Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955 (Proposition 1955:192)

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

Sr 192

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statens inlösen
ao Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds
aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag; given
Stockholms slott den 15 april 1955.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Per Edvin Sköld

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen, som grundar sig på en av särskilda sakkunniga verkställd
utredning i frågan om statens inlösen av stamaktierna i LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag, föreslås att staten begagnar sin avtalsenliga rätt
att inlösa stamaktierna den 30 september 1957 samt att staten hos Trafikaktiebolaget
Grängesberg-Oxelösund gör för staten bindande tillsägelse härom
senast den 30 september 1955. De med en inlösen förenade kostnaderna
för staten har preliminärt beräknats ligga mellan 880 och 975 milj. kronor.

Betalningen skall enligt gällande bestämmelser erläggas antingen kontant
under första året efter inlösningsdagen eller i jämna rater under en femårsperiod
eller under en tioårsperiod. Staten äger bestämma betalningssättet.
1 propositionen föreslås att Kungl. Maj :t erhåller bemyndigande att senare
få bestämma sättet för betalningens erläggande. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 192

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
15 april 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Norup, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell, Nordenstam,
Lindström, Lange.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om inlösen av de
Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund (TGO) tillhöriga aktierna i
Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag (LKAB) samt anför därvid följande.

Inledning

Rättsförhållandet mellan staten och TGO såsom hälftendelägare i LKAB
regleras för närvarande genom avtal av den 29 juni 1927 med tillägg den
12 maj 1932, den 30 juni 1934, den 18 juni 1937, den 29 april 1938, den
12 september 1947 och den 30 juni 1952. Enligt § 25 mom. 1 i förstnämnda
avtal, ägde staten den 30 september 1947 och sedermera vart tionde år rätt
att inlösa TGO tillhöriga aktier i LKAB. Vill staten begagna denna rätt, har
staten att därom göra bindande tillsägelse hos TGO senast två år före inlösningsdagen.
Staten har alltså, då tillsägelse om inlösen ej gjordes 1945,
att före den 30 september 1955 på nytt taga ställning till frågan, huruvida
staten skall begagna den möjlighet att bliva ensam ägare till de lappländska
malmfälten, som nu inträder.

Med anledning härav har på mitt förslag Kungl. Maj :t den 17 december
1954 uppdragit åt särskilt tillkallade utredningsmän1 att verkställa utredning
i frågan om statens inlösen av stamaktierna i LKAB. Utredningsmännen
har den 14 mars 1955 till Konungen överlämnat betänkande med utredning
i ämnet (SOU 1955: 9). över betänkandet har efter remiss yttranden
avgivits av statskontoret, kommerskollegium, länsstgrelsen i Norrbottens
län, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, Gällivare
kommun, Kiruna stad, landsorganisationen i Sverige, tjänstemännens centralorganisation
samt TGO, handelskammaren i Norrbottens och Västerbottens
län samt Svenska gruvindustriarbetareförbundets styrelse.

1 Utredningsmän har varit generaldirektören O. A. V. Söderström, ordförande, samt generaldirektören
B. V. Lindskog och numera riksbankschefen P. V. Åsbrink.

Kungl. Maj.ts proposition nr 192 år 1955

Innan jag går in på de olika skälen för och emot ett förstatligande av de
TGO tillhöriga aktierna i LKAB vill jag först redogöra för betänkandet och
de yttranden, som däröver avgivits.

Utredningen

Historisk översikt

Under 1800-talets sista decennier kom frågan om ett utnyttjande av de
norrbottniska malmfälten att aktualiseras i samband med olika förslag att
anlägga järnväg, dels från Gällivare till Bottniska viken, dels västerut från
malmfälten till isfri hamn i Norge. Byggnadsarbetet på sträckan Gällivare—
Bottniska viken påbörjades på 1880-talet och banan inlöstes av staten 1891,
sedan det utländska bolag, som erhållit rättighet utbygga banan, icke kunnat
fullgöra i koncessionen föreskrivna villkor om banans fullbordande inom
viss tid.

Under tiden fram till 1898 sökte enskilda intressenter upprepade gånger
koncession för utbyggande av järnväg mot Riksgränsen. Dessa ansökningar
avslogs av statsmakterna, som intog ståndpunkten, att om ett utbyggande
av järnvägen skulle komma till stånd, detta av både allmänpolitiska skäl och
med hänsyn till önskvärdheten av att staten finge kontroll över malmbrytningen
vid de lappländska gruvfälten borde ske i statens regi.

1898 års riksdag biföll en proposition om byggande av järnväg från Gällivare
förbi Luossavaara och Kiirunavaara malmfält i riktning mot Ofoten,
dock med förbehåll att från norsk sida beslut fattades om anläggande av
en anslutande järnväg från Riksgränsen till Ofoten. I direkt anknytning till
beslutet om anläggande av en järnväg till Riksgränsen godkändes 1898 ett
förslag till fraktavtal med LKAB, enligt vilket staten åtog sig att, sedan banan
färdigställts, på densamma frakta årligen högst 1 200 000 ton järnmalm
samt material och bränsle, som erfordrades för bolagets rörelse. Bolaget
skulle — utöver ränta och amortering på anläggningskapitalet — gälda underhållskostnaderna
samt den driftskostnad, som belöpte på för bolagets
räkning verkställda transporter, ävensom den förlust, som kunde uppkomma
på annan trafik på banan. För transporter utöver 1 200 000 ton malm
skulle staten äga uppbära särskild avgift.

Den ställning staten intog i fråga om äganderätten till malmbanan och de
ekonomiska konsekvenserna av de med bolagen träffade överenskommelserna
om villkoren för malmbanans utnyttjande — de höga anläggningskostnaderna
kom genom amorteringsvillkoren att fördyra malmtransporterna —
blev av avgörande betydelse för den fortsatta utvecklingen av statens förhållande
till bolagen.

Under de följande åren fördes en serie förhandlingar mellan staten och
LKAB, AB Gällivare Malmfält och Mertainens Gruvaktiebolag om överlå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

tande på staten av bolagens fasta egendom och gruvor respektive om revidering
i olika hänseenden av de gällande överenskommelserna. Sålunda
godkändes 1902 preliminärt från de ovannämnda tre gruvbolagens sida ett
avtal, enligt vilket staten skulle inköpa dessa bolags fasta egendom samt
gruvor och inmutningar m. in. för ett belopp av 21,6 milj. kronor. Gruvbolagen
skulle mot ett totalt arrendebelopp av 900 000 kronor per år under
40 år få bearbeta fyndigheterna. Brytningsrätten skulle maximeras, men
ökad brytning kunde tänkas ske mot erläggande av viss royalty. Avsikten
var att hela köpeskillingen skulle kunna gäldas via arrendeavgifterna. Kungl.
Maj :t ansåg emellertid, att avtalet, med hänsyn till de ytterligare utredningar,
som erfordrades, icke kunde föreläggas 1902 års lagtima riksdag.
Då det preliminära avtalet förutsatte godkännande av denna riksdag förföll
därmed överenskommelsen.

1903 förvärvade TGO omkring 90 procent av aktierna i vardera LKAB och
AB Gällivare Malmfält. TGO begärde därefter upptagande av förhandlingar
med staten för att erhålla vissa justeringar av gällande fraktavtal liksom av
bestämmelserna om statens inflytande i de båda bolagen. Därjämte anhöll
bolaget om ett statslån om 20 milj. kronor. Riksdagen avslog en på dessa
förhandlingar baserad proposition.

De därpå följande förhandlingarna resulterade i att 1906 års riksdag
förelädes en ny proposition, enligt vilken staten efter 50 år utan ersättning
skulle bli ägare till såväl gruvfälten som gruvdriften tillhörande fast och
lös egendom. Redan efter år 1911 skulle staten erhålla viss del av vinsten
på gruvbrytningen och efter år 1924 skulle staten ha lösningsrätt efter vissa
grunder. Brytningsrätten skulle vara begränsad, men malmbolagen skulle
ha rätt att fritt tillgodogöra sig ungefär 1/5 av malmtillgången, dock högst
187,5 milj. ton.

Riksdagen avslog propositionen närmast under motivering att riksdagen
fått för kort tid på sig för att kunna bedöma en så viktig fråga.

1907 års malmavtal. Vid 1907 års riksdag förelädes densamma en ny
proposition i ärendet, som av riksdagen antogs (Prop. 1907: 107; SU 111;
Rskr. 122). I samband därmed anförde föredragande departementschefen
bl. a. »Länge har den önskan hysts, att staten själv måtte komma i besittning
av ifrågavarande malmfält. Med det värde de numera erhållit torde
det emellertid icke längre kunna ifrågasättas, att staten skall omedelbart
inköpa desamma. Det har därför gällt att träffa en anordning, varigenom
staten med mindre uppoffringar än ett dylikt köp skulle medföra, kunde
komma i tillfälle att förvärva malmfälten. Detta syfte har vunnits därigenom
att staten från och med den dag det upprättade kontraktet skulle
träda i tillämpning eller den 1 januari 1908 varder ägare av halva aktiekapitalet
i det bolag, till vilket överlåtes samtliga de malmfält, som icke
redan nu med full äganderätt överlämnas till staten. Genom den staten
tillförsäkrade rätten att efter 25 år jämväl tillösa sig den återstående hälften
av de i samma bolag tillhöriga malmfälten, har staten härjämte satts

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

i tillfälle att för ett skäligt pris inom en icke alltför avlägsen tidsperiod erhålla
full äganderätt över hela den ifrågavarande nationalrikedomen.»

Överenskommelsen innebar i huvudsak följande. AB Gällivare Malmfält
skulle överlåta sina tillgångar på LKAB, av vars till 80 milj. kronor utökade
aktiekapital staten i preferensaktier skulle erhålla hälften såsom
ersättning för statens till bolagen överlåtna jordägareandel i ulmål och
gruvor inom malmfälten inom Luossavaara, Kiirunavaara och Gällivare. Intill
år 1937 skulle utdelningen på statens preferensaktier utgå enligt en på
särskilt sätt uträknad royalty. 1932 skulle staten äga rätt att inlösa samtliga
TGO eller AB Gällivare Malmfält tillhöriga aktier i LKAB. Använde sig
staten ej av denna rätt skulle avtalet gälla i huvudsak till 1937, då staten
skulle inträda i fullt utövande av sina rätligheter och skyldigheter som aktieägare
och äga samma rätt till utdelning av uppkommen vinst som övriga
aktieägare. Ny rätt till inlösen skulle tillkomma staten år 1942.

Till grund för inlösningen skulle läggas en värdering av bolagets aktier,
grundad å den medelvinst, malmbolaget haft under åren 1920—1929 på en
malmkvantitet av 30 milj. ton Kirunamalm samt 7,5 milj. ton Gällivaremalm.
Den årliga medelvinsten under nämnda period skulle kapitaliseras
efter 4 procent på sådant sätt att TGO för sin hälft av aktiestocken erhöll
en lösensumma, som uppgick till 25 gånger hälften av medelvinsten.

Bolagens rätt till malmbrytning omfattade en kvantitet av sammanlagt
93,75 milj. lön i Kiirunavaara och Gällivare under åren 1908—1932. Därjämte
fanns maximigränser för årliga brytningar. I särskilt fraktavtal utfäste
sig staten att på malmbanan till fasta fraktsatser frakta malm i kvantiteter
motsvarande den medgivna brytningsrätten.

Under de följande åren vidtogs vissa ändringar och gjordes vissa tillägg
till 1907 års avtal. Genom beslut 1908 och 1913 utökades brytningsrätten
med ytterligare 40 milj. ton för tiden fram till 1932. Staten skulle härav
uppbära en större del av nettovinsten än som gällde enligt royaltybestämmelserna.
Genom beslut vid 1922 års riksdag uppsköts tidpunkten för inlösen
till 1936. Å andra sidan skulle staten erhålla ökad representation i
malmbolagets styrelse och den skulle även få rätt att vid inlösen övertaga
en del av trafikbolagets tonnage.

1927 års malmavtal. Vid 1927 års riksdag godkändes ett nytt förslag till
malmavtal (Prop. 1927:241; SU 157; Rskr. 215). Behovet av ett nytt avtal
sammanhängde framförallt med att den tidpunkt, då staten ägde rätt
inlösa aktierna, alltmer närmade sig. Man önskade upphäva den bestående
intressemotsättningen mellan staten såsom ägare av preferensaktierna och
trafikbolaget såsom ägare av stamaktierna. Föredragande departementschefen
framhöll härutinnan bl. a. följande.

»Även om staten 1936 icke skulle begagna sin inlösningsrätt, inträder
likväl från och med år 1938 en kraftig förskjutning av kontrahenternas
rättsställning. Under det att dessförinnan statens rätt till utdelning å de
staten tillhöriga preferensaktierna är begränsad till en viss avgift å hälften

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

av den brutna malmen och stamaktieägarna uppbära nettovinsten i övrigt,
skall efter 1938 års utgång vinsten delas lika mellan stam- och preferensaktieägarna.
I den föreliggande situationen måste det givetvis vara av ett
stort ekonomiskt intresse för stamaktieägarna att i möjligaste mån driva upp
vinsten i företaget under de år, då denna i huvudsak skall tillfalla dem. Vad
som kräves för att tillgodose företagets framtida utveckling kan därvid lätt
komma att stå tillbaka. Frestelsen för stamaktieägarna att låta dylika företaget
såsom sådant ovidkommande synpunkter inverka på företagets skötsel,
är desto större som de ensamma skola ansvara för alla kostnader, som
nedläggas å företaget under ifrågavarande tid. Det kan givetvis befaras, att
nyanläggningar eller förbättringar, vilka för bolagets framtida verksamhet
kunna vara synnerligen önskvärda men som icke äro oundgängligen nödvändiga,
få stå tillbaka ju mer man nalkas tiden för en eventuell inlösen,
enär ju bolaget icke kan beräkna att amortera dem till nämnda tidpunkt.
En särskild olägenhet framträder därvid med hänsyn till en kommande
djupbrytning. Såvitt nu kan bedömas torde man i början av 1940-talet nödgas
övergå från dagbrytning till djupbrytning.---Under nuvarande

förhållanden kan det icke förväntas, att de enskilda skola nedlägga några
kostnader för förberedelsearbeten för djupbrytning.»

I syfte att såvitt möjligt eliminera de här nämnda olägenheterna borde
den inbördes relationen mellan stamaktieägarna och preferensaktieägarna
ordnas så, att den i stort sett bleve densamma under hela kontraktstiden.
Staten skulle sålunda i fortsättningen behandlas som hälftendelägare i
malmbolaget, d. v. s. komma i åtnjutande av samma rättigheter och vara
underkastad samma skyldigheter, som förefanns för TGO i egenskap av
ägare till stamaktierna. Detta innebar i stora drag, att en halvering av nettovinsten
mellan TGO och staten skulle ske fram till år 1947. Från den 1
oktober 1947 skulle nettovinsten per ton delas lika intill en kvantitet av
3,75 milj. ton och vinsten på överskjutande kvantiteter fördelas med två
tredjedelar till preferensaktierna och en tredjedel till stamaktierna. Statens
inlösningsrätt försköts till att första gången gälla den 30 september 1947.

Vidare skulle fraktsatserna ändras. Den principiellt viktigaste ändringen
låg däri, att med hänsyn till penningvärdets fluktuationer en bestämmelse
intogs att — utöver de fasta fraktutgifterna — bolaget skulle, därest efter
den 30 september 1937 medelförsäljningspriset översteg ett visst minimipris,
erlägga ett belopp motsvarande en femtedel av merpriset. Malmbrytningen
begränsades till högst 9 milj. ton per år med vissa utjämningsmarginaler.

Genom 1927 års avtal skapades förutsättningar för stordrift. Denna krävde
dock avsevärda kapitalinvesteringar, men någon fondering utöver den i
aktiebolagslagen föreskrivna avsättningen till reservfond hade med hänsyn
till statens rätt till inlösen icke skett före 1927 och ägde på grund av uttrycklig
bestämmelse i avtalet icke heller rum efter det nya avtalets ikraftträdande.
Krisen under 1930-talets första hälft aktualiserade likviditetsproblemet.
Nya överenskommelser 1932 och 1934 innebar bl. a. att aktiekapitalet utöka -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

des — med lika fördelning på preferens- och stamaktier — samt att fondering
av bolagets vinstmedel på vissa villkor finge äga rum utöver föreskriven
avsättning till reservfond. Utökningen av aktiekapitalet från 80 till 110
milj. kronor ägde rum genom att staten och TGO vardera tillförde LKAB
30 milj. kronor. Ersättning för aktierna erlades sålunda med dubbla nominella
värdet och övervärdet — 30 milj. kronor — tillfördes reservfonden.

Brytningsrätten har efter 1927 i olika omgångar utökats och för närvarande
gäller enligt beslut vid 1951 års riksdag en maximering av bortfraktningen
till 15 milj. ton per år intill 1957 års utgång.

1945 års riksdagsbeslut. Enligt 1927 års avtal ägde staten första gången den
30 september 1947 inlösa de aktier i LKAB, vilka tillhöy TGO. Vid begagnande
av denna rätt skulle staten göra för staten bindande tillsägelse härom
hos TGO senast två år före inlösningsdagen.

I den proposition (1945:247), som med anledning härav framlades för
1945 års riksdag, uppskattades den sammanlagda ersättningen enligt reglerna
i gällande avtal till ungefär 400 milj. kronor.

I propositionen framhöll föredragande departementschefen bl. a. följande.

»Frågan om förvärv för statens räkning av äganderätten till de norrbottniska
malmfälten togs redan vid detta århundrades början upp till övervägande.
Den har sedan vid upprepade tillfällen varit föremål för statsmakternas
behandling. Såsom framgår av den här tidigare lämnade redogörelsen,
ha därvid inga invändningar framförts mot ett dylikt förvärv. Man synes
tvärtom ha varit i stort sett ense om det önskvärda i att dessa värdefulla
malmrikedomar förr eller senare ginge över i samhällets ägo.----

Då frågan om inlösen enligt 1927 års avtal av de enskildas andel i malmbolaget
nu för första gången kommer upp till avgörande, synas de skäl fortfarande
äga giltighet, som tidigare varit bestämmande för statsmakternas
hållning. Av olika anledningar, på vilka det här icke är nödvändigt att ingå,
ha malmrikedomarna i de norrbottniska malmfälten ansetts intaga en sådan
särställning, att man oberoende av skilda ekonomiska samhällsuppfattningar
kunnat förorda ett överförande i samhällets ägo.----

Formen av enskilt företag med ledningen i väsentliga hänseenden lagd i de
enskilda delägarnas hand, har i vissa utrikespolitiska lägen ansetts innebära
fördelar, enär staten icke behövt direkt uppträda såsom förhandlande
part. Det är möjligt att denna föreställning tidigare i viss man svarat mot
de verkliga förhållandena. Erfarenheterna från krigsåren och de antaganden
som nu kunna göras om framtiden, ge icke stöd åt uppfattningen att
en dylik formell särskillnad kan bli av nämnvärt gagn vid våra ekonomiska
eller politiska uppgörelser med utlandet. Handelspolitiskt kan det däremot
anses ha en viss betydelse att försäljningen av malm från de norrbottniska
fälten och från Grängesbergs gruvor sker gemensamt och att praktiskt taget
hela den svenska malmexporten sålunda handhaves såsom en enda stor
affär. Förutsättningar böra emellertid finnas för sådant samarbete även sedan
de norrbottniska malmfälten övergått i statens ägo.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

Svagheterna i den delade äganderätten framträda när det gäller produktionspolitiken
och sysselsättningspolitiken. Regler för brytningens bedrivande
ha icke kunnat uppgöras endast med hänsyn till det för hela landet eller
ens för gruvföretaget på lång sikt bästa. Man har också haft att beakta
de båda parternas stridiga intressen rörande inlösning vid den ena eller
andra tidpunkten.---

Vad sysselsättningspolitiken beträffar är det också naturligt att den enskilde
delägaren är böjd att se frågan om arbetstillgången på kortare sikt
och med mindre hänsyn till hela arbetsmarknadens läge än som för staten
synes ofrånkomligt. En politik som syftar till utjämning av sysselsättningen
möter utan tvivel mindre svårigheter, om äganderätten helt ligger
i det allmännas hand.

De olägenheter, som sålunda måste vidlåda ett hälftenbruk av ifrågavarande
art, bli naturligtvis mindre framträdande i den mån den enskilda delägarens
syn på företagets ekonomiska och sociala uppgifter närmar sig den,
som företrädes av det allmänna. Samarbetet med den nuvarande bolagsledningen
har i detta hänseende ägt rum under gynnsamma förutsättningar.
I regel torde ett mindre mått av samstämmighet vara att räkna med och
under tider av ekonomiska påfrestningar kunna väntas slitningar mellan
enskilda och allmänna intressen, som icke kunna få en tillfredsställande lösning.
Av sålunda anförda skäl finner jag det i och för sig önskvärt, att den
sedan gammalt uppdragna linjen fullföljes och att staten förvärvar den
fulla äganderätten till de norrbottniska malmfälten.»

I fortsättningen framhöll föredragande departementschefen, att avgörande
för bedömningen av frågan om inlösen bleve det förhållandet, att den
tioårsperiod — 1935—1945 — vars vinstresultat skulle läggas till grund
för en inlösen, varit en tid av enastående högkonjunktur för malmbrytningen.
Den starka ökningen av de brutna kvantiteterna hade sänkt genomsnittskostnaden
och stegrat vinsten, samtidigt med att en fortgående rustningskonjunktur
gynnsamt påverkat priserna. Lösensumman framstod härigenom
som på längre sikt onormalt hög.

Propositionen innebar sålunda förslag om att tillsägelse om inlösen vid
denna tidpunkt icke skulle göras av staten, vilket även blev riksdagens beslut.

I riksdagens skrivelse (1945: 367) uttalades, att riksdagen delade den uppfattning,
varom departementschefen erinrat, nämligen att naturrikedomarna
i de norrbottniska malmfälten av olika anledningar ansetts inta en sådan
särställning, att man oberoende av skilda ekonomiska samhällsuppfattningar
kunnat förorda deras överförande i samhällets ägo samt att en sådan överföring
borde äga rum så snart detta kunde ske på rimliga villkor.

I april 1946 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för finansdepartementet att
i anslutning till uttalandena i propositionen själv eller genom ombud med
styrelsen för TGO upptaga förhandlingar rörande övertagande av TGO:s
aktier i LKAB på andra villkor än de avtalade. TGO:s styrelse meddelade,
sedan kontakt i frågan tagits med styrelsen, att den icke för det dåvarande
funnit sig böra upptaga dylika förhandlingar.

Kungl. Maj. ts proposition nr 192 år 1955

Den 31 juli 1950 övertog LKAB aktierna i Bergverksaktiebolaget Freja,
vilka aktier ditintills legat i utländsk hand. Köpeskillingen utgjorde 33 milj.
kronor. Freja innehar den i omedelbar närhet till LKAB:s egna gruvor i
Malmberget belägna Koskullskullegruvan. Brytningen hade omfattat en årlig
kvantitet av mellan 250 000 och 300 000 ton huvudsakligen fosforfattig
malm. Det överenskoms mellan staten och LKAB såsom en förutsättning
för aktieförvärvet, att Frejas gruvdrift och affärsrörelse skulle handhas och
i räkenskapsavseende behandlas så, att så långt det skäligen lät sig göra,
ingen inverkan därav kom att äga rum på beräkningen av den medelnettovinst
per ton malm, som enligt 1927 års malmavtal vid en eventuell statsinlösen
av TGO:s aktier i LKAB skulle ligga till grund för fastställandet av
lösensumman.

Viktigare bestämmelser

LKAB:s aktiekapital uppgår numera, sedan staten och TGO år 1932 i lika
mån intill ett sammanlagt nominellt belopp av 30 milj. kronor tecknat nya
aktier i bolaget, till 110 milj. kronor. Av aktierna, som vardera lyder å
1 000 kronor, är hälften stamaktier och hälften preferensaktier. TGO är
ägare till samtliga stamaktier och staten ägare till samtliga preferensaktier.

Bolagsstämma och styrelse. De av staten ägda aktierna i LKAB (preferensaktierna)
medför enligt bolagsordningen endast en tiondels röst för varje
aktie. Enligt bolagsordningen (LKAB:s bolagsordning § 17) utses styrelseledamöterna
till lika antal av stamaktieägarna och preferensaktieägarna
(§ 10). De av stamaktieägarna valda styrelseledamöterna äger att inom
styrelsen utse såväl ordförande som verkställande direktör och vid lika
röstetal inom styrelsen har ordföranden utslagsröst (1927 års avtal § 9
mom. 1).

Statens inflytande över bolagets skötsel såsom preferensaktieägare består
huvudsakligen av rätt till insyn i bolagets förvaltning och skötsel samt vetorätt
i vissa frågor.

De statliga ledamöterna har vidare rätt att föreskriva att visst ärende eller
vissa frågor skall föredras inför styrelsen och kan begära bordläggning minst
en vecka i alla frågor av större betydelse (1927: § 9 mom. 1). De äger också
tillsätta en jourhavande revisor med erforderliga biträden, som skall ha
tillgång till »LKAB:s handelsböcker, kontrakt, korrespondens och andra
affärshandlingar» (1927: §9 mom. 2 och 3).

För beslut på LKAB:s bolagsstämma erfordras godkännande av röstande
som företräder mer än hälften av preferensaktiekapitalet i fråga om

1) fondering av bolagets vinstmedel (1932: §4)

2) ianspråktagande av fonderade medel (1932: §4)

3) fastställande av arvode eller tantiem (1927: §9 mom. 4).

Koncernförhållandet (1927: § 9 mom. 5 och 6a). Mellan TGO och LKAB
råder ett koncernförhållande med LKAB som dotterbolag till TGO. Kon -

10J Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

cernförhållandet är relativt långt drivet. De båda bolagen har gemensam
verkställande direktör, och den centrala administrationen i Stockholm är
likaledes gemensam för de båda bolagen. All för LKAB:s verksamhet erforderlig
personal vid Kiirunavaara, Luossavaara och Gällivare malmfält samt
i Narvik och Luleå (Svartön) skall, såvida ej minst tre av de av preferensaktieägarna
utsedda styrelseledamöterna annat medgiver, emellertid vara
anställd uteslutande i LKAB:s tjänst. All annan för bolagets verksamhet
erforderlig personal skall likaledes vara anställd i LKAB:s tjänst men utan
hinder från statens sida för densamma att jämväl vara anställd hos TGO.

Om försäljningen av LKAB:s malm gäller i organisatoriskt hänseende att
densamma skall ledas av LKAB:s personal samt ske i bolagets namn och
direkt till förbrukare, såvida ej styrelsen genom beslut, som biträdes av
minst två av de av preferensaktieägarna valda ledamöterna, bestämmer,
att försäljningen skall ske i annan ordning.

Brytningsbestämmelser (1927: §§ 3, 6, 19 mom. 1, och 20). Rätten till bortfraktning
och därmed också i realiteten till brytning av malm begränsades
enligt 1927 års avtal till nio milj. ton järnmalm för varje bokslutsår, varav
6,1 milj. ton från Kiirunavaara, 2,5 milj. ton från Gällivare och 0,4 milj.
ton från Luossavaara. Denna rätt har sedermera genom olika överenskommelser
mellan staten och TGO utökats. Senast genom Kungl. Maj :ts beslut
den 30 juni 1952 har LKAB medgivits rätt att från och med den 1 oktober
1951 tills vidare till och med den 30 september 1957 i samråd med järnvägsstyrelsen
bortfrakta en malmkvantitet beräknad efter högst 15 milj.
ton per år. Därutöver äger LKAB bortfrakta de kvantiteter, som levereras
till Norrbottens Järnverk AB (NJA).

Vad beträffar staten tillhöriga gruvor och inmutade områden inom Syväjärvi,
Nokutusvaara, Haukivaara, Svappavaara, Leveäniemi, Tansari och Salmivaara
malmfält samt i Mertainens gruvaktiebolag tillhöriga gruvor och
inmutade områden gäller, dels att för export avsedd malm från dessa fyndigheter
ej får bortfraktas till billigare frakter än LKAB-malmen, dels att
den malm, som utom nu lagligen gällande utmål finns inom Gällivare, Kiirunavaara
och Luossavaara malmfält icke — så länge staten ej begagnat sig
av sin inlösningsrätt till stamaktierna — får vare sig inmutas för annans
räkning eller brytas.

Leveranser till inhemska köpare (1927: §§ 16, 17 och 19, 1938: § 6). LKAB
har åtagit sig att, om sa åstundas, utöver de tidigare angivna bortfraktningskvantiteterna
bryta och till ett pris motsvarande självkostnaden ökad
med 10 procent tillhandahalla staten eller den eller dem till vilka staten
överlåter sin rättighet intill 100 000 ton malm från Luossavaara. Enligt
1938 års avtal § 6 skall pristillägget bortfalla, när malmen användes för
järntillverkning inom Norrbottens län. För järntillverkning i samma län har
LKAB vidare åtagit sig att, likaså utöver de kvantiteter bolaget avtalsenligt
äger bortfrakta från sina gruvfält, till självkostnadspris tillhandahålla intill
100 000 ton fosformalm från Gällivare och/eller Kiirunavaara.

Kungl. Maj. ts proposition nr 192 år 1955

Dessa stadganden har haft sin betydelse främst när det gällt leveranser
för planerad järntillverkning inom Norrbottens län och tjänat som utgångspunkt
för de leveransavtal som sedermera härutöver slutits mellan LKAB
och NJA. Enligt 1947 års leveransavtal mellan LKAB och NJA, skulle NJA
för egen tillverkning ha rätt att köpa intill 500 000 ton malm per kalenderår.
Malmpriset skulle bestämmas såsom självkostnaden ökad med 10 procent.
Enligt ett nytt leveransavtal från januari 1954, som ersätter 1947 års
avtal, har NJA rätt att köpa intill 275 000 ton järnmalm per kalenderår.

Fraktavtalen (1927: §§ 13, 14 och 15). Nu gällande bestämmelser rörande
LKAB:s malmfraktning på malmbanan fastställdes i sina grunddrag genom
1927 års malmavtal. Vissa smärre förändringar vidtogs genom överenskommelsen
1946 mellan järnvägsstyrelsen och LKAB samt genom 1952 års avtal.

Det kan erinras om att fraktavtalet i stort sett var oförändrat från 1908
till 1937 och baserat på att staten åtog sig att på malmbanan frakta de
kvantiteter LKAB enligt malmavtalet årligen ägde bortfrakta. Fraktsatserna
per ton malm var sålunda oförändrade under denna tid. Enligt 1927 års
malmavtal höjdes de fasta fraktsatserna något från och med utgången av
1937. Av väsentligare betydelse för den framtida utvecklingen var den med
hänsyn till penningvärdets förändringar införda bestämmelsen om en efter
malmpriset varierande justering av fraktsatserna. Därest efter den 30 september
1937 medelförsäljningspriset fritt ombord för malm, som utskeppades
från Narvik eller Svartön, översköt ett angivet belopp, kr. 16: 75 per ton
malm, skulle nämligen frakten ökas med en femtedel av det sålunda överskjutande
beloppet.

Enligt malmavtalet har SJ tillförsäkrats en viss fraktgaranti. LKAB skall
nämligen utbetala ett frakttillägg, därest sammanlagda inkomsten på järnvägen
Svartön—Riksgränsen med bibanor till Malmberget och Koskullskulle
under något år från och med den 1 januari 1927 räknat understiger kostnaderna
för järnvägens drift och underhåll, däri inräknad avsättning till förnyelsefond,
jämte ränta å nuvarande och blivande anläggningskostnad för
järnvägen, omfattande jämväl alla statens upplags-, lossnings- och lastningsanordningar
å Svartön. Därvidlag skall räntan på anläggningskostnaden
från och med den 1 januari 1938 beräknas efter 6 procent vid en bortfraktad
malmkvantitet av högst 5 milj. ton och i annat fall efter 6 procent
jämte 1/20 procent däröver för varje påbörjat ytterligare 100 000-tal ton.

Den i samband med utbyggandet av brytningskapaciteten vid gruvorna
år 1951 beslutade utökningen av malmbanans kapacitet kom att kräva stora
investeringar från statens järnvägars sida. Fraktgarantibeloppet kunde därför
vid hög bortfraktning komma att bli mycket stort. Efter förhandlingar
mellan TGO och staten överenskoms 1951 att räntan å anläggningskostnaderna
icke skulle utgå med högre procenttal än det som svarade mot en
brytningskapacitet om c:a 11 milj. ton eller 9 procent.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

Inlösen av fartygsrum (1927: § 10). Samtidigt som genom överenskommelse
1922 inlösningsrätten försköts från år 1932 till år 1936 erhöll staten
rätt att vid inlösen även övertaga en del av TGO:s fartygstonnage.

Genom 1927 års avtal ändrades bestämmelserna därhän att lösenrätten
till fartygsrum skildes från statens inlösenrätt till LKAB:s stamaktier. Numera
äger sålunda LKAB självt rätt att ett år efter tillsägelse inlösa högst
så stor del av TGO tillhörigt fartygsrum, att med detsamma kan utskeppas
lika stor kvantitet malm, som i medeltal under närmast föregående femårsperiod
utskeppats med TGO:s eget tonnage. De av staten utsedda styrelseledamöterna
i LKAB äger påfordra dylik inlösen.

Avskrivningar (1927: § 7). LKAB är icke skyldigt att göra avskrivningar
på grund av substansminskningen i gruvorna. I övrigt gäller bestämmelser
som fastlagts i en särskild bilaga till avtalet. I huvudsak föreskrives därvid,
att anläggningar inklusive byggnader och maskiner, vilka utförs huvudsakligen
eller uteslutande för visst brytningsområde, skall avskrivas för varje
år med så stor del, som svarar mot under året bruten malmkvantitet i förhållande
till hela den utnyttjningsbara malmkvantiteten inom området samt
att i övrigt avskrivningar skall företas med för anläggningar 2,5 procent,
maskiner 5 procent och inventarier 8 procent.

Extra fonderingar (1932: § 4). Då förut relaterade avskrivningsregler ej
medgav, att medel för de större investeringar, som skulle komma att erfordras
i samband med en småningom förutsebar övergång till underjordsbrytning
i Kiirunavaara, avsattes genom en konsolidering inom företaget via
större avskrivningar, infördes i 1932 års malmavtal en bestämmelse, enligt
vilken ordinarie bolagsstämma ägde besluta om fondering av bolagets vinstmedel
utöver föreskriven avsättning till reservfond. För beslut härom fordras
att det godkännes av röstande, vilka företräder mer än hälften av preferensaktieägarna.

Vinstfördelning (1927: § 5, 1932: § 5). Enligt 1907 års malmavtal skulle
utdelningen på statens preferensaktier utgå såsom en på hälften av den i bolagets
gruvor i Kiirunavaara och Gällivare brutna och bortförda malmen beräknad
royalty, som småningom skulle ökas från 1 krona till 2 kronor respektive
från 50 öre till 1 krona från Kiirunavaara respektive Gällivare. Om
staten ej begagnade sin inlösningsrätt 1932 skulle från 1937 staten äga samma
rätt till utdelning av uppkommen vinst som övriga aktieägare.

Enligt 1927 års malmavtal erlade bolaget royalty till staten under tiden 1
oktober 1927—30 september 1947 med 1 krona 50 öre för varje ton bortfraktad
järnmalm. Den utdelningsbara nettovinsten fördelades därefter så,
att staten under samma period tilldelades ett belopp per ton, som med 75
öre understeg halva nettovinsten per ton, och återstoden av nettovinsten tilldelades
stamaktieägarna.

Från och med den 1 oktober 1947 bortföll statens rätt till royalty, och

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

nettovinsten per ton malm fördelas numera intill en kvantitet av 3,75 milj.
ton bortfraktad malm per bokslutsår lika mellan de båda kontrahenterna,
medan nettovinsten för överskjutande kvantiteter fördelas med två tredjedelar
till staten och en tredjedel till TGO.

Detta är huvudregeln. Genom vissa särbestämmelser erhåller TGO en något
större del av vinsten än som framgår av huvudregeln.

Exporttull- och skattegaranti (1927: § 28). Under förhandlingarna i början
av 1900-talet spelade frågan om statens möjlighet att pålägga en exporttull
eller en särskild skatt på malmförsäljningarna en stor roll.

En av de förmåner LKAB åtnjuter genom 1907 och 1927 års avtal är att
staten de facto utfäst sig att ej uttaga exporttull för malm som bryts i
LKAB:s gruvor och ej ålägga LKAB eller TGO någon speciell direkt beskattning.

Inlösenbestämmelser (1927: §§ 25 och 26, 1932: § 6). Enligt 1927 års
malmavtal skall lösensumman uppgå till ett belopp lika med hälften av vinsten
på 25 gånger 4,25 milj. ton. Med vinsten förstås i detta avseende LKAB:s
utdelningsbara medelnettovinst per ton enligt § 5 (efter royalty, skatter och
avskrivningar) under den tioårsperiod, vars sista dag infaller två år före
inlösningsdagen, ökad med den royalty av 1 krona 50 öre per ton som under
perioden må ha utgått till staten.

Därest under tioårsperioden sammanlagda fraktade kvantiteten icke uppgått
till 42,5 milj. ton, skall till grund för lösensummans beräkning i stället
läggas en tiondel av den verkliga fraktade kvantiteten. Därest bolagets
utskeppning över Narvik och Luleå till följd av krig eller blockad under
ett eller flera bokslutsår icke uppgått till 6 milj. ton per år, skall vid beräkningen
av medelnettovinsten per ton i stället för sagda å,r medtagas
motsvarande antal närmast före tioårsperioden liggande år, under vilka utskeppningen
icke på angivet sätt påverkats.

Staten äger även vid andra tidpunkter än de ovan angivna inlösa stamaktierna
i LKAB. Lösensumman skall i så fall uppgå till ett belopp lika med
20 gånger halva LKAB:s årliga medelnettovinst under den tioårsperiod, vars
sista dag infaller ett år före inlösningsdagen. Enligt uttalande i 1927 års
proposition av föredragande departementschefen borde denna möjlighet till
inlösen icke begagnas enbart av den anledning att en inlösen med hänsyn
till rådande konjunkturläge vid något tillfälle skulle visa sig ekonomiskt fördelaktig
för staten.

Även TGO kan under vissa speciella omständigheter, därest staten ej ger
tillsägelse om inlösen per de i § 25 angivna data, begära, att staten verkställer
inlösen av stamaktierna. Sådan begäran kan ske om vid någon av tidpunkterna
för tillsägelse om inlösen uppgörelse ej kan träffas angående
malmfrakterna. I sådant fall skall lösensumman beräknas på samma sätt
som om staten givit tillsägelse om inlösen enligt § 25 i 1927 års avtal, dock
att summan skall beräknas på 25 gånger medelncttovinsten på en malmkvantitet
om 3,75 milj. ton i stället för 4,25 milj. ton.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

Därest inlösen äger rum skall lösensumman erläggas antingen kontant på
inlösningsdagen, dock med rätt för staten att dröja med erläggande av lösensumman
eller del därav intill den 30 september nästföljande år, under
vilken tid ränta beräknas efter fyra procent, eller med en femtedel på inlösningsdagen
samt en femtedel jämte upplupna räntor den 30 september ett
vart av de fyra närmast följande åren eller med en tiondel på inlösningsdagen
samt en tiondel jämte upplupna räntor den 30 september ett vart av de
nio närmast följande åren. Förräntningen av oguldna delar av lösensumman
skall ske med fyra procent under första året efter inlösningsdagen och därefter
med sex procent om året. Staten äger välja betalningsmodalitet.

Det åligger staten att senast inom två år före inlösningsdagen meddela
bolaget, enligt vilket av dessa tre alternativ lösensumman kommer att erläggas.

Ersättning för fonderade vinstmedel (1932: § 6). Förutom den på grundval
av nettovinsten uträknade lösensumman skall staten i händelse av inlösen,
jämlikt 1932 års avtal § 6, gottgöra TGO för dess andel i de vinstmedel,
som på grund av sistnämnda kontrakt icke blivit utdelade utan fonderade
i LKAB. Vidare skall TGO på grund av det kapitaltillskott, som 1932
tillfördes LKAB genom nyteckning av aktier från TGO:s sida, tillgodoföras
ersättning enligt särskilda regler.

Övergångsbestämmelser (1927: §25 mom. 5). Från och med den dag, då
tillsägelse om inlösen skett, skall i fråga om sådant styrelsens beslut, som
avser tiden efter inlösningsdagen, beträffande försäljning för export, anställande
av och anställningsvillkor för personal, upprättande av agenturkontrakt
och vidtagande av liknande anordningar för försäljning samt uppgörande
av befraktningsavtal, gälla den mening, som omfattas av flertalet av
de av preferensaktieägarna utsedda ledamöterna.

Förhandlingar mellan staten och TGO år 1954

I skrivelse till finansministern den 1 februari 1954 anmälde de statliga
representanterna i LKAB:s styrelse1 att, därest inlösen skall ske, tillsägelse
därom måste delges TGO senast den 30 september 1955 och att frågan, huruvida
inlösningsrätten skall begagnas, måste avgöras vid 1955 års riksdag.
Statsrepresentanterna ansag det icke ankomma på dem att avge något yttrande
beträffande frågan, huruvida staten borde övertaga TGO:s aktier eller
om fortsatt samarbete i en eller annan form borde eftersträvas. Däremot
framhöll styrelserepresentanterna, att om det senare alternativet skulle väljas,
vissa jämkningar vore påkallade i fråga om statens och TGO:s inbördes
ställning.

I en vid skrivelsen fogad promemoria framhölls vidare följande. De av
staten ägda aktierna i LKAB medför enligt bolagsordningen endast en tion -

1 F. d överståthållaren Torsten Nothin, direktören Knut Norlin, generaldirektören Åke
Rusck och numera landshövdingen Mats Lemne.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

dels röst för varje aktie. Styrelseledamöterna utses till lika antal av stamaktieägare
och preferensaktieägare. De av stamaktieägarna valda styrelseledamöterna
äger att inom styrelsen utse såväl ordförande som verkställande
direktör; vid lika röstetal inom styrelsen har ordföranden utslagsröst. Från
allmän synpunkt torde det vara otillfredsställande att staten icke har större
inflytande på skötseln av LKAB med dess stora naturrikedomar. Efter en
inlösen övergår hela bestämmanderätten till staten, vilket ur nyssnämnda
synpunkt får anses önskvärt.

På försommaren 1954 inbjöd jag TGO till förhandlingar om ett fortsatt
samarbete på vissa villkor och anmodade samtidigt de sedermera tillkallade
utredningsmännen att härvid biträda mig. Vid ett sammanträde med TGO:s
representanter den 13 augusti 1954 meddelades TGO, att man från regeringens
sida kunde tänka sig att staten avstode från att 1957 inlösa TGO:s aktier
i LKAB under förutsättning att vissa önskemål, som betingades av statens
dominerande intresse i företaget, tillgodosågs. Dessa önskemål specificerades
sålunda.

1. Staten skall ha det avgörande inflytandet på bolagsstämman och i styrelsen.

2. LKAB organiseras som ett från TGO helt fristående bolag, vilket bland
annat innebär, att LKAB skall ha egen verkställande ledning och att tjänstemännen
uteslutande skall vara anställda i LKAB.

3. I den mån samarbete prövas lämpligt mellan LKAB och TGO eller dess
tjänstemän regleras detta genom intermittenta avtal.

Därest dessa önskemål blev tillgodosedda, var staten villig att i samarbetsavtal
med TGO inrymma bestämmelser till skydd för TGO:s minoritetsintresse.

Från TGO-representanternas sida förklarade man sig ha förståelse för
statens önskan att få ökad kontroll över malmfälten och deras utnyttjande.
Då man betraktade det som mycket olyckligt att bryta sönder koncernen,
anhöll man att få inkomma med ett motförslag, som i väsentliga delar beaktade
statens synpunkter men bibehöll koncernen.

Med skrivelse den 31 augusti 1954 överlämnade verkställande direktören
i TGO ett förslag från TGO:s sida till ändringar i 1927 års avtal, vilket förslag
syftade till att på olika punkter utvidga statens inflytande över LKAB:s
skötsel men bibehålla koncernförhållandet och 1927 års avtals regler om
bestämmanderätt för TGO på bolagsstämma och i styrelsen.

Statens utvidgade inflytande skulle avse följande punkter.

1. Staten skulle få oinskränkt granskningsrätt, omfattande även tekniska
och ekonomiska rapporter, utredningar o. s. v.

2. För beslut i LKAB:s styrelse skulle fordras samtycke av statsrepresen1
an terna i fråga om

a) avtal om bolagets malmförsäljningar

b) avtal om malmens befraktning till lands och sjöss

c) nyinvesteringar

d) kollektivavtal för personalen.

Kungl. Maj:ts proposition, nr 192 år 1955

3. Avskrivningsreglerna skulle ändras så, att man kunde övergå till avskrivningar
enligt de satser som godkändes av skattemyndigheterna vid avskrivning
enligt plan.

4. För att undvika »inlösningstänkande» hos bolagets ledning skulle den
periodiskt återkommande inlösningsrätten upphöra. TGO var i gengäld beredd
att medge staten rätt att när som helst med tre års varsel inlösa TGO:s
aktier mot en i förväg fixerad lösensumma. Det föreslogs, att lösensumman
skulle fixeras till det belopp som kunde beräknas utgå om inlösen enligt nuvarande
avtal gjordes den 30 september 1957. Inlösensumman skulle dock
justeras med hänsyn till penningvärdets förändringar enligt någon lämplig
index.

5. I förslaget berördes även frågan om substansminskningen i gruvorna.
Med hänsyn till att en utnyttjningstid av »åtminstone 200 år» återstod syntes
det TGO naturligast att överlämna åt parterna att först i ett läge då frågan
om den återstående malmreservens storlek kom att nämnvärt påverka värdet
av TGO:s aktier i LKAB överenskomma om det sätt varpå substansminskningen
då lämpligen skulle beaktas.

6. TGO var berett att låta gruvfyndigheterna överföras i samhällets ägo
under förutsättning att LKAB utan erläggande av avgift fick arrendera dem
under den tid TGO var delägare. Anläggningarna över och under jord skulle
dock alltjämt tillhöra LKAB.

Då TGO:s motförslag icke innebar ett godtagande av någon av de huvudpunkter
staten velat lägga till grund för förhandlingar om ett fortsatt samarbete,
överlämnades från de statliga representanternas sida till TGO ett
memorandum med närmare precisering av de statliga önskemålen och förslagen.

I detta memorandum utsädes att TGO:s förslag innehöll från statens synpunkt
beaktansvärda förändringar i avtalsförhållandet mellan staten och
TGO för det fall att LKAB:s skötsel även framgent skulle handhas av TGO.
Emellertid kunde staten enligt förhandlarnas mening icke avstå från att
begagna sin inlösenrätt utan att de vid sammanträdet den 13 augusti framställda
önskemålen tillgodosågs. Å andra sidan var staten villig att i händelse
av ett fortsatt samarbete ge TGO ett minoritetsskydd, i stort sett svarande
mot det inflytande som TGO erbjudit staten för det fall att den nuvarande
organisationen av bolagets skötsel skulle ha bestått.

Följande punkter föreslogs ingå i ett nytt avtal.

A. Nuvarande aktie- och vinstfördelning bibehålies. Förhållandet med avseende
å rösträtten mellan statens och TGO:s aktier omkastas, så att TGO:s
aktier ges lägre röstvärde än statens. Styrelsen skall bestå av 9 ledamöter
jämte samma antal suppleanter, av vilka staten utser 5 och TGO 4. Styrelsen
utser inom sig ordförande och vice ordförande. Verkställande direktör
utses av styrelsen. Samförstånd bör eftersträvas om personvalet till denna
post.

B. Staten och TGO utser vardera två revisorer jämte två suppleanter.

Kungl. Maj ds proposition nr 192 år 1955

C. För beslut på LKAB:s bolagsstämma fordras godkännande av röstande,
som företräder minst hälften av TGO:s aktiekapital i LKAB i fråga om

1) fondering av vinstmedel för annat ändamål än föreskriven avsättning
till reservfond, vinstutjämning mellan olika år eller finansiering av produktionsapparatens
utbyggnad;

2) ianspråktagande av fonderade vinstmedel för annat ändamål än nu
sagts.

D. För styrelsebeslut i följande frågor fordras samtycke av minst hälften
av TGO:s styrelseledamöter i LKAB

1) avvikelse från de allmänna riktlinjer för gruvbrytningens ordnande,
varom överenskommelse träffas i samband med det nya avtalets ingående;

2) malmförsäljning, avslutad för längre tid än fem år;

3) nyinvesteringar, avseende större brytning än som är tänkt enligt nuvarande
planering;

4) kollektivavtal rörande arbets- och löneförhållanden för LKAB:s personal.

E. TGO berättigas att vid utgången av varje tioårsperiod, efter visst varsel,
få sina aktier inlösta av staten enligt de regler, som anges i § 25 av nuvarande
avtal, med vissa ändringar. Den kvantitet malm, till vilken vid
lösensummans beräkning hänsyn skall tas, skall därvid utgöra 3,75 milj.
ton. Den tidsperiod, som enligt § 25 mom. 2 skall läggas till grund för beräkning
av medelnettovinsten, förlängs till 20 år. Den i enlighet härmed
beräknade lösensumman minskas med en hundradel för varje år som förflutit
efter 1957.

F. Staten medges rätt att vid utgången av varje tioårsperiod, efter visst
varsel, inlösa TGO:s aktier enligt samma regler som angivits under E, dock
att den kvantitet malm, till vilken vid lösensummans beräkning hänsyn skail
tas, skall utgöra 4,25 milj. ton.

G. Staten är beredd att sluta ett avtal med TGO om samarbete vid försäljning
av malm från LKAB och TGO.

H. Nu gällande skatte- och exporttullgaranti bibehålies.

Från TGO:s sida meddelades som svar på detta förslag, att man icke
kunde ingå i förhandlingar på de grunder som angetts i förslaget. Det viktigaste
för TGO var att koncernen icke sprängdes och att TGO fick behålla
det avgörande inflytandet på bolagsstämman och i styrelsen. Endast om
detta accepterades var TGO berett att inträda i förhandlingar.

Den 17 januari 1955 ägde ett sammanträde rum mellan verkställande direktören
i TGO och LKAB samt de tillkallade utredningsmännen. Vid delta
sammanträde konstaterades, att man å ömse sidor var beredd att diskutera
jämkningar eller alternativa lösningar beträffande vissa av de upptagna frågorna.
I huvudfrågorna förelåg dock icke möjlighet att nå en sådan grad av
enighet, att den kunde utgöra en bas för förhandlingar om fortsatt samarbete
med delad äganderätt. TGO kunde ej finna det förenligt med bolagets
uppgift att avstå från att ha huvudansvaret för den direkta förvaltningen

2 Dihang till riksdagens protokoll 1995. 1 samt. Nr 192

Kiingl. Maj. ts proposition nr 192 år 1955

av LKAB, eftersom TGO:s i LKAB satsade kapital representerade den dominerande
delen av TGO:s förmögenhet, önskade staten upplösa den bestående
gemenskapen och övertaga skötseln av LKAB måste TGO:s styrelse
ta på sig uppgiften att i nya former söka nyttiggöra det kapital som bolaget
hittills haft nedlagt i de lappländska gruvorna. Vid sådant förhållande lönade
det sig enligt TGO:s mening icke att diskutera de ändringar till TGO:s förmån,
som staten på vissa punkter kunde vara villig att göra i förhållande
till det överlämnade memorandumet. Utredningsmännen meddelade å sin
sida, att de ansåg sig icke kunna tillstyrka en överenskommelse mellan staten
och TGO om fortsatt samarbete på de villkor, som innefattades i TGO:s
förslag till nytt avtal.

Lapplandsmalmernas avsättningsmöjligheter

Utredningsmännen har genom särskilt tillkallade experter1 låtit företaga
en studie över järnmalmstillgångarna i världen och över de tendenser i
fråga om den framtida försörjningen med järnmalm, som kan utläsas ur
tillgängligt material rörande järn- och ståltillverkningens framtida utveckling
och den framtida tillgången på järnmalm i olika länder. Därvid har
särskild uppmärksamhet ägnats sådana förhållanden, som kan få betydelse
för den framtida avsättningen av svensk exportmalm.

Malmtillgångarna i de malmfält, som tillhöra LKAB, uppskattas ned till
de djup, intill vilka man i dag med någorlunda säkerhet kan räkna med
att de tekniska svårigheterna för brytning ej skall bliva för stora eller för
ekonomiskt betungande för att övervinna, till omkring 2 000 milj. ton. Efter
färdigställandet av nu pågående utbyggnader av gruvdrift och transportanläggningar
beräknas brytningen kunna uppgå till över 15 milj. ton årligen.
En ytterligare ökning till omkring 20 milj. ton kan tekniskt genomföras.

Malmtillgångarna i de av staten helt ägda gruvfälten i Norrbotten uppgår
enligt hittillsvarande beräkningar till något över 300 milj. ton.

LKAB-malmerna har genomgående en hög järnhäl t, varierande mellan 60
och 70 procent. Fosforhalten är också för huvudparten av malmen hög,
d. v. s. det är en typisk thomasmalm.

Icke oväsentliga kvantiteter, särskilt i Malmberget, uppvisar dock en lägre
fosforhalt. Frejamalmen i Koskullskulle är fosforfattig.

Brytningens årliga omfattning, nettovinstens storlek samt utdelningen till
staten respektive TGO framgår av efterföljande tablå.

1 Direktions sekreteraren i AB Statsgruvor, juris kandidaten O. Asplund, extra byrådirektören
hos riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap Å. Englund, direktören för utrikeshandelsärenden
i statens handels- och industrikommission E. Grafström, professorn vid tekniska
högskolan I. Janelid, byråchefen i försvars väsendets radioanstalt S. von Porat och kommerserådet
I. Sahlin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

År	Malmlev.	Nettovinst	Utdeln. till	Utdeln. till
(milj. ton)	(milj. kronor) TGO (milj. kronor) staten (milj. kronor)
	Årsgenom	Årsgenom-	Årsgenom-	Årsgenom-
	snitt	snitt	snitt	snitt
1910/14..........	. . .. 3,6	18,4		16,4	1,8
1915/19..........	____ 3,0	12,3		11,0	1,4
1920/24 ..........	____ 3,5	15,7		13,6	2,1
1925/27 ..........	.... 6,1	27,7		23,6	4,1
Totalt 1910/27 ....		68,7	315,3		276,0 38,5
1928/32 ..........	..... 4,6	14,7		10,9	8,6
1933/37 ..........	____ 5,5	20,3		4,8	7,4
1938/42 ..........	.... 7,1	49,6		16,2	21,0
1943 ............	.... 6,2	45,7		20,0	20,0
1944 .............	.... 3,6	27,1		5,5	5,5
1945 .............	.... 0,6	- 9,1		0,0	1,8
1946 .............	.... 3,1	21,0		10,5	10,5
1947 .............	____ 5,8	39,3		19,5	19,5
1948 .............	____ 8,8	59,4		19,5	24,6
1949 .............	____ 10,6	81,7		23,1	33,5
1950 .............	____ 9,7	89,0		26,1	37,9
1951.............	.... 11,4	127,6		29,4	43,2
1952 ............	____ 12,5	216,1		42,7	63,4
1953 .............	..... 12,1	247,2		43,3	63,9
1954 .............	..... 10,6	195,1		39,4	55,7
Totalt 1928/54 . . .		181,2	1 545,2		438,0 563,1
Totalt 1910/54 . . .		250,0	1 860,5		714,0 602,:

Av brytningen vid LKAB-gruvorna har den helt övervägande delen gått
på export. Först under senare år har leveranser av någon betydenhet ägt
rum till den inhemska marknaden främst till NJA. Före det senaste kriget
gick huvuddelen av malmexporten till Tyskland. Under efterkrigstiden har
exporten fått en jämnare spridning på de stora stålproducerande länderna
i Västeuropa och Amerika.

Exportfördelningen för LKAB-malmerna var under verksamhetsåret 1953/
54 följande.

USA........

Storbritannien

Belgien......

Västtyskland .

Polen........

Övriga.......

...... 1,6 milj. ton

...... 2,6 » »

...... 2,2 » »

...... 3,7 i) »

...... 0,4 » »

Totalt 10,9 milj. ton

Den fosfor rikaste malmen med omkring 2 procent fosfor gick i allt väsentligt
till Västtyskland och Belgien. Såväl Storbritannien som USA erhöll övervägande
malmer med medelhög fosforhalt mellan 0,3 och 1 procent. Huvudparten
av den fosforfattiga malmen gick till Storbritannien.

Under senare år bär tackjärnsproduktionen i världen legat vid omkring,

Kungl. Maj.ts proposition nr 192 år 1955

70 procent av stålproduktionen. En tidigare utbredd uppfattning, att skrotet
till stor del skulle uttränga malmen som råvara har numera övergivits.
En avsevärd del av det producerade stålet går i användningen definitivt förlorat,
och man räknar med att tackjärnsbehovet och därmed behovet av
järn i malm kommer att stå i ungefär samma relation till stålproduktionen
som för närvarande.

Olika utredningar om det framtida behovet av järnmalm i de stora stålproducerande
länderna i Västeuropa och i Nordamerika ger skäl för uppfattningen
att konsumtionen inom några decennier skulle stiga med c:a 50
procent utöver den nuvarande konsumtionen om drygt 100 milj. järnton
och att de stora stålproducerande länderna i framtiden i avsevärt ökad utsträckning
för sin försörjning skulle bli beroende av importmalmer.

För en bedömning av den svenska malmens långsiktiga avsättningsmöjligheter
får hållpunkter sökas i jämförelser mellan betingelserna för den
svenska malmproduktionen och försäljningen, inklusive malmens transport
till avnämarna och de motsvarande betingelserna för nuvarande och potentiella
konkurrenter pa för den svenska malmen väsentliga avsättningsmarknader.

Det förhållande, som härvidlag främst får tillmätas vikt, är LKAB-malmens
höga järnhalt. Bortsett från Grängesbergsmalmen finns i Europa ingen
mer betydande malmtillgång med samma höga järnhalt. Det är främst tack
vare den, som LKAB-malmen kunnat erövra sin hittillsvarande ställning
på marknaden. För framtiden bör den höga järnhalten närmast få ökad betydelse
i samma mån som avnämarländerna i stigande grad tvingas att
tillgodose sina malmbehov från mer avlägsna gruvor och transportkostnaderna
i motsvarande grad kommer in i bilden som en faktor av större vikt
än hittills. Den stigande prisutvecklingen och tilltagande knappheten på malmens
viktigaste komplementråvara i järnhanteringen — kolet och främst
det för järnhanteringen behövliga kokskolet — kommer ävenså att stärka
den järnrika malmens konkurrenskraft på grund av den koksbesparing denna
möjliggör. I den utsträckning nu nämnda omständigheter tvingar fram
ökad anrikning och förarbetning av de fattigare malmerna före deras användning
i masugnsprocessen, uppkommer ökade kostnader härför, som
på samma sätt bör förbättra den rika malmens pris och avsättningsmöjligheter.

En jämförelse mellan de direkta tekniska brytningsbetingelserna för
LKAB-malmen och för vissa andra konkurrerande malmer utfaller även
gynnsamt för LKAB-malmernas del. Bortsett från den franska minettmalmen,
som har låga brytningskostnader men vars konkurrensmöjligheter av
andra skäl begränsas, torde i varje fall i Europa inga betydelsefullare malmtillgångar
finnas, som tekniskt sett erbjuder gynnsammare brytningsbetingelser
än LKAB-malmen. Ett sådant omdöme torde stå sig även efter övergång
till under jordsbrytning i Kiruna. Många nu bearbetade europeiska fyndigheter
synes erbjuda så svaga betingelser för brytningen, att långsiktig
kostnadstäckning vid nuvarande malmpriser icke uppnås. I alla de icke säll -

Kungl. Maj.ts proposition nr 192 år 1955

synta fall, då en konkurrerande malmbrytning arbetar under väsentligt sämre
betingelser än LKAB:s, bör det vara berättigat att säga, att om sådana
fyndigheter i framtiden skall kunna lämna ett i och för sig behövligt bidrag
till Europas malmförsörjning och få full kostnadstäckning härför, LKABmalmen
bör kunna brytas med god vinst. — Det är riktigt att en jämförelse
mellan LKAB och dess konkurrenter i fråga om de tekniskt ekonomiska
betingelserna för malmbrytningen delvis utfaller annorlunda, om jämförelsen
utsträckes till att omfatta även utomeuropeiska gruvor. Vissa av dessa
erbjuder eller kan i framtiden efter utbyggnad erbjuda utmärkta förutsättningar
för en tekniskt effektiv och rationell stordrift. Att emellertid inte heller
detta alltför mycket förändrar den allmänna bilden av konkurrenssituationen,
sammanhänger med andra faktorer. De gruvföretag det här är fråga
om har i varje fall i förhållande till den europeiska marknaden sina fyndigheter
avlägset belägna och hämmas även i vissa fall av speciellt besvärliga
transportförhållanden. LKAB-malmen bör därför på grund av sitt gynnsamma
läge ha goda marginaler även i konkurrensen med dem.

I expertutredningen har synpunkterna i detta hänseende sammanfattats
på följande sätt.

»1. Man kan räkna med en successivt stegrad efterfrågan på järn och stål
i världen och därmed även en väsentligt ökad efterfrågan på järnmalm. Då
man ej räknar med möjligheten att öka den relativa skrotinsatsen vid järnframställningen,
torde efterfrågan på malm komma att stiga i åtminstone
samma utsträckning som på järn.

2. Som en följd av ovanstående och med hänsyn till en förutsebar minskning
eller stagnation av malmproduktionen i många i nära anslutning till
järnverken bearbetade malmfyndigheter, kommer importmalmerna i framtiden
att spela en avsevärt större roll för malmförsörjningen än hittills.
Detta är framförallt fallet i fråga om USA:s försörjning. I Europa torde en
liknande utveckling vara att förvänta för Västtyskland, Storbritannien och
sannolikt även Belgien.

3. För dagen kan inte pekas på några kända förhållanden, som skulle
tyda på att de fosforrika malmerna skulle löpa risk att bli mindre efterfrågade
än de fosforfattiga.

4. Lapplandsmalmernas brytningskostnader torde efter övergången till
under jordsbrytning ligga på ungefär samma nivå som brytningskostnaderna
vid andra större, modernt utrustade rikmalmsfyndigheter. Man kan sålunda
räkna med att underjordsbrytningen i Kiruna kommer att ske till
lägre kostnader än underjordsbrytningen i flertalet konkurrerande gruvor,
medan dessa kostnader kommer att ligga något över kostnaderna i konkurrerande
gruvor med ovanjordsbrytning.

5. Lapplandsmalmerna synes ha ett bättre transportekonomiskt läge än
de främsta konkurrenterna på de viktigaste malmmarknaderna och synes
på de europeiska avsättningsmarknaderna med hänsyn till sin höga järnhalt
vid nuvarande priser även vara fullt konkurrenskraftiga med de inhemska
malmerna.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

En rimlig slutsats av detta torde vara, att lapplandsmalmerna i framtiden
vid ett tillfredsställande allmänt konjunkturläge torde kunna påräkna
avsättningsmöjligheter motsvarande brytningskapaciteten vid gruvorna.

Ersättningen till TGO vid inlösen

Inlösensummans storlek är beroende av medelnettovinsten per ton malm,
sådan denna beräknas enligt § 5 i 1927 års avtal för tioårsperioden den 1
oktober 1945 den 30 september 1955. Till följd av dessa tidsbestämningar
kan lösensumman för närvarande icke anges med någon större grad av
exakthet.

Osäkerheten om lösensummans storlek beror icke blott av svårigheten att
förutse resultatet av företagets drift intill den 30 september 1955 utan jämväl
av vissa bestämmelser i avtalen, om vilkas tolkning olika meningar gjorts
gällande.

Med hänsyn till dessa tolkningsfrågor och till de uppskattningar rörande
utfallet av driften under periodens sista räkenskapsår, som måste göras,
har lösensumman för aktierna ej kunnat med exakthet anges. Den har
ansetts komma att ligga mellan gränsvärdena 630 och 675 milj. kronor.

Förutom den på grundval av nettovinsten uträknade lösensumman skall
staten, i händelse av inlösen, jämlikt 1932 års avtal § 6 gottgöra TGO för
dess andel i de vinstmedel, som på grund av detta avtal icke bär blivit utdelade
utan fonderade i LKAB. Denna gottgörelse skall avse fonderade medel
av berörd art per den 30 september 1957. På grund av denna tidsbestämning
kan storleken av gottgörelsen nu ej exakt anges. Som huvudregel
gäller att i fråga om här avsedda fonderingar av vinstmedel gottgörelse till
TGO skall äga rum i den utsträckning dessa vinstmedel, om fondering ej
ägt rum, skulle ha tillfallit TGO.

Man torde kunna beräkna den fondmedelsgottgörelse, som staten i samband
med en inlösen kan komma att få vidkännas, till 250 å 300 milj. kronor.
Bakom denna ersättning ligger i huvudsak TGO-partens bidrag till en
om- och utbyggnad av gruvdriften, som medför bl. a. övergång till underj
ordsbrytning i Kiruna, rationalisering av hela verksamheten i såväl Kiruna
som Malmberget, nya utlastningsanläggningar i Narvik och en ökning av
brytningskapaciteten för framtiden till över 15 milj. ton per år.

Det totala ersättningsbelopp, som staten i framtiden vid inlösen bör räkna
med att förränta och amortera genom den del av vinsten, som vid fortsatt
samgående med TGO skulle ha tillfallit sistnämnda bolag, kan sålunda i
runda tal beräknas komma att ligga mellan 880 och 975 milj. kronor. Som
tidigare nämnts, har här hänsyn ej tagits till vissa tolkningsfrågor, vilkas
lösande i för staten förmånlig riktning kan medföra att det lägre gränsvärdet
sänkes med några tiotal miljoner kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

Avkastningsvärdet av TGO:s andel i LKAB

Därest man räknar med en brytningstid av åtminstone 100 år blir nuvärdet
av 100 års vinster approximativt detsamma som det för evig tid
kapitaliserade värdet på samma årsvinst.

Om man — sedan hänsyn först tagits till vinstutdelningen från Bergverks
AB Freja — i anslutning härtill räknar med en kapitalisering på
evig tid blir vid de aktuella ersättningsbeloppen och en räntefot av 4 procent
avkastningsbeloppen 33 respektive 37 milj. kronor. För att det på TGO.s
andel skulle falla belopp, som motsvarar de här nämnda, skulle det vid en
vinst om 13 kronor per ton eller lika med den beräknade genomsnittsvinsten
under åren 1945—55, erfordras en brytning av 5,5 till 6,7 milj. ton årligen
eller blott en dryg tredjedel av den brytning som efter de nu pågående
utbyggnadernas färdigställande möjliggöres. Under aren 1945 55 beräknas

den genomsnittliga brytningen till 9,35 milj. ton och den har under de fem
sista åren legat mellan 11 och 12 milj. ton.

Av följande tablå framgår avkastningsvärdet för hela företaget respektive
för TGO-andelen därav vid en amorteringstid om 50 år och varierande antaganden
rörande räntefot, årsproduktion och nettovinst per ton malm.

Avkastningsvärden [TGO-andelen angives	inom ( )]	i milj. kronor
Amorteringstid 50 år Årsproduktion i milj. ton Nettovinst per ton malm	12 kr	16 kr
Räntelot	8 kr	10 kr
1. Årsproduktion 10 milj. ton TGO-andelen 39,6 %
Räntefot 3 Va %..............	, . . 1 876	2 346	2 815	3 753
(743)	(929)	(1 115)	(1 486)
Räntefot 4 %................	. . . 1 719	2 148	2 578	3 437
(681)	(851)	(1 021)	(1 361)
2. Årsproduktion 13 milj. ton TGO-andelen 38,1 %
Räntefot 3 1/a %.............	... 2 439	3 049	3 659	4 879
(929)	(1 162)	(1 393)	(1 858)
Räntefot 4 %...............	.. . 2 234	2 793	3 351	4 468
(851)	(1 064)	(1 277)	(1 702)
3. Årsproduktion 15 milj. ton TGO-andelen 37,5 % ____
Räntefot 3 1/a %.............	. . . 2 815	3 518	4 222	5 629
(1 056)	(1 319)	(1 583)	(2 111)
Räntefot 4 %...............	. . . 2 578	3 222	3 867	5 156
(967)	(1 208)	(1 450)	(1 934)

Man kan sammanfattningsvis säga att vid en årlig brytning om 13 milj.
ton och med en medelvinst per ton om ca 9 kronor uppnås full förräntning
och amortering på 50 år även vid det högre ersättningsbeloppet och den högre
räntefoten. Utsträcker man amorteringstiden till 75 år ernås under samma

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

förutsättningar förräntning och amortering vid en vinst per ton om ca 8
kronor.

Därest nuvarande vinstkonjunktur skulle bestå, d. v. s. medelvinsten per
ton uppgå till 18 kr och brytningen per år till 13 milj. ton, skulle det högre
ersättningsbeloppet vara förräntat och amorterat efter ca 13 år vid 3 1/2
procent räntefot. Om man för att ta ett annat mindre extremt exempel antar,
att de närmaste 20 aren skulle medföra först 10 år med en årsvinst om
200 milj. kronor per år och en produktion om 13 milj. ton per år, d. v. s.
en vinst per ton av omkring 15 kronor 40 öre, och därefter skulle följa en
10-årsperiod med en årsproduktion om 10 milj. ton och 100 milj. kronors årsvinst
(vinst 10 kr/ton) skulle det högre ersättningsbeloppet vara amorterat
efter ca 19 år och det lägre efter 15—16 år.

Utredningen sammanfattar de ekonomiska övervägandena i fråga om en
inlösen av stamaktierna i LKAB sålunda.

1. Gynnsamma utsikter föreligger för en förräntning och amortering inom
en 50-årsperiod av de ersättningsbelopp, som ifrågakommer. Vid god konjunktur
i periodens början kan man räkna med full amortering på betydligt
kortare tid.

2. Det är icke osannolikt att ersättningsbeloppet vid kommande inlösentillfällen
kommer att bli högre än nu.

3. Det försiggår en icke obetydlig substansminskning i fyndigheterna, varigenom
ett senare förvärv från statens sida jämfört med ett förvärv nu innebär
att icke obetydliga kvantiteter av de lättast tillgängliga malmtillgångarna
under tiden har utbrutits.

4. Även om staten kunde säga sig, att de allmänna skäl som motiverar en
inlösen i huvudsak är av sådan karaktär, att staten skulle kunna låta nuvarande
förhållanden bestå ytterligare några decennier, talar dock de ekonomiska
synpunkterna på inlösenfrågan mot att en inlösen uppskjutes.

Allmänna synpunkter

Ett forhållande, som ger det allmänna särskild anledning att intressera
sig för verksamhetens bedrivande vid de norrbottniska malmfälten, utgör råvarans
icke beständiga karaktär. I områden av vårt land med ett mångsidigare
näringsliv skulle ett sådant förhållande ej nödvändigtvis behöva föranleda
särskilda åtgärder från det allmännas sida. Verksamheten i Kiruna
och Malmberget är helt avhängig av gruvdriften och större förändringar i förutsättningarna
för driftens upprätthållande skulle skapa stora problem för
dessa samhällen och därmed även för det allmänna. En kraftig nedgång i
brytningen på längre sikt eller en successiv nedgång i densamma i riktning
mot dess totala nedläggande skulle nödvändiggöra stora statliga insatser för
överförande av befolkningen till andra verksamhetsgrenar och andra delar
av landet.

Det finns ej anledning att inom den framtid, man vanligen brukar söka
överblicka, anta att förändringar av nu nämnd art skulle inträffa. Proble -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

mens storleksordning gör dock, att det kan finnas skäl förlänga perspektivet
utöver det normala. Allteftersom decennierna går rycker den tidpunkt närmare,
då exempelvis malmtillgångarna i Malmberget kan börja visa sig otillräckliga
för vidmakthållande av nu planerad brytning, då under jordsbrytningen
i Kiruna börjar nå sådana djup att det är vanskligt att uttala sig
om de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för den fortsatta brytningen,
eller då sådana tekniska omdaningar kan inträda, som kan fordra helt
nya dispositioner från bolagsledningens sida.

Skulle en längre period av dåliga konjunkturer inträda för gruvdriften
uppkommer i dessa från landet i övrigt avskilda befolkningsområden speciella
problem från sysselsättningssynpunkt och från sociala synpunkter. Staten
kommer i sådana fall alltid att i sista hand få bära ansvaret för bemästrandet
av dessa problem. Staten måste därför också ha en sådan bestämmanderätt
över bolaget, att den har möjlighet att vidtaga de ekonomiska
dispositioner och de åtgärder ifråga om brytning m. m., som från dessa
synpunkter ter sig önskvärda.

I området kring Kiirunavaara och Malmberget finns även andra, staten
helt tillhöriga gruvfyndigheter (Svappavaara, Mertainen, Ekströmsberg,
Kaunisvaaragruppen m. fl.). Någon brytning vid dessa har hittills ej alls ägt
rum om man bortser från provbrytning. En del av fyndigheterna är i och
för sig brytvärda redan i dag, andra kan komma att bli det genom teknikens
vidare utveckling. Tillsammans torde malmtillgångarna kunna uppskattas
till över 300 milj. ton.

Det kan tänkas vara en klok politik från det allmännas synpunkt — mot
den bakgrund som här tecknats — att redan innan det från LKAB:s ekonomiska
synpunkter ter sig motiverat, påbörja brytningen även vid dessa
fyndigheter i syfte att utdryga livslängden hos malmkropparna i Malmberget
och Kiirunavaara.

En del av de nämnda staten tillhöriga fyndigheterna innehåller fosforfattig
malm, vilket även är fallet med en mindre del av LKAB-malmen. Den
begränsade livslängden hos de svenska på kvalitetsstål inriktade brukens
råvarubas, de mellansvenska malmfälten, kan inom en relativt kort tid medföra
ett behov att samordna utnyttjandet av de norrbottniska och de mellansvenska
fosforfattiga malmerna. Även från dessa utgångspunkter är det
önskvärt att staten erhåller vidsträcktare bestämmanderätt över LKAB:s
verksamhet. Större tekniska förändringar i framtiden, exempelvis genom
atomenergiens ianspråktagande för den industriella produktionen, kan även
komma att påkalla dispositioner av sådant slag, att staten har intresse av
att aktivt kunna påverka dessa.

De, visserligen ej aktuella men likväl i framtiden skymtande spörsmål,
som nu antytts, synes vara av sådan art att det snarast skulle vara förvånande
om ej vid deras prövning den enskilde och den ståtlige delägarens
intressen kom att bryta sig mot varandra. Ett starkt skäl för staten att redan
nu ta hänsyn till dessa problem, ligger i själva konstruktionen av det
avtal, som f. n. reglerar mellanhavandena mellan staten och den enskilda
intressenten i gruvföretaget.

Kungl. Maj. ts proposition nr 192 år 1955

Staten har visserligen påtryckningsmedel i den inlösenrätt, som staten enligt
avtalet med tioåriga intervaller kan aktualisera. Så som denna inlösenrätt
och framför allt bestämmelserna om lösensummans storlek är utformade
— lösensumman bestäms vid varje framtida inlösentillfälle genom en
enkel kapitalisering av en viss bolagets vinst under den närmast föregående
tioårsperioden och således utan hänsynstagande till den vid tillfället kvarvarande
malmtillgångens storlek — kan emellertid efter hand inlösenrätten
i sammanhanget bli värdelös. Om en förändring av förhållandet mellan staten
och den enskilda intressenten i malmbolaget på denna grundläggande
punkt ej åvägabringas, kommer staten en dag att befinna sig i det läget, att
TGO-andelens i LKAB kvarvarande värde ej ens uppgår till den då på föreskrivet
sätt fixerade lösensumman. I ett sådant läge har inlösenrätten blivit
helt illusorisk.

Vill staten icke försätta sig i denna situation, är en inlösen eller i vart
fall en ändring av de rättsförhållanden mellan staten och TGO, som det nuvarande
malmavtalet grundlägger, ofrånkomlig.

I diskussionen om ett statligt övertagande av stamaktierna i LKAB har
understundom utrikespolitiska, handelspolitiska och valutapolitiska synpunkter
andragits. Man har å ena sidan menat, att det i vissa lägen kunde
innebära fördelar, att staten i politiska eller handelspolitiska förhandlingar
icke samtidigt behövt uppträda som förhandlare och som ägare av de största
järnmalmsfyndigheterna i landet, då järnmalmen i sådana förhandlingar
ofta intagit en mycket betydelsefull plats. Man har därjämte sagt sig, att
en gemensam försäljning av malm från de två största malmföretagen i landet
kunde medföra fördelar i förhandlingar med mäktiga utländska köpare.
Å andra sidan har även i skilda sammanhang framhållits, att det kunde
vara värdefullt, om staten hade större möjligheter att påverka malmexportens
inriktning på från handels- och valutapolitisk synpunkt betydelsefulla
marknader. I 1945 års tidigare åberopade proposition anförde departementschefen
härom följande.

»Formen av enskilt företag med ledningen i väsentliga hänseenden lagd
i de enskilda delägarnas hand har i vissa utrikespolitiska lägen ansetts innebära
fördelar, enär staten icke behövt direkt uppträda såsom förhandlande
part. Det är möjligt att denna föreställning tidigare i viss mån svarat mot
de verkliga förhållandena. Erfarenheterna från krigsåren och de antaganden
som nu kunna göras om framtiden, ge icke stöd åt uppfattningen att
en dylik formell särskillnad kan bli av nämnvärt gagn vid våra ekonomiska
eller politiska uppgörelser med utlandet. Handelspolitiskt kan det däremot
anses ha en viss betydelse, att försäljningen av malm från de norrbottniska
fälten och från Grängesbergs gruvor sker gemensamt och att praktiskt taget
hela den svenska malmexporten sålunda handhaves såsom en enda stor
affär. Förutsättningar böra emellertid finnas för sådant samarbete även sedan
de norrbottniska malmfälten övergått i statens ägo.»

Utredningsmännen anser att dessa bedömanden står sig även idag. Det
synes ej finnas anledning att hävda, att äganderättsförhållanden i fråga om

Kungl. Maj. ts proposition nr 192 år 1955

LKAB över huvud taget skulle spela någon större roll för de politiska eller
handelspolitiska överläggningar, som svenska staten deltager i, vare sig i
den ena eller andra riktningen. En gemensam försäljningspolitik lär — i den
mån den visar sig vara i båda parters intresse — även kunna komma till
stånd, därest det nuvarande avtalsförhållandet mellan TGO och LKAB
upphör.

Slutsatser och förslag

Enligt utredningsmännens uppfattning skulle för statens vidkommande en
inlösen av stamaktierna i LKAB vara en ekonomiskt fördelaktig affär och
från denna synpunkt att föredra framför ett fortsatt samarbete med hittillsvarande
regler för vinstfördelningen. Härtill kommer, att de synpunkter
utredningsmännen i övrigt har lagt vikt vid, då de bedömt frågan om
den fortsatta skötseln av LKAB, även talar för att staten i första hand borde
sikta till att helt övertaga äganderätten till LKAB.

Emellertid har det ansetts, att staten jämväl borde beakta att företaget
nu under lång tid drivits i samarbete mellan staten och TGO och att detta
samarbete, där TGO haft bestämmanderätten, hittills har ägt rum utan större
friktioner och meningsmotsättningar. Att företaget letts med skicklighet
har också omvittnats. Med hänsyn härtill har det ansetts föreligga skäl för
staten att, ehuru strängt ekonomiska synpunkter talar däremot, erbjuda
TGO ett fortsatt samarbete med vissa ändringar i fråga om bestämmanderätten
och koncernförhållandet, som betingas av statens ställning som den ekonomiskt
dominerande intressenten och dess önskan att på ett mer aktivt sätt
än hittills kunna göra sina synpunkter gällande i fråga om företagets skötsel

Då de kontakter som mot bakgrunden härav under 1954 på statligt initiativ
togs med TGO-ledningen icke visat sig kunna leda fram till en överenskommelse
med TGO om fortsatt samarbete på för staten godtagbara villkor
har utredningen kommit till slutsatsen att en statlig inlösen av stamaktierna
bör företas.

Penning- och kapitalmarknadspolitiska frågor

Utredningen har även berört frågan, om det ansenliga belopp, som ersättningen
utgör och som staten vid en inlösen måste uppbringa och utbetala
till TGO, genom sin storlek skulle kunna medföra sådana störningar på
penning- och kapitalmarknaden, att redan den omständigheten kunde framstå
som ett allvarligt argument mot en inlösen.

En av särskilda experter1 utarbetad promemoria i detta ämne har legat
till grund för utredningsmännens bedömning. Slutsatserna i promemorian
kan sammanfattas på följande sätt.

TGO:s möjligheter att disponera lösenbeloppet för direkt realinvestering
inom antingen det egna företaget eller inom andra företag, vars nyemitte *

Filosofie licentiaten G. Arvidsson och filosofie licentiaten K. Wickman.

Kungi. Maj. ts proposition nr 192 år 1955

rade aktier TGO i sådant fall finge överta eller vars kapitalbehov eljest täcktes
genom lån från TGO, måste anses relativt begränsade.

Ett betydande behov av finansiell investering, inriktad på bl. a. gamla
aktier och obligationer, kommer att kvarstå, sedan TGO maximalt utnyttjat
möjligheterna till realinvestering.

Placeringsmöjligheterna på aktiemarknaden begränsas genom att en stor
efterfrågan driver upp kurserna och pressar ned den effektiva avkastningen.

En stigande efterfrågan på obligationer måste därför väntas, utlöst dels
av TGO:s egna obligationsköp, dels av köp från placerare, som genom
TGO:s aktieköp fått placeringssökande kapital frigjort, och dels på grund
av den genom den stegrade aktieefterfrågan framkallade förändrade relationen
mellan aktie- och obligationsräntan.

Vid en adekvat emissionspolitik från statens sida och förutsatt att den
totala investeringsvolymen bibehålies oförändrad, kan det behov av statlig
upplåning i marknaden, som inlösen medför, väntas bli tillfredsställt tämligen
automatiskt.

Verkningarna av den ökade investeringsbenägenhet, som i och för sig kan
väntas som en följd av det likviditetstillskott till marknaden, som en inlösen
primärt medför, kan i och för sig icke väntas bli av annan storleksordning
än som staten ständigt måste vara beredd att möta i den ekonomiska politiken.

Dessa verkningar kan, i den grad det vid inlösentillfället rådande konjunkturläget
så påkallar, mötas med sedvanliga finans- och penningpolitiska
åtgärder.

Den granskning av frågan, som företagits i de tillkallade experternas
promemoria, och de resultat den givit hänför sig närmast till det alternativet,
att staten vid en inlösen väljer att erlägga ersättningsbeloppet kontant
inom ett år — staten kan som förut nämnts även välja att erlägga beloppet
på fem eller tio år med en femtedel respektive en tiondel om året. I princip
blir verkningarna desamma, vare sig staten väljer det ena eller det andra
betalningsalternativet; skillnaden blir att vid avbetalningsalternativen den
till varje tidpunkt under betalningstiden koncentrerade effekten av marknadens
likviditetsförändringar rent kvantitativt blir mindre och det eventuella
behovet av motåtgärder i motsvarande grad också mindre.

Utredningsmännen har vid sin bedömning av den här upptagna frågan
inte kommit till annat resultat än de anlitade experterna. Detta gäller även
det fall, att staten vid en inlösen väljer att erlägga hela lösensumman inom
ett år. De verkningar på kreditmarknaden respektive de realekonomiska
verkningar, som ersättningen för TGO:s andel i LKAB kan tänkas utlösa,
skiljer sig till arten icke från de motsvarande verkningar, som varje annat
likviditetstillskott till marknaden kan föra med sig, och de kan, även om
frågans vikt därmed icke skall bagatelliseras, på samma sätt neutraliseras
med gängse finans- och penningpolitiska medel.

Med den nu behandlade frågan sammanhänger också, förutom som

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

nämnts det val staten skall träffa i fråga om betalningssättet, sådana spörsmål
som uppkommer, därest staten efter en föregående inlösen, som tillgodosåg
statens anspråk på att få ett mot dess reella intressen i LKAB svarande
inflytande över bolagets ledning, skulle finna, att den utifrån denna
nya förutsättning ånyo ville engagera privat kapitals medverkan i företaget,
t. ex. genom emission av preferensaktier som utbjöds på marknaden eller
dylikt.

Eftersom spörsmålet om ett eventuellt nytt engagemang av privat kapital
i LKAB hör till de frågor som, sedan statsmakternas slutliga beslut i själva
inlösenfrågan föreligger, liksom en rad andra då aktuella problem får upptagas
till särskild prövning, har utredningsmännen icke ytterligare uppehållit
sig härvid.

Med hänsyn till den, jämfört med nu rådande ränteläge, oförmånliga
ränta som staten, därest den väljer att belala ersättningsbeloppet under fem
eller tio år, efter första året får erlägga å oguldna delar av lösensumman,
torde övervägande skäl tala för att staten bör välja att erlägga likviden
enligt det förstnämnda alternativet, som ju ger staten möjlighet att utan
onormala räntekostnader för det året fördela betalningarna över ett år. Under
vissa i varje fall teoretiskt tänkbara förutsättningar, avhängiga av den
kommande utvecklingen, skulle dock en betalning enligt något av alternativen
med uppdelade likvider kunna komma att förtjäna övervägande. Dels
med hänsyn härtill, dels med hänsyn till det allmänna övervägandet, att
sättet för betalningens erläggande bör bestämmas så sent och så nära inlösendagen
som möjligt, har utredningsmännen icke ansett sig böra ge bestämt
förord åt någotdera av de tre betalningsalternativen.

Därest statsmakternas slutliga ställningstagande blir, att staten skall begagna
sig av sin inlösenrätt, torde vissa ytterligare frågor därefter få upptagas
till särskild prövning. En sådan fråga, som vid ett inlösenbeslut aktualiseras,
rör utformningen av den bolagsordning m. m., som efter en inlösen
— utredningsmännen förutsätter, att LKAB även därefter skall drivas i
aktiebolagsform — skall gälla för företaget. En annan dylik fråga, nämligen
spörsmålet huruvida staten efter en inlösen bör inbjuda till viss privat
aktieteckning i LKAB, bär redan antytts. Även vissa frågor, som avser statens
roll och uppgifter i samband med LKAB:s förvaltning under den mellan
tillsägelsedagcn och inlösendagen fallande perioden, då bl. a. vissa nya
befogenheter enligt avtalet tillfaller statens representanter i bolagets styrelse,
torde vidare få upptagas i sådant sammanhang.

Yttranden

Av remissinstanserna har statskontoret, fullmäktige i riksbanken, landsorganisationen
samt Kiruna siad och Gällivare kommun uttalat sig för att
Kungl. Maj:t bemyndigas giva tillsägelse om inlösen av stamaktierna i LKAB
senast den 50 september 1955. Kommerskollegium bär likaså förordat detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

men med förbehållet att sådan tillsägelse ej skall ske, om dessförinnan
överenskommelse kan träffas med TGO om att tillsägelse må uppskjutas
ett år. Länsstyrelsen i Norrbottens län har förordat uppskov ett år med
beslut i frågan om tillsägelse, därest överenskommelse därom kan träffas
med TGO. Fullmäktige i riksgäldskontoret har icke uttalat sig i huvudfrågan
om inlösen bör företas eller ej. TGO har icke ansett det ankomma
på företaget att tillstyrka eller avstyrka förslaget om statlig inlösen. Gruvindustriarbetarförbundets
styrelse har ansett att frågan om inlösen kan
skjutas på framtiden om vissa av styrelsen begärda ändringar i nuvarande
malmavtal ernås. Tjänstemännens centralorganisation samt handelskammaren
i Norrbottens och Västerbottens län har uttalat sig mot inlösen.

Statskontoret har kommit till uppfattningen att staten bör utnyttja sin
rätt till inlösen av stamaktierna den 30 september 1957. Detta har skett under
beaktande av att statsmakterna i princip tidigare — senast i samband
med 1945 års riksdagsbeslut i inlösenfrågan — uttalat sig för att LKAB vid
lämplig tidpunkt borde förstatligas, och med hänsyn till att i betänkandet
gjorda ekonomiska beräkningar ger vid handen, att förutsättningar får anses
föreligga för en tillfredsställande förräntning och amortering av de
aktuella ersättningsbeloppen liksom med hänsyn till att i övrigt ej heller
omständigheter framkommit, som med fog kan andragas mot ett förvärv av
stamaktierna. Statskontoret anför vidare, att även vid ett upphörande av det
nuvarande avtalsförhållandet mellan LKAB och TGO det dock vill synas
angeläget, att en gemensam försälj ningspolitik kommer till stånd med
hänsyn till den dubblering av försäljningsorganisationen i utlandet, som i
annat fall knappast torde kunna undvikas.

Vidare fäster statskontoret uppmärksamheten på det ytterligare kapitalutlägg,
som påkallas, därest staten skall utnyttja sin avtalsenliga rätt att
övertaga en del av TGO:s fartygstonnage.

Kommerskollegium konstaterar till en början i sitt yttrande att syftet med
inlösenklausulen, såsom framgår av statsmakternas uttalanden vid olika
tillfällen, varit att ifrågavarande gruvor förr eller senare — när en lämplig
tidpunkt inträdde — skulle överföras i statens ägo och att frågan om inlösen
därmed framstår som ett i första rummet praktiskt ekonomiskt problem.

I vad gäller uppskattningen av de totala malmtillgångarna erinrar kollegiet
om att, såsom bergmästaren i norra distriktet framhållit, malmtillgångarna
i de norrländska malmfält varom nu är fråga endast delvis tillhör
LKAB och att en mycket stor del av dessa tillgångar tillkomma staten utan
att någon åtgärd erfordras beträffande 1927 års malmavtal. Bergmästaren
anför härom i sitt yttrande till kommerskollegium.

Som bekant inskränker sig LKAB:s gruvinnehav till de nu utmålslagda
områdena och då malmerna genom sin sido- och fältstupning mot djupet
kommer utanför utmålen blir staten automatiskt ensamägare till fyndigheterna
långt innan malmtillgångarna börja sina.

Kiirunavaaramalmens centrala del når utmålsgränsen ca 350 m under

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

Luossajärvis yta — med nuvarande avsänkning om 20 å 25 år — och de
övriga delarna av malmen följa därefter successivt. Den korta remisstiden
har icke medgivit någon mera ingående beräkning av de inom utinål anstående
kvantiteterna, men i stort sett torde man kunna räkna med att inemot
hälften av malmen faller utanför utinålen. Luossavaaramalmen kommer
redan om något tiotal år alt överskrida utmålsgränsen. Gällivaremalmens
västra tredjedel och de östra småmalmerna nå utmålsgränserna på
ca 500 m avv. d. v. s. ca 250 in under nuvarande brytningsnivå och Frejabolaget
erhåller redan nu ca 20 % av sin malmfångst från utmål i vilka
staten äger jordägarandelen och uppbär arrende.

Kollegiet redogör därefter för de olika bestämmelser i 1907 och 1927 års
avtal, som äger betydelse för bedömning av denna fråga, och konstaterar att
staten utan inlösen har full bestämmanderätt över stora delar av de kvarvarande
malmtillgångarna och utan vidare blir ensam ägare till fyndigheterna,
när brytningen i sinom tid måste förläggas heli till de utanför nuvarande
utmål befintliga malmtillgångarna. I detta sammanhang omnämner kollegiet
även att LKAB — under åberopande av en genom lagändring 1952
tillkommen bestämmelse, varigenom Konungen äger, när synnerliga skäl
därtill äro, medgiva enskild rätt att inmuta å statsgruvfält -—• hösten 1953
hos Konungen hemställt om medgivande till utmålsläggning på statsgruvfälten
utanför befintliga utmål i den utsträckning som påkallas av malmernas
förhållande mot djupet. Ansökningen har ännu icke slutgiltigt behandlats.

Kollegiet finner även att på grund av dessa omständigheter avkastningsvärdet
av de malmtillgångar som genom inlösen nu skulle tillfalla staten
måste beräknas på en väsentligt lägre kvantitet än vad utredningsmännen
förutsatt och att alltså de ekonomiska fördelarna för staten blir mindre. Vidare
betonas att avkastningsvärdet till följd av den relativt sett snabbare
substansminskningen i LKAB:s gruvor kommer att sjunka ganska fort under
årens lopp. Kollegiet fortsätter därefter.

I detta sammanhang måste också beaktas att den fortsatta brytningen av
kvarvarande fyndigheter i malmfälten måste planläggas redan inom de närmaste
åren. Det är nämligen av tekniskt-ekonomiska skäl knappast genomförbart
att bryta ut malmen inom de nuvarande utmålen och först därefter

angripa den bredvidliggande malmen på andra sidan utmålsgränsen----.

Det är därför nödvändigt att samordna brytningen i redan lagda utmål med

ett fortsatt bearbetande av utanför liggande fyndigheter.---. En sådan

samordning kan åstadkommas antingen genom att staten i fortsättningen
ensam driver hela verksamheten eller träffar överenskommelse med LKAB/
TGO om ett samarbete i lämplig form.

För den händelse 1927 års malmavtal skulle komma alt gälla i nuvarande
utformning, kan alltså befaras att staten vid ett senare inlösentillfälle
får med ett för högt belopp lösa till sig ett på grund av substansminskningen
i LKAB:s gruvor lägre värde, ävensom alt fyndigheterna i malmfälten icke
bli utnyttjade på ett ändamålsenligt sätt.-------------------

Med hänsyn till nu angivna omständigheter synes ofrånkomligt alt 1927
års avtal snarast bringas att upphöra. Härför fordras emellertid riksdagens
medverkan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

Kollegiet framför därefter vissa synpunkter på hur den framtida förvaltningen
av de norrländska malmfälten bör ordnas. Enligt kollegiet ligger
det nära till hands att förorda en inlösen av stamaktierna, då det kan
sägas vara en naturlig sak att samtliga malmtillgångar — när statens malm i
alla fall bör brytas —• först som sist överföres i statens ägo. En sådan åtgärd
skulle på ett enkelt sätt skapa förutsättning för en samordnad brytning av
fyndigheterna i deras helhet. För ett allsidigt bedömande är det emellertid
nödvändigt att förvissa sig om att en statsinlösen icke medför påtagliga
nackdelar. Kollegiet fortsätter.

Sålunda bör det till en början vara ådagalagt att en inlösen är försvarbar
ur ekonomisk synpunkt. Huru härmed förhåller sig är vanskligt att avgöra
med hänsyn till de förhållanden som tidigare berörts av kollegium. Det kan
sålunda icke helt uteslutas, att en inlösensumma, beräknad med ledning av
de i 1927 års avtal lämnade ersättningsgrunderna, är för hög med hänsyn
till den malm som nu finnes att bryta i LKABrs gruvor. Skulle en närmare
undersökning visa att så är fallet, bör underhandlingar inledas med TGO
för att parterna tillsammans skola — utan att inlösen sker — kunna finna
en väg som ur deras och allmän synpunkt är framkomlig. Det bör vara förenligt
med TGO:s egna intressen att ingå på sådana förhandlingar, eftersom
TGO:s utbyte av gruvorna (jfr LKAB:s ansökan av den 4 september 1953) —
därest 1927 års avtal får löpa vidare i nuvarande utformning — blir allt
mindre ju närmare utmålsgränserna brytningen kommer.

I fråga om verkningarna på penning- och kapitalmarknaden i samband
med lösensummans uppbringande och utbetalande liksom i fråga om de
utrikespolitiska och handelspolitiska synpunkterna på äganderätten till
LKAB anser kollegiet att de —■ även om de ej bör förringas eller bortses
från i detta sammanhang — icke är av den art, att de i och för sig bör
avhålla staten från inlösen.

Däremot anser kollegiet, att det ur praktisk-ekonomisk synpunkt skulle
vara en betydande nackdel för vårt land, om den nuvarande förvaltningsformen
helt skulle brytas sönder.

Utredningsmännen ha framhållit, att den nuvarande ledningen omhänderhaft
förvaltningen på ett skickligt sätt och att samarbetet med staten varit
gott. Det enda skälet för en ny förvaltningsform vore då, att det ekonomiska
utbytet för landet skulle bli ännu större. Kollegium kan icke finna något som
talar för att så skulle bli fallet. Snarare kan motsatsen befaras. Därest
staten helt oinhändertoge lapplandsfälten och TGO sålunda hänvisades till
sina mellansvenska gruvor, skulle sannolikt det sammanlagda resultatet bli
sämre än för den nuvarande gemensamma organisationen, även om staten
och TGO samarbetade i försäljningsfrågor. Bl. a. bör beaktas att vid eu
uppdelning den administrativa och i viss mån även den tekniska personalen
måste dubbleras----.

Även när det gäller försäljningen torde det nära sambandet mellan LKAB
och TGO vara av betydelse och till fromma för båda parter. Visserligen
kunna staten och TGO vid en uppdelning överenskomma att driva en gemensam
försäljningspolitik, men detta är dock icke detsamma som en gemensam
försäljning, vilken för att kunna bedrivas rationellt måste nära samordnas
med driften, t. ex. i fråga om brytningens inriktning på olika malmkvaliteter,
malmens anrikning och dess behandling i övrigt. Möjligen skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr 192 år 1955

det kunna räcka med en gemensam försäljningspolitik, därest det vore fråga
om en eller ett fåtal standardprodukter, vilka levererades till ett huvudsakligen
av världsmarknadsnoteringar bundet pris. Så är emellertid icke fallet
beträffande de malmer som säljas från de norrländska malmfälten och
TGO:s egna gruvor. De levererade malmernas beskaffenhet i fråga om exempelvis
kemisk sammansättning måste anpassas efter kundernas önskemål

På grund av vad sålunda anförts finner kollegium övervägande skäl
tala för att den framtida förvaltningen av de norrländska malmfälten bör —
oavsett huruvida inlösen av stamaktierna sker eller ej — ordnas så att det
väsentliga i den nuvarande organisationen kan behållas, utan att statens
berättigade anspråk på inflytande över malmfälten åsidosättes.

Kollegiet slutar med att förorda, att Kungl. Maj:t hos riksdagen hemställer
om bemyndigande att senast den 30 september 1955 hos TGO göra för
staten bindande tillsägelse om inlösen av stamaktierna i LKAB, att riksdagen
emellertid därvid tillika beslutar att tillsägelse då ej skall ske, därest
dessförinnan avtal kunnat träffas med TGO om att tillsägelsen må uppskjutas
ett år, samt att — om sådant avtal kommer till stånd — det närmare
undersökes huru förvaltningen av fyndigheterna i de lappländska malmfälten
i framtiden lämpligen bör ordnas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller först att det med hänsyn till
den utomordentliga betydelse — ekonomiskt och i andra avseenden — som
alla med äganderätten till och driften vid dessa malmfält sammanhängande
frågor har för de direkt berörda kommunerna och för hela länet, måste framstå
som orimligt, att länsstyrelsen och de kommunala myndigheterna på så
kort tid skulle kunna ta ställning till de komplicerade frågor utredningen
behandlar.

I fråga om ett av de motiv utredningsmännen framfört för ett statligt förvärv
av stamaktierna, nämligen att den nuvarande maktfördelningen inom
LKAB:s styrelse och dess bolagsstämma icke ger statens representanter ett
tillräckligt inflytande över bolagets verksamhet, uttalar länsstyrelsen i huvudsak
följande. Bortsett från att länsstyrelsen menar att utredningsmännen
ej påvisat att det s. k. »minoritetsskyddets» otillräcklighet inneburit några
reella olägenheter, anser länsstyrelsen att det torde vara en i och för sig
rimlig begäran, att statens även formella representation och konstitutionella
inflytande bringas i bättre överensstämmelse med dess aktieinnehav och
avtalsmässiga andel av rörelseresultatet än vad det nuvarande avtalet föreskriver.
Hur staten eller det allmänna, företrädd av andra intressenter, skulle
kunna tillförsäkras en sådan ökad delaktighet i företagets skötsel är en
fråga, som enligt länsstyrelsens mening icke borde anses avförd från dagordningen
i och med de förhandlingar, som hittills förekommit mellan de
statliga representanterna å ena och LKAB:s verkställande direktör å andra
sidan.

I sin sammanfattning säger länsstyrelsen härom vidare:

Beträffande maktfördelningen inom bolagets styrelse och vid bolagsstämma
bör en utjämning kunna åstadkommas på så sätt att exempelvis TGO
och staten disponerade ett lika röstetal och att det allmänna därutöver töre 3

Bihang till riksdagens protokoll 1''Jöö. t sand. Nr l!)2

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

träddes av en representant eller två representanter från förslagsvis landstinget
i Norrbottens län samt Kiruna stad och Gällivare kommun.

I fråga om substansminskningens betydelse för värdet av en framtida inlösen
anser länsstyrelsen det riktigt att denna fråga särskilt upptagits. Länsstyrelsen
fäster i det sammanhanget uppmärksamheten på ett avsnitt i ett
av bergmästaren i norra bergmästaredistriktet till kommerskollegium avgivet
remissyttrande i ärendet, som länsstyrelsen under hand fått ta del av.

Avsnittet avser en beskrivning av det förhållandet, att LKAB:s gruvinnehav
inskränker sig till de nu utmålslagda områdena och att staten då malmerna
genom sin sido- och fältstupning mot djupet kommer utanför utmålen
automatiskt blir ensamägare till fyndigheterna långt innan malmtillgångarna
börjar sina. Länsstyrelsen säger härom.

Med hänsyn till den betydelse den av bergmästaren berörda problemställningen
synes kunna ha beträffande statens möjligheter att engagera LKAB
för en samverkan vid förberedandet av gruvdriftens slutliga avveckling,
hade det varit önskvärt att detta spörsmål upptagits till närmare granskning
av utredningsmännen.

I fråga om den framtida driften av LKAB uttalar länsstyrelsen.

Företaget bör — om ett förstatligande äger rum — organiseras som ett
bolag och den exekutiva ledningen bör få en mycket stor handlingsfrihet.
Likaledes utgår länsstyrelsen från att ett sådant statligt bolag skall tillämpa
generösa principer, när det gäller löner och andra förmåner till sådana tekniska
och administrativa chefstjänstemän, vars insatser måste tillmätas
en avgörande betydelse för bolagets möjligheter att bedriva verksamheten
på ett i alla avseenden rationellt sätt.

Länsstyrelsen vill i detta sammanhang gärna ge till känna sin stora uppskattning
av det sätt, på vilket LKABrs nuvarande ledning löst sina uppgifter
inom länet. Med såväl den centrala instansen i Stockholm som platsförvaltningarna
i Kiruna, Malmberget och Luleå har länsstyrelsen haft ett
gott samarbete. Därtill kommer ett mycket bestämt intryck av att företagets
just nu pågående dynamiska utveckling i hög grad är ett resultat av vad
synnerligen skickliga och ansvarskännande tekniker, administratörer och
arbetare i samverkan med — i detta fall bl. a. staten — kunna åstadkomma.
Även när det gäller företagets nuvarande relationer till malmkommunerna
har länsstyrelsen fått ett gott intryck. Det skulle ur bl. a. dessa olika synpunkter
vara av stor betydelse, att den sakkunskap, som företaget nu förfogar
över, i största möjliga utsträckning kunde förvärvas av ett eventuellt
statligt bolag, detta icke minst för att så långt som möjligt bevara kontinuiteten
i den fortlöpande rationaliseringen och verksamheten i övrigt. I

I fråga om återverkan på malmkommunernas och landstingets finanser
av en statlig inlösen beklagar länsstyrelsen att dessa verkningar ej berörts
i betänkandet och anför själv några synpunkter.

Om staten övertar stamaktierna och den med aktieinnehavet sammanhängande
verksamheten men driften fortfarande sker genom det »gamla»
bolaget (LKAB), vill det synas som om man icke till följd av inlösen skulle
behöva räkna med några menliga följder beträffande landstingets och kommunernas
skatteintäkter. Denna slutledning måste dock omgärdas med den
reservationen, att förhållandet kan bli ett annat, om detta bolag skulle ingå

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

som en del i någon statlig gruv- eller annan koncern. Om ett helt nytt bolag
bildas för gruvdriften och detta nya bolag skulle upplåna erforderligt kapital
för statens inlösen av stamaktierna, kunna räntorna på lånet bli avdragsgilla
vid taxering av det nya bolaget och delta i sin tur påverka landstingets
och de berörda kommunernas skatteunderlag. Även i detta fall bör nämnas
att en eventuell sammanslagning av LKAB med något annat bolag kan
komma att ytterligare markera detta förhållande. Oklart synes vara, huruvida
det statliga bolaget skulle kunna tänkas komma att bokföra en del
av köpeskillingen såsom ersättning för goodwill. I så fall skulle detta vid
taxeringen medföra rätt till avskrivning av goodwillbeloppet fördelat på en
period av minst 10 år.

Länsstyrelsen har, som redan framhållits, icke närmare hunnit utreda
dessa frågor men har å andra sidan icke kunnat undvika att nämna dem
med hänsyn till den betydelse, som varje om än aldrig så liten relativ försämring
av gruvdriftens vinster kan få för såväl landstingets som malmkommunernas
ekonomi. Med bortseende ifrån de förändringar i detta avseende,
som automatiskt kunna följa av försämrade konjunkturförhållanden,
utgår emellertid länsstyrelsen såsom självklart ifrån att statens eventuella
övertagande av gruvdriften icke får medföra några sådana ekonomiska komplikationer,
som här antytts.

Även om frågan om det nu gällande fraktavtalet mellan LKAB och SJ icke
inrymts i utredningsuppdraget, vill länsstyrelsen ändå erinra om de mycket
bestämda erinringar mot detta avtal, som förut gjorts från malmkommunernas
och landstingets sida---. Oberoende av hur det kan kom ma

att bli med äganderätten till gruvorna och den framtida gruvdriftens
ordnande, måste det anses uteslutet att den nu de facto till följd av avtalets
formella konstruktion pågående delvisa vinstöverföringen från LKAB till
SJ skall få fortsätta. Det är här fråga om mycket betydande belopp, som
genom fraktavtalets tillämpning undandrager sig beskattning inom länet.
En revision av detta avtal bör därför snarast komma till stånd på det sätt,
som närmare utvecklats i den skrivelse, vilken samarbetskommittén tidigare
överlämnat.

Länsstyrelsen förordar slutligen att de med statens inlösen av stamaktierna
i LKAB förknippade frågorna göres till föremål för fortsatta kompletterande
utredningar samt förhandlingar mellan avtalsparterna och ovannämnda
myndigheter ävensom att frågan om ett beslut, att staten skulle
göra tillsägelse om inlösen av TGO:s stamaktier, uppskjutes ett år om statens
företrädare kan träffa en överenskommelse härom med TGO. En proposition
till årets riksdag skulle i så fall kunna inskränka sig till en hemställan,
att riksdagen lämnade sitt bifall till ett sådant uppskov.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare anser sig icke kunna
tillstyrka förslaget om att staten skulle inlösa stamaktierna i LKAB utan förordar
att man på grundval av TGO:s förslag till fortsatt samarbete upptar
nya förhandlingar mellan staten och TGO. Tidpunkten för tillsägelse om
inlösen borde därvid genom särskild överenskommelse kunna framflyttas.
Handelskammaren anser att LKAB är ett ur alla synpunkter välskött företag,
vilket även gäller företagets sociala politik. Handelskammaren uttalar
även sin tvekan om hållbarheten av de ekonomiska bedömningarna i betänkandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

Fullmäktige i riksbanken erinrar om att genom de olika avtalen mellan
staten och TGO anordningar träffats för statligt inflytande på LKAB:s verksamhet
och möjlighet hållits öppen för staten att vid lämplig tidpunkt slutligt
förvärva äganderätt till den betydande naturtillgång som ifrågavarande
malmfält utgör och fortsätter.

Alternativet till en statsinlösen av stamaktierna är ett fortsatt samarbete
i en eller annan form mellan staten och TGO. Ett val enligt det senare alternativet
förutsätter enligt fullmäktiges mening sådan jämkning i gällande
avtal att staten tillförsäkras det avgörande inflytandet på exploateringen av
ifrågavarande naturtillgångar. Vid de förhandlingar som förts för att söka
finna en form för fortsatt samarbete har också från TGO:s sida uttalats
förståelse för statens önskan att få ökad kontroll över malmfälten och deras
utnyttjande. De förändringar som TGO föreslagit i avtalsförhållandet anse
fullmäktige emellertid icke tillräckliga för att tillfredsställa statens berättigade
krav på avgörande inflytande över LKAB:s skötsel.

Då alltså överenskommelse ej kunnat träffas med TGO om fortsatt samarbete
på för staten godtagbara villkor få fullmäktige i enlighet med utredningsmännens
förslag tillstyrka att staten begagnar sin'' rätt att inlösa
stamaktierna i LKAB den 30 september 1957 och senast den 30 september
1955 hos TGO gör tillsägelse därom.

Tillsägelsen bör ju icke utesluta att vid fortsatta förhandlingar undersökes
om förutsättningar finnes för ett fortsatt samarbete i för staten tillfredsställande
form.

Fullmäktige anser, att spörsmålet om betalningssättet och finansieringsfrågan
bör prövas ytterligare innan staten binder sig för det ena eller andra
alternativet och föreslår i likhet med utredningsmännen, att därest statsmakterna
beslutar göra tillsägelse om inlösen, Kungl. Maj:t samtidigt bemyndigas
att få bestämma sättet för lösenbeloppets erläggande.

Inom fullmäktige har särskilt yttrande avgivits av herr Rubbestad, som
ansluter sig till uppfattningen, att de förändringar som TGO föreslagit i
avtalsförhållandet icke är tillräckliga för att tillfredsställa statens berättigade
krav på erforderligt inflytande över LKAB :s skötsel. Enligt herr
Rpbbestad borde fullmäktiges yttrande i fortsättningen ha givits följande
lydelse.

Vid ett eventuellt godkännande av utredningsmännens förslag att staten
hos TGO gör tillsägelse om att den kommer att begagna sin rätt att den
30 september 1957 inlösa stamaktierna i LKAB förutsätter fullmäktige att
detta sker i avsikt att åstadkomma bättre betingelser för fortsatt samarbete
med TGO i för staten tillfredsställande form.

Vidare har herr Kristensson i Osby med instämmande av herrar Iiollberg
och Sundén reserverat sig mot fullmäktiges uttalande. De har icke
ansett att bärande skäl för inlösen framlagts. De har yrkat på förhandlingar
om en uppgörelse antingen på grundval av nuvarande typ för överenskommelse
eller efter en omläggning av avtalet i sådan riktning, som av
de enskilda intressenterna framlagts som en möjlighet.

Fullmäktige i riksgäldskontoret har icke ansett sig böra ingå på frågan
huruvida ett förstatligande av LKAB bör komma till stånd eller icke, utan

Kungl. Maj. ts proposition nr 192 år 1955

har begränsat sitt yttrande till att avse de statsfinansiella och samhällsekonomiska
verkningarna av en statsinlösen.

Fullmäktige anför härom bland annat följande.

Det belopp av inemot en miljard kronor, som staten skulle ha att vid en
kontantinlösen erlägga, måste, då utrymme för en så stor utgift näppeligen
kan finnas inom driftbudgeten, upplånas av riksgäldskontoret. I ett konjunkturläge
av den struktur, som kännetecknat de senare åren med full
sysselsättning och väl utnyttjade resurser, torde det vara otänkbart att kapitalmarknaden
skall kunna i ett sammanhang tillgodose ett så stort extraordinärt
lånebehov vid sidan om det upplåningsbehov — för staten, kommunerna
och enskilda — som normalt förefinnes. Riksgäldskontoret skuile
då — såsom även utredningsmännen förutsatt — tvingas att för transaktionens
genomförande tillfälligt låna upp en betydande del, kanske hela det
erforderliga beloppet i riksbanken. Genom utbetalningen av inlösningssumman
skulle bankernas inlåning och likviditet ökas. Det är antagligt, att
denna ökade medelstillgång i väsentlig utsträckning komme att av bankerna
placeras i skattkammarväxlar och korta statsobligationer, varigenom
riksgäldskontoret bleve i tillfälle att med motsvarande belopp reducera skulden
till riksbanken. Möjligheterna att nedbringa likviditeten inom banksystemet
bleve beroende på i vad mån läget på kapitalmarknaden skulle
medge en emission av långa statsobligationer. Såvitt redan nu kan bedömas
måste särskilt med tanke på det övriga statliga lånebehovet, som jämsides
måste tillgodoses, svårigheterna härvidlag komma att bli stora. Det synes
därför sannolikt att man måste räkna med en mera långvarig ökning av
bankernas likviditet. Denna likviditet skulle i ett konjunkturläge liknande
det nu rådande kunna medföra ogynnsamma verkningar för samhällsekonomien,
därest staten ej genom särskilda åtgärder förhindrar, att dessa likvida
resurser utnyttjas för nyinvesteringar, som kunna skapa en överkonjunktur
och leda till en försämring av penningvärdet.

Fullmäktige anser sig ur praktisk politisk synvinkel ha anledning ställa
sig tveksamma angående möjligheterna att genomföra de ingripande åtgärder,
som skulle bli nödvändiga för att neutralisera de inflationsdrivande
verkningarna av en kontantinlösen. Härom uttalar fullmäktige:

Det förda resonemanget synes fullmäktige leda till den slutsatsen, att staten
bör söka undvika alternativet med engångsbetalning av inlösensumman
för stamaktierna i LKAB och i stället utnyttja möjligheten att erlägga likviden
i rater. Även alternativet med fem årliga inbetalningar synes dock
fullmäktige innebära kapitalanspråk av den storleksordning, att liknande
risker, som föreligga i fråga om kontantinlösen, skulle kunna bli aktuella,
ehuru givetvis i mindre omfattning. Fullmäktige anse sig därför inför valet
av de tre betalningsalternativen nu i princip böra giva förord åt alternativet
med uppdelning på tio år.

Landsorganisationen anser icke, att det finnes anledning ändra uppfattning
ifråga om den principiella målsättning, som tidigare väglett statsmakterna
och som senast kom till uttryck i 1945 års riksdagsbeslut, nämligen
att staten borde inlösa stamaktierna, så snart detta lät sig göra på rimliga
villkor. Landsorganisationen framför även som sin mening att de ekonomiska
skälen, inklusive de som medför att inlösningsrätten såsom indirekt
kontrollmedel från det allmännas sida över bolagets skötsel småningom kan
förlora silt värde, talar för att inlösen ej bör uppskjutas ytterligare. Lands -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

organisationen förordar sålunda att tillsägelse om inlösen sker nu men önskar
ytterligare utredning om sättet för betalningens erläggande.

Svenska grnvindustriarbetareförbundets stgrelse berör i sitt yttrande till
en början statens engagemang i landets bergshantering över huvud taget och
framför i detta sammanhang vissa önskemål om en personell och teknisk
upprustning av »bergöverstyrelsen, bergsstaten och geologiska undersökningen».
I fråga om de sociala konsekvenserna av att malmbrytningen en
gång kommer att upphöra framhåller förbundsstyrelsen, att detta är ett
problem, som berör alla gruvföretag i landet liksom industrier, som har sin
råvarubas i inhemska gruvföretag och att dessa frågor bör upptas till
granskning i ett vidare sammanhang.

Förbundsstyrelsen menar att statliga bolag kan driva gruvorna lika bra
som privata bolag, men anser det inte lyckligt att bryta sönder en organisation,
som enligt dess uppfattning arbetar utmärkt. I fråga om sysselsättningen
i gruvsamhällena vid ekonomiska kriser anför styrelsen, att koncernledningen
lagt upp stora reserver för att möta en eventuell konjunkturnedgång.
I fråga om malmbrytningen i Kiruna anför förbundsstyrelsen följande: År

1951 beslutade riksdagen, att malmbrytningen i Kiirunavaara skulle
ökas. För att beslutet skulle kunna fullföljas måste arbetet pågå jämväl på
nätterna. Detta skapade en mycket stark irritation bland arbetarna. Nattskift
hade under senare år ej förekommit i Kiirunavaara. Mot bakgrunden
av att år 1949 lag om förbud mot nattarbete stiftats föreföll åtgärden märklig.
Förbundets avdelning i Kiruna vände sig också till regeringen i ärendet.
Förbundsstyrelsen försvarade riksdagens åtgärd med att en utökning av
brytningen var nödvändig av valutaskäl. Skulle nu den ekonomiska balansen
vara så god som de sakkunniga synes vilja göra gällande, hemställer förbundsstyrelsen,
att riksdagen måtte besluta, att utbyggnaden av underjordsbrytningen
i Kiirunavaara och utbrytningen av dagbrottet därstädes ej skall
ske i snabbare takt än att nattarbete ej behöver förekomma.

Beträffande arbetarpensioneringen citerar styrelsen första stycket § 27 i
1927 års malmavtal. »Staten utfäster sig att, om staten begagnar sig av inlösningsrätt
enligt § 25 eller § 26, i den mån sådant lämpligen kan ske, bibehålla
den hos LKAB anställda personalen ävensom att svara för fortsatt
utbetalning av då utgående, till beloppet rimliga pensioner och understöd åt
tjänstemän och arbetare, som varit anställda vid nämnda bolag.» Därefter
fortsätter styrelsen.

o Om koncernförhållandet kommer att bestå, bör avtalstexten förtydligas
så att det framgår, att utgående pensionsförmåner ej få minskas. Tolkningen
av avtalstexten bör också göras klar, så att icke ovisshet om tillämpningen
vid en eventuell framtida inlösen verkar hämmande på förbundets möjligheter
att förbättra arbetarpensionerna.

Förbundsstyrelsen ifrågasätter vidare bl. a. sådana förändringar i gällande
avtal att viss del av statens järnvägars fraktinkomster på malmbanan
skall kunna bli föremål för kommunal beskattning, att vinstfördelningen
mellan staten och TGO ändras så att vid en brytning av över 9 milj. ton per
år vinsten på överskjutande kvantiteter fördelas med exempelvis en fjärde -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

del till stamaktieägarna och tre fjärdedelar till staten, att en fast lösensumma
fastställes för eventuell framtida inlösen samt att nuvarande tio-årsperioder
för statens inlösenrätt ändras till tre år.

Blir dessa förändringar av malmavtalet genomförda, anser förbundsstyrelsen
att frågan om inlösen av stamaktierna i LKAB kan ställas på framtiden.

Av förbundsstyrelsens fem ledamöter har en uttalat sig för statsinlösen,
om ej överenskommelse med TGO:s styrelse kan träffas med av mig framlagt
förslag som förhandlingsbas.

Av svenska gruvindustriarbetareförbundets avdelningar i Kiruna, Malmberget
och Luleå har de i Kiruna och Luleå anslutit sig till förbundsstyrelsens
yttranden, medan avdelningen i Malmberget uttalat sig för en statlig
inlösen.

Kiruna stad och Gällivare kommun erinrar till en början om den dominerande
ställning LKAB rent skattemässigt intar i kommunerna. Av antalet
skattekronor vid 1954 års taxering utgör gruvbolagets andel i Kiruna 79,60
procent och i Gällivare 56,50 procent. Kommunerna har ansett sig i första
hand böra granska betänkandet utifrån dessa förhållanden och beklagar att
utredningen så gott som helt undvikit att diskutera och klarlägga spörsmålet
om förstatligandet av LKAB från dessa synpunkter. Kommunerna beklagar
även, att utredningen ej berört andra för kommunerna i samband med
statens ekonomiska verksamhet i Norrbottens gruvkommuner och län aktuella
frågor och åsyftar därvid särskilt den av kommunerna resta frågan
om kommunal beskattning av statens järnvägars fraktinkomster på malmbanan.

I huvudfrågan anför malmkommunerna följande.

Malmkommunerna vill dock från principiella utgångspunkter och med
tanke på möjligheterna att genom en differentierad industri trygga de anställdas
och samhällets ekonomiska ställning förorda utredningens förslag,
att staten inlöser TGO:s stamaktier i LKAB.

Kiruna stad fortsätter sedan.

Skulle emellertid en från statens sida godtagbar överenskommelse kunna
träffas med TGO om fortsatt samgående i fråga om malmbrytning och
malmförsäljning eller att till tiden något förskjuta inlösen av aktierna, bär
malmkommunerna intet att invända häremot utan finner snarare fog härför
---.

Vid sin tillstyrkan av gruvornas förstatligande förutsätter malmkommunerna
följande.

1) Av Kungl. Maj :ts proposition och riksdagens behandling och beslut
i ärendet bör klart framgå, att kommunernas intressen skattemässigt och
helst ock i andra hänseenden inte eftersättes eller försämras.

2) Vid utarbetandet av riktlinjer och organisation för den kommande
verksamheten beredes läns- och kommunala myndigheter tillfälle och möjlighet
att medverka, helst genom utsedda representanter från län och malmkom
3

3) övergångstidens svårigheter skall särskilt beaktas och noggrant övervägas,
varvid som oeftergivligt villkor skall gälla, att malmproduktion och
investeringsverksamhet skall fortgå i planlagd omfattning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 192 år 1955

Vid behandlingen av denna fråga i drätselkammaren i Kiruna och i Gälli■\are
kommunalnämnd har vissa ledamöter reserverat sig och ansett, att
man förhandlingsvägen bör söka få till stånd ett nytt avtal, som icke innebär
en upplösning av nuvarande organisation, men i vilket skäliga hänsyn tages
till såväl statens som kommunernas berättigade intressen på grundval av
de erfarenheter, som vunnits under den tid nuvarande avtal varit gällande.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) uttalar vid sin granskning av
de olika skäl, som av utredningen anförts för ett beslut om inlösen, i fråga
om de framtida ekonomiska vinstutsikterna för företaget och inlösensummans
beräknande följande.

Utvecklingen av efterfrågan bedömes i utredningen som gynnsam. Detta
motiverar än mer en inlösen i dagens läge, anser utredningsmännen, då
lösensumman eljest med den överenskomna metodiken synes komma att
tl1,.äl?nrH_?törre samlidigt som den kvarvarande malmtillgången minskar.
Knhgt TCO:s uppfattning synes dock det av TGO lämnade förslaget om inlosningsrätt
vart tredje år samt maximering av inlösensumman, i realvärde
raknat, till det belopp den skulle uppgå vid inlösen 1957, både leda till undvikande
av det eventuella inlösningstänkande, som enligt utredningsmännen
kunde påverka LKAB:s ledning i avseende på vinstmaximering, och medtora
att utredningsmännens farhågor i detta avseende kan betraktas som helt
ogrundade.

I fråga om de från staten och TGO framförda förslagen om ändring av
avtalen mellan parterna anför TCO.

De förslag om_ ändring av avtalen mellan staten och TGO som framförts
vid de under 1954 förda förhandlingarna ger enligt TCO:s uppfattning utlr?ck,
f„°r 1 viss mån samstämmig uppfattning. Vissa medgivanden har gjorts
Iran bada parter, men i frågan om bestämmanderätten och koncernförhållandet
mellan TGO och LKAB synes parterna oförenliga. TCO kan ej dela
uppfattningen att koncernförhållandet i detta fall i princip bör upplösas.
En upplösning av koncernen förefaller skola medföra en dubblering av eu
nu effektivt arbetande förvaltningsapparat samt eventuellt ett sönderbrytande
av en väl fungerande försäljningsorganisation samt ett ersättande av
denna i dess mest betydelsefulla del av en ny organisation, som inte i och
for sig kan väntas medföra att ett bättre ekonomiskt resultat uppnås.

TCO sammanfattar sin uppfattning i huvudfrågan sålunda:

Med hänvisning till vad som i det föregående anförts och med beaktande
av att de förslag som framförts om en utvidgad medbestämmanderätt för
staten i LKAB synes medföra icke oväsentliga förbättringar, får TCO uttrycka
som sin uppfattning att övervägande skäl av ekonomisk och praktisk
natur talar för att inlösen nu ej bör äga rum. Ett fortsatt arbete för
en revidering av avtalen synes i första hand vara den utväg som bör prövas.
Skulle ändock från andra utgångspunkter en inlösen nu komma till stånd
får TCO ifrågasätta om ej ett betalningsalternativ, där betalningarna skedde
under en längre tidsperiod, vore det ur samhällsekonomisk synpunkt
lämpligaste likvidsättet.

Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund sammanfattar sin redovisning
av de diskussioner mellan staten och TGO, som föregått utredningen, på följande
sätt:

.>1 ,

Kungl. Maj. ts proposition nr 192 år 1955

De diskussioner mellan parterna som föregick utredningen har alltså icke
inneburit några förhandlingar i detta ords egentliga mening. De av finansministern
utsedda förhandlarna hade emellertid redan under nämnda diskussioner
klart givit till känna att enligt deras mening staten i det uppkomna
läget borde begagna sin inlösenrätt. Det synes som om det efterföljande
utredningsarbetet i konsekvens härmed i stor utsträckning fått till syfte att
ange argument till stöd för en redan intagen ståndpunkt snarare än att göra
en allsidig och förutsättningslös undersökning.

TGO anför i fråga om värdet av den gemensamma organisationen och skötseln
av LKAB under övervägande enskild regi bl. a. följande.

Att vad som i betänkandet benämnes »koncernförhållandet», varmed väl
torde avses den gemensamma organisationen, under den långa tid som gått
blivit i hög grad sammansvetsad, har full riktighet. Förutom den gemensamma
affärs-, försäljnings- och driftsledningen, till vilken anknytes bl. a.
gemensamma skeppnings- och inköpsavdelningar, samt en rad stabsorgan
(t. ex. för teknisk forskning och planering, intern revision, statistik, personaladministrativa
och juridiska frågor etc.) kan nämnas den gemensamma
utlandsorganisationen med egna kontor i Berlin, Essen, Antwerpen, London
och Middlesbrough samt agentur i New York.

Skulle en splittring ske, måste man räkna med att vart och ett av de bägge
företagen kan komma att behöva en i stort sett lika stor central organisation
som hela koncernen har för närvarande. Man finge alltså i dylikt fall
räkna med ungefär en fördubbling av hela den centrala förvaltningsapparaten
jämte en stor del av utlandsrepresentationen. Även om man helt bortser
från de fördelar i rationaliseringshänseende som man därigenom går
miste om, måste en splittring komma att medföra högst kännbara ingrepp
såväl när det gäller den administrativa rutinen inom de bägge bolagen som
även eljest i personalhänseende. Hela detta viktiga spörsmål har man fullständigt
förbigått i betänkandet.

Att kombinationen av enskild skötsel med statligt inflytande och statlig
kontroll medfört stora fördelar ur försäljnings- och handelspolitisk synpunkt,
torde kunna vitsordas av alla som haft närmare beröring med malmexporten.
Erfarenheterna av de senaste årens handelspolitik ävensom av
förhållandena under andra världskriget och av relationerna dessförinnan till
tredje rikets Tyskland torde i särskild grad ha bekräftat värdet för staten
av att närhelst det varit lägligt kunna hänvisa till företagets övervägande
enskilda karaktär, samtidigt som staten alltid kunnat påräkna bolagets medverkan
när det gällt att tillgodose landets handelspolitiska intressen. —

Det bör i detta sammanhang erinras om att det bland vissa större utländska
köpare, icke minst under senare år, funnits en tendens att vilja
ersätta den hittillsvarande, på en fri världsmarknad grundade prissättningen
på den svenska malmen med olika slag av icke marknadsmässiga bindningar
(»prisvågar» otc.), som väsentligen skulle fa karaktären av mellanstatliga
överenskommelser grundade på resp. länders handelspolitiska maktoch
intresseförhållanden. TGO hävdar att det icke skulle bli lättare att hålla
stånd mot sådana tendenser, därest malmexporten i framtiden skulle komma
alt framstå som en den svenska statens angelägenhet.

Sammanfattningsvis anför TGO om sitt förslag till ändringar i nuvarande
avtal följande:

Kungl. Mnj:ts proposition nr 192 år 1955

TGO:s förslag har syflat till att ge staten möjlighet att överföra naturtillgångarna
i samhällets ägo utan att nu behöva göra något kapitalutlägg
och utan att staten skulle förbinda sig till annat än att låta dessa tillgångar
tills vidare skötas av den organisation som hittills fungerat med stor framgång
och över vilken staten skulle erhålla ett ytterligare ökat inflytande.
Därutöver skulle de förmenta nackdelarna med avseende på inlösentänkande,
avskrivningar in. m. elimineras. Skulle mot all förmodan svårigheter
eller intressekonflikter komma att uppstå i framtiden, står det staten öppet
att närsomhelst med några få års varsel avlösa arrendeavtalet och bli ensam
ägare till LKAB med samma inlösenbelopp (i realvärden räknat) som 1957.

Enligt lGO:s uppfattning skulle därmed — med användande av ordalagen
i 1945 års proposition — naturtillgångarna ha överförts i samhällets
ägo på rimliga villkor.

TGO har utförligt kommenterat utredningsmännens ekonomiska överväganden
och säger bland annat:

Den bild, som utredningsmännen ger, utmynnar i ett antagande att LKABmalmerna
med sin höga järnhalt och med sitt i förhållande till i första
hand europeiska järn- och stålcentra gynnsamma transportläge på lång sikt
kan beräknas få sin ställning på den internationella malmmarknaden relativt
förbättrad. Med hänsyn till de även efter övergången till underjordsbrytning
i Kiruna låga produktionskostnaderna, anses LKAB-malmerna även
i ogynnsamma konjunkturer böra ha möjlighet att hävda sig i konkurrensen.
Så långt kan TGO dela utredningsmännens uppfattning.

Men när utredningsmännen synes vara beredda att basera ekonomiska bedömningar
på antaganden att försäljningarna skall kunna ske till priser
som förutsättes ej komma att i någon väsentlig mån understiga de nuvarande,
d. v. s. med mycket betydande vinstmarginaler, synes underlaget betydligt
mera bräckligt. De skäl som anförts för LKAB-malmernas kostnadsmässigt
goda konkurrenskraft saknar ju praktisk relevans för eu bedömning
av utsikten att i framtiden kunna räkna med vinstmarginaler på mellan
100 och 200 procent som utredningen gör i olika alternativa beräkningar.

Utredningsmännen synes ha ensidigt betonat den stigande efterfrågan på
malm och icke i samma grad lagt vikt vid de väldiga'' produktionstillskott,
som uppnåtts eller ligger inom räckhåll vid nyöppnade fyndigheter, och
som skapat helt nya förutsättningar för en balans mellan tillgång och efterfrågan
på malmmarknaden. Denna förändrade situation har kommit till uttryck
redan under innevarande år. Trots en gynnsam konjunktur inom järnoch
stålindustrien och en därav föranledd stark efterfrågan på malm har
sålunda de internationella malmpriserna i genomsnitt något sänkts. Detta
synes antyda att den nuvarande malmprisnivån icke utan vidare kan betraktas
som stabil på längre sikt. Vid en bedömning av den framtida utvecklingen
av malmpriserna bör det beaktas att malmen från de nya fyndigheterna
■vid nuvarande priser kan säljas med en högst betydande vinstmarginal även
i de fall då malmen måste bära högre transportkostnader än LKAB-malmerna.
I samma mån som dessa fyndigheter med låga brytningskostnader
får ökad betydelse för malmför sörj ningen på LKAB:s hittillsvarande marknader,
torde även priserna på dessa marknader tendera att närma sig kostnaderna
för brytning och transport. Denna utveckling kan medföra att
vinstmarginalen på LKAB-malmerna högst avsevärt pressas samman. Den
effekt som bl. a. det ökade norska utbudet nyligen haft på sligpriserna i
Europa belyser dessa tendenser. Även det brasilianska malmutbudet har
haft liknande effekt på t. ex. Kiruna A-malmens prisutveckling. Malm från

Kungl. Maj.ts proposition nr 192 år 1955

Venezuela har nyligen börjat säljas i Tyskland till priser som, fritt Ruhr,
understiger LKAB:s noteringar för likvärdigt sortiment med ca 20 procent.

Sammanfattningsvis vill TGO framhålla att utredningsmännen i sin framiidsbedömning
synes ha förbisett viktiga omständigheter soin skulle ha motiverat
en större försiktighet. Samtidigt har de faktorer, till vilka utredningsmännen
i sitt resonemang tagit hänsyn, av dem genomgående tolkats
i optimistisk riktning. En på långvarig direkt erfarenhet av LKAB :s avsättningsproblem
grundad bedömning synes näppeligen ge stöd åt antagandet
att den direkta avkastning staten kan påräkna på ett utbetalat lösenbelopp
skulle bli av den storleksordning att avkastningssynpunkten över
huvud taget borde kunna tillmätas någon avgörande vikt för inlösenfrågan.

I fråga om gruvornas återstående utnyttjningstid uppger TGO, att man
inom LKAB :s ledning på goda grunder räknar med åtminstone 200 år.

Delvis mot bakgrunden härav, delvis också under hänvisning till att TGO
föreslagit att lösensumman skulle fixeras till sitt nu beräknade belopp (i
realvärde räknat) med möjlighet att framdeles jämväl kunna ta hänsyn till
malmernas minskning menar TGO att utredningsmännens argumentering,
att inlösenrätten genom malmtillgångens successiva minskande småningom
blir värdelös, förlorat sitt berättigande.

I fråga om substansminskningen i gruvorna framhåller TGO i en till dess
yttrande fogad bilaga med kommentar till bolagets eget förslag följande.

Det kan ifrågasättas, huruvida man vid en dylik fixering av lösesumman
även bör beakta substansminskningen i gruvorna. Med den betydande osäkerhet,
som ännu så länge måste vidlåda uppskattningarna av den totala
storleken av LKAB.s malmtillgångar, blir emellertid en beräkning av substansminskningens
inverkan ytterst vansklig. Det är vidare uppenbart, att
med en nu förutsedd utnyttjningstid för gruvorna av åtminstone 200 år det
kommer att dröja mycket länge innan frågan om den återstående malmreservens
storlek över huvud taget kommer att nämnvärt påveika Aäidet av
TGO:s aktier i LKAB. När den tidpunkt närmar sig, då en dylik påverkan
blir att räkna med, torde väsentligt noggrannare uppskattningar föreligga
betr. malmreserven än vad som nu är tekniskt möjligt att åstadkomma. Det
synes oss därför naturligast att man nu överlämnar åt parterna att i ett sadant
läge överenskomma om det sätt varpå substansminskningen då lämpligen
skall beaktas. I alla händelser torde staten, genom sin inlösningsrätt
och sin redan i nuvarande avtal tillförsäkrade rättighet att själv anställa
undersökningar rörande LKAB:s malmreserver, vara skyddad för ekonomiska
risker i detta avseende.

Beträffande de synpunkter, som av utredningsmännen anförts i fråga om
erforderliga åtgärder i gruvsamhällena vid tider av ekonomiska påfrestningar,
meddelar TGO, att man inom TGO uppsamlat en konjunkturreserv
för liela koncernens räkning, vilken för närvarande uppgår till ca 250 milj.

kronor. I anslutning härtill uttalas följande.

Genom planmässiga åtgärder för att trygga sysselsättningen har permitteringar
alltsedan 1930-talets kris kunnat undvikas och delta i allt väsentligt
t o m. vid tiden omkring krigsslutet, då praktiskt taget inga malmlcve .

..... '' att säga

ranser agde rum

....... ...... under nära ett års lid. Det torde knappast vara

för mycket om man betecknar malmkoncernens nuvarande ekonomiska och
tekniska konjunkturberedskap som utan motstycke i vårt näringsliv.

44?

Kungl, Maj. ts proposition nr 192 åt- 1955

Sammanfattningsvis anför TGO följande:

Som redan framhållits, anser sig TGO icke ha anledning vare sig tillstyrka
eller avstyrka utredningsmännens förslag att staten skall begagna sig av
sin rätt att inlösa TGO:s aktier i LKAB.

Det nuvarande avtalsförhållandet baseras alltsedan 1907 på principen att
TGO som har den allt dominerande delen av sitt kapital nedlagt i LKAB,
skall ha huvudansvaret för LKABrs direkta skötsel. TGO varken kan eller
vill bestrida statens rätt att förskaffa sig majoriteten i LKAB:s styrelse och
därigenom påtaga sig det direkta ansvaret för LKAB:s skötsel. TGO har
emellertid framhållit att man därvid maste följa de i gällande avtal angivna
reglerna för en avlösning av TGO:s ekonomiska engagemang i LKAB.

I den framlagda utredningen har emellertid, såvitt TGO kan finna, icke
framförts några hållbara argument för en sådan förändring. Starka skäl
synes tvärtom tala för att den nuvarande driftsformen och det däri grundade
samarbetet — som sedan decennier varit erkänt framgångsrikt — får
bestå så länge det fungerar tillfredsställande.

I den mån som de stora lappländska gruvfyndigheterna av principiella
skäl kan anses böra överföras i samhällets ägo, har TGO förklarat sig berett
medverka härtill. Jämväl i andra avseenden har TGO medgivit betydelsefulla
ändringar till statens förmån i gällande avtal genom det förslag som
bolaget på ett tidigt stadium överlämnade till finansministern.

Departementschefen

Frågan om förvärv för statens räkning av äganderätten till de norrbottniska
malmfälten har varit aktuell alltsedan malmbrytningen på allvar togs
upp omkring sekelskiftet. Statsmakterna intog då liksom senare den ståndpunkten,
att malmfyndigheterna i de norrbottniska malmfälten i sin helhet
borde överföras i samhällets ägo. När så ändå icke skett, har detta berott på
att statsmakterna, vid de tillfällen frågan varit aktuell, ansett att ett omedelbart
övertagande skulle medföra så stora utgifter från statens sida, att
den vägen ej borde beträdas under de då rådande omständigheterna. Bakom
uppgörelser och förslag till uppgörelser under 1900-talets första decennium,
som slutligen resulterade i att staten blev hälftendelägare i LKAB, låg tanken,
att ersättningen från staten till de enskilda intressenterna helt eller
delvis skulle ske på så sätt, att dessa först fick tillgodogöra sig en del av
malmtillgången.

År 1927 träffades mellan svenska staten, å ena sidan, samt LKAB och TGO,
å andra sidan, det avtal, som med vissa senare tillägg alltjämt reglerar
förhållandet mellan staten och TGO i LKAB. LKAB:s aktiekapital uppgår
till 110 milj. kronor. Av aktierna, som vardera lyder å 1 000 kronor, är
hälften stamaktier och hälften preferensaktier. TGO är ägare till samtliga
stamaktier och staten ägare till samtliga preferensaktier. Preferensaktierna
medför enligt bolagsordningen endast en tiondels röst för varje aktie. Styi
elseledamöterna utses till lika antal av stamaktieägare och preferensaktieägare.
De av stamaktieägarna valda styrelseledamöterna äger att inom sig
utse såväl ordförande som verkställande direktör och vid lika röstetal inom

Kungl. Maj. ts proposition nr 192 år 1955

styrelsen har ordföranden utslagsröst. Genom dessa bestämmelser har TGO
såsom stamaktieägare erhållit bestämmanderätten i LKAB. Det inflytande
staten såsom preferensaktieägare har över bolagets skötsel består huvudsakligen
av rätt till insyn i bolagets förvaltning och skötsel samt vetorätt i
vissa frågor, exempelvis i fråga om malmförsäljning i annans namn än
LKAB:s, malmförsäljning avslutad för längre tid än fem år, malmförsäljning
eller annan rättshandling, som innefattar åtagande för längre tid än
till närmaste inlösendag, fondering av bolagets vinstmedel samt ianspråktagande
av fonderade vinstmedel. Staten har på vissa villkor och vid vissa
tidpunkter rätt att inlösa TGO:s aktier i LKAB.

Efter ingåendet av 1927 års malmavtal blev frågan om statens inlösen av
TGO:s aktier i LKAB första gången aktuell 1945. Föredragande departementschefen
förordade därvid i proposition till riksdagen att — ehuru han
ansåg att staten borde förvärva den fulla äganderätten till de ifrågavarande
naturrikedomarna -—• tillsägelse i dåvarande läge ej borde ske med hänsyn
till att lösensumman på grund av säregna omständigheter framstod som
onormalt hög på längre sikt.

Riksdagen anslöt sig till den uppfattning, varom departementschefen
erinrat, nämligen att malmrikedomarna i de norrbottniska malmfälten av
olika anledningar ansetts inta en sådan särställning, att man oberoende av
skilda ekonomiska samhällsuppfattningar kunnat förorda deras överförande
i samhällets ägo samt att en sådan överföring borde äga rum så snart detta
kunde ske på rimliga villkor.

Riksdagen har sålunda, utan att skilda ekonomiska samhällsuppfattningar
därvidlag föranlett meningsskiljaktigheter, 1945 uttalat sig för att ett överförande
i statens ägo av malmfälten borde äga rum, så snart detta kunde
ske på rimliga villkor.

I en skrivelse av den 1 februari 1954 från de statliga styrelserepresentanterna
i LKAB till mig anmälde de, att frågan om statens inlösen nu åter
var aktuell och att, därest inlösen skulle ske den 30 september 1957, tillsägelse
därom måste delges TGO senast den 30 september 1955. Statsrepresentanterna
ansåg det icke ankomma på dem att avge något yttrande beträffande
frågan, huruvida staten borde övertaga TGO:s aktier eller om fortsatt
samarbete i en eller annan form borde eftersträvas. Däremot framhöll styrelserepresentanterna,
att om det senare alternativet skulle väljas, vissa
jämkningar vore påkallade i fråga om statens och TGO:s inbördes ställning.
I en vid skrivelsen fogad promemoria framhölls vidare att det från allmän
synpunkt torde vara otillfredsställande att staten icke hade större inflytande
på skötseln av LKAB. Efter en inlösen överginge hela bestämmanderätten
till staten, vilket ur nyssnämnda synpunkt finge anses önskvärt.

Några omständigheter har efter 1945 enligt mitt förmenande icke tillkommit,
som skulle motivera en omprövning av den principiella inställningen
från statsmakternas sida. Det borde därför, när frågan om inlösen nu åter
blivit aktuell, allenast undersökas, huruvida de villkor, som i dagens läge
gäller för en inlösen, är att betrakta som för staten rimliga från dessa synpunkter.

Kungl. Maj:ts proposition nr i92 år 1955

Kontakter med TGO. Med hänsyn till att LKAB nu under lång tid drivits
i samarbete mellan staten och TGO och detta samarbete, där TGO haft bestämmanderätten,
hittills ägt rum utan större friktioner och meningsmotsättningar,
har jag emellertid ansett skäl föreligga att pröva, huruvida ett
fortsatt samarbete med TGO vore möjligt. Min avsikt var att i sådant fall som
ett alternativ till inlösen underställa riksdagen även förslag om fortsatt samarbete
på basis av delad äganderätt men med vissa betydelsefulla förändringar
i nu gällande avtal mellan staten och TGO. Under det första skedet av
LKAB:s bestånd fram till 1907 tillsköt TGO i kapital omkring 55 milj. kronor.
Statens insats bestod i ett överförande av statens jordägarandelar i
vissa inmutningsområden till LKAB. I malmbanan investerade staten under
samma skede 54 milj. kronor. Under hela perioden fram till 1954 har TGO:s
bidrag till kapitalbildningen inom LKAB inklusive fonderade vinstmedel utgjort
omkring 290 milj. kronor. Motsvarande insats från statens sida uppgår
till 345 milj. kronor. Investeringarna från statens sida i malmbanan
har fram till och med 1953 uppgått till omkring 295 milj. kronor.

De ifrågasatta ändringarna borde framför allt bestå däri att staten som
den på grund av kapitaltillskott och vinstandel i företaget liksom på grund
av investeringarna i malmbanan dominerande intressenten i gruvrörelsen
erhöll större möjligheter att aktivt göra sina synpunkter gällande i fråga
om företagets skötsel. Härav skulle följa förändringar i bestämmanderätten
inom bolaget och i koncernförhållandet.

Jag tog sålunda på sommaren 1954 kontakt med ledningen för TGO för
att få klargjort, huruvida genom ändringar i avtalet en sådan ordning kunde
åvägabringas, som eventuellt kunde medföra, att statsmakterna skulle
kunna avstå från att begagna sin inlösenrätt.

De från min sida framförda synpunkterna om önskvärda förändringar i
nuvarande avtal kan sammanfattas sålunda.

1. Staten borde erhålla det avgörande inflytandet på bolagsstämman och i
styrelsen.

2. LKAB borde organiseras som ett från TGO helt fristående bolag.

3. Samarbete mellan LKAB och TGO eller dess tjänstemän borde regleras
genom intermittenta avtal.

4. Inlösenrätten borde bibehållas i huvudsak i sin nuvarande utformning
men inlösensumman borde med hänsyn till den fortgående utbrytningen
av malm ur gruvorna minskas med en hundradel för varje år som
förflutit efter 1957.

5. TGO borde erhålla ett minoritetsskydd, i stort sett svarande mot det,,
som hittills tillkommit staten.

Någon förändring i nuvarande aktie- och vinstfördelning förutsågs ej.

De från TGO:s sida framförda motförslagen innebar i huvudsak följande.

1. TGO skulle behålla bestämmanderätten inom styrelsen och på bolagsstämman.

2. Koncernförhållandet borde bestå.

3. Statens granskningsrätt skulle utvidgas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 192 år 1955

4. De statliga styrelserepresentanternas vetorätt i styrelsen skulle utökas
att gälla bl. a. alla avtal om inalmförsäljningar, avtal om malmens befraktning
till lands och sjöss samt nyinvesteringar.

5. Inlösensumman skulle fixeras en gång för alla till det belopp som
kunde beräknas utgå om inlösen gjordes den 30 september 1957. Den skulle
dock justeras med hänsyn till penningvärdets förändringar. Inlösenyätt
skulle tillkomma staten när som helst med tre års varsel.

6. I fråga om substansminskningen i gruvorna syntes det TGO naturligast
— med hänsyn till att en utnyttjningstid av åtminstone 200 år återstod
— att överlämna åt parterna att först i ett läge då frågan om den återstående
malmreservens storlek kom att nämnvärt påverka värdet av TGO:s
aktier i LKAB överenskomma om det sätt varpå substansminskningen då
lämpligen skulle beaktas.

7. TGO var berett att låta överföra gruvfyndigheterna i samhällets ägounder
förutsättning att LKAB utan erläggande av avgift fick arrendera dem
under den tid TGO var delägare.

I fråga om de av TGO föreslagna utökade vetorätterna från de statliga
styrelserepresentanternas sida har jag den uppfattningen, att förslagen icke
lämnar utrymme för den aktiva medverkan i företagets skötsel från statens
sida, som enligt min mening utgör en förutsättning för att statsmakterna
skulle kunna överväga att som ett alternativ till statsinlösen träffa en ny
överenskommelse om fortsatt samarbete baserat på delad äganderätt till
LKAB. Denna uppfattning framkommer även direkt eller indirekt i flertalet
remissyttranden.

Ej heller har förslagen till beräkning av lösensumman vid kommande inlösentillfällen
eller förslaget om ett formellt överförande av LKAB:s gruvinnehav
till staten synts mig innebära jämkningar i nuvarande avtal av
sådant slag, som kunde ge mig anledning att betrakta TGO:s förslag som
en bas för ett till inlösenmöjligheten praktiskt alternativ att underställa riksdagen.
TGO:s inställning till frågan om ett hänsynstagande till den fortgående
utbrytningen av malm ur gruvorna vid inlösensummans beräknande,
enligt vilken ett sådant hänsynstagande visserligen i princip kan tänkas men
på grund av gruvornas förmodade återstående utnyttjningstid tills vidare
saknar aktualitet, skiljer sig alltför mycket från den uppfattning jag på
denna punkt har. överförandet av gruvorna i statens ägo — såsom TGO
skisserat sitt erbjudande — skulle få en helt formell innebörd. Statens möjligheter
att påverka brytningen vid gruvorna skulle ej bli större, och skulle
staten i framtiden önska företa en inlösen, blir ersättningsbeloppet detsamma
som om LKAB alltjämt var ägare till malmtillgångarna. Vad som på
sistone framkommit om de nuvarande äganderättsförhållandena till gruvtillgångarna
i de ifrågavarande malmfälten, och till vilket förhållande jag
senare återkommer, bär icke gjort dessa TGO:s förslag mer acceptabla från
de synpunkter, som jag anser att det allmänna bör lägga på denna fråga.

Då sålunda TGO:s förslag ej kunnat läggas till bas för en förhandling i
syfte att finna en alternativ lösning till en statlig inlösen, och då TGO ej

Kungl. Maj.ts proposition nr 192 år 1955

ansett sig kunna acceptera de från min sida framförda förslagen som bas
för förhandlingar, har det gällt att närmare undersöka, huruvida en inlösensumma
enligt i avtalen gällande bestämmelser med hänsyn till den bedömning,
som kan göras av malmbolagets ekonomiska framtidsutsikter,
kan betraktas som godtagbar, och om i övrigt de praktiska konsekvenserna
av en inlösen kommer att bli av sådant slag, att i nuvarande läge ett beslut
härom från statens sida ter sig befogat. På min hemställan tillkallade
därför Kungl. Maj:t särskilda sakkunniga att verkställa utredning i frågan
om statens inlösen av stamaktierna i LKAB.

Utredningens förslag. Utredningsmännen har med skrivelse den 14 mars
1955 överlämnat betänkande med utredning av frågan om statens inlösen av
stamaktierna i LKAB jämte bilagor. Enligt utredningsmännens uppfattning
skulle för statens vidkommande en inlösen av stamaktierna i LKAB vara en
ekonomiskt fördelaktig affär och från denna synpunkt att föredra framför
ett fortsatt samarbete med hittillsvarande regler för vinstfördelningen. Utredningsmännen
uttalar vidare, att de synpunkter, som de i övrigt lagt vikt
vid, då de bedömt frågan om den fortsatta skötseln av LKAB, även talar för
att staten i första hand borde sikta till att helt övertaga äganderätten till
LKAB. Under hänvisning härtill och då överenskommelse ej kunnat träffas
med TGO om fortsatt samarbete på för staten godtagbara villkor, förordar
utredningsmännen, att staten begagnar sin avtalsenliga rätt att inlösa stamaktierna
i LKAB den 30 september 1957 och senast den 30 september 1955
hos TGO gör tillsägelse härom.

Sammanfattning av yttranden. Statskontoret, fullmäktige i riksbanken,
landsorganisationen i Sverige och Gällivare kommun har i sina yttranden
över betänkandet tillstyrkt en inlösen. Detsamma är fallet beträffande Kiruna
stad, som dock under vissa förutsättningar ej ansett sig ha något att
erinra mot att staten träffar överenskommelse med TGO antingen om fortsatt
samarbete eller att till tiden något förskjuta inlösen av stamaktierna.
Kommerskollegium har förordat att staten gör tillsägelse om inlösen senast
den 30 september 1955 men har samtidigt föreslagit att sådan tillsägelse nu
ej skall ske, därest staten kan träffa överenskommelse med TGO att skjuta
tidpunkten för tillsägelsen om inlösen ett år framåt. Länsstyrelsen i Norrbottens
län har förordat att beslut i frågan om inlösen skjutes ett år framåt i
tiden under förutsättning att överenskommelse härom kan träffas mellan
staten och TGO. Fullmäktige i riksgäld.skontoret har icke yttrat sig i huvudfrågan,
om staten bör begagna sin inlösenrätt eller ej. TGO har ansett det
icke ankomma på bolaget att tillstyrka eller avstyrka utredningens förslag
om att staten skall begagna sig av sin inlösenrätt. Svenska gruvindustriarbetareförbundets
styrelse har ansett, att frågan om statens inlösen av stamaktierna
kan ställas på framtiden, därest vissa av styrelsen preciserade ändringar
i nuvarande avtal kan utverkas. Tjänstemännens centralorganisation
samt handelskammaren i Norrbottens och Västerbottens län har uttalat sig
mot att staten begagnar sin rätt till inlösen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 19Ö5

Ekonomiska överväganden. Huvudprincipen för vinstfördelningen mellan
TGO-stamaktieägaren och staten-preferensaktieägaren är att nettovinsten
per ton malm fördelas lika mellan parterna intill en kvantitet om 3,75 milj.
ton bortfraktad malm per bokslutsår, medan nettovinsten för överskjutande
kvantiteter fördelas med två tredjedelar till staten och en tredjedel till TGO.
Vid nuvarande brytningsnivå erhåller staten drygt 60 procent av vinsten
och TGO knappt 40 procent. Enligt 1927 års avtal skulle hela nettovinsten,
efter föreskriven avsättning till reservfond och sedan avskrivningar verkställts
enligt avtalets bestämmelser, utdelas. Enligt 1932 års avtal äger ordinarie
bolagsstämma besluta om fondering av bolagets vinstmedel utöver
föreskriven avsättning till reservfond. Genom sådana fonderingar har medel
skapats för de stora investeringarna under senare år. Vid inlösen skall
TGO:s andel av sålunda fonderade vinstmedel återgå till TGO.

Enligt 1927 års avtal ägde staten första gången inlösa TGO:s aktier i
LKAB den 30 september 1947. Därefter äger staten dylik inlösenrätt den
30 september vart tionde år. Vill staten begagna denna rätt, skall staten
därom göra för staten bindande tillsägelse hos TGO senast två år före inlösningsdagen.
Lösensumman skall uppgå till ett belopp lika med hälften
av vinsten på 25 gånger 4,25 milj. ton. Med vinsten förstås LKAB:s utdelningsbara
medelnettovinst per ton efter skatter och avskrivningar under
den tioårsperiod, vars sista dag infaller två år före inlösningsdagen. Härutöver
skall som nyss nämnts TGO bl. a. gottgöras för dess andel av vissa i
LKAB fonderade vinstmedel. Då lösensumman för aktierna är beroende på
utfallet av rörelsen t. o. m. den 30 september 1955 och gottgörelsen för fonderade
vinstmedel avser läget den 30 september 1957, kan det totala ersättningsbeloppets
storlek i dag icke exakt anges. Vissa punkter i gällande bestämmelser
rörande inlösen ger dessutom utrymme för olika tolkningar och
möjlighet är att därvid kan bli fråga om fastställande genom domstolsförfarande.

Det totala ersättningsbeloppet har under hänsynstagande till ovanstående
preliminärt beräknats ligga mellan 880 och 975 milj. kronor, varav 630 till
675 milj. kronor utgör lösen för själva aktierna och 250 till 300 milj. kronor
gottgörelse för TGO:s i LKAB fonderade vinstmedel m. m. År 1945 beräknades
det totala ersättningsbeloppet vid en inlösen komma att uppgå till
c:a 400 milj. kronor. Härav utgjorde 350 milj. kronor lösen för själva aktierna
och 50 milj. kronor fondmedelsgottgörelse m. m. Räknat i dagens
penningvärde har inlösenbeloppet för aktierna från år 1945 till år 1955 stigit
med mellan 20 och 25 procent. Mot den ökade fondmedelsgottgörelsen
står de stora utvidgningarna och rationaliseringarna av företaget; företagets
brytningskapacitet kommer från den 1 oktober 1957 att vara mer än 60 procent
högre än den faktiska genomsnittliga brytningen under de gångna tio
åren.

Utredningen har ansett att en inlösen skulle vara en för staten ekonomiskt
fördelaktig affär. Man har angivit, att vid en amorteringstid om 75 år full

4 II i han g till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. ,Vr 192

Kungl. Maj. ts proposition nr 192 år 1955

amortering och förräntning efter 4 procent erhålles vid en genomsnittlig produktion
om 13 milj. ton och en vinst per ton om c:a 8 kronor. Sättes amorteringstiden
till 50 år erfordras för full amortering och förräntning under
i övrigt lika förhållanden en vinst per ton malm om c:a 9 kronor. Under den
nu aktuella tioårsperioden har genomsnittliga årsbrytningen beräknats till
9,35 milj. ton och vinsten per ton genomsnittligt legat vid c:a 13 kronor.
Under de senaste åren har vinsten per ton legat vid omkring 18 kronor. Den
bedömning som legat bakom de senare årens stora utbyggnader vid malmföretaget,
synes även böra leda till uppfattningen att stora utsikter föreligger
för att den genomsnittliga brytningen i framtiden skall kunna ligga betydligt
högre än vad den gjort i det förgångna. I andra exempel har utredningsmännen
visat, hurusom vid ett fortsättande under någon tid av nuvarande
gynnsamma konjunkturer en full amortering och förräntning av ersättningsbeloppet
skall kunna nås på relativt kort tid — mellan 12 och 20 år.

TGO har i sitt yttrande anfört, att utredningsmännen i sin framtidsbedömning
synes ha förbisett viktiga omständigheter, som skulle ha motiverat
en större försiktighet. Bolaget hävdar sålunda att den direkta avkastning
staten kan påräkna på ett utbetalat lösenbelopp icke skulle bli av den storleksordning,
att avkastningssynpunkten över huvud taget borde kunna tillmätas
någon avgörande vikt för inlösenfrågan. Flertalet övriga remissinstanser
har i stort sett ej haft något att erinra mot den bedömning, som i betänkandet
förekommer, nämligen att gynnsamma utsikter föreligger för en förräntning
och amortering av de aktuella ersättningsbeloppen inom en 50-arspeiiod, respektive att man vid goda konjunkturer i periodens början kan
räkna med full amortering på betydligt kortare tid.

En bedömning av de framtida vinstutsikterna för ett företag av denna
art är alltid vansklig att göra. TGO synes i sitt yttrande främst ha tagit sikte
på de exempel, som i utredningen redovisats om möjligheterna att under
vissa betingelser nå en full amortering redan efter 20 år eller mindre. Jag
kan dela TGO:s synpunkter däri, att sådana exempel icke ensamma kan
ligga till grund för en bedömning om de ekonomiska villkoren för en inlösen
av stamaktierna är gynnsamma. Det synes väl ej heller ha varit utredningsmännens
avsikt. Undersöker man i stället de minimikrav, staten bör
ha på avkastningens storlek, finner man, att om brytningstiden antas närma
sig 75 år, det skulle behövas en genomsnittlig årlig brytning om ej fullt
8 milj. ton för att vid en genomsnittlig vinst om 13 kronor per ton ersättningsbeloppet
skulle kunna förräntas och amorteras. Begränsar man amorteringstiden
till 50 år skulle under lika förutsättningar i övrigt brytningen
behöva ligga vid c:a 9 milj. ton årligen i genomsnitt. Omvänt skulle — om
brytningen uppgår till 13 milj. ton per år — vinsten per ton behöva uppgå
till c:a 9 kronor. Det förefaller mig icke som om TGO:s betänkligheter
åsyftade det berättigade i att räkna med sådana utfall av driften.

Så långt man över huvud taget kan säga något om de ekonomiska framtidsutsikterna
förefaller också mig ett sådant minimikrav på den kommande
avkastningen vara lågt mot bakgrunden av omdömena om de all -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

mänt sett gynnsamma betingelserna för avsättning av lapplandsmalinerna,
varom utredningsmännen och TGO synes vara ense. Att möjligheterna, särskilt
som företaget nu genomgår en snart fullbordad rationaliserings- och
utbyggnadsprocess, för den närmaste tiden är särskilt goda för att utnyttja
en tillfredsställande konjunktur för stora brytningskvantiteter med i förhållande
till kostnaderna relativt goda priser, anser jag icke heller att man
helt skall bortse från i detta sammanhang.

Emellertid har kommerskollegium i sitt yttrande framhållit en omständighet,
som ansetts böra tillmätas en icke oväsentlig vikt. Jag syftar härvidlag
på vad bergmästaren i norra distriktet i sitt yttrande till kommerskollegium
anfört, nämligen att LKAB:s gruvinnehav inskränker sig till de
nu utmålslagda områdena och att staten — på grund av att malmerna genom
sin sido- och fältstupning mot djupet kommer utanför utmålet •
automatiskt blir ensamägare till fyndigheterna långt innan malmtillgångarna
börjar sina. Bergmästaren räknar med att inemot hälften av malmen
i Kiirunavaara faller utanför utmålen och att liknande förhållanden råder
i Luossavaara och Malmberget. Kommerskollegium finner med anledning
härav, dels att avkastningsvärdet av de malmtillgångar, som genom inlösen
skulle tillfalla staten, måste beräknas på en väsentligt lägre kvantitet
än vad utredningsmännen förutsatt, dels att det icke kan uteslutas, att
inlösensumman, beräknad med ledning av de i 1927 ars avtal angivna ersättningsgrunderna,
är för hög med hänsyn till den malm, som nu finnes
att bryta i LKAB:s gruvor.

De totala malmtillgångarna beräknas inom Kiirunavaara malmfält ned
till 1 000 meters djup uppgå till c:a 1 600 milj. ton och inom Gällivare malmfält
ned till 800 meters djup till c:a 420 milj. ton. Även under dessa djup
finnes malm, beträffande Kiirunavaara malmfält i vart fall sannolikt ned
till 1 700 meters djup, men noggrannare undersökningar om omfattningen
har ej verkställts.

En genom utredningsmännens försorg numera verkställd undersökning,
vilken utredningsmännen överlämnat till mig med skrivelse den 7 april 1955
och vilken jämte sagda skrivelse torde få fogas till detta protokoll såsom bilaga,
ger vid handen att LIvAB:s gruvinnehav inom Kiirunavaara malmfält
kan antas innehålla närmare 650 milj. ton malm och vid Malmberget c:a 230
milj. ton, d. v. s. de motsvarar vid en genomsnittlig brytning av 13 milj. ton
per år 65 till 70 års brytning. Det förhållandet, att utmålsgränserna nås
långt innan LKAB:s malminnehav definitivt utbrutits, fordrar att — därest
nuvarande form för samarbete skulle bestå — nya överenskommelser träffas
mellan LKAB och staten om brytning av statsmalm vid en tidigare tidpunkt,
för Kirunamalmens del senast om 35—40 år och för Malmbergets efter c:a
30 år. För utnyttjandet av malmtillgången i Luossavaara finnes ett relativt
omgående behov av sådana överenskommelser och för Frejamalmen föreligger
redan överenskommelser om brytning av statsmalm på arrendebasis.

De av utredningsmännen gjorda bedömandena har baserats på förutsättningen
att en amortering skulle kunna äga rum på 50 till 75 år eller kortare

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

tid. De nyss redovisade äganderättsförhållandena till malmen påverkar således
icke utredningsmännens bedömning i frågan om lönsamheten vid en
omedelbar inlösen. Än starkare framträder detta om hänsyn tas även till
den omständigheten att anläggningarna vid malmfälten, även sedan all
LKAB tillhörig malm utbrutits, äger ett bruksvärde för bearbetning av den
staten tillhöriga malmen. Kollegiets farhåga, att inlösensumman skulle vara
för hög med hänsyn till den malm, som nu finnes att bryta i LKAB:s gruvor,
synes mig därför undanröjd.

Jag har sålunda — även med hänsynstagande till den omständigheten att

en avsevärd del av återstående malmtillgångar redan nu tillhör staten _

kommit till uppfattningen, att det ersättningsbelopp varom nu kan bli fråga
ur ekonomisk synvinkel för statens vidkommande kan betraktas som ett
godtagbart vederlag för de värden staten skulle övertaga, därest inlösen nu
äger rum. Däremot ställer sig frågan om vederlagets förhållande till ersättningsbeloppet
annorlunda beträffande en inlösen längre fram i tiden.

Utredningsmännen anser det icke osannolikt att ersättningsbeloppet vid
kommande inlösentillfällen kommer att bli högre än nu. De fäster även
uppmärksamheten på substansminskningen i fyndigheterna, varigenom ett
senare förvärv från statens sida jämfört med ett förvärv nu innebär att icke
obetydliga kvantiteter av de lättast tillgängliga malmtillgångarna kommer att
ha utbrutits. De anser därför att en inlösen, därest den skall ske, bör företas
vid nu instundande tillfälle. Om härutöver hänsyn tages till det förhållandet
att LKAB:s eget gruvinnehav ej motsvarar en brytningsperiod om
mer än 65—70 år, blir det än angelägnare att — om staten skall inlösa
stamaktierna — detta sker redan vid nu stundande tillfälle. Ett ytterligare
uppskjutande därav något eller några decennier skulle — vid oförändrade
regler för lösensummans beräknande liksom även vid ett accepterande av
de från TGO:s sida föreslagna bestämmelserna — kunna leda till att inlösensumman
icke skulle kunna amorteras medelst avkastningen från de
LKAB tillhöriga malmtillgångarna. Ur den synpunkten ansluter jag mig
till kommerskollegiets uppfattning, att det synes ofrånkomligt att 1927 års
avtal snarast bringas att upphöra.

Även för bedömandet av frågan, hur vid ett eventuellt fortsatt samarbete
mellan TGO och staten bestämmelserna om en framtida inlösen bör utformas,
får frågan om nuvarande äganderättsförhållanden till gruvtillgångarna
en avgörande betydelse. I sitt förslag till nytt avtal anför TGO i fråga
om en eventuell substansminskningsklausul följande. »Det kan ifrågasättas,
huruvida man vid en dylik fixering av lösensumman även bör beakta substansminskningen
i gruvorna. Med den betydande osäkerhet, som ännu så
länge måste vidlåda uppskattningarna av den totala storleken av LKAB:s
malmtillgångar, blir emellertid en beräkning av substansminskningens inverkan
ytterst vansklig. Det är vidare uppenbart, att med en nu förutsedd
utnyttjningstid för gruvorna av åtminstone 200 år det kommer att dröja
mycket länge innan frågan om den återstående malmreservens storlek över
huvud taget kommer att nämnvärt påverka värdet av TGO:s aktier i LKAB.

Kungi. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

När den tidpunkt närmar sig, då en dylik påverkan blir att räkna med, torde
väsentligt noggrannare uppskattningar föreligga beträffande malmreserven
än vad som nu är tekniskt möjligt att åstadkomma. Det synes oss därför
naturligast, att man nu överlämnar åt parterna att i ett sådant läge överenskomma
om det sätt, varpå substansminskningen då lämpligen skall beaktas.
I alla händelser torde staten, genom sin inlösningsrätt och sin redan
i nuvarande avtal tillförsäkrade rättighet att själv anställa undersökningar
rörande LKAB:s malmreserver, vara skyddad för ekonomiska risker i detta
avseende.» Som framgått av det föregående är de malmtillgångar, som ägs
av LKAB, relativt överskådliga och räcker ej ens 100 år vid den förutsedda
brytningen. TGO synes här ha resonerat som om samtliga malmtillgångar i
området vore att hänföra till LKAB:s malmreserver, vilket synes förvånansvärt.
De angivna förhållandena gör det fullt klart att substansminskningsfrågan
— långt från att kunna skjutas mot en avlägsen framtid — är aktuell
redan i dag och att den hänsyn, som togs till denna fråga i mitt förhandlingsbud
till TGO, snarast var otillräcklig.

Följande torde även böra beaktas vid bedömningen av tidpunkten för inlösen
och villkoren för ett fortsatt samarbete. Vid de förhandlingar, som
— under förutsättning av fortsatt samarbete enligt nu gällande avtal eller enligt
TGO:s förslag — senast om några decennier blir nödvändiga för att
träffa överenskommelse om de villkor på vilka LKAB skall äga bryta den
malm, som tillhör staten, blir statens ställning starkt försvagad, då avkastningsvärdet
på stamaktierna icke längre kan antas motsvara ersättningsbeloppet.
Alternativet till en då ur ekonomisk synvinkel icke längre lönsam
inlösen blir en överenskommelse om LKAB:s brytning av statens malm på
arrendebasis. Det torde vara obestridligt att LKAB i ett dylikt läge kommer
att äga större möjlighet än staten att påverka arrendevillkoren. Staten skulle
nämligen, då den med hänsyn till gruvdriftens fortbestånd ej kan förvägra
LKAB att utnyttja även statens malm, icke med full styrka kunna hävda i
och för sig rimliga anspråk på arrendeersättning, därest LKAB skulle motsätta
sig detta.

Sociala motiv. I fråga om de sociala motiv, som talar för en statlig inlösen
eller ett större statligt inflytande över företagets skötsel, har i betänkandet
en närmare redovisning lämnats.

Sålunda har framhållits, att malmtillgångarna en gång i framtiden kommer
att sina och att verksamheten i Kiruna och Malmberget är helt avhängig
av gruvdriften. Större förändringar i förutsättningarna för dess upprätthållande
skulle skapa stora problem för gruvsamhällena och därmed även
för det allmänna. En kraftig nedgång i brytningen på längre sikt eller eu
successiv nedgång i densamma i riktning mot dess totala nedläggande skulle
nödvändiggöra stora statliga insatser för överförande av befolkningen till
andra verksamhetsgrenar och andra delar av landet. Det synes därför utredningsmännen
kunna vara rimligt att småningom låta en del av de likvida
värden, som erhålles genom utnyttjande av dessa naturrikedomar,
reserveras för alt möta sådana eventualiteter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

I Norrbotten finnes även andra staten helt tillhöriga gruvfyndigheter med
malmtillgångar som uppskattas till över 300 milj. ton. Utredningsmännen
menar, att det kan vara lämpligt att vid en relativt tidig tidpunkt påbörja
brytningen även vid dessa fyndigheter i syfte att utdryga livslängden hos
malmkropparna i Malmberget och Kiirunavaara. Detta kan bli aktuellt redan
innan något sådant från LKAB:s ekonomiska synpunkter ter sig motiverat.

Skulle en längre period av dåliga konjunkturer inträda för gruvdriften
uppkommer i dessa från landet i övrigt avskilda befolkningsområden speciella
problem från sysselsättningssynpunkt och från sociala synpunkter.
Utredningsmännen anser att staten även med hänsyn härtill bör ha en sådan
bestämmanderätt över bolaget, att den har möjlighet att vidtaga de ekonomiska
dispositioner och de åtgärder i fråga om brytning m. m., som från
dessa synpunkter ter sig önskvärda.

I stora drag kan jag ansluta mig till dessa tankegångar. Vissa av dem har
emellertid i remissyttrandena berörts på ett sätt, som påkallar en kommentar
från min sida.

De motiv för inlösen, som sammanhänger med det förhållandet, att gruvdriften
en gång kommer att upphöra, får givetvis ökad tyngd i den mån det
kan befaras att detta kan komma att ske inom en icke alltför avlägsen framtid.
Utredningsmännen har i detta avseende ansett sig böra räkna med att
svårigheter för den fortsatta driften kan komma att uppträda efter en tidpunkt
om ca 100 år. TGO uppger att man på goda grunder inom LKAB:s
ledning uppskattat gruvornas utnyttjningstid till åtminstone 200 år. Bakom
dessa olika uttalanden ligger icke skiljaktiga meningar om storleken av de
befintliga malmtillgångarna. Förhållandet synes vara, att experterna i dag
är osäkra om de ekonomiskt-tekniska förutsättningarna för en brytning på
större djup än 1 000 meter under nuvarande brytningsnivå. För det bedömande,
som här kommer i fråga, synes ej erforderligt att göra ett preciserat
sannolikhetsantagande om hur länge tekniskt-ekonomiska förutsättningar
kommer att finnas för en fortsatt brytning.

Anses det vara en staten påkommande uppgift att i tid sörja för att stora
sociala vådor i samband med gruvdriftens upphörande i dessa från landet
i övrigt avskilda samhällen icke uppkommer, bör staten i sin planering räkna
med den tidpunkt, då ett sådant upphörande tidigast kan bli aktuellt.
Ur den synpunkten synes icke utredningsmännens val av brytningstid för
kort tilltagen. Jag anser, att man därvid även bör ägna uppmärksamhet
åt efterfrågesidan. Även om förändringarna inom den tunga metallurgin går
relativt långsamt, är det vanskligt att spå något om förhållandena efter
100 år.

Enligt mitt förmenande har man så begränsade möjligheter att göra sig
föreställningar om hur förhållandena i dessa hänseenden kan gestalta sig,
att staten vid bedömningen om tidpunkten för en inlösen bör ta i betraktande
att redan då en ur gruvsamhällenas synpunkt icke önskvärd utveckling
kan inträda. Skulle så bli fallet måste långt dessförinnan vittgående

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

dispositioner vidtas för att möjliggöra önskvärda omställningar och omflyttningar.

Man kan hävda — och det har också framskymtat i vissa yttranden över
betänkandet — att även i så fall de åsyftade händelserna ligger så långt
fram i tiden, att de knappast i dag kan utgöra ett motiv för en inlösen från
statens sida. Därvid synes dock följande omständigheter förtjäna att beaktas.

För amortering av ersättningsbeloppet har utredningsmännen i sina kalkyler
räknat på perioder från under 15 och upp till 75 år. TGO:s försiktigare
bedömning av vinstutsikterna skulle väl snarast innebära, att man realistiskt
ej borde räkna med mindre än 50 å 75 år. Om — för att ta det ogynnsamma
alternativ, som staten i detta fall måste räkna med det skulle
visa sig efter några decennier, att utvecklingen kommersiellt eller tekniskt
skulle göra det sannolikt att brytningen efter ytterligare 50—60 år skulle få
upphöra eller nedskäras till en bråkdel av dess nuvarande omfattning, hur
skulle då statens möjligheter till inlösen på rimliga villkor se ut? Enligt
TGO:s förslag skulle inlösensumman vara densamma räknat i 1957 års penningvärde.
Möjligheterna att då under en femtioårsperiod amortera densamma
måste av följande skäl bli avsevärt sämre än nu. Företaget genomgår för
närvarande en rationaliseringsprocedur och brytningskostnaderna är ännu
så länge låga. Vidare blir den femtioårsperiod, varunder amortering i så fall
skulle ske, en period med begynnande svårigheter för brytningen eller försäljningen
och en period då samtidigt omfattande ekonomiska och andra
dispositioner kommer att erfordras för den nödvändiga omställningen.

Jag har valt delta exempel — icke för att jag anser en sådan utveckling
sannolikare än någon annan — utan för att åskådliggöra, att en inlösen
från dessa synpunkter bör företas i god tid. Staten bör kunna räkna med
att under åtminstone en femtioårsperiod icke behöva reservera en större
del av vinstmedlen för att lösa de slutliga omställningsproblemen och att
under samma tid icke behöva riskera en successiv nedgång av brytningen
och försäljningen och därmed minskade amorteringsmöjligheter.

Utredningsmännen har som ovan nämnts andragit andra förhallanden,
som inom betydligt kortare tidrymder kan aktualisera en aktivare insats
från det allmännas sida i fråga om förvaltningen och skötseln av LKAB.
Detta gäller bl. a. de insatser, vilka till gruvsamhällenas stöd kan aktualiseras
i samband med en inträdande kraftigare lågkonjunktur. TGO anför i
sitt yttrande i detta sammanhang, att man inom TGO uppsamlat en konjunkturreserv,
vilken för närvarande uppgår till ca 250 milj. kronor, och
att man genom planmässiga åtgärder för att trygga sysselsättningen alltsedan
1930-talets kris kunnat undvika permitteringar och detta i allt väsentligt
t. o. in. vid tiden omkring krigsslutet, då praktiskt taget inga malmleveranser
ägde rum under nära ett års tid.

En liknande uppfattning om TGO:s möjligheter att med insats av egna
medel vid lågkonjunktur kunna undvika sociala vådor vid de lappländska
gruvfälten framskymtar även i de yttranden, som avgivits av gruvindustriarbetarförbundets
styrelse och av reservanterna i Kiruna drätselkammare.

Kungl. Maj. ts proposition nr 192 år 1955

Jag har från senare år icke erfarenheter, som skulle föranleda ett annat
omdöme från min sida om bolagets syn på och sätt att behandla de sociala
problemen inom gruvdriften, än depås som sagt att den enskilde delägarens
syn på företagets ekonomiska och sociala uppgifter närmar sig den,
som företrädes av det allmänna.

Till undvikande av missförstånd viil jag på denna punkt dock framhålla
följande. Enligt de informationer jag erhållit föreligger ej några formella
beslut om inrättande av en konjunkturreserv inom TGO. Icke heller finnes
mom TGO några beslut om att de likvida medlen inom TGO skall stå till
hela koncernens förfogande. Förefintligheten av likvida medel inom TGO
medför sålunda^ i och för sig icke, att man med säkerhet kan räkna med
att de skulle stå till förfogande för LKAB eller att man skulle kunna krä\a,
att de ställdes till LKAB:s förfogande för att undvika sysselsättningssvårigheter.
När den av TGO åberopade sysselsättningskrisen inträdde i
samband med det senaste krigsslutet erhöll LKAB av staten ett räntefritt
lån för att i förskott kunna bryta gråberg. Av sysselsättningspolitiska
skäl igångsattes sålunda ett arbete, som från företagsekonomiska
synpunkter ej var motiverat förrän åtskilliga år senare. Det ansågs då icke
möjligt eller lämpligt att härför använda bolagets egna medel eller medel
på ett eller annat sätt upplånade i marknaden. Anledningen var att detta
genom räntebelastningen skulle leda till en minskad vinst i framtiden och
därmed till minskad utdelning till TGO. Staten fick sålunda ensam påtaga
sig den prestation, som här krävdes. Det är icke min avsikt att med
detta exempel söka rikta en kritik mot TGO; det var ur företagets synpunkt
naturligt att betrakta saken på detta sätt och det framgår också av
propositionen (prop. 1945: 138 s. 6 ff) i ärendet, att frågan betraktades på
samma sätt av den föredragande departementschefen. Men det belyser den
begränsning i fråga om användningsmöjligheterna, som naturligen vidlåder
en i en enskild koncern uppsamlad reserv, och den vidare roll, som staten
i ett fall som detta skulle kunna tilldela en motsvarande reserv. Skulle
TGO numera vara villigt att exempelvis garantera att redan befintliga fonder
inom TGO ställdes till förfogande för de användningsområden, som
framgår av det föregående, eller att låta uppbygga nya fonder inom LKAB
för sådana ändamål, skulle detta innebära, att nuvarande avtal på ett väsentligt
område finge ändras i den riktning, som jag på andra vägar med
mitt bud till TGO-ledningen eftersträvat.

Övriga synpunkter. Som ett praktiskt skäl, som skulle tala mot en inlösen,
har vissa remissinstanser anfört det förhållandet, att en statlig äganderätt
till LKAB under vissa utrikespolitiska och handelspolitiska förhållanden
skulle kunna utgöra en belastning för den svenska staten. Jag har
icke funnit någon anledning att frångå den bedömning, som härom gjordes
i 1945 års proposition i frågan om statlig inlösen. I denna uttalades att erfarenheterna
från krigsåren och de antaganden som kunde göras om framtiden
icke gav stöd för uppfattningen att formen av enskilt företag med

Kungl. Maj.ts proposition nr 192 år I9öö

ledningen i väsentliga hänseenden lagd i de enskilda delägarnas hand kunde
bli av nämnvärt gagn vid våra ekonomiska eller politiska uppgörelser
med utlandet. Bedömningen byggde på erfarenheterna under kriget, medan
dessa ännu va,r alldeles färska. Vad som i detta avseende förekommit
efter kriget ger ännu mindre belägg för dylika farhågor. Anledning finns
därför ej att tillmäta frågan om äganderätten någon större betydelse i dessa
hänseenden.

Ett annat skäl, som från flera håll anförts mot en statlig inlösen, liksom
mot den punkt i det förhandlingsbud jag överlämnat till TGO, där det krävs
att koncernförhållandet skall upplösas, har varit att ett upplösande av den
nuvarande förvaltningsformen ur praktisk-ekonomisk synpunkt skulle vara
till en betydande nackdel för vårt land. Det torde ha framgått av den föregående
redovisningen för ärendets behandling, att jag ansett alt ett bibehållande
av samarbetet mellan de två största malmbolagen i Sverige medför
vissa fördelar. Jag har utgått från att man, därest en form kunde finnas,
varigenom statens anspråk på ökat inflytande över företagets skötsel tillgodosågs,
genom olika avtal om samarbete mellan TGO och LKAB skulle
kunna bevara det väsentliga av de fördelar som den nuvarande formen
för samarbete medför. Men jag har ansett det ofrånkomligt, att LKAB måste
ges en självständigare ställning gentemot TGO än vad hittills varit fallet.

Utan att därmed avse att rikta någon kritik mot de grenar av koncernförvaltningen,
som är gemensamma för LKAB och TGO, har jag ansett
det självklart, att det ökade inflytande över LKAB:s skötsel, som bör
tillkomma huvuddelägaren staten, icke rimligen låter sig förverkliga utan
att LKAB själv dels besitter en stab av forskare, planerare och försäljningsexperter,
som med direkt ansvar gentemot statens representanter i
bolagsstyrelsen kan tillhandahålla dem önskade informationer och förslag,
dels ock kan föra en självständig försäljningspolitik, även om genom samarbetsavtal
en koordinering äger rum med TGO:s försälj ningspolitik.

Den kostnadsökning, detta sannolikt skulle komma att medföra, torde
få betraktas som ganska liten och väl värd att bära för att kunna nå
de allmänna syften, som legat bakom önskemålet från statens sida om en
förändring i bestående förhållanden. Det må ock framhållas, då kostnadssynpunkten
av vissa remissinstanser framdragits, att de ökade kostnader,
som skulle uppstå vid ett upplösande av koncemförhållandet, i vart fall
för LKAB:s del blir relativt måttliga. Den helt övervägande delen av koncernens
malmleveranser faller nämligen på LKAB och kostnaderna för den
centrala administrationen fördelas för närvarande i stora drag i proportion
till malmleveranserna från LKAB och TGO. Förhållandet blir givetvis ett
annat för TGO.

Av kommcrskollegium har vidare framhållits, att även om staten och
TGO skulle komma överens om att driva en gemensam försäljningspolitik,
detta icke är detsamma som en gemensam försäljning. En dylik måste för
att kunna bedrivas rationellt nära samordnas med driften, t. ex. i fråga om
brytningens inriktning på olika malmkvaliteter, malmens anrikning och

Kungl. Maj. ts proposition nr 192 år 1955

dess behandling i övrigt. Vid gemensam försäljning kan hänsyn också tas
till bl. a. de olika malmernas kemiska sammansättning och kundernas önskemål
i olika situationer.

Att fördelar kan nås vid en gemensam försäljning, som icke helt får sin
motsvarighet vid avtal om en gemensam försäljningspolitik, torde vara
ovedersägligt. Dock kan en gemensam försälj ningspolitik också omfatta
delar av vad nyss angivits naturligt falla inom ramen för en gemensam
försäljning, därest båda parter skulle finna detta med sitt ekonomiska intresse
förenligt. Vad gäller LKAB:s gruvtillgångar inklusive de i Koskullskulle,
innehåller de kvaliteter av en mångfald skiftande slag. I och för
sig kan därför ej tvekan råda om att inom detta företag förutsättningar
finns — i ungefär samma utsträckning som i dag inom hela koncernen —
att erbjuda kunderna för försäljningsresultatet gynnsamma kombinationer
av olika malmkvaliteter. Även i detta avseende torde behovet av samarbete
vara större för TGO än för LKAB.

Några remissinstanser, däribland kommerskollegium och länsstyrelsen i
Norrbottens län, har ifrågasatt att beslut om tillsägelse om inlösen skulle
skjutas ytterligare ett år, under förutsättning att staten med TGO kunde
träffa överenskommelse härom.

Ett av skälen härtill har varit, att man då skulle erhålla tid för ytterligare
undersökning, huruvida de nuvarande äganderättsförhållandena i fråga
om malmtillgångarna påverkar bedömningen av om ersättningsbeloppet är
att betrakta som godtagbart. Efter de undersökningar, som nu genomförts
och för vars resultat jag i det föregående redovisat, synes ett uppskov av
denna anledning ej erforderligt.

Kommerskollegium har vidare ifrågasatt att — därest det skulle visa sig
att inlösensumman vore för hög med hänsyn till den malm som finnes att
bryta i LKABrs gruvor — förhandlingar skulle upptas utan att inlösen sker
i syfte att finna en väg som ur TGO:s och allmän synpunkt vore framkomlig.
Enligt kollegiets mening borde TGO ha intresse av en sådan förhandling
sedan det klargjorts att vid ett bibehållande av nuvarande avtal TGO:s
utbyte av gruvorna blir allt mindre ju närmare utmålsgränserna brytningen
kommer.

Som av det föregående framgått är icke inlösensumman för hög med hänsyn
till de malmtillgångar, som äges av LKAB. Jag vill emellertid till detta
foga den kommentaren att det ingalunda synes mig självklart, att det i detta
läge skulle vara den enskilde delägaren, som hade det största intresset
att frångå nuvarande avtal. Det förefaller mig — även om man som kollegiet
intar ståndpunkten att inlösenrätten närmast bör brukas i syfte att skapa
en plattform för förnyade förhandlingar med TGO — som om statens ställning
i sådana förhandlingar blir bättre, om de föregåtts av en tillsägelse om
inlösen.

Andra skäl för ett uppskov med tillsägelse om inlösen har varit — och
det är närmast länsstyrelsen i Norrbottens län samt malmkommunerna,

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 ar 1955

som gjort sig till tolk härför -— att utredningen ej tagit upp till behandling
och ej gjort några uttalanden om de konsekvenser för den kommunala
beskattningen m. m., som kunde följa med en statlig inlösen av stamaktierna.
Även här har kompletterande utredningar ifrågasatts. Jag vill härtill
säga, att avsikten icke varit att utredningsmännen nu skulle ta upp dessa
frågor till behandling. För det fall att samarbetet med TGO skulle bibehållas
i ungefär nuvarande form, finns icke anledning att i detta sammanhang
ingå på dessa frågor. Endast om inlösen sker eller avgörande förändringar
i nu gällande avtal kommer i fråga får dylika spörsmål aktualitet.
Jag har därför betraktat det som naturligt att eventuella problem i detta
sammanhang upptas till behandling vid de utredningar som påkallas, först
sedan statsmakterna definitivt tagit ställning till frågan om inlösen.

Sättet för betalningen. I fråga om valet av betalningssätt gäller, att staten,
därest den gör tillsägelse om inlösen, också senast den 30 september 1955
skall meddela TGO enligt vilket av de i 1927 års avtal angivna alternativen
betalning kommer att erläggas. De tre alternativen är att lösensumman erlägges 1.

kontant å inlösningsdagen; dock med rätt för staten att dröja med erläggande
av lösensumman eller någon del därav intill den 30 september
nästföljande år, mot skyldighet för staten att meddela TGO dagen för inbetalningen
en månad förut samt att erlägga fyra procent ränta å det resterande
beloppet från inlösningsdagen till dess betalning sker;

2. med en femtedel å inlösningsdagen samt en femtedel jämte upplupna
räntor den 30 september ett vart av de fyra närmast följande åren; och skall
oguldna delar av lösensumman från inlösningsdagen förräntas efter fyra
procent om året till och med den 30 september nästföljande år samt därefter
med sex procent om året;

3. med en tiondel å inlösningsdagen samt en tiondel jämte upplupna räntor
den 30 september ett vart av de nio närmast följande åren; och skall
oguldna delar av lösensumman förräntas på sätt nyss under 2. sagts.

Vid en kontantbetalning inträder främst genom den ökade likviditeten i
bankerna risker för försämrad balans i samhällsekonomien, om utbetalningen
sker i ett konjunkturläge liknande det som nu råder. Utredningsmännen
har visserligen ansett, att de icke önskvärda verkningarna av en kontantmlösen
skall kunna neutraliseras med gängse finans- och penningpolitiska
medel. De har emellertid icke givit bestämt förord för någotdera av betalningsalternativen
utan förordat att Kungl. Maj:t måtte hemställa om riksdagens
bemyndigande att senare efter hörande av bankofullmäktige och
riksgäldsfullmäktige få bestämma sättet för ersättningsbeloppets erläggande.

Även flertalet remissinstanser har understrukit de risker för inflationistiska
verkningar som föreligger vid en kontantinlösen. I vissa yttranden bär
man därför ifrågasatt ytterligare utredningar i denna fråga innan definitiv
ståndpunkt tas till sättet för ersättningsbeloppets erläggande. Fullmäktige
i riksbanken anser alt de eventuella samhällsekonomiska verkningarna bör

Kangl. Maj:Is proposition nr 192 år 1955

ytterligare prövas innan staten binder sig för det ena eller andra alternativet.
Fullmäktige i riksgäldskontoret har vid sin prövning av de föreliggande
riskerna och möjligheterna för statsmakterna att genomföra de åtgärder,
som kan bli nödvändiga för att neutralisera de inflationsdrivande verkningarna
av en kontantinlösen, kommit till slutsatsen, att staten bör undvika
alternativet med engångsbetalning av ersättningsbeloppet. Fullmäktige
ger i princip förord för alternativet med uppdelning på tio år av betalningen.

Jag är liksom utredningsmännen och remissinstanserna medveten om att
en kontantbetalning kan skapa rubbningar på penning- och kapitalmarknaden,
som icke är önskvärda och vars neutraliserande kan erfordra användandet
av penning- och finanspolitiska medel av relativt genomgripande
art. I och för sig torde åtgärder kunna vidtagas som medför en önskad neutralisering.
Mycket beror därvid på det ekonomiska läget vid tidpunkten för
en inlösen. Då staten måste träffa sitt val av betalningssätt två år innan
inlösen äger rum, är det emellertid icke möjligt att vid bestämmandet av
betalningssättet veta något bestämt om det ekonomiska läget vid tiden för
inlösen. Det kan därför finnas skäl att följa den linje, som fullmäktige i
riksgäldskontoret förordat, även om statens räntebörda härigenom ökar under
de tio åren. ökningen i räntekostnaden blir under perioden ca 70 milj.
kronor, därest man som alternativ räknar med att staten vid kontantbetalning
skulle kunnat upplåna beloppet till 4 procent ränta. Att märka är, att
om tioårsalternativet väljes, några större bekymmer för rubbningar på penning-
och kapitalmarknaden ej behöver befaras. Så länge nuvarande konjunkturläge
består skulle de årliga utbetalningarna till TGO inte bli särskilt
mycket större än detta bolags andel i vinsten enligt nu gällande avtal. Skulle
en konjunkturförsämring med lägre vinstmöjlighet uppkomma under avbetalningsperioden,
skulle detta å andra sidan innebära att några inflationsrisker
ej längre skulle föreligga i samband med inlösensummans utbetalande.
Emellertid anser jag — bl. a. med hänsyn till att man jämväl bör beakta
statens övriga kapitalbehov vid den för inlösen aktuella tidpunkten _

att vissa ytterligare undersökningar bör verkställas innan bestämt beslut fattas
om sättet för betalningen. Jag vill därför ansluta mig till utredningsmännens
och bankofullmäktiges förslag att — vid framläggandet av proposition
om att staten skall giva tillsägelse om inlösen — Kungl. Maj :t samtidigt
hemställer om riksdagens bemyndigande att senare få bestämma sättet
för ersättningsbeloppets erläggande. Jag förutsätter därvid, att innan beslut
fattas förnyade yttranden i frågan inhämtas från bankofullmäktige och
riksgäldsf ullmäktige.

Då i den offentliga debatten kring spörsmålet om statens inlösen av stamaktierna
i LKAB även frågan om det skatterättsliga läge, som uppkommer
för TGO vid en eventuell inlösen, varit föremål för olika uppfattningar, vill
jag härom framhålla följande. Någon tvekan kan inte råda om att de av
TGO innehavda aktierna i LKAB har karaktär av s. k. organisationsaktier.
Häi av följer att den framkomna vinsten skall beskattas i den mån reglerna
lör beskattning av realisationsvinst föranleder därtill. Då aktierna i fråga

Kungl. Maj. ts proposition nr 192 år 1955

innehafts mer än fem år, blir resultatet i detta fall att den framkomna vinsten
blir skattefri. Utslag av regeringsrätten bekräftar riktigheten av denna
uppfattning.

LKAB.s framtida förvaltning m. m. Jag har icke — innan statsmakterna
fattat definitivt beslut i inlösenfrågan — ansett mig böra framlägga mer
preciserade förslag om den framtida förvaltningen av de norrrländska malmfälten.
Om detta och andra härmed sammanhängande spörsmål har jag
avsett att föreslå utredning så snart definitivt beslut i huvudfrågan föreligger,
för att i den mån frågornas art så påfordrar hemställa till Kungl.
Maj:t att vid en kommande riksdag framlägga erforderliga förslag. Jag vill
dock redan nu säga, att jag finner det naturligt att LKAB även efter en inlösen
skall drivas i aktiebolagsform. Det torde också vara lämpligt att undersöka,
under vilka förutsättningar — därest ett fortsatt samarbete med
TGO ej befinnes möjligt — enskilt och kommunalt kapital skall kunna beredas
tillfälle att ingå i företaget.

Enligt 1927 års avtal äger de statliga styrelserepresentanterna i LKAB påfordra
att LKAB begär att få inlösa viss del av det fartygstonnage som tillhör
TGO. Skulle beslut träffas om inlösen av stamaktierna, torde denna
fråga få upptas till närmare övervägande av statsrepresentanterna i LKAB:s
styrelse. Vid en inlösen av fartygstonnage från LKAB:s sida kan härför erforderliga
medel tillskjutas ur företagets egna tillgångar.

Sammanfattning. Statsmakterna har tidigare vid ett flertal tillfällen och
senast i samband med denna frågas behandling under 1945 års riksdag uttalat,
att staten helt borde övertaga äganderätten till ifrågavarande norrbottniska
malmfält, så snart detta kunde ske på rimliga villkor. Statens dominerande
ekonomiska intresse i gruvrörelsen och dess ansvar för utvecklingen
i gruvsamhällena gör det naturligt att staten — så länge inlösen
ej skett — äger ett avgörande inflytande på LKAB:s bolagsstämma och i
dess styrelse. Kontakter från statens sida med TGO i syfte att undersöka
om överenskommelse kunde träffas om sådana förändringar i nu gällande
avtal, som kunde erfordras härför, har icke lett till positivt resultat. Efter
de ytterligare undersökningar, som nu gjorts i fråga om äganderättsförhållandena
till malmtillgångarna i de berörda malmfälten, står det vidare klart
att vid fortsatt samarbete såväl inlösenbestämmelserna som vinstfördelningsbestämmelserna
skulle behöva överses. Det är mot denna bakgrund som
frågan om inlösen måste övervägas. De bedömningar, som kan göras rörande
de framtida avsättningsmöjligheterna för LKAB-malmerna och rörande
möjligheterna att efter en inlösen amortera och förränta ersättningsbeloppet
med den del av LKAB:s vinst, som, därest inlösen ej skulle ske, skulle
tillfalla TGO, visar att en inlösen kan ske på för staten godtagbara villkor.
Ej heller har i övrigt omständigheter framkommit, som i det föreliggande
läget med fog kan andras mot ett förvärv från statens sida av stamaktierna
i LKAB.

Kungl. Maj. ts proposition nr 192 år 1955

Jag finner mig av anförda skäl böra förorda, att Kungl. Maj :t utverkar
riksdagens bemyndigande att senast den 30 september 1955 göra för staten
bindande tillsägelse om inlösen av de TGO tillhöriga aktierna i LKAB i enlighet
med föreskrifterna i gällande malmavtal. Jag vill understryka, att ett
sådant bemyndigande enligt min mening icke bör utesluta, att — om intresse
från TGO:s sida föreligger för fortsatta förhandlingar — sådana upptages.
Skulle de leda till ett godtagbart resultat, bör tillsägelsen under förbehåll
av riksdagens senare godkännande kunna återtas. Grunden för nya
förhandlingar bör dock utgöra ett accepterande av statens önskemål att som
den störste intressenten i LKAB och den för utvecklingen i malmsamhällena
i sista hand ansvarige erhålla det avgörande inflytandet på bolagsstämman
och i styrelsen. Vid sådana nya förhandlingar måste därutöver — med
beaktande av vad som numera ytterligare framkommit beträffande äganderätten
till malmfyndigheterna — för statens del som villkor bl. a. uppställas
att ändrade bestämmelser utformas för vinstfördelning och inlösenrätt.

Departementschefens hemställan

Med åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
genom proposition föreslå riksdagen bemyndiga Kungl. Maj :t

att göra för staten bindande tillsägelse om inlösen av de
TGO tillhöriga aktierna i LKAB per den 30 september 1957
enligt bestämmelserna i gällande malmavtal, samt
att senare få bestämma sättet för ersättningsbeloppets erläggande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Olle Lindberg

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

Bilaga

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet

Undertecknade får såsom utredningsmän i frågan om statens inlösen av
stamaktierna i Loussavaara-Kiirunavaara aktiebolag härmed bringa följande
till Herr Statsrådets kännedom.

I sitt yttrande över betänkandet angående frågan om statsinlösen av stamaktierna
i LKAB har kommerskollegium bland annat berört det förhållandet,
att malmtillgångarna i de norrländska malmfält, varom i detta sammanhang
är fråga, endast delvis tillhör LKAB. På grund av att malmerna
genom sin sido- och fältstupning mot djupet kommer utanför de utmålsgränser,
som anger LKAB:s gruvinnehav, blir staten vid fortgående brytning
småningom ensamägare till de kvarvarande fyndigheterna. Kollegium har
ansett ytterligare undersökningar erforderliga, bland annat för att det skall
bli möjligt bedöma, huruvida en inlösen är försvarlig ur ekonomisk synvinkel.

Med anledning härav har vi låtit verkställa en närmare undersökning av
dessa förhållanden. Resultatet framgår av bifogade av professor Janelid
och kommerserådet Sahlin den 7 april 1955 dagtecknade skrivelse jämte bilagor.
1 Undersökningarna har av dem verkställts i samarbete med bergmästaren
i norra distriktet samt LKAB:s tjänstemän i Kiruna och Malmberget.

Av skrivelsen framgår, att de malmtillgångar, som tillhör LKAB, kan beräknas
uppgå till cirka 645 milj. ton i Kiirunavaara, 12 milj. ton i Luossavaara
och cirka 230 milj. ton i Malmberget. Vid en genomsnittlig år sbrytning
av 13 milj. ton skulle de sålunda räcka mellan 65 och 70 år. Med hänsyn
till att utmålsgränserna nås långt innan LKAB:s malmfyndigheter definitivt
utbrutits erfordras vid en tidigare tidpunkt överenskommelser mellan
staten och LKAB om de villkor under vilka LKAB skall ha rätt bryta staten
tillhörig malm. För Kiirunavaaras del aktualiseras detta senast om cirka 35
år och för Malmbergets del senast om cirka 30 år. I fråga om malmen i
Luossavaara är behovet av en överenskommelse redan nu aktuellt.

Vi har ej funnit anledning att på grund av vad sålunda framkommit ändra
våra i betänkandet gjorda uttalanden om den ekonomiska lönsamheten av
en vid nu instundande tillfälle företagen inlösen. Dessa uttalanden har i
huvudsak byggt på kalkyler, vid vilka man antagit att ersättningsbeloppet
skulle kunna förräntas och amorteras på 75 år eller kortare tid vid en genomsnittlig
årsbrytning av 13 milj. lon. Med hänsyn till att LKAB:s malmer
under samma förutsättning skulle räcka mellan 65 och 70 år och då
anläggningarna även efter utbrytning av LKAB:s malm har kvar ett ansenligt
bruksvärde för brytning av statens malm, äger de beräkningar, från
vilka bedömandena gjorts, alltjämt giltighet.

De redovisade omständigheterna stärker ytterligare den uppfattningen, att
staten — om den skall företaga en inlösen — bör företa den nu och ej
skjuta den framåt i tiden. En annan slutsats, som torde kunna dras av den
nu verkställda undersökningen är, att den hänsyn, som de statliga representanterna
i sitt förslag till TGO rörande inlösenbestämmelsernas utformning
tog till substansminskningen i gruvorna, snarast var otillräcklig.

1 Iliir ej intagna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

Med anledning av att TGO i sitt yttrande över betänkandet bl. a. hänvisat
till att inom TGO uppsamlats en konjunkturreserv om ca 250 milj. kronor
för hela koncernens räkning och med hänsyn till de kommentarer härom,
som förekommit i den offentliga debatten kring betänkandet, får vi meddela
följande. Enligt från TGO:s ledning erhållna informationer föreligger
inom TGO ej något formellt beslut om upprättande av en konjunkturreserv.
Ej heller föreligger inom TGO något beslut om att de likvida medel, varöver
TGO disponerar, skall stå till hela koncernens och alltså även LKAB:s förfogande.

Stockholm den 7 april 1955.

Vördsamt

O. SÖDERSTRÖM

B. Lindskog

P. Åsbrink

E. Grafsiröm

Kungl. Maj.ts proposition nr 192 år 1955

Till Ordföranden i utredningen angående inlösen av stamaktierna i LKAB

Undertecknade, som anmodats att närmare uppskatta storleken av de
LKAB tillhöriga malmtillgångarna i Kiirunavaara, Luossavaara och Gellivarc
järnmalmsfält, får härmed till fullgörande av detta uppdrag anföra
följande.

Såsom närmare utvecklats i Kommerskollegii yttrande över betankandet
angående frågan om statsinlösen av stamaktierna i LKAB är detta bolag
ägare endast till de malmtillgångar i ovannämnda gruvfält, som är belägna
inom de vid tillkomsten av 1927 års malmavtal lagligen gällande utmålen,
varvid utmålens gränser på djupet skall räknas lodrätt från ytan.

Vid uppskattningen av malmtillgångarna har vi räknat med de utmål,
som finnes angivna i de till proposition nr 107/1907 som pl. II och IV bilagda
kartorna. Härvid har utan åtskillnad sammanräknats de utmål, som
på kartorna angivits som tillhöyande bolaget ensamt och de som angivits
tillhöra bolaget och staten gemensamt, enär de senare genom 1907 års avtal
överförts i bolagets ägo.

Till stöd för nyssnämnda avgränsning av bolagets malmtillgångar äberopar
vi skrivelse den 4 april 1955 från bergmästaren i Norra distriktet (bil.
I1). Av denna skrivelse framgår att inom Gellivare malmfält har tillkommit
ett utmål, N. Ridderstolpe, utöver 1907 års utmålskarta, men några nämnvärda
malmtillgångar är ej konstaterade inom detta utmål. Inom de övriga
i skrivelsen särskilt nämnda utmålen finnes veterligen icke sådana malmtillgångar
att en kvantitetsberäkning ansetts motiverad.

Uppskattningen av malmtillgångarna har baserats på detaljberäkningar
utförda av LKÅB:s tjänstemän på bolagets kontor i Kiruna och Malmberget
under kontroll av professor Janelid. Utmålsgränserna har därvid kontrollerats
av bergmästare Fröman.

Tillvägagångssättet vid kvantitetsuppskattningarna och resultaten därav
framgår av följande redogörelser för de olika malmfälten.

Kiruna

Beräkning av malmtillgångarna inom LKAB:s utmål i Kiruna har skett
för huvudmalmen i Kiirunavaara samt för Luossavaara. Malmerna under
Luossajärvi är ännu ej närmare undersökta och deras brytvärdhet kan ifrågasättas,
varför de icke medtagits. Ej heller har de mindre malmkropparna
på Kiirunavaaras sydöstra sluttning medräknats, då deras djupförhållanden
ej är undersökta. Kvantiteterna här hav uppskattats till 2 ä <5 milj. ton. Rektorsmalmen
intill Luossavaara är synnerligen oregelbunden och närmare
kännedom om densamma på djupet saknas. De malmkvantiteter, som ovannämnda
småmalmer representerar, saknar i detta sammanhang betydelse,
då de är mindre än felmarginalen för Kiirunavaaras huvudmalm.

Kiirunavaaras huvudmalm (se karta bil. 21). Vid kvantitetsberäkningen
bär antagits att malmen fortsätter nedåt med samma horisontalsnitt som på
320 in avvägning (utfraktstunnelns nivå) eller 325 000 m2. Vid en spec. vikt

1 Här ej intagen.

.* Iiihanq till riksdagens protokoll 1 suml. AV 192

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

av 4,25 ger detta en malmkvantitet av 1,38 milj. ton per avsänkt meter. Malmens
sidostupning varierar något inom olika delar av fältet men har med
ledning av utförda diamantborrhål uppskattats till i genomsnitt 55°, vilket
betyder 70 m sidoförflyttning föy 100 in avsänkning.

På grundval av ovanstående har malmens läge inritats på kartan för varje
jämnt 100-tal meter mellan 400 och 1400 m avvägning, varefter den inom
utmålsgränserna fallande delen beräknats. På kartan bil. 21 har för tydlighetens
skull malmens konturer endast inritats på 500, 700, 900 och 1400 in
avvägning.

Resultatet framgår av följande tabell:

Nivå	Malmarea	inom	Malmkvantitet inom utmål
	LKAB:s utraål	mellan angivna nivåer
	m3	%	milj. ton
Över 320..........			151,4
320..........	........ 325 200	100	110,5
400..........		100	131,7
500..........	........ 295 500	91,5	106,5
600..........	........ 205 800	63,7	64,0
700..........	........ 95 400	29,1	27,8
800..........		10,7	13,2
900..........	........ 26 900	8,3	11,2
1000..........		7,9	10,9
1 100..........		7,9	10,7
1200..........		7,6	6,6
1 300..........		1,9	1,3
1 400..........	........ 00	0

Summa 645,8 milj. ton

Den totala malmkvantitet, som LKAB har rätt att bryta inom Kiirunavaaras
huvudmalm, är alltså ca 645 milj. ton, varav ca 100 milj. ton ligger
inom den kil, som bildas mellan liggväggen och de vertikalsnilt, som uppstår
där utmålsgränserna skär malmen.

Den punkt där en utmålsgräns tidigast träffar malmens hängvägg är sannolikt
vid profil 83 på ca 400 m avvägning. Ovan 500 m avvägning kommer
liknande kontakter sannolikt att ske mellan profilerna 51—63 samt 96—99.
Dessa kontakter inverkar dock obetydligt på tillredning och brytning ovan
500 m avvägning.

Den malmkvantitet, som av LKAB kan brytas utan praktiska olägenheter
evad det gäller kontakter med utmålsgränser, är enligt ovanstående
beräkningar ca 400 milj. ton. Vid en antagen genomsnittlig brytning av 10
milj. ton per år räcker detta i ca 40 år. Med hänsyn till förberedelse- och
tillredningsarbeten borde avtal om brytning utanför nuvarande utmålsgränser
träffas senast om 35 å 40 år.

Luossavaara. Luossavaara-malmen är på djupet undersökt med 4 diamantborrhål,
som övertvärar malmen på ca 400 m avvägning. Dessa visar
att malmen på denna nivå endast på enstaka ställen torde vara brytvärd.

Vid den här aktuella kvantitetsberäkningen har antagits att malmen från
den kända nivån, 220 m avvägning, fortsätter till 370 in avvägning med
samma area och sidostupning (se karta bil. 31).

Resultatet framgår av följande tabell:

1 Här ej intagen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 192 år 1955

Nivå	Inom utmål		Utom utmål
	malmarea	malmkvant.	malmarea	malmkvant.
	ma	%	milj. ton	ma	O/ /o	milj. ton
Över 220......			4,87			0,02
220......	23 000	98,4	3,82	380	1,4	0,41
270......	12 930	78,6	3 510	21,4
		2,10		0,95
320......	6 790	55,7	5 410	44,3	1,30
0,88
370......	1 500	18,1	6 800	81,9
		Summa	11,67 milj.	ton		2,68 milj. ton

Den totala maimkvantitet, som LKAB har rätt att bryta inom Luossavaara,
uppgår alltså till ca 12 milj. ton. Vid 220 m avvägning börjar malmen
gå utanför nuvarande utmål, varför det redan nu är aktuellt med avtal om
brytning utanför utmålen.

Malmberget

Beräkningen av malmtillgångarna inom LKAB:s utmål i Malmberget är
betydligt mer komplicerad än vad fallet är i Kiruna. Som framgår av utmålskartan
(bil. 41) har det utmålsbelagda området mycket ojämna gränslinjer
och dessutom finnes ett par smärre icke utmålsbelagda områden inom fältet.
Malmkropparna är dessutom mycket oregelbundna, såväl i horisontal som
i vertikal led, och undersökningar på djupet har endast skett genom de 5
diamantborrhål, som angivits på utmålskartan. Den beräknade malmkvantiteten
måste därför bli mycket approximativ, men på vertikalprojektionen
(bil. 51) har angivits hur kontakten med utmålsgränsen dragits. Av
profilkartan (bil. 61) framgår den antagna sidostupningen av malmen.

Inom den västra delen av Stora Malmlagret (Hermelin-Välkomman området)
torde redan på 450 m avvägning en mindre del av malmerna gå utanför
LKAB:s utmål. Inom östra delen (Skåne-Tingvallskulle området) kommer
delar av malmen in i icke utmålsbelagda områden på ungefär samma
avvägning. På djupare nivåer kommer dessa östliga malmer ånyo in på
LKAB tillhöriga utmål.

Dennewitz-områdets malmer har till ungefär hälften gått utanför utmålen
på 450 m avvägning.

Inom Kaptens-lagret avskär utmålsgränsen malmkroppen redan vid dagytan,
varför brytningen endast kunnat ske fram till denna utmålsgräns, vilken
följer Tingvallskulle—järnvägen.

De inom LKAB:s utmål belägna malmtillgångarna har beräknats till följande: Totala

Härav över 450 m

malmtillgångar avvägning

Stora Malmlagret .............. 190 milj. ton 75 milj. ton

Dennewitz-området.............. 20 » » 10 » »

Kaptens-lagret........... 20 » »_5 » »

Summa 230 milj. ton 90 milj. ton

Om man räknar med en genomsnittlig årsbrytning av 3 milj. ton exklusive
Koskullskulle, varvid avsänkningen förutsättes vara densamma i Stora

1 Här cj intagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192 år 1955

Malmlagret som Dennewitz-området och Kaptens-lagret, beräknas denna
avsänkning uppgå till ca 5,5 m/år.

Västra delen av Stora Malmlagret är nu bruten ned till ca 200 m avvägning,
under det att brytningen inom östra delen liksom Dennewitz-området
nått ned till ca 250 m avvägning. Detta innebär att brytningen av de senare
nämnda malmerna om ca 35 år skulle vara nere på 450 m avvägning. I den
mån den genomsnittliga årsbrytningen ökar eller minskar, kommer här angivna
tid att ändras i proportion härtill.

Med hänsyn till bl. a. nuvarande statsavtal, vilket föreskriver att förberedande
arbeten motsvarande 6 års brytning skall vara utförda, är det nödvändigt
att i god tid träffa avtal med staten om brytning utanför utmålen.
För att kunna fortsätta en rationell brytning borde detta avtal vara klart i
god tid innan brytningen i genomsnitt nått ned till 450 in avvägning, vilket
vid den beräknade brytningskvantiteten av 3 milj. ton per år i tid räknat
betyder ca 30 år.

Inom vissa malmer ligger brytningen för närvarande så pass nära utmålsgränsen
att det ur brytningstekniska synpunkter kan vara önskvärt att på
ett betydligt tidigare stadium träffa överenskommelse om tillredning och
brytning utanför de nuvarande utmålsgränserna. Som av ovanstående framgår
kvarstår dock stora delar av LKAB:s malmtillgångar under 450 in avvägning.

Frejabolaget (Koskullskulle)

Inom Frejabolagets utmål vid Koskullskulle har brytningen redan nu nått
utmålsgränserna (se bil. 51), varför avtal träffats med staten om brytning
även utanför egna utmål. Den malmkvantitet, som kvarstår inom Frejabolagets
egna utmål, har beräknats till ca 4 milj. ton. För utmålen Gottfried
och Elise har LKAB endast inmutarrätten, varför endast halva malmtillgången
medräknats eller ca 6 milj. ton. LKAB:s totala malmtillgångar vid
Koskullskulle beräknas då uppgå till ca 10 milj. ton.

Sammanfattning

I nedanstående sammanställning har angivits dels de totalt kvarstående
malmtillgångarna inom LKAB:s utmål, dels den tid inom vilken avtal om
tillredning och brytning även utanför nuvarande utmål borde träffas med
hänsyn till planering för samordnad brytning.

Totalt kvarstående malm- Avtal med staten om fortsatt
tillgångar inom LI<AB:s brytning utanför utmålsgrän utmål

serna borde upprättas inom an givet

antal år

Kiruna.............	....... 645	milj. ton	35 å 40
Luossavaara .......	....... 12	» »	omgående
Malmberget .......	....... 230	» »	ca 30
Freja .............	....... 10	» »	avtal finnes

Stockholm den 7 april 1955.

I. Sahlin 1. Janelid

1 Här ej intagen.

550783. Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag