Kungl. Maj:ts proposition nr 50

Proposition 1928:50

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Nr 50.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa anslag till
utrikesförvaltningen; given Stockholms slott den 3
februari 1928.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen ministern för
utrikes ärendena hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
Enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Eliel LÖfgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. Ifi häft. (Nr 50.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 3 februari 1928.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist, Ltberg,
von Stockenström.

Ministern för utrikes ärendena anför:

Vid anmälan, den 4 nästlidne januari, av de frågor, som tillhörde regleringen
av utgifterna under riksstatens tredje huvudtitel för budgetåret 1928—
1929, erinrade jag därom, att jag jämlikt av Kungl. Maj:t den 7 oktober 1927
lämnat bemyndigande tillkallat, jämte kabinettssekreteraren i utrikesdepartementet
envoyén A. E. M. Sjöborg, ministern i Oslo envoyén T. M. Höjer,
statssekreteraren i finansdepartementet K. Bergendal samt ledamoten av riksdagens
första kammare N. A. Nilsson med uppdrag att inom utrikesdepartementet
biträda med skyndsam utredning samt inkomma med förslag angående
ändringar i fråga om utrikesförvaltningens organisation i syfte att, med
tillvaratagande av möjligheterna att åstadkomma förenklingar och besparingar,
bättre anpassa organisationen efter de krav, som nuvarande förhållanden
ställa på densamma. Nämnda sakkunnige hade framlagt resultatet- av sitt
arbete i av dem den 19 och 27 sistlidne december till mig överlämnade utlåtanden,
innefattande bl. a. förslag om vissa organisatoriska förändringar beträffande
utrikesdepartementet och utrikesrepresentationen.

De sakkunniges utlåtanden hade, som jag vidare framhöll, remitterats till
Kommerskollegium, som anmodats att, efter hörande av Sveriges Allmänna
Exportförening, Jernkontoret, Sveriges Industriförbund, Sveriges Redareförening
och Stockholms Handelskammare samt eventuellt andra näringssammanslutningar,
före den 20 januari 1928 inkomma med de utlåtanden i ämnet,
vartill Kollegium kunde finna anledning. Det vore givetvis ej möjligt
att, innan omförmälda yttranden inkommit, intaga någon definitiv ståndpunkt
till de sakkunniges förslag. Av de sakkunniges utredning syntes mig
emellertid framgå, att vissa befattningar, även om deras bibehållande i och
för sig ivore önskvärt, likväl icke vore av den vikt, att deras behövlighet
svarade mot kostnaderna för deras upprätthållande. Att åtskilliga åtgärder
i besparingssyfte borde och kunde vidtagas och detta redan beträffande nästinstundande
budgetår, syntes mig därför uppenbart, men det läte sig i dåvarande
situation icke göra att beräkna storleken av de eventuella be -

Kungl. May.ts proposition nr 50.

sparingar, som omedelbart kunde äga rum å avlöningsanslagen. Ej heller
kunde ,det förutses, huru besparingarna skulle fördelas å de särskilda anslagen.
Vid sådant förhållande syntes det mig lämpligt, att anslagen preliminärt
icke specificerades i vidare mån än att för vardera av de båda grupper
i huvudtiteln, vilka inrymde avlöningsanslagen, nämligen gruppen A. Departementet
och gruppen B. Sveriges representation i utlandet, upptoges beräknade
och för den sistnämnda gruppens vidkommande något reducerade slutsummor
för såväl ordinarie som extra anslag.

Med åberopande av vad sålunda anförts hemställde jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att i avvaktan på den proposition i ämnet, som kunde
varda riksdagen förelagd, å tredje huvudtiteln för budgetåret 1928—1929
beräkna, under grupp A. Departementet, dels till ordinarie anslag ett belopp
av kronor 528,000, dels till extra anslag ett belopp av kronor 30,000 samt, under
grupp B. Sveriges representation i utlandet, dels till ordinarie anslag ett
belopp av kronor 2,401,800, dels till extra anslag ett belopp av kronor 645,000.

Vidare hemställde jag att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att, i avvaktan
på den proposition i ämnet, som kunde varda riksdagen förelagd, å
tredje huvudtiteln för budgetåret 1928—19''29 till inköp av beskickningshus i
Bryssel såsom extra anslag beräkna ett belopp av 150,000 kronor.

Med skrivelse den 19 nästlidne januari har Kommerskollegium med avgivande
av eget utlåtande i förevarande organisationsfrågor till mig överlämnat
dels gemensamma yttranden från Jernkontoret, Sveriges Allmänna Exportförening,
Stockholms Handelskammare samt Sveriges Industriförbund —
vilken sistnämnda sammanslutning dock avböjt att uttala sig rörande ifrågasatta
ändringar inom den yttre representationen — dels ock särskilda yttranden
från Handelskammaren i Göteborg och Skånes Handelskammare samt Sveriges
Redareförening.

Sedan den igångsatta utredningen sålunda fullbordats och det därför är
möjligt att numera taga ställning till frågan om arten och omfattningen av
de organisatoriska förändringar, vilka med avseende å utrikesärendenas förvaltning
må vara påkallade, anhåller jag att ånyo få anmäla denna fråga inför
Kungl. Maj:t.

Innan jag därvid ingår på de direktiv, som lämnats merbemälda sakkunnige,
vill jag erinra om de grundlinjer för bedrivandet av besparingsarbetet inom
statsförvaltningen, som av chefen för finansdepartementet framlades i samband
med föredragning inför Kungl. Maj:t den 23 september 1927 av frågan
om tillsättande av 1927 års besparingsnämnd.

Departementschefen framhöll därvid, att arbetet i fråga kunde framgå efter
i huvudsak tvenne linjer. Dels kunde man söka minska statsutgifterna genom
att för olika områden begränsa den statliga verksamheten och bortskära vissa
förvaltningsområden, och dels kunde strävandena gå ut på att utan dylika förändringar
hålla nere kostnaderna för administrationen genom att förebygga
misshushållning och införa en förbättrad ekonomi inom förvaltningens olika
grenar. Beträffande förstnämnda kategori av frågor, vilka i vissa avseenden

Kungl. Maj:ts
beslut den 23
september
1927.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Kungl. Maj:ts
beslut den 7
oktober 1927.

redan varit föremål för utredning, bland annat av 1923 års besparingskommitté,
syntes undersökningen tills vidare böra ankomma på åtgärder från vederbörande
departementschefers sida. Berörda frågor vore nämligen av den
beskaffenhet, att varje komplex för sig krävde ingående utredning och övervägande
av personer med beprövad erfarenhet på särskilt det ifrågavarande
området, vare sig dessa vore att tillgå inom respektive verk och departement
eller behövde för ändamålet tillkallas.

Då jag inför Kungl. Maj:t den 7 oktober 1927 föreslog verkställandet av
den nu slutförda utredningen, såsom ett led i det av chefen för finansdepartementet
åsyftade fortgående besparingsarbetet, föranleddes jag emellertid
därtill jämväl av önskemålet att för utrikesförvaltningens vidkommande åvägabringa
en lösning av vissa organisatoriska spörsmål, vilka i och för sig synts
mig kräva beaktande. I detta hänseende framförde jag vid nämnda tillfälle i
huvudsak följande allmänna synpunkter.

Utrikesförvaltningens nuvarande organisation genomfördes i huvudsak genom
beslut av 1919 och 1921 års riksdagar på grundval av utredning, vilken
verkställts av särskilt tillkallade sakkunnige. Såsom framgår av den skrivelse
av 1918 års riksdag, vilken föranledde nämnda utredning, avsågs därmed att
sätta utrikesrepresentationen i stånd att tillgodose de ökade krav, som ur kommersiell
synpunkt kunde komma att ställas på densamma efter krigets slut.

Omorganisationen omfattade såväl utrikesdepartementet självt som ock den
yttre representationen. Det förra utvidgades och moderniserades, och den senare
förstärktes på skilda punkter med fästat avseende såväl vid det ändrade
politiska läget, framför allt vid behovet av representation i åtskilliga
genom världskriget tillkomna nya statsbildningar, som vid angelägenheten att
bättre tillvarataga våra kommersiella intressen i utlandet. Därjämte träffades
åtgärder till möjliggörande av en önskvärd cirkulation av befattningshavare
mellan inre och yttre utrikestjänsten.

Att den nya organisationen fungerat på ett i stort sett tillfredsställande
sätt syntes mig uppenbart. Emellertid hade — i samband med de allmänna
tendenser till förenklingar och besparingar inom statsförvaltningen, som under
de följande åren gjort sig gällande — krav framkommit på att utrikesförvaltningens
organisation borde underkastas granskning i besparingssyfte. Så
hade, på grundval av ovannämnda besparingskommittés förslag, vid 1924 års
riksdag beslutats vissa personalreduktioner i fråga om departementet, varjämte
åtskilliga indragningar av poster inom den yttre förvaltningen vidtagits.
I samband med den granskning, vilken Kungl. Maj :ts kansli vid 1926
års riksdag underkastats, hade sedermera en del ytterligare personalminskningar
ägt rum beträffande utrikesdepartementet.

Att utrikesförvaltningens organisation sålunda alltsedan världskrigets slut
varit föremål för fortgående uppmärksamhet från statsmakternas sida, vore
knappast ägnat att väcka förvåning. Den nya organisationen, som tillkommit
under intrycket av världskrigets erfarenheter och med hänsyn till de ändrade
förhållanden på det politiska och ekonomiska området som kriget medfört,
hade grundlagts under en ekonomisk och statsfinansiell högkonjunktur
och vid slutet av en period, då utrikesförvaltningen varit utomordentligt betungad
av arbete, samt vid en tidpunkt, då fasthet och stadga ännu ej hunnit
inträda efter krigets omvälvningar. Det vore under sådana omständigheter
naturligt, att man ej genast kunnat anpassa organisationen efter de behov,
som för mera normala förhållanden gjorde sig gällande, utan att den på vissa
punkter tilltagits rundligare än som visat sig vara oundgängligen nödvän -

Kungl. May.ts proposition nr 50.

digt. Att man vid omorganisationens genomförande också varit medveten
om dess delvis provisoriska karaktär, framginge redan därav, att åtskilliga av
de poster, som då nyinrättats, uppförts på extra stat.

Under senare år vidtagna åtgärder hade otvivelaktigt varit ägnade att anpassa
utrikesärendenas förvaltning efter det nuvarande behovet. Icke desto
mindre syntes mig tungt vägande skäl föreligga för en undersökning av möjligheten
att, utan rubbning av den gällande organisationens grunder, på särskilda
punkter genomföra ytterligare besparingar.

Yad först den yttre representationen anginge, vore det givetvis av vikt, att
en väl kvalificerad representation hölles vid makt å sådana platser, där så
erfordrades av politiska skäl eller av vår handels och sjöfarts intressen. Däremot
syntes böra tagas under förnyad omprövning, huruvida icke, huvudsakligen
med stöd av redan föreliggande utredning, kostnaderna för utrikesförvaltningen
borde kunna nedbringas inom områden, där behovet av diplomatisk
representation vore mindre framträdande, särskilt genom att för länder, där
nu diplomatiska missioner uppehölles, anordna gemensam representation. Likaledes
syntes böra undersökas, om ej den lönade konsulära representationen
på sina håll kunde utbytas mot olönade representanter.

En undersökning av denna art syntes vara så mycket mera motiverad, som
det kunde finnas påkallat att i ett eller annat fall förstärka den lönade representationen
eller eljest vidtaga åtgärder för ett bättre tillgodoseende speciellt av
våra kommersiella intressen.

I detta sammanhang vill jag understryka, vad redan antytts i det nyss anförda
yttrandet till statsrådsprotokollet, att särskilt den extra staten på grund
av dess provisoriska natur torde böra, såväl i organisatoriskt intresse som ur
kostnadssynpunkt, tid efter annan göras till föremål för en mera ingående undersökning
därom, i vilken utsträckning denna del av organisationen må kunna
utbytas mot en mera definitiv ordning, vare sig nu denna anses böra inskränkas
eller på sina håll förstärkas.

Om emellertid förhållandena ännu icke möjliggöra ett i alla avseenden definitivt
ordnande av den yttre representationen, så ha däremot beträffande
utrikesdepartementet starka skäl synts mig föreligga för åvägabringande av
mera bestående, på längre sikt inställda organisatoriska anordningar än de
för närvarande befintliga. Dels förefinnas uppenbarligen icke härvidlag svårigheter
av samma art, som kunna tala mot ett slutgiltigt fastslående av de
olika utlandsorganens placering och personalutrustning, dels synas de vunna
erfarenheterna från den tid, som gått sedan departementets omorganisation år
1919, vara tillräckliga för att läggas till grund för en definitiv lösning.

Med avseende å de uppgifter, vilka de tillkallade sakkunnige på detta område
syntes böra ägna sin xippmärksamhet, anförde jag följande till statsrådsprotokollet
av den 7 sistlidne oktober.

Frågan om ärendenas fördelning mellan utrikesdepartementets olika avdelningar
och i samband därmed personalbehovet borde göras till föremål för
undersökning, och särskilt syntes uppmärksamhet böra ägnas den politiska och
handelspolitiska avdelningens samt speciella handelsavdelningens inbördes förhållande.
Därvid syntes böra övervägas på vad sätt handelstraktatsärendena
lämpligen borde behandlas inom departementet för bästa möjliga tillgodogörande
av kommersiella synpunkter liksom överhuvud huru ökad enhetlighet
och koncentration måtte kunna vinnas i avseende å beredningen av handels -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

politiska ärenden. Frågan om bibehållandet av den inom politiska och handelspolitiska
avdelningen förekommande geografiska byråindelningen syntes vidare
böra göras till föremål för granskning. Vid dessa undersökningar av organisatorisk
art borde uppmärksamhet ägnas frågan, huruvida någon ytterligare reduktion
i departementets personalutrustning vore möjlig eller arbetet eljest
kunde förenklas och förbilligas.

Under åberopande av vad sålunda anförts anhåller jag nu att, i samband
med redogörelse för de verkställda undersökningarnas resultat i skilda punkter,
få föredraga de anslagsäskanden under tredje huvudtiteln, vilkas framläggande
uppskjutits i avvaktan på utredningens slutförande. Jag kommer
därvid att följa den inbördes ordning, vari förevarande anslag böra förekomma
i riksstaten, ävensom vidare angiva de ordinarie anslag, vilka tillhöra de i
statsverkspropositionen icke specificerade anslagsgrupper och i fråga om vilka
jag icke har ansett mig böra föreslå någon ändring.

A. Departementet.

1. Departementschefen, ministern för utrikes ärendena, oförändrat ordinarie
anslag .......................................... kronor 40,000.

2. Departementet.

Politiska [1.] Med avseende å de handelspolitiska och de kommersiellt tekniska ärendenas
behandling inom departementet gäller i stort sett fortfarande den anordning,
avdelningen som på grundval av 1918 års sakkunniges förslag vann 1919 års riksdags godspeciella
kännande. Nämnda sakkunnige förordade i princip, att handläggningen av
handelsav- samtliga politiska och kommersiella ärenden inom departementet borde samdelnlngen.
manföras till en och samma avdelning, den s. k. politiska och handelspolitiska

Handlägg- avdelningen. Denna ståndpunkt blev emellertid icke i praktiken helt genomförd.
ningen inom _ . , . . . .

departe- Nedan de sakkunnige iöreslogo nämligen, att tillsvidare skulle inom utnkes mehandeis

^ departementet upprättas en speciell handelsavdelning å extra stat för behandling
politiska och av kommersiella informationsärenden och andra frågor av kommersiellt teknisk
koTekniska ^ na^ur’ På denna avdelning, vilken fortfarande äger bestånd, handläggas vidare,
ärendena, i enlighet med en år 1925 vidtagen ändring i instruktionen för departementet,
ärenden angående åtgärder i särskilda fall rörande tillämpningen av i utlandet
gällande lagar och bestämmelser inom olika näringslivets områden, såsom för
utverkande av undantag från förefintliga export- och importförbud, av befrielse
från tull- och sjöfartsavgifter eller av restitution av sådana avgifter eller
eljest för vinnande av lättnader för näringslivet.

Den politiska och handelspolitiska avdelningen är organiserad på fyra byråer,
därav en pressbyrå. Arbetsområdet för avdelningens övriga trenne byråer
är enligt nuvarande organisationsplan uppdelat efter den s. k. geografiska
principen, så att ärenden berörande vissa angivna länder behandlas å en
byrå, ärenden rörande andra länder å en annan byrå o. s. v. I stort sett hava

Kungl. May.ts proposition nr 50.

till första byrån hänförts skandinaviska och germanska länder, till andra byrån
anglosachsiska och till tredje byrån romanska och slaviska länder. Anordningen
har motiverats med önskvärdheten av att på de olika byråerna ärendena
skola behandlas av personal, som besitter särskilda kunskaper beträffande
det land eller den grupp av länder vidkommande ärende rör. Ändamålet
har alltså varit att åstadkomma en efter länder genomförd specialisering
av arbetet å avdelningen.

Med avseende å utrikesdepartementets organisation föreligger resultatet av
de sakkunniges arbete i dels ett gemensamt utlåtande av envoyén Höjer och
kabinettssekreteraren Sjöborg, dels ett utlåtande av statssekreteraren Bergendal,
i vars yrkande och allmänna motivering riksdagsman Nilsson instämt.
Som framgår av nämnda utlåtanden, vilka torde få såsom bilaga vidfogas
protokollet över förevarande ärende, äro samtliga sakkunnige på anförda skäl
ense därom, att nyssnämnda, efter geografiska områden bestämda byråindelning
å den politiska och handelspolitiska avdelningen bör ersättas med en indelning
efter ärendenas sakliga innebörd.

Däremot hava de sakkunnige stannat i skilda meningar beträffande den
lämpligaste ordningen för handläggningen av handelspolitiska frågor, särskilt
handelstraktatärenden.

Herrar Höjer och Sjöborg förorda sålunda bibehållandet av nuvarande ordning,
enligt vilken beredningen av nämnda ärenden är förlagd till den politiska
och handelspolitiska avdelningen. I syfte att beträffande dessa ärendens
behandling förverkliga det i direktiven för utredningen uttryckta önskemålet
om ökad enhetlighet och koncentration samt bästa möjliga tillgodogörande
av kommersiella synpunkter föreslå nämnda sakkunnige, att samtliga
handelstraktatärenden jämte övriga handelspolitiska ärenden måtte inom
sagda avdelning sammanföras å en särskild byrå (handelstraktatbyrån).
Vad de kommersiellt tekniska ärendena angår förorda herrar Höjer och Sjöborg
i första hand att, såsom hittills å extra stat, en speciell handelsavdelning
bibehålies för dessa ärendens handläggning. Skulle emellertid en sådan
ordning av organisatoriska eller andra skäl anses olämplig, förordas att,
i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag till 1924 års riksdag, dessa ärenden må
förläggas till en särskild byrå inom politiska och handelspolitiska avdelningen.

Nämnda sakkunnige hava på följande sätt sammanfattat sin mening om nu
förevarande spörsmål:

»Lösningen av det problem, som i första hand blivit de sakkunnige förelagt,
handelstraktatärendenas behandling, erfordrar i själva Arerket, att hela den nuvarande
ordningen för dessa ärendens beredning —• inom kommerskollegium
(lantbruksstyrelsen och vissa andra verk), handelsdepartementet och utrikesdepartementet
—■ upptages till behandling i ett sammanhang.

Då emellertid enligt de sakkunnige givna direktiv en sådan allmän undersökning
ej ingår i deras uppdrag, vilket begränsats att avse allenast utrikesdepartementet,
hava vi alltså haft att bygga våra förslag på den förutsättningen,
att ändring ej är avsedd att vidtagas med avseende å kommerskollegii och
handelsdepartementets befattning med ifrågavarande ärenden.

Såsom ovan påvisats, hava kommerskollegium och handelsdepartementet att
i det väsentliga \rerkställa beredningen av handelstraktatärenden, såvitt angår

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

dessas ekonomiska och kommersiella sidor. Då ett sådant ärende överlämnas
till utrikesdepartementet, är det fördenskull till sina ekonomiska och kommersiella
delar i huvudsak redan färdigberett.

yid sådant förhållande bör enligt vår mening utrikesdepartementets organisation,
såvitt angar. beredningen av handelstraktatärenden, icke anordnas på
ett sätt, som skulle innebära upprättandet av en ytterligare och tredje instans
för tillgodoseendet av väsentligen samma synpunkter, vilka de två redan befintliga
hava att företräda. Denna organisation bör fastmera anordnas på det
sätt, som bäst möjliggör ett tillgodoseende av de politiska, traktattekniska och
förhandlingsmässiga synpunkterna.

Från denna utgångspunkt och med hänsyn till det nära samband, som, enligt
vad ovan likaledes framhållits, förefinnes mellan de ekonomiska och politiska
sidorna av handelstraktatärendena, kunna vi ej annat än förorda bibehållandet
av nuvarande ordning, som genom sagda ärendens förläggande till politiska
och handelspolitiska avdelningen ger ett organisatoriskt uttryck åt
nämnda samband.

Enligt vår på erfarenheten stödda övertygelse finnes ingen grund att befara,
att den kompetens, som erfordras för den på ifrågavarande avdelning ankommande
beredningen av handelstraktatärendena, icke skulle kunna förenas med
de kvalifikationer, som ledningen av avdelningens verksamhet i övrigt kräver,
eller att omfattningen av de rent politiska uppgifterna skulle förhindra vederbörande
tjänsteman från att åt handelstraktatärendena ägna allt det intresse
och all den uppmärksamhet, som dessas stora vikt påkallar. I syfte att, beträffande
handelstraktatärendenas beredning, förverkliga de önskemål, som
framställts i ovanberörda direktiv — d. v. s. vinnande av ökad enhetlighet och
koncentration samt bästa möjliga tillgodogörande av kommersiella synpunkter
föreslå vi, att i den nuvarande arbetsfördelningen å politiska och handelspolitiska
avdelningen vidtages den ändring, att en särskild handelstraktatbyrå
där inrättas.

o Vad de kommersiellt tekniska ärendena angår, förorda vi i första hand att,
sasom hittills, a extra stat, en speciell handelsavdelning bibehålies för deras
handläggning. Skulle emellertid en sådan ordning av organisatoriska eller
andra, skäl anses olämplig, förorda vi, att i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag
till 1924 års riksdag behandlingen av dessa ärenden förlägges till en särskild
byrå inom politiska och handelspolitiska avdelningen.

Vi vilja slutligen framhålla

att den organisation av utrikesdepartementet, som tillkom år 1906 och ägde
bestånd till år 1919, vilade på grundsatsen om en skild behandling av politiska
ärenden och handelstraktatärenden,

att denna organisation blivit prövad såväl under fredliga förhållanden som
under världskriget,

att den enhälligt förklarats olämplig av 1918 års sakkunnige,

att såväl den år 1919 sittande regeringen som samma års riksdag anslutit sig
till denna uppfattning,

att efter den nuvarande organisationens tillkomst en ytterligare instans inrättats
för handelstraktatärendenas behandling, nämligen handelsdepartementet,

att oaktat regeringen sedermera vid olika tillfällen haft direkt anledning
att taga ställning till olika sidor av utrikesdepartementets organisation ■— vid
intet tillfälle ifrågasatts en sådan ändring, som skulle inneburit handelstraktatärendenas^
avskiljande från de politiska ärendena, samt

att en återgång i nu förevarande avsende till en organisation, liknande den
som gällde under tiden 1906—1919, enligt vår mening skulle innebära ett av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

steg från riktiga grunder för departementets organisation och fördenskull måste
av oss bestämt avstyrkas.»

Herrar Bergendal och Nilsson hava å sin sida föreslagit, att — för tillgodoseende
av ovannämnda, i direktiven angivna syftemål — den nuvarande å extra
stat för kommersiell information ävensom för vissa handelspolitiska ärenden
uppförda speciella handelsavdelningen måtte ersättas med eu å ordinarie
stat upprättad handelsavdelning, till vilken skulle förläggas beredningen av
samtliga handelsärenden, d. v. s. dels de uppgifter, som tillkomma den nuvarande
speciella handelsavdelningen, dels ock den för närvarande å politiska och
handelspolitiska avdelningen ankommande beredningen av handelstraktatfrågor
och andra handelspolitiska ärenden. Den nya handelsavdelningen skulle
vara indelad i två byråer, varav den ena direkt underställd avdelningschefen.
Den föreslagna organisationsförändringen skulle medföra, att en byråchef samt
en tjänsteman i lönegraden B 26 (förste legationssekreterare eller vicekonsul)
överflyttades från politiska avdelningen till handelsavdelningen.

Denna ståndpunkt har i herr Bergendals av herr Nilsson biträdda utlåtande
sammanfattningsvis motiverats på följande sätt:

»1918 års organisationssakkunniga framhöllo i sitt betänkande angående utrikesdepartementet,
att de ekonomiska intressena i allt högre grad trängt sig
i förgrunden vid förbindelserna länderna emellan, samt att inom politiken ekonomiska
moment visat sig ingå som betydelsefulla faktorer även i frågor, som
förut betraktats såsom rent politiska. De sakkunniga drogo härav den slutsatsen,
att för framtiden handläggningen av ekonomiska och kommersiella ärenden
inom utrikesdepartementet borde sammanföras på en och samma avdelning.

Uttalandet om det nära samband, som råder mellan politik och ekonomi, äger
obestridligen alltjämt giltighet, men den därav dragna slutsatsen, att politiska
och ekonomiska frågor böra sammanföras på en avdelning, kan uppenbarligen
gälla endast under förutsättning, att ärendena icke äro flera till antalet och
mer olikartade till innehållet än att en och samma person rimligtvis kan äga
erforderlig kompetens och nödig tid att omhänderhava den omedelbara ledningen
av dem samtliga.

Nämnda förutsättning lärer emellertid icke vara för handen. De allmänt politiska
frågorna hava på de senaste åren särskilt på grund av tillkomsten av
Nationernas förbund fått en omfattning och betydelse även för vårt lands vidkommande,
som 1918 års sakkunniga knappast torde hava räknat med. Samtidigt
hava utrikesdepartementets uppgifter på det ekonomiska området erhållit
en högst betydande omfattning. Ett sammanförande av de politiska och kommersiella
ärendena under en gemensam avdelningschef skulle därför medföra
en arbetsbörda, som säkerligen överstege en mans arbetsförmåga. Härtill kommer,
att handläggningen av de båda ärendesgrupperna kräver väsentligen olika
personliga betingelser och kvalifikationer.

Under sådana omständigheter skulle en organisation, enligt vilken samtliga
politiska och kommersiella ärenden lades under samma avdelning, icke kunna
leda till annat, än att chefen för den gemensamma avdelningen skulle tvingas
att eftersätta endera av sina huvuduppgifter. Att det därvid bleve handelsärendena,
som finge komma i andra rummet, torde icke vara tvivel underkastat.
En sådan utveckling vore synnerligen olycklig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

den omfattande utomeuropeiska representationen, har just sitt främsta berättigande
såsom stödjepunkter för vår utrikeshandel och sjöfart. För att utrikesförvaltningen
■— såsom i våra dagar från alla håll framhålles såsom önskvärt
— skall bliva i allt högre grad skickad att motsvara de krav, som ur näringslivets
synpunkt ställas å densamma, är det av avgörande betydelse, att inom
utrikesdepartementet finnes ett organ, som har till sin huvuduppgift att just i
dessa frågor utgöra en verklig ledning och ett sammanhållande centrum för
beskickningarnas och konsulatens arbete. Detta är nödvändigt också för hela
inriktningen av utrikestjänsten och icke minst för utbildningen av den yngre
personalen, som vid den grundläggande tjänstgöringen i hemlandet, d. v. s. i
utrikesdepartemetet, måste erhålla handledning och träning för sin blivande
verksamhet med kommersiella frågor. Slutligen bör beaktas angelägenheten
av att handelstraktatärendena vid sin behandling inom utrikesdepartementet
komma under den speciellt sakkunniga ledning och tillerkännas den självständiga
ställning, som i nuvarande tidsläge svarar mot deras stora praktiska betydelse.

För att handelsärendena skola erhålla den plats inom utrikesförvaltningens
arbetsprogram, som deras vikt sålunda kräver, måste de hava en självständig
företrädare inom departementet med samma ställning som de avdelningschefer,
vilka hava att inom den gemensamma organisationens ram svara för övriga två
huvudgrupper av ärenden, de politiska och de juridiska. Det bör vara ett berättigat
krav från näringslivets sida, att handelsärendenas skötsel inom utrikesdepartementet
skall handhavas av en person, som hunnit förvärva nödig förtrogenhet
med vårt ekonomiska liv, en skolad allmän erfarenhet och ett övat
omdöme, och som har den position i departementet, att han förmår att göra sig
gällande.

Om följaktligen de politiska ärendena och handelsärendena böra hava var
sin egen avdelning inom utrikesdepartementet, innebär detta för ingen del, att
sammanhållningen och enhetligheten i ärendesbehandlingen skulle äventyras.
Därför svarar — förutom den dagliga samverkan mellan avdelningscheferna
—- departementets gemensamma ledning, departementschefen och kabinettssekreteraren,
av vilka den senare just har till sin främsta uppgift att sörja för full
effektivitet och samstämmighet i departementets arbete genom att deltaga i och
leda behandlingen av alla viktigare ärenden samt att vaka över arbetsfördelningen
och samarbetet mellan avdelningarna.

Vad särskilt angår handelstraktatärendenas förläggning till handelsavdelningen
må framhållas,

att genom en dylik förläggning traktatärendena skulle föras in i sitt naturliga
sammanhang som ett led i den avdelnings verksamhet, som över huvud taget
har att handlägga kommersiella uppgifter.

att traktatberedningen därigenom skulle tillgodogöras den speciella, kommersiellt
betonade fackkunskap och arbetsmetod, som vinnes och underhålles endast
genom ett fortlöpande arbete med kommersiella spörsmål och genom den
ständiga kontakten med näringsmyndigheterna och näringslivet,

att denna fackkunskap är av största betydelse i varje skede av ett traktatärendes
handläggning och ej minst i det, som faller under utrikesdepartementet,

att genom att hänföras till handelsavdelningen traktatberedningen skulle
komma i centrum av avdelningschefens verksamhet, vilket är så mycket betydelsefullare,
som traktatfrågorna med hänsyn till sin vikt och ofta komplicerade
beskaffenhet i särskilt framträdande grad kräva oavlåtlig uppmärksamhet
och ingående studium,

att däremot med traktatärendenas förläggning till politiska avdelningen,
vars huvudsakliga verksamhet är inriktad på allmänt politiska uppgifter, den

Kungl. Maj:ts proposition nr 50. 11

risken ligger nära till hands, att traktatärendena mera bleve skjutna åt
sidan,

att genom traktatärendenas överflyttande till handelsavdelningen chelen tor
politiska avdelningen skulle fa ökade möjligheter att ägna tid och krafter åt
de i våra dagar även för Sveriges del så viktiga politiska ärendena,

att av dessa skäl tyngdpunkten i utrikesdepartementets beredning av traktatfrågor
bör, under nära samarbete med övriga avdelningar, särskilt den politiska,
ligga på handelsavdelningen, vars chef bör utbildas till traktatspecialist
och bliva den sammanhållande kraften i traktatarbetet,

att, vad själva traktatförhandlingarna angår, chefen för handelsavdelningen,
hos vilken handläggningen av alla handelspolitiska frågor skulle sammanföras,
bör vara väl skickad att deltaga i dylika förhandlingar, vid vilka dock
givetvis även den formella och tekniska skolning och rutin pa det politiska!
området, varöver utrikesdepartementet må förfoga, i all erforderlig utsträckning
bör tagas i anspråk,

samt att av traktatärendenas överflyttande till handelsavdelningen skulle
följa en naturligare arbetsfördelning och en klarare gränsdragning mellan utrikesdepartementets
avdelningar.

Vad angår den framförda invändningen, att spörsmålet om ordningen för
de handelpolitiska frågornas och särskilt handelstraktatärendenas handläggning
inom utrikesdepartementet borde vara beroende av sättet för dessa frågors
beredning inom den inre förvaltningen, varvid i synnerhet handelsdepartementets
ställning och uppgifter i liithörade frågor böra beaktas, må erinras.

att den gränsreglering, som under de gångna åren kommit till stånd mellan
utrikes- och handelsdepartementen, i stort sett torde väl svara mot de båda
departementens organisation samt allmänna inriktning och särskilda uppgifter,
att mot lämpligheten av den nuvarande arbetsfördelningen mellan utrikesdepartementet
och den inre förvaltningen nagon befogad invändning icke torde
kunna göras,

att enligt direktiven för de sakkunniges uppdrag meningen icke heller ar
att i något avseende rubba de nuvarande gränserna för utrikesdepartementets
verksamhetsområde, utan att vad det här gäller är att överväga, på vad sätt
den till detta departement hörande behandlingen av traktatärendena lämpligen
bör ordnas för bästa möjliga tillgodoseende av kommersiella synpunkter,
samt att den omständigheten, att traktatärendena även i det sista och avgörande
skedet böra stå under kommersiellt sakkunnig ledning, icke rimligtvis
kan innebära en dubblering av den behandling dessa frågor fått på det
föregående stadiet.

Den nuvarande splittringen mellan två avdelningar i fråga om de handelspolitiska
ärendenas handläggning bör sålunda upphöra, och den ökade enhetlighet
och koncentration på detta område, som utrikesministern i sina direktiv
till de sakkunniga framhållit som önskvärd, bör vinnas därigenom, att traktatärendena
överflyttas från politiska avdelningen till handelsavdelningen, å
vilken sålunda behandlingen av samtliga handelsärenden skulle samlas.

Mot traktatärendenas avskiljande från politiska avdelningen har slutligen
invänts, att den organisation av utrikesdepartementet, som tillkom år 1906
och ägde bestånd till år 1919, vilade på grundsatsen om en skild behandling
av politiska ärenden och handelstraktatärenden, men att denna organisation,
som blivit prövad såväl under fredliga förhållanden som under världskriget,
förklarats olämplig av 1918 års sakkunniga, till vilken ståndpunkt statsmakterna
år 1919 anslutit sig.

Häremot må erinras,

att över huvud taget den nuvarande organisationen icke vare sig sådan
den nu är eller med de jämkningar, som ovan förordats — rimligtvis bör järn -

Kungl. Majrts proposition nr 50.

Närings organisatio nerna.

föras med 1906 års organisation, som på ett flertal punkter led av uppenbara
svagheter och bland annat helt saknade särskild politisk avdelning,

att under fredsåren 1906—1914 -—- bortsett från handelstraktaten med
Tyskland, som behandlades av särskilda delegerade -— inga handelsavtal av
någon större betydelse avslötos (endast avtal med Serbien, Rumänien, Kina
och Japan),

att under krigsåren de större handelsavtalsförhandlingarna merendels sköttes
av särskilda förhandlare och de löpande handelspolitiska frågorna till
väsentlig del ombestyrdes av ett speciellt för ändamålet tillkommet organ
utanför utrikesdepartementet,

att emellertid den av 1918 års sakkunniga anförda argumenteringen avsåg
samtliga politiska och kommersiella ärendens — icke endast de politiska ärendenas
och traktatärendenas — sammanförande på en gemensam avdelning,

att en organisation av utrikesdepartementet av denna art dock icke sedermera
genomförts,

samt att med nuvarande omfattning av politiska och kommersiella ärenden
en dylik organisation över huvud taget icke skulle kunna fungera på ett tillfredsställande
sätt.

Traktatärendenas överflyttande från politiska avdelningen till handelsavdelningen
bör medföra, att en av förstnämnda avdelnings byråer överföres till
sistberörda avdelning.»

I förevarande spörsmål hava. Järnkontoret, Sveriges Allmänna Exportförening,
Stockholms Handelskammare och Sveriges Industriförbund avgivit följande
gemensamma yttrande:

»Yi anse oss (härvid) först böra uttrycka vår tillfredsställelse därmed,
att samtliga de sakkunniga — huru delade deras meningar än i övrigt äro —-enhälligt uttala sig för att departementet bör äga en särskild handelsavdelning.
Den speciella handelsavdelningen har under sin tillvaro visat, att den
har att fylla en uppgift såsom sammanhållande och impulsgivande kraft för
tillvaratagandet av de kommersiella synpunkterna inom vår utrikesrepresentation.
Enbart den omständigheten, att det inom utrikesdepartementet finnes
ett organ i auktoritativ ställning med särskild uppgift härutinnan och med
förmåga att^ leda och följa våra beskickningars och konsulats arbete i sådan
riktning, måste vara ägnad att utöva ett stimulerande inflytande på detta
arbete. Avdelningen har härigenom säkerligen haft en hälsosam inverkan på
hela andan inom utrikesdepartementet, då den bidragit till att därstädes sprida
en mera utpräglad förståelse för näringslivets krav. Härtill kommer, att
densamma givit ett flertal aspiranter en lämplig fostran för kommande värv.
På sätt av. herr Bergendal i ärendet anförts, torde en allsidig handledning av
de yngre tjänstemännen inom var och en av de huvudgrenar, som höra till utrikestjänsten,
icke vara möjlig, med mindre varje huvudgren har sitt särskilda
organ inom departementet.

Såsom Stockholms Handelskammare i en tidigare framställning betonat,
föreligger det vidare från näringslivets sida ett ovedersägligt behov av att
inom utrikesdepartementet äga en särskild tjänsteman i mera framskjuten
ställning, till vilken dess utövare kunna hänvända sig med anhållan om bistånd
vid ordnandet av mellanhavanden med utländska myndigheter och uppkomna
komplikationer av kommersiell art, vilka merendels äro av den natur,

Kungl. Maj:ts proposition vr 50.

att de kräva ett snabbt och effektivt ingripande. Denna sida av departementets
verksamhet, vilken betecknats såsom »handelsdiplomatiska handtag» åt
näringslivet, är i själva verket så betydelsefull och av den krävande art,
att det även ur denna synpunkt föreligger ett starkt motiv för en särskild
liandelsavdelnings bibehållande såsom en auktoritativ förbindelseled mellan
utrikesförvaltningen och näringslivet.

Ehuru även herrar Höjer och Sjöborg, såsom nämnts, uttalat sig för den
speciella handelsavdelningens bibehållande, anse de sig dock, för det fall att
en sådan anordning av organisatoriska eller andra skäl skulle anses olämplig,
böra förorda, att de till denna avdelning hörande ärendena förläggas till en
särskild byrå inom den politiska avdelningen. De skäl av organisatorisk art,
som skulle kunna anföras mot speciella handelsavdelningens bibehållande,
torde bestå i svårigheten att draga en gränslinje mellan denna avdelnings
samt den politiska avdelningens arbetsuppgifter, om den senare avdelningen,
såsom herrar Höjer och Sjöborg föreslagit, allt fortfarande skulle handlägga
de handelspolitiska ärendena. Om, såsom herrar Bergendal och Nilsson föreslagit
och vi på nedan angivna skäl tillstyrka, handelstraktatärendena utbrytas
ur den politiska avdelningen och förläggas till en utvidgad handelsavdelning,
skulle alla organisatoriska betänkligheter av antytt slag givetvis
bortfalla. Några andra skäl torde ej heller motivera ett frångående av den
ståndpunkt, som intogs av 1924 års riksdag, då den avslog av Kungl. Maj:t
väckt förslag om speciella handelsavdelningens indragning. Tvärtom ha
sedan dess omständigheter inträffat, som synas oss öka behovet inom utrikesdepartementet
av en på ekonomiska och kommersiella frågor särskilt inriktad
avdelning. Yi syfta härmed särskilt därpå, att Nationernas Förbund efter
den ekonomiska världskonferensen i ökad omfattning gjort ekonomiska frågor
till föremål för sin behandling. Givetvis påkallar förbundets arbete med
dessa ärenden utrikesdepartementets synnerliga uppmärksamhet. Att lägga
omsorgen härför på chefen för den politiska avdelningen lärer emellertid, ej
minst på grund av dennes redan nu dryga arbetsbörda, ej vara lämpligt.

Då av ovan angivna skäl någon tvekan ej längre bör råda om behovet av
en särskild avdelning för handelsärenden inom utrikesdepartementet, synes
oss härav naturligen följa, att denna avdelnings provisoriska karaktär nu
upphör och att densamma, såsom herrar Bergendal och Nilsson föreslagit,
överföres på ordinarie stat. Dess bibehållande på extra stat, vilket av herrar
Höjer och Sjöborg utan angivande av närmare skäl förordats, skulle nämligen
kunna anses befogat, endast om utvecklingen tenderade i den riktningen, att
vår utrikesadministration finge mindre anledning än för närvarande att syssla
med kommersiella ärenden. En motsatt utvecklingstendens är emellertid lätt
konstaterbar.

Rörande frågan om handelstraktatärendenas förläggning inom organisationen
råda meningsskiljaktigheter mellan de sakkunniga. Herrar Bergendal
och Nilsson föreslå, att dessa ärenden överföras från den politiska avdelningen
till en utvidgad handelsavdelning, vilkens chef skulle hava handläggningen
av dessa ärenden till sin huvuduppgift och till underordnat organ
härvid skulle erhålla en från den politiska avdelningen överflyttad byrå.
Herrar Höjer och Sjöborg förorda däremot, att handelstraktatärendena såsom
hittills kvarstå under den politiska avdelningen, som såtillvida skulle
omorganiseras, att dess nuvarande tre geografiska byråer skulle ersättas med
tre efter ärendenas beskaffenhet indelade byråer, därav en för handelstraktatfrågor.

Redan sett från rent yttre organisatorisk synpunkt erbjuder herrar Bergendals
och Nilssons förslag påtagliga fördelar framför herrar Höjers och Sjöborgs.
Den som studerar utrikesdepartementets nuvarande organisation kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

knappast undgå att finna en disproportion mellan de skilda avdelningarna.
Medan den juridiska avdelningen och personalavdelningen ha vardera två
byråer (varav den ena byrån på personalavdelningen numera är satt på indragningsstat),
har den politiska avdelningen, frånsett den relativt fristående
pressbyrån, tre byråer, den speciella bandelsavdelningen däremot ingen. Det
jämförelsevis stora antalet byråer på den politiska avdelningen är självfallet
betingat av den på denna avdelning för närvarande vilande arbetsbördan. Att
denna i förhållande till övriga avdelningars arbetsuppgifter är särskilt stor
får en bekräftelse därav, att man vid de under senare åren i besparingssyftei
gjorda_ indragningarna i departementet ansett sig böra lämna den politiska
avdelningens byråindelning orubbad. Denna relativa överbelastning av den
politiska avdelningen måste i så måtto anses innebära en organisatorisk svaghet,
att den försvårar möjligheten för avdelningens chef att ägna ärendena
den personliga, direkta behandling, som synes vara ett önskemål. Ep omorganisation
efter de av herrar Bergendal och Nilsson föreslagna linjerna
skulle otvivelaktigt avlägsna denna organisatoriska svaghet samt åstadkomma
en bättre balans mellan de skilda avdelningarna.

Även rent sakligt sett finna vi, i likhet med herrar Bergendal och Nilsson,
att handelstraktatärendena ha sin naturliga plats i en handelsavdelning och
att den nuvarande uppsplittringen av de kommersiella ärendena på två avdelningar
utgör en konstitutiv svaghet i den nuvarande organisationen.

Då de båda övriga sakkunniga i sitt utlåtande hävda de politiska synpunkternas
dominerande betydelse vid utrikesdepartementets handläggning
av dessa ärenden och på den grund förorda bibehållandet av den nuvarande
fördelningen av ärendena, åberopa de till stöd för sin ståndpunkt härutinnan
det av 1918 års sakkunniga framburna och av statsmakterna godkända organisationsförslaget.
I sådant avseende framhålla de såsom den bärande tanken
hos detta förslag, att nämnda synpunkter skulle automatiskt tillgodoses
genom själva organisationen. Det förefaller emellertid, som om de i denna
kardinalpunkt dragit andra slutsatser ur de sakkunnigas betänkande, än vad
dessa själva avsett. Den bärande tanken i 1918 års utlåtande — i varje fall
i de delar därav, som inledningsvis åberopas i herrar Höjers och Sjöborgs
framställning — har väl fastmera varit att bereda handelsärendena en mera
framskjuten plats inom utrikesdepartementet än tillförene. Då man år 1918
ansåg sig kunna nå detta mål genom att förorda de handelspolitiska ärendenas
förläggning till den politiska avdelningen, var detta ett vid denna tidpunkt
mycket naturligt betraktelsesätt. Man befann sig då i en period, under
vilken de politiska frågorna, åtminstone för vårt lands vidkommande,
voro i alldeles särskilt stor utsträckning sammanflätade med handelsspörsmål.
På sätt avdelningschefen Giinther framhållit i sin i ärendet avgivna
promemoria, avsågo de handelsavtal och andra ekonomiska avtal, varom man
förhandlade under kriget och tiden därefter, närmast att trygga folkförsörjningen;
i samband härmed medförde de också politiska konsekvenser av den
största betydelse. I nyssberörda promemoria understrykes emellertid med
all rätt, att läget i närvarande stund är väsentligen annorlunda, då det nu
återigen gäller att bereda avsättningsmöjligheter för våra exportvaror, medan
de tidigare politiskt ömtåliga frågorna om landets förseende med råvaror och
livsmedel förlorat i aktualitet. De förutsättningar, från vilka man omedelbart
efter världskrigets slut utdömde det under perioden 1906—1919 genomförda
systemet med skild behandling av politiska ärenden och handelstraktatärenden,
hava sålunda numera bortfallit.

Vidare torde man vara berättigad förmoda, att bakom 1918 års ståndpunkt
låg den tanken, att den högsta ledningen för en politisk avdelning skulle tillsättas
med hänsynstagande ej blott till innehavarens allmänpolitiska och

Kungl. Maj:is proposition nr 50.

diplomatiska kvalifikationer utan även till hans insikter på det rent ekonomiska
och kommersiella området. Det ligger emellertid i öppen dag, att det
måste erbjuda synnerligen stora svårigheter att besätta platsen med en person
med så utomordentligt mångsidiga förutsättningar. Även om man kan
utgå från att chefskapet för den politiska avdelningen i framtiden såsom
hitintills kommer att anförtros åt utrikesdepartementets yppersta krafter,
torde man dock icke såsom regel kunna räkna med att postens innehavare vid
sidan av de allmänpolitiska och diplomatiska kvalifikationer, som dock i
främsta rummet måste bliva avgörande vid postens besättande, jämväl skall
äga de djupgående insikter i ekonomiska förhållanden, utan vilka hans befattning
med handelspolitiska ärenden kommer att nedsjunka till en övervägande
formell handläggning. En mera ingående personlig realbehandling av
ifrågavarade ärenden torde även som regel överstiga den politiska avdelningschefens
arbetsförmåga på grund av den synnerligen stora arbetsbörda, som,
på sätt vi ovan erinrat om, åvilar denne.

Även herrar Höjer och Sjöborg synas i sitt utlåtande hava en känsla av
vådan i nu berörda omständigheter och söka remediet häremot i inrättandet
— som redan berörts —- inom den politiska avdelningen av en särskild byråchefsbefattning
för handelspolitiska ärenden. De framhålla, att denna byrå
skulle organiseras så, att avdelningschefen inom densamma skulle hava tillgång
till den skolade arbetskraft, som i första hand är erforderlig för utrikesdepartementets
handläggning av här ifrågavarande ärenden. Emellertid torde
det bliva svårt, för att ej säga omöjligt, att på en så relativt underordnad
post erhålla en person, som skulle fylla måttet härför. Även herrar Höjer
och Sjöborg vitsorda den snabba omsättning, som äger rum på de lägre posterna
i departementet, och framhålla, att den rutin och erfarenhet inom ett specialområde,
som vinnes genom mångårig tjänstgöring på samma plats, därför
icke kan stå utrikesdepartementet till buds i samma omfattning, som fallet är
med övriga ämbetsmyndigheter. En permanens i handläggningen är emellertid
här av allra största betydelse och endast dessa frågors anförtroende åt en
person i avdelningschefs ställning lämnar någon garanti härför. Denna ställning
skulle också giva vederbörande den auktoritet, som är av nöden för de
fall, där hans medverkan kräves vid eventuella förhandlingars förande.

Givetvis kräva handelstraktatfrågor — lika val som andra frågor av utrikespolitisk
innebörd — hänsynstagande till allmänna politiska synpunkter.
Att på grund härav handelstraktatärenden böra handläggas av den politiska
avdelningen, vore dock att draga cn felaktig slutsats. Även i fråga om en
del andra spörsmål, som höra under den juridiska avdelningens handläggning,
gäller, att vid deras avgörande allmänna politiska synpunkter måste tagas i
betraktande, och med samma fog skulle man kunna göra gällande, att också
dylika spörsmål borde överflyttas till den politiska avdelningen. Detta har
emellertid ej ens ifrågasatts. Det lärer vidare kunna förutsättas, att en avdelningschef,
som har sin huvudsakliga inriktning på handelspolitiken, icke
skulle stå så främmande för allmänna politiska synpunkter, att han åsidosatte
dessa. Skulle desamma av honom icke tillbörligen beaktas, torde för övrigt
chefen för den politiska avdelningen få tillfälle att göra dem gällande under
det samarbete, som äger rum mellan de olika avdelningarna inom departementet.
Framför allt måste det emellertid tillkomma kabinettssekreteraren
såsom högsta instans under utrikesministern, samt i sista hand denne, att tillse,
att ett ärende inom departementet handlägges med nödigt hänsynstagande
till alla de synpunkter, av skilda slag, som böra göra sig gällande. Kabinettssekreterarens
tid torde icke vara så upptagen, att han, beträffande ärenden
utav så utomordentligt stor betydelse som handelstraktatfrågor, ej skulle få
tid att ägna nödig omsorg häråt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Förutom bevakandet av de allmänna politiska synpunkterna bär utrikesdepartementet
enligt vårt förmenande en vida viktigare uppgift att fylla vid
handelstraktatärendenas handläggning än den, som herrar Höjer och Sjöborg
synas vilja tilldela detsamma. Måhända har det under nuvarande förhållanden
varit så, att denna handläggning övervägande varit av formell art, men
det kan ifrågasättas, om icke denna omständighet i så fall berott på redan
antydda brister i den gällande organisationen. Med en organisation, som
lägger dessa ärenden i händerna på en för dem särskilt utbildad och med dem
huvudsakligen sysselsatt person i avdelningschefs ställning, torde det visa
sig att departementet även kan göra en betydelsefull reell insats på hithörande
område. Den av chefen för speciella handelsavdelningen författade, med
remisshandlingarna överlämnade promemoria angående utrikesdepartementets
andel i handläggningen av handelstraktatärenden visar, vilka betydelsefulla
uppgifter på olika stadier av ett handelstraktatärendes behandling i sådant
hänseende åvila utrikesdepartementet. I angivna promemoria framhålles också,
att dessa uppgifter äro av annat slag än de, som tillkomma handelsdepartementet
och kommerskollegium, och att följaktligen något dubbelarbete
icke behöver befaras på hithörande område.

Emot vad herrar Höjer och Sjöborg anfört vilja vi vidare framhålla, att
handelstraktatärendenas förläggning till en handelsavdelning, vilkens chef
skulle ägna sig åt dessa ärenden såsom sin huvuduppgift, skulle vida mer
än den av dem förordade organisationen vara ägnad att tillgodose de traktattekniska
och förhandlingsmässiga synpunkterna. Det synes oss nämligen
självklart, att handelstraktatärendenas egenartade och ofta mycket invecklade
beskaffenhet kräver av den, som skall tillgodose dessa synpunkter, en vida mer
ingående kännedom om och speciell inriktning på ifrågavarande ärenden än
som rimligen kan fordras av den, som måste splittra sig på så många andrå
uppgifter som chefen för den politiska avdelningen.

Slutligen vilja vi ej underlåta att påpeka, hurusom den av herrar Bergendal
och Nilsson förordade linjen och den linje, som i första hand företrädes
av herrar Höjer och Sjöborg, i kostnadshänseende ställa sig ungefär lika.
Någon besparingssynpunkt bör sålunda ej vara utslagsgivande vid valet emellan
dessa bägge linjer.»

I likhet med ovanberörda näringsorganisationer har jämväl Handel skammaren
i Göteborg givit sin anslutning till det av herrar Bergendal och Nilsson
förordade förslaget om upprättandet å ordinarie stat av en handelsavdelning,
å vilken samtliga handelspolitiska och kommersiella ärendc-n skulle
sammanföras.

Skånes Handelskammare, som jämväl avgivit utlåtande i ämnet, har därvid
inledningsvis erinrat om den av herrar Höjer och Sjöborg framlagda uppfattningen,
att det huvudproblem, som varit de sakkunniga förelagt, nämligen
frågan om handelstraktatärendenas beredning, bort upptagas till behanding
i hela dess vidd under beaktande av att här berörda ärenden för närvarande
vore föremål för handläggning ej blott inom utrikesdepartementet utan även
inom handelsdepartementet samt kommerskollegium och vissa andra verk.

Efter att hava återgivit de av de sakkunnige framlagda alternativa förslagen,
för vilka enligt handelskammarens mening till synes mycket vägande skäl
å båda sidor anförts, framhåller handelskammaren, att herrar Bergen dals och
Nilssons förslag i första hand hade sin styrka däri, att det genom att på en
avdelning samla samtliga handelsärenden beredde chefen för densamma en

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

framträdande och auktoritativ ställning, motsvarande den betydelse, de ekonomiska
frågorna numera intoge i den yttre politiken. Handelskammaren anför
därefter:

»Otvivelaktigt torde också vara, att med detta förslag möjliggöres att å denna
befattning förvärva en därtill i särskild grad skickad person. Med denna
anordning torde också kunna förväntas, att avdelningschefen blir i bättre tillfälle
att ägna personlig uppmärksamhet åt de yngre tjänstemännens handledning,
varigenom strävandena att göra departementets personal väl förtrogen
med det svenska näringslivet och dess krav komma att befordras. Till förmån
för samma förslag har slutligen också framhållits, att de politiska frågorna
efter Sveriges inträde i Nationernas förbund kommit att så öka arbetsbördan
för chefen å den politiska och handelspolitiska avdelningen, att dennes befattning
med de å samma avdelning handlagda ekonomiska frågorna därav hotar
att bliva lidande.»

Med avseende åter å herrar Höjers och Sjöborgs organisationsförslag anför
handelskammaren, som funnit att den huvudsakliga fördelen därmed vore, att
de ekonomiska ärendena erhölle en beredning, som, sakligt sett, bäst överensstämde
med utrikesdepartementets speciella uppgifter, följande:

»Att denna synpunkt är förtjänt av det allra största beaktande, torde tillräckligt
vara klarlagt av den i denna fråga tidigare förda diskussionen. I det
av envoyén Höjer och kabinettssekreterare Sjöborg nu avgivna betänkande har
samma synpunkt särskilt vad handelstraktatsfrågorna beträffar därjämte ytterligare
belysts och bekräftats. Med de intressen, utrikesdepartementet har
att bevaka, lär också vara uppenbart, att handläggningen av på departementet
ankommande ekonomiska frågor ej kan slutföras utan att diplomatiska hänsyn
samtidigt bliva beaktade och det torde därför näppeligen kunna undvikas, att
en organisation, som i skilda avdelningar särhålla de ekonomiska ärendena från
de diplomatiska, mer eller mindre måste leda till omgång och dubbelarbete samt
onödigt öka arbetsbördan inom departementets ledning.»

Handelskammaren anför därefter vidare:

»Då förevarande organisationsfråga vid 1924 års riksdag senast var föremål
för prövning, förelågo så skiftande meningar om dess rätta lösning, att ett
avgörande vid detta tillfälle icke ansågs kunna träffas. I detta avseende synes
den därefter förflutna tiden icke ha bragt någon ändring och det torde kunna
ifrågasättas, huruvida icke den då rådande oklarheten rörande själva utgångspunkterna
för denna frågas bedömande för närvarande snarast har tilltagit.
Såsom statsutskottet vid förenämnda riksdag framhöll, borde en förnyad utredning
särskilt rörande speciella handelsavdelningens ställning till handelsdepartementet
företagas, innan förevarande organisationsfråga slutgiltigt avgjordes,
och även i nu föreliggande betänkande har behovet av ytterligare utredning
på denna punkt blivit vitsordat. På grund av de givna direktiven har
någon sådan utredning likväl icke kommit till stånd. Vid denna omständighet
bör efter handelskammarens förmenande fästas så mycket större vikt, som det
i ärendets nuvarande läge synes omöjligt att överblicka, huruvida upprättandet
inom utrikesdepartementet av en särskild handelsavdeluing, vars centrala uppgift
skall vara att handlägga handelstraktatfrågor, icke kan komma att så inverka
på handelsdepartementets ställning, att densamma väsentligen förryckes.
Härtill kommer att en uppdelning av de på utrikesdepartementets handläggning
ankommande politiska och ekonomiska ärendena i förening med ett övergivande
av den geografiska byråindelningen tillsynes är liktydigt med ett full Bihang

till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. bo häft. (AV 50.) 2

Kungl. 3[aj:ts proposition nr 50.

Kommers kollegium.

ständigt nedbrytande av de principer, som med statsmakternas gillande lagts
till grund för departementets nuvarande organisation. Skall emellertid ett så
vittutseende steg anses påkallat, torde dessförinnan en i åtskilliga punkter vida
grundligare och mera omfattande utredning böra föreligga.

Med hänsyn till vad sålunda blivit anfört har Handelskammaren äran meddela,
att Handelskammaren icke anser här berörda ärende föreligga i det skick,
att ett ställningstagande därtill för närvarande är möjligt.»

I sitt den 19 nästlidne januari dagtecknade yttrande har Kommerskollegium,
efter en erinran om att de kommersiella ärendenas handläggning inom utrikesdepartementet
under senare år upprepade gånger varit föremål för utredningar
och beslut, anfört följande.

»Vad angår statens befattning med den kommersiella informationen har
Kommerskollegium i utlåtande den 23 november 1923 över de s. k. informationssakkunnigas
betänkande samt en av statssekreteraren Bergendal i hans
dåvarande ställning som chef för utrikesdepartementets speciella handelsavdelning
i ämnet avgiven promemoria utförligt utvecklat sin ståndpunkt härtill.
Kollegium gav därvid. uttryck åt den uppfattningen, att statens befattning
med den kommersiella informationen borde väsentligen begränsas, och föreslog
som en konsekvens härav indragning av den särskilda upplysningssektion inom
kollegii handelsbyrå, som år 1919 tillkommit för bedrivande av kommersiell
informationsverksamhet. En förutsättning för kollegii ifrågavarande förslag
var givetvis, att jämväl inom utrikesförvaltningen skulle vidtagas sådana förenklingar
i organisationen, som betingades av den föreslagna begränsningen i
själva informationsarbetet. Den då arbetande besparingskommittén, som jämväl
yttrade sig om statens befattning med den kommersiella informationen och
därvid i huvudsak anslöt sig till kollegii uppfattning i ämnet, föreslog också,
att bland annat utrikesdepartementets speciella handelsavdelning skulle indragas.
Över besparingskommitténs ifrågavarande förslag avgav kollegium utlåtande
den 5 februari 1924. I detta utlåtande konstaterade kollegium, att
den föreslagna begränsningen av ämnesområdet för statens kommersiella informationsverksamhet
vunnit anslutning från näringsorganisationernas sida av
sådan enhällighet, att berörda förslag syntes böra bliva grundläggande för frågans
definitiva reglering. I anslutning härtill framhöll kollegium, att ett bibehållande
av speciella handelsavdelningen inom utrikesdepartementet icke vidare
vore påkallat. Med anledning av vad sålunda förekommit föreslogs i proposition
till 1924 års riksdag, att ifrågavarande avdelning skulle ersättas med
en under den politiska och handelspolitiska avdelningen sorterande byrå. Riksdagen
ansåg emellertid, att frågan krävde ytterligare utredning efter vissa av
riksdagen angivna riktlinjer, avseende närmast ett klarläggande av handelsdepartementets
ställning till informationsverksamheten. I anledning härav blev
anslaget till den speciella handelsavdelningen då bibehållet oförändrat, Den
av riksdagen begärda utredningen framlades i proposition till 1925 års riksdag
(nr 188), vari Kungl. Maj:t föreslog speciella handelsavdelningens bibehållande
å extra stat. Däri behandlades utförligt frågan om handelsdepartementets
^och utrikesdepartementets inbördes förhållande i nu berörda avseende,
och a-ngåvos vissa riktlinjer för samarbetet departementen emellan att under
någon tid försöksvis tillämpas. Frågan huruvida inom utrikesdepartementet
behov förefunnes av en självständig avdelning för hithörande arbetsuppgifter
upptogs i propositionen icke till närmare behandling. Riksdagen biföll Kungl.
Maj ds förslag.

Då kollegium nu ånyo bär att yttra sig angående behovet av en särskild
handelsavdelning inom utrikesdepartementet, torde kollegium i vad rör frågan

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

om statens befattning med den kommersiella informationen kunna inskränka
sig till att åberopa vad som av kollegium därom anförts i de ovan berörda utlåtandena
i detta ämne. För sin del har kollegium icke kunnat finna, att några
omständigheter numera tillkommit, som föranleda ändring i den uppfattning,
varåt kollegium tidigare givit uttryck. Snarare torde väl de kommersiella
förbindelserna länderna emellan nu få anses ha återvunnit sådan stabilitet, att
statens medverkan för speciella kommersiella upplysningars införskaffande till
näringslivets tjänst i allt mindre grad göres påkallad, åtminstone vad beträffar
i kommersiellt och industriellt hänseende mera utvecklade länder och avsättningsområden.

Vad beträffar de handelspolitiska handräckningsåtgärderna, vilka först från
och med år 1926 uttryckligen blivit hänförda till den speciella handelsavdelningen,
har kollegium i sitt ovan åberopade utlåtande av den 5 februari 1924
påvisat, att det med speciella handelsavdelningens inrättande icke åsyftats att
tillgodose behovet av diplomatisk hjälp åt näringslivet, utan att arbete av dylikt
slag i huvudsak vore avsett att utföras av politiska och handelspolitiska
avdelningen. Emellertid hade från vissa näringsorganisationers sida i samband
med kollegii behandling av ärendet ifråga givits uttryck åt angelägenheten
utav, att i utrikesdepartementet funnes ett stöd för landets affärsliv i
form av ett speciellt organ för bevakande av dess intressen. I anledning härav
framhöll kollegium, att detta önskemål icke skulle kunna realiseras utan en
mer eller mindre genomgripande ändring i departementets dåvarande organisation.
Därvidlag kunde i huvudsak två alternativ sättas ifråga, nämligen antingen
att inrätta en handelsbyrå å den politiska och handelspolitiska avdelningen,
vilken byrå då skulle omhändertaga icke blott informationsfrågor utan
även frågor i allmänhet berörande utrikesförvaltningens stödjande verksamhet
i förhållande till näringslivet, i den mån dessa ärenden passerade departementet,
eller ock att bibehålla en handelsavdelning, i vilket fall alla ärenden, som
direkt berörde näringslivet, skulle avlastas från den politiska och handelspolitiska
avdelningen (varvid benämningen »handelspolitiska» borde bortfalla).
För det dåvarande trodde sig kollegium emellertid böra för sin del tillråda det
förstnämnda alternativet.

I de nu remitterade utlåtandena har den problemställning, som kollegium sålunda
angav, kommit till förnyat uttryck, i det att statssekreterare Bergendals
förslag i huvudsak motsvarar det av kollegium här ovan berörda senare alternativet,
och envoyén Höjers och kabinettssekreterare Sjöborgs andra hands förslag
motsvarar det förstnämnda alternativet.

I den argumentering, som ligger till grund för statssekreterare Bergendals
förslag, göres gällande, att en särskild handelsavdelning kräves inom utrikesdepartementet
för behandling icke blott av den kommersiella informationen och
de handelspolitiska handräckningsåtgärderna utan även för övertagande av handelstraktatärendena
i allmänhet.

o Ifråga om den kommersiella informationen har kollegium redan i det föregående
angivit sin uppfattning, att en särskild avdelning härför icke är av behovet
påkallad. Och beträffande de handelspolitiska handräckningsåtgärderna
finner kollegium, enligt sin egen erfarenhet att döma, inga nya omständigheter
hava tillkommit, som föranleda ändring i kollegii därom gjorda uttalande i utlåtandet
den 5 februari 1924. I detta sammanhang torde också böra erinras,
att föredragande departementschefen, enligt vad som framgår av den ovan
åberopade propositionen till 1925 års riksdag, ansett avgörande hinder icke
föreligga för att hänföra ärenden av nu ifrågavarande typ till den politiska och
handelspolitiska avdelningen. Dessas överförande till speciella handelsavdelningen
ansågs emellertid medföra den fördelen, att de då komme att omhändertagas
av den avdelning, som på grund av sin befattning med de närstående

Kungl. Maj ds proposition nr BO.

rena informationsärendena vore i ständig och nära förbindelse med näringslivet
och dess företrädare. Om nu informationsärendena utan olägenhet kunna hänföras
till en hyra under den politiska och handelspolitiska avdelningen lära de
handelspolitiska handräckningsåtgärderna sålunda även med fördel kunna förläggas
till samma byrå.

Vad som från vissa näringsorganisationers sida framhållits angående behovet
av en avdelningschef för behandlingen av dessa slags ärenden har kollegium
ägnat den största uppmärksamhet. Kollegium har dock svårt att finna, varför
icke, i motsvarighet till vad som är fallet inom andra ämbetsverk, en person i
byråchefs ställning borde kunna med tillräcklig auktoritet upprätthålla departementets
omedelbara förbindelser med näringsidkarna. Den uppfattningen,
att man icke skulle för en dylik befattning kunna förvärva och bibehålla en
tillräckligt kompetent kraft, motsäges av erfarenheten från andra håll inom
statsförvaltningen.

Vad slutligen angår handelstraktatärendena, är det av statssekreterare Bergendal
framhållna behovet av att dessa ärenden må erhålla en självständig behandling
å en särskild handelsavdelning ett i avseende å nu förevarande organisationsfråga
nytillkommet argument. Att detta behov icke kan motiveras
av att någon ändring skulle vara erforderlig i dessa traktatärendens rent sakliga
beredning, finner kollegium uppenbart, och det har heller icke från något
håll gjorts gällande. Denna beredning, så vitt den avser näringslivet berörande
spörsmål, äger nu rum, och bör självfallet även framdeles äga rum, genom de
speciellt sakkunniga myndigheterna, i första hand handelsdepartementet och
kommerskollegium. Denna mening synes också omfattas av samtliga sakkunniga.
Huruvida återigen en sådan förändring av utrikesdepartementets organisation,
som av statssekreteraren Bergendal föreslagits, må vara särskilt ändamålsenlig
för den diplomatiska beredningen av nu avsedda traktatärenden och
för do handelspolitiska förhandlingarna med främmande länder, undandrager
sig i stort sett kollegii bedömande, i det att ett ståndpunktstagande i denna
fråga förutsätter en kännedom om arbetsförhållandena överhuvud taget inom
utrikesdepartementet och särskilt om sättet för handelstraktatfrågornas hittillsvarande
_ handläggning i departementet, vilken givetvis icke kan förväntas i
tillräcklig grad vara för handen i kollegium. Samarbete mellan dem, som företräda
de politiska och de kommersiella intressena inom departementet, torde
i varje fall vara nödvändigt.

I den till statssekreterare Bergendals utlåtande fogade och av honom åberopade
promemorian av avdelningschefen Gunther angående de handelspolitiska
frågornas handläggning inom utrikesdepartementet, ävensom i det av Stockholms
handelskammare in. fl. avgivna yttrandet, göres emellertid nu gällande,
att förhållandena under den tid, som förflutit efter genomförandet av 1919 års
omorganisation, av utrikesdepartementet så till vida förändrats, a.tt den uppdelning
på politiska och ekonomiska spörsmål vid ärendesbehandlingen inom
departementet, som nämnda organisationsförändring avsåg att förebygga, ånyo
med fördel kunde åvägabringas. I anledning därav synes kunna sättas ifråga,
huruvida man. icke i sin strävan att bereda de kommersiella ärendena en möjligast
framskjuten plats inom utrikesförvaltningen, till vilken strävan kollegium
naturligen skänker sin fulla anslutning, kommit att få blicken skymd
för de mera djupgående principiella syftena med 1919 års omorganisation. I
själva verket torde väl förhållandena alltjämt vara sådana, icke minst för vårt
lands vidkommande, att vår yttre politik helt domineras av strävandet att genom
fredliga kulturella och kommersiella förbindelser med andra länder främja
vårt folks välstånd och utveckling. Vad som för vårt lands vidkommande i organisatoriskt
avseende alltjämt erfordras är alltså i och för sig icke enbart en
handelsavdelning inom utrikesdepartementet utan en sådan utrikesförvaltning

Kungl. May.ts proposition nr 50.

överhuvud taget, som med insikt och vaken blick kan följa den ekonomiska utvecklingens
inverkan på vårt lands läge i internationellt avseende.

Kollegium har vid övervägandet av denna fråga för sin del funnit svårt att
på annat sätt förklara, huru den intressemotsättning, som påtagligen föreligger
i avseende å behandlingen inom utrikesdepartementet av handelspolitiska
frågor, närmast traktatfrågor, och andra handelsfrågor kunnat uppkomma,
än att en viss olikformighet och splittring i beredningen av handelsärendena
är för handen.

Av de sakkunniga har nu samfällt tillstyrkts en ändrad gruppering och behandling
av de ärenden, vilka hittills handlagts å den politiska och handelspolitiska
avdelningens nuvarande byråer, varigenom den antydda splittringen
kan förväntas komma att i viss mån minskas. Därest denna förändring kommer
att genomföras, varemot kollegium icke har något att erinra, torde det
med hänsyn till handelstraktatsärendenas behandling icke vara av någon avgörande
betydelse, huruvida departementets organisation anordnas enligt de
linjer, som förordats av herrar Höjer och Sjöborg, eller enligt herr Bergendals
förslag. Huvudvikten måste enligt kollegii förmenande läggas därå
att genom instruktionsmässiga föreskrifter och inre arbetsordning ett ordnat
samarbete åstadkommes mellan den avdelning — eller byrå —• som närmast
företräder de politiska intressena, och den avdelning eller byrå, som företräder
den speciella sakkunskapen i avseende å handläggningen av handelsärenden.

Kollegium har, såsom förut omnämnts, tidigare uttalat sig för en organisationsform,
som närmast motsvaras av det förslag, vilket som ett andra alternativ
nu framlagts av herrar Höjer och Sjöborg, och anser alltjämt denna lösning
av frågan, såvitt utifrån kan bedömas, erbjuda företräden i organisatoriskt
hänseende, förutom ur besparingssynpunkt, om än i sistnämnda avseende
skillnaden icke synes kunna bliva av den storleksordning, att densamma i och
för sig bör öva något bestämmande inflytande på ståndpunktstagandet i
ärendet.

Å andra sidan lärer inan icke böra bortse från betydelsen av, att den organisationsform,
som väljes, omfattas med fullt förtroende av näringslivet, till
vars stöd densamma är avsedd att arbeta. Då nu de näringsorganisationer,
vilka beretts tillfälle uttala sig i frågan, så enhälligt uttalat sig för en lösning
enligt de linjer, som förordats av herr Bergendal, anser sig kollegium böra
uttala, att denna lösning, genomförd i samband med den förutnämnda omgrupperingen
av ärendena inom utrikesdepartementets politiska och handelspolitiska
avdelning, icke synes böra möta några avgörande betänkligheter, under
förutsättning att på ovan antytt sätt ett lämpligt samarbete ordnas vid handläggningen
av traktatärendena.»

Vid behandlingen inom Kommerskollegium av förevarande organisationsspörsmål
har föredraganden, t. f. kommerserådet Åmark, med instämmande av
kommerserådet Malmen, anmält skiljaktig mening och därvid anfört följande:

»Vad av kollegium vid skilda tillfällen anförts rörande lämpligheten av
en begränsning av ämnesområdet för statens kommersiella informationsverksamhet
får jag för min del här åberopa. Då utrikesdepartementets befattning
med den kommersiella informationen nu ånyo anföres som ett skäl för en särskild
handelsavdelning inom nämnda departement, synes det mig vara av vikt
att fastslå, att detta skäl genom auktoritativa uttalanden från skilda håll mött
gensagor. I sitt utlåtande den 5 februari 1924 vägde kollegium mot varandra
de båda som möjliga ansedda alternativen av antingen en handelsbyrå
inom departementets politiska och handelspolitiska avdelning, vilken byrå då
skulle omhändertaga icke blott informationsfrågor utan även frågor i allmän -

Kungl. Maj:ls proposition nr ,50.

het_ berörande utrikesförvaltningens stödjande verksamhet i förhållande till
näringslivet, eller ock en särskild handelsavdelning, vilken då lämpligen skulle
hava att övertaga alla på utrikesdepartementet ankommande ärenden, som
direkt beröra näringslivet. Kollegium fann, att en lösning enligt det sistnämnda
alternativet skulle verka nedbrytande på den nyligen genomförda organisationen
av departementet, i det att själva grundvalen för densamma komme
att rubbas. Jag anser den slutsats, vartill kollegium då kom i förevarande
fråga, fortfarande äga giltighet och kan icke finna, att några nya sådana
skäl tillkommit, som kunna föranleda ett frångående av kollegii sålunda en
gång intagna ståndpunkt. Fastmer föreligger enligt min mening ett starkt
stöd för riktigheten av densamma i de uttalanden, som gjorts av envoyén Höjer
och kabinettssekreteraren Sjöborg i deras nu till kollegium remitterade utlåtande.
Vad däri anförts angående de betydande olägenheter, som komme att
följa av handelstraktatärendenas utbrytande från politiska och handelspolitiska
avdelningen, synes mig vara fullt övertygande. De av statssekreteraren
Bergendal framförda argumenten till förmån för dessa ärendens överförande
till speciella handelsavdelningen torde däremot, långt ifrån att stödja kraven
på denna avdelnings av andra skäl otillräckligt uppburna tillvaro, innebära
vägande skäl för hela denna avdelnings upphörande och inflyttande under den
politiska och handelspolitiska avdelningen. Ty med hänsyn till det nära samband,
som visats bestå mellan de politiska och do kommersiella momenten just
beträffande handelstraktatärendena, synes en ordning, som syftar till att bryta
detta samband i synnerhet vid ifrågavarande ärendens diplomatiska handläggning,
vara ägnad att ingiva stora betänkligheter.

I den till statssekreteraren Bergendals utlåtande fogade och av honom åberopade
promemorian av avdelningschefen Giinther angående de handelspolitiska
frågornas handläggning inom utrikesdepartementet ävensom i det avStockholms
handelskammare m. fl. avgivna yttrandet har visserligen gjorts
gällande, att läget på det handelspolitiska området skulle så tillvida förändrats
sedan den tid, då 1919 års organisationsförändring av utrikesdepartementet
genomfördes, att en uppdelning på politiska och ekonomiska spörsmål nu skulle
med större fördel än tidigare kunna åvägabringas. Denna uppfattning bestrides
emellertid med eftertryck av envoyén Höjer och kabinettssekreteraren Sjöborg.
De erkänna, att de politiska och ekonomiska frågorna numera icke äro
sammanflätade på samma sätt som under världskrigets tid, men det förnekas
av dem, att de handelsavtal, som efter kriget avslutats eller kunna komma att
i framtiden avslutas, liksom handelspolitiska förhandlingar och åtgärder av
annan art icke skulle kunna i lika hög grad erbjuda en förening av politiska
och ekonomiska moment.

Kollegium har i anledning av vissa näringsorganisationers önskemål om ett
speciellt^ organ inom utrikesdepartementet för kommersiella ärenden ansett sig
böra. ifrågasätta, huruvida man icke i sin strävan att bereda dessa ärenden eu
möjligast framskjuten plats inom utrikesförvaltningen kommit att få blicken
skymd för de mera djupgående principiella syftena med 1919 års omorganisation.
Ifrågavarande uttalande och kollegii i anslutning därtill utvecklade
synpunkter på organisationsprincipens egentliga innebörd skulle jag för min
del vilja särskilt framhäva. Det synes i själva verket icke uteslutet, att just
förhandenvaron inom departementet såsom ett provisorium av en speciell handelsavdelning
i sin män motverkat ett effektivt realiserande av den till grund
för 1919 års omorganisation liggande principen. Sannolikt har också en enhetlig
och möjligast sakkunnig behandling av traktatärendena inom politiska
och handelspolitiska avdelningen blivit försvårad genom den därstädes rådande,
efter geografiska grunder genomförda byråindelningen. En avgörande förbättring
torde därutinnan helt visst vinnas genom en sådan av alla de sakkun -

Kungl. Maj ris proposit ion nr 50. 23

niga förordad ändrad gruppindelning av ärendena, som i högre grad än vad
nu är fallet sammanför desamma efter deras sakliga innebörd. Enligt denna
gruppindelning skulle handelstraktatärendena komma att koncentreras till en
särskild byrå, vars chef kan förväntas komma att på hithörande område förvärva
en omfattande sakkunskap. Motsvarande anordning skulle genomföras
med avseende å de kommersiellt tekniska ärenden, som nu ankomma på speciella
handelsavdelningen. Att en genom längre tids tjänstgöring på samma
post förvärvad speciell sakkunskap skulle i högre grad förefinnas hos en person
utav avdelningschefs än hos en person utav byråchefs grad finnas knappast
reella skäl att antaga. Förhållandet härutinnan blir uppenbarligen beroende
på i vad mån beträffande ifrågavarande befattningshavare undantag
kommer att göras från den eljest tillämpade principen om cirkulation inom
utrikesförvaltningens personal.

På nu anförda grunder anser jag att kollegii utlåtande bort utmynna i ett
tillstyrkande av det av envoyén Höjer och kabinettssekreteraren Sjöborg i
andra hand förordade organisationsförslaget.»

Till en början får jag uttala min anslutning till den mening, som låt vara
från delvis olika utgångspunkter omfattats av samtliga sakkunnige och andra,
som hörts i saken, därom att den geografiska grunden för indelningen av ärendena
mellan olika byråer inom politiska och handelspolitiska avdelningen bör
upphöra och ersättas med en fördelning, som tar sikte på den sakliga beskaffenheten
av skilda ärenden. Uppdelningen av dessa efter geografiska områden
har kommit till stånd enligt mönstret av utrikesförvaltningen i vissa
främmande länder, vilkas mångfaldiga politiska intressen och arbetsuppgifter
i olika delar av världen ansetts påkalla en specialisering, för vilken man
ock haft att tillgå tillräckliga och på ett mera stadigvarande sätt anlitade
krafter. Anordningen har där icke uteslutit organ vid sidan därav för sakuppgifter
av särskilt, så att säga mera samlat slag, såsom för det arbete, som
följer av medlemskapet i Nationernas förbund, eller för handelstraktats- med
liknande handelspolitiska ärenden. Även hos oss kunde den geografiska indelningen
ha fått ett visst berättigande, därest efter krigets slut fortfarande
bestått den avgränsning efter strängt åtskilda intressesfärer, varmed vår utrikespolitik
hade att räkna vid den tid, då 1918 års sakkunnigutlåtande, som
huvudsakligen legat till grund för den nuvarande organisationen, utarbetades
och avgavs. Men såsom förhållandena numera utvecklat sig är anordningen,
med hänsyn till omfattningen och arten av våra förbindelser med utlandet, onödig
samt med avseende å ämnesgrupper av speciellt slag — såsom Nationernas
förbundsärenden och handelspolitiska frågor — opraktisk och rent av hinderlig
för en ändamålsenlig beredning av ärendena, detta så mycket mera som
byråchefstjänsterna i fråga ofta kommit att upprätthållas blott på förordnande
eller eljest under så kort tid, att den avsedda »specialiseringen» icke i allmänhet
kunnat ernås. Allraminst har det gällande systemet, som för övrigt i
praktiken måst i hög grad modifieras, varit ägnat att främja koncentration
och enhetlighet vid behandlingen av de handelspolitiska och kommersiella frågor,
på vilkas fullt tillfredsställande skötsel enligt den nuvarande tidens krav
utrikesdepartementets nya organisation just skulle inriktas.

Med anknytning till enigheten på nyss omhandlade punkt, vari en förändring

Departementschefen.

Den geografiska
indelningens
upphörande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

De skilda
meningarna
beträffande
handelsärendenas
behandling.

bland annat skulle medföra den fördel, att tillräcklig plats inom den politiska
avdelningen tryggades åt de viktiga och omfattande ärendena rörande Nationernas
förbund och de internationella fredssträvandena i övrigt, gäller sedan
att taga principiell ställning till det betydelsefulla spörsmål, vars lösning varit
ett huvudsyftemål för såväl den nu verkställda utredningen som för den
nuvarande organisationen vid dess tillkomst: huru bör behandlingen av handelstraktats-
och andra handelspolitiska jämte kommersiella ärenden ordnas
inom departementet för att på bästa möjliga sätt tillgodose landets handelspolitiska
och kommersiella intressen?

Härom äro åter meningarna delade. De som närmast representerat den
diplomatiska expertisen vid utredningsarbetet ha liksom sedermera två reservanter
i kommerskollegium ställt sig på den ena sidan, under det att bestämd
uppslutning på den motsatta ståndpunkten skett från dem, som haft sin erfarenhet
från arbetet med de kommersiella ärendena inom departementet ävensom,
med nedan nämnt undantag, från de representanter för näringslivet,
vilka yttrat sig under eller på grund av utredningsarbetet. Att märka är
därjämte, att medan den antydda fronten av näringslivets män gå fram på
en enda linje — traktats- och andra handelspolitiska frågors överflyttning till en
särskild handelsavdelning — den andra meningsriktningen i själva verket är
delad. Herrar Höjer och Sjöborg påyrka nämligen i första rummet bibehållandet
av den speciella handelsavdelningen för kommersiell information m. m.
vid sidan av en särskild handelstraktatbyrå inom den politiska och handelspolitiska
avdelningen samt uttala sig endast subsidiärt för den nyssnämnda
avdelningens indragning och ersättande med ännu en byrå på den politiska och
handelspolitiska avdelningen. De båda reservanterna till kommerskollegii utlåtande
— vilket med visst förord ur organisatorisk synpunkt åt herrar Höjers
och Sjöborgs allenast stobsidiärt föreslagna lösning dock lämnar valet öppet
mellan denna och herr Bergendals m. fl. :s förslag — uttala sig däremot obetingat
för inordnandet av den speciella handelsavdelningens arbete under den
politiska och handelspolitiska avdelningen. En särskild ståndpunkt intar slutligen
Skånes handelskammare. Efter att hava mot varandra vägt motiven för
den ena eller andra linjen, förklarar handelskammaren, att ställningstagande
från dess sida för närvarande icke vore möjligt, huvudsakligen med hänvisning
till det skäl, att den speciella handelsavdelningens ställning särskilt till
handelsdepartementet icke blivit vederbörligen utredd.

Då jag går att taga ståndpunkt till dessa olika, på skiftande argumentering
stödda förslag, anser jag mig, med anledning av Skånes handelskammares
nyss anförda yttrande, först böra rätta ett förbiseende, som delvis torde ligga
1 ill grund för dess motivering.

Handelskammaren anmärker nämligen, att »på grund av de givna direktiven»
för den av Kungl. Maj:t den 7 oktober 1927 anbefallda utredningen en
av 1924 års riksdag begärd undersökning om den speciella handelsavdelningens
ställning till handelsdepartementet icke av de sakkunniga, som jag tillkallat,
blivit verkställd. Nej, detta är nog så riktigt, men förhållandet beror därpå,
att sisthorörda undersökning redan därförut verkställts av särskilda sakkun -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

niga (herrar Bergendal och Hennings) samt legat till grund för Kungl.
Maj:ts förslag och riksdagens beslut år 1925.

På sätt även kommerskollegium bragt i minnet, avvisade 1924 års riksdag
Kungl. Maj:ts förslag om den speciella handelsavdelningens avskaffande bland
annat av den anledning, att man, före vidtagande av en så ingripande åtgärd,
borde utreda lämpligheten av en ifrågasatt anordning med en avdelning inom
handelsdepartementet såsom det centrala organet för den kommersiella informationsverksamhet,
som hittills utgjort den speciella handelsavdelningens huvudsakliga
uppgift. Verkställd utredning, Kungl. Maj:ts förslag och riksdagens
beslut år 19''25 stannade för att bibehålla den sagda avdelningen inom
utrikesdepartementet med vissa angivna grunder för den kommersiella informationens
ordnande; och med vägledning härav har arbetet inom och samarbetet
mellan departementen sedermera ordnats på sätt, som icke givit anledning
till förslag om ändring i organisationen på denna punkt.

Icke heller är det här, som de diplomatiska experternas, herrar Höjers och
Sjöborgs, erinran om bristande utredning sättes in. Vad som för dem ärutgångspunkten
vid deras förord för bibehållande av den nuvarande ordningen
— med en låt vara betydelsefull modifikation i den politiska och handelspolitiska
avdelningens arbetsformer — är att »lösningen av det problem,
som i första hand blivit de sakkunniga förelagt, handelstraktatsärendenas behandling,
i själva verket skulle erfordra, att hela den nuvarande ordningen
för dessa ärendens beredning -— inom kommerskollegium, handelsdepartementet
och utrikesdepartementet — upptoges till behandling i ett sammanhang.
»

Innan jag går vidare, vill jag söka bedöma den sakliga innebörden av denna
ståndpunkt. Den synes mig närmast utgå från åtminstone möjligheten av att
en dylik utredning kunde leda till, att handelstraktatsärenden och dylika
handelspolitiska frågor även i den del, som berör förhandlingar med andra
länder (d. v. s. vad som numera tillhör utrikesdepartementet) skulle komma
att få sin centrala plats i handelsdepartementet eller tilläventyrs kommerskollegium.
Den frågan må då till en början tillåtas, huruvida ett dylikt antagande
är rätt förenligt med den ståndpunkt, enligt vilken de utrikespolitiska
momenten i dessa frågor anses vara av den avgörande betydelse,
att de icke lämpligen kunna ens till sitt huvudsakliga reella innehåll beredas
annat än inom den politiska avdelningen inom utrikesdepartementet.
Men vidare torde med fog kunna påstås, att de berörda uppgifternas fördelning
mellan departementen även den är utredd och fastställd genom den
ordning, som i detta avseende för närvarande tillämpas och som i sina huvuddrag
angives genom herr Gunthers vid de sakkunniges utlåtande fogade
promemoria. Lösningen skulle ha kunnat sökas på två andra alternativa
vägar: antingen så, att utrikesdepartementet fått en mera vidsträckt befattning
med ifrågavarande spörsmål än som nu är händelsen, eller så att en
förskjutning av arbetsområdet ägt rum över till särskilt handelsdepartementet.
I förra fallet torde väl ingen kunnat sätta i fråga behovet av en särskild
handelsavdelning inom utrikesdepartementet, som hade befattning bland

IT trikesdepartementets
ställning
till handelsdepartementet
:
a) i fråga om
kommersiell
information;

b) beträffande
handelstraktatsfrågor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

annat med handelstraktatsärendena; och en eventuell förändring i denna riktning
föregripes icke heller genom att nu såsom en fristående åtgärd upprätta
en utrikesdepartementets handelsavdelning.

Det senare alternativet — förflyttning av ärendenas tyngdpunkt till handelsdepartementet
jämväl i avseende å förhandlingarna utåt — måste, såsom
redan antytts, från herrar Höjers och Sjöborgs principiella utgångspunkt betraktas
såsom icke önskvärt och torde numera, av skäl som strax skola anföras,
allmänt anses övergivet. Dess genomförande skulle inom handelsdepartementet
ha krävt en vidlyftig apparat för tillgodoseende av berörda sida av traktatsärendena,
med byggande på samma tankegång, som ifråga om den kommersiella
informationen redan avvisats av 1925 års riksdag.

Emellertid framstod vid tiden för handelsdepartementets tillkomst en organisation
av sistberörda slag nog så acceptabel för åtskilliga, som i samband
därmed anslöto sig till 1918 års sakkunniges sedermera från andra håll upptagna
förslag om den speciella liandelsavdelningens ersättande med en byrå
för kommersiell information inom den politiska och handelspolitiska avdelningen,
vilken sistnämnda därjämte, på sina respektive »geografiska» byråer,
skulle ha att ge en rent politisk retusch åt beredningen av handelsfördrag o. d.
Men sedan den speciella handelsavdelningen, trots att den upprepade gånger
varit hotad, allt mera framstått som ett erforderligt yttre uttryck för utrikesförvaltningens
intresse för näringslivet; sedan erfarenheten, såsom herrar
Höjer och Sjöborg träffande påvisat, tydligt ådagalagt, att handelsavtal
samt handelspolitiska förhandlingar och åtgärder efter kriget, om icke på
samma sätt, så dock i lika hög grad »erbjuda en förening av politiska och
ekonomiska moment» — sedan detta inträffat, torde knappast någon hysa ens
en tanke på möjligheten att övergå till organiserandet av ett handelsdepartement,
som ägde till uppgift och även vore fullt utrustat att handhava politiska
förhandlingar med främmande makt. Någon befattning med denna sida av saken
skulle väl ändå utrikesdepartementet alltjämt behålla, och i sådant fall är
det uppenbart, att den nyss antydda anordningen skulle ge anledning till de
anmärkningar mot dubbelorganisation och bristande enhetlighet, som alla vilja
i görligaste mån undvika. Men för övrigt gäller här i organisatoriskt avseende
alldeles detsamma, som förut sagts om eventualiteten av en inskränkning i
handelsdepartementets (resp. kommerskollegii) nuvarande arbetsområde: skulle
det mot förmodan visa sig önskligt att, efter franskt mönster, för utförandet av
vårt lands ändå relativt begränsade traktatpolitik övergå till en organisation
av handelsdepartementet, som skulle taga hand om en väsentlig del av förhandlingarna
även utåt, kan jag icke förstå, varför denna utflyttning av ärenden
från utrikesdepartementet skulle försiggå lättare från en traktatbyrå på den
politiska avdelningen än från en självständig handelsavdelning — snarare synes
mig förhållandet vara det motsatta.

Jag tvekar sålunda icke att säga, att det här kritiserade resonemanget utgår
från antagandet av en eventuell nyorganisering inom närliggande förvaltningsområden,
som icke veterligen är för det närvarande ifrågasatt och som i varje
fall ej på något vis prejudicieras genom den ena eller andra lösningen av nu

Kungl. Maj:ts proposition nr 50. 27

ifrågavarande spörsmål. Vi ha att räkna med den ordning, som är och som
fördelar befattningen med handelsärenden mellan skilda myndigheter på ett
sätt, vilket man på ömse sidor om den i utrikesdepartementets organisationsfråga
uppdragna skiljelinjen lämnat utan erinran. Det som är av vikt för det
av denna fördelning betingade samarbetets skyndsamma och effektiva bedrivande
är, att kontakten mellan verken upptages och upprätthålles så direkt och regelmässigt
som möjligt; och denna fordran på samarbetets underlättande har
givetvis sin betydelse också på valet av organisationsformer inom de skilda
delar av administrationen, som hava att handlägga hithörande ärenden.

På anförda skäl och i anslutning till de för utredningen givna direktiven
anser jag frågan om de handelspolitiska ärendenas behandling inom utrikesdepartementet
vara ett rent inre organisationsspörsmål, som nu kan och bör
bedömas fristående. Ett oavvisligt krav på ett ståndpunktstagande till frågan
inställer sig omedelbart i sammanhang med att den geografiska ämnesindelningen
enligt allas samstämmiga mening anses böra upphöra å den avdelning,
där traktatärenden och flertalet handelspolitiska frågor hittills handlagts.

Vid valet mellan olika alternativ för en ändrad ordning får jag därvid först
på det bestämdaste uttala mig emot det visserligen endast subsidiärt framförda
förslaget, att, i samband med anordnande av en handelstraktatbyrå på den
politiska och handelspolitiska avdelningen, där tillika inrätta en byrå för den
kommersiella informationen i stället för den speciella handelsavdelningen, som
i så fall skulle upphöra.

Syftet med den verkställda utredningen skulle bland annat vara att vinna
en jämnare och riktigare fördelning av arbetsuppgifterna mellan de skilda
avdelningarna, av vilka den politiska och handelspolitiska avdelningen är i
särskilt hög grad belastad med skilda arbetsuppgifter: detta syfte skulle givetvis
ytterligare motverkas genom inflyttning av en ny byrå för kommersiell
information o. d.

Ej heller vunnes med en dylik anordning den samorganisation under en för
ändamålet särskilt kvalificerad och inriktad ledning, som — enligt vad senare
skall beröras — de handelspolitiska och kommersiella ärendena till sin natur
kräva och som skulle befordra önskad enhetlighet och koncentration vid deras
handläggning.

Och slutligen skulle den nämnda anordningen beröva näringslivet det enda
organ i högre, ansvarig ställning, vartill det hittills ägt tillgång inom departementet
och mot vars avskaffande riksdagen vid upprepade tillfällen uttalat
sig, detta utan att ens vinna ersättning i form av mera permanent och därmed
sakkunnig hjälp å de under den politiska avdelningen inrangerade byråer, vilkas
chefsbefattningar knappast kunde väntas bliva annat än tillfälliga genomgångsposter
inom den diplomatiska karriären.

Härefter återstår att avgöra, huruvida

antingen den speciella handelsavdelningen bör bibehållas och en särskild
handelstraktatbyrå inom den politiska och handelspolitiska avdelningen upprättas
;

eller den speciella handelsavdelningen bör förändras till en fast handelsavdel -

Frågan ett inre
organisationsspörsmål.

Skäl mot den
kommersiella
in formationens
överförande till
den politiska
avdelningen.

Traktatby ra
utom eller inom
en särskild handelsavdelninc? -

Kungl. Maj ds proposition nr 50.

1918 års
sakkunnige.

ning för behandling dels av nu dithörande ärenden och dels av handelstraktatoch
andra handelspolitiska frågor.

Vid bedömandet härav förordar jag i likhet med herrar Bergendal och Nilsson
det senare alternativet, som tillika biträtts av praktiskt taget samtliga
hörda representanter för näringslivet.

De skäl, som av nyssbemälde sakkunnige och näringsorganisationer anförts
för den av dem förordade lösningen, synas mig i det hela taget så klart
framställda i de yttranden, som här åberopats, att de icke i allmänhet tarva
vidare utveckling. I några avseenden finner jag mig emellertid böra understryka
den tankegång, som däri kommit till uttryck, samt komplettera de motiv,
vilka synas kunna åberopas till stöd för deras ståndpunkt.

För att bibehålla handelstraktat- och andra dylika ärenden inom den nuvarande
politiska och handelspolitiska avdelningen har i främsta rummet till
stöd åberopats den motivering, som 1918 års sakkunniga i sitt år 1919 avgivna
betänkande anfört för införandet av denna ordning. Sammanfattningsvis kan
deras ståndpunkt uttryckas så, att ekonomiska och politiska faktorer i modern
tid till den grad sammanflutit med varandra i förbindelserna mellan olika länder,
och att de ekonomiska intressena därvid så trängt i förgrunden, att överenskommelser
på ekonomiska områden ofta visat sig innebära politiska avgöranden
av synnerligen vittgående betydelse. Härigenom hade en förskjutning
ägt rum inom utrikesdepartementets arbetsfält. »Sedan de ekonomiska frågorna
trätt i första planet, och på den yttre liksom på den inre politikens
område ekonomiska moment visat sig ingå som betydelsefulla faktorer även i
frågor, som förut betraktats som rent politiska», borde den då befintliga organisationen,
som byggt på en artskillnad hos ärendena, ersättas med en ny, som
toge sikte på deras inbördes sammanhang. Detta syfte ville man ernå genom
att förlägga även de ekonomiska frågornas handläggning till den avdelning,
som fått sig de politiska ärendena tilldelad. Härmed trodde man sig jämväl
vinna en förbättring av den diplomatiska och konsulära personalens rekrytering
och utbildning och därmed främja syftemålet med det avsedda sammanförandet
av de olika karriärerna till en: de konsulära tjänstemännen skulle på
detta sätt bättre lära sig förstå politik, och diplomaterna erhålla ett önskvärt
intresse för ekonomiska frågor.

De ssa satser ha från skilda håll ansetts som oangripliga, om än uttolkningen
växlat. Icke heller vill jag ifrågasätta giltigheten av den mening, som de
sakkunnige här velat uttala om de ekonomiska frågornas allt större politiska
betydelse och, omvänt, den allmänna politikens återverkan på det ekonomiska
livet. Men vad jag vill påstå är, att dessa satser icke kunna under alla tider
och förhållanden tagas till intäkt för just den organisationsform, som 1918 års
sakkunnige ansett sig böra förorda.

Jag kan sålunda väl underskriva herrar Höjers och Sjöborgs uttalande därom,
att det av 1918 års sakkunnige anmärkta sammanhanget mellan ekonomi
och politik existerat även före världskriget. Däremot anser jag mig böra uttrycka
ett visst tvivel om det berättigade i deras antagande, att 1918 års sakkunnige
låtit sin erfarenhet om förhållandena jämväl före kriget bestämma de -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

ras ställning till frågan om handelsärendenas lämpliga placering inom departementet.
Åtminstone kan jag icke finna stöd för detta antagande av det i 1927
års sakkunnigutlåtande (sid. 2) citerade utdraget ur 1919 års kommittébetänkande.
Där heter det nämligen, på tal om den tidigare, enligt 1906 års organisation
gällande uppdelningen av ekonomiska, respektive politiska, ärenden på
skilda avdelningar, följande: »En sådan uppdelning torde med en äldre tids

förhållanden ha låtit sig tämligen väl genomföra. Men med den utveckling av
våra utrikespolitiska förbindelser, som på senare tid ägt rum, har densamma
icke visat sig motsvara tidens krav.» Huru som helst synes det mig naturligt
nog att under åren 1918 och 1919 det framför allt varit världskrigets erfarenheter,
som tjänat till ledning. Och dessa erfarenheter pekade hän mot en utveckling
av direkta mellanstatliga avtal för tryggande av vår folkförsörjning,
under väsentligt skilda politiska betingelser, allteftersom det gällde våra förbindelser
med den ena eller andra av de stridande maktgrupperna i världskriget.
Denna inriktning av den organisationsuppgift man hade sig förelagd, kom
jämväl till uttryck, såsom tidigare påvisats, i den numera allmänt utdömda
geografiska indelningen av ärendena inom den politiska och handelspolitiska
avdelningen; och om man i nyssberörda punkt anser sig kunna frångå den uppgjorda
planen, bör man också i nu ifrågavarande avseende känna sig oförhindrad
att, med hänsyn till nuvarande faktiska läge, revidera den metod, som hittills
använts för att förverkliga den nya utrikesorganisationens egentliga syftemål.
Det bör därvid icke förbises, att syftet med den nya organisationen, även
inom centralförvaltningens område, var att bättre än tidigare tillgodose landets
och dess medborgares närings- och kommersiella intressen; och var det väl
med hänsyn till de rent politiska faktorernas dåtida övervikt vid ekonomiska
frågors beredning inom utrikesdepartementet, som ett sammanförande av de
skilda ärendena på en och samma avdelning ansågs möjligt och lämpligt. Under
de rådande förhållandena ansåg man även de ekonomiska synpunkterna härmed
komma bäst till sin rätt. Men detta hindrar icke, att ett förändrat läge
kan, för vinnande av samma syfte, påfordra en annan metod för de skilda frågornas
beredning.

Spörsmålet synes mig vara av helt och hållet praktisk, organisationsteknisk 0^k0p"“t\s-ka
art. Ingen torde vid dess lösande vilja förtränga de politiska synpunkternas frågor,
fulla möjlighet att göra sig gällande. Frågan är blott om den nuvarande
mängden och beskaffenheten av de handelspolitiska och kommersiella ärenden,
vilka falla på utrikesdepartementets arbetsområde, i längden kunna få ett
fullt tillräckligt beaktande inom en avdelning, som dock företrädesvis har att
syssla med politiska frågor i inskränkt bemärkelse. Därtill kommer, att ledningen
för en politisk avdelning — hur högt kvalificerad den än må vara —
dock endast undantagsvis kan väntas äga speciell utbildning och ett utpräglat
intresse för ekonomiska spörsmål. Och även om den besitter denna sällsynta
förening av egenskaper, kan den befaras vara närmast disponerad att på de
ekonomiska frågorna alltför mycket anlägga rent politiska synpunkter.

Det är betänkligheter av detta slag som i främsta rummet komma mig att
överväga lämpligheten att återgå till en ärendesindelning, som förlägger de

Kungl. Maj:t.s proposition nr 50.

Handelspolitik
och kommersiell
information.

handelspolitiska frågorna till en särskild handelsavdelning. Härvid kan jag
icke uraktlåta att understryka flertalet näringsorganisationers erinran därom,
att man vid kritiken av en sådan arbetsfördelning synes vara benägen att bortse
från, att de politiska faktorer, hemma och ute, vilka kunna närmast inverka
på den sakliga behandlingen av t. ex. en handelstraktatfråga, icke böra vara
främmande för den, som just har till specialitet att syssla med dylika frågor.
Tvärtom bör en sådan kännedom höra till dennes kvalifikationer. Kännedom
om allt som hörer till våra dagars vidlyftiga tiaiktatpolitik kan näppeligen i
samma grad förvärvas av annan än den, som regelmässigt och ingående sysslar
med dylika spörsmål. Det riktiga påpekandet av det nuvarande sambandet
mellan »ekonomi» och »politik» blir lätt missvisande, om det icke kompletteras
med sagda observation.

Med allt erkännande åt den politiska avdelningschefens överlägsenhet vid
bedömandet av de allmänpolitiska förutsättningarna för ett avtal eller för viss
åtgärd av handelspolitisk natur, hans antagligen större kännedom om yttre politiska
händelser o. s. v. tyckes det mig, att man i viss mån överdrivit betydelsen
av dessa omständigheter, och detta i två olika riktningar. För det första
förefaller det mig att man förbisett, att här allenast är frågan om ärendenas
beredning, under det att man snarast resonerat som om en avdelningschef vore
en beslutande myndighet. I själva verket tillkommer väl ändå avgörandet i
första hand utrikesministern och i sista hand regeringen, och därjämte har också
kabinettssekreteraren ett ord att säga i föredragningen. Även den sistnämnde
svarar sålunda för enhetligheten i behandlingen och de politiska synpunkternas
behöriga del däri. Vad åter den beslutande myndigheten behöver
såsom underlag för sitt avgörande är den mest allsidiga kännedom och belysning
av fakta inom de respektive områden, som av den verkställda beredningen
kunna beröras. För det andra förhåller det sig ju så, att gällande instruktioner
och kabinettssekreterarens ledning avse att trygga nödigt samarbete mellan
vederbörande avdelningschefer vid de olika frågornas beredning, i vilket förhållande,
på sätt herr Bergendal m. fl. påvisat, synes ligga en tillräcklig garanti
mot de rent politiska synpunkternas undanskjutande.

Men härtill kommer ett sakförhållande, som jag anser böra i hög grad inverka
på bedömandet av föreliggande organisationsfråga. Såsom under utredningen
från olika håll påpekats, har ju det av 1918 års sakkunnige uppdragna
programmet icke fullföljts såtillvida, att den kommersiella informationen lösryckts
från handelspolitiken och dess skilda uppgifter sammanförts på utrikesdepartementets
speciella handelsavdelning. Under utredningen har emellertid
framgått vilket nära samband dessa ämnen ha med varandra. På tal om »kommersiell
information» torde man i den allmänna diskussionen alltför mycket
ha identifierat denna verksamhet i det stora hela med ett mera mekaniskt bearbetande
och expedierande av ingånget material, lämnande av faktiska upplysningar
etc. Men för att en kommersiell informationsverksamhet i modem
mening skall rätt fylla sin uppgift fordras långt mera. Det kräves att följa
handelspolitikens utveckling i skilda delar av världen, kännedom om inträffade
fakta, som kunna förändra det bestående läget, förmedlande av upplys -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50. 31

ningar och vidtagande av åtgärder, som stå i samband med förberedelse till och
tillämpning av handel straktater m. m. Om man med en viss lösning av organisationsfrågan
tar risken av att i ett eller annat fall, på grund av bristande
samarbete mellan olika avdelningar, en politisk synpunkt kan förbises eller
försummas, så kan det icke bestridas, att nu — trots den bästa vilja till samarbete
— splittringen av de kommersiella ärendena kan medföra olägenhet för
dessa frågors skyndsamma och behöriga handhavande.

Försvaret för den bestående ordningen hämtar emellertid sin egentliga motivering
från ett annat förhållande: den faktiska fördelningen av arbetet med ''
ett bandelstraktatärende mellan å ena sidan utrikesdepartementet samt handelsdepartementet
och kommerskollegium å den andra. Argumentationen är följande:
Initiativet till ett avtal, som lägger huvudvikten på våra handels- och
sjöfartsförbindelser, liksom ock den sakliga beredningen av ett handelstraktatärende
i allmänhet, vari särskilt ingår »angivandet i det väsentliga av de svenska
önskemålen i vad avser den ekonomiska sidan», vore med nuvarande organisation
anförtrodda åt kommerskollegium och handelsdepartementet. Genomdrivandet
av dessa önskemål komme åter på utrikesdepartementets anpart; och
därvid vore »de politiska, traktattekniska och förhandlingsmässiga synpunkterna»
av den vikt, att de automatiskt borde komma till sin rätt genom själya
organisationen. Men dessutom ålåge, i vidlyftigare ärenden, icke ens »genomdrivandets»
svåra uppgift utrikesdepartementet i någon högre grad utan denna
lämnades då till en särskild underhandlings delegation, varför det icke heller i
detta senare skede av ett ärendes behandling behövde ställas alltför stora fordringar
på departementets traktatpolitiska beredskap ur allmänt ekonomisk synpunkt.

Jag vill genast förklara, att jag icke kan dela detta enligt min mening alltför
formalistiska sätt att resonera. »Initiativet» är regeringens efter bedömandet
av landets behov och det handelspolitiska läget, och detta initiativ kan i
det särskilda fallet finnas erforderligt antingen på grund av direkta impulser
utifrån eller från landets egna organ för näringslivet. I båda fallen synes
det vara av värde att så inrätta utrikesdepartementets verksamhet, att det är
rustat för uppgiften att fullt sakkunnigt, självständigt och permanent följa
de växlingar i den allmänna handelspolitiken, som kunna inverka på vårt lands
ställning. Vad vidare angår den »sakliga utredningen», som utmynnar i en
formulering av svenska »önskemål», må det vara sant, att denna åligger andra
myndigheter med hjälp av de näringsorganisationer, som på senare tid fått
en allt större betydelse och auktoritet. Men ingen vill ju förneka, vad redan
antytts därom, att det också i detta tidigare skede är av vikt att, under förmedling
av utrikesdepartementet, erhålla kännedom om de yttre och inre faktorer
i andra länder — fakta av ekonomisk såväl som av rent politisk natur
— vilka kunna inverka på möjligheten att genomdriva dessa önskemål. Även
i detta avseende synes det mig vara av vikt för ett fruktbärande samarbete
under utredningen att äga tillgång till en handelspolitiskt utbildad och erfaren
person i mera auktoritativ ställning inom utrikesdepartementet. Huru som
helst kan det icke vara av gagn för det slutliga resultatet eller befrämja en -

T raktatärenlenas
beredning
nom utrikesdepartementet

och andra instanser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Olika slag av
handelspolitiska
ärenden. Deras
sammanförande
på en avdelning.

hetlighet och koncentration i arbetet att låta utrikesdepartementets synpunkter
kastas in mot slutet i stället för att bereda dem tillfälle att komma till sin rätt
redan under utredningsarbetet. Det är eljest fara värt, att det går illa eller
åminstone onödigt långsamt med ett genomförande av önskemål, vilkas förverkligande
alltid är beroende av de politiska förutsättningarna.

Det synes mig snarast innebära ett medgivande om den övervägande betydelsen
av de i vidsträckt mening ekonomiska faktorerna också under förhandlingsstadiet,
när det påpekas, att vid avslutandet av mera omfattande handelstraktater
själva förhandlingen plägar uppdragas åt en särskild kommission
eller förhandlare. Det är nämligen lika obestridligt, att en sådan kommission
eller ensam underhandlare företrädesvis brukar utses bland sakkunniga på
olika ekonomiska områden, som att denna måste handla i direkt kontakt med
landets politiska ledning. Frågan om behovet av en mera självständig, för
ändamålet inrättad beredning av handelspolitiska ärenden prejudicierar icke
alls spörsmålet vem som lämpligast bör leda förhandlingen i olika fall, men
bär även här betydelse för införskaffandet och bearbetningen av det erforderliga
materialet.

För det närvarande pågår en livlig verksamhet på alla håll för slutande av
handelsöverenskommelser, med skilda tendenser (tariffavtal, mest gynnad nations
bestämmelser o. s. v.) allt efter olika länders läge och politiska uppfattningar.
Sverige har i stor utsträckning deltagit i denna strävan att vinna en
fast grund för handelsutbytet och den allmänna samfärdseln med andra nationer.
Åtskilliga viktiga handelsavtal hava nyligen slutits, om andra pågå
underhandlingar och i övrigt avvaktar man blott en lämplig situation för att
anknyta förbindelser, där sådant vore av intresse för vårt näringsliv. Arbetet
härmed kan knappast någonsin väntas bli »färdigt», särskilt som avtalen slutits
på olika, ofta korta uppsägningstider samt meningsutbyte undan för undan
uppstår i allmänna tolkningsspörsmål eller beträffande giltigheten i särskilda
punkter av en traktat. Det nära samband, som beredningen i berörda
frågor sakligt äger med en rätt bedriven kommersiell information, har tidigare
påpekats; och de på den speciella handelsavdelningen förekommande s. k. handräckningsmålen
gälla också i stor utsträckning tolkning och tillämpning av ingångna
traktater, ehuru det med nuvarande ärendesindelning i särskilda fall
kan råda tvekan om, var ett ärende hör hemma.

Men desutom har, väsentligen efter initiativ av Nationernas förbund, dels
avtal slutits eller förberetts med syftning till direkta allmänna ekonomiska
överenskommelser mellan olika länder, dels ock ett omfattande internationellt
arbete organiserats för att komma till allmängiltiga typer av traktater med
handelspolitiskt och kommersiellt innehåll. Det synes mig uppenbart, att denna
verksamhet, av vars gynnsamma förlopp Sverige har det största intresse,
påkallar ett fortgående studium såsom underlag för vårt deltagande; och arbetet
härmed förefaller mig böra även utåt givas karaktären av en huvuduppgift,
sidoordnad och icke underordnad den rent politiska beredningen av varje
särskilt ärende.

Såsom jag, med anknytning särskilt till herr Bergendals yttrande, sökt ka -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

rakterisera de skilda uppgifterna såsom moment i de olika ärendenas beredning
inom departementet, kan jag icke heller ge vitsord åt anmärkningen, att
genom de handelspolitiska ärendenas inflyttning i en handelsavdelning, vilken
skulle utgöra eu utvidgning av den nuvarande »speciella», skulle uppstå något
dubbelarbete eller en ökning av antalet »instanser» för ett dylikt ärendes behandling.

Allenast genom en anordning av här föreslagen beskaffenhet skulle slutli- Näringslivets

, o krav. Jämnare

eren näringslivet vinna fullt beaktande för sitt krav pa ett mera självständigt arbetsfördelning
organ för landets ekonomiska intressen utat — ett krav, som helt överensstäm- ningama.
mer med den nuvarande utrikesorganisationens från början angivna syfte. Jag
ansluter mig så mycket hellre till en sådan lösning av den föreliggande organisationsfrågan,
som härmed synes mig kunna vinnas en mera jämn och efter
ärendenas natur rättad arbetsfördelning mellan departementets olika avdelningar.
Genom handelsärendenas likställande med de politiska skulle därjämte
enligt min mening vinnas bestämda fördelar med hänsyn till personalens rekrytering
samt allsidiga utbildning.

I likhet med vad herr Bergendal anfört anser jag icke, att den sålunda rersonaibehoifrågasatta
organisationsförändringen bör medföra någon reduktion av de tvenne
avdelningarnas nuvarande sammanlagda personalstyrka utan endast överflyttande
från den nuvarande politiska och handelspolitiska avdelningen till
den nya ordinarie handelsavdelningen av en byrå (en tjänsteman i vardera lönegraden
B 30 och B 26). Jag vill i detta hänseende särskilt åberopa och helt
instämma i de av samtliga de sakkunnige anförda allmänna synpunkterna rörande
personalbehovet i utrikesdepartementet och de speciella förhållanden,
som härvidlag försvåra en direkt jämförelse med andra delar av statsförvaltningen.
Med den omfattning, i vilken personalen å politiska avdelningen tages
i anspråk för särskilda uppdrag, är det enligt min mening uteslutet att
där skrida till någon ytterligare indragning. Det synes mig också av behovet
påkallat, att en av de tvenne befattningshavare i lönegraden B 26 resp. B 21,
vilka enligt den ursprungliga placeringsplanen avsetts såsom sekreterarebiträde
åt utrikesministern resp. kabinettssekreteraren, i likhet med vad som under
senare år visat sig erforderligt, i regel disponeras för sistnämnda avdelnings
räkning.

I fråga om den föreslagna nya handelsavdelningen, vilken skulle bliva organiserad
å två byråer (traktat- och informationsbyråerna), varav den ena
— företrädesvis den förstnämnda — direkt underställd avdelningschefen, anser
jag mig böra förorda, att det lägges i Kungl. Maj:ts hand att bestämma,
å vilken byrå den å avdelningen placerade tjänstemannen i lönegraden B 30
skulle hava att tjänstgöra. Jag vill härvidlag erinra därom, att — som jag
till statsrådsprotokollet den 7 sistlidne oktober anfört — det speciellt beträffande
den yttre förvaltningen synts mig angeläget undersöka, huruvida ej för
ernående av smidigare anpassning av personalen allt efter behovet vid olika
tidpunkter vidgad möjlighet borde lämnas Kungl. Maj :t beträffande omplacering
av befattningar. Av de sakkunnige förordat förslag i sådan riktning
kommer också av mig att i det följande framläggas. Samma princip torde

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. hO häft. (AV 50.) 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Pressbyrån.

De sakkunnige.

Departe mentschefen,

Samman fattning.

emellertid även inom den centrala utrikesförvaltningen och speciellt i nu förevarande
fall hava sitt berättigande.

Vid sidan av den politiska och handelspolitiska avdelningens tre geografiska
byråer, vilkas ifrågasatta omorganisation i det föregående behandlats,
står vidare en pressbyrå. Dess uppgift är att omhänderhava utrikesdepartementets
förbindelser med den in- och utländska pressen. Byrån och närmast
dess chef ha sålunda att förmedla alla departementets upplysningar och
meddelanden till tidningarna antingen direkt eller genom anlitande av förefintliga
telegram- och nyhetsbyråer samt att därvid välja den form och det
spridningssätt, som för varje fall kan vara lämpligast. Med hänsyn till
arbetets art är det av vikt, att pressbyråchefen står i nära personlig kontakt
med ledande pressmän av olika läger och åsiktsriktningar. Byrån har vidare
att fortlöpande hålla utrikesledningen underrättad om vad som förekommer
av intresse i såväl svenska som utländska tidningar och att förse departementets
olika avdelningar med aktuellt pressmaterial. För dessa ändamål
måste svenska tidningar och ledande utländska pressorgan dagligen läsas
samt översikter och sammanställningar verkställas. Såsom informationsförmedlare
och förbindelseleder med utlandets press äro i vissa huvudstäder anställda
särskilda pressombud, vilka lyda under pressbyråchefen och från honom
mottaga anvisningar och instruktioner. På byrån ankommer vidare
bland annat att informera våra beskickningar och konsulat rörande regeringsåtgärder
och riksdagsbeslut på den inre politikens område av betydelse
för utlandet.

De sakkunnige, som framhållit att, även om pressbyråns viktigaste åligganden
sålunda falla inom det politiska området, dess verksamhet likväl
sträckte sig över utrikesdepartementets hela arbetsfält och att byrån måste
stå i ständigt direkt samarbete med departementets samtliga avdelningar,
hava därför förordat, att denna särställning organisatoriskt borde komma
till uttryck därigenom att byrån lösgjordes från den politiska och handelspolitiska
avdelningen och direkt underställdes kabinettssekreteraren (och utrikesministern)
.

Detta de sakkunniges förslag, som synes mig vara väl motiverat, anser jag
mig böra biträda.

Ett förverkligande av mina i det föregående utvecklade förslag om reorganisation
av den nuvarande politiska och handelspolitiska avdelningen samt den
å extra stat uppförda speciella handelsavdelningen skulle sammanfattningsvis
innebära, att nämnda tvenne avdelningar från och med nästinstundande budgetår
ersattes med en politisk avdelning och en handelsavdelning, bägge å ordinarie
stat och organiserade å två byråer, varjämte den hittills till den politiska
och handelspolitiska avdelningen hörande pressbyrån skulle direkt underställas
kabinettssekreteraren.

Beträffande arbetsfördelningen inom nämnda tvenne avdelningar skulle
gälla, att en byrå å den politiska avdelningen handhade ärenden rörande Nationernas
förbund och den fasta mellanfolkliga domstolen samt skiljedoms -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

och förlikningsväsendet samt att den andra byrån handlade övriga å avdelningen
ankommande ärenden, att av handelsavdelningens tvenne byråer den ena
anförtroddes traktat- och andra handelspolitiska spörsmål och den andra informations-
och övriga ärenden. I och för ernående av smidigaste anpassning
av arbetet efter förefintliga arbetskrafter och omständigheterna i övrigt vid
varje särskild tidpunkt torde departementschefen kunna — här liksom å övriga
avdelningar — med iakttagande av nu angivna grundlinjer meddela detaljföreskrifter
rörande den inbördes ärendesfördelningen byråerna emellan.

De sakkunnige hava vid sin granskning av personalbehovet inom departementet
icke funnit skäl föreslå någon organisationsförändring med avseende
å rättsavdelningen. Efter verkställd omprövning, huruvida icke en återgång
vore möjlig till den av 1919 års riksdag fastställda ordningen, med avdelningens
juridiska byrå direkt underställd avdelningschefen, har icke heller
jag funnit mig böra ifrågasätta en dylik åtgärd. Min uppfattning om behövligheten
av en särskild byråchef å den juridiska byrån är grundad, förutom
å omfattningen av byråns arbetsbörda i och för sig, särskilt å det förhållandet
att under senare år såväl avdelningschefen som innehavaren av
nu förevarande byråchefstjänst i stor utsträckning måst tagas i anspråk såsom
ombud vid konferenser å det internationellt-privaträttsliga området. Redan
behovet av sådana förhandlare i hithörande ämnen, som genom sitt dagliga
arbete särskilt inriktats på dylika uppgifter, torde tala emot ett försvagande
av organisationen på denna punkt; härtill kommer givetvis också, att, därest
nämnda byråchefsbefattning indroges och därigenom avdelningens effektivitet
minskades, ledningen av avdelningens arbete under en stor del av året komme
att ligga hos från andra delar av utrikesförvaltningen hämtade vikarier. Det
är uppenbart, att kontinuiteten i avdelningens verksamhet härigenom komme
att bliva väsentligt lidande.

På nu anförda grunder anser jag mig ej böra föreslå någon ändring i den
nuvarande organisationen av departementets rättsavdelning.

Personal- och administrativa avdelningen är indelad å två byråer, nämligen
personal- och räkenskapsbyrån (personalbyrån) samt byrån för utländska
studieresor, passärenden m. m. (ceremonibyrån), envar under sin särskilda
byråchef. Av dessa byråchefsbefattningar har den å sistnämnda byrå
genom 1924 års riksdags beslut förts å övergångsstat.

Med avseende å byråchefsbefattningen å ceremonibyrån har herr Bergendal
anfört, att dess innehavare hade att, i stor utsträckning på eget ansvar,
handlägga ett betydande antal ärenden av speciell art, av vilka åtskilliga
dessutom vore av grannlaga natur. Med hänsyn härtill och till avdelningschefens
omfattande arbetsbörda, som svårligen skulle medgiva ett överförande
direkt å honom av nyssnämnda uppgifter, hade herr Bergendal under
den tid av nära ett år, varunder han efter 1924 års organisationsbeslut utövat
chefskapet för personalavdelningen, kommit till den bestämda uppfattningen,
att ifrågavarande byråchefstjänst jämväl för framtiden vore ound -

liättsav delningen.

Departe mentschefen.

Personaloch
administrativa

avdelningen.

De sakkunnige.

Departe mentschefen.

Utrikesdepartementet
i
övrigt.

Departe mentschefen.

36 Kungl. May.ts proposition nr 50.

gängligen erforderlig. Det arbete, som fölle å personalbyrån, stode däremot i
hela sin utsträckning redan nu under avdelningschefens omedelbara ledning
och överinseende. Vid sådant förhållande, och då med hänsyn härtill byråchefens
självständiga ärendeshandläggning vore relativt ringa, syntes sistberörda
byråchefstjänst kunna undvaras.

Enligt herr Bergendals förslag, vilket understötts av herr Nilsson, borde
fördenskull byråchefsbefattningen å ceremonibyrån återföras till ordinarie
stat, medan motsvarande befattning å personalbyrån borde kunna utgå från
samma stat. Detta skulle innebära, att, så snart nuvarande innehavare av
sistnämnda befattning lämpligen kunde flyttas till annan tjänst, befattningen
bortfölle, vilket skulle medföra en årlig besparing för statsverket av
omkring 12,000 kronor.

Herrar Höjer och Sjöborg hava emot sistnämnda förslag anfört, att, då
efter statsmakternas så nyligen (år 1924) fattade beslut i förevarande ärende
icke tillkommit någon ny omständighet av beskaffenhet att kunna öva inflytande
å hithörande spörsmål, de icke ansåge sig kunna tillstyrka den
ifrågasatta förändringen, så mycket mindre som frågan, huruvida genom
nämnda åtgärd någon besparing för statsverket skulle uppkomma, berodde
på omständigheter, angående vilka det icke syntes tillkomma de sakkunnige
att göra något uttalande.

Med allt beaktande av de skäl, som utav herr Bergendal framförts för behovet
av en särskild byråchef å den s. k. ceremonibyrån, anser jag mig emellertid,
då förevarande fråga så nyligen varit föremål för statsmakternas prövning,
icke böra förorda någon förändring i nu bestående ordning, så mycket
mindre som jag icke kunnat undgå att känna mig tveksam, huruvida personaloch
räkenskapsbyrån lämpligen skulle kunna direkt underställas avdelningschefen.
Då denne har att å eget ansvar handhava förvaltningen av riksstatens
tredje huvudtitel, föreligger obestridligen ett visst behov av att vid hans sida
och särskilt under honom tillkommande årlig ledighet hava till förfogande en
i de budgettekniska och kamerala frågorna insatt tjänsteman i byråchefs grad.

Med åberopande av de synpunkter, som av mig i det föregående framlagts
beträffande organisationen av den föreslagna nya handelsavdelningen, synes
det mig lämpligt att åt Kungl. Maj:t lämnas befogenhet att, då den nuvarande
byråchefsbefattningen å övergångsstat försvinner, bestämma, vilken av
de tvenne byråerna å personalavdelningen, som bör vara direkt underställd avdelningschefen.

I likhet med vad de sakkunnige samstämmigt anfört anser jag mig ej
hava anledning att, utöver vad redan förordats, föreslå några organisatoriska
förändringar beträffande utrikesdepartementet. Jag vill endast beträffande
placeringen av personalen i lönegraden B 26 och lägre lönegrader inom departementet
nämna, att det på grund av det växlande behovet av arbetskraft å
skilda avdelningar och byråer visat sig nödvändigt att vidtaga temporära
jämkningar i den plan, som ursprungligen fastställts. Det torde för arbetets
behöriga fortgång givetvis vara påkallat, att ministern för utrikes ärendena

Kungl. Maj:ts proposition nr 50. 37

allt fortfarande äger möjlighet att disponera över förevarande kategori av departementets
personal.

Jag vill tillägga att det synes mig principiellt riktigt, att de av herr Bergendal
förordade beteckningarna å tjänstemännen i lönegraderna B 30 (byråchef),

B ''26 (förste sekreterare) och B 21 (andre sekreterare) hädanefter komma
till användning i stället för de från den yttre förvaltningen hämtade, för
närvarande brukade diplomatiska och konsulära titlarna.

De av mig i det föregående framlagda omorganisationsförslag torde givetvis
böra föranleda därav betingade ändringar i utrikesdepartementets instruktion.

Ordinarie förslagsanslaget departementet har i riksstaten för budgetåret Kostnadsbe1927—1928
upptagits med 488,000 kronor, vilket belopp fördelar sig å dels räk,lin?ar''
A. Ordinarie avlöning sstat (avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag,
arvode till speciellt sakkunnig i folkrätt samt avlöningar till icke-ordinarie
befattningshavare m. m., förslagsanslag) dels B. Övergångsstat.

Ett förverkligande av mina i det föregående framlagda förslag skulle medföra
uppförande å ordinarie stat av trenne nya befattningar i lönegraderna
A 2, B 26 och B 21, föranledande en belastning av den ordinarie avlöningsstaten
med ett belopp av omkring 31,750 kronor, varemot de motsvarande, å extra
stat nu uppförda befattningarna komme att försvinna och sålunda det extra
anslaget till en speciell handelsavdelning inom departementet å 30,000 kronor
utgå ur riksstaten.

Vidkommande därefter departementets övergångsstat är att märka, att en
av de av 1926 års riksdag till denna stat överförda befattningarna i lönegraden
B 5 numera därifrån avförts och att avlöning för denna,tjänst således
ej längre bör beräknas. Då den å samma stat uppförda befattningshavaren
i lönegraden B 24 torde komma att före nästkommande budgetårs ingång förflyttas
till ordinarie befattning, lärer avlöning för nämnda tjänsteman icke
behöva beräknas vid uppgörandet av förevarande anslagspost, vilken under
angivna förutsättningar bör kunna sänkas från 61,500 kronor till 49,900
kronor.

På grund av vad sålunda anförts bör det ordinarie förslagsanslaget till departementet
för budgetåret 1928—1929 uppföras med (461,400 + 49,900 =)

511,300 kronor.

Under åberopande av vad jag ovan anfört får jag hemställa, att Kungl. Maj :t
måtte föreslå riksdagen att

dels bestämma antalet ordinarie befattningar i utrikesdepartementet
på följande sätt:

Befattningshavare.

A. Diplomatisk eller konsulär personal.

Lönegrad

1 sändebud tjänstgörande såsom kabinettssekreterare. . A 3
4 avdelningschefer .............................. A 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

7 byråchefer .................................. B 30

7 förste sekreterare.............................. B 26

6 andre sekreterare.............................. B 21

3 förste kanslister eller kanslister................. B 16

eller B 12

B. Övrig personal.

Lönegrad.

1 kamrerare .................................... B 26

1 förste arkivarie................................ B 24

1 andre arkivarie................................ B 21

6 kansliskrivare ................................ B 11

1 förste expeditionsvakt .......................... B 7

8 kanslibiträden ................................ B 7

9 expeditionsvakter .............................. B 5

dels besluta att å övergångsstat för utrikesdepartementet skola
från och med den 1 juli 1928 uppföras följande befattningar,
nämligen:

A. Diplomatisk och konsulär personal.

Lönegrad.

1 legationsråd .................................. B 30

1 förste legationssekreterare...................... B 26

1 byråsekreterare .............................. B 21

B. Övrig personal.

Lönegrad.

1 kansliråd, tjänstgörande såsom chef för arkivet .... B 30

1 förste arkivarie................................ B 24

1 andre arkivarie................................ B 21

1 portvakt...................................... B 5

dels godkänna följande ordinarie stater för utrikesdepartementet,
att tillämpas från och med den 1 juli 1928.

A. Ordinarie avlöningsstat.

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslags -

anslag .............................. kronor 386,600

Arvode till speciellt sakkunnig i folkrätt . . » 8,000

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare
m. m., förslagsanslag .......... » 66,800

Summa kronor 461,400.

Anm. Kabinettssekreteraren må äga att såsom bidrag till
representationskostnader åtnjuta ett årligt belopp av 3,000 kronor,
att utbetalas i den ordning, som beträffande lön är stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

B. Övergångsstat.

Avlöningar, förslagsanslag .............. kronor 49,900

dels höja det ordinarie förslagsanslaget till departementet

nu ................................ kronor 488,000

med .............................. » 23,300

till .............................. » 511,300.

B. Sveriges representation i utlandet.

1. Beskickningar och konsulat.

[2.] Med avseende å ifrågasatta organisatoriska förändringar beträffande
utrikesrepresentationen hava herrar Höjer och Sjöborg avgivit ett gemensamt
utlåtande, varjämte tvenne särskilda utlåtanden föreligga från herrar Bergendals
och Nilssons sida. Såsom framgår av nedanstående hava de sakkunnige
i vissa punkter uppnått full samstämmighet.

Rörande de principiella synpunkter, vilka herrar Höjer och Sjöborg funnit
böra ligga till grund för denna del av utredningen, har i deras gemensamma
utlåtande anförts följande.

»Det ligger i öppen dag, att de sakkunniges ifrågavarande uppdrag är av
synnerligen invecklad och grannlaga natur. För dess fullgörande erfordras
att mot varandra väga, å ena sidan, omfattningen av den för Sverige behövliga
representationen i utlandet och, å den andra, de utgifter, som därigenom åsamkas
statsverket. Emellertid finnes uppenbarligen icke något fullt tillfredsställande
kriterium för besvarande av frågan, huruvida i ett visst ögonblick
nyttan av utlandsrepresentationen — vare sig i dess helhet eller beträffande
viss del — kan anses motsvara kostnaden för densamma. Att verkställa ett
sådant avvägande skulle vara förenat med stora svårigheter, även om våra diplomatiska
och konsulära organ endast hade att främja ekonomiska och kommersiella
intressen; i än högre grad framträda dessa svårigheter, om man betänker
att åt ifrågavarande organ tillika anförtrotts viktiga uppgifter av politisk,
administrativ och kulturell art.

Vid sådant förhållande och då Sveriges samtliga nu bestående diplomatiska
och konsulära befattningar säkerligen äro i och för sig av värde för landet,
anse vi oss böra i första hand söka att beträffande de delar av utlandsrepresentationen,
som närmast torde avses med vårt uppdrag, bilda oss en uppfattning
om den relativa betydelsen av varje särskild befattning, under samtidigt beaktande
av den större eller mindre kostnad densamma betingar i förhållande till
övriga poster. Jämväl spörsmålet om lämpligheten att upprätta nya befattningar
lärer ej kunna betraktas allenast i och för sig utan endast i samband
med den nu bestående organisationen i dess helhet.

Utgångspunkten för en dylik prövning måste närmast bliva den utveckling
i ekonomiskt och politiskt hänseende, som i olika delar av världen ägt rum
efter tillkomsten av utrikesförvaltningens nuvarande organisation och särskilt
efter vidtagandet av de år 1924 av besparingshänsyn föranledda indragningsåtgärderna.
Uttryckligen bör emellertid framhållas, att vare sig denna utveck -

Allmänna

synpunkter.

De sakkunnige.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

ling gått mot stabilisering eller i motsatt riktning, man därav icke i och för
sig kan draga någon omedelbar slutsats rörande behovet från svensk synpunkt
av diplomatisk eller konsulär representation i vederbörande länder. Å ena sidan
kan nämligen en konsolidering av förhållandena i ett land uppenbarligen
föranleda ökade kommersiella förbindelser mellan Sverige och detta land och
därigenom medföra behov av en svensk representant därstädes. Å andra sidan
kan det vara av vikt att bibehålla en sådan representant i stater, där ett labilt
politiskt läge är ägnat att giva upphov till konflikter med direkta eller indirekta
återverkningar å vårt eget land.

Ehuru det ekonomiska läget i de flesta länder onekligen utmärkes av en
fortgående stabilisering, kan ett motsvarande allmänt omdöme knappast fällas
rörande den politiska situationen. Visserligen torde åtskilliga av de motsättningar,
som vid tiden för fastställandet av utrikesförvaltningens nuvarande
organisation starkt framträdde i förhållandet mellan vissa stater, hava försvunnit
eller försvagats, men å andra sidan hava på flera håll tidigare, mera latenta
konfliktämnen aktualiserats eller ock nya sådana tillkommit. Redan dessa
ständiga skiftningar i det allmänpolitiska läget torde mana till varsamhet,
då ändringar i organisationen av Sveriges utrikesförvaltning ifrågasättas på
den grund, att behovet av svensk representation någonstädes i utlandet i ett
visst ögonblick förmenas vara mindre eller större än förut. Utrikesförvaltningens
struktur bör givetvis aldrig få stelna, men en ledande princip synes
dock böra vara, att denna förvaltning i möjligaste mån uppbygges på en ej
alltför kort sikt.

Även andra sjmpunkter tala mot att reorganisationsåtgärder vidtagas, därest
ej så påkallas av tungt vägande skäl. En förvaltningsgrens effektivitet är
givetvis i hög grad beroende på att dess organisation får tillfälle att vinna
stadga och kontinuitet; rubbningar däri, även om de i och för sig må förefalla
berättigade, kunna icke undgå att i ovannämnda hänseende få eu åtminstone
för tillfället störande inverkan. Härtill kommer med avseende å den yttre
förvaltningen, att organisationsförändringar, särskilt då fråga är om beskickningar,
icke alltid kunna eller böra bedömas uteslutande från svensk inre
synpunkt, enär de ofta nog kunna vara ägnade att utöva inflytande å vårt förhållande
till främmande makter. I detta hänseende må särskilt framhållas, att
indragningar av ministerbefattningar — såframt ej dylika åtgärder framstå
såsom föranledda av tvingande statsfinansiella skäl — lätteligen kunna i vederbörande
länder giva upphov till den föreställningen, att de tillkommit på
grund av en ändrad uppskattning av värdet av våra förbindelser med dessa länder.
Uppenbart är, att vad nu sagts även talar för angelägenheten av att, innan
nya befattningar upprättas utomlands, behovet därav underkastas en ingående
prövning.

De synpunkter, som ovan framförts och som vi funnit böra ligga till grund
vid fullgörandet av vårt uppdrag, torde kunna i korthet sammanfattas sålunda:
Lika försiktig som man bör vara, då det gäller att upprätta nya poster inom
utrikesrepresentationen, lika försiktig bör man vara, då det gäller indragning
eller sammanslagning av poster i den nu bestående organisationen.»

Med avseende å de principiella grunderna för utredningen har herr Bergendal
i sitt utlåtande framhållit, att det vid fullgörandet av de sakkunniges uppdrag
gällt att komma till en uppfattning angående den relativa betydelsen av
varje särskild post, under samtidigt beaktande av den större eller mindre kostnad
densamma betingade i förhållande till andra poster, samt att på grundval
härav fastställa på vilka punkter en beskärning Ined störSta möjliga besparingseffekt
och med minsta olägenhet borde kunna vidtagas. Vad angår beskick -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

ningarna, i fråga om vilka särskilt anbefallts övervägande rörande möjligheten
att i vissa fall anordna gemensam representation i flera länder, ginge de
förslag, vid vilka herr Bergendal stannat, väsentligen ut på att, under hänsjmstagande
till nu föreliggande ändrade förhållanden, söka genom lämpliga kombinationer,
som måhända tidigare icke stått till buds, i görligaste mån neutralisera
nackdelarna av den minskning i representationen, som en sammanslagning
innebure.

Jämväl vissa av de näringsorganisationer, vilka yttrat sig rörande den yttre
förvaltningen, hava därvid gjort allmänna uttalanden rörande denna organisationsfråga.
Sålunda har i det gemensamma utlåtande, som avgivits av Jernkontoret,
Sveriges Allmänna Exportförening och Stockholms Handelskammare,
anförts följande:

»Med fullt erkännande av det behjärtansvärda i de åtgärder, som under senare
år vidtagits för att nedbringa kostnaderna för vår statsförvaltning, nödgas
vi dock beklaga, att dessa åtgärder kommit att tid efter annan och i särskild
grad rikta sig mot den förvaltningsgren, som har den viktiga uppgiften
att gentemot utlandet bevaka vårt lands allmänna intressen, däribland även
näringslivets. Vår utrikesrepresentation är för närvarande av alldeles särskild
betydelse, enär över hela världen enligt samstämmigt vittnesbörd nu råder en
mycket gynnsam uppfattning om Sveriges ekonomiska förutsättningar och om
möjligheterna för svensk företagaranda att göra sig gällande på det internationella
arbetsfältet. Det är av vikt, att situationen härutinnan på rätt sätt
utnyttjas. Härför behöver dock det svenska näringslivet stödet av en god utrikesrepresentation.
Erfarenheten har vid upprepade tillfällen ådagalagt, att
våra beskickningar kunnat vara detsamma till stor nytta. Förmedlandet inom
skilda verksamhetsområden av vårt lands kontakt med andra länder är en arbetsuppgift,
som — rätt skött — måste vara av mycket påfrestande art. Den
kräver därför personer med en i olika avseenden stark utrustning, och ett land
bör här om möjligt sätta upp det bästa det kan bjuda. Vid ordnandet av vår
utrikesrepresentation möter man sålunda ett område, där mer än eljest en helhetssyn
efter mera storlinjiga mått bör få göra sig gällande. Möjligheten att
här och var göra en eller annan mindre besparing bör icke få tjäna till ögonmärke
vid behandlingen. Huvudsaken är dock, att vårt land blir företrätt på
de platser, där detta är av behovet påkallat och att vederbörande chefsposter
bliva väl besatta. Ett ideligt ruckande på vår utrikesförvaltning måste emellertid
— frånsett risken för bristande planmässighet härutinnan — minska utsikterna
till en god rekrytering, då den hos vederbörande medför en känsla av
osäkerhet och nedbryter förutsättningarna för ett gott urval till de högre posterna.
I samband härmed bör också understrykas den av vissa av de sakkunniga
framförda synpunkten, att om utrikesförvaltningens struktur givetvis
aldrig bör få stelna, den ledande principen dock bör vara. att denna förvaltning
i möjligaste mån uppbygges på en ej alltför kort sikt. Särskilt bör ett indragande
av relativt nyupprättade poster ske med synnerlig försiktighet.

Med det sagda hava vi velat principiellt framhålla betydelsen för vårt land
av en väl organiserad, såvitt möjligt fullödig och därför väl avlönad utrikesrepresentation.
De kostnader, som härpå nedläggas, måste i längden visa sig
vara av produktiv art. Det förtjänar här anmärkas, att kostnaderna för vår
utrikesförvaltning icke äro högre utan snarare lägre än motsvarande kostnader
för länder i ungefär samma storleksordning som Sverige. Enligt riksstaten
för budgetåret 1928—1929 beräknades kostnaderna för den svenska utrikesförvaltningens
verksamhet till kr. 5,530,000 därav kr. 400,700 för Sveriges deltagande
i Nationernas förbunds arbeten och i annat internationellt samarbete.

Närings organisa tionerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Enligt av oss inhämtade uppgifter utgöra motsvarande siffror — i tämligen
ungefärliga värden och räknade i svenska kronor — för Holland 6,100,000, för
Belgien 6,500,000, för Schweiz 4,800,000, för Danmark 5,700,000 och för Norge
3,500,000. Vid en jämförelse av vår egen utrikesbudget med andra länders
böra givetvis endast komma i betraktande sådana länder, vilkas ställning och
ekonomiska förhållanden kunna jämföras med Sveriges.

I detta sammanhang vilja vi framhålla, att systemet med såvitt möjligt särskilda
legationer på mera betydande platser måste tillmätas ett bestämt företräde
framför den anordning, som i alltför stor utsträckning åsyftar att göra
beskickningarna gemensamma för flera länder. En tillämpning av sistnämnda
grundsats medför dryga resekostnader, ökad personal i lägre grad samt bristande
effektivitet, särskilt därigenom att förekommande ärenden av lätt förklarliga
skäl icke bliva på något håll behandlade med tillbörlig grundlighet.

En förutsättning för systemet med ett flertal legationer är dock givetvis,
att möjlighet föreligger till ett härför tillräckligt gott personurval, så att samtliga
chefsposter bliva besatta med fullt kvalificerade personer, vare sig inom
eller utom karriären. Utnämningarna till dessa poster böra ej ske på ett slentrianmässigt
sätt och en blott turberäkning bör ej härför vara avgörande.

Innan vi övergå till granskning av de olika detaljerna i de remitterade utlåtandena,
vilja vi också betona angelägenheten av att våra utomlandsrepresentanter,
särskilt i de° transoceana länderna, i större utsträckning än hittills sättas
i tillfälle att på ort och ställe taga närmare kännedom om vårt lands industri
och näringsliv samt att personligen sammanträffa och rådgöra med företrädare
för detsamma. I samband med semesterbesök i hemlandet bör därför
åt ifrågavarande representanter beredas möjlighet till resor för sagda ändamål.
» ,4

I anslutning till de allmänna synpunkter, som utvecklats av herrar Höjer
och Sjöborg, understryker Skånes handelskammare i sitt till kommerskollegium
avgivna utlåtande att, sedan viss personalreduktion i utrikesdepartementets
yttre förvaltning blivit genomförd så sent som år 1924, synnerligen vägande
skäl borde föreligga för den händelse ytterligare beskärningar numera lämpligen
skulle vidtagas. Den starka konkurrens, som för närvarande rådde å
nästan alla exportmarknader, manade likaledes till iakttagande av den största
försiktighet, då fråga uppstode att indraga eller beskära det stöd, näringslivet
ägde i utrikesrepresentationen. Ur de synpunkter, handelskammaren hade att
bevaka, ville den därför såsom en allmän regel göra gällande, att ett försvagande
av den utländska representationen, i den mån detsamma i besparingssyfte
kunde anses påkallat, endast borde ifrågasättas å sådana marknader,
som påtagligt förlorat i kommersiell betydelse eller som utan att äga mera
nämnvärd vikt för den svenska exporten och sjöfarten icke erbjöde säkra utsikter
för vidgade handelsförbindelser.

Sveriges Redareförening förklarar i infordrat utlåtande, att föreningen ansåge
sig kunna ansluta sig till herrar Höjers och Sjöborgs allmänna synpunkter,
varvid det särskilt borde understrykas, att de nu bestående diplomatiska
och konsulära befattningarna måste anses vara av sådant värde för landet, att
statsmyndigheterna vid beslut angående indragningar av desamma borde gå
fram med stor försiktighet. Redareföreningen anför vidare:

»Utrikesrepresentationen har givetvis stor betydelse för näringslivet, under
förutsättning likväl att den personal, som omhänderhar densamma, är kvalifi -

Kungl, Maj:ts proposition nr 50.

cerad för tillvaratagande av näringarnas intressen. Vid tillsättande av i synnerhet
de ledande befattningarna bör därför tillses, att för varje befattning
utses den lämpligaste personen, varvid det icke torde kunna undgås, att personvalet
kan ske utom karriären eller avsteg måste göras från en eljest vanligen
tillämpad befordringsföljd. Med hänsyn till de fordringar man måste
ställa på innehavarna av för vårt näringsliv så viktiga poster, är det även
nödvändigt, att avlöningsförmånerna bestämmas så, att de dugande krafterna
icke avhålla sig från dessa banor.

Föreningen tillåter sig vidare anföra, att, därest statsfinansiella skäl skola
få vara avgörande vid beslut om indragningar i vår utrikesrepresentation,
dessa skäl böra vägas emot den betydelse, som ifrågavarande representation
kan hava för landet och dess näringsliv. En relativt liten besparing bör
icke utgöra tillräckligt motiv för indragning av en post, som obestridligen har
eller kan beräknas få betydelse för den svenska handelns och sjöfartens utveckling.
Man må hålla i minnet den alltmer tilltagande hårda konkurrensen
å världsmarknaden. Förefintligheten av en väl skickad utrikesrepresentation
är en viktig förutsättning för, att Sverige skall kunna göra sig gällande i denna
konkurrens.»

I de synpunkter på förevarande organisationsfråga, som utvecklats av herrar
Höjer och Sjöborg m. fl. och vilka, såsom av det föregående framgår, särskilt
starkt understrukits av representanter för landets näringsliv, kan jag i
huvudsak instämma. Jag vill emellertid i detta sammanhang betona, att vid
prövningen av de skilda utlandsorganens relativa betydelse i olika hänseenden,
under samtidigt hänsynstagande till kostnadssynpunkten, en avgörande vikt
torde böra fästas vid frågan, i vad mån viss post anses vara av direkt gagn
för svenska intressen. En diplomatisk eller konsulär observationspost i ett
land, vars utrikespolitiska förhållanden -— ehuruväl utvecklingen av desamma
i och för sig kan erbjuda det största intresse — icke för vårt land kunna
förväntas få någon större betydelse, torde sålunda knappast vara motiverad,
därest icke samtidigt våra näringsintressen eller behov av skydd för svenska
undersåtars liv och egendom påkalla befattningens upprätthållande.

Det bör särskilt fasthållas, att enligt grunderna för 1919 och 1921 års
omorganisation hela den yttre representationen har som en väsentlig huvuduppgift
att befordra vårt lands handels- och näringsintressen. Detta kom
bl. a. till uttryck i den då genomförda principen om en gemensam diplomatisk
och konsulär karriär med i möjligaste mån likartad och allsidig utbildning av
tjänstemännen. Det är uppenbart, att till följd härav frågan, huruvida de
skilda utlandsrepresentanterna böra hava diplomatisk eller konsulär ställning,
bör i stort sett göras beroende av lämpligheten, varvid olika faktorer och
framför allt de speciella förhållandena i anställningslandet spela in. Så var
det huvudsakligen på grund av vissa praktiska skäl, som de representanter
å extra stat, som efter världskriget anställdes i vissa europeiska stater,
förlänades diplomatisk i stället för konsulär ställning. Efter verkställd
undersökning rörande det nuvarande läget har jag icke funnit mig äga anledning
att föreslå ändring härutinnan, men är det givetvis av vikt att, såsom
från olika näringsorganisationers sida erinrats, vid tillsättande av poster, vilkas
innehavare böra äga särskilda kvalifikationer för främjande av landets

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

handelsintressen, tillse att behöriga krav i detta hänseende fyllas. I de fall,
då våra kommersiella förbindelser väsentligen motiverat vår representation
i ett visst land, böra därför enahanda fordringar i fråga om praktisk utbildning
och intresseriktning ställas på diplomatisk funktionär som på konsul;
och vid fråga om befordrap till sådan post böra de båda linjerna inom karriären
i verkligheten anses likställda.

I anknytning härtill bör framhållas, att för bevakandet av Sveriges intressen
i utlandet mycket torde vara att vinna genom ett noggrant urval av lämpliga
innehavare av de olönade konsulära posterna, varvid företräde torde böra
givas åt svensktalande personer. Då denna fråga synes mig vara av stor betydelse
för vinnande av största möjliga effektivitet inom utrikesförvaltningen,
har densamma av mig ägnats särskild uppmärksamhet,
förordning"''och Innan jag övergår till en detaljerad redogörelse för det nu slutförda utred

för Utrikes- nin£sarbetets resultat i dess skilda delar, anser jag mig böra omnämna en
represen tatio- annan, den yttre representationen berörande organisationsfråga, vilken nu står
inför sin lösning. Ehuru, såsom i det föregående anmärkts, den efter världskriget
genomförda nyordningen på detta område innebar en sammanslagning
av de tidigare skilda diplomatiska och konsulära karriärerna, har denna förändring
hittills ej kommit till uttryck i form av en moderniserad allmän instruktion.
I detta hänseende har sålunda fortfarande endast förelegat 190G
års, sedermera i vissa delar ändrade konsulatförordning och konsulatinstruktion.
Några motsvarande enhetliga bestämmelser för beskickningarnas arbete
ha alldeles saknats.

Det har synts mig, liksom mina närmaste företrädare i ämbetet, vara ett
trängande behov att avhjälpa denna brist, och jag kan nu anmäla, att det inom
utrikesdepartementet igångsatta, senast under kabinettssekreterarens ledning
utförda utredningsarbetet i detta ämne i det mesta slutförts. Senare i dag
vill jag för Kungl. Maj:ts avgörande framlägga förslag till förordning,
varigenom bestämmas grunderna för utrikesrepresentationens arbete inom dess
skilda grenar, och, därest detta förslag godkännes, ämnar jag med stöd därav
inom den allra närmaste framtiden utfärda en allmän instruktion för utrikesrepresentationen,
anpassad efter dess nuvarande syfte och nu gällande yttre
förhållanden.

Med avseende å de å ordinarie stat uppförda beskickningarna i Bryssel och
Haag, vid vilka, förutom vederbörande ministrar, finnes anställd en gemensam
legationssekreterare, har herr Nilsson i sitt särskilda utlåtande anfört följande
:

»Våra livliga förbindelser med Belgien och Nederländerna göra väl den
direkta diplomatiska kontakten med dessa länder i viss mån önskvärd och fördelaktig.
Men de förhållanden, varunder våra sändebud i Bryssel och Haag
ha att utöva sin ämbetsgärning, kunna dock icke på något vis betecknas som
pressande. Med hänsyn till de lindriga tjänstgöringsförhållandena, det korta
avståndet mellan de två huvudstäderna m. m. ligger det givetvis närmast till
hands att återgå till den anordning, som för ej länge sedan befanns användbar,
d. v. s. att sammanfatta dessa länder till ett distrikt med beskickningschefen

Beskickningarna
i
Bryssel och
Haag.

De sakkunnige.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

bosatt antingen i Bryssel eller Haag. Om emellertid en sådan hopläggning
möjligen, ur viss prestigesynpunkt, skulle väcka betänkligheter, får jag subsidiärt
föreslå, att våra ministrar i Paris och London ackrediteras jämväl i resp.

Bryssel och Haag. Det må här erinras, att, enligt tillgängliga upplysningar, i
en mängd fall med Sverige mer eller mindre jämförbara stater låta sina ministrar
representera sitt land i två eller flera huvudstäder och att just Belgien
och Nederländerna ofta ingå i dessa kombinationer. Sålunda hava Finland,

Estland och Grekland sina i Paris bosatta ministrar ackrediterade även i
Bryssel; Norges minister i London och Österrikes minister i Haag äro likaledes
ackrediterade i Bryssel; vidare hava Finland, Estland, Lithauen och Jugoslavien
sina ministrar i London ackrediterade jämväl i Haag; Norges minister
i Köpenhamn, Lettlands i Berlin samt Uruguays minister i Bryssel äro
likaledes ackrediterade i Haag; och enligt den beslutade, men ännu ej genomförda
organisationsplanen för Danmarks utrikesrepresentation har Haag sammanförts
med Bern.»

Herr Nilsson har vidare med utgångspunkt från kostnaderna under senast
tilländalupna budgetår framhållit, att indragning av de vid nämnda beskickningar
knutna befattningarna skulle innebära en direkt årlig besparing för
statsverket av sammanlagt i runt tal 95,000 kronor. Det vore dock klart, att
denna besparing något reducerades dels genom vissa ministrarnas resekostnader,
dels genom någon förstärkning i arbetskraft åt beskickningarna i Paris
och London, vilken förslagsvis skulle utgöras av en andre legationssekreteraretjänst
vid vardera beskickningen.

Övriga sakkunnige hava ansett sig böra avstyrka det sålunda väckta förslaget
om indragning eller sammanslagning av förevarande beskickningar.

Såväl Kommerskollegium som samtliga hörda näringsorganisationer hava Kommerslikaledes
ställt sig avvisande mot den ifrågasatta inskränkningen av vår re- kolj^ngs-°Ch
presentation i Belgien och Nederländerna. Kommerskollegium anför i detta organisahänseende
särskilt, att några sådana förändringar icke syntes vara att på- tl0nernavisa,
som kunde motivera en dylik åtgärd, samt att med hänsyn till vårt lands
livliga handels- och sjöfartsförbindelser med såväl Nederländerna som med
de nederländska kolonierna starka skäl särskilt syntes tala för bibehållande
av beskickningen i Haag.

Ehuru vid övervägande av herr Nilssons förslag det visserligen icke synts Departemig
uteslutet, att en återgång till den tidigare anordningen med en för Bel- mentscilefengien
och Nederländerna gemensam minister i en framtid må kunna visa sig
motiverad, anser jag, att tillräckliga skäl för en sådan åtgärd icke för närvarande
föreligga. Därvid vill jag tillika erinra om att vår minister i Haag
plägar användas såsom Sveriges ombud vid där ofta förekommande internationella
konferenser, särskilt på den mellanfolkliga rättens område, och är i
tillfälle att hålla vårt land i ständig kontakt med det därstädes pågående
internationella rättsarbetet i övrigt.

Vår konsulära representation i Danzig utgöres för närvarande av en olönad Danzig.
konsul med generalkonsuls namn. 1920 års riksdag uppförde visserligen å
extra stat ett lönat generalkonsulat i nämnda stad, men, då någon innehavare
av befattningen icke omedelbart tillsattes och posten redan av påföljande
riksdag indrogs, kom den lönade representationen i Danzig aldrig att träda
i funktion.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

De sakkunnige.

Kommerskollegium
ock
närings -organisationerna.

Departe mentschefen.

De sakkunnige, som till behandling upptagit frågan om vår representation
i Danzig, anföra i ett gemensamt utlåtande, att följande uppgifter inhämtats
med avseende å utvecklingen av svensk sjöfart å nämnda hamnstad.

Ang- och motorfartyg Segelfartyg

Antal Nettoton Antal Nettoton

1921 .......... 95 39,858 14 911

1922 .......... 120 56,177 38 3,452

1923 .......... 141 54,230 8 536

1924 .......... 180 89,028 36 3,928

1925 .......... 367 186,307 65 7,551

1926 .......... 1,128 869,606 82 10,783

Under första halvåret 1927 anlöptes hamnen av 850 svenska fartyg å tillsammans 432,237 nettoton.

De sakkunnige anföra därefter följande:

»Ovan lämnade uppgifter utvisa onekligen en konstant och under den senaste
tiden högst betydande stegring av den svenska sjöfarten å Danzig.
Tvivelsutan har denna stegring — som torde ha berott bland annat på en
avsevärd kolimport till Sverige samt därpå, att den svenska malmexporten
till östra delen av Mellan-Europa i allt större utsträckning letts över Danzig
— medfört en betydande ökning av konsulatets arbetsuppgifter. Emellertid
har på grundvalen av de upplysningar, som stått till buds, icke kunnat vinnas
en bestämd uppfattning, om och i vilken mån denna ökning kan anses
vara av tillfällig art eller ej. Vi äro fördenskull icke beredda att för närvarande
tillstyrka, att det olönade konsulatet i Danzig måtte förvandlas till
ett lönat konsulat, men önska dock betona vikten av att denna fråga allt
fortfarande ägnas tillbörlig uppmärksamhet.»

Till vad de sakkunnige på denna punkt anfört hava såväl Kommerskollegium
som näringsorganisationerna givit sin anslutning.

Det torde i detta samband böra omnämnas, att Jernkontoret, Sveriges Allmänna
Exportförening och Stockholms Handelskammare i anknytning till sitt
yttrande i förevarande fråga förordat upprättandet av ett olönat konsulat
i den Danzig närbelägna polska hamnstaden Gdynia (Gdingen) under åberopande
av den ej obetydliga export av polska kol, som över denna hamn
numera ägde rum till Sverige och vilken export icke finge anses vara av tillfällig
karaktär. Ett dylikt konsulat vore erforderligt framför allt för att
vara svenska fartygsbefälhavare behjälpligt med de formaliteter av skilda
slag, som påkallades i och för kolens inlastning. Kommerskollegium har tillstyrkt
detta förslag.

I överensstämmelse med vad den förebragta utredningen givit vid handen,
synes det ej osannolikt, att upprättande av lönad konsulär representation i
Danzig inom en ej alltför avlägsen framtid kan visa sig påkallat. Jag anser
emellertid att, såsom enstämmigt föreslagits, denna fråga må kunna tills vidare
anstå i avvaktan på den vidare utvecklingen av våra med trafiken på
denna hamn förknippade handels- och sjöfartsintressen.

Med stöd av förslaget om inrättande av ett olönat konsulat i Gdynia har

Kungl. May.ts proposition nr 50.

jag efter ytterligare verkställd utredning tidigare denna dag inför Kungl.
Maj:t föredragit detta ärende, i anledning varav olönad konsul där utnämnts.

Med avseende å konsulsposten i Rouen, vilken är den enda lönade svenska
konsulära befattningen i Frankrike, föreslog 19''23 års besparingskommitté,
att densamma måtte ersättas med en oavlönad konsulstjänst eller i varje fall
överflyttas å extra stat. Förslaget avstyrktes i proposition nr 160 till 1924
års riksdag av dåvarande ministern för utrikes ärendena under framhållande
likväl, att skäl syntes tala för att vid den dåvarande befattningshavarens avgång
frågan om postens bibehållande toges under förnyad prövning.

De sakkunnige, som övervägt frågan om förevarande befattnings behövlighet,
hava på denna punkt gemensamt anfört följande.

Frånsett de skäl, som i och för sig kunde anföras till förmån för befattningens
bibehållande, syntes densammas indragning för närvarande näppeligen
medföra någon verklig besparing. Förutom en avsevärd ökning i kontorskostnadsersättning,
som bleve följden, i händelse den lönade tjänstemannen
ersattes av lönad funktionär, och bortsett från det förhållandet, att
vissa till staten nu ingående stämpelmedel skulle på grund av befattningens
övergång till olönad bortfalla såsom statsinkomst och i stället uppbäras av
vederbörande olönade konsul, måste man nämligen — såsom redan vid frågans
behandling år 1924 särskilt framhölls — därest befattningen indroges,
räkna med möjligheten att behöva utbetala disponibilitetsarvode till densammas
nuvarande innehavare. Vid sådant förhållande kunde för närvarande
icke förordas, att posten indroges, men syntes det i varje fall vara lämpligt,
att frågan därom vid vederbörande befattningshavares avgång upptoges till
förnyad prövning.

I de föreliggande utlåtandena har ingen erinran gjorts mot de sakkunniges
förslag. Från Sveriges Redareförenings sida har uttalats att, bland andra
konsulära poster, nu förevarande befattning i Rouen vore av den vikt för
sjöfartsnäringen, att den borde bibehållas.

Av de skäl, som av de sakkunnige framlagts, anser jag mig icke böra föreslå
någon förändring beträffande konsulsbefattningen i Rouen.

Under förutsättning av bifall till mitt i det följande framlagda förslag om
indragning av ministerposten i Bukarest, får jag i likhet med tvenne av de
sakkunnige förorda, att ministern i Rom ackrediteras jämväl i Grekland.
Några betänkligheter av politisk art synas mig icke möta mot en dylik kombination,
och personalen vid beskickningen i Rom — varest en extra förste
legationssekreterare nu tjänstgör och där vid behov jämväl en attaché kunde
placeras — torde vara tillfyllest för att på ett minst lika tillfredsställande
sätt som för närvarande, jämväl genom tjänstgöring på ort och ställe, tillvarataga
de svenska intressena i Grekland.

Det nuvarande lönade konsulatet i Kovno upprättades genom beslut av
1924 års riksdag, som samtidigt indrog den dittillsvarande konsnlsbefattningen
i Riga. Åtgärden föranleddes närmast av upprepade framställningar
från representanter för näringslivet, vari framhållits möjligheterna att i
Lithauen upparbeta en god marknad för svensk export.

Konsulatet
i Rouen.

De sakkunnige.

Kommerskolleginm
och
näringsorganisationerna.

Departe mentschefen.

Beskickningen
i Rom.

Konsulatet
i Kovno.

De sakkunnige.

48 Kungl. Mai:ts proposition nr 50.

De sakkunnige hava i fråga om nämnda konsulspost stannat vid delade
meningar.

Sålunda hava herrar Höjer och Sjöborg med följande motivering förklarat
sig icke kunna för närvarande tillstyrka, att befattningen, såsom ifrågasatts,
utbyttes mot en olönad konsulär post.

»Det synes icke kunna bestridas, att under den tid, som förflutit efter inrättandet
av konsulatet i Kovno, utvecklingen av Sveriges handelsförbindelser
med Lithauen icke motsvarat de förhoppningar, som vid nyss angivna
tidpunkt hystes inom intresserade svenska kretsar. Å andra sidan lärer, enligt
de upplysningar som föreligga, utsikt finnas att. så snart nämnda land
övervunnit följderna av de senaste missväxtåren och dess inre förhållanden
ytterligare stabiliserats, de svensk-litauiska handelsförbindelserna så småningom
skola utveckla sig i den riktning, man tidigare ansett sig kunna
vänta. Vid sådant förhållande och då så kort tid förflutit efter konsulatets
inrättande, torde det redan av denna grund vara lämpligt att något se tiden
an, innan man skrider till avveckling av en organisation, som för föga mer
än tre år sedan tillkom för att tillmötesgå upprepade och energiska krav från
näringslivets sida.

Därutöver föreligger ett annat och positivt skäl för bibehållande av konsulsposten
i Kovno. Uppenbart är nämligen, att den politiska utvecklingen i
Östeuropa, och främst inom de intill Östersjön belägna staterna, måste från
svensk synpunkt äga särskild vikt och därför bör av oss följas med största
uppmärksamhet. Också har ministern i Riga, Reval och Kovno uti infordrat
utlåtande, vari konsuln i Kovno i huvudsak instämt, med understrykande av
denna synpunkt uttalat, att det för närvarande icke vore tillrådligt att genom
den ifrågasatta indragningen minska förefintliga informationsmöjligheter.
»

Herr Bergendal, vilken å andra sidan i likhet med herr Nilsson ansett sig
kunna förorda konsulatets i Kovno indragande, anför i detta avseende följande.

»Ministern i Riga har i avgivet utlåtande framhållit, att konsulatets arbetsbörda
för närvarande icke vore omfattande, samt bekräftat, att de ekonomiska
förbindelserna mellan Sverige och Lithauen under de sista åren icke utvecklats
så, som man vågat och haft anledning hoppas. Utsikt förefunnes dock, att
den för närvarande på grund av bl. a. upprepade felslagna skördar förminskade
köpkraften skulle ökas och att våra handelsförbindelser, om ock
långsamt, komme att utveckla sig, i vilket fall en lönad konsul knappast kunde
undvaras.

Å andra sidan har sändebudet, med betonande av konsulatets betydelse såsom
politisk observationspost, avrått från att genom en indragning minska våra
informationsmöjligheter i detta hänseende.

I huvudsak samma synpunkter hava av konsuln i Kovno framlagts i det av
honom avgivna utlåtandet i ämnet.

Dessa uttalanden från våra diplomatiska och konsulära representanter i
Lithauen torde giva vid handen, att ur kommersiell synpunkt en indragning
av förevarande konsulsbefattning icke skulle vålla större olägenheter. I detta
samband bör ej förbises den omständigheten, att till beskickningen i Riga är
knuten en lantbruksattaché, vars verksamhetsområde omfattar jämväl Lithauen.
Denne tjänsteman har enligt de för honom gällande instruktionerna
till uppgift att tillvarataga det svenska jordbrukets och fiskets samt därmed
sammanhängande näringars intressen. I sådant hänseende tillkommer det ho -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

nom som en huvuduppgift att söka. befordra avsättning av produkter från
ifrågavarande näringsgrenar samt alster av svensk industri avseende hithörande
produktionsområden. Då avsättningsmöjligheterna i Lithauen för
svensk export i huvudsak torde ligga på lantbrukets område, synes det svenska
näringslivets intressen i nämnda land genom specialattachébefattningen i fråga
kunna i väsentlig mån tillgodoses även utan lönad konsulär representation.

På dessa skäl vill det synas, att konsulsposten i Kovno — vars upprättande
på sin tid uteslutande motiverades med våra kommersiella intressen i Lithauen
—- skulle kunna utan större olägenhet indragas. Den besparing, som därigenom
vinnes, uppgår till omkring 30,000 kronor årligen, därifrån doek böra
dragas eventuell mindre kontorskostnadsersättning till en blivande olönad
konsul ävensom sannolikt något ökade utgifter för sändebudets i Riga resor till
Kovno.»

I sitt gemensamma utlåtande hava Jernkontoret, Sveriges Allmänna Exportförening
och Stockholms Handelskammare med nedan angivna förbehåll anfört,
att en indragning av konsulatet i Kovno borde kunna äga rum.

På grund av olika omständigheter hade nämligen våra handelsförbindelser
med Lithauen ej nått den omfattning, varom man tidigare haft anledning hysa
förhoppning. De löpande konsulära ärendena vore därför ej av större betydelse,
än att de lämpligen kunna omhänderhavas av en honorärkonsul. Härtill
komme, att vår beskickning i Riga ju även vore ackrediterad i Lithauen
och att avståndet mellan nämnda stad och Kovno ej vore större, än att resor
kunde utan olägenhet och utan alltför avsevärda kostnader dit företagas.

Nyssnämnda näringssammanslutningar anse sig emellertid kunna förorda
den ifrågasatta indragningen endast under förutsättning att därav uppkommande
besparingar användes till upprättande av ett vicekonsulat i Chile. För
motiveringen till detta sistnämnda yrkande skall här nedan närmare redogöras.

Handelskammaren i Göteborg har anfört, att kommersiella skäl knappast
syntes kunna motivera det lönade konsulatets i Kovno bibehållande. Handelskammaren
hade därför intet att erinra mot detsammas indragande, under förutsättning
att beskickningen i Riga, särskilt med tillhjälp av den där anställda
lantbruksattachén kunde åtminstone i viss mån tillgodose även de kommersiella
intressena i Lithauen.

Jämväl Skånes Handelskammare har förklarat sig icke hava något att
erinra emot befattningens indragande, under framhållande, att Lithauen enligt
tillgängliga upplysningar näppeligen syntes erbjuda ökade avsättningsmöjligheter
för svensk export.

Kommerskollegium har i ärendet uttalat, att kollegium icke ville motsätta
sig indragning av förevarande befattning.

Av den förebragta utredningen synes mig till fullo ådagalagt, att det lönade
konsulatets i Kovno bibehållande icke är av kommersiella skäl motiverat, särskilt
som våra viktigaste exportintressen i Lithauen — vilka äro förknippade
med dess jordbruksnäring — i ej oväsentlig utsträckning synas kunna tillvaratagas
av beskickningen i Riga och speciellt den där anställde lantbruksattachén.
Då vidare befattningen ej heller är av större betydelse för politisk rapportering,
tvekar jag ej att föreslå dess indragning från och med nästinstundande budgetår.

Dihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 40 häft. (AV 50.)

Närings organisa tionerna.

Kommers kollegium.

Departe mentschefen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Beskickningen
i
Bern, Wien
och Budapest.

De sakkunnige.

Sedan Kungl. Maj:t i proposition nr 160 av år 1924 upptagit ett av 1923
års besparingskommitté framlagt förslag om indragning av den dåvarande
ministerposten i Wien och Budapest samt ministerns i Bern ackreditering jämväl
i nämnda tvenne huvudstäder, beslöt riksdagen en sammanslagning av sagda
beskickningar samt överlät åt Kungl. Maj:t att bestämma, huruvida beskickningschefen
borde vara placerad i Bern eller Wien. Samtidigt ersattes den för
de bägge beskickningarna gemensamme förste legationssekreteraren med ett legationsråd.

Enligt Kungl. Maj:ts beslut har den för de tre länderna gemensamma ministern
sedan den 1 oktober 1924, då sammanslagningen trädde i kraft, varit
bosatt i Bern, under det legationsrådet — i överensstämmelse med det av riksdagen
uttalade önskemålet, att en diplomatisk tjänsteman ständigt borde finnas
till hands å bägge orterna — varit fast placerad i Wien och, frånsett den
tid ministern vistats i Österrike och Ungern, anmäld såsom chargé d’affaires
a. i. i nämnda länder.

Samtliga sakkunnige äro, ehuru med i viss mån skiljaktig motivering, samstämmiga
därom att ministerposten i Wien bör återupprättas samt att till densammas
verksamhetsområde bör läggas dels Österrike och Ungern, varigenom
ministern i Bern endast komme att bliva ackrediterad i Schweiz, dels ock Jugoslavien,
som för närvarande tillhör ministerns i Bukarest verksamhetsområde.
I samband härmed borde legationsrådsbefattningen i Wien indragas. Herr
Nilsson har vidare föreslagit, att ministern i Wien jämväl borde vara ackrediterad
i Bulgarien, där för närvarande ministern i Konstantinopel är anställd.

Som stöd för den ifrågasatta ändringen, vilken jämväl förordats av såväl
ministern i Bern som chargé d’affaires i Wien, hava herrar Höjer, Sjöborg och
Bergendal anfört följande.

»Såsom förutsattes i 1924 års proposition i ämnet, har ministern i Bern kommit
att i hög grad anlitas för uppdrag, föranledda av Nationernas förbunds
verksamhet. Oavsett den kontinuerliga och särskilt efter Sveriges utträde ur
förbundsrådet betydelsefulla uppgiften att upprätthålla kontakten med generalsekretariatet
i Geneve har ministerns arbetskraft i alltmer ökad utsträckning
tagits i anspråk såväl vid förbundets ordinarie sammankomster som vid de
specialkonferenser, vilka under förbundets auspicier tid efter annan sammankallats
i Geneve.

Den arbetsbörda, som härigenom kommit att åvila ministern, har särskilt
under den senaste tiden varit så stor, att han, oaktat en attaché varit anställd
i Bern, endast med den största svårighet kunnat ägna erforderlig tid åt beskickningsgöromålen
därstädes. Under sådana förhållanden är det självfallet,
att ministerns befattning med de tvenne övriga till verksamhetsområdet hörande
länderna, Österrike och Ungern, blivit övervägande nominell, även om
han i Wien och Budapest avlagt några kortare besök, vilka huvudsakligen
betingats av hänsynen till vederbörande lands regering och myndigheter.»

Ett dylikt tillstånd måste, enligt vad nämnda sakkunnige framhållit, anses
mindre tillfredsställande; herrar Höjer och Sjöborg hava därför funnit starka
skäl tala för att helt befria ministern i Bern från de delar av hans verksamhets -

Kungl. Majds proposition nr 50.

område, där han efter allt att döma svårligen kunde bliva i tillfälle att utöva
någon effektiv verksamhet.

Nämnda trenne sakkunniga hava vidare betonat den betydelse, som Wien
alltjämt måste anses äga såsom säte för en svensk representation och i detta
hänseende anfört följande.

»Det torde icke kunna förnekas, att Wien även i nuvarande politiska läge
bibehållit sin ställning som centrum åtminstone i ekonomiskt och kulturellt
hänseende för stora delar av området för den gamla Donaumonarkien. Den
erfarenhet och de tekniska resurser, som särskilt i fråga om bankväsendet
sedan gammalt samlats i Wien, hava säkerligen bidragit att fortfarande göra
staden till en kommersiell knutpunkt. Det torde ej heller vara tvivel underkastat,
_ att Wien med sina goda förbindelser åt olika håll är en värdefull informationspost
och att därifrån erbjudas de bästa möjligheterna att överblicka
företeelserna på handelns område såväl i Donaubäckenet som även i
vissa delar av Balkan. Den betydelse, som alltjämt tillmätes Wien såsom
politisk observationspunkt, torde bland annat framgå av den väl utrustade
diplomatiska representation, som därstädes hålles av flertalet främmande makter
av någon betydelse.

Vad speciellt angår de svenska, till Wien knutna exportintressena, torde
de senaste åren kunna uppvisa en stegring i avsättningen av svenska produkter.
Belysande för denna tendens synes vara det ökade antal svenska industriföretag,
som funnit lämpligt att dit förlägga fabriker eller försäljningsfilialer,
avsedda ej blott för den mera begränsade österrikiska marknaden utan
även för tillvaratagandet av avsättningsmöjligheterna inom de närliggande
länderna.

I detta sammanhang bör ej heller lämnas ur sikte våra av ålder livliga kulturella
förbindelser med Österrike, vilka under åren efter världskriget vidare
utvecklats och stärkts icke minst genom den svenska hjälpverksamheten därstädes
och den därav föranledda personliga anknytningen mellan de bägge nationerna.
En icke oviktig uppgift för vår representation i Wien torde därför
vara att befordra tillvaratagandet av de, måhända materiellt ovägbara, kulturvärden,
som förbindelser av nu antydd art innebära.»

Herrar Höjer och Sjöborg hava vidare funnit, att till ovanberörda skäl, vilka
i och för sig syntes starkt tala för ett återupprättande av ministerposten i Wien
och Budapest, jämväl kunde anföras vissa befogade erinringar mot ändamålsenligheten
av vår nuvarande representation därstädes. Enär flertalet länder i Wien
företräddes av där bosatta ministrar, hade Sveriges där placerade representant
på grund av sin lägre tjänstegrad kommit i en undantagsställning, som enligt
vad erfarenheten visat, medfört icke obetydliga olägenheter såväl för vederbörande
befattningshavare själv som för de statliga intressena. Den minskning
i prestige och därav oundgängligen följande större svårigheter att verksamt
göra de svenska intressena gällande, som användandet av en representant i
lägre ställning medförde, syntes på intet sätt uppvägas av den i stort sett obetydliga
besparing, som därav uppkomme. Om, såsom givetvis borde ske, hänsyn
toges till kostnaderna för de årliga besök i Wien och Budapest, vilka ministern
i Bern omöjligen kunde undandraga sig, kunde nämligen denna besparing
icke beräknas uppgå till mer än i runt tal 6,000 kronor årligen.

Herr Bergendal, som jämväl framhållit, att merkostnaden för ett utbytande
av den nuvarande legationsrådsbefattningen mot en sändebudspost ej skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

bliva större än omkring 6,000 kronor, bär vidare anfört, att den av honom förordade,
här nedan närmare behandlade omregleringen av våra representationsförhållanden
i Balkanländerna i samband med eventuell indragning av ministerposten
i Bukarest måste bygga på den förutsättningen, att en självständig
ministerbefattning förefunnes i Wien.

Herrar Höjer, Sjöborg och Bergendal hava samtliga framhållit lämpligheten
av att, därest ministerposten i Wien återupprättades, sändebudet därstädes
ackrediterades förutom i Budapest även i Belgrad. Då Jugoslavien, enligt vad
erfarenheten visat, i kommersiellt hänseende snarare vore orienterat norrut än
mot de övriga Balkanländerna, syntes vårt näringslivs intressen därstädes tvivelsutan
kunna bättre tillvaratagas från Wien än såsom hittills skett från Bukarest.
Ej heller från andra synpunkter sett syntes någon befogad invändning
kunna framställas mot en sådan anordning, vilken jämväl förordats av sändebudet
i Bukarest i ett av honom avgivet utlåtande i ämnet.

Beträffande nu förevarande organisationsfråga har herr Nilsson i sitt särskilda
utlåtande anfört, att han med hänsyn till det tyngande arbetet i Geneve
funne det till fullo motiverat, att Österrike och Ungern avskildes från vår beskickning
i Bern och som följd därav en ny beskickning upprättades i Wien.
Denna nya beskickning borde omfatta ej blott Österrike och Ungern utan
även Jugoslavien, som nu sorterade under vår beskickning i Bukarest, och
Bulgarien, som nu sorterade under beskickningen i Konstantinopel. Dessa fyra
Donauländer stode i lätt kommunikation med varandra, och kommersiellt vore
de fortfarande i viss mån hänvisade till varandra. Intet av dessa länder räckte
för en svensk beskickning, men tillhopa syntes de göra det. Sofia, som låge
nära serbiska gränsen, nåddes också lättare från Wien, Budapest och Belgrad
än från Angöra, till vilken stad herr Nilsson — såsom i annat sammanhang
närmare skall beröras — ansåge vår beskickning i Turkiet snarast möjligt
böra förflyttas.

Kommers- I likhet med samtliga hörda näringsorganisationer har Kommerskollegium
k0lnärings-°Cl1 förordat återupprättandet av en självständig ministerpost för Österrike, Ungern

organisa- och Jugoslavien med säte i Wien. Kollegium har därvid anfört följande.

tionerna. Wien komme otvivelaktigt att oaktat de politiska förskjutningarna mellan
staterna i sydöstra Europa bibehålla sin ställning som en centralpunkt för de
ekonomiska och kommersiella förbindelserna med ifrågavarande stater. Beträffande
vårt lands handelsutbyte med Österrike hade exporten dit av svenska
varor under senare år utvecklats på ett gynnsamt sätt. Införseln av österrikiska
produkter hade till och med år 1925 varit i sjunkande men syntes nu åter
vara stadd i ökning. Härutinnan ville Kollegium hänvisa till följande statistiska
uppgifter, varvid dock förutskickades den anmärkningen, att den svenska
handelsstatistikens siffror i avseende å handelsomsättningen med ett land,
därvid, såsom fallet vore med Österrike, trafiken hade att passera över annat
land, som regel vore för låga.

Införsel till Sverige 1922 1923 1924 1925 1926

Värde i 1,000 kr............. 4,826 4,531 3,664 3,489 4,412

% av hela importvärdet.......... 0.43 0.35 0.26 0.24 0.80

Kungl. Maj:ts proposition nr 50. 53

Utförsel från Sverige

Värde i 1,000 kr............. 846 1,142 3,2/8 3,144 3.618

% av hela exportvärdet.......... 0.07 0.10 0.26 0.23 0.25

Införseln från Österrike bestode huvudsakligen av vävnader, hattar, kläder,
pälsverk och skodon; utförseln omfattade främst separatorer och kullager, rör,
valsade eller varmdragna, samt smör.

Det må i detta samband tilläggas, att herr Nilssons förslag om ministerns i
Wien ackrediterande jämväl i Sofia direkt avstyrkts dels av Jernkontoret,
Sveriges Allmänna Exportförening och Stockholms Handelskammare, dels ock
av Handelskammaren i Göteborg, ävensom att förstnämnda trenne sammanslutningar
ifrågasatt, huruvida icke möjligen — för undvikande av onödiga resekostnader
etc. — en sådan anordning kunde träffas, att ministern i Schweiz,
vilken i hög grad anlitades för uppdrag, föranledda av Nationernas förbund,
erhölle sin bostad i Genéve men dock alltjämt vore ackrediterad i Bern.

I likhet med de sakkunnige, Kommerskollegium och de i frågan hörda näringsorganisationerna
anser jag ett återupprättande av ministerposten i Wien
vara väl motiverat. Det synes mig sålunda först och främst mindre riktigt,
att ministerns i Bern befattning med tvenne av de till hans verksamhetsområde
hörande länderna är av övervägande nominell natur. Med hänsyn till
den alltmera ökade omfattningen av de uppdrag i samband med Nationernas
förbunds verksamhet, för vilka ministern anlitats och säkerligen också
i fortsättningen kommer att anlitas, kan emellertid med den nuvarande ordningen
ingen ändring i detta missförhållande ske. Vidare synes mig vad de sakkunnige
anfört om Wiens betydelse ur ekonomisk, politisk och kulturell synpunkt
såsom säte för en självständig ministerpost vara tungt vägande. Vid
frågans prövning har jag vidare tagit i betraktande, att den föreslagna förändringen,
enligt vad utredningen härom utvisar, komme att medföra endast
en relativt obetydlig merkostnad.

I likhet med vad de sakkunnige förordat anser jag vidare att, utom Österrike
och Ungern, jämväl Jugoslavien bör ingå i ministerns verksamhetsområde.
Däremot finner jag mig ej kunna biträda herr Nilssons förslag att ackreditera
ifrågavarande sändebud i ytterligare ett land, Bulgarien, varigenom hans verksamhetsområde
skulle erhålla ett enligt min uppfattning alltför stort omfång.

Ett förverkligande av det föreliggande förslaget skulle innebära upprättande
inom utrikesrepresentationen av ytterligare en tjänst i lönegraden A 2 under
det samtidigt en legationsrådstjänst i graden B 30 komme att försvinna ur
staten. Ehuru ortstillägget för ministern i Wien under tiden före 1924 års
riksdagsbeslut var i staten uppfört med 16,800 kronor, anser jag mig ej böra
föreslå att, i händelse av befattningens upprättande, denna löneförmån sättes
högre än för ministern i Bern eller 13,800 kronor.

Med avseende å den från vissa näringsorganisationers sida väckta tanken,
att ministern i Schweiz på grund av sina omfattande uppdrag i Genéve skulle
vara bosatt därstädes i stället för i Bern, ehuru fortfarande ackrediterad hos
därvarande regering, vill jag omnämna, att en sådan anordning för närvarande

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Beskickningen
i
London.

Dublin.

t. f. konsuln
i Dublin. .

Ministern i
London.

De sakkunnige.

icke tillämpas av någon stat och av hänsyn till den schweiziska regeringen
näppeligen lärer kunna ifrågakomma.

Under hänvisning till vad jag i det följande kommer att anföra rörande utverkande
av vidgad möjlighet för Kungl. Maj:t att verkställa omplacering av
vissa tjänster inom den yttre förvaltningen får jag föreslå, att riksdagens medgivande
inhämtas därtill, att den vid beskickningen i London knutna legationssekreteraretjänsten
måtte kunna alternativt få användas vid beskickningen i
Paris.

Med bifall till ett av Kungl. Maj:t i 1925 års statsverksproposition framlagt
förslag, vari framhållits önskvärdheten av åtgärder för främjandet av
ett kommersiellt närmande mellan Sverige och Irland, medgav riksdagen, att
den vid generalkonsulatet i London anställde andre vicekonsuln eventuellt
finge placeras till tjänstgöring å Irland. Sedan nämnda befattningshavare i
december 1926 stationerats i Dublin -—■ och därvid på förordnande beklätt den
vakanta olönade konsulsbefattningen på platsen — ingav han till utrikesdepartementet
i skrivelse den 19 augusti 1927 förslag om upprättandet av en
lönad konsulsbefattning i Dublin.

I skrivelsen anföres, att ett livligt intresse för ökad kontakt med Sverige
funnes på ledande håll inom fristaten; placering av en lönad svensk representant
i Dublin hade också hälsats med tillfredsställelse inom vida kretsar. Ehuru
den officiella statistiken utvisade väsentligt lägre siffror, skulle enligt förslagsställarens
beräkningar — vilka närmare utvecklats i en särskild promemoria
— den svenska exporten till fristaten årligen uppgå till ej mindre än
15 miljoner kronor. Den gradvis framträdande omorganisationen av landets
kommersiella och ekonomiska förhållanden i förening med det livliga intresse
för direkta förbindelser med produktionsländerna, som där förefunnes, syntes
giva anledning antaga att Irland framdeles skulle erbjuda ökade möjligheter
för avsättning av svenska varor.

Distriktet för den föreslagna konsulsbefattningen borde omfatta Irländska
fristaten, men innehavarens verksamhetsområde kunde lämpligen i kommersiellt
hänseende inbegripa jämväl Norra Irland. Enligt förslaget borde de
totala löneförmånerna för konsuln beräknas till minst 23,000 kronor och kostnaderna
för lokal, skrivhjälp, vaktmästare och andra ämbetsutgifter till åtminstone
12,000 kronor.

Eörslaget i fråga har tillstyrkts av sändebudet i London, som samtidigt
framhållit, att konsulns löneförmåner icke lämpligen kunde fastställas till
ett mindre belopp än 25,000 kronor.

De sakkunnige, vilka haft att pröva det sålunda väckta förslaget, hava däröver
avgivit följande utlåtande.

»Den i ärendet förebragta utredningen synes giva vid handen, att den irländska
marknaden, där svenska varor redan i icke ringa utsträckning inarbetats,
erbjuder möjligheter till ytterligare ökad avsättning för vår export. Med hänsyn
till den allmänna nyorientering i ekonomiska och andra hänseenden, som
för närvarande pågår i fristaten, synas dessa möjligheter knappast kunna på
bästa sätt utnyttjas, därest icke en därtill kvalificerad lönad tjänsteman beredes
tillfälle att på platsen följa företeelserna på det kommersiella området.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50. 55

Att från London effektivt utöva en dylik verksamhet torde numera icke vara
möjligt.

Till följd härav torde det vara önskvärt, att det försök med lönad representation,
som möjliggjordes genom 1925 års riksdagsbeslut, i någon form
fullföljes. I betraktande av de betydande utgifter — sammanlagt 35,000-37,000 kronor — som enligt den föreliggande utredningen skulle åsamkas
statsverket genom upprättandet av en självständig konsulspost, torde emellertid,
innan en längre och mera ingående erfarenhet rörande behovet därav vunnits,
en dylik åtgärd icke böra förordas. Med hänsyn till att den för närva-''
rande å Irland stationerade tjänstemannen enligt förebragta upplysningar visat
sig väl skickad för den kommersiella pioniärverksamhet, varom nu är
fråga, synes det i stället vara lämpligt att ännu någon tid bibehålla den ''nuvarande
mera provisoriska anordningen, vilken efter allt att döma lämnat ett
tillfredsställande resultat.

Då den i Dublin temporärt placerade vicekonsulsbefattningen på grund av
generalkonsulatets i London arbetsbörda icke torde kunna därstädes avvaras
under ytterligare någon längre tid, synes den åsyftade anordningen lämpligen
kunna möjliggöras därigenom, att ifrågavarande tjänsteman erhölle såsom
särskilt uppdrag fullföljandet av verksamheten å Irland och att under den
tjänstledighet, som i sådant syfte lämnades honom från andre vicekonsulsbefattningen,
denna återflyttades till London och uppehölles å förordnande av
annan tjänsteman.

En sådan åtgärd av uteslutande intern, administrativ art behövde givetvis
på intet sätt förändra vederbörande befattningshavares sfällning gentemot de
Irländska myndigheterna, då han nämligen liksom hittills skulle fungera såsom
tillförordnad chef för det vakanta (olönade) konsulatet i Dublin.

Med avseende å kostnadsfrågan har inhämtats, att andre vicekonsulns nuvarande
totala löneförmåner uppgå till omkring 18,000 kronor, häri inbegripet ett
arvode av 6,500 kronor, vilket utgår från tredje huvudtitelns anslag till handelsattachéer.
Därest tjänstemannen i fråga — på nu antytt sätt — tillfälligt
lösgjordes från generalkonsulatet i London, synas hans löneförmåner lämpligen
kunna i sin helhet bestridas från sistnämnda anslag, å vilket för närvarande
finnes en reservation, som kunde tagas i anspråk för ändamålet. Skulle på
grund av anslagets disponerande i övrigt någon mindre ökning därav för budgetåret
1928—1929 visa sig påkallad, synes en framställning därom till riksdagen
vara val motiverad. Det bör nämligen understrykas, att den å Irland
placerade tjänstemannen under nuvarande förhållanden i övervägande grad har
att fylla en handelsattachés uppgifter, under det att de rent konsulära göromålen
på grund av bland annat det obetydliga antalet anlöpande svenska fartyg
torde vara mindre omfattande (under 1926 14 avgående fartyg å tillsammans
30,742 ton).»

De sakkunniges förslag har i denna del biträtts av såväl Kommerskollegium Kommers som

de näringsorganisationer, som yttrat sig däröver. koileginm och

nänngsorgam •

sationerna.

De skäl, som förebragts för upprättande av en fast, lönad konsulär represen- Departetation
i Irländska fristaten, hava synts mig så vägande, att ett förslag i denna memschefenriktning
till årets riksdag i och för sig skulle varit motiverat. Med hänsyn
till de sakkunniges, uti de infordrade utlåtandena tillstyrkta förslag om bibehållande
tills vidare av den nuvarande mera provisoriska anordningen har jag
likväl icke ansett mig böra redan nu föreslå en sådan åtgärd.

Med avseende särskilt å den av de sakkunnige berörda kostnadsfrågan skall

Beskickningen
i
Konstantinopel.

Departe mentschefen.

Beskickningen
i
Berlin.

Konsulatet

Liibeck.

De sakknttnige.

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

jag tillåta mig att i det följande återkomma vid behandlingen av anslagen
till handelsattachéer.

Såsom redan i det föregående — i samband med behandlingen av vår representation
i Schweiz, Österrike, Ungern och Jugoslavien — nämnts, har herr
Nilsson föreslagit dels att Bulgarien skulle hänföras till den ifrågasatta nya
ministerpostens i Wien verksamhetsområde i stället för såsom nu till ministerns
i Konstantinopel, dels att sistnämnda sändebud snarast borde Överflyttas till
Angöra; rörande möjligheterna för en dylik överflyttning borde, enligt vad
Jernkontoret, Sveriges Allmänna Exportförening och Stockholms Handelskammare
anfört, en undersökning snarast åvägabringas.

Redan i det föregående har jag på anförda skäl avstyrkt förstnämnda förslag.
Jag vill endast tillägga, att med hänsyn till den relativa obetydligheten
av våra intressen i Bulgarien, dessa torde kunna på ett tillfredsställande sätt
tillvaratagas av ministern i Turkiet även i händelse av dennes överflyttande till
Angöra.

Ehuru sistnämnda spörsmål —- rörande en ändrad förläggning av vår beskickning
i Turkiet — ännu icke befinner sig i det läge, att jag funnit mig
aga anledning taga definitiv ställning därtill, har denna fråga av mig uppmärksammats
och preliminära åtgärder vidtagits för ordnande av beskickningens
lokalbehov i Angöra för den händelse en förflyttning dit skulle befinnas
erforderlig.

Vidkommande personalbehovet vid beskickningen i Turkiet anhåller jag att
få i det följande återkomma vid behandlingen av anslaget till extra biträden
och vaktbetjänte vid beskickningar och konsulat.

Under åberopande av i det följande angiven motivering för utvidgning av
Kungl. Maj:ts befogenhet att verkställa omplacering av vissa befattningar
inom utrikesrepresentationen anser jag mig böra förorda utverkande av riksdagens
medgivande därtill, att den enligt gällande ortstilläggsstat vid beskickningen
i Berlin knutna legationssekreteraretjänsten alternativt måtte få användas
vid beskickningen i Bern.

Såsom framgår av Kungl. Maj:ts proposition nr 160 vid 1924 års riksdag,
ifrågasatte 1923 års besparingskommitté bland annat indragning av konsulatet
i Liibeck och dess ersättande med ett olönat generalkonsulat, vilket förslag
emellertid på anförda grunder avstyrktes av dåvarande ministern för utrikes
ärendena.

De sakkunnige, som ansett sig böra pröva behövligheten av denna befattning,
hava med samma motivering som uti det i det föregående återgivna utlåtandet
beträffande konsulatet i Rouen samstämmigt anfört att, frånsett de
skäl, som i och för sig kunde anföras till förmån för ifrågavarande befattnings
bibehållande “ varvid den under de senaste åren ej oväsentligt ökade
svenska sjöfarten å Liibeck särskilt syntes böra uppmärksammas -—■ denna
befattnings indragning för närvarande näppeligen syntes medföra någon verklig
besparing.

Vid sådant förhållande kunde för närvarande icke förordas, att posten in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50,

droges, men syntes det i varje fall vara lämpligt, att frågan därom vid den
nuvarande befattningshavarens avgång upptoges till förnyad prövning.

Denna de sakkunniges uppfattning, mot vilken ingen erinran gjorts vare sig
av kommerskollegium eller vederbörande näringsorganisationer, finner jag mig
böra biträda.

Sveriges minister i Mexiko är för närvarande ackrediterad jämväl å Cuba.
Vår konsulära representation därstädes består av en olönad generalkonsul i
Havana samt en olönad vicekonsul i Santiago de Cuba. Med hänsyn bland
annat till de mindre gynnsamma kommunikationsförhållandena mellan Mexiko
och Havana har fråga uppstått, huruvida icke en mera ändamålsenlig anordning
skulle ernås därigenom, att Cuba i stället lades under ministerns i
Washington verksamhetsområde.

I ett gemensamt yttrande hava de sakkunnige, till vilka detta spörsmål
hänskjutits, anfört att, ehuru det icke syntes osannolikt att särskilt ur kommersiell
informationssynpunkt den ifrågasatta omläggningen skulle vara ändamålsenlig,
ett bestämt utlåtande likväl icke syntes på grundval av föreliggande
material kunna avgivas i förevarande fråga, vilken emellertid vore förtjänt
av beaktande.

I sitt gemensamma utlåtande förklara sig Jernkontoret, Sveriges Allmänna
Exportförening och Stockholms handelskammare böra kraftigt förorda den
ifrågasatta omläggningen, enar Cubas ekonomiska orientering vore helt riktad
åt Förenta staterna. Den nuvarande anordningen syntes icke vara sakligt
motiverad.

Samma näringsorganisationer anföra vidare, att de funnit det av omständigheterna
påkallat att vid behandlingen av de dem underställda organisationsfrågorna
låta Sydamerikas växande kommersiella betydelse även komma i betraktande.
Redan i det föregående har omnämnts det av dessa sammanslutningar
väckta förslaget om upprättandet av ett lönat vicekonsulat i Valparaiso
i Chile. I detta och hithörande ämnen anföres i utlåtandet följande.

»Chile är ett land, som erbjuder mycket av intresse ur svensk handelssynpunkt,
och vi borde äga goda möjligheter att vidga våra förbindelser med detsamma.
Visserligen är vår minister i Buenos Aires därstädes ackrediterad.
Med hänsyn till det långa avståndet och de dryga resekostnaderna samt då givetvis
hans verksamhet i Argentina är av mycket omfattande art, bliva emellertid
möjligheterna för honom att göra besök i Chile mycket begränsade.
Väl äga vi i Valparaiso en honorär generalkonsul med mycket god ställning.
Självfallet kan man dock icke av honom fordra en mera ingående kännedom
om svenska kommersiella förhållanden. Redan den omständigheten, att han
ej behärskar svenska språket, lägger hinder i vägen härför. Enligt vad vi
erfarit, har han också själv under hand förordat upprättandet av en avlönad
vicekonsulsbefattning därstädes. — Redan vid 1919 års riksdag insåg man
för övrigt vikten härav, då riksdagen på enskild motion beslöt upprättandet av
ett vicekonsulat i Valparaiso, vilket beslut sedermera dock ej kom att träda
i verkställighet. I anslutning till vad ovan anförts, anse vi oss böra förorda,
att detta av riksdagen en gång fattade beslut kommer till^utförande.

Vid behandlingen av våra representationsförhållanden i Sydamerika ha vi ej
kunnat undgå att beakta den omständigheten, att Sverige saknar varje representation
i ett kommersiellt så betydande land som Peru, i det att icke ens

Departe mentschefen.

Syd- och
MellanAmerika.

De sakkunnige.

Närings organisa tionerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr BO.

Kommers kollegium.

Departe mentschefen.

någon på annat håll stationerad svensk minister är därstädes ackrediterad.
Detsamma är fallet med Ecuador, där svensk ekonomisk företagsamhet på de
sista åren börjat göra sig gällande, samt med Bolivia, varest också svenska insatser
kunna förmärkas. Då de stora industriländernas uppmärksamhet mer
och mer inriktas på Sydamerika och kraftiga kapitalinvesteringar där göras i
ständigt växande omfattning, anse vi oss böra förorda, att svensk ekonomisk
företagsamhet i nu nämnda länder beredes det stöd, som en beskickning med en
för sitt uppdrag lämpad person kan skänka. Var och en, som något känner
de säregna förhållandena i Sydamerika, torde kunna vitsorda, att en diplomatisk
representation knappast någonstädes kan göra bättre insatser än där.
Med hänsyn härtill tveka vi icke att trots den därmed förenade kostnadsökningen
livligt förorda inrättandet av en svensk beskickning i nämnda länder,
vilken beskickning bör hava sitt säte i Lima.

s Enligt nu gällande ordning omfattar ministerns i Mexiko verksamhetsområde
jämväl Columbia. Emellertid skulle nämnda land på ett långt naturligare
sätt kunna omfattas av en blivande eventuell beskickning i Lima, och få
vi därför framlägga förslag om en dylik anordning. Under de senare åren har
inom svenska af färskretsar kunnat konstateras ett bestämt intresse för Columbia,
och efter allt att döma komma våra handelsförbindelser med detta land
att tilltaga i styrka och omfattning. Även inom Columbia råder på många
håll ett motsvarande intresse för vårt land, och det säger sig självt, att om en
svensk för sitt uppdrag lämplig minister beredes tillfälle att då och då vistas
i Columbia, skulle han kunna göra goda insatser i utvecklingen. Då vår
minister i Mexico redan har ett så omfattande verksamhetsområde, torde han
icke äga. så goda möjligheter att besöka Columbia, som fallet vore med en
diplomatisk representant med säte i Lima.»

Med anledning av nu återgivna förslag har kommerskollegium anfört följande.

»Kollegium är, lika med de ifrågavarande näringsorganisationerna, av den
uppfattningen, att Sydamerikas växande kommersiella betydelse inom en snar
framtid gör en förstärkning av vårt lands officiella representation i dessa länder
oundgängligen nödvändig. Emellertid anser sig kollegium1 icke berett att
nu fatta standpunkt till, huruvida en ny beskickning för kontinentens nordvästra
stater bör upprättas, och ej heller till frågan varest en lönad svensk
representant i dessa stater lämpligen bör stationeras. Härom torde närmare
utredning böra verkställas, varvid de rön och erfarenheter, som gjorts under
den nyligen avslutade, på officiellt uppdrag företagna studieresan till Sydamerika,
böra. tagas i betraktande. Vad beträffar förslaget om upprättande
av ett lönat vicekonsulat i Valparaiso torde enligt kollegii mening starka skäl
visserligen kunna anföras till förmån för vidtagande redan nu av en dylik
åtgärd. Emellertid synes det kollegium mest ändamålsenligt, att även förslaget
härom upptages till behandling i samband med frågan om lämpliga åtgärder
för bättre tillgodoseende av behovet av svensk representation i Sydamerika
överhuvudtaget.»

De önskemål, som från näringslivets sida framkommit i syfte att vinna en
sadan förstärkning av var diplomatiska och konsulära representation i Sydamerika,
att våra viktiga kommersiella intressen därstädes kunna på ett fullt
tillfredsställande sätt tillvaratagas, synas mig beaktansvärda, i varje fall beträffande
den konsulära representationen och dess förläggning. I sistberörda
hänseende har ock frågan under senaste tiden varit föremål för undersökning

Kungl. Maj :ts proposition nr 50.

inom utrikesdepartementet. Innan något definitivt förslag lämpligen må
kunna framläggas, torde emellertid ytterligare utredning böra företagas
rörande behovet i skilda delar av Sydamerika ävensom i Mellanamerika av
officiella svenska representanter och rörande dessas lämpliga placering och
tjänsteställning.

Åtgärder för åstadkommande av en dylik undersökning komma att av mig
snarast vidtagas, så att ett detaljerat förslag må kunna föreläggas senast
nästa års riksdag.

Sveriges representation i Kina är för närvarande organiserad på följande
sätt.

Ministern i Tokio, som därstädes biträdes av en legationssekreterare och en
kanslist, är jämväl ackrediterad i Peking. Vid beskickningen i sistnämnda
stad är fast placerad ett legationsråd, som under den tid, då ministern ej där
uppehåller sig, tjänstgör såsom t. f. chargé d’affaires. Därjämte finnes i
Shanghai ett lönat generalkonsulat, vid vilket från och med budgetåret 1926—
1927 är anställd en avlönad vicekonsul. Generalkonsuln och, vid förfall för
honom, vicekonsuln fungerar såsom konsulardomare.

Generalkonsulatet i Shanghai har vid de olika omorganisationer av utrikesförvaltningen,
som under det senaste kvartsseklet ägt rum, alltid ansetts böra
bibehållas.

Vad åter angår representationen i Peking föreslog 1923 års besparingskommitté
den därvarande legationsrådsbefattningens indragning under hänvisning
till att, efter vad det förefölle, Sveriges intressen i Kina för det dåvarande
skulle kunna fullt tillvaratagas av generalkonsulatet i Shanghai eventuellt
med bistånd av sändebudet i Japan. Det av kommittén framlagda förslaget,
till vilket bland andra Sveriges allmänna exportförening och kommerskollegium
gåvo sin anslutning, biträddes av Kungl. Maj:t i proposition nr 160 till 1924
års riksdag. Därvid anförde dåvarande ministern för utrikes ärenden dels
att det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke den i Tokio bosatte ministern
även under tider, då han icke uppehölle sig i Peking, kunde bibehålla sådan kontakt
med kinesiska regeringen, att icke hans frånvaro från platsen skulle avhålla
sagda regering från att i viktiga ärenden sätta sig i förbindelse med honom,
dels att en indragning av posten möjligen kunde försvaras därmed, att
Sverige i Kina representerades jämväl av generalkonsuln i Shanghai, vars distrikt
omfattade hela det kinesiska riket och vilken det ålåge att följa företeelserna
inom Kinas näringsliv och där stödja svenska kommersiella intressen.

Riksdagen ansåg sig emellertid ej kunna biträda Kungl. Maj:ts förslag om
indragning av här ifrågavarande befattning och anförde därvid i huvudsak följande.
Vid bedömandet av frågan borde särskild hänsyn tagas till de i Kina
rådande osäkra förhållandena, vilka gjorde, att förslaget om postens indragning
måste anses ägnat att väcka betänkligheter och att ett genomförande av
detsamma kunde komma att skada de svenska intressena därstädes. Därtill
komme, att posten i fråga vore så nyligen inrättad, att någon större erfarenhet
angående dess betydelse icke kunde hava vunnits och att dessförinnan någon
indragning av densamma icke torde böra äga rum. Även ur statsekono -

Beskickningen
i
Peking.

Kungl. Maj:ts proposition nr .50.

De sakkunnige.

misk synpunkt syntes tvivelaktigt, huruvida någon nämnvärd besparing skulle
komma att bliva följden av postens indragning, då givetvis mycket dryga resekostnader
komme att åsamkas statsverket genom upprepade resor mellan Tokio
och Peking.

Beträffande vår diplomatiska representation i Kina, vilken fråga upptagits
till prövning av de sakkunnige, hava herrar Höjer och Sjöborg efter framhållande,
att de skäl. som för mindre än fyra år sedan av riksdagen anförts mot legationsrådspostens
i Peking indragande, i väsentliga delar syntes kvarstå orubbade,
anfört följande.

»Härtill kommer, att efter allt att döma viktiga och invecklade förhandlingar
förestå mellan Kina och de europeiska makterna, däribland även Sverige,
rörande såväl främlingars ställning och rättigheter i allmänhet inom det kinesiska
riket som oek Kinas tullautonomi och därmed sammanhängande frågor av
betydelse för handeln och sjöfarten. Säkerligen torde Sverige komma att deltaga
i nämnda förhandlingar, till vilka dess anslutning till de s. k. Washingtontraktatema
av år 1922 berättiga oss tillträde, och vilkas resultat komme att
bilda grundvalen för handeln och samfärdseln i framtiden mellan Sverige och
det kinesiska riket. Vidare bör framhållas, att den mellan Sverige och Kina
den 2 juli 1908 avslutade handels- och sjöfartstraktaten sannolikt under nästa
år torde komma att bliva föremål för revision, vadan sålunda även i denna fråga
underhandlingar torde förestå mellan Sverige och Kina. Då sådana förhandlingar,
efter vad erfarenheten givit vid handen, kunna beräknas taga avsevärd
tid i anspråk, synes uppenbart, att, därest legationsrådsposten i Peking
indroges och förhandlingarna följaktligen måste i sin helhet föras genom den
i Tokio bosatte ministern, denne skulle nödgas vistas utom sitt huvudsakliga
verksamhetsområde under längre tid än som för handhavande av Sveriges intressen
inom detsamma kunde vara förmånligt, varjämte rese- och traktamentskostnader
för honom lätteligen komme att stiga till belopp, vilka väsentligen
skulle förminska den besparing, som kunde vinnas genom indragning av legationsrådsposten
i Peking.

Vidare torde böra framhållas, att, för skyddet av de talrika svenska missionärer,
som alltjämt äro verksamma i de nordliga delarna av Kina, det, efter
vad erfarenheten visat, torde vara av betydelse att äga en ständig representant
i Peking. På grund av avståndet torde nämligen generalkonsuln i Shanghai
svårligen kunna vara i tillfälle att bereda svenska undersåtar i nämnda
områden mera effektiv hjälp. I detta samband torde för övrigt böra omnämnas
ett av ministern i Tokio och Peking med instämmande av generalkonsuln i
Shanghai nyligen framlagt förslag, enligt vilket, med hänsyn till de stora distanserna
och de dåliga kommunikationerna i Kina, den konsulära ledningen i
detta lands norra provinser skulle läggas hos beskickningschefen i Peking och
följaktligen inom dessa områden upprättade konsulat lyda under beskickningen
och icke, såsom nu är fallet, under generalkonsuln.

Då sålunda starka skäl alltjämt kunna anföras för bibehållandet av nu förevarande
befattning, synes oss densamma icke böra indragas, med mindre sådant
oundgängligen påkallas av statsfinansiella hänsyn. Emellertid anse vi
oss böra i detta sammanhang tillägga, att enligt vår mening en indragning
av legationsrådsposten i Peking skulle från de svenska intressenas synpunkt
vara förenad med mindre betänkligheter än de indragningar av vår diplomatiska
representation i utlandet, som eljest ifrågasatts.»

Herr Bergendal, med vilken herr Nilsson i nu förevarande fråga instämt,
framhåller inledningsvis, att förutom de argument, som år 1924 anförts för

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

legationsrådspostens indragning, vissa nya skäl nu kunde åberopas. Sålunda
hade svenska generalkonsulatets i Shanghai möjligheter att tillvarataga vara
intressen i Kina ytterligare förbättrats, sedan numera därstädes funnes anställd
en lönad vicekonsul, vilken i händelse av behov även syntes kunna anlitas
för uppdrag utanför Shanghai. Herr Bergendal anför vidare:

»Vid frågans bedömande torde kostnadssynpunkten vara förtjänt av särskild
uppmärksamhet. Under budgetåret 1926—1927 utgjorde legationsrådets sammanlagda
löneförmåner bortåt 29,000 kronor, medan för ämbetsutgifter utgingo
mera än 6(,000 kronor, tillhopa alltså omkring 35,000 kronor. Härtill böra
läggas de högst avsevärda, med längre eller kortare tids mellanrum återkommande
kostnaderna för vederbörande befattningshavares resor och flyttningar
till och från Kina. Slutligen må påpekas, att, ehuru under de gångna åren
särskilt legationsråd varit placerat i Peking, sändebudets i Tokio tjänsteresor
dit varit så omfattande, att utgifterna därför under tiden 1922 till och
med budgetåret 1926—1927 uppgått till ett så betydande belopp som sammanlagt
omkring 29,000 kronor.

På grund av nu angivna olika skäl synes tillräcklig anledning föreligga att
föreslå indragning av ifrågavarande legationsrådstjänst, varigenom i varje fall
nyssberörda belopp av 35,000 kronor per år i löneförmåner och kanslikostnader
böra kunna inbesparas. Legationsrådspostens försvinnande skulle visserligen
med sannolikhet komma att medföra någon ökning i antalet resor till Peking,
som sändebudet i Tokio behövde företaga, men den utgift, som skulle
föranledas därav, lärer mer än uppvägas av de besparingar, som bleve följden
av att kostnaderna för legationsrådets ut- och hemflyttning komme att bortfalla.
»

De i ärendet hörda näringsorganisationerna avstyrka samtliga en indragning
av nu förevarande post.

Jernkontoret, Sveriges Allmänna Exportförening och Stockholms Handelskammare
åberopa därvid det tämligen stora avståndet mellan Peking och Tokio;
den i sistnämnda huvudstad bosatte ministerns besök i Peking, vilka i
händelse av legationsrådspostens indragning bleve mer än hittills av behovet
påkallade, måste på denna grund medföra dryga resekostnader.

Handelskammaren i Göteborg framhåller, att vår representation i Kina redan
vore så svag, att ytterligare indragningar svårligen kunde företagas utan
skada för de svenska intressena. De därstädes rådande oroliga förhållandena
syntes också, nödvändiggöra tillvaron av svensk representation, som med uppmärksamhet
kunde följa händelserna och, då möjlighet därtill gåves, ingripa
för skyddandet av svenska intressen.

Med understrykande av sistnämnda synpunkt har jämväl Kommerskollegium
förordat, att befattningen i fråga åtminstone tills vidare bibehölles.

De med uppehållande av en ständig diplomatisk representation i Kina förbundna
kostnaderna äro förhållandevis så betydliga, att postens vikt för bevakningen
av aktuella ekonomiska intressen knappast i och för sig kan anses tillTäckligt
motivera dess bibehållande. Men å andra sidan gälla fortfarande de
skäl, som av riksdagen anfördes mot det för några år sedan framställda förslaget
om postens indragning. Det kulturarbete, som från svenskt håll på
skilda områden utförts i Kina, synes förtjäna en uppoffring för bevarande i

Närings organisa tionerna.

Kommers

kollegium

Departe mentschefen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

möjligaste mån av detta arbetes frukter för framtiden; den där pågående omvälvningen
i de politiska förhållandena kan komma att äga en så omfattande
och djupt ingripande verkan, att de på nära håll böra följas även av oss; och
slutligen kan det anses betänkligt att i nuvarande läge försvaga skyddet för
därvarande svenskars liv och egendom.

På dessa skäl och med stöd av i övrigt under utredningarna åberopade motiv
stannar jag vid att förorda bibehållande av nu befintlig diplomatisk representation
i Kina.

Den av mig i det följande förordade vidgade befogenheten för Kungl. Maj :t
att verkställa omplacering av vissa befattningar inom utrikestjänsten skulle
medföra möjlighet att, om så befunnes lämpligt — exempelvis vid förflyttningar,
för ett ändamålsenligt anordnande av vikariatsförhållandena -— temporärt
förlägga legationsrådsbefattningen till beskickningen i Tokio, resp. den därstädes
nu placerade legationssekreteraretjänsten till Peking.

Vidgad möj- Enligt nuvarande, av 1921 års riksdag fastställda ordning, äro befattningarl9Kungl
na 1110111 den yttre representationen i allmänhet knutna till särskilda, i ortstillMaj:t
ntt läggsstaten angivna orter. Då denna bundenhet understundom visat sig föromplacering
ena^ me(i betydande olägenheter, framför allt därigenom att densamma nödav
vissa vändiggjort ett flertal i och för sig ej behövliga förflyttningar med därav
Ä föranledda rese- och flyttningskostnader för statsverket, medgav 1926 års riksrikesrepre-
dag på förslag av Kungl. Maj:t den modifikationen, att Kungl. Maj:t må
sentationen. göra de omflyttningar av befattningshavare i lönegraderna B 30, B 26 och
B 21 mellan de i staten för ortstillägg angivna platser, som i sammanhang med
befordringar kunna finnas påkallade, ävensom i sammanhang härmed inom
ramen för de i sagda stat angivna ortstilläggsbelopp göra de jämkningar i de
fastställda ortstilläggen, som må betingas av dylik omflyttning. Under åberopande
härav anförde jag vid anmälan inför Kungl. Maj:t den 7 sistlidne oktober
av frågan om merberörda sakkunniges tillsättande och innebörden av
deras uppdrag, att det med hänsyn till önskvärdheten av att kunna på smidigaste
sätt anpassa utrikesförvaltningens personal efter behovet vid varje
särskild tidpunkt syntes böra övervägas, om ej den möjlighet att verkställa
omplaceringar, som sålunda lagts i Kungl. Maj :ts hand, kunde ytterligare utvidgas.

De sak- De sakkunnige hava med avseende å denna del av sitt uppdrag gemensamt
kunnige. anfört följande:

»Vid behandlingen av detta spörsmål hava de sakkunnige diskuterat
möjligheten och lämpligheten av att övergiva det nuvarande systemet, som
bygger på olika befattningars fasta anknytning till vissa tjänsteorter samt att
i stället i anslutning till analogier från vissa främmande länder tillerkänna
Kungl. Maj :t rätt att, bortsett från chefstjänsterna vid beskickningar och konsulat,
fritt bestämma över personalens placering. Riksdagen skulle, om denna
ståndpunkt accepterades, allenast besluta om det totala antalet dylika befattningar
i olika tjänstegrader inom utrikesrepresentationen. I samband härmed
borde riksdagen lämpligen fastställa fullständiga ortstilläggsstater för skilda
beskickningar och konsulat att träda i tillämpning, allteftersom enligt Kungl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50. 63

Maj:ts beslut tjänstemän i resp. grader placerades å den ifrågavarande tjänstgöringsorten.

Emellertid torde åtminstone för närvarande tillräckliga skäl knappast föreligga
för en dylik genomgripande omläggning. Den nu fastställda planeringsplanen,
vilken är baserad på det mera konstanta behov av arbetskraft av olika
art, som kunnat förutses å olika tjänstgöringsorter, synes nämligen fortfarande
på ett i stort sett tillfredsställande sätt motsvara det föreliggande behovet.
Härtill kommer, att, såsom nyss nämndes, den ifrågasatta anordningen skulle
förutsätta uppgörandet av en betydligt utvidgad ortstilläggsstat. De nuvarande
ordinarie ortstilläggen, vilka i stort sett fastställts i anslutning till äldre
lönestater från första hälften av 1800-talet, motsvara emellertid ingalunda
tidsförhållandena. Eu omreglering har dock ännu icke ansetts böra ske utan
uppskjutits i avvaktan på inträdandet av mera stabila ekonomiska förhållanden
i olika delar av världen, och i stället har man tillgodosett behovet av ökade ortstillägg
genom provisoriska extra ortstillägg åt utrikespersonalen. Att av nyssberörda
anledning nu i vidgad omfattning skrida till upprättande av nya ortstilläggsstater
lärer under sådana omständigheter icke utan tvingande skäl
böra ifrågasättas.

Så mycket mindre anledning torde föreligga att för närvarande förorda ett
frångående av det nuvarande placeringssystemet, som det vill synas, att man
genom vissa smärre jämkningar inom systemets ram bör kunna i det väsentliga
ernå den större smidighet i avseende å personalens utnyttjande, som av
departementschefen åsyftas.

Såsom nyss påpekades, äger Kungl. Maj:t redan nu, enligt 1926 års riksdags
beslut, viss befogenhet att verkställa omflyttningar av befattningar i lönegraderna
B 30, B 26 och B 21. Förutsättning härför är dock, att omflyttningen
sker i sammanhang med befordringar’. Uppenbart är emellertid, att
även andra skäl kunna göra det önskvärt att, åtminstone för en begränsad
tidrymd, placera viss tjänsteman å ort, där enligt staten befattningshavare
i annan grad bör vara stationerad. Bland de orsaker, som — ensamma eller i
förening — må kunna påkalla ett tillfälligt frångående av den ordinära placeringsplanen,
må nämnas dels ökad arbetsbörda å viss beskickning, exempelvis
i samband med viktiga förhandlingar, dels viss tjänstemans särskilda förutsättningar
för någon föreliggande speciell arbetsuppgift, dels ock möjligheten
att genom en dylik åtgärd undvika en eljest ofrånkomlig rese- och flyttningskostnad.

För möjliggörande av dylika omplaceringar synes av riksdagen böra utverkas
medgivande för Kungl. Maj :t att göra omflyttningar av befattningar i
lönegraderna B 30, B 26 och B 21 mellan de i staten för ortstillägg angivna
platser, icke blott då i sammanhang med befordringar så må befinnas påkallat,
utan även eljest, då synnerliga skäl tala därför. Givetvis bör Kungl. Maj:t
också i fall av denna art äga att inom ramen för de i staten angivna ortstillläggsbelopp
göra de jämkningar i de fastställda ortstilläggen, som må betingas
av dylik omflyttning.»

I sitt särskilda utlåtande har herr Bergendal vidare anfört följande i anslutning
till de sakkunniges nu återgivna gemensamma uttalande:

»Nu behandlade undantag från den i allmänhet gällande planen för utrikespersonalens
fördelning mellan olika beskickningar och konsulat avse ett byte
av befattningar mellan tvenne anställningsplatser, då ju anställandet å en plats
av en befattningshavare i högre grad än den i staten angivna skulle motsvaras
av att å någon annan ort placeras en tjänsteman i sistnämnda grad, ehuru enligt
staten högre grad därstädes skulle komma till användning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Nä ringsorganisationerna.

Jämväl på ett annat sätt har riksdagen i vissa särskilda fall lämnat Kungl.
Maj:t bemyndigande att frångå den år 1921 fastställda placeringsplanen, nämligen
därigenom att viss befattning fått alternativt användas jämväl å annan
ort än den i den ursprungliga staten angivna. Sålunda medgavs år 1924, att
den i Helsingfors placerade vicekonsulsbefattningen finge flyttas till Moskva,
samt år 1925, att andre vicekonsulstjänsten vid generalkonsulatet i London
finge alternativt komma till användning å Irland.

En dylik valfrihet för Kungl. Maj:t synes också i vissa andra fall kunna
vara av värde. Särskilt må påpekas det åtminstone tidvis starka behovet av
legationssekreterarbiträde vid beskickningen i Bern samt önskvärdheten av att,
om sändebudet i Prag eller Warschau ackrediteras jämväl i Bukarest, möjlighet
finnes att under ministerns vistelse i Rumänien förstärka beskickningens
arbetskrafter genom anlitande av tjänsteman från närbelägen beskickning. Då
det inom möjligast vidsträckta gränser torde böra ligga i utrikesledningens
hand att avgöra, huru personalen vid varje särskild tidpunkt skall kunna häst
utnyttjas, synes fördenskull lämpligt utverka riksdagens medgivande, att legationssekreterarposten
i Berlin må kunna alternativt placeras i Bern, Prag
eller Warschau, liksom ock att legationssekreterarbefattningen i London må
kunna placeras i Paris.»

Sist återgivna, av herr Bergendal särskilt framställda förslag har herr Nilsson
biträtt med den modifikation, som betingades av hans i det följande angivna
förslag rörande indragning av beskickningen i Prag.

Herrar Höjer och Sjöborg ha å andra sidan i denna punkt anfört, att under
de sakkunniges överläggningar ifrågasatts, huruvida icke, i analogi med de av
herr Bergendal åberopade fallen, där alternativ placering av tjänstemän redan
medgivits av riksdagen, bemyndigande borde utverkas för Kungl. Maj:t att
använda legationssekreteraren i London jämväl i Paris, legationssekreteraren i
Berlin jämväl i Bern, Prag eller Warschau samt andre vicekonsuln i New York
även vid beskickningen i Washington. I anslutning härtill förklara nämnda
tvenne sakkunnige att då, enligt vad de inhämtat, arbetsbördan vid beskickningarna
i London och Berlin samt generalkonsulatet i New York icke för närvarande
tilläte en minskning av därvarande personal och så ej heller syntes
bliva förhållandet under en överskådlig framtid, den ifrågasatta undantagsbestämmelsen,
som sålunda syntes sakna praktisk betydelse, ej kunde av dem
förordas.

I nu förevarande organisationsfråga föreligga uttalanden från vissa av de i
ämnet hörda näringsorganisationerna.

Jernkontoret, Sveriges Allmänna Exportförening och Stockholms Handelskammare
göra sålunda det principuttalandet, att, bortsett från chefstjänsten
vid beskickningar och konsulat, åt Kungl. Maj :t borde lämnas obegränsad rätt
att fritt bestämma över den diplomatiska och konsulära personalen (i lönegraderna
B 30, B 26 och B 21) i utlandet.

Handelskammaren i Göteborg förklarar å sin sida, att ehuruväl handelskammaren
ansåge, att det skulle innebära icke oväsentliga fördelar, därest Kungl.
Maj:t medgåves rätten att verkställa omplacering av vissa tjänster inom den
yttre representationen, den dock icke för närvarande ville förorda vidtagandet
av mera genomgripande åtgärder i detta syfte vid det förhållandet, att nu be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50. 65

hövliga ändringar syntes kunna företagas med de redan gällande bestämmelserna.

Kommerskollegium har för sin del anslutit sig till vad herr Bergendal i
ämnet föreslagit.

I likhet med vad de sakkunnige gemensamt anfört finner jag det önskvärt,
att den Kungl. Maj :t redan tillkommande befogenhet att göra de omflyttningar
av befattningar i lönegraderna B 30, B 26 och B 21 mellan de i staten för
ortstillägg angivna platser, som i sammanhang med befordringar må finnas
påkallade, måtte utvidgas att gälla även då eljest synnerliga skäl tala därför.

Då ökad möjlighet till anpassning av tillgängliga arbetskrafter efter behovet
vid olika tidpunkter över huvud synes mig vara ett önskemål för beredande
av största möjliga effektivitet åt utrikesförvaltningen, kan jag vidare ej annat
än, i anslutning till herr Bergendals förslag, förorda att befogenhet gives
Kungl. Maj:t att alternativt använda legationssekreterarna vid beskickningarna
i London och Berlin vid beskickningarna i resp. Paris och Bern.

I detta sammanhang ber jag slutligen få erinra därom, att enligt vad som
angavs i statsrådsprotokollet för den 7 oktober 1927 merbemälda sakkunniges
undersökning jämväl borde omfatta frågan om grunderna för utgående expektansarvoden.

I skrivelse den 27 sistlidne december hava de sakkunnige anfört, att från
justitiekanslern numera förelåge ett av mig infordrat yttrande i frågan, huruvida
och under vilka omständigheter Kungl. Maj:t ägde rätt att enligt regeringsformens
§ 35 entlediga tjänsteman, som försatts i disponibilitet, samt att
med hänsyn till detta yttrandes innehåll intet utlåtande i berörda ämne torde
av de sakkunnige påkallas. Emellertid syntes dem frågan om grunderna för
utgående disponibilitetsarvoden innefatta även andra ämnen än det, som berördes
i justitiekanslerns ovannämnda yttrande. Ett utlåtande i dessa ämnen,
vilka delvis vore av grannlaga natur, torde emellertid för att tjäna det praktiska
syfte, som därmed avsetts, kräva ingående och tidsödande undersökningar.
Med hänsyn därtill att, enligt direktiven, de sakkunniges uppdrag
borde vara slutfört i så god tid, att resultatet därav kunde beaktas i statsverkspropositionen
till instundande riksdag, hade de sakkunnige icke medhunnit
att verkställa nämnda undersökningar.

Då jag funnit det vara synnerligen önskvärt, att nu förevarande spörsmål blir
föremål för en ingående och allsidig undersökning, har jag för avsikt att inom
den närmaste tiden vidtaga åtgärder i sådant syfte.

Ordinarie förslagsanslaget beskickningar och konsulat, vilket är uppfört i
riksstaten för budgetåret 1927—1928 med ett belopp av 1,625,800 kronor, fördelar
sig å

dels stat för avlöning utom ortstillägg innefattande följande poster:

avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag ........kronor 811,500

vikariatsersättningar samt lönefyllnad till vissa konsulsbefatt ningar,

förslagsanslag .............................. » 18,000

Bihang till riksdagens protokoll 1988. 1 saml. ko häft. (Nr 50.) 5

Kommers kolleginm.

Departe mentschefen.

Expektans arvoden.

De sakkunnige.

Departe mentschefen.

Kostnads beräk ningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

expektansarvoden, förslagsanslag ........................ kronor 75,000

dels ock stat för ortstillägg .......................... » 717,300

jämte tillägg till ortstillägg åt vissa kanslister ............ » 4,000

Vid bifall till de förslag, jag i det föregående förordat, skulle posten avlöningar
till ordinarie tjänstemän minskas genom indragning av tvenne befattningar
i lönegraden B 30 (1 legationsråd och 1 konsul) samt ökas genom upprättande
av en sändebudsbefattning i lönegraden A 2.

Vid beräkningen av nu förevarande anslagspost har man hittills utgått från
att samtliga kapslistbefattningar inom utrikesrepresentationen skulle vara besatta
med tjänstemän i lönegraden B 16. Som tvenne av dessa tjänster för
närvarande enligt Kungl. Maj:ts beslut tillhöra lönegraden B 12, torde en
motsvarande minskning av anslagsbeloppet kunna ske. Under nu angivna förutsättningar
bör anslagsposten för nästinstundande budgetår beräknas till
sammanlagt 801,600 kronor.

Med avseende å anslagsposten till ortstillägg skulle berörda organisationsförändringar
medföra dels en minskning med 11,700 kronor, dels en höjning
med 13,800 kronor. Vid bifall från statsmakternas sida till det förslag om
inköp av beskickningshus i Bryssel, som jag bär för avsikt att i det följande
för Kungl. Maj :t framlägga, torde en reglering av det till sändebudet i nämnda
stad utgående ortstillägg erfordras. Den förmån av fri bostad, som genom
ett förvärv av ifrågavarande fastighet skulle beredas nämnda sändebud, torde
böra föranleda en minskning med 4,000 kronor av berörda ortstillägg från
9,000 kronor, med vilken summa det för närvarande utgår, till 5,000 kronor.
I samband härmed torde emellertid sändebudet böra tillerkännas bidrag till
fastighetens uppvärmning och belysning med 1,500 kronor. Slutligen anser
jag mig böra framhålla, att den ersättning för uppvärmning och belysning av
beskickningshuset i Paris, som nu med 3,000 kronor utgår till sändebudet därstädes,
i betraktande av rådande priser å bränsle och lyse visat sig vara otillräcklig
för sitt ändamål; det synes mig följaktligen ofrånkomligt att ifrågavarande
ersättning höjes till 4,000 kronor.

Under åberopande av vad jag under denna punkt anfört får jag hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels bestämma antalet befattningshavare å ordinarie stat för
beskickningar och konsulat på nedanstående sätt:

Befattningshavare å ordinarie stat för beskickningar och

konsulat.

Lönegrad

11 sändebud ............................ A 3

8 sändebud ............................ A 2

7 generalkonsuler ...................... A 2

6 legationsråd .......................... B 30

6 konsuler ............................ B 30

Kungl. Maj:ts proposition nr 50. 67

4 förste legationssekreterare .............. B 26

8 vicekonsuler .......................... B 26

3 andre legationssekreterare .............. B 21

3 andre vicekonsuler .................... B 21

17 förste kanslister eller kanslister.......... B 16

eller B 12

■dels godkänna följande stat för beskickningar och konsulat,
att tillämpas från och med den 1 juli 1928:

Stat för avlöning utom ortstillägg.

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag
.............................. kronor 801,600

Vikariatsersättningar samt lönefyllnad till

vissa konsulsbefattningar, förslagsanslag .. » 18,000

Expektansarvoden, förslagsanslag . ........ . » 75,000

Summa kronor 894,600

dels godkänna följande stat för ortstillägg, att tillämpas från
och med den 1 juli 1928:

Belgien.

Bryssel:
Sändebud

Stat för ortstillägg.

kronor 5,000

Danmark och Island.

Köpenhamn:

Sändebud ........................ » 10,800

Förste legationssekreterare .......... » 2,000

Vicekonsul ........................ » 2,000

Kanslist .......................... » —

Estland.

Reval:

Konsul r.......,.. .r,............... » 6,600

Finland.

Helsingfors:

Sändebud ........................ » 10,800

Förste legationssekreterare .......... » 2,000

Vicekonsul (alternativt med placering i

Ryssland) r.- o. . . .i. .■ » 2,000

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Frankrike.

Paris:

Sändebud ........................ kronor

Legationsråd ...................... »

Kanslist .......................... »

Rouen:

Konsul .......................... »

Italien, Grekland.

Rom:

Sändebud ........................ »

Nederländerna.

Haag:

Sändebud ........................ »

Legationssekreterare .............. »

Rotterdam:

Vicekonsul .......................i. »

Norge.

Oslo:

Sändebud ........................ »

Förste legationssekreterare .......... »

Ryssland.

Moskva:

Sändebud ................,....... »

Legationsråd ...................... »

Kanslist .......................... »

Leningrad:

Konsul .......................... »

Schweiz.

Bern:

Sändebud ........................ »

Spanien, Portugal.

Madrid:

Sändebud ........................ »

Kanslist .......................... »

Storbritannien och Irland.
London:

Sändebud ........................ »

Legationsråd ...................... »

Legationssekreterare (alternativt med
placering vid beskickningen i Paris) »

30,600

6,100

1,900

5,100

5,800

17,400

3,800

10,800

2,000

30,600

6,600

2,000

8,100

13,800

9,000

1,900

45,000

6,600

4,800

Kungl. Maj:ts proposition nr 50. 69

Kanslist .......................... kronor 2,000

Generalkonsul .................... » 14,400

Vicekonsul ........................ » 3,800

Andre vicekonsul (alternativt med placering
på Irland) ..... » 3,800

Kanslist .......................... » 2,000

Turkiet, Bulgarien.

Konstantinopel:

Sändebud ........................ » 9,000

Tyska riket.

Berlin:

Sändebud ........................ » 23,400

Legationsråd ...................... » 5,100

Legationssekreterare (alternativt med

placering vid beskickningen i Bern) » 3,800

Kanslist .......................... » 1,800

Hamburg:

Generalkonsul .................... » 7,400

Vicekonsul ........................ » 3,300

Liibeck:

Konsul ........... » 4,100

Österrike, Ungern, Serbokroatoslovenska staten.

Wien:

Sändebud ..........i.....i......... » 13,800

Brittiska Sydafrika.

Kapstaden:

Generalkonsul .................... » 11,400

Brittiska Nordamerika.

Montreal:

Generalkonsul .................... » 16,400

Kanslist ........................... » 4,500

Förenta Staterna.

Washington:

Sändebud ........................ » 35,000

Legationsråd ...................... » 7,600

Kanslist .......................... » 4,500

New York:

Generalkonsul .................... » 18,400

Vicekonsul ........................ » 6,800

Andre vicekonsul .................. » 5,000

Kanslist .......................... » 4,500

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Chicago:

Konsul .......................... kronor 12,100

Kanslist ---- » 4,500

Minneapolis:

• Vicekonsul ........................ » 6,800

Omaha:

Yicekonsul ........................ » 6,800

San Francisco:

Konsul .......................... » 12,100

Kanslist .... » 4,500

Mexico, Centralamerika, Väst-Indien, Övre Sydamerika.
Mexico:

Sändebud ......,................... kronor 22,400

Kanslist .......................... » 4,500l

Argentina, Chile, Uruguay, Paraguay.

Buenos Aires:

Sändebud ........................ » 36,000

Kanslist .......................... » 4,50g1

Brasilien.

Rio de Janeiro:

Sändebud .................... » 30,000

Kanslist .......................... » 4,50g1

Japan, Kina.

Tokio:

Sändebud ........................ » 30,000

Legationssekreterare ................ » 6,600

Kanslist .......................... » 4,50g1

Peking:

Legationsråd ...................... » 12,000

Shanghai:

Generalkonsul .................... » 19,400

Vicekonsul ........................ » 6,600

Brittiska Australien.

Sydney:

Generalkonsul .................... » 14,400

Kanslist .......................... » 4,500

Summa ortstillägg kronor 715,400
Tillägg till ortstillägg åt vissa kanslister » 4,000

Summa kronor 719,400.

Ytterligare 1,000 kronor om kanslisten äger tillräcklig kännedom i landets språk.

Kungl. Maj :ts proposition nr 50.

Anm. 1. Sändebuden i Bryssel, Köpenhamn, Helsingfors,
Paris, Rom, Oslo, Madrid, London, Konstantinopel, Berlin och
Washington samt generalkonsuln i Hamburg åtnjuta fri bostad.

Dessutom utgår till nu nämnda tjänstemän ersättning för
uppvärmning och belysning av vederbörande beskickningsresp.
konsulathus med följande belopp, nämligen

1,500 kronor för sändebudet	i Bryssel,
1,500		»		» Köpenhamn,
4,000	»		»	» Helsingfors,
4,000	»	2>	»	» Paris,
1,200	>	»		» Rom,
2,400		>	>	» Oslo,
2,000		»		» Madrid,
3,000		»	»	» London,
2,000	»	»	>	» Konstantinopel,
4,000	»	1		» Berlin,
3,000		»		» Washington,
1,600			generalkonsuln i Hamburg,

varjämte 5,000 kronor för enahanda ändamål avses för statens
fastighet i Leningrad.

Anm. 2. Ortstillägg för beskickningschef, som icke åtnjuter
fri bostad, samt för generalkonsuln i Shanghai avser även
kostnaden för kanslilokal.

dels medgiva Kungl. Maj:t att göra omflyttningar av befattningar
i lönegraderna B 30, B 26 och B 21 mellan de i
staten för ortstillägg angivna platser, då så må befinnas påkallat
i sammanhang med befordringar eller då eljest synnerliga
skäl tala därför, ävensom i samband härmed inom ramen
för de i sagda stat angivna ortstilläggsbelopp göra de jämkningar
i de fastställda ortstilläggen, som må betingas av dylik
omflyttning,

dels ock sänka det ordinarie förslagsanslaget beskickningar
och konsulat

nu .......................... kronor 1,625,800

med ........................ » 11,800

till .......................... » 1,614,000.

2. Arvoden och ortstillägg åt viss extra personal i ntrikes representati

onen.

[3.] Från extra förslagsanslaget med ovanstående rubrik bestridas för närvarande
avlöningarna åt sändebuden i Riga, Reval och Kovno, Warschau, Prag
samt Bukarest, Athén och Belgrad, generalkonsulerna i Calcutta och Batavia

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Beskickningen
i
Bukarest,
Athén och
Belgrad.

De sakkunnige.

samt tre förste legationssekreterare utan fast placering, nu förlagda till beskickningarna
i Rom, Buenos Aires och Rio de Janeiro samt Riga, Reval och
Kovno, ävensom slutligen kanslisterna vid beskickningen i Warschau och vid
generalkonsulaten i Calcutta och Batavia.

Ministerposten i Bukarest upprättades år 1921. Dess innehavares verksamhetsområde
omfattar förutom Rumänien tillika Grekland och Jugoslavien. Den
extra förste legationssekreterarebefattning, vilken år 1921 upprättades vid
Bukarestbeskickningen och vars innehavare stationerades i Athén samt därstädes
fungerade såsom chargé d’affaires i ministerns frånvaro, indrogs genom
1924 års riksdagsbeslut.

I sitt gemensamma utlåtande hava herrar Höjer och Sjöborg beträffande
denna beskickning inledningsvis erinrat därom, att de i samband med förslaget
om återupprättandet av ministerposten i Wien förordat, att innehavaren därav
borde ackrediteras jämväl i Jugoslavien. Sedan nämnda land sålunda avskilts
från ministerns i Bukarest verksamhetsområde, återstode att undersöka frågan
om behovet av svensk representation i Rumänien och Grekland.

I sådant hänseende framhålla nämnda sakkunnige till en början, att utvecklingen
av de politiska förhållandena i sydöstra Europa, där så många stridiga
intressen sammanstötte, kunde bliva av genomgripande betydelse för det allmänna
läget i hela vår världsdel och särskilt i dess östra hälft. Ur politisk synpunkt
syntes det därför vara av stor vikt att i Bukarest bibehålla en representant,
som hade tillfälle att på nära håll följa utvecklingen i här avsedda länder.
.Vidare anföres:

»Även hänsyn till Sveriges handels- och sjöfartsintressen synas i viss grad
peka i samma riktning.

Sålunda uppgick värdet av den svenska exporten till Rumänien under år
1926 till 1,460,796 kronor. Huvudposterna i denna export utgöras av skodon
(omkring 402,000 kronor), kautschukarbeten (omkring 308,000 kronor) samt
maskiner av olika slag (omkring 537,000 kronor). Därtill kommer, att, efter
vad för de sakkunnige upplysts, vissa svenska företag alltjämt sträva att erhålla
handelskoncessioner i Rumänien. De ovan återgivna exportsiffrorna äro
visserligen, relativt taget, mindre betydande. Vid den föreliggande frågans bedömande
torde emellertid ej böra förbises, att därest kommersiella förbindelser
med Rumänien överhuvud skola kunna underhållas och utvecklas, stödet av en
diplomatisk representant i landet svårligen lärer kunna undvaras.

Beträffande Grekland synas våra handels- och sjöfartsförbindelser med detta
land vara stadda i en hoppgivande utveckling. I sådant avseende må nämnas,
att ett svenskt rederi underhåller regelbunden ångbåtsförbindelse med grekiska
hamnar. Värdet av Sveriges export till Grekland under fjolåret utgjorde
3,753,122 kronor. De förnämsta exportartiklarna voro trävaror (444,000 kronor),
papper och pappersmassa (1,317.000 kronor), tändstickor (1,086,000
kronor) samt maskiner av olika slag (554,000 kronor). Även för Greklands
vidkommande har stödet av en diplomatisk representation för exporten visat
sig vara av värde.

På de grunder, som ovan anförts, anse vi Sveriges intressen kräva att i Bukarest
fortfarande finnes placerad en minister, vilkens verksamhetsområde bör
omfatta, förutom Rumänien, jämväl Grekland.

Ett ytterligare skäl, som starkt talar för en sådan anordning, förefinnes i
den omständigheten att, om ministerposten i Bukarest indroges, det skulle bliva

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

förenat med betydande svårigheter och olägenheter att till annan eller andra
ministrars verksamhetsområden hänföra de länder, varom nu är fråga.^Det har
visserligen ifrågasatts, att i Rumänien skulle kunna ackrediteras någondera
av ministrarna i Prag, Warschau eller Konstantmopel ävensom att Grekland
skulle kunna läggas antingen till ministerns i Konstantinopel eller till ministerns
i Rom verksamhetsområde. Mot de sålunda ifrågasatta anordningarna
kunna emellertid befogade invändningar göras.

Vad först angår möjligheten att i Bukarest ackreditera endera av ministrarna
i Prag eller Warschau skulle en sådan anordning tydligen bliva helt otillfredsställande
med hänsyn till frånvaron av underordnad diplomatisk personal
vid beskickningarna i sistnämnda tvenne huvudstäder. Såsom på annat ställe
berörts, torde ett oavvisligt behov förefinnas av en permanent representant i
Prag, och det lärer icke från något håll hava ifrågasatts, att icke detsamma
skulle vara fallet jämväl i Warschau. Under sådana förhållanden är det uppenbart,
att vederbörande minister icke, utan att våra intressen i Tjeckoslovakien,
respektive Polen, därigenom bleve avsevärt lidande, skulle kunna annat
än under synnerligen kort tid årligen uppehålla sig i Bukarest. Följaktligen
komme vår representation därstädes att bliva av huvudsakligen nominell karaktär,
en anordning, som emellertid med hänsyn till vad förut anförts rörande
betydelsen av våra intressen i Rumänien måste bestämt avstyrkas.»

En oeftergivlig förutsättning för förverkligandet av något av nyssnämnda
alternativ syntes alltså, enligt vad nämnda tvenne sakkunnige vidare anföra,
vara, att i Bukarest anställdes en legationssekreterare, vilken kunde tjänstgöra
såsom chargé d’affaires därstädes och jämväl fungera såsom vederbörande ministers
ställföreträdare under dennes frånvaro från Prag, respektive Warschau.
Det hade i detta samband ifrågasatts, huruvida icke för sådant ändamål kunde
disponeras den vid beskickningen i Berlin placerade legationssekreteraren, men,
såsom herrar Höjer och Sjöborg i annat sammanhang framhållit, syntes en
dylik minskning av personalstyrkan vid beskickningen i Berlin icke vara genomförbar.
Det skulle följaktligen bliva erforderligt att i Bukarest upprätta
en ny förste legationssekreterarepost. I överensstämmelse med vad som i samband
med behapdlingen av representationen i Wien och Prag anförts angående
den prestigeminskning, som en anordning av dylikt slag ej kunde undgå att
medföra, och då den därav föranledda utgiftsminskningen för statsverket ej
kunde beräknas överstiga 8,000 kronor, kunde ej heller denna utväg anbefallas.
Herrar Höjer och Sjöborg anföra vidare:

»Vidkommande därefter möjligheten att ministern i Konstantinopel, vilkens
nuvarande verksamhetsområde utgöres av Turkiet och Bulgarien, skulle ^kunna
ackrediteras även i Bukarest, må till en början erinras därom, att 1923 års besparingskommitté
föreslog, att till ministerns i Konstantinopel verksamhetsområde
måtte hänföras jämväl Rumänien, Grekland och Jugoslavien. Då Kungl.
Maj :t i proposition nr 160 till 1924 års riksdag förklarade sig icke kunna
biträda kommitténs ifrågavarande förslag, anfördes såsom skäl härför bl. a.
ovissheten om, huruvida Konstantinopel komme att förbliva Turkiets huvudstad
eller turkiska regeringen alltjämt skulle bibehålla sitt säte i Angöra,
varifrån det i varje fall icke skulle bliva möjligt för en svensk representant att
överblicka förhållandena i de andra Balkanländerna.

Det skäl, som sålunda för fyra år sedan anfördes mot tanken på en utvidgning
av beskickningens i Konstantinopel verksamhetsområde, torde fortfarande
äga sin giltighet, även om, såsom nu ifrågasatts, utvidgningen skulle
avse allenast Rumänien.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Enligt de upplysningar, som stå till buds, synes nämligen Angöra komma
att förbliva Turkiets huvudstad. De flesta av de stater, som i nämnda land
underhålla diplomatisk representation, ha redan överflyttat eller stå i begrepp
att överflytta densamma från Kon stan tinopel till Angöra; de övriga staterna
väntas i allmänhet komma att efter längre eller kortare tid följa exemplet.
Därest så sker, lärer väl samma anordning efter all sannolikhet vidtagas av
Sverige. Under sådana förhållanden torde ministern i Turkiet icke kunna
med denna sin befattning förena ministerposten i Rumänien, därest representationen
i sistnämnda land avses att vara annat än rent nominell. I samma
riktning verkar ock det förhållande, att våra intressen i Turkiet befinna sig
i en så stark tillväxt, att de allt fullständigare torde komma att taga ministerns
tid och arbetskraft i anspråk.

I händelse av ministerpostens i Bukarest indragning lärer dessutom ordnandet
av en tillfredsställande representation i Grekland bliva måhända än
vanskligare än för Rumäniens vidkommande. I första hand torde sålunda -—-frånsett vad som i det föregående anförts mot en utvidgning av ministerns i
Turkiet och Bulgarien verksamhetsområde — vägande erinringar jämväl av
politisk natur kunna framföras mot en kombination av ministerposterna i Konstantinopel
och Athén.

Vad åter angår möjligheten att ackreditera ministern i Rom jämväl i Grekland,
skulle även en sådan anordning vara ägnad att i åtskilliga hänseenden
f ramkalla betänkligheter av politisk art, på vilka vi emellertid av lätt begripliga
skäl icke anse oss böra närmare ingå. Vidare bör framhållas, att beskickningens
i Rom arbetsuppgifter — särskilt med hänsyn till att i Italien,
i motsats till vad som gäller i fråga om övriga stormakter, icke finnes någon
lönad svensk konsul — äro så omfattande, att den därvarande personalen, som
förutom ministern utgöres allenast av en extra förste legationssekreterare,
svårligen kan åläggas att handhava vården av de svenska intressena i ytterligare
ett land Härtill kommer att, enär våra handels- och sjöfartsförbindelser
med Grekland, såsom förut framhållits, synas vara stadda i en hoppgivande
utveckling, det vore synnerligen önskvärt, att en svensk representant
hädanefter vistas i Athén ej endast tillfälligt utan under en mera avsevärd
tid ärligen. Möjligheten för vare sig ministern eller legationssekreteraren i
Kom att under längre tider vistas i Grekland, utan att därigenom våra intressen
i Italien bleve i avsevärd mån lidande, måste emellertid på ovan anförda
grunder anses utesluten. Däremot skulle — då beskickningens i Bukarest
arbetsuppgifter givetvis äro mindre omfattande än beskickningens i Rom
och under förutsättning att, såsom ovan tillstyrkts, Jugoslavien avskiljes från
ministerns i Bukarest verksamhetsområde — någon större svårighet ej möta
or sistnämnda minister, vilken såsom biträde har en legationssekreterare över
stat att uppehalla sig i Grekland betydligt längre tid än förut kunnat vara
fallet. Det forhallande att restiden mellan Rom och Athén är något kortarei
an mellan sistnämnda stad och Bukarest torde vid denna frågas bedömande,
endast vara av helt underordnad betydelse.

Vad som sålunda anförts rörande de svårigheter och olägenheter, som skulle
vara forbundna med ett överförande till annan beskicknings verksamhetsom].
±-7are 8}% ^Gimanien eller GTckland, synes i förening med de här ovan

amlagda positiva skalen för bibehållandet av en för nämnda länder gemensam
beskickning vara sa tungt vägande, att vi icke anse oss kunna tillråda en
indragning av forevarande ministerbefattning.»

Herr Bergendal har i samma fråga inledningsvis erinrat om att redan 1923
års besparingskommitté förordat indragning av sändebudsbefattningen i Bukarest,
Belgrad och Athén, vilken borde kunna sammanslås med beskicknings -

Kungl. Mai ds proposition nr 50.

chefsposten i Turkiet. Vid frågans behandling i proposition nr 160 till 1924
års riksdag hade dåvarande ministern för utrikes ärendena icke i och för sig
framställt någon invändning mot den ifrågasatta indragningen. Tvärtom
hade han framhållit, att spörsmålet om ordnandet av den diplomatiska representationen
hos staterna i Sydöst-Europa sedan länge varit föremål för överväganden
inom utrikesdepartementet i syfte att genomföra en effektiv, men såvitt
möjligt mindre kostsam organisation än den dåvarande. De politiska motsättningar,
som alltjämt rådde mellan de sydösteuropeiska staterna, kunde
emellertid ej lämnas åsido, när det gällde att bedöma möjligheterna för Sverige
att hos dessa stater låta sig företrädas av en och samma representant. Departementschefen
hade därför icke ansett sig för det dåvarande kunna förorda
det väckta förslaget.

Herr Bergendal anför vidare, att icke heller nu den av 1923 års besparingskommitté
framkastade tanken på en beskickning, omfattande samtliga fem
Balkan-länder, Turkiet, Bulgarien, Rumänien, Jugoslavien och Grekland, lämpligen
syntes kunna realiseras. Bortsett från politiska och andra betänkligheter
syntes redan det ifrågasatta beskickningsområdets storlek utgöra en vägande
erinran mot en dylik anordning. Det gällde fördenskull att undersöka,
huruvida andra kombinationer kunna låta sig genomföras.

Herr Bergendal, vilken, som i det föregående redan omnämnts, förordat
Jugoslaviens överförande till ministerns i Wien verksamhetsområde, anför
därefter vidare:

»I samband med de vid 1924 års riksdag beslutade organisationsändringarna
indrogs den i Athén placerade extra förste legationssekreterarebefattningen,
som organisatoriskt var knuten till den till Bukarest förlagda beskickningen.
Efter denna tidpunkt saknar Sverige alltså någon i Grekland stationerad
lönad representant. Större effektivitet synes emellertid kunna givas åt vår
representation i Grekland, om ministern i Rom i stället för sändebudet i
Bukarest ackrediteras därstädes. Vid Rom-beskickningen finnes nämligen
för närvarande en av utrikesförvaltningens tre extra förste legationssekreterare
stationerad, medan beskickningen i Bukarest saknar annan tjänsteman å stat
än beskickningschefen själv. Förstnämnda beskickning bör sålunda hava
större möjligheter än beskickningen i Bukarest att vid förefallande behov sända
någon beskickningsmedlem till Grekland. Härtill kommer, att restiden mellan
Rom och Athén (via Brindisi—Pireus) är allenast omkring två dygn, mellan
Bukarest och Athén (via Konstansa—Konstantinopel) däremot nära tre
dygn. Att betänkligheter av politisk art att förena Italien och Grekland
inom samma beskickningsområde icke böra möta, torde få anses framgå därav,
att norske ministern i Italien för närvarande är ackrediterad även i Athén.

Vad slutligen Rumänien beträffar skall givetvis icke förnekas, att där
liksom var som helst annorstädes förefintliga svenska intressen böra kunna
bättre tillvaratagas, om en utsänd representant finnes i landet än om så
ej är fallet. Våra intressen inom ifrågavarande område synas emellertid
knappast vara av den betydenhet, att de oundgängligen påkalla en lönad representation
på platsen. I detta sammanhang kan förtjäna påpekas, att Danmark
representeras i Bukarest av i annat land bosatt minister och Norge
allenast av en honorär generalkonsul. Å andra sidan skulle en indragning
av beskickningen, vilken drager en årlig kostnad av omkring 45,000 kronor,
vartill komma ministerns rese- och flyttningskostnader, medföra en avsevärd
besparing för statsverket.

Kungl., Maj:ts proposition nr 50.

Närings organisa tionerna.

Om ministerposten i Rumänien ej vidare bibehålies, synes — bortsett från
möjligheten av en sammanslagning med beskickningen i Turkiet, vilken möjlighet
också torde kunna tagas under övervägande — det ligga närmast
till bands att i Bukarest ackreditera antingen sändebudet i Warschau,
på sätt Danmark tidigare haft sin representation ordnad och Finland i dagarna
beslutat, eller ock sändebudet i Prag. Av dessa två alternativ, som
båda förefalla fullt acceptabla, synes det sistnämnda, bland annat ur synpunkten
av resp. beskickningars arbetsbörda, vara att föredraga. Om, därest
endera av dessa utvägar väljes, behov av arbetsförstärkning vid vederbörande
beskickning skulle anses föreligga under de tider, då beskickningschefen
skulle behöva uppehålla sig i Bukarest, lärer detta behov kunna fyllas genom
att åtminstone temporärt placera legationssekreteraren i Berlin till
tjänstgöring i Prag resp. Warschau.»

Herr Nilsson gör i sitt utlåtande gällande, att våra intressen i Rumänien
icke vore av den art eller den omfattning, att de motiverade en självständig
beskickning. Till följd härav borde ministerposten i Bukarest indragas och
ministern i Warschau i stället därstädes ackrediteras — en anordning, som,
enligt vad herr Nilsson framhåller, användes inom Danmarks, Finlands, Estlands,
Lettlands och Cubas utrikesrepresentation. Besparingen för statsverket
skulle, enligt en på kostnaderna under budgetåret 1926—1927 grundad
beräkning, uppgå till omkring 45,000 kronor, vilket belopp dock finge reduceras
genom ministerns i Warschau resekostnader samt genom utgiften för anställandet
vid beskickningen i sistnämnda stad av en andre legationssekreterare
i och för förstärkning av arbetskraften därstädes. Herr Nilsson, som i
likhet med övriga sakkunnige ansett Jugoslavien böra hänföras till ministerns
i Wien verksamhetsområde, anför beträffande Grekland, att detta land, varest
vissa mera avsevärda möjligheter för svensk verksamhet erbjöde sig, lämpligast
syntes kunna hänföras till den lättskötta beskickningen i Rom, helst
som kommunikationerna mellan Rom och Athén vore jämförelsevis snabba.

Jernkontoret, Sveriges Allmänna Exportförening och Stockholms Handelskammare
hava i detta ämne anfört:

»Då Rumänien efter världskriget i olika avseenden erbjuder intresse från
svensk synpunkt, få vi förorda bibehållandet av ministerposten i Bukarest
i överensstämmelse med den linje, som inom de sakkunniga företrätts av
herrar Höjer och Sjöborg. Till denna beskickning synes Grekland sålunda
böra alltjämt hänföras. Härutöver vilja vi även föreslå, att den vid beskickningen
i Rom å extra stat uppförda förste legationssekreterarebefattningen
överflyttas till Athén, för att dess innehavare där må kunna tjänstgöra
såsom chargé d’affaires. Då under de senaste åren i svenska affärskretsar
intresset för Grekland otvivelaktigt ökats och detta land ur flera synpunkter
erbjuder goda möjligheter för vår export, anse vi det nämligen vara av behovet
påkallat att få en fast svensk representant i Athén, så mycket mera som
denna stad under senare år kraftigt utvecklats. Härvid bör även komma i
betraktande, att en direkt reguljär svensk ångbåtslinje förmedlar våra förbindelser
med Grekland.»

Från Handelskammaren i Göteborg föreligger följande uttalande:

»Rörande Sveriges representation i staterna på Balkanhalvön vill Handelskammaren
hava anfört, att, enligt Handelskammarens uppfattning, det lig -

Kungl.. Maj:ts proposition nr 50.

ger mycken vikt uppå, att densamma icke försvagas eller försämras. Under
de osäkra förhållanden, som där ännu äro rådande, är det en nödvändighet
för de svenska köpmän, vilka i icke obetydlig omfattning driva handel
på dessa stater, att hava tillgång till myndigheter, som kunna med auktoritet
åtaga sig deras sak, samtidigt som erhållandet av säkra informationer därifrån,
icke minst om de statliga åtgärderna, är av stor betydelse för vidare
utvidgning av vår marknad. Handelskammaren vill därför för sin del avstyrka
indragandet av beskickningen i Bukarest och förorda, att med denna
även förenas representationen i Athén, då, åtminstone ur kommersiell synpunkt
sett, det är antagligt, att beskickningen i Bukarest är bättre ägnad att därstädes
företräda svenska intressen än beskickningen i Rom.»

Skånes Handelskammare framhåller, att enligt samstämmiga uppgifter från
flera industriföretag, vilka bedreve export på Balkanländerna ävensom på de
österrikiska successionsstaterna, dessa företag vid upprepade tillfällen haft
utomordentlig nytta av därvarande utrikesrepresentation. Samtidigt hade vitsordats,
att exportmöjligheterna på dessa länder vore av den art, att ett försvagande
av representationen där närmast vore att betrakta som ett missgrepp.
Handelskammaren ville därför förorda, att beskickningen i Bukarest
bibehölles med område, omfattande Rumänien och Grekland.

Kommerskollegium har, under åberopande av näringsorganisationernas enhälliga
avstyrkande av beskickningens i Bukarest indragande, förklarat sig
ej heller kunna förorda en sådan åtgärd. Jämväl från enskilda större industriföretags
sida, vilka hade intressen på de rumäniska och grekiska marknaderna,
hade med synnerligt eftertryck betonats vikten för vårt lands prestige
och exportintressen av att icke något försvagande skedde av den nuvarande officiella
representationen i dessa länder. Därest beskickningen i Bukarest bibehölles,
syntes enligt kollegii uppfattning, i enlighet med vad som hittills varit
fallet, även Grekland böra hänföras till beskickningens verksamhetsområde.

Kollegium, som hänvisat till nedanstående statistiska uppgifter rörande
handelsutbytet med Rumänien och Grekland, framhåller vidare att, enligt
vad kollegium hade sig bekant, handelsförbindelserna och avsättningen av
svenska industriprodukter på ifrågavarande länder befunne sig i en lovande
utveckling.

Handelsutbytet med Rumänien och. Grekland.

Rumänien.

1922

1923

1924

1925

1926

Införsel till Sverige:

Värde i 1 000 kronor . . .

% av hela importvärdet . .

. . 10
. . O.ooo

0.001

1,124

0.08

1,477

0.10

1,884

0.13

införsel från Sverige:

Värde i 1000 kronor . . .

% av hela exportvärdet . .

. . 857
. . 0.07

606

0.05

582

0.05

1,665

0.12

1,461

0.10

Grekland.

Införsel till Sverige:

Värde i 1 000 kronor . . .

% av hela importvärdet . .

. . 3,542
. . 0.32

3,288

0.25

5,822

0.41

6,029

0.42

6,881

0.46

Utförsel från Sverige:

Värde i 1000 kronor . . .

% av hela exportvärdet . .

. . 3,239
. . 0.28

3,477

0.30

4,734

0.38

4,881

0.36

3,753

0.26

Kommers kollegium.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Departe mentschefen.

Under förutsättning av bifall till härförut — i visst samband med upprättandet
av ministerpost i Wien — förordad omläggning av vår representation
i sydöstra Europa och med hänsyn till den observationsverksamhet beträffande
förhållandena i Balkanländerna, som jämväl kan i viss utsträckning utövas av
vår beskickning i Turkiet och Bulgarien, synes bibehållandet av en självständig
ministerpost i Bukarest näppeligen vara tillräckligt motiverat ur väsentligen
politisk synpunkt. Om Jugoslavien överflyttas till Wiens beskickningsområde
och Grekland lämpligen kan förläggas under beskickningen i Rom, återstår
att avgöra, om våra ekonomiska förbindelser med Rumänien kunna anses
ha utvecklat sig på det sätt, att enbart detta land må utgöra tillräckligt verksamhetsfält
för en minister. Jag kan icke av den föreliggande utredningen
finna, att så är förhållandet. Väl förhåller det sig så, att, efter det utredningen
avslutats, vissa utrikesdepartementet tillhandakomna upplysningar utvisa
en förbättring av utsikterna för våra produkter på den rumänska marknaden,
och att, på grund av centralförvaltningens och lokala myndigheters
kontroll över utlänningars affärer därstädes, diplomatiskt bistånd ofta kan
vara av värde för anknytande av viktigare handelsförbindelser. Men härav
synes ej utan vidare följa behovet av en minister på platsen. Tidigare har det
ansetts som en avgjord sak, att Rumänien hade sin naturliga placering i en
krets av Balkanstater med gemensam svensk beskickning företrädesvis i Konstantinopel.
På denna uppfattning vilade 1923 års besparingskommittés förslag
om indragning av denna ministerpost, vilket förslag emellertid icke av Kungl.
Maj:t framlades för riksdagen på grund av ovissheten om förhållandenas utveckling
inom Balkanstaterna. Vår nuvarande minister i Bukarest är också
inne på samma tankegång i ett till mig i ärendet avgivet yttrande. Han
avvisar sålunda icke i och för sig tanken på att en i Rumänien ackrediterad
minister kunde vara bosatt annorstädes, utan säger, att, när en gång i tiden
förhållandena mellan två angivna Balkanländer — varibland här icke avses
Rumänien — blivit bättre ordnade, »synes mig den naturliga anordningen vara
ett sammanslående under gemensam ledning av beskickningarna i Angöra,
Athén, Bukarest och Sofia med beskickningschefens placering i Konstantinopel,
varigenom man med säkerhet skulle kunna bevara denna gamla beskickningsort».

Utan att ingå i prövning av det ofta hörda påståendet, att »under fullt
stadgade förhållanden» det nuvarande Rumänien alltjämt borde, med hänsyn
till det lämpligaste ordnandet av vår utrikesrepresentation, hänföras till
en viss grupp av Balkanstater, måste även jag i varje fall för det närvarande
avvisa tanken på att förlägga detta beskickningsområde under ministern
i Konstantinopel. Men därav synes mig icke följa, att Rumänien ej
bör kunna sammanslås med annat beskickningsområde. Om härvid beskickningarna
i Wien och Warschau helst böra lämnas ur räkningen såsom redan
tillräckligt arbetstyngda, synes mig åter herr Bergendals förslag att sammanföra
Tjeckoslovakien och Rumänien under en beskickning i Prag vara att förorda
så mycket hellre som, enligt vad strax skall beröras, beskickningens

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

uppgifter i det förstnämnda landet icke kunna anses fullt motivera bibehållandet
av en minister uteslutande för Tjeckoslovakien.

På sätt även ministern i Prag uttalat sig med avseende å det fall, att dessa
båda länder komma att sammanföras under en beskickning, anser jag, att
denna bör förläggas till Prag. Behovet av diplomatisk eller konsulär representantion
i Rumänien med särskild uppgift att följa och hålla ministern underrättad
om den politiska och ekonomiska utvecklingen därstädes för att möjliggöra
dennes ingripande och bistånd i förekommande fall, torde på ett nog
så tillfredställande sätt kunna tillgodoses utan att särskilda medel härför
behöva äskas, exempelvis genom att använda en av de ambulatoriska förste
legationssekreterarna. Dessutom är att antaga, att det arbete, som ankommer
på ministern inom Tjeckoslovakien, icke blir mera maktpåliggande än att han
bör kunna ägna en avsevärd del av sin tid åt befattningen i Rumänien.

Jag finner mig med anledning härav kunna biträda förslaget att, med indragning
av beskickningen i Rumänien, sammanföra här ifrågavarande område
under beskickningen i Prag.

De sakkunnige hava vid fullgörande av det dem lämnade uppdraget ansett
sig böra taga under övervägande jämväl frågan om organisationen av Sveriges
representation i Tjeckoslovakien, där en särskild ministerpost sedan år 1921
är inrättad.''

I herrar Höjers och Sjöborgs utlåtande anföres i denna punkt följande:

»Den betydelsefulla ställning, som Tjeckoslovakien genom sitt läge, sin
storlek och sin inre konsolidering samt även på grund av andra särskilda omständigheter
intager inom staternas samfund och Nationernas förbund, liksom
den vikt dess huvudstad därigenom alltjämt äger såsom politisk observationspunkt,
göra det från politisk synpunk angeläget, att Sverige där upprätthåller
en utsänd representation.

Till samma resultat synes man komma även med utgångspunkt från Sveriges
kommersiella och ekonomiska intressen. Tjeckoslovakiens näringsliv har
konsoliderats hastigare och fullständigare än fallet varit inom de flesta andra
ur världskriget uppstandna stater. Det område, som ingår i den nya staten,
äger av gammalt en betydande och välorganiserad industri, som i viktiga grenar
direkt konkurrerar med den svenska och som torde kunna väntas göra
det än kraftigare i framtiden. Tjeckoslovakiens handelsutbyte med Sverige
under de fem senaste åren framgår av nedanstående uppställning.

1922 .

1923 .
1924-

1925 .

1926 .

Export från Sverige
kronor:

820,497
1,306,167
4,532,759
6,284,648
. 10,827,881

Import till Sverige
kronor:

5,821,373

8,769,247

12,826,726

11,596,998

12,586,668

Beskickningen
i
Prag.

De sakkunnige.

Den i ögonen fallande ökningen av utförseln från Sverige till Tjeckoslovakien
under ar 1926 eller i runt tal över 4.5 miljoner kronor, faller visserligen
till sin huvuddel, eller cirka 3,575,000 kronor, på en enda varugrupp, nämligen
järnmalm. Emellertid företer även den för Sveriges näringsliv så viktiga
maskmgruppen en ej oväsentlig ökning i exportvärdet, nämligen i runt
tal från 3,253,000 till 4,874,000 kronor. Det synes uppenbart, att, när det

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

gäller en export av så stort omfång och så mångsidig art som den här föreliggande,
till ett land som Tjeckoslovakien, där statsingripande på näringslivets
område i betydande utsträckning äger rum, tillfällen ej sällan måste förekomma,
då svenska firmor hava att hänvända sig till Sveriges officiella
representant på platsen för erhållande av råd och bistånd i sina angelägenheter.

Ministern i Prag, som beretts tillfälle att yttra sig rörande ordnandet av
Sveriges representation i Tjeckoslovakien, har också vitsordat, att han esomoftast
anlitats för att utverka lättnader i olika avseenden för svenska exportörer
på Tjeckoslovakien och för där upprättade dotterföretag, liksom för att anskaffa
kommersiell information av olika slag. Ministern har tillika framhållit
att, då det personliga ingripandet av en diplomatisk tjänsteman måste
anses ha mycket att betyda för utgången av vissa, ofta förekommande ärenden
och för möjligheten att snabbt anskaffa tillförlitligt informationsmaterial,
en fast diplomatisk representation i Prag icke skulle kunna utan olägenhet
undvaras. På denna grund vore det enligt ministerns mening tvivel underkastat,
huruvida man i händelse av en eventuell inskränkning av den nuvarande
representationen borde gå längre än till den anordning, som träffats av
Danmark och Schweiz, vilka visserligen hava i annan huvudstad bosatta sändebud
ackrediterade i Prag, men å andra sidan äro ständigt företrädda därstädes
av en legationssekreterare i egenskap av chargé d’affaires.

På de av oss här ovan anförda skäl anse vi förhållandena kräva, att en
ständig diplomatisk representation i någon form finnes i Prag. Det gäller
då att bedöma, huruvida sändebudet därstädes bör bibehållas eller lämpligen
kan ersättas med en legationssekreterare underställd en å annan ort bosatt
minister.

Med avseende å det senare alternativet torde i första hand böra erinras om
de olägenheter, som, enligt vad i det föregående framhållits beträffande beskickningen
i Wien, visat sig vara förbundna med en dylik anordning och
vilka i ej oväsentlig mån föranlett vårt förslag om återupprättande av sändebudsposten
i nämnda stad. Härtill kommer, att den ifrågasatta åtgärden endast
skulle medföra en relativt oväsentlig utgiftsminskning.

I sistnämnda hänseende må till en början framhållas, att med hänsyn till
den beskickningen i Berlin åvilande arbetsbördan legationssekreterarbefattningen
vid denna beskickning icke, såsom lärer hava ifrågasatts, kan överflyttas
till Prag. En ny tjänst i lönegraden B 26 skulle följaktligen behöva
upprättas därstädes. Med utgångspunkt från de löneförmåner, vilka visat sig
erforderliga för legations rådet i Wien, vilken — ehuru i annan lönegrad —
intar en motsvarande ställning å en ort, vilken i fråga om levnadskostnader
är jämförbar med Prag, hava vi kommit till det resultat, att de totala löneförmånerna
för den ifrågasatta legationssekreteraren icke torde kunna bestämmas
till ett lägre belopp än 21,000 kronor, eller omkring 6,000 kronor
högre än lönenivån för de vid vissa europeiska beskickningar placerade tjänstemännen
i samma lönegrad. Det torde nämligen icke kunna anses skäligt att
med ett mindre belopp än det sistnämnda kompensera vederbörande befattningshavare
för de särskilda ekonomiska förpliktelser, som hans ställning såsom
självständig diplomatisk representant under större delen av året skulle
ådraga honom, nämligen dels utgifter för tjänstelokal och kanslivaktmästare,
dels kostnaderna för det minimum av representation, som en dylik tjänsteman,
enligt vad erfarenheten visat, omöjligen skulle kunna undandraga sig. Även
om de årliga resekostnader, som skulle förorsakas av den å annan ort bosatte,
i Prag ackrediterade ministerns besök därstädes, ej sattes högre än till
1,000 kronor, skulle alltså den ifrågasatta anordningen medföra en årlig kostnad
för statsverket av c.:a 22,000 kronor. Då det nuvarande sändebudets totala
löneförmåner belöpa sig till i runt tal 29,000 kronor för år, skulle följakt -

Kungh Maj:ts proposition nr 50. 81

ligen den åsyftade anordningen icke medföra större utgiftsminskning än omkring
7,000 kronor.

Det vill synas som om en så pass obetydlig besparing icke skulle kunna anses
uppväga det förringande av den svenska representationens ställning och
den därmed följande minskning av dess möjligheter att effektivt tillvarataga
de svenska intressena, som ackrediterandet i Prag av en å annan ort bosatt
minister otvivelaktigt kan förväntas medföra.

Framhållas må slutligen, att vid den föreliggande frågans bedömande viss
hänsyn lärer böra tagas även till det förhållande, att Tjeckoslovakien alltsedan
1919 har en minister ackrediterad i Stockholm.

På de grunder, som ovan utvecklats, kunna vi därför icke tillstyrka, att
ministerposten i Prag sammanslås med annan ministerpost.»

Herr Bergendal, som beträffande betydelsen i politiskt och kommersiellt
avseende av en fast diplomatisk representation i Tjeckoslovakien framhävt
samma synpunkter som herrar Höjer och Sjöborg, har likaledes verkställt en
approximativ beräkning rörande den kostnadsbesparing, som skulle bliva följden,
om sändebudsposten sammansloges med annan ministerpost och en förste
legationssekreterare såsom chargé d’affaires a. i. placerades i Prag, samt därom
anfört följande.

»Sändebudets totala avlöningsförmåner belöpa sig för närvarande i runt tal
till 29,000 kronor per år. Med utgångspunkt från de årliga löneförmåner
om 14,000 ä 15,000 kronor, som uppbäras av förste legationssekreterarna vid
vissa andra beskickningar i Europa och med hänsynstagande till den merkostnad
för täckande av kansliutgifter och representation, som måste beräknas
för en självständig legationssekreterarepost i Prag, lärer man icke böra bestämma
de totala löneförmånerna för befattningshavaren i fråga till lägre belopp
än 18,000 ä 20,000 kronor. Läggas härtill förslagsvis 1,000 kronor i resekostnader
för den minister å annan ort, som skulle ackrediteras i Prag.
skulle den ifrågasatta anordningen innebära en årlig besparing för statsverket
av 8,000 ä 10,000 kronor.

Om sändebudsbefattningen i Prag indroges och ersattes med en förste legationssekreterarepost,
torde lämpligen sändebudet i Warschau böra ackrediteras
i Prag. En dylik lösning av representationsfrågan i Tjeckoslovakien torde
vara av beskaffenhet att kunna i och för sig godtagas.

Erågan synes emellertid böra ses i samband med det sätt, på vilket vår
representation i angränsande länder ordnas. Om ministerposten i Rumänien
skulle komma att upphöra, erbjöde, på sätt ovan framhållits, en ackreditering
av sändebudet i Prag hos regeringen i Bukarest den naturligaste utvägen, och
i ^varje fall skulle ett inordnande under Warschaus beskickningsdi strikt av
både Tjeckoslovakien och Rumänien med hänsyn till distriktets och därmed
arbetsbördans alltför stora omfattning knappast vara tillrådligt. Under angivna
förutsättning av ministerpostens i Bukarest upphörande synas fördenskull
övervägande skäl tala för ett bibehållande av sändebudsposten i Prag.
så mycket hellre som denna posts indragning och ersättande med en självständig
förste legationssekreterarebefattning icke skulle innebära någon mer
avsevärd besparing för statsverket.»

Herr Nilsson å sin sida har med samma motivering, som ovan återgivits beträffande
representationen i Rumänien, föreslagit indragning av ministerposten
i Tjeckoslovakien samt detta lands hänförande till ministerns i Berlin verksamhetsområde.
Till förstärkning av arbetskrafterna vid beskickningen i sist Bihang

till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. bo häft. (Nr 50.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Kommerskolleginm
och
näringsorganisationerna.

Departe mentschefen.

Generalkonsulatet
i
Calcutta.

De sakkunnige.

nämnda stad borde förslagsvis en ny andre legationssekreterarbefattning samtidigt
där upprättas.

I likhet med samtliga hörda näringsorganisationer har Kommerskollegium
avstyrkt förslaget om en indragning av nu förevarande beskickning. Kollegium
framhåller därvid, att våra handelsförbindelser med Tjeckoslovakien vore
av den omfattning och befunne sig i en sådan gynnsam utveckling, att ett sändebud
syntes vara väl motiverat för bevakande av svenska kommersiella intressen
därstädes.

Redan genom mitt i det föregående framlagda förslag om ministerns i Prag
ackrediterande jämväl i Rumänien har jag angivit min uppfattning att ifrågavarande
befattning bör bibehållas. Oavsett det förhållandet, att en tillfredsställande
omreglering av vår representation i Balkanländerna icke synes kunna
ske under annan förutsättning, finner jag även att, såsom utredningen ger vid
handen, vägande skäl i och för sig förebragts mot en indragning av vår representation
i Tjeckoslovakien.

De sakkunnige hava till behandling upptagit frågan om behövligheten av
den sedan år 1919 å extra stat uppförda generalkonsulsbefattningen i Calcutta,
ett spörsmål som relativt nyligen varit föremål för statsmakternas särskilda
uppmärksamhet.

Med stöd av ett utav 1918 års omorganisationskommitté den 5 december 1922
avgivet yttrande föreslog nämligen Kungl. Maj:t 1923 års riksdag — ehuru
blott med mycken tvekan och under hänvisning till tidslägets oavvisliga krav
på tillvaratagande av alla besparingsmöjligheter -—- indragning av ovannämnda
generalkonsulsbefattning. Med anledning av motionsvis framkomna yrkanden
beslöt emellertid riksdagen bevilja medel för postens bibehållande.

Erågan upptogs därefter ånyo av 1923 års besparingskommitté, vilken föreslog
förevarande generalkonsulats indragning under huvudsaklig motivering, att
ehuru kommittén hölle för sannolikt, att befattningen kunde gagna svenska
intressen, den dock icke kunnat finna ådagalagt, att dessa intressen, ur landets
synpunkt sett, vore så betydande att de motiverade de jämförelsevis höga kostnaderna
för generalkonsulatets upprätthållande. Kommerskollegium avstyrkte
förslaget under framhållande bland annat, att kollegium funnit så stora svenska
handels- och sjöfartsintressen knutna till Brittiska Indien, att den föreslagna
indragningen av generalkonsulatet icke borde vidtagas. En liknande
uppfattning gjordes gällande av Sveriges allmänna exportförening och ett
antal andra näringssammanslutningar. Besparingskommitténs förslag upptogs
icke av Kungl. Maj:t, som i proposition nr 160 till 1924 års riksdag motiverade
detta bland annat därmed, att de skäl, som vid nästföregående års riksdag
förebragts för befattningens bibehållande, ingalunda försvagats.

Enligt vad herrar Höjer, Sjöborg och Bergendal gemensamt anfört, syntes
nyssnämnda skäl allt fortfarande äga sin giltighet. Starka betänkligheter emot
generalkonsulatets indragning syntes också alltjämt göra sig gällande från
exportintresserat håll. Det syntes vidare ej böra förbises, att med den ökade
självständighet i olika avseenden, som utvecklingen under den senaste tiden
medfört för Brittiska Indien liksom för det brittiska rikets övriga utomeurope -

Kungl.■ Maj:ts proposition nr 50.

iska huvuddelar, det borde vara av betydelse att för eventuella förhandlingar
med indiska regeringen, särskilt i ekonomiska frågor, äga tillgång till åtminstone
en utsänd svensk representant inom det väldiga område, som innefattades
i förevarande del av det brittiska riket.

Under det nämnda trenne sakkunnige med här återgivna motivering avstyrkt
postens indragning, har herr Nilsson i anslutning till de förslag, som på sin
tid framlagts av 1918 års omorganisationskommitté och av 1923 års besparingskommitté,
förordat, att generalkonsulatet i Calcutta, vilket orsakade en årlig
kostnad av ungefär 51,000 kronor, måtte indragas. Han erinrar härvid därom,
att då riksdagen år 1923 avslagit Kungl. Maj:ts proposition om indragning
av nämnda generalkonsulat, Calcutta ännu varit Indiens huvudstad. Sedan
dess hade emellertid regeringens säte förflyttats till Delhi. Som ersättning
för den indragna befattningen borde anställas en honorär generalkonsul
i Bombay, vilken stad syntes i kommersiellt hänseende vara bättre belägen
än Calcutta.

Herr Nilssons förslag har avstyrkts av såväl Kommerskollegium som de Kommershörda
näringssammanslutningarna. kollegium och

näringsorgani sationerna.

Med hänsyn till de stora svenska handels- och sjöfartsintressen, som äro Departeknutna
till Brittiska Indien, anser jag att ett lönat generalkonsulat därstädes ment9Chefen.
fortfarande är väl behövligt, och finner jag tillräcklig utredning icke vara förebragt
till stöd för dess förflyttning från Calcutta; jag får därför förorda, att
medel jämväl för nästkommande budgetår äskas å extra stat till ett generalkonsulat
i nämnda stad.

Då den verkställda utredningen icke gör stöd för en indragning av någon Eostnadsav
här ej särskilt behandlade befattningar å extra stat samt jag ej heller nu är beräkningar.
beredd att föreslå överförande till ordinarie stat av någon under förevarande
anslag upptagen befattning, synes detsamma under instundande budgetår höra
beräknas på följande sätt:

Arvoden.

Extra personal med fast placering:

3 sändebud ...................................... kronor 43,200

2 generalkonsuler ................................ » 28,800

3 kanslister ...................................... » 13,050

Extra personal utan fast placering:

3 förste legationssekreterare ........................ » 24,372

Ortstillägg.

Personal med fast placering:

Estland, Lettland, Lithauen.

Riga:

Sändebud ,. .................-.-............... kronor 12,000

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Polen.

Warschau:

Sändebud ................................ kronor 17,400

Kanslist .................................. » 1,900

Tjeckoslovakien, Rumänien.

Prag:

Sändebud ................................. » 9,000

Brittiska Indien.

Calcutta:

Generalkonsul ............................ » 19,400

Kanslist .................................. » 4,500

Nederländska Indien.

Batavia:

Generalkonsul ............................ » 19,400

Kanslist .................................. » 4,500

Personal utan fast placering:

3 förste legationssekreterare ........................ » 14,000

Anm. Ortstilläggen för ovannämnda sändebud och generalkonsuler avse
även kostnaderna för kanslilokal.

Under åberopande av det ovan anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att

till arvoden och ortstillägg åt viss extra personal i utrikesrepresentationen
för budgetåret 1928—1929 anvisa ett extra
förslagsanslag av kronor........................ 211,500.

3. Extra ortstillägg åt ordinarie och extra personal i utrikes representationen.

[4.] Innan jag för Kungl. Maj :t anmäler medelsbehovet för extra ortstillägg
åt ordinarie och extra personal i utrikesrepresentationen, anser jag mig böra i
korthet erinra om förevarande anslags uppkomst och därmed sedermera vidtagna
förändringar.

I skrivelse nr 3 A uttalade 1921 års riksdag, att ehuru riksdagen till fullo
delade Kungl. Maj:ts i sagda års statsverksproposition uttalade åsikt, att de
dåvarande ortstilläggen mångenstädes icke vore tillräckliga för att bereda vederbörande
tjänstemän och särskilt innehavarna av chefsbefattningar möjlighet
att upprätthålla sin ställning på ett sätt, varigenom densamma i vårt lands
intresse skulle kunna till det förmånligaste utnyttjas, riksdagen på grund av
vissa omständigheter funnit med den definitiva regleringen av ortstilläggen
tills vidare böra anstå och det otvivelaktiga behovet av ökade ortstillägg i

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

stället under tiden tillgodoses genom ett anslag för extra ortstillägg. Riksdagen
beviljade för den skull å extra stat för år 1922 ett anslag för ändamålet
av 500,000 kronor.

Sedan riksdagen under de närmast därpå följande åren vidtagit upprepade
sänkningar av anslaget, så att detsamma för budgetåret 1923—1924 nedbragtes
till 300,000 kronor, föreslog Kungl. Maj:t i proposition nr 160 1924 års
riksdag att för ändamålet anvisa ett extra anslag av 325,000 kronor, vilket
också av riksdagen beviljades. I propositionen (sid. 63—66) framhölls bl. a.,
att de diplomatiska och konsulära befattningshavarna utom riket icke kunde
anses tillräckligt tillgodosedda genom de av 1921 års riksdag reglerade lönerna
och de enligt vederbörande stater utgående ordinarie ortstilläggen. Vad själva
lönerna beträffade, hade ju dessa visserligen blivit reglerade och dyrtidstillägg
därå beviljats med hänsyn i viss mån tagen till levnadskostnadernas ökning
under de senaste åren. Vad återigen ortstilläggen anginge, kvarstode dessa
i de olika länderna med belopp, som ingalunda kunde anses svara mot tidsförhållandena.
Uppmärksammas borde nämligen att de gällande staterna för
ortstillägg i stort sett anslöte sig till äldre lönestater, vilka fastställts redan
under första hälften av 1800-talet. Den prisstegring, som i de flesta länder
såväl i som utom Europa sedermera inträtt, hade sålunda icke i tillräcklig grad
beaktats vid fastställandet av de till utrikesrepresentationens tjänstemän för
närvarande utgående ordinarie ortstillägg. Vid sådant förhållande och då
dessa ortstillägg i stort sett kvarstode med de belopp, varmed de upptagits i
1914 års stat, syntes en undan för undan skeende avskrivning av anslaget till
extra ortstillägg icke vara med billigheten överensstämmande.

Vidare framhölls, att så snart i en framtid de ekonomiska förhållandena
återvunnit tillräcklig stadga, det syntes bliva en angelägenhet av största vikt
för utrikesförvaltningen att få till stånd en tidsenlig omreglering av de ordinarie
ortstilläggen, en omreglering, som, under det genomgripande reformer
ägt rum på andra denna förvaltningsgren berörande områden, alltjämt uppskjutits
eller endast högst ofullständigt genomförts. Intill dess en dylik omreglering
kunde ske, syntes det vara lämpligt, att behovet av löneförbättring
åt utrikesrepresentationens befattningshavare fortfarande tillgodosåges genom
extra ortstillägg.

Ehuru Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen till 1925 års riksdag föreslog
anslagets bibehållande vid 325,000 kronor — vilket av dåvarande ministern för
utrikes ärendena vid ärendets föredragning betecknades som ett minimum,
därest man önskade bevara anslagets sammanlagda köpkraft vid sin föregående
höjd — beviljade riksdagen endast 315,000 kronor för ändamålet. Med sistnämnda
belopp har anslaget uppförts jämväl i riksstaten för 1926—1927 samt
för nu löpande budgetår.

Då jag haft att pröva medelsbehovet för utrikesrepresentationens avlönande,
har jag ej kunnat undgå att finna, att de under förevarande anslag tillgängliga
medlen äro för ändamålet otillräckliga. De uppgifter, som föreligga rörande
levnadskostnadsnivån i vissa delar av världen, framför allt i Nordamerika,
skulle otvivelaktigt motivera vissa jämkningar uppåt i de för befattningsha -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

varna därstädes fastställda extra ortstilläggen, jämkningar, vilka emellertid
icke äro möjliga att vidtaga utan att löneförmånerna för befattningshavarna i
andra länder sänktes under de minimibelopp, som för närvarande utgå.

Sasom redan i det föregående anförts, hava vissa av de näringsorganisationer,
som avgivit yttrande rörande den yttre förvaltningens organisation, därvid
jämväl berört frågan om utrikesrepresentanternas lönevillkor. Det må sålunda
erinras därom, att Jernkontoret, Sveriges Allmänna Exportförening och
Stockholms Handelskammare, under framhållande av betydelsen för vårt land
av en väl organiserad, så vitt möjligt fullödig och därför väl avlönad utrikesrepresentation,
uttryckt den åsikten, att de härpå nedlagda kostnaderna i
längden måste visa sig vara av produktiv art. Sveriges Redareförening, som
betonat vikten av ett riktigt personval vid tillsättandet av posterna utomlands,
har därvid med hänsyn till de fordringar, som måste ställas på innehavarne
av dessa för vårt näringsliv så viktiga befattningar, funnit det nödvändigt,
att avlöningsförmånerna så bestämdes, att de dugande krafterna ej avhölle sig
från utrikestjänsten.

I dessa synpunkter vill jag helt instämma, över huvud torde den totalutgift,
som statsmakterna anse sig kunna kosta på sin representation i andra
länder, bättre utnyttjas genom ett efter behovet strängt begränsat antal poster
med tillräckligt utmätta löneförmåner än genom en på bekostnad av de skilda
befattningshavarnas levnadsvillkor — och därmed också deras effektivitet —
mera utgrenad förvaltning. Jag önskar härvidlag särskilt betona att ett genomförande
i praktiken av den numera erkända principen, att vid rekryteringen
för utrikestjänsten avseende ej skall behöva fästas vid privata inkomster, uppenbarligen
förutsätter, att en tillräcklig lönestandard för denna förvaltningsgren
upprätthålles.

Ehuru jag i det föregående föreslagit indragning av ett par poster i utlandet,
anser jag mig därför pa nu förevarande punkt icke kunna förorda en anslagsminskning.
Av ovan anförda skäl finner jag tvärtom, att någon ökning skulle
varit sakligt väl motiverad, men jag vill dock med hänsyn till kravet på
sträng sparsamhet inom statsförvaltningen stanna vid att förorda äskandet av
samma belopp som under det senaste året beviljats.

Jag får sålunda hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

till extra ortstillägg åt ordinarie och extra personal i utrikespresentationen
för budgetåret 1928—-1929 anvisa ett extra
anslag av .............................. kronor 315,000.

4. Skrivbiträden vid beskickningar och konsulat.

[5.] I riksstaten för budgetåret 1927—1928 är det ordinarie anslaget till
skrivbiträden vid beskickningar och konsulat uppfört med 390,000 kronor.
Under förutsättning av bifall till de av mig i det föregående föreslagna indragningarna
av ministerposten i Bukarest och konsulatet i Kovno torde an -

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

slaget kunna nedsättas med 10,000 kronor. Jag får alltså hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen att

sänka ordinarie anslaget skrivbiträden vid beskickningar
och konsulat

nu .................................... kronor 390,000

med .................................. » 10,000

till .................................. » 380,000.

5. Ekiperingspenningar, oförändrat ordinarie förslagsanslag kronor 20,000.

6. Kontorskostnadsersättningar åt lönade konsuler.

[6.] Ordinarie anslaget med nu angivna beteckning är i riksstaten för nu
löpande budgetår upptaget med 100,000 kronor. Med hänsyn till det av
mig i det föregående tillstyrkta förslaget om indragning av konsulsbefattningen
i Kovno torde anslaget kunna nedsättas med 2,000 kronor. Jag får
alltså hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

sänka ordinarie anslaget kontorskostnadsersättningar åt lönade
konsuler

nu .................................... kronor 100,000

med .................................. » 2,000

till .................................. » 98,000.

7. Ersättningar till olönade konsuler, oförändrat

ordinarie förslagsanslag ..................kronor 120,000.

8. Personliga gottgörelser för mistade konsulatavgifter.

[7.] Alltsedan år 1903 hava till åtskilliga olönade konsulattjänstemän såsom
personliga gottgörelser för mistade konsulatavgifter utgått vissa belopp.
Av de konsuler, som åtnjutit dylik gottgörelse, kvarstår numera endast en, vilken
uppbär ersättning av ifrågavarande slag med 5,000 kronor om året. Detta
belopp har för innevarande budgetår anvisats till ändamålet i fråga, och, då
intet inträffat, som motiverar en ändring härutinnan beträffande nästa budgetperiod,
får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

till personliga gottgörelser för mistade konsulatavgifter för
budgetåret 1928—1929 anvisa ett extra anslag
av .........i.... ............. ......... kronor 5,000.

9. Attachéer, oförändrat ordinarie reservationsanslag......kronor 56,000.

10. Förstärkning av reservationsanslaget till attache''er.

[8.] För bestridande av arvoden och ortstillägg till attachéer finnes i riksstaten
för nu löpande budgetår uppfört dels ett ordinarie reservationsanslag
av 56,000 kronor, dels ett extra förstärkningsanslag av 40,000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Med hänsyn till förefintlig reservation å förstnämnda anslag och det medelsbehov,
som under nästkommande budgetår kan förutses, synes det icke vara
erforderligt att av riksdagen nu äska ett högre belopp än 34,000 kronor till
förstärkning av det ordinarie anslaget. Jag vill emellertid härvid starkt
betona, att denna minskning av anslagsbehovet uteslutande får anses vara av
tillfällig art och beroende av att för närvarande ett osedvanligt lågt antal extra
ordinarie befattningshavare i denna kategori disponeras för utrikesförvaltningen.
En väsentligt ökad rekrytering torde följaktligen snart bliva påkallad
för vidmakthållande av den erforderliga totala personalstyrkan, och i samband
därmed också en återgång till tidigare högre anslagsbelopp.
aktnj1193 ^ detta samband vill jag icke underlåta att omnämna ett framkommet förslag
utbildning, berörande attachéernas utbildning i kommersiellt hänseende. Det har sålunda
ifrågasatts, huruvida icke de yngre befattningshavarna borde beredas tillfälle
att, speciellt under den första tjänstgöringen i hemlandet, å ort och ställe
taga närmare kännedom om vårt lands viktigare industriföretag och deras produkter.
I betraktande av de maktpåliggande, i samband med den i det föregående
berörda utredningen starkt framhävda uppgifter för befrämjande av
landets näringsliv, som tillkomma utrikesförvaltningen, kan jag ej annat än
instämma i önskvärdheten av alla lämpliga åtgärder för att höja tjänstemännens
kunskaper och intresse pa dessa områden. I den mån så är möjligt
ur kostnadssynpunkt och under hänsynstagande till det löpande arbetet i departementet
synes det mig därför angeläget att tillgodose det önskemål, som
framkommit.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen att

till förstärkning av ordinarie reservationsanslaget till attachéer
för budgetåret 1928—1929 anvisa ett extra anslag

av .................................... kronor 34,000.

11. Handelsattachéer, oförändrat ordinarie reservationsanslag kronor 40,000.

12. Förstärkning av reservationsanslaget till handelsattachéer.

De sakkunnige.

Departe mentschefen.

[9.] I riksstaten för budgetåret 1927—1928 äro uppförda dels ett ordinarie
reservationsanslag till handelsattachéer å 40,000 kronor dels ett extra anslag
å 50,000 kronor till reservationsanslagets förstärkning.

Vid behandlingen av vår konsulära representation å Irland hava de sakkunnige,
såsom redan i det föregående anförts, framhållit möjligheten av att från
nu förevarande anslag i sin helhet bestrida kostnaderna för den i Dublin placerade
befattningshavaren (t. f. andre vicekonsuln vid generalkonsulatet i London),
därest arbetsförhållandena vid generalkonsulatet skulle påfordra ett
återflyttande dit av ifrågavarande befattning i lönegraden B 21.

I anslutning till det av mig tillstyrkta förslaget om ett bibehållande tills -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

vidare av den nuvarande provisoriska anordningen anser jag mig i detta sammanhang
böra nämna, att generalkonsulatets i London personal förstärkts
med en attaché och att under sådana förhållanden andre vicekonsulsbefattningen
torde kunna undvaras därstädes jämväl under hela nästkommande
budgetår, därest så visar sig önskvärt för bibehållande av lönad representation
i Dublin. Vid sådant förhållande synes ej heller den av de sakkunnige ifrågasatta
ökningen av nu förevarande anslag vara påkallad.

Jag får därför hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

till förstärkning av ordinarie reservationsanslaget till handelsattachéer
för budgetåret 1928—1929 bevilja ett extra anslag
av..................................kronor 50,000.

13. Avlönande av en socialattache.

[10.] Jag hemställer, att Kungl. Maj:t i likhet med föregående år måtte
föreslå riksdagen att

till avlönande av en socialattaché för budgetåret 1928—1929
anvisa ett extra reservationsanslag av ......kronor 15,000.

14. Extra biträden och vaktbetjänte vid beskickningar och konsulat.

[11.] Förevarande ordinarie anslag är i riksstaten för budgetåret 1927-—
1928 uppfört med ett belopp av 90,000 kronor.

Från anslaget utgår bland annat ett årligt arvode av 12,000 kronor till den
vid beskickningen i Konstantinopel sedan gammalt knutna drogmanbefattningen.
Under erinran att nämnda befattning vore en kvarleva från den tid, då vissa
främmande makter traktatsenligt åtnjöte rätt till egen jurisdiktion i Turkiet,
men att sådan rätt numera ej förefunnes, har ministern i Konstantinopel hemställt,
att tjänsten i fråga måtte indragas och att i dess ställe måtte upprättas
en befattning såsom legationssekreterare, vilkens sammanlagda avlöningsförmåner
borde fastställas till 15,000 kronor.

Sedan denna framställning hänskjutits till de i det föregående berörda sakkunnige
för yttrande, hava dessa samstämmigt förklarat det vara påkallat,
att, liksom hittills, ministern i Turkiet hade att såsom biträde tillgå en person
med goda insikter i landets språk och speciella förhållanden, även om befattningens
nuvarande föråldrade beteckning på av ministern anförda grunder icke
lämpligen borde bibehållas. Å andra sidan syntes det de sakkunnige vara
tveksamt, huruvida för närvarande det otvivelaktiga behovet av ett dylikt biträde
åt ministern borde tillgodoses genom upprättandet av en legationssekreterarepost
å ordinarie eller extra stat. Då en sådan åtgärd ej heller syntes
böra bedömas utan samband med en mera ingående allmän prövning av behovet
av underordnad personal vid beskickningar och konsulat — en prövning,
som emellertid icke syntes ligga inom ramen för de sakkunniges uppdrag —

Ministern i
Konstantinopel.

De sakkunnige.

Kungl. Mai:ts proposition nr 50.

Departe mentschefen.

Ministern i
Bryssel.

syntes ministerns förslag i denna del icke kunna förordas. Emellertid förefölle
det de sakkunnige, som om ministerns önskemål kunde tillgodoses därigenom,
att befattningshavaren i fråga erhölle ställning såsom förste legationssekreterare
över stat samt att hans avlöningsförmåner, vilka fortfarande syntes
böra utgå i form av särskilt arvode, förhöjdes till det av ministern föreslagna
beloppet, vilket förefölle skäligt.

Detta de sakkunniges förslag anser jag mig böra biträda. Oavsett den höjning
med 3,000 kronor, som härav betingas, påkallas en ökning av de medel, som
nu finnas anslagna för avlönande av förevarande kategori av befattningshavare.
På grund av anslagets knapphet måste nämligen för närvarande anslaget
till extra utgifter anlitas för bestridande av hithörande utgifter. Jag
får därför hemställa, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

höja ordinarie anslaget extra biträden och va*ktbetjänte vid
beskickningar och konsulat

nu .................................... kronor 90,000

med ................................... » 5,000

till .................................... » 95,000.

C. Internationella byråer m. m.

Med avseende å anslagen under ovan angivna grupp får jag hänvisa till vad
i statsverkspropositionen härom förekommer.

D. Diverse.

14. Inköp av beskickningshus i Bryssel.

[12.] Vid föredragning den 4 januari 1928 av anslagsbehoven under riksstatens
tredje huvudtitel anmälde jag under punkt 15, att jag hade för avsikt att
underställa Kungl. Maj:ts prövning förslag om inköp av en fastighet för inrymmande
av beskickningen i Bryssel — under förutsättning att riksdagen
beslutade bibehålla sagda beskickning — och beslöt Kungl. Maj :t, på min därom
gjorda hemställan, föreslå riksdagen att i avvaktan på den proposition i ämnet,
som kunde varda riksdagen förelagd, å tredje huvudtiteln för budgetåret
1928—1929 till inköp av beskickningshus i Bryssel såsom extra anslag beräkna
ett belopp av 150,000 kronor. Enär jag, som i det föregående anförts,
ansett mig böra förorda bibehållandet av beskickningen i Bryssel, anhåller
jag nu att få inför Kungl. Maj:t upptaga det förslag, som föreligger i denna
fråga.

Frågan om ett fastighetsförvärv i Bryssel har väckts av sändebudet därstädes
envoyén G. von Dardel, som i skrivelse till mig av den 24 oktober 1927
hemställde att frågan måtte tagas under omprövning. Sändebudet anförde därvid,
bl. a., att på grund av den osäkerhet och de prisväxlingar, som i Bryssel

Kungl. May.ts proposition nr 50.

gjort sig gällande å bostadsmarknaden, önskvärdheten att på ett permanent
och tillfredsställande sätt lösa beskickningens lokalfråga alltmer framträtt.
Kostnaden för bostad därstädes hade visserligen ännu icke stigit i samma proportion
som varuprisen, vilket berodde bl. a. på föreskrifter i gällande hyreslagar,
men då hyreslagstiftningen numera vore under avveckling, måste man
räkna med en väsentlig stegring av hyrorna inom en icke avlägsen framtid, och
det kunde då befaras bliva svårt, om ej omöjligt, att inom ramen för beskickningschefens
löneförmåner förhyra lämpliga lokaler åt beskickningen. Det vore
för den skull synnerligen önskvärt, om ett hus kunde anskaffas för beskickningens
räkning, i synnerhet som ett sådant för närvarande syntes kunna erhållas
till ovanligt fördelaktigt pris. Efter världskrigets slut hade ock legationshotell
inköpts till ett stort antal utländska representationer i Bryssel, och hade bl. a.
danska staten för omkring fem år sedan förvärvat ett hus därstädes för en
kostnad av 300,000 danska kronor. För ett husköp talade, enligt sändebudets
förmenande, även den omständigheten, att fastighetsprisen i Bryssel ännu icke
anpassat sig efter belgiska valutans fall. För att motväga kursfallet å francs
borde priserna hava sjudubblats i förhållande till 1914 års nivå eller, om hänsyn
toges till guldets minskade köpkraft, tiodubblats, men i själva verket
hade något större fastigheter icke, uti pappersfrancs räknat, mer än fyrdubblats
i pris, vilket alltså innebure en faktisk prissänkning i förhållande till
tiden före världskriget med ungefär 40 %. I den mån de faktorer av mera
övergående natur, som kvarhållit fastigheterna vid denna lägre prisnivå, upphörde
att verka, vore att förvänta, att fastighetspriserna och hyrorna komme
att nå upp till den allmänna prisnivån. Den nu rådande konjunkturen vore
emellertid mycket fördelaktig för inköp av hus till relativt billigt pris. Den
kunde dock icke väntas bestå för någon längre tid, då redan nu en tendens till
prisstegring gjorde sig märkbar å fastighetsmarknaden.

Sändebudet har sedermera inkommit med beskrivning å olika fastigheter,
som genom läge och beskaffenhet i övrigt kunde för ändamålet ifrågakomma.
varjämte sändebudet framlagt tvenne alternativa förslag, avseende dels den för
beskickningens räkning för närvarande förhyrda fastigheten n:r 162 Avenue
Louise, dels fastigheten n:r 13 Avenue Géo Bernier. Båda fastigheterna behövde
undergå vissa tillbyggnads- och renoveringsarbeten, den förra dock i betydligt
större omfattning än den senare. De sammanlagda kostnaderna för
inköp samt för erforderliga tillbyggnads- och renoveringsarbeten bleve beträffande
de båda fastigheterna ungefär desamma eller omkring 150,000 kronor
för vardera fastigheten. Sändebudet, som ansett sig böra förorda, att den senare
fastigheten inköpes, har i skrivelse den 12 december 1927 beträffande sistberörda
fastighet anfört bl. a. följande:

»Jag har nu erfarit, att en av Belgiens mest framstående arkitekter,
M. Blomme, har för avsikt att bygga sig ett nytt hus och i samband därmed
försälja sin nuvarande, av honom själv för egen räkning under 1914—
1915 byggda fastighet, som är belägen vid Avenue Géo Bernier (tidigare benämnd
Avenue du Bourgmestre) i ett gott läge, bättre än Rue Américaine,
knappt fem minuters promenad från Avenue Louise. Fastigheten är mjmket
påkostad med marmorgolv i nedra hallen, parkettgolv i samtliga rum utom

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Byggnads styrelsen.

ett, bred, smakfull ektrappa från nedre botten till första våningen, vacker träboasering
över hela salongsväggarna, väggfasta skåp i diverse rum, etc. Husets
fasad består delvis av huggen sten, och framför densamma finnes en mindre
plantering. Den har sju fönster en och sex två trappor upp samt tre portar,
eu i mitten, 13 a, en till vänster för garaget och en till höger, nr 13, för besökande
till kansliet. Från den sistnämnda leder en av talrika fönster upplyst
gång till en särskild^ byggnad, där det å nedre botten finnes fyra rum och
överst en stor säl. Gården mellan husen är uppdelad genom en mur i en större
del, där det finnes vattenkonst, stenplattor och växter, samt en mindre för
köket. Bortom kanslibyggnaden finnes en trädgård, som är synlig från huvudbyggnaden
genom ett större valv, som går genom den förstnämnda.

Nedre botten:

Genom mittporten kommer man in i en större hall. Till höger därom finnes
ett skrivrum och till vänster kapprum och toalettrum. Åt gården finnes köket.
En given fördel är, att detta är beläget på nedre botten och ej en halv trappa
ner, som i något äldre fastigheter.

En trappa upp1

består våningen av hall 6 X 5.66 m., salong 7.50 X 4.75 naC., som går ut till
en altan 4.75 X 2.10 m., kabinett 6X5 m., matsal 7.50 X 4.75 m. samt större
serveringsrum. Från dörr i hallen leder en ektrappa till våningen två trappor
upp, som åt gatan innehåller fyra sovrum samt åt gården två stora toalettrum
och ett vardagsrum.

Två och en halv trappa upp finnes ett gästrum.

Tre trappor upp finnas tre mindre tjänarrum åt gården och åt gatan ett
större rum och ett stort rum, som lätt kan uppdelas, samtliga med värmeelement.

Överst finnes en stor vind.

Nederst finnas förutom garage två kolkällare, vinkällare, matkällare, värmerum
med två värmepannor för uppvärmning, varav den större nu skall utbytas
mot en ny, och en för varmvatten. Över garaget finnes ett större rum för
tjänare.

Planritningar samt teckningar över delar av byggnaderna bifogas vördsamt.

Såsom av desamma framgår, gör byggnaden ett ganska imponerande intryck
och lämpar sig på alla sätt förträffligt för beskickningshus. Den enda anmärkning,
som möjligen kan göras, är, att matsalen och salongen kunde vara
något större, men har arkitekten Blomme åtagit sig att genom omläggning av
trappan mellan salen och serveringsrummet förstora den förra med 1 */» meter
till 9 meter och genom att intaga altanen i salongen förstora denna med 2.10 m.
till 9.60 m. En stor fördel är även, att fastigheten är fullt modern och i utmärkt
skick, så att inga reparationer erfordras annat än möjligen nya tapeter
i några sovrum.»

Byggnadsstyrelsen, som anmodats avgiva utlåtande rörande de av sändebudet
framlagda tvenne förslagen, har i skrivelse den 17 december 1927 anfört
bl. a. följande:

»Vid den jämförelse mellan de båda fastigheterna, som byggnadsstyrelsen
med stöd av de till styrelsen remitterade handlingarna m. m. varit i tillfälla
att verkställa, har byggnadsstyrelsen ansett sig böra framhålla följande synpunkter.

Fastigheten nr 162 Avenue Louise synes hava en synnerligen förnäm belägenhet,
som enligt vad minister von Dardel framhåller är den bästa tänkbara
för en beskickning. Fastigheten vid Avenue Géo Bernier har ett något
mindre förnämt läge, men kan, enligt vad minister von Dardel gör gällande,
även denna fastighets belägenhet anses vara för här avsett ändamål fullt till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

fredsställande. Vad beträffar de båda fastigheternas inre plananordning och
lokaldisposition synes fastigheten vid Avenue Géo Bernier böra givas ett avgjort
företräde. Såväl lokalerna för kansliet som representationsavdelningen
samt sovrums- och ekonomiavdelningarna äro i denna fastighet rymligare och
bättre anordnade än i fastigheten vid Avenue Louise. Visserligen torde de
såsom salong och matsal använda utrymmena inom förstnämnda fastighet vara
väl knappt tilltagna, men torde genom de föreslagna utökningarna av sagda utrymmen
en väsentlig förbättring härutinnan böra vinnas, och synes ministern
själv icke hysa några betänkligheter rörande dessa lokalers tillräcklighet.

Beträffande byggnadernas beskaffenhet har byggnadsstyrelsen med ledning
enbart av de föreliggande handlingarna givetvis icke kunnat erhålla någon
bestämd uppfattning och har ärendets brådskande natur icke medgivit, att en
svensk arkitekt nedsänts till Bryssel för närmare undersökning av byggnaderna.
Rörande fastigheten vid Avenue Louise föreligger emellertid ett kortfattat
intyg från en belgisk arkitekt, som efter besiktning av byggnaden funnit
densamma vara välbyggd och icke framvisande några brister, tydande på
fel i byggnadsstommen. I avseende på fastigheten vid Avenue Géo Bernier
föreligger däremot icke något sådant uttalande. Enligt b5Tggnadsstyrelsens
mening bör emellertid om möjligt en dylik besiktning ske även rörande denna
fastighet och har byggnadsstyrelsen under hand lämnat utrikesdepartementet
uppgift på en arkitekt i Bryssel, som lämpligen skulle kunna användas föd
detta uppdrag.

Då byggnadsstyrelsen saknar närmare kännedom om förhållandena på platsen
och, såsom ovan framhållits, icke kunnat skaffa sig någon exakt uppfattning
angående fastigheternas nuvarande beskaffenhet, är det givetvis för byggnadsstyrelsen
omöjligt att med någon bestämdhet uttala sig rörande skäligheten
av de för fastigheterna begärda prisen samt kostnaderna för fastigheternas
iordningställande för det ifrågasatta ändamålet. Såvitt styrelsen kan finna
torde emellertid i huvudsak intet vara att erinra beträffande de av minister von
Dardel framlagda kostnadskalkylerna. För en jämförelse ur ekonomisk synpunkt
av de båda alternativa förslagen har byggnadsstyrelsen verkställt er.
summarisk kubikmasseberäkning av de båda byggnaderna, varav framgått att
byggnaden vid Avenue Louise har ett kubikinnehåll av omkring 3,000 kbm.
och byggnaden vid Avenue Géo Bernier av omkring 4,800 kbm. Den senare
byggnaden är alltså, vilket även framgår av vad ovan yttrats rörande de olika
lokalernas storlek, väsentligt rymligare än byggnaden vid Avenue Louise.
Med hänsyn härtill och då, som ovan framhållits, de sammanlagda kostnaderna
för fastigheternas inköp och iordningställande äro ungefär desamma beträffande
de båda fastigheterna, måste ett föTvärv av fastigheten vid Avenue
Géo Bernier anses vara den även ur ekonomisk synpunkt fördelaktigaste lösningen
av förevarande lokalfråga. För ett närmare bedömande av skäligheten
av de med förvärvandet av sistnämnda fastighet förenade kostnaderna
vill styrelsen endast framhålla, att uppförandet i Stockholm av en byggnad av
samma kubikmassa skulle draga en kostnad av omkring 260,000 kronor, vartill
komme kostnaden för tomt, varför totalkostnaden skulle uppgå till ungefär
det dubbla mot kostnaderna för inköp och iordningställande av fastigheten
vid Avenue Géo Bernier. Även om hänsyn tages till de olika förhållandena
här och i Belgien, synes alltså ett förvärv av sistnämnda fastighet
vara för svenska staten synnerligen fördelaktigt.

Med anledning av vad sålunda anförts får byggnadsstyrelsen, under förutsättning
att den ovan förordade besiktningen av fastigheten nr 13 vid Avenue
Géo Bernier giver ett ur teknisk synpunkt tillfredsställande resultat, för sin
del förorda, att sistnämnda fastighet inköpes och iordningställes till svenskt

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

beskickningshus, samt att för ifrågavarande ändamål ett belopp av 150,000
kronor ställes till vederbörandes förfogande.»

Sedan berörda yttrande avgivits, har en av byggnadsstyrelsen anvisad arkitekt,
Victor Horta i Bryssel, enligt uppdrag av utrikesdepartementet verkställt
den i styrelsens utlåtande förordade besiktningen av ifrågavarande fastighet
samt vitsordat, att densamma vore i fullgott skick, och har byggnadsstyrelsens
chef, efter tagen del av det av bemälde arkitekt rörande besiktningen
utfärdade intyg, den 22 december 1927 därå tecknat bevis, att intyget vore av
den tillfredsställande beskaffenhet, som förutsattes för byggnadsstyrelsens tillstyrkan
av köpet.

Departe- Redan vid de föregående tillfällen under senare år, då fråga om inköp av
mentschefen. beskicknings}^ för statens räkning förevarit, ha framhållits de fördelar, som
äro förbundna med dylikt förvärv. Därvid har kommit i betraktande,
bland annat, svårigheten för vederbörande sändebud att på grund av den
i storstäder märkbara allmänna tendensen till hyresstegring genom förhyrning
skaffa lämplig i central stadsdel belägen bostad, samt att den
betydande engångsutgift, som är förenad med ett fastighetsköp, motväges av
förmånen av att för framtiden vara oberoende av en hyresstegring, som kan
komma att nödvändiggöra en höjning av beskickningschefens avlöningsförmåner.
Förutom nu angivna mera allmänna synpunkter, vilka torde äga sitt
fulla berättigande i förevarande fall, synas mig särskilda skäl tala för att icke
lämna obegagnat det tillfälle, som nu yppat sig för ett fastighetsförvärv. Den
till inköp föreslagna fastigheten torde vad beträffar såväl läge och utrymme
som beskaffenhet i övrigt synnerligen väl lämpa sig för ändamålet. Det är
att märka, att fastigheten befinner sig i fullgott och modernt skick, varför
endast en del ändringsarbeten av mindre omfattning erfordras. Kostnaden
för förvärvet och nödiga ändringsarbeten skulle uppgå till ett sammanlagt
belopp av belgiska francs 1,441,361 — därav 1,223,750 francs belöpa å köpeskillingen,
124,111 francs å lagfarts- och notariatutgifter och 93,500 francs
beräknats till utgifter för ändringsarbeten — vilket belopp, i svenskt mynt
kronor 149,901: 54 eller i avrundat tal 150,000 kronor, i förhållande till fastighetens
verkliga värde måste betecknas såsom mycket lågt. På grund av fastighetens
goda belägenhet i en av Bryssels förnämligaste stadsdelar torde ett
inköp även betraktat sasom kapitalplacering vara ej blott riskfritt utan synnerligen
förmånligt.

Enligt köpevillkoren skulle köpeskillingen erläggas med 500,000 francs
den 1 nästkommande april och med återstående 723,750 francs den 1 därpå följande
juli. Det för ändamålet erforderliga anslaget, vilket beräknats å riksstaten
för budgetåret 1928—1929, skulle emellertid, vid bifall till det föreliggande
förslaget, bliva tillgängligt först sistnämnda dag. Vid sådant förhållande
torde, därest medel för fastighetens förvärvande av riksdagen beviljas,
ett belopp, motsvarande den del av köpeskillingen, som bör gäldas redan den
1 april, böra förskottsvis utanordnas av anslaget till oförutsedda utgifter för

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

att omedelbart efter ingången av nästkommande budgetår ersättas sagda anslag
av de medel, som må varda för fastighetsförvärvet anslagna.

Det torde böra framhållas att, enligt vad envoyén von Dardel meddelat,
fastighet i Bryssel, som äges av främmande makts beskickning, icke är
underkastad beskattning.

Jag vill slutligen erinra därom, att genom ett realiserande av det föreslagna
inköpet, varigenom fri bostad komme att beredas åt beskickningschefen i
Bryssel, en mot denna förmån svarande sänkning av hans löneförmåner torde
böra vidtagas, och att jag därför förut denna dag i samband med framläggandet
av staten för ortstillägg åt ordinarie befattningshavare vid beskickningar
och konsulat föreslagit, att det med sändebudsbefattningen i Bryssel förenade
ortstillägg, under förutsättning att inköp av beskickningsfastighet komme
till stånd, måtte sänkas från 9,000 kronor till 5,000 kronor för år räknat.

På grund av vad jag sålunda anfört och under erinran att, såsom förut i
statsverkspropositionen framhållits, anbudet å fastigheten står fast allenast till
den 15 nästkommande mars, får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen att

till inköp och iordningställande av beskickningshus i Bryssel
för budgetåret 1928—1929 anvisa ett extra anslag
av .................................... kronor 150,000.

Med avseende å övriga anslag under förevarande grupp, D. Diverse, får jag
hänvisa till vad i statsverkspropositionen därom förekommer.

Till vad föredragande departementschefen sålunda, med instämmande av
statsrådets övriga närvarande ledamöter, hemställt finner Hans Maj:t Konungen
gott lämna bifall och förordnar tillika, att proposition av den lydelse
bilaga litt. till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

O. Ramel.

Pankt

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Sid.

8
9

88
88

8
9

89 13

89 14

Sammandrag och register.

	Ordinarie anslag	Extra anslag
	Kronor	Kronor
A. Departementet.
Departementschefen, ministern för utrikes ärendena	40,000
Departementet, förslagsanslag.........	511,300
Säger för departementet	551,300
B. Sveriges representation i utlandet. Beskickningar och konsulat, f örslagsanslag . . .	1,614,000
Arvoden och ortstillägg åt viss extra personal i ut-rikesrepresentationen, förslagsanslag......		211,500
Extra ortstillägg åt ordinarie och extra personal i utrikesrepresentationen............		315,000
Skrivbiträden vid beskickningar och konsulat . . .	380,000
Ekiperingspenningar, förslagsanslag.......	20,000
Kontorskostnadsersättningar åt lönade konsuler . .	98,000
Ersättningar till olönade konsuler, förslagsanslag Personliga gottgörelser för mistade konsulatavgifter	120,000	5,000
Attachéer, reservationsanslag.......... Förstärkning av reservationsanslaget till attachéer	56,000	34,000
Handelsattachéer, reservationsanslag......	40,000
Förstärkning av reservationsanslaget till handels-attachéer ..................		50,000
Avlönande av en socialattaché, reservationsanslag		15,000
Extra biträden och vaktbetjänte vid beskickningar och konsulat.................	95,000
Säger för Sveriges representation i utlandet C. Internationella byråer in. m.	2,423,000	630,500
D. Diverse.
Inköp av beskickningshus i Bryssel.......		150,000

Stockholm 1928. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

280386

Bilaga.

Utlåtande av herrar Höjer och Sjöborg angående ifrågasatta
ändringar beträffande utrikesdepartementets

organisation.

I de av ministern för utrikes ärendena för de sakkunniges utredningsuppdrag
lämnade direktiven heter det beträffande den inre organisationen, att frågan om
ärendenas fördelning mellan utrikesdepartementets olika avdelningar och i samband
därmed personalbehovet borde göras till föremål för undersökning. I sådant
avseende syntes uppmärksamhet särskilt böra ägnas politiska och handelspolitiska
avdelningens samt speciella handelsavdelningens inbördes förhållande,
därvid borde övervägas, på vad sätt handelstraktatärendena lämpligen borde behandlas
inom departementet för bästa möjliga tillgodogörande av kommersiella
synpunkter, liksom över huvud taget huru ökad enhetlighet och koncentration
måtte kunna vinnas i avseende å beredningen av handelspolitiska ärenden. Frågan
om bibehållandet av den inom politiska och handelspolitiska avdelningen
förekommande geografiska byråindelningen borde vidare göras till föremål för
granskning. Vid dessa undersökningar av organisatorisk art borde slutligen
uppmärksamhet ägnas frågan, huruvida någon ytterligare reduktion i utrikesdepartementets
personalutrastning vore möjlig eller arbetet inom detsamma eljest
kunde förenklas och förbilligas.

Handelstraktatfrågornas handläggning.

Den fråga i avseende å utrikesdepartementets organisation, som sålunda i
ovan återgivna direktiv skjutits i förgrunden, avser politiska och handelspolitiska
avdelningens samt speciella handelsavdelningens inbördes förhållande, särskilt
vad angår beredningen av handelstraktatärenden. Då det nuvarande sammanförandet
av sistnämnda frågor, ävensom vissa andra sådana av handelspolitisk
natur, med de politiska frågorna å den ena av dessa avdelningar,
den politiska och handelspolitiska, utgör en av hörnstenarna i den nya organisation,
som departementet år 1919 erhöll, synes denna principfråga i samband
med dess allmänna förutsättningar i den svenska förvaltningens organisation
i övrigt, vad angår behandlingen av handelspolitiska ärenden, i första
hand böra göras till föremål för undersökning.

Enligt nu gällande instruktion för utrikesdepartementet handläggas frågor
angående handelsavtal av politiska och handelspolitiska avdelningen, under det
att till speciella handelsavdelningen hänföras den kommersiella informationen
ävensom åtskilliga andra handalsärenden, främst sådana som avse åtgärder i
särskilda fall rörande tillämpningen av i utlandet gällande lagar och bestämmelser
av intresse huvudsakligen ur näringslivets synpunkt.

1—274360

1919 års kommittébetänkande.

Nuvarande organisation av politiska och handelspolitiska avdelningen tillkom
— frånsett en år 1925 företagen jämkning i fördelningen av ärendena mellan
nämnda avdelning och speciella handelsavdelningen — på förslag av de sakkunnige,
som år 1918 tillsatles för verkställande av en allsidig utredning angående
behovet av förändringar och utvidgningar inom utrikesdepartementet och Sveriges
representation i utlandet. Kommittén, som bland sina medlemmar räknade
på det politiska, ekonomiska och administrativa området så insiktsfulla och
erfarna män som landshövdingen E. Trolle, ordförande, framlidne statsministern
Hj. Branting, dåvarande envoyén friherre F. Kamel, dåvarande generalkonsuln
U. T. Undén, friherre Th. Adelswärd samt direktören i Sveriges Allmänna Exportförening
E. Nyländer, avgav i anslutning till en redogörelse för ärendenas
fördelning inom departementet enligt 190(i års organisation — i här förevarande
fråga följande principiella uttalande:

»En sådan uppdelning torde (också) med en äldre tids förhållanden hava låtit
sig tämligen väl genomföra. Men med den utveckling av våra utrikespolitiska
förbindelser, som på senare tid ägt rum, har densamma icke visat sig motsvara
tidens krav. I allt högre grad hava de ekonomiska intressena trängt sig
i förgrunden vid förbindelserna länderna emellan, och överenskommelser på det
ekonomiska området hava ofta visat, sig innebära politiska avgöranden av synnerligen
vittgående betydelse.»

»Den allmänna utvecklingen har med andra ord medfört en förskjutning inom
utrikesdepartementets arbetsfält, till vilken hänsyn nödvändigtvis måste tagas
vid uppgörandet av ny organisationsplan för departementet. Sedan de ekonomiska
frågorna trätt i första planet, och på den yttre liksom på den inre politikens
område ekonomiska moment visat sig ingå som betydelsefulla faktorer
även i frågor, som förut betraktats såsom rent politiska, kan det icke vara riktigt
att bibehålla en organisation byggd på en artskillnad hos ärendena, vilken
utvecklingen tenderar att upphäva. Därest ekonomiska faktorer i väsentlig
mån inverka på ett lands utrikespolitik, synes det föga ändamålsenligt att inom
departementet förlägga de ekonomiska frågornas handläggning till en annan avdelning
än den, som fått sig de politiska ärendena tilldelad. En sammanslagning
synes här böra ske. Endast därigenom möjliggöres den helhetsuppfattning
av läget, den samlade översikt, som är nödvändig för att i dess olika konsekvenser
kunna bedöma ett handlande i ena eller andra riktningen.»

Av intresse för den föreliggande frågan är ock följande uttalande av de sakkunnige
rörande den diplomatiska och konsulära personalens rekrytering och
utbildning:

»Förhållandet att inom departementet handelsärendena sammanförts till behandling
å en avdelning och politiska och rättsärenden å en annan avdelning har
medfört, att rekryteringen av departementets personal liksom denna personals
vidare utbildning kommit att ske efter två skilda linjer, den ena med huvudvikten
lagd på den kommersiella, den andra på den politiskt rättsliga sidan. En
följd härav har blivit, att tjänstemännen tillhörande den diplomatiska karriären
icke alltid i önskvärd omfattning behärskat de handelspolitiska frågorna, liksom
å andra sidan att de konsulära tjänstemännen icke haft tillfälle att förvärva
den insikt i politiska och rättsliga spörsmål, som visat sig behövlig. Då emellertid
utvecklingen medfört, att särskilt de politiska och handelspolitiska ärendena
på det intimaste sätt sammanknutits med eller uppgått i varandra, hava
dessa bristfälligheter i personalens utbildning ofta visat sig hämmande ej endast
för departementets utan även för beskickningarnas och konsulatens verksamhet.
»

De synpunkter i fråga om grunderna för utrikesdepartementets organisation,
som de sakkunnige sålunda framfört, vunno anslutning av de myndigheter, som
yttrade sig över deras organisations förslå g. T enlighet med Kungl. Maj:ts för -

slag beslöt också 1919 års riksdag antaga den föreslagna organisationen och
därvid bl. a. inrätta den nuvarande politiska och handelspolitiska avdelningen i
enlighet med de av sakkunnige förordade grundsatser.

Enligt den principiella uppfattning, åt vilken de sakkunnige givit uttryck,
borde även de kommersiellt tekniska ärendena (kommersiella informationsärenden
m. m.) handläggas inom politiska och handelspolitiska avdelningen å en
särskild, därför inrättad byrå. Men med hänsyn till att handelsdepartementet
vid tiden för avgivande av sakkunniges betänkande ännu icke trätt i verksamhet
och att sakkunnige föreslagit en betydande utvidgning av han delsattachéernas
verksamhet, vars organiserande och ledning ansågos skola medföra avsevärt arbete,
föreslogo de sakkunnige, att under denna övergångsperiod skulle på extra
stat upprättas en speciell handelsavdelning för handläggning av de kommersiellt
tekniska ärendena. Denna anordning har sedan dess alltjämt bibehållits.

När 1918 års sakkunnige formade nyss återgivna satser, kunde de stödja
sig på långvariga och mångsidiga erfarenheter av den år 1906 vidtagna organisationen
av utrikesdepartementet, som sammanfört alla handelsärenden å en
avdelning och förlagt beredningen av de politiska ärendena å annat håll inom
departementet, nämligen hos kabinettssekreteraren, under de senare krigsåren
biträdd av viss honom underställd personal. De erfarenheter, från vilka de sakkunnige
hade att utgå, härrörde alltså ej endast från världskrigets tid utan även
från förkrigsåren.

I stort sett måste de av 1918 års sakkunnige framhävda synpunkterna sägas
alltjämt äga sin fulla giltighet.

Det må vara sant, att de politiska och ekonomiska frågorna numera icke äro
sammanflätade på samma sätt som under världskrigets tid: man avslutar icke
längre ransonerings- eller kompensationsavtal för tryggande av den nödvändiga
varutillförseln, avtal som otvivelaktigt kunde innebära ett direkt ställningstagande
till den ena eller andra krigförande makten och därigenom medföra vittgående
politiska konsekvenser. Men därav följer ju ingalunda, att de handelsavtal,
som efter kriget avslutats eller kunna komma att i framtiden avslutas,
liksom handelspolitiska förhandlingar och åtgärder av annan art icke skulle
kunna i lika hög grad erbjuda en förening av politiska och ekonomiska moment.

Att inom det nutida internationella livet de ekonomiska och politiska frågorna
i vidsträcktaste mån gripa in i varandra, torde icke kunna av någon förnekas.
Både före och efter kriget hava de ekonomiska faktorerna i förhärskande
grad varit avgörande — eller i varje fall i avsevärd mån medbestämmande -för utvecklingen av staternas inbördes förhållande, liksom på det mellanstatliga
området i största omfattning med politiska åtgärder fullföljts ekonomiska syften
och tvärtom. På ett i ögonen fallande sätt har av gammalt detta förhållande
framträtt vid olika länders tävlan om världens avsättningsmaiknader och naturrikedomar.
I våra dagar ha också ekonomiska faktorer, som tidigare hört under
den enskilda statens egna och obestridda domvärjo, efter den omgestaltning
av kartan och de omvälvningar i världshushållningen, som härflutit ur världskriget,
i alltmera vidgad utsträckning börjat bliva föremål för försök till internationell
reglering. Sa är fallet t. ex. med frågor, som avse råämnesfördelningen
de olika staterna emellan ävensom den internationella samfärdseln. De
starkt politiska inslagen i dessa frågor torde ligga i öppen dag. Det lärer heller
ej kunna bestridas, att det statliga ingripande, som numera i allt större utsträckning
äger rum på det ekonomiska livets olika områden, t. ex. genom upprättande
av statsmonopol å tobak, alkoholhaltiga drycker o. s. v., i ej ringa mån
är ägnat att öka de ekonomiska frågornas politiska betydelse och återverkningar
redan med hänsyn till de vidgade friktionsytor direkt mellan staterna, som
näringslivets fortgående förstatligande otvivelaktigt bidrager att skapa. Det

Sambandet
mellan politiska
ärenden
och handelstraktatärenden.

ovan påvisade sambandet mellan politiska och ekonomiska, frågor avspeglar
sig på olika sätt och inom skilda områden även i Nationernas förbunds verksamhet.

Tillämpar man de nyss i sin allmänhet angivna synpunkterna på handelstraktatförhandlingar
eller över huvud internationella underhandlingar av ekonomisk
natur, skall man — och detta gäller tiden såväl före som efter kriget —
lätteligen finna, på huru mångfaldiga sätt de politiska och ekonomiska momenten
och synpunkterna vid sådana förhandlingar fläta sig samman med varandra.
I vissa fall kan redan det faktum, att en makt med viss annan makt avslutar
eller förhandlar om ett handelsavtal, innebära ett politiskt ställningstagande av
genomgripande betydelse. Av rent eller åtminstone i främsta rummet politiska
överväganden beror vidare den taktik, som bör följas vid förhandlingarna, den
större eller mindre skyndsamhet, varmed dessa böra bedrivas, tidpunkten då
eventuella medgivanden böra göras o. d.; ofta nog äro även politiska hänsyn
medbestämmande, då det gäller att fastställa omfattningen av sådana medgivanden
liksom över huvud räckvidden av olika bestämmelser, d. v. s. avtalets innehåll.
Ibland kan till och med förhandlingarnas kärnpunkt utgöras av frågor,
som jämte sin ekonomiska äga eu både utåt och inåt högst betydelsefull politisk
sida; detta kan t. ex. gälla i fråga om avtal med vin- eller tobaksproducerande
länder. De överväganden, som bestämma avtalets innehåll, kunna därför
i sådana fall bliva av rent eller huvudsakligen politisk art. Även eu sådan
omständighet som spörsmålet om traktatspråket kan i vissa fall ur politisk synpunkt
få en oväntad betydelse. Erfarenheten har jämväl visat, att frågan om
ett handelsavtals ratificering eller icke-ratificering under vissa förhållanden
kan på det politiska området få en avsevärd räckvidd. Förbises må ej heller,
att även i fråga om andra förhandlingar av ekonomisk innebörd politiska skäl
eller politiska synpunkter ej sällan kunna få ett avgörande inflytande på deras
resultat. Å andra sidan komma givetvis vid politiska förhandlingar eller ställningstaganden
ekonomiska faktorer ofta i betraktande och visa sig kanske äga
stor eller rentav utslagsgivande betydelse. Att på detta sätt i stalernas mellanhavanden
med varandra politiska och ekonomiska faktorer i praktiken ofta icke
kunna hållas åtskils utan menliga återverkningar på de avgöranden, som skola
träffas, är av snart sagt daglig erfarenhet fulltygat.

Märkas bör dessutom, att handelsavtal — i varje fall mera betydelsefulla sådana
— ingalunda äro begränsade till bestämmelser av ekonomisk natur, t. ex.
angående ömsesidig mest gynnad nations behandling, tullar och andra avgifter,
kustfart o. s. v., utan jämväl innehålla viktiga stadganden av annan art såsom
rörande inrese- och bosättningsfrågor, utländska undersåtars ställning och rättigheter
(exterritorialitct), passförhållanden, konsulers ställning och befogenheter
in. in. I handelsavtal med mera avlägset liggande länder, vilkas samfundsordning
väsentligen skiljer sig från den västeuropeiska, få stadganden av nyss
nämnt innehåll ofta en framträdande betydelse. Uppenbart är i huru hög grad
desamma kunna vara politiskt betonade och ur politisk synpunkt ömtåliga. Det
ligger likaledes i öppen dag, att för beredningen av sådana delar av ett handelsavtals
innehåll en handelsavdelning icke kan anses äga några särskilda förutsättningar
och att därvid icke enbart eller ens företrädesvis ekonomiska eller
kommersiella synpunkter komma i befraktande.

Det skulle vara lätt att ytterligare utveckla de anförda synpunkterna och att
belysa desamma med konkreta exempel både från tiden före kriget och från de
sista åren. Vad som redan anförts torde emellertid vara tillräckligt för att visa.
att i de flesta fall eft nära och ofrånkomligt samband mellan politiska frågor
och handelstraktatfrågor i olika avseenden och på skilda stadier av deras handläggning
inom ett utrikesdepartement måste föreligga.

Givet är, att vid olika tidpunkter och i förhållande till olika makter de po -

litiska synpunkterna vid en handelstraktatförhandling kunna framträda med
olika styrka och i olika omfattning. Det är också givet, att alltefter de ekonomiska
förhållandenas utveckling och förändring uppgifterna för ett lands handelspolitik
kunna skifta och måste inriktas på olika mål. ålen att med det
nära och konstanta samband mellan ekonomiska och politiska frågor, som ovan
påvisats och som hävdats redan av 1918 års sakkunnige, de politiska synpunkterna
vid handläggningen av handelstraktatärenden äro av den vikt, att. så
snart det gäller handelsavtal av någon betydelse, på något stadium av dessas
behandling måste åt dessa synpunkter tillförsäkras möjlighet att automatiskt
och i hela deras vidd göra sig gällande, är enligt vår mening uppenbart. Det
ligger med andra ord rnakt uppå att anordna själva organisationen av utrikesdepartementet
så, att den -— för att återkomma till ovannämnda sakkunniges
redan anförda uttalande — möjliggör »den helhetsuppfattning av läget, den
samlade översikt, som är nödvändig för att i dess olika konsekvenser kunna bedöma
ett handlande i den ena eller andra riktningen».

I vilken grad den synpunkt, som i det föregående utvecklats, bör under nuva- Handelstrakrande
organisation av den svenska statsförvaltningen vara. utslagsgivande vid Juy^ndiTbeställningstagandet
till frågan om den ändamålsenliga ordningen för utrikesde- handling inom
partementets handläggning av handelsavtalsärenden, framgår än tydligare, om den svenska
man för sig klargör, huru utredningen av sådana ärendens ekonomiska delar för förvaltningen,
närvarande försiggår.

För behandlingen av handelstraktatfrågor — liksom för behandlingen av handelsfrågor
i allmänhet — äger den svenska förvaltningen för närvarande, förutom
utrikesdepartementet, tvenne organ, handelsdepartementet och kommerskollegium,
till vilka för handläggning av vissa specialfrågor komma andra fackmyndigheter
såsom lantbruksstyrelsen, medicinalstyrelsen m. fl. I avseende a
handelstraktatärenden, om vilka här närmast är fråga, kan arbetsfördelningen
mellan sagda departement i stort sett karakteriseras så: angivandet av det innehåll,
som man — särskilt i vad angår handel och sjöfart — från svensk sida
önskar giva ett handelsavtal, liksom också i de flesta, fall initiativet till upptagande
av förhandlingar om avslutande av sådana, åvila handelsdepartementet:
utrikesdepartementet däremot tillkommer genomdrivandet av nämnda önskemål,
d. v. s. förhandlingarna och vad med dem sammanhänger, liksom ock initiativel.
när det gäller avtal, beträffande vilka huvudvikten icke ligger på bestämmelserna
om handel och sjöfart.

Den i ett handelstraktatärende erforderliga sakliga utredningen — vilken innefattar
sammanställningen av statistiska och andra upplysningar till klargörande
av läget, utrönandet av de olika näringsgrenarnas önskemål genom överläggningar
med deras representanter eller annorledes samt övervägandet av dessa
önskemåls större eller mindre betydelse för Sveriges näringsliv i dess helhet,
ävensom bedömandet av de krav, som från den andra förhandlande parten framställas
—• faller alltså i huvudsak utanför utrikesdepartementets verksamhetsområde.
Den utföres antingen av kommerskollegium — som genom sin organisation
torde vara väl utrustat med särskild sakkunskap på handelns, industriens
och sjöfartens områden — eller ock av handelsdepartementet, eventuellt med
biträde av de särskilda sakkunniga, som, när det gäller mera bet37delsefulla
traktatärenden, i allmänhet bruka tillkallas. I varje fall får denna sakberedning
sin avslutning i detta departement, därvid, om för behandlingen av vissa
särskilda punkter sä påkallas, anlitas även andra fackmyndigheter än de redan
nämnda. Vid detta sakliga utredningsarbete tages givetvis också vederbörlig
hänsyn till de upplysningar rörande den handelspolitiska utvecklingen i olika
länder och dess återverkningar på det svenska näringslivet, särskilt exportnä -

Haudelsueparttmentet
och
kommerskollegiun:.

ringarna och sjölarten, som införskullas genom utrikeslörvaliningens organ i
utlandet och genom utrikesdepartementets försorg överlämnas till handelsdepartementet,
i viss utsträckning även till andra fackmyndigheter, främst kommerskollegium,
samt till enskilda näringssammanslutningar. Under den utredning,
som sålunda åvägabringas, uppdragas grundlinjerna för det tilltänkta handelsavtalet
(så,soin dess allmänna karaktär, avtalstyp och giltighetstid) och angives
dess innehall, särskilt vad angår handel och sjöfart och i övrigt dess ekonomiska
delar. Den sakliga beredningen av handelstraktatärendena och sålunda även
angivandet i det väsentliga av de svenska önskemålen i vad avser dessas ekonomiska
sida äro alltså med nuvarande organisation anförtrodda åt kommerskollegium
och handelsdepartementet; när ett traktatärende lämnar nämnda departements
handläggning, är det till sina ekonomiska delar i huvudsak redan färdi
gberett.

Mot effektiviteten av denna av nuvarande förvaltningsorganisation betingade
ordning för den sakliga beredningen av handelstraktatfrågor ha, såvitt vi ha
oss bekant, inga anmärkningar framställts.

utrikesdeparte- Den uppgift vid handel s traktat frågors handläggning, som åvilar utrikesdementet.
partementet, faller i huvudsak på ett annat område. Här kunna frånses de fall,
då initiativet till handelstraktatföi handlingar bör tagas av utrikesdepartementet,
enär väsentligen andra synpunkter än de ekonomiska i sådana fall lära vara
bestämmande. Här kan också frånses, att nämnda departement har att utarbeta
förslag till bestämmelser av icke ekonomisk natur (rörande inrese- och bosättningsrätt.
skiljedomsklausuler, konsulers ställning o. s. v.), som, efter vad
ovan sagts, ofta ingå i ett handelsavtal. I huvudsak gäller utrikesdepartementets
insats själva förhandlingarna och vad därmed sammanhänger. Utrikesdepartementet
har sålunda att med vederbörande främmande makt föra förhandlingarna
om grundvalen för det tilltänkta handelsavtalet; att verkställa den slutliga
redigeringen av det avtals förslag, som från svensk sida skall framläggas;
att leda själva förhandlingarna, vare sig dessa anförtros åt tjänstemän inom utrikesförvaltningen
eller åt särskilt utsedda förhandlare utanför denna; att verkställa
formuleringen av avtalets slutgiltiga text; samt att handlägga frågor rörande
avtalets undertecknande och ratificering. Skulle under förhandlingarnas
lopp av motparten framställas förslag till ändringar eller jämkningar av de bestämmelser,
vilkas innehåll av handelsdepartementet angivits eller eljest faller
inom viss fackmyndighets verksamhetsområde, har utrikesdepartementet att
underställa handelsdepartementet eller vidkommande fackmyndighet sådana förslag.
De uppgifter, som vid handläggningen av ett handel straktatärende påvila
utrikesdepartementet, äro sålunda i främsta rummet och väsentligen av annan
art än ekonomisk eller kommersiell.

Organisa- Av den föregående framställningen torde ha framgått, i huru nära samband

tionsproble- frågan om den ändamålsenligaste ordningen för de handelspolitiska ärendenas
och särskilt handelstraktatärendenas handläggning inom utrikesdepartementet
står med spörsmålet om sättet för dessa ärendens beredning inom förvaltningen
i övrigt. Grivet är nämligen, att arten och omfattningen av utrikesdepartementets
befattning med hithörande frågor i själva verket väsentligen måste bestämmas
av den inre förvaltningens struktur på förevarande punkt. Här påpekade
samband har också vid upprepade tillfällen trätt i dagen vid tidigare behandling
av frågor beträffande utrikesdepartementets organisation, t. ex. frågan om ordningen
för den kommersiella informationen; det gör sig för övrigt gällande jämväl
vid den löpande handläggningen av handelspolitiska frågor. För oss står
därför klart, att man icke kan komma till en ändamålsenlig och slutgiltig ordning
beträffande handelstraktatärendenas handläggning inom utrikesdeparte -

mentet — en ordning, som undviker överorganisation och tryggar önskvärd enhetlighet
och koncentration vid deras behandling — utan att problemet upptages
i hela dess vidd, d. v. s. också i vad angår andra statsorgans och särskilt handelsdepartementets
ställning och uppgifter på här ifrågavarande område.

De direktiv, som av ministern för utrikes ärendena lämnats de sakkunnige,
begränsa emellertid deras uppgift till att avse allenast frågan om utrikesdepartementets
organisation i här föreliggande avseende. Under sådana omständigheter
ha vi vid vårt ställningstagande till den förelagda frågan att utgå
ifrån, att ändring ej är avsedd att vidtagas i nu gällande ordning i fråga om
kommerskollegii och handelsdepartementets befattning med ifrågavarande

ärenden. . . o

Från denna utgångspunkt framställa sig i avseende a utrikesdepartementets
organisation på här föreliggande punkt såsom möjliga tre alternativ, nämligen
antingen bibehållande av speciella handelsavdelningen i dess nuvarande gestalt
samt i huvudsak av den nuvarande ordningen för handelsärendenas tordelning
mellan nämnda avdelning samt politiska och handelspolitiska avdelningen;
.po ,. . , ,

eller överförande av handelstraktatfrågornas handläggning från politiska och
handelspolitiska avdelningen till speciella handelsavdelningen;

eller slutligen inflyttande av den nuvarande speciella handelsavdelningen
såsom en byrå under politiska och handelspolitiska avdelningen på sätt. som
föreslogs i Kung]. Maj:ts proposition nr 160 vid 1924 års riksdag.

Utifrån de förutsättningar, som sålunda skola ligga till grund för den nu
anbefallda utredningen, och de principiella synpunkter, som ovan gjorts gällande,
anse vi oss böra förorda det första alternativet och sålunda tillråda bibehållandet
i huvudsak av nu gällande ordning för handelsärendenas fördelning
mellan politiska och handelspolitiska avdelningen samt speciella handelsavdelningen.

Denna ordning förlägger, å ena sidan, handelstraktatfrågornas behandling
dit, där den enligt vår mening bör ligga. Den .synes, å andra sidan, vederbörligen
tillgodose vissa praktiska önskemål och synpunkter samt anpassa sig
efter föreliggande arbetsuppgifters och förhållandens krav. _

För handelstraktatärendenas bibehållande a den politiska och handelspolitiska
avdelningen talar i första hand vad ovan anförts angående det nära samband,
som förefinnes mellan politiska och ekonomiska frågor. Härföl talar
även arten av den befattning, som enligt vad ovan likaledes framhållits, utrikesdepartementet
har att taga med handelstraktatärendena._ Det ssrnes nämligen
uppenbart, att vad som vid detta departements handläggning av ifrågavarande
ärenden främst bör tillses, är att därvid de politiska, traktattekniska och löihapdlingsmässiga
synpunkterna komma till sin rätt och att i betraktande av
dessa synpunkters vikt detta sker automatiskt genom själva organisa t1 onen.
Det är''icke nog att därvidlag lita till en strängt upptagen högsta lednings
övervakning från fall till fall, en övervakning, som måhända ofta icke kan
utövas förrän på ett långt framskridet stadiuni av ett handelstraktatärendes
handläggning. Därom vittna erfarenheterna från tiden före den nuvarande
organisationens tillkomst. Att de politiska synpunkterna vid handläggningen
av här omhandlade ärenden skola automatiskt tillgodoses genom själva organisationen,
utgör den bärande tanken i det av 1918 års sakkunnige framburna
och av statsmakterna godkända organisationsförslaget. Det synes sa mycket
angelägnare att denna organisatoriska grundtanke icke övergives, som handelstraktaternas
problem faktiskt mindre torde ligga i svårigheten att fastställa de
svenska kraven eller önskemålen än i svårigheten att driva dem igenom. T vil -

Värt
förslag -

Fördelningen
av ärendena
mellan politiska
och handelspolitiska

avdelningen
samt speciella
handelsavdel -

ken utsträckning detta i det enskilda fallet skall kunna lyckas, kommer ytterst
att i icke ringa grad betingas av politiska hänsyn och intressen.

Ett överförande av handelstraktat ärendena till speciella handelsavdelningen
är från organisatorisk synpunkt ägnat att framkalla starka betänkligheter även
i andra hänseenden. En sådan ändring — vars huvudsakliga syfte skulle vara
bästa möjliga tillgodogörande av kommersiella synpunkter vid dessa ärendens
handläggning — innebure nämligen inrättandet av en ytterligare och tredje
instans för tillgodoseende av väsentligen samma synpunkter, vilka de två redan
befintliga instanserna, kommerskollegium och handelsdepartementet, hava att
företräda, och komme följaktligen att under nuvarande förhållanden innebära
en överorganisation av förvaltningen a denna punkt. Den skulle dessutom näppeligen
leda till större enhetlighet och koncentration vid handläggningen av
här förevarande frågor utan snarare vara ägnad att föranleda slitningar mellan
utrikesdepartementet och handelsdepartementet.

Självfallet måste vi livligt behjärta vikten av att i utrikesdepartementet
jämväl pa det ekonomiska området finnes tillgänglig den sakkunskap, som för
departementets handläggning av handelstraktatfrågorna är önskvärd. Såsom
nedan skall närmare utvecklas, föreslå vi också en omläggning av politiska
och handelspolitiska avdelningens arbetssätt, som enligt vår mening skulle
trygga såväl större enhetlighet och koncentration vid sådana frågors behandling
som ock förhandenvaron av den traktattekniska och kommersiella insikt,
som därvid kräves. Uppenbart är dessutom att, liksom hittills skett vid traktatärendenas
beredning i utrikesdepartementet, därvid bör — i den utsträckning,
som efter den föregående sakberedningen hos handelsdepartementet och
kommerskollegium må erfordras — tillgodogöras den sakkunskap, som beträffandehär
föreliggande ^frågors ekonomiska och kommersiella sidor finnes tillgänglig
å speciella handelsavdelningen. Men vi hysa den mening, att det krav.
varom här är fråga, kan och bör tillgodoses utan övergivande av de grunder.
på vilka utrikesdepartementets nuvarande organisation i denna punkt vilar.

I anslutning till våra föregående principiella uttalanden skola vi i det föl■\^.
n närmare utveckla vår uppfattning angående vissa särskilda punkter och
därvnf även till granskning upptaga de huvudsakliga anmärkningar, som framställts
mot nuvarande ordning för handelsärendenas beredning i utrikesdepartementet.

Från viss synpunkt har, icke alldeles utan fog, gjorts gällande, att handelstraktatfragor
och övriga handelsfrågor så nära sammanhängde med varandra,
™ behandling borde äga rum å samma avdelning. Ävenså har framhållits,
att med hänsyn till nämnda sammanhang det skulle vara svårt att
gentemot varandra avgränsa politiska och handelspolitiska avdelningens samt
speciella handelsavdelningens arbetsområden. Med utgångspunkt i sin allmänna
uppfattning av det nära sambandet mellan politiska och ekonomiska frågor
hade också, såsom ovan antytts, 1918 års sakkunnige ursprungligen avsett, att
alla handelsfrågor, även de kommersiellt tekniska (ärenden rörande kommersiell
information m. m.) borde behandlas å politiska och handelspolitiska avdelningen.
De stannade emellertid av angivna skäl slutligen vid att såsom en provisorisk
organisation för sistnämnda frågors handläggning föreslå inrättandet
av en speciell handelsavdelning. Spörsmålet om anordnandet av det kommersiella
informationsväsendet samt om utrikesdepartementets uppgifter inom detsamma
och för deras fyllande ändamålsenliga organisation har senare vid upprepade
tillfällen varit föremål för statsmakternas övervägande. T sådant hänseende
må erinras därom att — med utgångspunkt från ett av 1923 års besparingskommitté
framställt förslag om ovannämnda avdelnings indragning,
dock med bibehållande av en tjänsteman för distribuering av inkommande handelsinformatoriskt
material - - Kungl. Maj:t vid 1924 års riksdag föreslog, att

avdelningen skulle indragas samt i stället å politiska och handelspolitiska avdelningen
inrättas en på visst sätt organiserad speciell handelsbyrå. Detta
förslag blev emellertid ej av nämnda riksdag i sak behandlat, utan bibehölls
avdelningen och kvarstår fortfarande å extra stat.

Visserligen torde den kommersiella informationen i någon man ha förlorat i
betydelse både på grund av den nedskärning av handelsattachéernas verksamhet,
som genomfördes 1924, och med hänsyn till den stabilisering av de ekonomiska
förhållandena, som i olika delar av världen under de senaste åren ägt
rum. Men inför de önskemål, som från näringslivets representanter gjorts gällande,
kunna vi -— ehuruväl särskilt för vården av handelns, industriens och
sjöfartens intressen år 1920 inrättats ett handelsdepartement — icke förbise
eller underskatta vikten och betydelsen av att näringslivets män jämväl i utrikesdepartementet
äga tillgång till en tjänsteman med erfarenhet och tillräckligt
självständig ställning samt bl. a. med särskild uppgift att med dem hålla kontakt,
när det gäller kommersiell information eller andra frågor av rent ekonomisk
eller kommersiell art.

Det vill synas oss, som om den nuvarande ordningen, vilken anförtror nämnda
frågors handläggning- åt en särskild avdelning och som tillika för kontakten
med näringslivet ställer till förfogande en tjänsteman i avdelningschefs grad
— ehuru densamma från strängt systematisk synpunkt otvivelaktigt kan göras
till föremål för kritik — likväl i det väsentliga motsvarade'' ovan angivna önskemål.
Därmed tilläventyrs förenade olägenheter torde heller icke vara alltför
betydande.

Klart är, att de båda avdelningar, på vilka handelsärendenas behandling är
fördelad, böra, såsom också torde ske, hålla varandra fortlöpande underrättade
om ärendenas gång och om ingående rapporter. Vad särskilt angår den kommersiella
informationen, är för dess tillgodogörande vid handelstraktatärendenas
sakberedning sörjt redan därigenom, att det inkommande materialet successivt
delgives handelsdepartementet och kommerskollegium och sålunda står
till förfogande vid nämnda myndigheters handläggning av nyssberörda frågor.
Även vid utrikesdepartementets behandling av desamma står ju detta material
i fall av behov till buds, på vilken avdelning än denna behandling äger rum.

Onekligen kunna med nuvarande ordning fall uppstå, då tvekan kan råda.
huruvida ett ärende bör hänföras till den ena eller andra avdelningen. Men
sådana svårigheter lära framträda, vilka regler än uppställas rörande fördelningen
av ärendena i ett ämbetsverk med så mångskiftande och uti varandra
ingripande arbetsuppgifter som utrikesdepartementets. De torde ej heller vara
större än att de, såsom hittills skett, lätteligen kunna övervinnas genom ett
gott samarbete avdelningarna emellan samt behörig tillsyn från kabinettssekreterarens
och departementschefens sida.

För övrigt måste för oss de med den nuvarande ordningen förenade olägenheter,
som ovan berörts, te sig såsom mindre vägande än de ojämförligt större
betänkligheter, som, efter vad förut visats, ur både principiell och praktisk,
synpunkt resa sig mot handelstraktatfrågornas överförande till speciella handelsavdelningen.

Vidare har den anmärkningen framställts, att med nuvarande fördelning av
ärendena det skulle vara synnerligen svårt att för avdelningschefsposten å politiska
och handelspolitiska avdelningen finna en person, som ägde både erforderlig
kompetens för de politiska frågornas behandling och tillika nödig ekonomisk
och kommersiell sakkunskap för handläggande av handelstraktatfrågor.

Därest beredningen av handelstraktatfrågorna i hela deras vidd. sålunda
även den ekonomiska och kommersiella utredningen, vore förlagd till utrikesdepartementet,
skulle nyssnämnda synpunkt givetvis väga tungt. I det föregående
har emellertid påvisats, att denna utredning i allt väsentligt: fullgöres

It)

av andra myndigheter, och att utrikesdepartementets befattning med handelstraktatärendena
i själva verket till sin tyngdpunkt icke faller inom det ekonomiska
området. Vid sådant förhållande vill det synas, som om ovan angivna
kompetensfordringar vore för högt ställda. Den kompetens, som bör krävas
hos den tjänsteman, vilken i utrikesdepartementet närmast har sig anförtrodd
ledningen av handelstraktafrågornas handläggning, är icke i främsta rummet
den ekonomiska specialistens. Vad som erfordras är, förutom förhandlingsvana,
politisk och traktatteknisk insikt och skolning, förenade med erforderlig
allmän överblick över svenskt näringsliv och internationell traktatpolitik —
visserligen stora kvalifikationer, men säkerligen ingalunda omöjliga att förena.
Att märka är dessutom, att den befattningshavare det här gäller, vid förekommande
behov har all möjlig specialkunskap inom närmaste räckhåll och med
den förändring av byråindelningen å politiska och handelspolitiska avdelningen,
som nedan skall närmare utvecklas, skulle under sig ha en särskild handelstraktatbyrå,
där specialinsikt på det kommersiella och traktattekniska området
skulle vara ytterligare tillgänglig.

Det har också sagts, att den arbetsbörda, som med hänsyn till handläggningen
av de rent politiska frågorna påvilar chefen för politiska och handelspolitiska
avdelningen, skulle för honom göra det omöjligt att ägna tillräcklig upp
märksamhet åt handelstraktatfrågorna. Ej heller skulle han kunna i erforderlig
utsträckning stå till förfogande för de hänvändelser, som från näringslivets
sida kunde göras i samband med nämnda frågors behandling i utrikesdepartementet.

Det är otvivelaktigt, att den arbetsbörda, som åvilar chefen för politiska och
handelspolitiska avdelningen, är avsevärd. Med hänsyn härtill har också till
hans förfogande ställts — och torde för framtiden komma att ställas — ett
antal tjänstemän i byråchefs ställning, vilka givetvis måste förutsättas kunna
självständigt fullgöra åtskilliga av de uppgifter, som åligga avdelningen, och
av vilka ett värdefullt bistånd bör kunna påräknas, särskilt när det gäller redigeringen
av vissa större arbeten (blå böcker etc.).

Framhållas bör också att den lättnad i avdelningschefens arbetsbörda, som
skulle vinnas, därest handelstraktatärendena överfördes till en annan avdelning,
icke bleve så stor, som synas kunde. Chefen för en politisk avdelning
skulle i själva verket icke kunna underlåta att fortfarande taga del i handelstraktatfrågornas
behandling, helt enkelt på grund av deras betydelse ur politisk
synpunkt. Ej heller skulle han, om han ville fylla sin uppgift, kunna
avstå från att följa den ekonomiska politikens utveckling såväl i Sverige som
i andra länder. I annat fall skulle han lämna utanför sin kunskaps- och intressesfär
de i många fall viktigaste sidorna av de mellanfolkliga förbindelserna.
Den utväg, som erbjuder sig för att lösa det organisatoriska problem, som här
framställer sig, på ett tillfredsställande sätt och så, att avdelningschefens arbetsbörda
ej blir för stor, synes vara att. såsom ovan antytts, åvägabringa eu
större koncentration i handelstraktatärendenas beredning genom en sådan ändring
i arbetsordningen för politiska och handelspolitiska avdelningen, som
skulle till avdelningschefens förfogande ställa en byrå med särskild uppgift
att handlägga traktatärendena.

I detta sammanhang vilja vi vidare framhålla, att. såsom beredningen av
handelstraktatfrågorna enligt nuvarande ordning handhaves, det synes mindre
sannolikt, att hänvändelser från näringslivets män i hithörande frågor skulle
hava eller kunna få den omfattning, att deras förekomst skulle för sakens bedömande
vara på något sätt utslagsgivande. I varje fall skulle den föreslagna
åtgärden att koncentrera handelstraktatärendena till en särskild byrå på politiska
och handelspolitiska avdelningen även härutinnan lätta avdelningschefens
arbete.

Slutligen torde få anmärkas, att från de tjänstemäns sida, som beklätt hä,r
ifrågavarande befattning, veterligen ingen klagan försports, att deras arbete
med de politiska frågornas behandling skulle hindrat eller hindra dem att åt
handelstraktatärendenas behöriga skötsel ägna allt det intresse och all den uppmärksamhet,
dessas stora vikt påkallar. De farhågor, som yppats för att
sagda frågor, därest nuvarande organisation bibehölles, skulle undanskjutas
t ill andra planet, torde sålunda vid närmare prövning befinnas icke vara
grundade.

Härtill vilja vi anknyta ytterligare en anmärkning. Såsom ovan nämnts yttrade
1918 års sakkunnige, att 1906 års organisation, enligt vilken de politiska
och de handelspolitiska frågorna handlades på olika håll inom departementet,
bl. a. medfört, att rekryteringen av departementets personal, liksom denna personals
vidare utbildning kommit att ske efter två skilda linjer, den ena med
huvudvikten lagd på den politiskt rättsliga sidan, den andra på den kommersiella.
Sakkunnige framhöllo, att härav uppstått bristfälligheter i personalens
utbildning, vilka ofta visat sig hämmande ej endast för departementets, utan
även för beskickningarnas och konsulatens verksamhet.

Hör var och en, som tagit kännedom om förhållandena under den föregående
organisationens tid, torde det stå klart, att denna anmärkning äger fog. Å
andra sidan torde det vara svårt att förneka, att sedan den nya organisationen
trätt i kraft, en märkbar förändring ägt rum ifråga om personalens utbildning
just i förevarande avseenden, en utveckling, som redan givit goda resultat och
och som innebär de bästa löften för framtiden. Att denna utveckling i rätt
riktning skulle främjas, om man nu återginge till en organisation liknande den,
mot vilken 1918 års sakkunnige riktade en så skarp kritik, förefaller icke
sannolikt.

Återstår slutligen att tillse, huruvida den ifrågasatta omläggningen av ärendenas
fördelning mellan politiska och handelspolitiska avdelningen samt speciella
handelsavdelningen må anses påkallad med hänsyn till de former, under
vilka handelstraktatförhandlingar föras.

Så långt vår erfarenhet sträcker sig, är praxis på denna punkt i huvudsak
följande. När det gäller handelsavtal av mindre betydelse eller av mindre''
invecklad natur, torde förhandlingarna föras av någon tjänsteman i utrikesdepartementet,
eventuellt handelsdepartementet eller av ministern i vidkommande
land; i fråga om ärenden av mera teknisk karaktär, ställes givetvis speciell
sakkunskap till förfogande. Gäller det åter handelsavtal av större betydelse
eller mera, invecklad art, torde vanligen tillsättas en särskild förhand! ingskommission,
i vilken fackmän, däribland representanter för näringslivet, i erforderlig
utsträckning ingå. Den uppgift utrikesförvaltningens företrädare i eu sådan
kommission har att fylla, torde närmast avse, förhandlingarnas politiska, taktiska
och formella sidor.

Det nu anförda torde i allt väsentligt äga giltighet även i fråga om Sveriges
representation vid handelspolitiska konferenser. Därest sådana anses vara av
särskild vikt, torde, såsom skedde beträffande konferenserna i Genua och
Geneve, komma att utsändas större delegationer, inom vilka den ekonomiska och
kommersiella sakkunskapen företrädes av fackmän utanför förvaltningen (nationalekonomer,
bankmän, industriidkare o. s. v.). Till konferenser i mera
tekniska, frågor, avseende t. ex. tull- eller samfärdselväsendet, utsändas givetvis
fackmän å vederbörande område. Särskilt torde böra framhållas, att när
det gäller konferenser, sammankallade av Nationernas förbund, det naturliga
redan ur sparsamhetssynpunkt synes vara att i de fall, då Sveriges representation
anses böra innesluta någon företrädare för utrikesförvaltningen eller
vara av rent diplomatisk karaktär, för sådant ändamål använda ministern i
Bern. till vars särskilda uppgifter avsetts böra att företräda Sverige inom

Utländska.
j*mforelso r.

Nationernas förbund. Sådana förhållandena äro och med den passiva handelspolitik
Sverige hittills fört och sannolikt även i fortsättningen torde bliva i
väsentlig grad hänvisat att föra, synes mindre sannolikt, att inom den svenska
statsförvaltningen skulle komma att yppas något starkare behov av internationella
handelspolitiska experter av det slag, som i vissa större länder
tagas i anspråk för deras representation vid ekonomiska konferenser av olika

slag.

Även från de synpunkter, som sist avhandlats, synes sålunda någon ändring
i nuvarande ordning för handelstraktatärendenas behandling inom utrikesdepartementet
icke vara påkallad.

Till stöd för en ifrågasatt ändring av utrikesdepartementets organisation uti
här ifrågavarande punkt lia åberopats vissa i Belgien, Frankrike och Danmark
under senare tid vidtagna åtgärder, vilka skulle vara att betrakta som uttryck
för en allmän tendens att från handläggningen av de rent politiska ärendena avskilja
handelstraktatfrågorna.

Vad först angår det belgiska exemplet, lärer det vara riktigt, att, då inom
utrikesministeriet i Bryssel år 1926 inrättades tvenne skilda avdelningar för
politiska ärenden och handelsärenden, handelstraktatfrågorna tillfördes den senare
avdelningen. Emellertid är att märka, att inom den belgiska administrationen
icke synes finnas någon som helst motsvarighet till vare sig det svenska
handelsdepartementet eller till kommerskollegium. Det ligger i öppen dag att,
då vid sådant förhållande traktatärendenas beredning jämväl ur ekonomisk och
kommersiell synpunkt torde falla inom utrikesministeriet, problemställningen
är en helt annan än inom den svenska förvaltningen.

Vidkommande därefter det franska utrikesministeriet, har gjorts gällande,
att detsamma under senare år nästan helt och hållet avkopplats från handelstraktatärendena,
vilka numera så gott som fullständigt skulle hava koncentrerats
i handelsministeriet. Såtillvida må detta vara riktigt, som icke blott den
ekonomiska beredningen av dessa ärenden, liksom förhållandet är i Sverige, tillkommer
sistnämnda förvaltningsorgan utan även själva för handling amu

i stor utsträckning torde anförtros åt de till handelsministeriet knutna experterna.
Å andra sidan lärer, såvitt vi hava oss bekant, utrikesministeriets politiska
och kommersiella avdelning hava bibehållits och alltjämt deltaga i handelstraktatärendenas
handläggning. Utvecklingen i Frankrike, vilken delvis torde ha
sin förklaring i personliga förhållanden, synes oss för övrigt vara belysande för
det nära samband, som enligt vad ovan sagts, förefinnes mellan den centrala
utrikesförvaltningens organisation samt handelsdepartementets ställning och
uppgifter på här föreliggande område.

Slutligen har åberopats, att efter en nyligen företagen reorganisation av det
danska utrikesministeriet, de rent politiska och de handelspolitiska ärendena
numera handläggas på skilda avdelningar. Vi skola här icke ingå på frågan,
i vilken mån de organisatoriska förutsättningarna för nu förevarande frågas
ordnande i Sverige och Danmark äro jämförbara. I nämnda land finnes nämligen
å ena sidan för handelstraktatärendenas behandling en särskild traktatkommission;
å andra sidan torde utrikesministeriets andel i sådana ärendens utredning
vara större än i Sverige.

För övrigt må anmärkas, att utrikesdepartementen i våra andra grannländer,
Finland och Norge, i nu ifrågavarande hänseende allt fortfarande äro organiserade
efter svenskt mönster och att sålunda traktatärendenas behandling därstädes
ankommer å den avdelning, respektive de byråer, som handlägga de politiska
frågorna.

I detta samband vilja vi ej underlåta att betona, att med hänsyn till de
olikartade förhållanden, som i skilda länder bilda grundvalen för lösandet

av dylika organisatoriska frågor, allt för mycken betydelse e.i bör tillmätas
utländska förebilder.

Om vi sålunda anse oss böra tillråda bibehållandet av nuvarande ären- Byråindeinw
desfördelning mellan här ifrågavarande avdelningar, äro vi å andra sidan be- och”ha»

nägna att tillstyrka en ändrad indelning av byråerna å politiska och handels- ?deispolitiska
politiska avdelningen. avdelningen

Som bekant grundar sig den nuvarande indelningen — frånsett pressbyrån,
till vars ställning vi i det följande skola återkomma — å den s. k. geografiska
principen, så att ärenden berörande vissa angivna länder behandlas å viss byrå,
ärenden rörande andra länder å annan byrå o. s. v. En sådan anordning, som
ligger till grund för utrikesdepartementens organisation i ett flertal länder, bland
dem Norge, har givetvis motiverats med önskvärdheten av att på de olika byråerna
ärendena skola behandlas av personer, som besitta särskilda kunskaper,
sakliga och språkliga, beträffande det land vidkommande ärende berör.

Denna princip har, enligt vad erfarenheten visat, i åtskilliga avseenden haft
gagneliga verkningar och medfört, att i stigande omfattning inom utrikesdepartementet
funnits tillgänglig arbetskraft med erfarenhet om förhållandena i
olika länder. Av personalen å varje byrå har kunnat fordras, att den skall ägna
sin uppmärksamhet åt och följa med utvecklingen inom de länder, som ingå i
byråns verksamhetsområde.

Å andra sidan lärer icke kunna förnekas, att nämnda princip äger vissa svagheter.
Den har sålunda lett till, att ärenden av sakligt samma art handläggas
på olika byråer inom avdelningen. Detta medför, utom en viss risk för olikformig
behandling, även den nackdelen, att erfarenheter, som å en byrå vunnits
vid behandlingen av en viss grupp av ärenden, ej omedelbart kommit en annan
byrå till godo. Av detta och andra skäl har också visat sig nödvändigt att i viss
omfattning koncentrera ärendena till saklig behandling av viss tjänsteman, oavsett
vilket land de närmast beröra. På grundval av vunna erfarenheter har
också inom utrikesdepartementet utarbetats ett förslag till ändrad byråindelning
inom politiska och handelspolitiska avdelningen, ett förslag, som går ut
på följande indelning av ärendena:

I:sta Byrån: Ärenden av politisk natur, såsom frågor rörande statsöverhöghet,
statsformer och konstitutioner, allianser, neutralitet, krig och fred, skiljedom
och förlikningsväsende, underhandlingar om Sveriges deltagande i politiska
konferenser och kongresser samt ärenden rörande Nationernas förbund och
Fasta domstolen.

II:dra Byrån: Ärenden av handelpolitisk natur, såsom underhandlingar och
avtal rörande handel, sjöfart och samfärdsel samt dylika avtals tolkning, underhandlingar
om Sveriges deltagande i ekonomiska konferenser och kongresser
samt tullar och acciser.

III:dje Byrån: Underhandlingar och avtal rörande sociala frågor, däribland
ärenden rörande internationella arbetsorganisationen samt rörande Sveriges deltagande
i sociala konferenser och kongresser, finanspolitiska, beskattnings- och
sjöfartstekniska ämnen, frågor rörande mynt, mått, mål och vikt, internationella
ekonomiska institutioner, klagomål och krav med anledning av krig
och oroligheter samt det löpande informationsarbetet på det politiska området.

Ehuruväl den geografiska byråindelningen synes erbjuda övervägande fördelar,
när det gäller länder, vilka äga vitala eller viktiga intressen i hela världen
och redan på den grund måste giva sina utrikesdepartement en däremot svarande
vidlyftig utrustning, finna vi dock, att, när det gäller en till arbetskrafterna
så pass begränsad organisation som vårt utrikesdepartement, de starkare
skälen tala för en övergång till en byråindelning, grundad på ärendenas

sakliga art. Närmast synes därvid böra ifrågakomma eu indelning av i huvudsak
det slag, som ovan angivits.

En . ändrad organisation enligt nu antydda grunder bör enligt vår mening
dock icke medföra^ att de intressen, som den geografiska principen avsett att
tillgodose, lämnas åsido. Fortfarande bör sålunda varje tjänsteman å avdelningen
oavsett det sakliga specialområde han fått sig anförtrott — hava sig
ålagt att med hänsyn tagen till hans särskilda förutsättningar, särskilt följa
utvecklingen i visst eller vissa anvisade länder.

dÄÄä. . Enligt den organisation, som ovan skisserats, skulle ärenden av handelspolirtsk
natur, främst bland dem handelsavtalsfrågorna, sammanföras å en byrå
och därigenom skapas en handelstraktatbyrå, där ifrågavarande ärenden skulle
bliva föremål för den beredning, som efter den tidigare behandlingen hos andra
statsorgan utrikesdepartementet har att giva dessa. Denna byrå skulle givetvis
organiseras så,^ att avdelningschefen skulle inom densamma ha tillgång till
den skolade arbetskraft, som i första hand är erforderlig för utrikesdepartementets^
handläggning av här ifrågavarande ärenden. Det är också givet, att inom
byrån skulle i högre grad än som för närvarande är fallet å de geografiska
byråerna bliva tillgänglig sakkunskap å det rent kommersiella området, särskilt
vad det svenska näringslivet angår. Den föreslagna anordningen synes därför
även i detta avseende tillfredsställa berättigade önskemål. Tjänstemännen på
handelstraktatbyran skulle också ha till uppgift, att när hänvändelse ej gjordes
direkt till avdelningschefen eller, såsom ofta sker, hans överordnade, stå
näringslivets män till tjänst för lämnande av upplysningar i handelsavtalsfrågor
och för mottagande av de framställningar, som dessa på detta stadium
av ett traktatärendes handläggning kunde önska göra. Det vill synas, som om
genom inrättandet av en sådan handelstraktatbyrå inom politiska och handelspolitiska
avdelningen skulle, i avseende å beredningen av de viktigaste bland
de handelspolitiska ärendena, handelsavtalsfrågorna, bättre vinnas den ökade
enhetlighet och koncentration, varom, såsom redan nämnts, direktiven tala, än
genom sagda ärendens avskiljande från ovannämnda avdelning och överflyttande
till speciella han delsavdelningen.

På anförda grunder anse vi oss sålunda principalt böra förorda, att nuvarande
fördelning av ärenden mellan speciella handelsavdelningen samt politiska
och handelspolitiska avdelningen i huvudsak bibehålies samt att sistnämnda avdelning
erhåller en byråindelning efter de behandlade ärendenas art, därvid
ärenden av handelspolitisk art sammanföras å en särskild byrå (handelstraktatbyrån).

Skulle emejlertid de olägenheter, som förmenas vidlåda nuvarande organisation
vad angår handelstraktatfrågomas handläggning inom utrikesdepartementet.
anses vara så stora, att en ändring därutinnan måste vidtagas utan en utredning
av problemet i hela dess vidd, framstå, för oss de tidigare angivna
olägenheter, som skulle vara förknippade med speciella handelsavdelningens inflyttande
såsom en särskild byrå under politiska och handelspolitiska avdelningen
i enlighet med det av ICrungl. Maj:t vid 1924 års riksdag framlagda förslaget,
såsom mindre betänkliga än de nackdelar, som skulle följa av att liandelstraktatfrågornas
handläggning genom själva organisationen avskildes från
sistnämnda avdelnings verksamhetsområde och överfördes till speciella handelsavdelningen.

Sammaufatt- Vi

sammanfatta vår mening på- följande sätt:

mng'' Lösningen av det problem, som i första hand blivit de sakkunnige förelagt,
handelstraktatärendenas behandling, erfordrar i själva verket, att hela den nuvarande
ordningen för dessa ärendens beredning — inom kommerskollegium

(lantbruksstyrelsen och vissa andra verk), handelsdepartementet och utrikesdepartementet
— upptages till behandling i ett sammanhang.

Då emellertid enligt de sakkunnige givna direktiv en sådan allmän undersökning
ej ingår i deras uppdrag, vilket begränsats att avse allenast utrikesdepartementet,
hava vi alltså haft att bygga våra förslag på den förutsättningen, att
ändring ej är avsedd att vidtagas med avseende å kommerskollegii och handelsdepartementets
befattning med ifrågavarande ärenden.

Såsom ovan påvisats, hava kommerskollegium och handelsdepartementet att
i det väsentliga verkställa beredningen av handelstraktatärenden, såvitt angår
dessas ekonomiska och kommersiella sidor. Då ett sådant ärende överlämnas
till utrikesdepartementet, är det fördenskull till sina ekonomiska och kommersiella
delar i huvudsak redan färdigberett.

Vid sådant förhållande bör enligt vår mening utrikesdepartementets organisation,
såvitt angår beredningen av handelstraktatärenden, icke anordnas på
ett sätt, som skulle innebära upprättandet av en ytterligare och tredje instans
för tillgodoseendet av väsentligen samma synpunkter, vilka de två redan befintliga
hava att företräda. Denna organisation bör fastmera anordnas på det sätt.
som bäst möjliggör ett tillgodoseende av de politiska, traktattekniska och förhandlingsmässiga
synpunkterna.

Enligt vår på erfarenheten stödda övertygelse finnes ingen grund att befara,
att den kompetens, som erfordras för den på ifrågavarande avdelning ankommande
beredningen av handelstraktatärendena, icke skulle kunna förenas med
de kvalifikationer, som ledningen av avdelningens verksamhet i övrigt kräver,
eller att omfattningen av de rent politiska uppgifterna skulle förhindra vederbörande
tjänsteman från att åt handelstraktatärendena ägna allt det intresse och
all den uppmärksamhet, som dessas stora vikt påkallar. I syfte att, beträffande
handelstraktatärendenas beredning, förverkliga de önskemål, som framställts
i ovanberörda direktiv — d. v. s. vinnande av ökad enhetlighet och koncentration
samt bästa möjliga tillgodogörande av kommersiella synpunkter -—
föreslå vi, att i den nuvarande arbetsfördelningen å politiska och handelspolitiska
avdelningen vidtages den ändring, att en särskild handelstraktatbyrå där
inrättas.

Vad de kommersiellt tekniska ärendena angår, förorda vi i första hand att.
såsom hittills å extra stat, en speciell handelsavdelning bibehålies för deras
handläggning. Skulle emellertid en sådan ordning av organisatoriska eller
andra skäl anses olämplig, förorda vi, att i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag
till 1924 års riksdag behandlingen av dessa ärenden förlägges till en särskild
byrå inom politiska och handelspolitiska avdelningen.

Vi vilja slutligen framhålla

att den organisation av utrikesdepartementet, som tillkom år 1906 och ägde
bestånd till år 1919, vilade på grundsatsen om en skild behandling av politiska
ärenden och handelstraktatärenden,

att denn?^ organisation blivit prövad såväl under fredliga förhållanden som
under världskriget,

att den enhälligt förklarats olämplig av 1918 års sakkunnige.

att såväl den år 1919 sittande regeringen som samma års riksdag anslutit
sig till denna uppfattning,

att efter den nuvarande organisationens tillkomst en ytterligare instans in -

it;

InlndTiinf.

rättats för handelstraktatärendenas behandling'', nämligen handelsdepartementet.

ntt — oaktat regeringen sedermera vid olika tillfällen haft direkt anledning
att taga ställning till olika sidor av utrikesdepartementets organisation — vid
intet tillfälle ifrågasatts en sådan ändring, som skulle inneburit handelstraktatärendenas
avskiljande från de politiska ärendena, samt

att en återgång i nu förevarande avseende till en organisation, liknande den
som gällde under tiden 1906—1919, enligt vår mening skulle innebära ett avsteg
från riktiga grunder för departementets organisation och fördenskull måste
av oss bestämt avstyrkas.

Utrikesdepartementets personalbehov.

När det gäller att bedöma personalbehovet inom utrikesdepartementet böra
till en början beaktas vissa särskilda omständigheter, som utesluta varje direkt
jämförelse med andra statsdepartement.

Vart och ett av de övriga departementen har, i Sverige liksom annorstädes, att
handlägga vissa bestämda grupper av ärenden, hänförande sig till viss huvudgren
av den statliga verksamheten. Arbetsområdet är med andra ord mer eller
mindre klart avgränsat med hänsyn till ärendenas art och sakliga innebörd. Inom
detta område omhänderhar vederbörande departement ärendenas slutliga beredning
före föredragningen och avgörandet inför Kungl. Maj:t. Enligt den
för Sverige säregna, historiskt givna förvaltningsorganisationen är därvid departementets
behandling av frågorna av övervägande formell natur, medan den
sakliga beredningen väsentligen omhänderhaves av de under departementen hörande
centrala ämbetsverken. Detta system medför, att departementen kunna
vara och äro utrustade med en jämförelsevis fåtalig personal, vilket givetvis
icke vore tillfyllest, om de centrala ämbetsverkens ärendesbehandling försigginge
inom departementen.

Utrikesdepartementet intager ensamt bland departementen i nu nämnda hänseende
en särställning. Dess ämbetsområde är icke alltefter frågornas sakliga
innebörd begränsat till jämförelsevis få ärendesgrupper, utan dit höra över huvud
taget alla frågor, som i ena eller andra avseendet röra vårt förhållande till
utlandet. Principiellt sett gripa därför utrikesdepartementets uppgifter över samtliga
områden av statsförvaltningen. Inom detta vidsträckta arbetsfält är å andra
sidan ärendesbehandlingen till väsentlig del av annan art än inom Kungl. Maj:ts
kansli i övrigt. Beredningen av frågor för avgörande inför Kungl. Maj :t —
som för andra departement är huvudsaken — förekommer för utrikesdepartementets
del endast i jämförelsevis ringa omfattning, nämligen allenast i ärenden,
där departementet är så att säga slutmyndighet, alltså särskilt i vissa politiska
spörsmål samt givetvis i frågor som röra utrikesförvaltningens egna administrativa
förhållanden. I övrigt är departementets uppgift till huvudsaklig
del att leda beskickningarnas och konsulatens arbete och att förmedla förbindelsen
mellan dessa organ, å ena, samt fackmyndigheterna ävensom samhälls- och
näringslivets representanter i hemlandet, å andra sidan. Härvid har utrikesdepartementet
icke såsom andra departement några underlydande centrala ämbetsverk
till sitt förfogande.

Med hänsyn till nu angivna omständigheter -— arbetsuppgifternas mångskiftande
beskaffenhet, verksamhetsområdets vidsträckta omfattning och frånvaron
av underlydande centrala ämbetsverk — kräves uppenbarligen, att i utrikesdepartementet
finnes anställt ett i förhållande till andra departement jämförelsevis
stort antal tjänstemän i högre och lägre grad.

Till behovet av en jämförelsevis talrik personal inom utrikesdepartementet

bidrager ytterligare ett betydelsefullt förhållande. För att möjliggöra eu allsidig
utbildning för utrikestjänsten — särskilt numera sedan den förutvarande
dualismen i fråga om rekrytering och utbildning mellan en diplomatisk och eu
konsulär tjänstemannakår avskaffats — har, såsom ovan påpekats, principiellt
fastslagits, att de yngre tjänstemännen skola med lämpliga tidsmellanrum förflyttas
mellan beskickningar och konsulat samt omväxlande därmed tjänstgöra
inom utrikesdepartementet på dess olika avdelningar. Denna cirkulation
är obestridligen ur organisatorisk synpunkt riktig och har tvivelsutan väsentligen
bidragit till den märkbara förbättring i avseende å personalens utbildning,
som på senare tid inträtt. Men denna nödvändiga cirkulation medför givetvis,
att — bortsett från ett fåtal befattningar, där på grund av särskilda
skäl större permanens förefinnes — posterna inom utrikesdepartementet byta
innehavare i en utsträckning, vartill motsvarighet saknas inom den inre
förvaltningen. Att den rutin och erfarenhet inom visst specialområde,
som vinnes genom mångårig tjänstgöring på samma plats, därför icke
kan, särskilt beträffande sekreterare- och attachégraderna, stå utrikesdepartementet
till buds i samma omfattning som övriga ämbetsmyndigheter. torde ligga
i öppen dag. Härtill kommer, att på grund av dessa relativt täta personalbyten
inom utrikesdepartementet de högre befattningshavarnas, framför allt avdelningschefernas,
tid och krafter i betydligt större utsträckning än eljest
skulle vara nödigt, måste tagas i anspråk för den yngre personalens handledning
och utbildning, vilket uppenbarligen medför en avsevärd ökning i nämnda
chefers arbetsbörda.

Vid bedömandet av personalbehovet i utrikesdepartementet bör ej heller lämnas
ur sikte att, särskilt med hänsyn till avsaknaden av underordnad diplomatisk
personal vid vissa beskickningar, departementets tjänstemän i ej ringa utsträckning
måste anlitas för vikariatsförordnanden under vederbörande ministrars
ledighet. Slutligen är att märka, att departementets arbetskrafter kontinuerligt
tagas i anspråk för särskilda uppdrag i utlandet, nämligen dels vid
Nationernas förbunds ordinarie möten och de under förbundets auspicier tid
efter annan anordnade specialkonferenserna, dels ock vid de talrika mellanfolkliga
sammankomster och förhandlingar på olika områden, i vilka Sverige har
att deltaga. Av dessa skäl måste man nödvändigtvis räkna med att icke blott
tjänstemännen i högre grad utan även sådan underordnad personal, som anlitas
för sekreterarehjälp, under avsevärda tider årligen äro frånvarande från departementet.

Utrikesdepartementets nuvarande personalutrustning har i huvudsak bestämts
i samband med de åren 1919 och 1921 genomförda organisationsändringarna.
På grundval av 1923 års besparingskommittés förslag beslötos emellertid vid
1924 års riksdag vissa indragningar, varigenom följande befattningshavare
överfördes å övergångsstat, nämligen chefen för personal- och administrativa
avdelningens byrå för utländska studieresor, passärenden m. m., en förste legationssekreterare
å politiska och handelspolitiska avdelningen samt en förste arkivarie
och en andre arkivarie å arkivet. I sammanhang med den granskning,
vilken Kungl. Maj:ts kansli vid 1926 års riksdag underkastades, vidtogos eu
del ytterligare minskningar i avseende å utrikesdepartementets personal. Sålunda
sattes då chefen för arkivet, ävensom en byråsekreterare å rättsavdelningen
å övergångsstat. Samtidigt verkställdes en noggrann undersökning av departementets
behov av underordnad personal, skrivbiträden och expeditionsvakter,
som inskränktes till vad som under föreliggande omständigheter ansågs
oundgängligen erforderligt.

Härav framgår, att personalbehovet för utrikesdepartementet under de senaste
fyra åren redan två gånger varit föremål för undersökning i indragningsoch
besparingssyfte. Vid sådant förhållande lärer det knappast kunna vara

2—274350

att förvänta, att nu några mer avsevärda ytterligare inskränkningar skola vara
att föreslå.

Politiska och Med avseende särskilt å personalbehovet å den politiska och handelspolitiska
sk!T avdelnin" avdelningen ma erinras därom, att å avdelningens geografiska byråer enligt nu''pcTK
nm varai)de organisation äro placerade, förutom de trenne byråcheferna, tre förste
legationssekreterare eller vicekonsuler, varav en å övergångsstat. Dessutom
har under senare tid en av de tvenne tjänstemän i lönegraden B 26, resp. B 21,
vilka enligt den ursprungliga placeringsplanen avsetts såsom sekreterarebiträde
åt utrikesministern resp. kabinettssekreteraren, disponerats av avdelningen. Eu
minskning i den förefintliga personalstyrkan synes med hänsyn till avdelningens
_ arbetsbörda icke kunna ifrågakomma. I detta samband får ej förbises,
att tjänstemännen därstädes i större utsträckning än som är fallet med avseende
å övriga avdelningar tagas i anspråk vid de internationella sammankomster i
Geneve och annorstädes, varom i det föregående talats.

Pressbyrån. Vid sidan av den politiska och handelspolitiska avdelningens tre geografiska
byråer, vilkas ifrågasatta omorganisation i det föregående behandlats, står vidare
en ''pressbyrå. Dess uppgift är att omhänderliava utrikesdepartementets
förbindelser med den in- och utländska pressen. Byrån och närmast dess chef
ha sålunda att förmedla alla departementets upplysningar och meddelanden till
tidningarna antingen direkt eller genom anlitande av förefintliga telegram- och
nyhetsbyråer samt att därvid välja den form och det spridningssätt, som för
varje fall kan vara lämpligast. Med hänsyn till arbetets art är det av vikt, att
pressbyråchefen står. i nära personlig kontakt med ledande pressmän av olika
läger och åsiktsriktningar. Byrån har vidare att fortlöpande hålla utrikesledningen
underrättad om vad som förekommer av intresse i såväl svenska som utländska
tidningar och att förse departementets olika avdelningar med aktuellt
pressmaterial. För dessa ändamål måste svenska tidningar och ledande utländska
pressorgan dagligen läsas samt översikter och sammanställningar verkställas.
_ Såsom informationsförmedlare och förbindelseleder med utlandets press
äro i vissa huvudstäder anställda särskilda pressombud, vilka lyda under pressbyråchefen
och från honom mottaga anvisningar och instruktioner. På byrån
ankommer vidare bland annat att informera våra beskickningar och konsulat
rörande regeringsåtgärder och riksdagsbeslut på den inre politikens område av
betydelse för utlandet.

Av denna redogörelse torde framgå, att, även om pressbyråns viktigaste åligganden
falla inom det politiska området, dess verksamhet likväl sträcker sig
över utrikesdepartementets hela arbetsfält, och att byrån måste stå i ständigt
direkt samarbete med departementets samtliga avdelningar. Denna särställning
synes lämpligen böra komma till uttryck även i själva organisationen, såsom
fallet är inom vissa främmande utrikesministerier.

Vi anse oss följaktligen böra föreslå, att pressbyrån lösgöres från den politiska
och handelspolitiska avdelningen och — i likhet med departementets arkiv
— direkt underställes kabinettssekreteraren.

Personal- och Personal- och administrativa avdelningen är i enlighet med den av 1919 och
Tiva™vdelnin ars riksdagar fastställda organisationen indelad i tvenne byråer, nämligen

3 mn~ personal- och räkenskapsbyrån (personalbyrån) samt byrån för utländska studieresor,
passärenden m. m. (ceremonibyrån). Fråga har nu väckts därom att
den^av 1924 års riksdag å övergångsstat satta byråchefstjänsten å ceremonibyrån
skulle återföras till ordinarie stat, under det att från samma stat skulle
utgå den andra byråchefsbefattningen å avdelningen.

Med avseende å behandlingen av förevarande avdelnings organisation vid

1924 års riksdag torde böra erinras därom, att Kungl. Maj:t i proposition
nr 160 med anledning av 1923 års besparingskommittés utlåtande i ämnet förklarade
sig anse, att ceremonibyrån borde kunna läggas direkt under avdelningschefen.
Å. andra sidan fann Kungl. Maj:t på anförda skäl icke tillrådligt
att ledningen av personalbyrån ålades denne. Kungl. Maj:ts förslag bifölls av
riksdagen.

Då efter statsmakternas så nyligen fattade beslut i förevarande ärende icke
tillkommit någon ny omständighet av beskaffenhet att kunna öva inflytande å
hithörande spörsmål, anse vi oss icke kunna tillstyrka den ifrågasatta förändringen
av personalavdelningens organisation, så mycket mindre som frågan, huruvida
genom nämnda åtgärd någon besparing för statsverket skulle uppkomma,
beror på omständigheter, angående vilka det icke lärer tillkomma de sakkunnige
att göra något uttalande.

Med avseende å personalbehovet i övrigt inom utrikesdepartementet anse vi
oss icke böra föreslå någon förändring i den nu bestående organisationen.

Stockholm den 27 december 1927.

Utrikesdepartementet

i övrigt.

Utlåtande av herr Bergendal, i vars yrkande och allmänna
motivering herr Nilsson instämt.

Utrikesdepartementets nuvarande organisation är följande:

Kabinettssekreteraren i egenskap av utrikesministerns närmaste man utövar
den omedelbara ledningen av departementets arbete. Departementet är indelat
på fyra huvudavdelningar, envar under en avdelningschef, nämligen politiska
och handelspolitiska avdelningen med fyra därtill hörande byråer, därav en särskild
pressbyrå, rättsavdelningen med två byråer, personal- och administrativa
avdelningen med två byråer och speciella handelsavdelningen (på extra
stat). Vid sidan av avdelningarna står arkivet.

_ En uppställning rörande utrikesdepartementets nuvarande organisation återfinnes
såsom Bil. A.

Behovet av eu handelsavdelning.

Enligt utrikesministerns direktiv för de sakkunnigas arbete bör uppmärksamhet
särskilt ägnas den politiska och handelspolitiska avdelningens samt
speciella handelsavdelningens inbördes förhållande. Därvid bör enligt samma
direktiv övervägas på vad sätt handelstraktatärendena lämpligen böra behandlas
inom departementet för bästa möjliga tillgodogörande av kommersiella synpunkter,
liksom över huvud taget huru ökad enhetlighet och koncentration må
kunna vinnas i avseende å beredningen av handelspolitiska ärenden.

Utrikesdepartementets nuvarande organisation tillkom på förslag av de sakkunniga,
som år 1918 tillkallades för verkställande av en allsidig utredning
angående behovet av förändringar och utvidgningar inom utrikesförvaltningen.
Kommittén, som bestod av följande personer, nämligen landshövdingen E. Trolle,
ordförande, framlidne statsministern Hj. Branting, dåvarande envoyén friherre
E. Ramel, dåvarande generalkonsuln U. T. Undén, friherre Th. Adelswärd
samt direktören för Sveriges allmänna exportförening E. Nyländer, framhöll
i sitt rörande utrikesdepartementet avgivna betänkande, att de ekonomiska
intressena i allt högre grad trängt sig i förgrunden vid förbindelserna
länderna emellan, och att överenskommelser på det ekonomiska området ofta
visat sig innebära politiska avgöranden av synnerligen vittgående betydelse.
Den allmänna utvecklingen hade med andra ord medfört en förskjutning inom
utrikesdepartementets verksamhetsfält, till vilken hänsyn nödvändigtvis måste
tagas vid uppgörandet av ny organisationsplan för departementet. Sedan de
ekonomiska frågorna trätt i första planet, och på den yttre liksom på den
inre politikens område ekonomiska moment visat sig ingå som betydelsefulla
faktorer även i frågor, som förut betraktats såsom rent politiska, kunde det
icke vara riktigt att bibehålla en organisation byggd på en artskillnad hos
ärendena, vilken utvecklingen tenderade att upphäva. Därest ekonomiska fak -

torer i väsentlig mån inverkade på ett lands utrikespolitik, syntes det föga
ändamålsenligt att inom departementet förlägga de ekonomiska frågornas handläggning
till en annan avdelning än den, som fått sig de politiska ärendena
tilldelad. En sammanslagning syntes här böra ske. Endast därigenom möjliggjordes
den helhetsuppfattning av läget, den samlade översikt, som vore nödvändig
för att i dess olika konsekvenser kunna bedöma ett handlande i ena eller
andra riktningen.

1918 års sakkunniga stodo sålunda i princip på den ståndpunkten, att handläggningen
av politiska och kommersiella ärenden inom utrikesdepartementet
borde sammanföras till en och samma avdelning. Denna ståndpunkt blev emellertid
icke i praktiken genomförd. Redan de sakkunniga föreslogo nämligen,
att tillsvidare skulle inom utrikesdepartementet upprättas en speciell handelsavdelning
för behandling av kommersiella informationsärenden och andra frågor
av kommersiellt teknisk natur. På denna avdelning, vilken fortfarande
äger bestånd, hava därjämte alltifrån början — på sätt sedermera genom en
år 1925 vidtagen ändring i instruktionen för departementet fastslagits — handlagts
ärenden angående åtgärder i särskilda fall rörande tillämpningen av i
utlandet gällande lagar och bestämmelser inom olika näringslivets områden,
såsom för utverkande av undantag från förefintliga export- och importförbud.
av befrielse från tull- och sjöfartsavgifter eller av restitution av sådana avgifter
eller eljest för vinnande av lättnader för näringslivet.

Nyss återgivna uttalande av 1918 års sakkunniga angående det nära samband,
som i våra dagar är rådande mellan utrikespolitik och ekonomi, äger
uppenbarligen i det väsentliga alltjämt sin giltighet, även om detta samband
nu framträder på ett i viss mån annat sätt än vad särskilt under krigsförhållandena
var fallet. Ty att i det nutida internationella livet i vidsträcktaste
mån de politiska och ekonomiska frågorna gripa in i varandra, lärer icke
kunna förnekas. Både före och efter kriget hava de ekonomiska faktorerna
i dominerande grad varit bestämmande för utvecklingen av olika staters politiska
förhållanden till varandra, liksom på det mellanstatliga området med
politiska åtgärder i största omfattning fullföljts ekonomiska syften och omvänt.
På ett i ögonen fallande sätt har detta förhållande framträtt vid olika
staters tävlan om världens råvarutillgångar och avsättningsmarknader. Det
synes också uppenbart, att det under senare tider alltmera ökade statliga ingripandet
på det ekonomiska livets områden är ägnat att stegra de ekonomiska
frågornas politiska betydelse redan med hänsyn till de vidgade friktionsytor
direkt mellan staterna, som därigenom otvivelaktigt skapats.

Dessa synpunkter måste ovillkorligen leda till att det statsorgan — utrikesdepartementet
— som har att svara för den yttre politikens handhavande.
bör vara så utrustat, att det äger förmågan att vederbörligen bedöma, mot
varandra väga samt över huvud taget handlägga frågor av förevarande art.
Men därav följer icke, att de politiska och kommersiella ärendena skola behandlas
av samma avdelning inom departementet. Detta är en fråga av organisatorisk
art och får lösas på samma sätt som andra organisatoriska frågor.
Därest ärendena icke äro flera till antalet och mer olikartade till innehållet
än att en och samma person kan äga erforderlig kompetens och nödig tid att
med tillbörlig grundlighet omhänderhava den omedelbara och effektiva ledningen
av dem samtliga, böra de hänföras till samma avdelning. Om det
åter brister i fråga om endera eller bägge av dessa förutsättningar, har man
här liksom i andra fall att vidtaga en rationell arbetsuppdelning mellan två
vid sidan av varandra stående avdelningar, tillhopa representerande den sakkunskap
och arbetskapacitet, som är för omfattande att kunna förenas på en
hand, och samtidigt att sörja för att den enhetlighet och samverkan vid ärendenas
handläggning, som kräves, vinnes genom anordnande av erforderligt sam -

arbete och genom ledningen från eu gemensam sammanhållande och fördelande
överinstans.

_Yad då först angår den nuvarande politiska och handelspolitiska avdelningens
arbetsområde må till en början anmärkas, att de rent politiska frågorna
på de senaste åren erhållit en omfattning och betydelse även för vårt
lands vidkommande, som 1918 års sakkunniga knappast torde hava räknat med.
Orsaken härtill är i främsta rummet att tillskriva det internationella samarbete
på det politiska området, som numera äger rum inom Nationernas förbunds
ram, och vari jämväl de mindre staterna deltaga. Detta arbete kulminerar
vid de årligen återkommande mer iin månadslånga förbundsförsainlingarna.
För de vidlyftiga förberedelserna och efterarbetena till dessa möten har chefen
för politiska avdelningen närmast att svara. Under själva mötena, i vilka i
varje fall utrikesministern plägar personligen deltaga, tillkommer det maktpåliggande
och ansvarsfulla arbetet att förmedla den omfattande och ömtåliga
kommunikationen mellan Stockholm och Geneve. Bestyret härmed åvilar, förutom
kabinettssekreteraren, närmast chefen för politiska avdelningen. En liknande
befattning äger ifrågavarande avdelningschef i större eller mindre utsträckning
att taga med avseende å ärenden, som behandlas vid de ofta förekommande
specialkonferenserna i Geneve, där Sverige är representerat, exempelvis
avrustningskonferensen. På politiska avdelningen ankommer även det
tidsödande utarbetandet av den blå bok rörande Nationernas förbunds arbeten,
som årligen publiceras.

Vidare må erinras om den redogörelse, som enligt regeringsformen § 54
årligen skall lämnas utrikesnämnden rörande de allmänna utrikespolitiska förhållanden,
som kunna för riket erhålla betydelse. Utarbetandet av denna redogörelse,
som sker på chefens för politiska avdelningen ansvar, är av utomordentligt
krävande beskaffenhet och fordrar långvariga förberedelser. På
nämnde avdelningschef faller även i betydande omfattning förberedelserna till
de ofta förekommande föredragningarna inför utrikesnämnden. Bestyret härmed
ökas än mer därigenom, att i allt större utsträckning kräves, att förberedande
utredningar i olika frågor skola tillställas nämndens ledamöter före
varje sammanträde.

Till politiska avdelningen hör ytterligare beredningen av överenskommelser
av politisk natur, varpå som exempel kan pekas på de under de senare åren
talrikt förekommande förliknings- och skiljedomsavtalen med främmande makter.
Avdelningen har vidare att bilda centralpunkten för den ständigt fortgående
politiska rapporteringen från våra beskickningars sida. Bapporterna,
vilka bland annat bilda utgångsmaterialet för nyssberörda redogörelse enligt
§ 54 regeringsformen, skola läsas, sovras, bearbetas och föredragas för utrikesledningen
samt i lämplig form och utsträckning kommuniceras — förutom i
viss omfattning med mjurdigheter i hemlandet ■— med de skilda beskickningarna,
för vilka dessa rapporter Utgöra en oundgänglig förutsättning för en
allsidig utrikespolitisk orientering.

Bland andra ärendesgrupper, som — bortsett från pressbyråns verksamhet —
enligt nuvarande organisation falla under politiska och handelspolitiska avdelningen
må särskilt nämnas den för närvarande högst betydande och tidsödande
gruppen handels- och sjöfartsavtal, som ofta påkalla vidlyftiga utredningar och
förhandlingar. Till avdelningen höra vidare avtal rörande sociala frågor, avtal
rörande finanspolitiska frågor såsom skatter, tullar och acciser, avtal rörande
mynt, mått. mål och vikt, klagomål med anledning av beskattning arsvenskar
i utlandet, överenskommelser rörande kommunikationsväsendet, underhandlingar
om Sveriges deltagande i politiska, ekonomiska och sociala konferenser
och kongresser, diplomatiska framställningar avseende klagomål och
krav i anledning av krig och oroligheter m. m.

Utöver de nu nämnda, mera regelbundet återkommande arbetsuppgifterna har
avdelningen dessutom att handlägga en mångfald av extraordinära och oförutsedda
ärenden av politisk art, vilkas beredning alltid måste utgöra en avsevärd
del av ett utrikesdepartements verksamhet. Dessa ärenden, som ofta
äro av ömtålig beskaffenhet och fordra snabb och säker handläggning, sätta
i hög grad sin prägel på avdelningen och taga särskilt avdelningschefens tid
och krafter i anspråk i betydande omfattning.

Av väsentligen annan art äro de arbetsuppgifter, som åvila speciella handelsavdelningen.
På denna avdelning och närmast dess chef ankommer det att
utgöra centralpunkten för utrikesförvaltningens verksamhet på det kommersiella
och ekonomiska området. Han har att leda utrikesorganens, beskickningars
och konsulats, rapportverksamhet i dessa ämnen, att i sådant avseende
giva nämnda organ anvisningar och instruktioner, att mottaga, granska och sovra
inkommande rapporter, att tillse, att rapportmaterialet i behövlig utsträckning
delgives utrikesleduingen samt skyndsamt och i lämplig form vidarebefordras
till intresserade myndigheter och näringskorporationer, att från samma myndigheter
och korporationer mottaga önskemål och framställningar om utredningar
och upplysningar rörande utländska förhållanden samt att tillse, att
sådana utredningar och upplysningar införskaffas genom respektive utlandsorgan
och därefter utan tidsutdräkt ställas till vederbörandes förfogande. Speciella
handelsavdelningen har vidare, såsom redan i det föregående omförmälts,
att stå det svenska näringslivet till tjänst och lämna dess utövare sitt bistånd
när det gäller att söka ordna upp mellanhavanden med utländska myndigheter
och uppkomna komplikationer av kommersiell art, vilka merendels
äro av den art, att de kräva ett snabbt och effektivt ingripande. Såsom exempel
härpå må nämnas frågor om utverkande av export- och importlicenser i
främmande länder, av lättnader i fråga om tullbehandling och tullformalitcter.
rättelse beträffande tullrubricering, befrielse eller nedsättning i sjöfartsavgifter
o. s. v. Chefen för speciella handelsavdelningen bör sålunda vara och
har jämväl blivit den naturliga förbindelseleden i kommersiella och ekonomiska
frågor mellan näringsmyndigheterna och näringsorganisationerna i hemlandet,
å ena, samt utrikesdepartementet och utrikesrepresentationen, å andra
sidan.

Därjämte har avdelningen att mottaga förfrågningar och framställningar i
kommersiella ämnen, vilka inkomma från utlandet, vare sig genom främmande
makters representanter i Stockholm eller genom de svenska utlandsorganen.
samt att bereda härigenom uppkommande ärenden. Särskilt avdelningschefen
måste till följd härav hålla sig noggrant underrättad om hithörande förhållanden
inom Sveriges statsförvaltning och näringsliv, liksom det även, med hänsyn
till avdelningens övriga ovannämnda åligganden, för honom är en viktig uppgift
att ingående följa den allmänna handelspolitiska och världsekonomiska utvecklingen.

Uppenbart är, att den olikartade beskaffenheten hos de till utrikesdepartementets
handläggning hörande huvudgrupper av ärenden — politiska och kommersiella
— varom i det föregående talats, ställer väsentligen olika krav på
de personer, som hava att svara för ärendenas behandling. För den förra gruppen
fordras en person, som först och främst är sakkunnig på det allmänt politiska
området och väl förtrogen med de uppgifter och arbetsmetoder, som där
böra komma till användning. De rent diplomatiska kvalifikationerna och den
formella skolningen måste komma att i en dominerande grad träda i förgrunden.
Vid besättandet av chefsposten för den avdelning, som har dessa ärenden
sig anförtrodd, torde därför i regel komma i fråga någon dugande yngre
tjänsteman inom utrikesförvaltningen, för vilken tyngdpunkten i avseende å
tidigare verksamhet legat i långvarig tjänstgöring vid våra beskickningar utom -

lands samt i handhavandet av politiska frågor inom utrikesdepartementet. För
chefskapet å den avdelning, där handelsärendena inom departementet behandJas,
lärer däiemot i första hand krävas speciell inriktning’ på ekonomiska spörsmai,
i möjligaste man ingående förtrogenhet med och förståelse för det svenska
näringslivet . och dess önskemal, helst i förening med långvarig föregående
verksamhet i hemlandet, omfattande teoretiska och praktiska kunskaper i de
ämnen, som falla inom den ekonomiska politikens område, samt personlig känning
eller i varje fall naturlig fallenhet att söka och vinna kontakt med representanterna
för näringslivet och näringsmyndigheterna. Givetvis utesluta nu
nämnda personliga betingelser icke varandra, men det torde icke vara för mycket
sagt, att dessa kvalifikationer endast undantagsvis kunna förutsättas förenade
hos samma person. Pa en dylik tillfällighet kan icke rimligtvis en fortbestående
organisation byggas.

Redan den ovan gjorda uppräkningen av de arbetsuppgifter, soin för närvarande
vila på cheferna för politiska och handelspolitiska avdelningen samt
speciella handelsavdelnmgen, torde emellertid med tillräcklig tydlighet visa,
att, även om^det vore möjligt att finna en person, lämplig att förena chefskapen
för bada avdelningarna, arbetsfältets omfattning och arbetsmängdens
storlek skulle bliva alltför betydande för att avdelningschefen skulle kunna
lyckligt gå i land med dessa dubbla uppgifter. Med den ingående kunskap
jag under ett nära fyraårigt chefskap för utrikesdepartementets speciella handelsavdelning
förvärvat rörande avdelningens arbetsbörda och den allmänna
kännedom jag äger om arbetet på politiska avdelningen vågar jag också bestämt
påstå, att det måste överstiga en mans arbetsförmåga att på ett tillfredsställande
sätt fylla de ansprak ett sammanförande av alla dessa ärenden
på en hand skulle medföra. Enligt min erfarenhet äro samtliga de fyra avdelningschefsbefattningarna
i utrikesdepartementet av mycket" krävande och
arbetstyngd natur, och detta gäller icke minst chefsposterna på politiska avdelningen
och handelsavdelningen.

Under sådana omständigheter skulle en organisation, sådan som 1918 års sakkunniga
tänkt sig, ehuru den sedermera ej förverkligats — enligt vilken samtliga
politiska, och kommersiella ärenden lades under samma avdelning •— icke
kunna leda till annat än att chefen för den gemensamma avdelningen skulle
tvingas att eftersätta endera av sina huvuduppgifter. Att det därvid bleve
handelsärendena, som finge komma i andra rummet, torde icke vara tvivel
underkastat, detta helt enkelt därför att landets politiska intressen icke få
och icke kunna undanskjutas. Följden bleve helt naturligt, att chefsposten
å den sammanslagna avdelningen komme att besättas med övervägande hänsyn
tagen till de diplomatiska synpunkterna, och att såväl på grund härav
som i anledning av de rent politiska ärendenas mångfald och räckvidd dessa
ärenden i första hand bleve föremål för avdelningschefens intresse och omvårdnad,
medan handelsärendena bleve ställda i skymundan.

o Eu dylik utveckling vore enligt min mening synnerligen olycklig. Det är.
såsom 1918 års sakkunniga framhöllo, riktigt, att i våra dagar de ekonomiska
faktorerna ^spela en ytterst betydelsefull roll inom utrikespolitiken, och att
detta förhållande påkallar ett noggrant beaktande. Men vad ovan anförts
• orde hava visat, att man icke kan vinna det av de sakkunniga avsedda syftet
på den av dem tänkta vägen, genom att inom utrikesdepartementet sammanföra
de politiska och ekonomiska frågorna på en avdelning. Såsom utvecklingen
under de senaste åren gestaltat sig, skulle på grund av omständigheternas
makt ett dylikt sammanförande medföra ett rent motsatt resultat mot
det åsyftade, nämligen de ekonomiska frågornas undanskjutande inom utrikesförvaltningens
arbetsprogram. Vad som kräves är i stället, att utrikesledningen.
vid vars ståndpunktstagande i skilda spörsmål olika synpunkter böra komma till

sin rätt och avvägas mot varandra, liar till sitt omedelbara förfogande specialutbildade
representanter för vart och ett av ifrågavarande huvudområden inom
departementets verksamhetssfär.

Härtill kommer att -— även med allt erkännande åt utrikesförvaltningens
politiska uppgift -— dess kvantitativt största arbetsfält under nuvarande förhållanden
dock ligger på det ekonomiska och kommersiella området. För hela
utrikesrepresentationen bör gälla, att den bör i största möjliga utsträckning
söka befordra vårt näringslivs intressen. Flertalet av våra utlandsorgan, däribland
så gott som hela den omfattande utomeuropeiska representationen, har
just sitt främsta berättigande såsom stödjepunkter för vår utrikes handel och
sjöfart. På senare tid har oek från alla håll allt bestämdare framhållits
betydelsen av utrikesrepresentationens uppgifter på det kommersiella området,
och nutida reformsträvanden i fråga om vår liksom främmande utrikesorganisationer
hava .särskilt gått ut på att göra såväl den diplomatiska som
den konsulära tjänstemannakåren i allt högre grad skickad att motsvara de
krav, som i sådant hänseende ställas.

För att dessa strävanden skola krönas med framgång är det av avgörande
betydelse att inom utrikesdepartementet självt finnes ett organ, som har till
sin huvuduppgift att just i dessa frågor utgöra en verklig ledning samt ett
impulsgivande och sammanhållande centrum för beskickningarnas och konsulatens
arbete. Endast därigenom och genom ett på detta sätt stimulerat medvetande
om att ett intresserat och nitiskt arbete härutinnan medför samma
uppskattning och samma utsikt till befordran som förtjänster inom andra delar
av karriären, lär det bliva möjligt att hos tjänstemännen av alla grader inarbeta
en klar uppfattning om att de praktiska och ekonomiska spörsmålen
icke få förbises utan påkalla enahanda intresse och omsorg som tjänstens
övriga grenar.

Härmed sammanhänger nära den viktiga utbildningssynpunkten. Ett av
huvudsyftena med den för ett tiotal år sedan genomförda omorganisationen
av utrikesförvaltningen var ätt bryta den förutvarande dualismen i fråga om
rekrytering och fortsatt utbildning mellan två från varandra skilda karriärer,
en diplomatisk med tonvikten lagd på den politiskt rättsliga sidan och en
konsulär med tyngdpunkten på kommersiella uppgifter. För detta ändamål
infördes en gemensam rekrytering för utrikestjänsten och fastslogs principen
om tjänstemännens, särskilt de yngres, förflyttningar mellan beskickningar och
konsulat, omväxlande med tjänstgöring inom utrikesdepartementet på dess olika
avdelningar.

Att denna anordning är riktig synes ej vara tvivel underkastat. Också
torde det vara obestridligt, att, sedan den nya organisationen trätt i kraft,
en märkbar förbättring i fråga om personalens utbildning och mer mångsidiga
skolning inträtt. Det är all anledning hoppas, att utvecklingen skall
gå vidare i denna riktning. Men härför kräves obetingat, att tjänstemännen
just vid den grundläggande utbildningen i hemlandet, d. v. s. inom utrikesdepartementet,
under tjänstgöring växelvis på departementets underavdelningar
erhålla allsidig handledning och träning inom var och en av de huvudgrenar,
som höra till utrikestjänsten och detta torde icke vara möjligt med mindre
varje huvudgren har sitt särskilda organ inom departementet. Endast om därstädes
finnes en väl ledd och utrustad handelsavdelning inriktad på de synpunkter
och arbetsmetoder, som ett handhavande av ekonomiska och kommersiella
uppgifter medför, lära därför de yngre tjänstemännen kunna bibringas
den utbildning, som erfordras för att fostra dem till förståelse för det svenska
näringslivets intressen och göra dem skickade att vid sin fortsatta tjänsteutövning
å beskickningar och konsulat i utlandet handlägga kommersiella
frågor.

Förutom nu nämnda skäl för behovet av en handelsavdelning tillkommer
ytterligare vikten av att handelstraktatärendena vid sin behandling inom utrikesdepartementet
komma under den speciellt sakkunniga ledning och till
erkännas den självständiga ställning, som i nuvarande tidsläge svarar mot deras
stora praktiska betydelse. Härför kräves enligt min åsikt, att de inordnas
såsom ett led i de utrikeskommersiella ärendenas handläggning över huvud
taget. Till den närmare motiveringen för denna min mening skall jag i det
följande återkomma.

Med det anförda har jag i själva verket redan angivit min ståndpunkt till
det vid tidigare tillfälle framkomna förslaget att inordna speciella handelsavdelningen
såsom en byrå på politiska och handelspolitiska avdelningen. Eu
dylik anordning skulle icke bereda vederbörande närmaste chef den självständiga
och auktoritativa ställning, som handelsärendcnas vikt och omfattning
kräva. Dessa ärenden böra anförtros åt en person, som hunnit förvärva
nödig förtrogenhet med vårt ekonomiska liv, en skolad allmän erfarenhet och
ett övat omdöme, och som har den position att han förmår att göra sig gällande
såväl inåt som utåt. Det är han, som närmast har att svara för ledningen
och sammanhållningen av utrikesförvaltningens verksamhet på det ekonomiska
och kommersiella området. Det är vidare huvudsakligen han, som på
detta vidsträckta fält har att företräda departementet vid den direkta förbindelsen
med utlandet, främst med andra staters härvarande representanter.
Slutligen är det han, som mer än någon annan av utrikesdepartementets tjänstemän
bildar förbindelselänken mellan utrikesförvaltningen och näringslivet.
Härtill kommer, att det knappast vore tänkbart, att en dugande person i byråchefs
ställning skulle för längre tid kunna kvarhållas på ifrågavarande post,
vilket med hänsyn till befattningens art måste anses synnerligen önskvärt. Inom
kort skulle han hava befogat anspråk på att erhålla förflyttning till befattning
i motsvarande grad utomlands eller befordran inom den inre eller yttre
karriären.

För att sålunda handelsärendena skola erhålla den plats inom utrikesför
valtningens arbetsprogram, som deras vikt kräver, måste de hava en själv -ständig företrädare inom departementet med samma ställning som de avdelningschefer,
vilka hava att inom den gemensamma organisationens ram svara
för övriga två huvudgrupper av ärenden, de politiska och de juridiska. Detta
bör vara ett berättigat krav från näringslivets sida. Enligt min mening vore
i våra dagar ett utrikesdepartement utan cn effektiv handelsavdelning en orimlighet.

Genom att på detta sätt de politiska ärendena och handelsärendena fördelas
mellan två likställda avdelningar inom utrikesdepartementet vinnes, att varje
ärendesgrupp garanteras en i möjligaste mån kompetent ledning, samt att arbetsbördan
för envar av de för arbetet närmast ansvariga avdelningscheferna icke
blir större och tyngre än att den rimligtvis och på ett tillfredsställande sätt
kan av en man bäras. För sammanhållningen och enhetligheten i ärendesbehandlingen
svarar -— förutom den dagliga samverkan mellan avdelningscheferna
— departementets gemensamma ledning, departementschefen och kabinettssekreteraren,
av vilka den senare just har till sin främsta uppgift att
sörja för full effektivitet och samstämmighet i departementets arbete genom att
deltaga i och leda behandlingen av alla viktigare ärenden till vilken avdelning
de än höra samt vaka över arbetsfördelningen och samarbetet mellan avdelningarna.

Ärendesfördelningen mellan politiska avdelningen och handels avdelningen.

Enligt den uppfattning, som i det föregående gjorts gällande, bör inom utrikesdepartementet
— bortsett från den avdelning, som har att handlägga personal-
och andra administrativa frågor inom den inre och yttre förvaltningen
— finnas en särskild avdelning för envar av de tre huvudgrupper av ärenden,
som falla under departementets verksamhetssfär, alltså en politisk avdelning
för politiska, en handelsavdelning för ekonomiska och kommersiella samt en
rättsavdelning för juridiska frågor.

Med nuvarande organisation förefinnes den yttre ramen för denna ärendesfördelning.
Handläggningen av handelsärenden är emellertid splittrad på två avdelningar,
i det att handelstraktatfrågorna tillhöra politiska och handelspolitiska
avdelningen, onedan såväl kommersiella informationsärenden som ock handelspolitiska
démarcher och ingripanden i särskilda fall ankomma på speciella handelsavdelningen.
Med den synpunkt på ärendesfördelningen, varåt ovan givits
uttryck, bör den ökade enhetlighet och koncentration på detta område, som utrikesministern
i sina direktiv till de sakkunniga framhållit såsom önskvärd,
ernås därigenom, att samtliga handelsärenden behandlas på en och samma avdelning,
handelsavdelningen, och att följaktligen traktatärendena överflyttas
till denna avdelning från politiska avdelningen.

Genom en dylik förläggning till handelsavdelningen skulle traktatärendena
föras in i sitt naturliga sammanhang som ett led i den avdelnings verksamhet,
som över huvud taget har att handlägga kommersiella uppgifter. De skulle
på ett självfallet sätt ansluta sig till behandlingen av övriga handelsärenden.
den kommersiella informationen och de handelspolitiska tillämpningsåtgärderna.
Traktatberedningen skulle därigenom tillgodogöras den speciella, kommersiellt
betonade fackkunskap och arbetsmetod, som vinnes och underhålles endast genom
ett fortlöpande arbete med kommersiella spörsmål och genom den ständiga
kontakten med näringsmyndigheterna och näringslivet. Denna fackkunskap
är av största betydelse i varje skede av ett traktatärendes handläggning
och ej minst i det, som faller under utrikesdepartementet, men den kan icke i
samma grad förutsättas inom politiska avdelningen, vaTs huvuduppgift med
därefter anpassade arbetssätt ligger på ett annat område.

Av icke mindre värde är, att traktatberedningen genom att hänföras till handelsavdelningen
skulle komma i centrum av avdelningschefens verksamhet.
Detta är så mycket betydelsefullare, som traktatfrågorna med hänsyn till sin
vikt och ofta komplicerade beskaffenhet i särskilt framträdande grad kräva
oavlåtlig uppmärksamhet och ingående studium. På politiska avdelningen
åter måste i betraktande av denna avdelnings huvudsakliga inriktning på de
allmänt politiska uppgifterna risken ligga nära till hands, att traktatärendena
bleve skjutna tillbaka till andra planet, vilket i nuvarande tidsläge och med
fasthållande av de principer, som lågo till grund redan för 1919 års organisationsplan,
måste betraktas som ett allvarligt missgrepp. Å andra sidan skulle
ett överflyttande av traktatärendena till handelsavdelningen medföra en betydande
vinst därutinnan, att chefen för politiska avdelningen skulle få ökade
möjligheter att ägna sin tid och sina krafter åt de i våra dagar även för Sveriges
del så viktiga politiska ärendena.

Vid sidan av de huvudbestämmelser av ekonomisk innebörd, t. ex. angående
mestgynnadnationsbehandling, tullar och andra avgifter in. m., som ett nutida
större handelsavtal omfattar, pläga därstädes jämväl förekomma ett flertal
stadganden av annan art såsom rörande inrese- och bosättningsfrågor. utländska
undersåtars ställning och rättigheter, passförhållanden, konsulers ställ -

ning och befogenheter ni. m., sålunda frågor, som med hänsyn till sin sakliga
innebörd hava beröringspunkter med arbetsfälten för utrikesdepartementets
samtliga avdelningar. Klart är därför, att traktatärendena i utpräglad
grad höra till de ämnen, beträffande vilka ett nära samarbete under den högsta
ledningens tillsyn bör komma till stånd. .Särskilt bör ett dylikt samarbete äga
rum med politiska avdelningen. Men tyngdpunkten i utrikesdepartementets
beredning av dessa frågor bör på grund av deras övervägande intresse ur näringssynpunkt
ligga på handelsavdelningen, vars chef bör vara den sammanhållande
kraften i traktatarbetet.

Vad själva traktatförhandlingarna angår, bör chefen för nämnda avdelning,
hos vilken på detta sätt behandlingen av alla handelspolitiska frågor skulle
sammanföras, vara väl skickad att deltaga i dylika förhandlingar. Förutom
den allmänna inriktning på utrikespolitiska synpunkter, som tjänstgöringen
inom utrikesförvaltningen bör befordra och utveckla, besitter han traktatteknisk
specialkunskap samt tillika, på grund av den dagliga sysselsättningen med
utrikeskommersiella uppgifter, allmän insikt i näringsekonomiska ämnen och
förtrogenhet med näringslivets synpunkter och intressen. Vilka personer som
böra föra en viss förhandling är emellertid en fråga, som får avgöras från fall
till fall. Självfallet bör det vara angeläget, att också i all erforderlig utsträckning
för dylika uppgifter taga i anspråk den speciella förhandlingstekniska
färdighet samt den formella skolning och rutin på det politiska området,
varöver utrikesdepartementet må förfoga. Dessa synpunkter böra ofta så
mycket hellre kunna förenas, som det torde vara regel, att större traktatförhandlingar
anförtros åt särskilda delegationer om två eller flera personer, utsedda
med hänsyn till behovet av expertis på olika områden av det vidsträckta komplex,
som ett handelsavtal kan i sig innefatta.

Genom traktatärendenas överförande till handelsavdelningen skulle slutligen
följa en naturligare arbetsfördelning och klarare gränsdragning mellan utrikesdepartementets
avdelningar. Väl är det sant, att i ett ämbetsverk med så
mångskiftande och med varandra sammanflätade arbetsuppgifter som utrikesdepartementets
gränsfall alltid måste förekomma, liksom ock fall, då ett ärende
i sina olika aspekter samtidigt faller under skilda avdelningar. Men med nuvarande
ordning, då handelsärendena äro uppsplittrade mellan tvenne avdelningar,
är oklarheten konstitutiv. Klarare linjer härutinnan kunna näppeligen
vinnas, med mindre man slår in på en uppdelning efter ärendenas sakliga innehåll.

Vid behandlingen av frågan om handelstraktatärendenas förläggning inom
utrikesdepartementet synes det sätt, varpå motsvarande problem ordnats för
Danmarks vidkommande, erbjuda betydande intresse. Vid den år 19''21 genomförda
nyorganisationen av utrikesministeriet inrättades efter svenskt mönster en
politisk-handelspolitisk avdelning samt en fristående upplysningsbyrå för näringarna.
Man fann emellertid att, tvärtemot vad avsikten varit, de kommersiella
synpunkterna genom denna organisationsändring fått minskat i stället för
ökat utrymme, och har fördenskull i år återgått till den äldre anordningen med
två huvudavdelningar, nämligen en ekonomisk-politisk för handläggning av alla
handelspolitiska ärenden och den kommersiella informationen samt en juridiskpolitisk
för rent politiska ärenden och vissa dittills på rättsavdelningen behandlade
frågor.

Rörande de skäl, som utöver de ovan anförda tala för de handelspolitiska
ärendenas sammanförande till handelsavdelningen, tillåter jag mig att hänvisa
till och åberopa en av nuvarande chefen för speciella handelsavdelningen avgiven,
här såsom bilaga B. närsluten promemoria.

Den invändningen har framställts, att spörsmålet om ordningen för de handelspolitiska
frågornas och särskilt handelstraktatärendenas handläggning inom

utrikesdepartementet borde vara. beroende av sättet för dessa frågors beredning
inom den inre förvaltningen, och att man icke kan komma till en ändamålsenlig
och slutgiltig lösning beträffande ifrågavarande ärendens handläggning
inom utrikesdepartementet, utan att problemet upptages i hela dess vidd, d. v. s.
också i vad angår andra statsorgans och i synnerhet handelsdepartementets ställning
och uppgifter i hithörande frågor. Från de synpunkter, som här ovan
hävdats, kan denna invändning icke godkännas såsom berättigad.

I en av chefen för speciella handelsavdelningen upprättad, här såsom bilaga

C. bifogad promemoria har redogörelse lämnats för den praxis vidkommande
traktatärendenas handläggning, som i avseende å arbetsfördelningen mellan
utrikesdepartementet och handelsdepartementet så småningom utbildats. Den
gränsreglering, som sålunda kommit till stånd, kan visserligen på enskilda punkter
bli föremål för jämkningar, men torde i stort sett väl svara mot de båda departementens
organisation samt allmänna inriktning och särskilda uppgifter.
Mot lämpligheten av den nuvarande arbetsfördelningen mellan utrikesdepartementet
och den inre förvaltningen torde icke någon befogad erinran kunna göras.

I de direktiv, som meddelats för de sakkunnigas utredningsuppdrag, ingår
icke heller att söka åstadkomma en ny gränsdragning mellan utrikesdepartementet
och de inre förvaltningsorganen, utan problemet är begränsat till spörsmålet
om utrikesdepartementets organisation i föreliggande avseende. Meningen är
sålunda icke att i något avseende rubba de nuvarande gränserna för utrikesdepartementets
verksamhetsområde. Vad det gäller är att överväga, på vad sätt
den till detta departement hörande behandlingen av handelstraktatärendena lämpligen
bör ordnas för bästa möjliga tillgodoseende av kommersiella synpunkter.
Den självklara omständigheten, att den förberedande traktatberedningen bör om
händerhavas av de inre näringsmyndigheterna, förminskar för ingen del behovet
av kommersiellt insiktsfull ledning även på det sista och avgörande stadiet av
traktatbehandlingen, och påståendet att denna synpunkts tillgodoseende skulle
innebära en dubblering av den föregående handläggningen saknar därför fog.

Det är från denna utgångspunkt problemet i det föregående blivit behandlat,
och resultatet har blivit, att utrikesdepartementet — alldeles oavsett hur den
inre förvaltningen är organiserad — har ett oavvisligt behov av en självständig
handelsavdelning under sakkunnig ledning, och att handelstraktatärendena
liksom övriga handelspolitiska och utrikeskommersiella frågor böra sammanföras
till gemensam handläggning på denna avdelning under nära. samarbete
med departementets övriga instanser.

Från politiska avdelningen böra alltså till handelsavdelningen överföras samtliga
ärenden av handelspolitisk natur, i första hand handels- och sjöfartsavtol
samt vidare avtal rörande finanspolitiska frågor, såsom skatter, tullar och
acciser, avtal rörande mynt, mått, mål och vikt, överenskommelser rörande kommunikationsväsendet
ävensom frågor om Sveriges deltagande i ekonomiska konferenser
och kongresser. I samband därmed böra jämväl i övrigt bestämmelserna
i instruktionen för utrikesdepartementet jämkas, i syfte att på alla punkter
genomföra en ärendesfördelning efter frågornas realinnebörd.

Utrikesdepartementets personalbehov samt personalens fördelning
på avdelningar och byråer.

Vart och ett av de övriga departementen bar, i Sverige liksom annorstädes,
schematiskt sett att handlägga vissa bestämda grupper av ärenden, hänförande

sig till viss huvudgren av den statliga verksamheten. Arbetsfältet är med
andra ord mer eller mindre klart avgränsat med hänsyn till ärendenas art och
sakliga innebörd. Inom detta område omhänderhar vederbörande departement
ärendenas slutliga beredning före föredragningen och avgörandet inför högsta
regeringsmyndigheten. Enligt den för Sverige säregna, historiskt givna förvaltningsorganisationen
är därvid departementens behandling av frågorna av övervägande
formell natur, medan den sakliga beredningen väsentligen omhänderhaves
av de under departementen hörande centrala ämbetsverken. Detta
system medför, att departementen kunna vara och äro utrustade med en jämförelsevis
fåtalig personal, vilket givetvis icke vore tillfyllest, om de centrala
ämbetsverkens ärendesbehandling i stället försigginge inom departementen.

Utrikesdepartementet intager ensamt bland departementen i nu nämnda hänseenden
en särställning. Dess ämbetsområde är icke alltefter frågornas sakliga
innebörd begränsat till jämförelsevis få ärendesgrupper, utan dit höra överhuvud
taget alla frågor, som i ena eller andra avseendet röra vårt förhållande
till utlandet. Principiellt sett gripa därför utrikesdepartementets uppgifter
över samtliga områden av statsförvaltningen. Men inom detta vidsträckta arbetsfält
är å andra sidan ärendesbehandlingen till väsentlig del av annan art
än inom Kungl. Maj ds kansli i övrigt. Beredningen av frågor för avgörande
inför Kungl. Maj:t — som för andra departement är huvudsaken — förekommer
för utrikesdepartementets del endast i jämförelsevis ringa omfattning,
nämligen allenast i ärenden, där departementet är så att säga slutmyndighet,
alltså särskilt i vissa politiska spörsmål samt givetvis i frågor som röra utrikesförvaltningens
egna administrativa förhållanden. I övrigt är departementets
uppgift till huvudsaklig del att leda beskickningarnas och konsulatens arbete
och att förmedla förbindelsen mellan dessa organ, å ena, samt fackmyndigheterna
ävensom samhälls- och näringslivets representanter i hemlandet, å
andra sidan. Härvid har utrikesdepartementet icke såsom andra departement
några underlydande centrala ämbetsverk till sitt förfogande.

Med hänsyn till nu angivna omständigheter — arbetsuppgifternas mångskiftande
beskaffenhet, verksamhetsområdets vidsträckta omfattning och frånvaron
av underlydande centrala ämbetsverk — kräves uppenbarligen att i utrikesdepartementet
finnes anställt ett i förhållande till andra departement jämförelsevis
stort antal tjänstemän i högre och lägre grad.

Till behovet av en jämförelsevis stark personalutrustning inom utrikesdepartementet
bidrager ytterligare ett betydelsefullt förhållande. Eör att möjliggöra
en allsidig utbildning för utrikestjänsten —■ särskilt numera sedan den
förutvarande dualismen i fråga om rekrytering och utbildning mellan en diplomatisk
och en konsulär tjänstemannakår avskaffats — bär, såsom ovan påpekats,
principiellt fastslagits, att de yngre tjänstemännen skola med lämpliga
tidsmellanrum förflyttas mellan beskickningar och konsulat samt omväxlande
därmed tjänstgöra inom utrikesdepartementet på dess olika avdelningar. Ifrågavarande
anordning är obestridligen ur organisatorisk synpunkt riktig och har
tvivelsutan väsentligen bidragit till den märkbara förbättring i avseende å
personalens utbildning, som på senare tid inträtt. Men denna nödvändiga cirkulation
medför givetvis, att — bortsett från ett fåtal befattningar, där på
grund av särskilda skäl större permanens förefinnes — posterna inom utrikesdepartementet
byta innehavare i en utsträckning, vartill motsvarighet saknas
inom den inre förvaltningen. Att den rutin och erfarenhet inom visst specialområde,
som vinnes genom mångårig tjänstgöring på samma plats, därför icke
kan, särskilt beträffande sekreterare- och attachégraderna, stå utrikesdepartementet
till buds i samma omfattning som övriga ämbetsmyndigheter, torde ligga
i öppen dag. Härtill kommer, att på grund av dessa relativt täta personalbyten
inom utrikesdepartementet de högre befattningshavarnes, framför allt avdel -

ningschefernas, tid och krafter i betydligt större utsträckning än eljest skulle
vara nödigt, måste tagas i anspråk för den yngre personalens handledning och
utbildning, vilket uppenbarligen medför en avsevärd ökning i nämnda chefers
arbetsbörda.

Vid bedömandet av personalbehovet i utrikesdepartementet bör vidare ej lämnas
ur sikte att, särskilt med hänsyn till avsaknaden av underordnad diplomatisk
personal vid vissa beskickningar i utlandet, departementets tjänstemän i
ej ringa utsträckning måste anlitas för vikariatsförordnanden under vederbörande
ministrars semestrar. Slutligen är att märka, att departementets arbetskrafter
kontinuerligt tagas i anspråk för särskilda uppdrag i utlandet, nämligen
dels vid Nationernas förbunds ordinarie möten och under förbundets
auspicier tid efter annan anordnade specialkonferenser, dels ock vid de talrika
mellanfolkliga sammankomster och förhandlingar på olika områden, i vilka
Sverige har att deltaga. I betraktande av framför allt befattningen med berörda
internationella underhandlingar av olika slag måste man nödvändigtvis
räkna med att icke blott vissa av tjänstemännen i högre grad utan även sådan
underordnad personal, som anlitas för sekreterarehjälp, under avsevärda tider
årligen äro frånvarande från departementet.

Utrikesdepartementets nuvarande personalutrustning har i huvudsak bestämts
i samband med de åren 1919 och 1921 genomförda organisationsändringarna. På
grundval av förslag av 1923 års besparingskommitté beslötos därefter vid 192-1
års riksdag vissa reduktioner, varigenom å övergångsstat överfördes byråchefsbefattningen
å den till personal- och administrativa avdelningen hörande byrån
för utländska studieresor, passärenden m. m., en förste legationssekreteraretjänst
å politiska och handelspolitiska avdelningen samt en förste arkivarieoch
en omdre arkivariebefattning å arkivet. I sammanhang med den granskning,
vilken Kungl. Maj:ts kansli vid 1926 års riksdag underkastades, vidtogos
en del ytterligare minskningar i avseende å departementets personal.
Sålunda sattes då chefsbefattningen å arkivet, ävensom en byråsekreteraretjänst
å rättsavdelningen på övergångsstat. Samtidigt verkställdes en noggrann undersökning
av departementets behov av underordnad personal, skrivbiträden
och expeditionsvakter, som inskränktes till vad som under föreliggande omständigheter
ansågs oundgängligen erforderligt.

Härav framgår, att personalbehovet för utrikesdepartementet under de senaste
fyra åren redan två gånger varit föremål för undersökning i indragnings- och besparingssyfte.
Vid sådant förhållande lärer det knappast kunna vara att förvänta,
att nu några mer avsevärda ytterligare inskränkningar skola vara att föreslå.

Politiska avdelningen. Den nuvarande politiska och handelspolitiska avdelningen
är organiserad på fyra byråer, därav en pressbyrå. Denna byrå, som
synes böra utbrytas ur avdelningen och ställas direkt under kabinettssekreteraren,
skall nedan vidare behandlas.

Arbetsområdet för övriga tre byråer av ifrågavarande avdelning är enligt
nuvarande organisationsplan uppdelat efter den s. k. geografiska principen, så
att ärenden berörande vissa angivna länder behandlas å en byrå, ärenden
rörande andra länder å en annan byrå o. s. v. I stort sett hava till första
byrån hänförts skandinaviska och germanska länder, till andra byrån
anglosachsiska och till tredje byrån romanska länder. Anordningen har motiverats
med önskvärdheten av att på de olika byråerna ärendena skola behandlas
av personal, som besitter särskilda kunskaper beträffande det land eller den
grupp av länder vidkommande ärende rör. Ändamålet har alltså varit att
åstadkomma en efter länder genomförd specialisering av arbetet å avdelningen.

Den geografiska principen såsom grundval för ärendesfördelningen har emellertid
visat sig vara behäftad med påtagliga olägenheter. Ärenden av sakligt

samma art handläggas pa olika ställen inom samma avdelning, och detta medför,
bland annat, såväl risk för olikformig behandling som ock den nackdelen att
erfarenheter, som inom en byrå vunnits vid behandlingen av en viss grupp av
ärenden, ej omedelbart kommit en annan byrå till godo.

Av dessa skäl har man ock under de gångna åren sett sig föranledd att i viss
utsträckning faktiskt frångå den geografiska principen såsom grund för ärendesfördelningen
och i stället övergå till en uppdelning, enligt vilken ärendena
med hänsyn till sin realinnebörd koncentrerats till viss tjänsteman oavsett vilket
land de närmast beröra. Under de sakkunnigas överläggningar har man ock
varit ense om att övervägande skäl tala för en övergång till en byråindelniug.
grundad på ärendenas sakliga art. Från de utgångspunkter, som av mig i del
föregående hävdats, är en indelningsgrund efter dessa linjer också för politiska
avdelningens del självfallen, så mycket mer som enligt mitt förslag de handelspolitiska
ärendena skulle helt överföras till handelsavdelningen, inom vilken
en indelning efter den geografiska principen icke ens torde böra ifrågasättas.

En överflyttning, på sätt ovan förordats, av traktatärendena liksom över
huvud taget de frågor av handelspolitisk natur, som nu tillhöra politiska avdelningen,
till handelsavdelningen, bör i organisatoriskt hänseende medföra, att
en byrå med därtill hörande byråchef och förste legationssekreterare eller vice
konsul överföres från förstnämnda till sistberörda avdelning.

Genom de handelspolitiska ärendenas, särskilt traktatfrågornas bortflyttande
från politiska avdelningen kommer givetvis avdelningschefens arbetsbörda att
i avsevärd mån lättas. Avdelningschefen beredes därigenom tillfälle att i betydligt
större omfattning än nu är fallet ägna sig åt de allmänt politiska uppgifterna.
Med hänsyn härtill skulle kunna ifrågasättas att indraga en av
återstående två byråchefsbefattningar, eventuellt i utbyte mot en tjänst i lägre
grad. Bortsett från den stora arbetsbörda, som alltjämt skulle komma att
åvila avdelningen, kan emellertid häremot anmärkas, att ett starkt behov av
kvalificerad arbetskraft föreligger för de politiska ärendenas skötsel. De frågor
det gäller att handlägga äro ofta av invecklad och ömtålig natur, vartill
kommer, att tjänstemännen å avdelningen i stor utsträckning måste tagas i anspråk
såväl vid vikariatsförordnanden och för särskilda uppdrag inom departementet
som ock utom departementet, framför allt för tekniskt biträde, sekreterarehjälp
m. m. vid förbundsförsamlingarna i Geneve samt vid de specialkonferenser
av politisk art, som därstädes anordnas och där Sverige är representerat.
På grund härav anser jag mig icke kunna förorda indragning av någon
byråchefsbefattning å politiska avdelningen.

På utrikesdepartementets stat äro för närvarande uppförda en förste legationssekreterare
eller vicekonsul, tjänstgörande hos utrikesministern, och eu
byråsekreterare, tjänstgörande hos kabinettssekreteraren. På grund av den
inom departementet rådande knappheten på arbetskraft inom ifrågavarande
tjänstegrader hava under senare år åtminstone endera av nämnda befattningshavare
plägat tjänstgöra å någon av departementets avdelningar, i allmänhet
å politiska avdelningen. Skäl synas med hänsyn härtill föreligga att i staten
överföra den ene av förevarairde befattningshavare, förslagsvis byråsekreteraren,
till politiska avdelningen.

Efter vidtagandet av dessa organisationsändringar skulle politiska avdelningen
bliva indelad på två byråer, den ena med en byråchef och en förste legationssekreterare
eller vicekonsul, den andra med en byråchef och en byråsekreterare.
På förstnämnda byrå torde böra handläggas ärenden rörande Nationernas
förbund och Fasta domstolen, på den senare byrån det löpande arbetet
å avdelningen, däribland informationsarbetet på det politiska området. Huru
övriga ärenden böra fördelas mellan byråerna synes lämpligen ej böra i instruktionen
fastslås utan torde böra avgöras genom beslut av departements -

chefen, varigenom arbetet på smidigaste sätt synes kunna anpassas efter förefintliga
arbetskrafter och omständigheterna i övrigt vid varje särskild tidpunkt.

Till politiska avdelningen hör för närvarande också en förste legationssekreterare
å övergångsstat. Anmärkas må, att denne befattningshavare så gott
som uteslutande är sysselsatt med översättningsarbete för samtliga avdelningars
räkning, och att hans arbetskraft sålunda icke är att påräkna för det vanliga
departementsarbetet.

Handels av delning en. Personaluppsättningen å speciella handelsavdelningen
utgöres för närvarande av, förutom avdelningschefen, en förste legationssekreterare
eller vicekonsul och en byråsekreterare. Enligt det ovan framlagda förslaget
skulle, samtidigt med traktatärendena, från politiska avdelningen dit
överföras en byråchef och en förste legationssekreterare.

Efter denna organisationsändring skulle handelsavdelningen bliva organiserad
å två byråer, nämligen en traktatbyrå för traktatfrågor och andra handelspolitiska
spörsmål med en byråchef såsom chef och en förste legationssekreterare
eller vicekonsul samt en informationsbyrå för informations- och övriga
ärenden, över vilken avdelningschefen skulle hava det direkta överinseendet,
och där dessutom skulle tjänstgöra en förste legationssekreterare eller vicekonsul
och en byråsekreterare.

Personal- och administrativa avdelningen. Ifrågavarande avdelning är för
närvarande indelad på två byråer, nämligen personal- och räkenskap sbyrån
(personalbyrån) samt byrån för utländska studieresor, passärenden m. in. (ceremonibyrån),
envar under sin särskilda byråchef. Av dessa byråchefsbefattningar
har den å sistnämnda byrå genom 1924 års riksdags beslut förts å
övergångsstat. Befattningen uppehälles emellertid alltjämt av den person, som
tjänstgjort därstädes alltsedan tillkomsten av 1919 års organisation.

Chefen för ceremonibyrån har att, i stor utsträckning på eget ansvar, handlägga
ett betydande antal ärenden av speciell art, av vilka åtskilliga dessutom
äro av grannlaga natur. Med hänsyn härtill och till avdelningschefens
omfattande arbetsbörda, som svårligen skulle medgiva ett överförande direkt
å honom av nyssnämnda uppgifter, har jag under den tid av nära ett år, varunder
jag efter 1924 års organisationsbeslut utövat chefskapet för personalavdelningen,
kommit till den bestämda uppfattningen, att ifrågavarande byråchefstjänst
jämväl för framtiden är oundgängligen erforderlig. Det arbete,
som faller å personalbyrån, står däremot i hela sin utsträckning redan nu
under avdelningschefens omedelbara ledning och överinseende. Vid sådant förhållande,
och då med hänsyn härtill byråchefens självständiga ärendeshandläggning
är relativt ringa, torde sistberörda byråchefstjänst kunna undvaras..

Byråchefsbefattningen å ceremonibyrån synes fördenskull böra återföras till
ordinarie stat, medan motsvarande befattning å personalbyrån bör kunna utgå
från samma stat. Detta skulle innebära, att, så snart nuvarande innehavare
av sistnämnda befattning lämpligen kan flyttas till annan tjänst, befattningen
bortfaller, vilket medför en årlig besparing för statsverket av omkring 12,000
kronor.

Pressbyrån. Denna byrå, som för närvarande organisatoriskt tillhör politiska
och handelspolitiska avdelningen, har. till uppgift att omhänderhava utrikesdepartementets
förbindelser med den in- och utländska pressen. Byrån
och närmast dess chef ha sålunda att förmedla alla departementets upplysningar
och meddelanden till tidningarna antingen direkt eller genom anlitande
av förefintliga telegram- och nyhetsbyråer samt att därvid välja den form
och det spridningssätt, som för varje fall kan vara lämpligast. Med hänsyn

3—274350

till arbetets art är det av vikt att pressbyråchefen står i nära personlig kontakt
med ledande pressmän av olika läger och åsiktsriktningar. Byrån har
vidare att fortlöpande hålla utrikesledningen underrättad om vad som förekommer
av intresse i såväl svenska som utländska tidningar och att förse departementets
olika avdelningar med aktuellt pressmaterial. För dessa ändamål
måste svenska tidningar och ledande utländska pressorgan dagligen läsas
samt översikter och sammanställningar verkställas. Såsom informationsförmedlare
och förbindelseleder med utlandets press äro i vissa huvudstäder anställda
särskilda pressombud, vilka sortera under pressbyråchefen och från
honom mottaga anvisningar och instruktioner. På byrån ankommer vidare
bland annat att informera våra beskickningar och konsulat rörande regeringsåtgärder
och riksdagsbeslut på den inre politikens område av betydelse för utlandet.

Av denna redogörelse torde framgå, att, även om pressbyråns viktigaste
åligganden falla inom det politiska området, dess verksamhet likväl sträcker
sig över utrikesdepartementets hela arbetsfält, och att byrån måste stå i ständigt
direkt samarbete med departementets samtliga avdelningar. Denna särställning
synes lämpligen böra komma till uttryck rent organisatoriskt, såsom
fallet är inom vissa främmande utrikesministerier. Pressbyrån torde följaktligen
böra lösgöras från den politiska och handelspolitiska avdelningen och
— i likhet med departementets arkiv — direkt underställas kabinettssekreteraren.

Utrikesdepartementet i övrigt. Med avseende å personalutrustningen på rättsavdelningen
och arkivet föreslås icke någon förändring.

Sammanfattning och förslag.

1918 års organisationssakkunniga framhöllo i sitt betänkande angående utrikesdepartementet,
att de ekonomiska intressena i allt högre grad trängt sig
i förgrunden vid förbindelserna länderna emellan, samt att inom politiken ekonomiska
moment visat sig ingå som betydelsefulla faktorer även i frågor, som
förut betraktats såsom rent politiska. De sakkunniga drogo härav den slutsatsen,
att för framtiden handläggningen av ekonomiska och kommersiella
ärenden inom utrikesdepartementet borde sammanföras på en och samma avdelning.

Uttalandet om det nära samband, som råder mellan politik och ekonomi,
äger obestridligen alltjämt giltighet, men den därav dragna slutsatsen, att
politiska och ekonomiska frågor böra sammanföras på en avdelning, kan uppenbarligen
gälla endast under förutsättning, att ärendena icke äro flera till antalet
och mer olikartade till innehållet än att en och samma person rimligtvis
kan äga erforderlig kompetens och nödig tid att omhänderhava den omedelbara
ledningen av dem samtliga.

Nämnda förutsättning lärer emellertid icke vara för handen. De allmänt
politiska frågorna hava på de senaste åren särskilt på grund av tillkomsten
av Nationernas förbund fått en omfattning och betydelse även för vårt lands
vidkommande, som 1918 års sakkunniga knappast torde hava räknat med.
Samtidigt hava utrikesdepartementets uppgifter på det ekonomiska området erhållit
en högst betydande omfattning. Ett sammanförande av de politiska och
kommersiella ärendena under en gemensam avdelningschef skulle därför medföra
en arbetsbörda, som säkerligen överstege en mans arbetsförmåga. Härtill
kommer, att handläggningen av de båda ärendesgrupperna kräver väsentligen
olika personliga betingelser och kvalifikationer.

Härvid bör uppmärksammas, att under nuvarande förhållanden utrikesförvaltningens
kvantitativt största arbetsfält ligger på det ekonomiska och kommersiella
området. Flertalet av våra utlandsorgan, däribland så gott som hela
den omfattande utomeuropeiska representationen, har just sitt främsta berättigande
såsom stödjepunkter för vår utrikeshandel och sjöfart. För att utrikesförvaltningen
— såsom i våra dagar från alla håll framhålles såsom önskvärt
— skall bliva i allt högre grad skickad att motsvara de krav som ur
näringslivets synpunkt ställas å densamma, är det av avgörande betydelse,
att inom utrikesdepartementet finnes ett organ, som har till sin huvuduppgift
att just i dessa frågor utgöra en verklig ledning och ett sammanhållande
centrum för beskickningarnas och konsulatens arbete. Detta är nödvändigt
också för hela inriktningen av utrikestjänsten och icke minst för utbildningen
av den yngre personalen, som vid den grundläggande tjänstgöringen i hemlandet,
d. v. s. i utrikesdepartementet, måste erhålla handledning och träning
för sin blivande verksamhet med kommersiella frågor. Slutligen bör beaktas
angelägenheten av att handelstraktatärendena vid sin behandling inom utrikesdepartementet
komma under den speciellt sakkunniga ledning och tillerkännas
den självständiga ställning, som i nuvarande tidsläge svarar mot deras stora
praktiska betydelse.

För att handelsärendena skola erhålla den plats inom utrikesförvaltningens
arbetsprogram, som deras vikt sålunda kräver, måste de hava en självständig
företrädare inom departementet med samma ställning som de avdelningschefer,
vilka hava att inom den gemensamma organisationens ram svara för övriga
två huvudgrupper av ärenden, de politiska och de juridiska. Det bör vara
ett berättigat krav från näringslivets sida att handelsärendenas skötsel inom
utrikesdepartementet skall handhavas av en person, som hunnit förvärva nödig
förtrogenhet med vårt ekonomiska liv, en skolad allmän erfarenhet och ett övat
omdöme, och som har den position i departementet, att han förmår att göra sig
gällande.

Om följaktligen de politiska ärendena och handelsärendena böra hava var
sin egen avdelning inom utrikesdepartementet, innebär detta för ingen del,
att sammanhållningen och enhetligheten i ärendesbehandlingen skulle äventyras.
Därför svarar — förutom den dagliga samverkan mellan avdelningscheferna
— departementets gemensamma ledning, departementschefen och kabinettssekreteraren,
av vilka den senare just har till sin främsta uppgift att
sörja för full effektivitet och samstämmighet i departementets arbete genom
att deltaga i och leda behandlingen av alla viktigare ärenden samt att vaka över
arbetsfördelningen och samarbetet mellan avdelningarna.

Vad särskilt angår handelstraktatärendenas förläggning till handelsavdelningen
må framhållas, . . .

att traktatberedningen därigenom skulle tillgodogöras den speciella, kommersiellt
betonade fackkunskap och arbetsmetod, som vinnes och underhålles
endast genom ett fortlöpande arbete med kommersiella spörsmål och genom
den ständiga kontakten med näringsmyndigheterna och näringslivet,

att denna fackkunskap är av största betydelse i varje skede av ett traktat -

ärendes- handläggning och ej minst i det, som faller under utrikesdepartementet,

att däremot med traktatärendenas förläggning till politiska avdelningen,
vars huvudsakliga verksamhet är inriktad på allmänt politiska uppgifter, den
risken ligger nära till hands, att traktatärendena mera bleve skjutna åt sidan,
att genom traktatärendenas överflyttande till handelsavdelningen chefen för
politiska avdelningen skulle få ökade möjligheter att ägna tid och krafter åt
de i våra dagar även för Sveriges del så viktiga politiska ärendena,
att av dessa skäl tyngdpunkten i utrikesdepartementets beredning av traktatfrågor
bör, under nära samarbete med övriga avdelningar, särskilt den politiska,
ligga på handelsavdelningen, vars chef bör utbildas till traktatspecialist
och bliva den sammanhållande kraften i traktatarbetet,

alt, vad själva traktatförhandlingarna angår, chefen för handelsavdelningen,
hos vilken handläggningen av alla handelspolitiska frågor skulle sammanföras,
bör vara väl skickad att deltaga, i dylika förhandlingar, vid vilka dock givetvis
även den formella och tekniska skolning och rutin på det politiska området,
varöver utrikesdepartementet må förfoga, i all erforderlig utsträckning
bör tagas i anspråk,

samt att av traktatärendenas överflyttande till handelsavdelningen skulle
följa en naturligare arbetsfördelning och en klarare gränsdragning mellan utrikesdepartementets
avdelningar.

Vad angår den framförda invändningen, att spörsmålet om ordningen för
de handelspolitiska frågornas och särskilt liandelstraktatärendenas handläggning
inom utrikesdepartementet borde vara beroende av sättet för dessa frågors
beredning inom den inre förvaltningen, varvid i synnerhet handelsdepartementets
ställning och uppgifter i hithörande frågor böra beaktas, må erinras,
att den gränsreglering, som under de gångna åren kommit till stånd mellan
utrikes- och handelsdepartementen, i stort sett torde väl svara mot de båda
departementens organisation samt allmänna inriktning och särskilda uppgifter,

att mot lämpligheten av den nuvarande arbetsfördelningen mellan utrikesdepartementet
och den inre förvaltningen någon befogad invändning icke torde
kunna göras,

att enligt direktiven för de sakkunniges uppdrag meningen icke heller är
att i något avseende rubba de nuvarande gränserna för utrikesdepartementets
verksamhetsområde, utan att vad det här gäller är att överväga, på vad sätt
den till detta departement hörande behandlingen av traktatärendena lämpligen
bör ordnas för bästa möjliga tillgodoseende av kommersiella synpunkter,
samt att den omständigheten, att traktatärendena även i det sista och avgörande
skedet böra stå under kommersiellt sakkunnig ledning, icke rimligtvis kan
innebära en dubblering av den behandling dessa frågor fått på det föregående
stadiet.

Den nuvarande splittringen mellan två avdelningar i fråga om de handelspolitiska
ärendenas handläggning bör sålunda upphöra, och den ökade enhetlighet
och koncentration på detta område, som utrikesministern i sina direktiv
till de sakkunniga framhållit som önskvärd, bör vinnas därigenom, att traktatärendena
överflyttas från politiska avdelningen till handelsavdelningen, å vilken
sålunda behandlingen av samtliga handelsärenden skulle samlas.

Mot traktatärendenas avskiljande från politiska avdelningen har slutligen

invänts, att den organisation av utrikesdepartementet, som tillkom år 1906
och ägde bestånd till år 1919, vilade på grundsatsen om eu skild behandling
av politiska ärenden och handelstraktatärenden, men att denna organisation,
som blivit prövad såväl under fredliga förhållanden som under världskriget,
förklarats olämplig av 1918 års sakkunniga, till vilken ståndpunkt statsmakterna
år 1919 anslutit sig.

Häremot må erinras,

att över huvud taget den nuvarande organisationen icke — vare sig sådan
den nu är eller med de jämkningar, som ovan förordats — rimligtvis bör jämföras
med 1906 års organisation, som på ett flertal punkter led av uppenbara
svagheter och bland annat helt saknade särskild politisk avdelning,

att de påstådda olägenheterna av den skilda behandlingen av politiska ärenden
och handelstraktatärenden sålunda i varje fall icke kan återföras på någon
förefintlig dualism mellan en politisk avdelning och en handelsavdelning,
att under fredsåren 1906—1914 — bortsett från handelstraktaten med Tyskland,
som behandlades av särskilda delegerade — inga handelsavtal av någon
större betydelse avslötos (endast avtal med Serbien, Rumänien, Kina och Ja -

pan),

att under krigsåren de större handelsavtalsförhandlingama merendels sköttes
av särskilda förhandlare och de löpande handelspolitiska frågorna till väsentlig
del ombestyrdes av ett speciellt för ändamålet tillkommet organ utanför utrikesdepartementet,

att en organisation av utrikesdepartementet av denna art dock icke sedermera
genomförts,

samt att med nuvarande omfattning av politiska och kommersiella ärenden en
dylik organisation över huvud taget icke skulle kunna fungera på ett tillfredsställande
sätt.

Traktatärendenas överflyttande från politiska avdelningen till handelsavdelningen
bör medföra, att en av förstnämnda avdelnings byråer överföres till sistberörda
avdelning. Den till politiska avdelningen hörande särskilda pressbyrån,
som redan för närvarande faktiskt intager en självständig ställning, synes
vidare böra utbrytas och ställas direkt under kabinettssekreteraren. Slutligen
bör den i nuvarande organisation genomförda s. k. geografiska principen för
ärendesfördelningen å politiska avdelningen bortfalla och ersättas med en indelning
efter ärendenas realinnebörd.

På grund av vad sålunda anförts får jag förorda, att utrikesdepartementet,
under en kabinettssekreterare såsom departementschefens närmaste, man, organiseras
på fyra avdelningar å ordinarie stat med två byråer på varje avdelning
samt vid sidan av avdelningarna en pressbyrå och arkivet, allt enligt nedanstående
organisationsplan (befattningar å övergångsstat uteslutna).

Kabinettssekreteraren . . . . A 3.

Politiska avdelningen.

1 avdelningschef......A 2.

Byrån för Nationernas förbundsärenden
m. m.

1 byråchef.........B 30

1 förste sekreterare.....B 26

Byrån för andra politiska
ärenden.

1 byråchef.........B 30

1 andre sekreterare.....B 21

Handelsavdelningen.

1 avdelningschef......A 2.

Traktatbyrån. Informationsbyrån.

(direkt under avdelningschefen).

1 byråchef.........B 30 1 förste sekreterare.....B 26

1 förste sekreterare.....B 26 1 andre sekreterare.....B 21

Rättsavdelningen.

1 avdelningschef.......A 2.

Juridiska byrån. Arvs- och ersättning sbyrån.

1 byråchef.........B 30 1 byråchef.........B 30

t förste sekreterare.....B 26 1 andre sekreterare.....B 21

Personal- och administrativa avdelningen.

1 avdelningschef.......A 2.

Personalbyrån.

(direkt under avdelningschefen).

1 förste sekreterare ..... B 26

1 kamrerare.........B 26

1 andre sekreterare.....B 21

Byrån för utländska studieresor,
passärenden m. m.

1 byråchef.........B 30

1 andre sekreterare.....B 21

Vid sidan av avdelningarna.

Pressbyrån. Arkivet.

1 byråchef.........B 30 1 förste arkivarie.....B 24

1 förste sekreterare.....B 26 1 andre arkivarie......B 21

1 andre sekreterare.....B 21

Utrikesministerns sekreterare.

1 förste sekreterare.....B 26

I förestående organisationsplan hava de från den yttre utrikesförvaltningen
hämtade diplomatiska eller konsulära titlarna för vissa befattningshavare i
lönegraderna B 30, B 26 och B 21 uteslutits, och såsom lämpligt synes vara
utbytts mot byråchef (B 30), förste sekreterare (B 26) och andre sekreterare
(B 21).

Genom den föreslagna organisationen vinnes obestridligen, såsom framgår av
en jämförelse med den under bilaga A återgivna uppställningen rörande utrikesdepartementets
nuvarande organisation, en väsentligen större balans i personalfördelningen
mellan departementets olika underavdelningar.

Stockholm den 27 december 1927.

Bil. A.

Utrikesdepartementets nuvarande organisation.

(Befattningar å övergångsstat uteslutna.)

A. Ordinarie stat.

Kabinettssekreteraren . . . . A 3.

Politiska och handelspolitiska avdelningen.
1 avdelningschef.......A 2.

I Byrån.

1 byråchef . B 30

II Byrån.

1 byråchef . B 30
1 förste legationssekreterare
eller
vicekonsul B 26

III Byrån.

byråchef . B 30
1 förste legationssekreterare
eller
vicekonsul B 26

Pressbyrån.

1 byråchef . B 30
1 förste legationssekreterare
eller
vicekonsul B 26
1 byråsekreterare
. . . B 21

Rättsavdelningen.

1 avdelningschef.......A 2.

Juridiska byrån.

1 byråchef.........B 30

1 förste legationssekreterare eller
vicekonsul.......B 26

Arvs- och ersättningsbyrån.

1 byråchef.........B 30

1 byråsekreterare......B 21

Personal- och administrativa avdelningen.

1 avdelningschef .

Personalbyrån.

1 byråchef.........B 30

1 förste legationssekreterare eller
vicekonsul.......B 26

1 kamrerare.........B 26

1 byråsekreterare......B 21

.....A 2.

Byrån för utländska studieresor,
passärenden m. m.

(direkt under avdelningschefen).

1 byråsekreterare......B 21

Vid sidan av avdelningarna.

a) Arkivet.

1 förste arkivarie......B 24

1 andre arkivarie......B 21

b) Utrikesministerns sekreterare:

1 förste legationssekreterare el -

ler vicekonsul.......B 26

Kabinettssekreterarens sekreterare:

1 byråsekreterare......B 21

B. Extra stat

Speciella handelsavdelningen.

1 avdelningschef.......A 2

1 förste legationssekreterare eller
vicekonsul.......B 26

1 byråsekreterare......B 21

Bil. B.

P. M.

angående de handelspolitiska frågornas handläggning inom utrikesdepartementet.

Enligt nu gällande instruktion för utrikesdepartementet handläggas frågor
angaende handelstraktater av politiska och handelspolitiska avdelningen, under
det att den kommersiella informationen och åtskilliga andra handelsärenden
tillhöra speciella handelsavdelningens verksamhetsområde. Detta innebär, att
de kommersiella frågorna äro splittrade på två avdelningar enligt en i många
fall oklar och mindre lämplig gränsdragning. Den kommersiella informationsverksamheten
bildar nämligen till en del grundvalen för traktatfrågornas beredning,
varjämte de övriga ärenden, som behandlas av handelsavdelningen, i stor
utsträckning sammanhänga med tillämpningen av gällande handelstraktater.
Det finns med andra ord ett ofrånkomligt samband mellan de handelspolitiska
och de övriga kommersiella frågorna.

Å andra sidan föreligger också ett obestridligt samband mellan traktatfrågorna
och de allmänpolitiska frågorna, och det var med utgångspunkt härifrån
som riksdagen år 1919 på förslag av den föregående år tillsatta organisationskommittén
beslöt att till en avdelning inom departementet sammanföra de politiska
och de handelspolitiska ärendena. Detta skedde ingalunda emedan man
ansåg, att handelsärendena borde erhålla en mera underordnad ställning inom
departementets verksamhet, utan tvärtom för att de kommersiella synpunkterna
skulle få större utrymme vid beredningen av utrikespolitiska frågor. Man ansåg
sig bäst nå detta syfte genom att förlägga de viktigaste kommersiella frågorna
till departementets politiska avdelning och därmed giva handelspolitiken
den framskjutna plats, som den numera borde intaga, samt möjliggöra, att de
ekonomiska faktorerna i behörig utsträckning finge inverka på landets utrikespolitik.
. Traktatärendena skulle från sin förutvarande mera periferiska plats
flyttas in i själva centrum av departementets arbetsområde.

Detta betraktelsesätt torde böra ses i ljuset av då rådande allmänna förhållanden.
Vid denna tidpunkt omedelbart efter världskrigets slut förefanns det
onekligen ett alldeles särskilt intimt samband mellan den allmänna politiken och
handelspolitiken. De handelsavtal och andra ekonomiska avtal, varom man förhandlade
under kriget och tiden därefter, avsågo närmast att trygga folkförsörjningen
men medförde också politiska konsekvenser av den allra största betydelse.
Vid deras beredning måste de politiska synpunkterna på ett avgörande
sätt göra sig gällande, och det var därför på den tiden naturligt, att man betraktade
traktatfrågorna såsom frågor av huvudsakligen politisk natur. Denna
uppfattning bildar bakgrunden till 1918 års organisationskommittés betänkande,
och man tänkte sig tydligen, att liknande förhållanden skulle komma att
fortfara, ehuru man samtidigt synes hava räknat med möjligheten att de handelspolitiska
momenten i och med den väntade politiska avspänningen skulle
växa i betydelse och i varje fall för Sveriges del komma att bliva av större vikt
än de rent politiska.

Nu, atta ar senare, är läget emellertid ett annat. Handelspolitikens uppgifter

hava väsentligt förändrats, och i detta avseende anknyter sig utvecklingen nu
snarare till förhållandena före världskriget än till tiden omedelbart efter freden.
^Det gäller nu återigen i första rummet att bereda avsättningsmöjligheter
för våra exportvaror, medan de politiskt ömtåliga frågorna om landets förseende
med råvaror och livsmedel förlorat sin aktualitet. Traktatfrågorna äro alltjämt
av största betydelse, men de sammanhänga icke längre på samma sätt med
de allmänpolitiska frågorna. 1918 års kommitté uttalade bl. a., att sedan de
ekonomiska frågorna trätt i första planet och på den yttre liksom på den inre
politikens område ekonomiska moment visat sig ingå som betydelsefulla faktorer
även i frågor, som förut betraktats såsom rent politiska, det icke kunde vara
riktigt att bibehålla en organisation byggd på en artskillnad hos ärendena, vilken
utvecklingen tenderade att upphäva. Detta må på sin tid hava varit riktigt,
men numera torde det med större fog kunna sägas, att utvecklingen tvärtom
tenderar att betona behovet av att en uppdelning av ärendena efter denna artskillnad
göres. De handelspolitiska frågorna måste nämligen under nuvarande
förhållanden i första rummet bedömas efter sin egenart, och de kräva därför
en ingående speciell sakkunskap, skild från den allmänpolitiska expertisen. I
de flesta länder hava också under de senaste åren utbildats staber av handelspolitiska
experter, vilka för närvarande äro sysselsatta med att uppbygga ett
nytt, hela världen omspännande handelspolitiskt system. Detta system framväxer
småningom dels genom de handelstraktater, som i snabb följd avlösa varandra,
dels, och för den närmaste framtiden sannolikt icke minst betydelsefullt,
genom det internationella samarbete på det handelspolitiska området, som
främst kommit till uttryck i de allmänna ekonomiska konferenserna. För
varje land, som i avsevärd utsträckning deltager i den internationella handeln,
är det sålunda pågående handelspolitiska återuppbyggnadsarbetet av omedelbar
betydelse. För .Sverige liksom för de flesta andra länder är det därför angeläget
icke blott att genom sakkunniga organ oavlåtligt följa den handelspolitiska
utvecklingen utan också att organisera statsförvaltningen, närmast alltså
utrikesdepartementet, på sådant sätt, att landets intressen i mån av behov
kunna bevakas genom ett aktivt och såvitt möjligt auktoritativt deltagande i
den internationella handelspolitiken. Härför fordras, vad beträffar de handelspolitiska
frågornas beredning, i främsta rummet, att de ställas under speciellt
sakkunnig ledning, som i dessa frågors handläggning ser sin förnämsta och väsentliga
uppgift. De allmänpolitiska synpunkterna böra naturligtvis alltjämt
ägnas allt tillbörligt beaktande, men det torde icke längre vara riktigt att betrakta
traktatfrågorna såsom i övervägande grad allmänpolitiska frågor. De
handelspolitiska ärendena bilda tillsammans med övriga kommersiella ärenden
en huvudgrupp för sig, i väsentliga avseenden skild från alla andra ärendesgrupper.

På grund av dessa ändrade förhållanden synas befogade invändningar kunna
göras mot organisationsplanen tiv år 1919. De allmänpolitiska och de handelspolitiska
ärendena utgöra numera som nämnts i många avseenden olikartade arbetsområden.
Till följd härav, och då de allmänpolitiska uppgifterna bland annat
genom Nationernas förbunds verksamhet alltjämt uro mycket omfattande,
kan det befaras, att politiska och handelspolitiska avdelningen är i så hög grad
upptagen av dessa uppgifter, att dess verksamhet på det handelspolitiska området
måste komma i andra rummet. Den motsatta risken, nämligen att de
rent politiska ärendena skulle få stå tillbaka för de handelspolitiska, torde man
däremot enligt all erfarenhet icke behöva räkna med. Sammanslagningen av
de politiska och de handelspolitiska ärendena kan med andra ord hava fått till
följd, att handelspolitiken i stället för att intaga en dominerande ställning inom
departementets verksamhet i dess helhet snarare erhållit en markerat underordnad
plats.

Det är av intresse att lägga märke till, hurusom dessa farhågor bekräftas
av erfarenheten i andra med Sverige jämförliga länder. Detta är exempelvis
fallet beträffande Danmark, där år 1921 en nyorganisation av utrikesministeriet
efter svenskt mönster genomfördes. Det inrättades en politisk-handelspolitisk
avdelning samt en fristående upplysningsbyrå för näringarna, och detta sammanförande
av politiska och handelspolitiska ärenden motiverades på samma
sätt som motsvarande svenska anordning. Man fann emellertid, att man missräknat
sig på resultatet härav, i det att de kommersiella synpunkterna genom
denna organisation fått minskat i stället för ökat utrymme, och i år har man
återgått till den äldre anordningen med två huvudavdelningar, en ekonomiskpolitisk
och en juridisk-politisk. På den förra handläggas alla handelspolitiska
ärenden samt den kommersiella informationen, på den senare rent politiska
ärenden och vissa ärenden, som hittills behandlats på rättsavdelningen. Det
framhålles i vederbörande utskottsbetänkande uttryckligen, att denna förändring
vidtagits just för att bättre förverkliga de önskemål, som år 1921 föranledde
sammanslagningen av de politiska och handelspolitiska avdelningarna.

En motsvarande utveckling har ägt rum i Belgien. Den efter kriget införda
gemensamma handläggningen av politiska och kommersiella ärenden har nyligen
av liknande skäl som i Danmark förändrats, så att dessa ärenden nu äro
uppdelade på två avdelningar, en generaldirektion för politik och en generaldirektion
för utrikes handeln.

Ett annat belysande exempel erbjuder Frankrike, vars utrikesdepartement,
enligt vad 1918 års kommitté själv framhåller, mest konsekvent organiserats
efter de principer, som lågo till grund för den av kommittén föreslagna och därefter
genomförda organisationen av det svenska utrikesdepartementet. Utvecklingen
i Frankrike har gått därhän, att handläggningen av handelspolitiska
ärenden så gott som fullständigt koncentrerats till handelsdepaidementet. Detta
departement icke blott förbereder handelstraktaterna utan sköter även förhandlingarna
och redigerar traktattextema. De principer för Frankrikes handelspolitik,
som tid efter annan fastställts, hava utarbetats inom handelsdepartementet.
Till och med frågor rörande landets deltagande i internationella handelspolitiska
konferenser handläggas av handelsdepartementet, och i regel är
det dess tjänstemän, som fungera såsom förhandlare såväl vid traktatförhandlingar
som vid nyssnämnda konferenser. Man kan icke gärna undgå att se
denna det franska utrikesdepartementets nästan totala avkoppling från handelspolitiken
i belysning av dess organisation, och när denna organisation av
1918 års kommitté angives såsom förebild för den svenska, bör det konstateras,
att utvecklingen i Frankrike gått i en riktning, som är stick i stäv motsatt den
för Sveriges del åsyftade. Anledningen till att förhållandena i Frankrike gestaltat
sig på sådant sätt är tydligen den förut berörda: franska regeringen, som
fört en mycket aktiv handelspolitik, har funnit det nödvändigt att hava ständig
tillgång till experter på området och har icke kunnat finna sådana bland de
med den allmänna utrikespolitiken sysselsatta och på densamma inriktade ämbetsmännen.

Det ovan anförda och icke minst exemplen från utlandet visa på ett förefintligt
behov av en efter nuvarande förhållanden bättre anpassad organisation av
utrikesdepartementet. Den grundtanke, som var bestämmande vid 1919 års omorganisation,
nämligen att departementet bör så organiseras, att de kommersiella
synpunkterna så mycket som möjligt få göra sig gällande, torde alltjämt
behålla sin fulla giltighet, men samma skäl, som då åberopades för den dittillsvarande
avdelningsindelningens omläggning, d. v. s. just önskemålet att bereda
dessa synpunkter ökat utrymme, talar nu för de handelspolitiska ärendenas
skiljande från de politiska. Traktatsfrågorna kunna nämligen icke gärna få
den sakkunniga och ingående beredning, som de numera erfordra, såvida de

icke handläggas på en avdelning, inom vars verksamhet de utgöra det väsentliga
och centrala. Denna ställning kunna de tydligen endast erhålla genom att
överflyttas från politiska och handelspolitiska avdelningen till handelsavdelningen.

Teoretiskt taget synes visserligen intet hinder finnas för att de kommersiella
frågorna skulle kunna erhålla en tillräckligt framskjuten plats även på förstnämnda
avdelning, nämligen om övriga på avdelningen behandlade ärenden i
motsvarande grad skötes åt sidan. Därmed bleve emellertid denna avdelning så
förändrad, att endast benämningen funnes kvar. Utgår man i fråga om avdelningarnas
huvudsakliga inriktning från nuvarande förhållanden, vartill man
torde vara nödsakad, om frågan skall kunna sakligt bedömas, synes det icke
råda något tvivel om att politiska och handelspolitiska avdelningen ser sin huvuduppgift
i handläggningen av de allmänpolitiska frågorna. Detta framgår
också av de kvalifikationer, som tillmätas avgörande betydelse vid tillsättandet
av chef för denna avdelning. Det fordras av honom i första rummet att hans
utbildning och sakkunskap gör honom skickad att leda de politiska frågornas
handläggning, och även om man i undantagsfall skulle hava tillgång till en
person, som motsvarade såväl dessa krav som de fordringar, vilka böra ställas
på ledaren av de kommersiella frågornas beredning, skulle det säkerligen i regel
överstiga hans förmåga att med erforderlig grundlighet handlägga, den
mängd ärenden av dessa båda slag, som förekomma inom departementet. Att
de allmänpolitiska ärendena erhålla en företrädesställning på ifrågavarande avdelning
torde under sådana förhållanden vara naturligt och oundvikligt.

Det må i detta sammanhang framhållas, att inrättandet av en särskild traktatbyrå
på politiska och handelspolitiska avdelningen icke skulle avhjälpa dessa
brister. De handelspolitiska frågorna skulle därmed fortfarande erhålla
samma underordnade ställning som nu i förhållande till de politiska, varjämte
byråchefen åtminstone utåt skulle intaga en alltför litet självständig ställning
samt, då en byråchefsbefattning av detta slag icke kan tänkas bliva tillsatt för
längre tid och med hänsyn till här ifrågakommande särskilda kvalifikationer,
sakna erforderlig sakkunskap. De främsta krav. som böra ställas på handläggningen
av hithörande frågor, nämligen att de icke underordnas andra samt att
de läggas under tillräckligt auktoritativ och speciellt sakkunnig ledning, skulle
sålunda icke fyllas med inrättandet av en sådan byrå, och överhuvud vore därav
knappast någon avsevärd ändring av de nuvarande förhållandena att påräkna.

Om traktatfrågorna däremot överflyttades på handelsavdelningen, skulle deras
beredning helt naturligt där komma att utgöra den viktigaste uppgiften.
Långt ifrån att konkurrera med avdelningens övriga verksamhet skulle traktatfrågornas
handläggning stödjas och fördjupas av att de sammanfördes med den
kommersiella informationen och övriga handelsärenden. Av chefen för handelsavdelningen
bör kunna fordras den nödvändiga sakkunskapen och erfarenheten
på det handelspolitiska områ,det, vartill även bidrager, att denna befattning synes
kunna tillsättas på längre sikt än som i regel är fallet med befattningar
inom utrikesförvaltningen. Såsom avdelningschef intager han också den självständiga
och auktoritativa ställning, som under behandlingen av traktatfrågor
ofta kan vara av betydelse med hänsyn såväl till den förekommande personliga
kontakten med utländska myndigheter som till förbindelserna med intresserade
näringskretsar inom landet. I sistnämnda avseende är det just vid traktatfrågomas
behandling av särskild vikt att vederbörande myndighet står i fortlöpande
och nära kontakt med representanter för näringslivet, närmast med näringsorganisationema.
Upprätthållandet av sådan kontakt åligger redan enligt
den nuvarande instruktionen av naturliga skäl chefen för handelsavdelningen.
Man bör också kunna utgå från, att han genom sin utbildning och verk -

samhet bär större förutsättningar härför än chefen för politiska och handelspolitiska
avdelningen, vars inriktning på de diplomatiska och allmänpolitiska uppgifterna
i regel knappast torde göra honom lämpad härtill.

En omorganisation efter dessa linjer, vilken alltså åsyftade att giva de kommersiella
frågorna en mera självständig plats och möjliggöra en mera saklig
beredning, skulle icke i och för sig medföra, att området för utrikesdepartementets
handhavande av hithörande frågor bleve utvidgat. Detta kan förtjäna
framhållas, då ju traktatfrågorna i viss utsträckning beredas även inom handelsdepartementet,
och det alltså skulle kunna befaras, att ett visst dubbelarbete
mellan departementen kunde uppkomma. På sätt i en särskild promemoria närmare
utförts beröra de båda departementens verksamhet väsentligt olika sidor
av traktatfrågorna. Förändringen skulle alltså endast medföra, att de ärenden
på det handelspolitiska området, som under alla omständigheter handläggas inom
utrikesdepartementet, skulle frigöras från sammankopplingen med frågor
inom andra ämnesområden och ställas under sakkunnig ledning. Härmed skulle
man också uppnå en mera naturlig anknytning till handelsdepartementets traktatbyrå,
vars arbete redan nu är koncentrerat uteslutande på dessa frågor.

Det säger sig självt, att de politiska synpunkterna alltjämt böra få göra sig
gällande i den mån så påkallas, oavsett på vilken avdelning ärendena behandlas.
I traktatfrågor liksom i många andra frågor bör sålunda politiska avdelningen
i all erforderlig utsträckning deltaga i beredningen. Den säkraste garantin för
ett sådant samarbete ligger för övrigt givetvis i den gemensamma högsta ledningen
av departementet, på vilken det ankommer att tillse, att förekommande
ärenden bliva allsidigt belysta.

Slutligen må framhållas att den här ifrågasatta förändringen av departementets
organisation skulle kunna ske utan särskilda kostnader, då det ju härvid
endast bleve fråga om en omflyttning men icke en utvidgning av departementets
arbetsuppgifter.

Stockholm i november 1927.

Christian Giinther.

Bil. C.

P. M.

angående utrikesdepartementets andel i handläggningen ay
handelstraktatärendeu.

Från och med tidpunkten för inrättandet av handelsdepartementet hava handelstraktatärendena
handlagts inom såväl detta departement som utrikesdepartementet.
Den praxis, som blivit rådande i avseende på arbetsfördelningen
mellan de två departementen, har utbildats i enlighet med deras organisation
och allmänna inriktning. I stort sett kan förhållandet uttryckas så, att fastställandet
av traktaternas önskade innehåll ankommer på handelsdepartementet,
medan genomdrivandet av dessa önskemål, d. v. s. förhandlingarna och vad
därmed sammanhänger, åvilar utrikesdepartementet. Härtill kommer den fortlöpande
verksamheten för insamling av upplysningsmaterial, vilken faller inom
utrikesdepartementets område, i den mån den avser information beträffande
förhållanden i utlandet, och inom handelsdepartementets vad angår svenska förhållanden,
ävensom frågor rörande tolkning och tillämpning av gällande traktater,
vilka senare frågor i de flesta fall behandlas i utrikesdepartementet.

Sett från utrikesdepartementets synvinkel innebär detta ingenting annat, än
att traktatfrågorna handläggas i samma ordning som det stora flertalet övriga
handelsärenden. _ Ett handelsärende kommer i regel under behandling i departementet
till följd av en begäran om upplysning eller bistånd från svensk myndighet
eller enskild person eller till följd av en framställning från någon utländsk
beskickning. Vanligen överlämnas framställningen till vederbörande
svenska beskickning eller konsulat respektive till det statsdepartement, under
vars handläggning frågan hör, för ärendets utredning och angivande av det
svar, som bör lämnas på framställningen. Detta svar vidarebefordras därefter
genom utrikesdepartementet, och i enklare fall inskränker sig departementets
roll till att pa dylikt sätt vara förmedlare av frågor och svar. I mera komplicerade
fall bearbetas det inkommande materialet till framställningens besvarande
inom departementet eller beordras en svensk beskickning att verkställa
en démarche. enligt direktiv, som utarbetats i departementet. Och i vissa fall
slutligen utvidgas departementets verksamhet ytterligare, argument framföras
och motargument bemötas, med andra ord arbetet tager form av verkliga förhandlingar.

Traktatfrågorna utgöra en särskild grupp bland handelsärenden av sistnämnda
slag. De kräva dels ett sakligt utredningsarbete i och för klarläggande
av vad man önskar vinna med traktaterna och vad man är beredd att betala
härför, dels förhandlingar för genomförande av den sålunda intagna ståndpunkten.
Det förra åligger främst handelsdepartementet, det senare utrikesdepartementet.
Härav följer, att det ingalunda behöver förekomma och icke
j».. förekommer nagot dubbelarbete de två departementen emellan, vilket
förtjänar att framhållas,. emedan antydningar i motsatt riktning framkommit
under diskussionen i ämnet både i pressen och i riksdagen. Det arbete,
som utföres i det ena departementet, är av helt annan art än det
som förekommer i det andra.. Skillnaden är i själva verket så stor, att en koncentrering
av hela arbetet till ettdera departementet knappast torde låta sig

göra. Den sakliga utredningen, bestående närmast i bearbetning av statistiskt
och övrigt orienterande material, utrönande av de svenska exportnäringarnas
önskemål samt bedömande av den större eller mindre betydelse för Sveriges
näringsliv av dessa önskemål och av motpartens krav, innefattar till övervägande
del uppgifter, som falla utanför ramen för utrikesdepartementets verksamhet.
De skulle utan tvivel utföras av andra myndigheter, även om handelsdepartementet
icke funnes. Å andra sidan är det uppenbart, att utrikesdepartementets
andel i traktatärendenas handläggning, framför allt det ofta under
åratal pågående förhandlingsarbetet, icke lämpligen skulle kunna övertagas av.
handelsdepartementet, något som väl heller icke på allvar har satts i fråga.

Kan det sålunda sägas att de båda departementen vid handläggningen av
traktatfrågor röra sig inom olika områden, så är det dock givet att dessa områden
beröra varandra. Grunderna för en gränsdragning äro, som av det anförda
framgår, givna i och med olikheterna i departementens allmänna inriktning,
och man torde lättast bilda sig en uppfattning om hur dessa grunder böra
tillämpas genom att följa behandlingen av de typiska traktatfrågorna från deras
uppkomst till traktaternas ikraftträdande.

Den grundläggande verksamheten beträffande alla traktatärenden består givetvis
i att iakttaga den handelspolitiska utvecklingen i världen samt dess
verkningar för det svenska näringslivet, särskilt exportnäringarna och sjöfarten.
Redan på detta stadium tillkommer en viktig uppgift utrikesdepartementet,
som har att införskaffa material från utlandet för bedömande av handelspolitiken
och särskilt traktatpolitiken i främmande länder. Denna uppgift
ingår som ett betydelsefullt led i departementets kommersiella informationsverksamhet.
I regel fullgöres den genom att beskickningarnas och konsulatens
handelspolitiska rapporter översändas till handelsdepartementet, varjämte
de i viss utsträckning delgivas även andra myndigheter och enskilda näringssammanslutningar,
som deltaga i det förberedande utredningsarbetet i traktatfrågor.
Särskilt betydelsefull i detta avseende är naturligtvis rapportverksamheten
rörande främmande länders handelstraktater och de åtgärder i fråga om
tullar m. m., som i utlandet vidtagas i direkt traktatpolitiskt syfte. Det säger
sig också självt, att rapporterna härom i regel icke böra inskränka sig till
blotta insändandet av traktattexter och tullförfattningar, utan ofta kräva redan
av rapportörerna en bearbetning, åsyftande att närmare förklara och i sitt sammanhang
inställa de åtgärder, som verkställts eller planerats. Däremot torde
sådan bearbetning av informationsmaterialet mera sällan komma att äga rum
i utrikesdepartementet. Dess uppgift i detta avseende bör vara ■— utom själva
befordringen av rapporterna — att lämna de direktiv till utlandsorganen,
som erfordras för att informationen må bli så belysande och fullständig som
möjligt. Det inträffar exempelvis ibland, att avslutandet av en för Sverige
betydelsefull handelstraktat mellan två främmande länder eller en annan handelspolitisk
åtgärd i något större land påkallar inhämtande av upplysningar
angående den ståndpunkt, som ett tredje land intager härtill eller till och med
en undersökning av möjligheterna för ett visst samarbete med ett tredje land.
Härvid åligger det utrikesdepartementet att utöva ledningen av den verksamhet,
som bör bedrivas av vederbörande beskickningar, liksom överhuvud organisationen
och övervakningen av utlandsorganens hela hithörande informationsverksamhet
bör vara en uppgift för utrikesdepartementet.

Det nu berörda förberedelsearbetet är som nämnts, såvitt utrikesdepartementet
angår, att betrakta såsom en del av departementets kommersiella informationsverksamhet.
De riktlinjer för densamma, som ovati angivits, överensstämma
också med de regler, som tillämpas i avseende på sistnämnda verksamhet
i övrigt.

^Material för bedömande av de svenska exportnäringarnas och sjöfartens tillstånd
och behov har handelsdepartementet att införskaffa huvudsakligen från
annat håll. I någon mån bidrager utrikesdepartementet genom sin kommersiella
information även härtill, men det väsentliga är i detta avseende den
direkta kontakten med näringslivets representanter.

Det sålunda erhållna materialet från in- och utlandet bearbetas därefter i
handelsdepartementet, och med ledning av detsamma åligger det sagda departement
att taga initiativ till en början i frågan om och när traktatförhandlingar
böra inledas i de särskilda fallen — vare sig i anledning av ett förslag från
någon främmande makt eller utan att sådant förslag föreligger. Därvid måste
naturligtvis _ i många fall även andra synpunkter än de kommersiella beaktas
och följaktligen också andra myndigheter deltaga i frågans handläggning.
Initiativet bör sålunda närmast ligga hos utrikesdepartementet, därest det är
fråga om att inleda förhandlingar om ett handelsavtal under sådana förhållanden,
att de rent politiska synpunkterna böra tillmätas större vikt än de kommersiella.
Detsamma gäller beträffande avtal, vilkas huvudsakliga betydelse
faller inom någon del av utrikesdepartementets verksamhetsområde, t. ex. inrese-
och bosättningsrätten, konsulsväsendet o. s. v. I varje fall böra under
hela fortgången av traktatärendenas handläggning gemensamma beredningar,
så snart anledning härtill uppkommer, äga rum mellan handels- och utrikesdepartementen.
Dessa beredningar böra ske i form av personliga överläggningar
mellan departementscheferna samt, då så påkallas, föredragningar inför
dem av tjänstemän i båda departementen.

Har beslut fattats om upptagande av förhandlingar, är nästa steg att fastställa
grundlinjerna för det blivande avtalet, d. v. s. att avgöra om avtalet bör
utgöras av en fullständig handelstraktat eller en mera provisorisk och summariskt
avfattad överenskommelse, en långvarig traktat eller ett avtal på kort
frrsk ett tariffavtal eller ett allmänt mest gynnad nations avtal. Även här bör
det åligga handelsdepartementet att avgiva förslag, med de undantag, som
förut angivits beträffande avtal, vilkas huvudvikt icke ligger på bestämmelserna
rörande handel och sjöfart.

Beslut ! denna principiella fråga föranleder ofta att förberedande förhandlmgar
måste upptagas med vederbörande andra land i syfte att uppnå enighet
om den bas, på vilken de kommande definitiva förhandlingarna skola föras.
Det ligger i sakens natur att denna uppgift tillkommer utrikesdepartementet,
sa mycket mera som det knappast torde förekomma att särskilda underhandlare
utses härför. Erfarenheten från de senaste åren har visat, att redan dessa
förberedande förhandlingar kunna bliva mycket långvariga och komplicerade
0<Ä utrikesdepartementets insats i traktatarbetet på detta stadium är därför
oita bade omfattande och betydelsefullt.

Sedan eu gemensam förhandlingsbas uppnåtts, gäller det i regel att uppgöra
f.tnaV:.aIsniorslaf:. Här åligger det handelsdepartementet att angiva vilket inneha
1 förslaget bör hava i de delar, som i flertalet handelsavtal äro de mest
betydande och omfattande, nämligen de som avse handeln och sjöfarten. Likaså
bor handelsdepartementet genom hänvändelser till vederbörande myndigheter
inhämta uppgifter om vad de avtalsbestämmelser böra innehålla, som beröra
ämnen, vilka icke handläggas i vare sig handels- eller utrikesdepartementet,
flit hora t. ex. skattebestämmelser och stadganden rörande järnvägsfrakter.
JJaremot bor det givetvis åligga utrikesdepartementet att upprätta förslag till
traktatbestämmelser i ämnen, som tillhöra dess verksamhetsområde, såsom in 1.

es?'',.°1cu bosättningsrätt, skiljedomsklausuler, konsulers rättigheter, konsularjurisdiktion
ratifikation, de språk, varpå avtalet skall skrivas o. s. v.

Angivandet av traktatförslagets innehåll tager vanligen helt naturligt formen
av utarbetandet av formliga avtalsbestämmelser. Detta hindrar dock icke, att

den slutliga utredigeringen av det förslag, som man å svensk sida avser att
lägga till grund för förhandlingarna, bör ankomma på utrikesdepartementet.
Sistnämnda departement bör nämligen hava överinseendet av den formella avfattningen
av alla avtal med främmande makter. Såväl av språkliga skäl •—
avtalen äro ju vanligen avfattade på något främmande språk — som med hänsyn
till önskvärdheten av konsekvens i formuleringen, klarhet i avseende på
de begagnade uttrycken och säkerhet i fråga om tolkningen av de olika bestämmelserna,
är det av vikt att denna uppgift handhaves av en och samma myndighet,
oavsett de ämnen, som behandlas i avtalen, och härvid torde endast utrikesdepartementet
kunna komma i fråga.

Nu angivna regler böra gälla även i fråga om noter, som skola utväxlas i
samband med avtalets undertecknande. Handelsdepartementet föreslår sålunda
innehållet i dessa noter, försåvitt de icke huvudsakligen avse ämnen, som handläggas
i utrikesdepartementet, under det att noternas formella avfattning sker
i utrikesdepartementet.

Motiveringen till det uppgjorda förslaget synes det återigen böra åligga handelsdepartementet
att utarbeta, och Kungl. Maj ris beslut angående förslagets
antagande såsom förhandlingsgrund bör i anslutning härtill — alltjämt med
undantag för sådana avtal, som på grund av sitt innehåll eller syfte väsentligen
tillhöra utrikesdepartementets verksamhetsområde — fattas på handelsministerns
föredragning. Formella skäl skulle visserligen kunna anföras för att
denna uppgift borde överlämnas åt utrikesdepartementet, såsom fallet också
torde vara i de flesta andra länder. Då emellertid Sverige åtminstone för närvarande
intager en mera passiv hållning till den allmänna traktatpolitikens formella
och tekniska sidor, är det i regel ett avtals rent sakliga innehåll, närmast
dess betydelse för handeln och sjöfarten, som kräver en utförligare motivering.
Detta gäller särskilt ur synpunkten av den sedermera följande behandlingen av
traktaterna i riksdagen, och det torde därför vara naturligast, att handelsministern
till Kungl. Maj ris godkännande framlägger såväl det ursprungliga svenska
avtalsförslaget som det1 efter förhandlingarna föreliggande slutliga förslaget.

Förhandlingarna och vad med dem sammanhänger tillhöra, som förut nämnts,
utrikesdepartementets uppgifter. Därav följer att detta departement handlägger
frågor, som avse utseende av förhandlare, förhandlingsort, den närmare preciserade
tidpunkten för förhandlingarnas påbörjande in. m. Den centrala ledningen
av förhandlingarna bör också ligga hos utrikesdepartementet, vare sig
de föras inom departementet, av vederbörande beskickning eller av särskilt utsedda
förhandlare. All korrespondens rörande förhandlingarna bör sålunda
ombesörjas av utrikesdepartementet, som dock givetvis har att underställa handelsdepartementet
alla förslag till sakliga ändringar av de bestämmelser, vilkas
önskade innehåll handelsdepartementet angivit. Likaledes åligger det utrikesdepartementet
att under förhandlingarnas gång inhämta direktiv från andra
myndigheter, i den mån sakliga ändringar ifrågakomma beträffande bestämmelser
i ämnen, som tillhöra deras verksamhetsområden.

Redan på grund av att förhandlingarna ledas av utrikesdepartementet, är det
naturligt att formuleringen av avtalets slutgiltiga text sker på detta departements
ansvar. Härför tala också de skäl, som'' anförts beträffande det ursprungliga
förslagets formella avfattning.

Angående Kungl. Maj ris godkännande av det avtalsförslag, vari förhandlingarna
må komma att resultera, torde såsom förut nämnts samma regler höra
gälla som i fråga om godkännandet av det ursprungliga avtalsförslaget. I
regel bör alltså även beslut härom fattas på handelsministerns föredragning
och motivering utarbetas inom handelsdepartementet. Detta innebär, att proposition
till riksdagen om förslagets antagande likaledes utarbetas inom handels -

departementet. Beslut om undertecknandet bör däremot, såsom närmare sammanhängande
med själva förhandlingarna, fattas på föredragning av utrikesministern,
och med avtalets undertecknande sammanhängande frågor böra sålunda
handläggas av utrikesdepartementet.

Slutligen bör handläggningen av avtalens ratificering och därmed förknippade
frågor ankomma på utrikesdepartementet.

Efter avtalens ikraftträdande uppkommande frågor rörande bestämmelsernas
tolkning och tillämpning behandlas av utrikesdepartementet i samma ordning
som övriga där förekommande handelsfrågor, vilket innebär att samarbete
i man av behov förekommer med handelsdepartementet. Frågor rörande ändringar
i och uppsägning av gällande handelsavtal torde däremot böra handläggas
efter samma grunder som frågor rörande avslutande av nya avtal.

De nu angivna reglerna för utrikesdepartementets andel i traktatärendenas
behandling torde kunna sammanfattas i följande huvudpunkter:

I fråga om regelmässiga handels- och sjöfartsavtal, d. v. s. avtal, vilkas huvudsakliga
betydelse ligger i bestämmelserna rörande handel och sjöfart, åligger
det utrikesdepartementet att

1. leda den av utlandsorganen bedrivna informationsverksamhet, som åsyftar
att tjäna till ledning för Sveriges traktatpolitik;

2. distribuera sålunda inkommande informationsmaterial, främst till handelsdepartementet
men därjämte även till andra myndigheter och näringssammanslutningar,
som deltaga i handläggningen av traktatfrågor;

3. föra förberedande förhandlingar i syfte att uppnå enighet om förhandlingsgrund; 4.

utarbeta förslag till avtalsbestämmelser i de ämnen, som falla inom departementets
verksamhetsområde;

• a'' T^alla ^eil redigeringen av det avtalsförslag, som å svensk

sida skall läggas till grund för förhandlingarna;

6. handlägga frågor angående förhandingarnas upptagande;

e<% förhandlingarna, med iakttagande att sakliga ändringsförslag understallas
handelsdepartementet och andra myndigheter i mån, som de beröra
frågor, vilkas realbehandling verkställts av dessa myndigheter;

8. handlägga frågor rörande avtalens slutredigering och undertecknande;
in “an^\ögga frågor rörande ratifikation av avtalen samt

t nedlägga frågor om tolkning och tillämpning av gällande avtal.

° ja?a °?1 sPecialavtal i ämnen rörande handel och sjöfart, såsom avtal angående
handelsresande eller mätbrevsavtal, böra ovanstående regler gälla i tilllämpliga
delar.

Avtal, vilkas huvudsakliga betydelse ligger inom ett område, som tillhör
utrikesdepartementets verksamhetsfält, handläggas helt och hållet av utrikesdepartementet,
dock givetvis i samarbete med handelsdepartementet och andra
myndigheter, därest deras områden beröras. Hit höra t. ex. sådana avtal, som
närmast äro att anse såsom vänskaps-, pass-, bosättnings- eller konsularavtal.

Övriga specialavtal av ekonomisk natur, såsom avtal rörande beskattning
eller kommunikationer, handläggas av utrikesdepartementet med anlitande i
och för realbehandlingen av vederbörande andra myndigheter.

Stockholm i november 1927.

Christian Gunther.

4—274350