Kuntjl. Maj:ts proposition nr 15 (Proposition 1920:15)

Kuntjl. Maj:ts proposition nr 15.

Nr 15.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ny giftermålsbalk
m. m.; given Stockholms slott den 19 december

1919.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) giftermålsbalk;

2) lag om införande av nya giftermålsbalken;

3) lag om barn i äktenskap;

4) lag angående ändrad lydelse av 3 § i lagen den 14 juni 1917
om barn utom äktenskap;

5) lag om makes underhållsskyldighet mot andra makens barn;

6) lag angående ändrad lydelse av 13 § i lagen den 14 juni 1917
om adoption;

7) lag om makes arvsrätt;

8) lag om ändring i vissa delar av ärvdabalken;

9) lag om god man för bortovarande;

10) lag om ändring i vissa delar av förordningen den 24 september

1861 angående vård av död mans bo;

11) lag om ändring i vissa delar av förordningen den 18 september

1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse, så ock
angående undanskiftande av egendom i död makes bo;

12) lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 §, 10 kap. 13 § och 17
kap. 2 § handelsbalken;

13) lag om ändrad lydelse av 2 kap. 9 § och 22 kap. 2 och
21 §§ strafflagen;

14) lag om ändrad lydelse av 59, 60, 65, 67, 69 och 70 §§ utsökningslagen; Bihang

till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 13 käft. {Nr 15.)

Kungl. May.ts proposition nr 15,

15) lag angående ändrad lydelse av 16 § i lagen den 14 juni 1917
om införsel i avlöning, pension eller livränta;

16) lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 14 juni 1917
om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket;

17) lag om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i rättegångsbalken
;

18) lag om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 16 juni 1875
angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden;

19) lag om ändring i vissa delar av konkurslagen;

20) lag angående ändrad lydelse av §§ 9 och 10 i förordningen
den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning;

21) lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 6 §§ i förordningen den 16
juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom;

22) lag om ändrad lydelse av 4 § i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom;

23) lag angående ändrad lydelse av 6 och 17 §§ i lagen den 14
juni 1907 om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång
till sådan rätt;

24) lag angående ändrad lydelse av 2 och 23 §§ i lagen den 14
juni 1907 om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt;

25) lag om ändrad lydelse av 26 § i lagen den 29 juli 1892 angående
sparbanker;

26) lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 31 oktober
1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning;

27) lag angående ändrad lydelse av 2 § i lagen den 1 juni 1912
om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar; 28)

lag angående ändrad lydelse av 17 § i lagen den 30 juni 1913
om allmän pensionsförsäkring; samt

29) lag angående ändrad lydelse av 18 § i lagen den 30 maj 1916
om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva
eller aktier i vissa bolag.

GUSTAF.

Eliel Löfgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Förslag

till

Giftermålsbalk.

Härigenom förordnas, att giftermålsbalken i Sveriges rikes lag skall kava följande
lydelse: J

1 KAP.

Om trolovning.

1 §•

Trolovning är sluten, då man och kvinna med vittnen, ringväxling eller annorledes
överenskommit att ingå äktenskap med varandra.

2 §•

Dör en av de trolovade, äge den efterlevande återfå de gåvor nan givit den andre för
äktenskapets skull och ändock behålla vad han fått.

Brytes trolovning, äge en var av de trolovade återfå sina gåvor. Bär den ene huvudsakligen
skulden, have han dock ej den rätt nu är sagd.

3 §•

Avlas barn i trolovning; brytes likväl trolovningen, och bär mannen huvudsakligen
skulden därtill, give han kvinnan skäligt skadestånd. Sådant skadestånd må sättas att
■utgå på en gång eller å särskilda tider.

År trolovad eljest huvudsakligen vållande till att trolovningen brytes, njute den andre
ersättning allenast för förlust till följd av åtgärd, som han vidtagit för det tillämnade
äktenskapet.

4 §•

Den, som enligt 2 kap. 2 eller 3 § ej må utan föräldrars eller annans samtycke ingå
aktenskap, vare ej ersättningsskyldig efter 3 § andra stycket, med mindre han haft
iådant samtycke till trolovningen.

Var mannen i fall, som i 3 § första stycket sägs, vid hävdandet under aderton år,
vare han ej ersättningsskyldig i vidare mån, än om barn ej blivit avlat.

§•

Vill någon framställa anspråk enligt 2 eller 3 §, instämme han sin talan inom ett år
flan trolovningens upplösning. Försittes denna tid, vare rätt till talan förlorad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

6 §•

Avlas barn i trolovning, eller ingå efter barns avlelse föräldrarna trolovning med
varandra; upplöses trolovningen genom mannens död, och är kvinnan i behov av underhåll,
njute hon, såframt hon inom sex månader efter dödsfallet framställer sitt anspråk
hos den som sitter i hoet eller hos rätten eller domaren, skälig andel av hans kvarlåtenskap,
dock ej utöver hälften därav. t**

2 KAP.

Om hinder mot äktenskap.

1 §•

Man under tjuguett år eller kvinna under aderton år må ej träda i äktenskap utan
Konungens tillstånd.

2 §.

Den, som är under tjuguett år och ej förut varit gift, må ej ingå äktenskap utan
föräldrarnas samtycke.

År den ene av föräldrarna död eller sinnessjuk eller sinnesslö eller utan del i vårdnaden,
eller kan yttrande från den ene ej utan märklig omgång eller tidsutdräkt inhämtas,
vare den andres samtycke tillfyllest. År sådant fall för handen beträffande båda föräldrarna,
tage den trolovade samtycke av förmyndaren eller, där särskild förmyndare
ej är nämnd, av annan giftoman, som rätten eller domaren på anmälan förordnar.

3 §•

Ej må den, som är omyndig förklarad, ingå äktenskap utan förmyndarens samtycke*
i 4 §.

''i Vägras samtycke i fall, som i 2 eller 3 § avses, äge rätten på ansökan tillåta äktenskapet,
om skäl till vägran prövas ej vara för handen.

5 §•

Ej må den träda i äktenskap, som är sinnessjuk eller sinnesslö.

6 §•

Den, som är behäftad med fallandesot, vilken härrör av övervägande inre orsaker,
eller med könssjukdom i smittosamt skede, må ej ingå äktenskap, med mindre Konungen
finner skäligt tillåta äktenskapet.

1 §•

5 Äktenskap vare förbjudet mellan dem, som äro i rätt upp- och nedstigande släktskap
med varandra, samt mellan syskon.

Kuugl. Maj:t» proposition nr 15. 5

8 §•

Mellan ett syskon och det andras nykomling må äktenskap ej utan Konungens tillstånd
ingås.

9 §•

Äktenskap må ej slutas mellan dem, av vilka den ene varit gift med den andres släkting
i rätt upp- eller nedstigande led.

10 §.

Ej må någon träda i nytt gifte, så länge det tidigare äktenskapet består.

11 §•

Kvinna, som varit gift, må ej inom tio månader från äktenskapets upplösning ingå
nytt gifte, med mindre det visas, att hon icke är havande från tiden före upplösningen,
eller tio månader förflutit, sedan sammanlevnaden med mannen upphörde.

12 §.

Mellan adoptant och adoptivbarn må ej äktenskap ingås, så länge adoptivförhållandet
består.

3 KAP.

Om lysning.

1 §•

Till äktenskap skall lysas i den svenska församling, där kvinnan är kyrkobokförd,
eller, om hon varken är eller bör vara kyrkobokförd i sådan församling, där hon vistas.

Lysning skall av bägge de trolovade sökas hos den präst, som för kyrkoböckerna.

2 §■

1 mom. Är mannen kyrkobokförd i annan svensk församling än i 1 § sägs, skall
han, då lysning sökes, förete intyg om vad kyrkoböckerna i hans församling innehålla
angående hans behörighet att ingå äktenskapet (äktensJcapsbetyg).

Trolovad, som varken är eller bör vara kyrkobokförd i svensk församling, skall förete
det motsvarande intyg av utländsk registerförare han kan anskaffa.

2 mom. Innehålla ej kyrkoböckerna eller intyg, varom i 1 mom. är sagt, upplysning
om trolovads ålder, har han att annorledes förebringa utredning därom. Är trolovad
i den ålder, att han enligt 2 kap. 1 § ej äger ingå äktenskapet utan Konungens tillstånd,
skall han styrka, att sådant tillstånd givits.

3 mom. Äger trolovad enligt 2 kap. 2 eller 3 § ej ingå äktenskapet utan föräldrars
eller annans samtycke, skall han visa, att sådant samtycke givits, eller att rätten jämlikt
2 kap. 4 § tillåtit äktenskapet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

4 mom. Är anledning antaga att trolovad är sinnessjuk eller sinnesslö, eller tiar trolovad
varit sinnessjuk inom de tre sista åren, skall han med läkarintyg styrka, att sinnessjukdom
eller sinnesslöhet icke kan hos honom påvisas.

5 mom. Trolovad skall, om han är känd för fallandesot, förete läkarintyg, att fallandesot,
som härrör av övervägande inre orsaker, icke kan hos honom påvisas, men
eljest avgiva skriftlig försäkran på heder och samvete, att han, såvitt honom är veterlig^
icke är behäftad med fallandesot.

Trolovad skall ock avgiva skriftlig försäkran på heder och samvete, att han, såvitt
honom är veterligt, icke lider av könssjukdom i smittosamt skede.

Vad sålunda är stadgat äge dock ej tillämpning med avseende å trolovad, som visar
Konungens tillstånd att utan hinder av sjukdom, varom fråga är, ingå äktenskapet.

6 mom. En var av de trolovade skall avgiva skriftlig försäkran på heder och samvete
att, såvitt honom är veterligt, de ej äro så besläktade eller besvågrade, som i 2 kap. 7
eller 9 § sägs, och, där ej till äktenskapet visas tillstånd jämlikt 2 kap. 8 §, att ej heller
sådan släktskap, som där avses, honom veterligen föreligger.

7 mom. Det åligger en var av de trolovade att i skriftlig försäkran på heder och samvete
uppgiva, huruvida han förut ingått äktenskap.

Har trolovad förut ingått äktenskap, och utvisa ej kyrkoböckerna eller intyg, som i
1 mom. sägs, att äktenskapet blivit genom makens död eller annorledes upplöst, skall
han styrka att så skett.

8 mom. Har kvinnan varit gift, och utvisa ej kyrkoböckerna eller intyg.som i 1 mom.
sägs, att hinder till följd av stadgandet i 2 kap. 11 § ej föreligger, skall hon styrka, att
sådant hinder ej möter.

3 §•

Hava de trolovade fullgjort vad enligt 2 § åligger dem, och finner ej prästen hinder
mot äktenskapet möta, utfärde han genast lysningssedel, med angivande av de trolovades
fullständiga namn jämte yrke och hemvist; och varde den genom utfärdarens
försorg kungjord i kyrkan tre söndagar i rad.

Sedan lysning skett, äge ej mannen eller kvinnan erhålla lysning till annat äktenskap,
förrän fyra månader förflutit från sista lysningsdagen, med mindre den andra trolovade
avlidit.

4 §•

Menar någon, att hinder mot äktenskapet möter, anmäla och styrke han det hos
prästen.

5 §• !

Är lysning fullbordad, och har ej hinder mot äktenskapet blivit jämlikt 4 § hos prästen
anmält och styrkt eller eljest blivit honom kunnigt, give han, när det äskas, de trolovade
intyg om lysningen och att hinder för äktenskapets ingående ej möter (lysningsbevis).

6 §■

Är trolovad dödligt sjuk, eller kallas mannen till uppbrott mot fienden, må äktenskapet
ingås, utan att lysning föregått.

Kung1. Maj:ts proportion nr 15.

7 §.

Äktenskapsbetyg må ej för trolovad utfärdas, med mindre samtycke därtill givits
av den, med vilken äktenskapet skall ingås. b

Den, som utfardat äktenskapsbetyg, skall ombesörja, att kungörelse därom varder
nästa sondag i kyrkan uppläst, varvid angives ej mindre bägge de trolovades fullständiga
namn järn te yrke och hemvist an ock varest hinder mot äktenskapet må anmälas.

, f.r ®adan kungörelse skett, må nytt äktenskapsbetyg ej utfärdas, förrän fyra månader
forflutit från kungörandet eller, om lysning tillkommit, från sista lysningsdagen
med mindre den andra trolovade avlidit. 8 8

8 §•

meddelas''”av^Kmmn^en61'' angående intva och försäkran, varom i detta kapitel är sagt,

4 KAP.

Om vigsel.

1 §‘

Äktenskap ingas med kyrklig eller borgerlig vigsel.

2 §•

Kyrklig vigsel må äga rum:

inom svenska kyrkan, om båda de trolovade äro medlemmar av kyrkan eller den ene
ar medlem dåra v och den andre tillhör annat kristet trossamfund; och
...,n..°“ främmande trossamfund, om Konungen förklarat dess''prästerskap äga att
förrätta vigsel samt antingen bada de trolovade äro medlemmar av samfundet eller

” '' ““ " medlem dite" <*>* d» andre av annat kristet

stlil°havfernmSer forordna. att medlem av utländskt evangeliskt-luterskt trossamfund
skall hava samma ratt till kyrklig vigsel som medlem av svenska kyrkan.

3 §■

TiH vigsel inom svenska kyrkan äga de trolovade välja den präst inom kyrkan de
ä]r medTem!1^’ d°Ck aiman skyIdlg Vlga än Präst 1 församling, av vilken endera

funder främmande trossamfund förrättas vigsel av därtill behörig präst inom sam -

4 §•

vi^eldell°err3 4 Sefg VigSGl “å äktenskaP ingås> evad de trolovade kunde erhålla kyrklig

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

5 §•

Behörig att förrätta borgerlig vigsel är: i stad lagfaren ledamot av magistraten eller,
där magistrat ej finnes, stadsstyrelsens ordförande, och på landet landsfiskalen ävensom,
där Konungen för visst område det medgiver, den som Konungens befallningshavande
särskilt förordnar till vigselförrättare.

Borgerlig vigselförrättares åliggande att viga är ej beroende därav, att någon av de
trolovade har sitt hemvist inom hans tjänstgöringsområde.

Är landsfiskal bosatt i stad, äge han jämväl inom staden förrätta vigsel, men vare
ej pliktig därtill, med mindre någon av de trolovade har sitt hemvist inom hans distrikt.

6 §•

Är ej sådant fall för handen, varom i 3 kap. 6 § sägs, må vigsel ej ske, med mindre
lysning är fullbordad; och varde vigsel ändå vägrad, om hinder mot äktenskapet är
vigselförrättaren kunnigt. Utan lysningsbevis må ej annan viga än präst, som för kyrkoböckerna
där lysning skett.

Har lysning blivit fullbordad, men är vigsel ej förrättad inom fyra månader därefter
eller, om de trolovade eller endera tillhör den nomadiserande lappbefolkningen, inom ett
år, må vigsel ej vidare på denna lysning ske.

7 §•

Vilja de trolovade vigas utan föregående lysning, efter vad i 3 kap. 6 § sägs, åligge
trolovad, som är kyrkobokförd i svensk församling, att, om vigselförrättaren ej för
denna församlings böcker, förete äktenskapsbetyg; och skall i övrigt i fråga om villkor
för erhållande av vigsel vad i 3 kap. 2 och 3 §§ är beträffande lysning stadgat äga motsvarande
tillämpning.

8 §•

Vigsel förrättas i släktingars eller andra vittnens närvaro.

Vid vigseln skola de trolovade, samtidigt tillstädes inför vigselförrättaren, på hans
fråga avgiva sitt ja och samtycke till äktenskapet samt därpå av honom förklaras för
äkta makar.

I övrigt lände till efterrättelse, vid vigsel inom svenska kyrkan föreskrifterna i kyrkohandboken,
vid vigsel inom främmande trossamfund dess kyrkobruk och vid borgerlig
vigsel de bestämmelser, som varda av Konungen meddelade.

Präst, som förrättat vigsel, give makarna ofördröjligen bevis därom. Vad vid borgerlig
vigsel förekommit skall upptagas i särskilt protokoll enligt de närmare föreskrifter
Konungen meddelar. ^

'' 9 §. '' 1

Vigsel vare utan verkan, om den ej förrättats av präst, som äger behörighet att viga,
eller av borgerlig vigselförrättare, eller om därvid ej så tillgått, som i 8 § andra stycket
är föreskrivet; men ej skall vigsel anses ogin, på den grund att eljest icke så förfarits,
som i 8 § är sagt, eller vigselförrättaren överskridit sin behörighet eller vederbörlig lysning
ej föregått.

Kungl. Maj:t8 proposition nr 15.

5 KAP.

Allmänna bestämmelser om makars rättsförhållanden.

1 §•

Man och hustru äro skyldiga>arandra trohet och bistånd; de hava att i samråd verka
för familjens bästa.

2 §•

Makarna äro pliktiga att, var efter sin förmåga, genom tillskott av penningar, verksamhet
i hemmet eller annorledes bidraga till att bereda familjen det underhåll, som
med avseende å makarnas villkor må anses tillbörligt. Till familjens underhåll skall
räknas vad som erfordras för den gemensamma hushållningen och barnens uppfostran
samt för tillgodoseende av vardera makens särskilda behov.

3 §. i M - Ö

jpLämnar vad ena maken enligt 2 § har att tillskjuta icke tillgång till bestridande av
utgifterna för hans särskilda behov och de utgifter, han eljest med hänsyn till makarnas
levnadsförhållanden enligt sed har att ombesörja för familjens underhåll, vare andra
maken pliktig att i lämpliga poster tillhandahålla honom erforderliga penningmedel.
Rätt till sådant bidrag tillkomme dock ej make, som visar oförmåga att handhava
medel eller av annan särskild orsak icke bör äga ombesörja utgifterna.

4 §.

Vad med tillämpning av 2 och 3 §§ av ena maken överlämnats till den andre för tillgodoseende
av hans särskilda behov vare hans egendom.

5 §•

Gör make sig skyldig till uppenbar försummelse av sin underhållsplikt, varde han,
om andra maken det yrkar, av rätten förpliktad att till denne utgiva bidrag till de
utgifter för familjens underhåll, vilkas ombesörjande enligt sed ankommer på honom
eller rätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligen böra anförtros honom.

m 6 §.

Har ena maken under ett kalenderår för familjens tillbörliga underhåll haft utgifter,
som uppenbarligen överstiga vad enligt 2 § ålegat honom för underhållet tillskjuta,
äge han, om ej annat avtalats eller med hänsyn till omständigheterna får antagas vara
avsett, av andra maken utfå ersättning för vad av sagda utgifter må anses belöpa på
denne.

Talan om ersättning må ej väckas, sedan ett år förflutit efter kalenderårets utgång.

Rätt till ersättning må ej göras gällande av annan än den ersättningberättigade själv,
ej heller i den ersättningsskyldiges konkurs.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 13 käft. (Nr 15.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 15

7 §•

Leva makar på grund av söndring åtskilda, åligge ändock make att enligt de i 2 §
stadgade grunder bidraga till andra makens underhåll; dock må, om ena maken huvudsakligen
bär skulden till sammanlevnadens hävande, andra maken ej förpliktas utgiva
bidrag till hans underhåll, med mindre synnerliga skäl därtill äro.

Om bidrag till barnens underhåll i fall, som avses i första stycket, stadgas i lagen om
barn i äktenskap.

8 §•

I fall, som avses i 7 §, må, såvitt det med hänsyn till vardera makens levnadsförhållanden
och omständigheterna i övrigt finnes skäligt, make förpliktas att till nyttjande
lämna andra maken lösören, vilka vid sammanlevnadens hävande ingingo i det för makarnas
gemensamma begagnande avsedda bohaget eller utgjorde andra makens arbetsredskap.
Har ena maken tillhörig egendom sålunda lämnats den andre till nyttjande,
skall avtal, som ägaren må med tredje man träffa angående egendomen, ej lända till
inskränkning i andra makens nyttjanderätt.

9 §•

Utan hinder av vad rätten beslutit om bidrag, som i 5 eller 7 § sägs, äge rätten på
endera makens yrkande annorlunda förordna därom, när väsentligen ändrade förhållanden
påkalla det.

10 §.

Avtal i fråga, som avses i 2, 3, 7 eller 8 §, må på ena makens yrkande av rätten jämkas,
om avtalet finnes uppenbart obilligt eller väsentligen ändrade förhållanden påkalla
det

11 §•

Makarna vare pliktiga giva varandra de upplysningar rörande sina ekonomiska för
hållanden, som erfordras för bedömande av varderas underhållsskyldighet.

12 M

En var av makarna äge att med förpliktande verkan jämväl för den andre ingå sådana
rättshandlingar för den dagliga hushållningen eller för barnens uppfostran, som sedvanligen
företagas för sådant ändamål. E ahanda behörighet tillkomme hustrun i fråga
om sedvanliga rättshandlingar för tillgodoseende av hennes särskilda behov Rättshandlingen
skall anses vara ingången i syfte att förplikta jämväl andra maken, såvida
ej annat framgår av omständigheterna.

Rättshandling, varom i första stycket sägs, vare ej förpliktande för andra maken,
om den, med vilken rättshandlingen slöts, insåg eller bort inse, att det, som anskaffades
genom rättshandlingen, ej var erforderligt.

Vad sålunda är stadgat skall ej äga tillämpning, om makarna på grund av söndring
leva åtskilda.

13 §.

Missbrukar make den honom enligt 12 § tillkommande behörighet, må han kunna på
yrkande av andra maken av rätten förklaras behörigheten förlustig. ji

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Sådant beslut varde av rätten upphävt, om makarna enas därom eller förändrade
förhållanden visas hava inträtt.

Om rättens beslut, som i denna paragraf avses, skall ofördröjligen genom rättens
försorg anmälan göras till äktenskapsregistret samt kungörelse införas i allmänna tidningarna
och tidning inom orten.

14 §.

År ena maken för bortovaro eller sjukdom ur stånd att själv ombesörja sina angelägenheter;
har han ej nämnt fullmäktig, och är ej heller förmyndare eller god man för
honom förordnad, äge andra maken företräda honom, när angelägenhet yppar sig,
som ej utan olägenhet kan uppskjutas, uppbära avkastningen av hans egendom och
annan hans inkomst samt, om det för anskaffande av medel till familjens underhåll
oundgängligen tarvas, pantsätta eller avyttra honom tillhörig egendom. Fast egendom
må ej i något fall intecknas eller avyttras, med mindre rätten, efter inhämtande av yttrande
från hans närmaste fränder, som vistas i riket, medgiver det.

Vad nu är stadgat äge ej tillämpning, om makarna på grund av söndring leva åtskilda.

15 §.

Htistrun erhåller med vigseln mannens släktnamn; dock må hon bära sitt eget och
1 mannens namn i förening, om hon gör anmälan därom i den ordning Konungen bestämmer.

6 KAP.

Om makars egendom.

1 §•

En var av makarna äge giftorätt i den egendom, som andra maken vid äktenskapets
ingående har eller sedermera förvärvar, och som ej enligt vad nedan är stadgat skall
vara hans enskilda. Makes egendom, vari giftorätt äger rum, kallas hans giftorättsgods.

I fråga om rättighet, som ej kan överlåtas eller eljest är av personlig art, skola bestämmelserna
om giftorätt äga tillämpning, allenast såvitt de ej strida mot vad med avseende
å rättigheten särskilt gäller.

2 §•

över sitt giftorättsgods råde make med de inskränkningar, som följa av vad i
3—6 §§ sägs.

Vid äktenskapets upplösning, så ock vid boskillnad eller hemskillnad tage vardera
maken eller hans arvingar hälften av makarnas behållna giftorättsgods, såvida ej annorlunda
i denna balk stadgas.

f3 §•

Make vare pliktig så vårda sitt giftorättsgods, att det ej otillbörligen minskas andra
maken till förfång.

Kungl. Maj:ta proposition nr 15.

4 §•

2 Make må ej avhända sig eller med inteckning för gäld belasta fast egendom, vari
andra maken har giftorätt, utan att denne skriftligen med två vittnen samtycker därtill.
År andra maken omyndig eller bortovarande, ankomme på förmyndare eller god man
åt giva samtycke, varom nyss är sagt. Särskilt samtycke vare ej erforderligt, om den
make, som vill företaga åtgärden, är förmyndare eller god man för andra maken.

Har make företagit åtgärd, som i första stycket sägs, utan erforderligt samtycke,
vare den ogin, om andra maken eller dennes förmyndare eller gode man väcker klander
därå; han instämme dock sin talan inom tre månader, sedan han fick kännedom om
åtgärden, och senast inom ett år, efter det lagfart eller inteckning beviljades.

Vad i denna paragraf är stadgat om fast egendom skall äga motsvarande tillämpning
i avseende å tomträtt; och skall vad i andra stycket sägs om lagfart gälla om in-krivning.

5 §•

Ej må make utan andra makens samtycke avhända sig eller pantsätta lösören, i
vilka denne har giftorätt, och vilka ingå i det för makarnas gemensamma begagnande
avsedda bohaget eller utgöra andra makens nödiga arbetsredskap eller äro avsedda för
barnens personliga bruk. Är andra maken omyndig, ankomme likväl på honom själv
att giva samtycke, som nyss är sagt, såvida han ej är sinnessjuk eller sinnesslö. Är han
sinnessjuk eller sinnesslö, eller kan yttrande från honom ej utan märklig omgång eller
tidsutdräkt inhämtas, vare sådant samtycke ej erforderligt.

Har make företagit rättshandling, som i första stycket sägs, utan erforderligt samtycke,
och var ej den, med vilken rättshandlingen ingicks, i god tro, vare rättshandlingen
ogin, om andra maken väcker klander därå; han instämme dock sin talan inom tre manader,
sedan han fick kännedom om rättshandlingen, och senast inom ett år, från det
godset utgavs, j ^ ^

" 6 §•

IVägras samtycke i fall, som i 4 eller 5 § avses, äge rätten på ansökan tillåta åtgärd,
varom fråga är, om skäl till vägran finnes ej vara för handen.

7 §.

Hir make genom brottslig gärning uppsåtligen bragt andra maken om livet, eller
har han, när annan sålunda dräpt denne, haft sådan del i brottet, som i 3 kap. 1—6 §§
strafflagen sägs, vare han förlustig sin giftorätt i den egendom, som tillhört den döde,

___ 8 §.

Enskild egendom vare:

1. egendom, som genom äktenskapsförord förklarats skola vara enskild;
sf 2. egendom, som make erhållit i gåva av annan än andra maken med villkor att
den skall vara enskild, eller som make bekommit genom testamente med sådant villkor,
eller som tillfallit make i arv och om vilken arvlåtaren genom testamente meddéiat
sådan föreskrift;

Kung!. Maj:t» ■proposition nr 15.

3. vad som trätt i stället för egendom, som under 1 eller 2 sägs, såvida ej annorlunda
föreskrivits genom den rättshandling, på grund av vilken egendomen är enskild.

Avkastning vare ej på grund av rättshandling, varom i denna paragraf sägs, enskild,
såvida det ej särskilt föreskrivits genom rättshandlingen.

9 §.

Hava makar upprättat förteckning över egendom, som tillhör vardera maken eller
en av dem, och är förteckningen med deras underskrift bekräftad på heder och samvete
samt försedd med intyg av vittnen om underskriften och dagen därför, skall vid tvist,
vilkendera maken egendomen tillhör, förteckningen äga vitsord, såframt det ej visas
eller må på grund av särskilda omständigheter antagas, att den är oriktig. Sådant vitsord
tillkomme dock ej förteckningen, om tvisten uppstår vid utmätning, som sker inom
ett år från förteckningens upprättande, eller i konkurs, som börjar inom samma tid.

7 KAP.

Om makars gäld.

1 §•

En var av makarna svare med sitt giftorättsgods och sin enskilda egendom för den
gäld, som han gjort före äktenskapet eller under dess bestånd.

2 §•

pfÄr i äktenskapet gäld gjord av bägge makarna, svare de en för bägge och bägge för
en för gälden, såvida ej annat avtalats. ^ 1

Samma lag vare, där ena maken gjort gäld, för vilken enligt 5 kap. 12 § jämväl andra
maken svarar.

• tf

i - Sä

3“§.

Häftar hustrun jämte mannen för gäld, som båda makarna eller endera gjort genom
rättshandling av den i 5 kap. 12 § avsedda beskaffenhet, och vill borgenär söka hustrun
för gälden, skall han anhängiggöra sin talan inom ett år från förfallodagen eller, om
gälden skall betalas vid anfordran, från dess uppkomst; försittes denna tid, vare rätt
till talan mot henne förlorad.

4 §•

Sedan i anledning av boskillnad, hemskillnad eller äktenskapets upplösning bodelning
verkställts, svare hustrun för gäld, varom i 3 § sägs, och vilken uppkommit före boskillnadsansökningen,
hemskillnaden eller äktenskapets upplösning, allenast intill värdet
av den enskilda egendom, hon ägde, då boskillnaden söktes, hemskillnaden vanns eller
äktenskapet upplöstes, och den egendom, som vid bodelningen tillädes henne. Skall i
anledning av hemskillnad eller äktenskapets upplösning bodelning ej äga rum, svare
hustrun efter hemskillnaden eller äktenskapets upplösning för gäld, som nyss är sagd,
allenast intill värdet av den egendom, hon hade, när hemskillnaden vanns eller äktenskapet
upplöstes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Häftade egendom, som i första stycket sägs, på grund av inteckning eller eljest särskilt
för annan gäld än där avses, varde motsvarande del av egendomens värde ej medräknad.

5 §•

Vad i 3 och 4 §§ är stadgat skall ej äga tillämpning, om hustrun iklätt sig vidsträcktare
betalningsansvar.

8 KAP.

Om äktenskapsförord; så ock om andra rättshandlingar mellan makar.

1 §•

Trolovade eller makar äge genom äktenskapsförord bestämma, att egendom, som
tillhör eller tillfaller en av dem och som eljest skulle vara hans giftorättsgods, skall
tillhöra honom enskilt. Genom äktenskapsförord må ock avtalas, att egendom, som
eljest skulle vara ena makens enskilda, skall vara hans giftorättsgods, såvida ej annat
följer av vad i 6 kap. 8 § 2 sägs.

Utöver vad nu är sagt må ej genom avtal mellan trolovade eller makar stadgas avvikelse
från vad denna balk innehåller om makars egendom.

2 §•

Vill trolovad till sin trolovade giva egendom att tillfalla honom vid äktenskapets
ingående, eller vill make giva något åt sin make, skall därom upprättas äktenskapsförord.
Sådant förord vare dock ej erforderligt, när fråga är om sedvanliga skänker,
vilkas värde ej står i missförhållande till givarens villkor.

Utfästelse av trolovad eller make att under äktenskapet till andra maken utgiva
penningar eller annat vare, såvida vederlag ej utgår, icke bindande, även om skriftligt
fordringsbevis överlämnas.

3 §•

Make, å vars inkomst under loppet av ett kalenderår uppkommit besparing, äge,
utan upprättande av äktenskapsförord, före utgången av följande året till andra maken
stan vederlag överlåta egendom till belopp motsvarande högst hälften av vad som beuparats.
Sådan överlåtelse vare dock ej gällande mot borgenärer, med mindre därom
upprättats skriftlig, med vittnen styrkt handling, däri jämväl besparingens storlek angivits,
samt överlåtaren hade kvar egendom, som uppenbarligen motsvarade hans gäld.

4 §•

Hava makar utan upprättande av äktenskapsförord träffat avtal sig emellan oa
överlåtelse av egendom, äge make mot borgenärer åberopa avtalet, allenast om det
visas eller må på grund av omständigheterna antagas, att avtalet icke är av sådan beskaffenhet,
att för dess giltighet kräves upprättande av äktenskapsförord.

Kungl. Maj: ta proposition nr 15.

5 §•

Har gåva skett, som i 2 § sägs, och är ej sådant fall för handen, som i första stvcket
andra punkten av samma lagrum avses; kan gäld, för vilken givaren häftade, då gåvan
enligt 12 § blev gällande, ej betalas av honom, svare andra maken för vad som brister
intill värdet av den överlåtna egendomen, om han ej kan styrka, att givaren hade kvar
egendom, som uppenbarligen motsvarade hans gäld. Om vederlag utgått, skall dess
värde avräknas från värdet av den överlåtna egendomen. Har denna helt eller delvis
gått förlorad utan mottagarens vållande, njute han motsvarande befrielse från ansvar.

År givaren i konkurstillstånd, eller föreligger omständighet, som medför rått för
borgenären att påyrka hans försättande i konkurs, svare andra maken för gälden intill
det belopp, som i första stycket sägs, även om det ej är utrett vad som brister hos
gi varen.

Därest talan om gåvans återvinning till givarens konkursbo är anhängig, må mottagarens
ansvar enligt denna paragraf icke göras gällande.

6 §•

Biträder ena maken den andre i hans förvärvsverksamhet, njute han, även om överenskommelse
om gottgörelse ej träffats, skälig ersättning för sitt arbete, om det med
hänsyn till arbetets art och omständigheterna i övrigt må anses tillbörligt, att ersättning
skall utgå.

Ha,r ej talan om utfående av ersättning för biträde, varom i första stycket sägs, anhängiggjorts
före utgången av kalenderåret efter det, då arbetet verkställdes, vare rätt
till talan förlorad, såvida ej annat avtalats.

7 §.

Är egendom av ena maken överlämnad till den andres förvaltning, och hava makarna
avtalat eller kan det med hänsyn till omständigheterna antagas hava varit av dem
avsett, att den, som mottagit egendomen, skulle äga använda avkastningen till familjens
underhåll, skall vid tvist, i vilken mån avkastningen härtill åtgått, vad han uppgiver
äga vitsord, såframt ej annat visas eller må på grund av omständigheterna antagas.

Har make, som överlämnat egendom till andra makens förvaltning, avstått från rätt
att, när han det vill, återkalla uppdraget, vare det ej bindande.

8 §•

Om. avtal rörande makes underhållsskyldighet och om vissa avtal med avseende å
förestående hemskillnad eller upplösning av äktenskap, så ock om avtal rörande bodelning
eller vad därmed äger samband stadgas i 5, 11 och 13 kap. denna balk.

9 §•

Trolovad eller make må,, ändå att han är omyndig, sluta äktenskapsförord; tage dock
förmyndarens samtycke, såvida ej fråga är allenast om överlåtelse av egendom, varöver
han själv äger råda.

jg Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Samma lag vare om överlåtelse, som avses i 3 §; och skall vad i sagda paragraf stadgas
om villkor för överlåtelsens giltighet mot borgenärer tillämpas jämväl beträffande
förmyndarens samtycke till överlåtelsen.

& >7 10 §. “““ I*

Äktenskapsförord skall av de trolovade eller makarna skriftligen upprättas och bestyrkas
med vittnen. Kräves förmyndarens samtycke, skall ock det givas på sättjiu
är sagt.

11 §•

Äktenskapsförord skall ingivas till rätten i den ort, där mannen bör svara i tvistemål,
som röra hans person, eller, om mannen ej är skyldig att i mal, som nyss sagts,
svara vid svensk domstol, till rätten i den ort, där hustrun bor svara i sadana mai.
Finnes ej behörig domstol enligt vad nu är sagt, varde forordet ingivet till Stockholms

raRättenr^ntage äktenskapsförordet i protokollet och översände ofördröjligen en bestyrkt
avskrift därav till den myndighet, som för äktenskapsregistret, med uppgitt
om dagen, då förordet ingavs till rätten; läte ock i fall, som i 2 § avses, om ingivandet
införa kungörelse i allmänna tidningarna och tidning inom orten.

Innehåller förordet ej fullständig upplysning om makarnas namn, yrke och hemvist,
infordre rätten sådan uppgift och meddele den till registrenngsmyndigheten År ej
bestyrkt avskrift av förordet till rätten ingiven, late ratten pa sökandens bekostnad
ombesörja sådan avskrift.

12 §•

Är äktenskapsförord slutet mellan trolovade, vare det gällande från äktenskapets
insående, om det ingives till rätten, i stad inom en månad och a landet senast a det ting,
som infaller näst efter en månad, sedan äktenskapet ingicks. Eljest vare förord ej gällande,
förrän det ingivits till rätten.

9 KAP.

Om boskillnad.

1 §•

Make vare berättigad att efter ansökan vinna boskillnad:1

1 om andra maken genom vanvård av sina ekonomiska angelagenheter, genom missbruk
av rätten att råda över sitt giftorättsgods eller genom annat otillbörligt förfarande
vållar väsentlig minskning därav eller fara för sådan minskning, och

2. om andra makens bo är avträtt till konkurs.

2 §•

Makar äge ock vinna boskillnad, när de äro ense därom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

3 §•

All egendom, som make förvärvar efter det boskillnad blivit sökt, vare, om boskillnad
beviljas, makens enskilda egendom.

4 §•

Sedan boskillnad beviljats, skall bodelning äga rum, och skall vad därvid tillfaller
make vara hans enskilda egendom.

5 §•

Till dess bodelning sker, äge vardera maken, såvitt ej av stadgandet i 6 § annat föranledes,
fortfarande råda över det giftorättsgods, som tillhörde honom, då boskillnadsansökningen
gjordes; och vare maken pliktig att vid bodelningen avgiva redovisning
för sin förvaltning av godset och den avkastning, som därav fallit.

6 §■

År boskillnad sökt, och har, då ansökningen gjorts allenast av ena maken, skälig
anledning därtill visats, skall, såvida endera maken det äskar och det finnes erforderligt
till betryggande av hans rätt, giftorättsgods, varöver andra maken enligt 5 § äger råda,
till värde motsvarande vad av nämnda gods kan antagas vid bodelningen tillkomma
den förre, sättas under särskild vård och förvaltning, till dess boskillnadsansökningen
prövats och, om den bifalles, bodelning skett eller ock boskillnadsansökningen förfallit;
dock må sådant avskiljande ej mot andra makens bestridande äga rum, såvida han ställer
säkerhet, som av rätten godkännes, för vad av godset bör vid bodelningen tillkomma
sökanden. Har boskillnad beviljats, äge en var av makarna, enligt vad nu är sagt, påkalla,
att giftorättsgods, varöver andra maken äger råda, sättes under särskild vård
och förvaltning, till dess bodelning skett.

Vid meddelande av förordnande, som i första stycket sägs, må jämväl givas närmare
bestämmelser om användande av godset eller dess avkastning för familjens underhåll
eller eljest till nödiga utgifter.

7 §■

Giftorättsgods, varöver make enligt 5 § äger råda, må utan hinder av ansökan om boskillnad
eller dom därå utmätas för hans gäld. År sådant gods enligt 6 § satt under
särskild vård och förvaltning, må det dock ej utmätas för hans gäld, såvida ej jämväl
andra maken svarar för gälden eller godset på grund av inteckning eller eljest särskilt
häftar därför.

8 §•

Avträdes, innan bodelning ägt rum, makes egendom till konkurs, eller har bodelning
i anledning av makes konkurs återgått, stånde det giftorättsgods, varöver maken enligt
5 § äger råda, under konkursboets förvaltning, till dess genom bodelning blivit bestämt
vad som skall tillfalla maken; och vare emellertid konkursboet oförhindrat försälja
egendomen, om det finnes erforderligt.

Förordnande, varom i 6 § sägs, vare, då konkurs inträffar, förfallet.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 13 käft. (Nr 15.)

Kungl. Maj:ta proposition nr 15.

9 §•

Har ej under boskillnadsmålet uppteckning skett av vardera makens tillgångar
och skulder, sådana de voro, när ansökningen om boskillnad gjordes, skall, sedan boskillnad
beviljats, sådan uppteckning förrättas. Boupptecknng skall av makarna med
edsförpliktelse underskrivas och en avskrift därav till rätten eller domaren ingivas.

Har avskrift av bouppteckning ej inkommit inom tre månader, från det boskillnadsdomen
gavs, förordne rätten eller domaren magistratsperson, landsfiskal, rättens betjänt
eller annan lämplig person att verkställa uppteckningen; och åligge det make att
under edsförpliktelse redligen uppgiva sina tillgångar och skuder. Förrättningsmannen
bar att till rätten eller domaren översända en avskrift av bouppteckningen.

Är boskillnad sökt och har, då ansökningen gjorts allenast av ena maken, skälig
anledning därtill visats, skall rätten eller domaren, om ena maken det äskar, meddela
förordnande om boupptecknings förrättande, efter vad förut i denna paragraf är sagt;
och åligge det förrättningsmannen att tillställa vardera maken ett exemplar av bouppteckningen
ävensom att till rätten eller domaren insända en avskrift därav med underrättelse
om dagen, då makarna erhållit bouppteckningen.

Eiktigheten av upprättad bouppteckning vare make pliktig att med ed inför rätten
fästa, om det yrkas av andra maken eller av borgenär, vilkens fordran tillkommit före
bodelningen.

10 KAP.

Om återgång av äktenskap.

1 §•

Har äktenskap slutits, ehuru däremot var hinder, varom sägs i 2 kap. 7, 9 eller 10 §,
skall till återgång dömas.

För hinder, som avses i 2 kap. 10 §, äge dock återgång ej rum, om det tidigare äktenskapet
är upplöst, utan att talan om återgång blivit väckt.

Allmän åklagare vare pliktig yrka äktenskaps återgång; och må talan därom föras
jämväl av vardera maken samt för hinder, som avses i 2 kap. 10 §, av den omgiftes make
i det tidigare giftet.

2 §•

Var make vid vigseln sinnessjuk eller sinnesslö, gånge äktenskapet på hans talan åter.
Har han ej yrkat återgång inom sex månader, från det sjukdomen blev botad, vare han
sin rätt till talan förlustig.

Hade andra maken vid vigseln ej kunskap om sinnessjukdomen eller sinnesslöketen,
äge jämväl han vinna återgång, såframt han väcker talan inom sex månader, från det
han fick sådan kunskap, och senast inom tre år från vigseln; dock må talan om återgång
för sinnessjukdom ej anställas, sedan sjukdomen blivit botad.

KungL Maj:t* proposition nr 15.

3 §•

Äktenskap gånge ock på makes yrkande åter:

1. om han vid vigseln befann sig i tillfällig sinnesförvirring eller annat sådant tillstånd,
som utesluter rättslig handlingsförmåga;

2. om han av misstag låtit sig viga vid annan än sin trolovade eller utan att vilja ingå
äktenskap;

3. om honom ovetande andra maken vid vigseln led av fallandesot, som härrör av
övervägande inre orsaker, könssjukdom i smittosamt skede eller spetälska eller var
obotligt vanför till äktenskap;

4. om han bedragits till äktenskapet, därigenom att han blivit av andra maken genom
falsk uppgift eller svikligt förtigande vilseledd angående vem denne är eller angående
sådana omständigheter rörande hans tidigare liv, som skäligen bort avhålla den bedragne
från äktenskapets ingående; eller

5. om han blivit tvungen till äktenskapet.

Återgång äge ej rum, såvida ej maken instämt sin talan inom sex månader, sedan
tillstånd, som i 1 sägs, upphörde eller han fick kunskap om återgångsskäl, varom i 2,
3 eller 4 förmäles, eller blev fri från tvång, som i 5 avses; och må talan om återgång ej
i något fall väckas, sedan tre år förflutit från vigseln.

Talan om återgång må ej heller anställas för könssjukdom, om maken ej blivit smittad
och sjukdomen ej längre är i smittosamt skede, eller för annan sjukdom, sedan den blivit
botad.

4 §•

I fråga om verkan av återgång skall, såvida ej nedan är annorlunda stadgat, vad om
äktenskapsskillnad är föreskrivet äga motsvarande tillämpning.

Vad i 11 kap. 20 § är för där avsedda fall stadgat om uppteckning av vardera makens
tillgångar och skulder och om edfästande av sådan uppteckning skall äga motsvarande
tillämpning, när mål om återgång är anhängigt eller till återgång blivit dömt.

5 §•

Då äktenskap återgår, skall vid bodelningen så anses, som om den egendom, en var
, av makarna vid vigseln hade eller efteråt förvärvat genom arv, gåva eller testamente,
varit hans enskilda.

6 §■

Sker återgång jämlikt 1 §, och var ena maken vid vigseln i god tro men den andre ej,
äge den förre rätt till skadestånd, efter vad som med avseende å makarnas förmögenhetsförhållanden
och övriga omständigheter prövas skäligt.

Vinner make återgång jämlikt 2 § första stycket eller 3 §, och var den omständighet,
som föranledde återgången, vid vigseln känd för andra maken, njute ock den make, på
vars talan äktenskapet går åter, skadestånd, som nyss är sagt.

Skadestånd må sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.

Anspråk på skadestånd skall, därest fråga ej är allenast om jämkning av avtal, som
makarna med hänsyn till återgången träffat, vid talans förlust framställas i målet om
återgång.

Kungl. Maj:ta proposition nr 15.

7 §•

Efter återgång vare makarna ej pliktiga försörja varandra.

8 §•

Går äktenskap åter jämlikt 1 §, och var mannen vid vigseln i god tro men hustrun ej,
eller vinner mannen återgång jämlikt 2 § första stycket eller 3 §, och var den omstandighet,
som föranledde återgången, vid vigseln känd för hustrun, värde, om mannen i
målet om återgång det äskar, förbud henne meddelat att vidare bära hans namn.

9 §•

Upplöses genom makes död äktenskap, som jämlikt 1 § bort gå åter, skall, såframt
yrkande därom göres senast vid bodelningen, makarnas giftorattsgods sa delas, som

hade återgång skett. , ... ..

Samma lag vare, om äktenskap, som jämlikt 2 eller 3 § kan domas att återgå, genom
döden upplöses och tillämpning av nyss sagda regler äskas av den efterlevande maken,
om han ägde vinna återgång, eller av annan bodelägare, om den avlidne hade sådan ratt
och han förde talan om återgång eller intill sin död befann sig i sadant tillstånd, som i 2 §
eller 3 § 1 sägs.

10 §.

Efterlevande make, som vid andra makens död ägde vinna återgång av äktenskapet,
njute, såframt han senast vid bodelningen det yrkar, skadestånd efter de i o § givna

Hade äktenskap bort gå åter för hinder, som sägs i 2 kap. 10 §, och dor den omgifte,
skall rätt till ersättning, pension eller annan ekonomisk forman, som ar tillagd etterlevande
make, såvida ej annat av omständigheterna framgår, anses tillkomma maken
i första giftet.

11 KAP.

Om hemskillnad och äktenskapsskillnad.

1 §•

Makar, som finna sig på grund av djup och varaktig söndring ej kunna fortsätta sammanlevnaden,
äge, när de äro ense därom, vinna ^rattens dom a sammanlevnadens
hävande (hemskillnad).

2 §•

Gör ena maken sig skyldig till grov försummelse av sin plikt att försörja andra maken
eller barnen, eller åsidosätter han eljest i märklig mån sina plikter mot dem, eller ar han

Kling l. Maj it» proposition nr 15. il

hemfallen åt missbruk av rusgivande medel, eller för han ett lastbart liv, äge andra
maken vinna hemskillnad, såvida ej med hänsyn till hans eget förhållande eller andra
särskilda omständigheter ändock skäligen kan fordras, att han fortsätter sammanlevnaden.

Har på grund av stridighet i lynne och tänkesätt eller av annan orsak uppstått djup
och varaktig söndring mellan makarna, och vill endera erhålla hemskillnad, vare han
därtill berättigad, såvida ej med hänsyn till hans förhållande eller andra särskilda omständigheter
ändock skäligen kan fordras, att han fortsätter sammanlevnaden.

3 §■

Hava makar efter vunnen hemskillnad levat åtskilda ett år, och är sammanlevnaden
ej heller därefter upptagen, varde på talan av endera dömt till äktenskapsskillnad.

4 §•

Om makar utan dom å hemskillnad på grund av söndring leva åtskilda sedan minst
tre år, äge en var av dem vinna äktenskapsskillnad; dock må ej till äktenskapsskillnad
dömas, om endast ena maken vill skiljas och med hänsyn till hans förhållande eller andra
särskilda omständigheter äktenskapet finnes skäligen icke böra på hans talan upplösas.

5 §•

Har ena maken egenvilligt och utan giltig orsak undandragit sig sammanlevnaden
två år och ej sedermera upptagit den, äge andra maken vinna skillnad i äktenskapet.

6§.

Är ena maken borta, och vet man ej, att han inom de tre sista åren varit vid liv, äge
andra maken vinna äktenskapsskillnad.

7 §•

Har ena maken, i strid mot vad i 2 kap. 10 § är stadgat, ingått nytt gifte, äge andra
maken vinna äktenskapsskillnad, såframt han anställer talan därom inom sex månader,
från det han fick kunskap om den nya vigseln.

8 §•

Bryter ena maken äktenskapet med hor, eller övar han annan straffbar otukt, have
andra maken rätt till äktenskapsskillnad, såvida han ej varit delaktig i gärningen eller
samtyckt därtill; han instämme dock sin talan inom sex månader efter erhållen kunskap
om gärningen och senast inom tre år, sedan den begicks, eller vare förlustig sin rätt.

9 §•

Har make, som lider av könssjukdom i smittosamt skede, med vetskap eller misstanke
därom genom könsumgänge utsatt andra maken för fara att bliva smittad, äge denne

Kungl. MajUs proposition nr 15.

vinna skillnad i äktenskapet, såvida han ej med vetskap om faran låtit utsätta sig därför.
Dock må ej dömas till skillnad, med mindre talan därom anställa inom sex månader,
från det maken fick veta, att lian blivit utsatt för smittofara, ej heller om maken ej
blivit smittad och sjukdomen, när talan anställes, ej längre är i smittosamt skede.

10 §•

Stämplar ena maken mot den andres liv, eller förövar han grov misshandel mot andra
maken, äge denne rätt till skillnad i äktenskapet; han instämme dock vid talans förlust
maken inom sex månader efter erhållen kunskap om gärningen och senast inom tre år,
sedan den begicks.

11 §•

Varder ena maken dömd till straffarbete i tre år eller svårare straff, äge andra maken
vinna skillnad i äktenskapet.

Dömes ena maken till straffarbete på viss tid understigande tre år, dock minst sex
månader, eller till fängelse eller tvångsarbete i minst ett år, och yrkar andra maken
äktenskapsskillnad, pröve rätten, huruvida med hänsyn till vad den dömde låtit komma
sig till last och övriga omständigheter skillnad må ske. Samma lag vare, om ena maken
varder av utländsk domstol dömd till frihetsstraff i minst ett år och andra maken på
den grund vill skiljas.

För straffdom må dock skillnad ej äga rum, om andra maken vant delaktig i brottet
eller samtyckt därtill.

Vill make vinna skillnad, enligt vad nu är sagt, instämme han andra maken inom sex
månader efter erhållen kunskap om domen och senast inom tre år, sedan den föll, eller
ha ve förlorat sin talan.

12 §.

Är ena maken hemfallen åt missbruk av rusgivande medel, må på talan av andra
maken dömas till äktenskapsskillnad, när rätten finner synnerliga skäl därtill föranleda.

13 §•

Är ena maken sinnessjuk; har sjukdomen under äktenskapet fortfarit tre år, och
finnes ej skälig förhoppning om den sjukes varaktiga återställande till hälsan, have
andra maken rätt till äktenskapsskillnad.

14 §.

All egendom, som make förvärvar, efter det hemskillnad vunnits, vare hans enskilda.

15 §.

När till hemskillnad blivit dömt, skall bodelning äga rum, och skall vad därvid tillfaller
make vara hans enskilda egendom.

Kungl. Maj:ta proposition nr 15.

16 §.

Till dess bodelning sker, äge vardera maken, såvitt ej av stadgandet i 17 § annat
föranledes, fortfarande råda över det giftorättsgods, som tillhörde honom, då hemskillnaden
beviljades; och vare maken pliktig att vid bodelningen avgiva redovisning för
sin förvaltning av godset och den avkastning, som därav fallit.

17 §.

Om endera maken det äskar och det finnes erforderligt till betryggande av hans
rätt, skall giftorättsgods, varöver andra maken enligt 16 § äger råda, till värde motsvarande
vad av nämnda gods kan antagas vid bodelningen tillkomma den förre, sättas
under särskild vård och förvaltning, till dess bodelning skett; dock må sådant avskiljande
ej mot andra makens bestridande äga rum, såvida han ställer säkerhet, som av rätten
godkännes, för vad av godset bör vid bodelningen tillkomma sökanden.

18 §.

Giftorättsgods, varöver make enligt 16 § äger råda, må utan hinder av dom å hemskillnad
utmätas för hans gäld. Är sådant gods enligt 17 § satt under särskild vård och
förvaltning, må det dock ej utmätas för hans gäld, såvida ej jämväl andra maken svarar
för gälden eller godset på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar därför.

19 §.

Avträdes, innan bodelning ägt rum, makes egendom till konkurs, eller har bodelning
i anledning av makes konkurs återgått, stånde det giftorättsgods, varöver maken enligt
16 § äger råda, under konkursboets förvaltning, till dess genom bodelning blivit bestämt
vad som skall tillfalla maken; och vare emellertid konkursboet oförhindrat försälja
egendomen, om det finnes erforderligt.

Förordnande, varom i 17 § sägs, vare, då konkurs inträffar, förfallet.

20 §.

Har ej under hemskillnadsmålet uppteckning skett av vardera makens tillgångar
och skulder, skall, sedan hemskillnad beviljats, sådan uppteckning förrättas. Bouppteckning
skall av makarna med edsförpliktelse underskrivas och en avskrift därav till
rätten eller domaren ingivas.

Har avskrift av bouppteckning ej inkommit inom tre månader, från det hemskillnadsdomen
gavs, förordne rätten eller domaren magistratsperson, landsfiskal, rättens betjänt
eller annan lämplig person att verkställa uppteckningen; och åligge det make att under
edsförpliktelse redligen uppgiva sina tillgångar och skulder. Förrättningsmannen har
att till rätten eller domaren översända en avskrift av bouppteckningen,
fe Är mål om hemskillnad anhängiggjort, och har, då talan är väckt allenast av ena
maken, skälig anledning därtill visats, äge rätten eller domaren, om ena maken det

Kungl. Maj:t» proposition nr 15.

äskar, meddela förordnande om boupptecknings förrättande, efter vad förut i denna
paragraf är sagt; och åligge det förrättningsmannen att till rätten eller domaren insända
en avskrift av bouppteckningen. _ j

Riktigheten av upprättad bouppteckning vare make pliktig att med ed inför rätten
fästa, om det yrkas av andra maken eller av borgenär, vilkens fordran tillkommit före
bodelningen.

21 §•

Bestämmelserna i 15—20 §§ äge ej tillämpning, om till följd av äktenskapsförord eller
boskillnad ingendera maken har giftorättsgods.

22 §.

■Vinner make hemskillnad enligt 2 § första stycket, och är den honom vid bodelningen
tillkommande egendomen ringa, äge rätten på hans yrkande förordna, att han vid bodelningen
må av makarnas giftorättsgods uttaga nödigt bohag ävensom arbetsredskap
och andra lösören, som erfordras till fortsättande av hans näring, även om därigenom
den andres lott skulle lida inskränkning. Vad nu är stadgat skall ej lända till minskning
i den rätt, som enligt 13 kap. 4 § tillkommer vardera maken.

23 §.

Vad i 15—20 §§ är stadgat för det fall, att makar vunnit hemskillnad, eller att mål
om hemskillnad är anhängiggjort, skall äga motsvarande tillämpning, när till äktenskapsskillnad
är dömt eller mål därom är anhängiggjort, såframt ej till följd av äktenskapsförord,
boskillnad eller hemskillnad ingendera maken har giftorättsgods.

Vinner make äktenskapsskillnad på grund av förhållande, som innefattar grov kränkning
från andra makens sida, eller på grund av dennes missbruk av rusgivande medel,
skall vad i 22 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

24 §.

Sker äktenskapsskillnad på grund av ena makens förhållande, varigenom han grovt
kränkt den andre, eller efter hemskillnad, som vunnits på grund därav att ena maken
grovt åsidosatt sina plikter mot den andre, njute denne skadestånd, efter vad med avseende
å makarnas förmögenhetsförhållanden och övriga omständigheter prövas skäligt.

Skadestånd må sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.

Anspråk på skadestånd skall, där fråga ej är allenast om jämkning av avtal, som
makarna med hänsyn till skillnaden träffat, vid talans förlust framställas i skillnadsmålet.

25 §.

Hava makar vunnit hemskillnad, åligge ändock make att enligt de i 5 kap. 2 § stadgade
grunder bidraga till den andres tillbörliga underhåll; dock må, om ena maken huvudsakligen
bär skulden till hemskillnaden, den andre ej förpliktas giva underhållsbidrag,
med mindre synnerliga skäl därtill äro.

Kungl. Maja» proposition nr 15.

26 §.

Varda makar skilda i äktenskapet, och finnes den ene efter skillnaden bliva i behov
av bidrag till sitt tillbörliga underhåll, äge rätten ålägga andra maken utgöra sådant
bidrag, efter vad med avseende å hans förmåga samt övriga omständigheter prövas
skäligt. Underhållsbidrag må likväl ej tillerkännas make, som huvudsakligen bär skulden
till skillnaden. Bidraget kan, såframt den underhållsskyldiges förmögenhetsförhållanden
och omständigheterna i övrigt därtill föranleda, bestämmas till visst belopp,
som den underhållsskyldige har att en gång för alla utgiva till den underhållsberättigade.
År bidraget bestämt att utgå på särskilda tider, och träder den berättigade i nytt gifte,
skall bidrag ej vidare utgå.

... AnsPråk på underhållsbidrag till frånskild make skall, såvida fråga ej är allenast om
jämkning av avtal, som makarna med hänsyn till skillnaden träffat, vid talans förlust
framställas i skillnadsmålet.

27 §.

Om åliggande för rätten att vid hemskillnad och äktenskapsskillnad förordna, vilken
av makarna skall erhålla vårdnaden om barnen, så ock om bidrag till barnens underhåll
i dessa fall stadgas i lagen om barn i äktenskap.

28 §.

Utan hinder av vad rätten förut beslutit om bidrag till makes underhåll äger rätten
på endera makens yrkande annorledes förordna därom, när väsentligt ändrade förhållanden
påkalla det; dock må underhållsbidrag till frånskild make ej utdömas, såframt
talan därom blivit ogillad, eller höjas utöver förut bestämt belopp.

Vad i denna paragraf är stadgat äge ej tillämpning, om någon förpliktats att till frånskild
makes underhåll utgiva visst belopp en gång för alla.

29 §.

År avtal, som makar med avseende å förestående hemskillnad eller äktenskapsskillnad
träffat om bodelning eller vad därmed äger samband, om skadestånd eller om
bidrag till makes underhåll, uppenbart obilligt för ena maken, må det, om avtalet ej
slutits under hemskillnad, på hans talan av rätten jämkas. Sådant klander skall vid
talans förlust väckas senast i skillnadsmålet, om äktenskapsskillnad sker jämlikt 3 §,
men eljest inom ett år, från det skillnad i äktenskapet meddelades.

30 §.

Flytta makar, som vunnit hemskillnad, åter samman, förfalle verkan av hemskillnaden
utom beträffande frågor, om vilka i 14—20 §§ är stadgat.

31 §.

Hustrun äge efter äktenskapsskillnad behålla det namn hon genom äktenskapet
erhållit eller återtaga det namn hon hade såsom ogift.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 13 höft. (Nr 15.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

12 KAP.

Yissa bestämmelser med avseende å äktenskaps upplösning genom makes död.

. 1 §•

Då make dött, skall bodelning ske, såvida ej till följd av äktenskapsförord, boskillnad
eller hemskillnad ingendera maken vid dödsfallet hade giftorättsgods.

2 §•

Innan all veterlig gäld, för vilken den döde svarade, blivit gulden eller medel till
betalning av gälden satts under särskild vård, må bodelning ej äga rum, med mindre
efterlevande maken och den dödes arvingar äro ense därom eller den dödes egendom
blivit avträdd till konkurs.

3 §• .

Till dess bodelning sker, tillkomme förvaltningen av den dödes giftorättsgods hans
arvingar och efterlevande maken i förening, med iakttagande av vad i avseende å förvaltningen
är särskilt stadgat.

4 §•

Efterlevande make äge, såvitt ej av stadgandet i 5 § annat föranledes, fortfarande
råda över det giftorättsgods, som tillhörde honom vid dödsfallet; och vare maken pliktig
att vid bodelningen avgiva redovisning för sin förvaltning av godset och den avkastning,
som därav fallit.

5 §•

Om den avlidnes arvingar det äska och det finnes erforderligt till betryggande av
deras rätt, skall giftorättsgods, varöver efterlevande maken enligt 4 § äger råda, till
värde motsvarande vad av nämnda gods kan antagas vid bodelningen tillkomma dem,
sättas under särskild vård och förvaltning, till dess bodelning skett; dock må sådant
avskiljande ej mot efterlevande makens bestridande äga rum, såvida han ställer säkerhet,
som av rätten godkännes, för vad av godset bör vid bodelningen tillkomma arvingarna.

Vid meddelande av förordnande, som i första stycket sägs, må jämväl givas närmare
bestämmelser om användande av godset eller dess avkastning för efterlevande makens
och barnens underhåll eller eljest till nödiga utgifter. 6

6 §•

Giftorättsgods, varöver efterlevande make enligt 4 § äger råda, må utan hinder av
andra makens död utmätas för den förres gäld. År sådant gods enligt 5 § satt under
särskild vård och förvaltning, må det dock ej utmätas för efterlevande makens gäld,
såvida ej jämväl den döde svarade för gälden eller godset på grund av inteckning eller
eljest särskilt häftar därför.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

7 §•

Avträdes, innan bodelning ägt rum, endera makens egendom till konkurs, eller har
bodelning i anledning av sådan konkurs återgått, stånde det giftorättsgods, som vid
tiden för dödsfallet tillhörde gäldenären, under konkursboets förvaltning, till dess genom
bodelning blivit bestämt vad som skall tillfalla konkursboet; och vare emellertid konkursboet
oförhindrat försälja egendomen, om det finnes erforderligt.

Förordnande, varom i 5 § sägs, vare, då konkurs inträffar, förfallet.

13 KAP.

Om bodelning.

1 §•

Bodelning, som skall äga rum i anledning av boskillnad, äktenskaps återgång, hemskillnad,
äktenskapsskillnad eller ena makens död, skall företagas i den ordning, som i
ärvdabalken är stadgad om arvskifte, och med iakttagande därjämte av bestämmelserna
i detta kapitel.

Vad i detta kapitel sägs om make skall, när make är död, tillämpas beträffande hans
arvingar, såvida ej annorlunda stadgas. ^

2 §.

Häftar make för gäld, som tillkommit, innan ansökning om boskillnad blivit gjord
eller äktenskapets återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad vunnits, eller, om
bodelningen äger rum till följd av ena makens död, före dödsfallet, skall av den gäldbundne
makens giftorättsgods tilläggas honom egendom till täckning av gälden eller,
om bägge makarna häfta för denna, av den del av gälden, som makarna emellan belöper
på honom.

Är gälden gjord före äktenskapets ingående, och häftade, då äktenskapet ingicks,
enskild egendom eller egendom, som i 6 kap. 1 § andra stycket avses, och som ej skall
ingå i bodelningen, på grund av inteckning eller eljest särskilt för gälden, eller har
maken under äktenskapet ådragit sig gälden genom vanvård av sina ekonomiska
angelägenheter eller genom annat otillbörligt förfarande eller till förvärv eller förkovran
av egendom, som nyss är sagd, skall tilldelning, varom i första stycket stadgas, äga rum
allenast för den del av gälden, för vilken betalning ej kan erhållas ur sådan egendom.

3 §•

Sedan tilldelning för gäld ägt rum, enligt vad i 2 § sägs, skall återstoden av makarnas
giftorättsgods delas lika mellan dem, såvida ej annat föranledes av vad i 6 kap. 7 §,
10 kap. 5 eller 9 §, 11 kap. 22 § eller 23 § andra stycket eller ock av vad här nedan i
4—12 §§ sägs.

Kungl. May.ts proposition nr 15.

4 §•

Vardera maken eller, om ena maken är död, den efterlevande äge från delningen
undantaga honom tillhöriga kläder och andra föremål, som tjäna uteslutande till hans
personliga bruk, dock ej till högre värde än med hänsyn till makarnas villkor kan anses
skäligt.

5 §•

Varder giftorättsgods tillagt ena maken till täckning av gäld, som i 2 § andra stycket
sägs, äge andra maken erhålla vederlag därför av makarnas giftorättsgods.

6 §•

Har make genom vanvård av sina ekonomiska angelägenheter, genom missbruk
av rätten att råda över sitt giftorättsgods eller genom annat otillbörligt förfarande
vållat, att detta väsentligen minskats, äge andra maken erhålla vederlag därför av
makarnas giftorättsgods. Räcker det ej till, och har den vederlagsskyldige enskild egendom,
gånge för hälften av vad som brister vederlag ut av den enskilda egendom, som
ej erfordras för täckning av gäld.

7 §•

Rätt till vederlag, som i 6 § sägs, tillkomme ock make, om andra maken använt sitt
giftorättsgods till förvärv eller förkovran av sin enskilda egendom eller av egendom,
som i 6 kap. 1 § andra stycket avses, och som ej skall ingå i bodelningen, eller till betalning
av sådan före äktenskapets ingående gjord gäld, som i 2 § andra stycket omförmäles.

8 §•

Make, som använt sin enskilda egendom till förkovran av sitt giftorättsgods, njute
vederlag av detta.

9 §•

Har make tillkommande vederlag ej kunnat till fullo utgå, äge han ej för bristen
fordran hos andra maken.

10 §•

Skadestånd, som enligt 10 kap. 6 eller 10 § eller 11 kap. 24 § tillkommer make och är
till betalning förfallet, skall vid bodelningen utgå av vad därvid tillkommer andra maken
utöver egendom till täckning av denne åvilande gäld. Samma lag vare beträffande till
betalning förfallet underhållsbidrag, som make jämlikt 11 kap. 26 § har att en gång för
alla utgiva till andra maken.

11 §•

Häfta makarna, en för bägge och bägge för en, för gäld, som i 2 § avses, äge en var av
dem fordra, att den andre betalar så stor del av gälden, som makarna emellan belöper
på denne, eller ock ställer maken säkerhet för betalningen. Sker det ej, skall, om den

Kungl. Maj:ta proposition nr 15.

som framställt yrkandet påfordrar det och ställer säkerhet för gäldens betalning, egendom
till täckning av nämnda del av gälden tilldelas honom av vad vid bodelningen tillkommer
andra maken utöver egendom till täckning av annan gäld; och vare den förre
makarna emellan ensam ansvarig för gäldens betalning.

12 §•

Sker bodelning i anledning av makes död, och är den egendom, som därvid tillkommer
efterlevande maken, ringa, äge han av makarnas giftorättsgods uttaga nödigt bohag
ävensom arbetsredskap och andra lösören, som erfordras till fortsättande av hans näring,
även om därigenom arvingarnas lott skulle lida inskränkning.

13 §.

Vid lotternas utläggning äge vardera maken eller, om endera är död, den efterlevande
på sin lott bekomma arbetsredskap och andra lösören, som erfordras till fortsättande
av hans näring. Därefter vare en var av makarna berättigad att på sin lott erhålla den
till hans giftorättsgods hörande egendom han önskar. Fastighet, som tillhör ena makens
giftorättsgods, så ock annan till ena makens giftorättsgods hörande egendom, som det
av särskild anledning kan vara av intresse för honom att behålla, vare han, även om egendomen
i värde överstiger vad på hans lott belöper, berättigad bekomma, om han lämnar
penningar till fyllnad av andra makens lott.

_ Skall ena makens enskilda egendom gå i betalning för vederlag, som i 6 eller 7 § sägs,
gånge vederlaget ut i egendom, som maken själv äger anvisa.

Rätt, varom i första stycket sista punkten sägs, tillkomme, när make är död, ej andra
arvingar än bröstarvingar; och njute de sådan rätt allenast beträffande fastighet, som
maken förvärvat från släkting i rätt uppstigande led eller sådan släktings dödsbo.

14 §.

Har vid bodelningen make eftergivit vad enligt bestämmelserna i detta kap. tillkommer
honom, och kan gäld, som uppstått före bodelningen, ej betalas av honom, svare
andra maken för vad som brister intill värdet av vad han för mycket bekommit, såvida
han ej kan visa, att hans make efter bodelningen hade kvar egendom, som uppenbarligen
motsvarade honom då åvilande gäld. Är den make, som gjort eftergiften, i konkurstillstånd,
eller föreligger omständighet, som medför rätt för borgenären att påyrka hans
försättande i konkurs, svare andra maken för gälden intill nämnda värde, även om det
ej är utrett vad som brister hos den förre.

Är bodelning förrättad mellan ena maken och den andres arvingar, och hava arvingarna
bekommit för mycket, svare de, en för alla och alla för en, för betalningsskyldighet,
som i första stycket sägs.

Vad i denna, paragraf är stadgat skall, när bodelning äger rum i anledning av ena
makens död, ej tillämpas i fråga om gäld, för vilken den döde häftade.

15 §.

Då bodelning skett, äge make ingiva den däröver upprättade handlingen till rätten;
och skall anmälan om ingivandet och dagen därför ofördröjligen göras till äktenskaps -

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

registret samt kungörelse införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten. Har
make vid bodelningen i märklig mån eftergivit sin rätt, och avträdes hans egendom till
konkurs, som börjar inom ett år från bodelningshandlingens ingivande till rätten,
gånge bodelningen, efter vad i konkurslagen sägs, på borgenärernas talan åter.

Yad i första stycket andra punkten stadgas äge, när make är död, ej tillämpning,
om eftergiften gjorts av hans arvingar.

14 KAP.

Om medling mellan makar.

1 §•

Föreligger fall, som avses i 11 kap. 2 § första stycket, eller uppstår eljest söndring
mellan makar, eller uppkommer dem emellan tvist om underhållsskyldigheten eller
angående fråga, som avses i 8 kap. 6 eller 7 §, äge make påkalla medling av präst i svensk
församling, där makarna eller endera är kyrkobokförd, eller av präst inom sådan församling
av främmande trosbekännare, som har rätt till offentlig religionsövning, och
som makarna eller endera tillhör, eller av någon, som häradshövdingen i den ort eller
rättens ordförande i den stad, där makarna eller endera har sitt hemvist, på begäran
utsett att företaga medlingen, eller ock av den, som enligt vad i 2 § sägs, i den kommun,
där makarna eller endera har sitt hemvist, utsetts att vara medlare i tvister mellan
makar.

2 §•

Har kommun beslutit, att inom kommunen skola utses medlare i tvister mellan makar
eller visar sig eljest behov av sådana medlare, skall pa landet kommunalnämnden,
i Stockholm överståthållarämbetet och i annan stad magistraten eller, där magistrat
ej finnes, stadsstyrelsen till medlare utse minst en man och en kvinna. Medlare utses
för två kalenderår. Avgår medlare, innan den tid utlupit, för vilken han är utsedd,
varde annan utsedd för den återstående tiden.

3 §■

Medlare äger kalla makarna att sammankomma inför sig. Han skall på lämpligt
sätt göra sig underrättad om anledningen till söndringen eller tvisten och söka förlika
makarna.

K anyl. May.t» proposition nr 15.

15 KAP.

Vissa bestämmelser om rättegången.

Äktenskapsmål.

1 §•

Äktenskapsmål äro mål, däri tvisten är, huruvida man och kvinna äro i äktenskap
förenade med varandra, så ock mål om återgång av äktenskap, hemskillnad och äktenskapsskillnad.

2 §•

Fråga, huruvida man och kvinna äro i äktenskap förenade med varandra, må ej bliva
föremål för särskild rättegång annorledes än såsom tvist dem emellan men må eljest
komma under prövning, när helst någons rätt är av frågan beroende.

3 §•

För sinnessjuk eller sinnesslö föres i äktenskapsmål talan av förmyndaren.

4 §•

Äktenskapsmål instämmes till rätten i den ort, där svaranden har sitt hemvist. Har
han ej hemvist inom riket, höre målet till rätten i den ort, där mannen och kvinnan senast
haft gemensamt hemvist eller, om de ej här haft sådant, där kärandens hemvist är.
Skall talan föras mot såväl mannen som kvinnan, vare den rätt behörig, där båda eller
endera har sitt hemvist eller, om ingendera här har sådant, där de senast haft gemensamt
hemvist. Finnes ej behörig domstol, efter vad nu är sagt, upptages målet av Stockholms
rådstuvurätt.

Vilja båda makarna erhålla hemskillnad enligt 11 kap. 1 § eller äktenskapsskillnad
enligt 11 kap. 3 eller 4 §, göre de ansökan därom hos den rätt, som enligt första stycket
är laga domstol i mål mot dem bägge.

Fråga om återgång eller äktenskapsskillnad för brott, därför ansvar yrkas, må ock
väckas vid den rätt, där brottmålet är anhängigt.

5 §■

Äger svaranden ej känt hemvist inom riket, och har upplysning ej kunnat vinnas,
var han uppehåller sig, må stämningen delgivas på sätt i 11 kap. 9 § andra stycket
rättegångsbalken sägs, även om fall ej är för handen, som där avses.

Har svaranden gjort anmälan i enlighet med bestämmelserna i tredje och fjärde
styckena av sagda paragraf, äge dock vad nu är sagt ej tillämpning.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

6 §•

Rätten må, om part det begär, förordna, att äktenskapsmål skall handläggas inom
stängda dörrar.

1 §•

Uteblir svarande, som behörigen erhållit del av stämningen, och visar ej laga förfall,
äge rätten ändock företaga målet till avgörande. Varder mål sålunda avgjort, skall
vad i 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken sägs om'' återvinning ej i något fall äga tilllämpning.

8 §•

Mål om hemskillnad enligt 11 kap. 1 § varde ej till prövning upptaget, såframt det ej
visas, att medling ägt rum, efter vad i 14 kap. sägs.

Mål om hemskillnad enligt 11 kap. 2 § må icke upptagas, med mindre det visas, att
medling ägt rum, eller att svaranden underlåtit att på kallelse infinna sig till medling
eller ej kunnat anträffas med kallelse. Skall målet upptagas, ehuru medling ej föregått,
och finner rätten, att tillfälle till medling bör beredas, skall målet uppskjutas och lämplig
person av rätten utses till medlare; och gälle om sådan medlare vad i 14 kap. 3 § sägs.
Hörsammar make ej kallelse att infinna sig inför medlaren, eller har av annan orsak
medling ej skett före den dag, till vilken målet blivit uppskjutet, äge vidare uppskov
för medling ej rum, med mindre båda makarna det äska.

9 §•

Rätten har att sörja för fullständig utredning och äger för sådant ändamål införskaffa
erforderlig bevisning. Ej vare parts erkännande av viss omständighet gällande, såvida
det ej styrkes av annan bevisning. Ed må ej bjudas.

Vad sålunda är stadgat skall ej äga tillämpning beträffande särskilda, i sammanhang
med huvudsaken förekommande frågor, om vilka parterna kunna träffa avtal.

Har rätten förordnat, att part skall personligen inställa sig, och kommer han ej, varde
han, om så finnes lämpligt, till rätten hämtad.

Varder någon enligt rättens förordnande inkallad såsom vittne eller för att upplysningsvis
höras, skall beträffande ersättning av allmänna medel för inställelsen och sådan
ersättnings återgäldande i tillämpliga delar gälla vad i avseende å brottmål är stadgat.

10 §.

Ej må på grund av makes sinnessjukdom eller sinnesslöhet dömas till återgång av
äktenskap eller till äktenskapsskillnad, med mindre läkarintyg angående sjukdomen
blivit företett. Närmare bestämmelser om sådant intyg meddelas av Konungen.

11 §•

I mål om återgång av äktenskap, hemskillnad eller äktenskapsskillnad äge rätten,
på yrkande av endera maken, att för tiden intill dess laga kraft ägande dom föreligger
förordna, efter vad som skäligt finnes, om sammanlevnadens hävande och om bidrag
av ena maken till den andres underhåll, så ock förbjuda makarna vid vite av fängelse
eller böter att besöka varandra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Vid förordnande om sammanlevnadens hävande äge rätten bestämma, vilken av makarna
må sitta kvar i hemmet; och äge denne make innehava och nyttja de andra maken
tillhöriga lösören, som ingå i bohaget, såvida ej rätten beträffande viss egendom annorlunda
förordnar. Sådan bestämmelse skall, om till återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad
dömes, gälla, till dess bodelning sker. Om den nyttjanderätt till ena
maken tillhörig egendom, som enligt vad nu är sagt kan tillkomma den andre, gälle vad
i 5 kap. 8 § sägs.

Är å landet stämning uttagen, men har målet ej förevarit vid rätten, äge domaren
på ansökan av käranden meddela förordnande, varom nu är sagt. Innan förordnande
meddelas, skall tillfälle beredas svaranden att yttra sig över ansökningen. Har förordnande
meddelats, tage rätten vid första rättegångstillfället i målet under omprövning,
huruvida förordnandet skall äga bestånd.

Beslut, varom i denna paragraf är sagt, gånge i verkställighet lika med laga kraft
ägande dom men kan när som helst av rätten återkallas.

12 §.

Då till hemskillnad dömes, äge rätten, på makes yrkande, att för tid, som prövas
skälig, meddela vitesförbud, varom i 11 § första stycket sägs.

13 §•

Finnes i mål om äktenskaps återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad, att
prövning av särskild i sammanhang med huvudsaken förekommande fråga föranleder
tidsutdräkt, äge rätten, om det å någondera sidan yrkas, särskilt företaga målet i övrigt
till slutligt avgörande.

"r_1 ^ P» '' 11 §■

Vid allmän underrätt skall föras förteckning över alla där anhängiggjorda hemskillnadsmål,
utvisande för varje mål alla sådana åtgärder och av rätten eljest meddelade
beslut, som angå boet.

När hemskillnad blivit beviljad, skall underrättelse därom insändas till äktenskapsregistret.

Boskillnadsmål.

15 §.

Boskillnad sökes skriftligen hos rätten i den stad eller å landet hos domaren i den
ort, där mannen bör inför domstol svara i tvistemål, som röra hans person, eller, om
mannen ej är skyldig att i mål, som nyss sagts, svara vid svensk domstol, hos rätten
eller domaren, där hustrun bör svara i sådana mål. Finnes ej behörig domstol, enligt
vad nu är sagt, varde målet upptaget av Stockholms rådstuvurätt.

Är i stad ej rättegångsdag, och finnes ej någon satt att å rättens vägnar mottaga inlagor,
må ansökningen ingivas till rättens ordförande.

m is §.

Finner rätten eller domaren, att ansökning om boskillnad ej kan upptagas på den
grund att den är ställd till orätt domstol eller av annan orsak, varde beslut därom tecknat
å ansökningen.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 13 käft (Nr 15.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

17 §.

Är ansökning gjord av bägge makarna, och möter ej binder för dess upptagande,
meddele rätten eller domaren genast beslut om boskillnaden, såvida ej anstånd därmed
enligt 20 § skall äga rum.

18 §.

Är ansökning om boskillnad gjord allenast av endera maken, teckne rätten eller domaren
å ansökningen kallelse å makarna att inställa sig vid rätten, i stad senast inom
åtta dagar och på landet å viss dag under pågående eller näst infallande lagtima ting
eller ock å urtima ting, om sådant äskas.

Kallelsen skall genom sökandens försorg delgivas andra maken. Är denne ej tillstädes
å den för inställelsen utsatta dagen, och visas ej, att kallelsen blivit delgiven i så
god tid, att maken kunnat iakttaga inställelse, eller ock att för delgivningen mött hinder,
vare ansökningen förfallen. Har maken särskilda gånger blivit med kallelsen sökt i sitt
hemvist, utan att maken själv eller ombud kunnat träffas eller upplysning vinnas var
maken uppehåller sig, utsätte rätten dag för ärendets vidare behandling och förelägge
genom kungörelse, som införes i allmänna tidningarna tre gånger, sista gången minst
en månad före nämnda dag, maken att infinna sig vid rätten.

Kommer ej maken, när kallelse behörigen skett, vare det ej hinder för boskillnadsmålets
vidare handläggning.

19 §.

Har å landet make, som skall höras över boskillnadsansökningen, till domaren ingivit
skriftligt medgivande till ansökningen, skall domaren, såvida ej anstånd enligt 20 §
skall äga rum, genast meddela beslut om boskillnaden; och varde målets behandling
vid rätten inställd.

20 §.

Har make, som sökt boskillnad, innan ansökningen beviljats, påkallat upprättande
av bouppteckning, efter vad i 9 kap. 9 § sägs, och har sökanden tillika begärt anstånd
med boskillnadens beviljande, till dess han fått taga del av bouppteckningen, må boskillnadsansökningen
ej bilallas, förrän en månad förflutit från det bouppteckningen
tillställts makarna, såvida ej sökanden dessförinnan fullföljer ansökningen.

21 §.

När ansökning om boskillnad inkommit, så ock då boskillnad blivit beviljad, skall
genom rättens eller domarens försorg kungörelse därom införas i allmänna tidningarna
och i tidning inom orten ävensom underrättelse insändas till äktenskapsregistret.

22 §.

Vid allmän underrätt skall föras förteckning över alla där anhängiggjorda boskillnadsärenden,
utvisande för varje ärende dagen, då ansökning däri gjordes, så ock alla i
ärendet vidtagna åtgärder och av rätten eller domaren eljest meddelade beslut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Särskilda bestämmelser rörande vissa andra mål.

23 §.

Vad i 8 § andra stycket är stadgat om mål angående hemskillnad enligt 11 kap. 2 §
skall äga tillämpning jämväl beträffande mål emellan makar angående underhållsskyldigheten,
såvida de ej på grund av söndring leva åtskilja, så ock beträffande mål
dem emellan angående fråga, som avses i 8 kap. 6 eller 7 §.

24 §.

Har make yrkat åläggande för andra maken att utgiva underhållsbidrag enligt 5
kap. 5 eller 7 §, eller har, efter det till hemskillnad eller äktenskapsskillnad blivit dömt,
make yrkat åläggande för den andre att utgiva underhållsbidrag enligt 11 kap. 25 eller
26 §, äge rätten på yrkande av käranden förordna, att svaranden skall utgiva skäligt
bidrag för tiden intill dess laga kraft ägande dom föreligger.

Sådant förordnande kan när som helst av rätten återkallas.

25 §.

Har make yrkat att enligt 5 kap. 8 § av andra maken till nyttjande erhålla nödiga
lösören, äge rätten på yrkande av käranden meddela förordnande därom för tiden intill
dess laga kraft ägande dom föreligger.

Förordnande, varom nu är sagt, kan när som helst av rätten återkallas.

26 §.

Är å landet stämning uttagen i fråga, som avses i 24 eller 25 §, men har målet ej förevarit
vid rätten, äge domaren på ansökan av käranden meddela förordnande, varom i
nämnda paragrafer sägs, för tiden intill dess laga kraft ägande dom föreligger.

Innan förordnande meddelas, skall tillfälle beredas svaranden att yttra sig över ansökningen.

Har förordnande meddelats, tage rätten vid första rättegångstillfället i målet under
omprövning, huruvida förordnandet skall äga bestånd. Det kan jämväl därefter när
som helst återkallas.

27 §.

Förordnande, varom i 24, 25 eller 26 § sägs, gånge i verkställighet lika med laga kraft
ägande dom.

28 §.

Vill make eller hans arvinge, att egendom skall sättas under särskild vård och förvaltning,
efter vad som stadgas i 9 kap. 6 §, 11 kap. 17 eller 23 § eller 12 kap. 5 §, söke
han hos rätten förordnande därom. Har å landet sådan ansökning ingivits till domaren,
äge han, om sökanden det äskar, meddela förordnande att gälla, till dess rätten, när
ärendet till handläggning förekommer, tagit frågan under omprövning.

Innan förordnande, varom nu är sagt, meddelas, skall genom rättens eller domarens
försorg tillfälle beredas andra maken att yttra sig över ansökningen.

Förordnande gånge utan hinder av förd klagan i verkställighet, såvida ej förbud däremot
kommer från hovrätten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Gemensamma bestämmelser.

29 §.

Åtgärd, som enligt 9 kap. 9 §, 11 kap. 20 eller 23 § eller detta kap. 16, 17, 18 eller 19 §
eller 28 § andra stycket ankommer på domaren å landet, äge lian vidtaga, även om lian
är jävig; anmäle dock, om förordnande för särskild domare tarvas, jävet utan dröjsmål
i hovrätten.

30 §.

Klagan över rättens slutliga utslag i mål, som i detta kap. äro nämnda, skall, även
om målet är av beskaffenhet att böra anhängiggöras genom stämning, föras genom
besvär.

31 §.

År part missnöjd med rättens under rättegång meddelade beslut i fråga, varom förmäles
i 9 kap. 6 eller 9 §, 11 kap. 20 eller 23 § eller detta kap. 11, 24, 25 eller 26 §, skall
särskild klagan däröver föras.

32 §.

Har domaren å landet meddelat beslut, som enligt denna balk ankommer på honom,
må klagan föras hos hovrätten; och vare tiden för besvärs anförande räknad från det
klaganden erhöll del av beslutet.

33 §.

över hovrättens beslut i fråga, som avses i 31 eller 32 §, må klagan ej föras.

16 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Då enligt denna balk tid skall räknas efter månad eller år, varde den dag för slutdag
ansedd, som genom sitt tal i månaden motsvarar den, från vilken tidräkningen börjas.
Finnes ej motsvarande dag i slutmånaden, varde den månadens sista dag ansedd för
slutdag.

2 §•

Anteckningar om äktenskaps ingående och upplösning skola göras i kyrkoböckerna
enligt de föreskrifter Konungen giver.

3 §•

Hos en för hela riket gemensam registreringsmyndighet skall föras äktenskapsregister
för inskrivning av de uppgifter, vilka enligt denna balk skola anmälas för registrering,
eller vilkas intagande i registret eljest varder föreskrivet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

4 §■

En samling av vad i äktenskapsregistret införes skall genom det allmännas försorg
efter hand befordras till trycket och förses med register för varje år.

I den mån samlingen tryckes, skall den översändas till varje domstol och överexekutor;
och skall samlingen där hållas tillgänglig för allmänheten.

5 §•

Närmare föreskrifter om äktenskapsregistrets förande och om den i 4 § omförmälda
samlingen meddelas av Konungen. 6

6 §•

Om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap är särskilt stadgat.

Kungl. Maj:ts •proposition nr 15.

Förslag

till

Lag

om införande av nya giftermålsbalken.

1 §•

Den nu antagna giftermålsbalken skall jämte vad här nedan stadgas lända till efterrättelse
från och med den 1 januari 1921.

2 §•

Genom nya lagen upphävas med den begränsning här nedan stadgas:

giftermålsbalken i 1734 års lag;

6 kap. 3 § ärvdabalken;

lagen den 1 juli 1898 om boskillnad;

lagen den 12 november 1915 om äktenskaps ingående och upplösning;

8 § 2 i lagen den 12 november 1915 om vad iakttagas skall i avseende å införande
av lagen om äktenskaps ingående och upplösning;

tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring eller förklaring av
vad sålunda upphävda lagrum innehålla eller tillägg därtill;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot nya lagens
bestämmelser.

3 §•

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts
genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

4 §•

Vad i 9 kap. 1 § äldre giftermålsbalken stadgats därom, att hustrun följer mannens
stånd, skall fortfarande äga tillämpning.

5 §■

1 mom. Beträffande makar, som ingått äktenskap, innan nya lagen trätt i kraft
skall i stället för bestämmelserna i 5—9 kap., 10 kap. 4 11 §§, 11 kap. 14 2j S3>.23 §
första stycket och 30 §, 12 och 13 kap. samt vad 15 kap. innehåller om rättegång i boskillnadsmål
fortfarande tillämpas vad äldre lag stadgar i de ämnen som med sagda
bestämmelser avses, såvitt ej i 2—8 mom. här nedan annorlunda foresknves.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

2 mom. Med den nya lagens ikraftträdande skall mannens målsmanskap i fråga om
makarnas rättsförhållanden i personligt hänseende upphöra; dock äge makarna ej sluta
avtal med varandra i andra fall, än när sådant är i lag särskilt stadgat.

3 mom,. Bestämmelserna i 5 kap. 1—3 och 5—11 §§ nya lagen skola i tillämpliga
delar lända till efterrättelse; och skall vid bedömande av vardera makens förmåga att
bidraga till familjens underhåll hänsyn tagas till storleken av den egendom varöver
han råder.

4 mom. Makarna må genom äktenskapsförord avtala, att egendom, som tillfaller
ena maken, skall vara hans enskilda.

5 mom. över egendom, som, efter det nya lagen trätt i kraft, tillfaller hustrun
genom arv, gåva eller testamente, samt över avkastningen av sådan egendom äge hon
rada, även om egendomen jämlikt äldre lag skolat stå under mannens förvaltning.

Genom äktenskapsförord må makarna avtala, att hustrun skall råda över enskild
egendom, som tillfallit henne, innan nya lagen trädde i kraft.

6 mom. Bestämmelserna i 6 kap. 4—6 §§ nya, lagen skola lända till efterrättelse i
fråga om samfälld egendom av beskaffenhet, som i nämnda lagrum avses. Står hustrun
enskilt tillhörig egendom av beskaffenhet, som i 6 kap. 5 § nya lagen avses, under mannens
förvaltning, vare 5 och 6 §§ i nämnda kap. tillämpliga därå.

7 mom. Är genom äktenskapsförord stadgat, att all makarnas egendom skall vara

enskild, och att hustrun skall själv förvalta sin egendom, skall nya lagen å makarna tilllämpas
jämväl vad angår ämnen, som i 1 mom. omförmälas; och skall en var av makarna
med den egendom han har eller sedermera förvärvar svara för den gäld, varför han enligt
äldre lag varit ansvarig med sin egendom. ,

Hava makarna vunnit boskillnad på grund av ansökan, som gjorts efter det lagen
den 1 juli 1898 om boskillnad trädde i kraft, eller hava de vunnit hemskillnad, skall ock,
efter det skifte dem emellan ägt rum, nya lagen å dem tillämpas jämväl vad angår ämnen,
som i 1 mom. omförmälas.

8 mom. Makarna må genom äktenskapsförord bestämma, att boskillnad skall äga
rum, och huru boet i anledning därav skall delas emellan dem, så ock avtala, att egendom,
som, då skifte sker, tillhör endera enskilt, eller som vid skiftet eller sedermera tillfaller
endera, skall vara hans giftorättsgods.

Har genom förord efter vad nu är sagt blivit bestämt, att boskillnad skall äga rum,
äge en var av makarna påkalla boskillnad.

9 mom. Om förord, som i 4, 5 och 8 mom. avses, skall gälla vad i 8''kap. 9—12 §§
nya lagen är stadgat angående äktenskapsförord mellan makar. 6

6 §.

Morgongåva skall ej utgå efter make, som dör, sedan denna lag trätt i kraft. Har
make, som innehaft fideikommiss, i enlighet med bestämmelse i fideikommissbrevet
upplåtit till fideikommisset hörande egendom att av efterlevande maken såsom morgongåva
med nyttjanderätt innehavas, må dock sådan upplåtelse utan hinder av vad i
detta mom. är stadgat gå i verkställighet.

Vad i äldre lag är stadgat om hemföljd skall fortfarande äga tillämpning beträffande
hemföljd, som givits innan nya lagen trätt i kraft.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

7 §■

De i §§ 4 och 9 av förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet
ävensom eljest i lag eller författning med avseende å gift kvinna särskilt
villkoren för rätt att idka handel eller annat näringsyrke eller att vara biträde därvid
skola ej gälla, därest nya giftermålshalken är tillämplig i fråga om makarnas
förmögenhetsförhållanden.

8 §•

Genom nya lagen och vad här ovan förordnats skola ej anses upphävda:

lagen den 12 november 1915 om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande

äktenskaps ingående; och '' . . ,

särskilda i anledning av lagen den 12 november 1915 om äktenskaps ingående ock
upplösning utfärdade förordningar och kungörelser.

Kungl. MajUa proposition nr 15.

Förslag

till

Lag

om barn i äktenskap,

Med ändring av vad som finnes stadgat häremot stridande förordnas som följer:

Om barnets namn.

1 §•

Barn i äktenskap erhåller faderns släktnamn.

Om vårdnaden.

2 §•

Barnet står under föräldrarnas vårdnad, enligt vad nedan sägs, till dess det fyllt
tjuguett år eller ingått äktenskap. J

3 §•

Föräldrarna äro pliktiga att sörja för barnets person och att giva det sorgfällig uppfostran.
De skola tillse, att barnet erhåller uppehälle och utbildning, efter vad med
hänsyn till föräldrarnas villkor och de tillgångar barnet kan äga ävensom barnets anlag
må finnas tillbörligt.

4 §•

Föräldrarna have uppsikt över barnet.

Om det för barnets uppfostran är nödigt, äge föräldrarna tukta barnet, på sätt med
hänsyn till barnets ålder och övriga omständigheter må anses lämpligt.

5 §•

Hava föräldrarna låtit barn, som fyllt femton men ej aderton år, taga tjänst eller
annat arbete, varigenom barnet blivit i stånd att försörja sig, äge barnet själv uppsäga
avtalet äfvensom träffa avtal om annat arbete av liknande art. Avtal, som barnet sålunda
träffat, äge föräldrarna häva, om det må anses erforderligt med hänsyn till barnets
uppfostran eller välfärd. Sker det, äge barnet ej därefter den rätt att träffa arbetsavtal,
som nyss är sagd.

Sedan barnet fyllt aderton år, må det själv taga tjänst eller annat arbete.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 13 käft. (Nr 15.) 6

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

6 §•

Rätten att bestämma över barnets personliga angelägenheter tillkomme bägge föräldrarna
i förening.

Kunna föräldrarna ej enas, äge rätten på ansökan av endera, såvida det med hänsyn
till barnets bästa finnes erforderligt, uppdraga åt den av dem, som finnes bäst skickad
därtill, att utöva bestämmanderätten i de fall, då olika meningar mellan dem uppkomma,
eller att träffa avgörande i särskild fråga, varom sådan meningsskiljaktighet

uppkommit. ....

Vad i 14 kap. giftermålsbalken är stadgat om medling i vissa, tvister mellan makar
äge ock tillämpning beträffande meningsskiljaktighet, varom i denna paragraf sägs.

7 §•

Är en av föräldrarna i följd av frånvaro, sjukdom eller annan orsak hindrad att deltaga
i beslut rörande någon barnets angelägenhet, som icke utan olägenhet kan uppskjutas,
utövas bestämmanderätten av den andre. Denne må dock icke ensam fatta
beslut av ingripande betydelse för barnets framtid, med mindre barnets bästa uppenbarligen
kräver det.

8 §•

Gör en av föräldrarna sig skyldig till grovt missbruk eller till grov försummelse vid
vårdnadens utövande, eller är han hemfallen åt missbruk av rusgivande medel, eller
för han ett lastbart liv, eller är han till följd av frånvaro, sjukdom eller annan orsak för
längre tid förhindrad att deltaga i vårdnaden, äge rätten på ansökan av den andre
eller på anmälan av allmän åklagare eller barnavårdsnämnd förordna, att vårdnaden
skall tillkomma allenast den andre. Inträffar fall, varom nu är sagt, i fråga om bägge
föräldrarna, äge rätten överflytta vårdnaden å särskilt förordnad förmyndare.

9 §•

Leva föräldrarna på grund av söndring atskilda, har rätten på ansökan av endera
att förordna, vilken av dem skall hava vårdnaden om barnen eller, om ej alla barnen
böra stå under den enes vårdnad, huru de skola fördelas mellan föräldrarna. Äro föräldrarna
ense, give rätten sitt beslut i överensstämmelse med vad de önska, såframt det
ej är uppenbart stridande mot barnens bästa; åsämjas de ej, bestämme rätten, efter vad
med hänsyn främst till barnens bästa finnes skäligt. Bär endera huvudsakligen skulden
till sammanlevnadens hävande, och äro de lika skickade att hava vårdnaden om barnen,
vare den andre närmast därtill.

Dömes till återgång av föräldrarnas äktenskap eller till hemskillnad eller äktenskapsskillnad
mellan dem, meddele rätten tillika förordnande angående vårdnaden om barnen;
och skall därvid vad i första stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

10 §■

Dör en av föräldrarna, tillkommer vårdnaden den andre. Äro bägge föräldrarna
döda, utövas vårdnaden av förmyndaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

11 §•

Ilar vårdnaden enligt 9 § tillerkänts den ene av föräldrarna, ock inträffar i fråga om
honom fall, varom i 8 § sägs, eller dör han, förordne rätten den andre att utöva vårdnaden,
såvida ej denna med hänsyn till barnets bästa finnes böra anförtros åt särskilt
förordnad förmyndare.

12 §.

Fader eller moder, som är skild från vårdnaden om barnet, må ej betagas tillfälle
till umgänge med det, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda. Nöjes
han ej åt vad härutinnan bestämmes av den, som har vårdnaden, skilje rätten dem
emellan.

O in umlerli ållsskyl(l ighet.

13 §.

Föräldrarna vare skyldiga vidkännas kostnaden för barnets uppehälle och utbildning,
om ej barnet har egna tillgångar.

Underhållsskyldighet, varom nu är sagt, upphöre ej, innan barnet erhållit den utbildning,
som^ med hänsyn till föräldrarnas villkor och barnets anlag må finnas tillbörlig,
och ej i något fall, förrän barnet fyllt sexton år.

14 §.

I kostnaden för barnets underhåll tage en var av föräldrarna del efter sin förmåga.

15 §.

Leva föräldrarna åtskilda på grund av söndring eller efter vunnen hemskillnad, eller
är deras äktenskap upplöst, vare den av föräldrarna, som ej har vårdnaden om barnet,
skyldig att betala underhållsbidrag.

Har ingendera av föräldrarna vårdnaden om barnet, åligge sådan skyldighet bägge
föräldrarna.

16 §.

Är barnet, sedan dess rätt till underhåll enligt 13 § upphört, i följd av sjukdom eller
annan dylik orsak ur stånd att själv försörja sig, vare föräldrarna i mån av förmåga
skyldiga att giva barnet skäligt underhåll.

Enahanda underhållsskyldighet åligge barnet emot fader eller moder, som av sjukdom
eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig.

17 §.

Betalning av underhållsbidrag skall, om ej på grund av särskilda omständigheter
rätten annorlunda bestämmer, erläggas i förskott för kalendermånad. Förskottsbetalning
utöver vad nu sagts medför ej befrielse att gälda underhållsbidrag för den tid sådan
betalning avser.

Kung1. MajUs proposition nr 15.

18 §.

Avtal angående fullgörande för framtiden av underhållsskyldighet, som i 13 eller 16 §
sägs, utgöre ej hinder för den underhållsberättigade att utfå det underhåll, som enligt
lag tillkommer honom. Sådant avtal må på den underhållsskyldiges yrkande av rätten
jämkas, om väsentligen ändrade förhållanden påkalla det.

Är avtal om barnets underhåll, som med avseende å förestående återgång av äktenskap,
hemskillnad eller äktenskapsskillnad träffats mellan föräldrarna, uppenbart obilligt
för en av dem, må ock avtalet, om det ej slutits under hemskillnad, på hans talan av
rätten jämkas. I fråga om talan, som sist är sagd, skall vad i 11 kap. 29 § andra punkten
giftermålsbalken är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Vissa bestämmelser om rättegången.

19 §•!

Vad i 15 kap. 8 § andra stycket giftermålsbalken är stadgat om mål angående hemskillnad
enligt 11 kap. 2 § nämnda balk skall äga tillämpning beträffande mål, som avses
i 6 § denna lag.

20 §.

I mål, som avses i 6, 8, 9 eller 11 §, äge rätten infordra yttrande från barnavårdsnämnd
samt jämväl i övrigt införskaffa erforderlig utredning.

Har rätten förordnat, att någon av föräldrarna skall personligen inställa sig, och
kommer han ej, varde han, om så finnes lämpligt, till rätten hämtad.

Varder någon enligt rättens förordnande inkallad såsom vittne eller för att upplysningsvis
höras, skall beträffande ersättning av allmänna medel för inställelsen. och
sådan ersättnings återgäldande i tillämpliga delar gälla vad i avseende å brottmål är
stadgat.

Rätten må, om part det begär, förordna, att målet skall handläggas inom stängda
dörrar.

21 §.

I mål, som avses i 6, 8, 9 eller 11 § äge rätten, på yrkande, att för tiden intill dess
laga kraft ägande dom föreligger förordna om vårdnaden, efter vad som finnes skäligt.
Föres talan om utbekommande av underhållsbidrag, äge ock rätten, på yrkande, förordna,
att svaranden skall utgiva skäligt bidrag för nämnda tid.

Är å landet ansökan eller anmälan ingiven till domaren eller stämning uttagen, men
har målet ej förevarit vid rätten, äge domaren, på yrkande, meddela förordnande, som
i första stycket sagts. Innan förordnande meddelas, skall tillfälle att yttra sig över
yrkandet beredas motparten. Har förordnande meddelats, tage rätten vid första rättegångstillfället
i målet under omprövning, huruvida förordnandet skall äga bestånd.

Förordnande, som i denna paragraf är sagt, gånge i verkställighet lika med laga kraft
ägande dom, men kan när som helst av rätten återkallas.

22 §.

Klagan över rättens slutliga utslag i mål, som i denna lag avses, skall, även om målet
är av beskaffenhet att böra anhängiggöras genom stämning, föras genom besvär.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Är part missnöjd med rättens förordnande, varom i 21 § förmäles, eller beslut, varigenom
domarens förordnande enligt samma paragraf förklarats skola äga bestånd,
skall särskild klagan däröver föras. Har domaren meddelat förordnande enligt 21 §,
må klagan föras hos hovrätten; och vare tiden för besvärs anförande räknad från det
klaganden erhöll del av beslutet. Över hovrättens beslut i fråga, som i detta stycke
avses, må klagan ej föras.

23 §.

Utan hinder av vad rätten beslutit i fråga, varom förmäles i 6, 8, 9 eller 11 §, eller
angående underhållsbidrag äge rätten annorlunda förordna därom, när väsentligen
ändrade förhållanden påkalla det.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

Genom denna lag upphävas 18, 19 och 20 §§ i legostadgan för husbönder och tjänstehjon
den 23 november 1833 samt § 15 mom. 1 andra punkten och mom. 2 i förordningen
den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet.

Vad i 1 § denna lag är stadgat om barn i äktenskap skall äga tillämpning jämväl
beträffande barn, som fötts innan lagen den 14 juni 1917 om äktenskaplig börd trätt
i kraft och som på grund av dessförinnan gällande lag är att anse såsom äkta, ehuru
föräldrarna ej blivit med varandra förenade i fullkomnat äktenskap, så ock barn, som
fötts efter det lagen om äktenskaplig börd trätt i kraft och som på grund av övergångsbestämmelsen
till samma lag äger äktenskaplig börd, ehuru det eljest skulle anses såsom
barn utom äktenskap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 § i lagen den 14 juni 1917 om

barn utom äktenskap.

Härigenom förordnas, att 3 § i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap
skall hava följande ändrade lydelse:

Barnet njute av föräldrarna uppehälle och uppfostran, efter ty med avseende å båda
föräldrarnas villkor må anses skäligt.

Den rätt till underhåll, som nu är sagd, upphöre ej förr än barnet fyllt sexton år; ej
heller senare än det fyllt aderton år, där ej barnets anlag och omständigheterna i övrigt
föranleda, att barnet bör erhålla fortsatt utbildning.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

Kungl. Maj:tu propositivn nr 15.

Förslag

till

Lag

om makes underhållsskyldighet mot andra makens barn.

Har make under sin vårdnad barn i tidigare gifte eller utom äktenskap, vare, så länge
äktenskapet består, andra maken jämte honom skyldig att efter sin förmåga bidraga
till barnets underhåll.

Vad sålunda är stadgat skall ej medföra ändring i den underhållsskyldighet, som må
åligga den andre av barnets föräldrar.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

Lagen skall ej äga tillämpning i fråga om barn till den, som har äkta makes rätt,
ehuru fullkomnat äktenskap ej kommit till stånd.

Kungi. Maj:ts proposition nr 15.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 13 § i lagen den 14 juni 1917 om

adoption. >

Härigenom förordnas, att 13 § i lagen den 14 juni 1917 om adoption skall hava följande
ändrade lydelse:

Adoptant och adoptivbarn have samma plikt att underhålla varandra som föräldrar
och barn i äktenskap. Är adoptanten gift, have hans make den underhållsskyldighet
mot adoptivbarnet, som åligger make mot andra makens barn. Barnets föräldrar
vare ej skyldiga att bidraga till dess underhåll, där ej adoptanten samt, om denne är
gift, hans make bliva ur stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

Kung!. Maj:ts proposition nr 15.

Förslag''

till

Lag

om makes arvsrätt.

Med ändring av vad som finnes''stadgat häremot stridande förordnas som följer:

Dör make och lämnar ej efter sig bröstarvinge eller adoptivbarn eller dess bröstarvinge,
ärve andra maken hälften av kvarlåtenskapen, om efter den döde finnes fader eller moder
eller syskon eller dess avkomling, men eljest hela kvarlåtenskapen.

Vad sålunda är stadgat skall ej äga tillämpning, om makarna vid dödsfallet på grund
av hemskillnad levde åtskilda eller talan om äktenskapets återgång, hemskillnad eller
äktenskapsskillnad då var anhängig eller makarnas giftorättsgods jämlikt 10 kap. 9 §
giftermålsbalken skall delas, som hade återgång skett.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

Lagen skall ej äga tillämpning å den, som har äkta makes rätt, ehuru fullkomnat
äktenskap ej kommit till stånd.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 13 höft. (Nr 15.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Förslag

. till

Lag

om ändring i vissa delar av ärvdabalken.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 3 § och 22 kap. 2 § ärvdabalken skola upphöra att
gälla, samt att 9 kap. loch 5 §§, 12 kap. 1, 3 och 9 §§, 15 kap. 5 §, 17 kap. 6 §, 19 kap.
1 och 4 §§, 20 kap. 1, 2 och 3 §§ samt 23 kap. 4 § samma balk skola hava följande ändrade
lydelse:

9 KAP.

1 §•

När dödsfall timar, då skall man eller hustru, som lever efter, riktigt uppgiva och
låta noga uppteckna allt vad vardera maken ägde, så löst som fast, sådant det vid dödstimmanvar,
med alla skrifter och handlingar, fordringar och gäld, i arvingarnas eller
deras förmyndares eller ombudsmäns närvaro; skrive ock samma uppteckning under,
där den gälla skall, med edlig förpliktelse, att ej något med vilja och vetskap är dolt
och utelämnat, utan allt riktigt uppgivet; och vare ändå pliktig, där så fordras, att den
med ed besanna. Därest till följd av äktenskapsförord, boskilnad eller hemskillnad
ingendera maken hade giftorättsgods, skall allenast den dödas egendom upptecknas;
och vare, om makarna vid dödsfallet på grund av hemskillnad levde åtskilda, den efterlevande
maken ej pliktig att om uppteckningen draga försorg. Inträffar fall, som sist
är sagt, eller lever ej man eller hustru, give då arvingarna upp den dödas egendom till
uppteckning, eller de, som den vid dödsfallet omhänder haft, och skrive uppteckningen
under, som nu är sagt. Lyder den dödas bo under stadsdomstol, eller är egendomen
fastighet i stad; då skola, när ej annorlunda särskilt stadgat är, borgmästare och råd
nämna två eller flera redliga män, som egendomen uppteckna och värdera. Lyder boet
under annan domstol, eller är egendomen fastighet å landet; då äga sterbhusdelägarna
kalla gode män, som efter bästa förstånd uppteckningen och värderingen förrätta.
Hade efterlevande make sitt bo och hemvist å annan ort än den döde, skall vid utseende
av gode män för uppteckning av den efterlevandes bo vad som gäller angående bouppteckning
efter död man å den ort, där den efterlevande hade sitt hemvist, äga motsvarande
tillämpning. I prästhus må arvingar kalla och bruka därtill den de helst själva
vilja.

Kungl. Maj:tts proposition nr ID.

• *r) §.

Försummar den make, som efterlever, utan laga förfall, att i rättan tid låta uppteckna
egendomen, som nu är sagt; miste fjärdedelen av sin andel i makarnas giftorättsgods,
och den tage arvingarna. Äro de tillika vållande till den försummelse, då bötes av bägge
makarnas egendom tre daler för varje hundrade, de fattigas ensak. Varder det försummat
av någon annan, som egendomen uppgiva borde; böte efter tv, som boet är förmöget
till, ifrån tio till hundrade daler: domaren sätte ock godset i kvarstad, och läte laga uppteckning
ske.

12 KAP.

1 §•

När arv skall skiftas; då böra arvingarna viss dag därtill utsätta, och till den ort
sammankomma, där skiftet ske skall. Kunna de sig därom ej förena: lägge då domaren
arvingarna tid och ort före till det skifte.

3 $•

Lever man eller hustru efter; äge först bodelning rum emellan den eiterlevande och
den dödas arvingar, efter vad därom stadgas i giftermålsbalken. Därefter skifte arvingarna
den dödas lott sig emellan.

9 §•

Haver fader eller moder givit åt sina barn något förut; är det av värde, och haver
ej fader eller moder därom annorlunda stadgat, varde det då beräknat, dock ej räntan
eller nyttan därav.

15 KAP.

5 §•

Nu vet man hans inländske arvinge, men ej var han är, läte då domaren, i allmänna
tidningarna tre gånger, minst en månad mellan varje gång, och första gången sist inom
tre månader från den dag, då bouppteckningen till rätten ingiven är, kungöras, att arv
fallit honom till. Vilja fjärmare det arv lyfta, vare det tillåtet, där de för arvet och dess
avkomst ställa borgen, som av rätten godkännes. Kommer ej den frånvarande arvingen
inom tio år från den dag, då kungörelsen tredje gången i tidningarna infördes, vare från
arvet skild, där han ej laga förfall visar.

17 KAP.

6 §■

Testamente efter den, som var gift, skall tagas av vad han enskilt ägde och hans lott
i makarnas giftorättsgods.

f>2

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 15.

19 KAP.

1 §•

Man eller kvinna, som är under tjuguett år, skall stå under förmyndare; dock äge
den omyndige själv råda över vad han kan förvärva, efter det han fyllt femton år.

4 §•

Är någon för vanvett, slöseri eller andra orsaker ur stånd att värda gods sitt, varde
under förmyndare ställd.

20 KAP.

1 §•

Fader vare sina barns förmyndare.

Dör fadern, vare modern barnens förmyndare.

2 §•

Går föräldrarnas äktenskap åter, eller vinna de hemskillnad eller äktenskapsskillnad,
vare den barnens förmyndare, som skall hava vårdnaden om dem. Varder eljest förordnat,
att vårdnaden skall tillkomma allenast den ene av föräldrarna, vare han ock
förmyndare.

3 §

Ingår fader eller moder, som är barnens förmyndare, nytt äktenskap, och har ej bodelning
skett efter det tidigare giftet, träde från förmynderskapet, till dess sådan delning
skett.

23 KAP.

4 §■

Nu haver den, som stått under förmyndare, blivit myndig, give då förmyndaren godset
genast till honom ut och göre för sin förvaltning redo. Talar han ej lagligen å den
räkning inom natt och år, sedan han den fått; vare förmyndaren för allt ansvar och ytterligare
räkenskap fri.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

Genom denna lag upphäves lagen den 5 juli 1884 angående ogift kvinnas rätt att vid
viss ålder vara myndig.

Vad äldre lag innehåller om bouppteckning, arvskifte och testamente efter död person
skall fortfarande lända till efterrättelse, om den döde var gift och äldre giftermålsbalken
var tillämplig i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden.

Kungl. Maj:U proposition n:r 15. ;>H

I fråga om kvinna, som då lagen träder i kraft är under tjuguett år och är eller varit
gift, skola äldre lags bestämmelser om myndighet fortfarande äga tillämpning.

Varder hustru omyndig förklarad och annan än mannen förordnad till förmyndare,
skall, om äldre giftermålsbalken är tillämplig i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden,
förordnandet ej lända till .inskränkning i mannens målmanskap, så vitt det
består.

Hustru vare ej, på den grund, att äldre giftermålsbalken är tillämplig i fråga om makarnas
förmögenhetsförhållanden, förhindrad att vara förmyndare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Förslag

till

Lag

om god man för bortovarande.

Med upphävande av lagen den 16 maj 1890 om tillsyn å god mans förvaltning av
frånvarandes lott i dödsbo och lagen den 29 maj 1896. innefattande vissa bestämmelser
angående god man för frånvarande delägare i dödsbo, förordnas som följer:

1 §■

Är, då dödsfall timar, någon dödsbodelägare å okänd ort eller så fjärran, att han ej
kan bevaka sin rätt i boet, skall det hos rätten anmälas av annan dödsbodelägare eller
av den, som har boet i sin vård; och nämne rätten, när sådan anmälan sker eller förhållandet
eljest varder kunnigt, god man att bevaka den bortovarandes rätt och förvalta
hans lott, till dess han själv kommer eller annorlunda förordnar eller ock, vad angår arvinge
som är å okänd ort, tiden för arvets bevakande är ute.

Tarvas eljest att bortovarandes rätt bevakas eller hans egendom vårdas, skall rätten,
när anmälan därom sker eller det eljest varder kunnigt, förordna god man att bevaka
hans rätt eller vårda egendomen, till dess han själv kommer eller annorlunda förordnar.

Gode mannen äge att i allt, som uppdraget avser, företräda den bortovarande.

2 §•

Erfordras å landet förordnande, som i 1 § sägs, å tid, då rättegångsdag ej inträffar,
äge domaren meddela förordnande och anmäle det sedan för rätten, som prövar om förordnandet
skall äga bestånd.

* 3 §.

Vad som finnes föreskrivet om förmyndares förvaltning, redovisning och ansvarighet,
så ock om tillsyn å förmyndares förvaltning skall äga tillämpning i fråga om god man,
som i denna lag avses.

Gode mannen njute skäligt arvode, så ock ersättning för sina kostnader.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Förslag till Lag om

ändring i vissa delar av förordningen den 24 september
1861 angående vård av död mans bo.

Härigenom förordnas, att 2 § i förordningen den 24 september 1861 angående vård
av död mans bo skall upphöra att gälla, samt att 3 § i samma förordning skall hava
följande ändrade lydelse:

Nu kan så hända, att å tid, då rättegångsdag ej inträffar å landet, föreskrift tarvas,
huru bo vårdas skall; då äge domaren därom tills vidare förordna; anmäle dock förhållandet
å nästa rättegångsdag; och meddele rätten därefter beslut i ämnet. Tarvas god
man för stärbhusdelägare, som av annan anledning än bortovaro är urståndsatt att sin
rätt bevaka, eller förmyndare för omyndig, och går bouppteckningstid till ända, innan
rätten därom förordna kan; då äge ock domaren tillsätta ombud att å den stärbhusdelägares
vägnar bouppteckningen bevista; och meddele det sedan rätten, som god man
eller förmyndare förordnar.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Förslag till Lag om

ändring i vissa delar av förordningen den 18 september 1862
huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse, så

ock angående undansättande av egendom i död makes bo.

Härigenom förordnas, att 9 och 11 §§ i förordningen den 18 september 1862 huru gäld
vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse, så ock angående undanskiftande av
egendom i död makes bo skola upphöra att gälla, samt att förordningens överskrift och
4, 7, 10, 13, 14, 15, 17, 20, 25, 26, 28 och 31 §§ skola hava följande ändrade lydelse:

Förordning huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse.

M-, . ...

Skall egendom emellan flera stärbhusdelägare i bodelning eller skifte gå, och finnes
efter den döda gäld, som ej inom ett år efter dödsfallet till betalning förfaller; ha ve ändå
stärbhusdelägarne lov att den gäld uppsäga till betalning ett år efter uppsägningen. Borgenär,
som för sin fordran har säkerhet i inteckning och vill hålla sig till den intecknade
egendomen allena, vare dock, där han sådant inom sex månader efter uppsägningen tillkännagiver,
ej skyldig att betalning taga före den förfallotid, som förut satt var; men i
det fall svare ej heller stärbhusdelägare, som ej särskilt sig därtill förbundit, för det
belopp, som ur den intecknade egendomen ej utgå kan.

§ 7.

Lever man eller hustru efter den, som död är, vare den make pliktig att inom tid,
som i 5 § sägs, avträda den dödas egendom till konkurs, såvida han vill undgå ansvar
för gäld, efter vad i 20 § sägs. , a ^

§]io. g K

Hava stärbhusdelägarne å ena sidan avträtt egendom, och vill någon å andra sidan
egendomen tillträda, vare lag som i 6 § sägs.

§ 13.

Avträdes egendom, efter det bodelning eller skifte ägt rum, förty att ny gäld sig
yppat, gånge bodelningen eller skiftet åter. När bodelning återgått, vare lag som i

Kungl. Maj:ta proposition nr 15.

12 kap. 7 § giftermålsbalken säga, och äge, i händelse arvinge sin lott förskingrat, efterlevande
maken vid den bodelning, som skall ske mellan honom och konkursboet, ej
till skada för borgenärerna bekomma något av den egendom, som vid tiden för dödsfallet
tillhörde andra maken.

Då till följd av vad nu är stadgat egendom skall å någondera sidan återbäras, skall
ock gäldas ränta eller avkomst, som under tiden fallit, och skall uppgift därom med
ed fästas, om så fordras. Är nödig eller nyttig kostnad gjord å egendomen eller för dess
skull, varde den kostnad ersatt. Finnes egendom, som skall återbäras, ej i behåll, skall
dess värde gäldas. Skall efterlevande make i följd av återgång av bodelning återbära
egendom, som han vid bodelningen bekommit från andra sidan, svare konkursboet
honom för att han återfår vad av hans egendom vid bodelningen tillfallit den andres
arvingar.

-ri- § 14. : '' . m - "

År gäld, som efter bodelning eller skifte yppas, ej större, än att den kan gäldas av
den dödas tillgångar och, om han var gift, vad därutöver på hans lott belöpt, om gälden
vid bodelningen i beräkning gått; hare var av stärbliusdelägarne åter i det förhållande
han mera njutit, än som tillkommit honom, om gälden vid bodelningen eller skiftet
beräknats. Har någon sin lott förskingrat, fylle arvingarna bristen med vad de i arv
njutit; kunna de det ej, vare jämväl efterlevande maken skyldig att bidraga till bristens
fyllande, i den mån värdet av vad han vid bodelningen bekommit från andra sidan överstiger
värdet av den egendom, som därvid frångått honom.

§ 15.

Testamentstagare vare skyldig att till gälds betalning återbära vad han mera njutit
än, där gälden förut beräknad varit, honom tillfalla bort. Har annan, som i boet del
fått, den del förskingrat, skall i fråga om bristens fyllande vad i 14 § är stadgat om arvinge
äga motsvarande tillämpning med avseende å testamentstagare.

§ 17-

Efterlevande make, som egendom rätteligen avträtt, vare fri från betalning av den
dödas gäld, där han icke enligt 7 kap. giftermålsbalken svarar för gälden.

§ 20.

Arvingar, som ej i laga tid sig urarva gjort, svare, eu för alla och alla för en, för den
dödas gäld, utan så är att de äro från all delaktighet i boet uteslutna, eller att de ej vid
bouppteckningen tillstädes varit, och ej heller, förut eller sedan, tagit befattning med
boet, eller av arvet förmån njutit; i dessa fall vare sådan arvinge från ansvarighet för
gälden fri.

Har efterlevande make försummat att egendom avträda, stånde han eller hon med
arvingarna i lika ansvar. i* „«

§ 25. g~

Ej skall såsom förskingring anses, att kvarlåtenskap till den dödas tarvliga begravning,
till efterlevande makes, barns, adoptivbarns eller annat husfolks nödiga underhåll,
eller till boets uppteckning eller egendomens vård använd blivit.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 13 käft. (Nr 15.) 8

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

§ 26.

Företages bodelning eller skifte, förr än all den dödas veterliga gäld blivit gulden,
vare för stärbhusdelägare, som deltagit i bodelningen eller skiftet, lag, som i 23 § sägs.
Har vid bodelning efterlevande maken ej bekommit något av den dödas egendom, äge
dock på grund av bodelningen påföljd, som nu är sagd, ej rum.

§ 28.

Stärbhusdelägare, som avträdd egendom tillträtt, efter vad i 6 och 10 §§ sägs, vare ej
pliktig att för den egendom göra reda för andra stärbhusdelägare än dem, som voro
omyndiga den tid, då egendomen tillträddes, eller av laga förfall hindrade att före nämnda
tid sin rätt bevaka: testamentstagare, som fått sig tillagd viss egendom eller visst belopp
i penningar, have dock emot den, som tillträdde, samma rätt, som han mot stärbliuset
ägt, om boet ej avträtt blivit. Yppas efter sådant egendomstillträde någon förut okänd
tillgång; däri njute alla stärbhusdelägare laga rätt.

§ 31.

Vad i denna förordning finnes stadgat om egendomsavträde av efterlevande make
äge ej tillämpning, där till följd av äktenskapsförord, boskillnad eller hemskillnad ingendera
maken hade giftorättsgods.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921; dock skall förut gällande lag fortfarande
lända till efterrättelse, om den döda var gift och äldre giftérmålsbalken var
tillämplig i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden.

Kungi. Maj:U proposition nr !5.

:><»

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 kap. 8 §, 10 kap. 13 § och 17 kap. 2 8

handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 8 §, 10 kap. 13 § och 17 kap. 2 § handelsbalken skola
hava följande ändrade lydelse:

1 KAP.

8 §•

Ingen må något köpa av annan mans barn eller tjänstehjon, utan de hava lov att
sälja, eller till köpslagan satte äro. Gör det någon, och åkäres; vare det ogillt, och böte
tio daler.

10 KAP.

13 §.

Ej må omyndig i borgen gå.

17 KAP.

2 §•

ad i gäldenärs bo finnes, som hörer annan till, det skall först uttagas, såsom: inlagsfä;
eller det, som satt är under bolag, eller till salu; stulet, rövat, lånt eller legt gods; pantsatt
gods, då lösen därföre gives; faddergåva och annat dylikt. Är detta förvandlat och ej
i behåll; gånge därmed som i 16 § skils.

Sedan njute borgenärer betalning av boet, efter ty, som nedan sägs; dock att angående
vissa fordringars företräde till betalning ur fartyg, frakt och inlastat gods gäller vad i
sjölagen stadgas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

(JO

Kungi. Maj:ts proposition nr 15.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 kap. 9 § och 22 kap. 2 och 21 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 9 § ock 22 kap. 2 och 21 §§ strafflagen skola hava
följande ändrade lydelse:

2 KAP.

9 §•

Ej må i mät för böter tagas den sakfälldes enda fasta egendom, varav han sin nödiga
bärgning haver; ej nödig bostad; ej till jordbruket nödiga lösören eller vad den sakfällde
eljest till sin närings bedrivande behöver; ej nödiga gång- och sängkläder för den sakfällde,
hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn; ej heller av det förråd, som i
huset finnes, vad till hans och hans husfolks underhåll i en månads tid erfordras.

Där enligt utsökningslagen egendom i större utsträckning än här sägs skall undantagas
från utmätning, lände det till efterrättelse.

22 KAP.

2 §•

Såsom bedrägeri skall anses och efter 1 § straffas:

1. om man på veterligen falsk uppgift förskaffar sig försäkring för brand- eller sjöskada
eller annat;

2. om man sätter ut pant, som veterligen falsk är,

3. om man, under falskt sken av köp, gåva eller annat avtal, egendom sig avhänder,
för att förekomma utmätning eller eljest hindra annan att göra sin rätt till egendomen
gällande;

4. om man mot bättre vetande avgiver falsk utsaga i sådan försäkran, som avses i
6 kap. 9 § giftermålsbalken;

5. om man uppsåtligen, till förfång för annans rätt, förstör eller gör obrukbara de
handlingar, varå den sig grundar;

6. om man, för att något därmed sig tillägna, lägger märke å det, som hörer annan
till, eller utplånar annans märke.

Katigt Maj:ts proposition nr tf).

til

21 §.

Brott, som i 2 § 5 mom., 8 § 2 mom., 12 §, 13 § 1 mom., 19 och 20 §§ omförmälas, må ej
åtalas av annan än målsägande; ej heller brott, varom i 5 § 3 mom. förmäles, där det ej
skett i kronans magasiner, vid in- och utlastning å fartyg, eller i öppna bodar eller magasiner,
där handel och rörelse idkas. Brott, varom i 13 § 2 mom. sägs, må ej åtalas av
annan än målsägande, där ej någon vid försäljning eller annan föryttring av livsmedel
avyttrat ont för gott, mängt för omängt eller det, varuti han vetat fel vara, utan att
sådant uppenbara.

Brott, som i 10 § sägs, må ej åtalas av annan än den, som brevet avsänt eller till vilken
det skrivet är, eller av den, som äger, i vård haver eller emottaga skulle det, som
eljest brutet eller öppnat blivit.

Brott, som i 8 § 1 mom. omförmäles, må ej åtalas, där ej av anledning, varom fråga är,
blivit dömt till återgång av äktenskapet.

Ej må brott, som i 11 och 14 §§ sägs, åtalas av allmän åklagare, där ej brottet av målsägande
till åtal angivits.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Förslag till Lag om

ändrad lydelse av 59, 60, 65, 67, 69 och 70 §$ utsöknings lagen.

Härigenom förordnas, att 59, 60, 65, 67, 69 och 70 §§ utsökningslagen skola hava följande
ändrade lydelse:

59 §.

Nu är gäldenär ej tillstädes, då utmätningsman sig infinner för att verkställa utmätning
för fordran, som i 54 § avses; har underrättelse därom, att utmätning för fordringen
är sökt, blivit efter ty i 60 § sägs meddelad, eller är anledning att gäldenären håller sig
undan eller rest bort, förty att han väntar utmätning; då gånge förrättningen för sig
utan hinder av gäldenärens frånvaro; dock skall i ty fall hans make eller husfolk eller
annan, som har egendomen i vård eller besittning, tillsägas att vid förrättningen närvara.
Finnas ej de, varde närboende granne, som anträffas, tillsagd.

Kan ej utmätningen genast företagas, då utmätningsmannen för sådant ändamål
sig inställt, och är fara att godset under tiden stickes ur vägen; läte utmätningsmannen,
där borgenären nödig kostnad förskjuter, vård hållas över godset, till dess utmätning
kan ske.

60 §.

Underrättelse, varom i 59 § sägs, skall, för att anses giltig, meddelas gäldenären genom
utmätningsman. Har underrättelsen, av utmätningsmannen skriftligen utfärdad, bevisligen
kommit gäldenären annorledes tillhanda eller ock, om han, i sitt hemvist sökt,
ej kunnat där anträffas, blivit sist dagen före utmätningen meddelad hans make eller
husfolk eller, om de ej anträffas, anslagen å hans husdörr; vare det ock gillt.

Skall utmätning ske å gäldenären tillhörig egendom, som finnes å annan ort, än där
han har sitt hemvist, och ej blivit av gäldenären till utmätning uppgiven, bör underrättelse,
varom nu är sagt, jämte uppgift å förrättningsstället meddelas så tidigt, att
gäldenären kan sin rätt vid utmätningen bevaka; njute dock ej för sådant ändamål
längre rådrum än åtta dagar.

Har gäldenären ej stadigt hemvist i riket och ej heller känt ombud i orten, där utmätning
skall ske; vare underrättelse, som nu sagd är, ej av nöden.

65 §.

Från utmätning skola undantagas dels nödiga gång- och sängkläder för gäldenären,
hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn, dels ock nödiga arbetsredskap eller

Knngl. Maj:ts proposition nr 15. (53

andra nödiga lösören till ett värde av högst femhundra kronor, eller, där gäldenären
icke är familjeförsörjare och ej heller har eget hushåll, högst tvåhundra kronor. Saknas
utväg till nödtorftigt uppehälle; då skall från utmätning undantagas av det förråd,
som i huset finnes, vad till underhåll för en månad tarvas, eller, där tillräckligt förråd
ej finnes, av penningar, som gäldenären innehar eller äger innestående i bank eller
annan penninginrättning, så mycket som erfordras för anskaffande av det felande.
Lös pant må ej undantagas från utmätning för den gäld, varför pantsättningen skett.

67 §.

Gäldenär innestående avlöning för tjänst eller annan arbetsanställning eller innestående
pension å rikets stat må icke utmätas, förr än gäldenären är berättigad att avlöningen
eller pensionen lyfta; och skall, ändå att avlöningen eller pensionen är förfallen,
därav från utmätning undantagas vad som erfordras till nödigt underhåll åt gäldenären^
hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn till nästa förfallodag. Är avlöningen
eller pensionen lyftad, skall av penningar, som gäldenären innehar eller äger innestående
i bank eller annan penninginrättning, undantagas motsvarande belopp.

Är i lag eller författning särskilt stadgat, att viss egendom ej må utmätas, eller är av
Konungen för viss pensions- eller livränteanstalt förordnat, att därifrån utgående pension
eller livränta ej må tagas i mät; lände det till efterrättelse.

Om införsel i avlöning, pension eller livränta är särskilt stadgat.

69 §.

Påstår annan sig vara ägare till lös egendom, som i gäldenärs bo finnes, men kan ej
genast visa sin rätt, vare hans anspråk ej hinder för egendomens utmätande; bjuder han
vid utmätningen sannolika skäl för anspråket; hänvise utmätningsmannen honom att
sin talan efter stämning utföra, och må det utmätta godset ej säljas förr än tvisten om
äganderätten blivit av domstol prövad; stämme dock han, som godset från utmätning
freda vill, borgenären och gäldenären till domstol i orten, där godset finnes, inom tre
månader, eller have sin talan mot borgenären förlorat. Kommer någon efter utmätningen
med anspråk, som nu är sagt, vare det ef hinder för försäljningen, där ej överexekutor
annorlunda förordnar. Varder den, som anspråket väckt, av överexekutor hänvisad
att sin talan efter stämning utföra, åligge honom att inom tre månader därefter
stämma vid äventyr, som förut är nämnt. Vill borgenär själv stämma, stånde det honom
fritt.

Vad sålunda är stadgat skall ock äga tillämpning, då utmätning skall företagas hos
make, som sammanbor med andra maken, och denne vill freda egendom.

70 §.

Om utmätning av lösören, som blivit sålda, men lämnats kvar i säljarens vård, gälle
vad särskilt är stadgat. Om utmätning av gods, varom i 131 § sjölagen förmäles, vare
lag som där sägs.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921; dock skall vad äldre lag innehåller
i fråga om utmätning i makars bo fortfarande lända till efterrättelse beträffande makar,
å vilkas förmögenhetsförhållanden äldre giftermålsbalken är tillämplig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 16 § i lagen den 14 juni 1917
om införsel i avlöning, pension eller livränta.

Härigenom förordnas., att 16 § i lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension
eller livränta skall kava följande ändrade lydelse:

Belopp, som enligt denna lag innehållits till gäldande av underhållsbidrag, må ej
utmätas för annan den underhållsskyldiges gäld. Beträffande underhållsbidrag,
som någon har att utgiva till sin make, skall dock vad nu stadgats äga tillämpning
endast i det fall, att makarna leva åtskilda på grund av söndring eller efter vunnen hemskillnad.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

Kung!. Maj:ta proposition nr 15.

Förslag till Lag angående

ändrad lydelse av 1 § i lagen den [4 juni 1917 om förbud
för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 14 juni 1917 om förbud för vissa underhållsskyldiga
att avflytta från riket skall hava följande ändrade lydelse:

Den, som enligt rättens eller domarens beslut eller skriftligt, av två personer bevittnat
avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag
till barn eller adoptivbarn under sexton år, må ej avflytta från riket, med mindre
han hos överexekutor i den ort, där han har sitt hemvist, ställt av överexekutor godkänd
pant eller borgen för underhållsskyldighetens fullgörande, till dess barnet fyllt sexton år.

Vad sålunda stadgats skall äga tillämpning jämväl beträffande enskild försörjningsskyldig,
som enligt myndighets beslut är pliktig att till fattigvårdssambälle utgiva
bidrag till försörjning av barn eller adoptivbarn under sexton år; och skall i sådant fall
vad i denna lag sägs om underhållsberättigad gälla fattigvårdssamhället.

Borgen må ej godkännas, med mindre den ingåtts såsom för egen skuld och, där borgesmännen
äro flera, de borgat en för alla och alla för en.

Det åligge överexekutor att, där den underhållsberättigades hemvist är känt, till
denne med posten avsända underrättelse därom att säkerhet blivit ställd.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 13 käft. (Nr 15.)

Kung1. Maj:ts proposition nr 15.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 10 kap. 1, 2, 3 och 29 §§, 15 kap. 1 och 3 §§ samt 25 kap.
1 § rättegångsbalken skola hava följande ändrade lydelse:

10 KAP.

1 §.

Vill man till annan kära, evad det är för gäld, eller i annat tvistemål, som dess person
rörer; läte då stämma honom till den rätt, därunder han sitt bo och hemvist haver:
Barn, medan de hemma när föräldrar äro, lyda under den rätt, som fader; och tjänstehjon,
där de sin tjänst hava. Den ingenstädes stadigt hemvist äger, sökes där han finnes,
eller, om han utrikes är, där han senast inom riket var boende.

Utländsk man, som ej här i riket bo och hemvist äger, må, där ej för undersåte i visst
främmande land är annorlunda särskilt stadgat, sökas å ort inom riket, där han anträffas,
samt, så vitt angår förbindelse, som han här i riket ingått, eller gäld, som han under
vistelse i riket eljest ådragit sig, jämväl å ort inom riket, där honom tillhörigt gods finnes,
eller där förbindelsen ingicks eller gälden uppkom.

Nu vill den stämde kära till honom igen, som stämma låtit, vare han ock skyldig
vid samma rätt svara, där målen med varandra gemenskap hava.

2 §■

Yppar sig tvist om arv eller testamente efter den, som är död, eller, när han var
gift, om bodelning mellan arvingarna och efterlevande maken, döme därom den rätt,
där den döde skolat svara i mål, som rörde hans person.

Tvist, som i anledning av boskillnad, äktenskaps återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad
uppstår om bodelning mellan makarna, tillhöre rätten i den ort, där
mannen bör svara i tvistemål, som röra hans person, eller, om mannen ej är skyldig
att i sådana mål svara vid svensk domstol, där hustrun svarar i sådana mål.

Finnes i mål, som i denna paragraf avses, ej behörig domstol, efter vad nu är sagt,
varde målet upptaget av Stockholms rådstuvurätt.

Kungl. Maj:tu proposition nr 15.

(>7

3 §•

Sökas delägare i bo efter den, som är död, i sak, som boet rörer, svare vid den rätt''
där den döde skolat svara.

29 §.

Anhängiggöres vid underrätt mål, som rätten ej är behörig att upptaga, skall den
evad invändning göres eller icke, visa målet från sig i de fall, att

1. målet äi av beskaffenhet att höra av annan myndighet än domstol eller av särskild
domstol eller omedelbart av högre rätt upptagas, eller ock enligt lag eller särskild författning
bör omedelbart av skiljemän prövas, eller

2 målet bör upptagas av viss underrätt, som ensam är behörig att det slag av mål
handlägga, eller

3. mål, som blivit vid häradsrätt anhängiggjort, må allenast av rådstuvurätt upptagas,
eller rr

4. tvist är om fast egendom efter ty i 14 eller 19 § sägs, eller målet är äktenskapsmål,

eller tvist är om arv eller testamente efter den, som är död, eller, när han var gift, om
bodelning mellan arvingarna och efterlevande maken eller om bodelning mellan makar
1 av boskillnad, äktenskaps återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad,

5. tvist är om utmätt lös egendom eller giltighet av lösöreköpsavhandling och den
tvist enligt lag skall handläggas vid rätten i den ort, där godset finnes, eller

6. fråga, varom i målet tvistas, är av beskaffenhet att kunna utan föregången stämning
upptagas vid domstol, eller

Li7- fråga är om ansvar eller annan påföljd för brott.

15 KAP.

1 §•

I brottmål, där efter lag straffarbete å brottet följa kan, svare den själv, som anklagad
är. Åstundar han hjälp i rättegången, då tillåtes honom fullmäktig med sig hava
Målsman må ock den omyndiga i ty fall bistånd göra. I ringare brottmål och tvistemål
må man genom laga ombudsman kära och svara; och skall huvudman ändock för rätta
komma, när domaren det fordrar.

3 §•

Ej må någon fullmäktig vara i den sak, därmed han sig befattat i annan rätt, såsom
domare, eller rättens betjänt, eller hos Konungens befallningshavande å ämbetets vägnar;
ej den, som förr varit fullmäktig för vederdelomannen i samma mål; eller den, som är
omyndig; ej heller den, vars make, fader eller svärfader, son eller måg, broder eller svåger,
i rätten domare sitter. Ej må någon ledamot i överrätten, eller dess betjänt, som årlig
lön njuter, låta bruka sig till fullmäktig där eller vid någon underrätt, som därunder
lyder, ej heller må vid häradsrätt häradshövdingen eller någon, som i hans ställe är
förordnad till domare, eller vid rådstuvurätt någon rättens led.amot fullmäktig vara
dock vare domare eller överrätts betjänt icke förment att vid rätt, som nyss är sagd
tala för skyldeman till och med syskonbarn, eller för omyndig, den han är målsman för

Kungl. MajUs proposition nr 15.

25 KAP.

1 §•

Talan mot underrätts slutliga utslag i tvistemål av beskaffenhet att böra genom
stämning anhängiggöras skall, där ej här nedan i 3 eller 5 § annorlunda stadgas, fullföljas
efter vad. _

Lag samma vare, där någon i konkursmål vill föra talan mot underrätts slutliga utslag
rörande betalnings- eller förmånsrätt eller ackord eller klander av utdelningsförslag.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

De äldre bestämmelserna i 10 kap. skola fortfarande tillämpas beträffande mål, som
redan är anhängigt, då den nya lagen träder i kraft.

Yad 25 kap. 1 § andra stycket enligt dess äldre lydelse innehåller angående lulllorjd
av talan rörande undansättande av egendom skall fortfarande äga tillämpning vid
konkurs beträffande makar, å vilkas förmögenhetsförhållanden äldre giftermålsbalken
är tillämplig.

Kun t] l. Maj:ts proposition nr 15.

till

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda
protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden skall hava följande ändrade
lydelse:

över följande ärenden skola vid underrätt föras särskilda protokoll, nämligen: ett
över lagfarter med fång av fast egendom; ett över inteckningar i sådan egendom; ett
över inskrivningar av tomträtt samt av fång till sådan rätt, inteckningar i tomträtt,
inskrivningar av vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt så ock över inteckningar
i vattenfallsrätt (tomträttsprotokoll); ett över äktenskapsförord; ett över förmyndares
tillsättande och entledigande; samt ett över bouppteckningar, testamenten, som vid
domstolen bevakas, och avhandlingar om lösöreköp. Uti lagfarts-, intecknings- och
tomträttsprotokollen skall för varje ärende å brädden tecknas namnet på den egendom,
ärendet rörer, samt uti övriga protokollen för ärende, som angår inregistrering av bouppteckning
eller bevakning av testamente, den dödes namn och för annat ärende
namnet å den person, ärendet rörer.

Vid rådstuvurätt skall, utom de protokoll nu sagda äro, föras särskilt protokoll över
iörlagsinteckningar. I det protokoll skall för varje ärende å brädden tecknas förlagstagarens
namn jämte uppgift om rörelsens beskaffenhet och orten, varest den drives.

Hos Stockholms rådstuvurätt varde ock särskilt protokoll fört över inteckningar i
fartyg; och skall i det protokoll för varje ärende å brädden tecknas namnet å det fartyg,
varom fråga är, samt det nummer, varunder fartyget blivit i fartygsregistret infört.

Har någotdera av de ärenden, nämnda äro, icke förevarit, varde det i protokollet
anmärkt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

Kung!. Maj:ts proposition nr 15.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av konkurslagen.

Härigenom förordnas, att §§ 1, 5, 27, 30, 31, 32, 35, 36, 37 och 140 konkurslagen skola
hava följande ändrade lydelse:

Vill någon avträda egendom till konkurs; give ansökning därom in till underrätten
i den stad, eller, å landet, till domaren i den ort, där gäldenär hör inför domstol svara
i tvistemål, som angå gäld i allmänhet. Ansökning av stärbhusdelägare om avträdande
av den dödes egendom skall göras, där den döde bort svara i mål, som nyss är sagt.

Där likväl borgenärs fordran tillkommit senare än de omständigheter, på vilka han
sin ansökning om egendomsavträdet grundar, vare den ansökning utan verkan.

Har borgenär för sin fordran säkerhet genom pant eller genom inteckning i fast egendom;
äge ej den rätt, i 2, 3 och 4 §§ omförmäld är, där han ej gitter visa, att panten eller
inteckningen till gäldande av hans fordran otillräcklig är.

Gäldenär make gånge ock sådan ed, som omförmäld är, där någon av borgenärerna
det äskar. Tjänare och andra, som om boets tillstånd kunskap äga, åligge jämväl, där
så äskas, att det uppgiva och uppgiften med ed fästa. Är gäldenär död, eller har han
vikit undan; äge rätten, där så skäligt prövas, förelägga barn, som till laga ålder komna
äro, att bouppteckningen edeligen styrka.

Omyndig förklarad, vars egendom till konkurs avträdes, vare ock pliktig bouppteckningsed
avlägga, där rätten eller domaren så skäligt prövar.

Gäldenär skall av konkursboet njuta nödigt underhåll för sig, make och oförsörjda
barn eller adoptivbarn under två månader från den dag, offentlig stämning given är,
där e] han själv eller hans make kan annorledes försörja familjen. Kan ej inom nämnda
tid bouppteckningen med ed fästas och boet till gode män överlämnas; njute gäldenären,

§ 1.

§ 5.

§ 27.

30.

Kanyl. Maj:ts proposition nr 15.

till dess sådant skett, underhåll som sagt är. Gäldenären varde ock tilldelat vad som
erfordras för resa och uppehälle, då han, efter kallelse, har att inställa sig vid rätten
till förhör, eller annorstädes till avgivande av upplysningar rörande konkursboet,
dock ej mer, om han vistas utom rättens domsaga, än som tarvades, om han därinom,
å ort, där han sist vistades, sig uppehölle. I övrigt äge han från konkursboet utbekomma
och behålla dels nödiga gång- och sängkläder för sig, make och oförsörjda barn eller
adoptivbarn, dels ock nödiga arbetsredskap eller andra nödiga lösören till ett värde
av högst femhundra kronor, eller, där gäldenären icke är familjeförsörjare och ej heller
har eget hushåll, högst tvåhundra kronor.

Kommer tvist upp i anledning av vad nu stadgat är; pröve rätten vad gäldenären
bestås må med avseende så väl å hans behov och boets ställning, som å hans omsorg
att rätt för sig göra och beredvillighet att gode männen tillhandagå.

§ 31.

Avträdes ämbets- eller tjänstemans egendom till konkurs; varde det hans närmaste
förman ofördröjligen av rätten eller domaren kungjort; och ankomme på den myndighet,
under vilken gäldenären i och för tjänsten lyder, att pröva huruvida han förr, än°fyra
månader efter instäilelsedagcn förflutit, må i utövningen av tjänsten åter inträda.

Av gäldenärens lön varde, efter avdrag av det, som utgår till den, tjänsten i hans ställe
förestår, gäldenären så mycket tillagt, som till hans eget, hans makes och oförsörjda
barns eller adoptivbarns underhåll tarvas: vad övrigt är, gånge till konkursboet.

§ 32.

Gäldenär svare med den egendom, han kan i framtiden förvärva, där ej annan överenskommelse
blivit i laga ordning träffad, till fulla gälden, evad den i konkursen är
bevakad eller icke. Kvinna, som är eller varit gift, vare dock ej pliktig att med egendom
hon efter konkursens början förvärvar ansvara för dessförinnan i äktenskapet gjord
gäld av beskaffenhet, som avses i 7 kap. 3 § giftermålsbalken, såvida hon ej iklätt sig
sådant betalningsansvar.

§ 35.

Till konkursbo räknas all egendom, som gäldenären tillhörde den tid, då han sin
konkursansökning till rätten eller domaren ingav, eller, i anledning av borgenärs ansökning
om konkurs, offentlig stämning utfärdades, så ock vad honom under konkursen
tillfaller av sådan beskaffenhet, att det för gäld kan i mät tagas, ävensom vad enligt
36 § till boet återvinnas kan. Ej må dock av vad gäldenären under konkursen genom
eget arbete förvärvar boet tillkomma mera än den behållning, som återstår, sedan avdrag
skett för all kostnad till förlag jämte gäldenärens, hans makes och oförsörjda barns
eller adoptivbarns nödiga underhåll. Om gäldenärens lön för ämbete eller tjänst är i
31 § stadgat.

§ 36.

1 mom. Har gäldenär genom gåva avhänt sig egendom av sådant värde att borgenärerna
därav märkelig skada haft, och äro ej mer än tre månader före konkursens
början förflutna, sedan gåva av lös egendom fullbordad, eller lagfart å gåva av fastighet

Kring}. MajUs proposition nr 15.

sökt blivit; äge konkursboet den egendom återvinna: samma lag vare, där köp, byte,
lega eller annat sådant avtal skett, och av missförhållandet mellan de å ömse sidor utfästade
villkor skönjas kan, att avtalet huvudsakligen har egenskap av gåva.

2 mom. Har under de trettio sista dagarna före konkursens början gäldenären betalt
gäld, som icke före den början till betalning förfallen varit, eller har han under samma
tid annorledes än med penningar, växlar, i köpenskap löpande förbindelser, eller
andra, med hänsyn till gäldenärens yrke, vanliga betalningsmedel, betalt förfallen
gäld; gånge den betalning åter, om borgenärerna därå tala; fordringsägaren obetaget
att i’konkursen göra sin fordran gällande. I fråga om växel, som på gäldenären dragen
är, må dock talan om återbäring av redan verkställd betalning, som med penningar
skett, ej kunna anställas mot annan än den, för vars räkning växeln dragen är, eller,
om detta är gäldenären själv, emot första emottagaren.

3 mom. Har under den tid, i nästföregående mom. sagd är, gäldenären annorledes

ingått avtal, varigenom han iklätt sig förbindelse eller avhänt sig egendom, borgenärerna
till förfång och under sådana omständigheter, att den, med vilken avtalet ingicks, haft
skälig anledning att sådant antaga; gånge ock det avtal, på borgenärernas åkäran, åter
såsom i 1 mom. sägs. .

4 mom. Är under de sista trettio dagarna före konkursens början pant av gäldenären
lämnad för skuld, vid vars tillkomst sådan säkerhet ej varit betingad, vare pantsättningen
utan verkan, där borgenärerna det påstå. Har under sagda tid borgenär
sökt inteckning i fast egendom för fordran, vid vars tillkomst sådan säkerhet ej betingats,
vare han pliktig att, där borgenärerna det påstå, återställa inteckningshandlingen till
konkursboet eller för verkställande av utbyte efter ty därom är stadgat hålla den till
hända; dock att vad sålunda är föreskrivet icke skall äga tillämpning å inteckning, som
inom den i 11 kap. 2 § jordabalken stadgade tid sökts för fordran, som där avses.

5 mom. Har under de sista trettio dagarna före konkursens början lös egendom
blivit för någon borgenärs fordran i mät tagen och försåld; vare lag som i 2 mom. sägs.

6 mom. Från gäldenärens make må återvinning, som i 1—5 mom. sägs, äga rum,

där vid konkursens början ej mer än ett år förflutit, sedan åtgärd, som för varje fall
avses, blivit företagen. .

7 mom. Har vid bodelning mellan gäldenären och hans make eller dennes arvmgar
gäldenären i märklig mån eftergivit sin rätt, eller har vid sådan bodelning egendom,
borgenärerna till förfång, frångått gäldenären mot det att fordran å honom utlagts på
hans lott, och är ej bodelningshandlingen minst ett år före konkursens början ingiven
till rätten, gånge bodelningen på borgenärernas talan åter.

8 mom. Har gäldenären i avsikt att förekomma, att egendom går i betalning för
gäld, med sin make ingått avtal, varav kommit skada för borgenärerna, och både maken
kännedom om gäldenärens avsikt, gånge det avtal på talan av konkursboet åter, ändå
att avtalet slutits mera än ett år före konkursens början.

9 mom. Då egendom till konkursbo återvinnes, vare konkursboet skyldigt återbära
vad gäldenären må hava i vederlag bekommit. Går bodelning åter, svare konkursboet
andra maken eller hans arvingar för återbäring av den egendom gäldenären vid bodelningen
bekommit från andra sidan.

När egendom å någondera sidan återbäres, skall ock utgivas ränta eller avkomst,
som under tiden fallit. Har nödig kostnad å egendomen gjorts, vare den kostnad ersatt.
Är egendom, som skall återbäras, kommen i annan mans hand genom sådant fång, att
denne finnes berättigad egendomen behålla, eller är egendomen eljest så förskingrad
eller förstörd, att den ej återställas kan, skall ersättning utgå efter egendomens värde.

Kung!, Maj:ts proposition nr 15.

10 mom. Återvinnes från gäldenärens make egendom, som denne erhållit i gåva,
eller går bodelning mellan gäldenären och hans make eller dennes arvingar åter, och halfnaken
eller arvingarna i följd av vad som stadgas i 8 kap. 5 § eller 13 kap. 14 § giftermålsbalken,
innan stämning om återvinning skedde, infriat någon gäldenärens skuld,
vare konkursboet skyldigt återgälda maken eller arvingarna vad sålunda guldits jämte
ränta.

§ 37. il''.'';

Vilja gode männen, sysslomännen eller borgenärerna egendom till boet enligt 36 §
återvinna; tage stämning och fortställe den sist inom tre månader efter inställelsedagen.
Har å fast egendom, som gäldenären sig avhänt, lagfart ej blivit sökt förrän efter inställelsedagen;
varde den klandertid, nu sagd är, beräknad från den dag, lagfarten söktes.
Enskild borgenär äge ock rätt återvinningstalan anställa, på sätt nämnt är: kungöre
det dock, innan saken vid domstolen förekommer, för gode männen eller sysslomännen:
försummar han det; då må hans talan ej till prövning upptagas.

Vill den, emot vilken återvinningstalan anställd är, i följd därav fordran i konkursen
bevaka, och är den talan ej så tidigt väckt, att han kunnat bevaka fordringen å inställelsedagen;
vare han berättigad att, sedan fordringen, där så äskas, blivit med borgenärsed
fästad, på vad han till konkursboet återbära skall, avräkna så mycket, som på fordringen
belöpa bort, om den å inställelsedagen bevakad blivit.

§ 140.

Är gäldenär, vars egendom till konkurs avträdes, gift; varde andra maken kallad till
det förhör, som i 39 § omförmäles.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921; dock skall 37 § i dess äldre lydelse
gälla beträffande konkurs, däri inställelsedagen infallit före nya lagens ikraftträdande,
och skall i övrigt förut gällande lag fortfarande lända till efterrättelse beträffande makar,
å vilkas förmögenhetsförhållanden äldre giftermålsbalken är tillämplig.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 13 käft., {Nr 15.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av §§ 9 och 10 i förordningen den 4
mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning.

Härigenom förordnas, att §§ 9 och 10 i förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription
och om årsstämning skola hava följande ändrade lydelse:

§ 9.

Nu vill efterlevande make, arvinge eller testamentstagare, sedan laga bouppteckning
skett, säker vara, att icke okända fordringar sig yppa; äge då att hos rätten, varunder
den dödes bo i konkursmål hörer, begära kallelse å hans okända borgenärer. Var den
döde gift, må kallelse sökas jämväl å den efterlevandes okända borgenärer vid den rätt,
som har att upptaga fråga om hans försättande i konkurs. Då kallelse, varom nu är
stadgat, sökes, skall sökanden ingiva förteckning på alla de borgenärer, som veterliga äro.

§ io.

Då makar erhålla boskillnad eller till återgång av äktenskap, hemskillnad eller äktenskapsskillnad
dömes,

eller handelsbolag eller annat bolag, som, enligt vad särskilt är stadgat, allmänt
kungjort varit, eller registrerad förening träder i likvidation eller försättes i konkurs,

eller myndig person varder under förmyndare ställd,

må ock i den ordning, som i 9 § sägs, kallelse å okända borgenärer sökas vid den rätt,
varunder gäldenären i konkursmål hörer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921; dock skall förut gällande lag fortfarande
lända till efterrättelse beträffande makar, å vilkas förmögenhetsförhållanden äldre
giftermålsbalken är tillämplig.

Kung!. Maj:ts proposition nr 15.

Förslag’

till

Lag

om ändrad lydelse av 1, 2 och 6 §§ i förordningen den 16 juni 1875
angående lagfart å fång till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 1, 2 och 6 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående
lagfart å fång till fast egendom skola hava följande ändrade lydelse:

1 §•

”Var som med äganderätt åtkommer fast egendom söke lagfart å fånget vid den rätt,
varunder egendomen lyder. Hörer egendomen under flera rätter, skall med varje del
lagfaras vid den rätt, varunder den del lyder.

Vad sålunda är stadgat avser jämväl den, vilken fast egendom tillfaller såsom fideikommiss.

Har vid bodelning fast egendom tillskiftats make, vare han ej pliktig söka lagfart å
fånget, med mindre egendomen förut tillhört andra maken.

2 §•

Lagfart skall sökas å landet sist vid det lagtima ting, som infaller näst efter sex månader,
och i stad inom tre månader sedan fånget skedde; dock att, i fråga om bolagsmans
andel i bolags samfällda gods, skyldigheten att lagfara inträder först då bolagsmannens
andel utbrytes; och skall vid arv tiden för lagfarts sökande räknas, där för arvslottens
bestämmande bodelning eller skifte erfordras, från det dylik förrättning hölls, men i
annat fall från det bouppteckningen efter arvlåtaren avslutades.

6 §•

1 mom. Sökes lagfart på grund av överlåtelse från annan, må ansökningen ej beviljas,
med mindre det upplyses, att förre ägaren ej var gift, eller det visas, att samtycke
eller tillåtelse till överlåtelsen givits, efter ty i 6 kap. 4 eller 6 § giftermålsbalken sägs,
eller att överlåtelsen ändock är gällande.

2 mom. Är lagfart sökt på grund av testamente, dom eller annan handling, som ej
vunnit laga kraft, må ansökningen icke bifallas förr än det visas, att handlingen blivit
ståndande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

3 mom. Har ägare av hemman till annan överlåtit del därav med viss till gränserna
bestämd ägovidd att såsom hemmansdel ägas, må lagfart å sådan överlåtelse ej beviljas
förr än ägostyckning å hemmanet blivit fastställd.

Lag samma vare beträffande sådan överlåtelse, som avser ägostyckning från lägenhet,
vilken ej tillkommit genom avsöndring.

Å överlåtelse, varigenom jord eller annat från hemman eller lägenhet avsöndrats,
må lagfart ej beviljas förr än fastställelse å avsöndringen''meddelats.

4 mom. Har ägare av fastighet i stad därav till annan''överlåtit visst till gränserna
bestämt område, som ej ingår i tomtindelning, må lagfart''å fånget ej beviljas förr än
fastställelse meddelats å avstyckning av det överlåtna området.

Vad sålunda stadgats om stad skall ock gälla för samhälleja landet, för vilket skall
föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

I fråga om lagfart på grund av giftorätt, som åtnjutes enligt äldre giftermålsbalken ,
skall förut gällande lag fortfarande lända till efterrättelse.

Vad i 6 § 1 mom. är stadgat skall ej äga tillämpning, om överlåtelsen ägt rum, innan
denna lag trätt i kraft.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 4 § i förordningen den 16 juni 1875 angående nteckning
i fast egendom skall hava följande ändrade lydelse:

Finnes ej å handlingen bevittnat medgivande, som i 1 § sägs, och visas ej heller förhållande,
som enligt 2 § till inteckning berättigar, varde inteckningsansökningen genast
avslagen.

Sökes inteckning på grund av fastighetsägarens medgivande, må ansökningen ej beviljas,
med mindre det upplyses, att ägaren ej var gift, eller det visas, att samtycke eller
tillåtelse till inteckningen givits, efter ty i 6 kap. 4 eller 6 § giftermålsbalken sägs, eller
att medgivandet ändock är gällande. Möter på grund av vad nu är sagt hinder för inteckningens
beviljande, varde ansökningen förklarad vilande; och åligge det sökanden
att å landet sist å det ting, som infaller näst efter tre månader, och i stad inom tre månader
visa, att hindret blivit undanröjt, vid äventyr att ansökningen eljest anses förfallen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921; dock skall förut gällande ag fortfarande
äga tillämpning, om medgivande till inteckning dessförinnan lämnats.

Kungl. Maj:ts proposition nr lo.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 6 och 17 §§ i lagen den 14 juni 1907
om inskrivning av tomträtt och vattenfailsrätt samt av fång till

sådan rätt.

Härigenom förordnas, att 6 och 17 §§ i lagen den 14 juni 1907 om inskrivning av tomträtt
och vattenfailsrätt samt av fång till sådan rätt skola hava följande ändrade lydelse:

6 §•

Företer ej sökanden handlingar, som i 5 § sägs, så upprättade, som lag i vart särskilt
fall föreskriver, eller finner rätten eljest uppenbart, att sökandens fång icke är lagligt,
eller är ej inskrivning av tomträtten sökt, varde ansökningen avslagen.

Sökes inskrivning på grund av överlåtelse från annan, må ansökningen ej beviljas,
med mindre det upplyses, att överlåtaren ej var gift, eller det rusas, att samtycke eller
tillåtelse till överlåtelsen givits, efter ty i 6 kap. 4 eller 6 § giftermålsbalken sägs, eller
att överlåtelsen ändock är gällande. Sökes inskrivning på grund av testamente, dom
eller annan handling, som ej vunnit laga kraft, må ansökningen icke bifallas förr än det
visas, att handlingen blivit ståndande.

17 §.

Vad här ovan i 1—3 samt 5—16 §§ är stadgat angående tomträtt skall, med undantag
av bestämmelsen i 6 § andra stycket första punkten, äga motsvarande tillämpning i
fråga om vattenfailsrätt. Den, som söker inskrivning av sådan rätt, vare pliktig att vid
påföljd, som i 4 § sägs, ingiva protokoll vid lantmäteriförrättning, vartill upplåtelsehandlingen
hänvisar, jämte styrkt kopia av den därvid upprättade karta.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921; dock skall vad i 6 § andra stycket
första punkten är stadgat ej äga tillämpning, om överlåtelsen ägt rum, innan denna
lag trätt i kraft.

Kungl. Majtia proposition nr lo.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 och 23 §§ i lagen den 14 juni 1907
om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt.

Härigenom förordnas, att 2 och 23 §§ i lagen den 14 juni 1907 om inteckning i tomträtt
och vattenfallsrätt skola hava följande ändrade lydelse:

2 §•

Inteckning i tomträtt sökes hos den rätt, varunder tomten lyder; och skall den handling,
på grund varav inteckning äskas, därvid i huvudskrift till rätten ingivas. Rätten
läte handlingen eller den del därav, som ligger till grund för ansökningen, offentligen
uppläsas och i tomträttsprotokollet införas.

Finnes ej å handlingen sådant medgivande, som i 1 § sägs, varde ansökningen genast
avslagen.

Inteckning må ej beviljas, med mindre det upplyses, att tomträttshavaren ej var
gift, eller det visas, att samtycke eller tillåtelse till inteckningen givits, efter ty i 6 kap
4 eller 6 § giftermålsbalken sägs, eller att medgivandet till inteckning ändock är gällande.
Möter på grund av vad nu är sagt hinder för inteckningens beviljande, varde ansökningen
förklarad vilande; och åligge det sökanden att i stad inom tre månader och å landet sist
å det ting, som infaller näst efter tre månader, visa, att hindret blivit undanröjt, vid
äventyr att eljest ansökningen är förfallen.

Då inteckning blivit beviljad, teckne rätten bevis därom å fordringshandlingen.

23 §.

Vad här ovan i denna lag är stadgat om tomträtt skall, med undantag av bestämmelsen
i 2 § tredje stycket, äga motsvarande tillämpning i fråga om vattenfallsrätt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921; dock skall förut gällande lag fortfarande
äga tillämpning, om megivande till inteckning dessförinnan lämnats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 26 § i lagen den 29 juli 1892 angående

sparbanker.

Härigenom förordnas, att 26 § i lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker skall
hava följande ändrade lydelse: ... . ....

Omyndig, som uppnått femton åt, må utan särskild tillåtelse av målsman förfoga
över egna medel, som han själv å motbok insatt. Medel, om vilka nu är sagt, må ej
rån sparbank utbetalas till målsman utan den omyndiges samtycke. ägUföi

* Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921; dock skall i fråga om medel, som
för gift kvinnas räkning innestå i sparbank, förut gällande lag fortfarande lända till
efterrättelse, om äldre giftermålsbalken är tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 31 oktober 1873 angående
främmande trosbekännare och deras religionsövning.

Härigenom förordnas, att 6 § i förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande
trosbekännare och deras religionsövning skall hava följande ändrade lydelse:

Barn av äkta makar, som vid barnets födelse äro medlemmar av samma främmande
trossamfund, må i dess lära uppfostras. Äro föräldrarna vid barnets födelse medlemmar
av skilda främmande trossamfund; äge föräldrarna bestämma, i vilketdera samfundets
lära barnet skall uppfostras. Tillhör endera sådant trossamfund och den andre svenska
kyrkan; då skall barnet i evangeliskt lutherska läran uppfostras. Har emellan makarna
träffats avtal om deras barns uppfostran i evangeliskt lutherska läran eller främmande
troslära, som en av makarna bekänner; vare sådant avtal gällande, så framt det blivit
före äktenskapets ingående skriftligen upprättat och för vigselförrättaren uppvisat.

Då föräldrarna övergå från svenska kyrkan till främmande trossamfund eller från
ett sådant till annat, må de bestämma, i vilketdera samfundets lära barnet skall uppfostras.

Kunna föräldrarna ej enas om i vilken troslära barn skall uppfostras, då det, enligt
vad nu är sagt, ankommer på dem att bestämma därom, skall vad i 6 § av lagen om barn
i äktenskap stadgas lända till efterrättelse. Tillkommer vårdnaden om barn allenast
den ene av föräldrarna, skall vad i första och andra styckena är sagt om föräldrarna
tillämpas angående den, som har vårdnaden.

Barn av föräldrar, som ej ingått äktenskap med varandra, må, där modern tillhör
främmande trossamfund, i hennes troslära uppfostras, övergår modern från svenska
kyrkan till främmande trossamfund eller från ett sådant till annat, må hon bestämma,
i vilketdera samfundets lära barnet skall uppfostras. Varder fadern förordnad till
förmyndare för barnet, skall vad nu är sagt om modern tillämpas beträffande fadern.

Hava vid adoption barnets föräldrar med adoptanten, eller, där barn adopterats av
makar, med dessa avtalat, att barnet skall uppfostras i evangeliskt lutherska läran eller
i främmande troslära, däri barnet enligt ovan givna regler må uppfostras; vare det avtal
gällande, så framt det blivit skriftligen upprättat och till rätten ingivet, innan dess tillstånd
till adoptionen meddelades. Finnes ej sådant avtal, skall, med motsvarande tilllämpning
av vad ovan är stadgat, barnet uppfostras som vore det adoptantens eller,
där barn är adopterat av makar eller ena makens barn adopterats av den andre, makarnas
gemensamma barn. Häves adoptivförhållandet, må, där barnet uppfostrats i främmande
troslära, dess uppfostran fortgå i den lära, ändå att barnet, om adoptionen ej mellankommit,
skolat uppfostras i annan.

Barn, som fyllt femton år eller blivit inom svenska kyrkan konfirmerat, må ej på
grund av föreskrifterna i andra, fjärde eller femte stycket anses från svenska kyrkan
skilt, utan gälle om sådant barn vad i 3 § stadgas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 13 käft. (Nr 15.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § i lagen den 1 juni 1912 om vissa
internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar.

Härigenom förordnas, att 2 § i lagen den 1 juni 1912 om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskaps rättsverkningar skall erhålla följande ändrade lydelse:

Vid tillämpning av bestämmelserna i 1 § skall iakttagas:

1. Främmande lag, som jämlikt 1 § skall tillämpas vid bedömande av makars inbördes
förmögenhetsförhållanden, må ej här i riket åberopas emot tredje man, innan
hos den rätt, som har att mottaga äktenskapsförord mellan makarna, blivit skriftligen
angivet, att den främmande lagen skall äga tillämpning å makarnas inbördes förmögenhetsförhållanden.
Sker sådan anmälan, i stad inom en månad och å landet senast å det
ting, som infaller näst efter en månad, sedan äktenskapet ingicks, må den främmande
lagen emot tredje man åberopas jämväl i avseende å tiden innan anmälan skedde.

Vid anmälan, varom i första stycket sägs, skall fogas bevis rörande mannens nationalitet
vid tiden för makarnas giftermål. Vad i ärendet förekommit skall intagas i
protokollet över äktenskapsförord, och varde jämväl i övrigt så förfaret, som i 8 kap.
giftermålsbalken är stadgat beträffande äktenskapsförord, som avses i 1 § av samma kap.

2. Sluter svensk man eller svensk kvinna utomlands avtal med sin trolovade eller
make om deras inbördes förmögenhetsförhållanden i äktenskapet, skall vad i 8 kap. giftermålsbalken
är stadgat om upprättande och lagfoljande av äktenskapsförord, som
avses i 1 § av samma kap., lända till efterrättelse.

3. Avtal angående makars inbördes förmögenhetsförhållanden, som skall anses
till formen giltigt, ehuru det ej upprättats och lagföljts på sätt i giftermålsbalken är
sagt om äktenskapsförord, må ej här i riket åberopas emot tredje man, innan det blivit
till rätten ingivet enligt vad om förord är stadgat. År avtalet slutet mellan trolovade,
och varder det till rätten ingivet, i stad inom en månad och å landet senast å det ting,
som infaller näst efter en månad, sedan äktenskapet ingicks, må det emot tredje man
åberopas jämväl i avseende å tiden före dess ingivande till rätten.

Då avtal, varom i första stycket sägs, till rätten ingivits, skall så förfaras, som i 8
kap. giftermålsbalken är stadgat beträffande äktenskapsförord, som avses i 1 § av
samma kap.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921.

Kungl. May.ts proposition nr 15.

Förslag till Lag angående

ändrad lydelse av 17 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän

pensionsförsäkring.

Härigenom förordnas, att 17 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring
skall hava följande ändrade lydelse:

Den envar avgiftspliktig åliggande pensionsavgift av tre kronor erlägges av gift
man för hustru, och är fader ansvarig för erläggandet av sådan pensionsavgift för barn
eller adoptivbarn under aderton år, som är hos honom mantalsskrivet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 18 § i lagen den 30 maj 1916 om vissa
inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller

aktier i vissa bolag.

Härigenom förordnas, att 18 § i lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i
rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag skall hava följande
ändrade lydelse:

De i denna lag föreskrivna inskränkningarna i rätten att förvärva fast egendom eller
inmutad mineralfyndighet eller gruvlägenhet skola ej äga tillämpning å förvärv genom
bodelning, arv eller testamente.

Vad denna lag innehåller om inskränkning i rätten för bolag eller förening att förvärva
fast egendom, inmuta mineralfyndighet, förvärva eller bearbeta inmutad mineralfyndighet
eller idka gruvdrift så ock att förvärva aktier i vissa bolag skall, såvitt angår
svenskt bolag eller svensk förening, icke tillämpas i avseende å bankaktiebolag, solidariskt
bankbolag, järnkontoret, sparbank, försäkringsbolag, sjukkassa, understödsförening
eller annan försäkringsförening, aktiebolag eller förening, som erhållit statslån
från egnahemslånefonden, eller förening med ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska
intressen genom att anskaffa livsmedel eller andra förnödenheter åt medlemmarna,
avsätta alster av medlemmarnas verksamhet, bereda bostäder åt medlemmarna
eller anskaffa lån åt medlemmarna.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921; dock skall förut gällande lag fortfarande
lända till efterrättelse beträffande förvärv genom giftorätt, som åtnjutes enligt
äldre giftermålsbalk^!.

Kuntjl. Maj:ta proposition nr 15.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott onsdagen
den 18 september 1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petersson,

SCHOTTE,

Pethén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anmälde lagberedningens
underdåniga skrivelse den 31 augusti 1918, varmed överlämnats
av motiv åtföljda förslag till

1) ny giftermålsbalk;

2) lag om införande av nya giftermålsbalken;

3) lag om barn i äktenskap;

4) lag angående ändrad lydelse av 3 § i lagen den 14 juni 1917
om barn utom äktenskap;

5) lag om makes underhållsskyldighet mot andra makens barn;

6) lag angående ändrad lydelse av 13 § i lagen den 14 juni 1917
om adoption;

7) lag om makes arvsrätt;

8(5

Kungi. Maj:ts proposition nr 15.

8) lag om ändring i vissa delar av ärvdabalken;

9) lag om god man för bortovarande;

10) lag om ändring i vissa delar av förordningen den 24 september
1861 angående vård av död mans bo;

11) lag om ändring i vissa delar av förordningen den 18 september
1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse, så
ock angående undanskiftande av egendom i död makes bo;

12) lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 §, 10 kap. 13 § och 17

kap. 2 § handelsbalken;

13) lag om ändrad lydelse av 2 kap. 9 § och 22 kap. 2 § strafflagen
;

14) lag om ändrad lydelse av 59, 60, 65, 69 och 70 §§ utsök ningslagen; 15)

lag angående ändrad lydelse av 16 § i lagen den 14 juni 1917
om införsel i avlöning, pension eller livränta;

16) lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 14 juni 1917
om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket;

17) lag om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i rättegångs balken

;

18) lag om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 16 juni

1875 angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra
ärenden;

19) lag om ändring i vissa delar av konkurslagen;

20) lag angående ändrad lydelse av §§ 9 och 10 i förordningen
den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning;

21) lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 6 §§ i förordningen den

16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom;

22) lag om ändrad lydelse av 4 § i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom;

23) lag angående ändrad lydelse av 6 och 17 §§ i lagen den 14
juni 1907 om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång
till sådan rätt;

24) lag angående ändrad lydelse av 2 och 23 §§ i lagen den 14
juni 1907 om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt;

25) lag om ändrad lydelse av 26 § i lagen den 29 juli 1892 angående
sparbanker;

26) lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 31 oktober
1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning; samt

27) lag angående ändrad lydelse av 2 § i lagen den 1 juni 1912 om
vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar.

Kun<jl. Majrta proposition nr 15. 87

Föredraganden hemställde, att för det ändamål, § 87 regeringsformen
omförmäler, lagrådets utlåtande över ifrågavarande av lagberedningen
utarbetade lagförslag måtte genom utdrag av protokollet inhämtas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Makt Konungen lämna
bifall.

Ur protokollet:
Adil Wifvesson.

Kungl. MajUs proposition nr 15.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd fredagen den
30 maj 1919.

Närvarande:

Justitieråden Gullstrand,
vox Seth,

Wedberg,

Regeringsrådet Planting-Gtllenbåga.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
18 september 1918, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över
följande av lagberedningen utarbetade lagförslag, nämligen förslag till

1) giftermålsbalk;

2) lag om införande av nya giftermålsbalken;

3) lag om barn i äktenskap;

4) lag angående ändrad lydelse av 3 § i lagen den 14 juni 1917
om barn utom äktenskap;

5) lag om makes underhållsskyldighet mot andra makens barn;

6) lag angående ändrad lydelse av 13 § i lagen den 14 juni 1917
om adoption;

7) lag om makes arvsrätt;

8) lag om ändring i vissa delar av ärvdabalken;

9) lag om god man för bortovarande;

10) lag om ändring i vissa delar av förordningen den 24 september

1861 angående vård av död mans bo;

11) lag om ändring i vissa delar avförordningen den 18 september

1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse, så ock
angående undanskiftande av egendom i död makes bo;

12) lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 §, 10 kap. 13 § och 17
kap. 2 § handelsbalken;

Kurigl. Maj:ts proposition nr 15.

13) lag om ändrad lydelse av 2 kap. 9 § och 22 kap. 2 §
strafflagen;

14) lag om ändrad lydelse av 59, 60, 65, 69 och 70 §§ utsökningslagen; 15)

lag angående ändrad lydelse av 16 § i lagen den 14 juni 1917
om införsel i avlöning, pension eller livränta;

16) lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 14 juni 1917
om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket;

17) lag om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i rättegångsbalken; 18)

lag om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 16 juni 1875
angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden;

19) lag om ändring i vissa delar av konkurslagen;

20) lag angående ändrad lydelse av §§ 9 och 10 i förordningen
den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning;

21) lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 6 §§ i förordningen den 16
juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom;

22) lag om ändrad lydelse av 4 § i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom;

23) lag angående ändrad lydelse av 6 och 17 §§ i lagen den 14 juni
1907 om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till
sådan rätt;

24) lag angående ändrad lydelse av 2 och 23 §§ i lagen den 14 juni
1907 om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt;

25) lag om ändrad lydelse av 26 § i lagen den 29 juli 1892 angående
sparbanker;

26) lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 31 oktober
1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning; samt

27) lag angående ändrad lydelse av 2 § i lagen den 1 juni 1912
om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits, 9 och 13 kap. giftermålsbalken av hovrättsrådet Nils Einar
Stenbeck samt i övrigt av revisionssekreteraren Karl Edvard Tiselius.

I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden av lagrådet
och dess särskilda ledamöter.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt 13 käft. (Nr 15.)

Kungt. Maj:ts proposition nr 15.

Förslag till giftermålsbalk.

Lagrådet:

Enligt förslaget komma äktenskapets rättsverkningar att bliva väsentligen
andra än efter nu gällande rätt, såväl i fråga om makarnas personliga
ställning till varandra som beträffande förmögenhetsordningen. Till
ej ringa del, exempelvis såvitt rörer avskaffandet av mannens målsmanskap,
lärer dock förslaget knappast innebära annat än ett lagfästande
av den gestaltning, som förhållandena till följd av ändrade etiska och
sociala åskådningar redan faktiskt tagit. Och i den mån förslaget bringar
verkliga nyheter, torde dessa i stort sett finnas väl försvarade. Vad
särskilt angår den förändrade karaktär, giftorätten enligt förslaget skall
erhålla, och övriga därmed sammanhängande regler om makars egendom,
synes förslaget hava på ett erkännansvärt sätt löst uppgiften att, med
bevarande av det värdefulla hos egendomsgemenskapen, tillgodose den
gifta kvinnans berättigade krav på större ekonomisk rörelsefrihet.

Lagrådet har sålunda funnit förslaget ägnat att läggas till grund
för ny lagstiftning i ämnet, och de erinringar, i mycket av övervägande
formell natur, till vilka lagrådet trott sig äga anledning, röra
ej förslagets huvudgrunder.

5 KAP.

2 §•

Justitierådet von Seth:

Den standard, efter vilken makarnas ömsesidiga underhållsskyldighet
skall beräknas, bestämmes här sålunda, att makarna skola vara pliktiga
att, var efter sin förmåga, bidraga till att bereda familjen det underhäll,
som med avseende å makarnas villkor må anses tillbörligt. Detta
utlägges i motiven så, att standarden skall beräknas med hänsyn till vad
bägge makarna sammanlagt kunna antagas vara i stånd att prestera
samt makarnas ställning i övrigt, men ock med beaktande av vad skälig
sparsamhet och tanke på framtiden bjuda.

Motsvarande stadgande i det danska förslaget innehåller, att standarden
skall beräknas efter makarnas »Livsvilkaar», och det norska använder
för att uttrycka vad som avses ordställningen makarnas »kaar
og stilling». I såväl de danska som de norska motiven betonas med en

KungI. Maj:ta proposition nr 15.

viss styrka att, såsom saken uttryckes i de norska motiven, det icke är
avsikten, att man skall konsumera hela inkomsten för att bringa levnadssättet
helt i överensstämmelse med de ekonomiska villkoren.

Det kan ifrågasättas, om icke det i den svenska lagtexten använda
uttrycket makarnas villkor skulle kunna giva anledning just till en sådan
tydning som den i de danska och norska motiven avvisade. I det allmänna
språkbruket torde nog ordet villkor, använt i en sådan sammanställning
som den ifrågavarande, närmast beteckna den ekonomiska situationen.
För övrigt lärer ej ens den i motiven framhållna sammanställningen
av den ekonomiska förmågan med makarnas ställning i övrigt
samt skälig sparsamhet och tanke på framtiden fullt taga hänsyn till
alla de synpunkter, som i förevarande avseende böra få göra sig
gällande.

Sålunda bör den ena maken ej vara beroende av den andras goda
vilja för att, naturligtvis inom rimliga gränser, få använda en del av sin
inkomst till utvidgande av ett av honom lett företag, även om utvidgningen
icke egentligen kan sägas betingas av tillbörlig omtanke om
familjens ekonomiska framtid utan övervägande har sin grund i ett mera
ideelt intresse hos maken själv för det företag, åt vilket han ägnat sitt
liv. Likaså bör en person, som ägnar sig åt uppfinnarverksamhet, kunna
fordra, att familjen underkastar sig vissa eljest icke behövliga inskränkningar
för att sätta honom eller henne i stånd till fortsatta experiment,
huru än dessa ställa sig från ekonomisk synpunkt, o. s. v. Det vore
givetvis endast till skada, om lagstiftningen, vars uppgift på ifiågavarande
område ju icke minst är att verka i uppfostrande riktning,
skulle giva anledning till att dylika mera allmäntmänskliga synpunkter
icke komma till sin rätt.

För att detta helt skall kunna vinnas, vore nog önskligt, att uttrycket
makarnas villkor utbyttes mot något annat, som bättre utmärkte,
att vid standardens bestämmande även andra än rent familjeekonomiska
hänsyn böra få göra sig gällande. I sådant hänseende må erinras, att i
8 § av förevarande kapitel den danska och den norska textens »Livsvilkaar»
motsvaras av uttrycket levnadsförhållanden, ävensom om det i 11
kap. 24 § använda uttrycket makarnas förmögenhetsförhållanden och övriga
omständigheter, vilket uttryck även har sin motsvarighet i 26 § av
samma kapitel.

Jämkas uttryckssättet i förevarande paragraf, lärer detta föranleda
även en modifikation i avfattningen av 3 § i förslaget till lag om barn
i äktenskap.

Kungl. MajUs proposition nr 15.

6 §■

Justitieråden von Seth och Wedberg samt regeringsrådet PlantingGyllenbåga: Makes

regressrätt enligt denna paragraf är uppenbarligen icke inskränkt
till det fall, att han verkställt kontanta utbetalningar till högre
belopp än hans jämlikt 2 § bestämda bidragsplikt påkallat. Det kan icke
för regressrättens utövning äga någon betydelse, om maken frivilligt
gäldat en skuld eller likvid uttagits genom utmätning och försäljning av
honom tillhörig egendom. Och den make, som använt egen fastighet till
hem för familjen eller från sin affär lämnat varor till hushållet, bör få
värdet av sådan prestation inräknat i det utgiftsbelopp, varutav en del
skall kunna återkrävas från andra maken.

Om däremot make bidragit till familjens underhåll uteslutande
genom verksamhet i hemmet, torde han icke kunna härpå grunda ett krav
jämlikt förevarande paragraf.

Att paragrafens tillämpningsområde sålunda begränsats kan dock
icke bero därav, att dylik verksamhet icke skulle låta sig i penningar uppskattas.
Ty det ekonomiska värdet av sådan verksamhet måste tvivelsutan
beaktas när det gäller att avgöra, huruvida endera maken har
regressrätt mot den andra. Ett regresskrav för havda utgifter kan vara
befogat just därför, att maken tillika varit verksam i hemmet, liksom å
andra sidan kravet kan böra avvisas på den grund, att andra maken genom
husliga sysslor vederbörligen bidragit till familjens underhåll.

Då sålunda en ekonomisk värdesättning av verksamheten i hemmet
blir enligt förslaget en nödvändighet, lära tillräckliga skäl knappast föreligga
att inskränka paragrafens räckvidd på sätt som skett. Att åt
hustrun, vars intressen det ju härvid främst gäller, beredes möjlighet att
utfå en del av de besparingar, vilka även genom hennes arbete åstadkommits,
torde ur flera synpunkter vara lämpligt. Särskilt bör icke förbises,
att paragrafen i viss mån innebär ett tillbakasättande av den husmoderliga
verksamheten, som kan komma förvärvsarbete utom hemmet
att för hustrun framstå såsom mera lockande.

Med hänsyn till det nu sagda hemställes, att paragrafen omarbetas
så, att regressrätt kau tillkomma även make, som icke bidragit till familjens
underhåll annorledes än genom verksamhet i hemmet.

Å andra sidan vill det synas, som borde regressrätten i visst avseende
något beskäras. Stundom torde ett regresskrav kunna te sig såsom
i hög grad obilligt, utan att det dock kan underkännas på den grund,
att dylikt krav får antagas vara enligt makarnas avsikter uteslutet. Så

Knngl. Maj:ta proposition nr 15.

kan exempelvis vara fallet, om maken använt utgifterna till inköp av
möbler, vilka ju bliva lians egendom, eller när, såsom i motiven anföres,
krav riktas mot make, som själv under tidigare år i stor utsträckning
gjort tillskott utöver sin bidragsplikt men eftergivit alla därpå grundade
anspråk. Till överensstämmelse med motsvarande regel i norska förslaget
borde därför lämpligen givas domstolen befogenhet att avvisa ett krav,
som med hänsyn till omständigheterna framstår såsom oskäligt.

10 §.

Justitieråden von Seth och Wedberg samt regeringsrådet PlantingGyllenbåga: Enligt

förevarande paragraf må avtal i fråga, som avses i 2, 3, 7
eller 8 §, på ena makens yrkande av rätten jämkas, bland annat, om
avtalet var uppenbart obilligt, medan enligt 11 kap. 29 § avtal, som där
avses, må jämkas, om det är uppenbart obilligt för ena maken. Sistnämnda
uttryckssätt användes även i 18 § av förslaget till lag om barn
i äktenskap. Någon anledning att för dessa fall använda olika uttryckssätt
synes ej finnas. Då å ena sidan ett avtal, som vid sin tillkomst
var uppenbart obilligt, till följd av förändrade förhållanden kan komma
att tillfredsställa billighetskravet, samt å andra sidan uttrycket ''om det är
uppenbart obilligt’ öppnar möjlighet att vid prövningen av jämkningsfrågan
taga hänsyn till avtalets verkningar under hela den tid det dessförinnan
vunnit tillämpning, synes sistnämnda uttryckssätt vara att
föredraga.

11 §•

Lagrådet:

Enligt motiven skulle det ligga i sakens natur, att make icke till
följd av stadgandet i förevarande paragraf kan på rättslig väg tvingas
att lämna muntliga upplysningar, men däremot skulle det vid vite kunna
åläggas honom att förete räkenskaper eller andra upplysande handlingar,
som han innehar.

Både de norska och de danska motiven intaga härutinnan en annan
ståndpunkt. I de norska motiven framhålles sålunda att, om make vägrar
att uppfylla den honom åvilande upplysningsplikten, han kan få sig
av rätten förelagt, vid »lopende mulkt», att lämna upplysning om visst
angivet förhållande, och i de danska motiven betonas bland annat, huru
olämpligt det skulle vara att giva ena maken rätt att taga del av den
andras räkenskaper.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15,

Den olikhet i uppfattningen, som sålunda gjort sig gällande, har
uppenbarligen delvis sin grund i olikheter på andra rättsområden, särskilt
det processuella.

Bortsett härifrån torde emellertid vad i de danska motiven anföres
i nyssangivna hänseende vara värt synnerligt beaktande. Det framhålles
sålunda, att det alltid är eu betänklig sak att ålägga fria och självständiga
individer, som äro redo och i stånd att uppfylla de ekonomiska
krav, som med rätta ställas å dem, att giva andra en närmare inblick i
sina ekonomiska förhållanden och i de metoder de använda för att trygga
och utveckla sin ekonomi, samt att det till och med gent emot en så närstående
person som en make bör iakttagas den yttersta varsamhet med
att göra en dylik redogörelse till en rättslig plikt, särskilt emedan maken,
som ofta står utanför och är främmande för den art av näringsverksamhet
det gäller, måhända icke kan bedöma denna och därför lätt kan
komma att genom oförsiktigt ingripande eller omtalande skada makarnas
gemensamma ekonomi. Vidare påpekas bland annat, att det för avgörande
av en underhållsfråga normalt erfordras upplysningar allenast om inkomsterna,
men ej om deras källor.

Den föreslagna lagtexten synes dock icke giva anledning antaga en
så vidsträckt editionsplikt som den i motiven antydda, och vid sådant
förhållande lära skäl icke förefinnas att hemställa om ändring i densamma.

Erinras må i detta sammanhang om den utväg att i viss mån
komma till rätta med en tredskande make, som ligger däri, att hans vägran
att lämna upplysningar tolkas till hans nackdel vid avgörandet av
förekommande underhållsfrågor, på sätt i jämförliga fall redan förut
iakttagits i praxis. (Se t. ex. det rättsfall, som finnes anmärkt i Nytt
Juridiskt Arkiv, avd. I, årg. 1903, not A n:r 433).

6 KAP.

1 §•

Justitieråden von Seth och Wedberg samt regeringsrådet PlantingGyllenbåga: Uttalandet,

att ena maken äger giftorätt i sådan andra maken tillhörig
egendom, som ej är dennes enskilda, synes icke rätt väl utmärka
principen för egendomens uppdelning i giftorättsgods och enskild egen -

Kungl. Maj:ta proposition nr 15.

dom. Eu redaktionell jämkning till större likhet med de danska och
norska förslagen synes vara att förorda.

4 §•

Lagrådet:

Förbudet mot vissa rättshandlingar med avseende å fast egendom
bör naturligtvis gälla även gåva. Ordet avyttra, som i förevarande paragraf
användes, kan dock här lika litet som i 5 kap. 14 § anses omfatta
även ett bortgivande. Någon redaktionell jämkning, kanske lämpligen
till närmare överensstämmelse med motsvarande uttryck i de danska och
norska förslagen, synes alltså önsklig.

Motiven till föreskrifterna om den särskilda klandertiden synas utmärka,
att i fråga om inteckning för gäld tiden skulle börja löpa, så
snart den till klandertalan berättigade erhållit kännedom om inteckningsmedgivandet.
Han skulle icke kunna avbida intecknings beviljande eller
ens inteckningsansökningens framställande. Om detta vore riktigt, kunde
måhända med fog anmärkas, att den klanderberättigades intressen blivit
väl snävt tillgodosedda. Då emellertid lagtexten lärer vara otvetydig
därutinnan, att den åtgärd varom i andra stycket talas är, såvitt fastighetens
skuldsättning angår, intecknings beviljande — förrän inteckning
meddelats, är ju strängt taget fastigheten icke därmed belastad —, saknas
anledning till erinran i förevarande avseende.

5 §•

Justitierådet Wedberg, med vilken justitierådet Gullstrand och regeringsrådet
Planting-Gyllenbåga instämde:

Bestämmelserna i förevarande paragraf avse att skydda ena maken
mot dispositioner från andra makens sida beträffande egendom, som tillhör
dennes giftorättsgods men, på sätt i paragrafen sägs, är avsedd att
tjäna familjens gemensamma intressen. Skyddet torde emellertid ej vara
synnerligen verksamt. Bifall till klandertalan jämlikt andra stycket lärer
ej kunna gå ut på annat eller mera än att föryttrings- eller pantavtalet
förklaras ogillt. Med en sådan dom är dock den vinnande maken föga
betjänad, då det står andra maken fritt att låta den, med vilken avtalet
slutits, behålla godset under annan rättstitel, exempelvis till nyttjande eller
förvaring. Nu antydda brist i rättsskyddet kunde visserligen avhjälpas genom
att inskränkningen i maken-ägarens dispositionsrätt finge, i överensstämmelse
med vad i 5 kap. 8 § är stadgat, gälla varje avtal, som innefatta)-

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

hinder mot egendomens användning för vederbörligt ändamål. Men även
på sådant sätt vidgat komme skyddet icke att skänka någon trygghet
mot rent faktiska åtgärder, syftande till att försvåra eller omöjliggöra dylik
användning.

Med hänsyn till det nu sagda och då paragrafens bestämmelser kunna
befaras bliva icke så litet tyngande och till hinders även för fullt oklanderliga
affärer, vill det förefalla som borde paragrafen lämpligen utgå. Däremot
är måhända ej ur vägen, att föreskriften i 6 kap. 3 § om den allmänna
vårdnadsplikt, som åligger make i avseende å hans giftorättsgods, fullständigas
med en erinran om vad han särskilt har att iakttaga, såvitt
angår lösören av nu ifrågavarande beskaffenhet. Ett stadgande i sådan
riktning borde gälla varje, rättslig eller faktisk, åtgärd, varigenom egendomens
användning för därmed avsett ändamål hindras eller försvåras,
men i övrigt innefatta blott ett uttalande, att dylik åtgärd icke finge vidtagas
utan andra makens samtycke. Stadgandet komme då att bliva av
betydelse allenast med avseende å förhållandet makarna emellan.

Skulle paragrafen anses böra bibehållas, torde av skäl som vid 4 §
anförts avfattningen böra något ändras, så att bestämmelserna bliva tilllämpliga
även å gåva.

I motiven framhålles att, om tredje man antagit förefintligheten av
samtycke från andra makens sida, men sådant ej lämnats, skydd mot klander
icke äger rum. Det synes dock obilligt, exempelvis, att tredje man, som
fått sig förevisad en med andra makens namn underskriven, vederbörligen
bevittnad handling, varigenom samtycke till avtalet gives, skulle
nödgas låta avtalet återgå för den händelse namnteckningen befinnes
vara förfalskad. Likaså torde tredje mans goda tro böra skydda honom,
även där han, med fog ehuru i strid mot verkliga förhållandet, trott
andra makens samtycke vara överflödigt på grund av sådan omständighet,
varom förmäles i sista punkten av paragrafens första stycke. Den
föreslagna lagtexten lärer ej heller lämna stöd för en så inskränkande
tolkning av stadgandet om goda tron, som i motiven gjorts, — en tolkning,
som också avviker från vad motiveringarna till de danska och norska
förslagens enahanda bestämmelser innehålla.

Justitierådet von Seth:

Jag är ense med justitierådet Wedberg därom att, om man överhuvudtaget
skall kunna vinna den trygghet för andra maken, som avses,
paragrafen bör underkastas sådan omarbetning, att det däri intagna förbudet
kommer att omfatta även andra former av avhändelse och rättsupplåtelse
än avyttring och pantsättning.

Kunifl. Muj:ln pro/iosition ur 15.

<17

Såsom justitieråd^. Wedberg framhållit, är andra maken toga betjänad
med en dorn, varigenom den ingångna rättshandlingen förklaras
ogin, om lian ändå icke har befogenhet att påfordra, att saken återställes
till det gemensamma begagnandet. Å andra sidan kan det emellertid vara
honom likgiltigt, om t. ex. eu försäljning blir beståndande eller ej, blott åt
honom tryggas rätten till det gemensamma begagnandet för den tid sammanlevnaden
består. Det kan därför ifrågasättas, om ej stadgandet i
andra stycket borde ändras därhän, att den talerätt, som skulle tillkomma
andra maken, bestämmes till just vad som behöves för tillgodoseende
av hans intresse i saken, såvitt det riktar sig mot tredje man,
d. v- s- till befogenhet att påstå sakens tillhandahållande till makarnas
gemensamma begagnande. Frågan, vilken verkan ett bifall till en
dylik talan skulle få för själva rättshandlingen, finge därefter avgöras
efter allmänna rättsgrundsatser eller genom överenskommelse mellan
vederbörande kontrahenter. Naturligtvis komme fortfarande själva avhändelsen
eller upplåtelsen att innebära eu kränkning av andra makens
rätt, men frågan härom komme uteslutande att bliva eu fråga mellan
makarna.

7 §.

Justitieräden Gallstrand och von Seth samt regeringsrådet PlantingGyllenbåga: Lagberedningen

har i sina motiv till förevarande lagrum yttrat,
att den i paragrafen omförmälda påföljden skäligen icke bör inträda i
annat fall än då uppsåt att beröva make livet förefunnits. I fråga om
delaktig i dråpet har emellertid stadgandet erhållit sådant innehåll, att det
kan tänkas komma att medföra påföljdens tillämpning även där den delaktiga
makens uppsåt icke går ut på dödande utan allenast på misshandel.
Vid den omarbetning av stadgandet, som i följd härav torde vara önskvärd,
bör måhända tagas i förnyat övervägande, huruvida tillräckligt
skål föreligger att låta bestämmelsen avse sådan delaktig, som omförmäles
i 3 kap. 7 och 8 §§ strafflagen.

8 §•

Lagrådet:

Jämlikt 8 kap. 2 § kan gåva trolovade eller makar emellan i visst
fall äga laga verkan, ehuru därom icke upprättats äktenskapsförord.
Förslagets mening är emellertid att, om givaren i sådant fall vill, att
gavan skall bliva mottagarens enskilda egendom, ej hans giftorättsgods,
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 13 käft. (Nr 15.) 13

Kungi. Maj:ts proposition nr 15.

förordsformen måste iakttagas. Med andra ord, bestämmelsen under 1 i
nu förevarande paragraf är ämnad att uttömmande angiva, i vilka fall
egendom kan genom rättshandling mellan trolovade eller makar göras
till enskild, och vad under 2 sägs om gåva skall gälla allenast gåva från

tredje man. „

Om än vad sålunda är åsyftat ma anses, såsom det heter i motiven,
utan uttryckligt uttalande i förevarande paragraf framgå av en jämförelse
med 8 kap. 1 och 2 §§, synes det dock i klarhetens intresse ömkligt,
att dylikt stadgande gives. Härigenom skulle även göras vinsten
av närmare överensstämmelse med de danska och norska förslagens avfattning.

7 KAP.

3 §.

Justitieråden von Setli och Wedberg samt regeringsrådet PlantingGyllenbåga: Stadgandet

i förevarande paragraf innebär ett brytande med den
princip om makarnas likställighet, som eljest är i stort sett genomgående
i förslaget. Det kan ifrågasättas, om de skäl härför, som i motiven anförts,
äro tillräckligt bärande.

T många äktenskap är ju redan nu hustrun förvärvande i lika hög
grad som mannen, och alla sannoliklietsskäl tala för att detta i än större
utsträckning kommer att bliva fallet i framtiden. Det fai ej héllei föi
bises att, om skuldsättning blivit nödig för den dagliga hushållningen,
detta i regel haft sin grund i en hård nödvändighet, och att, i de fall
då yttre omständigheter ej verkat tvingande, det måhända oftare är att
tillskriva bristande förmåga och omtänksamhet hos hustrun än något
mannens förvållande, att gälden blivit gjord.

Det kan vid dessa förhållanden ej vara tilltalande för rättskänslan,
att hustrun efter kort tid skall slippa ifrån den omedelbara ansvarigheten
för underhållsgälden, helst mannens regressrätt enligt 5 kap. 6 §
icke kan göras gällande, om betalningen från mannens sida ägei rum
efter äktenskapets upplösning. Särskilt betänklig lärer den föreslagna
regeln vara för det fall, att hustrun själv gjort gälden, och detta kanske
ehuru hon av mannen bekommit allt vad hon rimligen kunnat begäia
såväl till det gemensamma hushållet som för tillgodoseende av sina personliga
behov. Utsträekes den kortare preskriptionstiden till att avse även
sådan gäld, synes detta innebära ett uppmuntrande till ansvarslöshet

Kungl. Muj:ts proposition nr lä.

från hustrurnas sida, som kan komma att medföra betydligt skadligare
verkningar än de man velat förebygga med stadgandet.

Utan betydelse är ej heller, att den ifrågavarande regeln kan i tilllämpningen
giva upphov till åtskilliga, kanske ej alltid lättlästa spörsmål
och sålunda i sin mån bidrager att fjärma förslaget från den enkelhet
och reda, vari man gärna ville se ett av den nya lagstiftningens företräden
framför gällande rätt.

Med stöd av det sagda hemställes alltså, att paragrafen måtte få
utgå. Åtminstone torde från dess giltighet böra undantagas om ej all
gäld, som hustrun själv gjort, så dock dylik gäld för tillgodoseende av
hennes särskilda behov.

4 §•

Lagrådet:

Förslagets mening är, att bestämmandet av den enskilda egendomens
värde skall avse den egendom, sonr tillhörde hustrun då boskillnaden
söktes, hemskillnaden vanns eller äktenskapet upplöstes. Ordalagen
synas dock lämna valet oavgjort mellan nyssnämnda tidpunkt och den,
då bodelningen verkställdes.

8 KAP.

1 §•

Lagrådet:

Rätten att genom förord ändra egendoms natur från giftorättsgods
till enskild avser även egendom, som först framdeles tillfaller endera
kontrahenten. Giltigt skål, varför ej också avtal om ändring av förmögenhetsordningen
i motsatt riktning skulle få gälla framtida förvärv,
lärer icke kunna anföras. Det bör, exempelvis, stå boskilda makar fritt
att genom förord sätta bestämmelsen i 9 kap. 3 § ur tillämpning.
Säkerligen är annat än nu sagts ej heller förslagets mening. Såsom
föremål för avtal om utvidgning av giftorättsgodsets omfång angives
emellertid i nu förevarande paragraf blott egendom, som är ena makens
enskilda. Paragrafens avfattning lärer alltså ej rätt väl utmärka vad,
på sätt nyss antytts, torde vara åsyftat. De danska och norska förslagens
ordalag synas mera otvetydigt giva vid handen, att kontrahenterna,
utan hinder av vad om makars egendom eljest är stadgat, äga
bestämma, huruvida egendom, som tillhör eller tillfaller eu av dem, skall
vara hans giftorättsgods eller hans enskilda egendom.

100

Kungl. Maj:ta proposition nr lö.

4 §.

Lagrådet:

Vidkommande måttet av den bevisning, som enligt ifrågavarande
lagrum bör av make förebringas, framhålles i motiven, att förslaget naturligtvis
icke vill uppställa något ovillkorligt krav på exakt utredning, att
det här såsom i regel, då det gäller rättsförhållanden mellan makar,
måste i sista hand komma an på eu prövning efter fritt skön och att,
om transaktionen i fråga verkligen varit fullt lojal, det i allmänhet icke
lärer möta alltför stora svårigheter för maken att förebringa omständigheter,
vilka med tillräcklig tydlighet ådagalägga detta.

Det lider intet tvivel, att strängare fordringar på bevisskyldighetens
fullgörande än sålunda angivits icke väl låta sig upprätthållas. Emellertid
synes det kunna befaras, att eu jämförelse mellan ordalagen i nu
förevarande paragraf och i 8 kap. 7 §, där såsom tillfyllestgörande bevisning
om visst förhållande uttryckligen godkännes, att detsamma må
på grund av omständigheterna antagas, skall föranleda eu för maken
alltför betungande tolkning av förstnämnda lagrum. Någon överarbetning
av förslaget i nu anmärkta delar bör måhända därför ske.

5 §•

Lagrådet:

Om betalningsskyldighet ådömts gåvotagareu jämlikt förevarande
paragraf och sedermera, dock innan likvid skett, mot honom väckes återgångstalan,
uppstår fråga, om och i vad mån betalningsskyldigheten kan
realiseras. Bör, exempelvis, eu före stämningen verkställd utmätning fullföljas
till försäljning? Eller bör med varje exekutiv åtgärd för betalningens
uttagande anstå så länge återvinningsprocessen varar? Det synes
önskligt att för besvarandet av dylika spörsmål, vilket ju i första hand
ankommer å utmätuingsmännen, i lagen lämnades någon mer omedelbar
anvisning än som står att utleta ur det föreslagna nya 10 inom. av § 36
konkurslagen.

0 §.

Lagrådet:

Att rättshandling rörande omyndigs egendom ingas i äktenskapsförords
form bör för visso icke göra de särskilda regler otillämpliga, som
i vissa hänseenden, t. ex. beträffande överlåtelse av fastighet, gälla om
sådan rättshandling. Motiven utvisa ock, att förslagets mening överensstämmer
med det nu sagda. Då emellertid första punkten i nu föreva -

101

Kumjl. Maj:la proposition nr Jö.

rande paragraf innehåller mera än allenast eu formföreskrift — här k ni v ösja,
att omyndig trolovad eller make själv medverkar vid rättshandlingen
—, kan man av den lydelse, som givits andra punkten, föranledas
att även i dess stadgande se en materiell regel och därför också betrakta
paragrafen såsom i sakligt avseende uttömmande. Ett uttalande i motiven
till det danska förslagets motsvarande bestämmelse (§ 46) lärer visa, hur
nära eu sådan tolkning ligger. För vinnande av eu otvetydig regel torde
alltså paragrafen böra erhålla eu något jämkad avfattning. Härvid kunde
måhända även beaktas att, där omyndig ej disponerar om annat än självförvärv,
förmyndarens samtycke icke är av nöden. Paragrafen skulle sålunda
lämpligen kunna utsäga, att äktenskapsförord skall skriftligen upprättas
och, ändå att endera är omyndig, av de troloyade eller makarna
undertecknas, så ock bestyrkas med vittnen, och att, om förmyndares
samtycke tarvas, det skall lämnas på enahanda sätt.

9 KAP.

6 §•

Justitierådet von Seth:

Förslaget innehåller ej någon motsvarighet till det i gällande rätt
upptagna stadgandet, att avskiljande ej må äga rum, om andra maken
visar skälig anledning, att boet därav skulle lida märklig skada. Även
om de skäl, som anföras för förslagets ståndpunkt i denna del, äro värda
allt beaktande, synes det kunna ifrågasättas, huruvida ej praktiska hänsyn
borde föranleda eu återgång till vad gällande rätt stadgar i berörda
hänseende eller i varje fall en omredigering, så att lagrummet kommer
att medgiva eu bättre anpassning till livets olika förhållanden än som
är fallet med dess nu föreslagna lydelse. Om t. ex. den make, mot vilken
yrkandet framställes, ej äger annan tillgång än eu utarrenderad jordbruksfastighet,
lärer det möta avsevärda svårigheter att avskilja och
under särskild förvaltning lägga någon del av densamma. Vill man i
ett dylikt fall bereda andra maken särskilt skydd, lärer ej finnas annan
utväg än att anordna eu samförvaltning eller, om man ej vill gå så
långt, att medgiva ett slags införsel i arrendeavgiften. Även om fastigheten
brukas av ägaren själv, men han ej har andra tillgångar än densamma
med till dess drift avsedda inventarier, blir ett avskiljande av eu
del av tillgångarna en mycket betänklig åtgärd, Detsamma gäller kanske
i ännu högre grad, om den enda tillgången hos den make, mot vilken
åtgärd begäres, utgöres av eu fabrik med tillhörande råmaterialier och

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

maskiner. I ett dylikt fall skulle åtgärden rent av kunna komma att
medföra eu rubbning i existensförhållandena för den ofta talrika personalen.

Yad nu erinrats äger tillämplighet jämväl beträffande stadgandena
i 11 kap. 17 § och 12 kap. 5 §.

10 KAP.

5 §•

Lagrådet:

I ordagrann överensstämmelse med vad nu är stadgat i 5 kap. 5 §
lagen om äktenskaps ingående och upplösning talas i förevarande paragraf
om den egendom, en var av makarna vid vigseln infört i boet. Då emellertid
med förslagets ordning någon sammanslagning av makarnas bon
till ett icke äger rum, torde nyssberörda från gällande lag hämtade uttryck
böra undvikas. Vid den överarbetning av paragrafen, som sålunda
lärer böra ske, synes även lämpligen kunna vidtagas någon redaktionell
jämkning till antydan om att vid återgång eu tidigare bodelning
skall rivas upp och icke får utgöra hinder för tillämpning av bär stadgade
delningsprincip.

11 KAP.

21 §.

Lagrådet:

Att 14 § medtagits bland de lagrum, vilka bär för visst fall sättas
ur tillämpning, synes opåkallat och ägnat att förvilla.

13 KAP.

§•

Lagrådet:

Gränsen mellan gammal och ny gäld bör tydligen i det avseende,
varom i denna paragraf är fråga, dragas på samma sätt som i 7 kap.
4 § skett, med andra ord den avgörande tidpunkten bör beträffande
hem- eller äktenskapsskillnad samt återgång vara den, då hemskillnaden
vanns eller äktenskapet upplöstes. Såsom motiven framhålla, lärer emellertid
hemskillnad vara att anse som vunnen och äktenskapet som upp -

Kungl. Majits }>roposition nr JO.

108

löst törst från ilen dag laga ^aftagande dom föreligger, icke redan från
meddelandet av en dom, vilken sedermera tager åt sig laga kraft. Då i
förevarande paragraf dagen för domens meddelande angives såsom den
avgörande tidpunkten, är detta följaktligen vilseledande.

Måhända borde även avfattningen av 11 kap. 14 § något jämkas
till bättre utmärkande av den tidpunkt, då enligt det nyss sagda hemskillnadsdomens
rättsverkningar inträda.

.Justitierådet Wedberg och regeringsrådet Planting-Gyllenbåya:

För tillämpningen av paragrafens första stycke är det uppenbarligen
likgiltigt, huruvida gälden tillkommit före eller efter vigseln. Lika
tydligt är att, då i andra stycket talas om att maken ådragit sig gäld
genom vanvård av sina ekonomiska angelägenheter eller genom annat
otillbörligt förfarande, allenast avses sådan gäld, som gjorts under äktenskapet.
Det lärer ock vara förslagets mening, att regeln om täckningav
gäld, som gjorts till förvärv eller förkovran av viss -egendom, icke
skall tillämpas beträffande gäld från tiden före vigseln. I motiven till
motsvarande bestämmelse i det norska förslaget (§ 48) utsäges klart, att
makes giftorättsgods alltid får i första hand tagas i anspråk för täckning
av förbindelser, som åvila honom vid äktenskapets ingående, och i de
svenska motiven antydes detsamma, då däri, till stöd för bestämmelsen i
paragrafens första stycke, åberopas att, om särskilda omständigheter ej
förekomma, gälden får anses hava antingen åvilat maken redan vid äktenskapets
ingående eller ock tillkommit under behörig hänsyn jämväl
till andra makens intresse. Förslaget torde sålunda, i motsats till den
ståndpunkt gällande rätt intager genom stadgandet i 11 kap. 1 § giftermålsbalken,
icke anse den enskilda egendomen böra företrädesvis anlitas
för täckning ens av sådan gäld, som redan vid äktenskapets ingående
på grund av inteckning eller eljest särskilt häftade vid dylik egendom.
Om skälen till denna avvikelse från vad hittills gällt upplysa motiven
intet. Den synes icke betingad av det nya systemet och förefaller knappast
välgrundad.

Regeln i andra stycket bör enligt sin grund vara att tillämpa även
i fråga om gäld, vilken, såsom det heter i 11 kap. 1 § sista stycket nuvarande
giftermålsbalken, under äktenskapet åsamkats make i följd av arv
eller mottagande av gåva eller testamenterad egendom, om nämligen den
ärvda eller eljest mottagna egendomen har den natur, att den icke skall
ingå i bodelning. Kanske kunde förslagets avfattning i någon mån jämkas,
så att ordalagen bättre komme att hänföra sig även till dylik gäld.

104

Kungl. Majits proposition nr 15.

13 §.

Justitierådet von Seth, med vilken justitierådet Wedberg och regeringsrådet
Planting-Gyllenbåga i huvudsak instämde:

Enligt sista stycket skall rätt, varom i första stycket sista punkten
sägs, ej, när make är död, tillkomma hans arvingar. Starka betänkligheter
synas möta mot ett sådant stadgande, såvitt angår egendom,
som antagit karaktären av släktegendom i den dödes släkt. Det är ju
ofta förhållandet vid arvskiften på landet, att en av arvingarna får övertaga
boets fastighet på synnerligen gynnsamma villkor, just för att den
skall kunna bibehållas i släkten. Erinras må ock om det gängse bruket,
att föräldrar, medan de leva, på synnerligen billiga villkor överlåta sin
fastighet å ett av barnen för att undvika den fara för att fastigheten
skall gå ur släkten, som alltid ligger i en tillämpning av gällande arvsdelningsregler.
Även vissa till lösöret hörande föremål hava i en del
släkter övergått till att bliva släktegendom. Det skulle säkerligen vara
mindre välbetänkt att utestänga dan dödes arvingar från den möjlighet
att bevara dylik egendom i släkten stadgandet i sista punkten av första
stycket bereder. Särskilt gäller detta i fråga om fast egendom. Den
mobilisering av bondejorden, som under senare tider ägt rum, erkännes
ju allmänt som ett allvarligt socialt ont, och vidtagandet av åtgärder
från lagstiftningens sida till stävjande av detta onda har ju tid efter
annan ifrågasatts. En åtgärd i sådan riktning, som i någon mån kunde
motverka den inverkan till mobiliseringens påskyndande, vilken nog är
att förvänta av de nya giftorättsbestämmelserna, vore givetvis att medgiva
arvingarna till den döde den rätt, som innebäres i nämnda stadgande,
såvitt angår egendom, vilken kommit i den dödes händer från
någon, till vilken han varit arvinge.

Begränsas arvingarnas rätt på sätt nu antytts, lärer ej heller någon
större fara uppstå, att den efterlevande maken skall bliva förfördelad
i sina intressen, särskilt som dels genom medgivandet åt arvingar
av nämnda rätt en eljest förutsebar tendens att genom förord göra släktegendom
till enskild kan tänkas skola komma att motverkas samt dels
det ju, om den efterlevande genom något större mått av omtanke och
arbete bidragit till att egendomen fått ökat värde, alltid står makarna
fritt att genom testamente ordna så, att han får njuta frukterna av vad
han nedlagt på egendomens förkovran.

Kuriffl. May.ts proposition nr 15.

105

14 KAP.

3 §•

Lagrådet:

Stadgandet om medlarens åligganden tiar erhållit en avfattning,
som kan ingiva honom en mindre riktig föreställning om karaktären av
hans uppgift. Plikten att företaga undersökning om anledningen till
söndringen eller tvisten torde lätteligen kunna komma att så förstås, som
hade medlaren att genom förhör med makarna och måhända även genom
hörande av dem närstående söka utreda misshälligheternas uppkomst.
Sådant kan dock ej vara lämpligt och är väl ej heller avsett. Genom
någon redaktionell jämkning torde böra mera otvetydigt bringas till uttryck,
att medlarens uppgift består i att vid förhandling med makarna
söka på lämpligt sätt klargöra orsaken till söndringen eller tvisten och
förlika dem.

15 KAP.

24 §.

Lagrådet:

Då underhållsskyldighet makar emellan icke förefinnes efter återgång,
bör vad i förevarande paragraf sägs om denna form för äktenskaps
upplösning uteslutas.

Utslag i mål, som här avses, skall ej lända till efterrättelse förr än
laga kraft åkommit. Frågan om underhållsbidrag för tiden efter det utslag
fallit och tills detsamma vunnit laga kraft kan alltså ej av domstolen
regleras annorledes än genom provisoriskt förordnande. Domstolens
befogenhet att meddela dylikt förordnande lärer förty icke böra, såsom
skett, inskränkas till det fall att utslag ej kan omedelbart givas. Yad
sålunda blivit anmärkt gäller på motsvarande sätt även 25 §.

31 och 32 §§.

Lagrådet:

Samma skäl, som föranlett, att klagan ansetts ej böra få föras över
hovrätts beslut angående sådana av underrätt under rättegången medde JBiliang

till riksdagens protokoll 19HO. 1 samt. 13 käft. (År 15.) 14

106

Kung!. Maj:is proposition nr 15.

lade beslut eller sådana avgöranden av domaren, som omförmälas 131 §
andra stycket lagen om barn utom äktenskap, synes böra föranleda en
motsvarande inskränkning i talerätten beträffande de avgöranden, som
avses i förevarande paragrafer.

Iakttages detta, bör en liknande begränsning stadgas i rätten till
klagan i sådana frågor, som omförmälas i 21 § samt 22 § andra stycket
av förslaget till lag om barn i äktenskap.

Förslag till lag om införande av nya giftermålsbalken.

2 §•

Lagrådet:

Enligt 17 § lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring
skall pensionsavgift för hustru, som ej vunnit boskillnad, erläggas av
mannen. Tydligt är, att detta stadgande ej väl överensstämmer med den
föreslagna ordningen av makars förmögenhetsförhållanden. Å andra sidan
kan detsamma ej anses vara, såsom stridande mot nya lagens bestämmelser,
upphävt genom förevarande paragraf. Pensionsförsäkringslagen
torde alltså böra i omförmälda del underkastas någon omarbetning.

5 §•

Lagrådet:

För vinnande av större reda och överskådlighet torde 2—8 mom.
böra upptagas såsom underavdelningar i 1 mom. Därigenom komme,
bland annat, att klarare framstå, hurusom stadgandet i andra stycket av
9 mom. har sin betydelse även för äktenskap ingångna efter nya lagens
ikraftträdande.

Bestämmelserna om medgift och hemföljd i nuvarande giftermålsbalken
(16 kap.) böra bliva att fortfarande tillämpa i fråga om äldre
äktenskap. Stadgande härom torde böra meddelas. Däremot synes förslaget
att ur 17 kap. 2 § handelsbalken utesluta ordet hemgift icke behöva
fullständigas med någon bestämmelse om lagrummets tillämpning i
dess nuvarande lydelse å äldre äktenskap. Den uppräkning av annans
tillhörigheter i gäldenär bo, som lagrummet innefattar, är ju blott exemplifierande.

Liksom den i 11 kap. 24 § givna nya skadeståndsregeln skall få
gälla äldre äktenskap, så torde även bestämmelsen i andra stycket av 11
kap. 23 § böra erhålla sådan vidsträcktare tillämplighet.

KnuffI. MujUa proposition nr In.

107

Enligt (i kap. 15 § äktenskapslagen skall all gäld, som make gör
efter vunnen hemskillnad, anses såsom hans enskilda. Till denna bestämmelse
saknas motsvarighet i de lagrum, 11 kap. 14—20 §§, som enlig!
den föreslagna nya giftermålsbalken reglera hemskillnadens ekonomiska
rättsverkningar. Den kommer emellertid, jämlikt I och 7 mom. i förevarande
paragraf, att fortfarande gälla i fråga om äldre äktenskap, intill
dess skifte sker. ''Om nu, innan boet skiftats, de hemskillda makarna åter
sammanflytta, skall verkan av sammanflyttningen bedömas icke jämlikt (i
kap. 27 § äktenskapslagen, utan efter 11 kap. 30 § nya giftermålsbalken.
Sistnämnda lagrum tillhör nämligen ej de bestämmelser, vilka enligt
förevarande paragraf icke bliva tillämpliga å äldre äktenskap. Nu föreskriver
nyssberörda 11 kap. 30 §, att vid sammanflyttning all verkan av hemskillnaden
förfaller utom beträffande frågor, om vilka är stadgat i samma
kap:s 14—20 §§. Då, såsom redan framhållits, dessa paragrafer icke
innefatta någon motsvarighet till bestämmelsen om gäld i 6 kap. 15 §
äktenskapslagen, medför alltså makarnas sammanflyttning i det antagna
fallet, att därefter i äktenskapet, intill dess skifte sker, gjord gäld blir
att bedöma jämlikt stadgandena i 11 kap. nuvarande giftermålsbalken.
Detta kan dock icke vara förslagets mening. Frågan är ju ej alldeles
opraktisk, helst sammanflyttningen lätteligen medför, att skifte uteblir,
samt naturligtvis vad om sammanflyttning är föreskrivet även måste
gälla den händelse, att makarna efter hemskillnadsdomen alltjämt fortsätta
sammanlevnaden.

Det hemställes förty, att 11 kap. 30 § nya giftermålsbalken medtages
i den uppräkning av lagrum, vilka enligt 1 mom. i nu förevarande
paragraf icke skola tillämpas med avseende å äldre äktenskap.

Mot stadgandet i andra stycket av 5 mom. kan erinras, att den
makarna där medgivna avtalsfrihet låter sig brukas till kanske avsevärda
förskjutningar mellan kreditunderlagen för de olika arterna äktenskaplig
gäld. Egendom, som förut icke svarat för hustruns förvaltningsgäld,
kommer att kunna tagas i anspråk för dennas betalning och blir i samma
män mindre tillgänglig för likviderande av makarnas övriga skulder.
Med hänsyn härtill, och då makarna genom att söka boskillnad kunna
överföra förvaltningsrätten å hustrun utan att borgenärernas inbördes
ställning förryckes på nyss antydda sätt, lärer ifrågavarande andra stycke
böra utgå.

Det torde i äldre äktenskap ej sällan förekomma, att mannen råder
över hustrun ensamt tillhöriga lösören av beskaffenhet, som avses i 6
kap. 5 § nya lagen. Att hans förvaltningsrätt beträffande sådan hennes
enskilda egendom inskränkes i enlighet med bestämmelserna i nyss -

108

Kungi. Maj:ts proposition nr 15.

nämda lagrum synes än mera påkallat än den tillämpning av sagda bestämmelser,
som i 6 mom. föreskrives i fråga om samfälld lös egendom.

6 §•

Lagrådet:

Då näringsfrihetsförordningen faller inom området för Konungens
ekonomiska lagstiftningsmakt, är nu förevarande, till allmän civillag
hänförliga författning knappast rätta platsen för genomförande av ändring
i sagda förordning.

Vidtages nu föreslagen ändring, synes följdriktigheten kräva motsvarande
jämkning även i förordningens § 9.

Förslag till lag om barn i äktenskap.

Justitierådet von Seth:

Stadgandet i 13 § andra stycket, sammanställt med dels det i 3 §
andra punkten av förevarande lag samt dels den mot, det senare stadgandet
svarande bestämmelsen i 3 § lagen om barn utom äktenskap,
giver anledning till antagande, att det är förslagets mening, att barn,
som uppnått 21 års ålder eller ingått äktenskap och således enligt förslagets
2 § icke längre står under föräldrarnas vårdnad, likväl skulle
kunna på rättslig väg av föräldrarna utkräva fortsatt underhåll, om
nämligen föräldrarnas villkor och barnets anlag göra, att sådant kan
finnas tillbörligt. Alldeles klart har emellertid denna grundsats, om nu
den får avses vara den, till vilken förslaget velat ansluta sig, icke kommit
till uttryck i avfattningen. Eu jämförelse med förslagets 2 § samt
15 § andra stycket kan nämligen giva anledning till en motsatt tydning.
Ej heller stadgandet om verkan av förskottsbetalning i 17 § synes fullt
berättigat, såvitt angår förhållandet mellan ett myndigt barn och dess
föräldrar. En överarbetning av förslaget, så att dess ställning i frågan
blir fullt klar, synes därför önsklig.

Såvitt angår barn utom äktenskap, kan ju deras saknad av arvsrätt
efter fadern och väl även den oftast ganska främmande ställning
till honom de intaga i personligt hänseende medföra, att en sådan vidsträcktare
rätt till underhåll som den i 3 § lagen om barn utom äktenskap
stadgade finnes försvarlig. Beträffande barn i äktenskap föreligga
emellertid icke dessa skäl, särskilt icke det förstnämnda; och det kan
ifrågasättas, om det ej skulle komma att ligga något stötande däri, att

Kungi. Majit» pro position ur tf).

109

ett redan myndigt eller eljest från föräldrarna emancipera!, barn skulle
kunna mot dem anställa rättegång i eu dylik fråga.

Det synes därför, som om vid förslagets överarbetning det boide
tagas i övervägande, om ej det riktigaste vore, att i fråga om barn i
äktenskap tiden för underhållsskyldighetens fortvaro finge helt sammanfalla
med tiden för den allmänna rätten och plikten till vårdnad om
barnet.

. Justi tierådet Wedbery, med vilken justitierådet C ullstrand instämde*

Förslaget avser, såsom otvetydigt uttalas i motiven till 3 §, att
föräldrarnas skyldighet att bidraga till gäldande av kostnaderna för barnets
uppfostran skall kunna fortfara även efter det myndighetsåldern
inträtt och den lagliga vårdnadsplikten upphört.

Att sålunda myndigt barn skall äga att genom rättegång tilltvinga
sig penningar av föräldrarna för sin fortsatta utbildning, synes innebära
eu för den allmänna uppfattningen stötande avvikelse från gällande rätt
och hävdvunnen ordning, varuti dock förslaget, enligt uttalande i motiven
till nyssnämnda paragraf, icke avser att göra någon ändring. För närvarande
lärer ett barn i äktenskap icke äga anspråk att efter fyllda 21 år
erhålla uppfostran på föräldrarnas bekostnad. Lämna dessa nödiga medel
till myndigt barns fortsatta utbildning, torde det tvärtom ingalunda vara
ovanligt, liksom det ej heller finnes obilligt, att barnet avger skuldförbindelser
å beloppen. Barnet anses böra efter uppnådd myndighetsålder
reda sig själv även i ekonomiskt hänseende.

Det lärer ej kunna med fog påstås, att nu gällande ordning, med
de karaktärsdanande krav den ställer på den unga mannens eller kvinnans
vilja och förmåga till självständighet i livet, skulle visat sig mindre god
eller att någon ändring därutinnan skulle vara av andra grunder påkallad.
Att lagen om barn utom äktenskap tillerkänner sådana barn
den rätt, varom nu beträffande de äktenskapliga barnen är fråga, lärer
i betraktande av den helt olika ställning till föräldrarna, särskilt fadern,
som de båda grupperna av barn intaga, ej utgöra något avgörande skäl
för förslagets ståndpunkt. Nyssnämnda lags stadganden i förevarande
hänseende torde i övrigt knappast ännu vunnit någon tillämpning.

Det hemställes alltså, att föräldrarnas underhållsskyldighet mot deras
barn i äktenskap blir, frånsett de fall varom 16 § handlar, begränsad
till den tid, varunder vårdnadsplikten jämlikt 2 § fortvara!’.

För den händelse förslagets ståndpunkt finnes böra vidhållas, biträder
jag de anmärkningar mot förslagets avfattning, som av justitierådet von
Seth blivit framställda.

Kungl. Maj:U proposition nr 15.

Lagrådet:

Enligt 6 § äger rätten, om föräldrarna ej kunna enas i fråga om
bestämmandet över barnets personliga angelägenheter, på ansökan av endera,
såvida det med hänsyn till barnets bästa finnes erforderligt, uppdraga
åt den av dem, som finnes bäst skickad därtill, att utöva bestämmanderätten
i de fall, då olika meningar mellan dem uppkomma, eller
träffa avgörande i särskild fråga, varom sådan meningsskiljaktighet uppkommit.
De avgöranden, om vilka här är fråga, kunna visserligen vara
av sådan innebörd att, sedan avgörandet en gång trätfats, saken icke
kan göras om, åtminstone icke utan synnerlig skada för barnet, och i
dylika fall måste givetvis laga kraftägande beslut angående bestämmanderätten
alltid avvaktas. Mången gång kärr emellertid å andra sidan sakläget
vara sådant, att eu eventuell ändring i avgörandet skadar barnet
mindre än ett dröjsmål därmed, t. ex. om föräldrarna äro oense beträffande
den undervisning, som bör beredas barnet, och ett uppskov med
avgörandet skulle föranleda, att detsamma under någon avsevärd tid
komrne att vara i avsaknad av varje undervisning. För att barnets
intressen alltid skola kunna bliva fullt tillgodosedda, synes det alltså
önskligt, att den möjlighet att erhålla interimistiska beslut av rätten eller
domaren, då skälighetshänsyn tala därför, som för vissa andra fall beredes
i 21 §, varder utsträckt att omfatta även sådana mål, som avses i 6 §.

T fråga om det i promulgationsbestämmelsen gjorda upphävandet
av vissa stadganden i näringsfrihetsförordningen hänvisas till vad lagrådet
erinrat vid 6 § lagen om införande av nya giftermålsbalken.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 § i lagen den 14 juni 1917 om

barn utom äktenskap.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Förslag till lag om inakes underhållsskyldighet mot andra makens barn.

Justitierådet Wedberg:

Att ett barns fader eller moder ingår äktenskap skall naturligen
ofta försätta honom eller henne i så väsentligt ändrade förhållanden, att
barnets rätt till underhåll därav måste röna inverkan. Den förändring
i barnets levnadsstandard, som sålunda kan vara påkallad, följer av de
allmänna bestämmelserna om föräldrars underhållsskyldighet och ligger

KungI. MajUx proposition nr It5.

pa sidan om förevarande lagförslag. Dettas mening är, enligt vad motiven
utvisa, att vid bestämmandet av barnets levnadsstandard hänsyn
skall tagas ej blott till den nya ställning, fadern eller modern vunnit
genom äktenskapet, utan oek till andra makens särskilda villkor.
Med andra ord, barnet skall genom äktenskapet vinna dels deri ökade
trygghet för åtnjutande av underhåll till eljest angivet mått, som ligger
däri, att andra maken blir jämte fadern eller modern ansvarig för att
dennes bidragsplikt fullgöres, och dels det anspråk på förbättrat underhåll,
som skäligen kan anses följa av att andra maken, vilken genom
äktenskapet ådrar sig underhållsskyldighet, har förmånligare ekonomisk
ställning än barnets föräldrar. Vad sålunda är med förslaget åsyftat
framgår dock ej väl av dess avfattning. Visserligen synes andra stycket
innebära antydan om en förändring av levnadsstandarden, men häremot
tala ordalagen i första stycket, vilka med sin nära anslutning till uttryckssättet
i 4 § lagen om barn utom äktenskap och 14 § av flen föreslagna
lagen om barn i äktenskap hänvisa allenast på fördelningen mellan flera
av eu genom andra lagbud till sitt mått bestämd un derhän sbörda. Det
utsäges ej heller i förslaget, att ändring sker i eljest givna stadganden
om barns rätt till underhåll.

I samband med vad nu anmärkts må ytterligare erinras, att stadgandet
i första stycket knappast torde utmärka att, såsom enligt motiven
är avsett, arbetstvång icke skall kunna åläggas make till försörjande av
andra makens barn.

Emellertid lärer den ändring i barnets rättsställning, som förslaget
åsyftar, icke väl låta sig genomföra. Att vid bestämmandet av barnets
levnadsstandard tillbörligen beakta ej blott båda föräldrarnas sociala ställning
och förmögenhetsförhållanden utan ock de särskilda villkor, varunder den nu
i äktenskap trädda faderns eller moderns make lever, torde bliva en melon
skäligt invecklad uppgift. Ytterligare svårigheter komme att beredas
därigenom, att den sålunda framkonstruerade levnadsstandarden kanske
bleve normerande allenast för den gifta faderns eller moderns bidragsplikt,
medan makens underhållsskyldighet borde rätta sig efter annan
standard och den utom äktenskapet stående faderns eller moderns efter
ännu en annan. Det vill synas som vore man nödsakad välja mellan
att, under de i förslaget angivna förhållanden, antingen ålägga mannen
eller hustrun ansvar för fullgörandet av den underhållsskyldighet mot
andra makens barn, som vilar å denna make, eller ock stadga, att barnet
skall, därest sådant länder till förbättring av dess ställning, så länge äktenskapet
består njuta det uppehälle och den utbildning, som tillkommit
det om det vore makarnas barn. Väljes sist. nämnda ordning, torde till -

112

Kungl. May.ts proposition nr 15.

lika böra föreskrivas, att makarna skola, var efter sin förmåga, bestrida
den ökade kostnaden för sådant förbättrat underhåll, vilken kostnadsökning
förty icke må betunga den andra av barnets föräldrar.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 13 § i lagen den 14 juni 1917

om adoption.

Förslag till lag om makes arvsrätt.

Lagrådet lämnade dessa förslag utan anmärkning.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av ärvdabalken.

9 KAP.

1 §■

Lagrådet:

Efterlevande make torde böra vara befriad från skyldighet att föranstalta
om bouppteckning allenast i den händelse att, såsom det heter i den
föreslagna lagen om makes arvsrätt, makarna vid dödsfallet pa grund av
hemskillnad levde åtskilda, icke i varje fall då hemskillnad ägt rum.

Justitieråden von Seth och Wedberg samt regeringsrådet PlantingGyllenbåga: Frågan,

huruvida bouppteckningsman må väljas av stärbhusdelägarna
själva eller skola förordnas av magistraten, är, bortsett från reglerna
om fastighet, enligt förslaget gjord beroende av, om den döde
makens bo lyder under stadsdomstol eller ej. Lyder sagda bo under
sådan domstol, måste alltså efterlevande maken, om än hans bo lyder under
annan domstol, låta även detta upptecknas av de utav magistraten utsedda
förrättningsmännen. Detta synes dock, särskilt med hänsyn till
bouppteckningsavgifternas beräknande, kunna bliva obilligt, helst uppteckningen
skall avse även sådan den efterlevandes egendom, som är av
enskild natur. Dennes bo, varav kanske blott en helt ringa del utgör
giftorättgods, kan ju vara det långt vidlyftigare och värdefullare. För
de visserligen ej alltför talrika händelser, då makar hava skilda fora,
utan att dock sådant fall är för handen, som avses i den föreslagna
andra punkten av paragrafen, borde måhända så ordnas, att frågan om

Kungl. Maj:tu proposition nr 15.

113

val av förrättningsmän för uppteckning av den efterlevandes gods blir
att avgöra enligt de regler, som gälla för hans hemort.

Slutbestämmelserna.

Justitierådet Gallstrand:

Vid bedömande av frågan, om hustru må kunna utöva förmynderskap
även då äldre giftermålsbalken är tillämplig å makarna i förmögenhetsrättsligt
hänseende, är väl, såsom lagberedningen funnit, av betydelse
att mannens målsmanskap skall upphöra, såvitt angår makarnas
personliga förhållanden. Men ej mindre viktigt är att beakta, vilka följderna
av sådant förmynderskap kunde bliva med hänsyn till myndlingens
rätt. Även utan att förskingring förelegat, kan vid ett förmynderskaps
upphörande befinnas, att förmyndaren häftar i skuld till myndlingen.
Förmyndaren kan hava varit försumlig eller oaktsam vid fullgörandet
av sina åligganden och därigenom ådragit sig ersättningsskyldighet.
Men skuldförhållandet kan även hava uppkommit i följd av den
förmyndaren enligt gällande rätt tillkommande behörighet att i fråga om
myndlingens penningar, som vid förmynderskapets tillträdande överlämnats
åt honom eller ock senare influtit såsom avkastning, såsom betalning
för myndlingens utestående fordringar eller såsom likvid för avyttrade
värdehandlingar eller annan egendom, ställa sig såsom myndlingens
gäldenär och att följaktligen i de årliga redogörelserna upptaga
myndlingens motsvarande tillgodohavande såsom hos förmyndaren innestående
fordran. Det är uppenbarligen av högsta vikt, att denna myndlingens
fordran kan göras gällande i all förmyndarens egendom. Den
skuld, som hustru i äktenskap, varom nu är fråga, såsom förmyndare
ådroge sig, bleve dock, där ej skulden uppkommit genom brottslig gärning,
av den art, som omförmäles i 11 kap. 5 § nuvarande giftermålsbalken;
och för den skulden svarar endast egendom, varöver hustrun äger
råda, endast sådan egendom kan för gälden utmätas, och borgenären
äger ej påfordra, att makarnas bo avträdes till konkurs. Hustruns giftorätt
i makarnas samfälda bo som av mannen förvaltas, kan således icke
åtkommas, icke ens efter boskillnad, hemskillnad eller äktenskapets upplösning,
ej heller hennes enskilda egendom, som är eller varit under
mannens förvaltning. Myndlingens rätt till betalning för sin fordran
bleve sålunda i betydlig mån kringskuren. Lätteligen skulle till och
med kunna hända, att hustrun, oaktat hon redligt och väl förestått för Bihang

till riksdagens protokoll IB20. 1 sand. 13 käft. {Nr 15.) 15

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

mynderskapet, vid dettas upphörande icke ägde råda över någon egendom
och förty ej kunde ersätta myndlingen för dennes åt henne anförtrodda
gods. Har hon nämligen varit berättigad att ställa sig såsom
myndlingens gäldenär, så hava ock myndlingens tillgångar i samma mån
ingått i makarnas samfälda bo, och däröver råder mannen utom i fråga
om hustruns arbetsförtjänst. Med hänsyn till den oförmånliga ställning,
vari omyndig genom det föreslagna stadgandet uti ifrågavarande ämne
sålunda kunde komma att försättas, hemställes, att stadgandet utbytes
emot ett förbud för hustru att vara förmyndare, om äldre giftermålsbalken
är tillähiplig beträffande makarnas förmögenhetsförhållanden.

Justitieråden von Seth och Wedberg samt regeringsrådet PlantingGyllenbåga
voro ense med justitierådet Gullstrand utom så till vida, att
de funno hustru böra kunna utöva förmynderskap för sin man och sina barn.

Förslag till lag om god man för bortovarande.
Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av förordningen den 24 september
1861 angående vård av död mans bo.

Lagrådet:

I motiven säges, att vad 3 § i denna förordning innehåller om
förordnande av god man för stärbhusdelägare, som är frånvarande eller
eljest ur stånd att sin rätt bevaka, göres obehövligt genom den föreslagna
lagen om god man för bortovarande. Detta uttalande synes dock
ej vara riktigt såvitt angår stärbhusdelägare, vilken, ehuru varken frånvarande
eller omyndig, likväl är ur stånd att bevaka sin rätt. Ändringen
av omförmälda paragraf lärer alltså ej böra sträckas så långt, som
här föreslås.

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 15.

115

Förslag till lag om lindring i vissa delar av förordningen den 18 september
18(i2 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urartagördse, så ock angående
undunskiftamle av egendom i död makes bo.

§§ 13 och 14.

Lagrådet:

I dessa lagrum liksom i § 26 föreslås bland annat den ändring,
att bodelning skall nämnas jämsides med skifte. Då stadgandena i § 4
likaledes hora gälla såväl när bodelning som när skifte tarvas, torde någon
jämkning även i sagda paragraf böra vidtagas.

De i andra stycket av § 13 givna stadgauden avvika i flera hänseenden
från motsvarande bestämmelser i det föreslagna nya 9 mom. av
§ 36 konkurslagen. I motiven framhålles, hurusom det ansetts ri'' tigast
att helt lämna åsido frågan om jämkningar från saklig synpunkt av konkurslagens
hithörande föreskrifter. Då enligt förslagen, § 13 urarvalagen
och 9 mom. i § 36 konkurslagen båda giva regler för samma sak, bodelnings
återgång till följd av konkurs, vill det dock synas, som borde, åtminstone
i vissa avseenden, en närmare överensstämmelse mellan lagrummen
lämpligen genomföras.

Justitierådet von Seth:

Stadgandet i sista punkten av § 14, att efterlevande make skall
deltaga i bristens fyllande med vad han vid bodelningen mera bekommit
än på hans lott falla bort, om gälden därvid tagits i beräkning,
innebär icke någon skyldighet för maken utöver den, som stadgas i första
punkten. Vad som bör utsägas är väl att, liksom arvinge ej är pliktig
bidraga till bristens fyllande längre än till den gräns, intill vilken han
blivit riktad genom skiftet, så bör makens bidragsplikt sträcka sig jämnt
så långt, som han vunnit på bodelningen, d. v. s. han bör bidraga intill
det belopp, varmed värdet av vad han vid själva delningen bekommit
överstiger värdet av hans däri ingående giftorättsgods jämte vad
enligt 13 kap!1 11 § giftermålsbalken tillagts honörn.

Iakttages detta, synes även någon jämkning i § 15 bliva påkallad.

Justitierådet Wedberg och regeringsrådet Planting-Gyllenbåga:

Kommer gäld, för vilken den döde häftade, till stärbhusdelägarnes
kännedom först efter det bodelning ägt rum, och sker egendomsavträde

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

på denna grund, skall enligt § 13 bodelningen gå åter. Stärbhusdelägarna
skola sålunda återbära vad de vid bodelningen bekommit eller,
om det ej finnes i behåll, dess värde. Aterbär efterlevande maken till
konkursboet egendom, som vid bodelningen tillagts honom från andra
sidan, skall konkursboet svara för att han återfår vad vid bodelningen
tillfallit den dödes arvingar av den egendom, som vid dödsfallet tillhörde
efterlevande maken.

Då urarvakonkurs efter eu gift person skall omfatta allenast den
dödes egendom d. v. s. hans enskilda egendom och lott i makarnas giftorättsgods,
skall, då egendomsavträde sker i fall som i § 13 avses, ny bodelning
förrättas, därvid täckning skall beräknas jämväl för den förut
okända skulden. Till betalning av den i konkursen bevakade gälden skall
sedan gå den egendom, som vid den nya bodelningen utlägges å den
dödes lott, samt, om han ägde enskild egendom, även denna. Kunna
stärhhusdelägaima fullgöra sin återbäringsskyldighet, kommer den nya bodelningen
att medföra allenast en sådan rättelse av den äldre bodelningen,
som påkallas av hänsynen till den nya gälden. Efterlevande maken kommer
sålunda att avstå endast egendom, motsvarande vad lian mera bekommit
än som skolat falla på hans lott, om gälden varit känd vid den
första bodelningen. Emellertid kan det tänkas, att återbäringsskyldigheten
ej kan fullgöras å endera sidan. Kan efterlevande maken ej fullgöra
sin återbäringsskyldighet, skall vid den nya bodelningen å hans lott
avräknas värdet av vad han ej kunnat återbära. Överstiger bristen vad
vid den nya bodelningen tillkommer honom, skall för återstoden en fordran
å efterlevande maken tilläggas den dödes lott. Kunna arvingarna ej fullgöra
dem åliggande återbäringsskyldighet, skall på enahanda sätt bristen vid den
nya bodelningen gå ut över den dödes lott. Detta gäller, vare sig den dödes lott
av arvingarna behållits oskiftad eller den skiftats mellan dem. Den efterlevande
blir även i det senare fallet ej skyldig att avstå egendom i vidsträcktare
omfattning än som motsvarar värdet av vad han mera bekommit
vid den första bodelningen än som skolat falla på hans lott, om
gälden då varit känd. Förslagets ståndpunkt härutinnan har ock kommit
till uttryck i § 14, som, även för det fall att arvinge förskingrat sin arvslott,
begränsar efterlevande makes plikt att deltaga i gäldandet av nyupptäckt
skuld till ett belopp, motsvarande vad maken bekommit för mycket
vid bodelningen.

Brista arvingarna i fullgörandet av sin återbäringsskyldighet, kan
det med förslagets ovan angivna ståndpunkt inträffa, att den egendom,
som vid den nya bodelningen tillskiftas konkursboet, ej kommer att räcka
till betalning av den i konkursen bevakade gälden men att den efter -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 15.

117

levande maken det oaktat utbekommer sin lott oavkortad. I den mån
detta sker genom överföring till efterlevande maken av egendom, som tillhört
den döde, synes efterlevande maken enligt förslaget bliva alltför
gynnsamt ställd i förhållande till den dödes borgenärer. Det torde ej stå
väl tillsammans med urarvalagens regler om efterlevande makes ansvar
för den dödes gäld i händelse egendomsavträde ej sker, att efterlevande
make erhåller egendom, som tillhört den döde, innan dennes gäld blivit
till fullo gulden. Nu ifrågavarande stadganden torde därför böra omarbetas
i sådan riktning, att den dödes borgenärer under alla förhållanden
erhålla rätt framför efterlevande maken i den egendom, som vid
dödsfallet tillhörde deras gäldenär.

Även om nu gjorda hemställan ej vinner avseende, torde § 14
kräva någon omarbetning. Det kan nämligen i redaktionellt hänseende
anmärkas, att stadgandet i sista punkten, att efterlevande make skall deltaga
i bristens fyllande med vad han vid bodelningen mera bekommit,
än på hans lott falla bort, om gälden därvid tagits i beräkning, icke
innebär någon skyldighet för maken utöver den, som stadgats i första
punkten.

Justitierådet Gulistrand:

Den i § 14 förekommande bestämmelsen angående efterlevande makas
ersättningsskyldighet i visst fall, då arvinge förskingrat sin lott, saknar,
såsom redan inom lagrådet framhållits, reellt innehåll; och då det
överensstämmer med den föreslagna lagstiftningens principer, att förskingring
av arvslott i de fall, som avses i §§ 13 och 14, ej bör gå ut över
efterlevande make, samt, vid det förhållande att frågan har mycket ringa
praktisk betydelse, en avvikelse från förslagets ståndpunkt icke synes
motiverad, torde på grund av den påvisade oegentligheten ej böra vidtagas
annan ändring i förslaget än att ersättningsskyldighet i följd av
förskingring, varom nu är fråga, ålägges allenast arvinge och testamentstagare
med vad de från den avlidne bekommit.

Slutstadgandet.

Justitieråden Gallstrand och von Seth samt regeringsrådet PlantingGyllenbåga: Det

här samt i förslagen till lag om ändrad lydelse av 4 § i förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom och lag

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

angående ändrad lydelse av 2 och 23 §§ i lagen den 14 juni 1907 om inteckning
i tomträtt och vattenfall srätt använda uttrycket, att den nya
lagstiftningen ej skall äga tillämpning i vissa fall, innebär så till vida
en ofullständighet, som därigenom ej utsäges vad som jämväl är meningen
eller att för dessa fall de äldre eljest upphävda eller ändrade bestämmelserna
skola fortfarande lända till efterrättelse.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 §, 10 kap. 13 § och 17 kap. 2

§ handelsbalken.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 kap. 9 § och 22 kap. 2 § strafflagen.

Lagrådet;

Det må erinras, hurusom genom lag den 31 december 1918 blivit
till 2 kap. 9 § fogat ett nytt andra stycke, vilket naturligtvis icke bör
till följd av den nu ifrågasatta ändringen åter uteslutas.

Enligt förslaget skall nuvarande 4 mom. i 22 kap. 2 § komma att
erhålla ordningsnumret 5. Motsvarande jämkning bör vidtagas i samma
kap:s 21 §.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 59, 60,65, 69 och 70 §§ utsökningslagen.

Lagrådet:

Efter förslag av Kungl. Maj:t har innevarande års riksdag för sin
del antagit lag om ändrad lydelse av 65 och 67 §§ utsökningslagen.
Varder det av riksdagen antagna förslaget upphöjt till lag, innan nu
ifrågavarande lagförslag framlägges till antagande, bör den föreslagna
jämkningen i 65 § avse dess förändrade lydelse ävensom en motsvarande
ändring företagas i 67 § enligt dess nya lydelse.

Vad nu erinrats beträffande 65 § äger motsvarande tillämplighet
i fråga om förslaget till lag om ändring i vissa delar av konkurslagen,
såvitt det avser ändring i lydelsen av samma lags § 30.

Kungl. Maj tis proposition nr 15.

119

Den frihet från åliggandet att instämma andra maken, som enligt
nuvarande lydelsen av 70 § förefinnes när makars inbördes förmögenhetsförhållanden
äro att bedöma enligt främmande lag, kommer enligt
förslaget att i allmänhet icke vidare bestå. Härvid synes annat ej vara att
erinra än att äldre lag borde fortfarande lända till efterrättelse, så framt
hänvisning att stämma givits före nya lagens ikraftträdande. Måhända
kan dock ett dylikt fall anses vara alltför sällsynt förekommande för att
böra i lagtexten beaktas.

Förslag till lag angående .ändrad lydelse av 16 § i lagen den 14 juni 1917 om
införsel i avlöning, pension eller livränta.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 14 juni 1917 om
förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket.

Lagrådet lämnade dessa förslag utan anmärkning.

Förslag till lag om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i rättegångsbalken.

Justitieråden Gullstrand och von Seth samt regeringsrådet PlantingGyllenbåga: Det

bör i slutstadgandet tydligt utsägas, att de nuvarande bestämmelserna
i 10 kap. skola fortfarande tillämpas i fråga om mål, som
redan är anhängigt, då den nya lagen träder i kraft.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 16 juni 1875
angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av konkurslagen.

Lagrådet:

Den frihet från gäldsansvar, varom handlas i andra punkten i § 32,
bör naturligtvis avse även sådan egendom, som efter konkursens början

120

Kungi. Maj:ts proposition nr 15.

ärves. Med hänsyn till avfattningen av paragrafens första punkt, där
arv och förvärv jämställas, kan emellertid uttrycket förvärvar i andra
punkten ej gärna tydas såsom inbegripande även fång genom arv. Någon
redaktionell jämkning synes alltså önsklig.

Med den ändrade lydelse, 4 mom. i § 36 erhållit genom lag den
11 oktober 1912, har uttrycket sist sagda tid i 5 mom. kommit att hänvisa
icke, såsom vederbort, till de sista trettio dagarna före konkursens
början utan till den i 11 kap. 2 § jordabalken stadgade tid. Denna
oegentlighet torde nu, då paragrafen i sin helhet är föremål för omarbetning,
böra undanröjas.

Den föreslagna ändringen i § 37 har sin betydelse även om konkursgäldenären
icke är eller varit gift. Vid sådant förhållande lärer
stadgandet om den fortsatta tillämpningen av förut gällande lag innebära,
såvitt angår § 37, en dubbel oegentlighet, i det att giltig anledning
icke torde föreligga vare sig att inskränka den fortsatta tillämpningen
att avse blott makar eller att göra den helt oberoende av tiden när konkursen
inträffar. Det synes böra föreskrivas, att § 37 i dess äldre lydelse
skall gälla beträffande varje konkurs, däri inställelsedagen infallit före
nya lagens ikraftträdande.

Justitieråden von Seth och Wedberg samt regeringsrådet PlantingGyllenbåga: I

motiven till 13 kap. 13 § giftermålsbalken framhålles, hurusom
make, vilken har fordran å andra maken och ingår i bodelningen med
giftorättsgods till värde överstigande sin lott, kan genom att uttaga denna
lott i annan sin egendom än fordringen föranleda, att fordringen tillskiftas
andra maken. Att ett skuldförhållande mellan makar sålunda bringas att
upphöra i samband med bodelningen, kan, heter det vidare i motiven,
ej anses lända till kränkning av övriga borgenärers intressen. Riktigheten
av detta uttalande må medgivas. Men förslaget öppnar möjlighet
för makarna att genom överenskommelse låta den enas fordran å den
andra ingå i den senares lott även i andra än nyssnämnda fall. En
överföring av egendom från gäldenären till borgenären, mot det att fordringen
lägges till den förres lott, kan bringas till stånd under sådana
förhållanden, att bodelningen i själva verket innefattar en betalning av
skuld, ej blott en realisation av maken-borgenärens giftorättsanspråk.
Är den gäldbundne maken insolvent, kan sålunda bodelningen komma
att medföra ett obehörigt gynnande av maken-borgenären framför andra
makens övriga fordringsägare. Detta synes vara desto betänkligare, som
bodelningen kan få nyss berörda karaktär, även om skuldförhållandet ma -

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

kärna emellan uppkommit först efter den tidpunkt, till vilken bodelningen
skall hänföra sig. Det är alltså angeläget, att den gäldbundna makens
borgenärer kunna vinna rättelse i eu bodelning av nu ifrågavarande
beskaffenhet. Härtill lärer dock förslaget ej bereda utväg genom vare
sig 2 inom., jämtört med 6 inom., eller 7 mom. i § 36 av nu förevarande
lagförslag. Ett tillägg till sistnämnda mom. torde böra göras, varigenom
den däri givna återvinningsregeln erhåller tillämplighet även för den händelse,
att vid bodelning egendom, borgenärerna till förfång, frångått gäldenären
mot det att fordran å honom utlagts å hans lott.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av §§ 9 och 10 i förordningen
den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämuing.

Lagrådet:

Lydelsen av § 9 anger ej otvetydigt att, vad säkerligen är åsyftat,
förteckning å veterliga borgenärer skall fogas även vid efterlevande
makes begäran om kallelse å hans okända fordringsägare.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 6 §§ i förordningen den 16
juni 1875 angående agfart å fång till fast egendom.

Lagrådet:

Ändringen i 1 § är föranledd därav att, enligt den tillämnade
nya ordningen av makars egendomsförhållanden, bodelning blir det fång,
som motsvarar gällande lags förvärv genom giftorätt. Samma skäl torde
böra medföra någon jämkning av ordalagen även i 18 § lagen den 30
maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom
eller gruva eller aktier vissa bolag.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 och 17 §§ i lagen den 14 juni
1907 om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till

sådan rätt.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 23 §§ i lagen den 14 juni
1907 om inteckning i tomträtt ochsvattenfallsrätt. .

Bihang till riksdagens protokoll 1019. 1 saml. 13 käft. (AV 15.)

122

Kurir/1. Maj:ts /Proposition nr 15.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 20 § i lagen den 29 juli 1892

angående sparbanker.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 31 oktober
1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § i lagen den 1 juni 1912 om
vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar.

Justitieråden Gullstrand och von Seth samt regeringsrådet PlantingGyllenbåga
lämnade förslagen utan annan erinran än den, som förut i
fråga om slutbestämmelserna till två av dessa förslag framställts av bemälde
ledamöter av lagrådet.

Justitierådet Wedberg lämnade förslagen utan anmärkning.

Ur protokollet
Erik Öländer.

Kungi. Maj:ts proposition nr 15.

123

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen
den 12 december 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellne»,
Statsråden: Petersson,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Unken,

Thorsson,

Holmquist,

Olsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Löfgren, anförde:

»Sedan lagberedningen i sitt betänkande den 31 augusti 1918 framlagt
förslag till ny giftermålsbalk ävensom förslag till ett flertal därmed
sammanhängande författningar, bland annat till lag om barn i äktenskap,
har Eders Kungl. Maj:t genom beslut den 18 september samma år förordnat,
att lagrådets utlåtande skulle för det ändamål, som § 87 regeringsformen
omförmäler, inhämtas över samtliga dessa förslag. Lagrådet avgav
sitt utlåtande den 30 maj 1919, och förslagen äro avsedda att föreläggas
nästinstundande års riksdag.

Förslaget till lag om barn i äktenskap innehåller i a § bestämmelser
om barnets rätt att taga tjänst eller annat arbete och om de
inskränkningar i denna behörighet, som föräldrarnas vårdnadsrätt skall
medföra. I denna del gjordes icke någon erinran inom lagrådet.

Lagberedningen, som efter avgivandet av nämnda betänkande
övergått till revision av förmynderskapsrätten, sammanträdde för be -

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

handling av detta ämne under juni 1919 i Köpenhamn med danska och
norska delegerade. Enligt vad för mig anmälts kom då under överläggningarna
om omyndigs rättshandlingar frågan om den på grund av
ålder omyndiges behörighet att taga tjänst eller annat arbete ånyo under
prövning, därvid i det huvudsakliga enighet preliminärt uppnåddes om
de principer, som borde läggas till grund för lagstiftningen härom. Dessa
principer stodo emellertid icke i full överensstämmelse med bestämmelserna
i 5 § av förslaget till lag om barn i äktenskap.

Det ansågs sålunda icke angående barn under aderton år böra i
lagen uttalas, att barnet vid avtal rörande användningen av dess arbetskraft
är avtalsslutande part, emedan därav kunde dragas den slutsatsen,
att föräldrarna icke i något fall ägde utan barnets samtycke bortlega
dess tjänster. En sådan inskränkning i föräldrarnas behörighet skulle
nämligen kunna minska deras auktoritet och bliva dem till hinder i deras omsorg
om barnets utbildning. Vidare syntes den ifrågavarande paragrafens
avfattning böra jämkas så, att därav framginge, att icke varje behörigen
ingånget arbetsavtal för barnet medförde emancipation, rätt att pa egen
hand uppsäga avtalet och att träffa avtal om annat arbete av liknande
art, utan endast ett efter ingången av barnets sextonde år träffat avtal,
varigenom barnet blivit i stånd att försörja sig. Slutligen ansågs det
rimligt att i de fall, då föräldrarna hävde ett av barnet behörigen träffat
avtal, emedan detta befunnits erforderligt med hänsyn till barnets uppfostran
eller välfärd, den emancipation, som avtalet kunde hava medfört,
skulle bortfalla i och med avtalets hävande.

De sålunda antagna grundsatserna finner jag mig kunna biträda.
Och då det uppenbarligen vore mindre lämpligt, att 5 § av lagen om
barn i äktenskap antoges i en lydelse, som kan väntas bliva ändrad i
samband med förmynderskapsrättens snart stundande revision, hai jag
låtit inom justitiedepartementet utarbeta ett förslag till nämnda paiagiaf
i överensstämmelse med omförmälda grundsatser.»

Departementschefen uppläste därefter ifrågavarande förslag, vilket
såsom bilaga är fogat vid detta protokoll, samt hemställde, att lagrådets
utlåtande däröver måtte för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler,
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Ivar Brynolf.

Kungl. May. in proposition nr 15.

125

Bilaga.

Förslag till lag om barn i äktenskap.

5 §.

Hava föräldrarna låtit barn, som fyllt femton men ej aderton år,
taga tjänst eller annat arbete, varigenom barnet blivit i stånd att försörja
sig, äge barnet själv uppsäga avtalet ävensom träffa avtal om
annat arbete av liknande art. Avtal, som barnet sålunda trätfat, äge
föräldrarna häva, om det må anses erforderligt med hänsyn till barnets
uppfostran eller välfärd. Sker det, äge barnet ej därefter den rätt att
träffa arbetsavtal, som nyss är sagd.

Sedan barnet fyllt aderton år, må det själv taga tjänst eller annat
arbete.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd torsdagen den
18 december 1919.

Närvarande:

Justi tieråden Améen,

friherre Leijonhufvud,

Edelstam,

Regeringsrådet Linnér.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justi tiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
12 december 1919, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över
upprättat förslag till ändrad lydelse av 5 § i förut av lagrådet behandlat
förslag till lag om barn i äktenskap.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet
av revisionssekreteraren Karl Edvard Tiselius.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet
Erik Öländer.

Kung}. Maj:ta proposition nr 15

127

Utdrag ur protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen
den 19 december 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petersson,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Unoén,

Thorsson,

Holmquist,

Olsson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anmälde lagrådets
utlåtanden över

dels de genom Kungl. Maj:ts beslut den 18 september 1918 till
lagrådet remitterade förslagen till

1) giftermålsbalk;

2) lag om införande av nya giftermålsbalken;

3) lag om barn i äktenskap;

4) lag angående ändrad lydelse av 3 § i lagen den 14 juni 1917
om barn utom äktenskap;

5) lag om makes underhållsskyldighet mot andra makens barn;

6) lag angående ändrad lydelse av 13 § i lagen den 14 juni 1917
om adoption;

7) lag om makes arvsrätt;

8) lag om ändring i vissa delar av ärvdabalken;

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

9) lag om god man för bortovarande;

10) lag om ändring i vissa delar av förordningen den 24 september
1861 angående vård av död mans bo;

11) lag om ändring i vissa delar av förordningen den 18 september
1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, så
ock angående undanskiftande av egendom i död makes bo;

12) lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 §, 10 kap. 13 § och 17
kap. 2 § handelsbalken;

13) lag om ändrad lydelse av 2 kap. 9 § och 22 kap. 2 §
strafflagen;

14) lag om ändrad lydelse av 59, 60, 65, 69 och 70 §§ utsök ningslagen; 15)

lag angående ändrad lydelse av 16 § i lagen den 14 juni 1917
om införsel i avlöning, pension eller livränta;

16) lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 14 juni 1917
om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket;

17) lag om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i rättegångs balken

;

18) lag om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 16 juni

1875 angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra
ärenden;

19) lag om ändring i vissa delar av konkurslagen;

20) lag angående ändrad lydelse av §§ 9 och 10 i förordningen
den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning;

21) lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 6 §§ i förordningen den

16 juni .1875 angående lagfart å fång till fast egendom;

22) lag om ändrad lydelse av 4 § i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom;

23) lag angående ändrad lydelse av 6 och 17 §§ i lagen den 14
juni 1907 om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång
till sådan rätt;

24) lag angående ändrad lydelse av 2 och 23 §§ i lagen den 14
juni 1907 om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt;

25) lag om ändrad lydelse av 26 § i lagen den 29 juli 1892 angående
sparbanker;

26) lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 31 oktober
1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning; samt

27) lag angående ändrad lydelse av 2 § i lagen den 1 juni 1912
om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar,

Kungl. Maj: t it proposition nr 15.

12!)

och dels det genom Kung]. Maj:ts beslut den 12 december 1919 till
lagrådet remitterade förslaget till ändrad lydelse av 5 § i förslaget till
lag om barn i äktenskap.

Departementschefen anförde:

»Det förslag till ny giftermålsbalk, vilket nu föreligger såsom ett
led i den inom vårt land pågående revisionen av 1734 års lag, är en
frukt av det gemensamma skandinaviska lagstiftningsarbetet. Jag torde
få erinra om Eders Kungl. Maj:ts beslut den 3 november 1909, att lagberedningen
skulle företaga omarbetning av giftermålsbalken med tillhörande
författningar samt de delar av ärvdabalken, som kunde böra i
sammanhang därmed behandlas. Nämnda år tog Eders Kung]. Maj:t
jämväl initiativ till ett för Sverige, Danmark och Norge gemensamt lagstiftningsarbete
på familjerättens område. Efter överenskommelse regeringarna
emellan sammanträdde under november månad 1909 i Stockholm
delegerade för de tre länderna med uppdrag att undersöka, huruvida
och på vad sätt ett gemensamt skandinaviskt lagstiftningsarbete
inom särskilda därför lämpade delar av familjerätten skulle kunna under
den närmaste tiden anordnas. I anslutning till de delegerades den 13
november 1909 avgivna utlåtande meddelade Eders Kungl. Maj:t genom
särskilda beslut den 12 augusti 1910, den 9 juni 1911 och den 27 september
1912 bestämmelser om samarbete rörande huvudsakliga delar av
reglerna om äktenskaps ingående och upplösning. På hösten 1913 avgåvo
lagberedningen samt danska och norska kommitterade förslag till
lagar om äktenskaps ingående och upplösning, vilka i de delar, som
varit föremål för samarbete, voro sinsemellan nära överensstämmande.
Det svenska förslaget blev genom proposition förelagt 1915 års riksdag
och antogs av denna, varefter Eders Kungl. Maj:t den 12 november 1915
utfärdade lagen om äktenskaps ingående och upplösning. I Norge har
den 31 maj 1918 utfärdats lov om indgaaelse og oplosning av egteskap,
varemot det danska förslaget ännu icke blivit lag.

Efter att hava jämsides med arbetet på äktenskapsrätten uppgjort
dels under samarbete med de danska och norska kommitterade förslag
till lag om adoption och dels för sig förslag till lag om barn utom
äktenskap, vilka förslag resulterat i lagarna om nämnda ämnen den 14
juni 1917, övergick lagberedningen att uteslutande ägna sig åt lagstiftningen
om makars rättsförhållanden. Redan genom ovan omförmälda
beslut den 9 juni 1911 hade Eders Kungl. Maj:t medgivit, att deltagandet
för Sverige i det gemensamma skandinaviska lagstiftningsarbetet
på familjerättens område finge avse bland annat frågan om äkta makars

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 13 käft. (Nr 15.) 17

Förslaget
till giftermålsbalk.

Dess tillkomst.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Stillande

rätt.

Makarnas

personliga

rättsförhål landen.

förmögenhetsförhållanden, och genom nådigt beslut den 19 februari 1915
medgavs, att detta deltagande finge avse äkta makars rättsförhållanden
jämväl i andra avseenden. Lagberedningen samt de danska och norska
kommitterade avgå vo den 31 augusti 1918 förslag i dessa ämnen.

De tre förslagen äro i huvudsak överensstämmande. De svenska
och danska förslagen avse att uttömmande behandla frågan om makars
rättsförhållanden eller, såsom ämnet från dansk sida betecknats, äktenskapets
rättsverkningar. Mellan de svenska och danska förslagens uppställning
förefinnes dock den skiljaktigheten, att, medan det danska förslaget
i ett kapitel av lagen om äktenskapets rättsverkningar upptager
bestämmelser om föräldramakten eller, enligt svensk terminologi, vårdnaden
om barnen, sådana bestämmelser för Sveriges del influtit i ett förslag
till fullständig lagstiftning om barn i äktenskap. Det norska förslaget
betecknas såsom avseende allenast makars förmögenhetsförhållanden,
men är i det väsentliga lika omfattande som de två andra förslagen,
enär i detsamma upptagits även regler om makars skyldighet att
bidraga till familjens underhåll, ett ämne, som i allmänhet icke brukar
räknas såsom hörande till makars förmögenhetsförhållanden. Det svenska
förslagets bestämmelser angående makars rättsförhållanden hava blivit
sammanförda med bestämmelserna i lagen om äktenskaps ingående och
upplösning till det nu föreliggande förslaget till en ny giftermålsbalk,
därvid i nämnda lag, förutom vissa jämkningar av redaktionell natur,
gjorts allenast de ändringar, som ansetts påkallade av den förmögenhetsordning
mellan makar, som föreslås. En sådan bearbetning hade
däremot ej de danska och norska kommitterade underkastat de förut avgivna
danska och norska förslagen till lagar om äktenskaps ingående
och upplösning. Sedermera hava emellertid de två danska förslagen, det
av 1913 till lag om äktenskaps ingående och upplösning samt det av
1918 till lag om äktenskapets rättsverkningar sammanarbetats till ett
förslag till Lov om Aegteskab. Sistnämnda förslag har år 1919 genom proposition
framlagts för den danska riksdagen men ännu icke slutbehandlats
av denna. Därest de nu i de tre länderna föreliggande förslagen
bliva antagna, skall det betydelsefulla arbetet för åstadkommande av en
tidsenlig och i huvudsak gemensam skandinavisk lagstiftning på äktenskapsrättens
område hava nått sin fullbordan.

Inom gällande svensk rätt regleras makars inbördes rättsförhållanden
ännu i princip av giftermålsbalken i 1734 års lag. Enligt dess ursprungliga
lydelse var hustrun i överensstämmelse med den uppfattning, som
härskade vid lagens tillkomst, helt ställd under mannens målsmanskap.

Kungl. Maj:In proposition nr 15. 131

Med avseende å makarnas personliga rättsförhållanden framträder målsmanskapet
inåt i form av husbondevälde och utåt såsom målsmanskap i
inskränkt bemärkelse eller rättsligt ställföreträdarskap, såväl privat- som
processrättsligt. Husbondeväldet ger mannen högsta bestämmanderätt i
familjens alla gemensamma angelägenheter, såsom beträffande bostad,
levnadsordning och tjänare, samt rätt att fordra, att hustrun ägnar sig
åt vården av familj och hem, i följd varav hon anses icke kunna utan
mannens samtycke rättsgiltigt disponera över sin arbetskraft genom arbetsavtal
med tredje man. Hustrun äger visserligen i följd av sitt på
urgammal hävd grundade husfrudöme att i första hand bestämma över
den inre hushållningen, men vid tvist mellan makarna om någon dithörande
fråga måste dock den högsta bestämmanderätten i princip anses
tillkomma mannen. I ett visst samband med husbondeväldet står ock
den bestämmanderätt i de gemensamma barnens personliga angelägenheter,
som rättspraxis utan tvekan tillerkänner mannen. I samtliga nu
nämnda hänseenden kvarstår stadgandet i 9 kap. 1 § giftermålsbalken om
mannens målsmanskap väsentligen oberört av senare lagstiftningsåtgärder,
ehuruväl husbondeväldet genom den allmänna rättsuppfattningens inverkan
på rättspraxis i realiteten förlorat en stor del av sin styrka. I fråga
om en särskild funktion av bestämmanderätten över barnen, giftomannaskapet,
har emellertid modern genom 2 kap. 2 § lagen om äktenskaps
ingående och upplösning likställts med fadern. Vad angår målsmanskapet
i inskränkt mening har i följd av nedan berörda ändringar i stadgandena
om makars förmögenhetsförhållanden, genom vilka hustru erhållit
befogenhet att under vissa förutsättningar själv förvalta sin egendom
och att med viss verkan stifta gäld, det också tillerkänts henne rätt
att inför domstol tala och svara rörande av henne förvaltad egendom
eller gjord gäld. Sedan efter nämnda lagändringar den teoretiska tvistefrågan,
huruvida gift kvinna vore myndig, allt mera enhälligt besvarats
jakande, har slutligen denna mening fått ett avgörande legislativt stöd
genom den ändring, som i sammanhang med införandet av lagen om
äktenskaps ingående och upplösning år 1915 vidtogs i 19 kap. 4 §
ärvdabalken.

I fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden voro 1734 års lags Makarnas
stadganden grundade på egendomsgemenskap, endast modifierad så till
vida, att med hänsyn till ättens intressen fastighet på landet, som man- landst i.
nen eller hustrun ärvt eller före äktenskapet förvärvat, skulle vara enskild
egendom. I den gemensamma egendomen skulle enligt landsrätt
mannen hava giftorätt till två tredjedelar och hustrun till en tredjedel,
enligt stadsrätt vardera maken hava giftorätt till hälften. Detta föränd -

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

rades 1845, samtidigt därmed att syster eVhöll lika arvsrätt med broder,
så att makarna över hela linjen fingo lika giftorätt i samfälld egendom.
Sedermera har år 1898 även stadsfastighet, som ärvts eller före äktenskapet
förvärvats, gjorts till enskild egendom. Giftorättsreglerna hava
alltjämt kunnat ändras genom äktenskapsförord.

Enligt 1734 års lag i dess ursprungliga lydelse var emellertid målsmanskapet
konsekvent genomfört även på det ekonomiska området. Mannen
ägde råda över all egendom i makarnas bo, även hustruns enskilda,
med endast den i ättintresset grundade begränsningen, att han icke utan
hustruns samtycke fick avyttra hennes fasta egendom. Detta var helt
naturligt på en tid, då lagstiftaren med åberopande av kvinnokönets
naturliga svaghet gjorde även den ogifta kvinnan omyndig oberoende av
ålder; det tedde sig då ej märkvärdigare, att mannen förvaltade hennes
egendom, då hon var gift, än att förmyndaren gjorde det, då hon var
ogift. Sedermera hava förändringar i kvinnornas levnadsförhållanden och
utbildning samt en hand i hand därmed gående omvandling av den allmänna
uppfattningen i fråga om den ogifta kvinnans myndighet medfört
eu utveckling, som i olika stadier slutligen hunnit därhän, att enligt den
nu gällande lagändringen av 1884 ogift kvinna bliver myndig vid samma
ålder som mannen eller tjuguett år, men är berättigad att avsäga sig
myndighetens utövning. I jämbredd med denna utveckling hava genomförts
reformer, syftande till större ekonomisk självständighet för den gifta
kvinnan.

Enligt eu lagändring av 1874 kan sålunda äktenskapsförord göras
icke blott om makarnas giftorätt utan även om förvaltningen av hustruns
enskilda egendom; och därest genom äktenskapsförord stadgats, att hustrun
tillhörig enskild egendom skall från mannens förvaltning undantagas,
eller om sådant stadgande meddelats angående egendom, som
genom gåva eller testamente givits hustrun med villkor att den skulle
tillhöra henne enskilt, skall hustrun äga råda över den egendomen och
avkastningen därav, såframt ej annorledes föreskrivits om förvaltningen.
Kan hustrun geuom eget arbete något förvärva, skall hon ock äga råda
däröver. Genom 1898 års lagstiftning hava slutligen gjorts ytterligare
modifikationer, huvudsakligen i reglerna angående makars gäld. Därvid
lagfästes hustruns sedan gammalt hävdvunna behörighet att i kraft av
sitt husfrudöme belasta all makarnas egendom med visst slag av
gemensam gäld, nämligen sådan som göres för det gemensamma boets
räkning under sådana förhållanden att det kan antagas ske med mannens
samtycke, främst så kallad hushållsgäld. Därjämte erhöll hustrun
befogenhet att även utan mannens samtycke stifta annan gäld, dock

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

133

med den mycket viktiga inskränkningen, att för denna gäld svarar
endast sådan egendom, varöver hustrun äger råda. Av otvivelaktigt
större betydelse voro emellertid de lagändringar, som avsågo att, såvitt det
med de gällande principerna läte sig göra, skydda hustrun för missbruk
från mannens sida av hans ekonomiska företrädesställning. I detta hänseende
märkes främst, att hustruns enskilda egendom fritogs från ansvar
för gäld, som mannen ensam gjort, samt att möjligheten för make att
under äktenskapet genom boskillnad vinna fullständigt oberoende av
andra maken i ekonomiskt avseende väsentligt ökades. En systematisk
utbildning gavs åt reglerna om vederlag d. v. s. den gottgörelse,
som vid bodelning skall utgå i anledning därav att under förmögenhetsgemenskapens
bestånd gäld betalats med annan egendom än den, som
rätteligen svarade därför, eller make eljest lidit intrång i sin gent emot
andra maken bestående rätt till enskild egendom eller andel i samfälld
egendom. Och inskränkningarna i mannens rätt att förfoga över hustruns
enskilda fastighet utvecklades samt utsträcktes till att gälla även
fastighet i stad.

Någon fullständigare redogörelse för de gällande reglerna angående
makars förmögenhetsförhållanden kan icke lämpligen nu givas. Det må
i stället påpekas, hurusom lagstiftningen härom genom de partiella reformerna
blivit invecklad och svårtillämplig samt i viss mån inkonsekvent
och att i anledning därav de åsyftade förbättringarna i hustruns ställning
i avsevärd grad förfelats. Beträffande betalningsansvaret för gäld
är det i ögonen fallande, att samfälld egendom under hustruns förvaltning,
främst hennes självförvärv, fortfarande är ansvarig för mannens
gäld i allmänhet samt att den frihet från ansvar för mannens
enskilda gäld — tillkommen »av hans vållande och förgörelse utan
att hustrun därav nytta eller del haft» — som hustruns giftorättsandel
i det gemensamma boet skall åtnjuta, icke kan göras gällande vid
utmätning utan endast genom undanskiftande, som äger rum i konkurs
med boskillnad eller i urarvakonkurs. Vederlagsreglerna hava jämförelsevis
ringa praktisk betydelse på grund av bevisningssvårigheten
och emedan de, med ett undantag, icke kunna göras gällande emot
borgenärer. Den hustrun tillerkända befogenheten att stifta vanlig gäld
har i allmänhet icke avsevärt ökat möjligheten för henne att idka självständig
ekonomisk verksamhet, detta på grund av kreditbasens begränsning
till egendom, varöver hon själv råder. Och beträffande varje gift
kvinna, som sammanlever med mannen, gäller enligt näringsfrihetsförordningen,
att hon äger idka handel eller annat näringsyrke endast om
mannen sådant tillåter och ikläder sig ansvar för de förbindelser, hon i

Brister i
gällande
rätt.

134

Kungl. Maj:is proposition nr 15.

och för rörelsen kan komma att ingå. Slutligen måste ihågkommas, att
flertalet av de ändringar, som vidtagits i 1734 års giftermålsbalk för att
bereda hustrun ekonomisk självständighet och skydd mot missbruk av
mannens förvaltningsrätt, för sin tillämplighet vila på förutsättningen,
att egendom genom äktenskapsförord eller stadgande i testamente eller
vid gåva undantagits från mannens förvaltning eller åtminstone gjorts
till hustruns enskilda egendom. Men äktenskapsförord upprättas, såsom
den vid lagberedningens betänkande fogade statistiken utvisar, alltjämt
endast med avseende å ett jämförelsevis ringa antal äktenskap, inom
hemmansägarnas och de rena kroppsarbetarnas stora grupper uppgående
till allenast mellan en och två procent av samtliga äktenskap. Anledningen
härtill får säkerligen, särskilt i fråga om de bredare lagren, till
icke ringa del sökas i oföretagsamhet och okunnighet om gällande rätt.
Därtill kommer, att vid äktenskapets angående de blivande makarnas
känslor för varandra i allmänhet äro sådana, att kvinnan icke finner anledning
vidtaga särskilda försiktighetsmått mot möjliga missbruk av mannens
förvaltningsrätt. Detta sker så mycket mindre, som en framställning
från hennes sida om äktenskapsförords upprättande lätt kan få utseende
av att vara ett uttryck för misstroende till mannens vilja eller
förmåga att till bådas bästa sköta förvaltningen. Under äktenskapet kan
en inskränkning av mannens befogenheter ske allenast genom boskillnad,
som vanligen i det längsta undvikes och icke kommer till stånd, förrän
makarnas ekonomi blivit grundligt fördärvad. Så länge lagen stadgar
egendomsgemenskap och förvaltningsrätt för mannen såsom en huvudregel,
vars frånvikande förutsätter särskilda åtgärder, lärer ock denna
regel komma att härska inom flertalet äktenskap. Och mannens nästan
obegränsade legala förvaltningsrätt gör, att för den allmänna uppfattningen
egendomsgemenskapen knappast framträder, utan det ter sig som om
mannen vore ägare av boets alla tillgångar och hustrun allenast hade en
eventuell rätt att vid äktenskapets upplösning bekomma en andel i vad
som då kan finnas kvar.

Den underordnade ställning, som hustrun ännu efter gällande rätt
i regel intager, står icke i god överensstämmelse med de faktiska förhållandena,
sådana de nu äro och i framtiden allt mer lära bliva. Kvinnan
erhåller numera vanligen en allmänbildning, som kan mäta sig med mannens,
och skaffar sig ej sällan också utbildning för yrken, som förut
endast utövats av män. Inom alla samhällslager blir det allt vanligare,
att hon ägnar sig åt förvärvsarbete utom hemmet, och det kan ej utan
vidare förutsättas, att hon är oförmögen att tillvarataga sina egna och
sin familjs intressen. I det föregående har påpekats, hurusom den nu

Kungl. Majds proposition nr 15.

135

antydda utvecklingen medfört den ändring i lagen, att ogift kvinna numera
liksom mannen blir myndig vid fyllda tjuguett år. Det kan näppeligen
försvaras, att en sålunda myndigbliven kvinna skall genom äktenskapet
förlora en stor del av den rättsliga handlingsförmåga, hon
förut ägde, att bon skall vid äktenskapets ingående till mannen avstå
dispositionsrätten över den henne då tillhöriga egendomen, som hon måhända
under lång tid därförut med omtanke och duglighet förvaltat och
som dessutom kanske förvärvats av henne själv genom eget arbete. De
rättsverkningar, som mannens målsmanskap medför i personligt och ekonomiskt
hänseende, kännas bland allt större kretsar obilliga och tryckande
för den gifta kvinnan samt äro måhända ej utan all skuld till den sjunkande
äktenskapsfrekvensen och det ökade antalet konkubinat.

Utom privaträttens område äro, såsom bekant, de rättsliga verkningarna
av mannens målsmanskap numera i allt väsentligt utplånade.
Den gifta kvinnan är enligt en lagändring av 1916 lika väl som den
ogifta befogad att uppträda såsom rättegångsombud. Efter det för omkring
ett tiotal år sedan hustru först erhållit möjlighet att utöva kommunal
rösträtt — som den ogifta kvinnan ägt redan från kommunallagarnas
tillkomst år 1862 — samt därpå förklarats utan hinder därav att
hon står under mannens målsmanskap vara behörig att utöva alla kommunala
uppdrag utom landstingsmannaskap, genomfördes under år 1918
fullständig likställighet mellan män och kvinnor i kommunalt hänseende.
Slutligen har 1919 års lagtima riksdag i anledning av proposition från
Eders Kungl. Maj:t såsom vilande antagit ett förslag till sådana grundlagsändringar
att kvinnan, den gifta lika väl som den ogifta, erhåller
politisk rösträtt, och det lider intet tvivel, att denna betydelsefulla reform
skall bringas till fullbordan, så snart detta författningsenligt kan ske.
Förvisso vore det då en uppenbar och skadlig inkonsekvens att inom
äktenskapslagstiftningen kvarhålla kvinnan i den rättsligt underordnade
ställning, som hon nu intager.

Av ovan antydda skäl finner jag, lika med lagberedningen, att såväl
rättvisan som samhällsnyttan kräva målsmanskapets fullständiga upphävande
och införandet av civilrättslig likställighet mellan mannen och
hustrun. Även i övrigt har jag kunnat till fullo ansluta mig till de
principer, på vilka lagberedningens förslag är byggt.»

Departementschefen redogjorde därefter för det huvudsakliga innehållet
av såväl förslaget till giftermålsbalk som de övriga i samband
därmed framlagda lagförslagen och yttrade därvid bland annat följande:

Redogörelse
för förslagens
innehåll.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

"Hsfi''rifål »Beträffande äktenskapets rättsverkningar i personligt hänseende,

landenTper-vilka — givetvis helt kortfattat — behandlas i 5 kap. av förslaget till
sonligt hän- giftermålsbalk med rubriken »allmänna bestämmelser om makars rättsBestämman
förhållanden», gäller enligt 1 §, att man och hustru äro skyldiga varandra
(tevatten, trohet och bistånd samt att de hava att i samråd verka för familjens
bästa. Den svåra frågan om bestämmanderätten i familjens gemensamma
angelägenheter har förslaget sålunda icke löst genom något direkt stadgande,
utan nöjt sig med att inskärpa den i äktenskapets etiska natur
bottnande skyldigheten för makarna att i viktigare frågor rådgöra med
varandra och söka få till stånd ett gemensamt beslut. De vid målsmanskapets
upphävande närmast tillhands liggande möjligheterna att för ett
giltigt avgörande i gemensamma angelägenheter fordra ett samfällt beslut
av båda makarna eller att giva mannen bestämmanderätt i vissa av
dessa angelägenheter, hustrun i andra, hava nämligen befunnits praktiskt
ogenomförbara. Detsamma gäller om tanken att vid tvist mellan makarna
låta någon myndighet träffa avgörandet i dessa frågor, som ju i allmänhet
äro av mera etisk eller praktisk än rättslig natur och i hög grad
beroende av skiftande individuella omständigheter.

Då förslaget icke rättsligen reglerar avgörandet av vanliga familj eangelägenheter
— med undantag dock för barnens personliga angelägenheter,
till vilka jag torde få återkomma vid redogörande för förslaget
till lag om barn i äktenskap — förutsättes det, att ifrågavarande avgöranden
skola gestalta sig på följande sätt. I en mängd av samlivets
små detaljer tillkommer det enligt sakens natur ena maken att besluta
utan samråd med den andre. Om i en viktigare fråga trots samråd ett
gemensamt beslut icke kommer till stånd och frågan ej kan förfalla, får
ena maken handla på egen hand och sålunda träffa ett faktiskt avgörande.
Ett sådant självständigt handlande av ena maken måste anses tillbörligt,
såvitt denne därvid låter sig ledas av familjens intressen samt icke
brister i skälig hänsyn till andra makens önskningar, och vid bedömande
härav får stor betydelse tillmätas rådande sed. Huruvida det blir faktiskt
möjligt för endera maken att handla på egen hand, kommer ofta
att bero på, om han disponerar över de medel, som åtgärden betingar;
därför har vid utformningen av reglerna om underhållsskyldigheten särskilt
tagits sikte på att hustrun, som i allmänhet ej har egna inkomster,
skall av mannen erhålla medel för att kunna självständigt sköta den
inre hushållningen, vars handhavande enligt sed i främsta rummet tillkommer
henne.

Den nu antydda ordningen ansluter sig i själva verket ganska nära
till vad som i praktiken redan gäller hos oss lika väl som i andra kul -

Kungl. Maj:t» proposition nr 15.

137

turländer, vilkas lagar mer eller mindre obetingat tillerkänna mannen
bestämmanderätten i familjens angelägenheter. Ehuru mannen enligt valrätt
på grund av sitt husbondevälde principiellt har den mest obegränsade
bestämmanderätt, förnekar lagen honom befogenhet att med tvång
genomföra sina beslut angående hustruns rent personliga förhållanden,
exempelvis att låta hämta henne till den av honom valda bostaden,
och erbjuder honom i regel icke några medel att på rättslig väg
gent emot henne genomföra sina avgöranden beträffande familjens angelägenheter
i övrigt. Någon större praktisk betydelse bär icke heller den
indirekta verkan, som kan tänkas tillkomma mannens bestämmanderätt i
följd av de! inflytande, skuldfrågan enligt svensk lag äger i tvister om
hemskillnad eller äktenskapsskillnad. Tv med den rättsuppfattning, som
numera råder, torde hustrun icke anses hava skuld till misshälligheterna
i äktenskapet allenast på den grund att hon icke fogat sig efter vad
mannen bestämt i kraft av sitt målsmanskap. Tvärtom lärer domstolen
fritt pröva alla omständigheterna och fästa avseende vid, huruvida mannen
får anses hava handlat egenmäktigt och underlåtit att taga skälig
hänsyn till hustruns uppfattning. Därest nu antydda förhållanden tagas
i betraktande, torde det näppeligen kunna påstås, att målsmanskapets
upphävande i realiteten medför någon ökad fara för bristande enhetlighet
i skötseln av familjens angelägenheter.

Målsmanskapets upphävande innefattar Jämväl ett borttagande av-Husfru ner
mannens legala befogenhet att rättsligen representera hustrun, som dock ^ätukapagivetvis
är oförhindrad att anlita honom såsom sitt ombud. Detta upp- citet.
hävande medför ock, att hustrun i alla avseenden erhåller full rättskapacitet.
Naturliga konsekvenser därav äro, att ärvdabalken skall ändras,
såvitt den förbjuder hustru att vara förmyndare, samt att näringsfrihetsförordningens
förut berörda stadgande om mannens samtycke såsom villkor
för hustruns rätt att idka näring måste upphävas liksom ock de i
handelsbalken ännu förefintliga förbuden för tredje man att köpa något
av annan mans hustru och för hustru att ingå borgen utan mannens samtycke.
I ärvdabalken föreslås vidare, detta dock särskilt med hänsyn till
de nya reglerna om makars förmögenhetsförhållanden, sådan ändring, att
hustru, som ej fyllt tjuguett. år, skall stå under förmyndare; då ogift
kvinnas rätt att avsäga sig myndigheten tillika skall upphöra, bliva
man och kvinna fullt likställda i myndighetsavseende.

Vad därefter angår giftermålsbalkens regler om makarnas inbördes Underhålls
underhållsskyldighet, vilka upptaga större delen av 5 kap., lärer grund-
stadgandet, att makarna äro skyldiga att var efter sin förmåga bidraga
till familjens underhåll, överensstämma med vad som får anses redan

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 13 käft. (AV 151) 18

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Hushålls penningar.

Utdömande
av underhållsbidrag.

gälla enligt svensk civilrätt, ehuru fattigvårdslagstiftningen fortfarande
gör mannens underhållsskyldighet strängare än hustruns. Av icke ringa
social betydelse är emellertid förslagets uttalande, att underhållsskyldigheten
kan fullgöras genom verksamhet i hemmet, varav följer, att den i
hemmet arbetande hustrun måste betraktas som en försörjande, icke som
en försörjd familjemedlem. Huvudregeln kompletteras vidare med ett
stadgande att om det, som enligt nämnda regel skall tillskjutas av ena
maken, icke lämnar tillgång till bestridande av utgifterna för hans särskilda
behov och de utgifter, han eljest med hänsyn till makarnas levnadsförhållanden
enligt sed har att ombesörja för familjens underhåll,
så skall andra maken vara pliktig att i lämpliga poster tillhandahålla
honom erforderliga penningmedel; dock skall rätt till sådant bidrag givetvis
icke tillkomma make, som visar oförmåga att handhava medel eller
av annan särskild orsak icke bör äga ombesörja utgifterna. Detta stadgande
har, såsom förut antytts, sin största betydelse däri, att det giver hustrun
en viss självständighet i skötandet av den inre hushållningen genom att
tillförsäkra henne rätt till hushållspenningar. Yad som enligt underhållsreglerna
av ena maken överlämnats till den andre för tillgodoseende av
hans särskilda behov skall vara hans egendom; i följd härav bliva hustruns
personliga lösören, även om de bekostats av mannen, samt hennes
eventuella besparingar å det kontanta bidraget till hennes särskilda utgifter
fritagna från ansvar för mannens gäld.

En betydelsefull nyhet i förslaget är, att, om ena maken gör sig
skyldig till uppenbar försummelse av sin underhållsplikt, han kan av
domstol förpliktas att till andra maken utgiva ett till visst belopp fixerat
periodiskt underhållsbidrag. En försumlig försörjares make blir således
icke såsom nu uteslutande hänvisad till möjligheten att begära understöd
av den offentliga fattigvården, som i sin ordning har att utkräva
ersättning av den försumlige. Utdömandet av underhållsbidrag torde,
såvitt angår sammanlevande makar, få sin största praktiska betydelse i
de fall, då bidraget kan genom införsel uttagas av den bidragspliktiges
hos arbetsgivaren innestående avlöning. Förslaget medgiver vidare makar
att om den inbördes underhållsskyldighetens fullgörande träffa rättsgiltiga
avtal, vilka, om de upprättats skriftligen med två vittnen, kunna
läggas till grund för införsel. Om ena maken för familjens tillbörliga
underhåll tillskjutit mera, än enligt huvudregeln ålegat honom, skall han
kunna utkräva ersättning av andra maken. Denna regressrätt, till vilken
jag skall återkomma i det följande, är dock av flera skäl starkt begränsad.

Kungl. Maj:t8 proposition nr 15.

139

Till skillnad från gällande svensk rätt men i likhet med moder- Underhålls
Hare utländska lagstiftningar reglerar förslaget även det fall, att makarnafaltuL
faktiskt leva åtskilda på grund av söndring, utan att det dock kommit levnad.
till rättslig hemskillnad dem emellan. Det skall då åligga make att enligt
förut angivna grunder bidraga till andra makens underhåll; dock
må i detta fall — liksom redan enligt gällande lag vid hemskillnad —
om ena maken huvudsakligen bär skulden till brytningen, andra maken
ej förpliktas utgiva bidrag till hans underhåll, med mindre synnerliga
skäl därtill äro. I fall av faktisk särlevnad kan ock, om förhållandena
tala därför, make förpliktas att till nyttjande lämna andra maken lösören,
vilka vid sammanlevnadens hävande ingingo i det för makarnas
gemensamma begagnande avsedda bohaget eller utgjorde andra makens
arbetsredskap.

Den gällande lagens regler att all makarnas egendom, med viss Bae^6^]^
begränsning i fråga om hustruns enskilda, häftar för gäld, som hon för hushålls -det gemensamma boets räkning gjort under sådana förhållanden att det gald m• m
kunnat antagas ske med mannens samtycke, motsvaras i förslaget av ett
i 5 kap. 12 § meddelat stadgande om behörighet för vardera maken att
med förpliktande verkan jämväl för den andre ingå sådana rättshandlingar
för den dagliga hushållning eller för barnens uppfostran, som sedvanligen
företagas för sådant ändamål, samt om enahanda behörighet
för hustrun i fråga om sedvanliga rättshandlingar för tillgodoseende av
hennes särskilda behov. Rättshandlingen skall ej vara förpliktande för
andra maken, om den, med vilken rättshandlingen slöts, insåg eller bort
inse, att det som anskaffades genom rättshandlingen ej var''erforderligt.

Att hustrun men ej mannen erhållit ifrågavarande behörighet för tillgodoseende
av sina särskilda behov, beror givetvis på det faktiska förhållandet,
att i de flesta fall hustrun ej har egna inkomster utan är för
behovens tillgodoseende hänvisad till mannens inkomster och hans därmed
följande kredit samt därpå att de få fall, då mannen rätteligen
bör kunna för sina särskilda behov anlita hustruns inkomster, icke ansetts
äga en betydelse, som praktiskt kunde uppväga den med behörighetens
utsträckande till mannen förenade risken. Förslaget tillmötesgår
ett gammalt krav genom bestämmelser därom att make, som missbrukar
sin nu omförmälda behörighet, kan genom domstols beslut förklaras
densamma förlustig. I anslutning till gällande rätt giver förslaget vidare
vardera maken en omfattande behörighet att företräda andra maken
i de fall, då denne är för bortovaro eller sjukdom ur stånd att själv ombesörja
sina angelägenheter, varjämte förslagets bestämmelser i denna
del kompletteras genom ett särskilt förslag till lag om god man för borto -

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Hustruns

släktnamn.

Fiirmögenlietsordni
ligen.

varande. Ingen av de ovan nämnda behörighetsreglerna är tillämplig i
fall av faktisk särlevnad eller hemskillnad mellan makarna.

Sist bland de allmänna bestämmelserna om makarnas rättsförhållanden
behandlar förslaget frågan om hnstrnns släktnamn och lagfäster
därvid vad som får anses vara gällande rätt genom stadgandet, att hustrun
med vigseln erhåller mannens släktnamn, men bereder henne
därjämte möjlighet att rättsligen bära sitt eget och mannens namn i
förening.

I fråga om den äktenskapliga förmögenhetsordningen har förslaget
fullkomligt brutit med de nuvarande på mannens målsmanskap grundade,
ehuru genom partiella reformer modifierade principerna utan att
dock ansluta sig till någon av de utländska lagstiftningarnas system.
Av dessa har den totala egendomsskillnaden mellan makarna, som numera
råder i England och stora delar av den anglosaxiska världen i
övrigt och som tidigare var målet för reformsträvandena i vår land, synts
icke väl motsvara den hos oss sedan gammalt nedärvda uppfattningen
att i äktenskapets väsen ligger samhörighet mellan makarna även på det
ekonomiska området. Klart är också, att detta system måste vara ogynnsamt
för det störa flertalet hustrur, vilka icke hava egna medel, måhända
därför att de av arbetet i hemmet hindrats att utöva någon förvärvsverksamhet:
vid äktenskapets upplösning gå de lottlösa därur, även om
mannen har betydande tillgångar, vilkas sammansparande kanske möjliggjorts
genom den klokhet och omsorg, varmed hustrun skött hemmet.
Detsamma gäller, i större eller mindre grad allt efter de befintliga modifikationerna,
såväl om systemet förvaltningsgemenskap — äktenskapet
inverkar ej på äganderätten, men förvaltningen av hustruns gods är med
vissa inskränkningar anförtrodd åt mannen — vilket är principalsystem
i Tyskland och Schweiz, som om det därmed i praktiken nära besläktade
dotalsystemet — från hustruns sida ställes en hemgift, dos, undermannens
förvaltning — vilket, nedärvt från den romerska rätten, härskar
i österrikisk och italiensk lagstiftning och såsom subsidiärsystem
har stor betydelse bland annat i Frankrike. Den i dessa system mannen
tillerkända förvaltningsrätten strider också mot den likställighet med
mannen och den ekonomiska självständighet, vartill hustrun enligt vad
ovan framhållits numera måste anses berättigad, samt utsätter hennes
egendom för faran av vanskötsel från mannens sida. I det föreliggande
förslaget har, med begagnande av uppslag, som tidigare givits av nordiska
jurister, utbildats ett nytt system — makarna hava skild egendom
och förvaltning men »giftorättsgemenskap» — vilket medför ekonomisk
självständighet för vardera maken med bibehållande, såvitt möjligt, av

Knuffl. Maj:ts proposition nr 15.

141

flen gemenskap i makarnas ekonomiska intressen, soja är en värdefull
beståndsdel i vår gällande rätt. Den i flertalet utländska lagstiftningar
förekommande anordningen med ett principalsystem, som inträder automatiskt,
och vid sidan av detta subsidiära system, av vilka makarna,
om de så önska, kunna i föreskriven ordning välja något, är främmande
för vår uppfattning och har icke ansetts behövlig, då förslagets system
i stor utsträckning kan modifieras genom äktenskapsförord.

Det föreslagna systemets regler om makars egendom meddelas i
6 kap. Enligt dessa regler skall vardera maken ensam äga och förvalta
allt vad han vid äktenskapets ingående har eller sedermera förvärvar.
Men i denna egendom, med eu del nedan berörda undantag, har dock
andra maken en viss rättighet av familjerättslig natur, som benämnts
giftorätt, ehuru den till sin innebörd väsentligt avviker från den nuvarande
giftorätten. Den mannen tillhöriga egendom, i vilken hustrun
sålunda har giftorätt, benämnes mannens giftorättsgods och vice versa.

Giftorätten medför, att make eller hans arvingar vid giftorättsgemenskapens
hävande genom äktenskapets upplösning, boskillnad eller
hemskillnad bekomma hälften av båda makarnas behållna giftorättsgods;
härutinnan överensstämmer det nya systemet i realiteten fastän icke till
den juridiska konstruktionen med den gällande rättens egendomsgemenskap.
Men dessutom innebär giftorätten under gemenskapens bestånd
vissa inskränkningar i makes rätt att råda över sitt giftorättsgods, stadgade
i andra makens eller hela familjens intresse. Det åligger make
att så vårda sitt giftorättsgods, att det ej otillbörligen minskas andra
maken till förfång; detta är en rent familj erättslig förpliktelse, som ej
åtnjuter någon sakrättslig sanktion gentemot tredje man, men vars
grova överträdande kan föranleda boskillnad med ty åtföljande uppdelning
av makarnas giftorättsgods. Vidare stadgar förslaget, huvudsakligen
till skydd för hemmet, att make icke äger utan andra makens
samtycke avhända sig eller med inteckning för gäld belasta i giftorättsgodset
ingående fastighet, ej heller avhända sig eller pantsätta lösören, i
vilken andra maken har giftorätt och vilka ingå i det för makarnas gemensamma
begagnande avsedda bohaget eller utgöra andra makens nödiga
arbetsredskap eller äro avsedda för barnens personliga bruk; dock kan,
därest andra maken utan skäl vägrar samtycke, detta ersättas genom
tillåtelse av domstol. Vid överträdelse av detta förbud äger andra maken
inom viss tid mot tredje man anställa talan om den vidtagna åtgärdens
ogiltighet, och skall för övrigt förbudets iakttagande i fråga
om fastighet tryggas genom föreslagna ändringar i lagfarts- och inteckningsförordningarna.

Mnknrts

egendom.

Giftorätt

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Enskild Undantagna från giftorätt äro dels, i den män allmänna rätts egendom.

grun(jsatser föranleda därtill, make tillkommande rättigheter, som ej
kunna överlåtas eller eljest äro av personlig art, och dels makes enskilda
egendom. Enskild egendom är egendom, som genom äktenskapsförord
förklarats skola vara enskild, egendom, som givits make i gåva eller
testamente med villkor att den skall vara hans enskilda eller som tillfallit
honom i arv och om vilken arvlåtaren genom testamente meddelat
sådan föreskrift, samt, därest ej annorlunda föreskrivits genom vederbörande
rättshandling, vad som trätt i stället för nu nämnda slags egendom,
»surrogat», men däremot ej avkastning av sådan egendom, därest ‘
det ej särskilt föreskrivits. Den nu gällande regeln om viss fast egendoms
enskilda natur har ej upptagits i förslaget, bland annat emedan
denna regel, vilken numera till väsentlig del har sin betydelse såsom
skyddande hustruns ekonomiska intressen mot missbruk av mannens förvaltningsrätt,
i detta hänseende blir obehövlig under det nya förmögenhetssystemet.

Bevisbördan Då enligt det nya systemet vardera maken ensam äger den egen m

4<w.W dom, som han förvärvat, bliver, liksom för närvarande efter boskillnad,
borgenärernas rätt, då gäldsansvaret skall realiseras, beroende av huruvida
viss egendom införts genom ena eller andra maken, vilket i fråga
om bohag och löpande värdepapper kan vara vanskligt att utreda. Besittningsförhållandet
lämnar här föga ledning, dels därför att makar i stor
utsträckning pläga vara i sambesittning av egendom och dels därför att
de, förenade som de äro i den starkaste intressegemenskap, lätt kunna
i samråd ändra besittningsförhållandet, då exekution hotar. Enligt eu
föreslagen ändring av 69 och 70 §§ utsökningslagen skall därför till
borgenärernas skydd gälla, att vid utmätning för ena makens gäld den
andra äger undantaga egendom endast om han kan styrka sin rätt därtill;
därest makarna leva åtskilda, skola dock de allmänna reglerna gälla.
För att icke den ovan angivna regeln skall för hårt drabba makarna, beredes
dem genom ett stadgande i slutet av 6 kap. giftermålsbalken möjlighet
att medelst upprättande i föreskriven form av en förteckning över
egendom, som tillhör vardera maken eller endera av dem, på förhand
skaffa sig ett bevismedel med viss i stadgandet angiven legal beviskraft.
Makars Enligt det nya systemet bliva reglerna om makars gäld, som med ''

delas i 7 kap., synnerligen enkla. Principen är att vardera maken skall
med all sin egendom svara för den gäld, han själv gjort, men vara
fri från ansvar för gäld, som andra maken stiftat, och detta skall gälla
om den gäld, som gjorts före äktenskapet, lika väl som om den, som gjorts
därunder, om deliktsgäld lika väl som om kontraktsgäld. En konsekvens

Kring!. Majita proposition nr IT).

143

härav är, att konkurs icke såsom nu skall omfatta båda makarnas egendom,
utan att vardera maken för sig kan försättas i konkurs, och att i
denna ingår endast hans egendom; något undanskiftande av egendom
för gäld kan icke ifrågakomma. Fullständigt kan dock icke all gemenskap
i fråga om gäld uteslutas. Såsom förut angivits, äger enligt behörighetsregeln
i 5 kap. 12 § ena maken att för underhållet ingå vissa
förbindelser med förpliktande verkan även för den andre. För den gäld,
som sålunda uppstår, likasom ock för gäld, som båda makarna gemensamt
åtagit sig, skola de svara en för bägge och bägge för en som två
andra solidariska medgäldenärer, såvida ej annat avtalats med borgenären.

Ansvarigheten för sådan makarna åvilande'' underhållsgäld, som de Mildringar
eller endera av dem gjort genom rättshandling av den i 5 kap. 12 § i hustruns
avsedda beskaffenhet, är dock för hustruns vidkommande i särskilda hän-5
seenden mildrat, detta på grund av det faktiska förhållandet att i de
flesta äktenskap makarnas ekonomiska omständigheter äro sådana, att
utgifterna för familjens underhåll helt eller till större delen böra bestridas
med inkomsterna av mannens förvärvsarbete, under det hustruns
bidrag till underhållet uteslutande eller till större delen består i det arbete,
hon nedlägger i hemmet. Under dessa omständigheter lärer borgenären
främst söka få betalning hos mannen, och hustruns ansvarighet
för hushållsgälden skulle huvudsakligen framträda så, att hon bleve ansvarig
med den egendom, hon framdeles kunde komma att förvärva.

Men ett sådant ansvar skulle, särskilt i de fall då äktenskapet upplöses
eller hustrun eljest får anledning att påbörja ett självständigt förvärvsarbete,
bliva allt för tungt för henne och såsom förlamande hennes försök
att försörja sig och barnen även verka skadligt i socialt hänseende.

Bland de av sådan anledning föreslagna modifikationerna i hustruns ansvar
för ifrågavarande underhållsgäld märkes främst, att för dess utsökande
hos hustrun uppställts en ettårig preskriptionstid, varigenom hustrun
successivt vinner befrielse från sådan gäld i den mån den icke blivit
betald. Borgenärens rätt kan icke anses därigenom lida någon allt
för betydande minskning, tv i de fall, då familjens underhåll väsentligen
grundar sig på mannens inkomster, är inskränkningen i hustruns betalningsansvar
i allmänhet skäligen likgiltig för borgenären och i de undantagsfall,
då hustruns ekonomiska ställning vid gäldens stiftande för borgenären
framträtt såsom kreditbas, har han alltid möjlighet att före preskriptionstidens
utgång göra sin rätt mot henne gällande. I förslaget har
vidare, delvis i anslutning till gällande rätt, stadgats, att, sedan i anledning
av boskillnad, hemskillnad eller äktenskapets upplösning bodelning

144

Kungl. May.ts ''proposition nr 15.

Kiittsliaiulli
lura r
mellan
makar.

Äktenskaps förord.

Gåva mellan
makar.

verkställts, hustrun skall svara för underhållsgäld av ovan nämnda slag
allenast intill värdet av den enskilda egendom, hon ägde då boskillnaden
söktes, hemskillnaden vanns eller äktenskapet upplöstes, och den
egendom, som vid bodelningen tillädes henne. Slutligen har föreslagits
ett tillägg till § 32 konkurslagen, enligt vilket kvinna, som är eller varit
gift, ej skall vara pliktig att med egendom, hon efter konkursens
början förvärvar, svara för dessförinnan i äktenskapet gjord gäld av nu
ifrågavarande beskaffenhet. Beträffande alla de nu nämnda modifikationerna
i hustrus gäldsansvar skall emellertid gälla, att de icke inträda,
om hustrun iklätt sig vidsträcktare ansvar.

Till skillnad från gällande svensk rätt men i likhet med nyare
utländsk lagstiftning i allmänhet tillåter förslaget i princip rättshandlingar
makar emellan. Något hinder härför finnes ju icke i det nya förmögenhetssystemet,
och möjligheten av giltiga avtal med ty åtföljande tillåtelse
av vanliga civila rättegångar mellan makar är förvisso långt mera ägnad
att utjämna än att skapa konflikter i äktenskapen. Men det föreligger
uppenbarligen en fara för, att makar emellan benefika egendomsöverföringar,
gåvor, skola ske till förfång för enderas borgenärer, och hava för
den skull till skydd för borgenärerna föreslagits särskilda bestämmelser
rörande sådana rättshandlingar mellan makar.

I 8 kap. med rubriken >om äktenskapsförord; så ock om andra
rättshandlingar mellan makar» behandlas först de egentliga äktenskapsförorden,
vilka avse ändringar i den äktenskapliga förmögenhetsordningen.
Dessa kunna upprättas icke blott, såsom nu, före äktenskapets ingående
utan även under äktenskapet, och genom dem kan bestämmas, att egendom,
som eljest skulle vara makes giftorättsgods, i stället skall vara
hans enskilda och vice versa. Sådana äktenskapsförord kunna'' i regel
icke inverka på borgenärernas rätt, då ju giftorättsgods och enskild
egendom äro likställda i fråga om gäldsansvaret.

För giltighet av gåva kräves, såväl i det fall att trolovad vill giva
sin trolovade egendom att tillfalla honom vid äktenskapets ingående som
då make vill giva något åt sin make, att den sker i form av äktenskapsförord.
Härigenom vinnes åt rättshandlingen eu för bevakande av borgenärernas
rätt betydelsefull publicitet, i det att dels, såsom nu, äktenskapsförord
skall upprättas skriftligen med vittnen samt intagas i rättens
protokoll och dels uppgift om förordet skall intagas i ett för hela riket
gemensamt äktenskapsregister, dit ock avskrift av förordet skall sändas,
samt dessutom, då förordet avser gåva, kungöras i allmänna tidningarna
och tidning inom orten. 1 materiellt avseende har — med hänsyn till
de fall, då givarens borgenärer ej med fördel kunna försätta honom''i

Kungl. Maj:t$ proposition nr 15.

145

konkurs och genom återvinningstalan bringa gåvan att återgå — upptagits
en regel av innehåll att den, som av sin make erhållit egendom i
gåva, har ett .till gåvans värde begränsat subsidiärt ansvar för gäld, varför
givaren häftade, under förutsättning att givaren ej efter gåvan hade
kvar egendom, som uppenbarligen motsvarade hans gäld. Från tillämpligheten
av ovan berörda regler om gåva hava undantagits tillfällighetsgåvor,
»sedvanliga skänker, vilkas värde ej står i missförhållande till givarens
villkor». Make har i förhållande till borgenärer fått sig ålagd bevisskyldigheten
för att ett emellan makarna träffat avtal varit av sådan
natur, att det ej för sin giltighet krävt äktenskapsförord; det är exempelvis
makarna som skola bevisa, att avtalet icke varit benefikt utan att
vederlag givits, icke borgenärerna som skola bevisa motsatsen. Slutligen
hava till borgenärernas skydd föreslagits vissa ändringar i § 36 konkurslagen,
främst att i fråga om återvinning från gäldenärens make återvinningstiden
skall i allmänhet utsträckas till ett år före konkursens
början samt att återvinning skall kunna ske utan någon tidsbegränsning,
om gäldenären i avsikt att förekomma, att egendom går i betalning för
gäld, med sin make ingått avtal, varav kommit skada för borgenärerna,
och maken hade kännedom om denna gäldenärens avsikt.

Det har icke utan allt fog gjorts gällande, att make borde erhålla Besparingsen
laglig rätt till viss andel av andra makens besparingar, detta särskilt 0verf0rin9-till förmån för den i hemmet verksamma hustrun, som ofta har en stor
del i förtjänsten av att mannen kunnat göra besparingar på sin arbetsinkomst.
Då denna tanke icke befunnits praktiskt genomförbar, har i
stället ansetts skäligt att i de stränga formföreskrifterna beträffande gåva
göra modifikationer för det fall att make, å vars inkomst under loppet
av ett kalenderår uppkommit besparing, frivilligt önskar före utgången
av det följande året till andra maken utan vederlag överlåta egendom
till belopp motsvarande högst hälften av vad som besparats. Sådan
överlåtelse skall oberoende av varje form gälla makarna emellan samt
även äga giltighet mot borgenärer, såvida överlåtelsen skett genom skriftlig,
med vittnen styrkt handling, däri jämväl besparingens storlek angivits,
samt överlåtaren hade kvar egendom, som uppenbarligen motsvarade
hans gäld.

I 8 kap. finnes vidare en försiktigt avfattad regel om rätt till er- Ersättning
sättning för make, som biträder andra maken i hans förvärvsverksamhet. matos*
Slutligen givas bestämmelser, som, för det fall att egendom blivit av ena förvärvsmaken
överlämnad till den andres förvaltning, reglera den senares redo- va,‘samhetvisningsplikt
beträffande avkastningen. Härom stadgas att, därest ma- ningsuppkärna
avtalat eller det med hänsyn till omständigheterna kan antagas «ra9-

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 13 käft. (AV 15.) 19

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

hava varit av dem avsett, att den, som mottagit egendomen, skulle äga
använda avkastningen till familjens underhåll, skall vid tvist, i vilken
mån avkastningen härtill åtgått, vad han uppgiver äga vitsord, så framt
ej annat visas eller må på grund av omständigheterna antagas. Det har
icke ansetts tillrådligt att bereda möjlighet för dem, som ingå äktenskap
efter den nya lagens ikraftträdande, att antaga det nu gällande förmögenhetssystemet
med oåterkallelig och på gäldsansvaret inverkande
förvaltningsrätt för mannen. Men då det ofta torde bliva förhållandet,
att hustrun överlämnar egendom till mannens förvaltning, har det synts
lämpligt att på nu nämnda sätt fastslå den mildring i sysslomans vanliga
redovisningsplikt, som med avseende å förvaltningsuppdrag makar
emellan får anses ligga i sakens natur. Det utsäges därjämte, att dylika
förvaltningsuppdrag icke kunna göras oåterkalleliga.

I den mån icke annat särskilt stadgats, skola vanliga förmögenhetsrättsliga
regler gälla beträffande rättshandlingar makar emellan.

Boskillnad. Boskillnaden har enligt gällande rätt till uppgift dels att i före ning

med undanskiftande realisera reglerna om ansvarsfrihet för makes
enskilda egendom och lott i det samfällda boet gent emot andra makens
borgenärer och dels att vara ett medel för make att, när andra maken
missbrukar sin förvaltningsrätt, trygga sitt anspråk på utbekommande av
sin andel i boet eller, praktiskt taget, ett medel för hustrun att skydda
sig för missbruk från mannens sida i utövningen av hans legala förvaltningsrätt.
Enligt det nya förmögenhetssystemet, som icke låter makes
giftorättsanspråk i andra makens egendom hava någon inverkan å gäldsansvaret,
utan låter detta uteslutande men också utan begränsning drabba
gäldenärens egendom, bortfaller den förstnämnda uppgiften för boskillnaden.
Däremot är jämväl i det nya systemet boskillnadsinstitutet erforderligt
för betryggande av den rätt, som tillkommer make i andra
makens giftorättsgods. Enligt förslaget har vardera maken i avseende å
förvaltningen av sitt giftorättsgods motsvarande förpliktelser som enligt
gällande rätt mannen under utövningen av sin legala förvaltningsrätt
över det gemensamma boet. Samma behov av deras rättsliga sanktionerande
finnes därför, och annan sanktion än ersättning för uppkomna
förluster i anledning av ena makens pliktvidriga förfarande, vederlag,
och rätt för den förfördelade maken att påkalla delning, har ej kunnat
givas. Att boskillnaden medför en fullständig bodelning kommer att
hava till följd, att institutet i det nya systemet i allmänhet ej kan vara
till omedelbar nytta för den kränkte maken, om ej andra maken har den
större förmögenheten. År den kränkte makens förmögenhet större än den
försumliges, skulle ju en boskillnad medföra, att ytterligare egendom till -

Kungl. Maj:tk proposition nr 16.

147

skiftades denne. I dylika fall ger boskillnadsinstitutet således ej möjlighet
för den kränkte maken att inskrida mot den andres vanvård. Den kränkte
maken har emellertid i dessa fall ej samma behov av rättsskydd. Han
har då i allmänhet i sitt eget giftorättsgods säkerhet för att vid en kommande
bodelning utfå sin giftorättsdel och likvid för uppkomna vederlagsanspråk;
en fortsatt vanvård från andra makens sida är ej ägnad
att försämra hans ställning vid en blivande bodelning.

De materiella reglerna om boskillnad giver förslaget i 9 kap. Då
med det nya systemets principer om makars inbördes självständighet i
förmögenhetsavseende en boskillnad, som ena maken framtvinga! mot
den andres önskan, måste framstå som ett mycket starkt ingrepp i den
senares förmögenhetsförhållanden, upptager förslaget såsom anledning
för make att vinna boskillnad allenast, att andra maken genom vanvård
av sina ekonomiska angelägenheter, genom missbruk av rätten att råda
över sitt giftorättsgods eller genom annat otillbörligt förfarande vållar
väsentlig minskning därav eller fara för sådan minskning eller att andra
makens bo är avträtt till konkurs. Därjämte bibehålies den nu befintliga
rätten för makar att vinna boskillnad, när de äro ense därom. Förslagets
regler om boskillnadens rättsverkningar överensstämma i stort
sett med den gällande rättens.

Med gällande rätt överensstämma ock i huvudsak de i 12 kap. Vissa best.
meddelade bestämmelserna huru efter ena makens död skall förfaras med li^Venskap»
giftorättsgodset, den avlidnes lika väl som den efterlevandes, under tiden upplösning
intill bodelningen. Då den avlidnes giftorättsgods skall jämte den efterlevandes
iugå i delning mellan denne senare och den förres arvingar,
måste den efterlevande hava rätt att med dessa deltaga i förvaltningen
av den dödes giftorättsgods. Vid sådant förhållande bör han hädanefter
liksom hittills i princip vara likställd med dem jämväl i fråga om ansvar
för den dödes gäld. Den nya förmögenhetsordningen föranleder emellertid
vissa ändringar i urarvalagens bestämmelser härom.

Då giftorättsgemenskapen upplöses, skall bodelning äga rum. Om Bodelning,
gemenskapen hävts genom boskillnad, hemskillnad, äktenskapets återgång
eller äktenskapsskillnad, sker bodelningen mellan de båda makarna,
om gemenskapen hävts genom ena makens död, sker bodelningen mellan
den efterlevande maken å ena sidan och den avlidnes arvingar å den
andra. I sistnämnda fall måste begreppsmässigt från bodelningen skiljas
arvskiftet eller fördelningen mellan de olika arvingarna av den lott,
som vid bodelningen tillfallit dem gemensamt. Om bodelning handlar
13 kap. i förslaget, under det beträffande arvskifte stadgandena i 12 kap.
ärvdabalken skola gälla i huvudsak oförändrade.

148

Kung!.. Maj:ts proposition nr 15.

Gäld ens behandling
vii
bodelning.

Lott läggning.

Vid avfattande av förslagets regler om bodelning har en huvudsynpunkt
varit, att bodelningen icke skall föranleda större rubbning i en
makes ekonomiska ställning än som oundgängligen påkallas av dess
syfte. Detta visar sig främst i bestämmelserna om gäldens behandling
vid bodelning. Gällande rätt förutsätter i allmänhet, att gälden skall
betalas före bodelningen vid äventyr att eljest de däri deltagande bliva
solidariskt ansvariga för densamma. Men en omedelbar realisation av
tillgångarna för gälds betalning kan te sig så oläglig, att makarna, även
om tillgångarna i värde överstiga skulderna, faktiskt ställas i valet mellan
att låta anstå med bodelningen eller att taga risken av det solidariska
ansvaret. Enligt förslaget förutsättes därför icke — bortsett från vad
som fortfarande skall gälla om avliden makes gäld — att bodelning skall
föregås av betalning utav makes gäld, tillkommen före den tidpunkt, till
vilken uppgörelsen skall hänföras: ansökning om boskillnad, laga kraftvinnande
av dom å äktenskapets återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad
eller makes frånfälle. Utan det föreskrives, att den gäldbundne
maken skall av sitt giftorättsgods på sin lott erhålla egendom till täckning
av gälden eller, om båda makarna häfta för denna, av den del utav
gälden, som makarna emellan belöper på honom. Har detta stadgande
iakttagits, skall den omständigheten, att bodelning skett, fastän gäld utestod
ogulden, ej medföra någon som helst utvidgning av ansvaret för
gälden. Undantagsvis gäller för viss slags gäld, att den i första hand
bör betalas med den gäldbundna makens enskilda egendom och att därför
tilldelning av giftorättsgods till dess täckande skall ske allenast i den
mån betalning för gälden ej kan erhållas ur den enskilda egendomen.

Det förut nämnda syftet, att bodelningen skall så litet som möjligt
störande inverka på makes ekonomiska förhållanden, genomgår oek
reglerna om själva lottläggningen av giftorättsgodset. Därvid äger vardera
maken eller, om endera är död, den efterlevande på sin lott bekomma arbetsredskap
och andra lösören, som erfordras till fortsättande av hans
näring. Därefter är eu var av makarna berättigad att på sin lott erhålla
den till hans giftorättsgods hörande egendom, han önskar. Fastighet,
som tillhör ena makens giftorättsgods, så ock annan till ena makens
giftorättsgods hörande egendom, som det av särskild anledning kan vara
av intresse för honom att behålla, är han, även om egendomen i värde
överstiger vad på hans lott belöper, berättigad bekomma, om han lämnar
penningar till fyllnad av andra makens lott.

I stället för gällande rätts bestämmelser om fördel av bo oskifto har
stadgats rätt för make att före delningen utan avräkning å sin lott uttaga
honom tillhöriga kläder och andra föremål, som tjäna uteslutande till

Kungl. Maj Un proposition nr Hö.

14!)

hans personliga bruk, dock ej till högre värde än med hänsyn till makarnas
villkor kan anses skäligt.

Reglerna om vederlag vid bodelning äro enligt förslaget mindre Vederlag.
omfattande än enligt gällande rätt. Ty då den nya förmögenhetsordningen
innebär, att vardera maken under äktenskapet äger och förvaltar sin
egendom med rätt för honom att i förhållande till den andre förvärva
rättigheter och ikläda sig förpliktelser, kommer frågan om ersättning i
de fall, då ena makens giftorättsgods eller enskilda egendom använts till
betalning av den andres gäld eller eljest til! fördel för dennes egendom,
att i huvudsak bedömas efter allmänna förmögenhetsrättsliga regler. 1
dessa fall kunna väl vanliga fordringsanspråk uppstå för ena maken mot
den andre men icke några familjerättsliga vederlagsanspråk. Däremot
kunna makes dispositioner över sin egen förmögenhet av beskaffenhet att
inverka på andra makens rätt vid bodelningen icke grunda ersättningsanspråk
av förmögenhetsrättslig natur, utan måste, där ersättning finnes
berättigad, denna utgå i form av vederlag. Enligt förslaget skall, i korthet
angivet, vederlag tillkomma make av båda makarnas giftorättsgods,
om vid bodelningen giftorättsgods tillagts make till täckning av gäld, för
vars betalning enskild egendom i första hand skall avses, eller om andra
maken genom vanvård av sina ekonomiska angelägenheter, genom missbruk
av rätten att råda över sitt giftorättsgods eller genom annat otillbörligt
förfarande vållat, att detta väsentligen minskats, eller om andra
maken använt sitt giftorättsgods till förvärv eller förkovran av sin enskilda
egendom; i de två sistnämnda fallen skall, om makarnas giftorättsgods
ej räcker till, för hälften av vad som brister utgå vederlag av den
vederlagsskyldiges enskilda egendom, såvitt denna ej erfordras för täckning
av gäld. Slutligen stadgas, att make skall njuta vederlag av
sitt eget giftorättsgods, om han till dess förkovran använt sin enskilda
egendom. Samtliga vederlagsf ord ringar skola utgå innan makarnas behållna
giftorättsgods uppdelas i giftorättsdelar.

Om vid bodelning ena maken eftergiver vad enligt lagens regler
tillkommer honom, innebär detta en benefik transaktion, som kan lända ning.
till kränkning av borgenärers i''ätt på samma sätt som gåvor mellan makar
över huvud. Särskilt då bodelning äger rum i anledning av boskillnad,
kan frestelsen vara stark att till båda makarnas förmån draga egendom
undan den enes borgenärer genom att vid delningen obehörigen
föra den till den andres lott; likaså kan efterlevande make vara sinnad
att på sina borgenärers bekostnad tillskifta barnen egendom utöver vad
dem rätteligen tillkommer. Till borgenärernas skydd gör därför förslaget,
för det fall att make vid bodelning eftergivit sin rätt, andra maken

Medling:
mel hm
makar.

Process»!*
eib» bi stiiiii''
»nelser.

ÄUteu skapsi-e gister.

Öyergångsbestäm
iuelser.

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

eller dennes arvingar subsidiärt ansvariga för hans gäld med samma begränsning,
som enligt vad förut nämnts skall gälla i fråga omgåvotagares
ansvar för givares förbindelser. Vidare föreslås ett tillägg till återvinningsreglerna
i § 36 konkurslagen av innehåll, att, om vid bodelning
mellan gäldenären och hans make eller dennes arvingar gäldenären i
märklig mån eftergivit sin rätt samt bodelningshandlingen ej minst ett
år före konkursens början ingivits till rätten, bodelningen skall återgå på
talan av borgenärerna.

Genom bestämmelserna i förslagets 14 kap. erhåller institutet medling
mellan makar, vilket genom lagen om äktenskaps ingående och upplösning
införts i vår rätt såsom ett led i hemskillnadsproceduren, väsentligt
ökad räckvidd. Medling skall kunna påkallas icke blott då någon
av de särskilda hemskillnadsanledningarna föreligger eller eljest söndring
uppstått mellan makarna utan ock vid en del andra tvister dem emellan
av särskilt angivna slag, i allmänhet sådana, som äro av mer eller mindre
familjerättslig natur, men kunna dragas inför domstol, däribland främst
de, som angå makarnas inbördes underhållsskyldighet; att medling verkligen
ägt rum skall dock fortfarande icke vara processförutsättning i
andra mål än dem, som avse hemskillnad efter överenskommelse mellan
makarna. En nyhet är vidare, att medlare skola kunna utses kommunalt
och att bland de sålunda utsedda även skola finnas kvinnor.

Beträffande de i 15 kap. intagna processuella bestämmelserna må
endast erinras, att boskillnadsansökan skall på landet kunna prövas av
domaren ensam i de fall, då båda makarna sökt boskillnad eller den ene
gjort ansökan därom och den andre medgivit ansökningen, samt att bland
annat i mål mellan makar om utgivande av underhållsbidrag provisoriskt
beslut skall kunna meddelas av rätten och därjämte på landet, innan
målet förevarit vid rätten, av domaren.

Bland de i 16 kap. meddelade allmänna bestämmelserna märkas
särskilt stadganden om det förut berörda för hela riket gemensamma
äktenskapsregistret, i vilket skola antecknas äktenskapsförord och vissa
andra rättsfakta beträffande makars inbördes förhållanden, vilka kunna
vara av betydelse för tredje mans rätt.

Den nya giftermålsbalken kan givetvis icke i full utsträckninggöras
tillämplig å redan bestående äktenskap. Enligt förslaget till promulgationslag
skall med den nya lagens ikraftträdande mannens målsmanskap
upphöra i fråga om makarnas rättsförhållanden i personligt
hänseende, dock att makarna ej äga sluta avtal med varandra i andra
fall än när sådant är i lag särskilt stadgat. De nya bestämmelserna om
makars underhållsskyldighet skola i tillämpliga delar lända till efterrät -

Kungl. Maj:ts proposition nr 15. Uti

telse, och skall vid bedömande av vardera makens förmåga att bidraga till
familjens underhåll hänsyn tagas till storleken av den egendom, varöver
han råder. Däremot hava de nya reglerna om makars egendomsförhållanden
luunits i allmänhet ej kunna bringas i tillämpning utan obehörigt
intrång å grundsatsen, att en ny lag icke bör verka ändring i redan
uppkomna rättigheter och skyldigheter, och gäller detta icke minst med
avseende å förhållandet mellan makarna och deras redan befintliga borgenärer.
Vissa betydelsefulla modifikationer hava dock kunnat göras i
de äldre reglerna i riktning mot det nya systemet. Sålunda stadgas, att
hustrun städse skall råda över egendom, som efter nya lagens ikraftträdande
tillfaller henne genom arv, gåva eller testamente, samt över avkastningen
av sådan egendom; att genom förord, slutet under äktenskapet,
sådan rätt kan inrymmas åt hustrun jämväl beträffande tidigare
förvärvad enskild egendom ävensom bestämmas, att egendom, som tillfaller
ena maken, skall vara hans enskilda; samt att den nya lagens
krav på andra makens samtycke till avhändelse eller pantsättning av
visst slags giftorättsgods skall äga motsvarande tillämpning. Om till
följd av äktenskapsförord eller skifte i anledning av boskillnad eller
hemskillnad all makarnas egendom är enskild, möter ej i ovannämnda
grundsats, att ny civillag icke skall hava återverkande kraft, något hinder
att i allo tillämpa de nya reglerna, och dessa skola därför enligt
förslaget i sådant fall gälla fullt ut. Makarna hava sålunda alltid den
utvägen att genom gemensam ansökan om boskillnad med tv åtföljande
bodelning få det nya systemet tillämpat på sitt äktenskap, varefter de
kunna genom äktenskapsförord modifiera bodelningsresultatet. För att underlätta
övergången till den nya ordningen tilläter förslaget makarna att
genom ett och samma äktenskapsförord bestämma, att boskillnad skall
ske, huru boet i anledning därav skall delas och att egendomen i större
eller mindre utsträckning skall vara giftorättsgods.

Av de talrika lagförslag, som bifogats förslaget till ny giftermålsbalk,
avse flertalet endast att genomföra de ändringar i gällande
författningar, som påkallas av de nya principerna för makars rättsförhållanden,
och behöva, såvitt de ej redan berörts, icke omnämnas i detta
sammanhang. Några bland förslagen äro dock av mera självständig natur
och hava sådan betydelse, att de icke kunna helt förbigås vid en
redogörelse för den förevarande lagstiftningens huvuddrag. Bland dem
märkes främst förslaget till lag om barn i äktenskap.

Det av kvinnorna framförda kravet på likställighet mellan makarna,
vilket å äktenskapsrättens område tillgodoses genom förslaget till ny

Lag om
barn i äktenskap.

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

giftermålsbalk, är knappast i något hänseende mera starkt och berättigat
än i fråga om bestämmanderätten över barnens personliga angelägenheter.
Denna till föräldrarätten hörande fråga bör givetvis behandlas i samband
med reformeringen av hustruns rättsliga ställning i övrigt, men
kan å andra sidan näppeligen lösas utan ett fullständigare lagfästande av
föräldrarätten. Att vår lag till skillnad från alla de mera betydande
utländska civillagskodifikationerna saknar fullständiga och systematiska
bestämmelser om rättsförhållandet mellan föräldrar och barn i äktenskap
måste i och för sig anses såsom en oegentlighet, särskilt efter det rättsförhållandet
mellan föräldrar och barn utom äktenskap erhållit en tidsenlig
reglering genom lagen den 14 juni 1917. Framläggandet av nu
ifrågavarande lagförslag är därför väl grundat.

Barnets Den i det föreliggande förslaget först upptagna regeln, att baril i

släktnamn. äktenskap erhåller faderns släktnamn, gäller redan nu.

Vårdnad och Med gällande rätt överensstämma ock i huvudsak förslagets bestäm förmynder-

melger angående vårdnadspliktens och -rättens innehåll, med undantag
P av att barnets befogenhet att själv förfoga över sin arbetskraft väsentligt
utvidgats. Genom dessa bestämmelser klargöres gränsen mellan vårdnaden
—- omsorgen om barnets person — och förmynderskapet, som kan tillkomma
annan än vårdnadshavare! och då allenast innefattar omsorgen
om barnets ekonomi. I huvudstadgandet om vårdnadens innehåll fast
slås, att föräldrarna äro pliktiga att sörja för barnets person och att giva
det en sorgfällig uppfostran samt att de skola tillse, att bainet erhallei
uppehälle och utbildning, efter vad med hänsyn till föräldrarnas villkor
och de tillgångar barnet kan äga ävensom barnets anlag^ må finnas tillbörligt.
Vårdnaden upphör liksom förmynderskapet då barnet fyller
tjuguett år, men även då det tidigare ingår äktenskap. Förmynderskapet,
som fortfarande regleras genom ärvdabalken, skall däremot, såsom förut
nämnts, icke upphöra i och med det att den omyndige ingår äktenskap,
vilket är av särskild betydelse därför att enligt det nya systemet mannen
icke äger legal rätt att förvalta hustruns förmögenhet. Vårdnaden skall
i regel tillkomma båda föräldrarna, under det att förmynderskapet i
normala fall skall utövas av fadern ensam.

Bestäm- Den i vårdnaden ingående rätten att bestämma över barnets per sonliga

angelägenheter tillkommer enligt förslaget båda föräldrarna i
personliga förening. För att ett giltigt beslut skall komma tdl stånd fordras alltså,
“TJr1'' att bägge föräldrarna förena sig därom. Enas de ej, kan — till skillnad
från vad som enligt förslaget till giftermålsbalk gäller om beslut i familjens
övriga angelägenheter — hänvändelse göras till domstol, som, därest
någon åtgärd finnes erforderlig, har att uppdraga åt den av föräldrarna,

Kungl. Maj ds proposition nr 15.

153

som finnes bäst skickad därtill, antingen att utöva bestämmanderätten i
alla de fall, då olika meningar mellan dem uppkomma, eller att träffa
avgörande i den särskilda fråga, varom meningsskiljaktighet redan uppkommit.
Före hänvändelsen till domstol skall medling påkallas. Dessa
regler avse icke de otaliga små avgöranden, som förekomma under den
dagliga vården av barnet och vilka helt naturligt träffas av endera av
föräldrarna eller av annan, som har den omedelbara vården av barnet
sig anförtrodd, utan sådana beslut, som med skäl kunna betecknas såsom
avgöranden av barnets personliga* angelägenheter. Även sådant beslut
skall emellertid under särskilt angivna förutsättningar kunna fattas av
den ene av föräldrarna ensam, då den andre är förhindrad att deltaga
däri.

Domstol kan, då vissa starka skäl föreligga, fråntaga den ene av av

föräldrarna all del i vårdnaden, som då skall tillkomma den andre ensam vauna(eneller,
om denne är död eller olämplig, en särskilt förordnad förmyndare.

Domstol har ock att bestämma, vilkendera av föräldrarna vårdnaden skall
tillkomma icke blott, såsom nu, vid äktenskapets återgång, hemskillnad
eller äktenskapsskillnad utan ock, på enderas ansökning, vid faktisk
särlevnad.

Om underhållsskyldigheten givas i huvudsak samma regler som i Underhållalagen
om barn utom äktenskap med undantag därav, att i normala fall, slaJldiyheten
då föräldrarna sammanleva och gemensamt utöva vårdnaden, något
kontant underhållsbidrag naturligen icke skall utgå och att nämnda lags
bestämmelser om barnavårdsmans eller barnavårdsnämnds medverkan vid
ingående av avtal om underhållsskyldighetens fullgörande sakna motsvarighet.
Den barnets ålder, då föräldrarnas underhållsskyldighet tidigast
kan upphöra, har av skäl, som förut gjort sig gällande vid antagande av
den nya lagen om fattigvården, bestämts till sexton år, och det föreslås,
att motsvarande ålder i lagen om barn utom äktenskap skall höjas från
femton till sexton år.

Angående bestämmelserna om rättegången må endast anmärkas, Proeessue la
att i allmänhet i mål om vårdnads- eller underhållsfrågor provisoriskt bcsta™™elbeslut
skall kunna meddelas av rätten och, på landet, av domaren.

Med hänsyn till de nya reglerna om barnets befogenhet att taga
tjänst eller annat arbete skola legostadgans motsvarande bestämmelser
ävensom dess stadganden om fosterbarn upphävas.

I ett särskilt lagförslag fastslås makes skyldighet att, om andra
maken under sin vårdnad har barn i tidigare gifte eller utom äktenskap, underhålls,
bidraga till dess underhåll. Enligt gällande rätt anses mannen hava skyldighet
underhållsskyldighet mot hustruns barn i sin egenskap av hustruns måls- makens™

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 saml. 13 höft. {Kr 15.) 20 barn.

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Lag oai
makes
arvsrätt.

Förslagens
överaröetniiig
inom
just mede
jiarteme
litet.

man och förvaltare av den samfällda egendomen, men med den nya
förmögenhetsordningen skulle varje sådan skyldighet bortfalla, därest icke
ett uttryckligt stadgande därom gåves.

Till sist må nämnas det av lagberedningen jämväl upprättade förslaget
till lag om makes arvsrätt. En sådan arvsrätt av större eller
mindre omfattning finnes redan införd i så gott som alla andra kulturstater.
Om ett av det allmänna rättsmedvetandet erkänt behov i detta
hänseende vittnar i vårt land den stora förekomsten av inbördes testamenten.
Riksdagen har också redan uttalat sig för ett, lat vara litet,
steg i ifrågavarande riktning, då den i skrivelse den 20 februari 1912 i
anledning av en framställning från justitieombudsmannen hemställt, att
Eders Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta förslag till lag innefattande
jämkning till förmån för efterlevande make av gällande bestämmelser
om danaarv. Enligt det nu framlagda förslaget skall, då make dör och
ej efterlämnar bröstarvinge eller adoptivbarn eller dess arvinge, andra
maken ärva hälften av kvarlåtenskapen, om efter den döde finnes fader
eller moder eller syskon eller dess avkomling, men eljest hela kvarlåtenskapen.
Sådan arvsrätt är dock utesluten bland annat i det fall, att
makarna vid dödsfcdlet på grund av hemskillnad levde åtskilda eller talan
om äktenskapets återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad då var
anhängig.»

Härefter redogjorde departementschefen för innehållet av lagrådets
utlåtanden och anförde därvid:

»Till de grundsatser, på vilka lagberedningens förslag till giftermålsbalk
är byggt, har lagrådet uttalat sin obetingade anslutning. De
erinringar, som framställts av lagrådet eller dess särskilda ledamöter,
röra detaljer och äro till stor del av övervägande formell natur. För att
åstadkomma samförstånd i fråga om de åtgärder, till vilka erinringarna
kunna föranleda, hava delegerade från Sverige, Danmark och Norge haft
överläggningar i Köpenhamn under någon tid i sistlidna juni månad.
Beträffande den överarbetning av såväl förslaget till giftermålsbalk som
de därmed sammanhängande förslagen, vilken därefter ägt rum inom
justitiedepartementet, torde jag få anföra följande:

Vid 5 kap. 6 § av förslaget till giftermålsbalk hava tre av lagrådets
ledamöter framställt anmärkning däremot, att enligt den föreslagna avfattningen
make, som bidragit till familjens underhåll uteslutande genom
verksamhet i hemmet, icke kan därpå grunda regressrätt enligt nämnda
paragraf, samt hemställt om sådan ändring av paragrafen, att jämväl i
detta fall regressrätt skulle tillkomma make.

Kungi. Maj:ts ■proposition nr 15.

155

Niir bägge makarna, var av sina medel, lämna tillskott i penningar
eller naturaförmåner till familjens underhåll, kan det lätt inträffa, att
den ene under en viss tidsperiod kommer att tillskjuta mera än som
enligt den stadgade fördelningsgrunden skulle belöpa på honom. Det
synes för sådant fall vara skäligt att, såsom förslaget i denna paragraf
innehåller, giva den make, som sålunda tillsläppt för mycket, rätt att
efter periodens slut påkalla en utjämning. Av de allmänna grunderna
för fördelningen av underhållsskyldigheten mellan makarna följer, att
vid en sådan utjämning även makes verksamhet i hemmet för familjens
underhåll måste tagas i beräkning, så vitt det gäller att bedöma, i vilken
män var och en av makarna fullgjort sin bidragsplikt. Mannen skall
sålunda för sina utgifter i penningar och naturaförmåner icke vara berättigad
till ersättning av hustrun annat än i den mån värdet av hennes
husmoderliga verksamhet och de medel i kontant och naturaförmåner,
hon må ha tillsläppt, understiger den på henne belöpande andelen i
underhållsbördan. Och hustrun skall äga rätt till ersättning för sina
utgifter i kontant och naturaförmåner, i den mån värdet av dessa tillskott
och av hennes verksamhet i hemmet överskjuter vad på henne
belöper av underhållskostnaden. Däremot skall enligt stadgandets nuvarande
lydelse make icke under några förhållanden kunna av andra
maken kräva ersättning för verksamheten i hemmet. Sådan rätt skall
således icke tillkomma hustrun, vare sig hennes bidrag till underhållet
varit helt inskränkt till verksamheten i hemmet eller hon jämväl tillsläppt
kontanta medel eller naturaförmåner. Denna ståndpunkt synes mig ock
riktig. En ersättning för hustruns arbete i hemmet skulle få en helt
annan karaktär än den utjämning av utgifter, varom stadgandet i sin
nuvarande lydelse handlar. Den skulle i själva verket ej komma att
utgöra annat än en lön, som hustrun ägde uppbära för det arbete, hon
utför i hemmet. Men på de skäl, lagberedningen i sitt betänkande anfört,
bör det ej ifrågakomma att meddela föreskrift om sådan lön till
hustrun. Praktiskt sett skulle oek en rätt till ersättning i förevarande
hänseende bliva av föga värde. Den kunde knappast komma i tillämpning
i andra fall än då mannens årsinkomst icke konsumerats, utan han
gjort besparingar. I flertalet äktenskap torde emellertid inkomsterna helt
och hållet eller till större delen åtgå till täckande av utgifterna. Även
om värdet av hustruns verksamhet i hemmet i många sådana äktenskap
borde beräknas relativt högt, skulle således i allt fall ersättningen bliva
ringa eller ingen. I de äktenskap åter, där mannen har stora inkomster
och till följd därav mera avsevärda besparingar kunna göras, komme det
ekonomiska värdet av hustruns verksamhet i hemmet att bliva så ringa

156

Kungl. Mcij:ts proposition nr 15.

i förhållande till vad mannen får i penningar eller naturaförmåner tillskjuta
till underhållet, att ersättningen i betraktande av makarnas ställning
ej kunde bliva av vidare betydelse. I fråga om besparingarna må
i övrigt erinras därom, att lagberedningen på skål, som synas väl grundade,
ansett lagen icke böra stadga skyldighet för make, som gjort sådana, att
avstå viss del därav till andra maken, men givit makarna anvisning att
godvilligt verkställa sådan överföring och lättat formerna därför. Att
nu på en omväg införa en rätt till utfående av andel i besparingarna
synes icke lämpligt. De skäl, som tala mot ett dylikt stadgande om en
förpliktelse till utgivande av andel i besparingarna, gälla även beträffande
en sådan form därav som den nu ifrågasatta. Slutligen bör tagas i
betraktande, att en uppskattning av makes arbete i hemmet för familjens
underhåll alltid är synnerligen vansklig att verkställa och därför för
makarna själva kan vara förenad med stöld obehag samt lätt kan giva
anledning till tvister mellan dem. Det är av sådan anledning önskligt,
att en dylik uppskattning ej allt för ofta behöver företagas. Med den
ståndpunkt förslaget intager blir det jämförelsevis sällan en uppgörelse
jämte därmed följande uppskattning av verksamheten i hemmet ifrågakommer,
medan däremot, om ersättning i förevarande hänseende tillerkännes
make, det åtminstone i de flesta äktenskap, där någon besparing
kunnat uppstå, skulle kunna bliva erforderligt att årligen verkställa en
sådan uppgörelse och uppskattning. På dessa grunder har jag ansett
skäl icke föreligga att frångå vad förslaget i denna del innehåller. Till
denna uppfattning hava ock samtliga delegerade vid den nyss omförmälda
konferensen i Köpenhamu slutit sig.

Eu i samband med ovan behandlade anmärkning gjord hemställan
om sådan ändring av förslaget, att domstolen erhölle befogenhet att
avvisa ett krav, som med hänsyn till omständigheterna framstår såsom
oskäligt, finner jag icke heller böra efterkommas. Därigenom skulle
nämligen själva regressrätten bliva allt för obestämd och det med preskriptionsbestämmelsen
avsedda syftet att begränsa utredningen allvarligt
äventyras, vilket i sin ordning innebure en ökad anledning till tvister
mellan makar. Domstolen måste visserligen äga vidsträckt befogenhet
till skälighetsprövning vid bedömande av utredningen, men det resultat,
som kan framgå därur, bör konstituera en ovillkorlig rätt för endera
maken. Yad särskilt angår det i anmärkningen påpekade fallet, att makes
regressanspråk grundas på utgifter till inköp av möbler, vilka enligt förslagets
principer blivit hans egendom, så synes det med paragrafens nuvarande
avfattning ligga i sakens natur, att, om det vid den för regresskravets
bestämmande gjorda vidräkningen mellan makarna bliver styrkt

157

Kungl. Majds proposition nr 15.

eller ostridigt, att möblerna äro att anse såsom ena makens egendom,
denne icke tar tillgodoräkna sig hela inköpskostnaden utan blott den del
därav, som skäligen kan anses motsvara värdet av möblernas begagnande
under det är, som vidräkningen avser.

Med hänsyn till det i anmärkningen påpekade förhållandet, att vid
regressanspråkets bestämmande bland makes utgifter givetvis måste räknas
även de insatser, som han in natura gjort för familjens underhåll, har
till klargörande av förslagets innebörd vidtagits eu redaktionell jämkning.

I avfattningen av 5 kap. 10 § har i anledning av gjord anmärkning
en mindre ändring blivit vidtagen.

Formuleringen av 6 kap. 1 § har något jämkats till större likhet
med de danska och norska förslagen.

Jämväl i 6 kap. 4 § har i överensstämmelse med lagrådets hemställan
en redaktionell jämkning ägt rum. Då den från motiven avvikande
tolkning av bestämmelsen om utgångspunkten för den särskilda
klandertiden, som lagrådet gjort gällande, också synes mig klart framgå
av paragrafens avfattning, har denna härutinnan lämnats oförändrad.

Beträffande 6 kap. 5 § hava tre av lagrådets ledamöter anmärkt,
att det därmed avsedda skyddet för make mot dispositioner från andra
makens sida över egendom, som tillhör dennes giftorättsgods men är avsedd
att tjäna familjens gemensamma intressen, vore föga verksamt.
Bifall till klandertalan jämlikt paragrafens andra stycke syntes nämligen
ej kunna gå ut på annat eller mera än att föryttrings- eller pantavtalet
förklarades ogillt. Med en sådan dom vore dock den vinnande maken
föga betjänad, då det stode andra maken fritt att låta den, med vilken
avtalet siutits, behålla godset under annan rättstitel, exempelvis till nyttjande
eller förvaring. Nu antydda brist i rättsskyddet kunde visserligen
avhjälpas genom att inskränkningen i maken-ägarens dispositionsrätt finge,
i överensstämmelse med vad i 5 kap. 8 § är stadgat, gälla varje avtal,
som innefattade hinder mot egendomens användning för vederbörligt
ändamål. Men även på sådant sätt vidgat komme skyddet icke att skänka
någon trygghet mot rent faktiska åtgärder, syftande till att försvåra eller
omöjliggöra dylik användning. Med hänsyn till det sagda och då paragrafens
bestämmelser kunde befaras bliva icke så litet tyngande och till
hinders även för fullt oklanderliga affärer, ville det förefalla som borde
paragrafen lämpligen utgå.

De brister, som enligt vad sålunda anmärkts i juridiskt-tekniskt
hänseende vidlåda paragrafen, synas mig dock icke böra föranleda dess
borttagande, då den oaktat desamma torde kunna få avsevärd betydelse
i socialt hänseende. Det är ett känt och erkänt missförhållande, att

158

Kungl. MajUs proposition nr 15.

mindre skötsamma män ofta förskingra familjens bohag, hustruns och
barnens kläder samt hennes värdefullaste arbetsredskap, symaskinen, vanligtvis
genom föremålens belånande i en pantbank. I dessa och liknande
fall kommer givetvis det i denna paragraf meddelade stadgandet att förhindra
eller åtminstone väsentligt försvåra föremålens förvandlande i penningar
mot hustruns vilja, enär mannens medkontrahent i regel icke lärer
lämna betalning eller försträckning under sådana förhållanden, att hans
rätt blir beroende av fortsatt samförstånd med mannen. De fall åter,
då syftet med avhändelsen är ett annat än anskaffande av penningar
och då någon av de antydda möjligheterna att kringgå stadgandet med
framgång kan användas, lära icke bliva ofta förekommande. Att, på sätt
ifrågasatts, utvidga det i förevarande paragraf meddelade förbudet till
att gälla varje avtal, som innefattar hinder mot egendomens användning
för vederbörligt ändamål, vore en måhända allt för stor inskränkning av
ägarens befogenhet och komrne, såsom påpekats, likväl icke att medföra
något skydd mot rent faktiska förfoganden. Om återigen paragrafen,
såsom jämväl föreslagits i anmärkningen, bleve ersatt med ett tillägg till
6 kap. 3 § av betydelse allenast för förhållandet makarna emellan, bleve
säkerligen dess ovan antydda sociala uppgift så gott som fullständigt
förfelad.

Vad angår stadgandet om betydelsen av tredje mans goda tro,
torde det lämpligen kunna överlämnas åt rättspraxis att med rättsvetenskapens
hjälp närmare utveckla dess innebörd. Med hänsyn till de principer,
som enligt svensk rätt i motsvarande hänseende gälla beträffande
fullmakt, synes det mig emellertid antagligt, att i fråga om ett förfalskat
skriftligt samtycke praxis kommer att följa den mening, som uttalats i
lagberedningens motiv.

I denna paragraf har vidtagits samma redaktionella jämkning som
i den näst föregående.

Att 6 kap. 7 §, på sätt inom lagrådet anmärkts, kunde bliva tolkad
så, att den däri stadgade påföljden komme att inträda även med avseende
å make, som, då andra maken dödats, varit delaktig i brottet
med uppsåtet riktat allenast på misshandel, icke på dödande, synes mig
näppeligen böra befaras. Paragrafens avfattning har därför icke ändrats
i nämnda hänseende. Däremot har i anledning av vad samtidigt påpekats
inom lagrådet från stadgandets tillämpning uteslutits sådan delaktighet,
som avses i 3 kap. 7 och 8 §?? strafflagen.

I 6 kap. 8 § har företagits en av lagrådet påyrkad jämkning till
större överensstämmelse med avfattningen av de danska och norska
förslagen.

Kanyl. Majds proposition nr 15.

15!)

Beträffande 7 kap. 3 § har inom lagrådet ifrågasatts, huruvida de
skäl, som i motiven anförts för hustruns gäldsbefrielse enligt nämnda
paragraf, vore tillräckliga för att grunda en sådan avvikelse från principen
om makarnas likställighet. Mig synes denna fråga böra besvaras jakande.
Visserligen skönjes i utvecklingen en viss tendens därhän, att hustrurna
i allt större utsträckning agna sig åt förvärvsarbete. Men att förhållandena
inom eu överskådlig framtid skulle gestalta sig så, att hustruns
kontanta bidragsplikt i det stora flertalet äktenskap blir lika stor som eller
eller ens något så när jämförlig med mannens, torde ej vara antagligt.
Under sådana omständigheter talar ock den genomsnittliga rättvisan,
varmed lagstiftaren härvidlag måste nöja sig, för att den solidariska betalningsskyldigheten
för hushållsgäld, som enligt 7 kap. 2 § skall åligga
makarna, med avseende å hustrun lättas genom den ifrågavarande preskriptionsbestämmelsen.
Även om så vore, att anledningen därtill att
makarna gjort sådan gäld oftare får sökas i bristande förmåga och omtänksamhet
hos hustrun än i något mannens förvållande — vilket i och
för sig kan vara föremål för olika meningar — torde detta knappast
hava någon avgörande betydelse för den nu föreliggande frågan. Skulle,
såsom i anmärkningen framkastats, från preskriptionen uteslutas de fall,
då hustrun själv gjort gälden, finge preskriptionsregeln jämförelsevis
ringa praktisk betydelse. Vad särskilt angår gäld, som gjorts för tillgodoseende
av hustruns särskilda behov, synes mig icke föreligga vägande
skäl att behandla denna annorlunda än exempelvis gäld, som gjorts
för barnens behov. En hustru, som är fallen för att nedlägga oskäliga
kostnader å sina kläder, lärer icke avhålla sig härifrån därför att hennes
ansvar för härigenom uppkommen gäld icke begränsas av ettårspreskriptionen.
Mot dylikt slöseri från hustruns sida bereder däremot
förslaget mannen det skydd, som på lagstiftningens väg kan vinnas, genom
stadgandet i 5 kap. 13 §.

Redan de nu berörda grunderna synas böra utesluta bifall till den
gjorda hemställan, att 7 kap. 3 § måtte utgå eller att i allt fall från
dess giltighet skulle undantagas om ej afl gäld, som hustrun själv gjort,
så dock dylik gäld för tillgodoseende av hennes särskilda behov. Härtill
kommer emellertid, att, då enligt gällande dansk och norsk rätt
hustrun i regel icke alls är personligen ansvarig för hushållsgäld, ett
utvidgande av det gäldsansvar, som förslaget ålagt henne, icke kan förväntas
vinna efterföljd från dansk elles norsk sida. Men eu skiljaktighet
i detta hänseende mellan vår rätt samt dansk och norsk rätt vore
att beklaga såsom i avsevärd grad hinderlig för samfärdseln.

T 7 kap. 4 § ävensom 11 kap. 14 § och 13 kap. 2 § hava enligt

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

lagrådets hemställan vidtagits jämkningar till bättre utmärkande av den
tidpunkt, då vissa i dessa paragrafer stadgade rättsverkningar skola inträda.
Redaktionella jämkningar hava vidare i anledning av lagrådets
erinringar vidtagits i 8 kap. 1 och 4 §§. Vad lagrådet anmärkt vid 8
kap. 5 § har ävenledes iakttagits vid förslagets överarbetande.

Såsom av lagberedningens motiv till 8 kap. 9 § framgår, har beredningen
ansett, att omyndig skall kunna med förmyndarens samtycke
sluta även sådant äktenskapsförord, som avses i 2 §, och sålunda till
andra maken utan vederlag överlåta den omyndige tillhörig egendom;
och har beredningen förutsatt, att de särskilda regler, som i vissa hänseenden
gälla beträffande rättshandlingar, som ingås för omyndig, till
exempel beträffande avhändelse av fast egendom, skulle äga tillämpning
även om rättshandlingen skedde i form av äktenskapsförord. Lagrådet
har framhållit, att lagtexten i sist nämnda avseende icke är tydlig, och
förordat förtydligande, varvid tillika erinrats, att, när omyndig ej disponerade
om annat än självförvärv, förmyndarens samtycke icke vore av
nöden.

Vid övervägande huru förslaget i anledning härav bör ändras har
jag fäst min uppmärksamhet därå, att enligt de allmänna förmynderskapsrättsliga
reglerna här ifrågakomna benefika överlåtelser, vare sig
de avsåge fast eller lös egendom, icke skulle kunna komma till stånd,
så vida ej fråga vore om konventionell gåva av relativt mindre ekonomisk
betydelse eller överlåtelsen anginge egendom, varöver den omyndige
ägde själv råda. Detsamma gäller om sådana överlåtelser, som avses i
3 §. Lika med lagberedningen och lagrådet anser jag emellertid, att
det bör vara medgivet att egendom på ifrågavarande sätt överföres från
en omyndig till andra maken. På grund härav har jag trott det böra
uttryckligen stadgas, att hinder mot sådan överföring icke ager rum.
Likasom beträffande sådant äktenskapsförord, som avses i 1 §, bör den
omyndige själv förutsättas företaga överlåtelsen. Men såsom omyndig
bör han hava förmyndarens samtycke, dock att, på sätt lagrådet ansett,
samtycke skall vara obehövligt, då fråga är om överlåtelse av egendom,
varöver den omyndige själv äger fritt råda. Att i överensstämmelse med
vad som gäller då förmyndare vill avyttra omyndigs fasta egendom fordra
rättens tillåtelse synes "däremot ej erforderligt eller lämpligt. Rättens
prövning i nämnda fall avser kontroll därå, att avyttringen är påkallad
av behovet och att tillräckligt vederlag erhålles. En liknande prövning
kan icke verkställas beträffande nu ifrågavarande rättshandlingar, som
äro av benefik natur. Och då fråga endast är om överlåtelse till andra
maken, synes det kunna få bero vid förmyndarens bedömande, huruvida

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

161

skal till åtgärden förefinnes. I fråga om formen för förmyndarens samtycke
bör tydligen gälla detsamma som angående makens överlåtelse.
Samtycke till sådan öveilåtelse, som avses i 2 §, skall således givas skriftligt
och styrkas av vittnen. Är fråga om överlåtelse, som avses i 3 §,
kan förmyndarens samtycke lämnas formlöst men måste, för att överlåtelsen
skall bliva gällande mot borgenärer, givas på samma sätt som i
senare punkten av samma paragraf stadgas om själva överlåtelsen. På
grund härav har förslagets 9 § uppdelats på två paragrafer, 9 och 10,
som avfattats i enlighet med vad nu anförts, och hava i följd därav
förslagets 10 och 11 §§ fått numren 11 och 12. De danska och norska
förslagen torde, enligt vad jag förnummit, komma att undergå huvudsakligen
enahanda omarbetning.

I 10 kap. 5 § har på grund av lagrådets anmärkning skett en
ändring av förslagets ordalag, såvitt de föra tanken på ett för makarna
gemensamt bo. Däremot har det, liksom vid avfattningen av den nu
gällande regeln i 5 kap. 5 § av lagen om äktenskaps ingående och upplösning,
ansetts utan särskilt lagstadgande vara uppenbart, att, om före
återgången bodelning ägt rum i anledning av boskillnad eller hemskillnad,
denna skall rivas upp och ny bodelning förrättas enligt den i förevarande
paragraf givna regeln; och har därför någon omredigering i denna del
icke ägt rum.

En i 11 kap. 14 § vidtagen jämkning har redan omnämnts.

Av de i 11 kap. 21 § citerade lagrummen har enligt lagrådets
hemställan 14 § i samma kap. uteslutits.

Vid 13 kap. 2 § hava två av lagrådets ledamöter gjort anmärkning
därpå, att enligt förslaget icke den enskilda egendomen skall företrädesvis
anlitas till täckning av sådan gäld, som redan vid äktenskapets
ingående på grund av inteckning eller eljest särskilt häftade vid dylik egendom.
Förslaget avviker härutinnan, så vitt jag kunnat finna utan tillräcklig
anledning, icke blott från gällande rätts ståndpunkt utan ock från
vad som i allmänhet torde anses ligga i sakens natur. Om exempelvis
ena maken vid äktenskapets ingående ägde dels en fastighet, värd 100,000
kronor och intecknad för 50,000 kronor, vilken genom äktenskapsförord
gjorts till hans enskilda egendom, och dels aktier till belopp av 50,000
kronor, vilka blevo giftorättsgods, samt vid sedermera inträffande bodelning
ingendera maken har annan egendom eller gäld, kan det i regel icke
antagas överensstämma med avsikten vid äktenskapsförordets upprättande,
att genom bodelningen förstnämnda make skall, jämte det han behåller
fastigheten, erhålla hela aktiebeloppet till den intecknade gäldens täckande
samt andra maken bliva alldeles lottlös. Förevarande paragraf har där Bihang

till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 13 käft. (AV 15.) 21

162

Kungl. Majtta proposition nr 15.

för fullständigats i denna del, varjämte ett motsvarande tillägg gjorts i
13 kap. 7 §. Att den i 2 § andra stycket givna regeln skall tillämpas
även i fråga om gäld, vilken under äktenskapet åsamkats make i följd
av arv eller mottagande av gåva eller testamenterad egendom, såvitt den
ärvda eller eljest mottagna egendomen har sådan natur, att den icke skall
ingå i bodelning, synes vara uppenbart även med den nuvarande avfattningen,
och har därför det av lagrådets nämnda två ledamöter ifrågasatta
förtydligandet i denna del icke ägt rum. Eu på lagrådets hemställan gjord
jämkning i första stycket av förevarande paragraf har tidigare omnämnts.

En av lagrådets ledamöter har, med instämmande i huvudsak av
två bland de övriga, hemställt, att den i 13 kap. 13 § första stycket
sista punkten stadgade rätt även måtte tillerkännas arvingarna till död
make, såvitt angår egendom, vilken kommit i den dödes häDder från
någon, till vilken han varit arvinge. De skäl, som anförts härför, måste
anses tungt vägande i socialpolitiskt hänseende, i den mån de avse släktfastighets
bibehållande åt bröstarvingar. Med denna begränsning har den
gjorda anmärkningen också iakttagits vid förslagets överarbetande. Härigenom
torde, såvitt nu lämpligen kan ske, hava avvärjts faran för att de
nya principerna beträffande makars förmögenhetsförhållanden skulle bidraga
till jordens allt för stora splittring.

I anledning av lagrådets erinran vid 14 kap. 3 § har en redaktionell
jämkning ägt rum.

Lagrådets anmärkningar beträffande 15 kap. 24, 25, 31 och 32 §§
hava blivit iakttagna, varvid införts ytterligare en paragraf i sistnämnda
kap.

Vad beträffar uppställningen av 5 § i lagen om införande av nya
giftermålsballten har det av praktiska skäl, särskilt med hänsyn till den
oklarhet, som eljest i vissa fall kunde uppstå vid hithörande bestämmelsers
citerande, icke ansetts lämpligt att, såsom lagrådet föreslagit, upptaga
2—8 mom. såsom underavdelningar i 1 mom. Däremot har på
grund av lagrådets anmärkning 9 mom. utbrutits till en särskild paragraf,
som'' erhållit numret 6. I denna paragraf har ock med anledningav
vad lagrådet föreslagit angående hemföljd intagits eu uttrycklig bestämmelse,
att vad i äldre lag är stadgat om hemföl jd fortfarande skall
äga tillämpning beträffande hemföljd, som givits innan nya lagen trätt
i kraft.

Lagrådets erinringar angående innehållet av 5 § 1 mom. hava
iakttagits.

Beträffande andra stycket av 5 mom. har lagrådet anmärkt, att

Kungl. Maj:ta proposition nr 15.

163

den makarna tiar medgivna avtalsfriheten skulle kunna brukas till förskjutningar
mellan kreditunderlagen för de olika arterna äktenskaplig
gäld sålunda, att egendom, som förut icke svarat för hustruns förvaltningsgäld,
komme att kunna tagas i anspråk för dennas betalning och i
samma mån bleve mindre tillgänglig för likviderande av makarnas övriga
skulder. Den praktiska faran härför torde dock icke vara så stor, då
hustrur i allmänhet icke lära i större utsträckning erhålla kredit till stiftande
av gäld, varför endast deras förvaltningsgods svarar, och makarna,
för den händelse hustrun skulle hava ådragit sig avsevärd gäld av denna
art, icke torde finna med sitt intresse förenligt att utvidga hennes ansvarighet
för densamma. Det måste för övrigt ihågkommas, att gällande
rätt medgiver en motsvarande förskjutning av i regel större omfattning,
i det mannen lärer kunna genom att giva sitt samtycke till hustruns
redan stiftade förvaltningsgäld enligt 11 kap. 4 § giftermålsbalken förvandla
denna till hennes enskilda gäld, som häftar vid all hennes enskilda
egendom och dessutom vid hennes giftorättsandel. Då den nya
lagen träder i kraft, torde det komma att i många tidigare ingångna
äktenskap kännas såsom ett behov för makarna att, på sätt förevarande
bestämmelse anvisar, tillförsäkra hustrun förvaltningsrätt över den egendom,
som redan förut tillhör henne enskilt, utan att makarna dock vilja
genom boskillnad upphäva all egendomsgemenskap. Detta gäller så mycket
mera, som den vid lagberedningens betänkande fogade statistiken
över äktenskapsförord giver vid handen, att man i omkring hälften av
de fall, då egendom genom förord gjorts till hustruns enskilda, underlåtit
att också förbehålla henne förvaltningen av denna egendom, och det
förvisso kan antagas, att sagda underlåtenhet merendels berott på bristande
insikt i lagen. Stadgandet i 5 mom. andra stycket har därför bibehållits.

Vad lagrådet anmärkt beträffande 6 inom. i förevarande paragraf
har iakttagits vid förslagets överarbetning.

1 7 mom. av 5 § har gjorts en mindre redaktionell jämkning.

Lagrådets erinran vid 6 § av förevarande förslag synes mig icke
böra föranleda, att stadgandet om den föreslagna ändringen i § 4 av
näringsfrihetsförordningen uteslutes ur förslaget. Då riksdagen i varje fall
torde böra höras i frågan, finner jag nämligen det sätt för ändringens genomförande,
som lagberedningen föreslagit, vara lämpligast såsom förenat med
minsta omgång. Åt stadgandet har emellertid i det slutliga förslaget givits
en vidare avfattning, enär detsamma bör avse förutom det i § 4 av näringsfrihetsförordningen
stadgade villkoret för rätt att idka handel eller annat
näringsyrke jämväl, såsom lagrådet anmärkt, motsvarande bestämmelser i

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

§ 9 av samma förordning samt för övrigt de liknande bestämmelser, som
eljest med avseende å gift kvinna finnas stadgade i lag eller författning.
Då, på sätt nyss nämnts, en ny paragraf bildats med numret 6, hava
numren å förevarande och följande paragraf måst jämkas därefter.

Vad med avseende å förslaget till lag om barn i äktenskap anmärkts
däremot, att föräldrarnas skyldighet att bidraga till gäldande av kostnaderna
för barnets uppfostran skall kunna fortfara även efter det myndighetsåldern
inträtt och den lagliga vårdnadsplikten upphört, kan jag icke
biträda. Det synes mig icke böra ifrågakomma att frångå den princip
härutinnan, som fastslagits genom lagen om barn utom äktenskap. Att
i förevarande hänseende giva barn i äktenskap en sämre rättslig ställning
än barn utom äktenskap lärer så mycket mindre vara befogat, som den
omständigheten, att förstnämnda barn hava arvsrätt efter fader och därför
oftare erhålla avsevärt arv, snarast är ett ytterligare skäl för lagstiftaren
att tillförsäkra dem en uppfostran, som gör dem väl skickade att
till egen och allmän nytta förvalta den ärvda egendomen. Det torde
icke behöva befaras, att barnets rätt att av föräldrarna bekomma bidrag
till sin utbildning även efter fyllda tjuguett år, vilken rätt föreligger
endast om föräldrarnas villkor och barnets anlag särskilt tala därför,
annat än i mycket sällsynta undantagsfall skall giva anledning till rättegång
mellan barnet och föräldrarna eller endera av dem. I förslagets
principer beträffande underhållsskyldigheten har därför icke gjorts någon
ändring. Däremot har, med anledning av vad inom lagrådet erinrats,
funnits erforderligt att i lagtexten giva tydligare uttryck åt den ståndpunkt,
som förslaget intager i detta hänseende. I sådant syfte har ett
fullständigande skett i 13 §, varjämte en redaktionell jämkning vidtagits
i lo §.

De erinringar, som i övrigt gjorts beträffande förslaget till lag om
barn i äktenskap, hava iakttagits med undantag därav, att promulgationsbestämmelsen
lämnats oförändrad på grunder, som framgå av mitt yttrande
angående 6 § i lagberedningens förslag till lag om införande av
nya giftermålsbalken. Avfattningen av 5 § överensstämmer med lydelsen
av det till lagrådet senast remitterade förslaget.

Med anledning av vad inom lagrådet anmärkts beträffande förslaget
till lag om ändring i vissa delar av ärvdabalken har jämkning skett i
den föreslagna avfattningen av 9 kap. 1 § nämnda balk.

Vad som erinrats beträffande slutbestämmelserna i sistnämnda lagförslag
har däremot icke föranlett någon ändring. Då det tillkommer
domstolen att vid förordnande av förmyndare tillse, att denne är vederhäftig,
och därvid ifråga om hustru, med avseende å vars äktenskapliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

165

förmögenhetsförhållanden äldre giftermålsbalken är tillämplig, vederbörlig
hänsyn givetvis skall tagas till de anmärkta omständigheterna, synes det
icke vara erforderligt att i lagen bibehålla något förbud för sådan hustru
att vara förmyndare.

Lagrådets erinran beträffande förslaget till lag om ändring i vissa
delar av förordningen den 24 september 1861 angående vård av död mans
bo har iakttagits.

I anledning av de anmärkningar, som framställts vid §§ 13 och 14
i förslaget till lag om ändring i vissa delar av förordningen den 18 september
1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse, så
ock angående undanskiftande av egendom i död makes bo, hava nämnda
paragrafer ävensom § 15 omarbetats i den riktning, som angivits i det
av två bland lagrådets ledamöter avgivna yttrandet. Yad i övrigt anmärkts
med avseende å nämnda lagförslag har iakttagits, därvid dock
den föreslagna omarbetningen i syfte att åstadkomma en närmare överensstämmelse
mellan § 13 i nämnda förordning och det föreslagna nya
9 mom. av § 36 konkurslagen i avbidan på en ny konkurslag begränsats
därtill, att i sistnämnda lagrum uttryckligen stadgats, att vid återbäring
av egendom skall utgivas förutom avkomst också ränta, som egendomen
avkastat.

De anmärkningar, som framställts beträffande de återstående av
lagberedningen framlagda lagförslagen, hava vid överarbetningen blivit
iakttagna med undantag därav, att vad som erinrats angående den fortsatta
tillämpningen av 70 § utsökningslagen i dess nuvarande lydelse
ansetts äga allt för ringa praktisk betydelse för att föranleda en uttrycklig
övergångsbestämmelse.

I anledning av den erinran, som lagrådet vid behandling av 2 §
i förslaget till lag om införande av nya giftermålsbalken gjort beträffande
17 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring, har utarbetats
ett förslag till lag om ändring av detta lagrum. Därvid har icke,
såsom med hänsyn till den nya förmögenhetsordningen mellan makar
legat närmast till hands, varje skyldighet för mannen att erlägga hustrun
åliggande pensionsavgift blivit upphävd, enär detta skulle medföra allt
för stor omgång vid debitering och indrivning av sådana avgifter, utan
ändringen består allenast däri, att ur lagrummet uteslutits det befintliga
förbehållet angående hustru, som vunnit boskillnad.

Jämlikt lagrådets erinran vid förslaget till lag om ändrad lydelse
av 1, 2 och 6 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å
fång till fast egendom har ytterligare upprättats ett förslag till lag angående
ändrad lydelse av 18 § i lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränk -

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

ningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa
bolag. Den föreslagna ändringen består allenast däri, att i överensstämmelse
med den nya giftermålsbalkens giftorättsbegrepp bland de undantagna
fången nämnts bodelning i stället för giftorätt.

Slutligen torde jag få erinra därom, att Eders Kungl. Maj:t genom
beslut den 10 oktober 1919 förordnat, att lagrådets yttrande skulle inhämtas
över ett förslag till ny konkur,slag samt att detta för närvarande
är under behandling i lagrådet och torde komma att föreläggas 1920 års
riksdag. Därest nämnda förslag antages av riksdagen, måste det i samband
med förslaget till giftermålsbalk framlagda förslaget till lag om
ändring i vissa delar av nu gällande konkurslag förfalla, varförutom någon
jämkning i förslaget till giftermålsbalk torde bliva erforderlig. Jämte
förslaget till ny konkurslag hava till lagrådet hänskjutits förslag till lag
om ändring av vissa bestämmelser i lagen den 1 juli 1898 om boskillnad,
såvitt nämnda lag jämlikt 5 § i lagen om införande av nya giftermålsbalken
fortfarande skall gälla, till lag om ändrad lydelse av, bland
andra, 9 och 11 §§ i förordningen den 18 september 1862 huru gäld vid
dödsfall betalas skall och om urarvagörelse, såvitt dessa paragrafer fortfarande
skola gälla, samt till lag om ändrad lydelse av 25 kap. 1 §
rättegångsbalken, vilka förslag böra beaktas under den vidare behandlingen
av de i samband med förslaget till ny giftermålsbalk framlagda förslagen
rörande samma lagrum.

Av de nu ifrågavarande lagfors! igen har jag förehaft förslaget till
lag om ändrad lydelse av 26 § i lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker
i gemensam beredning med chefen för finansdepartementet och
förslaget till lag om ändrad lydelse av 17 § i lagen den 30 juni 1913
om allmän pensionsförsäkring i gemensam beredning med chefen för
civildepartementet. Chefen för finansdepartementet lärer senare komma
att framlägga förslag till vissa ändringar i skattelagstiftningen och i förordningen
den 6 augusti 1894 angående mantalsskrivning, vilka påkallas
av de nya principerna angående makars rättsförhållanden.»

Föredragande departementschefen uppläste härefter i enlighet med
förestående anförande avfattade förslag till

1) giftermålsbalk;

2) lag om införande av nya giftermålsbalken;

3) lag om barn i äktenskap;

4) lag angående ändrad lydelse av 3 § i lagen den 14 juni 1917
om barn utom äktenskap;

5) lag oro makes underhållsskyldighet mot andra makens barn;

167

Kungl. May.ts proposition nr 15,

6) lag angående ändrad lydelse av 13 § i lagen den 14 juni 1917
om adoption;

7) lag om makes arvsrätt;

8) lag om ändring i vissa delar av ärvdabalken;

9) lag om god man för bortovarande;

10) lag om ändring i vissa delar av förordningen den 24 september

1861 angående vård av död mans bo;

11) lag om ändring i vissa delar av förordningen den 18 september

1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse, så ock
angående undansättande av egendom i död makes bo;

12) lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 §, 10 kap. 13 § och 17
kap. 2 § handelsbalken;

13) lag om ändrad lydelse av 2 kap. 9 § och 22 kap. 2 och 21 §§
strafflagen;

14) lag om ändrad lydelse av 59, 60, 65, 67, 69 och 70 §§ utsökningslagen; 15)

lag angående ändrad lydelse av 16 § i lagen den 14 juni 1917
om införsel i avlöning, pension eller livränta;

16) lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 14 juni 1917
om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket;

17) lag om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i rättegångsbalken
;

18) lag om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 16 juni 1875
angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra
ärenden;

19) lag om ändring i vissa delar av konkurslagen;

20) lag angående ändrad lydelse av §§ 9 och 10 i förordningen
den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning;

21) lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 6 §§ i förordningen den 16
juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom;

22) lag om ändrad lydelse av 4 § i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom;

23) lag angående ändrad lydelse av 6 och 17 §§ i lagen den 14
juni 1907 om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång
till sådan rätt;

24) lag angående ändrad lydelse av 2 och 23 §§ i lagen den 14
juni 1907 om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt;

25) lag om ändrad lydelse av 26 § i lagen den 29 juli 1892 angående
sparbanker;

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

26) lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 31 oktober
1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning;

27) lag angående ändrad lydelse av 2 § i lagen den 1 juni 1912

om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar;
•

28) lag angående ändrad lydelse av 17 § i lagen den 30 juni 1913
om allmän pensionsförsäkring; samt

29) lag angående ändrad lydelse av 18 § i lagen den 30 maj 1916
om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva
eller aktier i vissa bolag;

och hemställde departementschefen, att förslagen måtte, jämlikt § 87
regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Adil Wifvesson.

Stockholm 1920. Kungl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner

195135