Kuntjl. Maj:ts proposition nr 211 (Proposition 1928:211)

Kuntjl. Maj:ts proposition nr 211.

Nr 211.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ändrad organisation
av väg- och vattenby g gnadsväsendet; given
Stockholms slott den 16 mars 1928.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Majrts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sigurd Ribbing.

XJtdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 16 mars 1928.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist, Lyberg,
von Stockenström.

Tillförordnade departementschefen, statsrådet Ribbing anför:

Frågan om ändrad organisation av väg- och vattenbyggnadsväsendet har
sedan flera år varit föremål för utredningar och överväganden. Dylika utredningar
och därav föranledda förslag hava avgivits av särskilda sakkunniga
den 30 september 1925 (Statens offentliga utredningar 1925: 33), den 26 oktober
1927 (Statens offentliga utredningar 1927: 26) och nu senast den 9 mars
1928.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 178 häft. (Nr 211.) 1

Kungl. Maj:ts proposition nr £11.

Beträffande uppkomsten och utvecklingen av den statliga organisationen av
väg- och vattenbyggnadsväsendet torde få hänvisas till den redogörelse därför,
som lämnats i ovanberörda betänkande den 30 september 1925 (sid. 8—19).
I fråga om grunddragen av den nuvarande organisationen, vilken i huvudsak
förskriver sig från år 1882, må här i korthet erinras följande:

Det centrala förvaltningsorganet är väg- ochvattenbyggnadsstyr
e 1 s e n. Dess ämbetsbefattning omfattar handläggning av tekniska och administrativa
ärenden, som angå: ''!,) anläggning eller förbättring av vägar,
broar, färjor, kanaler, slussar, hamnar och dylika företag; 2) sjöars och vattendrags
tillgodogörande för sjöfart, flottning eller andra industriella behov
och i samband därmed nödiga anläggningar; 3) skyddsåtgärder mot skärningar
och översvämningar av sådan omfattning och beskaffenhet med hänsyn till
det allmännas intressen, att de anses böra utföras av staten och på dess bekostnad;
samt 4) enskilda järnvägar, avsedda för allmän trafik.

Drån väg- och vattenbyggnadsstyrelsens ämbetsbefattning undantagas dock
de ärenden av ovannämnda beskaffenhet, som äro tillagda vattenfallsstyrelsen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utgöres av en överdirektör (lönegrad A 2)
såsom chef för verket samt två byråchefer (B 30) och en byrådirektör (B 281
såsom ledamöter. Av ledamöterna förestå en byråchef tekniska byrån,
en byråchef järnvägsbyrån och byrådirektören administrativa
byrån. A tekniska byrån handläggas alla tekniska ärenden rörande de styrelsens
ämbetsbefattning tillkommande allmänna arbetena utom enskilda järnvägar,
å järnvägsbyrån alla tekniska ärenden rörande enskilda järnvägar och
å administrativa byrån alla på styrelsen ankommande administrativa och ekonomiska
ärenden. Dessutom finnes en på extra stat uppförd hamnavdeln
i n g för utförande av statens och statsunderstödda fiskehamnar, vilken avdelning,
som för närvarande förestås av en distriktstjänsteman i egenskap av
byråchef med lön enligt lönegrad B 30, bekostas av anslagen till berörda fiskehamnar.

För närmaste uppsikten över och bestyret med de till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
ämbetsbefattning hörande arbetena och anläggningarna i landsorten
äro till biträden åt styrelsen anställda distriktschefer och d istriktsingenjörer.
Distrikten äro sju, nämligen södra, västra,
östra, mellersta och nedre norra distrikten samt Västerbottens distrikt och
Norrbottens distrikt, och omfatta 3—6 län utom de två sistnämnda, vilka vart
och ett bestå av endast det därmed likbenämnda länet. I varje distrikt finnas
en distriktschef och en distriktsingenjör utom i nedre norra distriktet, där antalet
distriktsingenjörer är tre. Antalet distriktstjänster är sålunda 16, varav
två, nämligen en distriktschefs- och en distriktsingenjörstjänst, icke äro uppförda
å ordinarie stat.

Det åligger distriktschef bland annat att verkställa anbefallda undersökningar
och tekniska eller ekonomiska utredningar angående de till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
ämbetsbefattning hörande allmänna arbeten samt upprätta
de för sådana ärendens handläggning hos styrelsen nödiga ritningar och kostnadsförslag;
att enligt styrelsens föreskrifter leda utförandet av de arbeten,
som stå under styrelsens omedelbara inseende och åt distriktschefen särskilt
anförtros; att öva den tekniska tillsyn å allmän flottleds underhåll och nyttjande,
som jämlikt 70 § i lagen om flottning i allmän flottled åligger tjänstemännen
i väg- och vattenbyggnadsdistrikten; samt att företaga inspektionsresor
inom distriktet för utövande av tillsyn och kontroll å statsunderstödda
allmänna arbeten och för besiktning å redan verkställda anläggningar.

Distriktsingenjör åligger att på eget ansvar verkställa de inspektioner eller

Kungl. Maj:lu proposition nr 211.

andra förrättningar, vartill lian förordnas, ävensom att efter förordnande vid
förfall för distriktschefen förvalta, dennes ämbete.

Distrikt schef och distriktsingenjör åtnjuta eu fast lön av 3,000 respektive
1,500 kronor jämte tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg. Deras
huvudsakliga inkomst härflyter av arvoden för förrättningar enligt fastställd
taxa samt av praktiserande ingenjörsverksamhet.

I och med vägväsendets växande betydelse och särskilt efter tillkomsten av
automobilskattemedlen, som berett vägkassorna större tillgång på statsbidrag
till vägförbättringar, har det för länsstyrelserna blivit ett oavvisligt behov
att erhålla tekniskt biträde vid handläggningen av det ökade antalet vägärenden
samt att bereda vägstyrelserna sakkunnig handledning vid deras allt mer
krävande arbete. Detta behov har, i avvaktan på omorganisationen av vägväsendet,
provisoriskt tillgodosetts genom att Kungl. Maj:t anvisat automobilskattemedel
för anställande hos länsstyrelserna av vägtekniskt sakkunniga
personer, vägkonsulenter. Vägkonsulent, i allmänhet en inom varje län,
åligger enligt av vederbörande länsstyrelse utfärdade instruktioner att inom
länet verka för en ändamålsenlig väghållning och med avseende härå tillhandagå
muntligen eller skriftligen med råd och upplysningar beträffande anläggning,
förbättring och underhåll av länets allmänna vägar. Vägkonsulenterna,
av vilka vissa äro väg- och vattenbyggnadsstyrelsens distriktstjänstemän, erhålla
ett fast mindre arvode av automobilskattemedel och i vissa län arvodesfyllnad
av utav landsting eller en vägförening tillskjutna ytterligare medel,
vidare dagarvode för mera omfattande arbete för länsstyrelsen och ersättning
för förrättningskostnader men hava liksom distriktstjänstemännen sin huvudsakliga
inkomst av konsulterande verksamhet inom vägväsendet.

Frågan om ändrad organisation av väg- och vattenbyggnadsväsendet upptogs
den 11 april 1924 till behandling av dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet,
som till statsrådsprotokollet anförde bland annat följande:

Med automobiltrafikens starka utveckling hade en del med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
verksamhet samhörande frågor erhållit en betydelse, som
icke tidigare kunnat förutses, i första rummet vägunderhållet och vägarnas
anpassning efter automobiltrafiken. Nödvändigheten att tillgodose behovet av
teknisk sakkunskap vid behandlingen av hithörande frågor hade föranlett upptagandet
av den jämväl av andra skäl aktuella frågan om ändrad organisation
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med tillhörande organ.

Då behovet av tillgång till teknisk sakkunskap vid behandling av vägfrågorna
oundgängligen måste tillgodoses, hade vissa provisoriska anordningar
vidtagits, i det att automobilskattemedel ställts till förfogande för gottgörelse
åt vägsakkunnig hos länsstyrelserna. Uppenbarligen borde ifrågavarande provisoriska
anordning snarast möjligt ersättas med en fastare organisation. Vid
den utredning, som för vinnande av detta syfte vore erforderlig, torde det visa
sig nödvändigt att i hela dess vidd upptaga frågan angående väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
och distriktstjänsternas organisation och arbetsuppgifter.

Utöver berörda fråga syntes även vissa andra spörsmål böra upptagas till
prövning i samband med den utredning, som sålunda erfordrades.

Frågan, huruvida ändring borde äga rum i gällande ordning för behandlingav
de enskilda järnvägarnas taxeärenden, syntes böra upptagas till prövning.
Det syntes böra tagas under övervägande, huruvida och i vad mån ärenden rörande
Trollhätte kanal och Södertälje kanal samt ytterligare möjligen ifrågakommande
kanaler kunde sammanföras till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Då behovet av att på automobilväsendets område äga tillgång till en central,
enhetlig ledning gjorde sig gällande, syntes skäl tala för att denna uppgift

Utredningsuppdrag
den
11 april 1924.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

1925 års
förslag.

under möjligast enkla former överlämnades till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Vid en omorganisation av denna styrelse syntes böra tagas i övervägande,
huruvida icke jämväl de åligganden, som enligt gällande bestämmelser tillkomme
luftfartsmyndigheten, borde överflyttas från kommunikationsdepartementet
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Till prövning borde upptagas frågan,
huruvida särskilda åtgärder i organisatoriskt hänseende borde vidtagas för
att åstadkomma förbättring av inspektionen å flottlederna.

Givetvis hade det varit önskvärt, att den utredning om väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
organisation, som sålunda i skilda hänseenden visat sig erforderlig
eller önskvärd, kunnat vidtagas vid en tidpunkt, då man ägt en säkrare
kännedom om de riktlinjer, efter vilka den genomgripande väglagsreform, som
sedan länge stått på dagordningen, kunde komma att utformas. Emellertid
vore det för närvarande icke möjligt att med säkerhet bedöma, när en dylik
väglagsreform kunde komma att föreläggas riksdagen. Att till denna ovissa
tidpunkt undanskjuta en omorganisation av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
syntes icke böra komma ifråga. Med hänsyn till den snabba utvecklingen på
vägväsendets och automobiltrafikens område skulle man i sådant fall riskera,
att utvecklingens ofrånkomliga krav måste tillgodoses genom provisoriska åtgärder
utan nödig enhetlighet, vilka sedermera kunde tänkas komma att försvåra
ett tillfredsställande ordnande av omförmälda angelägenheter.

Med bifall till departementschefens därom gjorda hemställan bemyndigade
Kungl. Maj:t nämnda den 11 april 1924 departementschefen att tillkalla sakkunniga
för att inom kommunikationsdepartementet biträda vid utredning av
frågan om ändrad organisation av väg- och vattenbyggnadsväsendet och därmed
sammanhängande spörsmål.

De i enlighet härmed tillkallade sakkunniga voro överdirektören och chefen
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen C. H. F. Meurling, distriktschefen i östra
väg- och vattenbyggnadsdistriktet, överstelöjtnanten i väg- och vattenbyggnadskåren
J. A. D. Ekelund, ledamoten av riksdagens första kammare, häradsdomaren
J. B. Johansson i Fredrikslund och dåvarande ledamoten av riksdagens
andra kammare, lantbrukaren J. Helin i Hissjö, med biträde i viss utsträckning
av landshövdingen W. Murray, verkställande direktören i Svenska järnvägsföreningen,
överstelöjtnanten i väg- och vattenbyggnadskåren O. Bärnheim
och extra byråchefen i kommunikationsdepartementet, överstelöjtnanten i vägoch
vattenbyggnadskåren A. B. Gärde.

Det av de sakkunniga avgivna, ovan omförmälda förslaget innebar i huvudsak
följande:

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förutsattes skola bibehållas såsom självständigt
centralt ämbetsverk men med chefen i generaldirektörs ställning och
tillsatt genom förordnande på viss tid. Från styrelsens tekniska byrå skulle
avskiljas alla ärenden rörande vattenbyggnader och inom styrelsen bildas en
v ä g b y r å med uteslutande uppgift att handlägga vägärenden och vägtrafikärenden.
Järnvägsbyrån skulle utvidgas och övertaga hela den statliga inspektionen
å de enskilda järnvägarna, vilken inspektion skulle fungera på en
teknisk och en ekonomisk inspektionsavdelning. Hamnavdelningen skulle under
benämning av vattenbyggnadsbyrån utan personalförstärkning
övertaga vattenbyggnadsärendena från tekniska byrån. Administrativa byrån
förutsattes bibehålla samma arbetsuppgifter som hittills, dock med föreståndaren
höjd till byråchefsgrad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Beträffande väg- och vattenbyggnadsstyrelsens ä in b e t s b e f a 11 n i n g
föreslogs såsom åliggande för styrelsen alt med uppmärksamhet följa utvecklingen
av vägtrafiken och automobilbesiktningsverksamheten, att tillhandagå
länsstyrelserna med råd, upplysningar och utredningar samt i erforderliga fall
utfärda tillämpningsföreskrifter rörande tekniska detaljer beträffande automobilbesiktning.
Vidare angavs styrelsens uppgift såsom tillsynsmyndighet för
enskilda järnvägar i såväl tekniskt som ekonomiskt avseende. Däremot föreslogs
icke, att styrelsen skulle övertaga Trollhätte och Södertälje kanaler. Ej
heller föreslogs utsträckt befattning med inspektion av flottleder in. m., utan
i stället och då distriktstjänsterna enligt förslaget skulle försvinna föreslogs,
att lämpligt anslag för sådana ändamål skulle ställas till länsstyrelsernas förfogande.
Beträffande luftfartsmyndigheten uttalades, att denna vid lämplig
tidpunkt borde förläggas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, men bestämt
förslag härom framställdes icke.

I avseende på ärendenas handläggning föreslogos vissa förenklingar,
nämligen att beviljandet av statsbidrag ur allmänna anslaget till anläggning
och förbättring av vägar m. m. ävensom ur automobilskattemedel
skulle förflyttas från Kungl. Maj :t till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
samt att vägstyrelserna skulle äga själva föranstalta vägundersökningar och
därtill anlita vilken kompetentförklarad förrättningsman de önskade. Undersökningsförrättare
skulle auktoriseras av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Vidare ifrågasattes, att vissa besvärsmål skulle avgöras av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Ifråga om den lokala organisationen skulle enligt förslaget den nuvarande
distriktsorganisationen och vägkonsulenterna försvinna och, vad vägväsendet
beträffar, ersättas med en till länen närmare ansluten organisation, nämligen
statens vägingenjörer och statens väginspektörer. Distriktstjänstemännen
hittills åliggande byggnads- och underhållskontroll å
järnvägar samt å hamnar, kanaler och farleder skulle övertagas av styrelsens
järnvägs-, respektive vattenbyggnadsbyrå.

En statens vägingenjör skulle anställas i varje län. Vägingenjör,
som i tjänsten skulle vara underställd väg- och vattenbyggnadsstyrelsen men
stå till länsstyrelsens förfogande för fullgörande av dess uppdrag, skulle av
Kungl. Maj:t förordnas för viss tid samt erhålla fast, mindre lön, visst dagarvode
för mera omfattande biträde åt länsstyrelsen samt i övrigt ersättning
enligt taxa för utförda förrättningar ävensom bidrag till kontorskostnader och
expenser.

Vägingenjörernas största arbetsuppgift förutsattes bliva utövandet av praktiserande
ingenjörsverksamhet inom länets vägväsende och komme i främsta
rummet att omfatta vägundersökningar med upprättande av planer och kostnadsförslag
samt arbetsledning för vägbyggnads- och vägförbättringsföretag.
Statliga vägarbetsföretag inom länet — i huvudsak ödebygdsvägar — skulle
vägingenjör kunna förordnas att handhava. Vägingenjör skulle vidare hava att
lämna länsstyrelsen rådgivande biträde i alla frågor rörande vägbyggnader,
vägunderhåll och vägtrafik samt att på länsstyrelsens uppdrag verkställa utredningar,
undersökningar eller särskilda förrättningar i vägväsendet berörande
frågor. Slutligen skulle det åligga vägingenjör att i mindre utsträckning
vara tillgänglig för kostnadsfria råd och upplysningar åt vägstyrelseledamöter,
väghållare och landsfiskaler.

Den statliga teknisk-ekonomiska kontrollen å vägväsendet skulle utövas av
fem statens väginspektörer med placering en i vart av fem inspektionsdistrikt.
Väginspektörerna, som skulle vara väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
tjänstemän, skulle av Kungl. Maj:t förordnas tills vidare och erhålla

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

lön med 14,000 kronor .samt ett årligt anslag för anlitande av skrivbiträde samt
för expenser och lokalkostnader m. m.

Väginspektörerna skulle icke äga utöva praktiserande ingenjörsverksamhet
på vägväsendets område och icke heller hava rätt att åtaga sig byggnadsarbetes
utförande på entreprenad eller mottaga anställning i entreprenörs tjänst.
Deras viktigaste arbetsuppgifter skulle vara att granska och å väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
vägnar godkänna arbetsplaner, att inspektera och avsyna
vägarbeten samt att utöva teknisk-ekonomisk kontroll å verkliga underhållskostnaden
ävensom inspektera underhållet av broar och konstarbeten.
Först i samband med statsbidragsansökningarna skulle väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
underkasta arbetsplanerna en allmänt hållen eftergranskning.
Väginspektörerna skulle icke intaga befälsställning till vägingenjörerna men
komme att bliva rådgivare, till vilka dessa kunde vända sig. Särskild vikt
borde läggas på att kontrollverksamheten inriktades på att få handledande
och konsulterande karaktär. Även mellan länsstyrelserna och väginspektörerna
förutsattes rådplägningar skola äga rum.

Yttranden Över detta förslag avgåvos yttranden av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
ÖVerförslag ar* distriktscheferna i väg- och vattenbyggnadsdistrikten, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
samtliga länsstyrelser, fullmäktige i riksgäldskontoret, allmänna
civilförvaltningens lönenämnd samt åtskilliga föreningar och korporationer.

Förslagets grundlinjer i avseende på vägväsendet tillstyrktes av många av
de hörda myndigheterna, däribland väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och åtskilliga
länsstyrelser. En stor del av utlåtandena gingo emellertid i väsentligen
avstyrkande riktning, därvid i flertalet förordades vägorganisationsfrågans
lösning enligt ett i betänkandet angivet men icke tillstyrkt alternativt förslag
med fast avlönade vägingenjörer. Den huvudsakligaste kritiken mot 1925
års förslag i vad vägväsendet beträffar torde kunna sammanfattas, sålunda:

Visserligen vunnes fördelen, att kontrollen bleve skild från den praktiserande
ingenjörsverksamheten, men i övrigt skulle nuvarande system med dess mångskriveri
och tidsspillan bliva tämligen orubbat. En praktiserande vägingenjör
bleve lätt ej så självständig i förhållande till vägstyrelserna och så opartisk,
som hans ställning hos länsstyrelserna borde kräva. De föreslagna väginspektörerna
skulle ej medföra det avsedda gagnet, enär deras distrikt och arbetsbörda
bleve alltför stora. Alternativet med helt statsavlönade vägingenjörer
bleve sannolikt billigare, skulle möjliggöra avsevärda förenklingar i vägärendenas
procedur och skulle skapa enhetlighet och fasthet vid vägärendenas handläggning
inom länet. Statstjänst och enskilt förvärvsarbete skulle därigenom
särskiljas. Tillräckligt antal privata ingenjörer skulle säkerligen stå till förfogande
för. att. övertaga den praktiserande verksamheten. Genom att vägdistrikten
överginge till vägkasseunderhåll och anställde vågmästare eller anlitade
entreprenörer komme behovet av vägingenjörens praktiserande verksamhet
att minskas.

Förslaget föranledde icke proposition till riksdagen.

Utrednings- Frågan upptogs ånyo den 26 juli 1927 av chefen för kommunikationsdepar uppdrag

den tementet, vilken anförde:

26 juli 1927.

»Med vägväsendets utveckling och de ständigt ökade medel, som av staten
ställas till förfogande för vägnätets utvidgning och förbättring, blir det uppenbarligen
allt mer av nöden att tillse, att för sådant ändamål vidtagas de

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

ur teknisk och ekonomisk synpunkt mest lämpliga åtgärderna samt att tillgängliga
medel verkligen komma till användning för avsett ändamål. Den
nuvarande organisationen tillgodoser icke i erforderlig utsträckning de krav,
:-om numera måste uppställas i avseende å sådan tillsyn, och frågan om en
ändring av vägväsendets organisation synes därför snarast böra upptagas till
förnyat övervägande.

Ovan om förmälda sakkunniga voro icke främmande för tanken på en organisation
liknande den, som i vissa av de avgivna utlåtandena antytts. Sålunda
yttrade de sakkunniga bland annat:

’Det kan ifrågasättas att för varje län fast anställa en vägingenjör, helt
avlönad av statsmedel och således icke såsom nuvarande distriktstjänstemän
och vägsakkunniga delvis beroende av ersättning enligt taxa för förrättningar.
Vägingenjörens uppgift bleve då att stå till länsstyrelsens förfogande för
utredningar och teknisk rådgivning vid vägärendenas handläggning samt att
å statens vägnar öva tillsyn å vägarbetenas utförande och kontrollera statsmedlens
användning. I förhållande till vägstyrelserna bleve han icke blott
statskontrollant utan även en utan kostnad för dessa styrelser till buds stående,
rådgivande expert. Organisationen skulle innebära ett effektivt tillgodogörande
av vägingenjörens tekniska sakkunskap för tillsyn av vägväsendet
i direkt samarbete med länsstyrelserna och under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
tekniska överinseende.’

De sakkunniga funno väl vissa skäl tala för en dylik. organisation men ansågo
sig dock icke böra vid nuvarande utvecklingsstadium inom vägväsendet
och vid rådande ovisshet om blivande väglagsreformer föreslå en ny fast organisation
av angiven typ utan ville för sin del förorda, att man åtminstone
tillsvidare valde en organisation, som utan att medföra så stora fasta organisationskostnader
närmare anslöte sig till bestående förhållanden.

Den utveckling, som ägt rum efter avgivandet av de sakkunnigas förslag,
synes emellertid giva vid handen, att tanken på en omorganisation i den av
de sakkunniga först angivna riktningen redan nu måste upptagas till prövning.
Utredning härom torde böra åvägabringas genom tillkallande av särskilda
sakkunniga. Vid den blivande utredningen synes man böra utgå från
att i regel i varje län skall finnas anställd en av Kungl. Maj:t tillsatt vägingenjör,
som helt avlönas av statsmedel, med uppgift att tillhandagå länsstyrelsen
och vägstyrelserna samt utöva det allmännas tillsyn å vägarbetenas
utförande, vägunderhållet och vägkassornas räkenskaper. På vägingenjören
synes det likaledes böra ankomma att upprätta planer och kostnadsförslag till
vägbyggnader; den ersättning enligt taxa, som av de väghållnings skyldiga,
härför erlägges, bör tillfalla statsverket. I den mån vägingenjörens tid ej
härtill förslår, torde dylika planer och kostnadsförslag även få mot direkt
ersättning enligt taxa upprättas av annan kompetent förrättningsman, varvid
dock sålunda upprättade förslag synas lämpligen böra underställas vägingenjörens
granskning. Det allmännas tillsyn över vägarbetenas utförande, vilken
numera ofta, ehuru oegentligt, benämnes arbetsledning, bör verkställas av vägingenjören
utan särskild ersättning. Med hänsyn till vägingenjörens ställning
bör det vara. honom förbjudet att såsom väghållningsdistriktens uppdragstagare
syssla med arbetsledning i vanlig mening eller med andra enskilda
uppdrag. Under övervägande synes dock böra tagas, huruvida förhållandena
inom vissa län kunna nödvändiggöra, att,möjlighet till undantag härifrån tillsvidare
beredes.

Att såsom från vissa håll påyrkats göra vägingenjören uteslutande,till länsstyrelsens
tjänsteman lärer icke vara lämpligt. Såsom länsstyrelsen i Norrbottens
län framhållit i sitt yttrande över förenämnda förslag, böra , länsstyrelserna
icke indragas i det tekniskt-ekonomiska arbetet vid vägbyggnaders

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

1927 års
förslag.

utförande och kontroll. Detta arbete, som skulle än ytterligare belasta länsstyrelserna,
synes böra ledas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, och i den
mån vägingenjörerna utföra dylikt arbete lära de ock därutinnan böra lyda
under en teknisk myndighet. Att vägingenjörerna härigenom komma i en viss
dubbelställning såsom i särskilda avseenden lydande under olika myndigheter
synes icke kunna undvikas, men exempel härpå saknas icke inom andra grenar
av statsförvaltningen och under förutsättning av ett gott samarbete mellan
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och länsstyrelserna lära slitningar icke behöva
uppstå.

För att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall kunna följa utvecklingen
av landets vägväsen samt utöva kontroll och eftersyn å vägingenjörens sätt
att sköta sina åligganden synes ett mindre antal väginspektörer erfordras.
Huruvida dessa skola stationeras ute i orterna eller placeras såsom tjänstemän
i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, torde böra göras till föremål för utredning.

I samband med den sålunda förordade utredningen torde även böra upptagas
till prövning de förändringar inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som kunna föranledas av utredningens resultat.»

Enligt Kungl. Maj:ts nämnda den 26 juli 1927 givna bemyndigande tillkallade
departementschefen tre sakkunniga att inom kommunikationsdepartementet
biträda vid utredning av vissa frågor rörande ändrad organisation av
väg- och vattenbyggnadsväsendet.

Det av dessa sakkunniga, landshövdingarna O. F. von Sydow och S. E. J. Liibeck
samt t. f. byråchefen i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen P. A. Valsinger,
avgivna, förut omförmälda förslaget, vilket endast berörde .organisationen
i avseende å vägväsendet, var av i huvudsak följande innebörd:

Nuvarande distriktsorganisation och vägkonsulenter skulle indragas och den
lokala organisationen för vägväsendet utgöras av helt statsavlönade
vägingenjörer och biträdande ingenjörer, vilka, frigjorda
från ekonomiskt beroende av vägdistrikten, skulle vara rådgivande och beredande
statstjänstemän samt verkställa allt kontrollarbete. En vägingenjör och
en biträdande ingenjör, båda med högre teknisk utbildning, skulle anställas
vid länsstyrelsen i varje län. I vart och ett av de fyra nordligaste länen skulle
tillsvidare anställas 2, eventuellt 3 biträdande ingenjörer.

Vägingenjörer och biträdande ingenjörer skulle vara väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
tjänstemän, men över deras tjänstgöring skulle länsstyrelsen
bestämma. I alla frågor berörande väghållningens tekniska och teknisktekonomiska
utförande skulle de lyda under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Vägingenjörer och biträdande ingenjörer skulle tillsvidare anställas på extra
stat och förordnas de förra av Kungl. Maj:t för sex år och de senare av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillsvidare. Vägingenjörer skulle hänföras
till lönegrad B 26 och såsom avlöningstillägg erhålla en halv procent av de vägbyggnadsanslagsmedel
och automobilskattemedel — frånsett till vägunderhållet
automatiskt utgående bidrag -— som för året tilldelats länet, dock högst
5,000 kronor. Dyrtidstillägg såsom för nyreglerade verk borde utgå å lönen
men ej å avlöningstillägget. Biträdande ingenjörer skulle hänföras till lönegrad
20 av den för extra ordinarie tjänstemän gällande löneplanen.

Vägingenjörernas arbetsuppgifter skulle i främsta rummet vara att biträda
länsstyrelserna -—- särskilt i tekniskt och ekonomiskt avseende — vid vägärendenas
handläggning och att utöva teknisk och ekonomisk kontroll å väg -

Kvngl. Maj:t.s proposition nr 211.

projektering, vägbyggnad och vägunderhåll i länet; därvid skulle de ock stå
vägstyrelser, väghållare och landsfiskaler till tjänst med kostnadsfria råd och
upplysningar. Vägingenjörerna skulle vidare, i den utsträckning tjänsten i
övrigt medgåve, enligt länsstyrelses förordnande verkställa vägundersökningar
med upprättande av planer och kostnadsförslag samt renstakning och,
siirskilt vad de norrländska länen beträffar, i erforderliga fall även arbetsledning,
därvid förrättningsarvodena skulle tillfalla statsverket. Vägdistriktens
övriga behov av ingenjörshjälp, särskilt för vägundersökningar, renstakningar
och arbetsledning, förutsattes täckta från fall till fall genom anlitande
av icke statsanställda praktiserande ingenjörer, i den mån de icke —• såsom
säkerligen i stigande omfattning komme att bliva fallet — kunde fyllas genom
att de särskilda vägdistrikten eller sammanslutningar av vägdistrikt hos sig
fast anställde vägmästare eller, för mera krävande uppgifter, ingenjörer.

Vägingenjörer och biträdande ingenjörer skulle icke äga av vägstyrelse mottaga
avlönade uppdrag.

Genom att länsstyrelserna i vägingenjörerna skulle erhålla opartiska tekniker
till sitt förfogande ansågs en eftersträvansvärd förenkling kunna åstadkommas
i den komplicerade proceduren vid vägärendenas handläggning. I
bland annat detta syfte föreslogs även, att flerårsplaner för vägarbetena skulle
upprättas i samtliga län. Enligt förslaget skulle till länsstyrelserna förläggas
bland annat beviljande av statsbidrag, upprättande av kontrakt med de väghållningsskyldiga
om arbetes utförande med statsbidrag, revision av räkenskaper,
utbetalning av statsbidrag till vägbyggnader samt avsyning och godkännande
av fullbordade arbeten. Härigenom skulle vägstyrelserna komma att
i stort sett endast hava med länsstyrelserna att skaffa och skulle undgå den
omfattande skriftväxlingen med olika myndigheter.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tekniska och tekniskt-ekonomiska ledning
av vägväsendets utveckling och av vägbyggandets och vägunderhållets utförande
måste likväl till fullo upprätthållas och såvitt möjligt stärkas. Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen skulle äga att till vägingenjörernas efterrättelse
utfärda .allmänna tekniska och tekniskt-ekonomiska direktiv samt i de särskilda
fall, som iakttoges vid inspektioner, meddela nödiga anvisningar och
påkalla erforderliga rättelser. Av väsentlig betydelse angavs i förslaget vara,
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tjänstemän genom täta inspektioner förskaffade
sig och styrelsen på personlig iakttagelse grundad erfarenhet om
vägväsendets tillstånd och behov, vilket dittills blott i ringa omfattning varit
möjligt. Styrelsens inspektioner i länen borde främst åsyfta att förskaffa
styrelsen kännedom om de särskilda vägingenjörernas skicklighet och noggrannhet
vid fullgörandet av deras tekniska och ekonomiska tjänsteåligganden
och således möjliggöra en sådan handledning av vägingenjörernas arbete, att
detta tillrättalädes efter riktiga och för hela landet i erforderlig mån ensartade
linjer.

I väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle upprättas en vägbyrå. På extra
stat skulle anställas dels tre väginspektörer, dels ock en broinspektör. På
styrelsens administrativa byrå föreslogs byrådirektörstjänsten förändrad till
byråchefstjänst. Styrelsens chef föreslogs erhålla generaldirektörs ställning
i enlighet med 1925 års förslag.

Förslagets väsentliga fördelar sammanfattades av de sakkunniga på följande
sätt:

En stark förenkling av vägärendenas handläggning, med minskad skriftväxling,
omgång , och tidsutdräkt.

Upphörande av nuvarande splittring av kontrollen på skilda instanser.

En stark och betryggande kontroll genom såväl länsstyrelsen som väg -

Kungl. Maj:ts proposition nr SI 1.

och vattenbyggnadsstyrelsen, i första hand utövad genom den från egna ekonomiska
intressen helt frigjorde vägingenjören, vilken komme att med ingående
personlig kännedom handhava all såväl teknisk kontroll som saklig
och kameral räkenskapsgranskning beträffande byggnaders och underhålls utförande
och därav beroende kostnader.

En starkare beredning av alla vägärenden inom länsstyrelserna.

En effektiv ledning av vägväsendet i stort genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
vilkens arbete främst inriktades på de väsentliga tekniska och tekniskt-ekonomiska
problemen och på att i allmänt riksintresse leda vägväsendets
utveckling.

Yttranden I flertalet av de över detta förslag avgivna yttranden tillstyrktes förslagets
OVeTförlag grundlinjer, därvid dock i åtskilliga påyrkades tillägg eller ändringar i sär skilda

delar av förslaget. Några länsstyrelser önskade än starkare hävda länsstyrelsernas
självständighet vid avgörande av väg- och anslagsfrågor, och
några länsstyrelser påyrkade strängare formulering av förbudet för vägingenjörer
att utöva enskild ingenjörspraktik. Statskontoret samt länsstyrelserna i
Kronobergs och Blekinge län ansågo önskvärt, att vägingenjören erhölle viss
mindre del av de förrättningsarvoden, som enligt förslaget skulle tillfalla statsverket.
En liknande mening uttalades av länsstyrelsen i Örebro län, som tillika
ansåg principiellt oriktigt, att statsbidrag skulle beviljas av länsstyrelserna i
stället för av Kungl. Maj:t. Svenska väg föreningen hyste tvekan rörande
lämpligheten av att överflytta statsbidrags- och övriga ärenden till länsstyrelserna.
Riksräkenskapsverket, som icke uttalade sig i själva organisationsfrågan,
ifrågasatte starkare garantier för enhetliga principer, därest vägärendenas
handläggning skulle överflyttas till länsstyrelserna, samt ansåg olämpligt
att i avsedd omfattning lägga räkenskapsgranskningen på vägingenjörerna.

Väsentligen avstyrkande utlåtanden avgåvos av väg- och vattenby g gnadsstyrelsen
och dess distriktschefer samt av länsstyrelserna i Södermanlands, Kristianstads,
Västmanlands, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län, varjämte Svenska teknologföreningen ifrågasatte betydande ändringar
i förslaget. I främsta rummet restes invändningar av principiell och
praktisk innebörd mot den föreslagna överflyttningen av vissa ärendens handläggning
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till länsstyrelserna, och vidare
anfördes, särskilt från länsstyrelserna i de nordliga länen, anmärkningar mot
den föreslagna organisationens förmåga att motsvara det faktiska behovet. Därjämte
uttalades avstyrkande av eller starka betänkligheter mot ett system med
fasta statsavlöningar i stället för hittills brukliga arvoden enligt taxa för utförda
förrättningar. Slutligen kritiserades kostnadsberäkningarna för organisationen.
Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalade därjämte under åberopande
av trafikens utveckling, att med omorganisationen kunde anstå tills läget
kunde bättre överblickas, i synnerhet som bifall till förslaget skulle innebära
skapandet av 24 nya små ämbetsverk.

Utrednings- Med anledning av den sålunda framställda kritiken tillkallades jämlikt

januari H)28. Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 januari 1928 sakkunniga för att inom kommunikationsdepartementet
biträda med fortsatt utredning av vissa frågor rörande
ändrad organisation av väg- och vattenbyggnadsväsendet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211. 11

De sakkunniga, vilka voro ledamoten av riksdagens andra kammare, riksgäldsfullmäktigen
A. Anderson i Råstock, statssekreteraren i kommunikationsdepartementet
C. W. Asclian, t. f. distriktsingenjören i nedre norra väg- och vattenbyggnadsdistriktet
N. Bolinder samt ledamöterna av riksdagens första kammare,
häradsdomaren J. B. Johansson i Fredrikslund och landshövdingen S. H.
Kvarnzelius, hava den 9 mars 1928 avgivit utlåtande, vilket torde få såsom
bilaga fogas till statsrådsprotokollet. Vid utlåtandet har landshövdingen
Kvarnzelius fogat särskilt yttrande, däri han väl funnit hinder icke böra möta
för framläggande av 1927 års förslag för riksdagen men dock med hänsyn till
de avsevärda förbättringar och förenklingar i nu rådande förhållanden, som
1928 års förslag innebure, och då detta icke lade hinder i vägen för ett fullständigare
övergående till den av 1927 års sakkunniga föreslagna organisationsformen,
funnit sig böra biträda 1928 års förslag.

Utlåtandet har avgivits från en utgångspunkt, som i sammandrag kan återgivas
sålunda:

Den bärande grundtanken i 1927 års förslag var, att helt statsavlönade,
av vägdistrikten ekonomiskt oberoende vägingenjörer skulle anställas
i länen, varigenom bestående dubbelorganisation upphävdes och förefintliga
bristfälligheter undanröjdes; nämnda förslag innebar tillika en långt gående
decentralisation av vägärendenas handläggning. AV vad i ärendet förekommit
syntes framgå, att försök icke nu borde göras att i dess helhet genomföra
den organisationsändring, som 1927 års förslag innebar. Å andra sidan
kunde icke nuvarande organisation utan stor olägenhet bibehållas i bestående
skick. Det väsentliga vore att i överensstämmelse med grundtanken i 1927
års förslag förmedelst statsavlönade vägingenjörer åvägabringa effektiv kontroll
å statsmedlens användning. Blott denna ur ekonomisk synpunkt synnerligen
viktiga angelägenhet vunne sin lösning, torde det kunna väl försvaras att beträffande
den långt mindre trängande frågan om ökad decentralisation framgå
med viss försiktighet. På grund härav vore det angeläget att söka finna en
organisation, som med avseende å den ekonomiska kontrollen medförde väsentligen
samma fördelar som 1927 års förslag. I samband därmed borde undersökas,
om icke organisationen kunde begränsas till mindre omfattning och kostnader
än ett fullt genomförande av 1927 års förslag skulle innebära.

Från denna utgångspunkt hava 1928 års sakkunniga förordat en organisation
av huvudsakligen följande innebörd:

En vägingenjör anställes på extra stat i varje län, i Gotlands län dock på de
särskilda villkor, som Kungl. Maj:t bestämmer. Vägingenjörerna skola i förhållande
till länsstyrelserna och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen intaga ungefär
den ställning, som i 1927 års förslag avsågs. Vägingenjör, som av statsverket
skall åtnjuta arvode med visst jämförelsevis högt belopp ävensom visst
kontorskostnadsbidrag m. m., berättigas att mot honom tillfallande arvode enligt
taxa efter länsstyrelsens förordnande utföra vägundersöknings- och renstakningsförrättningar.
Medelst härav inflytande inkomster samt ovannämnda kontorskostnadsbidrag
m. m. skall vägingenjören själv hålla sig dels med erforderliga
biträden för nämnda slag av förrättningar, dels ock med kontorslokal,
material och skrivbiträde i hela den utsträckning, hans tjänst kräver.

Vägingenjörens främsta och huvudsakliga arbetsuppgift skall —• liksom enligt
1927 års förslag — emellertid bliva att vara statens kontrollant, biträda länsstyrelsen
samt lämna vägstyrelserna råd och handledning; härför skall han
åtnjuta ersättning allenast genom ovanberörda fasta statsavlöning, och han

1928 dn
förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

skall icke äga uppbära något som helst arvode i samband med kontroll och
arbetsledning. Men han bör i allmänhet även bliva i stånd att med tillhjälp
av sina biträden, vilka skola stå under hans oavlåtliga ledning och uppsikt,
bedriva åtminstone huvudparten av vägprojekteringen inom länet.

Inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillsättas tre väginspektörer på ordinarie
stat samt en broinspektör på extra stat. Styrelsens chef skall vara generaldirektör.

I fråga om ärendenas handläggning har i förenklande och tidsbesparande
syfte föreslagits viss decentralisering, dock ej så långt gående som enligt 1927
års förslag. Sålunda skola varken beviljande av statsbidrag eller upprättande
av kontrakt med de väghållningsskyldiga eller godkännande av fullbordat
arbete överflyttas till länsstyrelserna.

Departements- Att tiden nu är inne för en genomgripande omdaning av vägväsendets statchefen.
]jga organisation synes uppenbart. Företeelser å vägväsendets område vittna
om att ett starkt behov därav föreligger. Annat är ock knappast möjligt, då
nuvarande organisation är avpassad efter helt andra förhållanden och den omvälvning
i fråga om väghållningen, som automobiltrafiken medfört, i stort sett
icke mötts med annan åtgärd i förevarande avseende än tillsättandet av vägkonsulenter
vid sidan av de redan befintliga distriktstjänstemännen. Denna
åtgärd var förvisso berättigad och nödvändig såsom provisorisk nödfallsutväg,
men genom tillvaron av två organisationer med likartade uppgifter men föga
inbördes sammanhang har stundom uppstått en viss konkurrens dem emellan.
På grund härav och till följd av det nu tillämpade avlöningssystemet hava
ifrågavarande tjänstemän kommit i ett visst ekonomiskt beroende av vägdistrikten,
vilket icke står väl tillsammans med den kontrollerande verksamhet,
de hava att utöva, samt jämväl framkallat tvivel i fråga om deras opartiskhet
i för vägdistrikten viktiga frågor. Blotta möjligheten till misstanke i sådant
avseende bottnar tydligen i ett missförhållande, som bör undanröjas. Uppenbart
är, att denna splittrade dubbelorganisation icke förmår fylla senare
tids ökade krav på en kraftig och omdömesgill kontroll å de växande vägmedlens
ändamålsenliga användande, en angelägenhet, som med hänsyn till de högst
betydande belopp, varom här är fråga, måste anses vara av synnerlig vikt.
De tre sakkunnigberedningar, som sysslat med förevarande ämne, ävensom nära
nog undantagslöst de hörda myndigheterna äro ock ense om behovet av en
omedelbar reform.

Vad härefter angår de tre olika förslag till organisation, som nu föreligga till
prövning, lärer 1925 års förslag, såsom ock antytts i förut återgivna yttrande
till statsrådsprotokollet den 26 juli 1927, numera icke fylla de krav, som den
snabbt fortgående utvecklingen medfört.

En organisation i enlighet med 1927 års förslag måste däremot anses i stort
sett vara ägnad att avhjälpa nu förefintliga missförhållanden och medföra
goda möjligheter till en tillfredsställande kontroll å vägmedlens användning.
Med den föreslagna organisationen har emellertid förknippats en långt gående
decentralisation i fråga om ärendenas behandling, vilken i vissa yttranden
mötts med starka gensagor, varjämte de med förslagets genomförande förbundna
kostnaderna måste väcka betänkligheter.

1928 års förslag är i huvudsak byggt på 1927 års förslag. Det innebär sam -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 211. 13

ma möjligheter till en tillfredsställande kontroll å vägmedlens ändamålsenliga
användning, vilket ju måste anses vara huvudändamålet med den ifrågasatta
omorganisationen. Beträffande decentralisationen, vars väntade fördelar i det
hittills förda meningsutbytet måhända något överskattats, går 1928 års förslag
en medelväg, i det att förslaget därutinnan icke gör andra avvikelser från
nu gällande ordning än som kunna med säkerhet förväntas bliva enbart till gagn.
På grund av den för vägingenjören ifrågasatta avlöningsformen, vilken med
hänsyn till föreslagna restriktiva bestämmelser icke kan anses innebära någon
fara för vägingenjörens självständighet, har det visat sig möjligt att finna en
både effektiv och jämförelsevis billig form för vägingenjörsorganisationen.
Huvudparten av de anmärkningar, som riktats mot 1927 års förslag, torde genom
de i 1928 års förslag vidtagna modifikationerna hava förfallit.

Då 1928 års förslag synes på ett tillfredsställande sätt tillgodose de behov,
som nu göra en omorganisation trängande, och även i övrigt lärer innebära en
god och jämförelsevis billig lösning av förevarande fråga, får jag tillstyrka,
att detta förslag lägges till grund för omorganisation av den statliga vägadministrationen.
Såsom av 1928 års sakkunniga framhållits, har den sålunda
förordade organisationen den fördelen, att en övergång vare sig till den av 192.7
års sakkunniga föreslagna organisationen eller till den i 1922 års väglagsförslag
angivna icke möter svårigheter.

Förslagets genomförande förutsätter, att den nuvarande distriktsorganisationen
och vägkonsulenterna försvinna. Med anledning härav inställer sig det
spörsmålet, huru de uppgifter beträffande de enskilda järnvägarna och vattenbyggnadsväsendet,
vilka hittills ålegat distriktstjänstemännen, skola fyllas.
Därjämte föreligga även vissa frågor rörande överflyttning från järnvägsstyrelsen
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen av ärenden rörande de enskilda
järnvägarna. Vid övervägande härav synes i förevarande sammanhang i huvudsak
allenast böra vidtagas de åtgärder, som erfordras för att anpassa organisationen
i dessa delar efter den föreslagna omdaningen av vägadministrationen.

Jag övergår härefter till en redogörelse för huvuddragen av den ifrågasatta
nya organisationen.

Den statliga vägorganisationen i länen.

Såsom förut omnämnts skulle enligt 1925 års ''förslag den statliga vägorganisationen
ute i landet bestå av vägingenjörer och väginspektörer. Vägingenjörernas
största arbetsuppgift förutsattes bliva utövandet av praktiserande
ingenjörsverksamhet inom länets vägväsende, och de skulle i detta avseende
icke så mycket bliva statstjänstemän som fastmer statligt auktoriserade
yrkesutövare, vilka närmast skulle betjäna vägstyrelsema. De skulle
åtnjuta en mindre lön av statsmedel samt i övrigt erhålla ersättning enligt
taxa för utförda förrättningar. Den statliga teknisk-ekonomiska kontrollen
å vägväsendet kunde vid detta system icke anförtros vägingenjörerna utan
skulle utövas av fem å olika orter i landet placerade väginspektörer, vilka
skulle vara helt statsavlönade och icke äga utöva ingenjörspraktik.

Vägingen jörerna.

Kungl. Mai ds proposition nr 211

Enligt 1927 års förslag åter skulle vägingenjörerna och jämväl deras biträdande
ingenjörer vara helt statsavlönade och frigjorda från ekonomiskt
beroende av vägdistrikten. Till dem kunde då i första hand förläggas ett
odelat ansvar för hela den nu å skilda instanser splittrade tekniska, ekononomiska
och kamerala kontrollen å vägbyggnader och vägunderhåll samt därtill
utgående statsbidrag, och genom denna koncentration vunnes en ojämförligt
mer betryggande kontroll än hittills. Vägingenjörerna skulle tillika biträda
vid vägärendenas beredning inom länsstyrelserna samt kostnadsfritt
tillhandagå vägstyrelserna med rådgivning m. m. För vissa vägundersöknings-
m. fl. förrättningar, som vägingenjörerna och deras biträden kunde
medhinna, skulle förrättningsarvodena tillfalla statsverket. Vägingenjörernas
verksamhet i tekniskt och ekonomiskt avseende skulle stå under väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens ledning, närmast utövad genom tre hos styrelsen
placerade väginspektörer.

Vid detta system kunde även åstadkommas en långt gående decentralisation
av vägärendenas behandling, vilken skulle medföra förenkling och tidsvinst.

Till stöd för förslaget anfördes följande:

»Det för organisationens utformning avgörande är den ställning, som därvid
gives åt vägingenjörerna i länen.

Två utvägar äro möjliga: antingen att frigöra vägingenjörerna från ställningen
såsom statens tjänstemän och kontrollanter eller att frigöra dem från
det med praktiserande ingenjörsverksamhet förbundna ekonomiska beroendet av
vägdistrikten.

1925 års förslag gick i huvudsak på den förra linjen; dock skulle vägingenjörerna
alltjämt vara länsstyrelsernas rådgivare, ehuru de genom sin ingenjörspraktik
icke kunde anses vara fullständigt oväldiga. Kontrollantuppgifterna
förlädes enligt förslaget till fem lokalt placerade väginspektörer; härigenom
vanns en i princip oantastlig form för kontrollen. Emellertid vill
det synas, som hade det blivit omöjligt för dessa väginspektörer, även om antalet
ökats till 6 eller 7, att medhinna en noggrann tillsyn å samtliga större
och mindre vägbyggnadsarbeten samt å underhållet och underhållskostnaderna.
Kontrollen å statsmedlens användning, som icke heller skulle kunnat
stödjas av en ingående lokalkännedom, torde därför hava förblivit ofullständig.
Dessutom innebar förslaget endast i ringa grad en förenkling av de nuvarande
tunga formerna för vägärendenas handläggning. Tvärtom måste
tillkomsten av väginspektörerna såsom en faktiskt ny instans innebära fara för
ökad omgång vid vägärendenas behandling.

De sakkunniga anse för sin del förhållandena numera hava utvecklat sig
därhän, att vägingenjörerna för att med nödig auktoritet kunna tillvarataga
statens intressen böra erhålla ställning såsom fast avlönade tjänstemän, oberoende
av ersättningar från vägdistrikten för uppdrag, lämnade direkt av
vägdistrikten eller meddelade genom förordnande av statsmyndighet.

Ett sådant system med helt statsavlönade vägingenjörer, som, frigjorda från
ekonomiskt beroende av vägdistrikten, bliva rådgivande och beredande statstjänstemän
och verkställa allt kontrollarbete, erbjuder framför allt följande
fördelar. Bestämd åtskillnad åstadkommes mellan statstjänst och enskilt
förvärvsarbete, och därmed vinnes också fullständig opartiskhet hos länsstyrelsens
tekniska rådgivare. Ojämförligt starkare och bättre kontroll —

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

tillika kombinerad med konsulterande och handledande upplysningsarbete —
uppnås än vare sig med nuvarande ordning eller 1925 års förslag. Möjlighet
skapas för en mycket stor förenkling av vägärendenas handläggning.

Av många skäl bör åtminstone vid nuvarande väglagstiftning icke ifrågasättas
att på dessa statsanställda vägingenjörer och deras biträden överflytta
fullgörandet av samtliga de ingenjörsförrättningar, som nu utföras dels av
distriktstjänstemän och vägkonsulenter samt i deras tjänst anställda ingenjörer,
dels ock av andra ingenjörer, som vägdistrikten anlita.

I princip böra vägingenjörernas arbetsuppgifter begränsas till att biträda
länsstyrelserna —- särskilt i tekniskt och ekonomiskt avseende — vid vägärendenas
handläggning och till att utöva teknisk och ekonomisk kontroll å
vägprojektering, vägbyggnad och vägunderhåll i länet. Vägdistriktens övriga
behov av ingenjörshjälp, särskilt för vägundersökningar, renstakningar
och arbetsledning, förutsättas täckta från fall till fall genom anlitande av icke
statsanställda praktiserande ingenjörer, i den mån de icke — såsom säkerligen
i stigande omfattning kommer att bliva fallet — kunna fyllas genom att de
särskilda vägdistrikten eller sammanslutningar av vägdistrikt hos sig fast
anställa vägmästare, eller, för mera krävande uppgifter, ingenjörer. I begränsad
omfattning förutsattes likväl, att vägingenjörerna och deras biträden
skola kunna utföra sådana förrättningar för vägdistriktens räkning, dock
utan att därav åtnjuta inkomst.

Båda de huvuduppgifter, som föreligga för vägingenjörerna, äro av stor
betydelse. Vad kontrollen beträffar, är den vid de mycket stora värden, som
äro i fråga, starkt behövlig. Den bör givetvis utövas såsom en fortlöpande
effektiv tillsyn av vägväsendet i förening med konsulterande verksamhet med
vägingenjören såsom vägdistriktens alltid till buds stående rådgivare. Kontrollen
kan då ingalunda anses representera en improduktiv kostnad.»

De över 1927 års förslag hörda myndigheterna tillstyrkte nära nog undantagslöst,
att i varje län skulle finnas en statsanställd vägingenjör med en i
förhållande till väghållningsdistrikten oberoende ställning.

Statskontoret samt länsstyrelserna i Kronobergs och Blekinge län uttalade
sig för att vägingenjören skulle erhålla viss del av ersättningen för vägundersökningar
och renstakningar. Länsstyrelserna i Kristianstads, Västmanlands,
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ansågo, att all
vägundersökning och renstakning ävensom i undantagsfall arbetsledning skulle
verkställas av vägingenjörerna samt dessa antingen erhålla fast grundlön och
ersättning för utfört arbete enligt taxa eller ock en hög fast avlöning.

1928 års sakkunniga slutligen hava beträffande nödvändigheten av att
förmedelst statsavlönade vägingenjörer i länen åvägabringa effektiv kontroll
å statsmedlens användning ställt sig på samma ståndpunkt som 1927 års förslag.
Då de sakkunniga emellertid utgått från att den åsyftade decentralisationen
icke skulle nu i sin helhet genomföras, hava de sökt i samband härmed
begränsa organisationen till mindre omfattning och kostnader än ett fullt genomförande
av 1927 års förslag skulle innebära.

Förslaget innebär i detta avseende, att vägingenjörens främsta och huvudsakliga
arbetsuppgift ■— i full överensstämmelse med 1927 års förslag —
skall bestå i att vara statens kontrollant, biträda länsstyrelserna samt lämna
vägstyrelserna råd och handledning. Härför skall han åtnjuta ersättning

Kungl. Maj :ts proposition nr 211.

allenast genom fast statsavlöning och icke äga uppbära något som helst arvode
i samband med kontroll och arbetsledning. Därjämte skall emellertid
vägingenjör berättigas att efter länsstyrelsens förordnande mot honom tillfallande
arvode enligt taxa utföra vägundersöknings- och renstakningsförrättningar;
medelst härav inflytande inkomster samt ett mindre kontorskostnadsbidrag
av staten m. m. skall vägingenjören själv hålla sig med biträden, kontorslokal
och material.

Fördelarna med den sålunda föreslagna anordningen äro enligt de sakkunnigas
mening, att den erforderliga organisationen blir enkel och billig, att
statsverkets organisationskostnader bliva jämförelsevis små och att biträdesfrågan
löses på ett enkelt sätt.

Beträffande vägingenjörernas arbetsuppgifter m. m. föreslå 1928 års sakkunniga
följande:

Vägingenjör åligger:

att vara statens kontrollant för allt bro- och vägbyggande samt allt brooch
vägunderhåll inom länet, granska byggnads- och underhållsräkenskaper
och under tjänsteansvar utfärda intyg i och för statsbidrags utbetalande;

att biträda länsstyrelsen vid beredningen av vägärenden och vägtrafikärenden
samt på länsstyrelsens uppdrag verkställa utredningar och avgiva utlåtanden
;

att stå vägstyrelser, väghållare och landsfiskaler till tjänst med kostnadsfria
råd och upplysningar samt efter länsstyrelsens förordnande närvara vid
viktigare vägstämmor och vägstyrelsesammanträden ävensom vägsyner;

att på förordnande av länsstyrelsen samt mot arvode enligt taxa verkställa
vägundersökningar och renstakningar;

att utföra särskilda förrättningar eller uppdrag för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
räkning.

Vägingenjör äger icke uppbära något som helst arvode i samband med
kontroll och arbetsledning eller, utöver vägundersökningar och renstakningar,
åtaga sig av vägstyrelse betalat uppdrag.

Vägingenjör äger utöva annan ingenjörsverksamhet endast, därest vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen efter samråd med länsstyrelsen det medgiver.

Det är väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och länsstyrelsen obetaget att anlita
vägingenjören för särskilda uppdrag, t. ex. byggnadsarbeten i statens regi,
inspektioner av vattenbyggnader och dylikt.

Departements- Då på grund av den starka utveckling, motorfordonstrafiken på senare år
chefen. undergått, numera årligen måste nedläggas allt större belopp på vägbyggnader
och vägunderhåll av såväl de väghållningsskyldiga som staten, ligger det
stor vikt på att den statliga lokalorganisationen inom vägväsendet erhåller en
sådan utformning, att förutsättningar skapas för väghållningens utförande
på bästa möjliga sätt i såväl tekniskt som ekonomiskt hänseende. Det gäller
sålunda att skapa organ, vilka kunna dels utöva effektiv ledning, tillsyn
och kontroll över projektering och utförande av vägbyggnad och vägunderhåll
och sålunda säkerställa tekniskt och ekonomiskt ändamålsenlig användning
av statsmedlen, dels ock sakkunnigt och opartiskt biträda länsstyrelserna vid
beredning av vägärenden. För sådant ändamål torde det vara erforderligt att
i varje län anställa en vägtekniskt sakkunnig person, en vägingenjör. Beträffande
den ställning, som denne vägingenjör bör intaga, synes mig utveck -

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

lingen hava givit handen, att den i 3027) års förslag innefattade anordningen
med en vägingenjör, vilken huvudsakligen skulle iigna sig åt enskild ingenjörspraktik,
sasom biträde åt länsstyrelsen icke bör förverkligas. Då en vägingenjör
för att fylla sitt ändamål måste intaga en opartisk och ekonomiskt
oberoende ställning i förhållande till vägdistrikten, torde den nya organisationen
böra byggas på den i 1927 års förslag fastslagna principen, att vägingenjören
bör vara helt statsavlönad. För att säkerställa behovet av tekniskt
biträde åt vägingenjören synes det emellertid ej erforderligt att, på sätt 1927
ars förslag förutsätter, anställa jämväl statsavlönade biträdande ingenjörer,
utan torde det vara tillräckligt och för skiftande förhållanden lämpligast att,
på sätt 1928 års sakkunniga föreslagit, låta vägingenjören själv hålla biträden,
lokal m. m. I gengäld skall vägingenjören vara berättigad att mot honom
själv tillfallande arvode enligt taxa verkställa vägundersökningar och renstakningar.
Härigenom vinnes också den fördelen, att vägingenjören, vars viktigaste
arbetsuppgift är kontrollen över vägarbetena i länet, icke förlorar kontakten
med den praktiska ingenjörsverksamheten och att han erhåller inflytande
pa och ansvar för den för ett vägarbetes ekonomi betydelsefulla vägprojekteringen.
Några olägenheter i avseende å vägingenjörens ställning gentemot
vägdistrikten eller hans handhavande av de egentliga statliga uppgifterna
torde icke vara att befara till följd av hans befattning med vägundersökningar
och renstakningar, helst länsstyrelsens förordnande därtill erfordras.
Med hänsyn härtill och då därigenom utan att försvaga den statliga kontrollen
vinnes en enklare och billigare statlig organisation än i enlighet med 1927 års
förslag, anser jag mig böra förorda en lösning av förevarande fråga i enlighet
med de av 1928 års sakkunniga angivna riktlinjerna.

Vad nämnda sakkunniga föreslagit i fråga om vägingenjörens arbetsuppgifter
m. m. kan jag biträda. Härav framgår, att vägingenjören icke kommer
att taga befattning med arbetsledning i egentlig mening utan att denna torde
få ankomma på vägdistrikten, vilka under vägingenjörens kontroll handhava
själva utförandet av vägarbetena, därvid arbetsledningen oftast torde kunna
anförtros åt schakt- eller vågmästare.

Beträffande vägingenjörens ställning till länsstyrelsen samt väg- och vatten- Vägingen byggnadsstyrelsen

anförde 1927 års sakkunniqa: jörens ställ ning

till

En organisatoriskt viktig detalj i förslaget rörde vägingenjörens ställning hfnsstyreli
förhållande till länsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Vägin- Soch°vattenV
genjören måste tjäna båda dessa myndigheter. Hans dagliga tjänstgöring må- byggnadsste
ligga under länsstyrelsens ledning. Hans arbetes tekniska och tekniskt- styrelsen,
ekonomiska kvalitet ater måste stå under väg- och vattenbyggnadsslyrelsens
tillsyn. Av jämförelsevis underordnad betydelse kunde det synas vara, om
vägingenjören benämndes en länsstyrelsens eller en väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
tjänsteman. Någon risk för slitningar mellan dessa myndigheter
torde icke behöva föreligga. Ur organisatorisk synpunkt och med hänsyn till
vikten av _att° väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tekniska inflytande och ledning
icke i något fall skulle kunna med åberopande av formella skäl undanskjutas,
ansåge de sakkunniga emellertid angeläget, att vägingenjören beteck Bihang

till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 178 haft. (Nr 211.) 2

Kungl. Maj:ts proposition nr Ull.

Zkparleme.nl
chefen.

Antal
vägingenj
5rer.

nades såsom eu väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tjänsteman med tjänstgöring
i vederbörande länsstyrelse.

De sakkunnigas ordförande fann övervägande skäl tala för att vägingenjören
borde anses såsom länsstyrelsens tjänsteman. Till denna ståndpunkt anslöto
sig i avgivna yttranden ett flertal länsstyrelser.

1928 års sakkunniga hava föreslagit, att vägingenjören skall vara väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens tjänsteman med stationsort i vederbörande residensstad
och med tjänstgöring hos länsstyrelsen samt att länsstyrelsen skall bestämma
över hans tjänstgöring men att han i alla frågor, som beröra väghållningens
tekniska och tekniskt-ekonomiska utförande, skall lyda under vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen.

Att vägingenjören skall vara länsstyrelsens tjänsteman kunde möjligen hava
visst fog för sig vid så fullständig decentralisation, som 1927 års förslag avsåg.
I den organisation, jag anser mig böra föreslå, synas övervägande skäl tala
för att vägingenjören är underställd väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Jag
anser mig därför böra tillstyrka det härom framlagda förslaget. Detta synes
mig icke böra utgöra hinder för att länsstyrelsen skall äga bestämma över
vägingenjörens tjänstgöring. Om än väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall
kunna bestämma rörande hans kontrollantverksamhet, påfordra tjänsteresor
o. s. v., är det dock även angeläget, att länsstyrelsen äger att för sina ändamål
i det dagliga arbetet förfoga över honom såsom en länsstyrelsen biträdande
tjänsteman. Det ligger i sakens natur och kan näppeligen undgås, att vägingenjören
måste tjäna två myndigheter. Några tvistigheter med anledning
härav behöva icke uppstå och lära ej heller vara att befara.

Såväl 1925 som 1927 och 1928 års sakkunniga hava förutsatt en vägingenjör
i varje län, dock beträffande Gotlands län med särskild anordning
eller kombination med annat län. 1927 års förslag förutsatte dessutom
en biträdande ingenjör i varje län (utom Gotlands) och i de fyra nordligaste
länen 2 eller 3 sådana.

I de avgivna yttrandena har jämväl i allmänhet förutsatts behov av en vägingenjör
i varje län.

Sålunda har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ansett, att 23 vägingenjörer
vore behövliga vid sådan decentralisation, som 1927 års förslag innebure, men
i annat fall kunde antalet vägingenjörer åtminstone i begynnelsen sänkas till 21
eller möjligen 18.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har ifrågasatt behovet av en vägingenjör
i varje län. Om vägingenjör fungerade i två län, skulle han i det län,
där han ej själv vore placerad, företrädas av biträdande ingenjören.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett sig ej kunna bedöma, om gemensam
vägingenjör kunde fungera i Uppsala och Gotlands län, men framhållit, att i
varje fall vägingenjören måste stationeras i Uppsala och underställas länssts?-relsen därstädes.

Länsstyrelsen i Gotlands län har ansett kombination med Uppsala län mindre
förmånlig. Praktiskt taget finge då antagligen biträdande ingenjören upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

rätthålla tjänsten i Gotlands län. Länet, med eu årlig vägkostnad av 000,000
kronor, borde hava egen vägingenjör, men då denne sannolikt ej bleve fullt
upptagen av tjänsten, borde han lillåtas bo på fastlandet och där utöva praktisk
verksamhet, men med skyldighet att inställa sig hos länsstyrelsen dels en
gång i månaden och dels därutöver vid behov.

Då statsanställda biträdande ingenjörer icke skola förefinnas i den av mig Departementiförordade
organisationen och då det för organisationens effektivitet torde cftefen.
vara av väsentlig betydelse, att varje länsstyrelse äger disponera en vägingenjör,
vill jag tillstyrka förslaget härutinnan. Beträffande Gotlands län torde
vägingenjörstjänsten enligt Kungl. Maj:ts beprövande lämpligen kunna kombineras
med annan tjänst (dier verksamhet.

Beträffande vägingenjörs anställning och avlöning anfördes i 1927 års förslag
bland annat följande:

.Vägingenjör skulle anställas på extra stat och förordnas, förslagsvis för sex
år, av Kungl. Maj:t på förslag av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter vederbörande
länsstyrelses hörande. Vägingenjör skulle hänföras till lönegrad
B 26 och såsom avlöningstillägg erhålla en halv procent av de vägbyggnadsanslagsmedel
och automobilskattemedel — frånsett till vägunderhållet automatiskt
utgående bidrag — som för året tilldelades länet, dock högst 5,000
kronor. Dyrtidstillägg såsom för nyreglerade verk borde utgå å lönen men ej
å avlöningstillägget. Det förutsattes, att jämväl pensionering bleve ordnad i
sammanhang med pensionsfrågans reglering för den civila statsförvaltningens
icke ordinarie personal i övrigt. Exempelvis uppginge de sammanlagda avlöningsförmånerna
inberäknat 18 % dyrtidstillägg enligt förslaget i Blekinge län
till lägst 10,410 och högst 12,054 kronor samt i Stockholms län till lägst 14,588
och högst 16,256 kronor; i flertalet fall komme avlöningsförmånerna att ligga
mellan omkring 13,000 och 16,000 kronor. De sakkunniga vore övertygade
om att det vid sådan avlöning skulle vara möjligt att förvärva dugande och erfarna
krafter. De ville emellertid med all styrka betona, att, då det här gällde
att anställa dugliga personer för praktiskt ingenjörsarbete, man icke kunde underlåta
att taga viss hänsyn till vad i enskild verksamhet brukade betalas för
sådant arbete. Enligt de sakkunnigas mening vore det för organisationens lyckliga
genomförande oundgängligen nödvändigt, att löner av angiven storlek ställdes
till förfogande.

Statskontoret uttalade i avgivet yttrande betänksamhet mot vägingenjörernas
avlöningsförhållanden samt anförde härvid:

Den sammanlagda avlöningen skulle väsentligt överstiga vad staten, frånsett
chefsposter, eljest betalade för statsekonomiskt betydelsefulla tjänster, och
dessa hade dock i det stora hela kunnat besättas med dugliga personer. Det
vore ej befogat, att vägingenjörerna ställdes i gynnad undantagsställning; konsekvenser
på andra håll kunde befaras. Arbetet vore ej heller ur teknisk synpunkt
särskilt krävande, ty broar m. m. övertoges av särskilda specialister.
Oformligt vore, att vägingenjörerna bleve väsentligt bättre avlönade än väginspektörerr.
a, som skulle handleda dem, och till och med högre än vägbyråns
chef. Visserligen hade lantmätare, distriktstjänstemän med flera tjänstemän i
lokalförvaltningen högre inkomster än högre befattningshavare i centralförvaltningen,
men i sådana fall vore det blott till mindre del statsavlöning, och
inkomsterna stode i förhållande till utfört arbete. Det föreslagna procentiska
lönetillägget vore en nyhet i statens lönesystem, och det kunde ifrågasättas, om

Vägingenjörens
anställning

och avlöning.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

tillräckliga skäl härför förelåge. I varje fall borde tilläggets storlek väsentligt
reduceras.

Utan beslämt förslag ifrågasatte statskontoret för vägingenjörerna lön enligt
lönegrad B 27 jämte viss andel i inflytande förrättningsarvoden.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd ansåg, att vägingenjörerna kunde öva
inflytande på länsandelarna av statsmedlen, varför det måste anses mindre lämpligt
att beräkna lönetillägg i procent av dessa. Mest anmärkningsvärt vore, att
vägingenjörernas avlöning överstege väginspektörernas. Härigenom förrycktes
också den naturliga befordringsgången. Rörliga lönetillägg erbjöde alltid
vissa lönetekniska svårigheter vid tjänstledighet, vikariatsersättning m. m. Det
vanliga löneklassystemet med automatisk uppflyttning i högre löneklass vore
även mindre lämpligt för befattningar, som tillsattes på viss tid. Riktigast
vore, att vägingenjörerna bleve arvodestjänster enligt mönster av 5 § avlöningsreglementet.
Enhetligt årsarvode för samtliga vägingenjörer borde fastställas,
blott med någon dyrortsgradering.

Flera länsstyrelser betonade särskilt i sina yttranden över 1927 års förslag,
att löneförmånerna ej finge sättas lägre än de föreslagna. Länsstyrelsen i Kronobergs
län ansåg tvivelaktigt, om högt kvalificerade personer kunde förvärvas
för den föreslagna avlöningen, och förordade, liksom också länsstyrelsen
i Blekinge län, att vägingenjörerna skulle erhålla andel i förrättningsarvodena.
Ett med det sistnämnda likartat yrkande framställdes även av länsstyrelsen
i Örebro län.

1928 års sakkunniga hava föreslagit, att vägingenjör tillsättes på extra stat
av Kungl. Maj:t efter gemensamt förslag av länsstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Beträffande vägingenjörernas avlönings- m. fl. förmåner
föreslå de sakkunniga följande:

»Såsom arvode till vägingenjör torde ett belopp av omkring 10,000 kronor
jämte dyrtidstillägg såsom för nyreglerade verk få anses skäligt. Med hänsyn
till dyrortsindelningen i statens nyare lönereglementen torde arvodet kunna
fastställas till 10,000 kronor å G-ort (Stockholm, Östersund, Luleå), 9,800
kronor å F-ort (Göteborg, Karlstad, Västerås, Härnösand, Umeå), 9,500 kronor
å E-ort (Uppsala, Nyköping, Linköping, Kristianstad, Malmö, Örebro,
Falun, Gävle), 9,300 kronor å D-ort (Jönköping, Kalmar, Karlskrona, Halmstad,
Vänersborg) och 9,100 kronor å C-ort (Växjö, Visby, Mariestad). För
Gotlands län torde emellertid kunna förutsättas, att särskild anordning kan
träffas genom vägingenjörstjänstens förenande med annan tjänst eller verksamhet,
i vilket fall på Kungl. Maj :t må ankomma att bestämma skäligt arvode.

Såsom bidrag till kontors-, expens- och skrivbiträdeskostnader föreslås ett belopp
av 1,300 kr. I de fall, där inom länsstyrelsen kan beredas kontorslokal
för vägingenjören och hans biträden, torde bidraget kunna nedsättas med belopp,
motsvarande skälig hyreskostnad, dock ej med mera än 800 kronor. Vägingenjör
synes böra å statsverkets bekostnad erhålla telefon, inberäknat samtalsavgifter
för samtal i vägärenden, ävensom tjänstebrevsrätt i vägärenden.

Vägingenjör bör av statsmedel åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning
enligt resereglementets klass C II och detta även för egna (men givetvis
ej för biträdenas) resor, som föranledas av undersöknings- och renstaknings -

Kunr/l. Mai ds proposition nr 211.

uppdrag. Det synes nämligen ändamålsenligt, att vägingenjören planerar sina
resor så, att han därunder kan medhinna såväl sina egentliga tjänsteåligganden
som nämnda slag av förrättningar. I annat fall skulle reseersättning för sistnämnda
förrättningar debiteras vägdistrikten, vilka, därest vederbörande företag
komme till utförande, finge åtnjuta statsbidrag även å denna utgift.

För arbetsledning torde taxa böra fastställas och föreskrift meddelas, att arbetsledningsarvode
icke må inräknas i statsbidragsberättigad byggnadskostnad
till högre belopp än enligt taxan. Denna taxa bör avvägas lägre än nu
gängse arvodesgrunder. Huruvida i övrigt någon jämkning av arvodestaxan
bör vidtagas, torde få bliva beroende av ytterligare erfarenhet.

Under vägingenjörs semester och sjukdom förordnas i regel icke vikarie, utan
allenast när så är oundgängligt.»

De sakkunniga anföra vidare, att om länsstyrelsen beordrade vägingenjören
till större utredningar, såsom flerårsplaner, trafikräkningar m. m., för vilka biträdeshjälp
erfordrades, det syntes rimligt, att ersättning härför utginge. Likaså
kunde under vägingenjörens semester eller vid brådskande tillfällen ett biträde
behöva anlitas för tillfälligt uppdrag. Med hänsyn härtill föreslå de
sakkunniga, att till varje länsstyrelses förfogande ställes ett belopp av 1,500
kronor, varav länsstyrelsen skall äga att på räkning av vägingenjörsbiträde
eller annan person utbetala ersättning för uppdrag av antytt slag. Av detta
belopp torde även kunna förskjutas ersättning för undersökningar, vilka visserligen
icke påkallas av vägdistrikt, men dock av länsstyrelsen anses erforderliga.

Beträffande vägingenjörs anställande vill jag förorda vad 1928 års sakkun- Departemtnt*-niga därutinnan föreslagit, och torde tiden för förordnande bestämmas till chefenhögst
sex år.

Vid bedömande av vägingenjörernas inkomstläge bör erinras, att gällande
taxa för vägundersökningar är låg och enligt vad som uppgives icke lämnar
nämnvärt överskott utöver utgifter för biträden och andra omkostnader. Däremot
torde taxan för renstakning vara något förmånligare. Distriktstjänstemäns
och vägkonsulenters ojämförligt största inkomst, i vad vägväsendet beträffar
och frånsett fasta avlöningsförmåner, härflyter för närvarande från arbetsledningsarvoden,
och icke alltid torde det utförda arbetet stå i skäligt förhållande
till arvodet.

Det synes lämpligt att ersätta dessa arvoden för s. k. arbetsledning ävensom
nu förekommande fasta avlöningsförmåner, vilka i vissa fall kunna vara sammanlagt
avsevärda, med en fast statsavlöning, utgörande full ersättning för
statskontrollen, biträdandet hos länsstyrelsen m. m. Med hänsyn härtill och till
den synnerligen stora ekonomiska betydelsen av god rekrytering av vägingenjörstjänsterna
finner jag det föreslagna årsarvodet av omkring 10,000 kronor
vara väl avvägt.

Beloppet skulle sannolikt icke vara tillräckligt för att säkerställa en god rekrytering,
därest det icke kunde beräknas, att vägingenjörerna skulle kunna erhålla
viss nettoinkomst av undersöknings- och renstakningsförrättningarna.
Distriktscheferna i väg- och vattenbyggnadsdistrikten hava i yttrande över
1927 års förslag angivit, att vägundersökningar och renstakningar i de största

Kungl. Maj:ts proposition nr Sill.

länen, där ett mera betydande antal sådana förrättningar förekomma, kunna
beräknas lämna vägingenjören en årlig nettoinkomst av 5,000 kronor. Därvid
synas de visserligen hava utgått från att lokal, skrivbiträde m. m. skulle
tillhandahållas vägingenjören av staten, men anledning finnes i allt fall att
antaga, att på denna väg tillräcklig lönefyllnad skall vinnas.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser jag mig böra förorda, att vägingenjörs
arvode och övriga därmed sammanhängande förmåner bestämmas på
sätt 1928 års sakkunniga föreslagit.

Såsom nämnda sakkunniga jämväl föreslagit torde ett belopp av 1,500 kronor
ställas till varje länsstyrelses förfogande för större utredningar m. m., och
lära dessa medel jämväl kunna användas för att, såsom 1925 års sakkunniga
ifrågasatt, bereda länsstyrelsen möjlighet att förordna om inspektion å flottleder
och andra vattenbyggnader.

Yägärendenas handläggning.

Handläggningen av ett vanligt vägbyggnads- eller vägförbättringsärende —
bortsett från de olikheter, som förekomma beträffande företag, understödda av
automobilskattemedel, ödebygdsvägar m. m. — försiggår för närvarande huvudsakligen
på följande sätt:

Av vägstyrelse hos vederbörande länsstyrelse gjord framställning om undersökning
och uppgörande av arbetsplan (plan med kostnadsförslag) till visst
vägföretag vidarebefordras till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som förordnar
vederbörande distriktstjänsteman till undersökningsförrättare. Arbetsplanen
granskas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som även utbetalar förra
ttningsarvodet.

På grundval av upprättad arbetsplan hör länsstyrelsen enligt 4 § väglagen
vederbörande väghållningsskyldiga och landsfiskal samt meddelar sitt
utslag.

Därefter insänder vägdistriktet planen jämte ansökan om statsbidrag till
länsstyrelsen, som vidarebefordrar den till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
där den blir vilande i avvaktan på statsbidrag. På grund av årliga framställningar
från länsstyrelserna rörande de vägföretag, som närmast böra erhålla
statsbidrag, avgiver väg- och vattenbyggnadsstyrelsen yttrande till Kungl.
Maj:t, som beviljar bidrag till varje särskilt företag och fastställer arbetsplanen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen delgiver länsstyrelsen och vägstyrelsen
Kungl. Maj :ts beslut och översänder till vägstyrelsen kontrakt enligt tryckt
formulär i två exemplar, vilka återsändas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
jämte säkerhetshandling. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen antager
kontrakt, utlämnar mot ersättning enligt taxa erforderliga kopior av arbetsplaner,
godkänner på vägstyrelsens förslag arbetsledare (kontrollant) samt
godkänner entreprenadanbud.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordnar inspektions- och avsyningsförrättare.
Efter arbetets fullbordande har denne att verkställa avsyning samt
granska och vitsorda byggnadsräkenskaperna. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
granskar räkenskaperna, godkänner arbetet och utbetalar sista delen
av statsbidraget. Dessförinnan hava delar av statsbidraget utbetalats från
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på grundval av intyg från arbetsledaren eller
inspektionsförrättaren.

Kungl. Maj:t.s proposition nr 211.

Såsom förut anförts innefattade 1927 Ars förslag en långt gående decentralisering
av vägärendenas handläggning. De sakkunniga anförde härom Irland
annat:

Genom att länsstyrelserna, vilka enligt väglagen vore beslutande rörande
vägars anläggning och underhåll, med vägingen.jörerna erhölle opartiska tekniker
till sitt förfogande, kunde en eftersträvansvärd förenkling åstadkommas
av den nu så komplicerade proceduren vid vägärendenas handläggning. Det
bleve sålunda möjligt att till länsstyrelserna förlägga bland annat prövningav
ansökningar om statsbidrag, upprättande av kontrakt med de väghållningsskyldiga
om arbetes utförande med statsbidrag, revision av räkenskaper, utbetalning
av statsbidrag till vägbyggnader samt avsyning och godkännande
av fullbordade arbeten. Härigenom komme vägstyrelsema i stort sett att
hava endast med länsstyrelserna att skaffa och slippa den omfattande skriftväxlingen
med olika myndigheter. För såväl länsstyrelser som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och Kungl.''Maj:t minskades i hög grad nu förekommande
skriftväxling och översändande av handlingar.

I 1927 års organisationsförslag angavs, att på länsstyrelserna skulle, utöver
vad redan nu''är fallet, ankomma följande åligganden:

För undersökning jämte upprättande av plan och kostnadsförslag till vägföretag,
till vilket statsbidrag ifrågasättes, skall länsstyrelsen förordna förrättningsman,
antingen vägingenjör eller annan av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
kompetentförklarad person. Förrättningsarvodet skall av vägstyrelsen
inbetalas till länsstyrelsen, som har att utbetala detsamma till förrättningsmannen,
såvida det ej skall tillfalla statsverket. Arvodet får, om företaget
kommer till stånd, inräknas i byggnadskostnaden och statsbidrag därå
åtnjutas. Sedan vägingenjören antingen själv uppgjort eller ock granskat av
annan förrättningsman upprättad plan med kostnadsförslag, meddelar länsstyrelsen
beslut om företagets utförande.

Varje länsstyrelse skall med biträde av vägingenjören upprätta flerårsplan
för samtliga vägarbeten inom ’ länet samt underställa planen väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
granskning.

Sedan Kungl. Maj:t årligen på väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag
fördelat allmänna väganslaget, anslaget till ''enklare vägar samt automobilskattemedlen
mellan länen, skall länsstyrelse äga att, där icke Kungl. Maj :t
för visst fall annorlunda bestämmer, av de sålunda till förfogande ställda medlen
i huvudsaklig överensstämmelse med av länsstyrelsen uppgjord och av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen granskad flerårsplan samt enligt fastställda grunder
bevilja statsbidrag till särskilda företag. Statsbidrag av allmänna väganslaget
må beviljas till högst 2/3 av kostnadsförslagets slutsumma, och statsbidrag
av automobilskattemedel likaledes i allmänhet till högst 2/3 av samma
summa, dock att, då särskilda skäl föreligga, länsstyrelse må äga att av automobilskattemedel
bevilja statsbidrag till högst s/4 av kostnadssumman. Ifrågasättes
högre bidragsbelopp, har länsstyrelsen att därom göra hemställan hos
Kungl. Maj:t.

Vederbörande länsstyrelse har att upprätta kontrakt med de väghållningsskyldiga
angående arbetes utförande med statsbidrag. I kontrakt bör förbehållas
länsstyrelsen bland annat att medgiva eller påfordra ändringar i arbetets
plan, föreskriva särskilda villkor och kontroll samt godkänna entreprenadanbud.
V''

Länsstyrelsen skall, sedan vägingenjören verkställt avsyning, godkänna det
avslutade arbetet. *

Vidare har länsstyrelsen att utbetala statsbidrag till vägbyggnader på

2i Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

grundval av vägingenjörens attest över verkställd granskning av byggnadsräkenskaperna.

Beträffande större broar och konstarbeten samt ödebygdsvägar m. m. inträder
viss ändring i ovan angivna behandling på grund av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
särskilda befattning med ifrågavarande ärenden.

De sakkunnigas förslag, att statsbidrag skulle beviljas av länsstyrelserna,
vilade väsentligen på förslaget rörande flerårsplaner.

I avgivet yttrande över 1927 års förslag anförde länsstyrelsen i Stockholms
län bland annat:

.Förslagets bärande grundtanke vore decentralisation av vägärendenas administrativa
handläggning, så att den beslutande och kontrollerande myndigheten
beträffande vägbyggnader och vägförbättringar överflyttades från vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen till länsstyrelsen. Länsstyrelsen hälsade förslaget
med största tillfredsställelse och gåve det i princip sin livliga tillslutning.
Vägväsendet hade så utvecklats, att det nu framstode som en uppenbar
omöjlighet att i någon form bibehålla beslutanderätten och den omedelbara
kontrollen i vägväsendets detaljer inom ett centralt ämbetsverk, emedan
detta icke kunde åstadkomma realprövning av den väldiga mängden dylika
frågor för hela landet.

Även flertalet övriga länsstyrelser tillstyrkte decentralisationen, varvid dock
flera erinrade om den ökade arbetsbörda, som därigenom pålades länsstyrelserna,
och det därav möjligen uppkommande behovet av ökad personal.

Sex länsstyrelser ävensom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avstyrkte emellertid
den föreslagna decentralisationen, förmenande bland annat att länsstyrelserna
icke vore rustade att övertaga en sådan teknisk och teknisk-ekonomisk
verksamhet samt att förslaget skulle medföra ökat arbete och därmed
behov av ökat antal arbetskrafter.

Riksräkenskapsverket ifrågasatte, huruvida icke starkare garantier borde
skapas för enhetliga principer vid statsbidrags fördelning och för att de allmänna
synpunkterna hävdades gentemot lokalintressen. Vägmgenjören, vilken
i flertalet fall komme att ensam representera den tekniska sakkunskapen inom
länsstyrelsen, finge en tillsynes alltför självständig och stark ställning. Det
syntes olämpligt att i den omfattning som avsetts lägga räkenskapsgranskning
på vägingenjörerna, som ej vore förtrogna med revisionsarbete och hade
en helt annan praktiskt-positiv huvuduppgift.

1928 ars sakkunniga hava föreslagit en mindre långt gående decentralisation
av vägärendenas handläggning. Enligt de sakkunnigas förslag skola dessa
ärenden handläggas i huvudsak enligt följande grunder:

Flerårsplaner böra upprättas av varje länsstyrelse med biträde av vägingenjören
och under samverkan med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt
därefter granskas ''av. sistnämnda styrelse. Någon formlig fastställelse av flerårsplan
^synes dock icke böra äga rum. Det är nämligen av synnerlig vikt,
att flerårsplanerna ständigt överses och kompletteras, så att de komma att
stå i överensstämmelse med utvecklingen och icke utgöra en hämsko på densamma.

Till undersöknings- och renstakningsförrättning skall förordnande meddelas

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

av länsstyrelse;!!, som äger därtill förordna vägingen,jören, eller, om länsstyrelsen
ifrågasätter annan förrättningsman, av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
till vilken frågan i sådant fall hänskjutes.

Undersökningsförrättningarna och renstakningarna bekostas av vägstyrelserna,
vilka till länsstyrelsen inbetala arvodena att i vederbörlig ordning utbetalas
till förrättningsmannen. Undersöknings- och renstakningsarvodena enligt
taxa få inräknas i byggnadskostnaden och, om företaget kommer till stånd,
statsbidrag därå beräknas.

Planer och kostnadsförslag av mera omfattande och komplicerad natur skola
granskas och godkännas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, närmast av dess
inspektörer, medan däremot för smärre och enklare arbeten länsstyrelsens utslag
må utan förutgången central granskning grundas på av vägingenjören upprättad
eller av honom granskad plan. I vilken utsträckning planer och kostnadsförslag
böra för granskning överlämnas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
torde böra närmare bestämmas i blivande instruktion. Planer till
större broar och konstarbeten skola emellertid alltid granskas i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
och i övrigt skola styrelsens inspektörer vid sina inspektionsresor
eller eljest genom infordrande av planer verkställa den granskning,
vartill de finna anledning. Planer och kostnadsförslag, som icke upprättats
av vägingenjören, skola städse i detalj granskas av denne.

Statsbidrag till särskilda företag beviljas av Kungl. Maj:t (undantag utfartsvägar).

Kontrakt upprättas och entreprenader godkännas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Slutavsyning av fullbordat arbete verkställes av vägingenjören, vilken har
att till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ingiva avsyningsbetyg med tillhörande
handlingar för arbetets slutliga godkännande.

Statsbidrag till vägbyggnader utbetalas av länsstyrelsen på vägingenjörens
attest och under förbehåll för eventuellt återbäringskrav från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
sida.

Statsbidrag till vägunderhåll utbetalas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Det vägingenjören ålagda fulla ansvaret för statens kontroll är förbundet
med förutsättning, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i den utsträckning
den därtill finner anledning verkställer ytterligare teknisk och räkenskapsgranslming
samt slutligt beslutar om byggnadsarbetens godkännande och om
statsbidragens belopp.

Redan förut har jag i princip uttalat mig för att en decentralisation av väg- Departementsärendena
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till länsstyrelserna i den om- chefenfattning,
som i 1927 års förslag avsetts, icke nu torde böra komma till genomförande.
Ett ytterligare skäl härför är, att de flerårsplaner för länens vägväsende,
vilka förutsatts skola utgöra grundval för medelsfördelningen, först
inom loppet av några år torde hinna upprättas och granskas. Den av 1928
års sakkunniga föreslagna partiella decentralisationen av vägärendena, i vilken
såsom ett väsentligt led ingår den hos vägingenjören sammanförda primära
kontrollverksamheten, synes mig lämpligt avvägd med hänsyn till nuvarande
förhållanden, varför jag anser mig kunna förorda, att vägärendena
handläggas i huvudsaklig överensstämmelse med de i förslaget innefattade
grunderna. Därest vad sålunda förordats genomföres och därjämte möjliga
åtgärder i övrigt vidtagas för påskyndande av ärendenas handläggning, komma
enligt min övertygelse i avsevärd grad att undanröjas de anmärkningar mot en

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

tung och tidsödande procedur, som hittills med visst berättigande kunnat framföras.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Beträffande väg- och vattenbyggnadsstyrelsen torde man böra inskränka
sig till sådana förändringar i organisation och personaluppsättning, vilka antingen
hava direkt samband med den förordade nya organisationen av vägväsendet
och slopandet av distriktsorganisationen eller eljest framstå såsom
obestridligt önskvärda. Den i förevarande hänseende viktigaste frågan är
otvivelaktigt det föreslagna inrättandet av nya väginspektörs- och broinspektörstjänster
inom styrelsen.

Väg; Enligt 1925 års förslag skulle för den statliga teknisk-ekonomiska kontrollen
inspe törer.^ vägväsendet anställas fem väginspektörer med placering en i vart
av fem inspektionsdistrikt och med en lön av It,000 kronor jämte ersättning
för biträden och lokal m. m. Väginspektörernas viktigaste arbetsuppgifter skulle
vara att granska och å väg- och vattenbyggnadsstyrelsens vägnar godkänna
arbetsplaner, att inspektera och avsyna vägarbeten samt att utöva tekniskekonomisk
kontroll å den verkliga underhållskostnaden samt inspektera underhållet
av broar och konstarbeten.

De flesta länsstyrelserna uttalade i sina yttranden över förslaget, att väginspektörernas
arbetsbörda bleve allt för stor, då de skulle handhava förstahandskontrollen
över allt vägbyggande och allt vägunderhåll i distriktet. Flera
länsstyrelser ansågo, att väginspektörsinstitutionen därför ej kunde medföra
det avsedda gagnet. Förslag framfördes om att utöka antalet distrikt eller
anställa biträden eller överflytta en del av kontrolluppgifterna till vägingenjörerna.
De, som helt avstyrkte 1925 års förslag, avsågo därmed bland annat,
att förstahandskontrollen skulle förläggas till vägingenjörer med statstjänstemannaställning
i varje län.

I 1927 års förslag avsågs väginspektörens uppgift icke längre vara att kontrollera
varje arbete och varje detalj utan att övervaka, leda och sammanhålla
den av vägingenjörer na utövade kontrollverksamheten. Till stöd härför anfördes
följande:

»Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall äga att till vägingenjörernas efterrättelse
utfärda allmänna tekniska och tekniskt-ekonomiska direktiv samt i de
särskilda fall, som vid inspektioner iakttagas, meddela nödiga anvisningar och
påkalla erforderliga rättelser.

Av väsentlig betydelse är, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tjänstemän
genom täta inspektioner förskaffa sig och styrelsen på personlig iakttagelse
grundad erfarenhet om vägväsendets tillstånd och behov, vilket hittills blott i
ringa omfattning varit möjligt. De sakkunniga föreslå personaluppsättning i
styrelsen med hänsyn härtill, bland annat tre väginspektörer.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens inspektioner i länen böra främst åsyfta
att förskaffa styrelsen kännedom om de särskilda vägingenjörernas skicklighet
och noggrannhet vid fullgörandet av deras tekniska och ekonomiska tjänste -

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

åligganden ocli således möjliggöra en sådun handledning av vågingenjörernas
arbete, att detta tillrättalägges efter riktiga och för hela landet i erforderlig
män ensartade linjer. Om väginspektörerna befinna sig på resor omkring fem
månader om året, kan för inspektion beräknas från två veckor till omkring
en månad årligen i varje län, beroende, på länens storlek. Det förutsättes härutöver,
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens chef och övriga tjänstemän skola
bliva i tillfälle att årligen göra inspektionsresor. Av inspektionstiden åtgår en
del för arbete å vägingenjörens kontor, och den övriga tiden torde användas
till att inspektionsförrättaren och vägingenjören gemensamt resa i länet. På
sådant sätt kan eu ingående kontroll å vägingenjörens arbete åstadkommas och
tillfälle jämväl beredas att besiktiga alla viktigare arbeten, varvid eventuella
felaktigheter i de särskilda fallen kunna rättas. Uppenbarligen kan dock icke
beräknas, att väginspektören, såsom vid 1925 års förslag åsyftades, skall hinna
besiktiga och avsyna varje detalj i länets vägväsende. Detta skall vara vägingenjörens
sak. Det är emellertid självfallet, att inspektionernas täthet och
grundlighet i olika län komma att inriktas efter den erfarenhet, man förvärvar
rörande eventuellt förefintliga svagheter. Kontrollen blir i allt fall ojämförligt
starkare än nu.

Med skäl kan göras gällande, att det icke för närvarande förefinnes nödig
allmän översikt, planläggning och ledning av vägväsendet, ej heller kunna i detalj
grundligt prövas de ändamål, till vilka medel utgå. I dessa avseenden
medför förslaget en genomgripande förbättring. För att ytterligare stärka den
allmänna planläggningen föreslå de sakkunniga särskild ordning för upprättande
av flerårsplaner i länen under medverkan av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Genom inspektioner och kontroll i orterna och genom sin medverkan vid upprättande
av flerårsplaner blir väg- och vattenbyggnadsstyrelsen icke blott en
tekniskt granskande och expedierande myndighet utan erhåller ingående förtrogenhet
med rikets vägväsende och har möjlighet att av egen erfarenhet
bedöma de särskilda länens behov och den lämpliga fördelningen dem emellan
av tillgängliga anslagsmedel.»

De sakkunniga föreslogo inrättande å styrelsens vägbyrå av tre väginspektörsbefattningar
å extra stat med avlöning enligt lönegrad B 28 samt anförde
härom:

Dessa befattningar bleve för styrelsens hela verksamhet av synnerlig betydelse.
Väginspektörerna borde visserligen icke formellt tillerkännas beslutanderätt,
men faktiskt komme de i stor utsträckning att handla å väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens vägnar och under sina inspektioner i auktoritativ
form meddela anvisningar och råd. Endast då de icke under hand uppnådde
avsedd verkan, behövde de påkalla formligt beslut av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Med hänsyn härtill borde de erhålla byrådirektörs ställning med
avlöning minst enligt lönegrad B 28. På styrelsens chef borde ankomma att
bestämma, i vilken utsträckning de skulle självständigt men i byråchefens närvaro
föredraga ärenden.

Såsom härav framginge hade de sakkunniga ansett, att väginspektörerna
borde placeras centralt i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och icke ute i orterna
på sätt jämväl varit ifrågasatt. Väginspektöremas erfarenheter måste
nämligen vara en särdeles värdefull tillgång för styrelsen, där de jämväl i
viss omfattning komme att bliva föredragande. Genom den centrala placeringen
kunde väginspektörerna även sinsemellan jämföra sina erfarenheter och
sålunda gemensamt främja tillfredsställande och, i den mån sådant vore lämpligt,
enhetlig teknisk-ekonomisk standard inom skilda landsdelars vägväsende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

I avgivna yttranden över 1927 års förslag tillstyrktes väginspektörstjänsterna
nära nog enstämmigt och detta icke blott av de myndigheter m. fl,,
som tillstyrkte 1927 års organisation, utan jämväl av dem, som yrkade på
annan organisation med icke decentraliserad handläggning av ärenden. Dessa
sistnämnda, nämligen väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt sex länsstyrelser,
förordade fyra väginspektörer placerade i lönegrad B 30.

Länsstyrelsen i Stockholms län betonade, att dessa väginspektörer vore något
helt annat än de i 1925 års betänkande föreslagna, emot vilka starka invändningar
rests; förstahandskontrollen måste nämligen utövas av en vägingenjör
i varje län.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalade tvekan rörande behövligheten av tre
väginspektörer och ifrågasatte till en början ett mindre antal.

Riksräkenskapsverket ifrågasatte, huruvida väginspektörerna skulle kunna
åstadkomma någon effektiv kontroll, detta även av det skälet, att väginspektör
på grund av den föreslagna löneställningen knappast torde kunna göra sig
gällande gentemot vägingenjör.

Statskontoret hade intet att erinra mot väginspektörernas placering i lönegrad
B 28.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd ansåg, att den centrala väginspektionen
borde omhänderhavas av befattningshavare i sådan tjänste- och löneställning,
att de kunde utöva sin verksamhet med tillbörlig auktoritet och
självständighet i förhållande till vägingenjörerna. Lönenämnden ville ifrågasätta,
huruvida det ur denna synpunkt kunde anses lämpligt att, såsom de sakkunniga
föreslagit, uppdela ifrågavarande inspektionsverksamhet på tre tjänstemän
med placering i lönegrad B 28 och med arbetsområden inom olika delar
av riket. Därest det föreslagna antalet väginspektörstjänster minskades,
eventuellt till allenast en dylik befattning med erforderligt biträde, skulle enligt
lönenämndens mening ifrågavarande befattning kunna tilldelas sådan
tjänsteställning och avlöning, att det bleve möjligt att för den centrala väginspektionen
förvärva den främsta fackkunskapen och den största erfarenheten
på området. Väginspektören skulle då erhålla en verkligt ledande ställning
i förhållande till vägingenjörerna och bleve i tillfälle att genom meddelande
av auktoritativa råd och upplysningar åt dessa öva inflytande på vägväsendets
utveckling. Det torde emellertid icke ankomma på lönenämnden att
framlägga något eget förslag i fråga om organisationen av befattningen väginspektör
och avlöningen vid densamma.

1928 års sakkunniga hava beträffande väginspektörerna anfört:

»För väg- och vattenbyggnadsstyrelsens verksamhet och för hela organisationens
fullgoda fungerande äro de tre väginspektörstjänsterna av allra största
betydelse. Från alla håll äro dessa tjänster förordade, och det torde få anses
ådagalagt, att huru an organisationen må uppbyggas, komma dessa tjänster
att bliva behövliga. På dessa tjänsters innehavare måste ställas stora
anspråk i fråga oro. kraft, skicklighet och duglighet ävensom förmåga att
personligt leda vägingenjörernas verksamhet och samverka med länsstyrelserna.
För att säkerställa en god rekrytering av dessa befattningar, vilka
enligt 1927 års förslag skulle uppföras på extra stat i lönegrad B 28, kan
ifrågasättas antingen att lämna ett särskilt lönetillägg eller oek att uppföra
dem å ordinarie stat. Då någon tvekan om befattningarnas behövlighet även
för framtiden icke kan råda, torde det sistnämnda vara att föredraga. Utnämnandet
av ordinarie innehavare torde emellertid i regel lämpligen böra föregås
av någon tids tjänstgöring å förordnande, varunder vederbörandes lämplighet
för befattningen kan bedömas.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

De tre väginspektörstjänsterna utgöra ett av de viktigaste leden i den nya
organisationen av vägväsendet. Genom dessa inspektörer träder väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i en mera levande förbindelse med vägväsendet ute i landet,
ecb härigenom beredes styrelsen möjlighet att på ett helt annat sätt än
hittills praktiskt leda vägväsendcts utveckling. Inspektörerna äro också behövliga
för att övervaka, leda, sammanhålla och i erforderlig mån enhetliggöra
vägingenjöremas arbete. Under inspektörernas ledning bör dessas verksamhet
kunna länkas efter riktiga linjer och förefintliga svagheter eller bristfälligheter
avhjälpas.

Med hänsyn härtill och till vikten att möjliggöra en god rekrytering av dessa
viktiga befattningar torde, i likhet med vad 1928 års sakkunniga föreslagit,
på ordinarie stat uppföras tre väginspektörstjänster i lönegraden B 28. De
blivande tjänsteinnehavarnas lämplighet torde i regel böra prövas genom någon
tids förutgången tjänsteutövning på förordnande. Uppenbarligen bör väginspektör
förbjudas att utöva enskild förvärvsverksamhet, som berör hans tjänsteområde.

Beträffande inrättandet av en befattning såsom broinspektör anfördes i 1925
års förslag följande:

»1904 års trafiksäkerhetskommitté föreslog inrättandet i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
av en broinspektion för inspektion av broar å enskilda järnvägar.
Styrelsen har sedermera vid flera tillfällen upptagit förslag om att
tillsvidare på extra stat inrätta en broinspektörstjänst jämte en assistenttjänst,
men förslagen hava icke blivit antagna, enär man icke velat föregripa det slutliga
avgörandet rörande kontroll å enskilda järnvägar i enlighet med trafiksäkerhetskommitténs
förslag.

De sakkunniga vilja nu upptaga detta förslag om att i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
inrätta en särskild tjänst för en specialist i brokonstruktionsteknik.
Innehavaren av denna tjänst, som torde böra erhålla ställning såsom
ordinarie förste byråingenjör och förslagsvis benämnas broinspektör, bör inom
s^relsen handlägga alla brofrågor inom såväl järnvägs- som vägväsendet. Han
bör salunda utöva den fackkunniga underhållskontrollen å järnvägsbroar och
i erforderlig utsträckning även å landsvägsbroar samt granska upprättade broförslag
för såväl järnvägar som vägar. Beträffande icke alltför omfattande
landsvägsbroförslag är det särskilt angeläget, att broinspektören i största möjliga
utsträckning upplägger för olika fall tillämpliga normalier, som kunna användas
av vägingenjörer och andra undersökningsförrättare. Det bör sålunda
förutsättas, att förrättningsmannen vid vägundersökningar med tillämpning av
dylika normalier endast utför de enklaste beräkningarna för i förslagen ingående
broar, och att vederbörande väginspektör granskar förslaget endast från
denna synpunkt, under det att broinspektören vid anslagsfrågans slutliga avgörande
inom styrelsen har att slutligt fastställa den i det särskilda fallet
lämpligaste konstruktionen. Beträffande mera omfattande brokonstruktioner
torde man kunna förutsätta, att förslag upprättas av särskilt anlitad sakkunnig
konstruktör, varför förslag till dylika broar endast behöva underkastas
granskning i styrelsen.

Genom att på detta sätt avlyfta det väsentliga brokonstruktionsarbetet från
dem, som i övrigt uppgöra vägförslagen, och lägga detta arbete på en i styrelsen
placerad specialist bör utan tvivel en avsevärd arbetsbesparing bliva
följden, och man vinner även större säkerhet för att i det enskilda fallet den

Departements ehcfen.

Bro inspektör.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

mest ändamålsenliga och billiga brokonstruktionen kommer till användning.
Inrättandet av en broinspektörstjänst synes sålunda vara ekonomiskt väl motiverat.
»

De sakkunniga föreslogo, att en ordinarie broinspektörstjänst i lönegrad
B 26 placerades på styrelsens vägbyrå med tjänstgöringsskyldighet även å
jämvägsbyrån.

I 1927 ärs förslag upptogs jämväl en broinspektör, som ifrågasattes uppförd
på extra stat i lönegrad B 28. Broinspektören skulle hava särskild tillsyn
å byggnad och underhåll av större broar och konstarbeten. Genom centralisering
till en i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen placerad specialist av de
stark specialutbildning krävande brofrågorna borde utan tvivel en avsevärd
arbetsbesparing bliva följden. Samtidigt vunnes större säkerhet för att den
ur såväl teknisk och ekonomisk som estetisk synpunkt lämpligaste brokonstruktionen
i det enskilda fallet kommc till användning.

I samtliga avgivna yttranden över 1925 och 1927 års förslag har förslaget
om inrättande av en broinspektörstjänst lämnats utan erinran.

Mot tjänstens placering på extra stat i lönegrad B 28 hava statskontoret och
lönenämnden icke haft något att erinra.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och sex länsstyrelser åter hava förordat
tjänstens hänförande till lönegrad B 30.

1928 års sakkunniga hava med hänsyn till att broinspektörstjänsten i utpräglad
grad vore en specialistbefattning, vilkens innehavare ständigt maste
följa med teknikens utveckling inom detta område, föreslagit, att tjänsten skulle
tillsättas på förordnande, förslagsvis på 3 år, och förenas med ett arvode av
12,000 kronor, varjämte de sakkunniga förordat, att befattningen tillsvidare,
intill dess större erfarenhet vunnits, skulle uppföras å extra stat.

Departements- Den föreslagna broinspektören torde erhålla en ekonomiskt betydelsefull
chefen. och, av allt att döma, kvantitativt avsevärd arbetsuppgift i avseende på vägväsendet.
I och med den nuvarande distriktsorganisationens slopande är det
ock nödvändigt att till en sådan befattning kunna förlägga den inspektion ur
trafiksäkerhetssynpunkt över enskilda järnvägars broar, vilken hittills utövats
av distriktstjänstemännen. Jag tillstyrker alltså inrättandet av en dylik broinspektörstjänst,
vilken dock tills vidare torde böra uppföras å extra stat. Da
broinspektören för att rätt kunna fylla sin viktiga uppgift, särskilt i avseende
å vägväsendet, måste vara en framstående ingenjör, som håller sig i oavbruten
kontakt med teknikens utveckling inom ifrågavarande område, torde befattningen
på sätt 1928 års sakkunniga föreslagit böra tillsättas genom förordnande på
högst tre år samt arvodet böra bestämmas till 12,000 kronor.

Tekniska Å tekniska byrån äro för närvarande placerade följande befattningshavare,
byråns för- nämligen ordinarie: en byråchef (lönegrad B 30). två förste byråingenjörer
en vägbyrå. (B 26), varav den ene tidigare tillhört jämvägsbyrån, två byråingenjörer (B
21), en notarie med tekniska göromål (B 21), ett kanslibiträde (B 7) och ett

Kun fil. Mai: Is proposition nr Sill.

kontorsbiträde (B 4) samt icke-ordinariv: en extra byråingenjör och eu ritare,
placerade i lönegrad B 21 respektive B 15 enligt avlöningsreglementet den 22
juni 1921 för befattningshavare vid statsdepartement m. fl. verk, vidare fyra
biträdande ingenjörer med avlöning enligt en lönegrad för extra ordinarie tjänstemän,
motsvarande den 21 :a för ordinarie tjänstemän, samt ett extra ordinarie
kontorsbiträde (4:e lönegraden).

1 innevarande års statsverksproposition har Kungl. Maj:t föreslagit en Iröjning
av anslaget till upprätthållande av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
verksamhet för anställande av ytterligare eu extra byråingenjör och ett extra
kontorsbiträde å tekniska byråns avdelning för ärenden angående automobilskattemedlens
fördelning.

Såväl 1925 års förslag som 1927 och 1928 års förslag innebära, att tekniska
byrån efter avskiljande av ärenden rörande vattenbyggnader skall ombildas
till en v ä g b y r å, och enligt vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen meddelat
har denna anordning redan genomförts.

I fråga om personaluppsättningen å vägbyrån har jag förut tillstyrkt inrättandet
å byrån av fyra nya befattningar, nämligen tre ordinarie väginspektörer
och en extra broinspektör.

Beträffande personalen i övrigt å byrån anförde 1927 års sakkunniga, att
å ena sidan personaltillgången vore för knapp i förhållande till föreliggande
arbetsuppgifter men att å andra sidan en avsevärd arbetslättnad uppstode genom
de sakkunnigas förslag, att arbetsplaners granskning och statsbidrags
prövning icke vidare skulle åligga väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Efter
övervägande av dessa olika synpunkter föreslogo de sakkunniga, att sagda personal
skulle minskas med tre ordinarie tjänster, nämligen en förste byråingenjör,
en byråingenjör och notarien, ävensom med en extra byråingenjör samt
att den kvarvarande förste byråingenjören skulle uppflyttas till lönegrad B 27.
De fyra biträdande ingenjörerna föreslogos bibehållna, då de erfordrades som
biträden åt de fyra nya inspektörerna. Vidkommande en i 1925 års förslag
ifrågasatt byråingenjör för automobilärenden anförde 1927 års sakkunniga:

De sakkunniga hade icke funnit tillräckliga skäl att för närvarande föreslå
uppförande^ å väg- och vattenbyggnadsstyrelsens stat av en automobilteknisk
fackman, pa sätt i 1925 ars betänkande förordades. Rent maskintekniska ärenden
torde förekomma endast sporadiskt, och i dessa syntes erforderlig utredning
lämpligast kunna åstadkommas antingen genom samverkan med Kungl.
Automobilklubben och Automobilbesiktningsmännens förening eller genom att
kommunikationsdepartementet eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillkallade
särskild sakkunnig. I trafiktekniska ärenden åter torde väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
vägtekniska tjänstemän besitta eller förvärva erforderlig
sakkunskap. I detta sammanhang ville de sakkunniga framhålla, att det vore
uteslutet, att, pa sätt från visst hall anförts, kunna centralisera automobilregistren
till ett enda centralregister hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. De
lokala registren hos länsstyrelserna vore nämligen av flera skäl nödvändiga,
bland annat för debitering av automobilskatten.

I sitt yttrande över 1927 års förslag ifrågasatte väg- och vattenby g gnadsstyrelsen
byråchefstjänstens uppflyttande till överingenjörstjänst i lönegraden

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Departements chefen.

A 2 samt föreslog utöver vad de sakkunniga upptagit bland annat följande icke
ordinarie personal, nämligen en automobilinspektör, tre biträdande ingenjörer,
en ritare, ett kontorsbiträde samt för automobilinspektörens räkning ett kanslibiträde
och ett kontorsbiträde. Även vissa länsstyrelser föreslogo överingenjörs
tjänsteställning för vägbyråns chef. Statskontoret och lönenämnden lämnade
den föreslagna uppflyttningen av den kvarvarande förste byråingenjören
till lönegrad B 27 utan erinran.

1928 års sakkunniga, som icke ingått i detaljgranskning beträffande personalen
i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, såvitt angår vägväsendet, hava ansett
anledning ej förefinnas att antaga behov av större personal än den, som
nu anses erforderlig, dock med de jämkningar, som föranledas av inrättandet
av bro- och väginspektörstjänsterna.

Ett noggrant förhandsbedömande av personalbehovet hos den centrala ledningen
av vägväsendet efter en så omfattande omorganisation som den, varom
här är fråga, erbjuder vissa svårigheter. Även om efter omorganisationen icke
följer en så avsevärd avlastning av arbetsuppgifter, som enligt 1927 års förslag
skulle bliva fallet, torde dock, när den nya organisationen hunnit vinna stadga,
en viss minskning av arbetsbördan komma att inträda. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
kommer nämligen att i avsevärd utsträckning kunna förlita sig på
det arbete, som presteras av vägingenjörerna, med vilkas personliga duglighet
och möjligen förekommande svagheter styrelsen blir väl förtrogen. Sålunda
torde styrelsen icke behöva eller ens böra granska den stora mängden av smärre
planer ■—- vilket likvisst icke heller nu alltid medhunnits — och i fråga om
ansökningar om statsbidrag lärer beredningen inom länsstyrelserna vinna i
grundlighet.

Inspektörerna med sin ingående personliga förtrogenhet med vederbörande
län torde komma att snabbt bedöma både vägprojekt och statsbidragsansökningar
och således effektivt underlätta ärendenas beredning i styrelsen. Å
andra sidan innebära inspektörstjänsterna en viss utvidgning av styrelsens
verksamhet — i syfte att uppnå större ekonomisk effektivitet inom vägväsendet
— och i viss utsträckning lära de behöva biträdande ingenjörer. Om
sålunda utökningen med de fyra inspektörstjänsterna icke synes omedelbart
kunna motsvaras av indragning av ett lika stort antal övriga tjänster, är det
min förvissning, att arbetet — bortsett från den av övergången till den nya organisationen
föranledda ökningen i arbetsbördan — skall kunna efter hand förenklas,
särskilt genom utnyttjande av inspektörernas höga kapacitet.

Med hänsyn till vad sålunda anförts torde med anledning av den nya organisationen
av vägväsendet utöver inrättandet av de förut omförmälda fyra inspektörstjänsterna
icke för närvarande annan förändring beträffande personaluppsättningen
å den till vägbyrå ombildade tekniska byrån böra vidtagas än
att personalen minskas med den förste byråingenjör, som förut tjänstgjort å
jämvägsbyrån, och notarien samt att förenämnda i årets statsverksproposition
omförmälda extra byråingenjörsbefattning vid omorganisationen utgår. Det
begärda extra kontorsbiträdet torde däremot även efter omorganisationen bliva

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

erforderligt. Efter övergången till den nya organisationen liirer böra tagas i
övervägande, huruvida icke någon ingcnjörsbefattning ytterligare kan indragas.
Förhöjning i löneställning för den å vägbyrån placerade förste byråingenjören
torde icke böra äga rum, förrän närmare erfarenhet om den nya
organisationens verkningar därtill giver anledning.

A järnvägsbyrån handlägges, förutom andra tekniska ärenden rörande enskilda
järnvägar, viss del av kontrollen över dessa järnvägars rullande materiel.
Enligt kungörelserna den 11 december 1874 (nr 107, sid. 1) angående ordningen
för avsyning och besiktning av enskilda järnvägar och deras upplåtande för
allmän trafik samt den 31 december 1904 (nr G8, sid. 1) angående kontroll över
enskilda järnvägars rullande materiel är kontrollverksamheten i huvudsak uppdelad
så, att ärenden rörande ny normalspårig materiel eller materiel till ännu
icke öppnad smalspårig järnväg handläggas av järnvägsstyrelsen å maskinbyråns
inspektionsavdelning samt frågor rörande ny smalspårig materiel i övrigt
och underhållsinspektionen å all såväl smal- som normalspårig materiel
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Inom styrelsen handhavas dessa ärenden
av den till järnvägsbyrån anknutna, å extra stat uppförda maskininspektionen,
vilken jämväl åligger en viss kontroll över trafiksäkerheten, i det att
inspektionen sedan år 1923 handlägger ärenden rörande fastställande av enskilda
järnvägars tjänstgöringsreglementen samt i viss mån utövar tillsyn å
dessa reglementens efterlevnad.

Underhållsbesiktningen av rullande materiel bekostas helt och hållet av statsmedel.
Däremot skola kostnaderna för granskning av ritningar, besiktning av
ny rullande materiel och kontroll över tillverkningen inom landet för enskild
järnvägs räkning av rullande materiel, vartill vederbörande järnvägs ägare
kan erhålla sakkunnig person inom järnvägsstyrelsen, respektive väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
bestridas av järnvägsägaren själv, och utgår ersättningen
till förrättningsmannen enligt grunder, som angivas i ovanberörda kungörelser
den 11 december 1874 och den 31 december 1904.

Å järnvägsbyrån äro för närvarande placerade en byråchef, en byråingenjör
och ett kontorsbiträde, alla ordinarie, samt å inspektionen av rullande materiel
m. m. å extra stat en maskininspektör, en assistent åt maskininspektören och en
kontorsskrivare med lönegradsplacering enligt respektive lönegrad B 27, B 22
och B 15 i avlöningsreglementet den 22 juni 1921.

I 1925 ars förslag (sid. 58—70) lämnas en utförlig redogörelse för den nuvarande
kontrollen å enskilda järnvägar samt de från skilda håll och vid olika
tidpunkter framställda förslagen om omorganisation och förstärkning av kontrollen.
De sakkunniga beröra även motiven och rättsgrunderna för inspektionen
å enskilda järnvägar samt utveckla skälen för upphörande av järnvägsstyrelsens
befattning med enskilda järnvägars ärenden.

Vid övervägande av föreliggande spörsmål och med hänsyn tagen såväl till
behovet av en grundligare inspektion som till önskvärdheten att upphäva den

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 178 häft. (Nr 211.)

Kungl. Maj ds proposition nr Bil.

nuvarande splittringen på skilda inspektionsmyndigheter hava de sakkunniga
kommit till den slutsatsen, att den nuvarande järnvägsbyrån inom väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen borde utvidgas till en central järnvägsinspektion, som
skulle handhava all erforderlig kontrollverksamhet över de enskilda järnvägarna.
Inspektionens uppgifter skulle bliva av dels teknisk och dels ekonomisk
art, och inspektionen komme således att fungera på två i viss mån åtskilda
grenar eller avdelningar, en teknisk och en ekonomisk.

Rörande den tekniska inspektionen anföra de sakkunniga följande: »På

den tekniska inspektionen skall läggas det arbete, som nu utföres av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens järnvägsbyrå, med undantag dock för den trafikekonomiska
prövningen av koncessions- och låneansökningar samt vissa andra
allmänna arbetsuppgifter (t. ex. lagstiftningsfrågor), vidare det arbete, som
utföres av den till järnvägsbyrån anknutna maskininspektionen, jämte motsvarande
inom järnvägsstyrelsen utfört arbete för enskilda järnvägar, samt slutligen
det arbete, som påvilar distriktstjänstemännen och de av järnvägsstyrelsen
utsedda förrättningsmännen vid besiktning och avsyning av nyanlagd järnväg.
Såsom en utvidgad arbetsuppgift skall tillkomma en grundligare trafiksäkerhetsinspektion.

Arbetsuppgifterna sönderfalla i tre grupper, nämligen banbyggnads- och banunderhållskontroll,
maskininspektion och trafiksäkerhetsinspektion.

Banbyggnads- och banunderhållsinspektionen omfattar
granskning av upprättade järnvägsförslag och yttrande ur byggnadsteknisk
och kostnadssynpunkt över koncessionsansökningar, godkännande av ritningar
till de renstakade förslagen och till stationer, håll- och lastplatser, överbyggnad
m. m., vidare teknisk-ekonomisk kontroll under byggnadstiden, fastställande
av namn å stationer, godkännande av nya byggnader och anläggningar
vid färdiga banor, samt fortlöpande banunderbållskontroll å för allmän trafik
upplåtna järnvägar.

För banunderhållsinspektioner hava distriktstjänstemännen år 1924 i alla distrikten
tillsammantagna använt cirka 150 dagar. Detta arbetes koncentrering
till en central byrå torde medföra en viss tidsbesparing, och det torde för övrigt
icke heller bliva nödvändigt att varje år underkasta varje järnväg inspektion,
utan inspektionstätheten bör kunna anpassas efter den kännedom, man erhåller
om underhållets kvalitet vid olika banor. I gengäld torde emellertid inspektionerna,
då de förekomma, kunna göras mera grundliga.

För dessa underhållsinspektioner samt förekommande avsyningar av nya anläggningar
vid färdiga banor ävensom för det egentliga byråarbetet, omfattande
granskning av planer för nya järnvägar samt ritningar till nya byggnader och
anläggningar vid färdiga banor m. m., torde man kunna beräkna, att, under
förutsättning att byråchefen själv är väg- och vattenbyggnadsfackman, skall
erfordras ytterligare blott en tjänsteman, vilken då bör hava förste byråingenjörs
tjänsteställning. Det bör kunna förväntas, att dessa båda tjänstemän skola
förvärva en grundlig fackinsikt, och att de därför böra kunna ägna sakkunnig
tillsyn vid granskning av planer och underhållsinspektion även åt mera komplicerade
anläggningar, såsom växel- och signalsäkerhetsanläggningar m. m.

För att emellertid uppfylla även kravet på en speciell brobyggnadstekniskt
sakkunnig fackman, som framförts redan av trafiksäkerhetskommittén och sedermera
vid olika tillfällen även av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, utan att
frågan ännu vunnit sin lösning, hava de sakkunniga, såsom förut anförts, föreslagit
upptagande i vägbyrån av en broinspektör med tjänstgöringsskyldighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

,‘Sf)

iiven ii järnvägsbyran. Det förutsattes alltså, att denne broinspektör skall
granska brobyggnadsplaner samt utöva underhållsinspektion å broar.

Med den angivna fataliga personalen kan emellertid icke med visshet påräknus
att också medhinna den teknisk-ekonomiska kontrollen å järnvägar under
byggmad. För denna viktiga arbetsuppgift, som hittills vanligen utförts av
distriktstjänstemän, nödgas man alltså förutsätta, att, åtminstone om flera järnvägsbyggnader
samtidigt pågå, särskilda kontrollanter måste anlitas, Detta
torde dock icke behöva vålla någon svårighet, och då kontrollantarvodet betalas
av järnvägsföretaget, behöver hänsyn härtill icke tagas i statförslaget.
Samtliga övriga arbetsuppgifter förutsättas däremot kunna medhinnas av den
angivna byråpersonalen.

Maskininspektionen omfattar besiktning och godkännande av lokomotiv,
vagnar och andra fordon, avsedda att tagas i bruk vid för allmän
trafik upplåtna järnvägar, samt underhållsinspektion å i bruk varande materiel.
Dessutom äro de enskilda järnvägarna berättigade att till förberedande granskning
inlämna ritningar å rullande materiel, som är avsedd att anskaffas, samt
att erhålla sakkunnigt biträde för kontroll å tillverkningen inom landet av rullande
materiel. Förrättningarna handhavas av maskininspektören och biträdande
maskininspektören, vilka äro anställda på extra stat i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
samt av byrådirektören å järnvägsstyrelsens maskinbyrås inspektionsavdelning.

De sakkunniga föreslå icke någon annan principiell ändring beträffande
maskininspektionen, än att arbetet helt och hållet överflyttas till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen. Därvid bör järnvägsstyrelsen äga att underrätta
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen om de krav, som böra uppställas på materiel,
avsedd för samtrafik med statsbanorna, och i övrigt bör självfallet samarbete
mellan de båda styrelserna äga rum i syfte att verka för enhetlig standard m. m.
ifråga om den rullande materielen. Givetvis bör järnvägsstyrelsen även äga
att till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen göra anmälan rörande eventuellt iakttagna
brister i de enskilda järnvägarnas rullande materiel och dess underhåll.

De i 1864 och 1874 års förordningar givna föreskrifterna om rätt för järnvägsstyrelsen
att öva tillsyn å underhållet av bana och rullande materiel vid
enskilda järnvägar torde utan olägenhet kunna upphävas. Likaså torde föreskriften
om tvenne av järnvägsstyrelsen utsedda förrättningsmän vid besiktning.
och avsyning av enskild järnväg böra utgå, varefter nämnda båda förordningar
ävensom 1904 års förordning angående rullande materiel böra omredigeras.

Maskininspektionen kräver, såsom anförts, för närvarande två tjänstemän i
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och en del av en tjänsteman i järnvägsstyrelsen,
varvid emellertid även ärenden rörande tjänstgöringsreglementen och i
viss mån tillsynen å dessas efterlevnad handhavas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
maskininspektör. Omfattningen av maskininspektionens arbetsbörda
är beroende dels på storleken av förekommande nyanskaffningar och dels på
underhållsstandarden och det därav betingade större eller mindre behovet av
underhållsinspektion. Sannolikt torde arbetet framdeles bliva av ungefär samma
omfattning som nu, och ehuru maskininspektören för närvarande är starkt
arbetsbelastad, torde man kunna utgå från ett behov av blott två tjänstemän,
av vilka en torde böra vara byrådirektör och eventuellt åläggas egen föredragningsplikt
samt en förste byråingenjör.

Det kunde ifrågasättas, att för den del av trafiksäkerhetskontrol1
e n, som består i fastställande av tjänstgöringsreglementen och tillsyn å deras
efterlevnad samt driftens utövande i övrigt, inrätta en särskild trafikinspektörstjänst,
på sätt en reservant inom trafiksäkerhetskommittén förordade och se -

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

dermera i proposition vid 1918 års riksdag föreslagits. De sakkunniga anse sig
emellertid icke böra hemställa om en sådan åtgärd, utan föreslå i anslutning
till nuvarande faktiskt rådande förhållanden, att tjänstgöringsreglementsärenden
inom styrelsen handläggas av maskininspektören, samt att tillsyn å driftens
handhavande utövas av de tekniska tjänstemännen under deras inspektionsresor
i samband med underhållsinspektionen å anläggningar och rullande materiel.
»

Enligt de sakkunnigas förslag skulle den ekonomiska inspektionens
viktigaste arbetsuppgifter bestå i att utföra en grundlig trafikekonomisk
granskning av koncessions- och låneansökningar, att verkställa ekonomiska utredningar
i frågor av allmän betydelse, såsom järnvägsfusioner, bokföringsföreskrifter
m. m., samt att utöva en fortlöpande ekonomisk kontroll över de enskilda
järnvägarna. För dessa ändamål skulle till den ekonomiska inspektionen från
järnvägsstyrelsen överflyttas ärendena rörande de enskilda järnvägarnas taxor
samt utarbetandet av järnvägsstatistiken i vad avser nämnda järnvägar.

De sakkunniga hava föreslagit, att förste byråingenjören å järnvägsbyrån
skulle placeras i lönegrad B 27 samt att maskininspektören, hans assistent och
kontorsskrivaren skulle uppföras å ordinarie stat i lönegraden B 28, B 27 respektive
B 15, därvid maskininspektören skulle benämnas byrådirektör och
assistenten förste byråingenjör. För den ekonomiska inspektionen har föreslagits
en byrådirektör och en sekreterare i lönegrad B 24 samt för det statistiska
arbetet en kontorsskrivare och två kanslibiträden.

I samband med järnvägsinspektionens nyordnande hava de sakkunniga föreslagit,
att de av enskilda järnvägar hittills erlagda, vederbörande förrättningsmän
tillfallande avgifter för kontroll och inspektionsförrättningar skulle upphöra,
men att järnvägarna i stället skulle erlägga årliga avgifter med 0.04 procent
av bruttoinkomsterna, avsedda att täcka omkring hälften av kostnaden
för järnvägsbyrån.

Järnvägsstyrelsen har i princip biträtt förslaget om järnvägsinspektionen.
Styrelsen anser dock, att den ekonomiska inspektionen borde bilda en särskild
byrå samt att för säkerhetsinspektionen erfordrades särskilda tjänstemän. Byrådirektören
för maskininspektionen anser styrelsen kunna nedflyttas till förste
byråingenjör. Mhd hänsyn till de framställda erinringarna anser järnvägsstyrelsen
de sakkunnigas förslag böra omarbetas.

I avgiven reservation har förslaget avstyrkts av styrelsens tva överdirektörer,
en järnvägsfullmäktig och två byråchefer, som bland annat anfört, att vissa
fördelar vore förenade med den till järnvägsstyrelsen förlagda maskmmspektionen.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava tillstyrkt förslaget, samt därvid anfört,
att den ekonomiska inspektionen bleve ett mycket gott stöd för riksgäldskontoret
och att densamma borde förestås av en byråchef.

Svenska järnväg sförening en har uttalat sin fulla anslutning till att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen ensam skulle bliva central inspektionsmyndighet men
särskilt med hänsyn till automobiltrafikens i många avseenden gynnade ställ -

Kungl. Maj:ts proposition nr 811.

ning motsatt sig skärpt ekonomisk kontroll över de enskilda järnvägarna. För
den ekonomiska inspektionen har endast en person i byrådirektörs ställning ansetts
behövlig. Förslaget om täckning av kostnaderna för järnvägsbyrån genom
årliga avgifter har avstyrkts.

Det ifrågasatta inrättandet av en särskild ekonomisk inspektion och överflyttandet
av taxeärendena från järnvägsstyrelsen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
lärer icke nu böra äga rum.

Frågan om den tekniska inspektionen torde däremot böra lösas i samband
med indragningen av tjänsterna i väg- och vattenbyggnadsdistrikten. I likhet
med de sakkunniga finner jag, att personalbehovet för den bantekniska kontrollen,
frånsett broinspektionen, kan på ett tillfredsställande sätt tillgodoses
genom att den nu tillfälligt å tekniska byrån tjänstgörande, men för järnvägsbyrån
avsedde förste byråingenjören återföres till denna byrå. Även om
ifrågavarande tjänst med hänsyn icke minst till den därå ankommande handläggningen
av frågor rörande järnvägskorsningar lärer bliva ganska maktpåliggande,
finner jag mig dock icke kunna för närvarande, innan närmare erfarenhet
vunnits om omfattningen av de blivande arbetsuppgifterna, förorda en
förhöjd lönegradsplacering av denna tjänst.

Vad beträffar kontrollen över de enskilda järnvägarnas rullande materiel, kan
vad reservanterna inom järnvägsstyrelsen anfört gentemot överflyttandet av
den till järnvägsstyrelsen förlagda delen av maskininspektionen visserligen icke
frånkännas visst fog, men övervägande skäl synas mig dock tala för att upphäva
den nuvarande splittringen i inspektionen å de enskilda järnvägarnas rullande
materiel och helt förlägga inspektionen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Maskininspektionen torde hava varit till avsevärd nytta för åstadkommande
av tillfredsställande rullande materiel, och torde även av de enskilda
järnvägarna själva — och särskilt de mindre, som sakna egna maskinfackmän
— uppskattas på grund av de tillfällen till fullt sakkunnig konsultation,
som erbjudas. Även den maskininspektören tillkommande befattningen
med ärenden rörande enskilda järnvägars tjänstgöringsreglementen torde hava
utövats på ett förtjänstfullt sätt till gagn för järnvägarna i deras strävan att
förbättra driftsekonomien. Med hänsyn härtill och då ett stadigvarande behov
av denna kontroll föreligger, torde maskininspektionen uppföras å ordinarie
stat.

Beträffande löneställningen för maskininspektionens tjänstemän får jag erinra,
att i en tidigare till denna riksdag avlåten proposition, nr 118, angående
vissa ändringar i statsbaneförvaltningens organisation in. m. föreslagits,
att byrådirektören å järnvägsstyrelsens maskinbyrås inspektionsavdelning
skulle indragas och hans göromål överflyttas till den å avdelningen placerade
förste byråingenjören (27:e lönegraden). Med hänsyn härtill kunde det ifrågasättas,
att maskininspektören i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, till vilken
en del av göromålen från järnvägsstyrelsen nu föreslås överflyttade, även placerades
i lönegrad B 27. Emellertid är att märka, att maskininspektören i avsaknad
av maskintekniskt utbildade förmän har en med mera självständigt
ansvar förenad tjänsteställning och väl i själva verket måste fungera som fö -

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

redragande ledamot i styrelsen. Därjämte skulle han alltjämt handlägga de
viktiga trafiksäkerhetsärendena. Med hänsyn härtill torde han icke böra placeras
lägre än i lönegrad B 28. Någon ändring av denne tjänstemans benämning
lärer icke vara erforderlig. Vad i övrigt föreslagits beträffande maskininspektionens
tjänstemän föranleder ingen annan erinran från min sida än att
maskininspektörens assistent tills vidare icke torde böra sättas i högre lönegrad
än den han för närvarande innehar eller B 22.

De förrättningsarvoden, som nu i vissa fall erläggas av de enskilda järnvägarna
och tillfalla vederbörande förrättningsman, torde, frånsett arvoden till
kontrollant för järnväg under byggnad och till sakkunnig för kontroll över
tillverkning inom landet för vederbörande järnvägs räkning av rullande materiel,
böra inbetalas till statsverket och tillföras den å riksstatens inkomstsida
uppförda titeln »Diverse inkomster».

avdél" ^ kamnavdelningen finnas, förutom chefen i byråchefs ställning, en hamnningen.
ingenjör, en biträdande hamningenjör och ett kontorsbiträde med placering enligt
lönegrad B 26, B 21 respektive B 4 enligt avlöningsreglementet den 22 juni
1921,

Enligt 1925 års förslag skulle hamnavdelningen utan ökning av dess personal
övertaga dels handläggning av alla vattenbyggnadsärenden inom styrelsen,
vilket, såsom förut omförmälts, redan genomförts, dels ock den av distriktstjänstemännen
hittills utövade byggnads- och underhållsinspektionen å vattenbyggnader,
varvid förutsattes, att i särskilda fall inspektionsuppdrag kunde
behöva anförtros åt andra personer. Därjämte ifrågasattes, att hamnavdelningen
skulle benämnas vattenbyggnadsbyrån.

Departements- Vad sålunda föreslagits föranleder ingen annan erinran från min sida än
att den nuvarande benämningen å hamnavdelningen torde böra bibehållas.

Administra- Å administrativa byrån äro placerade följande befattningshavare, nämligen
tiva kyrka, ordinarie: en byrådirektör, en registrator, tillika aktuarie (lönegrad B 21),
en revisor och bokhållare (B 21), ett kanslibiträde (B 7), ett kontorsbiträde
(B 4) ävensom, gemensamma för hela verket, en förste expeditionsvakt (B 7)
och två expeditionsvakter (B 5) samt icke-ordinarie: två extra revisorer med
lön enligt lönegrad B 21 i avlönings reglementet den 22 juni 1921, två första
amanuenser (18:e lönegraden), varav den ene med arvode från anslaget till
f i skeham n sbyggn a de rn a, en förste amanuens (18 :e lönegraden) med halvtidstjänstgöring
och tre extra ordinarie kontorsbiträden (4:e lönegraden).

Dessutom finnes å byrån ytterligare en amanuens med halv tjänstgöring,
sysselsatt med ödebygdsvägsräkenskaperna samt avlönad från anslaget till anläggning
av ödebygdsvägar.

Regis trätorn tjänstgör enligt riksdagens beslut såsom revisor, och registratorstjänsten
bestrides av det kvinnliga kanslibiträdet, som därvid åtnjuter vikariatsersättning
såsom för kansliskrivaretjänst.

1925 års förslag innebar icke någon förändring i antalet tjänster å administrativa
byrån men väl förändrad tjänsteställning för vissa av tjänsterna. Så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

lunda föreslogs byrådirektörsbefattningens höjande till byråehefsbefattning.
Till stöd härför lämnades en redogörelse för administrativa byråns arbetsbörda
samt anfördes vidare:

»Den administrativa byrån är av den omfattning och betydelse, att den synes
böra förestås av en byråchef. Frågan om byrådirektörsbefattningens uppflyttning
till byråchefs grad upptogs av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i
anslagsäskandena till 1918 års riksdag. Föredragande departementschefen ansåg
sig dock i ärendets dåvarande läge icke böra till prövning upptaga frågan
om denna uppflyttning, ehuru vissa skäl syntes honom tala för densamma. Då
nu verket reorganiseras, torde dock även denna fråga böra vinna sin lösning.
Redan de rent administrativa ärendena och den gemensamma handläggningen
med övriga byråer av ärenden av ekonomisk natur äro av betydande omfattning
och innesluta flertalet remisser och större ärenden, som komma under styrelsens
prövning. På tjänsten vilar ock ett stort ekonomiskt ansvar, och stora
ekonomiska intressen äro för statsverket förbundna med handhavandet och utbetalandet
av statsanslagen till allehanda statsunderstödda företag. Sedan löneregleringen
1911, då tjänsten placerades i byrådirektörsgraden, har en betydande
utvidgning av arbete och ansvar ägt rum genom ändrat förfarande
beträffande kassarörelsen, genom övertagande av den statskontoret tidigare
åliggande befattningen med ärenden angående statsbidrag till väganläggningar
m. m. och genom tillkomsten av hamnbyggnadsavdelningen och ödebygdsvägarna.
Omfattningen av de statsunderstödda arbetena och storleken av de
anslag, över vilka administrativa byrån har tillsyn och kontroll, hava ock ökat
i hög grad särskilt genom automobilskattemedlens tillkomst. Tjänsten synes
vara fullt jämställd med byråchefstjänsterna i övriga centrala ämbetsverk. I
staten erfordras en höjning med 9G0 kronor för tjänstens uppflyttning till lönegrad
B 30.»

Vidare föreslogs i 1925 års förslag registratorsbefattningens omändring till
revisorstjänst samt inrättande av ytterligare en ordinarie revisorstjänst, vadan
revisorernas antal inberäknat revisorn och bokhållaren skulle uppgå till tre,
ävensom av en kansliskrivartjänst (lönegrad Bil) för registratorsgöromålen,
varemot en kontorsbiträdestjänst skulle utgå.

Med tillstyrkande av vad 1925 års sakkunniga därutinnan ifrågasatt framlades
i 1927 års statsverksproposition (sjätte huvudtiteln, punkt 3) förslag
om byrådirektörstjänstens förändring till byråchefsbefattning.

Riksdagen (skrivelse nr 6 A, punkt 3), som vitsordade, att de med byrådirektörsbefattningen
förenade göromålen vore av ganska ansvarsfull och ekonomiskt
betydelsefull natur, ansåg sig i avvaktan på den blivande lösningen
av frågan om väg- och vattenbyggnadsväsendets omorganisation icke böra vidtaga
någon organisatorisk förändring med avseende å väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
personalstat, men då det syntes rättvist och billigt, att den nuvarande
innehavaren av byrådirektörsbefattningen bleve i lönehänseende ungefärligen
jämställd med byråchef, tillerkände riksdagen honom från och med
den 1 juli 1927 tills vidare ett personligt lönetillägg av 800 kronor.

11927 års förslag ifrågasattes på grund av den i förslaget avsedda decentralisationen
av åtskilliga ärenden till länsstyrelserna en indragning av sex tjänster
å byrån. Med hänsyn till det stora antalet remisser och övriga omfattande
ärenden av administrativ-ekonomisk natur, i vilkas handläggning byrådirek -

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Departementschefen.

Chefen för
väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen.

tören hade att deltaga, ansågo de sakkunniga det vara av vikt, att han vore
en väl kvalificerad jurist, varför de trots den av decentralisationen föranledda
minskade arbetskvantiteten å byrån ansåge tjänsten böra uppflyttas till byråchefsgrad.
Slutligen biträddes 1925 års förslag rörande registratorstjänstens
förändring till revisor och inrättande av en kansliskrivartjänst.

Förslaget om byråchefstjänst å administrativa byrån har lämnats utan erinran
av såväl statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd som
1928 års sakkunniga. Förslaget om inrättande av en kansliskrivartjänst har
tillstyrkts av lönenämnden.

Enligt det av mig förut förordade förslaget till ändrad organisation av vägväsendet
skola utbetalningar av statsbidrag till vägbyggnader verkställas av
länsstyrelserna men bokföringen handhavas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
I detta avseende inträder icke någon mera nämnvärd förändring av
administrativa byråns arbetsmängd. Däremot torde genom att på vägingenjörerna
lägges det fulla ansvaret för statens kontroll å vägbyggnad och vägunderhåll
administrativa byråns revisionsarbete, sedan organisationen vunnit
nödig stadga, i viss mån underlättas. Jag förutsätter därvid, att byråns arbete
skall rationellt planläggas, sa att en verklig arbetslättnad kan uppnås.
Emellertid är det tydligt, att under den första övergångstiden någon personalminskning
icke kan åstadkommas. Någon ändring i personalantalet å administrativa
byrån torde sålunda icke nu böra vidtagas, men lärer Kungl.
Maj :t hava sin uppmärksamhet fästad å angelägenheten att framdeles minska
den icke-ordinarie personalen.

Vad beträffar förslaget om byrådirektörstjänstens höjande till byråchefsbefattning,
anhåller jag att få åberopa vad till stöd därför anfördes i 1927 års
statsverksproposition. Då detta förslag så gott som enhälligt tillstyrkts och
då frågan om väg- och vattenbyggnadsväsendets omorganisation nu är avsedd
erhålla sin lösning, lärer förslaget böra samtidigt därmed genomföras.

Vad 1925 års sakkunniga föreslagit i fråga om registratorstjänstens förändring
till revisorsbefattning, uppförande av en extra revisor på ordinarie stat,
inrättande av en kansliskrivartjänst samt minskning av kontorsbiträdenas antal
har ej givit mig anledning till erinran. Vad särskilt angår frågan om uppförande
av omförmälda extra revisor på ordinarie stat, är det tydligt att, även
om en så genomgripande decentralisation, som 1927 års förslag innebär, genomföres,
stadigvarande behov av denne revisor ändock föreligger, varför den ifrågasatta
åtgärden måste anses berättigad.

Beträffande chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anfördes i 1925
års förslag:

»Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens ämbetsbefattning är redan nu omfattande
och av synnerligen stor betydelse för det allmänna och blir det enligt
sakkunnigas förslag än mera. Ämbetsförvaltningen innefattar ansvar för ändamålsenlig
användning inom vägväsendet av mycket stora statsmedelsbelopp.
Förvaltningens utövande erbjuder ock särskilda svårigheter på grund av nödvändigheten
att samverka med de självständiga vägdistrikten. Den föreslagna,

Kungl, Maj:ts proposition nr 211.

enhetligg,jorda järnvägsinspektionen innebär ansvar för stora statliga och samhälleliga
intressen. Chefsbefattningen för ämbetsverket är otvivelaktigt av
synnerligen krävande art och ställer mycket stora krav på sin innehavares
kompetens, arbetsförmåga och initiativkraft. Även för verkets ställning utåt
och med hänsyn till dess samverkan med övriga närstående myndigheter torde
det vara av en viss betydelse, att verkets chef blir med dem jämställd i tjänsteställning.
Den under senare tider för vissa högre statstjänster tillämpade formen
med tillsättande på förordnande på viss tid synes i här förevarande fall
synnerligen lämplig för att så vitt möjligt säkerställa, att chefsbefattningen
förbliver besatt med kvalificerad innehavare.

De sakkunniga föreslå alltså, att chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i likhet med cheferna för socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
kommerskollegium och tullverket må tillsättas genom förordnande på
viss tid, förslagsvis 6 år, samt erhålla generaldirektörs ställning och avlöning i
likhet med cheferna för nämnda ämbetsverk, d. v. s. 19,000 kronor för år.

Sakkunnigas nu framförda förslag medför en årlig kostnadsökning om 4,000
kronor.»

1927 års sakkunniga ansågo sig med hänsyn till angelägenheten att till ifrågavarande
synnerligen viktiga chefsbefattning kunna förvärva en högt kvalificerad
person med tekniska insikter och förmåga att överblicka en så omfattande
organisation som vägväsendets, vilken årligen rörde sig med en omsättning
av ett sextiotal miljoner kronor, böra förorda 1925 års förslag i denna del.

I avgivna yttranden har förslaget tillstyrkts av statskontoret och lämnats
utan erinran av lönenämnden. Flera länsstyrelser hava uttryckligen tillstyrkt
förslaget. Två länsstyrelser hava ansett de av 1927 års sakkunniga föreslagna
ändringarna i vägadministrationen icke giva anledning till uppflyttning i generaldirektörs
grad. Distrikts chef erna i väg- och vattenbyggnadsdistrikten hava
ifrågasatt en lön av 30,000 kronor, och Svenska teknologföreningen har föreslagit
lön såsom för cheferna vid kommunikationsverken.

Jämväl 1928 års sakkunniga hava biträtt 1925 års förslag i denna del under
framhållande av den stora betydelsen att för denna viktiga befattning kunna
påräkna en i tekniskt och administrativt hänseende högt kvalificerad person.

Mot vad sålunda av de sakkunniga föreslagits lärer intet vara att erinra, och Departementstorde
tiden för förordnande bestämmas till högst sex år i sänder. chefen.

Övergångsanordningar.

Rörande anordningar för övergång till den nya organisationen hava 1927 års
sakkunniga anfört:

»Nuvarande ordinarie innehavare av distriktschefs- eller distriktsingenjörstjänst
torde i enlighet med avlöningsvillkoren den 22 juni 1911 vara skyldiga
att antaga förordnande å vägingenjörstjänst eller väginspektörstjänst och att,
mot avstående av samtliga med den ordinarie tjänsten förbundna avlöningsförmåner,
åtnjuta vägingenjörs eller väginspektörs avlöning.

Ordinarie distriktschef eller distriktsingenjör, som eventuellt icke erhåller
förordnande såsom vägingenjör eller väginspektör, överföres å indragningsstat
och skall därvid äga att utöver honom i hans ordinarie tjänst tillkommande lön

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

jämte löneförbättring åtnjuta, viss gottgörelse för de med hans befattning hittills
förenade särskilda inkomster i tjänsten. Gottgörelsen torde böra beräknas
efter medeltalet för visst antal år, men torde i intet fall böra utgå med högre
belopp än 5,000 kronor för år räknat.

Sålunda på indragningsstat överförd distriktstjänsteman bör i sin innehavande
befattning kunna av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anlitas för särskilda
uppdrag, t. ex. för järnvägsinspektioner eller för att inom styrelsen biträda
med granskning av flerårsplaner eller med andra i samband med övergången
anhopade ärenden. Därest sådant arbete förekommer i avsevärd omfattning,
synes särskild ersättning genom extra arvode böra beredas.

Av de 16 distriktstjänstemännen hava f. n. endast 10 ordinarie tjänst, nämligen
4 distriktschefer samt 6 distriktsingenjörer. Av dessa uppnå några snart
pensionsåldern. Det torde vara lämpligt, att några av dem icke emot egen önskan
förordnas till vägingenjörer, varför ett mindre antal avlöningar å indragningsstat
kan ifrågakomma för de närmaste åren.

Av i styrelsen indragna tjänster torde blott en eller annan komma i fråga att
överföras å övergångsstat, med fortsatt tjänstgöringsskyldighet inom styrelsen.

Den nya personalorganisationen beträffande väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och den nya ordningen för beviljande av statsbidrag föreslås träda i kraft
den 1 juli 1928 och den nya organisationen beträffande vägingenjörer med biträden
med hänsyn till lokalfrågans ordnande först den 1 oktober 1928.

Såväl ordinarie och icke ordinarie distriktstjänstemän som vägkonsulenter,
vilka erhålla vägingenjörstjänst, torde skäligen berättigas att enligt länsstyrelsernas
beprövande avsluta redan påbörjade uppdrag, dock högst under loppet
av 12 månader räknat från den 1 juli 1928.»

Lönenämnden har åberopat sitt utlåtande den 10 november 1925 över 1925 års
förslag, i vilket utlåtande lönenämnden i förevarande hänseende föreslog i huvudsak
samma grunder för övergången till den nya organisationen som de av
1927 års sakkunniga angivna.

Beträffande den föreslagna gottgörelsen till distriktstjänsteman, som överföres
på indragningsstat, för de med hans befattning hittills förenade särskilda
inkomster i tjänsten, har statskontoret, då innebörden av uttrycket icke vore
fullt klar, för sin del velat betona, att gottgörelsen endast torde böra avse särskilda
arvoden och dylikt, som utgått för statsuppdrag. Då befattningshavaren
givetvis vore oförhindrad att i fortsättningen mottaga uppdrag av kommuner
och enskilda och detta icke längre med bundenhet till visst distrikt, saknades
nämligen anledning för staten att lämna gottgörelse för inkomster av dylika
uppdrag.

Departements- Därest den av mig förordade omorganisationen av väg- och vattenbyggnadsctlefen''
väsendet vinner riksdagens bifall, skulle den nuvarande distriktsorganisationen
, bortfalla. De ordinarie distriktstjänstemän, som till följd av framskriden ålder
eller annan anledning icke kunna ifrågakomma vid besättande av de till den
nya organisationen hörande befattningar, torde därför böra överföras antingen
å övergångsstat eller å indragningsstat. Vad 1927 års sakkunniga och lönenämnden
beträffande överförandet å indragningsstat föreslagit anser jag mig
kunna biträda, dock med det förtydligande, som statskontoret angivit, samt
med iakttagande därav, att i de fall, då tjänstgöringsskyldighet fortfarande
anses böra åligga överförd tjänsteman, överföringen bör äga rum till över -

Kungl. Maj.ls proposition nr Bil.

gångsstat. I fråga om väg- och vattenbyggnadsstyrelsen kan det jämväl tänkas,
att vid den nya organisationens genomförande någon befattningshavare
kan behöva uppföras å övergångsstat.

Vad beträffar tiden för den nya organisationens ikraftträdande, synas flera
skäl tala för att denna tidpunkt bestämmes till den 1 juli 1929. Att märka
är nämligen, att omorganisationen nödvändiggör utfärdandet av helt nya instruktioner
såväl för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som för de blivande
vägingenjörerna jämte åtskilliga andra bestämmelser av administrativ
natur, bland annat taxa för arbetsledning, samt att yttranden över, bland
annat, upprättade instruktionsförslag torde böra infordras från samtliga
länsstyrelser m. fl. myndigheter och korporationer. Allt detta torde taga
en avsevärd tid i anspråk. Den i årets statsverksproposition föreslagna
ändrade uppställningen av anslagen till vägar m. fl. allmänna arbeten medför
ock en revision av gällande bestämmelser om statsbidrag till dylika företag.
Beaktas bör därjämte att, förrän befattningarna inom den nya organisationen
tillsatts, det är omöjligt att angiva, huru många befattningar inom nuvarande
organisation kunna komma att i enlighet med vad ovan anförts uppföras å indragnings-
och övergångsstat, samt att följaktligen, därest organisationen skulle
träda i kraft vid någon tidpunkt under budgetåret 1928—1929, de av nämnda
förhållanden påverkade anslagen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för
nämnda budgetår icke nu kunna med någon tillförlitlighet bestämmas till sina
belopp. Därest åter den nya organisationen träder i kraft den 1 juli 1929, torde
besättandet av befattningarna inom organisationen kunna ske och följaktligen
eventuell övergångsstats storlek kunna bestämmas å sådan tid, att de därav berörda
anslagen för budgetåret 1929—1930 kunna förslagsvis beräknas i statsverkspropositionen
till 1929 års riksdag samt definitiva förslag rörande nämnda
anslag framläggas före propositionstidens utgång nämnda år.

Med hänsyn till nu angivna förhållanden anser jag mig böra föreslå, att tidpunkten
för den nya organisationens genomförande fastslås till den 1 juli 1929.

Från denna dag skola de till vägingenjörer förordnade intaga den ställning
i förhållande till vägärendena, som i det nya förslaget avses. Arvoden såsom
arbetsledare få sålunda från denna dag räknat icke utgå till dem. Skulle i särskilda
fall en till vägingenjör förordnad person hava kvar ett uppdrag, innefattande
verklig arbetsledning, eller annat, vägväsendet rörande särskilt uppdrag,
som ej avser undersökning eller renstakning, och finnes sådant uppdrag
icke ingå i de med den nya tjänsten förbundna åliggandena och icke heller
kunna lämpligen överlåtas på annan person, torde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
böra äga medgiva tillstånd till vägingenjören att avsluta uppdraget,
dock senast inom ett år.

Därest det med hänsyn till det betydande arbete, som är förbundet med omorganisationens
genomförande, skulle visa sig erforderligt, torde hinder icke
böra möta för Kungl. Maj :t att i stället för den extra byråingenjör, för vars
anställande anslag begärts i årets statsverksproposition, redan från och med
den 1 juli 1928 på förordnande tillsätta en väginspektör, därvid erforderlig
lönefyllnad lärer kunna beredas från kommunikationsdepartementets anslag till
extra utgifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Genomförandet av de av mig förordade förslagen skulle medföra ändringar
dels i 5 § 1 mom. i gällande avlöningsreglemente för statsdepartement m. fl.
verk, dels ock i den vid nämnda avlöningsreglemente fogade tjänsteförteckningen.
I överensstämmelse med vad under de senare åren skett beträffande av
organisationsändringar vid nämnda verk föranledda ändringar i sagda avlöningsreglemente
torde Kungl. Maj :t böra bemyndigas att i berörda författningsrum
och tjänsteförteckning vidtaga de ändringar, som föranledas av riksdagens
i förevarande ämnen fattade beslut.

Den nya organisationens genomförande föranleder jämväl ändringar i åtskilliga
författningar av beskaffenhet att böra underställas riksdagen, såsom 10
kap. 52 § vattenlagen, 70 § lagen den 19 juni 1919 om flottning i allmän flottled,
lagen den 11 oktober 1907 om civila tjänstinnehavares rätt till pension
m. fl. Då tiden för organisationens ikraftträdande föreslagits till den 1 juli
1929, torde dylika ändringsförslag icke behöva framläggas förrän till 1929 års
riksdag.

Ekonomisk innebörd in. in.

Ekonomisk Vid bifall till vad här ovan i olika hänseenden förordats skulle antalet belnnebord.
£attningar inom vag_ och vattenbyggnadsstyrelsen, jämfört med förhållandena
under budgetåret 1928—1929, från och med budgetåret 1929—1930 bliva

följande:

Arvode eller lönegrad	Befattning	Gemensamt för hela verket	Tek- niska byrån	Väg- byrån	Järn vägs-byrån	Hamnav- j delningen	Admini- strativa byrån	1 Summa j
1928- 1929	1929- 1930	1928- 1929	1929- 1930	1928- 1929	1929- 1930	1928- 1929	1929- 1930	1928- 1929	1929- 1930	1928- 1929	1929-1 1930 \|
	Ordinarie befatt-
	ningar.
19,000 kr.	Generaldirektör . .		1										1
A 2	Överdirektör . . .	1										1
B 30	Byråchef.....			1	1	1	1				1	2	3 !
1	Byrådirektör ....									1		1
B 28 ^	Maskininspektör . .						1						1 1
1	Väginspektör . . .				3								l;
B 26	Förste byråingenjör .			2	1		1					2	2
B 22	Maskininspektörens
	assistent ....						1						1
	Byråingenjör . . .			2	2	1	1					3	3
	Notarie......			1								1
	Registrator, tillika
B 21	aktuarie.....									1		1
1	Revisor och bokhål-
1	lare ......									1		1
l	Revisor......										3		3
B 15	Kontorsskrivare . .						1						1
B 11	Kansliskrivare . . .										1		1
1	Förste expeditions-
B 7 1	! vakt ......	1	1									1	1
1	Kanslibiträde . . .			1	1					1	1	2	2
B 5	Expeditionsvakt . .	2	2									2	2
B 4	Kontorsbiträde . . .			1	1	1	1			1	1	3	3
	Summa	4	4	1 8	9	8	1	\|	5	7	20	27

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Arvode eller	Befattning	Gemensamt för hela verket	Tek- niska oyrån	Väg- byrån	Järn vägs-byrån	Hamnav- delningen	Admini- strativa byrån	Summa
lönegrad	1928-	1929-	1928-	1929-	1928-	1929-	1928-	1929-	1928-	1929-	1928-	1929-
		1929	1930	1929	1930	1929	1930	1929	1930	1929	1930	1929	1930
	Icke ordinarie be-
	fattningar.
12,000 kr.	Broinspektör . . .				1								1
B 30	Chef för hamnavdel-ningen .....							1	1			1 1	1
B 27	Maskininspektör . .					1
B 26 B 22	Hamningenjör . . . Assistent åt maskin-							1	1			1	1
inspektören . . . Biträdande hamnin-					1		1				1 1 2

B 21 \|	genjör ..... Extra byråingenjör .			2	1			1		1	1 1
1	Extra revisor . . .									2	2	1
B 15 ■{	Kontorsskrivare . .					1						1
Ritare ......			1	1							i	1
21 1	Biträdande ingenjör			4	4							4 2	4
18	Förste amanuens . .									2	2	2
18	Amanuens.....									2	2j	2	2
4	Kontorsbiträde . . .			2	2			1	1	3	2	6	5
	Summa			9	9	3		4	4	9	7	25	20
	Summa summarum	4	4	17	18	6	7	\| 4	4	14	14	45	47

Utgifterna — oberäknat dyrtidstillägg — för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som enligt förslaget till nksstat för budgetaret 1928 1929 upptagits

till 232,300 kronor, skulle, vid bifall till vad jag föreslagit, belöpa sig till
omkring 275,000 kronor.

För den statliga vägorganisationen ute i landet hava utgifterna av 1928 ars
sakkunniga beräknats sålunda:

24 vägingenjörer, arvode..............

dyrtidstillägg, 17 %.................

kontorsbidrag 24 X 1,300 kr.............

telefonkostnader 24 X 750 kr.............

till länsstyrelsernas förfogande 24 X 1,500 kr. ....

summa

228,800 kr.
38,500 »
31,200 »
18,000 »
36,000 »
352,500 kr.

avgår: minskat kontorsbidrag, där lokal tillhandahålles i

länsstyrelsen, samt minskad kostnad i Gotlands län 7,500 *

återstod 345,000 kr.

Å andra sidan beräknas följande besparingar i jämförelse med nuvarande
organisation (jämför 1927 års betänkande sid. 54):

distriktstjänstemän................. 65,750 kr.

vägkonsulenter................... 65,000 »

arbetsledningsarvoden (totalt 641,000 kr.)...... 331,000 »

gran skningsarvoden för underhållskostnaden . .... 16,000 »

summa 477,750 kr.

Mot den sålunda verkställda beräkningen torde intet vara att erinra.

Frånsett resekostnader beräknas sålunda den lokala organisationen innebära
en besparing av i runt tal 130,000 kronor, varav enligt beräkningarna i 1927

Eungl. Maj:ts proposition nr 211.

års förslag 117,000 kronor skulle falla på vägdistriktens egna medel och återstoden
på automobilskatte- eller andra statsmedel. Härvid är emellertid att
anmärka, att besparingen å arbetsledningsarvoden i enlighet med 1927 års förslag
upptagits till 331,000 kronor, men sannolikhet förefinnes, att besparingen
blir större.

Enligt 1927 års förslag beräknades den lokala organisationens kostnader

sålunda:

vägingenjörers och biträdande ingenjörers lön, avlönings tillägg

och dyrtidstillägg............. 533,441 kr.

lokalhyra och expenser............... 30,000 »

summa 563,441 kr.

avgår: förrättningsarvoden, som tillfalla statsverket . . 100,000 »

återstod 463,441 kr.

Den nu föreslagna organisationen skulle sålunda vara omkring 120,000 kronor
billigare än 1927 års förslag. Beräkningarna äro visserligen ej fullt jämförbara
men torde dock kunna utgöra ett användbart underlag för en jämförelse.

Vad beträffar de nya tjänstemännens resekostnader, hava 1928 års sakkunniga
ansett försiktigheten bjuda att beräkna vägingenjörernas resekostnader till
så pass högt belopp som 150,000 kronor för år. Detta belopp har beräknats
under förutsättning av orubbad tillämpning av gällande resereglemente. Emellertid
pågår för närvarande inom finansdepartementet utredning angående dels
befattningshavares rätt att företaga tjänsteresor, dels åtgärder för resornas
rationella planläggning, dels ock besparingsreglementen för vissa grupper av
befattningshavare. Med hänsyn till de besparingar, som kunna väntas bliva
en följd av nämnda utredning ävensom lämpliga åtgärder i övrigt, lärer ett
belopp av 120,000 kronor kunna förslå till vägingenjörernas resekostnader.
Beträffande väg- och vattenbyggnadsstyrelsen torde särskilt med hänsyn till
väg- och broinspektörernas resor en ökning av styrelsens resekostnader med
omkring 30,000 kronor böra beräknas. Sammanlagt skulle alltså de nya tjänstemännens
resekostnader belöpa sig till omkring 150,000 kronor. Härifrån
torde emellertid böra dragas omkring 30,000 kronor, vartill de nuvarande distriktstjänstemännens
av statsmedel täckta resekostnader beräknas uppgå, varjämte
hänsyn bör tagas därtill, att för närvarande omkring 30,000 kronor av
automobilskattemedel åtgå för vägkonsulenternas resor. I likhet med distriktstjänstemännens
resekostnader torde de nya tjänstemännens reseutgifter böra belasta
sjätte huvudtitelns reservationsanslag till expenser för allmänna arbeten,
vilket anslag alltså i anledning av den nya organisationen lärer komma att
höjas med omkring 120,000 kronor.

Erforder- Rörande de anslag, som erfordras för den nya vägorganisationen, hava 1927
liga anslag. firs sakkunniga anfört bland annat följande:

Då den nya vägorganisationen i allt väsentligt vore påkallad av de förändringar,
som automobilismen medfört, ansåge de sakkunniga skäligt, att organisationens
kostnader bestredes av automobilskattemedel, varvid givetvis de

Kungl. Maj:ts proposition nr Zll.

till statsverket inflytande förrättningsarvodena borde krediteras samma anslag.
Enklast vore att låta kostnaderna i varje län utgå av de länen tillgodokommande
automobilskattemedlen, i vilket fall något särskilt riksstatsanslag icke
skulle erfordras. För de län, som erhölle jämförelsevis liten sådan tilldelning,
kunde emellertid detta synas betunga anslaget mer än skäligt i jämförelse
med andra län med större tilldelning. De sakkunniga föresloge därför, att
i riksstaten upptoges ett särskilt anslag, förslagsvis benämnt vägingenjörer
och biträdande ingenjörer, extra anslag, att direkt utgå av automobilskattemedel.
Detta anslag skulle dä täckas, innan den övriga medelsfördelningen
mellan anslagen ägde rum; de övriga automobilskattemedelsanslagen minskades
följaktligen med motsvarande belopp.

De sakkunniga föresloge, att vägingenjörers och biträdande ingenjörers lön,
lönetillägg och dyrtidstillägg skulle påföras detta anslag. Anslaget beräknades
med hänsyn till sammanlagda kostnaden härför efter avdrag av inflytande
förrättningsarvoden till 433,000 kronor.

Förekommande utgifter för lokalhyra och telefon m. m. borde, såsom väsentligen
jämförbara med länsstyrelsernas expensutgifter, utgå av femte huvudtitelns
expensanslag.

Resekostnads- Och traktamentsersättning för vägingenjörers och biträdande
ingenjörers resor syntes lämpligen kunna utgå av de länen tillgodokommande
automobilskattemedlen och komme således, liksom kostnaden för nuvarande
vägkonsulenter, icke till synes i budgeten.

Ur budgeten utginge anslagen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens distriktstjänstemän
och till tillfällig löneförbättring ävensom anslaget till vägundersökningar.
Anslagen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och till dyrtidstillägg
förändrades på närmare angivet sätt.

I sitt utlåtande över 1927 års förslag har statskontoret anfört, att resekostnaderna,
vilka enligt förslaget skulle utgå av länens automobilskattemedel,
borde i bokföring och redovisning särhållas, så att uppgift härom utan särskild
utredning kunde erhållas.

Riksräkenskapsvcrket har anfört, att från rent budgetteknisk synpunkt avgjorda
betänkligheter måste resa sig mot att till raden av anslag, vilka skulle
bestridas av särskilda inkomstmedel, foga en ny utgiftskategori, som skulle
bidraga till att ytterligare söndersplittra budgeten. Då automobilskattemedlen
redan vore uppdelade på olika anslag, skilde sig emellertid rent principiellt
det föreliggande förslaget icke från vad som redan tillämpades. Riktigare
än att bestrida expensutgifterna från femte huvudtitelns expensanslag
vore det att förse anslaget till vägingenjörer och biträdande ingenjörer med
underrubriker, upptagande dels avlöningar, dels skrivmaterialier och expenser.
Vidare syntes det vara mest ändamålsenligt att även uppföra resekostnadsoch
traktamentsersättningar till vägingenjörema som en särskild underavdelning
av samma anslag, varigenom en överskådlig bild av organisationens verkliga
kostnader erhölles.

Kungl. automobilklubbcn har uttalat sig mot principen att för avlöning av
statens tjänstemän anlita automobilskattemedel, låt vara att beloppet vore obetydligt.

Då den nya vägorganisationen torde vara väsentligen föranledd av de förändringar,
som automobiltrafiken medfört, kunde det synas skäligt, att organi -

Departemenls chefen.

Kungl. Maj:is proposition nr Bil.

sationens kostnader åtminstone till huvudsaklig del bestredes med automobilskattemedel
och detta så mycket mera, som genom den nya organisationen
torde vinnas en förbättrad ekonomi i vägmedlens användning och därmed verkliga
besparingar, ej minst i automobilskattemedlen. Emellertid synes det
knappast lämpligt att med automobilskattemedel bestrida kostnaderna för en
viss del av den statliga administrationen, även om man vid en mera provisorisk
anordning, såsom inrättandet av vägkonsulentbefattningarna, kunnat
framgå på denna väg. Särskilt avseende måste ock fästas vid de betänkligheter
ur budgetteknisk synpunkt, som riksräkenskapsverket anfört. Med hänsyn
härtill torde kostnaderna för den statliga vägorganisationen böra täckas av
allmänna statsmedel.

[Vad beträffar frågan, under vilka anslagstitlar de enligt vad ovan anförts
erforderliga utgifterna för den nya organisationen skola uppföras å riksstaten,
torde, då nämnda organisation är avsedd att träda i kraft först den 1 juli 1929,
erforderliga förslag härutinnan få framläggas för 1929 års riksdag.

I förhållande till nuvarande organisation skulle kostnaderna, med inräknande
av dyrtidstillägg, för den nya organisationen av väg- och vattenbyggnadsväsendet,
fördelade på allmänna statsmedel, automobilskattemedel och vägdistriktens
medel, bliva följande:

	Nuvarande organisation	Föreslagen organisation
	All- männa stats- medel	Auto- mobil- skatte- medel	Vägdi- strikts- medel	Summa	All- männa stats- medel	Auto- mobil- skatte- medel	Vägdi- strikts- medel	Summa
	Kronor	Kronor	Kronor	Kronor	Kronor	Kronor	Kronor	Kronor
Väg- och vattenbvggnadssty-
relsen .........	271,800	—	—	271,800	322,000	—	—	322,000
Distriktstjänstemännen . . . Vägkonsulenter (inberäknat	65,750	—	—	65,750	—	—	—	—
resekostnader)......	—	93,000		93,000	—	—	—	—
Vägingenjörer....... Expenser för allmänna arbe-	—	—	—		345,000			345,000
ten (inberäknat väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
samt distriktstjänstemän-nens respektive vägingen-
jörers samt väg- och bro-inspektörers resekostnader)	100,000		_	100,000	220,000	_	_	220,000
Arvoden för arbetsledning och renstakning....... Granskningsarvoden för under-	111,000	335,000	195,000	641,000	70,000	146,000	94,000	2)310,000
hållskostnaden.....	—	—	16,000	16.000	—	—	—	—
Summa	548,550 428,000 211.000 1,187,550	957,000	146,000	94,0001,197,000’

Anm. För vägundersökningar bestridas na kostnaderna dels av ett å riksstaten uppfört anslag till
vägundersökningar å 60,000 kronor, dels av automobilskattemedel och dels av vägdistriktens
medel. Då enligt den nya organisationen något särskilt anslag å riksstaten till vägundersökningar
ej erfordras och med hänsyn till svårigheten att nu beräkna, på vilka medel
kostnaderna för nämnda ändamål komma att fördela sig, hava några kostnadsbelopp för sagda
ändamål icke upptagits i tabellen.

*) Till vägkonsulenters avlönande m. m. tillskjutas härutöver inom vissa län inalles några tiotusental
kronor av landsting eller länsvägföreningar.

2) Sannolikhet förefinnes för att de särskilda arbetsledningsarvodena icke komma att efter omorganisationen
uppgå till så högt belopp, som här angivits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 811.

Departementschefens hemställan.

Under åberopande av vad jag sålunda i skilda avseenden anfört får jag hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

l:o) med godkännande av den av mig förordade ändrade organisationen
av väg- och vattenbyggnadsväsendet, att tillämpas
från och med den 1 juli 1929, besluta, att från och med
nämnda dag skola i länen vara anställda vägingenjörer med
avlöningsförmåner och under villkor i övrigt, som av mig i det
föregående angivits;

2:o) besluta, med tillämpning från och med den 1 juli 1929,

att bland de i 5 § 1 mom. i avlöningsreglementet den 22 juni
1921 för befattningshavare vid statsdepartement och vissa
andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, omförmälda
generaldirektörs- och chefsbefattningarna med ett arvode
av 19,000 kronor skall upptagas jämväl befattningen såsom
generaldirektör och chef för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
;

att i den vid nämnda reglemente fogade tjänsteförteckning
skola under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen upptagas följande
befattningar, nämligen:

Avdelning
och lönegrad

Befattningar enligt löne planen.

Generaldirektör, arvode enligt 5 § i reglementet...... —

Byråchef ...................................... B 30

Maskininspektör ................................ B 28

"Väginspektör ........ B 28

Maskininspektörens assistent..................... B 22

Revisor ...................................... B 21

Kontorsskrivare ................................ B 15

Kansliskrivare ................................ B 11;

att ur nämnda förteckning skola utgå följande befattningar,

nämligen:

Avdelning
och lönegrad

Befattningar enligt löne planen.

Överdirektör .................................. A 2

Byråchef och ledamot .......................... B 30

Byrådirektör och ledamot ........................ B 28

Notarie ...................................... B 21

Registrator, tillika aktuarie ...................... B 21

Revisor och bokhållare .......................... B 21;

Bihang till riksdagens protokoll 1988. 1 samt. 178 häft. (Nr 811.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

3:o) besluta, att antalet ordinarie befattningar i väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen skall från och med den 1 juli 1929
vara följande, nämligen:

Lönegrad

1 generaldirektör, arvode enligt 5 § 1 mom. i avlönings -

reglementet .................................. ■—

3 byråchefer .................................. B 30

1 maskininspektör ............................. B 28

3 väginspektörer .............................. B 28

2 förste byråingenjörer ......................... B 26

1 maskininspektörens assistent ................... B 22

3 byråingenjörer .............................. B 21

3 revisorer .................................. B 21

1 kontorsskrivare .............................. B 15

1 kansliskrivare .............................. B 11

1 förste expeditionsvakt ........................ B 7

2 kanslibiträden .............................. B 7

2 expeditionsvakter ............................ B 5

3 kontorsbiträden .............................. B 4;

4:o) bemyndiga Kungl. Maj:t att i 5 § 1 mom. i avlöningsreglementet
ävensom i den vid reglementet fogade tjänsteförteckning
vidtaga de ändringar, som föranledas av riksdagens
beslut beträffande befattningar i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

F. Wessberg.

Bilaga

UTLÅTANDE ANGÅENDE ÄNDRAD
VÄGORGANISATION, AVGIVET DEN 9 MARS 1928
AV INOM KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET
TILLKALLADE SAKKUNNIGA.

■

Kungl. Maj:ts proposition nr $11.

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Kommunikationsdepartementet.

Undertecknade, av herr statsrådet den 10 januari 1928 tillkallade för att
inom kommunikationsdepartementet biträda med fortsatt utredning av vissa
frågor rörande ändrad organisation av väg- och vattenbyggnadsväsendet, få
härmed vördsamt avgiva följande utlåtande.

Utgångspunkt.

Det av särskilda sakkunniga den 26 oktober 1927 avgivna betänkandet innehåller
ett ur många synpunkter synnerligen värdefullt förslag till statlig vägorganisation.
Förslagets bärande grundtanke är, att helt statsavlönade, av
vägdistrikten ekonomiskt oberoende vägingenjörer anställas i länen. Härigenom
upphäves nu bestående dubbelorganisation av distriktstjänstemän och vägkonsulenter
samt undanröjas de bristfälligheter i nuvarande ordning, som sammanhänga
med nämnda tjänstemäns tjänsteställning samt avlönings- och arvodesförhållanden.
Om angelägenheten av en reform i sådan riktning torde numera
nära nog fullständig enighet råda.

1927 års förslag innebär tillika en långt gående decentralisation av vägärendenas
handläggning, i det att till länsstyrelserna överflyttas bl. a. prövning
av ansökningar om statsbidrag, upprättande av kontrakt med de väghållningsskyldiga
om arbetes utförande med statsbidrag, revision av räkenskaper, utbetalning
av statsbidrag till vägbyggnader samt avsyning och godkännande av
fullbordade arbeten. Syftet med denna decentralisation är att åstadkomma en
eftersträvansvärd förenkling av proceduren vid vägärendenas handläggning.

I avgivna yttranden över 1927 års förslag hava emellertid även anförts starka
betänkligheter mot en sådan decentralisation. Därvid har bl. a. uttalats,
att länsstyrelserna icke vore rustade att övertaga ett så vidsträckt ansvar i

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

tekniska och tekniskt-ekonomiska frågor. Tillika hava framkommit farhågor
för att ett genomförande av förslaget skulle medföra en alltför betydande statlig
förvaltningsapparat.

Av vad i ärendet förekommit synes oss framgå, att försök icke nu bör göras
att i dess helhet genomföra den organisationsändring, som 1927 års förslag
innebär.

Å andra sidan kan icke nuvarande organisation utan stor olägenhet bibehållas
i bestående skick. Reformerande åtgärder äro starkt av nöden. Det
väsentliga är därvid att i överensstämmelse med grundtanken i 1927 års förslag
förmedelst statsavlönade vägingenjörer i länen åvägabringa effektiv kontroll
å statsmedlens användning. Blott denna ur ekonomisk synpunkt synnerligen
viktiga angelägenhet vinner sin lösning, lärer det kunna väl försvaras att
beträffande den långt mindre trängande frågan om ökad decentralisation av
vägärendenas behandling framgå med en viss försiktighet och i sådant syfte -—
i avbidan på erfarenhet av reformens verkningar — nu endast vidtaga sådana
avvikelser från bestående förhållanden, som med säkerhet kunna väntas lända
till gagn.

På grund härav är det angeläget att söka finna en organisation, som med
avseende å den ekonomiska kontrollen medför väsentligen samma fördelar som
1927 års förslag och som, utan att äventyra en ur teknisk och ekonomisk synpunkt
fullgod behandling av vägärendena, bland annat genom en lämpligt avvägd
decentralisation möjliggör en snabbare handläggning av sådana ärenden.

I samband därmed bör undersökas, om icke organisationen kan begränsas
till något mindre omfattning och kostnader än ett fullt genomförande av 1927
års förslag skulle innebära. Enligt detta förslag skulle den lokala organisationen
bestå av inalles 52 statsanställda ingenjörer. På sina håll har befarats,
att denna personaluppsättning dock icke skulle räcka, utan att ytterligare krav
skulle framkomma på lägre tekniska biträden, rit- och skrivbiträden samt ökad
personal i länsstyrelserna, och man har t. o. m. velat befara, att organisationen
skulle innehålla fröet till 24 nya små ämbetsverk. Även om dessa farhågor
synas överdrivna, kan man dock icke helt bortse från möjligheten av ökat
personalbehov. I varje fall komme en avsevärd lönekostnad att uppstå redan
för de av de sakkunniga föreslagna 23 vägingenjörerna och 29 högskolebildade
biträdande ingenjörerna. Garantier kunde ej heller vinnas för att dessa jämförelsevis
väl avlönade arbetskrafter bleve effektivt utnyttjade, och svårigheter
synas möta att på ett smidigt sätt avpassa personaluppsättningen efter det
vid varje tidpunkt föreliggande behovet. Slutligen skulle det ej kunna undgås,
att ordnandet av lokalfrågan komme att vålla avsevärda kostnader, enär
erforderligt utrymme endast i ett fåtal fall torde kunna beredas inom länsstyrelserna.
Även för instrument- och inventarieuppsättning skulle statsverket
behöva ikläda sig kostnader.

Från ovan angivna utgångspunkter hava vi upprättat ett utkast till organisation,
i huvudsak om ock med vissa avvikelser grundat på 1927 års förslag,
på sätt i det följande kommer att närmare utvecklas.

Allmän motivering.

Nuvarande organisation lider av avsevärda brister och förmår icke betryggande
tillvarataga statens ekonomiska intressen inom vägväsendet.

Det främsta syftet med en omorganisation är att skapa organ, vilka kunna
dels utöva effektiv ledning, tillsyn och kontroll över projektering och utförande
av vägbyggnad och vägunderhåll och sålunda säkerställa tekniskt och ekono -

Kungl. Maj :ts proposition nr 211.

miskt ändamålsenlig användning av statsmedlen, dels oek sakkunnigt och opartiskt
biträda länsstyrelserna vid beredning av vägärenden.

För detta ändamål erfordras — i regel i varje län — eu vägingenjör med
statsavlöning för fullgörande av nämnda funktioner och tillika i ekonomiskt avseende
oberoende av vägdistrikten.

Svårigheter ur organisations- och kostnadssynpunkt uppstå med avseende på
de biträden av olika slag, som kunna erfordras för vägingenjörens verksamhet:
biträdande ingenjörer, tekniska biträden med lägre utbildning samt ritoch
skrivbiträden.

En utväg vore att alls icke anlita biträden. Denna utväg vore emellertid,
om saken ses i stort, icke tillfredsställande. Den högt kvalificerade vägingenjörens
arbetskraft bleve icke effektivt tillgodogjord till vägväsendets fromma.
Den egentliga statskontrollen m. m. skulle icke giva honom tillräckligt arbete.
Men i det ekonomiskt så betydelsefulla projekteringsarbetet finge han blott
små möjligheter till en positiv insats, då han i saknad av biträden även måste
ägna sig åt detaljarbete, som rätteligen borde utföras av mindre kvalificerad
arbetskraft. Vägdistrikten nödgades i stor utsträckning anlita konsulterande
ingenjörer, vilket i vissa avseenden kunde innebära olägenheter.

Den i 1927 års förslag angivna lösningen av biträdes frågan innebär, att i
varje län anställes en biträdande ingenjör — i de nordliga länen 2 ä 3 — samt
att erforderligt skrivbiträde beredes inom länsstyrelserna. Undersöknings- och
renstakningsförrättningarna kunde då, i den mån de medhunnes, utföras av
dessa statsavlönade ingenjörer, men finge eljest anförtros åt konsulterande
ingenjörer. Betänkligheter ur kostnads- och effektivitetssynpunkt mot detta
system hava anförts i åtskilliga av de avgivna yttrandena.

Emellertid kan det ifrågasättas, om icke en tillfredsställande lösning även
av biträdesfrågan kan erhållas enligt följande linje: Vägingenjör berättigas

att mot honom tillfallande arvode enligt taxa åtaga sig vägundersöknings- och
renstakningsförrättningar. Medelst härav inflytande inkomster samt ett mindre
kontorskostnadsbidrag m. m. skall vägingenjören själv hålla sig dels med
erforderliga biträden för nämnda slag av förrättningar, dels ock med kontorslokal,
material och skrivbiträde i hela den utsträckning, hans tjänst kräver.
Vägingenjörens främsta och huvudsakliga arbetsuppgift blir emellertid att
vara statens kontrollant, biträda länsstyrelsen samt lämna länsstyrelserna råd
och handledning; härför åtnjuter han ersättning allenast genom fast statsavlöning,
och han äger icke uppbära något som helst arvode i samband med kontroll
och arbetsledning. Men han bör i allmänhet även bliva i stånd att med
tillhjälp av sina biträden, vilka skola stå under hans oavlåtliga ledning och
uppsikt, bedriva åtminstone huvudparten av vägprojekteringen inom länet.

För att giva en rätt föreställning om den verkliga innebörden av ett sådant
förslag är det nödvändigt att erinra om följande. Distrilrtstjänstemän och vägkonsulenter
åtnjuta för närvarande, vad vägväsendet beträffar, inkomster av
i huvudsak följande slag:

a) fast lön, nämligen, inberäknat tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg.
för distriktschef 3,000 + 750 + 35 % = c:a 5,000 kr., för distriktsingenjör
1,500 + 375 + 35 % = c:a 2,500 kr., för vägkonsulent arvode varierande mellan
1,200 och 3,000 ä 4.000 kr.; ofta samlas dessa arvoden på samma hand. varjämte
i en del län tillkommer fast arvode av landsting eller länsvägförening,
så att den fasta avlöningen emellanåt kan stiga till avsevärda belopp;

b) vissa dagarvoden m. m. av statsmedel för inspektioner m. m.;

c) arvoden för vägundersökningar; taxan är låg och lämnar ej avsevärt överskott
utöver omkostnader och vad de anlitade biträdena kosta;

d) arvoden för renstakningar; taxan är något förmånligare och ger en viss
nettoinkomst;

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

e) arvoden för arbetsledning; fastställd taxa saknas, men i praktiken tilllämpas
vanligast teknologföreningens taxa, som i vissa fall kan giva en relativt
hög inkomst, vilken sålunda utfyller de mindre inkomsterna av förut nämnda
uppdrag; för t. ex. smärre vägomläggningar torde kunna förekomma arbetsledningsarvoden
om 500 ä 1,000 kr.; dessutom få resekostnader debiteras,
vilket dock av många icke tillämpas.

För närvarande härflyta alltså tjänstemännens inkomster främst av arbetsledningsuppdrag,
vilka kräva relativt ringa biträdeskostnader.

Förutnämnda avlöningsförslag kan således sägas innebära, att den största
delen av den nuvarande inkomsten ersättes med en fast avlöning för utövande
av statens kontroll, medan däremot de biträdeskrävande, mindre inkomstbringande
undersöknings- och renstakningsförrättningarna bibehållas på grundval
av taxearvoden.

Den egentliga arbetsledningen torde, såsom i det följande närmare utvecklas,
i ett stort antal fall kunna handhavas av vägdistriktens egna väg- eller schaktmästare
under kostnadsfri ledning av vägingenjören, och endast i begränsad
utsträckning torde särskilda ingenjörer behöva anlitas för arbetsledning.

Här antydda organisation är både enkel och billig. Statsverkets organisationskostnader
bliva jämförelsevis små. Biträdesfrågan löses på ett enkelt
sätt. Betydande delar av de nu utgående arbetsledningsarvodena kunna sparas,
i synnerhet sedan vägdistrikten i större utsträckning anställt väl kvalificerade
vägmästare. Det må erinras, att riklig tillgång på härtill kompetenta personer
torde förefinnas bl. a. på grund av begränsningen av statens järnvägsbyggnader.

För vägprojekteringens riktiga och ändamålsenliga utförande blir vägingenjören
ansvarig, och han blir genom sin självständiga ställning mer än nu oberoende
av ovidkommande intressen. För byggandet av vägen svarar sedan vägstyrelsen
och anlitar härför, om så erfordras, lämplig ingenjör, men vägingenjören
har att öva kontroll å arbetets utförande.

För statens kontroll är väl sörjt. Vägingenjören pålägges det fulla ansvaret
för att statsbidrag utgå med riktiga belopp och komma till en tekniskt och ekonomiskt
ändamålsenlig användning.

Vägingenjörens verksamhet övervakas av länsstyrelsen men även av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, främst genom dess inspektörer.

Det skulle möjligen kunna invändas, att vägingenjören icke. bleve så fullständigt
ekonomiskt oberoende av vägdistrikten som enligt 1927 års förslag, i
det han bleve intresserad av att verkställa undersökningsförrättningar och renstakningar
i så stor utsträckning som möjligt och till följd därav icke fullständigt
opartisk i sin kontrollverksamhet. Emellertid torde risken härför vara
ringa, i synnerhet som förordnande till förrättningar skall meddelas av länsstyrelsen.
Vägingenjörens självständiga ställning torde vara tillräckligt säkerställd.

Ej heller synes det vara att befara, att vägingenjören genom de särskilt betalda
förrättningarna skall dragas från de egentliga statsuppgifterna. Vägingenjören
torde i regel ej komma att hålla något större antal ingenjörsbiträden,
och vägingenjörens eget arbete med förrättningarna skall i vanliga fall
huvudsakligen bestå av övervakning och handledning av biträdena. Dessutom
pålägges honom ju ett direkt personligt tjänsteansvar för kontroll å arbeten
och statsbidragsbelopp, och skulle länsstyrelsen finna, att vägingenjören för det
särskilt betalta arbetet eftersätter sina övriga uppgifter, ligger det i länsstyrelsens
hand att inskränka på förordnandena till undersöknings- och renstakningsf
örrättningar.

Vägingenjör bör åläggas föra dagbok, så att hans verksamhet med ledning
därav kan kontrolleras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

För utt undvika oklarhet, i fråga om biträdesförhållandena hör föreskrivas,
att hos vägingenjören anställda biträden icke få av vägdistrikten anlitas, t. ex.
såsom arbetsledare.

Om länsstyrelsen beordrar vägingenjören till större utredningar, såsom flerårsplaner,
trafikräkningar in. m., för vilka biträdeshjälp erfordas, synes det
rimligt, att ersättning härför utgår. Likaså kan under vägingenjörs semester
eller vid brådskande tillfällen ett biträde behöva anlitas för tillfälligt uppdrag.
Med hänsyn härtill föreslås, att till varje länsstyrelses förfogande ställes
ett belopp av 1,500 kronor, varav länsstyrelsen skall äga att på räkning av
vägingenjörsbiträde eller annan person utbetala ersättning för uppdrag av
antytt slag. Av detta belopp torde även kunna förskjutas ersättning för undersökningar,
vilka visserligen ej påkallas av vägdistrikt, men dock av länsstyrelsen
anses erforderliga.

Av vad nu anförts framgår, att den här antydda organisationen genomgripande
förbättrar nu rådande förhållanden samt i avseende på den teknisktekonomiska
statskontrollen väsentligen medför de med 1927 års förslag åsyftade
fördelarna. Den kan med jämförelsevis obetydlig förändring omvandlas
till överensstämmelse med 1927 års förslag, och den kan även utan övergångssvårighet
anpassas till en eventuell övergång till landstingsvägdistrikt.

Med hänsyn härtill, och då den nu ifrågasatta organisationen torde kunna
göras enklare och billigare än enligt 1927 års förslag, få vi förorda en lösning
i enlighet med ovan angivna grundlinjer på sätt nedan kommer att närmare
utvecklas, därvid ock kommer att angivas, i vad mån det nu framlagda förslaget
innebär ökad decentralisation av ärendenas behandling i jämförelse med
nu rådande ordning.

Organisationsförslag.

En vägingenjör anställes på extra stat i varje län, i Gotlands län dock på
de särskilda villkor, som Kungl. Maj :t må bestämma.

Vägingenjör är väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tjänsteman med stationsort
i vederbörande residensstad och med tjänstgöring hos länsstyrelsen. Över
hans tjänstgöring bestämmer länsstyrelsen. I alla frågor, som beröra väghållningens
tekniska och tekniskt-ekonomiska utförande, lyder han under väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen.

Vägingenjör förordnas förslagsvis på sex år av Kungl. Maj:t efter gemensamt
förslag av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och vederbörande länsstyrelse.

Vägingenjör, som skall hava förvärvat god erfarenhet om det praktiska
vägväsendet beträffande såväl projektering som vägbyggnad, skall hava avlagt
avgångsexamen från Tekniska högskolan eller från Chalmers tekniska
instituts i Göteborg högre avdelning eller eljest hava förvärvat kompetens, som
kan härmed jämställas.

Vägingenjör åtnjuter av statsverket arvode, bidrag till kontors-, expens- och
skrivbiträdeskostnader samt i viss utsträckning fri telefon och tjänstebrevsrätt
(se närmare sid. 15), Vägingenjör åligger att själv hålla sig med kontor,
där ej erforderliga lokaler beredas honom hos länsstyrelsen, ävensom med utensilier
samt erforderliga biträden.

Vägingenjör åligger:

att vara statens kontrollant för allt bro- och vägbyggande och allt bro- och
vägunderhåll inom länet, granska byggnads- och underhållsräkenskaper och
under tjänsteansvar utfärda intyg i och för statsbidrags utbetalande;

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

att biträda länsstyrelsen vid beredning av vägärenden och vägtrafikärenden
samt på länsstyrelsens uppdrag verkställa utredningar och avgiva utlåtanden;

att på förordnande av länsstyrelsen samt mot arvode enligt taxa verkställa
vägundersökningar och renstakningar;

att utföra särskilda förrättningar eller uppdrag för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
räkning.

Vägingenjör äger icke uppbära något som helst arvode i samband med kontroll
och arbetsledning eller, utöver vad ovan nämnts, åtaga sig av vägstyrelse
betalat uppdrag.

Vägingenjör äger utöva annan ingenjörsverksamhet endast därest väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen efter samråd med länsstyrelsen det medgiver.

Det är väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och länsstyrelsen obetaget att
anlita vägingenjören för särskilda uppdrag, t. ex. byggnadsarbeten i statens
regi, inspektioner av vattenbyggnader o. dyl.

Under vägingenjörs semester och sjukdom förordnas i regel icke vikarie,
utan allenast när så är oundgängligt.

Till undersöknings- och renstakningsförrättning skall förordnande meddelas
av länsstyrelsen, som äger därtill förordna vägingenjören, eller, om länsstyrelsen
ifrågasätter annan förrättningsman, av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
till vilken frågan i så fall hänskjutes.

Undersökningsförrättningarna och renstakningarna bekostas av vägstyrelserna,
vilka till länsstyrelsen inbetala arvodena att i vederbörlig ordning utbetalas
till förrättningsmannen. Undersöknings- och renstakningsarvodena enligt taxa
få inräknas i byggnadskostnaden, och, om företaget kommer till stånd, statsbidrag
därå beräknas.

Planer och kostnadsförslag av mera omfattande och komplicerad natur skola
granskas och godkännas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, närmast av dess
inspektörer. Planer och kostnadsförslag, som icke upprättats av vägingenjören,
skola städse i detalj granskas av denne.

Statsbidrag till särskilda företag beviljas av Kungl. Maj:t (undantag utf
artsvägar).

Kontrakt upprättas och entreprenader godkännas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Statsbidrag till vägbyggnader utbetalas av länsstyrelsen på vägingenjörens
attest och under förbehåll för eventuellt återbäringskrav från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
sida.

Statsbidrag till vägunderhåll utbetalas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens organisation och arbetsuppgifter bestämmas
i övrigt i huvudsaklig överensstämmelse med 1927 års förslag. Bland
annat anställas i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på ordinarie stat 3 väginspektörer
samt på extra stat en broinspektör.

Speciell motivering.

I anslutning till 1927 års betänkande redogöres härefter för vissa detaljer
beträffande vägärendenas handläggning.

Vägundersökningar och granskning av arbetsplaner.

Vid nuvarande ordning brukar vägundersökning tillgå så, att distriktstjänstemannen
eller vägkonsulenten med sitt biträde går över linjen tillsammans

K un ni., Mnj:ts propoaition nr 211.

med av vägstämman utsedda ombud och eventuellt övriga intressenter samt ger
anvisningar i stora drag beträffande linjens sträckning, varefter biträdet utför
arbetet i terrängen, vilket granskas av förrättningsmannen, samt senare på
kontoret under distriktstjänstemannens resp. vägkonsulentens överinseende utarbetar
arbetsplan med plan- och profilritning samt kostnadsförslag. Ibland
torde förekomma, att förrättningsmannen själv utarbetar förslaget.

Även enligt organisationsförslaget skall undersökning utföras av anställt
biträde under vägingenjörens ledning och på hans ansvar. Med hänsyn till
den förbättrade organisation, som förslaget innebär, lärer en omsorgsfullare
vägprojektering än hittills kunna förväntas.

Enligt 1927 års förslag skulle förordnande till undersökning alltid meddelas
av länsstyrelsen, som ägde förordna vägingenjören eller annan av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen kompetentförklarad person. Lämpligare synes vara,
att länsstyrelsen äger förordna vägingenjören, men att, om länsstyrelsen ifrågasätter
annan person, frågan hänskjutes till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Härigenom undgår man behovet att utfärda generella eller på visst sätt
villkorliga kompetensbetyg, och tillika undanröjes möjligheten för vägingenjören
att såsom länsstyrelsens rådgivare utöva ett bestämmande inflytande på
valet av förrättningsman. Skulle länsstyrelsen finna förordnande till förrättning
böra utfärdas för annan än vägingenjören, skall väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
uppenbarligen icke kunna i strid häremot meddela förordnande
för vägingenjören. För att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall kunna hava
en överblick av vägbyggnadsarbetet i landet, lärer avskrift av förordnande till
undersökningsförrättning böra av länsstyrelsen dit översändas.

Arbetsplaner och kostnadsförslag, vilka nu, i den mån det medhinnes, granskas
i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, skulle enligt 1927 års förslag alltid
granskas av vägingenjören; om denne utfört förrättningen, skulle granskning ej
äga rum. Planer till större broar och konstarbeten skulle emellertid granskas
i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, och i övrigt skulle styrelsens inspektörer
vid sina inspektionsresor eller eljest genom infordrande av planer kunna underkasta
dem granskning. Med hänsyn till angelägenheten av en särskilt omsorgsfull
vägprojektering vid företag av mera kostsam och svårbedömlig beskaffenhet
synes emellertid försiktigast, att mera omfattande planer, bland annat för
konstarbeten, permanentbeläggningar o. dyl., alltid skola granskas av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens inspektörer, medan däremot för smärre och enklare
arbeten länsstyrelsens utslag må utan förutgången central granskning grundas
på av vägingenjören upprättad eller av honom granskad plan. I vilken utsträckning
planer och kostnadsförslag böra för granskning överlämnas torde
böra närmare bestämmas i blivande instruktioner. Redan under sina resor i
länen lära inspektörerna kunna utöva den huvudsakliga tillsynen å vägprojekteringen
samt bilda sig en uppfattning om vilka förslag, som behöva ytterligare
granskas. Det begränsade antal planer, som kunna behöva överlämnas till
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för särskild granskning, torde inspektörerna
med sin lokal- och personkännedom kunna hastigt och effektivt pröva ur allmän
lämplighetssynpunkt; endast där särskild anledning föreligger, torde
detaljerad granskning med beräkning av massor o. s. v. behöva ifrågakomma.
Här föreslagna anordning för granskning av planer bör icke komma att föranleda
någon tidsutdräkt.

Fler år splaner. Beviljande av statsbidrag.

1927 års sakkunniga hava på ett övertygande sätt utvecklat betydelsen av
att flerårsplaner på ett fastare sätt inordnas såsom ett hjälpmedel vid planläggning
av vägväsendets rationella utveckling. Flerårsplaner böra på sätt
nämnda sakkunniga föreslagit upprättas av varje länsstyrelse med biträde av

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

vägingenjören och under samverkan med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt därefter granskas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Någon formlig
fastställelse av flerårsplan synes dock icke böra äga rum. Det är nämligen
av synnerlig vikt, att flerårsplanerna ständigt överses och kompletteras, så att
de komma att stå i överensstämmelse med utvecklingen och icke utgöra en
hämsko på densamma.

Enligt 1927 års förslag skulle länsstyrelse äga att i huvudsaklig överensstämmelse
med upprättad och granskad flerårsplan samt enligt fastställda
grunder bevilja statsbidrag till de särskilda företagen, Kungl. Maj:t dock obetaget
att vid tilldelningen av medel till länen foga de särskilda villkor, Kungl.
Maj:t kunde finna lämpligt. Av automobilskattemedel skulle länsstyrelse under
noggrant iakttagande av de i författningen angivna särskilda villkor och
förutsättningar äga medgiva bidrag upp till 3/4 av kostnaden.

Huvudsyftet med detta förslag torde hava varit att undvika omgång och
tidsutdräkt.

Emellertid torde, såsom i det följande skall närmare utvecklas, även med
bibehållande i huvudsak av nuvarande ordning onödig tidsutdräkt kunna undvikas.
Alla de fall, i vilka högre bidrag än 3/,, av kostnaden sättes i fråga,
skulle även enligt 1927 års förslag underställas Kungl. Maj:t. Genom att
Kungl. Maj:t beslutar, undvikas tids- och arbetsödande överklaganden. Redan
för anslagens fördelning å de olika länen skulle till Kungl. Maj:t behöva ingivas
redogörelser för de arbeten, som avsåges utförda. Någon väsentlig fördel
torde sålunda icke vara att vinna genom att länsstyrelserna finge bevilja statsbidrag,
och under sådana omständigheter synes det vara skäl att alltjämt förbehålla
Kungl. Maj:t beslutanderätten.

Kontrakt.

Av jämförelsevis underordnad betydelse synes det vara, om kontrakt med
de väghållningsskyldiga om arbetets utförande med statsbidrag upprättas av
länsstyrelsen eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Kontrakten upprättas
enligt tryckta formulär och själva upprättandet medför således intet större arbete.
Ur denna synpunkt kunde det vara lämpligt att förlägga kontraktskrivningen
till länsstyrelserna, som ju lättare kunna uppnå förbindelse med
de väghållningsskyldiga, därest underhandlingar skulle behöva ifrågakomma.
Emellertid förbehålles i kontraktet den kontraherande myndigheten viss kontroll
och visst inflytande på arbetets utförande och bland annat även godkännande
av entreprenadkontrakt. Detta sistnämnda innebär en ömtålig lämplighetsprövning,
och det synes fördelaktigast, att denna förbehålles den centrala
myndigheten, som har god kännedom om olika entreprenörer. Vägingenjören
kan icke hava samma överblick över entreprenadfirmor och entreprenörer
med verksamhet inom flera olika län och det sätt, varpå dessa på olika håll utfört
dem anförtrodda arbeten. Det synes även i övrigt lämpligt, att vägingenjören
befrias från den ömtåliga ställningen såsom länsstyrelsens rådgivare i
entreprenadfrågor. Vidare märkes, att även enligt 1927 års förslag kontrakt
rörande större broar och konstarbeten skulle upprättas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Med hänsyn härtill föreslås, att kontrakt fortfarande skall upprättas av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Renstakning.

För närvarande verkställes renstakning och upprättas detaljerad arbetsbeskrivning
i regel av samma person, som av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

Kungl, Maj:In proposition nr 211.

godkänts som arbetsledare, men mot särskilt arvode. Förrättningsmannen, vanligen
en distriktstjänsteman eller vägkonsulent, går med sitt biträde över linjen
och bestämmer i samråd med arbetsdirektionen, om mindre avvikelser från
den fastställda linjen skola göras. Under förrättningsmannens ledning och ansvar
verkställer därefter biträdet stakningen, som granskas av förrättningsmannen,
och upprättar arbetsprofil, varmed vägen är definitivt fastställd i plan
och profil.

Enligt föreliggande förslag blir tillvägagångssättet i stort sett detsamma,
men förslaget möjliggör här liksom i fråga om vägundersökningarna en väsentligt
starkare kontroll från såväl vägingenjör som väginspektör. Förrättningen
utföres i regel av vägingenjörens biträde, under vägingenjörens ledning, tillsyn
och ansvar. Vägingenjören kommer sålunda -— i den mån han erhåller sådana
förordnanden — att verkställa och bära ansvaret för all projektering, konstruktion
av vägen m. m., d. v. s. alla arbeten, som föregå arbetets utförande.

Förordnande till renstakningsförrättning bör meddelas i samma ordning som
förordnande till vägundersökning.

Kontroll.

I full överensstämmelse med 1927 års förslag föreslås, att vägingenjören
utan annan ersättning än den fasta lönen skall uppbära det fulla ansvaret för
statens kontroll å vägbyggnad och vägunderhåll. Han har att utöva fortlöpande
-personlig tillsyn å såväl vägbyggnader som vägunderhåll samt utan kostnad
för vägdistrikten tillhandagå med råd, anvisningar och handledning. I erforderlig
utsträckning biträder han även vid entreprenadprövning och dylikt. I
sin egenskap av kontrollant har vägingenjören även att vaka över, att i förekommande
fall dugliga arbetsledare samt platskontrollant förefinnas, och om
behövligt har han att påkalla väg- och vattenbyggnadsstyrelsens föreläggande
i sådant avseende.

Vägingenjören skall bära fullt tjänsteansvar för granskning av byggnadsoch
underhållsräkenskaper och utfärda intyg i och för statsbidrags utbetalande,
dock med förbehåll för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens slutliga godkännande
av arbeten och statsbidragsbelopp.

Arbetsledning.

Då arbeten utföras på entreprenad, vilket i de södra landsdelarna är det vanligaste,
torde vägingenjörens kontroll innebära en minst lika effektiv tillsyn
och ledning som den, vilken hittills utövats av de av staten påfordrade s. k.
arbetsledare, som skolat av vägdistrikten mot arvode anlitas och av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen godkännas. Dessa arbetsledareuppdrag torde i flertalet
fall av arbete på entreprenad bliva obehövliga, alldeles så som med 1927
års förslag åsyftats. Visserligen kan vid mera omfattande arbeten samt vid
konstarbeten och vissa slag av permanenta beläggningar erfordras särskild
platskontrollant för det dagliga övervakandet av utförandet, men sådan
platskontrollant har i dylika fall redan vid nuvarande ordning måst av vägdistrikten
anställas till biträde åt arbetsledaren. Endast mera sällan, t. ex. vid
större brobyggnader, torde vägdistrikten komma att behöva anlita särskild konsulterande
ingenjör såsom arbetsledare eller kontrollant.

Då arbeten utföras i egen regi eller i smärre skiften bortsättas på ackord, vilket
är brukligt särskilt i Norrland, tillkommer däremot ett behov av verklig
arbetsledning. För närvarande tillgår så, att vederbörande distriktstjänsteman

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

eller vägkonsulent, sedan renstakning verkställts och arbetsritningar uppgjorts,
samt sedan arbetet på grundval av dessa uppdelats i delar (skiften), vilka
kostnadsberäknas, tillsammans med vägstyrelsen beslutar om ackordsättning
för de olika skiftena, gör upp med arbetslagen och hjälper vägstyrelsen med
alla arbetsöverenskommelser, övervakande av arbetet o. s. v. Den dagliga tillsynen
handhaves mest av schakt- eller vägmästare. Av inhämtade upplysningar
framgår, att distriktstjänstemännens egna biträden i relativt ringa utsträckning
tagas i anspråk för arbetsledning, undantagandes de schaktmästare,
som på sina håll är o anställda av di strikts jänstemännen men avlönas av vägdistrikten.

Enligt förslaget blir förhållandet följande.

Vid alla arbeten av icke särskilt krävande beskaffenhet kan schakt- eller
vägmästare på grundval av renstakning och arbetsritningama samt under vägingenjörens
kontroll ensam leda arbetet. Vägmästare finnas eller torde snart
komma att finnas i de flesta vägdistrikt i Norrland, och överhuvud synes en
utveckling av vägmästareinstitutionen vara önskvärd.

Endast för större och mera krävande vägarbeten, som utföras i egen regi
eller på skiftesackord, torde sålunda behov föreligga för vägdistrikten att anlita
ingenjörer såsom arbetsledare, och dessa böra då godkännas av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, som dock givetvis kan överlåta åt vägingenjören att
med vägdistrikten överenskomma om arbetsledare. En lämplig anordning synes
vara, att vägstyrelserna inom ett län, t. ex. genom vägstyrelsesammanslutning,
ena sig om att anställa eller anlita ingenjör, vilken eventuellt kan beredas
ett mindre årsarvode, samt att sådan ingenjör står vägdistrikten till förfogande
såsom arbetsledare mot arvode i varje särskilt fall enligt fastställd taxa, lägre
än nu tillämpade ersättningsgrunder. Arbetsledarens arbete kommer att bestå
i ackordsprissättningar och överenskommelser med arbetarna och jordägarna
samt rådgivning åt vägstyrelserna beträffande arbetets ledning ävensom sådan
detaljtillsyn, som kan betecknas som platskontrollantskap. Samme ingenjör
torde kunna anlitas även för utförande av detaljarbetsritningar, vilka godkännas
av vägingenjören.

I viss mån kan en sådan ingenjör sägas komma att intaga ställning såsom av
vägstyrelserna betalad arbetschef för större och mera krävande vägarbeten
inom länet.

Här angivna anordning innebär en rationell uppdelning mellan å ena sidan
statens teknisk-ekonomiska kontroll och den därmed sammanhängande vägprojekteringen,
och å andra sidan det å vägstyrelsernas ekonomiska ansvar fallande
utförandet av vägarbeten, särskilt där dessa utföras i egen regi. Då det är
vägdistrikten, ej staten, som handhava arbetets utförande och bära de kostnader,
som kunna uppstå utöver de beräknade, måste det anses berättigat, att vägstyrelsema
genom egna organ få se till att kostnaderna hållas inom ramen.

Detta förslag angående arbetsledning är också enkelt. Det torde icke förefinnas
tillräckliga skäl att, såsom 1927 års sakkunniga tänkt sig, tillsvidare i
de fyra nordliga länen anställa statsavlönade ingenjörer i ändamål att vägdistrikten
skulle äga mot betalning till staten anlita dessa för arbetsledning.

Den föreslagna anordningen medför också stora besparingar genom inbesparade
eller reducerade arbetsledararvoden.

Avsyning.

Efter arbetets fullbordande har vägingenjören, såsom nu den förordnade avsyningsförrättaren,
att verkställa avsyning och utfärda avsyningsbetyg, på
grundval varav väg- och vattenbyggnadsstyrelsen godkänner arbetet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.
Räkenskaps granskning.

Såsom förut anförts skall vägingenjören bära det fulla ansvaret för granskning
av byggnads- och underhållsräkenskaper och på hans attest skall statsbidrag
utbetalas. Denna på en hand sammanförda tekniska och ekonomiska
granskning av samtliga utgående byggnads- och underhållsbidrag är, såsom
1927 års sakkunniga framhållit, av synnerligen stor betydelse.

Emellertid torde det dock vara oundgängligt, bland annat för vinnande av
enhetlighet, att räkenskaperna beträffande vägbyggnadsföretag insändas till
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för att jämväl där granskas av särskilt utbildade
revisorer.

Utbetalning av statsbidrag.

För vägintressenterna är det givetvis ett stort intresse att utan omgång snarast
möjligt erhålla dem beviljade bidrag till vägbyggnader. Härvid får dock
den tekniska och ekonomiska kontrollen icke åsidosättas. En väg att tillfredsställa
båda dessa synpunkter torde vara att förlägga medlens utbetalande till
de lokala myndigheterna, länsstyrelserna, samt anslagsredovisningen till den
centrala myndigheten, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Efter varje inspektion av pågående eller avslutat arbete anmäler vägingenjören
på sitt ansvar till länsstyrelsen det belopp, som får utanordnas, och länsstyrelsen
utbetalar omedelbart beloppet utan rekvisition av vägstyrelsen. Samtliga
av länsstyrelsen gjorda utbetalningar avseende anslag eller fonder, vilka
disponeras av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, avföras i länsstyrelsens räkenskap
å ett konto, benämnt »förskott för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen».
Månadsvis översänder länsstyrelsen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ett
utdrag av ifrågavarande konto jämte därtill hörande förskottsanordningar och
verifikationer. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avför efter teknisk och ekonomisk
granskning de godkända utgiftsposterna från vederbörliga anslag och
ersätter likvidvägen länsstyrelsen härför. Länsstyrelsen behöver sålunda icke
taga hänsyn till vilket riksstatsanslag, som en utbetalning skall belasta, enär
alla utbetalningar av länsstyrelsen föras å nämnda förskottskonto. Denna anordning,
vilken har motsvarighet även på andra områden, behöver icke vålla
något nämnvärt besvär.

I den mån väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beträffande någon post kommer
till annat resultat än vägingenjören och av sådan anledning icke kan godkänna
verkställd utbetalning, tillgodogör sig länsstyrelsen det för mycket utbetalta
beloppet genom avdrag vid nästföljande utbetalning till vederbörande vägdistrikt.

Underhållsbidrag torde, såsom nu är fallet, lämpligen utbetalas av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen.

Snabbare beviljande av statsbidrag.

Av vad nyss anförts framgår, att utbetalningar av statsbidrag skola kunna
ske med stor skyndsamhet.

Att ej heller i övrigt långsamhet behöver vidlåda proceduren framgår av
följande redogörelse, som närmast avser automobilskattemedel, och som utgår
från den praxis, att vägdistrikten i regel ej vilja behandla större byggnadsfrågor
annat än på ordinarie stämman i augusti.

Planer, för vilka undersökning göres en sommar, böra hinna av vägingenjören
utarbetas och insändas före den 1 mars följande år och granskas av väginspektören
i så god tid, att de kunna upptagas på augustistämman; statsbi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

dragsansökan rörande därvid beslutat företag ingives till länsstyrelsen före
den 1 oktober. Länsstyrelsens beslut i vägfrågan, väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
yttrande, Kungl. Maj:ts beslut och expedition samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
expedition av kontrakt böra hinna Vara färdiga på nyåret.
Förberedelser för kontraktskrivning kan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen börja
med, redan innan statsbidragsbeslutet är klart. Kontrakten kunna således
vara underskrivna tidigt på våren. Om renstakningen gjorts undan redan på
hösten efter augustistämman, kan entreprenad utlysas och arbetet påbörjas så
fort marken blir bar. Eljest får renstakning göras på våren och arbetet komma
i gång på försommaren.

Allt detta innebär ingen nämnvärd försening gentemot 1927 års förslag -—
som utgår ifrån, att anslaget skulle vara klart i och med länsstyrelsens beslut
i ärendet, d. v. s. på hösten -— enär under vintern arbete icke gärna kan igångsättas
i större omfattning.

År fråga om brådskande arbete, kan givetvis planens utarbetande påskyndas
och beslut om arbetet fattas på extra vägstämma, så att statsbidrag kan
erhållas inom väsentligt kortare tid.

Större broar och konstarbeten.

I överensstämmelse med 1927 års förslag förutsättes, att större broar och
konstarbeten skola stå under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens särskilda tillsyn,
närmast utövad genom en hos styrelsen anställd broinspektör.

Enklare vägar, ödeby g dsv äg ar, utfartsvägar m. m.

Förslaget innebär icke någon förändring i avseende på handläggning av
ärenden rörande dessa slag av vägar; dock lärer statsbidrag till enklare vägar,
såsom i årets statsverksproposition föreslagits, böra beviljas av Kungl. Maj :t.

Vägunderhåll och undcrhållskontroll.

Förslaget innebär i avseende på underhåll och underhållskontroll samma anordning
och samma fördelar, som avsetts med 1927 års förslag.

Sammanfattning.

I den grundläggande frågan om förbättrad kontroll å vägbyggnad och vägunderhåll
och därtill utgående statsbidrag innebär här avgivna förslag väsentligen
samma fördelar som 1927 års förslag. Däremot har den av 1927 års sakkunniga
föreslagna vittgående decentralisationen av vägärendenas administrativa
handläggning endast i mera begränsad omfattning upptagits i förevarande
förslag, som dock medgiver en lätt övergång i detta avseende till 1927
års förslag.

I avseende på organisationens utformning företer förslaget gentemot 1927
års förslag huvudsakligen den skillnaden, att vägingenjören berättigas att mot
arvode enligt taxa utföra undersöknings- och renstakningsförrättningar, samt
att vägingenjören själv skall hålla kontor och biträden.

I samband härmed står en i viss mån klarare avgränsning mellan statens
kontroll samt arbetsledningen och vägdistriktens utförande av arbetet.

Personal, löner, kostnadsberäkning, statförslag.

Såsom arvode till vägingenjör torde ett belopp av omkring 10,000 kronor jämte
dyrtidstillägg såsom för nyreglerade verk få anses skäligt. Med hänsyn till

Kungl. Maj:Ls proposition nr 211.

dyrortsindelningen i statens nyare lönereglementen torde arvodet kunna fastställas
till 10,000 kronor å G-ort (Stockholm, Östersund, Luleå), 9,800 kronor å
F-ort (Göteborg, Karlstad, Västerås, Härnösand, Umeå), 9,500 kronor å E-ort
(Uppsala, Nyköping, Linköping, Kristianstad, Malmö, Örebro, Falun, Gävle),
9,300 kronor å D-ort (Jönköping, Kalmar, Karlskrona, Halmstad, Vänersborg)
och 9,100 kronor å C-ort (Växjö, Visby, Mariestad). För Gotlands län
torde emellertid kunna förutsättas, att särskild anordning kan träffas genom
vägingenjörstjänstens förenande med annan tjänst eller verksamhet, i vilket
fall på Kungl. Maj :t må ankomma att bestämma skäligt arvode.

Vägingenjör bör såsom förut anförts förordnas av Kungl. Maj:t förslagsvis
för sex år efter gemensamt förslag av länsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Såsom bidrag till kontors-, expens- och skrivbiträdeskostnader föreslås ett
belopp av 1,300 kronor. I de fall, där inom länsstyrelsen kan beredas kontorslokal
för vägingenjören och hans biträden, torde bidraget kunna nedsättas med
belopp, motsvarande skälig hyreskostnad, dock ej med mera än 800 kronor. Vägingenjör
synes böra å statsverkets bekostnad erhålla telefon, inberäknat samtalsavgifter
för samtal i vägärenden, ävensom tjänstebrevsrätt i vägärenden.

Vägingenjör bör av statsmedel åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning
enligt resereglementets klass C II och detta även för egna (men givetvis
ej biträdenas) resor, som föranledas av undersöknings- och renstakningsuppdrag.
Det synes nämligen ändamålsenligt, att vägingenjören planerar sina resor
så, att han därunder kan medhinna såväl sina egentliga tjänsteåligganden
som nämnda slag av förrättningar. I annat fall skulle reseersättning för sistnämnda
förrättningar debiteras vägdistrikten, vilka, därest vederbörande företag
komme till utförande, finge åtnjuta statsbidrag även å denna utgift.

För arbetsledning torde taxa böra fastställas och föreskrift meddelas, att
arbetsledningsarvode icke må inräknas i statsbidragsberättigad byggnadskostnad
till högre belopp än enligt taxan. Denna taxa bör avvägas lägre än nu
gängse arvodesgrunder. Huruvida i övrigt någon jämkning av arvodestaxan
bör vidtagas, torde få bliva beroende av ytterligare erfarenhet.

Sammanlagda kostnaderna för vägingenjörerna beräknas, frånsett resekostnader,
sålunda:

24 vägingenjörer, arvode.............. 228,800 kr.

dyrtidstillägg, 17 %................. 38,500 x

kontorsbidrag 24 X 1,300 kr.......•..... 31,200 5

telefonkostnader 24 x 750 kr............. 18,000 »

till länsstyrelsernas förfogande 24 X 1,500 kr...... 36,000 >

summa 352,500 kr.

avgår: minskat kontorsbidrag, där lokal tillhandahålles
i länsstyrelsen, samt minskad kostnad i Gotlands
län............._. . . . 7,500 »

återstod 345,000 kr.

Å andra sidan beräknas följande besparingar i jämförelse med nuvarande or -

ganisation (se 1927 års betänkande, sid 54):

distriktstjänstemän................. 65,750 kr.

vägkonsulenter................... 65,000 »

arbetsledningsarvoden (totalt 641,000 kr.)....... 331,000 »

granskningsarvoden för underhållskostnaden . ._. . . 16,000 »

summa 477,750 kr.

Bihang till riksdagens protokoll 192S. 1 samt. 178 häft. (Nr 211.) 5

6(5

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Frånsett resekostnader beräknas sålunda den lokala organisationen innebära
en besparing av i runt tal 130,000 kronor, varav enligt beräkningarna i
1927 års betänkande 117,000 kronor skulle falla på vägdistriktens egna medel
och återstoden på automobilskatte- eller andra statsmedel. Härvid är emellertid
att anmärka, att besparingen å arbetsledningsarvoden i enlighet med
1927 års betänkande upptagits till 331,000 kronor, men sannolikhet förefinnes,
att besparingen blir större.

Försiktigheten torde bjuda att beräkna vägingenjörernas resekostnader till
så pass högt belopp som 150,000 kronor, varifrån emellertid böra avräknas
de avsevärda belopp, som nu utgå till distriktstjänstemän och vägkonsulenter,
dels av statsmedel och dels av vägdistriktsmedel.

Enligt 1927 års förslag beräknades den lokala organisationens kostnader

sålunda:

vägingenjörers och biträdande ingenjörers lön, avlönings tillägg

och dyrtidstillägg............. 533,441 kr.

lokalhyra och expenser............. ._. . 30,000 >

summa 563,441 kr.

avgår: förrättningsarvoden, som tillfalla statsverket ._. 100,000 kr återstod

463,441 kr.

Beträffande personalen i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, såvitt angår
vägväsendet, hava vi icke ingått i detaljgranskning men anledning synes ej
förefinnas att antaga behov av större personal än den, som nu anses erforderlig,
dock med de jämkningar, som föranledas av inrättandet av omförmälda brooch
väginspektörstjänster. Endast i följande avseenden vilja vi särskilt uttala
oss.

Det synes oss uppenbarligen vara av stor betydelse för vägväsendets ledning,
att chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, såsom såväl 1925 som 1927
års sakkunniga föreslagit, erhåller generaldirektörs ställning med förordnande
på sex år och avlöning icke understigande 19,000 kronor, på det att för denna
viktiga befattning må kunna påräknas en i tekniskt och administrativt hänseende
högt kvalificerad person.

Emot förslaget om byråchefstjänst å administrativa byrån hava vi intet att
erinra.

För väg- och vattenbyggnadsstyrelsens verksamhet och för hela organisationens
fullgoda fungerande äro de tre väginspektörstjänsterna av allra ^största
betydelse. Från alla håll äro dessa tjänster förordade, och det torde få anses
ådagalagt, att huru än organisationen må uppbyggas, komma dessa tjänster
att bliva behövliga. På dessa tjänsters innehavare måste ställas stora anspråk
i fråga om kraft, skicklighet och duglighet ävensom förmåga att personligt
leda vägingenjörernas verksamhet och samverka med länsstyrelserna. För att
säkerställa en god rekrytering av dessa befattningar, vilka enligt 1927 års
förslag skulle uppföras på extra stat i lönegrad B 28, kan ifrågasättas antingen
att lämna ett särskilt lönetillägg eller ock att uppföra dem å ordinarie/
stat. Då någon tvekan om befattningarnas behövlighet även för framtiden
icke kan råda, torde det sistnämnda vara att föredraga. Utnämnandet av ordinarie
innehavare torde emellertid i regel lämpligen böra föregås av någon tids

Kungl. Maj:ts proposition nr 211. 67

tjänstgöring å förordnande, varunder vederbörandes lämplighet för befattningen
kan bedömas.

Broinspektörstjänsten är i utpräglad grad en specialistbefattning, vilkens innehavare
ständigt måste följa med teknikens utveckling inom detta område.
Med hänsyn härtill synes lämpligt, att tjänsten tillsättes på förordnande, förslagsvis
på 3 år, och med ett arvode av 12,000 kronor. Tills vidare intill dess
större erfarenhet vunnits, torde befattningen kunna uppföras å extra stat.

Stockholm den 9 mars 1928.

ANDERS ANDERSON. WILLAND ASCHAN.

NILS BOLINDER. J. B. JOHANSSON. S. H. KVARNZELIUS,

under åberopande av särskilt
yttrande.

Lars Akselsson.

Särskilt yttrande av herr Kvarnzelius.

Tidigare har jag i yttrande över 1927 års sakkunnigeförslag givit min anslutning
till detsamma, enär jag ansåg det vara synnerligen praktiskt och
medförande önskvärda förenklingar vid vägärendenas handläggning.

17 länsstyrelser, Sv. vägföreningen, Sv. vägstyrelsernas förbund, Tjänstemannaföreningen
vid statens väg- och vattenbyggnader, Sv. konsulterande ingenjörers
förening, Automobilklubben och Tekniska samfundet i Göteborg hava
samstämmigt tillstyrkt sakkunnigeförslaget.

De invändningar, som i en del yttranden framkommit, synas mig icke vara
av sådan beskaffenhet, att de bort kunna avhålla Kungl. Maj:t från att framlägga
ett omorganisationsförslag rörande väg- och vattenbyggnadsväsendet i
enlighet med sakkunnigebetänkandet.

Då emellertid det nu föreliggande förslaget innehåller avsevärda förbättringar
och förenklingar i förhållande till nu rådande bestämmelser och då detsamma
icke lägger några hinder i vägen för ett fullständigare övergående till
den organisationsform, som sakkunnigeförslaget av 1927 innebär, så har jag
funnit mig böra biträda det nu utarbetade förslaget.