Kungt. Maj:ts proposition nr 50 (Proposition 1948:50)

Kungt. Maj:ts proposition nr 50.

Nr 50.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
försäkringsrörelse, m. m.; given Stockholms slott den
6 februari 1958.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om försäkringsrörelse och

2) lag angående införande av nya lagen om försäkringsrörelse.

GUSTAF.

Karin Kock.

Sammanfattning.

Förslaget till lag om försäkringsrörelse innebär följande viktigare nyheter
jämfört med gällande lagstiftning.

För rätt att driva försäkringsrörelse erfordras särskild koncession, som
meddelas av Konungen. Förutsättning för koncession är att rörelsen finnes
behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet.

Vikten av att försäkringstagarna tillförsäkras inflytande i ömsesidiga
bolag understrykes. Hithörande frågor skola beaktas vid koncessionsprövningen.

I fråga om livförsäkringen uppställes den s. k. skälighetsprincipen vid
sidan av trygghetsprincipen. Den förra principen innebär krav på att premierna
skola vara skäligt avvägda i förhållande till de förmåner försäkringen
medför. Kontrollen häröver utgör ett led i den offentliga tillsynen,
som utövas av försäkringsinspektionen. Beträffande livförsäkringen
föreslås vidare försäkringstekniska regler i syfte att dels möjliggöra smidigare
anpassning efter växlande betingelser för verksamheten, exempelvis
i fråga om ränteutvecklingen, och dels åstadkomma rättvisa mellan skilda
grupper av försäkringstagare.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 50.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Den livförsäkring, som under namnet folkförsäkring nu bedrives bland
folkets breda lager, bibehålies, men på densamma ställas skärpta krav.

Beträffande försäkringsbolagens kapitalplacering föreslås en viss uppmjukning
av gällande bestämmelser angående placering i s. k. guldkantade
värdepapper.

De bolagsrättsliga bestämmelserna hava anpassats till nya aktiebolagslagen,
dock med åtskilliga avvikelser betingade av försäkringsväsendets
egenart. Sålunda intaga de ömsesidiga bolagen i flera hänseenden en särställning.

Läns- och häradsbolagen likställas i allt väsentligt med de s. k. riksbolagen.
Beträffande ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna, vilka hittills
intagit en särställning, skola i stort sett samma bestämmelser gälla som
för ömsesidiga livförsäkringsbolag.

Enligt förslaget skall den nya lagstiftningen tillämpas från och med
den 1 januari 1949. Det förutsättes, att nu existerande försäkringsbolag
därvid skola söka ny koncession; denna prövning skall dock icke avse
frågan huruvida bolagets rörelse är behövlig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

Förslag

till

lag om försäkringsrörelse.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Försäkringsrörelse må, där ej annat följer av vad i lag eller författning är
stadgat, drivas endast av försäkringsaktiebolag eller ömsesidigt försäkringsbolag,
som därtill erhållit Konungens tillåtelse (koncession).

Om utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här i riket
stadgas särskilt.

2 §•

Försäkringsbolag må icke driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Med
livförsäkringsrörelse må ej förenas försäkringsrörelse av annat slag, med
mindre särskilda skäl äro därtill.

Vad nedan i denna lag särskilt stadgas angående livförsäkring skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om annan personförsäkring, som meddelas
för livstid eller för längre tid än tio år.

3 §•

Försäkringsbolag skola, på sätt i denna lag sägs, stå under tillsyn av en
för hela riket gemensam försäkringsinspektion.

Hos försäkringsinspektionen skall föras försäkringsregister för inskrivning
av de uppgifter, vilka enligt denna lag skola för registrering anmälas
eller vilkas intagande i registret eljest är eller varder föreskrivet.

I. Om försäkringsaktiebolag.

Om försäkringsaktiebolags bildande.

4 §•

1 mom. De som vilja stifta försäkringsaktiebolag skola upprätta bolagsordning
samt därå söka Konungens stadfästelse. Avser bolagets rörelse livförsäkring
eller avser rörelsen annat slag av försäkring för all framtid eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

för längre tid än tio år, skola tillika enligt vad i 9 § sägs upprättas särskilda
grunder för verksamheten samt därå sökas Konungens stadfästelse. Bolagsordningen
och grunderna skola vara försedda med stiftarnas bevittnade
namnunderskrifter.

Konungen prövar bolagsordningens och grundernas överensstämmelse med
denna lag samt lag och författning i övrigt, så ock om och i vad mån därutöver,
med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av bolagets rörelse,
särskilda bestämmelser må erfordras.

Finnes den tillämnade rörelsen behövlig och även eljest ägnad att främja
en sund utveckling av försäkringsväsendet, stadfäster Konungen bolagsordningen
och grunderna samt beviljar koncession tillsvidare eller, där särskilda
omständigheter föranleda därtill, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver
intill slutet av då löpande räkenskapsår.

2 mom. Å beslut om ändring av stadfäst bolagsordning eller stadfästa
grunder skall ock sökas Konungens stadfästelse. Avser ändringen utvidgning
av bolagets rörelse till ny försäkringsgren eller nytt verksamhetsområde
eller avser ändringen en väsentlig omläggning av rörelsen skall vad
om koncession för nytt bolag är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Konungen må uppdraga åt försäkringsinspektionen att i Konungens ställe
meddela stadfästelse å ändringsbeslut i annat fall än i första stycket andra
punkten sägs.

3 mom. Ansökan om stadfästelse skall inlämnas till försäkringsinspektionen.

Avser ansökningen koncession för nytt bolag, skola stiftarna i ansökningen
uppgiva namn och postadress för ombud, som äger å stiftarnas vägnar
mottaga handlingar och meddelanden (stiftarombud).

Ansökan om ändring av stadfäst bolagsordning eller stadfästa grunder
skall, sedan beslut om ändringen fattats, göras av styrelsen eller verkställande
direktören. Vid ansökningen skall fogas enligt 341 § andra stycket bestyrkt
avskrift av protokoll som förts i ärendet.

5 §•

Stiftare av försäkringsaktiebolag skall vara myndig här i riket bosatt
svensk medborgare, svenskt aktiebolag eller ömsesidigt försäkringsbolag eller
svenskt handelsbolag, däri varje obegränsat ansvarig bolagsman är myndig
här i riket bosatt svensk medborgare, eller svensk ekonomisk förening.
Svenska staten samt svensk kommun må ock vara stiftare.

Den som är i konkurstillstånd kan ej vara stiftare.

Stiftarna skola vara till antalet minst tre.

6 §.

Bolagsordning för försäkringsaktiebolag skall angiva:

1. bolagets firma;

2. föremålet för bolagets verksamhet med särskilt angivande, huruvida
verksamheten skall avse såväl direkt försäkring som återförsäkring;

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

3. beträffande direkt försäkring här i riket området för sådan verksamhet; 4.

aktiekapitalet eller, där detta skall kunna utan ändring av bolagsordningen
bestämmas till lägre eller högre belopp, minimikapitalet och maximikapitalet; 5.

akties nominella belopp;

6. den ort inom riket, där bolagets styrelse skall hava sitt säte;

7. antalet styrelseledamöter och, där suppleanter för dem skola finnas,
antalet styrelsesuppleanter, antalet revisorer, tiden för styrelseledamots och
revisors uppdrag, så ock, där styrelseledamot och styrelsesuppleant eller revisor
och revisorssuppleant ej skola väljas å bolagsstämma, huru de skola tillsättas,
ävensom i vilken omfattning revisorerna skola vara auktoriserade
revisorer eller godkända granskningsmän;

8. huruvida mer än en ordinarie bolagsstämma skall årligen hållas, samt
vilka ärenden som skola förekomma å ordinarie stämma, utöver dem vilka
enligt 118 § skola förekomma å stämma som i 113 § sägs, eller, där flera ordinarie
stämmor skola hållas, å envar av dem;

9. tiden för ordinarie bolagsstämmas hållande, vilken tid, i fråga om
stämma som i 113 § sägs, skall bestämmas till viss period, icke överstigande
tre månader, inom sex månader från nästföregående räkenskapsårs utgång;

10. det sätt, varpå kallelse till bolagsstämma skall ske och andra meddelanden
bringas till aktieägarnas kännedom, ävensom den tid före stämma,
då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna;

11. de grunder, enligt vilka skall förfogas över uppkommen vinst, med
särskilt angivande i fråga om livförsäkringsrörelse i vad mån avsättning
skall ske till regleringsfond; samt

12. beträffande annan försäkring än livförsäkring, regler för begränsning
av den ansvarighet bolaget må utan återförsäkring ikläda sig på en och samma
risk.

Antalet styrelseledamöter, styrelsesuppleanter och revisorer kan så bestämmas,
att lägsta och högsta antalet angives.

7 §.

Försäkringsaktiebolags firma skall innehålla ordet försäkringsaktiebolag.

Ny firma skall tydligt skilja sig från annat, förut i laga ordning registrerat,
ännu bestående försäkringsbolags firma, så ock från benämning å utländsk
försäkringsanstalt, som är allmänt känd här i riket.

8 g.

Aktiekapitalet skall bestämmas med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten
av den tillämnade rörelsen samt fördelas i aktier å lika belopp i
svenskt mynt. Där aktiekapitalet skall, utan ändring av bolagsordningen,
kunna bestämmas till lägre eller högre belopp, må lägsta beloppet (minimikapitalet)
ej utgöra mindre än tredjedelen av högsta beloppet (maximikapitalet).

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

Aktie må ej lyda å belopp understigande femtio kronor.

Vad för aktie skall inbetalas må ej bestämmas till lägre belopp än det,
varå aktien skall lyda (nominella beloppet). Betalningen skall erläggas i
penningar, där den ej må annorledes fullgöras efter vad i denna lag sägs.
Sedan för aktie full betalning blivit erlagd, vare aktieägaren icke pliktig
att ytterligare tillskjuta något.

Aktie vare mot bolaget odelbar. Å aktierna skola utfärdas brev, vilka ställas
till viss man.

9 §.

För livförsäkring skola grunder upprättas beträffande

1. beräkning av försäkringspremier och premiereserv;

2. avsättning till och användning av utjämningsfond;

3. försäkringstagares rätt till återköp och fribrev;

4. belåning av försäkringsbrev hos bolaget;

5. verkan av underlåten premiebetalning;

6. försäkringstagares rätt när, annorledes än av anledning som avses under
3 eller 5, försäkringen upphör i förtid eller bolaget eljest är fritt från
ansvarighet för försäkringsfall;

7. återbäring till försäkringstagarna; samt

8. begränsning av den ansvarighet bolaget må utan återförsäkring ikläda
sig på en och samma risk.

Skall försäkring, som ej är att hänföra till personförsäkring, meddelas för
all framtid eller för längre tid än tio år, skola grunder upprättas för beräkning
av premiereserv för sådana försäkringar ävensom för bestämmande av
försäkringstagares rätt när sådan försäkring upphör i förtid eller bolaget
eljest är fritt från ansvarighet för försäkringsfall.

Om grunder för livförsäkring stadgas vidare i 263—265, 267—270 och
273 §§.

10 §.

1 mom. Skall för bolag, vars aktiekapital skall kunna utan ändring av bolagsordningen
bestämmas till lägre eller högre belopp, förbehåll träffas om
aktiekapitalets nedsättning genom inlösen av aktier enligt bestämda grunder
efter vad i 60 § sägs,

eller skall förbehåll träffas enligt 65 § 1 mom. om rätt för aktieägare att
vid akties övergång lösa aktien eller enligt 65 § 2 mom. om inskränkning i
rätten att förvärva aktie eller enligt 344 § om tvisters avgörande av skiljemän,

eller skola, i den mån sådant må ske, grunderna för utövande av rösträtt
och fattande av beslut å bolagsstämma avvika från vad därom finnes föreskrivet
i 111, 125, 127 och 134 §§,

eller skall bolaget driva försäkringsrörelse i utlandet,

eller skall bolagets verksamhet upphöra efter viss tid eller under visst
villkor,

varde bestämmelse härom intagen i bolagsordningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

Skall kalenderåret ej utgöra bolagets räkenskapsår, varde räkenskapsåret
angivet i bolagsordningen.

bär ej alla aktier skola medföra samma rätt, skall bolagsordningen angiva
det belopp, vartill aktier av olika slag må kunna utgivas, och den rätt de
skola medföra. Skola aktierna icke medföra lika rätt till andel i bolagets tillgångar
och vinst, skall, såframt aktiekapitalet skall kunna utan ändring av
bolagsordningen bestämmas till lägre eller högre belopp, i bolagsordningen
särskilt angivas den rätt till teckning eller erhållande av nya aktier, som
vid aktiekapitalets ökning må tillkomma varje slag av aktier.

Skall om användande av bolagets behållna tillgångar vid dess upplösning
gälla annat än i denna lag stadgas, varde bestämmelse härom intagen i bolagsordningen.

2 mom. Ej må i bolagsordningen bestämmas annan inskränkning i rätten
att förfoga över aktie än i 65 § sägs.

Ej heller må i bolagsordningen intagas bestämmelse, som inskränker bolagsstämmas
rätt att besluta om bildande av stiftelse enligt lagen om aktiebolags
pensions- och andra personalstiftelser eller om överföring av vinstmedel
till sådan stiftelse.

11 §.

Sedan koncession beviljats, skola stiftarna upprätta teckningslista. Teckningslistan,
som skall vara försedd med stiftarnas bevittnade namnunderskrifter,
skall angiva:

1. det belopp som skall inbetalas för aktie;

2. den tid, ej överstigande två år från bolagets bildande, inom vilken inbetalning
av aktie skall ske, samt, där inbetalningen må äga rum i poster,
tiden för varje inbetalning;

3. där i bolagsordningen minimi- och maximikapital angivits men allenast
visst belopp understigande maximikapitalet skall få tecknas, storleken
av detta belopp; samt

4. den tid, inom vilken konstituerande stämma skall hållas; tiden må ej
överstiga sex månader från det koncession beviljats.

Äga andra än stiftare teckna aktier, må i teckningslistan föreskrivas, att
tilldelning av aktier, som ej tillkomma stiftarna på grund av teckning före
listans framläggande, skall ske efter stiftarnas bestämmande. Meddelas ej
sådan föreskrift, skall i teckningslistan angivas den beräkningsgrund, efter
vilken de aktier, som tecknas efter listans framläggande, i händelse av överteckning
skola å konstituerande stämman fördelas mellan tecknarna.

Angående påskrift å listan, där inbetalning å tecknad aktie må för bolaget
insättas på bankräkning, stadgas i 331 §.

12 §.

Teckning av aktier skall ske å teckningslistan i huvudskrift eller i avskrift
som bestyrkts av notarius publicus eller landsfiskal eller av stiftarna.
Vid teckningslistan skola vara fogade på enahanda sätt styrkta avskrifter av
koncessionen, bolagsordningen och i 9 § omförmälda grunder.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

Innan teckningslistan framlägges i huvudskrift eller avskrift, skall teckning
av stiftarna hava ägt rum med angivande av dagen därför.

13 §.

Varje stiftare skall teckna minst en aktie. Av annan än stiftare må tecknas
allenast det antal aktier, vilket återstår efter den teckning, som gjorts av
stiftarna innan teckningslistan framlagts. Å varje lista skall finnas uppgift
om det antal aktier, som envar av stiftarna tecknat, så ock om dagen för
listans framläggande.

När aktieteckning sker, böra tecknarna vid sina namn angiva yrke och
postadress.

14 §.

Ej må stiftare eller annan av bolaget för dess bildande njuta gottgörelse
utöver ersättning för utgifter, som för bildandet varit uppenbarligen nödvändiga.
Ej heller må stiftare förbehålla sig eller annan särskild förmån eller
rättighet.

15 §.

Aktieteckning vare ogiltig, där den göres annorledes än å teckningslista i
huvudskrift eller sadan avskrift som i 12 § sägs, eller där listan saknar uppgift
om aktieteckning av stiftarna efter vad i 13 § stadgas.

Aktieteckning med villkor vare ock ogiltig.

: \

16 §. '' J

Har ej beslut om bolagets bildande fattats å konstituerande stämma inom
den i teckningslistan föreskrivna tiden eller å stämma, till vilken frågan
uppskjutits enligt 20 §, vare aktieteckningen icke vidare bindande.

Samma lag vare, där genom lagakraftägande beslut frågan om bolagets
registrering förklarats förfallen eller ansökan om bolagets registrering blivit
avslagen.

17 §.

Ej må, sedan bolaget registrerats, sådan grund för aktietecknings ogiltighet,
som avses i 15 § och 16 § första stycket, göras gällande, utan så är att
den hos försäkringsinspektionen anmälts före registreringen.

18 §.

Konstituerande stämma skall utlysas av stiftarna att inom tid, som blivit
bestämd i teckningslistan, hållas a ort inom riket. Kallelsen skall senast två
veckor före stämman kungöras i allmänna tidningarna och tidning inom den
ort, där bolagets styrelse skall hava sitt säte. Skriftlig kallelse skall ock med
posten avsändas till varje aktietecknare, som vid sitt namn angivit postadress.

KungL Maj.ts proposition nr 50.

Skall efter vad i 20 § sägs till fortsatt stämma anstå med avgörande av
frågan huruvida bolaget skall komma till stånd, skall kallelse till den fortsatta
stämman utfärdas i den ordning varom i första stycket stadgas. Kallelsen
skall angiva de ärenden som skola förekomma.

19 §.

Ä konstituerande stämman skola stiftarna i huvudskrift framlägga teckningslistan
jämte de handlingar, av vilka enligt 12 § avskrifter skola vara
fogade vid densamma. Har aktieteckning skett å avskrifter av teckningslistan,
skola ock dessa framläggas. Om tilldelning av aktier skall ske efter
stiftarnas bestämmande, skall framläggas en av stiftarna undertecknad
handling med uppgift om tilldelningen.

Stämman skall öppnas av den stiftarna därtill utsett. Där de närvarande
ej enhälligt utse ordförande, åligger det den som öppnat stämman att såsom
ordförande leda förhandlingarna, till dess röstlängd blivit godkänd och ordförande
valts.

Å stämman skall ordföranden upprätta förteckning över närvarande aktietecknare.
Visar någon att rätt till aktier övergått å honom, skall han upptagas
i förteckningen med angivande av aktietecknaren. Företrädes någon av
ombud, skall jämväl ombudet upptagas. Har enligt föreskrift i teckningslistan
tilldelning av aktier skett efter stiftarnas bestämmande, skall i förteckningen
över närvarande för envar angivas det antal aktier, som tillkommer
honom. I annat fall skall ordföranden upprätta förslag till aktiernas fördelning,
upptagande för varje aktietecknare det antal aktier, som skall tillkomma
honom. Visar någon att rätt till aktier övergått å honom, skall han
upptagas i fördelningsförslaget med angivande av aktietecknaren. Därefter
skall i förteckningen över närvarande anteckning göras om det antal aktier,
som enligt fördelningsförslaget tilldelas envar av dem. Sedan förteckningen
enhälligt eller efter en på grundval av densamma företagen omröstning godkänts
med eller utan ändring, länder förteckningen till efterrättelse såsom
röstlängd.

Utvisa ej teckningslistorna, att det belopp, vartill aktiekapitalet jämlikt
bolagsordningen lägst må sättas, är fulltecknat, vare frågan om bolagets bildande
förfallen. Samma lag vare, där det belopp, för vilket enligt föreskrift
i teckningslistan tilldelning skett efter stiftarnas bestämmande, icke uppgår
till minimikapitalet.

Har tilldelning av aktier ej skett efter stiftarnas bestämmande, skall beslut
fattas om tilldelning av aktier till tecknarna eller dem å vilka rätt till aktier
visats hava övergått, och skall, där med anledning av beslutet jämkning erfordras
i röstlängden, sådan vidtagas. Uppgår ej det belopp, därför tilldelning
sker, till minimikapitalet, vare ock frågan om bolagets bildande förfallen.

I den mån på grund av aktieteckning tilldelning av aktier ej sker, vare
överskjutande teckning förfallen.

Vid fortsatt stämma, varom i 20 § förmäles, skall ny röstlängd upprättas.

Kungi. Maj:ts proposition nr 50.

20 §.

Å konstituerande stämman skall till avgörande företagas, huruvida bolaget
skall komma till stand. Biträdes beslut om bolagets bildande av samtliga
närvarande röstberättigade, eller finnas vid omröstning de flesta röstande
med ett sammanlagt aktiebelopp av mer än halva det vid stämman företrädda
aktiekapitalet och minst en fjärdedel av hela aktiekapitalet hava förenat sig
därom, skall bolaget anses bildat. I annat fall vare frågan om bolagets bildande
förfallen.

Där minst en fjärdedel av de röstande eller ock röstande med ett sammanlagt
aktiebelopp av minst en fjärdedel av det vid stämman företrädda aktiekapitalet
påfordra det, skall med avgörande av frågan, huruvida bolaget
skall komma till stånd, anstå till behandling å fortsatt stämma, som utsättes
till viss dag minst fyra och högst sex veckor därefter. Å fortsatt stämma
varde frågan om bolagets bildande avgjord utan vidare uppskov.

21 §.

Är försäkringsaktiebolag bildat, skall val av styrelse och revisorer förrättas.

Sker det ej å konstituerande stämman, åligger det stiftarna att senast en
månad därefter i den ordning, som skall gälla för kallelse till ordinarie bolagsstämma,
utlysa särskild stämma för ändamålet att hållas så snart ske
kan. Uraktlåtes det, skall försäkringsinspektionen på ansökan av aktieägare
ofördröj ligen i samma ordning kalla aktieägarna till sådan stämma.

I fråga om orten för särskild stämma skall gälla vad om ort för bolagsstämma
är stadgat i 115 §.

22 §.

Ä konstituerande stämman, så ock å särskild stämma enligt 21 § skall,
med de avvikelser som föranledas av bestämmelserna i 20 §, vad i 111 § är
stadgat om utövande av rösträtt och fattande av beslut å bolagsstämma äga
motsvarande tillämpning; dock skall underlåtenhet att fullgöra inbetalning
å aktie icke medföra hinder mot utövande av rösträtt.

Vid konstituerande stämman och särskild stämma enligt 21 § skall genom
stiftarnas försorg föras protokoll. Rörande detta protokoll skall vad i 110 §
är stadgat äga motsvarande tillämpning.

23 §.

I fråga om talan å beslut, som fattats på konstituerande stämman eller särskild
stämma enligt 21 §, skall vad om talan å bolagsstämmobeslut är stadgat
i 131 § 1 mom. första stycket och andra stycket första punkten samt 2
mom. så ock i 132 § äga motsvarande tillämpning. Har bolaget i strid mot
vad i 304 § 1 mom. sägs blivit registrerat, ehuru sådan grund till klander
mot beslutet om bolagets bildande förelåg som avses i 131 § 1 mom. andra
och tredje styckena, vare beslutet gällande, om klandertalan ej väckts inom
föreskriven tid eller väckt klandertalan ogillats.

Kungl. Maj.ts proposition nr SO

24 §.

Sedan styrelse och revisorer utsetts, må bolaget enligt föreskrifterna i denna
lag registreras, såframt bolagets aktiekapital, som är det tecknade belopp,
för vilket tilldelning av aktier ägt rum, efter avdrag för aktier som må
hava förklarats förverkade enligt 39 §, uppgår till minimikapitalet, samt
minst hälften av aktiekapitalet erlagts genom betalning i penningar eller därmed
enligt 331 § jämställd betalning.

25 §.

Innan bolaget registrerats, kan det ej förvärva rättigheter eller ikläda sig
skyldigheter, ej heller inför domstol eller annan myndighet söka, kära eller
svara. Sedan styrelse blivit utsedd, äge den dock föra talan i mål rörande bolagsbildningen,
så ock eljest vidtaga åtgärd för utbekommande av tecknat
aktiebelopp.

Handla stiftare eller ock styrelsen, verkställande direktören eller annan,
som enligt 80 § är ställföreträdare för bolaget, eller aktieägare å bolagets
vägnar, innan det registrerats, skola de, som deltagit i åtgärden eller beslut
därom, svara för uppkommande förbindelser, en för alla och alla för en, såsom
för egen skuld; vare tillika, där avtal träffats med någon som saknade
kännedom om att bolaget var oregistrerat, en för alla och alla för en skyldiga
att ställa betryggande säkerhet för förpliktelser, som ej skola omedelbart
fullgöras.

26 §.

Har styrelsen, verkställande direktören eller annan ställföreträdare, som
avses i 80 §, ingått avtal för oregistrerat bolag, vare avtalet, där registrering
sker, gällande från registreringen, såvida icke den med vilken avtalet slöts
utövar den rätt att frånträda avtalet, som på grund av vad i andra stycket
stadgas må tillkomma honom.

Den med vilken avtalet slöts äge frånträda avtalet, innan det kommit eller
enligt vad i 316 § sägs skall anses hava kommit till hans kännedom, att bolaget
registrerats. Visste han att bolaget var oregistrerat, må han dock ej, med
mindre förbehåll träffats, frånträda avtalet i annat fall än då ansökan om
registrering icke gjorts inom den i 29 § stadgade tiden eller då ansökan, som
gjorts inom denna tid, av försäkringsinspektionen avslagits.

Frånträde skall anses hava ägt rum, när meddelande därom inlämnats för
befordran med post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt sätt avsänts
till ställföreträdare, som ingått avtalet, eller till annan, som utsetts att vara
styrelseledamot, verkställande direktör eller firmatecknare. Den med vilken
avtalet slöts vare pliktig att, på förfrågan huruvida han vill vidbliva avtalet,
inom skälig tid giva besked därom. Förklarar han sig vilja vidbliva avtalet
eller underlåter han att inom skälig tid giva besked, skall han vara bunden
av avtalet som om han vetat att bolaget var oregistrerat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

27 §.

Blir enligt 26 § avtal bindande för bolaget, må ansvarighet varom i 25 §
andra stycket stadgas ej göras gällande, utom såvitt angår förpliktelse som
skolat fullgöras före bolagets registrering. Ej heller må på grund av sådan
föipliktelse talan väckas, sedan ett ar förflutit från registreringen.

28 §.

Varder bolaget ej registrerat, vare styrelseledamöterna, en för alla och
alla för en, ansvariga för att vad styrelsen uppburit å tecknade aktier återbäres
till aktieägarna, efter avdrag för kostnad till följd av åtgärd som må
vidtagas enligt 25 § första stycket. Återbäringen skall ock omfatta förkovran,
där sådan uppkommit.

29 §.

Ansökan om bolagets registrering skall av styrelsen och verkställande direktören
göras senast ett år från det koncession beviljats.

Ansökningen skall beträffande styrelseledamot, styrelsesuppleant, verkställande
direktören och vice verkställande direktör innehålla uppgift om
fullständiga namnet ävensom hemvist, så ock förklaring att dessa personer
aro svenska medborgare och ej äro omyndiga. Där enligt denna lag eller bolagsordningen
revisor skall vara auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman,
skola beträffande sådan revisor och suppleant för denne lämnas
enahanda uppgifter under angivande att han är auktoriserad revisor eller
godkänd granskningsman.

I ansökningen skall uppgivas, av vilka och huru bolagets firma skall tecknas,
där den ej tecknas av styrelsen eller av verkställande direktören allenast
på grund av denna lag. Skall firman tecknas av annan person än som
avses i andra stycket första punkten, gälle vad där är stadgat även i fråga
om sådan firmatecknare.

Bolagets postadress skall angivas.

Vid ansökningen skola fogas:

1. de listor å vilka aktieteckningen ägt rum;

2. avskritt av protokollet vid konstituerande stämman så ock, om särskild
stämma hållits, avskrift av det därvid förda protokollet;

3. två avskrifter av koncessionen, bolagsordningen och i 9 § omförmälda
grunder; samt

4. en av samtliga styrelseledamöter och verkställande direktören undertecknad
handling, innehållande dels uppgift om det tecknade belopp, för
vilket tilldelning av aktier ägt rum, samt om det belopp, för vilket aktier
må hava förklarats förverkade enligt 39 §, ävensom därom huru mycket av
det belopp, vartill aktiekapitalet sålunda uppgår, blivit inbetalt, dels ock
försäkran att den anmälda inbetalningen på aktiekapitalet blivit verkställd
genom betalning i penningar eller därmed enligt 331 § jämställd betalning.

I femte stycket angivna avskrifter skola vara bestyrkta på sätt i 341 §
andra stycket stadgas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Har ej varje styrelseledamot och styrelsesuppleant samt verkställande
direktören och vice verkställande direktör, så ock i övrigt envar, som ensam
eller i förening med annan är bemyndigad att teckna bolagets firma, å
ansökningen egenhändigt skrivit sin av vittnen styrkta namnteckning, skall
vid ansökningen fogas en särskild bilaga, därå namnteckningen finnes och
blivit styrkt av vittnen.

Där full betalning för aktier erlagts vid tiden för ansökningen, skall den i
femte stycket 4 omförmälda handlingen jämväl innehålla uppgift om sammanlagda
nominella beloppet av till fullo betalda aktier.

Om aktiebrev och aktiebok.

30 §.

Aktiebrev skola undertecknas av styrelsen samt angiva bolagets firma,
ordningsnummer å den eller de aktier, varå breven lyda, akties nominella belopp
och dagen för utfärdandet. Styrelseledamots namnteckning må kunna
återgivas genom tryckning eller på annat dylikt sätt; dock skall varje aktiebrev
vara egenhändigt underskrivet av minst en styrelseledamot.

Kunna, då aktiebrev utgivas, enligt bolagsordningen aktier av olika slag
finnas, skall aktieslaget anmärkas i aktiebreven. Har i bolagsordningen intagits
förbehåll, som i 60 eller 65 § sägs, varde ock den i förbehållet bestämda
inskränkningen angiven i varje brev å aktie som den avser.

Aktiebrev må ej utgivas, med mindre full betalning erlagts för den eller
de aktier varå brevet lyder. Utgivande av aktiebrev må ej äga rum, innan
registrering skett därom, att full betalning erlagts för aktier tillhopa motsvarande
det i bolagsordningen bestämda minimikapitalet. Vid ökning av
aktiekapitalet må brev utgivas å högst så många aktier som enligt 57 § registrerats
såsom till fullo betalda. Angående utgivande av brev å nya aktier
vid sådan ökning av aktiekapitalet, som avses i 59 § stadgas i nämnda paragraf.
Aktiebrev må ej till aktieägaren utgivas, med mindre denne införts i
aktieboken.

Angående utdelningskuponger till aktiebrev är stadgat i lagen om skuldebrev.

31 §.

Efter det bolaget bildats och styrelse valts, må utgivas bevis om rätt till
aktie, vilket skall till bolaget återställas vid utbekommande av brev å aktien.
Sådant bevis (interimsbevis) skall ställas till viss man och undertecknas av
styrelsen på sätt i 30 § är stadgat om aktiebrev eller ock genom bank, därvid
å beviset skall angivas att det undertecknats av banken enligt fullmakt.
Beviset skall innehålla de uppgifter, som i nämnda paragraf angivas. Interimsbevis
må ej till aktieägaren utgivas, med mindre denne införts i aktieboken.

Om verkställd teckning av aktie må utgivas bevis, däri upptages förbehåll
att aktiebrev eller interimsbevis å aktien ej må utbekommas av aktietecknaren
eller den till vilken lians rätt övergått, med mindre beviset återställes.

Kungi. Maj:ts proposition nr 50.

Sådant bevis (teckningsbevis) skall ställas till viss man och undertecknas
av stiftarna eller av styrelsen efter vad i 30 § är stadgat om aktiebrev eller
ock genom bank på sätt i första stycket är föreskrivet om interimsbevis. Beviset,
däri skall angivas bolagets firma, akties nominella belopp och dagen
för utfärdandet, skall innehålla de uppgifter som i 30 § andra stycket angivas.

Ä interimsbevis eller teckningsbevis skall genom styrelsens försorg på begäran
antecknas belopp som inbetalts å aktien.

Teckningsrättsbevis och delbevis, varom stadgas i 51, 59 och 334 §§, må
ställas till viss man eller till innehavaren och skola undertecknas på sätt
om interimsbevis i första stycket är föreskrivet.

32 §.

1 mom. Har aktiebrev blivit av någon, som hade det i händer, överlåtet
och kommit i förvärvarens besittning; finnes sedan, att den som verkställde
överlåtelsen ej var rätte aktieägaren eller behörig att å dennes vägnar förfoga
över aktiebrevet, äge nye innehavaren ändock företräde till aktien, där
han var i god tro och överlåtaren kunde till stöd för sin rätt åberopa lydelsen
av sammanhängande, till honom fortgående skriftliga överlåtelser till
viss man eller in blanco.

Förvärvaren skall anses hava varit i ond tro, ej allenast där han visste,
att den, som verkställde överlåtelsen, icke var den, å vilken handlingen var
ställd eller senast överlåten, eller berättigad att handla å dennes vägnar, utan
ock där han försummat att med skälig omsorg pröva, huruvida så var fallet.
Huruvida tidigare överlåtelse är äkta och i övrigt giltig, vare förvärvaren
ej pliktig att pröva, med mindre särskild anledning därtill föreligger.

Vad nu är sagt om överlåtelse av aktiebrev gälle ock i fråga om pantsättning
av dylik handling.

2 mom. Har den, som till grund för förvärv av aktiebrev åberopar annat
fång än överlåtelse, blivit införd i aktieboken, skall vid senare överlåtelse
eller pantsättning av aktiebrevet vad i 1 mom. är stadgat äga tillämpning
jämväl med avseende å förstnämnda fång.

3 mom. Vad i 1 och 2 mom. är stadgat om aktiebrev skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om interimsbevis, så ock beträffande teckningsrättsbevis
och delbevis, som avses i denna lag, där det är ställt till viss man.

Är teckningsrättsbevis eller delbevis ställt till innehavaren och har det blivit
av någon, som hade det i händer, överlåtet och kommit i förvärvarens
besittning; finnes sedan, att överlåtaren ej var rätte ägaren eller behörig att
å dennes vägnar förfoga över beviset, äge nye innehavaren ändock företräde
till beviset, utan så är att han visste, att den andre ej ägde överlåta handlingen,
eller han åsidosatt den aktsamhet som, efter omständigheterna, skäligen
bort iakttagas. Vad nu är sagt om överlåtelse av teckningsrättsbevis
och delbevis, som är ställt till innehavaren, gälle ock beträffande pantsättning
av dylikt bevis.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

i mom. Överlåtelse eller pantsättning av aktiebrev eller interimsbevis eller
av teckningsrättsbevis eller delbevis, som avses i denna lag, vare ej gällande
mot överlåtarens eller pantsättarens borgenärer, med mindre den till vilken
överlåtelse eller pantsättning skett fått handlingen i besittning.

33 §.

Överlåter någon teckningsbevis, äge överlåtelsen ej verkan mot överlåtarens
borgenärer, med mindre den till vilken överlåtelse skett fått beviset i
besittning. Varder sådant bevis överlåtet till flera, skall den som i god tro
fått beviset i besittning äga företräde.

Vad nu är sagt i fråga om överlåtelse av teckningsbevis gälle ock beträffande
pantsättning av dylikt bevis.

34 §.

Aktiebrev, interimsbevis, teckningsbevis eller delbevis, som i samband med
dödning utgives i stället för annat sådant brev eller bevis, skall innehålla
uppgift därom.

Utgives aktiebrev i utbyte mot annat, skall det nya aktiebrevet innehålla,
att det trätt i stället för annat, samt uppgift om dagen för det äldre aktiebrevets
utfärdande. Då utbyte av aktiebrev skett, skall det äldre aktiebrevet i
betryggande ordning makuleras.

35 §.

1 mom. Över försäkringsaktiebolags samtliga aktier har styrelsen att ofördröj
ligen efter bolagets bildande upplägga en aktiebok. Denna må bestå av
betryggande lösblads- eller kortsystem.

I aktieboken skola genom styrelsens försorg aktierna upptagas i nummerföljd
med uppgift å aktietecknarna.

Av förvärvare vid konstituerande stämman eller hos styrelsen anmälda och
styrkta förändringar i äganderätten till aktie skola ofördröj ligen införas i
aktieboken. Där lösningsrätt enligt 65 § 1 mom. tillkommer aktieägare, må
införing dock ej ske, förrän det visat sig att lösningsrätten icke begagnas.
Om förvärv av aktie ägt rum annorledes än genom överlåtelse, skall, om
förvärvet ej införts i aktieboken, införing därav ske, när senare förvärv av
aktien införes. Har förvärv av aktie ägt rum annorledes än genom överlåtelse,
skall fångets beskaffenhet anmärkas i aktieboken. I denna skall antecknas
dagen då införing sker.

Det åligger styrelsen att omedelbart före bolagsstämma vara tillstädes för
att pröva de frågor om nya aktieägares införande i aktieboken som då kunna
yppas. Dock skall, där i bolagsordningen enligt 106 § rätten till deltagande
i bolagsstämmas förhandlingar gjorts beroende av att anmälan därom sker
viss tid före stämman, styrelsesammanträde för prövning av frågor som
nyss sagts hållas omedelbart före anmälningstidens utgång.

Styrelsen skall hålla aktieboken tillgänglig för envar som vill taga kännedom
om densamma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

2 mom. Där hinder på grund av lösningsrätt ej möter mot införing i aktieboken,
må styrelsen ej vägra att såsom ägare införa den som företer aktiebrev,
såframt han kan till stöd för sin rätt till aktien åberopa lydelsen av
sammanhängande, till honom fortgående skriftliga överlåtelser. Är sista överlåtelsen
tecknad in blanco, må införing ej ske med mindre namnet utsättes i
överlåtelsen.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning vid införing
av förvärv på grund av skriftlig överlåtelse av aktiebrev, om förvärvet skett
efter förvärv som ägt rum annorledes än genom överlåtelse och sistnämnda
fång blivit infört i aktieboken.

Den till vilken aktie övergått vare ej gentemot bolaget att anse såsom
aktieägare, innan han införts i aktieboken.

När ny ägare av aktie införes i aktieboken, skall brevet förses med påskrift
om införingen med angivande av dagen därför. Har förvärvet skett
annorledes än genom överlåtelse, skall tillika fångets beskaffenhet anmärkas
i påskriften.

3 mom. Vad i 1 och 2 mom. är stadgat skall äga motsvarande tillämpning,
när interimsbevis å aktie utfärdats. I fråga om teckningsbevis skola bestämmelserna
i 2 mom. sista stycket äga motsvarande tillämpning.

Om inbetalning av aktiekapital.

36 §.

Senast inom två år från försäkringsaktiebolags bildande skall aktie till
fullo betalas.

Ej må kvittning ske av skuld på grund av aktieteckning mot fordran hos
bolaget, med mindre styrelsen det medgiver. Kvittning må icke medgivas,
där den skulle lända till nackdel för bolaget eller dess borgenärer.

Innan styrelse valts, må inbetalning å aktie verkställas allenast genom insättning
för bolaget å bankräkning varom stadgas i 331 §.

37 §.

Där aktietecknare ej före eller vid bolagets bildande erlägger full betalning
för aktie, åligger det honom att efter anmaning av styrelsen avlämna till
bolaget ställd skriftlig förbindelse å återstoden. Denna förbindelse, som
skall innehålla aktiens nummer, må icke återställas, förrän aktien blivit till
fullo gulden eller betalningsskyldighet för aktietecknaren icke längre föreligger
enligt 40 §. Fordran å oguldet aktiebelopp må, ändå att förbindelse
utfärdats, ej av bolaget överlåtas eller pantsättas.

Försummar aktietecknare att inom en månad efter anmaning avlämna
förbindelse, vare hela det belopp, som skall inbetalas för aktien, förfallet
till betalning.

Anmaning skall innehålla erinran om påföljden av att den ej efterkommes.
Anmaning skall anses vara given, när den kungjorts på det sätt, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

gäller för kallelse till ordinarie bolagsstämma, samt, där aktietecknares postadress
uppgivits eller upplysning om adressen utan väsentlig omgång eller
tidsutdräkt kan inhämtas, till honom försänts i rekommenderat brev.

38 §.

Har aktietecknare överlåtit aktie å annan, vare denne, om han på anmälan
införes såsom ägare i aktieboken, skyldig att fullgöra återstående inbetalning
å aktien och avlämna förbindelse enligt 37 §. Aktietecknaren vare ändock
pliktig att fullgöra sådan skyldighet, såframt ej styrelsen medgiver
befrielse därifrån.

Vad nu är sagt skall, där aktie överlåtes vidare, äga motsvarande tillämpning
i avseende å överlåtare och ny ägare.

39 §.

Fullgöres ej inbetalning å aktie i rätt tid, äger styrelsen utsöka det förfallna
beloppet, och skall ränta därå gäldas efter sex procent om året från
förfallodagen.

Verkställes ej inbetalning inom en månad efter anmaning, äger styrelsen,
där annan anmäler sig vilja övertaga aktien, förklara denna övertagen av honom
eller, i annat fall, förklara aktien förverkad. Då aktie förklaras förverkad,
kan vad å aktien inbetalts ej återfordras. Har aktie förklarats övertagen
av annan, må ej heller vad som tidigare inbetalts återfordras, förrän den
som övertagit aktien till fullo betalt denna.

Har från aktietecknare aktie övergått å annan, må aktien ej av styrelsen
förklaras övertagen eller förverkad, med mindre anmaning enligt andra stycket
gjorts hos den som senast i aktieboken införts såsom ägare till aktien.

I avseende å den, som förklarats hava övertagit aktie, skall vad om aktietecknare
är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Beträffande anmaning, som i denna paragraf sägs, skall gälla vad i 37 §
tredje stycket är stadgat.

40 §.

Ändå att befrielse från betalningsskyldighet medgivits aktietecknare enligt
38 § eller aktie av styrelsen förklarats övertagen eller förverkad, vare aktietecknaren,
där bolaget för sättes i konkurs på ansökan som gjorts inom två
år från utgången av den för aktiernas inbetalning bestämda tiden, skyldig
att, såvitt borgenärers rätt därpå beror, fullgöra återstående inbetalning å
aktien. Vad nu är stadgat beträffande aktietecknaren gälle, där betalningsskyldighet
mot bolaget uppkommit för ny ägare eller där aktie förklarats
övertagen av annan, jämväl denne.

41 §.

Varder, efter det ansökan om bolagets registrering gjorts, ytterligare inbetalning
å aktier fullgjord, skall inom sex månader efter inbetalningen anmälan
om sålunda inbetalt belopp göras för registrering. Anmälningen, som
skall vara undertecknad av samtliga styrelseledamöter och verkställande
direktören, skall innehålla försäkran att den anmälda inbetalningen på

2 Bihang till riksdagens protokoll 19A8. 1 samt. Nr 50.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

aktiekapitalet blivit verkställd genom betalning i penningar eller därmed
enligt 331 § jämställd betalning eller ock genom kvittning mot skuld till
aktietecknare. Därvid skall angivas, huru mycket som guldits genom betalning
och huru mycket som guldits genom kvittning, och skall, där kvittning
skett, tillika försäkras att den enligt styrelsens och verkställande direktörens
mening icke länt till nackdel för bolaget eller dess borgenärer.

I anmälningen skall ock för registrering uppgivas sammanlagda nominella
beloppet av alla de aktier som vid tiden för anmälningarna äro till fullo inbetalda.

42 §.

Har ej enligt 29 § eller, inom sex månader efter utgången av den för ak
tiernas inbetalning bestämda tiden, enligt 41 § anmälts, att full betalning
behörigen erlagts för aktier med sammanlagt nominellt belopp ej understigande
det i bolagsordningen bestämda minimikapitalet, skall försäkringsinspektionen
till bolaget avlåta skrivelse med anmaning att inom en månad
därefter inkomma med anmälan att betalningen fullgjorts. Efterkommes ej
anmaningen, åligge det inspektionen att härom lämna meddelande till rätten,
som förelägger bolaget att inom viss tid, minst två och högst fyra
månader, inkomma med bevis från inspektionen att anmälan om inbetalningen
registrerats vid äventyr att bolaget eljest förklaras skola träda i
likvidation. Fullgöres ej föreläggandet, förklare rätten att bolaget skall träda
i likvidation.

I beslutet meddele rätten föreläggande som i 135 § första stycket sägs;
och skall vad i andra stycket samma paragraf är stadgat om meddelande
och underrättelse till försäkringsinspektionen äga motsvarande tillämpning.

43 §.

Hava, sedan ansökan om bolagets registrering gjorts, aktier förklarats förverkade,
skall aktiekapitalet anses minskat med det belopp, som svarar mot
de förverkade aktierna; och åligger det styrelsen och verkställande direktören
att för registrering av minskningen ofördröj ligen anmäla antalet förverkade
aktier. Om å dessa aktier något var inbetalt och registrering därav
skett, skall anmälningen innehålla uppgift därom; och skall i registret införas,
att det belopp, som förut registrerats såsom inbetalt å aktiekapitalet,
minskats med det belopp, som inbetalts å de förverkade aktierna.

Om aktiekapitalets ökning.

44 §.

Ökning av aktiekapitalet medelst ny aktieteckning må beslutas av bolagsstämma.
Erfordras för beslutet ändring av vad i bolagsordningen stadgas om
aktiekapitalet, må beslutet fattas först sedan stadfästelse å ändringen meddelats.

Kungi. Maj:ts proposition nr 50.

Förslag till ökningsbeslut, så ock ett av samtliga styrelseledamöter och
verkställande direktören undertecknat yttrande över den föreslagna kapitalökningens
betydelse för bolaget skola genom styrelsens och verkställande direktörens
försorg dels minst en vecka före bolagsstämman hållas hos bolaget
tillgängliga för aktieägarna dels ock framläggas å stämman. Där ej balansräkningen
för nästföregående räkenskapsår fastställes å stämman, skola ock
efter vad nyss sagts hållas tillgängliga och framläggas å stämman:

1. avskrift av den senaste fastställda balansräkningen, försedd med anteckning
om bolagsstämmans beslut rörande bolagets vinst eller förlust, samt
avskrift av förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen för det år balansräkningen
avser;

2. en av samtliga styrelseledamöter och verkställande direktören undertecknad
berättelse, däri upplysning lämnas, i den mån det finnes kunna ske
utan förfång för bolaget, om händelser av väsentlig betydelse för dess ställning
vilka inträffat efter förvaltningsberättelsens avgivande; samt

3. ett av revisorerna avgivet yttrande över berättelsen.

45 §.

Beslutet om aktiekapitalets ökning skall angiva:

1. det belopp, varmed aktiekapitalet må ökas;

2. där enligt bolagsordningen aktier av olika slag kunna finnas, till vilket
aktieslag de nya aktierna skola hänföras;

3. den företrädesrätt att teckna nya aktier, som enligt denna lag eller
bolagsordningen må tillkomma aktieägare;

4. den tid, ej understigande en månad från den dag då beslutet enligt 49 §
kungjorts i tidningarna, inom vilken aktieägare må begagna företrädesrätt
till teckning;

5. akties nominella belopp och det belopp som skall inbetalas för aktie;

6. den beräkningsgrund, efter vilken vid överteckning de aktier som icke
tecknats med företrädesrätt skola av styrelsen fördelas, där ej föreskrift
meddelas att fördelningen skall ske enligt styrelsens bestämmande; samt

7. det räkenskapsår, för vilket vinstutdelning å de nya aktierna först må
utgå, varvid dock detta år må bestämmas senast till året efter det räkenskapsår,
under vilket aktierna skolat till fullo inbetalas.

I ökningsbeslutet skall ock angivas det belopp, vartill aktiekapitalet uppgår
vid beslutets fattande, och vad därav svarar mot aktier som registrerats
såsom till fullo inbetalda. Har ökning av aktiekapitalet förut beslutats, skall
beträffande sista ökningen anmärkas, huruvida aktier som icke förklarats
förverkade ännu ej registrerats såsom till fullo inbetalda.

Bestämmelse må i ökningsbeslutet meddelas, att det tecknade belopp, för
vilket tilldelning av nya aktier sker, skall uppgå till visst angivet minimibelopp
för alt aktieteckningen skall bliva bindande.

I fall, då beträffande de nya aktierna skall gälla sådant förbehåll om aktiekapitalets
nedsättning genom inlösen av aktier som avses i 60 §, skall i
beslutet intagas erinran därom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
46 §.

Bestämmelsen i 8 § tredje stycket om förbud mot att erlägga betalning
för aktie annorledes än i penningar ävensom bestämmelsen i 14 § andra
punkten om förbud mot förbehåll om särskild förmån eller rättighet vid
aktieteckning gälle ock vid aktiekapitalets ökning.

Angående kvittning av skuld på grund av aktieteckning mot fordran hos
bolaget stadgas i 55 § andra stycket.

47 §.

Bolagsstämmans beslut om aktiekapitalets ökning skall av styrelsen eller
verkställande direktören ofördröj ligen anmälas för registrering.

Vid anmälningen skola fogas två enligt 341 § andra stycket bestyrkta avskrifter
av protokoll rörande beslutet, så ock i huvudskrift och avskrift det
i 44 § andra stycket första punkten omförmälda yttrandet samt berättelse
och yttrande som avses i nämnda stycke 2 och 3.

Om villkor för registrering av beslutet är stadgat i 308 § 1 mom.

48 §.

Sedan bolagsstämman fattat beslut om aktiekapitalets ökning, skola teckningslista
och kungörelse om beslutet upprättas samt undertecknas av samtliga
styrelseledamöter och verkställande direktören.

I såväl teckningslistan som kungörelsen skall upptagas bolagsstämmans
beslut om aktiekapitalets ökning. Har i ökningsbeslutet bestämmelse ej meddelats
om tiden för inbetalning av nya aktier, skall sådan bestämmelse upptagas
i teckningslistan och kungörelsen. Då bolagsordningen innehåller förbehåll
som i 65 § sägs, skall i teckningslistan och kungörelsen intagas erinran
därom.

I teckningslistan skall upptagas förteckning över de handlingar som skola
enligt 52 § vara fogade vid listan. Angående påskrift å listan, där inbetalning
å tecknad aktie må för bolaget insättas på bankräkning, stadgas i 331 §.

49 §.

Sedan ökningsbeslutet registrerats, låte styrelsen och verkställande direktören
införa kungörelsen i allmänna tidningarna och tidning inom den ort,
där styrelsen har sitt säte. Det åligger ock styrelsen och verkställande direktören
att ofördröj ligen i rekommenderat brev om bolagsstämmans beslut
underrätta varje aktieägare, om vars postadress upplysning utan väsentlig
omgång eller tidsutdräkt kan inhämtas.

50 §.

Där alla förutvarande aktier medföra lika rätt till andel i bolagets tillgångar
och vinst, vare varje aktieägare berättigad att, i den mån det kan
ske, av de nya aktierna efter teckning erhålla det antal som svarar mot hans

Kunffl. Maj:ts proposition nr 50.

andel i det förutvarande aktiekapitalet. Finnas aktier av olika slag och medföra
dessa icke lika rätt till andel i bolagets tillgångar och vinst, skall i
fråga om företrädesrätten till teckning av nya aktier gälla vad i bolagsordningen
föreskrives.

51 §.

Där den företrädesrätt till teckning, som tillkommer en förutvarande aktie,
icke avser en eller flera nya aktier, vare aktieägare berättigad att för varje
aktie utbekomma ett eller flera teckningsrättsbevis av innehåll, att innehavaren
av beviset äger rätt att teckna en aktie mot avlämnande av det antal
teckningsrättsbevis som erfordras för rätt att teckna en aktie.

Ej må teckningsrättsbevis utlämnas till aktieägare, innan registrering av
beslutet om ökning skett. Aktieägare vare skyldig att förete det aktiebrev,
varå rätten att erhålla teckningsrättsbevis grundas; och skall genom styrelsens
försorg sådant aktiebrev förses med påskrift att teckningsrättsbevis utlämnats.

Hava teckningsrättsbevis ej utfärdats, vare aktieägare, som vill begagna
honom tillkommande företrädesrätt till teckning av nya aktier, skyldig att
vid aktieteckningen förete det eller de aktiebrev varå teckningsrätten grundas;
och skall genom styrelsens försorg sådant aktiebrev förses med påskrift
att teckningsrätten begagnats.

Hava teckningsrättsbevis utfärdats, skola de vid aktieteckningen återställas.

52 §.

Teckning av de nya aktierna skall ske å teckningslistan i huvudskrift eller
i avskrift, som bestyrkts på sätt i 341 § andra stycket stadgas.

Vid teckningslistan skola vara fogade ett exemplar av bolagsordningen
samt i avskrift de enligt 44 §, jämte förslaget till ökningsbeslut, framlagda
handlingarna, så ock avskrift av kungörelsen om ökningsbeslutet
samt i huvudskrift eller avskrift av styrelsen eller verkställande direktören
undertecknad uppgift om de tidningar, i vilka kungörelsen om ökningsbeslutet
varit införd, och om dagen därför, eller ock ett exemplar av dessa
tidningar.

Å varje teckningslista skall finnas uppgift om dagen för listans framläggande.

När aktieteckning sker, böra tecknarna vid sina namn angiva yrke och
postadress.

53 §.

Teckning av ny aktie vare ogiltig, där den ej göres å teckningslista i huvudskrift
eller sådan avskrift som i 52 § sägs.

Har ny aktie tecknats med villkor, vare aktieteckningen ogiltig, såframt
ej, efter vad i 45 § tredje stycket stadgas, bestämmelse om villkoret meddelats
i beslutet om aktiekapitalets ökning eller ock aklietecknaren, innan
tilldelning av aktier sker, frånträtt villkoret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Ej må sådan grund för aktieteckningens ogiltighet, som i första och andra
styckena avses, göras gällande, utan så är att den anmälts hos försäkringsinspektionen,
i fall då i ökningsbeslutet bestämmelse upptagits om viss minimiteckning,
innan registrering skett i anledning av anmälan om sådan
teckning enligt vad i 56 § stadgas och eljest innan registrering jämlikt 57 §
ägt rum i anledning av anmälan, som gjorts efter det aktien till fullo betalats.

54 §.

Sedan teckningen av nya aktier avslutats skall ofördröj ligen genom styrelsens
försorg tilldelning av nya aktier till aktietecknarna ske med tillämpning
av vad i 50 § samt i ökningsbeslutet enligt 45 § första stycket 6 är föreskrivet.
Rörande tilldelningen skall skriftlig uppgift upprättas och undertecknas
av styrelsen. Aktierna skola genom styrelsens försorg ofördröj ligen
upptagas i aktieboken.

55 §.

Senast ett år från det bolagsstämmans beslut om aktiekapitalets ökning
fattades eller om registrering av ökningsbeslutet vägrats och besvär däröver
anförts, inom ett år från det besvären blivit bifallna, skall full betalning för
ny aktie erläggas.

Ej må kvittning ske av skuld på grund av ny aktieteckning mot fordran
hos bolaget, med mindre styrelsen det medgiver. Kvittning må icke medgivas,
där den skulle lända till nackdel för bolaget eller dess borgenärer.

Vad i 37—40 §§ finnes stadgat om skyldighet att erlägga betalning å aktie
och avlämna förbindelse samt om påföljd av underlåtenhet att fullgöra sådan
skyldighet skall vid ny aktieteckning äga motsvarande tillämpning i avseende
å aktietecknare som ej vid teckningen erlagt full betalning.

56 §.

Har i beslutet om aktiekapitalets ökning upptagits bestämmelse om minimiteckning,
skall inom sex månader från det beslutet fattades eller, om registrering
av ökningsbeslutet vägrats och besvär däröver anförts, inom sex
månader från det besvären blivit bifallna, för registrering anmälas det tecknade
belopp, för vilket tilldelning av nya aktier skett, där beloppet uppgår
till det i ökningsbeslutet angivna minimibeloppet.

Vid anmälningen, som skall vara undertecknad av samtliga styrelseledamöter
och verkställande direktören, skola fogas:

1. teckningslistorna, så ock avskrift av desamma;

2. ett exemplar av de tidningar, i vilka kungörelsen angående bolagsstämmans
beslut om ökningen varit införd; samt

3. avskrift av den i 54 § omförmälda uppgiften rörande tilldelningen av
nya aktier.

Sker ej registrering i anledning av anmälan enligt första stycket och varder
till följd därav, enligt vad i 308 § 2 mom. sägs, i registret antecknat att

Kungi. Maj.ts proposition nr 50.

den tidigare anteckningen om ökningsbeslutets registrering avföres ur registret,
vare aktieteckningen icke vidare bindande, och skall vad å de tecknade
aktierna inbetalats återbäras till aktietecknarna jämte fem procent ränta
därå.

57 §.

1 mom. Senast sex månader efter utgången av den för inbetalning av de
nya aktierna bestämda tiden skall, där ej anteckningen om ökningsbeslutets
registrering avförts ur registret efter vad i 308 § 2 mom. sägs, för registrering
anmälas, huru många nya aktier som till fullo betalats.

Anmälningen, som skall vara undertecknad av samtliga styrelseledamöter
och verkställande direktören, skall innehålla försäkran att den anmälda inbetalningen
på aktiekapitalet blivit verkställd genom betalning i penningar
eller därmed enligt 331 § jämställd betalning eller ock genom kvittning mot
skuld till aktietecknare. Därvid skall angivas huru mycket som guldits genom
betalning och huru mycket som guldits genom kvittning; och skall, där
kvittning skett, tillika försäkras, att kvittningen icke länt till nackdel för
bolaget eller dess borgenärer.

1 anmälningen skall, där ej anmälan skett enligt 56 §, för registrering uppgivas
det tecknade belopp, för vilket tilldelning av nya aktier skett. Vid
anmälningen skola i sådant fall fogas i nämnda paragraf andra stycket omförmälda
handlingar och tidningar.

Om villkor för registrering är för visst fall stadgat i 308 § 3 mom.

2 mom. Varda efter anmälan som avses i 1 mom. nya aktier ytterligare
till fullo betalda, skall inom sex månader efter inbetalningen antalet sådana
aktier anmälas för registrering. Anmälningen skall vara undertecknad av
samtliga styrelseledamöter och verkställande direktören samt innehålla försäkran
som i 1 mom. andra stycket sägs.

3 mom. Aktiekapitalet skall, så snart registrering skett i anledning av anmälan
enligt 1 eller 2 mom. anses ökat med sammanlagda nominella beloppet
av det antal nya aktier som anmälts hava till fullo betalats.

4 mom. Om nya aktier förklaras förverkade, skola inom sex månader därefter
styrelsen och verkställande direktören för registrering anmäla antalet
förverkade aktier. Med sådan anmälan skall dock anstå, till dess anmälan
sker jämlikt 1 mom.

58 §.

Utan hinder av vad i 44—57 §§ finnes stadgat må styrelsen besluta aktiekapitalets
ökning under förutsättning av bolagsstämmans godkännande. I
sådant fall skall vad i nämnda paragrafer är föreskrivet äga motsvarande
tillämpning, därvid dock skall iakttagas vad nedan är särskilt stadgat.

Sedan styrelsen fattat beslut om aktiekapitalets ökning, må kungörelse
och underrättelse om beslutet samt aktieteckning ske.

Å bolagsstämmans beslut om godkännande av styrelsens ökningsbeslut
samt å styrelsens och verkställande direktörens skyldighet att viss tid före

24 Kungi. Maj.ts proposition nr 50.

stämma hålla handlingar tillgängliga och på stämman framlägga handlingarna
skola bestämmelserna i 44 § äga tillämpning.

Vad i 47, 55 och 56 §§ sägs beträffande bolagsstämmas beslut om aktiekapitalets
ökning skall tillämpas å bolagsstämmans beslut om godkännande
av kapitalökningen.

Innan ökningsbeslutet godkänts av bolagsstämman, må ej de nya aktierna
upptagas i aktieboken eller den i 57 § 1 mom. föreskrivna anmälningen för
registrering äga rum.

59 §.

1 mom. Finnas i försäkringsaktiebolag, som uteslutande eller huvudsakligen
driver annan rörelse än livförsäkringsrörelse, enligt den för nästföregående
räkenskapsår fastställda balansräkningen och bolagsstämmans beslut
i anledning av bolagets vinst enligt balansräkningen, besparade vinstmedel,
må aktiekapitalet ökas genom överföring av sådana vinstmedel, överföring
må dock icke ske av medel som avsatts till någon för livförsäkringsrörelse
avsedd fond eller till reservfond.

I avseende å ökningsbeslutet skall gälla vad i 44 § första stycket är stadgat.
ökningsbeslutet skall angiva det belopp varmed aktiekapitalet skall ökas
och, där enligt bolagsordningen aktier av olika slag kunna finnas, till vilket
aktieslag de nya aktierna skola hänföras. Tillika skall beträffande ökningsbeslutets
innehåll gälla vad i 45 § första stycket 7 och andra stycket sägs.

Förslag till ökningsbeslut skall genom styrelsens och verkställande direktörens
försorg dels minst en vecka före bolagsstämman hållas hos bolaget
tillgängligt för aktieägarna dels ock framläggas å stämman. Är stämman ej
ordinarie bolagsstämma som avses i 113 §, skola ock efter vad nyss sagts
hållas tillgängliga och framläggas å stämman:

1. avskrift av den för nästföregående räkenskapsår fastställda balansräkningen,
försedd med anteckning om bolagsstämmans beslut rörande bolagets
vinst eller förlust, samt avskrift av förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen
för samma år;

2. en av samtliga styrelseledamöter och verkställande direktören undertecknad
handling, innehållande dels upplysning, i den mån det finnes kunna
ske utan förfång för bolaget, om händelser av väsentlig betydelse för bolagets
ställning, vilka inträffat efter förvaltningsberättelsens avgivande, dels
ock försäkran, att anledning ej yppats att balansräkningen upprättats i
strid mot bestämmelserna i 93 §; samt

3. ett av revisorerna avgivet yttrande över sistnämnda handling.

Där alla förutvarande aktier medföra lika rätt till andel i bolagets tillgångar
och vinst, vare varje aktieägare berättigad att av de nya aktierna erhåll
det antal, som svarar mot hans andel i det förutvarande aktiekapitalet.
Finnas aktier av olika slag och medföra dessa icke lika rätt till andel i bolagets
tillgångar och vinst, skall i fråga om rätten att erhålla nya aktier gälla
vad i bolagsordningen föreskrives. Där den rätt att erhålla nya aktier som
enligt första punkten eller bolagsordningen tillkommer en förutvarande ak -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

tie icke avser en eller flera nya aktier, vare aktieägare berättigad att för
varje aktie utbekomma ett eller flera delbevis av innehåll, att innehavaren
av beviset äger rätt att utbekomma en ny aktie mot avlämnande av det antal
delbevis som erfordras för utbekommande av en ny aktie.

2 mom. Beslutet om ökningen skall genom styrelsens och verkställande
direktörens försorg kungöras på sätt i 49 § stadgas, ökningsbeslutet skall
därefter av styrelsen eller verkställande direktören anmälas för registrering.
Vid anmälningen skola fogas dels två enligt 341 § andra stycket bestyrkta
avskrifter av protokoll som förts i ärendet, dels ett exemplar av de tidningai,
i vilka beslutet varit infört, dels ock avskrift av den för nästföregående räkenskapsår
fastställda balansräkningen eller, där beslutet ej fattats å ordinarie
bolagsstämma som avses i 113 §, av de handlingar, som efter vad i
1 mom. tredje stycket sägs skola hava framlagts å bolagsstämman.

Aktiekapitalet skall, så snart registrering av beslutet skett, anses ökat
med det belopp, som enligt beslutet skall överföras till aktiekapitalet.

De nya aktierna skola i aktieboken upptagas i nummerföljd.

Ej må delbevis eller brev å ny aktie utlämnas till aktieägare, innan registrering
av beslutet om ökningen skett och aktieägaren företett det eller de
aktiebrev, varå rätten att erhålla delbevis eller ny aktie grundas. Genom
styrelsens och verkställande direktörens försorg skall sådant aktiebrev förses
med påskrift att delbevis eller brev å ny aktie utlämnats. När brev å ny
aktie utlämnas, skall ägaren införas i aktieboken.

3 mom. Är försäkringsaktiebolag moderbolag, må ökning av aktiekapitalet
i den ordning varom i 1 mom. stadgas ej ske medelst överföring a\
större del av bolagets vinst än som enligt 68 § må såsom vinstutdelning utbetalas
till aktieägarna.

Har förslaget om ökningen av aktiekapitalet väckts av styrelsen, skall
revisorernas yttrande över den handling, som avses i 1 mom. tredje stycket
2, innehålla uttalande, huruvida, med hänsyn till koncernens ställning
och resultatet av dess verksamhet i dess helhet, ökningen av aktiekapitalet
får anses stå i strid mot god affärssed.

Om aktiekapitalets nedsättning.

60 §.

I försäkringsaktiebolag, vars aktiekapital kan utan ändring av bolagsordningen
bestämmas till lägre eller högre belopp, må aktiekapitalet, såframt
förbehåll därom träffats i den vid bolagets bildande stadfästa bolagsordningen,
kunna genom inlösen av aktier nedsättas enligt grunder som stadgas i
förbehållet, dock ej under det i bolagsordningen bestämda minimikapitalet.

Sådan nedsättning av aktiekapitalet må även äga rum, där efter bolagets
registrering stadfästelse meddelats å ändring av bolagsordningen, varigenom
förbehåll som avses i första stycket intages i denna. I dylikt fall må
dock nedsättningen ske allenast genom inlösen av aktier, utgivna på grund

~ J Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

av sådant beslut om ökning av aktiekapitalet, som av bolagsstämman eller,
enligt 58 §, av styrelsen fattats, sedan ändringen av bolagsordningen registrerats.

Ej må nedsättning äga rum, där fastställd balansräkning för nästföregående
räkenskapsår utvisar sådan ställning, att efter nedsättningen det belopp
artill aktiekapitalet nedsatts och motsvarande del av reservfonden
icke skulle vara till fullo täckta.

Då enligt de i förbehållet stadgade grunderna blivit bestämt att vissa
aktier skola inlösas, skola styrelsen och verkställande direktören ofördröjligen
göra anmälan för registrering av aktiekapitalets nedsättning med motsvarande
belopp. Vid denna anmälan skall fogas avskrift av den fastställda
balansräkningen för nästföregående räkenskapsår, så ock, där inlösen beslutats
av bolagsstämma, två enligt 341 § andra stycket bestyrkta avskrifter
av protokollet i ärendet samt i annat fall i två exemplar en av styrelsen och
verkställande direktören underskriven handling rörande bestämmandet av
vilka aktier som skola inlösas. Då registrering skett, skall aktiekapitalet anses
nedsatt, och må inlösen ej dessförinnan ske.

När aktie inlöses, skall aktiebrevet genom styrelsens och verkställande direktörens
försorg förses med påskrift om inlösandet.

61 §.

1 mom. Beslut om nedsättning av aktiekapitalet i annat fall än i 60 § sägs
fattas av bolagsstämma efter vad i 127 § stadgas.

Förslag till nedsättningsbeslut skall genom styrelsens och verkställande
direktörens försorg dels minst en vecka före bolagsstämman hållas hos bolaget
tillgängligt för aktieägarna dels ock framläggas å stämman. Där ej balansräkningen
för nästföregående räkenskapsår fastställes å stämman, skola
ock efter vad nyss sagts hållas tillgängliga och framläggas å stämman:

1. avskrift av den senaste fastställda balansräkningen, försedd med anteckning
om bolagsstämmans beslut rörande bolagets vinst eller förlust,
samt avskrift av förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen för samma
år;

2. en av samtliga styrelseledamöter och verkställande direktören undertecknad
berättelse, däri upplysning lämnas, i den mån det finnes kunna
ske utan förfång för bolaget, om händelser av väsentlig betydelse för dess
ställning, vilka inträffat efter förvaltningsberättelsens avgivande; samt

3. ett av revisorerna avgivet yttrande över berättelsen.

Handlägges nedsättningsfrågan å två stämmor, skall vad i andra stycket
sägs gälla beträffande båda stämmorna.

Nedsättningsbeslutet skall angiva det belopp varmed aktiekapitalet skall
nedsättas och det sätt varpå nedsättningen jämlikt 2 mom. skall genomföras.
I beslutet skall ock upptagas föreskrift, att det nedsättningen motsvarande
beloppet skall återbetalas till aktieägarna, eller att det skall avsättas till reservfonden
eller säkerhetsfonden, eller att det skall avsättas till en särskild

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

fond att användas enligt beslut av bolagsstämma. Rörande olika delar av
nämnda belopp kunna olika sådana föreskrifter meddelas.

Inom fyra månader från det nedsättningsbeslutet fattades eller, om klandertalan
därå anställes, från det denna talan genom lagakraftägande dom
ogillades, skall nedsättningsbeslutet av styrelsen eller verkställande direktören
anmälas för registrering. Vid anmälningen skola fogas två enligt 341 §
andra stycket bestyrkta avskrifter av protokoll som förts i ärendet, sa ock
avskrift av den för nästföregående år fastställda balansräkningen eller, där
fast ställelse av balansräkningen ej skett i samband med nedsättningsbeslutet,
av de i andra stycket 1, 2 och 3 omförmälda handlingarna.

Har anmälan ej inkommit inom föreskriven tid, vare nedsättningsbeslutet
förfallet.

2 mom. Nedsättning av aktiekapitalet genomföres genom inlösen av aktier,
genom indragning av aktier utan återbetalning eller genom minskning av aktiernas
nominella belopp eller ock genom sammanläggning av aktier enligt
334 §.

Genom styrelsens och verkställande direktörens försorg skall, nar aktie
inlöses eller nominella beloppet minskas mot återbetalning av aktiekapital,
aktiebrevet förses med påskrift därom. Påskrift skall ock, så snart ske kan,
verkställas, när aktie indragits eller nominella beloppet minskats utan återbetalning.

62 §.

7 mom. Beslut om nedsättning av aktiekapitalet enligt 61 § må, där beslutet
icke innefattar föreskrift, att det nedsättningen motsvarande beloppet
skall avsättas till reservfonden eller säkerhetsfonden, ej bringas till verkställighet
utan rättens tillstånd.

Rättens tillstånd skall av styrelsen och verkställande direktören sökas senast
inom sex månader efter det nedsättningsbeslutet registrerades. Vid ansökningen
skola vara fogade bevis att beslutet blivit registrerat samt avskrift
av fastställd balansräkning för nästföregående räkenskapsår, försedd med
anteckning om bolagsstämmans beslut rörande bolagets vinst eller förlust.
Rätten inhämte försäkringsinspektionens yttrande huruvida eller i vad mån
nedsättningen kan komma att inverka på försäkringstagarnas rätt. Finner
rätten med hänsyn till yttrandets innehåll nedsättningen icke böra bringas
till verkställighet, skall ansökningen genast avslås. I annat fall utfärde rätten
kallelse å bolagets borgenärer, med föreläggande för den, som vill bestrida
ansökningen, att sist å viss dag, sedan sex månader förflutit, skriftligen
hos rätten göra anmälan därom vid äventyr att han eljest anses hava medgivit
ansökningen. Kallelsen varde anslagen i rättens kansli sex månader
före inställelsedagen samt kungjord i allmänna tidningarna och minst en
tidning i orten tre gånger, första gången fem och tredje gången sist två månader
innan den dagen inträffar. I kallelsen skall intagas ett koitfattat sammandrag
av inspektionens yttrande. Styrkes inför rätten, att de borgenärer,
vilka hos rätten bestritt ansökningen, blivit till fullo förnöjda för sina lord -

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

ringar eller medgivit aktiekapitalets nedsättning eller att säkerhet, som av
ratten godkännes, ställts för deras fordringar, eller finner rätten, såvitt angår
försäkringstagare, med hänsyn till innehållet i inspektionens yttrande
nedsättningen ändock böra verkställas, varde ansökningen bifallen.

Om ansökan, som gjorts inom föreskriven tid, så ock om beslut, som meddelats
i anledning av ansökningen, skall genom rättens försorg underrättelse
ofördröj ligen avsändas till försäkringsinspektionen.

Rättens beslut, varigenom tillstånd till nedsättningens verkställande givits,
skall inom sex månader sedan beslutet vunnit laga kraft av styrelsen eller
verkställande direktören anmälas för registrering. Anmälningen skall vara
åtföljd av rättens beslut i huvudskrift eller avskrift, så ock av lagakraftbevis.

Aktiekapitalet skall anses nedsatt, då rättens beslut om tillstånd blivit registrerat.

2 mom. Sådan nedsättning av aktiekapitalet, som avses i 1 mom., vare,
där bolaget försättes i konkurs på ansökan som gjorts inom ett år från det
rättens beslut om tillstånd till nedsättningen efter verkställd registrering
kungjordes i allmänna tidningarna, utan verkan mot borgenär, som ej
samtyckt till nedsättningen eller som vid fordringens tillkomst ej ägde eller,
enligt vad i 316 § stadgas, skall anses hava ägt kännedom om rättens beslut,
varigenom nedsättning medgivits.

63 §.

Innefattar beslut om nedsättning av aktiekapitalet enligt 61 g föreskrift att
det nedsättningen motsvarande beloppet skall avsättas till reservfonden eller
säkerhetsfonden, skall aktiekapitalet anses nedsatt, då beslutet om nedsättningen
blivit registrerat. I sådant fall må vinstutdelning till aktieägare icke
äga rum, förrän rättens tillstånd därtill erhållits eller aktiekapitalet enligt
verkställd registrering är ökat med ett mot nedsättningen svarande belopp.

Ansökan om rättens tillstånd till sådan vinstutdelning skall göras av styrelsen
och verkställande direktören. Vid ansökningen skall fogas bevis att
beslutet om nedsättningen blivit registrerat. Rätten inhämte försäkringsinspektionens
yttrande huruvida eller i vad mån vinstutdelningen kan komma
att inverka på försäkringstagarnas rätt. Finner rätten med hänsyn till
yttrandets innehåll vinstutdelning icke böra medgivas, skall ansökningen
genast avslas. I annat fall utfärde rätten kallelse å bolagets borgenärer, med
föreläggande för den, som vill bestrida ansökningen, att sist å viss dag, sedan
tre månaaer förflutit, skriftligen hos rätten göra anmälan därom vid
äventyr att han eljest anses hava medgivit ansökningen. Kallelsen varde anslagen
i rättens kansli tre månader före inställelsedagen samt kungjord i

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

allmänna tidningarna och minst en tidning i orten tre gånger, första gången
två månader och tredje gången sist en månad innan den dagen inträffar. I
kallelsen skall intagas ett kortfattat sammandrag av inspektionens yttrande.
Bestrides ej ansökningen eller styrkes inför rätten, att de borgenärer, vilka
hos rätten bestritt ansökningen, blivit till fullo förnöjda för sina fordringar
eller medgivit vinstutdelning eller att säkerhet, som av rätten godkännes
ställts för deras fordringar, eller finner rätten, såvitt angår försäkringstagare,
med hänsyn till innehållet i inspektionens yttrande vinstutdelning
ändock böra medgivas, skall rätten lämna tillstånd att utan hinder av nedsättningen
vinstutdelning därefter må äga rum.

Har stiftelse, som bildats enligt lagen om aktiebolags pensions- och andra
personalstiftelser, hos bolaget fordran, som avses i 2 § nämnda lag, utgöre
fordringen ej hinder mot bifall till ansökningen om tillstånd till vinstutdelning
till aktieägarna; men skall, där sådan vinstutdelning äger rum innan
aktiekapitalet enligt verkställd registrering ökats med ett mot nedsättningen
svarande belopp, skyldighet åvila bolaget att erlägga betalning för så stor
del av stiftelsens fordran vid tiden för nedsättningsbeslutet som vinstutdelningen
motsvarar av aktiekapitalet efter nedsättningen. Sådan skyldighet
upphöre, när å fordringen avbetalats så stor del som svarar mot nedsättningen
av aktiekapitalet.

Rättens beslut, varigenom tillstånd till vinstutdelning givits, skall, sedan
det vunnit laga kraft, av styrelsen eller verkställande direktören anmälas
för registrering. Anmälningen skall vara åtföljd av rättens beslut i huvudskrift
eller avskrift, så ock av lagakraftbevis.

64 §.

Egen aktie må försäkringsaktiebolag ej mot vederlag förvärva i annan
ordning än i 60 eller 62 § sägs eller mottaga såsom pant. Ej heller må dotterbolag
mot vederlag förvärva eller såsom pant mottaga aktie i moderbolaget.
Avtal, som träffats i strid mot förbud varom nu sagts, vare ogillt.

Vad i första stycket är stadgat utgör icke hinder för försäkringsaktiebolag
att å auktion inropa för bolagets fordran utmätt aktie, dock med skyldighet
att åter avyttra den, så snart det kan ske utan förlust.

Om inskränkning i rätten att förfoga över aktie.

65 §.

1 mom. I bolagsordningen må intagas förbehåll att, om aktie övergår till
annan än aktieägare eller till annan än ägare av aktie av visst slag, aktieägarna
eller ägarna av aktier av visst slag skola vara berättigade att lösa
aktien. Förvärvas flera aktier genom samma fång, må, där ej annat följer
av förbehållet, lösningsrätt icke utövas i avseende å mindre antal aktier än
fånget omfattar.

I bolagsordningen skall angivas den ordning, i vilken lösningsrätten må
tillkomma aktieägarna inbördes, den tid, ej överstigande två månader räknat

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

från anmälan hos styrelsen om aktiens övergång, inom vilken den som vill
begagna sig av lösningsrätten skall göra anmälan därom hos styrelsen, ävensom
den tid, ej överstigande en månad räknat från det lösens belopp blivit
bestämt, inom vilken lösen skall erläggas. Rörande anmälan bos styrelsen
om akties övergång skall ofördröj ligen genom styrelsens eller verkställande
direktörens försorg meddelande ske till aktieägarna.

Kan överenskommelse icke träffas om lösens belopp, varde, såframt ej
föreskrift om dess bestämmande enligt angiven grund intagits i bolagsordningen,
beloppet, som skall motsvara aktiens verkliga värde, bestämt av tre
skiljemän, utsedda enligt lagen om skiljemän. Åtnöjes ej part med skiljemännens
beslut, äge han, där ej annat stadgats i bolagsordningen, draga tvisten
under rättens prövning, saframt han väcker sin talan inom tre månader
Irån det beslutet i huvudskrift eller avskrift delgavs honom.

Innan det visar sig att lösningsrätten ej begagnas, äge den till vilken aktie
övergått icke utöva annan av aktien härflytande rätt gentemot bolaget än
rätten att uppbära vinstutdelning och att, i händelse av aktiekapitalets ökning,
utöva aktien tillkommande företrädesrätt till teckning av ny aktie. Av
sådan teckning härflytande rättigheter och skyldigheter övergå å den som
begagnar sig av lösningsrätten.

Vad ovan är stadgat om rätt att vid övergång av aktie lösa aktien skall äga
motsvarande tillämpning, där den som skolat vara underkastad lösningsrätt
till aktie, utan att aktien övergår å honom, förvärvar denna tillkommande
rätt till erhållande av ny aktie enligt 59 § eller utövar aktien tillkommande
företrädesrätt till teckning av ny aktie.

2 mom. I bolagsordningen må ock intagas förbehåll därom, att aktierna i
bolaget eller viss del av dem ej må genom teckning eller överlåtelse förvärvas
av aktiebolag eller andra samfälligheter eller stiftelser eller av vissa
slag av aktiebolag eller andra samfälligheter eller stiftelser eller av annan
än svensk medborgare.

Har aktieägare, som enligt förbehållet ej må genom teckning eller överlåtelse
förvärva aktier, beträffande vilka förbehållet gäller, annorledes förvärvat
sådana aktier, skall förbehållet icke medföra hinder för honom att
på grund av den företrädesrätt till teckning eller erhållande av nya aktier,
som enligt denna lag eller den vid förvärvet gällande bolagsordningen är
förenad med de förvärvade aktierna, bekomma sådana aktier, beträffande
vilka förbehållet likaledes gäller.

Om reservfond så ock om bolagsstämmas rätt att genom vinstutdelning eller
eljest förfoga över bolagets egendom.

66 §.

Försäkringsaktiebolag skall av årsvinsten å annan rörelse än livförsäkringsrörelse,
efter avdrag för vad som åtgår till täckande av möjligen förefintlig
förlust å samma rörelse från föregående år, avsätta minst tio procent
till reservfond. Vid beräkning av det belopp, som sålunda minst skall avsät -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

tas, må ej från årsvinsten avdragas den andel däri, som kan hava tillerkänts
styrelseledamot, verkställande direktören eller annan såsom arvode (tantiem).
Avsättning må dock ej ske av medel som erfordras till täckande av
förlust vilken uppstått å livförsäkringsrörelse och ej motsvaras av befintliga
till framtida förfogande avsatta medel eller av fonder för livförsäkringsrörelsen.
Sedan reservfonden uppgått till ett belopp motsvarande tjugu procent
av aktiekapitalet eller det högre belopp, som kan vara föreskrivet i
bolagsordningen, må vidare avsättning till fonden upphöra; nedgår fonden
under det sålunda stadgade beloppet, skall avsättning därtill ånyo vidtaga.

Till reservfonden skall alltid läggas vad på grund av aktieteckning må
hava erhållits för aktierna utöver det nominella beloppet, så ock, där aktie
förklarats förverkad, vad dessförinnan blivit inbetalt å aktien.

Nedsättning av reservfonden må beslutas allenast för täckande av förlust,
som enligt fastställd balansräkning finnes hava uppstått å bolagets verksamhet
i dess helhet, och som icke kan ersättas av befintliga till framtida förfogande
avsatta medel. Om användande av medel, som avsatts till reservfond,
i visst fall vid nedsättning av aktiekapitalet stadgas i 60 § tredje
stycket.

67 §.

1 mom. Ej må till aktieägarna annorledes än i följd av aktiekapitalets
nedsättning efter ty i 60 och 62 §§ sägs utbetalas annat än den vinst, som
förefinnes enligt fastställd balansräkning för sista räkenskapsåret, i den
mån vinsten icke skall avsättas till reservfond eller säkerhetsfond. Angående
förbud mot vinstutdelning är för visst fall stadgat i 63 §.

Innan organisationskostnader, som uppförts som tillgång, fullständigt avskrivits,
må ej för något år till aktieägare utdelas sammanlagt mera än tre
procent å det inbetalda aktiekapitalet.

Har efter försäkringsaktiebolags bildande i bolagsordningen intagits förbehåll,
som i 65 § 2 mom. sägs, må, innan förbehållet enligt 30 § andra
stycket angivits å aktiebrevet, utdelning å den eller de aktier varå brevet
lyder ej äga rum.

2 mom. Varder vinstutdelning beslutad och verkställd i strid mot vad i
1 mom. första eller andra stycket eller 63 § stadgats eller mot bestämmelse
i bolagsordningen, vare de, som uppburit sådan utdelning, skyldiga att återbära
denna jämte fem procent ränta därå.

Samma lag vare, om utdelning skett av vinst som utvisats av fastställd
balansräkning till följd därav att balansräkningen upprättats i strid mot bestämmelserna
i 93 och 94 §§; dock må utdelningen ej återkrävas från den,
som vid dess uppbärande varken insåg eller bort inse balansräkningens
oriktighet.

För brist, som kan uppkomma vid återbäringen, vare de, som medverkat
till beslutet om vinstutdelning eller verkställandet av detta eller till upprättandet
eller fastställandet av oriktig balansräkning, ansvariga efter de beträffande
skadeståndsskyldighet i 320, 323 och 324 §§ stadgade grunderna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

3 mom. Sker nedsättning av aktiekapitalet medelst inlösen av aktier i
strid mot förbehåll som i 60 § sägs eller mot bestämmelserna i nämnda paragraf,
eller äger nedsättning av aktiekapitalet rum i förening med återbetalning
till aktieägarna enligt 62 § utan iakttagande av vad där i 1 mom. är
föreskrivet, skall vad i 2 mom. första och tredje styckena här ovan är stadgat
om återbäringsskyldighet och om ansvarighet för brist vid återbäringen
äga motsvarande tillämpning.

68 §.

Av moderbolags vinst må, ändå att vinstutdelning eljest är medgiven, så
stort belopp ej utdelas att vinstutdelningen, med hänsyn till koncernens
ställning och resultatet av koncernens verksamhet i dess helhet, får anses
stå i strid mot god affärssed.

Varder vinstutdelning beslutad och verkställd i strid mot vad i första
stycket stadgas, vare de, som uppburit utdelning, skyldiga att återbära vad
till dem för mycket utdelats jämte fem procent ränta därå; dock må utdelning
ej återkrävas från den, som varken insett eller bort inse berörda
förhållande.

För brist, som kan uppkomma vid återbäringen, ansvare de, som medverkat
till beslutet om vinstutdelningen eller till verkställandet av detsamma,
efter de beträffande skadeståndsskyldighet i 320, 323 och 324 §§ stadgade
grunderna.

69 §.

Det tillkommer bolagsstämma att i enlighet med bolagsordningens föreskrifter
besluta, huruvida och i vad mån utdelning skall ske av den vinst
som enligt 67 och 68 §§ må utbetalas till aktieägarna.

Bolagsstämma må ej besluta om användande av bolagets vinstmedel eller
Övriga tillgångar eller om åtagande av förpliktelser för ändamål, som uppenbarligen
är främmande för föremålet för bolagets verksamhet eller för
verksamhetens syfte. Dock äge bolagsstämma använda tillgångar till allmännyttigt
eller därmed jämförligt ändamål, såvitt det med hänsyn till
ändamålets beskaffenhet, bolagets ställning och omständigheterna i övrigt
får anses skäligt.

Bolagsstämma må ej heller, med mindre annat följer av vad i denna lag
eller bolagsordningen är stadgat, besluta om sådan användning av bolagets
tillgångar eller eljest om sådan åtgärd, att uppenbarligen fördel beredes vissa
aktieägare till nackdel för bolaget eller övriga aktieägare.

Om styrelse, verkställande direktör och firmateckning.

70 §.

För försäkringsaktiebolag skall finnas en styrelse bestående av minst tre
ledamöter.

Styrelsen väljes å bolagsstämma; dock må enligt bestämmelse, som intagits
i bolagsordningen, en eller flera av ledamöterna kunna tillsättas i annan
ordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Styrelseledamot, som väljes å bolagsstämma, skall utses för tid intill dess
stämma som i 113 § sägs hållits och må icke väljas för längre tid än till och
med den stämma som skall äga rum under tredje räkenskapsåret efter valet.
Skall mer än en ordinarie stämma årligen hållas, gälle vad nu är sagt den
stämma å vilken styrelseval skall förrättas.

Ändå att den tid, för vilken styrelseledamot blivit utsedd, ej gått till ända,
må han skiljas från uppdraget genom beslut av den som utsett honom. Styrelseledamot
äge ock rätt att avgå före utgången av nämnda tid, dock icke
den som är verkställande direktör, så länge han kvarstår i denna befattning.
Anmälan om avgång skall göras hos styrelsen, så ock, där styrelseledamot ej
är vald å bolagsstämma, hos den som tillsatt honom.

Om styrelseledamot, som är vald å bolagsstämma, entledigas eller eljest
avgår eller avlider eller hinder för honom att vara styrelseledamot uppkommer
enligt 72 § och suppleant ej finnes, åligger det övriga styrelseledamöter
att ofördröjligen föranstalta om val av ny ledamot för tid, som återstår av
den tid för vilken den förre blivit vald. Meddelas icke annan föreskrift i bolagsordningen,
må dock med valet ansta till nästa ordinarie bolagsstämma
där styrelseval skall äga rum, såframt styrelsen är beslutför med kvarstående
ledamöter och suppleanter.

71 §•

Styrelsen skall utse en verkställande direktör. Denne må utses inom eller
utom styrelsen; dock må i bolagsordningen eller av bolagsstämman föreskrivas,
att verkställande direktören skall utses inom styrelsen.

Styrelsen äger förordna vice verkställande direktör att tjänstgöra i verkställande
direktörens ställe.

72 §.

Styrelseledamöterna och verkställande direktören skola vara myndiga här
i riket bosatta svenska medborgare.

73 §.

Vad i denna lag är stadgat om styrelseledamot och verkställande direktören
skall i tillämpliga delar gälla beträffande suppleant och vice verkställande
direktör.

I bolagsordningen må närmare bestämmelser upptagas om de förutsättningar,
under vilka suppleant eller vice verkställande direktör äger inträda
i tjänstgöring, så ock, där flera suppleanter finnas, om ordningen för deras
inträde. Sådana bestämmelser må jämväl meddelas av den som utsett suppleanten
eller vice verkställande direktören. Bestämmelse som i detta stycke
sägs må ej registreras.

Har i fall, då enligt bestämmelse i bolagsordningen som avses i 70 g andra
stycket en eller flera styrelseledamöter skola tillsättas i annan ordning än
genom val å bolagsstämma, sådan ledamot ej tillsatts, skall av rätten er 3

Bihang till riksdagens protokoll 1948. t samt. Nr 50.

Kungi. Maj.ts proposition nr 50.

sätiare förordnas på ansökan av styrelseledamot, aktieägare, borgenär eller
annan, vars rätt kan vara beroende av att någon finnes som äger företräda
bolaget.

74 §.

Verkställande direktören skall handhava den löpande förvaltningen av
bolagets angelägenheter. Ledningen och förvaltningen i övrigt tillkommer
styrelsen.

Den löpande förvaltningen omfattar ej åtgärd, som med hänsyn till bolagets
förhållanden är av osedvanlig beskaffenhet eller av stor betydelse. Där
styrelsens beslut icke kan avvaktas utan väsentlig olägenhet för verksamhetens
gång, må dock verkställande direktören vidtaga sådan åtgärd men
bör, så snart det kan ske, underrätta styrelsen därom.

75 §.

Det åligger verkställande direktören att under styrelsens inseende sörja
för en sådan organisation av bolagets verksamhet, som med hänsyn till
bolagets förhållanden må anses tillfredsställande. Han skall ock leda driften
av bolagets rörelse och utöva tillsyn över dess befattningshavare.

Styrelsen är pliktig att tillse, att en sådan organisation av bolagets verksamhet
finnes som i första stycket sägs. Styrelsen skall vaka över att verkställande
direktören fullgör sina åligganden samt, där det med hänsyn till
omfattningen eller beskaffenheten av bolagets verksamhet eller eljest finnes
påkallat, utfärda instruktioner för verkställande direktören och andra befattningshavare
i bolaget. Styrelsen skall tillse, att erforderliga upplysningar
angående bolagets förhållanden komma styrelsen till handa på lämpligt
sätt och vid lämpliga tider.

Uppkommer förfall för verkställande direktören och finnes ej vice verkställande
direktör, svarar styrelsen för de åligganden, som enligt vad ovan
sagts skola ankomma på verkställande direktören.

76 §.

Verkställande direktören skall sörja för att bolagets bokföring fullgöres i
överensstämmelse med lag samt att medelsförvaltningen är ordnad på betryggande
sätt. Styrelsen är pliktig att tillse, att en med hänsyn till bolagets
förhållanden och god köpmannased tillfredsställande organisation av bokföringen
och medelsförvaltningen finnes, och skall, där organisationen ej
jämväl omfattar betryggande kontroll, genom en eller flera särskilt utsedda
styrelseledamöter öva tillsyn över bokföringen och medelsförvaltningen.

Om förvaltningen av värdehandlingar, som skola förvaras avskilda från
bolagets övriga tillgångar, stadgas vidare i 276 och 277 §§.

77 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

ningen tillika vara styrelsens ordförande, välje styrelsen ordförande. Vid
lika röstetal skall valet avgöras genom lottning. Verkställande direktören
eller vice verkställande direktör må icke utses till ordförande.

Det åligger ordföranden att tillse att sammanträden hållas då så erfordras.
Framställer styrelseledamot eller verkställande direktör som ej tillhör styrelsen
begäran om sammankallande av styrelsen, skall hans begäran efterkommas.
Verkställande direktören skall, ändå att han ej är styrelseledamot, närvara
vid styrelsens sammanträden, där ej styrelsen för visst fall annorledes
bestämmer.

Vid styrelsens sammanträden skola föras protokoll, vilka skola till riktigheten
bestyrkas av ordföranden och den ledamot styrelsen därtill utser. Ledamot
av styrelsen, så ock verkställande direktören, även om han ej är styrelseledamot,
är berättigad att på begäran få särskild från styrelsens beslut
avvikande mening antecknad till protokollet. Protokollen skola föras i nummerföljd
och förvaras på betryggande sätt.

78 §.

Styrelsen är beslutför, där de vid sammanträde tillstädesvarandes antal
överstiger hälften av hela antalet styrelseledamöter, såframt ej för beslutförhet
högre antal föreskrivits i bolagsordningen. Ärende må dock icke företagas,
med mindre såvitt möjligt samtliga styrelseledamöter eller, vid förfall
för någon av dem, suppleant för honom erhållit tillfälle att deltaga i ärendets
behandling.

Såsom styrelsens beslut gälle, där föreskrift om särskild röstpluralitet ej
givits i bolagsordningen, den mening, om vilken vid sammanträde de flesta
röstande förena sig, och vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden.
Är styrelsen icke fulltalig, må beslut anses föreligga allenast där
av de tillstädesvarande ett antal överstigande en tredjedel av hela antalet
styrelseledamöter enat sig.

79 §.

Ledamot av styrelsen eller verkställande direktören må ej handlägga
fråga rörande avtal mellan honom och bolaget. Ej heller må han handlägga
fråga om avtal mellan bolaget och tredje man, såframt han däri äger ett väsentligt
intresse, som kan vara stridande mot bolagets. Vad sålunda är stadgat,
äge motsvarande tillämpning beträffande gåva från bolaget, så ock
beträffande rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten, verkställande
direktören eller tredje man.

80 §.

Styrelsen äger, i den mån annat icke följer av vad i denna lag är stadgat,
att ej mindre handla å bolagets vägnar i förhållande till tredje man än även
företräda bolaget inför domstolar och andra myndigheter. Samma behörighet
tillkommer ock den eller dem som efter vad i 81—83 §§ sägs äga teckna
bolagets firma (firmatecknare); dock äga de, som må utöva firmateckningsrätt
allenast i förening, endast i förening företräda bolaget.

Kungi. Maj.ts proposition nr 50.

Även om verkställande direktören må allenast i förening med annan teckna
bolagets firma, äger han i avseende å åtgärd, som efter vad i 74 § är
stadgat ankommer på verkställande direktören, ensam företräda bolaget,
där fråga ej är om rättshandling som enligt lag skall ske skriftligen.

81 §.

Bemyndigande för styrelseledamot, styrelsesuppleant, verkställande direktören
eller vice verkställande direktör att teckna bolagets firma må meddelas
av styrelsen, där ej i bolagsordningen blivit bestämt, att sådant bemyndigande
icke må meddelas. Styrelsen äge ock bemyndiga annan än nu sagts
att teckna bolagets firma, om tillåtelse därtill givits i bolagsordningen eller
av bolagsstämman; dock må i dylikt fall bemyndigande ej lämnas den som
är omyndig eller den som icke är här i riket bosatt svensk medborgare.

Bemyndigande att teckna bolagets firma må när som helst av styrelsen
återkallas.

82 §.

Då bemyndigande att teckna bolagets firma meddelas, äger styrelsen föreskriva,
att rätten till firmateckning får av två eller flera personer utövas
allenast i förening. I avseende å sådan firmatecknare må ock föreskrivas,
att han vid firmateckning bör underskriva sitt namn endast såsom kontrasignant.
Dylik kontrasignant äge teckna bolagets firma endast tillsammans
med firmatecknare, som ej är kontrasignant.

Föreskrives annan inskränkning i rätten att teckna bolagets firma än i
första stycket sägs, må den ej registreras.

I bolagsordningen eller av bolagsstämman må föreskrivas, att bemyndigande
att teckna bolagets firma får av styrelsen meddelas allenast två eller
flera personer i förening.

83 §.

Verkställande direktören skall äga teckna bolagets firma i förening med en
styrelseledamot, där han ej på grund av bestämmelse i bolagsordningen eller
enligt styrelsens bemyndigande äger ensam teckna bolagets firma eller ock
styrelsen föreskrivit, att han skall äga teckna firman i förening med viss
person eller en av vissa personer.

Den rätt att teckna bolagets firma, som på grund av denna lag eller bestämmelse
i bolagsordningen tillkommer verkställande direktören, äge ock
vice verkställande direktör, då han inträtt för verkställande direktören.

84 §.

Styrelsen eller annan, som jämlikt 80 § är ställföreträdare för bolaget, må
ej förfoga över dess tillgångar eller ikläda det förpliktelser eller eljest vidtaga
åtgärd i strid mot vad i 69 § andra stycket första punkten och tredje
stycket är stadgat beträffande bolagsstämma. Styrelsen äger dock till allmännyttigt
eller därmed jämförligt ändamål använda tillgång, som i förhållande
till bolagets ställning är av ringa betydelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

85 §.

I förhållande till bolaget åligger det styrelsen och annan ställföreträdare
för bolaget att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter som meddelas
i bolagsordningen eller av bolagsstämman. Annan ställföreträdare än
styrelsen vare ock skyldig att ställa sig till efterrättelse föreskrift, som meddelas
av styrelsen eller, såvitt angår åtgärd som enligt 74 § ankommer på
verkställande direktören, av denne. Dock må styrelsen och annan ställföreträdare
för bolaget icke efterkomma föreskrift, där den finnes såsom stridande
mot denna lag eller bolagsordningen ej vara gällande, icke heller föreskrift
av bolagsstämma om sådan åtgärd avseende förvaltningen av bolagets
angelägenheter, vars verkställighet styrelsen finner innebära ett uppenbart
åsidosättande av bolagets intressen.

Den, som enligt 79 § icke må för bolaget handlägga fråga om avtal, äge ej
heller befogenhet att utan särskilt uppdrag av styrelsen företräda bolaget i
avseende å avtalet.

86 §.

Har styrelsen eller annan ställföreträdare för bolaget företagit rättshandling
å bolagets vägnar men därvid handlat i strid mot vad i 84 § är stadgat
eller mot föreskrift, som avses i 85 §, eller eljest överskridit sin befogenhet,
vare rättshandlingen ej gällande mot bolaget, såframt tredje man insåg eller
bort inse att sådant överskridande förelåg.

Överskrider verkställande direktören vid företagande av rättshandling den
honom enligt 74 § tillkommande förvaltningsrätten, vare utan avseende därå
rättshandlingen gällande, såframt tredje man ej insåg eller bort inse att sådant
överskridande förelåg.

Om styrelsesuppleant eller vice verkställande direktör företrätt bolaget,
vare det förhållandet, att förutsättning för hans inträde i styrelseledamots
eller verkställande direktörens ställe saknades, utan verkan gentemot tredje
man, där han ej insåg eller bort inse nämnda förhållande.

87 §.

Skriftlig handling, som utfärdas för försäkringsaktiebolag, bör undertecknas
med bolagets firma, och skola de, som teckna firman, därvid underskriva
sina namn.

Har styrelsen eller annan ställföreträdare för bolaget utfärdat handling
utan firmateckning och framgår icke av dess innehåll, att den utfärdats
å bolagets vägnar, svare de, som undertecknat handlingen, lör vad genom
handlingen må hava slutits, en för alla och alla för en, såsom för egen skuld.
Sådan ansvarighet skall dock ej åvila undertecknarna, där av omständigheterna
vid handlingens tillkomst framgick, att den utfärdades för bolaget,
samt den till vilken handlingen ställts av bolaget erhåller behörigen undertecknat
godkännande av handlingen utan oskäligt dröjsmål efter det begäran
därom framställts eller personlig ansvarighet gjorts gällande mot underteek
liarna.

Kungi. Maj:ts proposition nr 50.

88 §.

Angående behörighet för styrelseledamot, så ock för den, som eljest, ensam
eller i förening med annan, bemyndigats teckna bolagets firma, att mottaga
delgivning i rättegång mot bolaget är stadgat i rättegångsbalken; och
skall vad i sådant avseende gäller äga tillämpning jämväl då annat meddelande
skall delgivas bolaget.

89 §.

Vill styrelsen kära till bolaget, skall styrelsen kalla aktieägarna till bolagsstämma
för val av ställföreträdare att föra bolagets talan i tvisten. Stämning
delgives genom att föredragas å stämman.

90 §.

Utses, efter det ansökan om bolagets registrering gjorts, vice verkställande
direktör, eller sker ändring i avseende å de till styrelseledamöter eller styrelsesuppleanter
eller till verkställande direktör eller vice verkställande di''
rektor utsedda personerna eller i fråga om rätten att teckna bolagets firma
eller ändrar styrelseledamot, styrelsesuppleant, verkställande direktören eller
vice verkställande direktör eller eljest någon, som ensam eller i förening
med annan äger teckna firman, sitt hemvist eller ändras bolagets postadress,
skall styrelsen eller verkställande direktören därom ofördröjligen göra anmälan
för registrering. Å denna anmälan skall vad i 29 § andra, tredje och
sjunde styckena sägs äga motsvarande tillämpning. Vid anmälan, som ej avser
allenast ändring av hemvist eller av bolagets postadress, skall fogas avskrift
av protokoll eller annan handling som bestyrker anmälningen.

Rätt att göra anmälan enligt första stycket tillkommer den som beröres av
anmälningen.

Om styrelsens och verkställande direktörens årsredovisning.

91 §

Det åligger styrelsen och verkställande direktören att för varje räkenskapsår
avgiva redovisning för förvaltningen av bolagets angelägenheter genom
avlämnande av balansräkning, avseende bolagets ställning vid räkenskapsårets
utgång (balansdagen), vinst- och förlusträkning samt förvaltningsberättelse.
Dessa redovisningshandlingar skola vara underskrivna av
samtliga styrelseledamöter och verkställande direktören. Skall enligt 97 §
annan redovisningshandling avgivas, må den undertecknas av verkställande
direktören ensam.

Har beträffande redovisningshandling avvikande mening antecknats till
styrelsens protokoll, skall yttrandet fogas till redovisningshandlingen.

Minst en månad före den bolagsstämma, varom förmäles i 113 §, skola
styrelsen och verkställande direktören till revisorerna i huvudskrift eller avskrift
avlämna redovisningshandlingarna för det förflutna räkenskapsåret.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

92 §.

Räkenskapsår för försäkringsaktiebolag skall vara helt år, dock må räkenskapsår
vid rörelsens början ävensom vid omläggning av räkenskapsår
avse del av år eller utsträckas att omfatta högst aderton månader. Såframt
ej särskilda förhållanden till annat föranleda, skall kalenderåret vara räkenskapsår.

För försäkringsbolag, hörande till samma koncern, bör såvitt möjligt bestämmas
samma räkenskapsår.

93 §.

Jämte vad i bokföringslagen är stadgat skola i avseende å försäkringsaktiebolags
inventarium, balansräkning samt vinst- och förlusträkning gälla
följande bestämmelser.

1 mom. Tillgång må, såframt ej nedan annorlunda stadgas, icke upptagas
vare sig över verkliga värdet eller till högre belopp än det, vartill kostnaderna
för dess anskaffning uppgått. Dock må tillgång upptagas till högre
belopp än som motsvarar dessa kostnader i fall, där det på grund av särskilda
omständigheter må anses tillåtligt jämlikt god köpmannased.

Såsom det verkliga värdet å viss tillgång skall anses försäljningsvärdet
efter avdrag för försäljningskostnaderna, om ej på grund av tillgångens beskaffenhet
eller andra omständigheter annat värde bör sättas därå jämlikt
allmänna bokföringsgrunder och god köpmannased.

2 mom. Utan hinder av vad i 1 mom. stadgas må fastighet, som är avsedd
för inrymmande av bolagets huvudkontor, ävensom aktier i dotterbolag
samt tillgång på grund av tillskjutet garantikapital i sådant bolag upptagas
till högst det belopp, vartill kostnaderna för dylika tillgångars anskaffning
uppgått.

I fråga om fastighet som avses i första stycket gälle dock, att avskrivning
därå skall efter lämplig avskrivningsplan årligen ske med belopp, som
motsvarar fastighetens värdeminskning på grund av ålder och nyttjande
eller annan därmed jämförlig orsak, såvitt ej fastighetens verkliga värde
uppenbarligen är högre än det, som skulle framkomma efter sådan avskiivning.
Finnes till följd av orsak, som ej kan antagas vara övergående, fastighetens
verkliga värde vara avsevärt lägre än det värde som erhålles efter
vad ovan sägs, skall särskild avskrivning ske, i den mån ej en ökning av den
årliga avskrivningen må anses tillfyllest jämlikt allmänna bokföringsgrunder
och god köpmannased. Hava under räkenskapsåret kostnader nedlagts
för förbättring å fastigheten eller hava sådana kostnader balanserats från
tidigare räkenskapsår, må de inräknas i anskaffningskostnaderna.

Beträffande aktier i dotterbolag samt tillgång på grund av tillskjutet garantikapital
i sådant bolag gälle, att avskrivning å dylik tillgång skall ske i
den mån det må anses erforderligt enligt allmänna bokföringsgrunder och
god köpmannased.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

Utöver vad i andra stycket tredje punkten är stadgat må ej tillgång, som
avses i detta moment, i annat fall än i 3 mom. sägs upptagas till högre värde
än det, vartill den var uppförd i närmast föregående balansräkning.

3 mom. Om fastighet som avses i 2 mom. måste anses äga ett bestående
värde väsentligt överstigande det belopp, vartill fastigheten är uppförd i
närmast föregående balansräkning, må fastigheten utan hinder av vad i
sagda moment är stadgat upptagas till högst detta värde, såframt det belopp
varmed uppskrivning sker användes till

a) avsättning till försäkringsfond, utjämningsfond, säkerhetsfond, återbäringsfond
eller regleringsfond eller

b) erforderlig avskrivning på värdet av andra tillgångar av det slag som
avses i 2 mom.

Fastighetens värde ma dock ej i något fall uppskrivas över senast fastställda
taxeringsvärdet.

4 mom. Osäkra fordringar skola upptagas högst till det belopp varmed de
beräknas komma att inflyta. Värdelösa fordringar må icke upptagas såsom
tillgång.

5 mom. Under förutsättning att de värdehandlingar, i vilka försäkringsfond
jämlikt 274 § första stycket 1—7 eller premiereserv jämlikt 275 §, i
vad den hänvisar till 274 § första stycket 1—7, redovisas, beräknas kunna
å tider, som med hänsyn till beskaffenheten av bolagets förbindelser prövas
tillfredsställande, förvandlas i penningar till belopp motsvarande det
bokförda värdet, må värdehandling, som vid räkenskapsårets slut användes
till sådan redovisning, kunna, utan hinder av vad i 1 mom. är stadgat, upptagas
till samma värde som i närmast föregående balansräkning eller, där
värdehandlingen anskaffats under räkenskapsåret, till det belopp, som motsvarar
kostnaderna för dess anskaffning.

6 mom. I fall, då bolaget innehar egna aktier, skola de med angivande
av nominella beloppet upptagas såsom tillgång allenast inom linjen.

Vid värdering av moderbolags aktier i dotterbolag skall avdrag från det
enligt 2 mom. beräknade värdet av aktierna ske för så stor del av värdet
som belöper på aktier, vilka dotterbolaget äger i moderbolaget. Vad nu sagts
skall äga motsvarande tillämpning i det fall, då aktier i moderbolaget tillhöra
annat dotterbolag däri förstnämnda dotterbolag äger del. Inom linjen
skall moderbolagets andel i nominella beloppet av de aktier i moderbolaget,
som ägas av dotterbolag, angivas såsom andel i egna aktier.

7 mom. Kostnader för bolagsbildningen eller för ökning av aktiekapitalet,
så ock förvaltningskostnader må icke upptagas såsom tillgång.

De i samband med bolagsbildningen och därefter före utgången av andra
räkenskapsåret till organisation av bolagets verksamhet använda kostnaderna
må, där sådant i bolagsordningen bestämmes, upptagas såsom tillgång
intill i bolagsordningen medgivet belopp. Sådana kostnader skola avskrivas
med minst en åttondel för varje efter andra räkenskapsåret följande år.

8 mom. Ej må i stället för avskrivning på värdet av tillgångar motsvarande
belopp uppföras bland skulderna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

94 §.

1 mom. I balansräkningen skola tillgångar och skulder fördelas i poster
på sätt som må anses påkallat med hänsyn till verksamhetens art och allmänna
bokföringsgrunder. Därvid skall iakttagas, att försäkringsfond upptages
såsom särskild skuldpost; omfattar bolagets rörelse olika försäkringsgrenar,
skall för varje försäkringsgren särskild försäkringsfond upptagas. Driver
bolaget livförsäkringsrörelse, skola för denna verksamhetsgren såsom särskilda
skuldposter upptagas jämväl följande tekniska fonder, nämligen utjämningsfond,
säkerhetsfond, återbäringsfond och regleringsfond.

Närmare bestämmelser angående tillgångars och skulders fördelning i poster
samt dessas uppställning och benämning så ock angående redovisning
av aktier i andra bolag ävensom andra andelsrättigheter meddelas av Konungen.

2 mom. Fond må ej redovisas under benämningen pensionsfond eller understödsfond
eller under annan benämning, som utmärker att fonden bildats
för tryggande av pension eller eljest för anställdas eller deras anhörigas välfärd.
Har efter vad i lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser
är stadgat sådan stiftelse bildats, skall skuld på grund av överföring
av medel från bolaget till stiftelsen redovisas i särskild post med
upptagande av stiftelsens benämning, därvid skuld på grund av överföring
som beslutats vid balansräkningens fastställande, skuld för ränta för
det år balansräkningen avser, i den mån den ej avräknats mot utgifter,
och skuld på grund av tidigare överföringar skola angivas för sig.

3 mom. Av balansräkningen skall framgå i vad mån tillgångar pantsatts
jämlikt 276 och 277 §§ eller föreskrift som meddelats med stöd av 265 §.

4 mom. Inom linjen skall anmärkas sammanlagda beloppet av bolagets
borgens- och övriga ansvarsförbindelser, i den mån de icke upptagits bland
skulderna.

Inom linjen skall ock angivas sammanlagda beloppet för år av pensioner,
utgående på grund av förpliktelser, vilka ej upptagits såsom skuld i balansräkningen
eller motsvaras av där upptagen skuld till pensionsstiftelse. Pensionsförpliktelser,
som i närmast föregående balansräkning upptagits såsom
skuld, må ej redovisas inom linjen.

5 mom. I moderbolags balansräkning skall upplysning meddelas om sammanlagda
beloppet av moderbolagets fordringar hos och skulder till varje
dotterbolag, så ock om sammanlagda beloppet av varje dotterbolags fordringar
hos och skulder till annat dotterbolag.

95 §.

Vinst- och förlusträkning skall så uppställas att en med hänsyn till bolagets
förhållanden och god köpmannased tillfredsställande redovisning erhålles
för huru vinsten eller förlusten för räkenskapsåret uppkommit. Därvid
skall iakttagas, att intäkter och kostnader fördelas i lämpliga poster
med hänsyn till verksamhetens art. Omfattar verksamheten flera försäk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

ringsgrenar, skola intäkter och kostnader beträffande varje verksamhetsgren
särskilt redovisas.

Närmare bestämmelser angående vinst- och förlusträkningens uppställning
meddelas av Konungen.

96 §.

1 mom. I förvaltningsberättelsen skall, i den mån det finnes kunna ske
utan förfång för bolaget, upplysning lämnas om sådana för bedömningen
av bolagets ställning och resultatet av dess verksamhet samt styrelsens och
verkställande direktörens förvaltning viktiga förhållanden, vilka ej framgå
av balansräkningen eller vinst- och förlusträkningen, så ock om händelser
av väsentlig betydelse för bolaget, jämväl där de inträffat efter räkenskapsårets
slut.

1 förvaltningsberättelsen skall uppgivas medelantalet under räkenskapsåret
anställda fältmän, med särskilt angivande av antalet yrkesfältmän, samt
medelantalet övriga i bolagets tjänst anställda personer. I den mån motsvarande
uppgifter ej lämnas i vinst- och förlusträkningen, skall ock i särskilda
poster upptagas sammanlagda beloppet av utbetalda löner och ersättningar
under räkenskapsåret dels till fältmän, dels till styrelsen samt verkställande
direktören och andra personer i ledande ställning, dels ock till övriga
befattningshavare i bolaget.

Har tillgång upptagits till högre värde än i senaste fastställda balansräkning
eller har tillgång som anskaffats under räkenskapsåret upptagits till
högre värde än anskaffningskostnaden, skall redogörelse lämnas för grunden
till höjningen, för det belopp varmed höjning skett och, i fall som avses
i 93 § 3 inom., jämväl för användningen av beloppet.

Har beträffande avskrivningarna på tillgångar som avses i 93 § 2 mom.
eller i andra avseenden någon viktigare ändring vidtagits i förhållande till
tidigare balansräkning eller vinst- och förlusträkning, skall redogörelse
därför lämnas i förvaltningsberättelsen.

Styrelsen och verkställande direktören skola i förvaltningsberättelsen
framställa förslag i anledning av bolagets vinst eller förlust enligt balansräkningen.

2 mom. Har koncernbalansräkning eller koncernredogörelse upprättats
efter vad i 97 § sägs, skall i förvaltningsberättelsen för moderbolaget uppgivas
resultatet av koncernens verksamhet i dess helhet.

97 §.

I moderbolag skall avgivas koncernbalansräkning, innehållande ett sammandrag
av moderbolagets och dotterbolagens balanser, eller koncernredogörelse,
däri skall upptagas en sammanställning av koncernbolagens vinster
och förluster. Närmare bestämmelser angående koncernbalansräknings och
koncernredogörelses uppställning och innehåll meddelas av Konungen.

Undantag från eller inskränkning i skyldigheten att avgiva koncernbalansräkning
eller koncernredogörelse må för särskilt fall medgivas av Konungen
eller den myndighet Konungen bestämmer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
Om revision.

98 §.

Styrelsens och verkställande direktörens förvaltning samt bolagets räkenskaper
skola granskas av minst två revisorer. Revisorerna väljas å bolagsstämma;
dock må i bolagsordningen kunna bestämmas, att en eller flera
revisorer skola på annat sätt tillsättas att jämte minst en å bolagsstämman
vald revisor deltaga i granskningen.

Då revisorer väljas skola lika många suppleanter väljas.

Angående revisor som förordnas av försäkringsinspektionen stadgas i
285 §.

99 §.

Revisorer och revisorssuppleanter, som väljas av bolagsstämma, skola utses
för tid intill dess stämma som i 113 § sägs hållits och må icke väljas för
längre tid än till och med den stämma som skall äga rum under tredje räkenskapsåret
efter valet. Skall mer än en ordinarie stämma årligen hållas,
gälle vad nu är sagt den stämma, å vilken revisorsval skall förrättas. Revisor
må, ändå att den tid för vilken han blivit utsedd ej gått till ända,
skiljas från uppdraget, där han valts på bolagsstämma, av stämman och
eljest genom beslut av den som tillsatt honom.

Om revisor, som är vald på bolagsstämma, entledigas eller eljest avgår
eller avlider och suppleant på grund av avgång eller frånfälle ej finnes,
åligger det styrelsen att ofördröj ligen föranstalta om val av ny revisor. Vad
nu är sagt gälle ock, där hinder att vara revisor uppkommer enligt 100 §.
Sker valet å annan än ordinarie stämma, där revisorsval skall äga rum,
skall uppdraget avse allenast tiden till och med sådan stämma.

Den, som utsetts till revisor eller revisorssuppleant, skall därom ofördröjligen
underrättas, om han valts å bolagsstämma, av styrelsen eller verkställande
direktören och eljest av den som tillsatt honom.

Skall enligt bolagsordningen revisor vara auktoriserad revisor eller godkänd
granskningsman och sker ändring i avseende å därtill utsedd person
eller suppleant för denne eller beträffande sådan persons hemvist, skall styrelsen
eller verkställande direktören ofördröj ligen göra anmälan därom för
registrering. Å denna anmälan skall vad i 29 § andra stycket sägs äga motsvarande
tillämpning. Vid anmälan, som ej avser allenast ändring av hemvist,
skall fogas avskrift av protokoll eller annan handling som bestyrker
ändringen.

Rätt att göra anmälan enligt fjärde stycket tillkommer den som beröres
av ändringen.

Med auktoriserad revisor och godkänd granskningsman avses av handelskammare
i riket auktoriserad revisor och godkänd granskningsman.

100 §.

1 mom. Revisor skall vara myndig här i riket bosatt svensk medborgare.
Revisor skall hava den erfarenhet beträffande bokföring och insikt i ekonomiska
förhållanden som med hänsyn lill bolagets verksamhet erfordras för
uppdraget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Omfattar bolagets verksamhetsområde hela riket eller är verksamheten
eljest av stor omfattning, skall minst en av revisorerna vara auktoriserad
revisor eller godkänd granskningsman.

Till revisor må ej utses den, som är befattningshavare i bolaget eller
eljest intager en underordnad eller beroende ställning till styrelseledamot
eller verkställande direktören eller till annan befattningshavare i ledande
ställning i bolaget, ej heller styrelseledamots, verkställande direktörens
eller sådan befattningshavares make eller den, som med honom är i rätt
upp- eller nedstigande skyldskap eller svågerlag eller är hans syskon eller
med honom är i det svågerlag, att den ene är gift med den andres syskon.

2 mom. Bland revisorerna i moderbolag bör, där det kan ske, en eller
flera vara revisorer i dotterbolag.

3 mom. Hava revisorer ej utsetts till antal som i denna lag och bolagsordningen
är föreskrivet eller hava revisorer utsetts utan iakttagande av bestämmelse
i 1 mom., åligger det styrelsen, styrelseledamot och verkställande
direktören att ofördröj ligen om förhållandet göra anmälan till försäkringsinspektionen.
Anmälan må göras även av aktieägare eller borgenär.

4 mom. Vad i denna paragraf stadgas om revisor skall äga motsvarande
tillämpning å revisorssuppleant.

101 §.

Där antalet revisorer utgör minst tre, skola dessa inom sig utse en ordförande
att leda revisionen. Revisorerna skola sammanträda så ofta de
finna nödigt. Det åligger ordföranden, där sådan utsetts, att kalla till sammanträde.

102 §.

i mom. Det åligger revisorerna vid fullgörandet av sitt uppdrag
att granska bolagets böcker och andra räkenskaper,
att taga del av styrelsens och bolagsstämmans protokoll,
att verkställa inventering eller kontrollera verkställd inventering av bolagets
kassa och övriga tillgångar,

att tillse huruvida bolagets organisation av och kontroll över bokföringen
och medelsförvaltningen är tillfredsställande,

att, sedan de redovisningshandlingar som i 91 § omförmälas avgivits för
bolaget, granska nämnda redovisningshandlingar, samt

att vidtaga de åtgärder som i övrigt för ett behörigt fullgörande av revisionsuppdraget
må vara erforderliga.

Revisorerna hava att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter,
som meddelas av bolagsstämma och ej innefatta inskränkning i deras i lag
stadgade skyldigheter eller eljest strida mot lag eller författning eller mot
bolagsordningen.

Om det revisor åvilande granskningsarbetet är av större omfattning, vare
han berättigad att därtill anlita hos honom för biträde i revisionsverksamhet
anställd, lämplig person såsom medhjälpare efter vad med hänsyn till

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

arbetets art får anses tillbörligt. Rätt att sålunda anlita medhjälpare föreligger
icke, såframt bolagsstämman vid valet träffar sådant förbehåll.

Styrelsen och verkställande direktören skola giva revisor tillgång till bolagets
böcker, räkenskaper och andra handlingar samt i övrigt det biträde,
som av honom påkallas för uppdraget. Av revisor begärd upplysning angående
förvaltningen må ej av styrelsen eller verkställande direktören
vägras.

2 mom. Är bolaget moderbolag, skola revisorerna granska jämväl avgiven
koncernbalansräkning eller koncernredogörelse; och skall revisorernas
granskning även i övrigt avse moderbolagets förhållanden till dotterbolagen
samt dotterbolagens förhållanden inbördes.

103 §.

Revisorerna skola för varje räkenskapsår avgiva en av dem undertecknad
revisionsberättelse, som skall överlämnas till styrelsen minst två veckor före
den i 113 § omförmälda bolagsstämman. Revisorerna skola ock inom samma
tid till styrelsen återställa de till dem överlämnade redovisningshandlingarna.
Därvid skola revisorerna hava å balansräkningen samt vinstock
förlusträkningen tecknat påskrift med yttrande, huruvida dessa handlingar
överensstämma med bolagets av dem granskade böcker eller icke,
och skall påskriften i övrigt beträffande granskningen innefatta hänvisning
till revisionsberättelsen.

104 §.

1 mom. Revisionsberättelsen skall innehålla redogörelse för resultatet av
revisorernas granskning samt uttalande, huruvida anmärkning i avseende
å de till revisorerna överlämnade redovisningshandlingarna, bolagets bokföring
eller inventeringen av dess tillgångar eller eljest beträffande förvaltningen
av bolagets angelägenheter föreligger eller icke. Föreligger anledning
till anmärkning, skall denna angivas i revisionsberättelsen. Revisorerna
åge ock i berättelsen meddela erinringar, som de anse böra komma till
aktieägarnas kännedom.

Revisionsberättelsen skall innehålla särskilt uttalande

angående fastställelse av balansräkningen;

angående ansvarsfrihet för styrelseledamöterna och verkställande direktören;
samt

angående styrelsens och verkställande direktörens förslag i anledning av
bolagets vinst eller förlust enligt balansräkningen.

Har tillgång upptagits till högre värde än i senaste fastställa balansräkning
eller har tillgång som anskaffats under räkenskapsåret upptagits till
högre värde än anskaffningskostnaden, skall särskilt uttalande därom göras
i revisionsberättelsen.

Revisor, som hyser från de i revisionsberättelsen gjorda uttalandena
skiljaktig mening eller eljest finner särskilt uttalande påkallat, äger till
revisionsberättelsen foga yttrande därom, såframt han ej avgiver särskild
revisionsberättelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

2 mom. Revisionsberättelsen för moderbolag skall innehålla särskilt uttalande,
huruvida föreslagen vinstutdelning med hänsyn till koncernens
ställning och resultatet av koncernens verksamhet i dess helhet får anses stå
i strid mot god affärssed. Hava revisorerna saknat erforderliga upplysningar
rörande dotterbolags förhållanden, skall detta angivas jämte anledningen
därtill.

105 §.

Hör till bolaget stiftelse, som bildats enligt lagen om aktiebolags pensions-
och andra personalstiftelser, skall revisorernas granskning avse jämväl
stiftelsens förvaltning samt dess räkenskaper; och skall vad i 102 §
1 mom. fjärde stycket är stadgat beträffande bolagets styrelse och verkställande
direktören äga motsvarande tillämpning å styrelse eller god man
för stiftelsen.

Där stiftelse, som i första stycket sägs, står under särskild förvaltning,
skola revisorerna, samtidigt med överlämnande till bolagets styrelse av revisionsberättelsen,
till styrelsen eller gode mannen för stiftelsen överlämna
särskilt yttrande rörande granskningen av stiftelsens förvaltning och räkenskaper.
I revisionsberättelsen skola revisorerna yttra sig om granskningen
av stiftelsens förvaltning och dess räkenskaper.

Om bolagsstämma.

106 §.

Aktieägares rätt att deltaga i handhavandet av bolagets angelägenheter
utövas å bolagsstämma. Där äge varje aktieägare, som införts i aktieboken
och anmäler sig till deltagande i förhandlingarna, rösträtt i enlighet med
vad i 111 § sägs.

I bolagsordningen må kunna stadgas, att aktieägare för att vinna rätt till
deltagande i förhandlingarna skall hos styrelsen anmäla sig viss tid, högst
tre dagar, sön- och helgdagar oräknade, före bolagsstämman. Meddelas dylikt
stadgande, skola i bolagsordningen jämväl intagas bestämmelser om
kungörande av ort och tid för hållande av sådant styrelsesammanträde,
som i 35 § 1 mom. sägs.

107 §.

Vill någon själv eller genom ombud utöva rösträtt för aktie, vare han,
såframt å bolagsstämman aktieägare med ett sammanlagt aktiebelopp av
minst en tiondel av det vid stämman företrädda aktiekapitalet framställt
yrkande därom, pliktig att avlämna en av honom egenhändigt underskriven
försäkran, att han icke under falskt sken av köp, gåva eller annat
förvärv åtkommit aktien utan verkligen förvärvat äganderätt till denna,
att han ej heller för att kringgå i lag eller bolagsordningen meddelade
bestämmelser om rösträtt förvärvat aktien med skyldighet att åter avyttra
den, samt att han fortfarande är ägare av aktien. Har försäkran å tidigare

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

bolagsstämma avlämnats av den uppgivne aktieägaren, vare han allenast
pliktig att avlämna försäkran, att förändring i äganderätten till aktien icke
ägt rum.

Beträffande aktie, för vilken någon såsom aktieägare tidigare utövat rösträtt,
må försäkran ej avfordras denne, med mindre aktieägare hos styrelsen
anmält yrkande därom minst fem dagar före stämman. Om sådan anmälan
skall genom styrelsens eller verkställande direktörens försorg underrättelse
med posten genast avsändas till den yrkandet avser, där uppgift om hans
postadress utan väsentlig omgång eller tidsutdräkt kan inhämtas.

Skall försäkran avgivas av förmyndare eller annan ställföreträdare för
ägaren, varde den därefter lämpad.

108 §.

Såvitt hinder ej möter, böra styrelsens ledamöter och verkställande direktören
närvara vid bolagsstämma så ock minst en av revisorerna, där å stämman
redovisning för bolaget skall behandlas eller eljest ärende förekommer
av beskaffenhet att revisors närvaro kan anses påkallad. Rätt att närvara
vid bolagsstämma tillkommer städse revisor.

109 §.

Ej må någon själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan å
bolagsstämma deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan honom
och bolaget. Ej heller må han deltaga i behandling av fråga om avtal mellan
bolaget och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som
kan vara stridande mot bolagets. Vad sålunda stadgats äge motsvarande tilllämpning
beträffande gåva från bolagets sida, så ock beträffande rättegång
eller annan talan mot honom eller tredje man.

Styrelseledamot eller verkställande direktören må ej deltaga i beslut om
ansvarsfrihet för förvaltningsåtgärd, för vilken han är ansvarig, eller i val
av revisor.

I behandlingen av fråga om överlåtelse av försäkringsbestånd enligt 295 §
äger övertagande bolaget deltaga utan hinder av vad i första stycket sägs.

no §.

å bolagsstämma skall styrelsen hålla aktieboken tillgänglig.

Där ej genom föreskrift i bolagsordningen är bestämt vem som skall vara
ordförande på bolagsstämma, välje stämman själv ordförande att leda förhandlingarna.
Till ordförande må utses den som ej är aktieägare, om annat
icke föreskrives i bolagsordningen.

Är ej ordförande bestämd genom bolagsordningen, skall stämman öppnas
av styrelsens ordförande eller den styrelsen därtill utsett.

Utse, då ordförande skall väljas, de närvarande ej enhälligt ordförande,
åligger det den som öppnat stämman att såsom ordförande leda förhandlingarna,
till dess röstlängd blivit godkänd och ordförande valts.

Å stämman skall ordföranden upprätta och till godkännande framlägga en
förteckning över närvarande aktieägare och ombud för aktieägare med upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

gift å det antal aktier, för vilket envar av dem äger utöva rösträtt. Sedan
förteckningen enhälligt eller efter en på grundval därav företagen omröstning
godkänts med eller utan ändring, länder förteckningen till efterrättelse såsom
röstlängd å stämman; dock att, där stämman uppskjutes till senare
dag än nästfoljande söckendag, ny förteckning skall upprättas å den fortsatta
stämman.

Genom styrelsens försorg skall föras protokoll över förhandlingarna å
stämman. I protokollet skola intagas röstlängden, de beslut, som av ordföranden
angivits vara fattade av stämman, samt, där röstning skett, dess
resultat. Anteckning skall i protokollet ske om prövning av kallelsen till
stämman. Protokollet skall undertecknas eller till riktigheten vitsordas av
ordföranden och minst en på stämman utsedd person. Senast inom två
veckor efter stämman skall protokollet genom styrelsens och verkställande
direktörens försorg hållas hos bolaget tillgängligt för aktieägarna. Protokollen
skola på betryggande sätt förvaras.

in §.

Jämte vad i övrigt i denna lag är stadgat om utövande av rösträtt och
fattande av beslut å bolagsstämma gälle:

1. att rösträtt ej må utövas för aktie, å vilken icke fullgjorts förfallen inbetalning
eller i fråga om vilken ej, där det skolat ske, avlämnats i 37 eller
55 § omförmäld förbindelse;

2. att varje aktie, för vilken rösträtt må utövas, berättigar till en röst;

3. att frånvarande aktieägares rösträtt må utövas genom ombud;

4. att ingen dock må för egna och andras aktier utöva rösträtt för sammanlagt
mer än en femtedel av det på stämman företrädda aktiekapitalet;

5. att såsom bolagets beslut gäller den mening, för vilken de flesta rösterna
avgivas;

6. att vid lika röstetal val avgöres genom lottning, men i andra frågor
den mening gäller som biträdes av de flesta röstande eller, om jämväl antalet
röstande är lika, av stämmans ordförande.

I bolagsordningen må kunna intagas bestämmelser avvikande från vad i
första stycket 2—6 stadgas; dock att aktieägares rättighet att utöva rösträtt
ej får inskränkas utöver vad i första stycket 1 är föreskrivet, att olika röstvärde
för aktier i bolaget icke må så bestämmas, att röstvärdet för någon
aktie överstiger tio gånger röstvärdet för annan aktie, och att aktieägares
rättighet att genom ombud utöva rösträtt ej får inskränkas i vidare mån än
att föreskrift må kunna meddelas därom, att till ombud må utses allenast
aktieägare. Utan hinder av vad sålunda stadgas må dels beslut enligt 125 §
2 mom. andra stycket fattas om sådan ändring av bolagsordningen i fråga
om röstvärdet för aktier av olika slag som erfordras för att förhindra att
förhållandet mellan aktier av olika slag rubbas och dels i beslut om aktiekapitalets
ökning föreskrift meddelas, att för ny aktie ej må utövas rösträtt
vid bestämmande av vinstutdelning vartill den nya aktien icke medför rätt.

För egen aktie må försäkringsaktiebolag icke utöva rösträtt, ej heller må
av dotterbolag rösträtt utövas för aktie i moderbolaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Vad ovan i första stycket 1 stadgats utgör ej hinder för aktieägare att, under
det han är förlustig sin rösträtt, med laga verkan deltaga i beslut, för
vars giltighet erfordras att samtliga aktieägare förena sig därom. Erfordras
för besluts giltighet samtycke av samtliga aktieägare eller ock viss röstpluralitet
av de vid bolagsstämma företrädda aktierna eller av bolagets hela
aktiekapital, skola aktier, för vilka rösträtt ej må utövas enligt tredje stycket,
icke medräknas.

112 §.

Den, som vill föra talan såsom fullmäktig för aktieägare å bolagsstämma
skall, där ej aktieägaren å stämman muntligen bemyndigar honom därtill,
styrka sin behörighet genom skriftlig dagtecknad fullmakt. Fullmakt vare
ej gällande för stämma, som börjar senare än fem år efter fullmaktens utfärdande.

113 §.

Inom sex månader efter utgången av varje räkenskapsår skall hållas ordinarie
bolagsstämma, å vilken styrelsen och verkställande direktören hava
att framlägga redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen för det sistförflutna
räkenskapsåret.

Genom styrelsens och verkställande direktörens försorg skola de handlingar,
som sålunda skola framläggas å stämman, under minst en vecka
närmast före denna hos bolaget hållas tillgängliga för aktieägarna i tillräckligt
antal exemplar ävensom ofördröj ligen översändas till aktieägare som
med uppgivande av postadress anhåller därom.

Aktieägare vare berättigad att få ärende hänskjutet till prövning å ordinarie
stämma, såframt han hos styrelsen skriftligen framställer yrkande därom
minst tio dagar före stämman. Föranleder yrkandet särskilt tillkännagivande
och meddelande enligt 116 § andra stycket, skola kostnaderna därför
gäldas av den som framställt yrkandet.

114 §.

Styrelsen äger, när den finner lämpligt, kalla aktieägarna till extra bolagsstämma.

Revisorerna må, om deras granskning föranleder därtill, skriftligen med
angivande av skälet påfordra, att styrelsen skall utlysa extra bolagsstämma
att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske.
Efterkommer styrelsen ej inom en vecka sådan påfordran, äge revisorerna
på sätt i 115 och 116 §§ är stadgat själva utlysa stämma. Äro icke samtliga
revisorer ense om stämmas utlysande, gälle den mening, varom de flesta
förena sig, eller vid lika röstetal deras mening som anse extra stämma böra
hållas.

Extra bolagsstämma skall ock av styrelsen utlysas, då det för uppgivet ändamål
skriftligen påfordras av aktieägare med ett sammanlagt aktiebelopp,
utgörande minst en tiondel av hela aktiekapitalet eller den mindre del därav
som kan vara bestämd i bolagsordningen.

4 Dihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 50.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

115 §.

Bolagsstämma skall sammanträda å den ort, där styrelsen har sitt säte,
såframt ej i bolagsordningen blivit bestämt att stämma skall hållas å annan
ort inom riket.

Kallelse till bolagsstämma skall utfärdas av styrelsen i enlighet med bolagsordningens
föreskrifter. Kallelseåtgärderna skola vara vidtagna senast
två veckor före ordinarie och senast en vecka före extra stämma.

Utlyses ordinarie stämma som i 113 § sägs att hållas å annan tid än som
bestämts i bolagsordningen, skall senast två veckor före stämman dels kungörelse
om stämmans hållande införas i allmänna tidningarna och tidning
inom den ort, där bolagets styrelse har sitt säte, dels ock kallelse med posten
avsändas till varje i aktieboken införd aktieägare, om vars postadress
uppgift kan utan väsentlig omgång eller tidsutdräkt inhämtas. Är i bolagsordningen
något ytterligare föreskrivet om kallelse till ordinarie stämma,
skall det iakttagas.

Uppskjutes stämma till dag som infaller mer än en månad därefter, skall
kallelse jämlikt andra stycket utfärdas till den fortsatta stämman.

Där för giltighet av bolagsstämmobeslut erfordras att det fattas å två på
varandra följande stämmor, må kallelse till sista stämman ej ske, innan
första stämman hållits. Är icke någon av stämmorna ordinarie, skola mellan
dem förflyta minst två månader, och skall till sista stämman kallelse
ske i den ordning som i tredje stycket är stadgad. Kallelse i sådan ordning
till sista stämman skall jämväl eljest ske, om för besluts giltighet erfordras
att det å denna stämma biträdes av minst nio tiondelar utav samtliga röstande
eller utav samtliga röstande för aktier av visst slag; dock skall rörande
kallelsen med posten gälla, att den skall i rekommenderat brev försändas
till aktieägarna eller i sist angivna fall till ägarna av aktier av nämnda slag.

116 §.

I kallelsen till bolagsstämma skola angivas de ärenden, som skola förekomma
å stämman, dock vare det ej erforderligt att i kallelse till ordinarie
stämma särskilt angiva de ärenden, som enligt denna lag eller bolagsordningen
skola där företagas. Under minst en vecka närmast före stämma
skall tillika en fullständig förteckning över samtliga ärenden, som skola
förekomma å stämman, genom styrelsens och verkställande direktörens försorg
hållas hos bolaget tillgänglig för aktieägarna ävensom ofördröj ligen
översändas till aktieägare, som med uppgivande av postadress anhåller därom.
Skall å stämma förekomma ärende innefattande förslag till ändring av
bolagsordningen, varde det huvudsakliga innehållet av ändringen angivet i
kallelsen och förteckningen.

Har aktieägare enligt 113 § framställt yrkande om ärendes hänskjutande
till prövning på ordinarie stämma å sådan tid att ärendet icke kunnat angivas
i kallelsen till stämman, skall genom styrelsens försorg ofördröj ligen
om ärendets hänskjutande till stämman tillkännagivande äga rum på det sätt,

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

som i bolagsordningen stadgas för kallelse till ordinarie bolagsstämma, samt
meddelande med posten avsändas till varje i aktieboken införd aktieägare,
om vars postadress uppgift kan utan väsentlig omgång eller tidsutdräkt inhämtas.

Ärende, som ej angivits i kallelsen till stämman eller varom tillkännagivande
och meddelande icke ägt rum efter vad i andra stycket stadgas, eller
som ej upptagits i förteckningen, må icke vid stämman företagas till avgörande,
där ej i fråga om ordinarie stämma ärendet enligt denna lag eller bolagsordningen
skall förekomma på stämman eller omedelbart föranledes av
ärende som där skall avgöras. Ej heller må ärende angående ändring av bolagsordningen
företagas till avgörande å ordinarie eller extra stämma, med
mindre föreskriften i första stycket sista punkten iakttagits. Utan hinder av
vad sålunda stadgats må dock å såväl ordinarie som extra stämma kunna
fattas beslut om utlysande av extra stämma för behandling av visst ärende.

Då särskild kallelse skall ske till fortsatt stämma, skall beträffande kallelsens
innehåll och påföljden av att ärende icke angivits i kallelsen vad
ovan i denna paragraf är stadgat äga motsvarande tillämpning.

117 §.

Finnes ej styrelse för försäkringsaktiebolag, har försäkringsinspektionen
att, på anmälan av verkställande direktören eller aktieägare eller då förhållandet
eljest varder för inspektionen kunnigt, ofördröjligen utlysa bolagsstämma.
I fråga om ordningen för utlysande av stämma i sådant fall gälle
vad i 115 och 116 §§ är stadgat.

Underlåter styrelsen att i föreskriven ordning kalla aktieägarna till ordinarie
bolagsstämma eller har styrelsen ej senast två veckor efter påfordran,
som i 114 § tredje stycket sägs, utlyst extra bolagsstämma att hållas så snart
det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske, vare lag som i 288 §
2 och 3 mom. sägs.

118 §.

1 mom. Å ordinarie bolagsstämma, som avses i 113 §, skola till avgörande
företagas frågorna om fastställelse av balansräkningen med de ändringar
eller tillägg, som må finnas erforderliga, samt om beviljande av ansvarsfrihet
åt styrelseledamöterna och verkställande direktören för den tid redovisningen
omfattar. Stämman skall ock fatta beslut i anledning av bolagets
vinst eller förlust enligt den fastställda balansräkningen.

Med beslut i nämnda frågor skall dock anstå till fortsatt stämma å viss
dag minst en och högst två månader därefter, om det påfordras av aktieägare,
vilkas sammanlagda röstetal utgör minst en femtedel av röstetalet för
samtliga vid stämman företrädda aktier eller som företräda sammanlagt
minst en tiondel av hela aktiekapitalet. Utöver nämnda tid vare uppskov
med sådant beslut ej medgivet.

Om skyldighet att inom viss tid till försäkringsinspektionen insända avskrift
av balansräkningen jämte andra handlingar stadgas i 281 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

2 mom. Där i moderbolag på stämma, som avses i 113 §, yrkande framställes
om utdelning av vinst utöver vad i förvaltningsberättelsen föreslagits,
skall, om det sålunda framställda yrkandet godkännes av stämman, med beslut
i frågan anstå till sådan fortsatt stämma som i 1 mom. sägs. Till den
fortsatta stämman skola samtliga styrelseledamöter och verkställande direktören
så ock revisorerna avgiva yttrande, huruvida den yrkade vinstutdelningen
med hänsyn till koncernens ställning och resultatet av koncernens
verksamhet i dess helhet får anses stå i strid mot god affärssed. Å den fortsatta
stämman må beslut ej fattas om högre utdelning än som sålunda yrkats.

119 §.

Styrelsen och verkställande direktören vare pliktiga att å den bolagsstämma,
varom förmäles i 113 §, i den mån det av aktieägare äskas och kan ske
utan förfång för bolaget, meddela till buds stående närmare upplysningar
angående förhållanden, som kunna inverka på bedömandet av värdet av
bolagets tillgångar, av dess ställning i övrigt och av resultatet av dess verksamhet
samt av styrelsens och verkställande direktörens förvaltning av bolagets
angelägenheter. Upplysningsplikten avser även bolagets förhållande
till koncernbolag.

Det åligger styrelsen och verkställande direktören att jämväl eljest å bolagsstämma
meddela aktieägare upplysning efter vad nu är sagt i avseende å
ärende, som skall förekomma å stämman.

Om för lämnande av begärd upplysning erfordras uppgifter, som ej äro
tillgängliga å stämman, skall upplysningen inom två veckor därefter skriftligen
hos bolaget hållas tillgänglig för aktieägarna ävensom översändas till
aktieägare, som framställt begäran om densamma.

Finner styrelsen att begärd upplysning icke kan av styrelsen eller verkställande
direktören utan förfång för bolaget lämnas å stämman, skall upplysningen
i stället lämnas till bolagets revisorer inom två veckor därefter.
Revisorerna skola inom en månad efter stämman till styrelsen avgiva skriftligt
yttrande, huruvida den begärda upplysningen lämnats till dem samt
huruvida upplysningen enligt deras mening bort föranleda ändring i revisionsberättelsen
eller eljest giver anledning till erinran. Där det är fallet,
skall ändringen eller erinringen angivas i yttrandet. Revisorernas yttrande
skall av styrelsen hållas hos bolaget tillgängligt för aktieägarna samt i avskrift
översändas till aktieägare, som framställt begäran om upplysningen.

Om talan mot styrelseledamot, verkställande direktören, stiftare, revisor

eller aktieägare.

120 §.

Ansvarsfrihet må ej anses vara styrelseledamot eller verkställande direktören
beviljad, såframt aktieägare med ett sammanlagt aktiebelopp, utgörande
minst en tiondel av hela aktiekapitalet, röstat däremot.

Iiungl. Mcij:ts proposition nr 50.

Äro de som röstat mot ansvarsfrihets beviljande i minoriteten, må i deras
aktiebelopp icke inräknas aktie, som aktieägaren bekommit annorledes än
genom bodelning, arv eller testamente och för vilken han blivit införd i
aktieboken senare än sex månader före den stämma där redovisningshandlingarna
och revisionsberättelsen framlades.

Varder talan å förvaltningen under det räkenskapsår redovisningen avser
ej anställd inom sex månader från det redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen
framlades på bolagsstämman, vare sa ansett som om ansvarsfrihet
blivit beviljad.

Om ansvarsfrihet blivit beviljad, må likväl talan kunna anställas mot styrelseledamot
eller verkställande direktören på grund av åtgärd, om vars vidtagande
eller betydelse för bolaget styrelsen, styrelseledamot eller verkställande
direktören uppsåtligen eller av vårdslöshet i redovisningshandlingarna
eller eljest till bolagsstämman eller till aktieägarna enligt 119 § tredje stycket
eller ock genom bokföringen eller eljest till revisorerna lämnat i väsentliga
hänseenden oriktiga eller ofullständiga upplysningar. Talan, som grundas
därpå att styrelseledamot eller verkställande direktören begått brottslig
handling, må ock eljest kunna mot honom anställas, saframt ej beviljad ansvarsfrihet
uppenbarligen avsett även nämnda handling.

121 §.

Har ansvarsfrihet enligt 120 § icke blivit styrelseledamot eller verkställande
direktören beviljad, äge aktieägare med aktiebelopp, varom i nämnda paragraf
stadgas, å bolagets vägnar föra talan mot honom å förvaltningen.
Samma lag vare i fråga om anställande av sådan talan som enligt vad där
sägs må anställas utan hinder av att ansvarsfrihet blivit beviljad.

Sedan talan blivit anställd, må den omständigheten, att en eller flera av
de aktieägare som anställt talan avstått från denna, ej utgöra hinder för de
övriga att fullfölja talan, ändå att deras sammanlagda aktiebelopp är mindre
än ovan sagts.

Aktieägare, som enligt första stycket anställt talan mot styrelseledamot
eller verkställande direktören, svare för rättegångskostnaderna, dock med
rätt att av bolaget erhålla ersättning, i den mån kostnaderna täckas av vad
genom rättegången kommit bolaget till godo.

122 §.

Har förslag om anställande av talan för bolaget om skadestånd mot stiftare
på grund av bolagsbildningen eller mot revisor på grund av hans uppdrag
prövats på bolagsstämma, vare i fråga om aktieägares rätt att å bolagets
vägnar föra sådan talan lag som i 121 § sägs, därest förslaget blivit
av stämman antaget eller ock biträtts av aktieägare med sammanlagt aktiebelopp
varom i 120 § stadgas. Rätten att föra talan mot stiftare vare dock
ej beroende därav, att aktieägare viss tid varit i aktieboken införd såsom
ägare till sina aktier.

Kungi. Maj:ts proposition nr 50.

Talan må ej anställas mot stiftare sedan tre år förflutit efter bolagets registrering
eller mot revisor sedan två år förflutit från det revisionsberättelse
eller yttrande, varom förmäles i 44, 58, 59 eller 61 §, framlades å bolagsstämma
eller yttrande enligt 119 § avgavs.

Mot aktieägare må bolaget ej väcka talan om skadestånd enligt 320 eller
322 §, sedan två år förflutit efter beslut eller åtgärd därå talan grundas.

Utan hinder av vad i andra och tredje styckena sägs må talan anställas
som grundas därpå att stiftare, revisor eller aktieägare begått brottslig
handling.

123 §.

Försättes bolaget i konkurs på ansökan, som gjorts inom två år från den
stämma där redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen framlades,
äge konkursboet, ändå att ansvarsfrihet blivit styrelseledamot eller verkställande
direktören beviljad, anställa talan mot honom å förvaltningen under
det räkenskapsår redovisningen avser.

Mot stiftare, revisor eller aktieägare äge ock, där bolaget försättes i konkurs
på ansökan, vilken gjorts inom tid som i 122 § andra och tredje styckena
är för talan i varje särskilt fall föreskriven, konkursboet föra sådan talan.

Talan, varom i denna paragraf stadgas, skall väckas inom sex månader
från första borgenärssammanträdet eller, där tiden för anställande av talan
för bolaget då ännu ej gatt till ända, inom utgången av den tid. Försummas
det, vare rätt till talan förlorad.

124 §.

Uppgörelse mellan bolaget och stiftare rörande honom i sådan egenskap
åliggande skadeståndsskyldighet vare ej bindande för bolaget eller dess konkursbo,
där den träffats innan tid för anställande av talan mot honom gått
till ända efter vad ovan är stadgat.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning i fråga om
uppgörelse beträffande skadeståndsskyldighet, som åvilar styrelseledamot,
verkställande direktören eller revisor. Bolaget vare dock bundet av uppgörelse,
som träffats av bolagsstämma. Är fråga om uppgörelse med styrelseledamot
eller verkställande direktören, skola revisorerna höras i ärendet. Ej
ma uppgörelse anses träffad av stämman, om aktieägare med ett sammanlagt
aktiebelopp, utgörande minst en tiondel av hela aktiekapitalet, röstat
däremot. För aktieägare skadeståndstalan å bolagets vägnar, vare uppgörelse
gällande med mindre den biträtts av honom. Skall fråga om uppgörelse
behandlas å stämma, skola, ändå att denna ej är ordinarie, föreskrivna
kallelseåtgärder vara vidtagna senast två veckor före stämman.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

Om ändring av bolagsordningen och vissa andra fall, då särskild röstpluralitet
å bolagsstämma erfordras, så ock om ändring av grunderna.

125 §.

1 mom. Beslut, som innefattar sådan ändring av bolagsordningen att rättsförhållandet
mellan redan utgivna aktier rubbas, vare ej giltigt, med mindre
samtliga aktieägare förenat sig därom. Försämras genom beslutet allenast
vissa aktiers rätt, erfordras dock samtycke endast av ägarna till nämnda aktier,
och skall därjämte angående beslutets fattande å två på varandra följande
bolagsstämmor gälla vad här nedan i 2 och 5 mom. är för varje särskilt
fall stadgat.

Finnas aktier av olika slag och rubbas genom beslutet rättsförhållandet
mellan aktieslagen, erfordras för giltighet av beslutet, utöver vad i 2 eller 5
mom. är stadgat, allenast att beslutet å den sista stämman biträtts av nio
tiondelar av samtliga röstande för det slag av aktier, vilkas rätt genom beslutet
försämras, och att de som biträtt beslutet tillika företrätt nio tiondelar
av dessa aktier.

Beträffande beslut om intagande i bolagsordningen av bestämmelse enligt
65 § 1 mom. om lösningsrätt vid övergång av aktie skall vad i första och
andra styckena är stadgat äga motsvarande tillämpning.

För giltighet av beslut om sådan ändring av bolagsordningen, att det där
bestämda aktiekapitalet eller maximikapitalet höjes eller att det belopp, vartill
aktier av visst slag skola kunna utgivas, höjes eller sänkes, eller att nytt
aktieslag skall kunna utgivas, erfordras, ändå att genom beslutet rättsförhållandet
rubbas mellan aktier av olika slag, iakttagande allenast av vad i 4 och
5 mom. är för varje särskilt fall stadgat.

Beslut, varigenom i bolagsordningen intages förbehåll varom i 65 § 2 mom.
förmäles, skall fattas i den ordning som i 5 mom. sägs.

2 mom. Beslut om ändring av bolagsordningen som avser

grunderna för utövande av röstträtt och för fattande av beslut å bolagsstämma,

intagande av förbehåll enligt 344 § eller av förbud att klandra skiljedom
enligt 65 § 1 mom. eller 335 §,

förlängning av tiden för bolagets bestånd eller borttagande av något för
bolagets bestånd stadgat villkor, eller

användningen av bolagets vinst eller av bolagets behållna tillgångar vid
dess upplösning,

vare ej giltigt med mindre samtliga aktieägare förenat sig därom eller beslutet
fattats å två på varandra följande bolagsstämmor samt å den sista
stämman biträtts av minst nio tiondelar av samtliga röstande och de som
biträtt beslutet tillika företrätt minst tre fjärdedelar av hela aktiekapitalet.

Innebär ett i samband med nedsättningsbeslut enligt 61 § fattat beslut
allenast sådan ändring av bolagsordningen i ämne varom i detta mom. förmäles,
som erfordras för att förhindra att förhållandet mellan aktier av
olika slag rubbas genom nedsättningen, gälle med avseende å sistnämnda beslut
vad i 5 mom. stadgas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

3 mom. Beslut avseende ändring av bolagsordningen i fråga om föremålet
för bolagets verksamhet vare ej giltigt, med mindre samtliga aktieägare
lörenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra följande bolagsstämmor
samt å den sista stämman biträtts av minst två tredjedelar av samtliga
röstande och dessa tillika företrätt minst tre fjärdedelar av det på stämman
företrädda aktiekapitalet.

4 mom. Där aktier av olika slag finnas och dessa ej medföra lika rätt till
andel i bolagets tillgångar och vinst, vare beslut om sådan ändring av bolagsordningen,
att det i bolagsordningen bestämda aktiekapitalet eller maximikapitalet
eller det belopp, vartill aktier skola kunna utgivas av något av
nämnda slag, höjes eller ock att nytt aktieslag skall kunna utgivas, icke
giltigt, med mindre samtliga aktieägare förenat sig därom eller beslutet fattats
å två på varandra följande bolagsstämmor samt å den sista stämman biträtts
av minst tre fjärdedelar av samtliga röstande och, där genom beslutet
visst aktieslags rätt försämras, de som biträtt beslutet tillika företrätt minst
tre fjärdedelar av sistnämnda slag av aktier. I samband med sådant beslut
må beslut i samma ordning fattas om den ändring av bolagsordningen, att
det belopp, vartill aktier av visst slag skola kunna utgivas, sänkes.

5 mom. Beslut om annan ändring av bolagsordningen än ovan avses vare
eJ giftigt, med mindre samtliga aktieägare förenat sig därom eller beslutet
fattats å två på varandra följande bolagsstämmor och å den sista stämman
biträtts av minst två tredjedelar av samtliga röstande.

6 mom. Är för giltighet av beslut, som avses i 1—5 inom., något ytterligare
villkor bestämt i bolagsordningen, lände ock det till efterrättelse.

126 §.

Beslutas sådan ändring av bolagsordningen, att nytt aktieslag skall kunna
utgivas, eller i bolag, där aktier av olika slag finnas, sådan ändring av bolagsordningen,
att det där bestämda aktiekapitalet eller maximikapitalet eller
det belopp, vartill aktier av visst slag skola kunna utgivas, höjes, skall i beslutet
angivas det belopp, vartill aktier av varje särskilt slag skola kunna utgivas,
och, där beslutet avser utgivande av nytt aktieslag, den rätt som i förhållande
till de förutvarande aktierna skall tillkomma det nya aktieslaget.

Skola aktierna icke medföra lika rätt till andel i bolagets tillgångar och
vinst, skall i beslutet särskilt angivas den rätt till teckning eller erhållande
av nya aktier, som vid aktiekapitalets ökning skall tillkomma varje slag åv
aktier.

Avser beslut, varigenom i bolagsordningen intages förbehåll, som i 65 §
2 mom. sägs, icke bolagets samtliga aktier, och åsämjas ej aktieägarna beträffande
vilka aktier förbehållet skall gälla, varde frågan därom avgjord genom
lottning, som anställes å bolagsstämma i sammanhang med beslutet.

127 §.

Beslut om nedsättning av aktiekapitalet enligt 61 § vare, där icke samtliga
aktieägare förenat sig därom, ej giltigt, med mindre beslutet fattats å två på
varandra följande bolagsstämmor och å den sista stämman biträtts av minst

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

två tredjedelar av samtliga röstande. Rubbas genom beslutet rättsförhållandet
mellan aktierna, erfordras därjämte å den sista stämman samtycke av
ägarna av de aktier, vilkas rätt genom beslutet försämras.

Har i bolag, där aktier av olika slag finnas, beslut fattats, som avser nedsättning
av aktiekapitalet genom minskning med lika belopp av samtliga
aktier av visst slag eller sammanläggning av dessa aktier, och innehåller beslutet
tillika, att till reservfonden eller säkerhetsfonden skall avsättas ett
mot nedsättningen svarande belopp, vare, änskönt genom beslutet den rätt
som tillkommer dessa aktier försämras, beslutet giltigt, där det å sista stämman
biträtts av minst nio tiondelar av samtliga röstande för nämnda slag av
aktier och de som biträtt beslutet tillika företrätt minst tre fjärdedelar av
dessa aktier.

Är för giltighet av beslut som ovan sägs något ytterligare villkor bestämt
i bolagsordningen, lände det till efterrättelse.

Erfordras för beslut om nedsättning av aktiekapitalet, som avses i 61 §,
ändring av vad i bolagsordningen stadgas rörande aktiekapitalet eller rörande
akties nominella belopp, skall beslut om sådan ändring av bolagsordningen
fattas i sammanhang med nedsättningsbeslutet.

Skall beslut om nedsättning av aktiekapitalet genomföras medelst sammanläggning
av aktier, och erfordras enligt 334 § 1 inom. att samtliga aktieägare
förena sig om sammanläggningen, vare nedsättningsbeslutet ej gällande,
med mindre samtliga aktieägare förenat sig därom.

128 §.

Har beslut fattats om ändring av bolagsordningen enligt 125 § 1 mom.
andra stycket eller tredje stycket jämfört med andra stycket eller om nedsättning
av aktiekapitalet enligt 127 § andra stycket, vare aktieägare, vars
rätt genom beslutet försämras och som å sista stämman röstat mot beslutet,
berättigad påkalla, att hans aktier varda efter vad i 335 § stadgas inlösta av
de aktieägare, som å nämnda stämma röstat för beslutet, om han å stämman
gjort förbehåll därom. Samma rätt tillkomme ock aktieägare, som röstat
emot bolagsordningsändring som beslutats enligt 125 § 2 mom. första stycket.

Göres av aktieägare förbehåll som i första stycket sägs, vare, där å samma
stämma förnyad prövning av frågan om bolagsordningsändring eller om
nedsättning av aktiekapitalet påkallas av aktieägare som röstat för beslutet,
detta ej gällande, med mindre det å stämman bekräftas i den ordning som
är stadgad angående beslutet å sista stämman.

129 §.

Beslut om ändring av grunderna fattas av styrelsen.

130 §.

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

registrering skett. Vid anmälningen skola fogas två enligt 341 § andra stycket
bestyrkta avskrifter av beslutet om stadfästelse.

Avser beslutet sådan ändring av bolagsordningen att däri intages förbehåll
som i 65 § sägs, skall vid anmälningen fogas intyg av två personer, att
på varje brev å aktie som avses med förbehållet påskrift skett om den i förbehållet
bestämda inskränkningen i rätten till aktie; är förbehållet sådant
som i 65 § 2 mom. sägs, skall vid anmälningen tillika fogas en av samtliga
styrelseledamöter och verkställande direktören underskriven försäkran att
såsom ägare till de aktier, som förbehållet avser, icke äro i aktieboken införda
andra än som utan hinder av förbehållet må förvärva därmed avsedda
aktier.

Om talan å bolagsstämmobeslut.

131 §.

1 mom. Menar styrelsen, styrelseledamot, verkställande direktören eller
aktieägare att beslut, som fattats å bolagsstämma, icke tillkommit i behörig
ordning eller eljest strider mot denna lag eller bolagsordningen eller grunderna,
äge därå tala genom stämning å bolaget. Rätt till sådan talan äge ock
den som förmår visa, att styrelsen obehörigen vägrat att införa honom såsom
aktieägare i aktieboken.

Grundas talan därpå, att beslutet icke tillkommit i behörig ordning eller
att det eljest kränker allenast aktieägares rätt, skall talan väckas inom tre
månader från beslutets dag. Försummas det, vare beslutet gällande.

Hava vid bolagsstämmobeslut, som skall anmälas för registrering, i denna
lag eller bolagsordningen upptagna föreskrifter om särskild röstpluralitet
icke rätteligen iakttagits, vare, ehuru klandertalan ej väckts, beslutet icke
gällande, utan så är att i strid mot 304 § 2 mom. registrering av beslutet ägt
rum.

2 mom. Har talan å bolagsstämmobeslut anhängiggjorts, äge domstolen,
när skäl därtill förekommer, att innan målet avgöres förordna att beslutet
ej må verkställas. Om förordnandet skall, där beslutet är av beskaffenhet att
böra registreras, meddelande ofördröjligen genom rättens försorg avsändas
för registrering.

Domstols dom, varigenom bolagsstämmobeslut upphävts eller ändrats,
gälle jämväl för de aktieägare som ej fört talan.

132 §.

Har bolagsstämma bestämt arvode åt styrelseledamot, revisor eller tjänsteman
i bolaget eller eljest åt någon för fullgörande av honom meddelat uppdrag,
äge aktieägare med ett sammanlagt aktiebelopp, utgörande minst en
tiondel av hela aktiekapitalet, inom tre månader från beslutets dag hos rätten
göra skriftlig ansökan om prövning av arvodets storlek, därest det förmenas
vara för högt; och äge rätten efter vederbörandes hörande jämka
arvodet, om det finnes uppenbarligen vara bestämt till oskäligt belopp.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

Om förlängning av koncession.

133 §.

Ansökan om förlängning av koncession, som beviljats försäkringsaktiebolag
för bestämd tid, skall, ställd till Konungen, inlämnas till försäkringsinspektionen
sist sexton månader före utgången av den löpande koncessionen.

Beslut om sådan ansökan skall fattas å ordinarie bolagsstämma. Vid
ansökningen skall fogas enligt 341 § andra stycket bestyrkt avskrift av protokoll
som förts i ärendet.

Om likvidation och upplösning.

134 §.

Bolagsstämma äger besluta att bolaget skall träda i likvidation. Har försäkringsinspektionen
lämnat meddelande till rätten enligt 42 § eller har förhållande
inträffat som i 135 § sägs, skall beslutet fattas enligt 111 § första
stycket 5 och 6. Samma lag vare beträffande beslut i fall som avses i 139 §.
Beslut att bolaget skall träda i likvidation vare eljest icke giltigt, med mindre
samtliga aktieägare förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra
följande bolagsstämmor och å den sista stämman biträtts av minst
två tredjedelar av samtliga röstande. Är för giltighet av beslutet något ytterligare
villkor bestämt i bolagsordningen, lände det till efterrättelse.

Föreligger ej fall som i första stycket andra eller tredje punkten sägs, må
bolagsstämman kunna i beslutet föreskriva, att likvidationen skall inträda
först å viss kommande dag högst två månader därefter, dock senast å första
dagen av nästa räkenskapsår.

135 §.

Har i bolagsordningen fastställd tid för bolagets verksamhet gått till ända,
eller har eljest förhållande inträffat, på grund varav enligt bestämmelse
i bolagsordningen bolaget skall upphöra med sin verksamhet,
eller har bolagets hela försäkringsbestånd överlåtits,

eller har för bestämd tid beviljad koncession gått till ända utan att ny
koncession beviljats,

eller har Konungen förklarat koncessionen förverkad,
och varder ej på grund av anmälan inom sex veckor därefter enligt 144 §
i registret infört att bolaget trätt i likvidation, förklare rätten, på ansökan
av styrelseledamot, verkställande direktören eller aktieägare eller på anmälan
av försäkringsinspektionen, och efter bolagets hörande, att bolaget skall
träda i likvidation; och förelägge rätten bolaget att inom viss tid, ej understigande
sex veckor, till rätten ingiva bevis, att registrering skett på grund
av anmälan enligt 144 §, vid äventyr att eljest en eller flera likvidatorer förordnas
av rätten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Har aktiekapitalet till två tredjedelar eller den mindre del, som kan vara
bestämd i bolagsordningen, gått förlorat och har ej, inom fyra månader från
den bolagsstämma, å vilken enligt 139 § likvidationsbalansräkning framlagts,
bristen blivit fylld eller ock registrering skett därom att aktiekapitalet enligt
63 § nedsatts sålunda att täckning därför föreligger jämlikt likvidationsbalansräkning,
äge styrelseledamot, verkställande direktören eller aktieägare
hos rätten göra ansökan att bolaget skall förklaras skyldigt att träda i likvidation.
Anmälan om förhållande som nu sagts må ock göras av försäkringsinspektionen.

Sker ansökan eller anmälan, skall rätten ofördröjligen utfärda kallelse å
bolaget samt å aktieägare, som vilja yttra sig i ärendet, att inställa sig för
rätten å utsatt dag, minst två och högst fyra månader därefter, då frågan
om bolagets trädande i likvidation skall prövas av rätten. Kallelsen skall
delgivas bolaget på sätt om stämning i tvistemål är stadgat. Det åligger styrelsen
att genast utlysa bolagsstämma för meddelande om kallelsen.

Visas att aktiekapitalet till den del som i första stycket sägs gått förlorat,
och har ej senast å den för ärendets handläggning utsatta dagen anmälts
och styrkts att bristen i aktiekapitalet blivit fylld eller att beslut om sådan
nedsättning av aktiekapitalet varom i första stycket sägs blivit registrerat,
1''örklare rätten att bolaget skall träda i likvidation. I fråga om beslutet och
om förordnande av likvidatorer, så ock om avsändande av meddelande och
underrättelse till försäkringsinspektionen skall gälla vad i 135 § är stadgat.

Saknar försäkringsaktiebolag till registret anmäld behörig styrelse eller
verkställande direktör, vare styrelseledamot, verkställande direktören, aktieägare
eller borgenär, så och envar annan, vars rätt kan vara beroende av att
någon finnes som äger företräda bolaget, berättigad att hos rätten göra ansökan,
att bolaget skall förklaras skyldigt att träda i likvidation.

Där förhållande som avses i första stycket varder för försäkringsinspektionen
kunnigt, äger inspektionen därom göra anmälan hos rätten.

Sker ansökan eller anmälan, skall rätten ofördröjligen utfärda kallelse å
bolaget samt å aktieägare och borgenärer, som vilja yttra sig i ärendet, att
inställa sig för rätten å utsatt dag, då frågan om bolagets trädande i likvidation
skall prövas av rätten. Kallelsen skall delgivas bolaget på sätt om stämning
i tvistemål är stadgat, där upplysning vinnes om någon med vilken delgivning
kan äga rum. Härjämte skall kungörelse om kallelsen genom rättens
försorg införas i allmänna tidningarna och tidning inom den ort, där bolagets
styrelse skall hava sitt säte, minst två och högst fyra månader före inställelse -

136 §.

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

dagen. Rätten äge, där så äskas eller eljest finnes erforderligt, förordna en
eller flera sysslomän att taga bolagets egendom under vård samt bevaka
dess angelägenheter och företräda bolaget till dess rätten meddelat beslut
i ärendet.

Styrkes ej innan ärendet företages till avgörande, att behörig styrelse eller
verkställande direktör finnes samt att införing i registret skett, förklare rätten,
att bolaget skall träda i likvidation, och förordne en eller flera likvidatorer.

Genom rättens försorg skall till försäkringsinspektionen ofördröj ligen avsändas
dels för registrering meddelande om beslutet att bolaget skall träda i
likvidation, dels ock underrättelse om förordnande av likvidator med angivande
av hans fullständiga namn och postadress. Förordnas syssloman, skall
ock för registrering ofördröj ligen avsändas meddelande därom med angivande
av sysslomannens fullständiga namn och hemvist.

138 §.

I ärende varom i 135—137 §§ förmäles skall för de kostnader som sökanden
fått vidkännas för delgivning eller kungörelse av kallelse samt för expeditioner
i ärendet gottgörelse till honom utgå av bolagets medel, där bolaget
förklaras skola träda i likvidation eller rätten eljest prövar skäligt att gottgörelse
utgår.

Har ärendet upptagits på grund av anmälan från försäkringsinspektionen,
skola kostnaderna för kungörelse och delgivning av kallelse gäldas med bolagets
medel. Om dessa ej lämna tillgång därtill, skall kostnaden gäldas av
statsverket.

139 §.

Det åligger styrelsen och verkställande direktören att, när helst anledning
yppas till antagande att aktiekapitalet till den del som i 136 § sägs gått förlorat,
ofördröj ligen upprätta särskild balansräkning för utrönande av bolagets
ställning (likvidationsbalansräkning).

I likvidationsbalansräkningen skola tillgångarna upptagas till värde, som
skall beräknas enligt vad i 93 § 1 mom. andra stycket är stadgat. Tillgångar
som avses i 93 § 2 mom. första stycket må dock, även om nämnda värde är
lägre, upptagas till det belopp, som motsvarar kostnaderna för deras anskaffning
med avdrag av den värdeminskning för vilken enligt sistnämnda
moment andra och tredje styckena avskrivning bör äga rum; och må tillgångar
som avses i 93 § 5 mom. upptagas på sätt där sägs. I övrigt skall beträffande
balansräkningen gälla de bestämmelser som avses i 93 och 94 §§.

Visar likvidationsbalansräkningen att aktiekapitalet till den del som i 136
§ sägs gått förlorat, skall styrelsen, sedan yttrande däröver inhämtats av revisorerna,
ofördröjligen kalla aktieägarna till bolagsstämma för prövning av
balansräkningen och frågan om bolaget skall träda i likvidation. Minst en
vecka 1''öre stämman skola genom styrelsens och verkställande direktörens
försorg avskrift av likvidationsbalansräkningen och av revisorernas yttrande

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

avsändas till försäkringsinspektionen samt huvudskriften eller avskrift hållas
hos bolaget tillgänglig för aktieägarna. Huvudskriften skall ock framläggas
å stämman.

140 §.

Beslutar bolagsstämma att bolaget skall träda i likvidation, välje stämman
en eller flera likvidatorer. Stämman må ock utse en eller flera suppleanter.
Enligt bestämmelse, som intagits i bolagsordningen, må en eller flera likvidatorer
kunna tillsättas på annat sätt att jämte de å bolagsstämman valda
deltaga i likvidationen.

Har rätten enligt 135 eller 136 § förklarat att bolaget skall träda i likvidation,
åligger det styrelsen att genast sammankalla bolagsstämma för val av
likvidatorer, ändå att ändring sökes i beslutet.

Då likvidatorer utsetts å bolagsstämma eller förordnats av rätten, skall
bolaget anses hava trätt i likvidation, såframt ej bolagsstämman, efter vad
i 134 § sägs, beslutat att likvidationen skall inträda först å senare dag.

Finnes i bolagsordningen bestämmelse som i första stycket sägs, åligger
det styrelsen, verkställande direktören eller likvidator att ofördröj ligen giva
den som enligt nämnda bestämmelse skall tillsätta likvidator underrättelse
om bolagsstämmans eller rättens beslut att bolaget skall träda i likvidation.

Angående likvidator som förordnas av försäkringsinspektionen stadgas i

141 §.

Underlåta styrelseledamöterna eller verkställande direktören att fullgöra
vad dem åligger enligt 139 §, svare de för bolagets uppkommande förbindelser,
en för alla och alla för en, såsom för egen skuld.

Utser ej bolagsstämma likvidatorer inom fyra månader efter det likvidationsbalansräkning
framlagts å stämma, ändå att aktiekapitalet till den del
som i 136 § sägs gått förlorat, vare de, som med vetskap om förhållandet
deltaga i beslut om fortsättande av bolagets verksamhet eller handla å dess
vägnar, ansvariga för uppkommande förbindelser efter vad ovan stadgas.
Varder bristen i aktiekapitalet fylld eller beslut om nedsättning av aktiekapitalet
som i 136 § sägs registrerat, äge ej ansvarighet rum för förbindelse som
därefter uppkommer.

142 §.

Likvidator skall vara myndig här i riket bosatt svensk medborgare.

Uppdraget att vara likvidator gälle intill dess likvidationen blivit avslutad,
men den som meddelat uppdraget må när som helst entlediga likvidatorn
och utse annan i hans ställe. Bolagsstämma äger ock utse likvidator i stället
för likvidator, som förordnats av rätten i annat fall än nedan i fjärde stycket
eller i 143 § andra stycket sägs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

fall i fråga om likvidator, som blivit tillsatt i annan ordning, skola övriga
likvidatorer ofördröj ligen underrätta den som tillsatt honom. Finnas ej
andra likvidatorer, skall försäkringsinspektionen på ansökan av aktieägare
ofördröj ligen utlysa bolagsstämma för val av ny likvidator.

Visar likvidator uppenbarligen motvilja eller försummelse vid fullgörande
av sitt uppdrag, äge rätten, på anmälan av försäkringsinspektionen eller
likvidationsrevisor och efter likvidatorns hörande, entlediga honom och förordna
annan i hans ställe. Har rätten entledigat likvidator och i hans ställe
förordnat annan, skall underrättelse därom med angivande av dennes fullständiga
namn och postadress genom rättens försorg ofördröj ligen avsändas
till inspektionen.

Vad i denna paragraf är stadgat om likvidator skall i tillämpliga delar
gälla beträffande suppleant för likvidator.

143 §.

Finnes försäkringsaktiebolag, som enligt verkställd registrering trätt i likvidation,
sedermera sakna till registret anmälda behöriga likvidatorer, skall
rätten på ansökan av aktieägare, borgenär eller annan, vars rätt kan vara
beroende av att någon finnes som äger företräda bolaget, eller på anmälan
av försäkringsinspektionen, där det varder kunnigt för inspektionen, förordna
likvidatorer.

Har i fall, då likvidator skall tillsättas enligt bestämmelse i bolagsordningen
som avses i 140 § första stycket, sådan likvidator ej tillsatts, skall
ersättare förordnas av rätten på ansökan eller anmälan som i första stycket
sägs.

Genom rättens försorg skall till försäkringsinspektionen ofördröj ligen avsändas
underrättelse om förordnande av likvidator med angivande av hans
fullständiga namn och postadress.

144 §.

Likvidatorerna skola ofördröj ligen för registrering anmäla att bolaget
trätt i likvidation eller, där likvidationen efter vad i 134 § sägs skall inträda
å viss kommande dag, att bolaget träder i likvidation nämnda dag. Anmälningen
skall innehålla uppgift om dagen för val eller rättens förordnande.
I övrigt skall beträffande anmälan för registrering rörande likvidator eller
suppleant för honom eller i fråga om rätt att under likvidationen teckna
bolagets firma eller om ändring av bolagets postadress vad i 29 och 90 §§ är
stadgat för där avsedda fall äga motsvarande tillämpning.

145 §.

Å den bolagsstämma, vid vilken likvidatorer utses, skall jämväl väljas en
eller flera likvidationsrevisorer att granska likvidatorernas förvaltning och
bolagets räkenskaper under likvidationen. Hava likvidatorer förordnats av
rätten, skola de ofördröjligen sammankalla aktieägarna till stämma för sådant
val. Bolagsstämma må ock utse en eller flera suppleanter. Likvidationsrevisor
och suppleant må när som helst entledigas och annan utses i
hans ställe.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

Vad i 29 §, 99 § tredje, fjärde och femte styckena, 100 §, 101 §, 102 §
1 mom., 105 § första stycket och 114 § är stadgat om revisor och suppleant
för revisor, om revisors rättigheter och skyldigheter samt om anmälan eller
meddelande för registrering beträffande revisor skall i tillämpliga delar
gälla rörande likvidationsrevisor och suppleant, där ej annat följer av vad
här nedan är stadgat.

Angående likvidationsrevisor som förordnas av försäkringsinspelctionen
stadgas i 290 §.

146 §.

Då bolaget trätt i likvidation, åligger det styrelsen och verkställande
direktören att ofördröjligen avgiva redovisning för sin förvaltning av bolagets
angelägenheter under tid, för vilken redovisningshandlingar ej förut
framlagts å bolagsstämma.

Redovisningshandlingarna skola av likvidatorerna ofördröjligen i huvudskrift
eller avskrift överlämnas till revisorerna, som hava att inom en månad
avgiva revisionsberättelse. Redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen
skola av likvidatorerna så snart ske kan framläggas å bolagsstämma;
och skall å denna stämma till behandling företagas frågan om
beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsens ledamöter och verkställande direktören
för den tid redovisningen omfattar.

I fråga om styrelsens och verkställande direktörens redovisning, om revisorernas
granskning och revisionsberättelsen, om handlingars framläggande
å bolagsstämma, tillhandahållande under viss tid före denna och insändande
till försäkringsinspektionen, om behandlingen av frågan om ansvarsfrihet
samt om anställande av talan mot styrelseledamot eller verkställande
direktören skall i tillämpliga delar gälla vad i 91—96, 102—105,
113, 118, 120—124 och 284 §§ är stadgat. Omfattar den tid, för vilken
redovisning skall avgivas enligt första stycket, även föregående räkenskapsår,
skall särskild redovisning avgivas för nämnda år och skall därvid jämväl
97 § äga tillämpning.

147 §.

1 mom. Vad i 113, 114 och 117 §§ är stadgat om rätt för aktieägare att
få ärende hänskjutet till prövning å bolagsstämma och att påfordra utlysande
av stämma skall äga motsvarande tillämpning under likvidation,
varvid såsom ordinarie skola anses stämmor enligt 146, 154 och 157 §§•

.2 mom. Om kallelse till bolagsstämma under likvidation skall gälla vad
om kallelse till extra stämma är stadgat; dock skola föreskrivna kallelseåtgärder
vara vidtagna senast två veckor före stämma som avses i 146,
154, 157, 162 eller 163 §.

148 §.

Det åligger likvidatorerna att ofördröjligen söka kallelse å bolagets okända
borgenärer samt upprätta och i bolagets inventariebok införa inventarium
och balansräkning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

I inventarium och balansräkning för försäkringsaktiebolag i likvidation
skola beträffande tillgångar och skulder som avses i 296 § där omnämnda
värdering och beräkning följas. Andra tillgångar skola upptagas till värde
som skall beräknas enligt vad i 93 § 1 mom. andra stycket är stadgat.
Aktiekapitalet skall i balansräkningen upptagas inom linjen. Finnes skuld
till stiftelse, som bildats enligt lagen om aktiebolags pensions- och andra
personalstiftelser, skall skulden i balansräkningen redovisas i särskild post.

I övrigt skall beträffande inventarium och balansräkning för försäkringsaktiebolag
i likvidation gälla vad i 7 och 8 §§ bokföringslagen är stadgat.

Likvidatorerna skola ofördröjligen överlämna ett av dem underskrivet
exemplar av balansräkningen till likvidationsrevisorerna.

149 §.

Där ej annat föranledes av bestämmelserna i 296—299 §§, skola likvidatorerna
förvalta bolagets angelägenheter under likvidationen.

Det åligger likvidatorerna att så snart ske kan förvandla bolagets egendom
i penningar, i den mån det erfordras för likvidationen, samt att verkställa
betalning av bolagets skulder. Bolagets rörelse må fortsättas allenast
i den mån det är nödvändigt för en ändamålsenlig avveckling. Likvidatorerna
skola ock föranstalta om skifte av bolagets behållna tillgångar, där
ej annat följer av bolagsordningen.

Har likvidator förordnats av försäkringsinspektionen, må bolagets egendom
ej avyttras under hand utan hans samtycke. Finnes han hava utan
skäl vägrat sitt samtycke, äge inspektionen på ansökan av övriga likvidatorer
tillåta försäljningen. Samtycke, som nu är sagt, vare ej av nöden
där likvidatorerna vilja till gällande börspris överlåta å fondbörs noterat
värdepapper.

Angående förbud mot meddelande av nya försäkringar stadgas i 165 §.

150 §.

Med de inskränkningar, som följa av vad i 149 § samt i 296—299 §§ eller
eljest om likvidation är stadgat, skall i fråga om likvidatorers befogenhet
att företräda bolaget så ock om deras rättigheter och skyldigheter i övrigt
i tillämpliga delar gälla vad i denna lag är stadgat angående styrelse eller
styrelseledamot, och skola likvidatorerna svara jämväl för de åligganden
som enligt denna lag ankomma på verkställande direktören. Hava två eller
flera likvidatorer utsetts, skall åt en av dem uppdragas att fullgöra verkställande
direktörens skyldigheter i avseende å bolagets bokföring och
medelsförvaltning.

151 §.

Under likvidation skall bolagets firma tecknas med tillägg av orden »i
likvidation». I övrigt skall vad i 87 § första stycket finnes föreskrivet i
fråga om undertecknande av handling, som utfärdas för bolaget, äga motsvarande
tillämpning under bolagets likvidation.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 50.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

Har av likvidatorerna eller annan ställföreträdare för bolaget handling
utfärdats utan sådan firmateckning som i första stycket sägs, och framgår
icke av handlingens innehåll såväl att den utfärdats å bolagets vägnar som
ock att bolaget är i likvidation, svare de, som undertecknat handlingen, för
vad genom handlingen må hava slutits, en för alla och alla för en, såsom
för egen skuld. Sådan ansvarighet skall dock ej åvila undertecknarna, där
av omständigheterna vid handlingens tillkomst framgick, att den utfärdades
för bolaget och att detta var i likvidation, samt den till vilken handlingen
ställts av bolaget erhåller behörigen undertecknat godkännande av
handlingen utan oskäligt dröjsmål efter det begäran därom framställts eller
personlig ansvarighet gjorts gällande mot undertecknarna.

152 §.

Det åligger likvidatorerna att för varje räkenskapsår avgiva redovisning
för förvaltningen av bolagets angelägenheter genom avlämnande av balansräkning
avseende bolagets ställning balansdagen, likvidationsräkning och
förvaltningsberättelse. Har bolaget under räkenskapsåret fortsatt rörelsen
eller viss rörelsegren, skall häröver avgivas sådan vinst- och förlusträkning
som avses i 95 §. Dessa redovisningshandlingar skola vara underskrivna
av samtliga likvidatorer. Vad i 91 § andra stycket är stadgat skall
äga motsvarande tillämpning.

Likvidatorerna skola i likvidationsräkningen upptaga redovisning för
inkomster och utgifter under räkenskapsåret, därvid inkomsterna å försäljning
av bolagets tillgångar skola fördelas efter de i balansräkningen
upptagna tillgångsposterna samt bland utgifterna skola för sig upptagas
dels belopp, som erlagts i betalning för bolagets skulder, och dels övriga
utgifter i lämpliga poster.

I förvaltningsberättelsen skall, i den mån det finnes kunna ske utan förfång
för bolaget, upplysning lämnas om likvidationens gång. Hava tillgångar
i balansräkningen upptagits till lägre eller högre värde än i närmast
föregående balansräkning, skola i förvaltningsberättelsen angivas de belopp,
varmed nedsättning eller höjning skett av de under särskild post i
balansräkningen upptagna tillgångarnas sammanlagda värde.

Har likvidationen ej avslutats inom två år, skola i nästa förvaltningsberättelse
de hinder uppgivas, som därför mött.

Inom två månader efter räkenskapsårets slut skola likvidatorerna till likvidationsrevisorerna
i huvudskrift eller avskrift avlämna redovisningshandlingarna.

153 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

fördröjes eller icke. Om revisionsberättelsens innehåll i övrigt och om redovisningshandlingarnas
återställande och förseende med påskrift skall i tilllämpliga
delar gälla vad i 103 §, 104 § 1 inom. och 105 § andra stycket andra
punkten är stadgat. Hör till bolaget stiftelse som i 105 § sägs, skall vad i
andra stycket första punkten av samma paragraf är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

154 §.

Sedan likvidationsrevisorerna till likvidatorerna avlämnat sin revisionsberättelse,
skola likvidatorerna ofördröj ligen kalla aktieägarna till bolagsstämma
för granskning av redovisningen. Rörande framläggande av redovisningshandlingarna
och revisionsberättelsen å stämman och deras tillhandahållande
åt aktieägarna under viss tid före stämman skall gälla vad i 113 §
stadgas.

Angående insändande av redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen
till försäkringsinspektionen gäller vad i 284 § stadgas.

155 §.

När den i kallelsen å okända borgenärer utsatta inställelsedagen är förbi
och all veterlig gäld blivit betald, skola bolagets tillgångar skiftas. Är någon
del av gälden tvistig eller ej förfallen och kan förty eller av annan orsak betalning
ej ske, skola till samma gälds betalning erforderliga medel innehållas
och återstoden skiftas.

Sker skifte annorledes än nu är sagt, eller befinnas innehållna medel ej
lämna tillgång till gälds betalning, vare i händelse av bolagets oförmåga att
fullgöra sina förbindelser den, som uppburit något vid skiftet, skyldig att
återbära vad han bekommit. För brist, som kan uppkomma vid återbäringen,
vare likvidatorerna ansvariga efter de beträffande skadeståndsskyldighet
i 320, 323 och 324 §§ stadgade grunderna.

156 §.

Aktieägare vare berättigad att vid skifte av bolagets behållna tillgångar
bekomma vad å hans aktier belöper i förhållande till hela aktiekapitalet.
Innehåller bolagsordningen bestämmelser, som avvika från vad sålunda stadgas,
lände de till efterrättelse.

Då utskiftning verkställes, skola aktiebreven genom lilcvidatorernas försorg
förses med påskrift därom.

Förmenar aktieägare att han vid skifte icke bekommit vad på honom belöper
enligt första stycket, skall han vid talans förlust anhängiggöra sin
talan mot bolaget inom tre månader efter det slutredovisning framlades å
bolagsstämma. I fråga om aktieägares återbäringsskyldighet och om likvidators
ansvarighet skall vad i 155 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

Har aktieägare icke inom fem år efter det slutredovisning framlades å bolagsstämma
anmält sig att lyfta vad han vid skiftet bekommit, vare han förluslig
sin rätt därtill. Äro medlen i förhållande till de skiftade tillgångarna

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

att anse som ringa, äge rätten på anmälan av likvidatorerna förordna att de
skola tillfalla allmänna arvsfonden; i annat fall skall vad i 159 § är stadgat
äga tillämpning.

157 §.

Sedan likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag, skola de så snart ske kan avgiva
slutredovisning för sin förvaltning genom avlämnande av förvaltningsberättelse
rörande likvidationens gång från likvidationens början till dess
avslutande. Berättelsen skall ock innehålla redogörelse för utskiftning. Vid
berättelsen skola fogas redovisningshandlingar för hela likvidationstiden.
Berättelsen och redovisningshandlingarna skola i huvudskrift eller avskrift
avlämnas till likvidation srevisorerna, vilka hava att inom en månad därefter
avgiva en av dem underskriven revisionsberättelse över förvaltningen under
likvidationen och återställa handlingarna. Om revisionsberättelsens innehåll
och om redovisningshandlingarnas återställande och deras förseende med
påskrift skall i tillämpliga delar gälla vad i 103 §, 104 § 1 mom. och 105 §
andra stycket andra punkten är stadgat. Hör till bolaget stiftelse som i 105 §
sägs, skall vad i andra stycket första punkten av samma paragraf är stadgat
äga motsvarande tillämpning.

Efter det revisionsberättelsen avlämnats till likvidatorerna, skola dessa
ofördröj ligen kalla aktieägarna till bolagsstämma för granskning av slutredovisningen.
Angående redovisningshandlingarnas och revisionsberättelsens
framläggande å stämman och tillhandahållande åt aktieägarna under
viss tid före stämman skall gälla vad i 113 § stadgas; dock äge aktieägare
allenast på egen bekostnad bekomma avskrift av nämnda handlingar.

Angående insändande av redovisningshandlingar och revisionsberättelsen
till försäkringsinspektionen gäller vad i 284 § stadgas.

158 §.

Då likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag och å bolagsstämman framlagt
slutredovisning för sin förvaltning, anses bolaget upplöst; och skall anmälan
därom ofördröj ligen göras för registrering.

Vid anmälningen, som skall vara undertecknad av samtliga likvidatorer,
skola fogas enligt 341 § andra stycket bestyrkt avskrift av protokoll som
förts i ärendet ävensom bevis om dagen för utfärdande av kallelsen å okända
borgenärer.

159 §.

Yppas, efter det bolaget skall anses upplöst enligt 158 §, tillgång för bolaget
eller väckes talan mot bolaget eller uppkommer eljest behov av likvidationsåtgärd,
skall likvidationen fortsättas. Anmälan härom skall av likvidatorerna
ofördröjligen göras för registrering.

Beträffande kallelse till den bolagsstämma, som efter likvidationens återupptagande
först skall hållas, gälle vad i 115 § tredje stycket är stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50-

160 §.

Rörande beslut om avträdande av försäkringsaktiebolags egendom till
konkurs skall meddelande samtidigt med kungörelsen om beslutet genom
konkursdomarens försorg till försäkringsinspektionen avsändas för registrering.

Under konkurs företrädes bolaget såsom konkursgäldenär av styrelsen
och verkställande direktören eller, där vid konkursens början sysslomän enligt
137 § eller lividatorer voro utsedda, av dessa; dock må i behörig ordning
kunna utses styrelse i stället för sysslomän ävensom nya styrelseledamöter
eller nya likvidatorer.

Det åligger konkursförvaltaren, då konkurs avslutats, att för registrering
ofördröj ligen avsända meddelande därom med angivande huruvida överskott
finnes eller icke. Är konkursförvaltare ej tillsatt, skall sådan anmälan göras
av konkursdomaren.

161 §•

Där efter avslutande av försäkringsaktiebolags konkurs överskott ej finnes,
anses bolaget upplöst, då konkursen avslutades.

Finnes överskott, skall likvidation verkställas och gäller i avseende därå
bestämmelserna i 140—145 samt 147—158 §§. Har ej inom en månad efter
konkursens avslutande för registrering anmälts, att bolaget trätt i likvidation,
förklare rätten, på ansökan av styrelseledamot, verkställande direktören,
aktieägare eller borgenär eller på anmälan av försäkringsinspektionen,
att bolaget skall träda i likvidation. I fråga om ärendets handläggning
och om beslutet skall i tillämpliga delar gälla vad i 135 § är stadgat.

Hade bolaget, i fall som avses i andra stycket, trätt i likvidation, innan
dess egendom avträddes till konkurs, gälle vad i 159 § är stadgat.

162 §.

1 mom. Bolagsstämma äger besluta att talan skall på grund av förvaltningen
anställas mot likvidator. Enskild aktieägare äger ock för bolagets
räkning men i eget namn föra sådan talan; och skall i dylikt fall vad i 121 §
sista stycket är stadgat angående rättegångskostnad äga motsvarande tilllämpning.

Talan må ej väckas senare än ett år från det slutredovisningshandlingarna
och revisionsberättelsen framlades å bolagsstämma. Har likvidator entledigats
eller eljest avgått eller avlidit före likvidationens avslutande, skall
dock tiden för anställande av talan räknas från den bolagsstämma, varå
framlagts redovisningshandlingar och revisionsberättelse avseende det räkenskapsår,
då avgången eller frånfället inträffade. Vad i 120 § fjärde stycket,
123 § och 124 § andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning
i avseende å talan mot likvidator och uppgörelse mellan bolaget och likvidator
rörande honom i sådan egenskap åliggande skadeståndsskyldighet.

2 mom. Beträffande skadeståndstalan mot likvidationsrevisor skall vad i
1 mom. första stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

1 Kung 1. Maj:ts proposition nr 50.

Talan må ej anställas senare än två år från det slutredovisningshandlingarna
och revisionsberättelsen framlades å bolagsstämma eller, där fråga är
om talan på grund av tillsynen över likvidator som entledigats eller eljest
avgått eller avlidit före likvidationens avslutande eller om talan mot likvidationsrevisor,
som sålunda avgått eller avlidit, från den bolagsstämma, varå
framlagts redovisningshandlingar och revisionsberättelse avseende det räkenskapsår,
då avgången eller frånfället inträffade. Vad i 122 § fjärde stycket,
123 § och 124 § andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om talan mot likvidationsrevisor samt om uppgörelse mellan
likvidationsrevisor och bolaget.

163 §.

Har försäkringsaktiebolag trätt i likvidation på grund av bolagsstämmas
beslut i fall, då i denna lag stadgad anledning därtill icke var för handen
eller allenast anledning som i 136 § sägs förelåg, eller har försäkringsaktiebolag
trätt i likvidation på grund av rättens beslut enligt nämnda paragraf,
och har anledning till likvidation icke senare uppkommit enligt 42 eller
135 §, äger bolagsstämma, såframt brist i bolagets aktiekapital icke föreligger
och utskiftning av bolagets tillgångar ännu icke börjat, besluta att likvidationen
skall upphöra och bolaget återupptaga sin verksamhet.

Uppkommer fråga om återupptagande av bolagets verksamhet, skall av
likvidatorerna upprättas balansräkning efter de grunder varom stadgas i
139 §. Balansräkningen samt en av likvidatorerna underskriven berättelse
rörande skälen till återupptagande av bolagets verksamhet skola överlämnas
till likvidationsrevisorerna.

Likvidationsrevisorerna skola så snart ske kan över balansräkningen och
berättelsen till likvidatorerna avgiva yttrande, som skall innehålla särskilt
uttalande, huruvida hinder för verksamhetens återupptagande föreligger enligt
första stycket eller icke.

Balansräkningen, berättelsen och yttrandet skola minst en vecka före bolagsstämman
hållas hos bolaget tillgängliga för aktieägarna. Dessa handlingar
skola jämväl framläggas å stämman.

Bolagsstämmas beslut om likvidationens upphörande och återupptagande
av bolagets verksamhet vare icke giltigt, med mindre det fattas i den ordning,
som gäller för beslut om bolagets trädande i likvidation i fall då i
denna lag stadgad anledning därtill icke är för handen.

För registrering skall ofördröjligen anmälas, att likvidationen skall upphöra
och bolagets verksamhet återupptagas. Anmälningen, som skall undertecknas
av samtliga likvidatorer, skall innehålla försäkran, att hinder enligt
första stycket mot verksamhetens återupptagande ej föreligger. Vid anmälningen
skola fogas två enligt 341 § andra stycket bestyrkta avskrifter av
protokoll, som förts i ärendet, samt avskrift av balansräkningen, berättelsen
och yttrandet av likvidationsrevisorerna.

Beslutet om återupptagande av bolagets verksamhet må ej gå i verkställighet,
innan registrering skett.

Kungi. Maj:ts proposition nr 50.

164 §.

Har, sedan försäkringsaktiebolag trätt i likvidation, genom domstols lagakraftägande
avgörande bolagsstämmans eller rättens beslut om likvidation
blivit upphävt och anteckning därom skett i registret, eller registrering om
återupptagande av bolagets verksamhet skett jämlikt 163 §, skola likvidatorerna
ofördröj ligen kalla aktieägarna till bolagsstämma för val av styrelse
och revisorer. Likvidatorerna skola ock för sin förvaltning avgiva slutredovisning,
som i 157 § sägs. Redovisningshandlingarna skola avlämnas till
likvidationsrevisorerna, vilka hava att inom en månad därefter till likvidatorerna
avgiva revisionsberättelse, innefattande särskilt uttalande angående
ansvarsfrihet för dem. Sedan handlingarna av likvidatorerna tillställts styrelsen,
skall denna ofördröjligen kalla aktieägarna till bolagsstämma för fattande
av beslut i fråga om ansvarsfrihet för likvidatorerna. Angående redovisningshandlingarnas
och revisionsberättelsens framläggande å stämman
och tillhandahållande åt aktieägarna under viss tid före stämman skall gälla
vad i 113 § är stadgat; dock äge aktieägare allenast på egen bekostnad bekomma
avskrift av nämnda handlingar. Om kallelse till stämman skall gälla
vad om kallelse till extra bolagsstämma är stadgat; dock skola föreskrivna
kallelseåtgärder vara vidtagna senast två veckor före stämman.

Vad i denna lag rörande styrelseledamot är stadgat beträffande ansvarsfrihet,
talan å förvaltningen och uppgörelse med bolaget skall, i fall som avses
i första stycket, äga motsvarande tillämpning i avseende å likvidator.

Då genom lagakraftägande avgörande bolagsstämmans eller rättens beslut
om likvidation blivit upphävt, skall anmälan därom för anteckning i registret
enligt 313 § första stycket ofördröjligen göras av likvidatorerna.

Angående insändande av redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen
till försäkringsinspektionen gäller vad i 284 § stadgas.

165 §.

Har försäkringsaktiebolag trätt i likvidation eller kommit i konkurstillstånd,
må nya försäkringar icke meddelas.

Utan hinder av vad i första stycket är stadgat må dock under bolagets likvidation
sådan livförsäkring meddelas, som föranledes av gällande försäkringsavtal.

II. Om ömsesidigt försäkringsbolag.

Om ömsesidigt försäkringsbolags bildande.

166 §.

1 mom. De som vilja stifta ömsesidigt försäkringsbolag skola upprätta
bolagsordning samt därå söka Konungens stadfästelse. Avser bolagets rörelse
livförsäkring eller avser rörelsen annat slag av försäkring för all framtid
eller för längre tid än tio år, skola tillika enligt vad i 173 § sägs upprättas

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

särskilda grunder för verksamheten samt därå sökas Konungens stadfästelse.
Bolagsordningen och grunderna skola vara försedda med stiftarnas bevittnade
namnunderskrifter.

2 mom. Ä beslut om ändring av stadfäst bolagsordning eller stadfästa
grunder skall ock sökas Konungens stadfästelse. Avser ändringen utvidgning
av bolagets rörelse till ny försäkringsgren eller nytt verksamhetsområde eller
avser ändringen en väsentlig omläggning av rörelsen, skall vad om koncession
för nytt bolag är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Konungen må uppdraga åt försäkringsinspektionen att i Konungens ställe
meddela stadfästelse å ändringsbeslut i annat fall än i första stycket andra
punkten sägs.

3 mom. Ansökan om stadfästelse skall inlämnas till försäkringsinspektionen.

167 §.

Stittare av ömsesidigt försäkringsbolag skall vara myndig här i riket bosatt
svensk medborgare. Svenska staten samt svensk kommun må ock vara
stiftare.

Den som är i konkurstillstånd kan ej vara stiftare.

Stiftarna skola vara till antalet minst tre.

168 §.

Delägare i ömsesidigt försäkringsbolag äro försäkringstagarna. Återförsäkringstagare
skall dock icke på grund av återförsäkringen anses såsom delägare.

I fråga om livförsäkring och annan personförsäkring ävensom återförsäkring
häfta för ömsesidigt försäkringsbolags förbindelser allenast bolagets tillgångar.
Beträffande försäkring av annat slag svara delägarna personligen

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

med obegränsad eller till visst belopp begränsad ansvarighet för bolagets förbindelser.

Delägares ansvarighet må göras gällande allenast i den ordning denna lag
föreskriver.

169 §.

Ömsesidigt försäkringsbolag må icke, med mindre särskilda skäl till undantag
förefinnas, bildas utan garantikapital. Garantikapitalet skall bestämmas
med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av den tillämnade
rörelsen. Betalning av garantikapital skall erläggas i penningar, där den ej
må annorledes fullgöras efter vad i denna lag sägs.

Garantikapitalet skall återbetalas då det ej vidare erfordras för rörelsens
ändamålsenliga bedrivande. Angående villkor för återbetalning är vidare
stadgat i 193 §.

170 §.

Bolagsordning för ömsesidigt försäkringsbolag skall angiva:

1. bolagets firma;

2. föremålet för bolagets verksamhet med särskilt angivande, huruvida
verksamheten skall avse såväl direkt försäkring som återförsäkring;

3. beträffande direkt försäkring här i riket området för sådan verksamhet;

4. den ort inom riket, där bolagets styrelse skall hava sitt säte;

5. antalet styrelseledamöter och, där suppleanter för dem skola finnas,
antalet styrelsesuppleanter, antalet revisorer, tiden för styrelseledamots och
revisors uppdrag, så ock, där styrelseledamot och styrelsesuppleant eller revisor
och revisorssuppleant ej skola väljas å bolagsstämma, huru de skola
tillsättas, ävensom i vilken omfattning revisorerna skola vara auktoriserade
revisorer eller godkända granskningsmän;

6. huruvida mer än en ordinarie bolagsstämma skall årligen hållas, samt
vilka ärenden som skola förekomma å ordinarie stämma, utöver dem vilka
enligt 218 § skola förekomma å stämma som i 213 § sägs, eller, där flera
ordinarie stämmor skola hållas, å envar av dem;

7. tiden för ordinarie bolagsstämmas hållande, vilken tid, i fråga om
stämma som i 213 § sägs, skall bestämmas till viss period, icke överstigande
tre månader, inom sex månader från nästföregående räkenskapsårs utgång;

8. grunderna för utövande av rösträtt och fattande av beslut å bolagsstämma
med särskilt angivande, huruvida och i vilken mån delägarnas rösträtt
skall utövas genom utsedda delegerade och, där garantikapital förskjules,
rösträtt skall tillkomma garant;

9. det sätt, varpå kallelse till bolagsstämma skall ske och andra meddelanden
kungöras delägarna eller röstberättigade, som icke äro delägare,
ävensom den tid före stämma, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola
vara vidtagna;

10. där ej för bolagets förbindelser häfta allenast dess tillgångar, intill
vilket belopp och i vilken ordning delägarna äro personligen ansvariga för
bolagets förbindelser;

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

11. där bolaget är skyldigt att göra avsättning till reservfond, huru stor
del av bolagets årsvinst, som minst skall avsättas till dylik fond, och till vilket
belopp reservfonden skall uppgå för att avsättning ej skall behöva äga
rum;

12. de grunder, enligt vilka eljest skall förfogas över uppkommen vinst,
med särskilt angivande i fråga om livförsäkringsrörelse i vad män avsättning
skall ske till regleringsfond;

13. antal och belopp av försäkringar, som skola vara tecknade, innan bolaget
må anses bildat;

14. beträffande annan försäkring än livförsäkring, regler för begränsning
av den ansvarighet bolaget må utan återförsäkring ikläda sig på en och
samma risk;

15. där verksamheten avser såväl direkt försäkring som återförsäkring,
regler för återförsäkringens begränsning i förhållande till den direkta försäkringen; ävensom,

där garantikapital förskjutes:

16. garantikapitalets belopp;

17. i vilken ordning garant skall inbetala tecknat garantibelopp;

18. huruvida och i vilken ordning ränta skall erläggas å garantikapitalet
och vinst utdelas till garant, så ock i vilken ordning garantikapitalet skall
återbetalas.

Antalet styrelseledamöter, styrelsesuppleanter och revisorer kan så bestämmas,
att lägsta och högsta antalet angives.

Bolagsordningen skall jämväl innehålla bestämmelser ej mindre om den
tid, ej överstigande sex månader från det koncession beviljats, inom vilken
konstituei ande stämma skall hallas, än även om grunderna för utövande
av rösträtt och fattande av beslut å sådan stämma och å särskild stämma
enligt 183 §.

171 §.

Ömsesidigt försäkringsbolags firma skall innehålla orden ömsesidig samt
försäkring. I fråga om bolag, vars verksamhet endast avser att meddela försäkring
av egendom inom ett län, skall firman angiva området för bolagets
verksamhet men må ordet ömsesidig utelämnas.

172 §.

\ id bestämmande av antal och belopp av försäkringar, som skola vara
tecknade, innan ömsesidigt försäkringsbolag må anses bildat, skall hänsyn
tagas till beskaffenheten av den tillämnade rörelsen och till garantikapitalets
storlek.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

173 §.

För livförsäkring skola grunder upprättas beträffande

1. beräkning av försäkringspremier och premiereserv;

2. avsättning till och användning av utjämningsfond;

3. försäkringstagares rätt till återköp och fribrev;

4. belåning av försäkringsbrev hos bolaget;

5. verkan av underlåten premiebetalning;

6. försäkringstagares rätt när, annorledes än av anledning som avses under
3 eller 5, försäkringen upphör i förtid eller bolaget eljest är fritt från
ansvarighet för försäkringsfall;

7. återbäring till försäkringstagarna; samt

8. begränsning av den ansvarighet bolaget må utan återförsäkring ikläda
sig på en och samma risk.

Om grunder för livförsäkring stadgas vidare i 263—265, 267—270 och
273 §§.

174 §.

Skall förbehåll träffas enligt 344 § om tvisters avgörande av skiljemän,

eller skall bolaget driva försäkringsrörelse i utlandet,

eller skall bolagets verksamhet upphöra efter viss tid eller under visst
villkor,

varde bestämmelse härom intagen i bolagsordningen.

Där kalenderåret ej skall utgöra bolagets räkenskapsår, varde räkenskapsåret
angivet i bolagsordningen.

Skall om användande av bolagets behållna tillgångar vid dess upplösning
gälla annat än i denna lag stadgas, varde bestämmelse härom intagen i bolagsordningen.

175 §.

Sedan koncession beviljats, skall teckning av försäkringar i bolaget ske
å teckningslista som upprättats av stiftarna och försetts med deras bevittnade
namnunderskrifter. Teckning må ock ske å sådan avskrift av teckningslistan,
som bestyrkls av notarius publicus eller landsfiskal eller av stiftarna.
Vid teckningslistan skola vara fogade på enahanda sätt styrkta avskrifter
av koncessionen, bolagsordningen och i 173 § omförmälda grunder.

När teckning sker, böra tecknarna vid sina namn angiva yrke och postadress.

176 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

177 §.

Teckning av försäkring må å konstituerande stämma icke tagas i beräkning
där den skett annorledes än å teckningslista i huvudskrift eller sådan
avskrift som i 175 § sägs eller där teckningen gjorts med förbehåll.

178 §.

Har ej beslut om bolagets bildande fattats å konstituerande stämma inom
den i bolagsordningen föreskrivna tiden eller å stämma, till vilken frågan
uppskjutits enligt 182 §, vare teckning av försäkring eller av garantikapital,
där sådant skall förskjutas, icke vidare bindande.

Samma lag vare, där genom lagakraftägande beslut frågan om bolagets
registrering förklarats förfallen eller ansökan om bolagets registrering blivit
avslagen.

179 §.

Ej må, sedan bolaget registrerats, sådan grund för tecknings ogiltighet,
som avses i 177 § och 178 § första stycket, göras gällande, utan så är att
den hos försäkringsinspektionen anmälts före registreringen.

ISO §.

Konstituerande stämma skall utlysas av stiftarna att inom tid, som blivit
bestämd i bolagsordningen, hållas å ort inom riket. Kallelsen skall senast två
veckor före stämman kungöras i allmänna tidningarna och tidning inom
den ort, där bolagets styrelse skall hava sitt säte. Skriftlig kallelse skall ock
med posten avsändas till envar, som tecknat försäkring och vid sitt namn
angivit postadress, ävensom till garant, som är röstberättigad.

Skall efter vad i 182 § sägs till fortsatt stämma anstå med avgörande av
frågan huruvida bolaget skall komma till stånd, skall kallelse till den fortsatta
stämman utfärdas i den ordning varom i första stycket stadgas. Kallelsen
skall angiva de ärenden som skola förekomma.

181 §.

Å konstituerande stämman skola stiftarna i huvudskrift framlägga teckningslistan
jämte de handlingar, av vilka enligt 175 § avskrifter skola vara
fogade vid densamma. Har teckning skett å avskrifter av teckningslistan,
skola ock dessa framläggas.

Å stämman skall ordföranden upprätta förteckning över närvarande röstberättigade.
Företrädes någon av ombud, skall jämväl ombudet upptagas.
I förteckningen över närvarande skall anteckning göras om det röstetal,
som tillkommer envar av dem. Äger någon utöva rösträtt såsom garant,
skall detta angivas i förteckningen. Sedan förteckningen enhälligt eller efter

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

en på grundval av densamma företagen omröstning godkänts med eller utan
ändring, länder förteckningen till efterrättelse såsom röstlängd.

Utvisa ej teckningslistorna, att försäkringar blivit tecknade till minst det
antal och belopp, som i bolagsordningen föreskrivits, vare frågan om bolagets
bildande förfallen.

Skall garantikapital förskjutas och styrkes ej å stämman att detsamma
blivit inbetalt till den del, som i bolagsordningen föreskrivits, vare lag som
i fjärde stycket sägs.

Vid fortsatt stämma, varom i 182 § förmäles, skall ny röstlängd upprättas.

182 §.

Å konstituerande stämman skall till avgörande företagas, huruvida bolaget
skall komma till stånd. Dock må beslutas, att med frågans avgörande
skall anstå till fortsatt stämma, som utsättes till viss dag minst fyra och
högst sex veckor därefter. Å fortsatt stämma varde frågan om bolagets bildande
avgjord utan vidare uppskov.

Beslutes att bolaget skall komma till stånd, skall bolaget anses bildat; i
annat fall vare frågan om bolagets bildande förfallen.

183 §.

År ömsesidigt försäkringsbolag bildat, skall val av styrelse och revisorer
förrättas.

Sker det ej å konstituerande stämman, åligger det stiftarna att senast en
månad därefter i den ordning, som skall gälla för kallelse till ordinarie bolagsstämma,
utlysa särskild stämma för ändamålet att hållas så snart ske
kan. Ur akti åtes det, har försäkringsinspektionen att då förhållandet varder
för inspektionen kunnigt ofördröj ligen i samma ordning kalla de röstberättigade
till sådan stämma.

I fråga om orten för särskild stämma skall gälla vad om ort för bolagsstämma
är stadgat i 215 §.

184 §.

Vid konstituerande stämman och särskild stämma enligt 183 § skall genom
stiftarnas försorg föras protokoll. Rörande detta protokoll skall vad
i 210 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

185.

I fråga om talan å beslut, som fattats på konstituerande stämman eller
särskild stämma enligt 183 §, skall vad om talan å bolagsstämmobeslut är
stadgat i 229 § 1 mom. första stycket och andra stycket första punkten
samt 2 mom. så ock i 230 § äga motsvarande tillämpning. Har bolaget i
strid mot vad i 304 § 1 mom. sägs blivit registrerat, ehuru sådan grund till
klander mot beslutet om bolagets bildande förelåg som avses i 229 § 1 mom.
andra och tredje styckena, vare beslutet gällande, om klandertalan ej väckts
inom föreskriven tid eller väckt klandertalan ogillats.

Kungl. Muj.ts proposition nr 50.

186 §.

Sedan styrelse och revisorer utsetts så ock, där garantikapital skall förskjutas,
minst hälften av garantikapitalet erlagts genom betalning i penningar
eller därmed enligt 331 § jämställd betalning samt stadgad skyldighet
att avlämna förbindelser, som i 192 § sägs, fullgjorts, må bolaget enligt
föreskrifterna i denna lag registreras.

187 §.

Innan bolaget registrerats, kan det ej förvärva rättigheter eller ikläda sig
skyldigheter, ej heller inför domstol eller annan myndighet söka, kära eller
svara. Sedan styrelse blivit utsedd, äge den dock föra talan i mål rörande
bolagsbildningen, så ock eljest vidtaga åtgärd för utbekommande av tecknat
garantibelopp.

Handla stiftare eller ock styrelsen, verkställande direktören eller annan,
som enligt 204 §, jämförd med 80 §, är ställföreträdare för bolaget, eller
på stämma röstberättigad å bolagets vägnar, innan det registrerats, skola
de, som deltagit i åtgärden eller beslut därom, svara för uppkommande förbindelser,
en för alla och alla för en, såsom för egen skuld; vare tillika, där
avtal träffats med någon som saknade kännedom om att bolaget var oregistrerat,
en för alla och alla för en skyldiga att ställa betryggande säkerhet
för förpliktelser, som ej skola omedelbart fullgöras.

188 §.

Har styrelsen, verkställande direktören eller annan ställföreträdare, som
avses i 204 §, jämförd med 80 §, ingått avtal för oregistrerat bolag, vare avtalet,
där registrering sker, gällande från registreringen, såvida icke den
med vilken avtalet slöts utövar den rätt att frånträda avtalet, som på grund
av vad i andra stycket stadgas må tillkomma honom.

Den med vilken avtalet slöts äge frånträda avtalet, innan det kommit eller
enligt vad i 316 § sägs skall anses hava kommit till hans kännedom, att
bolaget registrerats. Visste han att bolaget var oregistrerat, må han dock ej,
med mindre förbehåll träffats, frånträda avtalet i annat fall än då ansökan
om registrering icke gjorts inom den i 191 § stadgade tiden eller då ansökan,
som gjorts inom denna tid, av försäkringsinspektionen avslagits.

Fiånträde skall anses hava ägt rum, när meddelande därom inlämnats för
befordran med post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt sätt avsänts
till ställföreträdare, som ingått avtalet, eller till annan, som utsetts att vara
styrelseledamot, verkställande direktör eller firmatecknare. Den med vilken
avtalet slöts vare pliktig att, på förfrågan huruvida han vill vidbliva avtalet,
inom skälig tid giva besked därom. Förklarar han sig vilja vidbliva avtalet
eller underlåter han att inom skälig tid giva besked, skall han vara bunden
av avtalet som om han vetat att bolaget var oregistrerat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
189 §.

Blir enligt 188 § avtal bindande för bolaget, må ansvarighet varom i 187 §
andra stycket stadgas ej göras gällande, utom såvitt angår förpliktelse som
skolat fullgöras före bolagets registrering. Ej heller må på grund av sådan
förpliktelse talan väckas, sedan ett år förflutit från registreringen.

190 §.

Varder bolaget ej registrerat, vare styrelseledamöterna, en för alla och
alla för en, ansvariga för att vad styrelsen uppburit på grund av garantiavtal
eller teckning av försäkring i bolaget återbäres till garant eller tecknare
efter avdrag för kostnad till följd av åtgärd som må vidtagas enligt 187 §
första stycket. Återbäringen skall ock omfatta förkovran, där sådan uppkommit.

191 §.

Ansökan om bolagets registrering skall av styrelsen och verkställande direktören
göras senast ett år från det koncession beviljats.

Ansökningen skall beträffande styrelseledamot, styrelsesuppleant, verkställande
direktören och vice verkställande direktör innehålla uppgift om
fullständiga namnet ävensom hemvist, så ock förklaring att dessa personer
äro svenska medborgare och ej äro omyndiga. Där enligt denna lag eller
bolagsordningen revisor skall vara auktoriserad revisor eller godkänd
granskningsman, skola beträffande sådan revisor och suppleant för denne
lämnas enahanda uppgifter under angivande att han är auktoriserad revisor
eller godkänd granskningsman.

Bolagets postadress skall angivas.

Vid ansökningen skola fogas:

1. de listor å vilka teckning av försäkringar ägt rum;

2. avskrift av protokollet vid konstituerande stämman så ock, om särskild
stämma hållits, avskrift av det därvid förda protokollet; samt

3. två avskrifter av koncessionen, bolagsordningen och i 173 § omförmälda
grunder.

Dessutom skall, där garantikapital skall förskjutas, vid ansökningen fogas
avskrift av garantiavtalet ävensom en av samtliga styrelseledamöter och
verkställande direktören undertecknad handling innehållande dels uppgift,
huru stor del av garantikapitalet som inbetalts, samt huruvida och i vad
mån förbindelser, som i 192 § omförmälas, blivit avlämnade, dels ock försäkran
alt den anmälda inbetalningen på garantikapitalet blivit verkställd
genom betalning i penningar eller därmed enligt 331 § jämställd betalning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

I femte och sjätte styckena angivna avskrifter skola vara bestyrkta på
sätt i 341 § andra stycket stadgas.

Har ej varje styrelseledamot och styrelsesuppleant samt verkställande direktören
och vice verkställande direktör, så ock i övrigt envar, som ensam
eller i förening med annan är bemyndigad att teckna bolagets firma, å ansökningen
egenhändigt skrivit sin av vittnen styrkta namnteckning, skall
vid ansökningen fogas en särskild bilaga, därå namnteckningen finnes och
blivit styrkt av vittnen.

Om inbetalning och återbetalning av garantikapital.

192 §.

1 mom. Senast inom två år från ömsesidigt försäkringsbolags bildande
skall, där garantikapital förskjutes, tecknat garantibelopp till fullo betalas.

Garant vare skyldig att senast vid bolagets bildande avlämna till bolaget
ställd skriftlig förbindelse å tecknat garantibelopp, som är oguldet. Fordran
å oguldet garantibelopp må, ändå att förbindelse utfärdats, ej av bolaget
överlåtas eller pantsättas.

Ej må kvittning ske av skuld på grund av teckning av garantibelopp mot
fordran hos bolaget, med mindre styrelsen det medgiver. Kvittning må icke
medgivas, där den skulle lända till nackdel för bolaget eller dess borgenärer.

Innan styrelse valts, må inbetalning av garantibelopp verkställas allenast
genom insättning för bolaget å bankräkning varom stadgas i 331 §.

2 mom. Varder, efter det ansökan om bolagets registrering gjorts, ytterligare
inbetalning å garantikapital fullgjord, skall inom sex månader efter inbetalningen
anmälan om sålunda inbetalt belopp göras för registrering. Anmälningen,
som skall vara undertecknad av samtliga styrelseledamöter och
verkställande direktören, skall innehålla försäkran att den anmälda inbetalningen
på garantikapitalet blivit verkställd genom betalning i penningar eller
därmed enligt 331 § jämställd betalning eller ock genom kvittning mot skuld
till garant. Därvid skall angivas, huru mycket som guldits genom betalning
och huru mycket som guldits genom kvittning, och skall, där kvittning skett,
tillika försäkras att den enligt styrelsens och verkställande direktörens mening
icke länt till nackdel för bolaget eller dess borgenärer.

193 §.

Återbetalning av garantikapital må icke ske förrän såsom tillgång uppförda
organisationskostnader fullständigt avskrivits samt, där rörelsen avser
livförsäkring, säkerhetsfonden stigit till två och en halv procent av den i
271 § nämnda delen av premiereserven.

Beslut om återbetalning må ej bringas till verkställighet utan försäkringsinspektionens
tillstånd.

Verkställd återbetalning skall av styrelsen och verkställande direktören
ofördröj ligen anmälas för registrering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Om reservfond så ock om bolagsstämmas rätt att genom vinstutdelning eller
eljest förfoga över bolagets egendom.

194 §

Ömsesidigt försäkringsbolag skall av årsvinsten å annan rörelse än livförsäkringsrörelse,
efter avdrag för vad som åtgår till täckande av möjligen förefintlig
förlust å samma rörelse från föregående år, till reservfond avsätta
minst det belopp, som angives i bolagsordningen. Vid beräkning av det belopp,
som sålunda minst skall avsättas, må ej från årsvinsten avdragas
den andel däri, som kan hava tillerkänts styrelseledamot, verkställande direktören
eller annan såsom arvode (tantiem). Avsättning må dock ej ske
av medel som erfordras till täckande av förlust vilken uppstått å livförsäkringsrörelse
och ej motsvaras av befintliga till framtida förfogande avsatta
medel eller av fonder för livförsäkringsrörelsen. Sedan reservfonden uppgått
till visst i bolagsordningen föreskrivet minimibelopp, må vidare avsättning
till fonden upphöra; nedgår fonden under det sålunda stadgade beloppet,
skall avsättning därtill ånyo vidtaga.

195 §.

1 mom. Ej må till betalning av ränta enligt garantiavtal eller till utdelning
av vinst åt garant användas annat än den vinst, som förefinnes å rörelsen
i dess helhet enligt fastställd balansräkning för sista räkenskapsåret, i
den mån vinsten icke skall avsättas till reservfond eller säkerhetsfond.

Innan organisationskostnader, som uppförts såsom tillgång, fullständigt
avskrivits, må ej för något år såsom ränta eller vinst till garanter utgivas
sammanlagt mera än tre procent å det inbetalda garantikapitalet.

2 mom. Varder räntebetalning eller vinstutdelning beslutad och verkställd
i strid mot vad i 1 mom. stadgats eller mot bestämmelse i bolagsordningen,
vare de, som uppburit sådan betalning eller utdelning, skyldiga att återbära
denna jämte fem procent ränta därå.

Samma lag vare, om till räntebetalning eller vinstutdelning använts vinst
som utvisats av fastställd balansräkning till följd därav att balansräkningen
upprättats i strid mot bestämmelserna i 205 §, jämförd med 93 och 94 §§;
dock må betalningen eller utdelningen ej återkrävas från den, som vid dess
uppbärande varken insåg eller bort inse balansräkningens oriktighet.

För brist, som kan uppkomma vid återbäringen, vare de, som medverkat
till beslutet om räntebetalning eller vinstutdelning eller verkställandet av
detta eller till upprättandet eller fastställandet av oriktig balansräkning, ansvariga
efter de beträffande skadeståndsskyldighet i 320, 323 och 324 §§
stadgade grunderna.

t> flilmng till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 50.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

196 §.

Det tillkommer bolagsstämma att i enlighet med bolagsordningens föreskrifter
besluta, huruvida och i vad mån räntebetalning eller vinstutdelning
till garant skall ske av den vinst som enligt 195 § må användas för sådant
ändamål.

Bolagsstämma må ej besluta om användande av bolagets vinstmedel eller
övriga tillgångar eller om åtagande av förpliktelser för ändamål, som uppenbarligen
är främmande för föremålet för bolagets verksamhet eller för
verksamhetens syfte. Dock äge bolagsstämma använda tillgångar till allmännyttigt
eller därmed jämförligt ändamål, såvitt det med hänsyn till ändamålets
beskaffenhet, bolagets ställning och omständigheterna i övrigt får
anses skäligt.

Bolagsstämma må ej heller, med mindre annat följer av vad i denna lag
eller bolagsordningen är stadgat, besluta om sådan användning av bolagets
tillgångar eller eljest om sådan åtgärd, att uppenbarligen fördel beredes vissa
garanter till nackdel för bolaget eller övriga garanter.

Om uttaxering.

197 §.

Uppkommer i ömsesidigt försäkringsbolag förlust å annan försäkring än
personförsäkring, skall det belopp, vartill förlusten uppgår, i den mån den
icke varder täckt genom användande av befintliga till framtida förfogande
avsatta medel eller genom nedsättning av reservfonden, med tillägg av högst
en tiondel uttaxeras å dem, som varit delägare i bolaget under hela eller någon
del av det räkenskapsår, varunder förlusten uppkommit. Är enligt bestämmelse
i bolagsordningen delägarnas personliga ansvarighet begränsad
till visst belopp eller har i bolagsordningen intagits föreskrift om att uttaxering
i första hand skall ske inom en bestämd grupp av delägare eller eljest
i annan ordning än i denna paragraf stadgas, skall uttaxeringen därefter
jämkas. 4

Varder ej förlusten täckt genom uttaxering på sätt i första stycket är
stadgat, skall kvarstående förlust utjämnas genom nedsättning av delägares
andel i premiereserven med därav betingad nedsättning av försäkringsbeloppen
ävensom av sådana på delägare belöpande ersättningsbelopp, som svara
mot försäkringsfall, vilka inträffat under det räkenskapsår, varunder förlusten
uppkommit.

Där garantikapital förskjutits, skall vad ovan är stadgat om förlustens
täckande genom uttaxering gälla allenast det belopp, varmed förlusten må
överstiga det inbetalda garantikapitalet till den del detta icke redan återbetalats
till garanterna.

198 §.

Uttaxering enligt 197 § skall, efter det balansräkning för räkenskapsåret
blivit av bolagsstämman fastställd, av styrelsen ofördröjligen bringas till
verkställighet. Inbetalning av medel som uttaxerats må fördelas på högst

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

sex terminer, dock att sista inbetalningen skall vara gjord inom tre år från
styrelsens beslut om verkställighet.

Sådant beslut skall, där ej annat är i bolagsordningen bestämt, minst en
månad före varje inbetalningsdag delgivas i den ordning, som finnes stadgad
för kungörande av meddelanden till delägarna.

199 §.

Uttaxering skall ske i förhållande till varje delägares försäkringsbelopp.

Vid nedsättning av delägares andel i premiereserven och av ersättningsbelopp
som belöpa på delägare skola alla andelar och ersättningsbelopp nedsättas
i samma förhållande.

Har någon redan uppburit större ersättning än honom tillkommer efter
ersättningsbeloppens nedsättning, är han skyldig att till bolaget återbära
vad han sålunda för mycket uppburit.

Om bolagsordningen innehåller bestämmelser, som avvika från vad i denna
paragraf är stadgat, vare de gällande.

200 §.

Å delägare uttaxerat belopp, som ej å utsatt tid erlägges, skall ofördröjligen
utsökas. Finnes vid utmätning delägare sakna genast utmätningsbar
tillgång till det utsökta beloppets fulla gäldande eller varder delägares egendom
avträdd till konkurs, skall, i den mån förlust, som jämlikt 197 § skall
täckas genom uttaxering, icke genom de erlagda beloppen blivit täckt, i förra
fallet vad som brister och i senare fallet vad å delägaren belöper uttaga»
hos övriga delägare så långt deras ansvarighet räcker; och skola i ty fall de
för första uttaxeringen gällande grunder lända till efterrättelse.

201 §.

Avträdes ömsesidigt försäkringsbolags egendom till konkurs, må delägares
personliga ansvarighet för bolagets förbindelser göras gällande endast i
den mån bolagets tillgångar ej förslå till gäldande av dess skulder samt allenast
i den ordning som i 202 och 203 §§ sägs.

202 §.

Då förslag till slututdelning i bolagets konkurs upprättas, skall, där brist
för borgenärerna uppstår, av konkursförvaltningen jämväl upprättas förslag
till uttaxering å delägarna, så långt deras ansvarighet räcker, av det belopp
som erfordras för bristens täckande. Sådan uttaxering skall verkställas
efter de grunder, som stadgas i 197 och 199 §§, dock att uttaxeringen skall
ske å dem, som vid tiden för konkursansökningens ingivande voro eller under
hela eller någon del av det före nämnda tid närmast förflutna året varit
delägare i bolaget.

Underrättelse om förslagets upprättande skall upptagas i den kungörelse,
som utfärdas angående utdelningsförslaget, och varde därjämte av rättens
ombudsman meddelad delägarna på sätt om kungörande av meddelanden åt

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

dem finnes stadgat. Vad konkurslagen innehåller om tillhandahållande av
utdelningsförslag samt om ordningen för klander därå skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om förslag till uttaxering. Klandertalan å sådant förslag
må anställas jämväl av delägare.

203 §.

Sedan förslaget till uttaxering vunnit laga kraft eller prövats av första
domstolen i konkurssaken, åligger det konkursförvaltaren att ofördröj ligen
i den ordning, som finnes stadgad för kungörande av meddelanden åt delägarna,
infordra de uttaxerade beloppen.

Infordrat belopp, som ej erlägges å utsatt tid, skall av konkursförvaltaren
utsökas; och vare vid utsökningen förslaget till uttaxering lika gällande
som domstols lagakraftägande dom.

Finnes vid utmätning delägare sakna genast utmätningsbar tillgång till
det utsökta beloppets fulla gäldande eller varder delägares egendom avträdd
till konkurs, gälle vad i 200 § är stadgat.

Är ej förslaget till uttaxering gillat av alla borgenärerna och delägarna,
må ej utdelning ske, innan tid för klanders anställande är försutten. Har
förslaget överklagats, må ej belopp, som klandret avser, annorledes än mot
borgen utdelas, förrän slutlig dom över klandret fallit.

Om styrelse, verkställande direktör och firmateckning.

204 §.

1 mom. Angående styrelse, verkställande direktör och firmateckning skall
för ömsesidigt försäkringsbolag gälla vad i fråga om försäkringsaktiebolag
stadgas i 70—88 §§, dock med iakttagande att den i 70 § tredje stycket upptagna
hänvisningen till 113 § i stället skall avse 213 §, att vad i 73 § tredje
stycket sägs om aktieägare skall äga tillämpning å delägare, delegerad och
garant i ömsesidigt försäkringsbolag, samt att den i 84 § upptagna hänvisningen
till 69 § andra stycket första punkten och tredje stycket skall avse
bestämmelserna i 196 § andra stycket första punkten och tredje stycket.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, försäkringsinspektionen
må, när särskilda skäl äro därtill, medgiva undantag från föreskrifterna i
71 § att verkställande direktör skall utses samt att det skall ankomma på
bolagets styrelse att utse verkställande direktör och vice verkställande direktör,
ävensom från bestämmelsen i 77 § att sådan befattningshavare icke
må utses till ordförande i styrelsen. Skall verkställande direktör ej utses,
uppdrage styrelsen åt en av styrelseledamöterna att fullgöra de skyldigheter,
som enligt denna lag åvila verkställande direktören i avseende å bolagets
bokföring och medelsförvallningen, och svare styrelsen i övrigt för de
åligganden, som enligt denna lag ankomma på verkställande direktören.

2 mom. Vill styrelsen kära till bolaget, skall styrelsen kalla de röstberättigade
till bolagsstämma för val av ställföreträdare att föra bolagets talan
i tvisten. Stämning delgives genom att föredragas å stämman.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

3 mom. Vad i 90 § stadgas om registreringsanmälan skall lända till efterrättelse
jämväl i fråga om ömsesidigt försäkringsbolag, dock skall vad där
sägs om 29 § andra, tredje och sjunde styckena i stället avse 191 § andra,
tredje och åttonde styckena.

Om styrelsens och verkställande direktörens årsredovisning.

205 §.

Angående styrelsens och verkställande direktörens årsredovisning skall
för ömsesidigt försäkringsbolag gälla vad i fråga om försäkringsaktiebolag
stadgas i 91 och 92 §§, 93 § 1—5, 7 och 8 mom., 94 § 1 och 3—5 mom.
samt 95—97 §§; dock att den i 91 § tredje stycket upptagna hänvisningen
till 113 § i stället skall avse 213 §.

Om revision.

206 §.

Vad angående revision i försäkringsaktiebolag finnes stadgat i 98—104 §§
skall gälla jämväl i fråga om revision i ömsesidigt försäkringsbolag; därvid
skall dock iakttagas, att de i 99 § första stycket och 103 § upptagna hänvisningarna
till 113 § i stället skola avse 213 §, att vad i 99 § fjärde stycket
sägs om 29 § andra stycket i stället skall avse 191 § andra stycket, samt
att vad i 100 § 3 mom. och 104 § 1 mom. första stycket sägs om aktieägare
skall äga tillämpning å delägare, delegerade och garant i ömsesidigt försäkringsbolag.

Om bolagsstämma.

207 §.

Delägares, delegerads och garants rätt att deltaga i handhavandet av bolagets
angelägenheter utövas å bolagsstämma.

208 §.

209 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

tillämpning beträffande gåva från bolagets sida, så ock beträffande rättegång
eller annan talan mot honom eller tredje man.

Styrelseledamot eller verkställande direktören må ej deltaga i beslut om
ansvarsfrihet för förvaltningsåtgärd, för vilken han är ansvarig, eller i val
av revisor.

I behandlingen av fråga om överlåtelse av försäkringsbestånd enligt 295 §
äger övertagande bolaget deltaga utan hinder av vad i första stycket sägs.

210 §.

Där ej genom föreskrift i bolagsordningen är bestämt vem som skall vara
ordförande på bolagsstämma, välje stämman själv ordförande att leda förhandlingarna.
Till ordförande må utses den som ej är röstberättigad å
stämman, om annat icke föreskrives i bolagsordningen.

Är ej ordförande bestämd genom bolagsordningen, skall stämman öppnas
av styrelsens ordförande eller den styrelsen därtill utsett.

Å stämman skall ordföranden upprätta och till godkännande framlägga
en förteckning över närvarande röstberättigade och ombud för röstberättigade
med uppgift å det röstetal, som tillkommer envar av dem. Sedan förteckningen
enhälligt eller efter en på grundval därav företagen omröstn*nS
godkänts med eller utan ändring, länder förteckningen till efterrättelse
såsom röstlängd å stämman; dock att, där stämman uppskjutes till senare
dag än nästföljande söckendag, ny förteckning skall upprättas å den fortsatta
stämman.

Genom styrelsens försorg skall föras protokoll över förhandlingarna å
stämman. I protokollet skola intagas röstlängden, de beslut, som av ordföranden
angivits vara fattade av stämman, samt, där röstning skett, dess
resultat. Anteckning skall i protokollet ske om prövning av kallelsen till
stämman. Protokollet skall undertecknas eller till riktigheten vitsordas av
ordföranden och minst en på stämman utsedd person. Senast inom två veckor
efter stämman skall protokollet genom styrelsens och verkställande
direktörens försorg hållas hos bolaget tillgängligt för delägarna så ock för
röstberättigade, som ej äro delägare. Protokollen skola på betryggande sätt
förvaras.

211 §.

Jämte vad i övrigt i denna lag är stadgat om utövande av rösträtt och fattande
av beslut å bolagsstämma gälle:

1. att frånvarande delägares och garants rösträtt må utövas genom ombud,
dock att till ombud för delägare ej må utses annan än röstberättigad
delägare;

2. att delegerads rösträtt ej må utövas genom ombud;

3. att såsom bolagets beslut gäller den mening, för vilken de flesta rösterna
avgivas;

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

4. att vid lika röstetal val avgöres genom lottning, men i andra frågor
den mening gäller som biträdes av de flesta röstande eller, om jämväl antalet
röstande är lika, av stämmans ordförande.

I bolagsordningen må kunna intagas bestämmelser avvikande från vad i
första stycket 1, 3 och 4 stadgas.

212 §.

Den, som vill föra talan såsom fullmäktig för röstberättigad å bolagsstämma,
skall, där ej den röstberättigade å stämman muntligen bemyndigar honom
därtill, styrka sin behörighet genom skriftlig dagtecknad fullmakt. Fullmakt
vare ej gällande för stämma, som börjar senare än ett år efter fullmaktens
utfärdande.

213 §.

Inom sex månader efter utgången av varje räkenskapsår skall hållas ordinarie
bolagsstämma, å vilken styrelsen och verkställande direktören hava att
framlägga redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen för det sistförflutna
räkenskapsåret.

Genom styrelsens och verkställande direktörens försorg skola de handlingar,
som sålunda skola framläggas å stämman, under minst en vecka
närmast före denna hos bolaget hållas tillgängliga för de röstberättigade i
tillräckligt antal exemplar ävensom ofördröj ligen översändas till röstberättigad
som med uppgivande av postadress anhåller därom.

Röstberättigad äge att få ärende hänskjutet till prövning å ordinarie stämma,
såframt han hos styrelsen skriftligen framställer yrkande därom minst
tio dagar före stämman. Föranleder yrkandet särskilt tillkännagivande enligt
216 § andra stycket, skola kostnaderna därför gäldas av den som framställt
yrkandet.

214 §.

Styrelsen äger, när den finner lämpligt, kalla de röstberättigade till extra
bolagsstämma.

Revisorerna må, om deras granskning föranleder därtill, skriftligen med
angivande av skälet påfordra, att styrelsen skall utlysa extra bolagsstämma
att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske.
Efterkommer styrelsen ej inom en vecka sådan påfordran, äge revisorerna
på sätt i 215 och 216 §§ är stadgat själva utlysa stämma. Äro icke samtliga
revisorer ense om stämmas utlysande, gälle den mening, varom de flesta förena
sig, eller vid lika röstetal deras mening som anse extra stämma böra
hållas.

Extra bolagsstämma skall ock av styrelsen utlysas, då det för uppgivet
ändamål skriftligen påfordras av minst en tiondel av samtliga röstberättigade
eller det mindre antal, som kan vara bestämt i bolagsordningen.

215 §.

Bolagsstämma skall sammanträda å den ort, där styrelsen har sitt säte,
såframt ej i bolagsordningen blivit bestämt att stämma skall hållas å annan
ort inom riket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Utlyses ordinarie stämma som i 213 g sägs att hållas å annan tid än som
bestämts i bolagsordningen, skall senast två veckor före stämman kungörelse
om stämmans hallande införas i allmänna tidningarna och tidning inom
den ort, där bolagets styrelse har sitt säte. Är i bolagsordningen något ytterligare
föreskrivet om kallelse till ordinarie stämma, skall det iakttagas.

Uppskjutes stämma till dag som infaller mer än en månad därefter, skall
kallelse jämlikt andra stycket utfärdas till den fortsatta stämman.

216 §.

I kallelsen till bolagsstämma skola angivas de ärenden, som skola förekomma
å stämman, dock vare det ej erforderligt att i kallelse till ordinarie
stämma särskilt angiva de ärenden, som enligt denna lag eller bolagsordningen
skola där företagas. Under minst en vecka närmast före stämma
skall tillika en fullständig förteckning över samtliga ärenden, som skola förekomma
å stämman, genom styrelsens och verkställande direktörens försorg
hållas hos bolaget tillgänglig för de röstberättigade ävensom ofördröj ligen
översändas till röstberättigad, som med uppgivande av postadress anhåller
därom. Skall å stämma förekomma ärende innefattande förslag till ändring
av bolagsordningen, varde det huvudsakliga innehållet av ändringen angivet
i kallelsen och förteckningen.

Har röstberättigad enligt 213 § framställt yrkande om ärendes hänskjutande
till prövning på ordinarie stämma å sådan tid att ärendet icke kunnat
angivas i kallelsen till stämman, skall genom styrelsens försorg ofördröj ligen
om ärendets hänskjutande till stämman tillkännagivande äga rum på det
sätt, som i bolagsordningen stadgas för kallelse till ordinarie bolagsstämma.

Ärende, som ej angivits i kallelsen till stämman eller varom tillkännagivande
icke ägt rum efter vad i andra stycket stadgas, eller som ej upptagits
i förteckningen, må icke vid stämman företagas till avgörande, där ej i fråga
om ordinarie stämma ärendet enligt denna lag eller bolagsordningen skall
förekomma på stämman eller omedelbart föranledes av ärende som där skall
avgöras. Ej heller må ärende angående ändring av bolagsordningen företagas
till avgörande å ordinarie eller extra stämma, med mindre föreskriften i
första stycket sista punkten iakttagits. Utan hinder av vad sålunda stadgats
må dock å såväl ordinarie som extra stämma kunna fattas beslut om utlysande
av extra stämma för behandling av visst ärende.

Då särskild kallelse skall ske till fortsatt stämma, skall beträffande kallelsens
innehåll och påföljden av att ärende icke angivits i kallelsen vad ovan
i denna paragraf är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

217 §.

Finnes ej styrelse för ömsesidigt försäkringsbolag, har försäkringsinspektionen
att, på anmälan av verkställande direktören eller röstberättigad eller
då förhållandet eljest varder för inspektionen kunnigt, ofördröjligen utlysa
bolagsstämma. I fråga om ordningen för utlysande av stämma i sådant fall
gälle vad i 215 och 216 §§ är stadgat.

Underlåter styrelsen att i föreskriven ordning kalla de röstberättigade till
ordinarie bolagsstämma eller har styrelsen ej senast två veckor efter påfordran,
som i 214 § tredje stycket sägs, utlyst extra bolagsstämma att hållas
så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske, vare lag
som i 288 § 2 och 3 mom. sägs.

218 §.

Å ordinarie bolagsstämma, som avses i 213 §, skola till avgörande företagas
frågorna om fastställelse av balansräkningen med de ändringar eller
tillägg, som må finnas erforderliga, samt om beviljande av ansvarsfrihet åt
styrelseledamöterna och verkställande direktören för den tid redovisningen
omfattar. Stämman skall ock fatta beslut i anledning av bolagets vinst eller
förlust enligt den fastställda balansräkningen.

Med beslut i nämnda frågor skall dock anstå till fortsatt stämma å viss
dag minst en och högst två månader därefter, om det påfordras av minst en
tiondel av närvarande röstberättigade. Utöver nämnda tid vare uppskov med
sådant beslut ej medgivet.

Om skyldighet att inom viss tid till försäkringsinspektionen insända avskrift
av balansräkningen jämte andra handlingar stadgas i 281 §.

219 §.

Styrelsen och verkställande direktören vare pliktiga att å den bolagsstämma,
varom förmäles i 213 §, i den mån det av röstberättigad äskas och kan
ske utan förfång för bolaget, meddela till buds stående närmare upplysningar
angående förhållanden, som kunna inverka på bedömandet av värdet av bolagets
tillgångar, av dess ställning i övrigt och av resultatet av dess verksamhet
samt av styrelsens och verkställande direktörens förvaltning av bolagets
angelägenheter. Upplysningsplikten avser även bolagets förhållande till koncernbolag.

Det åligger styrelsen och verkställande direktören att jämväl eljest å bolagsstämma
meddela röstberättigad upplysning efter vad nu är sagt i avseende
å ärende, som skall förekomma å stämman.

Om för lämnande av begärd upplysning erfordras uppgifter, som ej äro
tillgängliga å stämman, skall upplysningen inom två veckor därefter skriftligen
hos bolaget hållas tillgängligt för de röstberättigade ävensom översändas
till röstberättigad, som framställt begäran om densamma.

Finner styrelsen att begärd upplysning icke kan av styrelsen eller verkställande
direktören utan förfång för bolaget lämnas å stämman, skall upp -

90 Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

lysningen i stället lämnas till bolagets revisorer inom två veckor därefter
Revisorerna skola inom en månad efter stämman till styrelsen avgiva skriftligt
yttrande, huruvida den begärda upplysningen lämnats till dem samt huruvida
upplysningen enligt deras mening bort föranleda ändring i revisionsberättelsen
eller eljest giver anledning till erinran. Där det är fallet, skall
ändringen eller erinringen angivas i yttrandet. Revisorernas yttrande skall
av styrelsen hållas hos bolaget tillgängligt för de röstberättigade samt i avskrift
översändas till röstberättigad, som framställt begäran om upplysningen.

Om talan mot styrelseledamot, verkställande direktören, stiftare, revisor

eller röstberättigad.

220 §.

Ansvarsfrihet må ej anses vara styrelseledamot eller verkställande direktören
beviljad, såframt minst en tiondel av samtliga röstberättigade röstat
däremot.

Varder talan a förvaltningen under det räkenskapsår redovisningen avser
ej anställd inom sex månader från det redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen
framlades på bolagsstämma, vare så ansett som om ansvarsfrihet
blivit beviljad.

Om ansvarsfrihet blivit beviljad, må likväl talan kunna anställas mot
styrelseledamot eller verkställande direktören på grund av åtgärd, om vars
vidtagande eller betydelse för bolaget styrelsen, styrelseledamot eller verkställande
direktören uppsåtligen eller av vårdslöshet i redovisningshandlingarna
eller eljest till bolagsstämman eller till de röstberättigade enligt
219 § tredje stycket eller ock genom bokföringen eller eljest till revisorerna
lämnat i väsentliga hänseenden oriktiga eller ofullständiga upplysningar. Talan,
som grundas därpå att styrelseledamot eller verkställande direktören begått
brottslig handling, må ock eljest kunna mot honom anställas, såframt
ej beviljad ansvarsfrihet uppenbarligen avsett även nämnda handling.

221 §.

Har ansvarsfrihet enligt 220 § icke blivit styrelseledamot eller verkställande
direktören beviljad, äge röstberättigade till det antal, som i nämnda
paragraf stadgas, å bolagets vägnar föra talan mot honom å förvaltningen.
Samma lag vare i fråga om anställande av sådan talan som enligt vad där
sägs må anställas utan hinder av att ansvarsfrihet blivit beviljad.

Sedan talan blivit anställd, må den omständigheten, att en eller flera av
de röstberättigade som anställt talan avstått från denna, ej utgöra hinder
för de övriga att fullfölja talan, ändå att deras sammanlagda antal är mindre
än ovan sagts.

Röstberättigade, som enligt första stycket anställt talan mot styrelseledamot
eller verkställande direktören, svare för rättegångskostnaderna, dock

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

med rätt att av bolaget erhålla ersättning, i den mån kostnaderna täckas av
vad genom rättegången kommit bolaget till godo.

222 §.

Har förslag om anställande av talan för bolaget om skadestånd mot stiftare
på grund av bolagsbildningen eller mot revisor på grund av hans uppdrag
prövats på bolagsstämma, vare i fråga om röstberättigades rätt att å
bolagets vägnar föra sådan talan lag som i 221 § sägs, därest förslaget blivit
av stämman antaget eller ock biträtts av minst en tiondel av samtliga röstberättigade.

Talan må ej anställas mot stiftare sedan tre år förflutit efter bolagets registrering
eller mot revisor sedan två år förflutit från det revisionsberättelse
framlades å bolagsstämma eller yttrande enligt 219 § avgavs.

Mot delägare eller röstberättigad, som ej är delägare, må bolaget ej väcka
talan om skadestånd enligt 320 §, sedan två år förflutit efter beslut eller åtgärd
därå talan grundas.

Utan hinder av vad i andra och tredje styckena sägs må talan anställas
som grundas därpå att stiftare, revisor, delägare eller röstberättigad, som ej
är delägare, begått brottslig handling.

223 §.

Mot stiftare, revisor, delägare eller röstberättigad, som ej är delägare, äge
ock, där bolaget försättes i konkurs på ansökan, vilken gjorts inom tid som
i 222 § andra och tredje styckena är för talan i varje särskilt fall föreskriven,
konkursboet föra sådan talan.

Talan, varom i denna paragraf stadgas, skall väckas inom sex månader
från första borgenärssammanträdet eller, där tiden för anställande av talan
för bolaget då ännu ej gått till ända, inom utgången av den tid. Försummas
det, vare rätt till talan förlorad.

224 §.

™ Kungl. Maj.ts proposition nr 50-

ledamot eller verkställande direktören, skola revisorerna höras i ärendet. Ej
må uppgörelse anses träffad av stämman, om minst en tiondel av samtliga
röstberättigade röstat däremot. För röstberättigad skadeståndstalan å bolagets
vägnar, vare uppgörelse ej gällande med mindre den biträtts av honom.
Skall fråga om uppgörelse behandlas å stämma, skola, ändå att denna ej är
ordinarie, föreskrivna kallelseåtgärder vara vidtagna senast två veckor före
stämman.

Om ändring av bolagsordningen så ock om ändring av grunderna.

225 §.

Beslut om ändring av bolagsordningen vare ej giltigt, med mindre samtliga
röstberättigade förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra
följande bolagsstämmor och å den sista stämman biträtts av minst två tredjedelar
av samtliga röstande.

Är för giltighet av beslut som avses i första stycket något ytterligare villkor
bestämt i bolagsordningen, lände ock det till efterrättelse.

226 §.

Beslut om ändring av grunderna fattas av styrelsen.

227 §.

Sedan stadfästelse meddelats å ändring av bolagsordning eller grunder,
skall ändringen av styrelsen eller verkställande direktören ofördröj ligen
anmälas för registrering. Ändringsbeslutet må ej gå i verkställighet innan
registrering skett. Vid anmälningen skola fogas två enligt 341 § andra
stycket bestyrkta avskrifter av beslutet om stadfästelse.

228 §.

Avser ändring av bolagsordningen delägares ansvarighet för bolagets förbindelser,
må, där ej samtliga delägare samtyckt till ändringen, beslutet därom
tillämpas endast för tid, som börjar minst ett år efter registrering av
ändringsbeslutet.

När registrering skett, skall därom genom styrelsens och verkställande direktörens
försorg ofördröjligen dels kungörelse införas i allmänna tidningarna
och tidning inom den ort, där bolagets styrelse har sitt säte, dels ock meddelande
med posten avsändas till envar delägare, vars postadress är känd.
Den, som var delägare i bolaget vid tidpunkten för ändringsbeslutets fattande,
men icke samtyckt till ändringen, äger att inom ett år från beslutets registrering,
utan iakttagande av eljest stadgad uppsägningstid, häva försäkringsavtalet
med rätt för honom att utfa vad å försäkringen belöper av
premiereserven, beräknad för den tidpunkt, då försäkringsavtalet upphör
att gälla.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

Om talan å bolagsstämmobeslut.

229 §.

1 mom. Menar styrelsen, styrelseledamot, verkställande direktören, delägare
eller röstberättigad, som ej är delägare, att beslut, som fattats å bolagsstämma,
icke tillkommit i behörig ordning eller eljest strider mot denna
lag eller bolagsordningen eller grunderna, äge därå tala genom stämning
å bolaget.

Grundas talan därpå, att beslutet icke tillkommit i behörig ordning eller
att det eljest kränker allenast den rätt som tillkommer delägare eller röstberättigad,
som ej är delägare, skall talan väckas inom tre månader från
beslutets dag. Försummas det, vare beslutet gällande.

2 mom. Har talan å bolagsstämmobeslut anhängiggjorts, äge domstolen,
när skäl därtill förekommer, att innan målet avgöres förordna att beslutet
ej må verkställas. Om förordnandet skall, där beslutet är av beskaffenhet
att böra registreras, meddelande ofördröjligen genom rättens försorg avsändas
för registrering.

Domstols dom, varigenom bolagsstämmobeslut upphävts eller ändrats,
gälle jämväl för delägare eller röstberättigad, som ej är delägare, ändå att
han ej fört talan.

230 §.

Har bolagsstämma bestämt arvode åt styrelseledamot, revisor eller tjänsteman
i bolaget eller eljest åt någon för fullgörande av honom meddelat
uppdrag, äge röstberättigade, utgörande minst en tiondel av sammanlagda
antalet, inom tre månader från beslutets dag hos rätten göra skriftlig ansökan
om prövning av arvodets storlek, därest det förmenas vara för högt,
och äge rätten efter vederbörandes hörande jämka arvodet, om det finnes
uppenbarligen vara bestämt till oskäligt belopp.

Om förlängning av koncession.

231 §.

Ansökan om förlängning av koncession, som beviljats ömsesidigt försäkringsbolag
för bestämd tid, skall, ställd till Konungen, inlämnas till försäkringsinspektionen
sist sexton månader före utgången av den löpande
koncessionen.

Beslut om sådan ansökan skall fattas å ordinarie bolagsstämma. Vid
ansökningen skall fogas enligt 341 § andra stycket bestyrkt avskrift av
protokoll som förts i ärendet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Om likvidation och upplösning.

232 §.

Bolagsstämma äger besluta att bolaget skall träda i likvidation. Har förhållande
inträffat som i 233 § sägs, skall beslutet fattas enligt 211 § första
stycket 3 och 4. Beslut att bolaget skall träda i likvidation vare eljest icke
giltigt, med mindre samtliga röstberättigade förenat sig därom eller beslutet
fattats å två på varandra följande bolagsstämmor och å den sista stämman
biträtts av minst två tredjedelar av samtliga röstande. Är för giltighet av
beslutet något ytterligare villkor bestämt i bolagsordningen, lände det till
efterrättelse.

Föreligger ej fall som i första stycket andra punkten sägs, må bolagsstämman
kunna i beslutet föreskriva, att likvidationen skall inträda först å viss
kommande dag högst två månader därefter, dock senast å första dagen av
nästa räkenskapsår.

233 §.

eller har Konungen förklarat koncessionen förverkad,
och varder ej på grund av anmälan inom sex veckor därefter enligt 239 §
i registret infört att bolaget trätt i likvidation, förklare rätten, på ansökan
av styrelseledamot, verkställande direktören, delägare eller röstberättigad,
som ej är delägare, eller på anmälan av försäkringsinspektionen, och efter
bolagets hörande, att bolaget skall träda i likvidation; och förelägge rätten
bolaget att inom viss tid, ej understigande sex veckor, till rätten ingiva bevis,
att registrering skett på grund av anmälan enligt 239 §, vid äventyr att
eljest en eller flera likvidatorer förordnas av rätten.

234 §.

Saknar ömsesidigt försäkringsbolag till registret anmäld behörig styrelse
eller verkställande direktör, där sådan skall utses, vare styrelseledamot,
verkställande direktören, delägare, röstberättigad, som ej är delägare, eller
borgenär, så ock envar annan, vars rätt kan vara beroende av att någon
finnes som äger företräda bolaget, berättigad att hos rätten göra ansökan,
att bolaget skall förklaras skyldigt att träda i likvidation.

Där förhållande som avses i första stycket varder för försäkringsinspektionen
kunnigt, äger inspektionen därom göra anmälan hos rätten.

Kungi. Maj.ts proposition nr 50.

Sker ansökan eller anmälan, skall rätten ofördröjligen utfärda kallelse å
bolaget samt å delägare och borgenärer, som vilja yttra sig i ärendet, att
inställa sig för rätten å utsatt dag, då frågan om bolagets trädande i likvidation
skall prövas av rätten. Kallelsen skall delgivas bolaget på sätt om
stämning i tvistemål är stadgat, där upplysning vinnes om någon med vilken
delgivning kan äga rum. Härjämte skall kungörelse om kallelsen genom
rättens försorg införas i allmänna tidningarna och tidning inom den
ort, där bolagets styrelse skall hava sitt säte, minst två och högst fyra månader
före inställelsedagen. Rätten äge, där så äskas eller eljest finnes erforderligt,
förordna en eller flera sysslomän att taga bolagets egendom under
vård samt bevaka dess angelägenheter och företräda bolaget till dess
rätten meddelat beslut i ärendet.

Styrkes ej innan ärendet företages till avgörande, att behörig styrelse
eller verkställande direktör finnes samt att införing i registret skett, förklare
rätten, att bolaget skall träda i likvidation, och förordne en eller flera
likvidatorer.

Genom rättens försorg skall till försäkringsinspektionen ofördröjligen avsändas
dels för registrering meddelande om beslutet att bolaget skall träda
i likvidation, dels ock underrättelse om förordnande av likvidator med angivande
av hans fullständiga namn och postadress. Förordnas syssloman,
skall ock för registrering ofördröjligen avsändas meddelande därom med
angivande av sysslomannens fullständiga namn och hemvist.

235 §.

I ärende varom i 233 och 234 §§ förmäles skall för de kostnader som sökanden
fått vidkännas för delgivning eller kungörelse av kallelse samt för
expeditioner i ärendet gottgörelse till honom utgå av bolagets medel, där
bolaget förklaras skola träda i likvidation eller rätten eljest prövar skäligt
att gottgörelse utgår.

Har ärendet upptagits på grund av anmälan från försäkringsinspektionen,
skola kostnaderna för kungörelse och delgivning av kallelse gäldas
med bolagets medel. Om dessa ej lämna tillgång därtill, skall kostnaden
gäldas av statsverket.

236 §.

Beslutar bolagsstämma att bolaget skall träda i likvidation, välje stämman
en eller flera likvidatorer. Stämman må ock utse en eller flera suppleanter.
Enligt bestämmelse, som intagits i bolagsordningen, må en eller
flera likvidatorer kunna tillsättas på annat sätt att jämte de å bolagsstämman
valda deltaga i likvidationen.

Har rätten enligt 233 § förklarat att bolaget skall träda i likvidation,
åligger det styrelsen att genast sammankalla bolagsstämma för val av likvidatorer,
ändå att ändring sökes i beslutet.

Då likvidatorer utsetts å bolagsstämma eller förordnats av rätten, skall
bolaget anses hava trätt i likvidation, såframt ej bolagsstämman, efter vad
i 232 § sägs, beslutat att likvidationen skall inträda först å senare dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Finnes i bolagsordningen bestämmelse som i första stycket sägs, åligger
det stvrelsen, verkställande direktören eller likvidator att ofördröjligen giva
den som enligt nämnda bestämmelse skall tillsätta likvidator underrättelse
om bolagsstämmans eller rättens beslut att bolaget skall träda i likvidation.

Angående likvidator som förordnas av försäkringsinspektionen stadgas i
290 §.

237 §.

Likvidator skall vara myndig här i riket bosatt svensk medborgare.

Uppdraget att vara likvidator gälle intill dess likvidationen blivit avslutad,
men den som meddelat uppdraget må när som helst entlediga likvidatorn
och utse annan i hans ställe. Bolagsstämma äger ock utse likvidator i
stället för likvidator, som förordnats av rätten i annat fall än nedan i fjärde
stycket eller i 238 § andra stycket sägs.

Om likvidator, som är vald å bolagsstämma, entledigas eller eljest avgår
eller avlider eller hinder för honom att vara likvidator uppkommer enligt
första stycket och suppleant ej finnes, åligger det övriga likvidatorer att
ofördröjligen sammankalla stämma för val av ny likvidator. Inträffar sådant
fall i fråga om likvidator, som blivit tillsatt i annan ordning, skola
övriga likvidatorer ofördröjligen underrätta den som tillsatt honom. Finnas
ej andra likvidatorer, skall försäkringsinspektionen på ansökan av delägare
eller röstberättigad, som ej är delägare, ofördröjligen utlysa bolagsstämma
för val av ny likvidator.

Vad i denna paragraf är stadgat om likvidator skall i tillämpliga delar
gälla beträffande suppleant för likvidator.

238 §.

Finnes ömsesidigt försäkringsbolag, som enligt verkställd registrering
trätt i likvidation, sedermera sakna till registret anmälda behöriga likvidatorer,
skall rätten på ansökan av delägare, röstberättigad, som ej är delägare,
borgenär eller annan, vars rätt kan vara beroende av att någon
finnes, som äger företräda bolaget, eller på anmälan av försäkringsinspektionen,
där det varder kunnigt för inspektionen, förordna likvidatorer.

Har i fall, då likvidator skall tillsättas enligt bestämmelse i bolagsordningen
som avses i 236 § första stycket, sådan likvidator ej tillsatts, skall
ersättare förordnas av rätten på ansökan eller anmälan som i första stycket
sägs.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

Genom rättens försorg skall till försäkringsinspektionen ofördröj ligen avsändas
underrättelse om förordnande av likvidator med angivande av hans
fullständiga namn och postadress.

239 §.

Likvidatorerna skola ofördröj ligen för registrering anmäla att bolaget trätt
i likvidation eller, där likvidationen efter vad i 232 § sägs skall inträda å
viss kommande dag, att bolaget träder i likvidation nämnda dag. Anmälningen
skall innehålla uppgift om dagen för val eller rättens förordnande. I
övrigt skall beträffande anmälan för registrering rörande likvidator eller
suppleant för honom eller i fråga om rätt att under likvidationen teckna
bolagets firma eller om ändring av bolagets postadress vad i 191 § och 204 §,
jämförd med 90 §, är stadgat för där avsedda fall äga motsvarande tillämpning.

240 §.

Å den bolagsstämma, vid vilken likvidatorer utses, skall jämväl väljas en
eller flera likvidationsrevisorer att granska likvidatorernas förvaltning och
bolagets räkenskaper under likvidationen. Hava likvidatorer förordnats av
rätten, skola de ofördröj ligen sammankalla de röstberättigade till stämma
för sådant val. Bolagsstämma må ock utse en eller flera suppleanter. Likvidationsrevisor
och suppleant må när som helst entledigas och annan utses
i hans ställe.

Vad i 191 § och 206 §, jämförd med 99 § tredje, fjärde och femte styckena
ävensom 100 §, 101 § och 102 § 1 mom., samt i 214 § är stadgat om revisor
och suppleant för revisor, om revisors rättigheter och skyldigheter samt
om anmälan eller meddelande för registrering beträffande revisor skall i
tillämpliga delar gälla rörande likvidationsrevisor och suppleant, där ej annat
följer av vad här nedan är stadgat.

Angående likvidationsrevisor som förordnas av försäkringsinspektionen
stadgas i 290 §.

241 §.

Då bolaget trätt i likvidation, åligger det styrelsen och verkställande direktören
att ofördröj ligen avgiva redovisning för sin förvaltning av bolagets
angelägenheter under tid, för vilken redovisningshandlingar ej förut framlagts
å bolagsstämma.

Redovisningshandlingarna skola av likvidatorerna ofördröj ligen i huvudskrift
eller avskrift överlämnas till revisorerna, som hava att inom en månad
avgiva revisionsberättelse. Redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen
skola av likvidatorerna så snart ske kan framläggas å bolagsstämma;
och skall å denna stämma till behandling företagas frågan om beviljande
av ansvarsfrihet åt styrelsens ledamöter och verkställande direktören för
den tid redovisningen omfattar.

I fråga om styrelsens och verkställande direktörens redovisning, om revisorernas
granskning och revisionsberättelsen, om handlingars framläggande

7 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 50.

Kunal. Maj:ts proposition nr 50.

å bolagsstämma, tillhandahållande under viss tid före denna och insändande
till försäkringsinspektionen, om behandlingen av frågan om ansvarsfrihet
samt om anställande av talan mot styrelseledamot eller verkställande direktören
skall i tillämpliga delar gälla vad i 205 §, jämförd med 91—96 §§, och
206 §, jämförd med 102—104 §§, ävensom 213, 218, 220—224 och 284 §§ är
stadgat. Omfattar den tid, för vilken redovisning skall avgivas enligt första
stycket, även föregående räkenskapsår, skall särskild redovisning avgivas
för nämnda år och skall därvid jämväl 205 §, jämförd med 97 §, äga tilllämpning.

242 §.

1 mom. Vad i 213, 214 och 217 §§ är stadgat om rätt för röstberättigad
att få ärende hänskjutet till prövning å bolagsstämma och att påfordra utlysande
av stämma skall äga motsvarande tillämpning under likvidation,
varvid såsom ordinarie skola anses stämmor enligt 241, 249 och 252 §§.

2 mom. Om kallelse till bolagsstämma under likvidation skall gälla vad
om kallelse till extra stämma är stadgat; dock skola föreskrivna kallelseåtgärder
vara vidtagna senast två veckor före stämma som avses i 241, 249,
252, 258 eller 259 §.

243 §.

Det åligger likvidatorerna att ofördröj ligen söka kallelse å bolagets okända
borgenärer samt upprätta och i bolagets inventariebok införa inventarium
och balansräkning.

I inventarium och balansräkning för ömsesidigt försäkringsbolag i likvidation
skola beträffande tillgångar och skulder som avses i 296 § där omnämnda
värdering och beräkning följas. Andra tillgångar skola upptagas
till värde som skall beräknas enligt vad i 205 §, jämförd med 93 § 1 inom.
andra stycket, är stadgat. I övrigt skall beträffande inventarium och balansräkning
för ömsesidigt försäkringsbolag i likvidation gälla vad i 7 och
8 §§ bokföringslagen är stadgat.

Likvidatorerna skola ofördröjligen överlämna ett av dem underskrivet
exemplar av balansräkningen till likvidationsrevisorerna.

244 §.

Där ej annat föranledes av bestämmelserna i 296—299 §§, skola likvidatorerna
förvalta bolagets angelägenheter under likvidationen.

Det åligger likvidatorerna att så snart ske kan förvandla bolagets egendom
i penningar, i den mån det erfordras för likvidationen, samt att verkställa
betalning av bolagets skulder. Bolagets rörelse må fortsättas allenast
i den man det är nödvändigt för en ändamålsenlig avveckling. Likvidatorerna
skola ock föranstalta om skifte av bolagets behållna tillgångar, där ej
annat följer av bolagsordningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

tillåta försäljningen. Samtycke, som nu är sagt, vare ej av nöden, där likvidatorerna
vilja till gällande börspris överlåta å fondbörs noterat värdepapper.

Angående förbud mot meddelande av nya försäkringar stadgas i 261 §.

245 §.

Med de inskränkningar som följa av vad i 244 § samt i 296—299 §§ eller
eljest om likvidation är stadgat, skall i fråga om likvidatorers befogenhet att
företräda bolaget så ock om deras rättigheter och skyldigheter i övrigt i tilllämpliga
delar gälla vad i denna lag är stadgat angående styrelse eller styrelseledamot,
och skola likvidatorerna svara jämväl för de åligganden som
enligt denna lag ankomma på verkställande direktören. Hava två eller flera
likvidatorer utsetts, skall åt en av dem uppdragas att fullgöra verkställande
direktörens skyldigheter i avseende å bolagets bokföring och medelsförvaltning.

246 §.

Under likvidation skall bolagets firma tecknas med tillägg av orden »i
likvidation». I övrigt skall vad i 204 §, jämförd med 87 § första stycket, finnes
föreskrivet i fråga om undertecknande av handling, som utfärdas för
bolaget, äga motsvarande tillämpning under bolagets likvidation.

Har av likvidatorerna eller annan ställföreträdare för bolaget handling utfärdats
utan sådan firmateckning som i första stycket sägs, och framgår
icke av handlingens innehåll såväl att den utfärdats å bolagets vägnar som
ock att bolaget är i likvidation, svare de, som undertecknat handlingen, för
vad genom handlingen må hava slutits, en för alla och alla för en, såsom för
egen skuld. Sådan ansvarighet skall dock ej åvila undertecknarna, där av
omständigheterna vid handlingens tillkomst framgick, att den utfärdades
för bolaget och att detta var i likvidation, samt den till vilken handlingen
ställts av bolaget erhåller behörigen undertecknat godkännande av handlingen
utan oskäligt dröjsmål efter det begäran därom framställts eller personlig
ansvarighet gjorts gällande mot undertecknarna.

247 §.

Det åligger likvidatorerna att för varje räkenskapsår avgiva redovisning
för förvaltningen av bolagets angelägenheter genom avlämnande av balansräkning
avseende bolagets ställning balansdagen, likvidationsräkning och
förvaltningsberättelse. Har bolaget under räkenskapsåret fortsatt rörelsen
eller viss rörelsegren, skall häröver avgivas sådan vinst- och förlusträkning
som avses i 205 §, jämförd med 95 §. Dessa redovisningshandlingar skola
vara underskrivna av samtliga likvidatorer. Vad i 205 §, jämförd med 91 §
andra stycket, är stadgat skall äga motsvarande tillämpning.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

tagna tillgångsposterna samt bland utgifterna skola för sig upptagas dels
belopp, som erlagts i betalning för bolagets skulder, och dels övriga utgifter
i lämpliga poster.

I förvaltningsberättelsen skall, i den mån det finnes kunna ske utan förfång
för bolaget, upplysning lämnas om likvidationens gång. Hava tillgångar
i balansräkningen upptagits till lägre eller högre värde än i närmast föregående
balansräkning, skola i förvaltningsberättelsen angivas de belopp,
varmed nedsättning eller höjning skett av de under särskild post i balansräkningen
upptagna tillgångarnas sammanlagda värde.

Har likvidationen ej avslutats inom två år, skola i nästa förvaltningsberättelse
de hinder uppgivas, som därför mött.

Inom två månader efter räkenskapsårets slut skola likvidatorerna till
likvidationsrevisorerna i huvudskrift eller avskrift avlämna redovisningshandlingarna.

248 §.

Inom en månad efter det redovisningshandlingarna överlämnats till likvidationsrevisorerna
skola de till likvidatorerna avlämna berättelse över
granskningen av deras förvaltning och bolagets räkenskaper för räkenskapsåret.
Revisionsberättelsen, som skall vara underskriven av likvidationsrevisorerna,
skall innehålla uttalande, huruvida enligt deras mening likvidationen
onödigt fördröjes eller icke. Om revisionsberättelsens innehåll i övrigt
och om redovisningshandlingarnas återställande och förseende med påskrift
skall i tillämpliga delar gälla vad i 206 §, jämförd med 103 § och
104 § 1 mom., är stadgat.

249 §.

Sedan likvidationsrevisorerna till likvidatorerna avlämnat sin revisionsberättelse,
skola likvidatorerna ofördröj ligen kalla de röstberättigade till bolagsstämma
för granskning av redovisningen. Rörande framläggande av redovisningshandlingarna
och revisionsberättelsen å stämman och deras tillhandahållande
åt de röstberättigade under viss tid före stämman skall gälla
vad i 213 § stadgas.

Angående insändande av redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen
till försäkringsinspektionen gäller vad i 284 § stadgas.

250 §.

När den i kallelsen å okända borgenärer utsatta inställelsedagen är förbi
och all veterlig gäld blivit betald, skola bolagets tillgångar skiftas. År någon
del av gälden tvistig eller ej förfallen och kan förty eller av annan orsak betalning
ej ske, skola till samma gälds betalning erforderliga medel innehållas
och återstoden skiftas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

101

återbära vad han bekommit. För brist, som kan uppkomma vid återbäringen,
vare likvidatorerna ansvariga efter de beträffande skadeståndsskyldighet
i 320, 323 och 324 §§ stadgade grunderna.

Finnas, sedan den i kallelsen å okända borgenärer utsatta inställelsedagen
är förbi och all veterlig gäld blivit betald eller erfordeliga medel därtill avsatta,
tillgångar vilka enligt bestämmelse i bolagsordningen kunna fördelas
bland dem, som vid bolagets trädande i likvidation voro delägare i bolaget,
skall fördelning ske i förhållande till varje delägares försäkringsbelopp, där
ej annan fördelningsgrund är bestämd i bolagsordningen.

Förmenar delägare att han vid skifte icke bekommit vad på honom belöper,
skall han vid talans förlust anhängiggöra sin talan mot bolaget inom
tre månader efter det slutredovisning framlades å bolagsstämma. I fråga
om delägares återbäringsskyldighet och om likvidators ansvarighet skall
vad i 250 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

Har delägare icke inom fem år efter det slutredovisning framlades å bolagsstämma
anmält sig att lyfta vad han vid skiftet bekommit, vare han förlustig
sin rätt därtill. Äro medlen i förhållande till de skiftade tillgångarna
att anse som ringa, äge rätten på anmälan av likvidatorerna förordna att de
skola tillfalla allmänna arvsfonden; i annat fall skall vad i 254 § är stadgat
äga tillämpning.

Sedan likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag, skola de så snart ske kan avgiva
slutredovisning för sin förvaltning genom avlämnande av förvaltningsberättelse
rörande likvidationens gång från likvidationens början till dess avslutande.
Berättelsen skall ock innehålla redogörelse för utskiftning. Vid berättelsen
skola fogas redovisningshandlingar för hela likvidationstiden. Berättelsen
och redovisningshandlingarna skola i huvudskrift eller avskrift avlämnas
till likvidationsrevisorerna, vilka hava att inom en månad därefter
avgiva en av dem underskriven revisionsberättelse över förvaltningen under
likvidationen och återställa handlingarna. Om revisionsberättelsens innehåll
och om redovisningshandlingarnas återställande och deras förseende med påskrift
skall i tillämpliga delar gälla vad i 206 §, jämförd med 103 § och 104
§ 1 mom., är stadgat.

Efter det revisionsberättelsen avlämnats till likvidatorerna, skola dessa
ofördröj ligen kalla de röstberättigade till bolagsstämma för granskning av
slutredovisningen. Angående redovisningshandlingarnas och revisionsberättelsens
framläggande å stämman och tillhandahållande åt de röstberättigade
under viss tid före stämman skall gälla vad i 213 § stadgas; dock äge röstberättigad
allenast på egen bekostnad bekomma avskrift av nämnda handlingar.

Angående insändande av redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen
till försäkringsinspektionen gäller vad i 284 § stadgas.

251 §.

252

102

Kungi. Maj:ts proposition nr 50.

253 §.

Då llkvidatorerna fullgjort sitt uppdrag och å bolagsstämman framlagt
slutredovisning för sin förvaltning, anses bolaget upplöst; och skall anmälan
därom ofördröj ligen göras för registrering.

254 §.

Yppas, efter det bolaget skall anses upplöst enligt 253 §, tillgång för bolaget
eller väckes talan mot bolaget eller uppkommer eljest behov av likvidationsåtgärd,
skall likvidationen fortsättas. Anmälan härom skall av likvidatorerna
ofördröjligen göras för registrering.

Beträffande kallelse till den bolagsstämma, som efter likvidationens återupptagande
först skall hållas, gälle, vad i 215 § tredje stycket är stadgat.

255 §.

Rörande beslut om avträdande av ömsesidigt försäkringsbolags egendom
till konkurs skall meddelande samtidigt med kungörelsen om beslutet genom
konkursdomarens försorg till försäkringsinspektionen avsändas för registrering.

Under konkurs företrädes bolaget såsom konkursgäldenär av styrelsen och
verkställande direktören eller, där vid konkursens början sysslomän enligt
234 § eller likvidatorer voro utsedda, av dessa; dock må i behörig ordning
kunna utses styrelse i stället för sysslomän ävensom nya styrelseledamöter
eller nya likvidatorer.

Det åligger konkursförvaltaren, då konkurs avslutats, att för registrering
ofördröjligen avsända meddelande därom med angivande huruvida överskott
finnes eller icke. Är konkursförvaltare ej tillsatt, skall sådan anmälan göras
av konkursdomaren.

256 §.

Där efter avslutande av ömsesidigt försäkringsbolags konkurs överskott ej
finnes, anses bolaget upplöst, då konkursen avslutades.

Finnes överskott, skall likvidation verkställas och gälle i avseende därå
bestämmelserna i 236—240 samt 242—253 §§. Har ej inom en månad efter
konkursens avslutande för registrering anmälts, att bolaget trätt i likvidation,
förklare rätten, på ansökan av styrelseledamot, verkställande direktören,
delägare, röstberättigad, som ej är delägare, eller borgenär eller på
anmälan av försäkringsinspektionen, att bolaget skall träda i likvidation.
I fråga om ärendets handläggning och om beslutet skall i tillämpliga delar
gälla vad i 233 § är stadgat.

Hade bolaget, i fall som avses i andra stycket, trätt i likvidation, innan
dess egendom avträddes till konkurs, gälle vad i 254 § är stadgat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
257 §.

103

Har ömsesidigt försäkringsbolag trätt i likvidation eller kommit i konkurstillstånd,
äge garant för fordran på grund av inbetalning av garantibelopp
ej njuta betalning ur bolagets tillgångar förrän bolagets övriga skulder
blivit till fullo guldna eller erforderliga medel därtill avsatta.

258 §.

1 mom. Bolagsstämma äger besluta att talan skall på grund av förvaltningen
anställas mot likvidator. Enskild delägare ävensom röstberättigad,
som ej är delägare, äger ock för bolagets räkning men i eget namn föra sådan
talan; och skall i dylikt fall vad i 221 § sista stycket är stadgat angående
rättegångskostnad äga motsvarande tillämpning.

Talan må ej väckas senare än ett år från det slutredovisningshandlingarna
och revisionsberättelsen framlades å bolagsstämma. Har likvidator entledigats
eller eljest avgått eller avlidit före likvidationens avslutande, skall dock
tiden för anställande av talan räknas från den bolagsstämma, varå framlagts
redovisningshandlingar och revisionsberättelse avseende det räkenskapsår,
då avgången eller frånfället inträffade. Vad i 220 § tredje stycket, 223 §
och 224 § andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i avseende
å talan mot likvidator och uppgörelse mellan bolaget och likvidator
rörande honom i sådan egenskap åliggande skadeståndsskyldighet.

2 mom. Beträffande skadeståndstalan mot likvidationsrevisor skall vad i
1 mom. första stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Talan må ej anställas senare än två år från det slutredovisningshandlingarna
och revisionsberättelsen framlades å bolagsstämma eller, där fråga är
om talan på grund av tillsynen över likvidator som entledigats eller eljest avgått
eller avlidit före likvidationens avslutande eller om talan mot likvidationsrevisor,
som sålunda avgått eller avlidit, från den bolagsstämma, varå
framlagts redovisningshandlingar och revisionsberättelse avseende det räkenskapsår,
då avgången eller frånfället inträffade. Vad i 222 § fjärde stycket,
223 § och 224 § andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om talan mot likvidationsrevisor samt om uppgörelse mellan likvidationsrevisor
och bolaget.

259 §.

Har ömsesidigt försäkringsbolag trätt i likvidation på grund av bolagsstämmas
beslut i fall, då i denna lag stadgad anledning därtill icke var för
handen, och har anledning till likvidation icke senare uppkommit enligt 233 §,
äger bolagsstämma, såframt full täckning för bolagets förbindelser finnes
samt utskiftning av bolagets tillgångar ännu icke börjat, besluta att likvidationen
skall upphöra och bolaget återupptaga sin verksamhet.

104

Kunql. Maj:ts proposition nr 50.

rörande skälen till återupptagande av bolagets verksamhet skola överlämnas
till likvidationsrevisorerna.

Balansräkningen, berättelsen och yttrandet skola minst en vecka före bolagsstämman
hållas hos bolaget tillgängliga för de röstberättigade. Dessa
handlingar skola jämväl framläggas å stämman.

Beslutet om återupptagande av bolagets verksamhet må ej gå i verkställighet,
innan registrering skett.

260 §.

Har, sedan ömsesidigt försäkringsbolag trätt i likvidation, genom domstols
lagakraftägande avgörande bolagsstämmans eller rättens beslut om likvidation
blivit upphävt och anteckning därom skett i registret, eller registrering
om återupptagande av bolagets verksamhet skett jämlikt 259 §, skola likvidatorerna
ofördröjligen kalla de röstberättigade till bolagsstämma för val av
styrelse och revisorer. Likvidatorerna skola ock för sin förvaltning avgiva
slutredovisning, som i 252 § sägs. Redovisningshandlingarna skola avlämnas
till likvidationsrevisorerna, vilka hava att inom en månad därefter till likvidatorerna
avgiva revisionsberättelse, innefattande särskilt uttalande angående
ansvarsfrihet för dem. Sedan handlingarna av likvidatorerna tillställts
styrelsen, skall denna ofördröjligen kalla de röstberättigade till bolagsstämma
för fattande av beslut i fråga om ansvarsfrihet för likvidatorerna.
Angående redovisningshandlingarnas och revisionsberättelsens framläggande
å stämman och tillhandahållande åt de röstberättigade under viss tid före
stämman skall gälla vad i 213 § är stadgat; dock äge röstberättigad allenast
på egen bekostnad bekomma avskrift av nämnda handlingar. Om kallelse
till stämman skall gälla vad om kallelse till extra bolagsstämma är stadgat;
dock skola föreskrivna kallelseåtgärder vara vidtagna senast två veckor
före stämman.

Vad i denna lag rörande styrelseledamot är stadgat beträffande ansvarsfrihet,
talan å förvaltningen och uppgörelse med bolaget skall, i fall som
avses i första stycket, äga motsvarande tillämpning i avseende å likvidator.

105

Kungi. Maj:ts proposition nr 50.

Angående insändande av redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen
till försäkringsinspektionen gäller vad i 284 § stadgas.

261 §.

Har ömsesidigt försäkringsbolag trätt i likvidation eller kommit i konkurstillstånd,
må nya försäkringar icke meddelas.

Utan hinder av vad i första stycket är stadgat må dock under bolagets
likvidation sådan livförsäkring meddelas, som föranledes av gällande försäkringsavtal.

III. Om försäkringsfonden och övriga tekniska fonder så ock
om grunder för försäkringsverksamhet.

262 §.

1 mom. I försäkringsbolags balansräkning skall såsom skuld under benämningen
försäkringsfond upptagas värdet balansdagen av bolagets ansvarighet
på grund av

dels inträffade försäkringsfall (ersättningsreserv),

dels löpande försäkringar (premiereserv),

dels ock, där rörelsen avser livförsäkring, tilldelad återbäring.

Tilldelad återbäring, som förfallit till betalning, skall föras till ersättningsreserven.

2 mom. Hava två eller flera försäkringsbolag, som enligt denna lag äro
berättigade att driva försäkringsrörelse, övertagit försäkring under gemensam
ansvarighet en för alla och alla för en, vare ett vart av bolagen pliktigt
att göra avsättning till försäkringsfond allenast för så stor del av försäkringen
som, enligt avtal mellan bolagen, belöper på det bolaget.

263 §.

De i 9 § första stycket och 173 § första stycket omförmälda grunderna
skola avse att trygga bolagets förmåga att dels fullgöra sina förpliktelser
enligt ingångna försäkringsavtal, dels bereda försäkring till en med hänsyn
till försäkringens art skälig kostnad.

Finnas grunderna icke längre fylla det avsedda ändamålet, aligge det styrelsen
och verkställande direktören att utan dröjsmål föranstalta om erforderlig
ändring av grunderna.

264 §.

1 mom. Grunderna för beräkning av försäkringspremier (premiegrunderna)
och premiereserv (premiereservgrunderna) för livförsäkringsrörelse
skola innehålla antaganden rörande dödlighet och andra riskmått, räntefot

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

samt omkostnader. Grunderna må ock, där så finnes ändamålsenligt, innehålla
föreskrifter om särskilda säkerhetstillägg.

Antagandena rörande dödlighet och andra riskmått, räntefot samt omkostnader
skola väljas så, att de kunna anses vart för sig betryggande för
den art av försäkringsrörelse varom fråga är; dock må avvikelse härifrån
ske i den mån i grunderna ingående föreskrifter om särskilda säkerhetstillägg
föranleda därtill.

2 mom. Premiereservgrunderna skola vara så avfattade, att vid envar
tidpunkt premiereserven utgör skillnaden mellan kapitalvärdet av bolagets
framtida utgifter för löpande försäkringar och kapitalvärdet av de premier
bolaget må hava att ytterligare uppbära för dessa försäkringar, ökad med
det belopp, som anses erforderligt för mötande av förlust genom försäkringars
upphörande i förtid. Där premiegrunderna innehålla föreskrifter
om särskilda säkerhetstillägg, skola premiereservgrunderna angiva på vad
satt vid beräkning av kapitalvärdet av framtida utgifter hänsyn skall tagas
till dessa säkerhetstillägg.

Premiereservgrunderna skola innehålla regler för beräkning av den del av
premiereserven, som må anses belöpa på varje enskild försäkring.

3 mom. Vid bedömande av frågan huruvida ändring av premiereservgrunderna
för redan tecknade försäkringar bör ske, må beträffande ett vart antagande
hänsyn tagas till den säkerhet, som kan anses vara för handen i övriga
antaganden för ifrågavarande försäkringar, samt till storleken av särskilda
säkerhetstillägg.

265 §.

1 mom. Erfordras på grund av ändrade förhållanden väsentlig ökning av
premiereserven för redan tecknade livförsäkringar, må för bestämd tid meddelas
stadfästelse å särskilda premiereservgrunder (övergångsgrunder).

Har bolaget tillfälligt lidit avsevärd förlust till följd av att tillgångarna
sjunkit i värde eller dödligheten överstigit den i grunderna antagna eller
genom annan liknande omständighet, må ock, såframt anledning icke föreligger
till antagande, att bolaget skall råka på obestånd, stadfästelse meddelas
å övergångsgrunder, där detta finnes främja försäkringstagarnas intresse.

1 övergångsgrunderna må, utan hinder av vad i 264 § 2 mom. är stadgat
rörande premiereservgrunder, föreskrivas, att vid beräkning av premiereserven
kapitalvärdet av bolagets framtida utgifter skall minskas med kapitalvärdet
av överskott, som väntas uppkomma i rörelsen under den tid övergångsgrunderna
äro gällande.

Utan synnerliga skäl må övergångsgrunder icke gälla under längre sammanhängande
tid än tio år.

2 mom. Beträffande stadfästelse å övergångsgrunder gälle vad i 4 och
166 §§ är stadgat. Sasom villkor för stadfästelse å övergångsgrunder må
föreskrivas, att bolaget skall på sätt i 276 § är stadgat sätta jämväl andra
värdehandlingar, än där avses, i särskilt förvar.

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

266 §.

Med utjämningsfond förstås i denna lag fond som är avsedd för utjämning
i livförsäkringsrörelse av sådana ojämnheter i det ekonomiska förloppet,
som härröra av växlingar i dödlighet, sjuklighet eller invaliditet.

267 §.

Grunderna för försäkringstagares rätt till återköp och fribrev skola angiva
villkoren för åtnjutande av dylik rätt samt innehålla regler för beräkning
av återköps- och fribrevsvärden.

268 §.

Grunderna för belåning av försäkringsbrev hos bolaget skola angiva villkoren
för belåning ävensom innehålla bestämmelser om lånevärde, räntefot
och verkan av underlåten räntebetalning.

269 §.

Grunderna för verkan av underlåten premiebetalning skola angiva i vilken
ordning bolagets ansvarighet vid sådan underlåtenhet kan komma att
upphöra eller eljest förändras. Därjämte skola grunderna angiva villkoren
för att försäkringen ånyo må träda i kraft (återupplivning).

270 §.

Grunderna beträffande återbäring till försäkringstagarna skola innehålla
regler för

1. avsättning till återbäringsfonden samt denna fonds användning;

2. tilldelning av återbäring;

3. förräntning av återbäringsmedel; samt

4. användning av regleringsfond.

Reglerna för tilldelning av återbäring skola angiva den ordning, vari tilldelning
skall ske. Tilldelad återbäring skall utbetalas omedelbart eller vid
bestämd senare tidpunkt eller ock tillgodoräknas törsäkringstagaren såsom
nedsättning av premien eller såsom premie för tilläggsförsäkring.

Utfästelse om återbäring må ej göras annorledes än i enlighet med regierna
för tilldelning av återbäring.

271 §.

Försäkringsbolag som meddelar livförsäkring skall på sätt nedan i denna
paragraf sägs göra avsättning till säkerhetsfond.

I den män summan av utjämningsfonden och säkerhetsfonden understiger
fem procent av den del av premiereserven för livförsäkring, som är redovisad
annorledes än genom värdet av svensk återförsäkringsgivares ansvarighet,
så ock i den mån säkerhetsfonden ensam understiger två och en
halv procent av nämnda del av premiereserven, skall till säkerhetsfonden
avsättas minst en tredjedel av bolagets årsvinst å livförsäkringsrörelsen, sedan
möjligen förefintlig förlust å denna rörelse från föregående räkenskaps -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

år täckts. \id beräkning av det belopp, som sålunda minst skall avsättas,
må ej från årsvinsten avdragas den andel däri, som kan hava tillerkänts
styrelseledamot, verkställande direktören eller annan såsom arvode (tantiem).
Avsättning må dock ej ske av medel, som erfordras till täckande av
förlust, vilken uppstått å försäkringsrörelse av annat slag än livförsäkringsrörelse
och ej motsvaras av befintliga till framtida förfogande avsatta medel
eller av reservfonden samt ej heller, i fall som i 197 § avses, täckes på
sätt där sägs.

272 §.

Förutom för ändamål som angivas i grunderna må nedsättning av regleringsfonden,
utjämningsfonden och återbäringsfonden ske allenast för täckande
av förlust enligt vad i 273 § är stadgat.

Nedsättning av säkerhetsfonden må icke utan försäkringsinspektionens
tillstånd äga rum för annat ändamål än i samma lagrum 1 mom. och 2 mom.
första stycket sägs.

273 §.

1 inom. Meddelar försäkringsbolag enbart livförsäkring och uppkommer
förlust å rörelsen, som ej kan täckas av befintliga till framtida förfogande
avsatta medel, skall till täckande av förlusten nedsättning ske av regleringsfonden,
säkerhetsfonden, utjämningsfonden och återbäringsf onden i nu angiven
ordning.

Varder i ömsesidigt försäkringsbolag förlusten ej täckt på sätt i första
stycket sägs, skall kvarstående förlust, i den mån densamma överstiger förefintligt
garantikapital, utjämnas genom nedsättning av bolagets ansvarighet
för löpande livförsäkringar och tilldelad återbäring.

Nedsättning av ömsesidigt försäkringsbolags ansvarighet enligt andra stycket
skall verkställas på sätt som med hänsyn till förlustens orsak och andra
omständigheter prövas skäligt. För nedsättningen skola upprättas grunder
(nedsättningsgrunder). Beträffande stadfästelse å nedsättningsgrunder gälle
vad i 4 och 166 §§ är stadgat.

2 mom. Meddelar försäkringsbolag såväl livförsäkring som försäkring av
annat slag och uppkommer förlust å livförsäkringsrörelsen, som ej kan täckas
av befintliga till framtida förfogande avsatta medel för livförsäkringsrörelsen,
skall till täckande av förlusten nedsättning ske av de i 1 mom.
första stycket angivna fonderna. Kvarstår förlust, skall den täckas i första
hand genom användande av befintliga till framtida förfogande avsatta medel
för rörelsen i övrigt samt i andra hand genom nedsättning av reservfonden.

Varder i ömsesidigt försäkringsbolag förlusten ej täckt på sätt i första
stycket sägs, skall vad i 1 mom. andra och tredje styckena finnes stadgat
äga motsvarande tillämpning.

Uppkommer i bolag som avses i första stycket förlust å annan försäkring
än livförsäkring och kan förlusten ej täckas av befintliga till framtida
förfogande avsatta medel eller genom nedsättning av reservfonden skall

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

till täckande av förlusten nedsättning ske av regleringsfonden, utjämningsfonden,
återbäringsfonden och säkerhetsfonden i nu angiven ordning; dock
att i fall då värdehandlingar vari sådan fond redovisas skola sättas i särskilt
förvar på sätt i 276 § sägs fonden icke må nedsättas utan försäkringsinspektionens
tillstånd. Vad sålunda stadgats skall ej lända till rubbning
av vad i 197 § är föreskrivet om täckande av ömsesidigt försäkringsbolags
förlust å annan försäkring än personförsäkring.

274 §.

Vid envar tidpunkt skall ett belopp motsvarande försäkringsfonden för
livförsäkringar vara redovisat i följande slag av värdehandlingar:

1. obligationer eller andra skuldförbindelser, som utfärdats eller garanterats
av staten;

2. obligationer utfärdade av Sveriges allmänna hypoteksbank, konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan, Svenska
skeppshypotekskassan eller Inteckningsbanken aktiebolag eller av hypoteksaktiebolag,
som enligt vad därom finnes stadgat står under tillsyn av bankoch
fondinspektionen;

3. av riksbanken, svenskt bankaktiebolag, postsparbanken, svensk sparbank,
Svenska jordbrukskreditkassan eller centralkassa för jordbrukskredit
utfärdade fordringsbevis, med undantag av sådana för den allmänna
rörelsen avsedda förskrivningar, som medföra rätt till betalning först efter
utfärdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis);

4. obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade
av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit
Konungens tillstånd;

5. av svenskt industriföretag utfärdade obligationer, vilka offentligen utbjudits
av svenskt bankaktiebolag;

6. skuldförbindelser, för vilka bolaget äger säkerhet genom inteckning i
fast egendom inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde,
ävensom skuldförbindelser med säkerhet av inteckning i tomträtt inom två
tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde och med den ytterligare begränsning
med hänsyn till tomträttsavtalets innehåll eller andra omständigheter,
som försäkringsinspektionen föreskriver; dock att i varje fall
åbyggnad skall, för att inteckning i fastigheten eller tomträtten må godkännas,
vara brandförsäkrad i försäkringsbolag som avses i denna lag eller i
utländsk försäkringsanstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket;

7. inhemska eller utländska värdehandlingar, som till sin art och till den
säkerhet de erbjuda kunna anses jämförliga med några av de under 1—6
nämnda; dock att värdehandlingar, vilka enligt sin lydelse skola infrias i
främmande valuta, må användas för redovisning allenast i den mån de
motsvara försäkringsfonden för egen räkning för försäkringar i samma
valuta;

eller ock i följande tillgångar av annan art:

8. lån mot säkerhet i bolagets försäkringsbrev inom återköpsvärdet;

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

9. värdet av återförsäkringsgivares ansvarighet på grund av i återförsäkring
övertagna livförsäkringar, dock att värdet av utländsk försäkringsanstalts
ansvarighet ej må i vidsträcktare mån användas till redovisning av
försäkringsfonden än försäkringsinspektionen med hänsyn till försäkringstagarnas
säkerhet finner kunna medgivas.

Utan hinder av vad i första stycket är stadgat må ett belopp, motsvarande
högst en tjugondei av försäkringsfonden för egen räkning för försäkringar

i svensk valuta, redovisas i andra värdehandlingar än i första stycket 1_7

avses, dock icke i aktier.

Med försäkringsfond för egen räkning förstås den del av fonden, som
icke motsvarar värdet av återförsäkringsgivares ansvarighet.

275 §.

Meddelar försäkringsbolag försäkring av annat slag än personförsäkring
och meddelas sådan försäkring för all framtid eller för längre tid än tio
år, skall i fråga om redovisning av premiereserv för sådana försäkringar
vad i 274 § första stycket 1—7 och 9 samt andra stycket sägs äga motsvarande
tillämpning.

276 §.

1 mom. De värdehandlingar, i vilka enligt 274 § försäkringsfond eller
jämlikt 275 § premiereserv helt eller delvis redovisas, skola förvaras avskilda
från bolagets övriga tillgångar och under minst två lås med olika
nycklar, av vilka en innehaves av ett av försäkringsinspektionen förordnat
ombud. I de sålunda förvarade handlingarna njute försäkringstagarna panträtt
såsom i handfången pant till säkerhet för fullgörandet av bolagets på
försäkringsavtalen grundade förbindelser.

Det åligger styrelsen och verkställande direktören att tillse att, på sätt i
första stycket är sagt, vid envar tidpunkt värdehandlingar till erforderligt
belopp satts i särskilt förvar. Hava värdehandlingar satts i förvar till större
värde än som enligt denna lag erfordras, må försäkringsinspektionen på
framställning av styrelsen eller verkställande direktören lämna tillstånd till
utbekommande av värdehandlingar svarande mot överskottet. Styrelsen eller
verkställande direktören äge jämväl för utbetalande av förfallet försäkringseHer
återbäringsbelopp, för vilket avsättning ägt rum, utbekomma handlingar
av motsvarande värde. Utbyte av värdehandling mot annan handling
av motsvarande värde må äga rum, där sådant påkallas av styrelsen eller
verkställande direktören.

Behöver bolaget för bevakande av sin rätt på grund av värdehandling,
som blivit satt i särskilt förvar, eller för annat dylikt ändamål tillgång till
sådan handling, vare ombudet pliktigt att till behörig företrädare för bolaget
emot kvitto utlämna handlingen mot skyldighet för styrelsen och verkställande
direktören att inom skälig tid återställa handlingen eller avlämna annan
handling av motsvarande värde.

2 mom. Har återförsäkringsgivare enligt denna lag satt i särskilt förvar
värdehandlingar motsvarande värdet av försäkringsfonden för livförsäkring -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50-

ar, som mottagits i återförsäkring, skall panträtten tillkomma försäkringstagarna
i det bolag, som tagit återförsäkringen.

Vad i första stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning beträffande
värdehandlingar, i vilka premiereserv jämlikt 275 § redovisas.

277 §.

Meddelar försäkringsbolag såväl livförsäkring som försäkring av annat
slag, skola tillgångar motsvarande säkerhetsfonden redovisas på sätt i 274 §
är föreskrivet om försäkringsfond; i fråga om värdehandlingar, i vilka tillgångarna
sålunda redovisas, gälle vad i 276 § sägs om där avsedda handlingar.

278 §.

Det åligger ombud som i 276 § avses att, där styrelsen eller verkställande
direktören icke fullgör vad dem enligt nämnda lagrum åligger, därom ofördröj
ligen göra anmälan hos försäkringsinspektionen.

Ombudet äge av bolaget uppbära arvode till belopp, som av försäkringsinspektionen
bestämmes.

IV. Om aktuarie.

279 §.

1 mom. I försäkringsbolag som meddelar livförsäkring skola förekommande
försäkringstekniska utredningar och beräkningar utföras under överinseende
av en därtill anställd person (aktuarie).

Villkoren för behörighet att utöva befattning såsom aktuarie bestämmas
av försäkringsinspektionen. På inspektionens prövning ankommer huruvida
utan hinder av dylika villkor viss person må kunna i särskilt fall godkännas
såsom aktuarie.

2 mom. Det åligger styrelsen eller verkställande direktören att, när aktuarie
antagits eller frånträtt sin befattning, därom ofördröj ligen göra anmälan
för registrering.

Rätt att göra anmälan enligt första stycket tillkommer den som beröres
av anmälningen.

V. Om tillsyn å försäkringsbolag.

280 §.

Det åligger styrelsen och verkställande direktören i försäkringsbolag att,
när bolaget börjat sin verksamhet, därom ofördröj ligen underrätta försäkringsinspeklionen.

281 §.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

rektörens försorg till försäkringsinspektionen insändas dels avskrift av balansräkningen,
vinst- och förlusträkningen, förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen,
dels en särskild redogörelse angående bolagets verksamhet
under räkenskapsåret och ställning balansdagen, dels ock, i fråga om livförsäkring,
redogörelse för beräkning av premiereserven, utjämningsfonden
och återbäringsfonden. Redogörelserna skola upprättas enligt anvisningar,
som meddelas av inspektionen, och vara undertecknade, den förra av styrelsen
och verkställande direktören samt den senare av aktuarien.

På avskriften av balansräkningen skall finnas av styrelseledamot eller
verkställande direktören undertecknat bevis, huruvida balansräkningen fastställts
eller ej; i förstnämnda fall skall beviset tillika innehålla uppgift om
bolagsstämmans beslut i anledning av bolagets vinst eller förlust enligt balansräkningen.

282 §.

Det åligger styrelsen och verkställande direktören för försäkringsbolag som
meddelar livförsäkring att, såvitt angår livförsäkringsrörelsen, till försäkringsinspektionen
insända dels inom nio månader efter varje räkenskapsårs
utgång redogörelse i vad mån det verkliga förloppet av rörelsen avvikit från
grunderna, dels ock för varje femårsperiod, å tid som inspektionen bestämmer,
statistisk-ekonomisk utredning angående verksamhetens förlopp och
bolagets ställning. Där så finnes påkallat, må inspektionen jämväl för annan
tid infordra sådan utredning.

Redogörelsen och utredningen skola upprättas enligt anvisningar, som
meddelas av försäkringsinspektionen, samt vara undertecknade av aktuarien.

Det ankommer på försäkringsinspektionen att bestämma när och för
vilken tidrymd utredning som ovan sägs skall avgivas första gången efter
bolagets bildande.

283 §.

Styrelsen och verkställande direktören vare jämväl i andra fall än i 281
och 282 §§ sägs pliktiga att lämna försäkringsinspektionen de upplysningar
angående verksamheten, som inspektionen finner erforderliga.

284 §.

Sist en månad efter bolagsstämma som avses i 146, 154, 157, 164, 241,
249, 252 och 260 §§ skall genom likvidatorernas försorg till försäkringsinspektionen
insändas avskrift av de i nämnda paragrafer omförmälda redovisningshandlingarna
och revisionsberättelserna.

285 §.

Försäkringsinspektionen skall förordna revisor att med övriga revisorer
deltaga i granskningen av styrelsens och verkställande direktörens förvaltning
samt bolagets räkenskaper. Vad nu sagts gälle ej där med hänsyn till
rörelsens omfattning eller eljest förordnande av revisor icke finnes påkallat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

113

Försäkringsinspektionen äger när som helst återkalla uppdraget och i
stället förordna ny revisor.

För revisor som förordnats av försäkringsinspektionen skall inspektionen
utfärda instruktion. Revisorn äge av bolaget uppbära arvode till belopp,
som bestämmes av inspektionen.

286 §.

Försäkringsinspektionen äger sammankalla bolagets styrelse, när sådant
prövas nödigt. Har styrelsen icke efterkommit av inspektionen framställd
begäran om utfärdande av kallelse till extra bolagsstämma, må kallelse utfärdas
av inspektionen.

287 §.

1 mom. Det åligger styrelsen och verkställande direktören att när som
helst för befattningshavare hos försäkringsinspektionen, som enligt av
Konungen meddelade bestämmelser har att i sådant avseende företräda inspektionen,
hålla bolagets kassa och övriga tillgångar samt böcker, räkenskaper
och andra handlingar tillgängliga för granskning.

2 mom. Befattningshavare hos försäkringsinspektionen, som enligt av
Konungen meddelade bestämmelser har befogenhet att företräda inspektionen,
äger närvara vid bolagsstämma eller av inspektionen utlyst styrelsesammanträde
och deltaga i överläggningarna.

3 mom. Vad försäkringsinspektionens företrädare vid granskning av böcker,
räkenskaper och andra handlingar eller vid bolagsstämma eller styrelsesammanträde
må hava erfarit angående enskildas personliga eller ekonomiska
förhållanden må ej yppas för allmänheten.

288 §.

f mom. Försäkringsinspektionen äge meddela de erinringar i fråga om
försäkringsbolags verksamhet, som inspektionen finner påkallade.

2 mom. Finner försäkringsinspektionen,

att avvikelse skett från denna lag eller med stöd därav meddelade bestämmelser
eller från bolagsordningen eller grunderna, där sådana finnas,

att bolagsordningen eller grunderna icke längre äro tillfredsställande med
hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av bolagets rörelse,

att de tillgångar, i vilka försäkringsfonden redovisas, icke äro tillfyllest,

att försäkringsbeståndet icke är tillräckligt för erforderlig riskutjämning,
eller

att eljest allvarlig anmärkning mot försäkringsbolags verksamhet föreligger,

skall inspektionen förelägga bolaget eller styrelsen att inom viss tid vidtaga
de åtgärder, som prövas påkallade härav.

3 mom. Har föreläggande som i 2 mom. sägs icke inom den bestämda
tiden efterkommits och har ej heller annorledes det anmärkta förhållandet
undanröjts, skall försäkringsinspektionen göra anmälan därom hos Konungen,
som efter bolagets hörande må förklara koncessionen förverkad.

8 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 50.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

4 inom. Har, sedan koncession för försäkringsbolag beviljats, icke inom
föreskriven tid hållits konstituerande stämma, ankomme på Konungen att
efter anmälan av försäkringsinspektionen förklara koncessionen förverkad.
Lag samma vare, om genom lagakraftägande beslut frågan om bolagets registrering
förklarats förfallen eller ansökan om bolagets registrering blivit
avslagen, så ock där bolaget icke börjat sin verksamhet inom tre månader
från det bolaget registrerades.

5 mom. Om registrering av beslut, varigenom koncession förklarats förverkad,
förordnar Konungen.

289 §.

Försäkringsinspektionen äge förelägga vite vid meddelande av föreskrift
enligt denna lag.

290 §.

1 mom. Har försäkringsbolag trätt i likvidation, skall försäkringsinspektionen,
där så prövas erforderligt, förordna en person att med övriga likvidatorer
verkställa likvidationen. Förordnas sålunda likvidator, skall bolagets
firma tecknas av denne i förening med den eller dem som eljest äga
teckna firman. I övrigt skall vad i denna lag är stadgat om likvidator äga
motsvarande tillämpning; dock att ersättare för likvidator, varom nu är
fråga, icke må av rätten förordnas. Sådan likvidator må entledigas allenast
av inspektionen.

Likvidator som förordnats av försäkringsinspektionen äge av bolaget uppbära
arvode till belopp, som bestämmes av inspektionen.

2 mom. Försäkringsinspektionen äge under likvidationen i avseende å
likvidatorerna samma befogenhet, som enligt denna lag tillkommer inspektionen
beträffande styrelsen.

Inspektionen må, där så prövas erforderligt, förordna likvidationsrevisor.
Beträffande denne skall vad om revisor i 285 § stadgas äga motsvarande
tillämpning.

291 §.

Avträdes försäkringsbolags egendom till konkurs, skall konkursdomaren
härom ofördröjligen göra anmälan hos försäkringsinspektionen, som, där
så prövas erforderligt, förordnar ett allmänt ombud att såsom konkursförvaltare
deltaga i konkursboets förvaltning med den eller de förvaltare, som
utses på sätt i konkurslagen stadgas.

Det allmänna ombud, som sålunda förordnats, äge beträffande medförvaltare
göra sådan anmälan, som i 80 § konkurslagen sägs.

Utan hinder av beslut, som kan vara fattat om delning av förvaltningen
av boet, äge allmänna ombudet deltaga i förvaltningen i alla dess delar.

Om arvode till allmänna ombudet gälle vad i konkurslagen beträffande
arvode till konkursförvaltare är i allmänhet stadgat.

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

292 §.

Till bestridande av kostnaden för försäkringsinspektionens organisation
och verksamhet skall försäkringsbolag årligen erlägga bidrag enligt bestämmelser,
som meddelas av Konungen. Detta bidrag skall bestämmas högst till
en femtedels procent av bolagets hela inkomst av avgifter för nästföregående
räkenskapsår för försäkringar, som tillhöra bolagets rörelse här i
riket, doek må bidraget ej understiga etthundra kronor.

293 §.

Ledamot av eller befattningshavare hos försäkringsinspektionen må ej
vara ledamot i styrelsen för svenskt försäkringsbolag eller utländsk försäkringsanstalt,
som, enligt vad särskilt stadgas, erhållit tillstånd att här
i riket driva försäkringsrörelse. Sådan ledamot eller befattningshavare må
ej heller vara aktieägare eller garant i eller anställd hos dylikt företag.

294 §.

Närmare bestämmelser om försäkringsinspektionens organisation och
verksamhet meddelas av Konungen.

VI. Om frivillig överlåtelse av försäkringsbestånd.

295 §.

1 mom. Avtal därom att ett försäkringsbolags hela försäkringsbestånd
eller del därav skall övertagas av ett annat försäkringsbolag må träffas
mellan bolagen, såframt av styrelsen i det överlåtande bolaget framlagt förslag
till avtal angående överlåtelse godkänts av bolagsstämman i detta bolag
efter vad i 2 mom. sägs. Avtalet må ej verkställas utan försäkringsinspektionens
tillstånd.

2 mom. Beslut om godkännande för det överlåtande bolaget av förslag
till avtal om överlåtelse skall fattas å ordinarie bolagsstämma.

Inom fyra månader från det beslutet fattades eller, om klandertalan därå
anställts, från det denna talan genom lagakraftägande dom ogillades, skall
beslutet av det överlåtande bolagets styrelse eller verkställande direktör
anmälas för registrering. Två enligt 341 § andra stycket bestyrkta avskrifter
av protokoll som förts i ärendet, innehållande fu!1 ständigt angivande av
förslaget till avtal, skola fogas vid anmälningen, ilar anmälan ej gjorts
inom föreskriven tid, vare frågan om överlåtelse förfallen.

3 mom. Senast fyra månader efter det registrering skett på anmälan som
i 2 mom. andra stycket sägs skall såväl det övertagande som det överlåtande
bolagets styrelse göra ansökan om försäkringsinspektionens tillstånd
att bringa avtalet om överlåtelse till verkställighet.

Försäkringsinspektionen äger förelägga bolagen att förebringa den ytterligare
utredning inspektionen finner nödig för bedömande huruvida överlåtelsen
kan ske utan förnärmande av försäkringstagares rätt.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Finnes ej ansökningen böra genast avslås, skall försäkringsinspektionen
genom tillkännagivande i allmänna tidningarna och tidning inom den ort,
där det överlåtande bolagets styrelse har sitt säte, kungöra ansökningens
innehåll, avtalet angående överlåtelsen och ett sammandrag av den förebragta
utredningen med föreläggande för de försäkringstagare, vilkas försäkringar
äro avsedda att överlåtas, att inom en i kungörelsen utsatt tid,
minst en månad efter dess utfärdande, hos försäkringsinspektionen anmäla,
huruvida de hava något att erinra mot ansökningen. Omfattar avtalet livräntor,
som utgå till personer, vilka icke äro försäkringstagare i det överlåtande
bolaget, skola jämväl dessa personer beredas tillfälle att yttra sig
på sätt nu är sagt.

Försäkringsinspektionen skall ofördröjligen registrera beslut, varigenom
tillstånd till avtalets verkställande givits. När registrering skett, skall det
överlåtande bolaget anses fritaget från sina förpliktelser på grund av det
överlåtna försäkringsbeståndet, vilka förpliktelser i stället skola åvila det
övertagande bolaget.

4 mom. Sedan överlåtelsen verkställts åligger det styrelsen och verkställande
direktören i det övertagande bolaget att, i den ordning försäkringsinspektionen
må finna ändamålsenlig, därom underrätta envar försäkringstagare
eller livräntetagare, vars försäkring eller livränta omfattas av överlåtelsen.

5 mom. Varder, sedan tillstånd givits till överlåtelse, helt eller delvis, av
försäkringsbestånd, det överlåtande bolaget försatt i konkurs, skall vid tilllämpning
av vad i konkurslagen är stadgat angående rätt till talan om
återgång av avtal, sådant avtal som avses i denna paragraf anses ingånget
den dag tillstånd till avtalets verkställande gavs.

VII. Om särskild administration.

296 §.

1 mom. Har försäkringsbolag som meddelar livförsäkring trätt i likvidation
eller kommit i konkurstillstånd, skall för tillvaratagande av livförsäkringstagarnas
rätt en särskild administration inträda. Förvaltningen av administrationsboet
åligger försäkringsinspektionen.

Försäkringsinspektionen skall ofördröjligen för livförsäkringstagarnas
räkning omhändertaga samtliga de värdehandlingar, i vilka livförsäkringstagarna
njuta panträtt enligt bestämmelserna i 276 och 277 §§ eller med
stöd av 265 § meddelad föreskrift. Härmed övergå på administrationsboet
alla bolagets rättigheter och skyldigheter på grund av livförsäkringsavtalen
ävensom, där livförsäkringar återförsäkrats, bolagets rättigheter och skyldigheter
på grund av återförsäkringarna.

2 mom. För det belopp, varmed ovan omförmälda värdehandlingar må
finnas i värde understiga livförsäkringsfonden, ökad med en tjugondei av
samma fond, äge administrationsboet fordringsrätt hos bolaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

117

297 §.

1 mom. Sedan de i 296 § föreskrivna åtgärderna vidtagits, skall försäkringsinspektionen
inleda underhandlingar med svenska försäkringsbolag
som må befinnas villiga att övertaga de till administration sboet hörande försäkringarna.

Finner försäkringsinspektionen efter verkställd utredning att anbud, som i
följd av underhandlingarna inkommit, med hänsyn till omständigheterna bör
antagas, skall inspektionen genom tillkännagivande i allmänna tidningarna
och i övrigt på ändamålsenligt sätt kungöra anbudets innehåll och ett sammandrag
av den verkställda utredningen med föreläggande för försäkringstagarna
att inom en i kungörelsen utsatt tid, minst en månad efter dess
utfärdande, hos inspektionen anmäla huruvida de hava något att erinra mot
anbudet.

Sedan den i andra stycket föreskrivna tiden gått till ända, skall försäkringsinspektionen
med eget utlåtande överlämna ärendet till Konungens avgörande.

Om registrering av beslut, varigenom Konungen godkänt anbud som nyss
sagts, förordnar Konungen. När registrering skett, skall administrationsboet
anses fritaget från sina förpliktelser på grund av de överlåtna försäkringarna,
vilka förpliktelser i stället skola åvila det övertagande bolaget.

Sedan Konungen godkänt anbud, åligger det styrelsen och verkställande
direktören i det övertagande bolaget att, i den ordning försäkringsinspektionen
må finna ändamålsenlig, därom underrätta envar försäkringstagare,
vars försäkring omfattas av överlåtelsen. Förutsätter överlåtelsen nedsättning
av försäkrings- eller återbäringsbelopp eller skola efter överlåtelsen
andra villkor gälla för försäkringarna, skall jämväl sådant förhållande
bringas till försäkringstagarnas kännedom.

2 mom. Har icke hela försäkringsbeståndet överlåtits inom två år från
det administrationen inträdde, åligger det försäkringsinspektionen att hos
Konungen göra anmälan om förhållandet.

3 mom. Har anmälan som i 2 mom. sägs gjorts av försäkringsinspektionen,
ankomme på Konungen att förordna om administrationens fortsättande
eller om administrationsboets avveckling genom fördelning av tillgångarna.
I senare fallet meddelar Konungen tillika erforderliga föreskrifter
angående avvecklingen och fördelningen.

298 §.

Å livförsäkrings- och återbäringsbelopp, som förfallit till betalning innan
bolaget trätt i likvidation eller, där konkurs inträffat, beslutet om egendomsavträde
meddelades, skall utbetalas så mycket som skolat gäldas, därest
likvidation eller konkurs icke inträffat.

118

Kungl. RIaj:ts proposition nr 50.

Å livförsäkrings- eller återbäringsbelopp, som förfaller till betalning under
administrationstiden, må, innan administrationen avslutats, utbetalas
allenast så mycket som försäkringsinspektionen finner kunna utgå utan
förnärmande av övriga livförsäkringstagares rätt. Vad nu sagts skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om återköp av försäkring eller belåning av
försäkringsbrev hos bolaget. Finnes sedermera att för mycket utbetalats, äge
återbetalning ej rum.

Angående förbud mot meddelande av nya försäkringar stadgas i 165 och
261 §§.

299 §.

Har försäkringsbolag som meddelar försäkring av annat slag än personförsäkring
och meddelar sådan försäkring för all framtid eller för längre
tid än tio år trätt i likvidation eller kommit i konkurstillstånd, skall försäkringsinspektionen
utse ett ombud, som har att å försäkringstagarnas
vägnar iakttaga och bevaka den panträtt, som jämlikt 276 § tillkommer
försäkringstagarna uti de enligt sagda paragraf till deras säkerhet i särskilt
förvar satta värdehandlingarna; och har ombudet därvid att tillse att varje
försäkringstagare njuter panträtt i de pantsatta värdehandlingarna för den
på hans försäkring belöpande andel i premiereserven.

Ombudet äge av bolaget uppbära arvode till belopp, som bestämmes av
försäkringsinspektionen.

VIII. Om återförsäkring.

300 §.

Försäkringsbolag må icke utan försäkringsinspektionens medgivande
sluta avtal, varigenom bolaget förbinder sig att i återförsäkring avgiva ännu
icke tecknade livförsäkringar, där avtalet icke kan av bolaget uppsägas att
utan vederlag upphöra senast ett år efter uppsägningen. Försäkringsbolag
må ej heller utan inspektionens medgivande sluta avtal om avgivande i
återförsäkring av redan tecknad livförsäkring, där försäkringen vid avtalets
ingående varit i kraft mera än ett halvt år.

Vad sålunda stadgats gäller icke med avseende på försäkringsbolag, som
allenast meddelar återförsäkring.

IX. Om förbud mot viss premienedsättning m. m.

301 §.

Å de livförsäkringspremier, som försäkringsbolag jämlikt fastställda
grunder bestämt, må till fördel för enskild försäkringstagare eller grupp av
försäkringstagare varken direkt eller indirekt nedsättning medgivas vare sig
av bolaget eller av dess ombud annorledes än genom återbäring i överensstämmelse
med fastställda grunder.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
302 §.

119

Det åligger styrelsen och verkställande direktören att övervaka att anskaffning
av ansökningar om försäkring hos bolaget sker på sätt som överensstämmer
med god försäkringssed. Konungen må meddela närmare bestämmelser
härom.

X. Om registrering.

303 §.

Ansökan om försäkringsbolags registrering och anmälan för registrering
skola ingivas eller i betalt brev med posten insändas till försäkringsinspektionen.
Sådan ansökan eller anmälan skall vara åtföljd av stadgade avgifter.

304 §.

1 mom. Hava vid ansökan om registrering av försäkringsbolag eller i fråga
om upprättande av handling, som skall fogas vid sådan ansökan, icke
iakttagits de föreskrifter, som finnas för varje särskilt fall stadgade, eller
prövas beslut om bildande av försäkringsbolag icke hava tillkommit i föreskriven
ordning eller hinder mot registrering av bolaget eljest möta på
grund av föreskrifterna i denna lag eller annan lag eller författning, skall
registrering vägras.

2 mom. Hava vid anmälan för registrering eller i fråga om upprättande
av handling, som skall fogas vid sådan anmälan, icke iakttagits de föreskrifter,
som finnas för varje särskilt fall stadgade, eller prövas beslut, som
anmäles för registrering och för vars giltighet Konungens stadfästelse ej erfordras,
icke hava tillkommit i föreskriven ordning eller ej stå i överensstämmelse
med föreskrifterna i denna lag eller eljest strida mot lag eller författning
eller mot bolagsordningen eller grunderna eller vara till sin avfattning
i något viktigare hänseende otydligt eller vilseledande, skall registrering
vägras. År annan grund till sådan klandertalan mot bolagsstämmobeslut,
som avses i 131 § 1 mom. andra stycket eller 229 § 1 mom. andra stycket,
än att vid beslutet i denna lag eller bolagsordningen upptagna föreskrifter
om särskild röstpluralitet icke rätteligen iakttagits, vare det dock ej hinder
mot registrering, sedan tid för väckande av klandertalan utgått utan att
talan väckts.

3 mom. Vägras registrering, skall försäkringsinspektionen ofördröjligen
med posten översända underrättelse om beslutet med skälen därför till bolaget
eller, där anmälan enligt denna lag gjorts annorledes än å bolagets
vägnar, till den som gjort anmälningen, om han uppgivit postadress.

4 mom. Göres ej ansökan om försäkringsbolags registrering inom den i
29 eller 191 § stadgade tiden, skall försäkringsinspektionen förklara frågan
om bolagets registrering förfallen samt ofördröjligen med posten översända
underrättelse om beslutet till stiftarombudet.

120 Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

305 §.

Beviljas försäkringsaktiebolags registrering, låte försäkringsinspektionen
i registret införa:

1. dagen för koncessionens beviljande och dagen för beslutet om bolagets
bildande;

2. bolagets firma;

3. föremålet för bolagets verksamhet med särskilt angivande, huruvida
verksamheten avser såväl direkt försäkring som återförsäkring;

4. beträffande direkt försäkring här i riket området för sådan verksamhet; 5.

det belopp vartill, jämlikt den av styrelseledamöterna och verkställande
direktören lämnade uppgiften, aktiekapitalet uppgår, så ock, där aktiekapitalet
skall kunna utan ändring av bolagsordningen bestämmas till lägre
eller högre belopp, minimikapitalet och maximikapitalet;

6. akties nominella belopp;

7. det belopp som enligt förenämnda uppgift blivit inbetalt å aktiekapitalet,
samt, där aktiekapitalet ej till fullo inbetalats, inom vilken tid återstående
inbetalning skall fullgöras;

8. där aktiekapitalet icke blivit till fullo inbetalt, sammanlagda nominella
beloppet av de aktier som enligt samma uppgift till fullo inbetalats;

9. den ort inom riket där styrelsen har sitt säte;

10. bolagets postadress;

11. tiden för ordinarie bolagsstämmas hållande;

12. det sätt, varpå kallelse till bolagsstämma skall ske och andra meddelanden
skola bringas till aktieägarnas kännedom, ävensom den tid före stämma,
då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna;

13. varje styrelseledamots och styrelsesuppleants samt verkställande direktörens
och vice verkställande direktörs så ock, där eljest någon ensam
eller i förening med annan är bemyndigad att teckna bolagets firma, dennes
fullständiga namn och hemvist;

14. av vilka och huru bolagets firma skall tecknas, där den ej tecknas av
styrelsen; samt

15. där enligt denna lag eller bolagsordningen revisor eller revisorssuppleant
skall vara auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman, uppgift
om hans fullständiga namn och hemvist.

Innehåller bolagsordningen bestämmelse eller förbehåll, varom förmäles i
10 § 1 inom., varde anmärkning om bestämmelsen eller förbehållet införd
i registret. Beträffande bestämmelse som avses i 10 § 1 mom. tredje stycket
skall tillika angivas det belopp, till vilket aktier av olika slag utgivits och
må kunna utgivas.

Den ena av de till försäkringsinspektionen ingivna avskrifterna av koncessionen
skall förses med bevis om registreringen av bolaget och återställas
till detta. De listor å vilka aktieteckningen ägt rum skola ock återställas till
bolaget.

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

306 §.

Beviljas ömsesidigt försäkringsbolags registrering, låte försäkringsinspektionen
i registret införa:

1. dagen för koncessionens beviljande och dagen för beslutet om bolagets
bildande;

2. bolagets firma;

3. föremålet för bolagets verksamhet med särskilt angivande, huruvida
verksamheten avser såväl direkt försäkring som återförsäkring;

4. beträffande direkt försäkring här i riket området för sådan verksamhet; 5.

beloppet av garantikapital, där sådant förskjutes, samt huru stor del
därav blivit inbetald;

6. den ort inom riket, där styrelsen har sitt säte;

7. bolagets postadress;

8. tiden för ordinarie bolagsstämmas hållande;

9. huruvida och i vilken mån delägare skall vara utesluten från rösträtt
å bolagsstämma med särskilt angivande, huruvida och i vilken mån delägarnas
rösträtt skall utövas genom utsedda delegerade;

10. huruvida och i vilken mån rösträtt å bolagsstämma tillkommer garant
;

11. det sätt, varpå kallelse till bolagsstämma skall ske och andra meddelanden
kungöras delägarna eller röstberättigade, som icke äro delägare, ävensom
den tid före stämma, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara
vidtagna;

12. där ej för bolagets förbindelser häfta allenast dess tillgångar, intill
vilket belopp och i vilken ordning delägarna äro personligen ansvariga för
bolagets förbindelser;

14. av vilka och huru bolagets firma skall tecknas, där den ej tecknas av
styrelsen; samt

15. där enligt denna lag eller bolagsordningen revisor eller revisorssuppleant
skall vara auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman, uppgift
om hans fullständiga namn och hemvist.

Innehåller bolagsordningen bestämmelse eller förbehåll, varom förmäles i
174 §, varde anmärkning om bestämmelsen eller förbehållet införd i registret.

Den ena av de till försäkringsinspektionen ingivna avskrifterna av koncessionen
skall förses med bevis om registreringen av bolaget och återställas
till detta. De listor å vilka teckning av försäkringar ägt rum skola ock återställas
till bolaget.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

307 §.

Göres, efter det försäkringsbolag registrerats, anmälan om förhållande,
som enligt denna lag skall anmälas för registrering, skall, där registrering
beviljas, vad sålunda anmälts anmärkas i registret. Avser anmälan ändring
av försäkringsbolags firma, skall ny, fullständig inskrivning rörande bolaget
göras i registret.

Sker registrering på grund av anmälan i fall, då protokollsavskrift eller,
jämlikt 60 § fjärde stycket, annan handling skall i två exemplar ingivas i
ärendet, skall det ena av dessa, försett med bevis om registreringen, återställas
till bolaget.

Har handling ingivits i såväl huvudskrift som avskrift, skall huvudskriften
återställas. Där registrering sker på grund av anmälan enligt 56 §, 57 §
1 mom. eller 58 §, skola ock de listor å vilka aktieteckningen ägt rum återställas.

308 §.

1 mom. Beslut om ökning av aktiekapitalet må, evad ökningen skall ske
medelst teckning av nya aktier eller utgivande av nya aktier enligt 59 §, ej
registreras, med mindre registrering skett därom, att det belopp, vartill aktiekapitalet
uppgår efter vad i 24 § sägs, blivit till fullo inbetalt, och beloppet
ej understiger minimikapitalet enligt den vid tiden för bolagets bildande
stadfästa bolagsordningen.

Har beslut om aktiekapitalets ökning förut fattats och anteckningen om
beslutets registrering ej avförts ur registret efter vad nedan i 2 mom. sägs,
må beslut om ytterligare ökning ej registreras, innan på grund av förra beslutet
tecknat belopp, därför tilldelning av nya aktier skett, med avdrag för
aktier som förklarats förverkade, blivit till fullo inbetalt och detta förhållande
registrerats.

Vad i första och andra styckena stadgats i avseende å beslut om ökning
skall, i fall som avses i 58 §, tillämpas å registreringen av bolagsstämmans
godkännande av ökningsbeslutet.

2 mom. Har i fall, då beslut om ökning av aktiekapitalet innehåller bestämmelse
om minimiteckning, registreringsanmälan enligt 56 § icke gjorts
inom föreskriven tid, skall försäkringsinspektionen till bolaget avlåta skrivelse
med anmaning att inom en månad därefter inkomma med sådan anmälan.
Efterkommes ej anmaningen eller har genom lagakraftägande beslut
registrering vägrats, skall inspektionen förklara ökningsbeslutet förfallet
samt därom ofördröjligen med posten översända underrättelse till bolaget.
Sedan beslutet om förklaringen vunnit laga kraft, skall i registret antecknas,
att på grund av förklaringen den tidigare anteckningen om ökningsbeslutets
registrering avföres ur registret.

3 mom. Innehåller ökningsbeslutet bestämmelse om minimiteckning, må
registrering i anledning av anmälan varom i 57 § 1 mom. förmäles ej ske
med mindre registrering ägt rum i anledning av anmälan enligt 56 §.

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 60.

h mom. Har styrelsen enligt 58 § fattat beslut om aktiekapitalets ökning,
må registrering på grund av anmälan enligt 56 eller 57 § ej ske förrän bolagsstämmans
godkännande av ökningsbeslutet registrerats.

309 §.

Har i fall, då enligt 62 § rättens tillstånd erfordras för verkställighet av
beslut om nedsättning av aktiekaptialet, ansökan om sådant tillstånd ej
gjorts inom föreskriven tid eller har ansökan genom lagakraftägande beslut
avslagits eller har beslut om tillstånd icke anmälts för registrering inom den
därför stadgade tiden, skall försäkringsinspektionen förklara nedsättmngsbeslutet
förfallet samt därom ofördröj ligen med posten översända underrättelse
till bolaget. Sedan beslutet om förklaringen vunnit laga kraft, skall i
registret antecknas, att på grund av förklaringen den tidigare anteckningen
om nedsättningsbeslutets registrering avföres ur registret.

310 §.

1 mom. Har beslut fattats om sådan ändring av vad i bolagsordningen
stadgas om aktiekapitalet eller minimikapitalet att detta överstiger det belopp,
vartill aktiekapitalet vid beslutets fattande uppgår, må registrering
allenast samtidigt ske av beslutet om bolagsordningsändringen och av beslut
om erforderlig ökning av aktiekapitalet.

Skall ökningen av aktiekapitalet äga rum medelst ny aktieteckning, skall
vid registrering av beslutet om bolagsordningsändringen antecknas, att den
ej är verkställd.

Har ökningsbeslutet enligt 308 § 2 mom. av försäkringsinspektionen genom
lagakraftägande beslut förklarats förfallet, skall ock beslutet om bolagsordningsändringen
anses förfallet och anteckning i registret ske, att på
denna grund den tidigare anteckningen om detta besluts registrering avföres
ur registret. Anmäles för registrering att full betalning erlagts för så
inånga aktier, att aktiekapitalet uppgår till minimikapitalet enligt den beslutade
bolagsordningsändringen, skall vid registrering i anledning av anmälningen
tillika antecknas, att bolagsordningsändringen är verkställd, och åligger
det inspektionen att tillställa bolaget bevis därom. Göres ej sådan anmälan
inom tre år efter utgången av den i 55 § stadgade tiden, skall inspektionen,
efter det bolagets styrelse erhållit tillfälle att yttra sig, hos Konungen
anmäla förhållandet, och ankommer det på Konungen att besluta erforderlig
jämkning i bolagsordningen. I registret skall införas anteckning om jämkningen,
och skall bevis om bestämmelsens nya lydelse av inspektionen tillställas
bolaget.

2 mom. Har beslut fattats om sådan ändring av vad i bolagsordningen
stadgas om aktiekapitalet eller maximikapitalet att detta understiger det belopp,
vartill aktiekapitalet vid beslutets fattande uppgår, må registrering
allenast samtidigt ske av beslutet om bolagsordningsändringen och av beslut
om erforderlig nedsättning av aktiekapitalet.

Innefattar nedsättningsbeslutet icke föreskrift om att det nedsättningen
motsvarande beloppet skall avsättas till reservfonden eller säkerhetsfonden,

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

skall vid registrering av beslutet om bolagsordningsändringen antecknas, att
den ej är verkställd.

Har nedsättningsbeslutet enligt 309 § av försäkringsinspektionen genom
lagakrattägande beslut förklarats förfallet, skall ock beslutet om bolagsordningsändringen
anses förfallet och anteckning i registret ske, att på denna
grund den tidigare anteckningen om detta besluts registrering avföres ur
registret. Vid registrering av rättens tillstånd till nedsättningens verkställande
enligt 62 § skall tillika antecknas, att bolagsordningsändringen är
verkställd, och åligger det inspektionen att tillställa bolaget bevis därom.

3 mom. Då för genomförande av beslut om nedsättning av aktiekapitalet
erfordras ändring av aktiernas nominella belopp, må registrering allenast
samtidigt ske av nedsättningsbeslutet och beslut om erforderlig ändring av
bolagsordningens bestämmelse om akties nominella belopp. I fråga om registreringen
av beslutet om sådan bolagsordningsändring skall vad i 2 mom.
andra och tredje styckena är stadgat om registrering av bolagsordningsändring
rörande aktiekapitalet äga motsvarande tillämpning.

Erfordras för genomförande av bolagsordningsändring beträffande akties
nominella belopp sammanläggning av aktierna i bolaget, må, där anmälan
tor registrering av beslutet om sammanläggning skall göras enligt 334 § 1
mom. sista stycket, registrering allenast samtidigt ske av beslutet om bolagsordningsändringen
och av beslutet om erforderlig sammanläggning.

311 §.

Har ansökan enligt 295 § 3 mom. om tillstånd att bringa avtal om överlåtelse
av försäkringsbestånd till verkställighet ej inkommit inom föreskriven
tid eller har ansökan genom lagakraftägande beslut avslagits, skall försäkringsinspektionen
förklara frågan om överlåtelse förfallen samt därom
olördröjligen med posten översända underrättelse till bolagen.

Har genom lagakraftägande beslut frågan om överlåtelse förklarats förfallen,
skall i registret antecknas, att på denna grund den tidigare anteckningen
rörande överlåtelseavtalet avföres ur registret.

312 §.

Företer försäkringsbolags registrerade firma likhet med en i handelsregister,
föreningsregister, aktiebolagsregistret eller försäkringsregistret tidigare
införd firma, och lider därigenom innehavaren av sistnämnda firma förfång,
äge han hos domstol föra talan om förbud för bolaget att efter viss
tid använda förstnämnda firma samt om skadestånd.

Menar någon eljest, att en i försäkringsregistret verkställd inskrivning
länder honom till förfång, må talan om registreringens upphävande samt
om skadestånd föras vid domstol.

313 §.

125

Kungi. Maj.ts proposition nr 50.

mälan av part i registret antecknas, att på nämnda grund den tidigare anteckningen
avföres ur registret.

Varder, sedan i registret gjorts anteckning rörande beslut om avträdande
av försäkringsbolags egendom till konkurs, av överrätt förklarat, att beslutet
ej bort meddelas, skall på anmälan därom i registret göras anteckning
enligt vad i första stycket stadgas.

Vid anmälan, som ovan sägs, skall fogas avskrift av rättens avgörande,
så ock i fall, som i första stycket sägs, lagakraftbevis.

314 §.

Vad i försäkringsregistret införes, med undantag av meddelande om konkurs,
varom förmäles i 160 eller 255 §, skall genom försäkringsinspektionens
försorg ofördröj ligen kungöras i allmänna tidningarna.

Där i annat fall än i 313 § andra stycket avses i registret antecknas, att
tidigare anteckning avföres därur, skall kungörelse därom äga rum efter \ad
ovan sägs.

En samling för hela riket av vad sålunda kungjorts skall genom det allmännas
försorg efter hand befordras till trycket samt förses med register.
I den mån nyssnämnda samling tryckes skall den översändas till varje domstol,
länsstyrelse och överexekutor.

Anmälningar och ansökningar med därvid fogade handlingar skola, särskilt
för varje bolag, förvaras såsom bilagor till försäkringsregistret.

315 §.

Närmare föreskrifter om försäkringsregistrets förande, de i 314 § stadgade
kungörelserna, avgifterna för registreringen och dess kungörande samt
om tid och sätt för utgivande av den i nämnda paragraf omförmälda samlingen
och dess översändande till vissa myndigheter meddelas av Konungen.

316 §.

Det, som i enlighet med denna lag blivit infört eller antecknat i försäkringsregistret
och kungjort i allmänna tidningarna, skall anses hava kommit
till tredje mans kännedom, där ej av omständigheterna framgår, att han
varken ägde eller bort äga vetskap därom.

Innan sådant kungörande skett, kan det förhållande, som blivit eller bort
bliva infört eller antecknat i registret, icke med laga verkan åberopas mot
annan än den, som visas hava ägt vetskap därom.

317 §.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

lingen inhämta upplysning, huruvida förändring beträffande behörigheten
ägt rum. Vad i sådant avseende nyssnämnda samling, i den mån den kommit
myndigheten till handa, utvisar skall föi* mymdigheten äga vitsord, där
ej annat förhållande visas vara för handen.

XI. Om klagan över försäkringsinspektionens beslut.

318 §.

Över beslut, som av försäkringsinspektionen meddelas på grund av tillsynen
över försäkringsbolag, må klagan föras hos Konungen inom den tid
som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut
är stadgad.

Den, som icke atnöjes med försäkringsinspektionens beslut, varigenom
registrering vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag däröver
anföra besvär hos Konungen.

Över beslut om sådan förklaring, som avses i 304 § 4 mom., 308 § 2 mom.,
309 § och 311 § må jämväl besvär anföras i den ordning, varom i andra
stycket stadgas.

XII. Om skadestånd.

319 §.

Har stiftare uppsatligen eller av vårdslöshet vid försäkringsbolags bildande
så förfarit att skada därigenom tillskyndats bolaget, vare han pliktig
att ersätta bolaget skadan.

320 §.

Har styrelseledamot, verkställande direktören, revisor, likvidator, syssloman
som avses i 137 eller 234 § eller likvidationsrevisor vid fullgörande av
sitt uppdrag uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat bolaget skada, vare
han pliktig att till bolaget utgiva ersättning för skadan.

Där medhjälpare, som av revisor eller likvidationsrevisor anlitats för
granskningsarbetet, vid uppdragets utförande uppsåtligen eller av vårdslöshet
tillskyndat bolaget skada, svare revisorn för skadan.

Har aktieägare, delägare eller röstberättigad, som ej är delägare, genom
överträdelse av denna lag, bolagsordningen eller grunderna uppsåtligen eller
av grov vårdslöshet tillskyndat bolaget skada, vare ock han pliktig att till
bolaget utgiva ersättning för skadan.

321 §.

Har styrelseledamot eller annan som avses i 320 § första stycket genom
överträdelse av denna lag, bolagsordningen eller grunderna uppsåtligen eller
av vårdslöshet tillskyndat tredje man skada, vare han pliktig att till denne
utgiva ersättning för skadan. Samma lag vare, där aktieägare, delägare eller
röstberättigad, som ej är delägare, genom sådan överträdelse uppsåtligen
eller av grov vårdslöshet tillskyndat tredje man skada.

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

322 §.

Har i försäkringsaktiebolag styrelsen, styrelseledamot, verkställande direktören
eller likvidator tillskyndat bolaget eller aktieägare skada genom åtgärd,
som innebär att fördel uppenbarligen beredes vissa aktieägare till nackdel
för bolaget eller övriga aktieägare, skall skyldighet att utgiva ersättning
för skadan åvila jämväl aktieägare, som uppsåtligen genom begagnande av
sitt inflytande över styrelseledamot, verkställande direktören eller likvidator
medverkat till åtgärden. Innefattar åtgärd, vartill aktieägare sålunda medverkat,
överträdelse av denna lag, bolagsordningen eller grunderna till skada
för borgenär hos bolaget eller annan tredje man, vare aktieägaren ock
skyldig att utgiva ersättning till denne.

323 §.

Åvilar ersättningsskyldighet stiftare jämlikt 319 § eller styrelseledamot
eller annan enligt 320 § första eller andra stycket eller 321 § första punkten,
och föreligger allenast ringa vårdslöshet, må ersättningen nedsättas, där
det med hänsyn jämväl till skadans storlek och omständigheterna i övrigt
prövas skäligt.

Har aktieägare, delägare eller röstberättigad, som ej är delägare, ådragit
sig ersättningsskyldighet jämlikt 320 § tredje stycket, 321 § andra punkten
eller 322 §, må ock ersättningen nedsättas, där det med hänsyn till hans
skuld och omständigheterna i övrigt prövas skäligt.

Nedsättning efter vad nu är sagt äge ej rum, om den ersättningsskyldiges
förfarande innefattade brottslig handling.

324 §.

Äro flera ersättningsskyldiga för skada efter vad i 319 323 §§ är stadgat,

svare de för ersättningen en för alla och alla för en, den vars ersättningsskyldighet
nedsatts enligt 323 § dock allenast med det nedsatta beloppet.
Sinsemellan skola de taga del i ersättningens gäldande efter ty med hänsyn
till den större eller mindre skuld, som finnes ligga envar av dem till last,
samt till omständigheterna i övrigt prövas skäligt.

XIII. Straffbestämmelser,

325 §.

Driver någon här i riket försäkringsrörelse, vartill han ej är berättigad,
straffes med dagsböter eller fängelse.

326 g.

Med dagsböter eller fängelse straffes

1. stiftare, där han uppsåtligen eller av grov vårdslöhet meddelar oriktig
eller vilseledande uppgift i teckningslista eller i handling, som framlägges
på konstituerande stämman, eller i ansökan om stadfästelse å bolagsordning
eller grunder;

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

2. styrelseledamot, verkställande direktör eller annan, som i anmälan för
eller ansökan om registrering eller i försäkran eller annan handling som
fogas därvid uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller
vilseledande uppgift;

3. styrelseledamot, verkställande direktör eller likvidator, där han uppsåtligen
eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift
i handling, som hålles tillgänglig för aktieägare eller aktietecknare eller
för delägare eller röstberättigade, som ej äro delägare, eller som framlägges
på bolagsstämma, eller i påskrift å sådan handling eller i handling eller
meddelande som kungöres eller sändes till aktieägare, delägare eller röstberättigad,
som ej är delägare;

4. styrelseledamot eller verkställande direktör, där han vid upprättande
av balansräkning, vinst- och förlusträkning, förvaltningsberättelse eller redogörelse,
som avses i 91 eller 97 § eller 205 §, jämförd med 91 och 97 §§,
eller 139, 146 eller 241 §, uppsåtligen förfar i strid mot bestämmelserna i
93 §, 94 § 2—5 mom., 95 §, 96 §, 97 § första stycket första punkten eller
139 § eller 205 §, jämförd med 93 § 1—5, 7 och 8 mom., 94 § 3—5 mom.,
95 §, 96 § samt 97 § första stycket första punkten;

5. likvidator som vid upprättande av balansräkning, likvidationsräkning,
vinst- och förlusträkning eller förvaltningsberättelse, som avses i 148, 152,
157, 243, 247 eller 252 §, uppsåtligen förfar i strid mot bestämmelserna i
nämnda lagrum, sa ock likvidator som vid upprättande av balansräkning
enligt 163 eller 259 § uppsåtligen förfar i strid mot bestämmelserna i 139 §
samt 93 § eller 94 § 2—5 mom.;

6. revisor eller likvidationsrevisor, där han i revisionsberättelse eller annan
handling, som framlägges på bolagsstämma eller annorledes hålles tillgänglig
för aktieägare eller aktietecknare eller för delägare eller röstberättigade,
som ej äro delägare, eller i påskrift å sådan handling uppsåtligen
eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift rörande
bolagets angelägenheter eller uppsåtligen eller av grov vårdslöshet underlåter
att göra anmärkning beträffande förvaltningen, ändå att anledning därtill
föreligger;

7. revisor eller likvidationsrevisor, där han uppsåtligen eller av grov
vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i yttrande, vilket enligt
105 § andra stycket första punkten, 153 § eller 157 § överlämnas till
styrelse eller god man för stiftelse som avses i lagen om aktiebolags pensions-
och andra personalstiftelser.

327 §.

Med dagsböter eller fängelse straffes ock

1. styrelseledamot eller verkställande direktör, som uppsåtligen eller av
vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i redogörelse, utredning
eller bevis, som avses i 281 eller 282 §, eller vid lämnande av upplysning
enligt 283 §;

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

129

2. aktuarie, där han i redogörelse eller utredning, som enligt 281 eller
282 § avlämnats till försäkringsinspektionen, uppsåtligen eller av vårdslöshet
meddelar oriktig eller vilseledande uppgift;

3. styrelseledamot, med vars begivande utfärdas aktiebrev, interimsbevis
eller teckningsbevis, som är ställt till innehavaren, eller dylikt brev eller
bevis, i vilket mot föreskrift i 30 § andra stycket, 31 § första stycket tredje
punkten eller 31 § andra stycket tredje punkten den i förbehåll som i nämnda
lagrum sägs bestämda inskränkningen icke angivits;

4. styrelseledamot eller likvidator, där han uppsåtligen låter i aktieboken
verkställa införing i strid mot bestämmelserna i 35 § 1 mom. andra
eller tredje stycket, 35 § 2 mom. första eller andra stycket, 35 § 3 mom.
första punkten, 54 § tredje punkten eller 59 § 2 mom. tredje stycket eller
fjärde stycket sista punkten eller underlåter att ombesörja, att förändring
i äganderätten till aktie varder jämlikt 35 § 1 mom. tredje eller fjärde
stycket, 35 § 2 mom. första eller andra stycket eller 35 § 3 mom. första
punkten införd i aktieboken;

5. styrelseledamot, verkställande direktör eller likvidator, som uppsåtligen
eller av vårdslöshet i strid mot bestämmelserna i 63 §, 67 § 1 mom.,
68 § första stycket, 193 § eller 195 § 1 mom. låter verkställa utbetalning
till aktieägare eller garant;

6. revisor, likvidationsrevisor eller revisors eller likvidationsrevisors medhjälpare
som, oaktat han insett eller bort inse, att skada därav kunnat
följa, yppar något av vad vid verkställd granskning kommer till hans kännedom,
utan att det med nödvändighet erfordras för fullgörande av hans
uppdrag;

7. den som i sådan försäkran, varom förmäles i 107 §, uppsåtligen lämnar
oriktig uppgift.

328 §.

Med dagsböter straffes

1. styrelseledamot eller verkställande direktör, där han vid upprättande
av balansräkning, vinst- och förlusträkning eller redogörelse, som avses i
91 eller 97 § eller 205 §, jämförd med 91 och 97 §§, eller 139, 146 eller
241 §, väsentligen eftersätter bestämmelserna i 94 § 1 mom. eller med stöd
av 94, 95 eller 97 § meddelade bestämmelser, eller vid upprättande av
handling varom nyss sagts eller av förvaltningsberättelse, som avses i 91,
146 eller 241 §, av vårdslöshet förfar i strid mot bestämmelser som avses
326 § 4;

2. likvidator, där han vid upprättande av balansräkning, som avses i
163 eller 259 §, väsentligen eftersätter bestämmelserna i 94 § 1 mom. eller
med stöd av samma paragraf meddelade bestämmelser, eller vid upprättande
av balansräkning, likvidationsräkning, vinst- och förlusträkning eller
förvaltningsberättelse, som avses i 148, 152, 157, 163, 243, 247, 252 eller
259 §, av vårdslöshet förfar i strid mot bestämmelser som avses i 326 § 5;

3. revisor eller likvidationsrevisor, där han annorledes än i 326 § 6 sägs
vid upprättande av revisionsberättelse, som avses i 104, 146, 153 eller 157 §

!) Bihang till riksdagens protokoll 19i8. i samt. Nr 50.

130

Kungi. Maj:ts proposition nr 50.

eller 206 §, jämförd med 104 §, eller 241, 248 eller 252 §, väsentligen eftersätter
bestämmelserna i nämnda lagrum;

4. stiftare, där han uppsåtligen eller av vårdslöshet bestyrker avskrift,
som i 12 § första stycket eller 175 § första stycket sägs, ehuru avskriften
är oriktig, så ock styrelseledamot, styrelsesuppleant, verkställande direktör,
vice verkställande direktör, likvidator, suppleant för likvidator eller firmatecknare,
där han uppsåtligen eller av vårdslöshet bestyrker avskrift, varom
förmäles i 341 § andra stycket, ehuru avskriften är oriktig.

329 §.

Med dagsböter straffes ock

1. den som, i annat fall än i 327 § 3 och 4 avses, underlåter att iakttaga
föreskrift i 30 §, 31 § första, andra eller fjärde stycket, 35 §, 54 § tredje
punkten, 59 § 2 mom. tredje stycket eller fjärde stycket sista punkten eller
340 §, så ock den som bryter mot föreskrift i 34 §, 51 § andra stycket
första punkten, 59 § 2 mom. fjärde stycket första punkten, 64 §, 301 §
eller 334 § 2 mom. tredje stycket;

2. styrelseledamot, verkställande direktör eller likvidator, där han underlåter
att verkställa påskrift å aktiebrev enligt 51 § andra eller tredje
stycket, 59 § 2 mom. fjärde stycket, 60 § sista stycket, 61 § 2 mom. andra
stycket eller 156 § andra stycket;

3. ledamot i styrelse eller god man för försäkringsaktiebolags personalstiftelse,
där han underlåter att iakttaga vad honom enligt 105 § första
stycket åligger.

330 §.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

XIV. Allmänna bestämmelser,

331 §.

Betalning för tecknad aktie eller tecknat garantibelopp medelst anvisning
eller förbindelse, som utställts av riksbanken eller annan bank och är betalbar
vid uppvisandet, så ock betalning genom insättning på räkning, som
på begäran av stiftarna eller styrelsen öppnats av bank för mottagande av
inbetalning å aktier eller garantikapital i bolaget, skall vara jämställd med
betalning i penningar, öppnas sådan räkning, skall banken låta ombesörja
påskrift därom å teckningslistan, så ock i kvitto å gjord insättning anmärka,
att insättningen skett på räkning som avses i denna paragraf.

Tillgodohavande å räkningen skall, med den inskränkning som följer av
vad i tredje och fjärde styckena stadgas, stå till bolagets fria förfogande.

På räkningen insatt belopp må ej för bolaget lyftas, innan bolaget registrerats,
ej heller, i fråga om försäkringsaktiebolag, där i beslut om aktiekapitalets
ökning medelst ny aktieteckning upptagits bestämmelse om minimiteckning,
innan registrering skett på anmälan enligt 56 §, eller, om sty -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

131

relsen enligt 58 § beslutat aktiekapitalets ökning, innan bolagsstämmans
godkännande av ökningsbeslutet registrerats.

Inträffar sådant fall att aktieteckning eller teckning av garantibelopp enligt
16, 56 eller 178 § icke vidare är bindande, skall det på räkningen insatta
beloppet jämte därå gottgjord ränta återbetalas till den, som verkställt
teckningen, eller hans rättsinnehavare. Har teckningsbevis eller interimsbevis
utfärdats, skall beviset förses med påskrift om återbetalningen.

332 §.

1 mom. Har någon genom testamente erhållit nyttjanderätten till aktier
i försäkringsaktiebolag eller ock avkomsten av sådana aktier med bestämmelse,
till betryggande av hans avkomsträtt, att aktierna skola sättas under
särskild vård, skall, där enligt testamentet rätten att i bolaget företräda aktierna
skall tillkomma nyttjande- eller avkomsträttshavaren, beträffande
denne, såvitt angår rätten att i bolaget företräda aktierna, gälla vad i denna
lag om aktieägare är stadgat.

Såväl ägaren som nyttjande- eller avkomsträttshavaren skall på anmälan
bliva införd i aktieboken. Vid införingen skall anteckning göras om äganderättsförvärvet
och om den med nyttjande- eller avkomsträtten förenade rätten
att i bolaget företräda aktierna. I fråga om införing av nyttjande- eller
avkomsträttshavaren skall i övrigt vad om införing av aktieägare är stadgat
äga motsvarande tillämpning, dock skall påskrift om införingen ej ske å
aktiebrevet. Styrkes att nyttjande- eller avkomsträtten upphört, skall anteckning
därom göras i aktieboken.

Skall försäkran som avses i 107 § avgivas av nyttjande- eller avkomsträttshavare,
varde försäkran därefter lämpad.

2 mom. När god man på grund av förordnande jämlikt 11 kap. 4 § 5 lagen
om förmynderskap förvaltar aktier för blivande ägares räkning, skall
blivande ägare på anmälan av gode mannen införas såsom ägare i aktieboken
med anteckning om förvärvet och om förordnandet.

333 §.

1 mom. Äger ett försäkringsbolag mer än hälften av aktierna i ett försäkringsaktiebolag
eller, om aktier med olika röstvärde finnas, så många aktier,
att röstetalet för dem utgör mer än hälften av röstetalet för samtliga aktier,
skall det förra bolaget anses såsom moderbolag och det senare bolaget såsom
dotterbolag. Om ett eller flera dotterbolag eller ock moderbolaget och ett
eller flera dotterbolag tillsammans äga så många aktier i ett försäkringsaktiebolag
som nyss sagts, skall jämväl sistnämnda bolag anses såsom dotterbolag
(dotterdotterbolag) till moderbolaget. Har elt försäkringsbolag eljest
på grund av aktieinnehav eller till följd av garantiavtal eller annat avtal
eller av annan orsak ett bestämmande inflytande över ett annat försäkringsbolag,
varmed jämväl är förbundet ett väsentligt intresse i det senares
ställning och resultatet av dess verksamhet, skall ock det förra bolaget anses
såsom moderbolag och det senare bolaget såsom dotterbolag.

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Alla försäkringsbolag, som äro med varandra sålunda förenade att de inbördes
äro moder- och dotterbolag eller dotterbolag till samma moderbolag,
kallas koncernbolag.

2 mom. Då sådant förhållande inträtt att ett försäkringsbolag enligt vad
i 1 mom. sägs skall anses såsom moderbolag i förhållande till annat försäkringsbolag,
skall det förra bolagets styrelse därom ofördröj ligen underrätta
styrelsen för det senare bolaget. Dotterbolags styrelse vare pliktig att meddela
styrelsen för moderbolaget de upplysningar, som äro erforderliga för
beräkningen av koncernens ställning och resultatet av koncernens verksamhet
i dess helhet.

334 §.

1 mom. Beslutas i försäkringsaktiebolag enligt 61 § sådan nedsättning av
aktiekapitalet, att nedsättningens genomförande medelst minskning av aktiernas
nominella belopp skulle medföra att detta skulle nedgå under femtio
kronor, äge, där nedsättningen ej skall genomföras medelst inlösen eller indragning
av aktier, bolagsstämman besluta sammanläggning av aktierna i
bolaget. Sammanläggningen må ej avse flera aktier än som erfordras för att
vid utbyte mot en ny aktie dennas nominella belopp icke skall understiga
femtio kronor.

Beslut om sammanläggning av aktier, efter vad ovan stadgas, vare ej gällande,
med mindre beslutet ingår i nedsättningsbeslutet.

1 annat fall än nu är sagt vare beslut om sammanläggning av aktier ej
gällande, med mindre samtliga aktieägare förenat sig därom.

Där beslut om sammanläggning av aktier ej ingår i beslut om nedsättning
av aktiekapitalet, skall beslutet ofördröj ligen av styrelsen eller verkställande
direktören anmälas för registrering. Vid anmälningen skola fogas två enligt
341 § andra stycket bestyrkta avskrifter av protokoll som förts i ärendet.

2 mom. När registrering skett av beslut om sammanläggning av aktier
eller, om sådant beslut ingår i beslut om nedsättning av aktiekapitalet, när
aktiekapitalet enligt 62 eller 63 § skall anses nedsatt, skola aktiebreven icke
för ägaren medföra annan rätt mot bolaget än att i utbyte erhålla brev å
nya aktier till det antal som belöper på de förutvarande aktierna eller, där
ej fullt antal nya aktier belöper på de förutvarande, ett delbevis för varje
aktie, som ej kan utbytas. Sådant bevis skall innehålla att ägaren är berättigad
erhålla en ny aktie mot avlämnande av det antal delbevis som erfordras
för utbekommande av en ny aktie.

133

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

1914 om vad vid försäljning av värdepapper i vissa fall skall iakttagas. Sedan
försäljning skett, medföra de förutvarande aktiebreven icke annan rätt
för ägaren än att utbekomma å dem belöpande del av det vid försäljningen
influtna beloppet med avdrag för kostnaderna för den senare anmaningen
och för försäljningen. Den senare anmaningen skall innehålla erinran om
påföljden av att den ej efterkommes.

I brev å ny aktie skall angivas, att aktien tillkommit efter sammanläggning
av förutvarande aktier. De äldre aktiebreven skola i betryggande ordning
makuleras.

3 mom. Vad i 2 mom. stadgas om utbyte av aktiebrev vid sammanläggning
av aktier skall äga motsvarande tillämpning, då på grund av beslut om bolagsordningsändring
rörande akties nominella belopp delning av aktie i
flera nya aktier skall äga rum.

335 §.

Vill aktieägare enligt 128 § påkalla inlösen av sina aktier, skall skriftlig
ansökan därom göras hos styrelsen inom två veckor efter den bolagsstämma,
därå förbehåll om inlösen gjorts. Styrelsen skall efter utgången av
nämnda tid ofördröjligen i rekommenderat brev giva de aktieägare, för vilka
lösningsplikt kan inträda, underrättelse om de ansökningar som inkommit
till styrelsen. Bestrider sådan aktieägare, att grund för anspråket föreligger,
eller kan överenskommelse ej träffas om lösens belopp, skall tvisten avgöras
av tre skiljemän.

Kunna de aktieägare, som gjort ansökan om inlösen, ej enas om utseende
av skiljeman, skall försäkringsinspektionen utse skiljeman bland dem som
av nämnda aktieägare därtill föreslagits. Styrelsen äge utse skiljeman och
föra talan för de aktieägare, för vilka lösningsplikt kan inträda. I övrigt
skall i fråga om skiljemännen och förfarandet inför dem i tillämpliga delar
gälla vad i lagen om skiljemän är stadgat. År tvist om lösens belopp, skall
detta bestämmas så att det motsvarar aktiens verkliga värde. För lösen vare
de aktieägare, som röstat för beslutet, ansvariga en för alla och alla för en.
Kostnaderna för skiljemannaförfarandet skola åvila bolaget, där ej skiljemännen
på grund av särskilda omständigheter pröva skäligt ålägga aktieägare
att helt eller delvis svara för dessa kostnader. Part, som är missnöjd
med skiljemännens beslut, äger, där ej annat stadgats i bolagsordningen,
draga tvisten under rättens prövning, såframt han väcker talan inom tre
månader från det beslutet i huvudskrift eller avskrift delgavs honom. Styrelsen
skall ofördröjligen ombesörja delgivningen av beslutet. Talan må
föras av såväl styrelsen som enskild lösningspliktig aktieägare. Sådan talan
gälle till förmån för annan lösningspliktig.

Kunna de lösningspliktiga aktieägarna ej enas om fördelningen sinsemellan
av de aktier som skola inlösas, skola de övertaga aktierna efter antalet
av de aktier, med vilka de deltagit i beslutet om bolagsordningsändring eller
om nedsättning av aktiekapitalet.

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

336 §.

Av aktierna i svenskt aktiebolag må försäkringsbolag icke utan försäkringsinspektionens
medgivande äga mer än en tjugondei eller, om aktier med
olika röstvärde finnas, större antal än att röstetalet för aktierna utgör högst
en tjugondei av röstetalet för samtliga aktier. Tillhör försäkringsbolaget
koncern, skall vad sålunda stadgats gälla koncernen.

Vad i första stycket är stadgat skall ej äga tillämpning å aktier i försäkringsaktiebolag
eller i aktiebolag, som har till uteslutande syfte att äga
aktier i försäkringsaktiebolag eller att tillskjuta garantikapital i ömsesidigt
försäkringsbolag.

337 §.

Föreligger intressegemenskap mellan försäkringsbolag, å ena, samt aktiebolag,
varå denna lag icke äger tillämpning, eller registrerad förening, å
andra sidan, äge försäkringsinspektionen att, där det med hänsyn till tillsynen
över försäkringsverksamheten finnes nödigt och sedan Konungen därtill
lämnat samtycke, förelägga aktiebolag eller förening som här avses att
avgiva särskild redovisning över intressegemenskapen enligt anvisningar av
försäkringsinspektionen.

338 §.

Utan försäkringsinspektionens medgivande må två eller flera försäkringsbolag
icke meddela försäkring under gemensam ansvarighet en för alla och
alla för en.

339 §.

Försäkringsbolag må ej utlåna medel till styrelseledamot, styrelsesuppleant,
verkställande direktören, vice verkställande direktör, aktuarie eller
revisor i bolaget eller i annat bolag inom samma koncern. Ej heller må lån
utlämnas mot borgen av person som ovan sägs.

Vad i första stycket första punkten stadgas utgöre ej hinder för försäkringsbolag
att i enlighet med vad därom i grunderna föreskrives utlämna lån
mot säkerhet i försäkringsbrev.

340 §.

Försäkringsbrev skall innehålla ej mindre uppgift om de allmänna försäkringsvillltoren
än även de särskilda villkoren för den försäkring, som avses
i brevet.

341 §.

135

Kungl. May.ts proposition nr 50.

skall äga motsvarande tillämpning, då anmälan eller ansökan skall göras
eller annan handling skall undertecknas av likvidatorerna eller samtliga
likvidatorer. Skall handling undertecknas av verkställande direktören, må
vid förfall för honom undertecknande ske av vice verkställande direktör
eller, där sådan ej finnes, av styrelseledamot eller styrelsesuppleant, som
därtill bemyndigats av styrelsen.

Avskrift, som på grund av särskild föreskrift i denna lag skall vara bestyrkt
enligt detta stycke, skall vara till riktigheten bestyrkt av notarius
publicus eller landsfiskal eller ock av minst två personer, som hava ställning
av styrelseledamot, styrelsesuppleant, verkställande direktör, vice verkställande
direktör, likvidator, suppleant för likvidator eller firmatecknare.

Annan avskrift skall, där ej särskild föreskrift givits, vara till riktigheten
bestyrkt av två personer.

342 §.

Skall på grund av stadgande i denna lag eller föreskrift i bolagsordning
kungörelse äga rum i tidning inom viss ort, bör sådan tidning väljas som
genom sin spridning är ägnad att bringa kungörelsen till allmän kännedom.

343 §.

Försäkringsbolag vare uti de mål, för vilka ej annorlunda genom lag stadgas,
lydande under allmän underrätt i den ort, där styrelsen har sitt säte.

Åtal för försummelse att enligt bestämmelse i denna lag göra anmälan för
registrering så ock talan, varom i 65 § 1 mom. och 335 § stadgas, skall likaledes
upptagas av allmän underrätt som i första stycket sägs.

344 §.

Innehåller bolagsordningen förbehåll, att tvister mellan bolaget och styrelsen,
styrelseledamot, verkställande direktören, likvidator, aktieägare, delägare
eller röstberättigad, som ej är delägare, skola hänskjutas till avgörande
av en eller flera skiljemän, äge det förbehåll samma verkan som tillkommer
skiljeavtal. Om påkallande av förbehållets tillämpning gälle vad om
stämning i denna lag finnes stadgat; där styrelsen vill föra klandertalan mot
bolagsstämmobeslut på grund som avses i 131 § 1 mom. andra stycket eller
229 § 1 mom. andra stycket, skall styrelsens rätt till talan anses bevarad, om
den i 89 § eller 204 § 2 mom. omförmälda stämman blivit inom klandertiden
utlyst att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid
kan ske.

XV, Om vissa undantag i fråga om lagens tillämplighet,

345 §.

Beträffande tjänstepensionsförsäkring må Konungen, där sådant finnes
från allmän synpunkt ändamålsenligt, medgiva avvikelser från vad denna
lag innehåller. Konungen må ock i fråga om återförsäkring medgiva de avvikelser,
som prövas skäliga.

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

Driver försäkringsbolag rörelse i utlandet, äger försäkringsinspektionen
för det utländska försäkringsbeståndet medgiva de avvikelser från vad denna
lag innehåller, som med hänsyn till utländsk lag finnas påkallade.

346 §.

1 avseende å Stockholms stads brandförsäkringskontor skall i tillämpliga
delar galla vad i denna lag är beträffande ömsesidigt försäkringsbolag, som
meddelar brandförsäkring för all framtid eller för längre tid än tio år, i allmänhet
stadgat; dock att härigenom icke föranledes skyldighet för kontorets
delägare att vidkännas vidsträcktare ansvarighet för kontorets förbindelser
än som förefunnits före den 1 januari 1904.

347 §.

I fråga om ränte- och kapitalförsäkringsanstalt skall i tillämpliga delar
gälla vad i denna lag stadgas angående ömsesidigt försäkringsbolag; dock att

1. vad i 171 § första stycket första punkten stadgas icke skall äga tilllämpning; 2.

premiereserven skall utgöra summan av besparingsfond och livräntefond;
samt

3. vad i 271 § andra stycket sägs om premiereserven i stället skall avse
livräntefond.

Med besparingsfond förstås den mot försäkringarna i anstalten svarande
behållningen, vad angår kapitalförsäkring i den mån behållningen icke förfallit
till betalning och vad angår livränteförsäkring i den mån de försäkrade
ej uppnått den ålder, då livränta skall börja utgå. Med livräntefond förstås
kapitalvärdet av utgående livräntor.

348 §.

Utan hinder av bestämmelserna i 168 § må för ändamål som avses i lagen
om försäkring för olycksfall i arbete bildas ömsesidigt försäkringsbolag för
vars förbindelser delägarna svara personligen; och skall beträffande sådant
bolag i fråga om förlust å olycksfallsförsäkringen vad i 197—203 §§ är för
där avsett fall föreskrivet om uttaxering äga motsvarande tillämpning.

Angående trafikförsäkringsrörelse meddelas vissa särskilda bestämmelser
i lagen om trafikförsäkring å motorfordon.

349 §.

Vad ovan i denna lag är föreskrivet skall ej äga tillämpning å:

a) försäkringsanstalt, som inrättats av staten,

b) ömsesidigt försäkringsbolag för försäkring av egendom å landsbygden,
vars verksamhetsområde är mindre än ett härad eller, där det omfattar delar
av flera härad, mindre än tio socknar, varvid med härad likställes tingslag
i de orter där benämningen härad ej förekommer,

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

137

c) sjukkassa eller annan understödsförening, å vilken lagen om understödsföreningar
äger tillämpning,

d) sjukkassa enligt lagen om allmän sjukförsäkring.

Bolag, varom ovan under b) förmäles, vare dock pliktigt att angående sin
verksamhet göra anmälan och lämna uppgifter i enlighet med de föreskrifter,
Konungen meddelar.

Förslag

till

Lag angående införande av nya lagen om försäkringsrörelse.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den nu antagna lagen om försäkringsrörelse skall jämte vad här nedan
stadgas lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1949.

2 §.

Genom nya lagen upphäves, med den begränsning här nedan stadgas, lagen
den 25 maj 1917 (nr 257) om försäkringsrörelse tillika med alla de särskilda
stadganden, vilka innefatta ändring i eller tillägg till nämnda lag, så
ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot nya lagens
bestämmelser.

3 §•

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

4 §•

7 inom. Den nya lagen skall lända till efterrättelse jämväl i avseende å
försäkringsbolag, som registrerats enligt äldre lag. Därvid skall dock iakttagas
vad nedan stadgas.

2 mom. I fall, då införing i aktieboken skett innan nya lagen trätt i kraft,
äga bestämmelserna i 32 § 2 inom., 35 § 2 mom. andra stycket och 38 § icke
tillämpning. Har den, som åberopar annat förvärv av aktiebrev än överlåtelse,
blivit i aktieboken införd före nya lagens ikraftträdande, och har ej,
inom tre år efter det lagen trädde i kraft, ansökan gjorts om aktiebrevets
dödande eller talan mot innehavaren instämts om bättre rätt till aktiebrevet,
skall dock, när överlåtelse eller pantsätlning därefter sker, vad i 32 g 2 mom.
och 35 § 2 mom. andra stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

3 mom. Styrelsen för försäkringsbolag som registrerats enligt äldre lag
må hos Konungen göra ansökan om stadfästelse å sådan ändring av bolagsordning
och grunder, som erfordras för vinnande av överensstämmelse med
föreskrifterna i den nya lagen. Konungen prövar ansökningen jämlikt bestämmelserna
i 4 eller 166 § nya lagen, dock att prövningen icke må avse
frågan huruvida bolagets rörelse är behövlig. Varda bolagsordningen och
grunderna stadfästa, beviljar Konungen koncession tillsvidare eller, där särskilda
omständigheter föranleda därtill, för bestämd tid, högst tio år, och
därutöver intill slutet av då löpande räkenskapsår.

4 mom. Ansökan enligt 3 mom. skall inlämnas till försäkringsinspektionen
senast sex månader efter det nya lagen trätt i kraft. Där så finnes påkallat,
må Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, försäkringsinspektionen
medgiva, att tiden utsträckes till högst två år.

Innan frågan om koncession avgjorts och, där koncession beviljats, intill
den tidpunkt från vilken koncessionen skall gälla, må bolaget fortsätta sin
verksamhet, och skola därvid bestämmelserna i äldre lag lända till efterrättelse,
i den mån ej Konungen förordnat att föreskrifter i nya lagen skola
tillämpas.

5 mom. Sker ej ansökan, varom i 3 mom. förmäles, inom föreskriven tid
eller varder ansökningen avslagen, skall bolaget träda i likvidation.

Hava likvidatorer för försäkringsbolag utsetts innan nya lagen trätt i kraft
eller föreligger fall som i första stycket sägs, skall äldre lag gälla i avseende
å likvidationen, och skola ej heller bestämmelserna i 163, 164, 259 och 260 §§
nya lagen äga tillämpning.

5 §•

Ömsesidigt försäkringsbolags firma, som registrerats innan nya lagen trätt
i kraft, må godkännas även om densamma icke överensstämmer med bestämmelserna
i 171 § första stycket.

6 §•

För giltigt beslut om sådan ändring av bolagsordning som avses i 4 §
3 mom. vare, utan hinder av vad eljest kan i äldre lag eller bolagsordningen
vara stadgat angående särskild röstpluralitet, erforderligt allenast att beslutet
fattats å två på varandra följande bolagsstämmor och å den sista stämman
biträtts av minst två tredjedelar av de röstande.

7 §•

Det ankommer på Konungen att meddela de föreskrifter, vilka betingas av
att Konungens Befallningshavande icke vidare skall taga befattning med
ärenden rörande stadfästelse å bolagsordning för och registrering av ömsesidigt
försäkringsbolag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

139

Utdrag av protokollet över handelsårenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
30 juni 1947.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Vougt, Zetterberg Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, social-, finans- och
handelsdepartementen anmäler statsrådet Kock fråga angående ng lagstiftning
om försäkringsrörelse samt anför följande.

Inledning.

Yrkesmässigt bedriven försäkringsrörelse är för närvarande underkastad
bestämmelserna i lagen den 25 maj 1917 (nr 257) om försäkringsrörelse, i
det följande även kallad försäkringslagen. Sedan länge har frågan om en
allmän översyn av denna lag stått på dagordningen.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 januari 1937 tillkallade chefen
för handelsdepartementet dels tre utredningsmän — överdirektören och chefen
för försäkringsinspektionen O. A. Åkesson (ordf.), riksdagsmannen, sedermera
landshövdingen E. Lindberg samt professorn H. Cramér — att inom
departementet verkställa utredning och avgiva förslag angående försäkringsverksamheten,
dels ock särskilda sakkunniga att med utredningsmännen deltaga
i överläggningar i ämnet. Enligt de för utredningsmännen utfärdade
direktiven skulle utredningsarbetet i främsta rummet omfatta vissa angivna
problemkomplex på såväl liv- som skadeförsäkringens område. Därutöver
borde utredningen avse att belysa och enligt sunda försäkringsrättsliga principer
tillrättalägga samtliga de spörsmål, som vore av betydelse på försäkringsväsendets
område. Med hänsyn till att aktiebolagslagstiftningen alltjämt
vore föremål för särskild utredning borde däremot behandlingen av frågor
av rent bolagsrättslig natur uppskjutas till dess förslag förelåge beträffande
den allmänna aktiebolagslagen.

Utredningsarbetet hann icke slutföras före världskrigets utbrott. Enligt beslut
den 12 januari 1940 av dåvarande departementschefen skulle arbetet
inom 1937 års försäkringsutredning tillsvidare anstå och återupptagas först
efter departementschefens bestämmande.

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

I statsrådsprotokollet den 20 november 1942 anförde departementschefen,
att förhållanden inträffat, vilka aktualiserade frågan om återupptagande
av försäkringsutredningens arbete. 1 anledning härav tillkallade departementschefen
— jämlikt Kungl. Majds bemyndigande sistnämnda dag —•
särskilda utredningsmän med uppdrag att beträffande vissa frågor fullfölja
utredningsarbetet, nämligen överdirektören O. A. Åkesson (ordf.), professorn
H. Cramér, riksdagsmannen J. A. Hermansson samt försäkringsdirektörerna
N. J. Ekwall (Allmänna livförsäkringsbolaget Oden), K. Eriksson
(försäkringsanstalterna Folket-Samarbete) och F. Lundberg (Livförsäkringsaktiebolaget
De Förenade). Därjämte tillkallades försäkringsdirektören B.
Rudling (Stockholms läns brandstodsbolag) att såsom expert biträda utredningsmännen
vid behandlingen av frågor rörande försäkringsbolag med lokalt
begränsad verksamhet. Sedan Rudling kort tid efteråt avlidit, tillkallades
försäkringsdirektören J. G. Bylund (Allmänna brandförsäkringsverket) såsom
expert i Rudlings ställe.

Utredningen antog benämningen försäkringsutredningen.

Enligt de för utredningen utfärdade direktiven skulle i stort sett följande
problemkomplex upptagas till behandling, nämligen livförsäkringens tekniska
bestämmelser, frågor rörande folkförsäkringen, koncession för försäkringsbolag,
regler för livförsäkringsbolagens kapitalplacering, särskilda spörsmål
beträffande de lokala bolagen samt försäkringsinspektionens befogenheter
och tillsynsbestämmelsemas utformning. Uppdraget blev därmed icke
oväsentligt begränsat i förhållande till det år 1937 meddelade utredningsuppdraget.
På skadeförsäkringens område lämnades sålunda betydelsefulla
frågor utanför. Uppdraget har emellertid sedermera i viss mån utvidgats.

I skrivelse den 8 november 1943 till departementschefen anförde försäkringsutredningen,
att lösningen av frågorna om en av utvecklingen påkallad ändring
av gällande försäkringstekniska regler beträffande livförsäkring icke
kunde åvägabringas utan beaktande av skattebestämmelsema. Utredningen
sade sig hava kommit till den uppfattningen, att utredningen icke kunde
åstadkomma förslag till tillfredsställande lagbestämmelser rörande livförsäkring
eller uppdraga riktlinjer för dylika bestämmelsers praktiska tillämpning,
om icke vissa ändringar genomfördes i skattelagstiftningen. Fördenskull
hemställdes, att en med hithörande frågor förtrogen person måtte tillkallas
med uppdrag att efter samråd med utredningen framlägga förslag i
ämnet. Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande anmodade departementschefen
genom beslut den 3 december 1943 försäkringsutredningen att vid fullgörande
av sitt uppdrag till behandling upptaga jämväl frågan om ändring i viss
angiven omfattning av gällande skattebestämmelser rörande livförsäkringsväsendet.
Samtidigt tillkallade departementschefen kammarrättsrådet E.
Stern att biträda försäkringsutredningen vid behandlingen av nämnda fråga.

I de direktiv, som i anslutning härtill utfärdades, underströk departementschefen,
att det icke kunde komma i fråga att i förevarande sammanhang
upptaga spörsmålet om livförsäkringsbolagens beskattning till prövning i
hela dess vidd; det vore sålunda angeläget att en blivande, mera fullständig
utredning i ämnet icke föregrepes.

Kungi. Maj:ts proposition nr 50.

Sedan 1944 års riksdag antagit och den 14 september 1944 utfärdats ny
lag om aktiebolag, anmodade chefen för handelsdepartementet, jämlikt Kungl.
Maj:ts bemyndigande, genom beslut den 22 september 1944 försäkringsutredningen
att vid fullgörande av sitt uppdrag underkasta lagen om försäkringsrörelse
jämväl den omarbetning, som erfordrades för att bringa nämnda lag
i överensstämmelse med den nya lagen om aktiebolag. I direktiven för detta
uppdrag uttalade departementschefen bl. a., att en så fullständig anpassning
som möjligt till de grundläggande principerna i den nya aktiebolagslagen
borde eftersträvas.- Avsteg därifrån borde sålunda ske endast i den mån sådant
påkallades av försäkringsväsendets egenart.

Sedermera har 1942 års försäkringsutredning den 1 april 1946 avgivit betänkande
med förslag till ny lag om försäkringsrörelse m. m. (SOU 1946: 33
och 34). Förslaget innefattar också viss ändring av kommunalskattelagen.

Det pågående utredningsarbetet har icke haft till följd, att försäkringsfrågoma
mist sin centrala plats i den offentliga diskussionen. Dessa frågor ha
tvärtom i olika sammanhang tagits upp till behandling från skilda utgångspunkter.
Det intensifierade reformarbete, som efter kriget präglat vår sociallagstiftning,
har berört även försäkringsväsendet. Här må främst erinras
om lagstiftningen om allmän sjukförsäkring och den nya lagen om folkpensionering.
Samtidigt ha andra problem på försäkringsväsendets område trängt
fram, exempelvis ordnandet av en allmän tjänstepensionering för de i enskild
tjänst anställda.

Av väsentligt större intresse i förevarande sammanhang äro emellertid de
krav, som från skilda håll rests på en vidgad undersökning rörande det enskilda
försäkringsväsendet. Dessa utredningskrav syfta till försäkringsverksamhetens
centrala problem, enklast uttryckt i frågeställningen enskild eller
statlig regi eller en kombination av dessa båda verksamhetsformer. I anledning
av tre vid 1945 års riksdag väckta motioner (I: 197 samt 11:316 och
419) anhöll riksdagen — under åberopande av vad som anförts i första lagutskottets
utlåtande nr 47 — i skrivelse den 30 juni 1945 (nr 530), att Kungl.
Maj:t måtte dels låta verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning
med syfte att åstadkomma en genomgripande centralisering och rationalisering
av försäkrings verksamheten, däri inbegripet om och i vilken utsträckning
det privata försäkringsväsendet borde överföras till det allmänna och
i samband därmed i vad mån flera försäkringsgrenar borde göras obligatoriska,
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde
föranleda, dels skyndsamt låta utarbeta och framlägga förslag till provisorisk
lagstiftning till förhindrande av att nya och ur det allmännas synpunkt
icke önskvärda försäkringsanstalter bildades eller redan bestående försäkringsföretag
började ny icke önskvärd verksamhet under den tid frågor rörande
försäkringsverksamlietens framtida utformning äro under utredning.

Riksdagens sålunda uttalade önskemål hava efterkommits. Sedan riksdagen
bifallit Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om vissa inskränkningar
i rätten att driva försäkringsrörelse, har lag i ämnet utfärdats den

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

14 december 1945 (nr 845), den s. k. spärrlagen. Lagen innebär, att koncession
för nytt försäkringsbolag må beviljas endast såframt detta finnes
från allmän synpunkt önskvärt. Enahanda bestämmelse gäller för det fall,
att bestående bolag önskar upptaga försäkringsbransch, som bolaget icke
förut drivit. Lagen gällde ursprungligen till och med den 31 december 1947;
giltighetstiden har sedermera förlängts ytterligare ett år. Jämlikt Kungl.
Maj:ts bemyndigande den 26 oktober 1945 tillkallade dåvarande chefen för
handelsdepartementet sju utredningsmän med uppdrag att verkställa en allsidig
och förutsättningslös utredning rörande de i riksdagsskrivelsen angivna
problemkomplexen. För denna utredning har antagits benämningen 1945 års
försäkringsutredning. Enligt de direktiv, som utfärdats för utredningen, skall
densamma taga ställning till alla problem av betydelse på försäkringsväsendets
område. Utredningen har att förutsättningslöst pröva, huruvida eller i
vad mån den enskilda försäkringsverksamheten bör överföras i statlig regi. I
utredningsuppdraget ingår vidare, bland annat, att granska den ekonomiska
effektiviteten jämväl hos den försäkringsverksamhet som nu bedrives av
staten.

Till förebyggande av missförstånd må anmärkas, att med uttrycket försäkringsutredningen
i det följande åsyftas 1942 års utredning.

Yttranden över försäkringsutredningens förslag.

Yttranden över förslaget i dess helhet ha efter remiss avgivits av 1945 års
försäkringsutredning, försäkringsinspektionen samt svenska försäkringsbolags
riksförbund och svenska livförsäkringsbolags förening — vilka båda sammanslutningar
avgivit gemensamt yttrande och i fortsättningen kallas försäkringsbolagens
riksförbund — ävensom av kooperationens försäkringsanstalter
Folket-Samarbete, landsbygdens brandförsäkringsbolags förening,
försäkringstjänstemannaförbundet samt försäkringsfunktionärernas förbund.
Därjämte ha från olika myndigheter och organisationer yttrande infordrats
beträffande särskilda avsnitt av betänkandet eller lagförslaget. Samtliga
länsstyrelser ha sålunda yttrat sig om utredningens förslag i fråga
om de lokala försäkringsbolagen. Rönte- och kapitalförsäkringsanstalternas
förtroenderåd har yttrat sig om förslaget i vad rör dessa anstalter. Bank- och
fondinspektionen har avgivit yttrande beträffande förslaget till ändrade bestämmelser
om redovisning av vissa fondmedel. I fråga om utredningens
förslag till jämkning av reglerna för livförsäkringsbolagens beskattning har
yttrande avgivits av kamntarråtten och överstdthållarämbetet. Slutligen har
statskontoret yttrat sig om förslaget till personal- och lönestat för försäkringsinspektionen.
Vissa länsstyrelser ha vid sina yttranden fogat utlåtanden
från lokala bolag inom länet. Dylika utlåtanden ha sålunda inkommit från
Brandförsäkringsbolaget å landet inom Blekinge, Uppsala läns brandstodsbolag
och Östergötlands läns brandstodsbolag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

143

Det enskilda försäkringsväsendets nuvarande struktur
och omfattning.

Innan jag ingår på en redogörelse för det föreliggande reformförslaget synes
mig en kortfattad orientering böra lämnas rörande det enskilda försäkringsväsendets
nuvarande struktur och omfattning, varvid jag — under hänvisning
till den mera utförligå redogörelse i ämnet som försäkringsutredningen
lämnat å s. 5—13 i sitt betänkande, del II — torde kunna begränsa mig till
vissa viktigare data.

Inhemska försäkringsbolag. Bland inhemska försäkringsbolag särskiljas
i regel tre olika grupper, nämligen riksbolag, varmed avses bolag
med av Kungl. Maj:t stadfäst bolagsordning, läns- och härad sbolag,
för vilka vederbörande länsstyrelse stadfäster bolagsordningen, samt socken
b o 1 a g, för vilka bolagsordning icke stadfästes av offentlig myndighet.

Riksbolagen driva — med enstaka undantag — verksamhet i hela riket.
För de båda andra bolagsgruppema är däremot karakteristiskt, att verksamheten
är lokalt begränsad. Med hänsyn härtill användes för dessa bolagsgrupper
merendels benämningen lokala försäkringsbolag. Dessa bolag driva
endast vissa slag av skadeförsäkring — huvudsakligen brand- och husdjursförsäkring
— medan riksbolagen omspänna alla försäkringsbranscher.

I fråga om den rättsliga strukturen har man att skilja mellan aktiebolag
och ömsesidiga bolag. Av de sammanlagt 142 riksbolag, som för närvarande1
driva verksamhet, tillhöra 48 den förra kategorien och 94 den senare. Livförsäkringsrörelse
i egentlig mening drives för närvarande av 22 riksbolag,
därav 8 aktiebolag och 14 ömsesidiga bolag. Därtill komma 14 ränte- och
kapitalförsäkringsanstalter, som till sin rättsliga karaktär äro att anse såsom
ömsesidiga bolag. Samtliga lokala bolag — 172 läns- och haradsbolag
samt 969 sockenbolag -- tillhöra den ömsesidiga företagstypen.

Utländska försäkringsanstalter äga under vissa betingelser rätt att driva
verksamhet här i riket genom generalagent. Tillstånd meddelas av försäkringsinspektionen.
För närvarande driva 29 utländska försäkringsanstalter
verksamhet här. Av dessa äro 13 engelska, 8 danska, 3 schweiziska, 2 norska,
2 franska och 1 finskt. Den försäkringsrörelse, som tidigare här bedrivits av
4 tyska anstalter, är för närvarande under avveckling. Det förtjänar vidare
anmärkas, alt ytterligare 9 utländska företag, som drivit livförsäkringsrörelse
i vårt land, numera upphört med anskaffningsverksamhet; flertalet av dessa
försäkringsbestånd förvaltas av svenska livförsäkringsbolag.

Olika försäkringsgrenar. Det övervägande antalet skadeförsäkringsbolag
driva flera rörelsegrenar (branschaffärer) jämsides. Högsta antalet bransch 1

Uppgifterna avse verksamhetsåret 1944.

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

affärer i ett och samma försäkringsbolag utgör 19. De lokala försäkringsbolagen
driva endast en bransch per bolag. Av de riksbolag, som driva direkt
skadeförsäkring, representera i genomsnitt aktiebolagen 7 och de ömsesidiga
bolagen 3 branschaffärer per bolag. För de utländska bolagen växlar antalet
branschaffärer från 1 till 6.

Det förekommer, att samma bolag i direkt affär bedriver både liv- och
skadeförsäkring. Denna kombination återfinnes i tre försäkringsaktiebolag,
vilka vanligen kallas blandade bolag.

Åtskilliga bolag driva såväl indirekt affär — återförsäkring — som direkt
försäkring. Enbart återförsäkring drives av 8 bolag.

Verksamhetens omfattning. År 1944 inbetalades i premier för direkt försäkring
i Sverige av svenska och utländska bolag till de enskilda försäkringsbolagen
omkring 607 miljoner kronor, varav betydligt mer än hälften eller
omkring 331 miljoner kronor belöpte på egentlig livförsäkring. Närmast i
storleksordning kommo brandförsäkringspremierna, omkring 103 miljoner
kronor, och premiema för sjöförsäkring med 45 miljoner kronor. Av premieintäkterna
belöpte icke mindre än 93,4% på riksbolagen samt 3,4% på länsoch
häradsbolagen, 0,7 % på sockenbolagen och 2,5 % på de utländska försäkringsanstaltema.

För försäkringsfall avseende direkt försäkring i Sverige utbetalades av
svenska bolag samma år tillhopa omkring 268 miljoner kronor, varav 141
miljoner kronor inom livförsäkringen och 127 miljoner kronor inom skadeförsäkringen.
Vid utgången av 1944 uppgingo de av försäkringsbolagen förvaltade
tillgångarna till ett sammanlagt värde av omkring 5,1 miljarder
kronor.

Försäkringsbolagens personal. Enligt den senaste folkräkningen, som avsåg
förhållandena vid utgången av år 1940, uppgick antalet egentliga yrkesutövare
inom den enskilda försäkringsverksamheten till sammanlagt 11 700
personer, varav 6 100 män och 5 600 kvinnor. Dessa uppgifter torde avse den
kontorsanställda personalen och yrkesfältmännen, medan de tämligen talrika
s. k. biförtjänstagentema icke torde hava inräknats.

Översikt av försäkringsutredningens förslag samt frågan om
behovet av ny lagstiftning.

Försäkringsutredningens betänkande med förslag till ny lag om försäkringsrörelse
m. m. innebär i stora drag följande.

För rätten att driva försäkringsrörelse föreslår utredningen väsentligt
skärpta koncessionsbestämmelser. Vid koncessionsprövningen skola även sådana
spörsmål som delägares och garanters inflytande i ömsesidiga försäkringsbolag
beaktas. Kungl. Maj:t är koncessionsmyndighet. För koncession
skall Kungl. Maj:t äga uppställa särskilda villkor. Åsidosättande av dylika
villkor kan medföra koncessionens förverkande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

145

I fråga om livförsäkring föreslås införande av den s. k. skälighetsprincipen,
vilken innebär, att premierna — varmed här avses bruttopremierna efter
avdrag för återbäring — skola vara skäligt avvägda i förhållande till de
förmåner försäkringen medför. Kontrollen häröver ingår i den offentliga
tillsynen, som utövas av försäkringsinspektionen. Beträffande livförsäkringen
föreslås vidare försäkringstekniska regler i syfte att dels möjliggöra smidigare
anpassning efter växlande förhållanden, exempelvis i fråga om ränteutvecklingen,
och dels åstadkomma större rättvisa mellan skilda grupper av
försäkringstagare.

Den försäkringsform, som under namnet folkförsäkring för närvarande
bedrives bland folkets breda lager, bör enligt utredningens mening bibehållas.
På folkförsäkringsverksamheten uppställas emellertid skärpta krav.

Utredningen skisserar ett förslag till obligatorisk dödsfallsförsäkring, omlättande
hela folket.

Beträffande försäkringsbolagens kapitalplacering anser utredningen, att
förhållandena på kapitalmarknaden böra föranleda en viss uppmjukning av
gällande bestämmelser angående placering i s. k. guldkantade värdepapper.

I fråga om de lokala försäkringsbolagen föreslår utredningen — i syfte
att åstadkomma större enhetlighet och kontinuitet — att länsstyrelsernas befattning
med läns- och häradsbolagen skall upphöra. Koncessionsfrågor rörande
dessa bolag skola sålunda — liksom för närvarande koncessionsfrågor
för de s. k. riksbolagen — handläggas av Kungl. Maj:t, medan den allmänna
tillsynen samt registreringen skall ankomma på försäkringsinspektionen.
Läns- och häradsbolagen skola i begränsad omfattning få meddela återförsäkring.
Beträffande sockenbolagen föreslås en särskild undersökning i syfte
att för dem tillskapa en mera effektiv tillsyn från det allmännas sida.

Förut har framhållits, att försäkringsinspektionen enligt förslaget skall
hava att inom livförsäkringen övervaka premiesättningens skälighet. Härutöver
innebär förslaget i olika avseenden en utvidgning av inspektionens befogenheter.
Härav betingas en viss utökning av verkets personal. Därjämte
föreslås en jämkning i inspektionens nuvarande lönestat. Läns- och häradsbolagen
skola enligt förslaget bidraga till kostnaderna för inspektionens
verksamhet.

De bolagsrättsliga bestämmelserna ha nära anknutits till de grundläggande
principerna i den nya aktiebolagslagen. Vissa avvikelser föreslås, betingade
av försäkringsväsendets egenart.

Det förutsättes i förslaget, att i anslutning till den nya lagens ikraftträdande
samtliga existerande försäkringsbolag skola söka ny koncession.

1 samband med de försäkringstekniska bestämmelserna på livförsäkringens
område föreslår utredningen vissa ändringar i .30 § kommunalskattelagen.
Syftet med dessa ändringar — vilka avse såväl överskottsbeskattningen
som ränteskatten — är i främsta rummet att skapa förutsättningar för ett
ur försäkringstagarnas synpunkt ändamålsenligt återbäringssystem.

10 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 60.

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

Innan en mera detaljerad redogörelse lämnas för utredningens förslag synes
det mig nödvändigt att besvara frågan, huruvida i nuvarande läge —
medan en omfattande undersökning rörande försäkringsväsendets fundamentala
spörsmål pågår — skäl finnas att genomföra ny lagstiftning om
försäkringsrörelse.

Med hänsyn till de brister — särskilt i avseende å de försäkringstekniska
bestämmelserna — som vidlåda den nuvarande försäkringslagen finner försäkringsutredningen
det angeläget, att den föreslagna nya lagstiftningen snarast
möjligt genomföres. Utredningen anmärker vidare, att den nya aktiebolagslagen
träder i kraft den 1 januari 1948. Motsvarande lagstiftning på försäkringsväsendets
område synes utredningen böra träda i tillämpning samtidigt.

Försäkringsinspektionen säger sig icke ha något att erinra mot de riktlinjer
av principiell natur, vilka utredningen uppdragit i syfte att åstadkomma
en reformerad försäkringslagstiftning och vilka kommit till uttryck i
lagtexten och motiveringen. Inspektionen anser, att förslaget är väl ägnat
att läggas till grund för ny lagstiftning.

Jämväl försäkringsbolagens riksförbund finner förslaget i stort sett väl ägnat
att tillgodose från olika håll framkomna önskemål beträffande den privata
försäkringsverksamhetens organisation och arbetsformer. Förbundet
tillstyrker därför, att utredningens lagförslag lägges till grund för ny lagstiftning
i ämnet.

Såväl försäkringsinspektionen som riksförbundet föreslå dock i åtskilliga
avseenden jämkningar i förslaget. Även i flertalet övriga remissyttranden
framställas erinringar i detaljfrågor. Härtill torde jag få anledning återkomma
i det följande.

Folket-Samarbete anser, att förslaget i flera hänseenden bör omarbetas;
särskilt gäller detta de försäkringstekniska reglerna och skattebestämmelserna.
Anstalterna anföra sammanfattningsvis följande:

Då utredningen tänkt sig, att den nya försäkringslagen skulle träda i kraft
samtidigt med den nya aktiebolagslagen, d. v. s. den 1 januari 1948, är Folket-Samarbete
angeläget tillägga, att den erforderliga omarbetningen icke
behöver äventyra detta tidsschema. Den i detta yttrande framförda kritiken
har visserligen varit omfattande och den har gällt frågor av stor betydelse,
men kvantitativt sett har den endast berört en ringa del av utredningens lagförslag.
Den mödosamma och tidskrävande formella omredigeringen av försäkringslagen
i anslutning till den nya aktiebolagslagen har ju utredningen
verkställt på ett, såvitt Folket-Samarbete kunnat finna, i stort sett invändningsfritt
sätt. Det är därför Folket-Samarbetes bestämda förhoppning, att
den erforderliga överarbetningen skall kunna göras så snabbt, att förslag
kan framläggas vid 1947 års riksdag.

1955 års försäkringsutredning anför:

I allmänhet kunna betänkligheter anföras mot ett genomförande av partiella
reformer medan en undersökning av väsentligt större räckvidd pågår.
Det framlagda lagförslaget synes emellertid i väsentliga hänseenden innebära
så betydelsefulla förbättringar i nu gällande ordning, att ett uppskov med
dess genomförande icke är önskvärt. Av särskild betydelse är, att ett åväga -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

147

bringande av de nämnda reformerna icke torde i någon mån hindra eller
försvåra det pågående utredningsarbetet utan fastliellre underlätta detsamma.
1945 års försäkringsutredning förordar sålunda, att förslaget snarast
möjligt kommer under statsmakternas bedömande. I detta sammanhang må
framhållas, att utredningen icke ansett sig böra verkställa någon detaljgranskning
av förslaget. Utredningen har ej heller tagit ståndpunkt till de
meningsskiljaktigheter, som kommit till uttryck i betänkandet.

Föredraganden. Såsom framgår av vad jag förut yttrat, är situationen
för närvarande den, att ett förslag till partiella reformer beträffande den
enskilda försäkringsverksamheten framlagts, medan ännu eu annan utredning
är sysselsatt med en betydligt mera vittsyftande undersökning, avseende
i främsta rummet förutsättningarna för enskild verksamhet på området.
Självfallet bör det icke utan tungt vägande skäl komma i fråga att nu genomföra
viktiga ändringar i försäkringslagstiftningen, om den praktiska verkan
härav kan antagas komma att inskränka sig till en förhållandevis kort
tidrymd.

Försäkringsverksamheten har under de senaste decennierna nått stor utbredning.
Den ingriper på det sociala och ekonomiska livets områden och
berör snart sagt varje medborgare. Efter våra förhållanden mycket stora
belopp inbetalas årligen i premier till de privata försäkringsbolagen och förvaltas
av dessa. Med hänsyn till försäkringens syfte att skydda mot ekonomiska
risker av skilda slag är bolagens soliditet av grundläggande betydelse
för verksamheten. Avtalen omspänna ofta en mycket lång tidrymd. Den enskilde
försäkringstagaren saknar i regel förutsättningar att förstå den invecklade
teknik, varpå försäkringsverksamheten —- särskilt livförsäkringen

— är uppbyggd och kan därför ej bedöma, huruvida försäkringsbolaget är
i stånd att fullgöra ingångna avtal. Redan dessa endast i största korthet antydda
förhållanden göra det självklart, att den enskilda försäkringsverksamheten
måste stå under effektiv samhällelig tillsyn.

Mot bakgrunden av den utveckling, som ägt rum särskilt under det senaste
decenniet, framstå åtskilliga av försäkringslagens bestämmelser såsom
direkt otillfredsställande ur försäkringstagarnas synpunkt. Detta omdöme
gäller i främsta rummet livförsäkringen och blir därigenom särskilt allvarligt,
eftersom livförsäkringsverksamheten i grunden har socialpolitiskt syfte.
Den nuvarande tillsynen åsyftar framförallt att tillgodose soliditetskravet.
Försäkringsutredningen har vid sidan härav ställt kravet på skälighet gentemot
försäkringstagarna. Skälighetskravet — vilket med hänsyn till utredningsuppdragets
begränsning uppställts allenast beträffande livförsäkringen

— innebär, att nettopriset för en försäkring icke får överstiga vad som kan
anses skäligt med hänsyn till de tjänster försäkringen innebär för försäkringstagarna.
Att i lagstiftningen snarast möjligt fastslå denna princip — till
vilken jag torde få återkomma i det följande —- synes mig vara ett samhälleligt
intresse av stor vikt.

Försäkringsutredningen har riktat uppmärksamheten också på flera andra
bestämmelser i försäkringslagen, vilka icke motsvara tidens krav. Vad sär -

148

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

skilt beträffar livförsäkringen må i detta sammanhang endast nämnas, att
lagens tekniska bestämmelser lägga hinder i vägen för skapande av full rättvisa
mellan olika grupper av försäkringar.

Särskild betydelse vill jag tillmäta frågorna om delägarnas inflytande i
ömsesidiga försäkringsbolag och om möjlighet till större insyn från det allmännas
sida i försäkringsföretagens ekonomiska förvaltning. Vad den första
frågan beträffar synas mig nuvarande förhållanden på åtskilliga håll giva
anledning till allvarliga anmärkningar. Försäkringsutredningen har föreslagit
en bestämmelse av innebörd att en tillfredsställande representationsordning
för delägarna i ömsesidigt försäkringsbolag skall vara ovillkorlig förutsättning
för beviljande av koncession respektive för bibehållande av redan
beviljad koncession. Denna bestämmelse synes mig lämplig och jag vill
i detta sammanhang understryka, att genomförandet av en sådan lagregel
gör det möjligt att snabbt komma till rätta med de missförhållanden, som
nu bestå i fråga om representationen. Försäkringsutredningen har vidare
föreslagit bestämmelser, vilka öka allmänhetens möjligheter till kännedom
om försäkringsföretagens ekonomiska förvaltning. Utredningen erinrar om
att dessa företag i mycket betydande omfattning förvalta medel, som inflyta
från de enskilda medborgarna, eller svara för ekonomiska utfästelser gentemot
dem, vilket förhållande understryker allmänhetens anspråk på full insyn
i företagens ekonomiska skötsel. För min de! kan jag förbehållslöst instämma
i detta uttalande.

Även i andra hänseenden — mer eller mindre betydelsefulla — synes mig
en modernisering av försäkringslagen önskvärd. Till dessa frågor skall jag
närmare återkomma i det följande; därvid torde jag också få tillfälle att
taga upp till behandling den kritik, som framförts i remissyttrandena. Här
vill jag endast framhålla betydelsen av att de i den nya aktiebolagslagen —
som träder i kraft den 1 januari 1948 — upptagna nya bolagsrättsliga principerna
snarast möjligt bliva tillämpliga beträffande försäkringsbolagen.

I anslutning till det yttrande, som avgivits av 1945 års försäkringsutredning,
vill jag slutligen framhålla, att det uppdrag som anförtrotts åt denna
utredning är mycket omfattande. Utredningsarbetet skall visserligen enligt
direktiven bedrivas med skyndsamhet men måste uppenbarligen bli tidskrävande.
Det är sålunda tydligt, att de reformförslag, som kunna bli ett resultat
av utredningens blivande betänkande, icke i sin helhet kunna genomföras
under de närmaste åren. Jag är ense med 1945 års försäkringsutredning
därom, att ett genomförande av de av den äldre utredningen föreslagna reformerna
snarast äro ägnade att jämna vägen för det fortsatta reformarbetet
på området.

På grund av vad jag nu anfört finner jag övervägande skäl tala för att
frågan om ny lag om försäkringsrörelse utan dröjsmål förelägges riksdagen.
Det är emellertid angeläget att redan i detta sammanhang betona, att antagandet
av ny lag i ämnet icke får tillåtas i någon mån binda det pågående
reformarbetet på detta rättsområde. Vad beträffar den ifrågasatta ändringen
av kommunalskattelagen återkommer jag senare till denna fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

149

Huvudgrunderna av försäkringsutredningens förslag.

I. Koncession.

A. Gällande bestämmelser.

Tillsynen över den enskilda försäkringsverksamheten är i vårt land anordnad
enligt den materiella statsuppsiktens system. Detta system karakteriseras
därav, att ett statligt organ, tillsynsmyndigheten (försäkringsinspektionen),
fortlöpande övervakar de enskilda bolagens verksamhet. Myndighetens
kontrollbefogenheter äro fixerade i försäkringslagen. Enligt gällande
bestämmelser ha dessa befogenheter större räckvidd i fråga om livförsäkring
än beträffande skadeförsäkring.

Till de egentliga tillsynsbestämmelserna ansluta sig vissa regler angående
koncession. Dessa regler innebära, att offentlig myndighet skall stadfästa bolagsordningen
samt de försäkringstekniska grunderna, där sådana skola förekomma.
I fråga om försäkringsaktiebolag stadgas salunda i 3 §
försäkringslagen, att de, som vilja stifta sadant bolag, skola upprätta fullständig
bolagsordning samt därå söka Konungens stadfästelse. Avser rörelsen
livförsäkring eller avser rörelsen annat slag av försäkring för all framtid
eller för längre tid än tio år skall stadfästelse sökas jämväl å försäkringstekniska
grunder för verksamheten. Konungen har att pröva bolagsordningens
och grundernas överensstämmelse med försäkringslagen samt lag och
författning i övrigt, så ock om och i vad mån särskilda bestämmelser därutöver
erfordras med hänsyn till vidden och beskaffenheten av bolagets rörelse.
Konungens stadfästelse erfordras jämväl å beslut om ändring av stadfäst
bolagsordning eller stadfästa grunder. För ömsesidiga försäkringsbolag
finnas likalydande bestämmelser meddelade i 117 § försäkringslagen.
I särskilda lagrum lämnas därjämte för båda associationsformerna
normerande föreskrifter rörande innehållet i bolagsordning och grunder.

Inom den ömsesidiga gruppen inta de lokala bolagen en särställning. Det
synes mig lämpligt att behandla hithörande frågor för sig. Jag torde sålunda
få tillfälle att återkomma till detta ämne. I detta sammanhang må endast
anmärkas, att i fråga om läns- och häradsbolagen vederbörande länsstyrelse
meddelar stadfästelse å bolagsordningen; försäkringstekniska grunder
förekomma icke inom detta verksamhetsområde. Vad beträffar sockenbolagen
äro dessa icke underkastade koncessionstvång i egentlig mening. De äro
emellertid skyldiga att årligen till försäkringsinspektionen lämna summariska
uppgifter angående verksamheten.

Utländsk försäkring san st a It äger driva verksamhet i vårt
land genom generalagent enligt bestämmelserna i lagen den 24 juli 1903 (nr
94) om utländsk försäkringsanstalls rätt att driva försäkringsrörelse här i
riket. I lagen stadgas, att dylik anstalt skall i fråga om alla av rörelsen här i
riket härflytande rättsförhållanden lyda under svensk lag samt vara pliktig
alt svara inför svensk domstol och underkasta sig svensk myndighets avgö -

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

rande. Innan utländsk försäkringsanstalt må börja drivandet av försäkringsrörelse
här i riket, skall tillstånd därtill förvärvas av försäkringsinspektionen,
som sålunda är koncessionsmyndighet för dessa anstalter. Ansökan om tillstånd
skall vara åtföljd av handlingar rörande vissa formella betingelser för
rörelsens bedrivande. Finnes generalagenten vara behörig och äro de ingivna
handlingarna av föreskriven beskaffenhet, skall — enligt 5 § i lagen -— försäkringsinspektionen
meddela anstalten tillstånd att här i riket driva rörelse.
Tillstånd skall dock vägras, därest grunderna för anstaltens verksamhet finnas
vila på ett system, som uppenbarligen är av beskaffenhet att ej medgiva en
betryggande försäkringsverksamhet, eller med hänsyn till innehållet av förut
berörda handlingar sådan försäkringsverksamhet uppenbarligen icke är att
förvänta.

De nu refererade koncessionsbestämmelserna taga sikte på den formellträttsliga
grundvalen för det tillämnade företaget. I praxis — åtminstone under
de båda senaste decennierna — ha bestämmelserna ansetts icke tillåta ett
bedömande av företagets ändamålsenlighet eller liknande omständigheter.
Även om det exempelvis stått klart, att behov av ett nytt försäkringsbolag
icke förelegat, har koncessionsmyndigheten ansett sig förhindrad vägra stadfästelse
å bolagsordningen, förutsatt att denna uppfyllt de i lagen uppställda
formella kraven. Icke heller har koncessionsprövningen ansetts omfatta den
betydelsefulla frågan, huruvida i ömsesidigt bolag representationsfrågan lösts
på ett tillfredsställande sätt i bolagsordningen.

B. Principiella synpunkter.

Utredningen. Såsom principiella synpunkter på koncessionssystemet anför
försäkringsutredningen följande:

Det råder ett naturligt samband mellan koncessionssystemet och systemet
med fortlöpande tillsyn över verksamheten. Koncessionsprövningen och den
kontinuerliga tillsynen böra följaktligen samordnas. Det är sålunda av vikt,
att ett företag, som väntas icke kunna tillfredsställande fylla de för verksamhetens
bedrivande uppställda materiella kraven, redan från början utestänges.

Koncessionsprövningen bör ske ur såväl kvantitativ som kvalitativ synpunkt.
Kvantitetsbedömningen avser att fastställa, huruvida behov föreligger
av ett nytt försäkringsbolag. Den kvalitativa prövningen tar närmast sikte
på sättet att realisera det syftemål, som uppställts för verksamheten. I överensstämmelse
härmed har i utredningens förslag upptagits två särskilda koncessionsvillkor
av materiell art. För koncessionen förutsättes sålunda, att
den tillämnade rörelsen är behövlig och därjämte ägnad att främja en sund
utveckling av försäkringsväsendet.

Allmänhetens behov av försäkringsskydd utgör underlaget för försäkringsbolagens
verksamhet. Detta behov är emellertid icke konstant utan förändras
med utvecklingen i samhället. Exempelvis kan en fortsatt utbyggnad av
socialförsäkringen skapa nya utgångspunkter för behovsbedömningen. På
industriens, handelns och kommunikationsväsendets områden kan utvecklingen
komma att alstra helt nya försäkringsbehov. Överhuvud kan en speciellt
inriktad försäkringsform tänkas spela en betydelsefull roll i ett visst

151

Kungi. Maj:ts proposition nr 50.

ekonomiskt skeende. Självfallet kan även den demografiska utvecklingen
medföra icke oväsentliga förskjutningar i försakringsbehovet.

Ur allmänhetens synpunkt är det av vikt, att försäkringsväsendet icke utbygges
i vidare mån än som svarar mot behovet. Är marknaden övermättad,
föreligger nämligen risk att försäkringarna fördyras och att anskaffningen
ledes in på vägar, som avlägsna sig från sunda principer.

Då det gäller att avgöra, huruvida behov av ett nytt bolag föreligger, bör
hänsyn tagas icke enbart till antalet existerande bolag utan även till frågan
huruvida dessa bolag äro ägnade att i önskvärd utsträckning och på tillfredsställande
sätt tillgodose allmänhetens försäkringsbehov. Härvid bör
även anskaffningsarbetets art och bolagens åtgärder för spridande av upplysning
om försäkringsskyddets betydelse uppmärksammas. Skulle prövningen
ge vid handen, att allmänhetens behov av försäkringsskydd synes kunna
tillgodoses av de existerande bolagen, saknas förutsättning för ny konces sion.

. ..

Om tendenser till utvecklingshämmande kartellbildning skulle gora sig
gällande är det av särskild vikt att möjligheten till konkurrens upprättlrålles.
Skulle å andra sidan inom någon försäkringsgren förhållandena vara sadana
att ur försäkringstagarnas synpunkt en minskning av antalet bolag
eller till och med en koncentration av verksamheten till en enda anstalt
bör eftersträvas och åtgärder härför vidtagas från det enskilda försäkringsväsendets
sida, böra dessa icke motverkas av det allmänna genom att koncession
beviljas för nya företag. Uppenbarligen är det vid en dylik koncentration
av ännu större betydelse än eljest att trygghet skapas för att verksamheten
på bästa sätt tillgodoser försäkringstagarnas intresse. Visar sig en koncentration
av verksamheten medföra misshushållning eller olägenheter av
annan art, saknas anledning att förhindra konkurrens inom branschen.

Såsom nästa moment i den materiella koncessionsprövningen anmäler sig
kvalitetsbedömningen. Endast sådana företag, som bygga på sunda försäkringsprinciper
och som avse att tillgodose ett ur det allmännas synpunkt
legitimt intresse, äga anspråk på koncession. Också på detta område förskjutes
perspektivet oavbrutet. Förändringar i samhällsstrukturen, nya verksamhetsformer
inom näringslivet, den tekniska utvecklingen och liknande faktorer
giva anledning till ständig omprövning, huruvida försäkringsväsendets
invanda arbetssätt och organisationsformer befinna sig i nivå med tidens
krav. Uppslag, som syfta till mera väsentlig förbättring, böra understödjas.
Möjlighet till smidig anpassning efter förändrade levnadsbetingelser i
samhället och till växlande ekonomiska förhållanden är av central betydelse
för försäkringsväsendet. Vid bedömandet av hithörande frågor bör särskilt
avseende fästas vid sättet för verksamhetens bedrivande, organisationsformen,
arten av det intresse, som skall tillgodoses, avvägningen av delägarnas
inflytande i ömsesidigt bolag in. m.

Givet är att de kvantitativa och kvalitativa koncessionsvillkoren icke fa
bedömas fristående från varandra. I den mån kvantitativa och kvalitativa
synpunkter skära sig mot varandra, måste en avvägning mellan dem ske.
Det må i detta sammanhang understrykas, att ett utvecklingsfrämjande nytt
idéprogram i regel torde få anses fylla ett behov och sålunda föranleda att
koncession beviljas.

Vad ovan anförts avser koncession för nytt bolag. Samma principer böra
emellertid i tillämpliga delar gälla även då fråga uppkommer om utvidgning
av redan bestående försäkringsverksamhet med ny bransch.

Det synes icke böra komma i fråga att hiir mera i detalj ange riktlinjerna
för en framtida tillämpning av de ovan förordade grundsatserna för koncessionsprövningen.
Uppkommande frågor böra liisas med hänsyn främst

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

till rådande sociala, ekonomiska och demografiska förhållanden. I detta
sammanhang vill utredningen understryka, att inom de flesta branscher antalet
bolag för närvarande är större än som erfordras ur behovstäckningens
synpunkt. En reduktion är därför önskvärd. Det får anses såsom en angelägen
uppgift för det enskilda försäkringsväsendets målsmän att söka åstadkomma
en dylik reduktion.

I fråga om de utländska försäkringsanstalterna framhåller utredningen, all
skärpning av koncessionsvillkoren för inhemska försäkringsbolag måste medföra
återverkningar beträffande koncessionsprövningen för utländska anstalter,
som önska driva försäkringsrörelse här i riket. Detta spörsmål bör enligl
utredningens mening göras till föremål för särskild undersökning.

Yttranden. Försåkringsinspektionen har icke framställt någon erinran mot
de av utredningen uttalade principerna för koncessionsprövningen.

Försäkringsbolagens riksförbund ansluter sig till förslaget om en materiell
koncessionsprövning men ställer sig kritiskt mot de föreslagna principerna
för en dylik prövning. Förbundet anför betänkligheter mot den skiljelinje,
som i lagtexten dragits mellan de kvantitativa och de kvalitativa synpunkterna,
och den primära betydelse, som tillmätts de förra, samt tillägger:

En bedömning från i främsta rummet kvantitativa utgångspunkter av frågan,
huruvida behov av ett nytt försäkringsbolag föreligger, måste enligt vår
mening vara förenad med mycket stora vanskligheter och kan leda till resultat,
som under vissa förhållanden kunna bli mera till skada än till gagn för en
sund utveckling av försäkringsrörelsen. Utredningen anför exempelvis, att i ett
visst läge en minskning av antalet bolag inom någon försäkringsgren eller
till och med en koncentration av verksamheten till en enda anstalt kan te
sig eftersträvansvärd och att koncession för ett nytt bolag därför bör vägras
medan det å andra sidan, sedan en koncentration genomförts, skulle kunna
framsta sasom önskvärt att i anledning av olägenheter, som kunna ha följt
i koncentrationens spår, främja nybildning av bolag i syfte att åstadkomma
konkurrens. Viljan till företagsamhet på ett område, där förhållandena kunna
utveckla sig så skiftande och framtidsutsikterna te sig så osäkra kan
med för långt gående inskränkningar i näringsfriheten lätt avtrubbas därhan,
att den nybildning, som i ett visst utvecklingsskede befinnes önskvärd
uteblir.

EU huvudmotiv för utredningens förslag synes vara att genom olika åtgärder
soka åstadkomma för försäkringstagarna billigast möjliga försäkring I
sadant syfte anser utredningen det bl. a. vara en angelägen uppgift för det
enskilda försäkringsväsendets målsmän att söka åstadkomma en reduktion
av antalet bolag. I anledning härav må framhållas, att även om viss ytterligare
koncentration kan vara önskvärd, kan denna, om den drives för iångt,
motverka det önskade förbilligandet. Erfarenheterna såväl inom som utom
landet visa, att det icke är en given regel, att de största företagen uppvisa
de lagsla omkostnaderna. Det är därför ingalunda säkert, att ett koncentrerande
av de bestående försäkringsbolagen till ett fåtal större sådana skulle
mojhggöia lägre omkostnader för bolagen och därigenom åstadkomma lägre
premier för allmänheten och — i fråga om försäkringsformer av internationell
karaktär — ökad konkurrenskraft gentemot utlandet. Blir arbetsmaterialet
inom ett företag alltför stort, torde de olika åtgärder, som krävas för
tillgodoseende av försäkringstagarnas skäliga anspråk på kundtjänst, helt

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

153

uppväga den kostnadsminskning, som en större mängd av likartat arbete i
vissa avseenden kan medföra. Då omfattningen av den önskvärda kundtjänsten
är starkt varierande i olika försäkringsbranscher, kommer det storleksoptimum,
där kostnadssänkning förbytes i kostnadsökning, ävenledes att
variera.

Det bör även uppmärksammas, att det privata försäkringsväsendet uppvisar
en stark differentiering i fråga om de olika bolagens allmänna struktur
och inriktning av verksamheten, vilket möjliggör ett smidigt tillgodoseende
av olika kunders rikt skiftande behov och önskemal. En för langt driven
koncentration av verksamheten skulle eliminera dessa möjligheter till
men för den försäkringsbehövande allmänheten.

Vid sin diskussion av hithörande problem synes utredningen för övrigt
icke hava tillräckligt beaktat betydelsen i förevarande hänseende av den
koncernbildning, som ägt rum inom svenskt försäkringsväsen. Ås. 11 i betänkandet
redovisas visserligen bestående koncernförhållanden, men utredningen
synes dock räkna med alt antalet företagsenheter är lika med antalet
bolag. Om, såsom ofta är fallet, bolagen inom en koncern förvaltningsmässigt
sammanförts till en enhet såväl i fråga om den inre som yttre organisationen,
borde det ur här förevarande synpunkter vara likgiltigt, om de olika
bolagen alltjämt formellt framträda som skilda enheter. 1 verkligheten är
de* dock fråga om endast ett företag. Anmärkningar som tidigare med visst
fog kunnat riktas mot det förhållandet, att inom skadeförsäkringen en koncern
kunde arbeta med lika många ombudsorganisationer som antalet bolag
inom koncernen, äga ej längre giltighet, sedan fr. o. m. den 1 januari 1945
överenskommelse träffats, att totalantalet ombud för en koncern icke far
vara större än om det vore fråga om ett enda bolag med samma premieinkomst
som koncernen i dess belliet.

överhuvud taget måste en koncessionsprövning från i främsta rummet
kvantitativa utgångspunkter bygga på en utomordentligt ingående kännedom
om marknadens både synliga och latenta behov och om de existerande företagens
kvalifikationer och ambitioner, en kännedom som en koncessionsbeviljande
myndighet näppeligen kan besitta. Ofta förutsättas svåra och ömtåliga
avvägningar, för vilka ett verkligt objektivt underlag överhuvud icke
står till buds. Det måste enligt vår mening anses tveksamt, huruvida det
skulle vara möjligt att genom en dylik behovsprövning bättre än genom fri
konkurrens under materiell tillsyn och efter erforderlig kvalitetsbedömning
tillgodose kraven på både en smidig anpassning efter förhållanden, som
måste förutsättas komma att starkt skifta, och ett vid varje tidpunkt så effektivt
och billigt försäkringsskydd som möjligt. Det kan till och med starkl
ifrågasättas, om icke de olägenheter, som enligt utredningen skulle kunna
uppstå vid en okontrollerad utbyggnad av försäkringsväsendet i vidare man
än som svarar mot behovet, äro mindre än de som kunna befaras göra sig
gällande, om icke fri konkurrens i erforderlig utsträckning upprätthålles mellan
företag, som äro ur det allmännas synpunkt och med hänsyn till försäkringstagarnas
intressen ändamålsenligt inrättade.

Svårigheterna framträda särskilt tydligt beträffande de mera affärsbetonade
försäkringsformerna. Bland dessa erbjuder sjöförsäkringen ett belysande
exempel. Föremål för den direkta svenska sjöförsäkringsverksamheten
äro huvudsakligen kaskoförsäkring av den svenska handelsflottan och
försäkring av den svenska exporten och importen. 1 båda fallen gäller det,
till skillnad från flertalet andra försäkringsformer, rörlig egendom, som under
lörsäkringstiden mestadels befinner sig utanför landets gränser. Detta
medför alt även den direkta sjöförsäkringen blir i hög grad internationell
och det beror på de svenska bolagens konkurrenskraft, om försäkring täckes

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

inom landet eller i utländska företag. Vad kaskoförsäkringen beträffar har
den utländska konkurrensen medfört, att cirka 30 ä 40 % av det totala
kaskoförsäkringsvärdet direkt försäkras i utlandet. För varuförsäkringens
del åter avgöres frågan, om försäkring skall täckas i Sverige eller i utlandet,
av leverans vil lkoren. Under åren närmast före kriget torde genomsnittligt
30 å 40 % av det svenska handelsutbytet med utlandet ha varit försäkrat
i utländska företag. Det är ju i regel lika lätt för den utländske köparen
eller säljaren att täcka försäkring i det egna landet som för den svenske
kontrahenten att göra detta i Sverige. Avgörandet blir oftast var försäkringen
kan täckas bäst och billigast. Behovet av inhemsk försäkringstäckning är
med andra ord icke konstant utan kommer att starkt variera beroende dels
på den allmänna handelskonjunkturen och dels på den speciella internationella
konkurrensen på sjöförsäkringsområdet. Att en behovsprövning beträffande
antalet försäkringsföretag, vilka böra arbeta på detta område, under
sådana förhållanden blir utomordentligt vansklig ligger i öppen dag.

I anslutning till sjöförsäkringen bär riksförbundet behandlat spörsmålet
om koncession för utländska försäkringsanstalter, som önska driva försäkringsrörelse
här i riket genom generalagent. Förbundet framhåller, att enligt
hittillsvarande praxis koncession utan vidare beviljats varje sådan anstalt,
som uppfyllt de i lagen angivna formella fordringarna. Med utgångspunkt
från utredningens uttalande, att skärpta koncessionsvillkor för inhemska försäkringsbolag
måste medföra återverkningar beträffande koncessionsprövningen
för utländska anstalter, betonar riksförbundet, att det med hänsyn till
detta inbördes sammanhang synes nödvändigt, att innan slutlig ståndpunkt
fattas beträffande koncessionsreglerna för svenska försäkringsbolag, konsekvenserna
därav fullt klarläggas. Härvid bör enligt riksförbundets mening beaktas,
att införandet av ett restriktivt koncessionssystem för utländska försäkringsanstalter
under åberopande av behovssynpunkten, skulle få allvarliga
återverkningar för svensk affär i utlandet. I detta sammanhang anför riksförbundet
vidare:

Vad särskilt gäller sjöförsäkringen är den utländska affären av betydelse
bl. a. därför alt den svenska affären genom att samtidigt drabbas av likartade
skador i och för sig icke medför tillräcklig utjämning. Såsom exempel kunna
nämnas isvintrarna, som återkomma med en viss periodicitet och medföra
svåra förluster för hela den svenska sjöförsäkringsaffären. Genom att bolagen
samtidigt teckna risker i utlandet, vilka icke äro utsatta för samma skadeorsaker,
erhålles bättre utjämning. Genom de omvälvningar, som under kriget
skett på kontinenten, torde de svenska bolagen ha möjligheter att avsevärt
öka den utländska direktaffären. Med den i de flesta länder tillämpade
reciprocitetsprincipen torde emellertid restriktioner för beviljande av koncessioner
för utländska bolag i Sverige medföra, att svenska bolags koncessioner
i utlandet indragas eller att nya vägras.

Liknande synpunkter kunna anföras även i fråga om andra försäkringsformer.
Som exempel kan tagas flygförsäkringen, där för närvarande en väsentlig
del av flygplansbeståndet i landet är försäkrat direkt i England. Flygtrafiken
är redan nu och kommer säkerligen att i ännu högre grad i framtiden
bliva av starkt internationell karaktär och dess försäkringsfråga måste
i stor utsträckning lösas på internationell basis. Ett strängt koncessionssystem
kan härvid komma att förorsaka olägenheter och svårigheter. Även brandförsäkringen
— för att nämna ett annat exempel — är i icke ringa utsträck -

155

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

ning internationellt förgrenad och skulle, till den del så år fallet, kunna för
svenskt vidkommande allvarligt skadas av restriktiva bestämmelser, som aro
ägnade alt försämra vår ställning i den internationella konkurrensen.

Med det anförda har icke gjorts gällande, att en materiell koncessionsprövning
skulle vara obehövlig. Tvärtom synes en sådan framstå såsom i
och för sig både önskvärd och riktig. Vid denna prövning bör emellertid icke
den kvantitativa utan den kvalitativa bedömningen vara i princip avgörande.
Ett bolag, vars tillkomst finnes vara ägnat att främja en sund utveckling av
försäkringsväsendet, bör sålunda icke förvägras att driva verksamhet. Detta
gäller även om bolaget visserligen icke avser alt tillhandahålla försäkringar
på sätt eller villkor, som ur försäkringstagarnas synpunkt kunna anses innebära
någon mera väsentlig förbättring i jämförelse med försäkringar bos
redan existerande bolag, men det kan antagas, att den tillämnade verksamheten
är ägnad att främja försäkringsväsendets sunda utveckling genom den
konkurrens den kan erbjuda. I själva verket bör någon motsättning icke anses
föreligga mellan de kvantitativa och kvalitativa synpunkterna. Om tillkomsten
av ett tillämnat bolag finnes vara utvecklingsfrämjande, fyller det redan därigenom
ett behov och koncession bör därför beviljas. Det torde väl näppeligen
kunna ifrågakomma att ett bolag, som anses ågnat att främja en sund
utveckling av försäkringsväsendet, likväl förklaras icke vara behövligt. A
andra sidan är det uppenbart, att ett bolag, som icke är utvecklingsfrämjande,
icke bör komma till stånd, enär behov av ett sådant bolag icke i nagot fall
kan anses vara för handen. Behovssynpunkten torde således få anses tillgodosedd
redan genom det kvalitativa koncessionsvillkoret såsom det formulerats
i den föreslagna lagtexten. Att under sådana förhållanden medtaga även ett
kvantitativt villkor och i lagtexten skjuta det så i förgrunden som här skett
är onödigt och samtidigt vilseledande samt medför risk för att koncessionsprövningen
framdeles kan ledas in på spår, som försäkringsutredningen själv
knappast torde ha avsett. I anslutning till vad nu anförts, föreslås att det
kvantitativa koncessionsvillkoret icke uttryckligen nämnes i lagtexten.

Folket-Samarbete har funnit den föreslagna skärpningen av koncessionsvillkoren
inge starka betänkligheter. Anstalterna yttra härom följande:

Betänkligheterna gälla särskilt kvantitetsbedömningen, som otvivelaktigt
är att betrakta som en statlig nyetableringskontroll. Utredningen anfor endast
ett motiv för den föreslagna behovsprövningen: »År marknaden övermattad
föreligger nämligen risk att försäkringarna fördyras och att anskaffningen
ledes in på vägar, som avlägsna sig från sunda principer.» Då detta är det
enda motivet är det anmärkningsvärt, att utredningen icke antör något som
helst belägg för att en konstnadsstegrande övermättnad är för handen.

Folket-Samarbete uttalar sig icke om riktigheten av utredningens upprattning
på denna punkt utan vill endast framhalla, att utredningen icke förebragt
några belägg för sin ståndpunkt. Utredningen anför själv, att om »tendens
till utvecklingshämmande kartellbildning skulle göra sig gällande ar
det av särskild vikt alt möjligheten till konkurrens upprälthålles». Enligt
Folket-Samarbetes mening ha dylika tendenser ofta framträtt inom svenskt
försäkringsväsende. Folket-Samarbete vill därför starkt understryka utredningens
principuttalande om behovet av fri konkurrens, eu synpunkt, som
utredningen icke synes ha genomfört konsekvent. Sålunda anför utredningen:
»Inom skadeförsäkringen torde därför koncessionsprövningen tills vidare huvudsakligen
böra taga sikte på behovssynpunkten. Endast i den mån allmänhetens
försäkringsbehov icke tillgodoses, böra nya bolag släppas fram.»

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Folket-Samarbete åberopar vidare ett uttalande av departementschefen i
direktiven till de utredningsmän, som jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
tillkallats för utredning av frågan rörande enskild nyetableringskontroll inom
näringslivet. Anstalterna anse nämnda uttalande vara av stort intresse i förevarande
sammanhang. Det åberopade uttalandet lyder: »Det finns mycket
som talar för att en starkare priskonkurrens från de mera effektiva företagens
sida representerar en från samhällelig synpunkt vida överlägsen metod
att hindra mindre effektiva företag från att uppträda på marknaden och att
denna metod bör möjliggöra en ökning i omsättningen per företag liksom
en allmän rationalisering inom vederbörande branscher.»

I anslutning härtill framhåller Folket-Samarbete, att om det nu kan sägas
att antalet företag är alltför stort och att konkurrensen icke hindrat mindre
effektiva företag att behålla eller erövra en avsevärd marknad, så är en väsentlig
orsak härtill icke att konkurrensen mellan försäkringsbolagen varit
för hard utan tvärtom att lojaliteten överbetonats i konkurrensen.

Försäkringstjänstemannaförbundet säger sig kunna i allt väsentligt instämma
i vad försäkringsutredningen anfört beträffande koncessionsprövning
för upptagande av ny försäkringsrörelse. Förbundet anser det dock
angeläget att framhålla vikten av att koncessionsprövningen ej göres så restriktiv,
att den får en utvecklingshämmande verkan; förbundet tillägger:

Risken för en rent faktisk monopolbildning skulle, om bestående företag
omgärdades med alltför starka av det allmänna uppresta skyddsmurar, kunna
bli betydande. Den omständigheten, att det allmänna utövar eller kommer
att utöva ett avgörande inflytande på premiesättningen, är enligt förbundets
uppfattning icke någon osviklig garanti mot en dylik monopolbildning.

När det gäller koncessionsprövning för upptagande av nya försäkringsbranscher
inom ett visst företag vid sidan av redan beslående, hyser förbundet
den meningen, att en alltför rigorös koncessionsprövning inom skadeförsäkringens
område är ägnad att ingiva betänkligheter. För det praktiska arbetet
med försäkringsanskaffningen är det uppenbarligen av största vikt, att
ackvisitören och bolaget kan tillhandahålla ett allsidigt försäkringsskydd.
En uppsplittring av detta skydd pa ett flertal olika bolag med avseende å en
viss försäkringstagare kan verka fördyrande på försäkringen samtidigt som
uppsplittringen ej heller i övrigt gärna kan vara förenlig med försäkringstagarens
intressen.

Förbundet har ägnat särskild uppmärksamhet åt försäkringsutredningens
uttalande att för närvarande en reduktion av antalet försäkringsbolag är
önskvärd. Uttalandet synes förbundet ej fullt klart. Utredningen har sålunda
icke givit någon ledning i den grundläggande frågeställningen, när ett försäkringsbolag
skall anses ha för liten omfattning för att dess existens skall
vara motiverad och när ett företag —- eller samverkande grupp av företag —
skall anses ha nått en sådan omfattning, att det rent faktiskt lätt kan erhålla
en monopolistisk och därmed utvecklingshämmande verkan, ävensom på vad
sätt det skall kunna konstateras, huruvida i ett givet läge en dylik verkan inträtt.
Förbundet anmärker vidare på att försäkringsutredningen icke synes
ha klargjort, i vad man den nu existerande splittringen av verksamheten,
framför allt inom skadeförsäkringen, på ett relativt stort antal bolag fak -

Kunffl. Maj.ts proposition nr 50.

157

tiskt medfört ökade kostnader eller andra olägenheter för allmänheten. Vidare
anför förbundet i detta sammanhang följande:

Förbundet är av den uppfattningen, att betydelsen av reduceringen av
antalet företag eller med andra ord centraliseringen av försäkringsverksamheten
till ett relativt begränsat antal stora eller mycket stora företag överdrivits,
i någon mån av utredningen men framför allt i den mer allmänna
debatt, som det av utredningen framlagda utlåtandet givit upphov till.^ Förbundet
liyser för sin del den meningen, att något mer väsentligt ej står att
vinna genom en forcerad sammanslagning av i förhållande till varandra
självständiga bolag eller koncerner, samt att det vore olyckligt, om en dylik
utveckling skulle ske brådstörtat och under tryck utifrån. Däremot vill helt
naturligt förbundet icke med det sagda ha tagit avstånd från den så att säga
naturliga och successivt verkande koncentrationen och konsolideringen, som
följer av att en verksamhet såsom försäkringsrörelsen lämnar sitt uppbyggnadsstadium
och övergår till mer »stationära» förhållanden. På denna väg
har under de senare decennierna redan en betydande koncentration genomförts
och denna bör, enligt förbundets uppfattning, fortsättas så långt och i
den takt detta enligt gjorda erfarenheter och ur olika synpunkter visar sig
lämpligt och fördelaktigt.

I detta sammanhang vill förbundet framhålla, att den i flera avseenden
intima kännedom om försäkringsväsendet, som förbundet under årens lopp
samlat, icke givit vid handen, att någon allmän regel gäller, att försäkringsföretagens
rationella skötsel skulle vara direkt avhängig av företagens stp1"''
lek. Ej heller kan premienivåns höjd eller den service, som lämnas försök -ringstagarna, sättas i någon direkt relation till bolagets storlek, lika litet som
detta gäller nivån för de vid de olika bolagen gällande anställningsvillkoren.
Överhuvud saknas klarhet om, i vad mån en verksamhet av den typ försäkringsrörelsen
utgör är lämpad för en stordrift i detta ords verkliga bemärkelse.
Mot den verkliga stordriftens fördelar måste nämligen vägas de nackdelar,
som lätt kunna uppkomma, när det gäller en verksamhet av så speciell
typ som försäkringsverksamheten.

Försäkringstjänstemannaförbundet betonar vidare, att sammanslagning avskilda
företag måste medföra betydande svårigheter när det gäller den hos
företagen anställda arbetskraften. Härom anför förbundet vidare:

Vad angår personalen på huvudkontoren måste man räkna med, att bland
framför allt de något äldre tjänstemännen med specialbetonade arbetsuppgifter
åtskilliga bli överflödiga, och att därför deras tjänst måste avvecklas.
Vad sedan angår befattningshavarna inom fältorganisationen, är det tydligen
utredningens mening, att en sammanslagning av företag i och för sig skulle
möjliggöra eu betydande minskning av fältmannakåren. Därest en beskärning
av antalet befattningshavare vid huvudkontoren och på fältet (inkl.
avdelningskontoren) genomföres i anslutning till omfattande sammanslagningsåtgärder,
måste förutsättas, att beskärningen sker på för den enskilda
befattningshavaren fullt skäliga villkor, som kunna godkännas av personalorganisationen.
Förbundet har utgått ifrån, att så varit utredningens standpunkt.
Vid bedömandet av nyssnämnda villkor måste hänsyn tagas till, att
de kontorsanställda tjänstemännen sedan länge haft eu faktisk anställningstrygghet
som närmast svarar mot den oavsättligliet, som gäller för statstjänstemannen,
samt att den avtalsfästa anställningstryggheten sträcker sig
längre än vad som gäller för någon annan jämförlig grupp av privatanstallda
tjänstemän. Fältmännen ha nyligen genom avtal tillförsäkrats tjanstemannaställning,
något som i ett läge som det nu berörda enligt förbundets upptatt -

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

ning innebär, att de med hänsyn till anställningstryggheten jämställts med
de kontorsanställda tjänstemännen.

Med hänsyn till det anförda finner förbundet, att vid en avveckling av
tjänstemän (vid huvudkontoren och på fältet) på grund av sammanslagningsåtgärder
dessa tjänstemän böra beredas motsvarande ställning, som gäller
för statens tjänstemän i ett likartat läge. En följd härav blir, att man enligt
förbundets uppfattning har att räkna med högst betydande engångskostnader
vid mer omfattande sammanslagningsåtgärder. Vid det ekonomiska bedömandet
av sammanslagningen bör full hänsyn tagas till dessa förhållanden.

För säkring sfunktionärernas förbund understryker starkt utredningens
principiella synpunkter på koncessionsprövningen ävensom uttalandet, att
antalet försäkringsbolag för närvarande är större än som erfordras ur behovstäckningens
synpunkt. Förbundet framhåller, att antalet försäkringsombud
står i relation till antalet företag. De flesta försäkringsbolag arbeta
nämligen med ombud på varje större ort. Bolagen åsamkas vissa utgifter för
sina ombud, exempelvis utbildningskostnader. Frågan om försäkringsväsendets
omkostnader och organisationsformer torde sålunda — anmärker förbundet
— till stor del sammanhänga med antalet företag.

Förbundet framhåller vikten av att en begränsning av antalet försäkringsbolag
icke får ske på bekostnad av de anställdas löneförmåner. I detta sammanhang
kritiserar förbundet den lönepolitik, som hittills bedrivits av företagsledningarna.

Föredraganden. Jag har redan givit uttryck åt den uppfattningen, att försakringsverksamheten
bör betraktas huvudsakligen ur social synvinkel. Det
allmänna måste med hänsyn härtill förbehålla sig en effektiv insyn i och
kontroll över den enskilda försäkringsverksamheten. Tydligt är, att koncessionssystemets
gestaltning är av grundläggande betydelse för statsuppsiktens
effektivitet. Försäkringsutredningen har funnit de nuvarande koncessionsbestämmelserna
otillfredsställande. Omdömet synes mig obetingat riktigt. Utredningen
uttalar sig till förman för en diskretionär koncessionsprövning,
därvid såsom materiella koncessions vi llkor bör gälla, att den tillämnade rörelsen
är behövlig och därjämte ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet.

I vissa remissyttranden ha betänkligheter uttalats mot det föreslagna kvantitativa
koncessionskravet, d. v. s. mot en behovsprövning. I anslutning till
den kritik, som sålunda yppats, må följande framhållas. En fri konkurrens
verkar i regel effektivitetsfrämjande eftersom sämre skötta företag löpa risk
att utträngas från marknaden. Av denna anledning bör man enligt min uppfattning
inom näringslivet eftersträva största möjliga etableringsfrihet. På
försäkringsväsendets område föreligga emellertid i detta hänseende speciella
förhållanden, vilka motivera en undantagsställning. Särskilt påtagligt är
detta ifråga om livförsäkringen med dess långfristiga avtal, ofta omspännande
större delen av försäkringstagarens livstid. Uppenbart är, att bristfällig
skötsel eller rubbningar i ett försäkringsföretags ekonomiska jämvikt

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

159

kunna medföra allvarliga verkningar för försäkringstagarna. Uet torde icke
råda någon tvekan om att även en tillfällig övermättnad av marknaden är
ägnad att menligt påverka försäkringsväsendets allmänna standard till förfång
för den försäkringssökande allmänheten. Förhållandet medför nämligen
risk för stegrade omkostnader och sämre försäkringsskydd. I detta sammanhang
måste vidare beaktas, att konkurrenskostnaderna på försäkringsväsendets
område äro relativt höga samt att konsumenterna här i regel äro ur
stånd att bedöma förhållandet mellan varans pris och värde.

På de skäl jag nu anfört finner jag det från samhällelig synpunkt nödvändigt
att i fråga om försäkringsverksamheten genomföra en viss behovsprövning.
Det är uppenbart, att denna i konkreta fall kan te sig vansklig
och därför måste utövas med försiktighet. Tillämpad med blicken öppen
för samhällslivets skiftande problemställningar synes mig behovsregeln emellertid
snarast ägnad att tillföra försäkringsväsendet stadga och gynnsamma
utvecklingsmöjligheter.

Redan av vad nu anförts torde framgå, att jag biträder uppfattningen att
de kvantitativa och kvalitativa koncessionsvillkoren icke höra bedömas fristående
från varandra utan ses i ett sammanhang. I viss mån betinga de varandra
ömsesidigt. Föreligger behov av ett nytt försäkringsbolag, är tillkomsten
av ett sådant i regel ägnad att främja en sund utveckling. Behovsfrågan
måste betraktas som ett särskilt betydelsefullt led i bedömningen.
Med hänsyn härtill finner jag det motiverat, att behovsavvägningen klart
kommer till uttryck i lagtexten. Å andra sidan synes det mig önskvärt att
i lagtexten även framhäva det inbördes sammanhanget mellan de kvantitativa
och kvalitativa koncessionsbetingelsema. Den tillämnade rörelsen skall
vara behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet.
Dessa villkor böra, såsom utredningen anmärkt, gälla såväl
nyetablering av försäkringsbolag som utvidgning av bestående rörelse
med ny verksamhetsgren.

I ett remissyttrande har särskilt anmärkts, att en restriktiv koncessionsbedömning
kan medföra ogynnsamma handelspolitiska konsekvenser i vårt
förhållande till utlandet. Också denna synpunkt måste givetvis beaktas vid
rättstillämpningen. Men jag vill i detta sammanhang varna för ett för starkt
framhävande av de handelspolitiska synpunkterna. Jag är väl medveten om
dessas vikt, men det synes mig icke rimligt att tillmäta dem utslagsgivande
betydelse vid ordnandet av interna svenska angelägenheter, i all synnerhet
som det här icke är fråga om diskriminering av utländsk företagsamhet. Vad
beträffar de utländska försäkringsanstalter, som önska genom generalagent
driva verksamhet i vårt land, måste dessas ställning i koncessionshänseende
göras till föremål för särskild undersökning. I anslutning därtill torde eu
allmän översyn av 190.3 års lag bliva nödvändig. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att även de utländska försäkringsanstaltema för närvarande
äro underkastade bestämmelserna i spärrlagen.

Försäkringsutredningen har uttalat, att inom de flesta försäkringsbranscher
antalet bolag för närvarande är större än som erfordras ur behovs -

160

Kungl. May.ts proposition nr 50.

täckningens synpunkt; utredningen har därför funnit en reduktion önskvärd.
Enligt en utbredd mening — som jämväl kommit till uttryck i vissa
remissyttranden — är försäkringsutredningens omdöme välgrundat. För närvarande
saknar jag anledning att taga bestämd ståndpunkt till frågan, som
enligt min mening bör ägnas fortsatt uppmärksamhet. Det är min förvissning,
att 1945 års försäkringsutrednings betänkande kommer att ge ytterligare
hållpunkter för en bedömning av läget. Intill dess läget klarnat förefaller
det mig angeläget, att koncessionsprövningen beträffande nya företag
sker tämligen restriktivt.

Uppenbarligen har försäkringsutredningen icke avsett, att en reduktion av
antalet företagsenheter skall ske i sådan ordning, att personalens befogade
intressen trädas för nära. Inom personalsammanslutningarna ha emellertid
yppats farhågor, att så kan bliva fallet. I anledning härav vill jag för min
del uttala, att fusionering av företag eller annan rationalisering av företagsdriften
givetvis kan medföra ett minskat personalbehov. Därvid måste skälig
hänsyn tagas till försörjningsbehoven hos den personal, som helt eller till
huvudsaklig del har sin utkomst genom försäkringsväsendet. Kostnader för
att hålla personalen skadeslös — i den mån den icke är förhållandevis nyanställd
eller erhåller relativt likvärdig försörjning på annat håll — måste
sålunda ingå i rationaliseringskalkylema. Skulle en tendens i motsatt riktning
förmärkas, måste utvecklingen med uppmärksamhet följas från det
allmännas sida.

C. Koncession för lokala bolag.

1. Läns- och häradsbolag.

Såsom redan nämnts gäller för läns- och häradsbolag — enligt 262 § försäkringslagen
— att bolagsordning jämte ändring därav prövas och stadfästes
av vederbörande länsstyrelse. I lagrummet stadgas vidare, att registrering
av sådant bolag ävensom av de uppgifter, om vilka bolaget har att göra
anmälan för registrering, skall ske uti ett hos länsstyrelsen fört register. Länsstyrelsen
är sålunda samtidigt koncessions- och registreringsmyndighet för
dessa bolag. Den fortlöpande tillsynen över bolagen utövas däremot av försäkringsinspektionen.

Utredningen anmärker, att försäkringsinspektionens tillsyn bland annat
omfattar frågan, huruvida bestämmelserna i bolagsordningen kunna anses
betryggande för försäkringstagarna. Intet hindrar sålunda, att en bolagsordning,
som godkänts av koncessionsmyndigheten, senare underkännes av tillsynsmyndigheten.
Utredningen fortsätter:

En i detalj genomförd uniformering av läns- och häradsbolagens bolagsordningar
skulle givetvis avsevärt underlätta den offentliga tillsynen över bolagen.
Ur andra synpunkter står det emellertid klart, att en utveckling i sådan
riktning icke utan vidare kan anses önskvärd. I och för sig torde det
snarare vara en fördel att bolagen söka anpassa sig efter växlande lokala förhallanden.
I vissa avseenden ligger det emellertid för tillsynen vikt uppå, att

Kungi. Maj.ts proposition nr 50.

161

enhetliga principer följas. Detta gäller exempelvis den betydelsefulla frågan
om lämplig avvägning av bolagens s. k. maximaler. Erfarenheten visar, att
för närvarande i delta och andra hänseenden av fundamental betydelse skiftande
normer tillämpas vid stadfästelse av bolagsordningar.

Upprätthålles kravet — och detta synes ur olika synpunkter angeläget —
på enhetlighet beträffande de grundläggande principerna och på rationell anordning
av det administrativa förfarandet, måste den nuvarande dualismen
stämplas såsom otillfredsställande. Olägenheterna torde emellertid utan större
svårighet kunna avhjälpas. Ökad uniformitet kan vinnas på olika vägar. Redan
en föreskrift att länsstyrelse före stadfästelse å bolagsordning eller ändring
däri skall vara skyldig att inhämta försäkringsinspektionens yttrande
torde vara ägnad att främja nämnda syfte. Det bör här anmärkas, att försäkringsinspektionen
tagit initiativ i sådant syfte; vissa länsstyrelser avgöra
emellertid hithörande ärenden utan att i förväg höra inspektionen. Såsom
betydligt mera effektiv framstår emellertid lösningen att lägga avgörandet av
läns- och häradsbolagens koncessionsfrågor i en central myndighets hand. I
fråga om riksbolagen fullgöres denna uppgift av Ivungl. Maj:t. övervägande
skäl synas tala för att å den högsta förvaltningsmyndigheten anförtro också
läns- och häradsbolagens koncessionsfrågor. Den förut refererade synpunkten
angående önskvärdheten av att Kungl. Maj:t blir i tillfälle att ständigt med
uppmärksamhet följa försäkringsväsendets utveckling och övervaka alt densamma
fortgår i ändamålsenlig riktning, må här understrykas. Då Kungl.
Maj:t inhämtar försäkringsinspektionens yttrande i varje koncessionsärende,
torde kravet på enhetlighet i önskvärd utsträckning vara tillgodosett. Någon
nämnvärd ökning av arbetsbördan i vederbörande statsdepartement till följd
av den förordade anordningen torde icke behöva befaras. Tendensen till nybildningar
inom kategorien läns- och liäradsbolag är för närvarande ringa
och någon förändring härutinnan är säkerligen icke att vänta. Däremot måste
man under övergångstiden räkna med att samtliga bolagsordningar behöva
ändras på grund av den nya bolagslagstiftningen. Det må erinras om att försäkringsutredningen
i lagförslaget upptagit bestämmelse om att till Kungl.
Maj:t ställd koncessionsansökan — vartill även hänföres fråga om ändring
av bolagsordning — skall ingivas till försäkringsinspektionen. Vid sådant
förhållande komma dessa ärenden i första hand att bliva underkastade inspektionens
granskning, varigenom den ojämförligt största delen av arbetet
kommer att åvila denna myndighet. Sedan gällande bolagsordningar
anpassats efter den nya lagstiftningen, torde ärenden angående stadfästelse
å ändringar icke komma att innebära någon nämnvärd arbetsbelastning för
Kungl. Maj ds vidkommande.

Försäkringsutredningen har icke förbisett, att till förmån för den nuvarande
anordningen med länsstyrelsen såsom koncessionsmyndighet för länsoch
häradsbolagen kan anföras den synpunkten, att med hänsyn till dessa
bolags anknytning till en viss landsdel den lokala förvaltningsmyndigheten
har särskilda förutsättningar att bedöma bolagets ändamålsenliga gestaltning.
Argumentet har ett visst värde men kan icke tillmätas avgörande betydelse.
Utredningens förslag avser icke att utplåna bolagens lokala prägel. Självfallet
bör i fall, där sådant anses vara av förhållandena påkallat, genom remissförfarande
länsstyrelsens orts- och personkännedom utnyttjas och jämväl
lokala synpunkter i övrigt få komma till tals.

Fn given konsekvens av utredningens förslag torde vara att uppgifter om
läns- och häradsbolagen skola införas i försäkringsrcgistret, vilket, såsom redan
nämnts, jämlikt Kungl. Maj ds kungörelse den LM december 1917 (nr 973)
nu föres hos försäkringsinspektionen.

It Iiihanu lill riksdagens [irolol.oll 1 samt. Å r SO.

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Yttranden. Försäkringsinspektionen säger sig vilja livligt instämma i utredningens
förslag. Det rådande systemets bristfällighet har sedan länge vid
upprepade tillfällen kommit i dagen. Inspektionen tillägger:

Inspektionen har visserligen på eget initiativ vidtagit vissa åtgärder i syfte
att länsstyrelserna skulle före stadfästelse å bolagsordning eller ändring
däri inhämta inspektionens yttrande, men olägenheterna av det nuvarande
systemet har icke därigenom försvunnit, enär länsstyrelserna icke alltid inhämtat
sådant yttrande. För icke länge sedan inträffade även, att en länsstyrelse
icke beaktade en av inspektionen gjord erinran beträffande viss bestämmelse
i en bolagsordning i fråga om delägarnas representation å bolagsstämma,
vilken erinran inspektionen tillmätte ej oväsentlig betydelse.

Därest läns- och häradsbolagens koncessionsfrågor förläggas till en central
myndighet, torde därav bliva en given följd, att dessa bolag skola införas i
det försäkringsregister, som föres hos inspektionen, och att alla övriga registreringsanmälningar
rörande dessa bolag skola ske till nämnda register.
Inspektionen vill även tillstyrka en dylik anordning.

Bland länsstyrelserna ha delade meningar kommit till uttryck. Utredningens
förslag tillstyrkes eller lämnas utan erinran av 19 länsstyrelser, nämligen
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands,
Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands och Norrbottens län. Övriga 5 eller länsstyrelserna
i Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs och Västerbottens län
avstyrka däremot förslaget.

Flertalet av de länsstyrelser, som tillstyrka förslaget, betona särskilt olägenheterna
av den nuvarande dualismen samt länsstyrelsernas bristande rutin
och erfarenhet i försäkringsmässiga frågor. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, har icke reservationslöst tillstyrkt förslaget. Länsstyrelsen
föreslår nämligen — i syfte att bereda utrymme för lokala synpunkter —
uttrycklig föreskrift om att yttrande från vederbörande länsstyrelse skall
inhämtas i ärende rörande koncession för läns- och häradsbolag. Också
andra länsstyrelser hava framhävt önskvärdheten av att erforderlig kontakt
upprätthålles mellan koncessionsmyndigheten och de lokala myndigheterna.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför:

Såsom det främsta skälet för en centralisering av koncessionsfrågorna till
Kungl. Maj:t har utredningen framhållit den dualism, som nu råder genom
att länsstyrelserna hava att fastställa bolagsordning för läns- och häradsbolagen
under det att tillsynen över bolagens fortsatta verksamhet ankommer
å försäkringsinspektionen. Frågan är emellertid huruvida man för att
råda bot på denna dualism behöver tillgripa den tyvärr alltför vanliga utvägen
att genom centralisation söka åstadkomma erforderlig rättelse. Länsstyrelsen
praktiserar sedan flera år tillbaka den ordningen för behandling av
hithörande frågor, att alla inkommande ansökningar om fastställelse av eller
ändring i bolagsordning för dessa bolag remitteras till försäkringsinspektionen,
vars direktiv undantagslöst följas. På detta sätt främjas en enhetlig
behandling av dessa ärenden på ett till synes både enkelt och effektivt sätt.
För ändamålet erfordras emellertid, att de länsstyrelser, som av en eller
annan anledning icke sökt erforderlig kontakt med försäkringsinspektionen,
av Kungl. Maj:t erhålla direktiv i sådan riktning. Någon anledning att an -

liungl. Maj:ts proposition nr 50.

163

taga, att försäkringsinspektionens därvid uttalade önskemål icke skola vinna
länsstyrelsernas beaktande, synes icke föreligga.

Liknande synpunkter framföras av de övriga fyra länsstyrelser, vilka
ställt sig avvisande mot utredningens förslag.

De tre lokala bolag, som av vederbörande länsstyrelser beretts tillfälle att
yttra sig i frågan, betona alla nödvändigheten av att lokala förhållanden
beaktas i koncessionsärenden. Två av dem, nämligen Brcmdförsäkringsbolaget
å landet inom Blekinge och Uppsala läns brandstodsbolag, säga sig icke
vilja motsätta sig utredningens förslag, medan det tredje, Östergötlands läns
brandstodsbolag, finner det beklagligt om en ändring av gällande koncessionsbestämmelser
kommer till stånd.

Landsbygdens brandförsäkringsbolags förening omfattar enligt uppgift dels
samtliga egentliga länsbolag, dels praktiskt taget alla större ävensom några
mindre häradsbolag, dels ock ett riksbolag, nämligen Allmänna brandförsäkringsverket
för byggnader å landet. De anslutna 54 bolagen uppgivas ansvara
för ett sammanlagt brandförsäkringsbelopp av över 17 miljarder kronor,
vilket motsvarar cirka 93 °/o av samtliga läns- och häradsbolags sammanlagda
brandförsäkringsbelopp. Föreningen anför i sitt remissyttrande
följande:

Läns- och häradsbolagen ha i stor utsträckning tillkommit genom initiativ
från länsstyrelsernas sida och alltjämt råder mångenstädes en naturlig
och livlig kontakt mellan länsstyrelsen och dessa bolag. Även om föreningen
måste beklaga att denna traditionella och värdefulla kontakt avses att bortfalla,
vill föreningen uttala sin förståelse för de skäl som utredningen anfört
för en centralisering i angivna avseenden. Åtminstone för de till föreningen
anslutna bolagens del synes man kunna bortse från de rent praktiska olägenheter,
som obestridligen bli en följd av centraliseringen. Föreningen med
sitt till Stockholm förlagda sekretariat kan nämligen, såsom redan hittills i
stor utsträckning skett, förmedla en önskvärd närmare kontakt mellan dessa
bolag och försäkringsinspektionen.

Föreningen liar med tillfredsställelse tagit fasta på utredningens uttalanden
att dess förslag icke avser att utplåna läns- och häradsbolagens lokala
prägel samt att länsstyrelsernas orts- och personkännedom även i fortsättningen
bör beredas visst inflytande.

Föredraganden. Läns- och häradsbolagen äro ömsesidiga företag vilkas
delägare huvudsakligen tillhöra den till jordbruket knutna delen av befolkningen.
Dessa bolag tillgodose i stor utsträckning landsbygdens försäkringsbehov
inom brand- och kreatursförsäkringen och äro sedan gammalt starkt
förankrade i bygden. Nuvarande bestämmelser angående koncession och registrering
för dessa bolag äro otvivelaktigt också ett uttryck för bolagens
lokala förankring.

Försäkringsutredningens motiv för en centralisering av koncessions- och
registreringsförfarandet synas mig tungt vägande. .lag vill här endast framhålla,
att om — såsom jag förordat — ett på materiell prövning grundat
koncessionssystem uppbygges, det torde vara ofrånkomligt alt denna prövning
anförtros åt en och samma myndighet, såvida man inte vill uppge kra -

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

ven på enhetlighet och kontinuitet. Jag har därmed icke velat underskatta
de principiella betänkligheter mot en centralisering, som kommit till uttryck.
Men i det föreliggande fallet synas mig så betydande fördelar vinnas genom
en central koncessionsprövning, att dessa enligt mitt förmenande måste fälla
utslaget. Detta får dock icke och behöver ej heller innebära, att lokala förhållanden
lämnas obeaktade. Den av försäkringsutredningen anvisade utvägen
att genom remissförfarande upprätthålla kontakt med lokala meningsyttringar,
synes mig i detta hänseende vara en fullt tillfredsställande anordning.
Däremot finner jag det icke erforderligt att upptaga föreskrift därom
i lagen.

I administrativ ordning torde böra utfärdas erforderliga övergångsbestämmelser
för den omläggning av registreringsförfarandet, som jag här förordat.

2. Sockenbolag.

Gällande bestämmelser. Enligt 265 § försäkringslagen skall vad i lagen
är föreskrivet ej äga tillämpning å ömsesidigt försäkringsbolag för försäkring
av egendom å landsbygden, vars verksamhetsområde är mindre än ett
härad eller, där det omfattar delar av flera härad, mindre än tio socknar.
Dessa bolag kallas vanligen sockenbolag. I samma lagrum stadgas emellertid
vidare, att sockenbolag är skyldigt att angående sin verksamhet göra anmälan
och lämna uppgifter i enlighet med de föreskrifter Kungl. Maj:t meddelar.
Dylika föreskrifter ha meddelats i kungl. kungörelsen den 21 december
1917 (nr 975). Dessa föreskrifter innehålla i huvudsak, att bolaget viss tid
efter det bolaget trätt i verksamhet skall göra anmälan därom hos länsstyrelsen
med bifogande av avskrifter av stadgarna, att beslut om ändring av
stadgarna jämväl skall anmälas till länsstyrelsen, som har att i sin tur till
försäkringsinspektionen insända underrättelse om inkommen anmälan jämte
avskrift av handlingarna, att bolaget är pliktigt att hålla räkenskaper och
övriga handlingar tillgängliga för försäkringsinspektionen eller dess ombud
samt för ombud, som förordnas av länsstyrelsen, ävensom att i övrigt lämna
de upplysningar om rörelsen, som av dem äskas, samt att bolaget skall för
varje räkenskapsår till försäkringsinspektionen insända uppgift — enligt
formulär som fastställas av inspektionen — om bolagets verksamhet under
året och om dess ställning vid årets början och slut.

Av de refererade bestämmelserna framgår, att sockenbolagen icke äro underkastade
koncessionstvång. Bolagsbildningen är fri och stadgarna äro icke
föremål för prövning av offentlig myndighet. Enligt rättspraxis äger sockenbolag
icke ens frivilligt få stadgarna underkastade officiell granskning (jfr
Regeringsrättens årsbok årg. 1927 notisavd. H 15).

Utredningen anmärker, alt vid 1943 års utgång omkring 1 000 sockenbolag
funnos i verksamhet, till vilka under året inflöt omkring 4,2 miljoner kronor
i premier, motsvarande ett försäkringsbelopp av cirka 1 960 miljoner kronor.
Redan dessa siffror gåve enligt utredningens mening vid handen, att sockenbolagens
verksamhet utgjorde en icke betydelselös ekonomisk faktor. Det

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

165

kunde starkt ifrågasättas, om icke en försäkringsverksamhet av denna omfattning
borde ställas under effektiv tillsyn. En särskild utredning härom
borde komma till stånd.

Yttranden. Flera länsstyrelser tillstyrka förslaget om en särskild undersökning
beträffande sockenbolagen.

Landsbygdens brandförsäkringsbolags förening beklagar, att icke försäkringsutredningen
kunnat upptaga även sockenbolagens ställning till behandling
och framhåller för sin del angelägenheten av att en särskild undersökning
rörande dessa bolag snarast åvägabringas.

Föredraganden. Frågan om sockenbolagens ställning faller inom ramen
för det utredningsuppdrag, som anförtrotts åt 1945 års försäkringsutredning.
Jag utgår ifrån att denna utredning kommer att ägna frågan erforderlig uppmärksamhet.

D. Koncession beträffande särskilda försäkringsbranscher.

Försäkringsutredningen framhåller, att vid sidan om de allmänna koncessionsvillkoren
särskilda synpunkter måste beaktas i fråga om koncession för
vissa branscher. Vad utredningen i detta sammanhang anför tar huvudsakligen
sikte på lagtillämpningen. En speciell koncessionsbestämmelse har däremot
upptagits i lagtexten (2 § första stycket andra punkten). I den mån utredningens
uttalanden beröra principfrågor av större betydelse skall jag här
upptaga dem till närmare granskning. 1

1. Livförsäkring.

Utredningen. Såsom riktlinjer för lagtillämpningen framhåller utredningen
följande synpunkter:

I fråga om livförsäkringsbolag bör behovsprövningen nära anknytas till
den av utredningen i annat sammanhang förordade skälighetsprincipen. I
förslaget har nämligen i anslutning till livförsäkringens tekniska bestämmelser
starkt understrukits, att försäkringarna skola erbjudas allmänheten till
skäligt pris. Däri innefattas framförallt krav på rimligt pris för den egentliga
försäkringsförpliktelsen men också fordran på ändamålsenlig förvaltning.
Det kan sålunda icke godtagas, att anskaffningskonkurrensen genom
tillkomsten av ett nytt bolag stimuleras därhän, att en fördyring av de enskilda
försäkringarna åstadkommes. Om underlaget för de olika fältmännens
arbete minskas under en viss gräns, kan en sådan effekt lätt inträda.

Om ett livförsäkringsbolag inriktar verksamheten på ett skikt av större
inkomsttagare eller begränsar sin ackvisition till visst område eller till viss
organisation eller yrkesgrupp, torde för detta bolags vidkommande avsevärda
omkostnadsbesparingar kunna ernås. Förfarandet är sålunda ur driftsekonomisk
synpunkt fördelaktigt. Genom att på detta sätt skumma försäkringsklientelet,
avlägsnar sig emellertid bolaget från sin sociala uppgift. Man bör
av det enskilda försäkringsväsendet kunna kräva, att detsamma tillgodoser
försäkringsbehovet även inom exempelvis glesbebyggda områden. Detta behöver
emellertid icke innebära att varje försäkringsbolag skall utbygga en

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

effektiv fältorganisation för uppgiften. Rationellare torde vara, att samarbete
kommer till stånd mellan bolag, som redan äro i besittning av en dylik organisation,
och andra bolag, eller också att bolagen gemensamt åstadkomma en
lämplig fältorganisation, som omspänner även de glesbebyggda områdena.

I fråga om folkförsäkringen, även kallad liten försäkring, anmärker utredningen,
att bolag som vill driva sådan försäkring har att fylla särskilda
krav beträffande kundtjänsten. Detta förhållande måste beaktas redan vid
koncessionsprövningen.

I anslutning till vissa bestämmelser i lagen den 24 mars 1938 om understödsföreningar
framhåller utredningen som sin mening, att koncession icke
bör kunna förvärvas lättare av dylik förening än av andra juridiska eller
fysiska personer, som önska bilda livförsäkringsbolag. En annan ståndpunkt
skulle — tillägger utredningen — öppna möjlighet att på en omväg vinna
koncession utan uppfyllande av de villkor, som i detta hänseende ansetts
böra uppställas.

Yttrande. Försäkringsinspektionen har tagit upp frågan om »skumning»
av försäkringsklientelet. Inspektionen finner det icke framgå, huruvida utredningen
avsett, att en grupp, som på grund av sina speciella förhållanden
kan ordna sitt försäkringsskydd billigare än försäkringsklientelet i övrigt,
skall förhindras göra detta. Ett sådant ordnande av försäkringsskyddet bör
enligt inspektionens mening icke vara uteslutet. Inspektionen tillägger:

Denna principiella inställning innebär icke, att vilken grupp som helst
skulle få ordna sitt försäkringsskydd fristående. Inspektionen har blott velat
framhålla, att den av utredningen anförda synpunkten icke får drivas till
sin spets. Detta skulle nämligen medföra, att alla bolag skulle tvingas att
arbeta inom hela det befintliga klientelet. En sådan uniformitet kan icke
anses rationell, då den härigenom ökade konkurrensen skulle försvåra arbetet
att nedpressa ackvisitionskostnadema.

Föredraganden. Det spörsmål, som försäkringsinspektionen tagit upp till
behandling, erbjuder stort intresse. Om man tänker sig, att en organisation
— ekonomisk, ideell eller facklig eller av annan art — bildar ett bolag för
att ordna medlemmarnas livförsäkringsskydd, bör bolaget kunna driva sin
verksamhet med förhållandevis låga omkostnader. Lämplig samordning mellan
försäkringsverksamheten och organisationens centrala förvaltningsuppgifter
kan medföra förenklingar. Exempelvis kunna försäkringspremierna
upptagas i anslutning till föreningsavgifterna. Kostnader för ackvisition måste
bli relativt'' obetydliga, såvida de icke — såsom vid obligatorisk anslutning —
kunna helt bortfalla. Förutsättning för en på detta sätt ordnad livförsäkringsverksamhet
är givetvis, att den ifrågavarande organisationen har sådan
omfattning, att kravet på erforderlig riskutjämning kan anses tillgodosett.
Även om i vissa fall fördelar kunna vinnas genom en anordning sådan som
jag här skisserat, är jag likväl icke övertygad om att en allmän utveckling
i denna riktning vore önskvärd. Om det gäller att i ett sammanhang ordna
livlörsäkringsfrågan för personer, som tillhöra en viss organisation, synes

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

mig i första hand böra undersökas, huruvida icke detta på tillfredsställande
sätt kan ske genom kollektiv anslutning till något existerande bolag.

Jag vill understryka utredningens uttalande angående »skumning» av
försäkringsklientelet. Härmed avses tydligen att anskaffningsverksamheten
inriktas på personer, beträffande vilka ackvisitionskostnaderna ställa sig relativt
låga, exempelvis personer med hög inkomst eller bosatta i tätorter, medan
andra befolkningsgrupper förbigås. En sådan ackvisitionsmetod måste
från social synpunkt anses förkastlig. Det synes mig vara en viktig uppgift
för tillsynsmyndigheten att övervaka, att dylika tendenser icke vinna insteg.

Därest folkförsäkring även i fortsättningen skall drivas såsom en särskild
försäkringsbransch med högre premienivå än den, som tillämpas inom stor
försäkring, är det av vikt att försäkringstagarna verkligen åtnjuta de förmåner
som ansetts motivera den högre premien. Hit hör bl. a., sasom utredningen
framhållit, en speciellt inriktad kundtjänst. Också i detta hänseende
åligger en viktig övervakningsuppgift tillsynsmyndigheten. Undermålig kundtjänst
eller åsidosättande av övriga utfästa förmåner inom folkförsäkringen
måste i sista hand leda till att koncessionen förverkas. Till folkförsäkringens
speciella problem skall jag närmare återkomma i det följande.

Vad slutligen beträffar utredningens uttalande angående möjligheten för
understödsförening att vinna koncession som försäkringsbolag, kan jag i
princip ansluta mig därtill. Detta spörsmål bör beaktas vid den överarbetning
av lagen om understödsföreningar, som torde bli ofrånkomlig efter genomförandet
av lagstiftningen om allmän sjukförsäkring. 2

2. Skadeförsäkring.

Inledningsvis påpekar utredningen, att den offentliga tdlsynen i fråga om
skadeförsäkring för närvarande är relativt begränsad, i det att den t. ex. icke
omfattar normerna för premiesättningen. Därefter fortsätter utredningen:

Såsom redan framhållits har försäkringsutredningen föreslagit införande i
lagen av skälighetsprincipen på livförsäkringens område, vilken innebar krav
på att försäkring erbjudes allmänheten på villkor, som med hansyn till a
ena sidan de erbjudna förmånerna, och å andra sidan försäkringens pris
framstå såsom skäliga. Spörsmålet huruvida skälighetsprincipen bor lagtastas
även inom skadeförsäkringen, vilket bl. a. skulle fa till toljd att premiesättningen
underkastades någon form av offentlig tillsyn, faller utantor
utredningsuppdraget.

Den materiella koncessionsprövningen bör i princip hallas inom samma
gränser, som uppdragits för den fortlöpande tillsynen. I fråga om livlorsäkring
skall enligt utredningens förslag kravet på skälighet inga sasom ett
moment i den materiella tillsynen. Vad beträffar skadeförsäkring bär, sasom
nyss anmärkts, ännu icke blivit utrett, huruvida eller i vad man skal torefinnas
att här ställa premiesättningen under offentlig kontroll. Inom skadeförsäkringen
torde därför koncessionsprövningen tillsvidare huvudsakligen
böra taga sikte på behovssynpunkten. Endast i den mån allmänhetens torsäkringsbehov
icke tillgodoses, böra nya bolag släppas fram. Detsamma galler
om beslående bolag önskar utvidga verksamheten med ytterligare branscher.
Liksom inom livförsäkringen synes ett utvecklingsfrämjande nytt program
dock i regel kunna göra anspråk på koncession.

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

Utredningens uttalanden ha mött gensaga från Folket-Samarbete. Försäkringsutredningen
avvisar — anföra anstalterna — tillämpandet av skälighetsprincipen
inom skadeförsäkring av den anledningen, att skäligheten icke
kan kontrolleras utan att premiesätlningen underkastas någon form av
offentlig tillsyn, ett spörsmål, som faller utanför utredningsuppdraget. I anslutning
till reservation av en ledamot av utredningen, herr Hermansson —
vartill jag i det följande återkommer — finner Folket-Samarbete det icke
möjligt att vid behovsprövningen förbigå frågan, huruvida de av försäkringsbolaget
saluförda tjänsterna äro åsatta ett skäligt pris eller icke. Anstalterna
tillägga:

Å andra sidan har Folket-Samarbete den bestämda uppfattningen, att en
detaljerad kontroll från det allmännas sida över premiesättningen i skadeförsäkringen
icke är genomförbar på grund av de ytterligt skiftande förhållandena
inom hithörande branscher. Ett försök från statens sida att inom
skadeförsäkringen föreskriva någonting motsvarande livförsäkringens av
Kungl. Maj :t stadfästa grunder skulle därför leda till en allvarlig försämring
av dessa branschers förmåga att anpassa sig efter växlande försäkringsbehov
och risker.

Enligt Folket-Samarbetes mening är det emellertid möjligt att, såsom
reservanten önskar, stadfästa skälighetsprincipen för skadeförsäkringen utan
att införa en rigorös statlig detaljreglering av prissättningen. Skäligheten kan
nämligen övervakas av försäkringsinspektionen med stöd av den föreslagna
288 § under förutsättning att kraven på redovisning och disposition av överskottet
väsentligt skärpas.

Folket-Samarbete tillfogar, att enligt anstalternas mening kvantitetsbedömningen
får ringa vikt, om skälighetsprincipen på antytt sätt stadfästes även
för skadeförsäkringen; tillgodoser ett bolag skälighetskravet, hör bolaget i
regel anses ha visat sin behövlighet.

Slutligen åberopar Folket-Samarbete följande uttalande av kommissionen
för ekonomisk efterkrigsplanering (SOU 1945:42 s. 48): »Bortsett från svårigheten
att bedöma skäligheten av ett visst pris, anser kommissionen det
vara principiellt oriktigt, att ett statligt organ sanktionerar prissättningen på
en viss vara, vilket skulle bliva fallet, om ett statligt kontrollorgan eller
någon specialdomstol skulle avge sitt omdöme på denna punkt.»

Föredraganden. Vad angår de grundläggande principerna för koncessionsprövningen
hänvisar jag till vad jag förut anfört. Spörsmålet huruvida eller
i vad mån premiesättningen inom skadeförsäkring bör ställas under offentlig
kontroll är föremål för 1945 års försäkringsutrednings bedömande. Det
kan sålunda icke komma i fråga att nu göra ett principuttalande i delta ämne.

I anledning av vad Folket-Samarbete anfört angående lagfästande av skälighetsprincipen
även i fråga om skadeförsäkring må emellertid följande framhållas.

För skadeförsäkringen torde principen innebära, att premierna skola avvägas
pa ett skäligt sätt i förhållande till de risker, som de äro avsedda att
täcka. Kontrollen över att så sker torde förutsätta, att det allmänna har till
förfogande ett statistiskt material, som visar genomsnittsriskens storlek inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

169

olika grupper av försäkringsbeståndet. Att — såsom Folket-Samarbete föreslår
— grunda kontrollen enbart på den bokföringsmässiga redovisningen
är enligt min mening icke möjligt. Den omständigheten att verksamheten icke
visar överskott ger nämligen icke något belägg för att premierna avvägts på
ett skäligt sätt.

Det av Folket-Samarbete citerade uttalandet av kommissionen för ekonomisk
efterkrigsplanering har utbrutits ur sitt sammanhang och därigenom
fått en annan innebörd än den avsedda. Uttalandet tillhör diskussionen om
ett statligt organ i syfte att förebygga skadlig verkan av konkurrensbegränsning
inom näringslivet. Uttalandet kan sålunda icke åberopas i förevarande
sammanhang.

3. Livförsäkring och skadeförsäkring i samma bolag. Återförsäkring.

Utredningen. Gällande försäkringslag tillåter, att ett och samma bolag
jämsides driver både liv- och skadeförsäkring. Utredningen intar härutinnan
en annan ståndpunkt. I lagförslaget har upptagits föreskrift om att med
livförsäkringsrörelse ej må förenas försäkringsrörelse av annat slag med
mindre särskilda skäl därtill äro (2 § första stycket).

Utredningen anför i detta ämne följande:

Vad beträffar kombinationen brand- och livförsäkring förekommer den
hos oss endast i företag, som arbeta i aktiebolagets form. I fråga om denna
kombination må till en början framhållas olikheten i avseende å de ekonomiska
förutsättningarna för bedrivandet av dessa två vitt skilda försäkringsgrenar.
Beträffande livförsäkringen har den uppfattningen alltmera slagit igenom,
att verksamheten skall drivas enbart för de försäkrades räkning; överskott,
som under normala förhållanden beräknas uppstå på denna verksamhet,
skola sålunda återbäras till försäkringstagarna och fördelas bland dem
efter vissa för verksamheten i fråga speciellt avvägda metoder. Brandförsäkringen
åter har prägeln av affärsrörelse i så måtto, att de överskott, som
uppstå på verksamheten, icke — såsom i fråga om livförsäkring —- återbäras
till försäkringstagarna utan tillföras aktieägarna i en eller annan form.

Då verksamhet av så olikartad beskaffenhet och under så skilda föruU
sättningar drives av samma försäkringsaktiebolag, kunna tydligen uppstå
motsättningar mellan livförsäkringstagamas och aktieägarnas intressen. Det
gäller sålunda bl. a. att uppdela förvaltningskostnaderna mellan liv- och
brandförsäkringsrörelsen på ett sätt som svarar mot de verkliga förhållan
dena, ett problem som särskilt beträffande vissa omkostnader är förenat
med icke oväsentliga svårigheter. Det sätt, varpå uppdelningen sker, kommer
givetvis att inverka på försäkringsbranschernas överskott och berör därigenom
de båda parternas intressen. Även i fråga om kapitalplaceringen
kunna olika synpunkter göras gällande, då fråga är om placering av medel,
som tillböra livförsäkringar med dess långa försäkringsavtal, eller då placeringen
gäller brandförsäkringens medel. Tvenne olika förfaringssätt ha härvid
kommit till användning i de blandade bolagen; antingen ha placeringarna
för liv och brand hållits isär, eller ha de betraktats som gemensamma,
varvid emellertid ränteinkomsten å dessa gemensamma placeringar fördelas
mellan de båda försäkringsgrenarna i förhållande till storleken av vissa
fonder.

Den här berörda sammankopplingen av liv- och brandförsäkring är ägnad
att medföra och har 1 konkreta fall även medfört svårigheter att avgöra,

170

Kungl. Mcij:ts proposition nr 50.

huruvida vissa fondavsättningar böra tillkomma livförsäkringstagarna eller
betraktas såsom bolagets (aktieägarnas) egendom. Under tider, som präglas
av fluktuationer på det ekonomiska livets område, accentueras svårigheterna,
och avgörandet kan då få verkningar av stor ekonomisk betydelse för de
därav berörda parterna.

Enbart nu nämnda omständigheter utgöra enligt utredningens mening
tillräckligt motiv för att sammankoppling mellan liv- och brandförsäkringsverksamhet
icke vidare bör tillåtas. Men även andra synpunkter föra till
samma resultat. I organisatoriskt hänseende saknas anledning att knyta samman
liv- och brandförsäkring. Ackvisitionen sker på olika sätt, även om i en
del fall samma person kan vara lämpad för verksamhet i båda branscherna.
Arbetet inom den centrala organisationen ställer helt olika krav på befattningshavarna
inom ett brand- och ett livförsäkringsbolag. Tarifferingsarbetet
såväl som skaderegleringsarbetet inom brandförsäkringen är sålunda av
helt annan art än inom livförsäkringen och erbjuder problem, som sakna motsvarighet
i fråga om sistnämnda försäkringsgren. Härtill kommer, att försäkringsrisken
inom brandförsäkringen är till sin natur helt skild från risken
inom livförsäkringen. Den naturliga riskgemenskap, som existerar å ena
sidan inom ett kollektiv av brandförsäkringar och å andra sidan inom ett
livförsäkringsbestånd, och som medger utjämning inom vart och ett av dessa
bestånd för sig, kan icke på ett naturligt sätt utsträckas att omfatta båda bestånden
sammantagna.

De synpunkter, som här anförts beträffande liv- och brandförsäkring i
samma bolag, motivera enligt försäkringsutredningens mening principiellt
förbud mot den nämnda kombinationen. Förbudsbestämmelsen bör utformas
så, att livförsäkring som regel skiljes från varje slag av skadeförsäkring.
Om däremot på grund av särskilda omständigheter en kombination av
liv- och skadeförsäkring framstår såsom ändamålsenlig, bör från det allmännas
sida icke resas hinder däremot.

Utredningen finner det vidare angeläget, att principen om boskillnad mellan
liv- och brandförsäkring göres tillämplig även i fråga om bestående försäkringsföretag.
Tre inhemska bolag — de s. k. blandade bolagen — beröras
härav, nämligen Försäkringsaktiebolaget Skandia, Brand- och livförsäkringsaktiebolaget
Skåne samt Brand- och livförsäkringsaktiebolaget Svea. I detta
ämne har försäkringsutredningen haft överläggningar med representanter
för de tre bolagsledningarna. Från bolagens sida har man därvid förklarat
sig beredd att medverka till en anordning, varigenom för vart och ett av de
tre bolagen ett särskilt livförsäkringsaktiebolag bildas, till vilket livförsäkringsbeståndet
överlåtes, medan respektive moderbolag behålla brandförsäkringsrörelsen.
Närmare riktlinjer för uppdelningen hava uppdragits under
samråd mellan försäkringsutredningen och bolagsledningarna. De principer,
som därvid följts, tillgodose — framhåller utredningen — försäkringstagarnas
befogade intressen. I detta hänseende må särskilt anmärkas, att bolagsledningarna
förklarat sig villiga tillstyrka en anordning, varigenom överskott
å livränterörelsen tillföres de försäkrade. Bolagen ha önskat avvakta statsmakternas
ställningstagande till utredningens förslag angående förenklad
procedur för överlåtelse av försäkringsbestånd innan de planerade åtgärderna
vidtagas.

Beträffande kombinationen livförsäkring och annan skadeförsäkring än
brandförsäkring anför utredningen vidare:

Kungi. Maj:ts proposition nr 50.

171

De omständigheter, som enligt utredningens mening motivera boskillnad
mellan liv- och brandförsäkring, kunna åberopas jämväl för livförsäkringens
skiljande från övriga skadeförsäkringsbranscher. Utredningen håller sålunda
före, att kombination av liv och skadeförsäkring icke bör medgivas, såframt
icke i det enskilda fallet särskilda skäl tala till förmån för en gemenskap.
Avgörandet bör träffas uteslutande med hänsyn till vad som framstår såsom
mest ändamålsenligt för försäkringstagarna. I detta sammanhang förtjänar
sjuk- och olycksfallsförsäkringen särskild uppmärksamhet. Denna försäkringsgren,
som är att anse såsom personförsäkring, likställes i lagen om försäkringsrörelse
med skadeförsäkring, försåvitt den icke meddelas för livstid
eller för längre tid än tio år, då den är underkastad samma bestämmelser
som gälla för livförsäkring. Motivet till denna differentiering torde vara att
tekniken för den långvariga sjuk- och olycksfallsförsäkringen företer betydande
likhet med livförsäkringens teknik och då avtalen, liksom i fråga om
livförsäkringen, omspänna långa tidsperioder, har den ansetts böra beredas
samma skydd som denna. ....... c

Den nämnda differentieringen inom sjuk- och olycksfallsförsäkringen framstår
även såsom resultatet av en historisk utveckling. Om man bortser från
de s. k. sociala olycksfallsförsäkringsbolagen, driva för närvarande omkring
ett trettiotal skadeförsäkringsbolag samt därjämte ett utländskt bolag här i
riket sjuk- och olycksfallsförsäkring för kortare tid än tio år, i samtliga fall
vid sidan av andra skadeförsäkringsgrenar. Enbart försäkring för längre tid
tillhandahålles endast av tre bolag. -----

Enligt utredningens mening bör differentieringen mellan lång och kort
sjuk- och olycksfallsförsäkring bibehållas. För tryggande av försäkringstagarnas
rätt är det av vikt, att de långa försäkringsavtalen inom personförsäkringen
baseras på ett genomfört tekniskt system, för vilket grunder skola
fastställas. De långa försäkringarna, vilka måste anses utgöra en mera kvalificerad
försäkringsform, kräva från försäkringsgivarens sida förtrogenhet
med problem av särskild art.

Historiskt ha förhållandena i vårt land utvecklat sig så, att den korta sjukoch
olycksfallsförsäkringen, vilken till skillnad från den långa försäkringen
är uppsägbar, bedrives som en vanlig skadeförsäkringsbransch vid sidan av
övrig skadeförsäkring såsom brand, automobil, ansvarighet, inbrott med flera
försäkringsgrenar, medan den långa försäkringen drives av särskilda härför
inrättade bolag. Det förekommer icke — bortsett från barnolycksfallsförsäkring
och reseolycksfallsförsäkring — att något bolag tecknar både den korta
och långa försäkringen.

Här inställer sig spörsmålet, huruvida den hittillsvarande utvecklingen pa
detta område kan anses vara av sadan art, att den bör konfirmeras i lagstiftningen.
Vad närmast den långa sjuk- och olycksfallsförsäkringen beträffar
är det uppenbart, att den ger försäkringstagaren ett större mått av trygghet
än den korta, vilken kan uppsägas från försäkringsgivarens sida och, om
eu försämring av hälsotillståndet skulle inträda, icke kan förnyas på de ursprungliga
villkoren. Den är med hänsyn härtill ur försäkringstagarens synpunkt
värdefullare än den korta försäkringen. Om därför ett skadelörsäkringsbolag,
som bland andra branscher driver även den korta sjuk- eller
olycksfallsförsäkringen, önskar upptaga sjuk- och olycksfallsförsäkring för
längre tid än tio år, bör enligt utredningens mening i princip hinder icke
resas häremot, givetvis under förutsättning att behov härav föicliggei och
förutsättningar äro för handen, att den ifrågasatta utvidgningen av verksamheten
är ägnad att under rådande förhållanden främja en sund utveckling avförsäkringsväsendet.
För närvarande bedrives emellertid kortfristig sjuk- och
olycksfallsförsäkring av icke mindre än ett trettiotal skadeförsäkringsbolag,

172

Kungl. Maj:ts proposition nr J0.

vilket innebär en icke önskvärd splittring. Inom några av dessa bolag har
nämnda försäkringsgren erhållit en betydande omfattning, medan för flertalet
verksamheten i fråga är av relativt ringa betydelse. Därest nu berörda bolag
skulle önska upptaga den långa sjuk- och olycksfallsförsäkringen, är det
enligt utredningens mening av vikt, att den splittring, som för närvarande
råder inom den korta försäkringen, icke utsträckes även till den långa försäkringens
område. Koncessionsprövningen i föreliggande fall bör därför, så
länge nuvarande förhållanden råda, vara synnerligen restriktiv. I varje fall
bör koncession för den långa försäkringen icke beviljas andra skadeförsäkringsbolag
än sådana vilka särskilt inriktat sig på den korta sjuk- och olycksfallsförsäkringen
och därigenom åstadkommit en mera betydande verksamhet
inom denna försäkringsgren.

Även om den långa och den korta sjuk- och olycksfallsförsäkringen ur teknisk
synpunkt förete betydande olikheter, kräva de med hänsyn till riskbedömningen
och skaderegleringsarbetet en i stort sett likartad expertis. Jämför
man å andra sidan den långa försäkringen med livförsäkring i vanlig mening,
är det i stället på det tekniska området som likheterna föreligga, medan
framför allt skaderegleringsarbetet är helt artskilt. Den långa sjuk- och
olycksfallsförsäkringen har sålunda viktiga beröringspunkter med såväl livsom
skadeförsäkring. Under sådana förhållanden anser försäkringsutredningen
hinder icke heller böra resas mot att ett livförsäkringsbolag upptager sjukoch
olycksfallsförsäkring för längre tid än tio år på sitt program. Godtages
denna uppfattning, synas några principiella invändningar icke heller kunna
anföras mot att ett livförsäkringsbolag driver den korta sjuk- och olycksfallsförsäkringen.
Då emellertid denna försäkringsbransch — såsom nyss framhållits
— redan drives av icke mindre än ett trettiotal skadeförsäkringsbolag,
bör det icke komma i fråga att bevilja ytterligare koncessioner.

Vidare behandlar utredningen olika frågor beträffande kombination av direkt
och indirekt försäkring (återförsäkring). I praxis har indirekt affär i viss
bransch ansetts såsom komplement till den direkta affären i samma bransch.
Koncession för särskild bransch i direkt affär har sålunda ansetts innefatta
rätt att driva motsvarande återförsäkringsrörelse. Däremot har tillstånd till
indirekt affär i viss bransch icke ansetts omfatta även den direkta affären i
samma bransch. Utredningen anser, att bärande motiv knappast föreligga
att betrakta återförsäkringsverksamheten såsom ett självklart accessorium
till den direkta affären, även om det av praktiska skäl merendels kan framstå
som ändamålsenligt att kombinera de båda rörelsegrenarna. Vid begäran
om koncession för viss försäkringsgren bör enligt utredningens mening den
direkta och indirekta affären bedömas var för sig.

Utredningen anför härom vidare:

Återförsäkringens uppgift är att åstadkomma utjämning av det ekonomiska
riskförloppet. Vid otillfredsställande riskutjämning måste man räkna med
a*t genom tillfälligheternas spel det ekonomiska förloppet av verksamheten
blir ojämnt och i ogynnsammaste fall rentav ruinerande för bolaget. Icke
minst för livförsäkringsväsendet är sålunda en rationellt ordnad återförsäkringsverksamhet
av stor vikt, större inom storförsäkringen än inom folkförsäkringen,
där riskutjämningen automatiskt säkerställes genom att beståndet
är sammansatt av ett mycket stort antal försäkringar med låga försäkringsbelopp.
Det ligger i direktförsäkringsgivarens intresse att rationellt ordna riskutjämningen.
Med hänsyn härtill är det naturligt, att initiativet till återförsäkringsavtal
tillkommer denne. Återförsäkringen tillhör med andra ord di -

173

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

rektförsäkringsgivarens tekniska problem, som måste lösas ändamålsenligt
och billigt för att skäligheten gentemot försäkringstagarna skall kunna tillgodoses.
Det svenska livförsäkringsväsendet har för ändamålet bildat ett gemensamt
återförsäkringsbolag. Detta bolag, Återförsäkringsaktiebolaget Sverige,
behåller en mindre del av de mottagna återförsäkringarna men retrocederar
återstoden, huvudsakligen till de anslutna direktförsäkringsbolagen. Ett
mindre antal personer äro emellertid så högt livförsäkrade, att tillfredsställande
riskutjämning icke lämpligen kan beredas genom den nämnda anordningen.

Det sist sagda kan motivera att svenskt bolag, som driver enbart indirekt
affär i skadeförsäkring, beviljas koncession även för återförsäkringsrörelse
i livförsäkring, om behov härav skulle uppstå. Sådan rörelse bör dock i fråga
om svenska försäkringar inskränkas till retrocessioner från livåterförsäkringsbolag
och ske mot riskpremie. Genom riskpremiemetod förebygges en i
och för sig icke önskvärd sammanblandning av förvaltningen av livförsäkringsrörelsens
tekniska fonder med fondförvaltningen i skadeförsäkringsbranscher.
Detta syfte torde lämpligen kunna vinnas genom ett härför avpassat
förbehåll i koncessionsvillkoren.

Vad angår frågorna, huruvida ett bolag, som driver direkt skadeförsäkringsrörelse,
bör tillåtas att mottaga återförsäkring i liv, eller om ett livbolag
bör få driva indirekt affär i skadeförsäkring, anser utredningen, att dessa
i regel böra besvaras nekande. Här må hänvisas till vad nyss anförts angående
de blandade bolagen. Det bör tilläggas, att ett mindre antal svenska försäkringsbolag
för närvarande — ehuru i begränsad omfattning — driva de
kombinationer, som här åsyftas. En avveckling av antingen livförsäkringseller
skadeförsäkringsaffären torde icke komma att bereda nämnvärda olägenheter.
Det är dock rimligt att, såframt icke frivillig överlåtelse av ettdera
beståndet lämpligen kan åvägabringas, redan ingångna avtal fullgöras
av det bolag, som slutit avtalet.

Beträffande koncession för återförsäkringsverksamhet framhåller utredningen
följande synpunkter:

Med hänsyn till återförsäkringens betydelse för det moderna försäkringsväsendets
stabilitet och funktionsduglighet har det allmänna i samma grad
som beträffande direkt försäkring intresse av att verksamheten bedrives på
lämpligt sätt. För meddelande av koncession för återförsäkringsbolag bör
sålunda ställas samma krav, nämligen att verksamheten kan anses behövlig
och därjämte är ägnad att främja en sund utveckling. Därvid bör dock beaktas,
att ett återförsäkringsbolag i allmänhet riktar sig även till den utländska
marknaden. Ett väl utbyggt återförsäkringsföretag med goda internationella
förbindelser kan vara av ekonomisk betydelse för vårt land.

Yttranden. Vad utredningen anfört angående rätt att driva såväl liv- som
skadeförsäkring i samma bolag har på vissa punkter mött principiella erinringar,
huvudsakligen dock endast såvitt angår återförsäkring.

Försäkringsinspektionen anmärker, att utredningen icke motiverat sitt
principuttalande att elt bolag, som driver direkt skadeförsäkringsrörelse, i
regel icke bör tillåtas mottaga livåterförsäkring. De skäl, som anförts till
förmån för boskillnad mellan direkt liv- och brandförsäkring, synas inspektionen
icke ha någon större bärkraft i förevarande fall. Särskilt gäller detta,
då det är fråga om livåterförsäkring, som övertages från utländsk försäk -

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

ringsgivare. Sådan rörelse är, påpekar inspektionen, i lika liög grad affärsbetonad
som brandförsäkringen.

Försäkringsbolagens riksförbund framför liknande synpunkter. Riksförbundet
tillägger:

Utredningen synes hava alltför litet beaktat, att återförsäkringsverksamheten
till sin natur är i hög grad internationell och därjämte mera affärsmassigt
betonad än annan försäkringsverksamhet, och i stället fört sina resonemang
beträffande koncession för återförsäkring från den utgångspunkten,
att återförsäkringen i främsta rummet är en anordning för ernående inom
landet av en effektiv riskutjämning för det samlade försäkringsbeståndet
inom de olika branscherna. Det enda sammanhang, i vilket utredningen uppmärksammat
återförsäkringens internationella karaktär, är då den gör gällande,
att även för koncession för återförsäkringsbolag böra ställas kraven
att verksamheten kan anses behövlig och därjämte ägnad att främja en sund
utveckling, men samtidigt påpekar, att ett återförsäkringsbolag i allmänhet
riktar sig även till den utländska marknaden.

En koncessionsprövning beträffande återförsäkring på sätt utredningen
synes hava tänkt sig skulle kunna leda till allvarlig skada för de svenska
skadeförsäkringsbolag, som i större omfattning ägna sig åt internationell återförsäkringsverksamhet.
Exempelvis skulle ett dylikt bolag kunna i konkuricns
med andra, främst utländska, bolag förlora eu vinstgivande återförsäklingsaffär
i skadeförsäkring, om det icke samtidigt kunde taga livåterförsäkring.
överhuvud taget bör det icke resas hinder för ett direkttecknande
svenskt skadeförsäkringsbolag att övertaga återförsäkring i såväl skade- som
livförsäkringsbranscherna. Att livåterförsäkringsverksamheten därvid icke
bör bedrivas efter sådana linjer, att det kan leda till men för försäkringstagarna
i de svenska livförsäkringsbolagen ligger i öppen dag, men detta
är en angelägenhet för ledningen av dessa bolag att tillse och äger
icke något sammanhang med principerna för beviljandet av koncession för
återförsäkring. Det bör även uppmärksammas att försäkringsinspektionen i
viss utsträckning utövar direkt kontroll över den återförsäkringsaffär, som
avges av de direkttecknande svenska livförsäkringsbolagen. Anledning saknas
att vid koncessionsprövning och tillsyn beträffande återförsäkring anlägga
andra synpunkter än soliditetssynpunkten.

I detta sammanhang har riksförbundet uppmärksammat utredningens uttalande,
att, om ett svenskt bolag, som driver enbart indirekt affär i skadeförsäkring,
beviljas koncession även för återförsäkringsrörelse i livförsäkring,
så bör sådan rörelse i fråga om svenska försäkringar inskränkas till retrocessioner
från livåterförsäkringsbolag och ske mot riskpremie. Mot första ledet
i detta uttalande måste inläggas en bestämd gensaga. Något skäl att framtvinga
en sådan dubbel affärsuppgörelse som retrocession innebär föreligger
icke. Uttalandet har ej heller på något sätt motiverats av utredningen.

Föredraganden. De skäl utredningen anfört för ett principiellt förbud
mot alt förena liv- och skadeförsäkringsrörelse i samma bolag synas mig
övertygande. Förbudet bör — såsom utredningen ock påvisat — likväl icke
göras ovillkorligt. På koncessionsmyndiglieten bör ankomma att efter diskretionär
prövning meddela dispens, då särskilda skäl föranleda därtill. Försäkringsutredningen
har pekat pa vissa fall, där dispens enligt utredningens
mening kan vara motiverad. I stort sett finner jag utredningens synpunkter
välgrundade och ägnade att tjäna såsom ledning för rättstillämpningen. Jag

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

175

kan emellertid icke utan vidare ansluta mig till uttalandet, att ett bolag, som
driver direkt skadeförsäkringsrörelse, i regel icke bör tillåtas mottaga livåterförsäkringsrörelse.
Detsamma gäller uttalandet, att om ett bolag med
enbart indirekt affär i skadeförsäkring beviljas koncession även för livåterförsäkring,
sistnämnda rörelse bör inskränkas till retrocessioner från livåterförsäkringsbolag.
Den kritik, som i remissyttrandena framförts mot dessa uttalanden,
finner jag sålunda värd beaktande. Koncessionsfrågor av nu angiven
art böra bedömas från fall till fall och med beaktande av alla pa fragan inverkande
faktorer. Härvid bör beaktas, att skälighetsprincipen införts beträffande
livförsäkringen och att denna princip bör upprätthållas även då
det gäller att genom återförsäkring utjämna kastningar i riskförloppet inom
livförsäkringen. Kontrollen över att detta krav tillgodoses tillkommer försäkringsinpektionen,
som med hänsyn härtill bör ägna återförsäkringsavtalen
erforderlig uppmärksamhet.

Vad beträffar frågor om koncession för återförsäkringsverksamhet hänvisas
till vad jag förut anfört därom, att hänsyn måste tagas även till handelspolitiska
faktorer.

De blandade bolagens beredvillighet att anpassa sig efter en förbudsregel
av nu angiven innebörd medför, att särskilda övergångsbestämmelser beträffande
dessa bolag icke torde erfordras. Ej heller i övrigt torde förhållandena
påkalla sådana bestämmelser.

E. Representationsfrågan såsom koncessionsviltkor i ömsesidigt bolag m. m.

Utredningen behandlar ingående frågan om delägares och garanters inflytande
i ömsesidiga försäkringsbolag och anför härom bl. a. följande:

Delägarnas intressegemenskap utgör grunden för den ömsesidiga företagstypens
struktur. Företaget skall bedrivas av delägarna själva och för deras
räkning. En sådan gestaltning av företagsdriften torde vara tämligen lätt att
upprätthålla under okomplicerade yttre förhållanden — ett ringa antal delägare,
begränsat verksamhetsområde och enhetligt ekonomiskt intresse i avseende
å företaget. I den mån dessa förhållanden kompliceras genom ökning
av antalet delägare, dessas fördelning över större områden eller mindre
samstämmighet i intressena, har det också visat sig svårt att förverkliga
den tanke, som ligger till grund för det ömsesidiga försäkringsföretaget. Det
blir därvid icke blott nödvändigt att från företagets beslutande organ, bolagsstämman,
till verkställighetsorganet, styrelsen, överföra större del av det
löpande förvaltningsarbetet. Av praktiska skäl försvåras därjämte delägarnas
möjlighet att genom närvaro på bolagsstämma besluta om bolagets angelägenheter.
Då företagets expansion nått en viss gräns, måste det, anses
helt uteslutet att delägarnas inflytande kan utövas i sådan form. Svårigheterna
kunna lösas därigenom, att man tillskapar ett särskilt organ här benämnt
delegeradeförsamling — vilket har att besluta i delägarnas ställe. Det
ligger i sakens natur, att denna anordning förutsätter, att det nämnda organet
verkligen är representativt för delägarna. Detta organ ersätter bolagsstämman
och har sålunda till uteslutande uppgift alt tillgodose delägarnas
intresse.

Under förarbetena till 1917 års försäkringslag torde frågan om delägarinflytandets
praktiska gestaltning hava ägnats föga om ens någon uppmärk -

17G

Kungi. Maj.ts proposition nr -50.

samhet. Lagen anger icke några riktlinjer för frågans lösning; lika litet har
lagen givit offentlig myndighet möjlighet att påverka utvecklingen på detta
område. Efter de senaste decenniernas utveckling är situationen för närvarande
den, att vissa ömsesidiga försäkringsbolag eller typer av sådana bolag
lyckats lösa frågan om delägarnas representation på ett både formellt och
reellt godtagbart sätt. I andra bolag åter är delägarinflytandet en chimär,
antingen till följd av att det helt kringskurits i bolagsordningen eller också
blivit reellt betydelselöst, oaktat benämningen ömsesidig är ägnad att inge
försäkringstagarna föreställningen om att de äga ett verkligt inflytande. Mellan
dessa ytterlighetsfall förekommer en mångfald former. Efter nutida uppfattning
måste förhållandena betecknas som i stort sett otillfredsställande.
Försäkringsutredningen har ansett det vara en angelägenhet av stor vikt att
söka finna en tillfredsställande lösning på de problem, som här anmäla sig.
Uppgiften är icke enkel. Svårigheterna ligga huvudsakligen i att finna en
anordning, som icke framstår såsom en tom formalitet utan åstadkommer ett
delägarinflytande av reell innebörd. Det förtjänar anmärkas, att svårigheterna
härutinnan otvivelaktigt i sin mån bidragit till den utveckling som nu
är ett faktum.

Representationsfrågan kompliceras även därav, att åtskilliga ömsesidiga
försäkringsbolag äro utrustade med garantikapital. Detta fyller i stort sett
samma funktion som aktiekapitalet i ett aktiebolag. Genom garantikapitalet
tillföres bolaget rörelsemedel. Dess betydelse framgår därav, att försäkringslagen
innehåller bestämmelse om att ömsesidigt försäkringsbolag icke må bildas
utan garantikapital, där ej särskilda skäl till undantag finnas (119 §).
Det har ansetts, att den som tillskjutit garantikapital i ett ömsesidigt försäkringsbolag
bör vara tillförsäkrad inflytande i företaget. Allmängiltigheten av
denna tes kan visserligen dragas i tvivelsmål, men å andra sidan är det obestridligt,
att garanten i vissa situationer har ett befogat intresse att bevaka.
Därvid uppkommer frågan om en avvägning mellan garanters och delägares
inflytande.

Innan utredningen närmare går in på de principiella riktlinjerna, torde
det vara av intresse att något analysera de former för delägarinflytande,
som hittills utbildats. Den tidigare försäkringsutredningen verkställde under
år 1937 en undersökning angående då praktiserade former för delägares
och garanters inflytande i de ömsesidiga försäkringsbolagen. Undersökningens
resultat skall här i korthet refereras. Någon påtaglig förskjutning i ena
eller andra riktningen torde icke hava förekommit efter nämnda tidpunkt,
varför undersökningen kan anses återspegla aktuella förhållanden.

Undersökningen, som omfattade praktiskt taget samtliga år 1937 verksamma
ömsesidiga riksbolag, nämligen 74 person- och skadeförsäkringsbolag
samt 14 ränte- och kapitalförsäkringsanstalter, från vilka senare bortses i
det följande, ger vid handen, att delägarnas inflytande formellt är ordnat
enligt ettdera av tre olika alternativ. Dessa äro 1) direkt rösträtt på bolagsstämma,
2) rösträtt genom delegerade och 3) en kombination av de båda
föregående systemen.

Systemet med direkt rösträtt för delägarna har upptagits i de flesta bolagsordningarna.
Rösträtten utövas per capita eller i relation till försäkringsbelopp
eller premie. Även andra metoder tillämpas för rösträttens avvägning.
Ofta mträder rätten alt rösta först sedan försäkringen varit i kraft under
viss tid. Vanligen förekommer också den anordningen, att rösträtt ej må
utövas genom ombud eller att samma ombud äger företräda allenast ett
starkt begränsat antal delägare.

I 23 av de undersökta bolagen utövas delägarnas bestämmanderätt genom
delegerade. Dessas antal växlar från högst 100 till lägst 9. Mycket skiftande

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

177

principer tillämpas för val av delegerade. I ett ringa antal fall utses de av
delägarna själva för begränsad tid. En variant härav är, att halva antalet
delegerade utses av försäkringstagarna, medan delegeradeförsamlingen i övrigt
kompletterar sig själv. Den sistnämnda anordningen — att delegeradeförsamlingen
kompletterar sig själv — förekommer i åtskilliga bolag. Ett
av dessa bolag har tillika infört den bestämmelsen, att ett visst antal försäkringstagare,
minst 500, kunna påkalla utlysande av allmänt försäkringstagarmöte,
vilket äger att besluta om entledigande av delegerade och utseende
av nya i de avgångnas ställe. Några bolag tillämpa den anordningen,
att en särskild institution -— landsting, handelskammare, kooperativa förbundets
kongress, tjänstemannaföreningar — utser delegeradeförsamling. I
en bolagsordning föreskrives, att garanten äger deltaga i val av delegerade
för försäkringstagarna. Åtskilliga varianter av de nu nämnda exemplen förekomma.

Även i fråga om det tredje av de nyss nämnda systemen förekomma mycket
varierande anordningar. 1 allmänhet är beslutanderätten på det sätt
uppdelad, att delägarna hava att själva på bolagsstämman besluta i vissa
frågor, medan beslutanderätten i övrigt tillkommer utsedda delegerade.

Av de 74 bolag, som omfattades av undersökningen, redovisade 22 icke
återbetalat garantikapital. I de flesta av sistnämnda bolag åtnjuter garanten
rösträtt vid sidan av försäkringstagarna eller delegerade för dem. Såsom
redan nämnts förekommer också den anordningen, att garanterna äga deltaga
i val av delegerade för försäkringstagarna.

Slutligen förtjänar framhållas, att i ett mindre antal bolag styrelseledamöterna
i denna egenskap samt i vissa fall även revisorerna äga rösträtt å
bolagsstämma.

För de lokala bolagen (ömsesidiga läns- och häradsbolag), vilka icke omfattades
av undersökningen, är representationsproblemet betydligt lättare att
lösa. I dessa bolag torde regelmässigt delägarna själva besluta om bolagets
angelägenheter å bolagsstämma, därvid rösträtten utövas per capita eller i
proportion till försäkrings- eller premiebelopp. Det saknas dock icke exempel
på delegeradeförsamling inom dessa bolag. Endast i något enstaka fall
torde lokalt bolag hava bildats med garantikapital.

För att belysa problemläget redogör utredningen härefter för representationsordningen
i några nu existerande ömsesidiga försäkringsbolag. I två
av de anförda exemplen är representationsordningen enligt utredningens
mening uppenbart otillfredsställande, medan i två andra fall delägarnas beslutanderätt
gestaltats i former, som utredningen finner godtagbara. I anslutning
till de båda sista exemplen anmärker utredningen, att bolagets anknytning
till en viss intressegrupp i samhället är ägnad att starkt underlätta
representationsfrågans lösning.

Den av utredningen refererade undersökningen omfattade jämväl frågan
i vilken utsträckning försäkringstagarna faktiskt utövat sin rösträtt i de fall,
där sådan tillkommit dem enligt bolagsordningen. Denna kategori representerades
vid undersökningstillfället av 53 bolag, av vilka 12 hade garantikapital
med rösträtt å bolagsstämman. För tioårsperioden 1928—1937 infordrade
utredningen därjämte från bolagen uppgifter angående dels antalet representerade
försäkringstagare å bolagsstämmorna och dels röstfördelningen mellan
å ena sidan försäkringstagarna och å andra sidan garanter eller inneha12
Bihruvj till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 50.

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

vare av aktier i vederbörande förlagsaktiebolag. Av undersökningen framgick
— anför utredningen — att försäkringstagarna endast i rena undantagsfall
utövat något inflytande i dessa bolag.

Härefter anför utredningen följande:

Idén om frivilliga sammanslutningar till ömsesidigt bistånd gentemot risker
av ekonomisk art har i vårt land historisk förankring. Såsom förut antytts
har idén under de senare årens utveckling blivit i viss mån bortskymd.
I våra dagar framstår det emellertid som naturligt att delägarna i ett ömsesidigt
bolag skola vara garanterade ett verkligt inflytande på företagets ledning.
Representationskravet gör sig gällande med olika styrka beroende på
verksamhetens art och omfattning m. m. I fråga om livförsäkring med dess
långfristiga försäkringsavtal måste kravet på ett verkligt delägarinflytande
tillmätas ännu större betydelse än i fråga om skadeförsäkringen.

Frågan om lämplig representation utgör enligt utredningens förslag ett led
i koncessionsprövningen. Detta tillhör det tidigare omnämnda kvalitativa
koncessionskravet. Ny koncession skall sålunda kunna beviljas endast då
representationsordningen är fullt tillfredsställande. Såsom redan tidigare
framhållits skola även alla bestående bolag underkastas koncessionsprövning
i samband med den nya lagstiftningens genomförande.

Vad beträffar formen för delägarinflytandet må till en början understrykas,
att uniformitet icke i och för sig är att eftersträva. Fastmera är det av
vikt att representationsformen anpassas efter verksamhetens art och inriktning.
Också verksamhetens omfattning är härvidlag av väsentlig betydelse.
Erfarenheten har visat, att ett rösträttssystem som bygger på försäkringstagarnas
direkta deltagande i bolagsstämma blir en tom formalitet utom i
bolag med ett ringa antal delägare. Denna representationsform kan följaktligen
icke godtagas i de större bolagen. För dessa bolags vidkommande gäller
spörsmålet därför att åstadkomma något organ för delägarna, vilket
handlar i deras ställe och i deras intresse. Här äro olika lösningar tänkbara.
Svårigheten ligger i att åstadkomma ett organ, som genom sin sammansättning
kan anses verkligt representativt för delägarintresset. Åt varje enskilt
bolag bör överlämnas att söka finna en representationsordning, som är den
med hänsyn till bolagets egenart mest ändamålsenliga. För ömsesidigt försäkringsbolag,
som är direkt anknutet till en organisation av något slag eller
till viss yrkes- eller intressegrupp, ter sig frågan förhållandevis enkel. Om
något bolag icke träffar en ur det allmännas synpunkt tillfredsställande anordning,
bör koncessionsmyndigheten kunna anvisa sådan. Flera möjligheter
till en dylik mer eller mindre standardiserad representationsform hava
diskuterats inom försäkringsutredningen. Efter prövning av de olika alternativen
har utredningen ansett sig böra förorda en lösning efter följande riktlinjer.

Ett försäkringsväsendets förtroenderåd tillskapas med uppgift att i de
ömsesidiga försäkringsbolag, som önska begagna sig därav, utse delegeradeförsamling
för bolaget. Rådet sammansättes av representanter för sådana
större organisationer i samhället som arbetsgivareföreningen, landsorganisationen,
tjänstemännens centralorganisation, handelns, småindustriens, hantverkets
och jordbrukets näringsorganisationer, industriförbundet, konsumentkooperationen,
bostadskooperationen, stadsförbundet, landskommunernas förbund,
hushållningssällskapen, nykterhetsrörelsen o. s. v. Politiska organisationer
böra däremot icke komma i fråga. Man bör på sådant sätt kunna för
uppdraget förvärva personer, vilka äro väl förtrogna med ekonomiska och
sociala problem samt besitta ingående personkännedom på samhällslivets
olika områden. Antalet ledamöter bör icke vara alltför ringa och i varje

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

179

fall icke understiga 20. Ledamotskapet skall helt hava karaktären av förtroendeuppdrag.
För att stärka förtroenderådets ställning och därjämte skapa
garantier för en allsidig sammansättning synes det lämpligt, att Kungl. Maj:t
utser ledamöterna inom förslag, avgivna av vederbörande organisationer.

Förtroenderådet skall ha till uteslutande uppgift att utse delegeradeförsamling
i ömsesidiga försäkringsbolag, som införa denna valanordning. Vid fullgörande
av sin uppgift bör rådet beakta det berörda bolagets speciella förhållanden.
Väsentligt olika synpunkter göra sig nämligen gällande vid val av
delegerade i t. ex. ett livförsäkringsbolag och ett sjöförsäkringsbolag. Det
kan visserligen invändas, att man här förutsätter en förtrogenhet med förhållandena
inom försäkringsväsendet hos rådets enskilda ledamöter, som i
regel icke kan väntas föreligga. Denna invändning får emellertid icke överdrivas.
Genom en allmän orientering på området, baserad på uppgifter från
försäkringsinspektionen, torde erforderligt sakligt underlag för valet kunna
skapas. Det ligger självfallet vikt uppå att kandidatnomineringen är fri, bortsett
från den naturliga begränsningen att endast den som själv är försäkringstagare
i bolaget bör kunna utses till delegerad. Det bör stå försäkringstagare
fritt att hos förtroenderådet föreslå kandidat till delegeradeförsamlingen.
Samma frihet skall tillkomma bolaget. Förtroenderådet bör emellertid
vara obundet av förslagen. Eftersom valet sker i offentlighetens fulla ljus,
torde någon risk för obehörigt inflytande från bolagsledningens sida icke behöva
befaras.

Såsom redan anmärkts är den här skisserade representationsordningen en
utväg, som bör stå öppen för de bolag, vilka icke med hänsyn till föreliggande
omständigheter kunna finna någon likvärdig eller bättre lösning. Det
centrala i problemet —■ och tillika ett oeftergivligt koncessionsvillkor — är,
att delegeradeförsamlingen så sammansättes, att den blir i egentlig mening
representativ för delägarintresset och samtidigt i stånd att på ändamålsenligt
sätt fylla sin uppgift. Föreligga icke dessa förutsättningar, äventyras
koncessionen.

Ett par av de övriga av försäkringsutredningen diskuterade alternativen
må i detta sammanhang antydas. Genom lottning — exempelvis på försök -ringsbrevens nummer — kan en valkorporation utses, vilken i sin ordning
utser delegeradeförsamling. Metoden kan praktiskt förenklas genom en uppdelning
på geografiskt begränsade områden. Vid varje tillfälle förrättas val
endast inom visst område, varvid ett bestämt antal delegerade utses. Ett annat
system innebär, att försäkringstagarna — individuellt eller sammanförda
i lokala valmansföreningar -— utse delegerade genom att per post insända
röstsedlar till en särskild valnämnd. Röstningen sker på grundval av en av
valnämnden upprättad kandidatlista, vilken tillkommit efter fri kandidatnominering.
Slutligen bör framhållas, att under vissa omständigheter en kombination
av skilda valmetoder kan visa sig lämplig, exempelvis så att delegeradeförsamlingen
delvis utses av förtroenderådet och delvis av någon till
försäkringsbolaget anknuten intressegrupp.

Särskilda behörighetsvillkor för delegerade torde icke böra uppställas i
lagen. Vissa begränsningar te sig naturliga och kunna förutsättas bli beaktade
vid koncessionsprövningen. Eu sådan begränsning har redan nämnts,
den nämligen, att det i allmänhet icke torde vara lämpligt alt person utanför
försäkringstagarnas egen krets utses till delegerad. Av principiella skäl böra
även styrelseledamöter och revisorer vara uteslutna. Detsamma bör gälla
alla kategorier av anställda i bolaget. Eu annan sak är att bolagets ledning
och revisorer böra vara närvarande vid sammanträde med delegeradeförsamlingen
för att lämna upplysningar rörande verksamheten.

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Utredningen behandlar härefter avvägningen av garantikapitalets inflytande
och anför härom följande:

Garantibeloppet utgör i regel det ömsesidiga försäkringsbolagets startkapital.
Utvecklar sig rörelsen gynnsamt, bildas efter hand rörelsekapital inom
företaget, varigenom garantikapitalet i motsvarande grad minskar i betydelse.
Ett framgångsrikt ömsesidigt livbolag avsätter småningom så stora
fonder, att garantien blir helt betydelselös. Såsom redan framhållits kunna
förhållandena vara sådana, att garantens krav på medinflytande framstå
såsom fullt befogade. I andra fall te de sig mindre befogade eller rentav
obefogade. Vilket som är förhållandet, bör prövas i koncessionsväg. Försäkringsutredningen
förutsätter att garantiavtalet liksom varje förändring däri
skall godkännas av koncessionsmyndigheten. I den mån garantikapitalet icke
längre erfordras för rörelsens ändamålsenliga bedrivande, skall kapitalet
återbetalas och dess inflytande i motsvarande grad minskas. Sedan hela garantikapitalet
återbetalats, skall garanten följaktligen avskäras från varje
inflytande i företaget. Skälig avvägning av rösträtten mellan garantikapitalet
och försäkringstagarna bör ske med hänsyn till omständigheterna i varje
särskilt fall. En mekaniskt verkande regel härför är uppenbarligen icke
lämplig. Såsom allmän princip torde emellertid böra gälla, att garanten icke
under några förhållanden får tilldelas större inflytande än delägarkollektivet.

Till stöd för kravet på ett stort inflytande för garantikapitalet har särskilt
det argumentet anförts, att garanten måste säkerställa sig mot tillfälliga majoriteter
på bolagsstämman. Även om denna synpunkt under nuvarande förhållanden
icke kan anses ogrundad, blir efter genomförande av utredningens
förslag läget ett annat. Såsom bolagsstämma skall, bortsett från de minsta
bolagen, fungera en kvalificerad delegerad eförsamling, där risken för osaklig
opinionsbildning får anses starkt reducerad.

Beträffande de lagföreskrifter utredningen upptagit i anslutning till det
nu anförda torde jag få hänvisa till 169 §, 170 § första stycket 16—19 samt
193 och 207 §§ lagförslaget. Jag torde få tillfälle återkomma härtill vid behandlingen
av de särskilda paragraferna.

I anslutning till representationsfrågan i ömsesidiga försäkringsbolag berör
utredningen ett ämne av stort intresse, nämligen möjligheten att bereda
försäkringstagarna inflytande i försäkringsaktiebolag. Efter att ha anmärkt,
att, enligt företagstypens struktur, aktieägarna här utöva det förhärskande
inflytandet, erinrar utredningen om den möjlighet som redan enligt gällande
lagstiftning (49 och 64 §§ försäkringslagen) föreligger för försäkringsaktiebolag
att låta valkorporation utanför bolagsstämman utse en eller flera
styrelseledamöter och revisorer. Från allmän synpunkt måste det anses önskvärt
att försäkringstagarna beredas inflytande även i försäkringsaktiebolag.
Denna synpunkt borde tillmätas särskild vikt i fråga om livförsäkring. Ämnet
gåve vidsträckta aspekter. Med hänsyn till begränsningen i försäkringsutredningens
direktiv har utredningen emellertid icke ansett sig böra närmare ingå
på frågan.

Utredningens principiella synpunkter på representationsfrågan i ömsesidiga
försäkringsbolag ha icke mött gensaga i något remissyttrande. Folket-Samarbete
säger sig vilja kraftigt understryka kritiken av det sätt, på vilket del -

181

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

ägarnas inflytande utövas i flertalet ömsesidiga riksbolag. Anstalterna tillfoga: Att

delägarna i de flesta ömsesidiga riksbolagen icke ha något verkligt inflytande
över verksamheten beror säkerligen i många fall på omöjligheten
att organisera ett sådant inflytande från ett mycket stort antal över hela
landet spridda delägare, vilka icke ha något annat sammanhållande band än
att de äro försäkrade i samma bolag. Utredningens uttalande, att »bolagets
anknytning till viss intressegrupp är ägnad att starkt underlätta representationsfrågans
lösning» bör därför understrykas, givetvis under förutsättning
att anknytningen är naturlig med hänsyn till försäkringsbeståndets uppkomst
och sammansättning.

Landsbygdens brandförsäkringsbolags förening kommenterar den av utredningen
verkställda undersökningen rörande deltagandet i bolagsstämmans
förhandlingar såvitt angår de lokala bolagen. Även om det kan påvisas, att
delägarna i många fall i ringa utsträckning begagna sin rätt att genom närvaro
på bolagsstämma deltaga i handläggningen av bolagets angelägenheter,
vill föreningen för sin del framhålla, att erfarenheten visar hurusom ett livligare
intresse för bolagsstämmorna utvecklats vid sådana tillfällen, då frågor
av större vikt förekommit till behandling, eller inom bolag, där någon
ändring av bolagsledningen satts i fråga. Dessa förhållanden utgöra enligt
föreningens uppfattning ett belägg för att ett fåtaligt deltagande i bolagsstämma
får antagas innebära, att förvaltningen utövas i överensstämmelse
med delägarnas intressen och önskemål.

Förslaget om tillskapandet av ett försäkringsväsendets förtroenderåd har
föranlett erinringar i vissa avseenden. Försäkringsinspektionen anser, att ett
sådant centralt organ skulle bli lämpligt för de större bolagens del. Däremot
hyser inspektionen tvivel om lämpligheten av detta organ för de lokala bolagens
vidkommande. Även om förtroenderådets medlemsantal blir förhållandevis
stort, förefaller det inspektionen knappast troligt, att rådet kan komma
att besitta erforderlig kännedom i sådana avseenden, som kunna anses vara
av betydelse för de lokala bolagen. Inspektionen framkastar tanken att inrätta
ett eller flera särskilda förtroenderåd för dessa bolag.

Landsbygdens brandförsäkringsbolags förening avvisar tanken på ett förtroenderåd
såvitt angår de lokala bolagen. Föreningen understryker vad utredningen
anfört därom, att delägarnas intressegemenskap utgör grunden
för den ömsesidiga företagstypens struktur samt att företaget skall bedrivas
av delägarna själva och för deras räkning, varefter föreningen tillägger följande: Från

denna utgångspunkt vill föreningen framhålla att det för de lokala
bolagens del icke bör komma i fråga att representationsfrågan löses genom
att delegerade utses av ett särskilt tillskapat »försäkringsväsendets förtroenderåd»
sammansatt av representanter för vissa organisationer och korporationer
inom samhället. Det synes angeläget och åtminstone inom dessa bolag
genomförbart att ett avgörande inflytande förbehålles bolagens egna delägare.
Den redan på flera håll genomförda metoden med fullmäktige, distriktsvis
valda av och bland delägarna, måste vara den lämpligaste lösningen, där
direkt rösträtt å bolagsstämma icke kan ifrågakomma.

182

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Till ytterligare belysande av frågan om representationsformen vill föreningen
framhålla att varje form av delegeradeförsamling innebär en omkostnadsbelastning
för bolaget, enär de delegerade måste erhålla såväl resekostnads-
som traktamentsersättningar.

k olket-Samarbete betecknar förslaget om ett försäkringsväsendets förtroenderåd
såsom artificiellt och fortsätter:

Då det icke synes vara möjligt att finna en bättre lösning för sådana ömsesidiga
riksbolag, som icke ha en naturlig anknytning till en folkrörelse eller
intresseorganisation, vill Folket-Samarbete dock icke avstyrka anordningen
men det är angeläget att den betraktas såsom en nödfallslösning. Nästan varje
representationsform, som utnyttjar en osökt samhörighet med någon större
organisation, måste betraktas såsom överlägsen en av »försäkringsväsendets
förtroenderåd» utsedd delegeradeförsamling.

Försäkringsbolagens riksförbund har icke funnit anledning att nu upptaga
frågan om ett försäkringsväsendets förtroenderåd till granskning, eftersom
riktlinjerna för tillskapandet av ett sådant råd endast i korthet skisserats och
då det över huvud taget ej är säkert, att rådet skulle få någon uppgift att
fylla. Förbundet uttalar förvissningen, att, om framdeles behov skulle uppkomma
av särskilda anordningar av det slag utredningen tänkt sig, förbundet
då beredes tillfälle att taga ställning till saken.

Utredningens förslag beträffande avvägningen av garantikapitalets inflytande
har berörts i försäkringsinspektionens yttrande. Inspektionen ansluter
sig till principen att i den mån garantikapitalet icke längre erfordras för rörelsens
ändamålsenliga bedrivande detsamma skall återbetalas och dess inflytande
i motsvarande grad minskas. Emellertid vill inspektionen i fråga
om sådana ömsesidiga försäkringsbolag, som ingå i en koncern framhålla,
att garantikapitalet utgör instrument för koncernens sammanhållning och
att, om garantikapitalet skall återbetalas, moderbolagets anspråk på inflytande
bör tillgodoses på annat sätt.

Folket-Samarbete har slutligen ägnat uppmärksamhet åt det förhållandet,
att två skilda associationsformer — aktiebolag och ömsesidiga bolag — förekomma
inom det enskilda försäkringsväsendet. Anstalterna anföra härom
följande:

Att den ömsesidiga bolagsformen i och för sig är det mest naturliga uttrycket
för försäkringsidén behöver icke särskilt motiveras. Eftersom den
personliga ansvarigheten redan avskaffats i samtliga ömsesidiga livbolags
bolagsordningar och av försäkringsutredningen föreslås avskaffad för all
personförsäkring (168 §), och då likvidationsbestämmelsema för ett ömsesidigt
livbolag snarast få anses förmånligare för försäkringstagarna än motsvarande
bestämmelser för ett livförsäkringsaktiebolag, synes aktiebolagsformen
icke längre ha någon uppgift att fylla för livförsäkringens vidkommande.
Detsamma gäller annan personförsäkring i den mån den förekommer
fristående från sakförsäkring, medan däremot delägarnas uttaxeringsrisk
inom ömsesidiga sakförsäkringsbolag alltjämt ger aktiebolagsformen existensberättigande
på detta område. Folket-Samarbete har ansett sig böra ge uttryck
åt dessa synpunkter därför att det icke torde vara utan betydelse att

183

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

de beaktas vid de fusioner, som sannolikt — bl. a. på grund av skärpt konkurrens
— komma att äga rum under de närmaste åren.

Föredraganden. Försäkringsutredningens uttalande, att delägarnas intressegemenskap
utgör grunden för den ömsesidiga företagstypens struktur,
synes mig träffa det centrala i det föreliggande problemet. Utgår man från
detta betraktelsesätt, blir en given konsekvens, att åt delägarna måste förbehållas
ett bestämmande inflytande i företaget. Detta utesluter icke, att under
vissa betingelser en avvägning mellan skilda intressegrupper kan befinnas
nödvändig. Närmast gäller detta avgränsningen av garanters anspråk på
medbestämmanderätt. Avvägningen torde emellertid endast under särskilda
förhållanden böra genomföras så, att det avgörande inflytandet frånhändes
delägarna.

Representationsfrågan måste vara löst på tillfredsställande sätt i bolagsordningen.
Detta framstår som ett oavvisligt koncessionsvillkor. Det måste
tillses, att icke bolagsordningen blir allenast en skylt och delägarinflytandet
nedsjunker till en tom formalitet. Så synes för närvarande vara förhållandet
i påfallande stor utsträckning. Bestämmelserna böra därför så utformas, att
beviljad koncession förverkas, därest delägarinflytandet mister sin reella innebörd.
I detta hänseende tillåter jag mig hänvisa till 288 § i förslaget, vartill
jag senare återkommer.

Med det nu sagda har jag velat ytterligare understryka utredningens principuttalanden,
till vilka jag helt ansluter mig. Av det anförda torde vidare
framgå, att jag icke lämnat obeaktat det av försäkringsinspektionen anmärkta
förhållandet, att ett moderbolag kan äga anspråk på inflytande i ett dotterbolag
av den ömsesidiga företagstypen även sedan garantikapitalet återbetalats.
Ehuru det står klart, att under vissa betingelser företagsekonomiska
fördelar kunna vinnas genom verksamhet i koncernens form — vilka fördelar
i sista hand höra komma försäkringstagarna till godo — torde det i
regel böra ankomma på försäkringstagarna själva att avgöra, huruvida i ett
givet fall koncemformen är ändamålsenlig eller icke.

Praktiska skäl torde göra det ofrånkomligt, att i stora bolag — varmed jag
här närmast avser bolag med stort antal försäkringstagare eller med vidsträckt
verksamhetsområde — tillskapa ett särskilt instrument för delägarinflytandet,
en delegeradeförsamling. En självklar förutsättning är att detta
organ verkligen är representativt för delägarna. I de fall, där bolaget är anknutet
till viss yrkes- eller intressegrupp, utgör denna en naturlig valkorporation
för utseende — helt eller delvis — av delegerade. Problemet ter sig här
förhållandevis enkelt. I den mån bolaget saknar sadan anknytning, kunna
svårigheter uppkomma. Försäkringsutredningen har emellertid antytt olika
möjligheter. I anslutning till vad utredningen anfört angående möjlighet att
utse valkorporation genom lottning bland försäkringstagarna vill jag anmäi ka,
att — enligt vad jag inhämtat — en sådan valmetod numera utarbetats inom
ett svenskt livförsäkringsbolag. För bolag, som icke finna någon lämplig
lösning på representationsfrågan, anvisar försäkringsutredningen utvägen att

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

låta ett av Kungl. Maj:t utsett förtroenderåd välja delegerade. Tanken erbjuder
stort intresse även om anordningen från praktisk synpunkt kan te sig
något otymplig.

En annan utväg att tillgodose delägarintresset, som utredningen icke tagit
upp till diskussion, är att förbehålla offentlig myndighet — närmast Kungl.
Maj:t — rätt att utse delegeradeförsamling. Eu variant härav är att det allmänna
utser en eller flera representanter i styrelsen. Detta synes mig vara
en enklare lösning än alternativet med förtroenderåd. Det kan självfallet ur
principiell synpunkt invändas, att endast den som själv är försäkringstagare
i bolaget bör tillåtas taga säte i delegeradeförsamlingen eller styrelsen. Denna
synpunkt, som jag icke vill frånkänna ett visst fog, får dock icke överbetonas.
Det väsentliga är att till uppdraget förvärva personer, som äro väl
kvalificerade för detsamma.

Försäkringsutredningen har föreslagit, att efter den nya lagens ikraftträdande
de bestående bolagen skola söka ny koncession. Därvid kommer klarhet
att vinnas huruvida eller i vad mån bolagen icke kunnat på tillfredsställande
sätt lösa representationsfrågan. Det synes mig lämpligt att avvakta
denna tidpunkt innan slutlig ståndpunkt tages till spörsmålet om och i vilken
form medverkan från det allmännas sida finnes påkallad för frågans lösning.
Vad särskilt angår tanken på ett av Kungl. Maj:t utsett förtroenderåd, vill
jag redan i detta sammanhang framhålla som min mening, att ett sådant
organ icke torde böra tillskapas för att välja delegerade endast i ett eller
annat bolag. Ett mera utbrett behov utgör en första förutsättning härför.

De lokala bolagens mera okomplicerade förhållanden underlätta möjligheterna
till demokratisk förvaltning. Några åtgärder från det allmännas sida
i syfte att stärka delägarnas inflytande i dessa bolag torde — åtminstone för
närvarande — icke vara påkallade. Självfallet måste dock också på detta område
utvecklingen med uppmärksamhet följas från koncessionsmyndighetens
sida.

Såväl i betänkandet som i ett remissyttrande har frågan om lämpligaste
företagsform berörts. Det synes mig klart, att de båda associationstyper som
här kunna ifrågakomma — aktiebolag och ömsesidiga bolag -—- äro i olika
grad lämpade för skilda försäkringsbranscher. Mot bakgrunden av nutida samhällsuppfattning
ter det sig icke tilltalande, att verksamhetsgrenar som stå
socialvården nära —- i detta fall främst personförsäkring i vidsträckt mening
— göras till föremål för privatekonomiskt företagarintresse. Å andra sidan
är otvivelaktigt aktiebolaget den naturliga företagstypen för exempelvis återförsäkringsrörelse.
Vid koncessionsprövning för nybildat försäkringsbolag
måste enligt min mening hithörande frågor beaktas.

Slutligen vill jag i detta sammanhang understryka försäkringsutredningens
uttalande om önskvärdheten av att åt försäkringstagarna beredes inflytande
även i försäkringsaktiebolag. I förslaget (70 och 98 §§) har — i överensstämmelse
med vad som redan nu gäller — upptagits bestämmelse om att en eller
flera styrelseledamöter och revisorer skola kunna utses i annan ordning än å
bolagsstämma. Denna möjlighet att tillskapa ett inflytande för försäkringsta -

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

garna även i försäkringsaktiebolag torde, enligt vad jag inhämtat, hittills
icke i något fall hava utnyttjats.1 Bestämmelsen har uppenbarligen begränsad
räckvidd men synes fördenskull icke böra lämnas obeaktad vid koncessionsprövningen.
Vidare torde utvägen att låta representant för det allmänna
inträda såsom styrelseledamot eller revisor böra hållas öppen även för försäkringsaktiebolagens
del. Det bör sålunda stå bolaget fritt att i bolagsordningen
intaga bestämmelse om att exempelvis en styrelseledamot utses av
koncessionsmyndigheten.

II. Folkförsäkring.

Inledning. I direktiven för försäkringsutredningen erinrades om att i de
av Kungl. Maj:t stadfästa grunderna för beräkning av livförsäkringspremier
två skilda premienivåer — bortsett från den kollektiva tjänstepensionsförsäkringen
—- tillämpas, nämligen en för stor försäkring och en för liten försäkring,
den senare även kallad folkförsäkring. Vidare framhölls, att den högre
premienivån för det sistnämnda slaget av försäkring motiverats bl. a. med de
högre relativa omkostnader folkförsäkringen ansetts kräva, föranledda bl. a.
av en fullständigare kundtjänst i vissa avseenden från vederbörande försäkringsbolags
sida. Utredningen anmodades i direktiven att ägna uppmärksamhet
åt förhållandet mellan stor och liten försäkring. Sålunda borde undersökas,
huruvida tillräckliga skäl alltjämt finnas att inom de breda lagren bedriva
en försäkringsverksamhet, som för försäkringstagarna medför väsentligt
högre kostnader än övrig livförsäkring. Om dylika skäl förelåge, måste
tillses, att gränsdragningen mellan de båda försäkringsformerna skapade garantier
för att de personer, vilkas försäkringsbehov lämpligen borde tillgodoses
exempelvis genom stor försäkring, icke tillfördes folkförsäkringens klientel
och därmed drabbades av de högre omkostnader denna försäkring kräver.
Utredningen hade enligt direktiven vidare att överväga spörsmålet, huruvida
stor och liten försäkring borde bedrivas av samma bolag samt, om så icke
skulle befinnas lämpligt, huruvida båda försäkringsformerna borde tillhandahållas
allmänheten genom samma ombud.

Försäkringsutredningen har ägnat hithörande spörsmål ingående uppmärksamhet.
De synpunkter utredningen framfört återspeglas icke i lagtexten
utan taga uteslutande sikte på rättstillämpningen. Utredningen har kommit
till det resultatet, att de särskilda förmåner, folkförsäkringen kan erbjuda,
fortfarande äro ägnade att tillgodose ett faktiskt behov i samhället. Skäl finnas
sålunda enligt utredningens mening att bibehålla folkförsäkringen som
en särskild försäkringsbransch. För rätt att driva verksamhet i denna bransch
uppställer utredningen emellertid särskilda krav. Uppfyllandet av dessa krav
är förutsättning för beviljande respektive bibehållande av koncession.

1 Försäkringsbolagen De Förenade och Framtiden hava offentligt tillkännagivit en överenskommelse
om sammanslagning till ett företag i aktiebolagsform. Försäkringstagarna skola äga
utse 4 ledamöter i aktiebolagets styrelse.

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

I fråga om folkförsäkringen är betänkandet icke enhälligt, i det att ledamoten
av utredningen herr Hermansson i denna del anmält skiljaktig mening.

Det synes mig lämpligt att här begränsa framställningen till de grundläggande
principerna i ämnet och i övrigt hänvisa till betänkandet, del II s. 107
—140 och 355—361.

Utredningen. Folkförsäkringen upptogs som särskild försäkringsgren i
vårt land i slutet av 1890-talet. År 1900 utgjorde antalet folkförsäkringar
14 000 med en total försäkringssumma av 6 miljoner kronor. Medelförsäkringssumman
uppgick sålunda till 429 kronor. År 1943 hade beståndet vuxit
därhän, att antalet försäkringar uppgick till över 2 miljoner, försäkringssumman
till drygt 2,2 miljarder kronor och medelförsäkringssumman till närmare
1 100 kronor. Nyanskaffningen inom folkförsäkringen uppgick sistnämnda
år till 172 000 försäkringar med ett totalt försäkringsbelopp av 234 miljoner
kronor och en medelförsäkringssumma av 1 361 kronor.

Mot bakgrunden av den erfarenhet, som under ett halvsekel vunnits inom
folkförsäkringen, tecknar utredningen folkförsäkringens mål och
medel på följande sätt:

Folkförsäkringens uppgift är att erbjuda livförsäkringsskydd åt de samhällsgrupper,
vilkas ekonomiska bärkraft är svag eller som eljest leva under
mera osäkra förhållanden. Avvägningen av detta skydd bör ske med hänsyn
till försäkringstagarnas förhållanden och till de välfärdsanordningar, som
samhället självt erbjuder. För de nämnda befolkningsskikten är det av särskild
betydelse att försäkringsskyddet vidmakthålles även under perioder, då
den försäkrade på grund av sjukdom, arbetslöshet eller liknande förhållanden
är ur stånd att fullgöra premiebetalningen. Den obligatoriska premiebefrielsen
vid sjukdom står därför i främsta ledet bland folkförsäkringens speciella
prestationer. Inom folkförsäkringen hava också särskilda anordningar
träffats för beredande av anstånd, helt eller delvis, med premiebetalning under
arbetslöshet, militärtjänstgöring eller liknande perioder, som innebära
påfrestningar för den försäkrades ekonomi. Om försäkringen likväl förfallit,
vidtagas åtgärder för ålerupplivning på villkor, som man söker anpassa efter
försäkringstagarens ekonomiska förhållanden. Eftersläpning i fråga om premiebetalning
vid anstånd eller återupplivning regleras sålunda ofta enligt en
amorteringsplan, som avser att taga hänsyn till den nedsatta betalningsförmågan.
Folkförsäkringstagarnas förhållanden ha vidare i vissa avseenden
ansetts kräva särskilt beaktande vid frivilligt utträde, såsom i fråga om återköpsvärdets
beräkning och vid belåning av försäkringsbrevet.

Inom folkförsäkringen betraktas kundtjänsten — i vidsträckt mening —
sasom en betydelsefull faktor. Det anses önskvärt att genom en lämpligt inriktad
kundtjänst dels tillse, att om möjligt endast de personer, vilka äro i
behov av folkförsäkringens speciella förmåner, erbjudas dylik försäkring,
dels söka vidmakthålla ett redan uppbyggt försäkringsskydd. Den personliga
inkasseringen har härvid, särskilt tidigare, betraktats som ett viktigt
led i kundtjänsten. Enligt senare erfarenheter har övergång till postgiro för
inkassering av premierna givit minst lika gott resultat i fråga om beståndsvården
som det personliga inkassot, i varje fall under tider som icke präglats
av depression.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

187

Problemet huruvida det är möjligt att uppdraga en klar gräns mellan
stor och liten försäkring är lika gammalt som folkförsäkringen
såsom självständig försäkringsgren och har hittills icke kunnat tillfredsställande
lösas. Utredningen anvisar olika möjligheter att genomföra
en mekanisk gränsdragning. Emellertid sätter utredningen i fråga om det
djupare sett är en fördel att söka upprätthålla en fix gräns mellan stor och
liten försäkring. Utredningen framhåller, att vi för närvarande befinna oss i
en period av stark utveckling på det sociala och ekonomiska området. Stora
förskjutningar ha ägt rum i samhället och paga alltjämt mot ökat välstånd
och tryggare levnadsförhållanden för folkets breda lager. Man skulle
därför kunna vänta, att försäkringstagarnas behov av folkförsäkringens
tjänster borde minskas i takt därmed. Om under sådana förhållanden folkförsäkringens
verksamhetsfält krymper i förhållande till området för stor
försäkring, synes det icke lämpligt att binda utvecklingen genom en mekanisk
gränsdragning.

Huvudsakligen tre faktorer anser utredningen bidraga till att omkostnadsnivån
är högre inom folkförsäkringen än inom stor försäkring.
Dessa faktorer äro en mera omfattande kundtjänst, kortare premiebetalningsterminer
och lägre medelförsäkringssumma. Vad kundtjänsten beträffar,
verkar det inom folkförsäkringen tillämpade systemet med personlig premieinkassering
tyngande på kostnaderna. I viss utsträckning ha även andra
uppbördsformer visat sig genomförbara — främst inkassering via postgiro —
men för huvuddelen av beståndet måste alljämt den personliga uppbörden
anses såsom enda tänkbara metod. Kostnadskrävande är vidare den del av
kundtjänsten, som avser att motverka förtidsannullationer. Denna uppgift
framstår såsom särskilt angelägen för folkförsäkringsbolagen, vilka ha att
tillgodose försäkringsbehovet hos den ekonomiskt svagare delen av befolkningen.
Vad de korta premiebetalningsterminerna beträffar, är det givet att
dessa fördyra administrationen. I överensstämmelse härmed äro premierna
mera omkostnadsbelastade ju kortare betalningstermin de avse. Utredningen
påvisar, att utvecklingen går i riktning mot längre betalningsterminer. I
detta sammanhang förtjänar anmärkas, att det enda företag som tecknat försäkring
mot veckopremier, Livförsäkringsanstalten Trygg, efter den 1 januari
1946 icke tillämpar kortare betalningstermin än månad för nya försäkringar.
Vad angår medelförsäkringssumman finner utredningen det ligga i
sakens natur, att denna är icke oväsentligt lägre inom liten än inom stor
försäkring; i detta hänseende är emellertid utvecklingen i riktning mot högre
belopp särskilt markant.

En jämförelse mellan folkförsäkringens och storförsäkringens premienivå
ger vid handen, att den förra överstiger den senare vid helårs-, halvårs-,
kvartals- och månadsbetalning med respektive 6,0, 5,2, 5,1 och 9,4 %. Härtill
anknyter utredningen följande kommentar:

Att månadspremien inom folkförsäkringen är särskilt stor i förhållande
till månadspremien inom stor försäkring beror huvudsakligen därpå, att ter -

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

minsbelastningen för storförsäkringens månadspremie är relativt obetydlig.
Anledningen härtill är, att månadspremier inom storförsäkringen förekomma
praktiskt taget uteslutande för grupper av anställda för vilka premierna
inkasseras på ett sätt, som icke motiverar den högre belastningen för uppbördskostnader.
Bortser man från månadspremier, ligger folkförsäkringens
premienivå mellan 5 och 6 °/o över storförsäkringens. Av denna premieskillnad
belöper emellertid c:a 2,5 °/o på folkförsäkringens större säkerhetsbelastning
i fråga om dödligheten, vilken i betraktande av senare års erfarenhet
icke längre kan anses motiverad.

I anslutning härtill framhåller försäkringsutredningen såsom sannolikt, att
dödligheten inom folkförsäkringen är lägre än inom storförsäkringen och
tillika gynnsammare än den i premiegrunderna antagna. Utredningen understryker
emellertid att ett klarläggande av hithörande frågor kräver mera
omfattande undersökningar. En sänkning av nettopremien inom folkförsäkringen
till samma nivå som inom storförsäkringen synes dock utredningen
möjlig att genomföra.

Utredningen har ägnat särskild uppmärksamhet åt frågan huruvida det
är möjligt att åstadkomma en omkostnadsutjämning mellan stor
och liten försäkring. Efter att ha framhållit olika omständigheter, som härvid
böra beaktas, sammanfattar utredningen sin ståndpunkt på följande sätt:

När det gäller att avväga skälen för och emot en utjämning av omkostnader
mellan olika försäkringsgrenar bör man hålla konsekvenserna av utjämningsförfarandet
i sikte. Införes en utjämning mellan stor försäkring och
folkförsäkring, inställer sig med nödvändighet frågan huruvida icke en dylik
anordning bör tillämpas även mellan andra försäkringsgrenar. Detta skulle
emellertid innebära, att en verksamhetsgren finge subventionera en annan,
ett förfaringssätt som skulle direkt motverka varje strävan till rationell
fördelning av försäkringsbolagens omkostnader mellan de olika försäkringsgrenarna
och därmed i hög grad försvåra arbetet för omkostnadernas nedbringande.
Utredningen måste för sin del avråda från en dylik utveckling
inom den frivilliga försäkringsverksamheten och förorda att varje försäkringsgren
i princip skall bära sina egna kostnader.

Såsom redan anmärkts anser utredningens majoritet, att hinder icke bör
resas mot att folkförsäkringen alltjämt bedrives inom de breda befolkningslagren,
för vilka den närmast är avsedd. Bestämda krav måste emellertid
ställas på en livförsäkring av denna art. Därav följer också, att särskilda
fordringar måste uppställas beträffande de anstalter, som meddela dylik försäkring
(folkförsäkringsbolagen), i fråga om organisationens ändamålsenlighet
och administrationens effektivitet. Kraven på folkförsäkringsbolagen
sammanfattar utredningen i följande fem punkter:

1. Försäkringsskyddet. De mindre trygga levnadsvillkor, som i allmänhet
utmärka folkförsäkringens klientel, göra det till en särskild förpliktelse
för folkförsäkringsbolagen att lämna ett för detta klientel i görligaste mån
lämpat försäkringsskydd med beaktande av förefintliga sociala välfärdsanordningar.

2. Kundtjänsten. Begreppet kundtjänst fattas här i vidsträckt mening
och avser såväl upplysningsverksamheten före försäkringens tecknande som
den följande beståndsvården.

189

Kungl. Mcij:ts proposition nr 50.

I upplysningsverksamheten skall allmänheten lämnas vägledning angående
ett ändamålsenligt val av försäkringssätt. Därvid bör särskilt betonas, att
längre försäkringstid i regel ger ett bättre försäkringsskydd, likaså att en
längre premiebetalningstermin ställer sig billigare än en kortare.

I folkförsäkringen bör ingå premiebefrielse vid sjukdom. Därtill ansluter
sig kravet på premieuppskov under perioder då sådant framstår såsom angeläget
för försäkringstagaren. Premieuppskov bör dock lämnas endast i den
män uppskovet är ägnat att på längre sikt möjliggöra för försäkringstagaren
att hålla försäkringen i kraft. Väl avpassade anordningar för amortering av
premieskuld måste finnas. Reglerna för återupplivning av förfallen försäkring
måste präglas av klar insikt om de förhållanden, som känneteckna tolk försäkringens

uppgifter. . , .

3. Ändring av försäkring, övergång till stor försäkring skall medgivas,
likaså ändring av betalningstermin i iall då försäkringstagarens inkomstförhållanden
eller anställningsvillkor motivera övergången eller ändringen, ävensom
för det fall att försäkringstagaren redan från början valt en olämplig
försäkring. Förlängning av försäkringstiden bör även medgivas, såframt den
försäkrades hälsotillstånd icke utgör hinder däremot.

Om dessa förhållanden skola ombuden hållas val underrättade.

4. Avgångsvärden. Gottgörelsen vid frivillig avgång, i form av fribrev eller
på annat sätt, skall avvägas med hänsyn till att folkförsäkringsklientelet i
särskilt hög grad är underkastat risken att utan eget förvållande nödgas avbryta
premiebetalningen. Har försäkring förfallit — trots att tjänliga åtgärder
vidtagits från bolagets sida i syfte att hålla den vid makt — bör förlusten
drabba icke enbart försäkringstagaren utan, så långt det prövas skäligt, bäras
av kollektivet.

5. Organisationen. Folkförsäkringens uppgifter kräva en fortlöpande anpassning
av verksamheten efter levnadsförhållandena inom de befolkningslager,
för vilka folkförsäkringen är avsedd, och en fältorganisation i nära
förbindelse med denna del av befolkningen. Organisationen får icke begränsas
till ur driftsekonomisk synpunkt särskilt gynnsamma områden utan bör
i princip omfatta hela landet. Genomföres en begränsning av verksamhetsområdet,
förutsätter detta samverkan med andra folkförsäkringsbolag. Avlöningssystemet
skall vara så avvägt att det icke stimulerar ombuden att befrämja
mindre ändamålsenligt val av försäkringsform eller betalningstermin.

Beträffande utredningens synpunkter på lämplig organisationsform
torde jag få hänvisa särskilt till s. 137—139 i betänkandet.

Ledamoten av utredningen, herr Hermansson, anför i sin reservation, att
man icke vet i vilken utsträckning det förekommer, att samma personer äro
försäkrade både genom folk- och storförsäkringsbolag eller huru antalet försäkringar
eller försäkringssummorna fördela sig på individer och hushåll.
Icke heller är det känt vilka överväganden och bevekelsegrunder, som förmått
de olika försäkringstagarna att teckna livförsäkringar av det ena eller andra
slaget. Enligt eu allmän uppfattning bestämma sig de flesta försäkringstagarna
för den försäkring, vilken erbjudes dem av det försäkringsombud, som
utsätter dem för den mest energiska bearbetningen. Om denna upplattning
är riktig, kan därav dragas den slutsatsen, att livförsäkringstagarnas val av
försäkringsform är mindre beroende av deras egna önskningar och behov än
av försäkringsanstalternas och deras ombuds åtgärder. 1 vilken man uppfattningen
överensstämmer med verkligheten kan icke klargöras på annat sätt

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

än genom en närmare undersökning av förhållandena än som hittills blivit
gjord. Då reservanten sålunda funnit det föreliggande materialet alltför otillräckligt
för att med detsamma som underlag kunna fatta någon bestämd
ståndpunkt, har reservanten icke kunnat jakande besvara frågan huruvida
det alltjämt kan anses motiverat att bland folkets breda lager propagera för
en särskild försäkringsform med högre premienivå än den som tillämpas för
annan livförsäkring.

En viktig förutsättning för att behovet av livförsäkringens tudelning skall
framstå såsom ofrånkomligt finner reservanten vara att de båda slagen av
försäkringar kunna särskiljas genom en bestämdare gränsdragning än den
som nu förekommer. Reservanten finner det dock, i likhet med utredningens
majoritet, omöjligt att här åstadkomma en klar rågång. Vad i betänkandet
uttalas därom, att behovet av en särskild folkförsäkring minskas i samma
takt som arbetarebefolkningens ekonomiska trygghet ökas, är enligt reservantens
mening otvivelaktigt riktigt, men förhoppningen att anskaffningen av
folkförsäkringar också skall minskas i motsvarande grad finner reservanten
knappast ha något större fog för sig, eftersom antalet nyanskaffade folkförsäkringar
per ar alltjämt uppgår till cirka två tredjedelar av samtliga nytecknade
försäkringar.

Reservanten går därefter in på spörsmålet huruvida eller i vad mån särskilda
faktorer verka tyngande på omkostnaderna inom liten försäkring.
Såsom sammanfattning av reservantens synpunkter må här framhållas följande.
Reservanten har icke funnit några bevis för att kundtjänsten är mera
omfattande inom liten än inom stor försäkring. Tvärtom finnas omständigheter
som peka i motsatt riktning. Det bör vidare uppmärksammas, att bolagen
frivilligt och i rent affärssyfte åtagit sig kundtjänsten, i den mån en sådan
verkligen förekommer. Folkförsäkringsbolagen ha icke varit ålagda andra
skyldigheter i detta hänseende än övriga livförsäkringsbolag. Rolagen ha sålunda
ägt uppbära särskild ersättning för tjänster, vilkas art, innehåll och
effektivitet de själva kunnat bestämma. Även om utredningens förslag till
skärpta tillsyns- och koncessionsbestämmelser genomföres, torde någon väsentlig
ändring i detta hänseende icke vinnas. — Det kan starkt ifrågasättas
om den omständigheten, att de korta premiebetalningsterminerna ha relativt
hög frekvens inom folkförsäkringen, kan motivera denna försäkrings fortsatta
särskiljande från stor försäkring. — Det är oomtvistligt att låga försäkringssummor
draga förhållandevis högre kostnader än de större. Försäkringssummorna
variera starkt både inom stor och liten försäkring. Emellertid
fördela bolagen sina omkostnader procentuellt lika, oavsett försäkringsbeloppets
storlek. Den högre medelförsäkringssumman inom stor försäkring medför
lägre kostnad per 1 000 kronors försäkringssumma inom denna bransch.
Den kostnadsutjämning, som åstadkommes av storförsäkringens delvis mycket
stora försäkringsbelopp, kan under nuvarande förhållanden icke komma
folkförsäkringen till del. Det kan enligt reservantens mening allvarligt ifrågasättas,
huruvida detta slags rättvisa bör betraktas såsom oantastbar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

191

Om en premiesänkning för folkförsäkringen kan genomföras i den utsträckning
majoriteten funnit möjlig, anser reservanten, att premiedifferensen
blir så knapp att den i realiteten icke kommer att spela någon egentlig
roll. Härigenom skulle enligt reservantens mening även skälen för bibehållandet
av den konstlade och godtyckligt dragna gräns, som i det teoretiska
resonemanget markerar skillnaden mellan de båda slagen av försäkringar,
åtminstone i stort sett komma att bortfalla.

Då reservanten — med hänsyn till de synpunkter, som nu i korthet refererats
— icke blivit övertygad om det berättigade och ändamålsenliga i att
livförsäkringen alltjämt skall hållas uppdelad i två skilda försäkringsgrenar
med olika premienivåer, har han icke kunnat instämma i majoritetens förord
för bibehållandet av den nuvarande ordningen på detta område. Ett definitivt
ställningstagande måste nämligen enligt reservantens mening föregås
av en grundlig och fördomsfri utredning icke endast av nu berörda problemkomplex
utan även av den i detta sammanhang synnerligen viktiga frågan,
huru livförsäkringsverksamhetens framtida organisation bör utformas
för att den på ett tillfredsställande sätt skall kunna fylla sina uppgifter efter
en eventuell övergång till enhetlig premienivå.

Yttranden. I viss utsträckning ha skilda uppfattningar kommit till uttryck
även i remissyttrandena.

Vad först angår spörsmålet om bibehållande av folkförsäkringen såsom en
särskild verksamhetsgren med särskild premienivå säger sig Folket-Samarbete
bestämt ansluta sig till utredningens majoritet. Anstalterna anse det
icke kunna bestridas, att den beståndsvårdande kundtjänsten är mera omfattande
inom folkförsäkringen, ett förhållande, som icke motsäges av det
faktum, att annullationerna i allmänhet äro större inom folkförsäkringen än
inom stor försäkring. Det klientel, som begagnar sig av folkförsäkring, har
nämligen enligt anstalternas mening ännu så pass osäkra ekonomiska förhållanden
— bl. a. på grund av då och då återkommande arbetslöshet eller
korttidsarbete — att en skillnad i annullationsfrekvensen även vid bättre
kundtjänst i folkförsäkringen är helt naturlig. Folket-Samarbete åberopar
till stöd för sin uppfattning bl. a. en av anstalternas aktuarie verkställd undersökning.
1 I detta sammanhang kritisera anstalterna det sätt, på vilket
försäkringsutredningen mätt frekvensen av annullationer utan vederlag. Fn
riktigare föreställning om omfattningen av annullationerna erhåller man enligt
anstalternas åsikt genom att sätta den i relation icke till nyanskaffningen
under året utan till summan av de tre sista årens anskaffning. De på
detta sätt beräknade frekvenstalen bli för perioden 1940—1943 för stor försäkring
2,1 % och för folkförsäkring 4,7 % i stället för — enligt utredningens
metod — 5,5 % respektive 12,6 %.

Folket-Samarbete kritiserar vidare utredningens uttalande, att man inom
folkförsäkringen torde kunna räkna med lägre dödlighet än inom stor för 1

Resultatet härav har framlagts i en artikel i Nordisk Försäkringstidskrifl årg. 1941 s. 461.

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

säkring. Anstalterna återgiva resultatet av dödlighetsundersökningar som
verkställts i vissa angivna bolag. Med stöd härav komma anstalterna till det
resultatet, att dödligheten inom svensk folkförsäkring icke är nämnvärt lägre
än inom stor försäkring och att skillnaden i varje fall icke är så stor, att
den motiverar en särskild dödlighetstabell med de stora olägenheter i tekniskt
avseende, som därav skulle följa. Däremot får det anses konstaterat,
att folkförsäkringsdödligheten icke är större än storförsäkringens. Det särskilda
säkerhetstillägg på 2 % av tariffpremien, som infördes i de år 1938
för folkförsäkringen stadfästa premiegrundema och vilket motiverades med
bl. a. att dödligheten inom folkförsäkringen kunde förväntas bli större än
inom stor försäkring, kan därför enligt anstalternas mening utan tvekan
slopas.

I anslutning till det senast sagda anför Folket-Samarbete följande:

Utredningen har icke uttalat sig om antagandena för den i folkförsäkringen
ingående premiebefrielseförsäkringen. I nu gällande grunder upptages
som tilläggspremie för folkförsäkringens obligatoriska premiebefrielse
med 4 veckors (eller 1 månads) retroaktiv ersättningskarens 21/2 °/o av tariffpremien.
En detaljerad undersökning, som utförts i Folket över en lång
period, har givit till resultat, att den utjämnade och med måttlig säkerhetsbelastning
försedda premiebefrielsepremien för en slutålder av 65 år varierar
med inträdesåldern mellan 2,5 och 5,1 %. Den nu tillämpade tilläggspremien
är salunda otillräcklig. Som jämförelse kan nämnas, att storförsäkringens
motsvarande fakultativa premiebefrielsepremie med 4 veckors retroaktiv ersättningskarens
varierar mellan 4,4 och 5,7 %.

Beträffande folkförsäkinngsbolagens omkostnader framhåller Folket-Samarbete
— under påpekande att enligt i betänkandet publicerade undersökningar
Folket har de relativt lägsta omkostnaderna — såsom sin bestämda
uppfattning, att en avsevärd nedskärning av omkostnadsbelastningen inom
folkförsäkringen icke kan göras utan att rörelsens effektivitet och slagkraft
äventyras. Särskilt i nuvarande läge, då inflationsfaran är överhängande och
lönerna för rutinpersonalen av kända skäl oavlåtligt pressas uppåt, finna
anstalterna en viss försiktighet vid omkostnadsplanens beräkning vara befogad.

Folket-Samarbete tar upp till diskussion vissa av reservanten i utredningen,
herr Hermansson, kiitiserade förhallanden, nämligen dels att terminspremiebelastningen
är oberoende av försäkringssummans storlek och dels att
en stor individuell folkförsäkring betingar högre premie än motsvarande försäkringsbelopp
inom storförsäkringen. Anstalterna yttra härom:

Båda dessa anmärkningar skulle erhålla mindre vikt, om man vid utmätandet
av omkostnadsbelastningen toge hänsyn till det förhållandet, att omkostnaderna
icke i sin helhet äro proportionella mot försäkringssumman
eller premien utan delvis äro en styckekostnad. Särskilt gäller detta premieuppbördskostnadema,
som till avsevärd del äro proportionella mot antalet
inkasserade premieposter. Den teoretiskt rikliga omkostnadsbelastningen
bor därför — och detta gäller icke endast folkförsäkringen utan i måhända
an högre grad storförsäkringen — ha sådan form, att terminspremiebelastningen
delvis beräknas som ett fast belopp per terminspremie, oberoende av

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

försäkringssummans eller premiens storlek. Då ett sådant tillägg blir relativt
mindre för större än för mindre försäkringar, komma de av reservanten
påtalade oegentligheterna och diskontinuiteterna att avsevärt reduceras,
om omkostnadsbelastningen utformas på här antytt sätt. Ett fast premiebelopp
skulle också stimulera försäkringstagarnas intresse av att för mindre
försäkringar undvika onödigt korta betalningsterminer. Att en sådan stimulans
är önskvärd framgår av att enligt Folkets erfarenhet medelförsäkringssumman
i stort sett är mindre för de kortare än för de längre terminerna.

I fråga om möjligheterna att åstadkomma omkostnadsutjämning mellan
stor och liten försäkring ansluter sig Folket-Samarbete till utredningens
ståndpunkt. Anstalterna bemöta reservantens synpunkter och anföra härom
följande:

Det torde vara alldeles uteslutet att finansiera merkostnaderna för folklörsäkringen
genom de vinster, som göras på större försäkringar. Det är ju
att märka, att det är fråga om frivillig försäkring, och om man ordnar så att
det ekonomiska utbytet för större försäkringar blir alltför oförmånligt, komma
dessa säkert att minska i antal, varigenom hela det ekonomiska underlaget
för verksamheten brister. Å andra sidan är det helt otänkbart att kunna
ernå sådana överenskommelser med de inom folkförsäkring verksamma ombuden,
att dessas ersättningar begränsas till den lägre nivå, som tillämpas
inom stor försäkring. Om man överhuvud vill bereda folkets breda lager
med deras för olika rubbningar mera känsliga ekonomi möjlighet att förvärva
livförsäkringsskydd, måste man därför taga den konsekvensen, att
premiema för detta klientel bli något högre än inom stor försäkring.

I yttrandet understrykes, att Folket-Samarbete med det nu refererade uttalandet
icke vill ha sagt, att den hittillsvarande skillnaden i premienivå
mellan stor och liten försäkring är riktig. Tvärtom anse anstalterna i likhet
med utredningen att skillnaden bör kunna minskas. Anstalterna anmärka,
att Folket redan långt innan utredningens betänkande publicerades och utan
någon kännedom om utredningens förslag tillsammans med två andra livbolag
tillsatt en kommitté med syfte att efter noggrann analys av omkostnadsfrågan
utarbeta förslag till nya grunder för beräkning av folkförsäkringspremier.

Även försäkringsbolagens riksförbund utgår ifrån alt folkförsäkringen
bör bibehållas såsom en särskild verksamhetsgren. Förbundet uppehåller sig
i sitt yttrande särskilt vid de av försäkringsutredningen uppställda kraven
på folkförsäkringen och säger sig icke hava något att erinra mot dessa, vilka
idémässigt överensstämma med folkförsäkringens nuvarande arbetsprogram.
Riksförbundet framhåller såsom betydelsefullt, att de uppställda kraven icke
fastlåsas i stela former utan att en smidig anpassning av folkförsäkringens
organisation och arbetssätt efter förändrade samhälleliga förhållanden blir
möjlig. Förbundet tillägger:

Kravet att folkförsäkringsbolagen skola lämna sitt klientel ett för dem
lämpat försäkringsskydd med beaktande av förefintliga välfärdsanordningar
ligger helt i linje med verksamhetens hittillsvarande strävanden. Härvid har
dock hänsyn fått tagas till det motstånd, som i många fall mött och alltt:i
Bihang Ull riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 50.

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

jämt möter försök att hävda efterlevandeskyddets betydelse och värdet av
ekonomisk planering på lång sikt på bekostnad av sparandet för egen räkning
på kortare sikt. Ett dylikt motstånd betyder ökat arbete både att få ett
avtal till stånd och att sedan bibehålla detsamma i kraft och därmed en ökad
omkostnad.

_ Det andra kravet är, att en god kundtjänst skall lämnas såväl i upplysningshänseende
vid försäkringens tecknande som i samband med den följande
beståndsvården. Utbildningen av folkförsäkringens representanter har
utformats med särskild tanke på nödvändigheten av att lämna med hänsyn
till klientelets behov bästa möjliga kundtjänst såväl när det gäller att ordna
ett ändamålsenligt försäkringsskydd som i fråga om att bistå försäkringstagarna
med råd och upplysningar. Arbetet inom den yttre organisationen
ordnas därvid ur arbetsbesparingssynpunkt så, att fritidsombuden i möjligaste
mån utbildas för att sköta ett självständigt anskaffnings- och räddningsarbete
och att likaledes självständigt ombesörja premieinkassering och
redovisning. Nagon kompromiss i kraven på utbildning av representanterna
till förmån för kostnadssynpunkterna anses icke tillåtlig.

Utredningens tredje och fjärde krav gälla ändring av försäkring samt gottgörelse
vid frivillig avgång. Här må framhållas, att det med hänsyn till de
relativt små försäkringssummorna visat sig nödvändigt för folkförsäkringsbolagen
att utforma sina metoder och bestämmelser så enkla, att ifrågavarande
arbete icke alltför mycket kommer att tynga administrationen och
därmed förorsaka kostnadsökningar. Hur långt man skall gå från bolagens
sida för att aktivt påverka försäkringstagarna att vidtaga ändringar blir
en avvägningsfråga. Ett rätt utförande av denna del av vården av försäkringsbeståndet
och försäkringstagarnas intressen är emellertid en synnerligen
betydelsefull uppgift inom folkförsäkringen.

Utredningens femte krav på folkförsäkringen går ut på att fältorganisationen
för att kunna lämna den erforderliga kundtjänsten måste på ett helt
annat sätt än inom storförsäkringen omspänna alla delar av landet. Dessa
problem ha ägnats särskild uppmärksamhet, icke minst därigenom att man
försökt ta hänsyn till landsbygdens berättigade krav på fullgod försäkringsservice.
För att kunna ordna dylik service även inom de glesast befolkade
trakterna har samarbete inletts mellan bolagen.

Riksförbundet säger sig dela utredningens uppfattning om olämpligheten
av att binda utvecklingen genom en mekanisk gränsdragning mellan stor
och liten försäkring. Även synpunkterna beträffande organisationsformerna
biträdas av förbundet, som finner det klart, att endast bolag med en därför
särskilt utbildad, tillräckligt omfattande organisation bör få driva folkförsäkring.

Beträffande premienivån framhåller förbundet, alt det vid den premierevision,
som år 1938 framtvingades av den kraftiga räntenedgången, förelåg
en viss osäkerhet rörande dödlighets- och sjuklighetsförhållandena, som
manade till stor försiktighet och som gjorde införandet av ett särskilt säkerhetstillägg
i folkförsäkringspremierna fullt motiverat. Senare erfarenheter
tyda på, att man nu kan överväga dess borttagande.

Folkförsäkringsverksamheten kan enligt förbundet utformas så, att de
små försäkringsbeloppens relativa dyrhet i administrativt hänseende i stor
utsträckning kompenseras genom en förenkling av metoderna och standardisering
av formerna. Med hänsyn härtill synes det förbundet möjligt att

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

uppfylla de av utredningen uppställda normerna beträffande omkostnadsnivån.

I fråga om möjligheten att i viss mån kompensera folkförsäkringens högre
omkostnader genom vinst på grund av underdödlighet inom branschen
betonar riksförbundet, att tillgängligt undersökningsmateriel icke medger
någon säker jämförelse beträffande dödlighetsförloppet inom stor respektive
liten försäkring. Härutinnan framför riksförbundet i stort sett samma
synpunkter som Folket-Samarbete. Förbundet anser det dock icke osannolikt,
att en viss, relativ underdödlighet förefinnes inom folkförsäkringsklientelet i
förhållande till storförsäkringens klientel; den torde emellertid knappast vara
av den storleksordning, att den till någon väsentlig del kan uppväga de högre
omkostnaderna. Mera ingående dödlighetsundersökningar komma att under
de närmaste åren göras för att närmare klarlägga denna fråga.

Om — såsom av det förut sagda torde framgå — Folket-Samarbete och
försäkringsbolagens riksförbund beträffande de grundläggande principerna
närmast biträda utredningsmajoritetens uppfattning, uttalar försäkring sinspektionen
— om ock icke förbehållslöst — sin anslutning till reservationen.
Efter att i korthet ha återgivit reservantens kritik rörande de tre faktorer,
som enligt majoritetens mening verka tyngande på folkförsäkringens omkostnader,
anför inspektionen följande:

Inspektionen kan i stort sett biträda vad reservanten sålunda anfört. Den
enda av de anförda omständigheterna, vilken kan åberopas såsom motiv för
en viss premiedifferentiering synes vara olikheten i försäkringsbelopp. Man
måste i så fall betrakta det nuvarande sättet för premiedifferentiering efter
försäkringssummans storlek, nämligen en uppdelning i folkförsäkring och
storförsäkring, såsom synnerligen irrationell, då åtskilliga folkförsäkringar
existera, vilka äro större än medelförsäkringssumman inom storförsäkring
och omvänt inom storförsäkring åtskilliga försäkringar existera, vilkas belopp
understiga medelförsäkringssumman inom folkförsäkring. Att härav,
såsom reservanten, draga den slutsatsen, att differentieringen bör försvinna,
är dock enligt inspektionens mening icke nödvändigt. Snarare synes man
böra eftersträva en starkare differentiering, så att premien i procent av försäkringssumman
alltid vore mindre vid större försäkringssumma under i
övrigt samma förutsättningar. Även om man bibehölle två olika organisationsformer,
storförsäkring och folkförsäkring, skulle i så fall premien för
samma försäkringssumma och under i övrigt samma förutsättningar bliva
densamma inom båda slagen av försäkring. En differentiering av antydd
art skulle enkelt kunna åstadkommas genom att sammansätta premien av
två delar, dels en fast avgift, dels en mot försäkringssumman proportionell
del.

Inspektionen tar härefter upp till behandling frågan om en omkostnadsutjämning
mellan stora och små försäkringar. Härom yttrar inspektionen följande: Det

har understundom anförts, att det vore från social synpunkt mindre
tilltalande, att personer med stora inkomster skulle kunna erhålla sitt försäkringsskydd
billigare än personer med små inkomster, oaktat förvaltningen
av den förra gruppens större försäkringar drager en i förhållande till

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

försäkringssumman mindre förvaltningskostnad. En gemensam premienivå
medför emellertid, att gruppen av stora försäkringar subventionerar gruppen
av små försäkringar, vilket innebär, att man låter livförsäkringen i viss mån
tjäna som ett instrument för inkomstutjämning. Enligt inspektionens mening
bör emellertid den inkomstutjämning som anses önskvärd åvägabringas
genom beskattningen, och försäkringen lämnas helt fri från synpunkter av
denna art.

En lämpligt avvägd premiedifferentiering efter försäkringssummans storlek
skulle enligt inspektionens mening medföra flera fördelar. Den av utredningen
påtalade skumningen av stora försäkringar skulle icke längre
behöva föranleda kritik i samma grad. Av en differentiering av premien
skulle som naturlig konsekvens följa en differentiering av provisionen
efter försäkringssumma, så att provisionen bleve procentuellt mindre vid
högre försäkringssummor. Härigenom bleve provisionen bättre än nu anpassad
efter det verkliga arbetet vid en försäkrings anskaffande. Returprovisionen,
vilken livförsäkringsbolagen gjort stora ansträngningar för att bekämpa,
kan i grund och botten anses som ett naturligt korrektiv mot en
irrationell premiesättning och en irrationellt avvägd provision, ehuru korrektivet
är olämpligt på grund av dess slumpartade verkningssätt. Genom
den antydda reformen skulle en av anledningarna till returprovisionen undanröjas.
— Även för terminspremiebelastningarna skulle ett system, motsvarande
det ovan antydda, med visst fast tillägg per terminsbetalning kunna
medföra vissa fördelar.

I stället för att differentiera premierna kan man naturligtvis tänka sig
en enhetlig premienivå och åstadkomma erforderlig differentiering i återbäringen,
ehuru vissa olägenheter skulle vidlåda ett dylikt system.

Föredraganden. De problem, som här upptagits till diskussion, äro av
stor social betydelse. Den omständigheten, att befolkningsskikt med den
svagaste ekonomiska bärkraften erlägga högre avgifter för sitt livförsäkringsskydd
än gynnsammare ställda grupper, ger problemen en allvarlig
innebörd.

Inledningsvis vill jag här nämna, att vissa betydelsefulla händelser inträffat
på folkförsäkringens område sedan försäkringsutredningens betänkande
avlämnades. Sålunda har ett företag, Livförsäkringsbolaget Valand,
som för några år sedan upptog folkförsäkring vid sidan av sin sedan länge
bedrivna storförsäkringsrörelse, numera beslutat upphöra med ackvisition
inom folkförsäkringsavdelningen. Vidare ha två folkförsäkringsbolag, nämligen
Livförsäkringsaktiebolaget De Förenade och Livförsäkringsbolaget
Framtiden, officiellt tillkännagivit sin avsikt att fusionera. Såsom särskilt
betydelsefull vill jag beteckna den omständigheten, att bolagen icke oväsentligt
sänkt premierna inom folkförsäkringen såvitt angår avtal, som träffas
efter den 31 augusti 1946. I fråga om de längsta premiebetalningsterminerna
(hel- och halvår) äro premierna numera i stort sett desamma inom stor och
liten försäkring. För de kortare betalningsterminerna föreligger alltjämt en
divergens, om ock mindre än förut. Det bör här anmärkas, att — med hänsyn
till att omkostnadsantagandena i folkförsäkringens tekniska grunder
förefalla att vara starkt pressade — försäkringstagarna i folkförsäkringen
torde kunna påräkna mindre återbäring än i storförsäkringen. I samband

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

197

med premiesänkningen ha olämpliga försäkringsformer, såsom vissa barnförsäkringar,
avlägsnats ur folkförsäkringens tariffer. De nya tarifferna återspegla
därjämte en strävan att ge de kvarvarande försäkringsformerna en
mera »i> rotek tiv» karaktär; exempelvis har kapitalförsäkring med utbetalningsålder
under 55 år icke upptagits.

Givetvis lider det intet tvivel, att en omfattande kundtjänst liksom förvaltningen
av ett stort antal små försäkringar verkar tyngande på bolagets
omkostnader. Dessa faktorer ha också hittills ansetts motivera en vidare omkostnadsram
i folkförsäkringspremierna. Huruvida i realiteten kundtjänsten
haft den omfattning och effektivitet, som svarar mot den härå belöpande
premiemarginalen, har blivit föremål för delade meningar. Hithörande spörsmål
ligga enligt gällande lag utanför tillsynsmyndighetens granskningsbefogenheter.
Såsom reservanten riktigt påpekar, kunna bolagen följaktligen
själva bestämma kundtjänstens omfattning och gestaltning.

Av diskussionen i ämnet har jag bibragts den uppfattningen, att kundtjänsten
— organiserad och utövad med smidighet och social förtänksamhet
—- har en viktig uppgift att fylla inom folkförsäkringen. Begreppet kundtjänst
fattar jag därvid i vidsträckt mening, sålunda innefattande även ackvisitionsverksamheten.
Sättet för ackvisitionens bedrivande synes mig i själva verket
vara av utomordentlig betydelse inom folkförsäkringen, där olämplig försäkringsform,
premiebetalningstermin, utbetalningsålder etc. kan medföra
förhållandevis allvarliga olägenheter för den enskilde försäkringstagaren. Ett
så långt möjligt individuellt avpassat försäkringsskydd måste eftersträvas.
Självklart är, att denna uppgift medför svårigheter beträffande ett försäkringsklientel,
som är i särskild grad känsligt för växlingar på arbetsmarknaden
och även för förändringar i konjunkturförhållandena i övrigt. I den
mån ackvisitionen sker med ansvar och förtänksamhet är den ägnad att motverka
förtidsannullationer. Å andra sidan står det klart, att under alla förhållanden
annullationsrisken måste vara större inom de ekonomiskt svagare
befolkningsskikten än inom storförsäkringens klientel.1 Den s. k. räddningstjänsten
måste sålunda draga relativt dryga kostnader inom folkförsäkringen.
I samma riktning verkar det förhållandet, att folkförsäkringsklientelets
sammansättning gör det nödvändigt att här, åtminstone i viss utsträckning,
bibehålla ett system med personlig premieinkassering, som storförsäkringsbolagen
sedan länge frångått.

Uppslaget att åstadkomma en utjämning av kostnaderna mellan stor och
liten försäkring innebär, kort uttryckt, att det förbilligande av de genomsnittliga
administrationskostnaderna som de stora försäkringarna medföra,
bör komma även folkförsäkringsverksamheten tillgodo. All livförsäkring bör
med andra ord ses såsom en totalilet, därvid genomsnittskostnaderna bli nor 1

Beträffande annullationsfrekvensen ha försäkringsutredningen och Folket-Samarbete tillämpat
olika beräkningsmetoder. Båda ge emellertid samma resultat, nämligen att annullationerna
under undersökningsperioden voro 2''ii gånger större inom folkförsäkringen än inom storförsäkringen.

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

merande för premierna. Från social synpunkt kunde en dylik utjämning te
sig tillfredsställande. Men även om all försäkringsverksamhet i grunden bygger
på utjämningsprincipen torde man dock icke böra genomföra en anordning,
som kan tänkas medföra att en verksamhetsgren direkt subventionerar
en annan. Huruvida eller i vad mån en sammansmältning av stor och liten
försäkring skulle medföra en subventionering av nyss angiven art kan för
närvarande icke med säkerhet bedömas. Härför erfordras bland annat närma1''6
undersökningar angående dödligheten inom respektive verksamhetsgrenar.

Jämväl organisationsfrågan är i detta sammanhang av betydelse. För närvarande
driver det övervägande antalet livbolag endast stor försäkring (inkl.
livränteförsäkring), några bolag både stor och liten försäkring, varjämte ett
bolag driver endast folkförsäkring. Visserligen torde det icke i och för sig
möta hinder att inom ett bolag, som driver båda försäkringsgrenarna, åstadkomma
en fullständig omkostnadsutjämning. Detta torde emellertid medföra,
att den genomsnittliga premienivån stiger över premienivån i ett bolag,
som endast driver storförsäkring. Effekten härav i konkurrenshänseende
ligger i öppen dag. Teoretiskt är det ävenledes tänkbart, att i en eller annan
form ordna en utjämning mellan bolagen. Av praktiska skäl torde emellertid
även denna möjlighet få anses utesluten. Endast under den förutsättningen,
att all livförsäkringsverksamhet i landet bedrives av ett enda företag,
låter sig utjämningstanken rationellt genomföras. I anslutning till organisationsspörsmålen
har man även att beakta de olika former för ackvisitionens
bedrivande som utbildats inom stor respektive liten försäkring.

Jag är ense med reservanten, herr Hermansson, därom, att slutlig ställning
till förevarande problem bör tagas först då frågan om livförsäkringsverksamhetens
framtida organisation lösts. Denna fråga utredes för närvarande
av 1945 års försäkringsutredning. Tilläggas må, att frågan om att i
samhällelig regi ordna en obligatorisk dödsfallsförsäkring — vartill jag i det
följande torde få återkomma — jämväl synes kunna påverka problemställningen.

Under förhandenvarande omständigheter synes det mig icke lämpligt att
nu lagstiftningsvägen vidtaga ändringar beträffande folkförsäkringens allmänna
karaktär. Jag kan desto hellre intaga denna ståndpunkt som dels differensen
i premienivå mellan stor och liten försäkring redan nu icke oväsentligt
minskats, dels ock de allmänna koncessions- och tillsynsbestämmelser,
som försäkringsutredningen föreslagit och till vilka jag ansluter mig, synas
innebära betryggande garanti för att folkförsäkringstagarna verkligen
skola komma i åtnjutande av de särskilda förmåner och tjänster som enligt
de stadfästa grunderna tillförsäkras dem. Självfallet innebär det, såsom reservanten
anmärkt, en svår uppgift för tillsynsmyndigheten att kontrollera
hur kundtjänsten handhaves. Den synes dock icke olöslig. Tvärtom torde en
förhållandevis effektiv kontroll kunna ernås genom vissa enkla praktiska
åtgärder. Redan den omständigheten att en kontroll här införes torde för övrigt
vara ägnad att motverka missförhållanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

199

III. Obligatorisk dödsfallsförsäkring.

I anslutning till folkförsäkringsproblemen har försäkringsutredningen skisserat
ett förslag till obligatorisk dödsfallsförsäkring. Utredningen anser, att
en sådan försäkring närmast bör avse begravningskostnaderna, men den bör
avvägas så, att den för de breda lagren även kan bli till viss hjälp att övervinna
de närmaste anpassningssvårigheterna efter ett dödsfall inom familjen,
framför allt då familjeförsörjaren fallit ifrån. Försäkringssumman differentieras
icke med hänsyn till vederbörandes ekonomiska ställning utan
endast med hänsyn till den avlidnes ålder.

Utredningen har belyst problemläget med ett exempel. Därvid förutsättes,
att ersättning icke utgår vid dödsfall under första levnadsåret samt att ersättning
utgår med 300 kronor vid dödsfall i åldern 1—17 ar, med 500 kronor
i åldern 18—67 år och med 300 kronor i högre ålder. På grundval av
dödlighetssiffrorna1 kan därefter följande tabell upprättas:

Ålder	Antal dödsfall	Per dödsfall kr.	Summa döds-fallsersättning tkr.
1-17..................	2190	300	636
18-66..................	24 940	500	12 470
67— ..................	41165	300	12 350
Summa	68 225	—	25456

Av tabellen framgår, att med de valda premisserna totala årliga ersättningsbeloppet
skulle uppgå till omkring 25,5 miljoner kronor. Finansieringen
av en obligatorisk dödsfallsförsäkring har utredningen tänkt sig ordnad på
samma sätt som inom den allmänna folkpensioneringen, d. v. s. genom av
gifter som upptagas i samband med skatteuppbörden. Någon fondering a\
influtna avgifter skulle icke ifrågakomma. Förvaltningskostnaderna skulle
inskränka sig till huvudsakligen kostnader för utbetalning av dödsfallsbeloppen.

Utredningen anmärker, att införande av obligatorisk dödsfallsförsäkring
kan väntas medföra konsekvenser för understödsföreningarna. En av utredningen
verkställd summarisk undersökning har givit vid handen, att dessa
föreningar år 1943 omfattade cirka 880 000 medlemmar med en sammanlagd
försäkringssumma av i runt tal 270 miljoner kronor, motsvarande en
medelförsäkringssumma av något över 300 kronor. En obligatorisk försäkring
enligt de valda premisserna skulle innebära ett dödsfallsskydd av en
helt annan omfattning, representerande en sammanlagd försäkringssumma
— enligt 1941 års befolkningssiffror — av 2,75 miljarder kronor. Utred 1

Uppgifterna äro hämtade ur publikationen Befolkningsrörelsen för år 1941.

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

ningen understryker, att de förvaltningskostnader, som bleve erforderliga för
att genom frivillig försäkring uppnå motsvarande skydd, skulle komma att
uppgå till mycket betydande belopp.

Till slut framhåller utredningen, att genomförandet av en obligatorisk
dödsfallsförsäkring av här angiven art kräver en i olika avseenden mera ingående
undersökning, som det emellertid icke tillkommit utredningen att
verkställa.

Utredningens synpunkter i fråga om obligatorisk dödsfallsförsäkring hava
icke i något remissyttrande upptagits till diskussion.

Föredraganden. Tanken att genom det allmännas förmedling tillskapa
ett ekonomiskt dödsfallsskydd omfattande hela svenska folket erbjuder stort
intresse. En sådan anordning skulle otvivelaktigt utgöra en värdefull komplettering
till den allmänna folkpensioneringen. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att flera stora organisationer nyligen tagit initiativ till bildande
av lokala begravningsföreningar i syfte att förbilliga begravningskostnaderna.
Den utveckling, som äger rum på detta område, erbjuder också stort intresse
för frågan om en obligatorisk dödsfallsförsäkring.

Det av utredningen skisserade förslaget synes mig väl ägnat som underlag
för fortsatt diskussion i ämnet. Enligt vad jag inhämtat, har socialvårdskommittén
hithörande frågor under övervägande, om ock från delvis andra
utgångspunkter. Ämnet faller emellertid även inom ramen för det uppdrag
som givits 1945 års försäkringsutredning. Ordnandet i allmän regi av en
obligatorisk dödsfallsförsäkring är nämligen ägnat att påverka livförsäkringsväsendets
allmänna struktur. Detta förhållande accentueras i den mån
dödsfallsersättningens belopp sättes högre än i det föreliggande förslaget.
Jag utgår ifrån att erforderligt samråd i detta ämne kommer till stånd mellan
socialvårdskommittén och 1945 års försäkringsutredning.

IV. Försäkringsbolagens kapitalplacering.

Gällande bestämmelser. Varje försäkringsbolag måste förfoga över ett —
enligt försäkringstekniska grunder beräknat — minimikapital för att kunna
fullgöra sina utfästelser enligt ingångna försäkringsavtal. Detta kapital, som
bildas huvudsakligen av inflytande premier, motsvarar bolagets skuld till försäkringstagarna.
Enligt 212 § gällande försäkringslag skall i balansräkningen
under benämningen försäkringsfond såsom skuld upptagas beräknade värdet
av bolagets ansvarighet dels på grund av redan inträffade försäkringsfall
(ersättningsreserv) och dels på grund av löpande försäkringar (premiereserv).
Denna bestämmelse avser försäkringsrörelse av alla slag. Under det att beträffande
skadeförsäkring bolaget äger fritt bestämma om försäkringsfondens
placering, gälla i fråga om livförsäkringsrörelse vissa restriktioner härvidlag.

201

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Sålunda stadgas i 215 §, att ett belopp motsvarande försäkringsfonden för
livförsäkringar skall redovisas i vissa i lagrummet angivna, särskilt kvalificerade
värdehandlingar eller i tillgångar av annan art. I syfte att bereda
livförsäkringstagarna ytterligare säkerhet föreskrives vidare i 217 §, att de
värdehandlingar, i vilka livförsäkringsfonden helt eller delvis redovisas,
skola förvaras avskilda från bolagets övriga tillgångar och under minst två
särskilda lås med olika nycklar, av vilka en innehaves av ett av försäkringsinspektionen
förordnat ombud. I de sålunda förvarade värdehandlingarna
äga livförsäkringstagama panträtt såsom i handfången pant till säkerhet för
fullgörandet av bolagets på försäkringsavtalen grundade förbindelser. Vad
sålunda stadgas angående livförsäkring skall enligt särskilda bestämmelser
(2 § andra stycket samt 216 och 217 §§) äga motsvarande tillämpning beträffande
bl. a. sådan sjuk- och olycksfallsförsäkring samt skadeförsäkring, som
meddelas för all framtid eller för längre tid än tio år.

Det må slutligen anmärkas, att lagen icke innehåller några bestämmelser
angående placeringen av bolagens s. k. fria reserver.

Försäkringsutredningen. Utredningen har ingående behandlat åtskilliga
med försäkringsbolagens kapitalplacering sammanhängande problem, därvid
en av de viktigare frågorna varit, huruvida tillgången på de i lagen anvisade
värdehandlingarna för livförsäkringsfondens placering för närvarande
motsvarar eller i framtiden kan väntas uppväga den efterfrågan, som representeras
av försäkringsbolag i konkurrens med andra kapitalförvaltande institutioner.
Efter att ha påvisat kapitalplaceringsfrågans betydelse för livförsäkringsväsendet
samt angivit vissa utvecklingstendenser på kapitalmarknaden
under 1900-talet bär utredningen lämnat en detaljerad redogörelse för
livförsäkringsbolagens kapitalplaceringar åren 1922—1943. I anslutning därtill
har utredningen gjort en jämförelse mellan bolagens placeringsbehov och
placeringsmöjligheter under de sista decennierna. Ett flertal tablåer ingå i
framställningen och belysa utvecklingen. Beträffande faktorer, som bestämma
kapitalplaceringsfrågans betydelse i framtiden, har utredningen diskuterat
livförsäkringsverksamhetens möjligheter till expansion — bl. a. med hänsyn
till befolkningsutvecklingen och den därmed i viss mån sammanhängande
utvecklingen på fastighetsmarknaden — vidare graden av den konkurrens,
försäkringsbolagen ha att vänta av övriga förmedlare av kapitalutbud, samt
slutligen det för livförsäkringsbolagen betydelsefulla spörsmålet om ränteutvecklingen.
I dessa delar torde jag få hänvisa till betänkandet del II, s.
142—159.

Det kan emellertid vara lämpligt att ur betänkandet återgiva följande tabell,
vilken innehåller en jämförelse mellan livförsäkringsbolagens placeringsbehov
och placeringsmöjlighelerna. Vid tabellens upprättande har det årliga
placeringsbehovet ansetts motsvara fondökningen för året, efter avdrag för
de s. k. försäkringslånen. Beträffande utredningens kommentarer till tabellen
må hänvisas till s. 153 f. i betänkandet del II.

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Å r	Placerings-behovi mkr.	ökning av utelöpande svenska	Placerings-behov i % av place-ringsmöjlig-heter
obligationer och statssk. förbindelser mkr.	•int. lån i stads-fastigheter mkr.	kommun- lån mkr.	S:a mkr.
1930...............	83	116	124	63	303	27
1931...............	70	12	167	52	231	30
1932...............	73	196	107	26	329	22
1933...............	94	165	208	32	405	23
1934...............	164	116	o	9	125	131
1935...............	141	61	56	68	185	76
1936...............	159	20	190	13	223	71
1937...............	155	— 67	202	Öl	186	83
1938...............	163	-33	342	37	346	47
1939...............	135	78	294			■36
1940...............	109	1114	451			>7
1941...............	162	974	104			*15
1942...............	207	1668	131			‘12
1943...............	233	1054	225			>18

Sammanfattningsvis framhåller utredningen följande: »Under överskådlig
tid framåt har man att räkna med starkt växande försäkringsfonder. Konkurrensen
från övriga kapitalplacerare kan i stort sett icke väntas avtaga. En
stigande räntenivå skulle med hänsyn till den därmed följande mindre fonderingen
minska placeringsbehovet; man har emellertid icke anledning räkna
med en sådan utveckling. Om den statliga upplåning, som betingats av kriget,
icke funnits, skulle säkerligen placeringsbehovet för närvarande ha överstigit
placeringsmöjligheterna. Även övergångstiden till en fredsproduktion
kan väntas medföra betydande kapitalbehov.»

Utredningen framhåller vidare, att det framstår som en angelägenhet av
största vikt att genom ändrade lagbestämmelser söka åstadkomma bättre
anpassningsmöjligheter.

Mot bakgrunden härav har utredningen till diskussion upptagit frågan
om riktlinjer för placeringsbestämmelsernas utvidgning.
I detta ämne anför utredningen:

_ En viss utvidgning av placeringsbestämmelserna inom ramen för den prinriskfri
placering, varpå 215 § försäkringslagen bygger, är otvivelaktigt
möjlig. Redan en ytlig undersökning ger emellertid vid handen, att en lösning
av problemet efter sådana riktlinjer är av ringa praktiskt värde. En rationell
lösning kräver åtgärder av större räckvidd. Enligt försäkringsutredningens
mening är tiden nu mogen att öppna möjligheter till en på lämpligt sätt avvägd
fri placering av de tekniska fonderna. Härför tala bl. a. följande förhållanden.
1

1 Utan hänsyn till kommunlån.

203

Kungi. Maj:ts proposition nr 50.

Under de senaste decennierna har en betydande inkomst- och förmögenhetsutjämning
ägt mm i samhället. De större enskilda förmögenheterna
spela icke längre samma dominerande roll som tidigare för tillförseln av riskbärande
kapital till vårt lands näringsliv. Vid sidan av dem uppträda nu i
ökad omfattning folkets breda lager såsom samlare av kapital. Från dessa
flyta sparmedlen samman hos de penningförvaltande institutionerna, bland
vilka försäkringsbolagen alltmera vuxit i betydelse.

De guldkantade värdepapperens bonitet beror ytterst på möjligheten att
upprätthålla ett blomstrande näringsliv. Härför kräves oundgängligen att näringslivet
tillföres erforderligt kapital. Det ligger i sakens natur, att investering
i produktions- och distributionsapparaten är förbunden med ekonomiska
risker. Utan tillskott av dylikt riskbärande kapital är näringslivet dömt att
avtyna, vilket i sin tur återverkar på de s. k. riskfria placeringarna. Såsom
nyss påpekats, har den ekonomiska utvecklingen medfört en förskjutning såtillvida,
att riskvilligt kapital i allt mindre omfattning står till förfogande från
de källor, varifrån sådant kapital hittills traditionellt kommit, under det att
vissa penninginstitut, icke minst försäkringsbolagen, i desto större grad uppsamla
sparmedel från folkets breda lager. Under sådana förhållanden förefaller
det följdriktigt och i själva verket ägnat att främja försäkringstagarnas
intresse, att bolagen tillåtas medverka till näringslivets finansiering även på
annat sätt och i större omfattning än hittills. Upplysningsvis må framhållas,
att i England försäkringsbolagens kapitalplacering är helt och hållet obunden
av lagbestämmelser. På andra håll medges fri placeringsrätt inom vissa gränser.
Sålunda tillåter den franska tillsynslagen, som tillkom redan för omkring
tre decennier sedan, fri placering beträffande en fjärdedel av de tekniska
reserverna, medan i vissa andra främmande lagar kvoten är något snävare
bestämd.

Utredningen framhåller, att införande av principen om fri placeringsrätt
för vårt lands vidkommande innebär beträdande av nya vägar,
och betonar i anslutning härtill, att principen icke får leda till ett åsidosättande
av säkerhetskravet. Denna synpunkt måste enligt utredningens mening
i själva verket utgöra rättesnöret vid utstakandet av gränserna för den
fria placeringsrätten. Då utredningen tidigare framhållit, att riskbärande investeringar
till näringslivets fromma i sista hand äro ägnade att främja försäkringsbolagets
och dess försäkringstagares gemensamma intressen, säger
sig utredningen ha förutsatt, att investeringarna ske med klok försiktighet
och utan ovidkommande synpunkter. Utredningen finner det uppenbart, att
en tendentiös eller eljest oförsiktig placeringspolitik kan medföra ödesdigra
verkningar för bolagets soliditet; särskilt allvarlig är faran att bolagsledningen
i spekulationssyfte lockas till ensidiga investeringar i konjunkturbetonade
företag. En god fördelning ur risksynpunkt av bolagets placeringar utgör
ett oavvisligt krav, som med särskild styrka gör sig gällande i fråga om de
fria placeringarna. Utredningen har funnit det angeläget, att — åtminstone
intill dess erforderlig praktisk erfarenhet av systemet vunnits — dels tämligen
snävt begränsa den fria placeringsrätten, dels också förse densamma
med vissa spärranordningar. Såsom en försiktig avvägning betecknar utredningen
en till tio procent av försäkringsfonden begränsad fri placeringsrätt.
Skulle den kommande erfarenheten ge vid handen, att en höjning av

204

K ung t. Maj.ts proposition nr 50.

gränsen utan olägenhet kan företagas, anser utredningen att frågan härom
bör tagas under övervägande.

Aktier godkännas enligt gällande lag icke som objekt för livförsäkringsfondens
placering. Utredningens förslag skulle härutinnan medföra en ändring
såtillvida, att aktier bleve föremål för den fria placeringsrätten.

Utredningen har ägnat särskild uppmärksamhet åt aktierna såsom placeringsobjekt
och betonar inledningsvis, att många aktier erbjuda minst lika
god säkerhet som flera slag av industriobligationer. Aktierna äro ofta att
anse såsom anvisningar på realkapital. I den mån så är förhållandet måste
aktierna betraktas som värdebeständiga placeringar. Beträffande aktierna
har utredningen emellertid funnit en särskild spärranordning i den fria placeringsrätten
erforderlig. Redan angelägenheten av att kunna stävja varje
olämplig spekulationstendens finner utredningen tala för en dylik anordning.
Efter att hava redogjort för resultatet av vissa undersökningar i syfte att utröna
medelförräntningen av aktieplacering samt tillika belyst den svenska
aktiemarknadens omfattning jämte de konsekvenser, som kunna uppstå därest
ett alltför starkt nytt köpintresse tillföres marknaden —- betänkandet
del II s. 162—164 — har utredningen vidare anfört:

Såsom redan framhållits kunna vidgade möjligheter till aktieinvestering
tänkas hos bolagsledningen uppamma ett företagarintresse utanför försäkringsväsendets
eget område, en utveckling som måste betecknas såsom synnerligen
allvarlig. De för vårt lands förhållanden högst betydande kapital,
som förvaltas av livbolagen, böra icke få utnyttjas för ekonomiska spekulationer.
Såsom tidigare flera gånger framhållits, är fondförvaltningens säkerhet
det primära. Även om det för närvarande saknas anledning antaga
att tendenser av nu antydd art skola taga sig uttryck i försäkringsbolagens
placeringspolitik, är det angeläget att denna synpunkt icke förbises vid en
reformering av placeringsbestämmelsema.

I allmänhet torde ett livbolag genom att utnyttja endast en eller annan
procent av försäkringsfonden kunna vinna dominerande inflytande över
affärsföretag på andra verksamhetsområden. Den närmast till hands liggande
spärranordningen häremot torde vara en regel av innebörd, att det
belopp, som ett livbolag äger investera i ett och samma affärsföretag, icke
må överstiga en viss begränsad del — förslagsvis tio procent — av företagets
nominella aktiekapital. Det är emellertid av vikt, att regeln icke göres
ovillkorlig. I vissa fall kan nämligen en mera vidsträckt investeringsrätt vara
motiverad, exempelvis i företag inom försäkringsväsendets eget område eller
eljest i företag, som äro direkt ägnade att främja försäkringsväsendets sunda
utveckling. Möjlighet till dispens från spärregeln i dylika fall bör sålunda
hållas öppen och det synes lämpligen böra ankomma på försäkringsinspeklionen
att meddela sådan dispens. Det ligger i sakens natur, att ett medgivande
till vidgad rätt till förvärv av aktier i visst företag kan förbindas
med villkor, som betingas av omständigheterna i det särskilda fallet.

Utredningen har uppmärksammat, att en koncern av försäkringsbolag kan
göra den föreslagna aktiespärren mer eller mindre illusorisk. I syfte att förebygga
detta föreslår utredningen, att spärregeln skall äga direkt tillämpning
på koncerner.

Emellertid har utredningen funnit ytterligare en inskränkning betingad

205

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

såvitt angår rätten att placera livförsäkringsfonden och därmed likställda
fonder i aktier. Utredningen påpekar, att endast de börsnoterade aktierna
äro föremål för kurssättning på allmänna marknaden. Att vid en given tidpunkt
bestämma värdet av icke börsnoterade aktier torde ej sällan vara en
vansklig uppgift. För tillsynsmyndigheten och försäkringsbolagen måste
det framstå såsom ett gemensamt intresse, att placeringsobjektens redovisningsvärde
såvitt möjligt icke ger anledning till meningsskiljaktigheter. Med
hänsyn härtill anser försäkringsutredningen det lämpligt, att placeringsrätten
beträffande aktier begränsas till de börsnoterade papperen.

I lagförslaget ha 274 § sista stycket och 336 § utformats i överensstämmelse
med utredningens nu refererade synpunkter. Såsom framgår av 2 §
andra stycket och 275 § i förslaget avser utredningen att — liksom för närvarande
är fallet — bestämmelserna angående placering av försäkringsfonden
för livförsäkring skola äga motsvarande tillämpning beträffande vissa andra
slag av försäkring. Jag torde få tillfälle att vid granskningen av de särskilda
paragraferna ytterligare uppehålla mig vid de nu nämnda lagrummen.

Vid sidan av den på nyss angivet sätt begränsade fria placeringsrätten
har försäkringsutredningen föreslagit en utvidgning av bestämmelserna om
generellt tillåtna placeringsobjekt. Ändringen innebär, att särskilda slag av
värdehandlingar, vilka enligt utredningens mening äro jämbördiga med de
nu tillåtna, skola beredas motsvarande ställning i lagen. Också till dessa
spörsmål torde jag få tillfälle att återkomma vid behandlingen av 274 § i
förslaget. Vissa hithörande spörsmål äro emellertid av sådan betydelse, att
det synes mig lämpligt att redan i detta sammanhang upptaga dem till
granskning.

Beträffande inteckning i fast egendom tillåter gällande försäkringslag
(215 § första stycket), att skuldförbindelser, för vilka bolaget
äger säkerhet genom inteckning i dylik egendom inom två tredjedelar av
senast fastställda taxeringsvärde, användas för redovisning av livförsäkringsfonden
och därmed i förevarande hänseende likställda fonder. Försäkringsutredningen
anför, att det torde vara ett inom försäkringsvärlden allmänt omfattat
önskemål att få till stånd en betydande utvidgning av rätten till placering
i fast egendom. Från den allmänna diskussionen på försäkringshåll
rörande detta ämne anför utredningen vidare följande: »Fastighetsbeståndet
representerar ett efter våra förhållanden mycket betydande kapital. Vidgade
möjligheter till engagemang på fastighetsmarknaden anses därför få en
vida större räckvidd än övriga förslag till åstadkommande av lättnad i placingssvårigheterna.
I första hand har framhållits möjligheten att fixera belåningsgränsen
avsevärt över den nuvarande nivån, som motsvarar två tredjedelar
av taxeringsvärdet. En gräns vid nittio procent av taxeringsvärdet torde
representera det längst gående förslaget härutinnan. Fn så vidsträckt placeringsrält
beträffande inteckningar har dock ifrågasatts endast beträffande
bolagens egna fastigheter. Såsom cn säkerhetsanordning har härvid föreslagits
vissa krav på successiv nedskrivning av fastighetens värde. Vidare

206

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

har ifrågasatts, huruvida icke försäkringsbolagen borde beredas tillfälle att
i egen regi bidraga till bostadsproduktionen.»

Utredningen har upprättat tablåer i syfte att siffermässigt belysa omfattningen
av försäkringsbolagens investeringar i fast egendom. Dylik investering
har skett dels genom lån mot säkerhet av inteckning och dels
genom förvärv av fastigheter. Av de anförda uppgifterna må sammanfattningsvis
följande här återgivas.

Svenska försäkringsbolags (riksbolag) lån mot säkerhet av inteckning i fast
egendom i Sverige vid utgången av 1943. Bokfört värde i miljoner kronor.

A. Fastighetens art.

1.	Bostadsfastighet ...,		. 1215-0	4. Jordbruksfastighet.........
2.	Kontorsfastighet ...,		. 149-5	5. Skogsfastighet ............	. 118
3.	Fabriksfastighet.....		45-8	6. Annan fastighet...........	. 49-3
			Summa	1 481-2
		B.	Fastighetens belägenhet.
1.	Stockholm..........		. 1004-4	4. Övriga städer.............	216-4
2.	Göteborg...........		. 146-9	5. Köpingar................	4-3
3.	Malmö.............		44-5	6. Landsbygden .............	64-7
			Summa	1 481-2
		C.	Procentuell fördelning.
1.	Inom 50 % av taxv. .		... 76-5	4. 662/3—75 / av taxv.......	2-8
2.	50—60 % » »			5. Över 75 % » »	1-7 ioo-o
3.	60—66 2/s % » »		... 6-1	Summa

Riksbolagens fastighetsinnehav.

Å r	Direkt ägda fastig-heter	Indirekt ägda fastig-heter
Antal	Tax. värde m kr.	Antal	Tax. värde m kr.
1932................	87	75-1	32	34-2
1938..................	129	128-0	117	114-6
1943..................	146	149-5	145	134-0

Såsom kommentar till tabellerna må följande framhållas: Inteckningslånen
över två tredjedelar av taxeringsvärdet avse till övervägande del skadeförsäkringsbolagens
placeringar. Läns- och häradsbolagen samt sockenbolagen
omfattas icke av tabellerna. Dessa bolagsgrupper redovisade det ifrågavarande
aret lan mot inteckningssäkerhet till ett belopp av omkring 10,5 miljoner
kronor. — Med uttrycket indirekt ägda fastigheter i den sista tabellen

Kungi. Maj:ts proposition nr 50.

207

avses sådana fastigheter, vilka ägas av ett fastighetsbolag eller en förening,
som för ändamålet bildats av försäkringsföretaget.

Efter att ha redogjort för en undersökning beträffande fastigheternas räntabilitet
och även beträffande utvecklingstendensen på fastighetsmarknaden
— i vilka delar jag torde få hänvisa till betänkandet, del II sid. 176—179
och 388—401 — har utredningen tagit upp frågan, huruvida skäl finnas att
bereda försäkringsbolagen möjlighet att i egen regi bidraga till bostadsproduktionen.
Utredningen anför följande:

Härigenom skulle, har det gjorts gällande, skapas större trygghet för placeringens
bonitet än om försäkringsbolagen vid direkt investering i bostadsfastigheter
enbart skulle vara hänvisade till inköp av färdigbyggda sådana.
Även om förhållanden kunna anföras såsom motiv för att försäkringsbolagen
beredas tillfälle till att i egen regi bedriva bostadsproduktion, är detta
uteslutet på grund av bestämmelsen i 1 § försäkringslagen, enligt vilken försäkringsbolag
icke må driva annan rörelse än försäkringsrörelse, en bestämmelse
beträffande vilken försäkringsutredningen icke anser sig böra
föreslå någon ändring. Enligt utredningens mening hindrar denna bestämmelse
dock icke försäkringsbolag, som önskar investera i nybyggnader, att
för sådant ändamål träffa avtal med företagare inom byggnadsbranschen,
som på egen risk och mot avtalad entreprenadsumma utför byggnadsarbetet.
Att i ett fall som det nämnda låta utföra arbetet på löpande räkning, vilket
i realiteten innebär att bolaget själv bedriver byggnadsverksamhet, måste
anses strida mot den åberopade lagbestämmelsen. Bestämmelsen synes däremot
ej böra hindra att moderniserings- eller liknande arbete utföres på löpande
räkning, eftersom dylikt arbete måste anses tillhöra fastighetsförvaltningens
område.

I anslutning härtill har utredningen diskuterat belåningsgränsen. I
gällande försäkringslag är lånegränsen bestämd i förhållande till taxeringsvärdet.
Såsom ett alternativ härtill anvisar utredningen möjligheten att låta
ett av särskild värderingsman uppskattat värde bli normgivande. Efter att
ha erinrat om sparbankslagens bestämmelser i ämnet — enligt vilka sparbankernas
rätt till utlåning mot säkerhet av inteckning i fast egendom är
maximerad till bestämd del av uppskattningsvärdet, dock att i vissa fall hänsyn
kan tagas till både uppskattnings- och taxeringsvärde — fortsätter utredningen
:

Försäkringsbolagen torde i regel vid belåning av fastigheter ombesörja
särskild värdering av egendomen. Införande av en regel, som anknyter belåningsgränsen
till viss kvot av uppskattningsvärdet, torde sålunda i praktiken
icke innebära någon ytterligare pålaga för bolagen. Emot ett fasthållande vid
taxeringsvärdet talar att här merendels föreligger en större eller mindre grad
av eftersläpning, eftersom allmän fastighetstaxering sker högst vart femte år
och i fråga om nybyggnad eller större ombyggnad alltid en viss tid förflyter,
innan taxeringsvärde hunnit åsättas. 1 stort sett torde emellertid taxeringsvärdet
någorlunda svara emot marknadsvärdet. I den mån en differens 1 öreligger
torde taxeringsvärdet i allmänhet representera det lägre värdet. Sett ur
synpunkten av placeringens säkerhet torde följaktligen ett fasthållande vid
taxeringsvärdet icke giva anledning till erinran. Taxeringsvärdet såsom norm
innebär en objektiv, enkel och därför också lättillämpad regel, medan däremot
värdebestämning i annan ordning öppnar väg för subjektiva variatio -

208

Kiingl. Maj:ts proposition nr 50.

ner och växlande praxis. För tillsynsmyndigheten skulle den sistnämnda
regeln medföra praktiska problem, närmast i fråga om kontroll över utförda
värderingar. Redan dessa praktiska synpunkter tala enligt utredningens mening
avgjort till förmån för bibehållande av nuvarande regel. Vad beträffar
om- eller nybyggd fastighet, som ännu icke åsatts taxeringsvärde, torde hinder
icke möta för tillsynsmyndigheten att med stöd av bestämmelsen om
jämförliga värdehandlingar såsom placeringsobjekt godkänna inteckningar
inom två tredjedelar av ett vid sakkunnig värdering åsatt preliminärt värde.

Om en sänkning av taxeringsvärdet äger rum, kunna svårigheter uppkomma
för försäkringsbolag, som lämnat inteckningslån intill lånegränsen,
i varje fall då fråga är om en mera omfattande värdesänkning. Utredningen
har uppmärksammat detta spörsmål (betänkandet del II s. 180 f.). Någon
uppmjukning av placeringsbestämmelserna för detta fall föreslås icke. Utredningen
understryker särskilt, att en undantagsregel icke torde fylla något
egentligt behov, därest den föreslagna fria placeringsrätten genomföres.

Gällande försäkringslag saknar bestämmelser om rätt att använda inteckning
i tomträtt för redovisning av försäkringsfond. Vid tiden
för lagens tillkomst voro tomträttsupplåtelser en tämligen sällsynt företeelse
och de torde då icke ha spelat någon roll såsom kreditunderlag. Utvecklingen
har därefter snabbt gått i riktning mot allt större praktisk tillämpning
av detta institut, särskilt i de större städerna. Vad Stockholm beträffar, bor
för närvarande omkring en åttondel av huvudstadens befolkning i tomträttsfastigheter.
Vid utgången av år 1943 hade de svenska försäkringsbolagen placerat
cirka 32 miljoner kronor mot säkerhet av inteckning i tomträtt, varav
i det närmaste 95 % belöpte på fastigheter i Stockholm. Av det nämnda beloppet
användes — med stöd av bestämmelsen i 215 § första stycket 6) i
gällande försäkringslag -— bortåt hälften för redovisning av livförsäkringsfond
eller därmed jämställd fond. Försäkringsutredningen anmärker, att
tomträttsinstitutet för Stockholms vidkommande blivit en faktor av både
ekonomisk och social betydelse. I detta sammanhang erinrar utredningen om
att en under senare år inom Stockholms kommunalförvaltning upprättad
promemoria utmynnar i förslag till sådan utvidgning av tomträttsinstitutet,
att denna upplåtelseform blir den normala för de kommunalt ägda tomterna
även inom huvudstadens centrala delar; i promemorian uttalas i anslutning
härtill önskemål om revision av gällande tomträttslagstiftning. Försäkringsutredningen
understryker för sin del önskvärdheten av att en efter tidens
krav anpassad lagstiftning angående tomträttsinstitutet snarast kommer till
stånd.

I en den 31 mars 1943 utsänd cirkulärskrivelse har försäkringsinspektionen
angivit efter vilka grunder tomträttsinteckningar må användas för redovisning
av livförsäkringsfond och därmed jämställd fond. Enligt de uppställda
villkoren kräves bl. a., att lånet ligger inom två tredjedelar av senast
fastställda taxeringsvärde (byggnads- och markvärde), därvid dock en botteninteckning
å ett belopp, motsvarande tjugu gånger den årliga tomträttsavgälden,
skall anses belasta tomträtten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

209

Försäkringsutredningen finner det ur flera synpunkter angeläget att bland
försäkringslagens kapitalplaceringsbestämmelser inrangera också tomträttsinstitutet.
Utredningen tillägger:

I brist på en ändamålsenlig reglering av institutet i lag måste man med
hänsyn till parternas fria dispositionsrätt räkna med tomträttsavtal av högst
varierande innehåll. Det ligger i sakens natur att upplåtelserna anpassas efter
förhållandena på varje särskild ort. Men även på en och samma plats
kunna efter hand ändrade upplåtelseformer komma att tillämpas. Inteckningshavarens
säkerhet är i väsentlig grad beroende av tomträttskontraktets
innehåll. Därav följer, att i försäkringslagen svårligen kan införas ett generellt
medgivande till placering i tomträttsinteckningar inom viss kvot av taxeringsvärdet.
Det synes ofrånkomligt att medgivandet göres beroende av en
prövning in casu. Möjlighet hör också finnas att till medgivandet knyta de
villkor, som betingas av omständigheterna i det särskilda fallet. Prövningen
bör givetvis ankomma på försäkringsinspektionen. Den här skisserade anordningen
kan förefalla tungrodd, men det må erinras om att en lokal standardisering
av tomträttskontrakten synes ligga i alla berörda parters intressen
och sålunda kan väntas bli regel. Medgivande till placering kan då lämpligen
lämnas i sådan form som i den förut återgivna cirkulärskrivelsen.

Vilket mått av stränghet, som bör anläggas vid prövningen, kan icke lämpligen
generellt angivas. De i cirkulärskrivelsen fixerade villkoren tillgodose
rimliga anspråk på säkerhet. Ur praktisk synpunkt är visserligen detta sätt
att lösa problemet icke helt invändningsfritt. Exempelvis har det ensidiga
beaktandet av tomträttsavgälden till konsekvens, att två tomträttsfastigheter
med olika avgäld men eljest fullt likvärdiga kunna belånas till olika belopp.
Exemplet är i betraktande av förhållandena i Stockholms ytterområden, där
den årliga avgälden kraftigt höjts efter hand som exploateringen fortskridit,
icke verklighetsfrämmande. De uppställda normerna måste likväl anses väl
avvägda och äga fördelen av enkelhet och klarhet. Om en ny lagstiftning
rörande tomträtten genomföres, blir frågan ur här berörda synpunkter förenklad.

I överensstämmelse härmed har i lagförslaget (274 § första stycket 6) såsom
generellt tillåtna placeringsobjekt upptagits skuldförbindelser med säkerhet
av inteckning i tomträtt inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde
och med den ytterligare begränsning med hänsyn till tomträttsavtalets
innehåll eller andra omständigheter, som försäkringsinspektionen föreskriver.

Yttranden. Förslaget om fri placerings rätt har givit anledning
till delade meningar. Folket-Samarbete finner utredningens analys av kapitalplaceringsfrågan
synnerligen värdefull och hälsar förslaget med stor tillfredsställelse,
icke minst med hänsyn till den kumulativa effekten av ett sjunkande
ränteläge. Anstalterna ifrågasätta dock, om icke förslaget är onödigt
försiktigt och dessutom alltför stelt. En naturlig konsekvens av Folket-Samarbetes
i annat sammanhang framförda förslag, att det skattepliktiga överskottet
skall tillföras en allmän konsolideringsfond för täckande av kapitalförluster,
synes anstalterna vara, att den övre gränsen för fria placeringar höjes
efter hand som denna fond växer. Även storleken av andra konsolideringsfonder
samt den utsträckning, i vilken värdehandlingarna nedskrivits,
hör enligt anstalternas mening kunna påverka gränsen för fria placeringar.
14 Bihang till riksdagens protokoll 1948. I sand. Nr 50.

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Också försäkringsbolagens riksförbund anser, att den fria placeringsrätten
blivit för snävt avgränsad i förslaget. Förbundet anmärker, att utredningens
i annat sammanhang framlagda förslag, att s. k. tilldelad återbäring skall
överföras till livförsäkringsfonden (262 § i förslaget) — till vilket förslag
förbundet ansluter sig — kommer att verka mer eller mindre inskränkande
i fråga om den lättnad med avseende å kapitalplaceringarna, som utredningen
velat bereda bolagen. För att det av utredningen avsedda syftet skall nås
anser förbundet därför, att den föreslagna 10 %-gränsen bör höjas, möjligen
upp till 15 %>. Då riksförbundet emellertid finner det svårt att här fastställa
någon bestämd siffra, föreslår förbundet en annan väg att nå utredningens
syfte, nämligen att den fria placeringsrätten får avse ett belopp, som sammanlagt
motsvarar dels tilldelad återbäring, dels ock en tiondel av försäkringsfonden
för egen räkning i övrigt.

Utredningens förslag angående placeringsrätt i aktier har rönt kritik
från försäkring sinspektionen, som anför:

Då utredningen i sitt resonemang om fri placering i aktier framhåller, att
placeringen icke är riskfri, att investeringen måste förutsättas ske med klok
försiktighet och utan ovidkommande synpunkter, att en tendentiös eller eljest
oförsiktig placeringspolitik skulle medföra ödesdigra verkningar för bolagets
soliditet samt att den svenska aktiemarknaden är alldeles för liten för att
kunna upptaga det nya köpintresse, som skulle uppkomma av den föreslagna
utökade placeringsrätten, synes det i viss mån förvånande, att utredningen
ansett sig böra möjliggöra en så omfattande placeringsrätt i aktier som 10 °/o
av försäkringsfonden. Inspektionen biträder de av utredningen i detta sammanhang
framförda synpunkterna, men finner —- i motsats till utredningen
-—- att de mana till en snävare begränsning beträffande aktier än i fråga om
övriga placeringsobjekt.

Den föreslagna fria placeringsrätten av 10 °/o av försäkringsfonden skulle
möjliggöra, att en del av de värdehandlingar, i vilka de fria fonderna nu äro
placerade, t. ex. högre än inom två tredjedelar av taxeringsvärdet liggande
inteckningar, skulle kunna överflyttas till försäkringsfonden. Härav torde
även följa att en större del av livförsäkringsbolagens fria fonder än för närvarande
är fallet skulle kunna placeras i aktier — därest det eljest skulle
bedömas lämpligt. Av de fria fonderna, som ultimo 1943 uppgingo till cirka
290 milj. kronor, hade placerats i aktier blott cirka 38 milj. kronor, varav 22
milj. kronor i försäkringsaktier och 16 milj. kronor i andra aktier. Det finnes
sålunda stort utrymme för ökad aktieplacering även utan den föreslagna
möjligheten att redovisa viss del av försäkringsfonden i aktier. Med hänsyn
härtill skulle det starkt kunna ifrågasättas, huruvida det för närvarande är
lämpligt att utrusta bolagen med en fri placeringsrätt i aktier, som icke är
vare sig möjlig eller från bolagens sida önskvärd att utnyttja.

Försäkringsinspektionen förordar, att den fria placeringsrätten i aktier begränsas
till högst 5 % av livförsäkringsfonden. I detta sammanhang tillägger
inspektionen, att det kan ställa sig svårt eller rentav omöjligt att avgöra var
gränsen mellan tillåtna placerings- och otillåtna spekulationsaffärer bör dragas.
Därest den vidgade möjligheten till placering i aktier skulle leda till
spekulation på aktiemarknaden från försäkringsbolags sida, anser inspektionen
att ändring i lagstiftningen bör övervägas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

211

I anslutning härtill kritiserar försäkringsinspektionen den av utredningen
föreslagna begränsningen i rätten att äga aktier i annat aktiebolag. Inspektionen
anför härom:

En aktieägare, som disponerar 10 % av ett bolags aktiekapital, har därigenom
ofta ett dominerande eller i varje fall ett mycket starkt inflytande över
bolaget. Detta gäller särskilt ju större spridning bolagets övriga aktier hava.
Det är ju uppenbart, att den som t. ex. disponerar 10 milj. kronor av ett bolags
till 100 milj. kronor uppgående aktiekapital, får ett mycket starkt inflytande
över bolaget. Därjämte skulle fem försäkringsbolag, som icke tillhöra
samma koncern och som vart och ett utnyttjade 10 %-gränsen i samma
aktiebolag och bildade ett konsortium, få en absolut majoritet i bolaget.
Det kan givetvis icke vara lämpligt att utrusta försäkringsbolagen med en
laglig möjlighet att få ett starkt minoritetsintresse i och — tillsammans med
andra försäkringsbolag -—• absolut kontroll över andra svenska aktiebolag,
samtidigt som man förbjudit bankaktiebolagen att överhuvud äga aktier i
andra bolag. Den nya aktiebolagslagen har även i flera avseenden givit minoritetsägare
av 10 % av kapitalet viss befogenhet framför andra aktieägare.
Detta visar ju, att sådan minoritetsägare är en faktor att räkna med för bolagsledningen.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser försäkringsinspektionen, att
gränsen bör sättas väsentligt lägre än utredningen föreslagit.

Än mer kritisk gentemot förslaget om en i viss utsträckning fri aktieplaceringsrätt
ställer sig bank- och fondinspektionen. Inledningsvis framhåller
inspektionen, att någon anledning icke finnes att betvivla riktigheten av utredningens
antagande, att vi här i landet under överskådlig framtid ha att
räkna med starkt växande försäkringsfonder. Däremot kan det ifrågasättas,
huruvida icke de framtida placeringsmöjligheterna bedömts väl pessimistiskt.
Inspektionen påpekar, att under senare tid framlagts åtskilliga reformprogram,
vilkas realiserande uppenbarligen kräva mycket betydande kapitalinsatser
såväl av enskilda som från det allmännas sida, och erinrar i detta
sammanhang om planerna på en allmän höjning av vår bostadsstandard,
rationalisering av jordbruket och utvidgning av vårt kommunikationsväsen.
Det är tydligt — anför inspektionen — att ifrågavarande kapitalbehov jämväl
kommer att öka försäkringsbolagens placeringsmöjligheter.

Bank- och fondinspektionen refererar härefter utredningens uttalanden angående
angelägenheten av att näringslivet tillföres riskvilligt kapital, vilket i
högre grad än tidigare bör tillskjutas kollektivt genom placering av medel,
som av penninginstitut uppsamlats från folkets breda lager, samt yttrar
härom följande:

Detta resonemang är otvivelaktigt riktigt i och för sig, men inspektionen
vill ifrågasätta, huruvida det är tillämpligt just i förevarande sammanhang.
I den följande framställningen understryker nämligen utredningen kraftigt,
att den fria placeringsrätten icke får leda till ett åsidosättande av säkerhetskravet
och att investeringarna måste ske med »klok försiktighet och utan
ovidkommande synpunkter». Såväl härav som av vad utredningen fortsättningsvis
anför särskilt rörande placering av kapital i aktier, bibringas man
den uppfattningen, att utredningen avser placeringar med mycket ringa risk
Exempelvis synes utredningen, då det gäller placering av kapital i aktier

212

Kunrjt. Maj.ts proposition nr 50.

närmast ha tänkt sig inköp av sådana i bestående, välkonsoliderade företag.
Om så är fallet, torde nyttan för näringslivet av den fria placeringsrätten
i det avseende utredningen tänkt sig bliva ringa eller ingen. Någon brist
på kapital, som är villigt att taga den med placeringar av sistnämnda slag
förenade risken torde icke vara att förvänta. Vad som däremot behövs men
kanske icke alltid står till förfogande, är kapital i olika former för startande
av helt nya företag eller för mera omfattande utvidgningar eller rekonstruktioner
av äldre, icke konsoliderade företag. Härmed är åter förenat så stora
risker, att det även enligt inspektionens uppfattning icke bör ifrågakomma
att försäkringsfondens medel användes för dylikt ändamål.

En fri placeringsrätt för försäkringsbolagen blir av särskild betydelse med
hänsyn till de ökade möjligheter att förvärva aktier i andra företag, som
försäkringsbolagen härigenom få. Frågan om försäkringsbolagens aktieförvärvsrätt
kan, som framgår redan av betänkandet, ses från många olika synpunkter.
Vad först säkerhetssynpunkten beträffar, är det givetvis riktigt, som
utredningen påpekat, att det icke erbjuder någon svårighet att angiva företag,
vilkas aktier måste anses erbjuda minst lika god säkerhet som flera slag
av industriobligationer. Begränsa bolagen sina aktieplaceringar till förvärv
på lång sikt av aktier i dylika företag, torde ur denna synpunkt icke vara
något att erinra däremot. Som utredningen själv framhåller föreligger emellertid
risken, att bolagen i spekulationssyfte förvärva även aktier i mera
konjunkturbetonade företag. Fn sådan användning av rätten till fri placering,
som är mycket svår att hindra, skulle uppenbarligen kunna allvarligt
rubba bolagens soliditet och skapa avskrivningsbehov, som icke kunde täckas
utan en ökning av försäkringspremierna.

Utredningen framhåller, att vidgade möjligheter till aktieinvestering kunde
tänkas hos bolagsledningen uppamma ett företagareintresse utanför försäkringsväsendets
eget område, vilket finge betecknas såsom eu synnerligen
allvarlig utveckling. Bank- och fondinspektionen vill, med hänsyn till de
ogynnsamma verkningar, som på sin lid följde av affärsbankernas aktieförvärvsrätt,
starkt understryka vikten av denna synpunkt. En betydande del
av de förluster, som efter första världskriget drabbade bankväsendet, härledde
sig från engagemang med företag, i vilka bankerna ägde stora aktieintressen.
På grund av dessa intressen hade bankerna förletts till en kreditgivning,
som ofta resulterade i större förluster än själva aktieinnehaven.
Samma frestelse kan uppkomma för försäkringsbolagen, därest en fri placeringsrätt
införes. Den spärregel, som utredningen föreslagit till förhindrande
av en dylik utveckling, är icke effektiv. Redan innehavet av 10 procent av
aktierna i ett av våra större industriföretag kan medföra ett mycket starkt
och understundom avgörande inflytande på företagets ledning. Och i andra
fall kan tänkas, att två eller flera försäkringsbolag med intressen i samma
företag träffa överenskommelser, genom vilka spärregelns syfte förfelas. Att
förhindra ett dylikt samgående låter sig svårligen göra. Det synes inspektionen
föga rationellt att nu medgiva försäkringsbolagen en rätt, som på
grund av vunna erfarenheter fråntagits affärsbankerna, vilka dock obestridligen
besitta större möjligheter än försäkringsbolagen att bedöma industriföretagens
bärighet och framtidsutsikter.

En utvidgning av försäkringsbolagens aktieförvärvsmöjligheter kan emellertid
medföra olägenheter och faror icke bara för bolagen själva utan även
för näringslivet i övrigt. Utredningen påvisar med tydliga siffror, att den
svenska aktiemarknaden är alltför ringa för att kunna tillgodose det köparintresse,
varom här är fråga, och att aktiebörsens funktionsduglighet äventyrades,
om försäkringsbolagen tillätes redovisa större aktieposter i försäkringsfonderna.
Mot bakgrunden av utredningens mycket bestämda uttalan -

213

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

den i denna del är det närmast ägnat att förvåna, att aktieförvärvsmöjligheterna
icke begränsats mer än som skett. Inspektionen anser sig i detta sammanhang
böra framhålla, att en utvidgning av försäkringsbolagens rätt till
aktieförvärv kan följas av anspråk på motsvarande förmån från affärsbankernas
sida. Om icke dessa anspråk avvisades — något som kanske svårligen
läte sig göras — komma givetvis de här påtalade olägenheterna att skärpas.

Bank- och fondinspektionen vill slutligen peka på den fara, som ligger
däri att ledningen över industriföretagen i betydande utsträckning kan komma
att övergå i försäkringsbolagens händer. Den förut berörda regeln att
sagda bolag i princip icke må förvärva mer än högst 10 procent av aktierna
i annat företag, kan icke förhindra en dylik utveckling. Den ifrågasatta
rätten till fri placering av försäkringsfondernas medel skulle kunna skapa
förutsättningar för en ännu kraftigare koncentration av ledningen över industrien
än den som hittills ägt rum. En sådan utveckling skulle enligt inspektionens
mening vara synnerligen olycklig.

På dessa skäl anser sig bank- och fondinspektionen böra bestämt avrada
från en utvidgning av försäkringsbolagens aktieförvärvsmöjligheter. Om det
anses lämpligt att tillerkänna försäkringsbolagen fri placeringsrätt beträffande
en del av försäkringsfonden, bör enligt inspektionens mening aktier i princip
undantagas såsom placeringsobjekt. Inspektionen erinrar om att bolagen
såväl enligt gällande rätt som enligt förslaget kunna för aktieförvärv använda
sina fria fonder och förordar —- ehuru bolagen hittills icke i någon
större utsträckning använt sig av nämnda möjlighet — att rätten att använda
de fria fondema för dylik placering begränsas till en viss mindre del
av aktierna i ett främmande företag.

Beträffande av försäkringsutredningen behandlade frågor som beröra inteckning
i fast egendom, ha vissa synpunkter framförts av försäkringsbolagens
riksförbund. I fråga om lånegränsen anser förbundet,
att det ur olika synpunkter skulle vara önskvärt att denna frigjordes från
taxeringsvärdet. Med hänsyn till de av utredningen papekade praktiska olägenheter,
som skulle följa av en sådan omläggning, synes det förbundet likväl
vara lämpligast att som huvudregel fasthålla vid taxeringsvärdet för bestämmandet
av det fondmässiga lånevärdet. I detta sammanhang erinrar
riksförbundet dock om den betydande tertiära kreditgivning, som numera
äger rum från statens sida genom byggnadslånebyran. För praktiskt taget
varje nybyggnad, som tillkommer under kontroll av byggnadslånebvrån och
med stöd av därifrån beviljad tertiärkredit, erfordras en primär- och sekundärkredit
motsvarande 70 °/o av ett av byran fastställt avkaslningsvärde.
Detta värde -— framhåller förbundet — som oftast är högre än det sedermera
fastställda taxeringsvärdet, torde i regel fastställas efter en noggrann och
ingående teknisk prövning och därjämte efter mera enhetliga normer än
taxeringsvärdet. Vid sådant förhallande anser riksförbundet det rimligt, att
berörda avkastningsvärde i förekommande fall tar ersätta taxeringsvärdet
som norm för kreditgivningen. Denna modifikation av huvudregeln torde
dock ej böra avse längre period än den först avtalade bindetiden lör lånet,
i regel 10 år, emedan man för närvarande ej vet, huruvida avkastningsvär -

214

Kungi. Maj.ts proposition nr 50.

det i framtiden kommer att göras till föremål för omprövning från byggnadslånebyråns
sida. Riksförbundet hemställer om sådan jämkning av huvudregeln
för belåningsgränsen, att det anförda önskemålet blir tillgodosett.

Riksförbundet finner det påkallat att göra ytterligare ett avsteg från huvudregeln,
att den fondmässiga lånegränsen skall utgöra två tredjedelar av
taxeringsvärdet, nämligen beträffande fastigheter, som direkt eller indirekt
helt ägas av försäkringsbolag. Härom anför förbundet följande:

I fråga om dylika fastigheter gäller, dels att några marginaler för oguldna
skatter, kostnader och räntor icke behöva förutsättas, dels ock att den allmänna
tekniska standarden ävensom underhållet och skötseln genomsnittligt
torde vara av avsevärt högre klass än för fastigheter i allmänhet. Vi hemställa
därför, att den gräns, intill vilken inteckning i sådan fastighet, varom
här är fråga, må redovisas i försäkringsfonden, sättes till 75 % av taxeringsvärdet,
vilken gräns med hänsyn till vad nyss anförts torde kunna anses i
stort sett likvärdig med 7s-gränsen för andra fastigheter.

I detta sammanhang polemiserar riksförbundet mot försäkringsutredningens
uttalande, att försäkringsbolag — på grund av förbudet att driva
annan rörelse än försäkringsrörelse — icke äger på löpande räkning i egen
regi utföra nybyggnadsarbete. Förbundet anmärker, att frågan huruvida annan
rörelse än försäkringsrörelse bedrives, bör bedömas med utgångspunkt
från målsättningen, samt tillägger:

Att bedriva en spekulationsartad byggnadsproduktion är uppenbarligen i
strid med lagen. Om däremot ett försäkringsbolag exempelvis för kapitalplacering
eller för erhållande av egna kontorslokaler önskar uppföra en byggnad,
bör bolaget äga att utföra arbetet på det sätt, som ur teknisk och ekonomisk
synpunkt är riktigast och mest ändamålsenligt. Att ett entreprenadförfarande
i många fall leder till det bästa resultatet är givet, särskilt i fråga
om byggnader av mera vanlig karaktär, där praktiskt taget alla detaljer
kunna bestämmas på förhand. I andra fall åter, där sådana förutsättningar
icke äro för handen, kan entreprenadavtal icke förväntas bliva den billigaste
lösningen. Nödgas man vid ett byggnadsföretag vidtaga flera och betydelsefulla
ändringar i de ursprungliga planerna, övergår entreprenadavtalet lätt
i realiteten till ett »räkningsavtal», men då vid en tidpunkt och på ett sätt,
som för byggherren är direkt olämpligt och oekonomiskt. Det må jämväl
framhållas, att gränsen mellan att bygga på entreprenad och i egen regi ofta
är flytande. Detsamma gäller i fråga om gränsen mellan nybyggnadsarbeten
å ena sidan och moderniserings- eller liknande arbeten å den andra, vilka
sistnämnda arbeten det enligt utredningen skulle vara tillåtet för försäkringsbolag
att utföra på löpande räkning.

Om utredningen här på rätt sätt tolkat bestämmelsen, att försäkringsbolag
ej må driva annan rörelse än försäkringsrörelse, erfordras en uppmjukning
av bestämmelsen så att den kommer mera i överensstämmelse med det praktiska
livets fordringar.

Försäkringsutredningens synpunkter beträffande lån mot säkerhet av inteckning
i tomträtt ha berörts endast i ett remissyttrande. Försäkring
sinspektionen bemöter sålunda utredningens uttalande, att inspektionens
praxis, varigenom vid lånegränsens bestämmande en botteninteckning mot -

215

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

svarande 20 gånger den årliga tomträttsavgälden fingeras, ur praktisk synpunkt
icke är helt invändningsfri. Det av utredningen anförda exemplet, att
ett ensidigt beaktande av tomträttsavgälden har till konsekvens att två tomträttsfastigheter
med olika avgäld men eljest fullt likvärdiga kunna belånas
till olika belopp, berättigar enligt inspektionens mening icke till någon invändning.
Inspektionen framhåller, att om två tomter äro likvärdiga men
tomträttsavgälden för den ena väsentligt mindre än den andra, måste självfallet
försäljningsvärdet av tomträtten för tomten med den högre avgälden
vara mindre, vilket bör avspegla sig i lånevärdet.

Föredraganden. Det lider intet tvivel att utvecklingen på kapitalmarknaden
under 1930-talet beredde särskilt livförsäkringsbolagen svårigheter att
placera sina medel. Härtill bidrog främst den vikande räntenivån. Förhållandena
ha klarläggande belysts genom den av försäkringsutredningen verkställda
undersökningen. Det synes mig emellertid lika uppenbart, att situationen
numera i grund förändrats. Sedan världskrigets utbrott har den statliga
upplåningen vuxit till en för vårt lands förhållanden betydande omfattning.
Med hänsyn till den planerade sociala reformverksamheten kan lånebehovet
från det allmännas sida även i fortsättningen bli omfattande. Vid
sidan därav kan man räkna med icke obetydliga investeringsmöjligheter för
att tillgodose exempelvis industriens och den privata fastighetsmarknadens
lånebehov.

Möjligheterna att finna placeringsobjekt bland guldkantade värdehandlingar
te sig sålunda för närvarande tämligen gynnsamma och de torde under
överskådlig tid knappast komma att försämras. Trots detta äro de skäl beaktansvärda,
vilka försäkringsutredningen anfört till förmån för att en begränsad
sektor upplåtes för fri placeringsrätt. I detta sammanhang vill jag särskilt
betona, att vissa försäkringsbolag obestridligen drivit en ur social synpunkt
värdefull investeringspolitik. Såsom exempel må nämnas förmånliga mteckningslån
till egnahemsbyggare. I den mån sådana lån överskridit tvåtredjedelsgränsen
har livförsäkringsfonden icke kunnat tagas i bruk. I och för
sig saknas givetvis anledning att motsätta sig att även denna och därmed
likställda fonder disponeras för en socialt inriktad investeringspolitik. Tvärtom
framstår det ur samhällelig synpunkt såsom önskvärt att så sker. Vid avvägningen
av gränserna för en fri placeringsrätt synas mig likväl skilda
omständigheter verka i restriktiv riktning. Salunda maste tillses att försök
ringstagarnas trygghetskrav icke eftersättas. Men framför allt finner jag det
betänkligt att ställa försäkringsbolagens investeringspolitik utanför det allmännas
kontroll annat än i strängt begränsad omfattning. Försäkringsutredningen
har föreslagit fri placeringsrätt beträffande tio procent av livförsäkringsfonden
och därmed likställd fond. I och för sig synes det lämpligt
att den fria placeringsrätten begränsas till viss kvot av fonden. Självfallet
bör — såsom i ett remissyttrande understrukits — fondens storlek därvid
beräknas med hänsyn uteslutande till försäkringar för egen räkning.

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Därmed förstår jag enligt vedertagen terminologi —- försäkringsbelopp,
för vilka återförsäkringsgivare icke ansvarar.

Fii placeringsrätt innebär beträdande av nya vägar. Konsekvenserna härav
kunna icke med säkerhet överblickas. Detta manar till försiktighet. Intill
dess närmare erfarenhet vunnits torde en begränsning av den fria placeringslätten
till fem procent av fonden få anses som en lämplig avvägning.

Därutöver torde ytterligare en inskränkning vara motiverad, nämligen
beträffande aktier. Redan försäkringsutredningen har funnit det i viss mån
tveksamt, huruvida även aktier borde innefattas i en fri placeringsrätt beträffande
livförsäkringsfonden och därmed likställda fonder. Utredningen har
emellertid ansett sig böra förorda att så får ske, dock med den inskränkningen,
att endast börsnoterade aktier få användas för den fondmässiga redovisningen.
Försäkringsbolags reserver i övrigt få — liksom hittills — enligt
förslaget placeras även i aktier. Emellertid upptar förslaget såsom en nyhet
den viktiga bestämmelsen, att försäkringsbolag eller koncern av sådana bolag
icke utan försäkiingsinspektionens medgivande fa äga mer än en tiondel av
aktierna i svenskt aktiebolag; spärregeln skall enligt förslaget dock icke gälla
innehav av försäkringsaktier eller aktier i holdingbolag på försäkringsväsendets
område.

Utredningens ståndpunkt att den fria placeringsrätten bör omfatta även
aktier har kritiserats särskilt av bank- och fondinspektionen. Även om jag
icke kan förbehållslöst ansluta mig till denna kritik, synas mig likväl avgörande
skäl tala för att aktier icke få begagnas för redovisning av livförsäkringsfond
eller därmed likställd fond. Genom de framförda betänkligheterna
har problemet emellertid vidgats. Den frågan tränger sig fram,
huruvida icke ett generellt förbud för försäkringsbolag att förvärva andra
aktier än försäkringsaktier är motiverat. Vid övervägande av denna fråga
har jag fäst avseende vid att försäkringsbolagen hittills endast i tämligen
ringa omfattning disponerat sina fria fonder för aktieförvärv. Av den
officiella statistiken framgår, alt vid utgången av år 1944 försäkringsbolagen
(nksbolag samt läns- och häradsbolag) redovisade fonder av beskaffenhet
att kunna fritt placeras till ett sammanlagt belopp av omkring 2 000 miljoner
kronor; av detta belopp redovisades i runt tal 49 miljoner kronor i försäklingsaktier
och 34 miljoner kronor i andra aktier. Någon vägande anmärkning
i anledning av bolagens innehav av »andra aktier» har såvitt jag vet
icke framkommit. Under föreliggande omständigheter finner jag därför icke
skäl alt nu upptaga förbud mot dylikt aktieförvärv. Vad försäkringsaktierna
beträffar torde ett förbud mot förvärv av dylika kunna motverka ur allmän
synvinkel önskvärda konsolideringssträvanden eller fusioner; sådant förbud
torde följaktligen icke böra ifrågakomma.

Om försäkringsbolagen sålunda alltjämt skola tillåtas att i begränsad
omfattning förvärva aktier, är det emellertid av betydelse att tillse, att bolagen
icke förskaffa sig för stort inflytande i företag utanför försäkringsväsendets
eget område. I detta hänseende kan jag helt ansluta mig till försäkringsutredningens
synpunkter. Dock synes mig försiktigheten kräva en

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

217

snävare begränsning än utredningen föreslagit. Med hänsyn härtill förordar
jag att spärren i 336 § bestämmes till en tjugondei av aktierna eller röstetalet
i stället för, såsom utredningen föreslagit, en tiondel därav.

Beträffande investering i fast egendom har i ett remissyttrande vissa eftergifter
ifrågasatts i nu gällande ordning, varmed försäkringsutredningens förslag
i stort sett överensstämmer. Sålunda har framkastats tanken på att
— beträffande nybyggnad, som tillkommit under kontroll av byggnadslånebyrån
och med stöd av därifrån beviljad tertiärkredit — bestämma lånegränsen
i förhållande till det av byggnadslånebyrån fastställda avkastningsvärdet
i stället för taxeringsvärdet. Detta förslag saknar icke sitt intresse.
Med hänsyn till den i viss mån svåröverskådliga utvecklingen på fastighetsmarknaden
te sig emellertid konsekvenserna av en sådan omläggning ovissa.
Detta har även antytts i remissyttrandet genom påpekandet, att man för
närvarande icke vet, huruvida avkastningsvärdet i framtiden kommer att
omprövas av byggnadslånebyrån. Visserligen är även taxeringsvärdet föremål
för kontinuerlig omprövning, men erfarenheten visar, att några allvarligare
fluktuationer här icke pläga förekomma. Förhållandena mana för närvarande
till stor försiktighet. Jag är i varje fall icke nu beredd att frångå
den allmänna fastighetstaxeringen såsom värderingsnorm.

Försäkringsbolagens riksförbund har anfört skäl för att en högre belåningsgräns
bör tillämpas i fråga om försäkringsbolagens direkt eller indirekt
ägda fastigheter än beträffande fastigheter i övrigt. Otvivelaktigt äro förhållandena
i många fall sådana, att ett högre belåningsvärde för försäkringsbolagens
egna fastigheter ter sig fullt motiverat. Men å andra sidan torde förhållandena
vara långt ifrån ensartade. Under sådana omständigheter anser
jag mig icke kunna förorda ett generellt avsteg från huvudregeln beträffande
denna fastighetskategori. En undantagsbestämmelse som medger högre
belåningsvärde efter individuell prövning i enskilda fall torde av praktiska
skäl icke heller böra ifrågakomma. Jag har desto hellre kunnat intaga denna
ståndpunkt, som den fria placeringsrätten här bereder försäkringsbolagen
en viss lättnad.

Av väsentligt större betydelse är spörsmålet, huruvida försäkringsbolagen
äga bygga fastigheter i egen regi. Utredningen har ansett detta oförenligt med
bestämmelsen om att försäkringsbolagen icke äga driva annan rörelse än
försäkringsrörelse. Nämnda förbudsbestämmelse upptogs redan i 1903 års
försäkringslagstiftning och har bibehållits i det föreliggande lagförslaget. Jag
är i detta hänseende ense med utredningen. Det är min övertygelse alt förbudet
mot annan verksamhet i väsentlig mån bidragit till den utveckling mot
ökad soliditet, som i stort sett karakteriserat det enskilda försäkringsväsendet.
En uppmjukning av förbudet medför risk att utvecklingen föres in på
vägar, som icke äro önskvärda. I detta sammanhang vill jag framhålla, att
den ifrågavarande bestämmelsen givetvis innebär förbud för försäkringsbolag
att genom dotterföretag driva sådan verksamhet, som bolaget icke äger
bedriva i egen regi. Vad beträffar fastighetsinvestering har försäkringsutred -

218

Kungl. Maj-.ts proposition nr 50.

ningen anvisat möjligheten att träffa avtal med byggnadsentreprenör, som
på egen risk och mot överenskommet pris utför byggnadsarbetet. Genom en
sådan anordning är försäkringsbolaget befriat från de ekonomiska riskerna
och övrigt 1''öretagaransvar, som i stället åvilar entreprenören. Jag delar försäkringsutredningens
uppfattning att ett dylikt förfarande icke står i strid
med den nyssnämnda förbudsbestämmelsen. Mot entreprenadförfarandet har
i ett remissyttrande anmärkts att om byggherren under arbetets gång finner
nödvändigt att vidtaga flera och betydelsefulla ändringar i de ursprungliga
planerna, entreprenaden i realiteten lätt övergår till ett avtal på löpande räkning,
men då vid en tidpunkt och på ett sätt, som för byggherren är direkt
olämpligt eller oekonomiskt. Denna anmärkning torde få betraktas såsom
väsentligt överdriven och synes mig i varje fall icke kunna tillmätas avgörande
betydelse. Enligt min mening öppnar entreprenadförfarandet möjligheter
för försäkringsbolagen att på ett ändamålsenligt sätt investera i fast
egendom. Om, såsom jämväl anmärkts, svårigheter uppkomma att upprätthålla
en klar gräns mellan att bygga på entreprenad och i egen regi — en
anmärkning som också synes mig skjuta över målet — torde konsekvensen
härav närmast böra bli att även entreprenadförfarandet förbjudes. Däremot
ligger det i sakens natur, att gränsen måste bli flytande mellan nybyggnadsarbete,
å ena sidan, och moderniserings- eller liknande arbete, å den andra.
Att här uppställa en generell regel om vad som tillhör det ena eller det andra
låter sig icke göra och skulle helt visst icke heller vara lämpligt. Detta måste
bedömas från fall till fall.

Vad slutligen beträffar rätten att för redovisning använda lån mot säkerhet
av inteckning i tomträtt, finner jag utredningens förslag välgrundat. I
detta sammanhang vill jag erinra om alt riksdagens skrivelse den 16 juni
1945 (nr 405) med begäran om en förutsättningslös och allsidig utredning
av tomträttslagstiftningen överlämnats till lagberedningen.

V. Försäkringstekniska bestämmelser för livförsäkring i allmänhet.

Till försäkringstekniska bestämmelser hänföras i det följande de på matematisk
grund uppställda reglerna för beräkning av premier och olika slag av
fonder samt för bestämmande av vinstandelar till de försäkrade m. m. Hithörande
spörsmål hava utförligt diskuterats i betänkandet. Det synes mig
icke erforderligt att nu lämna en mera ingående redogörelse för utredningens
förslag i dessa delar. Jag torde i stället få hänvisa till betänkandet — del II
s. 33—107 samt, beträffande vissa med försäkringstekniken sammanhängande
skattefrågor, till s. 275—294 — och nu begränsa mig till en kortfattad
redogörelse för de grundläggande synpunkterna i utredningens förslag. Med
hänsyn till ränte- och kapitalförsäkringsanstalternas egenartade förhållanden
behandlas hithörande frågor för sig i närmast följande avsnitt.

Utredningen. I 213 § gällande försäkringslag kommer kravet på livförsäkringens
soliditet till uttryck. Bestämmelserna i detta lagrum innebära, att

219

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

premier och fonder skola beräknas på grundval av en vederhäftig statistisk-ekonomisk
analys av alla på rörelsen inverkande faktorer och erhålla
en betryggande storlek. Soliditet skr av et gör det nödvändigt att beräkna premierna
högre än vad som i själva verket väntas vara erforderligt för att man
därigenom skall vinna ett skydd mot avvikelser i ogynnsam riktning från
det beräknade förloppet av verksamheten. Under normala förhållanden kan
man därför räkna med att överskott uppstår i rörelsen. I den mån detta överskott
återföres till vederbörande försäkringstagare kan man säga, att den
verkliga kostnaden för försäkringen motsvarar erlagd premie med avdrag för
återbetalat överskott. Vid sidan av soliditetskravet uppställer utredningen
ytterligare ett krav, innebärande att den verkliga kostnaden för försäkringen
skall utgöra ett skäligt pris för de tjänster av olika slag, som försäkringen
innebär för försäkringstagaren. Utredningen kallar detta för skälighetsprincipen.
Soliditets- och skälighetsprinciperna innebära följaktligen, att ett livförsäkringsbolags
verksamhet skall bedrivas på sådant sätt att, samtidigt som
full soliditet upprätthålles, kostnaden för försäkringarna hålles inom skäliga
gränser och även på skäligt sätt fördelas mellan olika försäkringstagare. I
praktiken kommer detta — framhäver utredningen — att innebära krav på
att bolaget skall iakttaga sparsamhet med avseende å sina omkostnader samt
tillämpa ändamålsenliga regler för fördelning av uppstående vinst mellan
försäkringstagarna.

Soliditets- och skälighetsprinciperna utgöra enligt utredningens förslag de
försäkringstekniska bestämmelsernas fundament. De tekniska riktlinjerna för
verksamheten finnas angivna i de av Kungl. Maj:t stadfästa grunderna. Såsom
generell regel beträffande grunderna gäller enligt förslaget (263 §), att
dessa skola avse att trygga försäkringsbolagets förmåga att dels fullgöra sina
förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal, dels bereda försäkring till en
med hänsyn till försäkringens art skälig kostnad.

Inom ramen för de grundläggande soliditets- och skälighetsprinciperna
kunna olika anordningar tillämpas i fråga om de beräkningar av premier,
fonder och vinstbelopp, som bolagen ha att utföra. Enligt utredningens mening
måste det betraktas som ett viktigt önskemål, att utvecklingen på detta
område ej fastlåses genom lagföreskrifter, utan att tvärtom tillräckligt utrymme
beredes för åstadkommande av sådana anordningar som, samtidigt
med att de kunna anses tillfredsställande ur såväl soliditets- som skälighetssynpunkt,
på bästa möjliga sätt tillgodose de försäkrades intressen. Med hänsyn
härtill — anför utredningen — böra bland lagens försäkringstekniska
bestämmelser endast sådana allmänna föreskrifter upptagas, vilka bedömas
såsom erforderliga för upprätthållande av soliditets- och skälighetsprinciperna
under växlande betingelser för verksamheten. Tekniska detaljbestämmelser
kunna i allmänhet icke anses besitta den grad av allmängiltighet, som
bör krävas för deras upptagande i lagen. Dylika bestämmelser höra i stället
hemma i de försäkringstekniska grunder, varje bolag har att upprätta och
underställa Kungl. Maj ds stadfästelse.

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Beräkningen av premier regleras i premiegrunderna, som utgöra
en sammanställning av vissa antaganden beträffande den framtida utvecklingen,
huvudsakligen i fråga om förräntning, dödlighet och omkostnader.
Enligt gällande försäkringslag (213 §) skola dessa antaganden vart för sig
väljas på ett betryggande sätt med ledning av den erfarenhet, som står till
buds. I lagförslaget (264 § 1 mom.) har denna princip bibehållits ehuru med
en viss modifikation. Denna innebär att i premierna skall kunna inrymmas
ett särskilt säkerhetstillägg, till vilket hänsyn får tagas vid bedömande av
trygghetsgraden hos de olika antagandena. Genom en dylik anordning har
utredningen velat förebygga att premienivån blir onödigt hög. I den mån
det verkliga förloppet av verksamheten ogynnsamt avviker från något av
beräkningselementen, kan det explicita säkerhetstillägget mobiliseras och användas
som förstärkning på den punkt i systemet, där stöd erfordras.

Utredningen betonar, att kravet på att premiegrunderna skola tillgodose
skälighetsprincipen får särskild betydelse med avseende å omkostnaderna.

Frågan huruvida skiljaktigheter i verksamhetens natur motiverar, att försäkringsbolagen
tillämpa olika antaganden i premiegrunderna •—• vilket i sin
tur medför differenser i premienivån — besvarar utredningen så, att endast
sådana skiljaktigheter, som kunna anses vara betingade av väsentliga och
bestående olikheter i verksamhetens natur, böra komma till uttryck i premiegrunderna.
I detta sammanhang anmärker utredningen, att det för närvarande
förekommer tre skilda premienivåer, nämligen för stor försäkring,
folkförsäkring och tjänstepensionsförsäkring. Utredningen tillägger, att det
inom varje försäkringsgren bör vara de bäst skötta bolagens förhållanden,
som bli vägledande vid grundernas utformande.

Till tekniska fonder hänför utredningen följande fem fonder,
nämligen försäkrings-, utjämnings-, säkerhets-, återbärings- och regleringsfonden.

Vad först angår försäkringsfonden innebär utredningens förslag
icke någon ändring i nu gällande bestämmelser såvitt avser skadeförsäkring.
Beträffande livförsäkring föreslås, att försäkringsfonden liksom för närvarande
skall omfatta ersättningsreserv och premiereserv men därjämte även
s. k. tilldelad återbäring. Rörande innebörden av sistnämnda begrepp skall
jag återkomma i det följande. Medan ersättningsreservens karaktär är oförändrad
i förslaget, innehåller detta i fråga om premiereserv för livförsäkring
betydelsefulla nyheter. Till förebyggande av missförstånd må anmärkas, att
vad i det följande anföres beträffande premiereserv endast avser livförsäkring.

Premiereserven motsvarar det beräknade värdet av försäkringsbolagets ansvarighet
på grund av samtliga löpande försäkringar. Denna begreppsbestämning
bibehålies i förslaget; avvikelserna avse i stället principerna för premiereservens
beräknmg. Gällande försäkringslag stadgar (213 §), att den totala
premiereserven skall utgöra summan av individuella premiereserver för var
och en av de enskilda försäkringarna i beståndet. Dessa individuella premie -

221

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

reserver beräknas i sin tur enligt regler, som i fråga om vissa grundläggande
principer angivas i lagen men som i övrigt fixeras i de försäkringsteknis ka

grunderna. _

För varje löpande försäkring har bolaget åtagit sig vissa framtida utgifter,
nämligen att fullgöra de i avtalet stadgade försäkringsprestationerna samt
att bestrida härför erforderliga förvaltningskostnader. Vid varje given tidpunkt
kan kapitalvärdet av dessa ännu icke fullgjorda utgifter för försäkringen
beräknas, om man utgår från vissa antaganden rörande framtida förräntning,
dödlighet och förvaltningskostnader. Detta kapitalvärde representerar
en bolagets skuld på grund av försäkringen. Å andra sidan har bolaget
för varje försäkring, där samtliga avtalade premier ännu icke hunnit inbetalas,
en tillgång i sin rätt att uppbära framtida premier. Kapitalvärdet
härav kan vid varje given tidpunkt beräknas med stöd av antaganden rörande
den framtida räntefoten och dödligheten. En försäkrings premiereserv
utgör saldot av nyssnämnda båda poster. Premiereserven för varje enskild
försäkring framkommer alltså genom att man från kapitalvärdet av bolagets
framtida utgifter för försäkringen subtraherar kapitalvärdet av bolagets
framtida premieinkomster. För slutbetalda försäkringar blir det senare kapitalvärdet
lika med noll. Den på angivet sätt beräknade premiereserven kan
under de första åren efter försäkringens tecknande utfalla negativ, i vilket
fall den uppfattas såsom en tillgång för bolaget.

I den här angivna beräkningsmetoden föreskriver gällande försäkringslag
(213 §) modifikationer i två hänseenden:

1) De framtida premier, vilkas kapitalvärde får avdragas äro maximerade
enligt vissa angivna normer, vilka i huvudsak innebära en begränsning av
den i premierna ingående belastningen för anskaffningskostnader. Dessa
maximerade premier kallas i lagen reservpremier och understiga de faktiskt
tillämpade premierna.

2) För varje försäkring, där beräkningen (med reservpremie i stället för
den avtalade premien) ger ett negativt värde, skall premiereserven i stället
sättas lika med noll

Vidare innebära gällande lagbestämmelser förbud mot att räkna med explicita
säkerhetstillägg.

Om innebörden av gällande bestämmelser rörande beräkning av premiereserven
anför utredningen följande:

Enligt de refererade lagbestämmelserna kan en reservpremie tänkas uppdelad
i tre delar, nämligen dels nettopremien, som är beräknad att täcka kostnaden
för själva de avtalade försäkringsprestationernas fullgörande, och dels
två olika tillägg för omkostnader, det ena motsvarande anskaffningskostnader
och det andra löpande förvaltningskostnader. I det ögonblick, då en försäkring
tecknas, är kapitalvärdet av alla avtalade nettopremier och alla tilllägg
för löpande förvaltningskostnader lika med kapitalvärdet av alla bolagets
utgifter för försäkringsförbindelsens fullgörande samt för löpande förvaltningskostnader,
under det att kapitalvärdet av de delar av reservpremierna,
som motsvara anskaffningskostnader, är lika med värdet av den anskaffningskostnad,
som antagits vid reserv premiens beräkning och för vilken lagens
nyss anförda maximibestämmelser gälla.

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Boriser man nu för ett ögonblick från lagens förbud mot negativa premieleserver,
så följer härav för varje försäkring med fortlöpande premiebetalning,
att premiereserven i det ögonblick, då försäkringen tecknas, blir negativ
?ch till sitt belopp lika med nyssnämnda värdet av den i premiereserven
ingående anskaffningskostnaden. Det förutsättes härvid, att anskaffningskostnaden
är betald men att ännu ingen premie erlagts. För de flesta i praktiken
förekommande försäkringsformer växer premiereserverna därefter så
hastigt, att den efter ett eller två års förlopp blir positiv, varefter den förbhr
positiv under hela den återstående försäkringstiden. Under den gjorda
förutsättningen kan bolaget sålunda vid tecknandet av nya försäkringar omedelbart
disponera medel för bestridande av anskaffningskostnader genom att
uppföra de ny tecknade försäkringarna med negativ premiereserv — d. v. s.
som en tillgångspost i balansräkningen. Beloppet av den anskaffningskostnad,
som kan täckas på nu anfört sätt, begränsas av lagens maximibestammelse.
Eventuellt överskjutande anskaffningskostnader täckas först i
den man motsvarande delar av de verkliga försäkringspremierna inflyta och
maste i avvaktan härpå bestridas genom anlitande av förlagsmedel vanligen
i form av vinster från ett förut befintligt bestånd av försäkringar.

Det nu beskrivna sättet för premiereservens beräkning med hänsyn till
anskaffningskostnaderna går under namn av zillmering, och med uttrycket
den zillmeringsbara anskaffningskostnaden betecknas den del av ifrågavarande
kostnad, för vilken bolaget härvid erhåller omedelbar täckning.

Innebörden av gällande lagbestämmelser beträffande premiereservens be,
"in.g kan alItsf kort sammanfattas på följande sätt. Med undantag för anskaffningskostnaderna
komma alla de utgifter, bolaget har att bestrida att
tackas av medel, som i behörig tid stå till förfogande, därest det verkhga
forloppet av verksamheten ej gestaltar sig oförmånligare än det beräknade.
Medel för tackande av den zillmeringsbara anskaffningskostnaden bli
disponibla med ett eller annat års uppskov, under det att överskjutande anskaffningskostnad
maste bestridas med anlitande av förlagsmedel, vilka successivt
amorteras under premiebetalningstiden. Explicita säkerhetstillägg bli
disponibla i samma man som de inbetalas till bolaget.

Från skilda synpunkter har försäkringsutredningen kritiserat gällande bestämmelser
angående premiereservens beräkning. Därefter föreslår utredningen
ändrade normer för beräkningen.

Enligt förslaget (264 § 2 mom.) skola premiereservgrunderna vara så avfattade,
att vid envar tidpunkt premiereserven utgör skillnaden mellan kapitalvärdet
av bolagets framtida utgifter för löpande försäkringar och kapitalvardet
av de premier bolaget må hava att ytterligare uppbära för dessa försäkringar,
dock att den sålunda framkomna skillnaden skall ökas med det
belopp, som anses erforderligt för mötande av förlust genom försäkringars
upphörande i fortid. Kapitalvärdena av bolagets framtida utgifter och premier
skola härvid beräknas med hänsyn till antagandena rörande särskilda
säkerhetstillägg, om sådana ingå i grunderna.

Premiereserven betraktas följaktligen enligt förslaget icke såsom summan
av ett antal individuella reserver utan såsom en kollektiv fond. Begreppet reservpremie
bortfaller. Försäkringsutredningen framhåller, att den samlade
premiereserven enligt den nämnda beräkningsmetoden kommer åt. innehålla
säkerhetstillägg av två skilda slag, nämligen dels individuella säkerhetstill -

223

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

lägg, vilka anbringas redan vid beräkningen av kapitalvärden av framtida
utgifter och premier för de individuella försäkringarna, och dels ett kollektivt
säkerhetstillägg, vilket icke är uppdelat på de enskilda försäkringarna.
Beträffande storleken av erforderliga säkerhetstillägg till premiereserven liksom
beträffande metoden för tilläggens beräkning finner utredningen det icke
lämpligt att intaga några regler i lagen. Hithörande regler anser utredningen
falla inom området för sådana tekniska detaljbestämmelser, vilka böra kunna
smidigt anpassas efter växlingar i förhållandena. Deras närmare utformning
bör enligt utredningens mening ske i de tekniska grunderna.

Beträffande det särskilda tillägget för mötande av förlust genom för tidig
avgång av försäkringar understryker utredningen, att det av den kollektiva
naturen hos detta tillägg följer, att detsamma icke kan anses direkt belöpa på
de enskilda försäkringarna och sålunda icke bör ingå i de enskilda försäkringarnas
beräknade andelar i premiereserven.

Utredningen har i detta sammanhang slutligen föreslagit uttrycklig bestämmelse
därom (264 § 2 mom.), att premiereservgrunderna skola innehålla regler
för beräkning av den del av premiereserven, som må anses belöpa på
varje enskild försäkring. I specialmotiveringen härtill anmärker utredningen,
att bestämmelsen avser såväl det fall att premiereserven är helt uppbyggd
av individuella reserver som det fall, att premiereserven därjämte innehåller
en kollektiv del.

Gällande försäkringslag innehåller icke någon föreskrift om skyldighet att
göra avsättning till utjämningsfond eller utjämningsreserv.
Däremot har allmänt upptagits sådan föreskrift i de av Kungl. Maj:t stadfästa
grunderna för livförsäkringsbolagen. Varje nu verksamt livförsäkringsbolag
är sålunda enligt sina grunder skyldigt att göra avsättning till utjämningsreserv.
I anvisningarna till 30 § kommunalskattelagen har försäkringsbolag
medgivits rätt att vid beräkning av överskottet å livförsäkringsrörelse
göra avdrag från bruttointäkter för sådan avsättning. I anslutning därtill
lämnas i nämnda anvisningar en definition av begreppet utjämningsreserv.

Enligt försäkringsutredningens förslag äro beträffande livförsäkringsrörelse
grunder för avsättning till och användning av utjämningsfond obligatoriska
(9 och 173 §§). Avsättning till fonden enligt grunderna förutsättes
skola ske i vinst- och förlusträkningen. Utjämningsfonden definieras i förslaget
(266 §) såsom en fond, avsedd för utjämning i livförsäkringsrörelse av
sådana ojämnheter i det ekonomiska förloppet, som härröra av växlingar i
dödlighet, sjukligbet eller invaliditet. Denna begreppsbestämning ger en något
vidare möjlighet till fondens användning än enligt kommunalskattelagen.
I anslutning härtill föreslår utredningen sådan ändring av kommunalskattelagen,
att begreppsbestämningen blir enhetlig.

Försäkringsbolag som driver livförsäkringsrörelse skall enligt gällande lag
(218 §) göra avsättning till säkerhetsfond. Avsättning skall årligen
ske med minst hälften av bolagets årsvinst, i den mån denna icke disponeras
för avsättning till reservfonden eller premieåterbäringsreserven. Uppgår

224

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

summan av säkerhetsfonden och premieåterbäringsreserven till minst 5 %
av den på visst sätt reducerade försäkringsfonden behöver avsättning till säkerhetsfonden
icke vidare äga rum; dock får säkerhetsfonden icke understiga
en tiondel av premieåterbäringsreserven.

Vid tillämpning av den nyssnämnda 5 %-regeln skall försäkringsfonden
som enligt gällande lag omfattar premiereserven och ersättningsreserven
reduceras med töljande belopp, nämligen dels förfallna obetalda premier,
dels belopp som bolaget förskjutit mot säkerhet i försäkringsbrev (försäkringslån),
dels ock värdet av återförsäkrares ansvarighet.

Säkerhetsfonden är enligt den nu gällande försäkringslagen avsedd för
täckande av förlust, som icke kan ersättas av andra härför tillgängliga medel.
Nedsättning av fonden för annat ändamål förutsätter tillstånd av försäkringsinspektionen.

Gällande regler rörande säkerhetsfonden äro uttryck för den uppfattningen,
att överskott å livförsäkringsrörelse i första hand bör användas till bolagets
konsolidering genom uppbyggande av en särskild reserv vid sidan av
försäkringsfonden. Minimistorleken av denna reserv bestämmes genom en
enkel regel.

I utredningens förslag (271 §) har i stort sett säkerhetsfondens karaktär
bibehållits oförändrad. Också den ovannämnda 5 °/o-regeln kvarstår. Ändringar
föreslås emellertid beträffande det fondbelopp, på vilket den nämnda
regeln skall tillämpas. Enligt förslaget skall endast premiereserven — och
sålunda varken ersättningsreserven eller den s. k. tilldelade återbäringen,
som föreslås skola ingå i försäkringsfonden — utgöra underlag för beräkningen.
Vid denna skall emellertid premiereserven reduceras med det belopp,
som motsvarar värdet av svensk återförsäkringsgivares ansvarighet. Avdrag
får däremot icke ske för belopp, som motsvaras av försäkringslån. Vad angar
förfallna obetalda premier sker avdrag härför redan vid premiereservens
beräkning.

Enligt förslaget få hos försäkringsbolaget innestående återbäringsmedel
icke tagas i betraktande vid bestämmandet av säkerhetsfondens storlek. Däremot
medgives i förslaget, att utjämningsfonden »vikarierar» för säkerhetsfonden
intill hälften av dennas föreskrivna minimibelopp.

Den gällande försäkringslagen innehåller bestämmelse om att garantikapitalet
eller högst halva aktiekapitalet må avräknas från den föreskrivna
säkerhetsfonden. Såsom villkor härför gäller, dels att det ifrågavarande beloppet
skall redovisas i värdehandlingar av de slag, som föreskrivas beträffande
redovisning av försäkringsfond, och dels att de pantsättas i samma
ordning som gäller för sistnämnda fond. Utredningen har icke upptagit någon
motsvarighet till de nu nämnda bestämmelserna.

Utredningens förslag innebär sålunda i vissa avseenden skärpningar men
i andra avseenden däremot lättnader i förhållande till nu gällande regler
rörande säkerhetsfondens beräkning. Å ena sidan föreslås, att säkerhetsfond
skall avsättas även för den del av premiereserven som redovisas genom försäkringslån
eller utländsk återförsäkrares ansvarighet, samt att premieåter -

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

225

bäringsreserv, aktiekapital och garantikapital icke längre skola få avräknas
från säkerhetsfondens minimibelopp. Å andra sidan föreslås, att säkerhetsfond
icke längre skall beräknas på ersättningsreserven, samt att utjämningsfonden
inom viss gräns skall få avräknas från säkerhetsfondens minimibelopp.
Utredningen anmärker, att den totala effekten av dessa ändringar för
flertalet bolag torde bli en icke oväsentlig skärpning av kravet på säkerhetsfond.
Enligt utredningens mening är en sådan skärpning väl motiverad av
föreliggande omständigheter. Utvecklingen under de senaste decennierna —
framhåller utredningen — har varit ägnad att allvarligt rubba tidigare uppfattningar
rörande stabiliteten av de förhållanden i samhället, som äro avgörande
för livförsäkringsbolagens ekonomi, och att kraftigt understryka betydelsen
av att livförsäkringsrörelsen konsolideras genom uppläggande av
fonder, som vid behov kunna tagas i anspråk. Med hänsyn härtill finner
utredningen de föreslagna reglerna icke innebära någon överdriven försiktighet.

Såtillvida innebär förslaget ytterligare en jämkning i nu gällande ordning,
att säkerhetsfonden icke behöver fyllas i samma tempo, som nu är föreskrivet.
I förslaget sänkes nämligen den årliga avsättningen i de fall, där säkerhetsfondens
minimibelopp icke är uppnått, från hälften till tredjedelen av
årsvinsten.

Slutligen må anmärkas, att reglerna för säkerhetsfondens användning i
princip äro oförändrade.

Vad försäkringsutredningens förslag innehåller i fråga om å t e r b äringsfond
och regleringsfond innebär i åtskilliga hänseenden nyheter
av delvis stor praktisk räckvidd.

I 7 och 123 §§ gällande försäkringslag stadgas, att där förutberäkning skall
ske av de belopp (premieåterbäring), som bolaget förväntas kunna av sin
behållning utbetala till livförsäkringstagare utöver de i försäkringsavtalet
bestämda, skola försäkringstekniska grunder upprättas för denna förutberäkning
samt för beräkning av fond för tryggande av sådan premieåterbäring.
Dylik fond benämnes i lagen premieåterbäringsreserv. Vidare föreskrives,
att grunder skola upprättas beträffande beräkning och fördelning av den
vinst, som må tillkomma livförsäkringstagarna. Sistnämnda grunder äro
obligatoriska, premieåterbäringsgrunderna däremot fakultativa; samtliga nu
verksamma livförsäkringsbolag hava emellertid för närvarande vederbörligen
stadfästa premieåterbäringsgrunder. De senare bruka även kallas andra
ordningens grunder.

Den del av ett livförsäkringsbolags överskott som beräknas i förväg och
som återföres till försäkringstagarna benämnes enligt terminologin i gällande
lag för premieåterbäring. I den mån ytterligare överskott tillföres försäkringstagarna
kallas detta försäkringstagarnas vinst.

Premieåterbäringen har ansetts stå den avtalsfästa försäkringsförpliktelsen
nära. Bolagen ha ägt att i ackvisitionen ställa i utsikt premieåterbäring
enligt härför stadfästa grunder, men icke att garantera utbetalning därav. Eu

15 tiihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 50.

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

väsentlig anledning till att regler om premieåterbäring upptogos i gällande
försäkringslag var, att institutet ansågs tvinga till rationell och sparsam förvaltning.
Genom förutberäkningen avsåg man vidare att öppna möjlighet till
rationell behandling av vinstfrågorna.

Försäkringsutredningen föreslår till en början en ändring i terminologiskt
hänseende, i det att enligt förslaget med återbäring avses alla belopp, som
försäkringstagarna erhålla utöver vad som i försäkringsavtalet tillförsäkras
dem. Uttrycket »vinst» bortfaller i följd därav. En viss del av den totala återbäringen
avses även i fortsättningen bli föremål för beräkning i förväg enligt
särskilda grunder, den förutberäknade återbäringen. Denna del av återbäringen
motsvarar den nuvarande premieåterbäringen. Därjämte har i förslaget
upptagits ett helt nytt begrepp, tilldelad återbäring. Härmed åsyftas
återbäringsbelopp som i egentlig mening tilldelats försäkringstagarna, d. v. s.
siffermässigt bestämda belopp som bolaget utfäst sig att utbetala till respektive
försäkringstagare. Tilldelning förutsättes kunna ske i tre skilda former,
antingen genom utbetalning omedelbart eller vid bestämd senare tidpunkt,
eller genom att beloppet tillgodoräknas försäkringstagaren såsom nedsättning
av premien eller slutligen tillgodoräknas honom såsom premie för tillläggsförsäkring
(270 § i lagförslaget). De närmare reglerna för tilldelningen
upptagas i de fcrsäkringstekniska grunderna. Belopp motsvarande den tilldelade
återbäringen skall redovisas på sätt om försäkringsfonden är stadgat.
Härutinnan må hänvisas särskilt till 262, 274 och 276 §§ i förslaget.

Bolag, som driver livförsäkringsrörelse, är enligt förslaget (9 och 173 §§)
skyldigt att upprätta grunder för återbäring. Dessa grunder skola (270 §)
innehålla regler för avsättning till återbäringsfonden och för denna fonds användning.
Sker förutberäkning av återbäring — vilket förutsättes bliva det
normala — skola grunderna innehålla regler härför; underlåtenhet att verkställa
dylik förhandsberäkning förutsättes vara motiverad av särskilda förhållanden.
Obligatoriskt skola återbäringsgrundema vidare innehålla regler
om tilldelning av återbäring och om förräntning av återbäringsmedel.

Utiedningen framhåller, att grunderna för förutberäknad återbäring skola
bibehålla karaktären av andra ordningens grunder. De skola sålunda innehålla
ett antagande beträffande sådant från premiemarginalema härrörande
överskott, som väntas uppkomma i rörelsen under de närmaste åren, ävensom
regler för fördelning av detta överskott mellan de enskilda försäkringarna.
Enligt utredningens mening böra grunder i dessa delar fastställas att
gälla tills vidare eller för ett begränsat antal år, förslagsvis högst fem år. Avsättning
enligt grunderna för förutberäknad återbäring skall uppföras som
utgift i bolagets vinst- och förlusträkning.

Avsättning av återbäringsmedel — såväl förutberäknade som andra —
sker till återbäringsfonden eller till regleringsfonden. Då bolaget i enlighet
med grundernas regler tilldelar återbäring till försäkringstagarna, måste ett
överförande av motsvarande belopp ske från de nyssnämnda fonderna —
eller endera av dem — till försäkringsfonden. Vad särskilt angår regleringsfonden
innehåller förslaget icke några föreskrifter angående avsättning till

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

227

denna fond. Utredningen har emellertid utgått från att till återbäringsfonden
kommer att avsättas allenast sådan del av återbäringen som är skatte''
fri, medan övriga återbäringsmedel tillföras regleringsfonden. I fråga om
regleringsfondens användning skola enligt förslaget (270 §) regler upptagas
i grunderna; självklart är, att fonden får disponeras endast för utbetalning
till försäkringstagarna eller eljest för ändamål som är till deras fördel.

Återbäringsfonden och regleringsfonden innehålla sålunda överskottsmedel,
vilka ännu icke tilldelats försäkringstagarna. Utredningen framhåller,
att den förstnämnda fonden, som i sin helhet bör kunna enligt beräkningsgrunderna
uppdelas i individuella andelar för de olika försäkringarna, i
främsta rummet är avsedd att tjäna som täckningsreserv för den förutberäknade
återbäringen. Vid sidan härav bör återbäringsfonden tillföras även andra
medel härrörande från premiemarginalerna. Den enskilda försäkringens
andel i denna fond bör sålunda motsvara den tekniska reserv, som för försäkringen
beräknas med ledning av reglerna om förutberäkning av återbäring,
efter avräkning av de belopp, vilka såsom redan tilldelade redovisas
i försäkringsfonden. I fråga om regleringsfonden förutsätter utredningen icke
att densamma skall kunna uppdelas i individuella andelar.

I anslutning till återbäringsspörsmålen gör utredningen ett principuttalande
av stor vikt, nämligen i fråga om försäkringstagarnas rätt
till andel i vinsten. Utredningen framhäver, att drivande av livförsäkringsrörelse
utan vinstdelaktighet för försäkringstagarna är principiellt
oförenligt med skälighetsprincipen. Endast i särskilda undantagsfall bör det
tillåtas, alt försäkringstagarna uteslutas från vinstdelaktighet. En ändring av
villkoren på denna punkt i redan träffade försäkringsavtal bör genomföras.
Utredningen tillägger härom:

Utredningen vill särskilt understryka önskvärdheten av att ett klart uttalande
i denna fråga göres av statsmakterna. Bland för närvarande praktiserade
försäkringsformer synes det egentligen endast vara korttidsförsäkringarna,
som skulle kunna ifrågakomma såsom undantag, i den mån det kan
visas, att tillräckliga hållpunkter här saknas för en vinstkalkyl. Utredningen
förbiser ingalunda, att det vid vissa försäkringsformer, såsom exempelvis
livsfallsförsäkringar, är förenat med särskilda svårigheter att utforma en
tillfredsställande vinstteknik. Detta är emellertid något helt annat än att
principiellt utesluta sådana försäkringar från delaktighet i vinst.

Utredningen har även i ett annat sammanhang tagit upp förevarande
spörsmål (betänkandet del II s. 236 f) och framhåller där, att grundsatsen
om obegränsad vinstdelaktighet i praktiken redan torde vara tämligen allmänt
genomförd. Livförsäkringsbolagen ha nämligen i stor utsträckning infört
vinsträtt även beträffande försäkringar, vilka från början tecknats utan
sådan rätt. Undantagen hänföra sig huvudsakligen till livränteförsäkringens
område; i den mån det här rör sig om försäkringsaktiebolag är situationen
för närvarande den, att aktieägarna i två bolag — i överensstämmelse med
vederbörligen stadfästa grunder — äga tillgodogöra sig vinsten å rörelsen.
Försäkringsutredningen har icke funnit skäl att i lagen upptaga uttryckligt

228

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

stadgande om en ovillkorlig vinsträtt för försäkringstagarna; det är här endast
fråga om att angiva riktlinjerna för lagtillämpningen vid stadfästelse
å försäkringstekniska grunder. Utredningen anmärker, att dess förslag visserligen
kan synas innebära en modifikation av den på privaträttens område
vedertagna grundsatsen, att nya lagbestämmelser icke böra förlänas tillbakaverkande
kraft. Emellertid understryker utredningen, att det i förevarande
fall är fråga om ett rättsområde där de sociala synpunkterna göra sig starkt
gällande; enligt nutida uppfattning måste livförsäkringsverksamhetens sociala
funktion stå i förgrunden och det privatekonomiska företagarintresset
träda tillbaka. Av särskild betydelse anser utredningen det vara, att de livförsäkringsbolag,
som infört grundsatsen om obegränsad vinsträtt, gjort detla
även beträffande försäkringar, vilka ursprungligen tecknats utan sådan
Tätt. Det kan förmodas, att övriga bolag under alla förhållanden förr eller
senare av konkurrensskäl skulle se sig nödsakade att anpassa sig efter utvecklingen.
Utredningen tillägger, att av de båda livförsäkringsbolag som
■här närmast avses, det ena förklarat sig ämna genomföra obegränsad vinstdelaktighet
för sina samtliga livförsäkringstagare.

Utredningens förslag till ändring av 30 § kommunalskattelagen i fråga
om livförsäkringsbolagens beskattning sammanhänger
med utformningen av de tekniska bestämmelserna och särskilt med återbäringsreglerna.

Innebörden av nu gällande skattebestämmelser är i huvudsak följande.
Den nettointäkt av rörelse, som beskattas hos ett livförsäkringsbolag utgör
summan av två belopp, nämligen dels överskottet å livförsäkringsrörelsen
och dels det s. k. ränteskatteunderlaget. I det följande bortses från att livförsäkringsbolagen
i regel ha inkomst även av annan förvärvskälla, främst från
bolagens fastigheter. Beräkningen av rörelseöverskottet sker på sätt som
motsvarar beräkningen av nettointäkt hos annan rörelseidkare, dock med
den viktiga skillnaden att avdrag får göras för avsättning till vissa fonder,
bl. a. till försäkringsfond för egen räkning, premieåterbäringsreserv och i lag
föreskriven säkerhetsfond. Vad beträffar avsättning till premieåterbäringsreserven
må i detta sammanhang understrykas, att endast den del av överskottet,
som i form av förutberäknad återbäring återföres till försäkringstagarna,
är skattefri, medan vad som eljest återbetalas till dem, den s. k.
vinsten, icke må avdragas. Den del av skatten, som utgår på basis av ränteskatteunderlaget,
kallas allmänt ränteskatt. Varje försäkrings andel i premiereserven
är att anse såsom försäkringstagarens tillgodohavande hos försäkringsbolaget.
Ränta å premiereserven gottskrives försäkringstagaren genom
att den tillföres premiereserven. Detsamma är förhållandet med räntan å
premieåterbäringsreserven. Dessa räntor äro i princip att betrakta som försäkringstagarens
skattepliktiga inkomst på samma sätt som t. ex. ränta å
bankinsättning. Av praktiska skäl har man emellertid genomfört den anordningen,
att skatten på försäkringstagarens ifrågavarande ränteinkomst uttages
direkt hos bolaget och icke hos försäkringstagaren. Enligt 30 § 2 mom.

229

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

kommunalskattelagen utgör ränteskatteunderlaget en tredjedel av den på
visst sätt beräknade räntan å dels premiereserven för direkt tecknade kapitalförsäkringar,
dels premieåterbäringsreserv och annan vinstreserv för dylika
försäkringar; ränteskatteunderlaget må dock icke överstiga den enligt anvisningarna
till lagrummet begränsade, på livförsäkringsrörelsen belöpande andelen
av behållningen å bolagets hela verksamhet.

Försäkringsutredningen har i sin kritik av de här endast i största korthet refererade
skattebestämmelserna framhävt, att dessa försvåra genomförandet
av ett ändamålsenligt återbäringssystem. Kritiken baseras på i huvudsak
följande synpunkter. Skattefriheten för premieåterbäringen har motiverats
därmed, att den är förutberäknad och kan ställas i utsikt redan vid försäkringsavtalets
ingående; i följd härav har premieåterbäringen ansetts stå själva
försäkringsförpliktelsen så nära, att den vid överskottets beräkning bör jämställas
med denna. Ur försäkringsteknisk synpunkt lider denna uppläggning
av den principiella svagheten, att hos bolagen skapas ett intresse av att hänföra
så stor del av vinsten som möjligt till förutberäknad sådan. Detta medför
att skattesynpunkter påverka premieåterbäringsgrunderna, vilket förhållande
accentueras därav, att det i praktiken — åtminstone under det senaste
decenniet — av olika skäl icke visat sig möjligt att fastställa premieåterbäringsgrunder
för längre tid än ett eller annat år i sänder.

Vad som möjliggjort premieåterbäring till försäkringstagarna, framhåller
utredningen, är den omständigheten, att premierna på grund av försäkringslagens
bestämmelser varit beräknade på ett betryggande sätt. Premierna innehålla
med andra ord vissa säkerhetsmarginaler. Detta förhållande tillåter
en annan och lämpligare gränsdragning mellan vad som ur beskattningssynpunkt
bör hänföras till avdragsgill återbäring och icke avdragsgill sådan. Utredningen
förordar den enligt dess mening naturliga och principiellt invändningsfria
lösningen, att sådan återbäring till försäkrigstagarna som härrör
från premiemarginalerna göres avdragsgill, medan återbäring därutöver, som
exempelvis kan bero på vinster vid kapitalplacering, icke får avdragas vid
beräkning av överskottet. Härigenom kommer skillnaden ur skattesynpunkt
mellan förutberäknad och annan vinst att bortfalla. I stället för att enligt gällande
bestämmelser den avdragsgilla delen av återbäringen beräknas enligt
nuvarande premieåterbäringsgrunder, som efter framställning från varje särskilt
livbolag stadfästas av Kungl. Maj:t, föreslår utredningen en beräkning
av premiemarginalerna, grundad på en ekonomisk analys av de olika bolagens
rörelse enligt regler, som gemensamt för alla bolag bestämmas av Kungl.
Maj :t. Utredningen har tänkt sig, att dödlighets- och omkostnadsmarginalerna
i princip skola överensstämma med den inträffade dödlighetskostnadens
och den verkliga omkostnadens avvikelse från motsvarande enligt grunderna
beräknade kostnader. Räntemarginalen föreslås däremot skola beräknas på
grundval av en s. k. rensad värdepappersportfölj, i princip omfattande endast
de säkra, långfristiga placeringarna. Utredningen anger i detta sammanhang
principerna för en sådan rensning av värdepappersportföljen.

I överensstämmelse med vad nu anförts föreslår utredningen ändring i kom -

230

Kungi. Maj.ts proposition nr 50.

munalskattelagen av innebörd, att vid beräkning av överskottet avsättning till
återbäringsfonden blir skattefri i den mån avsättningen kan anses hava verkställts
med de i premierna ingående säkerhetstilläggen (premiemarginalerna).
Beträffande ränteskatten föreslås jämväl vissa ändringar i kommunalskattelagen.
Dessa ändringar syfta i främsta rummet till att förebygga att försäkringsbolagen
genom bokföringsåtgärder påverka ränteskatteunderlagets storlek
genom nedskrivningar, som icke äro oundgängliga. Samtidigt upprätthålles
emellertid principen att bolagen icke skola åläggas skyldighet att betala
skatt i stället för försäkringstagarna i sådan omfattning, att bolagens möjlighet
att uppfylla sina försäkringsförpliktelser äventyras. I sistnämnda hänseende
föreslås vissa spärregler. Genom en särskild föreskrift i ändringsförslaget
har sörjts för att avsättning till återbäringsfond icke kan ske förrän full
ränteskatt betalats.

Vad angår den ekonomiska innebörden av de föreslagna ändringarna i
kommunalskattelagen framhåller utredningen sammanfattningsvis, att förslagets
genomförande icke medför någon nedsättning av skatten på överskottet,
medan den del av ränteskatteunderlaget, som tages till beskattning,
kan väntas bli icke oväsentligt större än enligt nu gällande ordning.

I anslutning till skattefrågan anmärker utredningen, att den på grund av
de begränsade direktiven varit förhindrad att föreslå några mera genomgripande
ändringar i principerna för livförsäkringsväsendets beskattning, ehuru
dylika ändringar enligt utredningens mening äro påkallade. Utredningen
säger sig icke kunna underlåta att rikta uppmärksamheten på vissa av den
nuvarande beskattningens bristfälligheter och inadvertenser. I detta sammanhang
anför utredningen vissa synpunkter och önskemål i följande ämnen,
nämligen beträffande gränsdragningen mellan kapitalförsäkring och pensionsförsäkring,
ränteskatten vid kapitalförsäkring, skatten i fråga om sjukoch
invaliditetsförsäkring, understödsföreningarnas beskattning samt slutligen
beträffande vissa taxeringsfrågor. I

I samband med de försäkringstekniska bestämmelserna har utredningen
till behandling upptagit frågan om s. k. icke-normala risker. Utredningen
framhåller, att eftersom livförsäkring tecknas frivilligt och till belopp,
som varje försäkringskandidat själv bestämmer, skulle, om gallring
icke sker, tillströmningen från personer med sjukdomar eller sjukdomsanlag
bli proportionsvis starkare än från dem, som själva anse sig ha utsikter
att leva länge. Likaså kan det förväntas, att de sjuka skulle teckna förhållandevis
stora försäkringsbelopp. På sådant sätt skulle försäkringsbeståndet
snart få en övervikt av »mindre goda liv» och dödlighetsantagandena
skulle visa sig otillräckliga. Detta skulle i sin tur medföra att soliditeten
komme i fara. Utgår man från skälighetsprincipen, anför utredningen, är
det icke heller godtagbart att i en frivillig försäkring belasta de friska försäkringstagarna
med de premier, som skulle erfordras, om sjuka personer
finge möjlighet att försäkra sig utan restriktion. En sovring av de försäkringssökande
är sålunda påkallad både ur soliditets- och skälighetssyn -

231

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

punkt. Då emellertid — framhäver utredningen — livförsäkring bör tillhandahållas
största möjliga del av folket, bör uppenbarligen sovringen i allmänhet
icke ske genom att personer med mindre gott hälsotillstånd avvisas
utan i första hand genom en differentierad premiesättning.

De av Kungl. Maj:t stadfästa premiegrunderna avse normala risker. Grunderna
innehålla emellertid bestämmelse om att »för risk, som bolaget prövar
icke normal, fastställes premien till belopp och på villkor, som i varje
särskilt fall bestämmes». Klausulen innebär, att livförsäkringsbolagen själva
äga bestämma premier för icke-normala risker. För de mera svårbedömda
riskerna ha bolagen inrättat en gemensam nämnd, sammansatt av läkare-
och aktuarieexpertis.

Försäkringsutredningen finner icke anledning att frångå det nu tillämpade
förfaringssättet, enligt vilket bolagen ha rätt att för icke-normala risker
själva bestämma premien. Däremot förordar utredningen, att bolagens aktuarier
åläggas att till försäkringsinspektionen lämna redogörelse för den
verkliga och den beräknade dödligheten bland icke-normala risker i den
omfattning inspektionen har att angiva.

Tillgodoseendet av såväl trygghets- som skälighetskravet gör det nödvändigt
att bolagsledningen och tillsynsmyndigheten äga ingående kännedom
om bolagets ekonomiska ställning och om grundernas ändamålsenlighet.
Med hänsyn härtill anser försäkringsutredningen, att bolagen böra åläggas
att — vid sidan av den vanliga bokföringen —- verkställa fortlöpande analyser
enligt statistisk-ekonomiska metoder angående verksamhetens förlopp
och bolagets ställning. Utredningen angående bolagets ställning kallas i för
slaget teknisk balansräkning. Försäkringsutredningen anger endast
de allmänna riktlinjerna för sådana analyser och förutsätter, att det
skall ankomma på försäkringsinspektionen att meddela närmare anvisningar.
Bestämmelser i detta ämne ha upptagits i 282 §.

Under rubriken konsolideringsåtgärder och täckande
av förlust anför utredningen, att det särskilt under nuvarande i många
avseenden ovissa förhållanden måste anses vara av stor betydelse, att livförsäkringsverksamheten
på ett smidigt och samtidigt rationellt sätt kan anpassas
efter växlande ekonomiska och demografiska förhållanden. Utredningen
tillägger:

I detta sammanhang är det uppenbarligen av vikt att de regler, efter vilka
man har att handla, då verksamhetsförloppet i ett eller annat avseende gestaltar
sig mindre gynnsamt än beräknat, äro ändamålsenliga.

Ogynnsamma avvikelser från det beräknade förloppet av verksamheten
kunna uppträda på mångahanda olika sätt, allt eftersom de äro knutna till
ett eller flera av de tre beräkningselementen räntefot, dödlighet och omkostnader,
eller äro av annan art, såsom exempelvis kapitalförluster. Förluster
kunna allt efter omständigheterna träffa hela bolagets verksamhet eller vara
knutna till någon särskild grupp inom beståndet. Komplexet av alla de möjligheter,
som i detta avseende föreligga, låter sig ej på förhand överblickas.
De lagbestämmelser, som reglera åtgärderna vid dylika situationer, måste

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

syfta till upprätthållande av försäkringens prestationer i största möjliga omfattning,
samtidigt som skälig hänsyn tages till försäkringstagarnas intresse.

Genom de statistisk-ekonomiska utredningar som livförsäkringsbolagen
enligt 282 § i förslaget vart femte år — eller oftare om försäkringsinspektionen
sa finner erforderligt — skola verkställa, få bolagsledningen och tillsynsmyndigheten
möjlighet att på ett tidigt stadium överblicka de ekonomiska
verkningarna av exempelvis en förskjutning i räntenivån. Utredningen understryker
vikten av alt ändamålsenliga åtgärder vidtagas utan uppskov, så
snart det finnes anledning att befara, att den ekonomiska balansen i verksamheten
kan komma att rubbas. Detta innebär, att premiegrunderna måste
lortlöpande anpassas efter den ekonomiska situationen, så att trygghetskravet
tillgodoses. För redan tecknade försäkringar äro emellertid, framhåller
utredningen, premiegrunderna fixerade, och för att här ernå balans är man
hänvisad till allmänna konsolideringsåtgärder, exempelvis utnyttjande av
extra fonder eller dolda reserver. Det kan även befinnas lämpligt att införa
ändrade premiereservgrunder, varvid den explicita säkerhetsbelaslningen i
premiema tages i anspråk.

Om ekonomisk jämvikt i verksamheten icke kan vinnas genom sådana
allmänna konsolideringsåtgärder som nyss beskrivits, föreligger alltså den
situationen, att ett omedelbart införande av reservgrunder med normal trygghetsgrad
medför brist, som icke kan täckas utan anlitande av de tekniska
fonderna i vidare omfattning än det »normala» utnyttjandet av utjämningsfonden.
Ställningen måste göras till föremål för ytterligare försäkringsteknisk
utredning, varvid en ingående prövning av olika möjligheter bör äga
rum. Det kan då befinnas, att en omedelbar anpassning framstår som den
bästa lösningen. Man har i ett sådant fall att utan vidare införa betryggande
reservgrunder. Den härigenom uppkommande bristen täckes genom nedsättning
av regleringsfond, säkerhetsfond, utjämningsfond och återbäringsfond.
Läget kan emellertid, anmärker utredningen, även vara sådant, att de
nämnda fonderna icke räcka till för förlustens täckande, eller att det av
andra skäl kan finnas lämpligt att undvika denna väg. Man kan då tänka
sig andra lösningar. Vid en bedömning på kort sikt kan man utgå från anlaganden
rörande räntefot, dödlighet och omkostnader, som ansluta sig väsentligt
närmare till den aktuella erfarenheten än de antaganden, på vilka
långtidsprognosen i premie- och premiereservgrunder bygger. Utredningens
överväganden rörande dessa spörsmål utmynna i förslag om s. k. övergångsgrunder,
vilka avses skola komma till användning där så finnes erforderligt
för tillgodoseende av anspråken på trygghet och skälighet. I övergångsgrundema,
vilka hava karaktär av tillägg till premiereservgrunderna för redan
tecknade försäkringar, må enligt förslaget föreskrivas, att det beräknade
kapitalvärdet av vissa överskott, som under en bestämd tidrymd (övergångsperioden)
väntas uppkomma i rörelsen skall avdragas från premiereserven
för ifrågavarande försäkringar. Beträffande över gångsgrunderna må i övrigt
hänvisas till 265 § i lagförslaget.

233

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Försäkringsutredningen understryker vidare vikten av att under konsolideringsprocessen
en avvägning sker mellan det befintliga och det nytecknade
beståndets intressen. Finner man — efter försäkringsteknisk utredning — att
risk föreligger, att det äldre beståndet icke skall kunna genomföra sin konsolidering
och erlägga sin andel av ränteskatten utan bidrag från de nya försäkringarnas
överskottsmedel, uppkommer frågan om lämpliga åtgärder i
syfte att skydda dessa medel. Utredningen diskuterar i detta sammanhang en
anordning, som i den allmänna debatten brukar kallas »vattentäta skott»
mellan de båda bestånden. Denna anordning innebär att bolaget, med bibehållande
av sin karaktär av en rättslig enhet, genomför en fullständig ekonomisk
uppdelning mellan bestånden. Bortsett från spörsmålet huruvida det
är rättsligt möjligt att genomföra en dylik anordning, finner utredningen
densamma på anförda skäl praktiskt olämplig. Sammanfattningsvis framhåller
utredningen, att — i varje fall då fråga är om ett enstaka bolag — det
kan bli nödvändigt att överväga ett förbud mot fortsatt nyanskaffning, om
den försäkringstekniska utredningen ger vid handen, att det äldre beståndet
icke kan väntas vara i stånd att av egna medel genomföra sin konsolidering
och erlägga sin andel av ränteskatten.

De av utredningen föreslagna reglerna för täckande av förlust innebära i
huvudsak följande. Uppkommen förlust skall i första hand täckas genom
disposition av befintliga till framtida förfogande avsatta medel, med vilket
uttryck avses medel, som icke motsvara någon i lagen föreskriven fond.
Förslå icke dessa medel, skall överskjutande förlust täckas genom nedsättning
av regleringsfonden, säkerhetsfonden, utjämningsfonden och återbäringsfonden
i nu angiven ordning. Den nedsättning av återbäringsfonden,
som härvid kan komma att visa sig nödvändig, skall verkställas så, att den
del av fonden, som icke avser förutberäknad återbäring, i första hand tages i
anspråk. Uppkommer i aktiebolag förlust, som ej kan täckas på nu angivet
sätt, träda bestämmelserna om likvidation (136 §) och särskild administration
(296—299 §§) i tillämpning. För ömsesidigt bolag kan däremot, i likhet
med vad som för närvarande är fallet, även förlust som överstiger de nyss
angivna fonderna täckas utan att likvidation behöver ske. Enligt förslaget
skall nämligen dylik överskjutande förlust, i den mån densamma överstiger
förefintligt garantikapital, utjämnas genom nedsättning av bolagets ansvarighet
för löpande livförsäkringar och tilldelad återbäring.

Utredningen berör i anslutning till de försäkringstekniska bestämmelserna
vissa frågor angående tjänstepension sförsäkringen.

Tjänstepensionsförsäkringen är i nuvarande lag underkastad samma bestämmelser
som gälla för vanlig livförsäkring. Denna princip har bibehållits
i förslaget. Med hänsyn till tjänstepensionsförsäkringens särprägel föreslår
utredningen emellertid, att Kungl. Maj:t skall äga medgiva avvikelser från
lagens bestämmelser i fråga om premiereserv och redovisning av försäkringsfond,
där sådant finnes från allmän synpunkt ändamålsenligt. Dispensregeln
har upptagits i 345 § i förslaget.

234

Kungi. Mcij.ts proposition nr 50.

Yttranden. Såsom allmän synpunkt framhåller Folket-Samarbete
att den av utredningen verkställda mycket genomgripande omarbetningen av
försäkringslagens tekniska bestämmelser i flera avseenden betecknar betydande
framsteg. Sålunda bör det hälsas med stor tillfredsställelse, att detalj -reglerna om s. k. zillmeringsbegränsning och förbud mot negativa individualreserver
avskaffats. Detsamma gäller den förutberäknade återbäringens frikoppling
från beskattningen och framförallt utredningens principuttalande
om den nästan restlösa återbäringen. Folket-Samarbete uttalar sin livliga
anslutning till denna princip. Anstalterna säga sig vara angelägna att betona
denna positiva värdesättning, emedan åtskilliga detaljförslag i det försäkringstekniska
avsnittet av anstalterna göras till föremål för kritik.

Försäkringsbolagens riksförbund anför, att lagförslaget i stor utsträckning
innehåller vagt formulerade principiella stadganden, vilkas materiella
innebörd det överlämnas till lagtillämpningen att bestämma. Förbundet säger
sig inse, att Jet knappast låter sig göra att i lagtexten precisera alla de
principer försäkringsutredningen velat lägga till grund för den nya lagstiftningen.
Särskilt vad gäller de försäkringstekniska bestämmelserna är förbundet
ense med utredningen därom, att utvecklingen ej bör fastlåsas genom detaljerade
lagföreskrifter utan att i lagen böra upptagas endast sådana allmänna
regler, vilka äro erforderliga för upprätthållande av soliditets- och skälighetsprincipema
under växlande betingelser för verksamheten. Förbundet förutsätter,
att tillfälle kommer att beredas försäkringsväsendet att framföra sina
synpunkter då de! gäller att tillämpa den nya lagen i sådana avseenden, där
lagen icke ger klart besked.

Någon invändning har icke rests mot att skälig hetsprincipen
kommer till uttryck i lagtexten.

Försäkringsinspektionen anser skälighetsprincipens upptagande i lagen
vara den måhända mest genomgripande förändringen beträffande bestämmelserna
för livförsäkring. Principens iakttagande ålägges enligt lagförslaget
icke blott bolagen utan även vederbörande myndigheter, vilka på detta sätt
bli medansvariga för skäligheten av premier och övriga inom livförsäkringen
förekommande värden. Inspektionen understryker särskilt den konsekvensen
av skälighetsprincipen, att inspektionen vid prövning av ansökningar om
premiegrunder måste ingå på en granskning av bolagens kontors- och fältorganisation
för att kunna bilda sig en uppfattning om, huruvida en billigare
förvaltningen är möjlig.

Inspektionen anmärker härefter, att skälighetsprincipen enligt förslaget
endast avser skäligheten gentemot försäkringstagarna. Enligt inspektionens
mening torde det emellertid komma att visa sig svårt att helt bortse från den
återverkan, som kravet på billig förvaltning kan komma att ha i fråga om
lönerna till bolagens personal. Man torde böra räkna med att, då fråga blir
om Kungl. Maj:ts stadfästelse å omkostnadsgrunder, försök att påverka ställningstagandet
komma att göras från de anställdas sida, särskilt från sådana
grupper, vilkas löner bestämmas genom kollektivavtal.

235

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

Efter att ha påpekat i vilka hänseenden skälighetsprincipen mera väsentligt
ingriper på de rent tekniska bestämmelserna för livförsäkring, säger sig
försäkringsbolagens riksförbund ntgå ifrån, att lagtillämpningen och innebörden
av skälighetsbegreppet såsom hittills skola få utformas genom ett förtroendefullt
samarbete mellan försäkringsbolagen och tillsynsmyndigheten.
Det är dock av vikt — tillägger förbundet — att det i detta sammanhang blir
klart utsagt, att det måste vara bolagsledningen och icke tillsynsmyndigheten,
som i sista hand har ansvaret för ett bolags ekonomi. Särskilt gäller detta
ifråga om avvägningen mellan skälighets- och soliditetssynpunkterna.

Förbundet anmärker härefter, att utredningen åberopat skälighetsprincipen
även utanför området för de rent tekniska bestämmelserna. Härom anför
förbundet följande:

Som exempel må åberopas, vad utiedningen anfört å s. 219 rörande återverkningar
på försäkringsinspektionens verksamhet av skälighetsprincipens
införande i fråga om livförsäkring. Där uttalas bland annat, att en konsekvens
av de principer, som ligga till grund för utredningens förslag, är att
inspektionen måste pröva, huruvida exempelvis en viss organisation eller en
viss form för verksamhetens bedrivande kunde, med hänsyn till de härför
erforderliga kostnaderna, anses tillgodose skälighetskravet. Vidare skulle frågan,
i vad mån s. k. skumning av försäkringar inom stor livförsäkring kan
anses stå i överensstämmelse med skälighetsprincipen vara ett spörsmål,
som inspektionen hade att pröva.

Riksförbundet kan icke dela utredningens uppfattning, att den nämnda lagbestämmelsen
angående skäligheten kan tagas till intäkt för ingripanden från
försäkringsinspektionens sida i dylika avseenden. Det är att märka, att bestämmelsen
infogats i sådant sammanhang i lagen — och detta måste anses
fullt riktigt — att den icke kan ha betydelse för annat än utformandet av de
tekniska grunderna. Skulle sedan ett bolag bedriva sin verksamhet så, att
grunderna icke kunna följas, kan det finnas anledning för inspektionen att
av sådan orsak — men icke under åberopande av skälighetsprincipen — söka
få rättelse till stånd. Om däremot bolaget, utan att grundernas föreskrifter
eftersättas, i fråga om verksamhetens utövande ger anledning till allvarlig
anmärkning, bör det få ankomma på inspektionen att med stöd av de allmänna
tillsynsreglerna vidtaga de åtgärder, som kunna befinnas påkallade.
En sådan begränsning av innebörden av skälighetsbegreppet, som för övrigt
direkt överensstämmer med den föreslagna lagregeln, synes nödvändig.

Försäkringstjänstemannaförbundet uttalar farhågor för att skälighetsprincipens
genomförande kan få ogynnsamma verkningar för de anställda. Förbundet
anför:

Beträffande grunderna för försäkringsverksamheten framhåller utredningen,
att »skälighetsprincipen» far särskilt stor betydelse med avseende a
omkostnadsplanen. (I omkostnaderna utgöra avlöningarna den största posten.
) Vidare framhåller utredningen, att »inom varje försäkringsgren bör det
vara de bäst skötta bolagens förhållande, som bli vägledande för grundernas
utformning». Slutligen anföres av utredningen, att beträffande lönerna »livförsäkringen
liksom annan ekonomisk verksamhet har att taga hänsyn tdl
arbetsmarknadens lönesättning». Såvitt förbundet kan finna, är denna tankegång
ej fullt klar. Å ena sidan skall vid fastställande av omkostnadsplanen
hänsyn tagas till de »häst skötta» företagen (d. v. s. i detta fall de företag,

236

Kungi. Maj:ts proposition nr 50.

där en viss arbetsoperation är så »billig» som möjligt, något som i och för sig
ej behöver innebära, att lönenivån därför är särskilt låg vid företaget) och å
andra sidan förutsättes det, att företagen i allmänhet ha att taga hänsyn
till arbetsmarknadens lönesättning. Under dylika förhållanden blir uppenbarligen
den majoritet av företag, som icke från nu ifrågavarande utgångspunkter
kunna räknas till »de bäst skötta» nödsakade att antingen hålla en
lägre lönenivå än på arbetsmarknaden i övrigt eller att överskrida omkostnadsplanen.
Den av utredningen antydda principen för fastställande av omkostnadsplanen
kan icke godkännas av förbundet. Skall överhuvud taget en
princip av dylik karaktär komma till användning, bör enligt förbundets uppfattning
vägledning för omkostnadsplanen hämtas från de genomsnittliga
kostnaderna för samtliga bolag inom resp. försäkringsgrenar. Frukterna av
den bättre företagsskötseln bör — om enhetlig premienivå förutsättes — under
dylika förhållanden komma försäkringstagarna till del, exempelvis genom
vinståterbäring.

Regeln om fastställande genom offentlig myndighet av särskilda omkostnadsplaner
kan under vissa förhållanden leda till ur personalsynpunkt betänkliga
konsekvenser. Även om enligt av utredningen förebragt material nu
gällande omkostnadsplaner i allmänhet lämna fullt tillräckligt utrymme för
de lönerörelser, som äga rum inom försäkringsbranschen i likhet med övriga
branscher (t. ex. för återvinnande av 1935 års reallön), kan utvecklingen —
särskilt om den offentliga myndigheten övar press på omkostnadsplanen —
i framtiden leda tillsatt marginalen mellan tillåtna omkostnader och faktiska
omkostnader blir så snäv, att lönevillkoren bli direkt avhängiga av den
offentliga myndighetens beslut i omkostnadsplanen och partsorganisationerna
icke lämnas full frihet att på sätt som sker inom övriga branscher genom
avtalsmässiga uppgörelser reglera lönenivån.

I anslutning till diskussionen om skälighetsprincipen har i ett par yttranden
berörts spörsmålet om penningvärdets stabilisering.

Försåkringstjänstemannaförbundet framhåller, att frågan om en oskälighet
i premiesättningen på några procent ter sig ringa mot den värdeförsämring,
som ligger däri, att försäkringstagaren får ut sin försäkring i ett penningvärde,
som måhända med flera tiotal procent understiger det penningvärde,
vari han en gång erlagt premiema.

Rånte- och kapitalförsäkring sanstalternas förtroenderåd ger uttryck åt
liknande synpunkter.

Beträffande premiegrunderna ansluter sig försäkringsbolagens riksförbund
till uppfattningen att skälighetskravet åtminstone icke för närvaiande
motiverar nagon ytterligare differentiering av premienivåerna utöver
den nu förefintliga, nämligen mellan storförsäkring, folkförsäkring och
tjänstepensionsförsäkring. I detta sammanhang kommenterar förbundet utredningens
uttalande, att det inom varje försäkringsgren bör vara de bäst
skötta bolagens förhållanden, som bli vägledande för grundernas utformande.
Förbundet anför vidare:

Om härmed endast avses, att om olika bolag arbeta under fullständigt
lika betingelser, omkostnaderna för det billigast administrerade bolaget böra
vara normgivande vid utformandet av grunderna för omkostnadsbelastningen,
finnes intet att erinra mot uttalandet. I själva verket föreligga emellertid
betydande olikheter mellan de olika bolagen, som måste påverka omkost -

237

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

nadsnivån, exempelvis i fråga om medelförsäkringssumma, det klientel till vilket
bolaget främst vänder sig, omfattningen av kundtjänsten o. s. v. Om en
gemensam premienivå skall kunna upprätthallas t. ex. för all storförsäkring,
måste den vara så avvägd, att den ger en skälig omkostnadsram även för
bolag, vilkas verksamhetsområde närmar sig folkförsäkringens. Differentieringen
mellan de olika bolagen sker därefter i andra ordningens grunder.

Folket-Samarbete säger sig icke ha något att erinra mot utredningens förslag
i fråga om premiegrunderna — med ett undantag, vartill jag i det följande
återkommer — men gör en reservation beträffande utredningens uttalanden
om förutsättningarna för ytterligare differentiering i premienivåerna.
Enligt Folket-Samarbetes mening måste det betecknas som en väsentlig
och bestående olikhet, om ett folkförsäkringsbolag år efter år redovisar endast
några få procent av sin anskaffning i form av försäkringar med månadspremier,
medan i ett annat bolag större delen av anskaffningen bestar av
sådana försäkringar. Om bolagen av denna anledning skulle finna vissa
olikheter i utformningen av omkostnads tilläggen ändamålsenliga, synes en
sådan differentiering ej böra möta principiella hinder.

Såsom nyss nämnts, har Folket-Samarbete i ett hänseende funnit sig icke
kunna instämma i förslaget beträffande premiegrundema. Anstalterna anse
nämligen, att den kollektiva dödsfallsförsäkringen icke bör vara underkastad
de tekniska bestämmelser, som gälla för övrig livförsäkring.

Efter att ha anmärkt, att försäkringstekniska grunder för livförsäkringsverksamhet
påbjödos första gången i 1903 års försäkringslagstiftning, an -

föra anstalterna följande:

Motivet till detta på sin tid anmärkningsvärda ingrepp i en enskild näringsgren
torde ha varit, att köparen av livförsäkring icke kan bedöma varans
kvalitet, eftersom försäkringsförbindelsen skall fullgöras i en oviss och
ofta avlägsen framtid och därför att premieberäkningen och fondsattnmgen
kräver en invecklad, för flertalet köpare obegriplig teknik.

Dessa argument gälla de flesta livförsäkringar men Folket-Samarbete vill
fästa uppmärksamheten på, att de icke hålla för rena riskförsäkimgar (s. .

temporära försäkringar på mycket kort tid, t. ex. ett ar). Dessa försäkringar,
vilka sakna premiereserv i livförsäkringsteknisk mening, sta i tekniskt avseende
synnerligen nära den korta olycksfalls- och sjukförsäkringen.

Enligt Folket-Samarbetes mening bör man begagna tillfället, nar torsakringslagen
nu omarbetas, till att rätta det misstag, som av allt att doma skett
när den rena riskförsäkringen icke undantagits från kravet pa grunder för
premieberäkningen. Frågan har huvudsakligen betydelse för den kollektiva
dödsfallsförsäkringen, om vilken utredningen riktigt konstaterar (s. 40), åt
den — i motsats till vad fallet är i flera andra länder — icke vunnit namnvärd
anslutning i vårt land. Utvecklingen av denna försäkringsgren, som kan
bedrivas till synnerligen låg kostnad, skulle utan tvivel i hög grad främjas, om
den rena riskförsäkringen liksom den korta olycksfalls- och sjukförsäkringen
icke underkastades samma detaljkontroll som vanlig livförsäkring utan allenast
samma skälighetsprövning som av Folket-Samarbete föreslagits for ska Frågan

torde enklast lösas genom att den kollektiva riskförsäkringen undantages
från lagens definition på livförsäkring och i stället häntöres till
skadeförsäkringen. Det blir härigenom möjligt för ett bolag, som driver kol -

238

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

lektiv olycksfalls- eller sjuk- och olycksfallsförsäkring, att utvidga i kollektivförsäkringen
ingående dödsfallsskydd att gälla oberoende av dödsorsak,
vilket från social synpunkt vore önskvärt. Den individuella korttidsförsäkringen
skulle däremot fortfarande hänföras till livförsäkringen, varigenom
grunder alltjämt skulle krävas för denna.

Försäkringsbolagens riksförbund betecknar den av utredningen föreslagna
definitionen på premiereserven som ett väsentligt framsteg. Förbundet
förutsätter emellertid, att för det gamla beståndet nuvarande teknik med
särskilda reservpremier kan bibehållas, där detta av praktiska skäl befinnes
lämpligt, om blott grunderna utformas så, att premiereserven till sin storlek
kommer att motsvara den enligt lagens definition beräknade.

Försåkringsinspektionen anför — med utgångspunkt från att utredningens
definition på premiereserven icke nödvändiggör en individuell uppdelning på
de olika försäkringarna och att enligt förslaget premiereserven sålunda kan
innehålla ett kollektivt säkerhetstillägg — att från praktisk synpunkt grunder
innehållande visst kollektivt säkerhetstillägg kunna vara att föredraga.
Det angivna betraktelsesättet får emellertid enligt inspektionens mening icke
tagas till intäkt för att det kollektiva säkerhetstillägget ur vinstfördelningssynpunkt
betraktas som en gemensam egendom. Utredningen anför — tilllägger
inspektionen — såsom exempel på ett kollektivt säkerhetstillägg ett
särskilt tillägg för mötande av förlust genom annullation av försäkringar,
innan premiereserven ännu blivit positiv. Enligt utredningens mening följer
av detta tilläggs kollektiva natur, att det icke kan anses direkt belöpa
på de enskilda försäkringarna och sålunda icke bör ingå i de enskilda försäkringarnas
beräknade andelar i premiereserven. Inspektionen finner det
lämpligare, att även ett sadant kollektivt tillägg enligt vissa grunder betraktas
såsom uppdelat på de enskilda försäkringarna.

I anslutning till utredningens definition av utjämningsfonden
och utredningens uttalande, att utjämningsfonden består av medel, som
skola aterbäras till försäkringstagarna i den mån de icke måste tagas i anspråk
för tryggande av försäkringsbeloppens avtalsenliga utbetalning, erinrar
försäkringsbolagens riksförbund om att livförsäkring i lagens mening baseras
jämväl på andra riskmått än de i definitionen angivna, såsom giftermålssannoliklieter
och pupillantaganden. Förbundet hemställer, att bestämmelserna
rörande utjämningsfonden kompletteras så, att den kan disponeras
för utjämning beträffande samtliga riskslag. Därjämte anför förbundet
följande:

Utjämningsfondens funktion, sedd i belysning av skattebestämmelserna
och den lagstadgade avsättningen till säkerhetsfond, aktualiserar följande
spörsmål. Enligt skattelagen skall nedsättning av utjämningsfonden upptagas
som intäkt. Därav följer emellertid, att en nedsättning av fonden
skulle medföra en okmng av årsvinsten och att alltså en tredjedel av nedsattnmgen
skulle kunna tas i anspråk för avsättning till säkerhetsfond. För
undv^ande av denna icke rimliga och av utredningen säkerligen icke avsedda
konsekvens hemställa vi, att medel från utjämningsfonden i enlighet
"ie, rte? erna for användandet av denna fond måtte få i årets vinst- och
torlustraknmg överföras direkt till återbäringsfonden

239

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

Beträffande säkerhetsfonden uttalar Folket-Samarbete sin besvikelse
över att utredningen accepterar och t. o. m. skärper den gällande
regeln angående avsättning till fonden med den enda motiveringen, att densamma
icke medfört några praktiska olägenheter. Anstalterna anse, att utredningen
kan göra detta påstående endast genom att bagatellisera de olägenheter,
som följa av det abderitiska förhållandet, att en förstärkning av
premiereserven, som i och för sig innebär ökad konsolidering, utlöser krav
på motsvarande förstärkning av säkerhetsfonden. Det synes anstalterna som
om denna konsekvens av 5 %-regeln skulle vara tillräcklig för att motivera
ett utdömande av densamma. Efter en analys av konsolideringsfondernas
uppgift komma anstalterna till det resultatet, att säkerhetsfonden — förutsatt
att dess uppgift är att möta risken för nedgång i räntefoten och ökning
av omkostnaderna — bör beräknas som summan av två termer, den ena utgörande
kapitalvärdet av viss kvot av försäkringssumman, utgående årligen
under återstående försäkringstid, och den andra kapitalvärdet av viss kvot
av den framtida premieintäkten. Anstalterna framhålla vidare, att eftersom
risksumman i huvudsak utgör summan av två liknande termer, ehuru med
andra koefficienter, den sålunda definierade säkerhetsfonden även kan beräknas
såsom viss kvot av risksumman, minskad — ty denna term blir negativ
— med viss kvot av kapitalvärdet av återstående premier.

Slutligen tillfoga anstalterna, att risken för kapitalförluster är det enda,
som kan motivera en säkerhetsfond i proportion till premiereserven, givetvis
med avdrag för den del av premiereserven, som är placerad i tillgångar,
på vilka kapitalförlust under inga omständigheter kan uppstå, nämligen lån
mot säkerhet av försäkringsbrev. Så mycket mera anmärkningsvärt finner
Folket-Samarbete utredningens förslag att detta avdrag skall slopas.

Försäkringsinspektionen medger, att en mera rationellt avvägd säkerhetsfond
skulle erfordra komplicerade bestämmelser, vilka icke lämpligen böra
intagas i lagen. Inspektionen uppställer frågan, huruvida avsättningen till
säkerhetsfond behöver regleras i lagen; möjligen kunde det vara tillräckligt
att bestämmelser härom intagas i grunderna. Härjämte anför inspektionen
följande:

Införes emellertid eu regel för avsättningen till säkerhetsfond av den art
utredningen föreslagit, kan man ifrågasätta, om bestämmelsen i 271 §, att
vid säkerhetsfondens beräkning endast den del av premiereserven för livförsäkring,
som är redovisad annorledes än genom värdet av svensk återförsäkringsgivares
ansvarighet, hör läggas till grund för avsättningen. En konsekvens
av förslaget i delta hänseende skulle bliva, att återförsäkraren kunde
göra anspråk på att få medel till sig överförda för avsättning till säkerhetsfond.
Från vinstfördelningssynpunkt är det lämpligare, att säkerhetsfonden
avsättes hos direktförsäkraren. Inspektionen anser därför, att i 271 § lämpligare
bör föreskrivas, att till grund för säkerhetsfondens beräkning lägges
premiereserven för direkt försäkring och för återförsäkring från utländsk
försäkringsgivare.

Att återbäringsfrågan i utredningens förslag intar en central
ställning finner försäkringsbolagens riksförbund helt naturligt icke blott på

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

grund av frågans egen betydelse utan såsom en följd av införandet i lagen
av skälighetsprincipen vid sidan om soliditetsprincipen. I anslutning härtill
anför förbundet:

Historiskt sett är det konkurrensen bolagen emellan, som i detta avseende
successivt drivit fram skälighetsprincipen. Lagfästandet av densamma förändrar
emellertid icke problemställningen i fråga om återbäringen. I fortsättningen
liksom hittills gäller det att i varje ögonblick finna den rätta avvägningen
mellan konsolidering och återbäring. På s. 67 i betänkandet framhåller
utredningen på tal om återbäringspolitiken under den gynnsamma
perioden 1900—1930: »Dessa vinstmedel ha disponerats dels för utdelning
till försäkringstagare, dels för konsolidering av företagen, varigenom dessa
kunnat stå väl rustade gentemot de påfrestningar, som räntefallet medfört.»
Avvägningen under nyssnämnda period torde därför i stort sett få anses som
sund. Det sistförflutna årtiondet medförde eu förändring av de yttre förhållandena,
varigenom återbäringen temporärt måste inställas. Dagens läge karakteriseras
därav, att svårigheterna i stort sett övervunnits, ehuru vissa
osäkerhetsmoment fortfarande bestå. Återbäringsfrågan har åter blivit aktuell.

Utredningen framlägger alltså sitt lagförslag vid en tidpunkt, då de yttre
betingelserna för återbäring väsentligt förbättrats i jämförelse med förhållandena
under det närmast gångna årtiondet. Det är därför av vikt att fastslå,
att inskränkningarna med avseende å återbäringen under denna tid icke
inneburo något avsteg från skälighetsprincipen liksom att de bättre återbäringsförhållanden,
som nu kunna förutses, icke få betraktas såsom en följd
av principens lagfästande.

Såsom allmän princip har utredningen angivit, att en försäkrings bidrag
till extrafonderna, så långt detta ur konsolideringssynpunkt är möjligt, senast
i samband med försäkringens upphörande åter bör frigöras ur dessa
och i form av återbäring återgå till försäkringstagaren. Beståndets konsolidering
kommer sålunda i huvudsak att åstadkommas genom att återbäringsmedel
temporärt bindas i extrafonderna. En mindre del av säkerlietstilläggen
kunna dock komma att varaktigt las i anspråk för konsolideringsändamål.
Härigenom bildas småningom inom rörelsen ett kollektivt konsolideringskapital,
som med sin ränteavkastning bidrager till återbäringen.

Utredningens uttalanden torde få anses innebära, att det kollektiva konsolideringskapitalet
icke skall redovisas i någon separat fond utan i stället ingå
i verksamheten i dess helhet och utgöra en lämpligt avvägd, ibland också
varierande del av samtliga extrafonder och dolda tillgångar. Under denna
förutsättning kunna vi uttala vår fulla anslutning till de allmänna principer,
som varit grundläggande för utformningen av återbäringsreglerna. Rörande
vissa tillämpningsfrågor ha vi emellertid en del erinringar att göra.

Härefter behandlar förbundet fragan om förutberäkning av återbäring och
anmärker, att det incitament till förutberäkning, som på grund av skattelagarna
hittills förefunnits, genom utredningens förslag till beskattningsregler
bortfallit. Förbundet fortsätter:

Utredningen har emellertid ansett ett bibehållande av förutberäkningen
motiverat bland annat för att därigenom lättare kunna möta det krav på
premiesänkning, som en väsentligt höjd räntenivå skulle kunna utlösa hos
allmänheten, trots att en premiesänkning vid ett sakkunnigt bedömande
skulle anses oförenligt med nödig hänsyn till tryggheten. Av vissa uttalanden
synes framgå, att utredningen syftar mot en relativt långt gående förutberäkning
av återbäringen. För var del anse vi, att man i stället bör vara mycket

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

241

restriktiv och att något tvång icke bör föreligga utöver vad som erfordras
för skipande av rättvisa mellan olika generationer och premienivåer. Sålunda
bör ej, såsom utredningen å s. 77 tänkt sig, förutberäkning av återbäring
ske på grundval av »den omkostnadsplan, som under rådande förhållanden
kan anses skälig för det ifrågavarande bolagets verksamhet». Beträffande
dödligheten bör särskild försiktighet iakttagas med hänsyn till de kraftiga
svängningar dödlighetsförloppet inom storförsäkringen uppvisar. Den tekniska
behandlingen underlättas också väsentligt, om man kan undvika täta
ändringar av grunderna för förutberäknad återbäring.

Folket-Samarbete anför följande:

Folket-Samarbete har redan uttalat sin livliga anslutning till den konsekvens
av skälighetsprincipen, som utredningen (s. 64) formulerar sålunda:
ett vinstsystem måste »vara så anordnat, att en försäkrings bidrag till extra -fonderna, så långt detta ur konsolideringssynpunkt är möjligt, senast i samband
med försäkringens upphörande åter frigöres ur dessa och i form av
vinst» (enligt den nya terminologien: återbäring) »återgår till försäkringstagaren».

Den nu bestående rätten att låta premieåterbäringsreserven vikariera för
säkerhetsfonden står i god överensstämmelse med detta krav. När en försäkring
utträder (på grund av försäkringsfall eller återköp) erhåller den sin andel
av premieåterbäringsreserven och därmed en väsentlig del av konsolideringsfonden
utan att detta påverkar årets behållning.

I och med att man avskaffar återbäringsfondens vikariatsförordnande —
för vilket förslag utredningen anför i och för sig goda motiv — möter emellertid
den nyss citerade principen vanskligheter, som i betänkandet lämnas
helt outredda. Om de nuvarande återbäringssystemen bibehållas, blir nämligen
följden av vikariatsförordnandets upphävande, att de belopp, som frigöras
ur konsolideringsfonderna när en försäkring upphör, ökar årets behållning
i stället för att tilldelas de under året utträdande. Detta gäller under
förutsättning, att avsättningen till utjämningsfonden är till sin storlek
fullt bestämd genom grunderna; om grunderna endast definiera minimiavsättningen
och utjämningsfonden överstiger 2 V2 %> av premiereserven, frigöres
intet belopp vid försäkringens upphörande utan gjorda avsättningar
kvarstanna obegränsad tid i utjämningsfonden. Frågan om återbäringssystemets
utformning, som utredningen helt hänskjutit till lagtillämpningen, synes
därför vara i behov av en grundligare utredning för att man skall få
visshet om, att tillämpningen av den citerade grundsatsen är förenlig med
lagtexten.

Efter att ha skisserat ett återbäringssystem framhålla anstalterna, att uppdelningen
i återbärings- och konsolideringsfonder i själva verket är helt irrelevant.
Iiela systemet skulle förenklas avsevärt, om man endast hade en
enda fond, återbäringsfonden, som även fyllde säkerhets- och utjämningsfondernas
uppgift. Reglerna för täckande av förlust kunna utformas på sådant
sätt, tillfogar Folket-Samarbete, att gränsdragningen mellan återbäringsoch
konsolideringsfonder även i detta avseende är likgiltig.

Slutligen anmärker Folket-Samarbete beträffande regleringsfonden, att
denna icke definierats i lagförslaget.

Beträffande cll av utredningens motiv för alt bibehålla den nuvarande
anordningen med förutberäknad återbäring nämligen alt detta system
Ki Bihang Ull riksdagens protokoll 195S. I samt. Nr 50.

242

Kungl. Maj:ts proposition nr SO

har betydelse för alt förhindra oberättigade anspråk på premiesänkning under
exempelvis en hög räntekonjunktur — ifrågasätter försåkringsinspektionen
huruvida den nämnda effekten kan påräknas, därest icke eu prospektering
av återbäring får ske för längre tid framåt än den, för vilken återbäringsgrunderna
äro fastställda. A andra sidan finner inspektionen det icke
lämpligt att bolagen under en övergående högräntekonjunktur prospektera
återbäring för liela återstående försäkringstiden på basis av den för tillfället
gällande överräntan. Här kan man, lillägger inspektionen, möjligen tänka sig
en anordning, enligt vilken särskilda grunder upprättas för prospektering,
vilka grunder kunna tillåtas avvika från de samtidigt gällande grunderna för
avsättning av återbäring.

Försäkringsinspektionen polemiserar vidare mot utredningens uttalande
att regleringsfonden icke låter sig uppdelas mellan enskilda försäkringar.
Enligt inspektionens mening är en sådan uppdelning icke blott möjlig utan
även lämplig. Inspektionen anser emellertid, alt en uppdelning icke behöver
innebära, att de enskilda försäkringstagarna böra ha anspråk på sin andel
i regleringsfonden. Ändrade förhållanden i fråga om ränta och dödlighet
kunna medföra, att uppdelningen blir en annan, vilket i sin tur kan medföra
att den enskilda försäkringens andel under vissa förhållanden kan minskas.
En försäkringstagares andel i fonden bör därför icke anses såsom definitivt
tillhörande honom förrän i det ögonblick, då försäkringen upphör.
Vid denna tidpunkt bör dock enligt en rationell vinstfördelningsplan försäkringstagaren
återfå ungefärligen sin andel i regleringsfonden.

Vad angår spörsmålet om nedsättning av de tekniska fonderna anför försäkringsinspektionen
följande:

Utredningen framhåller såsom en väsentlig punkt i förslaget, att återbäringsfonden,
utjämningsfonden och regleringsfonden endast må nedsättas i
enlighet med grundernas regler för dessa fonders användning samt för täckande
av förlust. Härmed är, framhåller utredningen, uttalat att dessa fonder
bestå av medel, vilka tillkomma försäkringstagarna och skola återbäras
till dessa, i den mån de icke måste tagas i anspråk för tryggande av försäkringsbeloppens
avtalsenliga utbetalning. Inspektionen förmodar, att utelämnandet
av säkerhetsfonden vid nyssnämnda uppräkning icke får tagas till
intäkt för uppfattningen, att säkerhetsfonden icke skulle tillhöra försäkringstagarna,
en uppfattning vilken tidigare haft vissa förespråkare.

Även försäkringsinspektionen framhåller önskvärdheten av alt regleringsfonden
definieras i lagen eller att dess ändamål närmare angives.

Spörsmålet om oinskränkt rätt till återbäring har av försäkringsbolagens
riksförbund upptagits till närmare behandling. Utan att ingå
på frågan, huruvida ett kategoriskt uttalande från statsmakterna enligt utredningens
önskan kan anses gå övriga försäkringstagares rätt enligt gällande
lag för när, säger sig förbundet vilja som sin principiella inställning uttala
följande:

Det torde få anses omöjligt att nu överblicka den framtida utvecklingen
och de anpassningskrav, denna kan komma att ställa. Man får icke förbise
möjligheten av nya försäkringsformer med a priori ansatta modifikationer

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

243

av beräkningsgrunderna så att den garanterade lägre premien vid försäkringens
tecknande kan anses uppväga ett upphävande av rätten till återbäring.
Det är icke ntan vidare givet, att dylika försäkringar, därest rörelsen
ger överskott, skola erhålla detta överskott, medan de, därest underskott uppstår,
skola stödjas av andra försäkringar. Det förtjänar omnämnas, att icke
vinstberättigade försäkringar till särskilda premier, innebärande en avvägning
av den aprioriska rättvisan, vunnit stor utbredning i bland annat England
och U. S. A. Denna försäkringsform fyller där uppenbarligen ett avsevärt
behov. ®tf

Beträffande nu förefintliga, icke återbäringsberättigade försäkringar kan
man även ifrågasätta lämpligheten av en ändring av villkoren i de fall, då
försäkringstagarna haft valfrihet och då uteslutandet av rätten till återbäring
skett i anslutning till modifikationer i beräkningsgrunderna.

Vidare utgå vi ifrån, att det ej skall möta hinder att bibehålla en viss kvalifikationstid,
under vilken nya försäkringar »tjäna in» sig i rättigheten till
avkastningen av bolagets kollektiva konsolideringskapital. Dessa försäkringars
bidrag till årsöverskottet är då vanligen ringa och eftersom erfarenhetsmässigt
den oundvikliga förtidiga avgången infaller under denna tid med sin
högsta frekvens, innebär det även för bolaget och dess övriga försäkringstagare
onödiga kostnader att för sådana tidigt avgående försäkringar behöva
upplägga återbäringsregister och verkställa beräkningar av de diminutiva belopp,
det här är fråga om. Användandet av en viss kvalifikationstid måste
därför anses slå i god överensstämmelse med skälighetsprincipen.

Av uttalandena i betänkandet framgår icke, huruvida förslaget om oinskränkt
återbäringsrätt skall omfatta även livåterförsäkringen. Vi utgå från
att detta icke avses, då det i annat fall hade bort komma till ett direkt
uttryck. Det är emellertid av vikt att rikta uppmärksamheten härpå.

Av det sagda framgår, att ett kategoriskt uttalande från statsmakternas
sida om oinskränkt rätt till återbäring från olika synpunkter måste anses
som direkt olämpligt.

I detta sammanhang diskuterar förbundet spörsmålet om de tekniska bestämmelsernas
tillämpning beträffande s. k. skadelivräntor. Med skadelivränta
avses här sådan livränta, som på grund av skadeförsäkringsavtal efter
inträffat försäkringsfall utgår till den skadelidande, i regel såsom ersättning
för invaliditet. Förbundet anför följande:

Enligt utredningens förslag skola samtliga tekniska bestämmelser för egentlig
livförsäkringsrörelse äga tillämpning jämväl å skadeförsäkringsbolagens
livränterörelse. Då något undantag ej gjorts från regeln, att bolag, som driver
livförsäkringsrörelse, obligatoriskt skall redovisa försäkringsfond, utjämningsfond,
säkerhetsfond, återbäringsfond och regleringsfond, torde detta
krav även avse den livränterörelse, som av skadeförsäkringsbolagen drives
i anslutning till skaderegleringen.

Det förefaller emellertid uppenbart, att det generella krav. som rests pa
vinstdelaktighet för livförsäkringstagama, icke kan avse sådan livränterörelse.
I annat fall skulle givetvis det skadeförsäkringsbolag, som på grund
av meddelad försäkring — exempelvis trafikförsäkring eller annan ansvarighetsförsäkring
— blivit skyldigt att till skadad person utge viss livränta,
vara att anse som försäkringstagare och alltså som vinstberättigad, även om
säkerställandet av livränta skett i den egna rörelsen. Ett dylikt betraktelsesätt
skulle leda till rena absurditeter. Detta till trots skulle bolagen bli skyldiga
att i balansräkningarna redovisa de obefintliga återbäringsfonderna. Eu
ändring på denna punkt synes nödvändig.

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Vidare må framhållas, afl enligt vad utredningen föreslagit beträffande livförsäkring
möjligheten att redovisa säkerhetsfond med viss del av aktie- eller
garantikapital skulle försvinna. För den egentliga livförsäkringens vidkommande
ha vi intet att erinra häremot, men i fråga om skadeförsäkringen synes
ändringen ej vara påkallad.

Vad angår förslaget om att livförsäkringsbolagens aktuarier böra åläggas
att till försäkringsinspektionen lämna fortlöpande redogörelser — i den
omfattning inspektionen har att angiva — för den verkliga och den beräknade
dödligheten bland icke-normala risker framföras betänkligheter
av försäkringsbolagens riksförbund. Antalet sådana risker uppgår endast
till en eller annan procent av hela antalet livförsäkringar, framhåller
förbundet. Med hänsyn härtill måste värdet av de föreslagna redogörelserna
starkt ifrågasättas. Eftersom riskbedömningen sker efter ensartade riktlinjer,
borde det enligt förbundets mening vara fullt tillräckligt, om de icke-normala
riskernas dödlighet undersökas för bolagen gemensamt i anslutning till de av
försäkringsutredningen föreslagna tekniska boksluten.

Också Folket-Samarbete betonar, att dylika specialundersökningar äro
mycket arbetskrävande, varför dispens bör medgivas bolag som kan visa, att
dess bestånd av icke-normala risker har ringa omfattning.

Förslaget lörande tekniska balansräkningar har föranlett
försäkringsinspektionen till vissa erinringar. Det synes inspektionen mera rationellt
att till grund för den årliga balansräkningen lägga en teknisk värdenng
av tillgangarna, grundad pa samma antaganden som värderingen av
skulderna. Inspektionen tillägger:

Anledningen till att försäkringsutredningen föreslagit tekniska utredningar
endast vart femte år torde vara, att försäkringsutredningen antagit dessa utredningar
vara mycket arbetskrävande. Emellertid finnas möjligheter att genom
gruppmetoder väsentligt reducera arbetet med värderingen av tillgångarna.
Det må nämnas, att redan nu finnas bolag, som årligen verkställa sådan
värdering för att på denna kunna grunda beslut om vinsttilldelning. Då
frågan om teknisk värdering av tillgångarna aktualiserats först genom räntefallet
under senare tid, har man ännu en relativt begränsad erfarenhet av sådan
värdering. Det vore därför olämpligt att obligatoriskt föreskriva, att tillgångarna
i den årliga balansräkningen skulle upptagas till sina tekniska värden.
Emellertid anser inspektionen, att det för bolag som så önska borde öppnas
en möjlighet att i den årliga balansräkningen tillämpa teknisk värdering
av tillgångarna. I så fall bör detta ske enligt av Kungl. Maj:t stadfästa grunder.
Visserligen skulle genom en sådan anordning bolagens balansräkningar
kunna komma att upprättas efter olika system, varigenom jämförelser mellan
bolagen i någon mån kunde försvåras. Emellertid råder redan nu en betydande
olikhet mellan bolagens värdering av tillgångarna, och i detta avseende
medför utredningens förslag icke någon ändring. Nämnda olägenhet
synes därför icke böra tillmätas betydelse.

Även om en viss normering är nödvändig för att de olika bolagens analyser
skola bli jämförbara, säger sig Folket-Samarbete vilja framhålla, att försäkringsinspektionens
föreskrifter icke böra vara alltför snäva utan lämna utrymme
åt bolagen att icke endast anpassa sina utredningar för speciella syf -

Kungi. Mcij:ts proposition nr 50.

•245

ten utan även vidtaga de förenklingar i arbetet, som äro möjliga utan att
analysernas värde äventyras.

Beträffande frågan om konsolideringsåtgärder och täckande
av förlust i livförsäkringsrörelse beklagar Folket-Samarbete, att utredningen
avvisat tanken på »vattentäta skott». Anstalterna anmärka, att utredningens
enda förslag på denna punkt är att livförsäkringsbolag skall kunna
förbjudas utöva nyanskaffning under en övergångsperiod för att icke det
nya, bärkraftiga beståndet skall behöva hjälpa upp ett äldre, nödlidande bestånd.
Ett sådant förbud anse anstalterna emellertid icke tjäna det angivna
ändamålet om de nya premierna sättas betydligt lägre än för någon av de
äldre grupperna. Anstalterna fortsätta:

Till stöd för sin negativa ståndpunkt i frågan om »vattentäta skott» anför
utredningen bl. a. de stora praktiska olägenheterna av att fullständigt fördela
premier, riskkoslnader, kapitalavkastning och förvaltningskostnader
mellan olika grupper. Dessutom måste en sådan uppdelning på vissa punkter
bli osäker, t. ex. beträffande kapitalavkastning och förvaltningskostnader.

Vad riskkostnaderna beträffar synes det emellertid självklart, att en utjämning
skall ske inom hela försäkringsbeståndet; »vattentätheten» bör sålunda
icke avse den egentliga försäkringsrörelsen. En del av de praktiska
anmärkningarna bortfaller, om gränserna dragas mellan de grupper, i vilka
försäkringsbeståndet ändock måste indelas med hänsyn till återbäringen;
andra av dessa anmärkningar få mindre vikt, om man går en medelväg mellan
vattentäta skott och oinskränkt solidaritet mellan olika grupper. En sådan
medelväg skulle man kunna nå genom följande regler, som förutsätta
en av anstalterna i annat sammanhang skisserad indelning i återbäringsgrupper
och uppdelning av tillgångarna på samma grupper.

Om tillgångarna för en viss grupp understiga gruppens premiereserv —
båda värderade efter grunder, som nära ansluta sig till det verkliga förloppet
— säges det felande beloppet utgöra gruppens förlust. Om gruppens tillgångar
överstiga gruppens premiereserv — båda värderade efter försiktiga
antaganden — säges det överskjutande beloppet vara gruppens vinst. I lagen
bör föreskrivas dels att en grupps vinst får användas för täckande av annan
grupps förlust, dels att sådan subvention skall återbetalas i den mån den subventionerade
gruppen uppvisar vinst. Förutberäknad återbäring bör dock
icke få tagas i anspråk för täckande av annan grupps förlust utan att särskilda
nedsättningsgrunder införas.

Enligt detta förslag skulle vid täckande av förlust ingen åtskillnad göras
mellan icke förutberäknad återbäring och konsolideringsfonderna. I själva
verket har det ingen betydelse alt föreskriva, att en överskottsgrupps konsolideringsfonder
skola nedsättas före gruppens återbäringsfond, eftersom
även de förra realiter äro återbäringsfonder. Den av anstalterna förut uttalade
meningen, att konsolideringsfonderna kunna sammanslås med återbäringsfonden,
står sålunda i god överensstämmelse med här föreslagen regel
för täckande av förlust.

Utan att uttala någon egen mening angående lämpligheten av eu anordning
med vattentäta skott framhåller försäkringsinspcktionen i anslutning
till de skäl, som utredningen ansett tala emot en sådan anordning, att det
lorde vara möjligt att — utan alt företaga en bokföringsmässig uppdelning
av rörelsen på skilda grupper — med hjälp av försäkringstekniska metoder

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

genomföra en uppdelning, vilken icke blir särskilt arbetskrävande och vid
vilken utjämningen i riskhänseende mellan grupperna kvarstår.

Vad angår tjänstepensionsförsä k ringen ansluter sig FolketSamarbete
till utredningens förslag.

Försäkringsbolagens riksförbund anför följande:

Enligt lagförslagets 345 § må Kungl. Maj:t beträffande tjänstepensionsförsäkring
medge avvikelser från lagens bestämmelser beträffande premiereserv
och redovisning av försäkringsfond. Såsom utredningen själv förutsatt i motiveringen
bör avvikelse även kunna medges vad angår grunderna för premieberäkningen.
Lagparagrafen bör alltså kompletteras på denna punkt.

Kompletteringen synes även böra utsträckas till att omfatta säkerhetsfondens
beräkning och avsättning till densamma. Att behov av särregler beträffande
denna fond kan uppkomma vid tjänstepensionsförsäkringsrörelse har
framhållits även av tjänstepensionsutredningen i dess betänkande (SOU 1946:
26 s. 51). Om undantag skall kunna medgivas för premiereserven, synes för
övrigt anledning saknas att bestämma den mindre betydelsefulla säkerhetsfonden
genom lagregler utan dispensmöjlighet.

Försäkringsinspektionen kritiserar utredningens principiella synpunkter
beträffande tjänstepensionsförsäkringen. Kritiken riktar sig särskilt mot
förslaget att Kungl. Maj:t under viss förutsättning skall kunna medgiva
avvikelser från lagens stadganden angående premiereserv. Inspektionen anser,
att det icke bör ifrågakomma att övergiva en så fundamental princip,
som tillämpningen av premiereservsystemet inom frivillig försäkring innebär,
utan att en ingående utredning visat, att detta är av behovet påkallat. På
grund härav hemställer inspektionen, att 345 § första stycket i förslaget ändras
så, att undantag icke må medgivas från bestämmelserna rörande premiereserv
utan endast från bestämmelserna rörande försäkringsfondens redovisning.

Föredraganden. Det ligger i sakens natur att livförsäkringstekniken —
även om den framträder i mycket förenklad form — endast i begränsad
omfattning kan förstås av personer utanför fackmännens krets. Den stora
allmänheten saknar i varje fall möjlighet att tillägna sig innebörden av de
tekniska bestämmelserna. Från denna synpunkt skulle det följaktligen kunna
anses likgiltigt, om tekniken är mer eller mindre komplicerad. Å andra
sidan är det otvivelaktigt, att en komplicering av de tekniska reglerna medför
praktiska olägenheter. Sålunda måste därav följa en ökning av bolagens
förvaltningsarbete och därmed även en ökning av kostnaderna. Därtill kommer,
att tillsynsmyndighetens granskningsarbete kan försvåras. Sistnämnda
förhållande accentueras i den mån bolagen tillämpa skiftande tekniska metoder.
För min del vill jag starkt understryka angelägenheten av att enkelhet
och enhetlighet eftersträvas i fråga om livförsäkringstekniken.

Försäkringsutredningen har förutsatt, att endast de allmängiltiga och
grundläggande bestämmelserna av försäkringsteknisk art skola upptagas i
lagen, medan detaljfrågor regleras i de tekniska grunderna, vilka stadfästas

247

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

av Kungl. Maj:t i administrativ ordning. 1 en sådan anordning har utredningen
framför allt sett en möjlighet att astadkomma önskvärd smidighet i
rättstillämpningen. Därmed har utredningen likväl icke avsett att lämna
rättstillämpningen fria händer. Utredningen har nämligen fixerat de allmänna
principer, som enligt utredningens mening böra vara vägledande vid avfattningen
av grunderna.

Jag är ense med utredningen om att lagen icke bör tyngas av försäkringstekniska
detaljföreskrifter. Härför talar också den omständigheten att — såsom
utredningen framhävt — det tekniska underlaget för verksamheten ständigt
måste anpassas efter växlande ekonomiska och demografiska förhållanden
i samhället. Detta önskemål kan svårligen tillgodoses om en jämkning
av de tekniska bestämmelserna förutsätter lagändring. Grunderna skola däremot
enligt förslaget kunna — efter beslut av bolagsstyrelsen — ändras genom
ett avgörande i administrativ ordning. Denna anordning öppnar otvivelaktigt
möjlighet till smidig anpassning. Någon meningsskiljaktighet torde å
andra sidan icke kunna råda därom, att de grundläggande tekniska bestämmelserna
böra uttryckas genom positiva lagbud.

Vad angår det materiella innehållet i de av utredningen uppställda reglerna
för livförsäkringstekniken — oavsett om dessa upptagits i lagen eller angivits
såsom normerande för grunderna och därmed för rättstillämpningen
har detta i stort sett vunnit erkännande i remissyttrandena. I vissa hänseenden
ha dock framställts erinringar mot förslaget. Dessa beröra delvis spörsmål
av fundamental betydelse, d. v. s. sådana som enligt vad nyss anförts
höra regleras i lagen och icke i grunderna. I större utsträckning gälla anmärkningarna
emellertid sådana förhållanden, som synas mig lämpligen böra
lösas i praxis. Jag finner det icke påkallat att beträffande frågor av det sistnämnda
slaget nu taga principiell ståndpunkt, desto mindre som man här
rör sig på ett område, där utvecklingen alltjämt söker sig nya banor och perspektivet
efter hand förskjutes. Beträffande hithörande frågor skall jag därför
i det följande endast framhålla vissa synpunkter, som synas mig vara
av särskild betydelse för rättstillämpningen. Jag torde även få hänvisa till
vad som anföres i specialmotiveringen särskilt till 262—278 §§.

I anledning av vad som anförts i det yttrande, som avgivits av försäkringsbolagens
riksförbund, vill jag i detta sammanhang understryka, att det enskilda
försäkringsväsendet självfallet bör beredas tillfälle att framföra sina
synpunkter vid tillämpningen av den nya lagstiftningen.

Innan jag närmare ingår på de tekniska spörsmålen torde det vara lämpligt
att beröra ett angränsande problemkomplex, nämligen livförsäkringsbolagens
beskattning.

Utredningen säger sig hava kommit till den uppfattningen, att det icke äf
möjligt att åstadkomma en ändamålsenlig utformning av livförsäkringstekniken,
såframt icke vissa ändringar genomföras i 30 § kommunalskattelagen.
I överensstämmelse därmed har utredningen utarbetat förslag till ändring
av nämnda lagrum.

248

Kungl. May.ts proposition nr 50.

Det är självfallet av stor vikt att skattebestämmelserna icke lägga hinder
i vägen för genomförande av ett rationellt försäkringstekniskt system. Uppenbart
är också att nuvarande regler för livförsäkringsbolagens beskattning från
sådan synpunkt äro otillfredsställande. Med hänsyn härtill framstår det såsom
ett starkt önskemål att en ändring av kommunalskattelagen i förevarande
del snarast genomföres. Denna lag är emellertid för närvarande föremål
för en viss översyn av 1944 års allmänna skattekommitté. Enligt vad jag
inhämtat har kommittén tagit upp till behandling även livförsäkringsbolagens
beskattning. Det synes mig icke lämpligt att nu föregripa kommitténs
arbete. En provisorisk lagstiftning på detta område måste medföra olägenheter
av skilda slag. I betraktande härav anser jag mig icke nu böra ifrågasätta
ändring i kommunalskattelagen. Detta förhållande medför, att vissa
jämkningar måste vidtagas i de föreslagna försäkringstekniska bestämmelserna.

Med hänsyn till den ståndpunkt jag sålunda intagit i skattefrågan, har
jag icke funnit erforderligt att redogöra för utredningens förslag i detta ämne
eller att ingå på den kritik, som i remissyttrandena framkommit mot förslaget.

Beträffande de särskilda spörsmål av försäkringsteknisk art, som utredningen
behandlat, må följande framhållas.

Försäkringsutredningen har föreslagit, att, vid sidan om kravet på trygghet
för försäkringsutfästelserna, i lagen bör uppställas ett krav även på s k älig
het gentemot försäkringstagarna. Jag ansluter mig oförbehållsamt
till utredningens förslag härutinnan. Detta innebär, att på livförsäkringens
område en för försäkringsverksamheten betydelsefull princip lagfästes.
Vad angår konsekvenserna av att skälighetsprincipen kommer till uttryck
i lagen har i viss utsträckning olika meningar yppats. Medan utredningen
förutsatt, att skälighetsprincipen medför skyldighet för försäkringsinspektionen
att pröva exempelvis huruvida en viss organisation eller eu viss
form för verksamhetens bedrivande kan — med hänsyn till de härför erforderliga
kostnaderna — anses tillgodose skälighetskravet, har i ett remissyttrande
starkt betonats, att principen icke förlänar tillsynsmyndigheten en sådan
befogenhet. Det synes mig uppenbart, att vid en effektiv tillsyn av skälighetsprincipens
efterlevnad de av utredningen angivna faktorerna icke kunna
lämnas obeaktade. Bolaget måste sålunda vara berett att underkasta sig
en allsidig granskning av verksamhetens ekonomiska effektivitet. I den mån
i premierna ingår ersättning för kundtjänst framstår det jämväl som en självklar
skyldighet för försäkringsinspektionen att tillse, att kundtjänsten får
det innehåll och den omfattning, som förutsatts i grunderna. Den granskningsskyldighet,
som sålunda följer av skälighetsprincipen, är emellertid icke
liktydig med att tillsynsmyndigheten äger ingripa dirigerande i bolagets interna
ekonomiska skötsel såvitt gäller allehanda detaljfrågor. Ej heller kan
det anses tillkomma myndigheten att bedöma bolagets lönepolitik. Om kontrollen
ger vid handen, att skälighetskravet — i förhållande till försäkrings -

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

249

lagarna — icke uppfylles, har myndigheten att inom ramen för sin allmänna
tillsynsbefogenhet förelägga bolaget att vidtaga de åtgärder, som prövas påkallade.
I sista hand kan koncessionen förklaras förverkad.

De farhågor, som uttalats för att skälighetsprincipen kan medföra ogynnsamma
återverkningar på personalens löneförhållanden — särskilt den enligt
kollektivavtal anställda personalen — torde få anses ogrundade. Det synes
mig nämligen klart, att vid fastställandet av omkostnadsgrunder lönesättningen
på arbetsmarknaden måste respekteras. Någon prövning av de
löner, som genom kollektivavtal tillförsäkrats personalen, kan sålunda, såsom
redan framhållits, icke tänkas förekomma i detta sammanhang.

Utredningens uttalande, att de bäst skötta företagens förhållanden böra
bliva vägledande vid grundernas utformning måste anses i princip riktigt.
Ett förnekande härav synes mig vara att frånkänna konkurrensen all betydelse.
Å andra sidan är det givet, att principen måste tillämpas med varsamhet,
så att bolagens växlande förhållanden i rimlig utsträckning beaktas.

I ett remissyttrande har rests invändning mot utredningens uttalanden angående
förutsättningarna för en ytterligare premiedifferentiering i livförsäkring.
Jag anser mig icke kunna på grundval av det föreliggande materialet
taga ståndpunkt i denna fråga. Om densamma i framtiden aktualiseras, synes
mig problemläget böra mera ingående belysas.

I anslutning till skälighetsprincipen har i ett par remissyttranden framhävts,
att spörsmålet om försäkringsutfästelsernas realvärdebeständighet är
långt viktigare än premiesättningens skälighet. Detta är i och för sig riktigt
men kan uppenbarligen icke minska betydelsen av en offentlig kontroll över
premiesättningen.

Folket-Samarbete har i sitt yttrande ifrågasatt, huruvida icke den 1 i vförsäkring,
som bedrives i form av kollektiv riskförsäkring,
bör undantagas från de för övrig livförsäkring gällande reglerna
av teknisk art och i stället hänföras till skadeförsäkring, därvid den nämnda
försäkringsformen skulle underkastas sådan skälighetsgranskning, som anstalterna
i annat sammanhang föreslagit beträffande skadeförsäkringen. Härtill
vill jag anmärka, att jag — såsom redan framhållits — icke finner anstalternas
förslag beträffande kontroll av skadeförsäkringens premiesättning
godtagbart, vartill kommer, att hithörande problem falla inom ramen
för det utredningsuppdrag, som anförtrotts åt 1945 års försäkringsutredning.
Ett bifall till Folket-Samarbetes förslag skulle under nuvarande omständigheter
innebära, att den kollektiva riskförsäkringen undandrages den
offentliga tillsyn, som övrig livförsäkring är underkastad. En sådan anordning
kan jag icke förorda. Delta är emellertid icke liktydigt med att jag i sak
tagit slutlig ställning emot Folket-Samarbetes förslag rörande den kollektiva
dödsfallsförsäkringen. Enligt min mening är detsamma förtjänt atl uppmärksammas
av den nya försäkringsutredningen.

I fråga om det föreslagna beräkningssättet för p r e in i e r e ser v e n liar
i ett remissyttrande förutsatts, att för det gamla försäkringsbeståndet nuva -

250

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

rande teknik med så kallade reservpremier skall kunna bibehållas under särskilda
förutsättningar. I anledning härav må följande framhållas.

Omarbetningen av de tekniska grunderna för livförsäkringsverksamheten
efter genomförandet av den nya försäkringslagstiftningen kan väntas bli omfattande
och tidskrävande. På grund härav har i promulgationslagen föreslagits
en viss övergångstid, under vilken anpassning till de nya bestämmelserna
beräknas kunna ske. Det är likväl icke otänkbart, att omräkningen av
premiereserven kan bereda ett eller annat livförsäkringsbolag praktiska svårigheter.
Med hänsyn härtill kan det i vissa fall anses motiverat att bibehålla
det hittillsvarande förfaringssättet vid beräkning av premiereserven för det
äldre beståndet. Förutsättning härför är givetvis, att premiereserven till sin
storlek kommer att motsvara det belopp, som avses med de nya bestämmelserna.
Dessa synpunkter böra beaktas vid prövningen av nya premiereservgrunder.

Vad angår 1 rågan huruvida skäl finnas att enligt tekniska grunder uppdela
de kollektiva säkerhetstilläggen på individuella försäkringar,
synes mig också denna böra överlämnas åt lagtillämpningen.

Enligt utredningens förslag är utjämningsfonden avsedd för utjämning
i livförsäkringsrörelse av sådana ojämnheter i det ekonomiska förloppet,
som härröra av växlingar i dödlighet, sjuklighet eller invaliditet. I det
yttrande, som avgivits av försäkringsbolagens riksförbund, har föreslagits
sådan komplettering av bestämmelserna för utjämningsfonden, att denna
kan disponeras för utjämning också beträffande sådana riskslag som giftermålssannolikheter
och pupillantaganden. Detta förslag kan jag icke biträda.
Utjämningsfonden är avsedd för slumpmässiga fluktuationer i verksamhetsförloppet.
Växlingar i giftermåls- och födelsefrekvensen har icke sådan karaktär.
Här är det nämligen endast fråga om mera långsamma förskjutningar.

Försäkringsutredningens definition av utjämningsfonden avviker från
kommunalskattelagens begreppsbestämning. För vinnande av överensstämmelse
har utredningen föreslagit ändring av kommunalskattelagen i denna
del. En sadan ändring synes mig i och för sig befogad, men av skäl, som jag
förut anfört, torde en ändring av kommunalskattelagen icke nu böra ifrågakomma.
Divergensen mellan de båda begreppsbestämningarna synes mig för
övrigt icke ha någon nämnvärd praktisk betydelse. I varje fall gäller detta
om man lämnar åsido den nyssnämnda, av försäkringsbolagens riksförbund
ifrågasatta utvidgningen. Försäkringslagens definition anger fondens ändamål.
Inom de gränser, som sålunda uppdragits, angivas i grunderna de närmare
reglerna för fondens användning. Dessa kunna självfallet växla från
fall till fall. Det torde icke bereda svårighet att utforma grunderna så, att
dessa samtidigt som de uppfylla försäkringslagens föreskrifter angående
utjämningsfondens användning — medföra skattefrihet för avsättningar till
fonden enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen.

I det yttrande, som avgivits av försäkringsbolagens riksförbund, har framhållits,
att eftersom nedsättning av utjämningsfonden betraktas såsom intäkt

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

251

och sålunda medför ökning av årsvinsten, en tredjedel av nedsätlningen maste
tagas i anspråk för avsättning till säkerhetsfond. Detta är givetvis riktigt.
Någon praktisk olägenhet följer emellertid icke därav. Såväl utjämningsfonden
som säkerhetsfonden består av medel, som i form av återbäring förr
eller senare skola tillföras försäkringstagarna. Från försäkringstagarnas synpunkt
kan det därför anses likgiltigt, huruvida ett visst belopp överföres
från utjämningsfonden till säkerhetsfonden. Eftersom avsättning till säkerhetsfonden
är skattefri, har transaktionen icke någon betydelse från skattesynpunkt.
Jag anser det följaktligen icke erforderligt att i lagen upptaga någon
undantagsbestämmelse beträffande avsättning till säkerhetsfond för det
fall, att i överskottet ingår belopp som motsvarar nedsättning av utjämningsfonden.

Beträffande säkerhetsfonden bygger utredningens förslag i princip
på nu gällande ordning. Folket-Samarbete har i sitt yttrande starkt kritiserat
detta system, vilket anstalterna anse principiellt otillfredsställande.
Även försäkringsinspektionen ställer sig kritisk mot 5 %-regeln. Eftersom
mera rationella avsättningsregler måste bli av komplicerad natur, ifrågasätter
inspektionen, om icke avsättningsskyldigheten borde regleras i grunderna
och icke i lagen.

De synpunkter beträffande säkerhetsfonden, som Folket-Samarbete framfört,
sammanfalla i stort sett med den kritik av 5 %>-regeln, som utredningen
själv uttalat.

Föreskrifterna angående livförsäkringsbolagens tekniska fonder hava enligt
min mening till ändamål att motverka, att bolagen disponera sina medel
på ett sätt som äventyrar verksamhetens soliditet. Det ligger i sakens natur,
att man vid utformningen av fonderingsbestämmelserna måste taga hänsyn
såväl till försäkringstekniska synpunkter som till principer av allmän ekonomisk
art. En kombination av dylika regler kan givetvis — ehuru ändamålsenlig
och enkel — alltid lämna rum för kritik från teoretisk utgångspunkt.

De av försäkringsutredningen föreslagna bestämmelserna beträffande säkerhetsfonden
synas mig vila på en kombination av tekniska och ekonomiska
grundsatser. Enligt min mening äro bestämmelserna väl avvägda. För min
del fäster jag avgörande vikt vid att 5 %-regeln är enkel och lättillämpad och
jag vill understryka utredningens uttalande, att de praktiska olägenheterna
av 5 %-regeln icke torde vara av sådan valör, att en ändring är pakallad.

Vad särskilt beträffar förslaget om att minska minimiavsättningen till säkerhetsfonden
från hälften till eu tredjedel av årsvinsten, synes mig bestämmelsen
härom höra ses mot bakgrunden av den skärpning av konsolideringsskyldigheten,
som reglerna om utjämningsfonden innebära.

Försäkringsinspektionens förslag om att reglera avsättningsskyldigheten i
de tekniska grunderna kan jag icke tillstyrka. Säkerhetsfonden utgör ett så
viktigt led i fonderingssystemet alt dess ställning bör regleras genom enhetliga
bestämmelser i lagen.

252

Kungl. Maj:ts proposition nr -JO.

Enligt utredningens förslag skall möjligheten att redovisa säkerhetsfond
med viss del av aktie- eller garantikapital försvinna. I det yttrande, som
avgivits av försäkringsbolagens riksförbund, har anförts, att häremot icke
linnes något att erinra såvitt gäller den egentliga livförsäkringen. Däremot
finner förbundet ändringen icke påkallad i fråga om skadeförsäkring. Denna
ståndpunkt, för vilken någon motivering icke anförts, kan jag icke dela.

Folket-Samarbetes anmärkning, att säkerhetsfond icke bör avsättas för den
del av premiereserven som redovisas medelst försäkringslån, vore logiskt riktig,
därest säkerhetsfonden hade till ändamål att skydda endast mot kapitalförluster.
Så är emellertid icke förhållandet. Vidare bör beaktas, att försäkringsbolagens
långivning mot säkerhet av försäkringsbrev företer starka fluktuationer.
Erfarenheten ger vid handen, att en omfattande långivning snabbt
kan reduceras. Konjunkturkänsligheten är på detta område särskilt stor. Instabiliteten
medför praktiska olägenheter beträffande beräkningen av säkerhetsfond.
Med hänsyn till vad nu anförts torde försäkringsutredningens förslag
få anses välgrundat.

Försäkringsinspektionen har kritiserat den i 271 § i förslaget uttalade principen,
att vid säkerhetsfondens beräkning endast den del av premiereserven
för livförsäkring, som är redovisad annorledes än genom värdet av svensk
återförsäkringsgivares ansvarighet, skall läggas till grund för avsättningsskyldigheten.
Anmärkningen torde få anses motiverad från teoretisk synpunkt.
Någon nämnvärd praktisk betydelse torde den icke äga. Såsom i det följande
skall närmare utvecklas, anser jag, att skälighetsprincipen bör tillämpas även
i fråga om återförsäkring inom riket. Det kan vid sådant förhållande anses likgiltigt,
om säkerhetsfonden avsättes hos direktförsäkraren eller hos svensk
återförsäkringsgivare. I detta sammanhang må vidare framhållas, att enligt
345 § Kungl. Maj:t skall äga medgiva de avvikelser från lagens bestämmelser,
som prövas skäliga. Slutligen bör beaktas, att åtminstone i vissa fall ett genomförande
av inspektionens förslag kunde komma att onödigtvis komplicera
beräkningen av säkerhetsfond.

Den tankegång, som ligger till grund för gällande bestämmelser
om premieaterbäring och vinst, torde i förenklad form kunna
återgivas på följande sätt. De antaganden rörande dödlighet, förräntning och
omkostnader, vilka utgöra underlaget för beräkningen av premier och premiereserv,
skola väljas så att de var för sig äro betryggande. Erfarenheten ger vid
handen, att man under normala förhallanden kan räkna med att verksamhetens
faktiska förlopp blir gynnsammare än enligt dessa försiktiga antaganden.
Följaktligen kan under de nämnda betingelserna påräknas överskott
från dessa tre källor. Genom att tillämpa en något lägre grad av försiktighet
beträffande de tre elementen — förmånligare förräntning och gynnsammare
dödlighetsförlopp samt lägre omkostnader — kan man i förväg
siffermässigt beräkna ett mot dessa svagare antaganden svarande överskott.
Detta bör efter lämpliga fördelningsregler återbetalas till försäkringstagarna.
Premieåterbäringsgrunderna, även kallade andra ordningens grunder, avse
denna överskottsberäkning och fördelning. Skulle det ekonomiska resultatet

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

253

av verksamheten bli ännu gynnsammare än som antagits i premieåterbäringsgrunderna,
uppstår ytterligare överskott, som tillföres försäkringstagarna
under namn av vinst. Den terminologiska skillnaden mellan premieåterbäring
och vinst — enligt gällande lag — är sålunda, att den förra i förväg beräknas,
medan den senare bestämmes i efterhand.

Vad till en början beträffar terminologien, använder försäkringsutredningen
uttrycket »återbäring» för alla belopp, som tillföras försäkringstagarna. Den
del av vinsten till försäkringstagarna, som i nuvarande lag benämnes premieåterbäring,
kallar utredningen »förutberäknad återbäring». Denna terminologi
synes i och för sig lämplig.

Skälighetskravet måste vara vägledande för utformningen av återbäringsreglerna.
Enligt skälighetsprincipen bör allt överskott å livförsäkringsrörelse
återgå till försäkringstagarna. Jag bortser bär från aktieägares rätt till
vinstutdelning och garanters rätt till ränta å garantikapital. I den mån återbäring
icke utbetalas redan i samband med att överskottet uppkommer, tjäna
de hos bolaget innestående återbäringsmedlen konsolideringsändamål. Enligt
utredningens förslag skall emellertid återbäring vid en given tidpunkt — som
angives i återbäringsgrunderna — tilldelas försäkringstagaren. Detta måste ske
senast i samband med inträffat försäkringsfall eller vid återköp. I grunderna
skall kunna bestämmas, att återbäring tilldelas då försäkringen varit i kraft
ett visst antal år. Även andra regler för tilldelning kunna tillämpas. Tilldelningen
innebär, att medlen frånskiljas bolagets förmögenhetsmassa och
överföras till försäkringstagarna. Enligt förslaget skall tilldelad återbäring,
i den mån densamma icke omedelbart utbetalas till vederbörande, redovisas
i försäkringsfonden. I överensstämmelse därmed skola värdehandlingar motsvarande
den tilldelade återbäringens belopp pantsättas för försäkringstagarnas
räkning.

Jag kan helt ansluta mig till försäkringsutredningens principiella synpunkter
beträffande återbäringen. Med hänsyn till återbäringens centrala
betydelse för tillgodoseende av skälighetsprincipen är det naturligt att göra
upprättandet av återbäringsgrunder till en ovillkorlig skyldighet för livförsäkringsbolagen.
Förslaget om att i dessa grunder skola upptagas regler för
avsättning till återbäringsfonden och för denna fonds användning ävensom
regler för tilldelning av återbäring och för förräntning av återbäringsfonden
får anses välmotiverat. Såsom redan anmärkts måste vid upprättandet av
dessa grunder en avvägning ske mellan trygghets- och skälighetsprinciperna.

Försäkringsutredningen har funnit övervägande skäl tala för bibehållande
av systemet med förutberäk n a d å t e r b ä r i n g. Ett av motiven härför
anser utredningen vara, att systemet är ägnat alt motverka oberättigade
anspråk på premiesänkning under exempelvis en högräntekonjunktur. Detta
motiv förefaller icke bärande. Vida större betydelse torde i stället böra
tillmätas det förhållandet, att skälighetsprincipen nu genomföres i lagstiftningen.
Därigenom skapas nämligen en garanti för att uppkomna överskott
återföras till försäkringstagarna och att dessa på skäligt sätt fördelas mellan
dem. I den av utredningen anförda situationen torde ett åberopande av skälig -

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

hetsprincipen och tillsynen över densammas efterlevnad icke ha mindre effekt
än en hänvisning till förutberäkningen av återbäring.

Enligt utredningens mening har förutberäkningen en viktig uppgift att fylla
också i sådana fall, då grupper av försäkringar med olika beräkningsgrunder
och som följd därav olika premienivå ingå i ett bolags bestånd. Den önskvärda
enhetligheten i de olika gruppernas ekonomiska behandling anser utredningen
nämligen enklast kunna ernås genom lämpligt avvägda grunder för förutberäkning
av en del av överskottet, varigenom man samtidigt åstadkommer
en garanti för beloppens skäliga fördelning mellan försäkringstagarna.

Dessa skäl för förutberäkningens bibehållande äro givetvis värda beaktande.
De tillmättes stor betydelse då bestämmelserna om förutberäknad återbäring
på sin tid upptogos i lagstiftningen. Även andra skäl anfördes då för förutberäkningen,
framför allt att denna skulle tvinga bolagen till sparsamhet samt
motverka förtidsannullationer under de första försäkringsåren. Därvid förutsattes
uppenbarligen att förutberäkningen skulle omfatta en avsevärd tidrymd,
i varje fall huvuddelen av försäkringstiden. Den praktiska erfarenheten
torde i allt väsentligt ha jävat uppfattningen om förutberäkningens betydelse.
Med hänsyn till osäkerheten beträffande beräkningselementen visade det sig
snart omöjligt att verkställa förutberäkningen för längre tid än ett fåtal år.
Förutberäkningen har därefter blivit alltmera begränsad till tiden. Numera
torde den i allmänhet verkställas endast för ett år i sänder. Det är för övrigt
icke ovanligt, att grunder för förutberäkning av återbäring stadfästas i efterskott
för ett tilländagånget verksamhetsår. Detta måste betecknas som eu anomali.

Av särskild betydelse i detta sammanhang är att systemet med förutberäknad
återbäring i ett hänseende medfört direkt olämpliga verkningar. Såsom
redan anmärkts, ha livförsäkringsbolagen ansetts äga i ackvisitionen ställa
i utsikt premieåterbäring — d. v. s. förutberäknad återbäring — i enlighet
med stadfästa grunder. Denna s. k. vinstprospektering har ofta givits sådan
form, att försäkringskandidaterna bibringats föreställningen om en verklig
utfästelse från bolagets sida. Bolagen ha emellertid under ändrade betingelser
kunnat få grunderna för den förutberäknade återbäringen ändrade. Under
en följd av år sågo sig bolagen rentav nödsakade att inställa all återbäring.
Vinstprospekteringen har varit ägnad att befordra osunda ackvisitionsmetoder
och skapa irritation mellan bolagen och försäkringstagarna.
Lagfästes skälighetsprincipen, vilken innebär bl. a. att överskottet å livförsäkringsverksamheten
skall återbäras till försäkringstagarna och fördelas
mellan dem efter rationella normer, synes tiden också vara mogen att inom
denna verksamhet upphöra med all vinstprospektering och utfästelse om
återbäring, såvida icke prospekteringen eller utfästelsen sker i enlighet med
reglerna för tilldelning av återbäring. Stadgande härom har upptagits i 270 §
sista stycket. Av det sagda framgår, att jag icke kan biträda försäkringsinspektionens
förut refererade förslag om särskilda grunder för vinstprospektering.

Enligt försäkringsutredningens förslag (270 §) skola återbäringsgrunderna

Kungi. Maj.ts proposition nr 50.

255

innehålla regler för förutberäkning av återbäring, såframt ej med hänsyn
till särskilda förhållanden sådan förutberäkning icke skall ske. Förutberäkning
skall sålunda enligt förslaget bliva regel. Med hänsyn till vad jag förut
anfört kan jag icke biträda förslaget i denna del. Det saknas enligt min mening
anledning att bibehålla systemet med särskilda grunder för förutberäkning
av återbäring. En tillfredsställande utformning av det försäkringstekniska
systemet torde kunna ernås med tillhjälp av reglerna för återbäringsfondens
användning. För åstadkommandet av en rationell återbäringsteknik
och en rättvis fördelning av återbäringsmedlen mellan olika grupper och olika
generationer av försäkringstagare kunna därvid ekonomiska prognoser
behöva göras. I den män dylika prognoser komma att inflyta i grunderna
måste tillses, att desamma icke får karaktär av vinstprospektering eller
utfästelse om återbäring.

Vad nu anförts angående förutberäkning av återbäring föranleder ändring
i 270 och 273 §§ lagförslaget.

I detta sammanhang bör beaktas, att jämlikt 30 § 2 mom. kommunalskattelagen
livförsäkringsbolagen äga att från bruttointäkten göra avdrag
för avsättning bl. a. till premieåterbäringsreserv, d. v. s. — enligt den nya
terminologien — avsättning enligt grunderna för förutberäknad återbäring.
Den omständigheten att systemet med förutberäknad återbäring (premieåterbäring)
försvinner, får icke leda till att bolagen i skattehänseende komma i
sämre ställning. I ett tidigare sammanhang har jag berört de icke önskvärda
konsekvenserna av den nyssnämnda skattebestämmelsen. Det åt 1944 års
allmänna skattekommitté anförtrodda uppdraget omfattar — såsom ock tidigare
anmärkts — jämväl frågor rörande livförsäkringsbolagens beskattning.
Det kan förutses, att vid den reform av livförsäkringsbolagens skattebestämmelser,
som må föranledas av kommitténs blivande betänkande, återbäringens
karaktär av förutberäknad eller icke förutberäknad kommer att
sakna betydelse för avdragsrätten. Jag utgår ifrån, att binder icke skall
möta att, intill dess en sådan reform genomförts, liksom hittills meddela
stadfästelse å grunder för förutberäknad återbäring (premieåterbäring). Det
må här tilläggas, att enligt 4 § promulgationslagen till den nya försäkringslagen
Kungl. Maj:t skall äga medgiva tillämpning av äldre lag intill två år
efter det nya lagen trätt i kraft. Denna övergångsbestämmelse avser i främsta
rummet livförsäkringsbolagen. Det är icke osannolikt, att den nyss berörda
ändringen av livförsäkringsbolagens beskattning hunnit genomföras, innan
den nya försäkringslagen blir i full utsträckning tillämplig på dessa bolag.

Beträffande regleringsfonden förutsättes i utredningens förslag
alt till densamma skola avsättas återbäringsmedel, vilka icke äro skattefria,
(1 v s _ enligt utredningens terminologi — överskottsmedel, som icke här röra

från premiemarginalerna. Ilit böra exempelvis vinster på grund av
återförsäkringsavlal eller överlåtelse av försäkringsbestånd eller försäljning
av aktier i dotterbolag. Regler för avsättning till regleringsfonden skola enligt
förslaget icke meddelas. Avsättningen är med andra ord frivillig och beroende
på bolagsstämmans beslut. Ilar avsättning till regleringsfonden skett,

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

äro medlen emellertid låsta där, i det att de icke få tagas i anspråk för annat
ändamål än återbäring enligt härför stadfästa grunder; härvid bortses
från det fall att medlen erfordras för täckande av förlust.

Den tankegång, som ligger till grund för förslaget om regleringsfond, synes
mig icke hava klart kommit till uttryck i betänkandet. Anser man att livförsäkringsbolagen
äga fritt förfoga över uppkommande överskott — bortsett
från förbudet att disponera medlen för främmande ändamål (69 och 196 §§)
— torde det för bolagen i allmänhet te sig naturligare att avsätta överskottsmedel
till en fri reserv i stället för regleringsfonden. Därigenom har bolagsstämman
bibehållit möjligheten att i framtiden förfoga över medlen efter
eget skön. Det är troligt att -— under den nämnda förutsättningen — regleringsfonden
skulle komma att spela en mycket underordnad roll i återbäringssystemet.
Med utgångspunkt härifrån synes allvarligt kunna ifrågasättas,
huruvida regler angående regleringsfondens användning böra upptagas
i lagen.

Enligt min mening bör man emellertid utgå från en helt annan grundsyn
beträffande rätten att disponera överskott å livförsäkringsrörelse. Principiellt
skola alla överskott återgå till försäkringstagarna i form av återbäring.
I den män medlen icke omedelbart utbetalas till dem fonderas de hos bolaget
för senare utbetalning. Avsättningar samt fördelning av medlen regleras i de
försäkringstekniska grunderna och bolagsordningen. I den sistnämnda böra
föreskrifter lämnas angående skyldigheten att göra avsättning till regleringsfond.
Icke utan fog kan göras gällande att, sedan övriga i lagen föreskrivna
fondavsättningar skett, all återstående årsvinst bör avsättas till regleringsfonden.
Emellertid kan det av praktiska skäl anses olämpligt att binda bolagsstämmans
dispositionsrätt genom så snäva regler. I bolagsordningen bör
sålunda lämnas utrymme för ytterligare någon dispositionsfond. Det ligger i
sakens natur att en dylik bör på lämpligt sätt maximeras till beloppet. Hithörande
spörsmål böra lämpligen lösas i samband med koncessionsprövningen.

Vad nu anförts synes böra föranleda ett förtydligande av 6 § första stycket
11 och 170 § första stycket 12, vilket sistnämnda lagrum motsvarar 170 §
första stycket 13 i utredningens förslag, ävensom i 67 § 1 mom. första stycket
och 195 § 1 mom. första stycket.

I det föregående har bortsetts från aktieägarnas rätt till utdelning. Med
hänsyn till den för livförsäkringsverksamheten uppställda skälighetsprincipen
är det uppenbart, att den årliga utdelningsrätten bör begränsas. Föreskrift
härom torde böra inflyta i bolagsordningen. Hinder bör givetvis icke
möta att giva aktieägarnas rätt till utdelning företräde framför avsättning
till regleringsfond eller därmed likställd fond.

Spörsmålet huruvida eller i vad mån grunderna böra innehålla regler för
individuell uppdelning av olika fonder bör, såsom jag
redan framhållit, lämpligen lösas i praxis. För min del vill jag emellertid
ifrågasätta, huruvida bärande skäl verkligen finnas att genomföra en så
långtsyftande uppdelning som försäkringsinspektionen förutsatt. En sådan

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

257

förefaller nämligen motiverad allenast i den mån uppdelningen konstituerar
en verklig rätt för försäkringstagaren. Så torde emellertid icke hava avsetts
av försäkringsinspektionen. Försäkringstagarens ideella andel i respektive
fonder växlar med förloppet av verksamheten. Har försäkringstagaren efter
hänvändelse till holaget fått besked om att hans andel uppgår till visst belopp,
låter det väl tänka sig att detta sedermera reduceras. Fråga är om icke
denna anordning kan skapa missförstånd och irritation i förhållandet mellan
bolagen och allmänheten. Under alla förhållanden är det självklart, att
även kollektiva fonder skola disponeras enligt skälighetsprincipens krav.

I anledning av en i försäkringsinspektionens remissyttrande framställd fråga
vill jag framhålla, att det med hänsyn till säkerhetsfondens karaktär får
anses uppenbart, att denna fond tillhör försäkringstagarna.

Vad härefter angår frågan om försäkringtagarnas vinsträtt
är jag i princip ense med utredningen. Detta gäller även den ståndpunkt utredningen
intagit beträffande sådana försäkringar, som ursprungligen tecknats
utan vinsträtt. Visserligen bör enligt en allmänt erkänd rättsgrundsats
på privaträttens område nya lagbestämmelser icke få återverka på bestående
avtal. Å andra sidan torde det — såsom utredningen framhållit — få anses
befogat att göra avsteg härifrån då det gäller att tillgodose viktiga sociala
intressen. En sådan situation föreligger här. Principen om försäkringstagarnas
vinsträtt torde, enligt vad jag inhämtat, omfattas bland livförsäkringens
målsmän i vida kretsar. Härom bär också de senaste decenniernas utveckling
vittne. Klart är emellertid, att principen bör tillämpas endast i fall där
detta finnes betingat av skälighetskravet. Utredningen har själv tänkt sig
möjligheten av undantag i fråga om de s. k. korttidsförsäkringama. Även i
andra fall kan det tänkas att en avvägning mellan skilda intressen talar emot
en utfästelse om vinsträtt. Hithörande frågor torde böra lösas i rättstillämpningen.
Att man därvid av praktiska skäl kan finna det motiverat att medgiva
viss kvalifikationstid innan vinsträtten inträder, anser jag uppenbart.

I det yttrande, som avgivits av försäkringsbolagens riksförbund, har berörts
frågan i vad mån nya försäkringar böra medgivas rätt att »tjäna in»
sig i rätt till avkastning av bolagets kollektiva konsolideringskapital. Även
detta spörsmål synes mig böra lösas i praxis.

Vad beträffar livåterförsäkringen bör även för denna skälighetsprincipen
tillämpas, vilket i princip måste anses innebära, att vid återförsäkring i
svenskt bolag, överskott skall tillföras försäkringstagarna. Därest dylik återförsäkring
kan ordnas men försäkringen trots detta tillföres utländskt försäkringsbolag,
bör det åligga cedenten att tillse att återförsäkringsvillkoren
icke äro oförmånligare för försäkringstagarna än om återförsäkringen tecknats
i svenskt bolag. Måste däremot på grund av försäkringsbeloppets storlek
återförsäkringsbehovet täckas genom försäkring i utlandet, torde den
återbäring, som kan tillföras försäkringstagaren, komma att bli beroende av
de villkor, som kunna uppnås i återförsäkringsavtalet. 1 fråga om de s. k.
skadelivräntorna torde — av skäl som försäkringsbolagens riksförbund anfört
— principen om vinstdelaktighet icke böra tillämpas.

17 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 50.

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Beträffande icke -normala risker uttalar sig utredningen för ett
bibehållande av det nuvarande systemet, enligt vilket bolagen äga efter prövning
in casu bestämma premie och övriga villkor för försäkringen. Dock
föreslår utredningen, att bolagens aktuarier skola åläggas att till försäkringsinspektionen
lämna redogörelse för den verkliga och den beräknade dödligheten
bland icke-normala risker i den omfattning inspektionen föreskriver.
Något stadgande härom har icke upptagits i lagen, bortsett från den allmänna
föreskriften i 283 § om bolagens upplysningsplikt. För min del ansluter
jag mig till utredningens förslag. Erforderliga föreskrifter angående riskprövningen
och uppgiftsskyldigheten torde lämpligen kunna upptagas i grunderna.
Dödlighetsundersökningar, som måste verkställas för de av utredningen
åsyftade redogörelserna, kunna — i synnerhet om de företagas av varje
bolag för sig — helt naturligt bli både tidsödande och arbetskrävande. Jag
förutsätter emellertid, att bolagen icke komma att åläggas vidsträcktare uppgiftsskyldighet
än som betingas av omständigheterna. Om i något bolag beståndet
av icke-normala risker är av ringa betydelse, torde i allmänhet redogörelsen
kunna göras summarisk.

Även i fråga om de tekniska balansräkningarna finner jag
utredningens förslag väl avvägt. Försäkringsinspektionen föreslår i detta
sammanhang fakultativ rätt för bolagen att upprätta årsredovisningen på
grundval av en efter försäkringstekniska metoder verkställd värdering av såväl
tillgångar som skulder. I den mån ett dylikt redovisningssystem tillämpades
endast av vissa bolag skulle — såsom inspektionen själv antyder — möjligheterna
till jämförelse mellan bolagen försvåras. Ett tekniskt redovisningssystem
måste därjämte försvåra revisionen och torde även minska möjligheterna
till ekonomisk insyn i företaget från allmänhetens sida. Dessa olägenheter
få icke underskattas. Ett frångående av bokföringslagens fundamentala
värderingsregler synes mig icke böra ske utan att starka skäl tala
härför. Dylika skäl föreligga icke här.

I princip ansluter jag mig till utredningens ståndpunkt beträffande åtgärder
för konsolidering och täckande av förlust. Bestämmelserna
om övergångsgrunder innebära lagfästande av en anordning, som tillämpats
under det senaste decenniet, sedan den vikande räntan berett livförsäkringsbolagen
svårigheter. Jag är ense med utredningen om att det i en viss situation
kan vara motiverat att förbjuda ackvisition. I anledning av vad FolketSamarbete
i detta sammanhang anfört i sitt yttrande må framhållas, att en
premiesänkning icke gärna torde kunna genomföras i en situation, då premierna
för redan tecknade försäkringar visa sig otillräckliga. Beträffande de
s. k. vattentäta skotten finner jag en dylik anordning svår att genomföra
redan frän rättslig synpunkt.

Med hänsyn till tjänstepensionsförsäkringens egenart
föreslår utredningen, att Kungl. Maj:t skall äga medgiva avvikelser från lagens
stadganden beträffande premiereserv och redovisning av försäkringsfond,
där sådant finnes från allmän synpunkt ändamålsenligt. I det yttrande,

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 50.

259

som avgivits av försäkringsbolagens riksförbund, påyrkas en mera vidsträckt
dispensrätt för Kungl. Maj:t. Försäkringsinspektionen anser däremot, att avsteg
från premiereservsystemet icke bör kunna medgivas dispensvägen.

I fråga om tjänstepensionsförsäkringen äro de organisatoriska spörsmålen
av särskild betydelse. För närvarande är det icke klarlagt, huru den privata
tjänstepensioneringen i framtiden lämpligen bör organiseras. Detta mycket
omfattande problemkomplex är för närvarande föremål för särskild utredning.
Det är tänkbart, att tjänstepensionsförsäkringen kommer att utvecklas
i former, vilka göra det önskvärt eller rentav nödvändigt att i fråga om det
tekniska underlaget för verksamheten avvika från de regler, som gälla för
vanlig livförsäkringsrörelse. I ett sådant läge är det otvivelaktigt av värde, om
man dispensvägen kan åvägabringa för tjänstepensionsförsäkringen väl avpassade
tekniska bestämmelser. Även i andra hänseenden, såsom beträffande
redovisningen av försäkringsfond, kunna avvikelser från eljest tillämpade
principer finnas motiverade. På grund härav förordar jag, att dispensregeln
utvidgas att omfatta försäkringslagens alla stadganden. Med hänsyn till
att tjänstepensionsförsäkringen i grunden avser att tillgodose ett socialpolitiskt
syfte är det naturligt, att — såsom utredningen föreslagit — dispens
meddelas endast där sådant finnes från allmän synpunkt ändamålsenligt. Den
omständigheten att dispensrätten förbehålles Kungl. Maj:t synes mig uppväga
de betänkligheter, åt vilka försäkringsinspektionen givit uttryck.

VI. Tekniska bestämmelser för ränte- och kapitalförsäkringsanstalter.

Ränte- och kapitalförsäkringsanstaltema äro att anse såsom ömsesidiga
livförsäkringsbolag. De förete emellertid åtskilliga särdrag, särskilt i fråga
om det tekniska underlaget för verksamheten. Anstalterna — fjorton till antalet
— representera en betydande ålder. Den äldsta, Stockholmsanstalten,
började sin verksamhet redan år 1850, medan den yngsta, anstalten i Karlstad,
tillkom år 1879. I fråga om organisation och verksamhetsformer äro
anstalterna inbördes likartade.

Gällande bestämmelser. Med vissa undantag — vilka framgå av 264 §
gällande försäkringslag — äro ränte- och kapitalförsäkringsanstaltema underkastade
reglerna i nämnda lag. Undantagsbestämmelserna innebära främst
att anstalterna äro befriade från skyldighet dels att för försäkringstagarnas
räkning pantsätta värdehandlingar till belopp motsvarande försäkringsfonden,
dels ock att göra avsättning till säkerhetsfond.

Anstalterna ha icke — såsom fallet är med övriga livförsäkringsbolag —-i de tekniska grunderna intagit bestämmelse om utjämningsfond. Ej heller
förekommer någon motsvarighet till premieåterbäringsreserven.

Utredningen. Av den redogörelse utredningen lämnar för ränte- och kapitalförsäkringsanstalternas
verksamhetsformer må återgivas följande:

Anstalterna mottaga insättningar, vilkas storlek kan godtyckligt växla efter
insättarens bestämmande, dels för beredande av livränta från viss ålder, dels

260

Kungl. Maj:ts proposition nr -it).

för bildande av kapital till viss alder. I allmänhet kunna dessa insättningar
göras med eller utan förbehåll om återbetalning av insatta medel, med eller
utan ränta, därest dödsfall skulle inträffa före den ålder, då livränta börjar
utgå eller kapitalet utfaller. Insatserna tillföras anstaltens besparingsfond
och ökas under den tid, de kvarstå där, med ränta och arvsvinst, i den mån
delägaren icke år för år lyfter dessa belopp kontant. Förräntningen bestämmes
härvid av den faktiskt erhållna ränteavkastningen å placeringarna, med
avdrag för förvaltningskostnaderna, under det att arvsvinsten bestämmes av
den faktiskt inträffade dödligheten bland de delägare, vilkas insatser gjorts
utan förbehåll om återbetalning vid dödsfall.

Då en delägare uppnår den ålder, då för honom livränta skall börja utgå
eller kapital skall utbetalas, avföres hans innestående andel i besparingsfonden
från denna fond. 1 fråga om kapitalförsäkring sker då utbetalning av
det innestående beloppet, under det att vid livränteförsäkring detta överföres
till anstaltens livräntefond och bildar underlaget för den livränta, som
därefter skall utgå. Livräntan beräknas härvid enligt de grunder, som vid
denna tidpunkt äro gällande för anstalten. Livräntebeloppets storlek blir sålunda
beroende av den uppfattning rörande framtida dödlighet och förräntning,
som är radande vid tidpunkten för delägarens inträde i livränteklassen.

Det framgår härav, att anstalternas verksamhet skiljer sig från livförsäkringsbolagens
i främsta rummet därigenom, att beloppet av försäkringsprestationerna
icke fixeras vid den tidpunkt, då en delägare börjar att göra
insatser hos en anstalt. Så länge delägaren kvarstår i besparingsfonden, innebär
anstaltens åtagande gent emot honom endast en förvaltning av hans insatser
i enlighet med reglerna beträffande förräntning och arvsvinst. Ränta
och arvsvinst gottgöras icke enligt på förhand fastställda antaganden, utan
i anslutning till det faktiska förloppet av verksamheten. Beloppet av den livränta
eller det kapital, som kommer att tillfalla delägaren, blir därför icke
känt förrän vid den tidpunkt, då livräntan börjar utgå eller kapitalet utfaller.
Sedan en livränta börjat utgå, är emellertid dess belopp garanterat och
livräntan representerar för anstalten en försäkringsförpliktelse i vanlig mening.
De enligt grunderna bestämda livräntorna kunna under vissa villkor
höjas med särskilda vinsttillägg, som dock i regel icke äro garanterade.

Livräntefonden motsvarar premiereserven för utgående livräntor, frånsett
eventuella vinsttillägg, och utgör följaktligen en del av den försäkringsfond
anstalten har att avsätta. Beträffande besparingsfonden anmärker utredningen,
att det mahända icke av lagen klart framgår att också denna fond har
karaktär av premiereserv. Att så varit avsett har utredningen emellertid funnit
belägg för i förarbetena till gällande försäkringslag. Lagen har också tilllämpats
i överensstämmelse härmed. I anstalternas av Kungl. Maj:t stadfästa
reglementen har upptagits bestämmelse om att försäkringsfonden skall
bestå av besparingsfonden, livräntefonden och ersättningsreserven.

Vid sidan av de nu nämnda förekomma hos anstalterna även andra fonder,
främst reservfond och garantifond. Dessa uppbyggas enligt bestämmelser i
vederbörande reglemente. Av de nu nämnda båda fonderna är reservfonden
närmast avsedd att användas för täckande av förlust på kapitalplacering och
garantifonden för finansiering av vinsttillägg till utgående livräntor.

Utredningen har vidare givit en översiktlig framställning av verksamhetens
utveckling och nuvarande omfattning. Härutinnan torde jag få hänvisa till
betänkandet del II s. 98—103.

261

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Sammanfattningsvis må här endast anmärkas, att anstalternas verksamhet
i fråga om nyanslutningen visar tendens att starkt avtaga. Under perioden
1922—1942 minskade antalet delägare i besparingsfonden med mer än 50 °/o.
Den genomsnittliga årliga insättningen i besparingsfonden utgjorde år 1942
per delägare omkrig 18 kronor. Samma år uppgick andelen per delägare i
besparingsfonden till i genomsnitt 581 kronor och den årliga livräntan per
delägare i livränteklassen till 36 kronor.

En fullständig anpassning av ränte- och kapitalförsäkringsanstalternas verksamhet
efter de för livförsäkringsrörelse i övrigt föreslagna normerna skulle
— framhåller utredningen — komma att medföra en genomgripande omläggning
av verksamheten. Utredningen finner det motiverat att medgiva eftergifter
i de krav på tekniska anordningar, som lagförslaget eljest ställer på
livförsäkringsbolagen. Därvid säger sig utredningen särskilt hava beaktat,
att det ringa antalet försäkringsformer, alla av enkel konstruktion, gör det
lättare att överblicka den ekonomiska ställningen.

De medel, som innestå i besparingsfonden, ha anstalterna att förvalta i
bankmässig ordning. Beträffande dessa medel åtaga sig anstalterna sålunda
icke några försäkringsutfästelser. Ränteinkomster och arvsvinster böra efter
avdrag för motsvarande förvaltningskostnader direkt tillföras fonden och
fördelas mellan delägarna enligt regler, som angivas i de försäkringstekniska
grunderna.

I anstalternas reglementen förekommer en bestämmelse om att förlust å
verksamheten i sista hand skall täckas genom nedsättning av besparingsfonden.
Förlust å livränterörelsen kan på grund av denna bestämmelse täckas
genom disposition av besparingsfondens medel. Utredningen finner en sådan
anordning otillfredsställande. För täckande av förlust böra samma principer
tillämpas som i fråga om övriga livförsäkringsbolag. Dessa principer innebära
i korthet, att förlust såvitt möjligt skall bäras av den delägargrupp, inom
vilken förlusten uppkommit.

Besparingsfonden utgör enligt utredningens mening en del av försäkringsfonden.
Det är angeläget att detta klart kommer till uttryck i lagen.

I fråga om pantsättning av värdehandlingar finner utredningen icke något
bärande skäl att ställa mindre stränga krav på ränte- och kapitalförsäkringsanstaltema
än på övriga livförsäkringsbolag.

Av skälighetsprincipen följer att de försäkringstekniska grunderna skola
innehålla antaganden rörande omkostnader i fråga om såväl besparings- som
livräntefonden.

Utredningen framhåller, att återbäring i egentlig mening icke kan komma
i fråga i ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna såvitt angår delägarna i
besparingsfonden, eftersom det här icke föreligger några försäkringsutfästelser.
Resultatet av kapitalförvaltningen tillföres delägarna i det ögonblick de
lämna besparingsfonden, antingen i form av ett kapital eller i form av en
livränta. Det förekommer visserligen för närvarande, att delägare i besparingsfonden
årligen kunna utkvittera uppkomna arvsvinster och räntor å

262

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

insatta medel. En sådan anordning finner utredningen dock olämplig och
stridande mot själva syftet med de gjorda insättningarna. Dessa ränte- och
arvsvinstbelopp äro för övrigt enligt utredningens mening alltför obetydliga
för att motivera det förvaltningsbesvär en årlig utbetalning kräver. Direkt
förbud i lagen mot en dylik anordning anser utredningen icke påkallat, men
utredningen förutsätter, att förfarandet av praktiska skäl skall komma att
helt försvinna.

Då en delägare i besparingsfonden inträder i livränteklassen erhåller han
en mot sin andel i fonden svarande årlig livränta. Därvid ikläder sig anstalten
en klar försäkringsförpliktelse. För livränteförsäkringen bör enligt utredningens
mening gälla samma regler som för motsvarande verksamhet inom
ett livförsäkringbolag. Avsättning bör ske till säkerhetsfond och utjämningsfond
och kvarstående överskott å livränterörelsen tillföras eu särskild fond,
vilken även i fråga om dessa anstalter benämnes återbäringsfond.

Beträffande skyldigheten att göra avsättning till tekniska fonder anför utredningen
vidare:

Om enligt utredningens förslag ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna
skola göra avsättningar till säkerhetsfond, utjämningsfond och återbäringsfond,
böra dessa fonder ersätta de nuvarande överskottsfonderna, nämligen
reservfonden samt garanti- och vinstfonden. De nu existerande överskottsfonderna
böra med andra ord omvandlas till säkerhets-, utjämnings- och
återbäringsfonder. Uppdelningen av de förefintliga fonderna kan ske på
olika sätt. En lämplig väg synes vara att, i den mån de nuvarande fonderna
möjliggöra detta, omedelbart avsätta full säkerhetsfond och utjämningsfond
och föra eventuellt överskott till återbäringsfonden. Härvid antages full
säkerhetsfond utgöra 2,5 °/o och full utjämningsfond likaledes 2,5 % av livräntefonden.
Enligt gällande reglementen för ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna
har reservfonden närmast att utjämna kapitalförluster och garantifonden
att utjämna det ekonomiska resultatet av riskrörelsen. Detta förhållande
synes dock ej utgöra hinder för att uppdelningen av de nuvarande
fonderna verkställes på så sätt att nämnda fonder tänkas sammanförda till
en fond, varifrån tages — i den mån medel härför finnas tillgängliga — dels
ett belopp utgörande 2,5 °/o av livräntefonden, vilket belopp avsättes till
säkerhetsfond, dels ett belopp av samma storlek som avsättes till utjämningsfond.
Vad som återstår erhåller karaktär av återbäringsfond.

Resultatet av en uppdelning av fonderna på sätt utredningen sålunda förordar
har utredningen sammanställt i följande tabell.

I anslutning till tabellen framhåller utredningen, att full säkerhetsfond och
utjämningsfond omedelbart kan avsättas för samtliga ränte- och kapitalförsäkringsanstalter
utom två, nämligen anstalterna i Gävle och Lund. Beträffande
den sistnämnda anmärker utredningen, att anstalten torde förfoga
över dolda reserver, som motsvara full säkerhets- och utjämningsfond.

Försäkringsutredningen säger sig hava uppmärksammat de verkningar i
skatteavseende, som de föreslagna ändringarna skulle medföra för anstalterna.
Utredningen utgår ifrån att avsättningar till säkerhetsfond och utjämningsfond
skola vara avdragsgilla i samma utsträckning som gäller för de
egentliga livförsäkringsbolagen. Vidare förutsätter utredningen, att avsätt -

263

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

Uppdelning av ränte- och kapitalförsäkringsanstalternas reserv-,
garanti- och vinstfonder.

Siffrorna hänföra sig till 1943 års bokslut. Tusental kronor.

1		Liv- ränte- fond		Nuvarande över-skottsfonder	_A '' -—• Uppdelning av överskotts-fonderna mellan
Anstalt	Bespa- rings- fond	Summa	reserv-fond i	garanti- och vinst- fonder	säker- hets- fond	utjäm- nings- fond	åter- bärings- fond
	1011	784	1795		_	_	_	—
	4169	2 060	6 229	137	1095	52	52	1128
	585	278	863	29	75	7	7	90
	578	481	1059	7	38	12	12	21
	1690	914	2 604	121	35	23	23	no
	2129	1339	3 468	17	243	33	33	194
	1116	414	1530	21	40	10	10	41
	1657	1969	3 626	—	147	49	49	49
	6 501	5 201	11702	—	116	116	—	—
	2 442	1799	4 241	96	351	45	45	357
	32 335	21569	53 904	480	5 295	539	539	4 697
	523	372	895	57	108	9	9	147
	791	618	1409	43	46	15	15	59
i Örebro.............	548	568	1116	29	27	14	1 11	28

ningar till återbäringsfonden automatiskt bliva underkastade de beskattningsregler
som tillämpas i fråga om annan livränterörelse.

Utredningen betonar, att de avvikelser från livförsäkringens tekniska bestämmelser,
som utredningen förordat, kunna medgivas endast under förutsättning
att ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna i huvudsak bibehålla sin
nuvarande karaktär med avseende å försäkringsformer och arbetssätt; i händelse
av en väsentlig förändring i dessa hänseenden bortfaller grunden för de
föreslagna eftergifterna.

I anslutning till den minskade tillströmningen till ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna
anför utredningen slutligen följande:

Skulle för någon av anstalterna ett sådant läge vara för handen vid den
nya lagstiftningens genomförande eller senare komma att inträda, att erforderlig
riskutjämning ej längre kan beredas inom beståndet eller att det av
annan anledning synes lämpligt att verksamheten upphör, gäller liksom för
livförsäkringsbolagen att åtgärder böra vidtagas för beståndets överlåtande
till annan försäkringsgivare. I första hand synes i ett sådant läge överlåtelse
till annan ränte- och kapitalförsäkringsanstalt böra övervägas. För dylik överlåtelse
gälla de förenklade regler, vilka utredningen i annat sammanhang föreslår.

Yttranden. Försäkringsbolagens riksförbund tillstyrker utredningens förslag
beträffande ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna. Förbundet säger
sig emellertid ha uppmärksammat en motsägelse mellan lagförslaget och
motiveringen. Härom anför förbundet följande:

Enligt lagen skall säkerhets- och utjämningsfond avsättas i förhållande till
bland annat premiereserven, som för rörelse av detta slag definierats sasom

264

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

summan av besparingsfonden och livräntefonden. I motiveringen åter har
utredningen utgått ifrån att storleken av säkerhets- och utjämningsfonderna
skall bestämmas med hänsyn tagen endast till livräntefonden. Det sistnämnda
torde vara det riktiga.

Rcinte- och kapitalförsäkringsanstalternas förtroenderåd säger sig vilja
starkt betona, att den blivande lagstiftningen icke bör i fråga om säkerhet
och skälighet ställa mindre stränga krav på anstalterna än på andra försäkringsföretag.
Förtroenderådet ifrågasätter emellertid, huruvida icke anstalternas
säregna förhållanden i två hänseenden böra föranleda avsteg från
de av utredningen föreslagna bestämmelserna. Därmed åsyftar förtroenderådet
reglerna angående pantsättning och förutberäkning av återbäring.

Beträffande förstnämnda fråga anför förtroenderådet följande:

Anstalterna göra vid sidan av sin starkt begränsade försäkringsverksamhet
inga affarer, varå förlust kan uppstå. Styrelsen i en anstalt har enligt reglementet
endast en med hänsyn till rörelsens behov begränsad rätt att upptaga
lan. Savida icke oegentligheter förekomma, kunna upplånade medel icke
anvandas till annat än utbetalningar på grund av försäkringsfall eller förvarvandet
av sådana värdehandlingar, som äro av lagen tillåtna. Att anstalternas
styrelser skulle kunna i konkurrenssyfte fatta beslut om förlustbringande
grunder for livränterörelsen och under en följd av år uppehålla verksamheten
genom upptagande av lån är fullkomligt uteslutet. Försäkringstagarna
aga hela anstalten. Det är då svårt att inse, vad de ytterligare skulle
kuana vinr*a genom pantsättning av tillgångarna. En annan sak är, att kontroll
ar nödvändig beträffande det sätt på vilket anstaltens tillgångar förvaltas.
Det torde ankomma på försäkringsinspektionen att tillse, att anordningarna
härför äro tillfredsställande. Skulle man mot förmodan anse att
endast ett allmänt ombud kan på ett effektivt sätt utöva kontroll, borde väl
konsekvensen bliva, att de allmänna ombuden skulle under sina lås förvara
samtliga värdehandlingar, som tillhöra de ömsesidiga försäkringsbolagen, således
aven de värdepapper, som motsvara garanti-, reserv- och regleringsfonder
m. m. Dessa fonder, som i likhet med försäkringsfonden tillhöra försäkringstagarna,
kunna i de bäst ställda företagen vara av betvdande storlek.

1 en del av anstalterna omhänderhavas värdepapperen för närvarande av
styrelseledamöter, vilka icke uppbära något arvode. För dessa anstalter innebar
den föreslagna anordningen med allmänt ombud en direkt ökning av
kostnaderna. Så blir emellertid fallet även i anstalter, där styrelseledamöterna
hava arvode, eftersom allmänna ombudet endast skulle kontrollera de värdepapper,
som motsvara försäkringsfonden. Genom lagförslaget kan man enligt
var uppfattning icke vinna annat än formell likställighet med försäk"ng*bo.
Iagen’ ™en man motverkar strävandena att hålla kostnaderna för
forsakrmgarna mom skäliga gränser.

På grund av det anförda tillåta vi oss föreslå, att försäkringsinspektionen
erhaller befogenhet att medgiva undantag i fråga om tillämpningen av 276 §

1 mom., da förhållandena kunna anses därtill föranleda.

Vad angår återbäringsfrågan framhåller förtroenderådet, att en skyldighet
för anstalterna att förutberäkna återbäring å livränterörelsen skulle medföra
ytterligare ökning av arbete och kostnader för anstalterna. Särskilt för de
mindre anstalterna skulle anordningen troligen bli synnerligen betungande.
Förtroenderådet anser förutberäkningen icke nödvändig med hänsyn till skähghetsprincipen.
Anstalternas verksamhet är nämligen så lätt överskådlig,

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

265

att man även utan nämnda anordning kan utan svårighet bedöma, huruvida
försäkringstagarna erhålla skäliga förmåner. Säkerhetskravet anser förtroenderådet
tillgodosett genom försäkringsinspektionens granskning av de tekniska
grunderna. Enligt rådets mening skulle det vara synnerligen önskvärt,
att försäkringsinspektionen finge befogenhet att medgiva dispens även beträffande
skyldigheten att förutberäkna premieåterbäring. Även om så bleve
fallet, är det emellertid tänkbart, att en del av anstalterna av konkurrenshänsyn
skulle — trots ökningen i arbete och de därmed förenade kostnaderna
—- föredraga att göra nyss nämnda förutberäkning. I sådant fall — och under
förutsättning att frihet från pantsättningsskyldigheten icke beviljas —
skulle de eventuellt också se sig nödsakade att i sina grunder söka få bestämmelser
införda om att beräkningen av livräntornas storlek finge grundas
på ett antagande om en räntefot, som motsvarar ränteavkastningen å vissa
av anstalternas värdehandlingar.

Förtroenderådet ingår även på vissa andra av utredningen behandlade
spörsmål rörande ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna. Rådet kan icke
godtaga utredningens kritik beträffande rätten att årligen utkvittera arvsvinst
och ränta. Enligt rådets uppfattning innebär denna anordning — som
endast förekommer i fråga om livränteförsäkringar — en för försäkringstagarna
mycket värdefull möjlighet att utnyttja försäkringen med hänsyn till
skiftande behov. Förtroenderådet anser det troligt att den för många försäkringstagare
varit det huvudsakliga motivet till att de tagit sin försäkring
just hos en ränte- och kapitalförsäkringsanstalt. Rådet tillägger:

Föräldrar, som taga livränteförsäkringar å sina barns liv, kunna — genom
förbehåll vid eventuell överlåtelse av försäkringarna — förhindra att barnen
lyfta ränta och arvsvinst på icke avsett sätt. Förtroenderådet anser att anordningen,
som icke förorsakar anstalterna nämnvärda kostnader, är särdeles
värdefull och att den bör bibehållas — dock finnes intet att invända mot
att i anstalternas reglementen införes en bestämmelse om att ränta och arvsvinst,
belöpande på andel i besparingsfonden, må lyftas endast i fall att behållningen
uppgår till visst minimum.

I gällande skattebestämmelser ser förtroenderådet en väsentlig anledning
till minskningen i ränte- och kapitalförsäkringsanstalternas verksamhet. De
åsyftade bestämmelserna ha enligt förtroenderådets mening tillkommit på
grund av misstag i lagstiftningen och genom desamma ha ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna
försatts i en orättvis särställning i förhållande till
andra försäkringsföretag. Förtroenderådet betonar, att en ändring av ifrågavarande
skattebestämmelser är nödvändig. Framställning därom har vid
flera tillfällen gjorts hos Kungl. Maj:t.

Förtroenderådet säger sig icke vara i tillfälle att bedöma, huruvida den av
utredningen föreslagna uppdelningen av vissa fonder kan komma att medföra
olägenhet i form av dubbelbeskattning.

Beträffande lagtexten framställer förtroenderådet slutligen samma anmärkning
som försäkringsbolagens riksförbund.

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Föredraganden. Den del av ränte- och kapitalförsäkringsanstalternas
verksamhet, som avser mottagande och förvaltning av insättarmedel, företer
likheter med vanlig sparbanksrörelse. Å andra sidan föreligga även påtagliga
olikheter. Främst gäller detta beräkningen av arvsvinst i ränteoch
kapitalförsäkringsanstalterna, vilken saknar motsvarighet i fråga om
bankrörelse. Även om skäl kunna anföras för att anlägga huvudsakligen
bankmässiga synpunkter på förvaltningen av besparingsfonden, faller det
sig naturligare att betrakta denna medelsförvaltning såsom ett led i anstalternas
försäkringsrörelse. Den omständigheten, att utvecklingen visar en
ökning av antalet insättningar för beredande av kapital i jämförelse med
insättningarna för beredande av livränta, är icke ägnad att påverka denna
ståndpunkt.

Försäkringsfonden hos en ränte- och kapitalförsäkringsanstalt har i rättstillämpningen
ansetts omfatta — förutom livräntefonden och ersättningsreserven
— även besparingsfonden. Livräntefonden och besparingsfonden utgöra
tillsammans anstaltens premiereserv. Försäkringsutredningen anser det lämpligt
att denna betydelsefulla princip kommer till uttryck i lagen. Jag är
ense med utredningen härom.

I händelse av ett livförsäkringsbolags insolvens befinna sig — såframt
pantsättning icke skett — försäkringstagarna i samma ställning som andra
oprioriterade borgenärer. Försäkringstagarna riskera därvid att helt eller
delvis gå förlustiga de fonder som uppbyggts med deras insatser och för deras
säkerhet. Genom föreskrifterna i 217 § gällande försäkringslag om skyldighet
för livförsäkringsbolagen att pantsätta värdehandlingar motsvarande
försäkringsfondens belopp ha livförsäkringstagarna emellertid beretts en
prioriterad ställning i förhållande till övriga borgenärer. Nämnda föreskrifter
gälla emellertid icke i fråga om ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna.
Anledningen till att dessa intaga en särställning i detta hänseende torde vara
att söka i den uppfattningen, att anstalterna icke stå i skuldförhållande till
andra än sina egna delägare.1 Detta förhållande i förening med bl. a. bestämmelserna
om försäkringsfondens redovisning i vissa slags värdehandlingar
har ansetts för delägarna medföra betryggande säkerhet. I viss mån
torde även den uppfattningen ha spelat in, att pantsättningen kan bereda
anstalterna svårigheter genom att tillgången på rörelsekapital minskas.

Uppenbart är, att ränte- och kapitalförsäkringsanstalternas delägare äga
samma anspråk på säkerhet som livförsäkringstagarna i övriga bolag. En
jämförelse i synnerhet med de ömsesidiga livförsäkringsbolagen ger vid handen,
att mellan dessa och ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna icke förefinnes
någon skillnad av beskaffenhet att motivera en undantagsställning för
de senare i fråga om pantsättningsskyldigheten. Vad beträffar synpunkten
att pantsättningen är ägnad att påverka likviditetsställningen, må framhållas,
att en sådan effekt är tänkbar endast i fråga om avtagande omslutning
och sedan tillbakagången nått en viss gräns, nämligen då företaget förbrukat

1 Jfr prop. nr 33 a till 1903 års riksdag sid. 153 och 188 ävensom första särskilda utskottets
utlåtande nr 1 till samma riksdag sid. 38.

267

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

sina fria reserver. I en sådan situation torde det i regel icke finnas anledning
att fortsätta verksamheten. Tvärtom torde motsatsen vara fallet. Likviditetsfrågan
synes mig följaktligen sakna betydelse i förevarande sammanhang.

I det yttrande, som avgivits av ränte- och kapitalförsäkringsanstaltemas
förtroenderåd, har starkt betonats, att anstalterna genom ett stadgande om
pantsättningsskyldighet åsamkas kostnader för arvode till försäkringsinspektionens
ombud, som fungerar såsom pantvårdare. Dessa betänkligheter synas
mig väsentligt överdrivna. Enligt nu gällande föreskrifter utgår arvodet —
som det åligger bolaget att betala — med viss procent av depositionens belopp;
arvodet må dock icke understiga 200 kronor eller överstiga 3 000 kronor.
Tillämpas dessa beräkningsgrunder på ränte- och kapitalförsäkringsanstaltemas
bokslut för verksamhetsåret 1945, skulle anstalterna åsamkas de
arvodesutgifter, som framgå av nedanstående tabell. I tabellen upptagas
jämväl anstalternas allmänna förvaltningsutgifter enligt samma bokslut. Tabellen
ger vid handen, att arvodet motsvarar i genomsnitt 1,5 % av nämnda
utgifter.

Ränte- och kapitalförs.-anst alten i	Försäkrings- fond kr	Beräknat ombuds- arvode kr	Anstaltens förvaltnings- kostnader kr
Gävle ....................	1 879 608	200	14 514
Göteborg..................	6 640 143	450	21 823
Härnösand................	975 855	200	6 858
Jönköping................	1 214 205	200	6 548
Kalmar ..................	2 781727	200	10171
Karlskrona................	3 911 520	225	21984
Karlstad..................	1 678 311	200	11 113
Linköping ................	4 288 912	300	18 359
Lund.....................	12 278 711	900	52 926
Mariestad.................	4 588 805	300	34 090
Stockholm................	56 917 314	3 000	239 268
Vänersborg................	1058 647	200	5147
Växjö ....................	1 439 793	200	3 334
Örebro...................	1 200 767	200	9 881
Samtliga	100 854 318	6 775	456016

Med hänsyn till vad nyss anförts ansluter jag mig till utredningens förslag
beträffande pantsättningsskyldigheten. Jag finner icke anledning att upptaga
någon dispensregel på sätt förtroenderådet ifrågasatt.

Enligt försäkringsutredningens förslag skola å ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna
tillämpas de regler, som gälla för motsvarande verksamhet
inom ett vanligt livförsäkringsbolag. Detta innebär bl. a., att anstalterna
skola göra avsättning till säkerhetsfond och utjämningsfond ävensom till
återbäringsfond.

Att anstalterna liava att tillämpa ett ändamålsenligt återbäringssystem synes
mig vara en given följd av skälighetsprincipen. Klart är emellertid, att —

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

såsom utredningen anmärkt — återbäringsgrunderna icke böra avse delägarna
i besparingsfonden, gentemot vilka någon försäkringsförpliktelse i egentlig
mening icke föreligger. Återbäringsgrunderna komma därigenom att äga tilllämpning
endast i fråga om livränteförsäkringen. Ränte- och kapitalförsäkringsanstalternas
förtroenderåd har i sitt remissyttrande funnit det obehövligt
att verkställa förutberäkning av återbäringen. Jag biträder denna uppfattning
och hänvisar till vad jag förut anfört i återbäringsfrågan.

I anslutning till återbäringen uttalar försäkringsutredningen att en anordning
med årlig utbetalning av ränta och arvsvinst till delägare i besparingsfonden
är olämplig och stridande mot syftet med insättningarna. Detta uttalande
har rönt gensaga från förtroenderådets sida. För min del är jag benägen
att biträda utredningens mening. I detta sammanhang vill jag särskilt
understryka kostnadssynpunkten; årlig uträkning och utbetalning av dessa
i regel mycket blygsamma belopp torde åsamka anstalterna oproportionerligt
höga förvaltningskostnader. Därtill kommer, att ränta och arvsvinst utgöra
en kapitalbildning, som i princip bör anses såsom en integrerande del av försäkringen.
I likhet med utredningen anser jag icke erforderligt att upptaga
uttryckligt förbud mot den ifrågavarande anordningen. Frågan synes lämpligen
böra lösas i koncessionsväg. Möjligen kan det därvid befinnas ändamålsenligt
att — på sätt förtroenderådet föreslagit — medgiva utbetalning
av ränta och arvsvinst sedan vederbörandes andel i fonden uppnått visst
minimibelopp.

Vad beträffar säkerhetsfonden kan jag i princip ansluta mig till förslaget
att ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna böra åläggas skyldighet att avsätta
dylik fond. Däremot förefaller det tveksamt, huruvida tillräckliga skäl
finnas att — såsom förutsatts i utredningens lagförslag -— beräkna avsättningen
även på den del av premiereserven, som motsvaras av besparingsfonden.
Från allmän ekonomisk synpunkt är det givetvis önskvärt att åvägabringa
så stark konsolidering, som rimligen låter sig genomföra. Bestämmelsen
i 272 §, enligt vilken säkerhetsfonden med tillsynsmyndighetens medgivande
kan nedsättas även för annat ändamål än förlusttäckning, innebär ett regulativ
mot en konsolidering, som är större än som betingas av omständigheterna.
Å andra sidan måste särskilt beaktas, att, såsom tidigare framhållits,
någon försäkringsrisk icke föreligger i fråga om besparingsfonden, vartill
kommer att beträffande dessa medel risken för förluster av annat slag torde
vara utomordentligt ringa. Detta förhållande synes mig böra tillmätas avgörande
betydelse. I överensstämmelse härmed förordar jag, att säkerhetsfonden
beräknas uteslutande på den del av premiereserven, som motsvaras av
livräntefonden. Stadgande härom bör upptagas i 347 §.

I fråga om utjämningsfonden biträder jag utredningens förslag. Däri förutsättes,
att avsättningsskyldigheten till fonden skall regleras i de försäkringstekniska
grunderna. Klart är, att avsättningen bör bestämmas uteslutande
med hänsyn till livränteförsäkringen.

Den av anstalternas förtroenderåd uttalade kritiken av gällande skattebestämmelser
torde närmast avse 32 § kommunalskattelagen. Jag vill erinra

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

269

om att denna lag för närvarande är föremål för en allmän översyn av 1944
års allmänna skattekommitté. Därvid torde det av förtroenderådet antydda
spörsmålet komma att uppmärksammas.

Gentemot utredningens förslag i fråga om uppdelning av reserv- och garantifonderna
jämte därmed likställda fonder har jag intet att erinra. Någon
olägenhet för ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna i form av dubbelbeskattning
lärer icke därigenom uppkomma.

VII. Vissa frågor beträffande läns- och häradsbolag.

Utom de förut berörda koncessionsspörsmålen har försäkringsutredningen
i fråga om läns- och häradsbolagen behandlat ytterligare två särskilda problemkomplex,
nämligen s. k. allframtidsförsäkring och återförsäkring.

Om försäkringsbolag önskar meddela försäkring av annat slag än personförsäkring
och sådan försäkring skall meddelas för all framtid eller för längre
tid än tio år — för försäkring som här nämnts användes vanligen den gemensamma
beteckningen allframtidsförsäkring — skola enligt gällande
lag försäkringstekniska grunder för verksamheten upprättas. Dessa skola, i
likhet med vad som gäller för livförsäkringens tekniska grunder, underkastas
Kungl. Maj:ts prövning. Vidare stadgas, att tillgångar motsvarande premiereserven
för allframtidsförsäkringar skola redovisas i kvalificerade värdehandlingar,
vilka pantsättas för försäkringstagarnas räkning. Enligt 262 §
gällande försäkringslag äga bestämmelserna om allframtidsförsäkring icke
tillämpning å läns- och häradsbolagen.

Utredningen framhåller, att undantagsbestämmelsen i 262 § försäkringslagen
självfallet icke innebär, att läns- och häradsbolagen äro fritagna från
ifrågavarande synnerligen betydelsefulla föreskrifter, därest bolagen skulle
träffa avtal om allframtidsförsäkring. Förklaringen torde i stället vara den,
att läns- och häradsbolagen vid tiden för försäkringslagens tillkomst icke ingingo
försäkringsavtal av längre varaktighet än tio år. Det saknades därför
anledning att göra ifrågavarande bestämmelser tillämpliga å dessa bolag.
Denna ståndpunkt kunde lagstiftaren desto hellre intaga, som en på speciella
försäkringstekniska regler uppbyggd försäkringsverksamhet icke torde ansetts
lämpad för de lokala bolagen vid tiden för försäkringslagens tillkomst.

För huvudparten av läns- och häradsbolagen torde — tillägger utredningen
— alltjämt gälla, att de icke böra införliva allframtidsförsäkringen med sin
verksamhet. Principiellt synes dock rätten att meddela allframtidsförsäkring
i enlighet med av Kungl. Maj:t stadfästa grunder böra stå öppen även för
läns- och häradsbolagen. De krav som i övrigt måste uppställas härför torde
böra i koncessionsväg bedömas från fall till fall.

Förevarande spörsmål har berörts endast i försäkringsinspektionens yttrande.
Inspektionen uttalar tvivel beträffande lämpligheten av den av utredningen
föreslagna anordningen och tillägger, att om gruppen av allframtids -

270

Kungi. Maj:ts proposition nr 50.

försäkrare anses böra utvidgas, försiktigheten torde bjuda att utvidgningen
får avse allenast bolag, vilkas verksamhetsområde utgör minst ett helt län.

Föredraganden. Jag anser mig kunna biträda utredningens förslag. Därvid
utgår jag ifrån att en restriktiv koncessionsprövning beträffande denna
säregna verksamhetsgren skall befinnas nödvändig. Självklart är, att för koncession
måste fordras en stark ekonomisk bas. Men även andra krav böra
ställas, exempelvis att bolaget har personal lämpad för allframtidsförsäkringens
handhavande.

Beträffande frågan huruvida eller i vilken utsträckning läns- och häradsbolagen
böra medgivas rätt att meddela återförsäkring framhåller
utredningen, att en följd av dessa bolags ökade omslutning är att också återförsäkringsbehovet
växer. Utredningen finner det vidare klart, att i den mån
det enskilda bolagets soliditet och effektivitet stiger, bolagets förutsättningar
att uppträda såsom återförsäkringsgivare ökas. I och för sig saknas anledning
att från det allmännas sida resa hinder mot att läns- och häradsbolagen meddela
återförsäkring, förutsatt att detta sker i fullt betryggande former. I
detta hänseende bör enligt utredningens mening beaktas, att den ifrågavarande
associationstypen omsluter företag av varierande struktur och framför
allt av mycket växlande ekonomisk bärkraft. Därtill kommer — tillägger
utredningen — att vissa former av återförsäkringsverksamhet bygga på en
speciell försäkringsteknik, som kräver ett icke ringa mått av förtrogenhet och
erfarenhet hos företagets ledning. Även i detta hänseende stå de lokala bolagen
mycket olika rustade. Vissa typer av återförsäkringar äro av den art, att de
överhuvud taget icke lämpa sig för läns- och häradsbolagen såsom återförsäkringsgivare.

Sammanfattningsvis framhåller utredningen, att spörsmålet om de lokala
bolagens återförsäkringsrätt bör såsom ett koncessionsärende bedömas från
fall till fall.

Utredningens ståndpunkt föranleder i princip icke någon erinran, uttalar
försäkring sinspektionen. Emellertid ifrågasätter inspektionen, huruvida länsoch
häradsbolagen innan deras rörelse nått visst, icke alltför knappt tillmätt
omslutningsbelopp och de därjämte hunnit förvärva en åtminstone elementär
erfarenhet på återförsäkringsområdet, skola få mottaga återförsäkring annat
än från bolag, som hava tillräcklig erfarenhet av sådan försäkring, eller, vilket
inspektionen finner lämpligast, från något dylikt centralt organ, exempelvis
Landsbygdens försäkringsaktiebolag.

Föredraganden. Jag ansluter mig till utredningens ståndpunkt. Med hänsyn
till att man här beträder i viss mån nya vägar synes mig dock, liksom
i fråga om allframtidsförsäkringen, en restriktiv koncessionsbedömning vara
av nöden, i varje fall intill dess erforderlig erfarenhet vunnits.

Beträffande vissa rättsfrågor, som sammanhänga med ömsesidiga bolags
återförsäkringsverksamhet, torde jag få hänvisa till specialmotiveringen till
168 och 170 §§.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

271

VIII. IJolagsrättsliga bestämmelser.

Lagförslaget avser den verksamhet, som här i riket bedrives av inhemska
försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag. Utredningen anmärker,
att dessa utåt framträda såsom tämligen likartade företagstyper. I fråga
om den rättsliga strukturen föreligga emellertid avsevärda olikheter mellan de
båda associationsformerna. Det ligger i sakens natur, framhåller utredningen,
att vissa komplex av bestämmelser i aktiebolagslagen icke kunna göras tilllämpliga
på de ömsesidiga försäkringsbolagen. I väsentliga delar finner utredningen
det likväl möjligt och lämpligt att även beträffande sistnämnda
företagstyp åstadkomma anpassning till de nya aktiebolagsrättsliga normerna.

Beträffande den nya aktiebolagslagen anmärker utredningen, att däri givits
en effektivare, mot nutida förhållanden svarande utformning av de regler,
som förut uppställts till skydd för dem, vilkas intressen äro särskilt utsatta
för de med aktiebolagsväsendet förbundna ekonomiska riskerna, den aktietecknande
eller aktieköpande allmänheten, aktieägarminoriteter, aktiebolagens
borgenärer m. fl. I lagen har även reglerats vissa viktiga, av den senare
utvecklingen skapade nya förhållanden, vilka legat helt utanför den äldre
lagstiftningens förutsättningar, såsom t. ex. koncernväsendet, i den mån
detta faller inom aktiebolagstiftningens ram. Vidare bär i lagen beaktats —
tillägger utredningen — att det nutida aktiebolagets uppgift icke är begränsad
till att vara ett instrument för privatekonomisk vinning, utan att det har att
fylla en funktion i näringslivets och folkförsörjningens tjänst. Ur denna
synpunkt har i lagen uppställts starkare begränsningar i de enskilda intressenternas,
aktieägarnas, fria bestämmanderätt, såsom beträffande rätten att
disponera över bolagets vinst för utdelning. Även de väsentligt strängare
föreskrifterna angående bolagsorganens skyldigheter i avseende å redovisningen
och kontrollen däröver ha betydelse ur denna synpunkt, uttalar utredningen.

De allmänna överväganden, vilka ligga till grund för den nya lagstiftningen
rörande de allmänna aktiebolagen, anser utredningen i stort sett
kunna åberopas jämväl i fråga om de företag som driva försäkringsverksamhet.
Därvid får dock icke — betonar utredningen — förloras ur sikte, att försäkringsbolagen
visserligen driva affärsmässig rörelse men en rörelse av speciell
karaktär samt att verksamheten är underkastad offentlig tillsyn i skilda
avseenden. Tillsynslagstiftningen avser främst att bevaka försäkringstagarnas
intressen.

Utredningen finner, att vissa av de grundläggande principerna i den nya
aktiebolagslagen på försäkringsväsendets område göra sig gällande med ökad
tyngd under det att andra träda i bakgrunden. Reglerna om konsolidering och
redovisning måste enligt utredningens mening tillmätas särskild vikt beträffande
försäkringsbolagen. I överensstämmelse med nutida uppfattning
angående försäkringsväsendets mål och medel är det rimligt att på vissa
områden, där ett motsatsförhållande råder mellan aktieägarnas och försäk -

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

ringstagarnas intressen, aktieägarintresset får stå tillbaka. Detta anser utredningen
vara en konsekvens redan av skälighetsprincipen. Vad nu sagts om
aktieägare finner utredningen tillämpligt även å garanter i ömsesidiga försäkringsbolag.
I fråga om de ömsesidiga bolagen framstår det rentav enligt utredningens
mening som en angelägen uppgift för lagstiftningen att förebygga,
att garantikapitalet får dominerande inflytande i företaget framför delägarnaförsäkringstagarna.

Föredraganden. De allmänna synpunkter, som utredningen sålunda anfört
i fråga om den bolagsrättsliga regleringen, kan jag biträda. I specialmotiveringen
skall jag till behandling upplaga de spörsmål, som utredningen
i detta sammanhang berört.

Jag övergår nu till en redogörelse för lagförslagets olika bestämmelser.

Speciell motivering.

Utredningen har funnit det lämpligt att i en särskild promulgationslag
sammanfatta reglerna om lagstiftningens ikraftträdande jämte erforderliga
övergångsbestämmelser. Jag har icke funnit anledning att frångå denna
systematik.

Beträffande sådana stadganden i förslaget, som överensstämma med regler
i den nya lagen om aktiebolag av den 14 september 1944 (nr 705) torde
jag, i likhet med utredningen, få hänvisa till förarbetena till denna lag.1 Med
uttrycket aktiebolagslagen avses i det följande 1944 års lag.

Jag torde vidare få hänvisa till den av utredningen upprättade sammanställningstabellen
rörande bestämmelserna i förslaget samt motsvarande bestämmelser
i gällande försäkringslag och i aktiebolagslagen (betänkandet del
I s. 144—150).

A. Förslaget till lag om försäkringsrörelse.

Rubriken.

Utredningen. I motiven erinras om att lagen avser den rörelse, som bedrives
av svenska försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag.
Försäkring meddelas emellertid här i riket även av andra för ändamålet inrättade
anstalter, såsom statliga försäkringsanstalter, understödsföreningar
och utländska försäkringsanstalter. Den försäkringsverksamhet, som bedrives
av dessa inrättningar, regleras i särskilda lagar eller förordningar. Med
hänsyn härtill medger utredningen, att rubriken lag om försäkringsrörelse
kan anses såsom icke adekvat. Denna rubrik tillkom emellertid redan år
1903 och bibehölls vid genomförandet av 1917 års lagstiftning i ämnet. Ru 1

Se särskilt Lagberedningens förslag till lag om aktiebolag m. m. (SOU 1941:8 och 9), prop.
nr 5 till 1944 års riksdag samt första särskilda utskottets utlåtande nr 1 till samma riksdag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

273

briken har därigenom vunnit hävd, framhåller utredningen. Av detta skäl
har den bibehållits i förslaget.

Föredraganden. .Tåg biträder utredningens förslag.

Inledande bestämmelser.

Lagen avser såväl person- som skadeförsäkring. Begreppet personförsäkring
omfattar i främsta rummet livförsäkring men även sjuk-, olycksfalls-
och invaliditetsförsäkring. Alla slag av ansvarighetsförsäkring, alltså
även de former därav som avse fysisk persons skadeståndsansvar, hänföras
till skadeförsäkring. Jämväl återförsäkring faller under förslaget. Detta innehåller
— liksom gällande försäkringslag — åtskilliga föreskrifter, vilka
endast hava avseende å livförsäkring. Detta är naturligt med hänsyn till livförsäkringens
egenartade karaktär. Pariteten med gällande lag har bibehållits
även därutinnan, att reglerna angående livförsäkring skola äga motsvarande
tillämpning i fråga om annan personförsäkring, som meddelas för livstid
eller för längre tid än tio år (2 §). Långfristiga avtal avseende annan försäkring
än personförsäkring äro även i viss utsträckning underkastade särskilda
bestämmelser.

Gällande försäkringslag (262 §) innehåller åtskilliga modifierande bestämmelser
beträffande läns- och häradsbolagen. Enligt förslaget skola dessa
lokalt begränsade bolag i princip vara underkastade samma bestämmelser
som de s. k. riksbolagen. Lagförslaget upptar emellertid vissa modifikationer
i fråga om bolag, vilkas verksamhet är av ringa omfattning. Det ligger i
sakens natur, att dylika modifikationer bliva tillämpliga huvudsakligen på
läns- och häradsbolagen. Ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna ävensom
Stockholms stads brandförsäkringskontor, vilka försäkringsinrättningar äro
att anse såsom ömsesidiga försäkringsbolag, intaga på grund av sin egenart
i viss mån en särställning i gällande försäkringslag. I förslaget ha undantagsbestämmelserna
beträffande brandförsäkringskontoret bibehållits. Ränteoch
kapitalförsäkringsanstalterna föreslås däremot bliva i allt väsentligt underkastade
samma regler, som gälla för övriga ömsesidiga livförsäkringsbolag.

1 §•

I paragrafen fastslås, att försäkringsverksamliet, idkad såsom
rörelse, får drivas endast av juridisk person. Enskild person
äger således icke driva dylik rörelse. Den försäkringsverksamliet, som regleras
av förevarande lagstiftning, slår emellertid ej öppen för alla associations
former; drivandet av försäkringsrörelse har nämligen — liksom enligt gällande
lag -— begränsats till två typer av bolag, niimligen försäkringsaktiebolag
och ömsesidiga försäkringsbolag. Ett försäkringsaktiebolag är till sin
rättsliga struktur likställt med ett allmänt aktiebolag. För ett ömsesidigt
försäkringsbolag ligger det karakteristiska däri, att det är eu på delägarnas
(försäkringstagarnas) gemensamma ansvarighet grundad försäkringsanstall;
1K Pihang till riksdagens protokoll 19''i8. 1 samt. Nr SO

274

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

såsom tramgår av 168 § föreslås emellertid vissa undantag från principen om
ömsesidig ansvarighet.

Vidare fastslås i förevarande lagrum, att försäkringsverksamheten är underkastad
koncessionstvång.

I paragrafen saknas motsvarighet till ett i försäkringsutredningens förslag
upptaget stadgande, att försäkring ej må meddelas i annan ordning än i
denna eller annan allmän lag eller författning är medgiven.

Utredningen. I utredningens motiv framhålles, att lagen endast avser
affärsmässigt driven försäkringsrörelse. Innebörden av begreppet affärsmässig
försäkringsrörelse är, framhåller utredningen, av betydelse för
gränsdragningen mellan förevarande lagstiftning och lagen den 24 mars 1938
om understödsföreningar. Beträffande denna fråga må hänvisas till utredningens
uttalanden i betänkandet del II s. 238—240.

Begreppen försäkring och försäkringsrörelse ha icke
definierats i lagen. Utredningen anmärker, att terminologien anknyter till
gängse språkbruk och allmän uppfattning.

Att försäkring icke må meddelas i annan ordning än i allmän lag eller
författning medgives anser utredningen uppenbart. Vissa utvecklingstendenser
— exempelvis bildande av stiftelser eller ideella eller ekonomiska föreningar
för »förmedling» av försäkringar — synas göra det önskvärt, att
denna grundsats kommer till uttryck i lagstiftningen. I överensstämmelse
därmed har utredningen i förevarande paragraf upptagit en bestämmelse av
nyss angiven innebörd. Utredningen anser det likväl vara tvivel underkastat,
huruvida en så vittsyftande bestämmelse bör inrymmas i en lag med allenast
begränsad räckvidd. Såsom uttryck för en rättsats av fundamental betydelse
för den offentligrättsliga regleringen på förevarande område finner utredningen
dess plats likväl motiverad i en lag angående försäkringsrörelse.

Det har synts utredningen lämpligt att i omedelbar anslutning till den
nämnda bestämmelsen erinra om de försäkringsanstalter, vilkas verksamhet
regleras i särskilda lagar eller författningar. Utredningen fortsätter:

Dessa anstalter äro följande:

a) Av staten inrättade försäkringsanstalter (för närvarande riksförsäkringsanstalten,
pensionsstyrelsen, krigsförsäkringsnämnden).

b) ömsesidigt försäkringsbolag för försäkring av egendom å landsbygden
vars verksamhetsområde är mindre än ett härad eller, där det omfattar delar
av flera härad, mindre än tio socknar, varvid med härad likställes tingslag i
de orter, där benämningen härad ej förekommer. Den vedertagna benämningen
för dessa bolag är sockenbolag.

c) Sjukkassa, understödsförening eller annan förening, å vilken lagen om
understödsföreningar äger tillämpning.

d) Utländsk försäkringsanstalt, som jämlikt lagen den 24 juli 1903 (nr 94)
förvärvat rätt att här i riket driva försäkringsrörelse.

, Den verksamhet, som bedrives av de under b upptagna försäkringsinrättningarna,
är i offentligrättsligt hänseende reglerad genom Kungl. kungörelsen
den 21 december 1917 (nr 975) med bestämmelser om skyldighet för vissa
iorsäkringsanstalter att angående sin verksamhet göra anmälan och lämna
uppgifter. Utredningen har i annat sammanhang framhållit önskvärdheten

Kungl. Maj:ts proposition nr Öl).

275

av en särskild undersökning i sylte att utröna behovet av eu skärpt koncessionslagstiftning
lör sockenbolagen. I nyssnämnda kungörelse avses även anstalt,
som allenast meddelar försäkring mot förlust å skuldebrev och andra
värdehandlingar. Någon sådan anstalt existerar icke sedan ett par decennier
tillbaka och torde icke heller komma att uppstå. Utredningen anser sig böra
föreslå, att kungörelsen ändras därhän, att bestämmelserna angående anstalt
av dylik art utgå.

Yttranden. Vad utredningen anfört angående innebörden av begreppen
försäkring och försäkringsrörelse har föranlett erinringar
från försäkringsbolagens riksförbund. Inledningsvis framhåller förbundet, att
beträffande dessa begrepp också i motiven till försäkringsavtalslagen hänvisats
till gängse språkbruk och allmän uppfattning. Förbundet fortsätter:

Mot en sådan lagstiftningsteknik synes någon erinran icke kunna resas, för
den händelse lagstiftaren såsom i lagen om försäkringsavtal inskränker sig till
att giva regler allenast för försäkringar, meddelade av någon, som driver försäkringsrörelse.
Denna begränsning medför, att det i praktiken icke torde
föreligga någon svårighet att bestämma lagens tillämplighetsområde. Annorlunda
blir förhållandet med en lagregel, som skall gälla all försäkring, d. v. s.
även icke yrkesmässigt meddelade försäkringar, såsom t. ex. avtal, varigenom
en enskild person åtager sig att vid viss händelses inträffande utgiva en livränta
eller erlägga skadestånd eller varigenom en kommun förbinder sig att
pensionera sina befattningshavare. Det av utredningen föreslagna förbudet
att meddela försäkring i annan ordning än i lagen om försäkringsrörelse eller
annan allmän lag eller författning är medgiven skulle, om uttrycket försäkring
tolkas i överensstämmelse med uttalandena i motiven till lagen om försäkringsavtal,
innebära, att sådana icke yrkesmässigt meddelade försäkringar,
som nyss nämnts, icke skulle vara tillåtna. Så långt gående inskränkningar i
avtalsfriheten torde emellertid näppeligen hava varit av försäkringsutredningen
avsedda och synas i varje fall icke krävas för att nå åsyftat resultat.
Att märka är, att ett handlande mot förbudet enligt förslaget icke är straffbelagt,
såvida det icke samtidigt innebär drivande av försäkringsrörelse, då
.''125 § blir tillämplig. Det kan icke heller gärna hava varit meningen, att ett
förbud, intaget i en lag, som tillkommit för att reglera den offentligrättsliga
sidan av försäkringsväsendet, skulle medföra privaträttsliga verkningar,
d. v. s. att ett avtal, som slutits i strid mot förbudet, skulle vara ogiltigt utan
att detta följer av civillagstiftningen. Vad som bör förbjudas är att driva försäkringsrörelse
i annan ordning än i lagen om försäkringsrörelse eller annan
allmän lag eller författning är medgiven. Om åt uttrycket »driva försäkringsrörelse»
gives en icke alltför snäv tolkning, torde en sådan bestämmelse vara
tillräcklig för att hämma de utvecklingstendenser, som omnämnas i motiven
till förslaget.

Riksförbundet ingår härefter på innebörden av begreppet affärsmässig
rörelse. Försäkringsutredningens uttalande (betänkandet del II s. 238), att
försäkringsbolagens verksamhet enligt förslagets begreppsbestämning är av
affärsmässig art och att detta framgår redan av uttrycket driva försäkringsrörelse,
anser riksförbundet sakna stöd i lagtexten. Uttalandet framstår enligt
förbundets mening såsom en relikt från gången tid och svarar i varje fall
icke mot nutida förhållanden. Uttrycket driva försäkringsrörelse kan på sin
höjd innebära alt försäkringar meddelas yrkesmässigt, något som både försäkringsbolag
och understödsföreningar göra. Del låter sig vid till nöds för -

276

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

svara, tillägger riksförbundet, att på sätt som skett i lagen om understödsföreningar,
i lag förbjuda sådan förening att »affärsmässigt» driva försäkringsrörelse,
eliuru en förtydligande lagändring där vore önskvärd. Men att såsom
en konsekvens härav bland begreppsbestämningarna för ett försäkringsbolag
upptaga affärsmässighet skulle medföra att man, åtminstone såvitt gäller
vissa ömsesidiga livförsäkringsbolag, skulle komma i strid mot vad man
enligt gängse språkbruk och allmän uppfattning inlägger i denna term. Det
synes riksförbundet icke heller föreligga något som helst behov av att vid
definieringen av försäkringsbolags verksamhet operera med begreppet affärsmässighet.
Det är tillräckligt att det för ett försäkringsbolag till skillnad mot
en understödsförening icke blir förbjudet att affärsmässigt driva försäkringsrörelse.

Beträffande den i lagrummet intagna förteckningen över försäkring sinrättningar,
vilkas verksamhet regleras i särskilda lagar
eller förordningar, framhåller riksförbundet, att ur förteckningen
synes böra uteslutas försäkringsanstalt, som inrättats av staten. Å ena
sidan kan det nämligen ifrågasättas, om det ur terminologisk synpunkt är
lämpligt att kalla ett statligt ämbetsverk som pensionsstyrelsen, vilket ju icke
utgör något särskilt rättssubjekt vid sidan av staten, för en försäkringsanstalt.
Å andra sidan torde det enligt riksförbundets mening kunna krävas att, om
svenska staten t. ex. inrättar en försäkringsanstalt i form av ett försäkringsaktiebolag,
reglerna i lagen om försäkringsrörelse bliva tillämpliga å detta
bolag på samma sätt som lagen om aktiebolag är tillämplig å de aktiebolag,
där staten äger alla aktierna.

Slutligen anmärker riksförbundet, att vad i paragrafen sägs om de s. k.
sockenbolagen torde nödvändiggöra att särskilda lagföreskrifter avseende
dessa bolag träda i kraft samtidigt med den nya lagen om försäkringsrörelse.
Den i specialmotiveringen till förevarande paragraf omnämnda kungörelsen
den 21 december 1917 med bestämmelser om skyldighet för vissa försäkringsanstalter
alt angående sin verksamhet göra anmälan och lämna uppgifter
utgör en administrativ följdförfattning till nuvarande lag om försäkringsrörelse
och torde automatiskt träda ur kraft samtidigt som huvudlagen upphör
att gälla.

Försäkringsinspektionen anmärker, att gränsdragningen mellan
å ena sidan läns- och häradsbolagen samt å andra
sidan sockenbolagen i vissa avseenden är oklar. Sålunda har
gjorts gällande, framhåller inspektionen, att ett sockenbolag skulle föreligga
om från häradet undantoges allenast exempelvis ett eller flera samhällen, såsom
stations- eller municipalsamhällen. Samma synpunkt har gjorts gällande,
när fråga varit om bolag, vars verksamhetsområde utgjort delar av
flera härad och omfattat mer än nio socknar. Vidare förekommer det flerstädes
inom riket, att en enda socken sammanfaller med ett härad eller ett
tingslag. Fråga kan då uppkomma, huruvida ett bolag med nämnda verksamhetsområde
skall anses såsom sockenbolag eller häradsholag. Enligt in
spektionens uppfattning är det senare alternativet att förorda. Tolkningssvå -

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

277

righeter ha vidare, anmärker inspektionen, uppkommit då landsbygd inkorporerats
med stad. Inspektionen fortsätter:

Sockenbolag må meddela försäkring av egendom endast å landsbygden.
Det har inträffat att bolag, som utan tvekan varit att hänföra till sockenbolag,
stått inför den situationen, att en socken, som tillhört dess verksamhetsområde,
blivit införlivad med en närbelägen stad. Har bolaget då velat fortsätta
försäkringsrörelsen inom det inkorporerade området, har bolaget ställts
inför nödvändigheten att söka stadfästelse å sin bolagsordning. Eu dylik
omvandling av bolaget har det understundom icke ansett sig kunna verkställa
med hänsyn till de fordringar, som från inspektionens sida uppställts
beträffande bolagsordningens innehåll. I sistnämnda situation har bolaget
nödgats från sitt verksamhetsområde utesluta det inkorporerade området.
Inför en sådan åtgärd stå emellertid bolagen alldeles främmande, ity att de
förmena att inkorporering i och för sig icke medför någon förändring av
beskaffenheten av de risker, som bolaget har inom området. Detta resonemang
är förståeligt, men torde icke hava någon avgörande betydelse emot
den klara lagbestämmelsen att sockenbolag må meddela försäkring av egendom
endast å landsbygden.

Ur tillsynssynpunkt hava ifrågavarande tillämpningssvårigheter ingen^ större
räckvidd under den nuvarande lagens giltighetstid. Annat torde förhållandet
bliva, därest förevarande förslag upphöjes till lag. Det där upptagna koncessionstvånget
torde påfordra en skarpare gränsdragning mellan sockenbolag
och häradsbolag än den som för närvarande råder. Ett bolag som icke
kan erhålla koncession såsom häradsbolag, bör icke med utnyttjande av ifrågavarande
oklara bestämmelse kunna kringgå koncessionstvånget. -—- —

Inspektionen har uppmärksammat, att försäkringsutredningen ansett sig
böra uttala önskvärdheten av att en utredning av sockenbolagens verksamhet
kommer till stånd i syfte att ställa densamma under effektiv tillsyn. Oavsett
en sådan utredning, vilken torde vara ställd på framtiden, anser inspektionen,
att den här berörda tillämpningsfrågan hör beaktas redan vid framläggandet
av förevarande lagförslag.

Föredraganden. Förevarande lagstiftning avser den olfentligrättsliga regreringen
av försäkringsväsendet. Klart är, att begreppen försäkring och försäkringsrörelse
icke få givas annan innebörd i den offentligrättsliga lagstiftningen
än i lagen om försäkringsavtal. Med det av utredningen föreslagna
förbudet att meddela försäkring i annan ordning än i lagen om försäkringsrörelse
eller annan allmän lag eller författning är medgiven, säger sig
utredningen hava avsett att motverka en tendens alt exempelvis genom bildande
av stiftelser eller ideella eller ekonomiska föreningar förmedla försäkringar.
Med utgångspunkt från försäkringsavtalslagens begreppsbestämning
skulle bestämmelsen emellertid, såsom försäkringsbolagens riksförbund anmärker,
innebära ett generellt förhud mot att icke yrkesmässigt meddela försäkring.
Jag är ense med utredningen om alt de nyssnämnda utvecklingstendenserna
böra stävjas. Men en förbudsregel, sådan som den av utredningen
föreslagna, får en väsentligt större räckvidd, i det att den hindrar tillkomsten
även av i och för sig önskvärda avtal.

Det synes mig uppenbart, att uttrycket »driva försäkringsrörelse» icke bör
givas en så snäv tolkning som utredningen förutsatt. Jag ansluter mig även
härutinnan till riksförbundets ståndpunkt. Tolkas uttrycket på sätt jag här

278

Kungi. Maj.ts proposition nr 50.

förordat, torde möjlighet finnas att motverka tendensen att bilda juridiska
personer, vilka visserligen icke till formen men dock i realiteten driva försäkringsrörelse.
Någon motsvarighet till den av utredningen föreslagna förbudsregeln
torde icke erfordras vid sidan av straffbestämmelsen i 325 §.

Jag kan icke biträda riksförbundets synpunkt att ur förteckningen över
försäkringsinrättningar, vilkas verksamhet regleras i särskilda lagar eller förordningar,
bör uteslutas försäkringsanstalt, som inrättats av staten. Även
om lämpligheten av denna terminologi kan ifrågasättas såvitt gäller pensionsstyrelsen
torde densamma få anses fullt adekvat beträffande sådana av staten
inrättade försäkringsanstalter som riksförsäkringsanstalten och statens
krigsförsäkringsnämnd samt statens krigsskadenämnd. Den nämnda terminologin
synes icke medföra den konsekvensen, att ett försäkringsaktiebolag,
vars aktier förvärvas av staten, därigenom blir undantaget från bestämmelserna
i lagen om försäkringsrörelse.

Självfallet kan, såsom försäkringsinspektionen anmärker, i praxis uppstå
tvekan huruvida ett visst bolag är att anse såsom läns- eller häradsbolag eller
såsom sockenbolag. De svårigheter, som härigenom kunna uppkomma i
rättstillämpningen, få emellertid icke överdrivas. Uppfattningen att strängare
koncessionsbestämmelser i lagen om försäkringsrörelse äro ägnade att skärpa
de praktiska tolkningssvårigheterna, kan jag icke dela. Snarare synes mig en
motsatt mening kunna göras gällande. I detta sammanhang vill jag erinra
om det tvångsmedel, som enligt 289 § lagts i försäkringsinspektionens hand,
nämligen möjligheten att förelägga vite. Den nuvarande gränsbestämningen,
som infördes redan i 1903 års försäkringslag, har vunnit hävd. Därtill kommer,
att såsom jag i annat sammanhang anfört — frågan om sockenbolagens
ställning i tillsynshänseende är föremål för uppmärksamhet från 1945
års försäkringsutrednings sida. Med hänsyn till vad jag nu anfört kan jag
icke biträda försäkringsinspektionens förslag om en ändrad gränsdragning.

Förteckningen över de anstalter, vilka äro undantagna från bestämmelserna
i lörsäkringslagen, har ansetts böra inrymmas i kap. XV och där bilda en
särskild paragraf (348 §).

Utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här i riket
regleras i en särskild lag den 24 juli 1903 (nr 94). Sistnämnda lag innehåller
hänvisningar till stadganden i försäkringslagen. I andra stycket i förevarande
paragraf har upptagits erinran om att de utländska anstalterna äro underkastade
särskild lagstiftning.

Det är min avsikt att föranstalta om en överarbetning av kungörelsen den
21 december 1917 (nr 975) med bestämmelser om skyldighet för vissa försäkringsanstalter
att angående sin verksamhet göra anmälan och lämna uppgifter.

2 §•

1 detta lagrum uttalas den viktiga principen att försäkringsbolag
icke äger driva annan rörelse än försäkringsrörelse.
Motsvarande bestämmelse finnes upptagen i 1 § första stycket andra punkten
gällande försäkringslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

279

Förevarande paragraf innehåller därjämte den nya bestämmelsen, att in e d
livförsäkringsrörelse icke må förenas försäkringsrörelse
av annat slag med mindre särskilda skäl därtill äro.

I paragrafens andra stycke har upptagits samma bestämmelse som i 2 §
andra stycket i 1917 års lag; motsvarighet till första stycket i sistnämnda
paragraf saknas däremot i förslaget.

Första stycket.

Beträffande principen att försäkringsbolag icke bör äga rätt att driva
annan rörelse än försäkringsrörelse anmärker utredningen,
att bestämmelse härom fanns upptagen redan i 1903 års försäkringslag. I
förarbetena till sistnämnda lag uttalades härom endast, att stadgandet stödde
sig på så allmänt erkända grunder, att en motivering därav syntes överflödig.
1 Utredningen anser, att den ekonomiska utvecklingen sedan dess ytterligare
understrukit behovet av en undantagslös förbudsregel i detta avseende.
I de nyss citerade förarbetena uttalades vidare, att i uttrycket »annan rörelse»
naturligtvis icke innefattades den lånerörelse, som erfordrades för att
göra anstaltens medel fruktbärande, ej heller den rörelse, som bestode i att
hos annan anstalt återförsäkra övertagna risker eller att meddela återförsäkring
åt annan anstalt. Givet är, att också detta uttalande alltjämt äger giltig
het, tillägger utredningen.

Försäkringsbolagens riksförbund anser starka skäl tala för att försäkringsbolagen
tillåtas använda sina tillgångar till att i egen regi uppföra byggnader.
Däiest förevarande lagregel anses innebära ett förbud häremot, erfordras enligt
förbundets mening en uppmjukning av bestämmelsen. Vad förbundet i
detta hänsende ytterligare anfört har förut refererats; jag torde få hänvisa
härtill.

Vad angår förbudet mot att kombinera livförsäkringsrörelse
med försäkringsrörelse av annat slag
anför utredningen, att detta bör gälla såväl direkt som indirekt affär (återförsäkringsrörelse).
Enligt huvudregeln äger sålunda ett bolag icke driva
exempelvis direkt affär i en skadeförsäkringsbransch och samtidigt meddela
reassurans i livförsäkring. Det ankommer på Kungl. Maj:t såsom koncessionsmyndighet
att avgöra, huruvida i ett givet fall skäl för avsteg från huvudregeln
kan anses vara för handen. Utredningen tillägger, att en kombination
av liv- och skadeförsäkring torde böra tillåtas endast i den mån densamma
i det konkreta fallet framstår såsom ändamålsenlig och utvecklingsfrämjande.
Ytterligare synpunkter, som utredningen framfört i detta ämne,
hava refererats i samband med koncessionsfrågorna. Jag torde få hänvisa
härtill.

Förbudsregeln synes försäkringsinspektionen kunna ge anledning till den
slutsatsen, att densamma även omfattar sådana livräntor, som utgå såsom

1 Underdånigt betänkande år 1897 med förslag till lagstiftning angående in- och utländska
lörsäkringsanstalters verksamhet, sid. 50 (det s. k. kommittéförslaget).

280

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

ersättning för inträltad skada, mot vars följder bolaget meddelat försäkring
(skadelivräntor). Sistnämnda försäkring kan vara såväl annan personförsäkring
än livförsäkring som skadeförsäkring, exempelvis trafikförsäkring. Inspektionen
erinrar om att dessa livräntor äro att räkna till livförsäkring i förslagets
mening, liksom fallet är enligt gällande lag om försäkringsrörelse. Någon
prövning, huruvida bolag äger ikläda sig ansvarighet för sådana livräntor,
än mindre något förbud att ikläda sig dylik ansvarighet bör enligt
inspektionens mening icke ifrågakomma. Ett förtydligande på denna punkt
synes inspektionen lämpligt.

Föredraganden. Jag torde få hänvisa till vad jag tidigare anfört angående
lörbudet mot att jämsides med försäkringsrörelse driva rörelse av annat slag.
I förevarande sammanhang må ytterligare understrykas, att det nämnda förbudet
är av grundläggande betydelse för försäkringsväsendets stabilitet och
säkerhet. Det torde icke böra komma i fråga att i någon mån jämka förbudsregeln.

Vad utredningen anfört angående förbudet mot att kombinera livförsäkringsrörelse
med försäkringsrörelse av annat slag synes välgrundat. Också i
detta hänseende torde jag få hänvisa till vad jag tidigare yttrat. Försäkringsinspektionen
har anmärkt, att bestämmelsen kan ge anledning till
slutsatsen, att koncession för skadeförsäkring icke skulle berättiga till utgivande
av livränta på grund av inträffat försäkringsfall. En sådan tolkning
av förbudsbestämmelsen synes mig svårfattbar och är uppenbarligen icke avsedd.
Däremot kan bestämmelsen möjligen tänkas föranleda tvekan huruvida
densamma innebär förbud för exempelvis ett livförsäkringsbolag att förvärva
aktiemajoriteten i ett skadeförsäkringsbolag. Ett sådant förbud är
icke heller asyftat. Detta torde framgå jämväl av vad som redan anförts i
anslutning till bestämmelserna i 336 §.

Andra stycket.

Enligt 2 § första stycket gällande försäkringslag förstås i nämnda lag med
livförsäkring jämväl livränteförsäkring och kapitalförsäkring för livsfall.
Utredningen anser att denna begreppsbestämning numera framstår som så
självklar, att densamma icke behöver uttryckas i lag.

Föredraganden. Vad utredningen anfört torde få anses välgrundat.

3 §•

Enligt 244 § gällande försäkringslag skall hos patent- och registreringsverket
eller den myndighet i Stockholm, som Konungen kan komma att bestämma,
föras försäkringsregister för inskrivning av de uppgifter, vilka enligt
försäkringslagen skola för registrering anmälas eller vilkas intagande i
registret eljest är eller varder föreskrivet. Instruktion för försäkringsinspektionen
den 9 oktober 1942 (nr 823) innehåller stadgande, att försäkringsregistret
skall föras hos inspektionen. Ämbetsverket är sålunda redan nu såväl tillsynsmyndighet
som registreringsmyndighet. Denna ordning har gällt sedan

281

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

1917. Enligt utredningens förslag bör anordningen med försäkringsinspektionen
såsom registreringsmyndighet bibehållas. Utredningen anser, att bestämmelse
härom bör inflyta i försäkringslagen.

Föredraganden. Lämpligheten av att försäkringsinspektionen bär ansvaret
för försäkringsregistrets förande har icke från något håll ifrågasatts.
Denna anordning bör bestå. Det torde få anses välbetänkt att i lagen intaga
bestämmelse härom. Sker detta, erfordras ändring av instruktionen i denna
del.

I. Om försäkringsaktiebolag.

Under denna rubrik givas i lagen bestämmelser, som endast avse försäkringsbolag
av aktiebolagstyp. Avdelningen omfattar 4—165 §§.

Om försäkringsaktiebolags bildande.

Efter eu redogörelse för bestämmelserna i den nya aktiebolagslagen angående
bildande av aktiebolag anför utredningen följande:

Medan det står envar fritt — inom vissa i lagen angivna gränser — att bilda
vanligt aktiebolag, föreligger koncessionstvång i fråga om försäkringsbolag.
Detta förhållande synes i vissa avseenden böra föranleda avvikande regler
rörande bildande av sådant bolag. Genom den utförlighet som föreskrivits
beträffande stiftelsehandlingarna för vanliga aktiebolag i förening med publiciteten
kring bolagsbildandet, har man velat vinna icke blott att de, som
teckna aktier i ett bolag under bildning, erhålla nödig kännedom om grunderna
för bolagsbildningen utan även att den kritik, som publiciteten kan
medföra, skall förebygga försök till ovederhäftiga bolagsbildningar. Dessa
syften torde i tillfredsställande grad tillgodoses genom koncessionsförfaran- I

I koncessionsförfarandet ligger följaktligen en garanti mot att ekonomiskt
osunda företag komma till stånd. Då vidare stiftelseurkunden utgor dels
formen för det av stiftarna sinsemellan ingångna holagsavtalet och dels
grundvalen för rättsförhållandet mellan stiftarna och aktietecknarna, men
i fråga om försäkringsbolag bolagsavtalets innehåll icke blir definitivt bestämt
förrän i och med bolagsordningens stadfästande (koncessionen), föreligger
intet behov att föreskriva upprättande av särskild stiftelseurkund.

Genom föreskriften i den nya aktiebolagslagen, att stiftelsehandlingarna
skola inlämnas till registreringsmyndigheten för förberedande granskning,
vinnes den fördelen, att rättelse kan ske av förekommande fel innan kungörelse
utfärdas, aktieteckning äger rum och konstituerande stämma hålles.
Beslutas bildande av vanligt aktiebolag på grundval av de godkända stiftelsehandlingarna,
skall vid ansökningen om bolagets registrering ny granskning
av dessa handlingar i regel ej företagas, och trygghet kommer att föreligga
för att bolagets registrering beviljas. Under hittillsvarande förhallanden,
då dylik förhandsgranskning icke förekommit, lära ej sallan bnsttalligheter
i stiftelseurkunden hava föranlett avslag a ansökan om registrering av
bolaget med påföljd att hela proceduren för bolagsbildningen måst göras om.
Vad beträffar försäkringsbolag torde koncessionssystemet innebära garanti
också mot olägenheter av nu antydd art. Försäkringsbolag bildas föist sedan
Kungl. Maj ds stadfästelse å bolagsordningen vunnits. Stiftelsehandhngar i

282

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

egentlig mening förekomma icke. Offentlig kungörelse om bolagsbildningen
synes icke erforderlig och bör i varje fall icke tilläggas konstitutiv betydelse.
Det kan vidare förutsättas, att — i de sannolikt fåtaliga fall, där nybildning
kan väntas förekomma — försäkringsbolag icke bildas utan sakkunnigt juridiskt
biträde. Risken att formella felaktigheter skola förekomma i samband
med aktieteckningen eller konstituerande stämman måste därför bedömas
såsom väsentligt reducerad i fråga om försäkringsbolag. I detta sammanhang
bör också beaktas, att tillsynsmyndigheten (försäkringsinspektionen)
förutsättes skola, liksom hittills, fungera såsom registreringsmyndighet
samt att i förslaget upptagits bestämmelse om att koncessionsansökan skall
ingivas till försäkringsinspektionen. Erfarenheten torde hava visat, att den
kontakt, som sålunda redan från början vinnes med registreringsmyndigheten,
är ägnad att förebygga formella misstag vid bolagsbildningen.

Utredningen ingår härefter på frågan huruvida apportbildning bör tillåtas
i fråga om försäkringsaktiebolag samt redogör för innebörden av gällande
bestämmelser i ämnet. I detta hänseende må hänvisas till 110 §, jämförd
med 9 och 10 §§, i 1917 års försäkringslag. Utredningen påpekar, att den
möjlighet, som i gällande försäkringslag beretts aktietecknare att i vissa fall
göra tillskott i annat än penningar, torde ha visat sig praktiskt betydelselös.
Redan detta anser utredningen vara ett motiv att icke bibehålla regeln. Principiella
skäl peka enligt utredningens mening i samma riktning. Ett bibehållande
av möjligheten till apportbildning synes kräva — i konsekvens
med den nya aktiebolagslagens regler — en anordning för offentlig kontroll
rörande värderingen av apportegendomen. Försäkringsutredningen har icke
upptagit regler i sådant syfte. Förslaget innehåller uttryckligt förbud mot apportbildning
(8 §).

I överensstämmelse med det sagda bär i utredningens förslag reglerna angående
försäkringsaktiebolags bildande avsevärt modifierats i jämförelse
med den allmänna aktiebolagslagens bestämmelser rörande bolagsbildningen.

Nya aktiebolagslagen innehåller i 33 § föreskrifter i syfte att hindra s. k.
dold apportbildning. Utredningen framhåller, att dold apportbildning eller
försök därtill veterligen icke förekommit beträffande försäkringsaktiebolag.
Den rörande dessa företag anordnade offentliga tillsynen, som bl. a. omfattar
bolagens kapitalplacering, anser utredningen i detta hänseende utgöra
betryggande garanti mot missbruk. På grund härav finner utredningen, att
bestämmelser i angivet syfte icke erfordras beträffande försäkringsaktiebolagen.

Föredraganden. Sasom utredningen anmärkt, torde koncessionssystemet
och den offentliga tillsynen onödiggöra åtskilliga av de föreskrifter angående
bolagsbildningen, vilka gälla för vanliga aktiebolag. Jag kan sålunda ansluta
mig till utredningens principuttalanden.

4 §•

Paragrafen innehåller de grundläggande bestämmelserna angående koncession
för försäkringsaktiebolag.

283

Kungl. Maj:ts proposition nr J0.

1 inom.

Beträffande koncessions villkoren torde få hänvisas till vad som
förut anförts.

Vad angår frågan om tidsbegränsning av koncession anför
utredningen, att skillnaden mellan koncession med och utan tidsbegränsning
torde vara mera formell än reell. Omprövning av koncessionen för visst bolag
vid en på förhand bestämd tidpunkt kan givetvis icke innebära hinder för
vederbörande myndighet att dessförinnan ingripa mot bolaget, om anledning
därtill skulle föreligga. Utredningen anser övervägande skäl tala för att
det nuvarande systemet med koncession utan tidsbegränsning i princip bibehålies.
Det andra alternativet bör dock icke därigenom uteslutas. Om
exempelvis koncession begäres under åberopande av ett med avseende å sättet
för verksamhetens bedrivande nytt program eller i syfte att införa en
för marknaden ny försäkringsgren, kan det — tillägger utredningen — vara
en vansklig uppgift att avgöra, huruvida nyheten är ändamålsenlig och utvecklingsfrämjande.
Förhållandena kunna då göra det lämpligt att stipulera
en viss prövotid för bolaget. En lösning enligt detta alternativ anser
utredningen emellertid böra få karaktär av undantag.

Enligt utredningens lagförslag skall koncession beviljas tills vidare eller,
där särskilda omständigheter därtill föranleda, för bestämd tid, högst tio ar.

Föredraganden. I anslutning till vad som tidigare anförts angående k o ncessionsvillkoren
må här endast understrykas vikten av att koncessionsprövningen
sker på grundval av ett så fullständigt material som möjligt.
Med hänsyn härtill torde det i praktiken komma att visa sig ändamålsenligt,
att i samband med koncessionsansökningen framlägges en detaljerad plan
angående den tillämnade verksamheten och organisationen.

Vad beträffar frågan om tidsbegränsning torde utredningens
ståndpunkt få anses välgrundad. Dock torde, i likhet med vad som gäller
för bankbolagen, tidsbegränsad koncession lämpligen böra bestämmas att
gälla för viss tid och — såframt tiden icke utgår med visst räkenskapsår —
därutöver intill slutet av då löpande räkenskapsår.

Utöver vad som föranledes av det nu anförda har lagtexten i vissa hänseenden
undergått redaktionella jämkningar.

2 mom.

Enligt utredningens förslag skall Kungl. Maj:ts sladfästelse sökas jämväl
å beslut om ändring av stadfäst bolagsordning eller stadfästa grunder;
avser ändringen utvidgning av rörelsen till ny försäkringsgren skall ärendet
behandlas enligt de regler som gälla beträffande koncession för nytt bolag.

Försäkringsinspektionen anser, att vad utredningen föreslagit beträffande
prövning av sådan bolagsordningsändring, som avser utvidgning av rörelsen
till ny försäkringsgren, bör gälla även det fall, att ändringen avser utvidgning
av bolagets verksamhetsområde, samt det fall. att fråga är om utvidgning av

284

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

bolagets verksamhet utöver den krets av personer (exempelvis viss yrkeseller
intressegrupp), inom vilken bolaget meddelar försäkring, eller det slag
av egendom (exempelvis fast eller lös gendom), å vilken försäkring meddelas.

Föredraganden. Vad försäkringsinspektionen anfört synes böra beaktas.

Ärenden rörande ändring av bolagsordning eller grunder kunna vara av
växlande karaktär. Det överensstämmer med lagens grundläggande principer
att åt Kungl. Maj:t såsom central koncessionsmyndighet förbehålles avgörandet
av viktigare sådana ärenden. Emellertid förekomma redan nu i
stor utsträckning ändringar, som — sett från allmän synpunkt — äro av
tämligen ringa vikt eller kunna behandlas mera rutinmässigt. Det saknas
anledning förutsätta att efter den nya lagens genomförande frekvensen av
dylika ärenden skall minska i nämnvärd grad. Praktiska skäl synas tala för
att dylika ärenden icke underställas Kungl. Maj ds prövning. Med hänsyn
härtill har i förevarande moment tillagts en bestämmelse av innehåll, att
Kungl. Majd skall äga uppdraga åt försäkringsinspektionen att meddela
stadfästelse å ändringsbelut av nu ifrågavarande slag.

5 g.

Denna paragraf, som innehåller bestämmelser angående stiftare av försäkringsaktiebolag,
är likalydande med motsvarande lagrum i aktiebolagslagen
(4 §).

6 §•

I paragrafen angivas de ämnen, vilka ovillkorligen skola regleras i bolagsordningen.

Åtskilliga stadganden i lagen äro såtillvida dispositiva, att avvikelse från
dem kan föreskrivas genom bestämmelse i bolagsordningen. 1 10 § har upptagits
en sammanställning av dylika bestämmelser, vilka äro av den vikt, att
de böra anmärkas i försäkringsregistret. Medan i 6 § regleras bolagsordningens
obligatoriska innehåll, givas sålunda i 10 § bestämmelser om dess fakultativa
innehåll.

I 7 och 8 §§ upptagas kompletterande föreskrifter till 6 §. För vissa slag
av försäkringsrörelse skola försäkringstekniska grunder upprättas. Bestämmelser
härom givas i 9 §.

Första stgcket 2.

Här upptages bestämmelse om att föremålet för bolagets verksamhet skall
angivas i bolagsordningen, därvid särskilt skall angivas, huruvida verksamheten
skall avse såväl direkt försäkring som återförsäkring.

Utredningen anför, att det med hänsyn till koncessionsreglernas utformning
är av vikt, att föremålet för bolagets verksamhet noggrant bestämmes
i bolagsordningen. Beviljad koncession omfattar nämligen endast den eller
de försäkringsgrenar, vilka angivas i bolagsordningen. Utredningen tillägger,

285

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

att enligt hittillsvarande praxis rätt att driva direkt försäkringsrörelse i en
bestämd bransch ansetts omfatta också rätt till indirekt affär (återförsäkring)
i samma bransch. Bolaget har sålunda när som helst och utan anmälan
till försäkringsinspektionen kunnat taga upp indirekt affär i branschen. Enligt
utredningens mening bör icke blott varje försäkringsgren utan även rätten
att driva direkt respektive indirekt affär göras till föremål för särskild
koncessionsprövning.

Försäkringsbolagens riksförbund framhåller, att det i fråga om utländsk
affär, särskilt återförsäkringsaffär, många gånger skulle vara omöjligt att på
förhand i bolagsordningen redovisa de försäkringsgrenar, som kunna komma
att omfattas av verksamheten. Förbundet fortsätter:

I utlandet förekomma eu hel del försäkringsformer, som ej hava någon
motsvarighet i Sverige, t. ex. försäkring mot uppror, jordbävning, s. k. inland
marine m. fl., och vilkas innehåll det är svårt att precisera. Om man
skulle vara förhindrad att i den utländska återförsäkringsaffären mottaga
försäkringar av annan art än som angivits i bolagsordningen, måste effektiviteten
och det affärsmässiga bedrivandet av denna affär bli starkt lidande.
Ett bolag med direkt verksamhet i utlandet bör ej heller på grund av bolagsordningen
vara förhindrat att utan omgång och tidsutdräkt taga upp sådan
verksamhet, som från tid till annan kan lanseras av andra där verksamma
bolag. Ifrågavarande bestämmelse bör därför äga tillämpning endast å den
i Sverige bedrivna försäkringsrörelsen.

Försäkringsinspektionen påpekar, att 1903 års koncessionslagstiftning beträffande
utländska försäkringsanstalter icke äger tillämpning i fråga om
återförsäkringsrörelse samt tillägger:

Det torde icke vara uteslutet, att frågan huruvida återförsäkringen bör anses
såsom ett komplement till direktförsäkringen har betydelse även för frågan,
huruvida koncessionstvång bör införas för utländska anstalters återförsäkringsrörelse
här i riket. Enligt inspektionens mening böra ifrågavarande
spörsmål lösas i ett sammanhang. Beträffande utländska anstalters återförsäkringsrörelse
torde frågan icke kunna prövas förutsättningslöst, därest
utredningens förslag, såvitt angår försäkringsaktiebolagen, genomföres dessförinnan.

Föredraganden. Om koncessionssystemet skall kunna fylla sitt ändamål
är det nödvändigt, att föremålet för bolagets verksamhet noga angives i
bolagsordningen. Koncession bör meddelas för en eller flera klart preciserade
försäkringsgrenar. Enligt vad jag inhämtat förekommer det för närvarande
i tämligen stor utsträckning, att verksamheten i bolagsordningen
angivits omfatta exempelvis »brandförsäkring och annan skadeförsäkring»
eller t. o. in. endast »skadeförsäkring». En så svävande uppgift om föremålet
för verksamheten synes mig icke under några förhållanden kunna
godtagas efter den nya lagstiftningens genomförande.

Såsom utredningen anfört har enligt hittillsvarande praxis rätt att meddela
direkt försäkring i en viss bransch ansetts omfatta även indirekt affär i samma
bransch. Något bärande motiv för alt även i fortsättningen betrakta den
indirekta affären som ett accessorium till den direkta affären torde icke före -

286

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

ligga. URedningens ståndpunkt, att i koncessionshänseende direkt respektive
indirekt affär böra betraktas såsom skilda verksamhetsgrenar, måste anses
välgrundad.

Vad nu anförts avser närmast verksamhet, som bedrives här i riket. Försäkringsbolagens
riksförbund har anmärkt, att en snäv begränsning i bolagsordningen
av föremålet för verksamheten kan få ogynnsamma återverkningar
beträffande försäkringsrörelse, som drives i utlandet. Denna synpunkt kan
icke lämnas obeaktad. Kravet på ett tydligt angivande av verksamheten i
bolagsordningen torde kunna jämkas i den mån praktiska hänsyn tala härför.
Hithörande spörsmål böra överlämnas åt rättstillämpningen. I detta sammanhang
må slutligen anmärkas, att det uppenbarligen är av betydelse att
för bolag, som avser att driva rörelse i utlandet, bestämmelse därom intages
i bolagsordningen. Sådan föreskrift har upptagits i 10 § 1 mom.

Jag kan icke biträda vad försäkringsinspektionen anfört angående nödvändigheten
av en samtidig reglering av utländska bolags återförsäkringsrörelse
i Sverige. Såsom redan framhållits är det emellertid min avsikt att
snarast föranstalta om en överarbetning av 1903 års lag angående utländska
försäkringsanstalter.

Första stycket 3.

Här upptages bestämmelse om att verksamhetsområdet skall angivas i bolagsordningen,
där verksamheten avser direkt försäkring här i riket.

Föredraganden. Stadgandet i 100 § 1 mom. andra stycket anknyter till
bolagets verksamhetsområde. Redan denna omständighet gör det nödvändigt,
att bolagsordningen innehåller uppgift om verksamhetsområdet. Det
liggd i sakens natur att området kan bestämmas endast i fråga om direkt
försäkring.

Första stycket 4—8.

De här upptagna föreskrifterna överensstämma med motsvarande regler i
nya aktiebolagslagen.

Föredraganden. I punkt 7 har —- i överensstämmelse med utredningens
förslag — upptagits ett stadgande av innebörd, att bolagsordningen skall
innehålla uppgift, huruvida i bolaget skall finnas revisor som är av handelskammare
i riket auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman.
Stadgandet sammanhänger med föreskriften i 100 § 1 mom. andra stycket,
att i bolag, vars verksamhet är av stor omfattning, minst en revisor skall
uppfylla det nämnda kvalifikationskravet. I sista hand ankommer det på
koncessionsmyndigheten att avgöra, huruvida verksamheten skall anses vara
av stor omfattning.

Enligt bestämmelsen i förevarande lagrum skall i bolagsordningen positivt
utsägas, antingen att revisor skall vara auktoriserad revisor eller godkänd
granskningsman eller också att revisor icke behöver uppfylla detta krav.

287

Kungi. Maj:ts proposition nr 50-Första stycket 9.

Här upptagas regler angående tiden för ordinarie bolagsstämma.

Utredningen anför:

I motsvarande bestämmelse i aktiebolagslagen föreskrives, att tid för hållande
av sådan ordinarie bolagsstämma, å vilken redovisningshandlingarna
framläggas, skall bestämmas till viss månad eller två på varandra följande
månader inom sex månader från nästföregående räkenskapsårs utgång.

För försäkringsbolagen innebära merendels fondräkningen och även bokslutet
ett omfattande och tidskrävande arbete. Bokslutet fördröjes ofta därigenom
att beträffande återförsäkringsaffärerna cedenternas uppgifter måste
avvaktas. Härigenom kan lätt vållas förskjutning av tiden för den ordinarie
bolagsstämman. Utredningen har fördenskull ansett sig böra föreslå, att den
tid, inom vilken stämman skall hållas, må i bolagsordningen bestämmas till
högst tre månader, vilka skola falla inom den angivna sexmånadersfristen.
Några praktiska olägenheter torde icke föranledas härav. Att med uttrycket
»period» i lagtexten avses en sammanhängande tidsföljd, icke nödvändigt
sammanfallande med kalendermånad, torde få anses uppenbart.

Föredraganden. Jag biträder utredningens förslag.

Första stycket 11.

I denna punkt stadgas, att bolagsordningen skall angiva de grunder, enligt
vilka skall förfogas över uppkommen vinst. Därvid skall i fråga om livförsäkringsrörelse
särskilt angivas i vad mån avsättning skall ske till regleringsfond.
Sistnämnda stadgande saknas i utredningens förslag.

Föredraganden. Beträffande vissa avsättningar av teknisk art, exempelvis
ökning av premiereserv och återköpsreserv, är det klart, att avsättningarna
skola upptagas som utgiftsposter i vinst- och förlusträkningen. I förslaget
förutsättes vidare, att den i de försäkringstekniska grunderna bestämda
avsättningen till återbäringsfond och utjämningsfond jämväl skall upptagas
i vinst- och förlusträkningen och sålunda icke betraktas såsom en
vinstdisposition. Årsvinsten framkommer sålunda först sedan bl. a. dessa
avsättningar skett. Av årsvinsten är bolaget skyldigt att göra avsättning till
reservfond eller säkerhetsfond intill dess fonden uppnått föreskrivet minimum;
stadganden härom hava upptagits i 66 och 271 §§. Finnes ytterligare
vinst äger bolaget förfoga över densamma i enlighet med vad bolagsordningen
därom bestämmer. Det är denna vinst som avses med stadgandet i förevarande
punkt.

Av den ifrågavarande vinsten bör åtminstone viss del kunna disponeras
lör utdelning till aktieägarna, medan återstoden avsättes till framtida förfogande
eller till något allmännyttigt eller därmed jämförligt ändamål. Det
överensstämmer med lagens allmänna karaktär att vinstdispositionen noga
regleras i bolagsordningen. Såvitt gäller annan rörelse än livförsäkring torde
denna synpunkt dock i allmänhet icke böra drivas därhän, att bolagsstämman
helt berövas möjligheten att efter eget skön förfoga över vinsten. Strängare
krav måste uppställas i fråga om livförsäkringen, där allt överskott skall

288

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

återgå till försäkringstagarna, bortsett från den begränsade del som må ställas
till förfogande för aktieutdelning. Det synes lämpligt att skyldigheten att
i livförsäkringsrörelse göra avsättning till regleringsfond bestämmes i bolagsordningen.
Stadgande härom har upptagits i förevarande punkt. Beträffande
hithörande frågor torde jag få hänvisa till vad som tidigare anförts.

Första stycket 12.

Utredningen framhåller, att för varje försäkringsbolag måste fastställas
en begränsning av den ansvarighet bolaget äger utan återförsäkring ikläda
sig på en och samma risk. Denna s. k. maximal kan växla inom ett och samma
bolag för olika försäkringsgrenar och även för skilda risker inom en försök -ringsgren. Maximalbestämmelsen är till sin natur av försäkringsteknisk art
och borde till följd härav hava sin plats i grunderna. Så har ock föreslagits
i fråga om livförsäkring (9 §). Beträffande skadeförsäkring, där — bortsett
från vissa undantag — försäkringstekniska grunder icke finnas, har det
ansetts naturligt, att bestämmelsen inrymmes i bolagsordningen.

Föredraganden. Vad utredningen anfört torde få anses välgrundat.

7 §■

I paragrafen, som är likalydande med 5 § gällande försäkringslag, givas
bestämmelser angående försäkringsaktiebolags firma.

8 §.

I paragrafen lämnas föreskrifter angående aktier, aktiekapital och aktiebrev.
Därjämte upptages i lagrummet förbud mot apportbildning samt
mot tillskottsplikt för aktieägarna.

Utredningen. I fråga om aktiekapitalets storlek betecknar utredningen
såsom synnerligen verklighetsfrämmande den i gällande försäkringslag
(6 §) uttalade principen, att — såvitt gäller livförsäkringsrörelse
— minimikapitalet skall bestämmas med hänsyn tagen till det högsta försäkringsbelopp
bolaget äger teckna på egen risk. Utredningen anser, att den
bästa garantin mot bolagsbildning på för klen kapitalgrundval ligger i själva
koncessionssystemet. Koncessionsmyndigheten bör äga att i det konkreta fallet
fritt pröva frågan om aktiekapitalets lämpliga avvägning. Någon minimigräns
upptages icke i utredningens förslag men utredningen förutsätter
såsom självklart, att aktiekapitalet icke i något fall kommer att understiga
den gräns, som stadgats för vanligt aktiebolag, nämligen 5 000 kronor.

Akties nominella belopp bör bestämmas till lägst 50 kronor.
Någon anledning att medgiva undantag härifrån anser utredningen icke föreligga.

Möjligheten att i bolagsordningen för försäkringsaktiebolag föreskriva
tillskottsplikt för aktieägarna anser utredningen numera ha förlorat
all praktisk betydelse. Sådan möjlighet saknas i fråga om vanliga aktie -

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

289

bolag. Det föreligger intet behov att i fortsättningen upprätthålla en undantagsställning
för försäkringsaktiebolagen i detta hänseende.

Förbud mot aktiebrev till innehavaren upptogs redan i 1903
års lag och har sedan bibehållits. Det kan antagas, framhåller utredningen,
att förbudet ägde samband med möjligheten att beträffande försäkringsaktiebolag
stipulera tillskottsplikt för aktieägarna. Om — såsom utredningen
föreslagit — tillskottsplikten förbjudes, kunde grunden för upprätthållande
av förbud mot innehavaraktier synas avlägsnad. Å andra sidan anser utredningen,
att bärande motiv saknas att frångå den ordning, som gällt alltsedan
det enskilda försäkringsväsendet första gången underkastades offentligrättslig
reglering. Intet försäkringsaktiebolag, inberäknat dem som bildats
redan innan genomförandet av 1903 års lagstiftning, har utfärdat aktiebrev
ställda till innehavaren. Detta förhållande lärer icke — framhåller utredningen
-— hava gjorts till föremål för kritik från något håll och ej heller torde
önskemål hava uttalats om möjlighet att utfärda innehavaraktier. En reglering
i försäkringslagen av det tämligen invecklade problemkomplex, som
frågan om innehavaraktier utgör, saknar därför praktiskt värde. Slutligen
tillägger utredningen, att enligt 1936 års skuldebrevslagstiftning aktiebrev
ställda till viss man äro orderpapper och föremål för förvärv i god tro, i
följd varav den rättsliga olikheten mellan sådana aktiebrev och innehavaraktier
ej längre är av samma betydelse som förut.

Föredraganden, Utredningens förslag torde få anses välgrundat.

Vad angår frågan om förbudet mot apportbildning torde jag få hänvisa
till vad som förut anförts i detta hänseende.

9 §•

I denna paragraf angivas de ämnen, vilka obligatoriskt skola regleras i de
försäkringstekniska grunderna. Därvid skiljes mellan livförsäkringsrörelse
(första stycket) och viss annan försäkringsrörelse (andra stycket). Föreskrifterna
angående livförsäkrinsgrundernas materiella innehåll hava sammanförts
i lagens tekniska kapitel, nämligen i 263—265, 267—270 och 273 §§;
erinran härom har upptagits i förevarande paragraf (tredje stycket).

Utredningen. Beträffande grundernas rättsliga natur framhåller utredningen,
att grunderna äro att anse såsom ett komplement till bolagsordningen.
Av praktiska skäl har det icke ansetts lämpligt att tynga bolagsordningens
innehåll med de omfattande reglerna angående beräkning av premier
och premiereserv m. m., desto mindre som dessa regler äro av den invecklade
natur, att delägarna i allmänhet sakna förutsättningar att bedöma desamma.
Utredningen tillägger:

Lämpligheten av att hålla grunderna utbrutna från bolagsordningen är
särskilt påtaglig då fråga är om ändring av grundernas innehåll. Sådan ändring
är enligt vad erfarenheten visar tämligen ofta påkallad. Eftersom ändring
av bolagsordning icke kan beslutas annorledes än å bolagsstämma, skulle,
därest grunderna intagits i bolagsordningen, ett tungrott förfarande be19
Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 1 sand. Nr 50.

290

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

höva tillämpas även för en oväsentlig ändring av grunderna. Med hänsyn
till att grunderna formellt äro fristående från bolagsordningen upptogs icke
i gällande försäkringslag stadgandet i 1903 års lag, att ändring av grunderna
skulle beslutas på samma sätt som ändring av bolagsordningen.

Utredningen understryker vidare, att grunderna emellertid icke enbart äro
ett komplement till bolagsordningen utan hava självständig betydelse vid
sidan därav. I grunderna regleras nämligen i vissa avseenden det på försäkringsavtalet
baserade rättsförhållandet mellan bolaget och dess försäkringstagare.
Grunderna innehålla sålunda även rent privaträttsliga bestämmelser.

Första stycket 1.

I punkt 1 stadgas, att grunder skola upprättas för beräkning av premier
och premiereserv. Stadgandet överensstämmer med nu gällande regler.

Första stycket 2.

Enligt punkt 2 skola grunderna reglera avsättningen till och användningen
av utjämningsfond. Motiven till denna bestämmelse, vilken innebär en nyhet,
hava utvecklats i det föregående.

Första stycket 3.

Denna punkt upptar bestämmelse om att grunderna skola reglera försäkringstagares
rätt till återköp och fribrev.

Utredningen. Då en försäkring upphör i förtid, eller då en försäkringstagare
i förtid avbryter premiebetalningen utan att försäkringen därför upphör,
har försäkringstagaren i regel en viss fordran hos bolaget. Ersättning
för denna fordran kan lämnas under olika former. De båda huvudformer,
som i detta avseende förekomma, äro dels återköp av försäkringen genom
utbetalning av ett kontant belopp, försäkringens återköp sv är de, i samband
med försäkringens upphörande, och dels ändring av försäkringen till en premiefri
försäkring på nedsatt belopp, vilken benämnes fribrev. Även i fall, då
bolaget jämlikt bestämmelser i lag eller i försäkringsavtalet är fritt från ansvarighet
för försäkringsfall, exempelvis då försäkringstagaren lämnat oriktiga
uppgifter, kan återköp ifrågakomma.

Yttrande. Försäkringsbolagens riksförbund erinrar om att enligt den ursprungliga
lydelsen av 7 och 123 §§ i 1917 års lag om försäkringsrörelse det
icke var nödvändigt att i ett livförsäkringsbolags grunder bestämma huru
med premiereserven skulle förfaras, för den händelse bolaget av annan anledning
än i följd av underlåten premiebetalning bleve helt eller delvis fritt
från ansvarighet. Den kommitté, som utarbetade förslaget till lag om försäkringsavtal,
ansåg en ändring härutinnan erforderlig. Kommittén uttalade,
att när kommittén ansett sig kunna förorda, att försäkringsgivaren i vissa
fall skulle bliva fri från ansvarighet för inträffande försäkringsfall — exempelvis
om försäkringstagaren lämnat oriktiga uppgifter eller den, å vars liv
försäkringen tagits, själv berövat sig livet — kommittén utgått från den för -

291

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

utsättningen, att i grunderna skulle upptagas bestämmelser rörande den rätt
till premiereserven, som i dylikt fall må tillkomma försäkringstagaren. Uttrycklig
föreskrift härom intogs också i 7 och 123 §§ lagen om försäkringsrörelse
icke blott i fråga om livförsäkring utan även för sådana fall då försäkring,
som ej är att hänföra till personförsäkring, meddelas för all framtid
eller för längre tid än tio år.

I försäkringsutredningens nu föreliggande förslag — tillägger riksförbundet
— har föreskriften bibehållits för de senare fallen men i fråga om livförsäkring
finnes endast en allmän bestämmelse att grunder skola upprättas
beträffande försäkringstagares rätt till återköp och fribrev, vilken bestämmelse
kompletteras av regeln i 267 §. Den formella garanti, som man vid försäkringsavtalslagens
tillkomst genom den förut angivna ändringen av lagen
om försäkringsrörelse ville vinna för att i ett livförsäkringsbolags grunder
skulle beaktas alla de fall, då bolaget enligt lag eller avtal är fritt från ansvarighet,
saknas enligt den av utredningen föreslagna lydelsen av 9 och
173 §§. Detta finner riksförbundet vara en brist i förslaget.

Föredraganden. Förevarande stadgande har sin motsvarighet i 7 § första
stycket 2) och 4) gällande försäkringslag. I denna saknas dock föreskrift
om att grunderna skola reglera rätten till fribrev. Trots detta hava livförsäkringsbolagen
sedan gammalt i grunderna intagit regler för beräkning av
fribrevsvärden. Det synes lämpligt, att denna praxis lagfästes. Uttrycket fribrev
är allmänt vedertaget.

Vad beträffar den av försäkringsbolagens riksförbund framställda anmärkningen,
är det givet, att de skäl alltjämt äga giltighet, vilka ansetts tala
för att i ett livförsäkringsbolags grunder alla de fall böra beaktas, då bolaget
enligt lag eller avtal är fritt från ansvarighet. Den rätt, som i dylika fall tillkommer
försäkringstagaren, hänför sig till möjligheten att återköpa försäkringen
eller att erhålla fribrev. På grund härav torde det icke vara erforderligt,
att i lagen upptaga särskild bestämmelse om att grunderna skola
reglera försäkringstagarnas rätt i de fall, om vilka nu är fråga. I rättstilllämpningen
måste självfallet tillses, att dessa fall beaktas vid fastställandet
av grunder för återköp och fribrev. Beträffande annan försäkringsrörelse än
livförsäkringsrörelse är läget annorlunda, eftersom här i regel icke förekommer
vare sig återköp eller fribrev.

Första stycket 4 och 5.

Enligt dessa punkter skola i grunderna regleras rätten att belåna försäkringsbrev
samt verkan av underlåten premiebetalning. Bestämmelserna motsvara
7 § första stycket 3) och 5) gällande försäkringslag.

Första stycket 6.

Återbäringsgrunder äro enligt förevarande punkt obligatoriska för livförsäkringsrörelse.

Första stycket 7.

Enligt den under denna punkt givna föreskriften skola grunderna innehålla
regler för begränsning av den ansvarighet bolaget må utan återförsäk -

292

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

ring ikläda sig på en och samma risk. I fråga om annan försäkring än livförsäkring
regleras detta ämne i bolagsordningen; härom torde få hänvisas
till vad som anförts i specialmotiveringen till 6 § första stycket 12.

Andra stycket.

Detta stycke motsvarar 7 § tredje stycket gällande försäkringslag.

Utredningen anmärker, att enligt sistnämnda lagrum, som främst åsyftar
brandförsäkring för all framtid eller för längre tid än tio år, grunder skola
upprättas bland annat för beräkning av försäkringspremier och premiereserv.
Med hänsyn till att premierna inom skadeförsäkringen och sålunda
även inom brandförsäkringen bestämmas av försäkringsbolagen själva, har
lagföreskriften måst tillämpas så, att man vid stadfästelse å grunder för beräkning
av premiereserven utgått från den premienivå vederbörande bolag
tillämpat. De med ledning av föreskriften upprättade och stadfästa grunderna
innehålla sålunda icke några regler för själva premieberäkningen utan endast
en föreskrift om huru premiereserven skall beräknas med utgångspunkt
från bolagets premiesättning. Vid sådant förhållande har utredningen ansett
den nuvarande avfattningen oegentlig och förty icke upptagit den gällande
föreskriften rörande grunder för beräkning av försäkringspremier.

Föredraganden. Om offentlig myndighet skall meddela stadfästelse å grunder
för premieberäkning synes detta logiskt förutsätta att beräkningen blivit
föremål för myndighetens granskning. Såsom utredningen anmärkt, hava gällande
bestämmelser emellertid icke tillämpats på detta sätt, vilket torde hava
betingats av att erforderligt material för ett allsidigt bedömande av premiesättningen
icke stått till myndighetens förfogande. Problemet rörande offentlig
kontroll av premiesättningen inom skadeförsäkring är för närvarande
— såsom tidigare anförts — i hela sin vidd föremål för uppmärksamhet av
1945 års försäkringsutredning. Vid sådant förhållande synes det icke erforderligt
eller ens lämpligt att nu införa en kontroll på förevarande mycket
begränsade avsnitt av skadeförsäkringen. Den gällande bestämmelsen angående
grunder för premieberäkningen är emellertid mot bakgrunden av
nuvarande praxis vilseledande. Med hänsyn härtill biträder jag utredningens
förslag.

10 §.

Paragrafen innehåller en sammanställning av fakultativa bolagsordningsbestämmelser.
Till denna sammanställning ansluter sig stadgandet i 305 §
andra stycket, att anmärkning om vissa bolagsordningsbestämmelser skall
ske i försäkringsregistret.

11 §•

I paragrafen givas föreskrifter angående teckningslista.

Utredningen erinrar om att vid bildande av vanligt aktiebolag teckningslista
jämte förslag till bolagsordning samt övriga stiftelsehandlingar skola ingivas

293

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

till registreringsmyndigheten för godkännande (nya aktiebolagslagen 14 §).
Med hänsyn till koncessionstvånget för försäkringsaktiebolag ligger det i sakens
natur, att teckningslista för sådant bolag framlägges först sedan stadfästelse
meddelats. Vissa förenklingar i förhållande till aktiebolagslagens
motsvarande regler äro med hänsyn härti’l möjliga att genomföra. Föreskriften
i 10 § andra stycket sistnämnda lag att, om i förslaget till bolagsordning
upptagits, förbehåll angående nedsättning av aktiekapital eller lösningsrätt
till aktie, erinran därom skall intagas i teckningslistan, har sålunda icke ansetts
böra efterbildas beträffande försäkringsaktiebolag. Även bestämmelsen
i sagda paragraf första stycket att teckningslistan skall upptaga bolagets firma
har uteslutits.

12 och 13 §§.

Dessa paragrafer innehålla regler angående aktieteckning.

I 12 § föreskrives att vid teckningslistan skall vara fogad styrkt avskrift
av Kungl. Maj:ts beslut om stadfästelse. Enligt stadgad praxis återgives bolagsordningen
in extenso i stadfästelsebeslutet. Även bolagsordningen blir
sålunda tillgänglig för aktietecknama.

14 §.

Här stadgas förbud för stiftare och annan att av bolaget mottaga gottgörelse
för bolagsbildningen i den mån det icke gäller utgifter, som varit upppenbarligen
nödvändiga för ändamålet. I paragrafen stadgas därjämte förbud
för stiftare att förbehålla sig eller annan särskild förmån eller rättighet.

15—17 §§.

I dessa paragrafer givas regler om aktieteckningens ogiltighet och om
upphörande av aktieteckningens bindande verkan.

Enligt 29 § skall ansökan om bolagets registrering göras senast ett år från
det stadfästelse å bolagsordningen meddelats. Denna bestämmelse innebär
en nyhet. Försummas dylik ansökan skall jämlikt 304 § 4 mom. frågan om
registrering förklaras förfallen. Klart är, att aktieteckning icke skall vara
bindande då fråga om bolagets registrering avslagits. Bestämmelse härom
har upptagits i 16 § andra stycket. Att i fall som här avses koncessionen
skall förklaras förverkad framgår av 288 § 4 mom.

18—23 §§.

Paragraferna innehålla regler angående konstituerande stämma och särskild
stämma för vissa val m. m.

Utredningen framhåller att i 21 § aktiebolagslagen upptagits bestämmelser
angående utlysande av konstituerande stämma, framläggande av stiftelsehandlingarna
före sådan stämma samt angående kallelse till fortsatt stämma.
Enligt 23 § aktiebolagslagen skall å konstituerande stämman frågan om
bolagsordningens godkännande med eller utan ändring behandlas, innan beslut
fattas huruvida bolaget skall komma till stånd; uppkommer därvid fråga

294 Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

om ändring av bolagsordningen, kan ändring beslutas omedelbart eller å
fortsatt stämma.

Enligt utredningens mening erfordras icke för försäkringsaktiebolagens
vidkommande någon motsvarighet till föreskriften i 21 § andra stycket aktiebolagslagen
angående framläggande av vissa handlingar före konstituerande
stämman. Mera tveksam finner utredningen frågan huruvida det för försäkringsaktiebolagen
föreslagna koncessionsförfarandet bör föranleda avvikelse
från aktiebolagslagens regler även i annat hänseende. I fråga om försäkringsaktiebolag
sker aktieteckningen på grundval av den av Kungl. Maj:t stadfästa
bolagsordningen. Varje ändring av bolagsordningen skall underställas
Kungl. Maj:t för stadfästelse och kan sålunda icke definitivt beslutas å bolagsstämma.
Från teoretisk synpunkt kan givetvis den uppfattningen hävdas,
att aktietecknare bör äga rätt att å konstituerande stämman påkalla
ändring av bolagsordningen. Praktisk betydelse har detta spörsmål helt visst
icke. Några föreskrifter avseende det fall, att å konstituerande stämma väckes
förslag om ändring av den stadfästa bolagsordningen, hava till följd
härav icke upptagits i utredningens förslag.

Föredraganden. Vad utredningen anfört torde få anses välgrundat. Frånsett
de av utredningen anmärkta avvikelserna överensstämma förevarande
paragrafer i allt väsentligt med motsvarande regler i gällande försäkringslag
och i nya aktiebolagslagen.

24 §.

Sedan styrelse och revisorer utsetts, må bolaget registreras. Förutsättning
härför är likväl att aktiekapitalet, som är det tecknade belopp för vilket tilldelning
av aktier ägt rum — efter avdrag för aktier som förklarats förverkade
—- uppgår till minimikapitalet samt att minst hälften av aktiekapitalet
blivit betalt. Bestämmelser härom hava upptagits i förevarande lagrum.

25 §.

Paragrafen innehåller regler angående bolagets rättssubjektivitet. Sådan
vinnes genom registreringen. Före registreringen äger dock styrelsen föra
talan i mål rörande bolagsbildningen eller eljest vidtaga åtgärd för utbekommande
av tecknat aktiebelopp.

I lagrummet givas därjämte regler angående personlig ansvarighet för
stiftare och andra som handla å bolagets vägnar före registreringen.

26—28 §§.

I dessa paragrafer givas regler angående verkan av rättshandlingar, som
ingås för oregistrerat bolag.

29 §.

Bestämmelser rörande tiden för ansökan om försäkringsaktiebolags registrering
och ansökningens innehåll givas i förevarande paragraf. De ansluta
sig nära till nya aktiebolagslagens motsvarande regler. Såsom utgångs -

295

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

punkt för den tid, inom vilken registrering skall sökas, har valts dagen för
Kungl. Maj ds stadfästelse å bolagsordningen. Ansökan om registrering skall
göras senast ett år därefter. Försummas ansökan, skall fråga om bolagets
registrering förklaras förfallen (304 § 4 mom.) och koncessionen förklaras
förverkad (288 § 4 inom.).

Vid ansökningen om registrering skall enligt utredningens förslag fogas
bland annat en av samtliga styrelseledamöter och verkställande direktören
undertecknad handling, innehållande jämte annat uppgift om huru mycket
av aktiekapitalet som blivit inbetalt samt försäkran att den anmälda inbetalningen
verkställts i behörig ordning.

Försäkringsinspektionen anmärker, att inspektionen genom positivt lagbud
bör givas befogenhet att före registreringen verkställa undersökning för
utrönande huruvida eller i vad mån inbetalning av aktiekapitalet skett.

Föredraganden. Vad försäkringsinspektionen anfört synes icke böra föranleda
ändring av förslaget, som i förevarande del överensstämmer med nya
aktiebolagslagen.

Om aktiebrev och aktiebok.

30—35 §§.

Dessa paragrafer innehålla regler som i huvudsak överensstämma med motsvarande
stadganden i nya aktiebolagslagen. Vissa avvikelser föranledas av
den omständigheten, att i försäkringsaktiebolag innehavaraktier icke få utgivas
(8 §).

Om inbetalning av aktiekapital.

36—43 §§.

De i dessa paragrafer upptagna reglerna ansluta sig till nya aktiebolagslagen.

Den omständigheten, att bolagsbildning med apportegendom icke tillåtits
i fråga om försäkringsaktiebolag (8 §), har föranlett en avvikelse i 41 §
första stycket från motsvarande stadgande i aktiebolagslagen.

Om aktiekapitalets ökning.

44—59 §§.

De i aktiebolagslagen upptagna bestämmelserna om ökning av aktiekapitalet
genom nyteckning ansluta sig nära till reglerna om bildande av aktiebolag.
Det har ansetts angeläget att vid ökning av aktiekapitalet bereda aktietecknarna
motsvarande trygghet, enär det eljest kan befaras alt det skydd som
åsyftas med föreskrifterna om bildande av aktiebolag kan på det sätt goras
overksamt, att bolag av några samverkande personer bildas med lägre aktiekapital
än som de från början avse skola anskaffas, varefter hänvändelse
sker till allmänheten för nyteckning av avsett belopp, så snart det ursprungliga
aktiekapitalet inbetalats.

Med hänsyn till den fortlöpande offentliga tillsynen över försäkringsbolagen
och till den publicitet dessa förelag i regel äveu eljest äro underkastade

296

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

torde risken för en osund utveckling av verksamheten i nu berört hänseende
vara väsentligt reducerad. I följd härav synes det liksom i fråga om bolagsbildning
motiverat att för försäkringsaktiebolagens vidkommande modifiera
den allmänna aktiebolagslagens regler för kapitalökning genom nyteckning.
Avvikelserna från aktiebolagslagen äro i huvudsak följande.

I 48 § sistnämnda lag föreskrives, att om för beslut om kapitalökning erfordras
ändring av vad i bolagsordningen är bestämt om aktiekapitalet^ beslutet
må fattas först efter slutligt beslut om sådan ändring. Beträffande försäkringsaktiebolag
gäller enligt förslaget (4 §), att ändring av bolagsordning
skall stadfastas av Kungl. Maj:t, varför i dylikt fall stadfästelse å bolagsordmngsandringen
måste avvaktas innan ökningsbeslutet fattas. Detta har beaktats
i 44 § i förslaget.

Enligt 8 § må betalning för aktie ej erläggas annorledes än i penningar.
Forbudet mot tillskjutande av apportegendom synes böra gälla även vid nyteckning
av aktier. Bestämmelse härom har upptagits i 46 §.

Om i vanligt aktiebolag anmälan för registrering av bolagsstämmans godkännande
av styrelsens ökningsbeslut icke gjorts inom bestämd tid efter det
registreringsmyndigheten godkänt beslutet, skall myndigheten till bolaget avlata
skrivelse med anmaning att inom en månad därefter inkomma med sådan
anmalan. Efterkommes ej anmaningen eller har genom lagakraftägande
beslut registrering vägrats, skall myndigheten förklara frågan om aktiekapitalets
ökning förfallen. Där sådan förklaring skett är gjord aktieteckning
icke vidare bindande, och skall vad å tecknade aktier inbetalats återbäras till
aktietecknama jämte ränta. Eftersom proceduren med förhandsprövning av
offentlig myndighet icke upptagits i det föreliggande förslaget, hava de nu
återgivna reglerna icke heller efterbildats. Med hänsyn till den offentliga tillsynen
torde det få anses uteslutet, att försäkringsaktiebolag, som emottagit
inbetalning i anledning av aktieteckning, vilken sedermera finnes icke vara
bindande, skulle underlåta att återbära vad sålunda felaktigt inbetalats.

I 59 § regleras möjligheten att öka aktiekapitalet genom utgivande av nya
aktier utan kapitalinbetalning (fondemission). Bestämmelser i detta ämne
äro givna beträffande såväl vanliga aktiebolag som försäkringsaktiebolag.
Med bestämmelserna åsyftas dels att bereda publicitet åt åtgärden, dels att
åstadkomma garantier för att aktiekapitalet ej ökas på ifrågavarande sätt i
fall, då bolagets ekonomiska ställning ej berättigar till sådan ökning. I sistnämnda
hänseende gäller, att kapitalökningen må ske allenast med besparade
vinstmedel, som ej avsatts, i fråga om vanligt aktiebolag, till reservfond
eller skuldregleringsfond, samt i fråga om försäkringsaktiebolag, till reservfond
eller säkerhetsfond eller till tryggande av återbäring till försäkringstagarna.
Det föreliggande förslaget innebär en väsentlig begränsning i rätten
till fondemission. Sådan må enligt förslaget icke äga rum i rena livförsäkringsaktiebolag.
Detta överensstämmer med principen om det särskilda skydd,
som det ansetts angeläget att bereda livförsäkringstagarna. Endast i sådant
örsäkringsaktiebolag, som uteslutande eller huvudsakligen driver annan rörelse
än livförsäkringsrörelse, skall enligt förslaget fondemission kunna genomföras.
För detta fall stadgas emellertid förbud att taga i anspråk medel,

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

297

som avsetts till någon för livförsäkringsrörelse avsedd fond eller till reservfond.
Genom denna föreskrift skyddas såväl samtliga till livförsäkringsrörelsen
hörande fonder som de övriga försäkringsgrenarnas konsolideringsfond.
Till förfogande för fondemission står sålunda i detta fall endast dispositionsfonder,
vilka härröra från annan rörelsegren än livförsäkringsrörelse.

Beträffande koncernförhållanden innehåller nya aktiebolagslagen (64 § 3
mom.) en inskränkning i rätten till fondemission. Stadgandet grundar sig på
den uppfattningen, att då koncernen i dess helhet icke uppvisar vinst, moderbolagets
vinst icke bör få användas till fondemission. I nyssnämnda lagrum
i aktiebolagslagen föreskrives vidare, att revisorerna i moderbolaget skola
avgiva särskilt yttrande, huruvida, med hänsyn till koncernens ställning och
resultat av verksamheten i dess helhet, ökningen av aktiekapitalet får anses
stå i strid mot god affärssed. Motsvarande regler hava upptagits i det föreliggande
förslaget. En jämkning har föranletts därav, att enligt förslaget
(113 §) koncernredovisningen i försäkringsbolag skall vara offentlig.

Om aktiekapitalets nedsättning.

60—64 §§.

I gällande försäkringslag saknas bestämmelser angående amortering eller
annan nedsättning av aktiekapitalet. Nedsättning av aktiekapitalet i försäkringsaktiebolag
kan lagligen icke äga rum annorledes än såsom följd av beslut
om aktierätts förverkande. I fråga om andra aktiebolag finnas däremot
regler angående nedsättning av aktiekapitalet.

Utredningen. Vid bedömande av spörsmålet huruvida anledning finnes
att bibehålla försäkringsaktiebolagens undantagsställning på detta område
bör — framhåller utredningen — beaktas, dels om eller i vad mån behov av
nedsättningsregler för försäkringsaktiebolagen föreligger och dels huruvida
en ändamålsenligt avvägd reglering kan åstadkommas trots de särskilda problem,
främst med hänsyn till borgenärernas antal och ställning, som här
möta.

Efter en redogörelse för nedsättningsreglema i allmänna aktiebolagslagen
och i banklagen (betänkandet del II s. 249—253) anför utredningen följande:

Anledningen till att för försäkringsaktiebolagen hittills saknats möjlighet
till nedsättning av aktiekapitalet har icke berörts i förarbetena till försäkringslagstiftningen.
Sannolikt har nedsättning av aktiekapitalet ansetts vara
till förfång för försäkringstagarna. Här bör emellertid genast understrykas,
att i åtskilliga försäkringsaktiebolag aktiekapitalet vanligen icke tillnärmelsevis
har den betydelse för rörelsen som i ett allmänt aktiebolag. Detta gäller
främst livförsäkringsbolag med endast direkt affär men även vissa väl
konsoliderade skadeförsäkringsbolag. Nedsättning av aktiekapitalet kan
komma att medföra den fördelen för försäkringstagarna, alt mindre kvot av
vinsten ställes till förfogande för utdelning till aktieägarna, ehuru delta icke
med nödvändighet behöver bliva följden så länge det står aktieägarna fritt
att besluta om högre procentuell utdelning per aktie. Framförallt måste emellertid
i delta sammanhang framhållas, att försäkringsbolag är skyldigt att

298

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

till skyddande av försäkringstagarnas intresse till försäkringsfond avsätta belopp
motsvarande beräknade värdet av bolagets ansvarighet på grund av inträffade
försäkringsfall (ersättningsreservj samt löpande försäkringar (premiereserv).
Försäkringsbolag, som driver livförsäkringsrörelse, skall därjämte
göra avsättning till vissa konsolideringsfonder. Denna avsättningsskyldighet
har i försäkringsutredningens förslag skärpts. I förslaget hava vidare
upptagits åtskilliga föreskrifter i syfte att skydda livförsäkringstagarnas rätt
till återbäring av uppkommande överskott. Slutligen — och icke minst —
bör beaktas, att försäkringsbolagen liksom bankerna äro föremål för offentlig
tillsyn.

Otvivelaktigt kunna även i fråga om försäkringsaktiebolag fall förekomma,
då möjlighet till nedsättning av aktiekapitalet ur skilda synpunkter måste
anses önskvärd. Behov av nedsättning kan föranledas av att bolaget icke
ansett sig ha användning för hela aktiekapitalet, exempelvis i samband med
omläggning (begränsning) av verksamheten; i sådant fall bör nedsättning
förenas med återbetalning till aktieägarna. Liksom i fråga om andra aktiebolag
torde nedsättningsbehov dock vanligen föranledas av lidna förluster.
Vidare kan nedsättning visa sig önskvärd för att bolaget skall kunna genom
nyteckning öka sitt aktiekapital. Att efter lidna förluster erhålla ett erforderligt
kapitaltillskott'' genom nyteckning lärer i allmänhet icke vara möjligt,
förrän de gamla aktierna nedskrivits till sitt verkliga värde. Nedsättning av
aktiekapitalet måste då ske för att ökning av aktiekapitalet skall möjliggöras.

Vid enstaka tillfällen torde det hava förekommit, att försäkringsaktiebolag
åsamkats så stora förluster, att eu nedsättning av aktiekapitalet visat sig
önskvärd; med hänsyn till gällande förbud mot nedsättning har det därvid
blivit nödvändigt att bilda ett nytt försäkringsbolag för övertagande av det
gamla bolagets rörelse.

På grund av det anförda har försäkringsutredningen ansett sig böra föreslå,
att möjlighet beredes till nedsättning av försäkringsaktiebolags aktiekapital.
Angående förfarandet anför utredningen:

Försäkringstagarna äro borgenärer hos försäkringsbolaget. Deras antal är
i regel mycket stort. I fråga om livförsäkring motsvarar försäkringstagarens
tillgodohavande hos bolaget under försäkringstiden i stort sett försäkringens
s. k. återköpsvärde. Detta befinner sig regelmässigt i tillväxt under hela försäkringstiden
men kan vid varje tidpunkt beräknas enligt normer, som finnas
angivna i de stadfästa försäkringstekniska grunderna. Beräkningen förutsätter
försäkringstekniska insikter och kan sålunda i regel icke utföras av
den enskilde försäkringstagaren. Därtill kommer, att bedömandet av ett försäkringsbolags
ekonomiska ställning kräver förtrogenhet med försäkringsväsendets
speciella förhållanden; sådan förtrogenhet besitter den enskilde
försäkringstagaren merendels icke. Ej heller domstolen kan väntas äga erforderliga
insikter i ämnet. Under sådana förhållanden framstår det som naturligt
att fråga om nedsättning av aktiekapitalet i försäkringsaktiebolag underställes
försäkringsinspektionens prövning. Olika möjligheter erbjuda sig
härför. Ett alternativ är att helt och hållet ersätta domstolsproceduren med
ett administrativt förfarande inför försäkringsinspektionen. Ett så väsentligt
avsteg från den för andra aktiebolag i förevarande hänseende tillskapade anordningen
har försäkringsutredningen likväl icke velat föreslå, helst som betänkligheter
av såväl principiell som praktisk art kunna anföras däremot.
Syftemålet med bestämmelserna torde enklast ernås därigenom, att domstolen
ålägges inhämta försäkringsinspektionens yttrande huruvida eller i vad
mån nedsättningen kan komma att inverka på försäkringstagarnas rätt. Ett
kungörande av ansökningen om tillstånd till nedsättning är ägnat att väcka
oro hos försäkringstagarna. Med hänsyn härtill är det av vikt att försäkrings -

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

299

inspektionens klarläggande av nedsättningens verkningar sker på ett så tidigt
stadium att detsamma är tillgängligt för försäkringstagarna redan då
kallelse å dem utfärdas. I överensstämmelse härmed föreslår försäkringsutredningen
att inspektionens yttrande skall avvaktas innan domstolen utfärdar
kallelse å borgenärerna samt att kallelsen skall innehålla ett kortfattat
sammandrag av yttrandets innehåll. Finner domstolen med hänsyn till yttrandets
innehåll att nedsättningen icke bör bringas till verkställighet, bör ansökningen
givetvis genast avslås och kungörelse sålunda icke utfärdas.

Försäkringsinspektionens yttrande bör självfallet avse endast försäkringstagarnas
rätt. Något motiv för att inspektionen skulle taga ställning även till
övriga borgenärers intresse beträffande nedsättningen finnes icke.

Domstolen har att bedöma nedsättningens verkningar för de borgenärer,
vilka hos domstolen bestritt ansökningen. Självfallet möter intet hinder för
domstolen att före ärendets avgörande inhämta förnyat yttrande hos försäkringsinspektionen.
Styrkes inför domstolen, att de borgenärer, vilka bestritt
ansökningen, blivit till fullo förnöjda för sina fordringar eller medgivit aktiekapitalets
nedsättning eller att säkerhet, som av domstolen godkännes, ställts
för deras fordringar, skall ansökningen bifallas. De nu angivna förutsättningarna
för bifall till ansökningen överensstämma med de i aktiebolagslagen
upptagna. Vad beträffar försäkringstagarna — vilka utgöra det helt
dominerande antalet av ett försäkringsbolags borgenärer — är det emellertid,
såsom redan anmärkts, uppenbart, att deras rätt kan vara tryggad utan att
särskild säkerhet ställts för deras fordringar. I detta hänseende bör försäkringsinspektionens
yttrande lämna klar upplysning. Framgår av yttrandet,
att försäkringstagares rätt är säkerställd, bör sådan borgenärs bestridande
icke utgöra hinder för bifall till ansökningen.

De skäl, som enligt vad ovan anförts motivera införande i viss utsträckning
av särskilda regler för tillstånd till aktiekapitalets nedsättning i försäkringsaktiebolag,
kunna åberopas även beträffande tillstånd till vinstutdelning
i sådant bolag i fall som avses i 68 § allmänna aktiebolagslagen, d. v. s.
i fall då ett mot nedsättningen svarande belopp avsatts till reservfonden. Enahanda
regler hava i förslaget upptagits för sistnämnda fall. Med reservfonden
likställes här säkerhetsfonden.

Utredningens förslag i förevarande ämne har icke mött gensaga i något
remissyttrande.

Föredraganden. I likhet med försäkringsutredningen finner jag det lämpligt
att möjlighet beredes att i försäkringsaktiebolag nedsätta aktiekapitalet.
Jag kan även biträda den av utredningen föreslagna utformningen av nedsättningsreglerna.

Om inskränkning i rätten att förfoga över aktie.

65 §.

I denna paragraf angivas de inskränkningar i förfoganderätten över aktie,
vilka må intagas i bolagsordningen. Såsom framgår av stadgande i It) § 2
mom. må i bolagsordningen icke bestämmas annan inskränkning i förfoganderätten
än i förevarande paragraf sägs.

De förbehåll, som regleras i paragrafen, avse dels aktieägares rätt att vid
akties övergång å annan lösa aktien (1 inom.) och dels inskränkning i rätten

300

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

för utländskt eller därmed jämställt rättssubjekt (»förbjudna rättssubjekt»)
att förvärva aktie (2 mom.). Vad beträffar förstnämnda förbehåll ansluta
sig bestämmelserna härom nära till nya aktiebolagslagen.

Såvitt gäller vanliga aktiebolag hava reglerna om förbjudna rättssubjekt
stor praktisk betydelse med hänsyn till bestämmelserna i lagen den 30 maj
1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva
eller aktier i vissa bolag. I nya aktiebolagslagen hava regler i detta ämne
sammanförts i en särskild avdelning (177—187 §§). Stadgandena i 1916 års
lag äga emellertid icke tillämpning å försäkringsbolag. Från denna synpunkt
är det följaktligen utan betydelse om i försäkringsaktiebolags bolagsordning
intages förbehåll beträffande aktieförvärv av förbjudna rättssubjekt. Dylikt
förbehåll kan likväl tänkas vara av intresse med hänsyn till andra omständigheter.
Exempelvis kan det finnas önskvärt att förbjuda eller begränsa utländskt
inflytande i bolaget. Möjligheten att i försäkringsaktiebolags bolagsordning
inrymma förbehåll mot aktieförvärv av vissa rättssubjekt synes
därför —- liksom i gällande försäkringslag — böra stå öppen.

Inskränkning i rätten för vissa rättssubjekt att förvärva aktier avser endast
förvärv genom teckning eller överlåtelse. Enligt allmänna rättsgrundsatser
torde inskränkning i rätten att annorledes förvärva aktier icke kunna ske
genom förbehåll i bolagsordningen.11 177 § andra stycket nya aktiebolagslagen
stadgas, att om aktieägare, som enligt förbehåll i bolagsordningen ej må
genom teckning eller överlåtelse förvärva s. k. bundna aktier, annorledes förvärvat
sådana aktier, förbehållet icke skall medföra hinder för honom att på
grund av den företrädesrätt till teckning eller erhållande av nya aktier, som
är förenad med de förvärvade aktierna, bekomma bundna aktier. Det synes
icke erforderligt att i försäkringslagstiftningen efterbilda detta stadgande, vilket
torde grunda sig på allmänt vedertagna aktiebolagsrättsliga principer. Ej
heller torde det finnas anledning att i försäkringslagen upptaga motsvarighet
till aktiebolagslagens övriga föreskrifter rörande bundna och fria aktier.

Om reservfond så ock om bolagsstämmas rätt att genom vinstutdelning eller
eljest förfoga över bolagets egendom.

66—69 §§.

Paragraferna innehålla bestämmelser om försäkringsaktiebolags skyldighet
att reservera vinstmedel. Bestämmelserna äro emellertid icke uttömmande.
Såsom konsolideringsfonder böra nämligen betraktas jämväl de tekniska
fondema — bortsett från försäkringsfonden — beträffande vilka lagreglerna
sammanförts i en särskild avdelning (262—278 §§). Dessa regler hava redan
behandlats från försäkringsteknisk utgångspunkt.

Det torde vara lämpligt att i ett sammanhang behandla reglerna om vinstdispositionen
för såväl försäkringsaktiebolag som ömsesidiga försäkringsbolag.
För den sistnämnda företagskategorien återfinnas bestämmelserna i 194
—196 §§.

1 I detta sammanhang erbjuder det i NJA 1944 sid. 332 refererade rättsfallet intresse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

301

Gällande bestämmelser. Vad först beträffar avsättning till reservfond
åligger det enligt gällande försäkringslag (45 §) försäkringsaktiebolag,
vars rörelse icke avser allenast livförsäkring, att av sin årsvinst —
efter avdrag för vad som åtgår till täckande av möjligen förefintlig brist
från föregående år — avsätta minst tio procent till sådan fond. Sedan fonden
uppgått till ett belopp motsvarande tio procent av inbetalda aktiekapitalet
eller det högre belopp, som kan vara bestämt i bolagsordningen, må vidare
avsättning av årsvinsten kunna upphöra; nedgår fonden under det sålunda
stadgade beloppet, skall avsättning därtill ånyo vidtaga.

Skyldighet att avsätta reservfond åligger sålunda försäkringsaktiebolag,
som driver enbart skadeförsäkring, samt blandade liv- och skadeförsäkringsaktiebolag.
De rena livförsäkringsaktiebolagen äro däremot befriade från
sådan skyldighet. Anledningen härtill torde vara att bolag, som driver livförsäkringsrörelse,
är pliktigt att göra avsättning till säkerhetsfond (218 § gällande
lag) samt att ändamålet med avsättning till reservfond i stort sett sammanfaller
med det syfte som tillgodoses genom säkerhetsfonden. Då säkerhetsfonden
skall avsättas uteslutande i livförsäkringstagarnas intresse, har
det i fråga om de nyssnämnda blandade försäkringsaktiebolagen ansetts erforderligt
att för tillgodoseende av andra försäkringstagares och övriga fordringsägares
ävensom aktieägares intresse av bolagets soliditet föreskriva skyldighet
att avsätta reservfond.

Beträffande nedsättning av reservfonden stadgades i 1903 års
försäkringslag (26 §), att nedsättning finge beslutas allenast för täckande
av förlust, medan i gällande lag (45 §) föreskrives, att nedsättning för sådant
ändamål skall ske därest förlusten icke kan ersättas av andra befintliga,
till framtida förfogande avsatta medel.

Ömsesidiga försäkringsbolag äro enligt gällande lag icke skyldiga att göra
avsättning till reservfond. Det bör emellertid beaktas, att delägarna äro personligen
ansvariga för ömsesidigt försäkringsbolags förbindelser. Uppkommen
förlust täckes sålunda —- i den mån den icke ersättes med användande
av disponibla fonder — genom uttaxering å delägarna. I detta hänseende
gäller likväl den viktiga inskränkningen, att i bolagsordningen för sådant
ömsesidigt försäkringsbolag, vars rörelse icke avser försäkring av egendom,
må kunna bestämmas, att allenast bolagets tillgångar skola häfta för dess
förbindelser. Det må anmärkas, att samtliga nu verksamma ömsesidiga livförsäkringsbolag
intagit dylik bestämmelse i bolagsordningen. Beträffande
dessa bolag må vidare erinras om att uppkommen förlust kan utjämnas genom
nedsättning av premiereserven med därav betingad nedsättning av försäkringsbeloppen.

Vad beträffar säkerhetsfonden gäller, såsom nyss anförts, alt sådan
fond skall avsättas i livförsäkringsrörelse, oavsett om denna drives i form
av aktiebolag eller ömsesidigt bolag. Avsättning skall ske med minst hälften
av årsvinsten, sedan möjligen kvarstående förlust täckts och avsättning gjorts
till reservfond och premieåterbäringsreserv. Avsättningsskyldigheten upphör
då säkerhetsfonden uppgår till ett på visst sätt beräknat belopp.

302

Kungi. Maj:ts proposition nr 50.

Utöver nu nämnda, i lagen påbjudna konsolideringsåtgärder kunna i bolagsordningen
eller i försäkringstekniska grunder, i fall där sådana förekomma,
föreskrivas ytterligare konsolideringsskyldighet. Vad beträffar livförsäkringsrörelse
föreligger enligt nu gällande försäkringstekniska grunder i allmänhet
skyldighet att göra avsättning till premieåterbäringsreserv och utjämningsreserv.

Vad angår rätten att disponera över uppkommen vinst
stadgas i gällande försäkringslag såvitt gäller försäkringsaktiebolag (46 §)
bl. a., att till utdelning åt aktieägare eller försäkringstagare icke må användas
annat än den del av vinsten, som ej skall avsättas till reservfond, säkerhetsfond
eller premieåterbäringsreserv. Enligt motsvarande stadgande för
ömsesidigt försäkringsbolag (147 §) må till utdelning av ränta eller vinst åt
garanter eller av vinst åt delägare användas allenast den del av vinsten, som
ej skall avsättas till säkerhetsfond eller premieåterbäringsreserv.

Innan sådana organisationskostnader, som i balansräkningen uppförts såsom
tillgång, fullständigt avskrivits, må ej för något år till aktieägare och försäkringstagare
utdelas sammanlagt mera än fem procent å det inbetalda aktiekapitalet
eller, i ömsesidigt bolag, till garanter och delägare mera än fem
procent å det inbetalda garantikapitalet. Lagen stadgar jämväl i övrigt vissa
inskränkningar i rätten att disponera över vinsten, varjämte föreskrifter finnas
angående återbäring av vinstmedel som utbetalats i strid mot bestämmelserna.

De nu återgivna konsolideringsreglerna i försäkringsbolag äro i det stora
hela anpassade till 1910 års aktiebolagslag. I den nya aktiebolagslagen
har konsolideringsplikten i olika avseenden skärpts. Beträffande reservfonden
gäller att avsättningsskyldigheten icke upphör förrän fonden uppgår
till ett belopp motsvarande tjugu procent av aktiekapitalet eller det högre belopp,
som kan vara föreskrivet i bolagsordningen. Vidare har krav å ytterligare
konsolidering uppställts i fråga om aktiebolag, vars skuldsättning är
relativt hög i förhållande till bolagets eget kapital. Vad beträffar nedsättning
av reservfonden stadgas — liksom i 1910 års lag — att nedsättning må beslutas
allenast för täckande av förlust, som icke kan ersättas av befintliga
till framtida förfogande avsatta medel.

Den nya aktiebolagslagen har bibehållit principen att utdelning till aktieägarna
må ske — bortsett från vinstutbetalning på grund av aktiekapitalets
nedsättning — endast av den vinst, som föreligger enligt fastställd balansräkning
efter avdrag för föreskrivna fondavsättningar. 1 anslutning till lagens
reglering av koncernförhållanden stadgas vidare, att av moderbolags
vinst icke må utdelas så mycket att utdelningen, med hänsyn till koncernens
ställning och resultatet av koncernens verksamhet i dess helhet, får anses stå
i strid mot god affärssed. Rättsstridig utdelning skall återbäras, men aktiebolagslagen
gör för vissa fall undantag till förmån för dem, som i god tro
uppburit utdelningen.

Beträffande vinstutdelningen hava i aktiebolagslagen upptagits vissa helt

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

303

nya regler till skydd för aktieägarminoritet. Dessa regler innebära, att en minoritet
med sammanlagt aktiebelopp, utgörande minst en tiondel av hela aktiekapitalet,
under särskilda förutsättningar äger påkalla utdelning av en
på visst sätt begränsad del av vinsten.

Med vissa jämkningar hava i den nya aktiebolagslagen bibehållits de restriktioner
som för närvarande gälla — beträffande såväl vanliga aktiebolag
som försäkringsbolag — i avseende på bolagsstämmans rätt att disponera
över bolagets medel för främmande ändamål.

Utredningen. Beträffande avsättning till reservfond har utredningen
bibehållit principen att sådan fond skall avsättas endast i fråga
om annan rörelse än livförsäkringsrörelse. I anslutning till bestämmelserna i
nya aktiebolagslagen föreslås emellertid att försäkringsaktiebolags avsättningsskyldighet
skall upphöra först då fonden uppgått till ett belopp motsvarande
tjugu procent av aktiekapitalet eller det högre belopp, som kan vara
föreskrivet i bolagsordningen.

En nyhet i förslaget är att även för ömsesidigt försäkringsbolag stadgas
skyldighet att av årsvinsten å annan rörelse än livförsäkringsrörelse göra avsättning
till reservfond (194 §). Utredningen framhåller, att denna regel korresponderar
med förslaget om att garantikapitalet i ömsesidigt bolag skall
återbetalas, då det ej vidare erfordras för rörelsens ändamålsenliga bedrivande.
Vad särskilt angår personförsäkring finner utredningen bestämmelsen om
reservfond motiverad jämväl därav att, enligt förslaget, personlig ansvarighet
för bolagets förbindelser icke skall förekomma.

Beträffande skyldigheten att i ömsesidigt försäkringsbolag göra avsättning
till reservfond framhåller utredningen, att det här icke låter sig göra att tilllämpa
en mekanisk regel i lagen för bestämmande av den årliga avsättningen.
En objektiv grund motsvarande aktiekapitalet saknas nämligen. Förhållandena
inom skilda skadeförsäkringsgrenar äro mycket växlande. Orimliga konsekvenser
skulle därför kunna uppstå om avsättning enhetligt bestämdes
till viss kvot av premieintäkten, försäkringsbeståndet eller dylikt. Utredningen
har fördenskull funnit det lämpligt, att avsättningsskyldigheten bestämmes
med hänsyn till förhållandena i varje särskilt bolag och regleras i bolagsordningen.

Reglerna angående nedsättning av reservfonden hava — beträffande
båda företagstyperna — i utredningens förslag anpassats till nya
aktiebolagslagen. Sålunda må nedsättning av fonden beslutas allenast för
täckande av förlust, som icke kan ersättas av befintliga till framtida förfogande
avsatta medel.

Utredningens förslag beträffande säkerhetsfonden och övriga
konsolidering sfonder har förut refererats. Jag torde få hänvisa
härtill.

Nya aktiebolagslagens regler angående avsättning för skuldreglering
hava icke efterbildats i försäkringsutredningens förslag. Utredning -

304

Kungi. Maj.ts proposition nr 50.

en anmärker, att de överväganden som lett till bestämmelser om sådan avsättning
för de allmänna aktiebolagens del, uppenbarligen sakna tillämplighet
i avseende å försäkringsbolag.

Beträffande rätten att förfoga över uppkommen vinst
stadgas i förslaget beträffande försäkringsaktiebolag (67 §) att -—- bortsett
från vinstutdelning i följd av aktiekapitalets nedsättning — till aktieägarna
icke må utbetalas annat än den del av vinsten, som icke skall avsättas till
reservfond, säkerhetsfond eller återbäringsfond. Motsvarande inskränkning
gäller för ömsesidigt försäkringsbolag (195 §) beträffande betalning av ränta
enligt garantiavtal och utdelning av vinst åt garant.

I förslaget förutsättes, att avsättning av återbäring till försäkringstagarna
enligt härför stadfästa grunder skall ske i vinst- och förlus träkningen. Årsvinsten
framkommer sålunda i redovisningen först sedan dylik avsättning
skett.

Principen om begränsning i vinstutdelningsrätten innan såsom tillgång bokförda
organisationskostnader fullständigt avskrivits har bibehållits i förslaget.
Regeln har emellertid skärpts såvitt angår försäkringsaktiebolag. Sålunda
föreslås vinstutdelningen till aktieägarna begränsad till tre procent å det
inbetalda aktiekapitalet. I fråga om de ömsesidiga bolagen har däremot maximeringen
bibehållits vid fem procent å det inbetalda garantikapitalet. Utredningen
motiverar detta med att en lägre gräns skulle kunna försvåra anskaffning
av erforderligt garantikapital

Utredningen har icke funnit anledning föreslå någon motsvarighet till nya
aktiebolagslagens regler till skydd mot s. k. utsvältning av en aktieägarminoritet.
I övrigt har lagförslaget anpassats till nya aktiebolagslagen.

Yttranden. Försåkringsinspektionen har yttrat sig över förslaget angående
reservfond. Vad först angår avsättning till sådan fond i försäkringsaktiebolag
har inspektionen icke något att erinra mot de föreslagna bestämmelserna.
Däremot finner inspektionen det möta vissa betänkligheter att
föreskriva avsättningsskyldighet till reservfond även för ömsesidiga försäkringsbolag.
I detta hänseende framhåller inspektionen inledningsvis, att —
bortsett från de rena livförsäkringsbolagen — i bolagsordningen för ömsesidiga
försäkringsbolag regelmässigt intagits bestämmelser om avsättning till
fond avsedd att täcka förlust å rörelsen. Sådan fond har benämnts reservfond
eller utjämningsfond eller undantagsvis något annat. Inspektionen betonar,
att dessa bestämmelser äro vida strängare än motsvarande regler för
försäkringsaktiebolagen, enär i allmänhet all vinst skall avsättas till sådan
fond. Avvikelse från bestämmelserna har medgivits endast där särskilda omständigheter
givit fog härför, såsom för bildande av fond för amortering av
garantikapital eller för bildande av katastrofreserv eller dylikt eller för möjliggörande
(hos vissa äldre bolag) av vinstutdelning till delägarna. Därest bolag
önskat låta en mindre del av vinsten kvarstå i vinst- och förlusträkningen
har detta medgivits. De nu ifrågavarande fonderna ha i flertalet fall vuxit
till betydande belopp.

305

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

Försäkringsinspektionen anser det icke otroligt, att den föreslagna regeln
angående avsättning till reservfond i ömsesidigt försäkringsbolag i praktiken
skulle komma att medföra mindre stränga reservfondsbestämmelser än vad
det nuvarande systemet föranlett. I anslutning till utredningens uttalande,
att avsättningsskyldigheten bör bedömas med hänsyn till förhållandena i
varje bolag för sig och regleras i bolagsordningen framhåller inspektionen
som sin mening, att detta bedömande torde komma att erbjuda stora svårigheter
och att arbetet därmed knappast torde komma att motsvara resultatet.
Även ur praktisk synpunkt äro enklare regler önskvärda. Därest den nuvarande
lagbestämmelsen, att bolagsordningen skall angiva de grunder enligt
vilka skall förfogas över uppkommen vinst, icke anses tillfredsställande, vill
inspektionen ur tillsynssynpunkt förorda, att principiellt all vinst avsättes
till en enda fond för täckande av förlust å rörelsen. Avvikelse från denna
huvudregel bör endast tillåtas, dä särskilda skäl föreligga därtill. Angående
dylika avvikelser böra bestämmelser intagas i bolagsordningen.

Inspektionen tillägger, att ehuru flertalet ömsesidiga skadeförsäkringsbolag
redan avsatt reservfond, tillräckliga skäl saknas att förhindra att i stället
för reservfond bildas utjämningsfond i kommunalskattelagens mening.
Dylik fondbildning förekommer ej sällan. Inspektionen finner det sakna rimlig
mening att ömsesidigt bolag skulle äga bilda olika fonder med samma
ändamål.

Försäkringsinspektionen uttalar vidare den uppfattningen, att någon maximering
av reservfonden i ömsesidigt bolag icke bör föreskrivas, såvida ej
särskilda skäl därtill föreligga. Där avsättning till reservfond redan nu förekommer,
är fonden endast undantagsvis maximerad. Inspektionen finner det
synnerligen vanskligt att bestämma en övre gräns; denna skulle framstå som
mer eller mindre godtycklig.

Inspektionen kritiserar förslagets bestämmelse om att nedsättning av reservfonden
må beslutas allenast tor täckande av förlust, som icke kan ersättas
av befintliga till framtida förfogande avsatta medel. Den föreslagna ändringen
innebär enligt inspektionens mening en försämring med hänsyn till
tillsynen. Inspektionen anför härom vidare:

Enligt utredningens mening kan en balansering av förlust vara motiverad
för det fall, att förlusten kan väntas bliva täckt under det följande året av
överskott å den verksamhetsgren, där förlusten uppkommit. Det synes dock
inspektionen ofta bliva svårt att bedöma, huruvida en dylik täckningsmöjlighet
kommer att finnas. Med en så allmän formulering, som givits bestämmelserna
i (36 § sista stycket första punkten och 194 § sista stycket, torde viss
fara föreligga för missbruk av bestämmelserna, missbruk som det kan befinnas
svårt att komma till rätta med. I varje fall finnes, såvitt inspektionen
förstår, ingen garanti mot eftersläpning under liera år av förlust.

Vad beträffar begränsningen i vinstutdelningsrätten anmärker
försäkringsinspektionen slutligen, att det icke synes motiverat att i
detta hänseende göra åtskillnad mellan aktieägare och garanter.

20 Ilihang till riksdagens protokoll HUS. I sand. Nr 50.

306

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Även Folket—Samarbete har framhållit vissa synpunkter beträffande
konsolideringen. Dessa torde lämpligen behandlas i det följande i anslutning
till redovisningsreglerna.

Föredraganden. Beträffande försäkringsaktiebolag som är skyldigt att
avsätta reservfond har utredningen föreslagit höjning av den gräns, vid vilken
avsättning till fonden må upphöra. Genom den föreslagna höjningen,
rörande vilken någon meningsskiljaktighet icke yppats, vinnes överensstämmelse
med nya aktiebolagslagen. Det är givetvis lika angeläget att — såvitt
på lagstiftningen ankommer — söka befrämja en stark konsolidering i försäkringsaktiebolagen
som i vanliga aktiebolag. Jag ansluter mig följaktligen
till utredningens förslag i denna del.

Såsom en nyhet stadgar utredningens förslag skyldighet att avsätta reservfond
även i ömsesidigt försäkringsbolag, såvitt avser annan rörelse än livförsäkringsrörelse.
Ett sådant stadgande finner utredningen motiverat bland
annat med hänsyn därtill, att enligt förslaget garantikapitalet skall återbetalas
då det ej vidare erfordras för rörelsens ändamålsenliga bedrivande. Försäkringsinspektionen
har uttalat betänkligheter mot att ålägga ömsesidiga
bolag skyldighet att avsätta reservfond. Inspektionens argumentation finner
jag icke övertygande. I detta sammanhang vill jag uttala min anslutning till
principen om att garantikapital bör återbetalas så snart detta lämpligen kan
ske. Av vikt är att bolaget därvid är utrustat med en konsolideringsfond, som
övertar garantikapitalets funktion. Denna princip synes böra uttryckas genom
positivt lagbud.

Jag delar försäkringsinspektionens mening att mera än en fond med samma
ändamål icke bör tillåtas. Av inspektionens yttrande kan möjligen utläsas
den uppfattningen, att reservfond och utjämningsfond äro identiska i
avseende på ändamålet. I praxis anses emellertid utjämningsfond hava
till syfte att utjämna kastningar i riskförloppet, medan reservfond närmast
avser att täcka kapitalförluster. Otvivelaktigt kunna skäl anföras för att
avsätta all vinst till en och samma fond. För tillsyningsmyndiglieten synes
dock närmast vara en fördel att redovisningen upptar skilda fonder.

Med utgångspunkt från de fall, där ömsesidigt försäkringsbolag nu praktiserar
anordningen att avsätta all vinst eller den huvudsakliga delen av vinsten
till reservfond anmärker försäkringsinspektionen, att om i bolagsordningen
kommer att angivas viss gräns, vid vilken avsättning till fonden må
upphöra, detta förhållande är ägnat att medföra mindre reservfondsavsättningar
än enligt nu gällande ordning. Dessa farhågor torde få anses väsentligt
överdrivna. I detta sammanhang må framhållas, att stadgandena i 194 §
första stycket icke torde utgöra hinder för en bestämmelse i bolagsordningen,
att hela årsvinsten skall avsättas till reservfond.

Jämväl beträffande regeln för nedsättning av reservfonden ställer sig försäkringsinspektionen
kritisk mot utredningens förslag, som — i anslutning
till nya aktiebolagslagen — icke förbjuder balansering av förlust från ett

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

301

år till ett annat. Vad inspektionen i detta sammanhang anfört synes mig
likväl icke motivera ett frångående av utredningens förslag.

Såsom utredningen anmärkt, torde nya aktiebolagslagens bestämmelser angående
avsättning för skuldreglering icke böra efterbildas beträffande försäkringsbolagen.

Försäkringsutredningen har ej heller funnit skäl att efterbilda nya aktiebolagslagens
regler angående rätt för en aktieägarminoritet att påkalla utdelning
av utdelningsbar vinst. Såsom jag tidigare framhållit, torde aktieägarnas
krav på vinstutdelning böra stå tillbaka för försäkringstagarnas intresse
av låga premier och återbäring. I överensstämmelse härmed kan det förutses,
att aktieägarnas möjlighet att tillgodogöra sig vinst kommer att starkt
begränsas i bolagsordningarna. Nämnda förhållanden torde vara ägnade åt''
väsentligt reducera behovet av det ifrågavarande minoritetsskyddet, vars praktiska
värde för övrigt icke får överskattas. I detta sammanhang bör likvä''
framhållas, att bestämmelsen i 69 § första stycket i föreliggande lagförslag
gör det möjligt att i bolagsordningen tillerkänna en minoritet bland aktieägarna
rätt att påkalla vinstutdelning. Det åligger koncessionsmyndigheten
att pröva, huruvida i det särskilda fallet en dylik bolagsordningsbestämmelse
kan anses befogad. Uttalas från bolagets sida önskemål om sådant förbehåll
i bolagsordningen, torde detta som regel böra tillgodoses. På grund av vad
nu anförts finner jag det icke erforderligt att i lagen upptaga regler i förevarande
ämne.

Spörsmålet om begränsning i aktieägares och garanters vinsträtt innan vissa
såsom tillgång uppförda organisationskostnader fullständigt avskrivits torde
ha ringa praktisk betydelse. Gentemot utredningens förslag om begränsning
av den årliga utdelningen till tre procent å aktiekapitalet och fem procent å
garantikapitalet har försäkringsinspektionen anfört att någon åtskillnad mellan
aktieägare och garanter i detta hänseende icke är motiverad. Jag kan biträda
denna uppfattning. Övervägande skäl synas mig därvid tala för att
tillämpa den lägre gränsen även beträffande garanterna.

I övrigt ansluter jag mig till utredningens förslag.

Om styrelse, verkställande direktör och firmateckning.

70—90 §§.

Försäkringsutredningen erinrar om, att enligt nya aktiebolagslagen varje
allmänt aktiebolag, vars aktiekapital eller maximikapital överstiger 500 000
kronor, skall äga en styrelse bestående av minst tre ledamöter. När styrelsen
för ett aktiebolag består av tre eller flera ledamöter skall verkställande
direktör utses av styrelsen inom eller utom denna. Då endast en eller två
styrelseledamöter finnas, må däremot ej utses verkställande direktör. I nya
aktiebolagslagen stadgas vidare, att styrelseledamöterna och verkställande
direktör skola vara myndiga och, där ej för särskilt fall Kungl. Maj:t annat
tillåter, bär i riket bosatta svenska medborgare; sådant tillstånd må beträf -

308

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

fande styrelseledamöterna ej avse mer än en tredjedel av hela antalet. Verkställande
direktören må icke utses till styrelsens ordförande.

Utredningen anser, att de synpunkter, som ligga till grund för aktiebolagslagens
princip att varje större bo''ag obligatoriskt skall äga en styrelse med
minst tre ledamöter samt verkställande direktör, med särskild styrka böra göra
sig gällande på försäkringsväsendets område. Ett försäkringsbolag förvaltar
i regel betydande belopp, som inflyta från försäkringstagarna. Även i övrigt
är verksamhetens art och omfattning regelmässigt sådan, att allmänheten
äger befogade krav på en kvalificerad ledning av företaget. Kollegial sammansättning
av styrelsen jämte en inför styrelsen ansvarig verkställande direktör
utgöra en förvaltningsform ägnad att tillgodose detta krav. Uniformitet
mellan försäkringsbolagen på detta område måste vidare från det allmännas
synpunkt te sig som en fördel. I försäkringsutredningens förslag har
såsom allmän regel föreskrivits, att för försäkringsbolag — aktiebolag såväl
som ömsesidigt — skall finnas en styrelse bestående av minst tre ledamöter
ävensom en av styrelsen utsedd verkställande direktör (70 och 204 §§)’. Förslaget
upptar icke någon möjlighet till dispens från regeln att styrelseledamöterna
och verkställande direktören skola vara här i riket bosatta svenska
medborgare.

Med nu nämnda undantag och därav föranledda jämkningar i lagtexten
överensstämmer utredningens förslag i förevarande hänseenden med nya aktiebolagslagen.
Det är anledning att här närmare redogöra för innehållet endast
i 87 § i förslaget, vilket lagrum -— som ansluter sig till 59 § gällande
försäkringslag — avser firmateckning vid utfärdande av skriftlig handling.
I första stycket stadgas, att skriftlig handling, som utfärdas för försäkringsaktiebolag,
bör undertecknas med bolagets firma samt att de som teckna firman
därvid skola underskriva sina namn. Denna regel har karaktär av endast
instruktorisk föreskrift. Enligt stadgandet i andra stycket blir ställföreträdare
för bolaget, som utan firmateckning underskrivit handlingen, personligen
ansvarig för fullgörande av vad genom handlingen slutits, såframt
ej av handlingens innehåll framgår att den utfärdats å bolagets vägnar. Sådan
ansvarighet skall dock icke åvila undertecknarna, där av omständigheterna
vid handlingens tillkomst framgick, att handlingen utfärdades för bolaget,
samt den till vilken handlingen ställts av bolaget erhåller behörigen undertecknat
godkännande av handlingen utan oskäligt dröjsmål efter det begäran
därom framställts eller personlig ansvarighet gjorts gällande mot undertecknarna.

I remissyttrandena har förevarande avdelning i lagförslaget berörts endast
av försäkringsbolagens riksförbund, som i anslutning till bestämmelserna i
87 § framhåller, att försäkringsbrevet är den utan jämförelse vanligaste handlingen
av förpliktande karaktär inom försäkringsverksamheten. Vid livförsäkring,
där varje försäkringsansökan prövas av bolaget, torde — tillägger
förbundet — försäkringsbrevet i regel undertecknas i den ordning, som föreskrives
i 87 § första stycket (59 § första stycket gällande lag). Inom skade -

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

309

försäkringen åter praktiseras allmänt det förfaringssättet, att ombuden bemyndigas
att utställa försäkringsbrev. Detta är då försett med tryckt firmateckning,
som kontrasigneras av ombudet. Särskilt är detta fallet, då s. k.
kupongpolis kommer till användning, vilket i regel sker vid meddelandet av
resgodsförsäkring men är vanligt även inom en del andra försäkringsgrenar.
Riksförbundet anser, att det knappast låter sig göra och i varje fall skulle
i hög grad försvåra och fördyra förvaltningsarbetet, om man vore tvungen
att strikt följa regeln i 87 § i förslaget. Att tilldela ombuden rätt att genom
kontrasignation teckna firman med därav följande skyldighet att i försäkringsregistret
låta anteckna hela ombudskåren som firmatecknare i bär avsedda
fall anser förbundet icke kunna komma i fråga. Enligt förbundets mening
möter det, med en rimlig tolkning av den föreslagna 87 § och särskilt
dess andra stycke, intet hinder att alltjämt tillämpa den anordning, som
erfarenhetsmässigt tvungit sig fram. Då emellertid, framhåller riksförbundet,
en motsatt uppfattning lärer hava gjort sig gällande från vissa håll, har förbundet
velat fästa uppmärksamheten på saken. Om sistnämnda uppfattning
tillmätes vitsord, måste föreskrifterna i lagen ändras så, att de sanktionera
utfärdandet av försäkringsbrev i den förenklade form, som nu förekommer.

Riksförbundet anser, att vad sålunda anförts bör gälla även i fråga om
andra handlingar än försäkringsbrev, t. ex. premiekvitton. Förbundet understryker
i detta sammanhang, att utvecklingen alltmer går i riktning mot en
mekanisering av arbetet. Det vore, tillägger förbundet, orimligt om stela föreskrifter
rörande firmateckningen tillåtas hindra en från alla synpunkter
önskvärd utveckling, som icke kan medföra menliga konsekvenser för försäkringstagarna.

Föredraganden. Jag biträder utredningens förslag. I anledning av vad
försäkringsbolagens riksförbund anfört vill jag framhålla, att enligt allmänna
fullmaktsrättsliga regler skriftlig handling torde kunna utfärdas med bindande
verkan för försäkringsbolag utan att behörig firmateckning skett.
Innehållet i 87 § torde sålunda icke lägga hinder i vägen för den praxis, som
utbildats i fråga om utfärdande av försäkringsbrev m. m. inom skadeförsäkringen.

Om styrelsens och verkställande direktörens årsredovisning.

91—97 §§.

I dessa paragrafer upptagas bestämmelser angående årsredovisningen. Förslaget
bibehåller grundsatsen i gällande rätt, att årsredovisningen skall ske
genom balansräkning, vinst- och förlusträkning samt förvaltningsberättelse.

Enligt förslaget skola beträffande årsredovisningen samma regler gälla för
försäkringsaktiebolag och ömsesidigt försäkringsbolag. Rörande sistnämnda
företagskategori hänvisas i 205 § till förevarande paragrafer.

Utredningen. Inledningsvis framhåller utredningen, att försäkringslagens
— liksom också den äldre aktiebolagslagstiftningens — redovisningsregler le

310

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

sig mycket knapphändiga mot bakgrunden av nutida uppfattning angående
ekonomiska företags redovisnings- och upplysningsplikt. Utredningen anmärker,
att i nya aktiebolagslagen redovisningsbestämmelserna givits stort
utrymme, varjämte deras betydelse starkt understrukits.

Enligt utredningens mening äro de grundläggande principerna i nya aktiebolagslagen
i förevarande ämne tillämpliga jämväl å försäkringsbolagen. I
flera väsentliga avseenden anser utredningen likväl avvikelser motiverade
med hänsyn till försäkringsväsendets egenart.

Utredningen lämnar därefter en kortfattad redogörelse för grunddragen
av nya aktiebolagslagens redovisningsregler; av redogörelsen må följande här
återgivas:

I fråga om värderingen av aktiebolags tillgångar gör aktiebolagslagen
skillnad mellan tillgångar avsedda för stadigvarande bruk för bolaget (anläggningstillgångar)
och andra tillgångar (omsättningstillgångar). Anläggningstillgångar
hava sin betydelse därigenom att de stadigvarande tjäna bolagets
produktion eller rörelse, och deras värde anses böra bedömas med
hänsyn till deras nytta i sådant avseende för bolaget. Då de under längre tid
skola tjäna bolagets verksamhet, hör någon betydelse icke tillmätas tillfälliga
värdeförändringar. Omsättningstillgångarna åter äro avsedda för förhållandevis
snabb omsättning genom försäljning, och deras bokföringsvärde bör
med hänsyn därtill bestämmas på grundval av försäljningsvärdet. I fråga
om omsättningstillgångarna gäller sålunda i aktiebolagslagen såsom regel,
att de skola värderas efter »lägsta värdets princip», vilket innebär, att de
icke må upptagas vare sig över det verkliga värdet (i allmänhet = marknadsvärdet)
eller till högre belopp än del, vartill kostnaderna för deras anskaffning
eller tillverkning uppgått. Anläggningstillgångar må däremot i regel
upptagas till belopp motsvarande anskaffningskostnaderna, å vilket belopp
avskrivningar sedan skola göras. Denna avskrivningsprincip och icke lägsta
värdets princip kan följaktligen betraktas såsom huvudregel beträffande värderingen
av anläggningstillgångar. Avskrivningar å anläggningstillgångar
skola verkställas enligt en uppgjord avskrivningsplan. Därjämte föreskrives
för särskilda fall skyldighet att verkställa extraordinära avskrivningar. Å
andra sidan medgives uppskrivning av anläggningstillgångs bokförda värde
under förutsättning, att uppskrivningen motsvarar ett bestående värde hos
tillgången och att beloppet användes till erforderlig avskrivning på värdet av
andra anläggningstillgångar eller till ökning av aktiekapitalet. För vissa slag
av tillgångar givas i lagen särskilda bestämmelser. Sålunda stadgas, att aktier
i dotterbolag ävensom aktier i andra bolag eller andra andelsrättigheter samt
obligationer och andra fordringar, som äro avsedda att stadigvarande innehavas
av bolaget, skola anses såsom anläggningstillgångar. I fråga om dessa
tillgångar gäller emellertid, att avskrivning skall ske i den mån det må anses
erforderligt enligt allmänna bokföringsgrunder och god köpmannased. Beträffande
värderingsreglerna i aktiebolagslagen må vidare framhållas, att lagen
medger upptagande av s. k. goodwill såsom anläggningstillgång. Därmed
avses affärsvärde, för vilket erlagts särskilt vederlag vid övertagande av rörelse.
Strängare^ avskrivningsregler gälla beträffande sådan tillgångspost. Såsom
tillgång må enligt aktiebolagslagen icke upptagas kostnader för bolagsbildningen
eller för ökning av aktiekapitalet, ej heller förvaltningskostnader.
Däremot må under viss förutsättning kostnader för tekniskt, kommersiellt
eller annat arbete av väsentligt värde för organisationen av bolagets rörelse
upptagas såsom anläggningstillgång, dock med skyldighet för bolaget att

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

311

verkställa snabb avskrivning därå. Lagen medger att, i stället för avskrivning
på värdet av anläggningstillgångar, motsvarande belopp uppföres bland skulderna
på ett särskilt värdeminskningskonto. Även för värderingen av skulder
av vissa slag innehåller aktiebolagslagen regler.

Normerande bestämmelser givas i aktiebolagslagen angående balansräkningens
uppställning. Särskild uppgift skall lämnas i balansräkningen angående
aktier i andra bolag ävensom andra andelsrättigheter. Vissa föreskrifter
lämnas om att fordringar hos personer i ledande ställning i bolaget skola
uppgivas i balansräkningen.

Beträffande vinst- och förlusträkningens innehåll lämnar aktiebolagslagen
föreskrifter i anslutning till ett i lagen intaget specificerat schema för
dess upprättande.

Innebörden av aktiebolagslagens regler angående förvaltningsberättelsen
är, att i berättelsen skola lämnas sådana upplysningar, som äro erforderliga
för en riktig bedömning av bolagets ställning och rörelseresultat samt bolagsledningens
förvaltning men som icke lämpligen kunna lämnas i balansräkningen
eller vinst- och förlusträkningen.

Lagen innehåller särskilda redovisningsregler rörande koncernförhållanden.
I moderbolags balansräkning, vinst- och förlusträkning samt förvaltningsberättelse
skola lämnas vissa uppgifter till belysning av koncernens
ställning. Dessutom skall en särskild koncernredovisning upprättas. Denna
kan givas i form av en koncernbalansräkning, utgörande ett sammandrag
av moderbolagets och dotterbolagets balanser, eller i form av en s. k. koncernredogörelse.

Utredningen övergår härefter till frågan i vilken utsträckning nya aktiebolagslagens
redovisningsregler lämpligen böra göras tillämpliga å försäkringsbolagen.
I detta hänseende understryker utredningen till en början,
att de belopp, som av försäkringstagarna inbetalas till försäkringsbolaget,
måste av detta förvaltas på sådant sätt, att bolagets förmåga att fullgöra
sina utfästelser enligt försäkringsavtalen tryggas. Beträffande livförsäkring
är stadgat, att ett belopp motsvarande kapitalvärdet av utfästelserna skall
placeras i särskilt angivna slag av värdehandlingar av hög bonitet. I dessa
värdehandlingar njuta försäkringstagarna panträtt. Motsvarande bestämmelser
gälla för vissa former av skadeförsäkring. I övrigt må försäkringsbolagen
fritt placera sina medel. Huvudsakligen tre faktorer måste enligt
utredningens mening vara vägledande för försäkringsbolagens kapitalplaceringspolitik,
nämligen säkerheten, räntabiliteten och likviditeten.

Det kan — framhåller utredningen — icke vara tvivel underkastat att lägsta
värdets princip måste tillämpas i fråga om huvudparten av försäkringsbolagens
värdehandlingar. Dessa kunna i regel icke anses anskaffade för
»stadigvarande bruk» i nya aktiebolagslagens mening. Tre kategorier av tillgångar
kunna anses intaga en särställning, nämligen bolagets huvudkontorsfastighet,
aktier i dotterbolag samt tillgång på grund av tillskjutet garantikapital
i ömsesidigt försäkringsbolag, som är dotterbolag. Försäkringsutredningens
förslag innebär, att nämnda slag av tillgångar må värderas enligt
de regler som i aktiebolagslagen gälla för anläggningstillgångar; övriga tillgångar
behandlas såsom omsättningstillgångar. Aktiebolagslagens terminologi
finner utredningen olämplig i fråga om försäkringsbolagens kapital -

312

Kungi. Maj.ts proposition nr 50.

placeringar. Uttrycken »anläggningstillgångar» och »omsättningstillgångar»
hava sålunda icke upptagits i förslaget.

Frånsett de särskilda värderingsreglerna för nyssnämnda tre tillgångskategorier
har i förslaget ett viktigt undantag gjorts från lägsta värdets princip.
Utredningen framhåller härom, att försäkringsbolagens kapitalplaceringar
för försäkringsutfästelsernas säkerställande i regel ske på lång sikt.
De värdehandlingar, vari försäkringsfonden — vilken närmast svarar mot
utfästelserna — redovisas, behöva endast i mindre grad vara likvida, eftersom
behovet av rörelsekapital tillgodoses ur andra fonder. Värdehandlingarna
behöva sålunda icke realiseras vid en kanske ogynnsam tidpunkt utan
kunna kvarligga i portföljen till förfallo- eller konverteringsdagen. Det är
här uteslutande fråga om värdepapper, vilka normalt infrias till nominella
beloppet. Under nu nämnda förhållanden anser utredningen det icke påkallat
att vid värderingen av dessa värdehandlingar taga hänsyn till kursfluktuationer
härrörande från ändringar i ränteläget. Utredningen föreslår
därför (93 § 5 mom. samt 205 §), att nedskrivning under senaste bokföringsvärdet
må underlåtas, där värdehandlingarna med hänsyn till föreliggande
omständigheter beräknas kunna avyttras till belopp motsvarande det bokförda
värdet. Har värdehandlingen förvärvats under räkenskapsåret, må den
— under enahanda förutsättningar —- upptagas till det belopp, som motsvarar
kostnaderna för dess anskaffning. De nämnda eftergifterna beträffande
värderingen föreslås skola gälla endast de i förslaget särskilt angivna
värdehandlingar (274 § första stycket 1—7), i vilka försäkringsfond skall
redovisas. Utredningens förslag i detta ämne överensstämmer med den princip,
som redan godtagits i gällande försäkringslag. Det är tydligt, anmärker
utredningen, att en förutsättning för regelns tillämpning är att, därest bolaget
verkställer utbyte av värdehandlingar för annat ändamål än bevakande
av bolagets rätt på grund av handlingarna — t. ex. för att tillgodogöra sig
tillfälliga kursvinster — den vinst, som uppkommit på transaktionen, skall
användas till avskrivning på de värdehandlingar, i vilka försäkringsfonden
redovisas. Uttryckligt stadgande härom har icke ansetts erforderligt.

I förslaget har icke upptagits någon motsvarighet till bestämmelsen i aktiebolagslagen
att goodwill må upptagas såsom tillgång under viss begränsad
tidrymd. Utredningen finner det icke påkallat att införa denna anordning på
försäkringsväsendets område.

Beträffande rätten att såsom tillgång uppföra vissa organisationskostnader
intar förslaget — liksom gällande försäkringslag — en ståndpunkt, som
i viss mån avviker från aktiebolagslagens.

Även i fråga om anordningen med värdeminskningskonto avviker förslaget
från aktiebolagslagen. I förslaget stadgas nämligen uttryckligt förbud
mot att i stället för avskrivning på värdet av tillgångar uppföra motsvarande
belopp bland skulderna. Ett värdeminskningskonto anser utredningen ägnat
att i väsentlig grad försvåra försäkringsinspektionens kontroll av de olika
tillgångsposternas värdering.

De i aktiebolagslagen upptagna reglerna angående värdering av skulder

313

Kung1. Maj.ts proposition nr 50.

sakna enligt utredningens mening betydelse för försäkringsbolagen och hava
fördenskull icke influtit i utredningens förslag.

Utredningen påpekar, att aktiebolagslagens balansräkningsschema utformats
närmast med tanke på industriföretags redovisning. Lagens bestämmelser
härutinnan äro att anse såsom en exemplifiering. Den uppdelning i huvudposter,
som angives i schemat, kan icke under alla förhållanden vara tillfyllest.
Det framhäves uttryckligen i lagen, att ytterligare fördelning i poster
skall äga rum, där det med hänsyn till bolagets förhållanden må anses
påkallat jämlikt allmänna bokföringsgrunder och god köpmannased. Det
uppställda schemat måste enligt utredningens åsikt betraktas såsom främmande
för ett försäkringsbolags förhållanden. Med hänsyn härtill kan schemat
icke upptagas i en försäkringslag. Utredningen understryker emellertid,
att icke heller försäkringsbolagens förhållanden äro ensartade i redovisningshänseende.
I viss utsträckning göra sig skilda synpunkter gällande beträffande
t. ex. ett livförsäkrings- och ett skadeförsäkringsbolag. Vid övervägande
av hithörande spörsmål har försäkringsutredningen funnit mest ändamålsenligt,
att försäkringslagen endast upptager vissa generella bestämmelser
angående balansräkningens uppställning, medan detaljföreskrifter i
ämnet utfärdas i administrativ ordning. De skäl, som beträffande de allmänna
aktiebolagen kunna andragas mot en sådan anordning, anser utredningen
icke äga samma bärighet beträffande de slag av bolag, varom här är fråga.

I detaljbestämmelsema kunna de nyssnämnda skiljaktigheterna mellan olika
företagstyper beaktas. Genom den skisserade anordningen vinnes även i övrigt
möjlighet till smidig anpassning efter utvecklingen. En väsentlig fördel
är vidare, att på denna väg överensstämmelse lättare kan åvägabringas mellan
den balansräkning, som förelägges bolagsstämman, och den redovisning,
som bolaget har att årligen avgiva till försäkringsinspektionen. De anvisningar
för sistnämnda redovisning, som av inspektionen utfärdats med stöd av
nu gällande lagstiftning, finner utredningen nämligen väl ägnade att tjäna
såsom norm för de åsyftade administrativa föreskrifterna angående balansräkningens
uppställning. Med hänsyn till de sålunda föreslagna redovisningsreglerna
torde dock, anmärker utredningen, en översyn av de nämnda anvisningarna
vara påkallad. Självfallet måste riktlinjerna för balansräkningens
uppställning utformas på sådant sätt, att redovisningen tillgodoser anspråken
på överskådlighet och klarhet.

I överensstämmelse med vad nu anförts upptar förslaget beträffande balansräkningens
uppställning den generella regeln, att tillgångar och skulder
skola fördelas i poster på sätt som må anses påkallat med hänsyn till verksamhetens
art och allmänna bokföringsgrunder, varjämte vissa föreskrifter
lämnas angående bolagens fonder av olika slag. Pa Kungl. Maj:t skall ankomma
att meddela närmare bestämmelser angående tillgångs- och skuldposters
uppställning och benämning så ock angående redovisning av aktier i andra bolag
ävensom andra andelsrättigheter. Vad beträffar upplysningsplikten rörande
innehav av aktier och andelsrättigheter förutsätter utredningen, att
föreskrifterna härom utformas så, att syftet med upplysningsplikten väl till -

314

Kungi. Mcij.ts proposition nr 50.

godoses. Därvid anser utredningen dock böra övervägas, huruvida icke av
rent praktiska skäl redovisning av aktier eller andelar i bolag eller föreningar,
som bildats för förvaltning av försäkringsbolagets fastigheter, bör kunna ske
utan långt driven specificering.

I fråga om vinst- ocb förlusträkningen innehaller förslaget — i viss analogi
med vad förut yttrats rörande balansräkningen — endast några allmänna
regler angående dess upprättande. Utredningen understryker särskilt föreskriften
om att intäkter och kostnader skola redovisas särskilt för varje
försäkringsgren. Vidare stadgas, att närmare bestämmelser angående vinstoch
förlusträkningens uppställning skola meddelas av Kungl. Maj:t.

Den nya aktiebolagslagens regler angående redovisning av fordringar hos
personer i ledande ställning i bolaget ha icke upptagits i förslagets redovismngskapitel.
Försäkringsutredningen har ansett det icke vara med god ordning
överensstämmande, att dessa personer upptaga lån i det egna bolaget
eller i bolag tillhörande samma koncern. I 339 § har sålunda intagits förbud
häremot.

Reglerna om särskild koncernredovisning anser utredningen principiellt
böra tillämpas även å försäkringsbolag. Förslaget innehåller föreskrift härom.
Det förutsättes, att Kungl. Maj:t skall meddela närmare bestämmelser
angående koncernbalansräknings och koncernredogörelses uppställning och
innehåll. Emellertid måste enligt utredningens uppfattning beaktas, att koncernförhållandena
på försäkringsväsendets område understundom torde vara
sådana, att en koncernredovisning kan betraktas som helt ändamålslös. Här
åsyftas de fall, där visserligen de för ett koncernförhållande konstitutiva faktorerna
äro för handen, men moder- och dotterbolag drivas såsom helt självständiga
företagsenheter utan inbördes affärstransaktioner. Detta kan vara
förhållandet då intressegemenskapen endast åsyftar utnyttjande av gemensam
ombudsorganisation eller dylikt. I sådant fall är det rimligt, att dispens
meddelas från skyldigheten att avgiva koncernredovisning. Dispensrätten bör
tdlkomma Kungl. Maj:t. Prövning av frågan huruvida förutsättning för dispens
är för handen kan ske på grundval av de årliga uppgifter rörande verksamheten,
som bolagen enligt förslaget hava att fortlöpande avgiva till försäkringsinspektionen,
eller med stöd av upplysningar, som eljest kunna inhämtas.
Ehuru uttryckligt stadgande därom icke upptagits i förslaget finner
utredningen det självklart, att om försäkringsinspektionen på grund av ändrade
förhållanden finner att meddelad dispens icke längre bör bestå, anmälan
därom skall göras hos Kungl. Maj:t.

I enlighet med det anförda hava reglerna angående styrelsens och verkställande
direktörens årsredovisning utformats i förslaget. Den grundläggande
bestämmelsen om de arliga redovisningshandlingarna (balansräkning,
vinst- och förlusträkning samt förvaltningsberättelse) har upptagits i 91 §.
Då det med hänsyn till tillsynsverksamheten ansetts önskvärt att redovisningsperioden
sammanfaller för de olika bolagen, stadgas i 92 §, att kalenderåret
skall vara räkenskapsår, såframt ej särskilda förhållanden till annat

315

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

föranleda. Önskar försäkringsbolag genomföra annan redovisningsperiod,
skall bestämmelse därom inflyta i bolagsordningen (10 och 174 §§). Frågan
blir därigenom underkastad koncessionsmyndighetens prövning.

Föreskrifter angående tillgångarnas värdering hava upptagits i 93 §. Från
den såsom huvudregel uppställda lägsta värdets princip (1 mom.) medgives,
såsom förut nämnts, undantag beträffande tre slag av tillgångsposter, nämligen
fastighet, som är avsedd för inrymmande av bolagets huvudkontor, aktier
i dotterbolag samt tillgång på grund av tillskjutet garantikapital i ömsesidigt
försäkringsbolag, som är dotterbolag (2 mom.). Dessa tillgångar må
värderas till högst det belopp, vartill anskaffningskostnaderna uppgått. Härtill
anknytas regler angående avskrivningsskyldighet. Om huvudkontorsfastighet
måste anses äga ett bestående värde väsentligt överstigande det belopp,
vartill fastigheten är upptagen i närmast föregående balansräkning, må fastigheten
(3 mom.) upptagas till högst detta värde. Försäkringsutredningen
har ansett sådan uppskrivning principiellt tillåtlig endast under förutsättning
att vinsten kommer försäkringstagarna till godo. Såsom villkor för uppskrivningen
föreskrives därför, att det belopp, varmed uppskrivningen sker,
skall användas till avsättning till försäkringsfond, utjämningsfond, säkerhetsfond,
återbäringsfond eller regleringsfond eller till avskrivning på värdet
av andra tillgångar av det slag som avses i 2 mom. Förslaget medger sålunda
icke — såsom däremot fallet är i nya aktiebolagslagen — att bokföringsvinsten
användes för nyemission av aktier. Den rätt till uppskrivning av huvudkontorsfastighetens
värde, som här medgivits, begränsas även av föreskriften,
att uppskrivning icke får ske över taxeringsvärdet. Utredningen har ej
funnit erforderligt, att jämte regeln om värdering av osäkra fordringar (4
mom.) upptaga stadgandet i nya aktiebolagslagen, att värdelösa fordringar
icke må upptagas såsom tillgång. Utredningen påpekar, att ett nybildat försäkringsbolag,
särskilt inom livförsäkringsbranschen, i allmänhet vid starten
belastas av relativt stora kostnader för organisation av bolagets verksamhet.
Det har synts utredningen rimligt att bolaget får upptaga dessa kostnader såsom
tillgång i balansräkningen, dock med skärpt avskrivningsplikt (7 mom.).
Rätt att redovisa organisationskostnader såsom tillgång förutsätter förbehåll
därom i bolagsordningen. Det föreskrives vidare, att beloppet skall vara i
bolagsordningen maximerat. Försäkringsutredningen har icke lunnit påkallat
att till försäkringsväsendets område överflytta det i nya aktiebolagslagen lämnade
medgivandet att, även sedan verksamheten kommit i gång, såsom tillgång
upptaga kostnader för tekniskt, kommersiellt eller annat arbete av väsentligt
värde för organisation av bolagets rörelse.

I 94. § givas regler angående balansräkningens uppställning. Paragrafen
innehåller dock endast de grundläggande reglerna i ämnet. Såsom redan
nämnts, skall det ankomma på Kungl. Maj:t att meddela närmare bestämmelser
angående tillgångars och skulders fördelning i poster samt dessas
uppställning och benämning. I enahanda ordning skall enligt förslaget meddelas
bestämmelser angående redovisning av aktier i andra bolag ävensom
andra andelsrättiglieter. Beträffande den i paragrafen (3 mom.) upptagna

316

Kunql. Maj-ts proposition nr 50.

föreskriften, att av balansräkningen skall framgå, i vad män tillgångar pantsatts
till säkerhet för vissa fonder, anför utredningen, att skyldigheten lämpligen
kan fullgöras på det sätt att för varje tillgångspost i en särskild kolumn
i balansräkningen angives, i vilken utsträckning pantsättning skett. Därigenom
skulle enligt utredningens förmenande vinnas en överskådlig bild av
de nämnda fondernas sammansättning.

95 § innehåller de grundläggande föreskrifterna angående vinst- och förlusträknings
uppställning. Närmare bestämmelser i detta ämne skola meddelas
av Ivungl. Maj:t.

Bestämmelser rörande förvaltningsberättelsen hava upptagits i 96 §. Utredningen
understryker, att förvaltningsberättelsen utgör ett betydelsefullt led i
årsredovisningen. De regler, som härutinnan givas i nya aktiebolagslagen
(103 §), återfinnas i allt'' väsentligt i förevarande paragraf. Enligt sistnämnda
lag skall i berättelsen lämnas uppgift rörande medelantalet under räkenskapsåret
anställda arbetare samt medelantalet övriga i bolagets tjänst anställda
personer. Därjämte skall i särskilda poster upptagas sammanlagda beloppet
av utbetalda löner och ersättningar under räkenskapsåret dels till arbetare
dels till styrelsen samt verkställande direktör och andra företagsledare dels
ock till övriga befattningshavare i bolaget. Den nämnda kategoriindelningen
finner utredningen icke lämpad för försäkringsväsendets förhållanden. Hos
försäkringsbolagen utgöra i regel ackvisitörerna (inräknat de s. k. fritidsombuden)
det dominerande antalet befattningshavare. För ackvisitör är benämningen
fältman allmänt vedertagen. Av ackvisitörerna äro somliga, vilka utöva
ackvisitionsverksamheten såsom yrke, knutna till bolaget genom fastare
anställningsförhållanden, s. k. yrkesfältmän, medan andra ägna sig åt uppgiften
såsom bisyssla. Formen för försäkringsbolagets fältorganisation ger i
viss mån en bild av bolagets allmänna karaktär. Vid sidan av fältmännen
framstå bolagets övriga anställda, i främsta rummet huvudkontorspersonalen,
som en grupp med mera enhetliga anställningsförhållanden. Utredningen har
funnit övervägande skäl tala för att försäkringsbolagens uppgifter angående
antalet anställda skola avse dels antalet fältmän, med särskilt angivande av
antalet yrkesfältmän, och dels antalet av övriga i bolagets tjänst anställda
personer. Bestämmelse härom har upptagits i 96 § 1 mom. I viss konsekvens
med vad nyss sagts föreslås vidare, att lönekostnadsuppgifterna skola fördelas
på tre grupper, nämligen dels fältmän, dels styrelsen samt verkställande
direktören och andra personer i ledande ställning, dels ock övriga befattningshavare
i bolaget.

Såsom förut framhållits, skall enligt förslaget grundsatsen om skyldighet
att avgiva särskild koncernredovisning tillämpas även å försäkringsbolag. Bestämmelser
i detta ämne hava upptagits i 97 §. I 333 § angivas — i anslutning
till nya aktiebolagslagens regler — de omständigheter, vilka konstituera
ett koncemförhållande.

Yttranden. Utredningens förslag i nu förevarande delar har upptagits till
behandling endast i de av försäkringsbolagens riksförbund och Folket—Sam -

317

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

arbete avgivna yttrandena. Försäkringsbolagens riksförbund har intet att
erinra mot de grundläggande principerna i förslaget men uttalar kritik beträffande
ett par bestämmelser av större eller mindre räckvidd. Sålunda
framhåller riksförbundet rörande det i 93 § 8 mom. upptagna förbudet mot
värdeminskningskonto att det från balansteknisk synpunkt kan erbjuda fördelar
att för en grupp tillgångar bibehålla anskaffningsvärdet på tillgångssidan
och redovisa totalbeloppet av avskrivningar under de år, som förflutit
efter det tillgången förvärvades, i härför avsett konto på skuldsidan. Från
allmänhetens synpunkt kan enligt riksförbundets mening en sådan anordning
vara mera upplysande än en specifikation med endast bokföringsvärden. Förbundet
anför vidare:

Även om förbundet icke kan tillerkänna det av utredningen anförda skälet
för förbud mot värdeminskningskonto, nämligen att ett sådant konto
skulle vara ägnat att försvåra försäkringsinspektionens kontroll, större bärkraft,
vill förbundet dock, då fråga gäller livförsäkring, icke motsätta sig
förslaget utom med avseende å fastighetsinnehav. Särskilt i fråga om fastigheter
är det nämligen förenat med stora fördelar i förvaltningsavseende att
verkställa avskrivningarna indirekt genom uppläggandet av ett värdeminsknings-
eller reparationskonto, som kan disponeras för reparation eller
modernisering av den ena eller andra fastigheten allteftersom det kan befinnas
behövligt eller lämpligt. De av utredningen anförda kontrollsynpunkterna
torde ej heller ha samma vikt, då fråga gäller fastigheter som beträffande
exempelvis obligationer.

Beträffande skadeförsäkringsbolag föreligga däremot enligt riksförbundets
mening inga som helst skäl för förbud överhuvud taget mot värdeminskningskonto.

Förbundet påyrkar därför, att det allmänna förbudet mot vardeminskningskonto
uteslutes och ersättes med ett på nu angivet sätt begränsat stadgande
avseende endast livförsäkringsbolag.

Beträffande bestämmelsen i 94 § 5 inom. om skyldighet att i moderbolags
balansräkning lämna upplysning om fordringar och skulder i förhållandet
mellan moderbolaget och varje dotterbolag, anmärker försäkringsbolagens
riksförbund, att bestämmelsen icke bör gälla i fråga om utländska dotterbolag.

Vad angår föreskriften i 95 § att vinst- och förlusträkningen skall specificeras
så, att intäkter och kostnader för varje särskild försäkringsgren redovisas
för sig, ifrågasätter riksförbundet, om en så utförlig specifikation
bör belasta vinst- och förlusträkningen. Förbundet uppställer i detta sammanhang
frågan vad som i paragrafen förstås med försäkringsgren. Sådan
försäkring som sjö-, automobil-, fastighets- eller hemförsäkring bör enligt
förbundets uppfattning anses som en försäkringsgren, oavsett att dylik försäkring
täcker flera risker.

Riksförbundet anmärker alt bestämmelsen i 96 § 1 mom. tredje stycket
innebär en skärpning av nya aktiebolagens (103 §) motsvarande regel. Enligt
sistnämnda lag skall uppskrivning av omsättningstillgångar särskilt angivas
endast om uppskrivning skett utöver anskaffningsvärdet, alltså ej eu uppskrivning,
som håller sig inom sagda värde, medan enligt förslaget varje

318

Kungl. Maj.ts proposition nr öO.

uppskrivning skall särskilt anmärkas i förvaltningsberättelsen. Någon anledning
att här avvika från aktiebolagslagen anser förbundet icke föreligga.

I anslutning till bestämmelserna i 97 g angående koncernredovisning anför
riksförbundet, att det kan vara stridande mot ett svenskt bolags intresse
att offentliggöra ett aktieinnehav i ett utländskt försäkringsbolag. Särskilt
gäller detta om aktieinnehavet är så stort, att det utländska bolaget enligt
försäkringslagen skall betraktas som dotterbolag. Utländska konkurrenters
eller affärsförbindelsers kännedom om sådana förhållanden kunna utnyttjas
till skada för svenska bolag. Riksförbundet förutsätter emellertid, att de
svenska bolagens berättigade intressen av sekretess i här ifrågavarande avseenden
komma att tillgodoses med tillämpning av undantagsbestämmelserna
i 97 § andra stycket. Det bör — tillägger förbundet — kunna anförtros åt
törsäkringsinspektionen att medgiva undantag, som där avses.

Folket—Samarbete anför principiella synpunkter beträffande frågan i vilken
utsträckning s. k. dolda reserver böra tillåtas. Anstalterna anmärka, att
inom skadeförsäkringen trygghetskravet hittills stått i förgrunden. Många
försäkringsbolag hava därför bildat stora konsolideringsfonder. Denna utveckling
har enligt anstalternas mening varit naturlig och riktig. Tiden måste
emellertid nu vara inne att lägga större vikt vid skälighetskravet än tidigare
skett. Anstalterna hänvisa till sin i annat sammanhang uttalade uppfattning
rörande detta spörsmål. En nödvändig förutsättning för att skäligheten
skall kunna kontrolleras anser Folket—Samarbete vara att bolagens vinstoch
förlusträkningar redovisa det verkliga resultatet av verksamheten. Om
man alls skall ha en offentlig tillsyn över skadeförsäkringen — eu fråga
som Folket—Samarbete finner diskutabel oaktat den kan anses avgjord för
vårt lands vidkommande — bör enligt anstalternas mening tillsynsmyndigheten
ha både rätt och plikt att utöva effektiv kontroll över försäkringsbolagens
årsredovisning. Ett visst utrymme för dold konsolidering må anses
vara ett uttryck för sunda bokföringsprinciper, eftersom försiktigheten bjuder
att tillgångar och skulder värderas något på den säkra sidan, men en
dold konsolidering av obegränsad omfattning bör däremot i princip icke
förekomma.

Anstalterna papeka, att avsättning till dolda reserver kan göras på många
olika konton. I vissa fall anser sig försäkringsinspektionen kunna påkalla
justering av vinst- och förlusträkningen. Detta är däremot ej fallet vid en
form av dold reservbildning, som är av dominerande betydelse, nämligen vid
ökning av försäkringsfonden utöver den erforderliga.

Efter att ha framhållit, att gällande bestämmelser angående försäkringsfond
för livförsäkring — i vilka bestämmelser någon ändring icke föreslagits
av utredningen, såvitt i detta sammanhang har intresse — utesluta dold reservbildning
av nämnvärd betydelse inom denna verksamhetsgren, anmärker
Folket-Samarbete, att läget är helt annorlunda inom skadeförsäkringen, där
varje bolag självt bestämmer avsättning till premiereserv och ersättningsreserv.
Beträffande skadeförsäkringen anföra anstalterna vidare:

Kanyl. Maj.ts proposition nr 50.

319

Praxis har blivit, att det enda kravet på försäkringsfonden är, att den är
tillräcklig. I detta hänseende föreslår utredningen icke någon ändring. Enligt
Folket—Samarbetes mening kan det icke anses tillfredsställande, att livförsäkring
och skadeförsäkring behandlas så olika. Ehuru lagens definition på
försäkringsfonden i och för sig är fullt tillfredsställande, förordar Folket—
Samarbete därför en omformulering, som förhindrar dess användning som
en fond för dold konsolidering. Erforderliga tillämpningsföreskrifter synas
kunna utfärdas av försäkringsinspektionen, som bör erhålla samma befogenhet
att kontrollera försäkringsfonden som i fråga om livförsäkring. Det bör
påpekas, att vad som här sagts om försäkringsfonden även bör gälla den
återförsäluade delen av densamma, »värdet av återförsäkrares ansvarighet»,
vilken dock bör kunna nedskrivas där särskilda skäl (t. ex. valutaförhållanden)
äro för handen men icke helt godtyckligt.

Denna ståndpunkt innebär givetvis icke ett underskattande av konsolideringens
betydelse. Folket—Samarbetes mening är endast att konsolideringen
skall göras Öppet genom avsättning till därför avsedda fonder. Sådan avsättning
bör icke göras före bokslutet utan såsom disposition av överskottet beslutas
av bolagsstämman på förslag av styrelsen.

Vid införandet av en på detta sätt skärpt lagstiftning bör såsom en övergångsbestämmelse
föreskrivas, att belopp, som utöver det beräknade värdet
av liolagets ansvarighet innestår i försäkringsfonden, skall överföras till konsolideringsfonderna.

Folket—Samarbete framhåller, att man vid avvägningen av konsolideringsfondernas
storlek möter stora principiella svårigheter. Anstalterna tillägga
härom följande:

Risken för omkostnadsstegring, som icke bör underskattas, torde inom
skadeförsäkringen med dess i regel korta försäkringsavtal icke behöva föranleda
någon större konsolidering. Detsamma gäller risken för räntefall. Även
risken för kapitalförluster kan icke motivera mer än en mycket begränsad
fondbildning. Kraven på en fortlöpande kapitalkrävande och risktagande
utbyggnad av verksamheten äro icke heller så stora som exempelvis inom
handel och industri. Huvudvikten vid bedömandet av behovet av fondbildning
måste därför läggas vid själva försäkringsrörelsen.

Hur stor konsolidering, som riskrörelsen kräver, är en fråga som icke kan
besvaras med någon högre grad av exakthet. Erfarenheten om katastrofer
och andra kastningar i riskförloppet ger nämligen endast ofullständig ledning
för framtiden. Då utredningen i fråga om livförsäkring ansett sig böra
avstå från en teoretisk motiverad regel för konsolideringsfondemas storlek,
synes det dock icke vara omöjligt att även beträffande skadeförsäkring efter
ytterligare utredning komma fram till en någorlunda tillfredsställande regel,
som åtminstone anger de gränser, inom vilka konsolideringsfondemas tillskott
från försäkringsrörelsen bör ligga. Den nndre gränsen bör vara relativt
hög för ett svagt konsoliderat bolag, medan den övre gränsen bör successivt
nedsättas allteftersom konsolideringen fortskrider. Stora konsolideringsfonder
ha ju knappast någon annan uppgift än alt täcka katastrofrisken, och
då katastrofer äro sällsynta böra försäkringstagarnas bidrag till redan förut
stora fonder hållas inom snäva gränser.

Härefter ingå anstalterna på den av försäkringsutredningen uttalade principen,
att varje försäkringsgren i redovisningshänseende bör — såvitt möjligt
— bedömas för sig. För genomförande av denna grundsats anse anstalterna
det nödvändigt, att begreppet försäkringsgren definieras på ett enty -

320

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

digt och ändamålsenligt sätt. Anstalterna erinra om att försäkringsbolagen
under senare år sammanfört flera olika branscher i s. k. kombinerade försäkringar
under namn av fastighetsägareförsäkringar, villaägareförsäkringar
och hemförsäkringar. Därmed har åsyftats att vinna en minskning av försäkringstagarnas
besvär med försäkringarna samt en reduktion av förvaltningskostnaderna
och därmed en nedsättning av premierna. Anstalterna uttala
angelägenheten av att dessa strävanden icke motverkas genom att bolagen
nödgas redovisa i dylika försäkringar ingående moment på skilda försäkringsgrenar.
Den eftersträvade förenklingen i förvaltningen skulle eljest
äventyras. Omsorgen om kontinuitet i den officiella statistiken måste träda
tillbaka om den kommer i konflikt med rationaliseringsintresset. Det synes
anstalterna därför böra övervägas, om icke vissa kombinerade försäkringar
skulle kunna betraktas såsom en enda försäkringsgren. De statistiska undersökningar
om bärigheten av de i försäkringsgrenen ingående detaljmomenten,
som i så fall skulle erfordras, kunna — framhålla anstalterna — utföras
enklare och billigare än en genomförd bokföringsmässig uppdelning.

Föredraganden. Försäkringsbolagen äro liksom de allmänna aktiebolagen
redan enligt gällande lagstiftning pliktiga att avgiva offentlig redovisning,
vilket innebär, att redovisningen icke endast tillhandahålles delägarna
utan även insändes till offentlig myndighet för att där hållas tillgänglig
för allmänheten. Vad försäkringsbolagen beträffar utgör redovisningen därjämte
ett viktigt underlag för den offentliga tillsynen över verksamheten. Från
de enskilda medborgarna inflyta till försäkringsbolagen betydande kapitalbelopp
och bolagens verksamhet griper djupt in i det sociala och ekonomiska
livet. Dessa förhållanden motivera — såsom jag redan tidigare understrukit
— en effektiv samhällelig kontroll över verksamheten. Effektiviteten förutsätter
i sin tnr bl. a. en upplysande och specificerad redovisning för försäkringsbolagens
ställning och rörelseresultat.

I den nya aktiebolagslagen hava upptagits icke oväsentligt skärpta krav på
redovisningens utförlighet och klarhet. Lagen uppställer ett normalschema
för balans- samt vinst- och förlusträkning, vilket utgör minimikrav i fråga
om redovisningen. Balansräkningsschemat är uppgjort med hänsyn till att upplysning
skall lämnas om värderingsreglernas iakttagande, företagets likviditet
och räntabilitet. Normalschemat för vinst- och förlusträkningen innebär s. k.
nettoredovisning för rörelsen med specifikation allenast av vissa kostnadsposter.

Beträffande årsredovisningen anknyter försäkringsutredningens förslag till
de grundläggande principerna i nya aktiebolagslagen. Förslaget bygger sålunda
på nettoredovisningsmetoden men innehåller icke något normalschema
vare sig beträffande balansräkningen eller vinst- och förlusträkningen. Utredningen
föreslår i stället att detaljbestämmelser rörande redovisningen skola
utfärdas av Kungl. Maj:t; därigenom skulle främst vinnas en lämplig anpassning
till skilda företagsformer på försäkringsväsendets område.

Gentemot utredningens förslag har Folket—Samarbete riktat den princi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

321

piella anmärkningen, att det föreslagna redovisningssystemet icke hindrar en
i det närmaste obegränsad dold reservbildning, i varje fall icke på skadeförsäkringens
område. Anmärkningen har samband med den av Folket—
Samarbete förordade metoden för övervakning av premiesättningens skälighet
inom skadeförsäkringen.

Oavsett sambandet med skälighetsgrundsatsen äro Folket—Samarbetes synpunkter
av stort intresse. Anstalterna åsyfta en begränsning av möjligheterna
att avsätta medel till sådana fonder, som kunna inrymma dold konsolidering
utöver vad som betingas av nödvändigheten att upprätthålla vissa säkerhetsmarginaler.
Avsättning till dylika fonder bör enligt anstalternas mening på
lämpligt sätt maximeras med hänsyn till riskrörelsen.

Ett genomförande av de av Folket—Samarbete uttalade önskemålen skulle
innebära ett avsteg från de principer rörande redovisningen, som hittills
följts i lagstiftningen. Såsom redan berörts har lagstiftningen på detta område
ansetts ha till huvudsaklig uppgift att tillse att ett företags tillgångar
icke upptagas till för höga värden men ej att förhindra undervärdering. Ett
företags nettoförmögenhet kan sålunda vara större än en lagligen upprättad
balansräkning utvisar. Årsbalansen är följaktligen vad i bokföringsläran brukar
kallas driftsbalans eller resultatutredningsbalans och icke förmögenhetsbalans.

Visserligen medgiva de redovisningsregler, som upptagits i nya aktiebolagslagen
och som i huvudsak efterbildats i försäkringsutredningens förslag, möjlighet
till ökad insyn i de allmänna aktiebolagen och i försäkringsbolagen. En
skärpning av kraven på offentlig redovisning av företagens ekonomiska förhållanden
synes mig likväl motiverad från sociala och ekonomiska synpunkter.
I detta sammanhang må erinras om riksdagens skrivelse den 2 maj 1945
(nr 169) med begäran om utredning rörande en ur samhällelig synpunkt önskvärd,
förbättrad kunskap om företagens ekonomiska förhållanden. Utredning
i ämnet pågår inom justitiedepartementet med biträde av tillkallade sakkunniga.

Vad Folket—Samarbete anfört synes mig väl överensstämma med den
ståndpunkt åt vilken jag nyss givit uttryck. I fråga om försäkringsbolagen
tillkommer önskemålet om en offentlig tillsyn över redovisningen i syfte att
förebygga att uppkommande överskott användas till överdriven konsolidering
i stället för jämkning av premienivån. Ett öppet redovisningsförfarande är
sålunda på försäkringsväsendets område i särskild grad av prispolitisk betydelse.
Detta problemkomplex ingår i det utredningsuppdrag, som anförtrotts
den nu verksamma försäkringsutredningen. Det synes mig icke tillrådligt att
nu föregripa de utredningar, som pågå beträffande hithörande spörsmål.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag mig i nuvarande läge icke
höra frångå utredningens förslag beträffande de allmänna principerna för
redovisningen. Vad angår den kritik, som uttalats mot vissa bestämmelser i
förslaget, må följande framhållas.

Utredningens motivering för ett förbud mot värdeminskningskonto synes
mig vägande. Jag biträder sålunda förslaget i denna del.

-1 Ii i hd ny till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 50.

322

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

I 94 § 5 mom. i förslaget har upptagits föreskrift om att i moderbolags balansräkning
upplysning skall meddelas om sammanlagda beloppet av moderbolagets
fordringar hos och skulder till varje dotterbolag, så ock om sammanlagda
beloppet av varje dotterbolags fordringar hos och skulder till annat
dotterbolag. Försäkringsbolagens riksförbund har i sitt yttrande anfört, att
bestämmelsen icke bör äga tillämpning i fråga om utländska dotterbolag.
Denna ståndpunkt kan jag icke godtaga. Det synes mig nämligen uppenbart,
att reglerna angående redovisning av koncernförhållanden i väsentlig mån
skulle förfela sitt syfte, om skyldigheten att lämna upplysning om interna
affärsförbindelser icke komme att omfatta de utländska dotterföretagen. Försäkringsutredningens
förslag måste i förevarande hänseende anses överensstämma
med grunderna för den nya aktiebolagslagen.1

Bestämmelsen i utredningens förslag att — där verksamheten omfattar
flera försäkringsgrenar — intäkter och kostnader skola redovisas särskilt
för varje gren, innebär en betydelsefull principiell nyhet. Ett sådant redovisningssystem
är ägnat att skapa överskådlighet och klarhet. Det nödvändiggör
specificering av redovisningen och tvingar företagsledningen till fortlöpande
analys av verksamheten. Från principiell synpunkt har förslaget
icke mött gensaga. Däremot har från företagshåll starkt understrukits, att
en sträng tillämpning av bestämmelserna är ägnad att motverka utbredningen
av den ändamålsenliga och billiga försäkringsform, som de kombinerade
försäkringarna utgöra; åtminstone vissa försäkringskombinationer
borde därför i redovisningshänseende kunna betraktas såsom en enda försäkringsgren.
Vid avvägningen mellan de motsatta intressen, som här göra
sig gällande, bör enligt min mening den synpunkten vara ledande, att en i
och för sig önskvärd utveckling av försäkringsväsendet icke får motverkas
eller försvåras genom bokföringsregler, som icke framstå såsom motiverade
med hänsyn till den offentliga tillsynen över verksamheten. Kan erforderlig
kontroll vinnas enklare och billigare än genom en ingående analys i bokföringen,
torde i allmänhet denna väg böra beträdas.

Skyldigheten att i förvaltningsberättelsen lämna redogörelse angående
uppskrivning av tillgångar har i försäkringsutredningens förslag (96 § 1
mom. tredje stycket) utvidgats i förhållande till motsvarande regler för de
allmänna aktiebolagen. I ett remissyttrande har ifrågasatts, huruvida anledning
föreligger att i detta hänseende avvika från aktiebolagslagen. Försäkringsutredningen
torde hava åsyftat att genom skärpningen av upplysningsplikten
underlätta tillsynsverksamheten. Jag finner utredningens förslag i
denna del välgrundat.

I 97 § i förslaget fastslås skyldigheten att avgiva koncernredovisning. Undantag
från eller inskränkning i nämnda skyldighet skall enligt förslaget
kunna medgivas av Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t bestämmer.
Även i denna del finner jag förslaget kunna godtagas. Dispensregeln
synes böra tillämpas med försiktighet. Vad särskilt angår frågan, huruvida
yppandet av utländska affärsförbindelser kan medföra olägenhet för moder- 1

1 Härutinnan må särskilt hänvisas till första särskilda utskottets utlåtande nr 1 till 1944 års
riksdag, s. 60 f.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 50.

323

bolaget torde — i överensstämmelse med de principer, som ligga till grund
för redovisningsreglerna i nya aktiebolagslagen — för dispens böra förutsättas,
icke blott att skada därigenom skulle tillskyndas bolagets intressen
utan även att ett allmänt intresse skulle trädas för nära. Spörsmålet huruvida
eller i vad mån handlingar i dispensärenden böra omgärdas med sekretess,
torde böra upptagas till särskild prövning.

I anledning av vad som yttrats i ett remissvar må framhållas, att försäkringsbolagen
givetvis böra beredas tillfälle att yttra sig innan detaljbestämmelser
rörande redovisningen i administrativ ordning utfärdas.

Slutligen må anmärkas, att 93 § 5 mom. underkastats vissa redaktionella
jämkningar i anslutning till ändringar som vidtagits i 275 §.

Om revision.

98—105 §§.

I denna avdelning upptagas bestämmelser om hur bolagets kontrollerande
organ, revisorerna, utses, om revisorernas antal och kvalifikationer samt om
deras plikter och befogenheter.

Enligt nya aktiebolagslagen skall i bolag, vars aktiekapital eller maximikapital
överstiger 500 000 kronor, utses minst två revisorer. I övriga bolag
behöver endast en revisor utses. Aktieägargrupp av viss storlek har tillerkänts
rätt att utse särskild revisor genom att påkalla tillämpning av en enkel proportionell
valmetod. I de största bolagen skall minst en av revisorerna vara
auktoriserad revisor. Auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman
skall vidare utses, där det är föreskrivet i bolagsordningen eller begäres av
aktieägare med ett sammanlagt aktiebelopp om minst en tiondel av hela
aktiekapitalet. Eljest föreskrives i nya aktiebolagslagen såsom allmän kompetensregel,
att revisor bör ha den erfarenhet beträffande bokföring och insikt
i ekonomiska förhållanden, som med hänsyn till bolagets verksamhet erfordras
för uppdraget. Revisor skall vara myndig och, där ej för särskilt fall
Kungl. Maj:t annat tillåter, här i riket bosatt svensk medborgare.

Gällande försäkringslag (227 §) innehåller bestämmelse om att försäkringsinspektionen
äger förordna en revisor att med de av bolaget utsedda revisorerna
deltaga i granskningen av styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper.

Utredningen. Försäkringsutredningen utgår från att i alla försäkringsbolag,
oavsett storleken, böra finnas minst två revisorer, utsedda av bolagsstämma
eller annan i bolagsordningen bestämd valkorporation; minst en
revisor skall dock alltid väljas av stämman. Utredningen understryker, att
föreskriften om minst två revisorer i varje försäkringsbolag icke innebär
någon nyhot i praktiken. Aktiebolagslagens allmänna kompetensregel för
revisorer har upptagits i förslaget. Vidare föreslås, att i större bolag — där
verksamhetsområdet omfattar hela riket eller verksamheten eljest är av stor
omfattning — minst en revisor skall vara auktoriserad revisor eller godkänd
granskningsman. Revisor skall vara myndig här i riket bosatt svensk
medborgare. Dispens härifrån skall icke kunna medgivas.

324

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Beträffande försäkringsinspektionens rätt att förordna revisor anser utredningen
— mot bakgrunden av försäkringsinspektionens begränsade möjligheter
att med hjälp av egna befattningshavare verkställa fortlöpande inventeringar
hos bolagen — att den nämnda anordningen är ägnad att fylla
en icke oviktig funktion i tillsynsverksamheten. Utredningen har tilhnätt
denna synpunkt sådan betydelse, att i lagförslaget föreskrivits skyldighet för
inspektionen att förordna särskild revisor i varje försäkringsbolag (285 §).

Förslagets 99 § avviker från motsvarande stadgande i nya aktiebolagslagen
(106 §) beträffande regeln om mandattid för revisorer och revisorssuppleanter
som väljas av bolagsstämma. Detta sammanhänger med att i
förslaget icke upptagits nya aktiebolagslagens bestämmelser om rätt för en
minoritetsgrupp bland aktieägarna att påkalla utseende av egen revisor medelst
anlitande av en proportionell valmetod. Proportionalitetsgrundsatsen
nödvändiggör föreskrift om att revisorer och revisorssuppleanter, som väljas
av bolagsstämma, alla skola utses för samma tid. Sådan föreskrift har icke
upptagits i förslaget; däri stadgas i detta hänseende endast, att valet skall
avse tid intill dess ordinarie bolagsstämma hållits, dock icke längre tid än
till och med den stämma som skall äga rum under tredje räkenskapsåret
efter valet. Hinder möter sålunda icke att inom denna tidsram utse revisorer
eller suppleanter för olika perioder.

Avvikelse från nya aktiebolagslagen föreslås även såvitt angår nyval i det
fall, att revisor, som är vald å bolagsstämma, entledigas eller eljest avgår
eller avlider och suppleant för honom ej finnes. Enligt förslaget behöver i
dylikt fall endast utses ny revisor i stället för den avgångne. I förslaget har
däremot bibehållits nya aktiebolagslagens regel att, om nyval sker å annan
än ordinarie stämma där revisorsval skall äga rum, uppdraget skall avse
tiden allenast till och med sådan stämma.

Såsom förut nämnts utgår förslaget från att i försäkringsbolag, vars verksamhetsområde
omfattar hela riket eller vars verksamhet eljest är av stor
omfattning, minst en av revisorerna skall vara auktoriserad revisor eller godkänd
granskningsman. Bestämmelse härom har upptagits i 100 § 1 mom.
andra stycket. Där verksamheten avser direkt försäkring här i riket, skall
verksamhetsområdet angivas i bolagsordningen (6 § första stycket 3.). Uppenbart
är, att åtskilliga försäkringsbolag med lokal begränsning av verksamheten
dock driva så omfattande rörelse, att det nämnda kvalifikationskravet
för revisor blir tillämpligt å dem. Frågan huruvida rörelsen har sådan omfattning
utgör ämne för koncessionsprövningen. Anses därvid, att revisor
skall vara auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman, skall bestämmelse
härom intagas i bolagsordningen (6 § första stycket 7.). Det är givet,
att bolag, som från början icke haft dylik bestämmelse i bolagsordningen,
sedermera efter rörelsens tillväxt kan föreläggas att däri intaga föreskrift
om det nämnda kvalifikationskravet för revisor.

I 100 § 1 mom. tredje stycket ha upptagits jävsbestämmelser beträffande
revisor. Dessa bestämmelser ha givits en avfattning, som enligt utredningens

325

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

mening bättre lämpar sig för försäkringsbolagens förhållanden än motsvarande
regler i nya aktiebolagslagen.

Sistnämnda lag medger för visst fall undantag från regeln om att revisor
icke får intaga en underordnad eller beroende ställning till person i bolagets
ledning. I lagen stadgas nämligen, att av minst två revisorer i dotterbolag
en må vara tjänsteman i moderbolaget. Genom detta stadgande har lagstiftaren
avsett att åstadkomma en bekväm samt för moderbolaget och koncernen
betryggande kontroll över dotterbolaget. Ifrågavarande undantagsbestämmelse
i nya aktiebolagslagen bär icke efterbildats i det föreliggande lagförslaget.
Försäkringsutredningen framhåller, att enligt dess mening grundsatsen
om revisors oberoende ställning i förhållande till företagsledningen icke utan
särskilda skäl bör rubbas. Dylika skäl anser utredningen icke här föreligga.
Självfallet är det av betydelse för moderbolaget att hava full insyn i dotterbolaget.
Sådan kan emellertid enligt utredningens mening i praktiken ordnas
på ett både enklare och effektivare sätt än genom revisionen, i varje fall
såvitt angår försäkringsbolagen.

Såsom förut nämnts skall enligt förslaget i försäkringsbolag i regel finnas
minst tre revisorer, varav två valts av bolagsstämman eller på annat i bolagsordningen
föreskrivet sätt och en förordnats av försäkringsinspektionen;
i undantagsfall skall inspektionen kunna underlåta att förordna revisor
(285 §). I fall där antalet revisorer utgör minst tre, anser utredningen det
lämpligt att revisorerna inom sig utse en ordförande att leda revisionsarbetet.
Bestämmelse därom har upptagits i 101 § i lagförslaget.

I förslagets 105 § ha sammanförts regler angående revision av stiftelse,
som försäkringsaktiebolag bildat enligt lagen om aktiebolags pensions- och
andra personalstiftelser.

Utredningens förslag har icke mött gensaga i något yttrande.

Föredraganden. De i förevarande avdelning upptagna reglerna överensstämma
till alla delar med utredningens förslag, vilket jag finner välgrundat.

Om bolagsstämma.

106—119 §§.

Vad i denna avdelning föreskrives överensstämmer nära med motsvarande
regler för de allmänna aktiebolagen.

Såsom allmän regel gäller i nya aktiebolagslagen att bolagets redovisningshandlingar
skola vara offentliga. Undantag är likväl stadgat (121 § aktiebolagslagen)
i fråga om koncernredovisningshandlingar och vissa i aktiebolagslagen
föreskrivna skriftliga uppgifter till balansräkningen angående aktieinnehav
m. in., beträffande vilka det ankommer på bolagsledningen att avgöra
om de skola bli föremål för publicitet. Såsom motiv för undantaget har
anförts, att från affärsmässig synpunkt publiciteten kunde medföra olägenheter
för bolaget samt alt koncernredovisningen ännu vore eu oprövad redovisningsform
i vårt land, av vilken praktiska erfarenheter borde avvaktas.

326

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Utredningen anser, att de skäl, som sålunda anförts för en viss begränsning
av publiciteten i fråga om de allmänna aktiebolagen, icke med samma
fog kunna åberopas beträffande försäkringsbolagen. På försäkringsväsendets
område är — framhåller utredningen — grundsatsen om full öppenhet från
företagets sida sedan länge införd i lagstiftningen såvitt gäller förhållandet
till tillsynsmyndigheten. Framläggandet på bolagsstämma av en öppen koncernredovisning
finner utredningen icke i och för sig vara av beskaffenhet
att skada bolaget eller till detsamma anslutna företag. Utredningen håller
tvärtom före, att fullständig publicitet i fråga om redovisningen är ägnad att
främja försäkringsväsendets sunda utveckling. I överensstämmelse härmed
har i utredningens förslag (113 §) den ifrågavarande undantagsregeln icke
efterbildats.

Försäkringsbolagens riksförbund har i sitt remissvar framställt anmärkning
mot bestämmelsen i 111 § första stycket, att frånvarande aktieägares rösträtt
må utövas genom ornbud. Enligt förbundets mening saknas anledning att
uppställa krav på att den, som vill begagna sig av ombud, själv måste vara
frånvarande. Ett sådant villkor finner förbundet därjämte i viss mån stridande
mot bestämmelsen i 112 §, att aktieägare å stämman kan muntligen bemyndiga
annan att rösta i sitt ställe.

Föredraganden. Vad utredningen anfört angående redovisningshandlingarnas
publicitet överensstämmer med de synpunkter, åt vilka jag redan givit
uttryck.

Beträffande den anmärkning, som framställts av försäkringsbolagens riksförbund,
ma framhallas, att ordet ■»frånvarande» icke bör givas sådan innebörd,
som förbundet förutsatt. Uttrycket förekommer i såväl den äldre som
den nya aktiebolagslagen ävensom i gällande försäkringslag. I praxis torde
bestämmelsen icke ha ansetts hindra aktieägare från att själv — jämte ombud
— närvara å stämman. Vid sådant förhållande och då därjämte en avvikelse
från aktiebolagslagens formulering kunde föranleda osäkerhet i rättstillämpningen
finner jag icke anledning att frångå utredningens förslag.

Jämväl i övrigt ansluter jag mig till förslaget.

Om talan mot stgrelseledamot, verkställande direktör, stiftare, revisor eller

aktieägare.

120—124 §§.

Dessa paragrafer ansluta sig till motsvarande regler i nya aktiebolagslagen.

Om ändring av bolagsordningen och vissa andra fall, då särskild röstpluralilitet
d bolagsstämma erfordras, så ock om ändring av grunderna.

125—130 §§.

Av dessa lagrum ansluta sig 125—128 och 130 §§ till motsvarande stadganden
i nya aktiebolagslagen.

327

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Medan det skall ankomma på bolagsstämman att besluta om ändring av
bolagsordningen, har enligt 129 § motsvarande uppgift beträffande de försäkringslekniska
grunderna anförtrotts styrelsen. Härmed korresponderar
bestämmelsen i 263 § andra stycket angående skyldighet för styrelsen och
verkställande direktören att föranstalta om ändring av grunderna, där dessa
icke längre fylla sitt ändamål.

Försäkringsinspektionen anser, att ändring av bolagsordningen i de ämnen,
som angivas i 125 § 2 och 3 mom. bör kunna avgöras med den röstpluralitet
som stadgas i 5 mom. av samma paragraf.

Föredraganden. De i 125 § upptagna reglerna angående röstpluralitet
för olika fall av ändring av bolagsordningen överensstämma med vad som
i detta hänseende gäller för de allmänna aktiebolagen. Skäl till avvikelse härifrån
torde icke föreligga.

Om talan å bolagsstämmobeslut.

131—132 §§.

Reglerna överensstämma med vad som gäller för de allmänna aktiebolagen.
I 131 § har en avvikelse betingats därav, att lagförslaget saknar motsvarighet
till nya aktiebolagslagens regler angående rätt för en aktieägarminoritet
att påkalla vinstutdelning.

Om förlängning av försäkringsaktiebolags koncession.

133 §.

Förevarande regler hava föranletts av bestämmelsen i 4 § 1 mom., att
koncession skall kunna beviljas för begränsad tid. Bortsett från en redaktionell
ändring överensstämmer paragrafen med utredningens förslag.

Det torde utan uttryckligt stadgande därom få anses klart, att vid prövning
av fråga om förlängning av koncessionen enahanda omständigheter böra
komma i betraktande, vilka äro av betydelse vid koncessionsprövning för nybildat
bolag.

Om likvidation och upplösning.

134—165 §§.

Utredningen. De grundläggande reglerna i nya aktiebolagslagen angående
likvidation och upplösning hava upptagits i förslaget. Utredningen anför härom
följande:

Upplösningen av eit försäkringsbolag föregås av likvidation, där bolaget
ej försatts i konkurs och efter denna överskott icke finnes. Bolag kan träda
i likvidation på grund av frivilligt beslut av bolagsstämma (frivillig likvidation).
Därjämte stadgas att, då vissa händelser eller förhållanden inträffa,
skyldighet uppkommer för försäkringsbolag att träda i likvidation (tvångs -

likvidation).

I överensstämmelse med

1910 års aktiebolagslag stadgas i gällande för -

328

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

säkringslag, att bolag är skyldigt att träda i likvidation, då aktiekapitalet till
två tredjedelar eller den mindre del, som kan vara bestämd i bolagsordningen,
gått förlorat och ej inom tre månader efter det bolagsstämman erhållit
meddelande därom bristen blivit fylld; denna föreskrift är ovillkorlig. I förslaget
har — i anslutning till nya aktiebolagslagen — tiden utsträckts till
fyra månader från den bolagsstämma, där likvidationsbalansräkningen framlades,
varjämte bolaget medgivits rätt att undgå likvidationsskyldighet även
genom nedsättning av aktiekapitalet. Vidare föreslås, efter nya aktiebolagslagens
förebild, att utgången av nyssnämnda frist icke skall medföra omedelbar
likvidationsplikt utan endast rätt för styrelseledamot, verkställande direktören
och aktieägare att hos rätten göra ansökan att bolaget skall förklaras
skyldigt att träda i likvidation. Även försäkringsinspektionen skall hos
rätten äga göra anmälan om förhållandet. Intill den dag, då ärendet är utsatt
till handläggning inför rätten, kan täckning av bristen eller nedsättning av
aktiekapitalet ske och likvidation därigenom undgås.

Likvidationsplikt föreligger enligt förslaget, liksom enligt nya aktiebolagslagen,
då i bolagsordningen fastställd tid för bolagets verksamhet gått till
ända eller eljest förhållande inträffat, på grund varav enligt bestämmelse
i bolagsordningen bolaget skall upphöra med sin verksamhet. Tvångslikvidation
skall även inträda, då bolaget saknar till registret anmäld behörig styrelse
eller verkställande direktör.

Såsom en nyhet för de allmänna aktiebolagen föreskrives i nya aktiebolagslagen
likvidationsplikt, där fastställd balansräkning icke för något av de
tre sista räkenskapsåren inkommit till registreringsmyndigheten. Anledning
att efterbilda detta stadgande föreligger icke. För försäkringsbolagen skola
nämligen särskilda föreskrifter gälla angående insändande till försäkringsinspektionen
av redovisningshandlingar (281 och 282 §§ i förslaget). Försummelse
härutinnan föranleder föreläggande från försäkringsinspektionen om
vidtagande av åtgärder för vinnande av rättelse. Efterkommes icke sådant
föreläggande, kan i sista hand koncessionen förklaras förverkad (288 § i förslaget)
.

Å andra sidan föreligger enligt lagförslaget likvidationsplikt i fall, till vilka
motsvarighet saknas i nya aktiebolagslagen, nämligen då bolagets hela försäkringsbestånd
överlåtits, då koncession, som beviljats för bestämd tid, gått
till ända utan att ny koncession beviljats samt då Kungl. Maj:t förklarat koncessionen
förverkad.

Det har synts utredningen lämpligt att bereda bolaget möjlighet att självt
fatta beslut om likvidation, även sedan likvidationsplikt inträtt. Beslutet skall
enligt förslaget fattas å bolagsstämma med enkel röstpluralitet. Detta måste
emellertid ske utan dröjsmål. Varder ej på grund av anmälan inom sex veckor
efter det likvidationsskyldighet inträtt i försäkringsregistret infört, att
bolaget trätt i likvidation, ankommer det nämligen på rätten att förklara att
bolaget skall träda i likvidation. Frågan bringas under rättens prövning genom
anmälan av försäkringsinspektionen eller ansökan av styrelseledamot,
verkställande direktören eller aktieägare. Sådan anmälan eller ansökan skall
kommuniceras bolaget.

Enligt gällande rätt omhänderhaves likvidationen ej av styrelsen utan av
särskilt utsedda likvidatorer. Vid likvidation upphör även revisorernas uppdrag
men i deras ställe inträder ej på grund av lagen annat kontrollorgan.

I syfte att skapa en mera betryggande kontroll över likvidatorernas förvaltning
hava i nya aktiebolagslagen införts bestämmelser om s. k. likvidationsrevisorer.
Då val av likvidatorer sker, skall samtidigt en eller flera likvidationsrevisorer
väljas av bolagsstämman. Aktiebolagslagens regler om likvi -

329

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

dationsrevisorer hava efterbildats i lagiörslaget. Däri stadgas vidare, att försäkringsinspektionen
må, där så prövas erforderligt, förordna särskild likvidationsrevisor.

För allmänna aktiebolag bar sedan gammalt funnits möjlighet for en aktieägarminoritet
att'' tillsätta god man rör kontroll av likvidationsförvaltningen.
Denna anordning har bibehållits i nya aktiebolagslagen. Den saknas emellertid
i gällande försäkringslag och har ej heller upptagits i förevarande
förslag.

Då försäkringsbolag som meddelar livförsäkring trätt i likvidation eller
kommit i konkurstillstånd, skall enligt förslaget liksom enligt gällande försäkringslag
för tillvaratagande av livförsäkringstagarnas rätt en särskild administration
inträda. ----

I nya aktiebolagslagen uppställas regler om likvidatoremas skyldighet att
avgiva redovisning, först genom upprättande av begynnelseinventarium och
därpå grundad balansräkning, vilken skall överlämnas till likvidationsrevisorerna,
och därefter genom årlig redovisning medelst balansräkning, likvidationsräkning,
upptagande inkomster och utgifter under räkenskapsåret, samt
förvaltningsberättelse. Dessa redovisningshandlingars innehåll och uppställning
hava bestämts med hänsyn till likvidationens särskilda ändaraal,. med
väsentliga avvikelser från vad som gäller rörande den årliga redovisningen
under bolagets verksamhet före likvidationen. Sålunda skall värderingen av
tillgångarna ske efter försäljningsvärdet. Rörande redovisningens granskning
av likvidationsrevisorerna och tillhandahållande åt aktieägarna före och vid
bolagsstämma gälla liknande regler som beträffande styrelsens årsredovisning.
Däremot förekommer ej fastställelse av balansräkningen eller dechargeförfarande.
Sedan skulderna betalats och överskott skiftats mellan aktieägarna,
skola likvidatorema framlägga slutredovisning genom förvaltningsberättelse,
avseende likvidationen och skiftet, med därvid fogade redovisningshandlingar
för hela likvidationstiden. Slutredovisningen skall granskas av likvidationsrevisorerna
och tillhandahållas aktieägarna före och vid bolagsstämma.
I och med dess framläggande på stämma anses bolaget upplöst. Om
aktieägare menar sig icke hava vid skiftet erhållit vad pa honom rätteligen
belöper, äger han föra talan mot bolaget; för anhängiggörande av sådan talan
uppställer aktiebolagslagen en preskriptionstid av tre månader. Har aktieägare
icke inom fem år efter det slutredovisning framlades å bolagsstämma anmält
sig att lyfta vad han vid skiftet bekommit, skall han vara sin rätt därtill förlustig.
Äro medlen i förhållande till de skiftade tillgångarna att anse som
ringa, äge domstol förordna att de skola tillfalla allmänna arvsfonden; i
annat fall skall likvidationen fortsättas. o . .

Den nya aktiebolagslagens nu återgivna regler angående redovisning m. m.
under likvidation hava med oväsentliga avvikelser upptagits i utredningens
förslag. Det bör understrykas, att försäkringsbolag skall hava enahanda
skyldighet att till försäkringsinspektionen insända redovisningshandlingar
och andra uppgifter sedan likvidation inträtt som dessförinnan.

För allmänna aktiebolag har i nya aktiebolagslagen införts ett enklare
förfarande för upplösning av bolag, som saknar tillgångar. Domstol kan nämligen
i sådant fall förklara att likvidationen skall nedläggas och bolaget anses
upplöst. Utredningen har icke ansett denna bestämmelse böra gälla för

försäkringsbolag. ..

Fn nyhet i aktiebolagslagstiftningen är vidare, alt lagen öppnat möjlighet
för ett bolag, som trätt i likvidation, alt under vissa förutsättningar återupptaga
sin verksamhet. Motsvarande regel, som självfallet endast avser 1 all da
anledning lill tvångslikvidation icke består, har upptagits i utredningens
förslag.

330

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

I gällande försäkringslag stadgas (109 §), att om försäkringsaktiebolag
trätt i likvidation eller kommit i konkurstillstånd, nya försäkringar icke må
avslutas. Ett motsvarande stadgande har — efter en redaktionell jämkning
— upptagits i 165 § första stycket i förslaget. Härtill har utredningen knutit
en ny bestämmelse (165 § andra stycket) av innebörd, att under likvidation
sådan livförsäkring likväl må meddelas, som föranledes av gällande försäkringsavtal.
En sådan tilläggsbestämmelse finner utredningen motiverad med
hänsyn till att det för försäkringstagaren i allmänhet är av betydelse, att
försäkringsskyddet snabbt kan anpassas efter en ändring i försäkringsbehovet,
något som icke alltid kan på ett lämpligt sätt åstadkommas genom komplettering
med försäkring hos annat livförsäkringsbolag. Särskilt påtagligt
anser utredningen detta vara i fråga om tjänstepensionsförsäkring, där pensionsförmånerna
i regel baseras på ett genom löneförmånerna bestämt pensionsunderlag
enligt en på förhand fastställd plan. Även förändring i den
pensionsförsäkrades civilstånd eller familjens tillväxt kan föranleda en utvidgning
av pensionsförsäkringen, som lämpligen bör få tillgodoses av det
ursprungliga bolaget även under likvidation.

Föredraganden. Utredningens förslag synes mig kunna godtagas.

II. Om ömsesidigt försäkringsbolag.

De här upptagna bestämmelserna anknyta till motsvarande stadganden
beträffande försäkringsaktiebolag. I viss utsträckning har hänvisning skett
till dessa stadganden. Skiljaktigheter i de båda associationstypemas rättsliga
konstruktion betinga å andra sidan i olika hänseenden avvikande regler.

Om ömsesidigt försäkringsbolags bildande.

166 §.

Lagrummet, som innehåller de grundläggande reglerna beträffande koncession
för ömsesidigt försäkringsbolag, är likalydande med 4 §.

167 §.

I paragrafen hava upptagits bestämmelser angående stiftare av ömsesidigt
försäkringsbolag. Försäkringsutredningen anser, att sådant bolag skall kunna
stiftas endast av fysisk person. Skäl kunna dock åberopas — tillägger utredningen
— för att svenska staten ävensom svensk kommun godkännes såsom
stiftare här likaväl som i fråga om försäkringsaktiebolag. Försäkringsbolagens
riksförbund finner icke något bärande skäl för att i princip göra åtskillnad
mellan ömsesidiga bolag och aktiebolag, särskilt som anordningen att låta
en juridisk person stå som stiftare icke torde vara mindre av behovet påkallad
i det förra fallet än i det senare.

Föredraganden. Spörsmålet huruvida juridisk person generellt bör godkännas
såsom stiftare av ömsesidigt försäkringsbolag eller icke torde vara av
ringa praktisk betydelse. Utredningens förslag synes mig kunna godtagas.

Kungl. Maj ds proposition nr 50.

331

168 §.

I denna paragraf fastslås den redan i gällande försäkringslag (118 §) uttalade
grundsatsen, att delägare i ömsesidigt försäkringsbolag äro försäkringstagarna.

I gällande lag stadgas vidare, att för ömsesidigt försäkringsbolags förbindelser
svara delägarna personligen med obegränsad eller till visst belopp
begränsad ansvarighet, dock att i fråga om bolag, vars rörelse icke avser försäkring
av egendom må kunna bestämmas, att allenast bolagets tillgångar
skola häfta för dess förbindelser. Utredningen framhåller, att samtliga ömsesidiga
försäkringsbolag, som driva enbart personförsäkring, i bolagsordningen
intagit bestämmelse om att delägarna äro fria från ansvarighet för
bolagets förbindelser. Den nyssnämnda lagregeln angående personförsäkringens
särställning har i praxis ansetts tillämplig även i fall då ett och
samma bolag jämsides driver både person- och egendomsförsäkring. I överensstämmelse
härmed hava också — bortsett från ett par fall utan betydelse
i detta sammanhang — i samtliga nu verksamma ömsesidiga bolag av denna
typ bestämts, att allenast bolagets tillgångar skola häfta för dess förbindelser
såvitt angår personförsäkring. Principen att fritaga delägarna i ömsesidigt
försäkringsbolag från personlig ansvarighet för bolagets förpliktelser i
anledning av personförsäkring finner utredningen välgrundad. Det synes
utredningen icke påkallat att bibehalla en fakultativ lagbestämmelse härom.
Med hänsyn härtill har i förevarande lagrum i förslaget upptagits föreskrift
om att i fråga om livförsäkring och annan personförsäkring allenast bolagets
tillgångar häfta för dess förbindelser. Beträffande försäkring av annat
slag har den gällande regeln om delägarnas personliga ansvarighet bibehållits.
Försäkringsinspektionen har i princip intet att erinra mot utredningens
förslag. Inspektionen finner likväl vissa betänkligheter mot att tvångsvis
genomföra den nya bestämmelsen beträffande redan meddelade sjuk- och
olycksfallsförsäkringar. I anslutning härtill anmärker inspektionen, att i ett
bolag, som driver enbart olycksfallsförsäkring, delägarnas ansvarighet är
personlig och obegränsad. Personlig ansvarighet beträffande olycksfallsförsäkring
föreligger vidare i fyra bolag, som jämsides med sådan försäkring
meddela egendomsförsäkring eller därmed jämförlig försäkring. Inspektionen
finner det än mer betänkligt att göra den nya bestämmelsen tillämplig i
fråga om redan fastställda s. k. skadelivräntor. Vidare säger sig inspektionen
icke ha kunnat få en bestämd uppfattning, huruvida utredningens förslag
innebär ett hävande av den personliga ansvarigheten även i fråga om sådana
livräntor, som utgivas såsom ersättning för skador, mot vilkas följder
bolaget meddelat försäkring i vissa skadeförsäkringsbranscher, exempelvis
ansvarighetsförsäkring och trafikförsäkring.

De s. k. ömsesidiga arbetsgivarförsäkringsbolagen intaga en särställning.
Enligt 4 § lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete må
försäkring, som avses i nämnda lag, kunna meddelas av ömsesidigt olycks -

332

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

fallsförsäkringsbolag, vars delägare äro arbetsgivare och för vars förbindelser
delägarna svara med obegränsad personlig ansvarighet. Denna försäkring
är att anse såsom personförsäkring. Utredningen föreslår icke någon ändring
av dessa bolags rättsliga struktur. En erinran om den nämnda bestämmelsen
i 1916 års lag har intagits i förevarande lagrum i utredningens förslag.

Återförsäkringen är av särskild betydelse i förevarande sammanhang. Enligt
den allmänna regeln blir återförsäkringstagaren (cedenten) automatiskt
delägare i det ömsesidiga försäkringsbolag, vari återförsäkringen tecknas
(reassuradören). Med delägarskapet följer även för cedenten skyldighet att
intill den gräns, som angives i reassuradörens bolagsordning, vidkännas uttaxering
till täckande av förlust, som kan uppkomma i reassuradörens rörelse.
Denna princip har i lagstiftningen tillfälligt jämkats. Enligt 4 § lagen den
21 juni 1940 (nr 541) med vissa bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse
vid krig m. m. äger nämligen inländskt ömsesidigt försäkringsbolag vid
meddelande åt annat'' bolag av återförsäkring å brandförsäkring träffa förbehåll,
att det bolag ej skall vara delägare i det förra bolaget; har dylikt förbehåll
träffats, skola delägarna ej vara pliktiga att vidkännas uttaxering till infriande
av förbindelse på grund av återförsäkringen. Kungl. Maj:t har i kungörelse
sistnämnda dag (nr 543) förordnat, att berörda bestämmelser skola
gälla tillsvidare.

Efter att hava framhävt återförsäkringens betydelse i modernt försäkringsväsende
betonar utredningen försäkringstagarnas intresse av att möjligheterna
till en väl avvägd riskutjämning inom landet tagas till vara. Enligt
utredningens mening råder i praxis en viss oklarhet på detta område. Medan
å ena sidan läns- och häradsbolagen enligt gällande försäkringslag ansetts
vara i stort sett förhindrade att meddela återförsäkring, har å andra sidan
ömsesidigt riksbolag kunnat driva återförsäkringsverksamhet utan hänsynstagande
till omfattningen av den direkta försäkringsaffären. En fastare reglering
i lag av de ömsesidiga bolagens rätt att meddela återförsäkring finner
utredningen därför påkallad.

Utredningen påpekar, att delägarskapet icke blott innebär en skyldighet
för cedenten att underkasta sig uttaxering utan även rätt för denne att fordra,
att reassuradören, därest dennes tillgångar icke förslå till fullgörande
av förbindelsen med cedenten, skall så långt bolagsordningen det medger genom
uttaxering skaffa medel till infriande av förbindelsen. Delägarens skyldighet
att underkasta sig uttaxering korresponderar sålunda med en rätt att
kräva uttaxering. Utredningen uppställer frågan huruvida icke i princip
skyldigheten kan bortfalla mot det att rätten att kräva uttaxering också
häves. Om så sker, bör emellertid enligt utredningens mening cedenten icke
tillerkännas andel i reassuradörens tillgångar. Cedenten skulle sålunda icke
betraktas såsom delägare i bolaget.

En anordning sådan som i 1940 ars lag, enligt vilken cedenten uteslutes
från delägarskap endast såframt reassuradören i samband med återförsäk -

333

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

ringsavtalet gjort förbehåll därom, anser utredningen inge betänkligheter av
praktisk art. Utredningen finner det mera ändamålsenligt att genom en legal
bestämmelse utesluta cedenter från delägarskap i ömsesidigt försäkringsbolag.
Med hänsyn till de försäkringstagare, som teckna direkt försäkring i
bolaget, bör det likväl icke tillåtas detta att i obegränsad omfattning göra
utfästelser om återförsäkring. Återförsäkringarna måste följaktligen begränsas
i förhållande till de direkta försäkringarna. Regler för begränsningen
böra upptagas i bolagsordningen.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har utredningen upptagit bestämmelse
dels i 168 § att återförsäkringstagare icke på grund av återförsäkringen
skall anses såsom delägare, dels ock i 170 § första stycket 15
att, där verksamheten avser såväl direkt försäkring som återförsäkring, regler
för återförsäkringens begränsning i förhållande till den direkta försäkringen
skola angivas i bolagsordningen. Utredningen anmärker, att nyssnämnda
stadgande i 168 § utgör hinder att bilda ett rent återförsäkringsbolag
i form av ömsesidigt bolag. Någon praktisk olägenhet anser utredningen
icke uppkomma härigenom.

Försäkringsbolagens riksförbund anmärker, att i 168 § uttrycklig bestämmelse
saknas därom, att delägarna skola vara befriade från uttaxering för
infriande av förbindelse på grund av återförsäkring. Om brist uppkommer,
äro därför enligt 197 § i förslaget de direkta försäkringstagarna skyldiga
att vidkännas uttaxering även för sådan förbindelse. Enligt riksförbundets
mening saknas anledning att på sådant sätt belasta delägarna. Förbundet
tillägger:

Fritagas delägarna från ansvarighet för återförsäkring, stärkes bolagets
förmåga att fullgöra sina förbindelser på grund av direkta försäkringar. Delägarnas
ställning tryggas och deras anspråk på betalning för inträffade
försäkringsfall kunna tillgodoses i vidare mån än eljest. Å andra sidan kan i
så fall brist, som uppkommit på grund av återförsäkring, föranleda att bolagets
egendom måste avträdas till konkurs, oaktat bristen skulle ha kunnat
täckas genom uttaxering å delägarna och genom nedsättning av premiereserv
och ersättningsbelopp. Här föreligger en avvägningsfråga, som kan bedömas
olika, men enligt vår mening tillvaratas de direkta försäkringstagarnas
intresse bäst genom att de fritagas från ansvarighet för förbindelse på
grund av återförsäkring, som meddelats av bolaget.

Föredraganden. Redan 1903 års försäkringslagstiftning öppnade möjlighet
att genom bestämmelse i bolagsordningen befria delägare i ömsesidigt
försäkringsbolag från personlig ansvarighet för bolagets förbindelser beträffande
annan försäkring än egendomsförsäkring. Denna personförsäkringens
särställning motiverades i förarbetena till nämnda lagstiftning dels därmed,
att det här icke såsom vid egendomsförsäkring handlade om ersättning för
inträffad förlust av egendom, som kunde till sitt penningvärde åtminstone
approximativt uppskattas, utan om utbetalning av godtyckligt fixerade belopp,
dels ock därmed att försäkring av egendom i regel förutsatte hos försäkringstagaren
en viss grad av solvens, vilket däremot i fråga om personförsäkring,
som närmast avsåge hopsamlandet av gjorda besparingar, icke

334

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

behövde vara fallet. Dessa synpunkter torde alltjämt få anses avgörande. Utvecklingen
har också gått därhän, att samtliga ömsesidiga livförsäkringsbolag
i bolagsordningen intagit förbehåll om att allenast bolagets tillgångar
skola häfta för dess förbindelser. Med få undantag hava jämväl sådana
ömsesidiga försäkringsbolag, vilka driva personförsäkring (sjuk-, olycksfalls-
och invaliditetsförsäkring) enbart eller jämsides med andra branscher
gjort enahanda förbehåll beträffande personförsäkringen. I likhet med utredningen
anser jag lämpligt att lagfästa den praxis, som sålunda utbildats.

Försäkringsinspektionen har uttalat betänkligheter mot att geniomföra
denna princip även beträffande redan tecknade försäkringar i fall där bolaget
icke gjort förbehåll om delägarnas ansvarsfrihet. Av de fem av inspektionen
antydda bolag, vilka här komma i betraktande, har ett bolag numera
ombildats till aktiebolag; detta bolag saknar sålunda nu intresse i förevarande
sammanhang. Beträffande övriga fyra bolag1 har jag under hand inhämtat,
att dessa företags ekonomiska ställning är sådan, att ett hävande av
det personliga ansvaret beträffande redan tecknade försäkringar icke bör
möta betänkligheter. I detta sammanhang vill jag erinra om att ömsesidigt
försäkringsbolag enligt 194 § i förslaget är skyldigt att av årsvinsten å annan
rörelse än livförsäkringsrörelse göra avsättning till reservfond med minst
det belopp, som angives i bolagsordningen. Vid den blivande nya koncessionsprövningen
beträffande de berörda fyra bolagen bör givetvis tillses, att upphävandet
av uttaxeringsrätten uppväges av en betryggande fondbildning. Vad
försäkringsinspektionen vidare anfört angående redan fastställda livräntor
kan jag icke biträda. Livräntetagarnas rätt är nämligen säkerställd genom
redan verkställda avsättningar till premiereserven i enlighet med grunder,
som fastställts av Kungl. Maj it, varjämte tillgångar motsvarande andelen i
premiereserven pantsatts för vederbörandes räkning.

Det torde icke föreligga anledning att göra undantag i fråga om någon del
av personförsäkringen. Även sådana livräntor, som utgå på grund av trafikeller
annan ansvarighetsförsäkring, beröras sålunda av bestämmelsen.

Vad utredningen anfört för återförsäkringstagamas uteslutande från delägarskap
finner jag välgrundat. Försäkringsbolagens riksförbund har anmärkt,
att bestämmelsen icke utformats pa sadant sätt, att delägarna äro
befriade från uttaxering för infriande av förbindelse på grund av återförsäkring.
Riksförbundet finner sådan ansvarsfrihet motiverad. Vad riksförbundet
sålunda anmärkt, synes mig böra beaktas. I detta sammanhang vill jag
emellertid understryka angelägenheten av att återförsäkringsrörelsen på
lämpligt sätt begränsas. Regler för begränsningen skola enligt 170 § första
stycket 15 intagas i bolagsordningen. Vid denna avvägning torde graden av
bolagets konsolidering böra tillmätas särskild betydelse.

Genomföras de regler angående återförsäkring i ömsesidigt bolag, som jag
här förordat, torde 4 § i nyssnämnda lag den 21 juni 1940 böra upphävas.

Arbetsgivarnas ömsesidiga ansvarsförsäkringsbolag, Järnvägsmännens ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag,
Motorförarna, ömsesidigt försäkringsbolag för helnyktra, och Försäkringsbolaget
Trafik, ömsesidigt. Förstnämnda bolag tecknar icke längre nya olycksfallsförsäkringar.

335

Kunffl. Maj.ts proposition nr 50.

Jag har emellertid för avsikt att i annat sammanhang upptaga frågan, huruvida
icke lagen i dess helhet kan upphävas.

Någon erinran om den särställning, som de i 4 § olycksfallsförsäkringslagen
angivna bolagen intaga i fråga om den personliga ansvarigheten, torde
icke erfordras i förevarande lagrum. Beträffande dessa bolag har nämligen i
348 § intagits en allmän bestämmelse, att försäkringslagen är tillämplig allenast
i den mån annat icke följer av vad i olycksfallsförsäkringslagen är
stadgat.

169 §.

I denna paragraf har upptagits bestämmelsen i gällande lag att ömsesidigt
försäkringsbolag icke må bildas utan garantikapital med mindre särskilda
skäl till undantag förefinnas. Lagrummet innehåller därjämte den viktiga bestämmelsen,
att garantikapitalet skall återbetalas då detsamma ej vidare
erfordras för rörelsens ändamålsenliga bedrivande.

170 §.

Paragrafen anger de ämnen, vilka ovillkorligen skola regleras i bolagsordningen.
Den motsvarar 6 § i fråga om aktiebolagen.

Första stycket 8.

Här stadgas, att bolagsordningen skall angiva grunderna för utövande av
rösträtt och fattande av beslut å bolagsstämma, med särskilt angivande, huruvida
och i vilken mån delägares rösträtt skall utövas genom utsedda delegerade.
Stadgandet överensstämmer — efter en redaktionell jämkning, som
sammanhänger med ändring av 207 § — med utredningens förslag.

Det är här endast fråga om delägares rösträtt. Har garantikapital förskjutits,
skall i bolagsordningen särskilt angivas huruvida och i vilken mån rösträtt
må tillkomma garant (punkt 19).

Första stycket 12.

Denna punkt motsvarar — med en redaktionell jämkning — punkt 13 i
utredningens förslag. Därjämte har här upptagits en tilläggsbestämmelse
motsvarande stadgandet i 6 § första stycket 11.

Första stycket 13.

Punkten motsvarar punkt 12 i utredningens förslag.

Första stycket 15.

Enligt utredningens förslag skall bolagsordningen — i fall där verksamheten
avser såväl direkt försäkring som återförsäkring — angiva regler för
återförsäkringens begränsning i förhållande till den direkta försäkringen.
Försäkringsbolagens riksförbund medger, att det i vissa fall kan vara pakallat
att i de direkta försäkringstagarnas intresse begränsa rätten att meddela
återförsäkring; föreskrift härom bör då finnas intagen i bolagsordningen.
Att ovillkorligen begränsa rätten för ett ömsesidigt bolag att meddela
återförsäkring finner förbundet emellertid icke motiverat. Fall kunna före -

336

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

komma, då ett ömsesidigt bolag med hänsyn till sin soliditet och andra omständigheter
bör äga rätt att meddela återförsäkring utan någon begränsning
i förhållande till bolagets direkta försäkringsrörelse, och möjlighet härtill
bör enligt riksförbundets mening hållas öppen. Försäkring sinspektionen
ger uttryck åt liknande synpunkter.

Föredraganden. Om ömsesidiga försäkringsbolag skola medgivas rätt
att meddela återförsäkring synes mig hänsyn till delägarnas säkerhet ovillkorligen
kräva, att återförsäkringen på lämpligt sätt begränsas i förhållande
till den direkta försäkringen. Jag torde få hänvisa till vad jag tidigare yttrat
härom.

Första stycket 18.

I denna punkt föreskrives skyldighet att i bolagsordningen angiva, huruvida
och i vilken ordning ränta skall erläggas å garantikapitalet och vinst
utdelas till garant, så ock i vilken ordning garantikapitalet skall återgäldas.

Utredningen finner det naturligt, att utfästelse om ränta å garantikapitalet
anknytes till den allmänna räntenivån. Med hänsyn till angelägenheten
av fullständig publicitet kring förekommande garantiavtal ifrågasätter utredningen
om icke i vinst- och förlusträkning ränta å garantikapital bör
upptagas såsom obligatorisk post. Utredningen tillägger, att spörsmålet bör
uppmärksammas vid utfärdandet av de administrativa föreskrifterna angående
vinst- och förlusträkningens uppstälining.

Föredraganden. Utredningens förslag förutsätter, att ingångna garantiavtal
skola granskas av koncessionsmyndigheten. Detta måste anses såsom
en konsekvens av koncessionssystemet. Vid granskningen bör tillses, att försäkringsbolaget
icke belastas med oskäliga villkor. Utredningens uttalande
angående räntan torde få anses välgrundat. Vinst å rörelsen torde i regel böra
gottgöras garant.

Jag är vidare ense med utredningen därom, att garantränta bör klart redovisas
i vinst- och förlusträkningen. Detsamma bör gälla om vinst till garant.

Tredje stycket.

Här angivas vissa föreskrifter i bolagsordningen, som hava avseende endast
å själva bolagsbildningen. Det framstår som naturligt, att dessa föreskrifter
vid lämpligt tillfälle utmönstras sedan bolaget trätt i verksamhet.

171 §.

Lagrummet innehåller regler angående ömsesidigt försäkringsbolags firma
och ansluter sig till gällande bestämmelser i ämnet.

172 §.

Enligt 170 § första stycket 13 skall i bolagsordningen angivas antal och
belopp av försäkringar, som skola vara tecknade innan ömsesidigt försäkringsbolag
må anses bildat.

Kungl. \iaj:ts proposition nr 50.

337

I förevarande paragraf stadgas, att vid denna prövning hänsyn skall tagas
till beskaffenheten av den tillämnade rörelsen och till garantikapitalets
storlek.

173 och 174 §§.

Dessa paragrafer motsvara 9 och 10 §§ beträffande försäkringsaktiebolagen.

175 §.

I denna paragraf stadgas, att sedan stadfästelse å bolagsordningen meddelats,
teckning av försäkringar i bolaget skall ske å teckningslista. Därjämte
lämnas föreskrifter angående teckningen och tec.kningslistan.

Utredningen anmärker, att motsvarande lagrum i gällande försäkringslag
(125 §) innehåller regler om teckning av delaktighet i ömsesidigt försäkringsbolag,
samt fortsätter:

Teckning av delaktighet är liktydigt med att vederbörande undertecknar
ansökan om försäkring i det tillämnade bolaget. Ansökningen måste anses
bindande för tecknaren. Någon prövning huruvida tecknaren verkligen kan
godkännas såsom försäkringstagare — t. ex. vid livförsäkring ur synpunkten
av vederbörandes hälsotillstånd — kräves icke i lagen.

De nu refererade bestämmelserna i gällande försäkringslag kunna synas
bristfälliga. En närmare reglering i lagen av detta problemkomplex -—- vilket
otvivelaktigt skulle verka icke oväsentligt tyngande i lagtexten — har likväl
synts utredningen opåkallad. Till stöd för denna ståndpunkt torde kunna
åberopas, dels att nybildning av försäkringsbolag kan väntas bliva synnerligen
ringa och dels att teckningslistorna kunna av de koncessionsprövande
myndigheterna infordras för granskning. Redan sistnämnda förhållande torde
innebära en fullt betryggande garanti gentemot missbruk.

I terminologiskt avseende föreslås den ändringen, att uttrycket teckning
av delaktighet utbytes mot teckning av försäkringar.

Föredraganden. Jag biträder utredningens förslag.

176—191 §§.

Dessa paragrafer, vilka avse konstituerande stämman, val av styrelse och
revisorer, ansökan om registrering in. m., ansluta sig till motsvarande bestämmelser
för försäkringsaktiebolagen.

Om inbetalning och återbetalning av garantikapital.

192 och 193 §§.

Paragraferna överensstämma med utredningens förslag.

Utredningen anför i sin motivering följande:

Med 193 § korresponderar bestämmelsen i 169 § andra stycket, att garantikapitalet
skall återbetalas då det ej vidare erfordras för rörelsens ändamålsenliga
bedrivande. Även om det måste anses angeläget att bolaget inriktar
sig på att snarast möjligt frigöra sig från garantikapitalet och det där22
Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 50.

338

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

med förenade inflytandet på bolagets förvaltning, är det å andra sidan av
vikt, att återbetalning icke verkställes förrän viss grad av konsolidering uppnåtts.
Reglerna i 193 § äro avsedda att tjäna såsom spärr mot för tidig
återbetalning. I paragrafen stadgas sålunda, att återbetalning icke må ske
förrän såsom tillgång uppförda organisationskostnader fullständigt avskrivits
samt, där rörelsen avser livförsäkring, säkerhetsfonden uppgår till föreskrivet
minimum. Regler angående rätt att såsom tillgång uppföra organisationskostnader
återfinnas i 205 §, jämförd med 93 § 7 mom.; om skyldighet
att avsätta säkerhetsfond givas föreskrifter i 271 §. I syfte att skapa ytterligare
säkerhet för att återbetalning av garantikapital icke sker i sådan
ordning, att bolagets soliditet eller likviditet äventyras, föreskrives vidare
i 193 §, att beslut om återbetalning, helt eller delvis, må bringas till verkställighet
endast efter tillstånd av försäkringsinspektionen.

Slutligen innehåller 193 § föreskrift om att verkställd återbetalning ofördröjligen
skall av styrelsen och verkställande direktören anmälas för registrering.

Föredraganden. Vad utredningen anfört torde få anses välgrundat.

Om reservfond så ock om bolagsstämmas rätt att förfoga över bolagets

egendom.

194—196 §§.

Beträffande dessa paragrafer torde jag få hänvisa till vad jag förut anfört.

Om uttaxering i ömsesidigt försäkringsbolag.

197—203 §§.

Utredningen. Reglerna för täckande av förlust i ömsesidigt försäkringsbolag
måste utformas olika för det fall, att allenast bolagets tillgångar häfta
för dess förbindelser (personförsäkring), och för det fall, att delägarna äro
personligen ansvariga för förbindelserna (annan försäkring). I fråga om
principerna för förlusttäckning anför utredningen följande:

Beträffande redovisningen bygger lagförslaget på tanken att varje försäkringsgren
bör bedömas för sig. I överensstämmelse härmed stadgas i 95 § i
förslaget att, om verksamheten omfattar flera försäkringsgrenar, intäkter och
kostnader skola i vinst- och förlusträkningen redovisas särskilt för varje
verksamhetsgren. Förlust, som uppkommit i en viss försäkringsgren, bör sålunda
principiellt i första hand täckas genom användande av intäkter eller
avsättningar, som belöpa på samma gren.

God affärssed torde i regel kräva, att uppkommen förlust å verksamheten
täckes samma år förlusten uppstått. För det fall att förlusten kan väntas bliva
täckt under det följande året av överskott å den verksamhetsgren, där förlusten
uppkommit, kan likväl en balansering av förlusten vara motiverad;
härvid förutsättes självfallet, att förlusten icke är av sådan omfattning att,
enligt vad därom är stadgat, uttaxerings- eller likvidationsskyldighet föreligger.
—

Till förenkling av den följande framställningen må följande beteckningar
införas för olika slag av försäkringar. Till grupp A hänföres livförsäkring

liungl. Maj.ts proposition nr 50.

339

ävensom annan personförsäkring för längre tid än tio år, till grupp B sådan
personförsäkring som icke avses under A, d. v. s. personförsäkring av annat
slag än livförsäkring för högst tio år, huvudsakligen sjuk- och olycksfallsförsäkring,
samt till grupp C annan försäkring. Det hör erinras om att, därest
ett kortfristigt olycksfallsförsäkringsavtal (d. v. s. tillhörande grupp B)
efter inträffat försäkringsfall föranlett utgivande av livränta, de för grupp A
givna bestämmelserna bliva tillämpliga å försäkringen. Enligt utredningens
förslag skola i ömsesidigt försäkringsbolag allenast bolagets tillgångar häfta
för dess förbindelser i anledning av försäkringar tillhörande grupperna A
och B, medan i fråga om grupp C delägarna ikläda sig personlig ansvarighet.
Förlust inom den sistnämnda gruppen skall täckas genom uttaxering a delägarna
i denna grupp; i detta hänseende överensstämmer förslaget med nu
gällande regler. Vad angår grupperna A och B stadgas i gällande försäkringsiag
att, där personlig ansvarighet icke förekommer, förlust i sista hand skall
täckas i fråga om A-gruppen genom nedsättning av premiereserven och därav
betingad nedsättning av försäkringsbeloppen samt i fråga om B-gruppen
genom nedsättning såväl av premiereserven med därav betingad nedsättning
av försäkringsbeloppen som av de ersättningsbelopp, som svara mot försäkringsfall,
vilka inträffat under räkenskapsåret. För försäkringar tillhörande
grupp A avsättes regelmässigt i bolaget en betydande premiereserv, vilken
gör det möjligt att fördela förlusten på bolagets försäkringstagare. Tillämpad
på ändamålsenligt sätt leder nedsättningsprincipen här till rimligt resultat.
I fråga om grupp A har den också bibehållits i utredningens förslag. Däremot
har utredningen icke funnit principen tillfredsställande såvitt gäller
försäkringar tillhörande grupp B. För dessa har den avsatta premiereserven,
som är relativt obetydlig, närmast till uppgift att täcka de löpande utgifterna
för verksamheten. Tillämpning av den nyssnämnda nedsättningsprincipen
skulle följaktligen medföra, att förlusten praktiskt laget komme att helt
drabba de relativt fåtaliga försäkringstagare, vilka tillerkänts skadeersättning
under det ifrågavarande räkenskapsåret. Denna konsekvens är uppenbart
orimlig. De nämnda försäkringstagarna böra i stället betraktas på samma
sätt som bolagets övriga borgenärer. Detta betraktelsesätt — som ligger
till grund för utredningens förslag i denna del — leder till att nedsättningsprincipen
icke bör tillämpas å försäkringar tillhörande grupp B. Förlust som
icke kan täckas medelst användande av därför avsatta fonder eller andra
disponibla medel medför sålunda skyldighet för bolaget att avträda sin egendom
bil konkurs.

I 199 § av förslaget angivas riktlinjerna för genomförande av uttaxering.
Däri stadgas, att uttaxeringen skall ske i förhållande till varje delägares försäkringsbelopp,
dock att, om bolagsordningen innehåller avvikande bestämmelser,
dessa skola gälla. Klart är, att den i lagrummet anvisade uttaxeringsnormen
närmast avser det fall, att bolaget endast driver eu enda försäkringsgren
(tillhörande grupp C). Omfattar verksamheten två eller flera försäkringsgrenar,
torde denna norm i regel icke vara ändamålsenlig; i vissa fall
framstår den såsom uppenbart orimlig. I dylikt fall böra principerna för uttaxering
intagas i bolagsordningen. Dessa principer bliva därigenom föremål
för koncessionsmyndighetens bedömande. Vid uttaxeringsreglemas utformning
bör — i överensstämmelse med vad ovan anförts — (ten synpunkten
vara vägledande, att förlust å eu försäkringsgrcn skall täckas genom uttaxering
bland försäkringstagarna i samma gren.

För närvarande förekommer del i stor utsträckning, att försäkringar tillhörande
både grupp B och grupp O meddelas av samma bolag. Tydligt är,
att tillämpning av försäkringsulredningens ovan återgivna förlusttäcknings -

340

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

regler måste föranleda krav på stark reservfond för grupp B. Detta måste
beaktas, då avsättningsskyldigheten fixeras i bolagsordningen.

För att ytterligare belysa innebörden av de av utredningen angivna principerna
för täckande av förlust har utredningen upprättat ett schema, omfattande
såväl försäkringsaktiebolag som ömsesidigt försäkringsbolag. Schemat
avser det mest komplicerade fallet, nämligen att ett och samma bolag
meddelar försäkring inom alla grupperna A—C. Med fria fonder avses i
schemat fonder, som icke äro i lagen föreskrivna (till framtida förfogande
avsatta medel, dispositionsfond etc.). I schemat bortses från de i 4 § olycksfallsförsäkringslagen
omförmälda ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen,
där delägarna svara med obegränsad personlig ansvarighet.

Schema för täckande av förlust.

För täckande av förlust å viss försäkringsgren skola följande åtgärder vidtagas
i nedan angiven ordning.

Försäkringsaktiebolag. ömsesidigt försäkringsbolag.

Förlusten har uppkommit inom Grupp A.

1. Fria fonder belöpande å försäkringsgrenar inom grupp A tagas i anspråk.

2. Nedsättning sker av regleringsfond, säkerhetsfond, utjämningsfond (i livförsäkring)
och återbäringsfond.

3. Fria fonder belöpande å försäkringsgrenar inom grupperna B och C tagas
i anspråk.

4. Nedsättning sker av B- och C-gruppemas reservfond.

5. Aktiekapitalet tages i anspråk 5. Garantikapitalet tages i anspråk
med 2/>-

6. Likvidation eller konkurs inträ- 6. Försäkringssummor (och tilldelad

der. återbäring) nedsättas i den verk samhetsgren,

där förlusten uppkommit.

Förlusten har uppkommit inom Grupp B.

1. Fria fonder belöpande å samtliga försäkringsgrenar inom grupperna A,
B och C tagas i anspråk.

2. Nedsättning sker av B- och C-gruppemas reservfond.

3. Aktiekapitalet tages i anspråk 3. Garantikapitalet tages i anspråk,
med 2/3.

4. Likvidation eller konkurs inträder.

Förlusten har uppkommit inom Grupp C.

1. Fria fonder belöpande å samtliga försäkringsgrenar inom grupperna A,
B och C tagas i anspråk.

2. Nedsättning sker av B- och C-gruppernas reservfond.

3. Aktiekapitalet tages i anspråk 3. Garantikapitalet tages i anspråk.

med 2/3.

4. Likvidation eller konkurs inträ- 4. Uttaxering sker å delägarna inom

der. * den försäkringsgren, där förlusten

uppkommit.

5. Försäkrings- och ersättningsbelopp
nedsättas inom d:o.

241

Kung!. Maj:ts proposition nr 50.

Beträffande detaljutformningen av förslaget anför utredningen,
att 198 § bygger på grundsatsen att uppkommen förlust — av beskaffenhet
att skola täckas genom uttaxering —- ofördröjligen skall täckas och sålunda
icke får balanseras.

I 199 § föreskrives, att uttaxering skall ske i förhållande till varje delägares
försäkringsbelopp; samma norm skall gälla för nedsättning av delägares
andel i premiereserven och av ersättningsbelopp. Denna regel är dispositiv.

I bolagsordningen kunna nämligen intagas avvikande bestämmelser. Utredningen
amärker, att den angivna normen för uttaxering och nedsättning i allmänhet
torde leda till rimliga resultat, då fråga är om endast en försäkringsgren.
Driver bolaget flera verksamhetsgrenar, kan normen enligt utredningens
mening däremot visa sig direkt olämplig. I sådant fall anser utredningen
det vara av vikt, att i bolagsordningen bestämmes, efter vilka principer uttaxering
och nedsättning skall fördelas på försäkringsgrenarna.

Yttranden. Beträffande de principiella riktlinjerna för täckande
av förlust i ömsesidigt försäkringsbolag understryker FolketSamarbete
— som icke har något att erinra mot grundsatsen att förlust som uppkommit
på viss försäkringsgren i första hand skall täckas av intäkter och avsättningar,
som belöpa på samma försäkringsgren — att det för genomförande
av utredningens synpunkter är nödvändigt, att begreppet försäkringsgren
definieras på ett entydigt och ändamålsenligt sätt. I detta sammanhang betona
anstalterna vikten av att s. k. kombinerade försäkringar få betraktas
som en och samma försäkringsgren. Anstalterna påpeka härefter, att reservfonden
icke förutsättes uppdelad på olika försäkringsgrenar. Detta förhållande
står enligt Folket—Samarbetes mening i strid mot den nyss återgivna
grundsatsen. I anslutning till det av utredningen upprättade schemat anföra
anstalterna vidare:

I Samarbetes reglemente stadgas, att om verksamheten i dess helhet går
med förlust och denna förlust härrör från olycksfallsförsäkringen, skall forlusten
i första hand täckas av olycksfallförsäkringens katastrofreserv och
därefter av den gemensamma reservfonden. Vid förlust, som härrör från annan
försäkringsgren, utnyttjas först den gemensamma reservfonden och därefter
katastrofreserven. Dessa bestämmelser skulle enligt schemat icke vara

tillåtna. , ,

Enligt Folket—Samarbetes mening bör lagen föreskriva uppläggandet av
en särskild konsolideringsfond för varje försäkringsgren. Denna fond bör
ges karaktären av en utjämningsfond, som liksom utjämningsfonden för livförsäkring
får till uppgift att utjämna kastningar i riskförloppet (och sålunda
skall kunna nedsättas även utan att förlust uppkommit). Schemat for täckande
av förlust bör då bli följande.

Förlust i A täckes i första hand av gruppens fonder (utom försäkringsfonden),
i andra hand av B- och C-gruppernas fria fonder och slutligen av
den för B och C gemensamma reservfonden. På denna punkt sammanfaller
vårt förslag med schemat. Förlust på viss gren inom B eller C täckes 1) av
grenens utjämningsfond, 2) av andra grenars överskott, 3) av den gemensamma
reservfonden, 4) av andra grenars utjämningsfonder. Utjämningsfonderna
böra därför reserveras för resp. försäkringsgrenar intill dess att likvi -

342

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

dation eljest skulle behöva äga rum. Om viss gren erhållit bidrag från annan
gren för täckande av förlust, bör sådant bidrag återbetalas så snart den förra
branschen ånyo redovisar överskott. För att genomföra detta program är det
ändamålsenligt, att reservfonden i den interna bokföringen uppdelas på grenar,
ehuru den juridiskt sett är en enhet.

Det här skisserade schemat förutsätter övergångsbestämmelser om att viss
del av den befintliga reservfonden avskiljes till en på försäkringsgrenar uppdelad
utjämningsfond. Man synes exempelvis kunna föreskriva, att de sista
10 årens avsättningar efter ekonomisk analys fördelas på försäkringsgrenarnas
utjämningsfonder, medan återstoden kvarstår i den gemensamma reservfonden,
som för den interna bokföringen approximativt uppdelas på försäkringsgrenar.

Folket—Samarbete anmärker slutligen, att det av anstalterna nu skisserade
förslaget beträffande förlusttäckning förutsätter viss ändring av 30 § kommunalskattelagen.

Jämväl för säkring sinspektionen anmärker, att utredningens förlusttäck -ningsschema icke överensstämmer med grundsatsen om att varje försäkringsgren
bör bära sina egna förluster. En konsekvens av den nämnda grundsatsen
borde vara, alt varje försäkringsgren har sin särskilda reservfond, en
anordning som inspektionen dock betecknar såsom olämplig åtminstone från
praktisk synpunkt.

Beträffande detaljutformningen av utredningens förslag hava vissa
anmärkningar framställts i remissvaren. Försåkringsinspektionen erinrar
om utredningens uttalande, att uppkommen förlust självfallet icke får balanseras
då den är av sådan omfattning att uttaxerings- eller likvidationsplikt
föreligger. Inspektionen biträder denna ståndpunkt men anser att densamma
icke tydligt kommer till uttryck i 197 § första stycket första punkten i utredningens
förslag, vilket lagrum stadgar uttaxering i den mån förlusten icke
varder täckt bl. a. genom nedsättning av reservfonden. Nedsättning av nämnda
fond är — framhåller inspektionen — enligt 194 § sista stycket icke
obligatorisk.

Försåkringsinspektionen anför vidare, att det ofta kan ställa sig svårt att
avgöra under vilket räkenskapsår en förlust uppkommit. Det av utredningen
i 197 § använda uttryckssättet »det räkenskapsår, varunder förlusten uppkommit»
bör därför utbytas mot »det räkenskapsår, för vilket förlusten redovisats».

Avfattningen av bestämmelsen i 198 § första stycket första punkten finner
försåkringsinspektionen icke lämplig. Bestämmelsen bör enligt inspektionens
mening i stället utformas så, att styrelsen ålägges ofördröjligen fatta beslut
om uttaxering. Genom ett sådant beslut blir förlusten räkenskapsmässigt
täckt. Uppbörden av uttaxerade medel verkställes — tillägger inspektionen
— oftast tillsammans med ordinarie uppbörd för det följande året.

Försäkringsbolagens riksförbund anför följande:

Vad i 197 § andra stycket stadgas om nedsättning i ömsesidigt bolag av
premiereserv och av ersättningsbelopp torde böra gälla endast sådan premiereserv
och sådana ersättningsbelopp, som avse försäkringar till bolagets delägare.
Har bolaget meddelat återförsäkring, skall enligt 168 § återförsäkrings -

343

Kungl. Mai ds proposition nr 50.

tagaren icke på grund därav anses som delägare och å återförsäkring belöpande
premiereserv och ersättningsbelopp böra följaktligen icke nedsättas i
fall som avses i 197 § andra stycket. Vad där stadgas hänför sig emellertid
enligt ordalagen även till annan premiereserv och andra ersättningsbelopp
än som belöpa på delägarna, och stadgandet bör därför inskränkas att gälla
endast delägares andel i premiereserv och å delägare belöpande ersättningsbelopp.
En motsvarande inskränkning bör införas i 199 § andra stycket i
vad avser ersättningsbelopp.

Föredraganden. Jag har redan i annat sammanhang uttalat min anslutning
till principen att i fråga om redovisningen de olika försäkringsgrenarna
böra hållas isär. Denna princip utgår från tanken att varje rörelsegren bör
vara »självförsörjande». Detta förutsätter icke endast att vinster och avsättningar,
som belöpa på en viss försäkringsgren, bokföringsmässigt hållas skilda
från motsvarande poster för andra grenar, utan även att uppkommen förlust
bäres av delägarna inom den gren, där förlusten uppkommit. Ett fullständigt
genomförande av denna tankegång stöter givetvis pa både rättsliga och praktiska
hinder. Bortsett från de försäkringsgrenar, där personligt ansvar enligt
lagen icke förekommer, kunna delägarna i ett ömsesidigt försäkringsbolag
icke undgå att i sista hand samfällt svara för förlust, som kan hänföras till
någon viss av bolagets olika verksamhetsgrenar. Å andra sidan kan det genom
bestämmelse i bolagsordningen sörjas för att förlusten i första hand täckes
genom användande av någon på ifrågavarande försäkringsgren belöpande
avsättning eller genom uttaxering bland delägarna inom den grenen. Det
står vidare klart, att en i detalj genomförd uppspaltning av ett kanske stort
antal verksamhetsgrenar kan medföra arbete och tidsutdräkt, som icke står
i rimlig proportion till vad som därigenom vinnes. Exempelvis kan en riktig
fördelning av gemensamma förvaltningskostnader erbjuda svårigheter. Detta
får likväl icke medföra att principen avvisas. Ytterst är det här fråga om att
åstadkomma en ändamålsenlig avvägning. Vad särskilt angår kritiken mot
att utredningen icke förutsatt en uppdelning av reservfonden, kan denna från
formell synpunkt anses befogad. Härtill må emellertid anmärkas, att det i
och för sig icke bör möta hinder att hålla reservfonden bokföringsmässigt
fördelad på de olika försäkringsgrenarna. Utredningen torde uteslutande
av praktiska skäl hava avstått från att uppställa krav härpå. Enligt min mening
bör detta spörsmål lösas med hänsyn till förhållandena i varje särskilt
bolag.

Utredningens förlusttäckningschema omsluter såväl åtgärder, som direkt
följa av lagen, som sådana, vilka kunna regleras i bolagsordningen. I sistnämnda
hänseende är schemat endast att anse såsom normerande. Otvivelaktigt
kunna i särskilda fall skäl åberopas för att annorlunda reglera turordningen
mellan olika fria fonder. Något principiellt hinder att även i fortsättningen
tillämpa det i Samarbetes nuvarande bolagsordning upptagna förlusttäckningssystemet
torde sålunda icke möta.

Folket—Samarbete har skisserat ännu en metod för förlusttäckning, som
enligt anstalternas mening är ägnad alt läggas till grund för lagstiftningen.

344

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Denna metod förutsätter ändring av kommunalskattelagen. Såsom jag redan
anfört, finner jag icke anledning att i förevarande sammanhang upptaga frågan
om ändring av nämnda lag.

En bokföringsmässig uppdelning av verksamheten förutsätter att innebörden
av begreppet försäkringsgren objektivt bestämmes. Någon legal definition
har icke upptagits i förslaget och en sådan torde för övrigt icke böra eftersträvas.
På detta område medför utvecklingen småningom en förskjutning.
Emellertid torde terminologien i praxis vara tämligen enhetlig. I detta hänseende
må hänvisas till den begreppsbestämning, som kommer till uttryck i försäkringsinspektionens
årliga publikation »Enskilda försäkringsanstalter». Av
särskild betydelse är att en entydig definition införes i de administrativa bestämmelser,
vilka enligt förslaget skola reglera redovisningshandlingarnas
uppställning. Såsom jag tidigare framhållit måste tillses, att utvecklingen av
de kombinerade försäkringarna icke motverkas genom för snäva redovisningsregler.

Vad angår detaljutformningen finner jag vad försäkringsinspektionen beträffande
197 § anmärkt icke föranleda någon åtgärd. Beträffande särskilt
den sista anmärkningen i anslutning till nämnda paragraf må framhållas,
att det i praktiken icke torde föreligga någon svårighet att vid tidpunkten för
bokslutets uppgörande konstatera, huruvida under räkenskapsåret förlust
uppkommit.

Innebörden av försäkringsinspektionens anmärkning beträffande 198 § är
oklar. Den av inspektionen åsyftade »räkenskapsmässiga täckningen» torde
i praktiken åvägabringas därigenom, att det belopp som behöver uttaxeras
upptages på aktivsidan i balansräkningen. Det ankommer på bolagsstämman
icke på styrelsen — att fatta beslut om uttaxering. Detta sker i samband
med balansräkningens fastställande. Däremot bör det åligga styrelsen och
verkställande direktören att ofördröjligen verkställa bolagsstämmans beslut.

De erinringar, som framställts av försäkringsbolagens riksförbund, böra
beaktas.

Om styrelse, verkställande direktör och firmateckning.

204 §.

Enligt utredningens förslag skall vad för försäkringsaktiebolag är stadgat
angående styrelse, verkställande direktör och firmateckning gälla även för
ömsesidigt försäkringsbolag. Förslaget innehåller emellertid ett undantag
från föreskriften om att verkställande direktör skall utses. Det stadgas nämligen,
att Kungl. Maj:t skall äga medgiva dispens från nämnda föreskrift där
detta prövas kunna ske med hänsyn till området för bolagets verksamhet
och dennas omfattning.

Utredningen anmärker, att de minsta lokala bolagens hävdvunna organisations-
och verksamhetsformer motivera ett avsteg från principen att i varje
försäkringsbolag skall finnas en verkställande direktör. Det är i de nämnda
bolagen, vilka alla tillhöra den ömsesidiga bolagstypen, regel att en av sty -

345

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

relsens ledamöter, merendels ordföranden, fungerar som s. k. verkställande
ledamot och i denna egenskap handhar den löpande förvaltningen av bolagets
angelägenheter. En ovillkorlig skyldighet för dessa bolag att utse särskild
verkställande direktör finner utredningen därför icke vara av förhållandena
påkallad.

Folket—Samarbete framhåller i sitt remissyttrande, att styrelserna i dessa
båda bolag utses av Kooperativa förbundets förvaltningsråd. Till styrelseledamöter
utses därvid regelmässigt cheferna för de olika verksamhetsgrenarna
inom försäkringsföretagen. Förvaltningsrådet utser vidare en styrelseledamot
till ordförande och denne fungerar tillika som verkställande direktör. Folket
—Samarbete finner denna organisationsform ändamålsenlig och hemställer,
att lagen måtte utformas så att densamma icke omöjliggöres.

Försäkringsinspektionen anmärker, att dispensregeln utformats så, att densamma
medför en administrativ procedur vid sidan av prövningen av bolagsordningen.
Vill man bereda möjlighet till dispens från regeln att verkställande
direktör skall utses, anser inspektionen det lämpligare att — förutom
erforderlig ändring av 204 § — göra ett tillägg till 174 § första stycket
av innehåll, att om verkställande direktör skall utses, bestämmelse härom
skall intagas i bolagsordningen.

Föredraganden. Enligt den nya aktiebolagslagen skola de större aktiebolagen
ha fyra särskilda organ, nämligen bolagsstämma, styrelse, verkställande
direktör och revisorer. Till bolagsstämmans viktigare uppgifter hör
val av styrelseledamöter. Emellertid kan —- liksom enligt gällande lagstiftning
— en eller flera ledamöter, dock icke alla, tillsättas i annan ordning.
Mellan de båda förvaltningsorganen, styrelsen och verkställande direktören,
har i nya aktiebolagslagen genomförts en funktionsfördelning av innebörd,
att den löpande förvaltningen skall handhavas av verkställande direktören
men ledningen och förvaltningen i övrigt av bolagets angelägenheter tillkomma
styrelsen. Verkställande direktören skall utses av styrelsen. På grund av
den tillsyn, som styrelsen har att utöva över verkställande direktören och
vice verkställande direktören, har i lagen upptagits förbud mot att utse någon
av dessa befattningshavare till styrelsens ordförande.

Utredningens förslag överensstämmer med de regler, som sålunda gälla
för större aktiebolag, dock med visst undantag beträffande mindre ömsesidiga
försäkringsbolag.

Folket—Samarbete finner avvikelser påkallade i tre särskilda hänseenden.
Anstalterna anse sålunda, att hela styrelsen bör kunna utses av en utomstående
organisation, att även verkställande direktör skall kunna utses i sådan
ordning samt alt hinder icke bör möta för verkställande direktören att
fungera såsom styrelsens ordförande.

Bestämmelsen i förslaget alt åt bolagsstämman bör förbehållas rätt att utse
minst en styrelseledamot synes mig böra bibehållas. Däremot kan det, såsom
utredningen anfört, under vissa betingelser finnas motiverat att befria ömsesidigt
bolag från skyldigheten att utse verkställande direktör. Befrielse häri -

346

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

från torde dock endast böra ifrågakomma beträffande de minsta bolagen.
Jag kan vidare biträda Folket—Samarbetes uppfattning, att det med hänsyn
till ett ömsesidigt bolags speciella förhållanden, exempelvis anknytning till
en intresseorganisation, kan finnas anledning att medgiva undantag från
föreskrifterna att verkställande direktören skall utses av styrelsen och att
verkställande direktören eller vice verkställande direktören icke får vara styrelsens
ordförande. Det kan synas naturligt, att Kungl. Maj:t såsom koncessionsmyndighet
avgör fråga om dispens. Praktiska hänsyn tala likväl för att
åt Kungl. Maj:t inrymmes rätt att, helt eller delvis, till försäkringsinspektionen
delegera beslutanderätten i hithörande frågor. Dispensregeln i 1 mom.
andra stycket av förevarande paragraf har utformats med ledning av vad jag
nu anfört.

Om styrelsens och verkställande direktörens årsredovisning.

205 §.

I paragrafen hänvisas till de redovisningsbestämmelser som gälla för försäkringsaktiebolagen.
Paragrafen innehåller icke någon motsvarighet till bestämmelsen
i gällande försäkringslag (149 § sista stycket), att — där enligt
garantiavtalet bolaget är skyldigt att av sin vinst gottgöra garanter ogulden
ränta för tid före räkenskapsåret — beloppet av sådan ränta i balansräkningen
skall upptagas inom linjen. Denna fråga torde böra beaktas vid
utfärdandet av administrativa bestämmelser rörande redovisningen.

Om revision.

206 §.

I paragrafen hänvisas till de bestämmelser som gälla för försäkringsaktiebolag.

Om bolagsstämma.

207 §.

Paragrafen innehåller de grundläggande bestämmelserna om bolagsstämma.

I motiveringen till paragrafen anför utredningen följande:

Antalet delägare i ett ömsesidigt försäkringsbolag är i regel så stort, att det
av praktiska skäl är helt uteslutet att alla kunna sammankomma å bolagsstämma.
Verksamhetsområdets utsträckning motverkar intresset för deltagande
i stämma, eftersom därigenom vållas tidsutdräkt och ekonomiska uppoffringar
för avlägset boende delägare. Även andra omständigheter — exempelvis
bristande förtrogenhet med de angelägenheter, som förekomma å
stämma — äro ägnade att avhålla delägarna från deltagande i stämma. Utvecklingen
har också numera fört därhän, att där bolagsstämma formellt
fungerar såsom beslutande organ i ömsesidigt försäkringsbolag, delägarna

praktisk! taget icke utöva något inflytande i bolaget. — ---Det framstår

som en angelägenhet av vikt att tillskapa en anordning, varigenom delägarnas
inflytande kan komma till verkligt uttryck. Härvid erbjuder sig möjligheten
att låta bolagsstämmans befogenhet utövas av särskilda delegerade
för delägarna (delegeradeförsamling).

Bedömandet av bolagets representationsordning utgör ett led i koncessions -

Iiungl. Maj.ts proposition nr 50.

347

prövningen. Utredningen utgår ifrån att anordningen med delegeradeförsamling
skall bliva allmän regel i bolag med stort antal delägare. I förslaget
lämnas icke särskild föreskrift angående sättet för utseende av delegeradeförsamling,
delegerades mandattid, behörighet, suppleant för delegerad etc.
Det faller av sig självt att det bolag, som inför delegeradesystemet, i bolagsordningen
måste upptaga bestämmelser i berörda hänseenden.---Så som

oavvisligt krav måste gälla, att delegeradeförsamlingen utses på sådant
sätt, att densamma blir i verklig mening representativ för delägarna.

Principiellt synes böra fordras, att den som utses till delegerad själv skall
vara försäkringstagare i bolaget. Med hänsyn till önskvärdheten av att utvecklingen
och lagtillämpningen här få fria händer, har emellertid icke ens
detta behörighetsvillkor upptagits i lagförslaget. Detta inrymmer endast en
inskränkande bestämmelse, nämligen att delegerads rösträtt icke må utövas
genom ombud; utredningen har ansett det vara av betydelse att få denna
fundamentala grundsats uttryckligen fastslagen.

I förslaget har ej heller rests hinder mot att bolagsstämmas befogenhet
allenast i viss del eller beträffande fråga av särskilt slag övergår å delegeradeförsamling.
En dylik anordning torde dock endast i undantagsfall vara
att förorda.

Föredraganden. Jag kan ansluta mig till utredningens ståndpunkt. Dock
vill jag framhålla att, även om man i regel torde i bolagsordningen böra begränsa
behörigheten att vara delegerad till personer, som äro försäkringstagare
i bolaget, detta likväl icke synes böra uppställas såsom ett oeftergivligt
villkor i praxis. I särskilda fall kan det nämligen tänkas föreligga motiv
för att gå utanför den nämnda kretsen.

Beträffande hithörande frågor torde jag vidare få hänvisa till vad jag förut
yttrat.

I redaktionellt hänseende har paragrafen undergått vissa jämkningar.

208—219 §§.

Paragraferna innehålla ytterligare bestämmelser angående bolagsstämma
i ömsesidigt försäkringsbolag. Bestämmelserna ansluta sig i princip till motsvarande
stadganden beträffande försäkringsaktiebolag och överensstämma
med utredningens förslag, dock att i 211 § vissa redaktionella ändringar vidtagits.

I 212 § har till skydd mot obehörig rösträttsutövning på grund av fullmakt
upptagits en regel om tidsbegränsning för fullmakts giltighet. Tiden har här
bestämts till ett år, medan för försäkringsaktiebolag (112 §), liksom i fråga
om allmänna aktiebolag, motsvarande tidsfrist är fem år. Utredningen bar
ansett det angeläget, att i ömsesidigt försäkringsbolag delägarnas personliga
mening i största möjliga utsträckning kommer till uttryck. Med hänsyn härtill
har utredningen funnit det motiverat med snäv tidsbegränsning.

Föredraganden. Vad utredningen anfört i anslutning till 212 § torde få
anses välgrundat.

348

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

Om talan mot styrelseledamot, verkställande direktör, stiftare, revisor eller

röstberättigad.

220—224 §§.

Dessa paragrafer ansluta sig till motsvarande stadganden för försäkringsaktiebolagen.

Om ändring av bolagsordningen så ock om ändring av grunderna.

225—228 §§.

Reglerna i 225 §, vilka avse ändring av bolagsordningen, överensstämma
med föreskrifterna i gällande försäkringslag (181 §), medan reglerna i 226
och 227 §§ ansluta sig till motsvarande stadganden i förslaget såvitt gäller
försäkringsaktiebolagen.

I 228 § hava upptagits för de ömsesidiga försäkringsbolagen specifika
regler angående sådan ändring av bolagsordningen, som avser delägares ansvarighet
för bolagets förbindelser. Paragrafen motsvarar 184 § gällande
försäkringslag.

Om talan å bolagsstämmobeslut.

229—230 §§.

De här upptagna bestämmelserna motsvara vad som stadgats för försäkringsaktiebolagen.

Om förlängning av ömsesidigt försäkringsbolags koncession.

231 §.

Paragrafen överensstämmer med vad i 133 § stadgas för försäkringsaktiebolag.

Om likvidation och upplösning.

232—261 §§.

Beträffande utformningen av 232 § anmärker försäkringsbolagens riksförbund,
att hänvisningen till 211 § första stycket 2 måste betyda, att bolagsstämmobeslut
om likvidation i förevarande fall skall fattas med enkel röstpluralitet,
dock endast försåvitt icke bolagsordningen innehåller andra föreskrifter.
Bestämmelsen i 211 § första stycket 2 om enkel röstpluralitet gäller
nämligen endast såframt ej annat föreskrivits i bolagsordningen. Med denna
innebörd saknar emellertid enligt riksförbundets mening hänvisningen all
betydelse. Förbundet tillägger, att meningen med hänvisningen torde få anses
ha varit den, att beslut i förevarande ämne utan inskränkning skall fattas
med enkel röstpluralitet. Med hänsyn härtill finner riksförbundet en
omredigering erforderlig.

Härjämte anför riksförbundet följande:

Enligt 232 § jämförd med 233 § äger bolagsstämma med ömsesidigt bolag
besluta, att bolaget skall träda i likvidation bland annat för det fall att bolagets
hela försäkringsbestånd överlåtits. Har sådant beslut ej fattats och inom
viss tid registrerats, ankommer det på rätten att i särskild ordning besluta,

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

349

att bolaget skall träda i likvidation. Har bolagsstämma eller rätten fattat beslut
om likvidation, skall bolagsstämma välja en eller flera likvidatorer samt
likvidationsrevisorer och i övrigt under likvidationstiden fatta beslut i frågor,
som finnas i förslaget angivna. Finnes, sedan i kallelse å okända borgenärer
utsatt inställelsedag är förbi och all veterlig gäld blivit betald eller erforderliga
medel därtill avsatts, tillgångar, vilka enligt bestämmelse i bolagsordningen
kunna fördelas bland dem, som vid bolagets trädande i likvidation
voro delägare i bolaget, skola enligt 251 § tillgångarna skiftas bland
dessa delägare.

En överlåtelse av ömsesidigt bolags hela försäkringsbestånd torde emellertid
medföra, att bolaget, vars delägare utgöras av försäkringstagarna, kommer
att efter överlåtelsen sakna delägare, vilka själva eller genom särskilda
delegerade kunna utöva bolagsstämmas befogenhet och bland vilka bolagets
behållna tillgångar kunna skiftas. Uppenbarligen förutsätter förslaget, att
de, som vid överlåtelsen av försäkringsbeståndet voro delägare, skola anses
såsom sådana jämväl under likvidationstiden, men det synes önskvärt, att
uttrycklig bestämmelse meddelas liärom.

Föredraganden, Reglerna i 232—261 §§ överensstämma med utredningens
förslag. Jag torde få hänvisa till den redogörelse som förut lämnats beträffande
förslagets innebörd i hithörande delar.

Hänvisningen i 232 § till 211 § första stycket 2 innebär att i fall, varom
nu är fråga, likvidationsbeslutet kan fattas med enkel röstpluralitet. Motsvarande
stadgande har upptagits i nya aktiebolagslagen (140 §). Bestämmelsen
utgör likväl intet hinder mot att i bolagsordningen för ifrågavarande fall föreskriva
kvalificerad röstpluralitet. En sådan bolagsordningsföreskrift är
dock icke ägnad att bereda minoriteten skydd och torde även eljest framstå
såsom ändamålslös.

Såsom riksförbundet anmärkt, förutsättes, att de som vid överlåtelse av
försäkringsbeståndet voro delägare i bolaget skola anses som sådana även
under likvidationstiden. Det synes mig icke erforderligt att i lagen upptaga
uttrycklig bestämmelse härom. Tilläggas må, att spörsmålet torde äga ringa
praktisk betydelse. Efter en total överlåtelse av försäkringsbeståndet torde
nämligen återstående avvecklingsålgärder kunna slutföras på mycket kort
tid. Att behållna tillgångar skola fördelas bland dem, som vid överlåielsen
voro delägare, framgår av 251 § jämförd med 261 §.

III. Om försäkringsfonden och övriga tekniska fonder så ock om
särskilda grunder för försäkringsverksamhet.

De allmänna synpunkter, som ligga till grund för bestämmelserna i denna
avdelning, hava ingående behandlats i det föregående. Jag torde få hänvisa
till vad jag därvid anfört.

262 §.

Paragrafen innehåller de grundläggande bestämmelserna om försäkringsfond.
Denna omfattar liksom enligt gällande lag ersättningsreserv och premiereserv.
Därjämte skall den enligt förslaget omfatta s. k. tilldelad återbäring
i livförsäkring.

350

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

Utredningen anför:

Såsom framgår av 270 § tredje stycket — motsvarande andra stycket i förevarande
lagförslag — skall tilldelning av återbäring kunna ske i olika former.
Har återbäringen tillgodoräknats försäkringstagaren såsom premie för
tilläggsförsäkring, är det uppenbart, att bolagets ansvarighet bör redovisas i
premiereserven och sålunda icke i den del av försäkringsfonden, som avser
tilldelade återbäringsmedel, vilka innestå hos bolaget för kontant utbetalning.
Det har icke synts erforderligt att i lagen upptaga uttrycklig föreskrift härom.
Beträffande tilldelad återbäring, som förfallit till betalning, stadgas däremot
i paragrafen, att sådan återbäring skall redovisas i ersättningsreserven.

Med avseende på ersättningsreserven har i förslaget bibehållits gällande
lags definition, enligt vilken denna del av försäkringsfonden utgör värdet av
bolagets ansvarighet på grund av redan inträffade försäkringsfall. Vid vissa
former av livförsäkring är detta uttryck måhända ej fullt tydligt; utredningen
har dock ansett sig kunna bibehålla detsamma, då något missförstånd av denna
anledning knappast torde behöva befaras. Det torde sålunda vara fullt
klart, att exempelvis värdet av bolagets ansvarighet på grund av en s. k. sparkasseförsäkring,
sedan den försäkrade avlidit bör redovisas i premiereserven,
intill dess beloppet förfallit till betalning, då avsättningen överflyttas till ersättningsreserven.
Likaså bör vid en försäkring, där periodiska utbetalningar
ske efter dödsfall, värdet av samtliga ännu icke till betalning förfallna belopp
redovisas i premiereserven.---

Äro försäkringsbolag solidariskt ansvariga för viss försäkring, men hava
bolagen enligt avtal sinsemellan fördelat ansvarigheten, är ettvart av bolagen
pliktigt att göra avsättning till försäkringsfond allenast för så stor del av
fonden som belöper på respektive bolag. Bestämmelse härom har upptagits i
2 mom. av förevarande paragraf.

Enligt 338 § må bolag icke utan försäkringsinspektionens medgivande åtaga
sig solidarisk ansvarighet för försäkring.

Föredraganden. Jag biträder utredningens förslag.

263 §.

I denna paragraf komma de för livförsäkringsverksamheten grundläggande
principerna om trygghet och skälighet till uttryck.

Utredningen framhåller, att det i praktiken ofta visat sig att omfattningen
av de prestationer, ett livförsäkringsbolag fullgör, även beträffande
snarlika försäkringar kan växla avsevärt. Mellan bolag, som bedriva stor livförsäkring,
folkförsäkring och tjänstepensionsförsäkring, föreligga sålunda i
nämnda hänseende påtagliga olikheter. På grund härav har det synts utredningen
lämpligt att i lagen särskilt påpeka, att skäligheten bör bedömas med
hänsyn till försäkringens art. -— I syfte att särskilt betona bolagsledningens
ansvar i avseende å verksamhetens fortlöpande anpassning efter växlande
förhållanden har utredningen i förevarande paragraf stadgat skyldighet för
styrelsen och verkställande direktören att, där grunderna icke längre finnas
tillfredsställande ur soliditets- eller skälighetssynpunkt, utan dröjsmål föranstalta
om erforderlig ändring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

351

Föredraganden. Förslaget om att i lagen upptaga bestämmelser om den
s. k. skälighetsprincipen i livförsäkring innebär en betydelsefull nyhet. Jag
har redan i det föregående förklarat mig kunna helt biträda förslaget i
denna del.

Utformningen av förevarande paragraf i förslaget synes mig kunna godtagas.

264 §.

Paragrafen innehåller regler angående premiegrunder och premiereservgrunder.

Försäkringsinspektionen anför, att utredningen i fråga om nytecknade försäkringar
anslutit sig till gällande lags ståndpunkt, att varje särskilt antagande
angående riskmått m. m. skall vara betryggande. Inspektionen tilllägger: Emellertid

anser utredningen, att om de yttre betingelserna undergå sådana
förändringar att ett eller flera av de ursprungliga reservgrundernas antaganden
icke längre kunna anses betryggande utan måste ändras, det synes
lämpligt att bedöma säkerhetsgraden hos grunderna såsom helhet och sålunda
tillåta, att en beräknad förlust på ett antagande får uppvägas av ett beräknat
överskott på ett annat. Något skäl härför finnes enligt inspektionens
mening icke. Om en ändring av grunderna med därav följande omräkning av
premiereserven ändock skall vidtagas, är det lämpligare att varje antagande
för sig väljes betryggande. Å ena sidan blir nämligen i annat fall frågan, huruvida
grunderna som helhet äro betryggande, beroende av beståndets sammansättning
och förändringar däri, vilket försvårar bedömningen. Å andra
sidan torde det icke kunna påvisas några praktiska fördelar av att vid övergång
till nya antaganden låta något av dessa vara icke betryggande.

Däremot kunna i ett annat fall skäl andragas för att betrakta grunderna
som helhet i förevarande avseende. Om nämligen förhållandena ändrats så,
att visst antagande icke längre är betryggande men de gällande grunderna
som helhet kunna anses betryggande, vore det en praktisk fördel att kunna
undvika ändring av grunderna med åtföljande arbetskrävande omräkning av
premiereserven. Inspektionen vill fördenskull föreslå, att 264 § 3 mom. ändras
så, att bestämmelsen kommer att avse bedömandet av frågan, huruvida
premiereservgrunderna för redan tecknade försäkringar äro betryggande.

Föredraganden. Anses ett visst antagande icke längre vara betryggande,
uppkommer frågan om omräkning av premiereservgrunderna. Därvid bör
först undersökas, huruvida grunderna såsom helhet äro betryggande. Finnes
så vara fallet, synes omräkning kunna underlåtas. Om denna mening
äro utredningen och försäkringsinspektionen ense. I anledning av vad inspektionen
anfört synes emellertid ett förtydligande böra ske i 3 mom.

Vad försäkringsinspektionen i övrigt anfört avser det fall, att omräkning av
premiereservgrunderna finnes påkallad. Vid omräkningen bör enligt inspektionens
mening ett vart antagande väljas betryggande. Denna uppfattning
måste anses överensstämma med de allmänna principer, åt vilka lagen i detta
avsnitt ger uttryck, och torde böra beaktas i praxis.

265 §.

I denna paragraf hava upptagits regler angående övergångsgrunder.

352

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

266 §.

Paragrafen innehåller en definition av utjämningsfonden. Grunderna för
utjämningsfonden skola avfattas så, att de tillgodose det syfte med fonden,
som här angivits.

Föredraganden. Såsom utredningen framhåller föreligger i och för sig intet
hinder att möta kastningar i riskförloppet genom nedsättning av utjämningsfonden,
medan en dispositionsfond lämnas orörd. A andra sidan är det endast
sådana förluster, vilka bedömas vara tillfälliga eller åtminstone av övergående
natur, som skola kunna täckas av utjämningsfonden. Det förutsättes,
att den enligt grunderna beräknade avsättningen till utjämningsfonden för
visst år, skall fullgöras i årets vinst- och förlusträkning. Vid beräkning av det
belopp som skall avsättas bör liksom hittills frihet att använda approximativa
metoder medgivas.

267 §.

Här föreskrives att grunderna för försäkringstagares rätt till återköp och
fribrev skola angiva villkoren för åtnjutande av dylik rätt samt innehålla
regler för beräkning av återköps- och fribrevsvärden.

Utredningen. Beträffande villkoren för åtnjutande av återköps-
och fribrevsrätt bör beaktas, att vid vissa slag av försäkringar
någon sådan rätt över huvud icke bör förekomma. Detta är exempelvis
fallet vid de vanliga formerna av livsfallsförsäkring. Om en dylik försäkring
medförde rätt till återköp, skulle denna rätt kunna utnyttjas av
försäkringstagare med mindre gott hälsotillstånd, varigenom ett för de
kvarstående försäkringstagarnas ekonomi skadligt urval skulle uppkomma.
Regler för försäkringarnas indelning med avseende på deras rätt i hithörande
hänseenden böra sålunda angivas i grunderna. Vidare är att märka, att
rätt till återköp eller fribrev i allmänhet först inträder, då viss kortare tid
förflutit efter försäkringens tecknande, alldenstund bolaget under den första
delen av försäkringstiden haft utgifter för försäkringen som icke hunnit
täckas av influtna premier. Även i detta avseende böra regler lämnas i grunderna.

Vid uppgörandet av regler för beräkning av återköps- och fribrevsvärden
måste enligt utredningens mening tillses, att en skälig avvägning
åstadkommes mellan å ena sidan den enskilde försäkringstagarens
och å andra sidan det samlade försäkringsbeståndets intressen.

Efter att ha angivit ytterligare synpunkter av teknisk art — härutinnan
torde få hänvisas till betänkandet del II s. 58 och 59 — vilka enligt utredningens
mening böra vara vägledande vid beräkningen, framhåller utredningen,
att lösningen av hithörande frågor bör överlämnas åt lagtillämpningen.

Utredningen berör även frågan om tiden för utbetalning av återköpsbeloppet
och anför härom följande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

353

Enligt gängse praxis torde återköpsvärdet av en försäkring utbetalas omedelbart
efter det begäran därom framställts. Denna praxis bör givetvis under
normala förhållanden följas. Emellertid kan det vara motiverat, att i återköpsgrunderna
införa bestämmelse, att återköpsbeloppet förfaller till betalning
först viss tid, exempelvis en månad, efter framställd begäran, bolaget
dock obetaget att medgiva tidigare utbetalning, om detta prövas kunna ske
utan förfång för övriga försäkringstagare. Ett dylikt förbehåll kan få praktisk
betydelse då risk föreligger att bolaget skall råka i likviditetssvårigheter.

Slutligen behandlar utredningen i detta sammanhang frågan om ändring
av försäkringsavtalet. Återköp och utbyte mot fribrev utgöra
speciella slag av ändring. Utredningen anser, att reglerna för behandling av
ändringar av annat slag, exempelvis övergång till annan försäkringsform eller
annan försäkrings- eller premiebetalningstid, böra direkt anknytas till grundernas
bestämmelser för beräkning av återköps- och fribrevsvärden samt
premiereserv.

Yttranden. Utredningens principiella uttalanden rörande villkoren
för återköps- och fribrevsrätt har icke mött gensaga från något
håll.

I fråga om reglerna för beräkning av återköps- och fribrevsvärden
betona försäkringsbolagens riksförbund och Folket—Samarbete
angelägenheten av att reglerna icke kompliceras, vilket skulle onödigt tynga
bolagens arbete.

Spörsmålet rörande tiden för utbetalning av återköpsbeloppet
är enligt riksförbundets mening av stor betydelse i händelse av en likviditetskris.
Riksförbundet anför härom följande:

Det bör observeras å ena sidan att återköpsvärdet av en livförsäkring i normala
fall skall utbetalas praktiskt taget omedelbart efter därom gjord framställning
och å andra sidan att de medel, som redovisas i premiereserven och
som principiellt skola lösgöras vid återköp, alltid äro mycket långfristigt
placerade. För bankerna äro dessa förhållanden i stort sett omvända. Dels
placeras insättarmedlen i regel på kort sikt och dels äro bankerna i viss
mån skyddade genom de uppsägningstider, som gälla för flertalet insättarräkningar.
Speciella regler, som kunna sättas i tillämpning vid likviditetssvårigheter,
måste därför anses motiverade för livförsäkringsverksamheten.
Vi hålla för vår del före, att den av försäkringsutredningen tänkta anordningen
icke är till fyllest. Som exempel må nämnas de amerikanska försäkringsbolagens
erfarenheter under den ekonomiska krisen i början av 1930-talet. För att bolagen icke skulle komma i likviditetssvårigheter ansågs det
nödvändigt att temporärt upphäva återköpsrätlen. För genomförandet av
denna åtgärd måste man emellertid gå den tidsödande vägen över en lagändring.
Vi hemställa därför, att i försäkringslagen intages en bestämmelse,
att återköpsgrunderna vid behov och efter Kungl. Maj ds prövning temporärt
kunna sättas helt ur funktion. Skulle emellertid ett så långt gående bemyndigande
för Kungl. Maj:t icke anses lämpligen böra ifrågakomma, bör den
av utredningen tänkta anordningen med föreskrift i grunderna angående viss
uppsägningstid för återköp av försäkring avse eu väsentligt längre tid än utredningen
ifrågasatt. För att vid en likviditetskris få rådrum för vidtagandet
av erforderliga åtgärder synes i så fall en uppsägningstid av sex månader vara
erforderlig.

2!5 Bihang till riksdagens protokoll 1948. I sand. Nr 50.

354

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Beträffande ändring av försäkring anför riksförbundet, att det
bör vara tillfyllest att i grunderna angiva de allmänna principer, efter vilka
beräkningarna skola ske; detta betingas redan därav, att man icke i förväg
kan överblicka alla de fall som kunna inträffa. Folket—Samarbete ansluter
sig till utredningens uttalande, att grunderna böra inrymma regler för tekniska
beräkningar i följd av ändring av försäkringsavtalet. Anstalterna ifrågasätta,
huruvida icke i lagen bör upptagas uttryckligt stadgande härom.

Föredraganden. Jag kan ansluta mig till utredningens allmänna uttalanden
angående villkoren för återköps- och fribrevsrätt samt angående regler
för beräkning av återköps- och fribrevsvärden. I anslutning till vad
som anförts i vissa remissyttranden vill jag understryka vikten av att grunderna
utformas på sådant sätt, att kravet på enkelhet tillgodoses.

Såsom utredningen påpekar, kunna extraordinära förhållanden medföra
likviditetssvarigheter för bolagen. Med hänsyn härtill kan det vara motiverat
att i grunderna intaga sadant förbehåll angående förfallotid, som utredningen
förordat. En längsta tidsfrist på en månad torde få anses lämpligt
avvägd. Den mera vittsyftande åtgärd av moratoriekaraktär, som ifrågasatts
av försäkringsbolagens riksförbund, kan jag icke biträda.

Vad slutligen beträffar regler för beräkningar i anslutning till ändring
av försäkring är jag ense med utredningen. Principerna för sådana beräkningar
böra finnas utformade och anknytas lämpligen till grunderna för
återköps- och fribrevsvärden.

Beträffande innehållet i förevarande paragraf torde jag ytterligare få
hänvisa till vad jag anfört i anslutning till 9 § första stycket 3.

268 §.

Enligt denna paragraf skola grunderna för belåning av försäkringsbrev
hos bolaget angiva villkoren för belåning ävensom innehålla bestämmelser
om lånevärde, räntefot och verkan av underlåten räntebetalning.

Utredningen. Enligt vedertagen uppfattning får en försäkring belånas
hos bolaget intill det belopp, varmed försäkringen kan återköpas. Tidigare
ansågs räntefoten på dylika lån böra sättas minst lika högt som bolagets
medelränta på samtliga placeringar. Det har emellertid visat sig, att en
sådan praxis under tider med starka fluktuationer på räntemarknaden får
till följd att storleken av det belopp, som är placerat i dylika lån, kommer
att variera på ett sätt som föranleder svårigheter för bolagens kapitalplacering.
Även i övrigt synes den ifrågavarande principen mindre lämplig. Enligt
utredningens mening bör låneräntan fastställas i överensstämmelse med
samma principer som gälla för andra fullgoda placeringar, d. v. s. med hänsyn
till dels rådande förhållanden på räntemarknaden, dels de omkostnader,
som äro förenade med förvaltningen av lånen. Grunderna skola innehålla bestämmelser
om lånevärde, räntefot och verkan av underlåten räntebetalning
samt de villkor i övrigt, som skola gälla för ifrågavarande belåning,
exempelvis med avseende på uppsägningstid och avrundning av lånebelopp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

355

Liksom i fråga om grunderna för återköp och fribrev (267 §) anser utredningen
det motiverat att i belåningsgrunderna inrymma förbehåll angående
förfallotiden.

Yttrande. Försäkringsbolagens riksförbund anser det i hög grad olämpligt
att ange räntefoten i grunderna. Denna bör såsom hittills kunna fastställas
av styrelsen och meddelande om företagen ändring lämnas inspektionen.
Det inträffar — tillägger riksförbundet — mycket lätt växlingar i läget,
sådana att det dröjsmål, som är förenat med en ändring av grunderna för
räntans anpassning efter den ändrade situationen, kan medföra väsentliga
olägenheter.

Föredraganden. Jag ansluter mig till utredningens förslag. I anledning
av riksförbundets yttrande må framhållas, att hinder icke bör möta att,
om så finnes lämpligt, i grunderna endast fixera de principer, efter vilka räntefoten
bestämmes. I dylikt fall torde bolaget dock böra åläggas att till försäkringsinspektionen
anmäla, vilken räntesats som tillämpas.

269 §.

I denna paragraf stadgas, att grunderna för verkan av underlåten premie--betalning skola angiva i vilken ordning bolagets ansvarighet vid sådan underlåtenhet
kan komma att upphöra eller eljest förändras. Därjämte skolan
grunderna angiva villkoren för att försäkringen ånyo må träda i kraft (återupplivning).

Försäkringsinspektionen anmärker, att utredningen icke gjort något uttalande
till ledning för rättstillämpningen. Inspektionen tillägger:

Enligt de flesta bolags grunder gäller, att framställning om återköp eller
utbyte mot fribrev skall ske inom ett år från den obetalda premiens förfallodag
och att i annat fall försäkringstagaren försuttit sin rätt. En sådan
påföljd är enligt inspektionens mening hård, och den tillämpas i stort sett
icke heller av bolagen. Man kan därför ifrågasätta, om icke en väsentlig
liberalisering bör företagas på denna punkt, exempelvis genom införande
av s. k. automatiska fribrev, innebärande att försäkringen utan ansökan gäller
för sitt fribrevsvärde.

Föredraganden. Paragrafen överensstämmer med utredningens förslag.
Grunderna måste utformas så, att de tillgodose trygghets- och skälighetskraven.
Detta framgår av bestämmelserna i 263 §. Vad försäkringsinspektionen
anfört beträffande s. k. automatiska fribrev synes böra beaktas vid
rättstillämpningen.

270 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser angående återbäringsgrundemas
innehåll. Enligt utredningens förslag skulle i detta lagrum meddelas regler
angående förutberäknad återbäring. Såsom jag redan framhållit, torde systemet
med förutberäkning av återbäring icke böra bibehållas. De nämnda reglerna
hava sålunda uteslutits.

356

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

271 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser angående skyldighet att i livförsäkringsrörelse
göra avsättning till säkerhetsfond.

272 och 273 §§.

I dessa paragrafer hava upptagits regler angående nedsättning av fonder
m. m. Ändringar hava vidtagits i 273 § med hänsyn till att systemet med
förutberäkning av återbäring skall upphöra.

274 §.

Denna paragraf, som ansluter sig till 215 § gällande försäkringslag, innehåller
de viktiga bestämmelserna om redovisning av livförsäkringsfond.

Utredningen framhåller, att efter försäkringslagens tillkomst kapitalmarknaden
tillförts vissa slag av värdehandlingar, vilka äro jämbördiga med de
i 215 § försäkringslagen angivna placeringsobjekten. Andra nytillkomna
■värdehandlingar äro, om också icke i allo likvärdiga med dessa, så dock i
fråga om boniteten av sådan beskaffenhet, att de väl försvara sin plats inom
området för de s. k. riskfria placeringarna. Utredningen föreslår, att båda
dessa kategorier upptagas i lagtextens förteckning över ovillkorligt medgivna
placeringsobjekt.

Beträffande ingressen till paragrafens första stycke anför utredningen:

Enligt gällande bestämmelser (212 och 215 §§ försäkringslagen) skall ett
belopp motsvarande försäkringsfonden för livförsäkringar balansdagen redovisas
i särskilda slag av värdehandlingar. Häri föreslår utredningen den
betydelsefulla ändringen, att fonden skall vid envar tidpunkt vara
redovisad på sådant sätt. Med stadgandet avses, att bolaget vid envar tidpunkt
skall inneha värdehandlingar av angivet slag till ett värde motsvarande
försäkringsfonden. Stadgandet bör ses i samband med regeln i 276 §
att ifrågavarande värdehandlingar skola pantsättas till säkerställande av försäkringstagarnas
rätt. För bestämmandet av försäkringsfondens storlek vid
annan tidpunkt än balansdagen böra självfallet lämpliga approximationsmetoder
användas.

Försäkringsbolagens riksförbund uttalar, att den föreslagna redovisningsregeln
kan komma att medföra svårigheter för bolag med relativt små fonder.
I ett stort bestånd av värdehandlingar måste man nämligen räkna med
att relativt stora tillgångar icke äro möjliga att pantsätta förrän flera månader
efter förvärvet. En uppmjukning av föreskriften synes därför erforderlig,
exempelvis i den formen, att försäkringsinspektionen får befogenhet att medgiva
viss eftersläpning i fråga om pantsättningen.

Föredraganden. Utredningens förslag måste anses välgrundat. Stadgandet
är ägnat att bereda livförsäkringstagarna ökad trygghet. Innebörden
av riksförbundets yttrande angående svårigheter att pantsätta värdehandlingar,
förrän flera månader förflutit efter förvärvet, synes mig icke fullt
klar. Ej heller har någon motivering anförts för uttalandet, att dylika
svårigheter skulle föreligga i ett stort men däremot icke i ett mindre bestånd
av värdehandlingar. Jag vill framhålla, att interimsbevis som utfär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

357

das i anledning av obligationsteckning otvivelaktigt äro användbara för redovisning
och pantsättning intill dess obligationerna utlämnas. På samma
sätt kunna bankdepositionsbevis användas. Vad beträffar nya inteckningslån
torde inskrivningsdomarens behandling av dylika ärenden numera i regel
icke draga längre tid än högst två veckor. Gentemot en sådan av praktiska
skäl betingad eftersläpning i fråga om livförsäkringsfondens redovisning
finnes självfallet intet att erinra. Jag vill även understryka utredningens
uttalande, att vid försäkringsfondens beräkning vid annan tidpunkt än
balansdagen lämpliga approximationsmetoder böra komma till användning.

I anslutning till riksförbundets yttrande må ytterligare framhållas, att det
uppenbarligen är just beträffande bolag med små fria reserver, som redovisnings-
och pantsättningsreglerna ha sin största betydelse.

Första stycket 1.

Föredraganden. Bestämmelsen överensstämmer med utredningens förslag
och innebär en utvidgning i förhållande till vad som nu gäller, i det
att orden »eller andra skuldförbindelser» tillagts. Därigenom komma de av
riksgäldskontoret eller av annan statlig myndighet utfärdade reverserna
(statsskuldförbindelser) och de s. k. skattkammarväxlarna att falla under bestämmelsen.
Utvidgningen är närmast av formell art. De nyssnämnda värdehandlingarna
användas nämligen redan nu — på grund av stadgandet i
215 § 6 mom. försäkringslagen — för redovisning av livförsäkringsfonden.

Första stycket 2.

Enligt denna punkt medgives till en början, i överensstämmelse med gällande
försäkringslag 215 § 2 mom., att för redovisning av livförsäkringsfonden
må användas Sveriges allmänna hypoteksbanks och konungariket Sveriges
stadshypotekskassas obligationer. Därutöver har utredningen föreslagit, att
bland generellt tillåtna obligationer må upptagas jämväl obligationer utfärdade
av Svenska bostadskreditkassan, Svenska skeppshypotekskassan och Inteckningsbanken
aktiebolag.

Utredningen framhåller, att de två förstnämnda hypoteksinstitutionerna
jämte därtill knutna hypoteksföreningar för utlåningens praktiska bedrivande
äro kreditinstitut för s. k. primärbelåning av fast egendom, att låntagarna,
delägarna, äro ömsesidigt ansvariga för verksamheten, varjämte staten lämnat
viss garanti och utövar visst inflytande på förvaltningen, samt att huvudorganisationerna
förskaffa sig medel för utlåningen genom utgivande av
obligationer. Utredningen fortsätter:

Eu med de nämnda kreditinstituten likartad ställning intaga Svenska bostadskreditkassan
med anknutna bostadskreditföreningar samt Svenska
skeppshypotekskassan, vilka båda tillkommit år 1929. Bostadskreditkassan
beviljar inom viss gräns sekundärkredit mot säkerhet i fast egendom.
Skeppshypotekskassan beviljar lån mot säkerhet i fartyg. Låntagarna äro i
bägge kassorna delägare samt liksom i hypoteksinstitutionerna ömsesidigt
ansvariga för kassornas förbindelser. Likaså finnes viss statlig garanti samt
.statligt inflytande på förvaltningen. Medel till utlåningen erhålles genom
utfärdande av obligationer. Utredningen anser dessa obligationer erbjuda
betryggande säkerhet som placeringsobjekt.

358

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Utredningen framhåller härefter, att vissa aktiebolag driva hypoteksrörelse,
som finansiellas genom obligationslån, men anmärker, att en väsentlig
olikhet föreligger mellan dessa bolag och de förut omförmälda hypoteksinrättningarna.
De sistnämnda ha nämligen halvofficiell karaktär och bedriva
sin verksamhet med av staten tillskjutet grundfondskapital medan de ifrågavarande
bolagen äro privata kreditinstitut, vilkas rörelsekapital helt tillskjutes
av enskilda. Vidare påpekar utredningen, att det äldsta av de åsyftade
bolagen, Inteckningsbanken aktiebolag — tidigare benämnt Stockholms intecknings
garanti aktiebolag — utvecklats annorlunda än de övriga såtillvida
att det blivit en blandning av hypoteksbolag och affärsbank. I sistnämnda
egenskap är bolaget underkastat offentlig tillsyn enligt lagen om bankrörelse.
Bolaget äger för anskaffande av medel till hypoteksrörelsen upptaga lån mot
räntebärande obligationer, för vilka såsom säkerhet skall ställas pant av inteckning
i fast egendom eller tomträtt av angivet slag och i visst förmånsrättsläge.

Beträffande de övriga hypoteksbolagen anför utredningen:

Bolagen bedriva icke rörelse såsom affärsbanker utan endast hypoteksrörelse,
som finansieras genom obligationslån.1 Bolagen äro för sin verksamhet
underkastade bestämmelserna i lagen den 22 juni 1911 om vissa aktiebolag,
som driva lånerörelse, vilket i så måtto innebär tillsyn från det allmännas
sida att Kungl. Maj:t har att stadfästa bolagsordningen. Därutöver äro
bolagen emellertid icke underkastade offentlig kontroll i vidare mån än aktiebolag
i allmänhet.

Utredningen har, med hänsyn till den kontroll från det allmännas sida som
Inteckningsbanken aktiebolag är underkastad, funnit att dess obligationer
böra upptagas bland de generellt tillåtna placeringsobjekten. Obligationer utgivna
av övriga hypoteksbolag äro icke utan vidare uteslutna som placeringsobjekt,
enär enligt utredningens förslag bibehållits en allmän regel att värdehandlingar,
vilka kunna anses jämförliga med de särskilt angivna, skola få
användas för redovisning av försäkringsfonden.

Bank- och fondinspektionen har i sitt yttrande erinrat om att s. k. hypoteksbolag
sedan den 1 juli 1946 i princip äro underkastade offentlig kontroll
genom inspektionen. I de fall då undantag från denna regel icke medgivits,
anser inspektionen att de av bolagen utfärdade obligationerna kunna upptagas
bland de generellt godtagna placeringsobjekten.

Föredraganden. Jag anser liksom utredningen, att Svenska bostadskreditkassans
och Svenska skeppshypotekskassans obligationer utan vidare kunna
godkännas som placeringsobjekt.

Vad beträffar hypoteksaktiebolagen är situationen numera, såsom bankoch
fondinspektionen anmärkt, i viss mån förändrad, i det dessa äro underkastade
bestämmelserna i lagen den 14 juni 1946 (nr 313) om hypoteksaktiebolag.
I samband med utfärdandet av denna lag har lagen den 22 juni 1911
(nr 53 s. 2) om vissa aktiebolag, som driva lånerörelse, upphävts såvitt an 1

Undantag utgör Örebro intecknings kommanditbolag, P. Eriksson & C:o, som äger bedriva
inlåning från allmänheten. Bolaget utger emellertid icke obligationer.

359

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

går aktiebolag som hava till ändamål att idka belåning av fast egendom eller
tomträtt.

Lagen den 14 juni 1946 äger tillämpning å aktiebolag som har till ändamål
att idka belåning av fast egendom eller tomträtt men i vars verksamhet
bankrörelse icke ingår (hypoteksaktiebolag). Enligt 2 § i lagen skall bolagsordningen
för sådant bolag underkastas Kungl. Maj:ts prövning. I godkänd
bolagsordning må ändring ej vidtagas utan att Kungl. Maj ds godkännande erhållits.
I 5 § i lagen stadgas vidare, att hypoteksaktiebolag skall stå under
tillsyn av bank- och fondinspektionen, såframt ej Konungen, om så ur allmän
och enskild synpunkt finnes utan olägenhet kunna ske, medgiver befrielse
därifrån; sådan befrielse lämnas för viss tid eller tills vidare. Av förarbetena
till lagen (prop. 1946: 109, särsk. s. 12 och 26) framgår, att dispensregeln
är avsedd att komma till användning främst beträffande bolag som
icke äga obligationsutgivningsrätt ävensom för bolag med sådan rätt i de
fall, då en tillfredsställande kontroll över bolaget utövas av kommunala myndigheter
eller där anordnandet av en dylik kontroll framstår som en närmast
kommunal angelägenhet.

Med hänsyn till den offentliga kontroll som sålunda anordnats beträffande
hypoteksaktiebolagen vill jag förorda, att obligationer utfärdade av bolag,
som stå under tillsyn jämlikt nyssnämnda lag den 14 juni 1946, upptagas
bland generellt medgivna placeringsobjekt. Lagtexten har kompletterats i
enlighet härmed. De bolag, varom här blir fråga, torde främst vara Göteborgs
intecknings garanti aktiebolag, Skånska inteckningsaktiebolaget i Malmö
och Hälsingborgs intecknings garanti aktiebolag.

I detta sammanhang må erinras om att dispens från tillsynen enligt förevarande
lag medgivits beträffande aktiebolaget Stockholms tomträttskassa.
Dispensen torde ha grundats därå, att bolaget närmast är att betrakta som ett
kommunalt företag och att av bolaget utgivna obligationer garanterats av
Stockholms stad, som därtill erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd. På grund av
stadgandet i fjärde punkten av förevarande paragraf tillhöra emellertid tomträttskassans
obligationer de generellt tillåtna placeringsobjekten.

Inteckningsbanken aktiebolag intar i viss mån en särställning. Banken driver
såväl hypoteksrörelse med obligationsutgivningsrätt som vanlig bankverksamhet.
Allenast i sistnämnda hänseende har bank- och fondinspektionen
utövat tillsyn över banken jämlikt lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse.
Eftersom bankrörelse ingår i verksamheten är banken icke underkastad
bestämmelserna i den nya lagen om hypoteksaktiebolag. I förarbetena till
denna lag (nyssnämnda prop. s. 28) har föredragande departementschefen
framhållit, att tillsyn över bankens hypoteksrörelse bör komma till stånd, i
huvudsaklig överensstämmelse med de för hypoteksaktiebolagen stadgade anordningarna.
Departementschefen tilläde, att i vad anginge den direkta statliga
tillsynen, densamma torde kunna genomföras med stöd av banklagens
föreskrifter. Enligt vad jag inhämtat utövar bank- och fondinspektionen numera
tillsyn över bankens båda verksamhetsgrenar. I konsekvens härmed
böra av banken utfärdade obligationer godkännas såsom placeringsobjekt.

360

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
Första stycket 3.

Utredningen anför:

Enligt 3 mom. i 215 § försäkringslagcn godkännas för närvarande för
placeringsändamål »fordringsbevis, utfärdade av riksbanken eller av annan
bank, vars reglemente blivit av Konungen fastställt».

Vid tiden för försäkringslagens tillkomst kunde enligt lagen den 22 juni
1911 om bankrörelse (banklagen) sådan rörelse drivas av — förutom riksbanken
—• bankaktiebolag och solidariskt bankbolag ävensom, under viss
förutsättning, av enskild man eller handelsbolag. Med bankrörelse förstås i
banklagen sadan verksamhet, i vilken ingår inlåning från allmänheten på
räkning, som av bank allmänneligen begagnas. Endast företag tillhörande
de förstnämnda kategorierna ägde använda ordet bank i sin firma och krävde
Kungl. Maj ds stadfästelse å bolagsordningen. Efter sedermera vidtagna
ändringar i banklagen är bankaktiebolag numera den enda tillåtna form för
enskild bankverksamhet^ enligt denna lag. På grund av särskilda författningar
bedrives emellertid sådan eller likartad verksamhet även av åtskilliga andra
institutioner såsom postsparbanken, sparbanker, centralkassor för jordbrukskredit
och järnkontoret. —---För sparbank har vederbörande läns styrelse

att fastställa reglemente. Postsparbanken drives av staten i egen regi
och enligt i administrativ ordning utfärdade föreskrifter.

Med hänsyn till bestämmelsen om stadfästelse å sparbanks reglemente är
fordringsbevis utfärdat av sådan penninginrättning tydligen icke hänförligt
under 3 mom. i dess nuvarande omfattning. Däremot kan med visst fog
motsatt uppfattning göras gällande beträffande fordringsbevis utfärdat av
postsparbanken. Enligt vad som inhämtats har emellertid i praxis på detta
område uttrycket bank identifierats med sådant enskilt företag, varå banklagen
äger tillämpning. Uppenbarligen är detta i full överensstämmelse med
de intentioner, som ligga till grund för stadgandet. Såsom ovan framhållits
innebär denna lagtillämpning, att numera endast bankaktiebolag här komma
i fråga.

Visserligen torde på grund av bestämmelserna i 6 mom. i dess nuvarande
lydelse motböcker med postsparbanken eller övriga sparbanker regelmässigt
godtagas såsom placeringsobjekt. Med hänsyn till dessa penninginrättningars
ställning och den offentliga tillsynen över deras verksamhet anser utredningen
emellertid, att de böra i förevarande hänseende direkt jämställas med
bankaktiebolagen. En sådan utvidgning av området för placeringsrätten enligt
3 mom. torde visserligen sakna större praktisk betydelse för försäkringsbolagen
men bör likväl ske av principiella skäl.

Utredningen behandlar i detta sammanhang de s. k. förlagsbevisens rättsliga
natur och framhåller därefter, att dylika förskrivningar icke godkännas
av försäkringsinspektionen för redovisning av livförsäkringsfond. Denna
praxis överensstämmer med de restriktiva bestämmelser beträffande förlagsbevisen,
som upptagits i banklagen (45 §). Utredningen ansluter sig till den
ståndpunkt som försäkringsinspektionen sålunda intagit och finner det önskvärt,
att förlagsbevisens undantagsställning klart kommer till uttryck i lagtexten.

Bank- och fondinspektionen har i sitt yttrande föreslagit, att med de under
förevarande punkt uppräknade värdehandlingarna skola jämställas fordringsbevis
utfärdade av Svenska jordbrukskreditkassan och centralkassor för jordbrukskredit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

361

Föredraganden. Utredningens förslag synes mig välgrundat. Bank- och
fondinspektionen har förordat, att utöver de av utredningen föreslagna
värdehandlingarna här upptagas jämväl fordringsbevis utfärdade av Svenska
jordbrukskreditkassan och centralkassor för jordbrukskredit. Ehuru dessa
bevis i förevarande sammanhang torde vara av mycket ringa praktisk betydelse,
synes mig inspektionens påpekande principiellt riktigt. Jag förordar
sålunda, att även de nu nämnda fordringsbevisen upptagas bland generellt
tillåtna placeringsobjekt. I detta sammanhang vill jag erinra om att i 8 kapitlet
4 § förmynderskapslagen — efter en lagändring år 1936 — centralkassa
för jordbrukskredit likställts med bank.

Första stycket A.

Bestämmelsen är likalydande med 215 § 4 mom. försäkringslagen.

Första stycket 5.

Enligt den allmänna bestämmelsen i 6 mom. av 215 § försäkringslagen må
industriobligationer användas till redovisning under förutsättning att de till
sin art och till den säkerhet de erbjuda kunna anses jämförliga med de i de
föregående momenten angivna värdehandlingarna.

I nu förevarande lagrum har upptagits bestämmelse om att av svenskt
industriföretag utfärdade obligationer, vilka offentligen utbjudits av svenskt
bankaktiebolag, skola hänföras till de ovillkorligt tillåtna placeringsobjekten.

Utredningen har redogjort för de principer som tillämpas vid emission av
industriobligationslån och därvid ägnat särskild uppmärksamhet åt inteckningssäkerheten
och övriga faktorer som öva inverkan på obligationernas
bonitet. I detta hänseende framhåller utredningen, att banken eller bankkonsortiet
före emissionen verkställer värdering av den erbjudna realsäkerheten,
för vilken uppgift erforderlig sakkunskap anlitas. Härvid — framhäver
utredningen — tages hänsyn icke blott till säkerhetens värde utan även till
andra faktorer, framförallt industriföretagets räntabilitet. Under obligationslånets
löptid står realsäkerheten under bankens fortlöpande kontroll; enligt
vanligen förekommande klausul i låneavtalet äger banken påfordra förstärkning
av säkerheten, om omständigheterna därtill föranleda. Vidare understryker
utredningen, att samtliga obligationer vanligen övertagas av de i avtalet
deltagande bankerna, som då även utbetala lånesumman till låntagaren och
sedermera på egen risk offentligen försälja obligationerna till allmänheten.
Undantagsvis åtaga sig bankerna att sköta försäljningen i kommission för låntagarens
räkning och på hans risk. I båda fallen anses bankerna hava emitterat
obligationslånet. 1 anslutning härtill anför utredningen, att de avgjort
flesta bankemilterade industriobligationslånen under de sista decennierna förmedlats
av vårt lands ledande bankinstitut, förenade i ett större eller ett
mindre konsortium.

Starka skäl tala enligt utredningens mening för att generellt godkänna av
bank offentligt emitterade svenska industriobligationer för redovisning av
försäkringsfonden. Utredningen tillägger:

362

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

Vissa praktiska fördelar av en sådan regel ligga i öppen dag. Den är klar
och lätt att tillämpa. Säkerhetssynpunkten måste likväl vara av avgörande
betydelse. Det saknas anledning antaga, att den kontroll i olika avseenden,
som affärsbankerna för närvarande underkasta ett obligationslånesökande
företag, i framtiden kommer att eftersättas. Såsom förmedlare av allmänhetens
kapitalplaceringar är det för bankerna ett intresse av första ordningen
att förtroendet för dem upprätthålles. Tillsynen över affärsbankerna från det
allmännas sida omfattar visserligen icke materiell prövning av säkerheten för
ett obligationslån men torde likväl i detta avseende innebära en viss garanti.
En ytterligare trygghet ligger i den publicitet, som brukar förlänas en obligationsemission.
Av betydelse är jämväl, att varje offentligen emitterat lån är
föremål för prissättning på penningmarknaden.--—

Det nu sagda hänför sig till svenska obligationslån. Av försiktighetsskäl
synes man icke böra med dem jämställa här i riket emitterade utländska
obligationslån. Visserligen kan man förutsätta, att bankerna även i fråga om
dessa vinnlägga sig om noggrann förhandskontroll, men det ligger i sakens
natur, att denna kontroll icke kan bli lika tillförlitlig såsom i fråga om inhemska
lån, och framförallt måste beaktas, att värdet av utländska obligationslån
är beroende av politiska och ekonomiska faktorer av särskild valör.
Den omständigheten, att utredningen anser sig böra i förevarande hänseende
avböja ett generellt likställande av utländska obligationslån med inhemska
lån, innebär givetvis intet hinder mot att mera kvalificerade utländska obligationer
också i fortsättningen godkännas efter prövning i varje särskilt fall.

Sammanfattningsvis tillfogar utredningen, att såsom förutsättning för
ovillkorligt godkännande av ifrågavarande obligationer bör gälla, att de utbjudits
genom kreditinstitut, som är underkastat offentlig tillsyn enligt lagen
om bankrörelse. Detta är förhållandet med svenska bankaktiebolag. Därutöver
bör uppställas krav på att obligationerna utbjudits offentligt. Med hänsyn
till kontrollen över fondredovisningen är det nämligen av betydelse att bestämmandet
av placeringsobjektens värde icke försvåras. Så skulle otvivelaktigt
bliva fallet i fråga om obligationslån, som under hand placerats hos en
mindre krets av kapitalplacerare. Annorlunda är förhållandet med obligationer,
vilka utbjudas på öppna marknaden. Utredningen betonar, att i uttrycket
offentligt utbud ligger ett krav på att obligationsteckningen faktiskt stått
öppen för allmänheten.

Utredningen har diskuterat frågan huruvida icke i förevarande hänseende
svenska trafikobligationer kunna likställas med industriobligationer. På anförda
skäl har utredningen dock icke funnit tillrådligt att för närvarande inrymma
trafikobligationerna bland de generellt tillåtna placeringsobjekten.

Endast bank- och fondinspektionen har yttrat sig rörande förevarande
spörsmål. Inspektionen säger sig icke ha något att invända mot förslaget att
generellt godkänna av bank offentligt emitterade järnvägs- eller industriobligationer
för redovisning av försäkringsfond men understryker, att tillsynen
över affärsbankerna från det allmännas sida enligt gällande bestämmelser
icke omfattar någon prövning av säkerheten för ett obligationslån och
därför icke innebär någon garanti i detta avseende.

363

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Föredraganden. De skäl, som försäkringsutredningen anfört för ett ovillkorligt
godkännande av svenska industriobligationer, vilka offentligen utbjudits
av svenskt bankinstitut, synas mig övertygande. Det är visserligen
riktigt att den offentliga tillsynen över affärsbankerna icke omfattar någon
prövning av obligationslånesäkerheten. Såsom utredningen påpekat ligger
emellertid en viss garanti i bank- och fondinspektionens allmänna kontroll
över rörelsen och kanske framför allt däri, att det för bankerna själva är
av vitalt intresse att omsorgsfullt kontrollera säkerheten. Man synes mig icke
heller kunna bortse från den erfarenhet, som hittills vunnits beträffande
de offentligen emitterade industriobligationslånens bonitet.

Utan att överskatta betydelsen därav, vill jag i detta sammanhang ytterligare
erinra om att i 21 kap. 9 § strafflagen numera stadgas straff för den,
som bland allmänheten sprider vilseledande uppgift för att påverka priset
på bl. a. värdepapper.

I utredningens lagförslag användes under förevarande punkt uttrycket
svensk bank men i tredje punkten svenskt bankaktiebolag. Eftersom det torde
få anses uteslutet att annat bankinstitut än affärsbank utbjuder industriobligationer,
synes man för vinnande av enhetlighet här böra använda samma
uttryck som i tredje punkten.

Första stycket 6.

Den här upptagna bestämmelsen ansluter sig till 5 mom. i 215 § försäkringslagen,
som medger placering i skuldförbindelser, för vilka bolaget äger
säkerhet genom inteckning i fast egendom inom två tredjedelar av senast
fastställda taxeringsvärde så ock — efter medgivande av försäkringsinspektionen
— i skuldförbindelser med säkerhet av inteckning intill fulla taxeringsvärdet
i bolaget tillhörig fastighet, som är avsedd för inrymmande av
lokal för bolagets rörelse, eller, där bolaget äger flera sådana fastigheter, i
en av dem. I lagrummet uppställes vidare det villkoret, att åbyggnad å egendomen
skall, för att inteckning i egendomen må godkännas, vara brandförsäkrad
i något med vederbörligen fastställd bolagsordning försett brandförsäkringsbolag
inom riket.

Utredningen bär i sitt förslag bibehållit regeln att skuldförbindelser med
säkerhet av inteckning i fast egendom inom två tredjedelar av taxeringsvärdet
skola utgöra generellt tillåtna placeringsobjekt.

Däremot har i lagförslaget icke bibehållits undantagsbestämmelsen beträffande
inteckning i försäkringsbolag tillhörig fastighet, som är avsedd för inrymmande
av lokal för bolagets rörelse. Utredningen anför härom följande:

Syftet med bestämmelsen torde hava varit att underlätta förvärv av fastighet,
som lämpar sig för inrymmande av bolagets huvudkontor. Endast ett
nybildat bolag eller bolag med mycket svag ekonomi torde emellertid ha
någon nytta av bestämmelsen. Med hänsyn till att en för speciellt ändamal
inredd fastighet i regel torde vara svårare att realisera för anläggningskostnaden
än ett bostadshus, är bestämmelsen knappast motiverad. Försäkringsinspektionen
lärer icke heller numera medgiva tillämpning av densamma.

364

Kungi. Maj:ts proposition nr 50.

Enligt utredningens mening fyller stadgandet icke någon funktion, varför
det bör utgå.

Med fastighetsinteckning har i utredningens förslag likställts inteckning i
tomträtt. Här föreslås sålunda motsvarande belåningsgräns. Rätten att använda
tomträttsinteckning för redovisning skall dock vara underkastad den
ytterligare begränsning, som med hänsyn till tomträttsavtalets innehåll eller
andra omständigheter av försäkringsinspektionen föreskrives.

Beträffande kravet att byggnad, som omfattas av inteckningen, skall vara
brandförsäkrad, avviker förslaget såtillvida från nu gällande regler, att även
sadan brandförsäkring godkännes, som meddelats av utländsk försäkringsanstalt
med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket. Utredningen har
därjämte underkastat lagtexten en viss redaktionell jämkning.

I övrigt må hänvisas till den redogörelse för utredningens förslag i hithörande
delar, som lämnats i den allmänna motiveringen.

Yttranden. De synpunkter som framförts av försäkringsbolagens riksförbund
hava förut refererats.

Bank- och fondinspektionen ifrågasätter, huruvida inteckning i industrifastighet
bör upptagas bland de värdehandlingar, som generellt godkännas
såsom placeringsobjekt. En industrifastighets värde är nämligen så beroende
av vederbörande företags bärighet, att en i fastigheten beviljad inteckning
icke sasom säkerhet kan jämställas med fastighetsinteckningar av annat
slag, exempelvis inteckningar i jordbruks- eller bostadsfastigheter. Belåning
av inteckning i industrifastighet kan ofta till sin karaktär vara mera en förlagskredit
än en fastighetskredit.

Föredraganden. Jag biträder utredningens förslag. I den allmänna motiveringen
har jag anfört principiella synpunkter på frågan, vartill jag torde få
hänvisa.

Vad beträffar bank- och fondinspektionens yttrande är det givet, att vad
där anförts icke kan frankännas ett visst fog. Å andra sidan må beaktas,
att nagon klassificering med hänsyn till fastighetens natur icke ansetts erforderlig
vare sig i 1903 års försäkringslagstiftning eller i nu gällande försäkringslag.
Någon olägenhet därav har, såvitt jag erfarit, icke försports.
Jag utgår ifrån att försäkringsbolagen själva ålägga sig återhållsamhet vid
placering av medel mot inteckning i industrifastigheter. För närvarande finner
jag det därför icke pakallat, att här upptaga en undantagsbestämmelse
beträffande dylika fastigheter.

Första stycket 7.

Här upptagna bestämmelser ansluta sig till 6 mom. i 215 § försäkringslagen.
Enligt sistnämnda lagrum skola såsom placeringsobjekt godkännas sådana
av enskilda järnvägar eller industriella inrättningar utfärdade obligationer,
utländska statsobligationer och andra värdehandlingar, som till sin
art och till den säkerhet de erbjuda kunna anses jämförliga med några av
de under 1)—5) i lagrummet nämnda.

365

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Utredningen. Enligt utredningens förslag godkännas inhemska och utländska
värdehandlingar, som uppfylla det nyss angivna kvalifikationsvillkoret.
Utredningen säger sig icke hava förbisett, att innebörden därav förskjutits
genom den föreslagna utvidgningen beträffande de ovillkorligt medgivna
placeringsobjekten, främst med hänsyn till den privilegierade ställning som
i förslaget givits vissa bankemitterade obligationer. Emellertid — framhäver
utredningen — är förändringen endast skenbar. De förordade materiella reglerna
innebära nämligen enligt utredningens mening icke någon uppmjukning
av säkerhetskravet, sådant detta kommit till uttryck i nu gällande lag.

Beträffande de utländska värdehandlingarna har försäkringsutredningen
uppmärksammat frågan om myntslaget. Utredningen anför härom bl. a. följande: Försäkringslagen

lämnar i sin nuvarande lydelse den frågan öppen, huruvida
för godkännande av utländska värdehandlingar bör fordras att de lyda
på betalning i viss valuta. Bortsett från vissa norska statslan, vilka emitterades
föxe unionsupplösningen och äro utfärdade i kronor utan angivande av
nationalitet, torde före den nuvarande lagens tillkomst utländska obligationer
eller liknande värdehandlingar icke hava förekommit i svensk valuta.
Den tolkningen ligger därför närmast till hands, att lagstiftaren icke avsett
att beträffande försäkringsfondens redovisning exkludera främmande myntslag.
Från tidpunkten för det internationella förtroendets återställande efter
första världskriget och fram till år 1931, då den internationella krisen förorsakade
allvarliga rubbningar i valutakurserna och de flesta länder efter
hand övergåvo guldmyntfoten, förekommo obligationer i utländsk valuta i
tämligen stor utsträckning i livbolagens portföljer. Därefter avvecklades en
betydande del av dessa placeringar men frågan blev ånyo aktuell, då placeringssvårighetema
inom landet tillspetsades under 1930-talets mitt, varvid
en mindre ökning av placeringen i utländska valutor inträdde.

Efter denna tid gjordes på sina håll omfattande placeringar i utländska
obligationer, framförallt i nordiska, varav dock en väsentlig del voro emitterade
i svenska kronor. Strävan efter förmånlig förräntning torde hava varit
den huvudsakliga drivfjädern vid denna placering. Samtidigt blevo forhallandena
på den internationella kapitalmarknaden under förspelet till det senaste
världskriget alltmera labila. På försommaren 1939 gav försäkringsinspektionen
i cirkulärskrivelse till bolagen uttryck för den uppfattningen, att
försäkringsfonden i princip borde redovisas i värdepapper lydande å samma
valuta som motsvarande försäkringsavtal. Upprätthållande av ett jämviktsläge
mellan å ena sidan totalbeloppet av ingångna förpliktelser i främmande
valuta och å andra sidan värdet av investeringar i samma valuta, innebär
en pålitlig säkerhetsanordning mot förluster på grund av valutafluktuationer.
Anordningen synes därför lämplig under ovissa eller labila valutaiörhållanden.
Däremot kan det vara tveksamt, huruvida man under mera stabila
förhållanden bör tvinga bolagen till placering i främmande valuta, sa
snart förpliktelse i dylik valuta föreligger. Enligt utredningens mening skulle
ett sådant krav icke kunna anses tillräckligt motiverat. Spörsmålet i vilken
utsträckning förpliktelse i viss utländsk valuta bör täckas genom investering
i samma valuta, synes böra bedömas med hänsyn till förballandena pa den
internationella kapitalmarknaden. Den generellt tillåtna placeringen i främmande
valuta bör dock icke överstiga bolagets förpliktelser i samma valuta.

På grund av vad sålunda anförts bar utredningen föreslagit uttrycklig bestämmelse
om att värdehandlingar, vilka enligt sin lydelse skola infrias i

366

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

främmande valuta, må användas för redovisning allenast i den mån de motsvara
försäkringsfonden för försäkringar i samma valuta.

Nu ifrågavarande spörsmål hava icke berörts i något remissyttrande.

Föredraganden. Jag biträder i princip utredningens förslag. Vad beträffar
maximiregeln för värdehandlingar i främmande valuta, avser denna
uppenbarligen endast sådana försäkringsbelopp för vilka bolaget självt ansvarar
(försäkringsfonden »för egen räkning»), däremot icke försäkringsbelopp
som avgivits i återförsäkring. Vid regelns tillämpning skall sålunda
värdet av återförsäkrares ansvar avräknas. Önskvärt är att detta klart framgår
av lagtexten. Jag förordar att efter ordet försäkringsfonden inskjutes
»för egen räkning». Detta uttryck överensstämmer med den allmänt tillämpade
terminologin på området.

Första stycket 8.

Utredningen anför:

För redovisning av försäkringsfond må för närvarande användas även vissa
tillgångar av särskild art, nämligen — i viss utsträckning — reservpremier,
vidare vad bolaget förskjutit mot säkerhet i försäkringsbrev (livlån) och
slutligen värdet av återförsäkrares ansvarighet. Dessa bestämmelser återfinns
* 7—9 mom- av 215 § i gällande försäkringslag. Såvitt angår sistnämnda
bada tillgångsposter finner utredningen icke anledning till ändring av nuvarande
bestämmelser. I fråga om reservpremier bör emellertid observeras att
dessa enligt utredningens förslag falla bort såsom tillgångspost.

Ättonde punkten i utredningens förslag är likalydande med motsvarande
bestämmelse i gällande lag.

Försäkringsbolagens riksförbund har föreslagit att — för vinnande av
överensstämmelse med 9, 166 och 268 §§ — förevarande punkt i stället erhåller
följande lydelse: »8. lån mot säkerhet i försäkring inom återköpsvärdet».

Föredraganden. Riksförbundets anmärkning torde böra beaktas. Uttryckket
»försäkringsbrev» synes dock mera adekvat än »försäkring».

Första stycket 9.

Den här upptagna bestämmelsen — enligt vilken återförsäkringsgivares ansvarighet
ma sasom »tillgång av annan art» användas för redovisning av försäkringsfond
— ansluter sig med smärre avvikelser till 9 mom. i 215 § försäkringslagen.
I den mån nämnda avvikelser icke äro av redaktionell art
hava de föranletts därav, att i utredningens förslag icke upptagits någon
motsvarighet till 212 § tredje stycket försäkringslagen.

Föredraganden. Jag ansluter mig till utredningens förslag. Vad beträffar
det förhållandet, att det icke ansetts erforderligt att efterbilda stadgandet
i 212 § tredje stycket försäkringslagen, må i detta sammanhang föl -

367

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

jande anföras. Nämnda stadgande innebär, att försäkringsfond skall beräknas
utan hänsyn till att vissa försäkringar avgivits i återförsäkring; å balansräkningens
tillgångssida äger bolaget däremot upplaga värdet av den ansvarighet,
som återförsäkringsgivare iklätt sig genom att i återförsäkring övertaga
en del av försäkringarna. Detta värde må dock icke i något fall beräknas
till högre belopp än det, vartill försäkringsfonden för försäkringarna
uppgår enligt bolagets egna försäkringstekniska grunder. Denna redovisningsprincip
vilar på grundsatser, som numera äro allmänt vedertagna. Därtill
kommer att redovisningen är föremål för tillsynsmyndighetens kontroll.

Andra stycket.

Detta stycke har jag behandlat i den allmänna motiveringen, vartill jag
torde få hänvisa.

275 §.

Enligt denna paragraf skola de i 274 § upptagna redovisningsreglerna
gälla jämväl i fråga om andra försäkringar än personförsäkringar, där
sådana meddelas för all framtid eller för längre tid än tio år. Paragrafen
motsvarar 216 § i gällande försäkringslag.

Försäkringsinspektionen anför, att, oaktat de föreslagna bestämmelserna
hava sin fulla motsvarighet i gällande lag, desamma likväl icke upprätthållits
i praxis såvitt angår ersättningsreserven. Likaså har lagens krav på pantsättning
av tillgångar motsvarande ersättningsreserven eftergivits i praxis.
Nämnda eftergifter torde enligt inspektionens mening huvudsakligen sammanhänga
med att gällande lag saknar bestämmelser om pantsättning av
försäkringsfond för skadeförsäkring i allmänhet. Då inspektionen icke finner
det motiverat att nu bryta med den praxis som sålunda utbildats, förordar
inspektionen att i förevarande paragraf uttrycket »försäkringsfond» utbytes
mot »premiereserv».

Inspektionen anmärker vidare, att i 275 § såsom redovisningsobjekt icke
upptagits sådan tillgång, som beträffande livförsäkringsfond omförmäles i
274 § första stycket 9. Förhållandet är visserligen detsamma enligt gällande
försäkringslag, men enligt inspektionens mening är denna olikhet icke sakligt
motiverad.

Föredraganden. Det saknas bärande skäl att uppställa strängare krav på
redovisning av ersättningsreserven då försäkringsfallet avser ett långfristigt
skadeförsäkringsavtal än då det avser ett kortfristigt sådant avtal. Jag ansluter
mig sålunda till försäkringsinspektionens ståndpunkt beträffande ersättningsreserven.

Försäkringsinspektionen har vidare förordat, att — liksom i fråga om livförsäkring
— värdet av återförsäkringsgivares ansvarighet skall få upptagas
såsom tillgång vid redovisning av premiereserven. Frågan torde på förevarande
område sakna nämnvärd betydelse. Av principiella skäl är jag likväl
beredd att biträda inspektionens förslag.

368

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Paragrafen har ändrats i överensstämmelse med vad jag nu anfört. Härav
föranledas redaktionella jämkningar i 93 § 5 mom., 276 § 1 mom. och 2 mom.
samt 299 § första stycket.

276 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser angående skyldigheten att till försäkringstagarnas
säkerhet pantsätta sådana värdehandlingar, i vilka försäkringsfonden
enligt 274 § och premiereserven enligt 275 § redovisas. Vidare givas
i paragrafen föreskrifter angående sådant ombud för försäkringsinspektionen,
som har att övervaka pantsättningen.

Bestämmelserna i 1 mom. ansluta sig i huvudsak till stadgandena i gällande
försäkringslag (217 § första, andra och tredje styckena). Den omständigheten,
att — av skäl som anförts i motiveringen till 275 § — de strängare
redovisningsreglerna enligt sistnämnda lagrum begränsats att gälla endast
premiereserven, medför såsom konsekvens en motsvarande begränsning av
pantsättningsskyldigheten.

I fall där skyldighet att pantsätta värdehandlingar föreligger omfattar
denna skyldighet såväl återförsäkring som direkt försäkring. Syftet med
pantsättningen är i bägge fallen att skydda de försäkrades rätt. Om bolaget A
såsom återförsäkringsgivare pantsätter värdehandlingar motsvarande värdet
av försäkringsfonden för livförsäkringar, vilka mottagits i reassurans från
bolaget B, är det sålunda icke B, som skall skyddas genom pantsättningen,
utan försäkringstagarna i B. Föreskrift härom har upptagits i 2 mom. Även
i detta moment har en jämkning skett på grund av ändringar i 275 §.

277 §.

I överensstämmelse med gällande lag stadgas i denna paragraf skyldighet
för s. k. blandade bolag att redovisa och pantsätta säkerhetsfond på sätt som
är föreskrivet beträffande livförsäkringsfond.

278 §.

Paragrafen innehåller ytterligare bestämmelser angående sådant ombud
för försäkringsinspektionen, som enligt 276 § har att övervaka pantsättningen.
Det skall ankomma på försäkringsinspektionen och icke, såsom enligt
gällande lag, på Kungl. Maj :t att bestämma arvode till ombudet.

IV. Om aktuarie.

279 §.

I denna paragraf stadgas, att i försäkringsbolag, som meddelar livförsäkring,
förekommande försäkringstekniska utredningar och beräkningar skola
utföras under överinseende av en därtill anställd person (aktuarie). Villkoren
för behörighet att utöva befattning såsom aktuarie skola enligt förslaget, liksom
hittills, bestämmas av Kungl. Maj:t.

Paragrafen motsvarar 221 och 222 §§ gällande försäkringslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

369

Folket-Samarbete anför, att lagtextens beskrivning av aktuariens uppgift
och ansvar endast bristfälligt svarar mot verkligheten. Anstalterna tillägga:

Enligt lagens bokstav tillkommer det endast styrelsen att ansöka om stadfästelse
på grunder, och likaså är det styrelsen, som vid bokslutet fixerar försäkringsfondens
belopp. Aktuarien har enligt lagen ingen som helst befattning
med grundernas tillkomst (utan endast med deras tillämpning), och
om beräkningen av försäkringsfonden skall han visserligen avgiva rapport
till försäkringsinspektionen, men styrelsen är icke skyldig att införa den av
aktuarien beräknade försäkringsfonden i bokslutet. I praktiken är det emellertid
aktuarien, som utarbetar grunderna och är föredragande i styrelsen
vid fråga om ansökan om grunder, och styrelsen framlägger aldrig ett bokslut
utan att först begära aktuariens attest på försäkringsfonden.

Enligt Folket-Samarbetes mening bör det tillfälle, som bjudes genom försäkringslagens
allmänna omarbetning, begagnas till att bringa lagen i överensstämmelse
med praktiken, som ju på denna punkt uppenbarligen är överlägsen
lagen. Det bör sålunda i lagen stadgas, att styrelsens ansökan om stadfästelse
av nya grunder skall kontrasigneras av aktuarien, samt att försäkringsfonden
och övriga tekniska fonder i balansräkningen skola uppföras
med av aktuarien attesterade belopp. Aktuarien övervakar härvid i försäkringstagarnas
intresse såväl soliditets- som skälighetsprincipemas tillämpning.

Föredraganden. Aktuarien är liksom bl. a. verkställande direktören befattningshavare
i bolaget. Hans uppgift är att hava överinseendet över förekommande
försäkringstekniska utredningar och beräkningar. I sin angivna
egenskap har aktuarien att tillhandagå styrelsen och bolagsstämman med
råd och upplysningar. I allmänhet torde det vara lämpligt, att samtliga frågor
rörande försäkringstekniska grunder eller eljest av teknisk art föredragas
av aktuarien. Den omständigheten, att lagen (281 och 282 §§) tillagt
aktuarien befogenhet att i vissa hänseenden företräda bolaget gentemot tillsynsmyndigheten
ändrar icke hans ställning av tjänsteman i bolaget. Det
synes icke erforderligt att i lagen närmare reglera aktuariens uppgifter eller
hans ansvarighet. Erinras må dock, att i sistnämnda hänseende vissa bestämmelser
givas i 327 § 2.

Enligt utredningens förslag skall det — liksom enligt gällande lag — ankomma
på Kungl. Maj:t att bestämma villkoren för behörighet att utöva befattning
såsom aktuarie; Kungl. Maj:t skall ock äga meddela dispens från de
föreskrivna behörighetsvillkoren. Dessa uppgifter torde i stället böra anförtros
försäkringsinspektionen. V.

V. Om tillsyn å försäkringsbolag.

I denna avdelning hava de allmänna bestämmelserna angående tillsynen
sammanförts.

Försäkringsbolagens riksförbund påpekar i detta sammanhang att det enligt
instruktionen för försäkringsinspektionen åligger denna myndighet bl. a.
att biträda chefen för handelsdepartementet med lieredande till föredragning
24 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr SO.

370

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

av på Kungl. Maj:ts prövning ankommande ärenden rörande försäkringsväsendet.
Riksförbundet fortsätter:

Enligt utredningen skulle försäkringsinspektionen i fortsättningen komma
att få avsevärt vidsträcktare befogenheter än för närvarande i utövandet av
sin tillsynsverksamhet. Särskilt gäller detta i fråga om tillämpningen inom
livförsäkringen av skälighetsprincipen. Man har därför möjligen anledning
att räkna med uppkomsten i större utsträckning än hittills av meningsskiljaktigheter
mellan försäkringsinspektionen och försäkringsbolag och vid sådant
förhållande måste det betecknas som en oformlighet, att i ett aktuellt
fall den myndighet, som i första hand haft att taga ställning till viss fråga,
sedermera skall i förekommande fall biträda med ärendets beredning i statsrådet.
Att det möter stora svårigheter att träffa en annan anordning inse vi
emellertid till fullo och inskränka oss därför till att endast påyrka, att i sådana
fall, som här avses, antingen det nu gäller en koncessionsfråga, tillämpningen
av skälighetsprincipen eller annat spörsmål, den vars intresse det
gäller beredes tillfälle att taga del av försäkringsinspektionens skäl för sin
ståndpunkt och att före ärendets avgörande hos Kungl. Maj:t skriftligt eller
muntligt framföra sina ytterligare synpunkter. Angelägenheten härav framträder
så mycket starkare som det i dylika fall i regel gäller lämplighetsbedömanden,
som ofta förutsätta ingående praktisk kännedom om verksamheten.

Föredraganden. Det av riksförbundet uttalade önskemålet bör självfallet
beaktas vid lagtillämpningen.

280 §.

I paragrafen stadgas skyldighet för styrelsen och verkställande direktören
i försäkringsbolag att, när bolaget börjat sin verksamhet, därom ofördröjligen
underrätta försäkringsinspektionen.

281 och 282 §§.

Dessa paragrafer innehålla bestämmelser angående skyldighet för styrelsen
och verkställande direktören att till försäkringsinspektionen insända de
redovisningshandlingar och verksamhetsberättelser, vilka erfordras för den
fortlöpande tillsynen.

Beträffande reglerna i 282 § angående teknisk balansräkning — varmed
avses statistisk-ekonomisk utredning angående bolagets ställning — torde
jag får hänvisa till vad jag tidigare anfört härom. I sistnämnda paragraf
första stycket har skett en redaktionell jämkning.

283 §.

I paragrafen har upptagits en allmän regel om skyldighet för styrelsen
och verkställande direktören att lämna försäkringsinspektionen de upplysningar
angående verksamheten, som inspektionen finner erforderliga.

284 §.

Enligt denna paragraf föreligger jämväl under likvidation skyldighet att
insända redovisningshandlingar till tillsynsmyndigheten.

Kungl. May.ts proposition nr 50.

371

285 §.

Enligt gällande försäkringslag (227 §) äger försäkringsinspektionen förordna
en revisor att med övriga revisorer deltaga i granskningen av styrelsens
förvaltning och bolagets räkenskaper. Denna möjlighet att förordna
särskild revisor torde hava utnyttjats endast i mycket begränsad omfattning.

I förevarande lagrum stadgas såsom allmän regel att tillsynsmyndigheten
skall förordna egen revisor i varje försäkringsbolag. Sådant förordnande
skall likväl kunna underlåtas om med hänsyn till rörelsens omfattning eller
eljest särskild revisor icke anses erforderlig.

Enligt gällande försäkringslag (227 §) ankommer det på Kungl. Maj:t att
bestämma det arvode, som en av tillsynsmyndigheten förordnad revisor skall
äga uppbära av bolaget. I förevarande paragraf göres härutinnan den ändringen,
att försäkringsinspektionen skall bestämma arvodet. Detta torde få
anses motiverat med hänsyn till att inspektionen skall utforma uppdraget
och sålunda bäst kan bedöma arbetets omfattning och den skäliga ersättningen
härför.

286 §.

Enligt detta lagrum äger försäkringsinspektionen sammankalla bolagets
styrelse, när sådant prövas nödigt. Inspektionen har vidare medgivits befogenhet
att, där styrelsen icke efterkommer inspektionens begäran om utlysande
av extra bolagsstämma, själv utlysa sådan stämma.

Paragrafen har undergått vissa redaktionella ändringar.

287 §.

Paragrafen innehåller i 1 mom. och 2 mom. regler angående rätt för denr
som äger företräda försäkringsinspektionen, att när som helst verkställa inventering
hos bolaget m. m. samt att närvara vid bolagsstämma ävensom
sådant styrelsesammanträde, som utlysts av inspektionen.

I 3 mom. har upptagits en allmän regel angående sekretessplikt.

Paragrafen skiljer sig i redaktionellt hänseende från utredningens förslag.

I anslutning till sekretessfrågan har utredningen till behandling upptagit
vissa spörsmål rörande tillämpning av lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Härutinnan
torde jag få hänvisa till betänkandet (del II s. 228—234).

Utredningens uttalanden ha i vissa hänseenden mött gensaga i en av ledamoten
i försäkringsinspektionen, byråchefen Wollert, till inspektionens remissyttrande
gjord reservation.

Föredraganden. Jag finner icke anledning att i förevarande sammanhang
ingå på de av utredningen berörda spörsmålen angående tillämpning av
lagen den 28 maj 1937.

288 §.

Paragrafen innehåller vissa grundläggande bestämmelser beträffande tillsynsverksamheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

1 mom.

I detta moment har upptagits bestämmelse om att försäkringsinspektionen
äger meddela de erinringar i fråga om försäkringsbolags verksamhet, som
inspektionen finner påkallade.

2 mom.

Här angivas vissa händelser eller förhållanden av beskaffenhet att föranleda
ett ingripande från försäkringsinspektionens sida. Ingripandet skall
ske i form av ett föreläggande att inom viss tid vidtaga de åtgärder, som
prövas erforderliga.

En av de i momentet angivna orsakerna till ingripande är, att avvikelse
skett från försäkringslagen eller bolagsordningen eller grunderna. I anslutning
härtill anför försäkringsinspektionen, att sådana avvikelser kunna vara
av mycket skiftande art. Beträffande bagatellartade avvikelser kan enligt
inspektionens mening ett föreläggande icke vara på sin plats. Inspektionen
säger sig härmed vilja framhålla, att de i förslaget angivna anledningarna till
föreläggande äro alltför olikartade för att föranleda samma slags åtgärd. Endast
om anledningarna äro likvärdiga i avseende å art och beskaffenhet är en
ensartad åtgärd motiverad. Enligt inspektionens mening bör det ligga i tillsynsmyndighetens
hand att bedöma, huruvida föreläggande skall ske eller
icke. Oftast är en erinran tillräcklig för att rätta till ett missförhållande.

Föredraganden. Jag är ense med försäkringsinspektionen om att ett föreläggande
enligt förevarande moment bör ske endast beträffande förhållanden
av mera allvarlig karaktär. Att detta också är syftemålet med bestämmelsen,
torde klart framgå av lagtexten. För att komma till rätta med
missförhållanden av mindre allvarlig beskaffenhet har inspektionen enligt
1 mom. givits befogenhet att — försåvitt icke ett formlöst påpekande under
hand anses tillfyllest — meddela bolaget erforderliga erinringar. Reglerna
torde sålunda få anses ägnade att tillgodose just de av försäkringsinspektionen
uttalade önskemålen. I övrigt synes mig vad inspektionen anfört icke
böra föranleda någon ändring.

3 mom.

I detta moment stadgas, att, om föreläggande enligt 2 mom. icke efterkommits
och ett anmärkt förhållande icke heller annorledes undanröjts, försäkringsinspektionen
skall göra anmälan därom till Kungl. Maj:t. Såsom en yttersta
påföljd kan koncessionen därvid förklaras förverkad. Dylik påföljd får
likväl icke inträda utan att bolaget beretts tillfälle att yttra sig.

4 mom.

Här angivas olika omständigheter, vilka ovillkorligen skola medföra påföljden
att koncessionen förklaras förverkad.

Försäkringsinspektionen anser beträffande tre av de i momentet angivna
fallen — nämligen de, vilka avse förhållanden, som inträffat innan bolaget

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

373

registrerats — att det är onödigt att åstadkomma en administrativ procedur
för att förklara koncessionen förverkad. Enligt inspektionens mening vore det
lämpligare, att i lagen angåves att koncessionen skall anses förfallen. I det
fall däremot, då bolaget existerar såsom rättssubjekt, anser inspektionen
ett beslut i administrativ ordning motiverat.

Föredraganden. Vad försäkringsinspektionen anfört synes icke böra föranleda
någon ändring i utredningens förslag.

289 §.

Enligt denna paragraf, som motsvarar 290 § i förslaget, äger försäkringsinspektionen
förelägga vite vid meddelande av föreskrift eller förbud enligt
försäkringslagen.

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande försäkringslag.

290 §.

Paragrafen motsvarar 291 § i förslaget och innehåller bestämmelser angående
skyldigheten att bidraga till kostnaderna för försäkringsinspektionens
organisation och verksamhet.

I 225 § gällande försäkringslag stadgas, att försäkringsbolag har att årligen
lämna bidrag i sådant hänseende enligt bestämmelser, som meddelas av
Kungl. Maj:t. Lagrummet innehåller vidare föreskrift om att bidraget icke
må överstiga en femtedels procent av bolagets hela inkomst av avgifter för
nästföregående kalenderår för försäkringar, som tillhöra bolagets rörelse här
i riket. Avgiftssatsen är för närvarande av Kungl. Maj:t bestämd till en halv
promille.

Såsom framgår av 262 § gällande försäkringslag äro läns- och häradsbolagen
befriade från bidragsplikt.

Utredningen beräknar att för närvarande av försäkringsinspektionens årskostnader
omkring 20 000 kronor belöpa på tillsynen av läns- och häradsbolagen.
Enligt utredningens mening böra dessa bolag i fortsättningen underkastas
bidragsskyldighet. En motsatt ordning skulle innebära, att de bidragspliktiga
bolagen även framdeles hade att bekosta tillsynen över läns- och
häradsbolagen. Utredningen fortsätter:

Med den avgiftssats av en halv promille av premieinkomsten som för närvarande
tillämpas skulle, förutsatt att bidragsplikt förelegat för läns- och häradsbolagen,
för år 1943 från dessa bolag ha influtit tillhopa ca 10 000 kronor
i bidrag. Härav skulle av de 183 bolagen 139 ha erlagt mindre än 50 kronor,
15 bolag mellan 50 och 100 kronor och endast 29 bolag minst 100 kronor.
De enligt nuvarande bestämmelser bidragspliktiga företagen, riksbolag och här
i riket verksamma utländska försäkringsanstalter, erlade för ar 1943 bidrag
med tilhopa ca 252 000 kronor. Även här gäller, att bidraget för åtskilliga
bolag understeg 50 kronor.

Utredningen påpekar härefter, att den nämnda bidragssumman om 10 000
kronor icke skulle räcka till att täcka mer än hälften av de nuvarande kostna -

374

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

derna för tillsynsverksamheten i fråga om läns- och häradsbolagen. Starka
skäl måste anses tala för införande av en minimigräns beträffande bidragen.
Utredningen anför härom vidare:

Om minsta bidragsbelopp bestämdes till 100 kronor för år, skulle för år
1943 riksbolagen haft att erlägga ytterligare ca 4 000 kronor samt läns- och
häradsbolagen — förutsatt att bidragsskyldighet förelegat — ytterligare omkring
13 000 kronor. Sättes gränsen i stället vid 50 kronor hade motsvarande
siffror blivit ca 1 500 respektive 5 000 kronor.

övervägande skäl tala enligt utredningens mening för att läns- och häradsbolagen
underkastas samma bidragsskyldighet som riksbolagen samt att
minsta årliga bidrag bestämmes till 100 kronor för samtliga bidragspliktiga
bolag. Utredningen tillägger, att med nu angivna normer för bidragspbkten
det totala årliga bidragsbeloppet — beräknat efter förhållandena år 1943 -—
skulle öka med omkring 27 000 kronor.

Yttranden. Landsbygdens brandförsäkringsbolags förening finner icke anledning
till erinran mot förslaget om läns- och häradsbolagens deltagande i
kostnaderna för försäkringsinspektionens verksamhet.

Försäkring sinspektionen anmärker, att enligt förslaget — liksom enligt
gällande försäkringslag — bidragspbkten beräknas på inkomsterna per kalenderår.
Denna bestämmelse har, framhåller inspektionen, i praxis icke kunnat
helt efterlevas, eftersom för många bolag räkenskapsår och kalenderår
icke sammanfalla. Inspektionen har därför städse uttagit bidragen för räkenskapsår
och icke för kalenderår. Denna praxis bör enligt inspektionens mening
lagfästas.

Föredraganden. Utredningens ståndpunkt att bidragspbkten bör utsträckas
att gälla även läns- och häradsbolagen synes mig principiellt rikbg. Detsamma
gäller förslaget om införande av en minimigräns för de årliga bidragen.
Ett minsta årligt belopp om 100 kronor synes mig innebära en lämplig avvägning.
Jag biträder sålunda utredningens förslag i dessa delar. Minimigränsen
bör angivas i lagen. På Kungl. Maj:t bör ankomma att, hksom hittills,
bestämma avgiftssatsen inom de i lagen angivna gränserna.

Vad försäkringsinspektionen i sitt remissyttrande anfört bör iakttagas. Någon
övergångsbestämmelse erfordras icke, enär den av inspektionen förordade
anordningen redan länge tillämpats.

Lagrummet har utformats i överensstämmelse med vad jag nu anfört.

291 och 292 §§.

Dessa paragrafer motsvara 292 och 293 §§ i utredningens förslag.

293 §.

Lagrummet motsvarar 289 § i utredningens förslag. Sistnämnda paragraf
innehåber bestämmelse om att försäkringsinspektionen skall göra anmälan
hos Kungl. Maj:t, då försäkringsbolag trätt i likvidation. Efter sådan anmä -

375

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

lan skall enligt samma paragraf Kungl. Maj:t förordna en person att med
övriga likvidatorer verkställa likvidationen. Enligt utredningens förslag skall
sålunda en av Kungl. Maj:t förordnad lik vidator obligatoriskt deltaga i likvidationsförvaltningen.

Utredningens förslag har mött kritik från försäkringsinspektionen, som
anför:

Även om det är lämpligt att en officiell likvidator förordnas beträffande
de flesta bolagen, synes det inspektionen icke lämpligt, att ifrågavarande
bestämmelse får så kategorisk avfattning, som av utredningen föreslagits.
Det har ej sällan förekommit, att mindre bolag trätt i likvidation, i vilka
något allmänt intresse icke funnits att bevaka eller i vilka ej heller i övrigt
funnits anledning att ingripa ur tillsynssynpunkt. I dylika mindre likvidationer
går avvecklingen av rörelsen i allmänhet allenast ut på att efter visst
förhållande fördela en till äventyrs förefintlig behållning mellan delägarna.
Enligt inspektionens mening bör därför ifrågavarande bestämmelse förses
med ett tillägg, att förordnande skall ske endast där så prövas erforderligt.
Till jämförelse vill inspektionen erinra om innehållet i 294 § första stycket,
där enahanda villkor införts såsom förutsättning för förordnande av allmänt
ombud i försäkringsbolags konkurs. Enligt inspektionens uppfattning föreligger
icke något bärande motiv för att i förevarande fall behandla likvidation
och konkurs olika. Inspektionen vill slutligen framhålla, att för de
minsta bolagen förordnande av officiell likvidator kan medföra en kostnad,
som icke är betydelselös för bolaget.

Försäkringsinspektionen anmärker vidare, att det icke framgår av den av
utredningen föreslagna bestämmelsen, när anmälan skall göras av inspektionen.
Enligt inspektionens mening bör paragrafen innehålla föreskrift om
att anmälan skall ske först sedan till försäkringsregistret anmälts att bolaget
trätt i likvidation.

Föredraganden. Det torde lämpligen böra ankomma på försäkringsinspektionen
— icke på Kungl. Maj :t — att förordna särskild likvidator i fall, där
så prövas erforderligt. Någon föreskrift angående skyldighet för försäkringsinspektionen
att hos Kungl. Maj:t göra anmälan om likvidation finner jag
icke påkallad. Arvode till likvidator, som förordnats av försäkringsinspektionen,
bör bestämmas av inspektionen. Lagrummet har utformats i överensstämmelse
med vad jag nu anfört.

294 §.

Paragrafen är likalydande med 230 § gällande försäkringslag, dock att anmälan
om konkurs skall göras hos försäkringsinspektionen och icke hos
Kungl. Maj:t; i överensstämmelse därmed skall det ankomma på inspektionen
att förordna allmänt ombud.

376

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

VI. Om frivillig överlåtelse av försäkringsbestånd.

295 §

Utredningen anmärker, att fragan om frivillig överlåtelse av försäkringsbestånd
äger samband med fusionsspörsmålen. Efter att hava redogjort för
fusionsregleina i den nya aktiebolagslagen (174—176 §§) anför utredningen
vidare, att det från allmän synpunkt torde få anses önskvärt, att möjligheterna
till koncentration av företagsenheterna på försäkringsväsendets område
på lämpligt sätt underlättas. Emellertid finner utredningen det tveksamt,
huruvida försäkringsväsendets speciella förhållanden med fördel låta
sig inpassas under fusionsregler motsvarande dem, som upptagits i den
nya aktiebolagslagen. Utredningen fortsätter:

Fusionsavtalets genomförande förutsätter domstolsprocedur för prövning
av borgenärernas rätt. I ett försäkringsbolag utgöra försäkringstagarna den
dominerande gruppen bland borgenärerna. Klart är, att domstolen icke
kan väntas besitta erforderlig sakkunskap för bedömande av frågan, huruvida
deras rätt förnärmas vid genomförandet av ett framlagt förslag till
fusionsavtal. Situationen är i detta hänseende likartad med förhållandena vid
nedsättning av aktiekapital. Där har frågan i förslaget lösts så, att domstolen
alagts skyldighet att inhämta yttrande från försäkringsinspektionen såvitt
gäller försäkringstagarnas rätt. Denna väg är givetvis framkomlig även
beträffande fusion. En enklare lösning synes dock möjlig.

Vid ifrågasatt sammanslagning mellan företagsenheter på försäkringsväsendets
område bereder överlåtelsen av de rättigheter och skyldigheter,
vilka hänföra sig till försäkringsbeståndet, i regel svårigheter, medan de
intresserade bolagens förhallande till övriga borgenärer erbjuda spörsmål av
ringa svårighetsgrad. Försäkringsutredningen har — alldeles oavsett fusionsspörsmålen
— ansett det vara en angelägen uppgift att åstadkomma en
väsentlig förenkling av nu gällande bestämmelser rörande frivillig överlåtelse
av försäkringsbestånd. Utredningen har tänkt sig en anordning, varigenom
försäkringsinspektionen skulle äga, efter diskretionär prövning men
utan individuell hänvändelse till envar försäkringstagare, lämna tillstånd
till frivillig överlåtelse av försäkringsbestånd, helt eller delvis, från ett bolag
till ett annat. Därest denna anordning godtages, synas särskilda fusionsregler
icke behöva upptagas i försäkringslagstiftningen. En sammanslagning
av två företag skulle enligt utredningens tankegång förlöpa i två
etapper, nämligen först — med försäkringsinspektionens tillstånd — överlåtelse
av beståndet samt därefter likvidation av det överlåtande bolagets
övriga aktiva och passiva. Anordningen innebär den väsentliga fördelen,
att domstolsprocedur kan undvikas. Förfarandet blir enhetligt för försäkringsaktiebolag
och ömsesidiga försäkringsbolag.---

Ombyte av försäkringsgivare utan medgivande av försäkringstagaren innebär
givetvis ett avsteg från allmänna civilrättsliga regler angående skuldövertagande.
Detta avsteg lärer dock med hänsyn till de speciella förhållanden
som här föreligga få anses fullt motiverat. Den enskilde försäkringstagaren
har i regel icke tillnärmelsevis den möjlighet att bedöma situationen,
som försäkringsinspektionen. Rimlig hänsyn till försäkringstagarna synes
dock fordra, att dessa, sedan överlåtelsen genomförts, på lämpligt sätt få
meddelande därom. Utredningen har övervägt frågan, huruvida en försäkringstagare,
vars försäkring omfattas av överlåtelsen, bör medgivas rätt att
uppsäga avtalet. Detta har dock icke ansetts påkallat.

Kungi. Maj:ts proposition nr 50.

377

Bestämmelserna om frivillig överlåtelse böra enligt utredningens förmenande
utsträckas att gälla även skadeförsäkring.

Försäkringsinspektionens bedömande i vad mån och på vad sätt en ifrågasatt
överlåtelse inverkar på försäkringstagarnas rätt måste självfallet ske
på grundval av en ingående prövning. Erforderlig utredning, som icke finnes
tillgänglig hos inspektionen, måste tillhandahållas av det överlåtande bolaget.
Vad angår överlåtelse av livförsäkringsbestånd faller den materiella
prövningen helt inom ramen för inspektionens tillsynsbefogenheter. I fråga
om överlåtelse av skadeförsäkringsbestånd måste man tänka sig en undersökning,
som delvis går längre än den fortlöpande tillsynen på detta område.

I överensstämmelse med vad utredningen sålunda anfört har i 295 § i
förslaget upptagits bestämmelse om att avtal må träffas mellan försäkringsbolag
angående överlåtelse, helt eller delvis, av ett försäkringsbestånd. Avtalet
må dock icke verkställas utan försäkringsinspektionens tillstånd. Sådant
tillstånd skall sökas inom viss tid efter det beslutet om överlåtelse registrerats.
Försäkringsinspektionen skall äga förelägga bolagen att förebringa
den ytterligare utredning inspektionen finner nödig för bedömande, huruvida
överlåtelsen kan ske utan förnärmande av försäkringstagares rätt. Finnes
ansökningen icke böra genast avslås, skall inspektionen låta kungöra
ansökningens innehåll, avtalet angående överlåtelsen och ett sammandrag
av den förebragta utredningen. Därvid skola de försäkringstagare, vilkas
försäkringar äro avsedda att överlåtas, föreläggas att sist inom tre månader
efter kungörelsens utfärdande hos inspektionen anmäla, huruvida de hava
något att erinra mot ansökningen. Lämnar försäkringsinspektionen tillstånd
till avtalets verkställande, skall, så snart registrering därav skett, det överlåtande
bolaget anses fritaget från sina förpliktelser på grund av de överlåtna
försäkringarna, vilka förpliktelser i stället skola åvila det övertagande
bolaget. Sedan överlåtelsen verkställts, skall — i den ordning försäkringsinspektionen
finner ändamålsenlig — underrättelse därom lämnas envar
försäkringstagare, vars försäkring omfattas av överlåtelsen. Har ett bolags
hela försäkringsbestånd överlåtits, är bolaget skyldigt att träda i likvidation.

Försäkringsinspektionen har i princip intet att erinra mot de av utredningen
föreslagna bestämmelserna. Inspektionen betecknar det som en fördel,
att särskilda fusionsbestämmelser kunna undvaras genom att reglerna om
överlåtelse utvidgas att gälla även skadeförsäkring.

Inspektionen uttalar emellertid viss kritik mot detaljutformningen av förslaget.
Sålunda ifrågasätter inspektionen, huruvida det är nödvändigt eller
ens lämpligt att föreskriva att beslutet om överlåtelse skall registreras. Den
publicitet, som vinnes genom kungörelsen angående avtalet, anser inspektionen
lillräcklig för försäkringstagarna. Inspektionen finner det uppenbart
att reglerna om överlåtelse skola gälla även livräntor, som utgå till andra
än försäkringstagare. Det kan ifrågasättas om icke detta bör komma till
uttryck i lagtexten. Enligt försäkringsinspektionens mening bör den tid, inom
vilken försäkringstagarna hava att framställa erinringar mot ansökningen,
icke bestämmas i lagtexten på sätt som föreslagits. En tid av tre månader
kan i vissa fall vara onödigt lång, särskilt i fråga om små försäkringsbestånd.

378

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Inspektionen föreslår en regel av innebörd, att erinringar skola göras före
utgången av en i kungörelsen utsatt tid, minst fjorton dagar och senast tre
månader efter kungörelsens utfärdande.

Försäkringsbolagens riksförbund instämmer i utredningens uttalande, att
det från allmän synpunkt får anses önskvärt att möjligheterna till koncentration
av företagsenheterna på försäkringsväsendets område på lämpligt
sätt underlättas. Förbundet anmärker, att hittills gällande lagbestämmelser
varit sadana, att pakallad koncentration i praktiken icke gått att genomföra.
Den av utredningen föreslagna förenklade proceduren måste därför enligt
riksförbundets mening hälsas med tillfredsställelse. Förbundet tillägger:

Inför uttalandet att, därest utredningens förslag godtages, särskilda
fusionsregler icke skulle behöva upptagas i försäkringslagstiftningen, måste
man ställa sig frågande. Är meningen den, att överlåtelsen av ett bolags hela
försäkringsbestånd kan omfatta bolagets samtliga aktiva och passiva, är intet
att erinra mot utredningens ståndpunkt. För vår del vilja vi bestämt
förorda en sådan anordning och föreslå för undvikande av osäkerhet i detta
avseende att i 295 § 1 mom. infogas ett andra stycke av följande lydelse: »Sådan
överlåtelse må omfatta bolagets samtliga tillgångar och skulder.»

Om av någon anledning detta förslag ej kan godtagas, måste i försäkringslagen
införas bestämmelser motsvarande fusionsreglerna i den nya aktiebolagslagen,
om man överhuvud taget skall kunna räkna med någon koncentration
till färre företagsenheter. Härvid måste dock den anordningen införas,
att försäkringsinspektionen vid den med fusionen förenade domstolsprövningen
får inträda i försäkringstagarnas ställe och bevaka deras rätt.

Riksförbundet anmärker vidare, att man icke torde kunna räkna med någon
nämnvärd minskning av antalet försäkringsbolag med mindre än att
utskiftningsskatt icke kommer i fråga vid sammanslagning av försäkringsbolag
samt anför härom:

Att med skatt belasta och därigenom omöjliggöra en åtgärd, som icke har
nagot som helst annat ändamal än att till försäkringstagarnas bästa och i enlighet
med de av utredningen uttalade önskemålen koncentrera och rationalisera
försäkringsrörelsen, kan icke vara med det allmännas intresse förenligt.
Denna fråga har emellertid icke berörts av utredningen, vilket är att
beklaga med hänsyn till den stora betydelse skattesynpunktema måste tillmätas
vid övervägandet av en fusions för- och nackdelar. Vi yrka på att denna
fråga löses, innan den nya lagen träder i kraft, och detta oberoende av om
motsvarande spörsmål beträffande vanliga aktiebolag får sin lösning dessförinnan.
Skälen för att ej uppställa några skattekrav i samband med sammanslagning
av försäkringsbolag äro av en helt annan och samhällelig natur
än då fråga gäller andra bolag.

Föredraganden. Utredningen har icke funnit erforderligt att efterbilda
nya aktiebolagslagens regler angående fusion. Jag kan ansluta mig till denna
ståndpunkt.

Gällande försäkringslag innehåller särskilda regler angående överlåtelse
av livförsäkringsbestånd. Däremot saknas motsvarande bestämmelser på skadeförsäkringens
område. Sistnämnda förhållande torde varit ägnat att motverka
en eljest önskvärd utveckling i riktning mot en koncentration av försäkringsverksamheten.

379

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

I utredningens förslag har skadeförsäkringen likställts med livförsäkringen
i förevarande hänseende. Förslaget innebär därjämte en väsentlig förenkling
av den procedur, som enligt gällande regler måste tillämpas vid överlåtelse
av livförsäkringsbestånd. Mot de grundläggande principerna i förslaget
torde befogade invändningar icke kunna resas.

I anslutning till den kritik, som yppats beträffande detaljutformningen,
må följande framhållas.

Icke endast försäkringstagarna utan även andra — exempelvis den aktieköpande
allmänheten — kunna beröras av ett beslut om överlåtelse av försäkringsbestånd.
Det torde få anses överensstämma med god ordning att
sådant beslut anmäles för registrering. Försäkringsinspektionens anmärkning
i detta avseende kan jag sålunda icke biträda.

Utredningen torde hava åsyftat att jämväl sådana personer, som, utan att
vara försäkringstagare i det överlåtande bolaget, därifrån uppbära livräntor,
skola beredas tillfälle att yttra sig över avtalet. Detta måsfe anses riktigt.
Gällande försäkringslag, som icke uttryckligen tillerkänner livräntetagare
nämnda rätt, har — enligt vad försäkringsinspektionen upplyst
tillämpats på detta sätt. Anmärkningen, att lagen bör lämna klart besked
i detta hänseende, synes mig välgrundad. Erforderliga förtydliganden hava
gjorts i 3 mom. tredje och fjärde styckena samt 4 mom. Att uttrycket »försäkringsbestånd»
omfattar jämväl livränta till person, som icke är försäkringstagare,
torde få anses klart.

Vad försäkringsinspektionen anfört därom, att tiden för framställande av
erinringar mot ansökningen bör kunna bestämmas under hänsynstagande
till skiftande förhållanden, torde böra beaktas. En tidsfrist på endast fjorton
dagar bör däremot icke i något fall ifrågakomma. Det synes mig lämpligare
att i lagen endast bestämma en viss minimigräns, förslagsvis en månad från
kungörelsens utfärdande. Föreskriften i 3 mom. tredje stycket har jämkats i
överensstämmelse härmed.

Beträffande den av försäkringsbolagens riksförbund uttalade meningen,
att i lagen uttryckligen bör medgivas rätt till överlåtelse av ett bolags samtliga
tillgångar och skulder, må framhållas, att en total överlåtelse i regel
icke torde bereda svårigheter då det överlåtande bolaget är ömsesidigt. Förhållandena
kunna däremot gestalta sig annorlunda i ett företag av aktiebolagstyp,
där tillgångarna delvis svara mot utfästelserna till försäkringstagarna
men i övrigt tillkomma aktieägarna. I detta fall lärer en överlåtelse
icke komma att omfatta andra aktiva än sådana, som belöpa på det överlåtna
försäkringsbeståndet. Det av riksförbundet förordade tillägget till bestämmelserna
i 1 mom. synes mig icke erforderligt.

I utredningens förslag har upptagits en bestämmelse av innebörd, att beslut
om överlåtelse av försäkringsbestånd skall fattas med enkel röstpluralitet
å Bolagsstämma. Denna bestämmelse bör utgå. Det saknas nämligen anledning
att hindra ett försäkringsbolag att i bolagsordningen upptaga föreskrift
om kvalificerad röstpluralitet för beslut, varom nu är fråga.

380

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

Vad slutligen angår det av riksförbundet väckta spörsmålet rörande utskiftningsbeskattningen
— som icke berör de ömsesidiga försäkringsbolagen
— torde detta komma att upptagas till prövning i annat sammanhang.

VII. Om särskild administration.

296—299 §§.

Enligt 231 § gällande försäkringslag skall en särskild administration inträda
då försäkringsbolag, som driver livförsäkringsrörelse, trätt i likvidation
eller kommit i konkurstillstånd. Den särskilda administrationen har till syfte
att tillvarataga livförsäkringstagamas rätt. Förvaltningen av administrationsboet
skall icke ankomma på likvidator eller konkursförvaltare utan på försäkringsinspektionen.

I utredningens förslag har principen med särskild administration bibehållits.
Beträffande utformningen av bestämmelserna avviker förslaget däremot
i olika hänseenden från nu gällande ordning.

Utredningen framhåller, att föreskrifterna om ett särskilt administrationsförfarande
föranletts av livförsäkringsavtalets säregna natur. Den tanke,
som ligger till grund för förfarandet, är att realisation av tillgångarna om
möjligt skall undvikas. Försäkringstagarnas intresse är icke tillgodosett ens
om i det speciella fallet envar kan erhålla den på hans försäkring belöpande
andelen av försäkringsfonden och reserverade återbäringsmedel. Det är nämligen
alltid ovisst, om försäkringstagaren kan för motsvarande belopp hos
annat bolag erhålla en livförsäkring på samma villkor som han hade i det
första bolaget. På den grund har det ansetts angeläget att bereda möjlighet
att bibehålla livförsäkringsavtalen vid rättslig giltighet.

Efter en redogörelse för administrationsbestämmelserna i gällande försäkringslag
fortsätter utredningen:

Grundsatsen om en särskild administration i syfte att skydda livförsäkringstagamas
intressen i samband med försäkringsbolagets likvidation eller
konkurs måste anses principiellt riktig. Huruvida reglerna om administrationsförfarandet
fått en ändamålsenlig utformning i gällande lag, torde däre.
mot..vara tvivel underkastat. Enligt utredningens förmenande är proceduren
för närvarande alltför omständlig och därjämte i vissa hänseenden ägnad att
leda till icke önskvärda resultat; exempelvis kan det icke anses tillfredsställande,
att en minoritet bland försäkringstagarna äger att med begagnande
av sin vetorätt hindra antagandet av ett med hänsyn till föreliggande omständigheter
förmånligt anbud om överlåtelse av beståndet till annat bolag.
Utredningen föreslår en väsentlig förenkling beträffande förfarandet. I stort
sett innebär förslaget följande.

Sedan försäkringsinspektionen omhändertagit administrationsboet och verkställt
utredning angående dess ställning, skall inspektionen inleda underhandlingar
angående överlåtelse av de till administrationsboet hörande försäkringarna.
Så langt .överensstämmer förslaget med nu gällande regler. Finner inspektionen
att inkommet anbud med hänsyn till omständigheterna är att för -

381

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

orda, skall inspektionen enligt lagförslaget kungöra anbudets innehåll jämte
ett sammandrag av verkställd utredning rörande detsamma, med löreläggande
för försäkringstagarna att inom viss tid anmäla, huruvida de hava något
att erinra mot anbudet. Kungörandet sker genom tillkännagivande i allmänna
tidningarna och i övrigt på ändamålsenligt sätt; skyldighet att sända individuella
meddelanden föreskrives sålunda icke. Försäkringstagarna tilläggas
icke någon bestämd vetorätt utan hava endast rätt att framställa eriniingar.
Sedan den föreskrivna tiden gått till ända, skall inspektionen med eget utlåtande
överlämna ärendet till Kungl. Maj:ts avgörande. Fullt betryggande garanti
torde därigenom hava skapats för att försäkringstagarnas rätt blir vederbörligen
beaktad. Har administrationen pågått två år utan att sådant anbud
inkommit, som försäkringsinspektionen anser sig kunna förorda, åligger
det inspektionen att hos Kungl. Maj:t göra anmälan om förhållandet. Finner
Kungl. Maj:t ej skäl att lämna tillstånd till överlåtelse av hela försäkringsbeståndet,
ankommer det på Kungl. Maj:t att förordna om administrationens
fortsättande eller om administrationsboets avveckling. Beslut om avveckling
innebär, att administrationsförfarandet skall upphöra utan överlåtelse
av försäkringsbeståndet. I den man sa erfordras, böra uppenbarligen
särskilda föreskrifter angående avvecklingens genomförande anknytas till beslutet.
I praktiken torde avveckling icke kunna genomföras annorledes än
genom realisation och utskiftning i sedvanlig ordning.

Med ändring av vad som för närvarande gäller skola enligt lagförslaget bestämmelserna
om särskild administration äga tillämpning jämväl a ränte- och
kapitalförsäkringsanstalterna.

I utredningens förslag 296 § 1 mom. upptagas de grundläggande bestämmelserna
om att särskild administration skall inträda da försäkringsbolag,
som meddelar livförsäkring, trätt i likvidation eller kommit i konkurstillstånd,
att förvaltningen av administrationsboet skall åligga försäkringsinspektionen,
som ofördröjligen har att omhändertaga samtliga de värdehandlingar,
i vilka livförsäkringstagarna njuta panträtt, samt att därvid alla bolagets
rättigheter och skyldigheter på grund av träffade livförsäkringsavtal övergå
på administrationsboet. Samma paragraf 2 mom. (första stycket) innehåller
bestämmelse om att administrationsboet äger fordringsrätt hos bolaget för
det belopp, varmed bokförda värdet av nyssnämnda värdehandlingar understiger
summan av försäkringsfonden och övriga till livförsäkringsrörelsen hörande
avsättningar. I samma moment (andra stycket) stadgas vidare, att försäkringsinspektionen
skall låta verkställa utredning för fastställande av det
belopp, vartill administrationsboets fordran sålunda uppgår. Inspektionen
skall tillika låta utreda huruvida de omhändertagna värdehandlingarna tillsammans
med administrationsboets fordran hos bolaget motsvara det belopp,
som beräknas vara erforderligt för livförsäkringsförpliktelsernas fullgörande.
I den mån brist föreligger, skall administrationsboets fordran ökas med motsvarande
belopp.

Bestämmelserna om överlåtelse av de till administrationsboet hörande försäkringarna
hava upptagits i förslagets 297 §. I samma lagrum regleras förfarandet
i fall då överlåtelse av hela beståndet icke kan komma till stånd.

Förslagets 298 § innehåller regler angående utbetalning av livförsäkringsoch
återbiiringsbelopp under administrationstiden. Paragrafen innehåller vi -

382

Kunffl. Maj.ts proposition nr SO.

dare en erinran om att — jämlikt 165 och 261 §§ — nya försäkringar icke
må meddelas sedan försäkringsbolag trätt i likvidation eller kommit i konkurstillstånd.
Enligt 299 § i utredningens förslag skall försäkringsinspektionen
utse ett ombud att bevaka försäkringstagarnas rätt i fall då försäkringsbolag,
som meddelar s. k. allframtidsförsäkring, trätt i likvidation eller
kommit i konkurstillstånd.

Försäkringsinspektionen har i vissa hänseenden uttalat kritik mot utredningens
förslag. Sålunda finner inspektionen det oklart vad som skall förstås
med uttrycket »övriga till livförsäkringsrörelsen hörande avsättningar»
i 296 § 2 mom. Med en sådan oklarhet i uttryckssättet föreligger enligt inspektionens
mening fara för att tvist kan uppkomma mellan administrationsboet
samt likvidations- respektive konkursboet angående fordringsrättens innehåll.

Bestämmelserna i sistnämnda moment första och andra styckena finner inspektionen
därjämte till sitt syfte i viss mån motstridiga. Stadgandet i första
stycket innebär, att försäkringstagarna skola äga rätt icke blott till försäkringsfonden
utan även till andra till livförsäkringsrörelsen hörande avsättningar.
Resultatet av bestämmelserna i de båda styckena blir emellertid, anför
inspektionen, att denna rätt kan komma att bortfalla, om de pantsatta värdehandlingarna
äro för högt bokförda. Inspektionen förordar en omarbetning
av lagrummet, därvid enligt inspektionens uppfattning bör övervägas, huruvida
icke vid bestämmandet av fordringsrätten försäkringsfonden bör ökas
med visst minsta belopp, då i annat fall en försämring -—- i jämförelse med
gällande lag — av livförsäkringstagarnas rätt kan inträffa.

Vad härefter angår administrationsförfarandet framställer försäkringsinspektionen
till en början samma anmärkning som i fråga om 295 § beträffande
tiden för anmälan om erinringar mot kungjort anbud angående
överlåtelse.

Försäkringsinspektionen påpekar vidare, att i utredningens förslag icke
upptagits någon motsvarighet till bestämmelserna i 235 § gällande försäkringslag,
vari såsom ett alternativ beträffande administrationens upphörande
utan fördelning av tillgångarna anvisas möjligheten att i inspektionens regi
bilda ömsesidigt bolag för de ifrågavarande försäkringstagarna. Visserligen —
tillägger inspektionen — torde de nämnda bestämmelserna icke ha någon
större praktisk betydelse, men enligt inspektionens mening förbättras icke
utsikterna att undvika fördelning av tillgångarna genom att en möjlighet därtill
uteslutes utan att någon annan väg anvisas.

Vidare anför inspektionen följande:

Enligt 235 § fjärde stycket i gällande lag om försäkringsrörelse skall vid
fördelning av tillgangarna i administrationsboet varje försäkringstagares
fordran hos boet anses motsvara hans andel i försäkringsfonden. Någon motsvarande
bestämmelse har icke upptagits i utredningens förslag, vilket torde
bero på att utredningen på^ denna fråga anlagt synpunkter liknande dem,
som utredningen anfört i fråga om de i 273 § berörda nedsättningsgrunderna.
Enligt inspektionens uppfattning bör emellertid lagen vid nämnda för -

383

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

hållande innehålla föreskrift åtminstone därom att, för den händelse fördelning
skall ske, grunder skola av inspektionen i egenskap av förvaltare av
administrationsboet upprättas för fördelningen (fördelningsgrunder). Dylika
grunder synas böra i en eller annan form erhålla Kungl. Maj:ts sanktion.

Föredraganden. Enligt utredningens förslag skall administrationsboet
äga fordringsrätt hos bolaget för det belopp, varmed bokförda värdet av
de pantsatta värdehandlingarna understiger summan av försäkringsfonden
och övriga till livförsäkringsrörelsen hörande avsättningar. Utredningen
torde därmed hava avsett bland annat, att nedskrivningar å värdehandlingar
i försäkringsfonden borde komma livförsäkringstagarna till godo. Förhållandet
kan emellertid även vara sådant — och detta torde vara det mest
sannolika åtminstone i en konkurssituation -— att värdehandlingarna äro för
högt bokförda. Uttrycket »till livförsäkringsrörelsen hörande avsättningar»
är, såsom försäkringsinspektionen framhållit, oklart och ägnat att skapa
tvistiga rättsfrågor. I utredningens förslag har vidare upptagits en bestämmelse
av innehåll, att, om administrationsboets tillgångar icke förslå till livförsäkringsförpliktelsernas
fullgörande, administrationsboets fordran hos bolaget
skall ökas med belopp som motsvarar bristen. Mot denna bestämmelse
synes med fog kunna göras gällande, att densamma ensidigt gynnar livförsäkringstagama
på bekostnad av övriga borgenärer. Detta är särskilt påtagligt
om försäkringsbolaget driver rörelse även inom någon annan gren än livförsäkring.

På grund av vad jag nu anfört finner jag övervägande skäl tala för ett
bibehållande av regeln i gällande försäkringslag att administrationsboets
fordringsrätt skall utgöra det belopp, varmed de pantsatta värdehandlingarna
må finnas i värde understiga livförsäkringsfonden, ökad med en tjugondel
av samma fond. I överensstämmelse härmed hava ändringar vidtagits
i 296 §.

Vad härefter angår administrationsförfarandet finner jag utredningens förslag
väl avvägt. Genom detsamma öppnas möjlighet till smidig anpassning
efter växlande förhållanden. Den omständigheten att åt Kungl. Maj:t förbehållits
att — efter ärendets behandling av tillsynsmyndigheten — träffa avgörande
angående administrationsboets upplösning i en eller annan form,
torde få anses innebära betryggande garanti för att livförsäkringstagarnas
rätt vederbörligen bevakas. Försäkringsinspektionens uttalande, att den i
gällande lag anvisade utvägen att i inspektionens regi bilda ömsesidigt bolag
genom förslaget blivit stängd, är i och för sig riktigt. Den nämnda anordningen
framstår emellertid såsom otymplig och föga ändamålsenlig. Självfallet
bör i princip hinder icke möta att till ett för ändamålet nybildat bolag
överlåta de till administrationsboet hörande försäkringarna.

Utredningen har förutsatt, att om Kungl. Maj:t förordnar om administrationsboets
avveckling genom fördelning av tillgangarna, erforderliga föreskrifter
angående avvecklingens genomförande komma att anknytas till beslutet.
Att så måste bliva fallet är uppenbarligen riktigt. Det torde emellertid
få anses lämpligt att i lagen upptaga uttryckligt stadgande härom. I över -

384

Kungi. Maj.ts proposition nr 50.

ensstämmelse härmed har i 297 § 3 mom. gjorts ett tillägg av innehåll, att
där Kungl. Maj:t förordnar om administrationsboets avveckling genom fördelning
av tillgångarna, erforderliga föreskrifter tillika skola meddelas angående
avvecklingen och fördelningen. Det ligger i sakens natur att föreskrifterna
angående fördelningen kunna få karaktär av försäkringstekniska grunder.

Försäkringsinspektionens synpunkter angående tiden för framställande
av erinringar mot ett kungjort anbud om överlåtelse hava jämväl beaktats
genom en ändring av 297 § 1 mom. andra stycket.

Slutligen må anmärkas, att en i 275 § vidtagen ändring föranlett att i
299 § första stycket ordet »försäkringsfonden» utbytts mot »premiereserven».

VIII. Om återförsäkring.

300 §.

Paragrafen innehåller i första stycket bestämmelser om att i vissa fall
försäkringsinspektionens medgivande skall inhämtas innan försäkringsbolag
sluter avtal om återförsäkring. Enligt paragrafens andra stycke skola bestämmelserna
i första stycket icke gälla med avseende på försäkringsbolag,
som allenast meddelar återförsäkring. Paragrafen är likalydande med 239 §
gällande försäkringslag.

Försäkringsbolagens riksförbund anför, att Återförsäkringsaktiebolaget
Sverige, som i direkt form meddelar en till sin omfattning mycket obetydlig
kollektiv livförsäkring vid sidan av återförsäkringsrörelsen, i sin verksamhet
skulle bliva underkastad bestämmelserna i första stycket. Detta kan
enligt riksförbundets mening säkerligen icke hava varit utredningens avsikt.
Förbundet finner en omformulering av andra stycket i paragrafen nödvändig.

Föredraganden. Enligt gällande försäkringslag (240 §) äger Kungl. Maj:t
i fråga om återförsäkring medgiva sådana avvikelser från vad lagen innehåller,
som prövas skäliga. Motsvarande dispensregel har upptagits i 345 §
i förslaget. Med hänsyn härtill finner jag vad riksförbundet anfört icke föranleda
någon åtgärd. IX.

IX. Om förbud mot viss premienedsättning m. m.

301 §.

I denna paragraf har det för livförsäkringsverksamheten viktiga förbudet
mot premienedsättning annorledes än enligt stadfästa grunder upptagits. Med
vissa redaktionella jämkningar överensstämmer paragrafen med 241 § gällande
försäkringslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

385

302 §.

Utredningen. I 242 § gällande försäkringslag stadgas, att försäkringsbolag,
som meddelar livförsäkring, icke må lämna uppdrag att såsom bolagets ombud
anskaffa eller förmedla anskaffning av ansökningar om dylik försäkring
åt annan än den, som kan anses äga betingelser för att på ett värdigt och
lämpligt sätt utöva sådan verksamhet. När sadant uppdrag lämnas eller återkallas
skall anmälan därom ofördröjligen göras hos försäkringsinspektionen.
Från skyldigheten att göra sådan anmälan äger Kungl. Maj:t befria försäkringsbolag,
som prövas hava vidtagit betryggande åtgärder för övervakande
av ombudens verksamhet eller som meddelar allenast enstaka former av livförsäkring,
där denna rörelse är av ringa omfattning och icke utgör det huvudsakliga
föremålet för bolagets verksamhet.

Enligt 243 § gällande försäkringslag är livförsäkringsbolag pliktigt att återkalla
uppdraget för ombud som gjort sig skyldigt till handling, som strider
mot vissa i lagrummet angivna bestämmelser eller som eljest prövas vara
oförenlig med ett värdigt och lämpligt utövande av verksamheten såsom ombud.

Sedan år 1934 föreligger en under Kungl. Maj:ts medverkan tillkommen
överenskommelse mellan samtliga livförsäkringsbolag angaende anskaffningsverksamheten.
Enligt överenskommelsen hava bolagen förbundit sig dels att
icke anställa någon såsom ackvisitör utan att först hava prövat hans betingelser
för att på ett värdigt och lämpligt sätt utöva ackvisitionsverksamhet
och dels att i enlighet med särskilda föreskrifter i överenskommelsen
övervaka, att den, som brister i detta avseende, icke användes såsom ackvisitör.
överenskommelsen må åberopas även av ackvisitör i vad den berör
hans intressen. Enligt överenskommelsen (i nu gällande lydelse) må endast
den, som registrerats i Svenska försäkringsbolags riksförbunds ackvisitörsregister
användas såsom ackvisitör. Anställning eller avgång skall omedelbart
anmälas till registret. Tvister, som röra tolkning eller tillämpning av
överenskommelsen, skola avgöras av Svenska livförsäkringsbolags skiljenämnd.
Ordförande och ledamöter i nämnden utses av Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj :t har därefter befriat ett vart av de i överenskommelsen deltagande
livförsäkringsbolagen — så länge bolaget biträder överenskommelsen
— från skyldigheten att hos försäkringsinspektionen göra sådan anmälan
som avses i 242 § försäkringslagen.

Sedan år 1935 föreligger mellan skadeförsäkringsbolagen en överenskommelse
av motsvarande innebörd.

Förevarande paragraf i lagförslaget har anpassats efter den anordning, som
sålunda under Kungl. Maj ds medverkan genomförts. I paragrafen har bibehållits
den allmänna föreskriften om att endast sådant ombud må anställas,
som kan anses äga betingelser för att pa ett värdigt och lämpligt sätt utöva
ackvisitionsverksamhet. Därjämte stadgas skyldighet för bolaget att vidtaga
betryggande åtgärder för övervakande av ombudens verksamhet.

Det är givet, att anslutning till en av Kungl. Maj:t sanktionerad överenskommelse
angående övervakning av anskaffningsverksamheten skall anses
25 Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 1 samt. Nr 50.

386

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

såsom betryggande åtgärd i detta hänseende. Bolag, som önskar frånträda
överenskommelsen, har att genomföra en anordning av motsvarande effektivitet.
Anordningen måste självfallet underställas koncessionsmyndighetens
prövning.

Av betydelse är att enligt förslaget bestämmelserna skola äga tillämpning
jämväl å skadeförsäkring.

I paragrafen har införts det i 242 § andra stycket gällande försäkringslag
upptagna förbudet mot att lämna ersättning, vare sig i form av provision
eller annorledes, för anskaffning eller förmedling av anskaffning av ansökningar
om försäkring åt annan än bolagets ombud. Även detta stadgande skall
avse såväl liv- som skadeförsäkring.

Yttranden. Utredningens förslag har mött kritik i flera remissvar. Försäkring
sinspektionen anser att genom omredigeringen bestämmelserna förlorat i
klarhet. Det förefaller inspektionen som om effektiviteten av de åtgärder, som
företagas för övervakning av ackvisitörernas verksamhet, skulle kunna i viss
mån äventyras av oklara bestämmelser. Inspektionen betonar vidare, att otvetydiga
regler äro av vikt även med hänsyn därtill, att straffpåföljd är stadgad
för den, som bryter mot bestämmelserna.

Försäkringsbolagens riksförbund vänder sig mot uttalandet att ett bolag,
som önskar frånträda de nu gällande överenskommelserna, har att genomföra
en anordning av motsvarande effektivitet. Förbundet framhåller att ett väsentligt
led i överenskommelserna är, att samtliga ombud skola vara registrerade
i ett centralregister, i vilket bland annat antecknas omständigheter,
som äro av betydelse för övervakandet av att för ombudsverksamhet icke anlitas
annan än den, som kan anses äga betingelser att på ett värdigt och lämpligt
sätt utöva sådan verksamhet. Enligt riksförbundets mening är det knappast
möjligt för ett bolag, som vill frånträda överenskommelserna, att genomföra
en anordning av motsvarande effektivitet. I samma mån som bolag ställa
sig utanför överenskommelserna minskas effektiviteten beträffande övriga
bolag. Bestämmelserna i förevarande paragraf i uUedningens förslag synas
därför riksförbundet förutsätta, att anslutningen till överenskommelserna förblir
allmän. Förbundet anför slutligen, att den reglering av ombudsförhållandena,
som överenskommelserna åvägabragt, tillkommit med stöd av en lång
erfarenhet och i stort sett utgör en förutsättning för upprätthållande av
sunda förhållanden på området.

Landsbygdens brandförsäkringsbolags förening har intet att erinra mot de
principer rörande anskaffningsverksamheten som kommit till uttryck i de
föreslagna bestämmelserna men erinrar om den för läns- och häradsbolagen
karakteristiska organisationen med s. k. sockenkommittéer, vilka svara för
kontrakten mellan bolagsledningen och de enskilda delägarna. Föreningen
anför härom vidare:

Kommittéerna äro regelmässigt sammansatta av en ordförande, som numera
i allmänhet tillsättes av bolagsstyrelsen, och minst två andra ledamöter,
vilka i regel väljas av och bland delägarna inom socknen (distriktet). Kom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 50. 387

mittéerna äro organ icke blott för bolagsledningen utan även för delägarna
inom området.

Dessa kommittéer utgöra en fast organiserad, billig och vederhäftig ombudsorganisation,
och det torde från utredningens utgångspunkter icke föreligga
anledning att åvägabringa någon ändring i dessa hävdvunna verksamhetsformer.
Föreningen förutsätter att de föreslagna bestämmelserna icke
skola anses utgöra något hinder för bolagens bibehållande av denna anskaffningsorganisation
som i sak torde få anses väl fylla de krav vilka kommit till
uttryck i de föreslagna bestämmelserna.

Folket—Samarbete anför, att ett bifall till utredningens förslag till lydelse
av 302 § i viss mån skulle innebära en legislativ sanktion åt de nyssnämnda
överenskommelserna. Anstalterna framhålla, att de icke anse överenskommelserna
till alla delar tillfredsställande, samt tillägga:

Samarbete har numera uppsagt såväl den förut nämnda överenskommelsen
mellan sakförsäkringsbolagen (sakbolagens A-överenskommelse) som en
annan av utredningen icke särskilt omnämnd kompletterande överenskommelse
(sakbolagens P-överenskommelse).

Bl. a. har Samarbete kritiserat en bestämmelse i A-överenskommelsen, enligt
vilken »institution av vad slag det vara må (bolag, förening, stiftelse
in. in.)» ej må anställas såsom ombud. Man utgår alltså i denna överenskommelse,
som utredningen vill legalisera, från att en försäkring alltid skall tecknas
genom förmedling av enskild person, vilken är ombud hos försäkringsföretaget.
Man förutsätter sålunda att de enskilda försäkringstagarna alltid
uppträda och handla var för sig. I dagens samhälle, där frivilliga sammanslutningar
framträda som de enskilda individernas förespråkare i ett flertal
betydelsefulla sammanhang, är det i längden ett orimligt anspråk trån
försäkringsbolagens sida att vägra att acceptera de fria organisationerna
som fullmyndiga företrädare för sina medlemmars intressen även i försök -ringsfrågor.

Folket—Samarbete kritiserar i detta sammanhang också en annan i den
s. k. A-överenskommelsen intagen bestämmelse, som avser att förebygga annullationer.
Bestämmelsen kan enligt anstalternas mening i vissa fall leda
till orimliga resultat.

Sammanfattningsvis betona anstalterna till slut, att de visserligen i och
för sig kunna ansluta sig till utredningens förslag beträffande 302 § men att
detta icke innebär ett principiellt godkännande av de ifrågavarande överenskommelserna.
Det bör snarare övervägas, om icke en mindre restriktiv ståndpunkt
i frågan om anställande av institutioner såsom ombud bör föranleda en
omformulering av paragrafen.

Föredraganden. Att agentorganisationens sammansättning och karaktär
samt de enskilda ombudens kvalifikationer och egenskaper äro av väsentlig
betydelse för försäkringsverksamheten torde vara allmänt erkänt. Fn
av ansvarskänsla, kunnighet och effektivitet präglad ackvisition är i själva
verket en oundgänglig betingelse för hög kvalitet hos den frivilliga försäkringsrörelsen.
För försäkringsväsendets målsmän musle det salunda vara en
betydelsefull uppgift att skapa och vidmakthålla sunda förhållanden på detta
område. Det kan icke vara tvivel underkastat, alt vissa överenskommelser

388

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

angående ackvisitionen, vilka på basis av gällande lagbestämmelser träffats
mellan försäkringsbolagen, varit ägnade att främja en utveckling i sådan
riktning.

Den snabba utvecklingen på det sociala och ekonomiska livets områden
ställer också försäkringsväsendet inför nya problem och nya möjligheter.
Det är naturligt om man därvid söker sig nya vägar också för ackvisitionens
effektivisering eller förbilligande. Medan man ännu för icke länge sedan tämligen
allmänt ansåg, att juridiska personer eller liknande kollektiv endast i
strängt begränsad omfattning borde tillåtas att vara ombud för försäkringsbolag,
anses numera på flera håll, att under vissa betingelser fördelar kunna
vinnas om ackvisitionen direkt anknytes till kollektiven. Denna åsiktsförskjutning
påverkas därav, att ekonomiska intresseorganisationer alltmera
träda i förgrunden på skilda samhällsområden. Ytterligare exempel på en
ändrad uppfattning angående ackvisitionens ändamålsenliga gestaltning kunna
andragas.

Självfallet kan man överväga att lämna utvecklingen på förevarande område
helt obunden av lagföreskrifter. En sådan lösning synes mig likväl icke
tillrådlig. Inom försäkringsväsendet torde man också allmänt anse, att positiva
lagbud utgöra ett verksamt stöd i strävan efter sunda ackvisitionsförhållanden.
Därvid måste å andra sidan tillses, att lagstiftningen icke genom
för snäva regler stävjar en för den försäkringssökande allmänheten och därmed
i sista hand för samhället önskvärd utveckling.

Den fundamentala principen att det i första hand åvilar företagsledningen
att övervaka, att ackvisitionen bedrives enligt god försäkringssed, bör komma
till uttryck i lagen. Klart är, att i övervakningen inbegripes tillsyn över att
ombuden besitta erforderliga personliga kvalifikationer och äro väl utbildade
för sin uppgift. Däremot torde det vara lämpligt att ytterligare föreskrifter
beträffande ackvisitionsverksamheten utfärdas i administrativ ordning.
Genom en sådan anordning vinnas nämligen ökade möjligheter till anpassning
efter ändrade förhållanden. De administrativa föreskrifterna torde
i huvudsak böra ansluta sig till de s. k. agentöverenskommelser, vilka — med
Kungl. Maj ds medverkan — träffats mellan försäkringsbolagen. Dessa överenskommelser
äro för närvarande från ett par företags sida uppsagda på grund
av meningsskiljaktigheter angående lämpligheten av att anlita juridiska personer
såsom ombud. Uppenbart är, att också denna fråga måste regleras i
de administrativa föreskrifterna. Jag finner icke anledning att nu taga bestämd
ståndpunkt till detta delvis svårbedömda spörsmål. Det må endast
framhållas, att, även om vissa fördelar stå att vinna genom att juridiska personer
i en eller annan form inlemmas i ombudsorganisationen, erfarenheten
likväl manar till att här framgå med försiktighet.

I den mån Kungl. Majd skulle finna överenskommelser eller anordningar,
som försäkringsbolagen träffa i avseende å övervakning av ackvisitionsverksamheten,
tillfredsställande och tillfyllest för sitt ändamål, torde det icke
vara erforderligt att utfärda särskilda föreskrifter i ämnet.

Förevarande paragraf har utformats i överensstämmelse med vad jag nu

389

Knngl. Maj.ts proposition nr 50.

anfört. Jag förutsätter, att, innan administrativa föreskrifter utfärdas, tillfälle
till yttrande kommer att beredas såväl försäkringsföretagen som de anställdas
fackorganisationer.

X. Om registrering.

303—317 §§.

Paragraferna ansluta sig i allt väsentligt till gällande försäkringslag och
nya aktiebolagslagen.

Försäkringsinspektionen anför, att enligt 306 § första stycket 13 i förslaget
införing i registret skall ske av grunderna för utövande av rösträtt och fattande
av beslut å bolagsstämma i ömsesidigt försäkringsbolag. Inspektionen
finner icke något bärande skäl för denna bestämmelse, som saknar motsvarighet
i gällande lag, samt påpekar, att förslaget ej heller innehåller någon
motsvarande bestämmelse beträffande försäkringsaktiebolag. Endast om bolagsordningen
för försäkringsaktiebolag innehaller föreskrifter, som avvika
från de i lagen upptagna stadgandena om utövande av rösträtt och fattande
av beslut å bolagsstämma, skall enligt 305 § andra stycket anmärkning därom
göras i registret; de avvikande föreskrifterna införas däremot icke.

Föredraganden. Vad försäkringsinspektionen anfört synes böra beaktas.
Enligt 306 § första stycket 9 (motsvarande punkt 13 i utredningens förslag)
skall i registret införas uppgift huruvida och i vilken mån delägare skall
vara utesluten från rösträtt å bolagsstämma, med särskilt angivande, huruvida
och i vilken man delägarnas rösträtt skall utövas genom utsedda delegerade.
Jämväl i övrigt har nämnda paragraf underkastats redaktionella
jämkningar.

XI. Om klagan över försäkringsinspektionens beslut.

318 §.

I paragrafen göres skillnad mellan beslut, som meddelas av försäkringsinspektionen
i egenskap av tillsynsmyndighet, och beslut av inspektionen såsom
registreringsmyndighet.

Enligt första stycket må klagan över beslut i tillsynsärende föras hos
Kungl. Maj :t inom den tid som för överklagande av förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut är stadgad.

I andra stycket stadgas, att den som icke åtnöjes med försäkringsinspektionens
beslut, varigenom registrering vägrats, äger sist inom två månader
från beslutets dag däröver anföra besvär hos Kungl. Maj:t. I enahanda ordning
fullföljes, enligt tredje stycket, talan över beslut i vissa andra registreringsärenden.

390

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

Paragrafen överensstämmer i sak med motsvarande lagrum i utredningens
förslag.

Med den avfattning, paragrafen fått, påkallas ändring av 2 § 14) lagen den
26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

XII. Om skadestånd.

319—324 §§.

Dessa paragrafer ansluta sig i huvudsak till motsvarande stadganden i nya
aktiebolagslagen.

XIII. Straffbestämmelser.

325 §.

I denna paragraf stadgas straff för den som driver försäkringsrörelse här
i riket utan att vara därtill berättigad. Straffskalan inrymmer dagsböter och
fängelse.

326—330 §§.

Utredningen. De principer, som ligga till grund för utformningen av straffbestämmelserna
i nya aktiebolagslagen, hava ansetts tillämpliga även i fråga
om försäkringsbolagen. Såtillvida har emellertid gjorts ett betydelsefullt avsteg
från nya aktiebolagslagens regler som full motsvarighet till 215 och 216
§§ i nämnda lag icke upptagits i förslaget. Utredningen har visserligen härigenom
lämnat ett betydande antal föreskrifter i förslaget utan straffsanktion.
De förseelser, som i nämnda paragrafer av aktiebolagslagen straffbelagts,
hava emellertid övervägande karaktären av brott mot ordningsföreskrifter.
Att i fråga om de allmänna aktiebolagen, som för närvarande kunna
beräknas uppgå till ett antal av omkring 25 000, upprätthålla bestämmelsernas
efterlevnad genom straffbestämmelser torde vara ofrånkomligt. Annorlunda
är enligt utredningens förmenande spörsmålet att bedöma såvitt angår
försäkringsbolagen. Här är fråga om ett relativt litet antal bolag. Dessa bolag
skola i motsats till de allmänna bolagen stå under fortlöpande tillsyn av
offentlig myndighet. Det kan fördenskull hållas för visst, att de maktmedel,
som enligt lagförslaget skola stå till försäkringsinspektionens förfogande vid
konstaterad bristande efterlevnad av åsyftade ordningsföreskrifter, skola innefatta
ett tillfyllestgörande korrektiv. Genom den ståndpunkt utredningen
sålunda intagit har i betydande omfattning kunnat undvikas att i lagtexten
införa en eljest tyngande hänvisning till en mångfald skilda lagrum, vilken
för övrigt efter sakens natur skulle bliva än mer omfattande än i nya aktiebolagslagen.

I enlighet med vad sålunda anförts saknas i lagförslaget motsvarighet till
bestämmelserna i nya aktiebolagslagen 215 § 1 och 2 samt 216 § första stycket
3—8 och 10. Såsom konsekvens härav hava ej heller stadgandena i 216 §
andra och tredje styckena aktiebolagslagen överförts till förslaget.

391

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Där koncernredovisning avgives, skall denna framläggas å bolagsstämma.
Härutinnan avviker förslaget från nya aktiebolagslagen. Angående motiveringen
härför må hänvisas till vad som anförts under 113 §. Den omständigheten
att koncernredovisningen sålunda är öppen, har synts utredningen
böra föranleda straffpåföljd för styrelseledamot och verkställande direktör,
som vid upprättande av koncernbalansräkning eller koncemredogörelse enligt
97 § förfar i strid mot bestämmelser, som avses i detta lagrum. I överensstämmelse
härmed omfattar straffbestämmelsen i 326 § 4 jämväl sadan förseelse.

Där uti meddelanden, som äro avsedda för allmänheten, vid angivande av
försäkringsaktiebolags fonder inräknas oguldna förbindelser av aktieägare,
skall — enligt 112 § gällande försäkringslag — beloppet av sådana förbindelser
särskilt utsättas. Stadgande av motsvarande innebörd, såvitt angår
oguldna förbindelser av garanter i ömsesidigt försäkringsbolag, återfinnes i
207 § försäkringslagen. Med dessa bestämmelser korresponderar 259 § tredje
stycket sistnämnda lag, vari stadgas straff för den, som bryter mot vad i
112 och 207 §§ är stadgat, eller som eljest i meddelanden, vilka äro avsedda
för allmänheten, lämnar oriktiga eller vilseledande uppgifter angående försäkringsbolag.
Försäkringsutredningen har icke ansett erforderligt att i lagförslaget
upptaga föreskrifter motsvarande 112 och 207 §§ gällande försäkringslag.
Med hänsyn bl. a. till de numera i 21 kapitlet 9 § allmänna strafflagen
införda straffbestämmelserna för svindleri, synes även motsvarighet till
stadgandena i 259 § tredje stycket försäkringslagen kunna undvaras.

Föredraganden. Utredningens förslag synes mig kunna godtagas.

XIV. Allmänna bestämmelseri

331 §.

Enligt förslaget (8 §) må betalning för aktie ej erläggas annorledes än i
penningar. I förevarande lagrum hava upptagits bestämmelser av innehåll,
att med betalning i penningar skall jämställas betalning till bolaget genom
förmedling av bank, som till sin innebörd och sina verkningar är likställd
med en omedelbar betalning i penningar. Motsvarande bestämmelser skola
gälla rörande inbetalning av tecknat garantibelopp.

332 §.

Här upptagas bestämmelser angående s. k. testamentarisk nyttjande- eller
avkomsträtt till aktier. Paragrafen överensstämmer helt med motsvarande
regler i nya aktiebolagslagen (220 §).

333 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser avseende moder- och dotterbolag.

1 1 mom. givas bestämningar av begreppen moderbolag och dotterbolag samt
koncerner. Reglerna motsvara i princip vad som gäller för de allmänna aktie -

392

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

bolagen. Begreppsbestämningen i förevarande paragraf omfattar dock även
den ömsesidiga bolagstypen.

I 2 mom. stadgas — efter nya aktiebolagslagens mönster — skyldighet för
moderbolagets styrelse att underrätta styrelsen för dotterbolag om dess egenskap
av dotterbolag; vidare innehåller momentet en föreskrift om dotterbolags
upplysningsplikt gentemot moderbolag.

Försäkringsbolagens riksförbund ifrågasätter om icke bestämmelserna i 2
mom. böra inskränkas till att avse endast svenska dotterbolag.

Föredraganden. De föreslagna bestämmelserna ansluta sig direkt till
motsvarande regler i nya aktiebolagslagen (221 §). Någon anledning till avvikelse
därifrån torde icke föreligga. Vad särskilt beträffar riksförbundets
synpunkt må framhållas, att av förarbetena till nya aktiebolagslagen1 framgår
att bestämmelserna i 2 mom. endast avse svenska dotterbolag.

334 §.

Paragrafen innehåller regler angående sammanläggning av aktier.

335 §.

I denna paragraf hava upptagits bestämmelser om rätt för aktieägare att
i visst fall påkalla inlösen av sina aktier.

336 §.

Angående denna paragraf, som stadgar inskränkning i försäkringsbolags
rätt att äga aktier i annat företag, har jag tidigare yttrat mig. Jag torde få
hänvisa härtill.

337 §.

Utredningen. För närvarande förekomma åtskilliga fall av intressegemenskap
mellan försäkringsbolag och allmänt aktiebolag eller ekonomisk förening.
Formerna härför äro växlande. Uppenbarligen kan det icke ifråga -komma att göra försäkringslagens koncernredovisningsregler direkt tillämpliga
även å sådan intressegemenskap, som omfattar såväl försäkringsbolag
som allmänna aktiebolag.

För att emellertid tillgodose det allmännas anspråk på erforderlig inblick i
varje försäkringsbolags ekonomiska ställning har genom bestämmelse i denna
paragraf försäkringsinspektionen tillagts befogenhet att i fall, då intressegemenskap
föreligger mellan försäkringsbolag, å ena, samt aktiebolag, varå
försäkringslagen icke äger tillämpning, eller registrerad förening, å andra
sidan, förelägga aktiebolaget eller föreningen att avgiva särskild redovisning
enligt utfärdade anvisningar. Förutsättning för sådant föreläggande är, att
redovisningen finnes nödig med hänsyn till tillsynen över försäkringsverksamheten.
Då det här kan röra sig om ingripanden av ömtålig art förutsättes en -

1 SOU 1941:9 s. 683.

393

Kungi. Maj:ts proposition nr 50.

ligt förslaget ytterligare, att inspektionen skall hava inhämtat Kungl. Maj:ts
samtycke till åtgärden.

Föredraganden. Den föreslagna bestämmelsen innebär en nyhet. Enligt
min mening är densamma väl motiverad. Klart är, att sådan redovisning,
som avses i lagrummet, skall avgivas endast där det med hänsyn till tillsynen
över försäkringsverksamheten finnes nödigt. Föreskriften att Kungl. Maj:ts
samtycke skall hava inhämtats torde få anses innebära ytterligare garanti
mot att åtgärden kommer till användning i fall, där den icke är av omständigheterna
påkallad. Efterkommes icke anmaning att avgiva redovisning,
äger försäkringsinspektionen jämlikt 289 § förelägga vite.

Till särskild undersökning bör upptagas frågan, huruvida det är erforderligt
att redovisningshandlingar, som här avses, omgärdas med särskilt
sekretesskydd.

338 §.

I denna paragraf stadgas förbud för försäkringsbolag att utan försäkringsinspektionens
medgivande meddela försäkring under gemensam ansvarighet
en för alla och alla för en.

Utredningen anför, att enligt gällande försäkringslag (214 §) två eller flera
försäkringsbolag utan inskränkning äga meddela försäkring under solidarisk
ansvarighet. Möjligheten torde dock hava utnyttjats i mycket begränsad omfattning.
I betraktande av de allvarliga konsekvenser, som kunna följa av
försäkringsutfästelser under solidarisk ansvarighet, anser utredningen en
förbudsbestämmelse, utformad enligt förevarande paragraf, likväl påkallad.

Försäkringsbolagens riksförbund förutsätter, att förbudsregeln icke kommer
att framtvinga någon ändring i redan träffade anordningar.

Föredraganden. Utredningens förslag måste anses välgrundat. Det synes
mig klart, att en granskning av redan träffade anordningar icke kan underlåtas.
Jag förutsätter dock, att tillsynsmyndigheten därvid kommer att
framgå med försiktighet.

339 §.

Utredningen anser det icke överensstämmande med god ordning att personer
i ledande ställning i försäkringsbolag upptaga lån i det egna bolaget
eller i bolag tillhörande samma koncern. Uttryckligt förbud häremot har upptagits
i förevarande lagrum. Förbudet omfattar styrelseledamot, styrelsesuppleant,
verkställande direktör, vice verkställande direktör, aktuarie och revisor.
Förbudsregeln avser även borgensutfästelse av sådan person å lån som
utlämnas i bolaget. Undantag stadgas emellertid beträffande lån mot säkerhet
i försäkringsbrev.

Försäkringsbolagens riksförbund finner det anmärkningsvärt, alt lån icke
skall få utlämnas till ifrågavarande personer mot fullgod realsäkerhet, t. ex.

394

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

mot inteckning i fastighet inom den lånegräns, som godkännes för redovisning
av försäkringsfonden. Riksförbundet vill likväl icke framställa något på
principiella skäl grundat ändringsyrkande. Enligt riksförbundets mening
kan bestämmelsen avsevärt försvåra förvärv av utländskt dotterbolag för det
fall att aktiemajoriteten måste kvarstanna i utlandet; förbudet bör därför
gälla endast med avseende å förhållandena inom svenska bolag.

Även rönte- och kapitalförsäkringsanstalternas förtroenderåd finner det
omotiverat att uppställa förbud för vissa funktionärer att mot fullgod säkerhet
upptaga lån hos bolaget.

Föredraganden. Det föreslagna förbudet mot kreditgivning synes mig,
sasom utredningen anfört, böra bedömas från ordningssynpukt. En motsvarande
förbudsregel, om ock av mera begränsad räckvidd, återfinnes i
såväl banklagen (48 §) som sparbankslagen (28 §). Jag finner icke anledning
att frångå den ståndpunkt, som utredningen intagit.

Det torde få anses rimligt att lån, som utlämnats före lagens ikraftträdande,
få kvarstå till förfallodagen. Något uttryckligt stadgande härom har jag
icke funnit påkallat.

340 §.

I gällande försäkringslag 111 och 206 §§ — vilka paragrafer äro likalydande
— stadgas att försäkringsbrev skall innehålla uppgift ej mindre om de
för bolaget, som meddelar försäkringen, gällande allmänna försäkringsvillkor
än även om de särskilda villkoren för den försäkring, som i brevet
avses.

Utredningen har i förevarande lagrum upptagit en bestämmelse av innehåll,
att försäkringsbrev skall innehalla ej mindre de allmänna försäkringsvillkoren
än även de för försäkringen gällande särskilda villkoren.

Försäkringsbolagens riksförbund finner den av utredningen föreslagna bestämmelsen
orimlig. Förbundet tillägger:

Att brevet måste innehålla de särskilda villkoren är uppenbart, då dessa
näppeligen kunna komma till bindande uttryck på annat sätt. Något särsk.
?£ stadgande härom synes ej behövligt. Vad åter de allmänna villkoren beträffar
finns ingen anledning att frångå nu gällande regler, enligt vilka det
räcker att i försäkringsbrevet intaga uppgift om eller hänvisning till villkoren.
Tvärtom synes det vara av stor vikt — inte minst med hänsyn till försäkringstagarna
att behalla dessa praktiska regler, som möjliggöra en
smidig anpassning till förhållandena i varje särskilt fall.

Landsbygdens brandförsäkringsbolags förening anser förslaget innebära en
icke motiverad skärpning av gällande bestämmelser i ämnet samt anför vidare: Föreningen

vill särskilt fästa uppmärksamheten på sådana stundom förekommande
fall, där en tilläggsförsäkring meddelas avseende ett tidigare försäkrat
objekt och där det måste anses både ändamålsenligt och fullt tillfredsställande
att i tilläggs-försäkringsbrevet intages allenast en uttrycklig
hänvisning till de i det tidigare utfärdade försäkringsbrevet intagna, ofta

395

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

omfångsrika villkoren. För försäkringstagaren måste det i sådana fall snarast
vara en fördel att utan vidare kunna fastslå, att enahanda villkor gälla
för de skilda försäkringarna.

Försäkringsinspektionen anför, att det i fråga om vissa försäkringar kan
vara olämpligt om de allmänna villkoren maste intagas i försäkringsbrevet.
Intagas de icke i brevet, böra de i stället bifogas detta eller på annat
lämpligt sätt bringas till försäkringstagarnas kännedom. Inspektionen anvisar
möjligheten att i försäkringsbrevet hänvisa till någon kodifiering av
fastställda allmänna försäkringsvillkor, vilket förekommer i sjöförsäkringen,
där hänvisning brukar ske till allmän svensk sjöförsäkringsplan. Vidare
ifrågasätter inspektionen huruvida icke i lagen bör stadgas skyldighet för
bolaget att översända förteckning över villkoren, i fall där dessa icke intagits
i försäkringsbrevet, till försäkringstagare, som med uppgivande av postadress
anhåller därom.

Föredraganden. Skriftlig form är icke föreskriven beträffande försäkringsavtal.
Det ligger emellertid i sakens natur att dylika avtal regelmässigt
upprättas skriftligen. Ifrågavarande sladganden i gällande försäkringslag
innebära allenast, att, när försäkringsbrev utfärdas, detsamma skall
innehålla vissa uppgifter. De allmänna försäkringsvillkoren utmärkas i regel
av stor vidlyftighet. Med hänsyn härtill måste ett krav på fullständigt
återgivande av villkoren i försäkringsbreven kännas betungande för bolagen.
Gällande bestämmelser ha emellertid icke ansetts utgöra hinder för att
i försäkringsbrevet endast intaga en hänvisning till de för bolaget gällande
allmänna försäkringsvillkoren. Ett dylikt förfarande är vanligt inom sjöförsäkringen,
där hänvisning sker till den allmänna sjöförsäkringsplanen.
Hänvisning till en i Post- och Inrikes Tidningar intagen kungörelse angående
de allmänna försäkringsvillkoren har icke ansetts strida mot gällande
bestämmelser. Såsom mera ändamålsenligt framstår likväl det inom en försäkringskoncern
tillämpade förfaringssättet att vid försäkringsbrevet såsom
bilaga foga ett häfte innehållande de för den ifrågavarande försäkringen
gällande allmänna villkoren. Beträffande hänvisningsmetoden synes i princip
böra gälla, att densamma kan godtagas endast under förutsättning, att
den sammanställning av villkor, till vilken hänvisas, är lätt identifierbar.

Utredningen torde med sitt förslag icke hava åsyftat någon skärpning av
gällande bestämmelser. Att döma av de refererade remissyttrandena synes
förslaget likväl hava uppfattats så. Jag vill med hänsyn härtill förorda, att
den nuvarande formuleringen bibeliålles. Självklart är, att bolaget är skyldigt
att till försäkringstagare, som därom gör framställning, översända sammanställning
av de allmänna försäkringsvillkoren. Uttryckligt stadgande
därom torde icke få anses påkallat.

341—344 §§.

I 34/ § givas bestämmelser om undertecknande av anmälan, ansökan
eller annan handling samt om bestyrkande av riktigheten av avskrift, i 342 §

396

Kungi. Maj.ts proposition nr 50.

om kungörelse i ortstidning, i 353 § om laga domstol samt i 3U § om tvisters
hänskjutande till skiljemän.

Bestämmelserna ansluta sig till motsvarande stadganden i gällande försäkringslag
och nya aktiebolagslagen.

XV. Om vissa undantag i fråga om lagens tillämplighet.

345 §.

Här angivas vissa fall där Kungl. Maj:t skall äga meddela dispens i viss
utsträckning från försäkringslagens föreskrifter. Dispensrätten avser tre huvudfall,
nämligen tjänstepensionsförsäkring och återförsäkring samt rörelse
som svenskt försäkringsbolag driver i utlandet.

Första stycket.

Enligt första punkten i förevarande stycke må Kungl. Maj:t beträffande
tjänstepensionsförsäkring medgiva avvikelser från vad försäkringslagen, innehåller,
där sådant finnes från allmän synpunkt ändamålsenligt. Beträffande
denna fråga har jag förut yttrat mig. Jag torde få hänvisa därtill.

Lagen innehåller icke någon definition av begreppet tjänstepensionsförsäkring.
Enligt vedertagen terminologi avser denna försäkring att bereda livränta
(pension) till anställd person i och för anställningen att utgå efter det
denna frånträtts och antingen viss levnadsålder uppnåtts eller ock bestående
förlust eller nedsättning av arbetsförmågan inträtt; försäkringen kan jämväl
omfatta livränta, som efter den anställdes död utgår till hans närmaste anhöriga.

Enligt andra punkten äger Kungl. Maj:t i fråga om återförsäkring medgiva
de avvikelser, som prövas skäliga. Detta stadgande överensstämmer med
240 § gällande försäkringslag.

Andra stycket.

Utredningen. Driver försäkringsbolag rörelse i utlandet, äger Kungl. Maj:t
enligt 220 § gällande försäkringslag för de utländska försäkringarna medgiva
sådana avvikelser från angivna stadganden av försäkringsteknisk art, som
med hänsyn till utländsk lag prövas erforderliga, i den män sådant kan ske
utan förfång för de inländska försäkringstagarnas säkerhet.

Stadgande av motsvarande innebörd har upptagits i förevarande stycke.
Det har här erhållit en större räckvidd. Kungl. Maj:t skall nämligen för det
utländska försäkringsbeståndet äga medgiva de avvikelser från lagens bestämmelser
över huvud, som med hänsyn till utländsk lag finnas påkallade.
Att Kungl. Maj:t därvid har att beakta de inländska försäkringstagarnas intresse
har synts så uppenbart, att förbehållet därom i lagtexten utgått.

Med omredigeringen har icke åsyftats någon bestämd ändring i dispensrättens
praktiska tillämpning utan endast ökad möjlighet till anpassning
efter utvecklingen. Liksom hittills torde dispensrätten komma att få sin h.u -

397

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

vudsakliga betydelse i fall då på grund av utländsk lagstiftning försäkringsbolaget
är pliktigt att i utlandet redovisa värdehandlingar motsvarande
försäkringsförpliktelserna därstädes.

Yttrande. Försäkringsbolagens riksförbund anser ett hänskjutande till
Kungl. Maj:t av sådana ärenden avseende rörelse i utlandet, som förutsätta
en avvikelse från de i lagen givna reglerna, innebära en alltför omständlig
och tidsödande åtgärd. Enligt förbundets mening bör dispens kunna få meddelas
av försäkringsinspektionen.

Föredraganden, övervägande skäl synas mig tala för att dispensrätten
i förevarande ämne anförtros åt försäkringsinspektionen.

346 §.

Paragrafen, som överensstämmer med 263 § gällande försäkringslag, innehåller
en särskild regel angående delägarnas ansvarighet'' i Stockholms
stads brandförsäkringskontor.

347 §.

I denna paragraf upptagas vissa undantagsbestämmelser beträffande ränte-
och kapitalförsäkringsanstalterna. Bestämmelserna hava behandlats i det
föregående.

348 §.

Föredraganden. Beträffande detta lagrum torde jag få hänvisa till vad som
anförts i anslutning till 1 §.

B. Förslaget till lag angående införande av nya lagen
om försäkringsrörelse.

1. Allmänna synpunkter.

Utredningen anför, att den nya lagen om försäkringsrörelse självfallet
skall äga tillämpning å bestående försäkringsbolag. Dessa komma därigenom
att i vissa hänseenden bliva underkastade en strängare och mera ingripande
reglering än för närvarande. Bolagsordningar och grunder måste bringas
i överensstämmelse med den nya lagens föreskrifter. Jämväl de i nya lagen
införda principerna för koncessions beviljande böra enligt utredningens mening
tillämpas å de bestående bolagen. Härutinnan finner utredningen likväl
en väsentlig inskränkning påkallad, nämligen beträffande behovsprövningen.
Visserligen måste enligt utredningens mening antalet försäkringsbolag
inom åtskilliga försäkringsgrenar för närvarande anses vara alltför
stort och en behovsprövning kunde följaktligen te sig naturlig. Utredningen
har likväl icke ansett sig böra förorda en sådan i samband med övergången

398

Kungi. Maj.ts proposition nr 50.

till den nya lagen. Ett redan inarbetat bolag bör nämligen enligt utredningens
mening icke förvägras fortsatt koncession, förutsatt att bolaget fyller
de av utredningen uppställda kvalitativa kraven för koncession. Utredningen
finner det klart, att sådana förhållanden, som enligt 288 § 2 mom. nya lagen
skola föranleda ingripande av försäkringsinspektionen under bolags bestånd,
böra uppmärksammas vid koncessionsprövningen. Detta anser utredningen
ingå såsom ett led i den kvalitativa bedömningen.

Utredningen tillägger:

Anpassningen av bolagsordning och grunder efter den nya lagens föreskrifter
kommer att gestalta sig väsentligen olika för skilda bolag. Avgörande
är härvidlag i främsta rummet antalet verksamhetsgrenar och arten av dessa
samt bolagets struktur enligt gällande bolagsordning och grunder vid den nya
lagens ikraftträdande. I ett livförsäkringsbolag måste utformningen av nya
grunder ställa sig komplicerad och tidskrävande, medan för ett skadeförsäkringsbolag
övergången i allmänhet torde vara lättare genomförd. De antydda
skiljaktighetema nödvändiggöra en differentiering av övergångstiden.
Utredningen har som huvudregel föreslagit, att försäkringsbolag, vilka bestå
vid nya lagens ikraftträdande, senast sex månader därefter skola till försäkringsinspektionen
inlämna till Kungl. Maj:t ställd ansökan om stadfästelse
å ändring av bolagsordning och av grunder, där sådana finnas. Kungl.
Maj:t skall emellertid efter prövning in casu äga utsträcka tidsfristen till
högst två år. Ett anstånd på två år torde emellertid endast i undantagsfall
böra ifrågakomma.

Själva övergången till den nya lagstiftningen medför en väsentlig ökning av
arbetet inom försäkringsinspektionen. En utsträckning av övergångstiden
innebär påtagliga fördelar för inspektionen. Med de övergångsbestämmelser,
utredningen föreslår, har man anledning räkna med att den nya lagstiftningen
är genomförd beträffande det övervägande antalet bolag under andra året
efter lagens ikraftträdande och helt genomförd efter tre år.

Intill dess ny bolagsordning och nya grunder blivit stadfästa för det enskilda
bolaget bör äldre lag gälla. Vissa bestämmelser i den nya lagen äro
dock av den beskaffenhet, att de kunna och böra träda i tillämpning för
samtliga bolag, oavsett vid vilken tidpunkt prövningen av bolagsordning och
grunder sker för det enskilda bolaget. Sålunda torde de nya redovisningsreglerna
kunna generellt tillämpas omedelbart efter lagens ikraftträdande.
Detta är av särskild betydelse för tillsynen. Det har synts utredningen lämpligt
att i administrativ ordning givas föreskrifter, i vilken omfattning nya
lagen skall vinna omedelbar tillämpning å bestående bolag.

Beträffande spörsmålet huruvida koncessionsprövningen i samband med
nya lagens ikraftträdande bör ske jämväl från behovssynpunkt har ledamoten
av utredningen herr Hermansson uttalat skiljaktig mening. Reservanten
anser det uppenbart, att försäkringsverksamhetens uppspaltning på den
mångfald av företag, som för närvarande jämsides driva rörelse, medför
en mängd onödiga kostnader, vilket i sin tur hindrar en på skälighetsprincipen
grundad premiesättning. Efter att vidare ha anmärkt, att frågan om
skadeförsäkringsbolagens premiesättning icke omfattats av utredningens direktiv,
fortsätter reservanten:

De av utredningen fixerade kvalifikationskraven beträffande skadeförsäkringsbolagen
innefatta således icke heller någon fordran på att bolagen skola

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

399

tillhandahålla allmänheten sina tjänster för ett skäligt pris. Härav följer
också att alla inarbetade skadeförsäkringsbolag enligt majoritetens mening
böra erhålla förnyad koncession, även om deras premiesättning till följd av
företagens allt för stora antal eller av annan anledning skulle vara orimligt
hög. Kungl. Maj:t skulle med andra ord vara skyldig att utan hänsyn till
bolagens prispolitik förnya de nu existerande försäkringsföretagens koncession,
så länge dessa önskade fortsätta med sin verksamhet, och sålunda
tvingas slå vakt om alla de bolag, som bildats före år 1946, för så vitt
bolagsledningarna själva icke toge initiativ till nedbringande av antalet
företagsenheter.

Hittills vunnen erfarenhet ger emellertid icke något stöd för utredningsmajoritetens
förhoppning om att bolagen själva av egen drift skola åstadkomma
den behövliga minskningen av antalet företag och branschaffärer.
De senare årens händelser på detta område peka nämligen i rakt motsatt
riktning. Nya, uppenbart överflödiga försäkringsbolag ha exempelvis för ej
så länge sedan grundats, och det sammanlagda antalet branschaffärer har
oavbrutet stigit ända till dess den provisoriska spärrlagen i slutet av 1945
satte ett tillfälligt stopp för nybildningar av detta slag. Vad som hittills förekommit
tyder således icke på att det enskilda försäkringsväsendets målsmän
i allmänhet skulle betrakta det som någon angelägen uppgift att frivilligt
anpassa företagens antal efter det verkliga behovet.

En koncessionsprövning efter de linjer, majoriteten förordar, skulle således
visserligen kunna användas som medel för att hindra tillkomsten av
nya, men icke för att minska antalet redan existerande bolag. Då det enligt
min mening icke är lämpligt att på detta sätt binda den koncessionsbeviljande
myndighetens fria prövningsrätt, har jag ansett att i behandlingen av
ett äldre bolags ansökan om förnyad koncession även skall inrymmas en omprövning
av bolagets behövlighet med hänsyn till den nytta för samhället,
som dess fortsatta verksamhet kan anses innebära.

Ifrågavarande principspörsmål ha behandlats i några remissvar. Försäkring
sinspektionen finner det olämpligt att i samband med prövningen rörande
förnyad koncession framtvinga likvidation av nu existerande bolag.
Med hänsyn till de komplikationer, bland annat av ekonomisk natur, som
vidtagandet av en sådan åtgärd med avseende på ett flertal försäkringsbolag
skulle medföra, bör enligt inspektionens mening denna fråga undersökas
i ett större sammanhang. Inspektionen förordar, att lösningen av förevarande
problemkomplex tillsvidare får anstå.

Försäkringsbolagens riksförbund anser, att särskild behovsprövning icke
bör ifrågakomma vare sig beträffande nya företag eller vid beviljande av
nya koncessioner i samband med den nya lagens ikraftträdande. Vad riksförbundet
ytterligare anfört i detta ämne bar redan refererats. Jag torde
få hänvisa härtill.

Folket-Sa.marbcte framhåller, att anledningen till alt utredningens majoritet
icke förordat tillämpning av behovsprincipen på redan existerande bolag
sannolikt är den, att — även om en »övermättnad» anses vara för handen
— det icke är möjligt att utpeka de bolag, vilka icke äro behövliga.
Anstalterna tillägga:

Om tyngdpunkten lägges på skälighetsprincipen synes emellertid ett naturligt
urval mellan bestående skadeförsäkringsbolag kunna åstadkommas

400

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

genom att dessa vid lagens ikraftträdande erhålla koncession endast för begränsad
tid, t. ex. 10 år. ----- Vid utgången av denna prövotid beviljas

fortsatt koncession för viss bransch åt bolag, vars premiesättning i branschen
befinnes ha varit i stort sett skälig eller som genomfört någon tillfredsställande
form av återbäring. Härigenom tillgodoses reservantens önskan, att
bestående bolag icke skola favoriseras i koncessionshänseende framför nybildade.

Branschaffärer eller hela bolag, som vid utgången av nämnda 10-årsperiod
icke erhålla förnyad koncession, torde i regel komma att övertagas
av andra försäkringsbolag. Fall kunna emellertid tänkas uppkomma, där
sådan rörelse måhända bör övertagas av staten, varigenom en statlig sektor
inom försäkringsväsendet i fri konkurrens med enskilda anstalter bildas.

I anslutning till det sist anförda understryker Folket-Samarbete starkt
vikten av att en eventuell statsanstalt och enskilda försäkringsbolag bli fullt
jämställda i konkurrensen.

Föredraganden. Jag ansluter mig till utredningens ståndpunkt att ny koncessionsprövning
bör ske i samband med den nya lagstiftningens genomförande.
Meningsskiljaktigheter hava yppats inom utredningen huruvida denna
prövning skall ske jämväl från behovssynpunkt i överensstämmelse med
vad som stadgats beträffande nybildade bolag. De skäl, som reservanten anfört
till stöd för en behovsprövning, äro värda beaktande. Bortsett från
spörsmålet huruvida en gallring efter de riktlinjer reservanten uppdragit är
rättsligen genomförbar, ligger det emellertid i öppen dag, att koncessionsmyndigheten
här skulle ställas inför problem av synnerligen ömtålig och
svårlöst art. Härtill kommer, att förevarande ämne utgör ett av de centrala
spörsmålen i det utredningsuppdrag, som anförtrotts åt 1945 års försäkringsutredning.
Det kan icke vara lämpligt att föregripa resultatet av denna undersökning.
Med hänsyn härtill biträder jag utredningsmajoritetens ståndpunkt.

Beträffande frågan om tidsbegränsad koncession torde jag få hänvisa till
vad jag anfört i anslutning till 4 § 1 mom. nya lagen.

Utredningen har uttalat, att sådana förhållanden, som enligt 288 § 2 mom.
skola föranleda ingripande av försäkringsinspektionen under bolags bestånd,
böra uppmärksammas vid den koncessionsprövning, som förutsättes skola
ske i samband med den nya lagstiftningens genomförande. Därmed torde
utredningen i främsta rummet hava åsyftat bestämmelsen i nämnda lagrum
att ingripande skall ske om försäkringsbeståndet icke är tillräckligt för erforderlig
riskutjämning. Vad utredningen sålunda anfört måste anses riktigt.
Beträffande särskilt frågan om otillräckliga försäkringsbestånd bör likväl
understrykas vikten av en allsidig och försiktig bedömning. Försäkringsgrenar,
som visserligen för närvarande uppvisa ringa omslutning men
som befinna sig under uppbyggnad och utveckling, böra sålunda icke drabbas
av den ifrågavarande bestämmelsen. Vidare måste beaktas, att en välordnad
återförsäkring under vissa betingelser kan uppväga olägenheterna av otillräcklig
riskutjämning inom beståndet. Å andra sidan torde det icke vara tvivel

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

401

underkastat att ett flertal bolag inrymma försäkringsgrenar, som stagnerat
på en sådan nivå, att förnyad koncession för dessa branscher icke är motiverad.

2. Detaljutformningen.

Utredningen. Klart är, framhåller utredningen, enligt allmänna rättsgrunsatser,
att i civilrättsliga rättsregler grundade rättigheter och skyldigheter,
som uppkommit före ny lags ikraftträdande, icke beröras av denna. Om
exempelvis före den nya försäkringslagens ikraftträdande styrelseledamot
eller annan, som avses i de nya bestämmelserna om skadestånd, begått eu
skadebringande handling, äro rättsverkningarna därav att bedöma enligt
äldre lag. Likaså är omfattningen av ansvarsfrihet, som före nya lagens
ikraftträdande beviljats eller inträtt för styrelseledamot, att bestämma efter
den äldre lagens regler. Försäkringsutredningen har icke ansett erforderligt
att i promulgationslagen upptaga regler rörande hithörande frågor. I den nya
lagen hava upptagits bestämmelser om interimsbevis, teckningsbevis, teckningsrättsbevis
och delbevis, vilka avvika från eller sakna motsvarighet i
gällande försäkringslag. Ej heller i detta hänseende har någon övergångsbestämmelse
upptagits i promulgationslagen. Utredningen har här fäst särskilt
avseende vid att med hänsyn till den s. k. spärrlagen nybildning av försäkringsbolag
icke kan väntas förekomma under tiden närmast före den nya
lagens ikraftträdande; ej heller torde ökning av aktiekapitalet i något nu
existerande försäkringsaktiebolag vara ifrågasatt. Vidare saknas i promulgationslagen
övergångsstadganden angående mandattid för styrelseledamöter,
revisorer m. fl., vilka utsetts under den äldre lagens giltighetstid. Eftersom
den nya lagen beträffande hithörande frågor förutsättes bliva tillämplig först
sedan ny bolagsordning stadfästs för vederbörande bolag, torde under övergångstiden
anpassning utan svårighet kunna ske. Samma betraktelsesätt har
anlagts i fråga om firmateckningsrätt, som meddelats enligt äldre lag. Vad
angår den i 282 § nya lagen stadgade skyldigheten för försäkringsbolag, som
meddelar livförsäkring, att vart femte år upprätta teknisk balansräkning
saknas jämväl i promulgationslagen bestämmelser om när sådan balansräkning
första gången skall avlämnas. Det måste anses ligga i sakens natur att
försäkringsinspektionen äger meddela föreskrift härom.

Föredraganden. Det bör självfallet tillses, att promulgationslagen icke
tynges genom föreskrifter, vilka framstå såsom praktiskt betydelselösa. Den
avvägning utredningen härutinnan gjort synes mig kunna godtagas.

1—3 §§.

I 1 § föreskrives, att den nya försäkringslagen skall, jämte vad i promulgationslagen
stadgas, lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1949.
Samtidigt därmed upphäves, enligt 2 §, nu gällande lag om försäkringsrörelse.

Sfi Bihang till riksdagens protokoll UHS. 1 samt. Nr SO.

402

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som
ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas. Föreskrift
härom har upptagits i 3 §.

4 §•

1 mom.

I detta moment uttalas principen att nya lagen skall lända till efterrättelse
jämväl å försäkringsbolag, som registrerats enligt äldre lag.

2 mom.

Här upptagas vissa övergångsstadganden i anslutning till den nya lagens
föreskrifter om införing i aktieboken av aktieförvärv på grund av familjerättsliga
fång. Reglerna hava uppställts efter förebild från promulgationslagen
till nya aktiebolagslagen.

3 och 4 mom.

Utredningens förslag stadgar i 3 mom. skyldighet för försäkringsbolag,
som är registrerat då den nya lagen träder i tillämpning, att hos Kungl.
Maj:t ansöka om stadfästelse å de ändringar av bolagsordning och grunder
som erfordras för vinnande av överensstämmelse med reglerna i den nya
lagen. Prövning av ansökningen skall ske jämlikt bestämmelserna i 4 eller
166 § nya lagen, dock att prövningen icke må avse frågan huruvida bolagets
rörelse är behövlig. Stadfästas bolagsordningen och grunderna beviljas koncession
enligt reglerna i nyssnämnda lagrum.

I 4 mom. i utredningens förslag stadgas, att ansökan enligt 3 mom. skall
inlämnas till försäkringsinspektionen senast sex månader efter det nya lagen
trätt i kraft; dock må Kungl. Maj:t för visst bolag utsträcka tiden till
högst två år. Därjämte stadgas i momentet, att bolaget må, innan ansökningen
prövats, fortsätta sin verksamhet enligt bestämmelserna i äldre lag,
i den mån ej Kungl. Maj:t förordnat, att föreskrifter i nya lagen skola
tillämpas.

Utredningens förslag har i vissa hänseenden mött kritik. Sålunda erinrar
försäkringsinspektionen beträffande 3 mom. om de betänkligheter inspektionen
uttalat i anslutning till bestämmelsen i 168 § andra stycket första
punkten. Möjligen kan det, tillägger inspektionen, komma att visa sig, att
det vore olämpligt att tvångsvis generellt genomföra även någon annan ny
bestämmelse. Utväg bör finnas att lösa en sådan konflikt. Enligt inspektionens
mening bör därför förevarande moment förses med ett tillägg av
innebörd förslagsvis, att äldre lagbestämmelse må tillämpas, då Kungl. Maj:t
finner särskilda skäl därtill föreligga.

Den i 4 mom. föreslagna tidsfristen av sex månader för ansökan om stadfästelse
a ändring av bolagsordning eller grunder anser försäkringsinspektionen
för kort. Inspektionen anför, att för åtskilliga bolag räkenskapsåret

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

403

icke sammanfaller med kalenderåret. I sådana fall förekommer det, att ordinarie
bolagsstämma hålles först efter den 30 juni. Detta medför i sin tur
att ändring av bolagsordningen icke kan beslutas förrän efter utgången av
den nämnda tidsfristen.

Beträffande bestämmelsen i 4 mom. att bolag må — i den mån Kungl.
Maj:t icke förordnat att föreskrifter i nya lagen skola tillämpas — fortsätta
sin verksamhet enligt bestämmelserna i äldre lag, intill dess ansökningen
om ny koncession prövats, anmärker försäkringsinspektionen, att bestämmelsen
synes oklar, enär uttrycket »fortsätta sin verksamhet» kan tolkas
såsom avseende endast föremålet för bolagets verksamhet enligt andra punkten
i första stycket av 6 och 170 §§.

Landsbygdens brandförsäkringsbolags förening har för avsikt att efter samråd
med tillsynsmyndigheten utarbeta normalbolagsordning för läns- och
häradsbolagen. Denna uppgift kan väntas bli tidskrävande. En väsentlig utsträckning
av 6-månadersfristen är därför påkallad. Föreningen förutsätter,
att sådan dispens kommer att lämnas och ifrågasätter jämväl, om icke generell
dispens kunde meddelas beträffande den ifrågavarande bolagskategorien.

Föredraganden. De allmänna synpunkter jag nyss anfört beträffande
den nya lagstiftningens genomförande avse närmast förevarande båda
moment. Jag torde få hänvisa till vad jag därvid yttrat. Beträffande den
kritik, som framkommit mot detaljutformningen av utredningens förslag,
må följande framhållas.

Ett tillgodoseende av de önskemål, som försäkringsinspektionen uttalat
i anslutning till 3 mom., skulle otvivelaktigt medföra olägenheter av skilda
slag. Något bärande motiv för att här öppna möjlighet till dispens föreligger
enligt min mening icke. Vad försäkringsinspektionen anfört torde därför icke
böra föranleda någon åtgärd.

Vidkommande 4 mom. må anmärkas, att erforderliga ändringar av bolagsordningen
i det övervägande antalet fall utan svårighet torde kunna beslutas
inom loppet av en 6-månadersfrist, desto hellre som ändringarna kunna
förberedas innan den nya lagen träder i kraft. Otvivelaktigt kunna emellertid
svårigheter yppa sig bl. a. i de — likväl relativt fåtaliga — fall där
räkenskapsår och kalenderår icke sammanfalla. I dessa fall bör dispensregeln
tillämpas. Ansökan om dispens är en på styrelsen ankommande åtgärd.
Då —• av försäkringsinspektionens yttrande att döma —• tvekan härutinnan
kan uppstå, har lagtexten i detta hänseende förtydligats.

Försäkringsinspektionens farhågor för att det i 4 mom. förekommande
uttrycket »fortsätta sin verksamhet enligt bestämmelserna i äldre lag» skall
föranleda misstolkning kan jag icke dela.

Vad angår det yttrande, som avgivits av Landsbygdens brandförsäkringsbolags
förening, må här ytterligare understrykas önskvärdheten av att förberedelser
för anpassning till den nya lagen vidtagas så snart densamma
antagits. I den mån 6-månadersfristen skulle visa sig otillräcklig böra gi -

404 Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

vetvis även läns- och häradsbolagen komma i åtnjutande av en förlängning
av tiden.

Utöver vad nyss angivits hava förevarande båda moment underkastats
vissa redaktionella jämkningar.

5 mom.

I detta moment stadgas i första stycket, att försäkringsbolag, som underlåter
att inom föreskriven tid söka stadfästelse å ändring av bolagsordning
eller grunder, är skyldigt att träda i likvidation. Sådan påföljd skall inträda
också i det fall, att ansökningen avslås, d. v. s. då stadfästelse icke kan meddelas
och således ej heller koncession.

Enligt andra stycket skall likvidation, som föranledes av bestämmelserna
i första stycket, handläggas enligt reglerna i äldre lag. Detsamma skall gälla
i fall då likvidatorer för försäkringsbolag utsetts innan nya lagen trätt i
kraft.

5 §•

Här stadgas, att ömsesidigt försäkringsbolags firma, som registrerats innan
nya lagen trätt i kraft, må godkännas även om densamma icke överensstämmer
med föreskrifterna i 171 § första stycket.

Bestämmelsen torde få anses motiverad därav, att förändring av eu sedan
länge använd firma skulle kunna menligt inverka på rörelsen.

6 §•

I detta lagrum uttalas principen att förseelse mot äldre lag skall bedömas
enligt nämnda lag även efter det lagen upphört att gälla.

7 §•

Utredningen. Genomförandet av den föreskrivna anpassningen till nya
lagen kan tänkas medföra svårigheter i försäkringsbolag, vars bolagsordning
innehåller stränga krav på kvalificerad röstpluralitet för bolagsordningsändring.
I vissa försäkringsaktiebolag äro aktierna mycket spridda eller föremål
för stor omsättning, varigenom svårigheter kunna föreligga för åvägabringande
av erforderlig röstpluralitet. I syfte att inom rimliga gränser undanröja
dylika svårigheter för anpassningen har utredningen funnit det motiverat
att i 7 § promulgationslagen upptaga en allmän regel om att — oavsett
vad eljest i äldre lag eller gällande bolagsordning är stadgat — för giltigt
beslut om sådan ändring av bolagsordningen, som avses i 4 § 3 mom., allenast
erfordras att beslutet fattats å två på varandra följande bolagsstämmor
och å den sista stämman biträtts av minst två tredjedelar av de röstande.
Undantaget avser emellertid endast regler om särskild röstpluralitet. I övrigt
skola föreskrifterna i äldre lag eller bolagsordningen — såsom beträffande
tid och sätt för kallelse eller bestämmelse om att den ena stämman skall
vara ordinarie — äga tillämpning.

405

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

Föredraganden. Utredningens förslag innebär i viss mån ett avsteg från
allmänna rättsgrundsatser. Med hänsyn till de vägande skäl utredningen
andragit härför synes mig förslaget likväl kunna godtagas.

8 §.

Paragrafen innehåller bestämmelse om att det skall ankomma på Kungl.
Maj:t att meddela de föreskrifter, vilka betingas därav, att länsstyrelserna
icke vidare skola vara koncessionsmyndighet för de lokala försäkringsbolagen.

Härefter hemställer föredraganden, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
lagförslag, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Lennart Kihlstrand.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

407

Bilaga.

Förslag

till

lag om försäkringsrörelse.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Om utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här i riket
stadgas särskilt.

2 §•

Försäkringsbolag må icke driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Med
livförsäkringsrörelse må ej förenas försäkringsrörelse av annat slag med
mindre särskilda skäl därtill äro.

Vad i denna lag särskilt stadgas angående livförsäkring skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om annan personförsäkring, som meddelas för livstid
eller för längre tid än tio år.

3 §•

Försäkringsbolag skola, på sätt i denna lag sägs, stå under tillsyn av en
för hela riket gemensam försäkringsinspektion.

Hos försäkringsinspektionen skall föras försäkringsregister för inskrivning
av de uppgifter, vilka enligt denna lag skola för registrering anmälas eller
vilkas intagande i registret eljest är eller varder föreskrivet.

I. Om försäkringsaktiebolag.

Om försäkringsaktiebolags bildande.

4 §•

1 inom. De som vilja stifta försäkringsaktiebolag skola upprätta bolagsordning
samt därå söka Konungens stadfästelse. Avser bolagets rörelse livförsäkring
eller avser rörelsen annat slag av försäkring för all framtid eller

408

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

Finnes den tillämnade rörelsen behövlig och även eljest ägnad att främja
en sund utveckling av försäkringsväsendet, stadfäster Konungen bolagsordningen
och grunderna samt beviljar koncession tillsvidare eller, där särskilda
omständigheter därtill föranleda, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver
intill slutet av då löpande räkenskapsår.

2 mom. Å beslut om ändring av stadfäst bolagsordning eller stadfästa
grunder skall ock sökas Konungens stadfästelse. Avser ändringen utvidgning
av bolagets rörelse till ny försäkringsgren eller nytt verksamhetsområde
eller avser ändringen en väsentlig omläggning av rörelsen skall vad om
koncession för nytt bolag är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Konungen må uppdraga åt försäkringsinspektionen att i Konungens ställe
meddela stadfästelse å ändringsbeslut som icke avser fall som i första stycket
andra punkten sägs.

3 mom. Ansökan om stadfästelse skall inlämnas till försäkringsinspektionen.

5 §•

Den som är i konkurstillstånd kan ej vara stiftare.

Stiftarna skola vara till antalet minst tre.

6 §.

Bolagsordning för försäkringsaktiebolag skall angiva:

1. bolagets firma;

2. föremålet för bolagets verksamhet med särskilt angivande, huruvida
verksamheten skall avse såväl direkt försäkring som återförsäkring;

409

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

3. beträffande direkt försäkring här i riket området för sådan verksamhet; 4.

aktiekapitalet eller, där detta skall kunna utan ändring av bolagsordningen
bestämmas till lägre eller högre belopp, minimikapitalet och maximikapitalet; 5.

akties nominella belopp;

6. den ort inom riket, där bolagets styrelse skall hava sitt säte;

7. antalet styrelseledamöter och, där suppleanter för dem skola finnas,
antalet styrelsesuppleanter, antalet revisorer, tiden för styrelseledamots och
revisors uppdrag, så ock, där styrelseledamot och styrelsesuppleant eller revisor
och revisorssuppleant ej skola väljas a bolagsstämma, huru de skola tillsättas,
ävensom huruvida revisor skall vara auktoriserad revisor eller godkänd
granskningsman;

9. tiden för ordinarie bolagsstämmas hållande, vilken tid, i fråga om stämma
som i 113 § sägs, skall bestämmas till viss period, icke överstigande tre
månader, inom sex månader från nästföregående räkenskapsårs utgång;

10. det sätt, varpå kallelse till bolagsstämma skall ske och andra meddelanden
bringas till aktieägarnas kännedom, ävensom den tid före stämma, då
föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna;

11. de grunder, enligt vilka skall förfogas över uppkommen vinst, med
särskilt angivande i fråga om livförsäkringsrörelse i vad mån avsättning skall
ske till regleringsfond; samt

12. beträffande annan försäkring än livförsäkring, regler för begränsning
av den ansvarighet bolaget må utan återförsäkring ikläda sig på en och samma
risk.

Antalet styrelseledamöter, styrelsesuppleanter och revisorer kan så bestämmas,
att lägsta och högsta antalet angives.

7 §•

Försäkringsaktiebolags firma skall innehålla ordet försäkringsaktiebolag.

8 §.

410 Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

kapitalet) ej utgöra mindre än tredjedelen av högsta beloppet (maximikapitalet).

Aktie må ej lyda å belopp understigande femtio kronor.

Vad för aktie skall inbetalas må ej bestämmas till lägre belopp än det,
varå aktien skall lyda (nominella beloppet). Betalning för aktie må ej erläggas
annorledes än i penningar. Sedan för aktie full betalning blivit erlagd,
vare aktieägaren icke pliktig att ytterligare tillskjuta något.

Aktie vare mot bolaget odelbar. Å aktierna skola utfärdas brev, vilka ställas
till viss man.

9 §•

För livförsäkring skola grunder upprättas beträffande

1. beräkning av försäkringspremier och premiereserv;

2. avsättning till och användning av utjämningsfond;

3. försäkringstagares rätt till återköp och fribrev;

4. belåning av försäkringsbrev hos bolaget;

5. verkan av underlåten premiebetalning;

6. återbäring till försäkringstagarna; samt

7. begränsning av den ansvarighet bolaget må utan återförsäkring ikläda
sig på en och samma risk.

Om grunder för livförsäkring stadgas vidare i 263—265, 267—270 och
273 §§.

10 §.

eller skall förbehåll träffas enligt 65 g 1 mom. om rätt för aktieägare att
vid akties övergång lösa aktien eller enligt 65 § 2 mom. om inskränkning i
rätten att förvärva aktie eller enligt 344 § om tvisters avgörande av skiljemän,

eller skola, i den mån sådant må ske, grunderna för utövande av rösträtt
och fattande av beslut å bolagsstämma avvika från vad därom finnes föreskrivet
i 111, 125, 127 och 134 §§,

eller skall bolaget driva försäkringsrörelse i utlandet,

eller skall bolagets verksamhet upphöra efter viss tid eller under visst
villkor,

varde bestämmelse härom intagen i bolagsordningen.

411

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

Skall kalenderåret ej utgöra bolagets räkenskapsår, varde räkenskapsåret
angivet i bolagsordningen.

Där ej alla aktier skola medföra samma rätt, skall bolagsordningen angiva
det belopp, vartill aktier av olika slag må kunna utgivas, och den rätt de
skola medföra. Skola aktierna icke medföra lika rätt till andel i bolagets tillgångar
och vinst, skall, såframt aktiekapitalet skall kunna utan ändring av
bolagsordningen bestämmas till lägre eller högre belopp, i bolagsordningen
särskilt angivas den rätt till teckning eller erhållande av nya aktier, som
vid aktiekapitalets ökning må tillkomma varje slag av aktier.

Skall om användande av bolagets behållna tillgångar vid dess upplösning
gälla annat än i denna lag stadgas, varde bestämmelse härom intagen i bolagsordningen.

2 mom. Ej må i bolagsordningen bestämmas annan inskränkning i rätten
att förfoga över aktie än i 65 § sägs.

11 §•

Sedan stadfästelse å bolagsordningen meddelats, skola stiftarna upprätta
teckningslista. Teckningslistan, som skall vara försedd med stiftarnas bevittnade
namnunderskrifter, skall angiva:

1. det belopp som skall inbetalas för aktie;

2. den tid, ej överstigande två år från bolagets bildande, inom vilken inbetalning
av aktie skall ske, samt, där inbetalningen må äga rum i poster,
tiden för varje inbetalning;

3. där i bolagsordningen minimi- och maximikapital angivits men allenast
visst belopp understigande maximikapitalet skall få tecknas, storleken
av detta belopp; samt

4. den tid, inom vilken konstituerande stämma skall hållas; tiden må ej
överstiga sex månader från det stadfästelse å bolagsordningen meddelats.

Angående påskrift å listan, där inbetalning å tecknad aktie må för bolaget
insättas på bankräkning, stadgas i 331 §.

12 §.

Teckning av aktier skall ske å teckningslistan i huvudskrift eller i avskrift,
som bestyrkts av notarius publicus eller landsfiskal eller av stiftarna. Vid

412

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

teckningslistan skall vara fogad på enahanda sätt styrkt avskrift av Konungens
beslut om stadfästelse.

Innan teckningslistan framlägges i huvudskrift eller avskrift, skall teckning
av stiftarna hava ägt rum med angivande av dagen därför.

13 §.

Varje stiftare skall teckna minst en aktie. Av annan än stiftare må tecknas
allenast det antal aktier, vilket återstår efter den teckning, som gjorts av stiftarna
innan teckningslistan framlagts. Å varje lista skall finnas uppgift om det
antal aktier, som envar av stiftarna tecknat, så ock om dagen för listans
framläggande.

När aktieteckning sker, böra tecknarna vid sina namn angiva yrke och
postadress.

14 §.

15 §.

Aktieteckning vare ogiltig, där den göres annorledes än å teckningslista i
huvudskrift eller sådan avskrift som i 12 § sägs, eller där listan saknar uppgift
om aktieteckning av stiftarna efter vad i 13 § stadgas.

Aktieteckning med villkor vare ock ogiltig.

16 §.

Samma lag vare, där genom lagakraftägande beslut frågan om bolagets
registrering förklarats förfallen eller ansökan om bolagets registrering blivit
avslagen.

17 §.

Ej ma, sedan bolaget registrerats, sadan grund för aktietecknings ogiltighet,
som avses i 15 § och 16 § första stycket, göras gällande, utan så är att
den hos försäkringsinspektionen anmälts före registreringen.

18 §.

Konstituerande stämma skall utlysas av stiftarna att inom tid, som blivit
bestämd i teckningslistan, hållas å ort inom riket. Kallelsen skall senast två
veckor före stämman kungöras i allmänna tidningarna och tidning inom den
ort, där bolagets styrelse skall hava sitt säte. Skriftlig kallelse skall ock med

413

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

posten avsändas till varje aktietecknare, som vid sitt namn angivit postadress.

19 §.

ä konstituerande stämman skola stiftarna framlägga Konungens beslut
om stadfästelse samt teckningslistan i huvudskrift. Har aktieteckning skett
å avskrifter av teckningslistan, skola ock dessa framläggas. Om tilldelning
av aktier skall ske efter stiftarnas bestämmande, skall framläggas en av stiftarna
undertecknad handling med uppgift om tilldelningen.

Å stämman skall ordföranden upprätta förteckning över närvarande aktietecknare.
Visar någon att rätt till aktier övergått å honom, skall han upptagas
i förteckningen med angivande av aktietecknaren. Företrädes någon av
omhud, skall jämväl ombudet upptagas. Har enligt föreskrift i teckningslistan
tilldelning av aktier skett efter stiftarnas bestämmande, skall i förteckningen
över närvarande för envar angivas det antal aktier, som tillkommer honom.
I annat fall skall ordföranden upprätta förslag till aktiernas fördelning, upptagande
för varje aktietecknare det antal aktier, som tillkommer honom. Visar
någon att rätt till aktier övergått å honom, skall han upptagas i fördelningsförslaget
med angivande av aktietecknaren. Därefter skall i förteckningen
över närvarande anteckning göras om det antal aktier, som enligt fördelningsförslaget
tilldelas envar av dem. Sedan förteckningen enhälligt eller
efter en på grundval av densamma företagen omröstning godkänts med eller
utan ändring, länder förteckningen till efterrättelse såsom röstlängd.

Utvisa ej teckningslistorna, att det belopp, vartill aktiekapitalet jämlikt bolagsordningen
lägst må sättas, är fulltecknat, vare frågan om bolagets bildande
förfallen. Samma lag vare, där det belopp, för vilket enligt föreskrift
i teckningslistan tilldelning skett efter stiftarnas bestämmande, icke uppgår
till minimikapitalet.

I den mån på grund av aktieteckning tilldelning av aktier ej sker, vare
överskjutande teckning förfallen.

Vid fortsatt stämma, varom i 20 § förmäles, skall ny röstlängd upprättas.

414

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

20 §.

Ä konstituerande stämman skall till avgörande företagas, huruvida bolagel
skall komma till stånd. Biträdes beslut om bolagets bildande av samtliga närvarande
röstberättigade, eller finnas vid omröstning de flesta röstande med
ett sammanlagt aktiebelopp av mer än halva det vid stämman företrädda
aktiekapitalet och minst en fjärdedel av hela aktiekapitalet hava förenat sig
därom, skall bolaget anses bildat. I annat fall vare frågan om bolagets bildande
förfallen.

Där minst en fjärdedel av de röstande eller ock röstande med ett sammanlagt
aktiebelopp av minst en fjärdedel av det vid stämman företrädda aktiekapitalet
påfordra det, skall med avgörande av frågan, huruvida bolaget
skall komma till stånd, anstå till behandling å fortsatt stämma, som utsättes
till viss dag minst fyra och högst sex veckor därefter. Å fortsatt stämma varde
frågan om bolagets bildande avgjord utan vidare uppskov.

21 §.

Är försäkringsaktiebolag bildat, skall val av styrelse och revisorer förrättas.

Sker det ej å konstituerande stämman, åligger det stiftarna att senast en
månad därefter i den ordning, som skall gälla för kallelse till ordinarie bolagstämma,
utlysa särskild stämma för ändamålet att hållas så snart ske
kan. Uraktlåtes det, skall försäkringsinspektionen på ansökan av aktieägare
ofördröjligen i samma ordning kalla aktieägarna till sådan stämma.

I fråga om orten för särskild stämma skall gälla vad om ort för bolagsstämma
är stadgat i 115 §.

22 §.

Å konstituerande stämman, så ock å särskild stämma enligt 21 § skall,
med de avvikelser som föranledas av bestämmelserna i 20 §, vad i 111 § är
stadgat om utövande av rösträtt och fattande av beslut å bolagsstämma äga
motsvarande tillämpning; dock skall underlåtenhet att fullgöra inbetalning
å aktie icke medföra hinder mot utövande av rösträtt.

Vid konstituerande stämman och särskild stämma enligt 21 § skall genom
stiftarnas försorg föras protokoll. Rörande detta protokoll skall vad i 110 §
är stadgat äga motsvarande tillämpning.

23 §.

I fråga om talan a beslut, som fattats på konstituerande stämman eller särskild
stämma enligt 21 §, skall vad om talan å bolagsstämmobeslut är stadgat
i 131 § 1 mom. första stycket och andra stycket första punkten samt 2
mom. så ock i 132 § äga motsvarande tillämpning. Har bolaget i strid mot
vad i 304 § 1 mom. sägs blivit registrerat, ehuru sådan grund till klander
mot beslutet om bolagets bildande förelåg som avses i 131 § 1 mom. andra
och tredje styckena, vare beslutet gällande, om klandertalan ej väckts inom
föreskriven tid eller väckt klandertalan ogillats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

415

24 §.

25 §

26 §.

416

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

27 §.

Blir enligt 26 § avtal bindande för bolaget, må ansvarighet varom i 25 §
andra stycket stadgas ej göras gällande, utom såvitt angår förpliktelse som
skolat fullgöras före bolagets registrering. Ej heller må på grund av sådan
förpliktelse talan väckas, sedan ett år förflutit från registreringen.

28 §.

29 §.

Ansökan om bolagets registrering skall av styrelsen och verkställande direktören
göras senast ett år från det stadfästelse å bolagsordningen meddelats.

Ansökningen skall beträffande styrelseledamot, styrelsesuppleant, verkställande
direktör och vice verkställande direktör innehålla uppgift om fullständiga
namnet ävensom hemvist, så ock förklaring att dessa personer äro
svenska medborgare och ej äro omyndiga. Där enligt bolagsordningen revisor
skall vara auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman, skola beträffande
sådan revisor och suppleant för denne lämnas enahanda uppgifter under
angivande att han är auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman.

Bolagets postadress skall angivas.

Vid ansökningen skola fogas:

1. de listor å vilka aktieteckningen ägt rum;

2. avskrift av protokollet vid konstituerande stämman så ock, om särskild
stämma hållits, av det därvid förda protokollet;

3. två exemplar av Konungens beslut om stadfästelse;

I femte stycket angivna avskrifter och exemplar av stadfästelsebeslut skola
vara bestyrkta på sätt i 341 § andra stycket stadgas.

417

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Har ej varje styrelseledamot och styrelsesuppleant samt verkställande direktören
och vice verkställande direktör, så ock i övrigt envar, som ensam
eller i förening med annan är bemyndigad att teckna bolagets firma, å
ansökningen egenhändigt skrivit sin av vittnen styrkta namnteckning, skall
vid ansökningen fogas en särskild bilaga, därå namnteckningen finnes och blivit
styrkt av vittnen.

Om aktiebrev och aktiebok.

30 §.

Aktiebrev skola undertecknas av styrelsen samt angiva bolagets firma, ordningsnummer
å den eller de aktier, varå breven lyda, akties nominella belopp
och dagen för utfärdandet. Styrelseledamots namnteckning må kunna
återgivas genom tryckning eller på annat dylikt sätt; dock skall varje aktiebrev
vara egenhändigt underskrivet av minst en styrelseledamot.

Aktiebrev må ej utgivas, med mindre full betalning erlagts för den eller
de aktier varå brevet lyder. Utgivande av aktiebrev må ej äga rum, innan
registrering skett därom, alt full betalning erlagts för aktier tillhopa motsvarande
det i bolagsordningen bestämda minimikapitalet. Vid ökning av
aktiekapitalet må brev utgivas å högst så många aktier som enligt 57 § registrerats
såsom till fullo betalda. Angående utgivande av brev å nya aktier
vid sådan ökning av aktiekapitalet, som avses i 59 §, stadgas i nämnda paragraf.
Aktiebrev må ej till aktieägaren utgivas, med mindre denne införts i
aktieboken.

Angående utdelningskuponger till aktiebrev är stadgat i lagen om skuldebrev.

31 §.

Om verkställd teckning av aktie må utgivas bevis, däri upptages förbehåll
att aktiebrev eller interimsbevis å aktien ej må utbekommas av aktieteckna27
Bihang till riksdagens firotokoll 1948. 1 samt. Nr SO.

418

Kungl. Maj:ts proposition nr 50-

ren eller den till vilken hans rätt övergått, med mindre beviset återställes.
Sådant bevis (teckningsbevis) skall ställas till viss man och undertecknas av
stiftarna eller av styrelsen efter vad i 30 § är stadgat om aktiebrev eller ock
genom bank på sätt i första stycket är föreskrivet om interimsbevis. Beviset,
däri skall angivas bolagets firma, akties nominella belopp och dagen för utfärdandet,
skall innehålla de uppgifter som i 30 § andra stycket angivas.

Å interimsbevis eller teckningsbevis skall genom styrelsens försorg på begäran
antecknas belopp som inbetalts å aktien.

32 §.

Förvärvaren skall anses hava varit i ond tro, ej allenast där han visste,
att den som verkställde överlåtelsen icke var den, å vilken handlingen var
ställd eller senast överlåten, eller berättigad att handla å dennes vägnar, utan
ock där han försummat att med skälig omsorg pröva, huruvida så var fallet.
Huruvida tidigare överlåtelse är äkta och i övrigt giltig, vare förvärvaren
ej pliktig att pröva, med mindre särskild anledning därtill föreligger.

Vad nu är sagt om överlåtelse av aktiebrev gälle ock i fråga om pantsättning
av dylik handling.

Är teckningsrättsbevis eller delbevis ställt till innehavaren och har det blivit
av nagon, som hade det i händer, överlåtet och kommit i förvärvarens
besittning; finnes sedan, att överlåtaren ej var rätte ägaren eller behörig att
å dennes vägnar förfoga över beviset, äge nye innehavaren ändock företräde
till beviset, utan så är att han visste, att den andre ej ägde överlåta handlingen,
eller han åsidosatt den aktsamhet som, efter omständigheterna, skäligen
bort iakttagas. Vad nu är sagt om överlåtelse av teckningsrättsbevis och
delbevis, som är ställt till innehavaren, gälle ock beträffande pantsältning av
dylikt bevis.

4 mom. överlåtelse eller pantsättning av aktiebrev och interimsbevis, så

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

419

ock teckningsrättsbevis och delbevis, som avses i denna lag, vare ej gällande
mot överlåtarens eller pantsättarens borgenärer, med mindre den till vilken
överlåtelse eller pantsättning skett fått handlingen i besittning.

33 §.

Vad nu är sagt i fråga om överlåtelse av teckningsbevis gälle ock beträffande
pantsättning av dylikt bevis.

34 §.

Aktiebrev, interimsbevis, teckningsbevis eller delbevis, som i samband med
dödning utgives i stället för annat sådant brev eller bevis, skall innehålla
uppgift därom.

35 §.

1 mom. över försäkringsaktiebolags samtliga aktier har styrelsen att ofördröjligen
efter bolagets bildande upplägga en aktiebok. Denna må bestå av
betryggande lösblads- eller kortsystem.

1 aktieboken skola genom styrelsens försorg aktierna upptagas i nummerföljd
med uppgift å aktietecknarna.

Av förvärvare vid konstituerande stämman eller hos styrelsen anmälda och
styrkta förändringar i äganderätten till aktie skola ofördröjligen införas i
aktieboken. Där lösningsrätt enligt 65 § 1 mom. tillkommer aktieägare, må införing
dock ej ske, förrän det visat sig att lösningsrätten icke begagnas. Om
förvärv av aktie ägt rum annorledes än genom överlåtelse, skall, om förvärvet
ej införts i aktieboken, införing därav ske, när senare förvärv av aktien införes.
Har förvärv av aktie ägt rum annorledes än genom överlåtelse, skall
fångets beskaffenhet anmärkas i aktieboken. I denna skall antecknas dagen
då införing sker.

Det åligger styrelsen att omedelbart före bolagsstämma vara tillstädes för
att pröva de frågor om nya aktieägares införande i aktieboken som då kunna
yppas. Dock skall, där i bolagsordningen enligt 106 § rätten till deltagande
i bolagsstämmas förhandlingar gjorts beroende av att anmälan därom sker
viss tid före stämman, styrelsesammanträde för prövning av frågor som nyss
sagts hållas omedelbart före anmälningstidens utgång.

Styrelsen skall hålla aktieboken tillgänglig för envar som vill taga kännedom
om densamma.

2 mom. Där hinder på grund av lösningsrätt ej möter mot införing i aktie -

420

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

boken, må styrelsen ej vägra att såsom ägare införa den som företer aktiebrev,
såframt han kan till stöd för sin rätt till aktien åberopa lydelsen av
sammanhängande, till honom fortgående skriftliga överlåtelser. Är sista överlåtelsen
tecknad in blanco, må införing ej ske med mindre namnet utsättes i
överlåtelsen.

Den till vilken aktie övergått vare ej gentemot bolaget att anse såsom
aktieägare, innan han införts i aktieboken.

Om inbetalning av aktiekapital.

36 §.

Senast inom två år från försäkringsaktiebolags bildande skall aktie till
fullo betalas.

Innan styrelse valts, må inbetalning å aktie verkställas allenast genom insättning
för bolaget å bankräkning varom stadgas i 331 §.

37 §.

Där aktietecknare ej före eller vid bolagets bildande erlägger full betalning
för aktie, åligger det honom att efter anmaning av styrelsen avlämna till
bolaget ställd skriftlig förbindelse å återstoden. Denna förbindelse, som skall
innehålla aktiens nummer, må icke återställas, förrän aktien blivit till fullo
gulden eller betalningsskyldighet för aktietecknaren icke längre föreligger enligt
40 §. Fordran å oguldet aktiebelopp må, ändå att förbindelse utfärdats,
ej av bolaget överlåtas eller pantsättas.

Försummar aktietecknare att inom en månad efter anmaning avlämna förbindelse,
vare hela det belopp, som skall inbetalas för aktien, förfallet till
betalning.

Anmaning skall innehålla erinran om påföljden av att den ej efterkommes.
Anmaning skall anses vara given, när den kungjorts på det sätt, som
gäller för kallelse till ordinarie bolagsstämma, samt, där aktietecknares post -

421

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

adress uppgivits eller upplysning om adressen utan väsentlig omgång eller
tidsutdräkt kan inhämtas, till honom försänts i rekommenderat brev.

38 §.

Vad nu är sagt skall, där aktie överlåtes vidare, äga motsvarande tillämpning
i avseende å överlåtare och ny ägare.

39 §.

Fullgöres ej inbetalning å aktie i rätt tid, äger styrelsen utsöka det förfallna
beloppet, och skall ränta därå gäldas efter sex procent om året från
förfallodagen.

I avseende å den, som förklarats hava övertagit aktie, skall vad om aktietecknare
är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Beträffande anmaning, som i denna paragraf sägs, skall gälla vad i 37 §
tredje stycket är stadgat.

40 §.

Ändå att befrielse från betalningsskyldighet medgivits aktietecknare enligt
38 § eller aktie av styrelsen förklarats övertagen eller förverkad, vare aktietecknaren,
där bolaget försättes i konkurs på ansökan som gjorts inom två
år från utgången av den för aktiernas inbetalning bestämda tiden, skyldig att,
såvitt borgenärers rätt därpå beror, fullgöra återstående inbetalning å aktien.
Vad nu är stadgat beträffande aktietecknaren gälle, där betalningsskyldighet
mot bolaget uppkommit för ny ägare eller där aktie förklarats övertagen
av annan, jämväl denne.

41 §.

Varder, efter det ansökan om bolagets registrering gjorts, ytterligare inbetalning
å aktier fullgjord, skall inom sex månader efter inbetalningen anmälan
om sålunda inbetalt belopp göras för registrering. Anmälningen, som
skall vara undertecknad av samtliga styrelseledamöter och verkställande direktören,
skall innehålla försäkran att den anmälda inbetalningen på aktie -

422

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

kapitalet blivit verkställd genom betalning i penningar eller därmed enligt
331 § jämställd betalning eller ock genom kvittning mot skuld till aktietecknare.
Därvid skall angivas, huru mycket som guldits genom betalning
och huru mycket som guldits genom kvittning, och skall, där kvittning skett,
tillika försäkras att den enligt styrelsens och verkställande direktörens mening
icke länt till nackdel för bolaget eller dess borgenärer.

I anmälningen skall ock för registrering uppgivas sammanlagda nominella
beloppet av alla de aktier som vid tiden för anmälningen äro till fullo inbetalda.

42 §.

Har ej enligt 29 § eller, inom sex månader efter utgången av den för aktiernas
inbetalning bestämda tiden, enligt 41 § anmälts, att full betalning
behorigen erlagts för aktier med sammanlagt nominellt belopp ej understigande
det i bolagsordningen bestämda minimikapitalet, skall försäkringsinspektionen
till bolaget avlåta skrivelse med anmaning att inom en månad
därefter inkomma med anmälan att betalningen fullgjorts. Efterkommes ej
anmaningen, åligger det inspektionen att härom lämna meddelande till rätten,
som förelägger bolaget att inom viss tid, minst två och högst fyra
månader, inkomma med bevis från försäkringsinspektionen att anmälan
om inbetalningen registrerats vid äventyr att bolaget eljest förklaras skola
träda i likvidation. Fullgöres ej föreläggandet, förklare rätten att bolaget
skall träda i likvidation.

43 §.

Hava, sedan ansökan om bolagets registrering gjorts, aktier förklarats förverkade,
skall aktiekapitalet anses minskat med det belopp, som svarar mot
de förverkade aktierna; och åligger det styrelsen och verkställande direktören
å t för registrering av minskningen ofördröjligen anmäla antalet förverkade
aktier. Om å dessa aktier något var inbetalt och registrering därav skett, skall
anmälningen innehålla uppgift därom; och skall i registret införas, att det
belopp, som förut registrerats såsom inbetalt å aktiekapitalet, minskats med
det belopp, som inbetalts å de förverkade aktierna.

Om aktiekapitalets ökning.

44 §.

423

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

Förslag till ökningsbeslut, så ock ett av samtliga styrelseledamöter och
verkställande direktören undertecknat yttrande över den föreslagna kapitalökningens
betydelse för bolaget skola genom styrelsens och verkställande direktörens
försorg dels minst en vecka före bolagsstämman hållas hos bolaget
tillgängliga för aktieägarna dels ock framläggas å stämman. Där ej balansräkningen
för nästföregående räkenskapsår fastställes a stämman, skola ock
efter vad nyss sagts hållas tillgängliga och framläggas å stämman:

3. ett av revisorerna avgivet yttrande över berättelsen.

45 §.

Beslutet om aktiekapitalets ökning skall angiva:

1. det belopp, varmed aktiekapitalet må ökas;

2. där enligt bolagsordningen aktier av olika slag kunna finnas, till vilket
aktieslag de nya aktierna skola hänföras;

3. den företrädesrätt att teckna nya aktier, som enligt denna lag eller
bolagsordningen må tillkomma aktieägare;

4. den tid, ej understigande en månad från den dag då beslutet enligt 49 §
kungjorts i tidningarna, inom vilken aktieägare må begagna företrädesrätt
till teckning;

5. akties nominella belopp och det belopp som skall inbetalas för aktie;

6. den beräkningsgrund, efter vilken vid överteckning de aktier som icke
tecknats med företrädesrätt skola av styrelsen fördelas, där ej föreskrift meddelas
att fördelningen skall ske enligt styrelsens bestämmande; samt

Bestämmelse må i ökningsbeslutet meddelas, att det tecknade belopp, för
vilket tilldelning av nya aktier sker, skall uppgå till visst angivet minimibelopp
för att aktieteckningen skall bliva bindande.

I fall, då beträffande de nya aktierna skall gälla sådant förbehåll om aktiekapitalets
nedsättning genom inlösen av aktier som avses i 00 §, skall i
beslutet intagas erinran därom.

424

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

46 §.

Bestämmelsen i 8 § tredje stycket om förbud mot att erlägga betalning
för aktie annorledes än i penningar ävensom bestämmelsen i 14 § andra
punkten om förbud mot förbehåll av särskild förmån eller rättighet vid
aktieteckning gälle ock vid aktiekapitalets ökning.

Angående kvittning av skuld på grund av aktieteckning mot fordran hos
bolaget stadgas i 55 § andra stycket.

47 §.

Bolagsstämmans beslut om aktiekapitalets ökning skall av styrelsen eller
verkställande direktören ofördröjligen anmälas för registrering.

Om villkor för registrering av beslutet är stadgat i 308 § 1 mom.

48 §.

49 §.

Sedan ökningsbeslutet registrerats, låte styrelsen och verkställande direktören
införa kungörelsen i allmänna tidningarna och tidning inom den ort,
där styrelsen har sitt säte. Det åligger ock styrelsen och verkställande direktören
att ofördröjligen i rekommenderat brev om bolagsstämmans beslut
underrätta varje aktieägare, om vars postadress upplysning utan väsentlig
omgång eller tidsutdräkt kan inhämtas.

50 §.

425

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

51 §.

Där den företrädesrätt till teckning, som tillkommer en förutvarande aktie,
icke avser en eller flera nya aktier, vare aktieägare berättigad att för varje
aktie utbekomma ett eller tlera teckningsrättsbevis av innehåll, att innehavaren
av beviset äger rätt att teckna en aktie mot avlämnande av det antal
teckningsrättsbevis som erfordras för rätt att teckna en aktie.

Hava teckningsrättsbevis ej utfärdats, vare aktieägare, som vill begacna
honom tillkommande företrädesrätt till teckning av nya aktier, skyldig att
vid aktieteckningen förete det eller de aktiebrev varå teckningsrätten grundas;
och skall genom styrelsens försorg sådant aktiebrev förses med påskrift
att teckningsrätten begagnats.

Hava teckningsrättsbevis utfärdats, skola de vid aktieteckningen återställas.

52 §.

Teckning av de nya aktierna skall ske å teckningslistan i huvudskrift eller
i avskrift, som bestyrkts på sätt i 341 § andra stycket stadgas.

Vid teckningslistan skola vara fogade ett exemplar av bolagsordningen
samt i avskrift de enligt 44 § i samband med förslaget till ökningsbeslut
framlagda handlingarna, så ock avskrift av kungörelsen om ökningsbeslutet
samt i huvudskrift eller avskrift av styrelsen eller verkställande direktören
undertecknad uppgift om de tidningar, i vilka kungörelsen om ökningsbeslutet
varit införd, och om dagen därför, eller ock ett exemplar av dessa tidningar.

Å varje teckningslista skall finnas uppgift om dagen för listans framläggande.

När aktieteckning sker, böra tecknarna vid sina namn angiva yrke och
postadress.

53 §.

Teckning av ny aktie vare ogiltig, där den ej göres å teckningslista i huvudskrift
eller sådan avskrift som i 52 § sägs.

Har ny aktie tecknats med villkor, vare aktieteckningen ogiltig, såframt
ej, efter vad i 45 § tredje stycket stadgas, bestämmelse om villkoret meddelats
i beslutet om aktiekapitalets ökning eller ock aktietecknaren, innan tilldelning
av aktier sker, frånträtt villkoret.

426

Kungi. Maj.ts proposition nr 50.

Ej må sådan grund för aktieteckningens ogiltighet, som i första och andra
styckena avses, göras gällande, utan så är att den anmälts hos försäkringsinspektionen,
i fall då i ökningsbeslutet bestämmelse upptagits om viss minimiteckning,
innan registrering skett i anledning av anmälan om sådan teckning
enligt vad i 56 § stadgas, och eljest innan registrering jämlikt 57 § ägt
rum i anledning av anmälan, som gjorts efter det aktien till fullo betalats.

54 §.

Sedan teckningen av nya aktier avslutats, skall ofördröjligen genom styrelsens
försorg tilldelning av nya aktier till aktietecknama ske med tillämpning
av vad i 50 § samt i ökningsbeslutet enligt 45 § första stycket 6 är föreskrivet.
Rörande tilldelningen skall skriftlig uppgift upprättas och undertecknas
av styrelsen. Aktierna skola genom styrelsens försorg ofördröjligen
upptagas i aktieboken.

55 §.

Senast ett år från det bolagsstämmans beslut om aktiekapitalets ökning
fattades eller, om registrering av ökningsbeslutet vägrats och besvär däröver
anförts, inom ett år från det besvären blivit bifallna, skall full betalning för
ny aktie erläggas.

56 §.

Vid anmälningen, som skall vara undertecknad av samtliga styrelseledamöter
och verkställande direktören, skola fogas:

1. teckningslistorna, så ock avskrift av desamma;

2. ett exemplar av de tidningar, i vilka kungörelsen angående bolagsstämmans
beslut om ökningen varit införd; samt

3. avskrift av den i 54 § omförmälda uppgiften rörande tilldelningen av
nya aktier.

Sker ej registrering i anledning av anmälan enligt första stycket och varder
till följd därav, enligt vad i 308 § 2 mom. sägs, i registret antecknat att

Kungi. Maj.ts proposition nr 50.

427

den tidigare anteckningen om ökningsbeslutets registrering avföres ur registret,
vare aktieteckningen icke vidare bindande, och skall vad å de tecknade
aktierna inbetalats ålerbäras till aktietecknarna jämte fem procent ränta
därå.

57 §.

Anmälningen, som skall vara undertecknad av samtliga styrelseledamöter
och verkställande direktören, skall innehålla försäkran att den anmälda inbetalningen
på aktiekapitalet blivit verkställd genom betalning i penningar
eller därmed enligt 331 § jämställd betalning eller ock genom kvittning mot
skuld till aktietecknare. Därvid skall angivas huru mycket som guldits genom
betalning och huru mycket som guldits genom kvittning; och skall, där kvittning
skett, tillika försäkras, att kvittningen icke länt till nackdel för bolaget
eller dess borgenärer.

Om villkor för registrering är för visst fall stadgat i 308 § 3 mom.

3 mom. Aktiekapitalet skall, så snart registrering skett i anledning av anmälan
enligt 1 eller 2 mom., anses ökat med sammanlagda nominella beloppet
av det antal nya aktier som anmälts hava till fullo betalats.

58 §.

Ulan hinder av vad i 44—57 §§ finnes stadgat må styrelsen besluta aktiekapitalets
ökning under förutsättning av bolagsstämmans godkännande. I
sådant fall skall vad i nämnda paragrafer är föreskrivet äga motsvarande
tillämpning, därvid dock skall iakttagas vad nedan är särskilt stadgat.

Sedan styrelsen fattat beslut om aktiekapitalets ökning, må kungörelse och
underrättelse om beslutet samt aktieteckning ske.

Ä bolagsstämmans beslut om godkännande av styrelsens ökningsbeslut
samt å styrelsens och verkställande direktörens skyldighet att viss tid före

428

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

stämma hålla handlingar tillgängliga och på stämman framlägga handlingarna
skola bestämmelserna i 44 § äga tillämpning.

Vad i 47, 55 och 56 §§ sägs beträffande bolagsstämmas beslut om aktiekapitalets
ökning skall tillämpas å bolagsstämmans beslut om godkännande
av kapitalökningen.

Innan ökningsbeslutet godkänts av bolagsstämman, må ej de nya aktierna
upptagas i aktieboken eller den i 57 § 1 mom. föreskrivna anmälningen för
registrering äga rum.

59 §.

1 mom. Finnas i försäkringsaktiebolag, som uteslutande eller huvudsakligen
driver annan rörelse än livförsäkringsrörelse, enligt den för nästföregående
räkenskapsår fastställda balansräkningen och bolagsstämmans beslut
i anledning av bolagets vinst enligt balansräkningen, besparade vinstmedel,
må aktiekapitalet ökas genom överföring av sådana vinstmedel. Överföring
må dock icke ske av medel som avsatts till någon för livförsäkringsrörelse
avsedd fond eller till reservfond.

I avseende å ökningsbeslutet skall gälla vad i 44 § första stycket är stadgat.
Ökningsbeslutet skall angiva det belopp varmed aktiekapitalet skall ökas
och, där enligt bolagsordningen aktier av olika slag kunna finnas, till vilket
aktieslag de nya aktierna skola hänföras. Tillika skall beträffande ökningsbeslutets
innehåll gälla vad i 45 § första stycket 7 och andra stycket
sägs.

3. ett av revisorerna avgivet yttrande över sistnämnda handling.

Där alla förutvarande aktier medföra lika rätt till andel i bolagets tillgångar
och vinst, vare varje aktieägare berättigad att av de nya aktierna erhålla
det antal, som svarar mot hans andel i det förutvarande aktiekapitalet.
Finnas aktier av olika slag och medföra dessa icke lika rätt till andel i bolagets
tillgångar och vinst, skall i fråga om rätten att erhålla nya aktier gälla

429

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

vad i bolagsordningen föreskrives. Där den rätt att erhålla nya aktier som
enligt första punkten eller bolagsordningen tillkommer en förutvarande aktie
icke avser en eller flera nya aktier, vare aktieägare berättigad att för varje
aktie utbekomma ett eller flera delbevis av innehall, att innehavare av beviset
äger rätt att utbekomma en ny aktie mot avlämnande av det antal delbevis
som erfordras för utbekommande av en ny aktie.

2 mom. Beslutet om ökningen skall genom styrelsens och verkställande
direktörens försorg kungöras på sätt i 49 § stadgas. Ökningsbeslutet skall
därefter av styrelsen eller verkställande direktören anmälas för registrering.
Vid anmälningen skola fogas dels tva enligt 341 § andra stycket bestyrkta avskrifter
av protokoll som förts i ärendet, dels ett exemplar av de tidningar,
i vilka beslutet varit infört, dels ock avskrift av den för nästföregående räkenskapsår
fastställda balansräkningen eller, där beslutet ej fattats å ordinarie
bolagsstämma som avses i 113 §, av de handlingar, som efter vad i
1 mom. tredje stycket sägs skola hava framlagts å bolagsstämman.

Aktiekapitalet skall, så snart registrering av beslutet skett, anses ökat med
det belopp, som enligt beslutet skall överföras till aktiekapitalet.

De nya aktierna skola i aktieboken upptagas i nummerföljd.

3 mom. Är försäkringsaktiebolag moderbolag, må ökning av aktiekapitalet
i den ordning varom i 1 mom. stadgas ej ske medelst överföring av
större del av bolagets vinst än som enligt 68 § må såsom vinstutdelning utbetalas
till aktieägarna.

Om aktiekapitalets nedsättning.

60 §.

I försäkringsaktiebolag, vars aktiekapital kan utan ändring av bolagsordningen
bestämmas till lägre eller högre belopp, ma aktiekapitalet, saframt
förbehåll därom träffats i den vid bolagets bildande stadfästa bolagsordningen,
kunna genom inlösen av aktier nedsättas enligt grunder som stadgas i
förbehållet, dock ej under det i bolagsordningen bestämda minimikapitalet.

430

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

Sådan nedsättning av aktiekapitalet må även äga rum, där efter bolagets
legistiering Konungens stadfästelse vunnits å ändring av bolagsordningen,
varigenom förbehåll som avses i första stycket intages i denna. I dylikt fall
må dock nedsättningen ske allenast genom inlösen av aktier, utgivna på grund
av sådant beslut om ökning av aktiekapitalet, som fattats av bolagsstämman
eller, enligt 58 §, av styrelsen, sedan ändringen av bolagsordningen registrerats.

Ej må nedsättning äga rum, där fastställd balansräkning för nästföregående
läkenskapsår utvisar sådan ställning, att efter nedsättningen det belopp
vai till aktiekapitalet nedsatts och motsvarande del av reservfonden icke skulle
vara till fullo täckta.

När aktie inlöses, skall aktiebrevet genom styrelsens och verkställande direktörens
försorg förses med påskrift om inlösandet.

61 §.

1 mom. Beslut om nedsättning av aktiekapitalet i annat fall än i 60 § sägs
fattas av bolagsstämma efter vad i 127 § stadgas.

Förslag till nedsättningsbeslut skall genom styrelsens och verkställande
direktörens försorg dels minst en vecka före bolagsstämman hållas hos bolaget
tillgängligt för aktieägarna dels ock framläggas å stämman. Där ej balansrakningen
för nästföregående räkenskapsår fastställes å stämman, skola
ock efter vad nyss sagts hållas tillgängliga och framläggas å stämman:

1. avskrift av den senaste fastställda balansräkningen, försedd med anteckning
om bolagsstämmans beslut rörande bolagets vinst eller förlust,
samt avskrift av förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen för samma
ar;

2. en av samtliga styrelseledamöter och verkställande direktören undertecknad
berättelse, däri upplysning lämnas, i den mån det finnes kunna
ske utan förfång för bolaget, om händelser av väsentlig betydelse för dess
ställning, vilka inträffat efter förvaltningsberättelsens avgivande; samt

3. ett av revisorerna avgivet yttrande över berättelsen.

_ Handlägges nedsättningsfrågan å två stämmor, skall vad i andra stvcket
sa8s gälla beträffande båda stämmorna.

Nedsättningsbeslutet skall angiva det belopp varmed aktiekapitalet skall
nedsattas och det sätt varpå nedsättningen jämlikt 2 mom. skall genomföras.

431

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

I beslutet skall ock upptagas föreskrift, att det nedsättningen motsvarande
beloppet skall återbetalas till aktieägarna, eller att det skall avsättas till reservfonden
eller säkerhetsfonden, eller att det skall avsättas till en särskild
fond att användas enligt beslut av bolagsstämma. Rörande olika delar av
nämnda belopp kunna olika sådana föreskrifter meddelas.

Inom fyra månader från det nedsättningsbeslutet fattades eller, om klandertalan
därå anställes, från det denna talan genom lagakraftägande dom
ogillades, skall nedsättningsbeslutet av styrelsen eller verkställande direktören
anmälas för registrering. Vid anmälningen skola fogas två enligt 341 § andra
stycket bestyrkta avskrifter av protokoll som förts i ärendet, så ock avskrift
av den för nästföregående år fastställda balansräkningen eller, där fastställelse
av balansräkningen ej skett i samband med nedsättningsbeslutet, av de i
andra stycket 1, 2 och 3 omförmälda handlingarna.

Har anmälan ej inkommit inom föreskriven tid, vare nedsättningsbeslutet
förfallet.

Genom styrelsens och verkställande direktörens försorg skall, när aktie
inlöses eller nominella beloppet minskas mot återbetalning av aktiekapital,
aktiebrevet förses med påskrift därom. Påskrift skall ock, så snart ske kan,
verkställas, när aktie indragits eller nominella beloppet minskats utan återbetalning.

62 §.

1 mom. Beslut om nedsättning av aktiekapitalet enligt 61 § må, där beslutet
icke innefattar föreskrift, att det nedsättningen motsvarande beloppet
skall avsättas till reservfonden eller säkerhetsfonden, ej bringas till verkställighet
utan rättens tillstånd.

Rättens tillstånd skall av styrelsen och verkställande direktören sökas senast
inom sex månader efter det nedsättningsbeslutet registrerades. Vid ansökningen
skola vara fogade bevis att beslutet blivit registrerat samt avskrift
av fastställd balansräkning för nästföregående räkenskapsår, försedd med
anteckning om bolagsstämmans beslut rörande bolagets vinst eller förlust.
Rätten inhämte försäkringsinspektionens yttrande huruvida eller i vad mån
nedsättningen kan komma att inverka på försäkringstagarnas rätt. Finner rätten
med hänsyn till yttrandets innehåll nedsättningen icke böra bringas till
verkställighet, må ansökningen genast avslås. I annat fall utfärde rätten kallelse
å bolagets borgenärer, med föreläggande för den, som vill bestrida ansökningen,
att sist å viss dag, sedan sex månader förflutit, skriftligen hos
rätten göra anmälan därom vid äventyr att han eljest anses hava medgivit
ansökningen. Kallelsen varde anslagen i rättens kansli sex månader före
inställelsedagen samt kungjord i allmänna tidningarna och minst en tidning
i orten tre gånger, första gången fem och tredje gången sist två månader

432

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

innan den dagen inträffar. I kallelsen skall intagas ett kortfattat sammandrag
av försäkringsinspektionens yttrande. Styrkes inför rätten, att de borgenärer,
vilka hos rätten bestritt ansökningen, blivit till fullo förnöjda för
sina fordringar eller medgivit aktiekapitalets nedsättning eller att säkerhet,
som av rätten godkännes, ställts för deras fordringar, eller finner rätten, såvitt
angår försäkringstagare, med hänsyn till innehållet i försäkringsinspektionens
yttrande nedsättningen ändock böra verkställas, varde ansökningen
bifallen.

Aktiekapitalet skall anses nedsatt, då rättens beslut om tillstånd blivit registrerat.

2 mom. Sådan nedsättning av aktiekapitalet, som avses i 1 mom., vare,
där bolaget försättes i konkurs på ansökan som gjorts inom ett år från det
rättens beslut om tillstånd till nedsättningen efter verkställd registrering
kungjordes i allmänna tidningarna, utan verkan mot borgenär, som ej samtyckt
till nedsättningen eller som vid fordringens tillkomst ej ägde eller, enligt
vad i 316 § stadgas, skall anses hava ägt kännedom om rättens beslut,
varigenom nedsättning medgivits.

63 §.

Innefattar beslut om nedsättning av aktiekapitalet enligt 61 § föreskrift att
det nedsättningen motsvarande beloppet skall avsättas till reservfonden eller
säkerhetsfonden, skall aktiekapitalet anses nedsatt, då beslutet om nedsättningen
blivit registrerat. I sådant fall må vinstutdelning till aktieägare icke
äga rum, förrän rättens tillstånd därtill erhållits eller aktiekapitalet enligt
verkställd registrering är ökat med ett mot nedsättningen svarande belopp.

Ansökan om rättens tillstånd till vinstutdelning skall göras av styrelsen och
verkställande direktören. Vid ansökningen skall fogas bevis att beslutet om
nedsättningen blivit registrerat. Rätten inhämte försäkringsinspektionens yttrande
huruvida eller i vad mån vinstutdelningen kan komma att inverka på
försäkringstagarnas rätt. Finner rätten med hänsyn till yttrandets innehåll
vinstutdelning icke böra medgivas, må ansökningen genast avslås. I annat
fall utfärde rätten kallelse å bolagets borgenärer, med föreläggande för den,

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

433

soin vill bestrida ansökningen, att sist å viss dag, sedan tre månader förflutit,
skriftligen hos rätten göra anmälan därom vid äventyr att han eljest anses
hava medgivit ansökningen. Kallelsen varde anslagen i rättens kansli
tre månader före inställelsedagen samt kungjord i allmänna tidningarna och
minst en tidning i orten tre gånger, första gången två månader och tredje
gången sist en månad innan den dagen inträffar. I kallelsen skall intagas
ett kortfattat sammandrag av försäkringsinspektionens yttrande. Bestrides
ej ansökningen eller styrkes inför rätten, att de borgenärer, vilka hos rätten
bestritt ansökningen, blivit till fullo förnöjda för sina fordringar eller medgivit
vinstutdelning eller att säkerhet, som av rätten godkännes, ställts för
deras fordringar, eller finner rätten, såvitt angår försäkringstagare, med hänsyn
till innehållet i försäkringsinspektionens yttrande vinstutdelning ändock
böra medgivas, skall rätten lämna tillstånd att utan hinder av nedsättningen
vinstutdelning därefter må äga rum.

Har stiftelse, som bildats enligt lagen om akiiebolags pensions- och andra
personalstiftelser, hos bolaget fordran, som avses i 2 § nämnda lag, utgöre
fordringen ej hinder mot bifall till ansökningen om tillstånd till vinstutdelning
till aktieägarna; men skall, där vinstutdelning äger rum innan aktiekapitalet
enligt verkställd registrering ökats med ett mot nedsättningen svarande
belopp, skyldighet åvila bolaget att erlägga betalning för så slor del
av stiftelsens fordran vid tiden för nedsättningsbeslutet som vinstutdelningen
motsvarar av aktiekapitalet efter nedsättningen. Sådan skyldighet upphöre,
när å fordringen avbetalats så stor del som svarar mot nedsättningen av aktiekapitalet.

Rättens beslut, varigenom tillstånd till vinstutdelning givits, skall, sedan
det vunnit laga kraft, av styrelsen eller verkställande direktören anmälas för
registrering. Anmälningen skall vara åtföljd av rättens beslut i huvudskrift
eller avskrift, så ock av lagakraftbevis.

64 §.

Vad i första stycket är stadgat utgör icke hinder för försäkringsaktiebolag
att å auktion inropa för bolagets fordran utmätt aktie, dock med skyldighet
att åler avyttra den, så snart det kan ske utan förlust.

Om inskränkning i rätten att förfoga över aktie.

65 §.

7 inom. I bolagsordningen må intagas förbehåll att, om aktie övergår till
annan än aktieägare eller till annan än ägare av aktie av visst slag, aktieägarna
eller ägarna av aktier av visst slag skola vara berättigade att lösa
28 liihanq till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 50.

434

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

aktien. Förvärvas flera aktier genom samma fång, må, där ej annat följer
av förbehållet, lösningsrätt icke utövas i avseende å mindre antal aktier än
fånget omfattar.

1 bolagsordningen skall angivas den ordning, i vilken lösningsrätten må
tillkomma aktieägarna inbördes, den tid, ej överstigande två månader räknat
från anmälan hos styrelsen om aktiens övergång, inom vilken den som vill
begagna sig av lösningsrätten skall göra anmälan därom hos styrelsen, ävensom
den tid, ej överstigande en månad räknat från det lösens belopp blivit
bestämt, inom vilken lösen skall erläggas. Rörande anmälan hos styrelsen
om akties övergång skall ofördröjligen genom styrelsens eller verkställande
direktörens försorg meddelande ske till aktieägarna.

Kan överenskommelse icke träffas om lösens belopp, varde, såframt ej
föreskrift om dess bestämmande enligt angiven grund intagits i bolagsordningen,
beloppet, som skall motsvara aktiens verkliga värde, bestämt av tre
skiljemän, utsedda enligt lagen om skiljemän. Åtnöjes ej part med skiljemännens
beslut, äge han, där ej annat stadgats i bolagsordningen, draga tvisten
under rättens prövning, såframt han väcker sin talan inom tre månader
från det beslutet i huvudskrift eller avskrift delgavs honom.

Innan det visar sig att lösningsrätten ej begagnas, äge den till vilken aktie
övergått icke utöva annan av aktien härflytande rätt gentemot bolaget än
rätten att uppbära vinstutdelning och att, i händelse av aktiekapitalets ökning,
utöva aktien tillkommande företrädesrätt till teckning av ny aktie. Av sådan
teckning härflytande rättigheter och skyldigheter övergå å den som begagnar
sig av lösningsrätten.

2 mom. I bolagsordningen må ock intagas förbehåll, varigenom rätten
för aktiebolag eller annan samfällighet eller för annan än svensk medborgare
att genom teckning eller överlåtelse förvärva aktie inskränkes.

Om reservfond så ock om bolagsstämmas rätt att genom vinstutdelning eller
eljest förfoga över bolagets egendom.

66 §.

Försäkringsaktiebolag skall av årsvinsten å annan rörelse än livförsäkringsrörelse,
efter avdrag för vad som åtgår till täckande av möjligen förefintlig
förlust från föregående år, avsätta minst tio procent till reservfond.
Vid beräkning av det belopp, som sålunda minst skall avsättas, må ej från
årsvinsten avdragas den andel däri, som kan hava tillerkänts styrelseledamot,
verkställande direktören eller annan såsom arvode (tantiem). Sedan fonden
uppgått till ett belopp motsvarande tjugu procent av aktiekapitalet eller det
högre belopp, som kan vara föreskrivet i bolagsordningen, må vidare avsätt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

435

ning till fonden upphöra; nedgår fonden under det sålunda stadgade beloppet,
skall avsättning därtill ånyo vidtaga.

Till reservfonden skall alltid läggas vad på grund av aktieteckning må hava
erhållits för aktierna utöver det nominella beloppet, så ock, där aktie förklarats
förverkad, vad dessförinnan blivit inbetalt å aktien.

67 §.

1 mom. Ej må till aktieägarna annorledes än i följd av aktiekapitalets
nedsättning efter tv i 60 och 62 §§ sägs utbetalas annat än den vinst, som
förefinnes enligt fastställd balansräkning för sista räkenskapsåret, i den mån
vinsten icke enligt bestämmelse i denna lag eller i bolagsordningen eller
grunderna skall avsättas till särskild fond. Angående förbud mot vinstutdelning
är för visst fall stadgat i 63 §.

Innan organisationskoslnader, som uppförts som tillgång, fullständigt avskrivits,
må ej för något år till aktieägare utdelas sammanlagt mera än tre
procent å det inbetalda aktiekapitalet.

2 mom. Varder vinstutdelning beslutad och verkställd i strid mot vad i
1 mom. eller 63 § stadgats eller mot bestämmelse i bolagsordningen eller
grunderna, vare aktieägare, som uppburit sådan utdelning, skyldiga att återbära
denna jämte fem procent ränta därå.

Samma lag vare, om utdelning skett av vinst som utvisats av fastställd balansräkning
till följd därav att balansräkningen upprättats i strid mot bestämmelser
som avses i 93 och 94 §§; dock må utdelningen ej återkrävas
från den, som vid dess uppbärande varken insåg eller bort inse balansräkningens
oriktighet.

3 mom. Sker nedsättning av aktiekapitalet medelst inlösen av aktier i strid
mot förbehåll som i 60 § sägs eller mot bestämmelserna i nämnda paragraf,
eller äger nedsättning av aktiekapitalet rum i förening med återbetalning till
aktieägarna enligt 62 § utan iakttagande av vad där i 1 mom. är föreskrivet,
skall vad i 2 mom. första och tredje styckena bär ovan är stadgat om återbäringsskyldighet
och om ansvarighet för brist vid återbäringen äga motsvarande
tillämpning.

436

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

68 §.

Av moderbolags vinst må, ändå att vinstutdelning eljest är medgiven, så
stort belopp ej utdelas att vinstutdelningen, med hänsyn till koncernens ställning
och resultatet av koncernens verksamhet i dess helhet, får anses stå i
strid mot god affärssed.

Varder vinstutdelning beslutad och verkställd i strid mot vad i första stycket
stadgas, vare aktieägare, som uppburit utdelning, skyldiga att återbära
vad till dem för mycket utdelats jämte fem procent ränta därå; dock må
utdelning ej återkrävas från den, som varken insett eller bort inse berörda
förhållande.

För brist, som kan uppkomma vid återbäringen, ansvare de, som medverkat
till beslutet om vinstutdelningen eller till verkställande av detsamma, efter
de beträffande skadeståndsskyldighet i 320, 323 och 324 §§ stadgade grunderna.

69 §.

Bolagsstämma må ej besluta om användande av bolagets vinstmedel eller
övriga tillgångar eller om åtagande av förpliktelser för ändamål, som uppenbarligen
är främmande för bolagets verksamhet. Dock äge bolagsstämma
använda tillgångar till allmännyttigt eller därmed jämförligt ändamål, såvitt
det med hänsyn till ändamålets beskaffenhet, bolagets ställning och omständigheterna
i övrigt får anses skäligt.

Om styrelse, verkställande direktör och firmateckning.

70 §.

För försäkringsaktiebolag skall finnas en styrelse bestående av minst tre
ledamöter.

Styrelsen väljes å bolagsstämma; dock må enligt bestämmelse, som intagits
i bolagsordningen, en eller flera av ledamöterna kunna tillsättas i annan ordning.

Ändå att den tid, för vilken styrelseledamot blivit utsedd, ej gått till ända,
må han skiljas från uppdraget genom beslut av den som utsett honom. Sty -

437

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

relseledamot äge ock rätt att avgå före utgången av nämnda tid, dock icke
den som är verkställande direktör, så länge han kvarstår i denna befattning.
Anmälan om avgång skall göras hos styrelsen, så ock, där styrelseledamot ej
är vald å bolagsstämma, hos den som tillsatt honom.

Om styrelseledamot, som är vald å bolagsstämma, entledigas eller eljest
avgår eller avlider eller hinder för honom att vara styrelseledamot uppkommer
enligt 72 § och suppleant ej finnes, åligger det övriga styrelseledamöter
att ofördröjligen föranstalta om val av ny ledamot för tid, som återstår av
den tid för vilken den förre blivit vald. Meddelas icke annan föreskrift i bolagsordningen,
må dock med valet anstå till nästa ordinarie bolagsstämma
där styrelseval skall äga rum, såframt styrelsen är beslutför med kvarstående
ledamöter och suppleanter.

71 §•

Styrelsen äger förordna vice verkställande direktör att tjänstgöra i verkställande
direktörens ställe.

72 §.

Styrelseledamöterna och verkställande direktören skola vara myndiga här
i riket bosatta svenska medborgare.

73 §.

Vad i denna lag är stadgat om styrelseledamot och verkställande direktör
skall i tillämpliga delar gälla beträffande suppleant och vice verkställande
direktör.

Har i fall, då enligt bestämmelse i bolagsordningen som avses i 70 § andra
stycket en eller flera styrelseledamöter skola tillsättas i annan ordning än
genom val å bolagsstämma, sådan ledamot ej tillsatts, skall av rätten ersättare
förordnas på ansökan av styrelseledamot, aktieägare, borgenär eller
annan, vars rätt kan vara beroende av att någon finnes som äger företräda
bolaget.

74 §.

Verkställande direktören skall handhava den löpande förvaltningen av bolagets
angelägenheter. Ledningen och förvaltningen i övrigt tillkommer styrelsen.

438

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Den löpande förvaltningen omfattar ej åtgärd, som med hänsyn till bolagets
förhållanden är av osedvanlig beskaffenhet eller av stor betydelse. Där styrelsens
beslut icke kan avvaktas utan väsentlig olägenhet för verksamhetens
gång, må dock verkställande direktören vidtaga sådan åtgärd men bör, så
snart det kan ske, underrätta styrelsen därom.

75 §.

Det åligger verkställande direktören att under styrelsens inseende sörja för
en sådan organisation av bolagets verksamhet, som med hänsyn till bolagets
förhållanden må anses tillfredsställande. Han skall ock leda driften av bolagets
rörelse och utöva tillsyn över dess befattningshavare.

Styrelsen är pliktig att tillse, att en sådan organisation av bolagets verksamhet
finnes som i första stycket sägs. Styrelsen skall vaka över att verkställande
direktören fullgör sina åligganden samt, där det med hänsyn till omfattningen
eller beskaffenheten av bolagets verksamhet eller eljest finnes påkallat,
utfärda instruktioner för verkställande direktören och andra befattningshavare
i bolaget. Styrelsen skall tillse, att erforderliga upplysningar angående
bolagets förhållanden komma styrelsen till handa på lämpligt sätt
och vid lämpliga tider.

76 §.

Verkställande direktören skall sörja för att bolagets bokföring fullgöres i
överensstämmelse med lag samt att medelsförvaltningen är ordnad på betryggande
sätt. Styrelsen är pliktig att tillse, att en med hänsyn till bolagets förhållanden
och god köpmannased tillfredsställande organisation av bokföringen
och medelsförvaltningen finnes, och skall, där organisationen ej jämväl
omfattar betryggande kontroll, genom en eller flera särskilt utsedda styrelseledamöter
öva tillsyn över bokföringen och medelsförvaltningen.

Om förvaltningen av värdehandlingar, som skola förvaras avskilda från
bolagets övriga tillgångar, stadgas vidare i 276 och 277 §§.

77 §.

Inom styrelsen skall en ledamot vara ordförande. Har bolagsstämman ej
utsett ordförande eller skall, där en eller flera ledamöter tillsatts i annan ordning
än genom val å bolagsstämma, sådan ledamot ej enligt bolagsordningen
tillika vara styrelsens ordförande, välje styrelsen ordförande. Vid lika röstetal
skall valet avgöras genom lottning. Verkställande direktören eller vice
verkställande direktör må icke utses till ordförande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

439

mas. Verkställande direktören skall, ändå att han ej är styrelseledamot, närvara
vid styrelsens sammanträden, där ej styrelsen för visst fall annorledes
bestämmer.

78 §.

Styrelsen är beslutför, där de vid sammanträde tillstädesvarandes antal
överstiger hälften av hela antalet styrelseledamöter, såframt ej för beslutförhet
högre antal föreskrivits i bolagsordningen. Ärende må dock icke företagas,
med mindre såvitt möjligt samtliga styrelseledamöter eller, vid förfall för
någon av dem, suppleant för honom erhållit tillfälle att deltaga i ärendets
behandling.

Såsom styrelsens beslut gälle, där föreskrift om särskild röstpluralitet ej
givits i bolagsordningen, den mening, om vilken vid sammanträde de flesta
röstande förena sig, och vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden.
Är styrelsen icke fulltalig, må beslut anses föreligga allenast där av
de tillstädesvarande ett antal överstigande en tredjedel av hela antalet styrelseledamöter
enat sig.

79 §.

Ledamot av styrelsen eller verkställande direktören må ej handlägga fråga
rörande avtal mellan honom och bolaget. Ej heller må han handlägga fråga
om avtal mellan bolaget och tredje man, såframt han däri äger ett väsentligt
intresse, som kan vara stridande mot bolagets. Vad sålunda är stadgat äge
motsvarande tillämpning beträffande gåva från bolaget, så ock beträffande
rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten, verkställande direktören
eller tredje man.

80 §.

Styrelsen äger, i den mån annat icke följer av vad i denna lag är stadgat,
att ej mindre handla å bolagets vägnar i förhållande till tredje man än även
företräda bolaget inför domstolar och andra myndigheter. Samma behörighet
tillkommer ock den eller dem som efter vad i 81—83 §§ sägs äga teckna bolagets
firma (firmatecknare); dock äga de, som må utöva firmateckningsrätt
allenast i förening, endast i föx-ening företräda bolaget.

Även om verkställande direktören må allenast i förening med annan teckna
bolagets firma, äger han i avseende å åtgärd, som efter vad i 74 § är stadgat
ankommer på verkställande direktören, ensam företräda bolaget, där fråga
ej är om rättshandling som enligt lag skall ske skriftligen.

440

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

81 §.

Bemyndigande för styrelseledamot, styrelsesuppleant, verkställande direktören
eller vice verkställande direktör att teckna bolagets firma må meddelas
av styrelsen, där ej i bolagsordningen blivit bestämt, att sådant bemyndigande
icke må meddelas. Styrelsen äge ock bemyndiga annan än nu sagts att teckna
bolagets firma, om tillåtelse därtill givits i bolagsordningen eller av bolagsstämman;
dock må i dylikt fall bemyndigande ej lämnas den som är omyndig
eller den som icke är här i riket bosatt svensk medborgare.

Bemyndigande att teckna bolagets firma må när som helst av styrelsen
återkallas.

82 §.

Föreskrives annan inskränkning i rätten att teckna bolagets firma än i
första stycket sägs, må den ej registreras.

I bolagsordningen eller av bolagsstämman må föreskrivas, att bemyndigande
att teckna bolagets firma får av styrelsen meddelas allenast två eller
flera personer i förening.

83 §.

84 §.

Styrelsen eller annan, som jämlikt 80 § är ställföreträdare för bolaget, må
ej förfoga över dess tillgångar eller ikläda det förpliktelser eller eljest vidtaga
åtgärd i strid mot vad i 69 § andra stycket första punkten och tredje stycket
är stadgat beträffande bolagsstämma. Styrelsen äger dock till allmännyttigt
eller därmed jämförligt ändamål använda tillgång, som i förhållande
till bolagets ställning är av ringa betydelse.

441

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

85 §.

Den, som enligt 79 § icke må för bolaget handlägga fråga om avtal, äge ej
heller befogenhet att utan särskilt uppdrag av styrelsen företräda bolaget i
avseende å avtalet.

86 §.

Har styrelsen eller annan ställföreträdare för bolaget företagit rättshandling
å bolagets vägnar men därvid bandlat i strid mot vad i 84 § är stadgat
eller mot föreskrift, som avses i 85 §, eller eljest överskridit sin befogenhet,
vare rättshandlingen ej gällande mot bolaget, så framt tredje man insåg eller
bort inse att sådant överskridande förelåg.

Överskrider verkställande direktören vid företagande av rättshandling den
honom enligt 74 § tillkommande förvaltningsrätten, vare utan avseende därå
rättshandlingen gällande, så framt tredje man ej insåg eller bort inse att sådant
överskridande förelåg.

87 §.

Skriftlig handling, som utfärdas för försäkringsaktiebolag, bör undertecknas
med bolagets firma, och skola de, som teckna firman, därvid underskriva
sina namn.

Har styrelsen eller annan ställföreträdare för bolaget utfärdat handling
utan firmateckning och framgår icke av dess innehåll, att den utfärdats
å bolagets vägnar, svare de, som undertecknat handlingen, för vad genom
handlingen må hava slutits, en för alla och alla för en, såsom för egen skuld.
Sådan ansvarighet skall dock ej åvila undertecknarna, där av omständigheterna
vid handlingens tillkomst framgick, att den utfärdades för bolaget,
samt den till vilken handlingen ställts av bolaget erhåller behörigen undertecknat
godkännande av handlingen utan oskäligt dröjsmål efter det begäran
därom framställts eller personlig ansvarighet gjorts gällande mot undertecknarna.

442

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

88 §.

89 §.

Vill styrelsen kära till bolaget, skall styrelsen kalla aktieägarna till bolagsstämma
för val av ställföreträdare att föra bolagets talan i tvisten. Stämning
skall anses delgiven, då den blivit föredragen å stämman.

90 §.

Utses, efter det ansökan om bolagets registrering gjorts, vice verkställande
direktör, eller sker ändring i avseende å de till styrelseledamöter eller styrelsesuppleanter
eller till verkställande direktör eller vice verkställande direktör
utsedda personerna eller i fråga om rätten att teckna bolagets firma,
eller ändrar styrelseledamot, styrelsesuppleant, verkställande direktör eller
vice verkställande direktör eller eljest någon, som ensam eller i förening med
annan äger teckna firman, sitt hemvist eller ändras bolagets postadress, skall
styrelsen eller verkställande direktören därom ofördröjligen göra anmälan för
registi ering. Å denna anmälan skall vad i 29 § andra, tredje och sjunde styckena
sägs äga motsvarande tillämpning. Vid anmälan, som ej avser allenast
ändring av hemvist eller av bolagets postadress, skall fogas avskrift av protokoll
eller annan handling som bestyrker anmälningen.

Rätt att göra anmälan enligt första stycket tillkommer den som beröres av
anmälningen.

Om styrelsens och verkställande direktörens årsredovisning.

91 §.

Det åligger styrelsen och verkställande direktören att för varje räkenskapsår
avgiva redovisning för förvaltningen av bolagets angelägenheter genom
avlämnande av balansräkning, avseende bolagets ställning vid räkenskapsårets
utgång (balansdagen), vinst- och förlusträkning samt förvaltningsberättelse.
Dessa redovisningshandlingar skola vara underskrivna av
samtliga styrelseledamöter och verkställande direktören. Skola enligt denna
lag andra redovisningshandlingar avgivas, må dessa undertecknas av verkställande
direktören ensam.

Har beträffande redovisningshandling avvikande mening antecknats till
styrelsens protokoll, skall yttrandet fogas till redovisningshandlingen.

Kunffl. Maj.ts proposition nr 50.

443

92 §.

För försäkringsbolag, hörande till samma koncern, bör såvitt möjligt bestämmas
samma räkenskapsår.

93 §.

I avseende å försäkringsaktiebolags inventarium, balansräkning samt vinstoch
förlusträkning skola, jämte vad i bokföringslagen eljest är stadgat, gälla
följande bestämmelser.

1 mom. Tillgång må, såframt ej nedan annorlunda stadgas, icke upptagas
vare sig över verkliga värdet eller till högre belopp än det, vartill kostnaderna
för dess anskaffning uppgått. Dock må tillgång upptagas till högre belopp
än som motsvarar dessa kostnader i fall, där det på grund av särskilda
omständigheter må anses tillåtligt jämlikt god köpmannased.

Såsom det verkliga värdet å viss tillgång skall anses försäljningsvärdet
efter avdrag för försäljningskostnaderna, om ej på grund av tillgångens beskaffenhet
eller andra omständigheter annat värde bör sättas dära jämlikt
allmänna bokföringsgrunder och god köpmannased.

I fråga om fastighet som avses i första stycket gälle dock, att årlig avskrivning
därå skall efter lämplig avskrivningsplan ske med belopp, som
motsvarar fastighetens värdeminskning på grund av ålder och nyttjande
eller annan därmed jämförlig orsak, såvitt ej fastighetens verkliga värde
uppenbarligen är högre än det, som skulle framkomma efter sådan avskrivning.
Finnes till följd av orsak, som ej kan antagas vara övergående, fastighetens
verkliga värde vara avsevärt lägre än det värde som erhålles efter
vad ovan sägs, skall särskild avskrivning ske, i den mån ej en ökning av den
årliga avskrivningen må anses tillfyllest jämlikt allmänna bokföringsgrunder
och god köpmannased. Hava under räkenskapsåret kostnader nedlagts
för förbättring å fastigheten eller hava sådana kostnader balanserats från
tidigare räkenskapsår, må de inräknas i anskaffningskostnaderna.

444

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

3 mom. Om fastighet som avses i 2 mom. måste anses äga ett bestående
värde väsentligt överstigande det belopp, vartill fastigheten är upptagen i
närmast föregående balansräkning, må fastigheten utan hinder av vad i
sagda moment är stadgat upptagas till högst detta värde, såframt det belopp
varmed uppskrivning sker användes till

a) avsättning till försäkringsfond, utjämningsfond, säkerhetsfond, återbäringsfond
eller regleringsfond eller

b) erforderlig avskrivning på värdet av andra tillgångar av det slag som
avses i 2 mom.

Fastighetens värde må dock ej i något fall uppskrivas över senast fastställda
taxeringsvärdet.

4 mom. Osäkra fordringar skola upptagas högst till det belopp varmed de
beräknas komma att inflyta.

5 mom. Under förutsättning att de värdehandlingar, i vilka försäkringsfond
jämlikt 274 § första stycket 1—7 eller premiereserv jämlikt 275 §, jämförd
med 274 § första stycket 1—7, redovisas, beräknas kunna å tider, som
med hänsyn till beskaffenheten av bolagets förbindelser prövas tillfredsställande,
förvandlas i penningar till belopp motsvarande det bokförda värdet,
må värdehandling, som vid räkenskapsårets slut användes till sådan redovisning,
kunna, utan hinder av vad ovan i 1 mom. är stadgat, upptagas till samma
värde som i närmast föregående balansräkning eller, där värdehandlingen
anskaffats under räkenskapsåret, till det belopp, som motsvarar kostnaderna
för dess anskaffning.

6 mom. I fall, da bolaget innehar egna aktier, skola de med angivande
av nominella beloppet upptagas såsom tillgång allenast inom linjen.

7 mom. Kostnader för bolagsbildningen eller för ökning av aktiekapitalet,
så ock förvaltningskostnader må icke upptagas såsom tillgång.

De i samband med bolagsbildningen och därefter före utgången av andra
räkenskapsåret till organisation av bolagets verksamhet använda kostnaderna
må, där sadant i bolagsordningen bestämmes, upptagas såsom tillgång
intill i bolagsordningen medgivet belopp. Sådana kostnader skola avskrivas
med minst en åttondel för varje efter andra räkenskapsåret följande år.

8 mom. Ej må i stället för avskrivning på värdet av tillgångar motsvarande
belopp uppföras bland skulderna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

445

94 §.

2 mom. Fond må ej redovisas under benämningen pensionsfond eller understödsfond
eller under annan benämning, som utmärker att fonden bildats
för tryggande av pension eller eljest för anställdas eller deras anhörigas välfärd.
Har bolaget bildat stiftelse efter vad i lagen om aktiebolags pensionsoch
andra personalstiftelser är stadgat, skall skuld på grund av överföring
av medel från bolaget till stiftelsen redovisas i särskild post med upptagande
av stiftelsens benämning, därvid skuld på grund av överföring som beslutats
vid balansräkningens fastställande, skuld för ränta för det år balansräkningen
avser, i den mån den ej avräknats mot utgifter, och skuld på grund
av tidigare överföringar skola angivas för sig.

3 mom. Av balansräkningen skall framgå i vad mån tillgångar pantsatts
jämlikt 276 och 277 §§.

4 mom. Inom linjen skall anmärkas sammanlagda beloppet av bolagets
borgens- och övriga ansvarsförbindelser, i den mån de icke upptagits bland
skulderna.

95 §.

Vinst- och förlusträkning skall så uppställas att eu tillfredsställande redovisning
erhålles för huru vinsten eller förlusten för räkenskapsåret uppkommit.
Därvid skall iakttagas, att intäkter och kostnader fördelas i lämpliga
poster med hänsyn till verksamhetens art. Omfattar verksamheten flera för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

säkringsgrenar, skola intäkter och kostnader beträffande varje verksamhetsgren
särskilt redovisas.

Närmare bestämmelser angaende vinst- och förlusträkningens uppställning
meddelas av Konungen.

96 §.

1 inom.'' I förvaltningsberättelsen skall, i den mån det finnes kunna ske
utan förfång för bolaget, upplysning lämnas om sådana för bedömningen
av bolagets ställning och resultatet av dess verksamhet samt styrelsens och
verkställande direktörens förvaltning viktiga förhållanden, vilka ej framgå
av balansräkningen eller vinst- och förlusträkningen, så ock om händelser
av väsentlig betydelse för bolaget, jämväl där de inträffat efter räkenskapsårets
slut.

0 1 forvaltningsberättelsen skall uppgivas medelantalet under räkenskapsåret
anställda fältmän, med särskilt angivande av antalet yrkesfältmän, samt
medelantalet Övriga i bolagets tjänst anställda personer. I den mån motsvarande
uppgifter ej lämnas i vinst- och förlusträkningen, skall ock i särskilda
poster upptagas sammanlagda beloppet av utbetalda löner och ersättningar
under räkenskapsåret dels till fältmän, dels till styrelsen samt verkställande
direktören och andra personer i ledande ställning, dels ock till Övriga
befattningshavare i bolaget.

Har uppskrivning av tillgång verkställts för räkenskapsåret, skall redogörelse
lamnas för grunden till uppskrivningen, för det belopp varmed uppskrivning
skett och, i fall som avses i 93 § 3 mom., jämväl för användningen
av beloppet.

Har beträffande avskrivning på tillgång som avses i 93 § 2 mom. eller i
annat avseende någon viktigare ändring vidtagits i förhållande till tidigare
balansräkning eller vinst- och förlusträkning, skall redogörelse därför lämnas
i förvaltningsberättelsen.

Styrelsen och verkställande direktören skola i förvaltningsberättelsen fram stalla

förslag i anledning av bolagets vinst eller förlust enligt balansräkningen.

2 mom. Har koncembalansräkning eller koncernredogörelse upprättats
efter vad i 97 § sägs, skall i förvaltningsberättelsen för moderbolag uppgivas
resultatet av koncernens verksamhet i dess helhet.

97 §.

I moderbolag skall avgivas koncembalansräkning, innehållande ett sammandrag
av moderbolagets och dotterbolagens balanser, eller koncemredogörelse,
dan skall upptagas en sammanställning av koncernbolagens vinster
och förluster. Närmare bestämmelser angående koncernbalansräknings och
koncernredogörelses uppställning och innehåll meddelas av Konungen.

Undantag från eller inskränkning i skyldigheten att avgiva koncembalansrakmng
eller koncernredogörelse må för särskilt fall medgivas av Konungen
eller den myndighet Konungen bestämmer.

447

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

Om revision.

98 §.

Styrelsens och verkställande direktörens förvaltning samt bolagets räkenskaper
skola granskas av minst två revisorer. Revisorerna väljas å bolagsstämma;
dock må i bolagsordningen kunna bestämmas, att en eller flera revisorer
skola på annat sätt tillsättas att jämte minst en å bolagsstämman vald
revisor deltaga i granskningen.

Då revisorer väljas, skola lika många suppleanter väljas.

Angående revisor som förordnas av försäkringsinspektionen stadgas i 285 §.

99 §.

Revisorer och revisorssuppleanter, som väljas av bolagsstämma, skola utses
för tid intill dess stämma som i 113 § sägs hållits och må icke väljas för
längre tid än till och med den stämma som skall äga rum under tredje räkenskapsåret
efter valet. Skall mer än en ordinarie stämma årligen hållas,
gälle vad nu är sagt den stämma, å vilken revisorsval skall förrättas. Revisor
må, ändå att den tid för vilken han blivit utsedd ej gått till ända, skiljas
från uppdraget, där han valts på bolagsstämma, av stämman och eljest genom
beslut av den som tillsatt honom.

Om revisor, som är vald på bolagsstämma, entledigas eller eljest avgår eller
avlider och suppleant på grund av avgång eller frånfälle ej finnes för honom,
åligger dei: styrelsen att ofördröjligen föranstalta om val av ny revisor. Vad
nu är sagt gälle ock, där hinder att vara revisor uppkommer enligt 100 §.
Sker valet å annan än ordinarie stämma, där revisorsval skall äga rum,
skall uppdraget avse allenast tiden till och med sådan stämma.

Skall enligt bolagsordningen revisor vara auktoriserad revisor eller godkänd
granskningsman och sker ändring i avseende å därtill utsedd person
eller suppleant för denne eller beträffande sådan persons hemvist, skall styrelsen
eller verkställande direktören ofördröjligen göra anmälan därom för
registrering. Å denna anmälan skall vad i 29 § andra stycket sägs äga motsvarande
tillämpning. Vid anmälan, som ej avser allenast ändring av hemvist,
skall fogas avskrift av protokoll eller annan handling som bestyrker
ändringen.

Rätt att göra anmälan enligt fjärde stycket tillkommer den som beröres av
ändringen.

Med auktoriserad revisor och godkänd granskningsman avses av handelskammare
i riket auktoriserad revisor och godkänd granskningsman.

100 §.

1 mom. Revisor skall vara myndig här i riket bosatt svensk medborgare.
Revisor skall hava den erfarenhet beträffande bokföring och insikt i ekono -

448 Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

miska förhållanden som med hänsyn till bolagets verksamhet erfordras för
uppdraget.

Omfattar bolagets verksamhetsområde hela riket eller är verksamheten
eljest av stor omfattning, skall minst en av revisorerna vara auktoriserad revisor
eller godkänd granskningsman.

Till revisor må ej utses den, som är befattningshavare i bolaget eller eljest
intager en underordnad eller beroende ställning till styrelseledamot eller
verkställande direktören eller till annan befattningshavare i ledande ställning
i bolaget, ej heller styrelseledamots, verkställande direktörens eller sådan befattningshavares
make eller den, som med honom är i rätt upp- eller nedstigande
skyldskap eller svågerlag eller är hans syskon eller med honom är i det
svågerlag, att den ene är gift med den andres syskon.

2 mom. Bland revisorerna i moderbolag bör, där det kan ske, en eller
flera vara revisorer i dotterbolag.

3 mom. Hava revisorer ej utsetts till antal som i denna lag och bolagsordningen
är föreskrivet eller hava revisorer utsetts utan iakttagande av bestämmelse
i 1 mom., åligger det styrelsen, styrelseledamot och verkställande
direktören att ofördröjligen om förhållandet göra anmälan till försäkringsinspektionen.
Anmälan må göras även av aktieägare eller borgenär.

4 mom. Vad i denna paragraf stadgas om revisor skall äga motsvarande
tillämpning å revisorssuppleant.

101 §.

Där antalet revisorer utgör minst tre, skola dessa inom sig utse en ordförande
att leda revisionen. Revisorerna skola sammanträda så ofta de finna
nödigt. Det åligger ordföranden, där sådan utsetts, att kalla till sammanträde.

102 §.

1 mom. Det åligger revisorerna vid fullgörandet av sitt uppdrag
att granska bolagets böcker och andra räkenskaper,
att taga del av styrelsens och bolagsstämmans protokoll,
att verkställa inventering eller kontrollera verkställd inventering av bolagets
kassa och övriga tillgångar,

att tillse huruvida bolagets organisation av och kontroll över bokföringen
och medelsförvaltningen är tillfredsställande,

att, sedan de redovisningshandlingar som i 91 § omförmälas avgivits för
bolaget, granska nämnda redovisningshandlingar, samt

att vidtaga de åtgärder som i övrigt för ett behörigt fullgörande av revisionsuppdraget
må vara erforderliga.

Om det revisor åvilande granskningsarbetet är av större omfattning, vare
han berättigad att därtill anlita hos honom för biträde i revisionsverksam -

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

449

het anställd, lämplig person såsom medhjälpare efter vad med hänsyn till
arbetets art får anses tillbörligt. Rätt att sålunda anlita medhjälpare föreligger
icke, såframt bolagsstämman vid valet träffar sådant förbehåll.

2 mom. År bolaget moderbolag, skola revisorerna granska jämväl den
avgivna koncernbalansräkningen eller koncernredogörelsen; och skall revisorernas
granskning även i övrigt avse moderbolagets förhållanden till dotterbolagen
samt dotterbolagens förhållanden inbördes.

103 §.

Revisorerna skola för varje räkenskapsår avgiva en av dem undertecknad
revisionsberättelse, som skall överlämnas till styrelsen minst två veckor före
den i 113 § omförmälda bolagsstämman. Revisorerna skola ock inom samma
tid till styrelsen återställa de till dem överlämnade redovisningshandlingarna.
Därvid skola revisorerna hava å balansräkningen samt vinst- och förlusträkningen
tecknat påskrift med yttrande, huruvida dessa handlingar
överensstämma med bolagets av dem granskade böcker eller icke, och skall
påskriften i övrigt beträffande granskningen innefatta hänvisning till revisionsberättelsen.

104 §.

1 mom. Revisionsberättelsen skall innehålla redogörelse för resultatet av
revisorernas granskning samt uttalande, huruvida anledning till anmärkning
i avseende å de till i-evisorema överlämnade redovisningshandlingarna, bolagets
bokföring eller inventeringen av dess tillgångar eller eljest beträffande
förvaltningen av bolagets angelägenheter föreligger eller icke. Föreligger anledning
till anmärkning, skall denna angivas i revisionsberättelsen. Revisorerna
äge ock i berättelsen meddela erinringar, som de anse böra komma till
aktieägarnas kännedom.

Revisionsberättelsen skall innehålla särskilt uttalande

angående fastställelse av balansräkningen;

angående ansvarsfrihet för styrelseledamöterna och verkställande direktören;
samt

angående styrelsens och verkställande direktörens förslag i anledning av
bolagets vinst eller förlust enligt balansräkningen.

Har uppskrivning av tillgång verkställts för räkenskapsåret eller bär tillgång
som anskaffats under räkenskapsåret upptagits till högre värde än anskaffningskostnaden,
skall särskilt uttalande därom göras i revisionsberättelsen.

Revisor, som hyser från de i revisionsberättelsen gjorda uttalandena skiljaktig
mening eller eljest finner särskilt uttalande påkallat, äger till revisionsberättelsen
foga yttrande därom, såframt han ej avgiver särskild revisionsberättelse.

29 Bihang till riksdagens protokoll 1958. t sand. .Vr 50.

450

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

2 mom. Revisionsberättelsen för moderbolag skall innehålla särskilt uttalande,
huruvida föreslagen vinstdisposition med hänsyn till koncernens ställning
och resultatet av koncernens verksamhet i dess helhet får anses stå i
strid mot god affärssed. Hava revisorerna saknat erforderliga upplysningar
rörande dotterbolags förhållanden, skall detta angivas jämte anledningen
därtill.

105 §.

Hör till bolaget stiftelse, som bildats enligt lagen om aktiebolags pensionsoch
andra personalstiftelser, skall revisorernas granskning avse jämväl stiftelsens
förvaltning samt dess räkenskaper; och skall vad i 102 § 1 mom.
fjärde stycket är stadgat beträffande bolagets styrelse och verkställande direktören
äga motsvarande tillämpning å styrelse eller god man för stiftelsen.

Där stiftelse, som i första stycket sägs, står under särskild förvaltning,
skola revisorerna, samtidigt med överlämnande till bolagets styrelse av revisionsberättelsen,
till styrelsen eller gode mannen för stiftelsen överlämna särskilt
yttrande rörande granskningen av stiftelsens förvaltning och räkenskaper.
I revisionsberättelsen skola revisorerna yttra sig om granskningen av
stiftelsens förvaltning och dess räkenskaper.

Om bolagsstämma.

106 §.

Aktieägares rätt att deltaga i handhavandet av bolagets angelägenheter utövas
å bolagsstämma. Där äge varje aktieägare, som införts i aktieboken och
anmäler sig till deltagande i förhandlingarna, rösträtt i enlighet med vad i
111 § sägs.

I bolagsordningen må kunna stadgas, att aktieägare för att vinna rätt till
deltagande i förhandlingarna skall hos styrelsen anmäla sig viss tid, högst
tre dagar, sön- och helgdagar oräknade, före bolagsstämman. Meddelas dylikt
stadgande, skola i bolagsordningen jämväl intagas bestämmelser om kungörande
av ort och tid för hållande av sådant styrelsesammanträde, som i 35 §
1 mom. sägs.

107 §.

Vill någon själv eller genom ombud utöva rösträtt för aktie, vare han, såframt
å bolagsstämman aktieägare med ett sammanlagt aktiebelopp av minst
en tiondel av det vid stämman företrädda aktiekapitalet framställt yrkande
därom, pliktig att avlämna en av honom egenhändigt underskriven försäkran,
att han icke under falskt sken av köp, gåva eller annat förvärv åtkommit aktien
utan verkligen förvärvat äganderätt till denna, att han ej heller för att
kringgå i lag eller bolagsordningen meddelade bestämmelser om rösträtt förvärvat
aktien med skyldighet att åter avyttra den, samt att han fortfarande är
ägare av aktien. Har försäkran å tidigare bolagsstämma avlämnats av den
uppgivne aktieägaren, vare han allenast pliktig att avlämna försäkran, att
förändring i äganderätten till aktien icke ägt rum.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

451

Skall försäkran avgivas av förmyndare eller annan ställföreträdare för ägaren,
varde den därefter lämpad.

108 g.

109 §.

Ej må någon själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan å bolagsstämma
deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan honom och
bolaget. Ej heller må han deltaga i behandling av fråga om avtal mellan
bolaget och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som
kan vara stridande mot bolagets. Vad sålunda stadgats äge motsvarande tilllämpning
beträffande gåva från bolagets sida, så ock beträffande rättegång
eller annan talan mot honom eller tredje man.

Styrelseledamot eller verkställande direktören må ej deltaga i beslut om ansvarsfrihet
för förvaltningsåtgärd, för vilken han är ansvarig, eller i val av
revisor.

I behandlingen av fråga om överlåtelse av försäkringsbestånd som avses i
‘295 § äger överlagande bolaget deltaga utan hinder av vad i första stycket
sägs.

no §.

A bolagsstämma skall styrelsen hålla aktieboken tillgänglig.

Är ej ordförande bestämd genom bolagsordningen, skall stämman öppnas
av styrelsens ordförande eller den styrelsen därtill utsett.

A stämman skall ordföranden upprätta och till godkännande framlägga en
förteckning över närvarande aktieägare och ombud för aktieägare med uppgift
å det antal aktier, för vilket envar av dem äger utöva rösträtt. Sedan

452

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

förteckningen enhälligt eller efter en på grundval därav företagen omröstning
godkänts med eller ulan ändring, länder förteckningen till efterrättelse såsom
röstlängd å stämman; dock att, där stämman uppskjutes till senare dag
än nästföljande söckendag, ny förteckning skall upprättas å den fortsatta
stämman.

Genom styrelsens försorg skall föras protokoll över förhandlingarna å stämman.
I protokollet skola intagas röstlängden, de beslut, som av ordföranden
angivits vara fattade av stämman, samt, där röstning skett, dess resultat.
Anteckning skall i protokollet ske om prövning av kallelsen till stämman.
Protokollet skall undertecknas eller till riktigheten vitsordas av ordföranden
och minst en på stämman utsedd person. Senast inom två veckor efter stämman
skall protokollet genom styrelsens och verkställande direktörens försorg
hållas hos bolaget tillgängligt för aktieägarna. Protokollen skola på betryggande
sätt förvaras.

in §.

Jämte vad i övrigt i denna lag är stadgat om utövande av rösträtt och fattande
av beslut å bolagsstämma gälle:

1. att rösträtt ej må utövas för aktie, å vilken icke fullgjorts förfallen inbetalning
eller i fråga om vilken ej, där det skolat ske, avlämnats i 37 eller
55 § omförmäld förbindelse;

2. att varje aktie, för vilken rösträtt må utövas, berättigar till en röst;

3. att frånvarande aktieägares rösträtt må utövas genom ombud;

4. att ingen dock må för egna och andras aktier utöva rösträtt för sammanlagt
mer än en femtedel av det på stämman företrädda aktiekapitalet;

5. att såsom bolagets beslut gäller den mening, för vilken de flesta rösterna
avgivas;

6. att vid lika röstetal val avgöres genom lottning, men i andra frågor den
mening gäller som biträdes av de flesta röstande eller, om jämväl antalet röstande
är lika, av stämmans ordförande.

I bolagsordningen må kunna intagas bestämmelser avvikande från vad i
första stycket 2—6 stadgas; dock att aktieägares rättighet att utöva rösträtt
ej får inskränkas utöver vad i första stycket 1 är föreskrivet, att olika röstvärde
för aktier i bolaget icke må så bestämmas, att röstvärdet för någon
aktie överstiger tio gånger röstvärdet för annan aktie, och att aktieägares
rättighet att genom ombud utöva rösträtt ej får inskränkas i vidare mån än
att föreskrift må kunna meddelas därom, att till ombud må utses allenast
aktieägare. Utan hinder av vad sålunda stadgas må dels beslut enligt 125 §
2 mom. andra stycket fattas om sådan ändring av bolagsordningen i fråga om
röstvärdet för aktier av olika slag som erfordras för att förhindra att förhållandet
mellan aktier av olika slag rubbas och dels i beslut om aktiekapitalets
ökning föreskrift meddelas, att för ny aktie ej må utövas rösträtt vid bestämmande
av vinstutdelning vartill den nya aktien icke medför rätt.

För egen aktie må försäkringsaktiebolag icke utöva rösträtt, ej heller må
av dotterbolag rösträtt utövas för aktie i moderbolaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr ,50.

453

Vad ovan i första stycket 1 stadgats utgör ej hinder för aktieägare att, under
det han är förlustig sin rösträtt, med laga verkan deltaga i beslut, för
vars giltighet erfordras att samtliga aktieägare förena sig därom. Erfordras
för besluts giltighet samtycke av samtliga aktieägare eller ock viss röstpluralitet
av de vid bolagsstämma företrädda aktierna eller av bolagets hela aktiekapital,
skola aktier, för vilka rösträtt ej må utövas enligt tredje stycket, icke
medräknas.

112 §.

Den, som vill föra talan såsom fullmäktig för aktieägare å bolagsstämma
skall, där ej aktieägaren å stämman muntligen bemyndigar honom därtill,
styrka sin behörighet genom skriftlig dagtecknad fullmakt. Fullmakt vare ej
gällande för stämma, som börjar senare än fem år efter fullmaktens utfärdande.

113 §.

Inom sex månader efter utgången av varje räkenskapsår skall hållas ordinarie
bolagsstämma, å vilken styrelsen och verkställande direktören hava att
framlägga redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen för det sistförflutna
räkenskapsåret.

Genom styrelsens och verkställande direktörens försorg skola de handlingar,
som sålunda skola framläggas å stämman, under minst en vecka närmast
före denna hos bolaget hållas tillgängliga för aktieägarna i tillräckligt
antal exemplar ävensom ofördröjligen översändas till aktieägare som med
uppgivande av postadress anhåller därom.

114 §.

Styrelsen äger, när den finner lämpligt, kalla aktieägarna till extra bolagsstämma.

Revisorerna må, om deras granskning föranleder därtill, skriftligen med
angivande av skälet påfordra, att styrelsen skall utlysa extra bolagsstämma
att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske.
Efterkommer styrelsen ej inom en vecka sådan påfordran, äge revisorerna
på sätt i 115 och 116 §§ är stadgat själva utlysa stämma. Äro icke samtliga
revisorer ense om stämmas utlysande, gälle den mening, varom de flesta
förena sig eller vid lika röstetal deras mening som anse extra stämma höra
hållas.

454

K in tgl. Maj.ts proposition nr 50.

115 §.

Bolagsstämma skall sammanträda å den ort, där styrelsen har sitt säte, såtramt
ej i bolagsordningen blivit bestämt att stämma skall hållas å annan ort
inom riket.

Kallelse till bolagsstämma skall utfärdas av styrelsen i enlighet med bolagsordningens
föreskrifter. Kallelseåtgärderna skola vara vidtagna senast två
veckor före ordinarie och senast en vecka före extra stämma.

Utlyses ordinarie stämma som i 113 § sägs att hållas å annan tid än som
bestämts i bolagsordningen, skall senast två veckor före stämman dels kungörelse
om stämmans hållande införas i allmänna tidningarna och tidning
inom den ort, där bolagets styrelse har sitt säte, dels ock kallelse med posten
avsändas till varje i aktieboken införd aktieägare, om vars postadress uppgift
kan utan väsentlig omgång eller tidsutdräkt inhämtas. Är i bolagsordningen
något ytterligare föreskrivet om kallelse till ordinarie stämma, skall det iakttagas.

Uppskjutes stämma till dag som infaller mer än en månad därefter, skall
kallelse jämlikt andra stycket utfärdas till den fortsatta stämman.

Där för giltighet av bolagsstämmobeslut erfordras att det fattas å två på
varandra följande stämmor, må kallelse till sista stämman ej ske, innan
första stämman hållits. Är icke någon av stämmorna ordinarie, skola mellan
dem förflyta minst två månader, och skall beträffande kallelse till sista
stämman iakttagas vad i tredje stycket är stadgat. Kallelse i sådan ordning
till sista stämman skall jämväl eljest ske, om för besluts giltighet erfordras att
det å denna stämma biträdes av minst nio tiondelar utav samtliga röstande
eller utav samtliga röstande för aktier av visst slag; dock skall rörande kallelsen
med posten gälla, att den skall i rekommenderat brev försändas till
aktieägarna eller i sist angivna fall till ägarna av aktier av nämnda slag.

116 §.

I kallelsen till bolagsstämma skola angivas de ärenden, som skola förekomma
å stämman, dock vare det ej erforderligt att i kallelse till ordinarie
stämma särskilt angiva de ärenden, som enligt denna lag eller bolagsordningen
skola där företagas. Under minst en vecka närmast före stämma skall
tillika en fullständig förteckning över samtliga ärenden, som skola förekomma
å stämman, genom styrelsens och verkställande direktörens försorg hållas
hos bolaget tillgänglig för aktieägarna ävensom ofördröjligen översändas till
aktieägare, som med uppgivande av postadress anhåller därom. Skall å
stämma förekomma ärende innefattande förslag till ändring av bolagsordningen,
varde det huvudsakliga innehållet av ändringen angivet i kallelsen
och förteckningen.

Har aktieägare enligt 113 § framställt yrkande om ärendes hänskjulande
till prövning på ordinarie stämma å sådan tid att ärendet icke kunnat angivas
i kallelsen till stämman, skall genom styrelsens försorg ofördröjligen
om ärendets hänskjutande till stämman tillkännagivande äga rum på det sätt,

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

455

Ärende, som ej angivits i kallelsen till stämman eller varom tillkännagivande
och meddelande icke ägt rum efter vad i andra stycket stadgas, eller
som ej upptagits i förteckningen, må icke vid stämman företagas till avgörande,
där ej i fråga om ordinarie stämma ärendet enligt denna lag eller bolagsordningen
skall förekomma på stämman eller omedelbart föranledes av
ärende som där skall avgöras. Ej heller ma ärende angaende ändring av bolagsordningen
företagas till avgörande å ordinarie eller extra stämma, med
mindre föreskriften i första stycket sista punkten iakttagits. Utan hinder av
vad sålunda stadgats må dock å såväl ordinarie som extra stämma kunna
fattas beslut om utlysande av extra stämma för behandling av visst ärende.

117 §.

Finnes ej styrelse för försäkringsaktiebolag, har försäkringsinspektionen
att, på anmälan av verkställande direktören eller aktieägare eller då förhållandet
eljest varder för inspektionen kunnigt, ofördröjligen utlysa bolagsstämma.
I fråga om ordningen för utlysande av stämma i sadant fall gälle
vad i 115 och 116 §§ är stadgat.

118 §.

1 mom. Å ordinarie bolagsstämma, som avses i 113 §, skola till avgörande
företagas frågorna om fastställelse av balansräkningen med de ändringar
eller tillägg, som må finnas erforderliga, samt om beviljande av ansvarsfrihet
åt styrelseledamöterna och verkställande direktören för den tid redovisningen
omfattar. Stämman skall ock fatta beslut i anledning av bolagets vinst eller
förlust enligt den fastställda balansräkningen.

Om skyldighet att inom viss tid till försäkringsinspektionen insända avskrift
av balansräkningen jämte andra handlingar stadgas i 281 §.

456

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

2 inom. Där i moderbolag på stämma, som avses i 113 §, yrkande framställes
om utdelning av vinst utöver vad i förvaltningsberättelsen föreslagits,
skall, om det salunda framställda yrkandet godkännes av stämman, med beslut
i frågan anstå till sådan fortsatt stämma som i 1 mom. sägs. Till den
fortsatta stämman skola samtliga styrelseledamöter och verkställande direktören
så ock revisorerna avgiva yttrande, huruvida den yrkade vinstutdelningen
med hänsyn till koncernens ställning och resultatet av koncernens
verksamhet i dess helhet får anses stå i strid mot god affärssed. Å den fortsatta
stämman må beslut ej fattas om högre utdelning än som sålunda yrkats.

119 §.

Styrelsen och verkställande direktören vare pliktiga att å den bolagsstämma,
varom förmäles i 113 §, i den mån det av aktieägare äskas och kan ske
utan förfång för bolaget, meddela till buds stående närmare upplysningar angående
förhallanden, som kunna inverka på bedömandet av värdet av bolagets
tillgångar, av dess ställning i övrigt och av resultatet av dess verksamhet
samt av styrelsens och verkställande direktörens förvaltning av bolagets
angelägenheter. Upplysningsplikten avser även bolagets förhållande till koncernbolag.

Om för lämnande av begärd upplysning erfordras uppgifter, som ej äro
tillgängliga å stämman, skall upplysningen inom två veckor därefter skriftligen
hos bolaget hallas tillgänglig för aktieägarna ävensom översändas till
aktieägare, som framställt begäran om densamma.

Finner styrelsen att begärd upplysning icke kan av styrelsen eller verkställande
direktören utan förfång för bolaget lämnas å stämman, skall upplysningen
i stället lämnas till bolagets revisorer inom två veckor därefter.
Revisorerna skola inom en månad efter stämman till styrelsen avgiva skriftligt
yttrande, huruvida den begärda upplysningen lämnats till dem samt huruvida
upplysningen enligt deras mening bort föranleda ändring i revisionsberättelsen
eller eljest giver anledning till erinran. Där det är fallet, skall
ändringen eller erinringen angivas i yttrandet. Revisorernas yttrande skall av
styrelsen hållas hos bolaget tillgängligt för aktieägarna samt i avskrift översändas
till aktieägare, som framställt begäran om upplysningen.

Om talan mot styrelseledamot, verkställande direktör, stiftare, revisor eller

aktieägare.

120 §.

457

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Ärö de som röstat mot ansvarsfrihets beviljande i minoriteten, må i deras
aktiebelopp icke inräknas aktie, som aktieägaren bekommit annorledes än
genom bodelning, arv eller testamente, där han blivit för aktien införd i aktieboken
senare än sex månader före den stämma där redovisningshandlingai na

och revisionsberättelsen framlades. >

Om ansvarsfrihet blivit beviljad, ma likväl talan kunna anställas mot styrelseledamot
eller verkställande direktören på grund av åtgärd, om vars vidtagande
eller betydelse för bolaget styrelsen, styrelseledamot eller verkställande
direktören uppsåtligen eller av vårdslöshet i redovisningshandlingarna
eller eljest till bolagsstämman eller till aktieägarna enligt 119 § tredje stycket
eller ock genom bokföringen eller eljest till revisorerna lämnat i väsentliga
hänseenden oriktiga eller ofullständiga upplysningar. Talan, som grundas
därpå att styrelseledamot eller verkställande direktören begått brottslig
handling, må ock eljest kunna mot honom anställas, såframt ej beviljad ansvarsfrihet
uppenbarligen avsett även nämnda handling.

121 §.

Aktieägare, som enligt första stycket anställt talan mot styrelseledamot eller
verkställande direktören, svare för rättegångskostnaderna, dock med rätt att
av bolaget erhålla ersättning, i den mån kostnaderna täckas av vad genom
rättegången kommit bolaget till godo.

122 §.

Har förslag om anställande av talan för bolaget om skadestånd mot stiftare
på grund av bolagsbildningen eller mot revisor på grund av hans uppdrag
prövats på bolagsstämma, vare i fråga om aktieägares rätt att a bolagets
vägnar föra sådan talan lag som i 121 § sägs, därest förslaget blivit av stämman
antaget eller ock biträtts av aktieägare med sammanlagt aktiebelopp
varom i 120 § stadgas. Rätten att föra talan mot stiftare vare dock ej beroende
därav, att aktieägare viss tid varit i aktieboken införd såsom ägare
till sina aktier.

458

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

Mot aktieägare må bolaget ej väcka talan om skadestånd enligt 320 eller
322 §, sedan två år förflutit efter beslut eller åtgärd därå talan grundas.

Utan hinder av vad i andra och tredje styckena sägs må talan anställas
som grundas därpå att stiftare, revisor eller aktieägare begått brottslig handling.

123 §.

Försättes bolaget i konkurs på ansökan, som gjorts inom två år från den
stämma där redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen framlades, äge
konkursboet, ändå att ansvarsfrihet blivit styrelseledamot eller verkställande
direktören beviljad, anställa talan mot honom å förvaltningen under det räkenskapsår
redovisningen avser.

Mot stiftare, revisor eller aktieägare äge ock, där bolaget försättes i konkurs
pa ansökan, vilken gjorts inom tid som i 122 § andra och tredje styckena
är för talan i varje särskilt fall föreskriven, konkursboet föra sådan talan.

Talan, varom i denna paragraf stadgas, skall väckas inom sex månader
från första borgenärssammanträdet eller, där tiden för anställande av talan
för bolaget da ännu ej gatt till ända, inom utgången av den tid. Försummas
det, vare rätt till talan förlorad.

124 §.

Uppgörelse mellan bolaget och stiftare rörande honom i sådan egenskap
åliggande skadestandsskyldighet vare ej bindande för bolaget eller dess konkursbo,
där den träffats innan tid för anställande av talan mot honom gått
till ända efter vad ovan är stadgat.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning i fråga om
uppgörelse beträffande skadestandsskyldighet, som åvilar styrelseledamot,
verkställande direktören eller revisor. Bolaget vare dock bundet av uppgörelse,
som träffats av bolagsstämma. Är fråga om uppgörelse med styrelseledamot
eller verkställande direktören, skola revisorerna höras i ärendet. Ej
må uppgörelse anses träffad av stämman, om aktieägare med ett sammanlagt
aktiebelopp, utgörande minst en tiondel av hela aktiekapitalet, röstat däremot.
För aktieägare skadeståndstalan å bolagets vägnar, vare uppgörelse ej gällande
med mindre den biträtts av honom. Skall fråga om uppgörelse behandlas
å stämma, skola, ändå att denna ej är ordinarie, föreskrivna kallelseåtgärder
vara vidtagna senast två veckor före stämman.

459

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Om ändring av bolagsordningen och vissa andra fall, då särskild röstpluralitet
å bolagsstämma erfordras, så ock om ändring av grunderna.

125 §.

Beslut, varigenom i bolagsordningen intages förbehåll varom i 65 § 2 mom.
förmäles, skall fattas i den ordning som i 5 mom. sägs.

2 mom. Beslut om ändring av bolagsordningen som avser
reglerna för utövande av rösträtt och för fattande av beslut å bolagsstämma,

intagande av förbehåll enligt 344 § eller av förbud att klandra skiljedom
enligt 65 § 1 mom. eller 335 §,

förlängning av tiden för bolagets bestand eller borttagande av nagot för
bolagets bestånd stadgat villkor, eller

användningen av bolagets vinst eller av bolagets behallna tillgångar vid

dess upplösning

vare ej giltigt med mindre samtliga aktieägare förenat sig därom eller beslutet
fattats å två på varandra följande bolagsstämmor samt å den sista
stämman biträtts av minst nio tiondelar av samtliga röstande och de som biträtt
beslutet tillika företrätt minst tre fjärdedelar av hela aktiekapitalet.

Innebär ett i samband med nedsättningsbeslut enligt 61 § fattat beslut allenast
sådan ändring av bolagsordningen i ämne varom i detta mom. förmäles,
som erfordras för att förhindra att förhållandet mellan aktier av olika slag
rubbas genom nedsättningen, gälle med avseende å sistnämnda beslut vad i
5 mom. stadgas.

460

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

3 mom. Beslut avseende ändring av bolagsordningen i fråga om föremålet
för bolagets verksamhet vare ej giltigt, med mindre samtliga aktieägare
förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra följande bolagsstämmor
samt å den sista stämman biträtts av minst två tredjedelar av samtliga
röstande och dessa tillika företrätt minst tre fjärdedelar av det på stämman
företrädda aktiekapitalet.

5 inom. Beslut om annan ändring av bolagsordningen än ovan avses vare
ej giltigt, med mindre samtliga aktieägare förenat sig därom eller beslutet
fattats å två på varandra följande bolagsstämmor och å den sista stämman
biträtts av minst två tredjedelar av samtliga röstande.

6 mom. Är för giltighet av beslut, som avses i 1—5 mom., något ytterligare
villkor bestämt i bolagsordningen, lände ock det till efterrättelse.

126 §.

Beslutas sådan ändring av bolagsordningen, att nytt aktieslag skall kunna
utghas, eller i bolag, där aktier av olika slag finnas, sådan ändring av bolagsordningen,
att det där bestämda aktiekapitalet eller maximikapitalet eller
det belopp, vartill aktier av visst slag skola kunna utgivas, höjes, skall i beslutet
angivas det belopp, vartill aktier av varje särskilt slag skola kunna utgivas,
och, där beslutet avser utgivande av nytt aktieslag, den rätt som i förhållande
till de förutvarande aktierna skall tillkomma det nya aktieslaget.

Skola aktierna icke medföra lika rätt till andel i bolagets tillgångar och
vinst, skall i beslutet särskilt angivas den rätt till teckning eller erhållande av
nya aktier, som vid aktiekapitalets ökning skall tillkomma varje slag av
aktier.

Avser beslut, varigenom i bolagsordningen intages förbehåll, som i 65 g
2 mom. sägs, icke bolagets samtliga aktier, och åsämjas ej aktieägarna, beträffande
vilka förbehållet skall gälla, varde frågan därom avgjord genom
lottning, som anställes å bolagsstämma i sammanhang med beslutet.

127 §.

461

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Har i bolag, där aktier av olika slag finnas, beslut fattats, som avser nedsättning
av aktiekapitalet genom minskning med lika belopp av samtliga aktier
av visst slag eller sammanläggning av dessa aktier, och innehåller beslutet
tillika, att till reservfonden eller säkerhetsfonden skall avsättas ett mot
nedsättningen svarande belopp, vare, änskönt genom beslutet den rätt som
tillkommer dessa aktier försämras, beslutet giltigt, där det å sista stämman
biträtts av minst nio tiondelar av samtliga röstande för nämnda slag av aktier
och de som biträtt beslutet tillika företrätt minst tre fjärdedelar av
dessa aktier.

Är för giltighet av beslut som ovan sägs något ytterligare villkor bestämt
i bolagsordningen, lände det till efterrättelse.

Skall beslut om nedsättning av aktiekapitalet genomföras medelst sammanläggning
av aktier, och erfordras enligt 334 § 1 mom. att samtliga aktieägare
förena sig om sammanläggningen, vare nedsättningsbeslutet ej gällande,
med mindre samtliga aktieägare förenat sig därom.

128 §.

Har beslut fattats om ändring av bolagsordningen enligt 125 § 1 mom.
andra stycket eller tredje stycket jämfört med andra stycket eller om nedsättning
av aktiekapitalet enligt 127 § andra stycket, vare aktieägare, vars rätt
genom beslutet försämras och som å sista stämman röstat mot beslutet, berättigad
påkalla, att hans aktier varda efter vad i 335 § stadgas inlösta av
de aktieägare, som å nämnda stämma röstat för beslutet, om han å stämman
gjort förbehåll därom. Samma rätt tillkomme ock aktieägare, som röstat emot
bolagsordningsändring som beslutats enligt 125 § 2 mom. första stycket.

129 §.

Beslut om ändring av grunderna fattas av styrelsen.

130 §.

462

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

nan registrering skett. Vid anmälningen skola fogas två enligt 341 § andra
stycket bestyrkta avskrifter av protokoll som förts i ärendet samt av Konungens
beslut om stadfästelse.

Avser beslutet sådan ändring av bolagsordningen att däri intages förbehåll
som i 65 § sägs, skall vid anmälningen fogas intyg av två personer, att på
varje brev å aktie som avses med förbehållet påskrift skett om den i förbehållet
bestämda inskränkningen i rätten till aktie; är förbehållet sådant
som i 65 § 2 mom. sägs skall vid anmälningen tillika fogas en av samtliga
styrelseledamöter och verkställande direktören underskriven försäkran att
enligt aktieboken de aktier, som förbehållet avser, icke innehavas av andra
än som utan hinder av förbehållet må förvärva därmed avsedda aktier.

Om talan å bolagsstämmobeslut.

131 §.

/ mom. Menar styrelsen, styrelseledamot, verkställande direktören eller
aktieägare att beslut, som fallals å bolagsstämma, icke tillkommit i behörig
ordning eller eljest strider mot denna lag eller bolagsordningen eller grunderna,
äge därå tala genom stämning å bolaget. Rätt till sådan talan äge ock
den som förmår visa, att styrelsen obehörigen vägrat att införa honom såsom
aktieägare i aktieboken.

Grundas talan därpå, att beslutet icke tillkommit i behörig ordning eller att
det eljest kränker allenast aktieägares rätt, skall talan väckas inom tre månader
från beslutets dag. Försummas det, vare beslutet gällande.

Hava vid bolagsstämmobeslut, som skall anmälas för registrering, i denna
lag eller bolagsordningen upptagna föreskrifter om särskild röstpluralitet icke
rätteligen iakttagits, vare, ehuru klandertalan ej väckts, beslutet icke gällande,
utan så är att i strid mot 304 § 2 mom. registrering av beslutet ägt rum.

2 mom. Har talan a bolagsstämmobeslut anhängiggjorts, äge domstolen,
när skäl därtill förekommer, att innan målet avgöres förordna att beslutet
ej må verkställas. Om förordnandet skall, där beslutet är av beskaffenhet att
böra registreras, meddelande ofördröjligen genom rättens försorg avsändas
för registrering.

Domstols dom, varigenom bolagsstämmobeslut upphävts eller ändrats, gälle
jämväl för de aktieägare som ej fört talan.

132 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

463

Om förlängning av försäkringsaktiebolags koncession.

133 §.

Har koncession för bestämd tid beviljats försäkringsaktiebolag, må till Konungen
ställd ansökan om förlängning av koncessionen inlämnas till försäkringsinspektionen
sist sexton månader före utgången av den löpande koncessionen.

Vid ansökningen skall fogas enligt 341 § andra stycket bestyrkt avskrift av
protokoll som förts i ärendet.

Om likvidation och upplösning.

134 §.

Bolagsstämma äger besluta att bolaget skall träda i likvidation. Har försäkringsinspektionen
lämnat meddelande till rätten enligt 42 § eller har förhållande
inträffat som i 135 § sägs, skall beslutet fattas enligt 111 § första
stycket 5 och 6. Samma lag vare beträffande beslut i fall som avses i 139 §.
Beslut att bolaget skall träda i likvidation vare eljest icke giltigt, med mindre
samtliga aktieägare förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra
följande bolagsstämmor och å den sista stämman biträtts av minst två
tredjedelar av samtliga röstande. Är för giltighet av beslutet något ytterligare
villkor bestämt i bolagsordningen, lände det till efterrättelse.

135 §.

eller har för bestämd tid beviljad koncession gått till ända utan att ny
koncession beviljats,

eller har Konungen förklarat koncessionen förverkad,
och varder ej på grund av anmälan inom sex veckor därefter enligt 144 §
i registret infört att bolaget trätt i likvidation, förklare rätten, på ansökan
av styrelseledamot, verkställande direktören eller aktieägare eller på anmälan
av försäkringsinspektionen, och efter bolagets hörande, att bolaget skall träda
i likvidation; och förelägge rätten bolaget att inom viss tid, ej understigande
sex veckor, till rätten ingiva bevis, att registrering skett på grund av anmälan
enligt 144 §, vid äventyr att eljest en eller flera likvidatorer förordnas av
rätten.

464

Kungl. Maj.ts proposition nr SO.

136 §.

Har aktiekapitalet till två tredjedelar eller den mindre del, som kan vara
bestämd i bolagsordningen, gått förlorat och har ej, inom fyra månader från
den bolagsstämma, å vilken enligt 139 § likvidationsbalansräkning framlagts,
bristen blivit fylld eller ock registrering skett därom att aktiekapitalet enligt
63 § nedsatts sålunda att täckning därför föreligger jämlikt likvidationsbalansräkning,
äge styrelseledamot, verkställande direktören eller aktieägare hos
rätten göra ansökan att bolaget skall förklaras skyldigt att träda i likvidation.
Anmälan må ock göras av försäkringsinspektionen.

Sker ansökan eller anmälan, skall rätten ofördröjligen utfärda kallelse å
bolaget samt å aktieägare, som vilja yttra sig i ärendet, att inställa sig för rätten
å utsatt dag, minst två och högst fyra månader därefter, då frågan om
bolagets trädande i likvidation skall prövas av rätten. Kallelsen skall delgivas
bolaget på sätt om stämning i tvistemål är stadgat. Det åligger styrelsen att
genast utlysa bolagsstämma för meddelande om kallelsen.

Visas att aktiekapitalet till den del som i första stycket sägs gått förlorat,
och har ej senast å den för ärendets handläggning utsatta dagen anmälts
och styrkts att bristen i aktiekapitalet blivit fylld eller att beslut om sådan
nedsättning av aktiekapitalet varom i första stycket sägs blivit registrerat,
förklare rätten att bolaget skall träda i likvidation. I fråga om beslutet och om
förordnande av likvidatorer, så ock om avsändande av meddelande och underrättelse
till försäkringsinspektionen skall gälla vad i 135 § är stadgat.

137 §.

Saknar försäkringsaktiebolag till registret anmäld behörig styrelse eller
verkställande direktör, vare styrelseledamot, verkställande direktören, aktieägare
eller borgenär, så ock envar annan, vars rätt kan vara beroende av att
någon finnes som äger företräda bolaget, berättigad att hos rätten göra ansökan,
att bolaget skall förklaras skyldigt att träda i likvidation.

Där förhållande som avses i första stycket varder för försäkringsinspektionen
kunnigt, skall inspektionen ofördröjligen därom göra anmälan hos
rätten.

465

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

styrelse skall hava sitt säte, minst två och högst fyra månader före inställelsedagen.
Rätten äge, där så äskas eller eljest finnes erforderligt, förordna en
eller flera sysslomän att taga bolagets egendom under vård samt bevaka dess
angelägenheter och företräda bolaget till dess rätten meddelat beslut i ärendet.

Genom rättens försorg skall till försäkringsinspektionen ofördröjligen avsändas
dels för registrering meddelande om beslutet att bolaget skall träda i
likvidation, dels ock underrättelse om förordnande av likvidator med angivande
av hans fullständiga namn och postadress. Förordnas syssloman, skall
ock för registrering ofördröjligen avsändas meddelande därom med angivande
av sysslomannens fullständiga namn och hemvist.

138 §.

I ärende varom i 135—137 §§ förmäles skall för de kostnader som sökanden
fått vidkännas för delgivning eller kungörelse av kallelse samt för expeditioner
i ärendet gottgörelse till honom utgå av bolagets medel, där bolaget förklaras
skola träda i likvidation eller rätten eljest prövar skäligt att gottgörelse
utgår.

139 §.

Det åligger styrelsen och verkställande direktören att, när helst anledning
yppas till antagande att aktiekapitalet till den del som i 136 § sägs gått förlorat,
ofördröjligen upprätta särskild balansräkning för utrönande av bolagets
ställning (likvidationsbalansräkning).

I likvidationsbalansräkningen skola tillgångarna upptagas till värde, som
skall beräknas enligt vad i 93 § 1 mom. andra stycket är stadgat. Tillgångar
som avses i 93 § 2 mom. första stycket må dock, även om nämnda värde är
lägre, upptagas till det belopp, som motsvarar kostnaderna för deras anskaffning
med avdrag av den värdeminskning för vilken enligt sistnämnda moment
andra och tredje styckena avskrivning bör äga rum. I övrigt skall beträffande
balansräkningen gälla de bestämmelser som avses i 93 och 94 §§.

Visar likvidationsbalansräkningen att aktiekapitalet till den del som i 136 §
sägs gått förlorat, skall styrelsen, sedan yttrande däröver inhämtats av revisorerna,
ofördröjligen kalla aktieägarna till bolagsstämma för prövning av
balansräkningen och frågan om bolaget skall träda i likvidation. Minst en
vecka före stämman skola genom styrelsens och verkställande direktörens
försorg avskrift av likvidationsbalansräkningen och av revisorernas yttrande
avsändas till försäkringsinspektionen samt huvudskriften eller avskrift hål30
Iiihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 50.

466 Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

las hos bolaget tillgänglig för aktieägarna. Huvudskriften skall ock framläggas
å stämman.

140 §.

Beslutar bolagsstämma att bolaget skall träda i likvidation, välje stämman
en eller flera likvidatorer. Stämman må ock utse en eller flera suppleanter.
Enligt bestämmelse, som på grund av särskild lag eller författning eller eljest
intagits i bolagsordningen, må en eller flera likvidatorer kunna tillsättas på
annat sätt att jämte de å bolagsstämman valda deltaga i likvidationen.

Då likvidatorer utsetts å bolagsstämma eller förordnats av rätten, skall bolaget
anses hava trätt i likvidation, såframt ej bolagsstämman, efter vad i
134 § sägs, beslutat att likvidationen skall inträda först å senare dag.

Finnes i bolagsordningen bestämmelse som i första stycket sägs, åligger
det styrelsen, verkställande direktören eller likvidator att ofördröjligen giva
den som enligt nämnda bestämmelse skall tillsätta likvidator underrättelse
om bolagsstämmans eller rättens beslut att bolaget skall träda i likvidation.

Angående likvidator som förordnas av försäkringsinspektionen stadgas i
293 §.

141 §.

142 §.

Likvidator skall vara myndig här i riket bosatt svensk medborgare.

Uppdraget att vara likvidator gälle intill dess likvidationen blivit avslutad,
men den som meddelat uppdraget må när som helst entlediga likvidatom och
utse annan i hans ställe. Bolagsstämma äger ock utse likvidator i stället för
likvidator, som förordnats av rätten i annat fall än nedan i fjärde stycket
eller i 143 § andra stycket sägs.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

467

fall i fråga om likvidator, som blivit tillsatt i annan ordning, skola övriga
likvidatorer ofördröjligen underrätta den som tillsatt honom. Finnas ej andra
likvidatorer, skall försäkringsinspektionen på ansökan av aktieägare ofördröjligen
utlysa bolagsstämma för val av ny likvidator.

Visar likvidator uppenbarligen motvilja eller försummelse vid fullgörande
av sitt uppdrag, äge rätten, på anmälan av försäkringsinspektionen eller likvidationsrevisor
och efter likvidatorns hörande, entlediga honom och förordna
annan i hans ställe. Har rätten entledigat likvidator och i hans ställe
förordnat annan, skall underrättelse därom med angivande av dennes fullständiga
namn och postadress genom rättens försorg ofördröjligen avsändas
till försäkringsinspektionen.

Vad i denna paragraf är stadgat om likvidator skall i tillämpliga delar
gälla beträffande suppleant för likvidator.

143 §.

Har i fall, då likvidator skall tillsättas enligt bestämmelse i bolagsordningen
som avses i 140 § första stycket, sådan likvidator ej tillsatts, skall ersättare
förordnas av rätten på ansökan eller anmälan som i första stycket sägs.

Genom rättens försorg skall till försäkringsinspektionen ofördröjligen avsändas
underrättelse om förordnande av likvidator med angivande av hans
fullständiga namn och postadress.

144 §.

Likvidatorerna skola ofördröjligen för registrering anmäla att bolaget trätt
i likvidation eller, där likvidationen efter vad i 134 § sägs skall inträda a
viss kommande dag, att bolaget träder i likvidation nämnda dag. Anmälningen
skall innehålla uppgift om dagen för val eller rättens förordnande. I
övrigt skall beträffande anmälan för registrering rörande likvidator eller
suppleant för honom eller i fråga om rätt att under likvidationen teckna
bolagets firma eller om ändring av bolagets postadress vad i 29 och 90 §§ är
stadgat för där avsedda fall äga motsvarande tillämpning.

145 §.

468

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

dant val. Bolagsstämma må ock utse en eller flera suppleanter. Likvidationsrevisor
och suppleant må när som helst entledigas och annan utses i hans
ställe.

Vad i 29 §, 99 § tredje, fjärde och femte styckena, 100 §, 101 §, 102 §
1 mom. och 114 § är stadgat om revisor och suppleant för revisor, om revisors
rättigheter och skyldigheter samt om anmälan eller meddelande för
registrering beträffande revisor skall i tillämpliga delar gälla rörande likvidationsrevisor
och suppleant, där ej annat följer av vad här nedan är stadgat.

Angående likvidationsrevisor som förordnas av försäkringsinspektionen
stadgas i 293 §.

146 §.

Då bolaget trätt i likvidation, åligger det styrelsen och verkställande direktören
att ofördröjligen avgiva redovisning för sin förvaltning av bolagets angelägenheter
under tid, för vilken redovisningshandlingar ej förut framlagts
å bolagsstämma.

Redovisningshandlingarna skola av likvidatorerna ofördröjligen i huvudskrift
eller avskrift överlämnas till revisorerna, som hava att inom en månad
avgiva revisionsberättelse. Redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen
skola av likvidatorerna så snart ske kan framläggas å bolagsstämma;
och skall å denna stämma till behandling företagas frågan om beviljande av
ansvarsfrihet åt styrelsens ledamöter och verkställande direktören för den tid
redovisningen omfattar.

1 fråga om styrelsens och verkställande direktörens redovisning, om revisorernas
granskning och revisionsberättelsen, om handlingars framläggande
å bolagsstämma, tillhandahållande under viss tid före denna och insändande
till försäkringsinspektionen, om behandlingen av frågan om ansvarsfrihet
samt om anställande av talan mot styrelseledamot eller verkställande direktören
skola i tillämpliga delar gälla de bestämmelser, som avses i 91—96,
102—105, 113, 118, 120—124 och 284 §§. Omfattar den tid, för vilken redovisning
skall avgivas enligt första stycket, även föregående räkenskapsår,
skall särskild redovisning avgivas för nämnda år och skall därvid jämväl
97 § äga tillämpning.

147 §.

1 mom. Vad i 113, 114 och 117 §§ är stadgat om rätt för aktieägare att
få ärende hänskjutet till prövning å bolagsstämma och att påfordra utlysande
av stämma skall äga motsvarande tillämpning under likvidation, varvid
såsom ordinarie skola anses stämmor enligt 146, 154 och 157 §§.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

469

148 §.

Det åligger likvidatorerna att ofördröjligen söka kallelse å bolagets okända
borgenärer samt upprätta och i bolagets inventariebok införa inventarium
och balansräkning.

I inventarium och balansräkning för försäkringsaktiebolag i likvidation
skola upptagas bolagets tillgångar och skulder, tillgångarna till värde som
skall beräknas enligt vad i 93 § 1 mom. andra stycket är stadgat. Aktiekapitalet
skall i balansräkningen upptagas inom linjen. Finnes skuld till stiftelse,
som bildats enligt lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser,
skall skulden i balansräkningen redovisas i särskild post. I övrigt
skall beträffande inventarium och balansräkning för försäkringsaktiebolag i
likvidation gälla vad i 7 och 8 §§ bokföringslagen är stadgat.

Likvidatorerna skola ofördröjligen överlämna ett av dem underskrivet
exemplar av balansräkningen till likvidationsrevisorema.

149 §.

Där ej annat föranledes av bestämmelserna i 296—299 §§, skola likvidatorerna
förvalta bolagets angelägenheter under likvidationen.

Det åligger likvidatorerna att så snart ske kan förvandla bolagets egendom
i penningar, i den mån det erfordras för likvidationen, samt att verkställa
betalning av bolagets skulder. Bolagets rörelse må fortsättas i den omfattning
som är nödvändig för en ändamålsenlig avveckling. Likvidatorerna
skola föranstalta om skifte av bolagets behållna tillgångar, där ej annat följer
av bolagsordningen.

Bolagets egendom må ej avyttras under hand utan samtycke av den av
försäkringsinspektionen förordnade likvidatorn. Finnes denne hava utan skäl
vägrat sitt samtycke, äge försäkringsinspektionen på ansökan av övriga likvidatorer
tillåta försäljningen. Samtycke, som nu är sagt, vare ej av nöden där
likvidatorerna vilja till gällande börspris överlåta å fondbörs noterat värdepapper.

Angående förbud mot meddelande av försäkringar stadgas i 165 §.

150 §.

Med de inskränkningar, som följa av vad i 149 § samt i 296—299 §§ eller
eljest om likvidation är stadgat, skall i fråga om likvidatorers befogenhet
att företräda bolaget så ock om deras rättigheter och skyldigheter i övrigt
i tillämpliga delar gälla vad i denna lag är stadgat angående styrelse eller
styrelseledamot, dock med iakttagande av att likvidatorerna skola svara jämväl
för de åligganden som enligt denna lag ankomma på verkställande direktör.
Hava två eller flera likvidatorer utsetts, skall åt en av dem uppdragas
att fullgöra verkställande direktörens skyldigheter i avseende å bolagets bokföring
och medelsförvaltning.

151 §.

Under likvidation skall bolagets firma tecknas med tillägg av orden »i
likvidation». I övrigt skall vad i 87 § första stycket finnes föreskrivet i fråga

470

Kungl. Ma[:ts proposition nr 50.

om undertecknande av handling, som utfärdas för bolaget, äga motsvarande
tillämpning under bolagets likvidation.

Har av likvidatorerna eller annan ställföreträdare för bolaget handling utfärdats
utan sådan firmateckning som i första stycket sägs, och framgår icke
av handlingens innehåll såväl att den utfärdats å bolagets vägnar som ock
att bolaget är i likvidation, svare de, som undertecknat handlingen, för vad
genom handlingen må hava slutits, en för alla och alla för en, såsom för egen
skuld. Sådan ansvarighet skall dock ej åvila undertecknarna, där av omständigheterna
vid handlingens tillkomst framgick, att den utfärdades för bolaget
och att detta var i likvidation, samt den till vilken handlingen ställts av bolaget
erhåller behörigen undertecknat godkännande av handlingen utan oskäligt
dröjsmål efter det begäran därom framställts eller personlig ansvarighet
gjorts gällande mot undertecknarna.

152 §.

Det aligger likvidatorerna att för varje räkenskapsår avgiva redovisning
för förvaltningen av bolagets angelägenheter genom avlämnande av balansräkning
avseende bolagets ställning balansdagen, likvidationsräkning och förvaltningsberättelse.
Dessa redovisningshandlingar skola vara underskrivna av
samtliga likvidatorer. Vad i 91 § andra stycket är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning. Har bolaget under räkenskapsåret fortsatt rörelsen eller
viss lörelsegren, skall dock häröver avgivas sådan vinst- och förlusträkning
som avses i 95 §.

Likvidatorerna skola i likvidationsräkningen upptaga redovisning för inkomster
och utgifter under räkenskapsåret, därvid inkomsterna å försäljning
av bolagets tillgångar skola fördelas efter de i balansräkningen upptagna tillgångsposterna
samt bland utgifterna skola för sig upptagas dels belopp, som
erlagts i betalning för bolagets skulder, och dels övriga utgifter i lämpliga
poster.

o I förvaltningsberättelsen skall, i den mån det finnes kunna ske utan förfång
för bolaget, upplysning lämnas om likvidationens gång. Hava tillgångar
i balansräkningen upptagits till lägre eller högre värde än i närmast föregående
balansräkning, skola i förvaltningsberättelsen angivas de belopp, varmed
nedsättning eller höjning skett av de under särskild post i balansräkningen
upptagna tillgångarnas sammanlagda värde.

Har likvidationen ej avslutats inom två år, skola i nästa förvaltningsberättelse
de hinder uppgivas, som därför mött.

Inom två månader efter räkenskapsårets slut skola likvidatorerna till likvidationsrevisorerna
i huvudskrift eller avskrift avlämna redovisningshandlingarna.

153 §.

471

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

visionsberättelsen, som skall vara underskriven av likvidationsrevisorerna,
skall innehålla uttalande, huruvida enligt deras mening likvidationen onödigt
fördröjes eller icke. Om revisionsberättelsens innehåll i övrigt och om redovisningshandlingarnas
återställande och förseende med påskrift skall i tilllämpliga
delar gälla vad i 103 § och 104 § 1 mom. är stadgat. Hör till bolaget
stiftelse som i 105 § sägs, skall vad där är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

154 §.

Sedan likvidationsrevisorerna till likvidatorerna avlämnat sin revisionsberättelse,
skola likvidatorerna ofördröjligen kalla aktieägarna till bolagsstämma
för granskning av redovisningen. Rörande framläggande av redovisningshandlingarna
och revisionsberättelsen å stämman och deras tillhandahållande
åt aktieägarna under viss tid före stämman skall gälla vad i 113 § stadgas.

Angående insändande av redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen
till försäkringsinspektionen gäller vad i 284 § stadgas.

155 §.

156 §.

Aktieägare vare berättigad att vid skifte av bolagets behållna tillgångar bekomma
vad å hans aktier belöper i förhållande till hela aktiekapitalet. Innehåller
bolagsordningen bestämmelser, som avvika från vad sålunda stadgas,
lände de till efterrättelse.

Då utskiflning verkställes, skola aktiebreven genom likvidatorernas försorg
förses med påskrift därom.

Förmenar aktieägare att han vid skifte icke bekommit vad på honom belöper
enligt första stycket, skall han vid talans förlust anhängiggöra sin talan
mot bolaget inom tre månader efter det slutredovisning framlades å bolagsstämma.
I fråga om aktieägares återbäringsskyldighet och om likvidators
ansvarighet skall vad i 155 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

Har aktieägare icke inom fem år efter det slutredovisning framlades å bolagsstämma
anmält sig att lyfta vad han vid skiftet bekommit, vare han förlustig
sin rätt därtill. Äro medlen i förhållande till de skiftade tillgångarna

472

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

att anse som ringa, äge rätten på anmälan av likvidatorerna förordna att de
skola tillfalla allmänna arvsfonden; i annat fall skall vad i 159 § är stadgat
äga tillämpning.

157 §.

Sedan likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag, skola de så snart ske kan avgiva
slutredovisning för sin förvaltning genom avlämnande av förvaltningsberättelse
rörande likvidationens gång från likvidationens början till dess avslutande.
Berättelsen skall ock innehålla redogörelse för utskiftning. Vid berättelsen
skola fogas redovisningshandlingar för hela likvidationstiden. Berättelsen
och redovisningshandlingarna skola i huvudskrift eller avskrift avlämnas
till likvidationsrevisorerna, vilka hava att inom en månad därefter
avgiva en av dem underskriven revisionsberättelse över förvaltningen under
likvidationen och återställa handlingarna. Om revisionsberättelsens innehåll
och om redovisningshandlingarnas återställande och deras förseende med påskrift
skall i tillämpliga delar gälla vad i 103 § och 104 § 1 mom. är stadgat.
Hör till bolaget stiftelse som i 105 § sägs, skall vad där är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

Efter det revisionsberättelsen avlämnats till likvidatorerna, skola dessa
ofördröjligen kalla aktieägarna till bolagsstämma för granskning av slutredovisningen.
Angående redovisningshandlingarnas och revisionsberättelsens
framläggande å stämman och tillhandahållande åt aktieägarna under viss tid
före stämman skall gälla vad i 113 § stadgas; dock äge aktieägare allenast
på egen bekostnad bekomma avskrift av nämnda handlingar.

Angående insändande av redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen
till försäkringsinspektionen gäller vad i 284 § stadgas.

158 §.

159 8.

Yppas, efter det bolaget skall anses upplöst, tillgång för bolaget eller väckes
talan mot bolaget eller uppkommer eljest behov av likvidationsåtgärd,
skall likvidationen fortsättas. Anmälan härom skall av likvidatorerna ofördröjligen
göras för registrering.

Beträffande kallelse till den bolagsstämma, som efter likvidationens återupptagande
först skall hållas, gälle vad i 115 § tredje stycket är stadgat.

Kungi. Maj:ts proposition nr 50.

473

160 §.

Rörande beslut om avträdande av försäkringsaktiebolags egendom till konkurs
skall meddelande samtidigt med kungörelsen om beslutet genom konkursdomarens
försorg till försäkringsinspektionen avsändas för registrering.

Under konkurs företrädes bolaget såsom konkursgäldenär av styrelsen och
verkställande direktören eller, där vid konkursens början sysslomän enligt
137 § eller likvidatorer voro utsedda, av dessa; dock må i behörig ordning
kunna utses styrelse i stället för sysslomän ävensom nya styrelseledamöter
eller nya likvidatorer.

Det åligger konkursförvaltaren, då konkurs avslutats, att för registrering
ofördröjligen avsända meddelande därom med angivande huruvida överskott
finnes eller icke. Är konkursförvaltare ej tillsatt, skall sådan anmälan göras
av konkursdomaren.

161 §.

Där efter avslutande av försäkringsaktiebolags konkurs överskott ej finnes,
anses bolaget upplöst, då konkursen avslutades.

Finnes överskott, skall likvidation verkställas och gälle i avseende dära
bestämmelserna i 140—145 samt 147—158 §§. Har ej inom en månad efter
konkursens avslutande för registrering anmälts, att bolaget trätt i likvidation,
förklare rätten, på ansökan av styrelseledamot, verkställande direktören, aktieägare
eller borgenär eller på anmälan av försäkringsinspektionen, att bolaget
skall träda i likvidation. I fråga om ärendets handläggning och om
beslutet skall i tillämpliga delar gälla vad i 135 § är stadgat.

Hade bolaget, i fall som avses i andra stycket, trätt i likvidation, innan
dess egendom avträddes till konkurs, gälle vad i 159 § är stadgat.

162 §.

1 mom. Bolagsstämma äger besluta att talan skall på grund av förvaltningen
anställas mot likvidator. Enskild aktieägare äger ock för bolagets räkning
men i eget namn föra sådan talan; och skall i dylikt fall vad i 121 §
sista stycket är stadgat angående rättegångskostnad äga motsvarande tillämpning.

Talan må ej väckas senare än ett år från det slutredovisningshandlingarna
och revisionsberättelsen framlades å bolagsstämma. Har likvidator entledigats
eller eljest avgått eller avlidit före likvidationens avslutande, skall dock
tiden för anställande av talan räknas från den bolagsstämma, vara framlagts
redovisningshandlingar och revisionsberättelse avseende det räkenskapsår, da
avgången eller frånfället inträffade. Vad i 120 § fjärde stycket, 123 § och
124 § andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i avseende
å talan mot likvidator och uppgörelse mellan bolaget och likvidator rörande
honom i sådan egenskap åliggande skadeståndsskyldighet.

2 mom. Beträffande skadeståndstalan mot likvidationsrevisor skall vad i
1 mom. första stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

4*4 Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Talan må ej anställas senare än två år från det slutredovisningshandlingarna
och revisionsberättelsen framlades å bolagsstämma eller, där fråga är om
talan på grund av tillsynen över likvidator som entledigats eller eljest avgått
eller avlidit före likvidationens avslutande eller om talan mot likvidationsrevisor,
som sålunda avgått eller avlidit, från den bolagsstämma, varå framlagts
redovisningshandlingar och revisionsberättelse avseende det räkenskapsår,
då avgången eller frånfället inträffade. Vad i 122 § fjärde stycket, 123 §
och 124 § andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga
om talan mot likvidationsrevisor samt om uppgörelse mellan likvidationsrevisor
och bolaget.

163 §.

Har försäkringsaktiebolag trätt i likvidation på grund av bolagsstämmas
beslut i fall, då i denna lag stadgad anledning därtill icke var för handen
eller allenast anledning som i 136 § sägs förelåg, eller har försäkringsaktiebolag
trätt i likvidation på grund av rättens beslut enligt nämnda paragraf,
och har anledning till likvidation icke senare uppkommit enligt 42 eller 135 §,
äger bolagsstämma, såframt brist i bolagets aktiekapital icke föreligger och
utskiftning av bolagets tillgångar ännu icke börjat, besluta att likvidationen
skall upphöra och bolaget återupptaga sin verksamhet.

Uppkommer fråga om återupptagande av bolagets verksamhet, skall av
likvidatorerna upprättas balansräkning efter de grunder varom stadgas i
139 §. Balansräkningen samt en av likvidatorerna underskriven berättelse rölande
skälen till återupptagande av bolagets verksamhet skola överlämnas till
likvidationsrevisorerna.

Balansräkningen, berättelsen och yttrandet skola minst en vecka före bolagsstämman
hallas hos bolaget tillgängliga för aktieägarna. Dessa handlingar
skola jämväl framläggas å stämman.

Beslutet om återupptagande av bolagets verksamhet må ej gå i verkställighet,
innan registrering skett.

475

Kungi. Maj.ts proposition nr 50.

164 §

Har, sedan försäkringsaktiebolag trätt i likvidation, genom domstols lagakraftägande
avgörande bolagsstämmans eller rättens beslut om likvidation blivit
upphävt och anteckning därom skett i registret, eller registrering om återupptagande
av bolagets verksamhet skett jämlikt 163 §, skola likvidatorerna
ofördröjligen kalla aktieägarna till bolagsstämma för val av styrelse och revisorer.
Likvidatorerna skola ock för sin förvaltning avgiva slutredovisning,
som i 157 § sägs. Redovisningshandlingarna skola avlämnas till likvidationsrevisorerna,
vilkh hava att inom en månad därefter till likvidatorerna avgiva
revisionsberättelse, innefattande särskilt uttalande angående ansvarsfrihet
för dem. Sedan handlingarna av likvidatorerna tillställts styrelsen, skall denna
ofördröjligen kalla aktieägarna till bolagsstämma för fattande av beslut i fråga
om ansvarsfrihet för likvidatorerna. Angående redovisningshandlingarnas och
revisionsberättelsens framläggande å stämman och tillhandahållande åt aktieägarna
under viss tid före stämman skall gälla vad i 113 § är stadgat; dock
äge aktieägare allenast på egen bekostnad bekomma avskrift av nämnda
handlingar. Om kallelse till stämman skall gälla vad om kallelse till extra
bolagsstämma är stadgat; dock skola föreskrivna kallelseåtgärder vara vidtagna
senast två veckor före stämman.

Angående insändande av redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen
till försäkringsinspektionen gäller vad i 284 § stadgas.

165 §.

Har försäkringsaktiebolag trätt i likvidation eller kommit i konkurstillstånd,
må nya försäkringar icke meddelas.

Utan hinder av vad i första stycket är stadgat må dock under bolagets likvidation
sådan livförsäkring meddelas, som föranledes av gällande försäkringsavtal.

II. Om ömsesidigt försäkringsbolag.

Om ömsesidigt försäkringsbolags bildande.

166 §.

1 mom. De som vilja stifta ömsesidigt försäkringsbolag skola upprätta bolagsordning
samt därå söka Konungens stadfästelse. Avser bolagets rörelse
livförsäkring eller avser rörelsen annat slag av försäkring för all framtid
eller för längre tid än tio år, skola lillika enligt vad i 173 § sägs upprättas

476

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

särskilda grunder för verksamheten samt därå sökas Konungens stadfästelse.
Bolagsordningen och grunderna skola vara försedda med stiftarnas bevittnade
namnunderskrifter.

Finnes den tillämnade rörelsen behövlig och även eljest ägnad att främja
en sund utveckling av försäkringsväsendet, stadfäster Konungen bolagsordningen
och grunderna samt beviljar koncession tillsvidare eller, där särskilda
omständigheter därtill föranleda, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver
intill slutet av då löpande räkenskapsår.

2 mom. Å beslut om ändring av stadfäst bolagsordning eller stadfästa grunder
skall ock sökas Konungens stadfästelse. Avser ändringen utvidgning av
bolagets rörelse till ny försäkringsgren eller nytt verksamhetsområde eller
avser ändringen en väsentlig omläggning av rörelsen, skall vad om koncession
för nytt bolag är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Konungen må uppdraga åt försäkringsinspektionen att i Konungens ställe
meddela stadfästelse å ändringsbeslut, som icke avser fall som i första stycket
andra punkten sägs.

3 mom. Ansökan om stadfästelse skall inlämnas till försäkringsinspektionen.

Ansökan om ändring av stadfäst bolagsordning eller stadfästa grunder skall,
sedan beslut om ändringen fattats, göras av styrelsen eller verkställande
direktören. Vid ansökningen skall fogas enligt 341 § andra stycket bestyrkt
avskrift av protokoll som förts i ärendet.

167 §.

Stiftare av ömsesidigt försäkringsbolag skall vara myndig här i riket bosatt
svensk medborgare. Svenska staten samt svensk kommun må ock vara
stiftare.

Den som är i konkurstillstånd kan ej vara stiftare.

Stiftarna skola vara till antalet minst tre.

168 §.

Delägare i ömsesidigt försäkringsbolag äro försäkringstagarna. Återförsäkringstagare
skall dock icke på grund av återförsäkringen anses såsom delägare.

477

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

obegränsad eller till visst belopp begränsad ansvarighet för bolagets förbindelser.

Delägares ansvarighet må göras gällande allenast i den ordning denna lag
föreskriver.

169 §.

ömsesidigt försäkringsbolag må icke, med mindre särskilda skäl till undantag
förefinnas, bildas utan garantikapital.

Garantikapitalet skall bestämmas med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten
av den tillämnade rörelsen samt återbetalas då det ej vidare erfordras
för rörelsens ändamålsenliga bedrivande. Angående villkor för återbetalning
är vidare stadgat i 193 §.

170 §.

Bolagsordning för ömsesidigt försäkringsbolag skall angiva:

1. bolagets firma;

2. föremålet för bolagets verksamhet med särskilt angivande, huruvida
verksamheten skall avse såväl direkt försäkring som återförsäkring;

3. beträffande direkt försäkring här i riket området för sådan verksamhet;

4. den ort inom riket, där bolagets styrelse skall hava sitt säte;

5. antalet styrelseledamöter och, där suppleanter för dem skola finnas,
antalet styrelsesuppleanter, antalet revisorer, tiden för styrelseledamots och
revisors uppdrag, så ock, där styrelseledamot och styrelsesuppleant eller revisor
och revisorssuppleant ej skola väljas å bolagsstämma, huru de skola
tillsättas, ävensom huruvida revisor skall vara auktoriserad revisor eller godkänd
granskningsman;

7. tiden för ordinarie bolagsstämmas hållande, vilken tid, i fråga om stämma
som i 213 § sägs, skall bestämmas till viss period, icke överstigande tre
månader, inom sex månader från nästföregående räkenskapsårs utgång;

8. grunderna för utövande av rösträtt och fattande av beslut å bolagsstämma,
med särskilt angivande, huruvida och i vilken män delägarnas rösträtt
skall utövas genom utsedda delegerade;

9. det sätt, varpå kallelse till bolagsstämma skall ske och andra meddelanden
kungöras delägarna eller röstberättigade, som icke äro delägare,
ävensom den tid före stämma, da föreskrivna kallelseatgärder senast skola
vara vidtagna;

10. där ej för bolagets förbindelser häfta allenast dess tillgångar, intill
vilket belopp och i vilken ordning delägarna äro för bolagets förbindelser
personligen ansvariga;

478

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

12. de grunder, enligt vilka eljest skall förfogas över uppkommen vinst,
med särskilt angivande i fråga om livförsäkringsrörelse i vad mån avsättning
skall ske till regleringsfond;

13. antal och belopp av försäkringar, som skola vara tecknade, innan bolaget
må anses bildat;

14. beträffande annan försäkring än livförsäkring, regler för begränsning
av den ansvarighet bolaget må utan återförsäkring ikläda sig på en och samma
risk;

15. där verksamheten avser såväl direkt försäkring som återförsäkring,
regler för återförsäkringens begränsning i förhållande till den direkta försäkringen; ävensom

där garantikapital förskjutes;

16. garantikapitalets belopp;

17. i vilken ordning garant skall inbetala tecknat garantibelopp;

18. huruvida och i vilken ordning ränta skall erläggas å garantikapitalet
och vinst utdelas till garant, så ock i vilken ordning garantikapitalet skall
återgäldas;

19. huruvida och i vilken mån rösträtt å bolagsstämma må tillkomma
garant.

Antalet styrelseledamöter, styrelsesuppleanter och revisorer kan så bestämmas,
att lägsta och högsta antalet angives.

Bolagsordningen skall jämväl innehålla bestämmelser ej mindre om den
tid, ej överstigande sex månader från det stadfästelse å bolagsordningen
meddelats, inom vilken konstituerande stämma skall hållas, än även om
grunderna för utövande av rösträtt och fattande av beslut å sådan stämma.

171 §.

ömsesidigt försäkringsbolags firma skall innehålla orden ömsesidig samt
försäkring. I fråga om bolag, vars verksamhet endast avser att meddela försäkring
av egendom inom ett län, skall firman angiva området för bolagets
verksamhet men må ordet ömsesidig utelämnas.

172 §.

Vid bestämmande av antal och belopp av försäkringar, som skola vara
tecknade, innan ömsesidigt försäkringsbolag må anses bildat, skall hänsyn
tagas till beskaffenheten av den tillämnade rörelsen och till garantikapitalets
storlek.

479

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

173 §.

För livförsäkring skola grunder upprättas beträffande

1. beräkning av försäkringspremier och premiereserv;

2. avsättning till och användning av utjämningsfond;

3. försäkringstagares rätt till återköp och fribrev;

4. belåning av försäkringsbrev hos bolaget;

5. verkan av underlåten premiebetalning;

6. återbäring till försäkringstagarna; samt

7. begränsning av den ansvarighet bolaget må utan återförsäkring ikläda
sig på en och samma risk.

Om grunder för livförsäkring stadgas vidare i 263—265, 267—270 och
273 §§.

174 §.

Skall förbehåll träffas enligt 344 § om tvisters avgörande av skiljemän,

eller skall bolaget driva försäkringsrörelse i utlandet,

eller skall bolagets verksamhet upphöra efter viss tid eller under visst
villkor, *

varde bestämmelse härom intagen i bolagsordningen.

Där kalenderåret ej skall utgöra bolagets räkenskapsår, varde räkenskapsåret
angivet i bolagsordningen.

Skall om användande av bolagets behållna tillgångar vid dess upplösning
gälla annat än i denna lag stadgas, varde bestämmelse härom intagen i bolagsordning^.

175 §.

Sedan stadfästelse å bolagsordningen meddelats, skall teckning av försäkringar
i bolaget ske å teckningslista som upprättats av stiftarna och försetts
med deras bevittnade namnunderskrifter. Teckning må ock ske å sådan avskrift
av teckningslistan, som bestyrkts av notarius publicus eller landsfiskal
eller av stiftarna. Vid teckningslistan skall vara fogad på enahanda sätt styrkt
avskrift av Konungens beslut om stadfästelse.

När teckning sker, böra tecknarna vid sina namn angiva yrke och postadress.

176 §.

480

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

177 §.

Teckning av försäkring må å konstituerande stämma icke tagas i beräkning
där den skett annorledes än å teckningslista i huvudskrift eller sådan avskrift
som i 175 § sägs eller där teckningen gjorts med förbehåll.

178 §.

Har ej beslut om bolagets bildande fattats å konstituerande stämma inom
den i bolagsordningen föreskrivna tiden eller å stämma, till vilken frågan uppskjutits
enligt 182 §, vare teckning av försäkring eller garantikapital icke vidare
bindande.

Samma lag vare, där genom lagakraftägande beslut frågan om bolagets
registrering förklarats förfallen eller ansökan om bolagets registrering blivit
avslagen.

179 §.

Ej må, sedan bolaget registrerats, sådan grund för tecknings ogiltighet, som
avses i 177 § och 178 § första stycket, göras gällande, utan så är att den
hos försäkringsinspektionen anmälts före registreringen.

180 §.

Konstituerande stämma skall utlysas av stiftarna att inom tid, som blivit
bestämd i bolagsordningen, hållas å ort inom riket. Kallelsen skall senast två
veckor före stämman kungöras i allmänna tidningarna och tidning inom den
ort, där bolagets styrelse skall hava sitt säte. Skriftlig kallelse skall ock med
posten avsändas till envar, som tecknat försäkring och vid sitt namn angivit
postadress ävensom till garant, som är röstberättigad.

181 §.

Å konstituerande stämman skola stiftarna framlägga Konungens beslut om
stadfästelse samt teckningslistan i huvudskrift. Har teckning skett å avskrifter
av teckningslistan, skola ock dessa framläggas.

Stämman skall öppnas av den stiftarna därtill utsett. Där de närvarande ej
enhälligt utse ordförande, aligger det den som öppnat stämman att såsom ordförande
leda förhandlingarna, till dess röstlängd blivit godkänd och ordförande
valts.

Å stämman skall ordföranden upprätta förteckning över närvarande röstberättigade.
Företrädes någon av ombud, skall jämväl ombudet upptagas.
Därefter skall i förteckningen över närvarande anteckning göras om det röstetal,
som tillkommer envar av dem. Äger någon utöva rösträtt såsom garant
skall detta angivas i förteckningen. Sedan förteckningen enhälligt eller efter

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

481

en på grundval av densamma företagen omröstning godkänts med eller utan
ändring, länder förteckningen till efterrättelse såsom röstlängd.

Utvisa ej teckningslistorna, att försäkringar blivit tecknade till minst det
antal och belopp, som i bolagsordningen föreskrivits, vare frågan om bolagets
bildande förfallen.

Skall garantikapital förskjutas och styrkes ej å stämman att detsamma blivit
inbetalt till den del, som i bolagsordningen föreskrivits, vare lag som i
fjärde stycket sägs.

Vid fortsatt stämma, varom i 182 § förmäles, skall ny röstlängd upprättas.

182 §.

Å konstituerande stämman skall till avgörande företagas, huruvida bolaget
skall komma till stånd. Dock må beslutas, att med frågans avgörande skall
anstå till fortsatt stämma, som utsättes till viss dag minst fyra och högst sex
veckor därefter. Å fortsatt stämma varde frågan om bolagets bildande avgjord
utan vidare uppskov.

Beslutes att bolaget skall komma till stånd, skall bolaget anses bildat; i
annat fall vare frågan om bolagets bildande förfallen.

183 §.

Är ömsesidigt försäkringsbolag bildat, skall val av styrelse och revisorer
förrättas.

Sker det ej å konstituerande stämman, åligger det stiftarna att senast en
månad därefter i den ordning, som skall gälla för kallelse till ordinarie bolagsstämma,
utlysa särskild stämma för ändamålet att hållas så snart ske
kan. Uraktlåtes det, har försäkringsinspektionen att då förhållandet varder
för inspektionen kunnigt ofördröjligen i samma ordning kalla de röstberättigade
till sådan stämma.

I fråga om orten för särskild stämma skall gälla vad om ort för bolagsstämma
är stadgat i 215 §.

184 §.

Vid konstituerande stämman och särskild stämma enligt 183 § skall genom
stiftarnas försorg föras protokoll. Rörande detta protokoll skall vad i 210 §
är stadgat äga motsvarande tillämpning.

185 §.

I fråga om talan å beslut, som fattats på konstituerande stämman eller särskild
stämma enligt 183 §, skall vad om talan å bolagsstämmobeslut är stadgat
i 229 § 1 mom. första stycket och andra stycket första punkten samt 2
mom. så ock i 230 § äga motsvarande tillämpning. Har bolaget i strid mot
vad i 304 § 1 mom. sägs blivit registrerat, ehuru sådan grund till klander
mot beslutet om bolagets bildande förelåg som avses i 229 § 1 mom. andra
och tredje styckena, vare beslutet gällande, om klandertalan ej väckts inom
föreskriven tid eller väckt klandertalan ogillats.

31 Bihanq till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 50.

482

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

186 g.

Sedan styrelse och revisorer utsetts så ock, där enligt bolagsordningen ga
rantikapital skall förskjutas, minst hälften av garantikapitalet erlagts genom
betalning i penningar eller därmed enligt 331 § jämställd betalning samt
stadgad skyldighet att avlämna förbindelser, som i 192 § sägs, fullgjorts, må
bolaget enligt föreskrifterna i denna lag registreras.

187 §.

Handla stiftare eller ock styrelsen, verkställande direktören eller annan,
som enligt 204 §, jämförd med 80 §, är ställföreträdare för bolaget, eller delägare
å bolagets vägnar, innan det registrerats, skola de, som deltagit i åtgärden
eller beslut därom, svara för uppkommande förbindelser, en för alla
och alla för en, såsom för egen skuld; vare tillika, där avtal träffats med någon
som saknade kännedom om att bolaget var oregistrerat, en för alla och
alla för en skyldiga att ställa betryggande säkerhet för förpliktelser, som ej
skola omedelbart fullgöras.

188 §.

Har styrelsen, verkställande direktören eller annan ställföreträdare, som
avses i 204 §, jämförd med 80 §, ingått avtal för oregistrerat bolag, vare avtalet,
där registrering sker, gällande från registreringen, såvida icke den med
vilken avtalet slöts utövar den rätt att frånträda avtalet, som på grund av vad
i andra stycket stadgas må tillkomma honom.

Den med vilken avtalet slöts äge frånträda avtalet, innan det kommit eller
enligt vad i 316 § sägs skall anses hava kommit till hans kännedom, att bolaget
registrerats. Visste han att bolaget var oregistrerat, må han dock ej, med
mindre förbehåll träffats, frånträda avtalet i annat fall än då ansökan om
registrering icke gjorts inom den i 191 § stadgade tiden eller då ansökan, som
gjorts inom denna tid, av försäkringsinspektionen avslagits.

Frånträde skall anses hava ägt rum, när meddelande därom inlämnats för
befordran med post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt sätt avsänts
till ställföreträdare, som ingått avtalet, eller till annan, som utsetts att vara
styrelseledamot, verkställande direktör eller firmatecknare. Den med vilken
avtalet slöts vare pliktig att, på förfrågan huruvida han vill vidbliva avtalet,
inom skälig tid giva besked därom. Förklarar han sig vilja vidbliva avtalet
eller underlåter han att inom skälig tid giva besked, skall han vara bunden av
avtalet som om han vetat att bolaget var oregistrerat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

483

189 §.

190 §.

191 §.

Ansökan om bolagets registrering skall av styrelsen och verkställande direktören
göras senast ett år från det stadfästelse å bolagsordningen meddelats.

Ansökningen skall beträffande styrelseledamot, styrelsesuppleant, verkställande
direktör och vice verkställande direktör innehålla uppgift om fullständiga
namnet ävensom hemvist, så ock förklaring att dessa personer äro
svenska medborgare och ej äro omyndiga. Där enligt bolagsordningen revisor
skall vara auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman, skola
beträffande sådan revisor och suppleant för denne lämnas enahanda uppgifter
under angivande att han är auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman.

I ansökningen skall uppgivas, av vilka och huru bolagets firma skall tecknas,
där den ej tecknas av styrelsen eller av verkställande direktören allenast
på grund av denna lag. Skall firman tecknas av annan person än som avses
i andra stycket första punkten, gälle vad där är sladgat även i fråga om sådan
firmatecknare.

Bolagets postadress skall angivas.

Vid ansökningen skola fogas:

1. de listor å vilka teckning av försäkringar ägt rum;

2. avskrift av protokollet vid konstituerande stämman så ock, om särskild
stämma hållits, av det därvid förda protokollet;

3. två exemplar av Konungens beslut om stadfästelse.

Dessutom skall, där enligt bolagsordningen garantikapital skall förskjutas,
vid ansökningen fogas avskrift av garantiavtalet ävensom en av samtliga
styrelseledamöter och verkställande direktören undertecknad handling innehållande
dels uppgift, huru stor del av garantikapitalet som inbetalts,
samt huruvida och i vad mån förbindelser, som i 192 § omförmälas, blivit
avlämnade, dels ock försäkran alt den anmälda inbetalningen på garantikapitalet
blivit verkställd genom betalning i penningar eller därmed enligt
331 § jämställd betalning.

484

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

I femte och sjätte styckena angivna avskrifter och exemplar av stadfästelsebeslut
skola vara bestyrkta på sätt i 341 § andra stycket stadgas.

Har ej varje styrelseledamot och styrelsesuppleant samt verkställande direktören
och vice verkställande direktör, så ock i övrigt envar, som ensam
eller i förening med annan är bemyndigad att teckna bolagets firma, å ansökningen
egenhändigt skrivit sin av vittnen styrkta namnteckning, skall vid
ansökningen fogas en särskild bilaga, därå namnteckningen finnes och blivit
styrkt av vittnen.

Om inbetalning och återbetalning av garantikapital.

192 §.

1 mom. Senast inom två år från ömsesidigt försäkringsbolags bildande skall,
där garantikapital förskjutes, tecknat garantibelopp vara med penningar eller
därmed enligt 331 § jämställd betalning till fullo inbetalt.

Garant vare skyldig att senast vid bolagets bildande avlämna till bolaget
ställd skriftlig förbindelse å tecknat garantibelopp, som är oguldet. Fordran å
oguldet garantibelopp må, ändå att förbindelse utfärdats, ej av bolaget överlåtas
eller pantsättas.

Innan styrelse valts, må inbetalning av garantibelopp verkställas allenast
genom insättning för bolaget å bankräkning, varom stadgas i 331 §.

2 mom. Varder, efter det ansökan om bolagets registrering gjorts, ytterligare
inbetalning å garantikapital fullgjord, skall inom sex månader efter inbetalningen
anmälan om sålunda inbetalt belopp göras för registrering. Anmälningen,
som skall vara undertecknad av samtliga styrelseledamöter och verkställande
direktören, skall innehålla försäkran att den anmälda inbetalningen
på garantikapitalet blivit verkställd genom betalning i penningar eller
därmed enligt 331 § jämställd betalning eller ock genom kvittning mot skuld
till garant. Därvid skall angivas, huru mycket som guldits genom betalning
och huru mycket som guldits genom kvittning, och skall, där kvittning skett,
tillika försäkras att den enligt styrelsens och verkställande direktörens mening
icke länt till nackdel för bolaget eller dess borgenärer.

193 §.

Återbetalning av garantikapital må icke ske förrän såsom tillgång uppförda
organisationskostnader fullständigt avskrivits samt, där rörelsen avser livförsäkring,
säkerhetsfonden uppgår till det i 271 § angivna minimibeloppet.

Beslut om återbetalning av garantikapitalet, helt eller delvis, må ej bringas
till verkställighet utan försäkringsinspektionens tillstånd.

Verkställd återbetalning skall av styrelsen och verkställande direktören ofördröjligen
anmälas för registrering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

485

Om reservfond så ock om bolagsstämmas rätt att genom vinstutdelning eller
eljest förfoga över bolagets egendom.

194 §.

ömsesidigt försäkringsbolag skall av årsvinsten å annan rörelse än livförsäkringsrörelse,
efter avdrag för vad som åtgår till täckande av möjligen förefintlig
förlust från föregående år, göra avsättning till reservfond med minst
det belopp, som angives i bolagsordningen. Vid beräkning av det belopp, som
sålunda minst skall avsättas, må ej från årsvinsten avdragas den andel däri,
som kan hava tillerkänts styrelseledamot, verkställande direktören eller annan
såsom arvode (tantiem). Sedan fonden uppgått till visst i bolagsordningen
föreskrivet minimibelopp, må vidare avsättning till fonden upphöra; nedgår
fonden under det sålunda föreskrivna beloppet, skall avsättning därtill
ånyo vidtaga.

195 §.

1 mom. Ej må till betalning av ränta enligt garantiavtal eller till utdelning
av vinst åt garant användas annat än den vinst, som förefinnes a rörelsen i
dess helhet enligt fastställd balansräkning för sista räkenskapsåret, i den
mån vinsten icke enligt bestämmelse i denna lag eller i bolagsordningen eller
grunderna skall avsättas till särskild fond.

2 mom. Varder räntebetalning eller vinstutdelning beslutad och verkställd
i strid mot vad i 1 mom. stadgats eller mot bestämmelse i bolagsordningen
eller grunderna, vare garanter, som uppburit sådan betalning eller utdelning,
skyldiga att återbära denna jämte fem procent ränta därå.

Samma lag vare, om betalning eller utdelning skett av vinst som utvisats
av fastställd balansräkning till följd därav att balansräkningen upprättats i
strid mot bestämmelser som avses i 205 §, jämförd med 93 och 94 §§; dock
må betalningen eller utdelningen ej återkrävas från den, som vid dess uppbärande
varken insåg eller bort inse balansräkningens oriktighet.

För brist, som kan uppkomma vid återbäringen, vare de, som medverkat
till beslutet om räntebetalning eller vinstutdelning eller verkställandet av detta
eller till upprättandet eller fastställandet av oriktig balansräkning, ansvariga
efter de beträffande skadeståndsskyldighet i 320, 323 och 324 §§ stadgade
grunderna.

486

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

196 §.

Det tillkommer bolagsstämma att i enlighet med bolagsordningens föreskrifter
besluta, huruvida och i vad mån räntebetalning eller utdelning skall
ske av den vinst som enligt 195 § må användas för sådant ändamål.

Bolagsstämma ma ej besluta om användande av bolagets vinstmedel eller
övriga tillgångar eller om åtagande av förpliktelser för ändamål, som uppenbarligen
är främmande för bolagets verksamhet. Dock äge bolagsstämma
använda tillgångar till allmännyttigt eller därmed jämförligt ändamål, såvitt
det med hänsyn till ändamålets beskaffenhet, bolagets ställning och omständigheterna
i övrigt får anses skäligt.

Bolagsstämma må ej heller, med mindre annat följer av vad i denna lag
eller bolagsordningen är stadgat, besluta om sådan användning av bolagets
tillgångar eller eljest om sådan åtgärd, att uppenbarligen fördel beredes vissa
garanter till nackdel för bolaget eller övriga garanter.

Om uttaxering i ömsesidigt försäkringsbolag.

197 §.

Uppkommer i ömsesidigt försäkringsbolag förlust å annan försäkring än
personförsäkring, skall det belopp, vartill förlusten uppgår, i den mån den
icke varder täckt genom användande av befintliga till framtida förfogande
avsatta medel eller genom nedsättning av reservfonden, med tillägg av högst
en tiondel uttaxeras å dem, som varit delägare i bolaget under hela eller någon
del av det räkenskapsår, varunder förlusten uppkommit. Är delägarnas
personliga ansvarighet begränsad till visst belopp, skall uttaxeringen därefter
jämkas.

Där garantikapital förskjutits, skall vad ovan är stadgat om förlustens täckande
genom uttaxering gälla allenast det belopp, varmed förlusten må överstiga
det inbetalda garantikapitalet till den del detta icke redan återbetalats
till garanterna.

Om täckande av förlust i fråga om livförsäkring eller annan personförsäkring
stadgas i 272 och 273 §§.

198 §.

Uttaxering enligt 197 § skall, efter det balansräkning för räkenskapsåret
blivit av bolagsstämman fastställd, genom styrelsens och verkställande direktörens
försorg ofördröjligen bringas till verkställighet. Inbetalning av

487

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

medel som uttaxerats må fördelas på högst sex terminer, dock att sista inbetalningen
skall vara gjord inom tre år från beslut om uttaxering.

Uttaxeringsbeslut skall, där ej annat är i bolagsordningen bestämt, minst
en månad före varje inbetalningsdag delgivas i den ordning, som finnes stadgad
för kungörande av meddelanden till delägarna.

199 §.

Uttaxering skall ske i förhållande till varje delägares försäkringsbelopp.

Vid nedsättning av delägares andel i premiereserven och av ersättningsbelopp
som belöpa på delägare skola alla andelar och ersättningsbelopp nedsättas
i samma förhållande.

Har någon redan uppburit större ersättning än honom tillkommer efter
ersättningsbeloppens nedsättning, är han skyldig att till bolaget återbära vad
han sålunda för mycket uppburit.

Om bolagsordningen innehåller bestämmelser, som avvika från vad i denna
paragraf är stadgat, vare de gällande.

200 §.

Å delägare uttaxerat belopp, som ej å utsatt tid erlägges, skall ofördröjligen
utsökas. Finnes vid utmätning delägare sakna genast utmätningsbar tillgång
till det utsökta beloppets fulla gäldande eller varder delägares egendom avträdd
till konkurs, skall, i den mån förlust, som jämlikt 197 § skall täckas
genom uttaxering, icke genom de erlagda beloppen blivit täckt, i förra fallet
vad som brister och i senare fallet vad å delägaren belöper uttagas hos övriga
delägare så långt deras ansvarighet räcker; och skola i ty fall de för första
uttaxeringen gällande grunder lända till efterrättelse.

201 §.

Avträdes ömsesidigt försäkringsbolags egendom till konkurs, må delägares
personliga ansvarighet för bolagets förbindelser göras gällande endast i den
mån bolagets tillgångar ej förslå till gäldande av dess skulder samt allenast
i den ordning som i 202 och 203 §§ sägs.

202 §.

Då förslag till slututdelning i bolagets konkurs upprättas, skall, där brist
för borgenärerna uppstår, av konkursförvaltningen jämväl upprättas förslag
till uttaxering å delägarna, så långt deras ansvarighet räcker, av det belopp
som erfordras för bristens täckande. Sådan uttaxering skall verkställas efter
de grunder, som stadgas i 197 och 199 §§, dock att uttaxeringen skall ske a
dem, som vid tiden för konkursansökningens ingivande voro eller under hela
eller någon del av det före nämnda tid närmast förflutna året varit delägare
i bolaget.

Underrättelse om förslagets upprättande skall upptagas i den kungörelse,
som utfärdas angående utdelningsförslaget, och varde därjämte av rättens

488

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

ombudsman meddelad delägarna på sätt om kungörande av meddelanden åt
dem finnes stadgat. Vad konkurslagen innehåller om tillhandahållande av
utdelningsförslag samt om ordningen för klander därå skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om förslag till uttaxering. Klandertalan å sådant förslag
må jämväl av delägare anställas.

203 §.

Sedan förslaget till uttaxering vunnit laga kraft eller blivit av första domstolen
i konkurssaken prövat, aligger det konkursförvaltaren att ofördröjligen
i den ordning, som finnes stadgad för kungörande av meddelanden åt delägarna,
infordra de uttaxerade beloppen.

Infordrat belopp, som ej erlägges å utsatt tid, skall av konkursförvaltaren
utsökas; och vare vid utsökningen förslaget till uttaxering lika gällande som
domstols lagakraftägande dom.

Finnes vid utmätning delägare sakna genast utmätningsbar tillgång till det
utsökta beloppets fulla gäldande, eller varder delägares egendom avträdd till
konkurs, gälle vad i 200 § är stadgat.

Är ej förslaget till uttaxering av alla borgenärerna och delägarna gillat,
ma ej utdelning ske, innan tid för klanders anställande är försutten. Har
förslaget överklagats, ma ej belopp, som klandret avser, annorledes än mot
borgen utdelas, förrän slutlig dom över klandret fallit.

Om styrelse, verkställande direktör och firmateckning.

204 §.

1 mom. Angående styrelse, verkställande direktör och firmateckning skall
för ömsesidigt försäkringsbolag gälla vad i fråga om försäkringsaktiebolag
stadgas i 70—88 §§, dock med iakttagande att den beträffande tiden för val av
styrelseledamot i 70 § tredje stycket upptagna hänvisningen till 113 § i stället
skall avse 213 §, att vad i 73 § tredje stycket sägs om aktieägare
skall äga tillämpning a delägare och garant i ömsesidigt försäkringsbolag,
samt att den i 84 § upptagna hänvisningen till 69 § andra stycket första
punkten och tredje stycket skall avse bestämmelserna i 196 § andra stvcket
första punkten och tredje stycket.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, försäkringsinspektionen
må, när särskilda skäl därtill äro, medgiva undantag från föreskrifterna i 71 §
att verkställande direktör skall utses samt att det skall ankomma på bolagets
styrelse att utse verkställande direktör och vice verkställande direktör, ävensom
från bestämmelsen i 77 § att sådan befattningshavare icke må utses till
ordförande i styrelsen. Skall verkställande direktör ej utses, uppdrage styrelsen
åt en av styrelseledamöterna att fullgöra de skyldigheter, som enligt denna
lag avila verkställande direktören i avseende å bolagets bokföring och medelsförvaltningen,
och svare styrelsen i övrigt för de åligganden, som enligt
denna lag ankomma på verkställande direktören.

2 mom. Vill styrelsen kära till bolaget, skall styrelsen kalla de röstberättigade
till bolagsstämma för val av ställföreträdare att föra bolagets talan
i tvisten. Stämning skall anses delgiven, då den blivit föredragen å stämman.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50-

489

3 mom. Vad i 90 § stadgas om registreringsanmälan skall lända till efterrättelse
jämväl i fråga om ömsesidigt försäkringsbolag, dock skall i ställel
för de i nämnda paragraf första stycket andra punkten angivna lagrum tilllämpas
föreskrifterna i 191 § andra, tredje och åttonde styckena.

Om styrelsens och verkställande direktörens årsredovisning.

205 §.

Angående styrelsens och verkställande direktörens årsredovisning skall för
ömsesidigt försäkringsbolag gälla vad i fråga om försäkringsaktiebolag stadgas
i 91 och 92 §§, 93 § 1—5 mom., 7 mom. och 8 mom., 94 § 1 mom. och
3—5 mom. samt 95—97 §§; dock att den beträffande tiden för avlämnande
av redovisningshandlingar i 91 § tredje stycket upptagna hänvisningen till
113 § i stället skall avse 213 §.

Om revision.

206 §.

Vad angående revision i försäkringsaktiebolag finnes stadgat i 98—104 §§
skall gälla jämväl i fråga om revision i ömsesidigt försäkringsbolag; därvid
skall dock iakttagas, att den i 99 § första stycket och 103 § upptagna hänvisningen
till bolagsstämma enligt 113 § skall avse bolagsstämma som i 213 §
sägs, samt att å anmälan enligt 99 § fjärde stycket skall i stället för där angivet
lagrum tillämpas 191 § andra stycket.

Om bolagsstämma.

207 §.

Delägares, delegerads och garants rätt att deltaga i handhavandet av bolagets
angelägenheter utövas å bolagsstämma.

Delegerads rösträtt må ej utövas genom ombud.

208 §.

209 §.

Ej må någon själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan å bolagsstämma
deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan honom och
bolaget. Ej heller må han deltaga i behandling av fråga om avtal mellan
bolaget och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som
kan vara stridande mot bolagets. Vad sålunda stadgats äge motsvarande

490

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

tillämpning beträffande gåva från bolagets sida, så ock beträffande rättegång
eller annan talan mot honom eller tredje man.

Styrelseledamot eller verkställande direktören må ej deltaga i beslut om
ansvarsfrihet för förvaltningsåtgärd, för vilken han är ansvarig, eller i val
av revisor.

I behandlingen av fråga om överlåtelse av försäkringsbestånd som avses
i 295 § äger övertagande bolaget deltaga utan hinder av vad i första stycket
sägs.

210 §.

Där ej genom föreskrift i bolagsordningen är bestämt vem som skall vara
ordförande på bolagsstämma, välje stämman själv ordförande att leda förhandlingarna.
Till ordförande må utses den som ej är röstberättigad å
stämman, om annat icke föreskrives i bolagsordningen.

Är ej ordförande bestämd genom bolagsordningen, skall stämman öppnas avstyrelsens
ordförande eller den styrelsen därtill utsett.

Å stämman skall ordföranden upprätta och till godkännande framlägga en
förteckning över närvarande röstberättigade och ombud för röstberättigade
med uppgift å det röstetal, som tillkommer envar av dem. Sedan förteckningen
enhälligt eller efter en på grundval därav företagen omröstning godkänts
med eller utan ändring, länder förteckningen till efterrättelse såsom röstlängd
å stämman; dock att, där stämman uppskjutes till senare dag än nästföljaride
söckendag, ny förteckning skall upprättas å den fortsatta stämman.

Genom styrelsens försorg skall föras protokoll över förhandlingarna å
stämman. I protokollet skola intagas röstlängden, de beslut, som av ordföranden
angivits vara fattade av stämman, samt, där röstning skett, dess
resultat. Anteckning skall i protokollet ske om prövning av kallelsen till stämman.
Protokollet skall undertecknas eller till riktigheten vitsordas av ordföranden
och minst en på stämman utsedd person. Senast inom två veckor
efter Stämman skall protokollet genom styrelsens och verkställande direktörens
försorg hållas hos bolaget tillgängligt för delägarna så ock för röstberättigade,
som ej äro delägare. Protokollen skola på betryggande sätt förvaras.

211 §.

Jämte vad i övrigt i denna lag är stadgat om utövande av rösträtt och fattande
av beslut å bolagsstämma gälle:

1. att frånvarande delägares rösträtt må utövas genom ombud, vartill
dock endast får utses annan röstberättigad delägare;

2. att såsom bolagets beslut gäller den mening, för vilken de flesta rösterna
avgivas;

3. att vid lika röstetal val avgöres genom lottning, men i andra frågor den
mening gäller som biträdes av de flesta röstande eller, om jämväl antalet
röstande är lika, av stämmans ordförande.

491

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

I bolagsordningen må kunna intagas bestämmelser avvikande från vad i
första stycket stadgas.

212 §.

213 §.

Inom sex månader efter utgången av varje räkenskapsår skall hållas ordinarie
bolagsstämma, å vilken styrelsen och verkställande direktören hava att
framlägga redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen för det sistförflutna
räkenskapsåret.

Genom styrelsens och verkställande direktörens försorg skola de handlingar,
som sålunda skola framläggas å stämman, under minst en vecka
närmast före denna hos bolaget hållas för de röstberättigade tillgängliga i
tillräckligt antal exemplar ävensom ofördröjligen översändas till röstberättigad
som med uppgivande av postadress anhåller därom.

Röstberättigad äge att få ärende hänskjutet till prövning å ordinarie stämma,
såframt han hos styrelsen skriftligen framställer yrkande därom minst tio
dagar före stämman. Föranleder yrkandet särskilt tillkännagivande och meddelande
enligt 216 § andra stycket, skola kostnaderna därför gäldas av den
som framställt yrkandet.

214 §.

Styrelsen äger, när den finner lämpligt, kalla de röstberättigade till extra
bolagsstämma.

Revisorerna må, om deras granskning föranleder därtill, skriftligen med
angivande av skälet påfordra, att styrelsen skall utlysa extra bolagsstämma
att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske.
Efterkommer styrelsen ej inom en vecka sådan påfordran, äge revisorerna på
sätt i 215 och 216 §§ är stadgat själva utlysa stämma. Äro icke samtliga revisorer
ense om stämmas utlysande, gälle den mening, varom de flesta förena
sig eller vid lika röstetal deras mening som anse extra stämma böra hallas.

Extra bolagsstämma skall ock av styrelsen utlysas, då det för uppgivet ändamål
skriftligen påfordras av minst en tiondel av samtliga röstberättigade eller
det mindre antal, som kan vara bestämt i bolagsordningen.

215 §.

Bolagsstämma skall sammanträda å den ort, där styrelsen har sitt säte,
såframt ej i bolagsordningen blivit bestämt att stämma skall hållas å annan
ort inom riket.

Kallelse till bolagsstämma skall utfärdas av styrelsen i enlighet med bolags -

492

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

ordningens föreskrifter. Kallelseåtgärderna skola vara vidtagna senast två
veckor före ordinarie och senast en vecka före extra stämma.

Utlyses ordinarie stämma som i 213 § sägs att hållas å annan tid än som
bestämts i bolagsordningen, skall senast två veckor före stämman kungörelse
om stämmans hållande införas i allmänna tidningarna och tidning inom
den ort, där bolagets styrelse har sitt säte. Är i bolagsordningen något ytterligare
föreskrivet om kallelse till ordinarie stämma, skall det iakttagas.

Uppskjutes stämma till dag som infaller mer än en månad därefter, skall
kallelse jämlikt andra stycket utfärdas till den fortsatta stämman.

216 §.

I kallelsen till bolagsstämma skola angivas de ärenden, som skola förekomma
å stämman, dock vare det ej erforderligt att i kallelse till ordinarie
stämma särskilt angiva de ärenden, som enligt denna lag eller bolagsordningen
skola där företagas. Under minst en vecka närmast före stämma skall tillika
en fullständig förteckning över samtliga ärenden, som skola förekomma å
stämman, genom styrelsens och verkställande direktörens försorg hållas hos
bolaget tillgänglig för de röstberättigade ävensom ofördröjligen översändas
till röstberättigad, som med uppgivande av postadress anhåller därom. Skall
å stämma förekomma ärende innefattande förslag till ändring av bolagsordningen,
varde det huvudsakliga innehållet av ändringen angivet i kallelsen
och förteckningen.

Har röstberättigad enligt 213 § framställt yrkande om ärendes hänskjutande
till prövning på ordinarie stämma å sådan tid att ärendet icke kunnat
angivas i kallelsen till stämman, skall genom styrelsens försorg ofördröjligen
om ärendets hänskjutande till stämman tillkännagivande äga rum på det sätt,
som i bolagsordningen stadgas för kallelse till ordinarie bolagsstämma.

Ärende, som ej angivits i kallelsen till stämman eller varom tillkännagivande
icke ägt rum efter vad i andra stycket stadgas, eller som ej upptagits i förteckningen,
må icke vid stämman företagas till avgörande, där ej i fråga om
ordinarie stämma ärendet enligt denna lag eller bolagsordningen skall förekomma
på stämman eller omedelbart föranledes av ärende som där skall
avgöras. Ej heller må ärende angående ändring av bolagsordningen företagas
till avgörande å ordinarie eller extra stämma, med mindre föreskriften i
första stycket sista punkten iakttagits. Utan hinder av vad sålunda stadgats
må dock å såväl ordinarie som extra stämma kunna fattas beslut om utlysande
av extra stämma för behandling av visst ärende.

Då särskild kallelse skall ske till fortsatt stämma, skall beträffande kallelsens
innehåll och påföljden av att ärende icke angivits i kallelsen vad ovan
i denna paragraf är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Ma[:ts proposition nr 50.

493

217 §.

Finnes ej styrelse för ömsesidigt försäkringsbolag, har försäkringsinspektiotionen
att, på anmälan av verkställande direktören eller röstberättigad eller
då förhållandet eljest varder för inspektionen kunnigt, ofördröjligen utlysa
bolagsstämma. I fråga om ordningen för utlysande av stämma i sådant fall
gälle vad i 215 och 216 §§ är stadgat.

218 g.

Med beslut i nämnda frågor skall dock anstå till fortsatt stämma å viss dag
minst en och högst två månader därefter, om det påfordras av minst en
tiondel av närvarande röstberättigade. Utöver nämnda tid vare uppskov med
sådant beslut ej medgivet.

Om skyldighet att inom viss tid till försäkringsinspektionen ingiva avskrift
av balansräkningen jämte andra handlingar stadgas i 281 §.

219 §.

Styrelsen och verkställande direktören vare pliktiga att å den bolagsstämma,
varom förmäles i 213 §, i den mån det av röstberättigad äskas och kan ske
utan förfång för bolaget, meddela till buds stående närmare upplysningar
angående förhållanden, som kunna inverka på bedömandet av värdet av bolagets
tillgångar, av dess ställning i övrigt och av resultatet av dess verksamhet
samt av styrelsens och verkställande direktörens förvaltning av bolagets angelägenheter.
Upplysningsplikten avser även bolagets förhållande till koncernbolag.

Om för lämnande av begärd upplysning erfordras uppgifter, som ej äro
tillgängliga å stämman, skall upplysningen inom två veckor därefter skriftligen
hos bolaget hållas tillgänglig för de röstberättigade ävensom översändas
till röstberättigad, som framställt begäran om densamma.

Finner styrelsen att begärd upplysning icke kan av styrelsen eller verkstäl -

494

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

lande direktören utan förfång för bolaget lämnas å stämman, skall upplysningen
i stället lämnas till bolagets revisorer inom två veckor därefter. Revisorerna
skola inom en månad efter stämman till styrelsen avgiva skriftligt
yttrande, huruvida den begärda upplysningen lämnats till dem samt huruvida
upplysningen enligt deras mening bort föranleda ändring i revisionsberättelsen
eller eljest giver anledning till erinran. Där det är fallet, skall ändringen eller
erinringen angivas i yttrandet. Revisorernas yttrande skall av styrelsen hållas
hos bolaget tillgängligt för de röstberättigade samt i avskrift översändas till
röstberättigad, som framställt begäran om upplysningen.

Om talan mot styrelseledamot, verkställande direktör, stiftare, revisor eller

röstberättigad.

220 §.

Ansvarsfrihet må ej anses vara styrelseledamot eller verkställande direktören
beviljad, såframt minst en tiondel av samtliga röstberättigade röstat
däremot.

Varder talan å förvaltningen under det räkenskapsår redovisningen avser
ej anställd inom sex månader från det redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen
framlades på bolagsstämma, vare så ansett som om ansvarsfrihet
blivit beviljad.

Om ansvarsfrihet blivit beviljad, må likväl talan kunna anställas mot
styrelseledamot eller verkställande direktören på grund av åtgärd, om vars
vidtagande eller betydelse för bolaget styrelsen, styrelseledamot eller verkställande
direktören uppsåtligen eller av vårdslöshet i redovisningshandlingarna
eller eljest till bolagsstämman eller till de röstberättigade enligt 219 § tredje
stycket eller ock genom bokföringen eller eljest till revisorerna lämnat i
väsentliga hänseenden oriktiga eller ofullständiga upplysningar. Talan, som
grundas därpå att styrelseledamot eller verkställande direktören begått brottslig
handling, må ock eljest kunna mot honom anställas, såframt ej beviljad
ansvarsfrihet uppenbarligen avsett även nämnda handling.

221 §.

Röstberättigade, som enligt första stycket anställt talan mot styrelseledamot
eller verkställande direktören, svare för rättegångskostnaderna, dock med

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

495

rätt att av bolaget erhålla ersättning, i den mån kostnaderna täckas av vad
genom rättegången kommit bolaget till godo.

222 §.

Har förslag om anställande av talan för bolaget om skadestånd mot stiftare
på grund av bolagsbildningen eller mot revisor på grund av hans uppdrag
prövats på bolagsstämma, vare i fråga om röstberättigades rätt att å
bolagets vägnar föra sådan talan lag som i 221 § sägs, därest förslaget blivit
av stämman antaget eller ock biträtts av minst en tiondel av samtliga röstberättigade.

Mot delägare eller röstberättigad, som ej är delägare, må bolaget ej väcka
talan om skadestånd enligt 320 §, sedan två år förflutit efter beslut eller åtgärd
därå talan grundas.

223 §.

224 §.

496

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

relse, som träffats av bolagsstämma. Är fråga om uppgörelse med styrelseledamot
eller verkställande direktören, skola revisorerna höras i ärendet. Ej
må uppgörelse anses träffad av stämman, om minst en tiondel av samtliga
röstberättigade röstat däremot. För röstberättigad skadeståndstalan å bolagets
vägnar, vare uppgörelse ej gällande med mindre den biträtts av honom.
Skall fråga om uppgörelse behandlas å stämma, skola, ändå att denna ej är
ordinarie, föreskrivna kallelseåtgärder vara vidtagna senast två veckor före
stämman.

Om ändring av bolagsordningen sd ock om ändring av grunderna.

225 §.

Är för giltighet av beslut, varom nu är sagt, något ytterligare villkor bestämt
i bolagsordningen, lände ock det till efterrättelse.

226 §.

Beslut om ändring av grunderna fattas av styrelsen.

227 §.

Sedan Konungens stadfästelse vunnits å ändring av bolagsordning eller
grunder, skall ändringen av styrelsen eller verkställande direktören ofördröjligen
anmälas för registrering. Ändringsbeslutet må ej gå i verkställighet
innan registrering skett. Vid anmälningen skola fogas två enligt 341 § andra
stycket bestyrkta avskrifter av protokoll som förts i ärendet samt av Konungens
beslut om stadfästelse.

228 §.

När registrering skett, skall därom genom styrelsens och verkställande direktörens
försorg ofördröjligen dels kungörelse införas i allmänna tidningarna
och tidning inom den ort, där bolagets styrelse har sitt säte, dels ock meddelande
med posten avsändas till envar delägare, vars postadress är känd.
Den, som var delägare i bolaget vid tidpunkten för ändringsbeslutets fattande,
men icke samtyckt till ändringen, äger att inom ett år från beslutets registrering,
utan iakttagande av eljest stadgad uppsägningstid, häva försäkringsavtalet
med rätt för honom att utfå vad å försäkringen belöper av premiereserven,
beräknad för den tidpunkt, då försäkringsavtalet upphör att gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

497

Om talan å bolagsstämmobeslut.

229 §.

1 mom. Menar styrelsen, styrelseledamot, verkställande direktören eller
delägare eller röstberättigad, som ej är delägare, att beslut, som fattats å bolagsstämma,
icke tillkommit i behörig ordning eller eljest strider mot denna
lag eller bolagsordningen eller grunderna, äge därå tala genom stämning å
bolaget.

Grundas talan därpå, att beslutet icke tillkommit i behörig ordning eller att
det eljest kränker allenast den rätt som tillkommer delägare eller röstberättigad,
som ej är delägare, skall talan väckas inom tre månader från beslutets
dag. Försummas det, vare beslutet gällande.

2 mom. Har talan å bolagsstämmobeslut anhängiggjorts, äge domstolen,
när skäl därtill förekommer, att innan målet avgöres förordna att beslutet ej
må verkställas. Om förordnandet skall, där beslutet är av beskaffenhet att
böra registreras, meddelande ofördröjligen genom rättens försorg avsändas
för registrering.

Domstols dom, varigenom bolagsstämmobeslut upphävts eller ändrats,
gälle jämväl för delägare eller röstberättigad, som ej är delägare, ändå att
han ej fört talan.

230 §.

Har bolagsstämma bestämt arvode åt styrelseledamot, revisor eller tjänsteman
i bolaget eller eljest åt någon för fullgörande av honom meddelat uppdrag,
äge röstberättigade, utgörande minst en tiondel av sammanlagda antalet,
inom tre månader från beslutets dag hos rätten göra skriftlig ansökan
om prövning av arvodets storlek, därest det förmenas vara för högt; och äge
rätten efter vederbörandes hörande jämka arvodet, om det finnes uppenbarligen
vara bestämt till oskäligt belopp.

Om förlängning av ömsesidigt försäkringsbolags koncession.

231 §.

Har koncession för bestämd tid beviljats ömsesidigt försäkringsbolag, ma
till Konungen ställd ansökan om förlängning av koncessionen inlämnas till
försäkringsinspektionen sist sexton månader före utgången av den löpande
koncessionen.

Vid ansökningen skall fogas enligt 341 § andra stycket bestyrkt avskrift av
protokoll som förts i ärendet.

82 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt Nr 50.

498

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

Om likvidation och upplösning.

232 §.

Bolagsstämma äger besluta att bolaget skall träda i likvidation. Har förhållande
inträffat som i 233 § sägs, skall beslutet fattas enligt 211 § första
stycket 2 och 3. Beslut att bolaget skall träda i likvidation vare eljest icke giltigt,
med mindre samtliga röstberättigade förenat sig därom eller beslutet
fattats å två på varandra följande bolagsstämmor och å den sista stämman
biträtts av minst två tredjedelar av samtliga röstande. Är för giltighet av beslutet
något ytterligare villkor bestämt i bolagsordningen, lände det till efterrättelse.

233 §.

Har i bolagsordningen fastställd tid för bolagets verksamhet gått till ända,

eller har eljest förhållande inträffat, på grund varav enligt bestämmelse i
bolagsordningen bolaget skall upphöra med sin verksamhet,

eller har bolagets hela försäkringsbestånd överlåtits,

eller har för bestämd tid beviljad koncession gått till ända utan att ny
koncession beviljats,

eller har Konungen förklarat koncessionen förverkad,

och varder ej på grund av anmälan inom sex veckor därefter enligt 239 §
i registret infört att bolaget trätt i likvidation, förklare rätten, på ansökan av
styrelseledamot, verkställande direktören eller delägare eller röstberättigad,
som ej är delägare, eller på anmälan av försäkringsinspektionen, och efter
bolagets hörande, att bolaget skall träda i likvidation; och förelägge rätten
bolaget att inom viss tid, ej understigande sex veckor, till rätten ingiva bevis,
att registrering skett på grund av anmälan enligt 239 §, vid äventyr att
eljest en eller flera likvidatorer förordnas av rätten.

234 §.

Saknar ömsesidigt försäkringsbolag till registret anmäld behörig styrelse
eller verkställande direktör, där sådan skall utses, vare styrelseledamot, verkställande
direktören, delägare eller röstberättigad, som ej är delägare, eller
annan borgenär, så ock envar annan, vars rätt kan vara beroende av att någon
finnes som äger företräda bolaget, berättigad att hos rätten göra ansökan,
att bolaget skall förklaras skyldigt att träda i likvidation.

499

Kungi. Maj:ts proposition nr 50.

Där förhållande som avses i första stycket varder för försäkringsinspektionen
kunnigt, skall inspektionen ofördröjligen därom göra anmälan hos rätten.

Sker ansökan eller anmälan, skall rätten ofördröjligen utfärda kallelse å
bolaget samt å delägare och Övriga borgenärer, som vilja yttra sig i ärendet,
att inställa sig för rätten å utsatt dag, då frågan om bolagets trädande i likvidation
skall prövas av rätten. Kallelsen skall delgivas bolaget på sätt om
stämning i tvistemål är stadgat, där upplysning vinnes om någon med vilken
delgivning kan äga rum. Härjämte skall kungörelse om kallelsen genom rättens
försorg införas i allmänna tidningarna och tidning inom den ort, där
bolagets styrelse skall hava sitt säte, minst två och högst fyra månader före
inställelsedagen. Rätten äge, där så äskas eller eljest finnes erforderligt, förordna
en eller flera sysslomän att taga bolagets egendom under vård samt
bevaka dess angelägenheter och företräda bolaget till dess rätten meddelat
beslut i ärendet.

Genom rättens försorg skall till försäkringsinspektionen ofördröjligen avsändas
dels för registrering meddelande om beslutet att bolaget skall träda
i likvidation, dels ock underrättelse om förordnande av likvidator med angivande
av hans fullständiga namn och postadress. Förordnas syssloman, skall
ock för registrering ofördröjligen avsändas meddelande därom med angivande
av sysslomannens fullständiga namn och hemvist.

235 §.

I ärende varom i 233 och 234 §§ förmäles skall för de kostnader som sökanden
fått vidkännas för delgivning eller kungörelse av kallelse samt för
expeditioner i ärendet gottgörelse till honom utgå av bolagets medel, där bolaget
förklaras skola träda i likvidation eller rätten eljest prövar skäligt att
gottgörelse utgår.

Har ärendet upptagits på grund av anmälan från försäkringsinspektionen,
skola kostnaderna för kungörelse och delgivning av kallelse gäldas med
bolagets medel. Om dessa ej lämna tillgång därtill, skall kostnaden gäldas av
statsverket.

236 §.

Beslutar bolagsstämma att bolaget skall träda i likvidation, välje stämman
en eller flera likvidatorer. Stämman må ock utse en eller flera suppleanter.
Enligt bestämmelse, som på grund av särskild lag eller författning eller eljest
intagits i bolagsordningen, må en eller flera likvidatorer kunna tillsättas på
annat sätt att jämte de å bolagsstämman valda deltaga i likvidationen.

Har rätten enligt 233 § förklarat att bolaget skall träda i likvidation, åligger
det styrelsen att genast sammankalla bolagsstämma för val av likvidatorer,
ändå att ändring sökes i beslutet.

Då likvidatorer utsetts å bolagsstämma eller förordnats av rätten, skall bo -

500

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

laget anses hava trätt i likvidation, såframt ej bolagsstämman, efter vad i
232 § sägs, beslutat att likvidationen skall inträda först å senare dag.

Finnes i bolagsordningen bestämmelse som i första stycket sägs, åligger det
styrelsen, verkställande direktöien eller likvida tor att ofördröjligen giva den
som enligt nämnda bestämmelse skall tillsätta likvidator underrättelse om
bolagsstämmans eller rättens beslut att bolaget skall träda i likvidation.

Angående likvidator som förordnas av försäkringsinspektionen stadgas i
293 §.

237 §.

Likvidator skall vara myndig här i riket bosatt svensk medborgare.

Uppdraget att vara likvidator gälle intill dess likvidationen blivit avslutad,
men den som meddelat uppdraget må när som helst entlediga likvidatorn och
utse annan i hans ställe. Bolagsstämma äger ock utse likvidator i stället för
likvidator, som förordnats av rätten i annat fall än nedan i fjärde stycket
eller i 238 § andra stycket sägs.

Om likvidator, som är vald å bolagsstämma, entledigas eller eljest avgår
eller avlider eller hinder för honom att vara likvidator uppkommer enligt
första stycket och suppleant ej finnes, åligger det övriga likvidalorer att ofördröjligen
sammankalla stämma för val av ny likvidator. Inträffar sådant
fall i fråga om likvidator, som blivit tillsatt i annan ordning, skola övriga
likvidatorer ofördröjligen underrätta den som tillsatt honom. Finnas ej andra
likvidatorer, skall försäkringsinspektionen på ansökan av delägare eller röstberättigad,
som ej är delägare, ofördröjligen utlysa bolagsstämma för val av
ny likvidator.

Visar likvidator uppenbarligen motvilja eller försummelse vid fullgörande
av sitt uppdrag, äge rätten, på anmälan av försäkringsinspektionen eller likvidationsrevisor
och efter likvidatorns hörande, entlediga honom och förordna
annan i hans ställe. Har rätten entledigat likvidator och i hans ställe förordnat
annan, skall underrättelse därom med angivande av dennes fullständiga
namn och postadress genom rättens försorg ofördröjligen avsändas till försäkringsinspektionen.

Vad i denna paragraf är stadgat om likvidator skall i tillämpliga delar
gälla beträffande suppleant för likvidator.

238 §.

Finnes ömsesidigt försäkringsbolag, som enligt verkställd registrering trätt
i likvidation, sedermera sakna till registret anmälda behöriga likvidatorer,
skall rätten på ansökan av delägare eller röstberättigad, som ej är delägare,
eller annan borgenär eller den, vars rätt kan vara beroende av att någon finnes
som äger företräda bolaget, eller på anmälan av försäkringsinspektionen,
där det varder kunnigt för inspektionen, förordna likvidatorer.

Har i fall, då likvidator skall tillsättas enligt bestämmelse i bolagsordningen
som avses i 236 § första stycket, sådan likvidator ej tillsatts, skall ersättare
förordnas av rätten på ansökan eller anmälan som i första stycket sägs.

Genom rättens försorg skall till försäkringsinspektionen ofördröjligen av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

501

sändas underrättelse om förordnande av likvidator med angivande av hans
fullständiga namn och postadress.

239 §.

Likvidatorema skola ofördröjligen för registrering anmäla att bolaget trätt
i likvidation eller, där likvidationen efter vad i 232 § sägs skall inträda å
viss kommande dag, att bolaget träder i likvidation nämnda dag. Anmälningen
skall innehålla uppgift om dagen för val eller rättens förordnande. I
övrigt skall beträffande anmälan för registrering rörande likvidator eller
suppleant för honom eller i fråga om rätt att under likvidationen teckna
bolagets firma eller om ändring av bolagets postadress vad i 191 § och 204 §,
jämförd med 90 §, är stadgat för där avsedda fall äga motsvarande tillämpning.

240 §.

Å den bolagsstämma, vid vilken likvidatorer utses, skall jämväl väljas en
eller flera likvidationsrevisorer att granska likvidatorernas förvaltning och
bolagets räkenskaper under likvidationen. Hava likvidatorer förordnats av
rätten, skola de ofördröjligen sammankalla de röstberättigade till stämma för
sådant val. Bolagsstämma må ock utse en eller flera suppleanter. Likvidationsrevisor
och suppleant må när som helst entledigas och annan utses i
hans ställe.

Vad i 191 § och 206 §, jämförd med 99 § tredje, fjärde och femte styckena
ävensom 100 §, 101 § och 102 § 1 mom., samt 214 § är stadgat om revisor
och suppleant för revisor, om revisors rättigheter och skyldigheter samt
om anmälan eller meddelande för registrering beträffande revisor skall i
tillämpliga delar gälla rörande likvidationsrevisor och suppleant, där ej annat
följer av vad här nedan är stadgat.

Angående likvidationsrevisor som förordnas av försäkringsinspektionen
stadgas i 293 §.

241 §.

Då bolaget trätt i likvidation, åligger det styrelsen och verkställande direktören
att ofördröjligen avgiva redovisning för sin förvaltning av bolagets
angelägenheter under tid, för vilken redovisningshandlingar ej förut framlagts
å bolagsstämma.

Redovisningshandlingarna skola av likvidatorema ofördröjligen i huvudskrift
eller avskrift överlämnas till revisorerna, som hava att inom en månad
avgiva revisionsberättelse. Redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen
skola av likvidatorema så snart ske kan framläggas å bolagsstämma;
och skall å denna stämma till behandling företagas frågan om beviljande av
ansvarsfrihet åt styrelsens ledamöter och verkställande direktören för den
tid redovisningen omfattar.

JKungl. Maj:ts proposition nr 50.

de till försäkringsinspektionen, om behandlingen av frågan om ansvarsfrihet
samt om anställande av talan mot styrelseledamot eller verkställande direktören
skola i tillämpliga delar gälla de bestämmelser, som avses i 205 §, jämförd
med 91—96 §§, och 206 §, jämförd med 102—104 §§, ävensom 213,
218, 220—224 och 284 §§. Omfattar den tid, för vilken redovisning skall avgivas
enligt första stycket, även föregående räkenskapsår, skall särskild redovisning
avgivas för nämnda år och skall därvid jämväl 205 §, jämförd
med 97 §, äga tillämpning.

242 §.

1 inom. Vad i 213, 214 och 217 §§ är stadgat om rätt för röstberättigad
att få ärende hänskjutet till prövning å bolagsstämma och att påfordra utlysande
av stämma skall äga motsvarande tillämpning under likvidation,
varvid såsom ordinarie skola anses stämmor enligt 241, 249 och 252 §§.

243 §.

Det åligger likvidatorema att ofördröjligen söka kallelse å bolagets okända
borgenärer samt upprätta och i bolagets inventariebok införa inventarium
och balansräkning.

I inventarium och balansräkning för ömsesidigt försäkringsbolag i likvidation
skola upptagas bolagets tillgångar och skulder, tillgångarna till värde
som skall beräknas enligt vad i 205 §, jämförd med 93 § 1 mom. andra stycket,
är stadgat. I övrigt skall beträffande inventarium och balansräkning för
ömsesidigt försäkringsbolag i likvidation gälla vad i 7 och 8 §§ bokföringslagen
är stadgat.

Likvidatorema skola ofördröjligen överlämna ett av dem underskrivet exemplar
av balansräkningen till likvidationsrevisorerna.

244 §.

Där ej annat föranledes av bestämmelserna i 296—299 §§, skola likvidatorema
förvalta bolagets angelägenheter under likvidationen.

Det åligger dem att så snart ske kan förvandla bolagets egendom i penningar,
i den mån det erfordras för likvidationen, samt att verkställa betalning
av bolagets skulder. Bolagets rörelse må fortsättas i den omfattning
som är nödvändig för en ändamålsenlig avveckling. Likvidatorema skola
ock föranstalta om skifte av bolagets behållna tillgångar, där ej annat följer
av bolagsordningen.

Bolagets egendom må ej avyttras under hand utan samtycke av den av
försäkringsinspektionen förordnade likvidatom. Finnes denne hava utan skäl
vägrat sitt samtycke, äge försäkringsinspektionen på ansökan av övriga likvi -

503

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

datorer tillåta försäljningen. Samtycke, som nu är sagt, vare ej av nöden, där
likvidatorerna vilja till gällande börspris överlåta å fondbörs noterat värdepapper.

Angående förbud mot meddelande av nya försäkringar stadgas i 261 §.

245 §.

Med de inskränkningar som följa av vad i 244 § samt i 296 299 §§ eller

eljest om likvidation är stadgat, skall i fråga om likvidatorers befogenhet att
företräda bolaget så ock om deras rättigheter och skyldigheter i övrigt i tilllämpliga
delar gälla vad i denna lag är stadgat angående styrelse eller styrelseledamot,
dock med iakttagande av att likvidatorerna skola svara jämväl för
de åligganden som enligt denna lag ankomma pa verkställande direktören.
Hava två eller flera likvidatorer utsetts, skall åt en av dem uppdragas att
fullgöra verkställande direktörens skyldigheter i avseende å bolagets bokföring
och medelsförvaltning.

246 §.

Har av likvidatorerna eller annan ställföreträdare för bolaget handling utfärdats
utan sådan firmateckning som i första stycket sägs, och framgår icke
av handlingens innehåll såväl att den utfärdats å bolagets vägnar som ock
att bolaget är i likvidation, svare de, som undertecknat handlingen, för vad
genom handlingen må hava slutits, en för alla och alla för en, såsom för egen
skuld. Sådan ansvarighet skall dock ej åvila undertecknarna, där av omständigheterna
vid handlingens tillkomst framgick, att den utfärdades för bolaget
och att detta var i likvidation, samt den till vilken handlingen ställts av bolaget
erhåller behörigen undertecknat godkännande av handlingen utan oskäligt
dröjsmål efter det begäran därom framställts eller personlig ansvarighet
gjorts gällande mot undertecknarna.

247 §.

Det åligger likvidatorerna att för varje räkenskapsår avgiva redovisning
för förvaltningen av bolagets angelägenheter genom avlämnande av balansräkning
avseende bolagets ställning balansdagen, likvidationsräkning och förvaltningsberättelse.
Dessa redovisningshandlingar skola vara underskrivna av
samtliga likvidalorer. Vad i 205 §, jämförd med 91 § andra stycket, är stadgat
skall äga motsvarande tillämpning. Har bolaget under räkenskapsåret fortsatt
rörelsen eller viss rörelsegren, skall dock häröver avgivas sådan vinstoch
förlusträkning som avses i 95 §.

Likvidatorerna skola i likvidationsräkningen upptaga redovisning för inkomster
och utgifter under räkenskapsåret, därvid inkomsterna a försäljning
av bolagets tillgångar skola fördelas efter de i balansräkningen upptagna till -

504

Kungi. Maj:ts proposition nr 50.

gångsposterna samt bland utgifterna skola för sig upptagas dels belopp, som
erlagts i betalning för bolagets skulder, och dels övriga utgifter i lämpliga
poster.

I förvaltningsberättelsen skall, i den mån det finnes kunna ske utan förfång
för bolaget, upplysning lämnas om likvidationens gång. Hava tillgångar
i balansräkningen upptagits till lägre eller högre värde än i närmast föregående
balansräkning, skola i förvaltningsberättelsen angivas de belopp, varmed
nedsättning eller höjning skett av de under särskild post i balansräkningen
upptagna tillgångarnas sammanlagda värde.

Har likvidationen ej avslutats inom två år, skola i nästa förvaltningsberättelse
de hinder uppgivas, som därför mött.

Inom två månader efter räkenskapsårets slut skola likvidatorerna till likvidationsrevisorema
i huvudskrift eller avskrift avlämna redovisningshandlingarna.

248 §.

Inom en månad efter det redovisningshandlingarna överlämnats till likvidationsrevisorerna
skola de till likvidatorerna avlämna berättelse över granskningen
av deras förvaltning och bolagets räkenskaper för räkenskapsåret.
Revisionsberättelsen, som skall vara underskriven av likvidationsrevisorerna,
skall innehålla uttalande, huruvida enligt deras mening likvidationen onödigt
fördröjes eller icke. Om revisionsberättelsens innehåll i övrigt och om redovisningshandlingarnas
återställande och förseende med påskrift skall i tilllämpliga
delar gälla vad i 206 §, jämförd med 103 § och 104 § 1 mom., är
stadgat.

249 §.

Sedan likvidationsrevisorerna till likvidatorerna avlämnat sin revisionsberättelse,
skola likvidatorerna ofördröjligen kalla de röstberättigade till bolagsstämma
för granskning av redovisningen. Rörande framläggande av redovisningshandlingarna
och revisionsberättelsen å stämman och deras tillhandahållande
åt de röstberättigade under viss tid före stämman skall gälla vad i
213 § stadgas.

Angående insändande av redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen
till försäkringsinspektionen gäller vad i 284 § stadgas.

250 §.

505

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

bära vad han bekommit. För brist, som kan uppkomma vid återbäringen,
vare likvidatorerna ansvariga efter de beträffande skadeståndsskyldighet i
320, 323 och 324 §§ stadgade grunderna.

251 §.

Finnas, sedan den i kallelsen å okända borgenärer utsatta inställelsedagen
är förbi och all veterlig gäld blivit betald eller erforderliga medel därtill avsatta,
tillgångar vilka enligt bestämmelse i bolagsordningen kunna fördelas
bland dem, som vid bolagets trädande i likvidation voro delägare i bolaget,
skall fördelning ske i förhållande till varje delägares försäkringsbelopp, där
ej annan fördelningsgrund är bestämd i bolagsordningen.

252 §.

Sedan likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag, skola de så snart ske kan avgiva
slutredovisning för sin förvaltning genom avlämnande av förvaltningsberättelse
rörande likvidationens gång från likvidationens början till dess avslutande.
Berättelsen skall ock innehålla redogörelse för utskiftning. Vid berättelsen
skola fogas redovisningshandlingar för hela likvidationstiden. Berättelsen
och redovisningshandlingarna skola i huvudskrift eller avskrift avlämnas
till likvidationsrevisorema, vilka hava att inom en månad därefter
avgiva en av dem underskriven revisionsberättelse över förvaltningen under
likvidationen och återställa handlingarna. Om revisionsberättelsens innehåll
och om redovisningshandlingarnas återställande och deras förseende med påskrift
skall i tillämpliga delar gälla vad i 206 §, jämförd med 103 § och 104
§ 1 mom., är stadgat.

Efter det revisionsberättelsen avlämnats till likvidatorerna, skola dessa
ofördröjligen kalla de röstberättigade till bolagsstämma för granskning av
slutredovisningen. Angående redovisningshandlingarnas och revisionsberättelsens
framläggande å stämman och tillhandahållande åt de röstberättigade
under viss tid före stämman skall gälla vad i 213 § stadgas; dock äge röstberättigade
allenast på egen bekostnad bekomma avskrift av nämnda handlingar.

Angående insändande av redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen
till försäkringsinspektionen gäller vad i 284 § stadgas.

506

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

253 §.

Då likvidatorema fullgjort sitt uppdrag och å bolagsstämman framlagt
slutredovisning för sin förvaltning, anses bolaget upplöst; och skall anmälan
därom ofördröjligen göras för registrering.

Vid anmälningen, som skall vara undertecknad av samtliga likvidatorer,
skola fogas enligt 341 § andra stycket bestyrkt avskrift av protokoll som förts
i ärendet ävensom bevis om dagen för utfärdande av kallelsen å okända
borgenärer.

254 §.

Beträffande kallelse till den bolagsstämma, som efter likvidationens återupptagande
först skall hållas, gälle vad i 215 § tredje stycket är stadgat.

255 §.

Det åligger konkursförvaltaren, då konkurs avslutats, att för registrering
ofördröjligen avsända meddelande därom med angivande huruvida överskott
finnes eller icke. År konkursförvaltare ej tillsatt, skall sådan anmälan göras
av konkursdomaren.

256 §.

Där efter avslutande av ömsesidigt försäkringsbolags konkurs överskott ej
finnes, anses bolaget upplöst, då konkursen avslutades.

Finnes överskott, skall likvidation verkställas och gälle i avseende därå
bestämmelserna i 236—240 samt 242—253 §§. Har ej inom en månad efter
konkursens avslutande för registrering anmälts, att bolaget trätt i likvidation,
förklare rätten, på ansökan av styrelseledamot, verkställande direktören
eller delägare eller röstberättigad, som ej är delägare, eller annan borgenär
eller på anmälan av försäkringsinspektionen, att bolaget skall träda
i likvidation. I fråga om ärendets handläggning och om beslutet skall i tilllämpliga
delar gälla vad i 233 § är stadgat.

Hade bolaget, i fall som avses i andra stycket, trätt i likvidation, innan
dess egendom avträddes till konkurs, gälle vad i 254 § är stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

507

257 §.

258 §

1 mom. Bolagsstämma äger besluta att talan skall på grund av förvaltningen
anställas mot likvidator. Enskild delägare eller röstberättigad, som ej
är delägare, äger ock för bolagets räkning men i eget namn föra sådan talan;
och skall i dylikt fall vad i 221 § sista stycket är stadgat angående rättegångskostnad
äga motsvarande tillämpning.

Talan må ej väckas senare än ett år från det slutredovisningshandlingama
och revisionsberättelsen framlades å bolagsstämma. Har likvidator entledigats
eller eljest avgått eller avlidit före likvidationens avslutande, skall dock
tiden för anställande av talan räknas från den bolagsstämma, varå framlagts
redovisningshandlingar och revisionsberättelse avseende det räkenskapsår,
då avgången eller frånfället inträffade. Vad i 220 § tredje stycket, 223 §
och 224 § andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i avseende
å talan mot likvidator och uppgörelse mellan bolaget och likvidator
rörande honom i sådan egenskap åliggande skadeståndsskyldighet.

2 mom. Beträffande skadeståndstalan mot likvidationsrevisor skall vad i
1 mom. första stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Talan må ej anställas senare än två år från det slutredovisningshandlingarna
och revisionsberättelsen framlades å bolagsstämma eller, där fråga är
om talan på grund av tillsynen över likvidator som entledigats eller eljest avgått
eller avlidit före likvidationens avslutande eller om talan mot likvidationsrevisor,
som sålunda avgatt eller avlidit, från den bolagsstämma, vara
framlagts redovisningshandlingar och revisionsberättelse avseende det räkenskapsår,
då avgången eller frånfället inträffade. Vad i 222 § fjärde stycket,
223 § och 224 § andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om talan mot likvidationsrevisor samt om uppgörelse mellan likvidationsrevisor
och bolaget.

259 §.

Har ömsesidigt försäkringsbolag trätt i likvidation på grund av bolagsstämmas
beslut i fall, då i denna lag stadgad anledning därtill icke var för handen,
och bär anledning till likvidation icke senare uppkommit enligt 233 §,
äger bolagsstämma, såframt utskiftning av bolagets tillgångar ännu icke börjat,
besluta att likvidationen skall upphöra och bolaget återupptaga sin verksamhet.

Uppkommer fråga om återupptagande av bolagets verksamhet, skall av
likvidatorerna upprättas balansräkning efter de grunder varom stadgas i

508

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

139 §. Balansräkningen samt en av likvidatorerna underskriven berättelse rörande
skälen till återupptagande av bolagets verksamhet skola överlämnas till
likvidationsrevisorema.

Likvidationsrevisorema skola så snart ske kan över balansräkningen och
berättelsen till likvidatorerna avgiva yttrande, som skall innehålla särskilt
uttalande, huruvida hinder för verksamhetens återupptagande föreligger enligt
första stycket eller icke.

För registrering skall ofördröjligen anmälas, att likvidationen skall upphöra
och bolagets verksamhet återupptagas. Anmälningen, som skall undertecknas
av samtliga likvidatorer, skall innehålla försäkran, att hinder enligt
första stycket mot verksamhetens återupptagande ej föreligger. Vid anmälningen
skola fogas tva enligt 341 § andra stycket bestyrkta avskrifter av
protokoll, som förts i ärendet, samt avskrift av balansräkningen, berättelsen
och yttrandet av likvidationsrevisorema.

Beslutet om återupptagande av bolagets verksamhet må ej gå i verkställighet,
innan registrering skett.

260 §.

Har, sedan ömsesidigt försäkringsbolag trätt i likvidation, genom domstols
lagakraftägande avgörande bolagsstämmans eller rättens beslut om likvidation
blivit upphävt och anteckning därom skett i registret, eller registrering
om återupptagande av bolagets verksamhet skett jämlikt 259 §, skola likvidatorerna
ofördröjligen kalla de röstberättigade till bolagsstämma för val av styrelse
och revisorer. Likvidatorerna skola ock för sin förvaltning avgiva slutredovisning,
som i 252 § sägs. Redovisningshandlingarna skola avlämnas till
likvidationsrevisorema, vilka hava att inom en månad därefter till likvidatorerna
avgiva revisionsberättelse, innefattande särskilt uttalande angående
ansvarsfrihet för dem. Sedan handlingarna av likvidatorerna tillställts styrelsen,
skall denna ofördröjligen kalla de röstberättigade till bolagsstämma
för fattande av beslut i fråga om ansvarsfrihet för likvidatorerna. Angående
redovisningshandlingarnas och revisionsberättelsens framläggande å stämman
och tillhandahållande åt de röstberättigade under viss tid före stämman
skall gälla vad i 213 § är stadgat; dock äge röstberättigad allenast på egen
bekostnad bekomma avskrift av nämnda handlingar. Om kallelse till stämman
skatt gälla vad om kallelse till extra bolagsstämma är stadgat; dock
skola föreskrivna kallelseatgärder vara vidtagna senast två veckor före
stämman.

509

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Vad i denna lag rörande styrelseledamot är stadgat beträffande ansvarsfrihet,
talan å förvaltningen och uppgörelse med bolaget skall, i fall som
avses i första stycket, äga motsvarande tillämpning i avseende å likvidator.

Angående insändande av redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen
till försäkringsinspektionen gäller vad i 284 § stadgas.

261 §.

Har ömsesidigt försäkringsbolag trätt i likvidation eller kommit i konkurstillstånd,
må nya försäkringar icke meddelas.

Utan hinder av vad i första stycket är stadgat må dock under bolagets
likvidation sådan livförsäkring meddelas, som föranledes av gällande försäkringsavtal.

III. Om försäkringsfonden och övriga tekniska fonder så ock
om särskilda grunder för försäkringsverksamhet.

262 §.

1 mom. I försäkringsbolags balansräkning skall såsom skuld under benämningen
försäkringsfond upptagas värdet balansdagen av bolagets ansvarighet
på grund av

dels inträffade försäkringsfall (ersättningsreserv),

dels löpande försäkringar (premiereserv),

dels ock, där rörelsen avser livförsäkring, tilldelad återbäring.

Tilldelad återbäring, som förfallit till betalning, skall föras till ersättningsreserven.

2 mom. Hava två eller flera försäkringsbolag, som enligt denna lag äro
berättigade att driva försäkringsrörelse, övertagit försäkring under gemensam
ansvarighet en för alla och alla för en, vare ett vart av bolagen pliktigt
att göra avsättning till försäkringsfond allenast för sa stor del av försäkringen
som, enligt avtal mellan bolagen, på det bolag belöper.

263 §.

De i 9 § första stycket och 173 § första stycket omförmälda grunderna
skola avse att trygga bolagets förmåga att dels fullgöra sina förpliktelser enligt
ingångna försäkringsavtal, dels bereda försäkring till en med hänsyn
till försäkringens art skälig kostnad.

Finnas grunderna icke längre fylla det avsedda ändamalet, aligge det styrelsen
och verkställande direktören att utan dröjsmål föranstalta om erforderlig
ändring av grunderna.

Om grunder som här avses skall vidare gälla vad i 264, 265, 267 270 och

273 §§ är stadgat.

510

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

264 §.

1 mom. Grunderna för beräkning av försäkringspremier (premiegrunderna)
och premiereserv (premiereservgrundema) för livförsäkringsrörelse
skola innehålla antaganden rörande dödlighet och andra riskmått, räntefot
samt omkostnader. Grunderna må ock, där så finnes ändamålsenligt, innehålla
antaganden rörande särskilda säkerhetstillägg.

Antagandena rörande dödlighet och andra riskmått, räntefot samt omkostnader
skola väljas så, att de kunna anses vart för sig betryggande för den
art av försäkringsrörelse varom fråga är; dock må avvikelse härifrån ske i
den mån i grunderna ingående antaganden rörande särskilda säkerhetstillägg
därtill föranleda.

2 mom. Premiereservgrundema skola vara så avfattade, att vid envar
tidpunkt premiereserven utgör skillnaden mellan kapitalvärdet av bolagets
framtida utgifter för löpande försäkringar och kapitalvärdet av de premier
bolaget må hava att ytterligare uppbära för dessa försäkringar, ökad med
det belopp, som anses erforderligt för mötande av förlust genom försäkringars
upphörande i förtid. Kapitalvärdena av framtida utgifter och premier
skola beräknas med hänsyn till antaganden rörande särskilda säkerhetstillägg.

Premiereservgrundema skola innehålla regler för beräkning av den del av
premiereserven, som må anses belöpa på varje enskild försäkring.

265 §.

1 mom. Erfordras på grund av ändrade förhållanden väsentlig förstärkning
av premiereserven för redan tecknade livförsäkringar, må för bestämd
tid meddelas stadfästelse å särskilda premiereservgrunder (övergångsgrunder).

Har bolaget tillfälligt lidit avsevärd förlust till följd av att tillgångarna
sjunkit i värde eller dödligheten överstigit den i grunderna antagna eller genom
annan liknande omständighet, må ock, såframt anledning icke föreligger
till antagande, att bolaget skall råka på obestånd, stadfästelse meddelas
å övergångsgrunder, där detta finnes främja försäkringstagarnas intresse.

1 övergångsgrundema må, utan hinder av vad eljest är stadgat rörande
premiereservgrunder, föreskrivas, att vid beräkning av premiereserven kapitalvärdet
av bolagets framtida utgifter skall minskas med kapitalvärdet av
överskott, som väntas uppkomma i rörelsen under den tid övergångsgrunderna
äro gällande.

Utan synnerliga skäl må övergångsgrunder icke gälla under längre sammanhängande
tid än tio år.

2 mom. Beträffande stadfästelse å övergångsgrunder gälle vad i 4 och

Kungi. Maj:ts proposition nr 50.

511

166 §§ är stadgat. Såsom villkor för stadfästelse å övergångsgrunder må
föreskrivas, att bolaget skall på sätt i 276 § är stadgat sätta jämväl andra
värdehandlingar, än där avses, i särskilt förvar.

266 §.

267 §.

Grunderna för försäkringstagares rätt till återköp och fribrev skola angiva
villkoren för åtnjutande av dylik rätt samt innehålla regler för beräkning
av återköps- och fribrevsvärden.

268 §.

Grunderna för belåning av försäkringsbrev hos bolaget skola angiva villkoren
för belåning ävensom innehålla bestämmelser om lånevärde, räntefot
och verkan av underlåten räntebetalning.

269 §.

270 §.

Grunderna bfeträffande återbäring till försäkringstagarna skola innehålla
regler för

1. avsättning till återbäringsfonden samt för denna fonds användning;

2. tilldelning av återbäring;

3. förräntning av återbäringsmedel; samt

4. användning av regleringsfonden.

Reglerna för tilldelning av återbäring skola angiva den ordning, vari tilldelning
skall ske; tilldelad återbäring skall utbetalas omedelbart eller vid
bestämd senare tidpunkt eller ock tillgodoräknas försäkringstagaren såsom
nedsättning av premien eller såsom premie för tilläggsförsäkring.

Utfästelse om återbäring må ej göras annorledes än i enlighet med reglerna
för tilldelning av återbäring.

271 §.

Försäkringsbolag som meddelar livförsäkring skall på sätt nedan i denna
paragraf sägs göra avsättning till säkerhetsfond.

I den mån summan av utjämningsfonden och säkerhetsfonden understiger
fem procent av den del av premiereserven för livförsäkring, som är redo -

512

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

visad annorledes än genom värdet av svensk återförsäkringsgivares ansvarighet,
så ock i den mån säkerhetsfonden ensam understiger två och en
halv procent av nämnda del av premiereserven, skall till säkerhetsfonden
avsättas minst en tredjedel av bolagets årsvinst å livförsäkringsrörelsen, sedan
möjligen befintlig förlust från föregående räkenskapsår täckts och, där enligt
denna lag eller bestämmelse i bolagsordningen avsättning till reservfond skall
ske, sådan avsättning skett. Vid beräkning av det belopp, som sålunda minst
skall avsättas, må ej från årsvinsten avdragas den andel däri, som kan hava
tillerkänts styrelseledamot, verkställande direktören eller annan såsom arvode
(tantiem).

272 §.

Nedsättning av säkerhetsfonden må icke utan försäkringsinspektionens
tillstånd äga rum för annat ändamål än i samma lagrum sägs.

273 §.

1 mom. Meddelar försäkringsbolag enbart livförsäkring och uppkommer
förlust å rörelsen, som ej kan täckas av befintliga till framtida förfogande
avsatta medel, skall till täckande av förlusten nedsättning ske av regleringsfonden,
säkerhetsfonden, utjämningsfonden och återbäringsfonden i nu angiven
ordning.

Varder i ömsesidigt försäkringsbolag förlusten ej täckt på sätt i första stycket
sägs, skall kvarstående förlust, i den mån densamma överstiger förefintligt
garantikapital, utjämnas genom nedsättning av bolagets ansvarighet
för löpande livförsäkringar och tilldelad återbäring.

Varder i ömsesidigt försäkringsbolag förlusten ej täckt på sätt i första stycket
sägs, skall vad i 1 mom. andra och tredje styckena finnes stadgat äga motsvarande
tillämpning.

513

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

274 §.

Vid envar tidpunkt skall ett belopp motsvarande försäkringsfonden för livförsäkringar
vara redovisat i följande slag av värdehandlingar:

1. obligationer eller andra skuldförbindelser, som utfärdats eller garanterats
av staten;

3. av riksbanken, svenskt bankaktiebolag, postsparbanken eller annan
svensk sparbank, Svenska jordbrukskreditkassan eller centralkassa för jordbrukskredit
utfärdade fordringsbevis, med undantag av sådana för den allmänna
rörelsen avsedda förskrivningar, som medför rätt till betalning först
efter utfärdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis);

4. obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade
av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit
Konungens tillstånd;

5. av svenskt industriföretag utfärdade obligationer, vilka offentligen utbjudits
av svenskt bankaktiebolag;

6. skuldförbindelser, för vilka bolaget äger säkerhet genom inteckning i
fast egendom inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde, ävensom
skuldförbindelser med säkerhet av inteckning i tomträtt inom två tredjedelar
av senast fastställda taxeringsvärde och med den ytterligare begränsning
med hänsyn till tomträttsavtalets innehåll eller andra omständigheter,
som försäkringsinspektionen föreskriver; dock att i varje fall åbyggnad skall,
för att inteckning i fastigheten eller tomträtten må godkännas, vara brandförsäkrad
i försäkringsbolag som avses i denna lag eller i utländsk försäkringsanstalt
med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket;

7. inhemska eller utländska värdehandlingar, som till sin art och till den
säkerhet de erbjuda kunna anses jämförliga med några av de under 1—6
nämnda; dock att värdehandlingar, vilka enligt sin lydelse skola infrias i
främmande valuta, må användas för redovisning allenast i den mån de motsvara
försäkringsfonden för egen räkning för försäkringar i samma valuta;

eller ock i följande tillgångar av annan art:

8. lån mot säkerhet i försäkringsbrev inom återköpsvärdet;

Utan hinder av vad i första stycket är stadgat må ett belopp, motsvarande
högst en tjugondei av försäkringsfonden för egen räkning för försäkringar
i svensk valuta redovisas i andra värdehandlingar än i första stycket 1—7
avses, dock icke i aktier.

33 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 50.

514

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

275 §.

276 §.

1 mom. De värdehandlingar, i vilka enligt 274 § första stycket 1—7 och
andra stycket försäkringsfond eller, jämlikt 275 §, premiereserv helt eller delvis
redovisas, skola förvaras avskilda från bolagets övriga tillgångar och under
minst två lås med olika nycklar, av vilka en innehaves av ett av försäkringsinspektionen
förordnat ombud. I de sålunda förvarade handlingarna
njute försäkringstagarna panträtt såsom i handfången pant till säkerhet för
fullgörandet av bolagets på försäkringsavtalen grundade förbindelser.

Det åligger styrelsen och verkställande direktören att tillse att, på sätt i
första stycket är sagt, vid envar tidpunkt värdehandlingar till erforderligt
belopp satts i särskilt förvar. Hava värdehandlingar satts i förvar till större
värde än som enligt denna lag erfordras, må försäkringsinspektionen på
framställning av styrelsen eller verkställande direktören lämna tillstånd till
utbekommande av värdehandlingar svarande mot överskottet. Styrelsen eller
verkställande direktören äge jämväl för utbetalande av förfallet försäkringseller
återbäringsbelopp, för vilket avsättning ägt rum, utbekomma handlingar
av motsvarande värde. Utbyte av värdehandling mot annan handling av motsvarande
värde må äga rum, där sådant påkallas av styrelsen eller verkställande
direktören.

Behöver bolaget för bevakande av sin rätt på grund av värdehandling,
som blivit satt i särskilt förvar, eller för annat dylikt ändamål tillgång till sådan
handling, vare ombudet pliktigt att till behörig företrädare för bolaget
emot kvitto utlämna handlingen mot skyldighet för styrelsen och verkställande
direktören att inom skälig tid återställa handlingen eller avlämna annan
handling av motsvarande värde.

2 mom. Har återförsäkringsgivare enligt denna lag satt i särskilt förvar
värdehandlingar motsvarande värdet av försäkringsfonden för livförsäkringar,
som mottagits i återförsäkring, skall panträtten tillkomma försäkringstagarna
i det bolag, som tagit återförsäkringen.

Vad i första stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning beträffande
värdehandlingar, i vilka premiereserv jämlikt 275 § redovisas.

277 §.

Meddelar försäkringsbolag saväl livförsäkring som försäkring av annat
slag, skola tillgångar motsvarande säkerhetsfonden redovisas på sätt i 274 §
första stycket 1—7, 8 och 9 samt andra stycket är föreskrivet om försäkringsfond;
i fråga om värdehandlingar, i vilka tillgångarna sålunda redovisas, gälle
vad i 276 § sägs om där avsedda handlingar.

515

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

278 §.

Det åligger ombud som i 276 § avses att, där styrelsen eller verkställande
direktören icke fullgör vad dem enligt nämnda lagrum åligger, därom ofördröjligen
göra anmälan hos försäkringsinspektionen.

Ombudet äge av bolaget uppbära arvode till belopp, som av försäkringsinspektionen
bestämmes.

IV. Om aktuarie.

279 §.

Villkoren för behörighet att utöva befattning såsom aktuarie bestämmas av
försäkringsinspektionen. På inspektionens prövning ankommer i särskilt fall,
huruvida utan hinder av dylika villkor viss person må kunna godkännas såsom
aktuarie.

2 mom. Det åligger styrelsen eller verkställande direktören att, när aktuarie
antagits eller frånträtt sin befattning, därom ofördröjligen göra anmälan för
registrering.

Rätt att göra anmälan enligt första stycket tillkommer den som beröres av
anmälningen.

V. Om tillsyn å försäkringsbolag.

280 §.

Det åligger styrelsen och verkställande direktören i försäkringsbolag att,
när bolaget börjat sin verksamhet, därom ofördröjligen underrätta försäkringsinspektionen.

281 §.

Sist en månad efter bolagsstämma, varom i 113 eller 213 § förmäles, eller,
om stämma ej hållits inom tid som där stadgas, inom sju månader från föregående
räkenskapsårs utgång skall genom styrelsens och verkställande direktörens
försorg till försäkringsinspektionen insändas dels avskrift av balansräkningen,
vinst- och förlusträkningen, förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen,
dels en särskild redogörelse angående bolagets verksamhet
under räkenskapsåret och ställning balansdagen, dels ock, i fråga om livförsäkring,
redogörelse för beräkning av premiereserven, utjämningsfonden och
återbäringsfonden. Redogörelserna skola upprättas enligt anvisningar, som
meddelas av försäkringsinspektionen, och vara undertecknade, den förra av
styrelsen och verkställande direktören samt den senare av aktuarien.

På avskriften av balansräkningen skall finnas av styrelseledamot eller
verkställande direktören undertecknat bevis, huruvida balansräkningen fast -

516

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

ställts eller ej; i förstnämnda fall skall beviset tillika innehålla uppgift om
bolagsstämmans beslut i anledning av bolagets vinst eller förlust enligt balansräkningen.

282 §.

Det åligger styrelsen och verkställande direktören för försäkringsbolag som
meddelar livförsäkring att, såvitt angår livförsäkringsrörelsen, till försäkringsinspektionen
insända dels inom nio månader efter varje räkenskapsårs
utgång redogörelse i vad mån det verkliga förloppet av rörelsen avvikit från
de enligt 9 eller 173 § upprättade grunderna, dels ock vart femte år, å tid
som inspektionen bestämmer, statistisk-ekonomisk utredning angående verksamhetens
förlopp samt angående bolagets ställning (teknisk balansräkning).
Redogörelsen och utredningen skola upprättas av aktuarien enligt anvisningar,
som meddelas av försäkringsinspektionen, samt vara av honom undertecknade.

Där i visst fall teknisk balansräkning finnes böra avgivas utöver vad i
första stycket sägs, må inspektionen infordra sådan.

Det ankommer på försäkringsinspektionen att bestämma när efter bolagets
bildande teknisk balansräkning första gången skall upprättas så ock den tidrymd,
som den först avgivna balansräkningen skall omfatta.

283 §.

284 §.

Sist en månad efter bolagsstämma som avses i 146, 154, 157, 164, 241, 249,
252 och 260 §§ skall genom likvidatoremas försorg till försäkringsinspektionen
insändas avskrift av de i nämnda paragrafer omförmälda redovisningshandlingar
och revisionsberättelser.

285 §.

Försäkringsinspektionen äger när som helst återkalla uppdraget och i stället
förordna ny revisor.

För revisor som förordnats av försäkringsinspektionen skall inspektionen
utfärda instruktion. Revisorn äge av bolaget uppbära arvode till belopp, som
bestämmes av inspektionen.

286 §.

517

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

287 §.

1 mom. Det åligger styrelsen och verkställande direktören att när som
helst för den befattningshavare hos försäkringsinspektionen, som enligt av
Konungen meddelade bestämmelser har att i sådant avseende företräda inspektionen,
hålla bolagets kassa och övriga tillgångar samt böcker, räkenskaper
och andra handlingar tillgängliga för granskning.

2 mom. Den som enligt av Konungen meddelade bestämmelser har befogenhet
att företräda försäkringsinspektionen äger närvara vid bolagsstämma
eller av inspektionen utlyst styrelsesammanträde och deltaga i överläggningarna.

288 §.

1 mom. Försäkringsinspektionen äge meddela de erinringar i fråga om
försäkringsbolags verksamhet, som inspektionen finner påkallade.

2 mom. Finner försäkringsinspektionen,

att avvikelse skett från denna lag eller bolagsordningen eller från grunderna,
där sådana finnas,

att bolagsordningen eller grunderna icke längre äro tillfredsställande med
hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av bolagets rörelse,

att de tillgångar, i vilka försäkringsfonden redovisas, icke äro tillfyllest,

att försäkringsbeståndet icke är tillräckligt för erforderlig riskutjämning,
eller

att eljest allvarlig anmärkning mot försäkringsbolags verksamhet föreligger,

skall inspektionen förelägga bolaget att inom viss tid vidtaga de åtgärder,
som prövas härav påkallade.

3 mom. Har föreläggande som i 2 mom. sägs icke inom den bestämda
liden efterkommits och har ej heller annorledes det anmärkta förhållandet
undanröjts, skall försäkringsinspektionen göra anmälan därom hos Konungen,
som efter bolagets hörande ma förklara koncessionen förverkad.

\ mom. Har, sedan koncession för försäkringsbolag beviljats, icke inom
föreskriven tid hållits konstituerande stämma, ankomme på Konungen att
efter anmälan av försäkringsinspektionen förklara koncessionen förverkad.
Lag samma vare, om genom lagakraftägande beslut frågan om bolagets registrering
förklarats förfallen eller ansökan om bolagets registrering blivit
avslagen, så ock där bolaget icke börjat sin verksamhet inom tre månader
från det bolaget registrerades.

5 mom. Om registrering av beslut, varigenom koncession förklarats förverkad,
förordnar Konungen.

518

Kungi. Maj:ts proposition nr 50.

289 §.

Försäkringsinspektionen äge förelägga vite vid meddelande av föreskrift
eller förbud enligt denna lag.

290 §.

Till bestridande av kostnaden för försäkringsinspektionens organisation
och verksamhet skall försäkringsbolag årligen erlägga bidrag enligt bestämmelser,
som meddelas av Konungen. Detta bidrag må icke i något fall överstiga
en femtedels procent av bolagets hela inkomst av avgifter för nästföregående
räkenskapsår för försäkringar, som tillhöra bolagets rörelse här i riket,
eller understiga etthundra kronor.

291 §.

Ledamot av eller befattningshavare hos försäkringsinspektionen må ej
vara ledamot i styrelsen för svenskt försäkringsbolag eller anställd i sådant
bolag eller i utländsk försäkringsanstalt, som, enligt vad särskilt stadgas, erhållit
tillstånd att här i riket driva försäkringsrörelse. Sådan ledamot eller
befattningshavare må ej heller vara aktieägare eller garant i dylikt företag.

292 §.

Närmare bestämmelser om försäkringsinspektionens organisation och
verksamhet meddelas av Konungen.

293 §.

1 mom. Har försäkringsbolag trätt i likvidation, skall försäkringsinspektionen,
där så prövas erforderligt, förordna en person att med övriga likvidatorer
verkställa likvidationen. Likvidator som sålunda förordnas skall teckna
bolagets firma i förening med den eller dem som eljest äga teckna firman.
I övrigt skall vad i denna lag är stadgat om likvidator äga motsvarande tilllämpning;
dock att ersättare för likvidator, varom nu är fråga, icke må av
rätten förordnas. Sådan likvidator må entledigas allenast av försäkringsinspektionen.

Likvidator som förordnats av försäkringsinspektionen äge av bolaget uppbära
arvode till belopp, som bestämmes av inspektionen.

2 mom. Försäkringsinspektionen äge under likvidationen i avseende å
likvidatorerna samma befogenhet, som enligt denna lag tillkommer inspektionen
beträffande styrelsen.

Inspektionen må, där så prövas erforderligt, förordna likvidationsrevisor.
Beträffande denne skall vad om revisor i 285 § stadgas äga motsvarande
tillämpning.

519

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

294 §.

Avträdes försäkringsbolags egendom till konkurs, skall konkursdomaren
härom ofördröjligen göra anmälan hos försäkringsinspektionen, som, där så
prövas erforderligt, förordnar ett allmänt ombud att såsom konkursförvaltare
deltaga i konkursboets förvaltning med den eller de förvaltare, som utses på
sätt i konkurslagen stadgas.

Det allmänna ombud, som sålunda blivit förordnat, äge beträffande medförvaltare
göra sådan anmälan, som i 80 § konkurslagen sägs.

Utan hinder av beslut, som kan vara fattat om delning av förvaltningen av
boet, äge allmänna ombudet deltaga i förvaltningen i alla dess delar.

Om arvode till allmänna ombudet gälle vad i konkurslagen beträffande
arvode till konkursförvaltare är i allmänhet stadgat.

VI. Om frivillig överlåtelse av försäkringsbestånd.

295 §.

1 mom. Avtal därom att ett försäkringsbolags hela försäkringsbestånd eller
del därav skall övertagas av ett annat försäkringsbolag må träffas mellan bolagen,
såframt av styrelsen i det överlåtande bolaget framlagt förslag till
avtal angående överlåtelse godkänts av bolagsstämman i detta bolag efter
vad i 2 mom. sägs. Avtalet må ej verkställas utan försäkringsinspektionens
tillstånd.

2 inom. Beslut om godkännande för det överlåtande bolaget av förslag till
avtal om överlåtelse skall fattas å ordinarie bolagsstämma.

Inom fyra månader från det beslutet fattades eller, om klandertalan därå
anställts, från det denna talan genom lagakraftägande dom ogillades, skall
beslutet av det överlåtande bolagets styrelse eller verkställande direktör anmälas
för registrering. Två enligt 341 § andra stycket bestyrkta avskrifter av
protokoll som förts i ärendet, innehallande fullständigt angivande av förslaget
till avtal, skola fogas vid anmälningen. Har anmälan ej gjorts inom föreskriven
tid, vare frågan om överlåtelse förfallen.

3 mom. Senast fyra månader efter det registrering skett på anmälan som i
2 mom. andra stycket sägs skall såväl det övertagande som det överlåtande
bolagets styrelse göra ansökan om försäkringsinspektionens tillstånd att
bringa avtalet om överlåtelse till verkställighet.

520

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

månad efter dess utfärdande, hos försäkringsinspektionen anmäla, huruvida
de hava något att erinra mot ansökningen. Omfattar avtalet livräntor, som
utgå till personer, vilka icke äro försäkringstagare i det överlåtande bolaget,
skola jämväl dessa personer beredas tillfälle att yttra sig på sätt nu är sagt

Försäkringsinspektionens beslut, varigenom tillstånd till avtalets verkställande
givits, skall ofördröjligen registreras. När registrering skett, skall
det överlåtande bolaget anses fritaget från sina förpliktelser på grund av
det överlåtna försäkringsbeståndet, vilka förpliktelser i stället skola åvila
det övertagande bolaget.

4 mom. Sedan överlåtelsen verkställts åligger det styrelsen och verkställande
direktören i det övertagande bolaget att, i den ordning försäkringsinspektionen
ma finna ändamålsenlig, därom underrätta envar försäkringstagare
eller livräntetagare, vars försäkring eller livränta omfattas av överlåtelsen.

5 inom. överlåtes ett försäkringsbolags hela försäkringsbestånd, vare bolaget
skyldigt att träda i likvidation.

Varder, sedan tillstånd givits till överlåtelse, helt eller delvis, av försäkringsbestånd,
det överlåtande bolaget försatt i konkurs, skall vid tillämpning
av vad i konkurslagen är stadgat angående rätt till talan om återgång av
avtal, sådant avtal som avses i denna paragraf anses ingånget den dag tillstånd
till avtalets verkställande gavs.

VII. Om särskild administration.

296 §.

1 mom. Har försäkringsbolag som meddelar livförsäkring trätt i likvidation
eller kommit i konkurstillstånd, skall för tillvaratagande av livförsäkringstagamas
rätt en särskild administration inträda. Förvaltningen av administrationsboet
åligger försäkringsinspektionen.

Försäkringsinspektionen skall ofördröjligen för livförsäkringstagamas räkning
omhändertaga samtliga de värdehandlingar, i vilka livförsäkringstagarna
enligt bestämmelserna i 276 och 277 §§ njuta panträtt. Härmed övergå på
administrationsboet alla bolagets rättigheter och skyldigheter på grund av
livförsäkringsavtalen ävensom, där livförsäkringar återförsäkrats, bolagets
rättigheter och skyldigheter på grund av återförsäkringarna.

2 mom. För det belopp, varmed ovan omförmälda värdehandlingar må finnas
i värde understiga livförsäkringsfonden, ökad med en tjugondei av samma
fond, äge administrationsboet fordringsrätt hos bolaget.

Så snart administration inträtt, skall försäkringsinspektionen låta verkställa
värdering av de värdehandlingar, som omhändertagits av inspektionen,
ävensom beräkning av det belopp, vartill livförsäkringsfonden uppgår å första
dagen i månaden näst efter den, då bolaget trädde i likvidation eller, där
konkurs inträffat, beslutet om egendomsavträde meddelades.

521

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

297 §.

1 inom. Sedan de i 296 § föreskrivna åtgärderna vidtagits, skall försäkringsinspektionen
inleda underhandlingar med svenska försäkringsbolag som
må befinnas villiga att övertaga de till administrationsboet hörande försäkringarna.

Finner försäkringsinspektionen efter verkställd utredning att anbud, som i
följd av underhandlingarna inkommit, med hänsyn till omständigheterna är
att förorda, skall inspektionen genom tillkännagivande i allmänna tidningarna
och i övrigt på ändamålsenligt sätt kungöra anbudets innehåll och ett
sammandrag av den verkställda utredningen med föreläggande för försäkringstagarna
att inom en i kungörelsen utsatt tid, minst en månad efter dess
utfärdande, hos inspektionen anmäla huruvida de hava något att erinra mot
anbudet.

Sedan den i andra stycket föreskrivna tiden gått tillända, skall försäkringsinspektionen
med eget utlåtande överlämna ärendet till Konungens avgörande.

Om registrering av beslut, varigenom Konungen lämnat tillstånd till överlåtelse,
förordnar Konungen. När registrering skett, skall administrationsboet
anses fritaget från sina förpliktelser på grund av de överlåtna försäkringarna,
vilka förpliktelser i stället skola åvila det övertagande bolaget.

Sedan tillstånd till överlåtelse lämnats, åligger det styrelsen och verkställande
direktören i det övertagande bolaget att i den ordning försäkringsinspektionen
må finna ändamålsenlig, därom underrätta envar försäkringstagare,
vars försäkring omfattas av överlåtelsen. Förutsätter överlåtelsen nedsättning
av försäkrings- eller återbäringsbelopp, eller skola efter överlåtelsen
andra villkor gälla för försäkringarna, skall jämväl nämnda förhållande
bringas till försäkringstagarnas kännedom.

2 mom. Har icke inom två år från det administrationen inträdde till försäkringsinspektionen
inkommit anbud av beskaffenhet som i 1 mom. andra
stycket sägs, åligger det försäkringsinspektionen att hos Konungen göra anmälan
om förhållandet.

3 mom. Finner Konungen ej skäl att lämna tillstånd till överlåtelse av
hela försäkringsbeståndet, ankomme på Konungen alt förordna om administrationens
fortsättande eller om administrationsboets avveckling genom
fördelning av tillgångarna. I senare fallet meddelar Konungen tillika erforderliga
föreskrifter angående avvecklingen och fördelningen.

298 §.

522

Kungi. Maj:ts proposition nr 50.

tillämpning i fråga om återköp av försäkring eller belåning av försäkringsbrev
hos bolaget. Finnes sedermera att för mycket utbetalats, äge återbetalning
ej rum.

Angående förbud mot meddelande av nya försäkringar stadgas i 165 och
261 §§.

299 §.

Har försäkringsbolag som meddelar försäkring av annat slag än personförsäkring
och meddelar sådan försäkring för all framtid eller för längre tid
än tio år trätt i likvidation eller kommit i konkurstillstånd, skall försäkringsinspektionen
utse ett ombud, som har att å försäkringstagarnas vägnar iakttaga
och bevaka den panträtt, som jämlikt 276 § tillkommer försäkringstagarna
uti de enligt sagda paragraf till deras säkerhet i särskilt förvar satta
värdehandlingar; och har ombudet därvid att tillse att varje försäkringstagare
njuter panträtt i de pantsatta värdehandlingarna för den på hans försäkring
belöpande andel i premiereserven.

Ombudet äge av bolaget uppbära arvode till belopp, som bestämmes av
försäkringsinspektionen.

VIII. Om återförsäkring.

300 §.

Försäkringsbolag må icke utan försäkringsinspektionens medgivande sluta
avtal, varigenom bolaget förbinder sig att i återförsäkring avgiva ännu icke
tecknade livförsäkringar, där avtalet icke kan av bolaget uppsägas att utan
vederlag upphöra senast ett år efter uppsägningen. Försäkringsbolag må ej
heller utan inspektionens medgivande sluta avtal om avgivande i återförsäkring
av redan tecknad livförsäkring, där försäkringen vid avtalets ingående
varit i kraft mera än ett halvt år.

Vad sålunda stadgats gäller icke med avseende på försäkringsbolag, som
allenast meddelar återförsäkring.

IX. Om förbud mot viss premienedsättning m. m.

301 §.

Å de livförsäkringspremier, som försäkringsbolag jämlikt fastställda grunder
bestämt, må till fördel för enskild försäkringstagare eller grupp av försäkringstagare
varken direkt eller indirekt nedsättning medgivas vare sig av
bolaget eller av dess ombud annorledes än genom återbäring i överensstämmelse
med fastställda grunder.

523

Kungl. Maj:ts proposition, nr 50.

302 §.

X. Om registrering.

303 §.

304 §.

1 mom. Hava vid ansökan om registrering av försäkringsbolag eller i fråga
om upprättande av handling, som skall fogas vid sådan ansökan, icke
iakttagits de föreskrifter, som finnas för varje särskilt fall stadgade, eller
prövas beslut om bildande av försäkringsbolag icke hava tillkommit i föreskriven
ordning eller hinder mot registrering av bolaget eljest möta på grund
av föreskrifterna i denna lag eller annan lag eller författning, skall registrering
vägras.

2 mom. Hava vid anmälan för registrering eller i fråga om upprättande
av handling, som skall fogas vid sådan anmälan, icke iakttagits de föreskrifter,
som finnas för varje särskilt fall stadgade, eller prövas beslut, som
anmäles för registrering och för vars giltighet Konungens stadfästelse ej erfordras,
icke hava tillkommit i föreskriven ordning eller ej stå i överensstämmelse
med föreskrifterna i denna lag eller eljest strida mot lag eller författning
eller mot bolagsordningen eller grunderna eller vara till sin avfattning
i något viktigare hänseende otydligt eller vilseledande, skall registrering vägras.
År annan grund till sådan klandertalan mot bolagsstämmobeslut, som
avses i 131 § 1 mom. andra stycket eller 229 § 1 mom. andra stycket, än att
vid beslutet i denna lag eller bolagsordningen upptagna föreskrifter om särskild
röstpluralitet icke rätteligen iakttagits, vare det dock ej hinder mot
registrering, sedan tid för väckande av klandertalan utgått utan att talan
väckts.

3 mom. Vägras registrering, skall försäkringsinspektionen ofördröjligen
med posten översända underrättelse om beslutet med skälen därför till bolaget
eller, där anmälan enligt denna lag gjorts av enskild person, till den
som gjort anmälningen, om han uppgivit postadress.

A mom. Göres ej ansökan om försäkringsbolags registrering inom den i
29 eller 191 § stadgade tiden, skall försäkringsinspektionen förklara frågan
om bolagets registrering förfallen samt ofördröjligen med posten översända
underrättelse om beslutet till stiftarombudet.

524

Kungi. Maj.ts proposition nr 50.

305 §.

Beviljas försäkringsaktiebolags registrering, låte försäkringsinspektionen i
registret införa:

1. dagen för Konungens beslut om stadfästelse och dagen för beslutet
om bolagets bildande;

2. bolagets firma;

3. föremålet för bolagets verksamhet med särskilt angivande, huruvida
verksamheten avser såväl direkt försäkring som återförsäkring;

4. beträffande direkt försäkring här i riket området för sådan verksamhet;

5. det belopp vartill, jämlikt den av styrelseledamöterna och verkställande
direktören lämnade uppgiften, aktiekapitalet uppgår, så ock, där aktiekapitalet
skall kunna utan ändring av bolagsordningen bestämmas till lägre
eller högre belopp, minimikapitalet och maximikapitalet;

6. akties nominella belopp;

7. det belopp som enligt förenämnda uppgift blivit inbetalt å aktiekapitalet,
samt, där aktiekapitalet ej till fullo inbetalats, inom vilken tid återstående
inbetalning skall fullgöras;

8. där aktiekapitalet icke blivit till fullo inbetalt, sammanlagda nominella
beloppet av de aktier som enligt samma uppgift till fullo inbetalats;

9. den ort inom riket där styrelsen har sitt säte;

10. bolagets postadress;

11. tiden för ordinarie bolagsstämmas hållande;

14. av vilka och huru bolagets firma skall tecknas, där den ej tecknas av
styrelsen; samt

15. där enligt bolagsordningen revisor eller revisorssuppleant skall vara
auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman, uppgift om hans fullständiga
namn och hemvist.

Innehåller bolagsordningen bestämmelse eller förbehåll, varom förmäles i
10 § 1 mom. första, andra eller tredje stycket, varde anmärkning om bestämmelsen
eller förbehållet införd i registret. Beträffande bestämmelse som avses
i 10 § 1 mom. tredje stycket skall tillika angivas det belopp, till vilket
aktier av olika slag utgivits och må kunna utgivas.

Det ena av de till försäkringsinspektionen ingivna exemplaren av Konungens
beslut om stadfästelse skall förses med bevis om registreringen av bolaget
och återställas till detta. De listor, varå aktieteckningen ägt rum, skola
ock återställas till bolaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

525

306 §.

Beviljas ömsesidigt försäkringsbolags registrering, låte försäkringsinspektionen
i registret införa:

1. dagen för Konungens beslut om stadfästelse och dagen för beslutet om
bolagets bildande;

2. bolagets firma;

3. föremålet för bolagets verksamhet med särskilt angivande, huruvida
verksamheten avser såväl direkt försäkring som återförsäkring;

4. beträffande direkt försäkring här i riket området för sådan verksamhet; 5.

beloppet av garantikapital, där sådant förskjutes, samt huru stor del
därav blivit inbetald;

6. den ort inom riket där styrelsen har sitt säte;

7. bolagets postadress;

8. tiden för ordinarie bolagsstämmas hållande;

9. huruvida och i vilken mån delägare skall vara utesluten från rösträtt
å bolagsstämma, med särskilt angivande, huruvida och i vilken mån delägarnas
rösträtt skall utövas genom utsedda delegerade;

10. huruvida och i vilken mån rösträtt å bolagsstämma tillkommer garant;
samt

11. det sätt, varpå kallelse till bolagsstämma skall ske och andra meddelanden
kungöras delägarna eller röstberättigade, som icke äro delägare,
ävensom den tid före stämma, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola
vara vidtagna;

12. där ej för bolagets förbindelser häfta allenast dess tillgångar, intill vilket
belopp och i vilken ordning delägarna äro för bolagets förbindelser personligen
ansvariga;

13. varje styrelseledamots och styrelsesuppleants samt verkställande direktörens
och vice verkställande direktörs så ock, där eljest någon ensam eller
i förening med annan är bemyndigad att teckna bolagets firma, dennes fullständiga
namn och hemvist;

14. av vilka och huru bolagets firma skall tecknas, där den ej tecknas av
styrelsen;

15. där enligt bolagsordningen revisor eller revisorssuppleant skall vara
auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman, uppgift om hans fullständiga
namn och hemvist.

Innehåller bolagsordningen bestämmelse eller förbehåll, varom förmäles i
174 § första eller andra stycket, varde anmärkning om bestämmelsen eller
förbehållet införd i registret.

Det ena av de till försäkringsinspektionen ingivna exemplaren av Konungens
beslut om stadfästelse skall förses med bevis om registreringen av
bolaget och återställas till detta. Teckningslistorna skola ock återställas till
bolaget.

526

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

307 §.

Göres, efter det försäkringsbolag registrerats, anmälan om förhållande, som
enligt denna lag skall anmälas för registrering, skall, där registrering beviljas,
vad sålunda anmälts anmärkas i registret. Avser anmälan ändring av
försäkringsbolags firma, skall ny, fullständig inskrivning rörande bolaget göras
i registret.

Sker registrering på grund av anmälan i fall, då protokollsavskrift eller
annan handling skall i två exemplar ingivas i ärendet, skall det ena av dessa,
försett med bevis om registreringen, återställas till bolaget.

Har handling ingivits i såväl huvudskrift som avskrift, skall huvudskriften
återställas. Där registrering sker på grund av anmälan enligt 56 §, 57 § 1
mom. eller 58 §, skola ock de listor, varå aktieteckningen ägt rum, återställas.

308 §.

Vad i första och andra styckena stadgats i avseende å beslut om ökning
skall, i fall som avses i 58 §, tillämpas å registreringen av bolagsstämmans
godkännande av ökningsbeslutet.

2 mom. Har i fall, då beslut om ökning av aktiekapitalet innehåller bestämmelse
om minimiteckning, registreringsanmälan enligt 56 § icke gjorts inom
föreskriven tid, skall försäkringsinspektionen till bolaget avlåta skrivelse med
anmaning att inom en månad därefter inkomma med sådan anmälan. Efterkommes
ej anmaningen eller har genom lagakraftägande beslut registrering
vägrats, skall inspektionen förklara ökningsbeslutet förfallet samt därom
ofördröjligen med posten översända underrättelse till bolaget. Sedan beslutet
om förklaringen vunnit laga kraft, skall i registret antecknas, att på grund
av förklaringen den tidigare anteckningen om ökningsbeslutets registrering
avföres ur registret.

3 mom. Innehåller ökningsbeslutet bestämmelse om minimiteckning, må
registrering i anledning av anmälan varom i 57 § 1 mom. förmäles ej ske med
mindre registrering ägt rum i anledning av anmälan enligt 56 §.

4 mom. Har styrelsen enligt 58 § fattat beslut om aktiekapitalets ökning,
må registrering på grund av anmälan enligt 56 eller 57 § ej ske förrän bolagsstämmans
godkännande av ökningsbeslutet registrerats.

Kung!. Maj:ts proposition nr 50.

527

309 §.

Har i fall, då enligt 62 § rättens tillstånd erfordras för verkställighet av
beslut om nedsättning av aktiekapitalet, ansökan om sådant tillstånd ej gjorts
inom föreskriven tid eller har ansökan genom lagakraftägande beslut avslagits
eller har beslut om tillstånd icke anmälts för registrering inom den därför
stadgade tiden, skall försäkringsinspektionen förklara nedsättningsbeslutet
förfallet samt därom ofördröjligen med posten översända underrättelse till
bolaget. Sedan beslutet om förklaringen vunnit laga kraft, skall i registret
antecknas, att på grund av förklaringen den tidigare anteckningen om nedsättningsbeslutets
registrering avföres ur registret.

310 §.

t mom. Har beslut fattats om sådan ändring av vad i bolagsordningen
stadgas om aktiekapitalet eller minimikapitalet att detta överstiger det belopp,
vartill aktiekapitalet vid beslutets fattande uppgår, må registrering allenast
samtidigt ske av beslutet om bolagsordningsändringen och av beslut om erforderlig
ökning av aktiekapitalet.

Skall ökningen av aktiekapitalet äga rum medelst ny aktieteckning, skall
vid registrering av beslutet om bolagsordningsändringen antecknas, att den
ej är verkställd.

Har ökningsbeslutet enligt 308 § 2 mom. av försäkringsinspektionen genom
lagakraftägande beslut förklarats förfallet, skall ock beslutet om bolagsordningsändringen
anses förfallet och anteckning i registret ske, att på denna
grund den tidigare anteckningen om detta besluts registrering avföres ur registret.
Anmäles för registrering att full betalning erlagts för så många aktier,
att aktiekapitalet uppgår till minimikapitalet enligt den beslutade bolagsordningsändringen,
skall vid registrering i anledning av anmälningen tillika
antecknas, att bolagsordningsändringen är verkställd, och åligger det inspektionen
att tillställa bolaget bevis därom. Göres ej sådan anmälan inom tre år
efter utgången av den i 55 § stadgade tiden, skall inspektionen, efter det bolagets
styrelse erhållit tillfälle att yttra sig, hos Konungen anmäla förhållandet,
och ankommer det på Konungen att besluta erforderlig jämkning i bolagsordningen.
I registret skall införas anteckning om jämkningen, och skall
bevis om bestämmelsens nya lydelse av inspektionen tillställas bolaget.

2 mom. Har beslut fattats om sådan ändring av vad i bolagsordningen
stadgas om aktiekapitalet eller maximikapitalet att detta understiger det belopp,
vartill aktiekapitalet vid beslutets fattande uppgår, må registrering allenast
samtidigt ske av beslutet om bolagsordningsändringen och av beslut
om erforderlig nedsättning av aktiekapitalet.

Innefattar nedsättningsbeslutet icke föreskrift om att det nedsättningen
motsvarande beloppet skall avsättas till reservfonden eller säkerhetsfonden,
skall vid registrering av beslutet om bolagsordningsändringen antecknas, att
den ej är verkställd.

Ilar nedsättningsbeslutet enligt 309 § av försäkringsinspektionen genom
lagakraftägande beslut förklarats förfallet, skall ock beslutet om bolagsord -

528

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

ningsändringen anses förfallet och anteckning i registret ske, att på denna
grund den tidigare anteckningen om detta besluts registrering avföres ur
registret. Vid registrering av rättens tillstånd till nedsättningens verkställande
enligt 62 § skall tillika antecknas, att bolagsordningsändringen är verkställd,
och åligger det inspektionen att tillställa bolaget bevis därom.

3 mom. Då för genomförande av beslut om nedsättning av aktiekapitalet erfordras
ändring av aktiernas nominella belopp, må registrering allenast samtidigt
ske av nedsättningsbeslutet och beslut om erforderlig ändring av bolagsordningens
bestämmelse om akties nominella belopp. I fråga om registreringen
av beslutet om sådan bolagsordningsändring skall vad i 2 mom. andra
och tredje styckena är stadgat om registrering av bolagsordningsändring rörande
aktiekapitalet äga motsvarande tillämpning.

Erfordras för genomförande av bolagsordningsändring beträffande akties
nominella belopp sammanläggning av aktierna i bolaget, må, där anmälan
för registrering av beslutet om sammanläggning skall göras enligt 334 § 1
mom. sista stycket, registrering allenast samtidigt ske av beslutet om bolagsordningsändringen
och av beslutet om erforderlig sammanläggning.

311 §.

Har ansökan enligt 295 § 3 mom. om tillstånd att bringa avtal om överlåtelse
av försäkringsbestånd till verkställighet ej inkommit inom föreskriven tid
eller har ansökan genom lagakraftägande beslut avslagits, skall försäkringsinspektionen
förklara frågan om överlåtelse förfallen samt därom ofördröjligen
med posten översända underrättelse till bolagen.

312 §.

Menar någon eljest, att en i försäkringsregistret verkställd inskrivning länder
honom till förfång, må talan om registreringens upphävande samt om
skadestånd föras vid domstol.

313 §.

Har genom lagakraftägande dom förklarats, att en i registret gjord inskrivning
ej bort ske eller att beslut, som registrerats, är ogiltigt, eller att eljest
visst förhållande, varom inskrivning skett, ej föreligger, skall på anmälan av
part i registret antecknas, att på nämnda grund den tidigare anteckningen
avföres ur registret.

Varder, sedan i registret gjorts anteckning rörande beslut om avträdande
av bolags egendom till konkurs, av överrätt förklarat, att beslutet ej bort

Kungl. Maj.ts proposition nr 50. J29

meddelas, skall på anmälan därom i registret göras anteckning enligt vad i
första stycket stadgas.

Vid anmälan, som ovan sägs, skall fogas avskrift av rättens avgörande, så
ock i fall, som i första stycket sägs, lagakraftbevis.

314 §.

Där i annat fall än i 313 § andra stycket avses i registret antecknas, att
tidigare anteckning avföres därur, skall kungörelse därom äga rum efter vad
ovan sägs.

Anmälningar och ansökningar med därvid fogade handlingar skola, särskilt
för varje bolag, förvaras såsom bilagor till försäkringsregistret.

315 §.

316 §.

317 §.

Företer den, som inför domstol, länsstyrelse eller överexekutor företräder
försäkringsbolag, bevis utvisande, att han den dag beviset utfärdades enligt
försäkringsregistret var behörig att företräda bolaget, och är beviset ej äldre
än ett år, åligger det myndigheten att ur den i 314 § omförmälda tryckta samlingen
inhämta upplysning, huruvida förändring beträffande behörigheten
ägt rum. Vad i sådant avseende nyssnämnda samling, i den mån den kommit
myndigheten till handa, utvisar skall för myndigheten äga vitsord, där ej annat
förhållande visas vara för handen.

31 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 50.

530

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

XI. Om klagan över försäkringsinspektionens beslut.

318 §.

Över beslut, som av försäkringsinspektionen meddelas på grund av tillsynen
över försäkringsbolag, må klagan föras hos Konungen inom den tid som
för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är
stadgad.

Den, som icke åtnöjes med försäkringsinspektionens beslut, varigenom registrering
vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag däröver anföra
besvär hos Konungen.

över beslut om sådan förklaring, som avses i 304 § 4 mom., 308 § 2 mom.,
309 § och 311 § må jämväl besvär anföras i den ordning, varom i andra
stycket stadgas.

XII. Om skadestånd.

319 §.

Har vid försäkringsbolags bildande stiftare förfarit så, att skada tillskyndats
bolaget, och handlade stiftaren därvid av uppsåt eller vårdslöshet, vare
han pliktig att ersätta bolaget skadan.

320 §.

Har styrelseledamot, verkställande direktören, revisor, likvidator, syssloman
som avses i 137 eller 234 § eller likvidationsrevisor vid fullgörandet av
sitt uppdrag uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat bolaget skada, vare
han pliktig att till bolaget utgiva ersättning för skadan.

Har aktieägare eller delägare eller röstberättigad, som ej är delägare, genom
överträdelse av denna lag eller bolagsordningen eller grunderna uppsåtligen
eller av grov vårdslöshet tillskyndat bolaget skada, vare ock han
pliktig att till bolaget utgiva ersättning för skadan.

321 §.

Har styrelseledamot eller annan som avses i 320 § första stycket genom
överträdelse av denna lag eller bolagsordningen eller grunderna uppsåtligen
eller av vårdslöshet tillskyndat tredje man skada, vare han pliktig att till
denne utgiva ersättning för skadan. Samma lag vare, där aktieägare eller
delägare eller röstberättigad, som ej är delägare, genom sådan överträdelse
uppsåtligen eller av grov vårdslöshet tillskyndat tredje man skada.

531

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

322 §.

Har i försäkringsaktiebolag styrelsen, styrelseledamot, verkställande direktören
eller likvidator tillskyndat bolaget eller aktieägare skada genom åtgärd,
som innebär att fördel uppenbarligen beredes vissa aktieägare till nackdel
för bolaget eller övriga aktieägare, skall skyldighet att utgiva ersättning
för skadan åvila jämväl aktieägare, som uppsåtligen genom begagnande av
sitt inflytande över styrelseledamot, verkställande direktören eller likvidator
medverkat till åtgärden. Innefattar åtgärd, vartill aktieägare sålunda medverkat,
överträdelse av denna lag eller bolagsordningen eller grunderna till
skada för borgenär hos bolaget eller annan tredje man, vare aktieägaren ock
skyldig att utgiva ersättning till denne.

323 §.

Åvilar ersättningsskyldighet stiftare jämlikt 319 § eller styrelseledamot eller
annan enligt 320 § första eller andra stycket eller 321 § första punkten, och
föreligger allenast ringa vårdslöshet, må ersättningen nedsättas, där det med
hänsyn jämväl till skadans storlek och omständigheterna i övrigt prövas
skäligt.

Har aktieägare eller delägare eller röstberättigad, som ej är delägare, ådragit
sig ersättningsskyldighet jämlikt 320 § tredje stycket, 321 § andra punkten
eller 322 §, må ock ersättningen nedsättas, där det med hänsyn till hans
skuld och omständigheterna i övrigt prövas skäligt.

Nedsättning efter vad nu är sagt äge ej rum, om den ersättningsskyldiges
förfarande innefattade brottslig handling.

324 §.

Äro flera ersättningsskyldiga för skada efter vad i 319—323 §§ är stadgat,
svare de för ersättningen en för alla och alla för en, den vars ersättningsskyldighet
nedsatts enligt 323 § dock allenast med det nedsatta beloppet.
Sinsemellan skola de taga de! i ersättningens gäldande efter ty med hänsyn
till den större eller mindre skuld, som finnes ligga envar av dem till last,
samt till omständigheterna i övrigt prövas skäligt.

XIII. Straffbestämmelser.

325 §.

Driver någon bär i riket försäkringsrörelse utan att vara berättigad därtill,
straffes med dagsböter eller fängelse.

326 §.

Med dagsböter eller fängelse straffes

1. stiftare, där han uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig
eller vilseledande uppgift i teckningslista eller i handling, som bifogas

532

Kungl. Maj.ts proposition nr ■50.

listan eller eljest framlägges på konstituerande stämman, eller i ansökan om
stadfästelse å bolagsordning eller grunder;

2. styrelseledamot, verkställande direktör eller annan, som i anmälan för
eller ansökan om registrering eller i försäkran eller annan handling som fogas
därvid uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande
uppgift;

3. styrelseledamot, verkställande direktör eller likvidator, där han uppsåtligen
eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i
handling, som hålles tillgänglig för aktieägare eller aktietecknare eller för
delägare eller röstberättigade, som ej äro delägare, eller som framlägges på
bolagsstämma, eller i påskrift å sådan handling eller i handling eller meddelande
som kungöres eller sändes till aktieägare, delägare eller röstberättigad;

4. styrelseledamot eller verkställande direktör, där han vid upprättande
av balansräkning, vinst- och förlusträkning, förvaltningsberättelse eller redogörelse,
varom förmäles i 91 och 97 §§ eller 205 §, jämförd med 91 och 97 §§,
eller 139, 146 eller 241 §, uppsåtligen förfar i strid mot bestämmelser, som
avses i 93—97 §§ eller 139 § eller 205 §, jämförd med 93 § 1—5 mom. och
7—8 mom., 94 § 1 mom. och 3—5 mom. samt 95—97 §§;

5. likvidator som vid upprättande av balansräkning, likvidationsräkning,
vinst- och förlusträkning eller förvaltningsberättelse, som avses i 148, 152,
157, 243, 247 eller 252 §, uppsåtligen förfar i strid mot bestämmelserna i
nämnda lagrum, så ock likvidator som vid upprättande av balansräkning
enligt 163 eller 259 § uppsåtligen förfar i strid mot bestämmelser som avses
i 139 § samt 93 eller 94 §;

7. revisor eller likvidationsrevisor, där han uppsåtligen eller av grov vårdslöshet
meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i yttrande, vilket enligt
105 § andra stycket första punkten, 153 § eller 157 § överlämnas till styrelse
eller god man för stiftelse som avses i lagen om aktiebolags pensions- och
andra personalstiftelser.

327 §.

Med dagsböter eller fängelse straffes ock

2. aktuarie, där han i redogörelse eller utredning, som enligt 281 eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

533

282 § avlämnats till försäkringsinspektionen, uppsåtligen eller av vårdslöshet
meddelar oriktig eller vilseledande uppgift;

4. styrelseledamot eller likvidator, där han uppsåtligen låter i aktieboken
verkställa införing i strid mot bestämmelserna i 35 § 1 mom. andra eller
tredje stycket, 35 § 2 mom. första eller andra stycket, 35 § 3 mom. första
punkten, 54 § tredje punkten eller 59 § 2 mom. tredje stycket eller fjärde
stycket sista punkten eller underlåter att ombesörja, att förändring i äganderätten
till aktie varder jämlikt 35 § 1 mom. tredje eller fjärde stycket, 35 §
2 mom. första eller andra stycket eller 35 § 3 mom. första punkten införd i
aktieboken;

5. styrelseledamot, verkställande direktör eller likvidator, som uppsåtligen
eller av vårdslöshet i strid mot bestämmelserna i 63 §, 67 § 1 mom., 68 §
första stycket, 193 § eller 195 § 1 mom. låter verkställa utbetalning till aktieägare
eller garant;

6. revisor, likvidationsrevisor eller revisors eller likvidationsrevisors medhjälpare
som, oaktat han insett eller bort inse, att skada därav kunnat följa,
yppar något av vad vid verkställd granskning kommer till hans kännedom,
utan att det med nödvändighet erfordras för fullgörande av hans uppdrag; 7.

den som i sådan försäkran, varom förmäles i 107 §, uppsåtligen lämnar
oriktig uppgift.

328 §.

Med dagsböter straffes

1. revisor eller likvidationsrevisor, där han annorledes än i 326 § 6 sägs
vid upprättande av revisionsberättelse, som avses i 104, 146, 153 eller 157 §
eller 206 §, jämförd med 104 §, eller 241, 248 eller 252 §, väsentligen eftersätter
bestämmelserna i nämnda lagrum;

2. stiftare, där han uppsåtligen eller av vårdslöshet bestyrker avskrift,
som i 12 § första stycket eller 175 § första stycket sägs, ehuru avskriften
är oriktig, så ock styrelseledamot, styrelsesuppleant, verkställande direktör,
vice verkställande direktör, likvidator, suppleant för likvidator eller firmatecknare,
där han uppsåtligen eller av vårdslöshet bestyrker avskrift, varom
förmäles i 341 § andra stycket, ehuru avskriften är oriktig.

329 §.

Med dagsböter straffes ock

1. den som, i annat fall än i 327 § 3 och 4 avses, underlåter att iakttaga
föreskrift i 30 §, 31 § första, andra eller fjärde stycket, 35 §, 54 § tredje
punkten eller 59 § 2 mom. tredje stycket eller fjärde stycket sista punkten,

534

Kungl. Maj.ts proposition nr 50

så ock den som bryter mot föreskrift i 34 §, 51 § andra stycket första punkten,
59 § 2 mom. fjärde stycket första punkten, 64 §, 334 § 2 mom. tredje
stycket eller 340 §;

2. den som bryter mot föreskrift i 301 §;

3. styrelseledamot, verkställande direktör eller likvidator, där han underlåter
att verkställa påskrift å aktiebrev enligt 51 § andra eller tredje stycket,
59 § 2 mom. fjärde stycket, 60 § sista stycket, 61 § 2 mom. andra stycket
eller 156 § andra stycket;

4. ledamot i styrelse eller god man för försäkringsaktiebolags personalstiftelse,
där han underlåter att iakttaga vad honom enligt 105 § första stycket
åligger.

330 §.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

XIV. Allmänna bestämmelser.

331 §.

Betalning för tecknad aktie eller tecknat garantibelopp medelst anvisning
eller förbindelse, som utställts av riksbanken eller annan bank och är betalbar
vid uppvisandet, så ock betalning genom insättning på räkning, som på
begäran av stiftarna eller styrelsen öppnats av bank för mottagande av inbetalning
å aktier eller garantikapital i bolaget, skall var jämställd med betalning
i penningar, öppnas sådan räkning, skall banken låta ombesörja påskrift
därom å teckningslistan, så ock i kvitto å gjord insättning anmärka,
att insättningen skett på räkning som avses i denna paragraf.

Tillgodohavande å räkningen skall, med den inskränkning som följer av
vad i tredje och fjärde styckena stadgas, stå till bolagets fria förfogande.

Inträffar sådant fall att aktieteckning eller teckning av garantibelopp
enligt 16, 56 eller 178 § icke vidare är bindande, skall det på räkningen insatta
beloppet jämte därå gottgjord ränta återbetalas till den, som verkställt
teckningen, eller hans rättsinnehavare. Har teckningsbevis eller interimsbevis
utfärdats, skall beviset förses med påskrift om återbetalningen.

332 §.

1 mom. Har någon genom testamente erhållit nyttjanderätten till aktier
i försäkringsaktiebolag eller ock avkomsten av sådana aktier med bestäm -

Kungl. Maj. ts proposition nr 50.

535

melse, till betryggande av hans avkomsträtt, att aktierna skola sättas under
särskild vård, skall, där enligt testamentet rätten att i bolaget företräda aktierna
skall tillkomma nyttjande- eller avkomsträttshavaren, beträffande denne,
såvitt angår rätten att i bolaget företräda aktierna, gälla vad i denna lag
om aktieägare är stadgat.

Såväl ägaren som nyttjande- eller avkomsträttshavaren skall på anmälan
bliva införd i aktieboken. Vid införingen skall anteckning göras om äganderättsförvärvet
och om den med nyttjande- eller avkomsträtten förenade rätten
att i bolaget företräda aktierna. I fråga om införing av nyttjande- eller avkomsträttshavaren
skall i övrigt vad om införing av aktieägare är stadgat äga
motsvarande tillämpning, dock skall påskrift om införingen ej ske å aktiebrevet.
Styrkes att nyttjande- eller avkomsträtten upphört, skall anteckning därom
göras i aktieboken.

Skall försäkran som avses i 107 § avgivas av nyttjande- eller avkomsträttshavare,
varde försäkran därefter lämpad.

2 mom. När god man på grund av förordnande jämlikt 11 kap. 4 § 5 lagen
om förmynderskap förvaltar aktier för blivande ägares räkning, skall blivande
ägare på anmälan av gode mannen införas såsom ägare i aktieboken med anteckning
om förvärvet och om förordnandet.

333 §.

1 mom. Äger ett försäkringsaktiebolag eller ett ömsesidigt försäkringsbolag
mer än hälften av aktierna i ett försäkringsaktiebolag eller, om aktier
med olika röstvärde finnas, så många aktier, att röstetalet för dem utgör
mer än hälften av röstetalet för samtliga aktier, skall det förra bolaget anses
såsom moderbolag och det senare bolaget såsom dotterbolag. Om ett eller
flera dotterbolag eller ock moderbolaget och ett eller flera dotterbolag tillsammans
äga så många aktier i ett försäkringsaktiebolag som nyss sagts, skall
jämväl sistnämnda bolag anses såsom dotterbolag (dotterdotterbolag) till moderbolaget.
Har ett försäkringsbolag eljest på grund av aktieinnehav eller till
följd av garantiavtal eller annat avtal eller av annan orsak ett bestämmande
inflytande över ett annat försäkringsbolag, varmed jämväl är förbundet ett
väsentligt intresse i det senares ställning och resultatet av dess verksamhet,
skall ock det förra bolaget anses såsom moderbolag och det senare bolaget
såsom dotterbolag.

Alla bolag, som äro med varandra sålunda förenade att de inbördes äro moder-
och dotterbolag eller dotterbolag till samma moderbolag, kallas koncernbolag.

2 mom. Då sådant förhållande inträtt att ett försäkringsbolag enligt vad i 1
mom. sägs skall anses såsom moderbolag i förhållande till annat försäkringsbolag,
skall det förra bolagets styrelse därom ofördröjligen underrätta styrelsen
för det senare bolaget. Dotterbolags styrelse vare pliktig att meddela styrelsen
för moderbolaget de upplysningar, som äro erforderliga för beräkningen
av koncernens ställning och resultatet av koncernens verksamhet i dess helhet.

536

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

334 §.

1 mom. Beslutas i försäkringsaktiebolag enligt 61 § sådan nedsättning avaktiekapitalet,
att nedsättningens genomförande medelst minskning av aktiernas
nominella belopp skulle medföra att detta skulle nedgå under femtio kronor,
äge, där nedsättningen ej skall genomföras medelst inlösen eller indragning
av aktier, bolagsstämman besluta sammanläggning av aktierna i
bolaget. Sammanläggningen må ej avse flera aktier än som erfordras för att
vid utbyte mot en ny aktie dennas nominella belopp icke skall understiga
femtio kronor.

Beslut om sammanläggning av aktier, efter vad ovan stadgas, vare ej gällande,
med mindre beslutet ingår i nedsättningsbeslutet.

1 annat fall än nu är sagt vare beslut om sammanläggning av aktier ej
gällande, med mindre samtliga aktieägare förenat sig därom.

Där beslut om sammanläggning av aktier ej ingår i beslut om nedsättning
av aktiekapitalet, skall beslutet ofördröjligen av styrelsen eller verkställande
direktören anmälas för registrering. Vid anmälningen skola fogas två enligt
341 § andra stycket bestyrkta avskrifter av protokoll som förts i ärendet.

2 mom. När registrering skett av beslut om sammanläggning av aktier eller,
om sådant beslut ingår i beslut om nedsättning av aktiekapitalet, när aktiekapitalet
enligt 62 eller 63 § skall anses nedsatt, skola aktiebreven icke för
ägaren medföra annan rätt mot bolaget än att i utbyte erhålla brev å nya aktier
till det antal som belöper på de förutvarande aktierna eller, där ej fullt
antal nya aktier belöper på de förutvarande, ett delbevis för varje aktie, som
ej kan utbytas. Sådant bevis skall innehålla att ägaren är berättigad erhålla
en ny aktie mot avlämnande av det antal delbevis som erfordras för utbekommande
av en ny aktie.

Det åligger styrelsen att ofördröjligen för sådant utbyte från aktieägarna infordra
breven å de förutvarande aktierna genom anmaning, som skall givas
på det sätt varom i 115 § tredje stycket stadgas för där avsedd kallelse. Avlämna
aktieägare icke aktiebrev för utbyte inom sex månader efter det de sålunda
infordrats, skall ny anmaning på samma sätt ske till dessa aktieägare.
Avlämnas icke aktiebreven inom ett år efter denna anmaning, skola å dem
belöpande aktiebrev och delbevis för vederbörandes räkning försäljas på offentlig
auktion, i den ordning varom stadgas i förordningen den 23 oktober
1914 om vad vid försäljning av värdepapper i vissa fall skall iakttagas. Sedan
försäljning skett, medföra de förutvarande aktiebreven icke annan rätt för
ägaren än att utbekomma å dem belöpande del av det vid försäljningen influtna
beloppet med avdrag för kostnaderna för den senare anmaningen och
för försäljningen. Den senare anmaningen skall innehålla erinran om påföljden
av att den ej efterkommes.

I brev å ny aktie skall angivas, att aktien tillkommit efter sammanläggning
av förutvarande aktier. De äldre aktiebreven skola i betryggande ordning
makuleras.

3 mom. Vad i 2 mom. stadgas om utbyte av aktiebrev vid sammanläggning

537

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

av aktier skall äga motsvarande tillämpning, då på grund av beslut om bolagsordningsändring
rörande akties nominella belopp delning av aktie i flera
nya aktier skall äga rum.

335 §.

Vid aktieägare enligt 128 § påkalla inlösen av sina aktier, skall skriftlig
ansökan därom göras hos styrelsen inom två veckor efter den bolagsstämma,
därå förbehåll om inlösen gjorts. Styrelsen skall efter utgången av nämnda
tid ofördröjligen i rekommenderat brev giva de aktieägare, för vilka lösningsplikt
kan inträda, underrättelse om de ansökningar som inkommit till
styrelsen. Bestrider sådan aktieägare, att grund för anspråket föreligger, eller
kan överenskommelse ej träffas om lösens belopp, skall tvisten avgöras av
tre skiljemän.

Kunna de aktieägare, som gjort ansökan om inlösen, ej enas om utseende
av skiljeman, skall försäkringsinspektionen utse skiljeman bland dem som
av nämnda aktieägare därtill föreslagits. Styrelsen äge utse skiljeman och
föra talan för de aktieägare, för vilka lösningsplikt kan inträda. I övrigt skall
i fråga om skiljemännen och förfarandet inför dem i tillämpliga delar gälla
vad i lagen om skiljemän är stadgat. Är tvist om lösens belopp, skall detta
bestämmas så att det motsvarar aktiens verkliga värde. För lösen vare de
aktieägare, som röstat för beslutet, ansvariga en för alla och alla för en.
Kostnaderna för skiljemannaförfarandet skola åvila bolaget, där ej skiljemännen
på grund av särskilda omständigheter pröva skäligt alägga aktieägare
att helt eller delvis svara för dessa kostnader. Part, som är missnöjd
med skiljemännens beslut, äger, där ej annat stadgats i bolagsordningen,
draga tvisten under rättens prövning, såframt han väcker talan inom tre
månader från det beslutet i huvudskrift eller avskrift delgavs honom. Styrelsen
skall ofördröjligen ombesörja delgivningen av beslutet. Talan må föras
av såväl styrelsen som enskild lösningspliktig aktieägare. Sådan talan gälle
till förmån för annan lösningspliktig.

Kunna de lösningspliktiga aktieägarna ej enas om fördelningen sinsemellan
av de aktier som skola inlöisas, skola de övertaga aktierna efter antalet
av de aktier, med vilka de deltagit i beslutet om bolagsordningsändring eller
om nedsättning av aktiekapitalet.

336 §.

Av aktierna i svenskt aktiebolag må försäkringsbolag icke utan försäkringsinspektionens
medgivande äga mer än en tjugondei eller, om aktier med
olika röstvärde finnas, större antal än att röstetalet för aktierna utgör högst
en tjugondei av röstetalet för samtliga aktier. Tillhör försäkringsbolaget koncern,
skall vad sålunda stadgats gälla koncernen.

Vad i första stycket är stadgat skall ej äga tillämpning å aktier i försäkringsaktiebolag
eller i aktiebolag, som har till uteslutande syfte att äga aktier
i försäkringsaktiebolag eller att tillskjuta garantikapital i ömsesidigt försäkringsbolag.

538

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

337 §.

338 §.

Utan försäkringsinspektionens medgivande må två eller flera försäkringsbolag
icke meddela försäkring under gemensam ansvarighet en för alla och
alla för en.

339 §.

Försäkringsbolag må ej utlåna medel till styrelseledamot, styrelsesuppleant,
verkställande direktören, vice verkställande direktör, aktuarie eller revisor
i bolaget eller i annat bolag inom samma koncern. Ej heller må lån utlämnas
mot borgen av person som ovan sägs.

Vad i första stycket första punkten stadgas utgöre ej hinder för bolaget
att i enlighet med vad därom i grunderna föreskrives utlämna lån mot säkerhet
i försäkringsbrev.

340 §

Försäkringsbrev skall innehålla uppgift ej mindre om de för bolaget, som
meddelar försäkringen, gällande allmänna försäkringsvillkor än även om de
särskilda villkoren för den försäkring, som avses i brevet.

341 §.

Skall enligt bestämmelse i denna lag anmälan eller ansökan göras eller annan
handling undertecknas av styrelsen, skall egenhändig namnunderskrift
tecknas av minst hälften av hela antalet styrelseledamöter eller vid förfall
för styrelseledamot av styrelsesuppleant. Där undertecknande skall ske av
samtliga styrelseledamöter, ma ock vid förfall för styrelseledamot egenhändig
namnunderskrift tecknas av styrelsesuppleant. Vad nu är sagt skall äga
motsvarande tillämpning, då anmälan eller ansökan skall göras eller annan
handling skall undertecknas av likvidatorema eller samtliga likvidatorer.
Skall handling undertecknas av verkställande direktören, må vid förfall för
honom undertecknande ske av vice verkställande direktör eller, där sådan
ej finnes, av styrelseledamot eller styrelsesuppleant, som därtill bemyndigats
av styrelsen.

539

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

Annan avskrift skall, där ej särskild föreskrift givits, vara till riktigheten
bestyrkt av två personer.

342 §

Skall på grund av stadgande i denna lag eller föreskrift i bolagsordning
kungörelse äga rum i tidning inom visis ort, bör sådan tidning väljas som
genom sin spridning är ägnad att bringa kungörelsen till allmän kännedom.

343 §.

Försäkringsbolag vare uti de mål, för vilka ej annorlunda genom lag stadgas,
lydande under allmän underrätt i den ort, där styrelsen har sitt säte.

344 §.

Innehåller bolagsordningen förbehåll, att tvister mellan bolaget och styrelsen,
styrelseledamot, verkställande direktören, likvidator eller aktieägare eller
delägare eller röstberättigad, som ej är delägare, skola hänskjutas till avgörande
av en eller flera skiljemän, äge det förbehåll samma verkan som
tillkommer skiljeavtal. Om påkallande av förbehållets tillämpning gälle vad
om stämning i denna lag finnes stadgat; där styrelsen vill föra klandertalan
mot bolagsstämmobeslut på grund som avses i 131 § 1 mom. andra stycket
eller 229 § 1 mom. andra stycket, skall styrelsens rätt till talan anses bevarad,
om den i 89 § eller 204 § 2 mom. omförmälda stämman blivit inom
klandertiden utlyst att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven
kallelsetid kan ske.

XV. Om vissa undantag i fråga om lagens tillämplighet.

345 §.

Beträffande tjänstepensionsförsäkring må Konungen, där sådant tinnes
från allmän synpunkt ändamålsenligt, medgiva avvikelser från vad denna
lag innehåller. Konungen må ock i fråga om återförsäkring medgiva de avvikelser,
som prövas skäliga.

346 §.

I avseende å Stockholms stads brandförsäkringskontor skall i tillämpliga
delar gälla vad i denna lag är beträffande ömsesidigt försäkringsbolag, som
meddelar brandförsäkring för all framtid eller för längre tid än tio år, i all -

540

Kungl. Maj:ts proposition nr ö0.

mänhet stadgat, dock att härigenom icke föranledes skyldighet för kontorets
delägare att vidkännas vidsträcktare ansvarighet för kontorets förbindelser
än som förefunnits före den 1 januari 1904.

347 §.

I fråga om ränte- och kapitalförsäkringsanstalt skall i tillämpliga delar
gälla vad i denna lag stadgas angående ömsesidigt försäkringsbolag, dock att

1. vad i 171 § första stycket första punkten stadgas icke skall äga tillämpning; 2.

premiereserven skall utgöra summan av besparingsfonden och livräntefonden;
samt

3. vad i 271 § andra stycket sägs om premiereserven i stället skall avse livräntefonden.

Med besparingsfonden förstås den mot försäkringarna i anstalten svarande
behållningen, vad angår kapitalförsäkring i den mån behållningen icke förfallit
till betalning, och vad angår livränteförsäkring i den mån de försäkrade
ej uppnått den ålder, då livränta skall börja utgå. Med livräntefond förstås
kapitalvärdet av utgående livräntor.

348 §.

Vad ovan i denna lag är föreskrivet skall ej äga tillämpning å:

a) försäkringsanstalt, som inrättats av staten,

c) sjukkassa, understödsförening eller annan förening, å vilken lagen om
allmän sjukförsäkring eller lagen om understödsföreningar äger tillämpning.

Bolag, varom ovan under b) förmäles, vare dock pliktigt att angående sin
verksamhet göra anmälan och lämna uppgifter i enlighet med de föreskrifter,
Konungen meddelar.

I fråga om ömsesidigt försäkringsbolag som avses i lagen om försäkring
för olycksfall i arbete så ock beträffande rörelse som drives enligt lagen om
trafikförsäkring å motorfordon är denna lag tillämplig i den mån annat ej
följer av vad i nämnda lagar är särskilt stadgat.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 50.

541

Förslag

till

Lag angående införande av nya lagen om försäkringsrörelse.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den nu antagna lagen om försäkringsrörelse skall jämte vad nedan stadgas
lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1949.

2 §.

3 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som
ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

4 §■

1 mom. Den nya lagen skall lända till efterrättelse jämväl å försäkringsbolag,
som registrerats enligt äldre lag. Därvid skall dock iakttagas vad nedan
stadgas.

2 mom. I fall, då införing i aktieboken skett innan nya lagen trätt i kraft,
äga bestämmelserna i 32 § 2 mom., 35 § 2 mom. andra stycket och 38 § icke
tillämpning. Har den, som åberopar annat förvärv av aktiebrev än överlåtelse,
blivit i aktieboken införd före nya lagens ikraftträdande, och har ej,
inom tre år efter det lagen trädde i kraft, ansökan gjorts om aktiebrevets dödande
eller talan mot innehavaren instämts om bättre rätt till aktiebrevet,
skall dock, när överlåtelse eller pantsätlning därefter sker, vad i 32 § 2 mom.
och 35 § 2 mom. andra stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

542

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

grunderna stadfästa, beviljar Konungen koncession tillsvidare eller, där särskilda
omständigheter därtill föranleda, för bestämd tid, högst tio år, och
därutöver intill slutet av då löpande räkenskapsår.

Innan fråga om koncession avgjorts, må bolaget fortsätta sin verksamhet
enligt bestämmelserna i äldre lag, i den mån ej Konungen förordnat att föreskrifter
i nya lagen skola tillämpas.

5 mom. Sker ej ansökan varom i 3 mom. förmäles inom föreskriven tid
eller varder ansökningen avslagen, skall bolaget träda i likvidation.

Hava likvidatorer för försäkringsbolag utsetts innan nya lagen trätt i kraft
eller föreligger fall som i första stycket sägs, skall äldre lag gälla i avseende
å likvidationen.

5 §•

ömsesidigt försäkringsbolags firma, som registrerats innan nya lagen
trätt i kraft, ma godkännas även om densamma icke överensstämmer med
bestämmelserna i 171 § första stycket.

6 §•

Förseelse mot stadgande i äldre lag skall bedömas efter nämnda lag även
efter det stadgandet upphört att gälla.

7 §•

8 §.

Det ankommer på Konungen att meddela de föreskrifter, vilka betingas av
att Konungens Befallningshavande icke vidare skall taga befattning med ärenden
rörande stadfästelse å bolagsordning för och registrering av ömsesidigt
försäkringsbolag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

543

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl Maj.ts lagråd den 17 december
1947.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 20 september 1947 tillhandakommet utdrag av protokoll
över handelsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
30 juni 1947, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till lag om försäkringsrörelse samt lag angående införande av nya
lagen om försäkringsrörelse.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Olof H. Appeltofft.

Lagförslagen föranledde följande yttranden:

1. Förslaget till lag om försäkringsrörelse.

Förslaget i allmänhet.

Lagrådet:

En huvuduppgift vid den omarbetning av lagstiftningen om försäkringsrörelse
som skett i det remitterade förslaget har varit att i nämnda lagstiftning
inarbeta tillämpliga regler i nya aktiebolagslagen. I stora stycken ha
denna lags bestämmelser kunnat utan saklig ändring upptagas i förslaget. De
sålunda överförda stadgandena ha emellertid i åtskilliga fall fått undergå
ändringar av helt och hållet redaktionell art. Då ändringar av dylikt slag äro
ägnade att åstadkomma oklarhet om antingen nya aktiebolagslagens eller förslagets
innebörd, hemställes, att de från nya aktiebolagslagen hämtade bestämmelser,
som icke av sakliga skäl behövt omarbetas, matte avfattas i fullständig
överensstämmelse med sagda lag.

2 §-

Lagrådet:

Till undvikande av det missförstånd, att till de särskilda bestämmelser angående
livförsäkring, vilka skola äga motsvarande tillämpning i fråga om viss

544

Kungl. Maj:ts proposition nr 50

annan personförsäkring, är att hänföra även föreskriften i andra punkten av
första stycket, torde i förtydligande syfte böra i andra stycket ordet »nedan»
inskjutas mellan »vad» och »i denna lag».

8 §•

Lagrådet:

Medan i 3 § nya aktiebolagslagen stadgas, att betalning för aktie skall erläggas
i penningar, där den ej må annorledes fullgöras efter vad i samma lag
sägs, innehåller förevarande paragraf härutinnan, att betalning för aktie ej
må erläggas annorledes än i penningar. Såsom av försäkringsutredningens
motiv och remissen framgår beror avvikelsen från nya aktiebolagslagen på
att man på detta sätt velat skapa ett förbud mot apportbildning. Men med
paragrafens avfattning skulle det även bli förbjudet att fullgöra betalningen
genom kvittning enligt 36 § andra stycket eller på sätt som medgives i 331 §.
Då föreskrifter om apport icke finnas i förslaget, synes man emellertid för
att undvika nyssberörda, icke avsedda konsekvenser av den valda avfattningen
lämpligen kunna låta ifrågavarande bestämmelse utformas efter mönstret av
nya aktiebolagslagen och alltså innehålla, att betalningen skall erläggas i penningar,
där den ej må annorledes fullgöras efter vad i förevarande lag sägs.

9 §•

Lagrådet:

I samband med tillkomsten av 1927 års lag om försäkringsavtal insattes
i de i huvudsak likalydande 7 och 123 §§ gällande lag om försäkringsrörelse
bl. a. i första stycket under 4) bestämmelser om att i fråga om livförsäkringsrörelse
grunder skulle upprättas beträffande försäkringstagares rätt när, annorledes
än i följd av återköp eller underlåten premiebetalning, försäkringen
upphör i förtid eller bolaget eljest är fritt från ansvarighet för försäkringsfall.

Såsom skäl för kompletteringen, vilken föreslagits av obligationsrältskommittén,
anförde denna: Det vore enligt gällande lag icke nödvändigt att i
grunderna bestämma, huru med premiereserven skulle förfaras för den händelse
bolaget av annan anledning än i följd av underlåten premiebetalning
skulle bliva fritt från ansvarighet. Härutinnan vore emellertid en ändring erforderlig.
När exempelvis kommittén ansett sig kunna i förslaget till lag
om försäkringsavtal förorda, att försäkringsgivaren i vissa fall skulle bliva
fri från ansvarighet för inträffande försäkringsfall, om försäkringstagaren
lämnat oriktiga uppgifter vid avtalets slutande eller den, å vars liv försäkringen
tagits, själv berövat sig livet, hade kommittén utgått från den förutsättningen,
att i de av Kungl. Majrt fastställda grunderna skulle upptagas bestämmelser
rörande den rätt till premiereserven, som i dylikt fall skulle
tillkomma försäkringstagaren.

I förevarande paragraf liksom i den likalydande 173 § har någon motsvarighet
till stadgandet i första stycket under 4) i förstnämnda två paragrafer
icke upptagits. Härvid bör emellertid erinras om att i punkt 3 såsom ett ämne,
beträffande vilket grunder skola upprättas, angivits försäkringstagares rätt

Kungi. Maj:ts proposition nr 50.

545

till återköp och fribrev, medan de häremot svarande stadgandena i gällande
lag blott tala om rätten till återköp. Punkt 5 i förslaget avser, liksom stadgandet
i första stycket under 3) i nyssberörda två paragrafer, verkan av underlåten
premiebetalning.

Såsom av remissen framgår är skälet till denna avvikelse från gällande lag
—- en avvikelse, som icke avsetts vara av saklig natur — att den rätt, som tillkommer
försäkringstagare i fall då försäkringsbolag enligt lag eller avtal är
fritt från ansvarighet, städse skulle, hänföra sig till möjligheten att återköpa
försäkringen eller att erhålla fribrev. Detta lärer emellertid enligt den terminologi,
som torde vara den härskande, icke gälla, om det först sedan försäkringsfallet
inträffat uppdagats att bolaget är fritt från ansvarighet. I en sådan
situation torde vederbörande blott äga en rätt till ersättning, låt vara att denna
utgår enligt samma principer som gälla i avseende på återköp och fribrev.

Då gällande lags sakliga innehåll bör bibehållas, förordas, att i förevarande
paragraf såsom ett ämne, beträffande vilket grunder för livförsäkringsrörelse
skola upprättas, i en ny punkt 6 angives försäkringstagares rätt när, annorledes
än av anledning som avses under 3 eller 5, försäkringen upphör i
förtid eller bolaget eljest är fritt från ansvarighet för försäkringsfall. Härav
föranledes omnumrering av de följande punkterna.

11, 12, 19 och 29 §§.

Lagrådet:

På åtskilliga ställen i förslaget ha olika åtgärder i samband med försäkringsbolags
bildande knutits till »Konungens beslut om stadfästelse», »stadfästelse
av bolagsordningen» eller dylikt. Enligt 4 § stadfäster Konungen dels bolagsordningen
dels, om bolagets rörelse avser livförsäkring eller annat slag
av försäkring för all framtid eller för längre tid än tio år, grunder samt beviljar
koncession. Det avgörande beslutet är såsom också framgår av 1 § uppenbarligen
det, varigenom koncession meddelas. Vid sådant förhållande synes
det lämpligare att binda förutnämnda åtgärder vid koncessionen än vid stadfästelsen.

I It § bör i enlighet härmed i ingressen till och fjärde punkten i första stycket
uttrycket »stadfästelse å bolagsordningen meddelats» utbytas mot »koncession
beviljats».

Enligt 12 § skall vid teckningslista vara fogad avskrift av Konungens beslut
om stadfästelse. Härmed lär avses såväl bolagsordningen som de i 9 §
omförmälda grunderna. Då ej blott dessa beslut utan även koncessionen äro
av grundläggande betydelse för bolagsbildningen och böra bringas till aktietecknarnas
kännedom, hemställes om sådan ändring att vid teckningslistan
skola vara fogade avskrifter av koncessionen, bolagsordningen och i 9 § omförmälda
grunder.

Enligt 19 § skola stiftarna å konstituerande stämma framlägga Konungens
beslut om stadfästelse samt teckningslistan i huvudskrift. Här synes ändringen
lämpligen kunna göras så, att stiftarna skola å stämma i huvudskrift
framlägga teckningslistan jämte de handlingar, av vilka enligt 12 § avskrifter
skola vara fogade vid densamma.

35 Bihang till riksdagens protokoll 1948. t samt. Nr 50.

546

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

I 29 § första stycket synas orden »stadfästelse å bolagsordningen meddelats»
böra utbytas mot »koncession beviljats». I femte stycket punkt 3 i samma paragraf
torde orden »Konungens beslut om stadfästelse» böra ersättas med
»koncessionen, bolagsordningen och i 9 § omförmälda grunder». Om i samma
punkt ordet »exemplar» utbytes mot »avskrifter», kunna i sjätte stycket
orden »och exemplar av stadfästelsebeslutet» utgå.

65 §.

Lagrådet:

I 52 § andra stycket i 1910 års aktiebolagslag stadgas att, där aktiebreven
skola ställas till viss man, i bolagsordningen må kunna intagas förbehåll, varigenom
rätten för aktiebolag eller annan samfällighet eller för annan än här
i riket bosatt svensk medborgare att genom teckning eller överlåtelse förvärva
aktie inskränkes. Detta stadgande har i 177 § första stycket nya aktiebolagslagen
omredigerats och fullständigats. Bland annat har det kommit att otvetydigt
framgå, att sådan inskränkning i rätten att förvärva aktie, som förbehållet
avser, måste gälla såväl teckning som överlåtelse av aktie och ej kan
begränsas att gälla endast ettdera av dessa förvärvssätt. Därjämte har stadgandet
om s. k. förbjudna rättssubjekt avfattats så att förbehåll må göras
därom att aktier ej må på något av nyss angivna sätt förvärvas av aktiebolag
eller andra samfälligheter eller stiftelser eller av vissa slag av aktiebolag
eller andra samfälligheter eller stiftelser eller av annan än svensk medborgare.
Vidare har i andra stycket av 177 § nya aktiebolagslagen intagits en kompletterande
bestämmelse, som hämtats ur 3 § lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i
vissa bolag men som genom överflyttningen fått ett vidgat innehåll.

1917 års lag om försäkringsrörelse har i 44 § fjärde stycket en bestämmelse
som, bortsett från de inledande orden, är ordagrant lika med det återgivna
stadgandet i 1910 års aktiebolagslag. Och denna bestämmelse har enligt förevarande
förslag icke ansetts behöva omredigeras i annat avseende än att orden
»här i riket bosatt» framför »svensk medborgare» strukits.

Det är emellertid önskvärt att de förbjudna rättssubjekten även såvitt angår
juridiska personer bestämmas på samma sätt i förevarande lag som i
nya aktiebolagslagen. Sådant förtydligande som där skett att förbehåll skall
avse såväl teckning som överlåtelse synes också önskvärt. Då skäl torde
föreligga att låta även den i andra stycket av 177 § nya aktiebolagslagen uttalade
principen få tydligt uttryck i lagen om försäkringsrörelse -—- låt vara
att 1916 års lag ej skall tillämpas å försäkringsbolag — hemställer lagrådet,
att det föreslagna stadgandet i 2 mom. utbytes mot bestämmelser, dels att i
bolagsordningen ock må intagas förbehåll därom, att aktierna i bolaget eller
viss del av dem ej må genom teckning eller överlåtelse förvärvas av aktiebolag
eller andra samfälligheter eller stiftelser eller av vissa slag av aktiebolag eller
andra samfälligheter eller stiftelser eller av annan än svensk medborgare,
dels att, om aktieägare, som enligt förbehållet ej må genom teckning eller
överlåtelse förvärva aktier, beträffande vilka förbehållet gäller, annorledes

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

547

förvärvat sådana aktier, förbehållet icke skall medföra hinder för honom att
på grund av den företrädesrätt till teckning eller erhållande av nya aktier,
som enligt förevarande lag eller den vid förvärvet gällande bolagsordningen
är förenad med de förvärvade aktierna, bekomma sådana aktier, beträffande
vilka förbehållet likaledes gäller.

66 §.

Lagrådet:

Förslaget bygger på tanken att varje försäkringsgren bör med avseende å
inkomster och utgifter så långt sig göra låter betraktas som en enhet för sig,
skild från övriga slag av försäkringsrörelse. Sålunda stadgas i 95 § att, om
verksamheten omfattar flera försäkringsgrenar, intäkter och kostnader beträffande
varje verksamhetsgren skola särskilt redovisas, och reglerna om
förlusttäckning utgå från principen att förlust, som uppkommit i en viss
försäkringsgren, bör i första hand täckas genom användande av intäkter eller
avsättningar, som belöpa på samma gren. I enlighet med samma tanke kan
ock försäkringsbolagens fondbildning enligt förslaget sägas väsentligen hänföra
sig till de särskilda försäkringsgrenarna, därvid förslaget dock skiljer
endast mellan livförsäkring, å ena, och annan försäkring, å andra sidan.
Frånsett försäkringsfonder hänföra sig till livförsäkringsrörelsen utjämnings-,
säkerhets-, återbärings- och regleringsfonderna samt till annan försäkringsrörelse
reservfonden. Om sistnämnda fond stadgas i förevarande paragraf att
försäkringsaktiebolag skall till dylik fond av årsvinsten å annan rörelse än
livförsäkring, efter avdrag för vad som åtgår till täckande av möjligen förefintlig
förlust — underförstått å samma rörelse — från föregående år, avsätta
minst tio procent, intill dess fonden uppnår viss storlek. Regeln är avfattad
såsom under alla förhållanden bindande. En strikt tillämpning därav
skulle emellertid understundom kunna leda till egendomliga resultat. Om
exempelvis beträffande ett bolag som meddelar både liv- och brandförsäkring
verksamheten under ett år skulle utvisa vinst å brandförsäkringen men lika
stor förlust å livförsäkringen samt denna förlust ej ens till någon del kunde
täckas av inom livförsäkringsgrenen tillgängliga medel, skulle bolaget ändock
vara nödsakat göra avsättning till reservfond och därigenom göra sig
insolvent med avseende å livförsäkringsverksamheten. Nu stadgas visserligen
i 273 § att till täckande av sådan förlust får i viss ordning tillgripas även
reservfonden, och då det ju skulle te sig meningslöst att samtidigt avsätta
medel till reservfonden och tillgripa den för förlusttäckning, skulle väl i förevarande
paragraf kunna intolkas den meningen, att i lägen som det nyss
antydda jämkning kunde få ske i avsättningskravet. Det synes dock lämpligt
att redan i paragrafens text inrymma en reservation av dylik innebörd. Ett
ytterligare skäl härför utgör önskvärdheten av överensstämmelse med parallellstadgandet
i 271 §, som handlar om motsvarande fondavsättning — till
säkerhetsfond — för livförsäkringsrörelsen och där för det fall att livförsäkringsrörelsen
går med vinst men rörelsen i övrigt med sådan förlust, att

548

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

föreskriven avsättning till säkerhetsfond skulle göra situationen ohållbar, en
uttrycklig inskränkning i skyldigheten att göra dylik avsättning synes ofrånkomlig.

Med stöd av det sålunda anförda hemställer lagrådet, dels att i förevarande
paragrafs första stycke efter de två första punkterna införes en ny punkt
av det innehåll, att avsättning till reservfond ej må ske av (medel som erfordras
till täckande av förlust, vilken uppstått å livförsäkringsrörelse och ej
motsvaras av befintliga till framtida förfogande avsatta medel eller av fonder
för livförsäkringsrörelsen. Tillika torde för undvikande av missuppfattning
i styckets första punkt efter ordet »förlust» höra inskjutas »å samma
rörelse».

67 §.

Lagrådet:

I det mot 1 mom. svarande 1 mom. av 73 § nya aktiebolagslagen stadgas angående
utbetalning till aktieägarna annorledes än i följd av aktiekapitalets
nedsättning att sådan utbetalning ej må ske annat än av den vinst, som förefinnes
enligt fastställd balansräkning för sista räkenskapsåret, i den mån vinsten
icke skall avsättas till reservfonden eller skuldregleringsfond. Lagrummet
kompletteras av en i 75 § första stycket — enligt vilket det tillkommer bolagsstämma
att besluta, huruvida och i vad mån utdelning skall ske av den
vinst som enligt 73 och 74 §§ må utbetalas till aktieägarna — upptagen föreskrift
att, om bolagsordningen innehåller avvikande bestämmelser, de skola
lända till efterrättelse. Till följd av sistnämnda stadgande kommer vinstutdelning
till aktieägarna ej att kunna ske förrän jämväl sådan fondbildning
eller avsättning för särskilt ändamål, som må vara föreskriven i bolagsordningen,
ägt rum.

Det remitterade förslaget skiljer sig på denna punkt i så måtto från nya
aktiebolagslagen, att enligt detsamma den tillåtna utbetalningen av vinsten
enligt balansräkningen begränsas av att vinsten »enligt bestämmelse i denna
lag eller i bolagsordningen eller grunderna» skall avsättas till särskild fond.
Lagrådet kan icke finna tillräckliga skäl föreligga för denna avvikelse från
nya aktiebolagslagen utan anser förevarande moment böra avfattas i närmare
anslutning till förebilden i nämnda lag. Jämte det sålunda de nyss citerade
orden torde få utgå, lärer uttrycket »särskild fond» böra ersättas med
ett angivande av de fonder varom det här blir fråga, nämligen reservfond
och säkerhetsfond; institutet skuldregleringsfond är icke upptaget i lagförslaget.
En sådan lydelse av förevarande moment skulle icke behöva medföra
någon jämkning i den avfattning det mot 75 § första stycket nya aktiebolagslagen
svarande första stycket i 69 § av förslaget erhållit.

Då i överensstämmelse med vad som gäller enligt nya aktiebolagslagen utdelning
i strid mot förbudet i tredje stycket av 1 mom. icke bör medföra återbäringsskyldighet
utan allenast straffpåföljd enligt 327 § 5, hemställer lagrådet,
att i första stycket av 2 mom. hänvisningen till 1 mom. begränsas till
att avse dess första och andra stycken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

549

De grunder för försäkringsaktiebolags verksamhet, vilka enligt vad i 9 §
sägs skola upprättas, lära — på sätt framgår av nämnda lagrum ävensom de
paragrafer vartill där hänvisas —■ icke böra innehålla något om dispositionen
av bolagets vinst. Med hänsyn härtill synas i momentets första stycke orden
»eller grunderna» kunna utgå.

93 §.

Lagrådet:

I tydlighetens intresse torde i 4 mom. i likhet med vad som skett i 100 §
5 mom. nya aktiebolagslagen och 9 § 3) bokföringslagen böra meddelas uttrycklig
föreskrift om att värdelösa fordringar icke må upptagas såsom tillgång,
ett stadgande som med något avvikande formulering återfinnes jämväl
i 48 § 3) gällande lag om försäkringsrörelse och 43 § 3) lagen om bankrörelse.

Regeringsrådet Kuglenstierna:

Enligt förslaget tillämpas i avseende å balansräknings upprättande för vissa
slag av tillgångar, vilka enligt nya aktiebolagslagen hänföras till anläggningstillgångar,
bl. a. inventarier, samma regler som för omsättningstillgångar.
Inventarier kunna följaktligen, till skillnad från vad eljest brukar vara
fallet, åtminstone teoretiskt bliva föremål för uppskrivning, därest deras
värde är högre än det vartill de upptagits i närmast föregående balansräkning.
Sker sådan uppskrivning, innefatta de vid inkomstbeskattningen gällande
reglerna om rätt till s. k. fri avskrivning en lucka, enär förutsättning
för sådan rätt är en fullständig anknytning till räkenskaperna och beskattningen
ej blir konsekvent med mindre uppskrivning beskattas. Så sker ej.
Då motsvarande brist på överensstämmelse mellan skattelagstiftningen och
försäkringslagstiftningen föreligger redan enligt gällande rätt och ej lärer ha
föranlett några praktiska olägenheter, behövde den måhända ej särskilt omnämnas.
Då det emellertid alldeles oavsett beskattningssynpunkten synes mest
följdriktigt att i försäkringslagen behandla inventarier på samma sätt som
i nya aktiebolagslagen, har jag ansett mig böra påpeka förhållandet.

94 §.

Lagrådet:

Följdriktigheten synes kräva, att stadgandet i 3 mom. därom att av balansräkningen
skall framgå i vad mån tillgångar pantsatts jämlikt 276 och
277 §§ får avse även det fall att pantsättning ägt rum jämlikt föreskrift som
meddelats med stöd av 265 §.

96 §.

Justitieråden Lawski, Ggllenswärd och Nissen:

Under det att i 103 § 1 mom. andra stycket nya aktiebolagslagen en av de
personalkategorier, beträffande vilka löner och ersättningar skola redovisas i
vinst- och förlusträkningen eller förvaltningsberättelsen, angivits som »sty -

550

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

relsen samt verkställande direktör och andra företagsledare», skall enligt 1
mom. andra stycket av förevarande paragraf motsvarande kategori omfatta,
jämte styrelsen och verkställande direktören, »andra personer i ledande ställning».
Avvikelsen torde hava sin grund i att nya aktiebolagslagens beteckning
icke ansetts lämpad för förhållandena inom försäkringsväsendet. Den omständigheten
att i försäkringsbolag måhända ej så ofta finnas anställda befattningshavare
—- andra än verkställande direktören -—■ som kunna betraktas
som företagsledare, synes dock ej utgöra tillräcklig anledning att, på sätt
förslaget torde innebära, uti ifrågavarande kategori inrymma åtskillig personal,
som enligt nya aktiebolagslagen faller utom densamma. Det hemställes
därför, att förslaget i denna del avfattas i enlighet med stadgandet i nya
aktiebolagslagen.

Lagrådet:

Tredje stycket i 1 mom. och 104 § 1 mom. tredje stycket upptaga föreskrifter
om förvaltnings- och revisionsberättelsernas innehåll i det fall att
viss tillgång i balansräkningen upptagits till förhöjt värde. Förutsättningen för
båda stadgandenas tillämpning är densamma men har angivits på olika sätt.
För att överensstämmelse må vinnas kan lämpligen på båda ställena såsom
förutsättning angivas, att tillgång upptagits till högre värde än i senaste fastställda
balansräkning eller att tillgång, som anskaffats under räkenskapsåret,
upptagits till högre värde än anskaffningskostnaden. Iakttages detta, föranledes
därav viss jämkning i fortsättningen av förstberörda stadgande.

100 §.

Lagrådet:

Enligt 107 § 1 mom. tredje stycket nya aktiebolagslagen må till revisor ej
utses den, som, utan att själv vara befattningshavare i bolaget, intager en underordnad
eller beroende ställning till styrelseledamot eller verkställande direktör
eller till »befattningshavare i bolaget, åt vilken uppdragits att ombesörja
bokföringen eller medelsförvaltningen eller kontrollen däröver», ej heller
den, som till styrelseledamot, verkställande direktör eller sådan befattningshavare
står i visst skyldskaps- eller liknande förhållande. Denna bestämmelse
motsvaras i 1 mom. tredje stycket av förevarande paragraf av ett stadgande,
som frånsett en obetydlig redaktionell jämkning allenast såtillvida skiljer sig
från det nyssnämnda, att de citerade orden utbytts mot »annan befattningshavare
i ledande ställning i bolaget».

Då beträffande mindre försäkringsbolag nya aktiebolagslagens nyss återgivna
föreskrift torde vara att föredraga framför den i 1 mom. tredje stycket
upptagna och i övrigt tillräcklig anledning till avvikelse från förstnämnda
föreskrift ej synes vara för handen, hemställes, att stycket i förevarande hänseende
avfattas i överensstämmelse med stadgandet i nya aktiebolagslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

551

104 §.

Lagrådet:

Lagrådet hemställer, att förutsättningen för tillämpningen av 1 mom. tredje
stycket avfattas på sätt förordats vid 96 §.

133 §.

Lagrådet:

Andra stycket i förevarande paragraf enligt utredningens förslag upptog
även en föreskrift av innebörd att beslut om ansökan rörande förlängning
av tidsbegränsad koncession skulle fattas å ordinarie bolagsstämma och med
enkel röstpluralitet. Denna föreskrift, vilken utgjorde styckets första punkt,
har i departementsförslaget fått utgå. Någon särskild motivering härutinnan
har ej lämnats; i remissen heter det blott att paragrafen, bortsett från en redaktionell
ändring, överensstämmer med utredningens förslag.

Den ändrade lydelse vilken sålunda givits åt 133 § medför emellertid på
grund av den i 80 § angivna funktionsfördelningen, att det skulle ankomma
på styrelsen att besluta huruvida ansökan om koncessionsförlängning skall
göras. Befogenheten att — eventuellt i strid mot en aktieägaremajoritets
mening — å bolagets vägnar träffa ett dylikt avgörande angående spörsmålet,
om bolagets rörelse fortfarande skall drivas, svnes dock knappast lämpligen
kunna överlämnas åt styrelsen. På sätt utredningen föreslog torde i
stället beslutanderätten i ämnet böra, i överensstämmelse med vad enligt
90 § lagen om bankrörelse gäller beträffande förlängning av bankaktiebolag
meddelad oktroj, förbehållas ordinarie bolagsstämma. Däremot lärer någon
betänklighet ej behöva möta mot att i fråga om beslut som här avses medgiva
möjlighet att i bolagsordningen stadga avvikelse från reglerna i 111 §
första stycket 5 och 6 angående enkel röstpluralitet.

Lagrådet hemställer följaktligen, att i paragrafens andra stycke måtte
såsom en första punkt återinföras bestämmelsen att beslut om ansökan rörande
koncessionsförlängning skall fattas å ordinarie bolagsstämma.

137 §.

Lagrådet:

Finnes ej styrelse för försäkringsaktiebolag, har enligt 117 § försäkringsinspektionen
att, på anmälan av verkställande direktören eller aktieägare eller
då förhållandet eljest varder för inspektionen kunnigt, ofördröjligen utlysa
bolagsstämma. Det torde vara förutsatt att, om stämman anser bolaget
böra äga bestånd, den skall avhjälpa missförhållandet. I förevarande paragraf
anvisas emellertid för det fall alt till registret anmäld behörig styrelse saknas
— därmed likställes att bolaget saknar till registret anmäld behörig verkställande
direktör — en annan utväg som kan leda till samma resultat. I sådant
fall kan nämligen enligt paragrafens första stycke bos rätten göras ansökan
att bolaget skall förklaras skyldigt att träda i likvidation. Om förhållandet
varder för inspektionen kunnigt, skall denna enligt andra stycket ofördröjligen
därom göra anmälan hos rätten. Innan ärendet av rätten avgöres

552

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

skall bl. a. tillfälle beredas vederbörande att styrka att behörig styrelse
eller verkställande direktör dåmera finnes samt att införing om tillsättandet
skett i registret.

Det måste enligt lagrådets mening i regel anses olämpligt att i fall, å vilket
såväl 117 § som förevarande paragraf äro tillämpliga, nämligen att bolaget
saknar till registret anmäld behörig styrelse, försäkringsinspektionen
gör anmälan enligt den senare paragrafen förrän den konstaterat att ett
förfarande enligt 117 § blivit utan resultat. Även för det fall att till registret
anmäld verkställande direktör ej finnes, lärer det ligga i sakens natur att
inspektionen bör i första hand vända sig till styrelsen för att få missförhållandet
avhjälpt, vare sig detta avser att verkställande direktör ej blivit utsedd
eller endast att registreringsanmälan om anställande av sådan underlåtits.
Bestämmelsen att förhållande som i första stycket av paragrafen avses
skall »ofördröjligen» anmälas hos rätten kan därför icke tillstyrkas. Enligt
motsvarande stadgande i nya aktiebolagslagen (143 § andra stycket) skall
anmälan göras först sedan förhållandet varat mer än ett år, varigenom tillräckligt
rådrum för ändring utan hänvändelse till rätten finnes. Ej heller
denna bestämmelse med dess jämförelsevis långa tidsfrist synes emellertid
böra efterbildas i förevarande lag, då det uppenbarligen icke bör tillåtas ett
försäkringsaktiebolag att bedriva rörelse utan vederbörliga verkställande
organ längre än som är alldeles nödvändigt för att fylla bristen. Lämpligast
synes vara att det överlates åt inspektionen att bedöma vad som bör åtgöras
i varje särskilt fall. Så sker, om i andra stycket av förevarande paragraf ordet
»skall» utbytes mot »äger» och ordet »ofördröjligen» får utgå. Att anmälan
också skall av inspektionen göras vid den tidpunkt som omständigheterna
i det särskilda fallet utvisa följer av inspektionens ämbetsplikt.

139 §.

Lagrådet:

Av de värdehandlingar, vari försäkringsaktiebolags försäkringsfond eller
premiereserv redovisas, intaga obligationerna, vilka utgöra de viktigaste av
dessa värdehandlingar, en särställning. En obligations marknadsvärde (börsvärde)
växlar med den allmänna räntenivån; stiger räntan, sjunker marknadsvärdet
teoretiskt till ett belopp som kan matematiskt fastställas med utgångspunkt
från räntefotens höjd och det antal år, som återstår till den dag då obligationen
kan förväntas bliva inlöst till pari. Då här avsedda obligationer
regelrätt icke behöva användas för betalning av gäld förrän å nämnda dag,
innebär tydligen sänkningen av marknadsvärdet icke att bolagets solvens
äventyras. Vid sådant förhållande finnes ur de synpunkter, som böra vara
vägledande vid upprättandet av försäkringsaktiebolags balansräkning, icke
någon anledning att låta de ifrågavarande obligationernas bokförda värde
växla med de ofta tillfälliga kastningarna i ränteläget. I enlighet med den
nu återgivna tankegången innehåller 93 § 5 mom. i förslaget — i saklig överensstämmelse
med 48 § första stycket 4) gällande lag om försäkringsrörelse
— föreskrift att samtliga ovannämnda värdehandlingar må, om de beräknas
kunna å tider, som med hänsyn till beskaffenheten av bolagets förbindelser

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

553

prövas tillfredsställande, förvandlas i penningar till belopp, motsvarande det
bokförda värdet, upptagas i balansräkningen utan förändring av detta värde.
För andra i 93 § 5 mom. behandlade värdehandlingar än obligationer saknar
dock, såsom redan antytts, denna bestämmelse i stort sett betydelse, eftersom
dessa andra värdehandlingar icke lära noteras på fondbörsen och i allmänhet
ej representera fordringar, bundna på så lång tid att en räntehöjning
spelar någon avsevärd roll för värdet. Funnes ej nyssberörda föreskrift,
skulle otvivelaktigt försäkringsaktiebolag med stora obligationsinnehav ofta
nog bliva tvungna att vid räntehöjning låta balansräkningen visa otillräcklig
täckning för aktiekapitalet med därav följande skyldighet att träda i
likvidation.

En viss motsättning synes emellertid föreligga mellan stadgandet i 48 §
första stycket 4) lagen om försäkringsrörelse och föreskriften i 89 § tredje
stycket samma lag om huru balansräkning skall upprättas i fall då anledning
yppas till antagande att aktiekapitalet till två tredjedelar eller den
mindre del, som kan vara bestämd i bolagsordningen, gått förlorat. Enligt
sistnämnda lagrum skola nämligen i berörda fall alla tillgångar upptagas till
sina verkliga värden, varmed enligt ordalagen för obligationernas del synes
avses börsvärdena. Härav skulle följden bliva att, om i anledning av någon
förlust en — i själva verket måhända icke befogad — misstanke om att
aktiekapitalet till nämnda del gått förlorat föranlett upprättandet av balansräkning
vid en tidpunkt, då de mot försäkringsfonden och premiereserven
svarande obligationerna jämlikt det förra lagrummet upptagits över börs värdet,
balansräkningen i allmänhet måste visa att likvidationsplikt föreligger. I
praktiken lärer likväl uttrycket »verkliga värden» tolkas som om därmed avsåges
de värden, som följa av reglerna om ifrågavarande värdehandlingars
upptagande i den årliga balansräkningen. Riktigheten av denna tolkning, mot
vilken ur förut omnämnda synpunkter intet är att erinra, må lämnas därhän;
såsom det mot 89 § tredje stycket gällande lag svarande andra stycket i förevarande
paragraf avfattats torde det i vart fall enligt förslaget icke vara
möjligt att upptaga de värdehandlingar som avses i 93 § 5 mom. till annat
värde än börsvärdet.

Då av det förut anförda framgår, att de i 93 § 5 mom. behandlade värdehandlingarna
lämpligen böra upptagas på samma sätt i likvidationsbalansräkningen
som i den årliga balansräkningen, hemställes, att i slutet av andra
punkten i andra stycket av förevarande paragraf inryckes föreskrift att tillgångar
som avses i 93 § 5 mom. må upptagas på sätt där sägs.

145 §.

Lagrådet:

Vad i 105 § stadgas om skyldighet för revisorerna att, därest till bolaget
hör stiftelse, som bildats enligt lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser,
låta sin granskning avse jämväl stiftelsens förvaltning samt
dess räkenskaper bör gälla även rörande likvidationsrevisor och suppleant
för sådan. Föreskrift härom kan måhända anses innefattad i sista punkten

554

Kungi. Maj:ts proposition nr 50.

av förslagets 153 § men synes hava sin rätta plats i förevarande paragrafs
andra stycke, som förty torde få kompletteras med en hänvisning till 105 §
första stycket.

148 §.

Lagrådet:

Bland tillgångar vilka enligt andra stycket i förevarande paragraf skola
i där angiven ordning värderas vid upptagande i det inventarium och den
balansräkning som, då försäkringsaktiebolag trätt i likvidation, likvidatorerna
ha att upprätta ingå även sådana värdehandlingar vari jämlikt bestämmelserna
i 276 och 277 §§ livförsäkringstagare njuta panträtt. Till följd av
föreskrifterna i 296 § 1 mom. omhändertagas emellertid efter likvidationens
inträde nämnda handlingar av försäkringsinspektionen för utövande av den
särskilda administration varom förmäles i sistberörda lagrum. Och enligt 2
mom. i samma paragraf har, så snart dylik administration inträtt, inspektionen
att låta verkställa värdering av de sålunda omhändertagna värdehandlingarna.
På motsvarande sätt åligger det, å ena sidan, enligt 148 § likvidatorema
att i balansräkning för försäkringsaktiebolag i likvidation bland
skulderna upptaga även försäkringsfond för livförsäkringar och, å andra sidan,
enligt 2 mom. i 296 § inspektionen att med avseende å den särskilda administrationen
låta ombesörja beräkning av det belopp vartill sådan fond
uppgår.

Uppenbarligen skulle det icke vara lämpligt, om med föranledande av de
nu angivna bestämmelserna ett verkligt dubbelförfarande komme till stånd
därigenom att likvidatorema och inspektionen oberoende av varandra vidtoge
åtgärder för värdering och beräkning. Mest praktiskt — och tillika med inspektionens
ställning av tillsynsmyndighet väl förenligt — synes vara, om
i detta hänseende föreskrives, att vid upprättande av inventarium och balansräkning
likvidatorema endast skola ha att följa den värdering och beräkning
som inspektionen låter verkställa. Härför förutsättes dock att åt stadgandet
i 296 § 2 mom. andra stycket gives sådant innehåll att värderingen
och beräkningen skola hänföra sig till den dag då bolaget trädde i likvidation.

På grund av det anförda hemställes, att bestämmelsen i första punkten av
andra stycket i 148 § måtte få utgå och i stället såsom samma styckes första
och andra punkter införas föreskrifter av innehåll dels att i inventarium
och balansräkning för försäkringsaktiebolag i likvidation skola beträffande
tillgångar och skulder som avses i 296 § där omnämnda värdering och beräkning
följas, dels att andra tillgångar skola upptagas till värde som skall
beräknas enligt vad i 93 § 1 mom. andra stycket är stadgat.

149 §.

Lagrådet:

Som jämlikt 293 § försäkringsinspektionen har att förordna likvidator
endast där så prövas erforderligt, lärer avfattningen av paragrafens andra
stycke böra underkastas någon jämkning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
153 §.

555

Lagrådet:

För vinnande av närmare anslutning till 161 § nya aktiebolagslagen får
lagrådet — med erinran om vad lagrådet vid 145 § anfört — beträffande förevarande
paragraf förorda, att i dess tredje punkt hänvisning sker jämväl till
105 § andra stycket andra punkten samt att i dess sista punkt ordet »där»
utbytes mot »i andra stycket första punkten av samma paragraf».

157 §.

Lagrådet:

Det hemställes, att paragrafens första stycke jämkas i enlighet med vad
lagrådet förordat beträffande 153 §.

163 §.

Regeringsrådet Kuglenstierna:

Därest vad jag yttrar under 259 § iakttages, synes detta böra föranleda
ändring även av förevarande paragraf.

169 §.

Lagrådet:

Paragrafen motsvaras i viss mån, för försäkringsaktiebolagens del, av
8 §, och man hade därför kunnat vänta att här finna bestämmelser huru
garantikapitalet skall erläggas. Bestämmelser därom lämnas emellertid först
i 192 § 1 mom. första stycket men hava där avfattats på sådant sätt att betalning
genom kvittning, varom stadgas i nyssnämnda moments tredje stycke,
enligt ordalagen är utesluten. Då större överskådlighet skulle vinnas, om
bestämmelse i ämnet meddelades i förevarande paragraf, förordas, under hänvisning
till vad lagrådet anfört vid 8 §, att här upptages ett stadgande av
den lydelse varom lagrådet hemställt beträffande betalning för aktie. Lämpligen
böra därvid i första stycket sammanföras nuvarande första stycket och
den förra delen av första punkten i andra stycket, varefter böra komma såsom
andra stycket det nu förordade nya stadgandet och såsom ett tredje
stycke återstoden av paragrafen.

170 §.

Lagrådet:

Då det i punkt 19 stadgas att, där garantikapital förskjutes, det skall i bolagsordningen
angivas huruvida och i vilken mån rösträtt å bolagsstämma må
tillkomma garant, lärer detta ej innebära något nytt utöver vad som föreskrivits
redan i punkt 8. Enligt denna punkt skall nämligen bolagsordningen
angiva grunderna för utövade av rösträtt och fattande av beslut a bolagsstämma.
Punkt 19 torde därför böra utgå. Däremot synes det lämpligt att

____i huvudsaklig anslutning till 121 § av 1917 års lag om försäkringsrörelse

— i punkt 8 tillägga att, där garantikapital förskjutes, det skall särskilt angivas
huruvida och i vad mån rösträtt skall tillkomma garant.

556

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Vad i sista stycket stadgas därom att bolagsordningen jämväl skall innehålla
bestämmelser om grunderna för utövande av rösträtt och fattande av
beslut å konstituerande stämma torde böra avse även sådan särskild stämma
som enligt 183 § skall hållas, därest styrelse och revisorer ej valts å den
konstituerande stämman. Komplettering härutinnan synes önskvärd. I detta
stycke torde även, av skäl som angivits under 11, 12, 19 och 29 §§, orden
»stadlästelse å bolagsordningen meddelats» böra utbytas mot »koncession
beviljats».

Regeringsrådet Kuglenstiernci:

Det lärer få betraktas som en svaghet i det föreliggande förslaget, att den
för organisationen av de ömsesidiga försäkringsbolagen så betydelsefulla
sammansättningen av deras representantskap icke reglerats i lagen. Det måste
emellertid medges att, med hänsyn till de skiftande förhållanden som för närvarande
råda beträffande dessa bolag — ett resultat av växlande utvecklingsförlopp
— en ensartad sådan reglering näppeligen skulle kunna åstadkommas.
Förslagets ståndpunkt alt hänvisa lösningen av frågan om sättet för utseende
av delegerade till de olika bolagsordningarna torde därför få godtagas. De synpunkter,
som i motiven framhållits såsom vägledande i detta avseende, larva
emellertid enligt min mening viss komplettering.

Försäkringsutredningen har starkt betonat ifrågavarande bolags kooperativa
karaktär och önskvärdheten att delegerade utses bland försäkringstagarna.
Föredragande statsrådet har däremot ansett att det icke borde uppställas
såsom ett oeftergivligt villkor att behörigheten att vara delegerad begränsas
till personer, som äro försäkringstagare i bolaget. I detta uttalande instämmer
jag. Det torde rent av i vissa fall vara angeläget att även andra än
försäkringstagare utses till representanter. Vissa ömsesidiga bolag — i utpräglad
grad synes detta gälla ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna —
hava en karaktär som i mycket liknar stiftelsens. Nämnda anstalters ställning
bär väsentligen skapats genom besparingar, som föregående generationer försäkringstagare
fått släppa till, samt i någon mån genom donationer. Ett mer
eller mindre likartat förhallande kan föreligga beträffande andra ömsesidiga
bolag. I själva verket finns det bolag som ha hopsparade fonder till avsevärda
belopp. Det kan icke avvisas som uteslutet att en viss generation försäkringstagare
skulle kunna vara benägen att på ett eller annat sätt till sin egen fördel
utnyttja sådana fonders behållningar. Det är emellertid angeläget, att dylika
sparade kapitaltillgångar ej sålunda förtäras, utan att de bevaras för att
även framdeles tjäna sitt ändamål att utgöra ett stöd i försäkringsverksamheten.
Beträffande försäkringsanstalter av detta slag synes böra tillses att ett
tillräckligt antal delegerade utses under iakttagande av i huvudsak samma
synpunkter som skulle anläggas, därest fråga vore om stiftelser i egentlig mening.
Det kan mahända föreligga skäl att iakttaga detta även i vissa sådana
fall, där hittills försäkringstagarna ensamma varit bestämmande.

Av utredningen framgår ej hur det skall vara möjligt för någon valkorporation,
annan än försäkringstagarna själva, att bland tiotusentals försäkringstagare
utvälja dem som kunna anses bäst skickade att vara delegerade. Ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

557

heller ligger det i sakens natur hur det skall gå till. Det kan ju knappast
ifrågasättas att ställa fullständiga förteckningar till vederbörande korporationers
förfogande, och det kan icke anses lämpligt att styrelsen eller tjänstemän
i bolaget skola ge anvisning om lämpliga kandidater. Å andra sidan synes
det ofta vara tänkbart att utomstående företroendemän ha intresse och
förmåga att bättre än de flesta försäkringstagarna tillgodose deras intressen.
Den omständigheten att någon har en helt liten försäkring hos ett bolag inverkar
mestadels mycket obetydligt på hans kvalifikationer och intresse att
tillvarataga bolagets angelägenheter. Detta är en ytterligare anledning att understryka
föredragande statsrådets ovan återgivna uttalande att bundenhet vid
egenskapen att vara försäkringstagare ej bör vara obligatorisk. I den mån de
nuvarande metoderna för utseende av delegerade kunna anses i en någorlunda
tillfredsställande grad resultera i att personer med håg och fallenhet att verka
för försäkringstagarnas och bolagets intressen utses till delegerade, synes det
icke vara anledning att vid beviljande av nya koncessioner göra andra avsteg
från dessa än som innebära verkliga förbättringar. När just olikheten i de
historiskt givna formerna utgör ett skäl att avstå från en enhetlig reglering
i lagen, torde dessa former i betydande utsträckning böra accepteras även
i fortsättningen, där de ej visa sig olämpliga. Att missbruk av olika slag böra
genom nya bestämmelser i bolagsordningarna förekommas kan knappast
vara föremål för olika meningar.

173 §.

Lagrådet:

Under åberopande av vad som anförts vid 9 § hemställes, att förevarande
paragraf avfattas på det sätt som förordats i fråga om 9 §.

175 §.

Lagrådet:

I anslutning till vad lagrådet hemställt beträffande 11 och 12 §§ böra
orden »stadfästelse å bolagsordningen meddelats» ersättas med »koncession
beviljats» samt orden »Konungens beslut om stadfästelse» utbytas mot
»koncessionen, bolagsordningen och i 173 § omförmälda grunder».

181 §.

Lagrådet:

Här hemställes — i anslutning till motsvarande hemställan beträffande
19 §—■ om sådan ändring av första stycket första punkten att stiftarna skola
å konstituerande stämman i huvudskrift framlägga teckningslistan jämte de
handlingar, av vilka enligt 175 § avskrifter skola vara fogade vid densamma.

187 §.

Lagrådet:

För ömsesidigt försäkringsbolag, som ännu ej blivit registrerat, lärer kunna
tänkas handla icke blott någon som tillhör de i paragrafens andra stycke

558

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

uppräknade kategorierna utan ock garant — om han är röstberättigad —
eller delegerad, nämligen därigenom att han deltager i beslut om företagande
av åtgärd å bolagets vägnar. Där så skett, torde för garanten respektive den
delegerade böra uppkomma personlig ansvarighet på grund av hans handlande
för det oregistrerade bolaget. Med hänsyn härtill hemställes, att i förevarande
stycke ordet »delägare» måtte utbytas mot »på stämma röstberättigad».

Justitieråden Lawski, Gyllenswärd och Nissen:

Eftersom i ömsesidigt försäkringsbolag någon verkställande direktör icke
behöver utses, lärer i denna paragraf uttrycket »verkställande direktören»
böra ändras till obestämd form. Iakttages detta, måste naturligen enahanda
jämkning ske i följande paragrafer, där uttrycket förekommer.

191 §.

Lagrådet:

Lagrådets hemställan om ändringar i 29 § synes böra föranleda motsvarande
ändringar i förevarande paragraf. Lagrådet föreslår sålunda, dels att i
första stycket orden »stadfästelse å bolagsordningen meddelats» utbytas mot
»koncession beviljats», dels att femte stycket punkt 3 får avse »två avskrifter
av koncessionen, bolagsordningen och i 173 § omförmälda grunder»,
dels att i sjunde stycket orden »och exemplar av stadfästelsebeslut» få utgå.

192 §.

Lagrådet:

Iakttages vad lagrådet vid 169 § förordat, torde 1 mom. första stycket böra,
efter mönstret av 36 §, få innehålla allenast bestämmelse om när tecknat
garantibelopp skall till fullo betalas.

194 §.

Lagrådet:

Vad under 66 § anförts äger motsvarande tillämpning å förevarande paragraf.

195 §.

Lagrådet:

Under hänvisning till vad lagrådet anfört vid 67 § hemställes, att i förevarande
paragraf dels avfattningen av 1 mom. första stycket jämkas i enlighet
med vad lagrådet förordat beträffande motsvarande stycke i 67 §, dels
ock i 2 mom. första stycket orden »eller grunderna» få utgå.

197 §.

Lagrådet:

En ledande grundsats i det förevarande förslaget är såsom vid 66 § berörts
att rörelsens resultat bör fördelas å olika rörelsegrenar. På sätt av motiven
framgår lärer härav följa att i ett ömsesidigt bolag jämväl uttaxering och,
i andra hand, nedsättning av försäkrings- och ersättningsbelopp skall kunna

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

559

ske för viss gren som utvisar brist, ehuru övriga grenar givit överskott varmed
bristen skulle ha kunnat täckas. I bolagsordningen skall enligt 170 §
punkt 10 anges intill vilket belopp och i vilken ordning delägarna äro personligen
ansvariga för bolagets förbindelser, men det bär lämnats öppet vilka
möjligheter som härutinnan skola stå till buds. Förevarande paragraf tager
knappast med den föreslagna formuleringen hänsyn till alla dessa möjligheter.
Nödig klarhet i angivna avseenden torde vinnas om i första stycket, vilket
avser uttaxering, andra punkten erhåller den lydelsen att, om i bolagsordningen
delägarnas personliga ansvarighet är begränsad till visst belopp
eller uttaxering i första hand skall ske inom en bestämd grupp av delägare
eller eljest i annan ordning än i förevarande paragraf stadgas, uttaxeringen
skall jämkas därefter. Då bestämmelserna i andra stycket, vilka avse nedsättning
av försäkrings- och ersättningsbelopp, direkt anknyta till första
styckets föreskrifter, kommer den nu ifrågasatta ändringen att avse även
sådan nedsättning.

Sista stycket i förevarande paragraf torde såsom överflödigt kunna utgå.

198 §.

Lagrådet:

Enligt första stycket av förevarande paragraf skall genom styrelsens och
verkställande direktörens försorg uttaxering ofördröjligen bringas till verkställighet.
Emellertid framgår av bestämmelserna i 74 § att verkställande
direktör äger självständig beslutanderätt vid sidan av bolagets styrelse allenast
i angelägenheter, som äro att hänföra till den löpande förvaltningen.
Att beslut om verkställighet av uttaxering icke kan inrymmas under den löpande
förvaltningen torde få anses uppenbart. I överensstämmelse härmed
torde nu ifrågavarande bestämmelse böra ändras därhän, att skyldigheten
att bringa uttaxering till verkställighet kommer att åvila endast styrelsen.

Första stycket innehåller tillika föreskrift om att sista inbetalningen å
uttaxerat belopp skall vara gjord inom tre år från beslut om uttaxering.
Vidare stadgas i andra stycket att uttaxeringsbeslut viss tid före varje inbetalningsdag
i bestämd ordning skall delgivas delägarna. Med »beslut» torde
här i båda fallen avses verkställighetsbeslut. Önskvärt är att lagtexten härutinnan
förtydligas.

204 §.

Lagrådet:

I 73 § tredje stycket stadgas att, där en eller flera styrelseledamöter skola
tillsättas i annan ordning än genom val å bolagsstämma men sådan ledamot
ej tillsatts, ersättare skall av rätten förordnas på ansökan av styrelseledamot,
aktieägare, borgenär eller annan, vars rätt kan vara beroende av alt någon
finnes som äger företräda bolaget. I förevarande paragraf 1 mom. första
stycket stadgas bland annat, att vid tillämpning av nämnda bestämmelse
å ömsesidigt försäkringsbolag vad där sägs om aktieägare skall äga tillämpning
å delägare och garant. För att de båda sladgandena skola i sak motsvara

560

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

varandra torde emellertid beträffande ömsesidigt bolag ansökan hos rätten
böra få göras även av delegerad. Komplettering av förevarande stycke i sådant
avseende föreslås därför.

206 §.

Lagrådet:

I 100 § 3 mom. av förslaget föreskrives skyldighet för styrelsen, styrelseledamot
och verkställande direktören i försäkringsaktiebolag att hos försäkringsinspektionen
göra anmälan för det fall, att revisorer ej vederbörligen
utsetts, och tillägges att sådan anmälan må göras även av aktieägare eller
borgenär. I 104 § 1 mom. första stycket stadgas, att revisorerna i ett försäkringsaktiebolag
äga att i revisionsberättelse meddela erinringar, som de anse
böra komma till aktieägarnas kännedom. Enligt förevarande paragraf skall,
bland annat, vad i 100 och 104 §§ stadgas gälla för ömsesidigt försäkringsbolag.
Härvid lärer böra iakttagas att vad i 100 § 3 mom. och 104 § 1 mom.
första stycket sägs om aktieägare får äga tillämpning å delägare i ömsesidigt
bolag, delegerad och garant. Då föreskrift i sådant avseende saknas,
hemställer lagrådet om komplettering härutinnan.

207 och 211 §§.

Lagrådet:

Angående sättet för utövande av rösträtt å bolagsstämma finnas stadganden
såväl i 207 § andra stycket, enligt vilket delegerads rösträtt ej må utövas
genom ombud, som i 211 §, vilken i punkt 1 upptager en regel som tilllåter
delägare att utöva sin rösträtt på dylikt sätt, dock att till ombud endast
får utses annan röstberättigad delägare. Däremot saknas i förslaget uttryckliga
föreskrifter i detta hänseende i fråga om garants rösträtt. Det synes för
fullständighetens skull lämpligt att låta sagda punkt i 211 § avse även garant,
varvid emellertid avfattningen bör så jämkas att nyssnämnda inskränkning
endast kommer att hänföra sig till ombud för delägare. Vidare
skulle reglerna vinna i överskådlighet, om föreskriften i 207 § andra stycket
flyttades till 211 § första stycket, där den lämpligen kunde få utgöra en särskild
punkt omedelbart efter den nuvarande punkt 1. Som denna föreskrift
dock liksom enligt förslaget bör vara ovillkorlig, föranleder en dylik omflyttning
jämkning i andra stycket av 211 §.

231 §.

Lagrådet:

Vad lagrådet anmärkt vid 133 § äger motsvarande tillämpning i fråga om
denna paragraf.

232 §.

Lagrådet:

Iakttages vad lagrådet vid 207 och 211 §§ förordat, bör den i förevarande
paragraf gjorda hänvisningen till 211 § första stycket 2 och 3 ändras till att
avse samma stycke 3 och 4.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
234 §.

561

Lagrådet:

Bifalles vad lagrådet hemställt under 137 §, bör i andra stycket ordet
»skall» utbytas mot »äger» och ordet »ofördröjligen» utgå.

243 §.

Lagrådet:

Vad lagrådet erinrat vid 148 § äger motsvarande tillämpning i fråga om
förevarande paragraf.

244 §.

Lagrådet:

Av skäl som lagrådet vid 149 § anfört lärer, i överensstämmelse med vad
där förordats, avfattningen jämväl av förevarande paragrafs andra stycke
böra jämkas.

259 §.

Justitieråden Lawski, GyUenswärd och Nissen:

Beträffande försäkringsaktiebolag har i 163 §, i anslutning till nya aktiebolagslagen
(172 §), som villkor för att dylikt bolag, som trätt i likvidation,
skall få låta likvidationen upphöra och återupptaga sin verksamhet, stadgats
bl. a. att brist i aktiekapitalet icke föreligger. För de ömsesidiga försäkringsbolagens
del saknas i förslaget någon motsvarande regel. Då de skäl
som föranlett uppställandet av nämnda villkor för återupplivande av aktiebolag
synas äga giltighet även i fråga om ömsesidiga försäkringsbolag, hemställes,
att i första stycket av förevarande paragraf som en förutsättning för
fattande av beslut om återupplivande upptages, att full täckning för bolagets
förbindelser finnes.

Regeringsrådet Kuylenstierna:

Möjligheten att låta ett aktiebolag, som frivilligt trätt i likvidation, leva upp
igen har i nya aktiebolagslagen kringgärdats med olika garantier. Bland annat
kräves att det av för ändamålet upprättad balansräkning framgår att aktiebolagets
hela aktiekapital finnes i behåll, medan däremot bolaget ej skulle
vara skyldigt träda i likvidation förrän två tredjedelar av aktiekapitalet gått
förlorade. Motsvarande bestämmelser ha i det föreliggande förslaget upptagits
beträffande försäkringsaktiebolag. För ömsesidigt försäkringsbolag föreslås
mer obestämda regler. Visserligen skall, där fråga om återupplivning av bolaget
uppkommer, ny balansräkning upprättas, men dess beskaffenhet är icke
utslagsgivande för återupplivningsrätten. Sådan rätt föreligger formellt även
där passiva överstiga aktiva. Visserligen skall bolaget ej kunna återupplivas,
om anledning till tvångslikvidation föreligger, men skyldigheten att träda i
likvidation är med hänsyn till möjligheten att verkställa uttaxering eller att
3G Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 50.

562

Kungi. Maj:ts proposition nr 50.

nedsätta försäkringsbeloppen oberoende av om täckning för skulderna föreligger.
Då det icke synes böra ifrågakomma att låta bolaget åter börja sin
verksamhet med en förhandenvarande risk att på grund av underbalans nödgas
omedelbart skrida till uttaxering eller nedsätta försäkringsbeloppen, synes
det lämpligt att för återupplivning uppställa den av lagrådets övriga ledamöter
förordade förutsättningen att full täckning för bolagets förbindelser finnes.

Men ej heller ett sådant stadgande kan anses tillfyllest. När bolaget trätt
i likvidation, har det (bortsett från visst här betydelselöst undantagsfall)
måst omedelbart upphöra att meddela nya försäkringar. Det har med andra
ord i verkligheten nedlagt sin verksamhet och mestadels i huvudsak förlorat
den good-will, som varit förenad med dess rörelse. Att starta ett ömsesidigt
försäkringsbolag går vanligen ej för sig utan ett garantikapital, som
i praktiken har samma betydelse som ett överskott på aktivsidan. Det framstår
därför som ett rimligt krav för att bolaget skall få återupplivas, att den
upprättade balansräkningen uppvisar ett överskott som i avseende å storleksordningen
är jämförligt med ett tillräckligt aktiekapital. Om tillräckligt
sådant överskott är för handen eller ej, kan svårligen avgöras utan prövning
i varje särskilt fall.

Till det anförda kommer emellertid såvitt angår livförsäkringsrörelse ännu
en omständighet, som måste beaktas även beträffande försäkringsaktiebolag,
nämligen det förhållandet att vid likvidation bolagets rättigheter och skyldigheter
på grund av livförsäkringsavtalen enligt 296 § omedelbart övertagits
av ett särskilt administrationsbo och att försäkringsinspektionen regelmässigt
trätt i underhandling med andra försäkringsbolag för att avyttra försäkringsstocken
och de för denna pantsatta värdehandlingarna. Endast under mycket
speciella förhållanden kan det vara anledning för det likviderande bolaget
att återuppliva sin försäkringsverksamhet, om det ej kan återförvärva
dessa försäkringar och tillgångar. Ha förhandlingarna med annat bolag fortskridit
så långt att enighet om överlåtelsen till detta praktiskt sett föreligger,
fastän sådan ännu ej formellt ägt rum, synes det emellertid föga rimligt
att det frivilligt likviderande bolaget skulle få på grund av återupplivningen
återinträda i sin rätt till försäkringsavtalen och tillgångarna. Ha
dessa redan överlåtits, är möjligheten givetvis utesluten, och bolaget i likvidation
är i huvudsakligen samma läge som varje annan företagare vilken
önskar börja driva försäkringsrörelse. I detta fall borde förutsättningarna
för återupplivningsrätt vara desamma som vid meddelande av ny koncession.
Det torde emellertid knappast vara möjligt att i lagen ange när ett bolag
skulle återbekomma vad som överlämnats till ett administrationsbo och när
detta ej skulle ske. Frågan kan svårligen allsidigt — med beaktande även av
försäkringstagarnas intressen — bedömas av någon annan än försäkringsinspektionen.
Där fråga är om livförsäkringsrörelse, synas därför i och för
sig goda skäl föreligga att låta rätt till återupplivning bli beroende på offentlig
prövning.

Det nu anförda leder till att en offentlig prövning för rätt att återuppliva
försäkringsbolag i likvidation är erforderlig beträffande aktiebolag, som driver
livförsäkringsrörelse, och för ömsesidigt bolag oavsett arten av dess ro -

563

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

relse. I fråga om försäkringsaktiebolag som driver endast annan försäkringsrörelse
än livförsäkringsrörelse synes däremot sådan prövning ej i lika grad
motiverad.

Emellertid synas goda skäl kunna anföras för det betraktelsesättet att ett
bolag, som frivilligt gått i likvidation, därigenom avstått från rätten att framdeles
utnyttja koncessionen, låt vara att denna ej upphör förrän bolaget definitivt
nedlagt sin försäkringsrörelse. Det synes då icke vara obilligt att
krav på Konungens tillstånd uppställes för återupplivningsrätt. Denna synpunkt
lärer tillräckligt motivera att skillnad ej göres mellan olika bolag och
olika slag av rörelse, utan att återupplivningsrätten genomgående göres beroende
på tillstånd av Konungen. Att för denna prövning försäkringsinspektionens
sakkunskap kommer att tagas i anspråk ligger i sakens natur.

263 §.

Lagrådet:

I 9 och 173 §§ erinras om de paragrafer, vari ytterligare stadganden meddelas
om grunder för livförsäkring. Samtliga dessa stadganden återfinnas i
avdelning III, i vars rubrik angives att den handlar om, bland annat, grunder
för försäkringsverksamhet. Under sådana förhållanden synes någon ytterligare
erinran om var ifrågavarande stadganden, utom det i förevarande
paragraf givna, äro att söka, icke erforderlig. Sista stycket i paragrafen kan
därför utgå.

264 §.

Lagrådet:

I 1 mom. första stycket andra punkten stadgas att grunderna för beräkning
av försäkringspremier och premiereserv må, där så finnes ändamålsenligt,
innehålla antaganden rörande särskilda säkerhetstillägg. Med de förhållanden,
vartill de i momentet för övrigt angivna antagandena hänföra sig,
nämligen dödlighet och andra riskmått, räntefot och omkostnader, äro emellertid
säkerhetstillägg begreppsmässigt ej jämförliga. Utan ändring av det
sakliga innehållet synas orden »antaganden rörande» kunna utbytas mot
»föreskrifter om». Sker detta, böra motsvarande ändringar vidtagas i 1 mom.
andra stycket och 2 mom. första stycket. I 3 mom. kommer, om beteckningen
»antagande» där får kvarstå utan ändring i övrigt, en förskjutning av innebörden
att äga rum, i det säkerhetstilläggen komma att falla utanför stadgandets
räckvidd. Det avsedda ändamålet med bestämmelsen torde i allt väsentligt
vinnas, om i slutet av momentet efter ordet »försäkringar» tillägges
»samt till storleken av särskilda säkerhetstillägg». Paragrafen torde därjämte
böra underkastas någon redaktionell jämkning.

271 §.

Justitieråden Lawski, Gytlenswärd och Nissen:

Vid avfattandet av denna paragraf har ej beaktats det fall att i ett bolag,
som driver både livförsäkringsrörelse och annan rörelse, den senare rörelsen

564

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

gått med sådan förlust att föreskriven avsättning till säkerhetsfond skulle
kunna framtvinga likvidation eller konkurs. Beträffande det förut under 66 §
behandlade fallet har lagrådet framhållit att på grund av reglerna i 273 §
om förlusttäckning en särskild bestämmelse måhända i och för sig kunde
undvaras. För förstnämnda fall finnes i förslaget ingen motsvarighet till den
vid 66 § berörda föreskriften i 273 §. Till frågan om täckning av förlust å annan
verksamhet än livförsäkring i bolag, som meddelar såväl liv- som annan
försäkring, återkommer lagrådet under sistnämnda paragraf. Emellertid är
det tydligt, att säkerhetsfonden, vartill enligt 277 § i där avsett fall livförsäkringstagama
njuta panträtt, icke alltid kan få tagas i anspråk för täckande
av förlust å annan försäkring. Det synes därför nödvändigt att i förevarande
paragraf i fråga om skyldigheten att avsätta medel till säkerhetsfond göra en
uttrycklig inskränkning för det ifrågavarande fallet.

I detta sammanhang är emellertid ytterligare följande att beakta. Om i ett
ömsesidigt bolag, som meddelar både livförsäkring och annan försäkring än
personförsäkring, vinst uppkommer å livförsäkringen men förlust å den andra
försäkringen, uppställer sig frågan huruvida föreskriven avsättning till säkerhetsfond
skall ske, oaktat förlusten ej kan täckas ens genom nedsättning
av reservfonden utan man måste tillgripa uttaxering å delägarna och eventuellt
nedsättning av försäkrings- och ersättningsbeloppen. Inom parentes må
anmärkas att det nu omnämnda specialfallet är ganska opraktiskt, då jämlikt
2 § med livförsäkringsrörelse ej må förenas försäkringsrörelse av annat
slag, med mindre särskilda skäl därtill äro. Med grundtanken att varje verksamhetsgren
bör i fråga om inkomster och utgifter hållas skild från de övriga
synes mest förenligt, att i den angivna situationen avsättning till säkerhetsfond
sker, och härför talar ock avfattningen av 197 §.

Det hemställes, dels att i slutet av förevarande paragrafs andra stycke
införes en ny punkt av det innehåll, att avsättning till säkerhetsfond ej må
ske av medel, som erfordras till täckande av förlust, vilken uppstått å försäkringsrörelse
av annat slag än livförsäkringsrörelse och ej motsvaras av
befintliga till framtida förfogande avsatta medel eller av reservfonden samt
ej heller, i fall som i 197 § avses, täckes på sätt där sägs, dels ock att i styckets
första punkt efter ordet »förlust» inskjutas orden »å denna rörelse».

I den remitterade lagtexten har upptagits den föreskriften att avsättningen
till säkerhetsfond skall, där enligt lagen eller bestämmelse i bolagsordningen
avsättning till reservfond skall ske, äga rum först sedan sådan avsättning
skett. Som säkerhetsfonden bildas ur årsvinsten å livförsäkringsrörelse men
avsättning till reservfond skall ske av årsvinsten å annan försäkringsrörelse,
torde stadgandet böra utgå.

Regeringsrådet Kuylenstierna:

I ovanstående uttalande av lagrådets övriga ledamöter instämmer jag med
den inskränkning som följer av att, enligt vad som framgår av mitt uttalande
under 273 §, jag icke anser säkerhetsfond någonsin böra tagas i anspråk
för täckning av förlust å annan rörelse än livförsäkringsrörelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
272 §.

565

Justitieråden Lawski, Gyllenswärd och Nissen:

Med hänsyn till innehållet i det nya stadgande, vars införande såsom ett
tredje stycke i 273 § 2 mom. av oss i det följande förordas, bör, om berörda
hemställan vinner beaktande, i sista stycket av förevarande paragraf uttrycket
»samma lagrum» utbytas mot »samma lagrum 1 mom. och 2 mom. första
stycket».

Beträffande i övrigt innehållet av 272 § må framhållas, att det — bortsett
från fall som kan komma att föreligga, därest omförmälda tredje stycke införes
i 273 § 2 mom. — uppenbarligen icke är meningen att försäkringsinspektionen
skall lämna tillstånd till nedsättning av säkerhetsfonden även
för ändamål som har avseende å annan verksamhet än livförsäkring. Då
det emellertid torde falla av sig självt att så ej kommer att ske, synes icke
nödvändigt att tynga avfattningen med något uttryckligt förbehåll härutinnan.

273 §.

Justitieråden Lawski, Gyllenswärd och Nissen:

I fråga om försäkringsbolag vilket meddelar såväl livförsäkring som försäkring
av annat slag kan det uppenbarligen tänkas, att inom livförsäkringsrörelsen
finnas tillgångar till större belopp än som erfordras för täckande
av denna rörelses förbindelser, medan å annan verksamhet föreligger förlust,
som ej kan täckas av befintliga för denna verksamhet avsatta medel. Någon
särskild föreskrift om hur detta fall skall behandlas innefattar icke förslaget.
Emellertid har försäkringsutredningen förutsatt, att i detta fall endast
livförsäkringens dispositionsfonder skola få användas för förlusttäckningen
och livförsäkringens tekniska fonder lämnas intakta. Denna ståndpunkt
skulle kunna medföra, att bolaget tvingades att likvidera eller gå i konkurs,
oaktat bolagets förmögenhetsställning —- om hänsyn tages till ställningen i
dess helhet — icke bort föranleda därtill. En sådan anordning framstår såsom
otillfredsställande. Enligt lagrådets mening synes naturligt att i nämnda
fall tillämpa regler motsvarande de i 2 mom. första stycket för där avsett
fall upptagna. Härvid bär dock iakttagas, att säkerhetsfonden, med hänsyn
till den därmed förknippade pantsäkerheten för livförsäkringstagare, får anlitas
först i sista hand. Likaledes bör nämnda fond ävensom annan fond, i
den mån densamma redovisas i värdehandlingar vilka jämlikt föreskrift,
meddelad med stöd av 265 §, skola vara satta i särskilt förvar på sätt i 276 §
sägs, kunna nedsättas endast med försäkringsinspektionens tillstånd, varigenom
det blir möjligt för inspektionen att hindra nedsättning så snart sådan
skulle kunna äventyra livförsäkringstagares rätt på grund av försäkringsavtalet.
Tydligen bör dessutom för de ömsesidiga försäkringsbolagens del undantag
göras beträffande sådan verksamhet — annan försäkring än personförsäkring
— i fråga om vilken enligt 197 § gäller att, sedan nedsättning
av reservfonden ägt rum, skall företagas uttaxering och, i andra hand, nedsättning
av försäkrings- och ersättningsbelopp.

566

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

I enlighet med det anförda hemställes, att till 273 § 2 mom. måtte fogas
ett nytt tredje stycke av innehåll att, därest i bolag som avses i första stycket
uppkommer förlust å annan försäkring än livförsäkring och förlusten ej
kan täckas av befintliga till framtida förfogande avsatta medel eller genom
nedsättning av reservfonden, skall till täckande av förlusten nedsättning ske
av regleringsfonden, utjämningsfonden, återbäringsfonden och säkerhetsfonden
i nu angiven ordning; dock att i fall då värdehandlingar vari sådan fond
redovisas skola sättas i särskilt förvar på sätt i 276 § sägs fonden icke må
nedsättas utan försäkringsinspektionens tillstånd, samt att vad här stadgats
ej skall lända till rubbning av vad i 197 § är föreskrivet om täckande av
ömsesidigt försäkringsbolags förlust å annan försäkring än personförsäkring Regeringsrådet

Kuylenstierna:

Jag instämmer i det förslag, som beträffande förevarande paragraf framlagts
av lagrådets övriga ledamöter, dock ej såvitt detta avser att säkerhetsfond
skall under viss förutsättning tagas i anspråk för täckande av förlust
å annan verksamhet än livförsäkring eller såvitt det innefattar reservation
beträffande det fall då värdehandlingar satts i särskilt förvar.

274 §.

Lagrådet:

1 paragrafen användes uttrycket »försäkringsfonden för egen räkning» såsom
ett känt begrepp. Det uttalas i motiven att detta uttryck överensstämmer
med den allmänt tillämpade terminologien på området. Uttrycket måste
dock anses vara av så specifikt teknisk art att det icke bör användas i lagtext
utan definition. Inom skattelagstiftningen, där samma uttryck också förekommer,
har en definition ansetts behövlig. I första punkten andra stycket
av anvisningarna till 30 § kommunalskattelagen heter det att med försäkringsfond
för egen räkning förstås försäkringsfond (premiereserv, ersättningsreserv)
enligt försäkringslagen, minskad med värdet av återförsäkrares
ansvarighet. En bestämmelse av i huvudsak samma innehåll synes böra införas
såsom ett sista stycke i förevarande paragraf.

288 §.

Lagrådet:

2 mom. innehåller föreskrift om skyldighet för försäkringsinspektionen att
under vissa omständigheter förelägga bolaget att vidtaga de åtgärder som
prövas påkallade. Enligt hänvisningar i 117 § andra stycket och 217 § andra
stycket skall sagda föreskrift gälla även om styrelsen underlåtit att i föreskriven
ordning kalla till ordinarie bolagsstämma eller att i visst fall utlysa
extra bolagsstämma att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven
kallelsetid kan ske. Då inspektionens föreläggande i dessa situationer lämpligen
bör riktas, ej mot bolaget utan mot styrelsen, hemställes att i lagtexten
efter ordet »bolaget» tillfogas »eller styrelsen».

567

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

Såsom av försäkringsutredningens motiv framgår avses att uttrycket »denna
lag» i andra momentets första led skall omfatta även föreskrifter vilka utfärdats
på grund av lagen. I tydlighetens intresse och för vinnande av överensstämmelse
med vad som i allmänhet lärer brukas torde emellertid lagtexten
böra fullständigas i detta hänseende.

290—294 §§.

Lagrådet:

Enahanda förbud som det, vilket i 291 § stadgas för ledamot av eller befattningshavare
hos försäkringsinspektionen att vara ledamot i styrelsen för
svenskt försäkringsbolag, lärer böra gälla beträffande ledamotskap i styrelsen
för utländsk försäkringsanstalt, som, enligt vad särskilt stadgas, erhållit
tillstånd att här i riket driva försäkringsrörelse. Lagrådet hemställer,
att paragrafen måtte jämkas i enlighet härmed.

De j 290—292 §§ upptagna bestämmelserna torde med hänsyn till innehållet
lämpligen hava sin plats sist bland stadgandena i avdelning V och således
böra flyttas till närmast efter föreskrifterna i förslagets 294 §. Den
omnumrering av 290—294 §§ i förslaget som härav blir en följd föranleder
en däremot svarande ändring av de i 140, 145, 236 och 240 §§ förekommande
hänvisningarna till 293 §.

295 §.

Lagrådet:

Skyldighet att träda i likvidation åligger enligt 135 § första stycket försäkringsaktiebolag
och enligt 233 § första stycket ömsesidigt försäkringsbolag
då bolagets hela försäkringsbestånd överlåtits. Bestämmelsen i förevarande
paragraf 5 mom. första stycket, som innehåller enahanda föreskrift, kan

därför saklöst utgå.

296 §.

Lagrådet:

Vad som yttrats vid 94* § har motsvarande tillämpning å stadgandet i 1
mom. andra stycket första punkten i förevarande paragraf.

Såsom vid 148 § erinrats förutsätter den av lagrådet förordade ändringen
i samma paragraf, att åt stadgandet i 2 mom. andra stycket av förevarande
paragraf gives sådant innehåll att där omförmäld värdering av de värdehandlingar
försäkringsinspektionen har att omhändertaga för särskild administration
ävensom beräkningen av livförsäkringsfondens belopp skola där administrationen
beror på att bolaget trätt i likvidation hänföra sig till den
dag då detta skedde. Någon betänklighet mot en sådan jämkning av förslaget
i denna del lärer ej möta med hänsyn till förhallandena vid administrationen.
På grund härav och då icke heller för det fall att administrationen
föranletts av inträffad konkurs synes nödvändigt att bibehålla den speciella
tidsbestämningen i andra stycket av 2 mom. hemställes, att detsammas
senare del från och med orden »å första» till och med orden »egendomsavträde
meddelades» måtte få utgå.

568

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Justitieråden Lawski, Gyllenswård och Nissen:

Om likvidation av försäkringsbolag äger bolagsstämman besluta; dock kan
i vissa fall rätten förklara att bolaget skall träda i likvidation. För bolagets
försättande i konkurs fordras självfallet alltid ett rättens beslut. Därest bolagsstämmans
beslut om likvidation efter klander upphäves eller rättens
ifragavarande beslut ändras av högre rätt, kommer tydligen det i förevarande
och följande paragrafer reglerade administrationsförfarandet att upphöra
och försäkringsinspektionen att hava att till bolaget återlämna de värdehandlingar
den jämlikt 1 mom. andra stycket i paragrafen omhändertagit. Med
hänsyn till denna eventualitet synes någon definitiv överlåtelse enligt 297 §
till annat bolag av de till administrationsboet hörande försäkringarna icke
böra ske; förberedande åtgärder i detta syfte synas dock kunna omedelbart
vidtagas. Jämväl då bolagsstämma med stöd av stadgandena i 163 eller 259 §
beslutar likvidationens upphörande och verksamhetens återupptagande lärer
administrationen skola upphöra. Tydligt är dock att i dylikt fall förfoganden
redan kunna hava skett, som omöjliggöra ett återlämnande till bolaget av
sådana värdehandlingar som nyss nämnts. Någon antydan i lagtexten om här
berörda förhållanden torde ej vara erforderlig, i all synnerhet som ett upphörande
av likvidationen näppeligen kan ske annat än efter samråd med inspektionen,
vilken naturligtvis ej kommer att vidtaga några realisationsåtgärder,
då anledning föreligger till antagande att verksamheten skall återupptagas.

305 och 306 §§.

Lagrådet:

I andra stycket av 305 § stadgas med avseende å försäkringsaktiebolag
att, om bolagsordningen innehåller bestämmelse eller förbehåll, varom förmäles
i 10 § 1 mom. första, andra eller tredje stycket, anmärkning om bestämmelsen
eller förbehållet skall införas i registret. I 306 § andra stycket finnes
för de ömsesidiga försäkringsbolagens del motsvarande bestämmelse men med
hänvisning till första eller andra stycket i den mot 10 § svarande 174 §. I försäkringsutredningens
förslag avsågo de i paragraférna upptagna hänvisningarna
i stället 10 § 1 mom. respektive 174 § i deras helhet. Då något skäl för
de i det remitterade förslaget gjorda begränsningarna icke synes föreligga,
heniställes, att dessa få bortfalla.

Tillika hemställer lagrådet under hänvisning till vad som anförts under
11, 12, 19 och 29 §§ ävensom under 191 §, dels att enligt punkt 1 i första stycket
av vardera av förevarande paragrafer registreringen får avse dagen för
koncessionens beviljande i stället för dagen för Konungens beslut om stadfästelse,
dels att i sista stycket av vardera paragrafen orden »exemplaren av
Konungens beslut om stadfästelse» utbytas mot »avskrifterna av koncessionen».

312 §.

Lagrådet:

I anslutning till innehållet i 253 § gällande lag om försäkringsrörelse och
motsvarande stadganden i lagen angående handelsregister, firma och prokura,

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

569

nya aktiebolagslagen m. fl. lagar lärer förevarande paragrafs första stycke
böra fullständigas med föreskrift att i där avsett fall talan hos domstol må
föras jämväl om förbud för det bolag, vars registrerade firma företer likhet
med annan firma, att efter viss tid använda förstnämnda firma.

326 §.

Lagrådet:

Stadgandet i punkt 4 av förevarande paragraf motsvarar straffbestämmelsen
i 213 § 5 nya aktiebolagslagen och medger liksom denna bestämmelse
ådömande även av fängelse. För en av de i punkt 4 avsedda förseelserna,
nämligen förfarande i strid mot föreskrifterna i 94 § 1 mom. av förslaget,
synes en dylik strafflatitud vara alltför sträng. Berörda förfarande lärer icke
vara av svårare beskaffenhet än att straffet därför lämpligen kan, på sätt
för motsvarande fall stadgas i 215 § nya aktiebolagslagen, stanna vid dagsböter.
Likaledes i överensstämmelse med nyssnämnda stadgande torde dessutom
straffbarheten böra inträda först då ett väsentligt eftersättande skett av
de föreskrifter varom är fråga. Ett stadgande av denna innebörd har emellertid
sin plats i 328 §, som utgör förslagets motsvarighet till 215 § nya aktiebolagslagen.
Med hänsyn till det anförda och då av föreskrifterna i förslagets
97 § här endast den i första stycket första punkten upptagna synes äga
betydelse hemställes, att brottsbeskrivningen i punkt 4 av 326 § måtte begränsas
så att den kommer att omfatta allenast förfaranden i strid mot bestämmelserna
i 93 §, 94 § 2—5 mom., 95 §, 96 §, 97 § första stycket första
punkten eller 139 § eller 205 §, jämförd med 93 § 1—5, 7 och 8 mom., 94 §
3—5 mom., 95 §, 96 § samt 97 § första stycket första punkten.

Vad ovan sagts med avseende å straffbeläggandet enligt punkt 4 av förfarande
i strid mot 94 § 1 mom. är naturligen tillämpligt även i fråga om
straffbestämmelsen i punkt 5 av förevarande paragraf. Jämväl ur denna
punkts tillämplighetsområde torde därför förfarande i strid mot sagda moment
böra uteslutas, och punkt 5 bör få avse förfarande i strid mot 94 § blott
där det hänför sig till dennas 2—5 mom. Framhållas må att stadgandet i 2
mom. av sistnämnda paragraf i själva verket saknar betydelse för de ömsesidiga
försäkringsbolagens del; någon olägenhet av att låta hänvisningen
reservationslöst gälla också detta moment torde emellertid ej kunna uppkomma,
medan å andra sidan därigenom avfattningen blir enklare.

328 §.

Lagrådet:

Vid 326 § har framhållits, att under straffbestämmelsen i förevarande paragraf
torde böra upptagas jämväl vissa förfaranden av styrelseledamot,
verkställande direktör eller likvidator, varigenom väsentligt eftersättande
skett av föreskrifterna i 94 § 1 mom. I överensstämmelse med den eljest i förslaget
tillämpade principen att, där ej särskilda skäl föranleda till annat,
följa nya aktiebolagslagen lära emellertid i detta sammanhang böra i 328 §

570

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

införas även bestämmelser som svara mot övriga stadganden i punkterna 1
och 2 av 215 § nya aktiebolagslagen. På grund härav hemställes, att i förevarande
paragraf de nuvarande punkterna 1 och 2 måtte erhålla beteckningen
3 respektive 4 samt framför dem tilläggas två nya punkter, betecknade 1
respektive 2 och innefattande föreskrift att med dagsböter straffas dels, enligt
punkt 1, styrelseledamot eller verkställande direktör, där han vid upprättande
av balansräkning, vinst- och förlusträkning eller redogörelse, som avses
i 91 eller 97 § eller 205 §, jämförd med 91 och 97 §§, eller 139, 146
eller 241 §, väsentligen eftersätter bestämmelsen i 94 § 1 mom. eller med stöd
av 94, 95 eller 97 § meddelade bestämmelser, eller vid upprättande av handling
varom nyss sagts eller av förvaltningsberättelse, som avses i 91, 146 eller
241 §, av vårdslöshet förfar i strid mot bestämmelser som avses i 326 § 4,
dels, enligt punkt 2, likvidator, där han vid upprättande av balansräkning,
som avses i 163 eller 259 §, väsentligen eftersätter bestämmelserna i 94 § 1
mom. eller med stöd av samma paragraf meddelade bestämmelser, eller vid
upprättande av balansräkning, likvidationsräkning, vinst- och förlusträkning
eller förvaltningsberättelse, som avses i 148, 152, 157, 163, 243, 247, 252 eller
259 §, av vårdslöshet förfar i strid mot bestämmelser som avses i 326 § 5.

339 §.

Lagrådet:

Det i denna paragraf stadgade förbudet för försäkringsbolag mot att —
bortsett från lån mot säkerhet i försäkringsbrev — utlåna medel till styrelseledamot
och vissa andra funktionärer i bolaget eller i annat bolag inom samma
koncern eller att utlämna lån mot borgen av sådan person synes gå väl
långt. Såsom i remissen erinrats hava de liknande förbuden i 48 § lagen om
bankrörelse och 28 § lagen om sparbanker icke gjorts ovillkorliga. I själva
verket synes det vara tillräckligt att föreskriva den inskränkning i bolagens
rörelsefrihet med avseende på ifrågavarande åtgärder att de ej må vidtagas
utan försäkringsinspektionens medgivande. Lagrådet hemställer därför, att i
första stycket måtte dels mellan orden »ej» och »utlåna» i första punkten inskjutas
orden »utan tillstånd av försäkringsinspektionen» dels mellan orden
»må» och »lån» i andra punkten införas orden »utan sådant tillstånd». Det
kan framhållas, att enligt den nu föreslagna avfattningen hinder icke lärer
möta för inspektionen att genom generella bestämmelser angiva under vilka
förutsättningar — anknytande exempelvis till storleken av det sökta lånebeloppet
och beskaffenheten av den bjudna säkerheten — utlåning av här
avsedd art skall få ske.

348 §.

Lagrådet:

Enligt 4 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete må, där för ändamålet
bildats sådant ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, vars delägare äro arbetsgivare
och för vars förbindelser delägarna svara med obegränsad personlig
ansvarighet, i lagen avsedd försäkring av delägarnas arbetare äga rum i

571

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

detta bolag. Lagen utgår alltså från att för delägarna i ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag
skall kunna föreligga obegränsad personlig ansvarighet, vilket
ock är fallet jämlikt 118 § gällande lag om försäkringsrörelse. Emellertid
stadgas i det remitterade förslagets 168 § att i fråga om livförsäkring och
annan personförsäkring häfta för ömsesidigt försäkringsbolags förbindelser
allenast bolagets tillgångar. Det synes därför erforderligt med ett stadgande av
det ungefärliga innehåll, att utan hinder av bestämmelserna i 168 § må för
ändamål som avses i lagen om försäkring för olycksfall i arbete bildas ömsesidigt
försäkringsbolag, för vars förbindelser delägarna svara personligen. Som
förslagets regler om uttaxering å delägarna i ömsesidigt försäkringsbolag gälla
allenast förlust å annan försäkring än personförsäkring, lärer det böra tillläggas
en bestämmelse därom, att beträffande salunda bildat bolag skall i
fråga om förlust å olycksfallsförsäkringen vad i 197—203 §§ är för där avsett
fall föreskrivet om uttaxering äga motsvarande tillämpning. Godtagas de sålunda
föreslagna bestämmelserna, torde vad sista stycket av förevarande paragraf
innehåller om ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag kunna utgå.

Som, vad angår det ytterligare innehållet i paragrafens sista stycke, lagen
om trafikförsäkring å motorfordon icke synes göra föreskrifterna i förevarande
lag i något avseende otillämpliga, torde allenast erfordras en erinran
att angående trafikförsäkringsrörelse vissa särskilda bestämmelser meddelas
i förstnämnda lag.

De sålunda föreslagna stadgandena med avseende på ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag
ävensom den förordade erinringen om bestämmelserna
i trafikförsäkringslagen synas lämpligen böra, upptagna i två särskilda stycken,
få utgöra en paragraf för sig omedelbart framför den förevarande, vars
två första stycken följaktligen skulle komma att utgöra 349 §.

2. Förslaget till lag angående införande av nya
lagen om försäkringsrörelse.

4 och 6 §§.

Lagrådet:

Jämlikt 4 § 4 mom. må, innan fråga om koncession avgjorts, försäkringsbolag
fortsätta sin verksamhet enligt bestämmelserna i äldre lag, i den mån ej
Konungen förordnat att föreskrifter i nya lagen skola tillämpas. Stadgandet
lärer vara avsett att uppfattas så, att när med stöd därav bolagets verksamhet
fortsättes enligt bestämmelserna i äldre lag, jämväl den lagens straffbestämmelser
skola äga tillämpning. Diiremot torde regeln intet uttala beträffande
spörsmålet huruvida dessa straffbestämmelser skola tillämpas å förseelse,
begången under tid som här avses, även sedan för det ifragavarande bolagets
del nya lagens regler börjat gälla. Svaret på detta spörsmål gives i en generell
regel i 6 §, enligt vilken förseelse mot stadgande i äldre lag skall bedömas
efter nämnda lag även efter det stadgandet upphört att gälla. Det kan emellertid
ifrågasättas om sistnämnda bestämmelse bör bibehållas. Straffbestäm -

572

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

melserna i förslaget till lag om försäkringsrörelse innefatta icke i något fall
högre straffminimum än det allmänna av en dagsbot, under det att den
nu gällande lagen för vissa fall upptager böteslatituder med ett minimum av
50 kronor, vilket jämlikt 1 § särskilda böteslagen motsvarar 5 dagsböter. En
tillämpning av regeln i 6 § skulle förty kunna komma i strid mot den i 5 §
strafflagens promulgationsförordning uttryckta grundsatsen att brott som begåtts
under äldre lags giltighetstid skola bedömas efter nyare lag, om denna
är mildare. Förhållandet var beträffande straffsatserna i nya och gamla
aktiebolagslagen enahanda; promulgationslagen till nya aktiebolagslagen saknar
ock någon mot 6 § svarande regel. Innebörden härav lärer vara att om,
sedan nya lagen trätt i kraft, fråga uppkommer om straff för brott, begånget
under den gamla lagens giltighetstid, denna fråga får besvaras efter allmänna
rättsgrundsatser beträffande strafflags tillämplighet med hänsyn till tiden.
Detsamma synes böra gälla pa nu förevarande område. Lagrådet hemställer
därför, att 6 § far utgå samt att i följd därav de två sista paragraferna i
förevarande förslag omnumreras. Därjämte torde dels avfattningen av 4 §
böra jämkas så att den ovan angivna innebörden av ifrågavarande stadgande
däri bättre framgår, dels ock för tydlighetens skull böra utsägas, att fortsättandet
av verksamheten enligt bestämmelserna i äldre lag må ske ej
blott innan frågan om koncession avgjorts utan även, där koncession beviljats,
intill den tidpunkt, från vilken koncessionen skall gälla.

Andra stycket av 4 § 5 mom. torde i överensstämmelse med 4 § 12 mom.
promulgationslagen till nya aktiebolagslagen böra innehålla föreskrift att
vid likvidation som börjat innan den nya lagen om försäkringsrörelse trätt
i kraft de nya bestämmelserna om återupptagande av verksamheten efter
likvidationsbeslut och om verkan av att likvidationsbeslut blivit upphävt icke
skola tillämpas. Till stycket bör därför fogas ett stadgande att i det där
avsedda fallet ej heller bestämmelserna i 163, 164, 259 och 260 §§ nya lagen
äga tillämpning.

Ur protokollet:
Åke Mossler.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

573

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
6 februari 1948.

N ärvar ande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Statsrådet Kock anmäler efter gemensam beredning med t. f. chefen för
justitiedepartementet, statsrådet Quensel, samt cheferna för social-, finansoch
handelsdepartementen lagrådets den 17 december 1947 avgivna utlåtande
över de den 30 juni 1947 till lagrådet remitterade förslagen till lag
om försäkringsrörelse samt till lag angående införande av nya lagen om
försäkringsrörelse.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

A. Förslaget till lag om försäkringsrörelse.

Lagrådets granskning av det remitterade förslaget har resulterat i vissa
erinringar, vilka dock — där de ej äro av uteslutande formell art — icke
beröra de grundläggande principerna i förslaget. Med vissa undantag, vilka
framgå av vad som anföres i det följande, har jag funnit lagrådets erinringar
böra iakttagas. Beträffande skälen för och innebörden i de ändringar,
som sålunda vidtagits i förslaget, får jag hänvisa till lagrådets utlåtande.
Utöver vad som nu angivits ha smärre redaktionella jämkningar gjorts i
förslaget.

93 §.

En ledamot i lagrådet har ifrågasatt huruvida icke för inventarier principiellt
borde gälla de värderingsregler, som enligt 2 mom. av förevarande
paragraf skola tillämpas å där avsedda tillgångar.

Det remitterade förslaget intar i detta hänseende samma ståndpunkt som
den gällande försäkringslagen. Någon praktisk olägenhet därav har icke
försports vare sig från beskattningssynpunkt eller eljest; anmärkas må att,
därest bestämmelserna skulle i skattehänseende missbrukas, man i praktiken
icke helt saknar möjlighet att åstadkomma rättelse med hänsyn till att
den fria avskrivningsrätten är beviljad allenast tillsvidare och följaktligen
kan återkallas. Jag finner med hänsyn härtill icke anledning att frångå
förslaget.

574

Kungl. Maj.ts proposition nr 50.

96 §.

Den kategori av ledande personer i företaget, beträffande vilka löner och
ersättningar skola särskilt redovisas i vinst- och förlusträkningen eller förvaltningsberättelsen,
har bestämts i viss mån annorlunda i förslaget än i
nya aktiebolagslagen. Inom lagrådet ha tre ledamöter hemställt, att förslaget
i denna del måtte avfattas i enlighet med stadgandet i sistnämnda
lag.

Förslagets avfattning synes mig emellertid bättre än bestämmelsen i
aktiebolagslagen lämpad för försäkringsväsendets förhållanden. Någon utvidgning
— i förhållande till de allmänna aktiebolagen —- av kretsen av
personer, som komma att omfattas av stadgandet, är icke avsedd och synes
mig ej heller behöva bli en följd av den från aktiebolagslagen avvikande
formuleringen. Jag kan på grund härav icke biträda den mening som kommit
till uttryck inom lagrådet.

100 §.

Jämväl i fråga om detta lagrum synes avfattningen i det remitterade
förslaget bättre lämpad för försäkringsväsendets förhållanden än motsvarande
jävsbestämmelse i aktiebolagslagen. Förslagets avfattning torde i
praktiken innebära en skärpning i förhållande till sistnämnda bestämmelse.
Lagrådets hemställan har icke synts mig böra föranleda någon åtgärd.

187 §.

Den anmärkning i redaktionellt hänseende, som framställts av tre av
lagrådets ledamöter, kan jag icke biträda.

259 §.

Beträffande detta lagrum anser jag mig böra biträda den mening, varom
lagrådets flesta ledamöter förenat sig.

271—273 §§.

I fråga om dessa paragrafer kan jag ansluta mig till den mening som
omfattas av lagrådets flesta ledamöter. Dock vill jag här understryka vad
dessa ledamöter i anslutning till 273 § anfört därom, att medgivande till
nedsättning av säkerhetsfonden eller därmed i förevarande hänseende likställd
fond uppenbarligen icke bör lämnas om nedsättningen skulle äventyra
livförsäkringstagarnas rätt enligt försäkringsavtalen.

339 §.

Lagrådet har funnit, att det i denna paragraf stadgade utlåningsförbudet
går väl långt. I överensstämmelse därmed har lagrådet hemställt om
vissa jämkningar i förbudet, vilka i huvudsak innebära att utlåning skall
få ske med försäkringsinspektionens medgivande.

575

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Gentemot lagrådets ståndpunkt må framhållas vad jag i specialmotiveringen
till paragrafen anfört, nämligen att det ifrågavarande förbudet bör
bedömas från ordningssynpunkt. Kreditgivning till ledande personer i företaget
kan lätt medföra intressekonflikter och missbruk. Någon praktisk,
olägenhet torde icke följa av en förbudsregel, vare sig för företaget eller
för den krets av personer, som drabbas av förbudet. Tanken att göra kreditgivningen
beroende av försäkringsinspektionens medgivande synes mig
medföra direkt olämpliga konsekvenser.

På grund av vad nu anförts finner jag lagrådets hemställan icke böra
föranleda någon åtgärd. Till förebyggande av missförstånd må erinras om
vad jag tidigare anfört, att det — utan uttryckligt stadgande — torde få
anses klart att lån, som utlämnats före lagens ikraftträdande, skola få
kvarstå till förfallodagen.

B. Förslaget till lag angående införande av nya lagen
om försäkringsrörelse.

Lagrådet har hemställt om vissa ändringar i det remitterade förslaget.
Vad lagrådet härom anfört torde böra beaktas. Förslaget har därför omarbetats
i enlighet med lagrådets hemställan, därvid jämväl smärre ändringar
av rent redaktionell natur vidtagits i 1 och 4 §§.

Föredraganden hemställer härefter, att de sålunda ändrade lagförslagen
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
G. Lindenbaum.

576

Kungi. Maj:ts proposition nr 50.

Innehållsförteckning.

Sid.

Propositionen......................................................... 1

Förslag till lag om försäkringsrörelse.............................. 2

Inledande bestämmelser (1—3 §§)............................................. 2

I. Om försäkringsaktiebolag (4—165 §§)................................... 2

Om försäkringsaktiebolags bildande s. 2. — Om aktiebrev och aktiebok s. 12.

— Om inbetalning av aktiekapital s. 15. — Om aktiekapitalets ökning s. 17.

— Om aktiekapitalets nedsättning s. 24. — Om inskränkning i rätten att förfoga
över aktie s. 28. — Om reservfond så ock om bolagsstämmas rätt att genom
vinstutdelning eller eljest förfoga över bolagets egendom s. 29. — Om styrelse,
verkställande direktör och firmateckning s. 31. — Om styrelsens och verkställande
direktörens årsredovisning s. 37. — Om revision s. 42. — Om bolagsstämma
s. 45. — Om talan mot styrelseledamot, verkställande direktören, stiftare,
revisor eller aktieägare s. 51. — Om ändring av bolagsordningen och vissa andra
fall, då särskild röstpluralitet å bolagsstämma erfordras, så ock om ändring av
grunderna s. 54. — Om talan å bolagsstämmobeslut s. 57. — Om förlängning
av koncession s. 58. — Om likvidation och upplösning s. 58.

II. Om ömsesidigt försäkringsbolag (166—261 §§).......................... 70

Om ömsesidigt försäkringsbolags bildande s. 70. — Om inbetalning och återbetalning
av garanl ikapital s. 79. — Om reservfond så ock om bolagsstämmas
rätt att genom vinstutdelning eller eljest förfoga över bolagets egendom s. 80.

— Om uttaxering s. 81. — Om styrelse, verkställande direktör och firmateckning
s. 83. — Om styrelsens och verkställande direktörens årsredovisning s. 84.

— Om revision s. 84. — Om bolagsstämma s. 84. — Om talan mot styrelseledamot,
verkställande direktören, stiftare, revisor eller röstberättigad s. 89. —

Om ändring av bolagsordningen så ock om ändring av grunderna s. 91. — Om
talan å bolagsstämmobeslut s. 92. — Om förlängning av koncession s. 92. —

Om likvidation och upplösning s. 93.

III. Om försäkringsfonden och övriga tekniska fonder så ock om grunder
för försäkringsverksamhet (262—2/8 §§)............................ 104

IV. Om aktuarie (279 §)..................................................... 110

V. Om tillsyn å försäkringsbolag (280—294 §§)............................ 110

VI. Om frivillig överlåtelse av försäkringsbestånd (295 §)................. 114

VII. Om särskild administration (296—299 §§)............................... 115

VIII. Om återförsäkring (300 §)............................................. 117

IX. Om förbud mot viss premiesättning m. m. (301 och 302 §§)........... 117

X. Om registrering (303—317 §§)........................................... 118

XI. Om klagan över försäkringsinspektionens beslut (318 §).............. 125

XII. Om skadestånd (319—324 §§)............................................ 125

XIII. Staffbestämmelser (325 — 330 §§)......................................... 126

XIV. Allmänna bestämmelser (331—344 §§).................................. 129

XV. Om vissa undantag i fråga om lagens tillämplighet (345—349 §§)..... 134

Förslag till lag angående införande av nya lagen om försäkringsrörelse 137

Kungl. Maj:ts proposition nr 50. 577

Utdrag av statsrådsprotokollet den 30 juni 1947 ........................... 139

Inledning.......................................................... 139

Yttranden över försäkringsutredningens förslag..................... 142

Det enskilda försäkringsväsendets nuvarande struktur och omfattning 143
Översikt av försäkringsutredningens förslag samt frågan om behovet

av ny lagstiftning.................................................. 144

Huvudgrunderna av försäkringsutredningens förslag................. 149

I. Koncession.............................................................. I49

A. Gällande bestämmelser s. 149. — B. Principiella synpunkter s. 150. —

G. Koncession för lokala bolag s. 160. — D. Koncession beträffande särskilda
försäkringsbranscher s. 165. — E. Representationsfrågan såsom koncessionsvillkor
i ömsesidigt bolag m. m. s. 175.

II. Folkförsäkring.......................................................... 185

III. Obligatorisk dödsfallsförsäkring....................................... I99

IV. Försäkringsbolagens kapitalplacering................................. 200

V. Försäkringstekniska bestämmelser för livförsäkring i allmänhet____ 218

VI. Tekniska bestämmelser för ränte- och kapitalförsäkringsanstalter.. 259

VII. Vissa frågor beträffande läns- och häradsbolag....................... 269

VIII. Bolagsrättsliga bestämmelser......■„..................... ......... 271

Speciell motivering................................................ 272

A. Förslaget till lag om försäkringsrörelse.............................. 272

B. Förslaget till lag angående införande av nya lagen om försäkringsrörelse
.................................................................. 397

Till lagrådet remitterade förslag till:

1. Lag om försäkringsrörelse............................................. 407

2. Lag angående införande av nya lagen om försäkringsrörelse....... 541

Utdrag av lagrädsprotokollet den 17 december 1947....................... 543

Utdrag av statsrådsprotokollet den 6 februari 1948 ....................... 573

87 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 50.