Kunni. Maj.ts proposition nr 251- (Proposition 1946:251)

Kunni. Maj.ts proposition nr 251-

Nr 251.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 6 och 9 §§ lagen den 17 juni
1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete,
m. m.; given Stockholms slott den 3 maj 1946.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga härvid fogade förslag till lag
angående ändrad lydelse av 6 och 9 §§ lagen den 17 juni 1916 (nr 235) örn
försäkring för olycksfall i arbete,
dels antaga härvid fogade förslag till

förordning om ändrad lydelse av 2 och 4 §§ förordningen den 30 juni 1943
(nr 449) angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt lagen örn
försäkring för olycksfall i arbete, m. m. samt om fortsatt giltighet av förordningen,
samt

förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 19 maj 1944 (nr 237)
angående dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare enligt förordningen den 11
juni 1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot
skada till följd av olycksfall, m. m.,

dels ock bifalla det förslag i övrigt, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Eije Mossberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. t samt. Nr 251.

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 6 och 9 §§ lagen den 17 juni 1916 (nr 235)
om försäkring för olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att 6 och 9 §§ lagen den 17 juni 1916 om försäkring
för olycksfall i arbete1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

6 §•

Har arbetare---ersättning utgivas:

1) om olycksfallet---av arbetsförmågan:

a) så länge — — — och dylikt;

b) under förutsättning — — — följande tabell:

Den årliga arbetsförtjänsten uppgår	Sjukpenningens belopp
till (kronor)	men ej till (kronor)	kronor	öre
—	675	1	50
675	945	2	—
945	1215	2	50
1 215	1485	2	75
1 485	1755	3	25
1755	2 025	3	50
2 025	2 295	4	—
2 295	2 565	4	50
2 565	2 835	5	—
2 835	3105	5	50
3105	3 375	6	—
3 375	3 645	6	50
3 645	3 915	7	—
3 915	4185	7	50
4 185	4 455	8	—
4 455	4 725	8	50
4 725	—	9

2) örn olycksfallet---höjande av arbetsförmågan.

På därom---gällande beräkningsgrunder.

1 Senaste lydelse av 6 och 9 §§, se SFS 1941: 940.

Kungl. Maj:ts proposition nr 251. A

Kan vid---den skadade.

På grund---av arbetsförmågan.

9 §.

Den årliga — — — vilket olycksfallet inträffat.

Har den---ej inträffat.

Utgöres avlöning---finnas tillämpliga.

Överstiger den årliga arbetsförtjänsten fyratusenåttahundra kronor, tages
det överskjutande beloppet icke i beräkning. Understiger den årliga arbetsförtjänsten
fyrahundrafemtio kronor, skall den beräknas till detta belopp.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946. Ersättningsanspråk, som grundas
å olycksfall, vilket inträffat före nämnda dag, skall dock bedömas enligt
äldre lag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 2 och 4 §§ förordningen den 30 juni 1943 (nr 449)
angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete, m. m. samt örn fortsatt giltighet av förordningen.

Härigenom förordnas, dels att 2 och 4 §§ förordningen den 30 juni 1943
angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete, m. m., vilken förordning gäller till och med den 31
december 19461, skola från och med den 1 juli 1946 erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives, dels ock att förordningen med sålunda ändrad lydelse
skall äga fortsatt giltighet till och med den 31 december 1947.

2 §•

De lagar och författningar, som avses i 1 §, äro:
lagen den 5 juli 1901---i arbete,

förordningen den 18 juni 1909 ---under militärtjänstgöring,

lagen den 17 juni 1916---i arbete,

kungörelsen den 30 november 1917---statens räkning,

kungörelsen den 10 juni 1921---livräntor m. m.,

förordningen den 1 juni 1923 ----års världskrig,

förordningen den 18 juni 1927 ---under militärtjänstgöring,

lagen den 14 juni 1929---vissa yrkessjukdomar,

förordningen den 24 mars 1938 —■ — — tvångsarbetare m. fl.,

förordningen den 24 mars 1938 ---fångar m. fl.,

kungörelsen den 8 april 1938 —- — — statens räkning,
förordningen den 3 juni 1938 —--i arbete samt

förordningen den 1946 (nr ) angående höjning av ersättningar,

som utgå jämlikt förordningen den 18 juni 1909 (nr 89) om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

4 §•

Dyrtidstillägg bestrides av statsmedel samt bestämmes och utgives av riksförsäkringsanstalten
eller, där med avseende å ersättning, som enligt Konungens
förordnande skall utgå enligt grunderna i någon av de i 2 § angivna
lagar och författningar, Konungen förordnat att ersättningen skall utgivas

. 1 Se SFS 1945 : 268.

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

av annan myndighet, av denna. Bolag, som avses i 4 § lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete, åligger att samtidigt med utbetalning av livränta förskottsvis
utgiva dyrtidstillägg därå enligt denna förordning.

Förslag

till

Förordning

om fortsatt giltighet av förordningen den 19 maj 1914 (nr 237) angående
dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare enligt förordningen den 11 juni 1918
(nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada
till följd av olycksfall, m. m.

Härigenom förordnas, att förordningen den 19 maj 1944 angående dyrtidstillägg
åt vissa livräntetagare enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr
375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd
av olycksfall, m. m., vilken förstnämnda förordning gäller till och med den
31 december 1946,1 skall äga fortsatt giltighet till och med den 31 december
1947.

1 Se SFS 1945: 269.

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 april
1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, försvars- och finansdepartementen
anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller,
fråga örn vissa ändringar i lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m.
samt anför därvid följande.

Med skrivelse den 21 februari 1946 har socialvårdskommittén avgivit
förslag angående dels provisorisk höjning av vissa ersättningar enligt lagen
om försäkring för olycksfall i arbete och förordningarna om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, dels fortsatt giltighet
av gällande förordning angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare
enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete m. m.1

I vad socialvårdskommitténs förslag avser ersättningar enligt förordningarna
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
har detsamma upptagits till övervägande inom försvarsdepartementet.
Jag anhåller nu att få upptaga övriga delar av förslaget till behandling.

I. Ändringar i olycksfallsförsäkringslagen.

Gällande bestämmelser.

Enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring för olycksfall i arbete
är i princip envar arbetare försäkrad för skada till följd av sådant olycksfall.
Kostnaderna för försäkringen bestridas, med bidrag av statsmedel till
omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som erläggas av arbetsgivarna
(1 §). Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten eller ömsesidigt
olycksfallsförsäkringsbolag, som för ändamålet bildats av arbetsgivare (4 §).
Arbetsgivare äger försäkra arbetare även för olycksfall utom arbetet (35 §).

Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet, skall till honom utgivas
ersättning enligt 6 § i lagen. Om olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat
förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, skall utgivas dels läkarvård,
läkemedel m. m., dels ock — under förutsättning att sjukdomen varat

1 I ärendets handläggning inom kommittén ha deltagit f. d. landshövdingen Bernh. Eriksson,
ordförande, samt ledamoten av riksdagens andra kammare A. Hagård, fil. lic. J. L. Hartmann,
generaldirektören K. J. Höjer, ledamöterna av andra kammaren fru Olivia Nordgren och J M
Skoglund, lantbrukaren O. A. Wallén och fattigvårdsdirektören O. R. Wangson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

mer än tre dagar efter dagen för olycksfallet och att arbetsförmågan nedsatts
med minst en fjärdedel — sjukpenning från och med dagen efter olycksfallet.
Sjukpenning vid förlust av arbetsförmågan bestämmes i förhållande
till den skadades årliga arbetsförtjänst på sätt framgår av följande tabell;
vid nedsättning av arbetsförmågan utgår motsvarande lägre belopp.

Den årliga arbetsförtjänsten uppgår	Sjukpenningens belopp
till (kronor)	men ej till (kronor)	kronor	öre
_	675	1	50
675	945	2	—
945	1 215	2	50
1215	1485	2	75
1485	1755	3	25
1755	2 025	3	50
2 025	2 295	4	—
2 295	2 565	4	50
2 565	2 835	5	—
2 835	3105	5	50
3105	3 375	6	—
3 375	3 645	6	50
3 645	—	7	—

Har olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom, medfört
under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan eller nedsättning
av densamma med minst en tiondel, skall utgå livränta med ett årligt
belopp, motsvarande vid förlust av arbetsförmågan två tredjedelar av
den skadades årliga arbetsförtjänst och vid nedsättning av arbetsförmågan det
lägre belopp, som svarar mot nedsättningen. Kräver den skadades tillstånd
särskild vård, må med hänsyn därtill livräntan bestämmas till högre belopp
än nyss nämnts men dock ej till belopp överstigande den årliga arbetsförtjänsten.
Till underhåll av konstgjorda lemmar m. m. kan utgå visst tillägg
till livräntan, och ersättning kan jämväl utgå för behandling, som erfordras
för höjande av arbetsförmågan. På därom gjord ansökan må försäkringsrådet,
när synnerliga skäl därtill äro, besluta att i stället tor livränta eller
del därav skall utgivas ett kapital för en gång.

Har olycksfallet medfört arbetarens död, skall jämlikt 7 § utgivas dels begravningshjälp,
dels livräntor till vissa efterlevande. Begravningshjälp utgör
en tiondel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, dock ej mindre belopp än
250 kronor. Livränta till änka och i vissa fall änkling utgör en fjärdedel av
den avlidnes årliga arbetsförtjänst, livränta till barn (adoptivbarn) under
sexton års ålder en sjättedel och livränta till föräldrar (adoptivföräldrar),
som varit för sitt uppehälle väsentligen beroende av den avlidnes arbete,
högst en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Det sammanlagda
årliga livräntebeloppet må icke överstiga två tredjedelar av den årliga arbetsförtjänsten.
Livränta till änka eller änkling utgår så länge livräntetaga -

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

ren lever ogift; ingår livräntetagaren före fyllda sextio år nytt äktenskap,
utgives ett kapital för en gång, motsvarande tre fjärdedelar av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst.

Överstiger den skadades årliga arbetsförtjänst 3 900 kronor, tages — vid
bestämmande av livränta eller begravningshjälp — det överskjutande beloppet
icke i beräkning; understiger arbetsförtjänsten 450 kronor, skall den beräknas
till detta belopp (9 §).

Enligt kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 678) med särskilda bestämmelser
örn tillämpning av lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete
å arbetare, som användas till arbete för statens räkning, utgår till dylik
arbetare, som skadas till följd av olycksfall i arbetet, under vissa förutsättningar
ersättning av statsmedel enligt bestämmelserna i 1916 års lag.

Den, som är försäkrad för olycksfall i arbete, skall enligt lagen den 14 juni
1929 (nr 131) örn försäkring för vissa yrkessjukdomar anses vara försäkrad
jämväl för i nämnda lag angivna sjukdomar. Beträffande försäkring enligt
sagda lag äga bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen med vissa undantag
motsvarande tillämpning. Jämväl för bestämmande av ersättning enligt
förordningen den 28 juni 1941 (nr 595) örn ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret, äro grunderna i olycksfalls-
och yrkessjukdomsförsäkringslagarna avgörande.

Soeialvårdskommittén.

I sin förenämnda skrivelse den 21 februari 1946 har socialvårdskommittén
framlagt förslag örn en provisorisk höjning av maximibeloppen för ersättningar
enligt olycksfallsfönsäkringslagen och därmed sammanhörande
författningar. Förslaget innebär dels en höjning av det maximibelopp, vartill
den årliga arbetsförtjänsten må beräknas, från 3 900 till 4 800 kronor
och dels en utökning av antalet sjukpenningklasser med fyra, varigenom
sjukpenningens högsta belopp kommer att stiga från 7 till 9 kronor. De nya
bestämmelserna skola enligt förslaget äga tillämpning å olycksfall, som inträffa
efter den 30 juni 1946.

Soeialvårdskommittén har i sin motivering för vad sålunda föreslagits
erinrat, att nu gällande bestämmelser angående storleken av ersättningarna
enligt olycksfallsförsäkringslagen antogos vid 1941 års riksdag samt att därefter
vid 1944 och 1945 års riksdagar frågor förevarit örn förbättring av ersättningarna
enligt samma lag. Vid 1944 års riksdag yrkades sålunda i en
inom andra kammaren väckt motion, nr 220, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa örn skyndsam utredning angående åtgärder för
att vid olycksfall, varav död eller invaliditet följt, bereda större och barnrika
familjer bättre ekonomisk och social trygghet. Andra lagutskottet, som
behandlade motionen, anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr
45, att de livräntor som utgåvos jämlikt olycksfallsförsäkringslagen ofta vöre
att anse såsom otillräckliga i de fall där de utginge till större familjer, som
för sin utkomst vore helt beroende av livräntorna, men att, med hänsyn till
socialvardskommitténs arbete med revision av lagen, anledning enligt utskottets
mening saknades att göra någon framställning till Kungl. Majit i

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

ämnet._Vid 1945 års riksdag hemställdes i en inom andra kammaren väckt

motion, nr 309, under hänvisning till de under senare år inträffade höjningarna
i levnadskostnads- och lönenivåerna, att riksdagen måtte anhålla att
Kungl. Maj:t ville verkställa utredning angående höjning av sjukpenning och
livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen samt skyndsamt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. I sitt av riksdagen
godkända utlåtande, nr 53, över motionen anförde andra lagutskottet, att
spörsmålet angående storleken av ersättningarna enligt olycksfallsförsäkringslagen
vore förtjänt av synnerlig uppmärksamhet och att en förbättring
av ersättningarna i vissa hänseenden otvivelaktigt framstode såsom önskvärd
men att, då frågan redan vore föremål för utredning inom socialvårdskommittén,
anledning saknades att göra någon framställning till Kungl. Maj .t i
motionens syfte. Utskottet ville emellertid understryka angelägenheten av
att utredningen rörande revision av olycksfallsförsäkringslagen bedreves så
skyndsamt som möjligt.

Socialvårdskommittén har för egen del anfört, att kommittén i anslutning
till andra lagutskottets i nyssnämnda utlåtande nr 45/1944 uttalade uppfattning
funne det angeläget, att en förbättring av olycksfallsersättningama komme
till stånd för familjeförsörjarnas del. Enligt kommitténs mening borde
vid revisionen av olycksfallsförsäkringslagen införas bestämmelser örn familjetillägg
enligt de grunder, som komme att gälla för den obligatoriska
sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen. De av 1941 års beiolkningsutredning
föreslagna allmänna barnbidragen komme att bliva av betydelse
vid avvägandet av familjetilläggens storlek, men de syntes icke göra
dvlika tillägg överflödiga. Även dödsfallslivräntorna borde förbättras, i vart
fall på sådant sätt att de efterlevande erhölle bättre hjälp under en övergångstid.
Olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser om livräntor borde även
i andra avseenden bli föremål för omprövning. Dessa frågor kunde dock icke
upptagas till behandling förrän det av kommittén framlagda iörslaget till
ny folkpensioneringslag behandlats av statsmakterna.

Kommittén har därefter anfört följande.

Vid tillkomsten av nu gällande bestämmelser angående ersättningarnas
högsta belopp anförde chefen för socialdepartementet (prop. 1941: nr 316,
s. 28), att den inträdda stegringen av löneinkomsterna närmast syntes tala
för en avsevärd höjning av den dåvarande maximigränsen för den årliga
arbetsförtjänsten, 3 000 kronor. Genomsnittliga arbetslönerna för män bade
år 1939, alltså innan de av kriget föranledda prisstegringarna hunnit påverka
lönenivån, inom de båda högsta ortsgruppema i den officiella lönegrupperingen
utgjort 4 255 och 4 354 kronor samt för hela landet 3 167 kronor. 1
avgivna yttranden hade å andra sidan framhållits dels att en viss återhållsamhet
torde böra iakttagas i fråga örn höjning av arbetsförtjänstens maximum,
bland annat med hänsyn till den ökade belastningen för näringslivet,
och dels att de livräntor, som bleve fastställda under tiden för de nya bestämmelsernas
giltighet, komme att utgå för framtiden även örn prisnivån
skulle sjunka. Också örn hänsyn toges till sist angivna omständigheter syntes
den av riksförsäkringsanstalten föreslagna maximigränsen, 3 600 kronor
vara för låg. För att skapa rättvisa de försäkrade emellan lionie gransen

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

höjas till ett belopp, som mera närmade sig lönenivån i de högre ortsgrunperna,
eller 3 900 kronor.

Genom den berörda gränsens höjning till det i propositionen föreslagna
beloppet höjdes livräntornas maximibelopp med 30 procent. Sjukpenningskalan
utökades med tre nya klasser, varigenom sjukpenningens maximibelopp
höjdes fran 5 kronor 50 öre till 7 kronor. Samtidigt företogos vissa
höjningar av sjukpenningen i de fem lägsta klasserna.

Enligt lönestatistisk årsbok för år 1943 utgjorde den genomsnittliga löneinkomsten
nämnda år för vuxna manliga arbetare inom industri och hantverk,
handel och transportväsen m. m., exklusive vissa säsongyrken, 4 988
kronor för förmän och 4 115 kronor för övriga. Medeltalen för de nio i den
officiella lönegrupperingen ingående dyrortsgruppema utvisa, att den genomsm
Ullga årslönen för vuxna manliga arbetare i nämnda näringsgrenar värk?-rade fiån 3 248 till 5 347 kronor. Endast i de båda lägsta ortsgrupperna,
som i stort sett omfatta landsbygd, låg medeltalet under 3 900 kronor.

Sedan 1943 hava ytterligare lönehöjningar ägt rum. Den ekonomiska framtidsutvecklingen
ar visserligen i hög grad oviss, men det kan ej anses sannolikt,
att lönenivån^kommer att nedgå så kraftigt att en höjning av maximibeloppet
för den årliga arbetsförtjänstens beräkning enligt olycksfallsförsaknngslagen
är ur denna synpunkt otillrådlig. Med det nuvarande maximian
bli olycksfallsersättningama för de högre dyrorternas arbetare ofta
alltför laga för att kunna betraktas som ett rimligt skydd mot olycksfallens
ekonomiska verkningar.

Enligt kommitténs mening kan den inträdda höjningen av lönenivån anses
i och för sig motivera, att arbetsförtjänstens maximum enligt olyckstallsforsakringslagen
ånyo höjes tämligen avsevärt.

Vid frågans övervägande borde emellertid enligt kommittén hänsyn tagas
även till sjukhjälpens tilltänkta konstruktion inom den allmänna sjukförsäkringen.
Kommittén har härutinnan anfört, att kommittén vid utformande
av sitt förslag till allmän sjukförsäkring (SOU 1944: 15) ständigt haft
sin uppmärksamhet fäst på möjligheten av en samordning mellan sjukförsäkringen
och den sociala olycksfallsförsäkringen, vilken enligt kommitténs
mening vöre i högsta grad önskvärd. Kommittén hade funnit, att en
samordning mellan en allmän sjukförsäkring enligt de i förslaget förordade
principerna och försäkringen för olycksfall i arbete borde kunna genomföras
på sådant sätt att avsevärda fördelar i vissa avseenden vunnes. Även
med avseende på yrkessjukdomsförsäkringslagens tillämpningsområde skulle
en dylik samordning bli av icke oväsentlig betydelse. En grundförutsättning
för en sådan rationell samordning, som kommittén tänkt sig, vore att sjukhjälpsförmånerna
från de båda försäkringsgrenarna bleve i stort sett desamma
åtminstone under de första veckorna av sjukhjälpstiden. Sedan kommitténs
betänkande angående den allmänna sjukförsäkringen avgivits, hade
ett nytt läge uppkommit efter det att en inom socialdepartementet utarbetad
promemoria med vissa alternativ till kommitténs förslag beträffande grunderna
för kontant sjukhjälp blivit framlagd. På grund härav hade kommittén
funnit nödvändigt att i avvaktan på sjukförsäkringens definitiva utformning
uppskjuta sitt slutliga standpunktstagande till frågan örn samordningen
och örn den lämpliga storleken av sjukhjälp m. m. enligt olycksfallsförsäkringslagen
och de med denna lag sammanhörande författningarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Kommittén har vidare erinrat, att enligt alternativ I i förenämnda departementspromemoria
angående sjukförsäkringen sjukpenningen i högsta klassen,
det vill säga då den försäkrades årsinkomst av förvärvsarbete uppginge
till lägst 4 500 kronor, skulle utgöra 7 kronor. I alternativ II utgjorde sjukpenningen
till vuxna män från den obligatoriska försäkringen endast 3 kronor
50 öre för dag; härtill skulle under vissa förutsättningar kunna komma
ett tillägg av högst 4 kronor 50 öre på grund av frivillig komplementförsäkring.
Enligt båda alternativen kunde till sjukpenningen komma familjetillägg,
utgörande — med vissa begränsningar —- 2 kronor för make och 1 krona
för barn. Med anledning av befolkningsutredningens förslag örn allmänna
barnbidrag syntes en sänkning av nämnda tillägg för barra få övervägas.

I anslutning härtill har kommittén anfört, att en höjning av sjukpenningens
maximibelopp enligt olycksfallsförsäkringslagen för såväl ensamstående
som familjeförsörjare kunde komma att försvåra en ändamålsenlig gradering
framdeles av olycksfallsersättningarnas storlek efter försörjningsskyldrghel.
Detta utgjorde ett tungt vägande skäl för att den ifrågasatta höjningen borde
få avseende endast på familjeförsörjare. En sådan differentierrng vöre emellertid
icke lämplig ur andra synpunkter.

I sistnämnda hänseende har kommittén anfört följande.

Enligt olycksfallsförsäkringslagens nuvarande bestämmelser utgår samma
sjukpenning och invaliditetsränta till familjeförsörjare och ensamstående.
Härifrån har allenast gjorts det undantaget, genom lagändring ar 1941, alt
sådant avdrag å sjukpenning, som enligt 10 § må göras da den skadade erhåller
vård å sjukvårdsanstalt, skall bestämmas under skäligt hänsynstagande
till den skadades försörjningsplikt mot make och andra anhöriga,
som i händelse av hans död vöre berättigade till efterlevandelivranta. Idllämpningen
av denna särbestämmelse har visat sig tämligen besvärlig. En
mera vittgående gradering av ersättningarna efter den skadades försörjningsplikt
torde föranleda avsevärda praktiska svårigheter så länge skaderegleringen
är så centraliserad som för närvarande. Det är att märka, att en generell
gradering av ersättningarna efter försörjningsplikt förutsätter, att uppgifter
erhållas icke blott beträffande den skadades familjeförhållanden vid
tiden för olycksfallet utan även beträffande sådana förändringar i forsorjningsskyldigheten,
som inträffa under den tid ersättningen utgår.

Även försäkringsavgifternas bestämmande torde med nu galande gelinder
kompliceras örn vissa speciella ersättningsklasser infördes för familjeförsörjare.

Livräntor i anledning av olycksfall, som inträffa under tiden för de nu
ifrågavarande bestämmelsernas giltighet, komma att framgent utgå efter
oförändrade grander. Skälen för en differentiering efter försörjningsplikt synas
emellertid icke vara lika starka beträffande invaliditetsersättningar som beträffande
sjukhjälp. I fråga om sjukhjälpen hör största möjliga enhetlighet
råda mellan olycksfallsförsäkringen och den allmänna sjukförsäkringen. Beträffande
invaliditetsersättningama åter torde någon gradering efter försörjningsplikt
icke höra ifrågakomma, när invaliditetsgraden är tämligen
låg, det vill säga i flertalet fall. Vid höggradig invaliditet böra ersättningar
efter förmånliga grander utgå även lill de ensamstående.

På de angivna skälen har socialvårdskommittén funnit det icke vara
lämpligt alt de ifrågasatta ersättningsförhöjningarna förbehållas familjeför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

sörjare. I .stället har kommittén ansett en generell höjning av maximibeloppet
för den årliga arbetsförtjänstens beräkning böra övervägas. Örn maximibeloppet
liksom år 1941 höjdes med 900 kronor, d. v. s. till 4 800 kronor,
skulle utrymme erhållas för fyra nya sjukpenningklasser, varigenom sjukpenningens
högsta belopp stege från 7 till 9 kronor. En sådan förhöjning
måste emellertid bli av provisorisk natur och omprövas vid införande av
tamiljetillägg. Enär svårigheter alltid vore förenade med en sänkning av
förmåner från en socialförsäkring, kunde anledning finnas till viss betänklighet
mot en provisorisk höjning av ersättningarna på dylikt sätt. Med hänsyn
härtill syntes bestämmelserna böra, till markerande av deras tillfälliga
natur, intagas i en provisorisk lag, och i motiven borde understrykas, att
bestämmelserna icke vore avsedda att vara normerande i fråga örn sjukpenningens
storlek för icke-försörjare i den kommande definitiva lagstiftningen.

Ytterligare ändringar beträffande grunderna för bestämmandet av ersättningar
enligt olycksfallsförsäkringslagen har kommittén icke ansett sig böra
föreslå i detta sammanhang. Enligt ett av kommittén framlagt förslag till lag
angående provisorisk ändring i vissa delar av lagen örn försäkring för
olycksfall i arbete skola bestämmelserna i fråga träda i kraft den 1 juli
1946. Ersättningsanspråk på grund av olycksfall, som inträffat före nämnda
dag, skola bedömas enligt äldre lag.

Några beräkningar rörande kostnaderna för de ifrågasatta ersättningsförbättringama
har kommittén icke framlagt, enär de för sådana beräkningar
erforderliga uppgifterna örn de skadades fördelning på olika inkomstklasser
icke kunnat erhållas ur föreliggande statistik över olycksfall i arbete. Kostnadsökningen
har emellertid ansetts icke behöva föranleda avgörande betänkligheter,
enär den icke vore av större räckvidd än som kunde anses
svara mot lönenivåns höjning.

Tre av kommitténs ledamöter, herrar Hagård, Hartmann och Skoglund,
ha i avgivet särskilt yttrande anfört följande.

Vi ha deltagit i kommitténs beslut att provisoriskt rekommendera fyra nya
klasser för sjukpenningen i olycksfallsförsäkringen och därvid huvudsakligen
tagit hänsyn till den stegring, som det i penningar uttryckta löneläget
undergått, och som enligt lagens principer bör följdriktigt leda till en höjning
av sjukpenningen. Vi lia emellertid ansett det vara en brist att ingen
utredning om kostnaderna kunnat förebringas, och vi hysa starkare betänkligheter
än kommittémajoriteten mot möjligheten att sedermera beröva vissa
grupper (här främst de ensamstående) en del av de provisoriskt givna förmånerna
vid en övergång till ett system med hustru- och barntillägg. Enligt
all erfarenhet möter det utomordentliga svårigheter att minska en förmån
utan att ge ersättning åt de personer, som få vidkännas minskningen. Att
en förmån kallas provisorisk medför därvidlag ingen reell skillnad. Självfallet
utgår vårt resonemang från förutsättningen att statsmakterna i fortsättningen
ämna upprätthålla ett stabilt penningvärde.

Yttranden.

Yttranden över socialvårdskommitténs förslag ha efter remiss avgivits av
socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet, pensionsstyrelsen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

statskontoret, statens arbetsmarknadskommission, svenska arbetsgivareföreningen,
landsorganisationen i Sverige och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens
förening.

I de avgivna yttrandena har socialvårdskommitténs förslag om en höjning
av maximiinkomsten och en utökning av sjukpenningklassernas antal enligt
olycksfallsförsäkringslagen så gott som undantagslöst tillstyrkts eller lämnats
utan erinran. Socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, statens arbetsmarknadskommission
och landsorganisationen i Sverige ha sålunda uttryckligen
förklarat, att de föreslagna höjningarna vöre av behovet påkallade, då
med gällande lönenivå olycksfallsersältningama ofta bleve oskäligt låga i
förhållande till inkomstbortfallet. Beträffande frågan huruvida höjningen
borde begränsas till familjeförsörjare har riksförsäkringsanstalten anfört, att
vissa skäl talade för en dylik begränsning men att denna skulle medföra sådana
konsekvenser i fråga om tillvägagångssättet vid såväl skaderegleringen
som beräkningen av försäkringsavgifter, att lämpligheten av en dylik begränsning
borde underkastas en mera ingående prövning än som vore möjlig
i förevarande sammanhang. Frågan huruvida hänsyn till den skadades
försörjningsplikt skulle tagas vid bestämmandet av sjukpenning och livränta
vore för övrigt av så principiell innebörd, att densamma borde anstå
till dess den planerade allmänna revisionen av den sociala olycksfallsförsäkringen
komme till stånd. Socialstyrelsen har förklarat, att de svårigheter
som kunde väntas bli förknippade med den sänkning av de provisoriskt bestämda
olycksfallsersättningama, som kunde bli erforderlig i samband med
en framtida övergång till ett system med hustru- och barntillägg, sjmtes
kunna väsentligen elimineras genom att förmånernas provisoriska karaktär
från början betonades. I avgivet särskilt yttrande har dock en ledamot av
styrelsen, t. f. byråchefen herneman, anfört, att olycksfallsförsäkringen intoge
en särställning inom socialförsäkringen och att den tillämpade topphuggningen
av sjukpenning och livräntor borde, om den överhuvud skulle
finnas, sätta in först vid en så hög inkomstgräns, att endast ett fåtal personer
drabbades av densamma. Landsorganisationen har anmärkt, att tvekan
syntes kunna råda, huru enligt socialvårdskommitténs mening ersättningen
i de högre inkomstklasserna skulle behandlas, för den händelse inkomstmaximum
vid den slutliga revisionen av olycksfallsförsäkringslagen komme
att fixeras till lägre belopp än det nu föreslagna, 4 800 kronor. Anmärkningen
syntes dock praktiskt lia föga betydelse, enär man väl kunde utgå från
att nämnda belopp vöre så avvägt, att detsamma icke komme att underskridas
vid den slutliga revisionen. Försäkringsrådet har förutsatt, att även
örn sjukpenningens belopp enligt en blivande reviderad olycksfallsförsäkring
komme att bliva lägre än enligt de nu föreslagna provisoriska bestämmelserna,
sjukpenning i anledning av olycksfall som inträffat under dessas giltighetstid
komme att utgå med oförändrat belopp. Vidare har rådet ifrågasatt,
huruvida del vore berättigat att, såsom kommittén i sin författningstext
föreslagit, beteckna ändringarna såsom giltiga lills vidare. De ömsesidiga
social försäkringsbolagens förening, som ej haft något att erinra mot den

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

föreslagna höjningen av maximibeloppet för den årliga arbetsförtjänsten,
har förklarat sig anse, att så stora svårigheter komme att möta för en minskning
av olycksfallsförsäkringslagens förmåner, att det saknade praktisk betydelse
att beteckna de föreslagna ändringarna såsom provisoriska.

Statskontoret har uttalat, att tvekan måste råda angående lämpligheten
av att vidtaga ersättningsförhöjningar av här ifrågavarande slag, innan resultat
förelåge av pågående revision av olycksfallsförsäkringslagen m. m.
Med hänsyn till den inträdda försämringen av penningvärdet och stegringen
av arbetarnas löneinkomst liksom av prisnivån i allmänhet ansåge sig ämbetsverket
emellertid icke kunna motsätta sig kommitténs förslag om en ökning
av maximibeloppet för arbetsförtjänstens beräkning till 4 800 kronor
och införande av fyra nya sjukpenningklasser.

Ej heller pensionsstyrelsen har ur de synpunter, styrelsen hade att företräda,
haft något att erinra mot förslagen, men bär velat fästa uppmärksamheten
på vissa olägenheter, som kunde tänkas uppkomma om de föreslagna
ändringarna komme att gälla jämsides med den ifrågasatta lagstiftningen örn
allmän sjukförsäkring. För sådant fall har styrelsen ifrågasatt vissa provisoriska
bestämmelser i avbidan på en samordning av olycksfalls- och sjukförsäkringen.

Sambandet mellan olycksfalls- och sjukförsäkringen har betonats jämväl
av svenska arbetsgivareföreningen, som förklarat sig anse, att, för den händelse
sjukförsäkringen komme att utformas enligt alternativ II i den inom
socialdepartementet upprättade promemorian i ämnet, den av socialvårdskommittén
ifrågasatta höjningen av högsta gränsen för sjukpenning enligt
olycksfallsförsäkringslagen borde begränsas så att sjukpenningen maximerades
till 8 kronor. Enligt nämnda alternativ komme nämligen sjukförsäkrad
att erhålla dels obligatoriskt 3 kronor 50 öre om dagen och dels därutöver
i mån av frivilligt erlagda avgifter högst 4 kronor 50 öre örn dagen
eller tillhopa högst 8 kronor om dagen. Till förmån för en sådan begränsning
som nu antytts talade även, att den högsta årliga arbetsförtjänst,
vartill hänsyn finge tagas vid sjukpennings bestämmande, därigenom
ökades med i runt tal 15 procent, medan samma procenttal enligt kommittéförslaget
vore i runt tal 30. Den sedan 1941 inträffade lönestegringen
läge för näringslivet i dess helhet närmare 15 än 30 procent. En noggrannare
prövning av sjukpenning- och livräntebeloppens förhållande till det
faktiskt föreliggande löneläget syntes enligt föreningens uppfattning böra
ske först i samband med en allmän revision av olycksfallsförsäkringslagen.
Den högsta förtjänst, till vilken hänsyn borde tagas vid bestämmande av
livränta, borde bestämmas i anslutning till det anförda, förslagsvis till 4 300
kronor per år. Föreningen anslöte sig till kommitténs uppfattning, att ändringarna
borde ske i en provisorisk författning för att därigenom icke verka
pi ejudicerande vid en allmän omarbetning av olycksfallsförsäkringslagen.

I likhet med de tre reservanterna inom kommittén vore föreningen av den
uppfattningen, att det komme att bli utomordentligt svårt att minska en
förmån, som lämnats i en provisorisk författning, utan att giva kompensa -

Kunell. Maj:ts proposition nr 251.

tion åt de personer, som på grund av tidigare lag haft bättre förmåner än
enligt den nya lagen. Även detta vore ett skäl som talade för att man vid
ändring av olycksfallsförsäkringslagen, respektive vid införande av en provisorisk
lagstiftning borde gå fram med försiktighet.

Med avseende å tidpunkten för de föreslagna ändringarnas ikraftträdande
lia vissa erinringar mot förslaget framkommit. Riksförsäkringsanstalten har
härutinnan anfört följande.

Att med någon större grad av säkerhet förutberäkna den ökning i årskostnaden
för skadeersättningar, som den föreslagna höjningen av ersättningarna,
under förutsättning av i övrigt oförändrade förhållanden, skulle
medföra, låter sig svårligen göra. Riksförsäkringsanstalten har emellertid
med ledning av det olycksfallsstatistiska materialet för år 1942 verkställt
en approximativ beräkning av nämnda ökning samt därvid kommit till
det resultatet, att densamma skulle för den sociala olycksfallsförsäkringen
— örn man bortser från ersättningarna till arbetare, som skadats under arbete
för statens räkning — uppgå till ett belopp av storleksordningen 2 miljoner
kronor. Denna kostnadsökning är uppenbarligen av sådan storlek, att
densamma måste föranleda en motsvarande höjning av försäkringsavgifterna
från och med den tidpunkt, lagändringen träder i kraft. Anstaltens
försäkringsavgifter fastställas för kalenderår. Då försäkring i sådant ömsesidigt
olycksfallsförsäkringsbolag, som avses i 4 § olycksfallsförsäkringslagen,
enligt 29 § samma lag i regel skall avslutas för kalenderår, torde
även beträffande bolagen gälla, att försäkringsavgifterna fastställas för kalenderår.
En höjning av ersättningarna från och med den tidpunkt socialvårdskommittén
föreslagit skulle i varje fall för anstaltens vidkommande
medföra ett högst avsevärt ökat arbete med debiteringen av de premier för
större arbetsgivare (d. v. s. arbetsgivare med i regel minst 5 årsarbetare),
som belöpa på innevarande kalenderår. Hos dessa arbetsgivare är det vida
övervägande antalet försäkrade arbetare anställda. Antalet hos mindre^ arbetsgivare
med försäkring i anstalten anställda arbetare med högre årlig
arbetsförtjänst än 3 900 kronor är icke så betydande, att en ändring av den
för innevarande år fastställda tariffen för dessa arbetsgivare skulle vara
ofrånkomlig.

Försäkringsavgifterna för större arbetsgivare — med undantag av staten,
för vars arbetare försäkringsavgifter icke erläggas — fastställas med stöd av
premiesatser, som äro beräknade per 1 000 kronor avlöningssumma. Riksförsäkringsanstalten
införskaffar i början av varje år direkt från varje sådan
arbetsgivare med försäkring i anstalten uppgift om den arbetskraft,
som arbetsgivaren sysselsätter, varvid användes särskilt av anstalten fastställt
formulär. Dessa uppgifter, de s. k. dagsverks- och löneuppgiftema,
avse i överensstämmelse med vad ovan anförts förhållandena under närmast
föregående kalenderår. Uppgifterna underkastas inom anstalten en noggrann
granskning av härför särskilt utbildad personal. Med dylikt granskningsarbele,
vilket pågår under hela året, sysselsättas i allmänhet genomsnittligt
omkring 8 kvinnliga biträden samt 4 befattningshavare i högre lönegrad.
Därest den föreslagna höjningen av ersättningarna enligt olycksfallsförsäkringslagen
företages redan från och med den 1 juli 1946 blir anstalten
nödsakad alt för innevarande kalenderår införskaffa två särskilda
dagsverks- och löneuppgifter från varje större arbetsgivare, den ena avseende
tiden 1 januari—30 juni och den andra tiden 1 juli—31 december.
Anstaltens arbete med granskning av lin nämnda uppgifter skulle under
dylika omständigheter bliva nära nog det dubbla mot vad för närvarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

är fallet och således i varje fall kräva i det närmaste en fördubbling av
nyssnämnda personal under år 1947. Emellertid måste man av skäl, som
i det följande angivas, räkna med en ytterligare utökning av personalen
i fråga.

För att granskningen av dagsverks- och löneuppgifterna skall kunna utföras
på ett tillfredsställande sätt kräves, att därmed sysselsatta befattningshavare
äro särskilt utbildade för densamma. Anstalten disponerar emellertid
icke för detta arbete utbildade och rutinerade befattningshavare i tillräckligt
antal för en fördubbling av granskningspersonalen. Det skulle därför
bliva erforderligt att i viss utsträckning för ändamålet upplära ny personal.
Enär dylik personal självfallet icke kan bliva lika effektiv som den rutinerade
personalen, måste nian för granskningen av de tillkommande dagsverks-
och löneuppgifterna räkna med ett högre antal befattningshavare än
det förutnämnda. Vidare hör framhållas att införskaffandet av dubbla dagsverks-
och löneuppgifter skulle medföra betydligt ökat arbete även i vissa
andra avseenden än nu angivna, bland annat dels för iordningställande och
införskaffande av uppgiftsformulären, dels ock för skriftväxling.

På grund av vad nu anförts uppskattar riksförsäkringsanstalten det sammanlagda
behovet av personal nästkommande år för utförande av det extra
arbete, som en höjning av ersättningarna redan från och med den 1 juli
1946 skulle komma att medföra, till omkring 12 biträden samt omkring 5
befattningshavare i högre lönegrad. Vid nuvarande läge å arbetsmarknaden
är att befara att en nyrekrytering av sådan omfattning kommer att möta
mycket stora svårigheter. Anstaltens erfarenhet i samband med anställningen
av personal under senaste tiden bestyrker i hög grad dessa farhågor. Under
alla omständigheter torde, särskilt i betraktande av att anstalten icke
skulle kunna ställa varaktig anställning i utsikt, avlöningen till denna tillfälliga
personal få fastställas till högre belopp än de avlöningar, som för närvarande
utgå till tillfälliga befattningshavare hos anstalten. De sammanlagda
kostnaderna för avlöningar till ifrågavarande befattningshavare torde
icke kunna beräknas till lägre belopp än 90 000 kronor. Anstalten har härvid
räknat med att viss tid kommande höst måste anslås till utbildning av
personalen.

Riksförsäkringsanstalten inser väl till fullo önskvärdheten av att de föreslagna
ändringarna i olycksfallsförsäkringslagen med hänsyn till den inträdda
lönestegringen träda i kraft snarast möjligt, men måste, i betraktande
av de mycket betydande svårigheter, som enligt vad ovan anförts skulle
uppstå icke blott för försäkringsinrättningarna utan även för arbetsgivarna,
hävda, att det bör tagas under allsidigt övervägande, huruvida icke med
ikraftträdandet av de nya bestämmelserna borde anstå till den 1 januari
1947. Riksförsäkringsanstalten vill i detta sammanhang erinra örn att liknande
ändringar i olycksfallsförsäkringslagen tidigare vidtagits vid icke
mindre än tre olika tillfällen samt att i samtliga dessa fall ändringarna fått
träda i kraft från och med början av ett kalenderår.

Svenska arbetsgivareföreningen har i denna del anfört, att örn författningsändringarna
sattes i kraft den 1 juli 1946, varigenom premiema skulle
behöva ändras från och med samma dag, både för försäkringsinstitutionerna
och för arbetsgivarna stora besvärligheter komme att uppstå. Arbetsgivarna
skulle nödgas till försäkringsinrättningarna ingiva deklaration rörande
löneläget vid företagen under första halvåret 1946 och bleve dessutom
skyldiga att i sedvanlig ordning lämna motsvarande uppgifter vid årsskiftet.
Nackdelen av att låta eventuell lagändring träda i kraft vid annan tidpunkt

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

än årsskifte vore uppenbar, varför föreningen ville starkt förorda, att ikraftträdandet
av författningarna, i den mån de berörde enskilda arbetsgivare,
uppskötes till den 1 januari 1947.

Även de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening har ifrågasatt, huruvida
fördelarna för de under senare hälften av 1946 olycksfallsskadade
att i vissa fall erhålla högre ersättningar kunde uppväga de mycket stora svårigheter
och det i utomordentligt hög grad ökade arbetet för såväl arbetsgivare
som försäkringsinrättningar som ett ikraftträdande av ändringarna
under löpande kalenderår komrne att medföra.

Departementschefen.

Olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser örn ersättningarnas storlek erhold
sin nuvarande lydelse genom lagändring år 1941, vilken trädde i kraft
den 1 januari 1942. Genom lagändringen höjdes beloppet av den högsta årliga
arbetsförtjänst, efter vilken ersättnings storlek bestämmes, från 3 000
till 3 900 kronor. Sjukpenningskalan utökades med tre nya klasser, varigenom
sjukpenningens maximibelopp höjdes från fem kronor 50 öre till sju
kronor; samtidigt vidtogos vissa höjningar av sjukpenningbeloppen i de lägsta
klasserna.

Under åren efter krigsutbrottet ha levnadskostnads- och lönenivåerna stigit
så avsevärt, att de år 1941 fastställda maximibeloppen för ersättningarna
— vilka närmast byggde på lönestatistik för år 1939 — numera uppenbarligen
äro för låga. Den officiella lönestatistiken utvisar, att undei ai
1943 — uppgifter för senare år ha ännu ej publicerats — den genomsnittliga
årslönen för vuxna manliga arbetare inom industri och hantverk, handel
och transportväsen m. m., exklusive vissa säsongyrken, utgjorde 4 988 kronor
för förmän och 4 115 kronor för övriga. Motsvarande siffror för år 1939
voro respektive 3 927 och 3 167. Medeltalen för de nio ortsgrupperna varierade
år 1943 från 3 248 till 5 347 kronor. Endast i de båda lägsta ortsgrupperna,
som i stort sett endast omfatta ren landsbygd, lågo medeltalen under
3 900 kronor, medan år 1939 genomsnittslönen endast i de båda högsta ortsgrupperna
översteg denna siffra. Sedan år 1943 ha ytterligare lönehöjningar
ägt rum.

Socialvårdskommittén har på grundval av dessa siftror föreslagit, att
maximigränsen för den årliga arbetsförtjänsten enligt olycksfallsförsäkringslagen
skall höjas till 4 800 kronor. Härigenom erhålles utrymme för fyra
nya sjukpenningklasser, varigenom sjukpenningens högsta belopp stiger från
sju till nio kronor för dag. Högsta beloppet av livränta till den skadade vid
hel invaliditet stiger, exklusive det tillägg som i vissa fall utgår vid hjälplöshets
tillstånd, från 2 600 till 3 200 kronor för år, och maximibeloppen för
livräntor vid olika grader av partiell invaliditet och för livräntor till efterlevande
stiga i samma proportion. Högsta beloppet för begravningshjälp stiger
från 390 till 480 kronor.

I motiveringen till förslaget har kommittén uttalat, att en höjning av sjukpenningens
maximibelopp för såväl ensamstående som familjeförsörjare

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 251.

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

torde kunna försvåra en ändamålsenlig gradering framdeles av olycksfallsersättmngarnas
storlek efter försörjningsskyldighet. Med hänsyn härtill har
kommittén övervägt, om den ifrågasatta förhöjningen borde få avseende endast
på familjeförsörjare, men en sådan differentiering har ansetts vara
olämplig ur andra synpunkter. Enligt kommitténs mening borde det emellertid
understrykas, att de föreslagna provisoriska bestämmelserna icke skola
betraktas såsom normerande i fråga örn sjukpenningens storlek för ickeförsörjare
i den kommande definitiva lagstiftningen.

I de över kommitténs förslag avgivna yttrandena har icke från något håll
bestritts, att höjningar av ersättningarnas maximibelopp äro av behovet påkallade.
Några erinringar lia i allmänhet icke heller framställts beträffande
de föreslagna höjningarnas storlek. Endast svenska arbetsgivareföreningen
har uttalat sig för mindre höjningar än kommittén föreslagit; föreningen har
under åberopande av bland annat önskvärdheten att anpassa hjälpen från
olycksfallsförsäkringen efter de grunder, som kunna väntas bli normerande
för den allmänna sjukförsäkringen, ansett, att sjukpenningens maximibelopp
för närvarande icke borde bestämmas till högre belopp än åtta kronor och att
den årliga arbetsförtjänstens maximibelopp borde fastställas till 4 300 kronor.

För egen del finner jag det med hänsyn till löneutvecklingen vara i hög
grad motiverat, att de av socialvårdskommittén föreslagna förbättringarna
av olycksfallsersättningama komma till stånd. Någon anledning att härvidlag
gora skillnad mellan familjeförsörjare och andra synes mig icke föreligga.
Att en blivande allmän sjukförsäkring måhända icke kommer att
medge lika hög sjukpenning som kommittén nu föreslagit såsom den maximala
i fråga örn olycksfallsförsäkringen, torde icke utgöra anledning att
draga gränsen för denna senare snävare än vad som sakligt sett måste anses
befogat. Erforderlig samordning mellan de båda socialförsäkringsgrenama
bor självfallet eftersträvas, men därav följer icke att förmånerna enligt
olycksfallsförsäkringslagen skola anpassas efter samma normer som
gälla för sjukförsäkringen. Jag ansluter mig fördenskull till vad kommittén
föreslagit i fråga örn förbättringarnas storlek.

Jag är ense med kommittén därom att de förbättringar av olycksfallsersättningama
som nu föreslås icke böra utgöra hinder för att en allsidig
prövning av ersättningsgrundema kommer till stånd vid den blivande mera
genomgripande revisionen av olycksfallsförsäkringen. För min del hyser jag
dock den uppfattningen, att det därvid näppeligen kan bliva tal om att fastställa
lägre ersättningsgrunder än som nu föreslås, örn icke lönenivån väsentligt
sjunker. Skulle dylika lägre ersättningsgrunder finnas befogade,
exempelvis beträffande icke försörjningspliktiga, torde detta dock icke böra
föranleda, att ersättningar i anledning av olycksfall, som inträffat under de
nu föreslagna bestämmelsernas giltighetstid, sänkas i anledning av den nya
lagstiftning på området, som kan bliva genomförd.

Enligt det av kommittén framlagda lagförslaget skola de nya reglerna
träda i kraft den 1 juli 1946. Betänkligheter häremot ha framförts i vissa
yttranden med hänsyn till de organisatoriska svårigheter, som lagändring -

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

annas ikraftträdande under löpande kalenderår kunde väntas medföra. Jag
finner det emellertid angeläget, att förbättringarna genomföras så snart ske
kan, icke minst med hänsyn till deras stora betydelse i sådana fall, då ett
olycksfall medför bestående eller långvarig invaliditet eller den skadade avlider
och efterlämnar livränteberättigade anhöriga. Olägenheterna av det
merarbete, som föranledes för försäkringsinrättningama och arbetsgivarna
genom att ändringarna träda i kraft före kalenderårets utgång, synes mig
icke böra tillmätas utslagsgivande betydelse. Jag tillstyrker därför, att de
nya reglerna träda i kraft redan den 1 juli 1946.

För genomförande av de föreslagna ersättningsförbättringama erfordras
ändring i 6 och 9 §§ olycksfallsförsäkringslagen. Tillräcklig anledning att, såsom
socialvårdskommittén föreslagit, rubricera lagändringarna såsom allenast
provisoriska synes mig icke föreligga, da de såvitt nu kan bedömas torde
komma att upphävas först i samband med att olycksfallsförsäkringslagen i
dess helhet ersättes av ny lagstiftning på området. Utan särskild föreskrift
bli de ändringar som vidtagas tillämpliga även med avseende å ersättning åt
arbetare, som skadas vid olycksfall i arbete för statens räkning, samt å
ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen och förordningen örn ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret.

II. Dyrtidstillägg- åt vissa ersättningstagare enligt olycksfallsförsäkringslagen
m. in.

Gällande bestämmelser.

Enligt förordningen den 30 juni 1953 (nr 559) angående dgrtidstillägg åt
visset ersättningstagare enligt lagen om försäkring för olgcksfedl i arbete,
m. m. iskall under vissa förutsättningar dyrtidstillägg utgå till den som äger
rätt till ersättning enligt i förordningen angiven lag eller författning eller,
på grund av Kungl. Maj:ts förordnande, enligt grunderna i sådan lag eller
författning.

I förordningen avsedda lagar och författningar äro enligt 2 § följande: lagen
den 5 juli 1901 (nr 39) angående ersättning för skada till följd av olycksfall
i arbete; förordningen den 18 juni 1909 (nr 89) om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring; lagen den 17 juni
1916 (nr 235) örn försäkring för olycksfall i arbete; kungörelsen den 30 november
1917 (nr 832) angående särskilda bestämmelser i fråga örn tillämpning
av lagen örn försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916 å arbetare,
som användas till arbete för statens räkning; kungöi-elsen den 10 juni
1921 (nr 410) angående förhöjning av vissa till i statens tjänst skadade arbetare
med flera av statsmedel utgående livräntor m. m.; förordningen den
1 juni 1923 (nr 138) angående ersättning av statsmedel för skada lill följd
av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena under 1914—1919 års
världskrig; kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 268) angående höjning av ersättning,
som utgår jämlikt förordningen den 18 juni 1909 (nr 89) örn ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring; för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

ordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring; lagen den 14 juni 1929 (nr 1311
örn försäkring för vissa yrkessjukdomar; förordningen den 24 mars 1938 (nr
102) örn olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl.;
förordningen den 24 mars 1938 (nr 103) örn olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt fångar m. fl.; kungörelsen den 8 april 1938 (nr 112) angående
viss tillämpning av 11 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete beträffande
livräntor till arbetare, som före år 1937 skadats i arbete för statens
räkning; samt förordningen den 3 juni 1938 (nr 216) om livräntetillägg av
statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbete.

I 3 § första stycket av förordningen stadgas, att dyrtidstillägg utgår med
40 procent av förmånens belopp å sjukhjälp, sjukpenning eller livränta enligt
förordningen den 18 juni 1909 (nr 89), kungörelsen den 18 juni 1925
(nr 268) eller, såvitt angår ersättning i anledning av olycksfall eller sjukdom
som drabbat värnpliktig, förordningen den 18 juni 1927 (nr 234).

Enligt andra stycket av 3 § gäller, att dyrtidstillägg utgår med 20 procent
av förmanens belopp å sjukpenning eller livränta enligt förordningen den 18
juni 1927 (nr 234) i anledning av olycksfall eller sjukdom, som före den 1
januari 1941 drabbat vid försvarsväsendet fast anställd, samt å livränta enligt
annan i 2 § angiven lag eller författning än som nämnts i första stycket
av 3 § i anledning av olycksfall som inträffat eller sjukdom som yppats före
den 1 januari 1941. Dyrtidstillägg å livränta, som utgår enligt annan författning
än förordningen den 18 juni 1927 (nr 234), skall fortfara att utgå
utan hinder därav att livräntan för viss tid utbytes mot sjukpenning.

Dyrtidstillägg å sjukpenning eller livränta skall — enligt tredje stycket av
3 § —-i fall som i andra stycket av paragrafen avses icke utgå, därest arbetsförmågan
icke är nedsatt med minst tre tiondelar. Dyrtidstillägg utgår
jämväl å livränta, som utgives av arbetsgivare, vilken enligt gällande bestämmelser
står självrisk, men däremot icke å livränta, som grundas på
frivillig försäkring.

Dyrtidstillägg bestrides av statsmedel samt bestämmes och utgives av
riksförsäkringsanstalten. Bolag, som avses i 4 § lagen örn försäkring för
olycksfall i arbete, åligger dock att samtidigt med utbetalning av livränta
förskottsvis utgiva dyrtidstillägg därå enligt förordningen (4 §).

De bestämmelser i lag eller författning, som gälla beträffande ersättning,
varå dyrtidstillägg utgår enligt förordningen, skola i tillämpliga delar äga
motsvarande giltighet beträffande dyrtidstillägget (5 §).

De närmare föreskrifter som, utöver vad förordningen innehåller, finnas
erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas av Konungen eller,
efter Konungens bemyndigande, av riksförsäkringsanstalten (6 §).

Förordningen trädde i kraft den 1 januari 1944 — tidigare gällde förordning
den 19 december 1941 (nr 942) i samma ämne — och skulle gälla
till och med den 31 december 1945 men har genom förordning den 1 juni
1945 (nr 268) givits fortsatt giltighet för tiden till och med den 31 december
1946.

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

Enligt förordningen den 19 maj 19U (nr 237) angående dyrtidstillägg åt
vissa livräntetagare enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående
en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall,
m. m. skall i stort sett på enahanda sätt som enligt förutnämnda förordning
den 30 juni 1943 (nr 449) utgå dyrtidstillägg till den som äger rätt till livränta
på grund av försäkring enligt kungörelsen den 2 oktober 1908 (nr 100
s. 2) eller nyssnämnda förordning den 11 juni 1918 (nr 375). Livräntetagare,
som åtnjuter tillägg enligt kungörelsen den 30 april 1942 (nr 218) örn höjning
av vissa ersättningar enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375), är
berättigad till dyrtidstillägg jämväl å tillägget. Dyrtidstillägget utgår å livränta
eller livräntetillägg i anledning av olycksfall i arbete, som inträffat före
den 1 juli 1942, därest den skadades arbetsförmåga är nedsatt med minst
tre tiondelar. Dyrtidstillägget utgör 20 procent.

Jämväl denna förordning angående dyrtidstillägg gäller — sedan dess giltighetstid
förlängts genom förordning den 1 juni 1945 (nr 269) — till och
med den 31 december 1946.

På förslag av Kungl. Majit — i propositionerna nr 294/1943 och nr 152/
1945 — har riksdagen vidare medgivit, att Kungl. Majit åt personer, som i
anledning av olycksfall eller sjukdom, som inträffat efter 1941 års ingång,
vore berättigade till sjukpenning eller livränta enligt förordningen örn olycksfalls-
och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl. eller förordningen
örn olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl., finge för
tiden från och med den 1 januari 1944 till och med den 31 december 1946
bevilja sådan dyrtidskompensation, att beloppen av nämnda förmåner uppginge
till vad som skulle hava utgått, därest den i förordningarna fastställda
maximigränsen för inkomst — 1 764 kronor — höjts med 40 procent. I brev
till statskontoret, senast den 1 juni 1945, har Kungl. Majit förordnat, att dyrtidskompensation
i enlighet med vad sålunda angivits skulle utgå.

Socialvårdskommittén.

Socialvårdskommittén har föreslagit, att förenämnda förordning den 30
juni 1943 (nr 449) angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt
lagen örn försäkring för olycksfall i arbete m. m. skall erhålla fortsatt giltighet
under ytterligare ett år eller till och med den 31 december 1947.

I sin motivering för detta förslag har kommittén erinrat, att procentsatserna
för dyrtidstilläggen vore avpassade så, att de livräntor i anledning av
olycksfall i arbete, som bestämts efter det vid krigsutbrottet rådande löneläget,
i stort sett komma att jämte dyrtidstillägg uppgå till samma belopp
som tillkommer de livräntetagare, vilka genom lönetillägg erhållit kompensation
för inträdda prisstegringar och fått sina livräntor bestämda efter den
sålunda höjda lönenivån. Då de stora arbetstagaregrupperna enligt det s. k.
ramavtalet i stort sett erhöllo kompensation för halva levnadskostnadsstegringen
samt då denna vid tillkomsten av den nu gällande dyrtidstilläggsförordningen
utgjorde något över 40 procent — socialstyrelsens levnadskostnadsindex
med 1935 som basår hade från tidpunkten närmast före världskri -

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

gets utbrott stigit från 108 till 153 — bestämdes den allmänna procentsatsen
lör dyrtidstillägg åt livräntetagare till 20. När förordningen år 1945 erhöll
förlängd giltighet, var indextalet ungefär oförändrat — 154 den 1 januari
1945 varför någon ändring icke gjordes beträffande procenttalet för dyrtidstilläggen.
Med hänsyn till svårigheten att för någon längre tid förutsäga
den kommande prisutvecklingen ansågs förordningens giltighetstid böra förlängas
endast med ett år till och med den 31 december 1946.

Kommittén har härefter anfört följande.

Socialstyrelsens levnadskostnadsindex med 1935 som basår var även den
1 januari 1946 154. Någon sådan förändring av levnadskostnaderna, som kan
motivera ändring av procentsatsen för ifrågavarande dvrtidstillägg, har således
icke inträffat.

Kommittén har i det föregående föreslagit vissa förhöjningar av maximibeloppen
för ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen med flera författningar.
Därest förslaget vinner bifall, komma ersättningar i anledning
av därefter inträffande olycksfall att kunna utgå med avsevärt högre belopp
än i jämförliga äldre fall. Dylika ojämnheter hava även tidigare uppkommit
i samband med förhöjningar av maximigränsen för arbetsförtjänsten.
Vidare kunna stora skillnader mellan livräntornas realvärde i jämförlig?
fall föreligga till följd av att arbetsförtjänsten beräknats efter olika lönenivåer.
Vid dyrtidstilläggens tillkomst ansågs en differentiering av tilläggen
efter nämnda förhållanden eller andra omständigheter icke lämpligen kunna
ifrågakomma (prop. 1941: nr 316, s. 31). Anledning att frångå denna ståndpunkt
torde icke nu föreligga.

Med hänsyn till det anförda torde dyrtidstillägg enligt nu gällande grunder
böra utgå jämväl efter den 31 december 1946. Förordningens giltighetstid
synes böra förlängas med ytterligare ett år.

Kommittén har vidare erinrat, att den högsta arbetsförtjänst, varå ersättning
finge utgå enligt förordningarna den 24 mars 1938, nr 102 och 103, örn
olycksfalls- och yrkessjukdomsersättningar åt tvångsarbetare och fångar
med flera, utgjorde 1 764 kronor, eller samma belopp, vartill arbetsförtjänsten
för värnpliktiga lägst skulle antagas uppgå enligt 1927 års militärersättilingsförordning,
samt att dyrtidskompensation härå finge, enligt av Kungl.
Maj:t med stöd av riksdagens bemyndigande meddelade föreskrifter, utgå på
sådant sätt, att ersättningsbeloppen komme att uppgå till vad som skulle
hava utgått därest maximigränsen för arbetsförtjänsten höjts med 40 procent
(till 2 469 kronor 60 öre). Då kommittén framlagt förslag till höjning av ersättningarna
till värnpliktiga, borde mahända övervägas en vidgning av utrymmet
för nyssnämnda dyrtidskompensation. En dylik förbättring av förmånerna
syntes dock icke kommittén påkallad, så länge levnadskostnadsindex
icke uppvisade någon stegring. Nu gällande regler för ifrågavarande
dyrtidskompensation borde således erhålla förlängd giltighet.

Med hänsyn till att kommittén föreslagit, att kungörelsen den 18 juni 1925
(nr 268) angående höjning av ersättning, som utgår enligt 1909 års militärersättningsförordning,
skall med avseende å ersättning för tid efter den 30
juni 1946 ersättas av en ny förordning med bestämmelser i samma ämne,
har kommittén funnit den i förordningen örn dyrtidstillägg förekommande

Kungl. Maj:ts proposition nr 251.

uppräkningen av författningar, varå kungörelsen ägde tillämpning, böra undergå
härav föranledd justering.

Yttrandena.

Socialvårdskommitténs förslag angående förlängd giltighet av bestämmelserna
om dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare har i flertalet avgivna
yttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Försäkringsrådet och landsorganisationen
i Sverige ha emellertid ansett vissa frågor angående dyrtidstilläggen
böra upptagas till övervägande.

Försäkringsrådet bär sålunda velat fästa uppmärksamheten därå, att vid
utbyte av livränta, varå dyrtidstillägg utgår, mot kapital för en gång jämlikt
6 § olycksfallsförsäkringslagen och motsvarande bestämmelse i 1927
års militärersättningsförordning sökanden går förlustig dyrtidstillägget. Om
en del av livräntan utbyttes, ginge sökanden förlustig dyrtidstillägget i den
mån detta belöpte å den utbytta delen av livräntan. Vid kapitalbeloppets bestämmande
toges ingen hänsyn till dyrtidstillägget. Övervägas kunde, huruvida
icke särskilda åtgärder borde vidtagas med anledning av det sålunda
påpekade förhållandet.

Landsorganisationen har uttalat följande.

I sådana fall då den verkliga inkomsten för enligt olycksfallsförsäkringslagen
ersättningsberättigade, vilka skadats eller insjuknat före den provisoriska
lagens ikraftträdande, uppgått till belopp, som med tillämpning av
den sistnämnda lagens maximigräns skolat grunda rätt till högre ersättning
än för närvarande utgår, måste helt naturligt dessa ersättningstagare anse
sig missgynnade. Det är visserligen riktigt att motsvarande, med själva maximeringsmetoden
sammanhängande ojämnheter inträffat vid tidigare höjningar
av inkomstgränsen och att de väl knappast kunna åtkommas genom att ge
höjningen av inkomstmaximum tillbakaverkande kraft. En omprövning av
dessa äldre ersättningsfall skulle också vara förenad med avsevärt besvär.
Kvar står likväl det sakligt otillfredsställande i denna åtskillnad mellan
äldre ersättningsfall och fall som inträffa under den provisoriska regleringen.
Kommittén erinrar också örn de stora skillnader mellan livräntornas realvärde,
som i jämförliga fall kunna föreligga till följd av att arbetsförtjänsten
beräknats efter olika lönenivåer. Tanken att åvägabringa en utjämning genom
en differentiering av dyrtidstilläggen har visserligen tidigare avvisats,
och kommittén har ej funnit anledning att frångå denna ståndpunkt. Frågan
är emellertid av den vikt att man enbart på grund av tekniska svårigheter
ej hör avstå från att lösa densamma. En utredning är enligt landsorganisationens
mening påkallad rörande möjligheten att t. ex. genom särskilda ersättningstillägg
åstadkomma en skälig kompensation åt livräntetagare, vilka
till följd av tidigare gällande maximeringsregler eller eljest oförmånligare
beräkningsgrunder kommit i en i ersättningshänseende avsevärt sämre ställning
än de vid tillämpning av de nu föreslagna (resp. nu gällande) reglerna
skolat intaga.

Departementschefen.

Social vårdskom m i t ten har föreslagit, att förordningen den 30 juni 1943
angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt olycksfallsförsäkringslagen
m. lii. — vilken förordning gäller till oell nied den 31 december 1940

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

—• skall givas lortsatt giltighet under år 1947. Vid förordningens tillkomst
uppgick socialstyrelsens levnadskostnadsindex med 1935 som basår till 153.
När förordningen år 1945 erhöll förlängd giltighet, var indextalet ungefär
oförändrat — 154 den 1 januari 1945 — varför någon ändring icke gjordes
beträffande procenttalen för dyrtidstilläggen. Indextalet var även den 1 januari
1946 154. Då sålunda någon sådan förändring av levnadskostnaderna,
som kan motivera ändring av procentsatserna för dyrtidstilläggen, icke inträtt,
torde förordningens giltighetstid böra i enlighet med socialvårdskommitténs
förslag förlängas med ytterligare ett år.

Därest maximibeloppen för ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen
höjas på sätt jag i det föregående förordat, komma ersättningar i anledning
av därefter inträffande olycksfall m. m. att kunna utgå med avsevärt högre
belopp än som utgår i jämförliga äldre fall. Såsom socialvårdskommittén
erinrat ha dylika ojämnheter också tidigare uppkommit i samband med höjningar
av maximigränsen för den årliga arbetsförtjänsten, varjämte stora
skillnader mellan livräntornas realvärde i jämförliga fall kunna föreligga
till följd av att arbetsförtjänsten beräknats efter olika lönenivåer. Till dessa
omständigheter har tidigare hänsyn icke tagits vid dyrtidstilläggens utformning,
och socialvårdskommittén har ej ansett anledning föreligga att nu
frångå denna ståndpunkt. Landsorganisationen har emellertid funnit påkallat
att en utredning göres rörande möjligheten att exempelvis genom särskilda
ersättningstillägg åstadkomma en skälig kompensation åt livräntetagare,
vilka till följd av tidigare maximeringsregler eller eljest oförmånligare
ersättningsgrunder kommit i avsevärt sämre ställning än de vid tillämpning
av nu gällande eller föreslagna regler skolat intaga. Detta spörsmål
torde lämpligen böra bli föremål för övervägande vid socialvårdskommitténs
fortsatta utredning rörande revision av hithörande lagstiftning. Någon åtgärd
i anledning av vad försäkringsrådet anfört därom att livräntetagare, som
efter gjord ansökan får livräntan utbytt mot ett engångsbelopp, går förlustig
dyrtidstillägget finner jag ej skäl att för närvarande föreslå.

I samband med att åt bestämmelserna örn dyrtidstillägg gives förlängd giltighet
torde en mindre jämkning böra göras i avfattningen av 4 § i förordningen
om dyrtidstillägg. Enligt nämnda lagrum skall dyrtidstillägg bestämmas
och utgivas av riksförsäkringsanstalten. Förordningen om dyrtidstillägg
avser emellertid jämväl ersättningar, vilka enligt Kungl. Maj:ts förordnande
skola utgå enligt grunderna i de i förordningen avsedda författningarna. Dä
en del dylika ersättningar utbetalas av statskontoret, synas jämväl dyrtidstillläggen
därå böra bestämmas och utbetalas av nämnda ämbetsverk. Med hänsyn
härtill torde i 4 § förordningen örn dyrtidstillägg böra föreskrivas, att
dyrtidstillägg skall bestämmas och utbetalas av riksförsäkringsanstalten,
eller, där med avseende å ersättning som enligt Konungens förordnande skall
utgå enligt grunderna i någon av de i 2 § angivna lagar och författningar
Konungen förordnat att ersättningen skall utgivas av annan myndighet, av
denna.

Därest kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 268) angående höjning av er -

Kungl. Majlis proposition nr 251.

sättning, som utgår jämlikt förordningen den 18 juni 1909 (nr 89) om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, med
avseende å ersättning för tid efter den 30 juni 1946 avlöses av ny författning
i ämnet — varom chefen för försvarsdepartementet enligt vad jag inhämtat
senare kommer att framlägga förslag — bör den i 2 § dyrtidstillläggsförordningen
intagna förteckningen över lagar och författningar från
och med den 1 juli 1946 ändras i enlighet därmed.

Även förordningen den 19 maj 1944 (nr 237) angående dyrtidstillägg åt
vissa livräntetagare enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående
en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall,
m. m., torde böra erhålla fortsatt giltighet till och med den 31 december
1947.

Vidare torde böra begäras riksdagens medgivande för Kungl. Majit att åt
personer, vilka i anledning av olycksfall eller sjukdom som inträffat efter
1941 års ingång äro berättigade till sjukpenning eller livränta enligt någon
av förordningarna den 24 mars 1938 örn olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare m. fl. eller åt fångar m. fl. jämväl för tiden den
1 januari—den 31 december 1947 bevilja sadan dyrtidskompensation, att
beloppen av nämnda förmåner uppgå till vad som skulle hava utgått, därest
den i förordningarna fastställda maximigränsen för inkomst — 1 764 kronor
— höjts med 40 procent. I likhet med socialvardskommitten finner jag
anledning icke föreligga att föreslå någon utvidgning av rätten till sådan
dyrtidskompensation.

I enlighet med det anförda upprättade förslag till lag angående ändrad lydelse
av 6 och 9 §§ lagen den 17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring för olycksfall
i arbete samt till förordningar om ändring i förordningen den 30 juni 1943
(nr 449) samt fortsatt giltighet av förordningen och om fortsatt giltighet av
förordningen den 19 maj 1944 (nr 237) torde såsom bilagor1 få fogas till protokollet
i förevarande ärende, över lagförslaget torde lagrådets utlåtande böra
inhämtas.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över förslaget till lag angående ändrad lydelse av 6 och 9 §§ lagen
den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete måtte för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag avprotokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Stig Hammar.

1 Dessa bilagor, som äro lika lydande med de vid propositionen fogade författningsförslagen,
lia här uteslutits.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. t sami. Nr 251. 3

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 3 maj
1946.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 3 maj 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll över
socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 12 april
1946, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag
till lag angående ändrad lydelse av 6 och 9 §§ lagen den 17 juni 1916
(nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
t. f. chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet revisionssekreteraren
L. G. Ohlsson.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Bertil Crona.

Kungl. Majits proposition nr 251.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Majit
Konungen i statsrådet d Stockholms slott den 3 maj
1946.

N ärvar ande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,

Myrdal, Zetterberg, Mossberg.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, försvars- och finansdepartementen
anmäler t. f. chefen för socialdepartementet, statsrådet
Mossberg, lagrådets denna dag avgivna utlåtande över det till lagrådet den
12 april 1946 remitterade förslaget till lag angående ändrad lydelse av 6 och
9 §§ lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete.

Föredraganden hemställer, under förmälan att lagförslaget av lagrådet
lämnats utan erinran och under åberopande av vad chefen för socialdepartementet
i samband med förslagets remitterande till lagrådet anfört till statsrådsprotokollet,
att Kungl. Majit måtte genom proposition föreslå riksdagen
att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga förenämnda lagförslag,

dels antaga de vid statsrådsprotokollet för den 12 april 1946 fogade förslagen
till

förordning örn ändrad lydelse av 2 och 4 §§ förordningen den 30 juni
1943 (nr 449) angående dyrtidstillägg åt vissa ersättnings tagare enligt lagen
om försäkring för olycksfall i arbete, m. m. samt om fortsatt giltighet av
förordningen, samt

förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den 19 maj 1944 (nr 237)
angående dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare enligt förordningen den 11
juni 1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot
skada till följd av olycksfall, m. m.,

dels ock medgiva att Kungl. Maj :t åt personer, som i anledning av olycksfall
eller sjukdom, som inträffat efter 1941 års ingång, äro berättigade till
sjukpenning eller livränta enligt förordningen om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare m. fl. eller förordningen örn olycksfallsoch
yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl., må för tiden från och med den
1 januari till och med den 31 december 1947 bevilja sådan dyrtidskompensation,
att beloppen av nämnda förmåner uppgå till vad som skulle hava utgått,
därest den i förordningarna fastställda maximigränsen för inkomst — 1 764
kronor — höjts med 40 procent.

Kungl. Maj.ts proposition nr 251.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Nils Hedfors.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

461S37