Kunni. Maj:ts proposition nr 208 (Proposition 1946:208)

Kunni. Maj:ts proposition nr 208.

Sr 20S.

Kunyl. Maj:ts proposition till riksdagen med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens
konferens år 1945 vid dess tjugosjunde
sammanträde fattade beslut; given Stockholms
slott den 8 mars 1946.

Under åberopande av bilagda utdi''ag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed anhålla om riksdagens yttrande
angående vissa i nämnda protokoll omförmälda, av den Internationella
arbetsorganisationens konferens år 1945 vid dess tjugosjunde sammanträde
fattade beslut.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 20S.

Kungl. Majlis proposition nr 208.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Majit
Konungen d Stockholms slott den 8 mars 1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Unden, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, vissa av den Internationella
arbetsorganisationens konferens år 1945 vid dess tjugosjunde sammanträde
fattade beslut samt anför.

I det såsom bilaga till propositionen nr 58 till innevarande års riksdag
fogade utdraget av statsrådsprotokollet över socialärenden den 25 januari
1946 uttalade jag, att jag beträffande vissa av de vid ifrågavarande konferens
fattade besluten hade för avsikt att sedermera hemställa om att för årets
riksdag proposition framlades med anhållan örn riksdagens yttrande. Ett av
de under punkt IV på konferensens dagordning (intagen å s. 2 i omförmälda
proposition) fattade besluten var emellertid av så brådskande natur och så
speciell karaktär, att jag ansåg mig böra påkalla, att i en särskild proposition
riksdagens samtycke till ratificering redan angivna dag inhämtades. Med
nämnda uttalande åsyftades en vid konferenssammanträdet enhälligt antagen
»Akt angående ändringar i Internationella arbetsorganisationens stadga».

I anslutning till vad jag sålunda uttalat, får jag nu anmäla vissa andra vid
konferenssammanträdet fattade viktigare beslut. Av dessa är endast ett av
beskaffenhet att i enlighet med föreskrifterna i art. 19 i Internationella arbetsorganisationens
stadga böra underställas riksdagen, nämligen rekommendationen
angående socialpolitisk minimistandard i icke-självständiga områden
(tilläggsbestämmelser). Texten till ifrågavarande rekommendation torde i
svensk översättning få fogas såsom bilaga till denna proposition.

Emellertid fattades vid konferensen ytterligare två beslut, vilka, ehuru de
erhöllo formen av resolutioner, dock synas mig vara av sådan vikt, att även
dessa böra bringas till riksdagens kännedom. Jag åsyftar härmed dels resolutionen
angående uppehållandet av en hög och jämn sysselsättningsnivå
under industriens återhämtnings- och omställningsperiod dels ock resolutionen
angående skydd för barn och unga arbetare. Jämväl dessa resolutioner
torde i svensk översättning få fogas såsom bilagor till denna proposition -

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet har i ett den
2 mars 1946 avgivet yttrande över ovannämnda vid Internationella arbetskonferensens
27 :e sammanträde fattade beslut anfört bland annat följande.

Rekommendationen angående socialpolitisk minimistandard i icke-självständiga
områden (tilläggsbestämmelser) torde icke påkalla annan åtgärd
från svensk sida än en förklaring, att i rekommendationen föreslagna åtgärder
saknade tillämpning på svenska förhållanden.

Vad anginge de båda resolutionerna torde däri framlagda synpunkter och
förslag lämpligen böra — i den mån så ej redan skett — tagas under övervägande
vid det pågående sociala reformarbetet inom vårt land.

Till vad delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet sålunda
anfört kan jag ansluta mig. Vad beträffar rekommendationen angående
socialpolitisk minimistandard i icke-självständiga områden (tilläggsbestämmelser)
, saknar densamma givetvis omedelbart intresse för Sveriges vidkommande,
men jag anser mig likväl böra framhålla, att det icke är utan sin
moraliska betydelse, att Internationella arbetsorganisationens strävanden på
ifrågavarande betydelsefulla område vinna stöd från alla organisationen tillhörande
stater.

Såvitt angår de båda resolutionerna har i dessa otvivelaktigt givits uttryck
åt synpunkter, vilka kunna vara värda beaktande även vid den svenska
sociala och ekonomiska politikens utformning. Jag har följaktligen för avsikt
att föranstalta örn att ifrågavarande resolutioner bringas till de myndigheters
eller utredningsorgans kännedom, vilka därav beröras.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört får jag hemställa,

att Kungl. Majit måtte till riksdagen avlåta proposition
med anhållan om riksdagens yttrande angående omförmälda,
av Internationella arbetsorganisationens konferens år 1945
vid dess tjugosjunde sammanträde fattade beslut.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
proposition i ämnet av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Bengt Söderqvist.

Kungl. Maj.ts proposition nr 208. (Bilagor).

Rekommendation (nr 74) angående socialpolitisk minimistandard
i icke-självständiga områden (tilläggsbestämmelser).

Internationella arbetsorganisationens generalkonferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats till
Paris och där samlats den 15 oktober 1945 till sitt tjugosjunde sammanträde och

beslutat antaga vissa förslag angående deli socialpolitiska minimistandarden
i icke-självständiga områden (tilläggsbestämmelser), vilken
fråga utgör den femte punkten på sammanträdets dagordning,
samt beslutat, att dessa förslag skola taga form1 av en rekommendation,

antager denna, den femte dagen i november månad år nittonhumdrafyrtiofem
följande rekommendation, vilken skall benämnas »rekommendationen
angående socialpolitik i icke-självständiga områden (tilläggsbestämmelser),
1945» [Social Policy in Dependent Territories Recommendation (Supplementary
Provisions), 1945].

Då kapitel XI i Förenta Nationernas stadga, vilket utgör deklarationen angående
icke-självständiga områden, fastslår principen om att tillgodoseendet
av invånarnas i sådana territorier intressen är ett önskemål av största vikt
samt ålägger moderlandet såsom en helig plikt att garantera politiskt, ekonomiskt,
socialt och kulturellt framåtskridande för befolkningen inom dessa områden,
och

då Internationella arbetskonferensen den 12 maj 1944 vid sitt tjugosjätte
sammanträde antog en rekommendation angående socialpolitisk minimistandard
i icke-självständiga områden, och

då det är önskvärt att sörja för tillämpningen inom icke-självständiga områden
av miniminormer, som komplettera de år 1944 antagna,

antager konferensen efterföljande rekommendation:

1. Varje medlem av Internationella arbetsorganisationen, som är ansvarig
för ett icke-självständigt område, bör vidtaga alla åtgärder inom sin kompetens
för att inom sådant område säkerställa en effektiv tillämpning av den
minimistandard, som angives i bilagan till denna rekommendation, och bör
särskilt förelägga behörig myndighet eller behöriga myndigheter denna rekommendation
för att den i nämnda bilaga angivna minimistandarden må
förverkligas inom området.

2. Varje medlem av organisationen bör, örn den godkänner denna rekommendation,
snarast möjligt delgiva direktören för Internationella arbetsbyrån
detaljerade uppgifter rörande de åtgärder, som vidtagits för att i varje område,
för vilket medlemmen i fråga är ansvarig, förverkliga i bilagan angiven
minimistandard och därefter, i enlighet med vad styrelsen må komma
att bestämma, till Internationella arbetsbyrån avgiva rapport rörande de
åtgärder, som vidtagits för rekommendationens genomförande.

3. Den i bilagan till denna rekommendation angivna standarden skall betraktas
såsom minimistandard, vilken icke inskränker eller eljest inverkar
på förpliktelsen att tillämpa den högre standard, som åligger medlem av

Kungl. Afaj.ts proposition nr 208. (Bilagor).

organisationen enligt organisationens stadga eller internationell konvention,
som medlemmen ina ha ratificerat, och lior i intet fall tolkas eller tillämpas
så, att den inskränker det skydd, som enligt gällande lagstiftning tillkommer
därav berörda arbetare.

Bilaga.

Avdelning 1. Löner och sparande.

Artikel 1.

1. Ett av målen för socialpolitiken skall vara att främja utvecklingen av kollektiva
vtalssystem, varigenom minimilönesatser må kunna fastställas efter förhandlingar
mellan arbetsgivar- oell arbetarorganisationer.

2. I alla sådana fall, då vederbörande myndighet har anledning antaga, att arbetarnas
organisationer icke nått en utveckling, som är erforderlig för att sätta dem
i stånd att på jämlik fot förhandla med arbetsgivarnas organisationer, skola särskilt
kvalificerade personer utses att biträda arbetarna under förhandlingarna genom
att gå dem till handa med upplysningar och råd samt vid behov handla å deras
vägnar. Dessa åtgärder skola vidtagas och valen ske efter samråd med yrkesinspektionen,
där sådan finnes anordnad. Sålunda utsedda personer skola ock med råd
och anvisningar biträda vid arbetarorganisationernas grundade.

Artikel 2.

1. Där ett effektivt system för fastställande av minimilöner genom kollektivavtal
saknas, skall ett offentligt organ upprättas och vidmakthållas, som har att fastställa
minimilönesatser för arbetare.

2. Sålunda fastställda minimilönesatser skola grundas på principen örn lika lön
för män och kvinnor för samma arbete.

3. Representanter för vederbörande arbetsgivare och arbetare, däri inbegripna
representanter för deras respektive organisationer, där sådana finnas, skola medverka
vid fastställandet av minimilöner på sätt och i den utsträckning — i varje fall
dock till lika antal och på samma villkor — som må bliva bestämt av vederbörande
offentliga organ.

4. .Av det offentliga organet fastställda minimilönesatser skola vara bindande
för därav berörda arbetsgivare och arbetare och icke utan uttryckligt medgivande
av organet kunna sänkas genom överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetare.

5. Erforderliga åtgärder skola vidtagas för att garantera dels att därav berörda
arbetsgivare och arbetare erhålla kännedom om gällande minimilönesatser, dels ock
att de löner som utbetalas icke liro lägre än de tillämpliga lönesatserna.

6. Varje arbetare, på vilken minimilönesatserna äro tillämpliga, och som erhållit
en lön, understigande dessa lönesatser, skall äga att på rättslig väg utfå resterande
belopp inom tid, sorn må bliva bestämd av det offentliga organet.

Artikel 3.

1. Erforderliga åtgärder skola vidtagas för att garantera, att intjänta löner vederbörligen
utbetalas, och skola arbetsgivarna åläggas att föra register över utbetalda
löner, att giva arbetarna intyg över utbetalda löner samt att vidtaga andra
lämpliga åtgärder för att underlätta erforderlig kontroll.

2. Lönell skall i regel utbetalas kontant och direkt till varje arbetare.

3. Såvida icke lokal sedvänja, som arbetarna önska bibehålla, till annat föranleder,
skall lönen utbetalas regelbundet nied sådana intervaller sorn äro ägnade att
minska risken för lönetagarnas skuldsättning.

4. Därest kost, bostad, kläder och andra förnödenheter eller tjänster ingå i lönen,

Kungl. Maj.ts proposition nr 208. (Bilagor).

skall vederbörande myndighet vidtaga alla erforderliga åtgärder för att noga kontrollera
deras tillräcklighet och kontanta värde.

5. Alla erforderliga åtgärder skola vidtagas för att

a) upplysa arbetarna om deras rättigheter med avseende å lönen;

b) förhindra varje icke medgivet avdrag å lönen; och

c) begränsa de belopp, som må avdragas från lönen såsom ersättning för däri
ingående förnödenheter och tjänster, till det faktiska värdet av desamma.

Artikel 4.

1. Frivilligt sparande i skilda former bland löntagare och självständiga företagare
skall uppmuntras.

2. De högsta belopp av lönen, som må förskottsvis utbetalas, ävensom sättet för
återbetalande av förskott skola bestämmas av vederbörande offentliga organ.

3. Vederbörande organ skall begränsa det löneförskott, som må utbetalas till en
arbetare, vilken vunnit anställning från annat territorium. Beloppet av sådant förskott
skall noga angivas för arbetaren. Därest utbetalat förskott överstiger det av
vederbörande organ fastställda, skall detsamma icke kunna lagligen återfordras.

4. Alla erforderliga åtgärder skola vidtagas för att skydda löntagare och självständiga
företagare mot ocker, särskilt sådana åtgärder, som syfta till begränsning
av låneräntorna, genom kontroll av långivarnas verksamhet och vidgade möjligheter
till lån för legitima ändamål genom kooperativa kreditorganisationer eller
andra institutioner under offentlig kontroll.

Artikel 5.

1. Därest anordningar för innehållande av lön vidtagits eller komma att vidtagas,
skola

a) Teglerna för och tillämpningen av desamma kontrolleras av vederbörande organ,
och särskilt skola arbetsgivarna, därest medlen icke finnas vara placerade på
tillfredsställande sätt, anmodas att ställa säkerhet för ingångna förpliktelser;

b) representanter för löntagarna, däri inbegripna representanter för deras organisationer,
där sådana finnas, medverka vid administreringen av dylikt lönesystem.

2. Ett av målen för socialpolitiken skall vara, att, så snart den ekonomiska utvecklingen
inom ett område det tillåter, successivt avskaffa nämnda anordningar och
införa ett tjänstepensionsväsen, till vilket regeringen eller arbetsgivarna eller bådadera
tillsammans med arbetstagarna lämna bidrag, utan ali andra vidtagna åtgärder
av liknande innebörd därav röna inverkan.

Artikel 6.

1. Ett av målen för socialpolitiken skall vara att effektivt fastslå principen örn
lika lön för likvärdigt arbete i en och samma verksamhet eller företag samt att
förhindra olika behandling av arbetare på grund av ras, religion eller kön, såvitt
avser arbetstillfällen, befordran eller lönesatser.

2. Alla rimliga åtgärder skola vidtagas för att minska sådana skiljaktigheter
i lönesatser, vilka äro att hänföra till olika behandling på grund av ras, religion
eller kön, genom att höja lönesatserna för de lägre betalda arbetarna.

3. Arbetare, som utifrån vinna anställning inom ett icke-självständigt område,
må kunna tillförsäkras lönetillägg för att bestrida .sådana personliga utgifter och
utgifter för familjen, vilka föranledas av anställningen utom hemorten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 208. (Bilagor).

Avdelning 2. Arbetarna och jordbrukspolitiken.

Artikel 7.

I syfte att öka produktionskapaciteten och förbättra dea jordbrukande befolkningens
levnadsstandard skall vederbörande myndighet overvaga följande= åtgärder.

a) undanröjande i möjligaste mån av orsakerna till kronisk skuldsättning,

b) kontroll över att överlåtelse av jordbruk till icke-jordbrukare medgives enda
i sådana fall, då den överensstämmer med territoriets intresse;

cl övervakning av arrende- och arbetsvillkor för att garantera arrendatorer och
arbetare högsta möjliga levnadsstandard och skälig andel i den vinst, som ma föranledas
av förbättringar i produktionsresultat eller prisilia.

Avdelning 3. Social trygghet.

Artikel 8.

Lagbestämmelser skola snarast möjligt meddelas rörande utbetalning av ersättning
åt anställda vid arbetsoförmåga, förorsakad av olycksfall som muffat I
följd av eller under anställningen, ävensom åt oförsörjda efterlevande, da olycksfallet
medfört den anställdes död, samt rörande sjukvård at personer, som skadats
genom olycksfall. Dessa bestämmelser skola hava följande innebord.

a) Vid arbetsoförmåga skall ersättning utgå senast fran femte dagen efter olycksfallet,
men örn arbetsoförmågan varar mer än fyra veckor skall ersättning utgå fran

första dagen för arbetsförmågans upphörande;

b) alla rimliga åtgärder, som de lokala förhållandena medgiva, skola vidtagas
för att så snabbt som möjligt återställa en skadad arbetares forvarvsformaga;

c) där icke annorlunda stadgas, skola kostnaderna för ersättningen bårås av arbetsgivaren
men böra snarast och i vidast möjliga utsträckning tackas av ett obligatoriskt
försäkringssystem utan vinstsyfte;

dj lagstiftning och förfaringssätt med avseende a ersättning skola praglas av
största möjliga enkelhet; det skall åligga en tjänsteman att tillse, att skadade arbetare
erhålla den ersättning, vartill de äro berättigade, och ersättningskrav skola
prövas genom en summarisk procedur med undvikande av onodiga formaliteter.

Artikel 9.

Därest skadan leder till varaktig arbetsoförmåga av allvarlig art eller doden, skall
ersättningen till arbetaren eller hans rättsinnehavare utgå i form av periodiska
utbetalningar; dock att ersättningen må helt eller delvis kunna utgå med ett engångsbelopp,
om vederbörande myndighet finner detta tillrådligt eller saknar möjlighet
att ägna periodiska utbetalningar erforderlig kontroll. Eftersträvas skall emellertid
att låta systemet med engångsbelopp ersättas av periodiska utbetalningar.

Artikel 10.

Bestämmelserna i artiklarna 8 och 9 skola, där så befinnes lämpligt, tillämpas
även i fråga örn ersättning vid yrkessjukdomar.

Artikel 11.

1. In- oell utländska arbetare skola tilLförsäkras lika behandling med avseende
å ersättning vid olycksfall i arbete samt vid yrkessjukdomar.

2. Utländska arbetare, som äro berättigade till nu ifrågavarande ersättning och
som återvända till sitt hemland, skola vara bibehållna vid den rätt till sådan ersättning,
som skulle lia tillkommit dem, därest de kvarstannat i anställningsom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 208. (Bilagor).

rådet. Därest utbetalningarna äro periodiska, skola de även i fortsättningen utgå på
samma sätt eller ock utbytas mot ett engångsbelopp.

Artikel 12.

1. Ett av målen för socialpolitiken skall vara att i områden, där det övervägande
antalet arbetare normalt förtjänar sitt uppehälle såsom löntagare, införa obligatoriskt
försäkringsskydd för löntagarna och av dem ekonomiskt beroende anhöriga
avseende sjukdom, havandeskap, ålderdom och dödsfall ävensom arbetslöshet. Så
snart erforderliga förutsättningar äro för handen, skola åtgärder i detta syfte vidtagas.

2. Ett av målen för socialpolitiken skall vara att genom obligatorisk sjuk- och
moderskapsförsäkring tillhandahålla vårdbeliövande och av dem ekonomiskt beroende
anhöriga sjukvård, såvida sådan icke annorledes beredes på allmän bekostnad.

Avdelning 4. Arbetsförmedling.

Artikel 13.

1. Där sysselsättning och migration så påkalla, skall avgiftsfri arbetsförmedling
anordnas.

2. Där förflyttningen av arbetskraft så kräver, skola väl utrustade rastställen tillhandahållas
av vederbörande myndighet.

3. Alla anordningar, som av arbetsgivarsammanslutningar eller av organiserade
arbetare må vidtagas för arbetsförmedling samt för arbetarnas bästa vid färder till
eller från anställningen, skola vara kostnadsfria för arbetarna samt noggrant kontrolleras
av vederbörande myndighet.

Avdelning 5. Arbetstid och semester.

Artikel 14.

1. Den högsta tillåtna arbetstiden i industri- och handelsföretag skall fastställas
av vederbörande myndighet.

2. Såvitt möjligt skall den högsta tillåtna arbetstiden i jordbruksföretag fastställas
av vederbörande myndighet.

3. De rapporter, som i enlighet med punkt 2 i denna rekommendation skola
tillställas Internationella arbetsbyrån, skola innehålla fullständiga uppgifter rörande
de åtgärder, som vidtagits för reglering av arbetstiden, däri inbegripna uppgifter
örn föreskrivna begränsningar i arbetstidens längd, bestämmelser örn minimiperioder
av oavbruten vila, särskilda begränsningar vid ohälsosamt, farligt eller tungt
arbete, särskilda anordningar för speciella arbeten, medgivna undantag för säsongbetonad
anställning samt sättet för regleringens genomförande.

Artikel 15.

1. I industri- och handelsföretag anställda arbetare skola under varje period av
sju dagar åtnjuta en sammanhängande vilopeniod, omfattande minst tjugofyra timmar;
till grund för beräkningen av viloperioden må dock läggas en längre arbetsperiod,
därest detta har stöd i sedvänja.

2. Enahanda bestämmelser örn veckovila skola så snart som möjligt utsträckas
till att gälla även jordbruksföretag med de modifikationer, som må befinnas nödvändiga
med hänsyn till produktionens krav.

3. Viloperioden skall örn möjligt infalla samtidigt för hela personalen vid ett
företag samt förläggas på sådant sätt, att den sammanfaller med arbetarnas sedvanemässiga
vilodag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 208. (Bilagor).

4. Vederbörande myndighet må, dä så finnes påkallat, medgiva undantag från
vad nu angivits, övertidsarbete skall kompenseras med avsevärt högre lön än den
gängse, därest arbetet inkräktar på viloperioden.

Artikel 16.

1. Så snart som möjligt skola bestämmelser meddelas, enligt vilka i industrioch
handelsföretag anställda arbetare berättigas till en årlig semester örn minst tolv
arbetsdagar efter ett års i huvudsak stadigvarande anställning. Därest anställningen
upphör efter sex månader av annan anledning än dåligt uppförande från arbetarens
sida, skall han i stället för semester äga rätt till ersättning, svarande mot den fullgjorda
anställningstiden.

2. Ett av målen för socialpolitiken skall vara att, där så är möjligt, fastslå, att
i jordbruksföretag anställda arbetare skola efter ett års i huvudsak stadigvarande
anställning vara berättigade till årlig semester örn minst tolv arbetsdagar. Därest
anställningen upphör efter sex månader av annan anledning än dåligt uppförande
från arbetarens sida, skall han i stället för semester äga rätt till ersättning, svarande
mot den fullgjorda anställningstiden.

3. Därest arbetsplatsen är belägen på avsevärt avstånd från arbetarens hem, må
den årliga semestern örn tolv arbetsdagar ersättas med en semester, som beräknas
på längre period.

4. Därest arbetet fullgöres å annan ort än hemorten och anställning eller rekrytering
ägt rum därstädes, skola alla rimliga åtgärder vidtagas för att underlätta
för arbetaren att under semestern besöka hemorten.

Artikel 17.

Därest vederbörande myndighet finner, att arbetstid, veckovila eller årlig semester
äro tillfredsställande reglerade genom kollektivavtal eller beslut, som omfattar huvuddelen
av arbetarna, må genom sådant avtal eller beslut bestämmelserna i denna
avdelning anses uppfyllda.

Avdelning 6. Yrkesinsp ekfors befogenheter.

Artikel 18.

1. Av vederbörande myndighet utsedda, befullmäktigade inspektörer skola äga i
lag fastslagen rätt att för utövande av sina åligganden:

a) vid varje tid på dygnet besöka och inspektera arbetsplatser, där de ha grundad
anledning antaga, att personer, som åtnjuta lagens skydd, äro anställda;

b) under dagen äga tillträde till varje arbetsställe, som enligt vad de ha grundad
anledning antaga är hänförligt till företag eller del av sådant under deras kontroll;

c) utfråga varje i företaget anställd person, antingen i enrum eller i vittnens närvaro,
eller begära upplysningar av annan person, vars vittnesmål må finnas vara
av värde;

d) kräva tillgång till register eller handlingar, vilka skola föras enligt de bestämmelser,
som reglera arbetsförhållandena.

2. Innan inspektören lämnar företaget, skall han örn möjligt underrätta arbetsgivaren
eller dennes representant örn sitt besök, såvida han icke anser detta vara
menligt för uppdragets utförande.

Avdelning 7. Förlikning.

Artikel 19.

1. Alla åtgöranden för undersökning och biläggande av tvister mellan arbetsgivare
och arbetare skola präglas av största möjliga enkelhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 208. (Bilagor).

2. Arbetsgivare och arbetare skola uppmuntras att söka rättvisa avgöranden av
tvister genom förlikning utan hänvändelse till domstol. För detta ändamål skola
alla rimliga åtgärder vidtagas för att konsultera representanter för arbetsgivarnas
och arbetarnas organisationer samt knyta dem till förlikningsverksamheten.

3. Vid nu angivna ordning skall det ankomma på offentliga tjänstemän att undersöka
tvisterna, söka främja förlikning samt förhjälpa parterna till ett rättvist
avgörande. Örn möjligt skola dessa tjänstemän vara särskilt utvalda för uppgifterna
i fråga.

Avdelning 8. Hygien och säkerhet i arbetet.

Artikel 20.

1. Minimivillkor skola föreskrivas till skydd för arbetarnas hälsa, säkerhet och
trivsel i industri- och andra företag, där maskinella anordningar eller verksamhetens
ari eljest så göra nödvändigt.

2. Från utlandet importerade maskiner skola utrustas med de skyddsanordningar,
som äro föreskrivna i importlandet. Örn vederbörande myndighet i importlandet
icke givit föreskrifter örn erforderliga skyddsanordningar beträffande importerade
maskiner, skola dessa utrustas med de i tillverkningslandet föreskrivna anordningarna.

3. I största möjliga utsträckning skola skyddsanordningar vidtagas i samband
med maskinens konstruktion.

Artikel 21.

1. Tillämpning inom icke-självständiga områden av bestämmelserna i konventionen
angående skydd mot olycksfall för arbetare, sysselsatta med lastning eller lossning
av fartyg (reviderad år 1932) bör övervägas, särskilt såvitt avser större hamnar
ävensom alla platser, där nya anordningar installeras för i- eller urlastning av
fartyg, vare sig dessa ligga i docka, vid boj eller för ankar.

2. Stater, som ha ansvaret för sådana icke-självständiga områden, där hamnar
finnas, böra, om så icke redan skett, överväga önskvärdheten av en ratificering av
nämnda konvention.

Artikel 22.

Snarast möjligt skall föreskrift meddelas av innebörd, att varje kolli eller föremål
med en bruttovikt av ettusen kilogram eller däröver, vilket för befordran avlämnas
inom de territoriella gränserna och är avsett att transporteras å hav eller
inre vattenväg, skall före ombordtagandet förses med uppgift örn bruttovikt, tydligt
och varaktigt angiven.

Artikel 23.

1. För att garantera genomförandet av ändamålsenliga säkerhetsåtgärder till förekommande
av olyckshändelser och sjukdomar böra följande principer tillämpas:

a) vederbörande myndighet skall underrättas örn alla olyckshändelser, och en
av de viktigaste uppgifterna för de av myndigheten utsedda inspektörerna bör vara
att verkställa undersökningar rörande inträffade olyckshändelser, särskilt allvarliga
eller ofta förekommande sådana, i syfte att utröna, på vad sätt de må kunna förebyggas; b)

inspektörerna skola lämna arbetskar- och arbetarorganisationerna upplysningar
och råd beträffande ändamålsenliga åtgärder för hygien och säkerhet;

c) inspektörerna skola främja samarbete mellan arbetsgivare, företagsledning och
arbetare för utvecklande av personlig försiktighet, skyddsåtgärder och skyddsutrustning; -

Kungl. Maj.ts proposition nr 208. (Bilagor).

d) inspektörerna skola verka för att hälso- och skyddsåtgärder törbättras och
fullkomnas genom systematiskt studium av frågor rörande företagens tekniska utrustning,
undersökningar av hälso- och säkerhetsproblem och andra åtgärder.

2. I områden, där man föredrager en fristående organisation för olycksfallsförsäkring
och förebvggande av olycksfall och ohälsa i arbetet, böra jämväl för tjänstemännen
inom en sådan organisation ovannämnda principer vara vägledande.

Avdelning 9. Upplysningsverksamhet.

Artikel 24.

Det åligger vederbörande myndighet att ansvara för att arten och innebörden av
de åtgärder, som vidtagits i enlighet med föregående artiklar ävensom artiklarna i
rekommendationen angående socialpolitik i icke-självständiga områden, 1944, bringas
till allmän kännedom bland arbetarna och deras familjer samt arbetsgivarna. Där
arbetar- och arbetsgivarorganisationer finnas, skola dessa tågås i anspråk för att till
intresserade parter sprida upplysning härom. Örn möjligt skola upplysningarna förmedlas
på landets språk eller dialekt.

Avdelning 10. Definitioner och tillämpningsområde.

Artikel 25.

I det föregående förstås med

a) uttrycket »jordbruksföretag» även samtliga arbetsprocesser i företaget för konservering
och distribution av företagets jordbruksprodukter, såvida icke dessa processer
lämpligen betecknas såsom utgörande del av ett industriellt företag;

b) uttrycket »handelsföretag»

1) affärsföretag och kontor, däri inbegripet företag, vars rörelse helt eller huvudsakligen
består i försäljning, köp, distribution, försäkring och förvaltning av gods,
förmedling av lån eller uppdrag av vad slag det vara må;

2) anstalter för behandling eller vård särskilt av åldringar, invalider, sjuka eller
fattiga;

3) hotell, restauranger, pensionat, klubbar, kaféer och andra näringsställen;

4) teatrar och offentliga nöjeslokaler samt

5) varje företag, som till sin art är jämförligt med de här ovan under 1), 2),

3) och 4) angivna;

c| uttrycket »industriföretag»

1) företag, i vilka varor tillverkas, ändras, rengöras, repareras, dekoreras, fullbordas,
förberedas för försäljning eller .förstöras eller i vilka material förarbetas, däri
inbegripna företag för skeppsbyggnad ävensom för framställning, omvandling eller
överförande av elektrisk kraft, för produktion eller distribution av gas eller drivkraft
av något slag, för rening och distribution av vatten samt för värmeberedning;

2) företag, som avse uppförande, ombyggnad, underhåll reparation, förändring
eller förstöring av byggnader, järnvägar, spårvägar, flygplatser, hamnar, dockor,
pirar, anläggningar till skydd mot översvämning eller kustens söndervittring, kanaler,
anläggningar för sjöfart, inrikes sjöfart inbegripen, samt flygtrafik, vägar, tunnlar,
broar, viadukter, kloaker, brunnar, institutioner för irrigation och dränering,
anläggningar för telc-kommunikation (telefon, telegraf, radio), anläggningar för
framställning och distribution av elektrisk kraft och gas, oljeledningar och vattenverk
eller liknande anläggningar ävensom företag med uppgift att förbereda dylika
anläggningar eller installationer;

3) gruvor, stenbrott och andra företag för utvinning av material ur jorden;

4) företag för transport av personer och varor nied undantag av transporter för

Kungl. Maj.ts proposition nr ''JOS. (Bilagor).

hand, för deli händelse dessa företag ej äro att betrakta såsom delar av ett jordbruks-
eller handelsföretags verksamhet:

d) uttrycken »jordbruksföretag», »handelsföretag» och »industriföretag» såväl
offentliga som enskilda företag.

Artikel 26.

Vederbörande myndighet må genom i förväg utfärdade föreskrifter från tillämpningen
av bestämmelserna i denna bilaga undantaga förelag eller fartyg, beträffande
vilka på grund av deras beskaffenhet eller storlek en tillräckligt effektiv övervakning
icke är möjlig.

Resolution angående uppehållandet av en hög och jäiun sysselsättningsnivå
under industriens återhämtnings- och omställningsperiod.

Då Förenta Nationernas stadga, i syfte att skapa den stabilitet och det välstånd,
som äro nödvändiga för fredliga och vänskapliga förbindelser mellan nationerna,
grundade på respekten för principen örn folkens likställighet och självbestämmanderätt,
föreskriver, att Förenta Nationerna skola främja, bland annat, förbättrad levnadsstandard
och hög och jämn sysselsättnings) liva samt utveckling och framåtskridande
på det ekonomiska och sociala området; och

då den Internationella valutafondens statuter föreskriva, att en av fondens uppgifter
är »att underlätta världshandelns expansion och harmoniska utveckling och
härigenom bidraga till att befordra och upprätthålla en hög nivå av sysselsättning
och realinkomst samt utveckla alla medlemsstaters produktionsmedel, såsom elt av
den ekonomiska politikens främsta mål»; och

då den Internationella invesleringsbankens statuter föreskriva, att en av bankens
uppgifter är att främja det internationella varuutbytets harmoniska utveckling på
lång sikt och att genom åtgärder, ägnade att befordra internationella investeringar,
avsedda för utvecklingen av medlemmarnas produktionsmedel, upprätthålla jämvikt
i betalningsbalansen mellan olika länder och härigenom bidraga till att inom medlemsstaterna
förbättra produktivitet, levnadsstandard och arbetsvillkor; och

då Internationella arbetsorganisationens konferens genom Philadelphiadeklarationen
erkänt sig vara högtidligen förpliktad att i alla jordens länder främja sådana
åtgärder, som äro ägnade att förverkliga en hög och jämn sysselsättning och förbättrad
levnadsstandard samt att stödja alla åtgärder rörande löner och inkomster,
arbetstid och arbetsvillkor i övrigt, som vidtagas i akt och mening att tillförsäkra alla
en rättvis andel av framåtskridandets vinster och tryggat existensminimum för alla
anställda, som äro i behov av dylikt stöd; och

då konferensen genom antagandet av Philadelphiadeklarationen tillika fastslagit,
att alla människor oavsett ras, religion eller kön äga rätt att verka för sin materiella
välfärd och sin andliga utveckling i frihet och värdighet, i ekonomisk trygghet och
likställighet och att huvudmålet för såväl nationell som internationell politik skall
vara att skapa förhållanden, som göra detta möjligt; oell alldenstund konferensen vidare
hävdat, att det åvilar Internationella arbetsorganisationen att mot denna bakgrund
pröva och överväga alla internationella handlingsprogram och åtgärder på
det ekonomiska och finansiella området; och

då konferensen vid sitt tjugosjätte sammanträde 1944 antagit rekommendationerna
angående reglering av sysselsättning vid övergången från krig lill fred, angående
arbetsförmedling, angående nationell polering av offentliga arbeten samt angående
beredande av ekonomisk trygghet åt demobiliserade och från krigsindustrien avskedade
personer, vilka rekommendationer föreslå åtgärder, avsedda att underlätta
återanställniingen av personer, som hemförlovats från krigsmakten eller avskedats

Kungl. Maj.ts proposition nr 208. (Bilagor).

fran krigsindustrien, ävensom av personer, vilkas normala sysselsättning lidit avbräck
till följd av kriget eller fientlig verksamhet eller genom motstånd mot fienden
eller mot av fienden kontrollerade myndigheter, och omfattande bland annat anstalter
för att i förväg införskaffa uppgifter angående krigsmaktens demobilisering, industriens
demobilisering och omställning, efterfrågan på arbete och arbetskraft,
yrkesvägledning, utbildnings- och omskolningsprogram, arbetskraftens rörlighet,
sysselsättningen av kvinnor, minderåriga och invalider, regleringen av anställningsförhållandena
inom vissa industrier, arbetsförmedling, nationell planering av offentliga
arbeten samt beredandet av ekonomisk trygghet åt personer, som hemförlovats
från krigsmakten eller därmed jämställd tjänst eller avskedats från krigsindustrien;
och

då uppehållandet av en hög och jämn sysselsättning under industriens återhämtnings-
och omställningsperiod också kräver lämpliga handlingsprogram beträffande
-sådana frågor som investering, konsumtionsutgifter, de internationella kapitalrörelserna
och världshandeln ävensom upprättandet av planer för industriens omställning
och utveckling med hänsyn till inträffade förändringar i industriens struktur; och

då det är önskvärt, att de vid konferensens tjugosjunde sammanträde närvarande
representanterna för regeringar, arbetsgivare och arbetare skola formulera sina ståndpunkter
i avseende på dessa frågor;

antager konferensen följande resolution och beslutar att bringa de däri framlagda
förslagen till vederbörande regeringars och närmast ansvariga internationella organs
kännedom:

1. 1) Konferensen välkomnar antagandet av de Förenta Nationernas stadga och
uppmärksammar med livlig tillfredsställelse, att densamma skapar förutsättningar
för internationell ekonomisk och social samverkan för främjandet av, bland annat,
förbättrad levnadsstandard och hög och jämn sysselsättningsnivå samt utveckling och
framåtskridande på det ekonomiska och sociala området och att den uppmanar alla
medlemsstater att tillsammans eller var för sig och i samverkan med Förenta Nationerna
vidtaga åtgärder för fullföljandet av dessa syften.

2) Konferensen uttrycker sin livliga tillfredsställelse med att den Internationella
valutafonden och den Internationella investeringsbanken enligt sina respektive stadgar
äro förpliktade att i alla sina beslut låta sig ledas av den sociala målsättning,
som innefattas ii dessa stadgar och som anförts i inledningen till denna resolution.

3) Konferensen ger uttryck åt förhoppningen, att Förenta Nationerna genom
vederbörande organ, så snart sig göra låter, skall planera och vidtaga lämpliga åtgärder
för främjandet av den internationella samordningen av sysselsättningspolitiken
under omställningsperioden och att härvid Internationella arbetsorganisationen
och andra berörda mellanstatliga organisationer skola till fullo utnyttjas.

4) Konferensen, som har konstaterat, att å ena sidan flera av Internationella arbetsorganisationens
medlemmar redan offentliggjort officiella uttalanden, i vilka de
giva uttryck åt sin beslutsamhet att under efterkrigsperioden upprätthålla full sysselsättning
eller en hög sysselsättningsnivå samt angiva de metoder, som de ämna anlita
för detta ändamål, och att å andra sidan förslag i samma syfte redan framlagts i
flera hinders lagstiftande församlingar, uppmanar alla medlemsstater, att snarast möjligt
träffa anstalter för att fastställa och tillkännagiva huvuddragen i sina efterkrigsprogram
och ali härvid lata sig ledas av de allmänna principer, som redan kommit
lil! uttryck i Förenta Nationernas stadga.

2. 1) Ilegeringarna böra förpliktas, att i samarbete med arbetare- och arbetsgivareorganisationer
och näringslivet i allmänhet, vidtaga alla åtgärder för att ernå sådana
ekonomiska och finansiella (även fiskaliska) förhållanden, som kunna bidraga till
att bereda nyttigt arbete mot högsta möjliga lön åt alla, som äro arbetsföra och villiga
atl antaga sådant arbete.

2) Med hänsyn lill att den framgångsrika tillämpningen av den fidla sysselsättningens
politik i ett land ofta är beroende av faktorer, som åtminstone delvis kon -

Kungl. Maj.ts proposition nr 208. (Bilagor).

trolleras av andra länder — exempelvis tillgång på råvaror, halvfabrikat och maskinella
hjälpmedel samt jämvikt i de internationella betalningarna -— böra regeringarna
i sin politik inom dessa områden vederbörligen uppmärksamma de följder, som
vissa åtgärder inom det egna landets hushållning kunna få för sysselsättningsläget
i andra länder.

3. Med hänsyn till den stora betydelse, som en hög investeringsnivå har för sysselsättningspolitiken,
och i syfte att snarast eliminera sådan knapphet på kapitalvaror,
som skapar »flaskhalsar» och därigenom hindrar såväl sysselsättningsökningen som
produktionen av konsumtionsvaror, böra anstalter träffas för

a) att underlätta kredit- och kapitaltillströmningen till nya effektiva företag;

b) att införa lämpliga metoder, varigenom offentliga myndigheter kunna
understödja och komplettera investeringar inom sådana verksamhetsområden,
exempelvis byggnadsindustrien, vilka ur social synpunkt äro av särskild betydelse; c)

att åvägabringa samråd mellan regeringen och näringslivet i syfte att reglera
den privata investeringsvolymen, så att de ekonomiska fluktuationerna
minskas; och

d) att utforma en offentlig investerings- och finanspolitik i överensstämmelse
med de i 1944 års rekommendation angående nationell planering av offentliga
arbeten, uppdragna riktlinjerna.

4. 1) Förekomsten i de flesta länder av en relativ knapphet på produktions- och
konsumtionsvaror i förening med en stor effektiv efterfrågan på sådana varor, baserad
på löpande inkomster och under kriget ackumulerade likvida tillgångar, hotar
att framkalla en inflationsartad prisstegring, som kunde få en allmänt störande inverkan
på hela ekonomien och till slut leda till en kris. Härutöver kunde prisstegringen
få allvarliga sociala följder, exempelvis en sänkning av arbetstagarnas realinkomst,
särskilt inom »manschettyrkena» och alla de samhällsgrupper, som äro beroende aven
fast penninginkomst, samt vidare risk för omfattande arbetskonflikter. Lämpliga
åtgärder, bland andra de här nedan uppräknade, skola därför vidtagas för att motverka
inflationstendenser.

2) Varuutbudet bör ökas med hjälp av anordningar för att underlätta produktionens,
och i tillämpliga fall, importens expansion.

3) Åtgärder böra, så långt detta är administrativt möjligt, vidtagas för bibehållandet,
så länge knapphet råder, av

a) priskontroll på varor och tjänster;

b) direkt kontroll över produktionen av råvaror och halvfabrikat, transportmedel,
energi- och kapitalvarutillgångar; samt

c) begränsning av efterfrågan på konsumtionsvaror genom sådana åtgärder
som ransonering.

4) I den mån ovannämnda kontrollåtgärder visa sig icke kunna helt eller delvis
förhindra inflationens spridning, skola de, så länge detta är nödvändigt, kompletteras
med finansiella eller skatteåtgärder, beräknade att uppsuga förefintligt köpkraftsöverskott.

5) En upplvsningskampanj bör organiseras för att förmå konsumenterna att avstå
från att bruka sin ökade köpkraft på sådant sätt, att priserna drivas i höjden.

5. Allteftersom knappheten och inflationsfaran övervinnas i de olika länderna
och dessa återvända till mera normala ekonomiska förhållanden, framträder önskvärdheten
av åtgärder av följande slag, utformade på det sätt och genomförda vid
den tidpunkt, som de i de olika länderna vid varje tillfälle rådande förhållandena
kräva;

a) de här ovan omnämnda kontrollerna mildras i takt med den ökade tillgången
på transportmedel, drivkraft, råvaror, kapital- och konsumtionsvaror;

b) den höga skattenivå, som varit nödvändig under kriget och den första efter -

Kungl. Maj:ts proposition nr 208. (Bilagor).

krigstiden, sänkes, allteftersom inflationsfaran viker, och denna skattelindring bör,
vid tillämpningen av denna princip, i första hand avse

1) skatter, som drabba de lägre inkomsterna och

2) skatter, som kunna tänkas komma att inskränka nödvändiga investeringar.

6. 1) När inflationsfaran passerats, blir problemet att upprätthålla den samlade
efterfrågan på varor och tjänster vid en tillfredsställande nivå.

2) I syfte att vidmakthålla en tillräckligt omfattande efterfrågan på arbetskraft
inom enskild och offentlig verksamhet böra regeringarna vidtaga positiva åtgärder
för att försäkra sig örn att varje underskott i den totala efterfrågan på varor och
tjänster, jämförd med den efterfrågan, som vore erforderlig för att under rådande
förhållanden upprätthålla en hög och jämn sysselsättning, kompenseras medelst en
expansion av enskilda och/eller offentliga utgifter i överensstämmelse med de principer,
som finnas angivna i kapitel II av den för innevarande konferenssammanträde
framlagda rapporten angående »Uppehållandet av en hög och jämn sysselsättningsnivå
under industriens återhämtnings- och omställningsperiod».

3) Ett av de främsta medlen att nå detta mål vore att utforma en lämplig budgetpolitik,
därvid särskild hänsyn bör tagas till en sådan politiks återverkningar på
storleken och sammansättningen av den totala efterfrågan och därmed också på
sysselsättningens och produktionens volym och struktur.

4) Vid tillämpningen av ovannämnda principer bör, när helst den totala efterfrågan
hotar att bliva otillräcklig, uppmärksamhet ägnas åt att

a) stimulera konsumtionen medelst subventioner;

b) reducera skatterna på de lägre inkomsterna; och

c) öka de offentliga investeringarna.

5) Tillfredsställande arbetslöshetsförsäkrings- och/eller understödssystem böra införas
i länder, där dylika ännu icke existera, då detta har betydelse icke blott ur
sociala synpunkter utan även för köpkraftens vidmakthållande.

7. I syfte att bidraga till en fortskridande höjning av alla arbetares levnadsstandard,
rekommenderar konferensen införandet av lämpliga minimilönenormer, avvägda
på ett sätt som tillfredsställer rimliga mänskliga behov.

8. 1) Då den i förhållande till den tillgängliga arbetskraften rådande knappheten
på transportmedel, krafttillgångar, råvaror, halvfabrikat och industriell utrustning,
som utmärker industriens återhämtnings- och omställningsperiod — i synnerhet i
de ödelagda länder, som äro medlemmar av Förenta Nationerna — hotar att framkalla
arbetslöshet, och då knappheten på konsumtionsvaror framförallt beträffande
livsmedel, kläder och läkemedel kan komma att beröva de sysselsatta arbetarna
den minimistandard, som kräves för effektivt arbete, böra åtgärder av vederbörande
regeringar vidtagas för att möjliggöra för sådana länder, där allvarlig brist
råder på ifrågavarande varor, att importera

a) drivmedel, råvaror och maskinella hjälpmedel, som krävas för att med
beaktande av ur social synpunkt rimlig företrädesrätt iståndsätta transportmedlen,
återuppbygga industrierna och påfylla lagren, så att den tillgängliga arbetskraften
kan bliva fullt sysselsatt i produktivt arbete; och

b) konsumtionsvaror i sådan mängd, att folket tillförsäkras en tillfredsställande
levnadsstandard.

2) Dessa anordningar böra innefatta

a) åtgärder syftande till att i hela världen underlätta en ökning av produktionen
av transportmedel, kraft och industriell utrustning;

b) åtgärder, genom vilka länder, som äga tillgång på sådana nyttigheter, bevilja
de prioriteter, som äro erforderliga för att en rimlig andel av nyttigheterna
ställes till de ödelagda ländernas förfogande;

c) lämpliga åtgärder för att utan omedelbar betalning — antingen genom
UNDRA eller genom särskilda internationella, även bilaterala, avtal — kunna

Kungl, fyfaj:ts proposition nr -JOS. (Bilagor).

med sådana varor förse de länder, som äro i största behov därav och som lia
ringa eller ingen tillgång på utländska valutor för dylika inköp;

d) beviljandet av kortfristiga oell medellånga krediter, antingen enligt vanliga
kommersiella metoder eller vid behov genom mellanstatliga avtal;

e) beviljandet av långfristiga lån till låg ränta till de importerande länderna
— antingen direkt av länder, sorn äro i stånd härtill eller av den Internationella
investeringsbanken, eventuellt genom dess förmedling.

9. 1) En levnadsstandardsökning i de ekonomiskt mindre utvecklade länderna —-i synnerhet i länder med stor jordbruksbefolkning — är för dessa en tvingande
nödvändighet och skulle utgöra en faktor, som verksamt främjade den fulla sysselsättningen
i hela världen.

2) Åtgärder böra vidtagas för att tillgodose jordbruksländernas och de råvaruproducerande
ländernas importbehov i synnerhet av sådana kapitalvaror, som de
behöva för att i fullaste utsträckning kunna utveckla sina industri- och jordbruksresurser.

3) 1 syfte att underlätta finansieringen av dylik import böra långfristiga lån lill
låg ränta beviljas, antingen direkt av sådana länder, som äro i stånd därtill, eller
av den Internationella investeringsbanken, eventuellt genom dess förmedling.

4) De högt industrialiserade länderna böra tillhandahålla teknisk hjälp, framförallt
genom att ställa tekniska experter och instruktörer till jordbruksländernas och
de råvaruproducerande ländernas förfogande och bereda lättnader för utbildningen
av sådan personal från dessa länder.

5) I syfte att förhindra arbetslöshet i jordbruks- och råvaruproducerande länder
till följd av en plötslig nedskärning eller annullering av avtal, ingångna med andra
medlemmar av Förenta Nationerna örn leverans av råvaror för krigsändamål, böra
de berörda medlemsstaterna tillsammans överväga, vilka åtgärder, som kunna bliva
erforderliga för att nedskärningen eller annullerandet av dylika avtal skall vålla
minsta möjliga rubbningar, däri inbegripna åtgärder för att underlätta överflyttandet
av förefintliga resurser till annan produktion och främst utbytandet av leveranskontrakt
örn krigsmateriel mot kontrakt örn livsmedel och varor, sorn äro behövliga
för hjälp- och återuppbyggnadsarbetet i de ödelagda länderna.

10. Till förhindrande av uppkomsten av höggradig lokal arbetslöshet av den typ,
som under mellankrigsperioden förekom d vissa länder, bör vid planeringen av industriens
återhämtning och utveckling särskild uppmärksamhet ägnas åt de förändringar
i industriens struktur och lokalisering, som ägt rum under kriget, i främsta
rummet den i många länder mycket kraftiga expansionen av industrier sysselsatta
med produktion av krigsmateriel, tillkomsten av eller expansionen inom vissa industrier
i de mindre industrialiserade länderna samt utvecklingen av industrier, som
tillverka ersättningsvaror.

11. För att befordra den ekonomiska återhämtningen och främja den fulla sysselsättningen
böra medlemsstaterna överväga lämpliga åtgärder för ett återupptagande
och en ökning av världshandeln.

12. Konferensen uppmanar Förenta Nationernas av dessa frågor berörda organ
att beakta betydelsen av att främja sådana anordningar, som sätta länderna i stånd
att uppnå jämvikt i sin betalningsbalans genom metoder, som möjliggöra upprätthållandet
av full sysselsättning utan anlitande av upplåning i utlandet av onormal
omfattning eller under alltför lång lid och utan att skapa onaturliga hinder för världshandeln.

13. Vid tillämpningen av de i denna resolution föreslagna åtgärderna och vid
uppbyggandet av den administrativa apparat, som skall handhava sysselsättningsfrågor,
böra regeringarna vid behov beakta:

a) önskvärdheten av att skapa nya organ eller, där sådana redan finnas, förstärka
dessa och avpassa dem efter de speciella krav, som ett program för den
fulla sysselsättningens upprätthållande ställer;

Kungl. Maj:ts proposition nr 208. (Bilagor).

b) utvecklingen av ''tekniska metoder, som möjliggöra beräkningen av den
löpande och framtida volymen av sysselsättning, inkomst, investering och sparande
samt av offentliga och enskilda utgifter;

c) tillsättande och konsultering av trepartsorgan, när så befinnes lämpligt,
eller, när detta är ändamålsenligt, av andra organ i syfte att bistå vid utformandet
och tillämpningen av planer rörande uppehållande av hög och jämn sysselsättning;
samt

d) tillhandahållande och utbyte av enhetlig statistisk och ekonomisk information
rörande de frågor, som beröras i denna resolution.

Kesolution angående skydd för barn och unga arbetare.

Då inledningen till Internationella arbetsorganisationens stadga bland organisationens
uppgifter anger »skydd för barn och minderåriga» ävensom »anordnandet av
yrkes- och teknisk utbildning»; och

då artikel 41 i stadgan förklarar, att »avskaffande av banarbete och skyldighet
att så begränsa arbetet för minderåriga av båda könen, att deras utbildning må
kunna fullföljas och deras kroppsliga utveckling tryggas» är viktigt och angeläget;
och

då Philadelphiadeklarationen erkänner Internationella arbetsorganisationens högtidliga
förpliktelse att bland världens nationer främja en politik, åsyftande att förverkliga
»skydd åt barn och mödrar» och »tryggandet av lika möjligheter för alla
i fråga örn utbildning och inträde i arbetslivet»; och

då dessa högtidliga åtaganden för medlemsstaternas offentliga myndigheter innebära
erkännande av skyldigheten att genom lämpliga åtgärder garantera, att barnen,
morgondagens medborgare och arbetare, skola födas och växa upp under förhållanden,
som erbjuda möjligheter till fullgod fysisk, intellektuell och moralisk utveckling
samt förberedelse för en nyttig verksamhet; och

då åtskilliga av dessa problem — ehuru kriget och de abnorma levnadsförhållanden,
som därav förorsakats, i hög grad skärpt vissa av de sociala problem, som
röra barn och unga arbetare — äro av permanent natur och kräva vidtagandet
av samordnade åtgärder i syfte att förbättra de sociala förhållanden, av vilka barns
och minderårigas välfärd beror; och

då återuppbyggnadsperioden, under vilken alla de demokratiska nationerna komma
att försöka återupprätta och effektivisera sina organ för socialt framstegsarbete,
erbjuder ett enastående tillfälle till återblick på det verk, som redan fullbordats
under Internationella arbetsorganisationens ledning till förmån för barn och ungdom
ävensom att utforma ett framtida program med allmängiltiga principer för den
socialpolitik, som bör följas för att nå dessa mål inom ramen för Internationella
arbetsorganisationens grundläggande uppgifter;

så antager Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens, samlad i Paris
till sitt 27:e sammanträde denna, den 4 november 1945, följande resolution angående
skydd för barn och unga arbetare.

I. Allmänna principer.

1. Konferensen, som är medveten örn sina förpliktelser med avseende å arbetarvärldens
materiella och andliga framåtskridande, ger ånyo uttryck för sin övertygelse,
att regeringarna, för att i vidaste utsträckning kunna befordra morgondagens
arbetares och medborgares utveckling, allt under det att de främja uppfyllandet
av individernas och familjernas förpliktelser, böra åtaga sig det fulla ansvar, som
ålägger dem att säkerställa — både genom åtgärder på det nationella planet och ge Bihang

tilt riksdagens protokoll 19i6. I sami. Nr 208. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 208. (Bilagor).

nom lämpligt internationellt samarbete — barns och minderårigas hälsa, välfärd,
uppfostran och utbildning samt bereda skydd åt alla minderåriga arbetare av båda
könen utan hänsyn till barnens trosbekännelse, hudfärg eller familjeförhållanden.

2. Konferensen erkänner, att de problem, som röra barns och minderårigas hälsa,
utbildning, sysselsättning, skydd och allmänna välfärd, inbördes äro mycket nära
förbundna och därför icke kunna lösas vart för sig.

3. Konferensen erkänner vidare, att vissa av de frågor, som beröras av denna
resolution, äro sådana, som huvudsakligen falla under andra redan existerande eller
planerade meilanstatliga organ, och uttalar förhoppningen, att dessa organ skola noggrant
överväga de synpunkter, som framläggas i denna resolution.

II. Allmänt socialt skydd för barn och minderåriga.

4. Konferensen fastslår sitt varma intresse för främjandet bland världens olika
nationer av åtgärder, som äro ägnade att leda till barnarbetets fullständiga avskaffande
genom att tillförsäkra alla barn fullgod försörjning och sådana levnadsförhållanden,
som befordra barnets lyckliga utveckling till medborgare och arbetare.

A. Försörjning.

5. Alla nödiga mått och steg böra vidtagas för att trygga barns och minderårigas
materiella välfärd genom

a) att medlemsstaterna vidtaga åtgärder, avsedda att säkerställa full sysselsättning;

b) tillförsäkra alla arbetare en för livsuppehället tillräcklig lön, vilken tillåter
dem att underhålla sina familjer på en rimlig levnadsstandard;

c) åtgärder åsyftande att lätta familjernas ekonomiska bördor, t. ex. genom beviljandet
av subventioner för lämpliga familjebostäder, tilläggsmåltider för barn
samt andra sociala åtgärder, ävensom barnbidrag och skatteavdrag, som äro ägnade
att fördela kostnaderna för barnens underhåll;

d) lämpliga dispositioner beträffande familjernas försörjningsbörda inom ramen
för nationella system för tryggande av inkomsten, grundade på de ledande principer
och förslag beträffande deras tillämpning, som innehållas i den 1944 antagna
rekommendationen angående ekonomisk trygghet och i synnerhet åsyftande:

1) att i socialförsäkringssystemet inbegripa tilläggsbidrag för de försäkrades
barn, avsedda att möta de påfrestningar, som uppstå, då en familjeförsörjare
blir ur stånd att förtjäna sitt livsuppehälle, ävensom moderskapsbidrag;

2) liknande bidrag enligt andra system för garanterandet av existensminimum;
och

3) allmänna och sociala hjälpåtgärder, avsedda att säkra barnens och de minderårigas
välfärd;

e) åtgärder, genom vilka hemlösa, normalt utvecklade barn och minderåriga, som
icke kunnat placeras i enskilda hem, omhändertagas i en omgivning, som så nära
som möjligt ansluter sig till ett hems miljö, på det att sådana barn må på samma
villkor som andra barn i deras ålder, bliva delaktiga av åtgärder i fråga om välfärd,
hälsovård samt allmän uppfostran och yrkesutbildning efter deras anlag.

B. Hälsovård och sociala skyddsåtgärder.

6. För att trygga barns och minderårigas hälsa och välfärd böra följande åtgärder
betraktas såsom ett minimum:

Sjuk- och hälsovård.

a) Sjukvård, såväl botande som förebyggande, för blivande mödrar, spädbarn,
barn i förskole- och skolåldern samt unga arbetare, utformad efter stads- och lands -

Kungl. Maj.ts proposition nr 208. (Bilagor).

bygdsbefolkningens särskilda behov och organiserad i enlighet med de principer,
som fastslagits i 1944 års rekommendation angående hälso- och sjukvård;

b) allmän sjukvård för att bevara och förbättra barns och minderårigas hälsa —
däri inbegripna sådana åtgärder, som åsyfta att förse havande och ammande kvinnor,
spädbarn och skolbarn med lämplig föda — meddela undervisning i de elementära
grunderna för kosthåll och hygien, fysisk fostran, bereda tillfälle till ferieuppehåll
på landet samt, där så är nödvändigt, tillhandahålla hemhjälp och daghem;

c) särskilda åtgärder för psykisk hälsovård i syfte att tillförsäkra barn och minderåriga
sakkunnig rådgivning för att förebygga eller bota psykisk ohälsa, ävensom
underlätta en normal anpassning till familj, skola och yrke.

Sociala åtgärder.

d) Uppmuntran av fritidssysselsättningar, anpassade efter olika åldersgrupper,
samt av ungdomsföreningar i syfte att befordra fysisk, intellektuell och moralisk
utveckling och samhällsanda hos barn och minderåriga;

e) åtgärder för att skydda barn och minderåriga mot moralisk eller fysisk vanvård
samt skadliga inflytelser;

f) åtgärder och institutioner, nödvändiga för att ge lagligt skydd, vård och omskolning
åt barn och minderåriga, som lida av särskilda defekter eller anpassningssvårigheter,
däri inbegripna sådana barn och minderåriga som måste uppfostras
utanför hemmet.

lil. Tillgång till undervisning.

7. Konferensen fastslår på nytt den i Philadelphiadeklarationen uttryckta övertygelsen,
att tryggandet av lika möjligheter för alla i fråga om utbildning är ett
nödvändigt villkor för tryggandet av lika möjligheter inom arbetslivet.

A. Allmän undervisning och yrkesr&dgivning.

8. Alla barn och minderåriga skola tillförsäkras en kostnadsfri allmän undervisning,
som är ägnad att säkerställa deras fysiska, intellektuella och moraliska utveckling.

9. a) Förskoleuppfostran bör, utan att vara obligatorisk, göras tillgänglig för alla
barn i den utsträckning detta är genomförbart.

b) Skolgången bör göras obligatorisk till minst 16 års ålder i alla länder, så
snart omständigheterna det medgiva, och bör under alla förhållanden vara obligatorisk
upp till den allmänna minimiåldern för inträde i arbetslivet; den obligatoriska skoltiden
skalf successivt förlängas allt eftersom minimiåldern för inträde i arbetslivet
höjes, såsom förutsättes i punkt 19 2) nedan.

10. Tillfälle till lämplig undervisning bör garanteras genom:

a) åtgärder åsyftande att göra undervisningen allmänt tillgänglig, särskilt

1) genom inrättande av tillräckligt antal skolor av olika typer, utrustade med
tillräcklig och kvalificerad lärarpersonal;

2) genom underlättande av skolgången för barn och minderåriga, som ho utanför
befolkningscentra, genom skolskjutsar, internat eller annorledes;

3) genom företrädesrätt för sådana offentliga arbeten, som åsyfta att uppföra,
reparera eller förbättra skolbyggnader och tillhandahålla skolmateriel;

b) tillhandahållande av undervisning, tillräcklig för bl. a. barnens och de minderårigas
verkliga behov och så ordnad, alt varje barn erhåller den undervisning, som
bäst passar dess ålder och anlag med hänsyn till

1) de olika befolkningsgruppernas särskilda förhållanden;

2) särskilda behov hos barn, vilkas skolgång blivit försenad eller avbruten;

3) särskilda problem beträffande barn med fysiska eller själsliga defekter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 208. (Bilagor).

11. Barns och ungdoms yrkesintressen skola odlas och deras val av yrke eller
levnadsbana underlättas genom

a) förberedelse för yrkeslivet, därigenom att i skolans allmänna undervisningsprogram
inläggas moment, som utveckla insikt i och uppskattning av arbetet i enlighet
med de principer, som finnas angivna i del 3 av 1939 års rekommendation angående
yrkesutbildning;

b) fri yrkesrådgivning genom skolan eller arbetsförmedlingen, öppen för alla minderåriga
under deras skoltid och vid avgång från skolan; Jfr även bestämmelserna
i punkt 37 i 1935 års rekommendation angående ungdomsarbetslösheten och punkt
32 i 1944 års rekommendation angående reglering av sysselsättning vid övergången
från krig till fred.

12. Obligatorisk fortsättningsskola för unga arbetare, till dess de nått 18 års ålder,
— i enlighet med de principer, som angivas i punkt 8 i 1935 års rekommendation
angående ungdomsarbetslösheten — i form av kompletteringskurser, avsedda att i
huvudsak främja såväl allmänbildningen som allmän utbildning för yrkesarbete, och
organiserad i form av deltidsarbete för arbetande minderåriga i enlighet med vad
i punkt 25 b) nedan angives.

13. Ungdom, som kan antagas draga fördel därav, skall uppmuntras att fortsätta
utbildningen i heldagsskolor efter den obligatoriska skolgångens upphörande i enlighet
med ''i punkt 7. 1) i 1935 års rekommendation angående ungdomsarbetslösheten
angivna grunder.

14. För att befordra barnets utveckling bör skolan intimt samarbeta med elevernas
föräldrar och med de institutioner och organisationer, som äro intresserade av
frågor örn skydd för barn och minderåriga eller deras framtida arbetsliv.

“T [B. Teknisk- oell yrkesutbildning.

15. 1) För att bibringa de unga erforderliga kunskaper inom det yrke, som de
avse att välja, och för att vidmakthålla tillgången på utbildad arbetskraft, böra möjligheter
till teknisk- och yrkesutbildning tillhandahållas genom:

a) avgiftsfria tekniska- och yrkesskolor samt kurser — organiserade på det sätt,
som angives i 1939 års rekommendation angående yrkesutbildning och 1921 års rekommendation
angående den tekniska jordbruksundervisningens utveckling —- vilka
erbjuda teoretiska och praktiska utbildningsmöjligheter, anpassade efter olika landsdelars
och länders behov;

b) kompletteringskurser på deltid, anordnade på det sätt som angives i punkt 12
i 1939 års rekommendation angående yrkesutbildning; dylika kurser kunna inpassas
såsom en integrerande del av den obligatoriska fortsättningsundervisning, som omnämnts
i punkt 12 ovan för minderåriga under 18 års ålder, och skola göras tillgängliga
för alla unga arbetare över 18 år, vilka önska deltaga däruti, dock att dessa
kurser icke må betaga fortsättningsskolan dess allmänbildande karaktär.

2) Unga arbetare, som deltaga i teknisk eller annan yrkesutbildning på deltid,
skola under hela utbildningstiden äga rätt till ersättning för olycksfall.

C. Ekonomiskt bistånd.

16. 1) Ekonomiskt stöd skall lämnas för att främja en höjning av avgångsåldern
från skolan och för att effektivt garantera tillträde för alla till olika stadier av
teknisk yrkesutbildning och högre undervisning i enlighet med de principer, som
angivits i punkterna 1, 5 och 7 i 1935 års rekommendation angående ungdomsarbetslösheten,
punkt 6 i 1939 års rekommendation angående yrkesutbildning samt
punkterna 30 och 31 i 1944 års rekommendation angående reglering av sysselsättning
vid övergången från krig till fred.

2) Detta stöd skall, allt efter omständigheter och behov, bestå av;

a) avgiftsfritt tillhandahållande av läroböcker och annan skolutrustning;

Kungl. Maj:ts proposition nr 208. (Bilagor).

b) fria eller förbilligade måltider;

c) fria eller förbilligade skoltransporter; och

d) bidrag till uppehället under skolpliktstiden samt studiestipendier för att sätta
därtill kvalificerad ungdom i stånd att fortsätta yrkesutbildning eller studier efter
den obligatoriska undervisningens upphörande.

I). Lärlingsväsen oell praktisk yrkesutbildning på arbetsplatsen.

17. a) Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt utvecklingen av lärlingsväsen för
unga arbetare och framförallt åt åtgärder, avsedda att göra lärotiden effektiv i enlighet
med de principer, som angivits i 1939 års rekommendation angående lärlingsväsen
och punkt 33 i 1944 års rekommendation angående reglering av sysselsättning
vid övergången från krig till fred, allt i syfte att ernå en successiv höjning av
lärlingsväsendets standard samt vidga de offentliga myndigheternas ansvar i detta
avseende.

b) I samråd med arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer bör särskilt
eftersträvas att utveckla de systematiska anordningar, som äro avsedda att i enlighet
med punkt 34 i 1944 års rekommendation angående reglering av sysselsättning
vid övergången från krig till fred garantera alla unga arbetare, som äro anställda
i ett företag, möjlighet att förvärva eller utvidga en specialiserad teknisk utbildning
och vinna förtrogenhet med företagets verksamhet.

IV. Tillträde till arbetslivet.

A. Bestämmelser angående minimiålder.

18. Konferensen, som på nytt fastslår sina förpliktelser att främja avskaffandet
av barnarbete och som är övertygad örn att det är av betydelse för de unga och
deras framtid, att en så hög minimiålder som möjligt fastställes för tillträde till
arbetslivet beträffande alla slag av sysselsättningar,

a) inbjuder alla medlemsstater att snarast möjligt ratificera antingen de fyra konventioner,
som fastslå 14 års minimiålder för tillträde till industriellt arbete, arbete
till sjöss, icke-industriellt arbete och jordbruksarbete eller ännu hellre, såvitt angår
de tre första slagen av arbete, de reviderade konventioner, i vilka minimiåldern
för industriellt arbete, arbete till sjöss och icke-industriellt arbete höjes till
15 år; samt

b) riktar en enträgen vädjan till medlemsstaterna att uppsätta såsom mål en
successiv höjning av minimiåldern för barns användande i arbete till 16 år.

19. 1) Vid bestämmandet av minimiåldern bör hänsyn tågås till följande principer,
vilka synas ägnade att erbjuda en lämplig grundval för en dylik reglering.

2) Det successiva höjandet av minimiåldern bör förbindas med samtidiga åtgärder
för att garantera barnens försörjning i enlighet med bestämmelserna i punkt
5 här ovan och för att utsträcka den obligatoriska skolgången åtminstone till samma
ålder i enlighet med bestämmelserna i punkterna 9 b) och 10 här ovan.

3) Såvitt möjligt bör minimiåldern fastställas samtidigt för de olika viktigare
yrkeskategorierna och särskilt för industriella och icke-industriella sysselsättningar,
som huvudsakligen utövas i städer, för att undvika risken av att de strängare reglerna
beträffande industriellt arbete locka de yngre barnen till anställningar, som äro
otillräckligt reglerade och i vilka de sålunda komma att åtnjuta mindre skydd.

4) Uppmärksamhet skall ägnas åt regleringen av barns tillträde till hushållsarbete
utanför deras egen familj på samma sätt som då det gäller annan icke-industriell
sysselsättning i enlighet med föreskrifterna i 1932 och 1937 års konventioner angående
minimiålder för barns användande till icke-industriellt arbete; särskilda åtgärder
böra vidtagas för att förhindra, att barnen placeras i eller genom något slags

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 208. (Bilagor).

adoptionsförhållande överföras till arbetsgivarens familj för att där mot arbete få
sin försörjning.

5) Sysselsättandet av barn i skolåldern bör särskilt noggrant regleras för att undgå
menlig inverkan på skolgången och garantera barnet erforderlig tid för studier,
rekreation och vila med vederbörlig hänsyn till följande regler:

a) barn i skolåldern må icke sysselsättas i arbete under tiden för skolarbetet, vare
sig det sker för deras egen, föräldrarnas eller arbetsgivarens räkning;

b) de undantag, som medgiva användandet av barn i arbete utanför skolarbetet
skola snarast möjligt avskaffas och i avvaktan härpå strängt begränsas i enlighet
med följande bestämmelser:

1) med avseende å arbetets natur böra undantag endast medgivas beträffande
lätt jordbruksarbete och sådant icke-industriellt arbete, mot vilket betänkligheter
icke kunna resas;

2) med avseende å antalet arbetstimmar och övriga villkor, på vilka sysselsättning
kan medgivas av vederbörande myndighet, bör det angivas, att arbetet
icke är skadligt för barnets hälsa eller normala utveckling och icke
är av sådan beskaffenhet, att det menligt inverkar på barnets regelbundna
skolgång eller möjlighet att tillgodogöra sig den meddelade undervisningen,
i enlighet med bestämmelserna i artikel 3 i 1932 och 1937 års konventioner
angående minimiålder för barns användande till icke-industriellt arbete;

3) med avseende å åldern bör medgivande endast lämnas barn, vars ålder
med högst två år underskrider den fastslagna minimiåldern för barns användande
i arbete.

6) För att garantera en effektiv tillämpning av bestämmelserna angående minimiåldern
för tillträde till arbete, bör åldersintyg avfordras varje barn eller minderårig,
innan anställning beviljas; sådant intyg

a) kan lämnas i form av ett kostnadsfritt utfärdat åldersbevis särskilt avsett för
detta ändamål eller, om gällande system för registrering av födelse är otillfredsställande,
i form av dokument av annat slag eller genom läkarundersökning;

b) skall finnas bland de handlingar, som en minderårigs arbetsgivare har att tillhandahålla
såsom bevis för att han uppfyllt lagens bestämmelser.

7) De bestämmelser rörande minimiålder för användande i arbete, som redan äga
tillämpning på vissa slag av familjeföretag i överensstämmelse med 1921 års konvention
angående minimiålder för barns användande till arbete inom jordbruket,
1932 och 1937 års konventioner angående minimiålder för barns användande till
icke-industriellt arbete och 1937 års reviderade konvention angående minimiålder
för barns användande till industriellt arbete böra utsträckas att omfatta alla familjeföretag
i enlighet med riktlinjerna i 1937 års rekommendation angående minimiålder
för barns användande till industriellt arbete i familjeföretag.

8) Vad beträffar sådana sysselsättningar, som på grund av sin natur eller de omständigheter,
under vilka de utföras, innebära fara för däri anställda barns eller
minderårigas liv, hälsa eller moral, bör en högre ålder än den allmänna minimiåldern
fastställas i enlighet med bestämmelserna i 1937 års reviderade konvention
angående minimiålder för barns användande till industriellt arbete samt 1932 och
1937 års konventioner angående minimiålder för barns användande till icke-industriellt
arbete; vid fastställandet av denna ålder bör man

a) bestämma minimiåldern för minderårigas anställning som eldare och kollämpare
ombord å fartyg till minst 18 år, såsom förutsättes i 1921 års konvention angående
minimiålder för eldare och kollämpare;

b) bestämma minimiåldern för minderårigas anställande i arbete, som kan befaras
framkalla blyförgiftning, till minst 18 år i enlighet med bestämmelserna i 1921
års konvention angående användande av blyvitt vid målning och 1919 års rekommendation
angående skydd för kvinnor och barn mot blyförgiftning;

c) beträffande andra farliga sysselsättningar anpassa minimiåldern efter den fy -

Kungl. Maj:ts proposition nr 208. (Bilagor).

siska eller moraliska farans art i syfte att uppnå ett tillfredsställande skydd, varvid
dock bör beaktas, att minimiåldern skall vara minst 18 år;

d) föreskriva särskilda villkor för minderårigas under 18 år tillträde till sysselsättningar,
som bringa dem i förbindelse med en större allmänhet, t. ex. visst arbete
inom hotellindustrin, och som kunna betraktas såsom sysselsättningar utan framtidsutsikter
och innesluta moraliska vådor;

e) särskilt beakta de risker, som för barn och minderåriga äro förbundna med
utövandet av vissa former av ambulerande handel och liknande sysselsättningar på
gator och andra offentliga platser, i syfte att bestämma en lämplig minimiålder för
dessa sysselsättningar, såsom föreskrives i 1932 och 1937 års konventioner angående
minimiålder för barns användande till icke-industriellt arbete.

B. Tillstånd till anställning eller arbete.

20. Då de villkor, på vilka en minderårig tillträder anställning, kunna bliva avgörande
för hans framtid, bör tillträde till arbetslivet regleras genom följande åtgärder: a)

föräldrars eller målsmäns samtycke bör fordras för tillträde till anställning,
därest den minderårige icke uppnått 16 års ålder;

b) tillträdandet av anställning bör i fråga om barn eller minderårig under 18 års
ålder förutsätta skriftligt tillstånd av myndighet, som har till uppgift att ansvara för
riktigheten av följande:

1) att det tillfredsställande ådagalagts, att vederbörande uppnått minimiåldern
för den sökta anställningen;

2) att barnet eller den minderårige befunnits lämplig för sagda sysselsättning
genom en kostnadsfri läkarundersökning, utförd av en av vederbörande
myndighet godkänd läkare i enlighet med bestämmelser, som redan finnas
angivna för användning till arbete ombord å fartyg i 1921 års konvention
angående obligatorisk läkarundersökning av barn och unga personer, som
användas till arbete ombord å fartyg, eller på liknande sätt i händelse av
anställning inom andra slag av sysselsättningar;

3) att barnet erhållit tillräcklig undervisning i överensstämmelse med gällande
föreskrifter och att lämpliga åtgärder vidtagas för att fylla eventuella brister
i undervisningen;

c) vederbörande myndighet bör äga rätt att i arbetstillståndet intaga särskilda
villkor, varvid hänsyn tages både till barnets eller den minderåriges hälsotillstånd,
sådant detta framgår av läkarundersökningen, och anställningens art; tillståndet
skall förnyas periodiskt och i varje fall vid ombyte av sysselsättning;

d) därest de lokala förhållandena göra det omöjligt att till 18 år höja minimiåldern
för arbete vid ambulerande handel eller liknande sysselsättning på gator eller
andra offentliga platser, bör för utövandet av sådant arbete av ett barn eller en minderårig
under 8 års ålder, vare sig det sker för en arbetsgivares, föräldrarnas eller
egen räkning krävas, att den minderårige är i besittning av särskilt tillstånd och
bär ett tecken i enlighet med bestämmelserna i 1932 års rekommendation angående
minimiålder för barns användande till icke-industriellt arbete.

C. Arbetsförmedling'' för ungdom.

21. 1) För att de minderåriga skola kunna placeras i den sysselsättning, som tilllåter
dem att bäst utnyttja sina anlag, förtjäna ett rimligt livsuppehälle och uppnå
personlig tillfredsställelse i sitt arbete skola särskilda anordningar vidtagas för arbetsförmedling
för ungdom, antingen fristående eller i samarbete med andra lämpliga
organ i enlighet med en enhetlig plan; dessa anordningars huvudsakliga ändamål
skall vara:

24:

Kungl. Maj:ts proposition nr 208. (Bilagor).

a) att erbjuda de minderåriga, som söka anställning eller som önska byta anställning,
kostnadsfri yrkesrådgivning, vilken skall beakta deras särskilda anlag, den
ekonomiska konjunkturen och förefintliga anställningsmöjligheter och komplettera
den yrkesrådgivning, varav de minderåriga redan må ha kunnat komma i åtnjutande
genom skolans försorg på sätt angives i punkt 11b) här ovan, och skola härvid arbetsförmedlings-
och undervisningsmyndigheterna intimt samarbeta;

b) att skaffa dem arbete och vara dem behjälpliga att byta anställning;

c) att upprätthålla kontakten med de unga arbetare, som genom arbetsförmedlingen
erhållit anställning, för att giva dem tillfälle att med erfarna rådgivare diskutera
sina problem.

2) Denna arbetsförmedlingsverksamhet skall anförtros specialutbildad personal
under medverkan av representanter för andra offentliga myndigheter, arbetsgivare,
fackföreningar och unga arbetare.

22. Lämpliga arbetstillfällen böra reserveras för unga arbetare vid planeringen av
offentliga arbeten. Vid tillämpning av 1937 års rekommendation angående nationell
planering av offentliga arbeten bör beaktas möjligheten att medtaga arbeten, som
äro ägnade att bereda sysselsättning åt minderåriga arbetare i enlighet med punkt
6 i nämnda rekommendation.

D. Social trygghet.

23. 1) För att unga arbetare snarast möjligt må kunna uppnå trygghet med avseende
å inkomsten böra minderåriga vid inträdet i arbetslivet obligatoriskt inbegripas
under socialförsäkringen.

2) I fråga om lärlingar, som icke uppbära avlöning, bör

a) förmåner av sjukförsäkring liksom den sjukvård, som ingår såsom ett led i socialförsäkringen,
omedelbart göras tillgängliga utan att stadgade avgifter erlagts;

b) ersättning för skador, ådragna under arbetet, från och med den dag, då lärlingstiden
i vederbörande yrke utlöpt, grundas på den i yrket gängse avlöningen i
överensstämmelse med punkt 20 i 1944 års rekommendation angående ekonomisk
trygghet.

3) Unga arbetare, som äro anställda mot lön, och lärlingar, som icke uppbära avlöning,
vilka drabbats av invaliditet vid en tidpunkt, då de ännu icke äro berättigade
till ersättning enligt gällande socialförsäkringssystem tillräcklig för deras behov,
skola äga rätt till underhållsbidrag genom sociala hjälpåtgärder i enlighet med
punkt 29 i 1944 års rekommendation angående social trygghet.

4) Ersättning skall utgå vid varje olycksfall i arbete, som drabbar olagligt anställd
minderårig; vid sådant fall skall arbetsgivaren vara skyldig att utbetala ett skadestånd,
som är högre än den normalt utgående ersättningen.

V. Skydd för unga arbetare.

24. Konferensen erkänner på nytt sina förpliktelser att fastställa internationells
normer för skydd åt minderåriga arbetare i syfte att utvidga och förbättra skydde)
för sådana arbetare inom alla yrken.

A. Arbetstid.

25. 1 syfte att begränsa arbetstiden för barn och unga arbetare på ett sätt, som
är förenligt med vidmakthållandet av deras hälsa samt deras behov av utbildning
och rekreation, äro följande åtgärder påkallade:

a) en sträng reglering av arbetstiden för dag och vecka med beaktande av de
skiftande behoven hos ungdom i olika åldrar, varvid, i den utsträckning detta är

Kungl. Maj:ts proposition nr 208. (Bilagor).

möjligt, arbetsveckan för minderåriga och barn, som ej gå i skolan, bör begränsas
till högst 40 timmar;

b) lämpliga anordningar under arbetstiden för att bereda minderåriga arbetare
tillfälle att bevista i punkt 12 ovan angivna allmänna eller tekniska fortsättningskurser,
till dess de uppnått minst 18 års ålder, varvid i lag bör föreskrivas såväl ett
lämpligt maximum för det sammanlagda antalet undervisnings- och arbetstimmar
som ett lämpligt minimiantal timmar för dag, vecka, månad eller år, då minderåriga
arbetare böra erhålla ledighet för att fullgöra skolarbete; dessa timmar böra
helst räknas såsom avlönad arbetstid.

B. Nattarbete.

26. I syfte att skydda alla minderåriga arbetare under 18 års ålder mot de skadliga
verkningarna av nattarbete, böra åtgärder vidtagas:

a) för att förbjuda nattarbete i industriella yrken, åtminstone i den utsträckning
sådant arbete är förbjudet enligt bestämmelserna i 1919 års konvention angående
barns nattarbete inom industrin, vilken för minderåriga under 18 år föreskriver
en viloperiod av minst elva på varandra följande timmar, vari skall ingå tiden mellan
klockan 10 e. m. och klockan 5 f. m.; ytterligare begränsningar böra vidtagas
beträffande barn och minderåriga under 16 års ålder, så att viloperioden för dessa
omfattar minst tolv på varandra följande limmar; en noggrann undersökning bör
utföras beträffande de fall, i vilka minderåriga över 16 år medgivas att utföra nattarbete
i kontinuerlig drift inom särskilt angivna industrier, i syfte att i möjligaste
mån avskaffa sådant nattarbete eller åtminstone begränsa undantagen till ett oundgängligt
minimum;

b) för att förbjuda nattarbete i jordbruksföretag genom att uppställa krav på
viloperioder av minst den längd, som föreskrives i 1921 års rekommendation angående
barns och unga personers nattarbete inom jordbruket; samt

c) för att förbjuda nattarbete i icke-industriella sysselsättningar på ett sätt som
är anpassat efter förhållandena och med beaktande av de särskilda risker, som äro
förbundna med icke-industriellt arbete för barn och minderåriga i olika åldersgrupper.

C. Viloperioder oell semester.

27. För att alla minderåriga arbetare skola komma i åtnjutande av erforderliga
viloperioder varje dag och vecka samt en årlig semester av tillräcklig längd, böra
minderåriga under 18 års ålder, oberoende av sysselsättning, tillförsäkras:

a) regelbundna avbrott under arbetstiden och en viloperiod av fastställd minimilängd,
som skänker tillräcklig tid för intagande av en måltid under arbetsdagen;

b) en varje vecka utan undantag återkommande veckovis, vilken såvitt möjligt
bör omfatta 36 timmar och under alla förhållanden 24 timmar i följd; viloperioden
bör normalt omfatta söndagen eller den dag, som enligt tradition eller sedvänja
inom landet eller distriktet är att jämställa med söndag; utbyte av denna dag mot
annan vilodag bör begränsas till fall, då sådant utbyte efter vederbörande myndighets
beprövande finnes vara av allmänt intresse och medgivas endast under villkor
av en förlängd viloperiod.

c) årlig semester örn minst

1) 12 arbetsdagar per år i ett sammanhang för alla minderåriga arbetare och
lärlingar under 18 års ålder i enlighet med den i art. 2 av 1936 års konvention
angående .semester redan fastslagna principen beträffande minderåriga
arbetare och lärlingar under 16 års ålder, anställda i industri och handel;
dock att den där angivna anställningstiden örn ett år icke behöver vara
oavbruten; samt

2) 18 arbetsdagar per år beträffande minderåriga arbetare, som äro anställda
i särskilt ohälsosamt eller tungt arbete.

Bihang lill riksdagens protokoll 19i6. 1 sunil. Nr 208. 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 208. (Bilagor).

D. Förebyggande av olycksfall och ohälsa i arbete.

28. Utan hinder av de bestämmelser örn en högre ålder för tillträde till vissa för
liv och hälsa särskilt farliga sysselsättningar, som angivits i punkt 19 8) här ovan,
böra särskilda anställningsvillkor meddelas för barn och minderåriga, anställda i
sysselsättningar, som innebära särskilda faror för den minderårige arbetarens hälsa
och trygghet; i sådant syfte böra åtgärder vidtagas för att:

a) å folkskolans och fortsättningskursernas undervisningsplaner upptaga åtgärder
till förebyggande av olycksfall och angående första hjälp vid olycksfall samt i
yrkesskolor av olika typer meddelas systematisk undervisning i förebyggande av
olycksfall, på sätt föreslås i punkt 13 av 1929 års rekommendation angående förebyggande
av olycksfall i arbete och 1937 års rekommendation angående yrkesutbildning
för byggnadsindustrin;

b) göra arbetsgivarna ansvariga för att minderåriga arbetare vinna förtrogenhet
med säkerhetsmetoder och skyddsföreskrifter genom

1) upplysningar beträffande de allmänna anordningarna inom företaget för
förebyggande av olycksfall och främjande av arbetarskydd;

2) upplysningar rörande de eventuella faror, som äro förknippade med arbetsprocesserna
inom företaget och dess maskinella utrustning samt noggrann
övning i skötseln av maskiner eller verktyg, innan den minderårige tillåtes
börja sitt arbete;

3) kompetent övervakning för att inskärpa säkra arbetsvanor och garantera, att
den minderårige arbetaren rätt utnyttjar skyddsanordningar och utrustning,
undviker skadliga kroppsställningar samt iakttager alla säkerhetsregler och
personlig försiktighet; samt

4) noggranna hygieniska skyddsåtgärder på arbetsplatser, där fara för förgiftning
eller yrkessjukdom föreligger;

c) fastställa kortare arbetstid eller genomföra tätare avbrott i arbetet för minderåriga,
som äro sysselsatta i tungt arbete;

d) kräva, att de periodiska läkarundersökningarna företagas med kortare mellanrum
i fråga om minderåriga, anställda i yrken, som äro ohälsosamma eller påfrestande.

E. Transport av tyngre gods.

29. För att skydda minderåriga arbetare mot överansträngning bör lyftande eller
transport av tungt gods förhindras genom

a) föreskrifter örn maximivikten av gods, som en minderårig arbetare får flytta
eller bära, därvid hänsyn bör tågås till arbetarens ålder, kön och fysiska utveckling
samt de förhållanden, under vilka arbetet utföres;

b) förbud mot användandet av barn och minderåriga arbetare i sysselsättningar,
som huvudsakligen bestå i att förflytta tunga bördor; samt

cj ökad användning av mekaniska anordningar för att minska den fysiska ansträngning,
som kräves vid transport av gods, samt främjandet av lämpliga metoder
för transporten.

F. Löner.

30. Bestämmelser med avseende å minderårigas löner böra åsyfta att tillförsäkra
dem en lön, som svarar mot det utförda arbetet, med iakttagande såvitt möjligt av
principen lika lön för jämförbara arbeten. För ovana minderåriga arbetare böra
särskilda lönesatser under lärotiden införas, då en avsevärd upplärningstid erfordras.
Därest kollektivavtalsbundna löner icke fastställts, böra särskilda åtgärder vidtagas
för att garantera:

a) att till lärlingarna utbetalas skälig ersättning för produktivt arbete, som utföres
såsom ett led i utbildningen, samt att i lärlingskontrakten intagas bestämmelser
angående sättet för ersättningens bestämmande under olika delar av lärlingstiden,

Kungl. Maj:ts proposition nr 208. (Bilagor). 27

i enlighet med bestämmelserna i punkt 4 1) i 1939 års rekommendation angående
lärlings väsen;

b) tillämpningen av följande principer, därest lönesatserna för minderåriga arbetare,
som icke äro anställda genom lärlingskontrakt, enligt sedvänja fastställas efter
andra grunder än för vuxna, nämligen

1) ansvaret för fastställandet av lönesatserna bör åvila paritetiska lönekommittéer
eller andra lämpliga organ, i vilka arbetsgivarnas och arbetarnas intressen
äro representerade; och

2) lönesatserna böra fastställas med hänsyn till kravet på allmän utbildning, redan
förvärvad erfarenhet, arbetets art och de minderåriga arbetarnas genomsnittliga
prestation samt med iakttagande av att minimilönesatserna successivt
höjas i förhållande till den erforderliga genomsnittstiden för förvärvande
av full yrkesfärdighet utan att dock inkräkta på principen örn lika lön för
lika arbete. Därest ersättningen utgår enligt ackord, böra särskilda åtgärder
mot överansträngning vidtagas.

G. Kost och Iogh

31. För att tillförsäkra minderåriga arbetare, som på grund av yrkesutbildning
eller anställning äro nödsakade att bo utom hemmet, goda levnadsförhållanden, böra
åtgärder vidtagas för att:

a) tillförsäkra dem en lämplig hälso-, bostads- och näringsstandard och en moraliskt
oantastlig miljö i de fall, då arbetsgivaren tillhandahåller lärlingen eller den
minderårige arbetaren kost och logi, varvid lämplig myndighet har att utöva erforderlig
kontroll;

b) bereda tillfredsställande kost- och logiförhållanden åt minderåriga arbetare,
som bo utom hemmet, och vilkas arbetsgivare icke tillhandahålla kost och logi, örn
så erfordras, genom upprättandet av ungdomshem.

H. Tillsyn.

32. För att regleringen av barns och minderårigas sysselsättning skall bli fullt
effektiv, böra lämpliga metoder för tillsyn införas av bl. a. följande innebörd:

a) yrkesinspektör bör ägna särskild uppmärksamhet åt barns och minderårigas
arbetsförhållanden och komplettera i lag föreskrivna åtgärder med praktisk rådgivning
beträffande dessa åtgärders tillämpning; särskild utbildning bör även beredas
yrkesrådgivare och arbetsförmedlingspersonal;

b) tillsynsmyndigheter böra inom i lag noggrant fastslagna gränser bemyndigas
att upphäva anställning eller modifiera anställningsvillkor, som kunna vara till men
för minderåriga arbetare;

c) ett intimt samarbete bör åvägabringas mellan arbetsmarknads- och yrkesinspektionsmyndigheterna,
hälsovårds- och sociala myndigheter samt vederbörande
företag vid övervakningen av anställningsförhållandena för minderåriga arbetare;
dessa olika organ böra ock gemensamt eftersträva att bereda barn och minderåriga
lämpliga arbeten;

d) samfälld övervakning genom arbetsmarknads- och sociala myndigheter av
arbets- och levnadsförhållandena för sådana minderåriga, som äro anställda i husligt
arbete, antingen i privata hem eller å anstalter;

e) anordningar böra vidtagas för .samarbete mellan kommunala och undervisningsmyndigheter,
enskilda och offentliga sociala organ samt yrkesinspektörerna för
övervakning av gatuhandel och liknande sysselsättningar; samt

f) arbetsgivarna böra anmodas att underlätta inspektörernas arbete genom att för
dem hålla tillgängligt det i 1919 och 1937 års konventioner angående fastställande
av minimiålder för barns användande lill industriellt arbete samt i 1937 års reviderade
konvention angående minimiålder för barns användande till icke-industriellt

Kungl. Maj:ts proposition nr 208. (Bilagor).

arbete föreskrivna registret ävensom de handlingar i övrigt, som kunna vara av
värde för kännedom örn barns och minderårigas anställningsförhållanden.

I. Föreningsrätt.

33. Minderåriga arbetare böra från inträdet i arbetslivet äga samma rätt som
vuxna att ansluta sig till den fackförening de själva önska.

VI. Administrativa organ för bestämmelsernas tillämpning.

34. Konferensen anser, att en lämpligt uppbyggd och samordnad ram för lagstiftning
och administration är nödvändig för att sätta regeringarna i stånd att genomföra
den socialpolitik, som är nödvändig för att tillförsäkra barn och minderåriga
fullständigt skydd, samt att det för detta ändamål är erforderligt att

a) giva den förordade lagstiftningen en sådan utformning, att den täcker alla
problem samt att periodiskt revidera bestämmelserna i syfte att successivt anpassa
dem efter utvecklingstendenserna;

b) upprätta kompetenta organ för att administrera de föreslagna sociala planerna
och utrusta dessa organ med nödiga befogenheter, tillräckliga resurser samt lämplig,
yrkesutbildad personal;

c) bringa i verkställighet de olika delarna av det enhetliga nationella programmet,
såsom detsamma definierats i det föregående, på ett ändamålsenligt sätt i enlighet
med varje lands administrativa ordning;

d) genom lämpliga medel tillförsäkra barn och minderåriga erforderligt skydd
under beaktande av att de planer, som lia avseende å varje särskilt problem, bliva
kontinuerligt reviderade och förbättrade i en anda av full förståelse för barns och
minderårigas behov;

e) hos allmänheten och lämpliga fria sammanslutningar, framför allt ungdomsrörelser
med sociala syften, söka vinna intresse och stöd för strävanden att uppnå
ett fullständigt förverkligande av denna skyddspolitik.

VII. Samarbete på internationell grundval.

35. Konferensen, som är medveten örn att barns och minderårigas problem kunna
betraktas ur många olika synvinklar, samt att andra internationella organ, som äro
intresserade av vissa aspekter av ifrågavarande problem, redan existera eller må
komma att inrättas, uttalar såsom sin övertygelse, att ett genomfört samarbete
mellan alla berörda organ är önskvärt för att säkerställa;

a) utbyte av informationer och erfarenheter, så att varje organ erhåller fullständigast
möjliga överblick över barns och minderårigas behov;

b) ett samordnande av verksamheten, så att de för barns och minderårigas välfärd
vidtagna sociala åtgärderna på bästa sätt främjas.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

481069