del därav
intill den 31 december nästföljande år, mot skyldighet för staten att
meddela bolagen dagen för inbetalningen en månad förut samt att erlägga
fyra (4) procent ränta å det resterande beloppet från inlösningsdagen
till dess betalning sker. Har vid tiden för lösesummans erläggande
staten såsom ägare av preferensaktierna icke erhållit den utdelning å
samma aktier, som enligt bolagsordningen skall tillkomma preferensaktierna,
innan utdelning å stamaktierna må äga rum, äger staten från
lösesumman avdraga det belopp, som brustit i sådan utdelning.

Inför gode männen må såväl staten som bolagen framställa och
grunda sina anspråk och påståenden. Gode männens beslut må ej överklagas.
Stanna de i olika meningar, gälle den mening, som de flesta
omfattat, såsom gode männens beslut. Lagen om skiljemän äger ej
tillämpning i fråga om det i detta mom. avsedda förfarande. Har icke,
sedan ena parten med uppgift om sitt val av gode män gjort framställning
hos den andra parten om utseende å dess sida av gode män,
sådan åtgärd ägt rum inom tre månader, är förstnämnda part berättigad
att välja gode män i den andras ställe.

2:o) Begagnar staten sin inlösningsrätt, och Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag icke medhunnit att till utgången av år 1932 bryta och
utfrakta hela de i nästföregående § bestämda malmkvantiteter, från
Kiirunavaara sjuttiofem miljoner (75,000,000) ton och från Gellivare
aderton miljoner sjuhundrafemtiotusen (18,750,000) ton, skall staten vid
inlösen, varom i mom. l:o) sägs, utöver lösesumman för aktierna lämna
trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund och aktiebolaget Gellivare
malmfält ersättning, i den mån på deras aktier i Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag belöper, för vad av nämnda kvantiteter icke utfraktats,
dock i intet fall för mera än fem miljoner (5,000,000) ton, varvid varje
ton beräknas till ett pris, motsvarande bolagets enligt mom. l:o) uppskattade
medelvinst under åren 1920—1929 per ton malm med avdrag
av det vinstbelopp, som, därest malmen utfraktas under åren 1928—1932,

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 433.

skolat jämlikt Luossavaara-Kiinmavaara aktiebolags bolagsordning å
samma malm tillkomma preferensaktierna i bolaget.

Beräkningen av ifrågasatta ersättningsbelopp verkställes i brist på
åsämjande av nio ojävige gode män, utsedde på sätt i inom. l:o) sägs,
och beloppet erlägges kontant före utgången av år 1933.

§ io.

Begagnar ej staten den i nästföregående § omförmälda lösningsrätt,
äger Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag under femårsperioden
1933—1937 utöver de i § 7 bär ovan bestämda malmkvantiteter bryta
ytterligare i Kiirunavaara malmfält sammanlagt femton miljoner (15,000,000)
ton järnmalm samt i Gellivare malmfält tre miljoner sjuhundrafemtiotusen
(3,750,000) ton järnmalm, oberäknat varpmalm, så ock utfrakta
nämnda kvantiteter mot den i § 8 för varje iäll bestämda frakt och
under övriga däri stadgade fraktningsvillkor.

Det åligger bolaget att under den i denna § avsedda period
fördela malmfraktningen med ungefär lika kvantiteter på vart av de
fem åren.

§ 11-

Har Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag icke medhunnit att till
utgången av år 1937 bryta och utfrakta hela de i §§ 7 och 10 här
ovan bestämda sammanlagda malmkvantiteter, från Kiirunavaara nittio
miljoner (90,000,000) ton och från Gellivare tjugutvå miljoner femhundratusen
(22,500,000) ton, skall staten lämna trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund
och aktiebolaget Gellivare malmfält ersättning, i den
mån på deras aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag belöper, för
vad av nämnda kvantiteter icke utfraktats, dock i intet fall för mera
än fem miljoner (5,000,000) ton, varvid varje ton beräknas till ett pris
motsvarande den vinst, Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag skäligen
bör anses hava haft å sin malmförsäljning under åren 1928—1937 med .
avdrag av det vinstbelopp, som, därest malmen utfraktas under åren
1933 —1937, skolat jämlikt Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolags bolagsordning
å samma malm tillkomma preferensaktierna i bolaget.

1 händelse av olika meningar om sagda beräkning skall uppskattning
äga rum på sätt i § 9 stadgats.

Ersättningsbeloppet må, om staten sådant önskar, fördelas med en
femtedel på vart av åren 1938—1942.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 433.

§ 12.

Har staten icke begagnat sin i § 9 omförmälda rätt till inlösen av
stamaktier i Lnossavaara-Kiirunavaara aktiebolag vid utgången av år
1932, äger staten enahanda lösningsrätt den 31 december 1942. Vill
staten begagna denna lösningsrätt, göre därom tillsägelse under år 1940
hos trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund samt hos aktiebolaget
Gellivare malmfält, om detta bolag då ännu består, och skall i fråga
om statens rätt att återkalla sin tillsägelse, om lösesummans bestämmande
och grunderna därför, om avdrag å lösesumman samt om tiden
för dess erläggande, vad i § 9 är därom stadgat äga motsvarande tillämpning,
dock att för beräkning av medelårsvinsten skall läggas till
grund kvantiteten av den malm, bolaget brutit och tillgodogjort sig
under tioårsperioden 1928—1937.

§ 13-

Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag förbinder sig att icke exportera
s. k. A-malm från utmålen nr 16, 17 och 27 (Vaktmästarens kulle)
i Kiirunavaara utöver den kvantitet — omkring sjuhundratusen (700,000)
ton —, som redan blivit enligt ingångna kontrakt försåld för leverans
från och med år 1908.

§ 14-

l:o. Därest det fraktbelopp, Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
har att jämlikt i § 8 mom. l:o stadgad grund till staten erlägga för
transport å järnvägen Gellivare—Riksgränsen, något år ej skulle uppgå
till sammanlagda beloppet av kostnaden för nämnda järnvägs drift och
underhåll jämte fem (5) procent å nuvarande och blivande anläggningskostnad
för samma järnväg, skall bolaget i allt fall för sådant år betala
en summa, som motsvarar detta sammanlagda belopp. I driftkostnaden
må dock ej inräknas utgift, som, enligt vad av järnvägens räkenskaper
utrönes, föranletts allenast av persontrafik, postbefordran och transport
av annat gods än bolagets.

Om staten för annans eller andras räkning än bolagets fraktar
malm från Kiruna till Riksgränsen till sammanlagd myckenhet av minst
trehundratusen (300,000) ton för år, skall, i stället för nyssnämnda
garantibestämmelse, gälla följande. Om något år fraktinkomsterna på
järnvägen Gellivare—Riksgränsen ej skulle uppgå till sammanlagda beloppet
av kostnaden för järnvägens drift och underhåll jämte fem (5)
procent å nuvarande och blivande anläggningskostnad för samma järn -

Kungl. May.ts nåd., proposition Nr 433.

väg, skall bolaget i allt fall för sådant år betala, med inberäkning av
fraktavgiften för transporterad malm kvantitet, en summa motsvarande
den på bolagets transportkvantitet i förhållande till hela transportmängden
på banan (person-, post- och godstrafik) proportionellt enligt vid
statens järnvägar tillämpade fördelningsgrunder belöpande andel av
ovannämnda sammanlagda kostnads- och procentbelopp. Skulle ett sådant
år bolagets transportmängd icke uppgå till den av bolaget anmälda
kvantitet, skall vid beräkning av bolagets andel i nämnda kostnadsoch
procentbelopp bolagets transportmängd i allt fall beräknas hava
utgjort den anmälda kvantiteten.

2:o. Därest något år fraktinkomsterna på järnvägen Gellivare
(Malmberget)—Svartön ej skulle uppgå till sammanlagda beloppet av
kostnaden för järnvägens drift och underhåll jämte fem (5) procent å
nuvarande och blivande anläggningskostnad för samma järnväg, innefattande
jämväl alla statens upplags-, lossnings- och lastningsanordningar
å Svartön, skall Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag i allt fall för sådant
år betala, med inberäkning av fraktavgiften för å denna handel transporterad
malmkvantitet, den på bolagets transportkvantiteter i förhållande
till hela transportmängden på banan (person-, post- och godstrafik)
proportionellt enligt vid statens järnvägar tillämpade fördelningsgrunder
belöpande andel av ovannämnda sammanlagda kostnads- och procentbelopp.
Skulle ett sådant år Luossavaara-Kirunavaara aktiebolag icke
frakta en så stor malmkvantitet denna väg, som bolaget anmält till
befordran, skola vid beräkning av bolagets andel i nämnda kostnadsoch
procentbelopp bolagets transportmängder i allt fall beräknas hava
utgjort de en gång anmälda kvantiteterna från Kiruna till Svartön och
från Malmberget till Svartön.

3:o. Har till följd av krig eller blockad avbrott i utfraktningen
av malm ägt rum, skola bolagets förpliktelser enligt denna § upphöra
för den tid, avbrottet varar.

§ 15-

Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag förbinder sig att av den malm,
som bolaget enligt detta kontrakt äger att intill år 1933, respektive år
1938, bryta och tillgodogöra sig inom malmfälten i Kiirunavaara och
Gellivare, i främsta rummet leverera vad som, utav de malmsorter bolaget
bryter, åstundas för järn- eller ståltillverkning inom Sverige, till
de priser, som efter det vid köpet i allmänhet gällande prisläge äro
skäliga.

Nu stadgade skyldighet gäller endast gentemot dylik köpare, som

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr d33.

lör fullgörande av sina förpliktelser lämnar tillfredsställande bankgaranti;
och skall i övrigt i avseende å bolagets leveransskyldighet enligt denna
§ gälla följande:

a) Bolagets leveransskyldighet omfattar under första året, då leverans
av malm enligt denna § äger rum, högst

tvåhundratusen (200,000) ton och under nästpåföljande år högst

fyrahundratusen (400,000) ton, varefter leveransskyldigheten småningom
stiger, under iakttagande att därefter sammanlagda leveransskyldigheten
under ett år i intet fall stiger med mer än etthundrafemtiotusen
(150,000) ton utöver vad bolaget under nästföregående år enligt
denna § levererat.

b) I fråga om tiden för rekvisition skall gälla, att bolaget oberoende
av tiden för rekvisitionen är skyldigt att leverera intill etthundratusen
(100,000) ton sammanlagt under ett år, men i övrigt icke är skyldigt
leverera, med mindre rekvisition göres,

där den enligt denna § försålda malmen uppgår eller genom rekvisitionens
tillgodoseende skulle uppgå till sammanlagt

tvåhundratusen (200,000) ton minst ett år,
där den skulle uppgå till sammanlagt

fyrahundratusen (400,000) » » två år,

där den skulle uppgå till sammanlagt

femlmndrafemtiotusen (550,000) » » tre år före det

år, då leverans skall äga rum o. s. v. med ett års höjning i rekvisitionstiden
för varje ytterligare kvantitet av etthundrafem tiotusen (150,000) ton.

Uppstå mellan bolaget och köpare olika meningar om, huruvida
det av bolaget fordrade pris är skäligt, är bolaget pliktigt att, därest
Kungl. Maj:t sådant fordrar, underkasta sig avgörande av skiljemän.

§ 16-

Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag förbinder sig att sörja för eu
i allo rationell malmbrytning samt att för sådant ändamål vidtaga lämpliga
anstalter och nedlägga erforderliga kostnader. Bolaget förbinder
sig jämväl att hålla all för rörelsen erforderlig egendom i gott skick
ävensom att under åren 1928—1937 icke utan Kungl. Maj:ts tillstånd
avyttra sådan egendom.

§ 17-

Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag förbinder sig att, på sätt i
Grängesberg och i Kiruna redan ägt rum, även i Gellivare, där den
med staten pågående rättegången hittills lagt hinder i vägen för förBihang
till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 392 höft. (Nr 133.) 9

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 433.

verkligande av sådana avsikter, vidtaga åtgärder för beredande av tjänliga
bostäder åt arbetarna samt för övrigt, i vad på bolaget ankommer,
söka sörja för deras trevnad.

§ 18-

Skulle under den tid, detta avtal äger bestånd, exporttull eller
annan pålaga eller avgift, av vad slag det vara må, av svenska staten
påläggas järnmalm, som brytes eller exporteras, förbinder sig staten att
under förra hälften av nästpåföljande kalenderår gottgöra trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund och Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
vad de av sagda grund måst slutligen vidkännas för malm, som
brutits i någon uti-denna överenskommelse avsedd fyndighet.

Därest under sagda tid något av nämnda två bolag eller aktiebolaget
Gellivare malmfält måst vidkännas direkt beskattning, av vad
slag det vara må, efter annan eller högre grund än som gäller för bolag
med årlig inkomst uppgående till beloppet av nettovinsten för det svenska
bankbolag, som under samma år haft den största nettovinsten, eller med
förmögenhet uppgående till beloppet av förmögenheten hos det svenska
bankbolag, som vid slutet av samma år ägt den största förmögenheten,
skall staten under loppet av nästpåföljande kalenderår gottgöra detta
bolag ej mindre vad bolaget nödgats utgiva utöver vad det bort utgiva,
därest beskattning utgått efter samma grunder sonr för bolag med
ovan sagda inkomst eller förmögenhet, än även ränta å skillnadsbeloppet
efter fyra (4) procent om året; dock att, där beskattningen icke utgått
efter annan eller högre grund än som gäller för bolag med eu
årsinkomst av en miljon femhundratusen (1,500,000) kronor eller med
en förmögenhet av trettio miljoner (30,000,000) kronor, gottgörelse,
varom här är fråga, i intet fall skall äga rum.

§ 19-

Staten förbinder sig att under tiden intill 1932 års utgång, eller,
om staten icke begagnat sin i § 9 omförmälda lösningsrätt intill 19o i
års utgång, icke låta annan frakta för export avsedd järnmalm å järnvägen
Svartön—Riksgränsen mot billigare avgifter än dem, som medgivits
Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag, ävensom att efter 1932
resp. 1937 års utgång låta bolaget frakta malm på samma villkor, som
angående för export avsedd malm bestämmas för andra malmtrafikanter
i Norrbotten.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 433.

§ 20.

l:o. I sammanhang'' med detta kontrakts undertecknande å statens
vägnar skola alla Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolags fånges- och åtkomsthandlingar
till fastigheter — däri inbegripet även till de fastigheter,
som aktiebolaget Gellivare malmfält enligt detta kontrakt skall överlåta
till Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag — nedsättas hos Sveriges riksbank
såsom i taka händer mot åtagande av riksbanken att för Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolags räkning hålla handlingarna i förvar och
att ej utlämna desamma förrän efter utgången av år 1932 eller, om
staten icke begagnar sin i § 9 omförmälda lösningsrätt, efter utgången
av år 1937, samt med fullmakt för riksbanken att för LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolags räkning och på dess bekostnad låta lagfara de
fastighetsfång, å vilka lagfart icke redan blivit för sistnämnda bolag
meddelad.

De handlingar, som för Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag eller
aktiebolaget Gellivare malmfält grunda åtkomst till gruvor och inmutade
områden, och vilka blivit i sammanhang med upptagande av lån för
bolagen i bank nedsatta, så ock de inteckningar, som blivit fastställda
i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolags eller aktiebolaget Gellivare malmfälts
förlagsinteckrhngsbara egendom eller i sistnämnda bolags fastigheter,
skola, så snart och i den män de frigöras från å dem nu vilande
pantförbindelser, överlämnas till förvar åt Sveriges riksbank, mot
åtagande av riksbanken att utlämna dem till Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag, dock ej förrän efter utgången av år 1932 resp. 1937.

2:o. All fast eller lös egendom, som enligt denna överenskommelse
skall övergå till ny ägare, tillträdes den 1 januari 1908.

§ 21.

l:o. Aktiebolaget Gellivare malmfält förbinder sig att icke före
utgången av år 1942 överlåta sina aktier i Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag till aunan än trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund.
Likaledes förbinder sig trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund att
icke före nyss angivna tid till annan överlåta de aktier i LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag, som trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund
nu äger eller intill nämnda tid förvärvar; dock skall denna bestämmelse
icke utgöra hinder för överlåtelse av aktier, i den mån sådan erfordras
för uppehållande av aktieägarnes antal vid lagstadgat minimum.

2:o. Aktiebolaget Gellivare malmfält och trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund
ikläda sig härmed ansvar såsom för egen förbindelse

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 433.

för alla de förpliktelser, som jämlikt detta kontrakt åligga LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag.

3:o. Aktiebolaget Gellivare malmfält och trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund
medgiva att till säkerhet för samtliga deras förbindelser
enligt detta kontrakt med undantag för det i § 22 gjorda åtagande, de
uti mom. l:o omförmälda aktier må utgöra pant; skolande i fråga om
pantsättningen gälla vad i mom. 4:o stadgas.

4:o. För att trygga statens rätt till inlösen enligt §§ 9 och 12 så ock
till fullgörande av den i nästföregående mom. omförmälda pantsättning
skola i sammanhang med detta kontrakts undertecknande å statens
vägnar de aktier, tillsammans minst trettioniotusen åttahundrafemtiotvå
(39,852) stycken, i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag, som tillhöra
trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund samt aktiebolaget Gellivare
malmfält, • försedda med överlåtelser in blanko, nedsättas såsom i taka
händer hos Sveriges riksbank, med fullmakt för riksbanken att, sedan
staten visat sig hava erlagt stadgad lösen för aktierna, överlämna dem
med ifylld överlåtelse till staten, samt mot åtagande av riksbanken

att, så länge statens rätt till inlösen består, hålla aktierna i förvar
och icke till annan utlämna desamma;

att varje år, sedan ordinarie bolagsstämma med LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag hållits, till trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund
och aktiebolaget Gellivare malmfält utlämna föregående års vinstkuponger
till vartdera bolagets aktier, dock att, om staten med laga
kraft ägande dom visar, att staten på grund av detta kontrakt äger
fordran, för vilken aktierna jämlikt mom. 3:o häfta såsom pant, staten
är berättigad att utbekomma vinstkuponger till så stort antal, som fordras
till täckande av dess fordran, samt

att, om tiden för statens lösningsrätt gått till ända utan att staten
begagnat sig av samma rätt, samt staten vid denna tidpunkt icke äger
fordran, för vilken aktierna häfta såsom pant, tillhandahålla vartdera
bolaget dess aktier.

§ 22.

Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund förbinder sig att inskränka
exporten av malm från de Grängesbergs gruvaktiebolag tillhöriga
gruvor i Grängesberg, så att densamma efter år 1908 ej överstiger
sexhundrafemtiotusen (650,000) ton samt efter år 1917 ej överstiger
fyrahundrafemtiotusen (450,000) ton årligen.

Denna förbindelse gäller även för det fall, att Grängesbergs gruvaktiebolags
gruvor skulle komma i annan ägares hand. Varder denna

Kunjl. Maj:ts nåd. proposition Nr 433.

förbindelse under något år överträdd, skall trafikaktiebolaget under påföljande
år till staten erlägga ett vite, beräknat efter fem (5) kronor per
ton för varje ton malm, som utöver den stadgade maximikvantiteten
blivit exporterad.

§ 23.

Staten utfäster sig att, om staten begagnar sig av den i §§ 9 och
12 här ovan angivna lösningsrätt, i den mån sådant lämpligen kan ske,
bibehålla den hos Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag anställda personal
ävensom att svara för fortsatt utbetalning av då utgående, till beloppet
rimliga pensioner och understöd åt tjänstemän och arbetare, som varit
anställda vid nämnda bolag.

§ 24.

Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag förbinder sig att för tiden
från och med år 1908 till G. E. Broms’ rättsinnehavare utbetala den
royalty, som enligt avtal den 11 februari och den 20 maj 1903 häftar
ej mindre vid bolagets förutvarande egendom än även vid den egendom,
bolaget enligt denna överenskommelse förvärvar av aktiebolaget
Gellivare malmfält; dock att staten ikläder sig ifrågavarande förpliktelse
beträffande den malm, som staten enligt detta kontrakt kan komma att
bryta i Luossavara malmfält.

Staten ikläder sig vidare, för tiden från och med år 1908, betalningsskyldighet
för den i omförmälda avtal bestämda royalty, i vad den
vilar på Mertainens gruvaktiebolags nuvarande egendom.

l:o) Den mellan kronan, å ena, och aktiebolaget Gellivare malmtält
in. fl., å andra sidan, anhängiga rättegång angående rätt till vissa
inmutningar, i vilken rättegång Svea hovrätt givit dom den 23 februari
1906, nedlägges till alla delar, och parterna bära var sina kostnader
för samma rättegång.

2:o) Denna överenskommelse utgör icke hinder för upplösning av
aktiebolaget Gellivare malmfält, så snart bolaget anser sådant lämpligt,
dock att detta icke verkar någon inskränkning i trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds
förbindelser enligt detta kontrakt eller rubbning i
den pantsättning, som enligt § 21 bär ovan ägt rum.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 433.

§ 26.

Staten berättigas att taga del av alla undersökningar, LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag anställt eller kommer att anställa rörande malmtillgången
såväl i Luossavaara och Kiirunavaara som i (4 eib vare, ävensom
att själv låta anställa sådana undersökningar, i den mån det kan
ske utan att arbetet i gruvorna därigenom hindras eller uppehälles.

§ 27.

Genom detta kontrakt upphäves med 1907 års utgång den emellan
staten, å ena, och Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag, å den andra
sidan, den 2 juli 1898 ingångna överenskommelse. ■ Till )Tterligare säkerhet
för uppfyllande av bolagets förbindelser enligt förevarande kontrakt
skall intill år 1938 hos staten kvarbliva det intecknade skuldebrev
å två miljoner (2,000,000) kronor, som av bolaget överlämnats till
staten såsom säkerhet för ett i sagda överenskommelse stadgat vite,
varemot de såsom pant för samma överenskommelse till staten avlämnade
depositionsbevis å en miljon femhundratusen (1,500,000) kronor skola,
jämlikt § 4 här ovan, tillställas trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund
.

§ 28.

Där enligt stadgande i denna överenskommelse tvist skall avgöras
av skiljemän, skola, för såvitt icke här ovan annorlunda bestämts,
skiljemännen vara tre till antalet och tillsättas på det sätt, att vardera
parten utser en och överståthållareämbetet i Stockholm den tredje.

§ 29.

De rättigheter, som på grund av detta kontrakt tillkomma Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag må icke utan statens samtycke å annan
överlåtas.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 433.

Förestående avtal antages härmed under förutsättning av vederbörande
bolagsstämmors godkännande inom nästkommande juni månads
utgång, men upphör att vara för bolagen bindande, därest det icke av
staten inom samma tid godkännes.

Stockholm den 7 mars 1907.

Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund
Vollrath Tham.

Aktiebolaget Gellivare malmfält
Vollrath Tham.

Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
Vollrath Tham.

Bevittnas:

C. H. Byström.

G. Lagerhjelm.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 433.

Bilaga B.

1913 års kontrakt.

§ !•

Utöver de kvantiteter järnmalm, som Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag enligt 1907 och 1908 års kontrakter med svenska staten
äger att under 25-årsperioden 1908—1932 bryta och tillgodogöra sig
inom Kiirunavaara och Gellivare malmfält, skall bolaget mot den i § 3
här nedan stadgade ersättning till staten under tiden 1913—1932 äga
rätt att bryta och tillgodogöra sig inom samma malmfält ytterligare
högst trettioen (31) miljoner ton, därav högst 21,600,000 ton inom
Kiirunavaara malmfält samt högst 9,400,000 ton inom Gellivare malmfält,
oberäknat varpmalm, varom förmäles i § 7 av 1907 års kontrakt.

§ 2-

Staten tillförsäkrar Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag att under
perioden 1913—1932 frakta å järnvägen Svartön—Riksgränsen utöver
de malmkvantiteter, som angivas i § 8 "mom. l:o och 2:o av 1907 års
kontrakt samt § 3 av 1908 års kontrakt ytterligare den malm, tillsammans
trettioen miljoner ton, som bolaget genom detta kontrakt erhåller
rätt att bryta inom Kiirunavaara och Gellivare malmfält, mot den i
ovannämnda § 8 mom. l:o och 2:o för varje fall bestämda frakt och
under övriga däri stadgade fraktningsvillkor. Denna kvantitet fördelas
sålunda, att bolaget äger frakta

under år 1913 upp till 300,000 ton

» » 1914 » » 400,000 »

» » 1915 » » 650,000 »

» »1916 » » 900,000 »

» » 1917 » » 1,150,000 »

» » 1918 » » 1,350,000 »

» » 1919 » » 1,600,000 »

» » 1920 » » 1,850,000 » samt under vart och ett av åren

1921—1932 » » 1,900,000 » ;

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 433.

dock att den del av ovannämnda malmkvantiteter, som bolaget under
något eller några år icke hunnit utfrakta, må — efter överenskommelse
med järnvägsstyrelsen, huruvida transporterna av dessa restpartier skola
gå i riktning mot Svartön eller mot Riksgränsen — senare såvitt för
statens järnvägar möjligt utfraktas, dock — med undantag för det i
§ 6 bär nedan avsedda fall — ej efter 1932 års slut.

Den i 1907 års kontrakt angivna högsta fraktkvantiteten för år i
olika riktningar må i följd av nyssberörda bestämmelse jämte 1908 års
kontrakt uppgå till högst 5,000,000 ton malm, från Kiruna till Riksgränsen,
1,400,000 ton eller den kvantitet, Kungl. Maj:t därutöver kan
medgiva, från Kiruna till Svartön och 1,400,000 ton Gellivaremalm från
Gellivare (Malmberget) till Svartön.

Staten fritager sig från ansvar för den minskning i den transporterade
malmmängden, som kan uppstå, därest icke bolaget jämnt fördelar
alla malmavsändningar på olika linjer under årets särskilda månader
eller trafiken förhindras genom omständigheter, över vilka förvaltningen
av statens järnvägar icke råder.

Ifrågasattes ökning av utfraktningen från Kiruna till Svartön med
mera än 400,000 ton för år räknat, måste samtidig minskning med motsvarande
mängd malm å linjen Kiruna—Riksgränsen ske, och åligger
det för sådant fall bolaget att därom göra framställning hos järnvägsstyrelsen
minst 2 år före ingången av det kalenderår, varunder sådan
omläggning skulle äga rum, därest ökningen avser en transportmängd
av mera än 400,000 ton och upp till 900,000 ton; önskas större årlig
ökning än 900,000 ton i transporterna å linjen Kiruna—Svartön, skall
meddelande härom lämnas minst 3 år före ingången av det kalenderår,
varunder sådan ökning är avsedd att äga rum.

För den händelse bolaget skulle önska att för visst fall försända
malm från Gellivare malmfält till Riksgränsen, äger bolaget att efter
överenskommelse med järnvägsstyrelsen få sådan transport utförd mot
en frakt av 3 kronor 43 öre per ton, under villkor att bolaget utöver
i transportplanen angivna kvantiteter försänder minst motsvarande kvantitet
malm från Kiruna till Svartön och i övrigt så ordnar transporten
av malmen, att de vagnar, som använts för malmtransporten från Kiruna
till Svartön, kunna vid återgåendet användas för berörda malmtransport
från Malmberget till Riksgränsen.

För magasinering i vagnar av malm i avvaktan på lossning samt
för transporter mellan upplag sinsemellan eller mellan upplag och
lastande fartyg tillhandahålla statens järnvägar utan avgift 150 malmBihang
till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 392 höft. (Nr 433.) 10

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 433.

vagnar per dag. Erfordras ett större antal vagnar, tillhandahålla statens
järnvägar sådana i mån av tillgång mot en hyra av 3 kronor per vagn
och påbörjat dygn.

Bolaget anskaffar och tillhandahåller statens järnvägar senast den
1 juni 1914 ett antal av 100 malmvagnar av statens järnvägars typ
M2 enligt nu gällande bestämmelser samt av svensk tillverkning, vilka
vagnar utan någon ersättning till bolaget få disponeras för den allmänna
malmtrafiken. Kostnaden för dessa vagnars underhåll bestrides
av bolaget. Lika många vagnar, som under tiden klockan 6 e. m. ena
dagen till klockan 6 e. m. påföljande söckendag ankommit lastade till
Svartön, skola återlämnas tomma successivt senast under loppet av
därpå följande söckendag, räknad till klockan 12 midnatt. Försenas
återlämnandet utöver denna tid, erlägges av bolaget en vagnhyra av 3
kronor per vagn och påbörjat dygn.

Genom förestående upphäves bestämmelsen rörande begagnandet
av vagnar å Svartön i Kungl. Maj:ts brev av den 1 juli 1898, åberopat
i 1907 års kontrakt § 8 mom. l:o).

§ 3.

För hälften av den kvantitet järnmalm, som Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag enligt bestämmelserna i § 1 bär ovan bryter och bortfraktar,
skall staten uppbära den vid nämnda hälfts försäljning uppstående
nettovinsten, vilken vinst med stöd av för statens räkning nu
verkställda undersökningar härmed fastställes till sex (6) kronor per ton.
Å vinsten skall dock avräknas den avgift, som staten såsom ägare av
bolagets preferensaktier på grund av bolagsordningens bestämmelser
äger bekomma i utdelning för ifrågavarande femton och en halv miljoner
ton; och skall sålunda utöver berörda avgift vinsten utgå för åren 1913
—1927 med 5 kronor per ton Kiirunavaara-malm och 5 kronor 50 öre
per ton Gellivaremalm samt för åren 1928—1932 med 4 kronor 50 öre
per ton Kiirunavaara-malm och 5 kronor 25 öre per ton Gellivaremalm.

Den 31 december varje år skall approximativ likvid av ifrågavarande
vinst erläggas för den kvantitet malm, som enligt kungl. järnvägsstyrelsens
ungefärliga beräkningar under året brutits och utlraktats
på grund av bestämmelserna i detta kontrakt; och skall den slutliga
regleringen av likviden äga rum i samband med erläggandet av den
utdelning, som enligt bolagsordningen skall utgå till staten såsom ägare
av preferensaktierna.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 433.

§ 4.

Begagnar staten den i § 9 av 1907 års kontrakt stipulerade rätt
att den 31 december 1932 inlösa de trafikaktiebolaget Grängesberg—
Oxelösund eller aktiebolaget Gellivare malmfält tillhöriga aktierna i
Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag, skall, såsom vederlag för den genom
detta kontrakt föranledda minskningen av malmtillgången i Kiirunavaara
och Gellivare malmfält, den enligt de i nämnda paragraf angivna grunder
bestämda lösesumman minskas med ett belopp motsvarande 3 kronor
per ton å hälften av de enligt detta avtal brutna och bortfraktade malmkvantiteter.

Skulle staten icke hava den 31 december 1932 begagnat sin förenämnda
inlösningsrätt, skall det härovan angivna beloppet jämte ränta
efter 4 procent från den 1 januari 1933 till den 31 december 1942 avdragas
från den lösesumma, som jämlikt de i § 12 av 1907 års kontrakt
angivna grunder skall bestämmas, för det fall att staten till sistnämnda
dag påkallat begagnande av sin lösningsrätt.

§ 5-

Vid den i § 9 mom. l:o av 1907 års kontrakt föreskrivna uppskattning
av den medelvinst, Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag under
åren 1920—1929 haft å malmförsäljningen, skall icke hänsyn tagas till
försäljningsprisen å den malmkvantitet, bolaget på grund av nu förevarande
avtal brutit och tillgodogjort sig; ej heller skall genom detta
kontrakt ändring ske med avseende å de i § 9 mom. l:o av 1907 års
kontrakt bestämda maximikvantiteter malm — 30,000,000 ton från
Kiirunavaara malmfält och 7,500,000 ton från Gellivare malmfält —
som vid inlösen få tagas i beräkning. Dessa bestämmelser skola äga
motsvarande tillämpning för det fall, att lösningsrätt kommer att utövas
i enlighet med § 12 i 1907 års kontrakt.

§ 6.

Begagnar ej staten sin lösningsrätt vid 1932 års utgång och har
Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag till den tiden ej medhunnit att
bryta och utfrakta de malmkvantiteter, som bolaget enligt detta kontrakt
äger tillgodogöra sig från Kiirunavaara och Gellivare malmfält, skall
bolaget under femårsperioden 1933—1937 först utfrakta vad som må
återstå av sistnämnda malmkvantiteter, innan brytning och utfraktning
av de i § 10 i 1907 års kontrakt angivna malmkvantiteter må ifrågakomma.

Klingl. Maj:ts nåd. proposition Nr 433.

§ 7.

Bestämmelserna i detta kontrakt skola ej göra ändring i vad i

1907 års kontrakt är stadgat därom, att, om de malmtillgångar, som
vid 1932 respektive 1942 års utgång finnas kvar inom LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolags utmål, av nämnden uppskattas till mindre
belopp än 150 miljoner ton i Kiirunavaara eller 37 Va miljoner ton i
Gellivare malmfält, från lösesumman för de aktier, staten äger lösa,
skall avdragas, vad som svarar mot bristen i nyssnämnda kvantiteters
sammanlagda belopp.

§ 8.

Vad i §§ 13, 14, 15, 16, 18, 24 och 29 av 1907 års kontrakt är
stadgat skall i tillämpliga delar gälla även beträffande den malm kvantitet,
som Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag genom detta kontrakt erhåller
rätt att bryta.

§ 9.

Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund ikläder sig ansvarighet
såsom för egen skuld för alla de förbindelser, som Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag genom detta kontrakt åtagit sig.

§ io.

Aktiebolaget Gellivare malmfält och trafikaktiebolaget Grängesberg—
Oxelösund medgiva, att, till säkerhet för samtliga deras förbindelser enligt

1908 års kontrakt samt enligt detta kontrakt de i § 21 mom. l:o av 1907
års kontrakt omförmälda aktier må utgöra pant.

§ ii Uppstår

mellan parterna tvist om tolkningen eller tillämpningen
av ''''detta kontrakt, skall tvisten avgöras av skiljemän, utsedda på sätt
i § 28 i 1907 års kontrakt finnes stadgat.

Tillägg:

Utöver vad förestående kontrakt innehåller åtager sig LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag att anordna en genom djupborrningar utförd
undersökning rörande malmernas dimensioner på djupare nivåer inom
Kiirunavaara och Gellivare malmberg intill en kostnad av högst 500,000
kronor, vilket av bolaget gjorda utlägg skall utan räntetillägg till bolaget

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 433.

återbetalas, i den händelse staten år 1932 eller år 1942 begagnar sig av
sin inlösningsrätt. Denna undersökning skall utföras i överensstämmelse
med de anvisningar, som lämnas av en för arbetets övervakande tillsatt
nämnd på tre personer, av vilka en utses av Kungl. Maj:t, en av bolaget
och en av järnkontoret, skolande arbetet så bedrivas, att nämndens
rapport över de vunna resultaten kan föreläggas 1919 års riksdag.

Stockholm den 4 april 1913.

Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund
Ax. G. Svedelius. Erik Frisell.

Aktiebolaget Gellivare malmfält
Ax. G. Svedelius. Erik Frisell.

Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
Ax. G. Svedelius. Erik Frisell.

Bevittnas

C. H. Byström. Hj. Fröcklin.

Godkännes å Kungl. Maj:ts och kronans vägnar enligt nådigt
bemyndigande av den 4 juli 1913.

Stockholm den 18 juli 1913.

Theodor Adelswärd.

Bevittnas

k redrik Zethelius. Christian Lovén.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 433.

Bilaga C.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 5 april 1918 har Eders Kung! Maj:t
anmodat järnvägsstyrelsen avgiva utlåtande över av Norrbottens järnverks
aktiebolag och trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund gemensamt
gjord hemställan om tillstånd att under tiden intill 1937 års slut i
Luossavara järnmalmfält få bryta och tillgodogöra sig högst 350,000
ton malm årligen mot en avgift av 3 kronor per ton bruten och bortförd
malm.

Med anledning härav får järnvägsstyrelsen, med remisshandlingarnas
återställande, i underdånighet anföra följande, i vad förslaget
avser järnvägstransporterna.

Vad först angår behovet av lokomotiv och malmvagnar för ifrågavarande
transporter så måste, då det ej är styrelsen bekant, huru stor
del av ifrågavarande malmkvantitet, som skall fraktas till Svartön
respektive Narvik eller eventuellt annan plats alternativa beräkningar
göras för bedömande av detta behov. Då av framställningen ej tydligt
framgår, att malm, som är avsedd att användas inom landet, skall sändas
till annan ort än Svartön — vilket väl dock är troligt — hava dessa
beräkningar inriktats endast på transport av hela omhandlade kvantitet
till Svartön respektive Narvik.

Kiruna—Svartön.

Under antagande att hela malmkvantiteten skall fraktas från Kiruna
till Svartön skulle härför erfordras
5 ånglokomotiv litt. E och

185 malmvagnar » M2.

Med nuvarande priser skulle denna materiel icke kunna anskaffas
för billigare pris än sammanlagt cirka 4,650,000 kronor och beräknas
leveranstiden för den rullande materielen till cirka 1 år.

1 den mån elektrifieringen av bandelen Kiruna—Gellivare blir
färdig, erfordras elektrisk dragkraft i motsvarande utsträckning i stället

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 433.

för ånglokomotiv. Anskaffningskostnaden för elektriska lokomotiv i förhållande
till uträttat trafikarbete blir emellertid ungefär densamma som
för ånglokomotiv.

Kiruna—Narvik.

Skall åter hela den ifrågavarande malmkvantiteten utskeppas över
Narvik, så erfordras för statens järnvägars vidkommande 2 elektriska
malm tågslokomotiv och 150 malmvagnar litt. M2.

Under antagande av ett pris å de elektriska lokomotiven av 400,000
kronor per stycke skulle det erforderliga kapitalutlägget för rullande
materiel enligt detta alternativ för Sveriges del uppgå till cirka 3,650,000
kronor.

För transporten Kiruna—Narvik erfordras givetvis också vissökning
av den rullande materielen å norsk sida. — Antalet erforderliga malmvagnar
uppgår för transporterna å linjen Narvik—Riksgränsen enligt
tidigare använda beräkningsgrunder till 45.

Beträffande behovet av rullande materiel för den kvantitet av
ytterligare intill 100,000 ton malm från Luossavara, som malmkommissionen
föreslagit att det skulle åligga bolagen, om staten så skulle
påfordra, att tillhandahålla staten, så skulle härför erfordras ett kapitalutlägg
av cirka 1,300,000 kronor, under förutsättning att hela denna
malmkvantitet fraktas till Svartön. Under förutsättning av transport
av ifrågavarande malmkvantitet till Riksgränsen för vidare befordran
till Narvik reduceras detta kapitalutlägg till omkring 1,000,000 kronor.

Utfraktningen av malm från Luossavara förutsätter vidare anläggning
av ett spårsystem vid Luossavara med anslutning till Kiruna
malmbangård samt malmficksbrygga jämte elektriska spel för vagnarnas
manövrerande invid densamma. Kostnaderna för dessa anläggningar
förutom malmficksbryggan och de elektriska spelen, vilka senare båda
anläggningar antagas som vanligt böra bekostas av malmbolaget, beräknas
uppgå till omkring 120,000 kronor. Av denna summa bör omkring
hälften, utgörande kostnader för omändring av redan befintliga
anordningar såsom vägomläggningar, dikesgrävningar med mera ävensom
spåret förbi malmbryggan med tillhörande spårväxlar, bestridas av
bolaget, under det att statens järnvägar böra påtaga sig övriga kostnader
för spåranordningarna, enär dessa kunna anses erforderliga för vagnuppställning
och vagnomsättning.

Vad så beträffar fraktavgifterna ha bolagen utgått från, att den
för bolagens räkning brutna malmen skulle få befordras till Svartön
respektive Narvik enligt de fraktsatser, som upptagas i det år 1907

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 433.

mellan staten och Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag, aktiebolaget
Gällivare malmfält och trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund ingångna
avtalet.

Enligt nämnda avtal äga malmbolagen mot vissa prestanda och
skyldigheter från deras sida att åtnjuta en mycket avsevärd fraktnedsättning,
motsvarande, vad beträffar transporter till Riksgi-änsen, 20
procent, och vad beträffar transporter till Svartön, 40 procent under de
enligt den ordinarie taxan utgående avgifterna. Ej heller har den under
nuvarande krisförhållanden för övrig trafik gällande provisoriska taxeförhöjningen
kunnat tillämpas för de i detta särskilda avtal berörda
transporter. Bolagen äro emellertid enligt avtalet pliktiga att med viss
inskränkning och enligt något olika bestämmelser för Riksgränsbanans
tvenne huvuddelar garantera, att statens järnvägars kostnader för Riksgränsbanans
drift och underhåll ävensom fem procents ränta å nämnda
banas anläggningskostnad bliva betäckta i huvudsak och framför allt
till den del, som belöper sig på bolagets transporter.

Vid bedömandet av denna fraktfråga synes fog föreligga att skilja
på den del av här ifrågavarande malm, som i och för export skall
framföras i samma stations relationer och på samma sätt som de stora
mängderna exportmalm i övrigt, och den del som skall avses för inhemsk
användning och befordras efter trafikantens friare bestämmelser.
Därest fraktavgiften för den malm, som i och för export väl då skulle
komma att transporteras för trafikaktiebclagets Grängesberg—Oxelösund
räkning, skulle baseras på de i förutberörda avtal för dess dotterbolag
Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag fastställda frakterna, så torde man
vidare utgå från, att jämväl avtalets garantibestämmelser skulle tilllämpas
på här ifrågavarande malmtransporter. Under sådan förutsättning
och då det nu är fråga om en relativt ringa tillkommande kvantitet
exportmalm, på vilken bestämmelserna i meranämnda avtal skulle få
tillämpas, och då denna malmkvantitet givetvis trafiktekniskt kan behandlas
på samma sätt som de stora mängderna, har järnvägsstyrelsen
icke något att erinra mot, att de fraktbestämmelser, som finnas angivna
i 1907 års överenskommelse med malmbolagen få läggas till
grund för fraktpriset för berörda för export över Svartön eller Narvik
avsedda malm, dock med vissa här nedan närmare angivna förhöjningar.

Vad åter beträffar den del av malmen, som skall avses för inhemsk
användning och väl då kommer att transporteras för Norrbottens
järnverks aktiebolags räkning, och vilken styrelsen antager kan
komma att transporteras dels på annat sätt, dels även till andra platser
än Svartön och Narvik, håller styrelsen före, att frakten för den -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 433.

samma bör, i avsaknad av en sådan garantibestämmelse som den ovan
anförda, samt då den måhända kommer att betinga ett särskiljande av
vissa kvantiteter att framföras på andra vägar än de stora mängderna,
utgå enligt samma grunder, som vid olika tidpunkter kunna vara gällande
beträffande malmtransporter i allmänhet å Riksgränsbanan för
andra trafikanter än de i det stora exportmalmavtalet ingående bolagen.

— Fraktavgifterna för dylika transporter måste emellertid förutom efter
malmslagens olika beskaffenhet och förhållande till varandra i värde
med flera faktorer givetvis främst avpassas efter statsjärnvägarnas ekonomiska
och driftsförhållanden, och situationen är för närvarande sådan,
att några fraktnedsättningar under allmänt gällande avgifter icke kunna
medgivas, enär statens järnvägars inkomster icke ens täcka driftskostnaderna.
Då det vidare är omöjligt att nu överblicka, huruvida och
när en nedsättning av ifrågavarande malmfrakter kan komma till stånd

— en nedsättning, som då måste göras mera allmän och rättvist avvägas
för de olika trafikanterna — anser styrelsen, att denna fråga
måste tillsvidare lämnas öppen, för att, samtidigt med andra likartade
fraktfrågor regleras, sedan förhållandena efter krigets slut stadgat sig,
och möjligheter att göra några säkrare kalkyler åter föreligga, då det
ock är styrelsens mening, att staten bör sträcka sig så långt i eftergifter,
som det med hänsyn till statens järnvägars driftsekonomiska
förhållanden och övriga på saken inverkande omständigheter är
möjligt.

Ifråga om frakterna för Grängesbergsbolagets transporter, vilka
alltså antagas skola utföras på liknande sätt och i samband med dotterbolagets
Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag transporter, får styrelsen
framhålla, att den rullande materiel, som är erforderlig för de ifrågasatta
ökade transportmängderna, betingar en väsentligt högre anskaffningskostnad
än i genomsnitt den materiel, med vilken malmtransporterna
enligt de föregående överenskommelserna ombesörjas. — Givetvis
ha statens järnvägar enligt det gamla åtagandet skyldighet att för den
kontraktsenliga ökningen av malmtransporterna anskaffa efter hand erforderlig
ny rullande materiel, som ävenledes är underkastad den nuvarande
kristidens enormt uppdrivna priser, men då det här gäller ett
nytt åtagande synes det vara rimligt och befogat, att statens järnvägar
trots den förutsatta allmänna rånte- och driftskostnadsgarantin beräkna
sig någon direkt täckning för den ökning av.den årliga kostnad för
ränta och amortering av den rullande materielen, som uppkommer på
grund av de särskilt höga anskaffningskostnaderna för nämnda materiel.
Denna kostnadsökning har av styrelsen beräknats till 69 öre per ton
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 392 höft. (Nr 433.) 11

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 433.

till Svartön och till 57 öro per ton till Riksgränsen fraktad malm. Då
de nuvarande frakterna för transporter till nämnda orter utgöra kronor
3.48 resp. kronor 2.64 per ton, skulle sålunda här ifrågavarande fraktavgifter
böra utgå med kronor 4.17 resp. 3.21 per ton.

De i § 14 av 1907 års överenskommelse givna garantibestämmelserna,
beträffande minsta fraktbelopp för malmtransporter för Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolags räkning i förhållande till järnvägens
drift-, underhålls- och räntekostnader, synas — såsom styrelsen här
ovan framhållit såsom en huvudförutsättning — i tillämpliga delar böra
gälla även beträffande här berörda transporter av exportmalm för trafikaktiebolagets
Grängesberg—Oxelösund räkning. De garantibelopp, som
trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund och Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag för visst år kunna få att enligt nämnda paragraf samfällt gälda,
synas böra fördelas på vartdera bolaget i förhållande till andelen av för
deras räkning framförda tonkilometer malm å dels sträckan Gällivare
(Malmberget)—Svartön, dels sträckan Gällivare—Riksgränsen.

Emellertid får styrelsen erinra, att den verkliga innebörden av
nämnda paragrafs tredje moment är föremål för olika tolkning av järnvägsstyrelsen
och Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag, såsom framgår
av styrelsens underdåniga skrivelser den 21 juni 1917 och 12 februari
1918. — Moment 3 av ifrågavarande paragraf lyder sålunda: »Har till
följd av krig eller blockad avbrott i utfraktningen av malmen ägt rum,
skola bolagets förpliktelser enligt denna paragraf upphöra, för den tid
avbrottet varar.» Styrelsen anser visserligen för sin del bestämmelsens
innebörd fullt tydlig, men för att i här förevarande fall undanröja all
möjlighet till olika tolkning anser styrelsen, att i detta sammanhang
bör klart utsägas att med »avbrott» bör avses endast den tid, fullständigt
avbrott i transporten på någon av järnvägslinjerna Gällivare—Riksgränsen
resp. Gällivare—Svartön på grund av i momentet angivna omständigheter
nödvändigtvis måst äga rum, och att sålunda därmed icke
får, såsom nu av bolaget hävdas, menas även en av krigsorsaker vållad
mer eller mindre väsentlig inskränkning av transporterna.

Därjämte vill styrelsen framhålla, att de fraktbestämmelser, som
styrelsen nu av lämplighetsskäl föreslår tillämpade för en relativt ringa
tilläggskvantitet i huvudsaklig överensstämmelse med grunderna för
förut träffade större uppgörelser, icke få anses vara på något som helst
sätt bindande eller pr.ejudicerande för beräkningen av fraktavgifterna
för transporter, som kunna komma att medgivas enligt eventuella nya
överenskommelser mellan staten och de malmexporterande bolagen.

Med anledning av vad ovan anförts, får järnvägsstyrelsen i underdånighet
hemställa, att i en eventuell överenskommelse angående här

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 433. 83

ifrågavarande transporter måtte införas bestämmelser av ungefär följande
lydelse:

»För den del av här ifrågavarande malm, som för trafikaktiebolagets
Grängesberg—Oxelösund räkning kommer att under avtalstiden
transporteras från Kiruna till Riksgränsen resp. Svartön för att exporteras,
skall fraktavgiften utgå med 3.21 kronor per ton till Riksgränsen och
4.17 kronor till Svartön med iakttagande i tillämpliga delar av de villkor
och bestämmelser, som finnas angivna i 1907 års överenskommelse
mellan svenska staten, å ena, samt Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag,
aktiebolaget G ällivare malmfält och trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund,
å andra sidan, med den inskränkning, som framgår av § 2 sista
stycket av 1913 års överenskommelse mellan svenska staten och nyssnämnda
bolag.»

För nyssnämnda malmtransporter skola gälla enahanda garantibestämmelser,
som finnas angivna i § 14 i 1907 års överenskommelse
varvid skall iakttagas, att de garantibelopp, som trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund och Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag för
visst år kunna få samfällt gälda, skall fördelas på vartdera bolaget i
förhållande till andelen för deras räkning framförda tonkifometer malm
å dels sträckan Gällivare—Riksgränsen, dels sträckan Gällivare (Malmberget)—Svartön.
Trafikaktiebolagets förpliktelser enligt här ifrågavarande
bestämmelser skola upphöra endast för den tid ett avbrott i nu ifrågavarande
malmtransporter å järnvägen nödvändigtvis måst äga rum till
följd av krig eller blockad.

Staten medgiver, att i den mån vagnar för transporter mellan
upplag å Svartön och lastande fartyg behövas för trafikaktiebolagets
Grängesberg—Oxelösund här ifrågavarande malmkvantiteter, sådana må
tillhandahållas av statens järnvägar under de villkor, som finnas angivna
i § 2 av 1913 års nyssberörda överenskommelse, under förutsättning,
att, därest statens järnvägar måste för såväl nyssberörda malm som
Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolags malm tillhandahålla mera än 150
vagnar per dag, den i nyssnämnda paragraf angivna avgiften skall erläggas.

För den malm, som kommer att transporteras för Norrbottens
järnverks aktiebolags räkning, skall frakten utgå enligt allmänt gällande
fraktavgifter, för så vitt icke Kung]. Maj:t eller järnvägsstyrelsen annorlunda
medgiver.»

Därjämte får styrelsen hemställa, att, därest här ifrågavarande
malmtransporter komma till stånd, erforderliga medel för anskaffande
av rullande materiel och anordnande av malmbangård måtte i enlighet
med vad ovan anförts samt efter de närmare beräkningar, som kunna

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 433.

verkställas efter av bolagen lämnade upplysningar angående malmens
dirigering, ställas till styrelsens förfogande.

I behandlingen av detta ärende hava deltagit förutom undertecknad
jämväl överdirektören Virgin, järnvägsfullmäktige Strömberg
och friherre Adelswärd, byråcheferna von Friesen, Åberg och Almquist
samt byrådirektören Norrman.

Stockholm i maj 1918.

Underdånigst
Axel Granholm.

Aldo Almquist.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1918.